BEATRICE JÄRÅS

Även om drömmen att bli balettdansös alltför tidigt rann henne ur händerna, eller möjligen ur benen, har skådespelaren och artisten Beatrice Järås fortsatt att dansa sig genom livet.

Rörelsen sitter i kroppen och går aldrig ur.

Portr Ttet Beatrice J R S

BEATRICE JÄRÅS

ÅLDER: 73 år (i maj).

BOR: Skillinge.

FAMILJ: Maken Nisse Landgren.

YRKE: Skådespelare, dansare, artist.

AKTUELL MED: Dubbar ett för närvarande hemligt filmprojekt.

BAKGRUND: Har sedan 60-talet medverkat i en mängd musikaler, pjäser, filmer, shower och revyer.

UTBILDNING: Operans balettskola (numera Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm) och Statens skola för scenisk utbildning (numera Teaterhögskolan i Stockholm).

INSPIRATIONSKÄLLOR: Liza

Minelli, Shirley MacLaine och Audrey Hepburn.

KVARVARANDE DRÖMROLLER:

Fräulein Schneider i musikalen ”Cabaret”, Madame Armfeldt i musikalen ”Sommarnattens leende” och Higgins mamma i musikalen ”My Fair Lady”.

JÄRÅS BÖRJADE DANSA REDAN som treåring, eftersom bästa vännens mamma drev en balettskola. Trots att hon var så ung kände hon direkt att uttrycket passade hennes kropp och sinnesstämning.

Beatrice

Som åttaåring kom nästa avgörande ögonblick. Hon följde med sin mamma på en elevföreställning på Operan i Stockholm och bländades av det hon såg.

– Jag pekade upp på scenen och sa till min mamma: ”Där vill jag vara!” Det är det starkaste målet jag har haft. Förutom när jag träffade Nisse. Då var målkänslan likadan. Jag kände direkt att han var mannen i mitt liv.

Nisse heter Landgren i efternamn och är välkänd trombonist och jazzmusiker. Han och Beatrice träffades 1978, när båda medverkade i Björn Skifs krogshow på Hamburger Börs, och har hängt ihop sedan dess. Just denna dag är makarna hemma på en kort visit i sitt lilla hus i Skillinge. Sent på kvällen dessförinnan anlände de från Tyskland, där de vistats i fyra dagar, och nästa dag går färden vidare till Stockholm, där han ska spela och hon dubba en tecknad film.

Hennes projekt är så hemligt att hon inte ens själv vet vad det handlar om eller vilken roll hon ska spela. Det får hon reda på först när hon kliver in i studion. De på millisekunden angivna replikerna visas på en skärm framför henne och sedan drar inspelningen i gång.

Nu för tiden är det ett ganska normalt förfarande. Att få manus på förhand hör till ovanligheterna. Lätt är det inte, medger Beatrice. Samtidigt är det inga problem för någon som är så pass rutinerad som hon. Hon började stå på scen redan som tioåring och dubbade sin första film för över 40 år sedan.

– Att dubba film passar mig. Jag är ju en rörelsemänniska och dubbning har en hel del gemensamt med musik och dans. Det handlar om tajming och rytm.

Beatrice växte upp i Stockholm med en fem år äldre bror och två krögarföräldrar, som drev den populära restaurangen Den Gamla Tiden på Vasagatan.

Efter att ha dansat i sex år kom hon som nioåring in på Operans balettskola, ett embryo till dagens Kungliga Svenska Balettskola, och började snart få statistroller i operans uppsättningar.

– När man börjar på en sådan utbildning gör man det yrkesmässigt, trots att man är så ung. Det är som ungdomar som spelar fotboll och vill bli proffs.

Hon dansade varje dag efter skolan och uppträdde varje vecka. Med tiden bildades så kallade balettklasser, som innebar att danseleverna var befriade från gymnastik och musik i sina ordinarie skolor, eftersom de fick det på Operan. De fick också börja en timme senare i skolan, för att de ofta hade föreställningar på kvällarna.

Men 1968, två år efter att Beatrice hade blivit så kallad betald elev och precis skulle ta steget in i balettkåren, drabbades hon av en benhinneinflammation, som läkaren bedömde som kronisk. Hon hade inget annat val än att sluta.

Senare skulle det visa sig att problemen trots allt var överkomliga, så länge hon lät bli tåspets, men balettkarriären var över i vilket fall.

Det är lätt att tro att det var en stor katastrof, men Beatrice fann sig ganska snabbt i sitt öde. Hon sörjde inte det som aldrig blev. I stället tog hon vara på de nya möjligheter som dök upp.

– Det var ganska bra att jag kom ifrån balettvärlden. Dels hade jag ju aldrig träffat Nisse. Dels var det en väldigt sträng miljö och jag hade även äldre föräldrar, som också var rätt stränga. Så det var bra för mig att få göra en liten personlig revolution i slutet av 60-talet och få se något annat.

Nästa steg var i och för sig inte helt självklart, men en vän föreslog att Beatrice borde bli fotomodell och mannekäng. Hon följde rådet och lyckades riktigt bra.