Britta Wingård: En skola där alla får plats

Britta Wingård Fil.dr i pedagogik, f.d. rektor och universitetslektor

En skola där alla får plats

Grundskolans historik

1962 beslutades i politisk enighet om grundskola i Sverige. Det var en sammanhållen skola där alla barn oavsett geografisk hemvist, kön eller ekonomiska förutsättningar skulle undervisas. Den omfattade nio år och gav kompetens för fortsatta gymnasiestudier. Efter några år var grundskolan fullt utbyggd i hela landet. Tidigare hade vi haft ett parallellskolesystem, bestående av realskola och folkskola. För att få inträde till gymnasium måste man ha genomgått realskola och den fanns inte på alla platser i Sverige, dessutom var den på några platser avgiftsbelagd. Grundskolans införande hade föregåtts av flera utredningar och även försöksverksamhet med det som hette enhetsskola. Bakgrunden till grundskolan var jämlikhet - alla skulle ha samma möjligheter till utbildning. Dessutom såg man ett stort behov av att samhället behövde fler utbildade invånare, eftersom den tekniska utvecklingen gick snabbt framåt.

Fram till 1969 fanns en möjlighet att i årskurs 9 välja olika inriktningar där några var gymnasieförberedande och andra mer praktiska och kunde leda till fortsatt utbildning på yrkesskolor. Det fanns också olika grupper för stökiga elever – OBS-klasser. 1969 kom en ny läroplan för grundskolan, där denna uppdelning togs bort och i stället kunde eleverna från sjunde årskursen välja enklare eller svårare kurs i engelska och matematik, samt välja ett tillval, som innebar att man läste moderna språk, teknik, ekonomi eller konst. Det var viktigt med en sammanhållen, demokratisk skola.

De första åren med grundskolan präglades av konflikter. Det var två olika traditioner som möttes. Realskolans lärare var akademiker och folkskolans lärare seminarieutbildade. Det var olika syn på kunskap och undervisning som möttes och många konflikter uppstod. Detta syntes också bland eleverna – det blev oro och bråk i klassrummen. Mediadiskussionerna var ofta högljudda, För att komma åt denna problematik inspirerade staten – som var huvudman för skolan – till många olika utvecklingsarbeten. Genom länsskolnämnderna och skolöverstyrelsen gavs både ekonomiskt och personellt stöd till många olika förändringsarbeten. Även fortbildningskurser anordnades för skolans personal. Många skolor och personal nappade på dessa idéer och det var mycket kreativitet och utveckling i skolan. Alla lärare hade också rätt till sex fortbildningsdagar, de så kallade studiedagarna. Utvecklingen vände till viss del och 1980-talet var övervägande positiva år för den svenska skolan. Det var till och med för många lärare och det var svårt att få tjänst som lärare i vissa kommuner. Det är i detta sammanhang som Barbro Goldingers projekt med familjegrupper utvecklas. Jag återkommer till projektet längre fram.

Hittills hade skolan varit statligt styrd och kommunerna fick statliga pengar till lärarnas löner. 1991 genomfördes kommunaliseringen. Det innebar att kommunerna fick ansvar för skolans verksamhet, medan staten fortfarande beslutade om läroplanerna. De enskilda kommunernas uppdrag blev att ansvara för att målen i läroplanen skulle nås. Kanske var det dock inte beslutet om kommunalisering som kom att förändra skolan, utan det jag vill kalla ekonomiseringen. Ekonomi och pengar blev viktigare än elever och pedagogik. Det fick till följd att stora besparingar genomfördes i skolan. Personal i elevvårdsteamen och antalet speciallärare/specialpedagoger minskade, liksom administrativ och annan övrig personal. Jag har träffat flera rektorer som själva bytte glödlampor i skolan och delade ut posten!

Begreppet skolpeng infördes. Varje elev fick en prislapp – samma för alla elever i kommunen. Att det fanns elever som behövde mer resurser togs ingen hänsyn till. Föräldrar fick rätt att välja skola och friskolor inrättades. Resultatet ser vi idag. Friskolor som gör miljonvinster, bland annat eftersom alla elever inte är välkomna. I våra stora städer är skolorna mycket segregerade. Det finns skolor där inga barn med svenska som modersmål går, föräldrarna har flyttat dem till skolor med stor andel elever med svenskt ursprung. Internationella undersökningar visar att Sveriges elever presterar dåligt. Lärarnas arbetsbörda har ökat markant. Vi tycks inte längre lita på deras kunskaper om vad eleverna kan eller inte kan, utan det genomförs en mängd olika nationella kunskapsprov. På så vis tar man makten från lärarna och ofta känner de sig lika kontrollerade som eleverna. Kanske är detta en förklaring till den stora lärarbristen och att det finns tomma platser på landets lärarutbildningar.

De marknadsekonomiska tankarna styr även på andra sätt. Elevhälsopersonal har i en del kommuner placerats centralt i stället för att vara i skolans vardagsliv. Lärare eller rektorer kan begära att få konsultationer av någon i elevhälsopersonalen. Jag har sett exempel där en lärare skulle sitta inför hela elevhälsoteamet och ett antal rektorer och berätta om elevens problem. Ungefär en vecka senare bestämde elevhälsoteamet om insatser behövdes och i så fall hur dessa skulle utformas. Det här sättet kan innebära att elever inte kommer att få adekvat hjälp i tid. Det finns kanske också lärare som inte vill utsätta sig för att söka hjälp på det här sättet.

Vi som var med på 1980-talet sörjer den skola som vi arbetade i då.

Vi har nu en känd klimataktivist, Greta Thunberg. Hennes budskap är på ett sätt enkelt: Lyssna på forskningen! Kanske kan vi säga samma sak om skolan.

Barbro Goldingers projektarbete, som kallades familjegrupper har sin grund i pedagogisk och psykologisk forskning. Det handlar bland annat om forskning som visar vad som sker i små och stora grupper och forskning om utvecklingspsykologi och anknytning. Det är många år sedan projektarbetet genomfördes, men det lever fortfarande kvar hos några som arbetat med det. Förhoppningen är att det vi skriver ska inspirera andra och starta nya utvecklingsarbeten i skolan och att skolan återigen blir en kreativ institution där alla barn och unga lär sig.

Barbros tjänst som skolpsykolog innebar att hon fanns på skolan och deltog i vardagsverksamheten. Hon träffade lärarna på raster och i korridorer. Lågstadielärarna började i mitten på 1970-talet klaga på att det var stökigt bland barnen i klasserna. Särskilt stökigt och oroligt var det på måndagar. Detta kunde man förklara med att de flesta föräldrar arbetade, både mammor och pappor. När fredagen kom ville man umgås och det resulterade ofta i att de vardagliga sängläggningsrutinerna inte var lika viktiga på fredagar och lördagar. På söndag kväll var det sedan svårt att återgå till normala sovtider – på måndagarna var barnen trötta och det märktes i skolan.

En normal skolklass består av 20 till 25 elever. Det är en storgrupp. En storgrupp är för stor för att en enskild elev ska ha kontakt med alla. I storgrupper uppstår nästan alltid rangordning, några elever blir populära medan andra får låg status. I värsta fall kan detta leda till mobbning. Vi vet att 60 000 elever (1 till 2 i varje klass) utsätts för mobbning. Detta antal anses ha varit

konstant de senaste 20 åren, men nyligen visade professor Robert Thornberg vid Linköpings universitet att mobbningen ökar i skolan. Han menar att det brister i skolans förebyggande arbete och säger ”Det finns en risk att man fokuserar på åtgärder. Att åtgärda och inte förebygga, för att det finns krav på att dokumentera och anmäla”. (Bohusläningen, 2019-10-31).

Det som behövs för att eleverna i skolan ska fungera är ett positivt socialt klimat. Teoretiskt handlar detta om anknytning. Under många år har jag genomfört livslinje- eller livshistorie-intervjuer. Intervjuer där den intervjuade får berätta om sitt liv från födelsen fram till tiden då intervjun genomförs. De intervjuer jag gjort är med människor i olika åldrar och med olika yrken. Man kan se många likheter i intervjusvaren, eftersom intervjuerna speglar samhället. En sak som nästan alla talar om är sin första fröken. Det är en fröken (män lyser med sin frånvaro i de tidiga klasserna) och hon beskrivs med mycket positiva ord. En del berättar till och med om hennes utseende – även det positivt.

Vad finns det för förklaring till att så många minns och berättar om sin första fröken? Ett möjligt sätt att förstå detta är att det handlar om anknytning. Barns första anknytning handlar om anknytning till mamma och/eller pappa. Ungefär i skolåldern börjar barn att släppa denna första anknytning och den första fröken blir då en person att anknyta till – ett övergångsobjekt. Barnen ska sakta släppa föräldrahanden och söka en ny hand och då blir fröken en naturlig hand att ta tag i.

Nu är det så att för barn i den här åldern börjar dock kamrater att bli viktigare än vuxna. Barnen vill spegla sig i kamraternas ögon och känna att de duger. När barn börjar skolan hamnar de flesta i en klass på omkring 25 barn. Här ska de nu söka sin anknytning och det är ingen lätt uppgift. En grupp på 25 är det vi kallar en storgrupp och i en sådan grupp är det svårt att finna sin plats.

Några blir populära, andra får inte vara med. För att klara detta kan många ta på sig roller, t.ex. lustigkurren, bråkaren eller bli tyst. De här rollerna kan i värsta fall bli förödande för barnen. Den som är tyst och inte märks kan ge upp och börja sluta att gå till skolan, i värsta fall bli en hemmasittare. Den som bråkar kan köras ut från lektionen. På en del skolor finns det särskilda klasser för bråkiga och/eller okoncentrerade barn och i många kommuner finns särskilda skolor dit dessa barn flyttas.

På 60- och 70-talet fanns olika former av specialklasser (läsklasser, hjälpklasser. OBS-klasser m. fl). Dessa togs bort, eftersom man kunde visa att elever som tvingades lämna den vanliga klassen både presterade och mådde psykiskt sämre. De fick en dålig självbild och misslyckades. Många av dem fick inga avgångsbetyg. Det finns egentligen ingen forskning om vad som händer med dessa barn i vuxenlivet, men Ann-Britt Grünewald, chef för Österåkeranstalten, har sagt att ingen av hennes intagna på fängelset har genomgått grundskolan med fullständiga betyg. En fundering blir – varför är denna kunskap bortglömd?

När Barbro pratade med de lågstadielärare som skulle lämna sina treor, uttryckte de att de inte visste hur de skulle orka att ta emot nya ettor på hösten. Barbro kände att något måste göras och hon kom med förslaget att de skulle dela in klasserna i fyra mindre grupper. Grupperna skulle vara heterogena och vara gjorda innan skolstarten. När barnen kom till skolan hade de redan en given plats i en grupp i klassrummet. En gång blev en lågstadielärare plötsligt sjuk och jag fick rycka in och ta emot barnen i årskurs ett den första skoldagen. Det var en upplevelse att se alla barn komma in i klassrummet som var möblerat med skolbänkar i fyra grupper och på varje bänk stod en namnskylt. Barnen gick runt och letade efter sitt namn och alla såg glada och nöjda ut när de funnit sin plats.

Forskning har visat att heterogena grupper också har betydelse för hur elever lär sig. Shayer och Adhamis (2007) har presenterat en undersökning de gjort, avseende hur tre olika grupper av elever lär sig. I detta fall är skolämnet matematik. Författarna satte samman tre grupper, en bestående av duktiga elever, en av svagpresterande elever och en heterogen grupp där det fanns både duktiga och svagpresterande elever. Genom att mäta elevernas kunskaper när forskningsprojektet startade, och efter en viss undervisningsperiod, kunde forskarna avgöra hur eleverna lärt sig under den aktuella tiden. Resultatet visade att gruppen med de svagpresterande eleverna lärt sig minst, därefter kom gruppen med de högpresterande eleverna och bäst hade den heterogena gruppen lärt sig. Den här refererade forskningen visade att alla i den heterogena gruppen hade lärt sig mer än de som varit i homogena grupper. Forskarnas egen förklaring till detta är att genom att förklara för kamrater som inte är lika duktiga så befästs den egna kunskapen och de duktiga eleverna lär sig mer. De svagpresterande eleverna i den heterogena gruppen får genom kamratkontakterna mer hjälp och stöd än vad den ensamme läraren har tid att ge dem, dessutom utmanas de av de duktigare eleverna i gruppen, de sporras till att lära sig mer. Därmed menar forskarna att kunskapen hos alla i en heterogen grupp ökar.

En smågrupp skiljer sig mycket från en storgrupp. Idealet är fem till sju i en smågrupp. Blir gruppen större riskerar den att delas upp i två grupper och blir det bara fyra kan det bli lite ”torftigt”. Innan man fattade beslut om att genomföra utvecklingsarbetet hade man förankrat det hos skolledningen, de andra i elevhälsoteamet och inte minst hos föräldrarna genom flera föräldramöten. Det var ju Barbro, som tillsammans med lärarna, stod för projektarbetet.

Förutom att grupperna skulle vara heterogena, skulle de vara fasta. Innan någon elev skulle få byta grupp skulle många andra åtgärder vidtas. Under alla år projektet pågick hände det en eller två gånger att en elev bytte grupp. Projektet fick namnet familje-

grupper, som syftade på att det skulle vara svårt att bryta upp från gruppen, på samma sätt som det är för en familj att skilja på sig. Efter ett antal år ändrade man namnet till tillhörighetsgrupper, det ordet visar mera vad det handlar om. En grupp där medlemmarna utvecklar tillhörighet och tilltro till varandra. Grupperna skulle också bestå över tid. I början var man osäker på hur länge, men det visade sig att grupperna kom att bestå under hela lågstadietiden, i några fall fortsatte de in på mellanstadiet.

Livet i en smågrupp skiljer sig från storgruppen. Varje deltagare blir synlig och får gensvar från de andra i gruppen. Man kan avläsa om det man säger eller gör är OK eller inte. Begreppet mentalisering kan användas, man lär sig att läsa av minspel och ansiktsuttryck och blir mer känslig för andras tankar och känslor. Det är ett sätt för barnen att träna sig i att känna igen och uttrycka sina egna behov, men också kunna lyssna till andras behov.

För att ge lärarna stöd och för att följa projektet samlade Barbro de arbetslag som arbetade tillsammans. Det började med de lågstadielärare, som var med när projektet startade, tillsammans med den speciallärare som arbetade med de klasserna. Det var tre klasser och till dessa fanns en heltidstjänstgörande speciallärare. Detta arbetslag samlade Barbro en gång i veckan till det hon kallade ”prator”. Bara detta att lärarna visste att de skulle träffas och få möjlighet att samtala om eventuella problem gav dem en trygghetskänsla. Lärarna kunde ta upp sin oro för klassen, en grupp eller enskild elev. De fick stöd och idéer både av sina kollegor och av Barbro. Dessa prator var mycket viktiga för lärarna, de fick direkt hjälp och stöd för det som oroade dem, men de var också viktiga för Barbro. Hon följde därigenom arbetet både med enskilda barn och med klasserna liksom med projektet. Genom att alla elever gick nio år i vår skola kunde vi följa alla elever från första året tills de lämnade grundskolan. Vi kände till alla elevers olika behov, men också deras skolprestationer.

Lärarna genomförde också regelbundna samtal med eleverna i varje familjegrupp. En del lärare tyckte det var svårt, men fick hjälp av Barbro med hur de skulle göra. Det var ett sätt att hjälpa barnen att sätta ord på sina tankar och känslor. Det fanns regler i gruppsamtalen. Man fick bara prata om det som rörde gruppen, man fick inte prata om andra barn eller andra vuxna. Samtalen var 20 till 30 minuter långa och leddes alltid av klassläraren. Praktiskt ordnades det med hjälp av att specialläraren arbetade med de andra eleverna i klassrummet.

Genom att barnen satt i smågrupper kom också föräldrarna att tillhöra en smågrupp. Detta användes på olika sätt av olika lärare – en del gav föräldragrupperna olika uppgifter, medan andra inte arbetade med dessa grupper. En målsättning var att det skulle resultera i ett kollektivt föräldraskap – att föräldrarna tillsammans skulle ta ansvar för barnen.

Utvärdering av arbetet med familjegrupper

Att utvärdera utvecklingsprojekt är vetenskapligt svårt, särskilt om de inte är startade som forskningsprojekt med kontrollgrupper och liknande. Några uppsatser har genom åren skrivits om familjegrupper. En från psykologiska institutionen som jämförde Bergshamra skola med en annan socioekonomiskt likvärdig skola. Resultatet visade att eleverna på Bergshamra hade bättre social kompetens – det var ett bättre socialt klimat där.

Det finns annat som visar om något är bra eller dåligt, Ett kan vara betyg. Jag började som rektor på våren 1986, då gick de första eleverna som varit med i familjegrupper ut nian. Som rektor skrev jag på betygen i årskurs nio. Det fortsatte jag med i sju år. Under dessa sju år hade vi en elev som inte hade fullständigt avgångsbetyg. Vi hade under åren inte heller elever som fick an-

passad skolgång eller placerades i särskilda klasser eller skolor – utan alla gick igenom grundskolan med godkända avgångsbetyg. När vi kontrollerade den elev som inte fick fullständigt betyg visade det sig att han flyttat in i årskurs fem.

Bergshamra skola ingick i Ulriksdals rektorsområde och hade ungefär 900 elever från första till nionde årskursen. Några år efter att projektet med familjegrupper startade var det genomfört i alla lågstadieklasser. Ulriksdals rektorsområde hade elever från studentbostäder, bostadsrättslägenheter och hyresrättslägenheter. Under de år på 1980-talet jag arbetade som rektor hade vi 25 olika hemspråk. Socialt var det ett blandat upptagningsområde.

Fastän Barbro gick i pension 1987 fortsatte familjegrupperna in på 2000-talet. Även detta kan ses som ett tecken på att projektet var mycket lyckat. Hur det är idag vet vi inte. En stor förändring som genomfördes i kommunen var att alla psykologer och kuratorer togs bort från de enskilda skolorna och sattes i en central pool. Därmed försvann möjligheten att delta i skolans vardagsliv och de ”prator” som Barbro och hennes efterträdare som skolpsykologer hade försvann. Kvar blev centralt beslutade uppdrag för elevhälsoteamen.

Relationer och grupp-processer viktigast i skolan har vi kallat den här vänboken. Familjegrupper är ett exempel på hur skolan kan arbeta med detta. Hur medveten Barbro var när hon startade familjegrupper på 1970-talet vet jag inte. Men retrospektivt är det mycket tydligt att detta uppnåddes. Fokus låg på barnens relationer och hur grupp-processerna i den lilla gruppen bidrog till detta. Niornas slutbetyg visar också att resultatet blev positivt för alla elever – det blev en skola där alla elever fick en plats och lyckades.