Det nya folkgardet

70

LIRA 2 2013

Det nya folkgardet

BILD: E L LY L U C A S

The T he English English folk folk revival revival var var länge länge synonymt synonymt med med 19501950- och och 6060ttalens alens breda breda våg, våg, från från Ewan Ewan MacColls MacColls avskalade avskalade ballader ballader till till FairFairp ort C onventions sspektakulära pektakulära folkrock. folkrock port Conventions Nu utmanas den epoken av en helt ny generation artister som tar den traditionella engelska folkmusiken in i samtiden. Möt Sam Lee, Lucy Ward, Jim Moray och de andra i det unga gardet. p

LIRA 2 2013

71

T E X T: P AT R I K L I N D G R E N

D

Den engelska folkmusiken har hörts och setts i många skepnader genom åren. Greensleeves, Scarborough Fair och Dirty old town. Ikoner som Donovan, Nick Drake och Sandy Denny. Den mindre kända men allestädes närvarande Martin Carthy. Monty Python-aktig folkrock och högtravande a cappellasång. Woody Guthrie-epigoner och sanna innovatörer. Cecil Sharp och Ewan MacColl som något slags grå eminenser i bakgrunden.

Men frågan är om inte dagens scen är på väg att sprida den engelska folkmusiken än vidare, än längre, både i fråga om kvalitativ höjd och brokig bredd.

Det talas om en ny gyllene era, en tredje revival, en boom som rymmer allt från Bellowheads teatraliska storbandsmusik till Laura Marlings väna indiesånger, från Laus och Spiros mot kammarminimalism vettande musik till Jim Morays elektroniskt tillskruvade weird folk. Och förstås Mumford & Sons bredbenta arenafolkrock.

I en artikel i den brittiska folk- och världsmusiktidningen Songlines förklarar den unga artisten Lucy Ward, som vi ska återkomma till, folkmusikens förnyade kraft och popularitet som en motreaktion till X Factor- och Pop Idol-fenomenet: – Folk vill höra något som är ärligt, och det är vad folkmusik är: äkta. Den har inte passerat genom en producentfabrik. Och det är något genuint ärligt med någon som bara ställer sig upp och sjunger. Folk är utleda på att tvångsmatas. De vill få en känsla av råhet, och detta är en del bakom uppsvinget för traditionell engelsk folkmusik just nu. Det handlar om att återkräva en del av oss själva.

Organisationer som The Folk Song Society (grundad 1898) och The English Folk Dance Society (1911), med tongivande företrädare som Cecil Sharp och tonsättaren Ralph Vaughan Williams, lyfte fram en engelsk folkvise- och danstradition på ett sätt som i efterhand kritiserats för att ha varit alltför pastoralt romantiserande, ignorerande den mer samtida arbetarklassen till förmån för vykortsaktiga bilder av ett förflutet bondesamhälle.

Dokumentationen var förstås viktig och bestående men denna första revival slog aldrig riktigt rot i några bredare folklager.

”Dagens folkmusik är mycket bredare och rymmer allt från pop till allt som är akustiskt. Då var det mer begränsat till traditionell musik och politisk singer-songwritermusik.”

i den andra änden. Utöver den pågående vågen så har det – ungefär som i Sverige för övrigt, liknelserna är många – redan inträffat två stycken engelska revivals. Den första ägde rum kring förra sekelskiftet och var en akademiskt och nationalistiskt präglad historia, med fokus på dokumentation och framhävande av den inhemska sångtraditionen.

MEN VI BÖRJAR

72

Sam Lee

D E T R I K T I G T S T O R A uppsvinget för den engelska folkmusiken kom i stället decennierna efter andra världskriget. Nu handlade det inte bara om traditionell musik utan lika mycket om en ny samtida folkmusik, ofta uttalat vänsterpolitisk.

Två tidiga ledargestalter var A L Lloyd och Ewan MacColl, där den förste grävde fram gamla arbetssånger och sea shanties från 1800-talet och den andra med sin karaktäristiska och teatraliska sångstil både lyfte fram gamla ballader och skrev samtida sånger, inte minst då klassikern Dirty old town, som egentligen handlar om MacColls uppväxtstad Salford i norra England även om den senare kom att förknippas med Irland efter The Pogues och The Dubliners keltiskt ljudande versioner.

Ledargestalten Ewan MacColl var en omstridd person, rigid i sina politiska åsikter och mycket bestämd i hur han menade att folksånger skulle framföras: seriöst och gärna oackompanjerat.

Förutom de egna sångerna och det passionerade historiska forskandet kom MacColl att bana väg för folkmusikvågen på ett annat och högst centralt sätt.

Tillsammans med nämnde Lloyd grundade han på 1950-talet den första folkklubben, inhyst på en pub i Soho och kallad Ballads and Blues – kopplingen till den amerikanska motsvarande vågen tydlig, och p LIRA 2 2013

Sam Lee

BILD: R I C M O R R I S P U S H I N S K Y

”Den sämst bevarade hemligheten inom engelsk folkmusik” klev ut från de dammiga folksångarkiven för att själv hämta inspiration och sånger direkt från källorna: travellers, romer och andra hos vilka folksångtraditionen fortfarande är högst levande.

LIRA 2 2013

73

RÄVE N TRÄNAD AV E M MA H I LLS

Jim Moray

BILD: D A V I D A N G E L

–

Heter egentligen Douglas Oates och är förutom multiinstrumentalist, sångare och låtskrivare inte rädd att testa nya metoder: vare sig det handlar om musikskapande eller hur man säljer skivor: albumet In modern history följde med som bilaga till tidskriften Songlines.

Senare i vår gör han en stor dubbelturné tillsammans med Eliza Carthy.

74

LIRA 2 2013

”Ewan MacColl använde folkmusiken för andra, egna ändamål. Och samtidigt som hans mission var storartad lämnade han ett spår av förödelse och brustna ideal efter sig.”

Sam Lee

p

det spelades både jazz, folk, blues och gospel på klubben.

Det blev starten på ett fenomen som snart spreds över hela England. Kring mitten av 1960-talet ska det ha funnits långt över 300 folk clubs.

Akter som The Copper Family, The Watersons och Bert Jansch banade väg för senare breda popsensationer som Donovan och Ralph McTell, vars sentimentala Streets of London blev en massiv hit 1974, samt mer sköra singer-songwriters som Nick Drake och John Martyn. Och på slutet av sextiotalet växte electric folk-scenen fram, till puristernas enorma förskräckelse, med band som Pentangle, Steeleye Span och Fairport Convention.

Inte heller den här scenen undgick kritik och sedermera inre splittring. Snart uppstod slitningar mellan det renlärigt politiska och det popmusikaliskt sexiga, mellan strikt hållna traditioner och modernisering, mellan exklusivitet och bredd, genuin arbetarklass och akademisk medelklass.

Vissa menade att denna andra revival romantiserade den industrialiserade arbetarklassen på precis samma sätt som Cecil Sharp romantiserade bondesamhället. Och medan vi hemma i Sverige under det tidiga sjuttiotalet återupptäckte den svenska folkmusiken, igen, var den engelska scenen redan på väg att implodera.

1990-talet började fröna till något nytt att gro. Delvis var det, högst konkret, barnen till sextiotalsgenerationen som började ta sig ton. Artister som Eliza Carthy, Kate Rusby och Kathryn Tickell banade väg för vår tids förgrundsfigurer som Seth Lakeman, The Unthanks och Laura Marling.

Ett av de skivbolag som stått i centrum av de senaste årens uppsving är Navigator Records, grundat så sent som 2008. Men de tog snabbt tätpositionen i genren med storsäljande album av artister som Bellowhead, Faustus och Bella Hardy.

Glen Johnson på Navigator tvekar inte att kalla det för en ny revival.

– Det tog 25 år för folkmusiken att skaka av sig bilden av att vara elitistisk, ocool och i största all-

M E N R E DA N PÅ

LIRA 2 2013

mänhet framförd av gamla gubbar i fiskartröjor.

Nu har yngre och fräschare artister klivit fram och, inspirerade av traditionella förlagor, har de tagit upp den fallna manteln och skriver folksånger för vår egen moderna tid.

Liksom Lucy Ward är han inne på att dagens folksånger utgör en välkommen antites till den moderna popmusikens brist på egentligt innehåll. Men han ser också rent tekniska skäl till folkmusikens uppsving.

– Jag tror att internet har hjälpt till enormt mycket. Plötsligt har du denna enorma katalog av musik tillgänglig vid dina fingertoppar. En plats där du helt fritt kan ströva runt och plocka upp sånger här, där och överallt – inte bara utifrån någon annans pekpinnar. Den här folkmusikens ärvda stigma som jag var inne på tidigare är helt raderad i den digitala världen. Om du gillar folkmusik, lyssnar du på det.

Punkt. Det finns varken något coolt eller ocoolt med det längre. dokumentärserien Folk Britannia, som i tre timslånga avsnitt inte bara går igenom historien utan också tar ett nyfiket avstamp i den då gryende unga, nya folkscenen. Det framgår att den nya generationen inte alltid tagits emot med öppna armar av den gamla. Vilket verkar ha varit ett stående tema inom den engelska folkmusiken. Bilden som ges av Ewan MacColl och hans anhang på femtiooch sextiotalet är av en rätt kinkig klubb av lättstötta och konservativa musiker som själva visste bäst.

Jim Moray, som när dokumentären spelades in nyligen hade släppt det omsusade debutalbumet Sweet England, där han experimenterar med elektroniska och andra nya inslag, menar att folkscenen var både känslig och stingslig, och att man bemöttes med stor misstänksamhet som nykomling om man inte följde de oskrivna reglerna.

– Det är som en klubb som du måste gå med i, och enda sättet att gå med är att visa att du förtjänar det.

Han drar en parallell till en scen ur rockparodifilmen Spinal Tap, där bandet sitter i limousinen och bläddrar i Sammy Davis Jr:s självbiografi Yes, I can, p

2006 GJORDE BBC

75

p

”Den har inte passerat genom en producentfabrik. Och det är något genuint ärligt med någon som bara ställer sig upp och sjunger. Folk är utleda på att tvångsmatas.”

varpå chauffören vänder sig om och säger: ”Den borde heta Yes, I can, if Frank Sinatra says it’s alright.” Syftande på att det var Sinatra som var The Rat Packs outtalade men självskrivne ledare.

– Det är lite så på folkscenen också, men här skulle boken heta Yes I can, if Martin Carthy says it’s alright.

Martin Carthy som alltså är en av folkscenens riktiga veteraner, med ett finger med i det mesta som hänt sedan mitten av sextiotalet – det var för övrigt han som lärde Paul Simon balladen Scarborough Fair, i ett arrangemang som Simon & Garfunkel prompt snodde och fick en enorm hit med.

Likväl såg den lite beske Jim Moray redan då, 2006, att en ny generation var på god väg att ta över.

– Jag tror verkligen att ett nytt uppsving [för folkmusiken] är på gång, men det kommer att ske utan den förra generationens godkännande. Och även utan deras vetskap förmodligen.

Sju år senare har Jim Moray gett ut ytterligare fyra album och är en väletablerad artist på folkscenen. Han har till stor del släppt de elektroniska inslagen men vägrar fortfarande att hålla sig inom ett av andra utstakat idiom. Och menar kaxigt att hela 50- och 60-talsscenen var en återvändsgränd. Så här skriver han i bookleten till sin senaste skiva Skulk: – Faktum är att folkmusik, som den framställdes av den engelska revivalns upphovsmän, var en historisk blipp. En utvikning från ämnet. Folkmusik har aldrig varit ämnad för ideologisk rannsakan, aldrig tillkommen för att senare forskas i, aldrig sjungen som en pekpinne mot modernitetens fåfängor. Folkmusik har alltid hört till den moderna världen.

D E N M Ö J L I G E N A L L R A hetaste artisten på den unga engelska folkscenen just nu är Sam Lee, vars debutalbum Ground of its own i fjol slog totalt knockout på kritikerkåren, förförde den unga trendiga publiken och förutom titeln Årets album i tidskriften fRoots gav honom en ytterst prestigefull nominering till det breda Mercurypriset.

Vid sidan om detta är han den drivande kraften bakom The Nest Collective, en högst pådrivande sammanslutning som vuxit till att bli den unga folkscenens kanske viktigaste enskilda nav.

Jag får tag i honom en torsdagkväll i mars och det

76

Lucy Ward

visar sig att han sitter i logen bara minuter före ett gig i Birmingham. Han har just inlett sin första stora turné genom Storbritannien, men är gentlemannamässig nog att ta sig god tid att prata om den engelska folkmusikens uppsving.

– Det är definitivt en enorm boom just nu – men det är på många sätt en väldigt annorlunda revival jämfört med den förra. Det som betraktas som folk i dag är något helt annat än då. Dagens folkmusik är mycket bredare och rymmer allt från pop till allt som är akustiskt. Då var det mer begränsat till traditionell musik och politisk singer-songwritermusik.

– Jag tror att vad det egentligen handlar om i dag är ett jättestort intresse för akustisk musik i allmänhet.

T I L L S K I L L N A D F R Å N många andra på scenen stammar Sam Lee inte från någon folkmusikalisk familj, utan upptäckte musiken själv i vuxen ålder.

Men att komma in som outsider har inte varit något problem för honom.

– Nej, egentligen inte. Men visst finns det en folk world som kan vara ganska så avskärmande och introspektiv – och som förvisso gärna öppnar famnen för unga nykomlingar, men kanske inte lika mycket för ungdomliga idéer. Och det där kan vara rätt kväsande.

Sam Lees egen relation till den förra revivaln i allmänhet och Ewan MacColl i synnerhet är kluven.

– Jag är en stor beundrare av det arbete som gjordes då. A L Lloyd och andra i den akademiska världen gjorde enorma insatser för att bevara och lyfta fram en repertoar som tidigare aldrig hade funnits på papper. Men mycket av musiken har jag aktivt valt att inte lyssna på, för att jag inte är intresserad strikt musikaliskt. Ewan MacColl var en briljant människa, men hans agenda hade inte alltid musiken i första rummet, närmast hjärtat. Han använde folkmusiken för andra, egna ändamål. Och samtidigt som hans mission var storartad lämnade han ett spår av förödelse och brustna ideal efter sig.

LIRA 2 2013

23-årig folksångerska från Derby som slog igenom 2011 med debutalbumet Adelphi has to fly. I fjol kom den mäktiga singeln For the dead men där hon besjunger tillståndet i dagens Storbritannien. Hennes andra album, där tonvikten ligger mer på egna sånger än traditionella, kommer i sommar.

BILD: E L LY L U C A S

Lucy Ward

p LIRA 2 2013

77

”Jag är en högst modern människa, lever i centrala London, älskar modern musik och det moderna livet, och jag ville föra in den där känslan av nutidighet i musiken.”

Sam Lee

p

– Men då var då, och dom hade sina skäl att göra saker på deras sätt. I dag har folkmusiken ett helt annat syfte, och jag har ju min egen sociopolitiska agenda!

Det sista säger han med ett gott skratt, men inte utan allvar – vilket för oss in på ämnet The Nest Collective.

– Vi startade på ett högst naivt och enkelt sätt, ville skapa en ny scen för unga människor att lyssna på ung musik i en ungdomlig miljö. Inte alls som den gamla tidens folkklubbar. Min agenda då var att introducera den här musiken för folk i min egen ålder, såna som liksom jag inte alls hade kommit i kontakt med folkmusik tidigare. Jag ville helt enkelt inte att någon skulle behöva leva ett helt liv utan att drabbas av den här musiken.

Med åren växte The Magpie’s Nest, skatboet, som klubben hette, till något större och vidare och kollektivet är i dag en tongivande kraft som arrangör med ett tjugotal anknutna scener runt om i London.

Devisen är ”New folk, old folk, no folk”.

– Min agenda i dag handlar om att ge understöd åt en musikscen, eller snarare en community, där musiken är själva hjärtat. Om att stödja en kollektivbaserad kultur, visa att den kan fungera också på en strikt professionell nivå. Och så vill jag lyfta fram aspekten att folkmusik kan vara framåtskridande, snarare än reflekterande och reaktionär. Att den kan vara den musik som definierar sin tid.

Om någon ser ut att ha lyckats med just det så är det Sam Lee själv. Albumet Ground of its own är en förunderlig amalgam av akustisk musik, med drag av jazz och många olika slags folkmusik spelad på en lika spännande som brokig uppsättning instrument, från trumpet till concertina och mungiga – det låter uråldrigt och extremt modernt på samma gång.

– Just det där ringar nog in mig som person rätt bra … Jag är extremt fascinerad av historia och det riktigt gamla, men ser inte historien som något nostalgiskt eller avlägset, utan mer som något levande som finns inom oss, som fortfarande är vid liv. Mitt ledord är Gustaf Mahlers klassiska citat: ”Tradition är att hålla lågan vid liv, inte att tillbedja askan”. Och 78

det är så jag betraktar folkmusiken, som något levande som förts in i nuet från forntiden.

– Jag är en högst modern människa, lever i centrala London, älskar modern musik och det moderna livet, och jag ville föra in den där känslan av nutidighet i musiken. kollega till Sam Lee är den redan citerade och högst färgstarka Lucy Ward, 23 år ung men redan väletablerad på folkscenen.

2011 gav hon ut debutalbumet Adelphi has to fly, där hon blandar tolkningar av traditionella sånger som Maids when you’re young och den gamla mördarballaden The two sisters med egna låtar i samma stil. Missa heller inte hennes senaste singel, For the dead men, som med okuvlig styrka och grace är hennes politiska kommentar till samtiden.

För henne har 1950- och 60-talsepoken haft en helt annan innebörd än för Sam Lee, och hon följer också tydligare i dess fotspår.

– Jag är uppfödd på Bob Dylan, men upptäckte de engelska folkartisterna när jag var fjorton och hade tagit med mig min första gitarr till den lokala open mic-night. Särskilt sångerna med Sandy Denny och Ewan MacColl har varit en enorm inspiration för mig. För mig är de två av tidernas största låtskrivare. Plus att deras bearbetningar av traditionella sånger alltid har varit högst innovativa.

EN ANINGEN YNGRE

S O M R E L AT I V T N Y i gamet har Lucy Ward lite svårt att se dagens livaktiga scen som något nytt, mer en självklarhet, men hon menar att den på senare tid kommit att förknippas med en viss coolhet som fått mainstream-media att få upp ögonen för den.

– Med framgångarna för Laura Marling och Mumford & Sons internationellt har strålkastarljuset riktats mot den brittiska folkscenen och gett andra artister möjligheter att spela, sjunga och utvecklas. Det är en häftig grej att vara del av.

I fjol prisades Lucy Ward på den högt ansedda BBC Radio One Folk Music Awards som årets nykomling, vilket medförde en rejäl skjuts i karriären.

– Det kändes helt osannolikt att ens bli nomineLIRA 2 2013

Fem skivtips

The Unthanks: Last (Rough Trade 2011) Systrarna Rachel och Becky började som Rachel Unthank and The Winterset men kallar sig numera enbart vid familjenamnet och gör musik som möjligen är det vackraste och skiraste och sköraste som kommit ur den engelska folkvågen.

Finstämt och smäktande salongselegant men också med en svärtad och genomträngande själslig skärpa, som ger liv åt deras tolkningar av nya och gamla folksånger.

Lisa Knapp: Wild and undaunted (Ear To The Ground Records 2007) Från hjärtat av London kommer denna sångerska, ”the baroness of nu-folk”, som vore hon ättling i rakt nedstigande led till den förra vågens stjärnor som Annie Briggs, Shirley Collins och Sandy Denny. Denna hennes debut utsågs till årets folkalbum av Mojo. Sångerna är ofta traditionella ballader, som den klassiska Blacksmith, men hon smyger även in egna låtar. Senare i år kommer hennes hett efterlängtade uppföljare.

Ewan MacColls klassiska estradpose, tacksam som nidbild bland hans kritiker.

rad – året innan hade jag suttit hemma och tittat på galan på tv utan att ens drömma om att själv vara med. För en ung artist som jag förändrade priset allting.

För liksom Sam Lee var Lucy Ward van att ordna det mesta själv, från gigbokning till promotionkontakter, och kanske i än högre grad än resten av musikbranschen är folkscenen präglat av just DIY-kulturens gör det själv-tänk.

Liksom Glen Johnson på Navigator pekar hon dessutom på internet som en viktig och mäktig kanal och källa, vilket möjligen kan kännas lite omtumlande. Att den så hopplöst oköttsliga webben skulle visa sig så fruktbar för något så jordnära och intimt som akustisk folkmusik. ¶

Spelningar och skivsläpp Q Sam Lee & Friends spelar på Kulturhuset i Stockholm den 11 april.

Q Mumford & Sons spelar på Annexet i Stockholm den 10 april Q Lucy Wards andra album kommer lagom till sommaren.

LIRA 2 2013

Spiro: Kaleidophonica (Real World 2012) En av många sidoscener av folktrenden är den som drar musiken mot kammarmusik och modern minimalism, som skotska trion Lau (årets grupp tre år i rad på BBC:s Folk Awards) men kanske ännu tydligare kvartetten Spiro från Bristol som utgår från traditionell folkmusik men vrider den till närmast cirkulärt loopbaserade arrangemang som spelas på fiol, mandolin, dragspel och gitarr – och ekar både Michael Nyman och Philip Glass.

The Imagined Village: Empire & Love (Proper 2010) Denna imaginära by grundades av Simon Emmerson från Afro Celt Sound System med det uttalade syftet att göra modern folkmusik som representerar den moderna multikulturalismen i England. I bandet återfinns såväl veteraner som Martin Carthy, dennes dotter Eliza och Sheema Mukherjee på sitar. Som ett Ale Möller Band från Londons klubbvärld, skrev jag själv en gång.

Bellowhead: Broadside (2012) Det elva man starka Bellowhead med bland andra John Spiers, Jon Boden (även i duon Spiers & Boden) och Benji Kirkpatrick är en rätt osannolik framgångssaga. De arrangerar gamla folksånger – titelns Broadside betyder skillingtryck – för sitt funkiga storband och har med sina hittills fyra album tagit England med storm.

2010 år Hedonism är ett av de mest sålda folkalbumen någonsin i England.

79