Nr 4 2025
HELA VECKAN UTAN SKÄRM PÅ GLOBALA
”Vi måste prata med eleverna om klimatångesten”
EN MÄSTARE
PÅ ATT BYGGA RELATIONER
LOVISA THELANDER
I böckernas rike
Gå
en skolvisning i Stadshuset
Besök Stockholms demokratiska hjärta!
Låt dina elever kliva in i kommunfullmäktige och se varifrån Stockholm styrs. Stadshuset påverkar elevernas vardag, både idag och i framtiden.
Under visningen berättar vi om Stadshusets unika arkitektur och spännande historia, och om det kommunala styret.
Läs mer och boka på stadshuset.stockholm/skola
Åtta gånger vinnare av Publishingpriset för bästa personaltidning i Sverige
Innehåll
LÄRA ges ut av utbildningsförvaltningen i Stockholms stad och kommer med fyra nummer per år.
ADRESS LÄRA, Utbildningsförvaltningen, Box 22049, 104 22 Stockholm
BESÖKSADRESS Hantverkargatan 2F
Nr 4 2025
Carina Hessel, rastpedagog på Sturebyskolan, drar i gång en fotbollsmatch på lunchrasten. Satsningen på ökad fysisk aktivitet och hälsosamma matvanor har lett till färre konflikter bland eleverna och bättre koncentration på lektionerna.
”Vi fattar inte alltid direkt hur vi ska göra, men när vi pratar i gruppen blir det jättelätt och känns som världens enklaste grej.”
CHEFREDAKTÖR Tomas Bannerhed, 073-834 08 10, tomas.bannerhed @edu.stockholm.se
ANSVARIG UTGIVARE Eva-Li Littorin
FORMGIVNING, PRODUKTION Miltton.se
TRYCK Åtta.45, Järfälla, 2025 UPPLAGA 17 400 exemplar
LÄRA DIGITALT pedagog.stockholm/lara
KOSTNADSFRI PRENUMERATION Mejla till info.utbildning@edu.stockholm.se ISSN 1654-7330
OMSLAG Lovisa Thelander, skolbibliotekarie på Elinsborgsskolan, fotograferad av Ulrica Zwenger
Lust att
LÄSA
tillsammans med skolbibliotekarie
Provläsning
Lovisa Thelander på Elinsborgsskolan. Från vänster Lionel Chamoun, Khaliunaa Munkhbat och Sheima Villarin Faramand.
Lovisa Thelander vill att skolbiblioteket ska vara både ett rum för lärande och en trygg och tillåtande plats. I sin nyligen prisade examensuppsats undersöker hon hur elever upplever skolbiblioteket som ett socialt rum.
Text ANNELIE DREWSEN Foto ULRICA ZWENGER
alva klass 2A på Elinsborgsskolan tågar in i skolbiblioteket och gör sig hemmastadda i den hästskoformade soffan. De tittar storögt på skolbibliotekarie Lovisa Thelander och boken hon ska läsa: ”Lisen åker vilse” av Cecilia Sundh. – Kommer ni ihåg vad som hände förra veckan?
En elev räcker upp handen.
– Lisen skulle åka själv till skolan första gången. De hade flyttat till en ny lägenhet …
Lovisa Thelander har arbetat många år med barn- och ungdomslitteratur. För tre år sedan tog hon examen från bibliotekarieprogrammet på Södertörns högskola och har sedan dess arbetat på Elinsborgsskolan, en F–6-skola i Tensta med drygt 300 elever.
Hon träffar alla klasser regelbundet på schemalagda tider. På lågstadiet kommer eleverna i halvklass, oftast utan sin lärare. I dag läser Lovisa Thelander en börja läsa-bok och har valt att dela upp högläsningen på två tillfällen. Det ger mer tid för de viktiga samtalen om boken.
Eleverna sitter hopkrupna i soffan medan högläsningsrösten fyller rummet. Deras kroppar är i vila, uppmärksamheten riktad mot berättelsen. Någon pillar sig i näsan, drar upp benen, rättar till strumpan.
Lovisa Thelander följer elevernas tempo, pejlar in deras förståelse, möter dem i det litterära rummet.
– Titta på den där pojkens pappa. Var gör han med sitt barn? undrar en pojke.
– Ja, vad gör han? upprepar Lovisa och zoomar in boksidan som visas på duk.
– Han lägger papper på näsan för att ta bort hans snor, säger en flicka.
När boken är utläst får eleverna botanisera bland hyllorna för att hitta lektyr för den kommande veckan. Några går fram till ett bord med fler böcker om Lisen, andra söker sig till bokhyllorna. En flicka sjunker ner i soffan och börjar genast läsa, medan andra tar tid på sig att välja bok.
– Vi jobbar mycket med att hitta böcker på rätt nivå. Alla sneglar mot mellanstadiets kapitelböcker, men jag riktar fokus mot böcker som passar bättre, säger Lovisa Thelander.
Hon har arbetat mycket med bokbeståndet och haft stor nytta av statsbidraget för inköp av litteratur. Hon är också mycket tacksam över Mångspråksbiblioteket och har lånat böcker på alla 30 modersmål som finns på skolan.
– Det är en otrolig resurs. När det dyker upp ett nytt språk kan jag mejla och fråga om de har böcker på till exempel igbo, som talas i Nigeria. Tre dagar senare finns det böcker på igbo här! Det är så viktigt för eleverna att deras språk finns representerade.
Eleverna ska också få komma hit av lust och inom rimliga ramar få känna att de äger biblioteket.
Klass 2A tränar på att låna vid självbetjäningen. När de klarar av att låna självständigt får de en stjärna på sina lånekort. Lovisa Thelander hjälper till när det behövs.
Lovisa Thelander
Man
går självklart till biblioteket för att låna böcker, men också för att varva ner eller bestämma själv vad man ska göra.
Just i dag har en flicka fått tag i Pippi Långstrump på vad hon själv tror är arabiska, men Lovisa Thelander lägger märke till att boken är på kurdiska.
– De ser väldigt lika ut. Kom så ska vi hitta en på arabiska i stället.
Lovisa Thelander tycker att kontakten med eleverna är det bästa med jobbet och vill att biblioteket ska vara en trygg plats. I sin examensuppsats undersökte hon vad skolbiblioteket betyder som socialt rum för elever som väljer att gå dit själva.
Uppsatsen belönades med det nyligen instiftade priset till minne av Peter Frövik som var skolbibliotekarie och studerade på bibliotekarieprogrammet. I motiveringen nämns bland annat ”vetenskaplig kvalitet och en särskild sensibilitet för elevernas perspektiv på skolbiblioteket”.
– Jag blev både förvånad och hedrad och det känns väldigt fint att få priset till minne av någon som bedrivit en väldigt bra och uppskattad skolbiblioteksverksamhet.
Under sin praktik såg hon att biblioteket betydde mycket för många elever, något hon ville undersöka närmare i sin uppsats.
– Man går självklart till biblioteket för att låna böcker, men också för att varva ner eller bestämma själv vad man ska göra. Många framhöll det som positivt att de själva fick styra vad de ville göra. Det visar på biblioteket som en tillåtande plats, säger Lovisa Thelander.
Uppsatsarbetet gav insikter som hon nu försöker använda sig av, bland annat att skolbibliotek präglas av såväl skolans traditioner som folkbibliotekens bildningstradition.
– Det är väldigt viktigt att det ska få vara så och inte bara undervisningsrelaterat. Eleverna ska också få komma hit av lust och inom rimliga ramar få känna att de äger biblioteket, att det är deras plats.
I mellanstadiet blir kopplingen till undervisningen tydligare, och bibliotekslektionerna är oftare samplanerade med lärarna. Men Lovisa Thelander läser gärna högt även för äldre elever. Hon berättar om en lektion med en stökig elevgrupp då hon läste Jaqueline Woodsons bilderbok ”När vi lärde oss flyga” med illustrationer av Rafael López. En pojke satt alldeles stilla och lyssnade med händerna om sitt ansikte.
– De andra eleverna sa att boken var konstig eller rolig, men han sa: ”Det var för sorgligt.” Jag bad
honom förklara och så sa han: ”Den handlar om fantasin, men fantasin förändrar inte det som är jobbigt på riktigt.” Det blev så …
Lovisa Thelander tystnar, mitt i meningen, som en spegling av hur starkt berörd pojken blev.
– Det var en oväntad reaktion i den gruppen. En annan kille som störde lite stannade upp och sa: ”Handlar det här om slaveri och slavar?” Då kändes det som en väldigt lyckad stund.
i
Khaliunaa Munkhbat
2A har fastnat för serien ”Spöksystrar” av Martin Melin och Hanna Granlund.
”Läsaren skriver boken”
Det talas om läskris i landet men intresset för böcker och Bokmässan verkar bestå. Årets mässa i slutet av september samlade 95 700 besök under fyra dagar – den högsta siffran sedan 2016. LÄRA var på plats och besökte några spännande seminarier. Varför läser vi till exempel inte fler bilderböcker med äldre elever?
Under många seminarier och scenframträdanden diskuterades i olika konstellationer det som ofta kallas ”läskrisen”. Hur motiverar vi unga människor att läsa och vad är egentligen läsning värd namnet? Extra intressant var det att lyssna på Kristoffer Leandoers scensamtal kring essäsamlingen ”Det är läsaren som skriver boken”. Leandoer reflekterar i sin bok kunnigt – och roligt! – både om vad läsning är och hur läsning kan påverka läsaren. Ämnen som ”Vikten av att vara dum”, ”Synen eller hörseln” och ”Fiktiva karaktärers betydelse i den egna livsberättelsen” behandlas på sätt som kan både utmana och uppmuntra alla som läser med barn och unga.
Marion Brunet, årets mottagare av Astrid Lindgren Memorial Award (Almapriset), framträdde vid flera tillfällen. Hon lyfte fram sin övertygelse om att litteratur kan
– och kanske till och med bör – belysa frågor om ojämlikhet, fattigdom och klimatförändringar eftersom det är frågor som berör alla, inte minst unga. Men som författare har inte hon de ”rätta svaren” utan står sida vid sida med sina rollfigurer. Det är tydligt i den hittills enda bok av Brunet som finns översatt till svenska, ”Grått hav”. Romanen är ett kammarspel om liv och död i en liten segelbåt på ett stort och stormigt hav, där Brunet från första raden skapar en nerv som gör romanen till en verklig bladvändare.
För lärare på högstadiet och gymnasiet som vill använda den i undervisningen har Kulturrådet tagit fram ett material som finns att ladda ner gratis från kulturradet.se. Det gäller också andra Almaförfattares verk, varav en hel del är bilderböcker.
Författarna Cecilia Heikkilä och Emma Karinsdotter diskuterade under ett scenframträdande just bilderbokens särskilda möjligheter att ta upp svåra frågor. Bilderboken har lekens karaktär, men lek är alltid också allvar, betonade författarna. Både bilderboken som form, där ljus och mörker samspelar i text och bild, och den traditionella lässituationen, där barn och vuxna läser tillsammans, gör bilderboken särskilt lämplig för att närma sig det som
är svårt och känsligt. Författarna menade också att bilderböcker både kan och i mycket större utsträckning borde ses som åldersövergripande litteratur. Varför läser inte fler vuxna bilderböcker? Till skolans värld kanske frågan kan ställas: Varför läser vi inte fler bilderböcker med äldre elever?
Vilken litteratur som ska betraktas som läsvärd fanns förstås med i många av samtalen om barns och ungas läsning. Ett slag för att fantasy och science fiction är underskattade genrer utdelades med emfas i ett framträdande av fantastikförfattarna Hanna Höglund och Anna Jakobsson Lund. Varför? Därför att fantasy och science fiction har en grundpremiss om kampen mellan ont och gott, och att det därmed alltid finns ett element av att göra motstånd, att hitta vägar framåt, att träna omdöme och vilja att ta ställning i dessa genrer.
Fantastikläsning är helt enkelt träning för ett aktivt samhällsengagemang! Kanske kan det vara dags att utmana den så vanligt förekommande dystopiläsningen i skolan med andra slags berättelser som utmanar våra bilder av samhällen, vilka de är och vad de skulle kunna vara?
Text KATARINA LYCKEN RÜTER Illustration MIA NILSSON
Ett lyft för rasterna
Minskade konflikter bland eleverna och bättre koncentration på lektionerna. Rastpedagog Carina Hessel på Sturebyskolan får daglig återkoppling från både lärare och elever som visar att aktiva raster med fysiska aktiviteter har många förtjänster.
– Vi har jobbat hårt för att fysisk aktivitet och hälsosamma matvanor ska vara ett naturligt inslag i skoldagen för alla elever. Nyligen blev vår skola Generation Pep-certifierad. Det ser vi som ett bra betyg på vårt arbete, säger Carina Hessel. Lunchrasten på Sturebyskolan pågår för fullt. Elever i årskurs 1 står samlade och håller upp ett stort flerfärgat tyg. De är i full gång med att leka Fallskärmen och är minst sagt peppade.
– Alla som står vid röda färger byter plats med gröna, ropar Carina Hessel och eleverna springer för allt de är värda till sina nya positioner.
– Den här leken är väldigt uppskattad av de yngre eleverna, konstaterar hon och berättar att som mest är det flera hundra elever ute på rast samtidigt på Sturebyskolan, som är fyrparallellig för årskurs F–9.
Numera erbjuder skolan en varierad utemiljö med bland annat fotbollsplaner, en multiarena för andra bollsporter, klättervägg och hopp- och hinderbana. Några elever i årskurs 5 testar sina förmågor i gruset. Vid en intilliggande skogsdunge har ett gäng från högstadiet samlats för lite mer fria aktiviteter.
– Alla elever, oavsett ålder, ska hitta något att göra på rasterna under skoldagen, där vi alltid har ledarledda aktiviteter.
Hon betonar att det centrala i rastverksamheten är rastvärdarna, som är ansvariga för olika områden på skolgården.
SÅ STARTAR DU EN RASTVERKSAMHET
• Gör en enkel inventering av förutsättningarna på skolgården.
• Få med skolledningen på tåget och låt några extra engagerade ta ansvar för rastverksamheten.
• Börja i det lilla, kanske med någon verksamhet på en av dagens raster, och låt det växa allteftersom.
– Tillsammans har vi tagit fram dokument som beskriver varje rastområde och vilket ansvar respektive rastvärd har. Vi jobbar mycket för att eleverna också ska kunna träna social samvaro via leken, säger hon och går till rastboden, som står mitt på skolgården och alltid är
bemannad med en rastvärd.
Här kan eleverna låna allt från spel, bollar och racketar till antistressbollar. Nytt för i år är även tillgång till kikare.
– Vi har skapat ett digitalt lånesystem med klasslistor i en rastbodsapp, där eleverna får bocka av vad de lånar. Ett
Årskurs 1 leker Fallskärmen, en av många uppskattade rastaktiviteter på Sturebyskolan. I mitten syns rastpedagog Carina Hessel.
bra system för att de också ska lära sig att ta ansvar för skolans saker, säger Carina Hessel.
– Vi ser att en aktiv rast där det finns trygga vuxna leder till mindre osämja mellan eleverna och även färre kränkningar.
Lärarna vittnar också om mer lugn och ro i klassrummen när eleverna haft strukturerade aktiviteter och fått röra på sig på rasten.
De senaste sex åren har Carina Hessel lett skolans arbete för ökad rörelse och
hälsosamma matvanor.
– Det har varit motiverande att ha som mål att kvalitetssäkra arbetet och få en certifiering från Generation Pep.
Hon har jobbat på skolan i 27 år och gått den lite ovanliga vägen från lärare till rastpedagog.
– Jag brinner för rörelse och en hälsosam livsstil och jag vet verkligen vad det betyder för lärandet att man mår bra både fysiskt och psykiskt. Den möjligheten vill jag bidra till att ge varje elev här på skolan.
Generation Pep är en ideell organisation som verkar för att barn och unga i Sverige ska kunna leva ett aktivt och hälsosamt liv. En skola kan bli certifierad när den har nått de uppsatta målen för fysisk aktivitet och hälsosamma matvanor under skoldagen.
Vi vill berätta om ditt arbete!
Arbetar du med något lyckat pedagogiskt projekt som kollegerna i stadens skolor borde få läsa om och inspireras av?
Kontakta redaktionen och berätta hur det påverkade elevernas lärande – enklast via mejl till tomas. bannerhed@edu.stockholm.se.
Välkommen!
Text AGNETA BERGHAMRE HEINS Foto ULRICA ZWENGER
Barndomsdrömmen var att bli lärare. Det var nära att AnnSofi Pettersson, rektor på Östra Reals gymnasium, i stället blev ekonom. Tidigare i höst utsågs hon till Årets rektor inom gymnasieskolan i Stockholms stad.
Skolans resultat talar för sig själva, står det i motiveringen till AnnSofi Petterssons utmärkelse.
Men det var ren tur att hon över huvud taget blev rektor.
– En av kurserna i slutet av utbildningen i företagsekonomi handlade om att man för att leda andra måste kunna leda sig själv. Då tog jag kontakt med Lärarhögskolan. Jag insåg att det ju var lärare jag ville bli.
AnnSofi Pettersson blev gymnasielärare i företagsekonomi och samhällskunskap på Kooperativa Förbundets gymnasieskola. Hon brann för att utveckla sin egen undervisning. Och så småningom för att utveckla hela skolan.
– Jag blev biträdande rektor där och sedan på Young Business Creatives i Nacka. Sedan 2018 är jag rektor här på Östra Reals gymnasium, där den första uppgiften var att evakuera 1 200 elever och 100 lärare till Anna Whitlocks gymnasium.
Skolan skulle genomgå en omfattande renovering, och under det dryga året i exil skulle hon sätta framtidsvisionen.
– Vårt arbete med det landade i att vi ville bli den mest motiverande gymnasieskolan i Stockholm. Både elever och personal har varit involverade i förändringen, det är delaktighet som har frigjort kraften.
En kartläggning visade utvecklingsområden och en organisation skapades för att arbeta med dem. Hon följde det hon kallar sitt framgångsrecept: att sakta men säkert puffa framåt och att skapa delaktighet.
– Vi involverade förstelärarna och samlade lärarna gruppvis. Det var inte så populärt till en början. Men i dag har förstelärarna tagit ägarskapet – de pitchar projekt och möts av entusiasm. De är helt självdrivande, de gör ett fantastiskt arbete!
Projekten skiftar, det kan handla om hur man ska arbeta med AI eller hur man ska stärka elevernas läsning.
– Men det jag vill sätta som en gemensam utgångspunkt är att allting handlar om undervisningen och att varje lärare kan göra stor skillnad för sina elever.
»Puffa framåt och skapa delaktighet«
Text MARIKA SIVERTSSON Foto ULRICA ZWENGER
Ann-Sofi Pettersson är rektor
på Östra Reals gymnasium –och Årets gymnasierektor i Stockholms stad.
KRÖNIKA Lina Pilo
Vi möts i helklass om femtiotre år
yligen såg jag ”Den tysta flykten”, en science fiction-film med ekotema från 1972. Filmen inleds med att kameran leder oss genom vegetation och djurliv i vad som känns väldigt mycket som en arrangerad 70-talsstudio, men som visar sig vara jordens sista flora och fauna inplanterad för överlevnad i kupoler utskickade med rymdskepp.
När jag ser den Teletubbiesliknande världen, de intelligenta robotarna som programmeras om för att kunna utföra kirurgiska operationer och – spoiler! – den idiotiska mänsklig hetens beslut att spränga alltihop för att kunna använda skeppen för kommersiella ändamål, slås jag av att jag hade kunnat fnissa åt mycket av filmens innehåll för bara fem år sedan. För att inte tala om för femton år sedan.
Nu ter sig mycket som en rimlig samtidskommentar. Den ena lilla roboten vickar otåligt på foten och den andra lilla roboten visar sin korthand för den första för att de tillsammans ska kunna fuska och vinna i poker över den enda kvarvarande människan. Samme man som fäste sig vid dem, gav dem namn och lärde dem kortspelet. Huvudpersonen skrattar åt det lustiga i att de vinner över honom ”i hans eget spel” och det är någonting med hans skratt som andas panik.
skurkar kan man också föreställa sig det plötsliga beslutet att avsluta projektet och spränga alltihop för att få en högre kortsiktig ekonomisk vinst. Operationer med hjälp av robotteknik är redan verklighet.
I skolans värld kan vi inte sikta på kortsiktiga vinster på samma sätt som framtidens rymdskurkar. Jo, visst har vi ett uppdrag att utbilda arbetskraft i ett slags kortsiktig närtid, men också att förmedla andra viktiga kunskaper och förmågor. Vi har ett uppdrag i demokratins och samhällets tjänst. Men vad är viktigt och relevant för våra elever i framtiden? Vilka kunskaper och förmågor kommer de att ha haft nytta av år 2078? Vi kan bara hålla upp ett finger i luften och gissa.
Kanske är det i dag meningslöst att försöka förstå år 2078, på samma sätt som det säkert var svårt att föreställa sig år 1972 för dem som försökte år 1919. Kanske behöver vi lämna gissningsleken och i stället fundera mer på vad människor behöver och vad det är som gör oss till människor. Sådant som är viktigt både nu och sedan. Två områden framträder.
Vad innebär det egentligen för oss som människor att umgås allt tätare med artificiella intelligenser?
Det ena: Vad innebär det egentligen för oss som människor att umgås allt tätare med artificiella intelligenser? Vad är skillnaden mellan artificiell och mänsklig intelligens – och är det viktigt för oss att träna oss i att upptäcka den skillnaden?
Det är nu 53 år sedan ”Den tysta flykten” kom och de senaste årens värmeböljor och översvämningar gör det skrämmande enkelt att föreställa sig en situation där jorden förstörts och vårt halmstrå blir att skicka upp en botaniker i rymden i ett växthus. I en värld där vi har politiker och mångmiljardärer som ter sig som karikatyrer av superhjälte-
Det andra: Vad – i form av sådant som jordens resurser, rättvisa och socialt utbyte –behöver vi för att utvecklas och må bra? Hur prioriterar vi att utbilda elever i hållbarhet?
Diskutera i smågrupper så möts vi i helklass om 53 år.
”Ifrågasätt dina egna fördomar”
Egna fördomar kan göra att lärare behandlar elever olika – framför allt vissa grupper av elever. ”Men genom att reflektera och vara öppen för vad som sker i klassrummet går det att bygga goda relationer”, säger forskaren Rebecca Adami.
Text JOHANNA LUNDEBERG Foto ULRICA ZWENGER
ldersdiskriminering och fördomar mot barn finns överallt i samhället. Men hur vi vuxna lyssnar på unga människor och hur vi ger dem egenskaper som förstärker våra fördomar är så invant i vårt beteende att vi kan ha svårt att upptäcka det. Rebecca Adami, docent på Institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet, forskar om childism, ett begrepp som omfattar fördomar och diskriminering mot barn som är kopplade till just ålder.
I sin bok ”Childism, Intersectionality and the Rights of the Child” utvecklar hon vad det innebär på olika nivåer i samhället. – Våra fördomar överlappar och förstärker ofta varandra i mötet med barn, och problemen läggs ofta på barnet i stället för på hur de vuxna agerar. Därför är det så viktigt att reflektera över hur vi vuxna beter oss, säger hon.
Ett exempel på childism är att man ger barn negativa karaktärsdrag i direkt motsats till hur man tycker att en vuxen är. Att man talar om en vuxen som rationell, logisk och trovärdig och samtidigt säger att barn skulle vara irrationella, ologiska och mindre trovärdiga. Eller att barn har livlig fantasi och är omoraliska, men att vuxna alltid kan skilja mellan rätt och fel.
Rebecca Adami
Man utgår ofta från ett vuxenperspektiv som handlar om hur vi kan kontrollera elevernas beteende.
– Man utgår från att barnet inte är lika trovärdigt eller att det bara är de vuxna som har rätt att höras och definiera vad som är rätt och fel. Det gör att man inte lyssnar i lika stor utsträckning på vad barn upplever. Ett annat problem är att fördomarna också påverkar självbilden hos barn som blir utsatta för dem, säger Rebecca Adami.
Finns det några unga som är extra utsatta för diskriminering och fördomar?
– Negativa föreställningar mot barn hör ibland samman med rasism, med sexism eller med funktionsvariationer. Det vill säga att man tycker att barn som förknippas med något av detta inte är lika trovärdiga som andra eller att de inte är lika intelligenta. Generellt syns fördomar mot barn väldigt tydligt när det gäller tonåringar. De möts ofta av negativa attityder från vuxna. När tonåringar kommer
in i tunnelbanan är det sällan som vuxna bemöter dem med glädje. Och så är det i rätt många offentliga rum, man vill inte ha dem där.
Hur kan den här typen av fördomar och diskriminering märkas i skolan?
– Kanske bestraffar jag som lärare pojkar i större utsträckning än flickor om det uppstår konflikter. Jag kanske tänker att pojkar inte lyssnar om jag inte höjer rösten. Eller tvärtom, att om jag ser att det är bråk mellan pojkar så försöker jag inte stoppa det eftersom jag tänker att pojkar tål, eller ska lära sig att tåla, lite mer våld. Det kan också vara att jag agerar olika beroende på vilka elever det handlar om. Kanske är jag tuffare mot pojkar med annan etnisk bakgrund än mot flickor som kommer från samma område som jag själv.
Hur gör man för att komma ifrån det?
– Genom att reflektera över och vara öppen för hur jag som vuxen beter mig i relation till barn och tonåringar. Kanske att jag som vuxen snabbare talar om straff när det gäller vissa elever och mer om stöd när det gäller andra elever. Kanske upptäcker jag också att jag tar mig tid att fråga vissa elever hur de mår och hur de har det hemma, samtidigt som jag mot andra elever är mer fast om vilka regler som gäller. Om vi börjar prata om det här, och om vi förstår att vi alla har vissa negativa föreställningar som påverkar hur vi agerar, så kan det hjälpa oss att skapa bättre relationer.
Handlar det alltså mycket om goda relationer mellan lärare och elever?
– Ja, många pratar bara om att vi ska ha disciplin i skolan, men då missar man en viktig del. Ett exempel är Lorraine Monroe som är lärare och rektor i USA och känd för sitt arbete vid Frederick Douglas Academy. Hon kommer själv från en rätt tuff miljö i Harlem i New York. Hennes skolledarskap vilar på väldigt bra struktur och tydliga förväntningar på eleverna, och en del säger att det är disciplinen som är det vinnande konceptet. Men det är viktigt att komma ihåg att hon också delar elevernas erfarenhet och att hon möter dem med kärlek och värme. Varje dag känner de sig sedda och vet att hon förstår deras situation.
– Skolan kan inte göra något åt den sociala orättvisa som finns, men den kan stötta eleverna så att de får bättre möjligheter framåt i livet. Och det är just det som är framgången här. Om man säger att det enda elever behöver är struktur, ordning och reda, disciplin, skoluniformer och tidiga förvänt-
ningar … Då har man tappat den mänskliga biten, för det handlar så mycket om hur vi bemöter människor och om vi har förståelse för dem.
– Jag märker att när jag undervisar lärare eller lärarstudenter så behöver jag också bygga relationer. Om de känner att jag saknar förståelse för deras vardag och utmaningar så har de svårare att ta till sig min undervisning. Det betyder väldigt mycket i alla sammanhang att bli bemött och sedd och att känna att en person är varmt inställd till dig. Och de fördomar vi bär på gör att den här värmen försvinner. Fördomar handlar om att vi tror oss veta väldigt mycket, men vi tar oss inte tid att ställa frågor, att vara öppna eller att bygga fina relationer. Som lärare behöver man alltså ifrågasätta sina egna fördomar.
Men ibland blir det konflikter, hur ska man som lärare agera då?
– Som jag ser på både forskning och lärande så handlar det om kommunikation och öppenhet, men också om nyfikenhet och om att ställa frågor. Om det blir en konflikt i skolan vänder vi oss ofta väldigt snabbt till olika juridiska ramverk eller regler om vad som är rätt och fel i stället för att prata med varandra. Om jag tycker att en kollega agerar aggressivt eller hårt mot en elev så kan det vara bättre för kollegan att jag frågar vad det är som har hänt och hur vi kan stötta varandra i stället för att börja prata om regler.
– Barn ska inte alltid få bestämma, men synen på framför allt vissa barn är väldigt ingrodd. Att de skulle vara bångstyriga, utåtagerande, besvärliga och så vidare. Det är så djupt rotat att det är lättare att som vuxen försvara sitt eget agerande än att börja ställa frågor till sig själv: Är jag med och upprätthåller en negativ syn på barn? Eller är jag med och upprätthåller en negativ syn på människor från olika kulturer? Men om en elev riskerar att fara illa, hur mycket ska skolan då låta hen bestämma och tycka till?
– I vissa situationer behöver vuxna så klart ingripa. Man kan inte bara stå och titta på när en elev slår en annan. Ett positivt användande av vuxenmakt är att man kan ingripa för att skydda elever från våld. Men sedan finns det negativt användande av vuxenmakt, till exempel att ta i onödigt hårt med vissa elever för att man tror att de annars inte skulle lyssna. Elever förstår och accepterar att man vill skydda dem, men de känner också när de blir behandlade på ett sätt som inte handlar om att skydda dem, utan om att bestraffa dem.
Men det finns ju också juridik att förhålla sig till när någon blir diskriminerad?
– Det är lätt att börja definiera vad som rent juridiskt ska ses som diskriminerande eller inte. Men om vi skapar juridik och lagar av allting så är det så lätt att vi slutar reflektera, och jag tycker att just reflektionen är den viktigaste delen. Jag vet att många gärna vill ha ett rakt svar och en exakt lösning på hur de ska göra i olika situationer. Men om man möter andra människor med öppenhet så är man redan med och ifrågasätter fördomar och diskriminering.
Du har också intresserat dig för FN och mänskliga rättigheter. Vad kom du fram till?
– När det gäller barns rättigheter såg jag att konventionen om barnets rättigheter skrevs under kalla kriget då det fanns många ideologiska och politiska konflikter. Men det var bara vuxna som var med och skrev. Barnen blev inbjudna när konventionen redan hade antagits och fick den uppläst för sig. Ofta har vuxna en tanke om vad som är barnets bästa. Där hoppas jag att kunskapen om fördomar och diskriminering kan hjälpa oss att reflektera över varför vi så sällan frågar ett barn som blir påverkat av ett beslut eller en handling vad det känner och tänker om det.
Men vet barn alltid lika bra som vi vuxna?
– Nej, det betyder så klart inte att man alltid behöver göra som ett barn vill, men fördomarna gör att man väldigt sällan lyssnar på hur barn definierar en problematisk situation, till exempel om det är en konflikt i klassrummet. Det kan vara vårdnadshavare som är upprörda eller en lärare som upplever att det har gått till på ett visst sätt. Men de andra eleverna i klassrummet och den berörda eleven kanske har en annan bild av vad som är problemet. Det innebär inte att man alltid ska gå på vad eleverna tycker, men när det handlar om elevernas tillvaro så kan det vara viktigt att fundera över om du ens har frågat dem om hur de upplever situationen.
– Fördomar och diskriminering mot barn är kopplade till vad som inom forskningen kallas adultism, eller vuxenmaktsordning, att man utgår från vuxna när man tilldelar resurser och makt. Den makt som en lärare har i klassrummet kan vara väldigt positiv för eleverna. Att man skapar struktur, man sätter ramar och har tydliga förväntningar. Men det finns också en vuxenmakt som kan leda till diskriminering eller till kränkande behandling av barn.
Hur vanligt är det med den här typen av fördomar och diskriminering?
– De förekommer dagligen, hela tiden. Jag upptäckte till exempel själv hur ofta jag använde ordet barnslig som något negativt. Det är så mycket som är inbyggt redan i språket och i våra strukturer. När jag skulle gå ner i tunnelbanan tänkte jag också på att det inte finns något räcke som mindre barn kan hålla sig i om de skulle vilja pröva att gå nerför en trappa. Det finns inte på deras höjd, utan allt är anpassat för vuxna. Vad kan skolorna göra för att lyfta fram de här problemen?
– Jag tycker att man ska titta på statistik. Vilka är det som har fått flest repressiva åtgärder i skolan? Är det övervägande pojkar med annan etnisk bakgrund eller med funktionsvariation? Det kan vara ett sätt att se om vi hanterar eleverna på olika sätt. När man ser strukturen är det dags att ifrågasätta vilka regler skolan har och hur vi kan skapa en miljö som är mer inkluderande.
– Men sedan kommer ju childism till uttryck på alla nivåer, och strukturer på samhällsnivå handlar ofta om resurser och budget. Det är frågor som ligger utanför lärarnas kontroll men som verkligen sätter ramarna för deras verksamhet. Och där blir det en utmaning i och med att många skolor inte har tillräckligt med resurser.
På vilket sätt kan din forskning bidra till att fördomarna minskar?
– På samma sätt som forskning och kunskap om rasism, sexism och funkofobi hjälper oss att ifrågasätta rådande lagstiftning och diskriminering så hoppas jag att mer kunskap om childism kan hjälpa oss att skapa en mer inkluderande miljö. Jag hoppas att det kan få oss att fundera över hur det kommer sig att vi till exempel har en arbetsmiljölagstiftning, men vi har inget liknande när det gäller elever i skolan trots att de spende- ►
Kanske bestraffar jag som lärare pojkar i större utsträckning än flickor om det uppstår konflikter.
rar hela sin barndom i en miljö som påverkar dem väldigt mycket.
– I skolan utgår man ofta från ett vuxenperspektiv som handlar om hur vi kan kontrollera elevernas beteende. Utifrån ett elevperspektiv handlar det kanske mer om att vilja ha inspirerande vuxna som hjälper dem att hitta lusten att lära. På samma sätt som att en vuxen på sin arbetsplats gärna vill känna sig sedd, uppskattad och välkommen.
Du undervisar lärare, vad pratar ni om?
– Det är oftast lärarna själva som identifierar vad de tycker är problematiskt eller där de känner att de inte har handlingsutrymme eller beslutsmandat. Det handlar mest om olika vardagssituationer, där de tillsammans med kollegerna kan prata om olika sätt att hantera konflikter och då få ett större handlingsutrymme. De kan komma fram till att de inte alltid måste börja med att skriva en incidentrapport, utan att de kan sätta sig ner med eleverna och prata tillsammans. Genom att lära sig någonting av olika situationer kan de känna sig mindre maktlösa och begränsade och även upptäcka att det finns flera sätt att hantera elever som känner sig utsatta. – Det är både utmanande och väldigt givande för lärare att besöka varandras klassrum samtidigt som det kan kännas lite läskigt att ha en kollega som ser vad du gör. Men kollegan kan också reflektera och
säga: ”Nu agerar du på det här sättet. Du kanske ska ge mer utrymme för eleverna som sitter längst bak.” Vi lär oss ju hela tiden, och vi kan också lära tillsammans. Jag önskar att lärare kunde få lägga mer tid på just det här utforskandet och det som gör att man tycker att det är roligt att undervisa och mindre tid på alla måsten som bara skapar stress. Om du blev skolminister, vad är det första du skulle göra?
– Jag skulle tycka att det var intressant att få lyssna på dem som blir mest negativt påverkade av hur skolan ser ut i dag. Elever med olika funktionsvariationer. Elever med annan etnisk bakgrund. Elever som kanske är traumatiserade av krig eller som bär med sig andra erfarenheter in i skolan och som vi har svårt att bemöta på ett bra sätt. De är experter på hur vi skulle kunna göra saker annorlunda, och vuxna kan på många olika plan vara med och lyfta upp och lyssna in deras röster.
– Det handlar mycket om hur ser vi på barn och ungdomar och den kunskap de kommer in med i klassrummet. Elever från andra länder som har med sig olika språkkunskaper och olika religiösa och kulturella kunskaper kan lite fördomsfullt ses som något negativt. I stället kan vi lyfta blicken och se dem som en rik källa för olika diskussioner och lärande.
gymnasiet testade en vecka offline. Initiativtagare var svenskläraren
Karolina Sandahl och tredjeårseleverna Joar Graan, Märta Roos, Indira Rivera och Pelle Erlandsson.
En vecka utan skärm
Raster utan mobiler, anteckningar med papper och penna och analoga presentationer på lektionerna. För första gången satsar Globala gymnasiet på en offlinevecka för både elever och lärare.
– Tanken är att så många som möjligt på skolan ska lägga undan mobilerna och lämna datorerna hemma denna vecka, säger initiativtagare Matilda von Bahr, lärare i svenska, som just avslutat en lektion med romanläsning.
I ett av trapphusen vid Zinkensdamm sitter sistaårseleverna Ester Fredriksson och Frida Salmhofer och ritar på stora pappersark som ligger utplacerade på golvet.
– Det är ovant att inte använda mobilen, men kul att sitta och rita på rasten, tycker de båda.
Matilda von Bahr och Anna Walch, lärare och specialpedagog, har båda ingått i planeringsgruppen. De berättar att offlineveckan är en del i en bredare satsning på att öka medvetenheten om hur en hög användning av exempelvis sociala medier kan leda till svårigheter att koncentrera sig och ökad psykisk ohälsa.
– Det är första gången vi officiellt uppmanar alla på skolan att minska skärmtiden till förmån för analoga aktiviteter, säger Matilda von Bahr.
– Även för oss lärare är det en utma-
ning, då vi nu försöker undervisa helt analogt, konstaterar Anna Walch.
Ute på skolgården sitter grupper med elever vid olika bord. Några spelar kort eller brädspel, andra sitter och pratar. Den här veckan har elevkåren ansvarat för extra rastaktiviteter. Alla analoga.
– Jag tycker det är kul och intressant att vara utan mobil och dator i skolan. Nu får vi ännu mer tid att prata och umgås, säger Klara Sjögren som också sitter med i elevkåren.
Mikael Wedefelt berättar att elevkåren hela tiden uppmanar till att försöka avstå från mobilerna.
– Det blir också lite spontana grejer i veckan. I går hade vi korvätartävling i aulan. Vi kom på det då det var korv över efter lunchen, säger han och berättar att senare under dagen kommer det att vara ”öppen scen” i aulan.
På psykologi- och samhällskunskapsläraren
Karolina Sandahls lektion sitter alla elever och antecknar med papper och penna. På ett stort blädderblock ger hon en introduktion och ger olika perspektiv på dysfunktionella beteenden.
– Introduktionen går bra, men vanligtvis använder jag mer bildstöd via en dator och projektor, säger hon.
Eleven Joar Graan tycker det är spän-
nande att se hur snabbt det går att anpassa sig till att använda papper och penna i stället för mobil och dator.
– Jag lyssnar mer nu, säger han.
Men Indra Rivera, även hon från årskurs 3, tycker att det är svårt med bara papper och penna.
– Det går långsammare så jag tycker jag missar en del. Jag skulle nog bli uttråkad och tappa fokus i längden utan mobil och dator, konstaterar hon och går iväg för lunch.
På några av borden i matsalen är skyltar utplacerade med rubriken ”Lära känna varandra-bordet” och ett frågebatteri att samtala kring.
– Några av frågorna skulle vi nog inte ställa spontant tror jag, säger en av eleverna och tar som exempel ”Vad gör dig riktigt glad en helt vanlig vardag?”
Veckan avslutas med fika för hela skolan, som en liten belöning för att man klarat att låsa in mobiler och datorer några dagar, och vågat pröva en mer analog skolgång.
– Vår förhoppning är att offlineveckan ska stämma till eftertanke och få eleverna att fundera på hur de kan minska sin skärmtid, säger Matilda von Bahr.
Globala
Matilda von Bahr (till vänster), här tillsammans med lärarkollegan
”Våga prata om klimatångesten”
Att påverkas känslomässigt av klimatkrisen är naturligt, och känslorna kan vara både positiva och negativa. Det bästa sättet att motverka negativa klimatkänslor är att agera tillsammans för ett bättre klimat, enligt klimatpsykolog Frida Hylander.
Det talas ofta om ungdomars klimatångest, men klimatet väcker en lång rad känslor och därför är det lämpligare att tala om klimatkänslor. Det menar psykologen Frida Hylander som tidigare i höst föreläste för kuratorer och psykologer på Medioteket i Liljeholmen.
I publiken satt Jacqueline Treschow som är kurator på Hägerstenhamnens
skola och regelbundet möter elever med klimatrelaterade känslor.
– Ofta beskriver de oro och katastroftankar om framtiden, men också en stark känsla av maktlöshet och hjälplöshet.
Frida Hylander gjorde en gedigen genomgång av klimatpsykologi utifrån det aktuella forskningsläget och inledde med att slå fast att klimatkrisen är ett faktum.
– Man behöver inte diskutera om klimatkrisen finns eller inte. Forskarna är säkra på att det är människorna som orsakar den och läget är akut.
Klimatkänslor hänger ihop med andra omvärldskänslor, som ofta är en sund reaktion på verkliga kriser och hot. Men
hur mycket ungdomar påverkas av klimatkänslorna varierar. I en metastudie där 170 000 vuxna från 27 olika länder ingick fann man några faktorer som gjorde människor mer sårbara för jobbiga klimatkänslor: att vara ung, kvinna, ha vänsterlutande politiska åsikter och att tänka mycket på framtiden. Negativa klimatkänslor kan leda till sämre välmående, men de kan också få människor att agera. Frida Hylander poängterade att man inte behöver bli av med de jobbiga känslorna för att kunna känna hopp och tillförsikt.
– Som vuxen är det viktigt att ha med det när vi möter unga människor. Vi vill gärna trösta och ta bort det jobbiga, men
det behöver vi inte. Ibland är det bättre att låta det jobbiga finnas där.
Frida Hylander har mött lärare som är rädda för att väcka ångest hos eleverna genom att ta upp klimatkrisen.
– Det är precis tvärtom. Undvikande att benämna och erkänna problem skapar mer jobbiga känslor och kan även spä på besvikelsen över vuxenvärlden.
Ett viktigt fynd från studier är att kollektivt agerande för klimatet kan fungera som ett skydd mot klimatrelaterad depression och nedstämdhet.
– Vi behöver inte alltid vänta in rätt känslor, tvärtom kan vi börja med beteendet och låta känslan följa efter, förklarade Frida Hylander.
De handlingsalternativ som lyfts fram ligger dock ofta på individnivå, som att sopsortera, äta vegetariskt eller släcka lampor.
– Vad skulle hända om vi börjar titta på hur vi kan påverka sociala nätverk, organisationer och samhället vi lever i? Hur kan vi gå från att vara ensamma i att försöka hantera klimatkrisen till att vara tillsammans i det?
Frida Hylander tog som exempel att handla kläder på second hand, vilket ligger på individnivå. Konkreta steg mot att agera tillsammans kan vara att ordna en klädbytardag, starta ett slow fashion-projekt och bilda en grupp som protesterar mot fast fashion. På den högsta nivån kan det handla om att driva igenom ett slängförbud i EU-parlamentet. Åhörarna fick fundera på hur skolan kan hjälpa elever att röra sig mer åt tillsammanshållet i sitt agerande för klimatet. Många förslag dök
upp. Att skriva debattartiklar, se över sopsorteringen på skolan eller driva klimatsmarta UF-företag. Att arbeta mot matsvinn och för vegetarisk mat. Att starta en bilpool eller gångtåg till skolan på morgonen.
– Även ganska små barn tycker om att vara med och påverka. Det är fantastiskt för eleverna att känna att de kan påverka skolan – det finns också härliga klimatkänslor! sa Frida Hylander.
Under föreläsningen presenterade hon en modell för att hantera jobbiga klimatkänslor. Den kallas för glassmodellen, eftersom den kan visualiseras som en glasskål med tre kulor i. De tre kulorna står för återhämtning, agera tillsammans och hantera känslor. Skålen som de vilar i symboliserar socialt stöd och gemenskap.
– Alla delar behövs, men skålen är kanske viktigast, sa Frida Hylander.
Många i publiken var nöjda efteråt och kurator Jacqueline Treschow tog intryck av hur stark skyddsfaktor kollektiva handlingar kan vara.
– Skolan kan vara en arena för både kunskap och hopp. Utöver faktakunskap om klimatfrågan behöver vi skapa utrymme för samtal om lösningar, där elever får möjlighet att engagera sig tillsammans med andra och bedriva påverkansarbete.
– Skolan kan fungera som ett demokratiskt forum där samverkan är en nyckel – mellan elevhälsoteam, pedagoger och föräldrar, sa Jacqueline Treschow.
Hej pedagog!
Vill du lära dina elever om vatten, sopor och miljö?
Rent kranvatten är en självklarhet för alla stockholmare. Att ha ett fungerande avlopp och kunna sopsortera tar vi också för givet. Men hur fungerar det egentligen och vad kan vi alla hjälpa till med för att våra sjöar och hav ska må bättre?
På svoa.se/skola hittar du gratis utbildningsmaterial i form av lärarhandledning, sagor, korta filmer, mysterier, tips på experiment och mycket mer. Materialet är uppdelat för olika åldersgrupper och utgår från läroplanen.
Ladda ner utbildningsmaterial gratis på: svoa.se/skola
BIOGAS
Östersjön
Mälaren VATTENVERK
Mästare på att bygga relationer
Hon är läraren som får med sig alla elever. Hos Sara Lundin på Spånga grundskola får de elever som haft det allra svårast i skolan en andra chans.
Nyligen tilldelades hon utmärkelsen Årets lärare i Stockholms stad.
I en gul trävilla på en lugn gata strax intill Spånga centrum arbetar Sara Lundin. Tillsammans med tre kolleger undervisar hon ett fåtal elever på Spånga grundskolas regionala särskilda undervisningsgrupp (RSU). De kommer från skolor i Spånga, Hässelby och Vällingby efter att rektor ansökt om plats. Placeringen är tänkt att vara tillfällig och eleven är därför fortsatt inskriven i sin gamla skola.
Orsakerna till att eleverna börjar här varierar. De flesta har någon form av neuropsykiatrisk diagnos, men det är inget kriterium. För somliga beror det på problematisk skolfrånvaro.
– Ofta handlar det om att skolan inte har hittat rätt verktyg för eleverna. Många elever har gått i särskild undervisningsgrupp, men det har inte funkat. Andra skolor har inte det och då söker man hit, förklarar Sara Lundin.
Hon är utbildad SO-lärare för årskurs 4–9 och har under sin lärarkarriär arbetat på olika skolor och på alla stadier. Allra bäst trivs hon på högstadiet.
– Högstadieelever är bäst. De är vetgiriga, nyfikna och har ofta ett intresse för samhällsfrågor på ett annat sätt än yngre elever.
Även läroplanen är mer intressant på högstadiet, inte minst i historia.
– Det är många stora skeenden, från att vi blir bofasta till den industriella revolutionen och 1800-talet. Att väva samman allt är spännande med tanke på den värld vi lever i. Att få dem att förstå
varför världen ser ut som den gör.
Sara Lundin har arbetat på Spånga grundskola i åtta år och var med och startade RSU-gruppen för fyra år sedan. Här finns åtta platser och tanken är att eleverna ska stanna en till fyra terminer. I vissa fall blir de dock kvar tills de slutar grundskolan. Andra går vidare till en central särskild undervisningsgrupp.
Miljön är avskalad och ändamålsenlig. Skolmaten kommer från närliggande Spånga grundskola, men serveras vid ett runt bord i villans kök. Där finns även en smörgåsgrill som går varm. Elever och personal tillbringar hela dagen tillsammans, från nio på morgonen till två på eftermiddagen. Skoldagen är komprimerad med få raster. Undervisningen sker i två klassrum, ett på nedervåningen och ett en trappa upp.
– Vi har vanliga lektioner med färre elever och med möjlighet till fler anpassningar, förklarar Sara Lundin.
Av hänsyn till eleverna får LÄRA inte vara med på några lektioner, men Sara Lundin berättar att hon i dag har arbetat med demografi och befolkningsmönster i en grupp och förberett den andra gruppen inför ett prov i samhällskunskap.
– Vi repeterade och pratade om huruvida de vill göra provet muntligt eller skriftligt. Alla ville göra det muntligt.
Ofta har eleverna här en historia av att hamna i konflikter och ett lågt förtroende för skolan sedan tidigare. Att bygga upp det igen kan ta tid. Kollegan Kattis Johansson beskriver Sara Lundin som ”en mästare på goda relationer”.
– Hon får med sig alla. Vad som än händer i ögonblicket är hon snabb på att hitta en lösning och hantera situationen. Hon vet vad hon ska säga till elever där och då. Hon gör rätt i varje läge.
Sara Lundin tycker att undervisning är det roligaste som finns. ”Den dag jag inte känner så längre ska jag inte jobba som lärare. Det har jag lovat mig själv.”
Själv är Sara Lundin kritisk till debattörer som förespråkar en mer auktoritär skola.
– Det är inte det som är nyckeln till att lyckas med undervisningen. Den här no excuse-metoden som politikerna pratar om känns som min raka motsats. Det ska absolut vara ordning och reda, men det är jag som lärare som behöver greja den på egen hand.
Hon menar att studiero och ordning bygger på ett ömsesidigt förtroende mellan lärare och elever. Om inte det finns spelar ämneskunskaperna liten roll.
– Jag måste ha en god relation med
mina elever och fördelen är att vi är med dem hela dagen. Vi hänger från att de kommer på morgonen och käkar frukost eller sitter och snackar i soffan. Vi har stenkoll.
Sara Lundin har även arbetat i ordinarie klasser med betydligt fler elever. Hon tycker att gruppstorleken generellt borde vara mindre i skolan. – Det finns så många bra och skickliga lärare som inte får förutsättningarna att göra det de är bäst på, på grund av alldeles för stora grupper. Jag
tror att alla elever och lärare skulle må bra av det, även högpresterande elever.
I oktober tog Sara Lundin emot utmärkelsen Årets lärare inom grundskolan i Stockholms stad. Prisutdelningen ägde rum i Prins Eugens galleri i Stadshuset med musik, snittar och mingel.
– Det var pirrigt och fantastiskt vackert!
Utöver blommor och ett diplom innebär priset en summa pengar till fortbildning.
Sara Lundin har ännu inte bestämt vad det ska gå till, men hon har en dröm.
– Jag skulle vilja resa till Rwanda på grund av folkmordet 1994, på samma sätt som man reser till Auschwitz-Birkenau. Eller till Kambodja av samma anledning.
Men först ska hon fira priset tillsammans med sina elever. För juryn för Årets lärare berättade de att Sara Lundin alltid är glad och hjälpsam och ”vill att vi ska bli bättre”. En elev sa:
– Hon gör så att man lär sig mer. Det finns inget Sara kan bli bättre på.
På fredag blir det fika och eleverna har önskat vaniljmunkar.
– De blev överraskade och glada när jag berättade att jag blivit Årets lärare. Jag känner mig också stolt. Det är fint att få ett sådant erkännande, en bekräftelse på att jag faktiskt gör något som är ganska bra.
”Vi fastnar inte i gnäll”
I den senaste medarbetarenkäten fick Vasa Real högst betyg av alla grundskolor i staden. LÄRA besökte skolan för att ta reda på vad som ligger bakom det höga resultatet.
– För att få en arbetsplats med nöjda medarbetare måste man våga ta tag i sådant som behöver förändras, säger Jonas Åman, musiklärare och skyddsombud.
När Jeanette Huss, mellanstadielärare i matematik och NO, började arbeta på Vasa Real förra året kände hon sig genast välkomnad. Hon tycker att stämningen på skolan utmärker sig.
– Jag tror att vi är ovanligt positiva och hjälpsamma här. På andra arbetsplatser har det ibland varit gnälligt. Jag gillar att prata om saker, lösa det och gå vidare. Här fastnar vi inte i gnäll. Det är mer skratt.
Hon känner sig mindre ensam än på andra skolor och beskriver sitt arbetslag som ett sammansvetsat team. Hon tror att det påverkar elevernas lärande.
– Jag tror att de känner att vi tycker om att vara här. Vi är sällan sjuka, så det är inte ofta vi har vikarier. Det ger en stabilitet och trygghet, och då lär man sig bättre.
MEST NÖJDA MEDARBETARE 2025
Grundskolor
Vasa Real, 91, Magelungsskolan, 90, Katarina Norra skola, 89, Tullgårdsskolan, 89, Mälarhöjdens skola, 88.
Gymnasieskolor
Stockholms transport- och fordonstekniska gymnasium (STFG), 92, International School of the Stockholm Region (ISSR), 87, Bernadottegymnasiet, 87.
Siffrorna anger ett så kallat aktivt medskapandeindex (AMI) som räknas fram utifrån den årliga medarbetarenkäten.
Mats Fyr är förstelärare i trä- och metallslöjd och har arbetat på Vasa Real i 28 år. Även han framhåller kollegerna och eleverna som skäl att trivas på jobbet.
– Eleverna är studiemotiverade och de flesta är väluppfostrade, så det är inte så mycket ordningsproblem. Kollegiet är stabilt och folk blir kvar här.
Han uppskattar också ett mentorerna får mycket stöd i elevärenden av skolledningen samt av specialpedagoger och speciallärare. För varje årskurs på högstadiet finns en biträdande rektor som kopplas in tidigt i elevärenden.
– De har mycket kontakt med vårdnadshavarna och allt runtomkring. Det är oerhört avlastande för mentorerna. Jag kan göra mitt jobb som är att undervisa och behöver inte vara utredare, socialarbetare eller kontaktperson, säger Mats Fyr.
Som förstelärare sitter han i den utvidgade ledningsgruppen där även arbetslagsledare och skolledning ingår. Möten hålls varje vecka och flera personer i gruppen kan förmedla det som sagts vidare till arbetslagen.
– På en skola jag jobbade tidigare var strukturen inte lika tydlig. Det kom bara en massa beslut. Här har vi högt i tak och om någon är kritisk kommer det fram. Man går inte och svassar för skolledningen.
Carina Rennermalm som varit rektor på Vasa Real sedan 2017 tror också att den utökade ledningsgruppen är en del av förklaringen till trivseln på skolan.
– Det är väldigt lätt att fånga upp förbättringspotentialer. Eftersom vi har en tät dialog och avstämning varje vecka hamnar det inte i långbänk. Vi har kunnat fånga upp väldigt många idéer genom vårt sätt att organisera oss.
Som exempel nämner hon att en tillsyn från Skolinspektionen ledde till diskussion om hur den extra studietiden skulle organiseras.
– Det kom snabbt många förslag, till
”Det är en förmån att arbeta på Vasa Real. Det är attraktivt att jobba i innerstaden och vi har många sökande till våra tjänster”, säger rektor Carina Rennermalm (i svart), här tillsammans med lärarna Jonas Åman, Mats Fyr och Jeanette Huss.
exempel att det behövde vara en gemensam tid i anslutning till elevernas skoldag. I den utökade ledningsgruppen kunde vi skapa strukturen utifrån de förslag som kom från lärarna, och sedan beslutade jag som rektor om det.
Lärare och skolledning är förstås inte alltid överens. En som är van att hantera meningsskiljaktigheter är Jonas Åman, musiklärare och skyddsombud. Han tycker att
samtalen i samverkansgruppen fungerar bra och nämner att ledningen gått lärarna till mötes och dragit ner antalet tillfällen då omdömen ska skrivas.
– Det har dragits ner efter att vi pratat om det som ett möjligt arbetsmiljöhot, eftersom många blir stressade av det. I alla år har vi pratat om
att vi måste få ner stressnivåerna och det administrativa arbetet för lärarna. Det är ett av mina huvudskäl till att jag är fackligt aktiv. För att få en nöjd arbetsplats måste man våga ta tag i sådant som behöver förändras.
Skolpodden i Stockholm
Röster från skolan
Om och från skolan med lärare, elever, skolledare, politiker, lärarstudenter och många fler från skolans värld.
Skolpodden i Stockholm – där poddar finns.
Samarbetet är jätteviktigt, att de pratar med varandra och släpper in varandra i diskussionerna.
Benjamin Warnander (närmast till vänster), Selma Nyberg och Valter Göthfeldt i klass 5A visar för läraren Anna Jeppsson hur de ska koppla ihop batterier, sladdar och lampor.
GLÄDJEN i att lära
Många elever tycker att naturvetenskap och teknik är ganska svåra ämnen. Genom ett forskningsprojekt om hur eleverna kan kommunicera och samarbeta bättre, har Mariehällsskolans elever utvecklat sina kunskaper och samtidigt hittat glädjen i att lära.
Text JOHANNA LUNDEBERG Foto MARC FEMENIA
leverna i klass 5A på Mariehällsskolan i Bromma diskuterar livligt i smågrupper. Tillsammans ska de först rita ett kopplingsschema över elen i ett rum och sedan rent praktiskt koppla ihop batterier, sladdar och lampor. Grupperna arbetar utifrån de instruktioner de har fått, med ett kort avbrott för en gemensam genomgång. En och annan tveksam min försvinner snabbt när de börjar prata om hur de ska lösa uppgiften, och snart lyser det på alla bord. – Jag tror inte att alla skulle klara det enskilt, men tillsammans kan de. Här är samarbetet jätteviktigt, att de pratar med varandra och släpper in varandra i diskussionerna, säger Anna Jeppsson, lärare i matematik, NO och teknik.
Uppgiften har sitt ursprung i NTA (Naturvetenskap och teknik för alla), som är ett laborativt arbetssätt och varifrån klassen får sina labbuppgifter. Men Anna Jeppsson ingår också i en grupp med forskare och lärare som, genom att ta avstamp i NTA, ytterligare har utvecklat pedagogiken i ett projekt kallat Nytta. Tillsammans utvärderar de sina lektioner och diskuterar vad de kan göra bättre. De konstaterade
tidigt att eleverna behövde lära sig att kommunicera med varandra och att också prata om just naturvetenskap och teknik, med rätt begrepp.
– Då utvecklade vi det vi kallar momentmodellen. Vi börjar alltid i helklass, där läraren presenterar dagens uppgift. Inledningen ska fånga eleverna så att alla känner sig delaktiga, berättar Anna Jeppsson.
Sedan jobbar eleverna gruppvis, men i korta block där de varvar diskussioner och experiment med att diskutera och sammanfatta sina uppgifter i helklass. Klasskompisarna får lyssna och ge varandra tips.
– Det är bra om alla kan göra olika undersökningar så att de har någonting att prata om sedan, för om alla gör samma sak och kommer fram till ungefär samma resultat så har man inte lika mycket att diskutera i helklass, säger Anna Jeppsson. Hon ser många fördelar med momentmodellen.
– Man delar in lektionen i kortare pass, vilket fångar in alla och även gör att de vet vad som kommer i nästa del och vad vi förväntar oss av dem. De får både tid att göra uppgiften och att prata om vad de gör.
Men vad ger det då för konkreta resultat? Anna
►
Vi fattar inte alltid direkt hur vi ska göra, men när vi pratar i gruppen blir det jättelätt.
Jeppsson ser bland annat att fler elever är delaktiga under lektionen och att det blir lättare för dem att hänga med när de jobbar gruppvis. Dessutom hjälper arbetssättet även elever som kommer från hem utan akademisk bakgrund och som ofta upplever att NO-ämnena är svåra.
– Det viktigaste vi kan ge eleverna på mellanstadiet är att de känner glädje i att lära. Vi vill att de ska få smak för naturvetenskap i tidig ålder, men det är lätt att tappa elever som inte har så lätt för de här ämnena. Här kan vi lära dem att sätta ord på vad de gör och visa att naturvetenskap och teknik är något för alla.
Selma Nyberg i klass 5A berättar ivrigt att de en gång fick göra ett eget batteri.
– Man använder zink, koppar, citronjuice och kaffefilter, och om man sätter ihop det rätt fungerar det nästan som en lampa, förklarar hon.
Hon tycker att det är roligt när gruppen får sådana nya, oväntade uppgifter och får resonera sig fram tillsammans.
– Vi fattar inte alltid direkt hur vi ska göra, men när vi pratar i gruppen blir det jättelätt och känns som världens enklaste grej, säger hon.
Hennes klasskamrat Benjamin Warnander gillar också upplägget med grupparbete. Han säger att han först trodde att det skulle vara svårt att koppla batterier och att det därför var bra att de fick jobba praktiskt och testa olika saker gemensamt.
– Det är väldigt få ämnen där vi jobbar i grupp, så det är roligt att vi får lära oss att samarbeta lite bättre. Alla kan ju olika saker, och då är det bra att lära av varandra.
Som förstelärare i matematik skulle Anna Jeppsson också vilja få in samma modell där.
– En klassisk mattelektion inleds med att man går igenom dagens ämne. Sedan får eleverna arbeta självständigt innan man avslutar med en gemensam sammanfattning. Men jag skulle vilja att vi jobbar med problemlösning tillsammans i grupp och laborerar mycket mer.
Naturvetenskap och teknik för alla, NTA, erbjuder material inom naturvetenskap, teknik och matematik för årskurs F–9. Läs mer och registrera dig på ntaskolutveckling.nu.
Benjamin Warnander och Selma Nyberg i klass 5A gillar att de får laborera i grupp så att de kan samarbeta och lära av varandra.
”Kul att testa teknik utan krav”
På Rålambshovsskolans teknikklubb möter och testar eleverna teknik och skapande i en kravlös miljö.
– De är ofta vana vid att läraren säger vad de ska göra. Här är tanken att de ska göra det de själva tycker är roligt, säger teknikläraren Mattias Johansson.
En efter en droppar högstadieeleverna in till Rålambshovsskolans teknikklubb. Här kan de komma och gå som de vill, umgås, vara kreativa och få en-till-en-undervisning. Ett gäng på sisådär tio, tolv elever kommer ofta, nästan varje onsdagseftermiddag. Andra dyker upp mer sporadiskt.
– Det är väldigt roligt att eleverna faktiskt vill stanna kvar efter skolan för att jobba med teknik, tycker teknikläraren Anders Gölstam, som tillsammans med Mattias Johansson driver klubben.
Teknik är viktigt. Det finns överallt i samhället och utvecklingen går rasande fort. Det går inte att komma undan så därför måste eleverna få chans att möta den. Men egentligen är det inte en renodlad teknikklubb, snarare en klubb för skapande eller ett kreativt centrum. Arbetsnamnet råkade bara fastna.
– Vi funderar mycket på vad klubben ska heta för att locka så många som möjligt. Just nu är det flest killar som kommer. Om den i stället hette designklubben skulle den nog locka fler tjejer. Vi är också inspirerade av andra fysiska mötesplatser som Makerspace där man kan skapa och lära av varandra, säger Mattias Johansson.
En del elever vet precis vad de vill göra på klubben. Bygga med tekniklego, arbeta med digitala designprogram, spela Minecraft, jobba med modellering, tillverka brädspel, skapa med 3D-skrivarna eller programmera mikrostyrpuckar.
– Ibland vill elever pröva en idé som dykt upp på en tekniklektion som de inte hann testa där eller göra färdigt en uppgift från någon annan lektion. I den mån vi har resurser kan vi göra vad som helst. Eleverna brukar ha realistiska idéer, de vet oftast vad som är möjligt, tycker Anders Gölstam.
Andra elever behöver en liten knuff för att komma i gång och vill få hjälp med idéer.
– Eleverna är ofta vana vid att läraren säger vad de ska göra. Här är tanken att de ska göra det de själva tycker är roligt, men vi hjälper så klart till. Eleverna behöver heller inte bli klara utan kan bara prova på olika saker. De behöver inte prestera utan det är helt kravlöst, poängterar Mattias Johansson.
För att kunna locka fler elevgrupper till klubben är planen att ha olika teman varje månad. ”Form och design” drar vissa elever, medan ”Programmering och data” lockar andra. – Även om det fortfarande är fritt att jobba med vad man
vill så vet ändå eleverna inom vilket område de kan få extra mycket stöttning, säger Mattias Johansson.
Klubben håller till i skolans tekniksal. 3D-skrivaren som klubben köpt in med projektpengar används även i den ordinarie undervisningen. Men även om det är möjligt att tillverka olika saker är det inte alltid man bör göra det. Återbruk genomsyrar arbetet i klubben.
– Det är viktigt att diskutera vad och vaför vi tillverkar saker. Vi ska inte skapa onödiga prylar som bidrar till ännu mer plastavfall. Däremot kan vi använda 3D-skrivaren till att skriva ut reservdelar så att vi kan reparera trasiga delar i stället för att köpa nytt. Frågor om upphovsrätt är också viktiga. När färdiga modeller skrivs ut med 3D-skrivaren, vem är då skapare, reso-
nerar Anders Gölstam.
Niorna Wiggo Jordan och Rickard Johansson började på teknikklubben redan i sjuan. Deras teknikintresse väcktes efter ett Erasmusprojekt med en resa till Portugal respektive Rumänien där de arbetade med teknik och miljöfrågor. De går till klubben nästan varje vecka.
– Det är kul att hänga med kompisar, hålla på med datorer och testa teknik. Det är också bra att kunna ta med uppgifter från tekniklektionerna och göra klart här, tycker Wiggo Jordan.
Klubben har ökat deras intresse för teknik.
– Att programmera och 3Dprinta har varit roligt. Kunskapen är väldigt användbar, tycker Rickard Johansson.
Eleverna Rickard Johansson och Wiggo Jordan programmerar en legorobot tillsammans med läraren Anders Gölstam.
»Att sy är min
stora hobby«
NASHMIN ALNAKAR, 15 ÅR
Hagsätraskolan
Den här skolan är jättebra. Alla är vänliga och ingen är utanför. Jag började här i sjuan, så det är mitt tredje år på skolan, och jag har trivts från första dagen. Jag tycker om att gå i skolan och lära mig mycket, och det får jag göra här.
Alla lärare är bra på att lära ut, men också bra att prata med. Det är ett snällt klimat på skolan. På rasterna, både utomhus och i korridorerna, är det ofta många vuxna som säger till direkt om det blir tjafs eller bråk. Det känns tryggt.
SO är mitt favoritämne och speciellt historia. Att få lära sig om hur det var förr är viktigt, det behövs för att vi ska kunna utveckla oss. Det är också intressant att lära sig om och jämföra olika länder. Jag gillar också matte och tycker att det är bra att få lära mig om ekonomi.
Jag pluggar mycket. Vi har läxhjälp på skolan, då kommer äldre elever och pluggar med oss efter skolan. Jag stannar ofta kvar på läxhjälpen, eller så sitter jag kvar i biblioteket. Jag vill ha bra betyg så att jag kan välja vilket gymnasium jag ska gå på. Det har jag inte bestämt än, men det blir antingen design och sömnad eller ekonomiprogrammet med juridik.
Att sy är min stora hobby. Jag syr mina egna kläder och syr om kläder som jag köper på second hand. Det är jättekul! Jag ser fram mot att börja gymnasiet, men jag vet också att jag kommer sakna Hagsätraskolan jättemycket. När jag blir vuxen vill jag jobba som modedesigner eller advokat. Båda yrkena verkar spännande.
Berättat för
Med Nobel som mål för lärandet
Den 10 december sitter många hemma framför tv:n och följer direktsändningen från Nobelbanketten i Stadshuset. På Stockholms hotell- och restaurangskola har några elever förberett sig för att i stället kunna vara på plats och servera under denna festernas fest.
Uppdraget är ett samarbete mellan skolan och Stadshusrestauranger som ansvarar för Nobelbanketten. De elever som vill vara med fick tidigt under hösten ansöka med motivering och rekommendation från lärare. Därefter valdes sex elever ut. När LÄRA besöker skolan i Johanneshov är de i full färd med att träna för att servera på två något mindre banketter i Stockholms stadshus. Om deras insats blir godkänd får de också servera på Nobelbanketten.
– Det är en stor möjlighet att lära sig av dem som gjort det här i flera år och roligt att få vara med och uppleva något som är unikt i Sverige. Det är
också en bra erfarenhet att ha på sitt cv, säger Lovisa de Maré i klass HT24.
Eleverna ska ingå i den grupp som ansvarar för fatservering, och när de dukar av ska de kunna bära tio tallrikar i taget. Men även om de i skolan får både djupa och breda kunskaper i olika tekniker så är fatservering och stora banketter inte riktigt vad de gör på daglig basis, säger serveringsläraren Christine Carlberg Hallgren.
– Men att få servera på en bankett och att göra det utanför skolans trygghet kommer att utveckla dem väldigt mycket, säger hon.
Hon har själv också ansökt
om att ingå i serveringsteamet, men hon kommer inte att handleda eleverna under banketten. Då ska de redan ha visat att de kan klara sig själva.
– I skolan får man ju göra fel, men här blir det mycket större press. Men det stärker dem också både i yrkesrollen och som individer, det ger självförtroende att vara med och att klara av det, säger Christine Carlberg Hallgren. Emil Öfors i klass RL24F berättar att han tränar på att servera från fat hemma under familjens middagar. Han har tidigare serverat i uttagningen till Årets kock och vill gärna samla på sig erfarenhet.
– Jag hoppar på allt jag kan, för jag älskar att servera. Det är bra och kul att få alla de här erfarenheterna. Sedan är det en bonus att man är med på tv och på plats i Blå hallen tillsammans med alla framgångsrika personer, säger han.
Men visst är det också nervöst, medger flera av dem. Om man tappar en tallrik i golvet
finns det ingen backup. Samtidigt är det också spännande, och flera äldre släktingar gläder sig redan åt att kanske få se sitt barnbarn skymta förbi på tv-skärmen. Eleverna själva har inte sett så mycket av tidigare sändningar – förrän nu.
Izel Eryilmaz i klass HR23 berättar att hon tidigare mest har tittat på de fina festkläder som gästerna bär.
– Men nu har jag börjat titta på tidigare sändningar på ett annat sätt. Jag studerar hur de lägger upp maten från serveringsfatet och hur de rör sig. Det ger mig bättre koll på vad som väntar oss och vad jag behöver öva på, säger hon.
Oavsett hur långt de går i uttagningen så är eleverna väl förberedda, och rektor Joel Gudheimsson hoppas på ett långsiktigt samarbete.
– För oss är lärandet det viktigaste, även om vi hoppas att några kommer att gå hela vägen redan i år. Det är en bra erfarenhet för eleverna och det är viktigt för oss att samverka med branschen, så det är en bonus att vi har en av världens största banketter runt hörnet, säger han.
Text JOHANNA LUNDEBERG Foto ROBERT BLOMBÄCK
Lovisa de Maré, Emil Öfors, läraren Christine Carlberg Hallgren, Cassandra Forsberg och Izel Eryilmaz visar att de är redo att servera på Nobelbanketten.
Vilket är ditt favoritämne i skolan?
SARA MUHANA
11 år, Hagsätraskolan
– Min två favoritämnen är textilslöjd och NO, speciellt kemi är jättespännande och intressant, det händer så mycket på lektionerna. I slöjden tycker jag mest om att väva och använda symaskinen.
ZOHEL HESARI
13 år, Hagsätraskolan
– Idrott och svenska. Jag gillar att man får springa och röra på sig. Bollsporter gillar jag mest, fotboll, basket och handboll. I svenskan får man utveckla språket och så tycker jag om att läsa.
FABIAN MATTSSON ERIKSSON
10 år, Sturebyskolan – Slöjd är mitt favoritämne. Det är roligt att få tillverka saker som vi kan ta med oss hem. Det är extra kul med träoch metallslöjd. Men jag gillar också bild, att få teckna och måla.
LINN ÖRNSTEN
10 år, Sturebyskolan – Jag gillar mest slöjd. Matte är också roligt. Jag tycker det mesta är kul i skolan. Slöjden är rolig för att man får göra egna saker. I matten får vi lära oss så mycket, det tycker jag är bra.
PATRIK THOREN
16 år, Stockholms transport- och fordonstekniska gymnasium (STFG)
– Alla fordonsämnen. Jag gillar allt som har med fordon att göra, skruva, jobba med delar och hitta lösningar på problem. Jag delar intresset för fordonsteknik med hela min familj.
TÄVLING
Vinn biobesök
Läs tidningen och var med och tävla. Bland alla som svarar rätt drar vi tre vinnare som får var sitt presentkort med två biobiljetter. Lycka till!
1 Vad undersökte Lovisa Thelander i sin examensuppsats?
1 Skolbiblioteket som ett socialt rum
X Skolbibliotekens utveckling historiskt
2 Skolbibliotekets betydelse för kunskapsresultaten
2 Vad testade Globala gymnasiet i en vecka under hösten?
1 Att vara offline
X Att inte använda svenska språket
2 Att bara äta veganskt
3 Vad arbetar Carina Hessel som på Sturebyskolan?
1 Svensklärare
X Förstelärare
2 Rastpedagog
4 Vad föreläste Frida Hylander om på Medioteket?
1 Fältlabbet
X Skoldatateket
2 Klimatångest
5 Vilken grundskola hade högst AMI i den senaste medarbetarenkäten
1 Brotorpsskolan
X Magelungsskolan
2 Vasa Real
Mejla din tipsrad senast 22 december till tomas.bannerhed@edu.stockholm.se.
Ange var du arbetar och din fysiska hempostadress så att vi kan skicka presentkortet om du vinner.
Vinnare i nummer 3/2025 blev Lovisa Klockare, Högalidsskolan, Soheila Fakhri Moghadam, Oxhagsskolan, och Marie
Louise Nordh, Thorildsplans gymnasium. Grattis! Rätt rad var X, X, X, 1, 1.
Nobelpriset i trippel belysning
I dagarna delas Nobelpriset ut i Stockholm och tre ambitiösa nya böcker skildrar arbetet på två mäktiga institutioner i sammanhanget: Nobelstiftelsen och Svenska Akademien.
Lars Heikensten var verkställande direktör på Nobelstiftelsen i tio år och gläntar i sin bok ”Till mänsklighetens största nytta – tio år med Nobelpriset” (Albert Bonniers förlag, 2025) på dörren till stiftelsens inre arbete. Han ger läsaren inblick i sådant som hanteringen av Macchiariniskandalen på Karolinska institutet, som utser medicinpristagare, liksom krisen i Svenska Akademien efter avslöjandet om den så kallade Kulturprofilens övergrepp på kvinnor.
Heikensten berättar även om det vardagliga arbetet med att säkra ekonomin, förvalta och vidareutveckla traditioner och sina egna funderingar om prisets betydelse i framtiden. ”För mig råder det ingen tvekan om att Nobelpriset står för värderingar. Det handlar om vikten av att söka sanningen, om vetenskap och litteratur, om mänskliga rättigheter och fred”, skriver Heikensten.
Under året har det dessutom kommit två ambitiösa böcker om litteraturpriset. Paul Tenngart, litteraturvetare vid Lunds universitet, berättar i ”Det litterära Nobelpriset – historien om världslitteraturens största utmärkelse” (Albert Bonniers förlag, 2025) om prisets hela historia, från Alfred Nobels tidiga tankar på att inrätta ett pris, via Svenska Akademiens konflikter, läckor och prismotiveringar, fram till förra årets sydkoreanska pristagare Han Kang.
Kulturjournalisten Kaj Schueler fokuserar i sin bok ”Det är trots allt bara ett pris” (Norstedts, 2025) främst på åren 1958–74, då Eyvind Johnson och Harry Martinson tilldelades priset. Med utgångspunkt i Nobelkommitténs handlingar skriver han om de nomineringar, urvalsprocesser och meningsskiljaktigheter som varje år leder fram till att Svenska Akademien fattar ett kollektivt beslut om Nobelpristagare i litteratur.
Text ANNELIE DREWSEN
LEVANDE OCH DÖDA
Han Kang
DEN SISTA VARGEN
László Krasznahorkai
Översättning: Daniel Gustafsson Norstedts, 2020 En avdankad tysk författare får i uppdrag att resa till spanska Extremadura. Han förstår inte varför men åker dit och försöker ta reda på hur den sista vargen dräptes. På punktbefriad prosa berättar årets litteraturpristagare tre historier om djur och människa, om jägare och byte, om vargar som vägrar gå i människans fällor.
Översättning: Eva Johansson Natur & Kultur, 2018 (pocket) Med denna roman, som börjar i Kwangju 1980 några dagar efter massakern på hundratals studenter, har förra årets litteraturpristagare Han Kang hjälpt sina sydkoreanska landsmän och en hel värld att minnas landets våldsamma historia. Boken finns på Cirkulationsbiblioteket och passar att läsa på gymnasiet.
THE WORLD WE ONCE LIVED IN Wangari Maathai Penguin Classics, 2010 Fredspristagaren Wangari Maathai grundade Green Belt Movement som har planterat miljontals träd och arbetar för miljö, demokrati och kvinnors rättigheter. Denna korta skrift är en appell för trädens andliga, kulturella och ekologiska värden, vilka ofta hamnar i konflikt med en ekonomisk syn på skogen.
KONSTEN ATT BEKÄMPA EN DIKTATOR
Maria Ressa Översättning: Manne Svensson Albert Bonniers förlag, 2023 Lögner, propaganda och auktoritära ledare som använder tekniken som medbrottsling. I en uppfordrande berättelse om sitt liv som grävande journalist i Filippinerna skriver fredspristagaren Maria Ressa ett skarpt försvar för fakta. Trots ständiga hot vägrar hon släppa sin tro på sanningen och på demokratins institutioner.
”Punkten tillhör Gud, inte människan.”
Årets litteraturpristagare László Krasznahorkai citerad i Dagens Nyheter 9 oktober 2025.
BÖCKER
Nr 1
Ute hos dig 16 februari
ALVIKSSKOLAN
Logopederna ett lyft inte bara för hörselklasserna.
Hon fick lärarpris av Svenska Akademien.
Så gör forskningen lektionerna bättre.
Ny barnbok med ikoniska fotografier.
… och naturligtvis mycket mer.
LIVETS HÅRDA SKOLA Stina Hjelm
LÅT DINA ELEVER INSPIRERAS
Kom och titta på svenska mästerskapen
i yrkesskicklighet, testa på yrken och träffa yrkesproffs. En helt unik chans att få svar på frågor och få inspiration inför framtida studie- och yrkesval.
