Hyllning till Stefan Zweig by Christian Lanciai

Hyllning till Stefan Zweig (1981)

med tre pastischer Christian Lanciai (Magnus Aurelio) (12)

Hyllning till Stefan Zweig – allmän kritik Att Stefan Zweig är författarens mest älskade och beundrade förebild i vårt sekel tvivlar man inte på när man tar del av detta hyllningsförsök till honom inför hans hundraårsdag, vilket inget förlag i Sverige då ville publicera. Man frågar sig varför. Var det av antipati mot Stefan Zweig eller mot den hyllande författaren? Om det var Stefan Zweig som utgjorde stötestenen kan man fråga sig hur han kunde utgöra något sådant nästan 50 år efter hans död. Visserligen har han utsorterats ur mångas medvetanden såsom otidsenlig och obetydlig vid sidan om de mindre olyckliga Thomas Mann, Hermann Hesse och Bertolt Brecht, som är mycket mer lästa än den älsklige olycklige humanisten, han var inte ens rättrogen som jude då han bara var av delvis judisk börd och tog avstånd från Talmud, man kan ifrågasätta hans populärhumanism som alltför mycket liknar the Reader’s Digest, och dessutom har han efter sin död nedskrivits inte bara av författare som Klaus Mann och Sven Stolpe utan till och med av sin egen första hustru, kanske för att hon aldrig förlät honom hans andra hustru. Hans självmord har i viss mån givit honom en osmaklig och obehaglig stämpel av feghet om dock endast i sådanas ögon som ej kunnat sätta sig in i hans situation. Det är kanske bara judar som kan det. Om det var författaren som utgjorde stötestenen kan man börja söka efter anledningar därtill, och man finner då, att detta hans hyllningsförsök till S. Zweig egentligen har ytterst litet med den gode österrikaren att göra. Endast det sista kortaste kapitlet berör hyllningsföremålet direkt, allt det andra är eulogistens egna spekulationer. Försöker han segla under falsk flagg och åka snålskjuts på österrikarens mer kända namn? Knappast. Han har tydligt inspirerats av Zweigs böcker till att skriva sina egna uppfattningar i ämnena, och dessa bör betraktas som från Zweig helt skilda och självständiga uppfattningar. Därmed blir friheten i hyllarens travestier på Zweig egentligen den huvudsakliga anledningen till intresse. Fersens öde, om än en utmaning mot den svenska historien, gives här en ny tolkning som förtjänar nygranskning i ämnet från herrar historikers sida, Maria Stuart göres här för första gången i litteraturhistorien till ett ämne för en komedi, och Maghellans monolog är inte odramatisk i sin kärva och realistiska koncentration. Versifikationen av de båda första skådespelen förlänar dessutom Fersendramat intressanta tidsfärgskiftningar och Maria Stuartdramat en kanske med originalet överensstämmande nästan alltför utmanande skönhet. Om slutklämmen, själva hyllningsorden till Zweigs livsgärning, kan man säga det, att de står i god samklang med Zweigs egen mentalitet, då de är just så blygsamma gentemot storleken i verkets helhet som Zweig uppfattade sig själv gentemot sin egen litterära omvärld. Göteborg 4.2.1988

Fersen historiskt drama i fem akter

Personerna : Axel von Fersen den äldre Axel von Fersen den yngre Johan, deras tjänare Voltaire Marie Antoinette Ludvig XVI Kardinal de Rohan Gustav III Klas Fredrik Horn Robespierre en åklagare Thomas Payne, amerikansk filosof en jurymedlem Michonis, fångvaktare en kavaljer en notarie en page Gustav Mauritz Armfelt Gustav IV Adolf Tsar Alexander I Napoleon Bonaparte Adlercreutz Hans Järta Klingspor Skjöldebrand Cederström Anckarsvärd Adlersparre Sofie Fersen Georg Carl von Döbeln Silversparre, polismästare en domare samt hovmän och hovdamer, tjänstefolk, revolutionärer och annat löst folk.

Förspel. Axel von Fersen d.ä. (till d.y.) Min son, vad du än gör, så se upp för damerna. Voltaire (till d.y.) Vacker är hon inte, och inte är hon klok heller. Hon är en ytlig hoppa, och det enda märkvärdiga med henne är att hon är drottning. Ludvig XVI (till d.y.) Ni har ett gott inflytande på drottningen. Ni är inte så ytlig, lättsinnig och nöjeslysten som hennes andra vänner. Jag ber er därför att tjäna henne. Kanske hon i ert sällskap kan finna bot för sitt fatalt slösaktiga lättsinne. (till publiken) Jag medger att jag inte är mycket till äkta man – jag är klumpig och tafatt och duger inte mycket till, men hur kan man vara annorlunda, dränkt som man är i detta sus och dus, detta överväldigande överflöd, denna måttlösa bekvämlighet och Frankrikes konung till på köpet? Mitt enda andhål i lyxen och flärden är mina böcker. Voltaire Det är som om Gud hade beslutat sig för att i grunden fördärva Frankrike. Det är ett dockhus, som bara kan leva i fred och trygghet om det skyddas för insyn. Den dagen dockhuset åskådliggöres för världen kommer det icke mer att kunna bestå, ty världen kommer icke att fatta dess skönhet utan slå sönder det, kasta bort det och ersätta det med mera världslig och vardaglig osnygghet. Axel von Fersen d.y. Folket och vetenskapen är vår tids värsta avgud. I folkets och vetenskapens namn har fanatikerna krossat universalmonarkin, avskaffat Gud, utrotat all skönhet och humanitet och ersatt det med kapitalistisk materialism i form av smutsutspyende fabriker och det gråa sterila stereotypa samhälle som går under namnet jämlikhet. Skulle jag inte hata dessa fanatiker som i förnuftets namn skjuter Gustav III, giljotinerar Ludvig XVI, berövar Marie Antoinette hennes barn och vänder dem mot henne och gör allt för utrota läran om Gud och kärlekens religion, som är det enda som kan göra världen till en mänsklig och dräglig plats för åtminstone somliga att leva i? Dessa förnuftsprofeter Voltaire och Goethe, Newton och Diderot, Montesquieu och vetenskapsmännen gör allt för att avhumanisera världen i det att de vill beröva den dess mänskligaste faktor, den universella kärleken. Skulle jag då inte bjuda dem motstånd? Skulle jag, som är den enda i livet idag som ännu har fräckheten att frivilligt våga minnas gårdagen, som regerades av kärleken i lika hög grad som nuet regeras av blodet och våldet, passivt åse hur allt som återstår av gårdagens kärlek dränks i blod? Hellre dränktes jag i blod själv. Akt I, scen 1. Axel von Fersen d.ä. (dikterar ett brev) "Hur mycket jag än älskat frihetstiden och dess ädla fria samhällsordning har jag aldrig hatat kungen och skall jag ej heller göra det så länge som jag lever! Och envar som vågar bruka våld mot konungens person, mot någon medlem av vårt hov och monarki, i namn av frihet eller något annat, skall jag till min död uppriktligen förbanna! Räkna ej med mig i era galna löjliga revolutionskomplotter!" Så! Där får min vän Pechlin en surkart som politiskt bidrag från min sida! Skurkar avskyr jag när de i kunglig dräkt förgör all frihet men än mer när de i namn av frihet vill förgöra allt vad ädelt är och kungligt heter. Se nu noga till att herr Pechlin får brevet väl förseglat. Så! Nu är jag redo att all övrig tid få ägna åt min son. Låt honom nu inträda! (reser sig när Axel d.y. inträder.) Axel von Fersen d.ä. Min son, låt mig få omfamna dig! (De omfamnas.) Nu skiljs vi. Du far ut på äventyr som kanske aldrig skall ta slut, och inför denna din rejäla resa vill jag ge dig några goda råd.

Jag ville först med allvar fråga dig: Vet du egentligen vad det nu är som väntar? d.y. Jag har ingen aning, far. d.ä. Då skall jag än en gång upplysa dig därom. Du skall nu resa ut i vida världen för att lära känna den och bli bekant med dess fasoner, stil och seder. Denna resa kring i världen ger jag dig som sista fasen i din uppfostran och bildning. Endast genom att nedsmutsa sina händer i deltagandet i andra länders språk och bruk och icke minst i studiet av mentaliteterna i världen, andra länders sätt att vara och att tänka, kan man lära sig det minsta om den mänskliga naturen och om människan som sådan. Känner man ej världen känner man ej heller mänskan, och då bör man hålla sig ifrån den. Men du är bestämd till världsman och politiker och måste därför lära känna världen och dess garn och härvor. Snart tar min långrandighet omsider slut; ge dig till tåls ett ögonblick till bara! Vi skall ju dock ej återses förrän om flera år, om Gud så giver. Och det enda goda råd som jag nu ville ge dig var väl detta: Akta dig för kvinnor. Håll ditt öga öppet inför jungfrur som du kunde tänka dig att leva resten av ditt liv tillsammans med, men snegla ej åt gifta damer, damer av ej fläckfritt rykte eller andra blott omöjliga mamseller. Ingenting är farligare än en kvinna, ty en enda malplacerad kärlek kan få stormakter att störta. Akta dig för damer! Gift dig gärna, men bli aldrig kär! Det var min varning. Nu skall du få slippa höra på mig mera. Lycklig resa, och farväl. d.y. Min gode ädle fader, du har lärt mig allt, och vad du ej har lärt mig tror jag ej att hela världen och dess liv skall kunna lära mig. Blott ett har du ej lärt mig, och det är vad du nu varnar mig för: kärleken. Om världen nu kan undervisa mig i något enda som ej du har kunnat, så kan det blott vara kärleken. Så är det. d.ä. Trotsige uppkäftige gemene slyngel! Om blott alla rikets blinda oerfarna malliga bortskämda fadersdygdsförnekande fördömda söner kunde vara trotsiga på lika älskvärt sätt som du! Farväl nu, gosse! Kom tillbaka lika ren och oförskämd och ofördärvad, så skall jag försöka vara nöjd med dig. d.y. Jag kan dock knappast utomlands bli mer naiv. d.ä. Nu är du underdånig åter och på nytt min son. Du är välsignad. d.y. Adjö, min fader. d.ä. Far nu väl, min son. (ger honom en klapp på kinden. Exit d.y.) (efter en paus, till en tjänare:) Du heter Johan, eller hur? Johan Javisst, ers nåd, Johannes Davidsson, helt till er tjänst, ers nåd. d.ä. Jag känner dig. Du är en av de äldsta och pålitligaste av vårt hus' lakejer. Aldrig har du svikit. Följ med Axel utomlands. Johan Ers nåd!

d.ä.

Johan d.ä.

Jag menar det. Bevaka honom, var hans Argusöga, och meddela mig allt vad han erfar. Bli hans bäste vän, hans enda fullt pålitlige trofaste reskamrat. Ty han behöver just en sådan. Var hans samvete, skyddsängel, sundaste förnuft och min representant. Han liksom jag har alltid aktat dig, ty alla vet vi att du är en ärlig man. Han får dig som min sista avskedsgåva. Gå nu. Ja, ers nåd. (går) Nu åter till erbarmliga inrikespolitiken! Jag kan inte med vår galne skådespelarpajaskung Gustav den tredje! Ändå håller han dock tyglarna om hela riket bättre än jag själv har gjort det. (återvänder till skrivbordet.)

Scen 2. Johan Såja. Nu är vi komna till den gamle fritänkaren i Schweiz, herr de Voltaire. Min herre och jag har varit i Wien hos kejsaren, i Rom hos påven, i Venedig och Florens hos hantverkarna, i Milano och Berlin hos der alte Fritz och sett en hel del emellan. Också England har vi tagit oss en titt på och sagt hej till huset Hannover, det lättvindigaste i Europa. Nu är vi som sagt hos den gamle perukstocken utan peruk, slagskämpen utan vapen, predikanten utan religion, den gamle Voltaire. Jag får själv inte vara med, men den gamle herr Axel kan lita på att jag hela tiden finns med i bakgrunden. Voltaire Jaså, här är den svenske blå ädlingen Axel von Fersen! Det är inte ofta vi här fägnas med svenska ynglingar. Ursäkta mig att jag mottager er här i parken, men just denna bänk är min älsklingsplats, ty, ni kan nog inte tro det, men här har jag min favoritutsikt, här mitt ibland dessa gröna bersåer. Ni kommer att kanske förstå det, om ni här får se sevärdheten jag väntar på, som minsann priset av solsken och sann utsikt väl är värt. Låt oss nu samtala i väntan på denna sevärdhet, som jag förmodar att kommer. Jag kan icke med detta mode i kläder, peruk och frisyr, denna nymodigheternas nymodighet, som är höjden av lättsinne. Ja, det är lättsinnets tid som vi lever i. Ingenting är längre allvarligt. Ingenting är längre heligt, och det är tyvärr även delvis min egen förtjänst. Därför prisar mig alla så att jag kan storkna av skam. Så är ni nu på väg till Paris? Ja, den staden är väl värd en resa. Den är ju nu lättsinnets huvudstad, höjden och centrum för den rokokoperiod som vi lever i. Sevärd är den ytligheternas flärdvärld förvisso, ty antagligen kommer den ej att finnas där länge. Den är ett kristallpalats fyllt av de sprödaste dagsländor. Nu svärmar de som förtjustast kring ljuset och glänser som ljuvast med sina utsöktaste grannaste siden- och pärlemorskimrande sårbaraste fjärilsvingar, och allt, menar de, är blott tryggt, gott och väl medan de där får svärma i fred. Men den världen de lever i är enbart drömmar och hägringar och illusioner. En dag vaknar Frankrike upp och beslutar sig för att gå ut ur det glashus det sovit i under sin törnrosesömn, och det hittar ej dörren då, eftersom den även är utav glas. För att få komma ut måste Frankrike då bruka våld mot sitt glashus för att komma ut,

Axel

Voltaire

Johan

och det skall hon ej tveka att göra, om hon blott har vaknat. Och då är det glashusets, det kristallskira drömuppfyllda ljuva palatsets och dess alla rokokodockors och drömmares tillvaros sannsaga all. Om blott Frankrike vaknar skall drömmen ta slut, och det kommer att vakna. Det har ibland andra jag själv och Rousseau tyvärr sörjt för. Vi vet att det dockhuset gjort av kristall ej skall tåla en uppvaknad pöbels klåfingrade närgångna klåparskärskådande. Jag har fått goda kontakter med hovet och skall möta kungen och drottningen i deras slott vid Versailles. Vad råd kan ni ge mig inför detta mitt första möte med hovet? Bevara er för illusioner. Låt ingen slå blå dunster i era ögon. Kung Ludvig är en stackars träbock, en klumpig och tafatt person, dum och slapp som en slaktfärdig snöpt gammal oxe. Tro ej ni kan få något givande utbyte med den lakejen. Marie Antoinette är drottning i flärdens och lättsinnets ytliga värld. Hon är inkarnationen av denna tids dårskap och okunnighet. Hon är fåfäng och dum och omöjlig som vilken balettdam som helst. Aldrig läser och skriver hon, ingenting vet hon; hon lever blott för sina nöjen. Hon har ingen charm och ej ens någon skönhet: en skyltdocka är hon av vax som ej lever. En panna alldeles för platt och för hög, och en mun som är mera en trut: därvid skall du igenkänna henne. Det enda märkvärdiga med henne är att hon är vad man kallar en drottning. Men se: här är stunden vi väntat på. Alltid så kommer det damer hit för att besöka mig vid denna tiden, och alltid så sitter jag här för att muntras vid åsynen av hur de hönornas torncoiffurer ohjälpligt tar i trädens grenar och fastnar i dem och fördärvas till oigenkännlighet. Endast ett sätt finns att undvika detta, och det är att krypa på marken, och det ser blott ännu mer tokroligt ut. Se, nu kommer de! Nu börjar tidens prisvärdaste muntra spektakel: hur dammodet kämpar förtvivlat för att komma från grymma moder Naturen! Så skrattade mästaren och min herr Axel helt hjärtligt åt rokokodamerna, som med sin fulla mundering med torncoiffurer och allt blott kom för att ge herr de Voltaire sin personligaste komplimang. Och Voltaire endast skrattade åt dem och åt denna tid med dess dårskaper och dess hysteriska modeupptåg; och min herre herr Axel var ej utan humor och skrattade med honom. Han kunde gott skratta ut, ty nu förestod mötet med det franska hovet i slottet Versailles. (exeunt)

Marie Antoinette Ludvig

Marie

Scen 3. (Kungen och drottningen i sängen.) Min make, ni är absolut omöjlig! Ja, det vet jag redan. Ni har rätt. Men faktum återstår, att riket är i fara. Min fru, ni måste banta ner ert slöseri! Vårt land har icke råd med era nya slott och diamanter! Ni har inte råd, är vad ni menar.

Ludvig Marie Ludvig Marie Ludvig Marie

Ludvig Marie

Nej, vårt folk har inte råd. Så det så! Sade ni ej staten? Vem är franska staten om ej konungen? Och är ni konung eller ej? Jag trodde att ni var det. Om jag är en konung eller ej har inte alls med denna sak att göra! Folket har ej råd med ert fatala slöseri! Vem säger så? Vår högst betrodde vän Monsieur Necker. Och är då denne tölp förutan en blå droppe blod nu plötsligt staten? Har då staten plötsligen förlorat all sin tradition, sitt ädla blod och all god ton, förnäm fason och religion? Herr Necker är en hedning utan rang. Min fru, ni är omöjlig att få någon ordning på. Ni kan ej resonera. Jag kan resonera när den jag får resonera med är värdig mitt resonemang. Men tråkigt trams om pengar och materiellt och världsligt nonsens anstår ej en drottning. Slöseri och nöjen utan måtta anstår henne dock! Ni själv har tvingat mig till sådan låg nivå, och det är ni för dum för att begripa! Ni är icke någon konung! Ansvar är det fasligaste som ni vet, och all er strävan i ert liv är blott att slippa det! Ni är ej ens en riktig man! Sju långa år förblev jag jungfru fastän jag var gift, ty det var omöjligt för er att älska! Och en sådan var jag bortgift med emot min vilja! En slapp fetknopp, värre, dummare och trögare än någon bonddräng, som blott duger till att äta sig fördärvad och att sova mer än halva dygnet varje natt är vad ni, herre konung, min herr make, är i verkligheten. Det är min bedrövelse. Och därför är mitt liv en evig flykt från er blott, ut på nöjen, fester, Trianon och vad ni vill, och endast ni kan inte se hur mer än väl det är berättigat! Ni har landets största mage, men ni har ej mage att tillåta eder fru det enda nöje som hon har i livet och som edert sällskap endast driver henne till: att fly från er! En fattiglapp som inte kan försörja sin gemål är hela kristenhetens främsta konung! Klart att franska folket ej har råd till deras drottnings underhåll när ej ens franska folkets konung har det! Sannerligen, ni går mig på nerverna! Ni borde banta då och icke äta er så fet! Ty fetma föder lättja, lättja föder olust, olust föder impotens, och impotens är döden! Visste ni blott det så skulle era slantar bättre rulla! Ingenting är roligt längre! Om jag bara aldrig hade blivit gift! Åh, arme kunglige lakej, vad ni är löjlig! Låt oss prata nu om något annat. Ja, allt annat utom blott er skoskav, utom blott ert ansvar, allt förutom just den sjuka punkten, ruttenheten i det hela: obefintligheten och bankrutten av er kärlek!

Ludvig Marie Ludvig Marie Ludvig (matt)

Marie

Ludvig Marie Ludvig Marie Ludvig Marie

Ludvig

Marie Ludvig Marie Ludvig Marie Ludvig Marie

Ludvig Marie Ludvig Marie Ludvig Marie

Ludvig Marie

Ändå har jag givit er Dauphin. Det kostade er sju års möda och en på er tvingad pinsam operering av er känsligaste lem! Ni gör mig värre än jag är. Er kungakrona gör er löjligare än ni är. Kan ni ej annat göra när vi är på tu man hand än gräla? Om ni är så otillfreds med mig, så lämna mig i fred och finn er själv en älskare! Och nu gör ni er själv långt värre än ni är. Vad finns det väl för män i Frankrike? Den dag ni finner en helt ren man åt mig skall jag göra honom till min älskare. Men rena män finns ej i detta landet. De som fanns blev samtliga fördärvade av Pompadour och du Barry. Det finns ej något kvar för mig att fläcka. Jag kan endast fläcka ner mig själv. Det finns ej någon adelsman i detta land som ej har del i korruptionen. Jag har sett en oskuld just i denna dag. Då såg ni fel. Nej. Han var icke fransman. Rätt, men han var adelsman och här i Frankrike. Nu har ni överlistat mitt förstånd. Jag visste inte att jag var så dum. Vem var han då, och var kom han ifrån? En adelsman från Sverige – Axél von Fersen, en blond nordisk skönhet utan motstycke i Frankrike, fullkomligt oerfaren och naiv, som jag, men utan mina fysiska belastningar. Ers majestät, ni skämtar med mig. Icke alls. Jag finner blott min ro i att behaga er. Det roar mig. Ni menar inte, att det faktiskt finns i detta land en ofördärvad mansperson? Om någon är en oskuld är det han. Och ni uppmanar mig att leka med en sådan? Vad som helst, om jag blott slipper era grälor. Lika litet som ni själv ingick jag detta äktenskap av egen vilja. Jag skall undersöka honom. Och nu minns jag, att jag fäste mig vid hans gestalt. Han var den tyste unge vackre svensken, som med upphöjt lugn ej gitte blanda sig med hönsen i vårt hov? Just han! En kylig ärlig man i motsats till vårt folk och varje uppsatt fransman. Jag skall gärna känna den unike främlingen på pulsen, men, för att behaga er, med diskretion. Jag trodde aldrig något annat. För ni är ju ändå slutligen min man. Hur litet ni än tycker om hans väsen. Men jag föredrar en krönt odugling framför världens skönaste och bästa kavaljer som ej är krönt. Ty jag är drottning och kan aldrig vara något annat. Till min lycka och min enda lycka. Kanske ock till Frankrikes?

Ludvig

Marie Ludvig Marie Ludvig Marie Ludvig Marie

Ludvig Marie Ludvig Marie Ludvig Marie

Det är en annan fråga. Blanda inte yttervärlden in i våra inre världar, ty de tu kan knappast gå ihop. Vi har vår egen ljusa vackra värld, vårt Trianon och dess idyller. Alla andra världar är ett intet emot den. Och må det så förbliva. Amen. Jag skall tala med herr Fersen. Han kan nog bli nyttig för oss, ty han är vår svenske konung Gustavs vän och gunstling. Han skall även då bli vår. Måhända har en ängel skickat honom hit. Det får ni själv utröna, men i morgon. Morgondagen skall bli ljus, om ock den följs av natt. Men dygnets ljuvligaste ljus är det som lyser i den mer intima mindre bländande diskreta nattens milda känslosamma dunkel. Nu god natt, min fru. God natt, min man. Vi har lekt färdigt för idag. Men leken återstår ännu i morgon. Det är tidens lek med oss, men säker på den är vi inte. Därför är den just en lek. För oss med oss som dockor. (Ljuset släcks.)

Scen 4. (Operabal med fest, dans och musik, de flesta vackert och ljust utklädda med masker. Marie Antoinette uppträder med vänner.) Marie Kom, alla vänner, ty nu skall vi festa! Var trumpen grobian vare bannlyst; här vare blott vackra och sköna gestalter välkomna! Allt fult, grått och vardagligt, ont och gement och vulgärt får ej plats på vår glada teaterscen, där endast lättsinnet, flärden, allt originellt och unikt står på repertoaren. Kom med, alla glada och fromt sällskapssjuka; kom, dansa och sjung och var glada som lärkor om morgonen, fast det är natt, ty vår tid är en lärksång från morgon till morgon, och ingen får kraxa, ty den som är hes får ej sjunga. Vår lärksång och näktergalsscen vet ej av några kråkor och lyssnar ej på olyckskorpar. Nej, vackert och ädelt och gott, roligt, konstruktivt, positivt och utan fläck måste allt vara på denna scen! Den är gjord för det bästa och till för de bästa, och allt som ej når fullt upp till vår nivå måste stå, comme il faut, utanför tills ridån faller ner för vår scen och platån sjunker från Beaumarchais till bersån. Kom, o vänner! Nu inträda vi i vårt rokokotempels mest heliga ceremonisceneri – komedin! (drar ut med sitt sällskap.) Axel (in med Johan) Vad är det för en värld vi har hamnat i? Jag känner inte igen mig. Är detta en sann värld av kött och fysik, eller drömmer jag bara? Jag kan inte fatta att en värld som denna kan finnas, fungera och alls existera. En drömvärld som inte ens mänskor kan drömma om – där ha vi hamnat. En värld utav gudar och spröda gudinnor, av tempelteatrar och kyrkopalats, katedralslott och utsökta helgedomslustpaviljonger, där dessa bevingade lätta demoniska varelser glider omkring med finesse, élégance och en utförlig minutiös étiquette utan like, i skiraste umgängesformer, i pärlemorstil utan fläck och med snille och skönhetssmak som ram för allt i den allra subtilaste av alla tänkbara paradislustgårdar – där har jag hamnat, och namnet på detta naivaste av universum är staden Paris och dess nejder, Versailles och Saint Cloud, Trianon och det anrika Fontainebleau. Och jag kan icke vakna. Jag drömmer, men drömmen kan ingenting annat än döden förinta för mig.

(Marie Antoinette med ansiktsmask och sällskap in.) Men vem är ni, ni ljuvaste glada herdinna? Marie Min herde, jag är en herdinna. Det borde väl räcka åt er. Axel Jag begär icke mera. Men varifrån kom ni? Vad döljer den mask som ni bär? Varför är ni förklädd? Marie För att dölja min fula maskering. Ni ser här min själ, sådan som jag själv är. Demaskerade jag mig så blev ni förskräckt inför synen av min maskeraddräkt. Axel Så är ni då icke maskerad? Ack, driv ej med en som så hjälplöst naiv är, att han är uppriktig och ärlig. Jag kan icke ljuga. Förställ icke heller er själv eller sanningen. Marie Sanningen är alltid naken som jag nu i denna maskering ock är. Kan ni lösa den gåtan? Vem är jag? Maskerad, men i maskeraden berövad sin mask. Axel Jag är ej den ni tror om ni tror jag kan veta vad jag icke vet. Men det är något särskilt med er. Så tycks även de spröda förfinade själar som omge oss anse. Vad viskar de om oss? Vet de gåtans lösning? Marie De vet ingenting. De förföljer mig bara och blott för att retas. De lämnar mig aldrig i fred. Om ni är den jag tror jagar ni dem på flykten. Axel Jag är icke den som ni tror, ty jag är diplomat och en främling i Frankrike. Ej kan jag jaga en fransman på flykten i Frankrike ens om han viskade någonting om er. Marie Och om han var ute för att göra mig något illa? Axel Då skulle jag rädda ert liv men ej bry mig om honom. Marie Så talar en oskuld. Axel Då känner ni mig. Marie Och ni känner ej mig, fastän alla här kring oss stå viskande om oss för min skull. Det stadfäster för mig er oskuld. Axel Ni är mig det största mysterium i denna mysterievärld. Det är ej rätt att jag ensam skall vara så mystifierad och ni och det sällskap ni har veta allt. Marie Ni har rätt. Det är icke rent spel, ej av dem och ej heller av mig. Endast ni vet i Frankrike vad rent spel är. Ni har vunnit mig. (tar av sig masken) Axel Men ni är ju... Alla (triumferande) Drottningen! Marie Nej, jag är endast en mask. Nu ser ni mig maskerad. Jag hoppas på nytt få bekanta er med mig i mer demaskerad anonymitet. Axel (faller på knä, helt fånig) Jag har tilltalats av världens drottning! Marie En mask – ej en människa. Glöm icke människan. (går med sitt sällskap) Axel Vilken salighet! Har då en drottning tilltalat mig såsom en mänska en annan? Det har aldrig någon av dessa eteriska varelser kallade kvinnor gjort förut. Är detta då Kvinnan? (reser sig) Känslor som fullkomligt glömska av all politik har bemäktigat sig min person har i en explosion satt mitt innersta väsen i brand. Jag har glömt hela världen. Min plats, monarkin, allianserna, ordningen, samhället och dess struktur, mina åligganden, plikten, hedern och vördnaden för allting heligt – allting är i uppror. Och vad har då störtat all världen i kriser och brand? Jo, en känsla, min mänskliga känsla av samhörighet med en annan. Är det vad man brukade giva det farliga knappast uttalbara namnet av kärlek? Jag är icke säker. Jag vet ingenting mer. Jag vet blott att jag har glömt bort hela världen.

Scen 5. Kardinal de Rohan Min herre, jag ber er att lämna Paris. Axel Lämna staden? Rohan Och landet. Axel Varför? Är jag fallen i onåd? Rohan Tvärtom. Ni har kommit i alltför hög gunst. Axel Hos vem då? Rohan Spela ej idiot. Man har sett er tillsammans med drottningen. Axel Det vet jag nog. Hela världen såg på när hon utvalde mig. Rohan Ni har kommit i farligt hög gunst alltför snabbt. Ingen fransman har kommit så snabbt på så vänskaplig fot med Marie Antoinette. Jag kom endast för er egen skull för att varna er: Fresta ej lyckan. Hon kan vara farlig för er. Axel Har jag gjort henne något? Rohan Just för att ni är så naiv kan ni hamna i en mycket pinsam belägenhet genom vår drottning. Jag måste förklara mig bättre. Vår drottning är ej populär. Hon kom hit som betalning från drottning Maria Theresia och Austrien för fred med vårt land. Äktenskapet var endast politiskt, och aldrig har det franska folket tyckt om det. Man skriver mot henne och sprider illvilliga rykten om henne, och dessa kan få farlig fart om man kan tolka något hos henne som flirtning med främlingar. Axel Ja, jag förstår. Aldrig får jag bli skyldig till kompromettering av någon. Jag skall icke fresta min egen och ej heller drottningens lycka. Jag reser i morgon. Rohan Klok karl. Axel Men märk väl: det är inte en flykt. Jag skall komma tillbaka. Rohan Det kan ni lugnt göra när faran är över och både ni själv och vår drottning är mognare och mindre lättsinnigt ytliga av sig. Axel Vår tid är det som står för lättsinnet och ytligheten. Håll mänskorna utanför. Rohan Håll er då utanför själv. Axel Så mycket som anständigheten det fordrar. Rohan Jag tror ni förstår. Axel Dock tror jag ej att ni gör det samma. Ty vet, att den dag då er drottning på grund av ert lösmynta folk kommer i verklig fara skall inte ens ni och er kyrka mer mäkta att hålla mig på lämpligt avstånd från henne. Ty när ert så heliga Frankrike sviker sin drottning skall hon i vilt främmande länder ha trofasta vänner. Rohan Ni har blivit upprörd och vred. Lova icke för mycket, och måla ej fan på vår dörr, ty det är ju det samma som att skicka honom en inbjudan. Axel Ni är det som målar fan på er dörr, genom era insinuationer och framför allt genom ert folks smädesskrifter och lösmynthet, som ni kan stävja. Ty även om Frankrike icke lär ha någon konung så har det en drottning, och den unga vaktade drottningen, tro mig, är värd mer än guld. Rohan Vad är det som ni önskar få sagt? Axel Bara det, att jag kommer tillbaka. Nu lämnar den heliga enfalden Frankrike men kommer åter mer enfaldig och mer naiv, mera intakt som oskuld än någonsin. Men denna oskuld kan blott existera jämsides med skuld. Och om skulden är Frankrikes – ve över Frankrike! - Skydda er drottning, och er konung med, för den delen.

Rohan Axel

Rohan

Ty jag vet att Frankrike är illa ute – det har jag själv sett genom mina naiva blå nordiska ögon – och om icke kyrkan står upprätt vid Frankrikes och monarkiernas sida skall fallet bli stort. Ty vad har monarkin för en grund att stå upprätt på förutom religionen? Ni är en betydande präst, om ej den mest betydande. Var på er vakt! Och jag själv skall ock vara på min vakt inför detta Frankrikes öden. - Ty någonting stör denna Törnrosas sömn, och hon får inte vakna. Vem får inte vakna? Jag bara citerar en vis gammal man. Vår epok är den finaste av alla drömmar, och om någon vaknar tar skönheten slut. Och vad har vi väl kvar, om allt detta livs skönhet tar slut? Därför får ingen vakna. Och om någon vaknar vill jag inte leva, ty skönhetens värld är den enda värld som livet är värt att leva för. Au revoir, cher abbé! (går) Vilken dåre begriper väl sådana gåtor? Vem sover väl i dessa tider? Måhända gör kungen och drottningen det och de som svansar efter dem, men ingen annan. Att sova gör gott, men att sova beständigt som kungen är farligt. Ty ju mer man sover, dess värre blir uppvaknandet.

Akt II, scen 1. (Marie Antoinette, kardinal de Rohan, Ludvig XVI.) Marie Kardinal de Rohan, ni har svikit oss! Rohan Svikit er? Hur? Marie Och det understår ni er att undra? Ni kan spela oskyldig? Rohan Vad gäller saken? Ack, upplys mig, så att jag även kan upplysa er allt jag vet! Ludvig Har ni, fader, för drottningens räkning köpt ett diamantsmycke för en och en halv miljon franska pund? Rohan Är det det saken gäller? Marie Det är det! Ludvig Vad vet ni om saken? Marie Är ni eller är ni ej skyldig? Rohan Jag vet icke vad jag skall svara. Ludvig Nå, säg något då, för Guds skull, vad som helst! Rohan Jag tror här föreligger ett missförstånd. Ludvig Vad för ett missförstånd? Rohan Vet ni ej själv, Madame, något om denna affär? Marie Jag har ingenting med den att göra. Rohan Ni ljuger! Marie (reser sig) Jag ljuger? Ludvig Seså, lugna ner er! Här kanske ändå föreligger ett missförstånd. Vad borde drottningen veta, min fader? Rohan Att jag har köpt halsbandet för hennes räkning på hennes direkta befallning. Marie Å! Ludvig Är ni fullt medveten om vad ni säger? Säg, inser ni vidden av en sådan anklagelse, cher abbé? Rohan Minns ni ej, chère Madame, hur ni själv mitt i natten i Venus park gav mig er hand som jag kysste som hemligt och heligt sigill på att jag skulle skaffa er halsbandet? Ludvig Vad säger ni, min gemål? Marie Jag är paralyserad inför en så ofattbar nedrighet! Vilken ohygglig och djävulsk komplott! Vilken svart infernalisk gemenhet! Ni är en bandit, kardinal!

Är er avsikt att störta ert konungahus och ert land i fördärvet? Här tycks föreligga ett missförstånd. Vari består detta missförstånd? Någon har antagligen blivit lurad. Av vem? Jag befarar det värsta. Och var är det ryktbara halsbandet? Om icke drottningen har det lär ingen av oss mer få se det. Det erbjöds mig för tio år sedan redan. Jag ville nog ha det, men det var för dyrt. En och en halv miljon hade vi, min gemål och jag själv, icke hjärta att slösa på ett diamanthalsband när hovet redan var så skuldbelastat. Och dessutom viskade någon till mig att en sådan affär ej gick an när vårt Frankrike svalt. Fastän jag ivrigt åtrådde det och blev erbjuden det flera gånger, så vågade jag aldrig köpa det. Det är vad jag vet om denna klenod, det dyrbaraste smycke som världen har sett. Och om herr kardinalen förfäktar att han för min räkning har köpt det i smyg är det för att han önskar min undergång. Ej kan jag se något annat motiv till hans handlingssätt. Och eftersom allting tyder på att så är fallet vill jag aldrig mer veta av kardinalen! (störtar ut) Ludvig Ni har allvarligt sårat min hustru. Rohan Jag fruktar att skadan är värre än så. Jag är helt klart ett offer för Frankrikes ondaste bedrägeri. Man har lurat mig och det i drottningens namn och det mer än ordentligt! Ludvig Jag måste tyvärr arrestera er. Rohan Nej, Sire, gör ej saken värre! Låt ej denna onda komplott nå sitt syfte och bli till skandal mest till skada för Frankrike! Ludvig Men saken måste utförligen utredas, och ni är tydligen ej utan skuld. Rohan Vem är ej utan skuld i vår tid? Ludvig Jag och drottningen. Rohan Men om ni pådyvlar mig någon skuld i ett bedrägeri som jag själv blott är offer för lovar jag er att det skall stå er själv och er drottning Marie Antoinette allra dyrast. Ludvig Ni kan icke hota mig. Rohan Jag är ej mannen att hota. Jag blott förespeglar er faktum. Om ni fäller mig sågar ni av den gren som ni sitter på, nämligen kyrkan. Och den som då hotar är folket, den själlösa massan, den alltid blodtörstiga pöbeln, som ni minst av alla i landet förmår resonera med. Ludvig Fortfarande är ni fräck nog att hota. Rohan Jag ber er blott att icke gräva en grav som ni själv blir den förste att ramla i. Ludvig Rättvisa blott vill jag ha, och ni har smutsat drottningens ära. Rohan Den äran har aldrig förut varit ren. Ludvig Vad i himlens namn säger ni? Rohan Endast vad alla i landet förfäktar och menar förutom blott ni. Ludvig Ni är galen! Rohan Nej, ingen är galen, men ni och ert hov och er drömcirkus ligger och sover. Och risken är att ni försover er. Ludvig Risken för er del är att ni har satt, med respekt, eder sista potatis. Rohan Så må jag då falla. Men, som det ju sägs, faller en faller alla. Ludvig Jag måste tyvärr arrestera er. Rohan Så arrestera mig då! Stå ej där slö och glo! Sätt i gång då och gör något! Sätt mig på cellen! Ludvig Det blir till Bastiljen. Rohan Ludvig Rohan Ludvig Rohan Ludvig Rohan Marie

Rohan

Ludvig Rohan

Kung Ludvig, ni vet icke än vad ni gör, men när andra gör er samma sak skall ni inse vad ni gjort idag, i den stund som ni säger till dem som förnedrar er att de ej vet vad de gör. Och så inleds idag en ond cirkel, en lustiger dans, som skall virvla allt ursinnigare i allt större dårskap tills hela vårt rike har blivit en grav utan innehåll; ty alla liken, det offrade Frankrikes slaktade oigenkännliga söner, skall ligga omkringspridda i hela världen. Ni dillar. Ni är inte frisk. Ni är galen. Ni åtalar mig. Därmed åtalar ni franska kyrkan och all religion, som är den enda grund som vi står på. Ni åtalar Gud, och han kan icke fällas. Ej heller skall jag kunna fällas, men fläcken som härmed har givits mig skall varken jag eller Frankrikes kyrka och allra minst drottningen någonsin kunna befria sig från eller glömma. Och ni har satt dit den. Den skyldige är monarkin, konung Ludvig den Sextonde själv. Det är ni, Sire. Så må jag då åtalas. Jag tycker synd om er, Sire.

Scen 2. (In Marie Antoinette och Axel från olika håll. De hälsar, och Axel kysser drottningens hand.) Marie Det fägnar mig att återse er. Axel Ej så mycket som att få återse er fägnar mig. Marie Ni är artig. Axel Ej så artig som i ert mottagande av min ringa person här i enrum ni själv är mot mig. Marie Och ni blir bara artigare. Axel Aldrig är jag mer artig mot andra. Med er kan jag blott vara uppriktigt artig. Min artighet annars, tyvärr, är det ej mycket med. Marie Ändå är ni bland adeln och hovet här känd som den ädlaste, artigaste och mest ärliga ädlingen i våra kretsar. Axel Nu slår ni min artighet med många hästlängder. Marie Jaså, ert blåa blod nedlåter sig till hästkapplöpningar? Axel Blott i det militära, när plikten så kräver. Marie Såsom till exempel där borta i landet Amerika. Fick ni ert lystmäte där? Axel Är ni missnöjd för det att jag deltog i amerikanernas frihetskrig? Marie Det sägs att det var ett uppror mot konungahuset i England. Ett uppror mot konungahus, även fast det är huset Hannover i England, är i varje hov höjden av synd och skam. Axel Ja, man kallar de fattiga amerikanerna för vilda sällar, grobianer och tölpar som ej själva vet vad som är bäst för dem. Man beskriver dem såsom förrymda galärslavar, brottslingar och gräddan av hela världens församlade hemskaste avskum. Marie Och ni slogs helt frivilligt på deras sida mot ett heligt konungahus! Axel För det första: ni vet mycket väl varför jag övergav ert Paris och ert hov och for dit. För det andra: ni vet mycket väl att jag tjänade fransmännen där och allenast er lydiga fransmän. Jag gitte ej umgås med dessa så kallade rebublikaner och amerikaner, som slogs endast för oberoende, självständighet, frihet, rättvisa och sina liv, liksom min egen far alltid stridit för folket, dess rätt att bestämma sitt väl och dess opposition mot förtryck. Nya England var styrt av ett sällskap i London på motsatta sidan av en ocean, som ej hade den ringaste aning om amerikanernas lott och förhållanden och deras skriande och aktuella behov, som när London förvägrade dem deras böner och önskemål insåg, att de kanske då kunde klara sig bättre med ett parlament litet närmare Boston och New York än borta i London.

Det var vad de slogs för med era fransoser: blott frihet och rätt. Var det fel? Dock var udden av deras omstörtande verksamhets vapen argt riktad mot universalmonarkin som idé. Och vad återstod av världens ordning om universalmonarkin som idé fick ett slut? Axel Ni vet väl att jag fullkomligt håller med er. Som jag sade, så umgicks jag icke med dessa obildade oädla tölpar som utgjorde republikanska armén, och vars främsta grobian, björn och buffel var general Washington. En sådan man i Europa fick snart varje utsökt porslinsbod att kantra och varje kristallpokal slagen i spillror i backen, ty sådana män vet ej något om snille och smak och kulturens finess och ömtåliga bräcklighet. Marie Men för det andra har jag ej en aning om varför ni reste så långt härifrån. Axel Och det djärvs ni förfäkta? Marie Ack, upplys mig, Fersen! Ni fick mig att känna de olidligaste samvetsförebråelser för att ni mitt i vår varmaste vänskap så plötsligt begav er ifrån oss. Vad hade jag gjort er som skrämde er bort och så långt bort ifrån oss? Axel Ack, ni hade icke gjort någonting. Jag begav mig bort allenast för er skull, för kungens skull, för monarkins skull, för hovets skull. Ty, som ni sade, vår vänskap höll på att bli alltför intim. Marie Ja, jag visste nog att det var därför. Jag ville blott pröva er. Men varför har ni då kommit tillbaka, om vår vänskap var alltför farlig? Axel Jag hörde om era problem. Marie Mina vad? Axel Era fataliteter. Marie Vad menar ni? Axel Halsbandsaffären, skandalen och folkets tilltagande hat emot er. Marie Men ni är ju en rättskaffens republikan. Axel (fram och griper hennes hand) Stolta drottning, min första och sista plikt här i mitt jordeliv är att försvara den enskildes rätt, individens rätt till existens och till integritet. Ni har rätt: i Amerikas fall var jag republikan trots mitt adelskap. Men här i detta fall, när en helt oskyldig drottning har dragits i smutsen och insyltats i en absurd ekonomisk skandalhärva genom en tvetydig pastors självbedrägerier, och när ett helt folk gripet av hysteri lastar drottningen för dessa härvor och frikänner pastorn från all skuld, som ensam igenomdrev skumraskaffären – då vet jag på vems sida rätten är, och denna rätt är det min främsta plikt att försvara. När folk attackerar sitt kungahus blott för att få det bekräftat att konungahuset de facto ej finns där i landet – då strider jag gärna för folket. Men när folket lett av förtal skymfar konungahuset i destruktiv avsikt för att göra någon person direkt illa – då står jag på den enda människans sida mot folket. Min drottning, ni vet mycket väl att jag lämnade er för att det stod helt klart mellan oss att vi tyckte för bra om varandra, att vi stod för nära varandra emedan vi alltför väl förstod varandra. Jag lämnade er för att slippa bli orsaken till en skandal för ert hov. Jag försakade er för världsordningens skull, för att Frankrikes konungahus skulle få förbli fläckfritt och rent. Nu har en mycket värre skandal än den fruktade drabbat er: folket är argt för att ni har strött en och en halv million franska pund på juveler när folket ej ens hade bröd. Vad ert folk icke vet är att det är en lögn, att det icke var ni som beställde det halsbandet, och att ert konungahus är för ädelt för att öppet svara på sådana skändliga anklagelser. Jag är här för att såsom en pålitlig vän som ej sviker i nöden i renaste neutralitet enkelt erbjuda er mina tjänster. Fortfarande är jag i högsta mån rädd om er ära och fläckfrihet Marie

och önskar även för egen del tillvarataga min oskuld, men omständigheterna tvingar mig ej längre över Atlanten. De fordrar tvärtom att jag nu ställer upp vid er sida. Marie (besvarar hans artighet) Ni är alltid välkommen. (in Ludvig) Ludvig Fersen! Jag hörde att ni hade kommit. Jag måste få tala i enrum med er. Axel (avsides)Ve och fasa! Skall han nu förbjuda mig att hjälpa drottningen? Tror han att vi har bedragit och gjort honom löjlig inför hela världen? Marie Får jag inte stanna? Ludvig Madame, vad jag äger att säga till Fersen är absolut olämpligt för era öron. Ni får icke höra ett ord. Axel (avsides) Är det så illa? Marie Törs jag blott önska att ni icke rådbråkar svensken för våldsamt? Ludvig Han skall endast få vad han tål och vad han har begärt. Han skall blott få betalt. Marie Jag vill se honom åter. Ludvig Han skall, tror jag nog, överleva. (Marie Antoinette går.) Min vän, jag vill ge er ett råd. Axel Har jag gjort något galet och illa? Ludvig Ni har kommit hit. Därför ville jag be er att stanna här. Axel Varför? Ludvig Min drottning behöver er. Sanningen är, att ni har oförmodat dykt upp såsom sänd ifrån himmelen. Ni känner till landets oro: vårt folk är i uppror för att allting tyder på att deras drottning har fuskat bort en och en halv million på juveler i stället för att giva folket det bröd det ej har. Kardinalen, som stod bakom hela skandalen, har skandalöst nog blivit alldeles frikänd, och det, menar alla, bevisar den hatade drottningens skuld, medan i själva verket just hon är den enda oskyldiga. Jag sökte själv giva henne det ryktbara halsbandet, men hon var framsynt nog att tacka nej. Hon behöver en vän, en klok pålitlig vän, som ej bara vill utnyttja henne. Hon har här i Frankrike hittills blott omgivits av karaktärslösa dagsländor utan förnuft, som har vållat vårt land och vår drottning mer vanära, skada och prestigeförlust än förlustelse, nytta och nöje. Men ni är en kallsinnad, ärlig, försiktig och distansierad natur som allena bland alla har utgjort för henne ett stöd. Ni kan uppfostra henne och kanske rentav lära henne en nypa förnuft. Hennes ytlighet, lättsinne, flärd, ignorans och begär efter nöjen behöver kureras, och jag tror att ni är den rätte personen att göra det. Det endast ville jag be er om. Ställ upp vid hennes och min, monarkins och vårt Frankrikes sida. Vad säger ni? Är ni förvånad? Vad är ni förvånad för? Är ni förvånad att finna kung Ludvig den tröge och slappe så klarsynt, försynt och förslagen? Man kallar mig Frankrikes dummaste, slappaste och impotentaste man, men jag är bara snäll. Aldrig har jag förmått mig att tillrättavisa ens något av mina ostyriga bortskämda barn. Jag är Frankrikes bortskämmare. Det är vad jag är. Den fjortonde Ludvig var stark, hård och mäktig; han sparade aldrig på rottingen. Ludvig den femtonde skämde totalt bort sig själv men ej någon för övrigt. Men den som har den mycket egna förmågan att skämma bort alla, hur mycket bus de än består, är den sextonde Ludvig, den fete och tröge, den så kallade impotente. Men sanningen är blott att jag aldrig varit sexuellt intresserad. Jag levde helt gärna i fromt celibat hela livet. Det var bara världspolitiken som krävde att jag skulle gifta mig och skaffa barn. Det har jag även gjort. Därmed borde man lämna den ointressante i fred. Men jag har en förmåga att aldrig förargas.

Axel

Jag kan icke tukta den skolklass som Frankrike är och vars lärare jag är. De busar, och jag ser blott på. Jag befattar mig ej med de glinens fasoner och är nöjd och glad om jag blott får bedriva min hobby och mina intressen i fred. Jag ger mer för en god lärobok i historia än för alla svansande dagsländor och kavaljerer och deras fåfängliga nöjen i hela vårt Frankrike. Vad är väl denna epok, detta mode, allt det som inramas av Mozarts speldosemusik, rokokostilens ytlighet, mot den evinnerligt växlande oemotståndliga grymma historiens gång? Kung Alfonso den vise, kung Henrik den fjärde, Charles Stuart av England, de bästa monarkernas huvuden har rullat i deras blod, liksom Kristus fick bada i sitt, och det är just historiens sanning, som aldrig har varit så okänd som den är idag, till just denna lättsinniga ytlighetstidsålders men och fördärv. Ty historien kan aldrig i längden förtiga att den existerar. Tag hand om min fru. Hon behöver det. Själv återvänder jag till mina böcker. (går) Han blinkade åt mig. Den bonddrängen är mera klarsynt än snillet Voltaire. Han är med i historiens grottekvarn och är stor nog att själv låta sig malas ihjäl av dess gång. Så god är han att han icke bjuder den det allra ringaste motstånd. "Ske din vilja och icke min" säger syndoffret redan förrän han har blivit förrådd. Och han ber mig att delta som offer i festen på Golgata, och det skall bli mig ett nöje. (går)

Scen 3. Gustav III med hov. Gustav Herr Fersen? Den lymmeln! Är han här för att träffa mig? Är han sin faders son eller bättre? Horn Han deltog i amerikanska befrielsekriget. Gustav En republikan! Bra! jag vet var jag har honom! Låt honom komma! (Horn ut, Fersen in) Axel Ers härligaste majestät! (gör sin komplimang) Gustav Hälsar man så i Frankrike numera? Vad vill min mest irriterande fiendes son Sveriges konung? Axel Jag kommer från Frankrike. Hovet och konungahuset där hotas. Gustav Och vad har en republikan med den saken att göra? Axel En republikan? Gustav Ja, ni är ju en republikan, eller hur? Eller deltog ni ej i de amerikanska grobianernas uppror mot sin monarki? Axel Herre konung, jag ber att få snabbt rensa ut alla fördomar som ni tycks ha emot mig. Jag är min faders son så långt, att jag i rättvisans namn, när ett lagenligt konungahus är i fara, strax ställer upp med att försvara det konungahuset tills döden förlänar mig seger. Gustav Men kungen i England och Sverige föraktar du. Axel Var ej så snorkig! Ni topprider mig, men inför den gudomliga eviga lagen är vi såsom människor absolut lika. Glöm icke er mänsklighet, herre! Gustav Vem släppte in hit denne skrävlande snobbkverulant? Vill ni bråka och slåss får ni göra det med någon annan och icke i mina lokaler. Axel Jag vill icke bråka med er eller med någon konung i världen. Men den dag kan när som helst komma då världen behagar begynna att bråka med all världens konungar, och det är blott för att varna er om sådant faktum som jag ville tala med er. Gustav En attack emot universalmonarkin som idé? Är det det som ni menar? Axel Just det. Gustav Och var skulle en sådan batalj gå av stapeln?

Axel

Allt tyder på att detta bråk kommer att gå av stapeln i Frankrike. Frankrikes kungahus står i behov av all hjälp det kan få från vart hov och var krönt bror och syster i hela Europa. Gustav Naturligtvis är alla världens monarker pliktskyldiga att stödja Frankrikes kungahus med alla medel om det skulle vackla. Men vem skulle börja ett sådant besinningslöst bråk? Axel Det är folket som ropar på frihet. Gustav Har man hört på maken! Vem har slagit sådana dunster i folket? Axel Voltaire och Rousseau kanske mest. Gustav Jaså, där har vi boven! Encyklopedisterna, vetenskapsmännen, de religionslösa fritänkarna, dessa som anser sig veta allt här i världen och som inte tror någon annan vet något! Jag känner det packet – de står bakom upplysningsfilosofin, och det är icke franska skribenter så mycket som tyska perukstockar, materialister och naturalister, med Leibniz och Goethe i spetsen. – Ja, länge har jag mycket orolig åsett naturvetenskapernas frammarsch – de kommer så småningom att hota religionens bestånd och därmed även världsmonarkiernas. Dock har jag aldrig satt käppar i hjulet för dem, ty de har ännu ej gått för långt. Endast om de en dag skulle tillgripa våld för att eventuellt likvidera all religion, monarki och kultur kunde jag ställa upp med att bjuda dem spetsen. Axel Just det är vad som när som helst nu kan hända i Frankrike. Drottningen utstår svårt tadel: man lastar den renaste kvinnan i världen för all världens otukt, och ingen fransk man är idag mer föraktad och hånad på gatan än Ludvig den sextonde. Gustav Det är ju upprörande! Axel När som helst kan upproret bli faktum. Jag reser nu kring Europa för att samla vänner åt Frankrike och vänder mig först och främst till den ädlaste konung jag känner. Gustav Och vem kan väl det vara? Axel Ni, herre konung. Gustav Jag är blott er vän, gode Fersen. För er måste jag aldrig göra mig till, ty ni litar på mig, och jag har ert förtroende, liksom ni även förvisso har mitt. Jag har hört att ni står på intimaste fot med Marie Antoinette och att ni alltid har mycket god hand med kvinnor. Det avundas jag er i gränslöst hög grad. En dag blir ni vår man och vår ambassadör hos vår världs mest karltokiga farliga dam Katarina av Ryssland, den käring som jag genomförde min statskupp för att hindra henne från att göra Sverige och Finland så ryskt som hon redan gjort Polen. Er far var beständigt emot mig, men allt vad jag gjort var för Sveriges frihet: vi har icke råd att exempelvis fuska bort Finland till Ryssland. Allenast för att bjuda skurkarna spetsen kom jag. Sverige var ju punkterat och gjort till ett såll rent politiskt av ryska och engelska mutor för tjugo år sedan. Om jag inte kommit var Götaland danskt, Finland ryskt och vår huvudstad lastbar och tysk som Berlin är idag. Kungamakten är nödvändig för världens ädelmods skull, och envar som försöker förinta den vill åstadkomma moralisk bankrutt blott, och ingenting kan vara värre för världen. Visst är det en skir illusion, denna ljusa teaterscen, denna perukernas tid, denna blå rokokotidstablå, denna skönhet i världen, men vad har vi annars? Vi har inget annat hus än detta glashus, och därför så är det vår plikt att se till att ej buspojkar hittar på att kasta sten i det så det går sönder; för om det går sönder har världen ej tak mer mot väder och vind.

Konstruerat och artificiellt? Ja, förvisso! Men vad har vi annars förutom den grå trista vardagens djuriska monotoni? Axel Varför avundas ni mig? Gustav Ni har så god hand med det motsatta könet. Ni känner, tror jag, kärlekskonstens intimaste hemlighet. Själv känner jag icke kärleken. Aldrig har jag kunnat älska, och det är min svåraste brist. Jag har älskat min hustru av plikt men ej någonsin av äkta kärlek. Helst avstod jag helt från att gifta mig och levde rent som Carolus den tolfte i fromt celibat, men min mors vilja dränkte och knäckte min egen. Jag vore en lycklig man om jag ej hade familjeband. Genom att jag har familjeband kommer jag alltid att vara olycklig, ty jag kan ej älska. Jag är en politiker till kropp och själ, och en sådan kan ej känna kärlek; och när ändå kärleken tvingas av omvärlden på honom måste hans rena politiska sinne ta skada därav och bli fläckat. Där har du din kungs tragedi. Vi har pratat för länge tillsammans, och du har fått veta för mycket om mig till på köpet. Men du är en lugn sansad man, och jag trivs med att prata med dig. Det är något som säger mig att du om någon är en riktig gustavian. Du har inblick i denna tids hemlighet, den ädla förnämiteten, som präglar vår värld och vår tid just idag, och som gör denna värld, detta nu, så unikt. Du vet varför vi icke får vakna ur drömmen. Du känner dess skönhet. Och det att du känner till den hemligheten är vad som ej heller gör att du tar steget fullt ut och blir drottning Marie Antoinettes paramour. Ja, jag vet. Jag är en av de få som väl känner din dygd. Denna dygd är vår tid, och den är mera värd än ett kejsarimperium som Ryssland. Och den är det som vi till det allra yttersta måste försvara. – Min vän, jag är med dig. Jag önskar dig lycka till även hos samtliga övriga hov i Europa. (Horn in plötsligt) Vad är det, vän Horn? Varför kommer du hänsynslöst intrampande i en känslig privat audiens? Horn Herre konung, ursäkta, men sorgliga tidender har plötsligt nått oss från Frankrike. Gustav Vad har då hänt? Horn Franska pöbeln har stormat Bastiljen, politiska fängelset par préférence i Paris. Gustav Och vad är då ett gatupplopp att så bekymra sig för? Horn Det är mer än ett gatupplopp. Det är beviset för att franska folket beslutat sig för att ta makten från konungahuset och bruka den själv. Gustav (hämtar sig) Fersen, jag tror att ni kan behövas i Frankrike. Axel Om det är någonstans som jag behövs är det där. Gustav Franska hovet behöver er hjälp och min hjälp och all världens hjälp. Axel Efter att ha sett min far skall jag avresa. Gustav Hälsa er drottning Marie Antoinette personligt från mig. Axel Hon blir glad åt ert stöd. Om blott alla monarker i världen så insåg sin uppgift som ni! Gustav De som ej gör det självmant blir förr eller senare tvingade därtill av världens historiska lopp. Annars krossas de av det. A Dieu, mon ami! Axel A bien tôt !

d.ä. Johan d.ä.

Scen 4. Axel von Fersen d.ä. med tjänaren Johan. Johan, du har ej skött dig! Du skulle ju vakta min son och smått styra hans vägar, så att de ej ledde åt fanders, men dit är det just de har lett! Jag beklagar, men han är en envis och viljestark man som har svurit sin framtid åt ödet. Där är han! Din drummel! Hur vågar du slösa ditt liv bort i Frankrike på hovintriger? Vad gör du i Frankrike? Rykten har nått oss om att du är drottningens älskare! Varför är du icke gift?

Endast därför var det ju som jag sände ut dig på resor! Min far, aldrig tänker jag gifta mig. Är du från vettet? Jag har funnit mitt kall, mitt livs uppgift, mitt öde, och det kan jag icke slå bort. Och vad är då ditt kall? En lakej hos Marie Antoinette, hennes älskare, playboy, en äventyrarparasit! d.y. Jag är ren, har så jämt hittills varit och skall så förbliva. Jag tjänar en drottning i Frankrike endast emedan hon är i svår nöd. d.ä. Ja, hon har ruinerat sig själv, hon har pantsatt sin heder, och maken ber folket om ursäkt för hennes beteende. Det franska konungahuset har gått över styr; länge sågade de på den gren som de satt på, och nu har den börjat att falla, och det fallet skall bliva stort. Första bomben har nu exploderat i glashuset, och hovet börjar nu äntligen få litet magknip och känna sig något generade över att det regnar in. Och du önskar att erbjuda det stackars dödsdömda släktet ditt sällskap! Vill du då avsluta ditt liv på schavotten? Min son, spela icke teater som Gustav den tredje. Det enda att göra förnuftigt sett är att slätt överge det skepp som sjunker. Blott dårar tror att det är fint att stå kvar på sin post, gå till botten med saken och offra sitt liv för sitt namn i historien. d.y. Min far, jag har samvete, och jag har plikter, och min främsta plikt är att lyda mitt samvete. Ödet har gjort mig till kanske den enda som kan hjälpa Frankrikes drottning. Jag kan icke svika de enda som jag mäktar hjälpa när jag är den enda som mäktar att hjälpa dem. d.ä. Du är en odugling. Aldrig blir det folk av dig. Du blir skinnad av pöbeln en dag för att du är så orealistisk. De blå kavaljerernas tid är förbi. Det finns ej plats för riddare mera i världen. En ny tid har börjat vars lösen är motsatsen till vad du tror på. Du lever för dygden, förfiningen, adeln och allt som blott upphöjer livet från vardagens smuts och elände. Men vardagens smuts och elände är lagen, och den skall snart krossa allt fint och förkonstlat och göra det omöjligt för parasiter som du och kung Gustav och Frankrikes lastbara kungahus att existera. d.y. Min far, ni förvånar mig. Alltid har ni undervisat mig i mänsklig rättvisa och individens rätt till eget liv. Nu förkunnar ni, liksom den rasande pöbeln i Frankrike, att det ej får finnas aristokrater och annat folk vars enda fel är att de ej är vardagliga. Skall den enskilda människans rätt då förkastas och upphävas? Får man då ej längre leva som man finner det vara bäst? Här står ni och drar er icke för att smutskasta vår konung och märka den mannen som en parasit, han som ändå försöker att uträtta något! Min fader, jag svär att så länge jag lever försvara den anklagade mot hans anklagare, huru små än hans utsikter är till att klara sig; ty det tror jag mig ha lärt av mitt liv att den anklagade alltid orättvist anklagad är, och att skurken och brottslingen alltid är anklagaren. Ty han endast kan göra sig skyldig till orättvis dom, medan den endast aldrig kan göra det som aldrig dömer. Och den som tar rättvisan i egna händer, som Frankrikes folk nu med våld gör, är tvungen att sluta som justitiemördare. Sådant är det min primära plikt att göra allt för att motverka. d.y. d.ä. d.y. d.ä.

d.ä.

Det är min främsta mest heliga plikt, ty det är min plikt enbart som människa. Människans rättighet åsidosätter allt annat, och endast för den pliktens skull kan jag avstå från äktenskap och andra fröjder. Ett konungahus är i fara, och därmed är ock hela universalmonarkin som idé illa hotad, och därmed är vår religion kristendomen i fara, som universalmonarkin har sin grund i; och vad är väl människan utan sin religion om ej endast ett djur, en bestialisk gorilla och en kannibal? Och envar som ej inser att allt mänskligt gott är i fara, i och med att ett enda konungahus är i fara, är okunnig, farligt och hopplöst och tragiskt och fruktansvärt okunnig! Res då, min son, till ditt sjunkande skepp, men tro ej att jag giver dig någon välsignelse. Johan allenast får medfölja dig. Han får hålla ett vakande öga på dig. Mer än så kan jag ej, fastän jag är din far, göra för dig. Jag kan blott med oro just hålla ett vakande öga på dig utan någon förmåga att ingripa om något ont skulle inträffa. Ty du är ödesmärkt. Du har själv givit dig själv åt ditt öde, och den som det gjort står det icke i mänsklig makt att kunna hjälpa. Följ med din Marie Antoinette, om du där tror dig finna ett större gott än hela världen. jag skall icke mer uppehålla dig med min vardagliga salta och oinspirerande bittra men jordnära krasshet, som endast är erfarenhet. Härmed tar jag mitt sista lillfinger ifrån dig. Du är nu din egen och fri helt och hållet. Gör vad du själv tror vara bäst för dig själv och din omgivning, och måtte det icke vara det sämsta! Bege dig åstad nu, förrän jag blir sentimental som du själv, oförbätterlige stackars ljusblåe riddare!

Akt III. Scen 1. Fersen hos kungaparet i Versailles. Fersen Ni måste göra något! Ni kan ej blott sitta här och rulla tummarna när pöbeln tar ert land, er krona och ert liv ifrån er! Sire, ni måste bruka kungamakten medan den ännu är er! Slå näven i det bord ni sitter vid! Ludvig Min vän, ha tålamod! Vad kan en lots förmå mot stormen? Vad kan man väl göra åt en jordbävning? Vi kan blott rida ut det oväder som nu har drabbat oss. Och det dummaste som vi kan göra är att protestera och att mucka gräl. Marie Men ni är ännu konung! Ännu är ni herre över Frankrike! Än skulle varje fransman lyda er, om blott ni gav en enda order. Vi har än vår frihet i Versailles. Ludvig Att reta massan vore blott att sätta sporrarna i häst som skenar. Vill ni bliva halshuggen, Madame, som konung Karl av England? Han satte sig till motvärn mot sitt folk när detta ville annorlunda än han själv, och därför högg de av hans huvud. Låt oss hellre rädda våra egna liv än tänka på ett Frankrike, som redan är förlorat. Fersen(till Marie) Vad kan vi väl göra? Marie Ännu är ej min initiativförmåga slut, och jag har en familj i Österrike. Vill ej någon man i Frankrike mer hjälpa Frankrike så måste vi då söka hjälp i Europa. Vi skall skriva till min bror, till Preussen och till England; och vår bästa vän är ju ni själv, herr Fersen, ty i er person står Sverige redan avgjort på vår sida.

Fersen

Marie

Fersen Marie

Fersen

Marie

Konung Gustav är förvisso fast besluten att med hela världen som tillhygge råda bot på Frankrikes problem. Men kommer icke franska folket och de galna revolutionärerna att tolka sådant kungligt handlingssätt av er som landsförräderi? Allt kommer de att tolka till vår nackdel vad vi än oss företar. Att göra något är dock bättre än att göra intet. Inte kan vi själva ju beröva oss vår rätt som individer till initiativ? Om någon insisterar på att göra det i orättvisans namn så måste det bli någon annan än vi själva. Ni är ännu modig, drottning. I ert sällskap. Utan vänner vore man förlamad, och just ni är nu vår enda vän, ty alla dem som folket gjorde uppror mot och som förtjänade revolutionen och som kallade sig våra vänner har för länge sedan flytt. Kvar är blott vi och alla sådana blott som är utan skuld. Och ingen är mer hätsk mot er och mera nitisk i predikandet av franska kungahusets likvidering än Jeanne de la Motte, den enda skyldiga i halsbandssvindleriet. Och det är i sådana personers namn som folket, blint som alltid, gör revolution.

Scen 2. Gustav III i Stockholm. Gustav Vad sysslar dessa imbecilla fransmän med? Vad understår sig Fersen? Är allt franskt förnuft puts väck i och med proletariatets diktatur? Kan konung Ludvig inte ens organisera sin familj och en kort resa för dess räkning utan att bli tagen för förargelseväckande beteende? Vad var det för en vagn de arma sökte fly i? Horn Ett åbäke stort som två och med ett hov i släptåg. Gustav Så får man ej demonstrera att man flyr. Och detta blev organiserat av den drummeln Fersen? Horn Samvetsgrant i minsta småsak på Marie Antoinettes beställning. Gustav Som om flyktingarna skulle ut på Eriksgata genom Frankrike! Vet de ej då att varje fransman är en fiende till dem, förtrollad och betalad av ren gudlöshet i akt och mening att förstöra Frankrike? Horn Det franska kungaparet verkar ej att vara särskilt realistiskt. Gustav Konung i all ära, men idiot får man ej vara ens om man är konung! Att ock Fersen kunde gå på sådan nit! Var han ej mot att flykten skulle ske med sådan majestätisk pompa, praktfullt överdåd och helt besinningslös bekvämlighet? Horn En konungs värsta fel är, sägs det, att han in i sitt livs sista ögonblick ej annat kan än vara konung. Gustav Du har rätt. Det felet kan betyda döden för en konung men bevarar åt historien hans ära. Horn Men till Fersens fördel bör det sägas att han ej själv följde med vid flykten. Gustav Följde ej organisatorn med? Horn Han följde konungakarossen ut ur huvudstaden, ut ur kaosets Paris, men konung Ludvig ville ej att han därefter skulle kontrollera flykten längre. Gustav Varför? Horn Kungen menade att det i världens ögon kunde tydas som att kungen själv samtyckte till att spela rollen av en hanrej. Gustav Är han då en hanrej? Har hans drottning verkligen bedragit honom med en Fersen?

Horn

Hela världen påstår det, men ingen vet. Så sade konungen till Fersen, när han bad sin räddare att lämna dem: "Jag tackar er, men det ser illa ut om ni och icke jag för ut vår drottning från vårt land. Om flykten lyckas och ni framstår som min hustrus räddare har ändå franska monarkin förlorat ansiktet för hela världen, och det vore värre för vår del än döden." Fersen böjde sig och lydde såsom alltid. Gustav Konung Ludvig är då tydligen alltjämt en konung, och det menar fransmännen att måste kosta honom livet. De är lika galna som de massor var som blott med masspsykosens rätt korsfäste Kristus. Konung Henrik av Navarra och kung Karl av England var ej nog. Jämt måste nya enskilda personer offras för de mångas skull, och alltid blir det enda acceptabla offret just den allra bästa, oumbärligaste, ädlaste och mest oskyldige. Och Europas alla monarkier – säg, vad säger de? Horn De säger intet. Gustav Ja, de tiger, ty de börjar tänka på sig själva. Instinktivt förstår de att Marie Antoinette och hennes franske konung ej kan räddas och att i och med att ett hov är i fara alla världens monarkier är i fara. De begynner nu se om sitt hus, och det är ju det enda vettiga som de kan göra. Drottningen ber oss ju själv att ej bekriga Frankrike för hennes och för hennes barns skull, ty om vi det gör kan franska dårhushjonen slakta dem. Och dårarna anklagar henne för att hetsa upp all världen emot Frankrike! Vad det har blivit för ett dårhus, detta Frankrike, som alltid förr var bäst i världen! Och vem har väl någonting att vinna på det franska sammanbrottet? Tyskland kanske. Preussen bleve gärna nummer ett i stället för det intill tjatighet storvulna odrägliga Frankrike. Men Horn, det är vår plikt att hindra världen från att rasa. Vi får ej bli skyldiga till det att passivt åse Frankrike bli noll. Vi måste för vår världs gudomliga rättsordnings fortbestånds skull ingripa mot Frankrike, ock om det skulle sätta Ludvig och hans fru i fara. Det är världsordningen som är i fara, och det finns ej något mera heligt. Ingen plikt är heligare än att kämpa för bevarandet av världens religiösa ordning, för envar som har ett hum om det universella och om ansvar. Frankrike skall räddas, om så jag blev ensam om försöket. Låt oss nu bege oss till vår maskeradbal.

Scen 3. Maskeradbalen. Horn Konungen är skjuten! Armfelt Världens ädlaste monark är träffad! Gustav (läggs på en soffa) Ja, nu är min saga all. Jag blev det första offret i förintandet av universalmonarkin. Fler offer skall det bli. Det här är bara början. Dock, ha tålamod! Ingen är skyldig. Jag benådar den som sköt mig, vem den skojaren än var. Den kulan visste var den tog! Fersen d.ä. En skådespelare in i det sista! Ingen var mer hans motståndare än jag, och dock beklagar jag att pjäsen nu tycks nalkas slutet.

Gustav (ger tecken, stöttas upp och lyckas hålla sig stående med någon smärta) Härliga teater, ljuva scen, farväl! Nu har vulgaritetens bomb förintat det unika glaspalatset. Mörkt som i en bunker blir det nu på världens skådeplats, ty nu är de vidöppna ljusmottagliga luftslottens tid förbi. Här slutar leken och begynner allvaret med blod och sorg. Revolutionen visar vägen. Teatern har nu bombats, utsökta kulisserna har rivits ner, orkesterdiket ligger tyst och övergivet, och teaterhuset är ej längre något rum för säkerhet och nöje. Gå nu ut, publik, och se det helvete ni skaffat er i stället: grymma krigets värld med revolutionärer i vart gathörn med gevär och sablar och med sina offers huvuden uppsatta, spetsade på spjut. Där har ni nu er frihet utan ädla monarkier, utan lek och frid och utan annat löfte än en dyster framtid. Skönheten är skändad. Härpå följer konsekvenserna, den gråa ångern, bitterheten, grämelsen och mörkrets tomhet i gestalt av anarki. Horn Men ni har dock en son. Gustav Han ärver helvetet. Om blott jag sluppit avla honom, så att han slapp sådant vedervärdigt arv! Men plikten kallar honom till den dödsdans som för kungar politiken blir med denna nya vilda röda hemska tid. Jag önskar icke honom lycka till, ty intet vore mera malplacerat, taktlöst och oärligt. Gör din plikt, min son, tills du blir offer för den såsom jag. Men bättre är det att en dör för alla än att världens hänsynslöshets historias bödelskärra slutar rulla fram i tiden emot ständigt nya djärva mål. (hjälps ut) Scen 4. Tuilerierna. Drottningens privata kungligt och tungt möblerade sovrum med väldig himmelssäng. Marie Antoinette ensam, tills det knackar försynt, och Fersen kommer in. Marie Vem är det? Fersen Det är bara jag. Marie Är det du? Fersen Jag liknar en annan men är ändå endast mig själv. Marie Du har kommit förklädd! Fersen För en människa som drivs av kärlek är ingenting omöjligt. Marie Frankrike har satt ett pris på ditt huvud. Fersen Jag vet. Marie Du har tagit dig genom en trädgård av rytande lejon för att i dess mitt söka upp deras offer, den skändade jungfrun. Fersen Marie, dina hår är ju gråa! Marie De blir stadigt vita. Fersen Det klär icke världens högst uppsatta dam, som ej ännu är mogen i ålder ens! Marie Sorger och omvärldens grymhet och påtryckningar har en sällsam effekt på den enskildes mognad – och hårfärg. Det är åtta månader nu sedan sist. Fersen Vilken mardröm har digert förvandlat en drottning till en sorgtyngd härjad och gråhårig gumma på blott åtta månader? Marie Revolutionen. Den rycker upp Frankrike utan att lämna en enda rot kvar i den närande jordmån som är det förflutna.

Fersen

Då är dessa människor som genomdriver den djur. Jag har bara sett galningar i detta land under vägen till dig. Marie Tala ej illa om den oskyldige enkle arbetaren som icke vet vad som händer. De skyldiga är endast de som har ansvar för våldet och leder det. Fersen Är icke den skyldig då som väl ser vad som händer men tiger och samtycker? Har ej den mest skuld som genom att icke ta del i det skändliga just därmed låter det ske? Endast den har ej skuld som står mot brottsligheten. Marie Då är icke någon fransk man utan skuld. Alla har låtit det ske som skett utom jag. Till och med min gemål har ej gjort något motstånd. Fersen Då är han mest skyldig, och då är ni ensam i Frankrike oskyldig. Marie Ensam i Frankrike är jag åtminstone, ty alla vänner har lämnat mig utom en enda, en utlänning, vars huvud är det mest dyra i Frankrike om det görs till en trofé. Fersen För er skull lät jag gärna förvandla mig till en trofé i revolutionärernas slakthus. Marie Nej, tyst! Icke så! Måla ej Monsieur Satan på dörren, ty då kan han ta sådan invitation på fullt allvar och komma. Ni har vågat livet för att komma hit. Det är nog. Låt det därvid förbli. Fersen Må jag aldrig mer lämna er närhet i så fall. Marie Ni kan icke stanna i mer än högst något par dagar. Det här, som var Ludvig den fjortonde slott i Paris innan han byggde åt sig Versailles, är ett fängelse numera och hela Frankrikes strängast bevakade fängelse, ty här inhyser man Frankrikes detroniserade kungafamilj, som ej får sätta fotspetsen utanför grinden. Så noggrant bevakas vi att ni snart skulle bli upptäckt. Vi vågar ej hysa er mer än en natt, ty en extra natt skulle med säkerhet kosta er livet. Fersen En natt. Blott en natt har jag på mig hos dig. Marie Det gäller att utnyttja den. Fersen Jag är redo att göra den längre än hela mitt liv, ja, än all evigheten. Marie Seså. Ingen vet att ni har kommit hit utom jag. Ni bör stanna i detta rum. Fersen Ert eget sovrum. Marie Vi måste så länge som möjligt bevara den hemlighet som ert besök är. Fersen Åtminstone kanske det kan vara möjligt tills konungen kommer hit. Marie Det gör han tidigast i morgon bitti, i dagsljus, när han sovit ut och har ätit sin frukost. Jag ber er att stanna här i detta rum denna natt. Fersen Här hos dig? Marie Här hos mig. Fersen Denna enda natt vi nu har på oss? Marie Jag har ingenting att förlora. Min Fersen, mitt franska folk har prostituerat mig. Allt har de gjort mig till: äktenskapsbryterska, kopplerska, lesbisk, pervers, ingen smuts har de sparat i svärtningen av mig, berömd i all världen som en Messalina i både kvadrat och kubik om ej bägge. Och allt detta är jag helt oskyldig till. Icke ens har jag fallit för er. Men nu kan jag ej mera förlora mig själv: de har tagit alltsammans. Och som drottning och Ludvigs maka har jag gjort min plikt: fyra barn gav jag honom och utan att dela mig med någon annan än honom. Det finns inget brott som de ej har beskyllt mig för och inget brott som jag faktiskt är skyldig till. Är jag så rutten i världsalltets ögon så tror jag ej att jag kan göra den ställningen värre med att för en enda gångs skull av allt hjärta få känna på kärleken. Fersen, vi vet att vi älskar varandra. Vi har alltid vetat det. Efter i morgon får vi kanske aldrig mer vara tillsammans.

En enda natt har ödet givit oss genom er modiga påhälsning i mördarkulan, i fängelsets innersta dödshåla. Låt oss tillsammans välkomna vårt öde och räcka det handen. Jag är icke fallen som drottning och icke som kvinna för den delen heller, men revolutionen har kastat mig ner i ett dike mer djupt än en människa kan falla själv. Därför kan jag ej falla ens om jag nu giver mig åt er, bedrager min man och ger mig hän åt kärleken, ty jag står redan på bottnen av graven. En sista gång vill jag nu leva med er. Är ni redo? Fersen Gud give att jag finge dela den graven med er! Det är min enda önskan. Marie Ni är ännu fri, och jag ber er för vår sagas skull att bevara er frihet så länge som möjligt. Ty mänskan får aldrig ge upp. Individen får aldrig ge tappt i att framhärda i sin unika gudomliga enskilda rätt. Vi har rätt att få vara så länge vi lever, och ingenting är mer gudomligt i världsalltet än just den rätten. (båda till sängen) Fersen Vad är väl historiens gång emot kärleken? Låt hela världen gå under! Den rår ändå inte på kärleken. Kärleken är ju egentligen det enda som alltid går till historien. Marie Låt nu historien tiga och kärleken tala i tystnad i stället så länge som möjligt. Fersen För evigt. Marie Och längre. (det mörknar över scenen) Akt IV. Scen 1. Rättegången mot Ludvig XVI. Stor nationalförsamling full av livlig publik. Robespierre uppträder som ordförande. Robespierre Kom ihåg, fransmän: detta är icke en rättegång. Mannen som här måste dömas av er, mina vänner, är icke en konung, ej Ludvig den sextonde. Kungen av Frankrike finns icke mer. Han är utrotad för alla tider. Men det finns en människa, en sniken borgare vid namn av Ludvig Capet, som en gång hade all makt i Frankrike och som skall dömas till döden för att han missbrukade den å det skändligaste. Som sagt: detta är icke en rättegång. Människan får endast anklagas, icke försvaras. Och domen är avkunnad innan processen har börjat. Låt föra in människan. (Ludvig, enkelt klädd, föres in och verkar bortkommen.) (avsides) Se, vilken ömklig och snopen figur! Som en bagare åtalad för att ha glömt gräddat bröd kvar i ugnen och som icke vet vad en rättegång är, kommer han in förskrämt och skräckslagen, en ömkansvärd kort liten tjockis omringad av långa och ståtliga härdade magra atletmilitärer, som ej får besvara ett ord ifrån honom. Han ser rentav ut som om han inte visste vad han var anklagad för. Skenrättegången kan börja. Hans brott? Hans brott är hela Frankrikes, och han blir ensam dömd för alla Frankrikes brott. Det är icke den stackaren som här står åtalad. Nej, det är Frankrike, och den som åtalar Frankrike är ingen mindre än själva historien. Det är vår nation som står åtalad av hela världen och av vår historia, och domen är given på förhand: det blir giljotinen. Och lika exakt litet som denne man vet det minsta om vad han står åtalad för äger Frankrike kännedom därom. Men straffet och dödsdomen väntar ändå: den fulländade härligt offentliga och raffinerade effektivt snabba genialiska bilan, som uppfanns av herr Guillotin.

Ludvig Åklagaren

Jag är oskyldig! Tig! Ni har ej någon talan och har inte ens blivit tillfrågad hur ni egentligen känner er. Känslor är subjektivt nonsens som icke får tagas i akt av en objektiv domstol. Ludvig Men är jag då icke den anklagade? Åklagaren Jo, det är ni men har ändå ingen som helst talan eftersom ni ändå redan är dömd. Ludvig Får jag icke försvara mig ens? Åklagaren Nej, det tillåts er icke. Man får bara anklaga er, och ve över var fransman som icke är med om att anklaga, döma och mörda er. Ve även envar som vågar försvara er, ty han skall dödas som ni. Ludvig Är jag icke ens då någon människa med mänsklig rättighet? Åklagaren Nej, ni är inte ens det, ty ni är blott en anklagad och vad som värre är: anklagad av franska revolutionen. Ludvig Man jag kan ej tiga om sanningen! Åklagaren Det är ni tvungen att göra, ty sanningen är något individuellt, och allt individuellt är av den franska revolutionens kommun för all evighet avskaffat. Ludvig Får mänskan ej vara mänsklig då längre? Åklagaren Nej, mänskan får ej vara något. Hon tiger om hon vill bevara sitt liv, och hon giver i så fall sitt liv för kommunen. Kommunen är allt. Allt privat är ett förräderi mot nationen. Ludvig Får jag då åtminstone veta vad jag blivit anklagad för? Åklagaren Ni var Frankrikes konung och ägde en oinskränkt makt. Ludvig Är det mitt enda brott? Åklagaren Ja. Ludvig Jag gjordes till konung av andra och skall ändå dömas där för. Jag var Frankrikes snällaste kung genom tiderna och skall just därför bli mördad av folket mer gudlöst och grymt än den grymmaste. Åklagaren Tig! Ni har ej någon talan. Ni döms ändå skyldig vad ni än förfäktar. Subjektivitet från er sida tas ej någon hänsyn till. Thomas Payne (stiger fram) Ett enda ord! Eftersom ingen fransman vill ta denne enskilde mänskas parti måste någon från utlandet göra det, som icke räds franska ledarnas terror. I egenskap av internationalist och som representant för all den värld som finns bortom Frankrike måste jag göra det klart för er, att världen aldrig skall svälja det och tolerera det om ni tar livet av denne oskyldige man, denne ensamme skyddslöse mobbade ärlige hedersman, vars enda brott är att han en gång var något. Mördar ni honom så mördar ni Frankrike och gör ni därmed er själva till fiender för hela världen. Jag ville blott varna er. Åklagaren Tack för er varning. Vi skiter i den. Är ni redo, o jury, att rösta? jurymedlem Vi har redan röstat. Åklagaren Vad anser ni? jurymedlem Tre hundra sextio är mot att den här individen skall halshuggas, men det är tre hundra sextioen som är för det. Åklagaren Så är han då skyldig! Herr Ludvig Capet, hela Frankrike dömer er enhälligt till att förlora ert huvud offentligt i morgon på morgonen. Nu är ni skyldig, ty det har man enats om vid en votering. Så det så! Det var den processen. För in nästa anklagade! Franska rebublikanska och revolutionära domstolen har endast en dom att avkunna: skyldig och giljotinering.

Det finns ej ett endaste alternativ till den domen. Kommunen är regeln som är utan undantag. LudvigNi är fanatiker! Alla ni republikaner, revolutionärer, rebeller och agitatörer är ingenting annat än för hela världen livsfarliga galna fanatiker! Åklagaren Täpp till den truten på gaphalsen och skyffla bort honom! In sedan med nästa dödsfall! Den som vågar sticka upp näsan och inbilla sig vara någonting alls är en fara för vårt nya samhälles säkerhet och måste omedelbart ofördröjligen halshuggas! Sådan är den demokratiska lagen. Robespierre Så virvlar den franska kommunen och revolutionen allt vildare, snabbare och mera effektivt vidare. Dödsoffren ökar i antal från dag till dag, och giljotinen får arbeta utan att vila. Den snällaste kungen i Frankrikes nu tusenåriga konungadömes historia är raskt likviderad, och ingen fransos ser att Frankrike har en ny strängare kung i hans ställe som icke är synlig men som med allt starkare hand härskar i hela landet. Och den herrens namn är skräckvälde och terror.

Scen 2. Marie Antoinettes fängelse. Marie Antoinette

En enda gång i mitt liv fick jag älska, och minnet av den gången är vad som håller mig ännu vid liv. Se, jag är icke längre en skönhet: mitt hår är helt vitt som en gummas fastän jag ej ens ännu är fyrtio år. Aldrig ler jag mer, och mina ögon är nästan ihjälgråtna. Jag har åtminstone gråtit bort färgen. En dag detta lands allra gladaste dam är jag nu dess mest ledsna, och ingenting har jag att vänta av livet mer annat än döden. O död, kom snart hit och befria den olyckligaste av kvinnor från hennes grymt gäckande skugga av liv! (Det rasslar i dörren.) Det är fångvaktaren Michonis. Endast honom får jag ännu tala med. Hur står det till, Michonis? Michonis (inträder med en tillbakadragen maskerad främling) Bara bra, efter omständigheterna. Marie Hurdant är vädret idag? Michonis Det är icke för kallt men ej heller för varmt. Solen gassar ej men är ej heller helt bortskymd. I morse fick vi oss ett solregn, och luften är frisk sedan dess, men det har icke regnat se'n dess. Marie Jag har tappat min räkning på dagarna sedan jag senast fick se sol och dagsljus, natur, liv och himmel. Tror ni att jag någonsin mer får se den fria himmelen? Ack, ni behöver ej svara. Och även om jag kanske åter får se något av världen utanför denna min cell, som den högst ärevördiga revolutionen har godheten att hålla denna barnrövade änka inspärrad i såsom ett djur för att hon snabbt skall dö – men jag glömmer mig. Jag ville blott säga det, att det spelar ej alls någon roll om jag åter får andas frisk luft eller ej, ty jag har mitt förflutna, mitt öde och döden framför mig ändå. Endast en glädje hade jag ute i livet som ännu består, - men den får jag ej tala om här. Men den blir mitt allt annat ursäktande trumfkort inför Sankte Per. Säg, hur mår mina barn? Michonis Endast väl, gudskelov. Lilla fröken brås mycket på fadern sin och glömmer aldrig sig själv, men er son är mest lik sin en gång så förtjusande livliga moder. Han gör inget annat än skuttar och lever från morgon till kväll.

Marie Och det konungaämnet tog de grymt ifrån mig med våld och har hjärntvättat honom nu till en revolutionär, en som aldrig får veta vad ädelmod, storsinthet, dygd och kultur är, en spoling som de kanske till och med uppfostrar till att anklaga sin moder för vettlösa ting. Men allt är gott och väl dock så länge han får vara frisk och alls leva åtminstone. Gud skall ej glömma bort Frankrikes konungahus, även om alla andra må göra det. Men vem är denna främling som ni tagit med er? Michonis Alls ingen som ni borde fästa er vid, en god vän till mig själv blott som ville få se hur ni har det. Marie Vad heter ni, främling? Michonis Han får icke tala med er. Det var villkoret för att han alls fick besöka er. Marie Men jag får dock tala öppet till honom? Får jag icke det? Michonis Ni får göra det på egen risk, men jag vet hur oskyldig ni är och att ingenting som ni själv säger kan skada er. Marie Tack. Vem är ni, mörka främling? Har ni kommit hit för att skåda en sevärdhet medan den än är i livet för att sedan få skryta för hela världen att ni såg Marie Antoinette, Capets änka, i det sista fängelse som hon i livet hölls inspärrad i? Ja, se på då och njut! Här ser ni hela Frankrikes yppersta sköka, den dam som det republikanska Frankrike behagade ta hennes man ifrån för att offentligen avhåna och hugga av honom huvudet, Frankrikes enda oskyldiga borgare och landets snällaste man! Här ser ni den beskedliges vilddjur till änka, som samma heroiska republikaner behagade röva på hennes två barn, så att hon aldrig mera fick se dem, och så att hon ej fick ge dem någon ädel och farlig och skadlig och samhällsfientlig personlig och moderlig uppfostran! Skåda reptilen och skryt sedan över att ni fick se käringen rasa! Men jag är ej mer presentabel. Jag ber er att gå bägge två. Jag är alltför förtvivlad och upprörd för att mera ha någon uppbygglig verkan. Var snälla och lämna mig. Jag måste gråta, och det vill jag göra i fred. Michonis Madame, vi skall ej tveka att lyda er. Hoppas ni mår bättre nästa gång. Marie Kommer ni båda tillbaka och främlingen också? Michonis Kan hända. Farväl. (de gå) Marie Vad är det för ett bedrägeri jag är utsatt för? Hur kan den fångvaktaren föra hit en livslevande adelsman som jag har känt sedan gammalt och därmed försöka att inbilla mig att det ännu finns hopp? Jag vet alltför väl vem denna främlingen var. Så väl känner jag honom, att jag mycket väl vet att han skulle offra sitt liv för att rädda mig. Rädda mig! Nu! När min make har halshuggits och mina barn blivit tagna ifrån mig och hjärntvättade! Vilket hån! Hur kan den mannen, som ändå är född till ädling, så grymt leka med mina känslor och locka mig till slika tankar, när jag nu har äntligen börjat förlika mig med att få dö? När jag mest längtar hett efter döden, så kommer den dåren hit och öppnar flyktmöjligheter! En flykt! Och till vad? Till det helvete som dagens värld är, till världen som mördade Ludvig Capet, till den värld som ej tillåter enskilda blå individer att leva i fred, utan som tolererar blott allmänna kollektiv utan finess, och arbetarkommuner bankrutta på skönhet och religion, fantasi, smak och snille och allt sådant som är helt ensamt om att göra livet värt erfarenheten därav! Men ute i den världen finns ännu Fersen. Är allt hopp då ute? Nej, inte så länge den man lever som jag fick älska en gång,

och som den enda gången var som jag fick älska och uppleva den lycka som är av evighet. Ja, för hans skull kan jag än tro på livet och hoppas på flyktmöjligheter, ty kärleken är det gudomliga vanvett som alltid besegrar allt dödstråkigt vett. Scen 3. Rättegången mot Marie Antoinette. (Som scen 1.) Robespierre Mina herrar, ni skall nu få döma vår tids allra lömskaste monster, den största blodsugerska som världen och dess historia känner, den ökända änkan Capet, en gång Frankrikes yppersta utsugerska och den enda som skyldig är till alla deras liv som blivit offrade för den heroiska revolutionen. Hon dras inför rätta nu för att bli dödsdömd och avrättad som den reptil utan motstycke käringen är. Hon skall komma hit ensam. Ej någon får yttra ett ord till den lastbaras fördel, och döden är hon redan dömd till. Det ska bara ske reglementsenligt, så att en framtida värld skall få se att hon dömdes helt lagenligt. Hys ingen ömkan med henne vad hon än må säga; hon kommer att vädja till era mer svaga och mänskliga känslor, och det måste ni stenhårt stålsätta er mot: ni får icke ha några känslor! Ve er om ni skonar den skändliga lesbiska skökan, som har drivit otukt med sin egen son! Endast hat och likgiltighet får ni bemöta den blodiga med. Låt den maran få känna hur gränslöst ni och hela Frankrike hatar den enda fortfarande farliga digra symbolen för Frankrikes mörka förflutna! För fram henne! (avsides) Se, vilken gumma! Se, vilken ful gammal satkäring! Man kunde tro hon var sextio, och ändå är hon bara några och trettio, jämnårig med Mozart, som hon nu får följa i graven med all ytlig lätt rokokoelegans och så kallad kultur. Hon står ensam inför dessa utvalda flockade vargar, men någonting får mig att bäva ändå inför hennes behärskade självkontroll. Åklagaren Är ni Marie Antoinette, änka efter den skändlige brottslingen Ludvig Capet? Marie Ja, det är jag. Åklagaren Madame, ni är ett vidrigt avskum, en skam för vårt samhälle, den sista skräcködlan och den infamaste. Marie Spar på ert vänliga smicker och kom snart till saken. Åklagaren Ni har å det skändligaste och det gemenaste avsiktligt sålt och förrått detta land, som gav er all sin tilltro och tillgivenhet. Marie Vad är ni för en misslyckad anklagare? Ni vet ej vad ni säger och har ingen aning om hur rättegångar går till; men jag känner er, liksom jag känner er jury och dessa opartiska domare, som har fått order om hur de skall döma. Jag känner er alla. Vad är ni för ena? Kan ni kallas människor? Vad för en tilltro och tillgivenhet har jag någonsin fått av en fransman? Min man, som ändå var en kung, kunde inte ens älska mig. Han kunde efter att ha låtit sig opereras befrukta mig utan att dock därvid ge mig det ringaste tecken på kärlek. Vad är det för tillgivenhet för mitt väsen från fransmännens sida ni talar om? Aldrig har jag annat mött här i landet än elakhet, snorkighet, illvilja, hat och destruktivitet. Åklagaren (ironiskt) Vi vet väl att ni aldrig har älskat er make, men andra låg ni dock och vältrade er med i smuts desto mera, exempelvis Fersen. Marie Ni tycks veta allt. Tala om för mig vem denne Fersen var. Åklagaren Han var av ert eget släkte, en aristokrat, en reptil, en tyrann, rutten utan och innan, en professionell parasit, en av vår tids mest degenererade utsugare. Och det svinet bedrog ni er man och ert Frankrike med öppet inför all världen!

Marie

Så kan endast en säga som aldrig har kunnat älska. Jag älskade honom. Det medger jag. Men det är mitt enda brott, och om jag döms till döden för det medan ni själva fortsätter leva all världen till varnagel, som skickar tusentals till giljotinen, så vet jag samtidigt att det är min enda entrébiljett till paradiset och Gud; ty så helig var för mig och honom den kärleken. Han var den enda i världen jag någonsin känt som var vänlig mot mig och som umgicks med mig som med en vanlig medmänniska. Han var mannen och skönheten, dygden och renheten, fromheten och idealet och allt livets vackra och goda, som ni ser som er universella uppgift att utrota i hela världen för gott. Åklagaren Hör! Hon erkänner! Skökan bekänner sig skyldig till äktenskapsbrott och till sina perversa och gräsliga laster! Marie Till äktenskapsbrott är jag skyldig. Jag vigdes vid kungen av Frankrike och därmed för hela livet vid er, ty en konung är gift med sitt folk, och hans fru måste vara det samma. Men det ljuva Frankrike som jag var gift med tog från mig min ställning, min glädje, min lycka, min säkerhet, min egen man, min familj och besvarade min kärlek, trohet och välvilja med endast skrän, hat och vrål, öppen blodlystnad och djuriskt vansinne. Skulle ej jag dra mig från sådant äktenskap och gripa kärleken var denna bjöds mig mer vänligt i stället? Åklagaren Och hur har, Madame, ni väl någonsin älskat ert folk och ert Frankrike? Marie Slösade jag icke allt vad jag ägde på era hantverkare och industrier, och byggde jag ej Trianon, detta skönhetens smyckeskrin, som ännu kommer att stå när er revolution är åt fanders, och Frankrike med för den delen, och det endast genom ert eget förvållande? Men vi spiller blott tid med att prata om nonsens. Vart vill ni egentligen komma? Låt oss få det raskt undanstökat! notarie (avsides) För icke in i protokollet vad hon här har sagt. Åklagaren Madame, vi vill blott överbevisa er om er omätliga skuld. Marie Ni vill med andra ord endast skjuta den från er. Det är ju vad riktiga människor i denna brottslingavärld blott är till för: de pådyvlas ansvaret för allt vad de ansvarslösa i vanvett begår. Åklagaren Är ni då, Madame, en riktig människa? Marie Ja, ty jag har idag ej längre någon makt kvar. Därför är jag en människa. En gång var jag icke sådan. Jag ägde då makt, och det fläckade mig, och för det skall jag dömas till döden, och det sker när jag icke längre har kvar någon makt som befläckar mig. Makten är er nu som dömer mig, och den befläckar nu er. Riktig oskyldig pålitlig godtrogen människa är endast den som är helt utan makt. Jag är helt utan makt, och jag döms därför skyldig till döden av makten, som i verkligheten besitter all skuld. Men den makten är genom sin makt just totalt oantastlig. Så länge jag själv hade makt var jag ock oantastlig, hur skyldig jag än då var till slöseri och lättsinne och ytlighet. Det är så makten fungerar. Den är oantastlig och skyldig men kan endast dömas när den har förlorat sin makt och därmed ock sin skuld. Jag är oskyldig nu, men den makt som har lämnat mig och gått till er dömer mig därför skyldig. Blott makten är skyldig men döms aldrig skyldig så länge den håller sin makt. notarie För ej in vad hon säger i ert protokoll. Åklagaren Ni är vanvettig och oberäknelig. Marie Ni skall en dag själv få se hur er makt som ni äger idag dömer er digert skyldig den dag då ni ej längre äger den.

Frankrike, du har i självsvåld beslagtagit makten, och det skall bli ditt olycksdigra fördärv! Innan ni tänkte på er förbannade revolution var ej mänskorna medvetna om någon makt. Monarkierna ägde den men kunde handskas med den på rätt sätt genom att de ej brukade den. Men ni brukar den, och det är höjden av hybris. Jag svär att ni aldrig skall lämnas i fred av den övriga världen förrän all er makt är förintad och vårt gamla harmlösa konungadöme har återupprättats. Det kunde bestå i en tid som ej visste vad makt var, och den tiden var en idyllisk och lycklig och ljus tid för mänskorna. Makten allenast har makt att fördystra den mänskliga tillvaron. Åklagaren Hör! Hon uppväcker all världen och Frankrikes fiender mot oss! Är hon icke skyldig till den värsta sortens landsförräderi nu så säg! Jury, vad är ert utslag? alla Så skyldig som någon kan vara! Åklagaren För bort henne! Nu får hon fortsätta med sin predikan för skarprättaren! Marie Fransmän! Jag ville blott säga.... Åklagaren (avbryter) Håll käften, förbannade käring! notarie För ej in i ert protokoll vad hon säger. Åklagaren För ut den förryckta ragatan! In med nästa i förväg dödsdömda syndabock! Litet effektivitet, om jag så får be! Robespierre Där förs den dödsdömda ut. Hon går rak, majestätisk och okuvad ut med sig själv i behåll. Däri skiljer hon sig från vårt Frankrike, som sannerligen förlorat sig själv. Vi har mördat den enskilde initiativtagande individen och finner oss alltmera hastigt på väg mot ett fullständigt kaos i vilket vi alla förmodligen kommer att drunkna. Jag tror att Marie Antoinette ändå trots alla sina omåttliga olyckor är mera lycklig än någon av oss, ty hon har en gång fått del av den sanna kärleken; och det är just vad allt Frankrike och dess revolutionärer är hopplöst bankrutta för evigt på. Akt V. Scen 1. (Gustav Mauritz Armfelt utslagen på en soffa i ganska sjaskiga kvarter. Han är dock alltjämt välklädd. På bordet vid soffan en sherrykaraff med glas.) Page Ers nåde, ni har fått besök. Armfelt Vem är det? Page En svensk man. Armfelt Vad är det? Page En person ifrån Sverige. Armfelt Är Sverige ej dött och begravet? Har det icke upphört med att existera? Blev det icke skjutet ihjäl med den ädlaste av alla konungar? Riv inte upp mina sår! Det finns ej längre riktiga svenskar. (in Fersen) Fersen Jo, det finns faktiskt en. Armfelt (reser sig ur soffan) Ädle Fersen! Fersen Och den ädle svensken är du, käre Armfelt. Armfelt Att du ännu lever! Jag hade glömt bort dig! Att du icke har sopats bort från vår värld med de onda revolutionära olyckliga stormarna! Fersen Hellre var jag död än levde.

Armfelt Fersen Armfelt Fersen

Armfelt Fersen Armfelt Fersen Armfelt

Fersen Armfelt

Fersen

Armfelt Fersen

Och varför? Min konung är död, och min drottning är död. Och med dem har jag liksom förlorat all världen. Men än lever konungens son. Den olycklige tyranniserade stackaren! Reuterholm skrämmer den pilten till vanvett. Ej för en minut tillåts den stackars ynglingen glömma sin faders död och fruktansvärda exempel. Han tvingas till obotlig skräck för förfärliga skuggor som bara är sjuklighet, frambragt av Sveriges vanstyres dårskap. Vet du vad den stackaren gjort? Nej? Han har givit order om att Sveriges främsta teater skall jämnas med marken blott för att hans fader blev skjuten däri! Som om det var teaterns fel. Den pojken är illa ute. Han måste minsann vara olycklig. Som hela världen och särskilt vi två, som var med om en bättre värld. Hur kunde någon få för sig att skjuta en så ädel konung? Hur kunde man angripa det enda goda i världen som fanns? Aldrig har det väl funnits en så lycklig tid som den konungens, och aldrig har det väl funnits en värre tid än den som nu lägger världen i ruiner, förföljer den enskilde, utrotar allt som är ädelt och vackert och bannlyser kärlek och välvilja, glädje och fromhet? Skall tiderna ständigt blott bara bli värre och värre så länge historien pågår? Vad är det för vits med att leva och leva för framtiden då? Intet hade vi utom det flyktiga nuet, och det har vi hopplöst förlorat. Och vad har vi kvar? Det förflutna. Är det värt att leva för? Blir man då ej därigenom en skugga som gårdagen, en enbart avskyvärd inåtvänd impopulär maktlös nolla, som alla blir avundsjuk på för att han tror sig ha något bättre än samtiden? Är det ej risk för, om man lever enbart för gårdagen och för dess minnen, att man då blir sedd som en främling för tillvaron? Hellre en främling för tillvaron om man där genom bevarar sin integritet och sig själv och sitt livs ideal. Jag ser mitt ideal endast i det förflutna. Jag skulle ej kunna bli delaktig i denna nya tid utan att fläcka min själ och min oskuld och mitt ideal. Genom revolutionen har världen med ens blivit skändad politiskt. Jag vägrar att finna mig i sådan skändning och dör hellre oskuld än deltar i nutidens skändlighet. Konungen dog i den skändningen, Frankrikes konungahus blev dess offer, och min enda kärlek blev halshuggen därvid offentligt. Vi två blott består än som icke befläckade av denna världsordningsskändning. Och jag ämnar dö obefläckad och intakt och helig som gårdagen, vår konungs tid och min kärlek var, som icke kunde förändras och låta sig fläckas av världen och som därför dog. Hur står det till i Sverige numera? Finns det något hopp för dess konungatrogna och för deras konung, kung Gustavs son? Om blott den fåfänge Reuterholm lämnade Sverige i fred, och vår konungagosse fick sköta om landet i stället, så skulle det bli bättre tider. Men Reuterholm missköter landet och ger det ett dåligt namn inför den övriga världen. Han för det tillbaka

till tiderna före vår konung, till ömkligt beroende av ryska, tyska och engelska pengar, som snart korrumperat ihjäl det på nytt, så att vårt öde snart blir likt Polens. Men konungen växer och skall gripa styret på allvar en dag. Han är dock sista slutligen sin faders son, och han kommer att liksom sin fader bekämpa världsskändningen och franska hydran, den så allmänt kallade revolutionen, till sitt allra yttersta. Armfelt Då finns det hopp. Fersen Endast oss och vårt stora förflutna, vår kärlek och vårt ideal finns det ej längre hopp för. Ty vår tid, som var det förflutna, skall aldrig mer komma tillbaka. Armfelt Så länge vi lever skall vi dock inför världen vittna om den. Vi skall med våra liv själva utgöra levande ljusa exempel på den. Fersen Ja, så länge vi lever. Armfelt Och längre. Skål, broder! Fersen Ja, det må vi skåla för. (De dricker varandra till.) Scen 2. Gustav IV Adolf Fersen, jag vet att ni inte är villig, men jag kan ej klara mig utan min fars bästa vänner. Jag ber er för den skull att åta er riksmarskalkämbetet. Ni har ej något att frukta, ty Reuterholm har icke mer något att säga till om, och ni har ej någonsin kränkt någon människa. Fersen Låt mig dock ändå få slippa. Jag räds allt politiskt. Gustav Ni har aldrig misskött er. Endast revolutionära studenter har någonsin haft något mot er och er traditionsfromhet och ädelt konservativa kultur- och statsordningsbevarande linje, och den är vad konungen mest av allt uppskattar hos er. Så åtag er ämbetet. Denna nu rasande värld behöver var pelare som ännu kan stötta sprickande taket. Fersen För ers majestäts skull och för min beständiga lojalitets skull mot konungahuset och ordningen får jag väl anta det då. Gustav Det var bättre. Just så skall det låta. Ni är alltså riksmarskalk härefter. Nu kan jag ta emot Armfelt. Adjö, Fersen. Armfelt, min fars bäste vän, måste jag träffa på tu man hand. (Fersen ut, Armfelt in.) Armfelt Herre konung! (böjer knä, förkrossad, på avstånd från konungen.) Gustav Res er, jag ber er, min farbror! Och välkommen åter till ert enda hemland! Jag hoppas ni fullkomligt känner er hemma igen. Armfelt Ack, jag har blivit äldre, och tiderna är icke längre de samma. Gustav Jag ber er, res upp er från golvet, och kom här och sätt er, så att vi får prata som vänner. Om er gode vän min herr fader ej mer finns i livet så finns dock jag själv i hans ställe. Och det är min avsikt att gottgöra er för allt ont som ni lidit. Armfelt Min herre, ni kan icke stryka ett streck över allt vad som varit. Ni kan icke göra min nu tioåriga landsflykt till intet. Ni kan icke laga min nu brutna hälsa och göra de år som jag frös i det kallaste Ryssland en enda grad varmare. I åtta år har jag kämpat för att få se åter mitt hemland, och nu, när jag äntligen får det, så fruktar jag det är för sent. Jag är gammal och bruten nu, och aldrig mer är jag glad. Detta lands hela glädje ihjälsköts på operan med eder fader, och inte ens ni, har jag hört, har förmått giva Sverige glädjen tillbaka.

Gustav

Det är icke Sverige blott som aldrig ler mer fast mer hela världen. Allt ont kommer av denna revolution i det förr ljuva Frankrike. Så länge denna revolt än är onäpst skall världen ej få något lugn. Och det hemskaste är, att den revolutionen blott växer och griper omkring sig mer för varje dag. Nu har en korsikansk huligan Bonaparte själv ställt sig i spetsen för gudlösa vansinnet och är i färd med att utmana och kriga mot hela världen. Så länge en enda person i all världen än vågar att tvivla på världsmonarkin som idé och i stället förfäktar att blodig och gudlös totalanarki är att föredra skall aldrig världen få frid. Det är allas vår plikt att bekämpa slikt vanvett och oro och masshysteri intill vår sista blodsdroppe! Denne Napoleon är ju ej mänsklig! När han och all revolutionen är lyckligt besegrad skall vi åter le och få leva i fred och få tjäna kulturen och vår egen andliga odling. Men så länge denna världsomstörtande anarki är i farten får vi icke vila på värjfästena. Därför bär jag beständigt min värja. Så länge Napoleon och revolutionen än lever skall jag aldrig skiljas från den. Armfelt Ädle konung, jag ser alltför väl att ni verkligen är eder fars egen son. Jag beklagar å det allra djupaste att jag tyvärr är för gammal och svag för att mer kunna tjäna er så som jag tjänte er far. Men så olycklig, utlevad och melankolisk och tung som er Armfelt nu är skulle jag i er tjänst endast stå er i vägen. Det enda jag därför kan göra är att med beklagande dra mig tillbaka. Jag tillhörde er faders värld, och med den och med er faders hjärta blev mitt även krossat. Och ingenting kan bota den digra skadan hos mig utom döden. Jag lämnar ert Stockholm, ty jag hör ej hemma i dess nya skugghöljda värld. Endast vålnader ser jag och tror jag mig känna igen på dess gator. Ej ens våld och Frankrikes näpst skulle kunna få mig åter levande. Men om ni skulle behöva mig i fredens tjänst skall jag stå till förfogande med all min erfarenhet och min världskännedom. Gustav (gripen, griper honom i armen och i handen) Ni får gärna bli ambassadör, varför icke hos kejsaren i själva Wien? (går ut med honom utan att släppa greppet.)

Scen 3. Tsar Alexanders och Napoleons möte i Tilsit. De överlägger i ett tält över ett bord överbelamrat med kartor, som Napoleon demonstrerar. Alexander Jag är slagen! Du har mig i ditt våld! Napoleon Seså, Alexander! Låt oss slå oss ned och prata en smula! Så länge det finns liv finns det hopp, och än så länge lever du. Visst har jag överhanden, och du är i mitt våld, men, Alexander, jag är en mild herre. Jag vill bara mina undersåtars bästa. Jag vill också bara ditt bästa, om du blir min undersåte! Alexander (förtvivlad och bönfallande) Napoleon! Napoleon Seså! Jag skall vara ändå generösare. Jag vill inte kuva dig, ha dig som undersåte och vara din herre. Nej, helst ville jag ha dig till min broder. Alexander (bönfallande) Napoleon! Napoleon Seså, tig nu litet och lyssna på vad jag har att säga!

Tänk hur bra du skulle få det om du inte längre var min fiende utan min broder! Aldrig mer skulle då någon fransman ofreda dig! Och tänk på vad vi kunde göra tillsammans: vi kunde erövra Turkiet, så att du äntligen fick ditt älskade Konstantinopel! Alexander (förtvivlad och bönfallande) Napoleon! Napoleon Nej, vänta litet! Sådant skulle bara kunna genomföras på lång sikt. Men om du blir min kumpan skulle det inte alls vara omöjligt. Vilket perspektiv! Vilken framtid för Ryssland! Och vilken prestige det skulle ge dig! Tänk! Konstantinopel ryskt! Alexander (bönfallande) Napoleon! Napoleon Nej, vänta litet! För att nå ett sådant mål måste vi först ta i tu med vissa problem. Vi har ju alltjämt vissa motståndare som inte vill hjälpa oss utan som bara vill sticka käppar i hjulen på oss. Och dessa glädjedödare är egentligen bara en: England. Innan vi kan ta i tu med Turkiet och skaffa dig Konstantinopel och mig Grekland och Asien måste vi ha England oskadliggjort. Och vet du att England har en medbrottsling i komplotten mot oss? Alexander Vem då? Napoleon Sverige. Det lilla Sverige, som ditt Ryssland redan så många gånger har trampat under hälen och givit otaliga läxor, har aldrig lärt sig någonting och envisas med att ensamt i hela världen och fullkomligt utsiktslöst ställa upp på det uppkäftiga Englands sida. Kan du tänka dig någon mera narraktig fjant? Endast Sverige vågar hjälpa England mot oss, och det skall Sverige få fan för! Och det är nu du kommer in i bilden. Alexander Vad vill du jag ska göra? Napoleon Det är uppror i Spanien just nu, och det upproret stöds av England. Det upproret måste jag slå ned innan jag kan hjälpa dig erövra Konstantinopel. Och medan jag tar i tu med Spanien ville jag be dig att sysselsätta England uppe i Norden med att bekriga Sverige. Alexander Skulle jag bekriga Sverige? Varför? Napoleon Vill du inte ha resten av Finland, till exempel? Tänk om du behärskade Åland! Hur bekvämt vore det inte då för dig att för all framtid hålla Sverige i schack! Alexander Men hur skall jag engagera svensken? Tänk om han försvarar sig? Napoleon Det är enkelt. Jag bussar Danmark på honom, och då försäkrar du honom om all fred från din sida i världen. Och så, när han minst anar det och är som mest ansatt av Danmark, går du utan ett ord över gränsen och stjäl Finland ifrån honom. Alexander Men Finland har ju varit svenskt i sju hundra år! Där bor inte en ryss utan bara finnar och svenskar! Napoleon Så lär dem ryska då! Tänk på Konstantinopel! Jag kan ingenting göra så länge engelsmännen motstår mig. Jag måste slå ned dem i Spanien, och om du anfaller Sverige måste de hjälpa Sverige. Tänk på Konstantinopel! Är du med? Alexander Ja, jag är med, så länge du håller dina löften. Napoleon (kärvänligt) Du känner väl mig, käre bror? Du vet väl att du kan lita på mig? (hotfullt) Men bryter du dina är du färdig! Begrips? Alexander (med en suck) Operation Finlands likvidering och förryskning, alltså. Napoleon (sträcker fram handen) Överenskommet? Alexander (suckar, trött på hela historien) Nu förstår jag hur Faust kände sig, när han skrev på kontraktet med djävulen. (vill gå)

Napoleon (illmarigt) Tsaren behagar skämta. Men Napoleon skämtar aldrig. (rullar nöjd ihop kartorna, medan tsaren skyndar sig ut ur tältet.) Scen 4. Den Svenska Revolutionen. (Denna rubricering kan bäras textad på ett plakat över scenen före dess begynnande.) (Adlersparre, Skjöldebrand, Hans Järta, Anckarsvärd, Cederström, Adlercreutz, Klingspor. Cederström med kryckor, Adlersparre liggande på en soffa ett stycke från sällskapet, som sitter samlade kring ett bord med punschflaskor.) Adlercreutz Vi måste ta makten från konungen! Han är icke kompetent! Järta Är ni själv det då? Har ni kanske lyckats försvara Finland mot ryssen? Adlercreutz Skyll inte på mig! Skyll på den slashasen Klingspor, som sitter där! Han har inte lagt två strån i kors för att försvara Sverige och Finland! Klingspor Jag visste att vi skulle förlora Finland, och det har vi gjort också. Ni kan inte säga att jag inte fick rätt. Adlercreutz Ni fuskade bort Finland, ni och Cronstedt, som gjorde Sveaborg till Svea Skam, och som sålde Finland till Ryssland för trettio silverpenningar! Skjöldebrand Håll käften! Till saken! Cederström Vad är det vi har kommit hit för egentligen? Anckarsvärd Någon dillade något om att avsätta kungen, vad fan nu det skulle vara bra för. Järta Det skulle vara bra, för det skulle vara revolution! Klingspor Alla mänskor har revolution på hjärnan nu för tiden. Vad är väl revolution bra för? Vad har fransmännen vunnit på att halshugga Ludvig den sextonde och hon den där Marie Antoinette? Bara krig med hela världen och en korsikan som kejsare! Skjöldebrand Håll käften! Till saken! Cederström Till saken själv! Vad är det saken är? Anckarsvärd Tillåt mig att säga, att engelsmännen aldrig skulle förlåta oss, om vi gjorde revolution. Vi är i alla fall Englands enda allierade mot Napoleon. Och om England bröt med oss skulle allt hopp vara ute om att någonsin kunna behålla Finland och göra någonting för dess svenska och finska folk. Klingspor Finland är redan hopplöst förlorat. Det var det redan för ett år sedan. Den som inte ser det blundar och vet inte om det. Cederström Ha-ha! Han sover, som Adlersparre där! (pekar på den sovande Adlersparre) Anckarsvärd Ha-ha! Den valfisken! Den drönaren! Han borde banta och springa bort litet fläsk på sig, så blev inte livet så tungt för honom! Adlercreutz (fingret på munnen) Hysch! Väck honom inte! Skjöldebrand Till saken! Adlercreutz Mina herrar, något borde göras! Klingspor Det enda man kan göra är att låta allting gå åt helvete. Det är det enda man har gjort här i landet åtminstone på de senaste tjugo åren. Cederström Sedan Gustav den tredje sköts. Klingspor Ja. Skjöldebrand Till saken! Cederström Vad du tjatar! Anckarsvärd Vad är det saken egentligen gäller? (Adlersparre vänder på sig och blinkar slött.) Adlercreutz Se upp! Han rör på sig! Anckarsvärd Är du då rädd för honom? Skjöldebrand Till saken! Cederström Ja, säg oss då vad det är för en sak vi bör komma till!

Anckarsvärd Ja, tala till oss, Skjöldebrand. Skjöldebrand (reser sig högtidligt) Nåväl, mina herrar, eftersom jag nu har utsetts till mötets ordförande... Järta Det har vi inte sagt. Cederström Håll käften! Fortsätt, Skjöldebrand. Skjöldebrand Jo, mina herrar, vi måste verkligen rycka upp oss nu och fatta oss i kragen och se till så att vi verkligen någon gång kommer till saken! Järta Det har han sagt förut. Kom med något nytt någon gång. Anckarsvärd Finns det ingen här som har något vettigt att säga? Cederström Jag har ett förslag. Alla (om varandra) Nå? Vad då? Cederström Att vi väcker Adlersparre. Alla (om varandra) Nej! Nej! Förkastas! Uteslutet! Adlercreutz Vad som helst men inte det! Adlersparre (vaknar, reser sig sömndrucket) Vad är det ni bråkar om? Får man inte sova i fred? Adlercreutz Fortsätt sova! Ingen har väckt dig! Adlersparre En gång vaken får jag ingen ro mer. Det vet ni väl, Adlercreutz? Nå, vad är det nu ni bråkade om? Järta Vi bråkade inte. Adlersparre Försök inte! Ni stojade som ett urspårat barnkalas! Cederström De bara tjafsade som vanligt. Adlersparre Ja, vad fan tjafsade ni om? Anckarsvärd (försagt) Dom vill avsätta kungen. Adlersparre Ha! Nå, så avsätt honom då! Vad väntar ni på, era dönickar? Tror ni han avsätter sig själv utan vidare? Vad väntar ni på? Att Döbeln skall göra det åt er, den enda svensk utom jag som kan ta initiativ? Järta Det är ju inte så lätt. Adlersparre Vad tusan menar ni, era slöfockar? Anckarsvärd Det är ju allt det här med alliansen med England och kriget i Finland och kriget med Danmark och Napoleon och Ryssland.... Adlersparre Ha! Sverige har aldrig inlåtit sig i krig utan att störta sig själv i olycka! Sverige borde ha förblivit neutralt och varken tagit parti för Napoleon eller för England i detta krig. Kungen var galen som tog någon politisk ställning i dessa oformliga världskrig! Varför avsätter ni honom inte genast? Seså! Upp och hoppa! Res er, herr Adlercreutz, och gå genast till Stockholm och avsätt kungen! Och ni, herr Järta, skriver genast en ny regeringsform och konstitution för landet! Sätt fart på er! Måste man sparka er i röven allihop? Är jag den ende här i landet som inte sover? Sätt fart på karusellen! Skjöldebrand, din pratmakare, gå hem och lägg dig! Seså! Laga att vi får litet ordning här i landet! Annars bussar jag Döbeln på er! Synd att han inte var här. Han hade piskat trögheten ur er alla, era förlegade backstugusittare! Upp nu! Marsch pannkaka! (kör ut hela sällskapet och följer själv med.) Scen 5. (Ett statskabinett med ljusa fönster ut mot Stockholms skönaste centrala delar. Närvarande alla de högsta ansvariga inom staten samt Fersens närmaste.) Armfelt Jag ber er, Fersen, deltag inte i begravningsprocessionen! Fersen Jag måste. Sofie Fersen Folk kommer att angripa dig för att de tror att du ville kronprinsens död.

Fersen

Just för att bevisa min oskuld måste jag ställa upp och följa hans bår till kyrkan. Inser ni inte att ingenting mera skulle tyda på min skuld inför folket än om jag fegt flydde min kos? Döbeln Far inte, Fersen. Folket är oroligt och vill ha ditt blod. Fersen Ingenting skulle glädja mig mera än om de utkrävde det. Folket är vilt. Folket vill ha revolution. Folket vill ha blod och ädelt blod: ju ädlare blod, desto bättre. De ha mördat min konung Gustav, de ha halshuggit Frankrikes konung Ludvig, de ha halshuggit min älskade drottning Marie Antoinette, som var mitt livs enda härskarinna. Vill ni ha mera blod, gott folk, så ta mitt, på det att de må skona alla de andra! Det är bättre att jag dör för folket än att någon dör för mig. - Sofie, ödet kallar mig. Det kallade mig till Versailles när franska kungafamiljen vigdes åt döden, det kallade mig hit när Gustav den tredje dog och när hans son skändligen avsattes; och nu kallar det mig för sista gången för att även jag skall vandra alla de älskades väg. Må jag vandra den och bli älskad så som de. Och må jag straffas för det enda brott som jag vet mig ha begått: det att jag en gång i mitt liv älskade så starkt, att den kärlekens ögonblick blev till en evighet. - Min tjänare Johan! Johan Till er tjänst, herre! Fersen Du får icke följa med mig nu. Endast du vet hur högt jag har älskat. Om något skulle hända mig nu, så bevara den hemligheten. Johan Ja, herre. Fersen Låt ingen få veta hur högt jag älskade en person som icke fick älskas av världen. Hon fick endast hatas av världen, och hat allenast blev hennes lön. Aldrig har en kvinna hatats så mycket. Men jag ensam älskade henne och var henne trogen intill idag. Jag älskade vad alla andra hatade. Det är min hemlighet. Bevara den väl, Johan, om det skulle behövas. Johan Javisst, ers nåd. Fersen Låt mig nu fara, syster. Inte ens du kan hålla mig från mitt öde ens med våld, ty intet våld är starkare än ödets. Jag måste fara för Sveriges skull. Adlercreutz Låt honom fara. Skjöldebrand Ja, låt den siste gustavianen lämna oss, så vi slipper honom. Adlersparre Låt den siste gustavianen få spela teaterapa och martyr. Det är ju det han vill. Fersen Jag går. (Han skiljs från sin syster med våld. Hon går gråtande ut. Döbeln och Armfelt och Johan följer henne. De sammansvurna ställer sig och tittar ut genom ett fönster med ryggarna mot publiken och händerna passivt på ryggen. De kommenterar med torr likgiltighet det följande.) Adlercreutz Se så vacker hans guldkaross är! Det måste vara den vackraste i hela riket näst efter konungens. Skjöldebrand Det är riksmarskalkens. Den skall vara så vacker. Adlercreutz Det är som sig bör att Sveriges vackraste man sitter i den. Adlersparre Är det stenar folk kastar på vagnen? Skjöldebrand Ja, stenar, tegelstenar och vedträn. Järta De vill väl ha ut honom. Silversparre De är väl arga på honom för att han är så fisförnäm. Adlercreutz Han var så vacker.

Adlersparre Ja, alltid var han lika förbannat vacker. Järta Han var så vacker så det var äckligt. Han var för vacker. Han var omöjlig. Han var för ädel och god för att någon skulle kunna tåla honom. Adlercreutz Alla fönstrena är krossade nu. Cederström Borde vi inte hjälpa honom? Skjöldebrand Nej. Silversparre Jag får nog gå dit för syns skull. (ut) Järta Kungen har själv beordrat att ingen får vara väpnad idag. Adlercreutz Vi kan ingenting göra. Järta Ingen vill någonting göra. Skjöldebrand Ser ni hur blodig han är? Adlersparre Han flyr från sin vackra vagn. Adlercreutz Folket drar honom i håret. Ingen hade så vackert hår som han. Nu drar folket av det så att hjässan blir blodig. Järta Silversparre tar av hatten för folket och bugar sig för dem. Adlercreutz Nu drar dom av Fersen hans kläder. Adlersparre Det går långsamt till. De tar plagg efter plagg ett i sänder. Järta De drar ut på det hela. Skjöldebrand Nu kommer Silversparre tillbaka. Adlercreutz Nå, Silversparre? Silversparre Nå, vad då? Skjöldebrand Är han död? Silversparre Nej, men de dödar honom. Adlercreutz Och ni gör ingenting, ni som är chef för polisen? Silversparre Kungen har befallt att ingen får göra något idag. Adlersparre Kungen, ja, den gamle slöe uppstoppade öltunnan, som påstås vara bror till Gustav den tredje. Jag visste inte att han kunde ge någon befallning. Järta En sådan befallning kunde han ge en dag som denna, när folket i förväg hade utbasunerat att de skulle mörda Fersen. Adlersparre Men den befallningen kom nog från någon annan. Ty konungen har ju vi gjort maktlös. Silversparre Ja. Cederström Det måste vara frimurarna som ligger bakom. Järta Hur så? Cederström De ligger ju bakom allt nu för tiden. Det finns ingen makt längre i världen, för frimurarna har lagt beslag på den. De mördade ju även Mozart. Adlercreutz Nu går jag ut och talar folket till rätta. Så här får de inte lov att göra. (går) Skjöldebrand Adlercreutz gick. Adlersparre Där rider han ut inför folket med hatten i vacker hand och bugar sig och talar dem vänligt till rätta. Silversparre Jag går ut och ser om Fersen lever ännu. (går) Skjöldebrand Jag slår vad om fem mot ett att han lever ännu. Cederström Topp! (Adlercreutz in igen) Järta Du lyckades bra. Adlercreutz Nya tider står för dörren. Jag ville inte bli nedgjord själv. Skjöldebrand Det är rätt. Var och en tänke först på sig själv när någon är illa ute. Silversparre (in igen) De är snart färdiga med honom nu. Skjöldebrand Hade han några kläder kvar på kroppen? Silversparre Nej. Adlersparre Snart är han väl flådd också.

Adlercreutz Järta Adlercreutz Skjöldebrand Adlersparre Adlercreutz Adlersparre Skjöldebrand Järta Silversparre Skjöldebrand Adlercreutz Skjöldebrand Adlercreutz

Där är han! O förfärliga syn! Naken och blodig från topp till tå! Finns det ingen svensk som vill hjälpa denne svensk? Ingen falsk känslosamhet. Han är ju gustavian, en kungatrogen, en konservativ. Är han då icke människa? Det är just vad som var felet med honom: han var för mycket människa. Vad var det han sade? "Bättre att jag dör för folket än att någon dör för mig." Vi får leva. Den siste gustavianens saga är all. Mina herrar, skådespelet är slut. Silversparre får skaffa honom en likkista, om han vågar. Jag väntar nog till mörkrets inbrott. Det gör du nog rätt i. Då kanske det inte längre finns kvar någonting av liket att begrava. Detta är det ohyggligaste som har hänt i Sveriges historia. Var inte så känslosam. Karln är ju död nu. Det är ett avslutat kapitel. Ja, Sveriges historia är ett avslutat kapitel. Det fattas bara en epilog.

Scen 6. Rättegången mot Döbeln. Domaren General von Döbeln, ni har anklagats för landsförräderi. Är ni skyldig eller icke skyldig? Döbeln Icke skyldig. Åklagaren Herr Georg Carl von Döbeln, detta är ingen skenrättegång. Det är inte en dåligt ihopsatt komedi ämnad att döma er skyldig utan lagenlig rättegång: det är inte på förhand bestämt att ni kommer att arkebuseras såsom skyldig till det värsta brott lagen känner: landsförräderi. Men dock är det ett faktum att ni har begått ett landsförräderi. Ty var det inte på ert initiativ utan order från era överordnade som ni angrep fransmännen i Hamburg? Döbeln Jo. Åklagaren Och ändå visste ni att hans höghet kronprins Karl Johan Bernadotte ville vara försiktig i sina affärer med Napoleon? Döbeln Ja. Åklagaren Således har ni fällt er själv och dömt er själv skyldig! Ni har bekänt att ni handlade tvärt emot vad ni visste att hans höghet kronprins Karl Johan önskade! General von Döbeln, med all respekt för er person, hela vårt rike känner ju till att ni var nästan den ende som bjöd ryssen spetsen i finska kriget och att ert initiativ mot fransmännen i Hamburg var en lysande bragd, som kanske avgjorde kriget till Napoleons nackdel; men faktum återstår, att ni avsiktligt handlade mot kronprinsens, er högste härförares vilja! Med all respekt för alla era högsta tänkbara meriter, men ni inser väl själv att ni handlade mot era överordnade? Ni vill väl inte påstå, att jag har lurat er till att säga något som ni inte själv avsåg? Döbeln Nej. Åklagaren Alltså är ni skyldig! Domen kan endast bli omedelbar arkebusering med all vanära över ert namn som därav följer! Det återstår nu för er att plädera till ert försvar. Döbeln (reser sig) Ädle herr domare, gode herr åklagare, ädle herrar och svenskar, jag är en gammal och trött man som har sett mycket. Om jag nu här i mitt tal säger något anstötligt eller kontroversiellt,

så må ni förklara det med, att han är gammal och senil; och ni behöver inte ens skriva upp det i protokollet. Men eftersom jag nu får en sista chans att sjunga ut innan jag skall skjutas, ber jag att få säga vad jag har på mitt hjärta utan att bli avbruten, och fastän mycket av vad jag har att säga inte har något med anklagelsepunkterna mot mig att göra. Jag erkänner att jag alltid har varit en hetsig och impulsiv människa, som ofta handlat överilat och kanske tagit alltför mycket initiativ i mina dagar. Men det ville jag inte be om ursäkt för. Jag vill bara en gång för alla förklara mig. Jag är gammal nog att minnas alla de oroliga tiderna från 1789 framåt och de lugna tiderna dessförinnan. Jag var med när den store Gustav den tredje genomförde sina ryska krig, sina Davidsutmaningar mot Goljat, sina försök att med en handfull lilliputtar kväsa en armé av Gullivrar och hur han icke misslyckades. Jag upplevde Anjalamännens skändliga fördärv av hans arbete, som utan deras negativism hade kunnat bli en strålande succé från början till slut. Jag var med när er siste store konung dog med den önskan på sina läppar, att hans mördare inte skulle straffas. Jag hörde er svenskar när ni kallade denne konung för en dålig skådespelare, en opålitlig pajas och svekfullheten själv. Men endast sådana svenskar beskyllde Gustav den tredje för slikt som aldrig hade haft med ryssar att göra. De som hade träffat ryska makthavare visste vad hyckleri, svek och taskspeleri var för något. Jag upplevde hur den store Reuterholm upphöjdes till Sveriges rikes roder och hur han ostört fick anstränga sig för att segla vårt rike i kvav utan att vår konungs förmyndare, Gustav den tredjes bror, gjorde något för att få lotsen att nyktra till. Och jag såg hur konungen, den unge ärlige Gustav Adolf, uppfostrades i en anda av skräck, bedrägeri och illvilja. Därför blev han så skygg för världen som han blev. Som ni alla vet upplevde jag även finska kriget. Jag lärde känna finnarna och finlandssvenskarna, och bland dem fanns det inte en som inte ville kämpa för Sverige och sitt land. Och de gjorde det även fastän Sverige svek dem. Sverige svek dem inte tiofalt utan tiotusenfalt. Högsta ansvaret för detta krig ikläddes en lat sybarit som inte kunde ge någon befallning och som inte ens visste hur han rätt skulle beordra sina mannar att fly: han flydde alltid själv men lämnade sina mannar i sticket. Men de som inte flydde var finnarna och finlandssvenskarna. De stred för sitt land och dog, medan Klingspor och Cronstedt satte sig i säkerhet. Bland dem som valde dessas sida som stred och dog var endast ett litet antal svenskar. Det var jag, Sandels, Duncker, Adlercreutz och några till. Vi var de enda svenskar som inte förrådde Finland till Ryssland. Tala om landsförräderi! Carl Olof Cronstedt lever ännu i högsta välmåga i det Finland som han förrådde! Ryssarna ärar honom för att han begick ett så glänsande landsförräderi! Aldrig har någon förrått vare sig Sverige eller Finland mera än denne man, som förvandlade Sveaborg till Svea Skam, denna fästning, som var Europas största och starkaste, som hade kostat Sverige trettio års ansträngningar och krigsutgifter och som av en svensk såldes för en flaska vodka. Tala om landsförräderi! Jag åsåg hur samma svenskar anföll sin konung i hans hem och med våld grep sabeln ifrån honom som han hade svurit att aldrig släppa så länge ordningen, civilisationen och kulturen hade någon fiende i världen.

Samma män uppsade kontraktet med England och började köpslå med Napoleon när denne förtryckte hela Europas kontinent som värst. Han var ju den starkaste! Han kunde ju vinna över England! Samma män skrev under på att Finland hädanefter, som hade varit svenskt i sju hundra år, skulle vara ryskt, och särskilt Åland, som hade en svenskare befolkning än Stockholm. Samma män attackerade den 20 juni 1810 en guldkaross som pliktskyldigast åtföljde kronprinsen Kristian Augusts sista färd till hans grav. Det var dessa svenskar som sålde Finland, sköt kung Gustav och försköt hans familj, som angrep en ensam obeväpnad man när han vägrade att försumma sin plikt, och som på brutalaste tänkbara sätt misshandlade ihjäl honom under loppet av tre långa timmar, under vilka ingen svensk ingrep för att hjälpa eller skydda honom och inte ens Adlercreutz. Vem var då denne man som så skändligt misshandlades ihjäl? Han var en svensk. Han var en diplomat och ambassadör som aldrig misskötte sina plikter. Han accepterade motvilligt höga ämbeten som han visste att skulle förskaffa honom fiender och som också gjorde det, eftersom han var så otidsenlig. Han var därtill den enda i världen som med att sätta sitt eget liv på spel försökte hjälpa den franska konungafamiljen när denna hetsades till döds av fransmännen. Han var den siste gustavianen. Det finns en annan gammal gustavian kvar i livet idag, och det är Gustav Mauritz Armfelt, som lever i det svenska Finland, som Sverige sålde till Ryssland för litet bekvämlighet. Han är således numera rysk undersåte och har gjort mera för Finland som sådan än vad han fick lov att göra för Sverige. Och jag har hört att han nu är döende. Slutligen såg jag Sverige få en ny kronprins efter den som Sveriges oskyldigaste svensk ansågs ha förgiftat. Han hette Jean Baptiste Bernadotte och var en av Napoleons närmaste män. Den frihet som England var ensamt i världen om, och som ni i egenskap av Englands bundsförvant hade kunnat få, sålde ni för en halv flaska öl till Napoleon. Med den högsta tänkbara respekt för er värde tronföljare, den briljante Johan den fjärde! Men denne Johan den fjärde var sannerligen en briljant person! Han såg vart det barkade hän och slöt sig genast till Napoleons fiender när denne hade förlorat 450,000 man på sin hemmarsch från Moskva. Då hade plötsligt Napoleon, som dessförinnan hela världen hade krupit för, alla världens opportunister till sina fiender! Och som nummer ett av dem såg han sin egen marskalk – den fransktalande svensken Johan den fjärde. Men lyckan vände sig ännu en gång, och det började se ut som att den enkla matchen mot Napoleon inte skulle bli så enkel. Då började Johan den fjärde tveka. Han lät hälsa Napoleon att det inte alls var så säkert att han hörde till Napoleons fiender. Och det var då jag begick mitt oerhörda landsförräderi: jag anföll fransmännen vid Hamburg, vilket avgjorde Sveriges inställning till det revolutionära Frankrikes korsikanske självkrönte kejsare Napoleon. Detta förargade den svenske Johan den fjärde så till den grad, men vad hade han då att bli så förargad för? Vad hade han att förlora på Napoleons fall, som själv övergivit Napoleon? Detta är inte hans rättegång, men när den kommer i en fjärran framtid må han noggrannast besinna hur Sverige gav sig till honom som hans land, för att han var lakej hos Napoleon, hur han efter Moskva omgående vände bajonetten mot Napoleon, blott för att inför dennes återkomst börja spekulera i att åter tjäna Napoleon

om ej för annat så för att ta över kejsartiteln när Napoleons glansdagar var förbi; och vad var Sveriges konungatitel då mot världens kejsartitel? I bästa fall var Sverige då för Johan den fjärde blott en dörrmatta att torka fötterna på före inträdet i Europas kejsargemak i Paris. Men allt sådant lämnar jag åt sagde Johan den fjärde själv att besinna inför evighetens rättegång, om det aldrig blir en världslig. Men till min egen dom. Visst är jag skyldig. Jag är skyldig till att aldrig ha försuttit ett tillfälle att göra någon nytta. Jag är skyldig till att aldrig ha kunnat tiga. Jag är skyldig till att alltid ha tagit mina egna initiativ. Jag är skyldig till att alltid ha handlat, och däri består mitt landsförräderi, i motsats till er, ädle svenskar, som lät Finland gå förlorat, som lät er konung skickas utomlands, och som lät Sveriges oskyldigaste, ädlaste och skönaste svensk obeväpnad offentligt mördas på öppen gata mitt på dagen i Stockholms centrum. Jag är skyldig till landsförräderi, ty jag har gjort något, medan ni, besuttna svenskar, är oskyldiga som inte har gjort något. Men att inte försöka göra något när man kan är värre än att försöka göra något när man kan. (tystnad) Domaren Är ni färdig, Georg Carl von Döbeln? Döbeln Ja. Domaren Med anledning av att ert anförande knappast har något att göra med vad ni står anklagad för – insubordination – och emedan ert anförande i högsta grad kan tolkas som aggraverande för er sak, kommer det att strykas ur protokollet och betraktas som aldrig hållet. Med tanke på era stora förtjänster i krig såväl under svensk som under andra nationers flaggor hyser jag den tron, att vår kronprins Karl Johan nog kommer att benåda er och kanske mildra ert straff till livstids fängelse, vilket utgör ytterligare ett skäl till att ert i högsta grad landsförrädiska uttalande borde utplånas ur protokollet. Men det är nu min plikt att avkunna er dödsdom. Döbeln Två månaders väntan i fästning på besked från tronföljaren om huruvida straffet har mildrats eller ej är nog för att beröva en gammal man mer än bara hälsan. Domaren Tystnad, om jag får be! Gör inte ert fall värre! General Georg Carl von Döbeln dömes härmed skyldig.... (ridå) Scen 7. Sista scenen. (Johan ensam. Han sitter vid ett skrivbord och skriver med ryggen mot publiken i skenet av ett ensamt ljus.) Johan (vänder sig om mot publiken) Så gott jag har kunnat har jag skildrat min herre Axel von Fersen den yngres liv och död och dess omständigheter. Mycket har jag inte själv varit med om, och särskilt beträffande rättegångsscenerna har jag fäst större vikt vid att återge stämningen kring dem än själva förhandlingarna. Ni må döma om jag har lyckats eller ej. Min enda avsikt var att inte lämna min herre helt utan försvar inför kommande tider. (vänder åter ryggen till och fortsätter skriva.) Slut.

Efterskrift. Väl medveten om att detta läsdramas spelbarhet kan diskuteras, ger jag vem som helst full frihet att efter eget skön göra strykningar i texten. Emellertid bör vissa väsentligheter i dramat ändå fästas något avseende vid. Den största tyngdpunkten bör ligga på kontrasten mellan den idylliska rokokovärld som dramat öppnas genom och den revolutionära brutalitet och grovhet som sedan följer. Fersens tragedi var kanske just hans oförmåga att acceptera och anpassa sig till den vulgära värld och tid som följde på den betydligt stilfullare värld som hade danat honom, och det var kanske hans största ära. Märk väl, att den förste i dramat som bryter mot den regelbundna verseringen är först Napoleon i den femte akten. Om karaktärerna i pjäsen är att säga, att Fersen är inte den främsta av dem. Huvudpersonen är snarare Marie Antoinette, men även Voltaire, Gustav III och Döbeln är egentligen viktigare karaktärer för pjäsen än Fersen, medan Ludvig XVI och Armfelt är av vikt på samma nivå som Fersen. Det viktigaste med Fersen själv är egentligen att han skall vara vacker och stilfull. Pjäsen skrevs våren 1981. Vid bearbetningen för dator i augusti 1999 har inga väsentliga redigeringar gjorts. Nästa drama i serien är "Balladen om Maria Stuart" i två akter från 1981.

Författaren, Göteborg i augusti 1999.

Balladen om Maria Stuart Historiskt spel i två akter

Personerna : Catarina de' Medici, änkedrottning av Frankrike Maria Stuart, drottning av Skottland Lord Murray, drottningens halvbror Chastelard, fransk poet John Knox, reformator David Rizzio, påvlig legat en präst Henry Darnley, drottningens småkusin och andre make Lord Ruthven med andra mördare James Hepburn, earl av Bothwell, drottningens tredje make Earlen av Lennox, Henry Darnleys fader Drottning Elisabet av England en domare Lord Melville Lord Douglas samt tjänare och lorder.

Introduktion. Det största handikappet i svensk teaterkultur idag är försummandet av de äldsta och anrikaste teatertraditionerna, där ordet var allt och de ytliga effekterna minimala. Vad som åsyftas är det gamla grekiska dramat, det elisabetanska dramat på blankvers och de franska klassiska dramerna på alexandriner. Denna teatertradition, i vilken diktionen och uppbärandet av språket som dramats puls är A och O, lever ännu i övriga Europa, men i Sverige är den grovt försummad idag, som om framsluddrade socialrealistiska mardrömmar i depressiv gråhet kunde ersätta den. Jag vill inte stryka ett streck över all modern dramatik. Jag önskar bara att den gamla teatertraditionen med tonvikt på språkets klang och skönhet skall få fortsätta leva vid sidan av allt det experimentella. Ingenting blir bättre av att förträngas, glömmas och ignoreras, men ur den dramatik som bestått i 2500 år kan man alltid lära sig något nytt, då den är och förblir outslitlig. Göteborg 9.11.1999 diktaren

1. Darnley (Frankrike; framför scenen.) Lord Murray, vi måste be er visa hänsyn med vår unga drottning. Inom alltför kort tid har vårt land drabbats katastrofalt av de djupaste sorger. Två konungar, min egen make och därefter min egen son, har på kort tid ryckts bort från oss, och ingen sörjer dem djupare än stackars vår unga drottning. Hon har legat gripen av vanmakt i veckor i sträck efter landskatastroferna. Murray Drottning, jag är icke okunnig om vad som hänt här i världen. Jag har kommit hit för att enkom få träffa min syster. Man sade mig att det gick för sig. Om det alltså tydligt går för sig, så låt mig få göra det. Catarina Givetvis. Jag ville blott förbereda er på att hon ej är sig själv efter sorgen som världens väl yngsta konungsliga änka. Jag ber er blott ta det försiktigt. (bugar sig lätt och höviskt och avlägsnar sig.) Murray Hon lämnade Skottland som flicka och har vuxit upp här i Frankrike som en fransysk katolik. Och jag kommer till henne för att skrämma henne med att Skottland nu gjort sig helt protestantiskt. Och hon är dess drottning, en fransk katolik. Det är nog kanske bäst att hon stannar här och gifter om sig med Frankrikes nyaste konung. Maria (träder in, ung och vacker, helt svartklädd) Min broder, jag välkomnar er. (räcker fram handen. Han kysser den och knäfaller i ödmjuk hälsning.) Murray Min syster, jag är blott er halvbror och ovärdig er obestridliga kungliga legitimitet. Maria Hur mår Skottland? Murray Det deltar med er i er sorg. Maria Jag har aldrig fått sörja en dag här i ensamhet utan att hela den kungliga världen försökt gifta om mig med all världens prinsar och furstar och blivande kungar och kejsare. Gärna kom jag hem till Skottland blott för att få sörja i fred. Murray (reser sig) Min vördade syster, betyder det att ni ger världen och alla dess furstar på båten? Maria Min svärmor, den ampra Catrina av Medici som du just träffade, köpmannadottern, vill till varje pris gifta om mig med Charles, hennes näste son och näste konung av Frankrike. Jag vill till varje pris komma ifrån henne. Murray Kommer ni då hem till Skottland? Maria Min återkomst hem skall bli en efterlängtad befrielse. Murray Kom då, min drottning och syster! Det skall jag se till, att allt folket skall hylla och älska er och endast önska er välkommen! Skottland behöver en drottning och något att sätta upp mot Englands växande hotfulla ställning. Maria Jag är väl medveten om att jag är mer legitim som arvinge till kronan av England än dottern till Anne Boleyn. Murray Därför är ni så viktig för oss. Maria Men jag är katolik. Murray Det är kruxet. Maria Jag kommer tillbaka till Skottland på ett enda villkor. Må ingen förföljas för sin religion. Catarina

Må mitt land och mitt folk vara hur protestantiskt det vill, men må dess katoliker få vara katolska i fred, vilket då inbegriper dess drottning. Murray Det låter helt rimligt. Maria Tror du den där dåren John Knox accepterar mitt villkor? Murray Han kommer att bli illa tvungen, ty han ensam är oresonlig bland alla normala resonliga skottar. Maria (räcker honom handen) Då kommer jag, broder, om du hjälper mig att regera. Murray Det skall bli mig både en ära och därtill ett nöje. (Han eskorterar henne ut i motsatt riktning varifrån hon kom. Scenen öppnas och visar det skotska hovet, som Maria tar i besittning.) Maria Mina herrar, jag har inte kommit hem till detta land för att härska. Jag är blott en kvinna, och kvinnor är ej särskilt lämpliga såsom tyranner. Se blott på vår fränka Maria den Blodigas föga uppbyggliga härskarnit och samma inbilska grannlands nuvarande drottning Elisabets blott teatraliska högfärd och inbilskhet! Ej vill jag vara en drottning som de. Jag vill vara en kvinna och såsom en moder för denna nation, som ej någonsin bortskämts med ömhet. Ej har någon älskat de karga och steniga öde platåerna uppe i höglandet, vårt föga bördiga bergsland har uppfostrat de skotska bönderna endast till nödtvungen snålhet och tragisk och djup isolering; och ständigt har England, vår krigiske granne i söder, alltsedan historien upptäckte oss endast ofredat oss, velat äga oss, bränt våra fattiga bygder och aldrig en rimlig tid lämnat oss i någon ro. Landets fattigdom har endast givit oss fattigdom, och denna fattigdom har England alltid gjort oss äran stridig om. Jag har ej några som helst illusioner. Tro ej att jag kan göra någonting bättre: de olidliga missförhållandena i vårt Skottland hör vårt Skottland till och skall troligen fortsätta så länge Skottland består. Nej, ej något konkret kan jag erbjuda er, ty det enda jag äger att giva är kärlek. Jag var en gång drottning av Frankrike. Där var det ej någon måtta på rikedom, överflöd, glädje och ståt och det bästa av allt: from kultur, andlig odling och ädelmod. Där var jag älskad och bortskämd av hela Europa och av hela världen, och där fick ej någonsin glädjen ett slut. Såsom drottning av Frankrike levde jag mer paradisiskt än uppe i himmelen. Där hade jag allt och lärde mig allt och vinnlade mig om en internationell bildning och syn på livet och tillvaron. Intet av detta kan man få i Skottland. Här finns endast fårherdar som ej kan läsa, än armare bönder som aldrig har sett någon bok eller hört något främmande tungomål, och simpla råa soldater som fullkomligt struntar i allt vad fason, dygd och ära betyder. I ett kallt och fattigt och rådbråkat land som vårt dimmiga Skottland är allt sådant dömt att förkvävas och näpsas av frosten. Jag kommer nu hem med all världskultur i mitt bagage och med en av allt andligt gott i Europa berikad och fullärd ren själ till mitt av frost och snö, vind och storm bittert härjade hemland, där de kalla ödsliga ändlösa hedarna ej äger rum för en ensam unik orkidé, som dock ändå vill våga försöket att blomstra i Skottland; ty den har en okuvlig kärlek och envis god vilja som inte allt ont i all världen kan skada, förutom det enda jag fruktar: vår tids politik. Och därför, min broder, var du i mitt ställe vårt Skottlands regent,

som du var i min frånvaro. Jag vill ej härska i världen. Jag vill endast älska, ty därgenom blott tror jag mig kunna komma åstad något gott. Chastelard O gudinna, ni är den uppgående solen i detta tills nu dimbehärskade mörker i norden! Ni har givit ljus, liv och ära åt detta Tartaros, som förr inte kände till något om muserna, konsten, musiken, behaget och flärden och nöjenas nöje: den konstfulla dansen. Ni är mycket mer än en drottning för denna nation: ni är dess förtrollerska och jungfrumoder. I er vård har detta folk nu börjat spela och dansa. De lyssnar ej längre till tråkmånsen, grymme fanatikern och den vansinnige dystre John Knox med det yviga skägget, som från predikstolen blott kunde predika om hat och omänsklighet; utan de träder i stället en musernas dans till er ära i takt till er spröda musik. Jag ångrar ej att jag har följt er från Frankrike hit till ett dystrare, hårdare och mindre gynnsamt klimat, ty ni är ju själv solen som upplyser världen och särskilt den plats där ni vistas. Och där vill jag dväljas hos er tills den slocknar, ty ett sådant ljus vill jag aldrig förlora. Ty vad är en skald utan musa? Vad är han förutan en feminin inspirationskälla? Kvinnan är allting för skalden, och utan en övernaturlig gudinna i kvinnlig gestalt för poeten att tjäna och följa är hans ådra död och förkastlig. Blott genom naturers som er uppenbarelse i denna värld får kulturen och konsten och allt mänskligt skapande liv, kraft och mening, ty ni är ju kärleken. Kärleken strålar från er, och den utstrålar kraft överallt och i alla som blott är förståndiga att ta emot den. Ni är världens centrum, gudinna, ty ni blott är kärleken, all vår tids ljuvaste kvinna, för alla mer attraktiv än hela världen. Maria Min arme vän Chastelard! Ej någon besjöng mig som han. Han var min främsta diktare, varmaste sångare och bästa vän ifrån Frankrike. Gud vet att det icke alls var min avsikt att locka den arme. Ej någon har någonsin varit så skräckslagen såsom jag själv när han stod i min sängkammare inför mitt nattläger, dragen dit av sin okuvliga dåligt behärskade lusta. Den arme! Nu skall han därför bliva halshuggen endast för min skull, för det att han älskade mig. Det är ej jag som vill det. Det är politiken som fordrar det, denna ohyggliga världspolitik, vars omänsklighet jag alltid kommer att frukta. Jag är endast änka och drottning och bör enligt all politik giftas om med en ny konung ute i världen, och då får ej någon poet bli mig för efterhängsen. Jag flirtade kanske en aning med honom. Jag kunde ju ej låta bli. Hela jag är ju danad allenast av kärlek för kärlek. Men jag kunde ju icke ana att han skulle dö därför. Stackaren! Hans hela liv var en sång till min ära. Må den hjärteknipande ljuva balladen för alltid bli sjungen av barderna i detta vilda romantiska för kärleksytterligheter så synnerligt lämpliga land. Men vad bråkar den tråkmånsen för, den erbarmlige skenhelige predikanten John Knox? Kan du ej hålla den religiöse fantasten till sina domäner av fårskallar och utanför politiken, som han ingenting har att göra med, du, min bror, som sköter hela regeringen? Murray Kära min syster, jag föreslår att han helt själv får förklara sig för dig. Maria Nå, låt honom framträda då, den förfärlige tråkmånsen! John Knox (framträder) Min drottning, det är icke passande att ni i detta strängt sedliga land lever så öppet utmanande och frivolt. Maria Och vad har du med mitt okränkbara privatliv att göra? Knox Min drottning, mitt ansvar pålägger mig plikten att anföra vad som är lämpligt för skottarnas välfärd att drottningen rättar sig efter. Maria Och är du då den som befaller i landet?

Knox Maria

Ej alls, men jag känner mitt ansvar. Du vill alltså ta på dig ansvaret att katoliker förföljs i mitt land, fastän jag, din regerande drottning, är själv katolik? Knox Jag vill blott ge en antydan om några lämpliga riktlinjer. Maria Nej, predikant, det är jag som bör antyda något för dig. Jag är kvinna, och det är mitt brott enligt dina omänskliga fördomar. En sådan kvinna bör aldrig få vara monark. För ditt vidkommande existerar blott män såsom dugliga varelser, medan var kvinna är lämplig blott som deras slavar. (Knox vill avrbyta.) Försök ej förneka din fullkomliga sexuella och mänskliga uttorkning! Jag förelägger dig följande. Den katolik som förföljs här i landet för sin religions skull skall dömas med samma rätt som den som vågar förfölja en presbyterian för hans tros skull. Aldrig skall Skottland utsättas för samma helt sanslösa religionsförföljelser som nu i trettio års tid har tillåtits förhärja det engelska samhället. Detta har vi, Skottlands lagliga enda regering, enhälligt beslutat, och det har ni, helige herr kalvinist att blint rätta er efter. Så är det med det. Säg, vad tycker ni om det? Knox Ni talar med oförskämd ärlighet. Vill ni att jag svarar med samma ärlighet? Maria Jag kräver ingenting annat än ärlighet. Knox Jag måste böja mig för er och landets beslutande lagstiftning med samma nödvändighet som den helige Paulus var nödd att ge efter för Nero. Maria Vet hut, oförbätterlige predikant! Knox Ni skall alltid få höra min ärlighet från landets fria predikstolar. Murray Det kallas yttrandefrihet, min drottning. Maria Jag vet. Må han tala till fåren så mycket han vill, och må alla de fårskallar som gitter lyssna därtill få god sömn därigenom. Kör ut honom! Knox (bugar sig) Med all respekt, oförskämdaste drottning, tar jag härmed frivilligt avstånd från er. (går) Murray Han kan bli farlig som fiende. Maria Låt honom få hålla på. Ingen intelligens, inget vett står i längden ut med endast ensidiga monologer av imbecill destruktiv och livsförnekande enfald. Så låt oss blott glömma den sanslöse karlen och gå till mer allvarliga relevanta uppgifter för staten. – Min bror, ni som enträgnast ansätter mig med det kravet att jag snarast bör gifta om mig, säg ni vem ni då tycker jag borde gifta mig med. Murray Ni har, käraste syster, ett ansenligt antal förnämliga friare. Maria Vilka har jag då att välja emellan? Murray Vi har ädle Ferdinand Habsburg av Österrike, tyskarnas blivande kejsare. Maria Det skulle gräma Elisabet om jag blev gift med en så mäktig man, som därtill är katolsk! Men han är en eländigt slapp tråkmåns. Vem mer söker vinna min krona? Murray Vi har ädle Carlos av Spanien. Maria Don Carlos! Den framtida världens och katolicismens förnämaste furste! Det funnes ej något som mer kunde driva Elisabet vansinnig än sådant äktenskap! Men konung Filip den andra är en så olidligt trög sölkorv. Om jag bleve gift med hans son skulle det ta ett tiotal år innan det blev ett faktum. Vem mer? Murray Karl den nionde av ljuva Frankrike. Maria Gift har jag varit förut i det landet med hans egen bror. Jag fick då redan nog av den käringen, deras fru moder,

Katrina av Medici, som, vem som än uppbär kronan i landet, regerar det med sina konstmässigt blandade gifter. Vem mer? Murray Det är de tre som är mest betydande, och det är de tre som, om någon av dem blev er äkta man, skulle leda till att ni och Skottland blev större och avgjort mer mäktigt än England och drottning Elisabet. Maria Med andra ord: alla tre frierierna är henne ytterst förhatliga, och om vi antoge något av dem skulle hon då bli vansinnig. Det skulle glädja oss men störta världen i krig som ej skulle ta slut, eftersom dylikt krig skulle klart innebära katolska trons kamp mot den lutherska och kalvinistiska, och båda skulle i det kämpa för sina liv tills ej värld eller folk eller furstar och länder fanns till mer. Men vad råder vår kära syster Elisabet själv oss att göra? Vem önskar hon själv att jag gifter mig med? Murray Hennes älskare, hanrejen och toffelhjälten, herr Dudley av Leicester. Maria Den narren! Den slynan behagar att driva med oss! Den uppstyltade inbilska tillgjorda invändigt tomma uttorkade kon, som ej någonsin själv kan få barn eller ens riktigt uppleva kärlek! Och hon skall diktera för Skottland vad skottarnas drottning bör göra i fråga om kärlek! Jag svärjer mig fri ifrån henne. Ej någonsin skall hon bestämma vem drottning Maria av Stuart och Skottland ej får ge sin kärlek åt! Broder, de friare som ni här rekommenderar är icke för mig. De är väl skräddarsydda för drottningen men passar mig ej som kvinna. Min kärlek är det allra dyrbaraste som jag äger, och den skall ej givas åt vem som helst och icke åt den som det passar sig bäst politiskt. Nej, endast den ädlaste ädlingen i detta vilda bedårande Skottland, de vindpinta hedarnas stoltaste vilde, de djupaste klyftornas raraste ädelsten skall få beskåda mitt hjärtas privataste innersta rum. Endast en riktig vilde, som har vuxit upp med den magiska ljungdoften i sina näsborrar och som väl känner till höglandets bortersta och mest förtrollade sjöar och dalar i norden skall bli min gemål. Endast en sådan man kan jag älska, som jag själv kan rida i kapp med och endast med knapp nöd besegra, som ej sviker mig i min jaktsport i bergen med ursäkten trötthet, som endast är slapphet, och som icke dör av min kärlek. Finn åt mig en sådan, och honom skall jag för all evighet älska, vad än den ragatan Elisabet och hela världen må säga om saken. Jag nöjer mig icke med mindre. Men vem är den ljusblonde blåögde ynglingen där? Murray Även han kunde komma i fråga. Det är Henry Darnley, er släkting och av kungligt blod som ni själv, men han är inte lämplig. Maria Men varför? Murray Han är ju er släkting, och det är åtskilliga friare av högre rang som går före. Maria Den intige Ferdinand? Den spanska blomman Don Carlos som vissnar i det spanska hovklostrets sterilitet? Den av intrigant moder beroende kungen av Frankrike? Eller min älskade fränka Elisabets älsklingslakej Robert Dudley? De går alla före all skönhet och kärlek i världen, emedan de är mer politiska? Den politiken, min broder, kan ni dra åt helvete med. Jag är dock Skottlands drottning, och här är det jag som bestämmer, ty det är mitt öde det gäller. Jag finner den unge herr Darnley mer lämplig än någon av alla de andra. Murray Men han är er släkting, och drottning Elisabet skulle bli rasande! Maria Så låt den oäkta och falska jungfrun bli rasande. Darnley skall bli den som vinner mig, ty han allenast har vunnit mitt hjärta.

Se blott på den himmelsblå blicken, så klar och så oskyldig såsom ett helgons! Vad änglalik blondhet, vad skönhet i anletets former, vad gyllene lockar! Och av kungligt skotskt blod som jag! Hur skulle jag ej föredra en kerub framför alla de djävlar som står bakom världspolitiken? Hur skulle jag ej få den ende som tilltalar mig? Han är höglandets pärla. Hur skulle ni kunna förhindra att jag föll till föga för honom? – Jag tar honom. Min gode vän David Rizzio, skriv genast till påven, din herre, och skaffa hans intyg på att vårt gemensamma blod ej kan hindra min och Henry Darnleys union med varandra. Den prästen kan icke förneka oss det, ty den ynglingen är ju som jag trogen påven. Seså, skynda på, David Rizzio! David Med glädje jag skyndar att påskynda brevväxlingen. Maria Men jag kan inte vänta. Min ädle förtrollande ljuse kerub, ditt behag och din skönhet gör mig överväldigad. Jag är helt bländad av dig, och jag måste få älska dig. Aldrig har jag sett en vackrare yngling än du. David Rizzio, har påven ej svarat ännu? David Inte än, hulda drottning. Maria Vi kan inte vänta. Seså, skaffa hit en prelat som kan viga oss! Förr eller senare måste ju påvens välsignelse komma: han kan ej förvägra Elisabets och hennes protestantisms främsta motståndarinna sitt stöd. Min kusin är ju drottning blott på protestantisk grund; ur katolsk synpunkt är jag mera äkta och lagenlig drottning av England än hon, eftersom hon är oäkta, medan jag ej har besudlats av äktenskapsbrottets förfalskande bördsstämpel. En sköka var ju hennes moder, den hovdamen Anna Boleyn, och den sanningen står katolikerna för, medan blott protestanterna menar att sanningen icke är sann. Så vad väntar ni på? Påvens intyg är självklart; det kommer. Vi måste ej vänta på det. Vig oss nu, och det genast! David Jag har skickat efter en präst. Murray Detta är icke lagenligt. Syster, det är icke alls som sig bör! Maria Men det struntar jag i, ty i kärlek är allt utan undantag tillåtet. Men det kan du aldrig fatta, ty du har ej någonsin haft någon gnutta av kärlek i kroppen. Präst Vem skulle jag viga? David Vår drottning här med hennes småkusin. Prästen Det var då plötsligt! Är allt i sin ordning? Maria Allt är i sin ordning. Prästen Så ivrig var ej Alexander och Caesar att kröna sig själva. Men denna madame ivrar blott efter motsatsen, som Kleopatra. Jag får väl förklara er då såsom hustru och man tills det döden åtskiljer er en gång för alla. I faderns och sonens och även den helige andes tyvärr allting tyst överseende namn. Nu går jag härifrån för att slippa se mera och blandas i några intriger. (går) Maria Min Henry! Nu är du min make. Hur skall jag ej älska dig! Allt skall jag ge dig. Som min äkta man är du lagenlig konung av Skottland, och våra barn skall även ärva Elisabets tron, eftersom hon själv aldrig kan få något barn. Darnley Tänk! Jag har blivit konung! Maria Ja, jämte mig konung av Skottland. Darnley Men är icke du bara kvinna? Kan Skottland ha tvenne monarker, och kan någon kung vara kvinna? Nej, män blott är kraftiga nog att regera. Du är bara kvinna. Så överlåt du allt regerande åt den som sköter det bättre. Jag skall nog bevisa för dig att jag är en hel karl. Låt oss först köra Maitland, Murray och de andra helt inkompetenta regenterna ut ifrån landet.

Ej kan de ju alls samarbeta med oss som de kättare och kalvinister de är! Låt oss halshugga den stackars dåren John Knox! Här skall äntligen bli litet ordning och reda i landet! Maria Men jag då? Skall du icke löna mig alls för den kärlek jag skänkt dig? Skall du icke älska din hustru? Darnley Jag bad icke dig om din kärlek. Nej, härska allenast är min lust och strävan! Jag vill leva flott och dra lustigt i snöret så klanerna, marionetterna hoppar och dansar i landet. Vad bryr jag mig om det som du kallar kärlek? Nej, makten blott älskar jag. Kärlek är till för patetiska sentimentala omöjliga kvinnor; män är endast till för att handhava ansvar och makt. Endast kvinnan är blödig och mjuk; mannen är alltid hård, stark och mäktig allenast. Jag är endast glad för att du ville gifta dig med mig för det att det gav mig all makt här i Skottland. Maria Din inbilska uppkomling, narr och bedragare! Ingenting är mera farligt för mannen än att våga såra en kvinna. Jag har gett dig allt, och du sparkade mig. Jag gav dig hela min kärlek, och du bara pissar på den. Jag har gett dig mitt hjärta, och du slet i tu det och slängde bort resterna såsom en nedsmutsad trasa, som du inte ens ville torka upp din egen avföring med i mitt rum! Ingenting är mer farligt för mannen än den kvinna som han har fräckt förolämpat. Allt gav jag dig. Allt skall jag ock ta tillbaka. Darnley Nej, hustru, ej så! Låt mig dock få behålla min titel som konung av Skottland, så är jag helt nöjd. Maria Imbecilla idiot! Tror du den kvinna kan skona dig som du själv ej har skonat? Jag kan lika litet förlåta dig som jag i evighet alls skulle kunna förlåta mig själv för att jag kunde lita på en sådan tarvlig och fåfäng gemen intig nolla! Du är ingenting, och jag känner dig icke nu längre! Min Rizzio, du skall nu i stället få bli min personliga trotjänare. Alla ämbeten och allt det ansvar som Darnley ej alls kunde sköta skall tillfalla dig nu, ty du har ej svikit mig. Du har balans och gott omdöme och blir ej bländad av irrbloss. Alla de maktbefogenheter som min make fick genom sitt giftermål, och som han så malligt skröt över och skämde ut sig och mig inför världen med att skändligt missbruka, skall nu bli dina, ty du är förnuftig och kallsinnig. Dig kan jag lita på som obesticklig. Blott titeln, som Darnley så innerligt åtrådde, skall han behålla, men aldrig var någon hög titel så tom som hans kommer att bliva. Det vaxhjärtat skall bliva hånat, föraktat och smädat som den slappa gröt av gelé som det är. Darnley Drottning, jag böjer knä, och jag krälar i stoftet! Tag mig blott tillbaka! Jag älskar dig! Maria Tig! Du är icke en man, ännu mindre min make! Jag känner dig ej. Vill du något, så säg det till min sekreterare och chefskanslist David Rizzio. Darnley Den svartskallen! Den simple negern, den piemontesaren, som bara kan slå en drill på sin luta, som den kvinnotjusaren och dåren Chastelard! Maria Min Rizzio är mitt diplomatäss och denna nations enda dylika. Dessa förhärdade råa barbarer i kilt har ej någonsin umgåtts med främlingar utom med svärd. Därför är Rizzio vår oumbärligaste diplomat, eftersom vi ej har någon annan. Darnley Den svartingen! Maria Är det din avund som talar? Darnley Berättigad avund i så fall, ty avund av det slaget kallar man svartsjuka! Maria Såja! Jag har aldrig kommit vid Rizzio.

Darnley

Men du har gett honom all makt i vårt land, och du umgås med honom var dag medan jag aldrig mera får se dig! Maria Och det skall du nog vara glad för. För dig att få se mig när du har besvarat min kärlek så illa – det vore ej uppbyggligt för dig. Darnley Du älskade mig! Maria Ja, det gjorde jag, och till min eviga grämelse. Påminn mig icke därom. Darnley Men jag är än din man! Maria Ja, det vet jag nog och lär jag aldrig få glömma, ty med dig har jag blivit havande. Stackars det barnet och det barnets barn, om det får några, med en slik fader! Darnley Är du då helt säker på att denna livsfrukt är min? Maria Ja, vems skulle den annars väl då kunna vara? Darnley Jo, din lakej Rizzios! Maria Du hädar. Darnley Få se hur det barnet ser ut när det kommer! Om det är en neger vet vi vem dess fader är och att dess mor är en äktenskapsbryterska! Maria Vill du då ge mig ett missfall? Darnley Jag är desperat! Jag vill ha dig tillbaka, din kärlek och den ljuva makt över Skottland och världen som denna din kärlek betydde och innebar. Du är min hustru! Jag äger dig! Maria Aldrig har någon ägt en annan människas själ. Många mänskor, ja, de allra flesta inbillar sig göra det, men inget misstag är större och mera fatalt. Aldrig mer skall du äga min kropp, Henry Darnley, och Gud give att du ej någonsin heller har ägt den! Och ju mer du önskar att äga mig, desto mer svårt skall det bli för dig, desto mer äcklar du mig, desto mer skyr jag dig som en giftig reptil, som ett kräldjur som sitter fast i egen dyhåla. Glöm att jag någonsin älskat dig, Darnley, så kanske jag glömmer det själv. Intet glömde jag hellre. Nu går jag till min lilla aftonbankett med min avkopplande musikant David Rizzio. Han kan spela luta. Det kan inte du. (går) Darnley Det låter på det viset alltså! Få se vem av oss som är starkast! Jag är dock en man som bär svärd och som även kan bruka detsamma och det utan skrupler, i motsats till varje eländigt förvekligat kvinns! Får jag ej vad jag åtrår med frivilligt samtycke måste jag ta det med våld. Alltså dö, David Rizzio! (drar ut sitt svärd) Min maka och drottning får icke ha roligt privat med en annan än mig! Jag står helt i min kungliga rätt, ty jag är ju den lagliga kungen av Skottland! (sticker sitt svärd i skidan och går och stör drottningens soaré med Rizzio.) Min maka! Du får ej supera i ensamhet utan din konung! Maria Det säger du för första gången. Så slå dig då ner och var med. Det finns tillräckligt mat, och du är alltid välkommen. Darnley Måste vi höra på den där falsksjungande plinkarens pjoller? Maria Min make, du är inte alls musikalisk. Ruthven (uppträder plötsligt, blek och rödögd) Maria Lord Ruthven! Jag trodde att ni låg för döden! Ruthven Min drottning, jag måste begära att er sekreterare Rizzio omedelbart lämnar er närvaro, där han har dröjt sig för länge! Maria Vad menar ni? Är ni helt från era sinnen? Ruthven Jag kräver upprättelse! Den där odräglige svartskallen har ju inför hela Skottland kränkt landets och drottningens ära! Maria (till Darnley) Min make, har ni något finger i detta?

Ruthven

Min drottning, ni har genom intimiteter med Rizzio grovt kränkt hela Skottland och djupt förorättat åtskilliga adelsmän, däribland er egen broder lord Murray, som vi härmed kräver att ni låter vända tillbaka från landsflykt och vanära! Maria Ni vågar anklaga mig? Mina tjänare! Kör ut den galningen! Han är berusad! (Tjänare försöker angripa Ruthven.) Ruthven Den som först rör mig är dödens! (Som på en given signal rusar ett helt gäng med mördare in.) Rizzio (klamrar sig fast vid Marias kjolar) Hjälp! Hjälp! De vill mörda mig! Rättvisa! Rädda mitt liv! (Mördarna drar loss Rizzio.) Ruthven Dö, ditt infama förbannade kräk! (De slaktar honom. Blodet sprutar bl.a. på drottningen.) Maria Detta är inget annat än uppror och anslag mot mitt eget liv! Detta genomförs här i mitt rum fastän jag är med barn i sex månader! (Mördarna släpar ut David Rizzio, avslutar jobbet och försvinner sedan.) Darnley Dö, David Rizzio, ty du står i vägen för mig och i dörren till min makas sovrum! Du får icke skydda min maka mot mig, ty hon är gift med mig och ej med någon annan och är därför min! Aldrig skall hon tillhöra en annan än mig! Endast jag äger henne och är kung av Skottland! Maria Hjälp! Hjälp! Darnley Ingen hjälper dig längre, gemena förförerska! Nu är du min, liksom Skottland är mitt! Maria Om jag ändå fick dö! Darnley Om du ändå fick dö! Du får dö när jag har blivit färdig med dig – icke förr! Maria Tänk på barnet! Misshandla mig icke! Darnley Ja, barnet, ja, negern med Rizzio! Det tänker du på! Är det svart är det bäst att det dör i din kropp, som en larv i sin puppa, förrän den får flyga och visa sig vara en sann parasitstekel! Maria Du ger mig missfall! Nu känner jag redan de kommande smärtorna. Mördare! Darnley Tyst! Ingen hör dig. Allt Skottland är mutat. Maria Min bror även? Darnley Även din bror. Maria Vilken ond infernalisk och mördande helvetesnatt! Om jag blott aldrig kommit till livet! Jag vill bara dö! Hädanefter skall jag bara dö. Jag ser livet för min del bli till en allt brantare stig som bär utför och som endast slutar i avgrundens kolsvarta botten. Jag hatar dig, skändare, mördare, den som har skadat mig mera och för hela livet än själva Elisabet hade förmått! Endast spott kan jag ge dig i synen! Darnley Är det då så klokt? Bör du ej tänka på politiken, som den skarpa drottning du är? Bör du ej tänka på att försona dig med mig, så att saken inte blir värre? Ty minns: Europa och världen betraktar dig. Maria Dig skall de nog snart ha tröttnat på. Darnley Inte så länge jag inte har tröttnat på dig. Maria Nå, så var då min man, eftersom du har skändat mig. Var då min konung och detta lands herre, emedan du har tagit livet av min enda dugliga vän och minister. Så var då dig själv i allt ditt härligt storslagna enfald. Var då politiker och gräv som sådan din grav, vilket alla politiker gör. Men mig skall du lämna i fred nu för resten av natten, så att jag får sjunga en sorgesång över min vän David Rizzio,

den enda pålitliga mannen i Skottland, den enda som ej var förblindad av egna passioner, den enda som ej styrdes av egoism blott, den enda som icke var galen av inskränkthet, småaktighet och begär. Darnley Nej, du skall aldrig mer vara ensam. Ej någonsin mer skall jag lämna din sida. Förstår du ej, att det var endast av kärlek till dig som jag gick med på att låta honom bli mördad? Maria Ja, kärlek till makten, till den tomma titeln, till härskarfåfängans uppblåsthet, till allt det som gör mänskan omänsklig. Nu minsann passar det dig att bekänna din skuld när du tror att du kan återköpa din makt och din ställning från mig med det i din mun ytterst falskt klingande ordet av kärlek, som är som en padda i käften på dig. Jaså, du tror du älskar mig? Nej, du är endast beroende av mig. Det är hela sanningen. Du kan ej sjunga, och när du såg mig lyssna till en som kunde den konsten lät du i ren småaktig avund den konstnären mördas, och det i mitt eget privata logi inför mina förtrogna och vid en helt oskyldig fredlig bankett! Han var ej ens beväpnad! Men in lät du ett dussin krigare trampa igenom den lönndörr till mig som blott du har fått använda såsom min man; och när dessa på din egen order tar livet av denne begåvade fläckfrie man låter de sig ej nöjas med det, utan de skall nödvändigtvis stycka och flå och till oigenkännlighet så massakrera den arme att de i sin blodtörst till slut även sårar varandra i misstag och blodar ner mina gemak, så att de måste få nya tak och bli omtapetserade. Och medan detta sker påstår du att du ej vet något om hela saken, och nu påstår du att du själv av ren kärlek till mig var anstiftaren av hela brottet, det råaste, gudlösaste, orättvisaste, fegaste och mest brutala som någonsin utförts i Skottland! Försvinn, innan du ger mig missfall! Om du och ditt anhang ändå hade tagit mitt eget liv samtidigt! Nu måste jag leva vidare med detta blodiga helt oförtjänta och blytunga minne på halsen för resten av livet. Försvinn! – Ack, min Rizzio! Vem skall jag nu lita på? Var skall jag finna en vän? Finns det någon man mer sedan Rizzio är död i den här i fördärv utförsåkande världen som en ensam drottning kan lita på? Rizzio allenast var klok nog att vara neutral. Femtio dödliga knivhugg – så många fick inte ens Caesar – blev världens politikers lön för hans neutralitet och rättskaffenhet. Aldrig har jag mött en skotte som jag kunde lita på utan att han blev förryckt såsom Darnley av storhetsvansinne! Men jag måste ändå ha någon! Ty den som är ensam är död. Men först måste jag fly härifrån, ty min make har inspärrat mig i ett fängelse genom sitt brott. Han har ryckt ut min tunga, satt lås på min sängkammardörr och förbjudit mig all kontakt med hela världen, och det kan en drottning ej och ännu mindre en kvinna alls finna sig i. Se, där ligger där ute på gården utkastad min vän David Rizzios lik – en förvriden röd sörja av blod, kött och hackfärs, ett rov för vår världs politik! Men den grovt massakrerade skändade kötthögen, som ingen nu får begrava, är icke min Rizzio. Det mördade skändade liket ett trettiotal meter här nedanför, utkastat till allas skräck och begabbelse, är Mary Stuarts liv, kärlek och ära, och framför allt hennes till döds tragiskt blödande gråtande skriande hjärta. De har gjort sitt allt för att rycka ur mig all min kärlek med våld och för gott. De har skändat mitt hjärta till döds. De har ryckt ur mitt innersta och tagit död på all känsla jag hade. Vad återstår mig? Endast hämnd. Och har jag någon kärlek att ge ännu kvar? Vi får se. Henry Darnley! Kom in! Darnley Ja, vad är det? Maria Jag fruktar ett missfall. Jag måste få vård. Skaffa hit någon jungfru! Darnley Det låter betänkligt och pinsamt. Hur skulle det se ut för världen

om hon nu fick missfall på grund av att jag mitt inför hennes blick lät iscensätta gårdagens råa politiska mord? Knappast skulle historien ge mig något ärofullt vitsord. Min fru, du får icke få missfall. Det måste vi undvika till varje pris! Säg mig – vad kan jag göra för dig? Vad som helst, men ej missfall! Maria Min make – ty du är fortfarande dock min gemål, du är fader till barnet, och vi har dock en gång för alla hett hängivit oss i vårt äktenskap och genomfört det – jag vågar ej nu vara ensam, ej efter så fasliga scener. Jag ber dig att stanna hos mig. Darnley Skall jag stanna hos dig? Maria Är det icke det minsta du kan göra för din gemål, när hon känner sig otrygg och jagad av mardrömmar? Darnley Om det kan hindra ett missfall skall jag gärna stanna hos dig. Jag ska trösta dig och vagga in dig i säkerhet. Ty visst var det ett gement brott som här begicks helt utan förvarning för dina ögon. Men jag var ej skyldig. Du såg ju själv att jag ej deltog. Maria Men vem var de skyldiga då? Darnley Alla de andra pärerna. Jag skall berätta för dig hela saken. Jag trodde, förstår du, att du hade haft litet kuckeliku med den musikern, ty så försporde illvilliga vänner mig. De spred fördärvliga elaka rykten. Men säg mig: är det nu helt sant att du aldrig kom vid honom? Maria Fullständigt sant. Aldrig gjorde han något försök, och ej lockade heller jag någonsin honom. Darnley Då är han min själ utan skuld och i onödan dräpt utan rätt! Maria (avsides) Vilken snilleblixt! Darnley Hör mig, Maria: jag vill ärligt gottgöra detta. Jag medger att det var ett misstag. Säg vad jag kan göra för dig. Maria Du kan hjälpa mig fly härifrån. Darnley Men de skotska baronerna som vaktar slottet och som dräpte Rizzio? Maria Min make, du måste ha klart för dig att du ej kan tjäna två herrar. Världen är ond i sin mörka politiska dräkt. Endast kärleken är god och motstår den. Jag är den kärleken. Antingen älskar och följer du mig, eller tjänar du den sinnesrubbade världspolitik som lät slakta en oskyldig musiker här för att kärleken litade på honom. Den kärlek som jag nu talar om har ingenting med passionen att göra. Den mörka politiska världen är det som är styrd av passioner. Den rena och ljuvliga kärlek jag talar om är endast renhet och nåd, frihet, renlevnad, dygd, rätt och sanning. Den utger jag mig för att representera, och den endast tjänar jag och vill jag sprida. Jag vill råda bot på passionen som styr hela världen och gör den så rutten och ond som den är. Är du med mig och kärleken, eller är du den politiska världsondskans slav? Darnley Jag vill ej leva utan din kärlek. Jag tror på din kärlek. Maria Då måste du först av allt hjälpa mig fly. Dessa mördare som massakrerade oskulden själv måste straffas, och jag endast kan genomdriva den rätten, och det kan jag göra allenast som fri. Därför måste du hjälpa mig fly. Darnley Jag skall hjälpa dig fly. Jag skall hjälpa dig mot alla lorder och makter i Skottland och världen och ge dig din rätt emot dem. Jag skall våga mitt liv och mitt allt för dig. Jag är din slav nu och alltid. Jag är den som lägger mig raklång i dyngpölen framför dig så att du skall kunna gå över den utan att smutsa ner dina fötter. Med dig skall jag trotsa all världen. Jag bryr mig ej om vad den ger mig för lön. Kanske blir jag på värre sätt än stackars Rizzio en dag nesligt mördad.

Det struntar jag i. Jag har dig, och jag står på din sida, och aldrig skall jag överge dig och din oantastliga rätt. Ty du är den personifierade mänskliga oskulden. Maria Tack! Hör nu på. Vi har en allierad, och det är den duktige översten Bothwell. Han väntar på oss där i de vilda skogarnas ödemark. Till honom måste vi fly. Darnley Jag är din, och jag följer dig – vart? In i ett alltmer dunklare mörker. För vart steg jag tar blir jag alltmer förvirrad och bortkommen. Vart jag än går blir min väg bara mörkare, och endast dig kan jag se som ett ljus i mitt liv. Och jag följer det ljuset – allt längre in i ett oupphörligt alltmera ogenomträngligt förintande och långsamt kvävande mörker. Jag följer dig, ty jag är din. Jag har pantat åt dig själ och liv och min ära. Du förde mig in i det här fasaväckande mörkret, ty endast emedan du utgör ett ljus för mig kan jag nu se huru mörkt mörkret är. Och i takt med att ditt ljus allt ljusare blir, blir ock mörkret allt svartare, ondare och mer kompakt för min slocknande redan förlorade själ.

2. Bothwell. Maria

Käre Hepburn, min James, earl av Bothwell, du har aldrig svikit din drottning, din plikt eller din egen ära. I vått och torrt tjänade du din monark och din kyrka, och du är den enda i Skottland som aldrig har låtit dig mutas. Och därtill är du stark som höglandets ovedersägliga klippor och eviga berg. Du är stark som av järn, och ej något kan rubba din ställning, din makt, ditt inflytande och din personliga auktoritet. Du är det enda fästet i Skottland som aldrig har fallit för England och för korruptionen. För dig har nu lorderna flytt och med dem all vanära i Skottland. Jag vågar nu lägga mitt liv i din hand och som den ende verklige mannen i detta land lita på dig. Men du får aldrig svika mitt höga förtroende. Bothwell Jag skall försöka att göra mitt bästa, madame. Maria Just så talar en pålitlig tjänare som aldrig sviker sin herre och lämnar sin post. Käre Hepburn, du kan icke ana hur trött jag är på den erbarmlige Darnley, den man som tyvärr är min man och som jag aldrig kan bli befriad från. Ingen man har vållat mig mera skada och bitterhet, hjärteblod, smälek och sorg än den mannen. I ett drummelaktigt försök att bevisa för mig att han var min allenaste lagvigde äkta gemål tog den narren sig före, att i mitt privata gemak vid en oskyldig aftonbankett medelst tolv råa lorder ta livet av min sekreterare, den man som var oumbärligast för detta land som politiker och diplomat med förankring hos påven i Rom, och det på det brutalaste, mest mänskovidriga, blodiga, gräsliga sätt. Inför min egen åsyn – jag var då med barn – högg de femtio knivar i syndoffret medan min egen så kallade man själv höll fast mig och hindrade mig från att ingripa. En av hans medsammansvurna höll sin pistol riktad mot hjärtat på mig, och han hade med säkerhet avlossat den där mot även, om icke en annan av knölarna avvänt den och dömt mig till fortsatt liv i förnedringens, grämelsens, smälekens, sorgens och olyckans tecken. Blott er har jag kvar som än står på min sida och icke har fallit. Ni är Skottlands ointagligaste borg och måhända den enda och sista. Blott ni kan nu hjälpa mig att hålla ordning på landet.

Den fege och ömklige dåren och veklingen Darnley! Han är Skottlands byfåne nu. James, ni skulle ha sett när han hjälpte mig fly ut ur Edinburgh! Natten var mörk, och vi gick ut ur slottet igenom dess stinkande källarvalv, sida vid sida, fastän det i högsta grad äcklade mig. Han slöt sig till mig och slog skrämd sina armar om mig närhelst fladdermöss fladdrade, berguvar hoade och råttor rasslade. Ut kom vi på kyrkogården där än David Rizzio låg obegravd, och där vid den så förtjänte uppoffrande ädle martyrens gravkulle och grav höll den vettskrämde Darnley, den vettlöse mördaren, på att själv snubbla och ramla i graven. Och när han blev varse vems hålet i jorden var, som han så nära var att ramla ner i, blev han mera paralyserad och slagen av fasa än om han sett döden. Det hänger ett fallfärdigt rakknivsskarpt dödligt Damoklessvärd över den skuldtyngde mördarens, min gemåls, huvud, och hur ivrigt önskar jag icke att det måtte falla! Bothwell Det skall ej väl vara så svårt att få bilan att falla? Den stackaren har ju grävt sin egen grav och själv stuckit sitt huvud i skarprättarstocken. Maria Det faller en dag av sig självt. För var dag skär jag av allt fler band med den dåren. Blott några lätt avslitna trådar förenar mig ännu med honom, och när även de har gått av är han dödens. Mitt barn, mitt och hans barn och Skottlands och Englands tronarvinge, min gosse James, är nu lyckligt och väl kommet fram ur mitt sköte, och jag har fått Darnley att i katedralen högtidligen svära på att han är fadern. Bothwell Men är han då fadern? Maria Jag har aldrig känt någon annan mans lem i min kropp än den ömklige stackarens, och det förhållandet är min största avsky och ånger och vämjelse i detta liv. Give Gud, att jag vore en uttorkad orörd steril stackars jungfru som syster Elisabet! Moderskap är visserligen var kvinnas fullkomning och livs största och enda sällhet, men ovärdighet hos hennes partner kan mer än förgifta den sällheten. Det är egentligen ett enda band nu som ännu förenar den ödlan, den skiten med mig, och det är det förhållandet att jag behöver min make till vår gosses dop. Sedan kan jag undvara den knölen, det lastbara barnet, den som är mitt livs parasit nummer ett. Aldrig kan jag se varelsen i fråga utan att se David Rizzios blod i hans ansikte, över hans kläder och drypande från hans klåfingrade händer, som gör vad de gör utan att fråga hjärnan till råds. Hur kan en en gång så vacker ädel och oskyldig yngling bli så alltigenom föraktlig, fördärvad och värdelös? Bothwell Av brist på manlighet. Maria Ja, han är endast ett barn, och ibland fruktar jag att det är jag själv som har fördärvat det barnet. Jag var icke tvungen att tvinga den menlösa själsligt bankrutta totalt karaktärslöse fjanten att svära offentligt på att han var oskyldig i råa mordet på Rizzio. Jag var icke tvungen att be honom gräva sin grav. Bothwell Grävde han därigenom sin grav? Maria Hela Skottland från hedarnas äldste till fängelsets minsta barn vet att han ensam var anstiftaren av det mordet. Envar vet det så mer än väl, att en sådan offentlig kungörelse från banemannens del definitivt gör den haren till Skottlands historias utan jämförelse största och mest ärelösa föraktliga hundsfott. Han är som politiker nu och för alltid bankrutt. Han är död redan: kistan är snickrad och graven är grävd, och han står vid dess rand. Om man blott petar till honom faller han raklång. – Vad är det? en tjänare Hans nåd Henry Darnley ber hälsa att han inte kommer till dopet.

Maria tjänaren Maria

Att han inte kommer till dopet? Vad menar han? Han vill bespara sig fler offentliga förödmjukelser. Som om han kunde bli mer förödmjukad och mera ärelös än vad han är! Som om han hade kvar någon ära och något av sig att förlora! Den mesen! Han vågar ej komma till sin ende sons, till den framtida konungen av Storbritanniens dop! Liksom gudmodern drottning Elisabet vill han ej komma vid gossen, som skall bli vår framtids betydelsefullaste man! Ser man på! Hela världen är här, Spaniens, Frankrikes, påvens, Savojens konsuler och Skottlands och Englands förnämaste adel, men blott icke fadern och gudmodern! Vem skall vi sätta då i deras ställe vid festtaffelns högsäte? Bothwell Ers majestät har nog ej någon annan än mig. Maria Kan ni spela den rollen av ärelös fader och ofruktsam gudmoder vid festens högtidstron och ändå samtidigt vara er själv? Bothwell Ni får pröva mig. Maria Gott! Var mitt stöd! Ni får härmed bekläda festmäklarens ämbete och vara master of ceremonies. Må det vara min utmaning mot hela fadda politiska världen: än vågar jag lita på gunstlingar, och ännu vågar jag skaffa mig nya! Än är jag min egen som drottning och ändå ej ensam. Stå på er, James Hepburn! Än har ni ej upplevat ert första nederlag, och står ni på er som den man av järnkaraktär som ni är, Darnleys motsats, skall ni icke någonsin heller få uppleva det. Ni får stå vid min sida inför hela världens politiska ögon vid denna högtidliga glädjefest, och hur skall världen ej tala om saken! Jag gläder mig nästan därvid. Ännu strålar den otursförföljda Maria av Skottland inför hela världen av lycka och kärlek och nåd, medan gudmodern syster Elisabet och den träbocken Darnley surt sitter på sina klosetter och tjurar i vanmäktig ensamhet. (De går ut, Bothwell eskorterande Maria till festlig ceremonimusik. Sedan kommer de in igen.) Bothwell Festen är över. Nu vill jag begära min lön. Maria Eder lön? Har jag utlovat er någon lön? Bothwell Hela världen har sett oss tillsammans. Maria Än sedan? Den såg mig tillsammans med Chastelard och Rizzio och dess värre även med Darnley, men ni är ej någon av dem. Bothwell Jag kan bli. Maria Säg, vad menar min herre egentligen? Bothwel Jag upprätthåller med järnenergi, kraft och ansträngning ordning och reda i landet: var bondlurk är mer rädd för mina totalt hänsynslösa hejdukar, som endast tar order från mig, än för Gud. Hela Skottland är tyst i mitt järngrepp: ej någonsin mera behöver ni frukta ett uppror. Jag har kväst nationen så att till och med predikanten John Knox satt sin tunga i halsen. Och nu vill jag för mina tjänster ha ut någon lön. Maria Vad för lön vill ni ha? Vilket ämbete ytterligare? Bothwell Jag vill varken ha titlar, land eller pengar. Blott ett vill jag ha. Maria Och det är? Bothwell Eder själv. Maria Jag förstår icke alls vad ni menar. Bothwell Ni vågar ej tro att jag älskar er? Maria Akta er! Kärleken leker man inte med och allra minst med Marias! Bothwell Om jag icke får ut min lön av er frivilligt måste jag ta den med våld. Maria Ni kan ej bryta er drottnings äktenskap med Henry Darnley. Än är jag hans maka och han min gemål.

Bothwell

Ingen har som ni själv ansträngt er för att krossa det bandet. Ert sista band med honom var att hans närvaro krävdes vid dopet. Han uteblev. Det bandet finns inte längre, och ni har som straff för att han inte kom strax benådat hans hätskaste fiender och medansvariga vid mordet på David Rizzio, de bröder som han själv förrådde åt er. Maria Jag vill varna er: att älska mig kan betyda en liknande undergång för er personliga del som blev Rizzios och Chastelards och även blir Darnleys del. Bothwell Jag frågar ej efter framtiden. Nuet är allt jag vill ha. Ni är drottningen med stora D, ni är kärleken med stora K, och ni är kvinnan med stora K. Ni är världens mest tjusande sång. Den balladen vill jag vara med i. Kom icke och säg nu att ni icke älskar mig. Maria Jag kan ej giva mig åt er. Jag är gift med Darnley. Bothwell Ni hankar er fast vid ert livs största äckel för att slippa dra mig i olycka. Skulle ni ej älska mig? Ni flyr till politiken för att slippa inviga mig i er kärlek, och kärlek är dock ändå allt vad ni är. Nåväl, jag kan ock företa mig schackpolitiska drag om ni så vill, och mot dem är ni och er kärlek så maktlös som friden mot våldet. Om ni ej vill ge mig den lön som jag kräver – er kärlek – är Skottland i uppror i morgon. Som er 'allt i allo' har jag hela landet i mitt eget skruvstäd av järn. Jag kan på några dagar, om ni så behagar, ty jag är er gunstling som ni endast givit den makt som jag har, dränka Skottland i blod och förvandla det till ett i evighet obotligt kaos av elände, lidande, brott och misär. Om ni vägrar att ge mig den lön som jag kräver skall jag ge er min. Maria Skulle jag inte älska er? Ni är det vilda okuvliga och otämjbara grant lågande höglandets skönhet och frihet. Ni är den barbariska skotska totalt hänsynslösa naturen i all sin bedårande ödslighet. Er älskar jag som jag älskar det här karga bergiga vilt sköna landet. Ni är dessa hedars vindpinade ljung som förtrollar och sänker vart hjärta i ljuvaste drömmar. Ni är dessa fjäll, dessa klyftor och dalar, dess djupast förborgade och isolerade livshemlighet och dess anda och vind. Att jag älskar er som detta fattiga hatiska land med extatisk hängivenhet blandad med gränslöst och uppriktigt hat kan jag icke förneka. Om ni önskar ha denna kärlek så måste jag förvarna er om att den nog kan kosta er livet. Bothwell Det är mera nödvändigt att ge sig hän än att leva, som sjömännen säger. Vad är väl mitt liv värt mot nåden att undfå er kärlek? Maria Så älska mig då, earl av Bothwell, men gör det som det anstår mig. Var den vilde jag drömt om i hela mitt liv. Tag mitt liv om du vill, men bli ej fadd och feg, och gör mig ej besviken som Darnley. Om du kan uppfylla det villkoret skall jag bli din. Bothwell Hela Skottland är tyst av skräck inför mitt namn. Skulle ett sådant namn fläcka Maria Stuart? Jag skall minsann nog göra rätt för mig, och denna lön skall jag göra mig åter på nytt och på nytt hundra gånger förtjänt av, så sant som jag älskar dig, kvinna. Maria Nu är jag ordentligt och för första gången så älskad som jag alltid älskat. För första och äntliga gången kan jag ge mig hän. Aldrig har jag förut varit älskad. Jag har alltid älskat, men han endast har älskat mig. Och för en sådan kärlek, som jag nu först fått såsom lön för min egen, kan jag offra allt. Vad är ära och rikedom, ställning och makt, kungarike och tron mot en sådan extasform av lycka? Vad är hela världen mot att icke mer vara ensam?

Vad bryr jag mig mera om heder och samvete, storhet, kultur och anseende, när jag har denna skatt som större är än all världen och Gud? Mina vänner i världen och i politiken förskjuter jag gärna, om jag får behålla min älskare blott. Mina fiender älskar och uppmuntrar jag för hans skull – ingen önskar jag mer väl än de efter honom. Mitt namn – vad är det? En tom titel, en formel i världens historia, ett årtal, en drottning betydelselös mot Elisabet, som blott är stor genom sin impotens. Allt mitt, namn, värld och liv vill jag offra, om det länder honom till gagn blott. Ty han ensam har kunnat, vågat och verkligen älskat mig. Storhet och makt skall bli hans; han skall bli alla höga politikers skräck i mitt namn, han skall genom mig utmana och komma världen på skam, och jag själv skall bli hans trogna tjänare och mest ödmjuka lakej. Jag skall klä mig i karlkläder för hans skull och icke tveka att sova i vildmarken under bar himmel som fredlös och utan att ha något hem eller ro. För hans skull blott vill jag leva vidare för att i djupaste ringhet ömt tjäna hans hjärta och nycker. Allt kastar jag av från min rygg för att blott bära honom, och även min dygd vill jag avstå. Allt offrar jag och mest mig själv för att få vara ett med min älskare. Min enda själ och mitt liv tillhör honom; min vilja är hans. Själv är jag ingenting sedan jag nu har äntligen funnit en man värd att älska. Ja, mörda min make, min käre, om ni det behagar. Han är ändå död redan. Endast en knuff räcker till för att Darnley skall ligga i graven med äntligt bevisad avsaknad av liv. Du har min välsignelse vad du än gör, om du blott gör det för att få äga mig mera. Bothwell Ett sannskyldigt nöje skall det bli för mig att få avlägsna den slemma kråkan ur skottarnas näsa. Den hunden skall snart vara noggrant begraven. Hon skall bara lita på mig. Nu till verket. Raskt måste rivalen nu röjas ur vägen, ty för varje dag som han står mellan mig och mitt mål, som är all makt i Skottland, blir han såsom hinder blott större. Jag är redan drottningens älskare, och det finns de som nu redan vet om det och viskar därom. Deras viskningar får inte hinna ha någon effekt som kan hindra mitt äktenskap med denna drottning. Och det äktenskapet kan ske blott om Darnley är död, och då måste det ske! Endast Darnley står ännu i vägen för mig. Ingenting utom han kan förhindra att jag bliver konung av Skottland i egenskap av Mary Stuarts gemål, och det måste jag bli vare sig hon är med eller inte. Vad bryr jag mig om den erotiska damen som sådan? Hon är blott en kvinna som alla de andra. Det är bara drottningatiteln och konungamakten som eggar mig till hennes sida. Det sägs att hon är världens falaste drottning. Vad bryr jag mig om vad hon har haft för älskare utom sin make? För mig får hon gärna ha lika stort antal reserver som jag själv har haft. Jag ger tusan i henne och hennes moral, sentimentalitet och förväntningar och satsar endast på kronan, som hon blott kan ge mig. Maria Vad är det han säger? Var allt bara bluff som han gav mig? Var han bara ute på jakt efter krona och makt? Har han bara förfört mig som så många andra? Jag borde ha aktat mig för att så lätt ge mig hän. Men nu är det för sent. Jag är fallen för honom. Om blott jag fick dö! Det är min enda åtrå i livet

från den dag jag gav mig åt Skottlands mest skickliga våldtäktsman och mest oslagbare och segerrike förförare. Bothwell Drottning, er make är sjuk, och det finns ingenting som kan dra honom hit var vi kan likvidera den varnageln. Han vill ej lämna sin mamma. Men han måste dö! Och vi måste få ut honom ur hans kloak, så att vi kan begrava den pestråttan en gång för alla. Det finns bara en som kan locka den haren i saxen, och det är hans maka, som han ännu älskar och är mera svag för än någonsin. Maria Jag skulle alltså bedraga den stackaren och lura in min gemål i en säker och fruktansvärd dödsfälla? Nej, jag vill ej vara med längre. Sådant är jag icke till för. Bothwell Madame, ni är tvungen. Maria Vem tvingar mig? Bothwell Ert eget öde. Är jag ej er älskare, som har ert land och ert folk i min hand? Kan jag ej slå ihjäl er, ert land och ert folk och ge allt åt Elisabet i blott ett slag, som man krossar en loppa? Ni är icke längre er egen. Allt har ni gett över åt mig, och ni måste nu lyda mig. Er egen kärlek har gjort er till slav åt ert öde och mig. Jag skall gifta er med mig. Ni kan icke klara er utan mig. Utan mig skulle ert folk driva ut er till England och avsätta er. Ni har med er så ljuvliga kärlek presterat för många skandaler. Ni har icke råd med en till. Politiken är nu eder herre, och den tvingar er till att göra vad jag vill. Ju förr vi är av med den skägglösa mesen herr Darnley och ert tredje äktenskap därmed kan firas, dess tidigare får ni frid i ert land och er själ. Maria Ni vill gifta er med mig? Bothwell Ni skall bliva gift med mig. Maria Två gånger ingick jag äktenskap redan, och det är två gånger för mycket. Bothwell Det skiter jag i. Det skall bli en gång till. Maria Om jag vägrar? Bothwell Då dör ni och offras allt landet på halster. Jag kan ännu älska er. Det vet ni om, och ni kan icke leva förutan den kärleken. Maria Stackars min make! Jag själv är det som lurat honom i avgrunden. Ett enda kval har hans liv blivit, och gärna doge han. Må jag då en sista gång giva tröst åt hans hjärta och falska förväntningar om trygghet, lycka och glädje trots allt. Jag skall locka den arme en sista gång i mina armar på det att han en sista gång i sitt liv kan få njuta av sin falska titel av konung av Skottland. Bothwell Som snart skall bli min. Maria Och hos er skall den vara än falskare. Bothwell Däröver råder jag själv. Locka hit er gemål. Det är allt ni ännu har att göra. Ni blir icke medskyldig därmed till hans likvidering. Ni endast förljuvar den. Gör det, och lämna så resten åt mig, så skall jag sedan låta er vara i fred. Maria Kan jag tro på er? Kan jag ännu lita på någon människa? Finns det ett uns gott hos någon som lever för makten? Bothwell Det finns ingen i denna värld utom jag som kan hjälpa er hålla er ställning och ge er den kärlek ni ej kan undvara, ty ni är en kvinna. Och så mycket vet jag om kvinnan, att hon offrar allt för den kärlek hon en gång fått smaka. Det skall även ni göra. Ni har ej något som helst annat val. Ni har själv genom er egen kärlek blint låtit er ledas in i den hopplösaste återvändsgränd.

Ni står inklämd i hörnet, och jag endast kan skydda er mot de hundar som hetsar er. Tro på mig, lita på mig, så skall allt sluta bra. Jag vill er inget illa. Maria Ni har faktiskt ännu så länge ej gjort mig direkt något illa, i motsats till Darnley, som jag ännu ej har utkrävt min betalning för hans snikna dråp på min statssekreterare av. Bothwell Men nu är den stund kommen dock då era fienders räkning är mer än förfallen och måste indrivas med våld. Maria Vilket monster har jag icke gjort er till genom min kärlek! Bothwell Ett effektivt monster i så fall, ty jag genomdriver det yttersta, gärna med våld, kompromisslöst och utan att darra på läppen och drömma oroligt för det. Även ni måste bli lika hård om ni skall kunna hålla ert ämbete. Maria Tro mig: jag gör det blott för att få slippa mer obehag än vad jag orkar med. Det är ett mindre ont att offra Darnley än att offra landet åt era vampyrer. Jag skall offra Darnley och gifta mig med er, om ni lämnar landet i fred. Bothwell Jag är nöjd om ni gör så, och för att bevisa mitt nöje därmed skall jag hålla ert land i utsöktaste och oförgätligaste exemplariska ordning, om blott ni uppfyller ert löfte. Maria För Skottlands skull skall jag uppfylla er vilja och en sista gång älska Darnley, fastän det skall bliva hans död. Bothwell Huvudsaken är det att han dör. Medlet saknar betydelse. Maria Darnley, min make, här är jag, din älskande maka och moder! Darnley Kan det vara sant? Är jag vaken? Nej, det är blott mina sjukdomsfantasier. Maria Nej, verkligen är det Maria, din maka, din ende sons moder. Darnley Vad vill du? Har du icke en gång för alla förskjutit mig? Ville ej du mer än alla att jag skulle dö? Ingen har så bedragits, förråtts och skämts ut inför världen som jag av den som jag var dum nog att älska. Och nu vill du icke ens låta mig dö här i fred. Skall du ännu en gång orka utsätta mig för ett bedrägeri och det största av alla? Du söker allenast mitt eget fördärv. Maria Käre Henry, jag vill blott ta hand om dig och sköta om dig. Jag vill icke att du skall ligga här ensam långt borta från hovet. Kom med mig till Edinburgh! Ännu en gång skall du där få se ditt eget folk och dess hyllningar av dig. Din krona är där, och den väntar på dig, ty du ensam är konung av Skottland så länge du lever. Kom med mig till hovet, som ännu en gång skall bli ditt! Se, jag skyr dig ej längre. Du är icke längre förskjuten, min stackars oändligt högt älskade gosse! Allt är dig förlåtet. Allt ont som du gjort mig och andra begick du allenast i ungdomlig okunnighet: icke visste du själv vad du gjorde. Jag vill än en gång vara din egen hustru. Ack, att jag, som blott ville kärlek, så dåligt har lyckats att älska min man! Darnley Kom mig icke för nära. Du kan bliva smittad. Jag är ej så fager som förr, ty mitt ansikte är fullt av smittkoppor, som du väl ser. Maria Vad bryr jag mig om det? Varje varigt och stinkande utslag skall jag ivrigt kyssa, på det att det må gro igen och försvinna för gott, eller jag bliva smittad därav och förstöras i ansiktet på samma sätt! Jag vill älska dig, Darnley, för alltid och för första gången på riktigt. Darnley Du är ej min maka. Du är mig en moder. Nåväl, mamma, tag mig tillbaka till hemmet som du körde ut mig från. Låt mig få dö där vid ditt eget bröst. Det är min enda bön. Du får döda mig gärna, ty det är måhända min destination, men låt mig blott få dö vid ditt sköte. Ty dig har jag älskat.

Jag har aldrig känt någon kärlek och åtrå i livet förutom allenast för dig. Jag var konung men lämnar nu gärna den titeln och dör gärna för dig. För mig vart du vill. Vore du ock min mörderska skulle jag vara dig trogen och älska dig. Maria Stackars min gosse! Du blev aldrig man och skall ej heller någonsin bli det. Du fick aldrig skägg eller hår på ditt bröst, och du borde egentligen ha varit flicka. Du arme och svage bristfällige make, som knäcktes av höglandets mildaste vindpust, du var dock min make och skall så förbliva tills döden gör slut på din hjälplöshet, som är ditt lidande. Och tills du dör skall jag vara din maka. Ty lustigt nog lyckades du endast ge mig den största välsignelse som kvinnor känner: den sällhet som moderskap är. Endast du gav mig mitt enda barn, och för det skall jag följa dig frivilligt ner i den avgrund av olycka som jag med min kärlek själv tveklöst störtade dig i. Jag ser nu för din del den avgrundens botten, och hit har jag kommit för att göra fallet och stöten där mot så behaglig och mild, mjuk och vacker som möjligt. Darnley Du talar som om du var säker på att jag var dödens. Nej, så farligt är det ej, ljuvaste moder. Så farlig är icke min sjukdom, jag kan åter tillfriskna, åter kan vi bliva lyckliga som man och hustru, jag skall visa mig mera mogen än förr. Ack, jag vet att jag burit mig åt som ett mähä, men tänk dock på det att jag bara är tjugo år gammal! Själv är du ej ens tjugofem. Ack, fördöm mig ej för allt det onda jag gjort dig! Förlåt mig! Jag skall bliva bättre som människa och mindre fåfäng. En dag skall jag bliva en man. Än är lyckan för vår del fullt möjlig. Jag skall bli dig trognare på dina jakter och icke så snabbt bli så trött. Vi skall rida tillsammans i bergen i rasande ritt över stock, över sten, över bäckar och floder och simmande kuva vart strömdrag, och klyftor och berg skall vi djärvt hoppa över. Jag skall bli en bättre kamrat än jag varit. Men vad är det nu? Är det tårar du fäller? Maria Du yrar så hjärtslitande. Darnley Och tänk ej mer på slagfältet världen och dess politik. Ännu kan vi tillsammans befria oss ur dess bedrägliga spindelnät, som är den enda själsfarliga fälla som livet kan bjuda. Vi skall göra oss av med Bothwell och alla de andra demonerna och kondottiärerna, som mera tror på sin kraft och sitt våld än på kärlek. Vi skall köra Bothwell från sina arméer hem till hans nu länge re'n tålmodigt väntande hustru. Hos hustrun allenast är mannen i säkert förvar, och där endast kan han icke göra nå'n skada. Där endast kan han verka ledigt, förkovra sig, hålla sig frisk och undfly allt fördärvligt, som jag åter nu skall bli frisk när jag får komma hem till min moder, min hustru, mitt livs härskarinna, du själv. Säg mig: älskar du mig såsom jag älskar dig? Aldrig någonsin har jag förr älskat dig mera än nu. Ditt besök här är såsom en rämnande stormhimmel, som mitt i svartaste rasande mörker med ens släpper ned ljus och frid, hopp och räddning för jorden. Först nu tror jag åter på livet. Först nu tror jag mig kunna älska på allvar. Du gråter ännu. Säg, du tar mig väl säkert tillbaka till Edinburgh? Maria Det är min plikt mot mitt land och mitt folk, mot mig själv och mot dig att så göra. Darnley När far vi? Maria I morgon. Darnley Jag längtar så ivrigt till mitt enda hem, som är hovet, som jag så högt älskade. Ännu är ej allt förlorat. Med din hjälp kan jag vinna åter envar av de lorder som efter att jag gjorde bort mig allenast har kunnat förakta mig. Du skall få se! Än kan jag bli min ställning och situation redobogen och vuxen.

Jag är plötsligt mogen för allt det som jag genom eget förvållande har spelat bort men nu skall med ditt stöd vinna åter. Jag tror plötsligt nu att jag för första gången i livet kan lita på dig. Men du gråter ännu. Du är trött. Stackars drottning! Du har ridit hit ifrån Edinburgh hetsigt i sporrsträck och utan att vila på vägen allt enligt din vana. Du måste få vila dig nu. Maria Ja, jag kanske behöver smått taga mig samman. Darnley Det här är ett ringa tjäll som du helt ensam har kommit till. Ingen kan tjäna dig här utom simplaste bondpigor. Här finns ej uppklädda hovtjänarinnor att niga och noggrant behandla dig efter förtjänst. Men för mig är du mera en drottning här nu än i din största glans på ditt kungliga slott och i din största festprakt. Du har försökt göra dig blott till en kvinna men har endast lyckats bli ännu mer drottninglik. Kyss mig, min moder, god natt, förrän du lämnar mig åt de ljuvaste drömmar jag någonsin drömt. Maria Gärna kysser jag dig. Nu god natt. Du är nu på väg hem. Darnley Måtte det bli min slutliga resa, min sista retur till det hov som jag aldrig mer vad som än händer vill lämna. Maria Vi reser tillsammans. Darnley Jag skall bliva frisk i ditt sällskap. Nu somnar jag av ren extas och pur lycka! Maria Du skall sova bättre än jag. James, här är jag nu med ditt försvarslösa offer. Bothwell För ej honom hit. Maria Men vad menar du? Bothwell Han får ej vistas på slottet. Maria Men var får han vistas då? Han är dock konung av Skottland. Får jag föra honom till Stirling? Bothwell Han får icke synas i något beboeligt slott. Maria Men vart skall jag då föra den arme? Bothwell Det finns utanför stadens murar ett ensligt förfallet och helt övergivet chateau som är lämpligt för honom. Där kan han få sova i fred. Maria Men hur kommer man dit? Bothwell Följ blott Tjuvarnas väg. Och som närmaste granne får han då en av mina närmaste hejdukar. Där kan han ligga i sina av egen smuts inpyrda lakan, i sin egen svett, i sin smittsamma sjukdom och sina vanställande smittkoppor. Han kommer knappast själv att vara medveten om var han är i sin yrsel. Maria Får jag ej då på något villkor ge honom ett anständigt vilorum? Bothwell Aldrig! Han får icke mer synas vara en konung. Allt landet, allt folket, all världen, envar som har sett den fördömde föraktar och skyr honom endast: de går ut ur rummet om han kommer in. Han har ingen vän mera i världen. Maria Får jag sköta om honom dock där vid Tjuvarnas väg? Bothwell Sköt du om honom bara. Det passar vårt lands politik. Var du trogen din man såsom drottning och in i det sista, så ser ingen att du är min älskarinna. För att vi så fort han är död kunna gifta oss må du till slutet omplåstra den variges bölder. Maria Att sova som sjuk i ett sådant eländigt och fallfärdigt ruckel mitt i ödemarken! Han är dock en konung ännu, och jag skall dela hans sista nätter. Om jag hittills alltid har svikit och varit min man mer än otrogen skall jag dock under hans livs sista dagar mer bry mig om honom än om någon annan så länge jag lever. – Min Darnley, hur har du det? Orkar du uthärda med din förfärliga sjukdom? Darnley Ja, under din omsorg.

Maria Darnley Maria Darnley Maria Darnley Maria

Darnley

Maria Darnley Maria

Darnley Maria Darnley Maria

Darnley

Maria Darnley Maria Darnley Maria Darnley Maria Darnley Maria Darnley

Du skall strax få lämna det här outhärdliga rucklet. Det är blott en tillfällig lösning. Så länge du själv är hos mig är det världens förnämsta palats. Så är det ock för mig under den tid du sover här och vi här vistas tillsammans. Jag levde och följde dig långt hellre här än att jag levde ensam i slottet i Edinburgh. Så har du aldrig förr talat. Först sedan min sjukdom har du liksom böjt dig ner till min nivå. Aldrig förr har du självmant tillmötesgått mig utom före vårt giftermål. Tro mig: det ångrar jag nu. Vad är anledningen? Det kan jag icke säga. Försök vara nöjd med att jag sover här i ditt hus vid din sida så länge du än ligger bunden vid sjukbädden här. Aldrig mer skall jag lämna din sida. Jag nöjer mig fullständigt därmed, ty ingenting mer har jag nå'nsin begärt. Det är höjden av salighet, och mer än så står det ej i min makt att ens kunna tillnärmelsevis fantisera om. Var blott hos mig, och jag har hela världen. Och hör jag ej hur hela världen på nytt fäster vikt vid mig för att du än en gång har tagit mig till din make? Jo, samtliga lorder i Skottland är dina kamrater på nytt. Och snart är jag helt frisk. Får jag då komma åter till hovet? Naturligtvis. Så fort de sista vanställande dragen av sjukdomen har lämnat din kropp i fred skall du åter få komma till slottet. Ja, redan på måndag skall Skottland och Edinburgh åter bli ditt. Det är lördag idag. Ja. I morgon så firas ett bröllop på slottet. Det är mina två allra trognaste tjänare som nu skall viga sig, och därför måste jag närvara själv. Kan ej bröllopet uppskjutas tills även jag kan få delta? Allt är redan förberett. Att skjuta upp festen skulle blott tolkas som ett dåligt omen. Men jag skall ändå under festen tilltvinga mig tid att besöka dig en sista gång. Varför en sista gång? Innan du åter kommer till Edinburgh, avser jag givetvis. Skall du då stanna ock den sista natten hos mig? Nej, den natten är brudparets, mina två tjänares. Den sista natten får du vara ensam. Men du somnar säkert in medan jag ännu är här. Aldrig mer skall jag sova förrän jag är hemma hos hovet i Edinburgh! Får jag ej flytta dit genast? Naturen här och nattens mörker och den onde grannen intill skrämmer slag på mig ofta. Vi kan inte få dig till Edinburgh förrän min tjänares bröllop är över. Försök härda ut intill måndagen. Vilka är "vi"? Jag och hovet. Jag fruktar den djävulen Bothwell. Det gör även jag. Vi skall göra oss av med den grymme blodsugaren så snart jag kommer till Edinburgh. Ja, nu på måndag skall du vara kvitt honom. Har du, min fru, redan ombesörjt den saken? Själv har han gjort det. Men hur?

Maria

Själv han gräver sin grav, som han drager ned andra i även. På måndag skall han ha begått sitt livs högst himmelsskriande nidingsdåd, som ödet skall draga honom till rätta för. Darnley Älskar du honom? Maria Min make, nu yrar du. Sov gott tills vi ses härnäst. Det är snart måndag morgon. Darnley Jag lever såsom i en dröm. Är det nu redan söndag? Jag trodde det ännu var lördag. Maria För världens historia är tiden en bladvändning blott och en rad på en sida. Dess offer, som blott äro människor, märker ej själva hur grymma historien far fram med dem. Darnley Är det då måndag i morgon? Maria Ja. Darnley Och du har firat din tjänares bröllop idag? Maria Ja, och därför bör jag återvända till slottet nu. Sov gott, min make. Vi ses i en gryende morgondag som ej vet av något lidande längre. Darnley Det låter förhoppningsfullt. Men denna natt som skall föregå min pånyttfödelse som Skottlands konung på Edinburghs slott vid din sida skall bli mitt livs längsta – den skall bliva lång som en evighet, och det som gör den så lång är min längtan. Maria Du somnar nog ändå. Farväl, stackars älskade make. Darnley Du säger det som om jag låg i en grav. Maria Som du skall återuppstå ur redan i morgon. Darnley Jag tror på ditt ord såsom mer än en drottning. Maria Farväl. Darnley Till i morgon, till den nya värld som skall börja på den andra sidan om den svarta avgrund som denna natts evighet skall innebära för mig – aldrig därefter mera farväl. – Ack, hon gick, och nu ligger jag ensam på denna tortyrsjukdoms sträckbänk omgärdad med mörker och fasa och oro allenast. Hon ville ej ens såsom tillbörligt avsked ge mig någon kyss! Aldrig kände jag henne, den gåtfulla tystlåtna damen, men ständigt har jag kanske därför just alltmera älskat den gåtfulla. Aldrig har jag lyckats med att begripa mig på henne. Gud endast vet vad hon tänker; vi dödliga är för enfaldiga för att förstå det. Maria Nu tillhör han dig. Bothwell Så, Isolde har skilts från sin Tristan och prisgivit honom åt döden. Nå, ingenting gläder mig mera. Nu är det hög tid. Nu skall mina kamrater få friaste händer. Din judaskyss, drottning, skall ha sina sedvanliga konsekvenser. (En häftig explosion. Darnley med säng går upp i rök.) Maria Bothwell tjänaren Bothwell tjänaren Bothwell tjänaren Bothwell tjänaren

Vad var det? Jag tror det var något som small. (in en tjänare) Eders höghet, det hus som inhyste Lord Darnley har plötsligt med kraft av två dussin kanoners bombarder nu flugit i luften! Det menar du inte! Kvar är bara svartbrända rester och aska och rök! Och herr Darnley? Hans öde är visst om han fanns kvar i huset: till oigenkännlighet har han som huset då skattat åt alltings förgängelse. Hur kan väl detta ha tillgått? Här kommer nu lorderna, som önskar ha en förklaring.

lord Melville

Ers nåde James Hepburn av Bothwell och ers majestät, hela Skottland har hört hur i natt Henry Darnley, dess konung, har omkommit vid en fatal explosion, som gav en sådan skräll att den kommer att genljuda i hela världen. Vi önskar nu veta: vad orsak kan möjligen ha vållat den explosionen, och varför låg konungen, som därtill var ganska sjuk, i ett sådant okonungsligt ruckel? Bothwell O ädlaste herrar, vi ha lika litet den ringaste aning som ni om vad som kan ha hänt. Endast eftersom Darnley var smittad av kopporna vågade vi icke ha honom här såsom smittohärd vid själva hovet, men just idag hade vi tänkt ändå ta honom hit. Och så inträffar detta! Vad olycka! Vilken fatal katastrof! Ack, vem kunde ha anat det! Och se på drottningen! Hon orkar ej inför hennes värld krossande nyheten stå upprätt på sina ben! Och för blott några timmar se'n var hon själv där! Vilken upprörande överraskning. Melville Ni måste dock tillstå att krutexplosionen allenast kan ha varit förberedd, organiserad och överlagd. Bothwell Alltså ett attentat! Det gör strax saken ännu mer fasansfull och obegriplig! Vad skotte kan väl ha förbrutit sig så mot sin konung? Jag lovar er, ädlaste herrar, att saken skall väl undersökas. Därmed får ni låta er nöja i natt, ty vi har ej fått sova för den sakens skull. Denna drottning, ert lands över allt skändligt upphöjda drottning, har bryskt ur sin sömn blivit väckt för att erhålla nyheten att hennes älskade make och konung har på det brutalaste sätt sprängts i luften! Ni måste nu tillåta henne att dra sig tillbaka, och även mig själv, ty i egenskap av landets riksföreståndare och så att säga förmyndare är jag ej själv mindre upprörd och skakad av denna ofattliga våldstragedi. Ärligt ber jag er ursäkta oss, mina herrar. (lorderna gå) Har de nu försvunnit? Det står ingen kvar av dem ute och lyssnar? Gott! Kusten är klar. Härligt öppnad är vägen för framtiden åt oss. Allting har fungerat perfekt; som ett maskineri har planeringen lyckats. Nu återstår blott snarast möjligt att gifta oss. Sedan är Skottland och makten och lyckan och framtiden vår. Ingen själ vågar öppna sin käft emot oss medan jag äger makten i landet. De skall icke ens våga dryfta vad som kan ha hänt med den skojaren Darnley. Nu är sista hindret för oss lyckligt undanröjt. Nu kan du gifta dig med mig och sålunda ge mig all makt över Skottland. Vad säger du, vördade drottning? Du tiger? Men säg något då, sakramentskade fruntimmer! Maria Vad skall jag säga? Skall jag kanske hylla dig för vad du gjort och för hur väl du skött hela saken? Skall jag nu helt känna mig fri att offentligen kasta mig i dina armar, i min makes mördares armar? Bothwell Upphör nu genast med att kalla honom, ditt livs parasit, för din make. Jag är nu din make i stället. Maria Jag slipper ej honom. Bothwell Vad är det för skitprat? Du har sluppit honom, och nu är det mig du ej slipper! Maria Ej heller du själv, James, skall någonsin slippa den arme, om du än blir konung av Skottland och lagenligt gifter dig med mig. Bothwell Du dillar, min nådiga. Du har bestämt blivit från dina sinnen. Vad angår dig mer Henry Darnley? Han är en gång för alla död! Maria Försök inbilla det någon annan. Bothwell Nå, det har egentligen ingen betydelse om han är död eller spökar. Men är du lojal mot mig nu även efter vårt mord? Maria Vågar du säga vårt? Bothwell Vågar du kalla det någon annans?

Maria Bothwell

Var det icke ditt? Om det var någon enstaka människas var det ditt eget, ty du är monarken som samtyckte. Aldrig skall du kunna skylla ifrån dig. (en tjänare in) tjänaren Mylord Murray är här. Bothwell Knacka innan du kommer, din pestfis! Jag har väntat på honom. Visa den skojaren hit. – Lord Murray, ni är välkommen. Murray Varför har ni kallat mig hit till er? Kära syster, har du något till mig att säga? Bothwell Vi ville blott höra om ni äger något att säga till oss. Murray Och vad skulle det vara? Bothwell Vet ni icke vad som har hänt? Murray Jag vet icke mer än någon annan. Maria Du förebrår oss icke olyckan med Henry Darnley? Murray Ej mer än en annan gör. Bothwell Ni vågar uttrycka er farligt dunkelt! Ro ut med ditt språk, din ränksmidare! Vad är egentligen ditt hjärtas mening? Står du på vår sida, din bov, eller är du vår fiende? Murray Jag vill precis lika litet bli kallad er fiende som någon annan. Bothwell Du vågar med andra ord ej ta parti? Murray Jag vill liksom var vanlig förnuftig person icke yttra mig i hela frågan. Maria Du tiger om vad du egentligen tänker. Murray Min syster, jag skall vara uppriktig, om jag får tala allena med dig. Kör ut Bothwell, så skall du få höra din brors öppenhjärtliga råd till sin syster, och dessa råd äro baserade på mycket mångårig erfarenhet som det här landets praktiska styresman.... Bothwell Förräderi! Vad du kan låta henne få höra tål även en hennes väns öra! Murray Jag kan icke tala med er, mylord Bothwell. Bothwell Du talar ju till mig. Murray Nåväl; jag skall uttrycka saken mer klart: det är så att jag nekar att tala med er. Bothwell Varför? Murray Därför, helt enkelt, att jag icke vill tala med er. Bothwell Ett ärligt ord, äntligen! Nå, vad vill ni då predika för henne? Murray Ett varningens ord. Bothwell Låt oss höra. Murray Det finns icke någon som vet hur och varför kung Henry, er make, min syster, gick hädan, men samtliga anar den sanning som, om någon knystar ett ord om den, genast blir farlig. Och därför behagar var skotte med tankeförmåga tills vidare tiga. Så gör även jag. Ni skall båda två möta, vem ni än behagar om denna sak spörja, i hela ert land en kompakt mur av tystnad. Var skotte skall vara precis lika likgiltig inför det skedda som deras fru drottning, Maria av Stuart, ni själv, kära syster, behagar förhålla er. Sanningens gift skall få verka i tystnad. Det är varje fri skottes sansade föresats och ytterst visa beslut. Må den leva med sanningen som känner till den och som haver del i den, om han kan med det i längden. Själv bryr jag mig om vad det är som har hänt. Det rör mig ej i ryggen om det ej bedrivs någon utredning, om Darnley hastigt nu nedsmusslas i kalla jorden förutan en tillstymmelse till en kunglig begravning och utan att liket har blivit besiktigat. Jag bryr mig icke alls om hur han dog, om han ströps eller knivhöggs, förgiftades eller dog just genom detonationen. De som känner till något påstår att liket var alldeles kolsvart i ansiktet, vilket ju tyder på grundlig förgiftning,

men inte ens det skall jag ta någon ställning till. Och på så sätt resonerar envar i vårt land som vet att Henry Darnley är död. Lev ni så gott ni kan nu när han väl är död. Ingen kommer att ingripa i era liv. Ni är fria. Ni menar måhända att gravarna tiger, men inte ens det skall jag ta någon ställning till.... Bothwell Tig nu! Vad har du att säga, Maria, till din broders uttalande? Maria Det är sant vad han säger. Mitt land och mitt folk har lagt märke till min ytterst passiva likgiltighet inför konungens, min makes död, och därav vet de allt. Men de är så förstående samtidigt inför sin tigande drottning, att de följer hennes exempel och tiger som hon. Men i den tysta likgiltigheten bor en större sorg än vad tårar kan uttrycka. Jag känner den, och jag tror även att mina landsmän är medvetna om den, och därför är det som de tiger. De känner som jag att jag själv, Skottlands krönta monark och därgenom allt Skottland, just genom det timade helt har förlorat sig själv. Vad är Skottland nu efter det uslaste konungamord som vår värld har fått se? Vad är drottningen nu sedan hon själv har mördat sin make och konung? En skugga, en grav, en bedrövelsens avgrund som icke har botten, ett svart dödens hål att för evigt blott falla och störta mot ingenting.... Bothwell Tig, din förbannade sladdrerska! Ursäkta drottningen, värde lord Murray, hon är inte riktigt normal nu, förståeligt nog, just på grund av sin sorg.... Maria Nej, jag skall icke tiga! Jag skall sjunga ut! Jag grät bittert och länge vid min förste äkte mans grav, ädle sjuklige kung Frans den andre av Frankrike. Mer än en månad gick jag tungt omkring i svart änkedok ivrigt och uppriktigt sörjande med tunga tårar och smärtrika lamentationer, ty därmed gick mitt första äktenskap hopplöst om intet, och det utan att det ens hade förverkligats, ty Frans var endast en gosse, och jag var ej mer än en mö. Och dessutom blev jag därigenom berövad det ljuvliga Frankrike, som jag som drottning så njutit av i att få vara dess drottning. En sådan sorg som tyngde ner mig vid den äkte konungens död orkar man endast med en gång under sitt liv. Men en andra gång slogs jag av mördande sorg när min tjänare Rizzio inför mina ögon blev levande flådd, styckad och massakrerad av vilddjur till karlar. Den upplevelsen var långt mer än en sorg, ty den var en outhärdlig smälek, och min egen make och konung var den som var upphovspersonen till den själsförintande skymfen. Jag orkade därvid ej sörja normalt, ty min sorg var förbrukad i Frankrike. I stället kände jag hat. Mitt hat var utan gränser. Det sprutade som en vulkan ur mitt hjärta mot främst min gemål men mot lorderna även och till och med mot den otadlige James av Murray, min högtidlige broder, som alltid står utanför allt ont som händer men märkligt nog alltid vet om det långt innan det händer och aldrig förhindrar det, utan som alltid beaktansvärt nog tar parti för förbrytarna som det politiska snille han är. Ej ens han var helt oskyldig till David Rizzios död, Skottlands enda omutliga, hederliga och pålitliga mänska. Jag älskade aldrig den ädle oskyldige konstnären men sörjde dock honom mer än min konung av Frankrike. Men min sorg var icke då längre tårar men blodigt svart kokande hat utan gränser. Nu har även min andre make och konung berövats sitt liv. Jag vet själv bättre än någon annan precis hur det tillgick, ty jag var det som förde honom till huset var han fann sin död, och jag själv var måhända den sista som talade med honom. Visst hade jag hatat honom och ruvat på hämnd och med fullaste anledning,

men ändå var det ej hat som drev mig till hans sida mot slutet. Nej, det var blott motsatsen. Alltför väl visste jag att han var tvungen att dö, ty så ville de mäktiga, dessa som allena tänker politiskt. Och jag har ej någonsin haft någon makt, eftersom jag ej har velat ha den. Ni båda vet väl att all maktpolitik är det värsta jag vet och att jag alltid endast sökt kärlek och dess nåd och frid. Därför hindrade jag icke heller min mans död emedan jag ej hade makt. Han är död nu, och min sorg däröver tycks vara totalt obefintlig. Jag gör inget väsen av sorgen jag känner, ty tårarna har gråtits ut, och mitt hat är förtärt. Jag är passiv och död, ty jag orkar ej gråta och hata mer i detta liv. Allt jag känner är bottenlös avgrundsförtvivlan som större är än någon sorg. Icke hatar jag dig, Hepburn, ty hatet orkar jag ej längre nära. Jag hatar ej dig, broder, ty allt mitt hat har förvandlats till bittersta paralyserande tomhet. Ej någon skall någonsin ha mig till fiende, ty allt mitt agg är förintat av sorgen, som nu är så tung att jag ej längre mer orkar ha några känslor. Må världen och Skottland och alla de mina förakta och hata mig för denna likgiltighet inför min makes död, som ju tydligt är tecken på att jag ej oskyldig är, vilket jag icke heller alls är. Må de till och med döma mig. Själv bryr ej jag mig om vad det skall bli av mig och vart mitt öde skall leda mig efter det här. (går) Bothwell Du får ursäkta henne. Hon är ej sig själv efter det obegripliga våldsattentatet. Murray Jag fruktar att någon förbannelse vilar tungt över oss alla och ej bara över min syster. Bothwell Om något slikt hjärnspöke finns skall vi nog råda bot på det! Murray Vågar du gifta dig med henne? Bothwell Vågar? Vem vågar väl hindra mig? Murray Ingen, men ödet har avlivat samtliga som kommit henne för nära. Bothwell Om ödet har fräckheten att komma för nära mig skall jag avliva ödet! Murray Jag önskar dig då lycka till men ej med någon stor övertygelse. Redan har ödets anonymitet satt upp anslag på Edinburghs gator som anklagar dig såsom konungens mördare. Bothwell Anslag? Vad är det för anslag? Murray Plakat som djärvt anklagar vissa personer för mordet på Darnley och främst då dig själv. De har tyst kommit upp under natten. Bothwell Här skall vi ta upp kampen genast! Här skall myter avlivas! Kom hit, Maria! Kom hit, säger jag! Murray Lämna min syster i fred. Bothwell Hon är drottning i landet. Är hon icke ansvarig? Är icke detta en statsangelägenhet? Kom hit, Maria! Maria Vad vill min okuvlige tillsyningsman? Bothwell Här har satts upp plakat i din huvudstads gränder! Maria Nåväl! Vad är det för plakat? Bothwell Säg det till henne, Stuart! Du är hennes bror. Murray Det har uppsatts plakat i din stad som anklagar din tjänare Bothwell, din tjänare Joseph, Bastien jämte andra i din tjänst, för mordet på konungen. Maria Tror du slikt kommer mig vid? Vad skall jag, menar du, göra åt saken? Murray Det är din plikt mot dig själv nu att först och främst rentvå dig! Maria Med denne Bothwell som tillsyningsman vid min sida? Det är slätt omöjligt. Du vågar ju inte ens själv säga något emot honom. Jag är ej oskyldig, han är ej oskyldig, mina två tjänare är ej oskyldiga, ingen är oskyldig som äger något att göra med makten i landet. Ej ens lord Murray är helt oskyldig,

och därför vågar han ej heller anklaga oss. Så vad skall vi då göra? Vi kan icke undkomma. Bothwell allenast är karl till att mäkta försvara sig. Han kommer raskt här att komma med motdrag mot ödet: i morgon skall han genomföra en grundlig och lagenlig rättsundersökning av vad som har hänt, som han kommer att snillrikt se till att minsann genast frikänner honom. Men mina olyckliga tjänare kan ej försvara sig. Vi äro alla egentligen fast i vårt ödes ohyggliga spindelnät och kan ej slippa ifrån det, och det veta alla av oss som är goda. Det minsta som jag själv kan göra åt saken är att rädda mina trotjänares skinn. Det må kompromettera mig själv. Det bryr jag mig ej om, om de bara blir räddade. Dem skall jag rädda ur landet i morgon. Murray Min syster, förstår ni ej att ingenting kunde skada er mer än att så farligt kompromettera er själv! Ack, ni måste för att rädda er egen ära nu strax offra dessa nu komprometterade tjänare till er! Hur annars skall ni kunna rädda ert ansikte? Maria Jag har ju sagt att jag ej längre bryr mig ett dugg om mig själv! Vi är alla i fällan. Om jag nu kan rädda den minsta ur nätet skall det ej försummas. Må jag bliva halshuggen. Jag kan ändå ej förlora mer av mitt livs ära, min själ och min integritet än jag redan har gjort. Jag har en gång för alla förlorat min själ och med mig hela Skottland. Kan du eller någon med ytterligare politiska bedrägerier och svarta intriger förskaffa oss något av Skottlands förlorade ära tillbaka? Nej, ingenting mäktar du göra med sådana medel. Du kan endast spela bort mera. Blott ett kan vi göra för vår egen ära, och det är att frivilligt bära vår skuld och vårt straff. Bothwell Hon är tokig! Murray Min själ, ja, hon är spritt och språngande galen. Med slika politiker är det ej värt att beblanda sig mera. Bothwell Var lugn, lord Murray! Jag skall nog sköta styrandet av detta land mer än väl nu i fortsättningen! Murray Ja, det kan jag ej tvivla på, men mot vad mål? Vem vet det? Vad förmår du med våldet om du icke har något mål? Bothwell Mitt mål är drottning Maria Stuart. Murray Och tror du du någonsin kan nå det målet? Bothwell Jag kan, och jag skall! Murray Du är galen som hon. Intet komprometterar er mer än att ni är tillsammans nu efter ett sådant hårresande dåd! Bothwell Inför vem? Murray Inför världen! Inför Europa och påven och Spanien och Frankrike och inte minst inför England, som ingenting kan glädja mera än skottarnas olyckor! Drottning Elisabet, den fula elaka häxan där nere, vill ingenting hellre än sluka Maria och vår monarki och vår frihet med hull och med hår! Bothwell Och det skiter jag fullständigt i. Jag är blott ute efter Maria. Murray Du är såsom alla de andra förhäxad av henne och bländad av hennes så kallade kärlek! Bothwell Det är jag för stolt för att neka till. För hennes skull endast mördade jag Henry Darnley. Murray Förtappade dåre! Du störtar med henne i avgrunden! Bothwell Nej, jag blott uppsöker lyckan. Murray Den finns inte, eller åtminstone inte i maktens och världens politiska liv! Syster, du är den enda som kan göra något åt saken.

Det är icke du som är denne excentriske vildhjärnas livegna slav, utan han är det som har förslavats av dig. Endast du kan förhindra att ni två tillsammans går under. Du måste omedelbart vidtaga åtgärder för att få saken ur världen! Maria Skall jag som Elisabet åse ett brott som en annan gör endast för min skull och sedan för syns skull tillsätta en utredning som har till uppgift att ej lyckas få någon sanning ur saken? Skall jag bli en evigt falsk hycklare som denna falska matrona av England, som lever och håller sin tron på bekostnad av sanningen? Nej, aldrig kan jag förställa mig inför historien. Murray Dock skall historien kräva det. Se, här är earlen av Lennox nu, din egen svärfader, konungens köttslige fader, och han är ej lätt att få tyst, ty han står i kontakt med Elisabet. Lennox Ers majestät, härmed kräver jag rättvisa! Maria I vilket fall, fader Lennox? Lennox Min son, landets konung, har på det brutalaste vis blivit mördad, och ingen gör något åt saken! På Edinburghs gator skriks mördarnas namn ut och sprids på plakat över världen, och ingen drar dem inför rätta! Maria Men vilka är då dessa mördare? Bothwell Våga du nämna dem bara! Lennox All världen har hört deras namn utom ni. Det är först och främst earlen av Bothwell.... Bothwell Ditt kräk! Aldrig skall du få mig inför rätta! Lennox ....och vidare skriker man ut David Chalmers och Balfour, samt drottningens trognaste tjänare Joseph, Bastien, jämte ett flertal andra. Murray De sistnämnda finns inte mera i landet. De har smugglats ut av vår drottning. Maria Är hon icke nämnd såsom mörderska på anonyma plakaten? Lennox (med en bugning) Nej, mot landets drottning, den mördades hustru, finns det ingen anklagelse. Men i egenskap av detta lands överhuvud är det hennes plikt att dra Bothwell och alla de övriga komprometterade inför en lagenlig opartisk domstol. Murray Ni hör, syster, och ädle Bothwell. Maria Du hör, Bothwell. Du måste rannsakas. Bothwell Jaså, jag måste som anklagad dras inför rätta! Nåväl, Lennox! Kasta ni bara er handske! Det finns tio tusen som ivrigt skall antaga utmaningen och ej låta er komma från Edinburgh levande, om ni där infinner er för att anklaga mig! Jag har landet i min egen knytnäve! Varje starkt fäste, var borg, garnison och konungsliga härsmakt har jag ensam nycklarna till och befäl över! Vem vågar anklaga mig? Vilken hare har så mycket vett att han vågar försöket att sätta sig över mig? Vem kommenderar diktatorn av Skottland? Må han bara frimodigt framträda öga mot öga med mig. Jag skall strypa det kräket med hans egna blodiga tarmar. Lennox Här krävs högre rättsinstans. Drottning Elisabet! Elisabet Ja, trogne Lennox, här är jag. Jag skall bara fatta mig kort. Jag har blott några par ord att säga till min egen syster och meddrottning, Maria Stuart. Maria, om du låter rätten förlora mot våldet är du icke värd längre att vara drottning. Om ej rätten får ha sin gång och den skyldige ej får sitt straff är det ute med dig och din krona. Du kan icke sätta din kärlekspassion över lagen med mindre än att du själv låter dig dömas förlustig av all lag och rätt som en drottning av världen. Det var vad jag hade att säga. Ge akt på min varning!

Maria Elisabet Maria Elisabet

Bothwell

Murray Bothwell Murray Maria Murray

Maria Murray

Maria Murray Maria Murray Bothwell

Lennox

Bothwell

Du har aldrig älskat. Du kan icke älska. Du vet ej vad lidandet är. Du förstår ej min vanmakt som är inför ödet och ej inför Bothwell. Ditt öde kan du gå till rätta med. Nej, ty jag är blott en kvinna. Så dö då, gå under med ära och krona och allt, din försvarslösa stackare, som ej kan offra din kärlek för makten och den trygghetsställning den medför! Du är inte klok! Hätska käring, i egenskap av Skottlands generalissimus måste jag härmed förbjuda att du blandar dig i vårt Skottlands affärer. Härmed är nu all kontakt mellan Maria och dig avklippt för tid och evighet. Allt vad du framledes skriver till henne skall gå genom mig. Varje brev från dig till Skottlands drottning skall brytas av mig hädanefter och läsas och noggrant förstöras. Försvinn nu från scenen och kom ej tillbaka! Kom bara tillbaka om du önskar slåss! Så! Där blev vi nu av med den mest ovälkomna av gäster! Vad är det, lord Murray? Jag vill bara bjuda min syster farväl. Varför det? Därför att jag skall resa iväg. Käre bror, varför lämnar du mig? Det vet du mer än väl. Skottlands luft har fördärvats av ett nesligt brott som ej någon vill sona. Jag vill icke se vad som händer härnäst. Därför far jag iväg till Venedig för att komma från denna Skottlands olyckliga saga. Du lämnar mig alltså när jag bäst behöver dig. ....och alltid i det försöket att du därav nå'n gång skall lära dig att taga hand om dig själv. Alltid lämnar jag dig när du slår in på farliga vägar, men det tycks ej du vilja lära dig att ändra kurs när din prövning blir stor. Jag vill ej se den skenrättegångskomedi mot din vän som nu härnäst skall grumla och fläcka vårt lands hela rättsväsen. Stanna, min bror! Endast du kan nu rädda mig! Nej, lika litet kan jag rädda dig som jag kan rädda Skottland. Vi skottar är samtliga offer för samma oblidkeligt tunga förskräckliga öde. Jag kan rädda dig lika litet som du själv kan göra det, och du vet varför du själv ej kan göra det. Jag måste lämna dig härmed i sticket, min syster. Jag är ej monark här i landet, men du är det alltid. Farväl. Du var mitt enda stöd. Jag vill ej falla själv. Hårde broder! Farväl. Ja, där for han. Nu är vi den tråkmånsen kvitt. Jag skall uppfylla vad rätten fordrar och nu ställa mig till förfogande för Skottlands lag. Fyra tusen soldater tar jag med till domstolen, så att jag rättvist blir dömd. Nå, min Lennox, infinner du dig eller inte? Jag känner dig, och eftersom jag i motsats till dig ej får ta någon med mig till domstolen föredrar jag att förbli i mitt hus och behålla mitt huvud. Jag skickar i stället ett ombud. Kom in, herrar domare! Döm mig nu rättvist! Om ni icke dömer mig rättvist vet ni vad som väntar er: några par tusen skarpslipade svärd redo för åderlåtning, bland annat. Men dömer ni mig med full rättvisa vet ni också vad som väntar er: gårdar och guld, land och förmåner, titlar och välvilja från högsta ort. Nå, vad säger ni nu inför ombudet som å Darnleys fars vägnar har mage att anklaga mig för att ha rört ett hår på en oskyldig människas huvud?

domare

Vi finner, att eftersom själva anklagaren icke vill infinna sig här i rätten det ej föreligger tillräkneligt åtal. Och som alltså det icke finns någon anklagelse måste denna anklagade frikännas från allt vad skuld heter i Henry Darnleys totalt obegripliga mystiska död, till vars orsak vi ej har den ringaste ledtråd. Bothwell En fullkomlig seger, med andra ord! Ve den som nu mera vågar att anklaga mig för det ringaste bondmord! Med klara bevis och med självklarhet har min fullständiga oskuld i saken nu överbevisats för evigt och inför historien! Nu kan vi gifta oss, Maja! Nu står inget mera i vägen för oss! Och du, Lennox, gör klokast i att icke mer synas till här i landet. Du är icke önskvärd. Begrips? Lennox Jag skall fly för mitt liv, men jag skall även komma tillbaka och då kräva rättvisa på mera engelskt sätt. Ty Skottland tycks nu vara etiskt bankrutt. Bothwell Ja, på grund av ditt vansinnesmål emot mig, Skottlands härskare! Galningar tål vi ej här! Ge dig bara iväg och bli gammal och rutten i England med England och deras teatermatrona Elisabet! Så! Nu är vi kvitt en till som blott var oss till obehag. Maria Men parlamentet och lorderna måste först rekommendera och godkänna dig som ett fullgott parti för min krona förrän äktenskapet kan ingås. Bothwell Det skall jag väl ordna! Jag bjuder dem alla till gille på Ainslies taverna, var jag super dem redigt fulla och ordnar med nyktra beväpnade vakter kring huset, och så presenterar jag pappret för dem som de då icke kan annat än skriva under. Varenda en av dem skall godkänna det äktenskapet, det svär jag! Du skall vara min, endast min! Skottlands makt och din krona skall tillhöra mig, endast mig! Varje lord, varje feg parlamentsledamot skall jag köpa och tvinga med pengar först, vin sedan och, om så krävs, till sist våld. Maria Mina vänner i många år överger mig fler och fler för var dag. Bothwell Om de överger dig är de ej dina vänner. Det skiter jag för övrigt fullkomligt i! Vem behöver du mer utom mig? Jag är makten! Jag är politiken! Med den bakom ryggen står du högre än någon annan. Maria Ju högre vårt övermod är, desto större blir fallet. Bothwell Du är ta mig fan feg som Darnley! Vad är du för ett ömkligt mähä egentligen? Skall vi ej gifta oss? Eller är du trogen Darnley, det spöket, som dock en gång nästan lät avrätta dig i kallt blod, vilket jag aldrig kommer att göra? Maria Om han ändå genomfört en sådan hälsosam avrättning! Men det blev Rizzio blott, medan jag skonades till min förfärliga olycka. Bothwell Klaga ej, nådiga frun. Du får ej giva upp. Jag behöver dig. Ty vad är jag utan dig? Vad är jag utan din makt och titel och krona? Dem måste jag ha, och för den sakens skull måste du ännu leva! Maria Så att du kan dricka mitt blod. Bothwell Intet blod är så läckert som konungsligt blod. Maria Min tröst är att det en gång skall sina. Bothwell Den dagen, den sorgen. Så länge du lever har jag synnerligaste användning för dig, och därför skall jag ha dig levande. Det är för sent för dig att vända om nu. Ett brott som vi ej kan bli rena från binder oss samman, och oupplösligt sammanfjättrade störtar vi nedåt tillsammans i helveteshålet, och ingen man njuter så av det som jag. Du är min, och du skall aldrig vara en annans så länge du lever, så länge jag lever. För alltid är ditt blod nu blandat med mitt, och det är svart som natten på höglandets stormpinta ljunghedar. Aldrig blir vi mera tama, ty stormen, den vinande stormen bland bergen, som tjuter i klyftorna, hålen och grottorna, har blivit vårt hela liv.

Den dag höglandet ej längre är vilt och ödsligt, då hedarna ej längre doftar, då vinterorkanerna ej längre gisslar vår västkust och grymt överlåter vart självsäkert fartyg åt mordiska vrakplundrarhänder, då först skall vår kärlek ej mer existera. Då först är vår saga ur världen, ty då skall ej mera naturen och höglandets stormvindar finnas att i vildhet rasande vittna om den. Först när blåsten ej mer pinar åldrade bergseremitens av sorger och lidanden fårade panna och siaransikte skall världen ej mer känna av hur vi älskar varandra. Min drottning, låt oss genast gifta oss. Maria Det vore enligt min broder det galnaste vi kunde göra. Det finns inget som skulle mer kunna kompromettera oss inför historien och världen. Blott det skulle göra vår närvaro olidlig för detta land och mitt folk. Ingenting skulle vara politiskt mer vansinnigt. Men vi skall göra det, ty jag har ej annat val. Det är ödet som tvingar oss in i den yttersta dårskapen. Ty ödet har fogat så att jag har blivit havande med dig. Bothwell Och om du ej hade befruktats av mig hade du gett mig korgen. Allenast ett äktenskap med dig kan dämpa och tysta den digra skandal som det vore om du befanns ha begått äktenskapsbrott, medan din äkta man ännu levde, med den mannens mördare! Praktfulla öde! Du spelar allt i mina händer! Maria Du vet dock att det fasaväckande samlaget ej var ett frivilligt samlag. Bothwell Vad tjänar väl en sådan brasklapp som offer åt kommande tider? Försöker du att överklaga naturen? Det går ej. Den har redan skapat sitt verk. Och vad var det om inte en frivillig älskogslek? Maria Det var en våldtäkt! Bothwell För dig kanske. Inte för mig. Och du själv samarbetade väl. Maria Jag skall gifta mig med dig allenast för att skynda på det olidliga lidande som mitt livs tragiska gatlopp har blivit och allt mera blir, ty jag vill bara se det ta slut. Det är nu mitt livs enda begär. Bothwell Vad du tänker betyder ej något för mig. Huvudsaken är att du går med på att gifta dig. Det gynnar mitt materiella intresse och är därför ensamt för mig intressant. Och jag tackar det öde som gjorde dig havande. Aldrig har jag mera gagnat mig själv än när jag genomförde min våldtäkt på drottningen. Och när du väl är min fru finns det ej något längre som skiljer ditt öde från mitt. Du blir då min förbrytargemål, närmsta medbrottsling, medskyldig inför historiens evighet till varje brott som jag bidragit till, lika fläckad och lastbar och djävulsk som jag. Maria Men har du ej en hustru? Bothwell Jag skall genast låta mig skiljas från henne. Jag vill inte ha henne mera. Hon har redan uppfyllt sin plikt och den futtiga roll som hon hade att spela. Jag har inte bruk mer för henne. Hon kan dra åt skogen. Maria Men Bothwell, du kan inte gifta dig med mig, ty du saknar tillbörlig börd. Endast om du bevisligen våldtog mig skulle vår lag låta mig bli din hustru, ty då blev du tvungen att upprätta mig genom att ingå äktenskap med mig. Bothwell Så låt mig då våldta dig, öppet, så att hela världen kan se det! Du kan ju en dag fara bort och besöka din son där i Stirling, och på vägen åter skall jag enlevera dig. Alla skall varnas i förväg, så att det ej blir något handgemäng. Jag rövar bort dig och håller dig fången en vecka, så att hela världen får veta att Bothwell har våldtagit dig. Och på så vis skall vår union möjliggöras: med giftermål endast kan den man som mot hennes vilja ägt drottningen ge henne äran tillbaka. Det blir en burlesk komedi med erotiska övergrepp helt i vår stil!

Maria Bothwell Maria Bothwell

Bothwell, skona mig! Hur? Låt oss icke gå längre. Jag måste gå längre. Min nådiga, så länge jag ännu har någon pinne kvar att kliva upp på av maktstegen kan inget stoppa mig. Jag måste äga din krona och kan endast göra det genom att äga dig själv. Och du måste med uppriktigt bifall och fröjd acceptera, ty den som ej gör som jag vill måste jag med våld tvinga därtill, och det har du själv givit mig makt till. Maria Du skämmer ut oss och vårt land för världen, och mig förödmjukar du intill förintelse! Bothwell Det kommer mig icke vid. Det är din sak. Nu måste vi ordna till bröllopet. Maria Hovpredikanten John Craig vägrar viga oss. Bothwell Gör han det? Då skall jag för honom visa hur galgen fungerar. Om han tvingas välja emellan att själv bliva hängd eller få evigt helvetesstraff genom att viga oss är han klok, mänsklig och protestant nog att välja det andra. Ty vi måste låta oss vigas i den protestantiska kyrkan. Maria Vi är katoliker! Bothwell Men den saliggörande kyrkan, som så väl är känd för sin helighet, kan aldrig upplösa mitt äktenskap med min hustru Jane Gordon. Om jag ej kan skiljas från henne kan vi ej bli gifta, och endast den släpphänta och liberalare kyrkan kan godkänna skilsmässor. Maria Då måste vi vara utan den hela katolska världsordningens stöd och politiska bistånd i händelse av en konflikt till exempel med England. Vi skall då förlora det mäktiga Spanien och Frankrike som bundsförvanter. Bothwell Jag trodde du struntade i allt vad världspolitik är och heter och gör. Vad är världen mot din och min kärlek? Maria Men du vill ju bara ha makt. Vill du icke behålla den också? Bothwell Den kan ej behållas av någon. Den uppnås blott en gång och kan aldrig länge behållas, ty den är ej gripbar. Den bränner i händerna. Den som väl har fatt på den kan sedan bara förlora den. Den kommer alla på fall. Likväl åstundar alla den, alla är giriga efter den, alla är ense om att det är all fåfäng möda värt att ändå tävla om den. Ty att äga den om blott för en enda dag är det högsta av sanningens ögonblick. Jag har den nu inom räckhåll och nöjer mig inte med nästan ett napp. Jag skall ha den! Hur länge den varar är likgiltigt för mig, ty ett sådant ögonblick blott av maktfullkomlighet i ett nu är ett ögonblick stort som en evighet. Vi måste gifta oss! Det spelar ingen roll hur mycket världen må håna mig efteråt. Maria Ja, vi skall gifta oss. Tyst som en grav skall kapellet då vara, ty ingen av lorderna kommer att vilja bevittna hur konungens mördare äktar hans drottning. En grav skall kapellet då vara, och den protestantiska ceremonin skall blott vara en dödsmässa. Graven är det som vi skall bliva vigda till. Två gånger förut har jag blivit gift. Första gången var det det mest strålande dagsljus, och festprakten och folkets glädje var hejdlös och helt outtröttlig. Det var mindre högtidligt den andra gången, ty det var då tidigt på morgonen, folket var tyst, men vår adel och all diplomatkåren var ändå närvarande och välsignade oss. Men mitt livs tredje vigsel skall ske under natten bakom lyckta dörrar i mörkret med ingen av alla de inbjudna gästerna kommen. Den främmande prästen skall stammande viga oss under protest och med motvilja

och utan annat än tomhetens ord i sin torra välsignelse. Och vi skall gräla som makar. Vad vi skola gräla! Du skall icke dröja en dag med att åter begå ett nytt äktenskapsbrott mot din vidrigt förnedrade drottning till maka, och de sista lorder som var mina vänner skall lämna oss. Ingen skall mer vilja se oss. De skall alla tiga ihjäl oss, och mot deras, folkets och lordernas och hela världens omänskliga tystnad mot oss skall du rusta dig och dina kämpar till tänderna mot den osynliga fienden, som endast är tomma tystnaden, all ambitions enda lön. Ej någon skall du våga lita på, du skall bli galen av misstänksamhet inför detta det grymmaste av alla fängelser: omvärldens tystnad och likgiltighet. Och jag skall följa med dig till ärelöshetens begravda och gömda, förruttnade bortglömda pestgrav och dö där med dig i en värre misär än om jag var en hora i Glasgow. Bothwell Tig, din onda häxa! Vårt bröllop skall bliva en fest utan like! Vi skall ordna friska torneringar som icke folket kan motstå, och där skall jag själv excellera. Om ett enda år skall din förre man vara helt glömd till och med av historien. Hans namn skall jag utplåna ur alla dystra historieböcker och krönikor. Skottlands historia skall börja med oss! Maria Om du blott i din reformationsiver ock kunde sticka en kniv i mitt hjärta. Då vore jag äntligen lycklig. Bothwell Din toka! Du är ju min drottning! Då skall du väl leva? Se, här är vårt bröllopsbord! Festtaffeln dignar av frukter och rätter, kalkoner och puddingar, och alla de allra läckraste viner har hämtats från de omsorgsfullast bevarade vinlagervalv. Maria Vi blott väntar på gästerna. Bothwell Gästerna? Ja. Se, där står alla stolarna i all sin ståtligt inbjudande prakt för att välkomna klanernas ädlaste ridderskap medan vi tronar i högsätet. Maria Men dessa stolar är tomma. Bothwell De är ännu tomma, ja, men snart skall de börja fyllas. När skottarna bara får veta vad härliga rätter vi bjuder dem på skall de ej längre tveka, ty ingen kan motstå god mat och än mindre så härliga gunstbevis som vi så frikostigt ädelt skall erbjuda alla som blott med god vilja vill dricka oss till. Alltid kan den makthavande skramla fram och vara fromt generös med omdömesfullt skickligt placerade mutor. Maria Min Bothwell, jag ser dock nu redan ett antal placerade gäster som redan har kommit. Bothwell Och var ser du dem? Maria Ser du icke dem alla vid bordet? Det är slika gäster som numera kommer till Maria Stuarts beklämmande tillställningar och som är hennes ensamhets sällskap. Där ser du dem alla än tystare och mer likgiltiga än hela Skottland och världen för övrigt. Ser du icke där smärt och finlemmad med sin nu tystade luta på armen min ädle vän Rizzio med sina tomt sörjande brustna och spruckna förfärliga ögon? Det gapar ur hans kropp ett femtiotal hjärtesår. Ser du ej där den trohjärtade musikern Chastelard, som var alltför blyg för sin drottning för att kunna vara försiktig och som därför halshöggs och nu sitter där med sitt huvud framför sig på tallriken lika tomt, stint och dött blickande in i mitt insnärjda hjärta? Ser du icke där konung Frans av det glättiga Frankrike, min förste man, som jag aldrig fick älska? Ser du icke mina föräldrar, som med trist resignerande blickar bekräftar sitt eget och mitt och Stuartarnas alltid förbannade öde att aldrig bli lyckliga men desto mera tvärtom? Ser du ej där min andre man, kungen av Skottland, med anletet svart av förgiftning, som pekar på oss med anklagande blodsprängda Allectoögon,

som flammar av hat och ohygglig förbannelse? Ser du ej vårt eget öde i dessa ovälkomna objudna men oförnekliga gäster, som har kommit hit för att avhåna oss och dra med oss till sina demoners domäner? Blott dessa har kommit till oss till vår bröllopsnatts gästabud. Alla de levande i hela världen har vägrat att hålla oss sällskap. Blott dessa är här, och dem slipper vi aldrig. De är nu vårt hov för all framtid. Bothwell (störtar upp) Ohyggliga galna profetiska kvinns! Jag vill ut! Ge mig luft! Maria Din tornering har helt kommit av sig, ty endast de döda vill slåss med dig, och dem kan du icke stöta ur sadeln. Bothwell Vanvettiga kvinna! Jag är hellre gift med min hustru än med världens främsta monark, om hon skall vara vansinnig! Maria Jag är allenast dårhusets föreståndarinna och dess högsta chef. Där åtrådde du mig, ty du ville äga det ämbetet. Se här ditt dårhus! Du har bjudit dårarna hit till din bröllopsfest! Var generös mot dem nu! Drick dem till, och berika dem med rika skänker! De tar gärna hur mycket mutor som helst. Bothwell Du är galen. Maria Jag är icke galen; ty den som är död är ej galen, och död är vad jag är. Jag dog med min ära, som du tog ifrån mig med våld. Nu är jag en av dessa, en av detta dårhusets slaka fantomer, fullständigt likgiltig och tom liksom de. Men de är icke galna. Du kung är i dårarnas rike, min Bothwell. Därtill är du krönt. Ja, där har du ditt sanningens ögonblick. Det är det dårhus där dårarna icke är galna, och jag själv, föreståndarinnan för dårhuset, är en av dem. Bothwell, du är nu konung. Förstå nu att allt är förlorat. Bothwell Vem är du egentligen? Maria Drottningen som blev en sköka och som vållar ofärd åt alla som djärvs komma henne för nära. Min vän, det är säkrast för dig att du flyr. Bothwell Varför det? Maria Innan festen blir avbruten av verkligheten. Ty du är en fest och mitt livs enda fest nu så länge du lever, och den måste fortsätta vara en fest. lorder (bryta in) Det är redan för sent, Madame. Ingen av er kan nu fly längre. Ni måste följa med oss, Madame. Bothwell Varför? Melville Allt Skottland är i våra händer. Er här har gått hem, ty de fann det ej värt att försvara er. Icke en enda av dem ville göra det. Ni är nu fast. Bothwell Och vad vågar ni anklaga oss för? Melville Er, Hepburn, anklagar vi för att ha mördat vårt lands konung Henry av Darnley, vår drottnings gemål. Och er, drottning Maria, anklagar allt folket för delaktighet i det mordet. Och vad som i folkets och all världens ögon bevisar er skuld är er skändliga intimitet med James Hepburn av Bothwell. Maria Jag ställer mig till ert förfogande, men på ett villkor allenast. Melville Som är? Maria Att ni låter den här mannen, som jag förförde, få löpa. Melville Gott. Aldrig mer skall ni få se honom. Aldrig mer skall detta landet få se honom. Han skall få fri lejd ur landet. Maria Det är allt jag ber om. Bothwell Farväl, stackars olycka. Maria Än viner blåsten på höglandets doftande hedar. Bothwell Bland klyftor och berg är än kärleken fri.

Maria Bothwell Maria Melville

Det är slut nu på den så bedrövliga festen. Farväl. (De omfamnas. Han går.) Nu kan ni ta mitt liv, ty nu har jag för gott tagit avsked av det. Skottlands folk ropar efter ert blod. De vill se er vid skampålen och har ett enda namn på er numera, och det är.... Maria Jag vet vad det är. Det är sköka. Melville Och mörderska. Men vi vill skydda ert liv. Vi har därför beslutat att inhysa er hos fru Margaret Douglas i slottet Lochleven. Maria Ett fängelse! Omvärvat av vatten på alla sidor! En säker förvaringscell för farlig fånge, minsann! Och vad fångvakt dessutom! Min halvbroders moder, den damen som gjorde min bror till bastard! Melville Jag vill varna er: tala ej illa om den som får hand om er vård. Maria Jag vill ju inget hellre än dö. Melville Och så länge ni vill det skall man nitiskt straffa er med att slätt tvinga er leva. Maria En drottning i fångenskap, och det i Skottland! Var finns den natur som kan hållas i schack genom regler? Vad falk kan man göra till burfågel utan att mörda den? Var finns den blåst i vårt stormpinta och vilda högland som kan stängas in inom fyra fåfängliga väggar? En burfågel sitter ej inne i längden i Skottland. Melville Dit skall ni förpassas ändå. Och jag måste få varna er: varje försök från er sida att fly skall bestraffas. Maria Och hur tror ni kunna er straffa en drottning med mindre än döden? Melville Med livet. Maria Så länge hon än äger livet är hon ej bestraffad. Melville Och ni tror er äga ert liv? Ni är ej längre drottning. Maria Och vem påstår det? Melville Ni är avsatt. Maria Mitt blod är en drottnings för det. Jag är född till smord drottning av Skottlands allenaste kungliga blod, och det vet hela världen och står i historien. Melville Eder moraliska rätt som monark har ni själv slagit sönder igenom ert skändliga vanstyre, åsidosättande av lag och rätt och er lastbarhet. Vill ni ha hjälp får ni söka den utomlands. Maria Och utomlands skall den sökas. Europa och världen, en drottning är fånge i Skottland, i mitt eget land! Är det rätt? Skall hon icke få leva? Skall hon ej få älska som vanliga kvinnor? Skall hon ej få vara en kvinna? Skall hon bli förvägrad all lycka i livet, som annars var dödlig grobian blir serverad helt gratis på vardagsservis? Är en drottning ej drottning förutom i fängelse? Melville Ni är ej drottning i fängelse ens. Ni är avsatt. Maria Kan Gud ta ifrån sina smorda barn det faktum att han har smort dem? Melville Man kan icke alls diskutera med er. Maria Därför tar ni till våld. Melville Ja, ty ni är omöjlig. Maria Ej värre än att jag är kvinna. Melville Och det är det värsta. Maria Här sitter jag alltså bakom lås och bom på Lochleven och väntar på att kunna fly. Vilket muntert prospekt! Melville Ni blir frisläppt så fort ni förklarar ert äktenskap med den ovärdige Bothwell för ogiltigt. Den punkten blott har åsamkat ert fall, och om ni blott tar bort den skall ni åter upprättas.

Maria

Jaså, så låter det nu! Om jag blott spolar Bothwell, förnekar min kärlek med honom och låter det barn med den ni kallar ovärdig bli en bastard skall jag åter bli drottning. Nej, värdige herre, jag väljer då långt hellre att förbli drottning i fängelse än att bli återupprättad och hånad för resten av livet av världen som sköka. Om jag återvände till tronen så skulle jag bli till ett åtlöje. Jag är på alltför djupt vatten för att kunna simma tillbaka till stranden. Och aldrig för all makt i denna fördärvliga värld skulle jag kunna åse hur mitt barn med Bothwell blev stämplat som rättslös bastard. Aldrig skulle jag kunna som mor acceptera det. Melville Ni tycks förbli vid er envisa blå illusion om att ni än är drottning av Skottland. Ni är icke drottning mer. Ni är av samtliga skottar i landet för all framtid avsatt. Och ni kan blott rädda ert liv med att frivilligt avsäga er tron och krona. Man har tagit reda på era privataste brev och poem till James Hepburn, som i alltför öppen dag lägger er skuld till det vidriga mordet på er egen konung och äkta man Darnley. Om ni icke frivilligt avsäger er Skottlands tron till from förmån för er ende son kronprins Jakob skall ni dragas fram inför rätta för äktenskapsbrott och för konungamord, och för dessa två brott skall ni lagenligt dömas som skyldig, ty breven bevisar er skuld, och ni vet själv vad ni i dem skrivit. Och ingenting kan då mer rädda ert liv från schavotten och offentlig avrättning i absolutaste ärelöshet. Ni kan rädda er ära med att självmant skriva ert namn under er tronavsägelse, som jag här medför. Så endast kan er ära och ert liv räddas. Maria Mitt öde har tvingat mig in i ett hörn. Men min son är för ung för att kunna regera. Han kan ju ej prata ens ännu. Vem skall vara Skottlands regent i hans ställe tills han bliver myndig? Melville Er bror lord Murray. Maria Ja, naturligtvis, nu kommer han hem tillbaka. Han har alltid hållit sig undan närhelst någon i politiken har handlat av känsla och ej av förnuft, och när den känsloladdade handlingen lett den till olycka, som i sin idealism ensam vågade utföra den, kommer han hem tillbaka och tar hand om all makt som skändligt förförde oskyldige idealisten förlorat. Jag skall abdikera. Jag skall icke bråka med er mer. Men vet, att det ingenting finns som jag mera förbannar än den dag som jag kom till Skottland som ansvarig drottning. Med det ordet skriver jag under min abdikation till from förmån för min ende son James den sjätte, som även skall bli förste konungen av både Skottland och England. Jag litar på er, lord Melville, som jag alltid har gjort. Ni är själv icke helt utan skuld i de skeenden som jag belastas för, ty ni var alltid min trognaste tjänare så länge jag var er drottning. Jag litar på er när ni lovar att mitt enda villkor för abdikationen blir infriat, nämligen att min monarkiska ära blir räddad, att de brev och komprometterande statshemligheter som har kommits över ej bliver offentliga. Lovar ni det? Melville Ja, det tror jag mig väl kunna lova. Maria Jag litar på er. Härmed överantvardar jag mig åt min bror och hans lorder att som de vill godtyckligt vidare forma mitt öde. Låt mig nu få vara i fred. Melville Madame. (går) Maria Vad är väl sanning i livet? Jo, människans sanning är att hon blott lever för det att få äta sig mätt, att få smutsa och smeta sig ner i slem älskog och sova och ej mer än nödvändigt arbeta. Födsel och samlag och död och ej en enda dag utan stinkande avföring – det är den jordbundna logiska allmänna vanliga vardagsförnuftiga människans summa av sanning. För henne är livet

egentligen blott kiss och bajs. Men jag utmanar dig, kalla mördande sanning! Jag hånar dig, svarta förpestande människodjuriskhet, som bara vill plöja ordnade fåror och stänger ditt sinne för allt som ej är sunt förnuft! Jag föraktar och spyr all din skit i ditt ansikte, odrägliga fantasilöshet, ty du har icke besegrat mig ännu! Än lever jag oböjd och med mig balladen om mina förälskelser, ty jag har levat i motsats till alla förbannade trälar till dig! Och du har endast fått mig bakom lås och bom genom det att jag endast är kvinna. Ty det att jag blott är en kärleksfull kvinna allenast var den enda orsaken till att jag icke vann slagen vid Langside och Carberry Hill. Ty en mänska som älskar förmår icke frivilligt utgjuta människors blod. Därför sökte jag avstyra slagen, men det såg den kärleksbankrutte motståndaren såsom en möjlighet till att blott mer blodigt kuva de mina, och den möjligheten utnyttjade han med betänkelsefriaste hänsynslöshet. Endast det gjorde att jag blev fången och sitter här instängd av ödet. Men även om jag aldrig mera blir fri skall mitt liv i all framtid förbli den rejälaste utmaning mot allt vad omänsklig materialistisk förnuftstro och verklighetsinskränkthet heter, ty jag ensam i detta land jämte min siste make har levat! Och sången om det ljuva livet skall ljuda för evigt från bardernas munnar, ty sången om livet kan aldrig ta slut eller dö. Livet lever i evighet, och allt som däri får del, allt som lever så att det ser Livet, det eviga Livet, är odödligt. Kärleken lär en att man blott är dödlig, förfäktar de fåfänga männen, men min kärlek lärde mig att jag var odödlig. Sjung, barder, sången om drottningen som klädde ut sig i manskläder för att fly från sina tråkiga lorder, som höll henne fången, till hennes livs käraste skurk, vilde earlen av Bothwell! Sjung om hur de älskade hejdlöst varandra till slutet, hur hon i förklädnad och utan sin kungliga värdighet svor att förbli vid hans sida i liv och i död! Sjung för världen om hur hon som en vanlig bondflicka red vid hans sida till striden för kärleken mot den politiska makten, som just därför måste förloras! Glöm aldrig hur modige Bothwell med sin lilla skara beslöt att med den dö i strid hellre än att ge efter för krasshetens övermakt! Glöm ej det förräderi genom vilket de älskande togos till fånga, och hur den i kilt klädda drottningen blott för att rädda hans liv lät sig skiljas från honom på det att han skulle få fly vart han ville! Vart flydde du sedan, min älskare? Du flydde nog över havet men fann icke vänner mer i denna världen. I Danmark blev du efter skeppsbrott inspärrad i fångenskap, och som ett lejon i bur går du där i din sysslolöshet utan sällskap och utan en fläkt av naturen, av vind och av ljus, tyst omkring utan ro medan tomheten driver dig galen. Du angriper gallrena, skriker mitt namn, slår ihjäl dina händer mot stenarna, krossar ditt huvud mot väggarna i din försmäktan och törst efter frihet. Men ingen kan höra dig, ingen finns där som kan bry sig det minsta om dig, och så dör du berövad det enda du ägde, det enda som gjorde dig, det enda som för dig var värt att leva för: friheten. Och aldrig blev någon grymmare svulten till döds än den friaste av alla män när han fråntogs sin frihet. Men liksom den vinande vinden i bergen skall du aldrig dö, ty vår kärlek är evig som Dantes Inferno: ej någonsin upphör den rasande avgrundsorkanen, som rasar blott genom sin kärlek. Du dör inte, Bothwell, ty vi två har blivit till ett i den eviga kärleken, vad för småaktiga anklagelser vi än utsattes för. Den som dödar av kärlek kan ingen belasta med skuld. Sjung om hur Skottlands drottning därefter å det allra skändligaste blev förödmjukad och nästan korsfäst! Sjung ut vilka bedrägerier hon utsattes för av de makthavande,

hur hon släpades som i ett gatlopp tvärs genom den pöbelbehärskade stadens vulgäraste gator och till och med via den tomt där det hus låg som brann upp med hennes gemål Henry Darnley! Glöm icke hur hennes förr älskade älskande folk nästan lynchade henne på vägen och lät hela världen få veta att hon för dem numera blott var en slinka! Glöm ej hur hon icke fick tvätta sig, icke fick äta och icke fick byta till renare kläder, den av hela sitt folk och land så grovt skändade drottningen! Låt världen veta hur Skottlands förnämaste lorder med list sökte få henne att prisge sin ende älskade man genom att tala illa om honom och intala henne att han aldrig älskat men endast bedragit sin kungliga hustru! Glöm ej, folk av Skottland, hur hon i sin desperation med sitt utslagna hår och med sin nakna barm bönföll dem om barmhärtighet, hjälp och förståelse, och hur de tigande tittade ut henne blott, som om hon var en rymling från sinnessjukhuset! Min man, aldrig var jag dig otrogen, och om du än hade svikit mig med den ofruktsamma suggan av England, Elisabet, skulle det ej göra min kärlek mindre för dig! Jag är din, ty du ensam har älskat mig som varje kvinna blott lever för att bliva älskad av mannen. Sjung även om den fångna drottningen som aldrig sover mer, som bara ligger helt vaken om nätterna och endast gråter och gråter och gråter! Försumma ej plikten att omtala att huru vanmäktig hon än har blivit hon alltjämt blott mer och mer ännu förnedras, bedrages och vanäras; hur hennes kärleksbrev läses offentligt upp inför all adeln och skickas till samtliga främmande hov för att för dem bevisa den älskandes skuld och så mycket som möjligt för evigt lömskt kompromettera den instängda fängslade drottningen, fastän hon endast gick med på att frivilligt avstå från kronan om dessa brevs intimitet ej förråddes! Men dessa politiker tvekade icke att med skadeglädje blottställa den avsattas innersta tankar och känslor i all deras nakenhet inför all världen, som kopplare bjuder ut sina förslavade gatslinkor avklädda utan att dessa kan skydda sig. "Se!" ropar dessa politiker ute på fåfängans världsmarknad, "se hurdan drottningen var som vi rättvist förödmjukade och begravde i fängelset levande! Skåda i fröjd hennes nakenhet! Skåda sanningen, folk!" Ja, dem passar det att förevisa den smutsiga sanningen. Sanningen tjänar dem, ty den är smutsig, och de lever endast för smutsen. Kasta mer smuts bara på den i diket skyddslösa och avklädda skändade slinkans svårt blödande kropp, ty hon kan ju ändå ej försvara sig! För kvinnor gives det intet försvar, särskilt när man har tagit ifrån dem vad man ville ha. Vad man lovade dem före dådet som utbyte äger ej någon betydelse. Inget ord gäller när den man har avtalat med var en kvinna. Att man lovat att icke avslöja hennes livs innersta hemlighet avklädd och naken betyder allenast att man desto mer vågar avkläda och förevisa den för att mot henne uppväcka begabbelse, hån och förakt. Låt prelaterna vidare avkläda henne i kyrkan! Låt helige gudsmannen, den ofelbare prelaten John Knox bara i katedralen brännmärka den häxan som hora och uppvigla folket, så att de för sådana ord ut ur kyrkan och ut över landet! Hon var ju förvisso en häxa och hora som även förtjänade brännmärkning, ty hon var fräck ju att i motsats till alla andra ha kärlek till övers för andra! Så slutar balladen om Maria Stuart. Här ligger hon sömnlös levande begraven, förpint och förbrukad av världen. Hon älskade den, men den älskade henne ihjäl. Slut är det nu med de glada och vilda triumferande jakterna ute i vildmarken. Aldrig mer får hon nu känna av friheten, den enda frihet som finns, som består i att få lov att älska och det utan gränser.

en röst Maria Douglas Maria Douglas Maria Douglas

Men än älskar skottarna sin enda drottning. Vem är ni? Lord Douglas, till er tjänst. Vad vill ni? Blott hjälpa er fly. Fly? Men vart? Någonstans. Ut i vildmarken, till den jungfruliga skotska naturen, där kronhjorten väntar på er i sitt rike, till bergen som sjunger ert lov, eller kanske till havet. Från havsstranden kan ni bege er till vänner i utlandet. Maria Spanien och Frankrike känns icke vid mig nu mera. Douglas Men ni har en syster i England som aldrig har varit fientlig mot er. Hon är er egen andliga syster. Hos henne kan ni finna trygghet och hjälp, ty hon är själv en drottning och avskyr den tanken att en annan drottning har avsatts trots alla monarkiska heliga lagar om okränkbarhet, och det till och med på samma ö som hon själv härskar över. Det kan hon ej tåla. Så fly, amazondrottning! Rid ner till kusten i sporrsträck och rädda er över till England! Där kan ni fullborda er sällsamma saga och fullkomna den! Det är endast en tre dagars ritt dit. Det klarar ni som ingenting. Ni är ju själv naturen, ni är den naturliga friheten som ingenting kan förtrötta och instänga, ni är den friaste skotska kallt vinande snålblåsten, som blåser bort över vidderna för att försvinna men alltid samtidigt kvar dröja men utan att någonsin låta sig fångas. Min drottning, rid ut! Ni är fri! Skottland kallar er till sig, till vildmarken, bergen och havet! Var ensam och fri nu! Er världs politik har ej något med er mer att göra, den lämnar er härmed i fred för sin skändliga oro och smutsiga närgångenhet, ni är fri från var träl i förnuftets stats tjänst som kan göra er illa. Rid ut nu och rädda ert liv, er legend och er ära! Ty dem kan ni rädda ännu, och dem måste ni rädda. Maria Nåväl, ädle lord, jag skall följa ert råd. Alltid har alla älskat mig, och det har varit min olycka. Kanske er räddning av mig även blott slungar mig i en djupare olycka, men jag tar chansen. Jag har aldrig tvekat ta chanser, och det är min lycka. Jag lämnar er här för att slutgiltigt ge mig åt frihetens ensamhet. Jag rider bort, jag vet själv icke vart, men Gud give att jag aldrig mer kommer åter till rätta. Må havet ta hand om mig i sina skummande böljor, må blåsten tillvarata mig i sin vind, må min älskade vildmark med alla dess björnar och hjortar förena mig med sig, om blott jag får dö såsom fri. Ty så länge jag ännu är fri, just så länge står det ännu mig fritt att älska. Och det vill jag göra. Det var alltid det enda jag kunde göra och dög till. Min själ översvallade alltid av kärlek och särskilt i den skotska vildmarkens vård. Aldrig skall jag upphöra att älska. Det är nu mitt avskedsord och testamente till världens historia. Det ordet skall gottgöra allt och förlåta mig allt. Douglas Det skall även förlåta er fiende. Maria Vem var min fiende? Världspolitiken. Och den är nu sådan att den aldrig någonsin mer skall förlåta sig själv, även om alla andra förlåter den. Min tappre riddare och kavaljer, tack för hjälpen! Farväl. Douglas Att få vara med i er ballad på ett hörn var mitt livs högsta glädje. Maria Jag lovar er: ni skall ej glömmas så länge det ännu finns barder som sjunger om mig. Douglas Jag skall själv alltid sjunga om er. Maria Min ballad kan blott sjungas av kärlek. Om er kärlek icke är falsk kan ni sjunga. Douglas Om er skall ej någon bard någonsin kunna uppstämma en enda falsk ton. Maria Ni tar ton. Douglas Ni är anledningen.

Maria Douglas

Gott. Nu rider jag bort. Aldrig slutar hon tjusa. Så länge som vinden i lövträden susa, så länge skall hon alla manshjärtan krusa. Ty kvinnan är den som envar kan berusa och evigt förtjusa., ty hon ensam är livets musa.

Slut.

Efterskrift. Pjäsen är ämnad att vara det idealiska hörspelet för radio, då den är skriven som i ett enda penndrag, där versrytmen aldrig för att ögonblick brytes. Scener omöjliga att framställa i en teater skildras episkt genom huvudpersonernas beskrivningar i stället, varför ingen väsentlig detalj i dramat om Maria Stuart går förlorad genom formens inskränkningar. Därmed är det även omöjligt att göra strykningar i texten. Likväl skulle pjäsen även kunna framföras på teater. Det är då viktigt att framhålla två detaljer: den pyrotekniska effekten, då Darnley går upp i rök med sin säng, måste vara hela pjäsens centralpunkt och höjdpunkt som en totalt överraskande knalleffekt. Vidare måste drottning Elisabet få framträda i all sin majestätiska glans i fullt ornat med pjäsens pampigaste dräkt, i enlighet med hennes historiska stil. Hon har inte mycket att säga, men hennes gästspel bör vara hela pjäsens mest majestätiska entré. För övrigt bör scenografin ges helt fria tyglar, då denna skulle kunna göras hur fantastisk som helst som illustration till textens beskrivningar och antydningar. I synnerhet "spökscenen" eller Marias bröllopsmiddag inbjuder direkt till fantasterier. Modernare forskning har följande intressanta resultat att uppvisa i fallet Maria Stuart: 1) Drottningen bedrog aldrig sin man Henry Darnley så länge han levde och allra minst med David Rizzio. Först efter Darnleys bortgång kom hon samman med Bothwell, som demonstrativt tog henne med våld. Däremot måste Henry Darnley ha varit otrogen sin fyra år äldre maka och drottning, ty den sjukdom han ådrog sig var icke smittkoppor utan syfilis. 2) Mordet på Henry Darnley gick till som så, att han ströps innan hans hus sprängdes i luften. Han märkte från sitt rum att något var i görningen och försökte då fly men upphanns av mördarna som ströp honom i trädgården. Därefter genomfördes den redan noggrant förberedda sprängningen av huset. 3) Marias barn med Bothwell var tvillingar som omkom genom missfall i tredje månaden, när hon satt som fånge i slottet Lochleven. Missfallet möjliggjorde hennes skilsmässa från Bothwell. 4) Det var två adelsmän Douglas som hjälpte Maria att fly till England, George och William Douglas. De följde henne båda till England och fortsatte där att tjäna henne, vilket hon alltid förblev dem båda innerligt tacksam för.

Den största orättvisan som begåtts mot Maria Stuart är alla anklagelser mot henne för lösaktighet. Hon var jungfru när hon vigdes vid sin andre man Henry Darnley, och den enda andre man som någonsin kom vid henne var Bothwell och det med våld mot hennes vilja. Båda förhållandena var ytterst olyckliga för henne, då hon med sin romantiska och kärleksfulla fantasi omfattade båda med en ljusblå kärlek som ingen av dem var värdig. I princip var förnedring och olycka det enda hon undfick av båda, fastän hon ändå aldrig svek någon av dem med sin kärlek. Hon var helt oskyldig till mordet på Darnley fastän hon efteråt erfor skuldkänslor. Hon var lika litet insatt i att Darnley skulle mördas som att David Rizzio skulle mördas. Darnley valde själv huset Kirk o'Field som lämpligt för sin konvalescens, och drottningen var hos honom var och var annan dag och skulle även enligt sina planer ha tillbringat den sista natten hos honom, om hon inte blivit uppehållen av sina tjänares bröllop. Archibald Douglas, en av mördarna, sökte vid ett tillfälle få hennes tillåtelse till att begå mordet. Då hon vägrade ge någon sådan begicks mordet på mördarnas eget bevåg. De flesta av dem övertog sedan landets regering och hjälpte till med att avsätta och vanära henne för att rädda sina egna ansikten. Vi har ej velat inkräkta på dramats form och balladkaraktär med att i efterhand införa sådana historiskt mycket intressanta uppgifter i dramat utan nöjt oss med att meddela dem här i efterhand och lämna dramat som det är i fred. Pjäsen skrevs under våren 1981 omedelbart efter "Fersen". Vid bearbetningen för dator i augusti 1999 har ingenting strukits. Nästa drama i serien är kammarspelet och enaktaren "Erik" om Erik XIV från 1982.

Göteborg i september 1999.

Den yttersta kraftmätningen vid världens ände historisk monolog av Christian Lanciai (1981)

Magalhães : Malörtsbägaren är fylld och har börjat rinna över. Allting är drivet till sin spets. Nu börjar katastrofen. Hur många av dessa hundratals män kommer att överleva den? Kanske en handfull. Hur många skepp kommer att återse Sevilla av dessa fem? Kanske ett. Kommer jag själv att vara med intill slutet? Nej, sannolikt kommer jag själv tidigt att stryka med. Ty min ställning är alltför utsatt för att inte bli angripen, den är lika sårbar som utsatt, och mitt ansvar är för oerhört för att kunna bestå. Jag vet nu att vår firade resa, denna vår härliga triumfodyssé, detta oförlikneliga äventyr, mera djärvt än alla Columbus, är höjden av fåfänga, ett narrspel, en tragikomisk fars, och att alla vi, som leder dessa två hundra femtio man och som tror oss vara så stora och märkvärdiga, bara är marionetter för ett outrannsakligt öde. Visst är jag hård och omänsklig i den tyranniska och intoleranta diktatorspolitik som jag för, men jag har bara ett kort att spela med. För detta enda kort allenast har jag levat, jag har satsat mitt liv på det, och därför måste jag hålla på det. Det är ett djävulskt pokerspel, och själv vet jag inte om jag bluffar eller verkligen sitter på trumf, ty själv vet jag minst av alla vad mitt kort är för något. Och på så vis bluffar jag, ty jag kan klara mig blott genom att inbilla de andra att det kort jag håller på verkligen är en trumf. Och ingen tvivlar numera på att det verkligen är en trumf än jag. Jag känner hur byggnaden jag har arbetat på hela mitt liv håller på att rämna. Den knakar allt mera olycksbådande för varje dag, och någonstans där uppe låter det som om den verkligen var i färd med att rasa ihop. Men denna byggnad är en byggnad av drömmar, och så länge den påvisligen inte har störtat samman vågar jag drömma vidare. Det är genuesarens dröm som jag har tagit i arv. Det är drömmen om att från väst komma till öst, det är drömmen om världsalltets begränsade rundhet. Och mitt eget tillskott till denna samtidens djärvaste och till den yttersta hädelsen närmast snuddande dröm är den om ett sund genom Amerika, om en sydvästpassage, om en genväg till Indien runt jorden. Vi vet idag att Columbus ej kom fram till Indien. Det land han trodde var Indien var ett annat land än Indien, och det ingår i vår dröm att Indien skall ligga bakom detta nya land, som vi kalla Amerika. Men vi måste hitta en väg genom denna mur av land till det hav väster om Amerika som måste vara den indiska oceanen. Denna väg trodde jag att fanns. Drömmen om denna väg gav mig denna flotta och

kommandot över den. Den drömmen fick jag dessa två hundra femtio man att tro på. De har nu följt mig till världens ände utan att vi har funnit någon sydvästpassage, och inte en enda av dem tror på den vägen längre. Jag är den enda som ännu vågar sova vidare och tro på att min dröm kan bli verklighet. Vad som nu har hänt denna heliga påskdag Anno Domini 1520 är att dessa två hundra femtio män har tagit initiativet till att göra myteri mot mig för att få återvända till Spanien. Detta borde vara en glädjedag, och därför, som ett försök till avspänning och försoning med de andra befälhavarna, inbjöd jag dem till mitt flaggskepp att hålla påskmåltid med mig, och de har vägrat att komma. Tre av mina fem skepp tillhör därigenom inte längre mig. Och det värsta är att jag ingenting kan göra åt saken. Jag kan icke anklaga de andra kaptenerna för någonting, ty de har endast vägrat äta middag med mig. Skall något allvarligt, något avgörande, någon riktig handgriplig konflikt äga rum är det de som måste inleda den. Den som först gör något dumt är det som måste förlora, och en sådan person är jag den siste att vilja ge mig ut för att vara. Så länge jag själv inte vet att mitt kort inte är en trumf har jag ingen anledning att tvivla på att det är en trumf. Visst förstår jag dessa stackars sjömän. Det var med flit som jag valde att övervintra här vid världens ände, på den ödsligaste av alla världens gudsförgätna Hadesboningar, i detta de dödas mörka rike, där matroserna inte har en kvinna, icke någon värme, icke någon mat utom svältransoner och ingenting att göra. Men att återvända ett stycke norrut till drägligare breddgrader vore att förråda mitt tvivel på att min trumf är en trumf. Och i det ögonblick samma klentrogenhet som alltid har visat sig öppet hos alla dessa två hundra femtio män även börjar visa sig hos mig är spelet förlorat. Då är min eventuella trumf definitivt förnedrad till en bluff, vare sig det längre fram verkligen hade kunnat vara en trumf eller inte. Myteriet har börjat. Få se nu om trumfen skall hålla, om kortet skall kunna behållas outspelat och med bevarad odisputabilitet. Jag tänker inte göra något förrän när jag måste försvara mig, ty den som angriper är alltid en dåre. Puerto San Julian, du hamn för mitt livs dystraste och mest förtvivlade vinter, du är i sanning de dödas rike. Jag vet att här kommer att flyta digert blod innan vintern är över och vi kan fortsätta söderut mot än hemskare och stormigare hav och kuster för att där fortsätta vårt meningslösa sökande efter en sydvästpassage som definitivt skall släppa oss förbi Kerberos och in i den eviga förintelsen. Jag inför dessa personliga anteckningar i skeppsdagboken fullt medveten om att de med all säkerhet skall skatta åt förgängelsen och att de, om de inte av naturliga skäl försvinner i havets djup, annars kanske skall förstöras av sådana som därigenom tror sig kunna vinna egen fördel på min expeditions och på sanningens bekostnad. Jag skriver dem ändå, ty som drömmare är jag en obotlig optimist, och som sådan kan jag inte blunda för min övertygelse om att sanningen ändå skall bestå även om man korsfäster och begraver den. Myteristerna har nu med blodighet inlett sitt uppror. Med våld har de övertagit skeppet "San Antonio", vår flottas största, slagit dess kapten i järn och mördat den ende som ville sätta sig till motvärn, en spansk lots. Hans heroiska protest mot övergreppet belönades med sex dödliga dolkstötar. Alla mina portugisiska landsmän ombord på "San Antonio" har jämte kaptenen slagits i järn, och den övriga

besättningen har mutats med plundring av förråden. På så sätt har ovärderliga provianttillgångar katastrofalt minskats, ty det var ej utan skäl jag införde svältransonerna: vår resa har redan försenats med nio månader, enligt planerna och löftena som jag gav kejsar Karl V borde vi redan ha varit framme vid de sägenomspunna Kryddöarna, min frände Francisco Ferraos förklarade paradis, målet för alla mina drömmar och för "Trinidads" resa; och om vi alls skall kunna ta oss dit, om vi nu hittar passagen, måste vi spara, spara och åter spara. Men "San Antonios" fall och åverkan på dess förråd är som ett hål i ballongen. Men äntligen kan jag börja handla. De barnsliga narrarna tror att de därmed skall kunna tvinga mig till att återvända till Spanien! Jag är glad över deras tilltag, deras löjliga busstreck, ty nu kan jag visa dem vem jag är och hur stark tro jag ännu har på min dröm och mitt ouppdagade trumfkort. De kräver att få se det, och så länge jag vägrar visa det kan jag underhålla dess existens. De vill se de hemliga kartor jag har över "passagen", men så länge de inte får se dessa obefintliga kartor kan de inte hävda att de inte existerar. Visst bedrager jag dem. Jag bedrager hela världen och historien, men mest av allt har jag bedragit mig själv. Men ännu finns det en chans att det inte enbart är ett bedrägeri, och så länge den chansen finns, så länge är jag kapten, så länge förblir jag Ferdinand Maghellan, så länge kan jag ännu leva för mina drömmar och vara ett med mina drömmar. Och de drömmarna, som Francisco Serrao lärde mig drömma, vill jag liksom han se i verkligheten. Vi drömmare drömmer för hela världens skull, och vi ser det som vårt heliga kall att till hela världens fromma uppfylla de drömmarna, inte för egen del utan för världens del. Jag tror att Columbus mycket väl visste att han hade upptäckt en ny okänd kontinent och att det bara var av blygsamhet som han vägrade erkänna att han hade gjort det. Likaså är det icke för egen vinnings skull som jag vill segla runt jorden utan blott för att uppfylla en så underbar dröm åt människorna och visa dem att det är möjligt att göra så. Det räcker att jag så att säga bakvägen verkligen når fram till Kryddöarnas malajiska arkipelag så är jag nöjd. Men aldrig föreställde jag mig att ett så gigantiskt hinder som denna frånvaro av en sydvästpassage på fyrtionde breddgraden och detta därav följande myteri skulle sätta sig i vägen. Om jag lyckas bemästra detta hinder blir kraftprovet för min dröm. Om jag lyckas är drömmen sann. Om jag misslyckas är alla människans drömmar bara dårskap. Då är människan bara ett djur, och då finns det ingen Gud. Dessa myterister är bara stackars svaga darrande barn. I stället för att med sin klara militära övermakt ställa ett klart befallande ultimatum kommer de med ödmjuka böner om att jag skall överge fartyget. Vem tror de att jag är? Tror de att jag är ett barn som de och att jag vill leka med dem? Nåväl, jag skall sänka mig till deras nivå och leka med dem på deras eget sätt. Men då får de tåla en vuxens färdighet i deras lekar. Då får de tåla att han lätt och klart besegrar dem. Den som ger sig in i leken, han får leken tåla. De tog ett skepp ifrån mig, så att de blev tre mot två. Därför tar jag ett annat skepp från dem, så att vi blir tre mot två. Allt har lyckats. Fem av mina män gick ombord på "Victoria" för att i god ton inbjuda kapten Mendoza att komma över till mitt skepp "Trinidad" och diskutera

problemen med mig. När han skrattade ut dem fick han, liksom min mördade lots, en kniv i halsen. Sedan var det bara att ta skeppet. Och med "Victoria" har nu "Trinidad" och det lilla trogna "Santiago" blockerat inloppet till denna dödens vinterhamn San Julian. Myteristerna är fast. "San Antonio" och "Concepción" kan inte fly utom landvägen, och ingen vill lämna ett europeiskt fartyg för den patagonska ödemarken. Det är bara att tvinga varje myterist till underkastelse. Mina barn, varför har ni gjort mig detta? Nu måste jag ju straffa er, ty ert farliga exempel måste, för att det aldrig skall upprepas, följas av ett varnande exempel. Det är min föresats att här återge hela sanningen utan att på något sätt ursäkta mig själv eller framställa mig själv i positiv dager. Må framtiden eller Gud döma om jag har handlat rätt eller ej. Olyckliga varelser! Vad skulle det tjäna till? Hur kunde ni vara så stockdumma och fullkomligt opartiskt ignoranta inför vår resas idé? Hur kan ni vara så blinda för storheten i vårt företag att ni i kapital omdömesbankrutt gör allt för att omintetgöra detta vårt äventyr, större än något av Columbus, en realisering av alla Odysseus och argonauternas mest hisnande upplevelser och kanske det största i historien? Men jag är tyvärr ensam om visionen av vår uppgifts sagolikhet. Ingen är så ensam som den som vågar drömma, tro på sina drömmar och satsa allt för att förverkliga sina drömmar, och den totala ensamheten har varit min i hela mitt liv. Den har alltid stött mig bort från alla mina medmänniskor – utom den enda som vågade nära samma sorts drömmar – Francisco Serrao, som övergav karriär, pengar, framtid, ställning och ära för att i stället leva bland malajer i ett av européer orört paradis. Och det paradiset färdas jag runt jorden för att lägga under spanska kronan, så att den kan förgöra det. Jag medger det själv. Men det är inte därför jag seglar. Tvärtom vill jag göra allt för att fredligt sammanföra och försona alla folk av alla raser som jag möter på min väg under samma Guds eviga spira, och den dagen någon av mina män tar till vapen mot en inföding vill jag sona den infödingens blod med mitt eget. Och att jag, som aldrig har velat göra en annan människa illa, här i denna orörda obesudlade nästan ojordiska hamn bortom all mänsklighet skall tvingas ställa mina egna spanjorer inför rätta och genomföra deras avrättningar! Att nödgas utgjuta blod var blod aldrig har utgjutits förr, och att jag är den som måste göra det! Det enda som kan få mig att göra det är, att om jag inte gör det, det kommer att flyta mycket mera blod. Jag måste straffa denne modige kapten Quesada, under vars ledning myteriet på "San Antonio" och mordet på lotsen genomfördes. Och för att visa att det är nödvändigt måste det ske under alla lagens tristaste former med utdragen och upprivande rättegång. Avrättningen av kapten Quesada gick till som så att hans tjänare, som själv deltog i överfallet på lotsen, utlovades nåd om han åtoge sig att verkställa domen. Han verkställde domen. Han älskade sin herre och ville hellre dö än överge honom, men när det kom till hans eget liv visade han sig kunna avrätta sin dyrkade herre och det med ett enda välriktat svärdshugg. Men denna pärs har tagit hårt på den stackars tjänarens nerver.

Om det var svårt att döma kapten Quesada är det ännu svårare att döma kapten Juan de Cartagena och fader Sanchez, de egentliga anstiftarna av myteriet, som dock aldrig tillgrep våld. Juan de Cartagena, "San Antonios", vårt största skepps första kapten, började tredskas redan mitt på öppna havet och nästan så snart vi hade lämnat land och har sedan ständigt sått ont blod bland besättningarna. Om inte kapten Mendoza hade trätt emellan mig och honom och förklarat sig vilja svara för honom med sitt liv hade hans framfart redan tidigt blivit stäckt. Nu fick han fortsätta så sitt split i fred, han vann tidigt kapten Mendoza och Quesada över på sin sida, som nu båda har fått plikta med livet där för. Ingenting kan längre rädda kapten Juan de Cartagena. Men hur skall vi bli av med honom utan att utgjuta hans blod och förvandla honom till martyr? Ännu kinkigare är fallet fader Sanchez. Varenda man som biktar sig för honom är emot mig och är beredd att på nytt göra vad som helst för att genast få återvända hem. Och den stackars prästen predikar emot mig och uppviglar besättningarna mot mig i Guds eget ofelbara namn. Om han inte är myterist så är jag inte längre kapten, och eftersom jag är kapten måste jag straffa honom med döden, hur mycket präst och hur helig han än är. Gör jag mig därigenom till Guds fiende? Gud vet att jag är en god katolik och kanske en bättre sådan än den fanatiske fader Sanchez. Men det ger mig ingen som helst rätt att kröka ett hår på den till Guds tjänare smorde mannens huvud. Men jag måste bli av med honom för vårt företags skull! Må jag ställas till rätta där för i himmelen. Men det kommer jag aldrig att göra. Om framtiden ställer mig till rätta därför här på jorden, må jag då redan ha pliktat för brottet med mitt eget liv. Fader Sanchez och kapten Juan de Cartagena skall ilandsättas här i San Julian med vin och proviant för en månad framåt när vintern är över och vi kan fortsätta resan. Jag vet att vi genom detta likviderande av de två huvudsakliga oppositionsmännen ingalunda är befriade från all myterifara. Hos varje styrman och matros ligger myteriet i bakhuvudet latent och bara väntar på att få bryta ut på nytt i fullaste vansinne. Särskilt fruktar jag den unge Juan Sebastian del Cano, han som för en kort stund fick känna på att vara befälhavare över vårt största skepp och de flesta upprorsmännen. Han är stolt och rakryggad och kommer aldrig att överge sin tysta oppositionslinje mot mig, och något säger mig att han en dag kommer att hämnas kapten Mendoza, kepten Quesada, kapten Juan de Cartagena och fader Sanchez. Och om och när en sådan hämnd kommer vill jag vara död. Hellre avstår jag från hela äran av denna världsomsegling, som ännu inte har misslyckats, åt honom än att jag låter mig drabbas av deras hämnd genom honom. Och i dessa förtvivlans dagar med outhärdliga spänningar mellan mig och den tysta, tigande oppositionen, har en katastrof drabbat oss, som har fått mig att gråta. Under besättningens påtryckningar och förståeliga längtan att komma bort från denna dödens olidliga dystra vinterkalla mördande hamnplats med dess fasaväckande överväldigande förskräckliga svarta tomhet, en längtan som jag fullständigt delar och kanske mest av alla försmäktar och förtvivlar i, har vi sänt ut "Santiago" att kunskapa söderut längs kusten. "Santiago", denna lilla smäckra 75tonnare, så lätthanterlig, smidig och snabb, denna ovärderliga skönhet, det enda skepp som inte deltog i upproret mot företaget, seglade vackert iväg med trotsigt

triumferande segel mot vinterstormen, kom fram till en ny utsökt fin bukt med fiskrik flod och allt som inte heller utvisade någon passage mot väster, greps plötsligt av en häftig orkan och strandade mot klipporna. Ett av mina fem skepp, det minsta och ädlaste, har blivit vrak! Och detta händer nu! Gud är sannerligen emot oss, men jag vägrar att tro det förrän jag dör. Lyckligtvis har alla överlevt. Endast en av mina män omkom, de andra lyckades genomsura och halvt ihjälfrusna och ihjälsvultna ta sig i land, och där borta väntar de på oss nu ännu längre bort i världens yttersta mörker än vad vi nu har varit i fyra månader. Två av dem har lyckats ta sig hit från floden där borta, och de är mera döda än levande. Rötter, mull och gräs har de levat på och är alldeles färdiga. Så är det att vara sjöman. Jag har själv prövat på det och vore annars inte kapten. Vi har lämnat den olycksaliga vinterhamnen San Julian bakom oss och fader Sanchez och Juan de Cartagena att dö där. Hur kommer de att dö? De har ingenting utom varandra. Måhända kommer de att längs kusten försöka ta sig norrut och i mera fruktbara trakter möta indianer som slår ihjäl dem. Kanske de kommer att stanna kvar, gå varandra på nerverna i deras ömsesidiga outhärdliga elände, gradvis bli sjuka av undernäring och slutligen slita ihjäl varandra. Hur som helst så tänker jag mera på dem än på någon av de kvarvarande. Må vi nu stanna här vid floden Santa Cruz tills vintern definitivt är förbi. Jag vet inte om jag längre skall tro på någon sydvästpassage. Kanske sträcker sig denna kontinent ända till det ofarbara ishavet längst i söder? I så fall är det ute med mig, min ära och allt vad drömmar heter. Vad är det för mening med världens existens om man inte ständigt kan göra den större? Jag inbillar mig att Gud skapar världen genom att fantisera ihop hur den skulle kunna förstoras, och om Gud är Gud räcker det med en tanke hos honom för att den skall bli verklighet. Dessa sina skapande tankar tror jag han uppenbarar för enstaka individer, såsom Toscanelli plötsligt fick idén att fara västerut för att komma till Indien, vilket blev drivfjädern för Columbus. Likaså tror jag mig ha fått en av Guds uppenbarelser i denna min fixa idé om en passage västerut. Om denna passage inte finns är alla dessa teorier bara självbedrägerier, och i så fall skall jag aldrig tro på Gud mer. Det är den 18 oktober 1520. Äntligen kan vi bryta upp härifrån. Äntligen är vintern över. Äntligen kan vi ge oss ut för att möta vårt öde, vare sig det blir gynnsamt eller så olycksaligt att ingen levande någonsin får veta vad som hände med oss. Så gick det för bröderna Cortereal, och varje sjöman och resenär skall i evighet riskera att försvinna i det okända. Ty även om havet inte har någon ände kan man ändå försvinna bortom den. Ju längre söderut vi färdas, desto tjockare blir mörkret, desto vildare blir havet, desto hårdare blir de nerver och fartyg söndertrasande stormarna, och desto tröstlösare, ödsligare och förfärligare blir kusten och landet. Svarta klippor som blir allt högre och fruktansvärdare – det är som om naturen i takt med vår framfart ville göra allt för att avskräcka oss. Även människor har vi sett i land, som har varit mörkhyade askblonda jättar med ett språk som spinnande och jamande katter. Men nu ser vi inget liv mer. Döden besjälar mer och mer denna aldrig förr sedda delen av

världen, och vi vet icke hur dessa fasors skräckinjagande natur härnäst skall överträffa sig själv och kanske överväldiga och omsluta oss i det slutliga dödsgreppet. Ett svart vatten – Karons hav. En svart himmel – domedagens himmel. Svarta branta berg och klippor som vågorna dundra och rasa mot – är det helvetets landskap? Inget liv, inte ett träd, inte en ört, bara naturens eviga dova stormande ödesdigra vilda obetvingliga tysta raseri. I fjärran vita fjäll – vi är nära den eviga köldens och dödens förbjudande domäner. Allt liksom varslar om att vi är nära slutet på vår olycksaliga hopplösa resa. En ny förrädisk vik, en fjord omgiven av branta berg som i Norge, en labyrint till ingenstans – till döden? Ja, låt oss då vara konsekventa och söka döden i den. "Santiago" har redan förlorats och tagits som pris av vårt oblidkeliga öde. Vem förlorar vi härnäst? Lotsarna avråder. "Farliga vatten, grundbeströdda med virvlar och farliga vindbyar. Vi har förlorat två månader på att undersöka mera lovande vikar än denna." Men vi har ingenting att förlora. Om vi skall dö, så låt oss dö. Om sydvästpassagen inte finns får hela världen gärna stegla mig. Två veckor förlorade vi vid La Plata. Det var två ovärderliga veckor som slösades på ingenting. Provianten tryter, och på ett års irrfärder har vi nått och funnit mindre än ingenting. Vi har förlorat ett dussin oumbärliga människoliv. Det är allt. Fler kommer att gå åt och förhoppningsvis framför allt jag själv, men det måste jag tiga om. Fem dagar vågar vi offra på att utforska de svarta vattnen bortom de elva tusen jungfrurnas udde. Har det någonsin funnits elva tusen jungfrur samtidigt i världen, och har så många orörda oskulder samtidigt kunnat offras i en så liten primitiv germansk by? Det verkar lika otroligt som att det här eller någon annanstans skulle finnas någon passage västerut till Indien. Men de elva tusen jungfrurnas offrande har aldrig kunnat vederläggas, och heller kan vi ännu inte konstatera att sydvästpassagen inte finns. "Concepción" och "San Antonio" lämnar oss för att utforska det inre av viken medan "Victoria" och jag, "Trinidad", utforskar det yttre. Kommer vi någonsin åter att få se "Concepción" och "San Antonio"? Jag ser svarta tysta måsar kretsa över deras stormaster. Vi är utan proviant, utan ork, utan lust och utan tro. Endast förekomsten av en omöjlig sydvästpassage skulle kunna rädda oss – eller besegla vårt öde och utmana oss till döds. Höjden av fåfänga är för en sjöman att utmana och ta upp kampen med havet. Han måste i längden alltid förlora, men ändå tar ständigt nya sjömän alltid upp kampen på nytt med evigt samma tragiska resultat för de tappra envisas del. I denna världens ände finns det tydligen inga gynnsamma årstider. Ständigt mörker, ständig mördande storm, ständig död behärskar detta sydliga Patagonien. Stormen lamslår oss ännu en gång och det kanske en gång för mycket nu när flottan är åtskild och "San Antonio" och "Concepción" närmar sig de förbjudande klipporna. Skall de krossas i dessa infernaliska malströmmar som vårt ömkliga vrak "Santiago"?

Mera har jag sörjt över det skeppets förlust och mer har jag gråtit vid dess grav än vid någon människas. Att förlora en kär medmänniska, som när jag kanske för gott lämnade hustru och familj kvar i Sevilla, är svårt nog, men jag förstår alla kaptener som hellre går under med sitt skepp än överlever dess förlust. Ett skepp har mer än en mänsklig personlighet, ty varje sjöman är en mänsklig personlighet som giver sitt allt åt det skepp han arbetar för och lever med. Det är många sjömäns liv och blod och yttersta själskrafter förkroppsligade i ett levande fartyg, och att se ett fartyg förlisa är mer än att förlora sig själv. Det är att förlora den enda fasta mark man har att trampa på i sjömannens ursinnigt stormande oceans skoningslösa omänskliga kaos. Ankartrossarna slits av, seglen blåses i trasor, och det är vår smala lycka att vi är på så öppet vatten att vi kan lova och kryssa mot stormen. Men var har "Concepción" och "San Antonio" funnit sina alla drömmar sönderkrossande gravplatser inne bland skären i de smala byiga vikarna? Allt är förlorat om de är förlorade! Om du låter dem dö är du död, o Gud, för all evighet! Ingen uppståndelse gives av havet. Men där är de. De har klarat sig. De kommer tillbaka. Hur är det möjligt att du ändå trots allt skulle kunna finnas till, o Gud? Vad är det som dånar? De skjuter salut. Något har hänt. De bär alla flaggor och vimplar i topp. De viftar och vinkar och är glada. Hur kan de vara glada? Är de skvatt galna? Har de påträffat lotusätare i land? Nej, något sällsamt har hänt. De måste ha funnit en genomfart mellan de slående klipporna. Här slutar inte vår resa. Här börjar den – på gott och ont. Det är stormen vi har att tacka för denna välsignelse, denna himmelska nåderika gåva, denna min största dröms otroliga uppfyllelse. Stormen drev "Concepción" och "San Antonio" så djupt in i viken att de inte såg något alternativ till strandning, och det hade även blivit strandning om viken inte visat sig ha ett hål. Genom detta hål kom de som genom ett under ut på smult vatten, som visade sig vara en lång och bred naturlig kanal, som smalnade längst i väster. Men även den avsmalningen var blott en hals som förde ut till en stor bred vattenväg som bara blev bredare ju längre bort de följde den. Och när de varken kunde se dess slut eller uppdaga något sött vatten, som skulle tyda på en flodmynning, hade de, övertygade om att det var en passage, med brakande dunder och flygande färger återvänt till oss. Och nu kan vi inte vänta, ty evigheten väntar oss! Odödlig har denna odyssé redan blivit för oss i våra stormpiskade marterade och allt utom döda själar, som allenast ännu håller oss uppe. Att vi lever efter allt vad vi har gått igenom är ett större prov på Guds existens än vad den eventuella existensen av denna otroliga sydvästpassage skulle vara. Jag är nu säker på min sak. Vi har kommit in i en passage utan ände, och hur vi än pejlar och lodar och utforskar alla bivägar till denna passage finner vi ingenstans något slut på den. Tvärtom. Öppningarna öppna sig allt generösare för varje gång. Fastän vi ännu inte har kommit helt igenom den är jag säker på att vi äntligen är på rätt väg, att vi äntligen har funnit vägen förbi Columbus monstruösa kontinent. Äntligen vet jag att mitt så länge i dunkel höljda trumfkort är ett trumfkort, och nu är stunden kommen att lägga det i öppen dager. Nu skall mina officerare få veta

allt, och nu kan jag utan risk börja lyssna till dem. Nu får de gärna säga vad de tänker. Från och med nu skall detta äventyrliga spel föras med öppna kort, även om jag ännu är den som leder spelet. Provianten är farligt ihopkrympt till vad som måste innebära minimala ransoner för resten av resan, och dess avskräckande begränsning talar snarast för att vi borde återvända till Spanien nu fastän passagen är funnen. Det menar även den förnuftigaste av mina lotsar. Men vi måste fortsätta! Vi kan inte vända nu när vi äntligen står på den efterlängtade tröskeln till äventyret! Skulle vi avstå från världen nu när vi har den inom räckhåll? I så fall skulle kejsar Karl V till och med bli utan sina Kryddöar, som han enkom sände ut oss att skaffa honom. Nej, idealismen är ingen idealism om den inte trotsar förnuftet. Vi har klarat oss så här långt utan några sådana förluster som vållat oss direkt avbräck. Jag kan lova att vi har det värsta bakom oss nu. Endast ett skepp och det minsta har vi förlorat, och endast några män och däribland de absolut sämsta har vi förlorat. Inte en man till tror jag mig kunna svära på att vi kommer att förlora. Alla vi två hundra kvarvarande hjältar kommer med dessa skepp att som firade triumfatorer återvända till Sevilla som världens första världsomseglare. Hur skulle någon människa som såg sådana möjligheter framför sig kunna säga nej till ett sådant prospekt? Är då magen allt här i livet? De tiger. Den som tiger samtycker, fastän han menar motsatsen. Ännu en gång delar sig passagen i två grenar, en sydväst lig och en sydostlig. Den har aldrig varit mera bred och lovande än nu. För sakens skull skall jag låta "Concepción" och "San Antonio" utforska den vänstra grenen, fastän den högra troligen är den förlösande. När man en gång ser en arkipelag som ingen sett förut är det lika bra att så mycket som möjligt utforska den och kartlägga den till efterkommande generationers fromma. Män, vila er nu, ty det är ni förtjänta av. Se, naturen har blivit mildare mot oss, ej längre är denna farleds kuster förbjudande bergig och skrovlig, utan mjuka böljar ängarna ner mot stranden, och blid är vinden som träder oss till mötes västerifrån, i motsats till Atlantens mördande orkanbyar. Njut i dessa dagar av denna välsignade orts stilla frid. Vila er i gräset och njut av den fasta markens trygghet, ty ni står på bryggan mellan två oceaner, och vi vet ännu inte hur stor den andra är. Har vi tur är den så stor som vi tror, nämligen bara några veckors resor. Vi vet idag var vi är. I morgon kanske vi inte vet det längre, ty världen och havet kan fortfarande ha en ände. Än har vi inte kommit fram där vi startade. Vi har ännu inte bevisat jordens rundhet med att österifrån nå och sätta våra fötter på Kryddöarna. Så njut medan ni ännu kan. Se, denna sardinflod är som runnen ur paradiset. Så full av fisk är den. Så ymnigt var icke ymnighetshornet. I väntan på "San Antonio" och "Concepción" och den lilla slup vi har sänt för att rekognocera västerut skall vi för första gången på vår resa ta det riktigt lugnt. Den lilla slupen har återkommit. Den har sett havet. Sanningens ögonblick är fullkomnat. Jag har upplevat att den mest otroliga av alla drömmar har blivit verklighet. Jag har gråtit som en kvinna av gränslös sentimentalitet inför den salighetsbringande nyheten. Jag är plötsligt upplyft till en annan och bättre värld. Det är nu slut med den gamla tidens blodiga religiösa förtryck. Nu stundar en tid av

sanning och vetenskap och därav följande oförblommerad världslig ärlighet och öppenhet. Att jag skulle få uppleva och överleva detta ögonblick! Hur länge kommer det att vara? "San Antonio" och "Concepción" har inte kommit tillbaka. Något är på tok. Efter mycket sökande har vi funnit "Concepción" ensamt. De vet ingenting om "San Antonio". Vad är det som har hänt? Har Gud bestått oss denna nåd bara för att stjäla ifrån oss vår proviant och vårt största och bästa fartyg? Vi har sökt i varje vik och i varje bifarled, bakom varje ö och udde och irrat in i varje återvändsgränd. Vi har tänt eldar och satt ut flaggor som visar var vi har gömt brev om "San Antonio" skulle komma förbi. Men "San Antonio" förblir spårlöst försvunnet. Min astrolog påstår att det har gjort myteri och återvänt till Spanien. Vad som helst men inte detta! Mitt bästa skepp, min största proviantkista, min flottas ädlaste prydnad, har av allt att döma blivit myteristernas triumf! Och i så fall seglar de genast hem till Spanien, tar där åt sig äran för sydvästpassagens upptäckt, överdriver tragedierna i San Julian till min nackdel och förklarar inför kejsaren att jag, en vettlös äventyrare, metodiskt gjort mig av med alla hans skyddsombud och seglat resten av hans flotta i kvav. Vilket förräderi! Kunna sjömän göra så mot den medsjöman som gav dem historiens största sjöäventyr, vilket de hånskrattande borrade i sank? Jag har förlorat mitt solidaste fartyg, grunden för mitt företag, den grund jag just hade fått att stå på. Vad händer nu? Vi har en okänd ocean framför oss och mindre proviant än någonsin. Vad vore vi om vi vände om? Sjöfartshistoriens största fegisar. Och om vi fortsatte utan "San Antonio" och en dag även kom fram med sanningens pärla intakt och med den rikaste tänkbara last från Kryddöarna? Världens största hjältar. Vi har med andra ord inget val. Men jag måste ha de andra officerarna med mig. Jag kan inte riskera dessa återstående hundratal tappra mäns liv utan stöd och medhåll från deras sida. Men de vägrar att ge mig det. De bara tiger. Endast astrologen vågar föra alla deras talan, och han uttrycker sig ytterst svävande och oklart. Tydligen vet ingen utom jag vad han vill. Må jag då vara ensam initiativtagare till detta förfärliga vågstycke att utan proviant dra med mig tre illa utrustade skepp över en okänd ocean, och må jag ställas till svars för dess konsekvenser. Må jag offras om mina män offras, må jag svälta om mina män svälter, må jag tugga läder om de av svält blir nödgade därtill, och må jag dö ärelös på okänd ort om jag misslyckas med att bringa detta äventyr till ett lyckligt slut. Må denna flottas tragedi bli min tragedi. Må jag till den yttersta skärven ensam få betala för allt det onda som liksom en fripassagerare följde med oss fastän jag vidtog alla tänkbara åtgärder för att vilseleda honom. Men jag ser nu att jag endast har vilselett mig själv och hela världen. Hela vårt äventyr är blott ett självbedrägeri, som ingen har bett oss om och som ingen kommer att tacka oss för. Vår ära är blott fåfänga om icke vanära, och om vi stupar för dess skull stupar vi förgäves. Ty intet gott kommer någonsin att vinnas av denna färd,

utan dess resultat kommer endast att tjäna krassa egoistiska ekonomiska intressen. En ny värld, en ny tid, ja, men denna nya sköna värld och detta nya vetenskapliga tidevarv kommer blott att bli en självdestruktivitetens hetsjakt mot sitt eget slut, ty världsligheten, som jag så självuppoffrande och hängivet har öppnat en kontinents dörrar för, är blott en avgrund som alla jordens folk kommer att störta ned i. Den avgrunden heter materialism, och innan dess botten är nådd kommer fallet ständigt blott att innebära en alltmer förkrossande och fasaväckande universell tomhet. Och den slutliga bottnen är moralisk bankrutt för hela världens del, ty denna nya värld kommer ej att ha något till övers för idealister, profeter och andliga vägledare som tror på drömmar och deras förverkligande. Jag kommer kanske själv att bli det första offret för denna nya krassa vetenskapliga bevisligen begränsade klotrunda värld i ett universum av tomhet, en andefattig verklighetssyn som var gårdagen besparad.

Om upphovsmannen Det är i november i år (1981) hundra år sedan Stefan Zweig föddes. Han är icke mycket läst idag, och det är till största delen andra världskrigets fel, vars stormar inte bara svepte bort honom från jordens yta utan också allt vad han representerade. Och det är skada, ty han personifierade på något sätt allt det bästa i vårt sekel som i alla fall försökte göra det till den bästa av alla tider, vilket det nu inte blev, vilket Stefan Zweig kanske bittrare än någon annan fick erfara. Av judisk börd uppväxte han i en trygg borgerlig miljö utan ekonomiska problem i den Habsburgska kejsarstaden Wien under den tid före det första världskriget som inte krävde något pass vart man än reste (med undantag av Ryssland) och som han själv har beskrivit såsom trygghetens, säkerhetens och soliditetens oomkullrunkeliga fast rotade tillvaro. Det var de stora monarkiernas tid – Österrike, Tyskland och Ryssland var då ännu oinskränkta kejsardömen – och även de stora andarnas tid: han befann sig under Leo Tolstojs, Strindbergs och Ibsens högaktuella inflytande. Till hans vänner hörde gestalter som Romain Rolland, Sigmund Freud, Thomas Mann, Maxim Gorkij, Toscanini, Richard Strauss, Rainer Maria Rilke, Georg Brandes, James Joyce, med flera, som alla liksom han fick sin värld slagen i bitar framför sina ögon. Det var en enad europeisk kulturvärld som i det första världskriget gick sin undergång till mötes, och denna undergång drabbade i synnerhet Österrike, Ryssland och Tyskland. Efter det första världskriget var Österrike ett utarmat ingenmansland reducerat till en sjättedel av sin forna yta, som före Tyskland dessutom drabbades av den nationella förnedring som var värre än kriget: den totala inflationen. Men i detta förintade Österrike, som tvingades fördriva sin oskyldigaste och kanske bästa monark och hans familj i en till idag pågående landsflykt, slog sig den nu mogne Stefan Zweig ner för att vis av det första världskrigets tillintetgörande erfarenheter skriva på allvar. Jämte sina dramer och historiska mästerverk genomförde han långa föreläsningsturnéer som gick ut på pacifism och ett förenat demokratiskt Europa enligt president Woodrow Wilsons bortfuskade mall. Under denna sin storartade aktivitet som freds- och kulturförkämpe fick han från sitt hem ovanför Salzburg på nära håll se nazismen växa Europas fredsvilja över huvudet då den ökände Adolf Hitler då och då förekom i Berchtesgaden på berget mitt emot. Det är även märkligt att jämföra dessa varandra motsatta österrikares övriga drag: de var förvånansvärt lika varandra, liksom diktatorn och den judiske barberaren i Chaplins film. De hade samma sorts hårväxt på överläpp och hjässa och var ändå så diametralt varandras motsatser: Zweig var ungefär den ödmjukaste och humanaste lilla människa som man kan tänka sig, som i motsats till Hitler genom att förringa sig själv blev en av vårt sekels störste, medan ju Hitler som bekant gjorde tvärtom. Zweigs typiska självförringande drag träder en klarast till mötes i hans självbiografi, där han nästan ingenting berättar om sig själv medan han klart belyser alla sina vänner och författarkollegor, vilkas ”samtliga arbeten var mycket mera betydelsefulla än hans egna”. Denna åsikt är den enda som jag inte kan dela med Stefan Zweig. Ty vad är borgaren Thomas Mann, socialisten Bertolt Brecht eller mystikern Hermann Hesse mot människan Stefan Zweig? Ingen tyskspråkig författare är så uppbygglig som Stefan Zweig. Han är vårt sekels klart varmaste humanist, en större kvinnopsykolog än Dostojevskij, en ömmare vän av de svaga och förfördelade än någon annan i vårt sekel och en berättare med en förmåga att levandegöra gestalter utan motstycke. Han ensam överträffar de oöverträffbara Balzac, Dickens och

Dostojevskij med sina få men till fulländning koncentrerade och väsentliga böcker, kanske vårt århundrades mest bärande. Bland hans böcker märks skildringarna av Marie Antoinette, Maria Stuart och Maghellan, som utgör inspirationskällan till denna volyms tre små hyllningsförsök. Inte bara dessa tre böcker utan alla Zweigs böcker rekommenderas å det varmaste åt envar, och särskilt hans självbiografi ”Världen av igår”, 1900-talets förra hälfts mest genomgripande tidsdokument. Under sina bästa år var han världens mest översatta författare, vilket dock inte hindrade att nazismen nästan lyckades utrota hela hans produktion från hela den tyskspråkiga världen. Emedan han var jude kom han, hur opolitisk han än alltid höll sig, i blåsväder, när herr Hitler till världens förbannelse började tas på allvar, och nödgades snart lämna Österrike. (Som exempel på hans opolitiskhet kan nämnas att han konsekvent vägrade att skriva något ont ord om någon nation.) Han tog sin tillflykt till England, men när det andra världskriget bröt ut blev han i egenskap av österrikare nästan hållen för fiende även där. Hans landsflykt fortsattes till Brasilien. Men dessa prövningar drev hans författarskap till dess spets. Aldrig var han så stor och produktiv som under de förfärligaste åren, som han dock inte kunde uthärda. Redan en värld hade han sett gå under i det första världskriget, och han orkade inte se en till gå om möjligt en ännu värre väg. Hur stor hade han inte varit om han även överlevt den värsta av historiens universalbränder och orkat med även de erfarenheterna! Men tiden drog honom med sig i djupet: den universella självdestruktiviteten blev även hans egen när Hitlers inflytande blev som outhärdligast i världen 1942. Och kanske det var en lycka för honom att slippa uppleva atomvapnens universalterror, som tiden efter 1945 allt ännu lever under trycket av. Men hans böcker och idéer lever ännu, fastän det andra världskriget gjorde allt för att utrota allt det fenomenalt goda som han representerade. Ännu verkar krafter för ett enat Europa som en demilitariserad av Sovjet och USA fullkomligt oavhängig kulturenhet såsom föregångsexempel för hela den övriga världen, vad religion, ideologi, ras eller klimat som än påverkar människorna. Stefan Zweig är en av dessa författare som helt offrade sig för litteraturen. Deras antal är inte stort, men det är de som utgör den enda procent av alla författare som får sig en plats på några rader i världens litteraturhistoria. Kännetecknande för dem är deras oerhörda produktivitet, deras nästan febrila intensitet och dramatiska kompromisslösa hängivelse och deras tragiska levnadslopp krönt av en förtidig död. Shakespeare var den första i dessas rad, som vid sin död var 52 år gammal. Balzac var en annan, död 51 år gammal. Dickens blev 58, Dostojevskij blev 59 och Stefan Zweig blev 60. Liksom dessa sina fyra huvudsakliga läromästare valde han att skiljas från livet före gubbålderns inträdande med dess vanligen förödande negativa syn på det produktiva livet. Men Stefan Zweig var inte bara i klass med sina fyra mest beundrade mästare; han hade därtill en sagolik tur. Han kom till världen i en tid då allting var möjligt och lyckades redan 20 år gammal få sin första diktsamling antagen vid första insändningsförsöket. Och han fick inte bara genast honorar utan lovades dessutom ett säkert hem för all sin kommande litterära produktion. Samtidigt som hans litterära karriär började grundades ett litet förlag som skulle gå in för att publicera även den mest svårtillgängliga litteratur och inte ta någon hänsyn till lönsamhet: alltså ett fullkomligt idealistiskt bokförlag. Detta förlag blev snart Stefan Zweigs hem, och med tiden blev det den tyskspråkiga världens mest lönsamma förlag. Hur sagolikt låter icke detta för våra öron i en tid då en författare får räkna med minst trettio refuseringar vad han än skriver om innan han kan börja hoppas på ett

genombrott, och där alla icke-kommersialistiskt inriktade förlag hänsynslöst konkurreras ut och drives i konkurs! Det mest utmärkande draget för Stefan Zweigs diktning är hans så typiskt österrikiska och Wienska älskvärdhet. Hos honom möts man av samma ljusa harmoni och ädla klarhet som hos de älskvärdaste av alla musiker, Mozart och Schubert, och vi kan för övrigt även ta fram Gluck, Haydn, Beethoven, Brahms och Johann Strauss som exempel på samma österrikiska behagfullhet och formfulländning. Och det är detta som gör den österrikiska kulturtraditionen så oerhört betydelsefull internationellt. Under den ljuvliga sommaren 1939 hade han planerat en resa till Stockholm, som endast förhindrades av krigsutbrottet. Vilken skada att han inte fick uppleva det neutrala Sverige, som kanske hade kunnat bli en bättre fristad för honom än vad Brasilien blev, emedan det ändå ännu låg inom det Europa som med alla sina olika stater och folk för Stefan Zweig ändå var som ett enda hemland. Ytterligare ett adelsmärke har Zweig gemensamt med alla detta sekels största författare: han mottog aldrig Nobelpriset. Vid sidan av Strindberg, Tolstoj, Tjechov, Ibsen, Zola, Gorkij, Joseph Conrad, Bertolt Brecht, Sartre, Pasternak, James Joyce, Karen Blixen och flera andra skrev han för bra för att skriva för pengar och för att kunna mätas och belönas med pengar. Den enda motiveringen till att skriva sådana oförgängliga böcker är drömmar, och mera drömmar är det enda deras upphovsmän behöver som belöning för att kunna fortsätta skriva. Och det är vad som förintade Stefan Zweig: den ohyggligaste av alla verkligheter gjorde det omöjligt för honom att drömma mera. Alla hans drömmar krossades, hans drömtillflöden ströps, och han förbjöds att dela sina drömmar med sitt eget folk tyskarna. När en författare inte längre får ha sina drömmar i fred är för hans del självmord bättre än att leva vidare utan drömmar. Men han lämnade ett testamente efter sig, och det är hans bok om Brasilien, till det yttre en turisthandbok men till det inre hans mest särpräglade och lyriska verk. Det är en glädjens och optimismens Höga Visa, ett hänfört uttryck för en outsläcklig tro på mänskligheten, hennes möjligheter och i grunden goda sinnelag. Det är hans egen utopi om en idealstat utan politiska aspirationer, utan rasmotsättningar, fanatism eller förtryck, utan egoistisk materialism och arg oförnöjsamhet. Han såg vid sitt första besök i Brasilien att lyckan var möjlig för mänskligheten och därmed även friden och freden, att universalidealismen för individens bästa kunde förverkligas och att för den enligt naturen i grunden goda människan allting var möjligt. Dessa intryck gav han utan baktankar om sitt eget kommande liv i landet bestående värde i sin udda resehandbok om Brasilien, som därigenom blev hans viktigaste budskap till mänskligheten. Må han leva i litteraturhistoriens minne som denna allt världsligt överlevande och ovanförstående och ovedersäglige optimist.