Vi söker efter fler onådda

Vårt uppdrag är tydligt, vi vill att alla folk ska få höra om Jesus. En del av vårt arbete innebär att vi följer utvecklingen i regioner med onådda folkgrupper. Genom åren har vi som organisation haft olika fokus. En tid hette vi exempelvis Slaviska Missionen med fokus på folkgrupper i forna Sovjetunionen. I den tid som vi nu lever i är världen mer tillgänglig än någonsin. Då blir vårt uppdrag större.

I de regioner där vi arbetat långsiktigt för att nå en folkgrupp kan vi 10, 15 eller 20 år senare se stora resultat. En del områden är numera klassade som nådda, även om det fortfarande är en förhållandevis liten andel som är troende. Att vara ett nått folk handlar inte bara om hur många troende som finns, utan också om man har kapacitet att själva nå sitt eget folk. Bibeln översatt på det egna språket är också en viktig förutsättning för att vi ska kunna nå människor. Om vi förr kunde tala mer om hela nationer som onådda, kan vi idag se att det finns stora grupper av människor inom ett land som kan vara onådda, samtidigt som andra delar av samma region kan ha en förhållandevis hög andel kristna. Ett sådant exempel är Mongoliet, där vi numera satsar på den onådda landsbygden, samtidigt som städerna idag klassas som nådda.

Tillsammans med flera av våra samarbetspartners tittar vi just nu på områden som Altaj som sträcker sig över Ryssland, Kazakstan, Mongoliet och Kina men även länder som Indien. Som organisation har vi inte tidigare arbetet i Indien, men då vi fått indikationer på att det finns stora onådda grupper i delar av landet har vi nu även gjort besök i norra Indien för att få en mer djupgående bild av det politiska och religiösa läget.

Till skillnad från Sibirien, som har en liten befolkning i förhållande till area, är Indien både stort och rikt på människor som behöver få höra om Jesus. I södra Indien finns det idag fungerande församlingar och nya människor nås genom de lokala kyrkorna och organisationerna. Det går kanske inte alltid fort, men det går framåt. I norra Indien däremot har vi sett att det finns stora regioner med isolerade folkgrupper med få eller inga kyrkor eller troende. Under vår senaste resa fick vi möjlighet att möta pastorer, ledare och troende i regionen runt Calcutta.

Några viktiga frågeställningar i vår omvärldsbevakning är följande:

1. Finns det avlägsna regioner med människor som är isolerade från omvärlden av geografiska eller politiska skäl?

2. Finns det få eller inga troende inom regionen/ folkgruppen?

3. Vilka andra organisationer arbetar med att nå regionen/folket?

4. Finns det möjlighet för oss att genom lokala partners, individer eller andra organisationer långsiktigt stötta, eller introducera, ett arbete i regionen?

5. Vad kan vi som organisation bidra med för att nå fler i regionen?

Även om vårt primära fokus ligger i att nå ut med evangelium till onådda folk, tittar vi även på människors levnadsvillkor. Vi tror att Jesus kan vara lösningen för människor i enorm fattigdom, och där vi verkar vill vi alltid se till hela människan. Sociala insatser och evangelisation går hand i hand, och Jesus kan förvandla människors liv oavsett omständigheter.

När det gäller Indien är vårt nästa steg att i dialogen med lokala individer och partners fortsätta vår bevakning. Ur det mänskliga perspektivet är det ett omöjligt uppdrag att välja en region eller folkgrupp framför en annan, alla är värda att få höra om Jesus. Vi är beroende av Guds ledning i vår tajming.

SAMUEL OLOFSSON: Mitt bland fattigdomen tas tron på allvar

I mötet med sargade barn och vuxna i Laos, vill Samuel förmedla en bit av himlen. I den här krönikan får du följa med honom en bit på vägen.

Temperaturen var cirka 41 grader. Det var vädret som på nytt tagit greppet i en värmebölja. Genomsnittshastigheten var inte högre än 35 km/h och vår Ford Ranger gjorde sitt bästa för att jämna ut vägens ojämnheter. Vi var på väg till en by i norra Laos.

Syftet med vår resa var att träffa några flickor i tolvårsåldern som ”råkat” illa ut. Men precis som i Sverige eller andra länder i väst finns det nöd trots att det finns kyrkor, bistånd och omsorg i närheten. Tyvärr är ordet råkat lite missvisande. De flesta lever dessvärre under samma bedrövliga förhållanden. En hade förlorat sin far och levde nu med mamman och ytterligare tre syskon och en farmor. En annan av flickorna som vi skulle möta lever i extrem fattigdom där de flesta måltider endast består av ris i hett vatten. Hon har tio syskon och bor med sjutton personer i samma lilla hus. På grund av deras fattigdom ses deras kroppar som en vara, och så fort de blir någorlunda utvecklade uppmuntras de att bli objekt för den sexuella marknaden. Syftet med vår resa var att på något sätt kunna hjälpa, i alla fall några, till en drägligare tillvaro.

Tråkigt nog verkar det som att alkohol och droger aldrig lider brist på pengar. Däremot sitter barnen emellan och får lida fruktansvärt. Vad vi såg när vi färdades på de dammiga vägarna, var unga flickor som gjorde allt för att se så attraktiva ut som möjligt. Ju hungrigare de är, desto mer utmanande och närmare vägarna kommer de. Hungern är inte bara en krydda, hungern är också en slavpiska som driver människor till det mest horribla handlingar. Trots att de vet att det är fel…

När vi kom fram till byn stannade vi till vid en, vad man kan kalla, enkel kiosk. Där skulle vi träffa några av dem som vi stämt möte med. Trots fattigdom ville de bjuda på mat. Maten lagades över öppen eld. Ingredienserna i kvällsvarden var rostade gräshoppor i honung. En hel tupp, vilket innebär att allt från huvudet till fötterna, lagas till i soppan. En chilipasta avnjöts tillsammans med kokta grönsaker och självklart ris. Ett av Laos ordspråk är ”Låt oss äta tillsammans” – Gin kao nam gan. Det var precis vad vi gjorde. Vi satt på golvet på en bambumatta. Vi pratade, åt långsamt, formade risbollar med händerna, doppade i chilipastan och tog del av tuppen, som smakade riktigt gott.

Efter ett tag kom de flickor som vi skulle möta. Förvirrade, rädda och med flackande blickar försökte de undvika att se oss i ögonen. Inte gjorde det saken bättre när de såg att jag var en vit man från väst. Okej, visst kan man prata om olika kulturer, men man ser också ganska tydligt på ett barn när själen är sargad.

För att få en mer avslappnad atmosfär stämde jag en gitarr. Jag började spela och sjunga ”O store Gud”, på svenska. Till min förvåning började de övriga att stämma in i sången. De sjöng på lao. Tillsammans formades en gemenskap som gick utöver språk och klasser. Vi möttes i hjärtats rum. Det är nästan helt ofattbart hur denna sång har spridit sig över världen. Denna berättarpsalm skriven av Carl Boberg 1885. Eftersom så många kunde sången frågade jag: ”Finns det en kyrka här?” Svaret blev ”Ja”. Jag fortsatte fråga: ”Hur många medlemmar är det i kyrkan?” Svaret blev: ”Cirka 1 200 aktiva medlemmar”. Jag fortsatte fråga: ”Vad är det för skillnad på aktiva och passiva medlemmar?” Killen som svarade mig, tittade på mig med lite av förvåning i blicken och sa: ”De aktiva medlemmarna har suttit i fängelse för sin tro”.

Tystnaden lägrade sig runt matmattan som nu var avdukad. Bara tonerna från gitarren hördes. Ingen sa någonting. Alla visste, här tas tron på allvar. Vi mötte några flickor och fick lära oss om trons innersta aktivitet - hjärtats öppna bekännelse!

Genom det vi kallar Barnabasfonden har Ljus i Öster gett en gåva till arbetet i Laos. Namnet Barnabas betyder "tröstens son". Vi startade fonden för att stötta förföljda och socialt utsatta, och ibland följer vi hjärtat även utanför vårt målområde.

Det här är vår gästkrönikör: Samuel Olofsson har under många år berättat om Jesus för alla. Han är utbildad lärare, utbildningsledare och pastor. Hans stora passion är att människor ska få uppleva glädje och en liten minihimmel redan här på jorden. Sedan 2019 är han tillsammans med sin fru Touk engagerad i att glädja människor i Asien.

Evangelisten som inte kan hålla tyst

TEXT: Cecilia Lind

FOTO: Jon Tyson

Efter bibelskolan kan evangelisten Aziz inte sluta prata om Jesus. På bara några år har församlingen som han och frun startade i hemmet vuxit till 180 personer.

Aziz är evangelist ut i fingerspetsarna. Han och hans fru beslutade sig för att starta en församling i sitt hem år 2017, i samband med detta kom han till bibelskolan vi stödjer i regionen, och fick tillbaka sin frimodighet efter en tid av motgång. År 2018 hade församlingen vuxit till 30 personer. I slutet av 2019 var de 180 personer fördelade på 9 husförsamlingar.

Aziz och hans fru tror på att börja i de relationer man redan har och de uppmuntrar alla nykristna att vittna för släkt och vänner. Han använder innehållet i Messias-boken, som Aziz själv översatt till språket de talar, när han lär dem att dela evangeliet. De nyfrälsta tränas och börjar snart leda andra och så växer skaran. På en underjordisk bibelskola får de lära sig den kristna trons ABC. Därefter hoppas Aziz att de ska få samma chans som han fick, och få gå på bibelskolan Ljus i Öster stödjer. Det är viktigt att kristna i muslimska områden har tillgång till en kulturanpassad och sund bibelundervisning, och det är därför vi valt att stötta denna skola.

Visionen är att plantera husförsamlingar i varje stad och by i landet, berättar Aziz. Varje husförsamling byggs kring en familj så att både man och fru är ledare. När en familj kommit till tro på en ny ort är målet att senare starta en församling där, med den familjen som bas. Som ett led i detta gör de evangelisationsresor till avlägsna platser varje månad. Nyligen fick de uppmuntra 40 troende under en resa. Dessutom vittnade de för 50 personer, varav 23 på ett djupare plan. 8 personer bad de med till frälsning. Teamet håller kontakten med alla som tar emot Jesus och fortsätter träna dem.

Aziz beskriver några stopp på vägen under en resa: De stannar vid ett tält vid vägen, delar evangeliet och ger försäljaren en bibel. På ett café berättar de för en gäst om Jesus och han blir frälst. De träffar på en animistisk herde som tar emot Jesus. I en by misstas de för att vara journalister och får dela sin tro för en nyfiken skara. En familj bjuder hem dem och runt en eld delar Aziz evangeliet under tårar, medan en man spelar lågt på sitt instrument. Senare brakar bilen sönder, och under tiden den lagas träffar de en troende familj som tappat motivationen, och en församling startas i familjens hem.

Från början var det Aziz och en till som reste varje gång. Nu finns det tre team med fyra personer i varje. En av de nya heter Husan och han har varit troende i åtta månader. Han får följa med för att se och lära, och ibland delar han sitt vittnesbörd.

När de evangeliserar försöker de göra det på ett sätt som bevarar den nationella kulturen. De sitter på traditionella madrasser och ber på samma sätt som muslimer – med öppna handflator, öppna ögon och efter bönen för man händerna mot ansiktet för att symbolisera att man tar emot ett bönesvar eller en välsignelse från Gud.

Aziz berättar att han kan känna sig sliten ibland. Inte så konstigt. För ett tag sedan insåg han att han undervisat 22 dagar i sträck. Men nu har de bildat en ledningsgrupp och fördelat ansvaret på flera.

Aziz utmanar på alla områden. Genom att han ägnar sitt liv åt att utvidga Guds rike har han samtidigt gjort en krigsförklaring mot fiendens makter och väldigheter. Mycket av arbetet de gör är dessutom direkt olagligt – som att predika för folkslaget och att samlas i husförsamlingar. Han berättar att han hittills polisanmälts fyra gånger och hotats med fängelse, men Herren har hjälpt honom att frimodigt vittna om Jesus. Vid ett tillfälle hade en granne anmält familjen för att ha olagliga möten i sitt hem. Tre poliser kom för att hämta Aziz, men en av dem visade sig vara en gammal vän till honom. Aziz klarade sig den gången. Vid ett annat tillfälle hölls en rättegång mot honom och åklagaren yrkade på tre års fängelse, eftersom det var fjärde gången han anmäldes. Aziz såg sig runt i salen – där satt hela 70 troende som med stort mod visade sitt stöd. Ett vittnesbörd om att den riskfyllda evangelisationen burit frukt. Aziz kom undan med böter.

Varje person som kommer till tro tar en risk när de börjar tjäna Jesus. Aziz berättar om en troende kvinna som blev anmäld av sina släktingar. Vid rättegången vittnade hon om hur hennes liv förvandlats och hur hennes make befriats från missbruk. Rätten lät henne välja mellan fängelse och böter. Hon chockade genom att välja fängelse, och blev senare frikänd. Samma släktingar som anmälde henne, är idag en del av hennes husförsamling.

Aziz vittnesbörd påminner oss om varför det är så viktigt att stötta bibelskolan i Centralasien. Den blev det stöd Aziz behövde för att fullt ut leva i sin kallelse som evangelist. Din gåva och dina böner gör alltid långt mer än man kan ana, men Herren ser och verkar i det fördolda.

Amish släppte e-biblar med drönare över Islamiska Staten

Vi har tidigare berättat om hur elektroniska biblar förts in i IS-kontrollerade områden, men nu kan vi avslöja vem som höll i drönarnas kontroller. Bönder, som hämtade direkt från 1700-talet, drog på sig mörkerglasögon och begav sig ut i natten.

TEXT: Cecilia Lind FOTO: Annie Spratt

När man föreställer sig vem som är mest lämpad att flyga avancerade drönare med elektroniska biblar in i ett krigsdrabbat område i Mellanöstern är kanske inte Amish-familjer från Pennsylvania det första som kommer upp. Amish för snarare tankarna så långt från teknologi man kan komma.

Mitt bland bilar rullar hästar och vagnar med stora familjer längs gatorna i amerikanska mellanvästern, på väg hem till sina gårdar. De traditionella täckande kläderna, skäggen utan mustasch, hättor och hattar. Amish-folket sticker helt klart ut i den moderna stadsbilden.

Amish är en anabaptisk kristen rörelse som finns i Nordamerika, lever avskilt i egna samhällen, och som behållit stora delar av den livsstil som deras förfäder hade. Rörelsen startade i Schweiz i slutet av 1600-talet och kom senare till Amerika där den finns idag. Alla förgreningar är inte lika strikta, men många som tillhör det som kallas Old order Amish har varken tv, bilar eller lampor. De tillverkar mycket själva och odlar sin egen mat. Ödmjukhet, enkelhet, gudsfruktan och hårt rutinerat arbete kännetecknar deras liv.

För några år sedan bjöd vår partner Eugene Bach från Back to Jerusalem in till ett möte om mission i Mellanöstern. Han pratade bland annat om hur Gud använder teknik och elektroniska biblar för att nå de onådda. Mötet var i Pennsylvania, en av staterna Amish lever i, och några av dem var med och lyssnade. Efter mötet berättade de att de väldigt gärna skulle vilja engagera sig... Men hur skulle det ens gå till? Vår partner funderade över deras fina erbjudande och uttryckte samtidigt den så uppenbara utmaningen att de inte ens använder elektricitet... Skulle de ta häst och enspännare över Stilla havet till Irak? Men deras inställning överraskade.

– Om vi kan sprida evangelium genom teknologi vill vi göra det. Vi använder inte el till annat, men vi kan göra det för att dela de goda nyheterna om Jesus.

Den här gruppen av Amish står ut i mängden, berättar Eugene. Amish läser och undervisar ofta utifrån de skrifter och förordningar som överlämnats från generation till generation, men den här gruppen hade på egen hand börjat läsa om handpåläggning i Bibeln och det hade väckt något i dem. De började lägga händerna på varandra och be om helande, och de fick uppleva hur Gud svarade på bön med mirakler. Genom den helige Andes direkta ledning blev de karismatiska. Mottagandet i deras Amishdistrikt blev hårt och gruppen exkommunicerades, uteslöts ur sitt samfund, som en följd. Efter uteslutningen har de behållt sina amish-traditioner, men stått för sig själva. Nu var de redo att följa den helige Ande på nästa äventyr. De packade sina väskor, åkte till flygplatsen och tillsammans med sina stora familjer klev de ombord på ett flygplan till Irak.

– Med sina skägg och svarta kläder passade de perfekt in i Mellanöstern, berättar Eugene och skrattar.

Väl där hyrde de ett hus och började tjäna Gud genom att delta i hjälparbete. I ett närliggande flyktingläger fanns det stora sanitetsproblem som gjorde både vuxna och barn sjuka. Det behövdes någon som kunde installera toaletter som fungerade trots bristande tillgång till el och avlopp. Amish-familjerna var som skräddarsydda för uppgiften och satte igång att bygga uthus för varje hem, precis som de gjort i sina egna hem i Amerika. De tog hygienen i lägret till en helt ny nivå och förutom att det blev rent och fräscht blev det också mycket säkrare.

Eugene visade dem elektroniska biblar av den typ som är ungefär lika stora som ett kreditkort, och tillsammans började de visionera om att få in biblar till IS. Tanken att sprida biblar bland IS kom först från tanken att det bland terroristerna kunde finnas en Paulus. Någon som förföljt och dödat kristna men som Jesus ville möta och förvandla. Amish-folket var drivande i projektet och föreslog att man kunde släppa biblarna från drönare (en fjärrstyrd flygande farkost). Idag använder många fotografer mindre drönare för att ta foton ovanifrån, medan militär ibland använder större modeller för att attackera ett mål utan att riskera en pilots säkerhet. Det blev så att amish-folket åkte tillbaka till USA och mötte upp amerikansk militär som lärde dem att flyga de drönare som skulle användas.

Amish-folket tog med sig tre drönare som packades ned och fördelades mellan de olika familjernas handbagage. Drönarna var stora att frakta för hand, de hade en vingspann på 5 meter. Olika familjer tog därför olika delar, fördelat på flera olika tillfällen. Vem hade kunnat ana att hemmafruar i långa kjolar gick med barn i ena handen och väskor som innehöll cockpits i den andra. Många delar blev dock konfiskerade under resorna, men som ett mirakel tog sig en uppsättning av alla delar in, och kunde sättas ihop till en enda drönare. En riktigt svår nöt att knäcka var sedan hur de skulle få tag i mörkerglasögon. Operationen gick inte att utföra utan dem. Mörkerglasögonen behövde smugglas från USA till Irak, samtidigt som de är extremt svåra att få tag i där eftersom USA klassar de som ett vapen och övervakar handeln. Back to Jerusalem fick till slut tag i en kontakt som kunde ta risken.

Amish begav sig ut för att undersöka den bergiga terrängen mot gränsen. Området mellan Mosul och Syrien var då under IS kontroll och det var farligt att vistas i närheten. Någonting hände som i stunden verkade vara ett stort nederlag, men som senare visade sig vara ett gudomligt ingripande. Vi kan av säkerhetsskäl inte gå in på detaljer, men det hela ledde till att de fick myndigheternas tillstånd att flyga drönare på den kurdiska sidan av gränsen. Utan tillståndet hade det inte gått att slutföra uppdraget.

Ett lämpligt område röjdes från stenar och användes som landningsbana. Med mörkerglasögonen på lastades tre biblar per flygtur och styrdes in över Islamiska Statens gränser för att släppas på strategiska platser. E-biblarna var inslagna i instruktioner för hur de skulle användas. Utan dessa är det svårt att förstå hur man får fram bibeltexterna – ett extra skydd för bibelläsarna ifall apparterna upptäcks av fel personer. Det blev möjligt att genomföra mellan 15-20 flygningar vilket innebär att cirka 45-60 biblar smugglades in. Det här var framför allt en stor andlig seger. "Andens svärd, som är Guds ord" (Efesierbrevet 6:17), slog sig in på fiendens territorium, där så många kristna fått ge sina liv. Ingen vet vad som hände med biblarna. Om de hittades av en "Paulus". Om någon blev omvänd och frälst. Men Gud var angelägen om att biblarna skulle in, och vi är övertygade om att den plan Gud hade gick i fullbordan.

Den här gruppen från Amishfolket har fortsatt komma till Irak. De har ett roterande schema där familjerna turas om att åka över. Eugene berättar att Amish är vana vid en livsstil som inte är fylld av underhållning och nöjen, som kulturen är i väst. För dessa familjer blir det istället höjden av spänning att få åka ut på missionsfältet.

Guds tankar är mycket större än våra. Han ser att den som vi ibland räknar bort, kan vara precis rätt för uppgiften. Och framför allt så påminner Gud oss om att Han kan göra vad som helst genom oss, bara vi har ett villigt hjärta.

Ljus i Öster arbetar inte i Irak i dagsläget, men vi stöttar Back to Jerusalem i produktionen av elektroniska biblar.

UTELÅST AV GUD

TEXT: Cecilia Lind

FOTO: Jon Tyson

Vår nationelle arbetare i Kaukasien berättar om när han var den ende som inte kunde ta sig in genom kyrkans dörrar.

Jag kom till kyrkan som vanligt, men dörren var låst. Det konstiga var att det bara var för mig den var låst. Andra personer kom också till kyrkan, tog tag i handtaget, öppnade och gick in. Men så fort jag tog tag i handtaget var dörren låst. Jag kände mig som en syndare och började på allvar fråga mig varför Gud inte lät mig gå in i kyrkan? Jag gick ut på gatan och bad:

– Herre förlåt mig, jag vill vara i Ditt hus. I Norra Kaukasien där vår arbetare lever, har våldsamma islamistiska grupper fått fäste. Senast i nyår dödades en polis och IS tog på sig dådet, de räknar området som en del av sitt kalifat. – Här är du! En okänd kvinna kom fram och kramade om mig medan jag bad på gatan. Jag blev väldigt förvånad och undrade varför hon betedde sig så underligt.

– Du vet inte vem jag är men igår ville jag ta mitt liv. Jag ringde en vännina och hon sa 'Det är ditt liv och du bestämmer själv hur du ska göra, men innan du tar ditt liv så gör mig en tjänst. Titta på ett klipp på YouTube där en man berättar om sin nära döden-upplevelse, och gör sedan som du vill.' Jag såg klippet och ringde min vännina och sa 'jag måste träffa honom och se om det är på riktigt.' Vi började leta tillsammans. I filmklippet fanns namnet på den 2 kilometer långa gatan där kyrkan låg, men utan något husnummer. Kyrkans läge hålls under radarn, därför är den svår att hitta. Vi började från början och gick från hus till hus och frågade men ingen visste var kyrkan låg. Efter ett tag såg vi att det var många som gick i en viss riktning och när vi följde strömmen hittade vi dig stående här ute på gatan.

Där stod vår nationelle arbetare uppgiven och ovetandes om att Gud höll på att använda honom och hans vittnesbörd för att rädda någons liv. Tack och lov är Gud inte rädd för att bokstavligen stänga dörrar när han vill ha oss på rätt plats, i rätt tid. Nu har vår arbetare fått döpa kvinnan. Istället för att ta sitt liv, valde hon att säga ja till ett helt nytt liv i Jesus.