STÄMPLAD SOM TERRORIST

Ljus i Öster stöttar ett pastorspar som jobbar i en förort till huvudstaden i ett centralasiatiskt land. De arbetar i en officiell registrerad kyrka och har stort fokus på lärjungaskap. Jag får sitta ner och samtala med pastor Khasan en eftermiddag. Han är klädd i ljusgråa byxor samt blå skjorta och hans ögon gnistrar när han berättar om visionen för kyrkan.

”Vi vill se många lärjungar till Jesus i vår stad. Just nu tränar vi tolv ledare, bröder och systrar, som får lära sig hur man gör lärjungar på ett bra sätt. Vi träffar dem varje vecka och målet är att utbilda lärjungar som i sin tur tränar nya lärjungar”, säger han.

De vill att alla små byar ska ha egna kyrkor och de har en klar vision för hur de kan nå muslimer på bästa sätt. Khasan fortsätter:

”Min fru är också evangelist, hon jobbar med kvinnor och lär dem hur man delar evangeliet. Inom islam är det bara män som kan gå till moskén, men vi ber speciellt för kvinnorna eftersom vi tror att kvinnorna är vägen till Jesus för muslimerna.”

När kvinnorna tar emot Jesus, går de ofta hem och berättar för sina män. På det sättet kan en hel familj bli troende. Pastor Khasan har egen erfarenhet av det då han fick höra evangeliet för första gången från sin mamma.

MEN HELA HISTORIEN började långt innan och visar på hur Gud arbetar när vi kanske tror att allting står stilla. Under 1990-talet brukade några kristna besöka ett fängelse i området där Khasan bor och en man med namnet Ivan tog emot Jesus i fängelset. När Ivan blev frigiven, talade han om Jesus till sina grannar och tio personer blev frälsta. Han letade också upp pastorn som han hade mött i fängelset och fann honom i huvudstaden. Några år senare kom Ivan tillbaka till den staden han hade suttit i fängelse och startade grupper för kristna. Khasans förskolelärare gick till ett sådant möte och blev kristen. Han berättar:

”Min förskolelärare kom sedan hem till oss och berättade om mötena för min mamma. Nästa gång följde min mamma med till ett möte och blev frälst. Då började hon dela evangeliet med oss barn. I början ville jag och min bror inte lyssna på henne, eftersom vi var muslimer. Men det var en svår tid för mig, jag ville inte ens leva och min mamma var orolig för mig. Hon frågade: ’Vad är det som är fel?’ Jag svarade: ’Jag vet inte men jag vill inte leva.’ Då frågade min mamma om hon kunde be för mig och när hon gjorde det kändes det som att ett ljus tändes i mig. Det var som en knapp på en strömbrytare som trycktes på inom mig. Jag gick med till nästa möte och gav mitt liv till Jesus. Det var år 1997 och jag kommer fortfarande ihåg att allting kändes så lätt och ljust. Ljuset tändes i mig. Jag gick till bibelskolan och Gud gav mig mitt liv tillbaka.”

När kvinnorna tar emot Jesus, går de ofta hem och berättar för sin familj.

I BÖRJAN AV KHASANS VANDRING med Gud fanns det många utmaningar och han berättar att år 1998 var det en extra svår tid för de kristna i Centralasien, eftersom mindre religiösa grupper stämplades som terrorister. Khasan var ledare för en hemgrupp. Pastorn hade sagt till alla ledare i kyrkan: ”Håll dem hemma.” Men Khasan hade en stark övertygelse om att de behövde registrera sin kyrka officiellt. Då var de omkring sextio medlemmar men det krävdes hundra för att kunna registrera församlingen på den tiden. Han gick till de lokala myndigheterna för att ansöka om registrering och gick därifrån med en lång lista på alla dokument som krävdes för att kunna lämna in en ansökan. Khasan sa till dem:

”Vi är bara sextio personer och inte hundra.”

”Fyll bara listan med hundra namn, de behöver inte vara kristna utan det viktiga är att de inte är emot kyrkan”, svarade myndighetspersonen.

”Men de är ju inte alla troende”, svarade Khasan.

”Vem vet, de kanske blir det efter en tid”, fick han som svar.

KHASAN BERÄTTAR VIDARE att han i sin ungdomliga iver skrev upp alla han kände på den listan, sina grannar, lärare, vänner, och fick ihop över hundra namn. Han fick göra om ansökan tre gånger innan den blev godkänd och år 2000 fick kyrkan sin registrering.

”Vi var den sista kyrkan i den vevan som fick registreringen godkänd. Efter det blev det mycket svårare och ingen fick sin ansökan igenom. Då började också förföljelsen. Polisen kom ofta till församlingen och människorna blev rädda, till slut hade vi bara tio personer kvar i kyr- kan. Det var en svår tid. Det blev omöjligt för oss att hitta någon som ville hyra eller sälja en lokal till oss. Vi hade en godkänd registrering men inget bönehus”, berättar han.

Då fick de ett ultimatum från myndigheterna som gav församlingen en månad på sig att köpa en lokal till verksamheten. Skulle de inte klara av det förlorar de registreringen. När det bara var tre dagar kvar hade de fortfarande inte hittat en lokal.

”Men då var det en polis som ville sälja sin bostad till oss, han var i stort behov av pengar och behövde genomföra försäljningen snabbt. Polisen ordnade också med alla dokument på nolltid och vi fick huset och kunde behålla vår registrering”, säger Khasan.

När han sedan visade alla dokument till myndigheterna, frågade de: ”Hur gjorde ni det?” Khasan svarade: ”Gud hjälpte oss.”

Församlingen hade en godkänd registrering och ett bönehus, men inga människor i kyrkan.

År 2002 gifte Khasan sig och började be för situatio- nen tillsammans med sin fru. Snart var de över hundra personer i kyrkan igen, alla av landets nationalitet (och inte enbart rysktalande som många är i landet) och många var unga människor. Föräldrarna klagade ofta till polisen om Khasan och han anklagades för att undervisa fel religion. Han fick ofta böter för det och ibland till och med fängelsestraff på en vecka.

”Någon skrev upp mitt namn på svarta listan och jag blev stämplad som terrorist. Jag kunde inte tro det! Mitt namn var på terroristlistan! Det var jämt förhör hos polisen och ofta satt jag på samma förhör tillsammans med riktiga terrorister. Där fick jag tillsägelse om att jag inte får undervisa och inte dela evangeliet, men jag delade evangeliet med alla i förhörsrummet ändå”, säger han och skrattar lite.

EN GÅNG FICK KHASAN enorma böter som motsvarade hundra månadslöner. Samtidigt fortsatte folk att komma till kyrkan. För att klara av den ökade ekonomiska bördan jobbade han på bygge och åkte ofta över till Ryssland för att tjäna pengar. Polisen höll alltid ett öga på honom och hans familj, till och med barnen blev kollade. Myndigheterna letade också efter biblar och när de hittade en Bibel fick Khasan böter igen. Det blev så tufft att han funderade på att flytta med familjen till Ryssland för att överleva.

”Men jag kände att om jag flyttar då lämnar jag Jesus ensam i mitt hemland”, säger han.

KHASAN FICK SNART kontakt med en pastor och via honom fick han en möjlighet att vidareutbilda sig i Korea. Det blev en stor uppmuntran för honom. Han fick ny kraft och det hjälpte honom att kämpa vidare och berättar att de senaste fem, sex åren har det blivit lättare för de kristna. Hans namn har också tagits bort från den svarta listan.

”Just nu får vi träffas och dela evangeliet. Vi använder den friare tiden till att träna lärjungar. Församlingen växer och vi behöver stöd för att starta nya kyrkor”, berättar Khasan och tackar för stödet från Ljus i Öster. Han får tårar i ögonen när jag uppmuntrar honom, bekräftar att deras arbete är enormt och att de är hjältar. Att så med tårar och skörda med jubel får en helt annan innebörd under samtalet med pastor Khasan.

Namnet är ändrat av säkerhetsskäl.