Latin Lover #31 MAKT

LATIN LOVER #31

LATIN LOVER

TEMA: MAKT Följ oss på twitter: @sodralatinlover

#31

REDAKTIONEN: Ellen Flygt CHEFREDAKTÖR

Mimmi Onsum CHEFREDAKTÖR

Fanny Förberg REDAKTÖR

Eva Reichmann REDAKTÖR

Lydia Milles Gedin KULTURREDAKTÖR

Lovisa Heldring REDAKTÖR

Maja Andersson ACTION-REPORTER

Susanna Höglund REDAKTÖR

Fanny Cullborg LAYOUT, SKRIBENT

Alice Hammarstedt KROPP OCH KNOPP-EXPERT

Calle Enderstein KROPP OCH KNOPP-EXPERT

2

INNEHÅLL

Södra i mitt hjärta............5 Kårens sista ord .............6 Därför gråter jag.............8 ACTION .................10 Humanistfestivalen ..........12 Så länge vi orkar trampa.......15 Vad håller er kvinnor på mattan?..18 Några röster om makt ........20 Kropp och knopp............22 OMSLAG

Fanny Cullborg FOTO OCH ILLUSTRATIONER

Fanny Cullborg Filippa Kovac Mimmi Onsum Carl Gustaf von Platen Matilda Humla Regell Viktoria Hrnjez

LEDARE

KÄRA SÖDRA LATINARE

Att få gå på Södra Latin är för mig en ära.

Jag tänker på de tusentals människor som innan mig också varit elev här. Hur de suttit i samma klassrum, gått i samma korridorer och lärt sig (pretty much) samma saker. Jag tänker på Ingmar Bergmans Hets, filmen om hur den sadistiske latinläraren Caligula skäller på sina latinelever när de rabblar fel temata. Jag själv är ju också en latinelev på Södra, fast 60 år senare och egentligen kallas jag väl humanist.

Vad modiga vi var ändå, humanisterna. Vi som valde det nya programmet utan att riktigt veta vad det gick ut på. De som fanns att fråga om råd visste lika lite som vi. Ändå, vad modiga vi var.

Men vilken otur vi hade, Jan Björklunds rädda försökskaniner. Alla samhällselever som frågat oss: Jaså, du läser humanistisk... kom du inte in på sam eller?

Vi, de vilsna försökskaninerna, visste kanske inte riktigt. Kanske hade sam passat oss bättre, för vad fick vi egentligen ut av vår utbildning? Ack, vilken otur vi hade när rektorerna slet för studieresor för alla program utan vårt. Lärare som tog ledigt för att verkligen göra en investering i de viktiga, riktiga programmen.

Du kan kalla mig bitter, för det är det jag är. Jag är så bitter, över att ha blivit förbisedd av auktoriteter under mina tre år på Södra. Bitter över att känna mig värdelös, som om mina tillgångar på skolan är överflödiga och onödiga. Men det finns ett problem.

Jag är inte bitter på rektorer, lärare eller andra auktoriteter med så kallad makt. Det är inte Biverstedts fel att han brinner för sina naturelever och det är heller inte Lindes fel att hon kämpar för musikarnas saftiga ekonomi. Jag vill heller inte lägga skulden på Lillemor, det var ju trots allt inte hon som rev ner affischerna för Humanistfestivalen.

Skulden lägger jag på mig själv och resten av humanisterna. Det handlar inte om vår brist i engagemang eller att vi saknar viljan. Vi har inte gjort tillräckligt mycket väsen för att visa att vi finns, att vi verkar och att vi banne mig också kan. Makten att ändra ligger inte i några rektorers eller lärares händer, den ligger i våra.

Detta nummer kommer att handla om just detta: makt. Tillsammans har vi i redaktionen försökt reda ut makten i alla dess former, vad den betyder oss och hur den egentligen ska behandlas.

Chefredaktör Mimmi Onsum

3

REDAKTIONEN SVARAR Porträtt: FILIPPA KOVAC

El

le

n

Fan n

yF

Mimmi

När känner du dig maktlös?

ny

n Fa

Lovisa

När lärare säger ”idag ska ni få tillbaka era uppsatser/prov som jag nu har rättat klart”.

C

Jag känner mig maktlös när dom spelar avicii på baba </3

4

När min mobil har slut på batteri eller när folk tror att det är dåligt att äta sojaprodukter p.g.a regnskogsskövling.

Susanna

jag kände mig maktlös när en man tog på mig när jag skulle kliva av bussen en kväll i december

Maja

När jag får ett dåligt betyg, och när någon nära är arg på mig. Hallå, tyck om mig!

När jag känner mig helt beroende av någon eller något. Det kan vara när det känns som resten av mitt liv hänger i morgondagens provs händer, eller när en person i min omgivnings beslut helt kan vända upp och ner på min värld.

Eva

Lyd i

a

När jag inser att jag inte kan skydda mina småsyskon från all skit i världen

Jag känner mig maktlös när jag inte känner någon kraft, när jag inte vet vart jag ska ta mig till..

När jag tänker på all skit som pågår i världen; djur plågas i små burar, kvinnor blir våldtagna, folk blir sjuka och dör...

SÖDRA I MITT HJÄRTA

SÖDRA I MITT HJÄRTA Text: LYDIA MILLES GEDIN

Så lätt att glömma bort. Efter tre år på hårda stolar, stirrandes på smutsiga whiteboardtavlor och diverse högintelligenta flintar är det så lätt att glömma bort var jag är. Bänkarna är precis som vilka andra skolbänkar som helst, skolgården är lika grå och vintergolven lika slaskiga.

Skolarbetet är inte spännande längre, glosorna är tradiga. Mönster som upprepar sig varje måndag, slutar likadant varje fredag. Det nöter ner på mig, dessa vanor och välbekanta dörrar som slår och öppnas.

Känner mig liten och ändå för stor. Jag har vuxit ur dessa lokaler. Mina armar spretar ut genom fönster och mitt huvud slår i taket, foten trycker mot katedern. Vad gör jag här, det är så lätt att glömma bort. Jag är trött på min skola med dess normer och anor. Så lätt att glömma bort, allt jag har fått. Så många människor och så mycket kunskap. Så mycket makt. Det farliga med vanor. Jag har sprungit mig trött i maktens korridorer. Det är lätt att glömma. Kom ihåg, Södra ändå i mitt hjärta.

5

Kårens sista ord Foto: MATILDA HUMLAN REGELL Text: ELLEN FLYGT & MIMMI ONSUM

I dagarna hålls kårens viktigaste event på Södra Latin. Elevkårens årsmöte är ett tillfälle för oss elever att påverka elevkårens framtid. Årsmötet är den stunden på året elevmakten når klimax- för det är ju vi som bestämmer vilka som tar över makten. Latin Lover träffade den nuvarande kårordförande Ylvali Busch för att prata om elevernas makt på Södra Latin, men också om det beryktade stadgebrottet.

Berätta om kårstyrelsens respektive hela kårens makt.

I teorin så är ju kårstyrelsen de enda som har mandat att fatta beslut om kårens verksamhet och ekonomi i och med att de blivit förtroendevalda på ett årsmöte och sen så ska utskotten verkställa, men i praktiken ser det helt annorlunda ut. Utskotten är grymma och har all frihet att utforma sin egen verksamhet och styrelsen har ju egentligen inte alls någon reell makt i och med att alla riktlinjer sätts av årsmötet, alltså av medlemmarna. Vi verkställer ju egentligen bara det som medlemmarna uppdragit oss att genomföra genom t.ex verksamhetsplanen och om vi skulle missköta oss ställs vi ju till svars inför årsmötet.

”

Är det faktum att en av stadgarna bryts när årets årsmöte ligger mer än ett år efter fjolårets en typ av maktmissbruk?

Jag känner att jag har makt när Bivan ringer mig lite då och då och frågar om lov för olika saker […] Det är elevinflytande i sitt esse.

6

”

INTERVJU Njaee det skulle jag nog inte påstå, men bra och viktig fråga! Stadgebrott är alltid allvarligt och på årsmötet ställs vi ju mot väggen kring detta! Men snarare än maktmissbruk så handlar det nog mer om aulamissbruk eftersom det var OMÖJLIGT att få en tid i aulan i januari eller februari.

Hur stor makt har en icke-kårengagerad elev på Södra?

Det var ju väldigt längesedan jag var ickekårengagerad på Södra, snart två år, men snart får jag prova på det också och då kanske jag kan svara bättre på frågan. Kåren har ju inte ensamrätt till engagemang och jag tror att alla elever har makt att påverka. T.ex. gjordes ju naturreservatet om på elevinitiativ och drevs igenom av

liga faktorn spelar alltid in och visst har vi trampat snett. Ett exempel är ju öppnandet av det könsneutrala omklädningsrummet där vi med vårt inflytande hos skolledning kunde hjälpa hbtq-hörnan att driva frågan. Men även om vi använde vår makt bra för att hjälpa hörnan med deras fantastiska initiativ så blev det ju fel när kåren fick alltför mycket plats och cred i media. Där borde vi tagit ett steg tillbaka.

Under året har även vissa frågor som elever lyft hamnat i kläm eftersom det är så lätt att utgå från sig själv när en fattar beslut.

Ett exempel är skolkläder där vi kände av en efterfrågan och började ta fram en kollektion. Vi beslutade dock att lägga det på is eftersom vi själva inte trodde att det skulle funka på södra, men där hade vi verkligen fel och vi fick ett uppvaknande

”

Kåren har ju inte ensamrätt till engagemang och jag tror att alla elever har makt att påverka.

”

en klass. Så klart när en kommer med 800 medlemmar i ryggen så måste ju skolledningen lyssna... Men jag har no intentions av att sluta påverka bara för att jag lämnar kåren. Jag kommer fortsätta hänga på Bivans (Patrik Biverstedt reds. anm.) kontor så fort jag är missnöjd.

Hur har kåren förvaltat sin makt positivt respektive negativt?

Detta är verkligen en så otroligt stor fråga, vi har under året verkligen försökt göra vårt bästa när det gäller att förvalta kårens pengar, medlemmarnas förtroende och elevernas intressen. Men den mänsk-

när en klass tryckte upp egna skolkläder.

Att vi tog oss ett sådant tolkningsföreträde var inte ett bra sätt att använda vår makt, om medlemmar vill ha skolkläder så är dt ju vårt ansvar att se till att det finns en kollektion. Men nu är det i alla fall på gång!

När känner du att du har makt?

När Bivan ringer mig lite då och då och frågar om lov för olika saker. ”Ett filmteam vill komma och filma på skolan. Ska dom få komma?” Det är elevinflytande i sitt esse.

7

Därför gråter jagsamtidigt som det spolas i toaletterna bredvid

Text: SUSANNA HÖGLUND

Jag sitter i ett toalettbås bland trettio andra toalettbås på en flygplats i en delstat i mitten av USA med byxorna nere och hulkar. Jag har inte gråtit sedan jag lämnade honom. Kanske att en tår eller två smet ner från ögonvrån. Men det är allt. Tills nu. För det går inte att hålla inne längre. Nu brister det. Kanske är det vetskapen om att jag har fyra timmar att fördriva på flygplasten som gör att jag vågar låta tankarna vandra, tillbaka till den här morgonen när jag tryckte min kind hårt mot hans för att känna att han fortfarande var hos mig. Det hugger till i bröstet. Jag måste vänta fem månader, en vecka och fyra dagar tills jag får vakna upp så igen. Jag ska sitta på ett plan i tio timmar över Atlanten till Frankfurt, för att sedan byta plan till Stockholm. Jag vill inte.

Jag vill inte hem. Vad ska jag göra hemma?

Jag kommer ju bara vilja åka tillbaka till honom. I ett flyktigt ögonblick funderar jag på skita i allt, köpa en flygbiljett som tar mig till hans lilla stad igen. Men hur mycket jag än vill så går inte det.

I tre veckor har jag varje natt fått somna med min näsa i hans halsgrop. Tre fantastiska veckor. Men trots det har oron gnagt i magen när jag insett att ännu en dag gått.

En dag närmare dagen då jag behöver lämna honom. Och nu är jag här, dagen kom till slut. Måndagen den 6:e januari står det åka hem med stora bokstäver i al-

8

manackan. Alla dagar efter är vita. När jag stod på flygplatsen skrek hela min kropp i protest. Jag kan inte göra det här, jag kan inte vara utan honom igen. Det kändes fysiskt omöjligt att lämna honom. Någon behövde bära mig på planet. För jag kunde inte gå, min kropp löd inte. Men det fanns inget jag kunde göra åt situationen. Jag är fullkomligt maktlös. Han bor i ett land som inte låter mig vara där längre än i tre månader, ett land som ligger på andra sidan jorden. Och jag måste hem för att gå i skolan. Så jag gick på planet.

Därför gråter jag samtidigt som det spolas i toaletterna bredvid mig. Därför spenderar jag en halvtimme med byxorna nere.

Jag måste ha dem nere för att kunna sitta på toaletten som inte har något lock. Jag försöker att ta mig samman men varje gång jag torkar ansiktet med toalettpapper, snyter näsan och reser mig för att dra upp byxorna kommer ett nytt minne till mig. När jag gav honom den sista kramen och vinkade hej då. Såg honom försvinna i ögonvrån efter att ha fått tillbaka mitt pass. Gång på gång försöker jag ta mig ut från toalettbåset. Men det går inte. Jag faller tillbaka ner på toalettsitsen. Till slut bestämmer jag att det inte spelar någon roll om jag inte kan hålla mig för tårar där ute bland folk. Jag drar upp byxorna, öppnar toalettdörren och går ut. Går fram till spegeln och ser min rödmosiga spegelbild

KRÖNIKA titta tillbaka. Det går inte att undgå att se att jag har gråtit.

Jag går in i precis alla affärer för att få tiden att gå. Precis allt är fult. Efter att ha vandrat planlöst ett tag får jag syn på ett munkstånd och köper två fettiga munkar, trots att jag egentligen inte tycker om sånt. Men det är okej, jag får slösa pengar på halväckliga bakelser för det hjälper att döva smärtan. Jag köper även amerikanska Cosmo fastän jag tycker den är meningslös att läsa. Jag vet att jag efter en läst tidning inte har blivit ett dugg klokare.

Men då behöver jag inte tänka på ett tag.

Jag sätter mig och väntar på att få boarda.

Tar upp Cosmo och mycket riktigt när

att det var just det någon gjorde.

Väl på plats på planet sätter jag mig med hörlurarna redo. Så fort vi har kommit upp i luften ska jag lyssna på den sorgligaste musiken jag har. Jag öppnar Cosmo medan jag väntar men den får mig nästan att må illa nu. På det här uppslaget visas bilder på personer som är sexy och på dem som har tagit det lite för långt, de som är skanky.

-Är den bra?

Jag tittar åt sidan och ser killen som sitter bredvid mig ha ett stort flin över ansiktet.

Det är samma kille som pratat med tjejen

”

De jobbiga tankarna överröstas. Men det fungerar inte länge.

”

jag läser om dem värsta dejterna folk vart med om och hetsäter munkarna kan jag mota bort paniken för en stund. De jobbiga tankarna överröstas. Men det fungerar inte länge. Det är mycket folk som ska flyga med det dubbeldäckade planet och då jag sitter där bland alla som väntar kan jag inte undgå att känna mig otroligt ensam. Jag bläddrar febrilt i tidningen för att hitta något som kan få mig på andra tankar men tårar har redan börjat rinna.

Jag hör hur en kille och en tjej i min ålder pratar bakom mig. Hör från samtalet att dem är främlingar. Tjejen har någon slags brytning på sin engelska, jag gissar på att hon kommer från Östeuropa. Jag är tacksam över att ingen fått för sig att prata med mig. Men en liten del av mig önskar nog

med brytning. Jag känner igen hans röst.

Så är samtalet igång. Han känns som en riktig viktigpetter, kapitalist också för den delen, ja det känns som hela hans värld är uppbyggd kring pengar. Han är två år yngre och väldigt självgod. Men han är lätt att prata med, är nyfiken på mig och är faktiskt rätt underhållande. Han distraherar mig när planet skakar av turbulens och jag hinner inte tänka på allt det mörka en enda gång. Vi pratar nästan hela flygresan. Och fastän jag inte kan minnas hans namn så hjälper han mig finna tröst i en stund när jag känner att jag inte har makt över mitt liv. När det är fem månader, en vecka och fyra dagar tills jag får se han som jag älskar känns det väldigt fint att en främling räddar mig, om så för en stund.

9

ACTION Text: MAJA ANDERSSON

Money, money, money Pengar, pengar, pengar. Människan strävar efter höga buntar sedlar och det som har orsakat en hel del. Se på politikerna, vad gör inte de för att fa raffsa åt sig all kapital? Pengarna runt om oss rör sig ständigt. Den som har för mycket pengar tror sig ha makt. Varelserna strävar efter

hälle. Att behöva ha tanken om pengar på hjärnan, det förekommer. Att pengar ska få behöva få vissa av oss att krascha… Ja, det kan gå så långt.

Om jag inte hade behövt gå till skolan varje dag i veckan, och inte behövt jobba, då skulle jag försöka ge mig in på att testa att leva utan några pengar, men det kan jag

”

Skolans mat var det saftigaste man fick under hela dagen

”

att ha makt, känna makt, utstråla makt.

Vi tillåter oss att ha olika klasser, där de som har makt får leva med en hel annan levnadstrandard än dem som inte har en enda krona. Makt gör att personer kan känna sig mer värda än andra. Makt finns över allt. Makt ser man över allt. Makt kan utstråla lyx, materiell lyx. Förtryckande makt, då politiker tar över vår frihet. Det finns olika sorters makt, och det jag först tänkte på är den ekonomiska makten.

Vad är pengar egentligen? Det är ett papper som ger oss möjlighet att överleva. Det går inte att leva utan pengar i dagens sam-

10

inte göra. Det jag ska göra är att leva med det minsta. Konkret sagt, jag ska inte ha kontakt med pengar. Mina händer ska inte hålla i pengar.

Dagarna utan att slänga bort en enda slant gick bra får jag nog säga, det var nyttigt.

Jag fick upp så många tankar. Skolans mat var det saftigaste man fick under hela dagen. Morgonen med tom mage fick mig att skynda mig till plats och äta så mycket som möjligt för att klara mig under dagen. Jag brukar vanligtvis ta en kaffe efter maten, dagarna då jag inte fick ta några slurkar från någon vän fick man lära sig att leva

ACTION utan det. Mina ögon betraktade mer på folket som fick värma sina händer runt en kaffemugg eller de som satt bekvämt med en filt runt om kroppen som nöjt av varma mackor och chai-te. Stockholm, är fika staden. Här fikar de flesta. Restauranger och kaffer fylls med kunder som har mynt eller sedlar som kan betala för det. Visst är det mysigt, men hur nödvändigt är det att göra det varje eller varannan dag?

Tack var det skolan hade jag fått SL-kortet, som gjorde att jag inte behövde planka bakom folk varje dag, eller bli tagen av några blåa kontrollanter. Men en dag valde jag att inte ta med mig SL kortet för att se reaktionerna hos folket. Det var bara att gå bakom en okänd person som kollade bak och mötte ens blick och låta maskinen pipa i några sekunder. Men i Slussen mötte jag på en arg dam som jag gick bakom.

Hon blev sur och bad mig att gå tillbaka med sina händer (alltså puttade bort mig), ”du får betala för dig själv” fick jag höra.

Jag skrattade till inombords och tänkte ”Ja, du tror att alla kan betala”.

Jag tänkte så mycket på alla som ber om pengar utanför tunnelbanestationerna.

Hur kände de de första gångarna de fick stå där med en plastmugg och be om en krona för att kunna mata sig själva och sin familj? Folk som säger att de hittar på, att det de säger inte är sant, har den själv utsatt sig själv för att tigga? Jag tycker att de som säger sådant får testa det själva innan de öppnar sin mun, för att de flesta tycker inte att det är kul.

Jag tänkte också på hur folk antar att man kan göra aktiviter som kostar pengar titt som tätt. Vänner frågade mig” tycker du inte att det är jobbigt”? Jaha, vad synd att du inte har pengar, fick jag höra, när jag förklarade varför jag inte kunde köpa något att äta. ”Du kan få låna”, var det snäl�laste jag fick höra. Kan inte folk bjuda varandra mer? Dela med sig mer? Är det inte dags att bli lite mer solidariska?

Jag har skrivit klart det jag ville säga nu.

Kan du vara snäll och tänka efter?

En annan dag drog jag och min vän till Gullmarsplan för att be folk om cigaretter. Det är egentligen vanligare att be om cigaretter än tuggummi. Vilken tid det tog tills vi fick en cigarett av en generös tjej som ifrågasatte min ålder och varför jag inte köpte cigaretter själv. Det är inte lätt att be okända människor och att de ska ge en själv något. Man tvekar, man betraktar människan och frågar sig själv, kommer den att säga ja eller nej? De som sa nej, nekade med huvudet, sa att de inte hade många kvar, eller gav en kort och torr NEJ. Även om det jag testade på inte var hårt utsättande fick jag igång många tankar.

11

Humanistfestivalen Text & Foto: MIMMI ONSUM

I tio år har temadagarna Språkdagarna funnits för språkeleverna. Men vad händer nu, när linjen Sam-språk bytts ut mot Humanistisk-språk? Jag träffar Södra Latins Språksällskap, arrangörerna för vad som nu kallas Humanistfestivalen, i Caffiz för att få reda på mer om årets temadagar.

Vi slår oss ned vid borden i Camillas Caffiz där lamporna flimrar, sådär omärkbart märkbart. Vid bordet sitter Astrid Stahlenius från Hu3b, Emma Gärdlund, Ag-

12

nes Hellström och Anna Ternström från Hu3a. De utgör en del av styrelsen i Södra Latins Språksällskap och är några utav de som kommer hålla i årets Humanistfestival.

Vad är Humanistfestivalen?

- Humanistfestivalen är två dagar på skolan i mars då det anordnas föreläsningar och workshops för humanisterna på Södra. Det är det som förut kallades för Språkdagarna, berättar Astrid Stahlenius.

INTERVJU Vad är skillnaden på Språkdagarna och Humanistfestivalen?

- Skillnaden på årets upplaga är att det ligger mer fokus på människan, språket och världen, säger Agnes Hellström.

- Det är lätt att tro att humanistprogrammet bara handlar om språk, flikar Anna Ternström in.

- Vi läser mer historia än vad de flesta gör, vi läser latin som dessutom är 50% mer historia än språk. Vi lär oss om allt som har med en människa att göra.

- Den största skillnaden är framförallt det, just att det är Humanistfestivalen, säger Emma Gärdlund.

nuari stod Södra Latins Språksällskap, likt andra föreningar på skolan, och sålde fika och informerade om deras projekt.

- Sen har vi ju också satt upp affischer, som sedan försvann, berättar Agnes när jag frågar om deras marknadsföring.

Hur menar ni försvann?

- Det blev en konflikt med en rektor om de nya regelverken om affischering på skolan, förklarar Astrid.

- De får inte vara handskrivna och får inte sitta på målade ytor. Vi följde direktiven och satte upp affischer på angivna platser, bredvid alla andras. Sedan ser vi att den här rektorn* vi tidigare hade haft en dis-

Med erfarenheten att själv vara humanistelev förstår jag genast vad Emma menar.

Det är viktigt att temadagarna inte bara kretsar kring språk, desto mer kring humaniora. Humanisterna har, sedan programmet re-introducerades 2011, förgäves strävat efter att hitta en identitet och bli ett etablerat program på skolan. Astrid, Anna, Agnes och Emma har fått smaka på hur det är att vara del av ett lågprioriterat program under arbetet med Humanistfestivalen.

- Hälften av det arbete vi gör nu är till för att de humanisterna som fortsätter kommande år inte ska tappa modet helt, säger Astrid.

- Precis, säger Anna.

- Mycket det vi har gjort är för att hålla igång traditionen, vi har sökt så mycket pengar till nästa år. Allt vi gjorde på öppet hus är egentligen för nästa år det också.

På det öppna huset i ja-

13

INTERVJU kussion med, river ned och knöglar ihop dem, utan att röra t.ex bildarnas affischer, och sedan slänger dem.

- Vi hade fått godkännande av en annan rektor** att få sätta upp affischer, säger Anna.

Vad kan vi förvänta oss av årets Humanistfestival?

- En blandning mellan de före detta klassiska Språkdagarna, med bl.a chefredaktören för Språktidningen, Patrik Hadenius, och sedan även lite nyare element såsom workshops, säger Astrid.

- Det vi försökt göra i år, efter tre år på skolan och två år av språkdagarna, är främst att undvika det som det blivit lite mycket av: alltså sitta i aulan och få ont i ryggen.

- Vi har också betydligt fler föreläsare än andra år också, säger Anna.

Humanistfestivalens stora dragplåster har Språksällskapet svårt att enas om. Astrid

14

säger att det nog är skådespelaren Robert Fux, men påpekar snabbt därpå att det är relativt.

- Det beror ju på vad en är intresserad av, säger hon med ett leende.

Jag lämnar Södra Latins språksällskap med en varm känsla i magen. På vägen upp från Caffiz till min nästa lektion på våning fyra, går jag förbi affischer för Samhällsdagarna. Jag känner en lycka över vad elever i mina parallellklasser har åstadkommit. All möda, tid och energi de lagt ned för alla oss andra. Att vi har makten och är kapabla till att många gånger forma vår egen skola och skolgång.

Känslan i min mage ska dock strax ändras till ett obehagligt sug. För visst ser jag inga affischer för Humanistfestivalen? *Marie ** Lillemor

Så länge vi orkar trampa

Text: FANNY FÖRBERG

Om vi skulle göra en kollektiv lista på saker som skrämmer oss mest, tror jag att makt som hamnar i fel händer skulle ligga relativt högt upp. Vi kämpar dagligen för att detta inte ska hända. Vi gör politiska ställningstagande undan för undan för att försöka kontrollera vår lilla dos av makt som finns i världen.

Vi vill gärna tro att vi sitter på en viss makt, annars skulle vi ju inte göra dessa politiska ställningstaganden. Vare sig de har en effekt på samhället kan jag inte

underlättar är att veta vem som har gjort fel, mot vem och varför. Vem som är förövaren och vem som är offret. Detta kan ta form i en mördare och mördad, eller i en president och förtryckt folk. I dessa fall kan vi lätt kanalisera vårt tyckte om omoral och rationalisera våra känslor till en förövare. Men, det är inte alltid såhär lätt.

Inte för alla i alla fall. Ibland får förövaren ett välbekant ansikte.

”

Det var inte längesedan kultur – och filmvärlden ställdes mellan ett frågetecken

Vi vill gärna tro att vi sitter på en viss makt, annars skulle vi ju inte göra dessa politiska ställningstaganden

”

svara på, jag gör ju som ni – jag kämpar.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något känns som ett passande citat när man diskuterar jämställdhet med en svårsmält person och det känns som en trampar sig djupare i kvicksanden.

Att känna att något omedelbart är rätt eller fel, det är relativt lätt. Men att bilda sig en åsikt är desto svårare. Ibland kan det vara svårt att sätta fingret på en känsla och sedan formulera den. Något som oftast

och ett utropstecken i bojkotta! och bojkotta? Det var när Dylan Farrow publicerade ett öppet brev på The New York Times hemsida som berättade om hennes uppväxt och hur denna präglats utav styvfadern Woody Allens sexuella övergrepp på henne. Dessa händelser har och fortsätter självfallet än idag, att hemsöka hennes psyke av två anledningar. Den första är uppenbar: otroligt obehagliga och psykiskt/fysiskt torterande övergrepp som Allen utsatte henne för. Den andra

15

är det faktum att Woody Allen är en utav världens mest uppskattade regissörer, manusförfattare och har som bevis på detta vunnit fyra Oscars och är nu nominerad till en femte.

Dylan Farrow förövare är alltså en utav kulturelitens toppar, något som hon själv säger har tystat henne. Detta har förminskat hennes berättelse, och lett till att hon har varit tyst under alla dessa år, men vad får hon egentligen när hon berättar hennes version av historien? Hon får ett ”håll käften” svar från Woody Allen där han dementerar alla Farrows anklagelser men det blir ändå uppenbart att han som mest värnar om sitt eget rykte och välmående istället för Dylans. Ett svar som på flera sätt nonchalant viftar bort hennes anklagelser med ”läkarbevis” och inplanterade tankar i Farrows huvud, men som lämnar kvar ett offer utan någon uppgörelse.

Denna händelse har inte fått vidare konsekvenser; Woody Allen är fortfarande nominerad till en Oscar, och skådespelare som Colin Firth och Emma Stone tackar ja till att medverka i hans nästa film. Det blåste lite på toppen, men Allen gjorde inte mer att svaja till. Ett välbekant slut på liknande händelser, för ingen glömmer väl bort vad Chris Brown gjorde mot Rihanna? Nej, men han verkar ju fortfarande ha en lika självklar plats på världens största scener.

Consensus av denna händelse går att skala ner till ett välbekant scenario: förövare mot offer, ord mot ord och slutligen man mot kvinna.

Trots att denna händelse har flera element som gör den avvikande från andra rättsfall så bevisar den än en gång detta: att i makten värld finns det redan satta roller

16

som är trovärdiga, och sedan vilka som inte är det. I rättsfall representerar vissa berättelser trovärdighet, och andra inte.

Det är ett allt för välbekant mönster att förövarens vittnesmål kan vara beroende av omgivningen, att minnet kan svika eller att det finns andra grundläggande orsaker till anklagelserna mot förövaren.

I fallet Allen/Farrow kan vi än en gång dra slutsatsen, som i helt sanslöst många andra fall, att i maktens värld står mannen med makt och kvinnan får helt enkelt vara på sin vakt. Så fort en anklagelse hamnar där den inte ska, som i detta Allen/ Farrow-fall, så börjar den ivriga jakten att försöka motbevisa dessa så att fallet får ett så lyckligt slut som möjligt. Alltså att maktbalansen för blir densamme, men än en gång har makten hamnat i fel händer.

Tillbaka på ruta ett. Vi skulle kunna diskutera i flera sidor om det här. Vi skulle kunna prata om hur många våldtäkter som har följt exakt samma mönster, eller hur många barnmisshandel som viftas bort på samma sätt som Woody Allen viftade bort Dylan Farrow. Vi skulle kunna prata om den otroligt stora luckan nästan alla rättssystem i världen har: att inför lagen är vi inte alla likvärdiga. Vissa ord väger tyngre, och att säga emot det vore helt enkelt väldigt naivt. Så visst, ibland kan det än en gång kännas som att en bara trampar sig djupare och djupare i kvicksanden. Frågan är, hur länge orkar vi trampa?

Vad

hĂĽller er

kvinnor pĂĽ

mattan ?

17

Text: EVA REICHMANN

KRÖNIKA

Detta tal görs i den feministiska tvserien Glappets sista avsnitt (finns på öppet arkiv). Det är Ellas lärare ’’Urberg’’ som håller detta tal på en lektion efter han frågat vad det är som håller kvinnan på mattan idag. Ingen svara. Urberg är inte den mest underbara karaktären men när han pratade i klassrummet den här gången satt jag fan med tårar i ögonen. FAN FÖR KAPITALISMEN! Fan vad vi tjejer får kämpa! DET ÄR HELT SJUKT! Vi måste fan börja IFRÅGASÄTTA!! Att stora kommersiella bolag driver vinst på vårt dåliga självförtroende är fan helt sjukt!

Det är dags att höja rösten och ta plats!

Fan! Skrik och vifta med armarna! Arm-

av en industri. En kommersiell uppfattning av kvinnan och kvinnans yttre. Kan ni säga mig, varför ses det som självklart att kvinnan ska manipulera sitt yttre? Hon får ständigt veta att hon ständigt måste lägga ned massa pengar på diverse mirakelkrämer som ska skydda mot alla faror som tycks hota hennes liv. Ljus och luft hotar hennes hy, hennes eget underhudsfett hotar hennes lår och skinkor. Tiden hotar hennes utseende. Barn och graviditet hotar hennes bröst och mage. Maten hotar henne så mycket att hon måste banta halvt ihjäl sig när vi lever i en tid där mat måste slängas för vi inte kan äta upp den.

”

Jag tycker man ska kalla det vid sitt rätta namn, det är kvinnoförtryck båga om det behövs. Det är fan på tiden!

”

Ta ingen jävla skit.

Vad håller kvinnan på mattan i dagens samhälle?

Mycket är vunnit, inte går inte att hålla henne outbildad, man kan inte bränna henne på bål. Man kan inte vägra henne inträde till politik och ekonomi, men man kan förstöra hennes självförtroende!

Man kan utplåna hennes självkänsla genom att bedriva propaganda, propaganda som omsätter svindlande summor. Den pågår hela tiden, från vaggan till graven.

Vad talar jag om?

Jag talar om skönhet. En skönhet definierad

18

Vad kostar det? Att ständigt få höra att man inte är tillräcklig som kvinna. Vad kostar det, att hela tiden, överallt, bli värderad utifrån sitt skal. Vad gör det med en människas självkänsla?

Hur kan det komma sig att kvinnan underkastar sig allt detta? Jag tycker man ska kalla det vid sitt rätta namn, det är kvinnoförtryck. Det gräver sig in i små flickor. Det bitter och gnager på en kvinnas självuppfattning. Det injiceras som ett gift överallt, om och om igen, vart ni än går.

Det är detta som håller er på matta idag.

Det är er tur nu kvinnor, sluta anpassa er, tänk, erövra kunskapen, berika den med ert perspektiv. Ni ska höras och synas, ni ska vara modiga nog att ta plats. Världen behöver er.

KULTURSIDORNA

Några röster om makt

Sammanställning & Illustration: LYDIA MILLES GEDIN

”With great power comes great responsibility.” - Uncle Ben, Spiderman “We know that no one ever seizes power with the intention of relinquishing it.”

-George Orwell, 1984 “Everything in the world is about sex except sex. Sex is about power.”- Oscar Wilde

”

“Racism should never have happened and so you don’t get a cookie for reducing it.” - Chimamanda

Ngozi Adichie, Americanah

”

”Minska föräldrars makt över skolan.” Inga Sanner, SVD kultur

“(…)Vi lever ju i en demokrati, men det betyder inte att det saknas hierarkier och att vissa inte har mer makt än andra. Det behöver inte vara dåligt, men man måste kunna hantera det och inte missbruka den. Vara uppriktig.” –Anna Odell, DN “No one man should have all that power The clock’s tickin’, I just count the hours stop trippin’, I’m trippin’ off the power 21st century’s hit song”- Kanye West, Power

“51 av Sverigedemokraternas kandidater i valet om en vecka har kopplingar till den rasistiska vit makt-rörelsen.” - Expressen 2010 “Som i våras då jag lät mitt hår växa ut för att se hur det kändes, ett expriment för att se hur andras makt över min kropp tar uttryck. Jag rakade bort det efter att en på tunnelbanan tittat äcklat in i min tshirt armhåla. Så lite makt hade jag själv över min kropp. “- Hanapee, Feministiskt dåligt samvete

20

Illustration: CARL GUSTAF von PLATEN

21

KROPP OCH KNOPP

Kropp och knopp Smittar klamydia även Varför tycker man att det är så jobbigt när en om killen inte får utvän blir kär i en? Det är ju en fin grej, varför blir det konstigt? lösning?

Illustration: VIKTORIA HRNJEZ Text: ALICE HAMMARSTEDT & CALLE ENDERSTEIN

-Anonym

22

- Anonym

Jag tror personligen att det kan ha många anledningar. Delvis kan det bero på skuld och sorg över att relationen med en vän förändras, men även en viss del smicker som en vill täcka över. Oavsett varför en vänskapsrelation förändras kan det kännas jobbigt och förvirrande, för mig har det alltid blivit en process som tagit tid. Så länge en vill försöka bibehålla relationen och kommunicerar tror jag dock att det löser sig.

Klamydia är en bakterie som fäster på slemhinnor. På kukar sitter slemhinnor både vid urinrörsmynningen och under förhuden på dem som har det. Klamydia kan alltså smitta oavsett, men risken ökar ifall det kommer sperma eftersom den kommer ut via urinröret. Dessutom kan andra bakterier finnas i sperman, så var försiktig med den och använd kondom!

/Alice

/Alice

PEOPLE

Vem har makten på Södra?

Linnea i teatertvåan: Jag!

Foto: MIMMI ONSUM

23

LATIN LOVER #31