Sten A Olssons Kulturstipendium 2012

Sten A Olssons kulturstipendium 2012

2

0 INDE X

1

Förord

4

Michael Nilsson

6

Resestipendier på Mastersnivå

16

Cajsa von Zeipel

23

Mattias Nilsson

49

Ellen Hjalmarson

73

José González

93

Per Ivarsson

113

Per Agélii

135

Motiveringar

162

Curriculum Vitae

164

Mottagare av Sten A Olssons Kulturstipendium

170

2

FÖRORD

20 12

4 · Förord

sten a olssons stiftelse för Forskning och Kultur instiftades 1996, i samband med min fars, skeppsredare Sten A Olsson, 80-årsdag. Alltsedan starten för 16 år sedan har stiftelsen årligen utdelat utbildningsstipendier till lovande konstnärer, musiker och kulturutövare, som genom stipendierna fått en möjlighet att vidareutveckla och fördjupa sina konstnärskap. Mottagarna har i olika grad haft anknytning till Göteborgsregionen och Västsverige, något som väl stämmer överens med donatorns uttryckliga önskan att stödja och främja framväxten av ett dynamiskt och levande kulturoch samhällsliv i regionen.

Vid sidan av utbildningsstipendierna, som i dagligt tal kommit att kallas Stenas kulturstipendier, lägger stiftelsen stor vikt vid betydande satsningar riktade mot forskningsprojekt inom olika vetenskapliga discipliner. Det är dock aldrig frågan om driftsbidrag eller stöd för att hålla en verksamhet vid liv. Vad stiftelsen strävar efter är i stället att ligga steget före, att identifiera och spåra upp de nyskapande och dynamiska idéer och projekt där stödinsatserna kan komma till störst nytta.

Det ligger i sakens natur att det då är nödvändigt att ibland våga sig ut på okänd mark, att stödja just de gränsöverskridande och nydanande projekt som annars skulle riskera att stanna av.

Både vad gäller forskningssatsningarna och kulturstipendierna handlar det i hög grad om att rikta stödet till rätt person, till individer med

skaparkraft och vilja att utvecklas, till projekt som i ett längre perspektiv kan stärka den västsvenska regionens kreativa potential.

I årets katalog porträtteras, vid sidan av kulturstipendiaterna, professor Michael Nilsson, neurobiolog och rehabilteringsforskare och en av de ledande profilerna inom ramen för forskningsprojektet Kultur och hjärnhälsa, som under en femårsperiod 2008-2013 erhållit stiftelsens stöd i form av ett bidrag om 20 miljoner kronor.

Stiftelsens resurser vad gäller forskning har under nämnda femårsperiod främst riktats mot projekt inom tre huvudområden: Forskning rörande kultur och hälsa med särskild betoning på tvärvetenskapliga och multidisciplinära angreppsmetoder, forskning kring entreprenörskap och kommersialisering av forskningsresultat, samt projekt som syftar till att höja kvaliteten inom konstnärlig och humanistisk forskning och utbildning.

Ett exempel på det sistnämnda är finansiering av gästprofessurer vid de konstnärliga och humanistiska fakulteterna.

Bland de projekt som nyligen initierats med bidrag från stiftelsen kan nämnas Göteborgs universitets och Nationellt Centrum för Matematikutbildnings gemensamma forskningssatsning för att stärka och främja skolelevers kunskaper i läsning och matematik. Här samverkar forskare från olika områden med målsättningen att göra forskningen konkret användbar i undervisningssammanhang. Vår förhoppning är att denna satsning, liksom övriga, skall spridas som ringar på vattnet och komma till så stor allmännytta som möjligt

Madeleine Ol sson Eriksson Ordförande Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur

Förord · 5

MICHAEL NIL SSON Text Sara Michaëlsson Magnus Haglund

Rehabiliteringsforskaren och neurobiologen Michael Nilsson , professor vid Sahlgrenska akademin och tidigare F o U U-direktör på Sahlgrenska Universitetssjukhuset , tillträder i år sin tjänst som professor och direktör vid Hunter Medical Research Institute i Newcastle , Australien . Men banden till Göteborg klipps inte av.

– Min målsättning är att utvidga det internationella nätverket , ett flöde av forskare mellan Göteborg, Newcastle och andra relaterade lärosäten i Australien, säger Michael Nilsson. Jag lämnar inte , jag utvidgar bara min plattform och får ytterligare en spelplan .

6 · Michael Nilsson

när sten a olssons stiftelse för Forskning och Kultur 2008 gav ett anslag på 20 miljoner kronor till Center for Brain Repair and Rehabilitation vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, påbörjade Michael Nilsson, tillsammans med sina kollegor, en bred och multidisciplinär forskningsinsats för att fördjupa och öka kunskaperna kring hjärnans plasticitet, kopplingen mellan kultur och hjärnhälsa samt betydelsen av sinnesstimulans, aktivitet och miljöaspekter när det gäller hjärnans läkningsförmåga.

– När det handlar om pionjärområden av den här typen är riktat stöd utifrån helt avgörande, säger Michael Nilsson. Vi måste våga att satsa på gränsöverskridande och ny forskning för att kunna ta sprången, våga exponera oss för annan kunskap, för nya situationer och perspektiv. Det som kan mätas direkt är en sak, men de indirekta effekterna kan också vara betydande. Den translationella forskning som vi bedriver stimulerar också andra till att våga sig ut på ny mark, ta nya steg.

Regnet smattrar mot rutorna när vi sitter på bussen på väg till Bohuslän för att träffa Michael Nilsson i hans sommarbostad. Föräldrahemmets om- och tillbyggda sommarstuga ligger på toppen av ett backkrön med en dramatisk utsikt över vik och färjeläge. När vi kommer fram spricker himlen plötsligt upp efter skyfallet och solen glittrar i vattenpölarna.

– Sommarkopparna, säger Michael Nilsson och häller upp kaffe i blommönstrade koppar i tunt porslin med kaprifolmotiv. Det är tydligt att huset och omgivningarna betyder mycket för honom, en plats att återvända till var man än befinner sig i världen, full av minnen och berättelser.

Trots förestående flytt och ringande telefoner är Michael Nilsson avspänd och närvarande när han börjar att berätta om sin väg till forskning och de projekt som upptar hans tid just nu. Det märks att han är van att tala inför publik, van att formulera sina tankar så att andra än läkarkollegor och forskarkamrater kan ta till sig innebörden. Orden fly-

8 · Michael Nilsson

ter i ett snabbt och välformulerat flöde, men det finns inget inrepeterat eller färdigtuggat över hans berättelse, bara ett engagerat allvar.

– Rehabiliteringsforskning är fortfarande en eftersatt inriktning, trots att vi i dag vet att hjärnans plasticitet och förmåga till omformning och läkning är mycket större än vad vi tidigare har trott, säger Michael Nilsson. Denna kunskap betyder oerhört mycket för insatserna vid stroke och andra hjärnskador. Alla typer av intryck landar ju i hjärnan och den är på sätt och vis under ständig ombyggnad. Forskningen kring hjärnans återhämtning efter skada har ett brett perspektiv där man uppmärksammar och identifierar synergier och samverkanseffekter mellan olika instanser. Här kommer också stamcellsforskningen in, den har sannolikt en mycket stor potential, men vi har ännu så länge enbart begränsade kunskaper om detta område.

Michael Nilsson hejdar sig för ett ögonblick och fyller på våra kaffekoppar. Telefonen ringer och han ber vänligt att få återkomma en stund senare.

– Mitt intresse för vad så kallade berikade miljöer kan innebära för hjärnans läkningsprocesser och återhämtning väcktes redan under studieåren. Det började med att jag och min numera bortgångne gode vän och mångårige samarbetspartner, stamcellsforskaren Peter Eriksson, diskuterade med den kända neurologprofessorn Barbro Johansson i Lund, som tidigt intresserade sig för detta område. Hon var i många avseenden en pionjär och dessutom en fantastiskt inspirerande och generös person som i hög grad bidrog till att vi fortsatte att ägna oss åt dessa frågor. Vi började samarbeta, och litet senare började vi i Göteborg att arbeta med de djurmodeller som Barbro hade etablerat sedan tidigare.

En annan känd neurolog och strokeforskare, professor Christian Blomstrand i Göteborg, fortsatte att stimulera oss att utvecklas med denna inriktning. Christian är för övrigt också fortfarande starkt involverad i de olika projekt som vi driver inom ramen för »Kultur och Hjärnhälsa«.

Michael Nilsson · 9

Michael Nilsson fortsätter med att berätta om det numera välkända experimentet med friska råttor i berikade miljöer, en studie som vid det här laget citerats 400–500 gånger. Man lät friska råttor få leva i en så gynnsam och för dem tilltalande miljö som möjligt – stora burar, flera djur i samma bur, gott om möjligheter till lek och aktivitet, varierad föda. Resultatet blev tydligt mätbart. De »berikade« råttorna bildade nya nervceller som överlevde under lång tid i hippocampus. Och för att kunna vetenskapligt belägga sådant som i vissa avseenden kan tyckas självklart – att fysisk aktivitet, varierad kost, stimulerande sysselsättningar och tilltalande miljöer är viktiga och avgörande faktorer för såväl friska som sjukdomsdrabbade individer – krävs verifierbara data i stora material.

– Resultaten kan i vissa hänseenden vara överförbara till andra sektorer och vi har väl på sätt och vis krattat i manegen och lagt grunden för en forskning som tar in kunskap från andra områden än de rent medicinska, som undersöker betydelsen av till exempel musik, dans, rytm, men också grönområden, växtlighet och design i sjukhusmiljöer och rehabiliteringsprocesser, säger Michael Nilsson.

– Peter Eriksson och jag fortsatte under alla år att informera varandra om nya rön och utbytte ständigt erfarenheter. Det går inte en dag utan att jag saknar honom. När man arbetar i gränsytor mot andra forskningsområden är det viktigt att man har en öppen attityd till hur ett eventuellt samarbete kan utvecklas och att man hittar en terminologi som man kan mötas i. Det är oundvikligt att det blir en del kulturkrockar när forskare och specialister från helt olika områden möts, men om det finns en vilja att undervisa varandra och skapa begriplighet går det att komma vidare. Det är ofta i gränszonerna som det riktigt spännande och viktiga kan uppstå. Där det finns friktionsytor.

Det finns många exempel på olika samarbetsprojekt som Michael Nilsson är involverad i och det är alldeles uppenbart att en av hans

10 · Michael Nilsson

starkaste drivkrafter är tron på att människor tillsammans och i gränsöverskridande projekt kan uträtta så mycket mer än vad som skulle kunna åstadkommas i mer traditionellt slutna forskningsmiljöer.

– Man vinner så mycket på att mötas. Synergieffekterna och de ibland rent slumpartade upptäckterna är större än vad man kan tro. Det är dessutom nyttigt att vara tvungen att formulera sig så att det blir begripligt även utanför den innersta kretsen av insatta. Det är ibland svårt, men en spännande utmaning.

Vilken roll kan då till exempel musik, rytm och dans spela när det gäller rehabilitering och återhämtning efter hjärnskador?

– Det är ett mycket spännande område och numera finns det också en hel del referensmaterial av god kvalitet, säger Michael Nilsson.

Det finns till exempel danska studier som visar att musik kan ge en minskad risk för komplikationer hos patienter som har varit nersövda.

I Finland har man kunnat visa mätbara förbättringar hos strokepatienter som under rehabiliteringen fått lyssna på musik som de själva har valt och uppskattar. Det är klart att om man älskar klassisk musik och tvingas att lyssna på hårdrock blir effekten den motsatta. Musik kan stimulera och aktivera, men också vara till hjälp för vila, nedvarvning och läkning. Så fungerar ju musik för många, inklusive mig själv.

Den musikrelaterade forskningen omfattar flera olika projekt där man bland annat har börjat att undersöka kroppens autonoma reaktioner, det vill säga de icke-kontrollerbara effekterna av tempoförändringar, rytmförskjutningar, stämningsskapande element etcetera.

Liksom i övriga forskningsprojekt gäller det att kunna kombinera de okonventionella perspektiven och metoderna med ett vetenskapligt underbyggt synsätt och kunna visa upp verifierbara resultat. Först då kan forskningen leda någon vart och i förlängningen få praktiska konsekvenser. Michael Nilsson betonar återigen vikten av samarbete och internationell utblick.

Michael Nilsson · 11

– Det är bara så vi kan utvecklas som forskare och för en liten nation som Sverige är det den enda chansen att finnas med i frontlinjen.

På vissa håll i världen har brobyggandet mellan olika vetenskapliga områden kommit längre. I usa har forskare inom neurovetenskap och arkitektur börjat utforska gemensamma intresseområden. Något liknande äger rum här i Göteborg, bland annat inom ramen för projektet »Design med omtanke«, som initierats för att öka kunskaperna om hållbara, stimulerande miljöer inom vården och i offentliga rum. Inom de egna projektområdena undersöker man nu också sambanden mellan neurovetenskap och arkitektur, »neuroarkitektur«, för att kunna identifiera vilka komponenter och faktorer som stimulerar och underlättar återhämtning och läkande, vad som gör att en miljö upplevs som både rik och lugnande.

Det är återigen ett exempel på tvärvetenskaplig forskning där en rad grupper är inblandade. Läkare, psykologer, sjukgymnaster, formgivare, grundforskare, vårdpersonal, patienter och anhöriga är alla involverade på olika nivåer i de studier som inredningsarki-

12 · Michael Nilsson

Michael Nilsson · 13

tekten och professorn vid hdk, Kristina Sahlqvist, bedriver tillsammans med industridesignern Pamela Lindgren och Michael Nilsson.

Man är nu inne i ett skede där man försöker att definiera fältet snarare än att genast skapa konkreta testmiljöer. Det handlar om konceptuella beskrivningar av tänkta rum och miljöer, baserade både på egna undersökningar och redan etablerad forskning, som till exempel Roger Ulrichs klassiska arbete från mitten av 1980-talet (första gången publicerat i tidskriften Science, 27 april 1984), där han visade hur ivapatienter som kunde se ut mot naturen tillfrisknade betydligt snabbare än de som bara hade en tegelvägg att titta på.

Det är spännande att tänka sig att även en så extrem miljö som ett iva-rum skulle kunna se annorlunda ut, trots sin avancerade teknik och högteknologiska övervakning. En i grunden stressande och på många vis skrämmande miljö som kanske även den skulle kunna förändras till det bättre.

Och på Michael Nilssons nya arbetsplats i Newcastle har arkitekturens betydelse varit en självklar faktor i planeringen. Här fanns tidigt möjligheten att skapa ett forskningscentrum där grund- och klinisk forskning möts, en helt ny byggnad i direkt anslutning till sjukhuset.

De naturliga mötena och kontaktytorna mellan kliniker och forskare finns så att säga inbyggda redan från början.

– Flera av de modeller som vi har arbetat efter här i Göteborg, tar jag med mig till Australien, säger Michael Nilsson. Nu får vi ännu bättre möjligheter att förverkliga idéer och pröva dem i större skala.

Vi har bland annat genomfört en unik studie rörande effekterna av

14 · Michael Nilsson

berikad miljö på strokepatienter under rehabilitering. Resultaten ser mycket lovande ut och planerna är att utvärdera metodiken i ett större material inom kort.

Michael Nilsson trivs i Australien och känner sig hemmastadd efter 15 år av intensiv kontakt och pendlande mellan kontinenterna.

Han avslöjar att han till och med har skaffat sig en bil av det inhemska märket Holden.

– Det är en speciell känsla att veva ner rutan och släppa in de ljumma vindarna och samtidigt spela Neil Young, eller varför inte hemmasönerna ac/dc på hög volym. Neil Young är en favorit på många sätt, han är en intressant musiker som aldrig stannar upp utan fortsätter att utvecklas och överraska. Jag vet att han dessutom regelbundet ger konserter till förmån för handikappade barn. Han har ju själv flera barn med allvarliga handikapp.

Trots ett späckat schema och många uppdrag är Michael Nilsson inte sällan ute som föredragshållare för allmänheten.

– Ju äldre jag blir desto viktigare och mer givande tycker jag att det är att möta människor och om möjligt svara på deras frågor. Det finns en enorm hunger efter kunskap hos den breda allmänheten. Att få möjlighet att tala om sådant som man brinner för och mötas av en vetgirig, intresserad publik är en dröm för vilken folkbildare som helst.

Och gäller det stroke och andra typer av hjärnskador är det kunskaper som berör så oerhört många, såväl de drabbade själva som deras familjemedlemmar och närstående.

Michael Nilsson · 15

RESES TIPENDIER PÅ MAS TERSNIVÅ Text Sara Michaëlsson Magnus Haglund

hur får man vetenskapen och forskningen att bli gränsöverskridande i praktiken?

Vad kan man konkret göra för att det inte skall stanna vid vackra fraser och fromma förhoppningar? Hur underlättar man för unga människor att resa ut och lära känna nya forskningsmiljöer och sammanhang, för att därigenom bredda sitt kunnande, vidga sina vyer och knyta nya kontakter?

Det var några av de frågor som stod i fokus när Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur 2012 tog beslutet att under en femårsperiod årligen satsa en miljon kronor på resestipendier för kvalificerade studenter på masters- eller magisternivå. Det handlar om en långsiktig satsning där man varje år kommer att ge cirka fyrtio studenter möjlighet att resa ut och arbeta vidare med sin forskning i en internationell miljö.

16 · Resestipendier på Mastersnivå

Stiftelsens övertygelse är att det globala, internationella perspektivet utgör en allt viktigare del av såväl naturvetenskaplig, medicinsk som humanistisk forskning. Destinationerna för den första omgången stipendiater omfattar såväl europeiska som utomeuropeiska universitet och lärosäten. Sydafrika, Nepal och Kina hör, förutom usa och Storbritannien, till de länder dit stipendiaterna har sökt sig.

Varje student som reser ut har, oavsett disciplin eller forskningsområde, en potential att utöka sina kontaktytor och fånga upp nya spår och signaler. Förhoppningsvis kan detta i förlängningen bidra till att höja nivån och statusen inom den inhemska forskningsvärlden.

I likhet med övriga satsningar från stiftelsens sida är den västsvenska regionen prioriterad. De nya kunskaper, rön och kontaktnät som studenterna tar med sig tillbaka kan, både direkt och indirekt, gynna den västsvenska universitets- och högskolemiljön genom sina vitaliserande och kreativa effekter. Den internationella profilen förstärks och nya vägar öppnas för utbyten och samarbeten på både elev- och lärarnivå. Stiftelsen uppmuntrar också konkret tvärvetenskapliga initiativ, där till exempel två studenter från skilda vetenskapliga discipliner gemensamt formulerar en forskningsuppgift.

Resestipendier på Mastersnivå · 17

Resestipendiet från stiftelsen uppgår till omkring 25 000 kronor och utbetalas direkt till studenten. Det rör sig alltså om ett personligt stipendium med syfte att underlätta och möjliggöra en utlandsvistelse.

Det övergripande ansvaret för stipendiatens studietid utomlands åligger dock fortfarande den institution där studenten hör hemma.

Urvalet av studenter sker genom ett noggrant förfarande där såväl tidigare studieresultat, personlig lämplighet som det planerade forskningsprojektet/examensarbetet granskas och värderas. Studenterna som reser ut är försäkrade genom universitetet och det finns upparbetade rutiner för att säkerställa att de institutioner, företag eller organisationer som tar emot studenterna kan garantera att det finns tillräckliga resurser och möjligheter för respektive stipendiat.

Efter vistelsen ombeds stipendiaterna att lämna en kortare redovisning på svenska och engelska om hur tiden och medlen använts, samt, när examensarbetet är färdigställt, en kopia av detsamma.

I januari 2013 kommer man att samla stipendiaterna för en ceremoni och mottagning i Dicksonska palatset, där studenterna, under litet högtidligare och festligare former, får motta diplom och bevis på att de har genomfört sina projekt.

18 · Resestipendier på Mastersnivå

Följande fakulteter / institutioner är för närvarande kopplade till mastersprogrammen: sahlgrenska akademin Institutionen för neurovetenskap & fysiologi, där de prioriterade områdena är kultur och hälsa, samt hjärna och lärande. handelshögskolan Mastersprogrammen Innovation , Industrial Management & Knowledgebased Entrepreneurship. chalmers Masterprogrammet Management & Economics of Innovation. litteraturvetenskap / r eligionsvetenskap Områdena litteratur, idéhistoria & religion. psykologi Psykologprogrammet & programmet i missbruks- och beteendevetenskap.

Resestipendier på Mastersnivå · 19

CA JSA VON ZEIPEL MATTIAS NIL SSON ELLEN H JALMARSON JOSÉ GONZ ÁLEz PER IVARSSON PER AGÉLII 2012

CA JSA VON ZEIPEL

CAJSA VON ZEIPEL

Cajsa VON Zeipel Text Sara Michaëlsson Magnus Haglund

— Mina skulpturer fångar en millisekund i karaktärernas liv.

Jag ser fram mot att få fortsätta att följa dem och se vad som har hänt om tio år, säger konstnären Cajsa von Zeipel .

Mycket har hunnit hända sedan hon gick ut Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 2010 och när vi ses i slutet av september är det en dryg vecka kvar av hennes första separatutställning , »Lento Violento«, på Galleri Andréhn-Schiptjenko.

Stockholm , 2012

26 · Cajsa von Zeipel

i göteborg har konstmuseets besökare knappast kunnat undgå Cajsa von Zeipels gigantiska gipsskulptur Seconds in Ecstasy, där en strippa sakta snurrar upp och ner kring en stång. Verket skapades ursprungligen för konsthögskolans examensutställning våren 2010, som ägde rum i Nikesalen på Fredsgatan i Stockholm. Själva platsens karaktär var betydelsefull för det uttryck som Cajsa von Zeipel valde.

– Jag var tvungen att mobba ut segergudinnan Nike som stod där med sina utbredda vingar och helt dominerade rummet, säger Cajsa von Zeipel. Strippans ena klack var precis i nivå med Nikes avhuggna huvud och jag ville fånga upp och använda mig av den aggressivitet och känsla av fara som fanns i resten av rummet, med alla våldsscener och höjda svärd.

Att tala om platsspecifik konst är närmast en kliché i dagens konstsammanhang, men det är alldeles uppenbart att det i Cajsa von Zeipels fall är en konkret, fysisk realitet. Rummets betydelse och verkens inbördes förhållande, deras relation eller brist på relation till varandra, är avgörande.

Det blir mycket tydligt när vi gått uppför trapporna till galleriet och kommit in i lokalen. Besökaren konfronteras genast med en av utställningens två mansskulpturer, en långsmal figur med den talande titeln Runkballe. Liksom övriga skulpturer i rummen är den i ungefär 150 procents skala – tillräckligt nära normalstorlek för att undgå att betraktaren kan distansera sig, men också med en storleksförskjutning som ökar den ambivalenta obehagskänsla som skulpturen framkallar.

De två mansfigurernas placering i rummen markerar ett utanförskap, de finns med i periferin som passiva betraktare, utestängda från allt deltagande. Till skillnad från de flesta unga kvinnofigurerna är de barfota, som för att ytterligare markera deras underordnade position.

Skulpturerna har en märklig tyngdlöshet, trots sin storlek. De taniga och sköra kropparna är både aggressivt påträngande och ömtåligt sårbara, fångade i ett tonårigt övergångsstadium, ett kaotiskt och inte

Cajsa von Zeipel · 27

sällan plågsamt sökande efter identitet. Speglarna, som finns i rummen, blir betydelsebärande på flera olika nivåer.

Som uppenbara referenser till Narcissusmyten, men också som ett sätt att tvinga betraktaren att möta sin egen blick, att skärskåda sitt eget betraktande. De introvert inneslutna figurerna skyddas från att bli ensidiga objekt genom att skicka tillbaka betraktarens blick, stöta den ifrån sig.

– Den karaktär jag oftast arbetar med är en ung, mer eller mindre avklädd tjej, säger Cajsa von Zeipel. Att lämna henne passiv och förminskad, på det sätt som hon oftast är porträtterad i konsthistorien, vore tråkigt och oansvarigt av mig. Mitt arbete kretsar kring att förbereda objektet på betraktarens blick. Storleken är ett klassiskt sätt att markera makt och hierarki, att titta upp på något gör dig liten. Jag använder storleksförskjutningen så att du som betraktare snarare blir betraktad.

Allra tydligast blir detta i den del av galleriet där skulpturgruppen Bedscene är utplacerad på ett spegelgolv.

Några få trappsteg leder ner mot ett golv som för tankarna till en vattenyta, en bassäng där en stor isolerad skulpturö flyter i mitten. Tre kvinnofigurer, förbundna med varandra, men samtidigt frånvänt kontaktlösa, är inbegripna i akter som förefaller skildra lika mycket plåga som lust.

När galleriägaren Marina Schiptjenko kommer in för att hälsa med sin lilla hund i sällskap, stannar den gnyende vid nedersta trappsteget och vägrar att gå ut på spegelgolvet.

– Jag ville skapa en situation där den som betraktar är tvungen att betala ett pris, säger Cajsa von Zeipel. På vernissagen var det en hel del som skyndade sig bort från golvet när de upptäckte att man bokstavligen kunde se in under

28 · Cajsa von Zeipel

kjolarna på dem. På samma vis tvingar strippans roterande kring stången betraktaren att följa efter. För att kunna se henne måste man flytta efter hennes rörelser, inte tvärtom. Det är ett sätt att vända på, eller åtminstone synliggöra, maktförhållanden och hierarkier.

På den madrass som utgör skulpturgruppens bas ligger en ung tjej med ansiktet och överkroppen dolda av ett lakan.

– Det är faktiskt lakanet som är själva starten och utgångspunkten för hela skulpturgruppen, säger Cajsa von Zeipel. När jag var i Neapel för några år sedan besökte jag San Severokapellet och blev fullkomligt överväldigad av Giuseppe Sanmartinos marmorskulptur från 1753. Det är en skulptur i naturlig storlek, uthuggen ur ett enda block, där den nyss avlidne Jesus vilar under en tunn täckelse, ett tygskikt som får hans kropp att framträda ännu tydligare. Den gjorde ett oerhört starkt intryck på mig och jag bestämde mig för att försöka använda mig av ett täckande lakan, som samtidigt gjorde det som doldes ännu mer synligt.

Att göra stora, figurativa skulpturer, utmejslade i frigolit som täckts med det stärkande materialet jesmonite och ett ytskikt av vitt gips, är ett ganska oväntat steg om man ser på vad Cajsa von Zeipel har ägnat sig åt tidigare. Hon har arbetat mycket med installationer och scenerier, inte sällan i klubbmiljö.

30 · Cajsa von Zeipel

Cajsa von Zeipel · 31

– Under mina första fyra år på konsthögskolan jobbade jag med storskaliga installationer. Jag var inte intresserad av enskilda, överblickbara objekt. Jag kan fortfarande bli förvånad över att jag gör det jag gör. Jag och mitt konstnärskap är nästan litet nykära.

Vad var det som fick henne att pröva den här vägen, att börja med skulptur?

– Det var nog många olika faktorer, inte minst behovet av att hitta någon sorts motstånd i det jag skapar.

Det jag höll på med innan blev till slut för lätt, jag vill alltid vidare, vill utmana mig själv. Men skulptur är något som kommit till mig på ett sent stadium. Jag hade länge svårt att förlika mig med den typen av objektskapande konst. Den utlösande händelsen var utan tvekan min tid i Frankfurt, när jag var utbytesstudent under mitt fjärde år på Mejan, 2008–09.

– Tiden på Städelschule var en chockartad upplevelse på flera sätt. Jag var van vid den icke-hierarkiska och bekräftande atmosfären på Mejan och hamnade plötsligt i en miljö som var extremt hierarkisk, mansdominerad och karriärinriktad. Ett skyddande skal föll av och jag var enormt frustrerad. Jag kände mig både arg och tillbakadragen på ett sätt som jag aldrig varit tidigare. Ur krisen och ilskan föddes till slut ett starkt behov av att hitta ett eget uttryck. Jag som tidigare, i vad jag nu kan se som naiv omognad, förkastat föreställande skulptur, kände att det var där min utmaning låg. Här kunde jag hitta ett sätt att undersöka relationer och styrkeförhållanden mellan olika karaktärer och individer. Här kunde jag skapa något som skulle kunna fortsätta att utvecklas över tid.

32 · Cajsa von Zeipel

Cajsa von Zeipel · 33

Vi lämnar galleriet för att besöka Cajsa von Zeipels ateljé i närheten av Stureplan och bestämmer oss, efter att ha mötts av ett oväntat solsken, att promenera dit. Vi vandrar genom Vasastaden och Cajsa von Zeipel berättar om hur en stor del av utställningen på AndréhnSchiptjenko kom till under sommarens vistelse i Gnesta, som inbjuden gäst hos Art Lab. Art Lab Gnesta öppnades i oktober 2011 som en plats för produktion och presentation av samtidskonst. Det gamla bryggeriets lokaler har renoverats och omvandlats till ateljéer, verkstäder och projektrum. Här finns också ett ateljéprogram där konstnärer inbjuds att arbeta under en period.

– Det var fantastiskt, ett jättestort rum med sex meter i takhöjd och ljus från alla håll, säger Cajsa von Zeipel. Jag var deras första artist-in-residence och allt var inte riktigt färdigt än. Duschen fungerade till exempel inte, så varje morgon började med att jag gick ner till sjön och tvättade av mig gipsdamm och rester av fogskum. Det var väldigt fint att få möjlighet att helt gå upp i sitt arbete, isolerad från allt annat där ute på landet.

Vi närmar oss Stureplan och passar på att gå och titta på Cajsa von Zeipels gigantiska glasfiberskulptur Pretty Vacant som finns framför en av ingångarna till den nya konceptgallerian Mood, i hörnet Regeringsgatan-Mäster

34 · Cajsa von Zeipel

PRETT Y VACANT 2012 Glasfiberskulptur vid ingången till gallerian Mood i centrala Stockholm

” Jag vill alltid vidare ,

jag vill utmana mig själv .”

36 · Cajsa von Zeipel

Cajsa von Zeipel · 37

Samuelsgatan. Den minst av allt insmickrande skulpturen står med krökt rygg och långa ben i skyhöga platåskor. I sin nitjacka och trosor är hon både en tvetydig och androgyn Atlasgestalt som bär byggnaden på sina magra axlar, och en främmande, vilsegången karaktär som tycks vara raka motsatsen till Moods välanpassade, köpstarka kundkrets. Verket har sedan invigningen i mars 2012 snabbt blivit en turistmagnet och de smala underbenen och platåskorna bär spår av klättrande besökare.

– Jag har inte hunnit städa i ateljén, så där är väldigt rörigt, säger Cajsa von Zeipel, när vi går in genom porten på Birger Jarlsgatan och sedan letar oss fram genom byggnaden som innehåller flera ateljéer och verkstäder. På en hylla i den smala hallen står originalskorna till Pretty Vacant och ett parti av ett upp- och nervänt benpar står lutat mot en vägg borta vid ett fönster.

Vi går in i ateljén som hon delar med konstnären Tobias Bernstrup, som håller till i det yttre rummet. Längst in, i ett litet långsmalt utrymme, trängs frigolitskivor och påbörjade skulpturmodeller med ett referensbibliotek av konstböcker. Renässanskonst, prerafaeliter och barockens skulpturer står sida vid sida, täckta av ett fint lager gipsdamm. Här står också ett litet skelett och halvt dold under skyddsplast skymtar ett huvud i gips med blå marmoreringar.

– Jag funderar på att pröva med färg, men jag är fortfarande väldigt förtjust i det vita, säger Cajsa von Zeipel.

Det finns en avsiktlig, kvarlämnad råhet i Cajsa von Zeipels skulpturer. Ytan får inte bli för perfekt, spåren av processen och tillblivelsen

38 · Cajsa von Zeipel

skall finnas kvar. Det snabba sättet att arbeta blir också en metod för att undvika att fastna i en teknisk perfektion som fjärmar uttrycket.

– Den stora skillnaden i hur jag arbetar jämfört med tidigare är att jag nu känner mig inbegripen i ett samtal med traditionen, även om det inte var min utgångspunkt att kommentera konsthistorien när jag började att arbeta med vita, figurativa skulpturer. Men att som jag arbeta nästan uteslutande med feminina karaktärer, med en helt annan idealiserad anatomi än vad vi är vana att se inom klassisk skulptur, blir ju en kommentar vare sig jag vill det eller inte. Bernini är en absolut favorit. Vi får se var det hamnar på Göteborgs konstmuseum, men att utnyttja möjligheten att förhålla sig till Sergels byster känns lockande.

– Det finns för övrigt en blinkning till Bernini i titeln Seconds in Ecstasy, den stora strippan som står i skulpturhallen på Göteborgs konstmuseum. Jag tänkte på Berninis på många vis uppseendeväckande verk Den heliga Teresas extas, i Santa Maria della Vittoria-kyrkan i Rom. I Capella Cornaro, familjen Cornaros gravkapell, har han gjort en vit marmorgrupp framför en folie av gyllene strålar. Den föreställer Teresa av Avila som extatisk svävar på ett moln efter att ha blivit genomborrad av ängelns pil. Strippan i Seconds in Ecstasy fick bli symbol för den sexualitet som jag tycker är uppenbar i förhållandet mellan Teresa och ängeln. Mina favoritskulpturer är ofta många hundra år gamla och det jag försöker göra i min dialog med dessa konstverk handlar inte minst om att knuffa ner dem från museipodiernas skyddande skönhetskult och återge dem deras ursprungliga laddning.

Cajsa von Zeipel · 39

Cajsa VON Zeipel

” Min bästa böjgrej . Den är köpt i Frankrike eller Mexiko , jag letar alltid efter nya verktyg när jag reser någonstans eftersom de är svåra att hitta i Sverige. Jag har använt den till alla mina skulpturers ansikten, till detaljer som irisen i ögat , näsborrarna , tänderna och rynkorna på läppen. Den dagen den lilla böjen går av kommer jag att sörja i minst en vecka.

Jag får försöka få med mig nya redskap nästa gång jag går till tandläkaren , de använder samma typ av miniverktyg som jag. ”

40 · X

X · 41

Cajsa VON Zeipel

från vänster BEDSCENE 2012 frigolit , jesmonite , gips KING 2012 frigolit , jesmonite , gips SMOKER 2012 frigolit , jesmonite , gips

detta uppslag TJE JSPYAN 2012 frigolit , jesmonite , gips

följande uppslag , detalj KING 2012 frigolit , jesmonite , gips

BEDSCENE 2012 frigolit , jesmonite , gips

MATTIAS NIL SSON

Mat tias Nilsson

Mat tias Nil sson Text Sara Michaëlsson Magnus Haglund

– Är det okej om jag fortsätter med det här medan vi pratar ?

Jag måste skicka iväg det i dag .

Mattias Nilsson sitter vid ett långt bord i vardagsrummet med högar av ovikta cd kartonger framför sig . Kanske inte riktigt hur man tänker sig en skivbolagsdirektör , men så är Kning Disk inte heller något vanligt skivbolag .

Göteborg, 2012

52 · Mattias Nilsson

när mattias nilsson 2005 startade Kning Disk tillsammans med Dan Fröberg, letade han efter ett sätt att kombinera och väva samman musik, ljudkonst och design. Drivkraften var att skapa ett slags samlingsportal för många olika uttryck. En bok, en konsert, en film eller ett objekt. Allt handgjort i begränsade upplagor, noga utvalt in i minsta detalj, från papperskvalitet, typografi till förpackning. Det kompromisslösa kvalitetskravet vad gäller hantverket och den minutiösa omsorgen om detaljerna har funnits med från första början.

– Den hantverksmässiga delen är väldigt viktig, liksom att ha full kontroll över hela processen, säger Mattias Nilsson. Jag är nog rätt pedantisk i vissa avseenden och vill ha alla detaljer rätt. Förpackningen måste harmoniera med innehållet, lägga ytterligare en dimension till det hela utan att ta över. Den fysiska känslan är viktig.

Han stryker med fingertopparna över ett omslag med bokstäver i refief. En skiva, men lika mycket ett visuellt verk, ett konstobjekt.

– När jag började att skissa på Kning Disk runt 2002 fanns det bara cd-askar i ful plast. Kning Disk blev ett utlopp för min passion för musik och formgivning, en sorts svar på den frustration jag kände över att skivor och musik betraktades som slit-och-släng-produkter utan värde. Jag hade inte suttit här och limmat och vikt om syftet och drivkraften hade varit att tjäna pengar. Kning Disk vill verka för att höja skivans konstnärliga status, fungera som en motkraft i nedladdningseran, bli ett rum där hantverket och det unikas egenart lyfts fram.

Mattias Nilssons vanligtvis så milda och lågmälda framtoning har vid det här laget ersatts av ett glödande engagemang. Och utan den övertygelsen och passionen skulle det naturligtvis inte gå att driva en verksamhet som Kning Disk. Ser man på den omfattande och varierade utgivningen under de gångna sju åren, är det också tydligt att behovet av den sortens friare forum är starkt. Det är ingen tillfällighet att så många etablerade artister söker sig till Kning Disk när de vill ha större

Mattias Nilsson · 53

svängrum och frihet än vad de stora skivbolagen är beredda att ge. Anna von Hausswolff, Ebbot Lundberg och Titiyo är bara några exempel. Bland de senaste utgåvorna finns Andreas Söderströms och Johan Berthlings soundtrack till teveserien 30° i februari och konstnären Jockum Nordströms samarbete med musikern Joakim Åhlund, Hunden och paddan. Även om utgivningen är mycket blandad finns det en tydlig avsändare, något igenkännbart som också skall vara en garant för hög konstnärlig kvalitet och integritet.

– När du ser att det står Kning Disk på baksidan skall du inte bli förvånad. Omslagen är själva basen. Jag gör dem för hand, från början till slut. Den grafiska designen, valet av typsnitt, illustration, tryck, tillskärning, passning, montering, limning och paketering.

Jag är väldigt fascinerad av gamla träsnitt och äldre litografier och arbetar med gammaldags tekniker som screentryck, prägling och traditionell off-set.

54 · Mattias Nilsson

– Det är märkligt, säger Mattias Nilsson och hejdar sig för ett ögonblick, men när det blir stressigt och pressat och saker och ting hakar upp sig eller går fel, då är det absolut bästa sättet för mig att gå ner i varv att helt enkelt sätta mig ner och vika eller limma eller var jag nu befinner mig i processen. Det är något lugnande med det metodiska, med själva upprepningsmomentet, kunskapen som sitter i fingrarna, det konkret handfasta. Jag känner en stark samhörighet med en figur som William Morris, som ville höja hantverket till en konstart i sig.

Men inom skivbranschen går det inte att hävda betydelsen av det unika, hantverksmässiga och handgjorda på samma sätt som exempelvis en glaskonstnär kan.

– De flesta är beredda att betala mer för ett unikt, munblåst glas än för ett industriframställt, men när det gäller skivor är det en annan sak. Jag vill ju också nå ut med mina produkter och kan inte ta för mycket betalt.

Jag arbetar efter Sune Nordgrens devis: »Elitism för folket«, säger Mattias Nilsson, halvt på skämt, halvt på allvar.

56 · Mattias Nilsson

Mattias Nilsson · 57

Vad är det som gör att ett skivomslag blir bra?

– När musiken och bilden vävs samman till ett. Färgerna, diset, blicken, typografin, säger Mattias Nilsson och pekar på Impulseutgåvan av John Coltranes Ballads, som står lutad mot väggen ovanpå en hylla.

– Mitt eget skivsamlande har förstås betydelse i sammanhanget. Den där speciella, nästan högtidliga känslan när man viker upp ett lp-omslag för första gången och studerar texten och illustrationerna samtidigt som man lyssnar på musiken. Allt blir en helhet. Jag har förresten sett på nätet att det finns de som har fotograferat sina samlingar av Kning Disk-utgåvor och skapat någon sorts pussel, det känns ju rätt kul.

Om du skulle välja ut något ur din stora utgivning som du känner dig riktigt nöjd med ?

– Det är många utgåvor som jag är glad och stolt över, men om jag skulle lyfta fram något särskilt projekt så kommer jag just nu att tänka på den här, säger Mattias Nilsson, och plockar fram en låda i naturbrun kartong med titeln Hälsningar från skogen i tunt utdragna

58 · Mattias Nilsson

versaler. Det är filmaren Mikel Cee Karlssons dokumentär om sin pappa samt ytterligare några personer som han följde under ett antal år. Ljudspåret till filmen inleds med Jan Lindblads visselversion av »Entonigt ringer den lilla klockan« och här ingår även musik av bland andra José González och Hans Appelqvist. Lyfter man av locket på den sinnrikt konstruerade, men sobert enkla lådan ligger där först en bok med färgfotografier från filmen och under den en cd-skiva. Fotografierna ställdes även ut på konsthallen i Varberg.

– Musiken och filmen blev en sorts arkiv på ett väldigt lyckat vis, säger Mattias Nilsson.

Det där med arkiv leder oss rätt osökt över till ett annat spår i din verksamhet, nämligen ditt arbete med att digitalisera vissa av Öyvind Fahlströms verk. Kan du berätta hur det började?

– Jag gick på datakonstprogrammet i Skövde, en treårig utbildning. Min b-uppsats bestod av en hemsida med Öyvind Fahlströms verk. Strax efter att jag hade lagt ut den på nätet hörde hans änka Sharon av sig och undrade var jag hade fått tag på bilderna. De hade jag hittat i documenta x:s utställningskatalog från 1997. Jag visste inte riktigt hur hon skulle reagera, men det slutade med att hon frågade om jag ville börja att arbeta med henne och digitalisera flera verk. Jag blev webbmaster på hemsidan och fortsatte att överföra spelmålningarna, multiplarna och poesin i digitala format. Jag reste även med Sharon till olika utställningar över hela världen, som någon sorts digital hjälpreda och allmän hantlangare. En ganska märklig upplevelse på många vis.

Mattias Nilsson · 59

Fingertoppsk채nsla och noggrannhet.

Handen i arbete.

– 2002 sökte jag till hdk i Göteborg och kom in på masterutbildningen.

Det var vid den tiden som tankarna på Kning Disk som ett experimenterande förlag eller ett slags smedja började att ta form. Men jag måste erkänna att jag trots all min utbildning i mycket känner mig som en autodidakt. Jag gör saker och ting på mitt eget vis och bryter nog mot många regler.

Du har en nästan osannolikt stor utgivning för ett enmansbolag och har hittills i år redan givit ut 15 skivor. Inom kort kommer Kning Disks katalog att passera 100-strecket. Hur är det möjligt?

– Är det något jag skulle önska är det att jag hade mer tid för varje artist. För mig handlar det i hög grad om en ömsesidig relation – det jag gör skall också ge något tillbaka till artister. Därför känns det till exempel extra roligt när Anna von Hausswolff i sitt tack på den senaste skivan skriver: »Believer Mattias Nilsson for being much more than a label manager«.

Kning Disks katalog har förändrats och utvecklats en del under de här sju åren. Det finns en väldig bredd i utgivningen numera.

– Det är så jag vill det skall vara. Att det skall finnas plats för sådant som i alla fall potentiellt skulle kunna spelas i radio, inte bara experimentell musik utan ganska mycket pop, sådant som jag själv gillar.

Samtidigt är du en av mycket få som ger utrymme åt ren instrumentalmusik. De stora bolagen är sällan intresserade av det.

– Det har ju visat sig att det inte bara är Anna von Hausswolffs skivor som slagit igenom stort. Även utgåvorna med filmmusik, såväl Farväl Falkenberg, Man tänker sitt som 30° i februari, har hittat många lyssnare.

Till sist: Vad betyder Kning Disk, var kommer namnet ifrån?

– Disk betyder skiva på esperanto och Kning är ett påhittat ord.

Det smakar gott i munnen och låter bra när man uttalar det.

Mattias Nilsson · 65

Mat tias Nil sson

” Det finns säkert knivar som kostar flera tusen, men den här tror jag att jag har köpt på Clas Ohlson.

Ett fem-pack för 65 kronor. Jag använder den för att renskära raka linjer med linjal, alltid ett ark i taget.

Handen samspelar med knivbladet och linjalen i en sorts automatisk , repetitiv rörelse . Det finns något både rogivande och befriande i dessa manuella upprepningar. ”

Mat tias Nil sson

DU LENIN Åke Hodell box med usb-minne 99 exemplar

FABRIC OF WONDER BLESSING 7"- vinylsingel 350 exemplar

HÄL SNINGAR FR ÅN SKOGEN MIKEL CEE KARLSSON soundtrack v / a , cd / b ok 499 exemplar

Mat tias Nil sson

30° I FEBRUARI Andreas Söderberg , Johan Berthling cd-utgåva 999 exemplar SKINNSK ATTEBERG Erik Enocksson , Jesper Ganslandt dvd 499 exemplar

ELEPHANT AND CAS TLE Matti Bye , Mattias Olsson Martina Hoogland Ivanow screentryckt box med vinylskiva fonografcylinder 14 fotografier 22 exemplar

ELLEN H JALMARSON

Ellen Hjalmarson

ELLEN H JALMARSON Text Sara Michaëlsson Magnus Haglund

Tillvaron för de flesta frilansande unga musiker är präglad av korta inhopp och mycket resande. Violinisten Ellen Hjalmarsons vardag utgör inget undantag . En veckas orkesterjobb i Kristiansand, några dagar i Oslo , litet stråkpålägg i någon studio , en period med Göteborgssymfonikerna.

— Det är en sorts nomadtillvaro som bygger på att man kan hantera nya miljöer och okända människor . Det kan vara ansträngande förstås, men också spännande och roligt. Är man öppen och receptiv kan man lära sig hur mycket som helst.

Göteborg, 2012

76 · Ellen Hjalmarson

när vi träffas har Ellen Hjalmarson och Sjöströmska stråkkvartetten, som hon var med och bildade 2007, just beslutat att gå skilda vägar.

– Det känns naturligtvis kluvet på många sätt, jag älskar bägge uttrycksformerna lika mycket. Den intima lyhördheten när fyra röster möts, det ömsesidiga lyssnandet som är kammarmusikens själva förutsättning och den mäktiga upplevelsen av att vara en del av något större, som spelet i en symfoniorkester innebär. Vi bildade Sjöströmska kvartetten sommaren 2007 och samma höst åkte jag till Oslo för att gå en tvåårig masterutbildning vid Norges Musikhøgskole. Eftersom vi alla fyra var frilansare gjorde vi konserter när det var möjligt, under sommaren, vid påsk och jul. Repertoaren omfattade såväl kända kammarmusikklassiker som nyskriven musik och vi var alla öppna för samarbeten över genregränserna.

Några av våra stora inspirationskällor är Vertavokvartetten och violinisten Øyvor Volle, som också varit vår lärare och mentor, samt den franska kvartetten Quatuor Debussy. Vi var nere i Frankrike vid flera tillfällen, både för att själva ta lektioner och för att ge konserter.

Vårt samtal har börjat vid ett kafé som visar sig vara stängt för säsongen och vi har promenerat vidare för att leta reda på något lämpligt ställe där vi kan prata i lugn och ro. När vi slår oss ner passar vi på att fråga Ellen Hjalmarson vad det var hon hade i hörlurarna när vi kom.

– Åh, det var Klabbes Bank! Jag kan drabbas av riktig Klabbefeber, säger Ellen Hjalmarson och lovordar entusiastiskt frihetskänslan och klangrikedomen hos den genreskyende jazzensemblen från Göteborg.

Du har själv spelat många olika instrument förutom violin, bland annat elbas, elgitarr och piano. Du har dessutom spelat fiol i helt andra sammanhang än klassiska, till exempel med Jens Lekman, Fibes, Oh Fibes och Sarah Riedel. Berätta litet om din bakgrund?

– Jag kommer inte från någon musikerfamilj, säger Ellen Hjalmarson, men jag var väldigt tidigt intresserad av musik och mina föräldrar såg till att ta tillvara på det intresset. Det fanns en hel låda med

Ellen Hjalmarson · 77

kassettband med klassisk musik, från min morfar, och de älskade jag att lyssna på. Jag började att spela fiol när jag var sex år, på musikskolan Linnéstråket. Efter några år började jag att ta lektioner för Elsie Börjes, som då var 1:a violinist i Göteborg Symfoniker. Sedan gick jag i musikklass på Flatåsskolan och spelade massor av olika instrument och deltog i mycket ensemblespel. Intresset för att spela och öva hölls också vid liv genom folkmusikkurser på somrarna. Jag har varit med i många olika ungdomsorkestrar genom åren. När jag började på Hvitfeldtska gymnasiets musiklinje hade jag faktiskt elbas och jazzpiano som huvudinstrument, men fortsatte att ta fiollektioner privat, för Marja Inkinen Engström, stämledare för 2:a violinerna hos Göteborg Symfoniker. Jag tyckte att det var tufft med en tjej som spelade elbas, men nu står den mest orörd därhemma, det är svårt att få tid för allt.

Samtidigt gav det ju dig en bredd och inblick i andra sammanhang, en tillgång till ett helt annat idiom. Det måste vara en viktig erfarenhet att ha med sig?

– Man har rötter och fötter i många olika världar, säger Ellen Hjalmarson. Förmågan att lyssna skärps, men är det något som jag skulle vilja förbättra är det min improvisatoriska ådra. Det är lätt att bli notbunden som klassisk musiker. Jag tror överhuvudtaget att det

78 · Ellen Hjalmarson

kan vara nyttigt att byta funktioner och positioner. I Sjöströmska kvartetten bytte vi ibland roller med varandra och växlade mellan vem som spelade 1:a och 2:a violin. Det kan bli oväntade och positiva effekter när man låter olika egenskaper komma i förgrunden.

Experimentlustan och mångsidigheten har kommit väl till pass i flera av de projekt som Ellen Hjalmarson har varit involverad i.

Tillsammans med Sjöströmska kvartetten och sångaren Alexander Lövmark har hon till exempel turnerat med en lätt omarbetad version av Elvis Costellos The Juliet Letters, ett musikverk som Costello ursprungligen skapade tillsammans med The Brodsky Quartet 1993, och som han själv har beskrivit som »en sångcykel för stråkkvartett och röst. Det är ingen rockopera. Det är någonting annat och nytt.« Man ändrade den ursprungliga låtordningen på skivan för att få fram en mer scenisk berättelse, med en tydlig röd tråd. Själva sångerna framfördes på engelska, men föreställningen, som regisserades av Svante Grogarn, innehöll också kortare, talade inslag, översatta till svenska.

Ellen Hjalmarson berättar om sin förvåning när hon i efterhand såg en filmupptagning av uppförandet och själv var övertygad om att hennes talade insats hade pågått i en evighet. I själva verket visade det sig vara ett mycket kort inpass. Insikten om den subjektiva upplevelsen

Ellen Hjalmarson · 79

Flexibilitet och anpassningsförmåga är viktiga egenskaper för en frilansande musiker. ”Man måste klara av att släppa sina rutiner och kunna sova på de mest skiftande ställen.”

80 · Ellen Hjalmarson

av tid och hur förstärkningen av ögonblickets intensitet kan förändra och förvandla det som framförs, blev en viktig upptäckt.

Ett annat udda projekt med kvartetten var när de i augusti 2011 fick uruppföra tonsättaren Reine Jönssons stråkkvartett Liisas svärdsdans, ett beställningsverk från Sveriges Radio, P2. Dagen före uruppförandet genomfördes en sorts interaktiv workshop. Publiken fick, med hjälp av lånade mobiltelefoner och en specialprogrammerad app, vara med och påverka det musikaliska förloppet genom att välja mellan 72 förberedda fragment. Den musik som framfördes var alltså delvis tillkommen i samarbete med åhörarna, som fick en ny och aktivare roll.

– Det var en märklig upplevelse att sitta och spela med en skärm framför sig där det plötsligt, medan man till exempel framförde fragment 37, kunde dyka upp ett önskemål om nr 63. Det gällde verkligen att kunna ställa om snabbt, säger Ellen Hjalmarson.

På Jens Lekmans skiva från 2007, Night Falls Over Kortedala, medverkar du på nästan alla spår. Hur gick ni tillväga när du skulle göra stråkpåläggen, var stämmorna skrivna i förväg?

82 · Ellen Hjalmarson

Ellen Hjalmarson · 83

– Nej, nej, säger Ellen Hjalmarson. Vi brukade hålla till hemma hos Jens och så sjöng han något och sade »så här kanske det skulle kunna låta?« Då testade jag att spela det och noterade för att komma ihåg och så lade vi slingan i en massa olika oktaver och stämmor. Det var ett väldigt trevligt gäng att jobba med.

Du hade Per Enoksson, konsertmästare hos Göteborgs Symfoniker, som lärare under dina fyra år på Musikhögskolan här i Göteborg.

Berätta litet om den tiden.

– Det är enormt inspirerande och en stor förmån att ha en så framstående musiker som lärare, säger Ellen Hjalmarson. Med Per lärde jag mig, förutom tekniken förstås, att försöka bli självständig, att våga lita på mig själv. Med honom kunde jag bolla idéer och pröva mig fram.

Han är en så öppen och lyssnande musiker och det märks även när han sitter i orkestern, han kommunicerar hela tiden med sina medmusiker.

Men det är också ett av Göteborgssymfonikernas kännemärken, att så många i orkestern har en sorts kammarmusikalisk känslighet och spelar med varandra. Här är det få som begraver sig i sina notblad. Så är det inte överallt, faktiskt.

När du sedan kom till Oslo fortsatte du för Peter Herrestahl, en erkänd och mycket uppskattad pedagog. Vad har åren i Norge betytt för dig?

84 · Ellen Hjalmarson

– Jag trivdes fantastiskt bra och känner mig väldigt hemma i Oslo. Norrmännen satsar mycket på sin musik och det finns ett levande, pågående samtal som är synnerligen vitalt. Jag var omgiven av klasskamrater som jag tyckte var mycket duktigare än jag själv rent tekniskt, men det var en lärorik tid där prestige, prestation och konkurrens faktiskt inte stod i förgrunden, utan själva uttrycket. Att behärska redskapet var ju så att säga redan en självklar förutsättning. Det var befriande på många vis och atmosfären var generös, man unnade varandra den framgång man fick och hade inte känslan av att bli rangordnad. Det är verkligen roligt att få komma tillbaka och frilansa i Oslofilharmonien eller Norges Radioorkester, kork.

Hur ser du på framtiden? Vilket blir ditt nästa steg tror du?

Kommer du att fortsätta att röra dig mellan de olika världarna?

– Ja, det tror jag, svarar Ellen Hjalmarson, men det är viktigt att ta vara på möjligheterna som stipendiet ger mig och söka mig ut. Nu kan jag förverkliga drömmen om att resa iväg och ta lektioner för riktigt bra lärare, att fokusera på min egen utveckling. Som musiker blir man aldrig »färdig«, man går inte från jobbet och tänker: Jaha, nu var det klart. Att vara bred och mångsidig är nog bra på många sätt men nu har jag chansen att spetsa till mig.

Ellen Hjalmarson · 85

Ellen H jalmarson

”Min fiol är som stämbanden för en sångare , den är en förlängning av min egen röst. Relationen blir förstås mycket personlig när man spelar och övar nästan varje dag.

Ibland kärvar det och vi är inte alls sams. Men oftast är vi väldigt goda vänner och har gjort många nya upptäckter tillsammans , upplevt roliga möten och inspirerande konserter .”

Ellen H jalmarson

Ellen H jalmarson

Büde penna och dator är viktiga redskap i instuderingsarbetet .

JOSÉ GONZ ÁLEz

José González

JOSÉ GONZ ÁLE Z Text Sara Michaëlsson Magnus Haglund

— Hallå ! Här är det !

José González hänger med halva överkroppen ut genom köksfönstret och ropar till oss medan vi irrar omkring mot fel ingång på en av Hagas blomstrande innergårdar.

Gitarristen och sångaren José González är hemma i Göteborg och arbetar med nya låtar. Det är material avsett både för den egna solokarriären och musik för bandet Junip, där José González är en av medlemmarna.

Göteborg , 2012

96 · José González

– det känns som någon sorts kreativ nystart, säger José González när vi har slagit oss ner runt det stora köksbordet. Det är svårt att få och tid ro att skriva när man är ute på turné.

Och turnerandet har periodvis varit mycket intensivt, med spelningar över hela Europa, i Asien, usa och Latinamerika. Efter det svenska genombrottet 2003 och det stora internationella genombrottet 2005, följde fyra år av i stort sett konstant turnerande. José González särpräglade och omedelbart igenkännbara sound talade till en stor publik, trots sitt stillsamma uttryck. Det skickliga gitarrspelet, på ett nylonsträngat klassiskt instrument, kombineras med sinnrika melodilinjer och en mjuk, men distinkt sångröst som snabbt letar sig in i lyssnarens medvetande. Det verkliga genomslaget kom med José González version av The Knife-låten »Heartbeats«, som senare även figurerade i en reklamfilm från Sony.

– Jag lyssnade mycket på den hemma och det var kul att göra något som just hade kommit ut och spelades mycket. Att göra en cover kan vara både en kärleksfull hyllning och en självvald utmaning att hitta ett eget uttryck. Så är det till exempel med mina coverversioner på Joy Divisions »Love Will Tear Us Apart« och Massive Attacks »Teardrop«.

Om vi backar litet och tar det från början. Du är född 1978 här i Göteborg, men dina föräldrar hade två år tidigare flytt från militärdiktaturens Argentina med din då nyfödda storasyster. Vad har din bakgrund betytt för dig, rent musikaliskt?

– Det var ganska mycket musik hemma, även om ingen spelade något instrument, säger José González. Min pappa sjöng ofta och gärna och det var förstås en hel del latinamerikansk musik, bossa nova, Silvio Rodriguez och andra sångare och trubadurer, men också till exempel Beatles. Ett brett och öppet lyssnande. Själv spelade jag bas i ett punkband och åkte en del skateboard, samtidigt som jag började att lära mig klassisk gitarr. Jag gick ett par år hos en privatlärare i klassisk gitarr,

José González · 97

fast jag från början hade tänkt att lära mig jazzgitarr. Det var min lärare inte intresserad av och jag tyckte väl att jag lika gärna kunde pröva klassisk gitarr i stället. Det är inget som jag har ångrat.

På vilket sätt har du haft nytta av din klassiska bakgrund ?

– Tekniken är väldigt viktig, säger José González.

När du väl behärskar den blir friheten så mycket större.

Då kan du till exempel få en gitarr att låta som två. Jag tänker inte i ackord när jag gör låtar, utan oftast i basgång, arpeggio och melodi. Vikten av tålamod och noggrannhet är lärdomar som jag har tagit med mig från de åren.

Du har parallellt med solokarriären fortsatt att uppträda med Junip. Hur startade det hela?

– Elias Araya och jag har känt varandra sedan vi var sju år gamla och spelat tillsammans sedan 14-årsåldern. Vi är som bröder. Elias har gjort alla omslag till skivorna och har gått på konstskolor i Finland och Norge. Tobias Winterkorn lärde vi känna när vi bildade Junip 1999.

Hur skulle du beskriva Junip?

– Det är en blandning av stilar, så det är litet svårt att säga. Ljudmässigt kanske vi ligger nära 1960- och 70talen, men stilmässigt blandar vi alla tider. Det är influenser från en massa olika håll; folkrock, krautrock, new folk.

En hel del akustisk gitarr, kombinerat med syntar, bas, percussion och flöjt. Det är roligt att göra musik med andra, kul att utvecklas tillsammans. Hela vår estetik handlar om att göra saker själva, allt behöver inte vara oklanderligt perfekt för att vara bra. Jag hyllar fortfarande något slags lo-fi-ideal.

98 · José González

” Jag spelar alla möjliga instrument .

Tumpiano till exempel .”

100 · José González

Samtidigt är du själv väldigt noga med de små detaljerna. Ser du någon koppling mellan ditt sätt att skapa musik och din naturvetenskapliga bakgrund? Du höll ju på att doktorera i biokemi när genombrottet kom.

– Det skulle vara det metodiska och strukturerade i så fall, tålamodet att leta efter rätt ton på rätt plats, säger José González. Jag är ganska långsam i vissa skeden, men ibland kan det faktiskt vara nödvändigt för att få fram den där renheten som ger plats åt lyssnaren. Det är inte detsamma som att det måste vara kliniskt och prickfritt, tvärtom kan litet skavanker och spelfel vara bra. Det har till och med hänt att jag har lagt till brus i efterhand.

Berätta mer om den där långsamheten, vad den innebär?

– Dels handlar det om att jag är långsam med texterna. Musiken kommer alltid först, sedan melodin och till sist texten. Det är svårt med texter. Jag varken kan eller vill vara någon berättare utan försöker att skapa texter som är mångbottnade och poetiska – tidlösa i bästa fall.

Jag kan bli väldigt petig. När man jobbar ensam är det lätt att fastna i detaljerna. Men det finns fördelar med det också. Vissa artister som jag gillar har jobbat på just det sättet, till exempel den egensinnige Arthur Russell eller lo-fi-gruppen The Microphones. Man kan följa sina egna sidospår och ibland hamna på ett helt nytt och oväntat ställe.

102 · José González

Har ditt sätt att jobba ändrat sig sedan du började?

– Tekniken gör att skapandet förändras, säger José González. En laptop är så snabb och ger omedelbart större frihet. Samtidigt vill jag gärna göra en gitarr- och sångskiva till, med sparsmakad teknik. Med Junip är det mer jammande, mindre kontrollerat. Jag spelar på alla möjliga instrument. De här till exempel.

Vi lämnar köket och går in i vardagsrummet där José González tar fram ett litet tumpiano och olika flöjter. En mikrofon av hög kvalitet hör också till de senaste förvärven.

– Just nu är jag inne i en väldigt kreativ fas och har fler låtskisser än vad jag kan ta vara på. Jag är kanske litet mer avslappnad i mitt skapande nu, mer lekfull. Det har nog med säkerhet att göra också. När man vågar lita på sina egna infall och samtidigt kan släppa in andra. Jag skulle vilja turnera mindre och släppa fler skivor.

Nu turnerar du ju inte alltid på egen hand. Till de mer uppmärksammade turnéer du har gjort hör förra vårens samarbete med Göteborg String Theory, då en 22-mannaensemble med åtta stråkmusiker, fyra blåsare, slagverk, piano och kör turnerade Europa runt i två veckor.

– Ja, det var en enormt rolig upplevelse, säger José González.

Repertoaren bestod av mina sololåtar i nya arrangemang. Vissa lät

José González · 103

väldigt klassiskt, andra blev helt förändrade. »Far Away« fick ett intro på tre minuter till exempel. Det hela blev som ett experimentell ljudlandskap och vi möttes av starka, positiva reaktioner från publiken både i Barcelona, Madrid och andra europeiska städer. Jag ser fram mot att få fortsätta på ett eller annat vis.

Slutligen: Vad tror du att det har betytt för din musikaliska väg att du är från Göteborg?

Har det format dig på något vis och lämnat några spår?

– När jag växte upp var tillgången på replokaler god och man hade möjlighet att låna instrument, säger José González. Det är jätteviktigt förstås, att ha någonstans att ta vägen.

Jag var omgiven av kompisar som lyssnade på samma sorts musik som jag själv. Sedan var det en stad med lagom många band, lagom dåligt väder. Det var en plats där man kunde få hålla på ifred, få vara sig själv och pröva sig fram inom många olika genrer. Reykjavik är också en sådan stad, litet undan men ändå mitt i. Det kanske krävs rätt mängd regn och tristess för att det skall uppstå en fertil, kreativ grogrund och ett gynnsamt klimat för nya tankar och idéer.

104 · José González

José González · 105

José Gonzále z

” En spansk nylonsträngad gitarr.

Jag använder gärna gamla strängar som låter lite rundare och mindre metalliskt. Hemma kan jag spela tyst i timmar, med › onaturligt ‹ hög volym i hörlurar, och det påminner om livespelningar med stora högtalare. Jag kan göra musik med andra instrument eller andra typer av gitarrer, men då känner jag mig inte lika hemma . ”

106 · X

X · 107

José Gonzále z

Ny och gammal teknik i förening . ” Laptopen är snabb och öppnar nya möjligheter. Men jag vill gärna göra en ren gitarr- och sångskiva till , med enkla medel .”

José Gonzále z

PER IVARSSON

Per Ivarsson

Per Ivarsson Text Sara Michaëlsson Magnus Haglund

— Andningen , andningen !

Ut med luften !

Trumpetaren Per Ivarsson lyssnar uppmärksamt när en av eleverna spelar upp sitt stycke , ackompanjerad av pianisten Magnus Ricklund .

– Inte så mycket tunga långt fram. Ta , ta , ta , ta .

Har du glömt det vi pratade om sist ? Spela ut, spela för oss här framme. Det behöver inte betyda att du spelar starkare .

Göteborg 2012

116 · Per Ivarsson

vi befinner oss i orgelsalen på Artisten i Göteborg, där trumpeteleverna på Musikhögskolan för dagen spelar upp för sina lärare och medstudenter. Per Ivarsson, sedan 2011 stämledare och solotrumpetare hos Göteborgssymfonikerna, vägleder tillsammans med orkesterkollegan Paul Spjuth, alternerande stämledare i trumpetsektionen. Stämningen är koncentrerad men avspänd och tonen vänlig. De kritiska synpunkterna framförs med respekt och förståelse, de positiva omdömena är generöst uppmuntrande.

Till sist går Per Ivarsson själv fram och spelar igenom det stycke han har tänkt att framföra vid stipendieutdelningen, den rumänske tonsättaren Georges Enescus Legend, komponerat 1906. Det ser plötsligt så lätt ut. Instrument och kropp bildar en självklar enhet utan störningar.

De nyansrika trumpetklangerna fyller rummet, tonen är stor och rund, böjligt följsam.

– Enescus stycke är en diamant i repertoaren för oss trumpetare, säger Per Ivarsson, när vi, omtumlade av den oväntade och starka musikupplevelsen, lämnar Artisten för att fortsätta vårt samtal på ett närliggande kafé.

– Jag gillar verkligen att undervisa, särskilt på den här nivån.

Det är ju inte så länge sedan jag själv befann mig i samma situation och jag kan lätt relatera till de hinder och uppförsbackar som måste forceras.

Jag har nog haft elever i tio år vid det här laget.

Vilket, efter litet huvudräkning, måste betyda att Per Ivarsson redan som 17–18-åring ägnade sig åt undervisning. Berätta litet om din väg in i musiken, hur det hela började?

– Med Missionskyrkans brassband, säger Per Ivarsson. Min pappa, som själv är amatörmusiker, gav mig en kornett på min sexårsdag och var min lärare de första åren. Vi spelade mycket koraler och hymner, men jag lärde mig också temat till Indiana Jones, som jag spelade om och om igen. Min pappa har småländska rötter och spelade trombon i brass-

Per Ivarsson · 117

bandet i Åsenhöga missionsförsamling. Själv är jag uppväxt i Malmö och efter två år med pappa som lärare började jag att ta lektioner för Björn Lovén, Malmö Symfoniorkesters solotrumpetare. Trumpet började jag nog med i elvaårsåldern.

Tekniken och fingersättningen är densamma, skillnaden är att kornetten är ett koniskt instrument medan trumpeten är cylindrisk.

Brassbandskulturen här i Sverige har ju en betydligt svagare ställning än i Storbritannien till exempel, även om det är många som spelar bleckblås runt om i landet. Vad beror det på, tror du?

– I Storbritannien förs traditionen vidare inom familjerna, från generation till generation, i mycket högre grad än här. Man fortsätter även om gruvan där brassbandet ursprungligen bildades är nedlagd. Det är gott om tävlingar och festivaler. Filmen Brassed Off, som blev en publiksuccé, skildrar det här på ett både trovärdigt och roligt sätt. Här i Sverige lever brassbandskulturen i hög grad genom frikyrkornas orkestrar. Det kanske gör att en del som skulle vara intresserade inte hittar dit. Återväxten bland trumpetare är ganska svag och här kan verkligen en satsning som El Sistema komma att betyda mycket.

Om vi återgår till din egen karriär.

Du flyttade till Tyskland och började på musikgymnasiet i Karlsruhe och blev antagen som

118 · Per Ivarsson

Per Ivarsson · 119

Solist med lagkänsla.

Orkestern och fotbollslaget , två kollektiv som bygger på samarbete.

»Vorstudent« för trumpetaren Reinhold Friedrich på musikhögskolan när du bara var 16 år. Hur gick det till?

– Det var förstås ett väldigt stor steg och jag är glad att mina föräldrar lät mig åka. Min trumpetlärare i Malmö, Björn Lovén, uppmuntrade mig att bryta upp för att ta chansen att utvecklas och växa som musiker. Det som mötte mig på musikhögskolan i Karlsruhe var en skola med studenter från hela världen, en väldigt dynamisk och internationell miljö. Vi var 20 trumpetare, från Japan, Australien, Ungern, usa, Polen, Serbien, Portugal, Danmark och så jag från Sverige. Bland professorerna fanns storheter som pianisten Martha Argerich, violinisten Anne-Sophie Mutter, pianisten och dirigenten Christian Zacharias, dirigenten och tonsättaren Peter Eötvös och tonsättaren Wolfgang Rihm.

Det tyska skolsystemet skiljer sig rätt mycket från det svenska och har bland annat kvar sin studentexamen, »Abitur«, som fortfarande innebär en slutexamination i bokstavlig mening.

– Ja, vi hade sju timmar på oss att analysera Bruckners sjunde symfoni. Över huvud taget handlade undervisningen mycket om att gå in i musiken, plocka isär den i sina beståndsdelar, analysera den. Det är naturligtvis en stor tillgång att ha fått med sig redskapen att kunna identifiera strukturer, stämföring, alla de formmässiga elementen.

122 · Per Ivarsson

Men faran är att man ibland börjar plocka sönder musiken innan man har lyssnat på den. Samtidigt är mitt råd till mina studenter alltid att öva, öva, öva och lyssna! Att lyssna och lära känna musiken, fördjupa sig och gå in i den.

När du sedan fortsatte som diplomstudent för Reinhold Friedrich på musikhögskolan i Karlsruhe, spelade du mycket utanför skolan, bland annat i flera storband.

– Ja, ett tag var jag faktiskt med i fem olika storband samtidigt!

Det var svårt att tacka nej när de bad mig att hoppa in, det är ju så kul.

Jag gillar alla möjliga sorters jazz. Men att spela i storband är något alldeles speciellt. All musik är viktig på något vis och olika dagar kräver olika musik. Just i dag har jag till exempel lyssnat en massa på Burt Bacharach, både sångerna för Dionne Warwick, musiken till Alfie och låtar som han framför själv. Det har varit en riktig Burt Bacharachdag som börjat med solsken på morgonen och slutat i regn på eftermiddagen.

Du har spelat i många olika sammanhang och inte minst intresserat dig för nutida musik. Det är en ganska liten scen, åtminstone här i Sverige. Hur kan man förändra det?

– Man måste spela musiken! Det räcker inte med att uppföra ett verk en gång, man måste ge publik och musiker chans att bekanta sig

Per Ivarsson · 123

med det, lära känna uttrycket. Om vi aldrig tar in den nyskrivna musiken i orkesterrepertoaren får den heller aldrig någon chans att bli klassiker.

Men jag saknar även det som verkligen är moderna klassiker på dagens repertoar. När spelade vi till exempel Boulez, Ligeti, Xenakis, Nono eller Berio sist? Här skulle jag gärna vara med och påverka utvecklingen.

Efter Karlsruhe och ett flertal vikariat i orkestrar och ensembler runt om i världen återvände du 2007 till Malmö som alternerande stämledare i symfoniorkestern. 2011 sökte du och fick posten som solotrumpetare och stämledare här hos Göteborgssymfonikerna. Drömde du aldrig om en solistkarriär?

– Jo, den drömmen fanns där på ett tidigare stadium. Men den försvann och dog när jag upptäckte alla de möjligheter som fanns inom orkesterkollektivet. Det handlar inte om nervositet för att stå ensam på podiet. Jag tycker helt enkelt att det ger mig så mycket mer att få arbeta tillsammans med andra, att vara en del av ett större sammanhang. Det är en stimulerande utmaning att få vara stämledare för sektionen. Man lär sig otroligt mycket, även om sitt eget spel. Det märks med en gång när man kommer till Göteborgssymfonikerna, att orkestern strävar mot ett gemensamt mål. Atmosfären är väldigt avspänd och många umgås med varandra även privat. Det är en gemenskap som har byggts upp under många år och säkert också stärkts genom de många turnéer orkestern har gjort. Det är samtidigt intressant att komma in från ett helt annat håll, med andra erfarenheter i bagaget som förhoppningsvis tillför något.

– Vi pratar väldigt mycket med varandra inom sektionen och det finns hela tiden ett utbyte av tankar, idéer och synpunkter. Vi lyssnar på varandra.

När man ser och hör dig spela är det omedelbart slående hur naturligt det hela förefaller. Det är självklart mycket svårare än det ser ut att nå fram till den sortens avspända närvaro och kroppskontroll.

Vad har du för metoder för att nå dit?

126 · Per Ivarsson

– Jag har ägnat mig mycket åt yoga sedan ungefär sex år tillbaka. Som jag ser det är andningen och andningstekniken den absolut viktigaste faktorn för en trumpetare. Man måste kunna lita på luftströmmen, kunna kontrollera den och se till att det finns en fri passage. För min del har yogan varit nyckeln till att hitta tillbaka till den naturliga andningen, för andra kanske det är Alexanderteknik eller någon annan metod. Man får helt enkelt hitta det som fungerar för en själv. I morse började jag dagen med två timmar yoga och som med allt annat handlar det om att öva, öva och öva, tills kroppen släpper sina spänningar och man kan använda energin på rätt sätt.

När du själv undervisar lägger du, vid sidan av teknik och musikförståelse, uppenbarligen stor vikt vid att eleverna själva skall hitta fram till sitt eget, personliga uttryck. Vart vänder du dig själv för att hitta inspiration och vägledning?

– En av mina stora inspirationskällor är Berlinfilharmonikernas solotrumpetare Gábor Tarkövi. Han är en fantastisk musiker med en osedvanlig naturlighet och självklarhet i sitt spel. När jag har träffat honom för att ta lektioner förvandlas de inte sällan till gemensamma övningar. Han undervisar nästan sig själv lika mycket, spelar och exemplifierar oavbrutet. Han har en förmåga att ta fram de där små detaljerna som kan verka så enkla och simpla, men som kan förändra allt. En stor musiker som är ödmjukheten själv och som aldrig har tappat själva glädjen i spelet. Och så är det ju faktiskt när man går in i något på riktigt.

Det är så mycket roligare att spela när man är väl förberedd och kan låta dirigenten sköta sitt jobb.

Per Ivarsson · 127

PER IVARSSON

” Jag har fått mitt trumpetmunstycke av min lärare. Men kvaliteten eller instrumentets materiella värde är ändå något sekundärt när jag framställer ljud och framför musik. Jag förlitar mig till hundra procent på luftströmmen och andningen , och jag ser instrumentet som en förstärkare åt min luft. Är jag centrerad i min andning är själva instrumentet inte längre viktigt för att skapa den musik som jag själv vill höra .”

128 · X

X · 129

PER IVARSSON

” Jag gillar verkligen att undervisa.

Det är ju inte så länge sedan jag själv befann mig i samma situation.”

Arbetsvardag. ”Öva , lyssna , analysera och öva en gång till .”

PER AGÉLII

Per Agélii

PER AGÉLII Text Sara Michaëlsson Magnus Haglund

— Visst kan det vara fint och roligt att ställa ut på ett galleri , men för många människor är tröskeln in dit väldigt hög.

När man arbetar med konst i offentliga miljöer gäller det att locka till sig folk , att skapa intresse utifrån något lustfyllt och lekfullt .

Orden är skulptören Per Agéliis , och den långa listan på offentliga uppdrag, både inom och utanför Göteborg , talar sitt tydliga språk . Här har uppslag , tankar och idéer omsatts i produktivitet och praktik.

Göteborg , 2012

138 · Per Agélii

en solig eftermiddag i slutet av juni klättrar vi uppför de branta backarna upp till Konstepidemins ateljéer för att träffa konstnären Per Agélii. Vi går längre och längre in på området och högst däruppe, allra längst bort, ligger det före detta Epidemisjukhusets likbod, numera ateljé och arbetslokal för skulptören Per Agélii.

På grusplanen utanför vilar stora stenblock i granit och diabas i väntan på bearbetning. Per Agélii står utomhus och jobbar och tar av sig sina gula hörselkåpor när vi närmar oss. Det undanskymda läget och närheten till naturen gör att staden plötsligt verkar väldigt långt borta och man känner sig närmast förflyttad till ett slags version av Skrotnisses verkstad, alldeles i skogsbrynet.

– Kom med in! säger Per Agélii och vi går igenom det stora ateljérummet in till ett minimalt kök där tre stolar trängs kring ett litet vaxduksbord med grönsaksmotiv.

– När jag började på Houvedskous målarskola 1987 sökte jag egentligen till måleri, men jag kom in på skulptur i stället, det blev en verklig aha-upplevelse, säger Per Agélii, medan han skruvar ihop espressobryggaren och ställer den på spisen.

– Jag svävade omkring på små gipsmoln under mina år där, jag älskar att arbeta med skulptur! Jag jobbar ju med flera material, men det är något speciellt med sten, den gör ett motstånd på ett sätt som tvingar en att tänka till och inte bara rusa iväg. En skulptur är ingen bild, den är någonting, något som hör ihop med platsen. Det är en utmaning att få skulpturen att bli en del av omgivningen, att få den att göra någonting, utföra ett arbete, lämna ett spår som låter fantasin dra iväg och skapa öppningar mot en annan värld.

Men även om skulpturarbetet utgör en huvudfåra är Per Agéliis konstnärliga verksamhet betydligt bredare än så. Under flera år har han till exempel arbetat som scenograf och på senare tid även kostymmakare, åt dans- och teatergruppen Big Wind.

Per Agélii · 139

– Dansare och skådespelare är ju någon sorts levande skulpturer, säger Per Agélii och berättar om förra årets stora projekt på Tjolöholm, en barnteaterföreställning av Lewis Carrolls 1800-talsklassiker Alice i underlandet. Och Tjolöholm visade sig vara den perfekta platsen för denna pjäs. Här kunde man verkligen följa Alice i fotspåren och hitta märkliga överensstämmelser när man applicerade berättelsens olika detaljer i den existerande miljön. Allt fanns där redan – från kaninhålet till spelkorten. Pjäsen använde sig av hela området och utspelades såväl inne på slottet och ute i trädgården, som i magasinen. Per Agélii fick god användning av sin förkärlek för pussel, knep och knåp och matematiska gåtor.

– Det här var förresten skulptören Graham Stacys ateljé från början, säger Per Agélii och häller upp kaffet som hunnit kallna medan vi har pratat. Jag började att jobba åt honom efter Houvedskous och medan de andra gick vidare till olika konsthögskolor stod jag i geggamojan i fem år. Oerhört lärorikt! Så småningom började jag att flytta in en del egna grejor hos Graham och till sist frågade han om jag inte ville dela ateljén med honom. Så blev det också tills jag slutligen övertog hela ateljén, när han trappade ner och började jobba hemifrån. Det är fantastiskt att ha tillgång till en sådan här plats, annars hade

140 · Per Agélii

Per Agélii · 141

jag ju varit hänvisad till något industriområde utanför staden. Graham blev en viktig mentor för mig och jag har lärt mig enormt mycket under mina år med honom.

– Vänta litet! säger han plötsligt och försvinner ut i arbetslokalen.

Han kommer tillbaka med några små modeller som han ställer på bordet.

En liten mätarlarv arbetar sig långsamt framåt och lämnar ett tydligt spår efter sig. Tre gracer, tre giraffliknande lyftkransfigurer som i verkligheten finns i Keillers park, samtalar med varandra över vaxduken.

– Det är ett rent nöje att göra modeller. Det är då man hittar på sakerna, löser de praktiska frågorna. Modellen är också en metod för att kunna samarbeta med andra. Det som är självklart för mig är kanske inte självklart för andra. För många kan det vara svårt att visualisera sina tankar och då är modellen ett utmärkt instrument. Man har ett problem som man skall lösa och måste kunna förklara hur man tänker.

Det är viktigt om man skall kunna få alla inblandade att känna sig delaktiga i en förändring av en offentlig miljö.

Engagemang, energi och nyfikenhet. En myllrande idérikedom och tankar som får flyga fritt. Och ändå hela tiden en stark praktisk förankring, en verklighetsnära konkretion. I Per Agéliis fall tycks dessa egenskaper ha kombinerats på ett ovanligt lyckosamt vis.

142 · Per Agélii

Ett exempel på detta är det uppdrag från Park- och naturförvaltningen i Göteborg som Per Agélii fick 2008. Keillers park fyllde 100 år och styrelsen för parken ville fira detta med en konstnärlig utsmyckning. Vid 50-årsjubileet hade man anlitat Carl Milles och nu var det Per Agéliis tur. Tanken var att skapa något som anknöt till varvshistorien och det fanns också ett önskemål om att konstverket skulle finnas nere i parken, där många människor passerade förbi. Per Agélii vandrade omkring i området, utforskade det och tittade på kartor. Rambergsvägen, som går rakt igenom parken, blev utgångspunkten.

– Jag låtsades att vägen var älven som flyter genom staden, säger Per Agélli. Parkområdena runtomkring, med sina refuger, cykelbanor och stenarbeten, fick bli hamnkvarteren och kajerna. Så gjorde jag Tre gracer, tre giraffliknande lyftkranar som står och pratar med varandra om hur det var på den gamla goda tiden. Ibland är det så litet som behövs för att magin skall uppstå och förvandlingen skall sätta igång.

Några dagar efter vårt samtal med Per Agélii ger vi oss ut i staden för att leta rätt på några av hans verk. Vi börjar med hans allra senaste uppdrag, den graffitibemålade Draken vid Älvsborgsbrons södra brofäste. Den starka vinden ute vid Röda Sten för med sig lukten från sprayfärgen. Runt Per Agéliis Drake/Röde Orm rör sig ett gäng tjejer och

Per Agélii · 143

killar, koncentrerat upptagna av att måla dit sina personliga avtryck.

Den 27 ton tunga skulpturen är kanske Göteborgs längsta konstverk och tillika stadens enda lagliga graffitivägg. Draken, vars kropp utgörs av nio betongelement varav tre mäter 6 × 2,25 meter, kom slutgiltigt på plats i maj 2012.

– Röde Orm passade ju bra härute på Röda Sten, säger Per Agélii, men jag tänkte också på drake i betydelsen väggtidning, en graffitiventil.

Den är som en orm som ömsar skinn, ett skimrande färgskikt över det hela, som en hud. Den är inget monument, utan förändras ständigt. Det är spännande.

Nästa anhalt är Flamingokvintetten, ett skulpturarbete i en torrlagd plaskdamm vid en lekplats på Björcksgatan i Kålltorp, och vi tar 3:ans spårvagn tvärs igenom hela staden. Plaskdammen uppfördes ursprungligen 1937 och när Per Agélii 2005 fick uppdraget av Park- och naturförvaltningen i samarbete med fastighetsägarna i Kålltorp, handlade det om att skapa någonting utifrån den befintliga, torrlagda plaskdammen, som skulle bevaras, men då mest användes till landhockey.

– Jag kom att tänka på flamingorna i Slottsskogen, det var på tal om att de skulle flyttas då. Det här skulle kunna bli en bra mellanlandning för dem, ett lämpligt lågvatten för vadare att kliva omkring i. Sedan var det förstås svårt att avhålla sig från att göra fem, säger Per Agélii.

När vi kommer fram till dammen ser vi en oval där fem långbenta, stålhalsade flamingor med rosa kroppar finns utplacerade. Det är en av sommarens få vackra dagar och en liten flicka i ettochetthalvtårsåldern springer förtjust mellan fåglarna och stampar i det låga vattnet. När hennes mamma reser sig och trycker på en rund platta vid flamingons vinge, sätts duschen plötsligt igång och vattnet sprutar i en kaskad ur fågelhalsen. Halsarnas varierande böjningar gör att vattnet riktas åt olika håll. Den allt blötare lilla flickan prövar alla duscharna, om och om igen.

146 · Per Agélii

”Skulptur är i hög grad

ett kroppsarbete.”

148 · Per Agélii

JOAKIM LINDENGREN ur »Kapten Stofil och Fishfinger« Kapten Stofil nr 10

– Tur att vi har nära hem, säger hennes mamma. När det är ännu varmare är här alltid fullt av ungar!

Spårvagnen tar oss tillbaka västerut och vi går av vid Linnéplatsen.

Vi fortsätter in i Slottsskogen och promenerar upp till den lilla kullen där Per Agéliis Muminliknande figur Mul, ensam och litet melankolisk, blickar ned mot lekplatsen Plikta.

– Jag tänkte på hur det nästan alltid är någon som står litet vid sidan av och iakttar när de andra leker, säger Per Agélii. Då finns i alla fall Mul där, som sällskap. Jag gjorde huvudet lika stort som ett barnhuvud och putsade det noga så att det skulle bli lent och fint att klappa på. Om vintern är det ofta någon som sätter dit en mössa eller knyter om en halsduk och om sommaren händer det att Mul får både solglasögon och solhatt.

– När jag upptäckte att serieskaparen Joakim Lindengren hade låtit Mul ingå i ett av Kapten Stofils äventyr, blev jag både glad och förvånad. Det lägger ytterligare en dimension till det hela. Den ondskefulle Fishfinger har utmanat Kapten Stofil på ett parti krocket i Slottsskogen och i bakgrunden syns hans hantlangare Ålberg, misstänkt lik Lasse Åberg, med en Musse Pigg-mössa i högsta hugg. Han slungar iväg den mot Mul och Kapten Stofil protesterar upprört: »Helgerån!

Ni har ju Disneyfierat Muminmonumentet, vad skulle det vara bra för?« Att Mul lever sitt eget liv och har förvandlats till Muminmonumentet är precis som det skall vara.

150 · Per Agélii

Per Agélii · 151

PER AGÉLII

” En spansk handslägga eller portugisisk. Den runda formen gör att man alltid träffar rätt, det spelar i stort sett ingen roll hur slarvigt man håller eller hur dåligt man siktar. Under en period , 1950-60tal tror jag, hade stenindustrin svårt att få tag på duktigt folk i Sverige och det flyttade hit stenarbetare från Portugal. De tog med sig sina fantastiska handsläggor.

Jag har haft min slägga i 25 år och när jag arbetar i sten är den alltid med, helt oumbärlig för mig. ”

PER AGÉLII

FL AMINGOK VINTETTEN 2005 lekplats på Björcksgatan i Kålltorp, Göteborg

Dr ake / Röde Orm 2012 Röda Sten, Göteborg

PER AGÉLII

S TR ÄNDERNAS SVALL 2006 relieffasad i betong för parkeringshus på Kanelgatan i Gårdsten

Betongelementfasadens rapporterande reliefmönster är gjort med samma teknik som textiltryck. Frigolitformarna tillverkades för hand och vågbrusmönstret skulpterades spegelvänt. Fasadens rinnande, föränderliga mönster för tankarna till vatten.

PER AGÉLII

TRE GR ACER 2008 Keillers Park, Göteborg

HÄS TAR 2001 Lillhagsparken, Göteborg.

APPENDIX

Motiveringar 2012 års kulturstipendiater

Cajsa Von Zeipel

Mat tias Nil sson

Ellen H jalmarson

162 · Motiveringar

Cajsa von Zeipel låter sitt materialval – den vita gipsen – bli ett inlägg mot den föregivet eviga sanningen, huggen i vit marmor. Mot bakgrund av konsthistorien och dess monument, som traditionellt gestaltat manliga heroer i överdimensionerad skala, blir konstnärens uppgradering av den avbildade kvinnan ett debattinlägg om maktstrukturer och etablerade system av återgivning. Med ett formspråk från klassisk skulptur hämtar verken sina motiv från samtiden och olika ungdomskulturer. I den unga kvinnans androgynt skildrade kropp och gränsöverskridande könstillhörighet möter betraktaren dagens anorektiska, långväxta skönhetsideal. Cajsa von Zeipels skulpturer kan ses som ett slags subversiva statements, som för ett samtal om makt, genus och identitet i det offentliga rummet. För sin kritiskt observanta hållning till vår samtid och dess slående uttolkning tilldelas Cajsa von Zeipel stipendium för 2012 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

Mattias Nilsson är en suverän grafisk formgivare, med en fingertoppskänsla som har magikerns kännemärken. Som alla goda trollkarlar är han i grund och botten också en god hantverkare. Han har valt att gå mot alla strömmar: när skivbolagen är på väg att försvinna startar han ett nytt, när de allra flesta vill maximera sin utgivning vill han begränsa sin, och när andra delar upp produktionen i bitar är han mån om att ha kontroll över hela processen.

Han vill återupprätta totalupplevelsen i det aktiva lyssnandet. Hans vemod över det oengagerade och splittrade har blivit en omsorg om helheten. Men Mattias Nilssons Kning Disk är mer än ett skivbolag, det är en mötesplats för alla former av kreativitet. Här samsas musik med konst, design med poesi. För sin unika plattform för olika uttryck, lika mycket en befriande landningsplats för det etablerade som en obegränsad startbana för det okända, tilldelas Mattias Nilsson stipendium för 2012 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

Ellen Hjalmarson är ovanlig som violinist i den meningen att hon ägnar sig åt musik i nästan alla genrer. Hon är orkestermusiker, kammarmusiker och, som ett arv från tidigare år och med elbasen som grund, väl införstådd även med jazz och rockmusik. Denna lätthet för gränsöverskridanden har hon utnyttjat i ett antal olika kulturprojekt i sin roll som frilansmusiker. Ellen Hjalmarsons musikaliska vardag är därför mycket omväxlande. Perioder i Göteborgs symfoniker blandas med arbete i inspelningsstudio eller i kammarmusiksammanhang, Ellen Hjalmarsons unika förmåga att lyssna in sig i olika musikmiljöer är den grund på vilken hon tilldelats stipendium ur Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

JOSÉ GONZ ÁLE Z

José González är gitarrist, sångare och låtskrivare med argentinskt påbrå, men född och uppväxt i Göteborg. Han har som singer-songwriter funnit en högst personlig stil som med lågmäld ton träffar rakt in i hjärtat hos publiken.

Hans skicklighet som gitarrist och hans stillsamt eftertänksamma musik har vid det här laget funnit lyssnare över hela världen. José González har en musikalisk bakgrund som möjliggör för honom att med stor frihet utgå från gitarrens alla förutsättningar i sitt skapande. En frihet som skiljer ut honom från omgivningen, men som också ger honom möjlighet att obehindrat verka i och mellan genregränser. För denna sin musikaliska gärning har utsetts som stipendiat av Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

PER IVARSSON

Per Ivarsson har trumpet som sin passion och som sitt uttrycksmedel. Han är utbildad i Tyskland och har, efter fullbordade studier, vid hemkomsten till Sverige och några års tjänstgöring i Malmö symfoniorkester fått tjänsten som solotrumpetare hos Göteborg Symfoniker. Per Ivarsson har i sin nya roll omedelbart utmärkt sig genom att i ytterst krävande partier visa prov på enorm teknisk skicklighet och fullständigt överdådig klangrikedom inom trumpetens hela register. Per Ivarsson har vidare stor förmåga till musikalisk karaktäristik, vilken grundar sig i gedigna musikteoretiska kunskaper. Dessa värdefulla egenskaper gör honom till en värdig mottagare till stipendium ur Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

PER AGÉLII

Med säker utgångspunkt i bokstavligen talat tunga material låter skulptören Per Agélii sina verk växa fram, ofta med humor och en konstnärlig udd riktad mot det offentliga rummet. I sten och betong, på en gång både lekfullt och monumentalt, arbetar han med förskjutning av skalor och proportioner. Ofta erbjuds betraktaren plats, som i skulpturen Drake / R öde Orm från 2012 där Per Agéliis verk utgör Göteborgs enda lagliga graffitivägg, ett verk i ständig förändring där andra konstnärer involveras och blir medaktörer. För ett generöst och konsekvent konstnärskap, som förenar nyfiket nyskapande och skulptural tradition, tilldelas Per Agélii stipendium för 2012 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

Motiveringar · 163

Curriculum Vitae

Cajsa Von Zeipel

Född 1983 i Göteborg, bor och arbetar i Stockholm

Utbildning

2005–2010 Kungliga Konsthögskolan, Stockholm Kandidat & Magisterexamen i Fri Konst 2008–2009 Städelschule, (professor Tobias Rehberger) Frankfurt

Separatutställningar

2012 Lento Violento, Andréhn-Schiptjenko 2011 Bedsit Land, Small Worlds Project, Stockholm 2009 Messy Minors, Galleri Mejan 2007 IRL, Galleri Mellanrummet, Kungliga Konsthögskolan, Stockholm

Grupputställningar

2012 Borås Internationella skulpturbiennal, Borås Konstmuseum, 2012 Konst är dyrbarare än Korv – 50 år av populärkulturell voodoo i svensk konst, Varbergs Konsthall, 2012 Art Basel, representerad av Andréhn-Schiptjenko, 2011 Art Copenhagen, representerad av Andréhn-Schiptjenko, 2011 Look into my eyes, Mitterrand+Cramer, Genève, 2011 MARKET, Konstakademien, Stockholm, representerad av Andréhn-Schiptjenko, 2011 Ny Scen/New Scen, Konsthallen Bohusläns Museum, Uddevalla, 2011 I Will Do It Tomorrow, Länsmuseet Gävleborg, Gävle, 2011 Superbia Luxuria, Wandas Salonger, Göteborg, 2011 Second Best, Blue Steel, Market, Andréhn-Schiptjenko, 2010 Heads, Hem och Ursprung, Bukowskis, 2010 Seconds in Ecstasy, Magisterexamensutställning, Konstakademien, 2010 After Art: Lee Lozano, Moderna Museet, 2009 F-able Dimensions Variable, Permanens II, Linköping Universitetsparken Campus Valla, 2008 Dr K, Uppsala Stadsteater, 2008 Virgin Practice, Kandidatexamensutställning, Konstakademien

Uppdrag

2012 Pretty Vacant, MOOD, Stockholm 2009 F-able Dimensions Variable, Akademiska Hus, Universitetsparken Campus Valla, Linköping

Representerad

Västerås Konstmuseum, Borås Konstmuseum, Göteborgs konstmuseum, Länsmuseet Gävleborg, Art Foundation Mallorca

Stipendier

2010 Gerhard & Peggy Bonnier, 2010 Kungl. Konsthögskolans Examensstipendium, 2009 Akademiska Hus, 2008 Fredrika Bremer, 2007 Gustaf & Ida Udman

164 · Curriculum Vitae

Mat tias Nil sson

Född 1971 i Västervik, bor och arbetar i Göteborg

Utbildning / Undervisningsuppdrag

1996–1999 Datakonstprogrammet, Högskolan i Skövde, BFA 2003–2005 HDK/ Högskolan för Design och Konsthantverk, Göteborgs universitet, mfa design 1998–2000 Chalmers Tekniska Högskola/Medialab, Interactive Art of Öyvind Fahlström, konstnärlig ledare/kursansvarig 1999–2002 Högskolan i Skövde/ Dataspelsprogrammet, initiativtagare och grundare av Dataspelsprogrammet, uppbyggnad och undervisning 2008, 2009 HFF/Högskolan för fotografi och film & HDK/Högskolan för Design och Konsthantverk, Göteborgs universitet, undervisning i grafisk design

Uppdrag / Art Director urval

1998–2011 The Öyvind Fahlström Foundation, webb- och interaktionsdesign, curator, projektledare, 2005- Kning Disk Skivomslag, förpackningar, affischer, böcker, magasin, 2006, 2007 Kultursekretariatet, Västra Götalandsregionen, diplom (kultur- och arbetsstipendier), konstnärlig och grafisk profil, 2008 Fasad AB, Filmen jag inte pratar om längre, dvd-förpackning, affisch, för- och eftertexter, 2009 Skinnskatteberg, dvd-förpackning, affisch, föroch eftertexter, 2008 Soundtrack of our Lives, Enter the TSOOL Dimension, webbkampanj, 2009 Acne Film, Broder Daniel Forever, dvd-förpackning, affisch, för- och eftertexter, 2009 Plattform Produktion, Hälsningar från skogen, cd- och dvd-förpackning, affisch, för- och eftertexter, 2008, 2010 Fever Ray, Stranger Than Kindness & Mercy Street, skivomslag (7" EP), 2010 Nordiska Akvarellmuseet, Art Comics Life – Samtida nordiska serier, layout, förpackning

Utställningar urval

2000 The Interactive Art of Öyvind Fahlström, Macba, Barcelona 2001 The Interactive Art of Öyvind Fahlström, MaSSMoCa, Massachussets, usa 2001 The Interactive Art of Öyvind Fahlström, Moderna Museet, Stockholm 2002 The Interactive Art of Öyvind Fahlström, Baltic Art Centre, Newcastle, uk 2005 Kning Disk, Galleri Box, Göteborg 2007 Trendrapport: 2008, Röhsska Museet, Göteborg 2007 Kning Disk, Skåne konstförening, Malmö 2008 Kning Disk, Galleri Box, Göteborg 2011 MACBA Collection 24, Macba, Barcelona, Spanien

Stipendier / Utmärkelser urval

2005–07, 2012 Konstnärsnämnden, Sveriges Bildkonstnärsfond, arbetsstipendium 2000, 2004, 2009 Konstnärsnämnden, Sveriges Bildkonstnärsfond, kostnadskrävande arbeten/projekt 2006 Västra Götalandsregionen, projekt- / verksamhetsbidrag 2008 Västra Götalandsregionen, arbetsstipendium 2005 Nöjesguiden, vinnare av Göteborgspriset Glädjespridare 2007 Göteborg International Film Festival, nominerad till Gyllene Draken Filmmusik

Curriculum Vitae · 165

Curriculum Vitae

ELLEN H JALMARSON

Född 1984 i Göteborg, bor och arbetar i Göteborg

Utbildning

1990–95 Privatlektioner, Jan Blom, violinpedagog 1995–2000 Privatlektioner, Elsie Börjes, numera pensionerad 1:a violinist Göteborg Symfoniker 2000–03 Musiklinje Hvitfeldtska gymnasiet, privatlektioner för Marja Inkinen Engström, stämledare Göteborg Symfoniker 2003–07 Musikerutbildning Högskolan för Scen och Musik, Göteborgs universitet, för professor Per Enoksson, konsertmästare Göteborg Symfoniker 2007–09 Masterutbildning Norges Musikhögskola, Oslo, för professor Peter Herresthal

Övriga kurser / Utbildning urval

2006 Master class Bäckaskog, Terje Moe Hansen, Mats Rondin m fl 2006 Sommarakademi Voksenåsen, Peter Herresthal, Magnus Eriksson 2009 Master class, Andrew Manze 2009 Master class, Arditti Quartet 2009 Falu Sommarakademi, Kungsbacka Piano Trio m fl 2009 Vertavo Kurs, Vertavokvartetten 2010–12 Master classes (Vivoin), Quatuor Debussy 2011–12 Master classes (Bourg Saint-Andéol), Quatuor Debussy

Uppdrag vikarie

Frilansar sedan 2009 på heltid i olika orkestrar i Sverige och Norge. Dessutom medlem i Sjöströmska kvartetten 2007–2012. Göteborg Symfoniker (GSO) sedan 2005, Oslo Filharmoniska Orkesteret (OFO) sedan 2007, Norsk Kringkastingsorkester (KORK) sedan 2007, Kungl Filharmoniska Orkestern i Stockholm (KFO) sedan 2009, Norrlandsoperan (NO) sedan 2010, Kristiansand Symfoniorkester (KSO) sedan 2012

Utmärkelser

2007 Guido Vecchis Musikstipendium 2009 Falu Sommarakademi stipendium (för stråkkvartett) 2009 Vertavoprisen (för stråkkvartett, utdelning i Den Norske Opera)

166 · Curriculum Vitae

JOSÉ GONZ ÁLE Z

Född 1978 i Göteborg, bor och arbetar i Göteborg

Utbildning

1997–2001 Molekylärbiologiprogrammet, Göteborgs universitet, inklusive Göteborg Graduate School in Biomedicine (GGSB 2000) 2001–03 Doktorand Medicinsk och Fysiologisk Kemi, Göteborgs Universitet

Musikalisk verksamhet

Skrivit och producerat tre album: 2003 José González, Veneer 2007 José González, In Our Nature 2010 Junip, Fields 2003–2011: Turnéer i främst Europa, Nordamerika och Australien. Huvudroll i The Extraordinary Ordinary Life Of José González (2010)

Curriculum Vitae · 167

CURRICULUM VITAE

PER IVARSSON

Född 1984 i Malmö, bor och arbetar i Göteborg

Utbildning urval

1990 Inledande trumpetstudier 2001–04 Vorstudent Staatliche Hochschule für Musik Karlsruhe, för professor Reinhold Friedrich 2004–07 ordinarie student Staatliche Hochschule für Musik Karlsruhe, för professor Reinhold Friedrich och professor Edward H Tarr, inklusive tre års studier i barocktrumpet för professor Tarr

Anställningar

2007-10 Alternerande solotrumpetare Malmö Symfoniorkester 2011 Solotrumpetare och stämledare Göteborg Symfoniker

Priser / Utmärkelser

2003 Första pris i tävlingen »Jugend Musiziert« i Jena, Tyskland 2004 Andra pris i tävlingen »Öresunds-Solist«, Malmö

Framförande urval

Trumpetsolist i Luciano Berios Sinfonia och Gustav Mahlers Symfoni nr 2 vid »Seminar für neue Musik und Orchestermusik« 2002 i Ochsenhausen, under ledning av professor Manfred Schreier. Som medlem i Ensemble Phoenix, Basel, Schweiz har Per Ivarsson medverkat vid uruppförden av bland annat operan Crushrooms av Wolfgang Mitterer och musik av Georg Friedrich Haas.

Han har också uppträtt vid festivalen för ny musik, »Warszawa-hösten«, i Warszawa, Polen, som medlem i den tysk-polska Ensemblen för ny musik. I september 2008 medverkade Per Ivarsson vid uruppförandet av sviten Around the World av Daniel Schnyder, tillsammans med ensemblen »Solisten der Berliner Philharmoniker« under ledning av Daniel Schnyder, vid två konserter i Bremen och Bolzano.

168 · Curriculum Vitae

PER AGÉLII

Född 1965 i Göteborg, bor och arbetar i Göteborg

Utbildning

1987–90 Houvedskous skulpturskola

Separatutställningar

2012 Dergårdsgalleriet Lerum 2011 Tjolöholms slottspark 2007 Konsthallen Henån 2006 Bergrummet, Konstepidemin 2001 Galleri Konstepidemin, Göteborg 1996 Galleri Solhem, Rabbalshede 1996 Galleri Nordens Bilder, Kungälv 1995 Bergrummet, Konstepidemin, Göteborg 1994 Galleri Rosengången, Lerum

Samlingsutställningar urval

2011 Harens år, påskägg i Tjolöholms slottspark, 2010 Lysekils konstbiennal, Stadsparken i Lysekil, 2010 Påskharen was here!, Påskäggsutställning i Tjolöholms slottspark, 2009–11 Kraften i stenen, Älvrummet i Trollhättan, 2007 skulptur 0.1, Göteborgs kulturkalas, 2004 Everwanting streets, Rymdtorget / Röda Sten, Göteborg, 2001 Skilda världar, Konsthallen Vitehall, Kungsbacka, 2001 Kulturhuset Toldkammeret, Helsingör, Danmark, 1999–2000 Konst i Seminarieträdgården, Göteborg, 1999 Västsvensk skulptur, Röda sten, Göteborg,1992 Sten, Galleri Koch, Stenungsund, 1991 På ängen, Galleri Gullmarn, Skredsvik, 1990–91 Bergtagen, Maneten, Göteborg och Bohusläns museum,Uddevalla, 1990 3xAgélii, Galleri Aguéli, Stockholm

Offentliga uppdrag

2012 Draken, Röda Sten, Göteborg 2012 En snigel i Gurkbänken, Vessigebro 2011 Akutgårdar, Rågården rättspsyk. Göteborg 2009 Potatisgrisar, Järtas park, Alingsås 2009 Tjäderspel, liten fontän, Claras torg, Årjäng 2008 Kycklingmamman, Grevegårdsvägen, Familjebostäder Tynnered 2008 Tre gracer, 100 årsjubileum Keillers park, Göteborg 2008 Vad händer i havet?, Valthornsgatans förskola, Västra Frölunda 2008 En liten hund och ett litet träd, utanför biblioteket, Henån 2006 Bygg- och anläggningsmaskinen, Östrabo yrkes. Uddevalla 2006 Strändernas Svall, P-husfasad Kanelgatan Gårdsten 2006 Mera duvor, Krokslätts sjukhem, Mölndal 2005 Flamingokvintetten, Björcksgatan Kålltorp 2004 Duvor, barnmottagningen, Alingsås lasarett 2003 Krokodilträsket, Trollbäcken förskola, Eklanda Mölndal 2003 Mätaren, utanför kulturhuset Fyren, Kungsbacka 2003 Parhästar, Landvetter Centrum 2002 Cleared for take off, Göteborg city airport, Säve 2002 Grodbrunnen, Rosengatans daghem Göteborg 2001 Hästar, Lillhagsparken, Göteborg 2001 Gök, Innergården, Regionens hus, Göteborg 1998 Mul, vid sidan om Plikta, Slottskogen, Göteborg 1998 Räv, Björn och Mård, Kastanjeallén Tynnered 1997 Nyfiken figur, Dagisgrupp, Björnen, Kråkan och molnet, Skutehagenskolan Torslanda 1996 Evolutionen, m. Elsa Agelii Polhemsgymnasiet Göteborg 1993 Stendjur, Påvelundskolan Göteborg 1992 Fjordor, m Ingemar Andersson torget, Munkedal 1992 Skogstjärnen, fontän, m Ingemar Andersson Västra Skogen Mariestad

Curriculum Vitae · 169

Mot tagare AV S ten A Ol ssons Kulturs tipendium

2012

konstnären Cajsa von Zeipel konstnären Mattias Nilsson violinisten Ellen Hjalmarson gitarristen & sångaren José González trumpetaren Per Ivarsson konstnären Per Agélii

2011 konstnären Henrik Håkansson

fagottisten Emily Hultmark

2012 — 1997

170 · Sten A Olssons Kulturstipendium

2010

konstnären Patrik Andiné smyckekonstnären Karin Johansson formgivaren Johan Linton dramatikern Mattias Andersson gitarristen Susanna Risberg operasångerskan Karolina Andersson

2009

konstnären Johan Zetterquist konstnären Jörgen Svensson klädformgivaren Rickard Lindqvist musikalartisten Jonas Schlyter pianisten Mikael Holmlund mezzosopranen Ann-Kristin Jones

2008

operasångerskan Malin Byström konstnären Annika von Hausswolff skådespelerskan Mia Höglund-Melin sångerskan Sarah Riedel scenografen Heidi Saikkonen trumpetaren Pierre Thorwald

2007

pianisten Jonas Olsson operasångaren Ludvig Lindström kontrabasisten Nina de Heney dansaren Anna Westberg konstnären Jenny Magnusson konstnären Helen Dahlman konstnären Mandana Moghaddam

2006

cembalisten Andreas Edlund musikalartisten Glenn Nilsson violinisten Jenny Sjöström träskulptören Mats David Gahrn konstnären Ola Åstrand konstnären Annica Karlsson Rixon

2005

cellisten Claes Gunnarsson musikalartisten Åsa Fång operasångaren Anders Lorentzson konstsmeden Tore Svensson operasångerskan Annalena Persson konstnären Anna-Maria Ekstrand konstnären Yngve Brothén

2004

skådespelerskan Hanna Bogren skådespelaren Johan Gry slagverkaren Daniel Berg multiartisten Nina Åkerblom Nielsen skulptören Claes Hake konstnären Marie Capaldi

2003

violinisten Sara Trobäck sångerskan Lindha Svantesson trubaduren Axel Falk konstnären Maria Lindberg konstnären Christina Skårud keramikern Herman Fogelin keramikern Eva Hild

2002

violinisten Anders Hjortvall flöjtisten Ann Elkjär Hansen dansaren Isabel Fortes dansaren Therese Fredriksson fotografen Mikael Olsson konstnären Ulf Kihlander konstnären Kent Karlsson fotografen Monica Englund

2001

sopranen Camilla Tilling trubaduren Martin Bagge konstnären Katarina Andersson konstnären Lars-Göran Nilsson konstnären Lars Blomqvist konstnären Kent Lindfors

2000

Kungsbacka pianotrio: violinisten Malin Broman cellisten Jesper Svedberg pianisten Simon Crawford-Phillips konstnären Ewa Brodin konstnären Jarl Ingvarsson konstnären Berit Lindfeldt konstnären Jens Fänge konstnären Pekka Söderberg

1999

konstnären Lars Hansson konstnären Pål Svensson konstnären Leo Pettersson konstnären Britt Ignell konstnären Jill Lindström

1998

litteraturkritikern Jonas (J) Magnusson författaren / k eramikern Rose-Marie Nilsson poeten Jörgen Lind författaren Margareta Lindholm Teater Bhopa ( Johan Holmberg & Alexander Öberg ) författaren / r edaktören Gunnar D Hansson

1997

kostymdesignern Linda Carlén tonsättaren Joel Eriksson keramikern Eva Hild konstnären Per Petersson

Sten A Olssons Kulturstipendium · 171

KOLOFON Redaktörer & skribenter : Sara Michaëlsson & Magnus Haglund Foto : Peter Claesson Grafisk form : Ola Ingvarsson & Mario Potes Typsnitt : Indigo Antiqua + DIN Text Papper : Munken Polar + Arctic Silk Tryck : Göteborgstryckeriet 2012 ISBN : 978-91-979978-1-2 Utställning på Göteborgs konstmuseum : Per Agélii , Mattias Nilsson & Cajsa von Zeipel 8 december 2012 – 3 februari 2013 Utställningsansvarig : Johan Sjöström

Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur Box 31157 · 400 32 Göteborg · www.stenastiftelsen.se Göteborgs konstmuseum · Götaplatsen · 412 56 Göteborg info.konstmuseum @ k ultur.goteborg.se · www.konstmuseum.goteborg.se