Issuu

ISBN 978-91-88633-11-8

RAJIV PARTI

”I mitt gamla liv brukade jag söva ner människor. Nu hjälper jag dem att vakna. Och jag själv har också vaknat.” /Rajiv Parti

livet

Döden gav mig äntligen livet är en gripande och osminkad sann berättelse om Rajiv Partis liv och förvandling genom en ovanligt stark och detaljerad näradödenupplevelse. Rajiv var en framgångsrik och självcentrerad narkosläkare uppslukad av det liv som endast pengar kan ge – stora hus, många och fina bilar och hårt arbete för att kunna tjäna och konsumera ännu mer. Det fanns inte utrymme för ödmjukhet eller känslor varken för sin familj eller för sina patienter. ”Det var absolut så att jag hade stoppat undan alla känslor bakom en mur av ägodelar.” När han blev sjuk hade han till och med svårt att ta in att han kunde drabbas av motgång i livet. ”Det var så min självbild såg ut: som att jag var någon som styrde mitt eget öde, en sorts övermänniska med immunitet mot motgångar.” Efter mycket frustration över hur livet hade utvecklat sig och orätt visan i sin sjukdom upplevde han under en operation en resa utanför sin kropp. Upplevelsen var så stark och verklig att han kunde återge den med detaljer och precision långt senare; en resa tillbaka till två före detta liv, genom helvete och förlåtelse, för att landa i Ljuset. Det mest fascinerande i Rajivs berättelse är den helomvändning näradödenupplevelsen medförde hans liv.

DÖDEN GAV MIG ÄNTLIGEN

”Doktor Partis häpnadsväckande förvandling från narkosläkare besatt av materialism till andlig lärare är en av de mest inspirerande jag någonsin har stött på under mina 40 års studier av näradödenupplevelser.” Kenneth Ring, PhD, författare till Lessons from the Light

DÖDEN GAV MIG ÄNTLIGEN

livet

En läkares besök i livet efter detta och visdomen han fick med sig tillbaka

RAJIV PARTI med Paul Perry

DÖDEN GAV MIG ÄNTLIGEN

livet

En läkares besök i livet efter detta och visdomen han fick med sig tillbaka

RAJIV PARTI med Paul Perry

Översättning: Anna Lytsy

www.livsenergi.se © 2016 Rajiv Parti och Paul Perry Originally published in 2016 by Atria Books, an Imprint of Simon & Schuster, Inc. © 2017 Svenska utgåvan Livsenergi, Brafö AB Utdrag från sid 95-99 ur boken Paranormal av Raymond Moody och Paul Perry. © 2012 Raymond Moody och Paul Perry. Tryckt och inkluderat med tillstånd från HarperCollins Publishers. Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Originalets titel: DYING TO WAKE UP Översättning: Anna Lytsy Formgivning: Lilla blå tornet Tryck: ScandBook AB, 2018 ISBN: 978-91-88633-11-8

Den här boken tillägnas det Ljus som möter och välkomnar oss när vi går vidare, och min familj. RAJIV PARTI, LÄKARE

Till Nicholas Paul Perry Mekosh, ett i sanning storslaget barn. PAUL PERRY

All kunskap om verkligheten börjar och slutar i erfarenhet. — ALBERT EINSTEIN

Om du aldrig byter riktning kanske du kommer fram till det du tagit sikte på. — LAO TZU

INNEHÅLL

Förord. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Inledning: Den nedkylda mannen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17

Kapitel 1: Den sjunde operationen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 Kapitel 2: På akutmottagningen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 Kapitel 3: Alltihop ovanifrån. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 Kapitel 4: Kärlek från helvetet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 Kapitel 5: Räddad. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 Kapitel 6: Förståelsetunneln. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 Kapitel 7: Tidigare liv, framtida liv. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65 Kapitel 8: Framtidschocken. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 Kapitel 9: Fångad av karma.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81

Kapitel 10: God jul.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 Kapitel 11: Trappan till upplysning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 Kapitel 12: Ute på landsvägen.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 Kapitel 13: Verkligt läkande. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105 Kapitel 14: Förvandlad av Ljuset .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 115 Kapitel 15: Rajiv den tursamme eller stackars Rajiv. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127 Kapitel 16: Historien han inte hade hört. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133 Kapitel 17: Vägledning. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141 Kapitel 18: Vad ska jag göra nu? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 149 Kapitel 19: En begravning för mig själv. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 Kapitel 20: Ett uppvaknande. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 175 Kapitel 21: Experimentliv. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189 Kapitel 22: Uppvaknandet på Aruba. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 199 Kapitel 23: Var den du är. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207 Kapitel 24: En delad dödsupplevelse.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 211

Slutsats: Att förstå vilka vi är.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 215 Tack. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 223

FÖRORD Raymond A. Moody Jr, läkare, fil.dr

För två år sedan fick jag ett mejl från en anestesiläkare i södra Kalifornien, som fångade min uppmärksamhet. Avsändarens namn var Rajiv Parti och syftet med mejlet var att berätta för mig om en mycket genomgripande näradödenupplevelse (NDU) som han hade varit med om. Jag får hundratals mejl och brev av det här slaget varje år från människor som vill berätta för mig om sina NDU:er, men det här brevet var annorlunda mot de flesta andra av flera olika anledningar, bland annat av det faktum att Rajiv Parti är läkare, vilket är en yrkesgrupp som upplever lika många NDU:er som befolkningen i övrigt, men som vanligtvis behåller det de varit med om för sig själva av rädsla för att bli stigmatiserade av sina kollegor. Men det var även andra saker som gjorde just den här NDU:n speciell. En var att Raj hade haft uppenbarelser av två tidigare liv under den, och även om det är vanligt att människor som har haft NDU:er berättar om tidigare liv så särskilde hans erfarenheter sig från mängden. Han hade dels sett sig själv som en medeltida indisk prins som på ett både obarmhärtigt och meningslöst sätt hade piskat fattiga människor, och dels som en afghansk bonde som odlade vallmo och själv var beroende av det opium som han försörjde sig på att producera. Upplevelserna av tidigare liv var ytterst detaljerade och kunde förklara 11

varför Raj hade vissa personlighetsdrag i sitt nuvarande liv som han ville, eller som han faktiskt var tvungen, att förändra. Som han skrev i sitt mejl till mig: ”[Under tillbakablicken på mina tidigare liv] sköljde ännu en våg av insikt över mig: om jag skulle återvända till livet skulle jag vara tvungen att bryta de här mönstren fullständigt, och leva på ett annat sätt”. Om så inte skedde skulle han vara ödesbestämd att återupprepa dem ännu en gång. I just det avseendet, att tidigare liv framkommer vid näradödenupplevelser, kommer Rajs andliga äventyr när de nu blir offentliga att tillföra en helt ny dimension till det rationella utforskandet av näradödenupplevelser. Inslag av minnen från tidigare liv fordrar uppmärksamhet, och hans historia utgör en länk mellan utforskandet av NDU:er och reinkarnation på ett sätt som kommer att påverka näradödenforskningen. En annan unik aspekt av Rajs NDU var hans besök i helvetet. Redogörelser för sådana erfarenheter är ovanliga i NDU-litteraturen. Vissa forskare menar att den typen av upplevelser är vanliga, men att det kan innebära ett stigma att berätta, som att en person som upplevt en helvetisk NDU på något sätt skulle vara ond. Men så är det alltså inte i Rajs fall. Han berättar oförskräckt och fullt ut om sin upplevelse av helvetet, och betraktar erfarenheten som ett verktyg som fick honom att få syn på brister i den egna personligheten som behövde rättas till. För Rajs del visade besöket i helvetet på hans materialistiska livsstil och gav hans framlidna far en möjlighet att rädda sin son från att faktiskt hamna i inferno, vilket är ett öde värre än döden. Att det var hans far som räddade honom är ironiskt, eftersom de två hade haft en knepig relation så länge fadern levde. Nu, när de båda befann sig i helvetets förgård och definitivt i en andlig värld, knöt de an till varandra på ett sätt som de aldrig gjort tidigare, och Raj förstod och förlät sådant han hade blivit utsatt för av sin far. Han insåg varför hans relation till fadern varit så smärtsam, och kunde försonas med det som varit och förlåta. Han förstod också att föräldrars felaktiga handlingar inte behöver överföras till deras barn, vilket förändrade hans samspel med sin egen son. De här och andra saker som Raj berättar om i sin bok resulterade i en ge12

nomgripande personlighetsförändring hos honom. Många människor som är med om NDU:er drar liknande lärdomar vilket leder till att de, när de återvänder, förändrar sitt förhållningssätt till sina medmänniskor på ett avgörande sätt. Samtidigt är det svårt för många att hålla sig kvar på den nya vägen vartefter tiden går. De är trots allt fortfarande mänskliga varelser i en jordisk tillvaro. Raj har dock varit trogen det budskap han fick i sin vision, även om det har kostat honom mycket. Efter sin NDU slutade han arbeta som narkosläkare och började i stället utöva en sorts behandling som kallas medvetandebaserad healing. Det är ingen metod som Raj har hittat på själv, utan den uppenbarades för honom av de skyddsänglar som var med honom under hans NDU och som fortfarande finns vid hans sida hela tiden. Trots de svårigheter som är förenade med att skifta yrkesmässigt fokus på det här sättet så är Raj fast besluten att etablera den här nya behandlingsmetoden. Hela hans sätt att tänka omkring både livet och läkning har förändrats. Som han skrev till mig i det där första mejlet: ”Mitt jobb är att ta ett steg i taget och följa min väg troget och tillitsfullt – precis som jag gjorde under min NDU, när jag höll min fars hand.” I det där första mejlet skrev han vidare: Jag fick det förmedlat till mig [av Ljusvarelsen] att min tid inte var kommen ännu och att allt skulle bli bra, men att min framtida väg var som healer. Jag fick veta att jag skulle sluta som narkosläkare och lämna min materialistiska världsbild bakom mig. Ljusvarelsen sa till mig: Nu har tiden kommit för att du ska bota själen, och framför allt själens sjukdomar, energikroppen, beroenden, depression, kronisk smärta och cancer. Jag fick veta att det var skälet till att jag hade upplevt de sjukdomar som hade drabbat mig personligen, så att jag skulle kunna ha empati med andra, så att jag skulle veta hur det kändes att vara i deras kläder.

………

Jag fick en gång möjlighet att stå på samma scen som Raj. Det var på en liten medvetandekonferens i Arizona i USA där arrangören hade bett Raj att berätta sin historia. Jag satt bakom honom, och en liten stund efter att han hade börjat tala kunde jag se hur många människor i publiken torkade bort tårar från ögonen, och höra att en del snyftade högt. Och sedan märkte jag något som jag inte hade räknat med, nämligen att jag också hade tårar i ögonen. Trots att jag hört om tiotusentals NDU:er under min livstid blev jag djupt berörd av det sätt på vilket Raj talade om försoning. I slutet av sitt framträdande sa han något som var så insiktsfullt att jag blev tvungen att kväva en snyftning: Min framtid är fortfarande oviss, men trots alla förändringar känner jag ingen rädsla. Jag vet att jag inte är ensam, och även om jag ännu inte har överblick över hur framtiden kommer att gestalta sig så vet jag att det finns en plan, och att den planen är en bra plan. I mitt gamla liv brukade jag söva ner människor. Nu hjälper jag dem att vakna. Och jag själv har också vaknat.

Den berättelse som ryms i den här boken, Döden gav mig äntligen livet, är en om omvandling, och om överskridande. Det är berättelsen om en av de mest häpnadsväckande och fullständiga näradödenupplevelser jag har hört om under de nästan 50 år som jag har studerat fenomenet. Rajiv Partis NDU är mäktig även för en forskarveteran som jag. Den är remarkabel.

DÖDEN GAV MIG ÄNTLIGEN LIVET

Inledning

Den nedkylda mannen

Allt tydde på att patienten på operationsbordet var död. Hans hjärta stod stilla och kroppen var tömd på blod. Ingen respirator hjälpte honom att andas, han fick inte syre någonstans ifrån. EKG-apparaten som skulle pipa i samma takt som hans hjärtslag var tyst eftersom det inte fanns någonting att pipa i takt med. Alla organ hade slutat fungera, och hjärnan gav inte upphov till några vågor på EEG-maskinen. Men han var inte död, inte på riktigt. Han genomgick en bypassoperation med sänkt kroppstemperatur vilket innebär att man ersätter patientens blod med kyld vätska och sänker personens kroppstemperatur till ungefär tio grader, och stoppar alla kroppsfunktioner. Precis som döden, men ändå inte riktigt. Syftet med operationen var i det här fallet att laga en bristning i aorta, den stora kroppspulsådern som utgår från hjärtat. Det är en riskabel operation, men när det gällde den här patienten hade det knappast funnits något val. Utan operation så hade hans försvagade aorta förr eller senare brustit med omedelbar död som följd. Om han däremot överlevde ingreppet skulle han sannolikt få ett både normalt och normallångt liv. Att säga ja till operationen 17

hade nästan varit som att acceptera en dödsdom, men om han inte hade gjort det skulle han helt säkert ha dött. Jag var ansvarig narkosläkare. Sådana här svåra och farliga operationer var vad jag hade kompetens för i egenskap av chef för anestesiavdelningen på Bakersfield Heart Hospital i Kalifornien i USA. Mitt jobb var att förse patienten med anestesiläkemedel medan kirurgerna öppnade hans bröstkorg. Och sedan, när operationen var klar och kroppen fylldes med varmt blod igen, skulle jag se till att han var säkert och djupt sövd medan vi tog honom tillbaka till livet. Däremellan, när patientens hela cirkulationssystem var fyllt av kall vätska och alla så kallade vitaltecken bara visade sig som helt raka linjer på monitorerna i rummet, hade jag inte mycket att göra förutom att studera kirurgerna som med flinka händer utförde sitt utsökta och komplicerade arbete på kungen av artärer. De hade bara 60 minuter på sig att utföra sin magi. Efter det skulle patienten med stor sannolikhet dö, eller få neurologiska skador. Den här mannen hade redan varit tungt medicinerad när vi tog honom till operationsrummet. Jag talade med honom under ett ögonblick när vi flyttade över honom till operationsbordet, men han var inte särskilt intresserad av att konversera. Narkosmedlet, liksom insikten om vad som nu skulle ske, hade landat i honom och han förblev tyst. Jag är säker på att han undrade om jag var den sista människa han någonsin skulle se. Jag gav honom en injektion med Propofol och andra narkosmedel genom infartskanylen som han hade i armen och såg honom somna bort. Efter att jag hade satt en endotrakealtub i luftstrupen tittade jag noggrant på medan bröstkorgen öppnades och hans hjärta förbereddes för operation. Därefter tog en specialistutbildad kirurg hand om kylvätskan, medan ännu en med stor noggrannhet tömde patienten på blod, vilket leddes in i en sorts extern hjärt- och lungmaskin som skulle syresätta det och hindra det från att koagulera. Det dröjde inte länge förrän mannen på operationsbordet inte uppvisade några som helst livstecken och operationen kunde komma igång. Genom åren hade jag arbetat vid åtskilliga sådana här operationer, och de gjorde mig alltid förbluffad. Det geniala i den forskning som hade lett till att de 18

var möjliga, den djupa koncentrationen hos de skickliga kirurgerna … Som jag såg på saken tog ingrepp som detta läkekonsten till nya nivåer. Jag såg ner på patienten från min plats vid operationsbordets huvudände. Han såg lika död ut som alla döda patienter jag någonsin sett, fast han skulle komma att återvända till livet och befinna sig bland de levande i många år till. Under den följande timmen iakttog jag hur chefskirurgen arbetade snabbt och målmedvetet för att vinna mot klockan medan han lagade den skadade pulsådern. Stämningen i rummet var kontrollerat spänd, och inte bara på grund av hur avancerade sådana här operationer är. En ganska stor andel av patienterna som opereras överlever inte. Inte på grund av kirurgin som nästan alltid lyckas, utan för att mänskliga kroppar inte alltid klarar av att återvända från de döda. Operationen gick bra, men patienten dog är inget roligt skämt i sådana här situationer, utan något högst påtagligt som alla i operationsrummet är mycket väl medvetna om. Så när kirurgin var avslutad arbetade vi mycket effektivt allihop för att återföra patienten till livet. Medan blodet fördes tillbaka in i hans kropp gav jag honom mer narkosmedel så att han inte skulle vakna upp för tidigt. Efter det togs isen som låg runt huvudet bort, så att hjärnan kunde börja värmas upp igen. Medan det kalla blodet långsamt värmdes upp, tillförde vi trombocyter för att koaguleringsförmågan skulle komma tillbaka. Därefter fick han elstötar genom hjärtstartarelektroderna som var placerade på båda sidor om hjärtat, för att det förhoppningsvis skulle kicka igång. Det var i det här ögonblicket vi höll andan allihop. Om stötarna inte fick igång hjärtat igen så skulle patienten dö. Men på tredje försöket så började den här mannens hjärta att slå med regelbundna slag. Och när alla hade sett att det gjorde det i flera minuter började en specialistkirurg sy ihop bröstkorgen. Efter det förflyttades patienten till en intensivvårdsavdelning för återhämtning. Jag var en av de första som välkomnade honom tillbaka när han vaknade upp. Han var omtöcknad, men han visste var han var någonstans och var glad att vara där. Jag tror inte att han hade förväntat sig att överleva. När han fick syn på mig så log han. 19

”Jag såg er allihop i operationsrummet”, sa han. Polletten trillade inte ner hos mig och jag måste ha sett frågande ut. ”Jag sa att jag såg er allihop i operationsrummet”, upprepade mannen. ”Jag var inte i min kropp när det hände, utan flöt omkring uppe under taket.” Hur skulle det kunna vara sant, frågade jag mig själv. Han var nedkyld till tio grader! ”Just det”, sa mannen. ”Jag såg hur du bara stod där, vid huvudänden av operationsbordet, jag såg hur kirurgen sydde ihop sprickan på min pulsåder, jag såg sjuksköterskan … ” Och han fortsatte att beskriva de olika kirurgerna som hade spelat sina respektive roller i operationsteatern och var de hade stått och vad sköterskorna hade gjort, liksom andra händelser som klargjorde att han hade iakttagit saker och ting någonstans ovanifrån. Jag kunde inte tro mina öron. Under min 25 år långa läkarkarriär hade jag behandlat hundratals patienter, där mångas hjärtan knappt hade slagit alls när de kommit in i operationsrummet. En del av de här patienterna hade hävdat att de hade mött avlidna vänner under sina hjärtstopp, eller att de hade sett ljus i änden av tunnlar, eller mött människor som var gjorda av ljus. Men jag hade avskrivit alltihop som fantasier och hänvisat patienterna till en psykiater. Som en av mina lärare på läkarutbildningen hade sagt: ”Om du inte kan röra vid det, höra det eller se det på en skärm så skicka det till psyket.” Men det den här mannen hade upplevt var annorlunda. Han hade på ett exakt och mycket tydligt sätt beskrivit operationsrummet som jag hade arbetat i. Han föreföll att inte bara ha varit levande samtidigt som både hans hjärta och hjärna var försatta i total passivitet, utan dessutom vid medvetande. ”Men ditt hjärta stod stilla”, sa jag till honom. ”Och du hade ingen hjärnaktivitet. Du kan inte ha sett någonting. Ditt huvud var inpackat i is”. Men den nedkylda mannen utmanade mig igen, genom att beskriva detaljer i operationsrummet som han inte hade nämnt förut, som till exempel hur olika operationsredskap såg ut och vad som hade hänt en bra bit in i ingreppet. Han skulle gärna ha fortsatt berätta, men jag stoppade honom och ordinerade en injektion Haldol, som är ett starkt antipsykotiskt läkemedel. Aktie20

Kapitel 1

Den sjunde operationen

Det måste vara kallt ute, tänkte jag med skallrande tänder. Det var den 23 december 2010 och bara några timmar kvar till julafton. Jag kände mig mer som att jag befann mig uppe i de iskalla bergen i Himalaya än på slättlandet vid Bakersfield i Kalifornien. Jag hade gått och lagt mig på övervåningen, med en massa konstiga symptom. Först hade jag känt mig väldigt varm och trött, och sedan kall och skakig. Samtidigt som jag började darra hade jag sträckt mig efter min Iphone och kollat utomhustemperaturen, som var tio grader. Jag borde inte skaka så här, tänkte jag och drog ännu en filt över mig samtidigt som jag fortsatte att känna mig kallare och kallare. Jag började bli rädd. Jag kunde höra hur min hustru och mina barn förberedde middagen på nedervåningen. Tallrikar klirrade mot bordet och doften av indiska kryddor fyllde luften. I vanliga fall skulle den doften ha fått det att vattnas i munnen på mig, men nu gjorde den mig bara illamående. Jag drog filtarna över huvudet och försökte stänga både ljuset och ljudet från tv:n ute. Arpana, min fru, hade satt på nyhetskanalen CNN för ungefär två timmar sedan och lämnat tv:n på när hon gick ner för att laga mat. ”Försök sova nu”, hade hon sagt. ”Så väcker jag dig när maten är klar.” Jag tog en smärtstillande när hon hade gått (hur många 23

hade jag tagit den dagen?) och hoppades på att den skulle hjälpa mig att somna. Det gjorde den inte. Jag blev bara ännu mer omtöcknad och arg och rädd. Jag kände att jag var svullen och varm i både magen och pungen, och även fast jag verkligen behövde kissa kunde jag inte få ut mer än några droppar när jag försökte. Jag förtjänar inte det här, tänkte jag. Jag är faktiskt läkare. ……… Jag tänkte på de gamla goda tiderna, på åren innan de sex operationerna som var orsaken till att jag befann mig där jag gjorde nu. Jag hade kommit till Bakersfield från Louisiana för att jobba som stafettläkare. Mitt uppdrag hade varit att tjänstgöra som narkosläkare i en månad på San Joaquin Community Hospital. Efter flera år på Östkusten uppskattade jag värmen i San Joaquin-dalen och Kaliforniens skönhet, och det dröjde inte länge förrän jag blev erbjuden en fast tjänst på sjukhuset, vilken jag tackade ja till direkt. Arpana öppnade en egen tandläkarmottagning och jag bytte ganska omgående jobb och började som narkosläkare på Bakersfield Heart Hospital, som var specialiserat på avancerade hjärtoperationer. Inom ett par år hade jag blivit chef för anestesiavdelningen och ytterligare några år senare startade jag och ett antal av mina narkosläkarkollegor dessutom en klinik där patienter med kronisk smärta kunde få behandling inom öppenvården. Arpana och jag hade helt plötsligt tillgång till ett välstånd som vi aldrig hade kunnat drömma om. Vi bytte vårt lilla hus mot ett större, och sedan lät vi bygga ett väldigt stort hus när vi bildade familj och fick våra två söner Raghav och Arjun och vår dotter Ambika. Vad gäller bilar bytte vi upp oss från ordinära märken som Ford och Toyota till Mercedes och Lexus, och därefter till superbilar som Porsche och Hummer. Jag drömde om att en dag ha en Ferrari i garaget, som jag skulle ha invirad i en sorts svepning så att den aldrig ens blev dammig, och bara ta ut på enstaka 24

turer på helgerna. Mitt mål var att allt hela tiden skulle bli mer och större: huset, bilarna, konstsamlingen, bankkontona … Vid ett tillfälle under mina 25 år på hjärtsjukhuset tog jag ledigt i nio månader för att i stället handla med aktier. Jag tjänade miljontals dollar, ibland en miljon om dagen, men jag förlorade det lika snabbt igen eftersom jag trodde att jag kunde förutsäga upp- och nedgångarna på börserna bättre än de som hade det som yrke. Det kunde jag inte, och till slut gav jag upp dårskapen och återvände till sjukhuset. Våra grannar i minislotten omkring oss hade samma mål som jag. När det byggdes ett nytt hus i området var det vanligtvis ännu större än dem som redan fanns där. Det hela skulle ha varit komiskt ifall det inte hade tagits på så stort allvar av alla inblandade. Storlek spelar roll, och särskilt när det man bygger är monument över sig själv och sin egen odödlighet. Alla hus i området var designade för att matcha det slags image som ägaren ville visa upp. Det fanns medel havsinspirerade lyxvillor (som vår), spanska casitas, moderna arkitektoniska experiment och till och med ett hus som var en miniatyr av Vita huset. Det var ett vidunder till hus, men alla i grannskapet förstod drivkrafterna bakom hur det såg ut. På vilket annat sätt skulle de som bodde i det kunna visa att de var lika stora och viktiga som USA:s president, när ägaren försörjde sig på att sälja bilar? Att köra genom vårt bostadsområde var som att ta sig en tur i Disneyland. Det var dock inget som vem som helst kunde göra, eftersom man behövde koder till flera olika grindar för att ta sig in. Området var som hermetiskt tillslutet, helt säkrat från världen utanför. Och jag hade kommit att tro att det innebar att det var säkrat från fysiska sjukdomar också. Läkare blir inte sjuka. Jag trodde det. Och om det ändå skulle hända så kan vi se till att sjukdomen omedelbart blir behandlad och stoppa den innan något hunnit gå för långt. Det var så min självbild såg ut: som att jag var någon som styrde mitt eget öde, en sorts övermänniska med immunitet mot motgångar. Det är lätt att känna sig som en universums härskare när man är verksam inom den moderna läkarvetenskapen. Bara inom min specialitet, thoraxanestesi, har både teknologin och metoderna avancerat så mycket att vi bokstavligen 25

kan återuppliva patienter från de döda genom att göra allt från att rensa blodkärl från plack och vidga dem med ballonger till att ersätta dem, och till och med transplantera hjärtan. Dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar har minskat med 40 procent under det senaste årtiondet på grund av framsteg av det slag som vi använde oss av rutinmässigt på hjärtsjukhuset. Det hände att familjemedlemmar grät av glädje efter en genomförd hjärtbehandling, eftersom de visste att vi hade ökat livslängden hos någon de älskade med många år, eller möjligen till och med årtionden. Kanske är det för att vi som jobbar med hjärtoperationer faktiskt upplever att vi kan lura döden som vi tror (eller i mitt fall trodde) att vi kan undkomma vår egen död också. Men självklart är det inte så. Och målet kan knappast vara att leva i evighet, eftersom ingen gör det. Åtminstone inte i sin kropp. Målet borde däremot vara att skapa något under sin livstid som kan finnas kvar för alltid, att efterlämna ett gott arv. Att tänka på något annat sätt är bara att tro på sagor, men mitt liv innan min NDU var en sådan saga. ……… Men verkligheten spräckte illusionen. År 2008 upptäcktes det under en rutinkontroll att jag hade betydligt förhöjda PSA-värden, vilket är en indikation på prostatacancer. En vävnadsprovtagning klargjorde hur illa det var. ”Jag har både goda och dåliga nyheter att komma med”, sa min urolog som också var en god vän när han ringde en kväll när min fru och jag satt och drack te på baksidan av huset och såg ut över den golfbana som utgjorde vår utsikt. ”Du har prostatacancer. Men den är i ett tidigt stadium så du kan operera bort den och bli frisk.” Jag var 51 år och fick ett slags chock. Och blev arg. Varför jag? Vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Jag kontaktade en av de bästa prostatakirurgerna i landet, som fanns på andra sidan USA, i Miami i Florida, och sa till honom att jag var orolig för både inkontinens och impotens och han svarade att jag inte skulle bekymra 26

Kapitel 2

På akutmottagningen

Det var gott om folk som jobbade på UCLA:s akutmottagning. Trots att det var julhelg så var det fullt av läkare, sköterskor och annan medicinsk personal omkring mig. En sköterska höll min handled och kontrollerade pulsen, en annan tog tempen på mig, en akutläkare lyssnade på hjärtat med stetoskop, en annan doktor lyste mig i ögonen. Det var så många läkare och sköterskor runt min brits att Arpana hamnade i bakgrunden, hennes bekymrade ansikte såg så litet ut bakom vad som föreföll vara en hel vägg av blå operationskläder. Jag uppskattade hur mycket alla inblandade brydde sig, men visste också vad det betydde. Min kirurg hade ringt akutmottagningen och informerat dem om vad det innebar när en operationspatient får så här hög feber. Jag skulle ha gjort exakt samma sak i hans situation. Den här typen av temperaturer efter en operation innebär att infektionen kan ta sig in i blodomloppet och snabbt sprida sig i hela kroppen. Vid en sådan chockartad infektion är risken för att dö högre än 60 procent, och när den en gång har satt fart kan den vara svår att få stopp på. ”Vi måste tömma honom”, sa en av läkarna och tryckte på min överfyllda urinblåsa så hårt att jag stönade. ”Han verkar inte kunna kissa, och jag vill inte att njurarna ska slås ut.” 31

ISBN 978-91-88633-11-8

RAJIV PARTI

”I mitt gamla liv brukade jag söva ner människor. Nu hjälper jag dem att vakna. Och jag själv har också vaknat.” /Rajiv Parti

livet

DÖDEN GAV MIG ÄNTLIGEN

livet

En läkares besök i livet efter detta och visdomen han fick med sig tillbaka

RAJIV PARTI med Paul Perry