Latin Lover #18 UNDERGÅNGEN

LATIN 18 LOVER

THE

#

REDAKTIONEN

AMANDA BÄCKER

-Det gör jag inte. De tråkiga comic reliefkaraktärerna dör alltid. Men någon måste ju ha den rollen också!

Hur överlever du apokalypsen?

EMMA RINGQVIST

JOHANNA BUNGERFELDT

Chefredaktör & ansvarig utgivare

-Med stil! Ståendes i toppen av Eiffeltornet, blickandes ut över Paris... Eller i soffan hemma med en bra film och Ben och Jerry´s.

-Gifter in mig i Fuglesangsläkten och åker iväg i en raket.

MY AHLKVIST

Redaktionschef

ILLUSTRATION/ FOTO

-Jag tar med ett anteckningsblock, lite vatten och någon burk kapris eller två och går till en jättestor gran i skogen. Där kan jag sitta tills den är över.

Amada Effio

OSKAR TILLIANDER

Annika Pålsson

Redaktionschef

Emma Ringqvist

-Sätter mig på fjärde våningen med grekiskaboken i högsta hugg, känns som en plats som kan gå ganska obemärkt förbi en apokalyps!!

LAYOUT Emma Ringqvist

ANNIKA PÅLSSON

OMSLAGSBILD

Redaktionssekreterare

- Med min gasmask som täcker ansiktet och min köttyxa i handen.

Emma Ringqvist

SIMON THELAUS

INNEHÅLL

Redaktionssekreterare

-Apokalypser är inte till för att överlevas, så länge man inte är en ensamvarg på en Harley Davidson och har en röd solnedgång i horisonten att köra mot

3 Ledare 4 Redaktionen tipsar 5 Kåseri 6 Krönika 8 Panel 9 Topp tre undergångar 10 Undergångsfilmer 12 Hip Hoper’s Street Corner 14 Klotter 16 Reportage 20 Guide 22 Södra i mitt hjärta 23 Novell 24 Horoskop

SKRIBENTER ELSA ÖSTERLUND

-Jag kör helt enkelt bort från katastrofen (världen som går under...) i min bil. Sen räddar jag hela min familj och alla invånare i staden där jag bor. Precis som i filmen 2012.

FELIX LUNDIN

-Jag tror på dialog. Föreslår helt enkelt att vi samtalar om hela grejen över en fika.

NORA FERNSTEDT

-Jag gör en Arthur Dent och liftar med ett förbipasserande rymdskepp!

KONTAKT

redaktion.latinlover@gmail.com 2

LEDARE Kära Södra Latinare, Sommarlovet närmar sig äntligen och vissa av oss står nu inför livsomvälvningar som vanligtvis brukar följa den här treåriga perioden som kallas gymnasietiden. Vi tillbringade den på Södra Latin. En sådan där skola man gärna skriver upp på Cv:t och inte har något emot att skylta med på sociala medier heller för den delen. Framtidens kulturelit går ju här sägs det.

När vi treor springer ut i solljuset den 12 juni kommer vi, kanske för all framtid, lämna skolan (den bästa vi kunde hitta efter uteblivet besked från Hogwarts). Ändå kommer Södra alltid vara med oss på ett eller annat sätt, kanske som minnen av caféets bullar, en rödvinsfläck på våra mest uppvikningsvänliga jeans eller kaksmulor i vår finaste alvmössa. Hur som helst stannar Södra Latins ande där på vår axel ända in i döden för att skratta åt oss om vi inte lyckats vinna det där förbannade Nobelpriset.

Till er andra: Ta hand om vår fina skola! Måla om marmorpelarna innan de börjar mista sin goda imitationsförmåga, balsamera Sebastian Silvander och sätt honom i skåpet bland djuren på 3:an om han försöker rymma till Globala och se till att Theo Bittner fortsätter klä sig som en Äkta Södra Latinare så ska ni nog se att skolan fortsätter avla fram Lykke Lis och hm, Danny Saucedos.

Eder hängivna chefredaktör, Emma Ringqvist

3

TEXT & BILD: EMMA RINGQVIST

Redaktionen

TIPSAR Dans Dakar i helgen på universitetsområdet. Stort jävla raveparty. Hade inte studenten grävt ett djupt hål i min ficka hade jag gått själv!

-Annika Pålsson

Vill du sticka ut på studenten?

Saknar du tiden då allt från Norge var trendigt? Införskaffa dig då lagom till din examensdag en av de sällsynt fulsnygga, röda, och säckiga studentmössorna som kan spanas in bland norska vänner på facebook! Återfinns i juni på andra sidan gränsen till en prisinflation på 300%.

- Simon Thelaus

BILD: AMADA EFFIO

Konst-ig. Bästa bokhandeln för grafisk design, arkitektur, konst osv. Om man är ute efter magasin är ju alltid Papercut ett fint ställe.

-Emma Ringqvist

Älska dig sjäv -My Ahlkvist

4

Hanldla goda grejer i caffis innan det är för sent!!!

-Oskar Tilliander

KÅSERI

”Sjung om studentens lyckliga dar” TEXT: JOHANNA BUNGERFELDT

”Sjung om studentens lyckliga dar”… När jag får veta att tidningens tema är undergång är det första ämne som kommer till mig studenten. Ironiskt, eller hur?

Förr i tiden var studenten en fest få förunnad. Enbart gräddfilen i samhället, de som hade pengar nog att skicka sina barn till högre studier, hade äran att få se sina barns studentmössor falla från himlen. Att själv ha tagit studenten var en biljett till framgång och välfärd, i ett samhällssystem som var diskriminerande och ojämlikt. Min farmor var en av de få ungdomar som på den tiden faktiskt fick ta studenten och hon har berättat att när hon stod där i vit långklänning och studentmössa efter att ha klarat den ödesdigra muntan, kändes det som om ingenting var omöjligt. Hon hade aldrig varit så lycklig…

Detta är den bild av studenten som jag vuxit upp med och den studentdag jag längtat efter. Men alla mina förhoppningar, alla förväntningar och drömmar om den lyckliga studenten, har det senaste halvåret blandas med rädslan inför framtiden, och plötsligt känns det som om studentsången

klingar falskt. Inte Sjung om studentens lyckliga dar… utan snarare Sjung om studentens fattiga dar… För tänk om studentdagen, och framförallt tiden efteråt, inte blir allt det där man föreställt sig?

utbildning”. I baguetternas förlovade land firas därför inte heller studenten på samma överdådiga vis som i Sverige. Jag kan tycka att det kanske är lika bra, eftersom man då inte bygger upp några falska förhoppningar om vad som Idag kan vi som tar studenten väntar en efter champagnefrukosnämligen se fram emot en skral ten, utspringet och slutskivan. arbetsmarknad där uppemot en femtedel av ungdomarna i Stock- Det känns som om glädjen med holm saknar jobb. När vi väl bör- studenten långsamt håller på att jar på universitetet efter att ha försvinna, när man läser om bokonkurrerat i ett betygssystem stadsbrist och betygsinflation. korrumperat av inflation är san- Körsbäret på gräddbakelsen var nolikheten stor att vi inte kom- väl när Stockholms stad för några mer att få vare sig bostad eller ex- veckor annonserade att årets stutrajobb medan vi pluggar. Det är dentkull blir de första som inte möjligt att livet till och med blir får lov att åka flak till Sergels torg. hårdare än det var innan studen- De gamla traditionerna dränks av ten. politik och ekonomiska problem, och en tanke slår mig – tänk om Det är delvis på grund av detta, studenten börjar bli föråldrad. och delvis också för att jag inte Lyssnar man på politikerna känna vet vad jag vill läsa - och inte vill studentens undergång nära, eller slösa bort mina CSN-bidrag på är studenten i själva verket början en utbildning jag inte är säker på till undergången? att fullfölja- som jag kommer att ta ett sabbatsår.

Jag själv ser fram emot att gå ut i arbetslöshet efter tre långa år på I Frankrike är det dock otänk- en av Stockholms mest högpresbart att göra något sådant, där terande skolor. Man får hoppas blir man ivägknuffad direkt till att solen i alla fall skiner när vi stora universitet och magnifika kastar våra mössor och stämmer skolor för att inte ”slösa bort sin upp i gamla studentsånger.

5

KRÖNIKA:

IDIOTER Det här är den sista texten jag skriver i Latin Lover och temat är Undergången. För i år ska världen gå under, sägs det. Jag tror inte på det. Mitt liv börjar nu och jag tänker fan inte låta någon undergång förstöra det. Man kan se på undergången på olika sätt. Antingen kan man se den som i filmen 2012 där jorden rent fysiskt faller sönder och öppnar sig och allt vad den nu gör (om du inte har sett den, snälla låt bli). Eller så kan man se på den som en intellektuell undergång, som jag gör. Min sista text i Latin Lover handlar om idioter. TEXT: ELSA ÖSTERLUND I min mobil finns en anteckning som jag skrev den 7 mars: ”DET FINNS SÅ JÄVLA MÅNGA MÄNNISKOR SOM ÄR HELT DUMMA I HUVUDET OCH JAG VET INTE HUR JAG SKA GÖRA FÖR ATT HJÄLPA DEM.” Jag pratar om två sorters människor: 1. Rasister 2. Antifeminister

1

Rasister

Det är natt mellan tisdag och onsdag och jag går på nattbussen som ska ta mig hem från min första studentskiva i livet. Jag sätter mig på sätet näst längst bak till höger närmast fönstret, där sätter jag mig alltid för man har perfekt syn över hela

bussen och dessutom finns det inget som skymmer sikten ut genom fönstret. Jag är trött och ska åka till Lund tidigt imorgon bitti. Jag tar upp telefonen och ska precis sätta hörlurarna i öronen för att dra på någon sorglig låt eftersom jag gillar att lyssna på sorgliga låtar fastän jag egentligen är ganska glad. Då sätter det sig en kille bredvid mig och börjar prata. Jag sänker besviket händerna som var redo med hörlurarna, och börjar prata med honom. Det visar sig att han bor i Älvsjö, precis som jag, och att vi ska åka hela vägen tillsammans. Great, då blir det ingen sorglig musik.

6

När vi ska byta buss märker killen att hans mobil är borta, och han letar lite irriterat i fickor och väska. Då plötsligt, helt oprovocerat, brister han ut i en hataallainvandrare-predikan. ”Faaan asså dom där JÄÄÄÄVLA BLATTARNA asså dom ba kommer hit och tar våra jobb, och våra mobiler. De är så JÄÄÄVLA ÄCKLIGA asså fy faaaaan vad jag hatar dom, så jävla TYPISKT BLATTAR asså!”

{

}

Så står det i Svenska Akademiens ordlista. En feminist är alltså en person som tycker att kvinnor och män ska vara jämställda. Jag vet visserligen inte, men hittills tror jag inte att forskningen har visat att kiwin besitter några tyckande egenskaper.

Jag blir sjukt förvånad/arg/vadfansägerhan? Jag tänker inte på att man kanske borde välja sina strider, utan skriker att sådär kan han fan inte säga, han har ju inte sett någon ta mobilen, eller hur? Hans motargument blir: ”MEN VADÅ är du typ vänster eller!?” Hm…

Förhoppningsvis vet varenda en av er som läser den här texten redan detta, men jag ska tala om för er att där ute finns det så otroligt många människor som inte vet det. Såna som på fullt allvar säger: ”alltså jag är inte feminist men…” och ”nu kommer det här låta jättefeministiskt men…”.

Det är det här som får mig att gråta av frustration och skriva anteckningar i caps lock på mobilen.

Varför är folk så jävla rädda för jämställdhet?

Efter en stund vänder sig två äldre män längre fram i bussen om och säger till killen att ”Om du är rasist får du fan kliva av bussen!” och trycker på stoppknappen. Och konstigt nog lyder den arga killen och hoppar av på nästa hållplats.

Innan dörrarna stängs hinner han säga: ”Asså jag är inte sverigedemokrat, jag är moderat och det är jag FAN stolt över!” Hm igen…

2

Feminism [-is’m] s. –en •Rörelse för kvinnors jämställdhet med män

Ju mer jag tänker på det desto oroligare blir jag för att mänskligheten går en intellektuell undergång till mötes. Det tror jag inte att någon av oss vill, så låt oss alla bara försöka motverka det.

Tack.

Antifeminister

Jag tänker inleda den här punkten med en klassisk Karl-Henrik-anekdot, nämligen den om eleven som beskrev en feminist som en kiwi.

Hårig utanpå och sur inuti.

7

M o r a l i s k a d i l e m m a n i postapokalypsen -med Karl-Henrik Jonsson

Du utsvulten i ett öde landskap och det är slut på konsverburkar.

Mitt ute i ingenstans finner du ett skjul. Skjulet är fullt av små, saftiga, övergivna spädbarn. Vad gör Du?

Ett zombievirus härjar och de odöda dödar ohämmat. Du är ute och strosar och helt plötsligt får du syn på din mormor som rest sig ur graven. Du stirrar länge nog för att hon också ska få syn på dig och hon börjar hasa sig åt ditt håll. Vad gör Du?

Katastrofen rasar utomhus. Du och din familj söker skydd hos en grupp människor med tak över huvudet och förnödenheter. Ni välkomnas men upptäcker snart att dessa människor är en del av en galen sekt med vanvettiga idéer. Vad gör Du?

Jag tror inte att det finns en objektiv moral men det betyder inte att man får göra vad som helst, utan man ska själv sätta sina egna yttersta moraliska värden. Mina grundar sig i utilitarism. Den möjliga lyckan som att äta eller svälta kommer att resultera i beror väldigt mycket på om bebisarna ifall lämnade kommer dö eller överleva. Så man får överväga den möjliga lyckan av att äta eller inte äta, för i vissa situationer bör en människa offra sitt liv för en annans för bästa tänkbara konsekvens. Å andra sidan tror jag också moral är känslouttryck, och i en sån här situation försvinner moral och känslor. Därför skulle jag inte klandra den som åt oavsett.

Jag kanske låter mig bli biten och blir till en zombie själv. Kanske känner jag som zombie mer lycka än som människa, och kanske är det den största tänkbara lycka att som zombie få tugga i sig en människa. Isåfall blir det en utilitaristisk win-win för mig och mormor.

På en colombiansk politisk tidning fanns en chefredaktör, vars föregångare hade blivit brutalt mördade p.g.a. sitt jobb, som fick frågan: ”Varför lägger du inte ner när du vet hur farligt jobbet är?”. Han svarade: ”Om kampen slutar nu har tidigare liv gått förgäves.” Med det vill jag säga att man alltid måste fortsätta opponera sig mot det som är fel, i det här fallet sekten. Man är trots allt en historisk produkt som också producerar historia, och ibland måste man universialisera sitt beteende. Helt enkelt ställa sig frågan: ”Tänk om alla gjorde som jag, hur skulle världen se ut då?”

”Kanske känner jag som zombie mer lycka än som människa, och kanske är det den största tänkbara lycka att som zombie få tugga i sig en människa.”

Karl-Henrik har efter intervjun ombett Latin Lover, i rädsla för att sätta sin lärartjänst på spel, att tillägga att han absolut inte under några som helst omständigheter skulle äta spädbarn, och att situationen som fråga 1 presenterar är alldeles för absurd för att den ska kunna ges ett riktigt svar.

8

FRÅGOR: :SIMON THELAUS

Topp tre undergångar Världsepidemin

Det börjar med en notis i din dagstidning, en ovanligt ihärdig influensa härjar i någon kinesisk provins. Du bläddrar förbi utan att läsa, samtidigt som du tar en stor tugga av din ostmacka. Två veckor senare rapporteras smittan ha spridit sig till Indien, men du har läxor som måste göras, och vi vet ju alla att det aldrig blev något av varken fågel – eller svininfluensan, så du lägger inte någon större vikt vid den här omgången skrämselpropaganda. När en månad har gått börjar man få ont om platser på sjukhusen i Frankrike, och på TV intervjuar man en sönderstressad läkare i Paris. Någonstans, långt bak i huvudet börjar varningsklockorna ringa. När din bästa vän kommer hem från en storstadsweekend med en ovanligt ihärdig snuva vet du att du står näst på tur.

Har du tur är det bara en ovanligt ihärdig influensa.

Har du otur är det ett zombievirus.

Nibiru

Oräkneliga är de tillfällen då självbetitlade astronomer (konspirationsteoretiker) påstått sig skymta Nibiru (eller Planet X) i utkanten av vårt solsystem. Planeten som det påstås ska krascha med jorden i en okänd framtid har visserligen inte vid något av dessa tillfällen faktiskt nått ända fram, men misströsta inte! Om du hoppas på att undergången blir lite poetisk, som i Lars von Triers Melancholia har jag goda nyheter. Kometen Elenin kan nu skådas på natthimlen, och Nibiruanhängare hävdar med säkerhet att det egentligen rör sig

9

om den ryktbara Planeten X, som är på väg hit för att krossa oss. Nasa säger att komet Elenin inte på något sätt utgör ett hot. Jag tar inte någons parti utan att vara mer insatt i ämnet, men vill påminna om att Nasa har ljugit och iscensatt saker för oss förut. Månlandningen till exempel.

Atomvinter

Den kanske mest klassiska undergången av dem alla.

När tredje världskriget är i full gång, och någon av stormakterna slutligen bestämmer sig för att använda de där massförstörelsevapnen de alltid påstod att de skulle göra sig av med, då är det bara för resten av jordens befolkning att ta betäckning i skyddsrum och bunkrar, eller gå under. Under jorden lever människan sedan i många år, kanske mer än hundra, tills några nyfikna bestämmer sig för att öppna den sedan länge förseglade porten som leder till yttervärlden. De som inte förblindas av det solljus de kanske aldrig sett blir tvungna att betrakta ödeläggelsen. Städerna ligger i ruiner, alla vattendrag är förgiftade av strålning. Någonstans hör de skriet från något som brukade vara en fågel, men som nu har muterats till oigenkännlighet.

Tystnaden trycker på trumhinnorna. Välkomna till den nya världen.

TEXT :ANNIKA PÅLSSON BILD: AMADA EFFIO

UNDER GÅNGS FILMER

D

omedagen, eller undergången av världen som vi känner den, har alltid varit fascinerande och skrämmande på samma gång.

Det skrämmande upplevde jag själv första gången som 5-åring när jag från en tillförlitlig källa, det vill säga min granne Emils pappa, fick bekräftat att solen en dag skulle slockna och att allt liv på jorden skulle dö. Ångesten jag kände då borde räckt för att för all framtid få mig att rygga tillbaka från allt som rör undergången, ragnarök, harmageddon eller vad man väljer att kalla det, men icke. Till på köpet är jag inte heller ensam om intresset. Liksom allt okänt och skrämmande drar undergångsteorier till sig människor på samma sätt som Big Brother attraherar tittare.

Fascinationen överväger alltid skräcken.

Men, även fascinationen måste ju liksom vår värld ha ett slut. När blir skräcken för stor? Hur mycket domedag är egentligen för mycket?

Jag insåg att för att besvara den frågan (och för att väcka minsta tillstymmelse av ert intresse) så räckte det inte med att endast tänka intensivt på undergången. Intrycken måste komma utifrån. Jag vände mig därför till den mest pålitliga källan i ämnet – filmindustrin. Tack vare den har vi kunnat vältra oss i teorier om hur och varför världen går under och även vad som händer efteråt.

Metoden blev alltså följande: ett domedagsfilmmaraton med ett stadigt öga på min egen ångestnivå, mätt i en tio-gradig skala.

Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964) Först ut i undergångskavalkaden blev denna Kubrick-klassiker som cirkulerar kring den amerikanska maktapparatens ageranden efter att en minst sagt sinnesförvirrad general beordrat ett plan ur flygvapnet att släppa en atombomb på en av sovjets militärbaser. En handling som på grund av en fram till dess okänd ”domedagsmaskin” kommer att leda till fullkomlig förstörelse av världen.

Filmen inleds med lugnande musik och betryggande förtexter om att den amerikanska militären är uppbyggd för att förhindra händelserna som framställs. Tillsammans med de oerhört breda (och såklart alltid lika roande) sydstatsdialekten hos den cowboyhatts-prydda befälhavaren på bombplaner, major T.J. ”King” Kong, är det svårt att känna ångest. Men säg den glädje som varar för evigt. På grund av den galne generalens väldigt aktuella folkgruppparanoia och mustaschen som ser ut att vilja svälja ansiktet på en av Peter Sellers tre (!) karaktärer så börjar det knipa lite i magen av oro. Det byggs på ytterligare lite av tankar om hur den mänskliga faktorn relativt enkelt kan rubba en instabil terrorbalans och orsaka förödelse. Hade det inte varit för Dr. Strangelove’s hysteriska ”alien hand syndrome” som visar sig i en av slutscenerna hade ångestnivån i filmen kanske kunna uppnå en hygglig siffra. Istället hamnar jag till slut på nivå 5 av 10 i ångest.

The Mist (2007)

Följande film jag valde att se har jag fått viss kritik för – somliga menar att det inte är en renodlad undergångsfilm. Men visst är stämningen domedagslik när David Drayton och hans lille son Billy blir tvingade att ta skydd i en mataffär från diverse obehagliga varelser, vilka lever i den mystiska dimman som fyllt staden och tycks komma från en militäranläggning bland bergen.

7/10 10

The Mist visar sig vara en film full av ångestladdade moment. Ett antal personer ur den stora skara invånare som är fast i affären vill i skräck ta livet av sig, och en djupt troende kvinna som på all förtvivlan lycka bygga en offer-hungrig sekt. Denna monsterfilm tar, på äkta Stephen King-manér, till och med upp en del stora och jobbiga frågor. Frågor som hur mycket eller lite som egentligen krävs för att vi människor ska skala bort vårt civiliserade yttre samt vilka dygder och moraliska regler som förlorar sitt värde när allt som återstår är att överleva. Slutscenen som, utan att avslöja allt för mycket, är en av de värsta jag upplevt i mitt filmtittande gör att The Mist höjer min ångestnivå till starka 7 av 10.

Invasion of the Body snatchers (1978)

Visst, jag medger att det känns fel att kritisera en film endast på grunden att den är gammal och inte har häftiga datoreffekter, men så blir tyvärr fallet i detta sammanhang. I den här re-maken av originalet från 1956 med samma namn upptäcker några medborgare i San Fransisco att stadens befolkning börjar bytas ut mot känslokalla utomjordingar. Utomjordingar som kommit till jorden i form av något som liknar greveholmskt spöksnor. Visserligen är de små växterna, ur vilka utomjordingarnas kopior av alla människor de ersätter växer fram, slående lika knopparna på träden framför Andreaskyrkan på Högbergsgatan. Dock räcker inte detta för att göra ens mig nervös. När Donald Sutherland (omg presidenten i The Hunger games!!!) senare sitter och kvider ”I love you, i love you” medan han håller om något som liknar en skrynklig ballong med för lite luft i sig inser jag att risken för domedagsångest är som bortblåst.

Istället och tackar jag i tysthet för IT-revolutionen och konstaterar att min ångestmängd har sjunkit drastiskt till 3 av 10.

3/10

Vägen (2009)

Vägen, med Viggo Mortensen i huvudrollen, är den enda representanten för den post-apokalyp11

tiska genren jag valt att titta på, och om andra filmer av den här typen är minsta lilla lik denna är jag nöjd med mitt beslut. Risken är den att jag annars inte hade orkat med mer än två filmer. För det som i korta drag beskriver Vägen bäst är grått. Grått och möjligtvis även orden smuts och misär. De enda ljusglimtarna vi får som tittare är de scener där den extremt hjärtknipande kärleken mellan far och son, som tillsammans försöker överleva på en sakta men säkert döende jord, visas. Detta gör emellertid inte mycket för att lindra ångesten då den leder till att Mortensens karaktär bär runt på en pistol med en enda kula.

En kula som är reserverad för just sonen ifall de skulle falla i händerna på kannibalerna, eller annan valfri moraliskt utarmad karaktär, som de möter på sin vandring.

9/10

Efter denna film landar ångesten på dryga 9 av 10 och jag känner att det får räcka. Jag vill bespara mig själv att nå max-punkten. Därför avslutar jag nu detta experiment och surfar in på Youtube för att kurera mig med en omgång gulliga katt-filmer. Tack och hej.

TEXT: AMANDA BÄCKER BILD: AMADA EFFIO

HIP HOPER’S STREET CORNER

Förlåt mig MF Doom Du får ursäkta mig, MF Doom Jag har alltid föraktat dig. Så fort du har kommit på tal har jag småskrattat och skakat på huvudet. ”Shorty u best be trippin, den där killen är ju inte riktig HipHop”, har varit min standardkommentar när en fellow Hip-Hoper haft den bestämda åsikten att hen diggar dina beats och rhymes. Jag menar, rent spontant vill jag säga att hjärnmask är för whiteys som Leo Di Caprio.

Att serietidningsreferenser är för medelklassnördar som inte vet något om ghettoliv. Att konceptartisteri dog på 70-talet, och att det dessutom var något exklusivt för rockgubbar med identitetskris. Och att det faktum att du döpte alla låtar i din sample-box på nio volymer efter kryddväxter och örter kan bara bero att du är en wangsta som aldrig upplevt riktigt hustle in the hood. Sen var det dessutom bara förrätten då du senare släppte det fullt seriösa albumet ”Mm…Food” där du döpte samtliga låtar efter maträtter du gillar. Jag vet inte om du växte upp i något villaområde eller shit, men där jag kommer ifrån skulle vi bara kalla det en sak: Osmakligt. Vidare har jag alltid funnit att ditt horrorcore-flörtande appearance liksom din självironiska (snarare självförlöjligande) syn på dig själv som rappare varit allt annat än down with the Hip-Hop. Vid åsynen av dig känner jag hur dessa två extrempunkter av vad jag skäms över och hatar att förknippa med Hip-Hop smälts samman och gjuts till formen av ditt äckliga monument. Jag hade planerat på att ta detta publika tillfälle i akt och freestajla ihop en diss the size of your ass, en verbal smocka som skulle göra ditt metal face till ett cry face, eller till en jävla skrottipp som vi skulle kunna slänga alla dina keffa jävla plattor på.

Jag hade hela min ”Operation Doomsday volym 2: Rightfuckinbackatya” upplagd, men så var det ju faktiskt så att jag aldrig hade lyssnat på din musik.

Bara för att få lite hatisk inspiration kickade jag igång din ”Rapp Snitch Knishes” på min gratisversion av Spotify (tänkte att ingen av dina plattor kunde vara

värd att snatta i skivbutiken), men vad jag hörde i mina lurar gjorde mig lika förvirrad som en japansk turist i Harlem. Boom! Det var som att någon satte en kula i den bild jag byggt av dig, och den blev till splitter’n’spalter inuti mitt huvud. Jag var blown away. ”Shorty u best be trippin”, tänkte jag för mig själv och fortsatte lyssna, låt efter låt, platta efter platta. Dina sampels var so slick, och dina rhymes butter smooth, ingen zootie i hela betongen kunde ingiva härligare vibes i kroppen än vad din musik just gjort. Bakom din mask hade jag plötsligt skådat en helt annan Doom än den jag i min fördomsfullhet alltid trott var du. En Doom med gung och sväng, som var så jävla superskurkgangsta i sin roll som den Fantastiska Fyrans, och all annan vithets, stora antagonist. En Doom som gav mig inblick i vad ”Special Herbs” egentligen handlar om och vars låtar fick mig att hungra efter mer smaskig Hip-Hop med snarlik flava’. En Doom med softaste stilen somt var down with the Hip Hop. Jag tänker därför ta detta publika tillfälle i akt och säga: Förlåt för att jag har sagt och tänkt så hemska saker om dig mr. Metal Face Supervillian Doom! Jag vet att det inte är särskilt Hip-Hop att inte stå för det man sagt, men vad som däremot är mer Hip-Hop är att låta sitt wordflow tala, så som jag låter det göra nu. Jag känner sån ånger, jag vill inte att vår beef ska bli till en Common och Drake, eller värre, en Tupac och Biggie, nej, jag vill reppa ditt crew, spotta i micken vid din sida, och chillaxa med dig över en splirre at your crib. Jag ska aldrig mer jiddra osanningar om någon jag inte känner väl och aldrig mer döma dawgs efter deras hår! Jag tar tillbaka allt jag tidigare sagt och byter ut det mot ett kort statement: MF Doom, du är grym.

TEXT: LIL’ CARLO KILL BILD: EMMMA RINGQVIST

12

13

KLOTTER Apokalyptiskt

Talade i olika dimensioner Ingen hörde varandra I din värld går det för långsamt I min värld är det för sent.

Motorljud mot tystnaden Svarta kavajer, vita slipsar Utanför ligger snön Trots att det blivit maj Vi åker långt bort Är nästan framme Men jag vill bort på riktigt Helst någon annanstans

Skrek i olika dimensioner Bara förståelse för sig själv Grälade och kom fram till ingenting Om jorden som vi ärvt.

TEXT: EMMA HJORTENKLEV WASSBERG

Prästen pratar om himlen Tårar på kinden För den finns inte Vi ses aldrig mer Efteråt är det slut Ett par väl valda ord En kopp kaffe och en mazarin Porslinsskrammel mot tystnaden TEXT: FELIX LUNDIN

14

Världens grund skälver under mina fötter Och ensam är jag fast i ett evigt rum vars oändliga väggar fylls av dörrar 360 grader av dörrar ett oändligt antal låsta handtagslösa dörrar som innesluter mig i rummets sköte När taket rasar in TEXT: SIMON THELAUS

Livet i saknadbruna marmorgolv och uppstoppade djur majblommor men januari i mig det outtalade och alla tårar mina föräldrar blinkar bort lamporna som blinkar på kvällen regnstänk på mina byxor, så ofrånkomligt att jag måste gå hem så ofrånkomligt att du inte är där Stirrar i mitt vita tak och på marmorgolv i skolan I din tröja, med mina ord lever jag i saknad TEXT: MY AHLKVIST

15

Reportage

Unga nyskapare Kanske är det så att vi något avdankade naturare trots allt kan göra något vi brinner för efter gymnasiet? Den Breda Linjen kanske när allt kommer omkring inte alls är en illusion? Med de förhoppningarna tar jag blå linjen till Tensta för att träffa Julia Cechal. Förra året gick hon ut naturlinjen på Södra Latin, idag är hon grundare till teaterföreningen Unga Nyskapare. Tillsammans med de andra teatersjälarna i gruppen sätter hon de kommande veckorna upp en egen bearbetning av Oscar Wildes Dorian Grays porträtt. Parallellt med det bedriver föreningen också en ungdomsverksamhet, bland annat i form av improvisationslektioner på en ungdomsgård i området.

TEXT: FELIX LUNDIN

Vad var det som fick dig att starta en teaterförening här i Tensta?

Det är svårt att säga, jag har hållit på mycket med teater utanför skolan och varit med i flera föreställningar de senaste åren, så naturstudierna blev ganska lidande. Men så såg jag att man som ungdom kunde söka pengar till kulturprojekt genom Stockholms stad, och då kickade det igång min fantasi, vad skulle jag göra för de här cashen? I

och med att jag älskar teater så gick alla tankar till att man skulle starta upp en föreställning. Sen har det faktiskt vuxit fram, väldigt mycket på grund av vilka jag kommit i kontakt med, var man sett att behoven finns. Jag bor väldigt nära och gick här på Kulturskolan när jag var liten, så jag har ju en relation till det här huset, det här området. Det var när det visade sig att vi kunde få en scen här som frågorna upp-

16

stod: om vi är på en scen i Tensta, vilken publik ger det? Hur får vi den publiken att vilja komma och kolla på oss, som är från hela stan?

Och varför finns det inte en teater i Tensta redan?

Ni sätter ju upp en egen pjäs nu, är det folk från ungdomsverksamheten med i den?

Nej, vi har det tvådelat faktiskt.

Just för att jag regisserar för första gången och vill känna mig bekväm med folk jag litar på, det är svårt nog kan jag ju bara säga!

Vi var en grupp teaterintresserade personer som alla hade erfarenhet och är duktiga som började arbeta med den här pjäsen, och så växte ungdomsverksamheten fram under tiden, utifrån vårt mål att involvera. Så vi har alltså en ungdomsverksamhet parallellt med den här uppsättningen. Och det som har varit spännande är att det är skådespelarna som leder ungdomsverksamheten, så att ungdomarna har en relation till de som står på scen.

Kan du berätta lite mer om ungdomsverksamheten, vad gör ni?

Ungdomsverksamheten har vi byggt upp i samarbete med Kulturskolan och Stadsmissionen, vi ses på måndagar mellan 19-21 då vi har öppna improvisationslektioner. Vi är på en ungdomsgård här i Tensta där vi får vara i en stor sal, också får folk droppa in och vara

”Det som slog mig när jag började Södra Latin, som är en väldigt kulturprofilerad skola, var att mångfalden är så väldigt liten” med. Sen har vi också gjort andra saker i ungdomsverksamheten, vi har till exempel haft en utbildning i scenteknik där folk har fått vara här i Kulturskolans lokaler och lära sig om lamporna, ljusborden, elen, ljudet, allt som har med tekniken att göra. Det var jättekul och det var folk från hela Järvaområdet som var med.

Hur många är det som kommer till improlektionerna?

Det har varit helt sjukt många ibland, uppemot 40 pers. Det är så det funkar här i Tensta, ordet sprids. Sen ibland har det varit mindre grupper, där vi ledare varit kanske tre stycken och de tre stycken. Emellanåt har det bara varit vi, men vi har hela tiden försökt vara kontinuerliga och jobba på oavsett vilket håll det svänger.

17

Vilka är det som kommer till improlektionerna, hur gamla är de, bor alla här?

Alla bor i Tensta, i princip. De är i åldern 13-20, och det är framför allt killar. Nu på sista tiden har vi fått tjejer också. Vi har haft ett samarbete med Tensta Konsthall också där tjejer i ett modeprojekt har fått göra kostymer till föreställningen.

Det chockerande med ungdomsverksamheten, det som varit en överraskning för alla, är att det har varit otroligt framgångsrikt. Du vet, när vi kom till Stadsmissionen sa de ”Amen det låter ju kul det här, men det kommer nog inte vara någon som vill komma, har ni fått en så har ni klarat er.” Och nu har vi folk som kommer nästan varje vecka! Det finns en specifik kille till exempel, han är kanske 13 år, de kallade honom typ ”Biffen” för att han var lite större än de andra och ganska tyst. Men han kunde efter några veckor gå ifrån sitt kompisgäng och vara med oss.

Ingen av de andra vågade gå upp, men han gick upp inför alla den där gången när det var 40 pers, och körde impro. Han har vuxit så himla mycket, nu kan han ropa till mig på stan, ”Tjaaa, hur är läget?” Man bara ser förändringen hos människor, och det är väl det häftigaste.

Vad hoppas ni kunna bidra med genom ungdomsverksamheten och improlektionerna?

Som samhället ser ut idag finns det en extremt liten mångfald inom kultursektorn, framför allt teatervärlden. Inga kids söker de här teaterskolorna, hur många utländska ser vi på scen? Och det vill jag ändra på, för varför ska teater göras av en liten grupp för en liten grupp? Teater är nånting som angår alla människor, som är så viktigt för att vi ska kunna förstå oss själva! Det är som en spegelbild av vilka vi är, och jag tror att teater är jätteviktigt för att man ska kunna

få perspektiv på sin egen situation och sin egen roll i samhället.

Kan man säga att ni vill öka mångfalden inom teatern?

Ja, jag känner så här: vad händer när alla pensionärer dör, vilka ska gå på teater då? Det är ju de här kidsen, det är ju vi som ska gå på teater. Och då tycker jag att man måste göra nåt för att de ska känna att det angår dem, annars kommer ju inte vår teater finnas kvar i den utsträckning som den gör nu.

Tensta har ett väldigt utbrett dåligt självförtroende, vilket beror på arbetslöshet, utsatthet och att man kommer från en bakgrund som ofta är väldigt traumatisk.

Där tror jag att teatern kan ge de enskilda människorna ett perspektiv på sig själva. När man ser sig

man är.

Har ni tänkt ta med de som kommer till improlektionerna i framtida pjäser?

Vi har alltid tankar på hur man ska utveckla den här verksamheten. Vi har fått ett bud från Stadsmissionen på att till hösten vara vid Telefonplan också och i ett annat område i närheten som heter Bromsten, på en annan ungdomsgård. Så vi sprider oss, som det ser ut just nu. Vi jobbar på hur vi ska utvecklas, och vi har många idéer. Efter Dorian Grays porträtt kommer vi att sätta upp Persona på en festival här i Stockholm som heter Stoff, där kommer vi samarbeta med en skotsk teatergrupp.

De vill ha hjälp av oss med att få folk till sin föreställning, så där kan vi utlysa auditions som folk

”Jag tror att teater är jätteviktigt för att man ska kunna få perspektiv på sin egen situation och sin egen roll i samhället” själv utifrån, eller när man får gå in i andra roller, så tror jag att man kan förstå att man kan släppa sin egen roll som man har, kanske i sitt kompisgäng eller sin familj, och sen att man faktiskt kan välja sin egen roll. För det tror jag är det viktigaste, att känna att man kan välja vem man ska bli, och vem

18

kan gå på. Det är såna saker som dyker upp, så det kanske inte bara kommer vara våra föreställningar, men vi har alltid ett mål att folk ska känna att det finns ett steg till, att man kan komma nånvart, att man kan klättra uppåt och lära sig mer.

FAKTA

Vad: Dorian Grays porträtt, bearbetning av Julia Cechal, uppsatt av Unga Nyskapare Var: Blå Huset, Tenstaplan 8, T-Tensta När: 27/5, 29/5, 7/6, 9/6, 10/6 unganyskapare.se Så det är inte så att ni kör improvisationslektionerna i ett halvår och sen så dör det?

Nej, och vi fokuserar väldigt mycket på att utbilda vår egen grupp så att vi kan hålla bättre lektioner och komma med nya övningar som kan ge folk nåt nytt.

Har Södra Latin inspirerat dig till det här på något sätt?

Ja och nej. Det var en fantastisk tid, det hände så mycket under tiden jag gick på Södra Latin. Men i och med att jag inte gick teater så har jag alltid varit väldigt driven att göra det utanför skolan och så mycket jag kan. Det som slog mig när jag började Södra Latin, som är en väldigt kulturprofilerad skola, var att mångfalden är så väldigt liten. Jag har ju vuxit upp här och ändå gått i skolor som ansågs som svenska, men då var ändå en tredjedel, inklusive jag själv, invandrare. Och när jag kom till Södra Latin var det liksom en chock att det inte fanns folk som gick svenska 2... På Södra mötte man kultureliten, folk som går på teaterföreställningar och bor i innerstan eller andra delar av Stockholm där man har större kulturvana än vad nån har här ute. Jag som ändå är intresserad av teater, jag var inte på Dramaten förrän jag var 16 år, då gick jag dit själv.

Och då slog det mig, hur många kids är det inte här ute som aldrig någonsin har varit i närheten av Dramaten?

Så att komma till Södra Latin,

gav det dig en syn på hur resten av Stockholm är?

Ja, definitivt. Verkligen. Det var jätteviktigt, och det är underbart med en skola som är så central, att det kommer folk från så många olika håll. Men att det var så otroligt få från Spånga-Tensta som gick Södra, har ju också sin förklaring.

Har Södra Latin påverkat din syn på Tensta?

Jag har upptäckt hur andra människor ser på Tensta. Att det finns en otroligt fix bild av vad Tensta är, som människorna som bor här lever med och försöker hantera.

Ungefär som många har en fix bild av vad Tensta är har de en fix bild av vad resten av Stockholm är. Och ungefär lika lite som folk i andra delar av Stockholm vill åka till Tensta, vill folk i Tensta åka ut till resten av stan. Jag har förstått vilken skillnad det är på områden och vilket behov det finns av att vara den som är däremellan, den som går över gränserna.

Du gick ju natur, men vad vill du göra nu, vill du jobba med teater?

Ja, det är klart! Jag har bestämt mig, för länge sen.

Vad synd att du inte gick teater då, ångrar du ditt val?

Nej, jag gör faktiskt inte det. För att då blev jag underdog på det sättet att jag fick söka mig till andra sammanhang, som har gett mig jättemycket. De föreställningarna jag har varit med i kanske jag inte

19

skulle kommit med i om jag känt mig trygg i nåt annat teatersammanhang, som i skolan. Jag valde till så många teaterkurser som jag kunde och då fick man se hur de grupperna funkade och vad de lärde sig, och samtidigt kom jag från Calle Flygare Teaterskola, med helt andra ingångar till teatern. Jag tyckte att det bara gjorde att man såg bredare på det.

Har du några råd till södraelever som vill engagera sig, kanske starta en egen teatergrupp eller något annat?

Ja, det jag har insett när man jobbat med det här, är att det är bara att göra. Det enda som räknas är det man gör. Vill man starta nånting, vill man sätta upp nånting så ska man bara göra det! För man stöter alltid på en massa snack, men det enda som räknas i slutändan är vad som blir gjort. Och därför är det viktigt att försöka komma över den gränsen att man inte vågar eller tror på det man gör.

Guide UNDERGÅNGAR

I

Tallkrogen, en bit ifrån tunnelbanan vid Tallkrogens IP kan man hitta den här undergången, som låter fotgängare ta sig till andra sidan Nynäsvägen utan att riskera sina liv i den vilda trafiken. För en van flanör i Stockholms förorter kan den kanske kännas trist och vanlig, men för mig så är den med sina runda lampor, sin anspråkslösa, ofärgade betong och sin praktiska banalitet ett konststycke och en tidlös symbol för allt som är trist och svenskt. Jag rekommenderar er varmt att någon gång i era liv passera genom denna undergång och insupa dess mystiska atmosfär som ger en känslor av déjà vu, dystopi och en oförklarbar trygghet på samma gång. T- bana Tallkrogen alltså!

Åhléns och Ringen/ Skanstulls tunnelbana ett oundvikligt nav för såväl Söders invånare som dess mer eller mindre ihärdiga besökare. En vanlig dag kan man i förbifarten se 12åringar skyndande hem ifrån fotbollsträningen i Eriksdal, rulatorförsedda pensionärer på väg till Hemköp under Åhléns och hipsters som tagit sig in ifrån de södra förorterna för att ta del av den kulturkaka som är söder. I sin helhet

Klinkerförsedd, skyddande mot Ringvägens buller och en genväg mellan två av Södermalms viktigaste områden, är gångtunneln mellan Eriksdalsbadet/

är denna Undergång en förbisedd och underskattad plats, och ett måste att se för varje stockholmare värd namnet.

”För mig är den med sina runda lampor, sin anspråkslösa, ofärgade betong och sin praktiska banalitet ett konststycke”

20

Gula gången i Slussen är en av de mest berömda, om inte den allra mest berömda undergången i Stockholm. Med sina gula klinker är den väldigt karaktäristisk och nog en bekant syn för de flesta södra latinare. Likt de andra gångtunnlarna som jag har tagit med i denna guide är även den här värd att se i sig, även om den leder från det pittoreska i gamla stan och riddarfjärden till det urbana i slussen och därmed skapar en intressant kontrast. Men den kanske främsta anledningen att besöka gula gången är att omslaget till 80-talsgruppen Noices debutskiva tonårsdrömmar fotades där, och ger en en unik känsla av att verkligen vara närvarande i kulturhistorien, på samma sätt som det kanske känns att stå i sixtinska kapellet och titta upp på Michelangelos fresker.

Trevligt Undergående!

TEXT: OSKAR TILLIANDER BILD: OSKAR TILLIANDER

21

SÖDRA I MITT

Våning två 14.58 Kommer till skolan vid halv tre igen, efter att ha gått hem klockan elva när min första och enda lektion var slut. Jag möts till min stora förvåning av tomma korridorer och en tystnad som ekar mot pelarna. Antar att alla har lektion. Just det, jag vet ju till och med.

Individuella val.

Ser mig omkring. Södra alltså.

Rör mig uppåt, via trapporna till höger. Hittar två av mina favvoklasskompisar och slår mig ned. Diskuterar prov och sommaren och saltet som fortfarande ligger i Simons skåp efter att vi hittat det i matsalen och tagit med det för att kunna fortsätta salta när kocken förbjöd oss. Har fötterna på bänken. Tar ned dem. Virar sjalen lite tajtare runt kroppen, för som alltid är det för kallt. Skrattar med mina kompisar.

Så tittar jag på klockan. 14:58. Vi reser oss upp och Paniken slänger sig på mig och börjar skrika.

Vem fan är jag? Vad ska jag göra och vem kommer att fånga mina drömmar när jag inte ser dem? Vad fan vill jag?

Så går vi ned till första avsatsen. Så ser jag ut över folkhavet och får lite ont. Så går jag de tio ytterligare trappstegen och börjar famla bland lådorna. Hittar My Ahlquist och glömmer att irritera mig över stavningen. Tar upp den. Tar på den. Vemodet svämmar över och lyckan likaså. Nu går vi ut. Vi går ut.

Ser alla människor. Möter blickar och vill gråta av lycka och kyssa er alla.

Södra alltså. Södra. Det här är ett tårfyllt hejdå.

Hejdå.

TEXT: MY AHLKVIST BILD: SIMON THELAUS

22

NOVELL

TEXT: NORA FERNSTEDT

Road trip D

e har stannat till vid en Statoilmack mellan Malmö och Stockholm.

Han har kavlat upp ärmarna på den jeansblå skjortan och de små ljusa stråna på hans underarmar knottrar sig av vinden. Hon har släppt ut håret och vågiga slingor kittlar hennes ögon, skymmer hennes sikt. Asfalten under deras fötter bränner och pressar upp het luft.

Du, ni har två val. Det ena är att låtsas som att inget har hänt.

Hon har precis tankat bilen och han står en bit bort och tuggar på en korv med bröd och bostongurka. ”Ska vi åka då?”

Han vet att hon försöker låta oberörd men han känner henne tillräckligt väl för att känna igen det stela i hennes tonfall, och hon vet att han gör det. Han håller upp handen med korven i. ”Måste bara käka upp den här.

Fem minuter?”

Hon nickar, fäller ner solglasögonen från huvudet och lutar sig mot bilen. Hon vill inte sätta sig riktigt än. Lika bra att andas frisk luft medan man kan.

Han slänger statoilservetten i en soptunna och går mot bilen. Han ler lite då de får ögonkontakt och hon återgäldar leendet. Mer av artighet än av något annat. Mest för att låta allt vara som vanligt.

Eller också gör du en grej av det här.

Och vem vet hur det slutar?

Hon håller ögonen stadigt på vägen. Från stereon hörs Paul Simon på låg volym. Annars hör hon bara motorn brumma, som ett dovt spinnande, och prasslet från hans gott och blandat-påse.

Prasslet tystnar, men ersätts av ljudet av fingrar som knäcks. Hon skruvar på sig. Ljud. För mycket ljud. Är det ens nåt att prata om? Kom igen, ni har känt varandra i åtta år. Klart det skulle hända förr eller senare.

Han stoppar godisbit efter godisbit i munnen, fast han egentligen är mätt. Han kommer att tänka på att godis av den här sorten visst är fullt av diverse otrevligheter och tänker sig hur djurtarmar och små löss tar plats i hans mage och växer uppe i halsen. Han lägger ner påsen i fickan under fönstret och börjar istället knäcka med fingrarna, ett efter ett, innan han påminns om hennes bristande förståelse för välbehaget i den aktiviteten. Han slutar knäcka och tar fram mobilen ur fickan. Kollar facebook. Den sista låten på skivan tar slut och avsaknaden av ljud blir som ett brus i sig själv. Tystnad.

En tystnad som tynger, en tystnad han inte känner igen.

Morgonen, tänker hon.

Morgonen. Hon spänner

23

omedvetet käkmusklerna, som för att pressa bort en ovälkommen tanke. Ändå flyter bilder framför hennes ögon. I ögonvrån ser hon honom vända huvudet snabbt mot henne och sedan tillbaka. ”Jag kan köra sista biten. Om du är trött, typ” ”Det är lugnt” Det är bara den här grejen du har. Får och får inte och heligt och principer och så vidare och så vidare.

När han släpper av henne utanför hennes port och de säger ”hejdå” och ”vi ses, jag ringer” så lyssnar ingen av dem egentligen på vad den andre säger. Hon försöker undvika hans blick och tittar på hans skjortärm istället. Hon vet att blicken säger samma sak som rösten i hennes huvud: Hörru du, det här kommer bli okej, det här förändrar inget. Kom igen nu, skärp dig, det kommer inte bli annorlunda Men hon kommer att gå upp för trapporna med stenar i magen lika tunga som de hon klampar uppför, låsa upp dörren, långsamt knyta av sig skorna och sätta sig på sängen med händerna i knäet och tänka att hon önskar att det vore annorlunda men att de nog inte kommer träffas så mycket i fortsättningen.

Horoskop

Text: Amanda Bäcker & Nora Fernstedt Bild: Annika Pålsson

Stenbocken

Vattumannen

Fiskarna

http://img54.imageshack.us/img54/5413/ stenmark43jk.jpg

http://galagobloggen.blogspot. se/2011/12/ sara-hansson-eldiablo-blanco. html?m=1

http://www. galago.se/ sites/all/files/ resize/images/ att24403406420x596.jpeg

Väduren

Oxen

Tvillingarna 22/5-21/6

http://gickr.com/results4/ anim_fbad6d90-4d55-4f14e13d-369ed6a68d0f.gif

http://www. youtube.com/ watch?v=6X8oKAIh7k

http://sverigesradio.se/sida/artikel. aspx?programid=3 718&artikel=5026 250&play=38359 77&playtype=Lju dklipp

Kräftan

Lejonet

http://www.reinfeld.se/

http://www.youtube.com/ watch?feature=player_ embedded&v=3TzSoM2nx-s#!

Vågen

Skopionen

Skytten

http://dadsaretheoriginalhipster.tumblr.com/

http://sv.wikipedia. org/wiki/Eskatologi

http://www.finistere.se/blogg/entry. asp?ENTRY_id=1079

22/12-19/1

21/3-19/4

22/6-22/7

23/9-22/10

20/1-18/2

19/2-20/3

20/4-21/5

Jungfrun 23/8-22/9

23/7-22/8

23/10-21/11

http://i48. tinypic. com/2a4s7sk.jpg

22/11-21/12

24