Lint Magazine No.1

LINT L I N T · I S O L A T I O N

ISSUE 1

CHAPTERS Nº 1 / Isolation

EDITOR’S LETTER

SISI SAVIDGE @ultrascrazyboys2006

MARKO STOJANOVIĆ @markostojan

ELIN MICHAELSDOTTER @emichaelsdotter

RUMPELSTILTSKIN MORGAN @rampractice

NASTYA DIDENKO @ovcharka_pavlova

MICHELE POPADICH @miche1ewith1l

OLESYA DZHURAYEVA @olesyadzhurayeva

ARVID KRAFT @kraftarvid

UNDER TIDEN @under__tiden

NADA AKL

5

7

9

17

25

27

33

43

47

49

53

@nah_dah_

CAITLIN E. LITTLEWOOD

63

@littlewoodphotography

VITOR MAZON @pedraemato

67

AGNES BRUSK JAHN

69

@agneselsamatilda

AMIRA AL-RAYES

79

@amira_alrayes

STEFAN HOEFERLIN

83

@smthngtormmbr

TOJU LUSAN

87

@toju.lusan

ELISA TOIVONEN

89

@elisakataryna

KARIM CHEBLI

95

@karim.chebli

ANASTASIIA VIEKUA

105

@wholeness_sia_radet

Lint Ar t Collec tive aims to connec t ar tists and creators of diverse backgrounds and experiences to create a compelling dialogue within various creative arenas.

Editors Lillian Wyse

LINT ART COLLECTIVE Djupedalsgatan 6

Miranda Rendahl

413 07

Assistant Editor

Gothenburg, Sweden

Melody Wang Designer Hidaya Zia

+46 731526546 lintartcollective@gmail.com www.lintartcollective.com facebook.com/lintartcollective instagram.com/lintartcollective

EDITOR'S LETTER Isolation is an amorphous contradiction that cannot be wholly defined or rectified. Slumping behind our screens, we witness billionaires launching into the great unknown. Import and export have assumed a state of catatonia. At the same time, people's global movements are more magnified than ever, jeopardized in some cases.

Lint has chosen works from artists that observe isolation in their practice. In the short story Turtle Soup, Nada Akl, with unwavering wittiness, walks us through the tragicomedy of her poignant yet brazen dialogue with a therapist. Photographs by Marko Stojanović serve as a reminder that isolation is a political chess game, a tool to categorize what is us and them within multiple social spheres and political arenas.

What follows is a deliberation on collective and individual experiences. However relatable, however unusual.

LILLIAN WYSE MIR ANDA RENDAHL _

5

SISI SAV I DG E

BERLIN, GERMANY R I C E PA P E R

RICE PAPER O il o n th e r o ad Oil an d water Oil with pigment Oil o n k ey s Oil an d ch ain s Oil over salad Oil wo n ’t d r y Oil u n d er sk in s Oil and bread O il, fir e, p lastic O il fo r fu ck in g Oil: in n er ear Oil fr o m b u tter Oil stain s ev er y th in g

7

M A R KO S TO JA N OV IĆ BELGR ADE, SERBIA I N C A R N AT E

9

ELIN MICHAELSDOTTER

STOCKHOLM, SWEDEN N AT T S U D DA R E N

17

R U M P E L S T I LT S K I N M O R G A N

N E W YO R K , U S A T H E P O L I T I C S O F WA L K I N G A D O G

25

N A S T YA D I D E N KO

K Y I V, U K R A I N E D O N OT P L AY W I T H YO U R FO O D 2020

27

M I C H E L E P O PA D I C H

C H I C A G O, U S A PA S S I N G T H E T I M E

33

O L E S YA DZ H U R AY E VA

K Y I V, U K R A I N E OUT OF TIME I & OUT OF TIME II

43

ARVID KRAFT

G O T H E N B U R G, S W E D E N J AG O C H D U O C H V I O C H D O M

Kärlek Cykel Buss Djur Vänner Kläder Mat Mur Jag Deras Er Dom Du Vi Min Som Ensam Ful Fin Trött Lång Fet Vacker Sött Mena Älska Tro Fatta Supa Prata Lyssna Chatta t

Dom sjöng en väldigt lång ton, den var antingen tröttsam eller vacker beroende på sammanhanget.

e

Vi fick inte länge stå där och njuta. Tiden är för kort för firande tyvärr.

d

Du såg på det inkommande tåget som en frälsning. Diu var ordet och tåget var rösten.

Jag kom precis hem. Det var faktiskt en ljuvlig känsla, jag var kär.

du fick röd färg från ditt blod. det var inte ett band utan ett slag mot din kind. en intern blödning.

Jag kunde inte se mig för var jag trampade. Jag bröt alltid så abrupt. Jag hade något fel.

dom insåg utan viljan gett att känna såmig får inteinte heller ta. den förmågan blir berövad, tillsammans med smärtan ochnågot kärleken jag kunde in i se det om det vart Jagman kunde mig förhela var jag trampade.

Jag bröt alltid så abrupt.

Jag hade fel.

Dina långa steg var det slutgiltiga faktumet. Inte länge tog det innan du blev kortare och kortare. v a r annorlunda. men jag vet inte hur du som fick ett träslag i present. denDina var långa till att skära på. skära har alltid varit en svaghet, svagheter hatar att bli påpekade.

Jag ser till att allt är i sin ordning, jag ser till att ingen steg var det slutgiltiga faktumet. Inte länge tog det innan du blev kortare och kortare.

Sandpapprets egenskaper var som när dom vi på ansiktet. Lika strävt, lika obehagligt, lika tillfredställande. annorlunda, alltså hur mycket eller hur lite. s o m värmevara är något emotionell rubbning är imminent,Din allt måste bra förman här ser, det utstrålas ur din ytlighet. Värmen är inte tydlig i detta skeende.

Sandpapprets egenskaper var som när dom vi på ansiktet. Lika strävt, lika obehagligt, lika tillfredställande.

Jag och flödet var som en lång, krånglig flod.

Flödet bestämde. n m i kan inget tröstas.

Din labila hund, en stor, lång, hund. En liten, fin, gosig katt. Det skulle bli våra barn för du ville inte ha några barn.

Jag och flödet var som en lång, krånglig flod. Flödet bestämde.

Dom helt olik situationen, detgod var helt osannolikt Det framställdes somannan. något nytt.

Duvaråt väldigt mat faktiskt. utan någon Det t u r Är känslan relativ? tänk om Vi båda kände för det objektiva, då hade Vi inte haft några problem.

Dom var en konflikt, om den varit inbjuden, för vid var det helthär olik situationen, det var på helt osannolikt faktiskt.ville Det framställdes som något nytt. kändes positivt, duDom var det.

Jag insåg att attacken har passerat, samtidigt som den äravundsjuk inom räckhåll. Gränsen är så luddig den Du kan bli. k o m laget är vanan för stor. Konflikten är en del av det.

Jag kom precis hem.

Deträckhåll. var faktiskt en ljuvlig känsla, jag var alltid dela upplevelsen.

Jag insåg att attacken har passerat, samtidigt som den är inom Gränsen är så luddig den kan kär. bli.

Du har aldrig sagt ja till vad han vill, och det är för att han inte vill något. Men kan du inte hjälpa honom med det?

o jag C varhkär.

Jag kom precis hem. Det var faktiskt en ljuvlig känsla, Jag såg på det inkommande tåget som en frälsning. Jag var ordet och tåget var rösten.

Jag rullade på marken som en idiot. Jag trodde att rullandet skulle få min lukt att återvinna min gamla. f var o rösten. r Vi plötsligt skrattade så hårt såsåg dumma saker. borde Jag på detblev inkommande tåget somVi en frälsning.

Jag var ordet och tåget Helt bytte dom ämne. Ämnet skulle handlaåt om dom, konflikten närvarande.

Inteför länge fick Du stå där och njuta. Tiden är för kort för firande tyvärr.

Dom skuttade runt oss som ett par kaniner, hungriga efter vår ensidiga mat. bara sett på, så kunde vi behållit neutralitet. e tyvärr. l Inte länge fick Du stå där och njuta. Tiden är för kort förf firande Dom sjöng en väldigt lång ton, den var antingen tröttsam eller vacker beroende på sammanhanget.

Sedan urminnes tider har Du lyckats få övertaget, och detengör Du lång ton, den var antingen tröttsam eller vacker beroende på sammanhanget.

Dom sjöng väldigt Dom var en konflikt, om den varit inbjuden, för vid det under hemska förutsättningar.

Du är manipulativ. här laget är vanan för stor. Konflikten är en del av det.

Jag ville bara trösta dig, se på dig som en vanlig människa. Men jag såg att det förbjuds, det var som en anti-norm.

(de sista och första raderna i en text) e n i s o l e r a d / p e r s o n l i g u t re d n i n g i f y r a p ro n o m e n det är jag, det är du, det är vi, det är dom det är du, det är vi, det är dom, det är jag det är vi, det är dom, det är jag, det är du, det är dom, det är jag, det är du, det är vi är alla samma är alla olika

le mot himlen sa dom, som om det vore en självklarhet att det

vi gjorde så att vi mådde bättre. vi förtjänar att vara tillsammans,

fanns en himmel alls. dom visste tydligen inte tillräckligt.

vad vi än säger

länge hade det gått sen jag såg någon annan, det var som att min

jag tog mig runt midjan och sträckte på min rygg, men jag gjorde det för

b l i c k i n t e l ä n g r e d r o g s t i l l s p e g e l n , t i l l m i n a r e f l e k t i o n e r.

att jag kände mig obekväm.

Länge nog har Du lyssnat nu, Du kan äntligen ta dig tid att slappna av.

Vi skulle förlora allt.

Jag försökte verkligen att inte prata, jag försökte verkligen inte ens lyssna.

.

Mycket Bra Efter Varför Hur Var Först Därför Till På Mot Sedan Genom Efter Från Medan Och Utan För Samt För Att Eller Skall 47

UNDER TIDEN V I K T O R I A E K DA H L & S I M O N T O P E R

SWEDEN I S T H I S YO U R S & CY B O R G B A BY

Is this yours Installation Upcycled wood and paint found on the street.

Making use of an empty signpost situated on Refshaleøen's contaminated land, posing an open question.

49

I studien Plasticenta: First evidence of microplastics in human placenta hittade forskare microplast i moderkakan hos fyra av sex gravida kvinnor som deltog i studien. Forskningsledaren Antonio Ragusa sa: ”It is like having a cyborg baby: no longer composed only of human cells, but a mixture of biological and inorganic entities”.

Cyborg Baby 2021 Skulptur gjord av plast från ölfat och modellera.

50 x 25 cm

N A DA A K L

LEBANON T U R T L E S O U P.

53

CAITLIN E. LITTLEWOOD

G O T H E N B U R G, S W E D E N A M/P M I F I N D N E W WAY S TO R E P E AT M Y S E L F

63

VITOR MAZON

S Ã O PA U L O, B R A Z I L DA N C E O F L I G H T A N D S H A D O W

67

AG N E S B R U S K J A H N

G O T H E N B U R G, S W E D E N T H E S TA R F I S H

I paint. Whenever I have room to paint, I paint.

I don’t have room to paint. And so I don’t.

I call my grandmother on Facetime. She says: – Some days I wake up and I think to myself, why should I even get out of bed? But then I get up and I take care of my garden or do a crossword puzzle.

69

I think about the place where I grew up. I think about the forest there. I think about the trees. I think about how we used to swim in the lakes there.

The one I love comes from the city by the sea. Lakes scare him.

My childhood is with the forest and my love is by the sea.

The one I love says: – Why don’t you start playing Wordfeud with your grandparents, as a way to have daily contact with them?

And so I do. We chat on Wordfeud and sometimes I call my grandmother to help me with sewing, or my other grandmother to help me with crossword puzzles.

I go for a walk in the park near here. I go to the duck pond. I watch the ducks there.

They make me calm, usually. Two gulls are chasing them over the water. The ducks, there are so many of them, they swim in circles and try to avoid the male gull who is attacking them with its beak.

A duck is injured. The gulls see it. It tries to hide behind a bush. I go closer but I can’t see. The gulls are there now, there is a male and a female, they flew there. A magpie too, it stays close, as if it’s waiting for something. I lean forward but I’m still too far away. I squint my eyes. I see the female gull rip a piece of bright red flesh from the injured duck.

They’re tearing it apart. They’re eating it alive.

I call the people who helped take care of me when I was a child. I ask them about their lives. I record it as they smile to me on Zoom and tell me about their childhood in a time far from now. Sometimes they drink beer or coffee. Sometimes the connection is bad and they have to move. Sometimes they say things like: – Oh my, in this light, all my wrinkles show.

Every day I get the newspaper through the mail slot in my front door. It’s an actual newspaper, it’s paper. I do the crossword puzzle there with the one I love. We take time.

We lay in bed. We stay there.

The one I love looks for jobs. I buy a bottle of red wine. I buy two bottles.

We say: Let’s go to the island.

And so we go to the island.

The island is as quiet as dusk. It looks like dawn, as if always embraced by it. It’s calm, as if all worries have scattered and been crushed against the cliffs that are purple with heather.

Or, maybe they linger slowly and then float as cigarette smoke towards the sky.

There are no stores or shops on the island. No cars. No traffic lights. No restaurants.

There are many butterflies and apple trees and insects. There is a small harbor, and a football field covered with dandelions.

We do crossword puzzles and drink coffee on the patio. My love smokes a cigarette behind his black Ray-Bans. His dark hair is messy and he is pale and beautiful. His friend and I play darts by the side of the house. All of us swim from a cliff, we jump there, straight into the water. It’s by the harbor and two boys are bouncing off the diving board.

In the evening we cook dinner and play board games and drink wine.

– Yesterday we drank our body weight in wine, the friend says often.

I’m afraid of the jellyfish. I have read about a new kind, tiny and almost invisible, dangerous, and only living in these waters. We lay down on the granite. It’s pink and I have learned how it feels when I touch it. It’s rough and sometimes smooth on the tip of my fingers.

It’s just me and the one I love here now. There are no houses on this side of the island.

Just the ocean, resting glossy and smooth against the sharp cliffs. We walk on clams to get to the water. They are small and packed together. It feels like walking on rubber.

– Won’t we hurt them?

– No, he says.

He takes my hand and leads me to the water that is lucid. The algae flows with the waves that glide towards the shore. We are naked and the sea unfolds in front of us as the night sky would.

The starfish. I squat and watch them through the water. They’re light pink or purple like toys and they are scattered over the clams. Sometimes they move a bit. Slowly, wearily.

– It’s as if we’re alone in this world, I say.

My love hums, almost sleeping. He lays on his back with a straw hat over his face. His hand is stretched towards me and touches my skin lightly. My lower back, my thigh.

On the other side of the bay, a wall of striped granite dives into the shiny blue. Far away a motor boat reminds us that there is still a world around us, somewhere. Beneath the water surface the clams glitter, and the water is irresistibly smooth.

A M I R A A L-R AY E S

UMEÅ, SWEDEN I S O L AT I O N - C O L L A P S E I N K O N PA P E R 14 8 M M X 2 10 M M 2020

79

S T E FA N H O E F E R L I N

BERLIN, GERMANY

83

TOJU LUSAN

L AGOS, NIGERIA TO M Y LO N E L I N E S S

87

ELISA TOIVONEN

G O T H E N B U R G, S W E D E N / KO S K I , F I N L A N D GREY MAJORNA 2020

89

Grey Majorna

In my mellow mansion,

alone

but trying not to be lonely.

Time, I’ve had plenty of it.

It’s like there is an alternative, co-existing universe out there, outside of my apartment.

There is life, occasions, plans, although I’m not part of it, or them.

When I step back inside again, everything becomes very still.

It’s difficult to explain but imagine visiting an older relative whose place time has stranded to a previous year, a decade even.

The air is heavy, you start to get drowsy.

The atmosphere is waiting, hopeful for something to happen, someone to visit.

K ARIM CHEBLI

LEBANON U N A N S W E R E D P R AY E R S

Unanswered Prayers

The Humanitarian Crisis of the Missing in Lebanon Living in isolation has been a prolonged hereditary factor in some parts of our world.

In Lebanon, thousands of citizens live in prolonged isolation, waiting for their family members to come back home. They haven’t heard from their loved ones for years; they still did not receive their corpses or at least some of their remains.

Families yearn for the fate of their loved ones to be revealed to them, even if it means hope for their return is lost. The circumstances have left their homes veiled in sadness and uncertainty; their solitude stands firm.

Since the civil war, photographs of detained family members have covered the cold walls of their homes as they wait for their return.

The Lebanese authorities have failed in their duty towards their citizens, as brothers, sons, fiancés, husbands, friends, uncles, and fathers have been missing in Syrian jails. To every heart beating in solitude, aching for a loved one’s return.

95

A N A S TA S I I A V I E K U A

K Y I V, U K R A I N E 2 0 2 0 -2 0 2 1

105

thank you.