Frigör ditt inre barn

Frigör ditt inre barn Förstå vad som format dig, släpp det som inte är ditt och upptäck vem du är

Till alla inre barn som väntar på att få höras och till de modiga vuxna som vågar lyssna.

Frigör ditt inre barn Copyright © 2025 by Nina Mongendre Originally published in 2025 by Hay House LLC © 2026 Svenska utgåvan Livsenergi, Brafö AB Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Åsikterna i boken är författarens egna. Råd och metoder som beskrivs i boken bör ses som alternativa och följs på eget initiativ. Frångå inte ordinär läkarvård. Originalets titel: Reclaiming Your Inner Child Författare: Nina Mongendre Översättning: Matilda Nobel Formgivning omslag: Origin Studio Formgivning inlaga och svenskt omslag: Anders Sahlqvist Illustrationer inlag: EdieArt sid 41, 47, 48, 49, 62, and 86; Oksana Didkova pages 37 and 43. Tryck: ScandBook AB, 2026 ISBN: 978-91-89970-32-8 Utgiven av Livsenergi Järnvägsgatan 36 131 54 Nacka www.livsenergi.se

INNEHÅLL Inledning

8

DEL 1

BERGET Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5

Resan tar sin början Traumalabyrinten Vårda det inre barnet En ny hjälteresa Utforma en karta för resan mot ditt inre barn

16 30 45 55 60

DEL 2

VÄGLEDAREN Kapitel 6 Kapitel 7 Kapitel 8 Kapitel 9 Kapitel 10

Från överlevnad till livsglädje Känslor som kompass Träffa din vägvisare Det osynliga fältet och familjekonstellationens kraft Konsten att använda inre konstellationer

84 94 101 107 122

DEL 3

GROTTAN Kapitel 11 Kapitel 12

Grottan kallar Det sårade inre barnet

138 143

Kapitel 13 Kapitel 14 Kapitel 15 Kapitel 16 Kapitel 17 Kapitel 18

Ställ in skärpan Moderns kammare Faderns rike Förfädernas invit Svara förfäderna Skuggrikets skatter

156 168 188 203 218 227

DEL 4

RESAN HEM Kapitel 19 Kapitel 20 Kapitel 21 Kapitel 22

Mästerverket som är vårt liv Ditt framtida jag Hemmet inombords Införliva din resa

Fortsätt framåt Bilaga Ordlista Slutnoter Tack Om författaren

244 253 261 266 277 279 280 282 284 285

E N ÅKALL A N

Förfäder, omge oss med er kärlek, befria oss från er smärta. Låt oss behöva bära endast vårt eget öde, och vandra med acceptans och tillit. Med vårt inre barns hand i vår, färdas vi mot våra drömmar. Med varje steg släpper vi varsamt smärtan av det ni burit och överlämnar det till jorden. Vi går kärleksfullt ifrån er och kommer mot er, evigt förbundna i kärlekens spiral, alltid stöttade och aldrig ensamma.

Inledning

Förortslivets krav hade med åren blivit allt mer överväldigande och efter tjugotre år i USA kände jag en stark längtan efter förändring. Det hektiska tempot i New Jersey – ett liv med fullspäckat schema, en massa åtaganden och den ständiga pressen att prestera – fick mig att återvända till Frankrike. Jag längtade tillbaka till landet där jag växte upp och till ett liv i långsammare tempo, som äntligen skulle ge mig tid att skriva den här boken. I augusti 2023 tog jag och min man, med våra två döttrar i släptåg, steget att flytta till Frankrike under ett år. De var då tio och sju år och våra platsoberoende arbeten gjorde beslutet möjligt. I mitt inre målade jag upp en idyll: dagar fyllda av skrivande och stillsamma promenader genom olivlundar och lavendelfält. Men verkligheten blev en annan. Eftersom min yngsta dotter hade svår separationsångest och vägrade lämna min sida för att gå till skolan, bestämde jag mig för att hemskola henne. Det år jag hade föreställt mig i Provence blev aldrig verklighet. I stället kände jag mig fastlåst, utan någon tydlig väg framåt. Dagarna kändes allt tyngre när den skrivtid jag hade räknat med försvann. Utan något nätverk eller stöd kände jag mig vilsen och isolerad. Men det var just i denna ensamhet som en välbekant treenighet dök upp igen – mitt inre barn, mina förfäder och mitt visa framtida jag – och uppmanade mig att påbörja en annan resa. Det var under en särskilt tuff eftermiddag, när jag körde längs den vackra Rhônefloden och skymtade medeltida borgar och röda vallmor, som jag kände deras närvaro – stark, stabil och kärleksfull. I flera år hade jag arbetat med relationen till mitt inre barn och långsamt närmat mig det jag tidigare hållit ifrån mig. Jag hade utforskat mitt ursprung och fördjupat kontakten med min själ. Nu, när jag brottades med min dotters oro, samlades allt detta till något påtagligt, en kraft redo att bära mig vidare genom det som låg framför mig. Jag insåg att min uppgift inte var att lösa min dotters rädsla inför livet, utan att själv våga möta min misstro och mitt motstånd mot det som pågick. En röst inom mig viskade: Vi kommer aldrig att lämna dig. Hon

Inledning

9

kommer att klara sig. Ta oss i handen. Det är ingen brådska. Du är redan framme: allt finns här. Den kärleksfulla närvaron sträckte sig mot mig, bad mig att släppa taget, att lita på det som var. Jag tog mitt inre barns hand i min och stod stadigt kvar. Mina tjugo år av andligt sökande hade lett fram till just detta ögonblick av återförening. Du skulle skriva en bok om oss. Vi är här nu. Låt oss skriva den tillsammans. För att kunna göra det behövde jag ge mig ut på ännu en resa, lyfta på ytterligare ett lager och gå djupare in i nedärvda trauman. Och den här gången var mina förfäder med mig, redo att hjälpa. Tillsammans kunde vi förstå och släppa den generationssmärta som min dotter bar för vår släkts räkning och lösa upp en rädsla som hade känts oöverstiglig. En vacker vårdag några månader senare gick min dotter tillbaka till skolan. Än en gång såg jag hur magiskt detta arbete är: när vi tittar närmare på den underliggande berättelsen som ligger till grund för våra problem kan det som tycks omöjligt förändras på sätt vi aldrig kunde ana. Jag har skrivit den här boken därför att jag tror på hjärtats inneboende förmåga att läka och på att en fördjupad kontakt med vårt förflutna kan öppna vägen mot en ny framtid. Ett traumatiskt förflutet behöver inte låsa fast dig vid ett liv som känns tomt eller begränsat. Förändring kräver arbete och mod, men det behöver inte vara tungt eller plågsamt utan kan vara lekfullt, mjukt och spännande. På den här resan låter vi vårt inre barn få visa sin sanna natur – slarvigt, stökigt och livfullt. Vi förväntar oss inte att vårt inre barn ska vara vuxet; vi låter det helt enkelt få vara sig självt. Det här arbetet har gjort skillnad, både i mitt eget liv och i mötet med andra och jag är glad över att få dela det med dig, tillsammans med de verktyg som behövs. När det inre barnet blir försummat och får bära för mycket på sina axlar kan det börja styra våra liv i det tysta och leda oss in i mönster som gör oss olyckliga och saboterar för oss. Den sårade delen inom oss kan driva oss att söka kärlek till varje pris och göra att vi fastnar i destruktiva eller medberoende relationer, missbruk, självskadebeteenden eller andra överlevnadsstrategier. Sättet vi möter vårt inre barn på präglar alla delar av våra liv och formar våra vanor, vår självkänsla och vårt välbefinnande. När denna viktiga aspekt av själslivet glöms bort och blir kvar i det förflutna kan den inte uppfylla sin roll som källa till inre kreativitet och potential. Vägen mot helhet handlar i stället om att varsamt lösa upp de band som håller fast oss vid gamla sår och låta dem förvandlas från bojor till vägvisare.

12

Frigör ditt inre barn

Din resa består av tolv noggrant utformade etapper, eller delmoment, var och en utformad för att du ska återfå kontakten med ditt sanna väsen. Dessa etapper är: labyrinten, ryggsäcken, kompassen, vägledaren, grottan, det sårade barnet, modern, fadern, förfäderna, skuggorna, stjärnorna och hemkomsten. Varje moment för dig djupare in i det omedvetna, där förståelsen fördjupas och du får hjälp att skriva en ny berättelse om ditt liv. Som stöd på resan har du sju vägledande principer och de gåvor de bär med sig. Varje etapp bygger vidare på den förra, men kan också utforskas på egen hand och rymmer övningar och insikter att återvända till. Denna resa uppmuntrar dig att passera den linjära tidens gränser och gå in i själens värld, där smärta förvandlas till acceptans, acceptans till mening och mening till glädje. Du kan göra denna resa så många gånger du vill och låta den bli en trygg följeslagare. Jag föreslår att du arbetar med den här boken på ett lekfullt sätt. Om någon av etapperna känns särskilt lockande har den förmodligen precis det du just nu behöver. Det kan räcka med att utforska ett moment, så känn ingen press att genomföra alla övningar eller etapper på en gång. Exempelvis har etappen modern i sig förändrat livet för många av mina klienter. Låt de etapper du väljer få ta den tid de behöver. Plocka fram ditt barnasinne, låt lekfullheten få ta plats och känn dig fri. Tillåt dig att följa din inspiration och göra precis så mycket – eller lite – som känns rätt. Jag hoppas att detta äventyr ska ge dig kraft, inre lugn och en skattkista full av unika gåvor. Kom ihåg att oavsett vad dina föräldrar och förfäder gjorde eller inte gjorde, lyckades de hålla sig vid liv tillräckligt länge för att ge dig livet, och det är vår medfödda rätt att hedra den gåvan genom att leva ett rikt och autentiskt liv. När resan når sitt slut har du inte bara återtagit makten över din berättelse – du lever den, med ditt inre barns mod och kreativitet och med visdomen från ditt framtida jag. Alla omvälvande resor börjar med ett enda steg. Ta barnet som bor i ditt hjärta i handen och kom ihåg att det inte går att göra fel här. När du snubblar, låt dig inspireras av ditt inre barn när hon springer, ramlar, skrattar och reser sig upp igen. Det var ju så du en gång lärde dig att gå.

En fabel om ett oväntat möte I ett land bortom tiden, på en stilla stig mot ett majestätiskt berg, vandrade en sökare i sin ensamhet. Gryningens första ljus silade mjukt in mellan träden och luften bar fram lövens viskande sus och de nyvakna fåglarnas

Inledning

13

sång. När stigen svängde såg hon ett litet barn, knappt sex år gammalt, som kånkade på en enorm ryggsäck. Underligt nog gick barnet i cirklar, och ryggsäcken var så tung att hon stapplade fram. De små benen darrade av ansträngningen. När hon kom närmare insåg den vuxna att barnet inte gick på stigen, utan tog sig fram i en labyrint. Rörd av synen närmade sig den vuxna och sa försiktigt: ”Hej, behöver du hjälp?” Barnet tittade upp med stora, vaksamma ögon. ”Vem är du?” frågade hon och tog ett hårdare tag om ryggsäckens remmar. ”Jag är en vandrare på väg till berget”, svarade den vuxna vänligt. ”Det ser ut som om du behöver lite hjälp.” Barnet tvekade, osäker på om hon kunde lita på denna främling. ”Varför skulle du vilja hjälpa mig?” frågade hon. Den vuxna satte sig på huk för att möta barnet i ögonhöjd. ”För att jag ser hur tung din börda är.” Barnet granskade den vuxnas ansikte, som om hon sökte efter tecken på svek. Långsamt nickade hon. ”Okej, men var försiktig. Det ligger viktiga saker däri.” Den vuxna lyfte försiktigt ryggsäcken och förvånades över hur tung den var. ”Vad finns i den?” frågade hon medan hon varsamt ställde ner den på marken igen. ”Lite mat, en filt, min nalle, en gammal kompass och stenar”, sa barnet. ”Stenar?” ”De tillhör mina föräldrar och mina mor- och farföräldrar. De bad mig bära dem.” Nyfiket öppnade den vuxna ryggsäcken och fann den fylld av stora, kantiga stenar. På varje sten var ett ord inristat: rädsla, ilska, ånger, smärta. Den vuxna suckade. ”Vet du, jag tror inte att de här stenarna är dina att bära”, sa den vuxna mjukt. ”Men de gav dem till mig”, invände barnet. ”Jag måste bära dem.” Den vuxna satte sig bredvid barnet. ”Vad tror du om att jag bär dem ett tag? Så småningom kanske vi kan hitta ett sätt att ge tillbaka dem till deras rätta ägare.” Barnet såg tveksamt ut men nickade, glad att få lätta på bördan. ”Okej, men tappa dem inte.”

14

Frigör ditt inre barn

Allt eftersom de fortsatte att gå kände den vuxna igen stigen. Det var inte vilken stig som helst, den var välbekant. De omgivande träden bar på bortglömda minnen från barndomen och vinden viskade om gamla drömmar. Insikten sjönk långsamt men obönhörligt in: detta barn var hennes yngre jag. ”Vi är en och samma, du och jag,” sa den vuxna en eftermiddag när de vilade, ”och jag har låtit dig bära dessa stenar alldeles för länge.” Barnet tittade upp på den vuxna med stora ögon. ”Menar du att jag inte behöver bära dem längre?” ”Precis”, sa den vuxna kärleksfullt. ”Du behöver inte bära dem längre, jag tar hand om dem nu.” Den vuxna tog upp ryggsäcken och sträckte fram en hand mot barnet. Hand i hand fortsatte de längs stigen mot det höga berget som reste sig framför dem. Deras skuggor vidrörde varandra där de gick, sida vid sida.

KAPITEL 2

TRAUMALABYRINTEN Hur tidiga sår påverkar livet

Tebjudning På eftermiddagarna fylldes vårt hem av ljuden från mina döttrar, som hade tebjudning och lekte på övervåningen. Det var ett ständigt oväsen av dörrar som slog, skratt som klingade, ibland skrik uppblandade av små gräl och vilda lekar där de jagade varandra genom huset. Allt detta utspelade sig precis ovanför mitt huvud, och de gamla golvbrädorna i vårt hus i New Jersey knakade så högt att det kändes som om hela huset när som helst skulle rasa ihop. Jag var nära bristningsgränsen. ”Så, hur går det med dina klienter?” frågade min vän, helt obrydd om kaoset ovanför oss. Vi hade vår egen tebjudning för vuxna i köket, men jag hade svårt att fokusera på vårt samtal. Jag ställde ner tekoppen på bänkskivan i svart täljsten och trummade rastlöst med fötterna mot stolsbenet. ”Jo, men det går bra”, svarade jag men blev genast avbruten av en hög duns. ”Jag har börjat med ett nytt …” Plötsligt flimrade en bild förbi i huvudet: tänk om något av barnen förlorar ett finger. Därefter hördes ytterligare en hög smäll följd av en dov duns. ”Störs inte du av oväsendet?” frågade jag min vän och funderade samtidigt på hur hon kunde se så lugn ut. Är hon inte orolig för sitt barn?

Traumalabyrinten

31

Mitt nervsystem var helt överbelastat och jag lyckades inte ta mig ur mitt uppskruvade tillstånd. Så jag marscherade uppför trappan. ”Flickor, SLUTA smälla i dörrarna!” De avbröt leken och såg på mig med stora ögon, som om de försökte förstå hur deras glädje kunde skapa problem. ”Vi hör och känner precis allt ni gör här uppe. Ni är väldigt högljudda, snälla sluta”, sa jag och gjorde mitt bästa för att inte låta arg. Men på deras tomma ansiktsuttryck och oförstående blickar förstod jag att jag hade förstört stämningen. Trots att de bara hade lekt som barn gör, hade deras högljudda och kaotiska lek fått mig att känna mig otrygg i mitt eget hem. Min vän verkade helt oberörd och satt och smuttade på sitt chai-te och jag undrade varför jag reagerat så starkt. Det var inte orimligt att barn lekte och de var säkert inte extremt högljudda, det var bara det att allt hördes genom de tunna väggarna. Men så gick det upp för mig: jag hade aldrig upplevt krig eller bomber, men det hade min pappa. Det verkade som om jag hade ärvt hans ryggmärgsreflex och starka motvilja mot plötsliga, höga ljud. När jag såg mig omkring i mitt fridfulla kök, där jag hade det trevligt tillsammans med en vän, föreställde jag mig hur annorlunda hans barndom måste ha varit. Min pappa föddes i Cardiff, Wales, och växte upp i London under blitzen 1940, då den tyska armén bombade staden dagligen i nio månader. Pappa var då sju år gammal och han brukade gömma sig under trappan när flyglarmen ljöd. Han hörde flygplanen släppa sina bomber och explosionerna fick luften att vibrera i fullständigt kaos. Bredvid honom satt hans trettonåriga syster och darrade, paralyserad av skräck. Hela sitt liv ryckte min far till vid plötsliga, höga ljud och blev alltid spänd när jag och min bror skrek eller röjde runt. Att få två barn i femtioårsåldern innebar dagliga påfrestningar för hans nervsystem, något han aldrig fick stöd eller hjälp för. Eftersom detta negligerades kom även jag att bära med mig samma överdrivna reaktion i mitt eget föräldraskap. Till skillnad från min pappa växte mamma upp med barnflickor i ett land i fred, omgiven av materiell trygghet och utan oro för fallande bomber. Ändå saknade hon både fysisk och känslomässig närhet till sina föräldrar. Min mormor hade ett rikt socialt liv och min morfar ett krävande arbete. Som det yngsta av fem barn bar min mamma på en stark längtan efter sin mammas uppmärksamhet och kärlek. Hon lovade sig själv att den dag hon fick egna barn skulle hon tillbringa så mycket tid som möjligt med dem. ”Jag förstår inte varför kvinnor skaffar barn om de ändå ska fortsätta arbe-

32

Frigör ditt inre barn

ta och inte ha tid för dem”, brukade hon säga. Hon höll det löftet och var en hängiven mamma till mig och min bror. Hon valde bort sin egen potentiella karriär som författare och konstnär. I mina ögon hade hon stor talang som aldrig fick blomma ut. När jag var tre år bodde vi i Hongkong och mamma arbetade ideellt för välgörenhetsorganisationen Missionaries of Charity. Hon skrev till olika företag och lyckades på så vis dra in stora donationer. Det året träffade jag Moder Teresa många gånger och jag värdesätter fotografierna som finns från dessa ögonblick, där jag sitter i mammas knä på en brun lädersoffa på flygplatsen. På bilderna plockar Moder Teresa fram små djurfigurer ur en plastpåse och försöker fånga min uppmärksamhet. Jag vänder mig lekfullt bort, tar ett litet plastlejon ur hennes hand och tittar sedan leende på henne. Fotografierna fångar mer än bara ett kärt barndomsminne – de symboliserar min mors hängivna vilja att tjäna och uppoffra, något hon gjorde helhjärtat. Samtidigt som jag själv navigerar i mitt moderskap brottas jag med en annan fråga: Hur kan jag hedra både mina barns behov och min egen kreativitet? Hur bryter jag mönstret av total självuppoffring som präglade så många kvinnor i min mors generation? Så fort jag själv blev mamma kunde jag höra min mors åsikter lika tydligt som om hon viskade dem i mitt öra. Jag skämdes när jag valde att arbeta medan någon annan tog hand om min dotter, även om det bara handlade om en timme eller två. Samtidigt kände jag frustration i rollen som hemmafru. Jag behövde skilja ut min mors röst och åsikter från mina egna behov och önskningar. När jag i tjugoårsåldern hade sagt till min mamma att jag ville utbilda mig till terapeut hade hon sett på mig med förvåning. ”Men du berättar ju inte ens för mig om dina känslor. Varför vill du arbeta med något sådant?” frågade hon. Jag nickade men kände samtidigt att det fanns så mycket inom mig som drog åt olika håll. I dag förstår jag att denna inre dragkamp inte var min, jag hade ärvt den. Anledningen till att jag så sällan berättade vad jag kände var att jag upplevde ett ansvar för hennes lycka. Tålmodigt har jag tystat min mammas kritik, som med tiden hade flätats samman med mina egna tankar. Den oro och rädsla jag ärvde från pappa definierar mig inte längre. Jag har lärt mig känna igen dessa känslor och varsamt lämna tillbaka dem dit där de hör hemma. Genom att ta hand om mitt inre barn har jag byggt upp en stark känsla av trygghet i min egen kropp och omgivning och ersatt gammal osäkerhet med en nyfunnen tillit till mig själv. Men det kanske absolut viktigaste är att jag har omvärde-

Traumalabyrinten

33

rat relationen till min mor. Jag kan nu älska och uppskatta henne utan att känna skuld, utan att spegla hennes livsstil och utan mitt ständiga behov av bekräftelse. Det har inte varit en enkel resa, men det har varit värt det. Hur vi bemöter vårt inre barn utgör grunden för våra vanor och vår självkänsla. När vi förnekar, avvisar eller kritiserar vår oskuldsfullhet begränsar vi vår förmåga att vara äkta och känna samhörighet. Som vuxna får vi lätt ett starkt kontrollbehov om vi har känt oss maktlösa som barn. I detta defensiva tillstånd försöker vi helt naturligt skydda oss själva genom att rikta uddar av fördömanden, kritik och negativitet mot andra, och slutligen även mot oss själva. Det återkommande mönstret av lidande lever vidare, slingrar sig genom släktträdet och förs vidare från en generation till en annan. Min egen berättelse visar att vi inte bara bär med oss utmaningar från vår egen barndom, och epigenetisk forskning visar att generationstrauman kan förändra uttrycket hos våra gener. Möss som växer upp med stressade mödrar löper större risk att själva drabbas av stressreaktioner i vuxen ålder. Studier, bland annat de som Rachel Yehuda har gjort vid Mount Sinaisjukhuset i New York, har kunnat visa att barn och barnbarn till överlevande från Förintelsen löper en förhöjd risk att drabbas av stressrelaterade problem jämfört med judiska familjer som levde utanför Europa under kriget.1 När sår förblir oläkta förs de vidare. Föreställ dig att du har en labyrint inombords som ständigt förändras, byggd utifrån en ritning över alla förfäder som känt sig oälskade, blivit sårade eller traumatiserade. Labyrintens väggar kan se ut ungefär så här: väggen av obearbetad sorg säger: ”Jag måste vara stark, annars går mina föräldrar under.” Väggen av obearbetad skam säger: ”Jag är för mycket, det är något fel på mig.” Väggen av rädsla och begränsande övertygelser säger: ”Det är farligt att sticka ut” och ”Jag kan inte lita på någon.” Dessa fraser uttalas sällan högt. De lever som skuggor i vårt inre och skapar lidande. Dessa namnlösa röster urholkar vårt självförtroende och skapar förvirring så att vi till slut tappar orienteringen och inte vet hur vi ska ta oss igenom och ut ur denna ständigt föränderliga labyrint. Hur ska vi kunna hitta ut till de öppna vidderna, till vårt öde och till vår heliga berättelse? Vi behöver en karta och en vägvisare. Genom att vända blicken inåt mot det omedvetnas gömslen, där sådant som format oss i det tysta fått fäste, kan vi börja läka och försonas med vårt förflutna. Först då kan något nytt växa fram: vår alldeles egen framtid. Då kan vi till slut lämna labyrinten för gott.

34

Frigör ditt inre barn

När vi äntligen förstår vems föreställningar och ord det egentligen är som lever inom oss kan vi lämna tillbaka dem. Då kan vi hitta ut ur labyrinten och börja gå mot våra egna drömmar. Vissa delar av vägen känns enkla att vandra medan andra är som att gå på en knivsegg. Ibland har jag, liksom många andra, tittat upp mot himlen och tvekat. Behövde jag verkligen förändra mitt liv? Kunde jag inte bara ha låtit det vara som det var? Men jag har hela tiden hört en envis röst som växte sig allt starkare och som ville att jag skulle göra den oundvikliga resan. I kapitel 1 beskrivs barndomen som ett förändrat medvetandetillstånd, en transliknande upplevelse, där fantasin och magin finns närvarande, men där vi har svårt att förstå vilka våra föräldrar egentligen är. Många barn har en föreställning om att de måste ta hand om sina föräldrar eller laga det som är trasigt. Det får dem att axla ett ansvar som inte är deras. För att kunna ta oss ur labyrinten behöver vi först bli medvetna om vad som håller oss fast och därefter lära oss att se de mönster som får väggarna att ständigt ändra form. Så, var ska vi börja? Att försöka ta sig loss ur den här trassliga väven utan karta leder ofta till att man trasslar in sig ännu mer, ungefär som när man försöker springa rakt igenom spindelväv i skogen. Till slut sitter man fast i det klistriga nätet och kan inte ta sig loss. Övningarna i boken fungerar som en vägledning. De hjälper dig förstå var du befinner dig och hur du, steg för steg, kan ta dig ur labyrinten och vidare mot ljuset. När du färdas genom denna okända terräng börjar något förändras. Det som tidigare kändes som oöverstigliga hinder visar sig nu vara bundsförvanter. Bitterhetens väggar kan ge vika för nyfikenhet, förväntningens väggar kan lösas upp till acceptans och lidandets vägg kan bli porten till sammanhang och helhet. Vi dröjer inte längre kvar för att vänta på att våra föräldrar ska ge oss den kärlek vi trodde att vi hade rätt till.

Att upptäcka det inre barnet: det jungianska arvet Det inre barnet är ett begrepp som först beskrevs av Carl Jung, en schweizisk psykiater och psykoanalytiker. Jungs teori om det inre barnet var en del av hans övergripande syn på det mänskliga psyket, där även det kollektiva omedvetna och arketyperna ingick. Termen arketyp har sitt ursprung i grekiskans ord för ”grundläggande mönster”. Carl Jung identifierade tolv primära arketyper inom det kollektiva omedvetna, där varje arketyp representerar grundläggande drag hos människan. Han beskrev det inre barnet

KAPITEL 13

STÄLL IN SKÄRPAN Förstå våra föräldrar För att kunna läka relationen med våra föräldrar behöver vi justera fokus på linsen genom vilken vi ser dem och vår gemensamma historia. Vår upplevelse av verkligheten är subjektiv och förändras över tid. När minnen filtreras genom våra personliga erfarenheter kan vi minnas samma händelser på olika sätt. Linsen som vi en gång betraktade verkligheten genom kan ha skyddat oss tidigare, men nu behöver den ställas in på nytt. När vi rör oss djupare in i grottan och träder in på föräldrarnas område utforskar vi mörkare och mindre bekanta delar av vår upplevelse. Genom att stanna kvar i minnenas skuggor tills bilden klarnar, framträder nya sidor och ny information. Om vi integrerar dessa diffusa aspekter kan vi se våra föräldrar med klarare blick. När vi putsar och ställer in linsen öppnar vi oss för det som händer i oss här och nu, i stället för att styras av inpräntade mönster och fastlåsta föreställningar från det förflutna. Våra föräldrar har också sina egna linser, som påverkar hur de tänker och känner, särskilt hur de ser på oss. Deras perspektiv kan skilja sig så mycket från vårt att det känns som om vi har varit med om helt olika saker, vilket gör det svårt att förstå varandra. När vi börjar se med nya ögon kanske vi inte längre håller med om våra föräldrars berättelse eller är villiga att förbli tysta. Det är ett tecken på utveckling, men det är viktigt att förstå att målet inte är att få sista ordet. Sådana konfrontationer skapar onödigt lidande. Ett sundare förhållningssätt är att acceptera att våra föräldrar kanske

Ställ in skärpan

157

aldrig fullt ut kommer att se saker ur vårt perspektiv eller förstå hur vi upplevde en viss situation. De kanske aldrig kan förändra sitt synsätt på grund av sina egna oläkta sår och djupt rotade uppfattningar. I stället kan vi uppskatta den insikt vi själva har fått. Imman som har täckt vår lins har försvunnit och med denna nyvunna klarsyn kan vi gå vidare med en mer medkännande och insiktsfull förståelse för oss själva och vårt förflutna. Genom att acceptera våra föräldrar som de är slutar vi vänta på att de ska förändras. Vår hjälteresa börjar redan innan vi tar vårt första andetag, i en mirakulös förening av två släkter. Föreställ dig spermiernas otroliga färd för att övervinna nästan oöverstigliga odds, då bara ett tjugotal spermier av flera miljoner når fram till ägget. I befruktningens ögonblick tar livet sin början och något helt unikt uppstår – du. Oavsett omständigheterna kring vår tillblivelse sätter denna alkemi naturens intelligens i rörelse. Från det första ögonblicket blir vi levande uttryck för vårt arv och för vidare berättelserna, styrkorna och utmaningarna från de som kom före oss. När vi utforskar föräldrars och vårdnadshavares värld närmar vi oss med ödmjukhet och medkänsla. Precis som vi själva är våra föräldrar komplexa människor – bristfälliga men vackra, formade av sin uppväxt och sin tids kulturella sammanhang. Även de befinner sig på en utvecklande livsväg och ofta för de, omedvetet, vidare ärvda mönster och beteenden. Att förstå detta ursäktar inte kränkande eller försumliga beteenden, men det hjälper oss att förstå att deras sätt att vara föräldrar inte var ett personligt angrepp; de hade sannolikt uppfostrat vilket barn som helst på liknande sätt. Med det perspektivet kan vi se våra föräldrar som medmänniskor som gjorde så gott de kunde med de verktyg och den medvetenhet de hade. Vi är skyldiga våra föräldrar en grundläggande respekt för livets gåva. Samtidigt tar denna tacksamhet inte ifrån oss rätten att erkänna smärta, sätta gränser eller försöka läka. Vi kan hedra deras roll i vår resa och samtidigt förstå deras begränsningar och vilka konsekvenser deras handlingar fick. När vi fördjupar oss i vår familjedynamik öppnar vi oss för en mer nyanserad förståelse för vårt ursprung. Detta utforskande handlar inte om skuldbeläggning, utan om att få insikt i den intrikata gobeläng av influenser som har format oss. På så sätt kan vi bryta skadliga mönster, läka sår som gått i arv och utarbeta vår egen unika väg framåt.

158

Frigör ditt inre barn

Obearbetade känslor och barndomsupplevelser Som barn var vi mycket uppmärksamma på våra föräldrars eller vårdnadshavares känslor och kroppsspråk. De var jättar; vi var små och i behov av deras omsorg, ofta utan möjlighet att undkomma smärtsamma situationer. För att behålla närheten till våra föräldrar anpassade vi oss gång på gång i stället för att visa vad vi egentligen kände. Innan vi utvecklat motorik och språk kunde vi bara observera, reagera, känna och uppleva. När vi kände oss otrygga frös vi ofta till, stängde av eller dissocierade. Dessa outtalade känslor stannade kvar inom oss och väntade på ett tryggt tillfälle som sällan kom. Känslor är som vatten; när flödet blockeras byggs ett tryck upp som till slut måste få utlopp. De tidiga åren lämnar efter sig ett känslomagasin fyllt av sprickor. Att skapa ett sunt känslomässigt avstånd till sin förälder är avgörande för att kunna skapa ett tryggt utrymme där dessa lagrade känslor kan bearbetas. Obs: Detta arbete behandlar inte situationer med allvarligt kränkande föräldrar. I sådana fall är det viktigt att arbeta tillsammans med en erfaren terapeut eller behandlare. Beslutet om man ska ha fortsatt kontakt med en kränkande förälder är personligt och ligger utanför denna boks ram. Ibland behövs avstånd och tydliga gränser för att det ska vara möjligt att läka. Fokus här ligger på att läka den inre relationen till föräldern, att förändra hur vi bär dem inom oss, snarare än att försöka förändra dem i verkligheten. Det är varken nödvändigt eller rekommenderat att involvera den faktiska föräldern i dessa processer, eftersom det sällan är till någon hjälp. Målet är personlig läkning och utveckling, oberoende av förälderns deltagande eller förändring.

Dina föräldrars sårade inre barn: bryt mönstret Många föräldrar agerar utifrån sitt eget sårade inre barn och har aldrig fullt ut mognat känslomässigt. Av omedveten lojalitet kan vi spegla deras nivå av känslomässig mognad och därmed hämma vår egen utveckling. Om en förälder till exempel befinner sig på en tioårings känslomässiga nivå kan det bli svårt för oss att utvecklas bortom den, eftersom vi helt enkelt saknar en förebild för fortsatt mognad.

Ställ in skärpan

159

Att känna igen denna dynamik är avgörande. Vi kan försäkra vårt inre barn om att det är okej – till och med nödvändigt – att nå längre än våra föräldrar i vår känslomässiga utveckling. Vi har tillåtelse att fortsätta där de fastnade. Det betyder inte att vi överger dem, men vi släpper ansvaret för deras känslomässiga utveckling. Många av oss har fått bevittna våra föräldrars dysfunktionella relationer, kanske i form av våld, skilsmässa eller ett kärlekslöst äktenskap. Det skapar ofta en inre splittring och kan leda till skam, skuld eller den felaktiga föreställningen att det på något sätt är vårt fel. Det är viktigt att förstå att det inte är vår uppgift att reparera våra föräldrars relation eller ta ställning för någon av dem. Vi är barn och kan inte ansvara för deras olösta konflikter eller oförmåga att vara en förebild för en trygg relation. Att lämna tillbaka detta ansvar till våra föräldrar handlar om självbevarelsedrift och läkning, inte om att vi överger dem. Ibland kan en olycklig förälder anförtro sig åt sitt barn och skapa en destruktiv dynamik där barnet känner sig splittrat mellan lojaliteter. Den trassliga förbindelsen berövar barnet dess rättmätiga plats och kan få långvariga effekter. Kom ihåg att du har en medfödd rätt att få kärlek och stöd från båda dina föräldrar, oavsett om de varit närvarande i ditt liv eller inte. Även om de inte kan uttrycka kärlek eller stöd på det sätt du behöver, förtjänar du att få uppleva den samhörigheten på ett själsligt plan. För att återställa balansen mellan rollerna inom dig själv och återta din plats som deras barn kan du pröva följande övning.

Ta reda på ditt inre barns plats i familjesystemet Denna konstellationsövning hjälper dig att hitta din rättmätiga plats i familjesystemet och, vid behov, kliva ur dina föräldrars relationsdynamik. Förbered konstellationen Samla fyra föremål (eller fyra papperslappar) som får representera dig själv, ditt inre barn, din mamma och din pappa. Lägg dem någonstans omkring dig utan att fokusera på vad de representerar eller var du placerar dem. Utforska konstellationen Gå till det papper/föremål som du känner starkast dragning till och ställ dig på pappret eller håll i föremålet. Lägg märke till kroppsförnimmelser

160

Frigör ditt inre barn

och känslor utan att värdera dem. Skriv ner dina iakttagelser. Gå vidare till nästa representant och upprepa tills du har stämt av med var och en. Observera Var uppmärksam på hur föremålen är placerade, särskilt: • ditt inre barns position i förhållande till dina föräldrar och ditt vuxna jag • avståndet mellan ditt inre barn och ditt vuxna jag • var ditt inre barns lojalitet finns (åt vilket håll det är vänt) • ditt vuxna jags position i relation till dina föräldrar. Justera Flytta föremålet som representerar ditt vuxna jag till olika positioner i relation till dina föräldrar. Lägg märke till hur varje placering känns. Du kan till exempel pröva att: • stå bredvid dina föräldrar • stå lite bakom dem • vända dig bort från dem och mot ditt eget liv (du kan välja ett föremål i rummet som får representera livet eller föreställa dig var du skulle placera det). Placera nu föremålet som representerar ditt inre barn bredvid ditt vuxna jag. Säg till ditt inre barn: ”Jag finns här för dig.” Bestäm om du vill flytta någon av de andra representanterna. Ställ dig vid det föremål som representerar ditt vuxna jag och känn efter om förändringen fyller dig med lugn. Om inte, pröva en annan placering. Din kropp kommer att visa vägen. Placera din mamma bakom din vänstra axel och din pappa bakom din högra axel och justera avståndet tills det känns bra. Om en eller båda föräldrarna har utsatt dig för psykisk eller fysisk skada, lägg ut en halsduk bakom dig som gräns och placera föremålet som representerar dem bakom denna gräns. Föreställ dig en barriär där deras åsikter, smärta och omdömen om dig inte kan nå dig. När du har hittat en position som känns rätt, vänd dig bort från dina föräldrar och mot ditt liv. Om du har barn kan du placera föremål som re-

Ställ in skärpan

161

presenterar dem framför dig. Vänd dig nu mot din mamma och pappa så att du står framför de två föremål som representerar dem. Ta upp ett föremål som får representera deras relation och håll det i händerna. Tala till dem högt: ”Mamma, pappa, det här är er relation; den hör hemma hos er två. Den angår inte mig. Jag lämnar den till er. Ni är mina föräldrar; jag är ert barn, varken mer eller mindre.” Placera föremålet mellan dem. Vänd dig om och rikta dig mot ditt liv. Säg högt: ”Det här är min plats. Jag hedrar er, mamma och pappa och går vidare med mitt eget liv.” När du är redo, tacka dina föräldrar och släpp taget om dem. Ta ett djupt andetag och andas ut genom munnen medan du känner stödet i denna nya ordning.

Konsekvenser av felplacerade roller Det bemötande vi fick som barn bottnar ofta i mönster som gått i arv. För att förstå dessa mönster behöver vi se på vilka roller som barn kan få i familjen. Här är några vanliga scenarier: 1. Föräldrafiering av barnet: Detta uppstår när ett barn tar på sig vuxenansvar, vilket ofta handlar om att han eller hon förväntas ta hand om en förälder eller om syskon. Ett exempel är när barnet blir ett slags ersättningspartner till en förälder, kanske därför att den andra föräldern är frånvarande. Följden blir att barnet går miste om trygg omsorg och om sin egen barndom, vilket kan påverka både den känslomässiga utvecklingen och framtida relationer. 2. Den känslomässiga vårdaren: Här blir barnet ansvarigt för att hantera en förälders känslor. Till exempel kan barnet ständigt försöka muntra upp en nedstämd förälder. Konsekvensen blir att barnet är överdrivet vaksamt på andras känslotillstånd på bekostnad av sina egna behov, vilket senare kan leda till svårigheter med känslomässig reglering och egenomsorg. 3. Familjemedlaren: Detta sker när barnet hamnar mitt i föräldrarnas konflikter. Föräldrarna kan använda barnet för att kommunicera med varandra eller förvänta sig att barnet tar ställning i bråk. Barnet slits då mellan lojaliteter och kan senare i livet få svårt att sätta sunda gränser och hantera konflikter i sina relationer.

KAPITEL 22

INFÖRLIVA DIN RESA Äntligen hemma Ibland sägs det att tron flyttar berg, intelligensen vandrar över dem, visdomen går runt dem men kärleken jämnar dem med marken. I slutändan spelar ingenting någon roll om man inte kan finna, känna och uttrycka kärlek. Det är kärleken som får oss att växa och utvecklas och i slutet av en lång resa är det den som kallar oss hem. Efter att ha vandrat den här vägen tillsammans med ditt inre barn har du blivit bekant med det pulserande energifältet mellan dig och dina förfäder. Du har vävt samman nuet med det förflutna och är, på cellnivå, förbunden med allt som varit, allt som är och allt som kommer att bli. När du lyfter blicken mot din stjärnbild på himlen kanske du ser nya mönster. Lägg märke till hur mellanrummen mellan stjärnorna speglar din egen resa, precis som avståndet mellan dig och dina föräldrar, ditt syfte i livet och dina drömmar. När vi talar om syfte menar vi inte ett storslaget uppdrag eller ett specifikt mål du måste uppnå. Ditt syfte är snarare att vara sann mot dig själv och att uppleva livet fullt ut. Det handlar om att uttrycka den du verkligen är, ögonblick för ögonblick, och att finna glädje i själva tillvaron. Se ditt syfte som det unika uttryck du tillför världen bara genom att vara du. Det finns i ditt leende, i din vänlighet, i det som väcker din nyfikenhet och i den kärlek du ger. Ditt syfte uppenbarar sig naturligt när du tillåter dig själv att vara den du är, utan förställning och förväntningar.

Införliva din resa

267

Jag har många gånger under mitt liv längtat tillbaka till mitt barndomshem, till att få återvända till det som varit, längtat efter den gemenskap och trygghet som en gång fanns där, om så bara för en stund. Denna längtan efter ett hem och en känsla av tillhörighet väcker viktiga frågor: Hur hittar vi hem som vuxna? Hur finner vi trygghet och en känsla av att höra till när vi inte längre är kvar i vår hemstad, eller ens bor i landet där vi växte upp? Begreppet hem sträcker sig bortom en fysisk plats; det kan vara en känsla, en inre bild eller en upplevelse. Hem kan vara en känsla av inre trygghet, glädje och stillhet. För att kunna hitta vårt inre hem, det som aldrig förändras, måste vi återvända till oss själva. Paulo Coelho beskriver detta i Alkemisten. Huvudpersonen Santiago reser vida omkring i jakt på sin livsuppgift, bara för att upptäcka att hans skatt, hans sanna hem, fanns där han började. Precis som för Santiago är läkningen av vårt inre barn och anknytningen till våra förfäder en resa som i slutändan leder oss tillbaka till oss själva, med en djupare förståelse för och acceptans av de vi är. Vi kan längta tillbaka till barndomens hem eller söka en känsla av tillhörighet på yttre platser. Men den enda varaktiga hemkänslan finns inom oss. När vi återupptar kontakten med vårt inre barn och knyter an till våra förfäders visdom kan vi känna oss hemma var vi än befinner oss. Kroppen blir vårt sanna hem, en fristad där vårt läkta inre barn får vila i lugn och ro och där våra förfäders välsignelser kan verka genom oss. Denna känsla av tillhörighet uppstår när vi känner oss trygga och i samklang med oss själva. Vår längtan efter ett hem är i grund och botten en längtan efter att känna oss älskade. Men kärlek är inte bara en känsla, den är vårt innersta väsen. Ingenting kan skilja oss från kärleken, eftersom den är det vi är. ”Så som du älskar dig själv lär du andra att älska dig”, skriver Rupi Kaur. Jag skulle vilja lägga till: Att älska ditt inre barn lär dig hur du älskar dig själv.

Det magiska barnet – en portal till lycka För sex år sedan, när jag skapade Healing the Inner Child Oracle-kortleken, fick jag en djupare förståelse för arketypen barnet och började se den med nya ögon. Den rymmer tre huvudsakliga aspekter: det gudomliga barnet, det eviga barnet och det magiska barnet. Till skillnad från det inre barnet kan dessa arketyper inte bli sårade och behöver inte vare sig läkas eller frigöras. Det magiska barnet är en källa till kreativitet, spontanitet och gläd-

268

Frigör ditt inre barn

je. Det bär på förundran, magi, fantasi och tron att allt är möjligt. Det eviga barnet symboliserar en längtan efter att förbli barn för alltid och motviljan mot att växa upp. Berättelserna om Peter Pan och Den lille prinsen är sagor om det eviga barnet. Det gudomliga barnet representerar kulmen på resan med det inre barnet, där oskuldsfullheten återupprättas och vi återfår kontakten med vår inneboende godhet och vårt inre ljus. ”Det gudomliga barnet är barnet som alltid är och kommer att vara, som fanns före oss och kommer att leva vidare efter oss. Det är barnet inom oss som vi ständigt behöver vårda och skydda, eftersom det bär fröet till vår framtida utveckling och transformation”, förklarar Joseph Campbell. Att knyta an till det magiska barnet och det gudomliga barnet inom dig är som att få kontakt med din inneboende visdom, att lita på din intuition och att tillåta dig själv att möta livet med förundran och öppenhet. Det handlar om att inse att du är och alltid har varit hel och fullständig. Talet tre, som inom numerologi förknippas med barnet, symboliserar kreativitet, glädje och utveckling. Det uppmuntrar ett lekfullt och optimistiskt förhållningssätt till livet, i linje med barnets egenskaper. När du nu går vidare i livet, fundera över hur du kan ge näring åt och uttrycka dessa sidor i din vardag.

Ta hand om ditt magiska och gudomliga barn: en guidad resa Hitta en lugn och bekväm plats där du inte blir störd. Blunda och ta flera djupa, grundande andetag. Föreställ dig att du befinner dig i en vacker trädgård, en helig plats i din inre värld. När du vandrar längs en slingrande stig kommer du till en glänta som badar i ett mjukt, gyllene ljus. Där möter du ditt magiska barn. Det kan visa sig som en yngre version av dig själv eller i någon annan form. Lägg märke till hur det uppträder, glimten i ögonen och en känsla av att allt är möjligt som omger det. Ta kontakt med ditt magiska barn. Kanske leker ni tillsammans, skapar något eller dansar i solljuset. Tillåt dig själv att känna glädjen, spontaniteten och kreativiteten som flödar genom dig. Medan ni leker märker du att platsen långsamt förändras. Ljuset blir starkare och du känner en djup frid och en förening med något större än dig själv. Ditt magiska barn får sällskap av ditt gudomliga barn. Denna aspekt kan framträda som en strålande version av ditt barnjag eller anta en annan

Införliva din resa

269

form. Känn den villkorslösa kärleken och visdomen som strålar från det. Sätt dig med ditt gudomliga barn och fråga om det har några budskap eller insikter till dig. Lyssna med hjärtat och var öppen för vägledning i vilken form den än kommer: ord, känslor eller symboler. När din stund i trädgården närmar sig sitt slut, föreställ dig att ditt magiska barns och ditt gudomliga barns innersta väsen förenas med dig. Känn hur deras glädje, kreativitet, visdom och kärlek integreras i dig. När du förbereder dig på att lämna trädgården, kom ihåg att du när som helst kan återvända för att umgås med dessa delar av dig själv. För långsamt tillbaka uppmärksamheten till din fysiska omgivning. Ta några djupa andetag, rör försiktigt på fingrar och tår och, när du känner dig redo, öppna ögonen. Skriv ner dina upplevelser. Vad lärde du dig? Hur kan du ta med dig egenskaperna i ditt magiska och gudomliga barn in i din vardag? Gör denna visualisering regelbundet för att stärka kontakten med dessa arketyper inom dig. Kom ihåg att det magiska barnet för in förundran och kreativitet i ditt liv, medan det gudomliga barnet förenar dig med din inneboende visdom och ditt andliga inre. Att omfamna båda kan leda till ett mer glädjefyllt, inspirerat och meningsfullt liv.

Den inre treenigheten: integrera dåtid, nutid och framtid Den inre treenigheten är ett begrepp som väcker bilden av en harmonisk kombination av dåtid, nutid och framtid. Denna treenighet väver samman tre kraftfulla bundsförvanter – det inre barnet, våra förfäder och vårt framtida jag – i ett symbiotiskt samspel som blir en källa till styrka och vägledning. Föreställ dig att ditt nuvarande jag håller ditt inre barn och ditt framtida jag i handen. Fältet som omger er rymmer alla de åldrar du har varit och kommer att bli och bildar en sammanhängande och ständigt föränderlig väv. Genom att se till dina behov i nuet tar du samtidigt hand om ditt förflutna och din framtid och skapar ett inre hem där alla delar av dig kan känna sig välkomna och omhändertagna. När du omfamnar denna inre treenighet får du tillgång till den livskraft och det stöd du behöver för att kunna gå bortom begränsande roller och berättelser och bli den du själv väljer att vara. Du väntar inte längre på att omvärlden ska ge dig villkorslös kärlek eller förståelse – du upplever det inom dig själv.

270

Frigör ditt inre barn

Ditt inre barn, ditt starkare nuvarande jag och ditt visa framtida jag kan nu samarbeta som medskapare. Detta samspel hjälper dig att hitta ditt djupare syfte och hjälper dig att ta emot kärlek på otaliga sätt. Ditt syfte är inget du behöver hitta utanför dig själv eller uppfylla som ett mål. Genom att vara sann mot dig själv och möta livet på ett sätt som känns äkta för dig lever du redan i enlighet med ditt syfte. Nyckeln är att slappna av i den du är och att tillåta dig att utvecklas på ditt eget unika sätt.

Gåvorna från din resa: integrera de sju vägledande principerna När du nu avslutar denna resa kan de sju vägledande principerna fortsätta att ge dig visdom och stöd. Nedan följer en sammanfattning av dem, tillsammans med övningar för att du ska kunna integrera gåvorna i din vardag. Se övningarna som förslag och välj den eller de som känns rätt för dig. Släpp fram din inre hjälte Gåvan i form av manteln påminner dig om din inre styrka och ditt mod. Du införlivar denna princip genom att visualisera dig själv med en magisk mantel. Sätt en intention som speglar din inre hjälte, utan press, och kom ihåg att vänlighet och medkänsla är heroiska handlingar. Reflektera regelbundet över tillfällen då du var modig nog att välja kärlek. Ditt inre barn bär med sig nyckeln Gåvan i form av nyckeln förbinder dig med din inre visdom och glädje. Avsätt tid för en lekstund med ditt inre barn, då du ägnar dig åt sådant som skänker glädje, utan krav eller mål. Innan du somnar, skriv ner hur din dag har varit, både ur ditt vuxna jags och ditt inre barns perspektiv. Omfamna skuggan Gåvan i form av lyktan uppmuntrar dig att fortsätta utforska och integrera alla delar av dig själv. Arbeta med skuggan genom att reflektera över triggers eller starka känslor från dagen som gått och förstå vad de kan säga dig om dina skuggsidor. Använd konst, skrivande eller rörelse för att få insikter. Du är vägledd Gåvan i form av kompassen påminner dig om att lita på din inre vägledning och ta korta pauser under dagen. Lägg en hand på hjärtat och en på magen,