Issuu

ROCKHOLM NÃ„R KATRINEHOLM VAR SVERIGES ROCK-HUVUDSTAD

EN FOTOBOK AV

LASSE JOHANSSON

ROCKHOLM Foto: Lasse Johansson Redaktion: Rocco Gustafsson, Mats Fredriksson och Lasse Johansson. Texter: Mats Fredriksson, Jessica Idström, Jan-Erik Back, Henrik Wising, Rocco Gustafsson, Kent Bäcklin, Mats Andersson, Mats Carlsson-Frölund, Janne Oldaeus, Johan Myhrman, Anders Nornberg, Anders Olsson, Mats Hammerman och Patrik Tanner. Språkliga tillrättavisningar av Lotten Bergman, Bergmans Bokstäver AB Grafisk produktion: Mats Fredriksson Ord & Bild Tryckeri: Printon Trükikoda AS, Tallin Estonia, mars 2018 ISBN 978-91-639-6892-1

”Markus Gahnfelt ringde mig och undrade om jag kunde hjälpa honom rigga en fotostudio i baren på Safiren under DuD:s 35-årsjubileum. Jag nappade direkt på idén. Det blev mycket uppskattat och jag kom på att jag hade ju en jävla massa negativ liggande.”

INNEHÅLL Inledning .......................................................... 6 Kameran var alltid med . . .................................. 10 Katrineholm 1979 .. ............................................ 12 Fritidsgårdarna ................................................. 20 Skolan . . .............................................................. 28 Dazzet ................................................................ 40 Zabba å Zlå ........................................................ 44 Fritidsledarna och föreningen ......................... 48 Motvind ............................................................. 58 Gyllene Tider . . ................................................... 60 Dag Vag .............................................................. 64 Raketerna i Duveholmshallen .......................... 68 T-Shirts .. ............................................................ 70 Hin Håle ............................................................ 7 1 Docent Död .. ...................................................... 72 Mörbyligan ........................................................ 78 Spion 13 ............................................................. 80 KSMB . . ............................................................... 82 Totte Wallin ....................................................... 90 Ström & Hasing ................................................. 9 1 Pink Champagne .. ............................................. 92 Tant Strul .. ......................................................... 96 Punk .................................................................. 106 Raketerna på Safiren ........................................ 118 Ebba Grön på Safiren . . ...................................... 124 Fast Fingers Nitz Band . . ..................................... 128 Steve Dogg Group . . ............................................ 130 Rusty Nail .......................................................... 131 Dave & The Mistakes ......................................... 132 Svartvitt ............................................................. 136 Måla Jojje Röd . . .................................................. 138 Dr Feelgood ....................................................... 140 Aston Reymers Rivaler ...................................... 144 Arrangemang och scenbyggen .. ........................ 146 Sniff ’n’ The Tears . . ............................................ 152 Reidar Larsen Blues Band . . ............................... 156 Eldkvarn . . .......................................................... 158 Ebba Grön i Duveholmshallen ......................... 164 Freestyle ............................................................ 168 Date-X ............................................................... 172 Frenchette ......................................................... 173 Theatre Of Hate . . ............................................... 174 Commando M Pigg .. .......................................... 178

Diestinct ............................................................ 182 The Work ........................................................... 184 Vondy .. ............................................................... 188 Maximillian Rythm Five ................................... 189 Reeperbahn .. ..................................................... 190 Rost .. .................................................................. 194 Gary T’To Band . . ................................................ 198 Skandal .. ............................................................ 200 Steve Naiv .......................................................... 208 Horst & The Lions ............................................. 2 1 1 Wilmer X ........................................................... 212 Almost ............................................................... 216 Blodbusarna . . .................................................... 218 Flensost ............................................................. 220 Glass .................................................................. 221 Spitfire .............................................................. 222 Wax . . .................................................................. 224 Linje Lusta . . ....................................................... 226 Tina Tarm .......................................................... 227 Dame Fortune ................................................... 228 Vacum .. .............................................................. 230 Moment 22 ........................................................ 232 Picnic Boys ........................................................ 233 Kai Martin & Stick . . ........................................... 234 Hars Days & The Bad Times Band ..................... 235 Lolita Pop .......................................................... 236 Veckans Tröst .. ................................................... 240 Eva Dahlgren ..................................................... 248 Dan Hylander & Py Bäckman . . .......................... 254 Japop ................................................................. 258 Reggae Team ..................................................... 260 Rolf Wikströms Hjärtslag .................................. 262 Sumpens Swingsters ......................................... 266 Pilsner ............................................................... 268 Sky High ............................................................ 272 Amazulu ............................................................ 276 Nomads ............................................................. 280 Musikfestival vid Djulöbadet ............................ 282 Chainsaw .. ......................................................... 286 Trash .. ................................................................ 292 Oz .. ..................................................................... 294 Konsertlista . . ..................................................... 296 Källförteckning ................................................. 304

begynnelsen var bilden. Sedan kom orden och resten är historien. Ungefär så kan man sammanfatta arbetet med den här boken som innehåller en del av Lasse Johanssons bilder från några år i skiftet mellan 70- och 80-tal. Bilderna är tagna på fritidsgårdarna i Katrineholm och på Södra skolan där Lasse jobbade, men framför allt på alla de konserter som arrangerades i Katrineholm under de här åren. * * * Lasse var fritidsledaren som blev fotograf och alltid hade kameran med sig. På så sätt dokumenterade han sin egen tillvaro. Jag har inte frågat honom om saken, men jag tror inte att han egentligen hade större ambitioner än så med sitt fotograferande när det började. Han var med andra ord precis som andra hobbyfotografer. Bara lite duktigare. Vi som umgicks med Lasse, och blev en del av dokumentationen, vande oss snart med det ständiga klickandet. En del bilder fick vi ta del av, men det mesta hamnade obearbetat i negativpärmen. Analog fotografering med tillhörande mörkrumsarbete är fantastiskt spännande men har två negativa egenheter. Den är dyr och den tar mycket tid i anspråk.

Så i drygt 30 år blev det mesta liggande osett i pärmarna i Lasses garage. Fram till hösten 2015 då hans avlagda intresse för fotografering tändes igen och dessutom en negativscanner införskaffades. * * * Bilder som vi har i våra fotoalbum återkommer vi gärna till. De håller våra minnen vid liv och ger oss nostalgiska återblickar på en tid som varit. Fotoalbumen finns också alltid med oss på resan vidare genom livet men de bjuder inte på några överraskningar, vi vet vad som finns där. Med fotografier som betraktas för första gången först 30 år efter att de togs förhåller det sig på ett annat sätt. Vänner, händelser och situationer som vi glömt eller åtminstone lagt åt sidan i minnets kartotek framträder som om det var i går. * * * När Lasse lade ut sina inskannade bilder på Face book blev mottagandet nästan sensationellt. I alla fall med lokala Katrineholmsmått mätt. Varje bild väckte insomnade minnen och det verkade som om en ny bild om dagen från Lasse blev livselixiret för många. Det ropades på mer bilder och utställningen som Lasse hade på Kulturhuset Ängeln under sommaren 2017 blev mycket väl besökt. Den mängd publik som besökte vernis-

sagen i slutet av maj kan etablerade konstnärer bara drömma om. Idén att göra en bok med Lasses bilder hade dock fötts tidigare. * * * En liten arbetsgrupp med Lasse själv, Rocco Gustavsson samt undertecknad tog sig an uppgiften. ”Rockholm” blev arbetsnamnet eftersom huvuddelen av bildmaterialet kommer från de konserter som kulturföreningen Drag utan Drog arrangerade. Men en bok på drygt 300 sidor blir förmodligen tråkig efter 25 sidor om den bara innehåller bilder. Det borde finnas historier kring bilderna som var värda att berättas. Vi tyckte att bildmaterialet i sin helhet också bar fram en berättelse om sin tid. Om barnen och ungdomarna på fritidsgårdarna och i skolan och vad som händer om man låter deras intressen, fantasi, kreativitet, och arbetsvilja få fritt spelrum. Endast övervakade av kloka fritids ledare. Om hur Katrineholm på det sättet under några år förvandlades till Rockholm, en stad dit Sveriges alla band och några till kom för att spela. Om en förening där ungdomarna själva skapade möjligheterna för allt detta genom att bygga replokaler, starta band, organisera studiecirklar, göra tidningar, starta rockskola och teaterskola.

Och framför allt arrangera de konserter där det någonstans i mörkret smög omkring en gänglig, långhårig fotograf som tog bilder. Lasses rockbilder är unika inte bara för att han under ett antal år dokumenterade en lokal kulturhändelse. Att en fotograf har ett så stort eget bildarkiv på kända svenska artister är ovanligt. Att se Thåström, Plura Jonsson, Eva Dahlgren, Olle Ljungström och många andra artister i början av sin karriär är spännande. Boken försöker inte på något sätt skriva Drag utan Drogs historia, det får DuD göra själva. Före ningen lever fortfarande i högönsklig välmåga och har en fantastisk verksamhet inriktad framför allt på dans och teater. Men DuD var motorn i den verksamhet som skapade Rockholm och med Lasse Johanssons bilder ville vi visa hur allt började och varför. * * * Ett stort tack till alla som hjälpt till med texter till boken om Rockholm. Det har varit en lång resa som tagit en del tid, men till slut blev vi klara. Å Lasses och Roccos vägnar får jag önska alla trevlig läsning och trevliga minnen. MATS FREDRIKSSON

”Kameran var alltid med” LASSE JOHANSSON om negativen, Tisnargösen och

konsten att bygga ett dazz av en gammal gymnastiksal.

Vad fick dig att börja fotografera? – Farsan har alltid hållit på. Hade mörkrum och sådär. Prylarna fanns. Min första egna systemkamera köpte jag -77. Vad fotade du helst då i början? – Kameran var alltid med, jag fotade allt! Några förebilder eller personer som inspirerat dig? – Faktiskt inga särskilda. Jag läste mycket foto tidningar då. Ja, men Irving Penn ... han fotade mycket indianbilder, och så förstås Katrineholmsprofilen Per-Arne Rynning. – Nu är allt digitalt. Alla fotar. Det finns så mycket teknik runt allt. Men intresset för analogt har börjat vakna till igen. Jag hittade en förstoringsapparat på en loppis nyligen som jag trodde skulle gå loss för nästan ingenting alls. Men den kostade alldeles för många tusenlappar. Det var lite förvånande, flinar Lasse. Lasse jobba professionellt med fotograferandet. Studion/butiken LJ Foto slog upp sina dörrar. Det här var i Flen. – Ja, i Katrineholm fanns ju redan Ateljé Caarina i Nävertorp och så Per-Arne. Men Flen var obruten mark. Jag drev butiken fram till -95, sedan klappade jag igen. Digitaliseringen hade kommit, ny teknik ... och så var jag var rejält less på själva butiksarbetstiderna.

ÅR 1984 BÖRJADE

Om vi drar oss tillbaka lite i tiden, till så där 1980. – Då jobbade jag som fritidsledare. Jag var vikarie på Tallåsskolan i Katrineholm. PÅ ANDRA SIDAN fotbollsplanen, vid Södra skolan, gapade den gamla uttjänta gymnastikbyggna-

den tom. Kunde man göra något kul med huset? Idén om en fritidslokal föddes. Behovet fanns. Skadegörelsen på skolorna var stor vid denna tid. – Det första vi gjorde var att utlysa en namntävling. Huset måste ha ett namn. Det var Lasse Halvarsson som vann med ”Panzardazzet”. Sedan rev vi alla ribbstolar. Eleverna var direkt med på noterna, allt var bara kul och alla ville vara med. – Ganska så snart upptäcktes det att den tidigare stora skadegörelsen på skolorna avtog och jag fick då raskt en tjänst på Södra skolan. Det var vi fritidsledare som ansvarade för Dazzet, men huset blev ungdomarnas. Här spelades mycket innebandy och pingis. Jag hade ett mörkrum i Tallåsskolan och höll kurser i fotografering under elevernas tillval ”Fria aktiviteter”(FA). PRECIS VID DENNA tid, 1980, startade en annan

son från familjen Johansson, Björn eller kanske oftare kallad Bojan, Kulturförenigen DuD – Drag utan Drog i Katrineholm. Han tyckte att Dazzet skulle funka perfekt som en konsertlokal. – Ja, och så blev det ju. Det ordnades massor med spelningar, ibland till och med under lunchrasterna. I källaren växte replokaler fram. Huset fick ytterligare en nisch. Har du själv spelat musik? – Nej, men det har alltid funnits musik i hemmet under uppväxten. Morsan spelade lite gitarr. Hon har en väldigt bred musiksmak och åker fortfarande på konserter. Du har ju fotat grymt mycket band/spelningar under DuD:s storhetstid, minns du någon spelning som sticker ut lite extra? – Alla spelningar med Ebba Grön har varit

fantastiska. Sniff ’n’ The Tears i Duveholmshallen var också en höjdare. Har du stoppat undan kameran helt någon gång? – När jag drog igen min butik i Flen, så började jag ganska så snart att jobba som skolfotograf. Ett distrikt som sträckte sig mellan Västerås och Norrköping. Så jag vet ju var de flesta skolor ligger, flinar Lasse. – Det blev något jag gjorde i 3–4 år. Sedan fick jag ett lagerjobb på Katrineholmsföretaget Hellmans Förlag. Under denna tid fotade jag inte alls. Vad fick dig att plocka fram kameran igen? – Det var inför DuD:s 35-års jubiléum. Markus Gahnfelt ringde mig och undrade om jag kunde hjälpa honom rigga en fotostudio i baren på Safiren den här kvällen. Jag nappade direkt på idén. Det blev mycket uppskattat och jag kom på att jag hade ju en jävla massa negativ liggande. – Veckan efter succékvällen på Safiren köpte jag en negativscanner. Det fanns en massa bilder sparade som jag inte själv sett tidigare. Kanalen ut blev Faceboook (Rockholmfoto) och responsen blev stor. Särskilt bland musiker. Det var i samband med allt detta som jag tog upp fotograferandet igen. I DAG ARBETAR Lasse i skolans värld igen. Cir-

keln sluter sig, och visst har fotograferandet även denna gång en plats här. – Jag har foto i ”elevens val”. En av eleverna sålde jultidningar och köpte en systemkamera för de intjänade pengarna. Då blir man glad. Vad fotar du idag? – Det blir mycket på eleverna och vardagen

i skolan. Jag gör ett ”månadens bildspel” som är mycket populärt. Men det blir också en hel del konserter. NÄR INTE LASSE står helt cool med ena fingret

på avtryckaren, betraktande livet genom ett noga avvägt objektiv, är det fiske som gäller. – Så fort skolan har slutat flyttar jag och frun ut till stugan vid Tisnaren. Där drar jag gärna upp några gösar från båten. Helst ensam och sent på kvällen, som kan övergå till natt ... Vad är det med fiske, egentligen? – Avkopplingen, svarar Lasse blixtsnabbt. * * * JA, DET KRÄVS nog både tålamod och lugn

bakom objektivet, i mörkrummet, med elever och på sjön. Han är liksom en sådan sort, den här coola snubben – Lasse Johansson. Tack som fan! skulle Thåström ha sagt, och vi är många som tar av hatten och instämmer helt och fullt. JESSICA IDSTRÖM

Katrineholm 1979 En del av den gamla bebyggelsen runt Stadsparken fanns kvar. Skicket på husen var inte det bästa och snart skulle nya byggnader komma på plats. Med något högre lägenhetshyra, kan man anta. Biltrafik var tillåten i centrum, vilket gladde alla som tyckte att livet på en pinne var att kryssa runt torget och därmed passera Raggarbacken. Vid Godsmagsinet fanns den gamla lastkajen kvar som samlingsplats för bilburen ungdom. Den lilla utbyggnaden på östra sidan av magasinet fick göra tjänst som turistbyrå. Mindre än tio år senare var alltså mycket av detta borta, nya tider var redan på ingång – vilket märktes bland annat i stans första galleria i det nya Violenhuset.

en gamla trappbron från 1901 förenade den norra sidan om järnvägen med den södra. Den ersattes några år senare med en ny bro innan till slut Lövatunneln byggdes. På den norra sidan av bron låg Svingens gatukök och det här var den klassiska omvägen hem från krogen för en avslutande korv med bröd, mos och räksallad. Kanske också med en Pucko till. Strykjärnet där SJ:s personal kunde övernatta hade ännu inte rivits för att ge plats för utbyggnaden av ett större Stadshotell. Lövåsens gamla sjukhem fanns kvar intill Östra skolan. Men där och vid Stensättersgatan tog Katrineholm slut. Åtminstone norrut. Vid gården Lasstorp byggdes några år senare ett av stadens största villaområden och gården fick skatta åt förgängelsen.

En fika vid runda bordet JAN-ERIK BACK om fruktkaka, vänner och ett bra fik

att sammanföra dessa storheter på.

HÄR I BOKEN finns ett foto av mig när jag sitter

och fikar på Söderbergs Konditori. Bilden är tagen av Lasse Johansson. En gammal vän som på ett mästerligt och kärleksfullt sätt dokumenterat ett Katrineholm som inte längre är. Fotot är en ögonblicksbild från denna tid. Att titta på det och tänka tillbaka blir ett slags minnenas arkeologi, Så jag börjar med fotografen.

ade kanske för mycket tid där för att prata om allt och ingenting. ”Kaffeklubben” kallade vi det. Eller egentligen ”Kaffeklubben Björn Söders minne” om vi var formella. Tror att det var universalgeniet Mull som uppfann namnet. ”Ska’ru på kaffeklubben?” frågade man när man förhörde sig om läget. PÅ SÖDERBERGS JOBBADE från början Stora

JAG HAR KÄNT Lasse i mer än 40 år nu. Mina

första minnen av honom är för evigt kopplade med den förträfflige Tommy ”Huve”. Ett udda par som av många upplevdes som störiga men som blev mina vänner. Vi är fortfarande vänner på det där sättet som man är vänner i en småstad när livet gått vidare. Språkas en stund när vi träffas och kan till och med vid enstaka tillfällen gotta oss i nostalgiska minnen över en öl. Vänner vars framgångar man gläds åt, samtidigt som man inte är sen att påpeka att ”honom/henne känner jag” när tillfället bjuds. Vänner som man saknar och sörjer djupt när de lämnar oss för evigt. Lasse och jag hade två stora gemensamma intressen. Hårdrock och att lyssna på hårdrock över en pilsner eller två. FOTOT ÄR TAGET på Söderbergs Konditori. Ett fik som redan på den tiden hade en atmosfär av gångna dagar. Inte bedagat eller sjaskigt på något sätt, men du kände att du inte var den första kunden där. Vi var några polare som tillbringade ungefär 1/24 av vårt liv där, helst kring det runda bord som var vårt stambord. Där sitter jag på bilden. Det var för övrigt fikets enda runda bord av rang. Söderbergs var vårt Facebook, vi tillbring-

Tanten, Snälla Tanten och Sura Tanten. Vi kallade dem så efter hur vi uppfattade deras egen skaper. Men de var underbara och snälla damer alla tre. Vi älskade dem. Till jul köpte vi alltid en julblomma till dem! De bjöd på lussefika. Man gjorde så på den tiden. Eftersom vi var några ynglingar som stack till en femma var till blomman så blev det en rejäl marmeladbuske. Ägaren och tillika vår vän Den glade bagaren, var Bosse Lind, om jag minns hans namn rätt. En glad prick! Han hade alltid tid att sitta ner och över en kaffe resonera om ditt och datt när jag före öppningsdags käkade frukost på fiket. Nattliga besök från lätt överförfriskade ynglingar på väg hem till Kurta i fredagsnatten för en snabbmakaronvickning uppskattade han också. Lite skvaller timades och en stor påse färska kanelbullar inköptes. Och mjölk. Bosse hade personalingången i samma trapphus som Kurta. MANNEN PÅ BILDEN då, jag? Hur djupt ska man

gräva där i egenskaper, utseende och uteblivna framgångar? Låt oss stanna vi uttrycket ”du är vad du äter”. Jag åt alltid fruktkaka, ”en lite större bit då” som Stora Tanten alltid sa. Jag var alltså en fruktkaka! JAN-ERIK BACK

GĂĽardarna

”Man lärde av varandra” GERD SUNDIN om fritidsgårdar, innebandy, bakning och

ungdomars behov av bra förebilder.

JAG BÖRJADE SOM fritidsledare i mitten av

70-talet. Jag fick en förfrågan från Uffe Wedberg om jag ville bli oavlönad praktikant på Kryptan, men det dröjde inte länge förrän jag blev timanställd. Det var ett jobb som man kunde få direkt efter skolan, man behövde inte ens ha gått i gymnasiet. I dag kanske man skulle kalla det okvalificerat arbete, men det var viktiga arbetsuppgifter och för många blev det också en bra inkörsport i arbetslivet. Många som senare fick bra jobb inom

den sociala sektorn startade som fritidsledare på gårdarna. Jag var med bland ungdomarna redan när Kryptan, som låg på Jägaregatan, startades upp. Då var jag med i gårdsrådet och sedan fick jag jobba där. DET FANNS FLER fritidsgårdar i stan. Lövängen

och 34:an, som senare blev Q37, fanns i Nävertorp och 49:an på Storgatan. Sedan startades Hackan och Grepen, också nere i Nävertorp. I kransorterna

fanns det också fritidsgårdar. Tegelvillan låg i Valla och det fanns fritidsgårdar även i Julita, Strångsjö och Björkvik. JAG TROR ATT fritidsgårdarna hade stor bety-

delse för ungdomarna. De som inte var med i någon förening fanns med i fritidsgårdsverksamheten på något sätt. Det var ju också lite tanken med gårdarna – att vi skulle ta dit föreningarna som fick visa vad de gjorde och vad som fanns att välja på. Vi skulle på så sätt vara ett komplement till det ordinarie föreningslivet. Jag minns att vi på Kryptan till exempel hade ett samarbete med KFUM Bordtennis som höll till i närheten. Vi öppnade gården på eftermiddagen. Från klockan tre till halv sex var det barn mellan sju

och tolv år som var där. Sedan kom de äldre, fram till att vi stängde klockan nio på kvällen. Alla vardagar i veckan. På gården var det aktiviteter i varje rum, innebandy, pingis, och framför allt mycket pyssel och spel. Det fanns också gott om utrymme att bara hänga med kompisarna. Speciellt under kvällstid för de lite äldre. Tid att umgås. Vi bakade också mycket som såldes i vårt lilla kafé. Vi förde kassabok för att se till att det gick runt. Vi hade öppet varje dag, så ungdomarna hade alltid något att göra under veckorna. Ibland stängde vi på fredagarna och hade disco. Var det stora arrangemang som Valborg, stora discon och andra festligheter, slog vi igen och gick dit där ungdomarna var, lite som fältassistenter.

PÅ SOMMAREN HADE vi annan verksamhet

VERKSAMHETEN PÅ gårdarna var drogfri vilket

också. Som till exempel ”Dagkollo” när en buss åkte runt i stan och hämtade upp barn som fick komma ut på landet för sol, bad och lek och träffa kompisar. Helt utan kostnad. Ofta många olika nationaliteter, assyriska barn, finska, serbiska, vietnamesiska, kroatiska och svenska barn. Varje språkgrupp hade en hemspråksledare, vilket var en oerhörd tillgång. Bygglek i sjukhusparken och Sommarkul vid Duveholmssjön var andra aktiviteter. Oj vad roligt vi hade sommartid! Under hela året anordnade vi också en hel del teaterresor och konsertresor. Vi såg bland annat Led Zeppelin, Pink Floyd och många bra teater föreställningar.

var självklart under en tid när ungdomarna levde i en miljö med tillgång på mellanöl runt hörnet och sniffning och andra droger som ett hot. Man hoppas ju att vi hade en roll att fylla här. När DuD föddes blev det ännu tydligare. För oss som jobbade på gårdarna blev också det här med drogfrihet allt tydligare efterhand. Man måste se det här ur dåtidens perspektiv. Från en drogliberal tid under 60- och början av 70-talet, förändrades saker och ting under den andra halvan av 70-talet. I början var det heller inga problem att röka i fritidslokalerna, något som också ändrades även om det tog lite längre tid. En förändring som inleddes med att det blev särskilda rökrum och på 80-talet blev det helt rökfritt.

MAN LÄRDE AV varandra och de äldre var förebilder för de yngre. Både vad gäller ledarna och bland ungdomarna. På 80-talet öppnade vi även gården för föräldralediga med yngre barn på förmiddagarna. Barnen fick leka, pyssla, måla och snickra med mera och föräldrarna fick umgås och prata med varann. Lite som kyrkans barntimmar. Så småningom ändrades namnet ungdomsgård till fritidsgård. Alla åldersgrupper skulle vara välkomna, inte bara ungdomar!

JAG SAKNAR DEN här tiden på många sätt och jag tycker att den här sortens mötesplats för ungdomar borde finnas i dag också. Jag kan inte förstå att det inte är på det viset. Nu, precis som på 70-talet, är det inga problem för ungdomar med specialintressen som musik eller kultur, men varför ska alla andra behöva hänga på McDonalds för att kunna umgås med varandra? MATS FREDRIKSSON

SKOLAN

”Vi var några som kom först och gick sist” OLLE SVENSSON om häng i uppehållsrum och på skolgårdar

och en gammal gympahall som kom att se bättre dagar.

JAG GICK HÖGSTADIET på Södra skolan och

slutade där vårterminen 1981. Det vi fick höra när vi skulle börja där var att det var en bråkig skola, men det var det ju inte när man väl kom dit. Det fanns många vuxna runt omkring oss elever. Från rektorn ner till skolvärdinnorna Ulla, som är med på ett par av Lasse Johanssons bilder, och Anna-Lisa. Skolvärdinnorna fanns alltid där. Hade man glömt nyckeln till skåpet så låste de upp och de kollade så ingen var ensam och satt själv i ett hörn. Framför allt så pratade de med alla och såg till att vi mådde bra.

Under tiden jag gick på högstadiet anställdes också fritidsledare. Jag tror att Lasse var först. Monika Karlsson kom också, hon jobbade på Tallåsskolan. LASSE SÅG TILL att det började byggas upp en

fritidsgård i gamla gymnastikhallen som ändå inte användes. Från början var det mest innebandy, sen fixade han lite möbler så att det blev mysigare. Skolans kafeteria flyttades också dit och på så sätt kom också fler elever till lokalen. Så fort man hade håltimme gick man till gamla gympahallen. Matsalen på den tiden var under Folkets

Hus och dit var det ju en bit att gå, så ibland blev man kvar på fritidsgården i hallen istället för att käka lunch.

något som måste ses den i tidens anda. Lucia då handlade om fylla och Luciavak där alla drack och ingen kom nykter till skolan dagen efter.

EFTERHAND BLEV ÖVERVÅNINGEN också klar för oss att hänga i. Det var den inte från början, det var mycket Lasse och Johnny Bergström som jobbade fram det. Sedan revs ribbstolarna bort och en scen byggdes, då blev det konserter också. Ibland på luncherna. Det var också en del skoldanser i lokalen, har jag för mig.

SKOLLEDNINGEN PÅ SÖDER med rektorn Bertil Degerman och studierektorn Bosse Sivars i spetsen måste ha varit väldigt tillmötesgående mot Lasse och DuD. De vförstod att ungdomarna måste ha något att göra på fritiden och föreningen fick tillgång till skolans lokaler på ett bra sätt. När jag var elevrådsordförande på Söder tyckte jag att skolledningen var jättebra att samarbeta med. De ville att vi skulle få bra uppehållsrum och vi fick göra så mycket vi kunde själva. Som elev kanske jag inte tänkte på det, men som ordförande hade man med dem att göra och då fick jag en annan uppfattning. Jag kan inte tänka mig att Lasse har något annat än gott att säga om Degerman. Jag hjälpte Lasse som fritidsledare när jag hade slutat i skolan och jag uppfattade det som att det var likadant då, att Degerman stöttade Lasses idéer om att bygga vidare på Dazzet som skolans fritidsgård.

NÄR DUD BILDADES var jag i Dazzet, som gympahallen döptes till, nästan varje helg. Vi var några som kom först och gick sist, allt under överseende av bra ledare. Det var jag, Johnny, Håkan Brunosson och de som spelade i band som till exempel Staffan Kjellström, Tibbe, Affe Galfvensjö, bröderna Halvarsson och andra. Man kunde aldrig säga att det inte fanns något att göra, det var spelningar varje helg. Vi bar och släpade grejer och det var många som hjälpte till. Macke Gahnfelt och Flychten höll koll på oss och såg till att vi ställde sakerna där vi blev tillsagda. Vi var många som inte spelade i band som var med och jobbade, men jag kände att jag var lika viktig som de andra. De som spelade i banden, Flychten med ljudet och alla andra runt omkring. Man hade en plats att fylla. Bojan, Jidling och Lasse såg till att vi kände så. JAG HAR SETT många bra band och konserter. Pink Champagne var en höjdare, de hade något eget jag aldrig hört tidigare. Det var en riktig aha-upplevelse. Lyssnar jag på dem i dag kan jag få samma känsla. KSMB var där och spelade ofta. Jag har för mig att det någon gång var på kort varsel där de hoppade in för ett band som lämnade återbud. Man ringde KSMB, de hoppade in i en buss och kom på direkten. DET VAR MYCKET som hände i DuD den här tiden. Jag minns Lucia-rocken i Duveholms hallen då vi höll på halva natten. Alla var nyktra,

VI HÄNGDE JU mycket i fritidslokalen, men också i skolan och på skolgården, kanske vid mopederna. Okej att några rökte, det var så på den tiden och jag har inget minne av att det fanns rökrutor utan rökarna hängde ofta utanför Dazzet. Men det fanns också de som inte rökte som hängde där. Vi var med varandra. Det fanns inga konflikter mellan oss på Söder och de som gick på Tallås så vi umgicks med varandra. En hel del kortspel blev det förstås, kanske framför allt i uppehållsrummet. Det var där som skolvärdinnorna höll till, det var deras utgångspunkt. Fiket låg på en annan våning innan det hamnade i Dazzet. Men stämningen var bra och jag tror att Dazzet hade en stor roll i det. Så här efteråt vill jag hylla alla fritidsledare, lärare, skolvärdinnor, ja alla vuxna som fanns runt oss. Vi kanske inte då tänkte på det stöd vi fick, men vi såg det efteråt. MATS FREDRIKSSON

”Vid Södra skolan gapade den gamla uttjänta gymnastikbyggnaden tom. Kunde man göra något kul med huset? Idén om en fritidslokal föddes.”

DAZZET

”Det första vi gjorde var att utlysa en namntävling. Huset måste ha ett namn. Lasse Halvarsson vann med ’Panzardazzet’. Det var vi fritidsledare som ansvarade för Dazzet, men huset blev ungdomarnas.”

”Dazzet funkade också perfekt som en konsertlokal. Det ordnades massor med spelningar, ibland till och med under lunchrasterna. I källaren växte replokaler fram. Huset fick ytterligare en nisch.”

”Vi ville sno pengarna från idrotten” PELLE OCH LASSE HALVARSSON om solglasögon, att bilda

musikförening och att flå KSK.

PELLE: Det här med bandet började ju egentligen

med att jag köpte en gitarr när jag var i USA 1977. Den fick hänga på väggen ett halvår för att den var snygg. Men sen tänkte jag att där kan den inte hänga. Vi måste spela punk. På så sätt blev det Zabba å Zlå. Det var jag, några klasskompisar till mig och brorsan, Lasse. Senare kom hans kompis Thomas ”Mose” Moqvist och tjejerna i Zabba Zisters med. LASSE: Första giget var på Safiren. En skoldans. PELLE: Jag spelade cello i stråkkvartetter och

sånt. Det var vad jag höll på med när jag var 15–16 år. Men det var ju det att jag köpte den här gitarren. Jag tror det var Lasse Mertner som sa att jag skulle köpa den när jag ändå var i USA. Han skulle köpa den av mig sen när jag kom hem, men jag tyckte den var fin så jag sålde den aldrig. Det var otufft att ha ett fodral till gitarren när det var punk vi skulle spela. Så jag packade ner min Gibson Les Paul Junior i en pappkasse. Repad gjorde inte så mycket, men retad ville man ju inte bli. Sedan köpte jag upp alla solglasögon från Hallbergs Ur, bytte efter varje låt och kastade ut de använda bland publiken. Solglasögon blev min grej, än i dag har jag en stor samling och det händer att folk som ska spela in film och behöver rekvisita hör av sig. LASSE: Jag kommer ihåg att vi grejade en egen

spelning i Södra skolans gymnastiksal, eller Panzardazzet som vi döpte den till. Konserten var tillsammans med Bull Stomp Combo från Flen. Det skulle börja kl. 18.15 och kosta 9 kronor och 75

öre att komma in. Drogfritt skulle det också vara. Alla som kom var nyktra utom en som pappa skjutsade hem till Flen. Det fanns en anledning till att det skulle vara nyktert. Hösten -79 hade det arrangerats en spelning med Uffe Lundell i Duveholmshallen som hade varit bedrövlig. Musikerna hade varit fulla och allmänt otrevliga. Vi tänkte att det måste gå att göra något annat istället. Där musiken var det viktiga. Det fanns inte många speltillfällen i slutet av 70- och början av 80-talet. Bara TBV:s sportlovsgala en gång om året som Lennart Eriksson ordnade. Var man inte med bland de duktiga banden och fick spela där fick man rodda själv om man ville ha en spelning. Det var många mindre band som ville göra konserter, men varje konsert blev liksom ett one-shot. Nästa gång började man om från början igen. Det fanns heller ingenstans att repa. Själva hittade vi en lokal i Forssjö där vi kunde köra. Så vi sa att vi startar en rockförening så blir vi lite starkare. Det var Pelle och jag och så var Sven Strömblad och Mose med. Vi kallade den Panzarjazz Avdelning 1. Panzarjazz efter en platta som Intemezzo hade gjort. Syftet med föreningen var att skaffa lokaler för banden att repa i. PELLE: Vi ville sno pengarna från idrotten. Det

fanns ju en hockeyrink fast det inte fanns något hockeylag. LASSE: På musikskolan hade vi knappt ett riktigt trumset. Vi träffade också Bojan, Björn Johansson. Han hade ihop med Micke Hagberg arran

gerat konserten med Eldkvarn i fritidsgården Tegelvillan i Valla och ville också göra något mera för musiken och ungdomarna. Så vi startade vår förening parallellt med Drag utan Drog. Det var två föreningar, men vi samarbetade. Så småningom gick vi ihop. Bland de band som varit med redan under 70-talet fanns en liten von oben-syn på oss nya. Det var säkert inte illa ment, men det gav oss en viss misstänksamhet gentemot de äldre. Vi ville ju bara ha någonstans att spela. Nu fanns plötsligt några äldre som var med och öppnade dörrarna för oss. Som Bojan till exempel. Och Kurt Rudin som öppnade upp Folkets Hus för oss så vi fick någonstans att ha konserter. Sedan rullade det på ganska fort.

samhet. Nu blev det en politikerträta istället. Vi ville ju bara spela musik, vilket för oss var en sorts revolt mot etablissemanget. För även om vi nu var organiserade så var det ändå som ett sorts utanförskap. Vi och dom. Och den känslan förstärktes när politikerna tjafsade.

PELLE: Det var ju också det här med Panzardazzet

LASSE: McVicar med Roger Daltrey gick tydligen

som gjorde att vi fick någonstans att spela. När jag gick på Söder hade vi gympa i den hallen, nu byggde vi själva om den till konsertlokal.

på bio. Vi ser ju inte särskilt punkiga ut.

LASSE: Det som blev tråkigt var den här politiska

fajten. Föreningen DuD samarbetade med ABF. TBV blev förbannade och startade Club Life is Music och krävde att få lika mycket i kommunalt bidrag som DuD. De hade bara sportlovsgalan, vi hade massor med verksamhet igång hela tiden. Förutom galan hade de ingen utåtriktad verk-

* * * PELLE: På bilden Lasse Johansson tog vid Palla

dium ser man ju hela gänget inklusive min Vox. LASSE: Men den här bilden är tagen något år

senare. Mose och alla tjejerna är med. PELLE: Alla tittar åt samma håll utom Jocke, det

är typiskt honom, han hade alltid en egen agenda. Vi är ett ganska glatt gäng på bilden.

PELLE: Men musiken vi spelade var väl rätt

punkig och hela idén att man börjar spela bara för att man har en gitarr hänger på väggen är ju rätt punkig i sig. LASSE: Tänker på stackars Linkan. Han var ju en duktig fotbollsspelare i Katrineholms SK och vi hade KSK som hatobjekt. Flå KSK hette en låt vi alltid spelade.

PELLE: Ja, KSK var vårt hatobjekt. Uppdraget var

att sno pengar från de röda. LASSE: Vi var också rätt mycket mot militären

och vi hade en låt mot Reagan och USA. Den handlade om en president som man inte visste vad han kunde hitta på. Den skulle vi kunna köra även i dag. Egentligen är texter aldrig viktiga, det är musiken som är viktig. Men Ebba Grön och Dag Vag var stora referenser för oss och de texterna var viktiga. De handlade om riktiga saker, inte om att krydda brännvin med johannesört och sånt. * * * PELLE: Bilden på spelningen är från Dazzet. Det

måste ha varit en av de mest välbefolkade scenerna vad gäller punkband. LASSE: Jag syns inte på några bilder. Det är lite jobbigt att vara extrovert och sitta bakom ett trumset. Orättvist, vi hade ju några andra i bandet som helst ville gömma sig. PELLE: Mina solglasögon är i alla fall med. LASSE: Jag kommer ihåg att vi spelade förband

tog med grejerna och åkte efter till Mjölby för att kolla om vi fick vara med. LASSE: De tyckte det var helt okej så det var bara att hoppa in och spela även om vi inte var bokade. PELLE: På det sättet var det enkelt på den här

tiden. Svårigheterna låg på ett annat plan. LASSE: De som börjar spela i dag förstår inte grejen bara att få ihop en replokal att spela i. I dag finns allt det här klart. Varken Inferno eller Perrongen skulle ha funnits om det inte börjat här med DuD och Dazzet. Det var så många som då kom utifrån och inte kunde fatta att det kunde hända så mycket i Katrineholm. Och det här var ändå bara början, sedan blev det bara större och större. Banden blev fler och vi växte själva också. Marcus Gahnfelt som jobbade med DuD blev headhuntad till Fryshuset när de skulle starta upp sin verksamhet. Ungdomarna ville göra något och såg till att göra det själva och det har också levt vidare. Det är bland annat därför jag har fortsatt vara med i DuD:s styrelse genom åren. MATS FREDRIKSSON

till KSMB på en konsert i Mjölby. PELLE: De hade spelat i Dazzet dagen innan. Vi

Foreningen 48

glöden som tände brasan MICKE HAGBERG, BJÖRN JOHANSSON, STEFAN JIDLING OCH MARKUS GAHNFELT om ungdomar, föreningsliv och

betydelsen av en inställd spelning i Karlskoga. När musik- och kulturföreningen Drag utan Drog bildades var det flera faktorer som spelade in. En viktig roll spelade några av fritidsledarna som kunde kanalisera det pyrande intresset att spela i rockband till någonting större och mer organiserat. Det tände glöden som blev en sprakande brasa av aktiviteter där ungdomarna själva hela tiden stod i centrum. Vid sidan fanns fritids ledarna som stöd. Drygt 35 år senare träffas Björn Johansson, Stefan Jidling, Micke Hagberg och Markus Gahnfelt för att minnas hur en av landets mest livaktiga kulturföreningar skapades, hur verksamheten växte och vilken betydelse föreningen kom att ha för många av dem som var med. * * * MICKE: Jag började som fritidsledare i Valla. Det

fanns ingen riktig fritidsgårdsverksamhet där när vi startade. Ungdomarna hade hängt på Hedmans Café och när det revs blev det Tegelvillan som blev deras ställe. Många var aktiva och de ville ordna egna trubaduraftnar för att det skulle hända något. De samlade själva in pengar för att ordna spelningar. Jag kommer ihåg att Bengt Sändh spelade. I början var det jag, Kenneth Svanqvist och Monica Karlsson som jobbade där. När Monica slutade kom Björn. Det fanns en liten motsättning i det här med att ungdomarna själva engagerade sig. Varför skulle de samla in pengar till en kommunal verksamhet fanns det de som tyckte. Men när vi ordnade konserten med Eldkvarn så fick vi pengar från Margareta Karlsson på Fritidskontoret.

BJÖRN:

STEFAN: Det blev lite på gott och ont. Från Eldkvarn-konserten blev det ju pengar över och de gick direkt tillbaka till kommunen i och med att den finansierade arrangemanget. BJÖRN: Så var det, men spelningen med Eldkvarn var också första kontakten med bokningsbolaget Samligan. Så även om vi inte fick behålla pengarna så var det början på något som kom att växa. Genom Samligan kunde vi boka Dag Vag på en spelning i aulan med Stompers som arran görer och lite senare kom spelningen med Dag Vag och Ebba Grön på Safiren.

* * * Spelningen med Ebba Grön och Dag Vag var förutom en fantastisk konsert också startskottet för det som skulle bli Drag utan Drog. Spelningen blev legendarisk som den som inledde eran då Katrineholm förvandlades till Rockholm. BJÖRN: Det var mycket av en tillfällighet att det blev den konserten just där och just då. De var på Turister i tillvaron-turnén och hade fått återbud på en spelning i Karlskoga. Samligan, som hade fått kontakten med oss genom Valla-konserten med Eldkvarn, hörde av sig och undrade om vi kunde ta över spelningen. Det var en tisdagskväll och 15 000 skulle det kosta. Vi svettades en hel del innan vi bestämde oss. STEFAN: He-he, du funderade ju på att inteckna

motorcykeln, eller hur? MICKE: Jag hade en planerad semesterresa jag kunde ställa in ifall det skulle behövas … MARKUS: Det var alltså mer eller mindre en

slump att konserten blev av?

BJÖRN: På sätt och vis. Till saken hörde också att Uffe Lundell hade spelat i Duveholmshallen inför 1 700 i publiken lördagen innan. Vi visste inte hur många som skulle komma på vår konsert med tanke på det.

STEFAN: Utan ungdomarna hade det inte blivit något, men utan ledare hade det inte heller blivit något. Man måste ha hela kontexten med sig. MARKUS: Men någon av er fritidsledare måste ju

STEFAN:

ha tänkt tanken att man kunde fixa en förening för att göra det här?

BJÖRN: Det var ju du Micke, som visste lite vilka trådar man skulle dra i för att få ihop allt.

BJÖRN: Kanske inte i första läget, men bildandet av en förening blev en möjlighet för oss att söka bidrag.

Men resultatet visar ju lite på det uppdämda behovet av konserter.

inte glömma Kurt Rudin som var Folkets hus-chef och Janne Rosenqvist på ABF.

STEFAN: I och med att fritidsledarna var med fanns i början också en nära koppling till Fritidsförvaltningen.

BJÖRN: Ja, Kurt såg till att vi kunde vara på

BJÖRN: Det hände mycket på en gång. Bröderna

Safiren, men genom sina kontakter med Katrineholms-Kuriren fixade han också annonser åt oss. Katrineholms-Kuriren ställde upp med tanke på att det skulle vara drogfritt. Lundell-konserten hade uppmärksammats en hel del, och det här med ungdomsfyllan var en stor debatt just då. Kurt var på så sätt oerhört viktig för oss i början. Janne Rosenqvist hjälpte oss senare att organisera studieverksamheten.

Pelle och Lasse Halvarsson och Sven Strömblad hade parallellt med det här skapat föreningen Panzarjazz med syftet att ordna lokaler och spelningar för lokala grupper. Så småningom gick vi ihop i en förening.

MARKUS: Men att den första konserten blev så

Konserten med Dag Vag och Ebba Grön i oktober 1980 kom alltså att bli startskottet för något som blev en unik kulturverksamhet, inte bara ur ett lokalt perspektiv, utan även med en nationell måttstock. Antalet lokala band växte lavinartat precis som antalet konserter. Under åren som följde spelade i stort sett alla svenska band som någon gång var ute på turné i Katrineholm. Ibland var det flera konserter i veckan. I och med att Södra skolan blev Panzardazzet, eller Dazzet i dagligt tal, fick nystartade band också någonstans att både repa och att ha konserter. Och fler replokaler växte fram runt om i staden allteftersom antalet band ökade …

MICKE: Kanske det, men vi ska i sammanhanget

lyckad var väl en kombination av de här förutsättningarna och att det handlade om just de här två banden. Både Ebba Grön och Dag Vag var ju så stora och kända var för sig. STEFAN: De var ganska ensamma om sin musik-

stil. MARKUS: Det var också en styrka i kombinatio-

nen engagerade texter och musik. Det blev en symbolisk start. STEFAN: Ja, det hjälpte verkligen till att få proppen ur flaskan. MARKUS: Man ska notera skillnaden för publiken

att stå och skrika med i ”kapitalet höjer hyrorna” jämfört med att sjunga ”sextisju, sextisju”. MICKE: Vi ska inte glömma alla andra runt omkring som jobbade för att få ihop spelningen. Det blev ett viktigt budskap att det går att göra saker själv.

MARKUS: Då kom ju namnet Panzardazzet auto-

matiskt … * * *

STEFAN: Man kan se det som att konserterna är ryggraden, sedan är det som revben som bygger på hela kroppen: tidningen vi gjorde, rockskolan, teaterskolan, ja allt annat som kom till … MARKUS: Jag tycker att Lasses bild när man river

bort ribbstolarna i den gamla gymnastiksalen vid

Södra skolan är väldigt symbolisk. Man monterar ner den för ungdomen så skadliga idrotten för att ersätta den med bättre aktiviteter. MICKE: Det finns en annan bild som också är vik-

tig och det är den när Björn berättar för ungdomarna hur viktigt det är med reglerna för bidrag. Det var många med på det mötet och utifrån det tillfället kunde vi sedan börja jobba. BJÖRN: Jag tycker det är fantastiskt att vi kunde

få alla att ställa upp och jobba i Dazzet. MICKE: Det finns en kraft i det här. Det var likadant i Tegelvillan i Valla. Men för föreningen var det nödvändigt med Dazzet. STEFAN: Ja, det betydde ju att vi fick tillgång till

replokaler. Inte bara där utan också på flera ställen i stan. När vi pratar om saker som var viktiga för utvecklingen i början, så ska vi heller inte glömma Göran Flycht och hans ljudintresse. BJÖRN: Det är sant. Flychten ställde alltid upp med sin ljudanläggning. MARKUS: Hans över-hifi-intresse gjorde att det

för honom var julafton att bygga bra anläggningar som han sedan fick provköra i Dazzet. Det var en viktig parameter att ha ett lokalt företag i ljudbranschen med oss. * * * Den nystartade föreningen blev en motor för det unga musiklivet och en mängd nya band startades. Men den blev också en viktig faktor för många av de etablerade banden som nu fick någon som organiserade spelningar och såg till att det skapades replokaler. MARKUS: Det som händer runt 1981–83 är att

föreningen startar och att det bildas en förenings verksamhet parallellt med konserterna. Vi var några som redan spelade i band och som var lite äldre än de ungdomar som kom i första hand från Södra skolan och som nu startade nya band. Många sådana som jag sögs in i den här lagandan. På så sätt kom det ännu fler band till föreningen och behovet av replokaler blev ännu större.

STEFAN: För de nystartade banden fanns det nu en möjlighet att spela som förband till de etablerade lokala banden och de stora banden på turné. Det var mer eller mindre underförstått att det skulle vara så. MICKE: Snöbollen började rulla och blev till en

lavin. MARKUS: Ja, nu när det började sätta fart kom

också de andra verksamheterna där föreningen tagit rollen som motor. Rockskolan startade 1983 och sedan Kabaret- och Teaterskolan. Äldre ungdomar lärde yngre. STEFAN: Då började det bli svårt att hålla det på

fritidsbasis längre. Jag fick den första tjänsten i föreningen. Jag kommer ihåg att jag gick ner till halvtid på mitt jobb som fritidsledare i skolan och fick halvtid på DuD. MICKE: Det vällde ut idéer från föreningen. Ett projekt bland andra var att vi skulle kunna ansvara för en föreningsdriven fritidsgård. MARKUS: Det fanns hur mycket energi som helst. MICKE: Det var inte bara alla som var med i banden. Många kom och gjorde de tråkiga jobben runt omkring bara för chansen att få vara med i föreningen. MARKUS: De samhälleliga effekterna kanske

inte är mätbara, men med all säkerhet jätteviktiga. Går jag bara till mig själv så fick livet en helt annan riktning tack var det som hände under de här åren. Det var enorma krafter som kom igång tack vare DuD och det är många vars liv påverkats av vad som skedde. MICKE: Jag minns när jag packade in bandet Skandal i bilen och åkte till en spelning i Bot kyrka. Nyss spelade en av de grabbarna förband till Rolling Stones. MARKUS: Jag ersatte senare Stefan och jobbade

halvtid för DuD och halvtid för ABF vilket gjorde att jag kunde lämna elektrikerjobbet jag hade. Jag hade sex grupper i veckan som jag undervisade. ”Living After Midnight” med Judas Priest kan jag fortfarande ha mardrömmar om. Men det

var en viktig tid för många. Jag hade till exempel ett tjejband som hette X-pants ett par år. De var väldigt ambitiösa och började skriva egna låtar. Malin Steen från det bandet är professionell ungdomsförfattare i dag och jag tror att den här tiden spelade en stor roll för henne. MICKE: Carin Gerhardsen, som nu är en av Sve-

riges mest kända författare, har vid något tillfälle nämnt att ett av hennes största intryck var när hon med Flensost spelade förband till KSMB. MARKUS: Hela den demokratiska processen man

lär sig om man är med i ett band är jätteviktig. * * * Som förening samarbetade DuD med studieförbundet ABF som var knutet till arbetarrörelsen. Det var något som inte sågs med blida ögon av de borgerliga partierna eftersom tjänstemännens studieförbund TBV inte fick ta del av rockbandens verksamhet på samma sätt som tidigare. Som svar bildade därför TBV Clim, Club Life is Music. Politiska diskussioner över ungdomarnas huvuden blev resultatet. MICKE: Ja, från vissa politiska håll var vi lite

ifrågasatta, men de flesta var positiva. Jag kommer till exempel ihåg att Roger Jonsson på Katrineholms-Kuriren skrev att det var bra att den här ungdomsgenerationen också fick något att göra. BJÖRN: Ja, men tyvärr blev det lite politisk träta.

MARKUS: Det handlade mest om varför DuD

skulle få bidrag och inte Clim. BJÖRN: Vi hade bra stöd från politikerna. Bernt Larsson, som var socialnämndens ordförande, var på varenda konsert, så engagemanget var på riktigt. MICKE: Vi hade ju också stor nytta av de kommunala fältassistenternas jobb. MARKUS: Men de som var med i banden störde

sig lite på det här, de ville ju bara spela musik. * * * Den politiska trätan ebbade ut efter hand. Oavsett om det handlade om DuD eller Clim så var ungdomarna själva i fokus och de ville spela musik eller teater och gå på konserter. Det som hände i och kring DuD hade stor betydelse för flera av de ungdomar, födda i mitten och slutet av 60-talet, som deltog i före ningens verksamhet. Kunskapen om att enklaste sättet att få någonting gjort är att själv, och gärna tillsammans med likasinnade, ta tag i saken har påverkat dem och tveklöst gett många den avgörande kicken när de gått vidare i sina karriärer. En avbokad spelning i Karlskoga och några fritt tänkande fritidsledare har också haft betydelse för den resan. MATS FREDRIKSSON

Rockholm

Safiren 8 nov 1980: Motvind

Motvind bildades i Göteborg 1974 och var en svensk rockgrupp inom proggrörelsen. Det första egna albumet ”Känn dej blåst” kom hösten 1976, och 1979 producerade bandet LP:n ”Snacka går ju” som ledde till fullspikade turné datum. Bandet hade genom åren många olika medlemmar. Vid Safirenspelningen medverkade bland andra Juris Salmins som en gång var med och bildade gruppen, på gitarr och sång, Pelle Giöbel, gitarr och Matts Tohver, bas.

Safiren 2 dec 1980: Gyllene Tider

Gyllene Tider startades 1977 som ”Grape Rock” av Per Gessle, sång, gitarr och Mats ”MP” Persson, gitarr. Senare anslöt sig även trummisen Micke ”Syd” Andersson och basisten Janne Carlsson till gruppen och de bytte namn till Gyllene Tider. Per Gessle sparkade Janne Carlsson ur gruppen 1979 och han ersattes av Anders Herrlin. Kvartetten förstärktes dessutom med Göran Fritzon på klaviatur. Bandet upplöstes 1989 men har då och då återförenats.Tillsammans med sångerskan Marie Fredriksson bildade Per Gessle 1986 också popduon Roxette som var Sveriges största musikexport åren 1988–95.

Duveholmshallen 13 dec 1980: Dag Vag

Dag Vag bildades hösten 1977 under namnet Dag Vag & Svagsinta. Bandet med Stig Vig i spetsen kortade senare namnet till enbart Dag Vag och musikstilen var en blandning av olika musikstilar. Själva brukade medlemmarna kategorisera sin musik som ”transkontinental rockreggae”. Deras första singel under namnet Dag Vag innehöll gruppens första hit, en reggaecover på Anita Lindbloms låt Sånt är livet. Under sin karriär sålde Dag Vag över 300 000 album. Gruppen upphörde i samband med Stig Vigs död i januari 2012. Medlemmar vid spelningen i Duveholmshallen: Lennart Odeltorp (Tage Z Dirty), trummor, körsång, Johan Zachrisson (Zilverzurfarn), gitarr, sång, Per Odeltorp (Stig Vig),basgitarr, sång och Kenny Håkansson (Beno Zeno), gitarr, körsång.

Duveholmshallen 13 dec 1980: Raketerna

Duveholmshallen 13 dec 1980: T-shirts

Duveholmshallen 13 dec 1980: Hin HĂĽle

Safiren 20 jan 1981: Docent Dรถd

”De var orter som gav oss möjlighet att växa” JOPPE PIHLGREN i Docenterna om en hemmahamn med motorvärme,

refrängbaserad existensialism och magin som eldsjälar skapade.

IBLAND ÄR ORD överflödiga. Kolla här på Lasse Johanssons bilder. Du ser några av de 400 personer som i januari 1981 bökade och dansade och svettades framför nya vågens popunder Docent Död på scenen. Du kan ana hur Safirens fönsterrutor immade igen, känna hur kompet till Solglasögon och Bensin i blodet gav diafragman hårda smockor. Det var fullt ös från första låt till sista extranummer. ”Katrineholm – vilken stad! Vilket drag, vilken publik!”, tyckte gitarristen/sångaren Joppe Pihlgren då. Det tycker han fortfarande. – Katrineholm och Flen var sådana orter som gav oss goda möjligheter att växa som band. Det kändes som en hemmahamn för oss. Skulle vi ut på turné var Katrineholm ett självklart stopp under flera år. Där var ett jävligt bra drag, helt enkelt. GIGGET SOM Lasse Johansson dokumenterade

den kvällen var ett av Docent Döds första utanför Stockholmsområdet. Gruppen hade precis köpt en tolv meter orange och brun turnébuss av ett dansband. – När vi kom till Katrineholm fick vi lov att parkera den utanför Stefan Björks lägenhet eftersom vi behövde ström till motorvärmaren. Så lärde vi känna honom. Docent Död stod med ena dojan i 60-tals popen, den andra i punkrocken. Men medan många samtida band skrev låtar om staten, kapitalet och de förhatliga vakterna i t-banan satte Docent Död fokus på klatschig, ”refräng-

baserad existensialism”, som Pihlgren uttrycker saken. – Det var många som blev provocerade när vi sa att det vi höll på med, det var underhållning. En poplåt ska vara tre minuter och kul att lyssna på. Vi kom ju från norra Stocholm och bodde i trävillor, så det hade varit hål i huvudet av oss om vi hade sjungit om betongen och tristessen i förorten. EN VIKTIG DEL av Docent Döds framgång, från

de tidiga årens punklarmiga pop till Docenternas mer sofistikerade hitmakeri, är förstås låtkatalogen som sådan. En annan är relationen till publiken. Här är ett band som aldrig suttit på höga hästar. – Vi har alltid pratat mycket med publiken, suttit och tjatat med dem efter spelningarna och blivit bekanta med varandra. Vi har nog fortfarande kvar den relationen, även om vi inte riktigt orkar med lika mycket vrålfyllesnack längre! Musiken är fortfarande betydelsefull. Men att jag fortfarande gillar att vara ute och spela är att det är en sån social grej att träffa folk och snacka runt musiken. EN TREDJE FRAMGÅNGSFAKTOR är det upp-

muntrande musikklimat som rådde när Docent Död kickstartade sin popkarriär. Där punkens ”gör det själv”-kraft och rabiata motstånd till etablissemanget fångades upp av drivna, rockälskande eldsjälar kunde ren magi uppstå. Rockslaget i Karlshamn, Rockparty i Hultsfred, Drag utan Drog i Katrineholm; ideella musik-

föreningar som dessa var oerhört betydelsefulla, menar Joppe Pihlgren. – För band som vårt innebar de att vi kunde bli rätt bra eftersom de gav oss chansen att spela mycket. Man behöver göra minst 100 spelningar bara för att lära sig säga hej till publiken, liksom. Men jag tror också att de lade grogrunden för hela det svenska rockundret och musikexporten. Många av de som jobbar professionellt i svensk musikindustri i dag kommer ur sådana föreningar. I dag (2018) ångar Docenterna fortfarande på. Men mycket av det engagemang och publika intresse de mötte på till exempel Safiren 1981 har med åren gått förlorat. – Det handlar mycket om att ingen form av

populärmusik egentligen behandlas som annan kultur. Så fort man går back ekonomiskt, och det gör man förr eller senare, måste man som arrangör eller band betala ur egen ficka. Då kroknar man och tappar publiken. – Det kan också vara så att det efter punken inte har kommit något som kan bära upp på samma sätt. Det skulle behövas en revival av något slag – men också att det satsas lite deg. * * * Docent Död på bilderna är Joppe Pihlgren, sång och gitarr, Larry Lövgren, sång och bas, Zebo Hillborg, gitarr och Kricke Pihlgren, trummor. HENRIK WISING

Tallรฅsskolan 27 jan 1981: Mรถrbyligan

Mörbyligan var ett av de mest populära banden som kom fram i och med Den nya vågen i slutet av 70-talet. Ett band med rötterna i 60-talspopen som friskt blandade Status Quo-riff med punkutfall, popmelodier, svensk folkton och visa. Gruppens största hit var Snälla pappa men även Ensamma Sussie spelades flitigt. Bandet bestod av tre killar och tre tjejer, syskonen Johan och Annika Krok, gitarr respektive sång, Susanne Fragell på tongivande orgel, trummisen Marie Lindstedt, basisten Anders ”Strumpan” Ström samt bandets låtskrivare och motor Åke Bylund.

Dazzet: 7 feb 1981: Spion 13

Spion 13 gjorde under hela sin existens ungefär 50 gigs, de flesta på rockklubbar och ungdomsgårdar i och runt Stockholm. Kamratskapet med KSMB, som från 1981 kom att dela gruppens replokal, medförde att Spion 13 även fick spelningar ute i landet. Få svenska punkband hade en kvinnlig sångerska av Katti Flemströms kaliber.

Dazzet: 7 feb 1981: KSMB 82

”Vi åkte omkring och var snälla och väldigt glada” JOHAN JOHANSSON OCH PETER AMPULL om KSMB-turnéer,

instamaticbrudar och finniga moppekillar.

KSMB kom från Stockholmsförorten Skärholmen och är tillsammans med Ebba Grön ett av Sveriges största, roligaste och viktigaste punkband. De bildades 1978 och upplöstes 1982. Namnet KSMB står för Kurt-Sunes med Berit, ett namn taget från en sketch i ett radioprogram. Under åren Åren 1979–81 turnerade bandet flitigt över hela Sverige och gästade Katrineholm hela fyra gånger. Jag (Rocco Gustafsson) och mina punkvänner såg samtliga konserter, något som berörde oss djupt och fick många av oss att starta egna band. En konsert med KSMB glömmer man aldrig. Energin, glädjen och det enorma ös som piskades upp var och är helt unikt. Jag träffade två av de gamla medlemmarna i KSMB, batteristen Johan Johansson och gitarristen Peter ”Ampull” Sjölan-

der, för att se vad de minns från spelningarna i Katrineholm. * * * JOHAN: Jag tror att vi spelade i Katrineholm

första gången tidigt -81, eller möjligen redan -80, och vi spelade i något slags gymnastiksal. PETER: Nej, jag minns att första spelningen var i Folkets Park med Rost. Det var något slags festival med en massa band. Jag minns att jag tyckte att Rost var otroligt bra, och att jag tänkte ”Varför kan inte jag vara lika bra som Janne Oldaeus …” JOHAN: Precis, och Mia från Zabba å Zlå dök upp på den spelningen, i gips, hon hade brutit sig. Vi hade en kort fling, hon och jag. Jag tror att vi

spelade ett par gånger tillsammans med Zabba å Zlå. Det var ett fantastiskt band. ROCCO: Den festivalen minns jag, det var i

augusti -81 och jag fick stå på scen med er och sjunga Hårding och ABAB medan Steppan och Alonzo låg utslagna på scenen. Jag blev omskriven och hyllad i lokalpressen. Det var stort att som 15-åring få sjunga med KSMB, det levde jag länge på. PETER: Fan, det är ju kanon, strålande. Ibland var det fullt med folk på scen, det var rätt ofta vi hade publik på scenen. JOHAN: Det är en jävligt tidig festival, det är i

samma veva som Karlshamn började med sina festivaler. Katrineholm var före de flesta andra städer. ROCCO: Er första spelning var 7 februari 1981 på Panzardazzet, en ombyggd gammal gymnastiksal. PETER: Men då måste det ha varit med Spion 13, de åkte med oss som förband den svängen. JOHAN: Jag vet att vi spelat där med något brittiskt halv-avantgardistiskt punk band, The Work tror jag att de hette.

PETER: Jag minns bandet, de var några slags renlevnadsmänniskor och skällde ut mig för att jag la en fimp på deras förstärkare. Jag fick världens utskällning. Det var en pinsam historia, jag bad såklart om ursäkt. JOHAN: Jag minns att allt var proffsigt ordnat för att vara så tidigt, man kom dit och det fanns ett PA. Folk var glada och det räckte långt på den tiden.

* * * PETER: Jag kommer ihåg var man sov, men inte var man spelade … var fan sov vi? JOHAN: Jag vet att en gång så bodde vi hos ett par som drev ett litet familjehotell, typ rum för resande i en trävilla. PETER: Jo, men dem kommer jag ihåg, de som skulle resa bort … JOHAN: De hade inte haft ett rockband på flera år och var helt livrädda och Pugh hade varit där tidigare och kört ”The Who-röj” och slagit sönder. Villan var liksom som om man kom hem till någon, och där hade de röjt rejält. Det var ju

ett äldre par som drev hotellet. De var så tacksamma mot oss. Vi var så snälla och skötsamma. PETER: Paret var fantastiska, när vi vaknade hade de gjort kokkaffe och mackor till oss. De skulle åka utomlands och hade dragit när vi vaknade. De hade lämnat en lapp där det stod: ”Lägg nyckeln under blomkrukan på verandan.” Man blir ju gråtmild när man tänker på det, sådant händer inte idag. JOHAN: Det som var skönt med Katrineholm

var att när man kom dit så fanns det ett PA, som dessutom funkade och man slapp släpa på all utrustning. PETER: KSMB bar alltid sin egen tunga utrustning själva, vi hade aldrig någonstans att sova, inget förbokat boende. Vi var oftast klara halv tre på natten och då sa någon ”Såg vi inte ett Scandic-motell när vi åkte hit?” Då åkte vi dit och väckte upp någon sömning portier och knölade in sex personer i ett rum. Sedan upp klockan åtta och vidare till nästa ställe. Så var våra turnéer, helt galet! JOHAN: Vi reste med en gammal Merca-buss, det

var den enda som var stor nog att rymma både PA och backline. * * * ROCCO: Min minnesbild är att ni var ett otroligt

generöst band, ni pratade alltid med publiken efter spelningarna, släppte alltid in folk i logen. Det fanns överhuvud taget knappt någon gräns mellan bandet och publiken. PETER: Vi åkte omkring och var snälla, så var det. JOHAN: Det finns flera orsaker till det, att vara

snäll och generös ska man bara vara. Sen är det nog så att vi inte fattade att vi var ganska stora ute i landet och att vi drog massor med folk och spelade hur mycket som helst. Men vi såg det inte i form av gager eller i cred från media. Under hela tiden som vi höll på så fattade vi inte riktigt hur stora vi var. PETER: Vi förstod att vi drog mycket folk, Folkets Hus var fullsmockat vart vi än kom. Jag var inte med från början, men när jag började i KSMB tänkte jag, vad är det här för snubbar? Det var mer som att vara med i en bröderna Marx-film än vad det var att spela i ett rockband. JOHAN: Vi hajade inte, man var glad att man fick vara ute och spela för folk som lyssnade. Jag har fått göra allt jag velat göra. Jag har fått kasta möbler i hotell-swimmingpooler, jag har fått spela för 150 instamatic-brudar som står längst fram och skriker och jag har fått göra plattor och åka turnébuss. Allt som man ville göra när man var femton hade man redan gjort när man var arton.

PETER: Tyvärr var det inte så mycket brudar,

utan mest finniga moppekillar. Det var en jävla fin humor i bandet, det var helt knäppt. JOHAN: Ibland frågade vi publiken om det var

någon som kunde förbarma sig över oss och låta oss sova hos dem. PETER: Men vi gjorde en del Folkets Park

spelningar i nivå med Eldkvarn, och fick ibland gager på 10 000. Men vi åkte också långt upp i Norrland och spelade för 3 000 och det var utsålt var vi än spelade. JOHAN: Någon gång på sluttampen gjorde vi en

jättelång turné med Eldkvarn hack i häl. De spelade alltid ett par veckor efter oss. Vi hade spelat i Linköping på studentpuben Flamman, för typ 3 000 spänn, knökfullt. Två veckor senare var vi tillbaka i Linköping igen på Arbis, ett mycket större ställe, och spelade för 3 000. Samma kväll spelade Eldkvarn, som då var inne i något slags djup dipp på Flamman. Vi gick över för att för att säga hej, och där stod Eldkvarn och spelade för åtta personer och fick ett gage på 17 000, trots att vi hade samma bokare. Han bokade ut oss för 3 000 och Eldkvarn för minst fem gånger så mycket. Då kände jag mig rätt lurad.

smart grej gjorde vi i alla fall när vi spelade med ett dansband i Söderhamn. Dansbandet kom med sin stora buss, vi kom med vår Mercabuss. Vi väntade i foajén på vaktmästaren. Vi stod och blängde på varandra, rockband från Stockholm blänger på dansband uppifrån Norrland. Dansband blänger tillbaka på oss. Sedan kom vaktmästaren: ”Följ med här så ska jag visa scenen.” Nu vet jag inte om det var vi eller de som frågade: ”Och var ska vi spela någonstans?” Vaktmästaren svarade: ”Ni ska dela scen.” Det blev så att vi spelade på dansbandsriggen, som var en bättre utrustning och vi slapp att bära vår. Det hela slutade i stor förbrödring där vi gästade varandras band. JOHAN: Det var inte helt ovanligt att när man spelade på Folkets Hus så brukade det oftast stå ett dansband på någon mindre scen, och de var oftast tusen gånger skickligare än vi. PETER: Om man ska prata om gager så kommer

jag ihåg ett dansband som tyckte vårt gage skitbra, vi spelade i 45–50 minuter och de spelade tre set och hade mindre gage än vi. Så kan det också vara. * * *

PETER: Det finns roliga historier och jobbiga,

vi hade aldrig humpare. Möjligen att någon hjälpte oss att bära när vi spelade i Göteborg på Sprängkullen, fem trappor upp, utan hiss. En

JOHAN: Ska man tillbaka till ämnet Katrineholm så känner jag faktiskt att det var lite hemmaplan, och idel väldigt trevliga gigs, och man lärde kän-

na många skojiga människor. Det var med glädje man åkte dit. PETER: Jag håller med, det var alltid roligt att åka

till Katrineholm. JOHAN: Många Katrineholmare springer man på fortfarande. Pelle Halvarsson, dig, Boba, Björken är folk man umgås med fortfarande. Träffar man katrineholmare så beskriver de själva sin hemstad som helvetet på jorden, tråkighetens zenit. Så upplevde jag aldrig det när man var där och lirade, jag upplevde staden som otroligt vital. Men åker man dit idag så kan man förstå bättre vad folk menar. Men definitivt inte då, jävlar vad det kändes som att det kokade på där under ett par år. PETER: Jag upplevde att överallt där man hade

spelat, alla de som man träffat som drev musikföreningar och var aktiva plötsligt hade flyttat till Stockholm eller någon annan storstad. Man stötte på dem överallt och många finns kvar i musikbranschen än idag. JOHAN: Jag tror många tröttnade, oftast räckte det med ett lite snedsteg eller knappt det för att någon kommunmänniska skulle stoppa en förening. Eller måla upp det som knark och fyllehåla.

JOHAN: Det var väldigt nyktert, man tog en öl

kanske. PETER: Det var jag och Guld-Lars som hade med oss en back öl. Och de andra i bandet gamade och ville ha våra öl. Det var inga hejdundrande rock’n’roll-fester direkt. När vi spelade i Ronneby så tänkte vi: ”Nu ska vi röja på hotellet. Alonzo, du hoppar i sängen med skorna på, Mats, du vänder askkopparna upp och ner och Johan du ställer om alla kanalerna på tv:n.” JOHAN: Men det fanns bara två kanaler att ställa

om. PETER: Så var vi, vi var snälla och ville inte förstöra något. Vi åkte omkring och var snälla. JOHAN: Väldigt snälla, och väldigt glada.

* * * När KSMB gästade Katrineholm spelade följande stjärnor i bandet: Lars ”Guld-Lars” Jonsson, gitarr, Mats Nilsson, bas, Johan Johansson. trummor, Stephan ”Steppan” Guiance, sång, Michael Alonzo, sång och Peter ”Ampull” Sjölander, gitarr ROCCO GUSTAFSSON

ROCCO: Hur såg det ut med alkoholen på den

här tiden, skötte ni er eller?

Cosmos: 13 feb 1981: Totte Wallin

Totte Wallin slog igenom med låten Enköpingståge’ 1978 och var som mest aktiv under 1980-talet. Hans bluesinfluerade musik med gitarr och mjuka arrangemang kopplad med ironiska och humoristiska texter blev populära. Ryska posten och Morronpasset är två av hans mest kända låtar och 1983 blev Totte Wallin den första mottagaren av Povel Ramels Karamelodiktstipendiet.

Cosmos: 13 feb 1981: Strรถm & Hasing

Dazzet: 28 feb 1981: Pink Champagne

”En enorm sammanhållning” ANN CARLBERGER om att göra något tillsammans med bara

drivkraften att ha roligt.

PINK CHAMPAGNE VAR det feministiska punk-

bandet som bildades 1979 av fyra barndomskamrater från Stockholm. – Det var bara trummisen, Stina Berge som spelat i band tidigare, vi andra var musikskolebarn, berättar Ann Carlberger, sångare i bandet. – Fem veckor senare stod vi på Farsta ungdomsgård och spelade. – Det ovanligt med tjejband 1979. Det är klart att det blev mycket snack om det, men faktiskt mest positivt, minns Ann. Vi var orädda, ville klara oss själva med en stark drivkraft att få spela punk. – Då, i punkvågen, fanns en enorm sammanhållning. Man lånade utrustning av varandra, hjälptes åt. – Det var en enormt häftig tid som jag önskar fler ungdomar skulle ha möjligheten att få uppleva. Att göra något tillsammans med bara drivkraften att ha roligt. Det fanns ingen som helst tanke på att tjäna pengar på musiken, vilket vi inte heller gjorde, skrattar Ann. – Vi spelade mycket ute. Ställen med fantastiska eldsjälar runt arrangemanget. Sov gjorde man på golvet hemma i någons hus och sedan vidare nästa dag. Jag minns speciellt en spelning på övervåningen i ett gammalt hus. Det var i Östersund. Golvet höll efter en kort stund på att ge upp, taklamporna rasade på undervåningen. – I Göteborg var punkscenen mer politisk. Där var det riktigt roligt att spela. – Och Finlandsspelningarna, de var helt fantastiska! Dem kan jag sakna än i dag, säger Ann med ett nostalgiskt tonläge. – Vid ett annat tillfälle hyrde vi ett spelställe i Stockholm. Arrangören trodde inte på idén med bara tjejer i bandet, så han ville ha betalt

i förskott. Den kvällen kom det 1 000 personer. Skivbolaget MNW stod i publiken och vi fick skivkontrakt. EFTER FEM ÅRS intensivt turnerande upplöstes

Pink Champagne. – Jag önskar att det kunde ges ut en fotobok med bara bilder på publiken från den här tiden. Alla är så fina. Känslan och stämningen var enorm, närvarande och publiken så delaktig. – Våra förebilder var Nina Hagen, Patti Smith... Aktuella och nya på punkscenen vid denna tid. Vi hade nog inte startat Pink Champagne utan dessa starka tjejer. – Det bildades massor med band precis då när vi var aktiva. Viktigast var att nå ut med ett budskap, att ha något att säga. Att göra ett avtryck. JESSICA IDSTRÖM

Pink Champagne var ett punkband från Stockholm med bandmedlemmarna Karin Jansson, gitarr, Gunilla Welin, bas, Ann Carlberger, sång, klaviatur och Stina Berge, trummor. De släppte två LP-skivor, ”Vackra pojke!” 1981 som producerades av Joakim Thåström och ”Kärlek eller ingenting” 1983, innan bandet upplöstes. Efter bandets upplösning flyttade Karin Jansson och Ann Carlberger till Australien där Jansson blev partner till Steve Kilbey, vokalist i bandet The Church. Karin Jansson var också med och skrev The Church’s hit Under the Milky Way år 1988. Ann Carlberger blev partner till Marty Willson-Piper, gitarrist i The Church. År 1990 släppte hon först en singel, The Crowd, och sedan en LP/CD, ”Hidden Treasures”.

Dazzet: 28 feb 1981: Tant Strul

Tant Strul var ett av de mera betydelsefulla svenska new wave eller punkbanden. Bandet grundades 1980 och splittrades 1985. Vid spelningen i Dazzet bestod bandet av Kajsa Grytt, sĂĽng och gitarr, Liten Falkeholm, bas, Malena JĂśnsson, klaviatur, Kersti Stige (mamma till Lycke Li), sĂĽng och Mikael Westerlund, trummor.

100

101

102

103

104

105

106

107

Vive le Punk! HENRIK WISING om bilder från minnenas hårddisk: mc-jackor,

dragkedjor, nitar, kedjor och att spotta på andras barn.

DET FINNS EN bild som Lasse Johansson inte tog.

Han var mycket ute i svängen med sin kamera, men kunde ju inte vara överallt. Det är okej; just denna bild är min egen, fastbränd i minnenas hårddisk. Jag laddar upp den ibland. Exponerar och begrundar. I fokus: två ungar, 14–15 år, som slår dank på en butikstrappa på Drottninggatan. De borde antagligen vara i skolan. Den ena tonåringen bär en lång, sjavig blårock med säkerhetsnålar i slagen och ”P-Nissarna” sprejmålat på ryggen. (Han har aldrig hört bandet, men namnet är bara för bra!) Den andra ungens mc-jacka liksom suckar under tyngden av alla kedjor, pins och patches. Båda har stubbat hår, ring i örat. De sticker ut som läderbögar på en hembygdsfest. En av dem är jag. Ut ur butiken kommer en vuxen. Går förbi och kastar en blick på oss. Föraktet bränner som en cigarettfimp mot huden och han lägger en fet spottloska vid våra fötter. ”Jävla svin”, fräser han. VI SOM VAR PUNKARE när 70-tal blev 80-tal

var en paria. Det var en del av hela grejen, en identitet i sig. Spelreglerna var enkla och inget vi kunde påverka: först slog man oss på käften, sedan frågade man om det gjorde ont. So what? Men några svin var vi rakt inte. JAG ÄR GLAD att Lasse Johansson med sin kamera lyckades visa det. Bilderna här intill är nya för mig, killarna som porträtteras kände jag väl. Jag minns inte att någon av dem någon gång berättade om fotosessionen. Men så ser de också lite misstänksamma ut! Jag kommer ihåg Lasse Johansson som Rockfotografen. Han var den långa, blondrufsiga

108

snubben som ofta sågs stryka utmed Panzardazzets väggar med kameran, eller stångade sig svettig med Safirens publik i sin jakt på de bästa livebilderna. Men uppenbarligen drevs han av mer än rockmusiken och dess utlevelser. Dessa fotografier uttrycker en genuin nyfikenhet på – och ömhet för – människorna bakom skinn pajen. NÄR JAG TITTAR på dem minns jag plötsligt

lukten av spilld folköl och klorinerade jeans. Jag minns Beväpna er och White Riot på 33-varv. Den kladdiga hudkrämen och sprejen vi använde för att spika våra Sid Vicious-frillor. Jag kommer ihåg hur vi startade band utan att kunna ett enda ackord. Hur vi snattade dragkedjor på Tempo och sydde fast dem på brallorna. Jag minns när vi hängde på Violen och drömde att det var Gallerian. Hur vi klippte och klistrade våra första fanzines och bildade ännu fler band: Cellskräck, Banzai, Gatans Barn, Napalm, Skandal. Kommer ihåg gör-det-själv-tishorna, karamellfärg i håret och hur vi bedövade örsnibbar och näsvingar med frysta fläskkotletter innan nålarna trängde igenom. Jag minns hur vi tvingades springa gatlopp i centrum och slogs blodiga av raggarna. Och hur vi någon gång gav igen. Jag kommer ihåg läder och leopard, nitar och kedjor. De första oi- och hardcoreplattorna. Antirasism och syndikalism, Crass och en antikärnkraftsmarsch som aldrig blev av. Doc Martens och ännu fler sår med plåster på. Varm choklad och Ung och kåt. Och jag minns dem som inte syns på bilderna här. Tobbe Abnorm och Rocco, Blarre, Rasken

och Jonne. Tomas och Bosse, Basse och Lilleman. Melli och Mirri, BM och Bobo. Classe. MÅNGA AV OSS skingrades innan vi ens blev myndiga och försvann in i vuxenlivets vindlande jobb- och BB-korridorer. Var vi är och vad vi gör i

dag spelar mindre roll. Vilka vi blev betyder mer. Och jag är bombsäker på en sak. Ingen av oss som var punkare när Lasse Johansson tog dessa viktiga bilder, skulle som vuxna spotta på andras ungar och kalla dem svin. HENRIK WISING

109

110

111

112

”Hon fick be om ursäkt” KENT BÄCKLIN om praktikplatser, fördomar

och att få dagisföreståndare att krypa till korset.

JOBBET PÅ DAGISET var min första praktik-

plats. Jag tror det var efter nian, jag gick inte gymnasiet då. Jag har för mig att det var Bengt Bohlin på Proppen, U-huset som fixade praktikplatsen. NÄR JAG KOM DIT hade jag skalat av alla pun-

kattiraljer så när som på en blekt rand mitt på huvudet och örhänge. Jag var på dagiset på förmiddagen och barnen var väldigt nyfikna på mig och mitt utseende. Inga problem med kontakt där. Före lunch kom dagisföreståndaren och kallade in mig på sitt kontor. Det ska tilläggas att jag var mitt i en lek med barnen då. Hon säger att barnen är rädda för mig och att flera föräldrar

har hört av sig och är oroliga för att jag är där! Det hon säger är att min praktik avslutas där och då. Jag informerar alla berörda inklusive Bohlin och går sedan till Kuriren och berättar min story. DET BLIR LÖPSEDEL och stort mittuppslag samt föräldrar som skriver inlägg till min fördel. Det visar sig att allt handlade om att föreståndaren hade fördomar och därför fick jag gå. Inga föräldrar hade klagat och barnen hade inga problem med mig. Föreståndaren fick krypa till korset och be om ursäkt. Sedan anställde hon Thomas Karlsson som också var punkare. Slutet gott, allting gott. En händelse i livet. KENT BÄCKLIN

113

”Allt som behövs för en succé är att man ger sig själv chansen” MATS ”BRÄCKE” ANDERSSON om att bilda ett punkband

och vad det kan få för betydelse för resten av livet.

AV ALLA DE minnen jag har från musiklivet i Katrineholm första halvan av 80-talet är det två som sticker ut speciellt – och Rocco Gustafsson är inblandad i båda.

* * *

inte få en dans? Nähä!” Sen var det trögt med inspirationen tills Wille sa: ”Bräcke, spela kissoch-bajs-låten!” Jag började harva en följd på fyra ackord, Gustaf och Wille skrek ”Där har vi den” och resten är historia. ”Papperet tog slut men skiten fick jag ut.” Finns numera på YouTube.

EN ONSDAG I juli 1984, de sista skälvande dagar-

na efter gymnasiet men medan alla man kände fortfarande bodde kvar i stan, satt Wille Behrman, Gustaf Skördeman och jag och fikade i Stads parken när Rocco gick förbi. Han berättade att han skulle anordna en punkgala på Duveholmsskolan på lördag och om vi kände något band som ville vara med så var det bara att säga till. Visst gjorde vi det – vi bildade ett band på stående fot och anmälde oss. Inte för att vi direkt spelade punk, eller ens hade funderat på att göra det. Jag spelade bas, så jag var given på gitarr, och Wille, som åtminstone kunde spela trombon och piano, var frivillig att trumma. Vi trodde inte att vi skulle kunna lära Gustaf något instrument på tre dagar, så han fick sjunga. Det var som det brukade vara: mycket entusiasm, en smula talang, total brist på disciplin. VI AVBRÖT FIKANDET och stack hem till Wille för

att svänga ihop några låtar. Vi lånade fräckt Olle ”Budd” Haglunds Raggarkväll, som vi tyckte passade ett punkband. ”När raggaren är pank, och har tomt på sin bank, har han andra medel att fylla på sin tank – sen så kör han som en pil, kilometer och mil, tills han måste stanna och knulla med sin bil.” Chris Montez Let’s Dance fick en ny svensk text, Nähä. ”Hej bäbis vill du ta en chans – kan jag

114

FREDAGEN REPADE VI . Alla tre låtarna om och

om igen. Gustaf fick låna min klarinett så att han kunde köra ett solo under Raggarkväll. Visst lät det för jävligt – han kunde bara få fram en sorts tjutande gnäll ur den – men det var ju mer eller mindre meningen. Kunde Värst spela Rod Stewarts Sailing med dist på sången, så vad fan. LÖRDAG EFTERMIDDAG. Bruntes cafeteria. Bord

och stolar är undanflyttade, längst bak i ett hörn ligger en övervintrad hippie och sover med kläderna dekorerade med peace-märken och anarkist-A. Fullt med folk, i stort sett alla vi känner. Längs ena väggen står det trummor och förstärkare; av någon anledning som jag inte minns hade jag lånat Peter Rohdins röda gitarr. Vi har ritat en t-shirt åt Gustaf som det står ”Warzawapakten” på – felstavningen berodde på att i vi då fick Z på första raden på tröjan, och det här var som sagt på 80-talet. Mina egna bästa punkkläder var en gammal brun kavaj, en t-shirt med Che Guevara, ett par fyrkantiga solglasögon och som kronan på verket en uniformsmössa från Maersk Line, som nästan såg lite SS ut men som förmodligen hade tillhört någon som rev biljetter eller något. Vi är helt medvetna om att detta är något av

det knäppaste vi gjort i tre liv som dittills inte direkt utgjort några praktexempel på noga övervägda beslut. Vi är helt medvetna om att fiaskot är så gott som inbokat och det är bara att ta reda på hur stort det blir. DET BLIR VÅR TUR. Jag plingar lite vackert

på gitarren, Gustaf, som är så nervös att han knappt kan stå på benen, påstår att vi kommer från Nacka och ska sjunga en sång om hur det är att vara i puberteten, och så drar vi igång ovan nämnda kiss-och-bajs-låt. Mitt i improviserar Gustaf ett pruttsolo medan han slår kullerbyttor på golvet. Och efter tredje versen tittar jag på Wille, höjer gitarren för att visa att nu är det slut, och vi lyckas avsluta låten i någon sorts koordinerad form. Medan det sista ackordet klingar ut tittar jag och Wille på varandra, och våra blickar säger samma sak: Det är okej. Vi kommer att flytta ifrån den här staden. Vi kommer aldrig att behöva visa oss här igen. Vi må ha gjort bort oss något så fullständigt att man kommer att minnas det i generationer, men det kanske till och med är sista gången vi träffar många av de här människorna. Vi behöver bara överleva två låtar till, sen kan vi gömma oss för tid och evighet. Det är okej. Publiken jublar. Publiken är i extas. Applåder, skrik och visslingar är öronbedövande. PÅ NÅGOT SÄTT tar vi oss igenom de andra två låtarna utan att egentligen fatta vad som händer. Publiken är fortfarande lika glad. Vi ropas in för extranummer. Vi kör de sista femton sekunderna av Nähä, till allmänt jubel. Sedan är det slut, vi kan inte mer och vi orkar inte mer. Lars Halvarsson kallar oss ”En korsning mellan ett punkband och en sextiotalshappening”, och under några skälvande minuter ser det ut som om vi ska spela in en singel, men det blir inget av det, utan de där tio, tolv minuterna hos Brunte får stå ograverade, som en enda höjdpunkt utan någon riktig förankring i en verklighet eller en vardag. Ett gulnat tidningsurklipp använder ordet ”succé”.

OCH MINNET AV de tolv minuterna finns kvar. Vetskapen om att allt som behövs för en ”succé” är att man ger sig själv chansen, om och om igen, att det viktiga är att man inte är rädd att försöka. Det har säkert legat någonstans i bakhuvudet när Wille har skrivit sina film- och tv-manus. Gustaf står numera på scen regelbundet, som ståuppkomiker, och måste våga försöka med en ny publik varje kväll. Jag valde en annan bana, men jag hade aldrig vågat öppna en översättningsbyrå om jag inte hade stått där den där lördagen (och då hade 15 översättare kanske aldrig fått sina första jobb), och jag hade aldrig vågat skicka in den där novellen – på engelska! – som kom med i en antologi och i ett par timmar låg överst på amazon.com. Tack, Rocco, för den chansen, tack Rockholm för den anda och känsla som gjorde det möjligt.

* * * DET ANDRA MINNET involverar, lustigt nog, inte

bara Rocco utan även ännu en punkgala som han arrangerade, och till och med Stadsparken, där han hade lånat den stora utomhusscenen. DEN GÅNGEN SATT jag i publiken, när en polis i

uniform gick runt och lite förvirrat undrade om det över huvud taget fanns någon som var ansvarig, vilket inte direkt var det lättaste att reda ut ens för de som var med och bar förstärkare. Han fick till slut tag på Rocco, och tydligen hade några grannar klagat på ljudet och polisen ville kontrollera om konserten hade tillstånd. Det fanns naturligtvis inget, men Rocco lyckades övertala polisen om att det ändå skulle vara slut snart och det var mer problem att få iväg band, publik och instrument än det var värt. ROCCOS ORD NÄR polisen grymtande försvann bort har jag aldrig glömt. ”Tillstånd? När jag har infört anarkismen i det här jämra landet, då ska du få se på tillstånd!” Hela punken i ett nötskal. MATS ANDERSSON

115

116

117

Safiren 3 mars 1981: Raketerna

118

119

120

Raketerna var ett rockband som var aktivt under 1979–82. Raketerna bildades ur resterna av punkbandet Grisen Skriker. De släppte några singlar, maxisinglar och album på skivbolaget Mistlur. De turnerade tillsammans med Ebba Grön i början av 80-talet och medverkade på flera samlingsalbum. Bandet är också med i dokumentären ”Hemligheten – en film om Hasse (Edström) och Johanna” från 1982 av Rainer Hartleb. Vid spelningen på Safiren medverkade Hasse Edström, sång/gitarr, Per Edström, gitarr/sång, Mats Borg, trummor och Pelle Berglund, bas.

121

”När stjärnorna föds och dör gick åt helvete varje gång” GURRA LJUNGSTEDT från Ebba Grön och HASSE EDSTRÖM från

Raketerna om elgitarrer, Trocadero och brott som inte kan styrkas. i augusti och jag träffar Gurra Ljungstedt och Hasse Edström på en uteservering i Hökarängen. Vi sitter och tittar igenom bilder på Ebba Grön och Raketerna från deras framträdanden i Katrineholm. DET ÄR LÖRDAG

GURRA ÄR UPPRYMD. ”Fan, jag gillar folk som

samlar. Helt fantastisk att det finns en sådan bildskatt från Katrineholms musikliv.” Under tiden vi tittar igenom bilderna så försöker Gurra datera bilderna med hjälp av Thåströms gitarr, en Gibson Firebird … – Det där var en rolig gitarr, jag undrar vart den tog vägen. Det här måste vara runt -82, kanske -81. På en annan bild så har Gurra en klassisk trummispose. – Vilken låt är det? utbrister Hasse glatt. – Det ser ut att vara slutet på någon låt, det känns så, svarar Gurra. Trumsetet på bilden är ett gammalt Gretch som Gurra fortfarande spelar på. – Jag minns den där trumstolen, den försvann på någon spelning. PÅ EN AV bilderna dyker en mycket ung upplaga

Anders ”Boba” Lindström från The Hellacopters upp: han sitter på staketet till scenen när Ebba Grön spelar på Safiren, och han ser lycklig ut. Gurra skiner upp. – Men titta, såg han ut så där på den tiden, fan vad kul. På en annan av bilderna när Ebba Grön spelar på Safiren, står det några killar i bakgrunden på scenen.

122

– Där är Lebbe, utbrister Gurra, han brukade åka med oss på alla konserter och hjälpa till att humpa. – Honom känner jag också, kontrar Hasse, han heter Leffe, vi blev polare tidigt. Han brukade hänga på oss också när Raketerna var ute och spelade. När det kommer fram en bild på Raketerna så blir det muntert. – Vad snygg du var Hasse, och vilken snygg kavaj, och skjorta. Du ser ju riktigt intellektuell ut, flinar Gurra. – Ja, vi ser riktigt fina ut, men intellektuella, det vet jag inte riktigt! Det är en tidig upplaga av Raketerna med Pelle på bas, han slutade sedan. Gurra känner igen högtalarna på en bild. – Kolla, de där högtalarna kommer från Oasen, de kostade hur mycket pengar som helst på den tiden. Och ändå lät det bara skit. Där har i alla fall utvecklingen gått framåt. AV BESÖKEN I Katrineholm minns inte Gurra och Hasse mycket. – Jag kommer liksom inte ihåg mycket av Katrineholm, jag vet att vi gick på någon gata där mitt i stan. Och att Fjodor inte ville soundchecka för han skulle hinna till bolaget. Och att det var mycket folk på alla spelningar. Vi gjorde så otroligt många spelningar under de här åren så det blir en enda röra, säger Gurra. – Jag minns inte mycket heller, säger Hasse, Raketerna och Ebba gjorde många spelningar tillsammans, men den i Katrineholm är rätt svart. Men vi måste ha åkt tillsammans, eller hur, Gurra?

– Fråga inte mig, men det är alldeles uppenbart att vi spelade tillsammans i Katrineholm. Jag ser att Mats Borg har min trummatta och att ni lånat Fjodors baslåda. Men Hasse, hur gamla är ni på bilderna? – De andra i bandet är nog runt 19–20, jag är nog runt 25. Jag spelar på en Fender, som var otroligt tung. Men jag vande mig vid tyngden, jag gillade på något sätt motståndet. Man ser att man är rätt ung, att man är lite oerfaren. – Det är du fortfarande, kontrar Gurra. – Jag minns i alla fall att det alltid var mycket folk när vi spelade med Raketerna och att det alltid var kul att spela i Katrineholm, det känns som om vi var lite av favoriter hos Katrinholmspubliken. Så var det inte i alla städer. Egentligen borde du prata med Mats Borg, säger Hasse, han minns varenda spelning vi gjort. – Det är svårt när man gjort fyra, femhundra spelningar, säger Gurra, det är svårt att minnas själv, men om jag sitter med Fjodor och Pimme så går det lättare, då minns man tillsammans. Minnena överlappar varandra. VI BLÄDDRAR VIDARE bland bilderna och det dyker upp en bild från Safiren med läskflaskor på scenen. – Titta vad snällt, utbrister Gurra glatt. Coca Cola och Fanta, ingen Jack Daniels där inte. Det var ju drogfritt på många ställen där vi spelade. Vid ett tillfälle spelade vi på Folkets Hus i Eskils tuna, vi hade en affisch med en bild på Fjodor med en flaska i handen. En mörk flaska, man ser inte vad det är för innehåll. Det skulle kunna vara en Trocadero. Det var en turné som vi döpte till Aldrig på en söndag. När vi kom till Eskilstuna så visade det sig att arrangören hade rivit ner alla affischerna för att hon tyckte att det var drogpropaganda. Så var det … lite överkurs kan man tycka. Men det var hysteriskt på vissa ställen vi spelade på. – En gång i Tranås kom polisen och beslagtog alla våra öl som vi hade tänkt ha till nästa dag då vi inte var i Tranås. Att det skulle vara ett brott att ha några öl i påse för personligt bruk. Jag har en lapp kvar från Eksjö polisdistrikt att ”brott

kan ej styrkas”, så illa var det, men Tranås var lite speciellt. HASSE BERÄTTAR OM när Raketerna spelade

i Luleå: arrangören bad honom säga på scen att han inte tar kokain. – De tyckte att jag såg ut som en knarkare på scen, att jag rörde mig som en knarkare. Det kändes lite jobbigt. Men jag sa inget. En annan gång när vi spelade på ett ställe så kom en raggare fram och gav mig en lapp med: ”Jag ska döda dig efter konserten”. Och så var det på flera ställen när man spelade. Ibland stod raggarna utanför och väntade. De ville inte ge sig på någon som är stor och stark, det var en del av deras natur. De var rätt korkade på sitt sätt. PÅ EN AV de sista bilderna vi tittar på, står Ebba

tillsammans med Dag Vag på scen. – Det är Turister i tillvaron-turnén, den var intensiv, säger Gurra. När den var slut så åkte man hem och drog ner rullgardinen och orkade inte träffa en människa. Kvällarna när vi avslutade tillsammans med Dag Vag gillade jag egentligen inte. Vi körde När stjärnorna föds och dör med mig på trummor, som gick åt helvete varje gång. Jag hade svårt att spela på Tage Dirtys trumset, jag satt liksom helt fel, alldeles för högt. Sedan spelade Tage på Staten och Kapitalet. Det var kul för publiken. Det var väl därför vi gjorde det. Jag gillar bilden, alla bilder är riktigt bra. Man ser att det är liksom inte någon fotograf från Expressen. Det finns en fin känsla. I DAG SPELAR HASSE och Gurra tillsammans i bandet Farsta, de träffades på en fest för några år sedan och bestämde sig för att börja spela ihop. Farsta har släppt två fantastiska plattor, ”Kung av mörker” 2014 och ”Efter Kalaset” 2016. ROCCO GUSTAVSSON

123

124

Safiren 3 mars 1981: Ebba Grรถn

125

126

Ebba Grön bildades 1977 av tre killar på en fest i en replokal i Rågsved. Dessa var Joakim Thåström, Gunnar Ljungstedt och Lennart Eriksson, mera kända som Pimme, Gurra och Fjodor. Namnet härstammar från en poliskod med anknytning till den så kallade Operation Leo, där den tyske terroristen Norbert Kröcher planerade att kidnappa dåvarande invandrarministern Anna-Greta Leijon. Vid spelningarna på Safiren i oktober 1980 tillsammans med Dag Vag och mars 1981 tillsammans med Raketerna bestod bandet av Pimme, sång och gitarr, Gurra, trummor och Fjodor, bas och sång. Vid spelningen i Duveholmshallen i oktober 1981 hade också Stry Terrarie (Anders Sjöholm), keyboard, anslutit till bandet. Se sid 164.

127

128

Fast Fingers Nitz Band var aktivt 1978–81 och spelade flitigt i Katrineholm, men också i flera andra städer. Rocken under den perioden präglades av punken och den nya vågen, men i bandet fanns också influenser från bland annat hård- och jazzrock. Låtarna var mestadels egna (Nitz) och med svenska texter. Fyra av dem spelades också in och släpptes på en EP. Bandet bestod i sin originalsättning av Roland Nitz, sång och gitarr, Stefan Palmfjord, trummor, Markus Gahnfelt, bas och medsång och Jan-Olof ”Rulle” Sandqvist, gitarr.

129

Steve Dogg Group

Steve Dogg Group var ett Katrineholmsband som bestod av Charlie Härenwall, keyboard, Lars Tillman, sång, Mats Bergström, trummor och sång, Michael Hellqvist, bas och sång samt Eddie Eriksson, gitarr och sång.

130

Rusty Nail Rusty Nail var ett katrineholmsband som bestod av Janne Brink, bas, Jan Skagerstrรถm, trummor och Hans Lundberg, gitarr.

131

Duveholmshallen 2 maj 1981: Dave & The Mistakes Dave & The Mistakes hade 1981 ett hett år. Året innan gav gruppen ut ett minialbum och när Elvis Costello efter en egen konsert hösten 1980 upptäckte bandet när de spelade på Alexandra, ledde det till att bandet fick agera uppvärmare på Costellos månadslånga Englandsturné i mars 1981. Kontakterna resulterade också i några singlar producerade av engelsmannen Simon Boswell, men gruppen sprack 1982. Vid spelningen i Duveholmshallen ingick förutom frontmannen och sångaren Dave Nerge också bland annat Tove Naess på sång, Johan Ekelund (senare bland annat Ratata med Mauro Scocco) på bas och Staffan Persson, gitarr.

132

133

134

135

Safiren 20 maj 1981: Svartvitt

136

Svartvitt var ett band som var världsberömda i Göteborg under 80-talet. Få band kunde skapa sådan magisk feststämning. Bandet gjorde alltid originalmaterial. Rötterna i 60-tals soul och Springsteenrock var tydliga, blåssektionen var framträdande och – framför allt – Gerda Perssons röst var som hämtad från himmelriket. På deras första platta var sättningen Bernt Wahlsten, gitarr, Gerda Persson, sång, Håkan Bjärsdal, bas, Jörgen Armstrong, trummor, Krister Pettersson, flygel, elpiano, orgel, kör. Plus blåssektion.

137

”Det var alltid någon konsert på gång. Alla spelade” STAFFAN KÄLLSTRÖM om lätt rödmålade seriestrippar och ett band

som spelade både hårt och högt utan att kunna spela.

Kommer du ihåg DuDs första konsert? – Ja, absolut. Det var på Safiren, Ebba Grön ihop med Dag Vag. Jag var 15 år. En perfekt fri görelse, skrattar Staffan. – Punken var aldrig jättestor i Katrineholm, här gällde mer garage-rock, men eftersom Dag Vag var heta blev uppslutningen till denna spelning stor. Spelade du själv i något band vid denna tid? – Ja, eftersom storebrorsan spelade i band blev det naturligt för mig. Egentligen var vi sportkillar, jag och mina bröder. STAFFANS BAND VID denna tid hette Måla Jojje röd och namnet var sprunget ur serietidningen Dennis. – Serien var i svartvitt, men ibland blev karaktärerna i stripparna lätt rödmålade av olika anledningar, berättar Staffan. Medlemmar utöver Staffan själv var Per Eriksson (Päron), Alf Galvensjö, Tibor Berki (Tibbe) och Karin Ingemansson. – Vi spelade hårt och högt, men inte punk och var influerade av bland andra Dag Vag. Det var egna låtar från dag ett i lär-dig-spelaoch-skapa-eget-andan. – Ingen av oss kunde spela, flinar Staffan. Ja, det var väl Tibbe som spelat en del piano och Alf gitarr. – Kulturföreningen Drag utan Drog var vid denna tid (1980) nybildad i Katrineholm och stod för replokalen. Det hela drevs i studiecirkelform och vi fick

138

pengar när vi repade. Dessa räckte till nya strängar, trumstockar och annat. Alla timmar i replokalen noterades på listor för vidare rapportering. BANDET BYTTE SEDAN trummis. Katrineholmsprofilen Sid tog över stockarna och Pilsner såg dagens ljus med influenser från Sids husgudar New York Dolls. MUSIKEN HAR ALLTID funnits vid Staffans sida.

– Mamma lyssnade mycket på musik. Jazz, klassiskt, ja allt möjligt. Brorsan spelade mycket av den tidiga hårdrocken. DuD blev ett alternativ till annat. Vi repade på fredagar och spelade på lördagar. Det var alltid någon konsert på gång ihop med andra band. Alla spelade! Punkinställningen gällde, även om det inte ”lät” punk. I DAG SPELAR Staffan bas med Återvinningsgruppen The Recyclers. – Jag har väl aldrig slutat spela egentligen. Men elbasen stod undanställd åren 1987–92. Då pluggade jag till jurist och spelade bara akustiskt som gatumusikant under namnet För en handfull dolmar.

Framtiden då? – Jag tycker det är så jävla tråkigt att bära instrument ... så jag kommer antagligen inte att spela hela livet. JESSICA IDSTRÖM

Mรฅla Jojje Rรถd

139

Ã–stdals Hage 26 aug 1981: Dr Feelgood

140

141

142

Brittisk pubrock på folkparksturné MATS CARLSSON-FRÖLUND om Dr Feelgood, tyskt billigt vin

och pygméer på tur i högt gräs.

I MITTEN AV 70-TALET

föddes punken. Tidigare hade det varit en våg av pompös rockmusik, gärna med många och långa gitarr solon, som hade dominerat listor och livekonserter. Discomusiken hade kommit och gått och den svenska proggrörelsen hade börjat självdö i sin egen, pretentiösa självbild. En genre som dock hade överlevt musikmodets nycker var den brittiska ”pubrocken”. En opretentiös, elektrifierad rhythm & bluesinfluerad rock. Ett band som alltid nämns i samband med denna genre är Dr Feelgood. Ett band som bildades redan 1971 och hade många framgångar på försäljningslistorna och turnerade flitigt. IDROTTSFÖRENINGEN VÄRMBOLS GOIF , som drev ”nöjespalatset” Östdals Hage, fick chansen att få Dr Feelgood till Katrineholm under bandets Sverige-turné. Året var 1981 och jag jobbade då som frilans på Katrineholm-Kuriren och skrev om ”ungdomsmusik”. I många fall hade jag med mig Kurirens fotografer men vid några tillfällen hade jag den stora glädjen att få jobba med min gamla kompis Lasse Johansson. Konserten var en publiksuccé och sångaren, den Sydafrika-födde Lee Collinson som döpt om

sig till Lee Brilleaux, var i toppform. Hans tillstånd, mycket tack vare god hjälp av den kartong med det icke-exklusiva vinet Liebfraumilch, innebar en grym spelning av bandet. EFTER SPELNINGEN FICK Lasse och jag träffa bandet i logen för en intervju och fotografering. Jag minns att jag frågade Lee Brilleaux vad han tyckte om turnén i Sverige, som bland annat innefattade ganska många mindre orter i Norrland. Han svarade: – Att spela i Sverige känns som det måste göra för pygméer som går i högt gräs i Afrika. Man går och går men har ingen jävla aning om var man är. MATS CARLSSON-FRÖLUND

143

TallĂĽsskolans aula 18 september 1981: Aston Reymers Rivaler

144

Aston Reymers Rivaler var en svensk musikgrupp som bildades som en grupp gatumusikanter i Stockholm under slutet av 1970-talet. Musiken var en blandning av calypso, svensk progg, folkmusik, reggae och music hall. Texterna var humoristiska och underfundiga, ofta med ett underdog- eller vänsterperspektiv. Deras största försäljningsframgångar är Godis är gott, svensktoppssuccén Stockholms ström från 1981, och Slå mig med din rytmenpinne 1983, där M.A. Numminen gästar på sång (låten är en ordagrann översättning av Ian Dury-låten Hit me with your rhythm stick). Medlemmar på första musikalbumet ”Från myggjagare till foträta” var Mattias Backström, saxofon, Alf Bybrant, trumpet, Magnus Jansson, bas, Peter Jansson, trummor, Magnus Lindh, dragspel och sång, Nils Jöran Lind, durspel, Lasse Naumburg, congas och Anders Åborg, gitarr och sång. När Lasse Naumburg slutade kom Per Cussion (Dag Vag) istället. När Magnus Lind inledde en solokarriär ersattes han av Wilfredo Stephenson.

145

”Mycket bära blev det” MARKUS GAHNFELT om arrangörskapets alla sidor och en

ljudanläggning av spånskivor med grön filt. Utan handtag och hjul.

JA, MYCKET BÄRA

blev det. Och lyft. Och rul�lande. Mycket går på hjul, men det var lite olika beroende på vilken typ av arrangemang det var. Turnerande artister som hade något så när namn kom ofta med en egen produktion som innehöll ljud, ljus och backline (trummor, förstärkare, etcetera). Saker som hyrdes in för en turnéperiod. Vår roll som lokal arrangör var att säkra att allt skulle fungera och bli till en bra upplevelse. Jag minns att vi hade en nedräkningsmall, en avbockningslista som vi skapat själva, som stöd. Den gällde från 30 eller ibland till och med 60 dagar innan arrangemanget. Det handlade om att lista vad som gällde för annonseringen, tryck av biljetter och affischer, uppsättning av affischerna med mera. Allt sattes upp på listan med datum och plats för avbockning. Allt av betydelse fanns med, från stora frågor ned till detaljer. Hade vi fått artistens raider, deras kravlista? Vad fanns det i den som vi måste leverera?

Ju närmare arrangemanget vi kom, desto mer detaljerad blev vår lista. Konsertdagen bröts den ned i klockslag. På den tiden fanns ju inget internet där man kunde ladda ned en färdig avbockningslista utan vi fick skapa vår egen utifrån den kunskap vi efterhand skaffade oss om arrangörsskap. Det var självklart lite trial and error och det var säkert saker som gick fel ibland även om jag nu i efterhand inte kan påminna mig några större misstag. Sedan hände det ju alltid saker som man inte kunde förutse. Lasses bild på när jag sitter på golvet och försöker få ihop Sniff ’n’ The Tears egna kablar med elkontakten i Duveholmshallen är väl ett sådant exempel. Jag var bara lärling på den tiden och jag minns att jag fick ringa gubbarna på elfirman för att få veta hur jag skulle få ihop det. Det lär finnas exempel på att mynt vid något tillfälle fick ersätta passkontakten för att klara det större strömuttaget som krävdes. Den därmed ökade brandrisken lades för tillfället i glömska.

FJORTON DAGAR FÖRE konserten kunde vi ha

INOM FÖRENINGEN HADE vi tillgång till en egen ljudanläggning som användes vid våra egna mindre arrangemang. Det var en skapelse signerad Göran Flycht. Flychten var en hifi-galning som byggt en grym anläggning han hade hemma. Men det var inte nog för honom utan han var intresserad av större anläggningar och då hamnar man ju på PA-anläggningar som kan användas vid livekonserter. Han var också en händig person som kunde både snickra och koppla el. Så det dröjde inte länge förrän han byggt ett eget PA av spånskivor, klätt med grön filt. Och dessutom svintungt. Någonstans skulle PA-anläggningen prov-

en affischvända. Då satte vi upp de professionellt tillverkade affischerna vi fått från artisterna, eller våra egentillverkade om det var enklare arran gemang. Inför de större evenemangen hade vi förmöten med alla som skulle vara med och jobba. Då skapade vi arbetsfunktioner där alla fick sina roller och information om hur och när de skulle genomföra dem. Var det en inhyrd scen skulle den sättas upp. Det gick att göra samtidigt som ljud och ljus transporterades in i hallen. Det gällde bara att få logistiken att fungera så att sakerna kom på plats i rätt ordning.

146

147

köras och det blev i Panzardazzet. För att få ihop en bra anläggning så kompletterades Flychts PA med inlånade grejer från band som hade egna bra anläggningar. Med detta och med Flychtens kunskaper som bas så skapades ett handelsbolag som hette Down Town Beat, DTB Audio. Och med DTB:s prylar så blev det mycket bära. Med tiden ersattes det med bättre grejer, men i början var DTB husleverantörer av ljud till DuD så länge det inte handlade om större produktioner. NÄR DET GÄLLER valet av band till spelningarna

så var det flera parametrar som spelade roll. Dels fanns det input, ja mer eller mindre krav från föreningens medlemmar. Sedan fanns styrelsens egna idéer om vad som skulle passa. Betydelse hade också de erbjudanden bokningsbolagen kom med. Vissa konserter blev av därför att band som var på turné behövde en spelning på någon plats som låg bra till geografisk mellan storstäderna. FUNKTIONÄRERNA I FÖRENINGEN bestod av

200–300 intresserade människor och därifrån skapades olika intressegrupper beroende på vad man ville jobba med. Konsertarrangemangs gruppen var en sådan grupp. Vi som satt i styrelsen hade som uppdrag att se till att allt funge rade. Vi kunde ge någon i gruppen i uppdrag att rekrytera de personer som behövdes utifrån den mall vi hade. Jag var föreningens förste ordförande och fick efter ett par år möjlighet att arbeta på heltid och en av mina uppgifter var att se till att allt koordinerades. Det arrangerades ju många konserter och efterhand skapades en organisatorisk form där alla hittade sina roller. Alla som jobbade var guld värda. Utan dem hade det inte blivit något. Att jobba med det här blev också på många sätt mitt eget universitet för vad jag skulle komma att jobba vidare med senare i livet, i såväl Sverige som utomlands. MEN HUR MYCKET rygg och svett det än har

148

kostat så har man fått tiofalt tillbaka. För oss som var med så har det också bidragit till känslan att göra något viktigt. Inte bara för oss i föreningen utan också för publiken som var där och delade upplevelsen. Den där kittlande känslan att komma nära artisten. Om det sedan handlade om att rulla slutstegscase eller bygga scenen spelar mindre roll. Alla insatser var viktiga för slutresultatet. Lusten var en stark drivkraft för alla oss som var med kring arrangemangen, men på köpet fick vi också något mer än bara möjligheten att se en bra konsert. Vi lärde oss att om vi jobbar i föreningslivet så kan vi skapa saker tillsammans. Samtidigt lärde var och en sig att saker och ting blev gjorda på ett visst sätt i stället för på ett annat därför att just deras åsikt togs hänsyn till och kom att spela roll. Det blev för många det första mötet med demokrati, kanske i dess bästa form. MATS FREDRIKSSON

149

150

151

152

Duveholmshallen 9 oktober 1981: Sniff ’n’ the Tears Sniff ’n’ The Tears var en brittisk rockgrupp, bildad 1978 i London, England. Mest ihågkommen för hiten ”Driver’s Seat” från samma år. Sniff ’n’ the Tears upplöstes 1982. Därefter har sångaren och gitarristen Paul Roberts gjort en solokarriär vid sidan av sitt målande. Det är för övrigt han som har utformat alla omslag till gruppens album. Vid spelningen i Duveholmshallen bestod bandets medlemmar av Paul Roberts, sång, gitarr, mandolin, Les Davidson, gitarr, bakgrundssång, Nick South, bas, Jamie Lane, trummor och Mike Taylor, keyboard.

153

154

155

Duveholmshallen 9 okt 1981: Reidar Larsen Blues band

156

157

Kungarna från broadway PLURA JONSSON om vaga hågkomster från raketuppskjutningen,

att lämna för att återkomma och om Eldkvarn med vispad grädde till.

är knepiga grejer. Vissa är hur tydliga som helst. Rakbladsvassa och in your face, som gitarriff på maximal volym. Andra är undflyende och svårfångade, som en trumstock som slinter ur näven. När Per ”Plura” Jonsson sitter hemma på Kungsholmen och studerar bilderna här intill slinter stocken. Han minns att han spelat med sitt Eldkvarn i Katrineholm – i Valla och Flen också, för den delen – och de där fräsiga Elvis Costello-kavajerna. Men sedan tar det stopp. En sådan tur då att svensk rockmusiks svar på Vreeswijk och Dylan, lyrikern, målaren, bloggaren och tv-kocken Plura nyligen halkade på en isfläck och bröt benet. För det medför att brorsan Carla Jonsson är schysst och kommer förbi med en matkasse. Och han har minne, han. Direkt placerar han några av bilderna, Eldkvarn och därmed även Lasse Johansson på Ritz i Stockholm. Carla är bombsäker, för den gula Gibson Junior han lirar på hade han fått till låns för det enda klubbgigget. Det är inget Plura kommer ihåg. Och Lasse Johansson har inget minne av att ha fotograferat Eldkvarn på Ritz. Men det är trots allt snart 40 år sedan, så strunt samma. Det viktiga är att de som var där och då aldrig kommer att glömma Eldkvarn.

MINNEN

UNDER 1980-TALETS andra hälft var gruppen

ett av de största och mest relevanta rockbanden på landets musikscen. Hösten 1981, när Plura och kompani spelade i Duveholmshallen, var de inte riktigt där än trots framgångarna med ”Pojkar pojkar pojkar”. – Vi var fortfarande i vår raketuppskjutning, beskriver Plura.

158

Lasse Johanssons kamera fångade ett band som hade gått från obskyr progg via punkig garagerock till new wave: en outtröttlig live maskin som skulle få både arenor och dansgolv att gunga under tyngden av guldskivor, branschkredd och musikaliska exkursioner långt in på 2000-talet. Plura, Carla, basisten Tony Thorén, trummisen Werner Modiggård och Claes Carlsson på klaviatur var inga duvungar när de kom till Katrineholm 1981. De gjorde 200 spelningar om året och hade redan fem album under bältet. ”Genom ljuva livet” var precis färdigmixad. – Vi låg i hotellkorridorerna allesammans och lyssnade på den på kassett när vi kuskade runt. Vi spelade snabbt och levde därefter. Det avspeglades i mina texter. Jag har alltid varit en sådan som skriver utifrån mig själv, även om det har blivit viktigare senare i livet. Då var det mer klatschiga texter som byggde på ord jag tyckte lät bra. ELDKVARNS MÅNGA TROGNA fans kan förstås

historien och vet varifrån Kungarna från Broad way kom innan de blev stockholmare: första replokalen i Tonys lägenhet på Bråddgatan, Norrköping. Där var förväntningarna på en popkarriär ganska modesta. – Allt vi ville var att ha ett eget band, kanske göra en skiva och åka på turné. Det fick vi verkligen med hull och hår. De var duktiga med att slarva bort sina framgångar, medger Plura, och tvingades göra omstart i karriären ett par gånger. Men de lät heller aldrig de publika triumferna stiga dem åt huvudet. Där har deras småstadsursprung varit betydande, funderar Plura.

– Barndomsstaden och uppväxten sitter djupt och är otroligt viktiga för oss alla, tror jag. För mig är de en fantastisk skatt att ösa ur när jag skriver låtar. Ibland behöver man komma bort för att kunna återvända. ELDKVARN SLUTADE SPELA 2015. Pluras stolthet över bandet och vad det åstadkommit kunde inte hejda den allt mer förlamande känslan av likgiltighet. I stället har han funnit spelglädje tillsammans med sonen Axel i ett nytt band, och framträder ibland akustiskt med Carla. – För min del är det nog nu med Eldkvarn.

Men kanske vore det jättekul att ta upp tråden igen om några år? Man ska aldrig sätta punkt. Därför återvänder han gång efter annan till barndomens stad – och till det där kaféet som fortfarande finns kvar tvärs över gatan från första replokalen. På Broadway brukade Plura, Carla och Tony ta en paus från spelandet, kolla på tv, prata musik och dricka varm choklad till stekt ägg på tekaka. Rätten finns där ännu, med vispgrädde till, och serveras gratis till Plura närhelst han tittar in. Vad den heter? Eldkvarn, förstås. HENRIK WISING

159

160

Duveholmshallen 23 okt 1981: Eldkvarn

161

162

Eldkvarn bildades i Norrköping 1971, under namnet Piska Mig Hårt, av bröderna Plura och Carla Jonsson samt deras kompis Tony Thorén. Det första albumet ”Elisabet” kom 1974, och två år senare bytte gruppen namn till Eldkvarn. Vid spelningarna i Duveholmshallen bestod bandet av Per ”Plura” Jonsson, sång, kompgitarr (och gruppens huvudsaklige låtskrivare), Carl Stefan ”Carla” Jonsson, sologitarr, sång, körsång (skrev även låtar), Tony Thorén, basgitarr, körsång och Werner Modiggård, trummor, körsång.

163

164

Duveholmshallen 23 okt 1981: Ebba Grรถn

165

166

167

Safiren, Folkets hus 29 okt 1981: Freestyle

168

169

STairway to Safiren MATS CARLSSON-FRÖLUND om stilettklackar, brandtrappor och

konsten att ta sig från loge till scen utan att passera gå.

SVENSKA POPBANDET FREESTYLE släppte

låten ”Vill ha dig” på singel 1980 och följde upp med ”Fantasi” och en storsäljande LP 1981. Gruppen blev megastor, DuD hakade på Freestylesuccén och lyckades boka bandet 1982 till Safiren på Folkets Hus.

Sen skulle Lasse och jag lotsa upp bandet via brandtrappan. Killarna i bandet gick lite i förväg för att fixa instrumenten medan Lasse och jag följde med sångerskorna Gigi och Diane. Där stötte vi på patrull eftersom en liten grind var låst. KILLARNA HADE TROLIGEN helt enkelt hoppat

JAG BRUKADE VARA konferencier på en del av

galorna och så var även fallet då Freestyle kom till Katrineholm. Scenen (Busskuren) på Safiren räckte sällan till platsmässigt för banden, därför var scenen ofta i stället byggd inne i kafédelen. När Freestyle kom dit ville de ha en loge för killarna och en för tjejerna i bandet med tanke på deras klädbyten. Safiren har ju inga loger utan det blev så att teaterlogerna under Cosmos fick användas och tanken var att ta sig upp på scenen via brandtrappan på baksidan av kafédelen. Lasse skulle fotografera gruppen innan de gick på scenen och detta gjordes nere vid logerna.

170

över grinden men här stod vi med två vitklädda tjejer med skyhöga klackar. Nåja, jag hoppade över grinden för att ta emot och Lasse ”puttade” från andra sidan. Första ”hoppet” gick bra medan den andra slutade lite annorlunda. Vet inte vem av tjejerna det var men hon fastnade med klacken i grinden och höll på att rasa ner då jag lyckades fånga henne i fallet. Dock blev greppet något galet då jag greppade henne rakt över bysten med bägge händerna. Jag vet inte vem av oss som blev mest generad men de vita scenkläderna klarade sig och Freestyle blev ännu en rad i DuD:s succéer. MATS CARLSSON-FRÖLUND

Freestyle var en svensk popgrupp, med stora framgångar under det tidiga 1980-talet. Vid spelningen på Safiren bestod Freestyle av Tommy Ekman, sång, elpiano, Joakim Hagleitner, sång, trummor, Christer Sandelin, sång, bas, Anders Uddberg, synth, synthprogrammering, Gigi Hamilton, sång och Diane Corinne Söderholm, sång, (halvsyster till Rita Marley). Kända låtar från gruppen är Vill ha dej, Fantasi, Ögon som glittrar och Rider omkring. Freestyle var med i ungdomsfilmen G 1983. Freestyles musik präglades av gladlynt synthpop med lättsamma texter om tonårskärlek. Gitarrer saknas, istället är Anders Uddbergs klaviatursolon framträdande. Freestyle grundades 1978, splittrades 1983 och ombildades senare till Style. Style fick sitt genombrott då de deltog i den svenska Melodifestivalen 1986 med Dover-Calais som kom på tredje plats.

171

Dazzet 7 nov 1981: Date-X, Frenchette Frenchette bildades i Hållsta 1978. De repade i gamla kvarnen och ursprungligen hette gruppen Millrats. Hösten 1979 bytte man namn till Arne Kvarn och 1981 blev det Frenchette. Ett namn som passade till medlemmarnas utseende och stil. Frisyrer i klass med New York Dolls, smink och platå. New York Dolls var för övrigt, vid sidan av Rolling Stones, de enda tydliga influenserna för bandet. Vid spelningen i Dazzet bestod Frenchette av Kjell ”Kjelle Boy” Carlsson, gitarr, Per-Anders ”Perrie” Ekström, sång, Håkan ”Arsel/Archie” Carlsson, trummor och Lars ”Lazy” Johansson, bas.

172

Date-X från Eskilstuna förutspåddes under 1981 bli nästa stora rockband. I början av sommaren kom debutsingeln Trappuppgång. Ett par månader senare kom albumet med samma namn producerat av Reeperbahns Dan Sundqvist. Bandets mix av punkpop och hårdrock snurrade i radions Ny våg och Discorama, bubblade på Svensktoppen och skrevs upp i kvällspressen. Date-X framträdde också i Måndagsbörsen. Medlemmar vid spelningen i Dazzet var Bengt Eklund, sång, Benny Eriksson, gitarr, Magnus Adolfsson, bas och Mats ”Masken” Jonsson, trummor.

173

Dazzet 15 november 1981: Theater Of Hate

174

175

Theater Of Hate var ett brittiskt post-punkband som bildades 1980 av sångaren Kirk Brandon (tidigare The Pack), gitarristen Steve Guthrie, basisten Stan Stammers (tidigare The Straps och The Epileptics), saxofonisten John Lennard och trummisen Luke Rendle (tidigare Crisis och The Straps). Theater Of Hate var ett mycket uppmärksammat liveband som gav ut flera liveskivor. Den första studioinspelade LP:n producerades av Mick Jones från Clash. Hösten 1981 ersattes Guthrie av gitarristen Billy Duffy (tidigare The Nosebleeds) och Rendle av trummisen Nigel Preston. Den sättningen spelade i Dazzet. Theater Of Hate splittrades 1983.

176

177

”vår första stora turné” ANDERS KARLSMARK från Commando M Pigg om ett välkomnande

långkok, tonårskickar i Hagen och tomrummet efter en vän.

gryta med chili. Att hälsas välkommen med en sådan var lite som att komma hem för ett hungrigt rockband på turné i början av 1980-talet. Grytan brukade puttra på spisen när Commando M Pigg kom till Katrineholm, minns gruppens basist Anders Karlsmark. – Vi togs alltid emot väl av det gäng med entusiaster som svarade för arrangemangen. Och jag minns särskilt den där grytan med chili con carne, lagad till alla. Första gången Stockholmsbandet mötte katrineholmarna var i Södra skolans rocksal en söndagskväll 1981. Eva Sonesson sjöng lungorna ur sig, klädd i en skjorta som såg ut som en stjärnsmäll – som om hon redan visste att bandet hon frontade skulle bli ett av nyrockens främsta och mest respekterade. Den hösten var Commando M Pigg på skandinavisk turné med en annan grupp på uppgång: Theatre Of Hate. Engelsmännen hade precis spelat in sitt första studioalbum med Mick Jones från The Clash. – Det var vår första stora turné och väldigt spännande att spela ihop med dem. De kallade mig Iggy för de tyckte jag var lik Iggy Pop. Men de hade en fruktansvärt hård manager, Terry Razor, som knappt ens lät oss soundchecka. Theatre Of Hate var tuffa killar från London, men jag lyckades bli kompis med dem så vi fick lite förmåner under turnén, säger Anders. EN STOR, RYKANDE

HAN OCH SKÅNSKE punktrummisen Svante

Fregert hade startat Commando M Pigg ganska exakt ett år före turnéstoppet i Dazzet. M:et stod för Musse, senare blev gruppen rätt och slätt Commando. Björn Wallgren hade lirat frijazz och

178

utvecklat ett experimentellt gitarrspel som blev det perfekta instrumentet i kvartettens strävan efter egenart. Bandet blev snabbt ett affischnamn för svensk postpunk. – Punken var väldigt basic och rå. Postpunken utvecklade det musikaliska tänket. När vi började ville vi föra rockmusiken framåt. Den var ju fortfarande väldigt ung, och det fanns otroligt många verktyg för att hitta nya uttryck; helt plötsligt började det handla om poesi och konst. Även om punken och postpunken hängde ihop, var postpunkaren en punkare som växt upp och blivit musiker i stället för revoltör. SPELNINGEN BESKREVS EFTERÅT som magisk bland de knappt 100 som såg den. Lasse Johansson var förstås där och fotade. Anders Karlsmark känner på Lasses bild igen logen där bandet softar, men minns just inget mer av den kvällen. Men Commando M Pigg kom tillbaka till stan för att käka chili och spela fler gånger under 80-talet. – Jag kommer ihåg att vi spelade i en park – Östdals Hage? – med Nomads och att jag stod där och diggade när The Undertones spelade Teenage Kicks och True Confessions. Jag minns en tjej som hette Mia som jag var ihop med ett tag när hon sedan flyttade till Stockholm. Och så mötte jag Stefan Björk i Katrineholm. Vi träffas fortfarande ibland. GENOM BANDETS ÅTERKOMMANDE besök

kunde den lokala publiken följa Commando M Piggs utveckling från de tidiga plattornas avigt intellektuella artrock till en mer lättillgänglig postpunk-pop. Brytpunkten kom när Wallgren slutade 1982 och ersattes av Peter Puders. I ny kostym, med en ny repertoar och genom ett idogt

Commando M Pigg: Eva Sonesson, Björn Wallgren, Anders Carlsmark, Svante Fregert och deras ljudtekniker Anders Dramstad på Dazzets övervåning före spelningen tillsammans med Theater of Hate.

turnerande breddade gruppen sin publik, både i svensk landsort och utomlands. COMMANDO M PIGG lades ner 1990 men åter-

uppstod 2005. Lovorden haglade över comebackalbumet ”När de dumma har fest” 2015. – Då hade vi börjat prata om att köra på till den dag vi sitter på hemmet. Men så skulle det inte bli. Hösten 2017 gick Puders hastigt bort. Det kom som en chock för bandkamraterna och skapade ett tomt, svart

hål. Commando M Pigg lär nog aldrig mer spela i Katrineholm. Både Anders Karlsmark och Eva Sonesson har svårt att se att bandet ska kunna leva vidare utan vännen och musikaliska motorn Puders. – Nej, det blir väldigt svårt, konstaterar Anders tyst men tillägger sedan lite skämtsamt: – Det skulle i sådana fall vara om vi tar in Wallgren, nu drygt 70, och spelar första skivan igen. HENRIK WISING

179

Dazzet 15 nov 1981: Commando M Pigg

180

181

Dazzet 22 nov 1981: Diestinct

182

Diestinct var ett punkband från Sundsvall, bestående av Jan Zachrisson, gitarr och sång, Mikael Sehlin, bas, Jörgen Bergmark och senare Ulf Sandqvist, trummor. Bandet splittrades 1985. Sångaren Jan Zachrisson gjorde en solosingel (En Våning Up, Slick 1986) efter splittringen och jobbade senare som nöjeschef på TV4. Ulf Sandqvist blev så småningom trummis och producent åt Thåström. Jörgen Bergmark arbetar idag som filmregissör.

183

The Work på turné i kylan PELLE HALVARSSON om minusgrader, hål i brallorna och

konsten att fixa ett hyggligt boende när man är på turné.

THE WORK VAR ett bra band och det var trevliga huvuden som kvartade över hos mig efter spelningen i Katrineholm. Jag bodde i Hemgården, tre stenkast från Dazzet där konserten var. Det var en etta med kök på 60 kvadrat som inte kostade något. Köket var enormt och jag hade två gästsängar där. Jag ställde in ett par sängar till i det andra

184

rummet och så kunde hela bandet sova över hos mig. TROTS ATT DET bara var i november var det kallt

så in i helvete. Jag kommer ihåg att vi gick en promenad. De hade flera par byxor och tröjor på sig, men det var så mycket hål i kläderna att de frös i alla fall. De gjorde ett trasigt intryck på något sätt.

Dazzet 26 november 1981: The Work

BANDET VAR PÅ turné och kom till Katrineholm

DET BLEV EN liten uppföljning för mig och The

i en Ford Transit som de fyllt till bristningsgränsen med kläder och instrument. Bilen hade sett sina bästa dagar och när de dagen efter skulle dra vidare startade den inte. Något drev var sönder och det var mycket krångel för dem att ta sig vidare till Göteborg.

Work. Året efter åkte jag och en polare till England. Jag gick på Lunnevads folkhögskola utanför Linköping och jag tänkte lifta till Göteborg för att sedan ta mig vidare. Men det blev enklare än så. Jag tog mig till Mjölby och fick lift därifrån ända till Kings Road i London. Väl där ringde jag killarna i The Work. Tim Hodgkinson hade bytt nummer och var på turné med ett annat band, men jag fick bo hos basisten Mick Hobbs som bodde i Brixton. Området var ju lite speciellt under Margret Thatcher-eran. Året innan hade det varit upplopp där, men när jag var där var det helt lugnt.

MEN SPELNINGEN VAR fantastisk. Basisten

spelade på tre basar samtidigt och de hade aldrig tidigare varit med om att folk dansade till deras musik. De spelade ”I Hate America” i ordinarie set, men även som extranummer. Jag gillade The Work jättemycket och får väl erkänna att jag var med och påverkade att de kom till oss och spelade. De gjorde fyra spelningar i Norden: Helsingfors, Stockholm, Katrineholm och Göteborg.

MATS FREDRIKSSON

185

186

The Work var ett brittiskt postpunkband bildat 1980 av multiinstrumentalisten Tim Hodgkinson (tidigare Henry Cow). 1981 släppte de sin första singel ”I Hate America”. Bandet turnerade i Europa under 1981 och 1982 och gav ut första LP:n ”Slow Crimes” 1982. Efter en turné i Japan senare det året släppte de först skivan ”Live in Japan” och därefter splittrades bandet. De återförenades 1989 och verkade fram till 1994. Bandmedlemmar var Tim Hodgkinson, saxofon, basklarinett, keyboards, steelguitar, sång, Bill Gilonis, gitarr, euphonium, sampling, sång, Mick Hobbs, gitarr, bas, trummor, ukulele, midi-horn, sång och Rick Wilson, trummor, bas och sång.

187

Duveholmshallen 12 dec 1981: Vondy

Vondy var ett band från Katrineholm som bestod av Mikael Andersson, trummor, Sören Malmqvist, bas, Janne Brink, keyboard och gitarr, Stefan Dahlqvist, gitarr och Frank Bredell, gitarr och sång.

188

Duveholmshallen 12 dec 1981: Maximillian Rythm Five

Maximillian Rythm Five var ett band frĂĽn Katrineholm som bestod av Lars Halvarsson, trummor, Thomas Moqvist, gitarr, Sid Jordan, bas och Calle Sievert, sĂĽng.

189

190

Duveholmshallen 12 dec 1981: Reeperbahn

191

192

Reeperbahn var en svensk pop/punk/rockgrupp som bildades 1977. När de fick skivkontrakt 1979 med Mercury Records, bestod bandet av Olle Ljungström, sång, gitarr, Dan Sundquist, sång, bas, Eddie Sjöberg, gitarr och Peter Korhonen, trummor. Första skivan blev ingen större framgång för bandet. Sitt genombrott fick Reeperbahn med ”Venuspassagen” (1981) då Jan Kyhle anslutit till gruppen. Populariteten gjorde att Reeperbahn ett flertal gånger uppträdde i svensk tv 1980–83. Reeperbahn medverkade 1983 i filmen ”G – som i gemenskap” som det fiktiva bandet Nürnberg 47.

193

194

Duveholmshallen 12 dec 1981: Rost

195

”VI spelade ofta i katrineholm” JANNE OLDAEUS från Rost om Jambalaya på Pub Etablissemanget,

tuffa dörrvakter och en älskad skinnjacka som försvann.

VI SPELADE I Katrineholm flera gånger och det

var alltid underbart. Bilderna är från Duveholmshallen i december -81 och ett gig i Östdals hage i augusti samma år. Men första gången tror jag var på Pub Etablissemanget, ett stenhårt ställe med en publik som såg ut att vara kåkfarare på permis. Jag minns en väderbiten lirare som ryckte i mitt ben under giget. ”Va’ e de frågan om?” undrade jag. ”Spela Jambalaya, annars sparkar jag in skallen på dig!”, sa han. Jambalaya spelades. DÖRRVAKTEN OCH bartendern var nog den mest bredaxlade snubbe jag sett. Jugoslavisk tyngdlyftningsmästare enligt pubägaren.

196

Vid ett annat tillfälle vi spelade där frågade jag den nye ägaren, en gråhårig, snäll gubbe, om han aldrig var rädd när han jobbade där. ”Ingen fara” sa han och klappade på byxfickan. Jag såg konturen av en pistol. DET ÄR ROLIGT att se Lasses bilder. MC5-jackan hade jag från att jag var 17 år och den älskade jag. Den blev snodd på Mejan, Konstnärsakademins festställe när jag, Crillan Falk och Peter Smoliansky gjorde ett gig och bara lirade Velvet Underground och Chuck Berry-låtar. JANNE OLDAEUS

Rost var ett rockband från Stockholm som hade sin första spelning 1981 och upplöstes i mitten av 1980-talet. Medlemmar var Janne Oldaeus, gitarr, keyboard och sång, Matts Alsberg, bas och sång samt Peter Smoliansky, trummor. Detta band, som är känt för sina soul-, country- och rhythm & bluescovers, har sedan 2005 återförenats för enstaka spelningar.

197

Pub Etablissemanget var en legendarisk musikpub på Drottninggatan i Katrineholm. Den hade sitt ursprung från 60-talet och hette tidigare Gyllene Hornet, men under Christer Sahléns ägo bytte den namn. Christer hade stora kontakter i Musiksverige och utvecklade Etablissemanget till att bli ett musikställe där de flesta av landets band värda namnet någon gång spelade.

198

Pub Etablissemanget 1981: Gary T’To Band Gary T’To Band var ett av de band som ofta återkom på Pub Etablissemanget i början av 80-talet. Bandet leddes av frontmannen, gitarristen och låtskrivaren Gary T’To som flyttat till Göteborg från New Jersey. Där slog han sig ihop med Göteborgsmusikerna Olle Nyberg, keyboard och sång, Jonas ”Tex” Fornander, gitarr, Andez Rundblad, bas och Tony Johnson, trummor. Musiken var, som sig bör med det ursprunget, influerad av Bruce Springsteen och Southside Johnny.

199

”Genom musiken hittade jag min identitet” ANDERS ”BOBA” LINDSTRÖM i ett samtal med Rocco Gustafsson

om Skandal, Diamond Dogs, The Hellacopters och en cirkel som sluts. Jag träffar Anders ”Boba” Lindström hemma i hans lägenhet i Stockholm och under ett par timmar går vi igenom minnen från vår gemensamma uppväxt i Katrineholms rock-city. En uppväxt där musikföreningen Drag utan Drog plockade fram det bästa ur oss och punken stakade ut vår framtid inom musiken. * * * ROCCO: Har du någon kontakt med Katrineholm

i dag? ANDERS: Jag har varit mycket i Katrineholm den senaste tiden eftersom min mamma är sjuk. Det har på många vis varit en resa tillbaka till min uppväxt. ROCCO: Hur var din uppväxt i Katrineholm? ANDERS: Vi bodde nere i Svartbäcken och hade nära till vattnet, jag fiskade och hängde mycket ute i naturen. Då när man gick på mellanstadiet och var tillräckligt förvirrad, och saker och ting kunde barka iväg åt viket håll som helst, det var då hela den här grejen med musiken dök upp, och det var ju där och då jag fick min identitet. Från att ha varit någon som luktade lite surt för att man nyss har varit och grävt upp lite lövmask innan man skulle dra till plugget så var man plötsligt någon som höll på med musik och kanske framför allt, åtminstone utifrån mitt eget perspektiv, just någon som höll på att hitta sin identitet genom musiken. Det hängde mycket ihop med DuD som förening och kanske framför allt med den uppmuntran som fanns till att lira i

200

band. Något som kom att påverka mig starkt under resten av de år jag bodde kvar i Katrineholm. Skandal bildade vi när vi gick i femman på Skogsborgsskolan. Rätt mäktigt ändå att tänka tillbaka på. Pelle Halvarsson som spelade med Zabba å Zlå hade vapenfritjänst på skolan och tog oss under sina vingar. Och rektorn på skolan var snabb: ”Grabbar, har ni ett band så fixar jag replokal!” Vi fick hålla till i källaren bland arkiv och gamla skolplanscher. Så länge vi gick kvar på skolan så fick vi repa där, och när vi skulle börja i sjuan på Söder så fick vi replokal där, ett stenkast från Panzardazzet, och så småningom fick vi replokal i källaren på Dazzet. ROCCO: Det var fint att ha replokal i Dazzet. Vi repade där med Slakthus 13 under en period, det var så coolt att man bara kunde glida ner i replokalen när det var konserter. Det var stort att bara hänga i replokalen. ANDERS: Verkligen lyx, men den bästa replokalen hade vi nog i ett rivningshus som låg granne med gamla badhuset nere vid stadsparken. Vi hamnade där i samband med att mycket av DuD:s verksamhet flyttade in i det gamla badhuset, där jag förövrigt hade lärt mig att simma några år tidigare. ROCCO: Det var en rolig tid, vi repade också där. ANDERS: Just det, replokalerna blev ju mer som uppehållsrum, det var där man träffades, hängde och umgicks. Det var ju gamla lägenheter med kök, toalett och vardagsrum.

Skandal 1981: Packe Wahlqvist, Gรถran Gustafsson, Anders Lindstrรถm, Rickard Myhrman, Classe Sehlstedt.

201

ROCCO: Vi hade badkar, så jag brukade bada. ANDERS: Peter Rohdin bodde väl där i replokalen i nästan ett år. Kommer ihåg att han också gillade att bada. ROCCO: Vi hade det ganska fint, riktigt om

bonat, jag tror till och med att vi hade blommor i replokalen. Vi hade blivit lite äldre och fått en starkare position i musiklivet, i början när vi var yngre så tog man oss inte på allvar. Och er i Skandal, såg man som otroligt gulliga. ANDERS: Jag tror inte att vi togs särskilt seriöst.

När P3:s program Ny våg på väg skulle göra liveinspelningar från Stadsparken i Katrineholm så valde de bland annat ut Skandal. Det var programledarna Håkan Persson och Jonas Almquist som gillade oss. Och visst fanns det lokalt vissa som tyckte att andra, klart seriösare och bättre band, borde fått vår plats. Jag hade inte ens fyllt tolv år och så fick vi chansen att spela i P3. Ganska sjukt. Jag träffade Håkan Persson många år senare och i samband med en intervju, jag hade precis kommit hem från Japan och var ganska jetlaggad. Han spelade upp en låt från den kvällen i Stadsparken. Det var en konstig känsla, nästan lite overkligt.

Hursomhelst. Det var en övergångsperiod. Lite längre fram blev vi nog mer betraktade som seriösa. Men jag vet inte, jag tror inte att jag någonsin tänkte på det. Jag har alltid försökt att bara göra min grej. Jag gjorde det jag gjorde och passade det inte så gjorde jag ingenting. ROCCO: Jag upplevde att det inom DuD fanns en stor frihet. Det var ingen som la sig i så mycket vad man gjorde och man kunde göra sin grej utan att någon kom med pekpinnar. Jag tycker att vi utvecklades väldigt snabbt musikaliskt. Man lärde mycket av varandra och det fanns en tydlig dela-kultur mellan banden. ANDERS: Verkligen, och vi hade ju dessutom alla tänkbara möjligheter. Hela infrastrukturen fanns på plats med replokaler, konserter, scener, speltillfällen och, inte minst, utbildning i ljudteknik med Göran Flycht. Bordet var dukat, bara att ta för sig. ROCCO: Hur såg du ut, hur var du klädd under de här åren? ANDERS: Jag var aldrig punkare i någon utstuderad mening. Det var typ sockervatten i håret och en t-shirt med Johnny Rotten. Jag minns en bad-

Bilden till höger: Skandal 1983. Anders Lindström, Göran Gustafsson, Packe Wahlqvist, Jonas Lundberg och Rickard Myhrman.

202

203

ge min far hade svårt för: ”Vi är fiender, staten och jag.” Stilen förändrades sedan till rökrockar, skinnbrallor och kråsskjortor. Vi såg oss egentligen inte som glamrockare, och verkligen inte som något slags förtrupp till pudelrockarna. Vi lyssnade på allt ifrån The Cramps till T-Rex, det var liksom ett helt annat tänk. Det hade ingenting med LA att göra, utan det var England och Slade och hela den där grejen. Men det blev nog ganska extremt i en liten stad som Katrineholm. ROCCO: Hela ditt gäng definierade ganska snabbt en rockig klädstil. I början var det lite punkigt, men sedan hittade ni något som kändes mer som någonting eget, något ni var först med. ANDERS: När vi väl tagit ut vår riktning så fick vi generöst stöd av den några år äldre generationen. Staffan i Pilsner överlät sina guldplatåskor och jag minns en kväll hemma hos Tibbe när han gick igenom milstolpar i musikhistorien. Vi drack te och lyssnade på Iggy and the Stooges, David

204

Bowie, New York Dolls, band som kom att bli helt avgörande för mig. Vid den här tiden var nog intresset för kläder och stil som störst. Vi var runt femton år och hade börjat åka upp till Stockholm och hängde runt Gamla Brogatans secondhand-affärer. Det var mycket hattar, sjalar och tuperat hår. ROCCO: Jag minns en intervju där er trummis Jonas uttalade sig om att ni alltid undvek solen. Man fick inte bli brun, man måste vara blek, som rockmusiker måste man ha en nästan sjukligt blek hy. Det uttalandet upprörde många. ANDERS: Stämmer, vi jobbade hårt på att inte bli bruna. Men det var på många sätt en fantastisk tid. Vi var rätt innovativa och kom ofta på lösningar hur vi skulle utforma våra kläder. Många idéer kom från punken, det var samma tänk. Vi sydde mycket själva för att få det exakt som man tänkt sig och jag var inte ensam om att ha syslöjd för att få rätt stuk på kråsskjortan.

ROCCO: Hur skulle du beskriva Katrineholm

som stad? Vilken stämning eller känsla präglade staden under de här åren på 80-talet? ANDERS: Uppväxten var på många sätt en tid präglad av enorm frihet. När punken kom och vi började hitta vår identitet blev vi visserligen ganska utsatta. Det spelade ingen roll att du var en liten skit på 13 år, det fanns massor av folk som ifrågasatte dig för att du såg ut som du gjorde. Men grejen var ju att det var något oerhört positivt som höll på att hända, och alla som var delaktiga i det här upptäckte snabbt att man kunde påverka och skapa något själv. Vissa av oss råkade illa ut, några blev släpade efter raggarbilar, misshandlade och knivskurna. Jag kom väl ganska lindrigt undan, men det är rätt galet när man tänker tillbaka på hur raggarna jagade oss och hur de ibland mobiliserade och väntade på oss utanför konserter. ROCCO: Kommer du ihåg Meteors-konserten?

ANDERS: Ja, det var när raggarna hade slagit en järnring runt Folkets hus. Vid den här tiden hade Katrineholm etablerat sig som musikscen och drog många besökare från andra städer. Flera som jag lärt känna senare berättade hur de brukade åka på konserter i Katrineholm för att då också kunna spöa på raggarna. Vid det här tillfället jagade de raggarna med sina transitbussar, hängde ut genom fönstren med basebollträn och skrek, och det hela slutade med att raggarna blev drivna ut ur stan. Men man ska också komma ihåg att det inte bara var musiker inom den här rörelsen, utan vi var ju ett stort gäng som samlades runt DuD och det var långt ifrån alla som spelade i band. Men jag tror att alla kände sig delaktiga, att det var en stark gemenskap. Man gick på konserter, var med i teatergrupper, och lärde sig jazzdans. ROCCO: Den här klädstilen som skapade dig, är det något som är en del av dig även idag?

205

ANDERS: Jo, även om jag nu inte är så extrem, men jag tänker fortfarande som mitt 16-åriga jag när jag funderar kring kläder och scen, hur man för sig. Tänket finns där, en sorts estetik jag har kvar, men för mig var det också helt rätt att så småningom flytta från Katrineholm för att kunna ta ett steg vidare, och det är ett steg som jag inte tror att jag skulle tagit om det inte var för den miljön som jag växte upp i. Jag kände något slags driv att gå vidare, att göra någonting annat, man var ju fri att göra precis vad man ville. Först flyttade jag upp till Stockholm runt -89. Jag trodde nog att jag skulle fortsätta med musik, men den miljön som fanns här i Stockholm kring

206

Fryshuset, där kände jag mig väldigt främmande. Jag flyttade istället ner till Göteborg och började plugga filosofi i två år. Jag spelade ingenting under den perioden. När jag var hemma i Katrineholm över ett jullov tog jag en fika på Sultans och blev övertalad att gå med i Diamond Dogs. Skivkontrakt och allt var klart och de hade redan bestämt sig för att flytta upp till Stockholm, så då fanns det en anledning att lämna Göteborg och flytta upp till Stockholm igen. ROCCO: Man skulle kunna se det som att Katrineholm förde dig tillbaka till musiken igen. Om du inte åkt hem under det där lovet och tackat

ja till att börja i Diamond Dogs så kanske du idag skulle vara en trött filosofie doktor på Göteborgs universitet. ANDERS: Absolut, så hade det mycket väl kunnat

vara. Sommaren -93 spelade vi in en platta hos Tomas Skogsberg i Sunlight Studio. Där blev jag kvar några år och i den vevan slutade jag också i Diamond Dogs. Det var otroligt mycket musik som passerade genom Sunlight, inte bara death metal, även om det nu var vad Tomas var känd för. Redan vid första inspelningen med The Hellacopters, tidigt -94, började jag lägga piano, och det var ett sammanhang jag verkligen gillade att vara delaktig i. En dag ringde Nicke Andersson från en turné i Tyskland och sa att han hade slutat i Entombed. Han ville göra The Hellacopters på heltid men ville kolla att jag var med på båten. Och det var jag. Så jag slutade på Sunlight. Det var runt 1997. Något år senare var jag tillbaka i Diamond Dogs och vi gjorde en andra platta. Idel sörmlänningar: Stefan Björk, Kent Axén, Henke Widén, Sulo och jag från Katrineholm, och Stevie Klasson från Södertälje. Det blev en hel del spelningar med bandet, framför allt i England och Spanien. Samtidigt turnerade vi för fullt med The Hellacopters, vilket vi höll på med fram till 2004, då vi tog ett år ledigt och jag gick tillbaka till universitetet. När vi sedan la ner bandet 2008 så var jag klar med min magister i litteraturvetenskap och tog strax efter det min magister i filosofi. Sedan började jag på forskarutbildningen. Det kändes som ett naturligt steg. Jag ville inte fastna, du vet när man turnerar så mycket som vi gjorde, så intensivt så blir man helt och hållet identifierad med den figuren som man uppfattas som i bandet. Man blir en sorts karikatyr på sig själv. Jag upplevde oss som seriefigurer, vilket vi också är. När karaktärsdragen blir så renodlade så blir man till slut en streckgubbe. Det var väldigt skönt att göra någonting annat. Sedan slutade jag inte att spela, utan turnerade bland annat med Winnerbäcks rockband under ett par år.

Nu är det ju två år sedan vi drog igång The Hellacopters igen, och det har verkligen varit en nytändning, oerhört skönt att hitta tillbaka till det sammanhanget. Det hindrar mig givetvis inte från en dragning till det sörmländska, och då menar jag inte bara Katrineholm, utan om ett visst tänk kring musik. Du vet, det är alltid askul att spela in hos Jugglo i Kapsylen, kanske just för att vi delar någonting, exakt vad är svårt att säga. Nu om några veckor är det dags igen. Vi är ett gäng som ska spela in ett par låtar Stefan Björk har skrivit. Tror det blir kanon. ROCCO: Finns det några konserter som du minns, som gjorde ett stort intryck på dig? ANDERS: Det grymma med konserterna var att det inte fanns någon åldersgräns, utan det var möjligt att kunna se mängder av konserter fastän man var väldigt ung, och dessa konsertupplevelser har verkligen präglat mig. ROCCO: Det finns ju en fantastisk bild som Lasse har tagit på dig när du står längst fram på en konsert med Ebba Grön på Safiren. ANDERS: Det var nog den första konsert som jag

gick på, det är svårt att beskriva, den konserten blev på många sätt avgörande för mig. Jag har pratat med Thåström om det här efteråt, när vi gjorde Kalasturnén tillsammans, och det är klart att det är märkligt att förhålla sig till hur en elvatolvårings liv transformerats genom en konsert. Jag vet själv hur underligt det känns när någon kommer fram som kanske är 15 år yngre och säger: Du och ditt band gjorde en skillnad i mitt liv som varit helt avgörande. Hur fan ska man förhålla sig till det? Det går bara inte. Vad som gör det hela ännu märkligare i mitt fall är att Lasse fångade det på bild. Nu ska vi snart stå på samma scen igen. The Hellacopters och Thåström, i Folkets Park i Huskvarna, framåt sensommaren. Det känns lite som cirkeln sluts. Då ska Thåström få bilden, när jag står där längst fram vid scenen, fylld av förundran och med vidöppen mun, för snart 37 år sedan. ROCCO GUSTAFSSON

207

”Jag sa inget till farsan” STEFAN BJÖRK om kontaktproblem, amerikanska militärkläder,

musikföreningarnas betydelse och att följa sin dröm.

DET VAR Janne ”Rulle” Sandqvist som fick in mig

på musiken när han bildade Red Rain. ”Kan inte du spela bas?”, frågade han. Så jag gick och köpte en Kasuga, en japansk Fender-kopia och gick en TBV-kurs för Leffa Holm i källaren under Forss Musik. Först hette bandet Stonehenge innan vi bytte namn till Red Rain. Vi repade i Duveholmsskolans aula tillsammans med Argus. Rulle och Roland Nitz spelade gitarr. Anders Bergstrand spelade trummor och Anders Thollander var någon sorts alltiallo. När Roland Nitz åkte över till USA ett år kom Mats Brink in. Vi bytte namn till Järnet och blev lite mindre Thin Lizzy och lite mer punk. När Roland sen kom tillbaka hem bildade han och Rulle Fast Fingers Nitz Band. För min del blev det sen många olika sättningar: Urrks Dental, Steve Dogg Band, Veckans Tröst, band som hade många olika konstellationer. Steve Naiv hade en mer fast sättning. Bilderna med Steve Naiv från Stadsparken är nog från 1980 och inte från någon DuD-spelning. Mull spelar bas på min Gibson Thunderbird 76:a. Den gavs ut 1976 när USA firade 200-årsjubileum. Jag köpte mitt ex av Charlie Rossi och Anders Landerholm på Ljudmedia som låg på Köpman gatan där Formbetong har lokaler i dag. Jag har inte den basen kvar längre. I STEVE NAIV spelade jag gitarr och inte bas. Jag

var i USA hela sommaren 1980 med Roland Nitz som varit där tidigare som utbytesstudent. Jag köpte gitarren i New York för motsvarande 2 000 kronor. Det är en Telecaster 67:a som jag fick 17 000 för när jag sålde år 2000. Jag var väldigt taggad efter USA-resan – nu skulle jag spela gitarr så fick Mull spela bas. Vi bildade Steve Naiv, jag kallades

208

ju ibland för Steve på den tiden. Anders Elf spelade gitarr och Hannu Alakoski spelade trummor. FRÅGAN ÄR OM inte bilderna från Stadsparken

är från den gången kommunens kulturansvariga Irma Andersson fick stopp på vår spelning genom att dra ur sladden till ljudanläggningen. Vi spelade lite för länge, tyckte hon. Fler skulle in på scen och det var väl ett sätt att få tyst på oss. Hon ryckte ur sladden helt enkelt. Rune Forss, som skulle spela efter oss tillsammans med folk från Pingstkyrkan, tyckte det var lite pinsamt. Jag har en Max’s Kansas City t-shirt på mig. Också från USA. Både gitarren och tröjan var alldeles färska när vi gjorde den här spelningen. Jackan kommer också från USA. Den köptes på Army & Navy Surplus Store, ett slags överskotts lager med uttjänta militärkläder. Jag handlade mer grejer där och jag var före Håkan Hellström med amerikansk Navy-skjorta. T-shirten kommer också från USA. Det är en Iggy Pop-t-shirt från hans Soldier-album som släpptes 1980. Jag har inte jackan och t-shirten kvar, men däremot Bruce Springsteen-badgen. På konsertbilden från Dazzet står det Fred på min hand. Undrar varför? Jag ser Rulles förstärkare i bakgrunden. Det kan vara så att det är från en stödgala till Dazzet. Kanske spelade Fast Fingers Nitz Band också. Här spelar jag på Anders Elfs gitarr. Steve Naiv var min gitarrkarriär, sedan blev det bas igen. Bilderna på bara mig är nog tagna i Dazzet. Vi hade replokal i källaren där. MUSIK VAR VIKTIGT, men att ha det som jobb

fanns inte i tanken. Jag skulle bli tandtekniker och gå i farsans fotspår. Så jag flyttade till Malmö och gick på Tandteknikerskolan 1981–82. Jag hade

209

ett otroligt stort musikintresse och det här var ju som att släppa in ett barn i godisbutiken. I Malmö och Lund kunde jag gå på konserter och se band som Wilmer X, Problem och Kommissarie Roy hela tiden. Jag hängde i logerna med banden och lärde känna många av musikerna. Inte med någon baktanke utan mer för att jag var så intresserad av musiken. Tanken att spela i band lade jag ned när jag flyttade till Malmö, men jag hade Telecastern med mig och var med och spelade in ett par låtar med ett band som hette Apostlarna. Det var ungefär som Wilmer X fast med Tomas Holst på bas. De gavs ut på ”En flugskit i Kosmos”, en samlingsplatta med en massa Klippanband. NÄR JAG KOM hem så satte vi ihop ett band som hette Horst & The Lions. Det var Mull och Tomas Mose Moqvist på gitarrer, Lasse Halvarsson på trummor och själv spelade jag bas förstås. Skorna jag har på mig på gruppbilden köptes i Paris på en tågluff. De var av röd mocka. Clash-badgen på jackan har jag fortfarande kvar. Klädseln är rätt så tidstypisk. De nya garagerockbanden hade skjorta och halsduk, till och med Thåström hade sjal på den tiden. EFTER TANDTEKNIKERSKOLAN så började jag

jobba ihop med farsan på kontoret på Fredsgatan 26 som praktikant. Det var sista delen i utbildningen innan man blev färdig tandtekniker. Jag hade precis fått min legitimation när Nisse Hellberg ringde från Malmö. Horst & The Lions hade spelat förband till Wilmer i Pelarsalen. De blev förvånade att jag spelade bas, från Malmötiden kände de mig som gitarrist. Nu sökte de en ny basist och ville att jag skulle komma ned och provspela. Jag sa inget till farsan om anledningen till resan, bara att jag skulle hälsa på några gamla kompisar. Vi testade några gamla och nya låtar. Tomas Holst var ny på gitarr också. Det blev liksom klart på en gång att det blev det nya bandet och jag åkte hem och visste inte riktigt hur jag skulle tala om det här för farsan. ”Vad ska det vara bra för?” sa han när jag berättade att jag

210

skulle sluta som tandtekniker, flytta till Malmö och börja spela med Wilmer X. Vad jag inte visste då var att farsan spelat kontrabas i dansband i Hälsingland på 50-talet. Han hade ju fått lämna det för att ta ansvar för barn, familj och jobb. Så det är klart att han inte gillade min flytt. Jag hade sen svårt att få något erkännande från farsan för mitt val av musiken och det smärtade mig då och då. Det var nog först när han såg mig på Grammisgalan på tv som han utåt visade något. Jag vet i alla fall att han gick ned till Brinks och stolt köpte skivan. BILDEN NÄR JAG står och tittar på Wilmer X är

rätt kul. Den är tagen innan jag började på skolan i Malmö, så jag hade ingen relation till bandet då. Jag var bara ett stort fan. I publiken står hela gänget: Roland Nitz, ”Päron”, ”Felet”, bröderna Aspeborg, Per Gustafsson. Det är i Dazzet och på scenen är Wilmer X med Claes Rosengren på gitarr och Lennart Nygren på bas. Det var hans plats jag sedan tog över, men det visste man ingenting om här. Thomas Holst skulle bli gitarrist istället för Claes. Sticky Bomb är inte med på den här spelningen, han kom in i bandet efteråt. På en senare spelning på Safiren ville vakterna kasta ut Sticky, de trodde att han var ett galet fan som tagit sig upp på scenen. NÄR MAN SER på det så här efteråt så kom det

fram så mycket bra under den här tiden. Det fanns pengar genom studieförbunden och musikföreningarna kunde göra något. Jag flyttade ned till Malmö i augusti 1983 och fram till 1985 spelade vi tre–fyra kvällar i veckan året om. Det fanns inte så många festivaler att spela på utan det var folkparker och musikforum som var kopplade till olika studieförbund. Det var tack vare musikföreningarna runt om i hela Sverige som vi kunde spela så mycket. Det går inte nu, allt det där är borta. Med så många speltillfällen var det fler som kunde överleva på musiken. Vi byggde också upp en stor publik som köpte våra skivor och vi kan tacka musikrörelsen den här tiden för att vi senare fick Grammisar. MATS FREDRIKSSON

Steve Naiv Horst & The Lions

211

Dazzet 22 januari 1982: Wilmer X

212

213

214

Wilmer X är en svensk rockgrupp, bildad hösten 1978 i Malmö under namnet Wilmer Pitt. De debuterade den 7 april 1978 på Pildammsskolan i Malmö. Wilmer X har inspirerats av pop, country, disco, blues med mera, men deras rötter har alltid funnits främst i 1960- och 1970-talsrock typ Rolling Stones, men även i punk.

215

”Fetaste konserten alla kategorier. Safiren vibrerade” JOHAN MYHRMAN om musikaliska minnesfragment, en vacker danska

och om att vara förband till förbandet.

TC MATIC SOUNDCHECKAR . Bastrumma 20 mi-

nuter, virvel 15, varje puka 10, basen 20 minuter, gitarr en kvart, keyboard 10 och kollar att Arnos sångmick är på. Fetaste konserten alla kategorier. Safiren vibrerade. Arno i handmålad skjorta, alla andra i svart. Jag och Sören såg dem senare på Kolingsborg i Stockholm. Vi fick springa i sista låten för att komma med sista tåget. Skit-SJ. EBBA GRÖN OCH Dag Vag. Turister i tillva-

ron-turnén. Bästa svenska rockkonserten på Safiren. Ebba Grön hade släppt ”Kärlek & Uppror” och Dag Vag ”Palsternacka”. Ebba startade om minst en låt eftersom de inte satte introt. Charmigt. Det var innan Ebba tog in syntar och och Dag började med calypso. Staten och Kapitalet var redan en hit och allsång. DUVEHOLMSHALLENFESTIVALEN. Enola Gay sjöng om djurförsök iklädda skinnbyxor!!! Almost var typ förband till Japop, vi blev tillfrågade av de gamla modsen om vi skulle till London och se The Jams avskedskonsert på Wembley. Bassisten Janne Borgh spelar väl med Brinken (Peder) i Clash-tributebandet nu? Jag vill minnas att vi nästan lyckades få The Jam till Östdals Hage men att de ville ha en scen på minst tio gånger tio meter. Troligen för att slippa spela på småställen i raggarland. Sniff ’n’ The Tears lät fantastiskt, men är det någon som lyssnat på dem innan eller efter? Jag och Jocke såg någon sommar senare Sniff ’n’ The Tears i en park i Köpenhamn. Gratiskonsert anordnad av ölförsäljarna. Berg av Tuborgbackar.

216

Vi hörde inget, för alldeles framför oss låg en vacker danska på rygg endast iklädd halvgenomskinliga röda trosor. DAZZET. KONSTIGASTE GIGEN någonsin. Blur. Bara trummor och sax/skrik. Bastrumman skulle ligga och nästan rundgånga hela tiden som bas. The Work sanslöst bra. KSMB var förband som vanligt (åt ena eller bägge banden?) och de kom ner och lyssnade och såg ut som ett gäng fågel holkar, med hakan i backen. KAI MARTIN OCH Stick på Cosmos. Röd Plåtturnén före mästerverket ”Simmarna”. Senare delade Suggorna lokal med gitarristen Cremo nese i GBG. Roffe Wikström-trummisen. Trummisen. En bastrumma, en pedal. Det bara smattrade. Stig Vig spelade med Ojj! 600 på Safiren. I backroomet hittades senare tre djupa tallrikar med typ 600 fimpar i. I övrigt ett ointressant band. Wishborne Ash? De fick låna min stereo-chorus-pedal. I övrigt. AOR. Tråkigt. VI VAR JU ETT gäng som åkte iväg och var för-

band till förbandet till Stones. Alltså, Kim Larsen spelade på stora scenen i en folkpark någonstans. DuD-banden spelade på baksidan av parken, bland annat Almost. Ingen var där. JOHAN MYHRMAN

Almost

217

Dazzet 22 januari 1982: Blodbusarna

218

Blodbusarna från Flen återkom ofta på DuD:s spelningar. Bandet bestod av Michael Aspeborg på gitarr och sång, Håkan ”Syl” Aspeborg bas och sång, Roland Nitz, gitarr och sång, Erik ”Felet” Fredriksson, sång och Hannu Alakoski, trummor. Medlemmarna hade tidigare bakgrund i band som Bull Stomp Combo och Fast Fingers Nitz Band. Influenserna kom från pubrock, rock’n’roll och punk och Blod i ballen var en av bandets mest kända låtar. Vid spelningen i Dazzet, varifrån bilderna till vänster är hämtade, gästspelade också Tommy ”Ferdi” Andersson på bas på några låtar. Bilderna på högersidan är hämtade från Östdals Hage 30 maj 1982 (ovan) och Duveholmshallen 2 april 1982 (nedan).

219

Flensost

”Vi var nog roligare än bra” ANDERS ”NOMPA” NORNBERG om Flensost, att banka och slå,

spela och ha kul och vådan av för mycket fågelskådande.

DET VAR GÖRAN Andersson som kallades ”G” och jag som startade bandet. Sommarjobbade och låg och sjöng i rabatterna. Jag hade köpt Ferdis gamla bas. G hade Micke Aspeborgs Gibson. Sen kom Kaka med. Så blev det Sven Nielsen på sång och bas. G på gitarr, Anders ”Kaka” Karlsson trummor. Jag på bas och sång. Janne Lundh var också med från början. Sen kom Carin Behrman med på sax. Nu heter hon Gerhardsen och skriver böcker. Janne fick sparken. Då kom Tommy Ferdi med. VI HADE TUR. Fick tag på en jäkla bra replokal.

220

Köpte sånganläggning billigt. Sen rullade det på. Vi fick ganska bra spelningar. Eskilstuna. Flen. Katrineholm. Nyköping. I regel som förband till bra band. Vi var nog roligare än bra. Var inte lika allvarliga som Bull Stomp och andra Kattneband. Mer som banka och slå. Spela och ha kul. VI SKULLE FÅ åka med och spela med Eldkvarn

men då skulle Kaka och G kolla fåglar den veckan. Då la vi av. Sista spelningen blev med Commando M Pigg. ANDERS NORNBERG

Glass frรฅn Katrineholm bestod av Janne Sjรถberg, gitarr, Markus Gahnfelt, bas och Mats Bergstrรถm, trummor.

Glass

221

Hans liv blev en Rockopera RAPPE MORJA om musiken, alkoholen och Gud. Om hur två

vann över den tredje och om 14 nyktra år utan återfall.

TRE SAKER HAR varit viktigare än något annat

MEN ISTÄLLET FÖR en rockkarriär började

i Rauno ”Rappe” Morjas liv. Musiken, alkoholen och Gud. Två vann över den tredje och i rockoperan ”Från mörker till ljus” berättade han med egna ord och egen musik, tillsammans med medmusikanter och över 100 körsångare, om hur han med Guds hjälp tog sig ut ur fyllan tillbaka till livet.

festandet. – Vi skrev inga låtar. Skivbolaget undrade vad vi höll på med och gitarristen slutade. Vi hade chans att få göra en skiva och få åka på turné i Europa, men allt rann ut i sanden. Mycket kunde blivit annorlunda om inte alkoholen kommit in i bilden, konstaterar Rappe. – 1988 gjorde min flickvän slut, det var en kalldusch för mig. Jag slutade bry mig om saker över huvud taget och 90-talet är ett stort svart hål för mig. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket. Hade lite ströjobb som städning och så, men klarade inte av så mycket. – Det blev flera vändor på Vårnäs behandlingshem, men de var ganska fruktlösa. Det var andra som ville det mer än jag. När jag till slut hamnade på psyket bad jag till Gud att om han fanns så skulle han komma och hjälpa mig. Något hände där. En frälsning. Jag började må bra. Jag ringde min flickvän och hon hörde redan på rösten att jag lät annorlunda. Han stod vid ett vägskäl med Gud på ena axeln och djävulen på den andra. Skulle han åka till Vårnäs och ge det en chans till eller åka hem och fortsätta som tidigare? Valet var lättare den här gången. – Under behandlingen på Vårnäs växte min tro. Det finns någonting där ute som hjälper mig, säger Rappe.

MUSIKEN FÅNGADE RAPPES intresse tidigt.

Det blev trumpet som 10-åring och piano som 11-åring innan gitarren tog över. Läsa noter var inte hans grej och rockmusiken var mer öppen för den som ville jamma och spela i rockband med kompisarna. – Jag lyssnade på skivor och härmade gitarristerna. Gillade band som Deep Purple, Black Sabbath och lirade luftgitarr med brorsan, berättar han. Rappe blev snabbt en duktig gitarrist och redan när han var 13 år bildade han bandet Lupus. – Jag har haft stor nytta av den här uppväxten nu. Framför allt improvisationstekniken eftersom vi jammade mycket. – 1981 hade vi ett band som hette Spitfire som lirade lite mer åt hårdrockshållet. Jag spelade en av gitarrerna, brorsan sjöng. Spitfire var influerade av den nya vågen av brittiska band som Iron Maiden och liknande och 1983 fick de ett skivkontrakt, gjorde en singel och spelade in två låtar till en samlingsskiva. Bandet blev mer och mer uppmärksammat. – När Europe vann Rock-SM blev hårdrock populärt och det hade vi nytta av, minns Rappe. Vi spelade in i samma studio som dem och när vi spelade in stod de och lyssnade.

222

I DEN EGNA rockoperan ”Från mörker till ljus” berättade han sin historia. Två konserter framfördes i Tallåsskolans aula i april 2017 och lokalen var fullsatt vid båda tillfällena. Rappe skrev själv både text och musik. Han fick hjälp av Gustav Andersson med notsättningen.

22 feb 1982: Spitfire

– Jag fick en vision hur jag ville göra det här och gick till Sensus och presenterade idén. Linda Gustavsson trodde på den och började jobba med produktionen. – Kören var viktig för mig så jag kontaktade Svenska kyrkan där kantor Eva Larsson hjälpt mig att förankra det hela. De olika församlingarnas körer var med och totalt omfattade det minst 100 personer. Huvudpersonen i berättelsen hette Raul, vilket påminner om hans eget namn, men det är också en hommage till Raoul Wallenberg som

Rappe beundrar mycket. Det är även en referens till Rael, huvudpersonen i Genesis berättelse i ”The Lamb Lies Down on Broadway”, musik som influerat Rappe mycket; Peter Gabriel är en husgud. – Jag ville berätta min historia, men också visa min tacksamhet till Merkur för att det finns en sådan öppenvård i Katrineholm. De har hjälpt mig klara 14 nyktra år utan återfall. Det är jättelätt att trilla tillbaka i missbruk, avslutar Rappe. MATS FREDRIKSSON

223

Safiren 20 mars 1982: Wax

224

Wax var Mikael ”Otto” Olsson, gitarr, Peter Öberg, trummor, Erik Lundh, gitarr och Per Gustavsson, bas och sång.

225

Dazzet 17 april 1982: Linje Lusta Linje Lusta var ett band från Eskilstuna som spelade på DuD-arrangemang vid ett flertal tillfällen. Medlemmar var Björn ”Nalle” Sjöquist, gitarr och sång, Maths Anväg, gitarr och sång, Anders Fogelström, bas och sång, Magnus Jansson, trummor.

226

Tina Tarm var ett Eskilstunaband vars medlemmar var Maria Ekman, trummor, Åsa Wallén, sång, Carina Palesjö, gitarr, Stina Adolfsson Kiviaho, bas.

Dazzet 17 april 1982: Tina Tarm 227

Dazzet 17 april 1982: Dame Fortune Dame Fortune var ett rockband från Norrköping med följande sättning: Per Connman, gitarr, Micke ”Hossa” Fredriksson, sång, Anders Jensen, trummor och Thomas Skinnar, bas. Musiken var hårdrock, bland annat influerad av Led Zeppelin och Deep Purple.

228

229

Dazzet 23 april 1982: Vacum Vacum var ett punkband från Sundsvall som startades 1979. Bandet lade ned sommaren 1985 efter tre album, fyra singlar och diverse samlingsskivor. Bandet gjorde närmare 150 spelningar runt om i Sverige och en i Norge. Sättningen vid spelningen i Dazzet var Sankan Sandquist, trummor, Mats Hammerman, sång, Stephan Segermark, gitarr, Anders Olsson, bas och Cathrine Fandén, keyboard och sång.

Sundsvallsband på resa ANDERS OLSSON, MATS HAMMERMAN och PATRIK TANNER om

punkterade bakdäck, utelåsta basister och drömmen om att åka på turné. VI VAR TRE unga Sundsvallsband, Vacum, Picnic

Boys och Moment 22, som äntligen skulle komma ut på en gemensam turné. Fyllda av förväntan packade vi in oss i turnébussen och utrustningen i den våldsamt överlastade släpvagnen. Vi hade en Chevrolet Nomad, en turné bokad som omfattade Sandviken, Stockholm och Katri neholm. Under vintern hade vi gjort enstaka spelningar med alla tre banden men nu skulle vi för första gången på en lite längre tur tillsammans. Turen blev minnesvärd främst för de två stackarna som hade körkort. Släpvagnen

230

släppte ut luft ur vänster bakdäck med oroande fart, vilket tvingade banden till stopp vid varje bensinmack efter vägen för påfyllning av luft. Detta var dock inget som på något sätt oroade de övriga, lyckligt körkortslösa, bandmedlemmarna som glatt pladdrade vidare i bussens baksäten. SPELNINGEN I SANDVIKEN var välbesökt men publiken var ointresserad. Stockholm var sedvanligt avvaktande. Mest minnesvärt var Katrineholm. Det var den 23 april 1982 vi spelade på Panzardazzet med Drag utan Drog som arrangör.

231

Dazzet 23 april 1982: Moment 22 Moment 22 var ett Sundsvallsband. Medlemmar var Tomas Hagström, bas, Stefan Fandén, gitarr, Anders Lidzell, keyboard, Jonas Hallberg, trummor.

Och drag blev det onekligen. Vi minns svettiga musiker som gör extranumret med bar överkropp, kaotiska hamburgare av oanad höjd och utelåsta basister som räddas i sin nöd av välmenande medmänniskor. DET BLEV EN försmak av ett turnéliv som på sätt

och vis var typiskt för det svenska 80-talet med en blandning av livsglädje, oskuld, kaos och ideal. Picnic Boys gick hem bäst under kvällen men vi måste på något vis gjort intryck, då vi i Vacum fick nöjet att spela i Katrineholm bara ett halvår senare på en sommarfestival. ANDERS OLSSON OCH MATS HAMMERMAN

* * * DET VAR EN DRÖM att kunna skippa skolan för

att åka på turné! Jag var visserligen bara 16 år gammal, men jag visste precis vad jag ville göra med mitt liv. Katrineholm var höjdpunkten

232

under resan. Jag gjorde mitt bästa för att vara cool på scenen, men det var lönlöst när publiken var såpass hängiven. Jag var glad som det barn jag ännu var! Vi körde passande nog Glad All Over med Dave Clark 5 som extranummer. Tvära kast från ett depprockband! Kan ha varit den bästa spelningen vi gjorde som band. SÅ HÄR SKREV jag i min dagbok efter turnén: ”3/5-82: One more time ... Vi åkte alltså ut och spelade. Jättekul. Det var botten att behöva åka hem igen. Sandviken gick inget vidare, trots att det var 300–400 som kommit var det bara ett 25-tal som dansade. Två heavy metal freaks stod längst fram och försökte provocera mej, och jag kunde naturligtvis inte hålla mej, utan skällde ut dom. I Katrineholm gick det svinbra. Publiken jäste till max (fyra extranummer) Solna gick bra, men lite folk”. PATRIK TANNER, PICNIC BOYS

Dazzet 23 april 1982: Picnic Boys

Picnic Boys var ytterligare ett Sundsvallsband pĂĽ samma turnĂŠ. Medlemmarna var Thomas Johansson, bas, Patrik Tanner, gitarr och Niklas Palmklint, trummor

233

Cosmos 30 april 1982: Kai Martin och Stick! Göteborgsbandet Kai Martin och Stick! eller bara Stick! som man från början hette, blev ett av den tidiga punkens mest långlivade och hårt turnérande band. Men de utvecklades snabbt i en riktning som gjorde att man i punkkonservativa kretsar kritiserade bandet hårt. Man kallades för högerband, synthband och annat nedlåtande, men faktum kvarstår: punk var ingen homogen musikstil utan stod för musikalisk frihet, vilket Kai Martin och Stick tog fasta på. Debutsingeln ”Jag binder min tid” släpptes 1979, året efter kom LP:n ”Biomusik”. Därefter följde den kritikerhyllade ”Röd plåt” 1982 och singeln som också återupprättade lite av bandets punkstämpel: ”Man ska vara som ett vilddjur i år”. Gruppen medverkade både i radio och tv, bland annat Chrome 22 och Guldslipsen. År 1984 spelade bandet på Roskildefestivalen och påbörjde inspelningarna av det som kom att bli gruppens sista skiva, ”Uppståndelsen” som släpptes året efter, 1985. Kai Martin och Stick! gjorde sin sista spelning, som för övrigt spelades in av Sveriges Radio, på Slottskogsteatern den 10 augusti 1985. Medlemmar vid spelningen på Cosmos: Kai Martin, sång, Peter Bryx, gitarr, Gomer Explensch, saxofon, Tony Vibrato, keyboards, Kaj Edanius ”Rasta-Kaj Farrai”, bas, Lollo Banco, trummor.

234

Cosmos 30 april 1982: The Hard Days And The Bad Times Band

235

236

Ă–stdals Hage 30 maj 1982: Lolita Pop

237

Örebrobandet som gjorde sensation KARIN WISTRAND om Lolita Pop, ett par röda seglarskor

och betydelsen av en helsida i kvällspressen.

LOLITA POP BILDADES till

premiären av musikklubben Rockmagasinet i Örebro den 26 maj 1979. Granne med Rockmagasinet låg en porrklubb där en ”Fröken Lolita” uppträdde, vilket inspirerade till bandnamnet. Bandets kärna bestod av sångerskan Karin Wistrand, gitarristerna Sten Booberg och Benkt Söderberg (tidigare Svensson) som skrev merparten av musiken, trummisen Per Ståhlberg (tidigare Eriksson) och basisten Thomas Johansson. Lolita Pop gjorde åtta studioalbum samt ungefär 800 spelningar i Sverige, övriga Europa och USA. Under början av 80-talet spelade bandet i Katrineholm vid flera tillfällen. Karin Wistrand försöker minnas besöken från det tidiga 80-talet. – Så otroligt roligt att se bilderna från Katrineholm. Det är ju faktiskt några av de tidigaste bilderna som finns på Lolita Pop. Vi är bara barn, och helt ostylade. Jag har ju seglarskor, ett par röda seglarskor. Det här är innan vi började tänka på hur vi såg ut och hur vi var klädda på scen. berättar hur bandet bildades. – Det var när vi öppnade Rockmagasinet i Örebro och vi skulle ha ett band som spelade på KARIN WISTRAND

238

premiären, det var maj -79, och det var så Lolita bildades. Medlemmarna i bandet var mycket engagerade i Örebros musikliv, de repade i Rockmagasinets lokaler som var en del i den nya musikrörelsen, sprungen ur punken. Proggarna motades bort, klubben som tidigare hette Huset, och var Örebroproggens högborg, bytte namn till Rockmagasinet och en ny era inleddes. – Jag läste en bra kommentar från SVT:s programserie om punken. Att det då fanns så många scener och speltillfällen som det gjorde, har man proggrörelsen att tacka för. Deras arbete hade banat väg och skapat en arena som punken kunde rida på. Vi var en del av den nya rörelsen, och det var verkligen häftigt. PÅ FRÅGAN OM hon minns något från konser terna i Katrineholm, blir Karin tyst en lång stund. – Jag har en svag bild att vi åker in i en park med vår Ford Transit, scenen var stor och att den låg framför något slags äng. Jag minns inte riktigt, vi var glada, glada att få spela. Man fattade inte så mycket, man bara hängde på. – Spelningen i Katrineholm är nog en av våra första spelningar. Under hösten -79 var vi med i ett tv-program, AB Svensk Rock som sändes live

Lolita Pop var ett svenskt rockband från Örebro 1979–92. Sättningen vid spelningarna i Östdals Hage 22 augusti 1981 och 30 maj 1982 var Karin Wistrand, sång, gitarr, Sten Booberg, gitarr, Benkt Svensson (i dag Söderberg och pappa till Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit), gitarr, Per Eriksson, saxofon, Thomas Johansson, bas och Peter Olsen, trummor.

från Bal Palais i Stockholm. Vi hade skivkontrakt med Pipaluckbolaget i Eskilstuna och vår första singel ”Guld här?” var släppt. LOLITA POPS KARRIÄR tog snabbt fart i början

på 80-talet. Bandet repade ihärdigt en hel sommar och försörjde sig på ströjobb. – Jag hade precis slutat gymnasiet och de andra i bandet var ett par år äldre. När vi bestämt oss för att satsa tågade jag upp till redaktionen på Aftonbladet och tvingade Jan-Olov Andersson att lyssna på vår demo. – När jag träffade honom långt senare så sa han att jag hade varit så tjatig att han till slut lyssnade på oss. Och när han lyssnat tyckte han att vi var jättebra, han började hylla oss och det betydde mycket för Lolita Pops karriär. – Aftonbladet hade en helsida med oss och då minns jag att man kunde läsa på Nerikes Allehandas löpsedel: ”Örebroband gör sensation.” Fick

man en helsida i en kvällstidning så var det en sensation. – Efter det gick allt väldigt snabbt och vi började spela mycket. Under de här åren så gjorde vi över 200 spelningar om året. Vi skaffade oss en jättefin Mercabuss från 1966 som hade gått som lyxbuss i Alperna. Den byggde vi om till turnébuss och åkte med eget crew. Jag minns särskilt våra casear, storgrisen och lillgrisen. Man var på turné två tredjedelar av året och det är något som verkligen har präglat mig på många sätt. – Jag har flyttat tillbaka till Örebro sedan ett år tillbaka. Det är med blandade känslor, men det är kul att stöta på människorna som var med i kontaktnätet från den tiden. Många håller fortfarande på och spelar, driver klubbar och är allmänt aktiva. Åren med Rockmagasinet var otroligt lärorika, en riktigt bra skola för många. ROCCO GUSTAFSSON

239

”Jag har sjungit allt, men det är rocken som varit roligast” LOTTA MALMSTRÖM och lite om körsång, lite om Ted Åström

och en del om musikens krav på disciplin.

TIDEN MED MUSIKEN i början av 80-talet har format mig otroligt mycket. Jag kommer inte ihåg alla band jag spelat med, de är väldigt många, men jag ångrar ingenting av det jag gjort för det har gett mig så mycket som jag fått vara med om. I efterhand, efter att jag flyttade från Katrineholm, har jag tänkt på att vi i banden var väldigt bra att stödja varandra. Vi lyssnade på varandra, stöttade och hjälpte. Det är inte på alla platser det är på det sättet. Stöd är viktigt, framför allt när man är ung. De allra viktigaste i min uppväxt och inspiration är min mamma Ulla och min mormor Nanny. Starka lugna och trygga kvinnor som var två stora förebilder. Jag är så tacksam och stolt för att jag är dotter och dotterdotter. JAG VAR JU lite yngre än de andra när jag

började spela i band. Ja, egentligen började jag med musik redan i söndagsskolan. Mitt första framträdande gjorde jag när jag var åtta år och jag har sjungit i kör sedan jag var sex år. Jag har varit med i kyrkokören och till och med fått medalj för det. Jag var också med i kammarkören. Körsången har alltid varit som en ventil för mig. Annars har det mest varit rock’n’roll. Mina bröder tryckte in musik i mig redan när jag var liten. Uffe spelade Beatles för mig så att jag fortfarande kan alla texter. Per tog med mig in i bandvärlden bara för att jag så gärna ville vara med. Jag tjatade mig sällan in i band utan blev oftast tillfrågad och med åren blev det som sagt väldigt många band. Men det var aldrig något problem med nya

240

konstellationer. Jag har alltid haft en bra självkänsla och aldrig skämts för min röst. Karin Lönnberg, som var sångpedagog på Kulturskolan, trodde på mig. Hon var stenhård i sitt sätt att jobba, men hon visste att hon kunde vara det med mig. Jag förstod vad instrumentet går ut på, hur man kan utveckla och behålla rösten. Karin tyckte att jag skulle söka till Operahögskolan, men jag ville sjunga rock. Hon accepterade det och hon gjorde aldrig om mig. Så jag har sjungit allt från barock till bara rock, men det är rocken som varit roligast. JAG VAR RÄTT ensam tjej när jag började, men jag älskade det. Jag kunde stå upp för mig själv så jag hade aldrig några problem. Jag var bara 15 år när jag började sjunga med dansbandet Nya Sten-

bergs, men jag kunde lita på alla. Mamma hade ett snack med Ronny Stenberg om att jag inte var så gammal och att de skulle ta hand om mig. Jag tyckte jag hade koll på det hela, men kanske det fanns skäl för henne att oroa sig. Och visst kunde det hända saker. När vi åkte runt med Nya Stenbergs så hände det några gånger att Ted Åström med band gjorde ett gig mitt i våra kvällar. Första gången vi stötte på varandra var på Stora Hotellet i Linköping. Det var 1980 och Ted var ju stor inom film och musik. Jag stod i spritkassan den kvällen och pratade med en i personalen. Resten av bandet hade redan börjat käka i vår paus. In kommer Ted Åström med två snygga tjejer i släptåg. Han var på snusen och de var rätt fnittriga. Han kliver fram till oss, spanar in mig och flinar kaxigt. Vänder sig till henne i spritkassan och frågar

stöddigt var det är uppdukat med mat och dryck till honom. Varvid hon svarar honom att det är bara att gå upp för trappen där personalmatsalen är. Dansbandet är redan där, säger hon och pekar. Ted glor på henne och svarar rätt bryskt att han tänker väl för fan inte sitta bredvid nåt jävla dansband! Sedan vänder han sin dimmiga blick mot mig, flinar upp sig och frågar om jag jobbar på stället. Ja, svarar jag, det kan man ju säga. Jag sjunger nämligen i det jävla dansbandet som inte duger åt herrn! Han glodde fånigt på mig, vände på klacken och lommade iväg. Jag och damen i spritkassan skrattade gott. Han var inte lika intresserad av att prata med mig de följande gånger vi stötte på varandra. Och inte gjorde det mig något, haha!

241

DET VAR SOM sagt inte så vanligt med tjejer i rockbanden när jag började. Jag minns faktiskt ingen annan innan Anna Frölund kom med i ett band som Charlie Härenwall döpte till Henry Hyv och Fläsktuttarna. Det gick ju inte att heta så, så det fick bli Henry Bingo istället. Vi var ganska många så det fick bli ett storband. Tanken var att vi skulle köra soul, men snart blev det bara rock. Det var roligare med Rory Gallagher och sånt. Vi repade i ett hus som fanns bredvid gamla badhuset vid Stadsparken. Det huset revs senare, och det fanns ont om replokaler på den tiden. Jag minns en lokal Peers

242

band använde i Forssjö som var så dålig att det blåste genom väggarna. JAG HAR ALLTID varit mycket mot droger och

sånt. Istället har jag varit disciplinerad och tyckt om ordning och reda. Det är bra när man ska jobba med sånt här så att det inte bara ramlar igenom. Det är klart att man kanske uppfattade att jag hade en tuff attityd. Det var nog för att jag var ensam tjej. Men jag spelade alltid med snälla killar. Jag har däremot sett en hel del obehagliga saker. Jag var ju inte så gammal när jag började och i den här världen finns mycket alkohol och droger.

Jag har fått mycket skit för att jag inte dricker. Inte så mycket från andra musiker, mer från de som finns runt omkring. Men jag och mina bröder Ulf och Per hade en väldigt trygg uppväxt. Vi växte inte upp med att bruka alkohol på det sättet. MITT RÅD TILL de tjejer som vill spela rock är att de måste förstå att de är så goda som någon annan. Att de duger. Men de måste göra sin resa precis som killarna gör. Vill man så är det bara att jobba och övning ger färdighet. Var inte så försiktiga, stå upp för er själva och fortsätt jobba. Många tjejer tror att de måste vara bättre än de är för att duga. Men skit samma om man är ensam tjej, man gör ingen grej av det utan vi är alla delar av ett band. Jag tror att det är en förändring på gång här. Nu tänker man inte så mycket på om det är en tjej eller kille som spelar exempelvis bas. Det är en basist som spelar. Punkt. BILDERNA SOM LASSE har tagit är kul att se.

Efter Nya Stenbergs är det Henry Bingo. Jag tror det är från en konsert i Dazzet för Södra skolan. Sedan är de från en konsert med Veckans Tröst vid Duveholmsbadet. Charlie spelade keyboard med gylfen öppen. Macke som spelar bas och jag har rockkläder. Eddie som spelar gitarr har myskläder. Han och Hasse Fogelberg som spelade trummor hade inget att bevisa, de hade redan haft sin rockkarriär i Tears. I DAG ÄR JAG musiker. Det har alltid varit min

första prioritet även om jag också jobbat med annat. Jag är sånglärare i Katrineholm och Nyköping. De här första åren har egentligen betytt allt för mig. Hade jag inte haft dem, hade jag nog inte haft något med musik att göra alls i dag. Jag har rösten, men ingenting i övrigt har kommit av sig självt utan har krävt arbete. Jag var duktig på att separera att vara hemma och att spela. Jag har sett musiken som mitt jobb och jag har alltid varit yrkesstolt. Ska man leverera något kan man inte bara gå ut och spela på ett ungefär. Man måste tänka på publiken. Jag är fortfarande nervös när jag ska

upp på scenen, jag vet vad som krävs. Jag har oftast varit ensam sångare och rösten ska hålla från första till sista låt. Låtarna ska också sitta innan man går ut på scenen. Jag gillar krav på disciplin. Men lekfullheten ska också finnas. Man ska kunna köpa en gitarr på torsdag och spela på lördag. Börja där. Prova på all möjlig musik precis som inom idrott. Lås inte fast dig för då blir du ganska smal och kliver inte utanför ramarna. Körmusik, romanser, rock – känn efter vad som är du. Man ska inte vara rädd för att prova och kliva över trösklar. Låt det gå fel tills det blir rätt. Det är inte så farligt. MATS FREDRIKSSON

243

244

245

Djulรถbadet 21 aug 1982: Veckans Trรถst

246

247

Duveholmshallen 1982: Eva Dahlgren

248

249

Eva Dahlgren är en svensk sångerska, som debuterade med ”Finns det nån som bryr sej om”, som producerades av Bruno och Anders Glenmark. Eva Dahlgren kom på tredje plats i Melodifestivalen 1979 och deltog även 1980. Hennes hittills största kommersiella framgång kom 1991 med albumet ”En blekt blondins hjärta”, som sålde i över 500 000 exemplar. På Grammisgalan för samma år vann hon Grammispriset i fem kategorier: årets artist, årets album, årets singel, årets kvinnliga artist och årets kompositör. Med totalt nio Grammisutmärkelser och tre Rockbjörnar är hon en av de mest prisbelönade svenska artisterna i modern tid. År 2011 var Dahlgren en av deltagarna i Så mycket bättre i TV4. Eva Dahlgren blev 2014 invald i Swedish Music Hall of Fame.

250

251

252

253

Safiren 7 sept 1982: Dan Hylander, Py BÃ¤ckman & Raj Montana Band

254

255

256

Dan Hylander är en svensk låtskrivare, sångare och gitarrist. Det kommersiella genombrottet kom i början av 1980-talet. Han har gjort solokarriär med nybildade kompband, och dessutom enstaka återföreningar av Raj Montana Band. Dan Hylander fick 1984 Rockbjörnen som årets bästa manliga artist. Året innan hade han, Py Bäckman och Raj Montana Band belönats som bästa svenska band. Py Bäckman har också varit verksam som låtskrivare och har som sådan samarbetat med ett flertal artister. Hon skrev Stad i ljus som Tommy Körberg vann svenska Melodifestivalen 1988 med, och som sedan 2006 även är en psalm. Hon har också bland mycket annat skrivit texten till den populära Gabriellas sång, med musik av Stefan Nilsson, i Kay Pollaks film Så som i himmelen. Under 1970-talet bildade Dan Hylander rockgruppen Raj Montana Band som kom att utveckla sig till hans och Py Bäckmans gemensamma kompband. Fasta musiker i Raj Montana Band under dess stora framgångar 1980–84 var Pelle Alsing, trummor, Clarence Öfwerman, klaviatur, David Carlson, gitarr, Ola Johansson, bas och Hasse Olsson, hammondorgel och klaviatur.

257

Duveholmshallen 16 okt 1982: Japop

Janne Andersson svensk musiker och gitarrist, som 1977 var med och grundade Four Mandarines och senare The Pain – båda banden kända som tidiga svenska punkband. Senare spelade han med Reeperbahn för att kring 1980 bilda bandet Japop (1980-83) som gav ut tre album. Han spelade även gitarr på tre spår på Ulf Lundells album ”Nådens år” från 1978, på alla spåren på ”Ripp Rapp” (1979) och turnerade även med Lundell.

258

259

Duveholmshallen 16 okt 1982: Reggae Team

260

Reggae Team var ett av de första svenska reggaebanden. De var aktiva mellan 1979 och 1984. De sjöng genomgående texterna på svenska. Bandmedlemmar var Thomas Gylling, trummor, timbaler, fundetrumma, tumpiano, bambu-uggla, plåtfat, sång och kör. Gawe Gornitzka, bas, sång, kör. Aniiqua Andreasson, slagverk, armerat järn, klockor i parti, skrammel, congas, rastatrummor, sång och kör. Con Athill, keyboard, sång och kör. Mats Arrhénborg, elgitarr, svajamsfjädrar, sång och kör.

261

Cosmos 11 dec 1982: Rolf Wikströms Hjärtslag

262

263

”Varje spelning är unik” Blueskungen ROLF WIKSTRÖM om en spelning bland 6 000, en flirtande gitarr och kampen om publikens stämning.

EN KVÄLL I december 1982 tar Lasse Johansson

kameran och beger sig till Folkets Hus. Ute är det mörkt och kallt, tyst mellan husen. Korsningen Djulögatan/Drottninggatan är porten in till en annan värld: till strålkastarljus och elektrisk hetta, rock’n’roll – och 1 100 besökare laddade för luciavaka. ETT AV KVÄLLENS dragplåster är Rolf Wikströms

Hjärtslag. Bandet har fått en timme i körschemat. Det ska bli två. Publiken kan helt enkelt inte få nog av gruppens stormiga bluesrock och av Wikström, denne symbios av Chuck Berry och B.B. King som lirar så att plektrumen smälter.

Den sortens spelningar etsar sig fast i minnet. – Men varje spelning är unik. Så var det då, och så är det fortfarande. Facit finns inte. Du måste slåss varenda gång för att spela så bra du bara förmår och för att väcka de stämningar hos publiken du eftersträvar, säger Rolf Wikström i dag. – Jag minns en gång när vi spelade för Hyresgästföreningen på ett kvällsstängt dagis mellan Luleå och Boden. Det kom 30 personer, vilket kändes fullständigt ökenartat. Men det var en skitkul spelning. En annan gång spelade vi i Helsingborg för 1 500 människor som skrek ”Roffe! Roffe!” i trekvart innan vi gick på. Efter tre låtar var det som att allt självdog. Det var inte vi och musiken som var viktigast för den publiken, utan deras förväntan. ROLF WIKSTRÖM HAR haft upp emot 6 000 gigs sedan han började spela professionellt i skarven mellan 60- och 70-tal. – Jag kommer ihåg överraskande många. Av Katrineholm minns jag att det var en drogfri luciafest i Folkets hus. Det var Drag utan Drog som arrangerade – eller Drog utan Drag, som det brukade skämtas i musikerkretsar. FÖRST UPP PÅ Cosmos scen den här kvällen är Flodaprästen Lars Sundbom och hans Sumpen Swingsters. Publiken är ordentligt uppvärmd när Veckans Tröst gör sista spelningen med Lotta Gustafsson på sång. Sedan kommer Hjärtslag. Rolf Wikström flirtar från scenen med en ung kvinna i främsta raden. Låter gitarren lägga an på henne. Han skrattar: – Det är en grej jag gjort i alla år – talat med gitarren på ett mjukt och övertalande sätt. Det

264

går nästan alltid hem, men ibland blir tjejen generad. Då ska jag inte utsätta henne för det. Publiken i Cosmos är övervägande ung. Nya vågen är inte längre så ny. Men post-punken lever, syntpopen har slagit igenom, heavy metal är tillbaka. Veteranen Wikström går dock hem i alla läger och publiken sjunger med: ”Vi har inget annat / Än vår solidaritet”. – Vi hade inga svårigheter på den tiden att nå fram till den unga publiken. Det var först när jag släppte min första Ferlinskiva som jag upptäckte att jag fått en äldre publik. Då ökade medelåldern med säkert 20 år. Det var förvånande.

oförminskad energi och ger numera ett 60-tal konserter om året. – Man kan kanske säga att musiken varit och är min drog. Men den är också min försörjning. Jag är musiker och en musiker ska vara ute och spela. Att spela på Folkets Hus i Katrineholm ... jag kan faktiskt inte säga att det finns något som är större eller bättre än så. Det beror helt enkelt på vad som händer, där i stunden. Och den fångade Lasse Johanssons kamera den decemberkvällen. HENRIK WISING

* * * VID TIDEN FÖR luciavakan i Katrineholm gjorde

Rolf Wikströms Hjärtslag 160–170 spelningar per år. Hösten 1988 gick bandet i stå och lades ner. Men Wikström, snart 70, har fortsatt med

Wikströms musiker den kvällen var Kristofer Hansén, bas, Christer Eklund, sax, Ali Lundbohm, trummor och Lasse Olofsson, piano.

265

Cosmos 11 dec 1982: Sumpen Swingsters

Sumpens Swingsters grundades under tidigt 1970-tal av Lars ”Sumpen” Sundbom och spelade då traditionell New Orleansjazz. Lars ”Sumpen” Sundbom var på 1980-talet kyrkoherde i Floda. Bandets medlemmar har varit Lars ”Sumpen” Sundbom, trumpet, Christer ”Cacka”

266

Ekhé, trumpet, klarinett, saxofon och sång, Bob McAllister, trombon, steel pans och sång, Tord Larsson, sax och klarinett, Göran Schultz, piano och sång, Christer Wijkström, banjo, Nils ”Kulan” Rehman, bas och sång och Krister Ohlsson, trummor och slagverk.

267

Safiren 18 mars 1983: Pilsner

268

269

270

Pilsner var ett rockband från Katrineholm. Medlemmarna var Tibor Berki, gitarr och sång, Alf Galvensjö, gitarr och sång, Staffan Kjellström, bas och sång samt Sid Jordan, trummor.

271

272

Dazzet 30 april 1983: Sky High

273

”Det fanns ju en del inbokade spelningar ... det var synd att bara släppa dem” CLAS YNGSTRÖM om kris-sättningen av Sky High, Oraklet från

Katrineholm och glädjen att spela i band.

ÅR 1982 HADE VI lite internt tjafs i Sky High

där vi inte kom överens och då tyckte jag att vi lika gärna kunde upplösa bandet. I alla fall med den sättningen. Men det fanns en del inbokade spelningar och jag tyckte det var synd att bara släppa dem samtidigt som vi gav arrangörerna bekymmer. Parallellt med Sky High var jag med i en grupp som förutom mig själv bestod av Matts Tohver på bas och Bertil Jansson på trummor. Bertil är en jätteduktig trummis som vi kallade för ”Oraklet från Katrineholm”. Vi träffades när jag jobbade som lärare på Musikhögskolan i Göteborg. Matts var elev där och Bertil hängde där rätt mycket. Precis som många andra musiker för övrigt. Bertil ville väl spela så mycket som möjligt så det var ett bra ställe för att knyta kontakter. Vi började spela ihop rätt snart i ett band som vi kallade för Dovra. VISST ÄR JAG medveten om att Sky High på DET VAR EGENTLIGEN en instrumental fusion

trio. Men jag tyckte som sagt att det var synd att lägga ned bokningarna, så jag frågade Matts och Bertil om de också ville vara med och fullfölja Sky Highs uppdrag. De tyckte det var okej och vi höll på ett år med det, men var ju inte vad vi var avsedda för. Så Lasses bild är på ”kris-sättningen” av Sky High våren 1983, ett reservbetonat band som fullföljde sitt uppdrag innan Sky High gick vidare med en annan sättning.

274

många sätt är förknippat med mig som person, men å andra sidan så är det ett band. Det är därför det heter Sky High och inte Clas Yngströms Orkester. Jag gillar band och är uppvuxen med det sättet att spela. Vi har spelat med Sky High i 40 år, har gett ut över 20 plattor och den senaste jobbar vi med just nu. Vi spelar mest egen musik men grunden vi står på är fortfarande gitarrbaserad rock i Jimi Hendrix anda. MATS FREDRIKSSON

Sky High är en svensk bluesrockgrupp som grundades hösten 1978 av bland annat gitarristen Clas Yngström. Sedan starten har Sky High under årens lopp genomgått många olika skepnader. Från att från början varit ett renodlat coverband med större delen av Jimi Hendrix repertoar på låtlistan via ZZ Top-influerad boogierock i mitten av åttiotalet, har man hittat en egen stil som innehåller en blandning av soul, blues och rock.

275

276

Ă–stdals Hage 22 maj 1983: Amazulu

277

Amazulu var ett brittiskt ska/popband på 80-talet. Bandet nådde framgångar på engelska topplistan med fyra top-tjugo-hits. Störst succé gjorde To Good To Ber Forgotten 1986. Namnet Amazulu kommer från Zulu-folkets benämning på sig själva. Bandet startades av Rose Minor som var bandets sångerska och Sharon

278

Bailey som också var bandets manager. Alla medlemmar var kvinnor utom trummisen Nardo Bailey. Falcon Stuart, tidigare manager för X-Ray Spex och Adam and the Ants upptäckte Amazulu och hjälpte dem att marknadsföra sin första singel.

279

Ă–stdals Hage 22 maj 1983: Nomads

280

The Nomads är ett svenskt garagerockband, bildat 1980 i Solna. De ursprungliga bandmedlemmarna var Hans Östlund gitarr, Nick ”Nix” Vahlberg, bas/gitarr och sång och Joakim Tärnström, gitarr/bas. Flera olika trummisar var med första tiden. Med Ed Johnson på trummor spelade bandet in sin första skiva, singeln ”Psycho” 1981. Östlund och Vahlberg har varit med under hela bandets historia. Bandet blev, åtminstone till en början, antagligen mer känt utomlands än i Sverige med sin kompromisslösa gitarrbaserade rock. Bandet har sedan starten blandat covers med eget material. Antalet skivor är svårräknat men man har gjort över 20 album. Om man räknar singlar, nyreleaser, gästspel och blandskivor har bandet gjort över 100 titlar.

281

Djulรถomrรฅdet 20 augusti 1983: Musikfestival

282

283

284

285

”Det var Ett intensivt år” TOMAS ”SIRRE” SIRREWIUS om tre-ackords-rock i en

tvårummare med bad, kaffe med påtår och ojordade eluttag. HÅRDROCKSBANDET CHAINSAW bildades i

november 1982 och la ner i december året därpå. Medlemmar var Thomas ”Sirre” Andersson, bas/sång, Kalle Fernlund, trummor och Peter Rohdin, gitarr/sång.  – Ett intensivt år med massor av spelningar, berättar Sirre. VI SITTER PÅ Sultans konditori i Katrineholm –

återigen!  Det var nämligen här alla rockers hängde på 80-talet. Ett inrökt konditori med självservering av kaffe på ett bord mitt i lokalen.  Mycket påtår blev det säkerligen ... – Jag och Kalle spelade hockey ihop, fortsätter Sirre. Vi var polers. Bandet Chainsaw hade precis tagit form och de behövde en basist. Det blev jag. Jag hade spelat i några mindre projekt innan, så helt grön var jag inte.   – I början hette vi Trash, men sedan dök det upp ett annat band med det namnet och dess utom med ett skivkontrakt, så vi fick byta. Det var Peter som kläckte Chainsaw. Han hade rötterna i punken och tyckte väl att det lät fränt, flinar Sirre. Hur lät ni? Hade ni några förebilder?  – Det var tre-ackords-rock. Vi fick ofta höra att vi lät som Motörhead, ett band som vi alla tre gillade mycket. Det som var lite speciellt med Chainsaw var att vi delade på sången, Peter och jag. Vi hade helt olika röster. – Vår första replokal låg i ”Slakthuset” på Fredsgatan vid SKF, alldeles vid viadukten och järnvägsbron. Där repade flera band, men vi hade absolut den minsta lokalen. Sedan släppte kommunen till med ett hus som låg till vänster om gamla badhuset på stan. Det blev senare U-huset.  – Här fick vi en tvårummare med bad, skrattar Sirre.  Ett skönt häng! Här träffades vi sju da286

gar i veckan. Mycket snack och musiklyssnande, men inte alltid nödvändigtvis något rep. Minns du några spelningar?   – Ja, det blev en del det här enda året vi var aktiva. Första var i Panzardazzet, Södra skolan, februari -83. Vi soundcheckade dagen innan. Det kunde ha slutat riktigt illa den gången, säger Sirre och blir plötsligt allvarsam.   – Peter höll på att koppla gitarren till stärkaren. Den ena handen hade han på gitarrens hals, den andra på mickstativet … Uttaget var ojordat och han ”fastnade” när strömmen gick genom kroppen.  Först fattade vi inte vad som hände. Vi trodde förstås att han larvade sig som vanligt ... Men inte den här gången. Plötsligt ramlade han ihop på golvet, totalt avsvimmad.  Men spelningen blev av dagen efter. – Inspelningen i Stockholm av DuD-skivan ”3:an” var också en upplevelse. Vi hade två låtar med på den – Metal och Heroes call. Det var fränt att få vara med om en skivinspelning. – Vi var med på en spelning i Duveholms hallen under vårt verksamma år. Efteråt kom det fram en kille till oss och var helt lyrisk. Han tyckte vi var svinbra och lite udda. ”Ni måste komma till Stockholm och spela in en skiva. Farsan har skivbolag”, sa han. Han var grymt taggad, minns Sirre och skrattar.  Killen var Quorthon, Thomas Forsberg, sångare i gruppen Bathory. Ett band i den första vågen av black metal.   JA, CHAINSAWS KARRIÄR kunde ha slutat

redan innan första spelningen om inte Peter haft änglavakt i Dazzet.  Och karriären kanske kunde fortskridit om grabbarna antagit Quorthons inbjudan ... JESSICA IDSTRÖM

287

288

Duveholmshallen 15 oktober 1983: Chainsaw

289

290

291

Duveholmshallen 15 oktober 1983: Trash

292

293

294

Duveholmshallen 15 oktober 1983: Oz, Finland

295

DuD-arrangemang 1980–87 Föreningen DuD arrangerade många konserter. Den här listan över 1980–1987 gör inte anspråk på att vara komplett. Det finns ytterligare arrangemang som inte finns med här, exempelvis alla de mindre spelningar som anordnades mer eller mindre spontant; sådana som nämns i Mats Anderssons fantastiska text om punkspelningen i Bruntes Cafeteria. Några större arrangemang saknas säkert också liksom spelplatser. Men listan visar på det utbud som fanns och berättar också lite om den mängd arbete som lades ned för att göra Katrineholm till Rockholm.

1980 20 oktober 25 oktober 8 november 22 november 2 december 12 december 13 december

Ebba Grön, Dag Vag Garbochock, Spitfire Scendrag, Motvind Eldkvarn, Steve Dogg Group Gyllene Tider, Fast Finger Nitz Band Södra skolans Rockensemble, Kramp Rusty Nail, Zabba å Zlå Dag Vag, Raketerna, T-Shirts, Hin Håle

Safiren Safiren (?) Safiren Cosmos Safiren Dazzet

Docent Död, Rusty Nail Mörbyligan, De Äckliga Med Tung Gung KSMB, Spion 13, Zabba å Zlå Totte Wallin, Ström & Hasing Tant Strul, Pink Champagne, The Hålling Stånes Ebba Grön, Raketerna Rock Against Eko 1 Mikael Rickfors, Date-X Rock Against Eko 2 Date-X, Aragon, Steve Dogg Group Dave & The Mistakes, Frenchette Svartvitt, The Med Måtta, Sid & The Suckers Steve Naive, Maximillian Rythm Five Rusty Nail, Brocas Band KSMB, Rost, Date-X, Lolita Pop, Vondy, Maximillian Rythm Five, Steve Naive, Måla Jojje Röd, Scendrag KLO, Pete & The Beat Aston Reymers Rivaler Sniff ’n’ the Tears, Reidar Larsen Blues Band Ebba Grön, Eldkvarn Freestyle, Fast Finger Nitz Band Date-X, Frenchette Theatre Of Hate, Commando M Pigg Diestinct, Raketerna, Maximillian Rythm Five The Work, KSMB Reeperbahn, Rost, Enola Gay, Vondy, Maximillian Rythm Five

Safiren Tallåsskolan Dazzet Cosmos Dazzet Safiren

Duveholmshallen

1981 20 januari 27 januari 7 februari 13 februari 28 februari 3 mars 10 mars 4 april 11 april 24 april 2 maj 20 maj 8 juni 22 juli 22 augusti 16 september 18 september 9 oktober 23 oktober 29 oktober 7 november 15 november 22 november 26 november 12 december

296

Dazzet Duveholmshallen Safiren Stadsparken Östdals Hage

Tallåsskolan Duveholmshallen Duveholmshallen Safiren Dazzet Dazzet Dazzet Dazzet Duveholmshallen

1982 22 januari 11 februari 22 februari 23 februari 24 februari 26 februari 11 mars 20 mars 2 april 3 april 17 april 23 april 30 april 8 maj 15 maj 19 maj 30 maj 4 augusti 21 augusti 7 september 8 september 24 september 2 oktober 16 oktober 19 november 26 november 4 december 11 december

Wilmer X, Blodbusarna, Almost X-Models, Pete & The Beat Spitfire, Pete & The Beat, Heavy Metal Mania Riot Men Rolf Wikström med Hjärtslag Reidar Larsen Blues Band, Cocco, Veckans Tröst Svenne Peng & Hans Dränggäng, Crejmans 47 Dag Vag, Brocas Band Raketerna, Wax, Rusty Nail Eldkvarn, Blodbusarna Maximillian Rythm Five, Skandal, WC Minx, Tina Tarm, Linje Lusta, Dame Fortune Vacum, Picnic Boys, Moment 22 Kai Martin & Stick, Viva, Hard Days And The Bad Times R & B Band Date-X Rusty Nail Qrut, Skandal Lolita Pop, Almost, Blodbusarna Horst & The Lions, Pete & The Beat Perfekt Alibi, Linje Lusta, Problem, Vacum, Pilsner, Vackans Tröst Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band Objekt, WC Liverpool Extra Japop, Reggae Team, Vondy, Almost Blurt, Naturbarn Paragraf Pop Torch, XA, Black Magic Rolf Wikström med Hjärtslag, Docent Död, Sumpen Swingsters, Veckans Tröst

Dazzet

Safiren Duveholmshallen Dazzet Dazzet Cosmos

Östdals Hage Djulöbadet Safiren

Duveholmshallen

Cosmos/Safiren

297

1983 9 januari 14 januari 29 januari 4 februari 21 februari 23 februari 26 februari 11 mars 18 mars 25 mars 26 mars 9 april 15 april 30 april 7 maj 22 maj 30 maj 27 juli 11 augusti 20 augusti 31 augusti 23 september 15 oktober 4 november 11 november

298

Damernas Värld, Beatroots, Abraxas, Rastrid Almost Brända Barn, Diestinct TC Matic, Naturbarn Träskets Bröder, Trace, Magister Pervers Chainsaw, Glass, Moosehead Perfect Alibi, Fuckföreningen, Mansfront, Vagant Blodbusarna Veckans Tröst, Pilsner, Naturbarn, Brunsternst, Skandal, Horst & The Lions, Export Zzzang Tumb, Reeperbahn Chainsaw, Rastrid, Trace Commando M Pigg, Ny Dezign, Network Pilsner Sky High, Henry Bingo, Twist Off Rockskoleuppspelning The Undertones, Amazulu, Commando M Pigg, The Nomads, Chainsaw, Moosehead Tur & Retur, Chainsaw Veckans Tröst Skandal, Moosehead Ubangi, Lolita Pop, Docent Död, Henry Bingo Abraxas, Beatroots Skandal, Diskotek Trash, OZ, Chainsaw Meteors, KM i rock Vondy

Dazzet

Safiren

Dazzet

Dazzet Östdals Hage

Djulöbadet

Duveholmshallen

15 november 19 november 27 november 10 december

Tottas Bluesband Attentat, IS9, Banzai Unknown Gender, Veckans Tröst Helmer Bryd, Yardbirds, Tant Strul, Cocco

1984 28 januari 12 februari 25 februari 3 mars 24 mars 6 april 28 april 1 juni 6 juni 27 juni 11 augusti 29 augusti 5 oktober 27 oktober 8 december 12 december 28 december

Rock för snö, Pilsner m.fl. TC Matic, Horst & The Lions Strindbergs, Banzai, Abraxas, Kloak Blurt, Suggession Hansson de Wolfe United U-Lyx, Palyground International Lokalbandsgala, musikmässa Illongo, High Level Rockskoleuppspelning Onsdagskväll i Stadsparken All That Jazz, Dead Scouts, Beno Zeno & The Covers, Commando M Pigg, X-Age, High Level, Melody Onsdagskväll i Stadsparken Man Klan, Stygga Kyssar Hollywood Indians Wilmer X m.fl. Milwaukee Iron, Criminal Individuals, Boy Division Lokalbandsgala

Dazzet Safiren Dazzet Dazzet Duveholmshallen Dazzet Duveholmshallen Stadsparken Ormgropen Stadsparken Östdals Hage

Stadsparken Gersnäs Gersnäs Folkets Hus Huset Dazzet

299

1985 25 januari 8 februari 15 februari 23 februari 13 mars 16 mars 20 mars 27 mars 3 april 10 april 30 april 21 augusti 7 september 10 september 12 september 19 oktober 23 oktober 30 oktober 6 november 9 november 13 november 20 november 23 november 13 december 21 december 27 december

300

Katrineholmsmästerskap i rock Cabaré o Teaterskolan ”Pallar du?” The Dogs, Moosehead Hels, Trigger, Spitfire High Level Lix, Man Klan, Suggession X-Pants, Revenants Gordinis Mr Cranes R & B A-Bombs Shoutless Nashville Rebels, High Level Rolf Wikströms Hjärtslag Jan Wallgrens Färskvara, Constrictors All That Jazz, Suggession Clowman Jack, Camouflage Boom Boom Boys, Nashville Rebels Ramonas, Revenants Mooseheads, X-Pants Ojj! 600 Sven Jerrings, Constrictors Gordinis, Milwaukee Iron Stockholms Negrer, Sixten Redlös Nasa, Sven Jerrings, Fast Fingers Nitz Band, Kabaret- och teaterskolan, Suggession, Luciafirande Cabaré o Teaterskolan ”Spånarna på Green Hill” Brand, Dorian Grey, Zabba å Zlå

Cosmos Gosmos Cosmos Dazzet Huset Huset Huset Huset Huset Huset Dazzet Stadsparken Huset Huset Huset Huset Huset Huset Huset Folkets Hus Huset Huset Dazzet Folkets Hus Cosmos

1986 22 januari Wishbone Ash 1 februari DuD-mäst. 1, fyra band 8 februari DuD-mäst. 2, fyra band 22 februari DuD-mäst. 3, fyra band + Whoops 1 mars DuD-mäst. 4, fyra band + 3:e mannen 8 mars Hårdrockgala med två band 11 mars Susanne Alfvengren 16 mars Eldkvarn, Kajsa & Malena 22 mars Motvind 19 april Abcess Exil, Undertakers, Noble Matives 26 april Sator Codex, X-Pants 31 maj Teatergruppen AKUT 31 maj Moosehead, Sven Jerrings, Uncleans 11 juni Rockskoleuppspelning 16 augusti Vinylgala med sex lokala band 30 augusti Konsert med fyra lokala band 2 september Hypocondria och X-Pants 20 september Suggession, Noble Natives 30 september Basse Stefanz, Snake Sessions 25 oktober Sator Codex, Cortex, Noble Natives 28 oktober Rockcafé 7 november Zoo, All That Jazz, Underland 8 november Björn Afzelius 22 november Captain Spotlight, Pampush 2 december Rockcafé, Punch 11 december Cabaré o Teaterskolan, uppspel, teatersport 13 december Lucia 86: Freda’, Nashville Rebels, Pampush, Hypocondria

Safiren Huset Huset Huset Huset Huset Tallåsskolan Huset Duveholmsskolan Huset Huset Cosmos Huset Stadsparken Folkets Hus Björkviksparken Safiren Huset Safiren Huset Safiren Folkets Hus Tallåsskolan Huset Safiren Huset Folkets Hus

301

20 december 30 december

Cabaré o Teaterskolan: Extraföreställning Rockcafé: Electrocondria

Huset Safiren

Rockcafé: Dansdepartementet Disco: Trance Dance Teaterleksuppspelaning Rockcafé: Hijackers/Jaap & Jana Disco: Shanghai New Model Army Rockcafé: Snorre Viking Disco: Cataclysm Ratata Disco Rock-SM Regionsfinal Mikael Wiehe Sator Codex, Fem Snabba, 747, Noble Natives Disco, Aids-information

Safiren Safiren Huset Safiren Safiren Safiren Safiren Safiren Duveholmshallen Safiren Safiren Safiren Huset Safiren

1987 3 februari 14 februari 22 februari 24 februari 6 mars 10 mars 17 mars 20 mars 25 mars 17 april 25 april 29 april 30 april 2 maj

302

11 maj 30 maj 30 maj 15 augusti 18 september 19 september 29 september 2 oktober 22 oktober 30 oktober 6 november 8 november 17 november 12 december 12 december

Dansuppvisning Tears, Sven Jerrings Hippocondria, Teater ”Spegeln Sture” Noble Natives, Slammers, Private Road, Saigon, Horniman Band, Tjomps Bluesband Disco Chesterfield Kings, Slammers Rockcafé: Lizard Train Disco Lyres Dans: Discouppvisning Nina Letar Ufo, Rising Atomic Punks, ”Spegeln Sture”, Bröderna Gud Teaterlek: ”Fyra tjuvar och en skinka” L’amourder Teater: ”Kameran går” Squawk, Cataclysm

Huset Stadsparken Huset Östdals Hage Safiren Huset Safiren Safiren Huset Safiren Folkets Hus Folkets Hus Huset Cosmos Folkets Hus

303

KÄLLFÖRTECKNING I den mån de fakta som presenteras kring banden inte kommer direkt från skribenternas egna minnen, har hjälp hämtats från följande källor: Wikipedia: Motvind sid 59, Gyllene Tider sid 62, Dag Vag sid 67, Totte Wallin sid 90, Pink Champagne sid 95, Tant Strul sid 97, Raketerna sid 121, Ebba Grön sid 127, Aston Reymers Rivaler sid 145, Sniff’n’ the Tears sid 153, Eldkvarn sid 163, Freestyle sid 171, Theater Of Hate sid 176, Diestinct sid 183, The Work sid 187, Reeperbahn sid 193, Rost sid 197, Wilmer X sid 215, Vacum sid 230, Lolita Pop sid 239, Eva Dahlgren sid 250, Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band sid 257, Japop sid 258, Reggae Team sid 261, Sumpens Swingsters sid 266, Sky High sid 275, Amazulu sid 278, The Nomads sid 281. Bloggen Farbror Punk: Mörbyligan sid 79. Boken Ny Våg: Spion 13 sid 81, Date-X sid 173. Fast Fingers Nitz Bands egen Facebooksida sid 129. Blodbusarnas egen Facebooksida sid 219. Bloggen Folk & Fä: Svartvitt sid 137. Undefined Sounds: Frenchette sid 172, Tina Tarm sid 227. Vinylkoll.se: Linje Lusta sid 226. Punktjafs: Kai Martin och Stick! sid 234.

304