M U S I K E R S O M H Å L L E R I L Å N G A LO P P E T
Sax på italienska Alberto Pinton är italienaren som kom till Sverige på jakt efter ordning och reda. Sedan länge en central del av svenskt jazzliv, men också en ständig doldis. Med nya gruppen Nascent ser han med gryende tillförsikt på framtiden.
T E X T: P AT R I K L I N D G R E N B I L D : M I K I A N A G R I U S
ven om Alberto Pinton har släppt en rad skivor i eget namn tidigare och är en etablerad spelare hos allt från Lina Nybergs Brasil Big Bom via Jonas Kullhammar till Bohuslän Big Band, så känns ändå våren 2013 som något av ett senkommet litet genombrott för den 51-årige blåsaren. Mottagandet av albumet med nya konstellationen Alberto Pinton Nascent har varit översvallande, inte minst i Svenska Dagbladet där skivan fick full pott av tidningens grand old lady Ingrid Strömdahl (som nyligen fick utmärkelsen Basisten av Svensk Jazz). Men det är inte bara som musiker han är i toppform. På nätet ramlar jag in på Alberto Pintons träningsdagbok – imponerande läsning på gränsen till förskräckande. Förutom att han hittills i år löpt 110 mil kan jag läsa att han dagen innan vår intervju, efter ett yoga- och gympass, sprang 9 km med en snitthastighet på 5:11 minuter per kilometer och att han samma morgon tränat rörlighet med kettlebells. – Ja, och i morgon ska jag ut på ett ultrapass på 50 kilometer …
Ä
träna inför ett riktigt långlopp senare i år, ett så kallat ultramaraton – det heter Swiss Alpine Ultra och är på 78 kilometer. Och ja, det är viktigt att vara vältränad som musiker, kanske
HAN VISAR SIG
26
i synnerhet om man har en tung barytonsaxofon som huvudinstrument. – Det är det absolut. Jag var rätt stor förut faktiskt, stark men också tjock. Jag fick problem med ryggen och nacken. Och en dag sa en naprapat till mig att så där kan du inte fortsätta. Så då tog jag tag i det, det var för fyra år sen. Och nu är turnerandet en piece of cake faktiskt. Det är en enorm skillnad. Alberto Pinton är född och uppvuxen i Italien men flyttade till Sverige som vuxen dels av relationsskäl men också för att han inte pallade att bo i Italien längre. – Det är för mycket strul och flum och byråkrati – och när man som jag kommer från en familj där man ska göra rätt för sig och så, då blir det mycket motströms. Det är så mycket som inte funkar. han lämnat Sverige bara tillfälligt i två omgångar, bägge vändorna för att studera på tunga skolor i USA. – Jag gillar det amerikanska sättet, det är mycket pragmatik inbakad i undervisningen. Det vill säga: vill man komma någon vart får man jobba för det. Inte bara en massa snack om konstnärsskap och visioner, utan väldigt mycket hantverk – öva och jobba hårt! Inget flum. Det tog jag med mig hem. Och jobbat har han gjort, Alberto. Åtta skivor i olika konstellationer plus mängder av sidemanjobb. Ofta i skymundan.
SEDAN DESS HAR
LIRA 3 2013
– Nej, det har väl inte regnat uppmärksamhet över mig om man säger. Fråga mig inte varför! Eller, jag är nog rätt dålig på att marknadsföra mig… Har väl mest spelat på. Men kanske håller det alltså på att vända med hans senaste konstellation, Alberto Pinton Nascent, där Peter Nylander spelar gitarr, Peter Danemo trummor och Christian Spering bas. ”Nascent” betyder gryende, men den språkfrälste Pinton valde ordet främst för att det klingar så fint. Men också för att det rimmar med hur han känner sig ha landat i ett nytt sätt att komponera, friare och öppnare. Han LIRA 3 2013
låter musiken växa fram mer av sig själv numera, snarare än att som tidigare medvetet gå in och styra. En ny trygghet. Närmast väntar en inspelning med den nya oktetten Room 8 ledd av trombonisten Sven Berggren, och i bakhuvudet bultar tankar om ett soloprojekt. – Jag har ruvat på det hur länge som helst, och jag hoppas att det blir av nu. En skiva med bara mig solo, kanske med overdubs, kanske att jag blåser i två saxar samtidigt. Men jag har haft svårt att hitta tid och fokus för det. Ron att sätta mig ner och öppna öronen inåt. ¶ 27