Issuu

Bakom kulisserna och

Skorpionen tv책 mindre romaner av

Magnus Aurelio (2)

Bakom kulisserna en dansroman av Magnus Aurelio

Innehåll : Första delen 1. 2. 3. 4. 5.

Slummen Krogen Slumkyrkan Zigenarna Barnen

3 15 19 24 32

Andra delen 6. Arbetet 7. Debuten 8. Triumfen 9. Krisen 10. Novgorod 11. Problemet 12. Avslutning

42 47 54 65 73 74 83

Romanens historia

Rekommendation Enligt allt vad jag läst av honom., och det är det mesta, har jag aldrig funnit någonting av honom inte vara värt publicering, vare sig det har varit hans noveller, romaner, dikter, dramer, essayer eller reseskildringar. Han skriver klart och koncentrerat, han har alltid bra historier att berätta som är värda att berätta, för mitt vidkommande är allt vad han skriver meningsfullt och innehållsmässigt bärande, hans språkbehandling är exemplarisk, och jag tror honom inte förmögen att skriva något underhaltigt. Han påstår att jag skriver bättre än han, men jag är ingen författare eller poet, vilket han var från början, och har aldrig skrivit något skönlitterärt. Alltså är det bästa och det enda jag litterärt kan göra att understryka och bidra till vad han skriver. Darjeeling, 9 november 2006, Johannes B. Westerberg, kollega sedan 1979, bosatt och verksam i Himalaya sedan 1992.

Författarens ursäkt Låt mig be om ursäkt för att jag inte skriver som en annan utan har en egen stil, är hopplös som romantiker och kanske alltför kärv som realist – det finns ingen ursäkt, jag är hopplöst annorlunda och står helt utanför vår tids litteratur sedan 100 år och hör egentligen hemma i – jag erkänner det – 1800-talet, där jag borde ha stannat. Nu var det inte möjligt, men jag har åtminstone förblivit det trogen, i svensk litteratur främst Selma Lagerlöf. Jag står för mitt utbölingskap och lever upp till det, och med denna ursäkt för att jag finns till måste jag slutligen framhålla att envar som till äventyrs läser mig måste göra det helt på egen risk. författaren

Recension av Laila Roth. Vad har då en fullkomligt otidsenlig historia som denna att tillföra vår tid? Kanske att svaret ligger just i denna fråga. Thor Heyerdahl genomförde på sin tid resor helt utanför tiden, som just genom sin otidsenlighet resulterade i reseskildringar som förblir läsvärda i alla tider. Denna historia har samma karaktär, och även om dess baletthistoria i sig är enastående genom sin dokumentation av konstens och skönhetens innersta väsen och den vånda som kan ligga bakom frambringandet av dessa, så är dock mina favoritkapitel de första, som handlar om barnen, med skildringen av en drömvärld som bara kan ses och upplevas av barn och som vuxna i sin tilltagande fantasilöshet och inskränkning måste avfärda som omöjliga absurditeter. Man kan se romanen som saga och som konstdokumentation, men just genom sin tidlösa behandling av en verklighet bortom verkligheten och bakom verkligheten som aldrig kan ses med dödliga ögon, framstår skildringen som intressant för alla tider. – Laila Roth

Bakom kulisserna Första delen. 1. Slummen Det var en sen höstkväll som en hemlighetsfull droska rullade över Kedjebron dragen av fyra svarta hästar. Det var ett privatekipage. I droskan satt det en förklädd aristokrat med en otydlig börda i famnen. Han var välklädd som en boren gentleman med halsduken högt upp över hakan så att för säkerhets skull ingen skulle kunna se vem han var. Låt oss lämna hans identitet ofastställd. Han uppträder endast en gång och det ytterst anonymt, och det är det bara att acceptera. Ingen i Buda hade ändå kunnat känna igen honom. Denne fine förklädde man förde kusken motvilligt över till den gamla stadsdelen och upp för Budas kullar och de trånga gatorna förbi alla de offentliga byggnaderna och fjärran mot en sådan stadsdel som varje sund mänska skulle ge vad som helst för att slippa sätta sin fot i. Ja, på passagerarens befallning körde kusken sin vagn till de allra ruggigaste kvarteren i hela staden. Gatorna blev sämre. Kullerstenarna blev allt grovare tills de upphörde och helt obelagda trånga smala krokiga eländiga bygator av sand och lera tog vid i stället. Så stannade kusken vid ett litet torg vid vilket det låg en liten kyrka. På den andra sidan vidtog de synnerligen illa beryktade kvarter som gick under benämningen Döda Staden. Kyrkan var en barmhärtighetskyrka som hade uppförts med allmänna medel enkom för att kunna stå den Döda Staden bi med både själavård och fattigvård. Döda Staden var en gammal tartarby, ett kombinerat tattar- och zigenarläger som under sekler hade etablerat sig till något av alla institutioners allra lägsta institution: en kåkstad av enbart utslagna, asociala och kriminella, en underjordisk asyl. Dess byggnader var provisoriska skjul vanligen av trä, men det förekom även ett och annat riktigt tvåvåningshus. Allt var planlöst uppfört som i ett zigenarläger, men ändå fanns det vissa rakare gator och intakta kvarter. Ingen visste hur gammal Döda Staden var, men alla visste att den var en skamfläck för staden och att den snart måste försvinna. Dock visste naturligtvis ingen när och allra minst någon stadsplanerare, ty alternativ till hemvist för Döda Stadens utslagna invånare fanns ännu inte, och i Döda Staden höll sig dess mänskor åtminstone utan protester. Mannen med bördan steg försiktigt ut ur vagnen och sade till kusken att vänta på honom tills han kom tillbaka. Och för en rejäl slant lovade kusken motvilligt att vänta trots sitt totala obehag för att vistas på stället. Även hästarna stampade otåligt i marken medan kusken ryste. Det lilla torget hade en enda gatlykta, och dess sken föll på den lilla börda som den högvälborne gentlemannen maskerad i svart slängkappa bar på armen. Med sitt ljus avslöjade gatlyktans sken för universum att den insvepta bördan var ett litet barn som högst kunde vara ett år gammalt. Det var till och med en liten gosse. Med detta oskyldiga barn på armen lämnade mannen kusken och vagnen och försvann med halsduken över näsan och hatten djupt ner i pannan in bland Döda Stadens tröstlösa kåkar. Gränderna var smala och krokiga som gångarna i en myrstack; blev man nerhuggen här kunde man vara säker på att liket snabbt skulle glömmas och försvinna, och husen var allesammans nergångna och fallfärdiga om de inte redan låg i ruiner som skräphögar, var folk ännu bodde. De flesta av dessa ovärdiga människoboningar var obebodda, men de som ändå valt att leva och existera i dem var allesammans fyllon, prostituerade, luffare, dagdrivare på dekis, hela landets fattigaste olycksbarn, brottslingar och andra kriminella, flyktingar från rättvisan eller orättvisan, folk som inte existerade i statistiken, folk utan identitet och utan minne 3

som glömts av världen och annat bedrövligt och beklagansvärt löst och osaligt folk med kryckor eller utan. Men Döda Staden var ändå en fristad för alla sådana som aldrig kunde få en fristad någon annanstans. Egentligen behövde varje stor stad en sådan fristad. I hela denna eländiga stadsdel fanns det endast en gatlykta. Den närmaste inåt staden var den vid torget, men längre bort fanns det ingen gatlykta mer. Döda Stadens enda gatlykta var som ett fyrtorn vid världens ände. Den symboliserade i sig det lilla hopp och ljus som ändå fanns för Döda Stadens invånare, men bortom den fanns ingenting utom mörker. Där vidtog stadens sophögar var råttorna regerade och vart ingen vågade sig utom en och annan till förtvivlan utsvulten katt som var modig nog att riskera livet. Mannen med spädbarnet närmade sig denna civilisationens yttersta gatlykta. Tydligen kände han till den sedan tidigare, och att han var välbekant med lagarna i Döda Staden indikerades även av den pistol han bar laddad under kappan. Han trädde in i lyktans sken och stannade inunder den för att utföra ett mycket egendomligt värv mitt i dess bleka och spöklika ljus. Han lade ner gossen på marken. Tyst betraktade han byltet med de tafatt spretande små armarna en liten stund, men så vände han resolut på klacken och gick därifrån utan något ord eller tecken till avsked. Kallt lämnade han barnet, och det var ändå mycket ovanligt att man utlämnade barn mitt i Döda Stadens totala anonymitet och laglöshet. Endast zigenare kunde göra sådant. Men denne man var en hög aristokrat och hade tydligen skäl för sitt handlingssätt, ty oberört och utan tvekan hade han övergivit barnet och gick nu samma väg tillbaka som han hade kommit till kusken och vagnen, som väntade. Hade någon olämplig kvinna fött honom detta barn? Gjorde han någon annan någon fatal tjänst som denne andre omöjligt kunde göra själv? Skulle barnet ha mördats om det fått leva med sina föräldrar? Kunde ett barn vara så ovälkommet att det prisgavs åt Döda Stadens mörker bara för att någon ville slippa se det? Ingen tänkbar teori var hållbar. Men barnet hade dock placerats i Döda Stadens enda gatlyktas hoppfulla sken. Det var alltid något. Aristokraten hade lämnat barnet ensamt kvar insvept i varma lindor men helt övergivet och utan något hopp i världen, så när som på denna enda unika gatlyktas ensliga sken som dock var ljust. Barnet hade vaknat till när det kom i kontakt med den fasta marken, men när allt blev stilla omkring honom blev den lille gossen alltmer levande, som om han började förstå att han nu fick klara sig själv. I detta ögonblick var natten som allra mörkast, men i himlen tindrade tusen och åter tusen små avlägsna ljus vänligt och leende mot det lilla barnet, som turvis betraktade dessa och gatlyktans bleka lampa. Han tycktes föredra stjärnornas mer avlägsna sken, ty dessa glittrade mera av välvilja medan gatlyktans enahanda ljus var ganska stelt och livlöst. Stjärnorna gjorde att natten inte var alldeles hopplöst svart utan snarare mjukt, skönt och vackert mörkblå, den djupaste av alla färger. De gav natten samtidigt liv och djup och rymd och mening. Fåfängt men heroiskt sträckte han upp sina små händer i den varma septembernatten kanske för att försöka ta på dem eller fånga någon mellan fingrarna, men han nådde dem ej och måste uppge försöket. Stjärnorna lät sig icke fångas ännu, men deras ljus tindrade ändå lika välbehagligt leende mot den lille pilten som om de uppskattat hans försök. ”Ge inte upp!” tycktes de säga med sin eviga välvilja. Nu kom det längs gränden en misstänkt oformlig figur. Dess skugga gav intryck av en mycket liten varelse med en ofantlig puckelrygg. Det var en patetisk dam, en gammal krokig gumma, som haltade svårt under sin stora börda av korgar som hon hade flätat själv. Klädseln var eländig och utseendet än eländigare. Man såg genast vad hon hade varit. Tiden hade förhärjat hennes ansikte mycket grundligare än vad den plägar göra hos normala kvinnor. Det betydde att denna krokiga fattiglapp, detta än flytande vrak av ett kvinnligt väsen, så länge hon hade kunnat hade försörjt sig som prostituerad. Nu var glädjens och de goda inkomsternas glada utförsbacke 4

förbi, och kvar fanns bara ruiner och den ständigt allt svårare mödan att överleva. Men denna gumma flätade korgar som hon sålde, och än så länge orkade hon släpa på dem. Att hon som så utsliten och gammal alltjämt kunde leva på sina korgar tydde på att korgarna var av god kvalitet och att hon flätade dem väl. De måste ha varit mycket hållbara och ett gediget hantverk, ty så svårt som hon skumpande haltade fram utan käpp borde hon för länge sedan ha lagt in om avsked. Men tydligen var korgarnas kvalitet tillräckligt mycket anledning för henne att fortsätta sitt ständigt allt plågsammare liv. Kan man tänka sig något mera patetiskt: en dam som försörjt sig genom professionell prostitution slutar sin karriär med att ge folk korgen, och det alltjämt med förtjänst. När hon kommit så nära gossebarnet att hon i lyktans sken kunde uppfattas som fullt mänsklig stannade hon upp och lät hon ögonen dröja vid barnet. ”Oj oj oj!” sade hon sakta för sig själv. Det tydde på att hon önskade hon kunde ta hand om pilten. Men hur? Med sitt sjuka ben under sitt lass av korgar var hon den minst lämpliga i världen. Skulle hon då avstå från sina värdefulla korgar för att lyfta upp en liten pilt ur gatans smuts som hon ändå omöjligt kunde försörja? En våt pärla av vemod glänste till i hennes utbrända blodsprängda öga, en pärla som var vackrare än någon äkta, ty den ledsagades av en bitter men varm antydan av ett leende. Hon ägde ännu känslor, även om blottandet av dem var makabert, ty den svarta munnen bakom de skrumpna läpparna saknade tänder helt och hållet. Både leendet och det blodsprängda ögat med pärlans tår var hemska men ändå samtidigt innerliga och varma genom sin äkthet. Ännu var vraket efter den prostituerade karriären en kvinna, och det gick inte att ta miste på den saken. Länge dröjde hennes utbrända blick vid barnets oskuldsfulla ljuvhet och underbara daggfärska friskhet. Till slut kompromissade hon. Något kunde hon ändå göra för barnet. En korg plockade hon ner från sin rygg, den bästa och rymligaste, och däri lade hon barnet. Ett så fint och strålande barn skulle i alla fall inte behöva ligga på bar mark mitt i smutsen. Men mer än så kunde hon inte göra. Hon betraktade barnet ännu en stund där det tindrade i sin korg, sin nya fina himmelssäng, men måste sedan skiljas från det ungdomliga sällskapet. Hon böjde sig åter under sin börda av år och bekymmer, ålder och försörjningsmöda, och började mera böjd än någonsin med plågsamma steg att halta vidare mot sitt oblidkeliga ödes utförsbackes snara och äntliga botten. Gossen glömde henne genast så fort hon försvunnit ur hans unga liv, ty han blev genast mäkta intresserad och sysselsatt med sin nya stora säng och dess märkliga konstruktion, som han aldrig fick nog av att petandes undersöka in i minsta detalj. Mest intresserade honom den höga välvda båge som gick högt upp i skyn från hans sängs ena kant till den andra och som han inte för sitt liv kunde bli klok på. Allt i korgen som han nådde gav han sitt handtag, men det stora riktiga handtaget var för avlägset för honom. Efter att för ett barn en ovanligt lång tid ha varit sysselsatt med detta bestyr uppstod det en ny främmande ingrediens i piltens jungfruliga tillvaro. Genom natten började på avstånd höras toner från en sprucken stämma som sjöng. Stämman och tonerna nalkades och kunde snart identifieras såsom ett fullt normalt akustiskt fenomen för detta distrikt: skönsången var lika oren, obegriplig, sluddrig och osammanhängande som uppriktigt menad. Det var en sådan sång som drinkare plägar sjunga. Med ojämna mellanrum avbröts den plötsligt och lämnade ett tomrum för ansträngningen för den avsigkomne att resa sig från ett fall i dyn. Snart började även de stapplande stegen, som turvis fick bråttom och ömsom släpade, jämte sporadiska hickningar och andra mindre identifierbara ord och läten göra sig tydligt förnimbara. Den druckne sjöng på ett obegripligt språk som troligen var ukrainska eller ryska. Gång på gång hördes ett ord tydligt identifierbart på nytt, som var stadsnamnet Kiev. Vår vän med de stapplande stegen försökte producera en 5

smäktande sång om sin hemort Kiev, samtidigt som detta företag oupphörligt saboterades av att han föll och tvingades arbeta för att komma upp på benen och i värdigt stående skick kunna inleda sången på nytt, som en amatör på en scen som ständigt kommer av sig och börjar om på nytt utan att någonsin ge upp. Nu uppenbarade han sig vid grändens ända. Han var uppenbarligen ganska berusad, ty han kunde inte hålla balansen utan trevade sig fram längs med kåkväggarna, och vem vet vart han var på väg. Antagligen bodde han, som så många av sina kolleger, någonstans i närheten. Så arm och besinningslös var stackaren att han till slut gav upp de ständiga försöken att klara sig upp på benen igen. I stället började han krypa på alla fyra under det att han fullständigt struntade i gatans gyttjiga och pöliga konsistens med all dess sand och smuts och lera. Och emedan detta fortskaffningssätt åtminstone gav något resultat så fortsatte han med det, då det visade sig vara ett stabilare och säkrare sätt att ta sig fram än att försöka gå på ben, som varken kunde lyda eller bära, och råka ut för ständiga fall som nödvändiggjorde oerhörda överansträngningar för att resa sig på nytt bara för att falla igen över egna bångstyriga krokben. Han var ovanligt väl klädd för att vara vad han var. Han hade vit skjorta, kavaj, väst och kravatt som inte var alldeles förstörda ännu, om det dock hade spillts allt möjligt på dem. Vin och kaffefläckar prydde kavajen och skjortan, och kravatten hade några sköna äggfläckar att uppvisa. Skrynklorna hade inlett sitt segertåg över byxor och skjorta, men ändå fanns det ännu spår av pressveck kvar, och det var tydligt att han ännu inte hade lyckats gå ner sig fullständigt i det träsk som Döda Staden var. Natten bevittnade här en ännu icke vissnad näckros som blommade i träskets dy. Hans krypande förde honom rakt i korgens väg, då han bara hade gatlyktans ljus att styra efter, som en skeppare i storm och sjönöd räddas av det enda synliga ljuset från en ensam fyr; och när han stod på alla fyra med näsan över korgen började han undra vad det var för en korg. ”Vem har råkat ut för en odräglig friare här?” var hans första logiska tanke, men denna i och för sig klara insikt förbyttes totalt till perplexitet inför hans uppdagande av korgens högst oväntade innehåll. Allt i hans huvud och lemmar kom av sig totalt, och han kunde inte annat än få tvärstopp och bara dumt betrakta barnet en god stund. Det att barnet sov förlänade den lille mannens och stundens stillhet en extra förlängning och förfrysning av detta sanningens ögonblick. Länge stod han där på alla fyra undrande och försjunken i djupa tankar som inte evigheten själv kunde utrannsaka. Hur länge vet ingen. Men så torkade han försiktigt av ett finger på kavajen och kände ännu försiktigare med det på barnets kind. Efter dessa första försiktighetsåtgärder vidtog han mera avancerade sådana. Hans fylla tycktes inte längre vara så viktig. Med den allra största försiktighet vågade han lyfta barnet upp ur korgen. Han hade tydligen handskats med barn förut, ty det vaknade inte. Ständigt mer ingående synade han barnet, han vände det ut och in med sina blickar, han avancerade sina försiktiga närmelseåtgärder ytterligare och började smått vagga och vyssja det i sina armar, och för varje ögonblick blev det tydligare att hans fylla och villa inte längre hade någon makt över honom. Berusningen var som bortblåst. Sakta och mjukt började han nynna en vemodig och sentimental vaggsång över den lille medan hans hjärta hela tiden tändes mer och mer av en ljuv glädje. Och barnet sov vidare, och han aktade sig ytterst noga för att överskrida gränserna för vad ljud och rörelse det ömma barnet i sin bräckliga slummer kunde tänkas tåla. Men stämningen var sådan att både den lille rufsige, smutsige men välklädde mannen och det slumrande barnet måste le i sina sällsamt förenade själar. På sina knän gick han försiktigt med barnet över till närmaste husvägg där han satte sig bekvämt med ryggen mot väggen och fortfor att gnola och nynna, vyssja och 6

vagga och fröjdas med barnet. I sitt hjärta kallade han det redan för sitt. Och när de första stjärnorna slocknade inför den sakta begynnande ljusningen i öster satt den lille mannen ännu stilla kvar med ryggen mot husväggen och med uppåtvänd kavajkrage och sov stilla och andäktigt liksom barnet i hans varma och trygga famn, som för tillfället lovade allt gott inför framtiden. Mannen frös inte, ty han gav sin värme åt barnet, som därför var tillfreds och inte heller frös. Men länge kunde vagabonden inte sova på detta sätt, ty han var alltför stimulerad av sitt oväntade möte med den lille. Hans andar hade lyfts, och då behöver man mindre sömn. Han vaknade igen strax före morgonsolen och satt en stund stilla och funderade. Många nya underbara tankar vars ömhet ej belägrat honom på många år sysselsatte honom nu intensivt. Han var så inspirerad av sin nya situation att plötsligt ingenting i världen längre verkade omöjligt för honom. Så reste han sig upp med barnet på armen, sparkade korgen åt sidan bakom lyktstolpen liksom för att säga ett bestämt adjö både till sitt och till barnets ovärdiga liv hittills och började gå bort längs gränden mot det allt mer ljusnande Budapest. Redan smekte de första solstrålarna Gellertkullens högsta topp, och gradvis bredde sig gryningsljuset ut över den daggsilverglänsande staden, som alltmer begynte baddas av ett gyllene morgondis, under vars smeksamma kristallflor torntinnar glimmade, blomsterkrukors dagg begynte gnistra och blänka, ljudet av förberedelserna för den nya arbetsdagen småningom blev mycket märkbart, och plötsligt alla Budapests klockor begynte klämma i med att annonsera att klockan var sex. Dagen hade nu börjat. Uppför Gellertberget vandrade en liten man tillsammans med ett litet barn som han bar på armen. Vägen var lång och mödosam, men det tilltagande solljuset förgyllde den. Mannen färdades i ett ädelt syfte, ty han ämnade visa sin stad för sitt barn när staden var som allra vackrast. Stadens mänskor vaknade upp. Fönster slogs upp, individer steg ut på balkongerna för att gäspa och njuta av morgonen, och hästar och skramlande vagnar började uppfylla gatorna, hjärtligt ackompagnerade av dugliga arbetslystna karlars muntra tillrop, tal och skrän. Röster hörs värst och starkast på morgonen efter nattens lugna ro. Vid kajerna började en och annan positivspelare fylla morgonen med skrällande glada wienermelodier från Lehároperetter, och allt detta och mycket annat livaktigt uppvaknande försiggick medan mannen med barnet, denna särskilda morgonsymfonis huvudtema, långsamt närmade sig Gellertkullens topp. Hela staden var nu solbelyst. Morgonen kunde icke bli mera total. Alla vakna mänskor hade nu definitivt gäspat bort den förbrukade natten. Mannen såg bergets krön sakta komma inom äntligt synhåll, och runt omkring honom på alla håll bredde Budapest ut sig allt vidare i alla riktningar. Den magnifika staden och panoramat blev allt mera storslaget ju högre upp han klev, och slutligen nådde han äntligen krönet. Han gick några steg extra framåt; och berusad av sin stads skönhet, sin natts upplevelser och sitt av försynen tilldelade barns underbara närhet lyfte han upp gossen i sina armar, höjde det lilla barnet över sitt huvud, höll pilten så att han kunde se hela staden långt där nere nedanför sig, som om han ville kommendera barnets själ att flyga ut och ta hela staden och hela världen i besittning, och utbrast hänryckt, ivrig och lycksalig: ”Mitt barn, se Budapest!” Och staden och världen var svindlande vacker. Barnet såg med förundran det vida panoramat, den gyllene, strålande, skimrande staden långt där nere och hur oändligt dess ordning och mänskliga idyll sträckte sig längs floden och upp längs kullarna och ut längs slätterna. Hans nye far lät honom se allt och sänkte inte åter den lille förrän hans armar blivit ordentligt trötta. Han började nu tala till sitt barn. ”Detta, min ängel, är vår stad Budapest. Se hur hon skiner och lyser i den granna morgonsolen, hur hon sjuder och gnistrar av liv och hur hon strålar av värme och 7

charm! Säg, min son, är hon inte vacker? Hon är vår Donaudrottning, och vi är hennes barn. Ty trots att du har fått henne till mor och mig till far så är hon även för mig en älskad mor. Det är vår plikt att älska henne, ty, du förstår, hon älskar oss. Varje dag ger hon sig åt oss. Hon låter oss vandra på hennes gator, njuta av hennes skönhet och spegla oss i hennes vatten, och därför är det vår naturliga plikt att älska henne, för att hon finns och för att hon är som hon är. Ty hur tröstlöst vore det inte att leva utan henne? Hon är världens vackraste stad; jag vet det, ty jag har sett världen, och därför kan åtminstone inte jag leva utan henne. Och, min son, jag lovar att du skall få lära känna henne lika väl som jag om inte bättre. Ty du har hela livet framför dig, medan jag endast har vem vet hur många dagar. Se på hennes broar, min pojke! Den stora majestätiska ståtliga bron med portar som triumfbågar där nere kallas för Kedjebron. Den är vår Donaudrottnings förnämsta diamantsmycke; och tillsammans med Elisabethbron, den otroligt smäckra hängbron där rakt nedanför oss, utsmyckad med krusiduller likt en drottning, som du ser slunga sig så graciöst över Donau, pryder de vår flod mer än vad hela Wien gör. Dessa två broar är världens två vackraste, och de ensamma skulle mycket väl kunna stå som symboler för vår stads oförlikneliga skönhet. Men, min son, de är inte ensamma. De är blott två juveler bland två tusen, om inte två miljoner. Ty varje person och varje hus och människoboning i denna stad är en ovärderlig juvel för sig. Varje människoöde är det något alldeles speciellt och unikt med, ty varje människa är på sitt sätt gudomlig, och det är vars och ens outtömliga skatt. Vi står nu på Gellertberget som sägnen berättar att Budapest upptäcktes ifrån. På Ludvig den Stores tid sågs tre änglar sänka sig ned till detta berg varpå vi nu står och blicka ut över floden och kullarna. De stannade i tre dagar svävande omkring på detta berg och bestämde sig sedan för att göra Buda, som då redan fanns, till jordens ljuvligaste stad. Detta meddelade de en fåraherde som klättrade upp hit och besökte dem. Och allt sedan dess har de beskyddat staden, uppmuntrat dess uppblomstring, övervakat dess utsmyckning och bevakat sina intressen; och ännu idag syns de då och då återkomma till detta Gellertberg och blicka ut över staden, som de har givit åt mänskorna; och de upphör aldrig med att älska Budapest. Och tack vare denna kontakt med det gudomliga, min son, har vårt Budapest blivit vad det har blivit. Och därför älskar jag henne, mer än vad någon man kan älska en kvinna, och nästan lika mycket som mitt gamla Kiev. Det stora pampiga palatset till vänster om oss där nere är det Kungliga Slottet. Tillsammans med Parlamentet där långt borta, som ännu inte har blivit helt färdigt, så kröner Slottet Budapests strand. Slottet är Budas symbol och praktrepresentant, och Parlamentet kommer att bli Pests. Slottet är dock vackrare och visar hur överlägset Buda är mot det moderna Pest. Du förstår, Buda är uråldrigt och stadens egentliga kärna, medan Pest har vuxit upp på några få hundra år och aldrig lyckats bli mer än ett skal och en ganska simpel och ytlig förstad. Jag brukar sällan vandra i Pest, men idag skall jag dit emedan jag vill döpa dig och emedan endast den stora Stefanskatedralen duger. Ty, min son, du är mitt allt för mig. Jag har ingenting annat.” Han satte sig ner på en bänk och vilade sina mer än medelålders ben medan han fortfarande höll barnet i famnen, som med oupphörligt intresse studerade sin av försynen sände far med skinande klara blå barnsliga ögon. Hur kunde den lille mannen från Kiev känna till så mycket legender om Budapest som ingen ungrare i Budapest kände till? Förmodligen emedan han var en liten man från Kiev. Kanske resonerade barnets ännu stumma men forskande logik just på detta sätt. ”Jag ser att du tittar på mig, min pojke. Är jag så intressant? Mitt yrke är att tigga, och tigger jag inte så dricker jag. Nej, min pojke, du har ingen orsak till att vara intresserad av mig. Det är jag som har skäl att vara intresserad av dig. Hur kom det 8

sig att jag fann dig? Hade gudarna skickat ner dig från himmelen för att falla i mina armar, eller lämnades du faktiskt vind för våg av en normal Döda Stadens hora? Jag har svårt för att tro det, för så gör inte ens Döda Stadens horor. Ditt inträde i mitt liv är någonting som jag tyvärr aldrig kan få klarhet i; men sant är att det var det underbaraste som över huvud taget har hänt mig under de senaste tjugo åren. Att ett så ljuvligt barn som du skulle tillfalla en så älskande liten fader som jag är sannerligen ett ytterligt bevis på hur otrolig verkligheten ibland kan visa sig vara. Ingen diktare kan överträffa ödet i konsten att hitta på sagor och äventyr och de mest otroliga tillfälligheter. Trots den underbara lycksalighet som har tillfallit mig genom ödet i mötet med dig så är du inte min första son. Och jag hade troligtvis inte så spontant och tveklöst plockat upp dig från gatan om jag inte hade haft erfarenhet av piltar som du. Ty vem utan erfarenhet av familj skulle kunna våga ta ansvar för det sköraste och klenaste av alla levande väsen, nämligen ett litet barn som du? Jag var den lyckligaste av familjefäder en gång. Jag var gift med den ljuvaste och vackraste av alla kvinnor i Ukraina, och vi levde i Kievs vackraste lilla hus med hela Kievs mest åtråvärda utsikt över Dnjepr, den vackraste av alla floder. Vi odlade även en trädgård som grannarna aldrig upphörde med att beundra. Vi levde det mest sorgfria liv som man kan tänka sig, och vi hörde till de mest ansedda besökarna i synagogan. Allt som allt fick vi sex barn av vilka fyra överlevde, tre pojkar och en flicka. Men då en dag hälsade olyckan på hos oss som en objuden gäst, och den gästen kom för att stanna. Efter bara en månads sjukdom dog min hustru, och därmed gick min lycka förlorad för evigt. Du förstår, min lille pojke, min hustru var allt för mig. Hon hette Maria Marjevna, och hon var både mitt ideal och min skyddsängel. Hon strålade alltid av vänlighet, tröstade alltid den förste som grät och behövde aldrig hjälp, tröst eller bistånd själv. Hon var den mest självständiga människa som jag någonsin har mött; och hade hon egna lidanden och bekymmer så höll hon dem för sig själv. Det är bara män som tycker synd om sig själva; kvinnorna är till för att tycka synd om dem och hjälpa dem att tycka synd om sig själva. Därför är en man alltid förlorad för evigt när han förlorat sin kvinna. Min lilla hustru älskade alla som kände henne, och hon var alltid den första att uppoffra sig själv när något eller någon gick på tok. Hon skonade sig aldrig, och därför blev hon sjuk till sist, och ingen visste hur sjuk hon var förrän det var för sent att rädda henne. Hon behärskade sig själv till döds och invigde ingen i sitt hemliga lidande, inte ens mig, sin egen lille man!” Här grät den lille mannen från Kiev en smula medan barnet fortsatte att storögt betrakta honom. Han torkade sina tårar mellan snyftningarna, snöt sig och fortsatte med gråten i halsen: ”När jag förlorade henne förlorade jag allt. Med henne försvann mitt enda stöd, hela mitt förstånd, vårt välstånd och all den tur och lycka som vi alltid hade haft tillsammans i livet. En månad efter att hon hade lämnat oss brann vårt hus plötsligt ner genom en olyckshändelse. Allt vad vi ägde gick förlorat, och det enda vi sedan hade kvar var trädgården, som min hustru odlat och som nu låg vissen och sörjande i träda. Grannarna tog hand om oss till en början, men de övergav oss snart på grund av dåliga rykten utan grund, som ju människor i allmänhet är dumma nog att oftast anamma, ändra på och även sprida vidare i ännu värre versioner. Min yngste son insjuknade snart och dog, och kort därefter gick vår dotter samma väg. Ingen av oss ville leva längre. Till följd av sorgerna fann man mig en morgon för första gången i mitt liv mer än lämpligt onykter. Att dricka är en konst som jag alltid hade behärskat väl, men efter min lilla kvinnas död kunde jag inte den konsten längre. Alla fördämningar brast, och jag bara sköljdes med av sorgernas syndaflod. Ryktena om mig frodades vidare, och en dag avskedades jag plötsligt från min ämbetsmannapost, som jag ditintills alltid hade skött klanderfritt. Vi var nu en hemlös sorglig rest av en familj, och mina söner lämnade Kiev för att söka lyckan i 9

andra städer, och de uppmanade mig att göra det samma. Jag har aldrig mera sett dem efter det, men jag upphör aldrig att tänka på dem med kärlek och påminna vår Herre om dem i mina enträgna innerliga böner. Jag följde deras råd ganska snart, ty jag förföll allt mer och blev alltmer utstött av min omgivning för varje dag. Alkoholism har en underlig förmåga att förstora alla dåliga rykten till orimliga och orättvisa proportioner. Visserligen var jag alkoholist, men bara för att jag var det påstod folk att jag dödat både min hustru och mina barn. Hur kunde de vara så orättvisa? Jag var världens snällaste människa – hur kunde väl någon tro att jag ville mina egna allra käraste något ont? Men de trodde det, bara för att jag drack. Det enda jag var skyldig till var försumlighet. Och vem är inte skyldig till det esomoftast? Jag lämnade mitt Kiev en underbart vacker majdag för snart tio år sedan, och jag visste att det var ett avsked för alltid. Ty när man självmant överger någonting som man älskar kan man vanligen inte stå ut med att en dag återse det. Jag började mina vandringar i Ryssland och levde som kombinerad tiggare och luffare. Ibland berättade jag sagor för barn, till exempel den där underbara dagen i en by utanför Nisjnij-Novgorod, när hela byn andlöst åhörde min version av sagan om råttfångaren från Hamlet. På andra ställen blev jag bortjagad eller fängslad och piskad. Ryssland är ju så fullt av fromma dårar som bara driver omkring och är i vägen överallt och ställer till med oreda; men mina nätter i butkan och mina erfarenheter av knutpiskan lämnade inga sådana minnen efter sig som man bryr sig om. Den första stora europeiska stad som jag kom till var Prag. Det var en vacker och fridfull stad och en utomordentlig idyll, men den var inte lika storslagen som Budapest. Budapest upptäckte jag först långt senare när jag kom från Venedig och var på väg tillbaka mot Ryssland. Budapest, den stad som du här ser runt omkring dig, fängslade mig så oerhört redan vid den första anblicken att jag genast insåg att jag ingenstans skulle kunna finna ett vackrare hem. Jag insåg genast att det här var världens enda fullkomliga stad, och därför har jag trofast stannat här sedan dess, kanske för att slippa finna någon ännu skönare. Kanske det finns ännu vackrare städer i världen. Jag har i så fall sluppit se dem och sluppit bedraga mitt Budapest. Jag älskar henne mer och mer för varje år, och mitt livs sista önskan kommer att vara att få begravas under ett träd på detta berg. Ty trädet anser jag vara den fullkomliga symbolen för livet, och detta berg, Budapests klippa, ser jag som symbolen för Budapests egen suveränitet som skönhetsstad. Här började Budapest, här välsignades staden från början, här är den eviga scenöppningen för världens mest storartade storstadspanorama. Och även om Rom är den eviga staden framför alla andra tack vare sin makt, härlighet och historia, så är Budapest på ett annat sätt lika evigt genom sin skönhet, sin poesi, sin dramatik och sin romantiska storslagenhet. Vad är en enda av Roms futtiga små kullar mot denna? Men ack, vad skall det bli av oss, min älskade pojke? Jag blir väl en avfallshög som alla andra när min tid kommer, men vad skall det bli av dig när mina dagar är förbi? Vad vittnar dessa dina ovanligt klarblå ögon om för slags själ och framtid? Jag brukar kunna läsa i folks ögon vad som väntar dem. Ögon kan vara lika grumliga som kaffekoppssumpar och lika fantastiskt klara som teleskop och kristaller och lika innehållsrika som kaleidoskop. Jag kan se allt vad som finns i dem. Det kommer att gå bra för dig. Du är en mycket ovanlig förmåga. Du kommer att lägga världen för dina fötter, som en prins. Är du född en prins, en ädel furste? Men vad är detta för en eld, min son?” Den lille mannen blev liksom förskräckt av allt det storslagna som han plötsligt i ett inspirerat ögonblick tyckte sig skåda i gossens framtid. Aldrig hade han anat att det lilla hittebarnet skulle kunna ha sådana sällsamma öden framför sig och bakom sig. Han baxnade och blinkade och blundade, skakade på huvudet och sköt den

överväldigande visionen ifrån sig, som om han inte stod ut med den, fastän han samtidigt klart såg hur han själv skulle få vara med om sitt barns öde ända till slutet. ”Jag skulle kunna sitta här och prata med dig hur länge som helst, men solen stiger allt högre, och jag måste börja tänka på att ge dig näring. Ty du kan ju inte leva om jag inte ger dig mat! Dessutom är den egentliga morgonen redan förbi. Solens strålglans är icke längre gyllene utan bländande, vilket är ett tecken på att varje dygdig man nu borde ägna sig åt att förtjäna sin familjs levebröd. Och eftersom jag i natt plötsligt har fått en familj på halsen är det nog dags för oss att stiga ner för detta berg och börja ägna oss åt familjeangelägenheter.” Och mannen började sakta gå ner för berget med barnet i sina armar. Pojken sov. Mannen upptäckte det och kysste ömt den lilles panna. Han sade: ”Tro mig, det här var inte sista gången som vi såg en soluppgång över Budapest från Gellertberget.” Allt detta talade den lille mannen till sitt hittebarn, som han mycket väl visste att inte förstod ett ord av vad han sade. Men hans andes mening gick väl ändå fram på något sätt med försynens hjälp till gossens själ, tänkte han. ”Tids nog fattar han väl vad jag menar, när han själv får växa upp i denna stad, och jag får möjlighet att upprepa läxan för honom tillräckligt många gånger.” Och i all sin härlighet vilade nu solen i all sin glans över staden, som sannerligen var praktfull där den glödde med sina tegeltak inför solens anlete, levande, vilande och badande i ljuset i storslagen frid. Och mannen kom ner för berget och begav sig in i staden för att visa dess vackra gator, parker och bulevarder för sin pojke och för att tigga ihop ett dagligt bröd åt dem båda. Sålunda tillbringade de dagen med att tigga och beskåda Budapests inre. Mannen strövade omkring på Pests vackra parkgator, satte sig ibland och vilade i parker eller satt utanför en restaurang och lyssnade till den ljuvliga zigenarmusiken. Hela tiden bar han barnet med sig; och så rörande var åsynen av den lille skamfilade mannen och hans pojke att ingen kunde motstå frestelsen att ge honom någonting varje gång han tiggde. Om någon inte hade pengar att ge och måste lämna tiggaren obelönad för sitt tiggeri, så bad den lille ryssen ödmjukt om ursäkt för att han alls stod och tiggde, som artigheten och anständigheten bjuder tiggare att göra. Emellertid hade han kunnat bli rik på att tigga denna dag, men anspråkslös och hederlig som han var så mottog han ej mer än vad han behövde. Sålunda kunde han största delen av dagen blott avnjuta sin vackra stad och sin nyvunna lycka och sköta om sin gosse. Och han upphörde aldrig att förundra sig över och fråga sitt barn varför det inte skrek, var besvärligt och uppförde sig illa, som ju barn plägar göra. Pilten svarade blott med att le och stråla med sina klarblå ögon. När eftermiddagens ljus sakta började omvandlas och bli mera skimrande och poetiskt återvände ryssen över Kedjebron till Buda, där han hade sin bostad. Vid den vackra brons mitt stannade han vid räcket och såg ut över Donau och Budapest. Han började berätta för sin son om sina framtidsplaner. Han berättade om det arbete han nu äntligen, tack vare pojken, var motiverad och tvungen till att börja söka, och om den våning nära stranden som de en dag skulle bo i tillsammans. Han såg sin son växa upp och bli stark och till en övermåttan flitig och duktig ung man. Han drömde sig bort från verkligheten en stund och såg sin framtid uppenbara sig som i ett förklarat ljus, och han tänkte på all den glädje som hans pojke en dag skulle skänka honom. Bara mottagandet av detta barn såg han som den självklara öppningen för honom till en paradisisk och bekymmerslös framtid. Han slutade sina funderingar med att observera att den enorma lycka som han bara idag hade fått uppleva endast var inledningen till vad som skulle följa. Och runt omkring honom överallt reste sig stadens torn och spiror, klocktorn och kupoler, slott och katedraler som ett antal askungepalats som en sorts försäkring om att ingenting kunde gå fel med hans föresatser i en sådan miljö. Och nöjd med den 11

dag som han hade tillbringat i Pest lämnade han broräcket och fortsatte mot Budas strand medan barnet lugnt slumrade i hans armar. Solen var just på väg ner när han klev upp för Budas kullar för att sova genom natten i Döda Staden. ”Jag lovar dig, min son, att detta är sista gången i mitt liv som jag går för att sova i Döda Staden. I morgon lämnar vi den för gott, ty den är inte ett hem för dig och därför ej längre ett hem för mig.” De pengar som han hade förtjänat under dagen och som han ämnade spara så omsorgsfullt som möjligt skramlade och klingade festligt i hans stora byxficka, och pojken, som nu var vaken, tycktes lyssna till det lustiga ljudet. Mannen nådde den lilla öppna platsen framför Döda Staden och lämnade den sedan bakom sig. Murkna trähus omslöt honom återigen överallt, och egentligen avskydde han idén att över huvud taget komma tillbaka hit. Men det var ju bara för en natt. I morgon skulle han ta i tu med deras nya hederliga och arbetsamma liv. Han gick längs med gränderna och började så på avstånd höra ett par fyllbultars skrål. Han hoppades slippa möta dem men brydde sig inte om att söka sig omvägar. Han rundade ett grändhörn, och till sin omåttliga fasa fann han sig strax stå ansikte mot ansikte med några av sina äldsta och trognaste dryckesbröder. Han tänkte vända om och försöka lämna scenen, men det var för sent. Hur fulla hans kamrater än var kände de genast igen honom och lade vantarna på honom. De hälsade honom och omfamnade honom ceremoniöst och bullersamt, som de brukade göra, och märkte strax att det i hans fickor var någonting som klingade. Detta framkallade som genom ett trollslag deras allra bästa humör, och deras vältaliga övertalningsförmåga blev med ens oemotståndlig. Deras totala uppmärksamhet riktades energiskt mot begreppet vin, och de började omgående erbjuda sig att eskortera sin ärade vän Nikolaus till krogen. De märkte inte ens att deras vän Nikolaus hade ett barn i famnen. Och som de tillsammans var tre gånger större än Nikolaus så hade inga invändningar från hans sida någon chans inför deras överväldigande utfästelser och löften om deras roligaste kväll någonsin på tre man hand. Följaktligen svalde han dem hellre och nöjde sig med att hoppas att han åtminstone skulle överleva detta riskmoment för hans nya lycka. Han försökte dock förgäves åtminstone få dem uppmärksamma på att han faktiskt bar på ett barn i famnen. De tog hans utgjutelser naturligtvis som försök till slingringar, och muntert började de oemotståndligt dra honom med sig. De lyckades naturligtvis, ty ryssen med barnet var för snäll och för godtrogen för att någonsin kunna säga nej till någon. Döda Stadens enda krog låg relativt nära dess enda lyktstolpe. Den ägdes av en fet och kraftig flintskallig och hänsynslös före detta brottare och ökänd exbrottsling, som fått för sig att han skulle bli en hederlig krögare och som alltid var mycket noga med betalningen. Han hade som hjälp en ung mörk flicka som han plägade hunsa och kalla sin dotter trots att hon inte var det bittersta lik honom. Till denna ensliga smutsiga lilla krog sökte sig alla Döda Stadens alkoholister så fort de hade rånat eller på annat sätt fått tag i pengar. Det var den billigaste krogen i stan, så det var där det alltid lönade sig bäst att göra sig av med alla sina pengar. Krogen hette välkomnande nog ”Kafé Kom In”, och den kraftige krögaren hade för vana att länsa alla besökare på deras pengar och sedan kasta ut dem. Han hade många års vana, den brutala proceduren var en väl inövad rutin hos honom, han kunde med andra ord sitt yrke, och inget utkastat fyllo vågade någonsin komma tillbaka bara för att klaga. Han visste hur värdefull han var för sina slaviska klienter, hur beroende den stora fattigaste skaran var av honom, och aktade sig därför noga för att bli dyrare än någon annan. Till denna lyxkrog av speciell kategori med unika serveringsmetoder anlände nu tre av Döda Stadens många invånare. Två av dem var redan ganska färdiga medan den tredje, en liten man som leddes mellan dem som Charlie Chaplin mellan två 12

monstruösa bylingar, verkade vara förvånansvärt nykter och oskyldig. Han bar dessutom på något som faktiskt var ett barn. Ett ögonblick höjde värden på de fjunlösa ögonbrynen. Han kände väl igen alla dessa tre notoriska stamgäster, men den fjärde blev han inte klok på. Hellre än att befatta sig med mysteriet koncentrerade han sig dock på sina affärer. De två glada fula gubbarna och den tredje mindre och mera sorgsne slog sig ner runt ett av de söliga smutsiga borden, och den tredje verkade nästan göra det motvilligt. Desto mera eftertryckligt klämdes han ner i stolen av de båda andra. Dessa entusiastiska kumpaner upptäckte nu plötsligt att deras bjudande broder hade något intressant i sin famn, och de blev ytterst förvånade när de slutligen efter många konfunderingar och filosofiska diskussioner äntligen fattade vad det var. Först var de blott stumma av förvåning, men efter några ögonblick brast de ut i enorma skrattparoxysmer som aldrig ville avta. Krogvärden blev den som avbröt dem med att fråga om de hade pengar. ”Nikolaus har,” svarade de. Och Nikolaus, omringad av tre personer som alla var mycket större än han själv, beslöt att bjuda sina vänner på ett glas, men bara ett, medan han själv skulle vara utan. Vännerna ville dock inte finna sig i detta utan övertalade honom till att tömma åtminstone ett enda litet glas med dem; och hur ogärna Nikolaus än ville det fick han finna sig i att göra det, för gammal vänskaps skull, som hans goda vänner uttryckte det. Och Nikolaus kände redan hur isen blev tunnare under honom, hur mörkret blev tätare omkring honom och hur vattnet blev djupare under honom, medan han kände hur simförmågan övergav honom. De glada kamraterna tog dock väl hand om honom och var ytterst omtänksamma mot honom. De fann efter att det första glaset hade tömts att barnet säkerligen var en börda för honom, varpå den ena reste sig, tog det galant ifrån honom och placerade det på bordet bredvid. ”Där är han inte i vägen för dig, Nikolaj!” sade han. Och ryssen blev serverad ett andra glas. Och det kändes för honom att han skulle bli hotad till livet om han inte visade solidaritet med sina gamla polare och drack upp det också, fastän han helt klart kände igen sina egna symptom: ett glas är nog men kräver det andra, som är för mycket men kräver det tredje, som är för litet och kräver en flaska, som kräver två... Allt gick så hastigt. Han upptäckte aldrig vad som egentligen hände; plötsligt bara fann han sig ännu en natt i sitt drinkarässe, och tillsammans med sina vänner höll han redan på att avsluta den andra flaskan. Han upptäckte att han sjöng med dem, lallade med dem och skrattade dräglande med dem åt ingenting roligt alls. Han kunde inte ens längre se sitt barn riktigt tydligt där borta var det låg på det andra bordet. Han tyckte sig dock uppfatta någonstans långt borta och djupt inne i sin skalles diffusaste kvarter att en liten pilt skrek. Han var dock för omtöcknad för att närmare kunna ägna sina tankar åt saken. De hade fått för många andra tankar att syssla med, ett problem hade infunnit sig som han måste lösa först innan han kunde ta sig an så avlägsna problem som det där där långt borta på bordet intill; karusellen måste stoppas först, och han måste göra färdigt det han höll på med, för det kunde ju inte avbrytas innan det hade fått rasa ut... Krogvärdens dotter hade vaksamt följt med sällskapets upptåg och stigande rus ända från början. Hon höll ideligen ett öga på den lille parveln, som var den mest sällsynta kroggäst hon någonsin hade sett. Hon blev mer och mer medveten om att han var i fara, ty snart skulle fylltrattarna börja valsa omkring och välta bord och stolar och även sätta i gång med det som var värre. Det var nämligen vad de normalt brukade göra. Situationen tillspetsades när barnet plötsligt började gråta. Alkisarna var nu så fulla att de inte hörde det; och inte ens den lille sympatiske, som barnet uppenbarligen tillhörde, tycktes bekymra sig därom. Flickan kunde snart inte stå ut längre och började febrilt vänta på att hennes fruktade far skulle gå utom synhåll. 13

Detta gjorde han snart, och då gick hon lugnt fram, lyfte upp barnet som genast tystnade, återvände till sin disk och stoppade ner barnet i en tom brödlåda under bänken. Det började gråta på nytt där inne, men ett par likgiltiga öron kunde inte uppfatta det. När hennes far kom tillbaka märkte han inte ens att barnet var försvunnet. Ryssen märkte det däremot så småningom. Han reste sig plötsligt från bordet och stirrade med tom blick på den fläck var barnet hade legat. ”Mitt barn,” sade han uppgivet med glasartade ögon. De andra drog ner honom igen och fyllde på nytt hans glas. Men han reste sig igen och försökte gå mot bordet där han senast hade sett sitt barn. Han dråsade omkull, och hans vänner försökte hjälpa honom, men även de dråsade omkull. Dottern insåg ryssens beklagliga situation, men hon kunde inte ge honom hans barn i det tillstånd som han nu var i. Hon såg de tre fyllbultarna kräla omkring på golvet och en av dem lipande, men hon kunde ingenting göra. Den hemske flintskallige fadern ingrep. Han insåg nu att det var dags för drinkarna att ge sig av, och han började systematiskt köra ut dem. Det gick lätt att kasta ut dem, den ena efter den andra, som slappa säckar potatis. Han klappade dammet av sina händer efteråt och stängde krogdörren. Så sade han till sin dotter: ”Nu kan du börja städa.” Men en av fyllbultarna kom tillbaka. Det var den lille, och han gnällde patetiskt någonting om ett barn. Krogvärden slängde ut honom igen och rengjorde sina händer igen. Han ställde sig en stund vid dörren och åsåg hur de tre svinen krälade och kräktes i den smutsiga gränden medan han strök sig över sin alldeles kala hjässa. Den lille tycktes inte på nytt försöka komma tillbaka. Men han kom tillbaka. Hans ansikte var vått av tårar, och där han stod i dörröppningen på alla fyra bad han krogvärden om barmhärtighet. Krogvärden var emellertid trött på honom nu och blev ordentligt uppretad. En oskyldig hade lika gärna kunnat be sin bödel om barmhärtighet vid giljotinen. Så förolämpad hade han aldrig blivit förut. Hur vågade en plundrad och utkastad kroggäst av denna stadsdel komma tillbaka och försöka klaga? Det var inte acceptabelt! Det hörde inte alls till programmet. Det var ju rentav höjden av oförskämdhet. Utan att tänka tog han sats och gav den stackars försvarslöse ryssen en hård spark i ansiktet, och därefter skyfflade han bort honom med fötterna från krogens omedelbara närhet. Blodet rann ymnigt från den lille fyllhundens ansikte där han låg orörlig vid grändens hörn, och det var tydligt att han icke ännu en gång skulle försöka återvända till krogen. I förvissning därom vände krogvärden honom ryggen och gick in till sin sylta. Den tvådelade dörren stängdes efter honom med en smäll. Det var stängt för natten. Ryssen var medvetslös, men han levde. Frågan är dock om han någonsin skulle repa sig själsligt. Som omöjlig att besvara var det bara att bordlägga den till en osäker framtid. Det som återstod av den muskulöse krogvärdens dåliga humör lät han gå ut över dottern, som han skällde ut för att hon inte städade tillräckligt snabbt. Hon skyndade på men avbröts abrupt i sitt arbete av att fadern kommenderade henne i säng. Hon lydde, ty hon hade aldrig vågat annat, och fadern förföljde henne upp för trappan med sin oxpiska. Hon nådde sitt lilla ytterst torftiga rum, stängde omkring sig, lade sig på sin halmbrits och var orolig för barnet. Därför grät hon ej denna gång, som hon alltid hade brukat göra förut; ty plötsligt hade hon fått någonting annat att bekymra sig om än bara sig själv. Och detta andra gåtfulla väsen älskade hon redan. Fadern var dock inte en sådan typ som utan orsak går och snokar i brödlådor. Han vankade i stället av och an i sin krog, förbannade sin dotter för att hon inte hade städat färdigt efter sig och var alltjämt på mycket dåligt humör när även han slutligen gick till sängs. Han upphörde inte att plågas av minnet av det gråtande ansikte som han hade sparkat och av den tragiska människa som han hade 14

misshandlat. Men han somnade snart ifrån det och började fylla natten med grova snarkningar. Han hade lätt somnat ifrån värre försyndelser förut. 2. Krogen Det lilla barnets entré i flickans liv var det sällsammaste som någonsin hade hänt henne. Plötsligt hade hon någonting vackert att älska, någonting att känna ansvar för och någonting att leka med, skratta med och dela sitt liv med, vilket hon aldrig hade haft förut. Samtidigt som det nu för henne blev oerhört mera givande och intressant att leva blev det dock även ohyggligt mera spännande och farligt. Ty hon visste att den man som hon kallade sin far inte skulle kunna tåla en främling i huset, och allra minst om det var en liten pilt. Hon slet nästan fullkomligt ut sig för barnets skull: på dagarna gjorde hon vad fadern väntade sig av henne, och endast när fadern sov eller gjorde affärer utanför Döda Staden kunde hon sköta om barnet. Men hon gjorde det gärna. Barnet blev med tiden det allt mera klart lysande ljuset i hennes liv, och för detta ljus skulle hon gärna utstå vad som helst och uppoffra sig hur mycket som helst. Efter några veckor började dock fadern misstänka att flickan hade något olovligt för sig. Han blev intresserad och började tjuvkika på henne. Hon märkte det och blev än försiktigare. Han frigjorde sig så småningom från sina misstankar, och hon kunde åter andas ut. Men en gång mitt i natten just när hon som bäst höll på med att tvätta pojken hörde hon sin fruktade fader stiga upp ur sin säng i övre våningen. I desperation gömde hon snabbt undan allt och blev nätt och jämnt färdig innan fadern stod vid trappans fot. Han stirrade förbluffad på henne. ”Vad gör du här mitt i natten?” ”Jag städar,” svarade hon. Den brutale grovhuggaren till flintskallig brottarfader hade inte förmått begripa att hans egen flicka faktiskt var uppe och i färd med någonting så här sent. Men medan han gradvis uppfattade detta i hans mening så oförlåtliga faktum blev han allt vredare, då han såg allt vad han hade levat för hotas. Han blev röd och skrek: ”Du arbetar när jag säger åt dig att arbeta!” ”Ja, far.” ”Är du inte klok? Varför tror du jag låter dig arbeta här gratis? Tror du jag har tagit hand om dig för ingenting? Du har inte ens börjat arbeta ännu! När du blir lite äldre skall du arbeta så du känner att du lever! Då blir det ingen städning för dig längre, utan då får vi båda leva flott genom dina tacksamma kunder. Men till dess måste du sköta dig!” ”Ja, far.” ”Och nu går du i säng!” ”Ja, far.” ”I morgon piskar jag dig för detta!” ”Ja, far.” Och han körde henne i säng. Men från denna natt fick han inte frid i sitt sinne, och han började betrakta sin unga vackra ”dotter” med misstänksamhet. Hon var ju sexton år nu. Kunde det vara möjligt att någon redan börjat försöka sätta henne på kroken, att någon annan än han börjat inse hennes möjligheter? Nej, han kunde inte fatta det. Han kunde varken tro det eller bli fri från misstanken. Hennes liv i krogen blev allt svårare. Det blev allt besvärligare för henne att nattetid pyssla om sin enda ägodel, ta sig ner osedd och mata och tvätta gossen ohörbart och omärkligt. Ingen hade hon heller att kunna dela sin hemlighet med.

Hennes svåra liv frestade allt mera på hennes krafter, och hon insåg snart att hon måste lämna sin far eller överge sitt enda ljus. Hon mindes att någon full gäst någon gång hade berättat att det utanför Döda Staden låg en kyrka där en god gammal munk bodde som hjälpte alla med allt. Om denna lilla kyrka började hon drömma. Hon började betrakta den som sitt barns och sitt eget stora hopp, och hon önskade att hon en dag kunde ta sig dit. Men ännu kunde hon inte överge sin förskräcklige fader. Under tiden blev höstdagarna allt kallare och fadern allt hårdare mot henne. Hon grät ibland när hon lekte med barnet och brukade ibland berätta för den lille om sina sorger. Gossen brukade lyssna men inte förstå medan han lekte med hennes långa vackra svarta hår. Hon började även lida allt mera av den smärta i bröstet och den hosta som hon hade levt med under hela sitt liv. Hon hade alltid varit utsatt för stress och hårda krav och fått slita ont för att överleva. Den onaturlige faderns tryck hade alltid varit lika omänskligt. Och kyrkan någonstans där utanför lockade henne allt starkare. En dag var hon plötsligt modig nog att fråga en berusad gäst om det verkligen fanns en kyrka utanför Döda Staden. Gästen blev förvånad men svarade galant: ”Visst finns det det! Och det finns mer än en! Det finns tjugo-trettio stycken!” Men en annan gäst, som var aningen nyktrare och mera inkännande, hade hört hennes fråga och anade något av hennes trångmål. Han sade försynt: ”Kyrkan där ute vid lilla torget väntar på er. Ni behöver komma bort härifrån innan det är för sent, och där är rätta platsen.” Deras konversation avbröts med att fadern gav henne en våldsam örfil som fällde henne till golvet. Han körde ut alla gästerna och misshandlade flickan för resten av kvällen. Hon trodde nästan att han skulle döda henne. Han tänkte nästan på någonting värre, men hans avsikt att spara henne för karriären, och bara detta, avhöll honom från det värsta. Att tilltala gäster var vad han alltid mest av allt hade förbjudit henne. Han ansåg sig därför vara fullt berättigad att straffa henne så ordentligt som möjligt, och han gjorde det fullt ut. Och den kvällen, när fadern hade lämnat henne blödande och kvidande på golvet med många färska blåmärken och gått till sängs, insåg Maria, som hon alltid hade kallats, att hon någon natt måste fly. Hon skulle ju inte kunna överleva annars, så sjuk som hon var, och så lätt som hon blödde. En dag fylldes universum av dalande snöflingor. Döda Staden blev vit och ren, och Maria njöt av den underbara förändringen. Hon älskade vintern för snöns skull, ty hon ansåg att ingenting kunde göra hus och gränder vackrare. Med ens försvann hela Döda Stadens smuts och elände under ett mjukt lager av snövit renhet. Och hon hoppades att denna skira snöbeklädnad skulle stanna riktigt länge. Samma dag fick hon ett våldsamt hostanfall. Till och med hennes okänslige far blev oroad av dess långvarighet och började smått leka med tanken på att hämta en sådan där doktor – hon kunde ju inte vara sjuk när hon snart skulle börja fylla sin funktion. Men när hostanfallet äntligen var över slutade den store flintisen att tänka på sådant trams. Fadern visste dock mera om henne än vad hon visste att han visste. Han var exempelvis nu säker på att flickan hade någon sorts hemlighet, och på ett eller annat sätt skulle han ta reda på vad det var. Han trodde att hon var farligt kär. Han ansåg att den enda vettiga förklaringen till hennes utmärglade, slitna och besynnerliga tillstånd var att hon antingen var kär, på något annat sätt besatt, eller galen. Och var hon galen ville han minsann inte längre ha henne i sin närhet, för då skulle hon inte ens duga som den billigaste tänkbara vara. Men allt kom nog av någon lömsk och olycklig kärlek, som hon fräckt gömde för honom men som han nog skulle lista ut.

Den natten beslöt han att hålla sig vaken. Han var säker på att det var någon av de vanligaste stamgästerna, och han kunde nog gissa vilken. Nu skulle han verkligen en gång för alla ta reda på hennes hemlighet – det var bara att ta dem på bar gärning, för det var ju uppenbart att de träffades på nätterna när han sov. Det var ju så tydligt att hon vakade hela tiden. Men för honom visade det sig vara svårare att vaka än vad han hade trott. Snart fyllde han huset och natten med snarkningar fastän han satt på en stol. Hon hade väntat på den signalen. Försiktigt öppnade hon sin dörr, smög sig fram till trappan och höll stadigt i bägge sina händer allt vad hon ägde. Denna natt skulle hon nu fly. Hon var påklädd och gick med oändligt mjuka och försiktiga steg ned för trappan. Hon visste precis var på varje trappsteg hon skulle kliva för att ingenting skulle knarra, och denna under flera år instuderade konst visade hon nu en fullkomligt oöverträffbar skicklighet i. Hon tog sig in i köket, tog fram pilten ur det gömställe som hon med snille hade konstruerat bakom lårarna och sade med oändligt allvar och ömhet till honom: ”Vi ska ut på äventyr. Var bara tyst och snäll, och allt ska gå bra.” Den lille verkade inte ha någonting emot ett så väl menat förslag. Hon virade in honom i alla sjalar som hon hade utom en som hon behöll för sig själv. Och med hamrande hjärta såg hon sig om i den lokal som hade varit hennes hem och fängelse så långt hon kunde minnas och som hon nu skulle lämna. Hon skulle lämna den för en dröms skull, för en dröm om en vänlig kyrka, ett tryggt tak och en faderlig munk som inte skulle bråka med henne; och av någon anledning så såg hon ingen anledning till varför hon inte skulle få drömma om detta. Ty en dröm kan alltid vara sann. Kyrkan och munken kunde faktiskt existera. Utan kappa, med sjal som enda skydd mot kyla och snö och med ett litet barn väl omsvept och bekvämt vilande i sina armar öppnade hon dörren och tog hon steget ut över tröskeln. Hon stannade till för ett ögonblick, upplevde intensivt detta steg bort från en tillvaro, som var som från en hel olycklig livstid, och stängde så dörren bakom sig. Ingen fader hörde hon längre där inne. Dörren hade äntligen skiljt henne från hans odrägliga slemmiga snarkningar för evigt, och hon var lyckligt omedveten om vilken framtid hon därmed hade uteslutit. Kylan och snön omsvepte henne i stället. Hon var inte rädd, och hon frös inte, ty barnet värmde hennes bröst. Endast om benen, fötterna och fingrarna började hon snart frysa, ty hennes lappade kjol var ej lång och hade svåra revor, hennes skor var tunna och hade hål, och hon saknade strumpor och vantar. Hon började vandra längs med gränden. Långt bakom henne belyste den ensamma gatlyktan hennes väg. Hon mindes den kväll för länge sedan då hon hade sett den man som alltid tände den: han hade varit en lång, blind och vithårig gammal man med en liten vagn och en stake. Just det att han hade varit blind hade gjort att hon alltid hade kommit ihåg honom. Hon hade alltid undrat vem som kunde ha anställt en blind man till att tända det enda ljuset för stadens mörkaste stadsdel. Men även det problemet lämnade hon nu bakom sig när hon vände runt ett hörn och kom bort från den gränd som alltid begränsat hennes liv hittills. Hon visste att det nu inte fanns någon återvändo och började röra sig snabbare. Gränderna tycktes aldrig ta slut. De var hur krokiga som helst och ledde rakt ingenstans. Men snart började hon finna att de trots allt blev rakare. Och plötsligt såg hon vid den bortre ändan av en gränd en öppning och ett ljus. ”Där är det!” tänkte hon genast, och hon ökade farten ytterligare, ty hennes fötter hade börjat svida. Hon nådde öppningen, det öppna gapet ut ur valfiskens unkna buk. Framför henne bredde nu ut sig en underbar liten öppen plats med tre verkliga gatlyktor vid olika positioner. Hon stannade och andades ut av befrielse. Och där snett framför sig såg hon kyrkan. Den var liten och idyllisk men desto underbarare. Den fallande snön fyllde denna tavla med andakt, renhet och frid, och aldrig förr hade hon känt en 17

sådan lycka. Hon såg på barnet som sov, och hon log mot det och kysste dess kind i förvissning om att allt nu var förklarat och underbart. Hon hade lyckats med räddningen av sin egen. Men plötsligt kände hon hur ett nytt hostanfall började komma. Hon insåg att hon till varje pris nu måste skynda sig över torget till kyrkan om hon alls skulle komma dit. Och kämpande mot sitt nya sjukdomsanfall stretade hon för att tillryggalägga denna definitiva slutetapp. Hon vacklade men nådde fram till kyrkporten. Elden brann svidande i hennes bröst. Med sina sista krafter slog hon på kyrkdörren. Hon fick syn på ett klockrep och grep tag i det och drog i det åter och åter. Hennes barn började gråta. Med sina yttersta förtvivlans krafter drog hon i repet ännu en gång och sjönk sedan ner, våldsamt hostande, med ryggen mot porten. I sittande ställning tystnade hon, och barnet, som hon fortfarande höll i samma orubbade ställning mot sitt bröst, började snyfta litet mindre och stillade snart sin gråt alldeles. Snöflingor började dansa ned på dem, men förgäves försökte dessa dölja det röda mörka blod som kommit ut ur hennes lungor och fläckat hennes sjal. Inne i denna kyrka hade en gammal prästmunk just varit i färd med att ställa in nattvardskärl och ljusstakar i nattvardsskåpet när han stördes av de våldsamma bultningarna och ringningarna på porten. Han skyndade att slutföra sitt arbete, ty han insåg att någon måste vara i nöd, men förbluffades samtidigt av att signalerna så plötsligt upphörde. Instinktivt insåg han att här gällde det livet och skyndade till porten, iförd prästskrud och allt. Och där fann han, sittande medvetslös mot den andra halvan av portdörren, en mycket ung mörkhårig kvinna med verkligen ett barn i famnen. Munken hade erfarenhet. Med stor försiktighet tog han först barnet in i kyrkan och därefter den unga modern. Han insåg att hon behövde hjälp illa kvickt och lyfte henne därför upp på sina starka axlar och förde henne till sakristian. Där lade han henne omedelbart på en bädd och svepte om henne många filtar. I ett annat rum, som var hans privata lilla kök, började han elda under en liten kittel som innehöll någon sorts soppa eller buljong. Han arbetade lugnt och tyst men effektivt och metodiskt, som om han ensam hade skött om ett helt sjukhus i hela sitt liv. Barnet förde han sedan även in i sakristian. Medan kitteln sjöd och modern vilade ut vaggade han och lekte med gossen i sina knän. Han kom snart till den uppfattningen att det verkligen var en oerhört fascinerande och intagande liten parvel, men kunde han verkligen vara den unga flickans eget barn? Det var svårt att tro på den saken, men det såg inte bättre ut. Han ignorerade det prospektet, ty han kunde inte minnas att han hade lekt med ett litet barn på åtminstone tre år. Och barnet skrattade förtjust när han kelade med det. Han höll noga ett öga på kvinnan hela tiden. Det dröjde innan hon småningom kom till sans, trots att han gjorde jämna försök att väcka henne till liv. Han hann hänga av sig sin skrud mellan arbetet vid kitteln, kvinnan och barnet; och när den unga vackra mörka flickan äntligen kom till sans satt han ömt vid hennes sida. Hon uppfattade honom genast och frågade bestört: ”Är ni munken?” Han svarade lågmält och milt ett ja, varpå hon med ett lycksaligt leende sjönk tillbaka på kudden och skrattade. Hon skrattade av lycka och befrielse och kanske för första gången i sitt liv. Det var ett ljudlöst skratt som kom direkt från andra sidan av ett passerat krön av hennes unga livs omänskligaste överansträngningar. Men krönet var passerat, och hon kunde skratta, och det var ljuvt att få skratta, hur ont det än gjorde i bröstet. Munken greps av detta oväntade sinnesuttryck. Av någon anledning förstod han instinktivt precis hur hon kände det, och han smekte hennes hår som en gammal öm far. Han förstod genast hur sjuk hon var men ansåg samtidigt med sin erfarenhet att det ännu fanns hopp. Allt vad hon behövde var vila och ett gott och ömt omhändertagande, och det skulle han gärna ge henne så länge han kunde. 18

”Nu ska du få något varmt i dig så att du inte får feber utan snart blir frisk,” sade han och reste sig. Han återkom med en ljuvlig djup tallrik doftande varm buljong med grönsaker i, och han hjälpte henne till att förtära varje droppe därav. Hon log när det var färdigt och kunde inte låta bli att tacksamt skina mot sin välgörare. Och snart var hon försänkt i en ljuvlig sömn fylld av underbara leende glada drömmänniskor som lekte på en underbar plats någonstans i södern i ett bländande solsken under grönskande palmer som vajade i vinden inför det mest leende av alla söderhav. Munken betraktade henne medan hon sov, rättade till hennes filtar och lämnade henne inte förrän hon säkert var utom all risk för att få det kallt. Elden under kitteln lät han fortsätta brinna och sprida värme medan han avlägsnade sig med barnet. Han gick in i sin egen lilla kammare, och där ordnade han en sängplats för barnet i en gammal låda som hade använts för liknande ändamål många gånger förut. Innan han själv kröp till sängs satt han länge och betraktade den lille nykomlingen. Han kunde inte få det ur tankarna att barnet som hade kommit till honom faktiskt inte var vilket barn som helst. Det var varken någon vanlig zigenarunge, något vanligt tattarbarn eller något annat vanligt barn. Detta barn hade någonting i ögonen som gjorde det omöjligt att han kunde vara flickans barn. Men var hade en så ung flicka hittat ett sådant barn? Till slut lade han sig dock ner och funderade ännu en lång stund över kvällens upplevelser innan han somnade med en suck, som uttryckte både hans uppgivenhet inför så tunga och nya plikter och bekymmer och resignationen inför nödvändigheten att axla de nya bördorna. 3. Slumkyrkan Maria och pojken hade funnit en fristad hos denne gamle munk, och munken beslöt snart att låta dem stanna där så länge de ville, ty så snabbt blev han så fäst vid dem. Maria repade sig, även om hon inte kunde lämna sängen på många dagar. Den lille, som snart kröp omkring överallt, och som Maria kallade Janel, mådde såsom ett yngel vanligen mår i rent och friskt källvatten. En mer underbar tillvaro kunde han knappast önska sig, även om han kanske kunde tänka sig en varmare. Den gamle munken skötte med största faderliga omsorg om dem båda och underhöll alltid den lille så ofta han kunde, samtidigt som han oklanderligt skötte sina självpåtagna plikter, sin kyrka, sin ytterst lilla, fattiga och hjälpbehövande församling och alla de uppgifter som hade anförtrotts honom av myndigheterna och biskopen. Han ensam uppbar hela det prästerliga ansvaret för Döda Staden med alla dess hopplösa själar. Det var som hans mission i livet. Ingen annan hade velat ha hans post, och han var den ende som för närvarande orkade med den. Efter sjutton dagar var Maria äntligen stark nog att börja gå och göra litet nytta, eller åtminstone tyckte hon det själv. Munken fader Jonathan, som Maria snart kallade honom, tyckte inte om att hon steg upp så tidigt och protesterade allvarligt i tysthet. Han lät henne dock hållas, ty trots att hon uppenbarligen ännu var sjuk tycktes hon oändligt njuta av och ofantligt älska det att kunna göra någonting för honom. Hon betraktade sin välgörare som ett helgon. Hon såg upp till honom som till en övernaturlig och ofattbar företeelse och önskade innerligt att få stanna och hjälpa honom för resten av livet. Hon uttryckte dock aldrig denna hemliga önskan för honom, eller åtminstone inte tills vidare. Dagarna blev varmare, solen blev allt mer dominerande, och plötsligt en dag upptäckte Maria att våren hade kommit. Den morgonen stod Maria och den gamle 19

tillsammans vid deras lilla fönster och såg ut över den lilla platsen på människor som alla var smittade av våren. Längre bort längs med gatorna började träden bli allt grönare och staden allt livligare, och snart dök det fram glassförsäljare på kajerna med sina glassmaskiner. Staden blommade, parkerna grönskade, och så några dagar senare var det den första maj. Därefter kom sommaren, och därefter blev träden långsamt röda och trötta. Efter hösten följde en ny svår vinter och därefter ett nytt år. Och pojken växte och vankade och rultade nu flitigt omkring. Maria blev starkare med tiden, men hon blev aldrig helt frisk. Hennes hostanfall upphörde aldrig att återkomma, och när Janel var fem år började de plötsligt allvarligt att försämras. Under en hel månad var hon tvungen att åter ligga orörlig en hel månad till sängs, och gamle fader Jonathan blev allvarligt oroad. Men gradvis återfick hon sin gradvisa hälsa, och en dag kunde hon åter njuta av att få gå till torget och till kajerna. Men efter denna svåra och långvariga attack var hon alltid blek och svagare än vad hon hade varit innan. Till och med Janel började inse hur sjuk hon var. Han hade då redan så ung han var sett flera exempel på slummens och Döda Stadens talrika lungtuberkulospatienter och deras hopplösa undergång och förstod alltför väl naturen av Marias sjukdom. Denna hade dock den goda saken med sig att hennes ställning hos munken aldrig ifrågasattes. Det var allmänt känt att han hade omhändertagit en föräldralös ung flicka och hennes lilla barn, och det att hon var sjuk legitimerade hans åtagande. Att hon förblev sjuk permanentade tillståndet. Även om han kunde misstänka ett och annat om Marias bakgrund och genom sin djupa mänskliga kännedom kunde ana vad hon hade uppfostrats till så berörde han det aldrig, som om hennes bakgrund i stället i hans ögon gjorde henne desto mer respektabel. Han drog även den naturliga slutsatsen att hennes sjukdom var följden av hennes uppfostran. Janel brukade följa med henne till torget och på andra promenader, och sällan har två unga människor trivts så bra tillsammans som dessa två gjorde. Trots att hon själv till största delen hade fött upp honom betraktade och behandlade hon honom som en lillebror, och Janel såg upp till Maria som till en gammal lekkamrat. Mänskor häpnade över deras alltid så skinande vackra ansikten. Och när Maria var lycklig och ute i Janels sällskap såg man inte hur tärd hon var. Hon fick så snabbt rosor på kinderna, och när hon var glad såg man bara hennes glädje och ingenting annat. Bäst trivdes Janel under vintern när det var snö och när han kunde kasta snöboll och tumla om i den rena vita mjuka fina snön. Maria sade till honom en gång att staden var vackrast på vintern, för då försvann all smuts och skymdes all fulhet, och han höll ivrigt med henne. Även fader Jonathan tyckte att vintern var den mest poetiska årstiden. Även om Janel med Maria ibland hade sett parker, Margaretaön och Budapests kullar och berg så hade han ännu aldrig varit utanför staden. Han hade ännu aldrig upplevat naturen på riktigt, och han trodde faktiskt att hela världen var en stad. Han brydde sig inte ens om att försöka tänka sig vad det var som kunde ligga utanför den. Deras gamle fromme välgörare upphörde aldrig med att älska dem mera för varje dag. Han önskade att hans barn kunde stanna i hans vård för alltid, ty en större lycka än att få ta hand om dem hade han aldrig tidigare upplevt. Han upplevde som människa sitt livs största och säkerligen sista underbara blomstringstid, och ingen önskan stod honom varmare om hjärtat än att den hela tiden skulle fortsätta litet till. Marias hälsa blev emellertid den vår när Janel hade fyllt sju år allt sämre, och munken måste återigen lägga henne till sängs för en längre tid. Och den här gången tycktes det verkligen bli en längre tid. Ty även om hon tycktes bli friskare så blev hon i verkligheten oroväckande nog bara allt svagare.

Hon låg i en månad och blev inte bättre. Hon låg tre månader och var fortfarande mycket svag. Och hon hostade varje dag. Sommaren blev väldigt dyster både för Janel och den gamle, ty de insåg nu att slutet var nära. Maria sken dock ständigt som en sol av vänlighet och medvetande fortfarande och pratade mycket med dem, och de turades flitigt om med att vakta och vaka vid hennes sida. De lämnade henne ytterst sällan ensam i kyrkan. Gradvis började hon själv inse att hon aldrig mer skulle stiga upp, men dessa tankar skingrade hon med att fantisera och drömma om yttervärlden. Hon drömde ofta om lindarna vid Pests boulevarder, tårpilarna som med sina lövslöjor speglade sina sorger vid Margaretaöns strand och blommorna som doftade utanför Matthiaskyrkan. Och en dag började hon undra hur det egentligen var ute i naturen. Hon blev svagare för varje månad och hostade allt mera. Men hon upphörde aldrig med att vara glad och le och ge sin välgörare och lille bror av sin personlighet. Och på hennes inrådan gav de heller aldrig upp hoppet. Munken började en dag att läsa för henne det vackraste som han ansåg att fanns, nämligen engelska och franska romaner. Han läste hela ”David Copperfield” för henne och sedan hela ”Samhällets olycksbarn”. Även Janel lyssnade andäktigt till dessa ljuvliga levande berättelser om mänskor som hade det lika svårt som de själva. Bäst tyckte Maria om vissa skildringar i ”Oliver Twist” och berättelsen om den blinda Dea i ”Den skrattande mannen”, ty däri kände hon mest igen sitt eget öde och dess stämningar. Ju mindre hon orkade tala, desto mer älskade hon att lyssna till Janels och munkens röster. Hon lyssnade till berättelserna men orkade i oktober inte längre följa med i dem. I stället hängav hon sig åt sina drömmerier om yttervärlden, om dess ljus och skönhet, om dess grönskande friskhet och dess fria natur; hon drömde allt oftare att hon var ute och flög över skogarna, och ju säkrare det blev att hon inte mera skulle stiga upp, desto mer sjönk hon in i dessa drömmar, som var hennes sista glädje. Munken var specialist på lungsot och lungsjukdomar och hade lyckats bota flera lungtuberkulosfall, men Maria kunde han inte hjälpa. Sjukdomen hade hunnit för långt med henne redan innan hon kom till honom. Han kunde förlänga hennes liv, men det var allt. Han visste, att om han sände iväg henne till någon kurort som Davos i Schweiz eller Karlsbad skulle hon bara dö där, och hon ville själv inte resa bort någonstans – det var det sista hon ville. När alla hans ansträngningar för att bekriga hennes sjukdom inte gav något resultat började han i sin förtvivlan att tvivla på sin egen kompetens. Därför hämtade han en dag en läkare som verkligen var mycket kunnig, men denne läkare sade när han undersökte henne: ”Hon kommer att dö inom en vecka och det är ingenting man kan göra åt saken. Ni har gjort ett underverk som har hållit henne vid liv så här länge. Det skulle ingen vanlig läkare ha kunnat göra.” Och därmed gick läkaren. En vecka senare en av de sista oktobernätterna blev hon medvetslös. Hon förblev medvetslös under hela den följande morgonen, men under kvällen vaknade hon till igen och verkade då vara alldeles märkvärdigt mycket friskare. Hon uttryckte till och med en önskan att få stiga upp och gå, men munken förbjöd det med ett stilla vemod. Det blev dock till en fix idé hos henne. Hon upphörde inte med att önska det och tala om det. På natten när munken och Janel sov försökte hon på eget initiativ kliva upp ur sängen och gå. Hon såg ut att lyckas, och berusad av framgången tog hon ett par vacklande steg. Hon föll då emellertid handlöst omkull och slog sig blodig i fallet. Munken vaknade genast, tände ett ljus och skyndade till hennes hjälp. Med stirrande ögon sade hon då med märkvärdigt bärande röst: ”Men jag är ju frisk! Jag är frisk!” Munken hjälpte henne i säng, och lille Janel kom till hans hjälp.

Nästa dag var det ohyggligt kallt. Det blåste dessutom våldsamt, och lille Janel som älskade stormar stod länge vid gluggen och tittade på. Mot tolvtiden på dagen började Maria yra. Hon talade med nästan hög röst ett språk om saker som ingen förstod. Munken gick en stund avsides och grät. Han återkom dock efter några minuter och försökte lugna henne. Klockan två gick Janel ut och njöt av stormen. Han stod mitt på det lilla torget och bad brinnande böner till försynen om räddning för Maria. Inspirerade av stormens vilda skönhet var hans små böner verkligt passionerade, och därefter sprang han omkring och lekte med de rusande och virvlande gamla uttjänta löven. Han avbröts i sina upptåg av att munken kallade in honom. Han fick veta att Maria åter sov och låg i djup dvala, vilket klart uttryckt betydde att hon var medvetslös; och hans uppdrag blev att vaka vid hennes sida så länge munken var borta. Han frågade vart hans far munken skulle gå och fick till svar att en församlingsbo skulle få barn samtidigt som hennes man låg på dödsbädden. Janel begrep inte allt detta men lovade göra sin plikt. Han satt och satt och satt vid hennes sida. Ibland talade han till sin käraste stora syster Maria, sin enda riktiga lekkamrat, men hon svarade aldrig. Hennes oföränderliga dvala var nästan skrämmande och inte helt övertygande. Janel hade hört talas om vampyrer borta i ungerska Transsylvanien som sov och tycktes sova och vara döda, tills de plötsligt steg upp och var mera levande än vanliga mänskor. Maria liknade en sådan där hon låg livlös och orörlig men ändå med ett kanske farligt inre liv som när som helst kunde bryta lös med konsekvenser som ingen kunde ansvara för. Så levde Janels barnsliga fantasi. Men den kunde inte tillfredsställa honom i längden. Eftersom han var ett ivrigt barn och ingenting annat hade att göra fick han snart tråkigt, men han visste samtidigt att han inte fick svika sin plikt. Han kämpade med sig själv för att inte svika sin käraste syster. Men när kvällen kom och han hade suttit i många timmar och munken ännu inte hade kommit tillbaka föll han ihop vid Marias sida och somnade. Munken skyndade genom gatorna. Blåsten gjorde sitt bästa för att motarbeta och pina honom, och regnet piskade och gisslade honom. Sällan hade han varit med om ett sådant horribelt oväder. Till slut nådde han dock äntligen fram till den öppna platsen. Klockan var säkert tio. Han hade blivit uppehållen alldeles för länge av olika tragedier: både modern och mannen hade dött medan endast barnet hade överlevt. Han hoppades förtvivlat att ingenting hade hänt med Maria sedan han hade lämnat henne. Han nådde sin kyrkport, och med förvåning fann han att den inte var ordentligt stängd. ”Har Janel varit tvungen att gå ut?” tänkte han. Han hade emellertid ingen tid till att fundera och gick hastigt in. Han kom snabbt in i sakristian. Han skyndade till bädden var han hade lämnat Janel med Maria, och till sin fullkomliga fasa fann han att både Janel och Maria var borta. Bädden var tom, någon hade stigit upp ur den och lämnat den, och Janel stod ingenstans att finna. Förvirrad började munken söka och ropa. Han fann dock Janel relativt snart. Pojken stod vid fönstret, som var vidöppet, och tittade med egendomliga ögon ut. Han bara stod där och tittade ut. Munken högg honom i axeln. ”Janel! Vad gör du här? Var är Maria? Vad har hänt?” Janel svarade att hon var borta. ”Ja, det ser jag nog, men var och hur?” Det visste inte Janel. Han hade somnat, och när han hade vaknat hade inte Maria längre funnits i sängen. Hon var försvunnen. Han hade letat men inte funnit henne. Fönstret hade varit öppet när han hade vaknat. Kanske hade hon öppnat det och flugit ut? Kanske hade hon flugit till himlen? 22

Munken lämnade honom och började söka överallt efter spår av Maria. ”En så sjuk person kan inte ha hunnit långt,” resonerade han. Han sökte i sakristian och i kyrkan. Precis överallt sökte han och letade efter hennes gestalt, men hon var som uppslukad av luften. Det var nära att munken började ta Janels teorier i beaktande. Till slut gick han ut. Han mindes att han hade funnit porten öppen när han hade kommit in, och så började han leka med den otroliga tanken att hon kanske hade tagit sig ut. Hon kanske hade velat njuta av rymden och staden en sista gång. Hon hade kanske velat ha sin sista frihet... Det var så kallt att regnet nästan var snöblandat. Det plaskade och brände i hans ansikte när han febrilt sökte runt sin slumkyrka i mörkret utan att finna någonting, men han utstod vad som helst bara han fann Maria. Men han fann henne inte. Han började ge sig ut på det lilla torget och söka kring husen men utan resultat. Plötsligt hörde han då genom vindens och stormens tjut någonting märkligt. Någonting dånade och skallade genom mörkret. Kyrkklockor! Någon ringde för fullt i hans kyrkas klockor! Dramatiskt överröstade de stormen och trotsade de natt, död och fasa. Munken började genast genom den tilltagande snöyran försöka ta sig tillbaka till sin kyrka. Han nådde den och stängde omsorgsfullt porten efter sig av gammal vana. Hela byggnaden genljöd och vibrerade av klockornas tunga klanger. Han skyndade ut i sakristian och in i rummet som ledde till klocktornet. Han rusade upp för alla trapporna, och vad såg han? Ivrigt slängande i klockrepen, utmanande, konkurrerande med och triumferande över mörksens krafter rusade och skrattade lille Janel av och an. Pojken njöt obeskrivligt av vad han höll på med; hans ansikte lyste av nästan hänryckt förtjusning. Munken gick fram till honom och ryckte honom loss från klockrepen. ”Janel, vad gör du här?” ”Jag utmanar mörkrets makter. Jag leker med stormen. Jag överröstar stormen. Jag bjuder mörkrets makter spetsen. Jag skrämmer bort mörkret och döden.” Men han bars ner i sin faders kraftiga armar till sakristian, sattes att sitta på en stol och beordrades att vänta där och inte göra någonting tills fader Jonathan kom tillbaka. Och lille Janel fann sig i situationen. Ännu en gång gick den gamle munken ut genom kyrkan för att fortsätta att söka efter den obegripligt försvunna sjuka älskade flickan, den stackars invalidiserade dottern, som plågats ihjäl innan hon fått börja leva. De sista klockklangerna dog sakta bort medan han öppnade dörren. Och strax fann han Maria. Hon låg orörlig vid kyrkporten. Uppenbarligen hade hon försökt ta sig in. Hon hade gett sig ut mitt i natten för att utföra vad ingen kan gissa. Kanske hon bara hade velat virvla omkring litet med alla de vissna löven. Men nu låg hon där orörlig med bara fötter, bara händer och med endast en varm sjal över det vita svettfläckade nattlinnet, och hon var drypande våt av regnet, och hennes långa svarta lockar hade lagt sig över det vackra tärda vita ansiktet. Han strök dem åt sidan och började genast ta hand om henne och undersöka henne. Han fann omedelbart att hon var död. Stilla lyfte han upp henne, kysste henne ömt för den sista och ömmaste gången, och bar henne in i kyrkan. Han brydde sig inte om att stänga porten bakom sig. Stillsamt gick han in med hennes döda kropp i sakristian och lade henne i den torftiga säng med halmmadrass som hade varit hennes genom redan så många långa och svåra år. Så späd och tunn och lätt som en liten sparvfågel hade hon varit under sin sjukdomstid, och så tung var hon nu. Han tyckte att hon alltid hade legat där på sängen i hela hans liv, och han kunde inte fatta att han endast hade känt henne under de senaste sex åren. Det tycktes som om han plötsligt hade förlorat sig själv. Han satte sig ner i en stol och sänkte huvudet ner mot sina händer. Med ens kände han sig väldigt gammal. Janel kom fram och ryckte i hans klädnad, men ryckningarna 23

upphörde snart, ty även Janel begrep att hans underbara lekkamrat och syster var borta. Och då gick även Janel bort i ett hörn, sjönk ner i en vrå där han inte syntes, och grät, mer av fruktan för döden, som hade segrat, än över att Maria inte längre fanns kvar hos dem. Ty aldrig förr hade han trott att döden, den absoluta ondskan och mörkret, kunde segra. Och fadern, den gamle prästmunken, kunde inte trösta honom, ty även han satt ensam i sitt kyrkliga kyffes utomordentliga torftighet, som nu hade förlorat sin enda rikedom, sin enda kvinnlighet, med händerna för sitt ansikte och grät tyst men krampaktigt och förtvivlat. Och Janel kunde bara göra samma sak där han satt i sitt skräpiga hörn på golvet i sina lappade kläder, som Maria lagat om och om igen så länge hon levat, och dölja sina tårar även han. Ty män vill inte visa för varandra när de gråter. 4. Zigenarna Den gamle munken blev nu mer tillsluten, mer ensam och mera upptagen av sig själv, samtidigt som parveln Janel allt mera började gå sina egna vägar. Maria hade varit länken mellan dem, och nu när hon var borta existerade inte längre det enda som hade varit gemensamt för dem, nämligen kärleken till henne. Hon hade varit centralpunkten i deras tillvaro och huvudpersonen i deras lilla familj; nu när hon var borta tycktes allt ha gått bort med henne. Endast Janel, även om han inte var fullt medveten om det, hade ännu sin framtid kvar att leva för. Munken svek aldrig sin plikt att uppfostra honom och ge honom livsviktiga kunskaper, även om han inte heller gjorde det helhjärtat. Han fann nämligen snart att det mesta som Janel verkligen ville ha reda på tog han allt oftare reda på själv, och sålunda visste han till följd av sin ovanliga vetgirighet snart mera än vad de flesta normala barn gjorde vid hans ålder. Munken insåg att Janel var ovanligt begåvad, men han visste inte hur han skulle utveckla denna begåvning och tillfredsställa den. Detta hade till följd att deras kontakt med varandra blev ännu sparsammare. Janel fick inte heller många vänner. Han drogs en dag till ett mindre gäng gatpojkar men drog sig snart bort igen då dessa vid ett tillfälle hånade en miserabel krympling. Sådana lekar ville han inte vara med om, ty de var inte roliga. Munken gav akt på denna sällsynta förmåga hos honom att urskilja vad som var rätt och fel och var belåten därmed. Han var förvissad om att hans skyddsling i alla fall inte skulle komma att missbruka sin begåvning. Han började uppmuntra Janel till att hålla sig ensam. Han försökte bygga upp gossens självständighet och självförtroende, ty han visste att sådana dygder var mycket nyttiga. Och gossen tycktes uppskatta denna sorts uppfostran. Munken brukade läsa mässan varje kväll klockan sex och därefter arbeta i ytterligare fem timmar innan han gick till sängs. Detta arbete bestod antingen i kyrkobokföring och dylikt småplotter eller i själavård utanför kyrkan och då vanligen någonstans i slummen. Efter ett sådant arbete i nejden var det omöjligt att vänta hem honom vid någon bestämd tid. En sådan kväll var det då följande inträffade. Janel var nästan nio år och det var en lördagskväll. Han hade självmant gått till sängs så som han brukade när hans förmyndare var borta, och han somnade även med lätthet så som han brukade. Men efter några få timmar vaknade han. Den gamle hade ännu inte kommit hem. Allt var mörkt och tyst i det stora rummet som de levde i, men utanför hördes det röster och livligt folkliv. Var det detta som hade väckt honom? Kanske, men själv tänkte han att det som hade väckt 24

honom helt enkelt var han själv. Och därmed bekymrade han sig inte mer om den saken. Men ljudet, folklivet, glädjen och musiken som hördes någonstans där utifrån intresserade honom. Han tände det ljus som stod på bordet bredvid hans säng, klev därefter ur sängen och smög sig försiktigt fram till fönstret och vågade nästan inte titta ut. Han var blyg inför det underbara som han skulle få se. Han såg ut. Vad såg han? Han såg nästan ingenting. Den del av torget varifrån alla rösterna, skratten och tonerna kom låg ej inom synhåll från hans vinkel, ty den låg åt sidan, och han var för liten för att kunna luta sig ut genom fönstret. Han hämtade därför raskt en låda, satte den vid fönstret, klev upp på den och lutade sig ut. Och nu såg han nästan allt. Underbart var det skådespel som mötte honom! Han såg minst sjuttio mänskor stå församlade i en vid cirkel, och de hurrade alla och klappade i händerna, skrek, sjöng och festade i skenet av facklor och en gatlykta. Uppenbarligen var de alla själar från Döda Staden. I cirkelns mitt uppträdde zigenare. Dessa var föremålet för mängdens intresse och kärlek och orsaken till dess enorma uppsluppenhet. Två vackra unga zigenarungdomar spelade violin och dansade samtidigt medan det emellan dem uppträdde en magnifikt vacker ung dam som höll alla i spänt intresse. Hon var medelpunkten i denna folkförsamling, denna yra och denna fest. Hon var torgets centrum, härskarinna och stjärna. I sin praktfullhet och skönhet och sin absoluta glädje bara i att få uppträda var hon den som mest av alla fängslade den lille Janel. Andra zigenare stod utanför cirkeln: några slog på tamburiner, några spelade på andra instrument, och andra var nöjda med att bara se på. Några typiska zigenarvagnar stod också i närheten framför vilka gamla utmärglade kusar mödosamt höll sig upprätta. Zigenarna var lika materiellt fattiga som de var andligt kvalificerade. Janel blev inte mätt på detta underbara skådespel, denna underbara folkfest och denna sällsamma otroliga församling av individer som blott och enbart gladde sig. Och de gladde sig alla åt att det att några få och i synnerhet en särskild människa uppträdde för dem. De gladde sig åt att få del av en fulländat vacker och skicklig dansös och att få bli tilldelade hela hennes oemotståndligt friska väsen och charm. Den lille pojken tog inte ett ögonblick ögonen ifrån henne. Han insåg att hon var en gudinna i detta ögonblick. Hon var en stjärna, en person som i detta ögonblick var älskad över allt av alla. Han kunde stå och titta på henne och fascineras av henne hur länge som helst. Han brydde sig inte om att han frös om fötterna. Olika dramer utspelade sig även utanför skådespelet, som, även om han inte betraktade dem, inte undgick att göra sig märkbara. Två ordentligt fulla och trasiga kolingar, till exempel, försökte fåfängt hålla sig på fötterna och stödja varandra medan de sjöng en outgrundlig sång tillsammans. Borta vid en av vagnarna gjorde en före detta gentleman någonting med en ung zigenerska. En asberusad individ låg utsträckt på marken helt orörlig medan en medelålders fet kvinna förtjust roade sig med att gång på gång hoppa jämfota över honom utan att han vaknade. Och där borta vid lyktstolpen stod två studenter och sjöng påfallande harmoniskt och rent en tysk studentsång i duett. Höjdpunkten av dessa primitiva men levande festligheter nåddes när den unga zigenarprimadonnan, tydligen extra inspirerad av den generösa stämningen, tog av sig överdelen av sina kläder och fortsatte virvla runt än smidigare och konstfullare utan; och det var som om publiken inte tog detta för någonting märkvärdigt. Tydligen brukade hon göra så när hon var extra inspirerad i sin dans, och ingen tog illa upp. Tvärtom uppskattade alla att hon gick upp i varv, och Janel tyckte bara att det var exotiskt. Han hade alltid undrat varför hans syster Maria aldrig velat visa honom vad hon hade innanför blusen. Nu fattade han plötsligt kvinnans mysterium. 25

Men munken kom hem. Han fann Janel borta ur sängen, hela rummet iskallt och parveln stående på en låda vid fönstret iförd blott en nattskjorta. Den gamle mannen kunde inte annat än le, ty han hade sett folklivet på torget på vägen in, men han måste dock vara förnuftig. Han lade sin gamla vackra av åldern medfarna ståtligt ådrade hand på gossens axel, och Janel blev nästan skrämd från vettet av bestörtning, ty han hade inte märkt munkens hemkomst. Han samlade sig dock snart och lydde när den gamle bad honom gå till sängs. Därefter stängde munken fönsterrutan och beredde åt sig en varm kvällsvard som han väl behövde och som han dessutom så väl hade förtjänat efter alla dagens begravningar och sista smörjelser. Han var ju långt över sjuttio år gammal och därför ganska trött, och hans arbetsbörda innebar ständigt överarbete av det tyngsta tänkbara slag: att bekymra sig om nödställda mänskor utan att kunna hjälpa dem annat än med tröstande ord. Efter denna afton var Janel märkbart intresserad av yttervärlden. Han började gå på upptäcksfärder i staden längs kajerna, till centrum och även i Döda Staden. Ett gäng zigenare som märkte hans ständiga återkomst och hur han gärna dröjde i deras närhet accepterade honom som den lille beundrare av dem han var, och de bjöd honom på mat och lät honom se på vad de kunde. Hans barnsliga oskuldsfulla närvaro inspirerade dessa kringvandrande artister och sporrade dem i deras skicklighet. De blev flitigare och mera medvetna om sin konst. Snart var han närvarande vid alla deras föreställningar. Han gick runt bland folkmängden och samlade in pengar åt dem i en vacker hatt, eller han satt på taket till en av vagnarna och såg och beundrade föreställningen från ovan. Han blev själv ivrig att få lära sig dansa och spela fiol. Detta hade emellertid ingen av hans beundrade vuxna vänner tid till att lära honom, utom en gammal kvinna som kunde spå. Hon lärde honom vad hon själv en gång för länge sedan hade kunnat när hon hade levt i en bättre värld: de fem grundpositionerna i riktig klassisk balett och de viktigaste övningarna för att få benen mera utåtriktade. Janel gav sig in i dessa besynnerliga benritualer med liv och lust, ty den gamla kvinnan fick det att verka spännande, och hennes lärdomar gjorde ett allvarligt och djupt intryck på honom. Gatusång- och dansartisterna började få framgångar på sin lott efter att den lille delvis hade blivit upptagen bland dem. Folkskarorna som kom och såg dem blev större, och mängdens applåder och glädje blev mera framträdande. Och Janel stortrivdes med detta nya egentligen besynnerliga element i sitt unga liv. Munken märkte givetvis att pojken blev mer och mer upptagen av någonting i staden. Han kom senare hem än vad han skulle och var mera borta än vad han fordom hade brukat, men samtidigt var han gladare och uppenbarligen även friskare. Och så länge munken såg denna goda utveckling fortsätta lät han gossen hållas. Det enda krav som munken ställde på honom var att han skulle vara hemma till måltiderna och att han aldrig på en vardag eller söndag fick lägga sig senare än klockan nio. Enda undantaget var lördagar. Endast en gång bröt pojken mot denna förordning, och den natten fick han sova på en hård matta på golvet. Han bröt därefter aldrig mot den igen. Egendomligt nog skaffade han sig aldrig några jämnåriga vänner. Även hans gamle förmyndare observerade detta och förde en dag ämnet på tal. Janel svarade undvikande. Det hade helt enkelt slumpat sig så att han ännu inte hade funnit några lämpliga. Undervisningen var annars det enda egentliga tillfälle under dagen som de verkligen trivdes med varandra vid. Pojken upphörde aldrig med att älska allt det underbara som hans fader lät honom veta och förstå, och även munken stimulerades oerhört av att få ge sin lille skyddsling av sina rika kunskaper. Det var så underbart

att få sitta framför den älsklige pysslingen och höra vad han nu visste om Tyskland, Italien och England, deras kultur och geografi, deras litteratur och historia. Någon sällsynt kväll kunde det hända att munken fick en kort ledig stund att tillbringa på tu man hand med sin lille skyddsling. Han kunde då ursäkta sig för sitt liv och säga: "Det är tyvärr inte världens bästa hem jag kunnat bereda dig för din uppväxt, och jag önskar jag kunnat finna ett bättre åt dig. Men här i slummen är man åtminstone aldrig ensam. Det är landets mest utslagna människor, men de är dock människor och sanna som människor, och genom sin utslagenhet har de en ömmare mänsklighet gemensamt än alla som har det bra och lever för sig själva. Mitt liv har nu en gång blivit sådant, att det mest bara handlar om soppkök och dödsbäddar, rännstenar och redlöshet. Men även i rännstenen i sin djupaste förnedring i obotlig alkoholism är människan mänsklig och värd att ta vara på. Och faktum är, min son, att i dessa skitiga rännstenar med mera lort och förfall än vad någon kan stå ut med kan man finna kostligare pärlor och ädelstenar i mänskligt avseende än i något kungligt palats. Sanningen finns i rännstenen bland alla dessa Döda Stadens förbrukade glädjesystrar och utbrända fyllon, medan du aldrig hittar den i de politiska kabinetten bland etablerat folks fina titlar och diplom, som bara är ursäkter för att de ska få göra sig till. Sanningen behöver inga medel då den är naknast medellös." En kväll då Janel var nio år gammal lämnade han kyrkan som vanligt för att gå till zigenarna. Munken, som så småningom hade vant sig vid att nästan ideligen vara utan sitt enda sällskap, lät honom försvinna och sade inga avskedsord till honom. Pojken hade märkt att hans gamle far hade blivit mycket tyst och tillsluten på sistone och hade börjat oroa sig en aning därför. Men denna kväll kom han snart över det. Han fann sina vänner på Sankt Josefs torg. Han välkomnades hjärtligt av dem och omfamnades av den zigenerska som han älskade: den vackra Marina. Och i och med hans ankomst satte förberedelserna i gång för kvällens föreställning. Redan satt det mänskor på trottoarkanten och väntade på föreställningen med buteljer till hands. Denna kategori mänskor utgjorde den trognaste publiken: de var tacksamma för allt emedan de ingenting ägde. Gatpojkar lekte runt vagnarna. Även denna kategori mänskor utgjorde en trogen om dock något mindre uppmärksam publik. En annan zigenare som Janel älskade, den vackre violinisten Sandor, han med det långa skimrande blåsvarta håret, kom fram till honom och frågade honom var han ville sitta idag. ”På första parkett,” sade Janel och strålade. Detta var en lek dem emellan som alltid var lika underbar. Det betydde att Sandor skulle hjälpa upp Janel till det högsta av vagnstaken, som dem emellan då utgjorde första parkett, fastän det då egentligen var första raden. Föreställningen satte i gång. Fyllbultar jublade, Marina överöstes av slängkyssar när hon dansade, och Sandor och hans bror eggade sina själar och förmågor till ytterligare briljans med något vin. Det såg ut att åter igen bli till en dundrande fin föreställning. Samtidigt i kyrkan, Janels hem som han för kvällen hade lämnat, förberedde munken sin aftonmässa. Återigen, när han gjorde entré framför altaret, fann den gamle sin lilla kyrka allt annat än proppfull: ungefär två besökare fanns det bland bänkarna. Och dessa satt inte där utan låg där, antagligen för att sova ruset av sig. Detta var vad munken hade blivit van vid under loppet av tjugo år. Hans kyrkas flesta besökare hade alltid varit fyllon som inte kunnat hitta någon annan sängplats, och han hade aldrig kört ut dem. Medan han läste texterna och bönerna och gick igenom liturgin flög hans tankar ideligen till Janel. Han kunde inte fullt koncentrera sig på sin Kristus och kom 27

ständigt på sig själv med att inte lägga ned sin själ i sina böner. Han tänkte ständigt på Janel och saknade den lille. Han hade aldrig tänkt med sorg på Janel förut. Det var som om han redan visste att Janel inte mer skulle komma tillbaka till honom. Han märkte även hur synnerligen trött han var denna kväll. Aldrig tidigare denna vecka hade hans ben och hans ögon känts så tunga, trötta och tröga. Och han fann snart att det helt enkelt var omöjligt att koncentrera sig på den mässa som han läste. Han fortsatte dock att läsa den ändå, ty att avbryta den var otänkbart. Men det var med den svåraste självövervinnelse som han lyckades prestera den kraftansträngning som plötsligt behövdes för att han inte fullständigt skulle blanda ihop texterna med varandra. Under förvandlingen föll en av de sovande kyrkobesökarna ner från sin hårda viloplats, den ohyvlade kyrkbänken, med ett omständligt buller. Karlen i fråga, som var en tvättäkta luffare, vaknade till ordentligt mot sin vilja, presterade några irriterade svordomar för sig själv över sitt öde, pratade smörja i några minuter och gick sedan ut. Han hade tydligen blivit störd av gudstjänsten. Även detta hade munken vant sig vid under årens lopp. Det var bara att ignorera ett så oskyldigt intermezzo. Men hans händer darrade när han höjde kalken. Han förstod inte varför han inte svimmade eller tappade kalken. Det var ju tydligt att han inte var frisk. Doften från de brinnande ljusen tyngde hans ögon ytterligare och fick honom nästan att ge upp, lägga sig ner och somna bort från allting. Men han kunde inte avbryta sin mässa. Hur gammal var han egentligen, denne gamle märklige munk? Han visste det inte själv, och ingen annan visste det heller, men säkerligen var han närmare åttio. Det var otroligt att tänka sig att han hade levt som fattig träl åt andra i över sextio år. Kanske det inte fanns någon annan i hela den stora staden som hade ett så idogt och långvarigt, tungt och segslitet men samtidigt ovärderligt socialarbete bakom sig. Och vem i dessa trakter hade ett klarare intellekt och mera kunskaper än han? Vems erfarenheter var rikare och mera respektingivande? Vems ljus var mera klart och jämnt strålande i sin höga andliga outsläckliga vitalitet? Janel klappade i händerna med ett klingande barnsligt vrål av skratt. Aldrig hade lille Bobo, zigenardvärgen, utfört så skojiga finurligheter! Munken tog kommunionen och började avsluta mässan. Han gjorde vid ett tillfälle en paus och måste stödja sig mot altaret. Så fortsatte han och kom slutligen till mässans äntliga avslutande. Därefter förberedde han sig för att gå ut. Var fanns de korgossar som han en gång hade ägt för länge sedan under en tid då denna samma kyrka alltid hade varit fylld till bristningsgränsen? Vad gjorde de nu idag? På den tiden hade han också haft hjälpsystrar av Elisabethorden som skött korgosseruljangsen. Vad hade det blivit av alla dessa barn? Levde de i Döda Stadens gränder, eller hade de blivit baroner? Han tänkte på dem när han gick ut. När han passerade Josefsaltaret fäste han sig vid Josefs blick. Det var som om bilden på väggen hade försökt säga honom något. Munken stannade och såg intensivt på fader Josef, som om han frågade honom: ”Vad vill du mig?” Men Josef teg stilla. Av en ren nyck beslöt han att be en bön till Josef nu när han ändå hade stannat där. Han knäböjde framför det lilla altaret, lutade sina armbågar mot det och undrade vad han skulle be. ”En önskan om välgång för Janel,” tänkte han, och han började stilla bedja. Men hans tankar följde inte orden. De flög bort och lockade honom till andra drömmar. Han såg Stefanskatedralen framför sig, som han en gång som liten pojke hade drömt om att få bo i. Nu slutade hans karriär i stället i en liten slumkyrka vid Döda Staden med den Habsburska dubbelmonarkins förfärligaste slum som arbetsplats intill döden. Och han hörde kyrkklockor ringa, mäktiga kyrkklockor som 28

lockade honom bort, bort, bort. Josefs blick från tavlan på väggen ovanför altaret träffade honom ännu en gång innan han sjönk ihop på golvet, drog med sig den lilla altarduken med alla ljusen och kapitulerade inför sin egen trötthet. Han orkade inte längre. Men det var ljuvt att få somna in i just dessa drömmar. Det var ljuvt att äntligen inte längre behöva vara annat än bara död. Genast var han långt, långt borta. Hans hjärta, hans hjärna och hans ögon levde inte längre. Ett ljus hade svunnit från de levandes antal efter lång och trogen tjänst. Men ljusen som hade följt med hans kropp ner från Josefs altare levde. De började sakta äta upp det tyg som de hade stått på varigenom deras krafter tilltog. De började snart äta mer och mer under det att de strävade uppåt, varunder de ständigt blev hungrigare. Den besökare i kyrkan som inte hade vaknat och gått ut märkte ingenting. Han låg orörlig på sin bänk, och även om han en natt hade sökt sig till den aldrig låsta kyrkan för att sova ruset av sig så var även han numera ett minne blott: han hade sovit ruset av sig så ordentligt att han även hade sovit livet av sig under inflytande av ruset och kölden. Han hade således redan gått bort utan att tala om det för någon. Och lågorna slickade, höljde och begrov munken medan de samtidigt arbetade sig med obönhörlig kraft vidare framåt och uppåt. Janel satt på vagnstaket vid folkfesten och njöt av vad som för honom var det bästa som fanns, det underbaraste av alla spektakler och lycksalighetens eget rike. Föreställningen gick vilt till och var underbar: Marina blev allt skickligare och djärvare i sina danser medan violinerna omkring henne blev allt mera glödande och passionerade. Och folkskaran som såg det hela jublade, stampade eller klappade takten, om de inte rentav dansade med. Stämningen var fulländad. Janel hade en underbar utsikt över det hela varifrån han satt. Dessutom kunde han se nästan hela staden omkring sig, ty den helige Josefs torg var, så att säga, högt uppsatt. Han kastade en blick åt väster var hans hem låg. Av en ren tillfällighet gjorde han detta, och först fascinerades han av den syn som mötte honom: en eldsvåda härjade där borta. Det dröjde dock innan han insåg att det hus som brann där i fjärran med det lustiga tornet var hans eget hem. När detta stod klart för honom och han kände igen sin egen kyrka såsom offret för de granna lågorna där långt borta kunde han helt enkelt inte fatta det. Han satt en god stund och bara stirrade. Det var ju en omöjlighet. Något sådant kunde ju bara inte hända. Slutligen hoppade han ner med våldsam fart från vagnstaket och började rusa i riktning bort mot sitt brinnande hem. Han rusade rätt igenom föreställningen och mängden och åstadkom ovetandes därom stor förvåning. Någon ropade efter honom: ”Janel! Vart ska du?” Och efter att han försvunnit kommenterade någon hans hastiga avsked: ”Vad tog det åt den lille amatören?” Han rusade bort från torget, följde gata efter gata och kände knappt sin egen andfåddhet. Det enda han visste var att han måste hem till sin gamle far. Han nådde slutligen det lilla torget framför den Döda Staden. Kyrkan var helt förlorad åt lågorna. Ingenting som nu fanns där inne kunde mera räddas. Framför denna ragnarök var en stor folksamling församlad. Mänskorna var stumma, pratsamma, uppsluppna, upphetsade eller likgiltiga. Många spekulerade över orsaken till branden, och några kom fram till att det troligaste var att något fyllo hade suttit och rökt inne i kyrkan. Munken hade ju brukat släppa in vem som helst och aldrig låst för någon. Vem som helst hade alltid kunnat göra vad han ville där inne. I allmänhet hade dock ställets anständighet iakttagits av ren respekt för den gode gamle mannen, och bara de mest oförskämda och fulla hade rökt där inne. Detta tema diskuterades allmänt med motstridiga åsikter. Men alla åskådarna hade ett gemensamt: de njöt av branden, såsom människor brukar, hur väl medvetna de

än är om vilken förstörelse en brand alltid innebär. Ty som ett naturens skådespel är en brand alltid lika vacker och fascinerande som skrämmande och förödande. Janel förstod inte varför de inte grät. Han tyckte att de alla borde gråta utom han, för det var ju deras kyrka, medan det för honom var ett hem. Han skrämdes av deras likgiltighet, kalla tystnad och brist på smärta. Hela världen gick ju under i detta ögonblick. Hur kunde alla dessa mänskor då bara stå där som en vanlig dum publik? Insåg de inte att elden var en världssmärta som här förtärde och förintade en helig barnasjäl? Han började så med uppskärrade ögon som alla frapperades av att söka efter sin far bland mängden. Några frågade vem han sökte efter, men han var för upptagen av att söka för att kunna svara. Därför fattade ingen att han var barnet som hade bott hos munken. Munken fanns ingenstans. Men han måste ju finnas någonstans, tänkte Janel, för inne i kyrkan kunde han ju inte vara. Kanske han var borta på något uppdrag och inte visste någonting? Ack, så underbart det vore i så fall! Just så måste det ju vara! Och han gick genast i önsketänkandets vackra fälla. Brandkåren kom. Den stod likgiltig och handfallen inför flammorna med sina skrattretande små slangar och pumpar. Det var ingen risk för att elden skulle spridas emedan det praktiskt taget inte var någon vind och emedan kyrkan stod avskild från de närmaste husen. Så de lät den brinna. Janel gick fram till dem och frågade varför de ingenting gjorde. ”Men du ser väl att hela kyrkan är övertänd? Vi kan inte rädda den längre, och den här brasan kommer att brinna slut av sig själv.” En av dem lade dock märke till hans uppskärrade blick och frågade honom om han hade någon bekant i kyrkan. Han visste inte. Först nu kom han att tänka på att munken faktiskt kunde finnas där, och alltför väl mindes han plötsligt att hans far denna kväll ämnat stanna hemma på grund av sin trötthet. Han satte sig ner på närmaste trottoarkant och stirrade framför sig. Han såg inte längre den brinnande kyrkan. Gud vet vad han tänkte på. De som lade märke till honom insåg att han måste ha något personligt med kyrkan att göra och lät honom vara i fred. Den enda som vågade störa honom var en gammal tant som tyckte att han borde få kallt av att sitta stilla i natten som blev så kall, men hon fick inget svar på sina försök att erbjuda honom något av sitt kvinnliga förnuft. Kyrkklockorna dånade och skrällde en sista skrämmande och våldsam gång när det brinnande tornets bjälkar inte längre kunde hålla i dem och de störtade genom det flammande tornets rester ner till marken. Efter någon timme hade lågorna reducerats till hälften, och folket började skingras. Brandmännen började ta i tu med att slutligen släcka brasan, och Janel satt fortfarande stilla kvar på trottoarkanten orörlig. Den brandman som också tidigare hade fäst sig vid honom tyckte snart att han borde göra någonting åt saken, för annars skulle ju pojken frysa ihjäl; så han gick fram till den lille och lade sin hand på gossens axel. ”Vakna. Annars somnar du,” hörde Janel en vänlig röst säga till honom. Den kom från en annan värld som var verklig i motsats till den overkliga i vilken hans hem hade kunnat brinna upp. Janel vände sig om och såg den vänliga eldsläckaren. ”Har ni hittat min far?” frågade Janel honom genast. ”Nej, vi har inte sökt efter någon. Men fanns han i kyrkan så ser du där hans gravsten.” Och mannen visade åt honom det magra ömkliga skelett som en gång hade varit beklätt och föreställt en livslevande liten träkyrka. Släckningsarbetet var nu avslutat trots att det ännu syntes små flammor och rök som pyrde.

Janel var tyst under det att han betraktade skelettet. Mannen sade åt honom att han måste stiga upp och röra på sig. Annars skulle han bli sittande där hela livet. Janel ville inte vara till besvär för någon, så han lydde och reste sig, men mannen ville inte lämna honom i fred. ”Är du hemlös? Har du någonstans att ta vägen?” frågade han. Janel ville inte svara. ”Varifrån kommer du?” insisterade brandmannen. Och Janel svarade: ”Jag kommer från Döda Staden,” och gick bort från den odrägligt välmenande mannen, som fortsatte att betrakta honom när gossen närmade sig resterna av sitt hem. Han betraktade röken som bolmade och lekte över den förtärda bråten och den kyrkklocka som ännu var hel och som låg på sned. Var det möjligt att hans far låg någonstans i denna smutsiga svarta massa av pyrande kol och glöd? Var det möjligt att det benrangel av en kyrka och den dystra anhopning av ful bråte som låg framför honom hade varit hans hem? Han satte sig igen i det nu nästan övergivna torget och begrundade vad han trodde sig se. Eldsläckarmannen kom på honom med att sitta stilla igen, men den här gången kunde han inte få någon reaktion hos pojken. Det var något hos pojken som stötte honom tillbaka, något avskräckande mysterium, någon dyster hemlighet, som han visste att han aldrig skulle få ur pojken, ty han kände tiggarpojkars mentalitet: de säger aldrig sanningen utan kan bara hitta på lögner för att slippa säga sanningen. ”Stackars pojke,” tänkte han. ”Antingen överlever han på ingenting, som tiggarpojkar brukar, eller så går han under. I vilket fall är det ingenting jag kan göra åt saken.” Och han lämnade den lille åt sitt öde och lämnade platsen med sina vänner. Frugan väntade. Brandkåren skramlade bort. Janel var ensam kvar. Torget var öde och tomt som det alltid brukade vara, och endast några fyllbultar eller horor stod här och där och hängde eller tiggde och antastade folk som alltid. Han satt stilla på marken framför kyrkruinen och gjorde ingenting. All verklighet var försvunnen för honom. Han satt just och undrade om han och världen fanns till eller ej, och han blev småningom allt säkrare på att hela världen måste ha gått under tillsammans med hans faders hus. Annars var det orättvist, och en sådan orättvisa kunde inte vara möjlig. Småningom när det så smått började regna reste han sig i alla fall. Han gick fram till den förtärda svarta veden och kände på den. Hans kyrka hade i alla fall en gång funnits, tänkte han, och den här biten hade kanske varit en bjälke i taket. Regnet tilltog inte, men det var inte behagligt att stå i det för det. Gossen började huttra. Han förstod att han måste finna tak någonstans, och sålunda sprang han bort till andra sidan torget och ställde sig under ett utskjutande hustak. Här var han för tillfället trygg för regnet. Och så annorlunda hans kyrka såg ut härifrån! Han förstod nu definitivt att den värld som han hade vuxit upp i helt enkelt inte fanns längre. Han måste se sig om efter en annan. Nu först blev han ordentligt trött efter kvällens och nattens upplevelser. Han måste finna sig någonstans att sova men en plats som var varmare än den här. Och han kom att tänka på sina vänner zigenarna. Regnet hade nu tilltagit, och på väg till Josefstorget blev han ordentligt genomsur. Han frös fruktansvärt. Ideligen trampade han i misstag i vattenpölar. Men det gjorde ingenting längre, för hans fötter kunde inte bli våtare eller kallare än de redan var. När han kom till Josefstorget fann han det övergivet. Ingen av hans zigenarvänner fanns kvar. Det var lika övergivet som hans eget torg. Han hade väntat för länge, och regnet hade avbrutit zigenarnas föreställning. Det fanns bara skräp kvar. Medan han totalt modfälld traskade därifrån började han undra hur det var att dö. Han undrade om han alls kunde göra något annat i den situation som han var i nu. Vad som helst måste ju vara bättre än att behöva gå omkring i mörkret och hacka tänder och frysa ihjäl i den obarmhärtiga vätan. 31

Hans mållösa steg ledde honom till gator och till kvarter som han aldrig hade sett förut. Det var emellertid honom likgiltigt var han hamnade. Men han måste finna värme någonstans och ett ställe att sova. Desperat knackade han på i närmaste värdshus. De körde omedelbart bort honom. De ville inte veta av tiggarpojkar. Och Janel fann sig och gick vidare därifrån. Vart skulle han ta vägen? Han var vilse i en stad och i ett liv som han inte längre kände och som ännu mindre kände honom. Han var prisgiven åt ödet, och vad skulle det göra med honom? Han visste inte ännu, för det tycktes än så länge inte ens kännas vid honom. Det kunde göra precis vad det ville med honom, han var fullkomligt prisgiven och blottad, ödet hade bara att gripa in med vilken nyck som helst, och Janels blottställda liv skulle omedelbart ställas in därefter; men ödet gjorde ingenting, som om det höll andan inför denna fantastiska möjlighet att göra något stort av ingenting. Han hade inte märkt att det för länge sedan hade slutat regna, men han frös ändå. Och han måste finna någonstans att sova. 5. Barnen Nästa dag, som var den första riktiga vårdagen, vandrade det längs med de soldränkte kajerna ett par småttingar som såg friska och glada ut. De höll varandra i handen, och de var säkerligen syskon. Brodern var mindre medan systern såg äldre och även stoltare ut, troligtvis emedan hon hade en lillebror att ta hand om. Hon var dock högst elva år och han minst åtta. De var klädda i ljusa vårkläder och var antagligen barn av ett förnämt hus. Och de skrattade och lekte smått medan de gick. De retades ibland med andra barn som de mötte: de hälsade på andra småttingar som de aldrig i sitt liv hade sett förut som om de alltid hade känt dem, och en gammal fattig positivspelare ägnade de mycket tid åt att lillgammalt diskutera vädret med, med den påföljd att positivhalaren inte kunde tänka annat än att det var ett märkvärdigt par barn. En ung fattig student som satt och fiskade på kajen satte de sig bredvid och frågade om det nappade eller ej. Studenten blev glad, ty emedan han liksom de flesta fattiga studenter var olyckligt kär var han även mycket ensam, och sålunda gladde deras plötsliga sällskap honom mycket. Svaret på deras fråga blev emellertid naturligtvis nej. De stannade dock ändå en stund och pratade småvuxet om vädret även med honom. Kajen som de vandrade längs var den som låg omedelbart under slottet. Sålunda närmade de sig alltmera Elisabethbron. Droskor, fotgängare och ekipage passerade dem ideligen på deras vandring, och de försökte hälsa på alla så familjärt som möjligt. Var och en påverkas ju av den första vårdagen på sitt sätt, och allra mest barn. Plötsligt stannade systern och ryckte sin lillebror i skjortan. ”Se där,” sade hon, ”där kommer en av baronessorna som vår tant känner.” Och hon började beslutsamt gå i riktning mot ett förnämt äkta par medan brodern oskyldigt och troskyldigt följde med. Framför dem stannade hon och bugade sig ända ner till marken. ”Jag har den obeskrivligt stora äran att önska mitt herrskap en god dag,” sade hon vördsamt, precis som om hon hade bugat sig för kejsarinnan på en slottsbal. Baronen och baronessan, som hon sålunda bugade sig för, lämnade henne raskt av ren barmhärtighet, ty de hade svårt för att hålla god min och hålla sig för skratt.

Denna upplevelse blev för dem den roligaste och märkvärdigaste anekdot som de nu hade att berätta för sina vänner för en hel vecka framåt. Hade Elisabeth, ty så hette systern, märkt deras reaktion och blivit varse det fantastiskt komiska i hennes uppträdande så hade hon säkerligen blivit på dåligt humör för resten av dagen. Ty hon hälsade på alla på sitt eget sätt och på fullt allvar, även om det bara var en lek. Som det nu var så tolkade hon parets raska avlägsnande som så att hennes ordentliga hälsning hade gjort intryck på dem, och detta bidrog ytterligare till hennes redan så ofantligt goda humör. Syskonparet blev dock emellertid snart trötta av sin promenad och sina upptåg. De kom fram till Elisabethbron, som Elisabeth naturligtvis höll särskilt mycket av, och stolt sade hon till sin lillebror: ”Här är min bro, Georg!” varpå hon lutade sig mot den och smekte den. De gick upp på den och tittade på den eleganta trafik som jämnt och makligt sköljde över den. Hon pekade på ett särskilt fint ekipage som passerade dem och förkunnade: ”Ett sådant ekipage, Georg, ska jag en gång åka omkring i!” Och hon hälsade på det eleganta par som satt i det med först en djup bugning och sedan en hovsam nigning. De gick över till andra sidan körbanan och tittade ner på kajen. Trafiken var så pass gles, och hästarna vandrade så pass långsamt över bron med stort avstånd mellan varandra denna förtrollande vackra vårdag, att dessa två små barn utan tillsyn helt lugnt kunde gå precis hur de behagade utan att någon ens behövde oroa sig för dem. Men där på andra sidan bron vid räcket stannade Elisabeth inför en syn som genast fyllde henne med känslor som hon inte hade haft förut. Hon tittade ner på kajen och kunde inte ta ögonen ifrån vad hon såg. ”Vad är det, Lisa?” frågade lille Georg och tittade ner i samma riktning som sin syster. Där såg han nere på kajen mitt i det varma solljuset en liten sliten mörkhårig pojkbyting ligga och sova ihopkrupen i en ömkansvärd ställning. Klockan var halv tolv på dagen. ”Ska vi gå och väcka honom?” frågade den lille okunnige Georg med upptända ögon. Elisabeth svarade inte men beslöt sig för att själv ta reda på vem den sovande pojken var. Hon lämnade därför bron och gick ner till kajen. Georg följde med henne i uppspelt stämning. De stannade framför den sovande pojken. ”Vem tror du han är?” frågade lille Georg med spänt intresse och gick fram och petade försiktigt på den sovande. ”Väck honom,” sade Elisabeth. Och Georg väckte den främmande fattiga pojken. Janel vaknade av att någon först petade honom i örat, sedan klämde på hans kinder och sedan började prata med honom och ruska om honom ordentligt. Janel hade svårt för att öppna sina ögon men lyckades sedermera. Dagen med dess hårda vårljus bländade honom, och han kunde inte se på ett par minuter och ansträngde sig till sitt yttersta för att kunna se vem det var som hade väckt honom, just när han inte frös längre i den värmande solen och äntligen sov gott, och varför. Slutligen såg han till fullo det glada skrattande syskonparet på ömse sidor om honom. Flickan var kanske något större, men pojken var mycket mindre än vad han själv var. Varför skrattade de? Vad var det som var så roligt? ”Varför skrattar ni?” frågade Janel dem besvärat. De skrattade en stund till och sade sedan: ”Du såg så rolig ut när du blinkade och vaknade så långsamt!” Och de skrattade igen med klingande ljusa rena klocktoner. Så började Janel utan att själv förstå varför skratta med dem. Han behövde på något sätt skratta bort sin sorg, och dessa båda muntra barn hade på något vis gett honom anledning. Och han reste sig upp, såg intensivt på dem och sade: ”Jag heter Janel. Vad heter ni?” ”Elisabeth.” 33

”Georg.” Och de skrattade igen och inledde sin gemenskap. Medan de gick längs med kajen frågade hon och hennes bror nyfiket: ”Är du en riktig tiggare?” ”Jag är ingen tiggare alls. Åtminstone inte ännu.” ”Men du har ju inga riktiga kläder.” ”Inte är jag naken heller, men jag behöver inga andra kläder än dem jag har, och inte tigger jag heller.” ”Har du inte lärt dig hur man gör?” ”Inte ännu.” Syskonen skrattade. Hon sade: ”Så konstigt du pratar. Vad menar du med 'inte ännu'?” ”Jag blev tiggare först igår.” ”Varför det? Jag menar, varför blev du tiggare först igår om du inte var det tidigare?” Och han svarade mycket allvarsamt: ”Mitt hem brann upp igår.” Elisabeth och Georg förstod allvaret och blev även de genast allvarliga. De förstod att Janel just hade genomgått en svår tragedi, och ingenting är så allvarligt för barn som sorgen. Han frågade dem: ”Och var bor ni?” ”Vi bor hos vår tant på Gabrielsgatan. Alla känner oss där. Och du får komma och bo hos oss där om du vill. Vår tant kommer inte att säga någonting. Hon märker ingenting.” ”Vad är det för en konstig tant?” ”Det är vår tant.” ”Jag säger då det. Är huset så stort att ni verkligen tycker att jag kan bo där?” ”Det är jättestort!” ”Hur stort då? Det kan inte vara större än det jag hade.” ”Vad hade du för ett hus då? Inte kan det ha varit slottet, för det har inte brunnit upp.” ”Nej, det var en kyrka. En helig kyrka.” ”Bodde du i en helig kyrka?” ”Ja, den vackraste men fattigaste i staden.” Georg gjorde stora ögon. ”Då måste den ha varit vackrare än slottet.” ”Inget slott kan ha varit vackrare.” Elisabeth sade tankfullt: ”Ingen kyrka kan vara vackrare än en som inte finns mera.” ”Det är det jag menar,” sade Janel. Och de fortfor att prata, alltmedan de vandrade vidare längs kajerna, dagen blev allt finare och Janel blev allt gladare. Han trivdes redan underbart väl tillsammans med sina två nya kamrater. ”Janel, du är den trevligaste pojke som jag någonsin har träffat,” sade Elisabeth på fullt allvar när de gick in i staden längs en av basargatorna. Janel visste inte vad han skulle svara men nickade på huvudet för att åtminstone på något sätt visa sin överväldigande tacksamhet och uppskattning av sin unga dams vänskap. Han blev samtidigt rörd och röd. Hur roligt hade de inte tillsammans, dessa tre små barn denna långa underbara dag! Elisabeth bjöd på stor lunch på en stor restaurang i Pest där deras tant var känd och de fick allt på kredit; och aldrig hade Janel intagit en mera minnesvärd, mäktig och festlig måltid, han, som hittills alltid bara varit van vid de allra eländigaste och fattigaste förhållanden. För första gången i sitt liv åt han sig faktiskt riktigt mätt. 34

Även Georg var imponerad av vad hans stora syster bjöd på. Och för första gången insåg Janel vad det var att vara rik. Det var att kunna göra precis vad man ville. ”Har du aldrig ätit så här mycket förut?” frågade Elisabeth allvarligt, när hon såg allt vad Janel kunde sätta i sig. ”Nej, jag har alltid varit hungrig.” ”Då har du aldrig varit rik.” ”Nej. Men ni måste vara väldigt rika.” ”Vår tant är det. Men det är orättvist att vi ska vara så rika och att du har varit så fattig. Då måste vi skämma bort dig, så att vi blir jämspelta.” ”Men jag får inte ta någonting från er. Det är orätt det också.” ”Försök hindra oss från att ge dig allt vad vi har,” sade Elisabeth glatt. ”Det går inte.” ”Vad ni är goda,” sade Janel tillbedjande. ”Jag trodde nästan jag drömde när jag träffade er.” ”Det är kanske det vi gör.” ”Jag drömmer alltid,” sade Georg. ”Ja, och så pratar han i sömnen också. Han säger alltid de mest befängda saker. Du skulle höra honom ibland när han diskuterar, Janel!” sade Elisabeth och skrattade. ”Det är inte mitt fel att jag har så mycket att prata om när jag drömmer,” sade Georg. Och på eftermiddagen tog Elisabeth med sig de två pojkarna, av vilka en var hennes bror, till nöjesfältet där de åkte karusell tills lille Georg blev sjuk. Hon gav sig inte förrän det gick så långt, för hon ville så nödvändigt fira upptäckten av sin nya vän till maximum. Men när Georg kräktes för öppen ridå insåg hon värdet av att gå hem. ”Kom med in!” sade hon utanför dörren till vad som för Janels redan bländade ögon tycktes vara ett väldigt palats. ”Var inte rädd! Var inte blyg!” skrattade hon. Och han lät henne dra honom med sig in tillsammans med den icke längre så uppsluppne lille Georg. Janel såg inte till deras tant någonstans i det fabulöst stora och rikt utsmyckade hemmet. ”Var är er tant?” frågade han försiktigt. Elisabeth skrattade. ”Hon sitter i sin salong och läser. Det gör hon alltid så här dags. Du kan stoja så mycket du vill, för hon hör oss ändå inte. Hon är döv. Men slå aldrig sönder någonting, för det hör hon.” Och hon fortsatte upp för trappan ledande den raglande Georg framför sig. Där uppe lade hon honom på sin säng och satte sig bredvid och började prata med Janel. ”Han blir jämt så där. Men om ett par ögonblick är han frisk igen.” ”Kör du inte med honom för hårt?” undrade Janel försiktigt. ”Nej, han är van, men jag kanske kör med dig för hårt. Är du trött?” ”Inte det minsta. Jag kan hålla på hela natten. Det gjorde jag alltid med zigenarna.” ”Zigenarna?” ”Ja, jag älskade zigenarna och uppträdde med dem och hjälpte dem med föreställningarna. Det var mitt liv, och jag hade alltid roligt.” ”Så du är en zigenarunge som bodde i en kyrka som brann upp?” ”Nej, det var zigenarna som adopterade mig. De tog hand om mig och hjälpte mig. Men det var under en föreställning som kyrkan brann upp. Det var mitt straff. Jag fick inte ha roligt längre.” ”Men du har roligt med oss. Får du inte ha det?”

Janel frågade allvarligt: ”Kan någon ha roligt här i livet med gott samvete i längden?” ”Inte i längden, men ibland.” Och stilla satt de två barnen och pratade tyst och ivrigt medan Georg fick vila ut och återhämta sig en aning på sin stora systers säng. Den där karusellen hade verkligen varit livsfarlig. Och mycket riktigt: efter bara några timmar var Georg hur frisk och glad igen som helst. Just när Elisabeth var på väg att visa Janel vad som fanns på tredje våningen och borta på vinden kom Georg rultande efter dem och sade: ”Nu mår jag bra igen!” Och de beslöt att uppskjuta vinden till en annan dag för att i stället glatt rusa ner för trapporna och gå ut igen. Det var inte mörkt ännu. Solen lyste ännu även om den var röd och långt borta. Och staden, gatorna och livet omkring dem var vackrare än någonsin. Allt var så rent och fint och ljust och jungfruligt, som det alltid är om våren när den är ny. De traskade längs med gatan och skojade och lekte som vanligt. Men snart uppstod det kinkiga problemet: vart skulle de väl gå? ”Vi går vart vi går,” sade Elisabeth. Och det avgjorde saken. De gick vart de gick. De kom långt hemifrån. De gick nästan vilse. Endast Elisabeth visste hela tiden var de var, eller det påstod hon åtminstone. Hon menade sig vara tvärsäker geografisk expert på hela den stora staden. Och snart var det påfallande mörkt. De var trötta. Vart skulle de nu ta vägen? Även lille Georg tappade humöret. Och var befann de sig? De hade för länge sedan lämnat floden och kajerna bakom sig. Vad de nu såg omkring sig var en underligt mörk och tyst stadsdel. ”Är ni säkra på att vi hittar tillbaka?” frågade Janel. Och det var Elisabeth fullkomligt säker på. Ingen hade bättre lokalsinne än hon. Gatorna var tomma, och husen, hur fina och oförfallna de än var, tycktes alla vara öde, eller åtminstone otroligt många av dem. Det var en spännande stadsdel, och det verkade nästan som om den sov. ”Vi är i den Sovande Staden!” utbrast Elisabeth. Och Janel och Georg trodde henne, ty ingen av dem visste bättre. Kanske denna glest befolkade stadsdel verkligen hette den Sovande Staden? Vem vet? Faktum är att den kunde ha gjort skäl för det namnet, för den var allt annat än vaken och livlig. Den var väldigt fin och elegant. Husen var vita och nästan marmorliknande, och gatorna var breda, raka och rena. Det var tydligt att distriktet var väl bevakat och omskött. Det var en stadsdel med ett stort förflutet som stod vid inledningen till sitt förfall. Längs med en av dessa tysta säregna gator kom de tre barnen traskande. De tyckte det var spännande. Gatlyktorna lyste bort all fara, och stadsdelen var därför oemotståndlig för små barn såsom tacksamt utforskningsobjekt. De beslöt att närmare se efter vad som fanns i denna stadsdel innan de återvände hem. ”Titta här!” sade Georg. ”Det här huset är tomt!” De andra två kom fram och konstaterade att huset verkligen var tomt. Ett fönster var borta, dörren var olåst, och där inne såg man bara damm. ”Vi går in,” sade Elisabeth. Och in gick de. Det var ett ointressant hus. Ingenstans fanns det möbler, utan det fanns bara damm överallt. Snart var de ute igen. De upptäckte allt fler tomma hus, gick in i dem och undersökte dem. Somliga var ännu väldigt fina och rena inuti med stucko i taken och utskulpterade trappuppgångar, men de var alla till synes övergivna. Ett hus höll de just på med att gå in i när de upptäckte att just det huset ännu hörde till de sällsynta alltjämt bebodda. Lyckligtvis hann de inte känna på dörren, som ändå hade varit låst.

I ett av dessa tiotal moltysta hus som de gick in i möttes de vid ingången av en lång vacker trappa som ledde uppåt. Denna trappa var beklädd med en röd välkomstmatta. Andaktsfullt trädde barnen försiktigt in och stängde den vackra rikt utsmyckade dörren bakom sig. Och de gick upp för trappan som hade trettiotre trappsteg. Den var ganska dammig men inte så att det störde. ”Vad tror du att de skulle säga i Döda Staden om de visste att en så här fin stad låg öde och tom?” frågade Elisabeth sin nyaste vän. ”De skulle aldrig lämna Döda Staden. De är för fina för det. De är bara hemma i Döda Staden, och det vet de. Men tror du att de skulle få lov att flytta hit om de ville det?” ”Nej. Polisen skulle genast köra bort dem. Det finns väldigt mycket poliser i den här stadsdelen som bevakar den. Jag skulle inte våga ta er med hit annars. Alla husen här är privata och stöldskyddade.” ”Men vi får ju gå in i dem.” ”Men vi tar ju ingenting.” ”Kan du lita på en zigenarunge som jag?” frågade Janel skälmskt. ”Du är ingen zigenarunge,” skrattade Elisabeth. ”Du är en bortbyting och kanske egentligen en prins.” Janel hade redan hunnit berätta sitt liv för Elisabeth och det enda han visste om sitt ursprung: att hans stora syster Maria hade flytt med honom ut ur Döda Staden till munken i den lilla missionskyrkan av trä när han var för liten för att nu kunna minnas det; och Elisabeth tyckte att det var väldigt spännande att känna en riktig tiggarunge från Döda Staden, som egentligen kunde vara vad som helst. Men den spännande stämningen i denna nya atmosfär av ett okänt annorlunda hus dämpade deras konversation, och snart var de alldeles tysta. Georg hade hittat svavelstickor och ett vaxljus i ett av de övergivna husen, och med detta vaxljus lyste de sig upp för den långa trappan. Janel var livrädd för eldfaran, men Elisabeth var lugn: Georg hade aldrig antänt någonting. Trappan förde dem upp till en fin tambur med röda tapeter, röda mattor och vackra speglar, och denna ledde in i en högst märkvärdig stor sal. Det var något särskilt med denna sal. Det fanns en mycket karaktäristisk atmosfär i den som gjorde att barnen fullkomligt tysta och med stora förväntansfulla ögon smög sig in i den. Överallt i denna sal såg man stolar. En del var vackert uppradade längs med väggarna, andra låg upplagda på ett tjugotal bord som stod i god ordning, och en del låg söndriga eller hela slarvigt omkullvräkta på golvet, som om man hade fått slåss med ställets sista gäster för att få ut dem därifrån. I taket hängde en bred kristallkrona som var klädd i tyll. Vad hade det varit för en underlig lokal? Elisabeth visste det. Hon var den som först begrep meningen med salens karaktär. ”En restaurang!” ropade hon. ”Det är en restaurang!” Ja, det var just vad det var. Gåtan var löst, och mysteriet var uppklarat. Det var en gammal övergiven restaurang som en gång hade varit mycket fin. Den var ännu i ett tämligen mycket gott skick, som om den bara hade varit nedlagd i en veckas tid, eller om någon fortfarande regelbundet kom och städade den, som om den när som helst skulle öppnas igen, ty dammet i lokalen var långt ifrån årsgammalt. Där låg mycket damm på sina ställen, men mest bara i hörnen. Dock vittnade de omkullvräkta och trasiga stolarna om att ingen hade varit där sedan de sista gästerna hade körts ut. Barnen blev nu modigare och började undersöka våningen närmare. De fann restaurangens kök, men detta var i ett fruktansvärt bedrövligt tillstånd. På långt håll därifrån hörde man prasslet och skriken från tusentals råttor som levde och trivdes och festade fortfarande långt efter att de sista gästerna hade gått hem.

Men med själva salongen var barnen mycket nöjda. De stängde alla vägar till köket, och emedan skymningen nu var total tände de restaurangens alla ljus med hjälp av en stor tändsticksask som de hittade, ty Georgs svavelstickor var dåliga och tog snabbt slut. De handskades med elden med stor försiktighet när de tände alla ljusen, och Elisabeth sade nästan strängt: ”Men vi måste noga släcka dem allesammans igen innan vi går.” Därpå började de leka. Medan lille Georg gick och rotade i lokalens skrymslen lekte Elisabeth och Janel förnäm gäst respektive hovmästare. Den förnäma gästen tvekade och begrundade länge dagens meny medan hovmästaren med oändligt tålamod gjorde allt för att krusa och hjälpa henne fram längs beslutsamhetens mödosamma väg. Slutligen hade gästen bestämt sig, och hovmästaren bar högtidligt in tjugo praktfulla rätter på en gång, som han sedan dukade upp för henne på hennes lilla bord. Och gästen var förtjust och lät sig allting väl smaka, fast hon åt väldigt litet av varje rätt. Hon ville ju inte bli för tjock. Någon betalning blev det aldrig av, för lille Georg hittade plötsligt ett piano. Det stod i ett hörn på ett litet podium, som också pryddes av en del notställ utan noter. Georg kunde spela, och pianot lät varken alltför dåligt eller ostämt. Så liten han var kunde han spela riktigt bra, och i glädje lät gossen den ena melodin efter den andra sätta liv i restaurangens tomma väggar, övergivna bord och omkullvräkta stolar. Något av dess gamla glans återvände med musiken. Och Janel bjöd upp sin gäst till dans, som därmed alldeles glömde bort både att äta färdigt och diskutera notan. De började valsa omkring till Georgs musik, ty en så artig hovmästare, som hellre bjöd upp till dans än propsade med notan, fick man ju bara inte tacka nej till; men stolar satte hinder och krokben för dem överallt. De stötte sig ständigt och höll ofta på att snubbla. Då avbröt de dansen och började med stor energi och mycket oväsen att flytta undan de värsta stolarna. Därefter kunde de äntligen valsa obehindrat. Lille Georg kom in i en oemotståndlig vals som han tog om och om på nytt. Han inspirerades och blev upplyft av musiken högt upp i himlen, som om han förstod musikens mening, och som musiken uppfyllde sin uppgift. Och Janel och Elisabeth valsade för det vildaste. Elisabeth var yr och Janel var yr, men de föll icke omkull, och ingenting kunde trötta ut dem. Till slut blev barnen dock så trötta att de måste slå sig ned. Även Georg tappade takten och förlorade kontrollen över den vilda skenande valsen och föll nästan av pianostolen, som en annan Franz Liszt. Och alla tre satte de sig tillsammans och skrattade sig nästan fördärvade. De kiknade, kippade efter andan och höll sig för magen. En lång stund satt de bara vanmäktigt och skrattade. Så småningom tog deras skrattlust slut, men alltjämt kom det små efterdyningar av småskratt och fnissningar, när de plötsligt väcktes ur sin vackra lyckliga barnadrömsvärld av sällsamma dova ljud ute på gatan. Lille Georg rusade först till fönstret. Snart var de tre små barnaansiktena som tätt klistrade vid rutan. Det var trummor som de hörde. I jämn takt hördes tunga, allvarliga, djupa trumslag. De föll i takten ungefär ett varannan sekund. Ingenting annat hördes. Där var ingen musik, ingen improvisation, ingen omväxling och intet annat ljud än de jämna monotona trumslagen. Men så småningom började ett ackompagnemang höras av många långsamt framåtskridande fötter. Ljudet kom närmare. Så dök ljudets upphovsmän upp i ändan av gatan och började träda inom synhåll. Det var en säregen församling. Det var enbart män. De var alla svartklädda i fotsida rockar och kaftaner, och de bar höga svarta hattar på sina huvuden. De var moltysta, allvarliga, djupt stämningsfulla och oändligt imponerande. Tyst marscherade de förbi barnens restaurang till ackompagnemanget av de dova entoniga trummornas högtidlighet. 38

Janel visste vad det var och sade det till de andra: ”Det är en judeprocession. De firar någon helig fest idag.” ”Är du säker?” frågade Elisabeth. ”Jag tror du har fel.” ”Jag har sett många sådana processioner. Är det inte en helg så är det en begravning.” ”Då är det en begravning.” ”Jag älskar begravningar,” sade lille Georg. ”De är alltid så stämningsfulla och högtidliga. De spelar alltid världens vackraste musik på begravningar.” ”Men det här kanske inte är någon begravning. De är kanske bara annars är högtidliga av sig. Det är ju ofta heliga sällskap.” Varje deltagare i processionen bar ett litet tänt ljus utom några som bar större facklor. Lille Georg och Elisabeth rörde sig icke och gav inte ett ljud ifrån sig av pur andakt. De var så väldigt tagna av det mörka märkliga tågets djupa allvar. Och processionen gick vidare och försvann, men ännu långt efter det att den hade försvunnit hördes de jämna regelbundna ihåliga ekande trumslagen, och de tre barnen satt tagna av föreställningen fortfarande kvar vid fönstret så länge de hördes. Ännu när trummornas slag hade dött bort stod Elisabeth och Georg förtrollade kvar. Men de återvände till sin restaurang, där ljusen fortfarande spred stämning och där dess väsen bara tycktes vänta på att lille Georg skulle återuppta den förlorade musiken. Georg satte sig faktiskt vid pianot och började spela något mera stillsamt och intimt, hur naivt och okunnigt hans spel ännu än var. Ljusen i restaurangen glimmade och blänkte och gav den stora vackra salongen en gyllene prägel. Stolarna tycktes fortfarande lyssna, observera och leva med i musiken och i allt vad barnen gjorde. De röda tapeterna glödde av trygghet och mänsklig värme, som om de också hade liv, som om de alltjämt vibrerade av minnet av de tusentals förnäma gäster som hade trivts och skrattat och ätit gott i lokalen och återgav denna ljuvhet åt dessa de tre yttersta gästerna. Emellertid var det nu så sent att det var läggdags. Gatorna låg mörka, intet ljus lyste utom stjärnornas, och barnen hade ingen vidare lust att treva sig hem genom mörkret. De fruktade natten och vågade inte överlämna sig åt henne. Därför beslöt de att stanna kvar och övernatta i den övergivna men ändå trygga restaurangen. ”Men blir inte er tant orolig då?” frågade Janel. ”Aldrig. Hon är van vid att vi kommer bort,” sade Elisabeth sakligt. ”Hon vet att vi alltid kommer till rätta igen.” Lille Georg gäspade stort så att man såg ända ner i svalget på honom. Elisabeth bäddade åt dem. Hon vek ihop en vacker röd matta till gemensam madrass åt dem alla tre och samlade sedan ihop de största borddukarna till filtar, som hon noggrant dammade av innan de fick tas i bruk. Georg somnade så fort han lade sig, och Elisabeth somnade strax bredvid honom. Janel lade sig på flickans andra sida, och hon lade sina armar om dem båda två, men han somnade inte genast. Han kunde inte, för han hade så mycket att tänka på. Han tänkte på hur lycklig han var som hade funnit de båda barnen. Han tänkte på hur hans sorg hade förbytts till glädje, hur hans hemlöshet hade förbytts till raka motsatsen och hur han i sin totala ensamhet hade funnit det bästa tänkbara sällskap. Han tänkte på allt det sällsamma som hade hänt honom, och så länge han tänkte på det kunde han inte sova, och han kunde inte upphöra med att tänka på det. Han låg länge och höll sig vaken med att tänka på sin glädje och lycka. Till slut tröttnade han på att bara ligga. Det var ju tråkigt. Så bräddfylld av energi och så gränslöst pigg som han var till följd av sin glädje måste han nu göra något bättre än bara ligga stilla. Därför reste han sig. Han gick fram till fönstret. Därefter gick han ett slag av och an i restaurangen. Sedan gjorde han slag i saken och gick ut i tamburen, ned för trappan och ut på gatan. 39

Det var alldeles tyst i staden. Månen hade kommit fram och spred i sin fullhet ett dämpat ljus som glittrade och blänkte över staden i dess fuktiga gator. Janel gick ut i månskenet styrd och vägledd endast av sitt öde. Man hade nästan kunnat ta honom för en sömngångare. Han gick gatan fram och njöt av nattens friska frid och stjärnornas klara blåa ljus. Det var något egendomligt med denna natt. Den var förtrollande på något sätt. Den viskade och lockade, den manade och intrigerade hemlighetsfullt på ett outrannsakligt sätt för att i denna ljuva sällhetsstund efter ett långt dygns omtumlande revolutioner i ett barns liv bringa hans ödes mognad till ett definitvt och ofrånkomligt avgörande i en bestämd riktning. Allt detta kände gossen omedvetet. Han andades djupt och gick tills han kom till en backe vid vilken det låg en stor underlig byggnad. Den var alldeles mörk. Han kunde inte se vad det var. Den var rund och väldig som Roms Pantheon. Och denna byggnad liksom kallade pojken till sig, sög honom till sig och ropade på hans själ. Han kände sig manad till att ty sig till dess svarta silhuett och känna på dess väggar av sten. Baktill på byggnaden fanns det en liten smal trappa. Denna trappa ledde till en liten ingångsdörr, och denna dörr råkade faktiskt vara öppen. Janel gick upp för den lilla trappan, kände på den lilla dörren och öppnade den. Och han gick in i mörkret. Allt var svart där inne, men där fanns många olika exotiska dofter. Han kände i mörkret en alldeles speciell stämning och atmosfär som drog honom till sig och med sig allt längre och djupare in i mörkret. Han tyckte att det var alldeles olidligt spännande. Egentligen var han livrädd, han såg ju ingenting, men ändå fortsatte han framåt, dragen av samma märkvärdiga kraft som det inte skulle ha stått i någon människas makt att definiera. Men någonting försiggick inom honom, som kanske kunde ge en ledtråd till mysteriet. Hans hjärta genljöd av musik som ständigt växte och blev starkare. Musiken brusade i hans själ och hotade att bryta alla fördämningar och ta sig uttryck i virvlande dans. Han följde någon sorts korridor rakt fram. Längst där framme befann sig en diffus och osynlig ljuskälla, vars ytterst svaga ljus dock var tillräckligt för att locka honom vidare. Gradvis blev korridoren rymligare och bredare. Musiken genomströmmade och fyllde hela hans väsen. Så kom han ut i ett stort rum som bara tycktes ha en vägg. På sidorna gick det ut olika gångar, och längst fram stupade golvet rakt ner i tomma intet. Så småningom vande sig hans små ögon vid det stora dunklet. Från den ena sidan av det jättestora rummet kom det svaga ljuset vars källa inte syntes. Och han såg att rummet som han befann sig i var stort som en ocean, och denna ocean var full av möbler. Nedanför det upphöjda golv som han stod på bredde salen ut sig i alla riktningar, och denna fantastiska sal var full av bara stolar. Och alla stolarna var andäktigt och uppmärksamt vända mot honom. Det var som om de tusen stolarna väntade sig något av honom. De var inte döda utan motsatsen. De tycktes ha sovit och väckts till liv av pojkens entré, och nu bidade de alla i tyst förväntan hans konster. De var uppmärksamma och inspirerande. De var alla djupt röda och glödde av spänd och positiv förväntan. Under tiden hade musiken i Janels själ oupphörligt vuxit sig starkare. Den bröt nu ut över salongen som en mäktig flod ur hans hjärta, och han kunde inte hålla den tillbaka. Han gav sig åt dess övermakt och lät sig ledas av den ut i en våldsam virvlande dans. Det var en vals som hade kommit till honom, en grann svängande oemotståndlig glödande brinnande vals, och han dansade till den med vigheten hos en stenbock som hoppade över avgrunder från avsats till avsats. Valsen sjöng och dånade i hans sinne, och han följde med, hoppande, svängande, skuttande, rännande, virvlande och tagande hela den stora scenen i anspråk. 40

Ja, han stod på en scen och hade framför sig en teatersalong utan publik. Ödet hade fört honom till en riktig teater. Musiken i honom steg till ett vanvettigt besinningslöst och hänförande crescendo. Han tog långa skutt och stora viga höga språng. Därför märkte han inte att ett hörn av teatern hade upplysts. Det var från detta hörn teaterns enda ljus kom. Ut från detta hörn kom nu en ensam man med ett ljus i handen. Han hade från sin kammare hört buller från scenen. Han kom nu sakta allt närmare scenen. Janel märkte honom inte utan dansade hänryckt vidare. Men mannen märkte honom, stannade i gången och betraktade den lille gossen. Så började han komma närmare igen. Först när mannens ljus åter hade stannat och stilla lyste där framme mitt framför Janel upptäckte han det och började sakta av. Han kände sig litet förlägen. Till slut stannade han helt och bara tittade på farbrodern med ljuset med uttrycket hos en som ser sin domedag nalkas. Men mannen sade: ”Sluta inte, pojke, för min skull. Fortsätt bara.” Men Janel kunde inte ta ett steg eller säga ett ord. Blodet i hans ansikte kokade av rodnad. Då sade mannen: ”Vad var det du egentligen höll på med?” ”Jag försökte dansa,” sade pojken. ”Ja, jag såg det, men vad var det egentligen för dans?” ”Det var balett.” Då kunde den äldre magre långe och välvårdade mannen inte riktigt hålla sig för skratt. Men han behärskade sig någorlunda och lyckades inskränka sin munterhet till ett fint återhållet leende, och han sade till gossen: ”Kom ner hit till mig.” Janel hade fått förtroende för mannen och hoppade ner. Han gick blygt fram till mannen, och mannen lade sin hand på gossens axel. Därpå frågade den äldre: ”Vill du lära dig riktig balett?” ”O ja,” sade Janel. Mannen försjönk i funderingar, förde Janel med sig till en fåtölj på parkett som han satte sig i, tittade så sittande Janel djupt in i ögonen och frågade: ”Har du föräldrar?” ”Nej.” ”Var bor du?” ”Hos mina lekkamrater Elisabeth och Georg.” ”Och var bor de?” ”Hos sin döva tant.” Mannen tänkte efter igen. Och så bad han: ”Berätta för mig din historia.” Och det gjorde Janel så gott han kunde och så långt han kunde minnas. Men aftonens restaurangbesök utelämnade han. När han frimodigt hade sagt allt frågade mannen honom på nytt: ”Vill du verkligen bli balettdansör?” ”Ja.” ”Mer än någonting annat i världen?” ”Ja.” ”Skulle du vilja offra vad som helst bara för att få bli det? Skulle du kunna gå genom eld för att få bli det? Skulle du kunna dansa för en teater full av publik som var som eld, brinnande och förtärande av åtrå bara för att få se dig dansa?” Då betänkte sig Janel och vågade inte svara. Detta var för svårt för honom. Då log mannen igen och sade:

”Hör här vad jag kan erbjuda dig. Jag kan ge dig ett eget rum här på teatern, mat och logi alla dagar tills du blir fullvuxen och några timmars balettlektioner sex dagar i veckan här på teatern. Du får bo här och leva här och göra här vad du vill. Hela denna teater, hela denna salong med alla dess fåtöljer och hela scenen med allt vad som finns bakom kulisserna blir ditt, om du blott uppfyller villkoret att flitigt arbeta mot målet att bli en duktig balettdansör.” Janel förstod inte riktigt vad farbrodern menade. Han insåg inte ens bråkdelen av den gamle snälle mannens generösa förslags hela vidd. Men på något sätt kände han att dörren till ett nytt hem höll på att öppnas för honom, och den stillsamme gamle vite farbrodern med det trygga, inåtvända småleendet framstod som något av en plötslig gudomlighet för honom, nästan som en ny far. Det var något oändligt förtroendegivande över mannens höga växt och smala asketiska byggnad, och han fann sig i allt vad den gamle snälle farbrodern sade och svarade villigt ja till allting. Han lät den gamle mannen, som så vänligt erbjöd sig att ta gossens liv och framtid på sitt ansvar, göra det utan att sätta sig däremot. Som barn finner man ju sig i allt. Man lyder alla utan protester, ty aldrig är man så ödmjuk som då. Aldrig är man mera medveten om sin absoluta nollställdhet inför mänskligheten, världen och universum än när man är barn. Och därför är den alldeles osedvanligt lyckligt begåvad som tydligt kan minnas sin barndom, ty den som vet hur det var att vara barn kan behålla sitt barnasinne genom hela livet; och ingenting kan bättre skydda en mot livets fasor än just den själens segerhuva som består i ett oskyldigt barnasinnes optimistiska förtröstan. Slut på första delen.

Andra delen. 6. Sålunda blev Janel bofast på teatern. Han fick ett eget rum att leva i som egentligen var en skådespelarloge. Varje dag gav hans nye far honom pengar till mat som han fick äta på en liten restaurang i närheten. Ibland åt den gamle och barnet där tillsammans, men oftast fick Janel äta där ensam eller med de vänner han valde själv. Över huvud taget fick Janel se väldigt litet av sin välgörare. Den gamle rene vithårige stillsamme gåtfulle mannen levde ett slutet och tillbakadraget liv uppe i sin kammare. Han var i det vardagliga förtegen och otillgänglig. Mycket sällan fick Janel komma upp på hans rum. Det var ett mycket imponerande rum som gjorde Janel stel av förundran och förlamad av total fascination när han första gången fick se det. Rummet var inte stort, men dess rika möblemang och otaliga föremål gjorde det stort. Där var böcker från golv till tak, varje hylla var sprickfärdig av böcker; och alla dessa bokhyllor sprängfyllda av stående, liggande och påtravade böcker täckte fullständigt två av rummets fyra väggar och en del av den tredje. En rymlig säng stod var det inte fanns bokhyllor, och mitt framför den öppna på kvällarna alltid tända spisen bredvid sängen stod en väldig övermåttan bekväm fåtölj för vem som helst att drunkna i. Det fanns ett par andra mera anspråkslösa stolar och så ett kolossalt mastodontskrivbord som även det var belamrat mest med böcker men även med högar av papper, tjocka luntor av handskrivna manuskript, en väldig jordglob,

ett nästan lika väldigt timglas som alltid stod och rann, några mindre byster av Beethoven, Shakespeare och Dante och annat konstnärligt utfört krimskrams. Detta bord var den gamles arbetsbord. Här satt han från tidig morgon till sent på natten och arbetade. Alltid satt han här. Han tog någon paus ibland för att gå ut och gå eller för att äta, men när han inte arbetade med både kropp och själ så arbetade han ändå alltid ännu med själen. Hans sinne och själ arbetade oupphörligt utan att någonsin vila eller koppla av, liksom också alltid hans hjärta slog utan att någonsin vila mellan slagen. Vad arbetade då den gamle med? Han var översättare. Han översatte romaner och böcker och vilken skönlitteratur som helst från praktiskt taget vilket språk som helst till vilket språk som helst. Han kunde översätta från ungerska, tyska, italienska, franska, engelska, ryska, spanska, latin, grekiska, hebreiska och arabiska till ungerska, tyska, italienska, franska, engelska och nygrekiska. Han var sin tids mest framstående översättare i sin stad, men så tillbakadraget som han levde var ingen av hans landsmän kunniga därom. Endast mycket få förläggare i Dresden, Wien, Milano, London, Paris, Sankt Petersburg och ett par tre andra metropoler i Europa kände till hans namn. Hela världen läste böcker som var översatta av honom, men hans namn, flit och nit var fullkomligt okänt för världen därför att han ville ha det så. I de böcker som han översatte stod aldrig översättarens namn och det på hans egen uttryckliga begäran. Han visste att han var en god översättare, han arbetade därför alltid med gott samvete, och det räckte för honom. Att förläggarna visste att han var en av världens säkraste och mest pålitliga översättare brydde han sig sju om. Det viktigaste för honom var att han fick koncentrera sig på sitt arbete. Att det fanns talrika andra översättare och även förläggare i världen som gärna ville komma åt hemligheten med hans översättningskonst var han inte ens medveten om. Så naturlig var hans konst för honom. Han översatte egentligen aldrig ordagrant, utan det översatta verket blev som ett nytt verk på originalspråk efter hans översättning och hade samtidigt helt andra formuleringar än originalet, samtidigt som alla originalets förtjänster fanns bevarade. Hans konsts hemlighet låg i hans oerhörda kunskap och insikt i olika språks idiomatiska egenheter, och om det var något han studerade noggrant, så var det just språkens idiom. Han tröttnade aldrig på att leta reda på nya och samla på dem. Han fick litet pengar härifrån och därifrån för sina mödor, men den största lönen för honom låg i den glädje som han fann i att tjäna världslitteraturen. Att kunna översätta Dante så att hans egna landsmän fick läsa de sköna dikterna på en så hög litterär nivå som möjligt betydde mera för honom och gav honom mera än vad alla förläggare i världen hade kunnat ge honom i form av penningar till mat, kläder och trygghet. Därför mottog han också ganska litet i översättarlön, ty han ville bara ha litet, och därför älskade också alla förläggare honom. Ofta brann hans ljus på nätterna uppe i hans kammare ända tills solen gick upp. En gång i veckan kom det en gammal städerska som sopade och dammade hans rum. Janel fick med tiden veta att hon en gång hade varit en av teaterns mest firade och pålitliga skådespelerskor. Hans nya förmyndare betrodde minsann inte vem som helst med förtroendeuppdraget att städa bland hans papper. Den gamle lärde filologens teater hade en gång i tiden varit den nu borttynande stadsdelens hjärta och pulsåder. På den tiden hade den stadsdelen varit hela stadens förnämsta, där de rikaste familjerna hade bott och där det lyxigaste societetslivet hade förts. På den tiden hade teatern uppfört skådespel av Shakespeare, Racine, Corneille, Euripides, Sofokles, Aiskhylos, Hugo, Ibsen och andra jämte operor av Verdi, Puccini, Rossini, Bellini, Donizetti, Mozart, Beethoven, Weber, Bizet, Gluck, Tjajkovskij, Musorgskij, Gounod och andra. På den tiden hade hans teater varit den mest lysande och mest fashionabla i hela staden. Varje afton hade det brukat vara utsålt. Hans teater hade varit först i landet med att ge både Puccinis ”La Bohème” och Bizets ”Carmen”. Även en framstående balettkår hade han haft. Men tiderna 43

förändrades, stadens rikaste mänskor fann en ny ännu finare och ännu modernare stadsdel som svarade mot adelns och överklassens oupphörligt växande och aldrig helt tillgodosedda anspråk, och Janels fars stadsdel hamnade utanför societetsvärlden. Blott under loppet av femton år hade huvudstadens mest förstklassiga stadsdel sjunkit undan och blivit vad den nu var: en avsides bortglömd alltjämt fin men sorgligt avfolkad avkrok av staden. Men dråpslaget mot hans teater hade varit operakompositören Richard Wagners ohyggliga reformer. I denna teater hade man vägrat anpassa sig efter Wagners nya moden och trender. Man hade vägrat släcka belysningen under föreställningarna, och man hade vägrat bygga om orkesterdiket. Denna tradition med en öppen teater som gjorde det möjligt för publiken att umgås med vem som helst medan föreställningen var i gång hade Janels nye far Istvan övertagit när den var som mest blomstrande på det villkoret att han inte fick förändra någonting. Därigenom hade under de sista decennierna hans teater blivit utskrattad av stadens andra modernare teatrar som anpassade sig efter Wagner, för att den var otidsenlig. Men farbror Istvan hade sagt: ”Wagner är bara en glädjedödare. Vad är det för mening med en teater om dess besökare inte får ha friheten att göra som de vill och känna sig lediga under föreställningen? Den där Wagner vill bara beröva teatern allt dess liv och tråka ut publiken till döds med sina gräsliga pretentioner och smaklösheter!” Och det hade burit av rakt mot bankrutten. Ingen annan hade någon förståelse för en romantisk teater som förblev en romantisk teater fastän tiden lämnat romantiken bakom sig. Hans teater var fortfarande fullständigt intakt som romantisk teater, därför var den på sitt sätt unik; men nu hade maskinerierna rostat, en drastisk renovering var nu nödvändig, och en sådan måste bli ytterst dyrbar. Istvan hade dessutom inte haft hjärta att tillåta någon förändring av vad han kallade Budapests mest unika teatermiljö. Den sista opera som hade givits på teatern var ”Boris Godunov”, som på premiären hade gjort fiasko på så sätt att salongen inte ens hade varit halvfull. Balettkåren hade fallit med att alla de bästa musikerna hade sökt sig bort därifrån. Skådespelarna hade stannat kvar och fortsatt med att uppföra sina klassiker, men Shakespeare hade för sista gången spelats där för jämnt tio år sedan. Det hade varit ”Kung Lear”. Men teaterns sista föreställning hade varit ”Faust” i obeskuret skick, och dess sista föreställning hade bevistats av en publik på tjugotre personer. Ty så envis hade Janels förmyndare varit att han inte hade velat ge upp förrän alla andra hade givit upp. Varje dag fick Janel balettlektioner klockan 10. Han fick dansa och öva oavbrutet till klockan 12, då han fick gå ut och äta. Ibland åt han tillsammans med sin gamle beskyddare, ibland tillsammans med sin lärare, ibland tillsammans med dem bägge och ibland ensam. Hans lärare herr Prütz var en gammal vän till farbror Istvan. Herr Prütz var faktiskt en del av den tysta teatern. Han hade haft tusen extra arbeten och sysslor vid den innan han hade blivit dess främste balettmästare. Han hade hjälpt till med musiken som repetitör, med dramatiken som regissör och i flera decennier varit balettens främste instruktör. Han var nästan lika gammal som farbror Istvan själv. Han hade varit med så länge teatern hade funnits. Som barn hade han sett den byggas och invigas, sedan hade hans karriär löpt parallellt med teaterns under hela dess ärorika bana från ingenting till stadens teatersalong nummer ett, från en avantgarde-scen under romantiken till en insomnad Törnrosa under dekadensen; och under de förkrossande kriserna hade han varit en av de få som inte hade övergivit teatern utan som hellre hade sett sitt rykte fördunklas med teaterns. Som koreograf hade han varit god vän med Marius Petipa. När teaterns liv hade slocknat hade han lämnat det offentliga societetslivet. Han hade vägrat överge sin vän Istvan och dennes teater fastän han hade kunnat få den bästa tänkbara ställning vid någon annan teater inomlands eller utomlands. Han hade till och med fått smickrande anbud från operan i Paris och från Covent Garden i London; men fastän han kunde både franska och engelska och dessutom tyska och ryska hade han tackat nej, ty så 44

mycket hade han älskat sin egen teater, vars nedgång och fall han ansåg att hade berott på orättvis behandling från myndigeternas sida, som hade gynnat andra teatrar men inte den bästa. Mest älskade Janel dock sina luncher ensam tillsammans med den gamle enkle och fine farbror Istvan, ty denne hade så mycket att berätta och ge. Han hade ett långt livs fantastiska erfarenheter av alla århundradets intressantaste personligheter bakom sig, då han hade känt till exempel både Victor Hugo, Giuseppe Verdi, Johannes Brahms, Franz Liszt, Tjajkovskij, Turgenev, Emile Zola och Charles Dickens. Han hade tusen historier att berätta om alla sina möten och erfarenheter av intressanta personligheter, och hans historier tog aldrig slut. Han var liksom en bottenlös erfarenhetskälla när det gällde den mänskliga naturen, som han menade att bara litteraturen egentligen kunde göra någon riktig rättvisa, då ordet kommer närmast tanken. Resten av dagen läste Janel för det mesta. Han fick ständigt böcker av sin fader med sträng förmaning att noggrant läsa dem ord för ord. Det var böcker i geografi, historia, biologi, religion och annat som hans förmyndare sedan frågade ut honom om. Omsider fick han även språklektioner av en annan gammal herre som farbror Istvan kände. Till att börja med lärde han sig tyska, franska, italienska och engelska. På eftermiddagen klockan fyra fick han en ny balettlektion som varade i ungefär två timmar, och därefter fick han gå ut och äta och göra vad han ville. På kvällen gick han för det mesta ut med sina vänner. Hans bästa vänner var naturligtvis alltid Elisabeth och lille Georg, som han aldrig förlorade kontakten med. När Georg lärde sig spela bättre och bättre blev han snart Janels främsta ackompagnatör, och deras samarbete var alltid perfekt och idealiskt. Genom Elisabeth fick han också snart en ny vän som hette Andreas, (på ungerska Andras). Andreas var ett år äldre än Janel, ungefär, trodde man. Han var mörk, inbunden, intressant, romantisk och fascinerande genom sin dystra tankfullhet. Han kom från fattiga förhållanden, och just denna dysterhet över honom gjorde att Janel blev så fäst vid honom. Andreas fader var en drinkare, och hans mor fick ensam arbeta för hela familjen. Andreas var äldsta barnet, och han hade två yngre systrar. Han hade alltid drömt om att få bli författare som Victor Hugo, Jules Verne, Alexander Dumas, Walter Scott, Charles Dickens, Dostojevskij och Tolstoj och alla de stora. Janel tyckte bäst om honom för hans djupa svårmods skull, som ofta kunde bringa honom till förtvivlade utgjutelser, som hälsosamt erinrade Janel om hans egen eländiga bakgrund. En dag ordnade Elisabeth en bal. Det var som att komma in i ett sagoslott när man kom in i den färdigutsmyckade stora vita glansbonade krusidulliga kristallkroneskimrande balsalen i det stora vackra patricierhuset. Janel hade varit med om att ställa allt i ordning, och han var den som hade utvalt och anställt musikerna. Hundra gäster var bjudna, och hundra gäster anlände. Även Andreas hade hjälpt till med förberedelserna. Han hade faktiskt hjälpt till allra mest, men när gästerna började komma trädde han i bakgrunden och gav sedan under hela resten av kvällen intryck av att vara en tyst och dyster, blyg och ensam udda person, som egentligen inte hade något med festen och allt det vackra att göra. Tyst och blyg strök han omkring var han minst behövde synas liksom en skamsen skugga, som var livrädd för att vara i vägen för någon. Det märktes tyvärr att han var pinsamt medveten om att han tillhörde en lägre klass. Men om man bortsåg från den olyckliga skuggan av Andreas var det en festprakt och en feststämning utan like. Kristallkronorna glittrade och spelade med sitt nyckfulla ljus som en och annan pärla då och då för ett ögonblick splittrade i regnbågens alla färger då de var fullkomligt äkta. Männen stoltserade och paraderade i sina ståtliga frackar och uniformer, överbehängda med glittrande färgglada imponerande medaljer och ordnar; och officerarna svängde och viftade med sina axelepåletter, som ytterligare förgyllde balsalens prakt. Och damerna var 45

alla som drottningar i sina stjärnblänkande rika bländande smycken, sina vita regala klänningar och sina felfria utstuderade ibland påfågelsaktiga men alltid skira och underbara utstyrslar, där den högsta tänkbara konst hade iakttagits i utformningen av de mycket varierande decolletagen. Orkestern, som Janel hade sammanställt och organiserat, spelade upp, och alla gjorde sig i ordning för aftonens första polonäs: en polonäs inledde alltid balerna hos Elisabeths rika och berömda om dock mycket excentriska tant. Pampigt fyllde de eldiga men disciplinerade rytmerna den rokokoutsmyckade salen, och i suverän högtidlighet skred de församlade paren fram över det glänsande golvet. Det var en fest utan like. Danserna följdes av mera danser som följdes av mera danser. Överallt sorlade en glad spirituell och munter konversation. Polonäserna följdes av kadriljer som följdes av valser och mazurkor. Aldrig tog musiken slut. Aldrig mattades dansen, festen, förfiningen, högstämdheten och spiritualiteten. Tvärtom. Klockan tio gick Elisabeth fram till Janel och sade till honom: ”Jag har dig att tacka för allt i kväll. Nu är det din tur att dansa med mig.” Janel lydde motvilligt för artighetens skull och förde henne ut på dansgolvet. Just då begynte den välsignade orkestern att spela den vals ur Svansjön som går i Assdur. Janel hade alltid funnit den vara en av de mest gripande av alla valser. Den var så enkel och samtidigt så melankolisk och uttrycksfull. Han kände sig omedelbart förflyttad till en annan värld. Musiken grep tag i honom och han blev dess instrument. Sådan som musiken var, så dansade Janel. Han märkte inte att paren runt omkring honom stannade. Han märkte inte att det ena paret efter det andra lämnade dansgolvet och ställde sig utanför för att därifrån betrakta honom och Elisabeth, balens självskrivna drottning. Till slut var de ensamma på hela dansgolvet. Elisabeth märkte det nog men låtsades naturligtvis inte märka det. Hon föll in i sin roll, boren skådespelerska som hon var, och njöt av att glänsa i Janels armar. Tonerna smekte de vackra väggarna och ornamenten och allas öron och manade envetet Janel och Elisabeth till att ständigt dansa ännu vackrare, som en ungersk violinist som ständigt spelar så mer och mer inlevelsefullt att det till slut nästan blir outhärdligt. Aldrig hade någon där i salen sett någon dansa vals så vackert som denne unge blivande dansör gjorde det. Det var någonting så fint, så jämnt, så exakt och så mjukt över hans innerliga rytmiskt perfekta dans och sätt att föra sig och sin svepande glittrande magnifika dam. Så led valsen mot sitt slut. Den blev starkare och snabbare, och Janel, som ju redan var en ganska så kunnig dansör, blev på intet sätt efter musiken. Om det var något han kunde och hade en naturlig fallenhet för i dansen så var det att hålla sig exakt i musikens rörelser. Så var dansen slut, magin släppte sitt grepp om dem alla, och Janel fann sig till sin förvåning stå ensam på hela dansgolvet med en röd Elisabeth. Alla applåderade med uppskattande blickar medan Elisabeth andades häftigt av sinnesrörelse. Sedan blev det polka, och balaftonen fortsattes som vanligt. Andreas sökte upp Janel i trängseln och sade: ”Bra dansat, Janel!” ”Det är din tur nu att dansa med Elisabeth,” svarade Janel. ”Du har inte dansat på hela kvällen. Hon är ju din, och hon väntar på dig.” ”Jag kan inte dansa, och allra minst efter dig,” svarade Andreas, och Janel lät honom vara i fred såsom ett hopplöst fall av blyghet och ödmjukhet. När klockan var elva sade Janel adjö till Elisabeth och Andreas och skildes från festen. Han hade sin gamle förmyndare att tänka på, som han hade lovat att vara hemma före midnatt. Innan han äntligen kom iväg var klockan redan halv tolv. När han kom hem lyste det som vanligt i den gamles arbetsrum. Janel visste att hans fosterfar alltid hörde varenda litet ljud i hela teatern, och han blev därför inte förvånad när den gamle stilla ropade ner till honom med sin mjuka men karaktärsfulla röst: ”Var det en lyckad kväll, Janel?” 46

”Ja, den var mycket lyckad,” svarade Janel glatt och fortsatte till sitt rum bakom scenen. Snart sov han tryggt i sin mjuka gamla säng i den lilla underbara loge som var hans, där så många framstående scenaktörer hade förberett sig och spridit sina kreativa stämningar före honom. 7. Debuten Ett år gick. Andreas skrev sin första roman, men han vågade inte släppa ut den och lät ingen läsa den. Janel fick endast ta del av dess prolog medan Elisabeth invigdes i flera kapitel. Det var en sorts romantisk överspändhet mycket inspirerad av Sandor Petöfis stämningar och pathos. Efter att Elisabeth sagt att det påminde både om Petöfi och om Pusjkin begravde Andreas verket levande helt förkrossad av blygsel. Och för att kunna klara sig och hjälpa sin familj tog han ett arbete i en bokhandel. Han trivdes inte med livet trots att han fick bo hos Elisabeth. Elisabeths liv blev allt livligare. Hon fick ständigt inbjudningar till baler och fester och andra sammankomster och gick på så många som möjligt. Hon spelade amatörteater, deltog i uppläsningsaftnar och diskussionsklubbar och idkade välgörenhet. Och en gång i månaden minst hade hon själv någon sorts större sammankomst hemma hos sig i sin tants hus, om dock hon sällan gav stora dyra baler oftare än en gång i året. Tanten var numera mycket gammal och oförmärkt och nästan senil men fortfarande mycket levande och sympatisk. Elisabeth var oändligt uppmärksam och mån om henne fortfarande. Annars hade den älskvärda vithåriga gamla damen säkerligen frivilligt dött. En dag i mars när Janel och Andreas var aderton år hade baletten Sylfiderna premiär på operan. Janel, som nu hade varit vid operans balettkår i två år, spelade som vanligt en blygsam men viktig biroll, medan han fick se på hur prinsen och prima ballerinan glänste och glittrade i centrum. Han visste dock att han en dag skulle nå samma glans och poesi. Annars vore inte livet värt att leva. Han tränade och arbetade ständigt både på operan och på sin egen teater. Han arbetade mer än alla sina jämnåriga, ty i honom brann det en starkare eld än hos dem; ty de kom alla från den högre societeten och hade haft det lätt för sig då deras familjer vanligen köpt dem in på operan, medan Janel drevs hårt av sina gamla erfarna lärare och aldrig glömde att han kom från botten. Han hade bara egna ben att stå på och måste göra allting själv; han skulle aldrig få någonting gratis. Denna medvetenhet gav honom ovanligt stor lust och extra energi. Och så var han ju inte född till någonting annat än till att tjusa mänskligheten genom äkta skönhet i mitten av scenen, som förr eller senare måste expandera till en världsscen. Han kunde prinsens roll i Sylfiderna utantill. Han hade som mål att gradvis lära sig alla de stora huvudrollerna för att sedan när han blev ledande dansör kunna uppfylla alla huvudrollers svåra krav med mindre svårighet och helst utan ansträngning. Det gällde att nå upp till en så hög teknisk skicklighet och sedan dagligen underhålla denna, så att man sedan med den som instrument kunde koncentrera sig helt och hållet på den konstnärliga uttrycksfullheten. Och han visste knappast själv hur skicklig han redan var. Den teknik han redan utan svårighet bemästrade var en självklarhet för honom, och när själve Stepan Dabrolnij eller vad han hette, huvuddansören, berömde honom, genmälde han generat att denne överdrev. Varpå Stepan Dabrulnij, som var en äkta diva, aldrig talade till den unge dansören igen. Var han nådig med sitt smicker så skulle ingen motsäga honom på den punkten, och om det var något han inte kunde förstå eller tåla så var det den naturliga blygsamhet och ödmjukhet som han själv var renons på. När Sylfiderna hade gått i en vecka blev Stepan Dobrolnij krasslig och höll sig borta från operan. Kvällens föreställning inställdes på grund av sjukdom, men den 47

kunde omöjligt inställas en andra dag. Stepan Dubrolnij lovade lyckligtvis att han i god tid skulle komma till operan nästa dag. Klockan tre nästa dag hade han ännu inte kommit. Regissören, dirigenten och direktören var alla tre mycket oroliga. De höll dock sin oro inom lås och bom i sina hjärtan tills vidare fastän de mycket väl visste hur oberäknelig, opålitlig och odrägligt dryg i sina later herr Dobrylnij kunde vara. Men när klockan slog fem på eftermiddagen och Dobrulnij ännu inte hade infunnit sig blev alla ganska högljudda. Spänningen och oron dämpades något av att en vän till Dubrulnij erbjöd sig att fara och se hur det stod till med den store gudomlige konstnären. Och den självuppoffrande mannen for. Efter en timme var han tillbaka och förkunnade: ”Den store Dabrjolnij är inte helt frisk, men han lovar fullt och fast att uppoffra sig och stå på scenen i god tid.” ”Och när är det?” utbrast regissören rasande. ”En sekund innan vi hissar ridån? Hans självuppoffring är ju rentav rörande!” Den lille mannen som var Dobrutnijs vän kunde endast medgiva att den store Dobrulsij inte hade kunnat säga exakt när han skulle komma. Men han var dock övertygad om att Dobrulij skulle stå vid sitt heliga ord. Och regissörens vrede dämpades för ögonblicket, men hans feber var för den sakens skull inte kurerad. Den var bara kokande satt under locket. De beslöt dock att ha tålamod med divan hur svårt det än var. Och de väntade, och ingen Dubrotnoj kom. Klockan sex öppnades dörrarna, och de första publikmedlemmarna satte sig i teatern – det var de vanliga studenterna högst upp, som alltid kom först för att inte bli helt utan plats. Någon Dobrolnoj hade ännu inte kommit. Många svor bakom scenen. Oro är inte den angenämaste känslan här i livet. ”Kommer han inte i tid så måste vi klara oss utan honom, och det kommer att bli katastrof, för utan honom kan det inte bli annat än fiasko! Vi har ju ingen annan! Han är vår ende dansör-celebritet! Vi måste då ge pengarna tillbaka till publiken! Det blir skandal, och styrelsen och ledningen förlåter oss aldrig sina nya magsår!” hördes det bland annat från regissören. Andra hade sympati för honom men kunde inte hjälpa honom utan bara avvakta hans ständigt allt närmare anryckande nervsammanbrott. Salongen började fyllas. En i förtid begeistrad publik pratade hjärtligt med varandra och fyllde teatern med hemtrevligt sorl. Ingen visste vad som hände bakom scenen, det var kanske lika bra det, och ännu mindre anade någon vad som skulle komma att hända. Högst upp på fjärde raden gick det livligt till. Där samlades alltid den gladaste publiken som enbart kom för att ha skoj och njuta. Där satt på högra sidan av fjärde raden vid räcket en något påstruken man som fick syn på en bekant på motsatta sidan om salongsbrunnen. ”Hej, Miklos!” ropade den glade överhjärtligt, så att halva teatern hörde det, och Miklos ropade från andra sidan av teatern genast: ”Nej men hej, Rudolf!” så att alla hörde det också. Och så började en yster konversation dem emellan som gick till som så att de flera gånger bägge två tycktes hålla på att falla ner från sina respektive balkonger. Dock drunknade deras glada konversation i teaterns brus av sorl och tilltagande glädjeämnen som alla pratade med alla om. Hemma i den store Stepan Mikhailovitj Dabrotnijs vackra våning låg Stepan Mikhailovitj Dabrolij och sov. Han snarkade tungt medan tiden passerade förbi utan att störa honom. Säkerligen hade han även de ljuvligaste drömmar. Men så plötsligt vaknar han äntligen. Han ser att det är mörkt i salongen där han ligger bekvämt utsträckt på en skön divan; förskräckt sätter han sig upp i soffan och börjar så våldsamt ringa på betjänten. Betjänten kommer in. ”Vad är klockan?” frågar divan upphetsat med utstående ögon. ”En kvart före sju, herrn.” 48

”Idiot! Varför har du inte väckt mig tidigare? Jag ska ju vara på teatern före sju!” ”Ni befallde att ingen skulle väcka er, herrn. Därför har jag inte väckt er.” ”Idiot! Klä på mig! Jag måste iväg! Annars tar någon annan min roll!” Och Dubrotskij rusar ut i tamburen med betjänten efter sig. Han går i brådskan nästan ut i regnet utan skor. ”Idiot! Du har ju inte satt på mig mina skor!” skriker han och kommer in igen. Skyndsamt sätter betjänten på honom de stackars skorna samt galoscher, vilket den store berömdheten inte gör lätt för honom emedan han inte kan stå stilla. När klockan är tio minuter före sju får den store Dobrotskoj äntligen fatt på en droska och inleder sin resa till teatern. ”Men låt det gå kvickt! Jag har bråttom!” skriker den illustre mannen nästan hysteriskt till kusken. Och kusken sätter hänsynslöst fart på de redan löddriga hästarna. Orkestern kommer in och sätter i gång med sin sedvanliga jämmerliga uvertyr till uvertyren. Publiken blir allt tätare bland bänkraderna. Allt har utsålts, men ännu har ej alla kommit. Några hertigar, grevar och baroner, som alltid brukar komma särskilt sent, dröjer ännu jämte andra åskådare som tror att det är fint att komma för sent. Bland dessa är den ökända madame de Plüth, hela societetens enfant terrible, som alltid vållar rabalder var hon än uppträder, och som alltid kommer så sent som möjligt till operan, bara för att sedan kunna göra en desto skabrösare entré och väcka desto större uppmärksamhet med sin skamlöshet. Folk älskar att göra sig till på teatern, och varför inte? Vad annat är den till för, om det bara sker med stil? Till dem som ännu ej har anlänt hör även den store ledande dansören. Men detta vet publiken ingenting om. Männen i orkesterdiket förbereder omsorgsfullt sina instrument. De flesta av dessa är även okunniga om dansörens hittills varande obefintlighet. De har hört ett löst rykte, men deras musik och finstämningen av instrumenten betraktar de sunt nog som viktigare. I jämförelse med att tonen A blir ren är allt mänskligt rena bagateller. Klockan är sju minuter före sju. Janel följer spänt med allt vad som händer. Utanför teatern har det ställts en vakt som genast ska komma springande in vid första bästa skymt av den oöverträffbare mästerdansören. Dirigenten sitter lugnt i ett hörn och röker en cigarr medan han berättar några putslustiga anekdoter för ridåhalaren i väntan på portvaktens förlösande återintåg. Direktören och regissören argumenterar våldsamt med varandra utan att lyssna till varandra. De tycks dock bägge två tala om samma sak: den förbaskade dansören. Dansöserna eller rättare sagt sylfiderna viskar och fnittrar och lyser i intensiv spänning med ögonen. De betraktar det hela med lika mycket nöje som med intresse och spänning. Prima ballerinan sitter i sin loge som ingen släpps in i. Janels kamrater och meddansörer är tysta liksom han själv och undrar om den store oförliknelige skall komma eller inte. Klockan är tre minuter före sju. Ännu har ingen kommit. Klockan är två minuter före sju. Fram ur Buda kommer en vild droska farande. Hästarna är svarta och kusken piskar dem oavbrutet. Inifrån droskan hörs en röst: ”Fortare! Fortare!” Passageraren är ganska desperat. Det låter som om han hade för högt blodtryck. Droskan rusar ut på Elisabethbron, och bron dånar under dess hjul. Kusken är medveten om den fara som föreligger: det regnar och gatorna är hala, men den risken anser han att han får lov att ta. Det är ju ändå så sällan han behöver ta risker, och dessutom har han ju en världsberömd balettdansör i bagaget. Klockan är sju. Salongen är proppfylld. Ingen dirigent syns till. Musikerna stämmer fortfarande tålmodigt och långsamt sina instrument utan att förtröttas eller låtsas om något. Några enstaka individer börjar dock tänka: ”Aha! De är försenade!” Ytterst få är de som tänker ett steg vidare: ”Aha! Det är något gurgel bakom scenen!” För övrigt är stämningen i operasalongen muntrare och bättre än någonsin. Den 49

alltför förfriskade mannen högst upp på fjärde raden börjar emellertid först av alla tröttna på dröjsmålet och beslutar självsvåldigt att göra något åt saken. Det minsta han kan göra är att visa sitt missnöje. Naturens lagar går aldrig att hejda, och här i denna situation råkar dessa mycket lämpligt sammanfalla med mannens demonstrationslust. Han är nämligen kissnödig, vilket han skyller på förseningen. Eftersom föreställningen när som helst ska börja, fastän ingen vet när, så tänker mannen att han är i sin fulla rättighet när han inte vill bekväma sig till att gå ut och öppnar således helt logiskt gylfen framför hela teatern, och ingen hinner hindra honom från att låta strålen gå. Den råkar träffa en flintskallig gentleman längst ner på parketten som helt lugnt vänder sig uppåt och ropar: ”Vifta! Sprid den!” som om han råkat ut för sådant på sina teaterbesök förut och hade rutin. Men då har redan de närmaste grannarna lagt händerna på luffaren och avbrutit hans fria företagsamhet och burit ut honom. Bakom scenen förbannar regissören den försenade dansören högljutt och skoningslöst. Direktören förkunnar för alla att de väntar i fem minuter men inte längre. Dirigenten sitter lugnt och stilla och röker. Han påpekar dock i förbifarten för konsertmästaren: ”Den dansören behöver sedan en timme för att värma upp sig och bli färdigt sminkad,” varpå han oberört fortsätter att röka. Janel vågar sig fram till direktören och frågar: ”Vad händer om han inte kommer?” ”Det vågar vi inte drömma om! Vi får i så fall inställa föreställningen hur katastrofalt och skandalöst det än är och hur ödesdigra konsekvenserna än må bli. Det blir ett fruktansvärt skadestånd. Han måste bara komma!” skriker han som för att kommendera hela universum. Janel går därifrån försjunken i tankar. Ingen ser eller vet någonting om den svarta droska som i vanvettig hastighet rusar fram längs Pests minst trafikerade gator. Ingen vet någonting om det röda överspända ansiktet inne i vagnen som hela tiden skriker: ”Fortare, kusk! Fortare!” Och ingen känner någonting för den stackars hetsade kusken som avskyr att plåga sina stackars hästar på det här omänskliga sättet. Och inte ens kusken har märkt att en av hans hästar har tappat en hästsko. Och hästarna befinner sig på gränsen till sken. I salongen i teatern har nu publiken börjat förstå att någonting är på tok. Högst upp på fjärde raden börjar rop och buanden höras: ”In med dirigenten! Upp med ridån!” En upprorsstämning håller på att födas. Regissören sitter på en stol med händerna för ansiktet och gråter. Han har givit upp och gråter som ett barn. Direktören står i lugnt samspråk med dirigenten. De överväger tillsammans vad som bör göras medan de delar en ömsesidig förvåning över regissören, den minst involverade och ändå mest engagerade i katastrofen, och hans upplösningstillstånd. Direktören anser att allt bör inställas emedan det inte finns något val, men dirigenten tänker längre än så. ”Vore det inte värt att först se efter om ingen av de yngre dansarna skulle kunna ikläda sig Dubrulijs roll?” frågar han. ”Ni är inte klok! De är ju alla gossebarn som inte kan någonting!” ”Men vore det inte lämpligt att åtminstone se efter? Underverk är ju trots allt ett faktum i världshistorien.” Och direktören finner sig i dirigentens förslag. Han kallar alla de unga männen till sig och frågar med tydlig misstro och pessimism i rösten: ”Inte kan väl någon av er dansa prinsens roll?” Ingen svarar. ”Där ser du,” säger han till dirigenten. Men då träder Janel fram. Direktören blir förbluffad. ”Menar du att du vågar överta Dolbrynijs roll för i kväll?” ”Ja.” 50

”Menar du att du kan den?” ”Ja, åtminstone tillräckligt.” Direktören skiner upp, beslutar sig för att satsa allt på detta enda kort och ropar: ”Hämta hit en sminkör! Här har vi vår nye prins!” Och Janel finner sig i att bli extra sminkad och uppyntad medan han skälver i hela kroppen av den begynnande febereld som kallas rampfeber. Droskan störtar fram längs med en smal gata kantad av vackra almar. Den är lagd med kullerstenar, och kusken låter piskan vina extra flitigt emedan detta är en raksträcka. Inuti droskan slår dansörens hjärta som en hammarverkstad medan han hela tiden kvinker: ”Nu tar någon annan min roll! Nu får någon annan min roll!” Men vad händer med hästen till höger? Varför bromsar hon farten? Kusken koncentrerar sin gissling på hennes redan blodiga bringa, men hon bromsar allt mera. Hon tvingar droskan en aning åt sidan. ”Nej!” skriker kusken, men han har gisslat sin sista häst. Han ser träden komma allt närmare, och så ser han ingenting mera, ty han sätter handen för ögonen och ryggar tillbaka av skräck. Han endast hör ett fruktansvärt brak, känner en fruktansvärd stöt och förnimmer en sensationellt flygande känsla. Några minuter senare ligger vagnen omkull som ett vrak i rännstenen med ett hjul som snurrar i vädret och en fullkomligt splittrad kaross. En av hästarna ligger flämtande fastnitad vid marken. Den andra hästen är medvetslös och har ett svårt skadat framben. Kusken ligger slungad framför dem, medvetslös och blodig även han. Inifrån vagnen hörs ingenting mera. Allt är tyst utom hästens krampaktiga flämtningar, frustanden och rosslanden, det snurrande hjulet och det stilla regnet, tills folk börjar anlända till platsen och ta hand om vraket och eventuella överlevande, som följande dag skall vara reducerade till blott en häst. Efter att teatern närapå fått uppleva en våldsam och blodig folkstorm har dirigenten räddat situationen tjugo minuter över sju genom att lugnt träda fram till sitt podium, vända sig till publiken, lugnt invänta dess besinning inför åsynen av hans lugna gestalt, och när full tystnad inträtt säga: ”Lugn! Lugn!” Varpå lugnet har bestått och han lugnt inlett musiken som om ingen kris förekommit. Genast har publiken hängt med och uppskjutit allt vidare prat och skvallerpladder till efter föreställningen. Men hur förvånad blir icke publiken då den som ledande dansör får uppleva en ny och okänd vacker ung man som ingen har sett förut! Vad är detta för en kupp? Vad har hänt med den store Dolgorukij? frågar den sig men hinner inte närmare betänka frågorna emedan ingenting får missas av baletten. Och hur skicklig och smidig är inte denne nye unge man! I jämförelse med honom framstår ju den där Dobrosjinskij som en klumpeduns! Visst är det en kupp, men vad gör det om det är till det bättre? Den ledande sylfiden tycks också ha accepterat sin nye kavaljer, ty hon tycks njuta av att bli förd av hans säkra men varsamma händer, som om hon kände sig tryggare i dem än i den store föregångarens, och det fastän hon ej ens fått repetera med den nye. Men hon har själv tagit chansen. När hon blev tillfrågad om hon kunde acceptera Janel i stället för Djugasjvili sade hon tveklöst ja inför möjligheten att få slippa divans hårdare hantering av hennes kropp, och hon älskade improvisationer och visste redan förut att detta nya stjärnskott Janel var en säker improvisatör som aldrig vacklade med en dam under behandling. Men hela teatern andas under hela föreställningen ett enda stort frågetecken: Vem är denne nye unge man? Under tredje akten når budskapet fram till teaterdirektören att den store Dubretskoj har påträffats död i vraket av en havererad droska. Antagligen hade den store balettdansören haft bråttom. Dödsorsaken synes inte ha varit kroppsliga skador utan en plötslig hjärtattack. Direktören håller dessa uppgifter för sig själv tills föreställningen är över. 51

Janel upptäcker till sin förvåning att han med lätthet gör succé. Trots att han improviserar en aning på ställen som han inte riktigt kan, och trots att han själv tycker att han kunde göra allting mycket bättre, så nås han av obeskrivliga applåder efter varje aktslut, som nästan får honom att tänka: ”Men så märkvärdigt var det väl inte?” Han kan nästan inte fatta publikens överdrivna entusiasm utan tror att den gör sig till. Tydligen har han övat in rollen mycket noggrannare och kämpat med mycket värre svårigheter än vad som var nödvändigt. Vad han inte fattar är att publiken direkt har förförts av hans ungdom, elegans och oemotståndligt vackra och lediga sätt att föra sig. Och till slut när föreställningen är över och alla överöser honom med applåder, hur förbluffad står han inte där! Hur förvånas han inte över detta, och hur svårt har han inte att fatta att självaste prima ballerinan, vars vingar han har givit luft åt, med ögon tindrande av belåtenhet gläds med honom och ler mot honom! Han förlorar dock ej fattningen utan slutför sin roll på etikettsenligt sätt med djupa, tacksamma och ödmjuka bugningar åt alla, och särskilt åt alla dem som faktiskt står upp och nästan hysteriskt applåderar för honom utan att kunna sansa sig. Och när slutligen den sista bugningen har utförts och den sista applåden har lämnat salen, vilken dröm befinner han sig inte i! Hur fjärran ter sig inte alla de lovord, berömmelser, uppmuntringar och allt det smicker som han får av alla kolleger runt omkring sig, och hur overkligt har inte allting plötsligt blivit för honom! Men ändå vet han att allt detta är verkligt. Och han kan inte fatta det. Teaterdirektören, den störste pampen av alla, kommer emot honom, tar honom i sina armar och erbjuder honom att fortsätta i denna roll tills baletten läggs ner. ”Vilka strålande improvisationer och infall! Vilka djärva nya grepp och initiativ!” utbrister han extatiskt med knäppta händer och nästan himlande ögon. Janel tackar något förvirrad ja men frågar så: ”Vad hände med den förre?” Och han får höra den sorgliga, beklagliga och förfärliga historien, som inte ger honom något val. Han bara måste fortsätta i sin nya roll. ”Men var inte orolig!” fortsätter direktören. ”Med bara några repetitioner med prima ballerinan och några korrigeringar kommer sedan ingen mer att kunna se skillnaden!” Detta kände Janel inte alls som mindre smickrande. Dirigenten, ballerinan, direktören och alla vill bjuda honom med sig ut på en gemensam supé, och förvirrad som han är kan han endast tacka ja. Han deltar dock i denna middag med alla sina tankar på annat håll, ty det tar tid för en prins att förstå att han är en prins när han igår endast var en tiggarpojke. Under middagen börjar han dock gradvis uppfatta vad det är som i själva verket har hänt. Han inser att han måste berätta det för sina vänner och i synnerhet för sin far. Det är ju oförskämt att hålla hemligheten om sin egen framgång bara för sig själv och inte dela den med sina närmaste! Var är de? Och han bryter upp. Han vet att Elisabeth befinner sig på en bal, som vanligt, och om han minns rätt skulle det i kväll vara hos grevinnan Rocsinny. Han beger sig dit på vinst och förlust. Han finner Elisabeth och berättar den stora nyheten för henne. Hon blir tillintetgjord av glädje och lycka för hans skull och nästan dånar. Så skyndar han sig därifrån för att uppsöka Andreas. Han finner honom ej i hans hem. Av en slump kastar han en blick in i ett kafé som han händelsevis passerar, och där ser han Andreas sitta vid ett bord. Han rusar in och ropar: ”Andreas! Andreas!” Men stackars Andreas är full. Janel struntar dock i detta. Och innan han hunnit berätta för sin käraste och mest beundrade vän om kvällens oerhörda upplevelse får han av Andreas veta att denne fått tillbaka sin roman från förlaget. ”De sade att den tyvärr var löjlig,” sade han. ”Det är inte sant! Det är orättvist!” utbrast han förtvivlat och slog tafatt sin magra näve i bordet. ”Jag har skrivit bra! Men de gitter bara inte läsa det! De vill inte ha trashankar som författare! Jag saknar börd! Det är hela saken!” 52

”Det är inte sant,” försökte Janel trösta honom. ”Medge att du kan dra förhastade slutsatser. De har bara inte förstått dig. Du är bara en romantiker, Andreas. Man kan inte begära då att man ska bli förstådd av surpuppor som saknar sinne för romantik. Glöm dem och kom med mig, Andreas. Jag följer dig hem.” ”Hellre går jag ensam, Janel,” svarade den så melankoliske och innerligt avhållne Andreas. ”Sköt du dig så skjuter jag dig. Jag kan nog skjuta mig bara jag vill.” Och Andreas stapplade självsvåldigt ut på egna skälvande ben. Det var omöjligt för Janel att hjälpa honom, ty hans vän ville inte tillåta det. ”Var har du varit eftersom du är i frack, Andreas?” Först nu konstaterade Janel det märkvärdiga faktum att Andreas faktiskt i någon mån var uppklädd. ”På samma fest som Elisabeth. Det var hon som körde ut mig. Jag älskar henne.” ”Det gör du rätt i. Fortsätt med det.” ”Men hon vill inte veta av mig. Jag står under hennes nivå och är av en lägre och sämre klass, har hon låtit mig veta. Jag stinker för henne. Jag måste göra min lycka först innan jag blir mer än en fluglort i hennes ögon.” ”Visste hon att du blivit refuserad?” ”Nej, det lät jag henne inte veta.” ”Så hon förstod inte varför du var full. Du gör det då svårt för dig, Andreas.” ”God natt, Janel. Våga inte följa mig hem.” Och Janel såg honom stappla iväg hemåt till sina föräldrars gamla ruckliga fattiga ytterst eländiga hus, och det var ingenting annat han kunde göra åt saken, inte så länge Andreas var på sitt allra envisaste humör, vilket han alltid var som berusad. ”Han kommer alltid att vara fattig,” tänkte Janel. ”Dystert, vemodigt, trist och uselt är hans liv. Till och med på långt håll kan man se att hans frack ej är hans egen. Den gamla slitna femtioåriga fracken, som är alldeles för stor för den magre mannen! Var den hans farfars eller hans morfars?” Och Janel gick därifrån med vemod i hjärtat. Han fortsatte hemåt och fann snart en ledig droska, vars hästar gick och slokade som begravningshästar. Ekipaget passade bra in i hans nya sinnesstämning. Han hade inte ens kunnat berätta för Andreas om sin framgång, men nu gjorde det detsamma, för nu kändes det som om han aldrig haft någon. Han for hem till sin teater. Det hade äntligen slutat regna när han kom fram, och hur starkt såg han inte fram emot att äntligen få tala om nyheten åtminstone för sin far! Han skuttade upp för trappan till sceningången, skyndade fram genom korridoren, slängde in sina ytterkläder i sitt rum och fortsatte raskt till salongen. Han nådde den bortre trappan och rusade glatt upp till sin faders rum. I dörröppningen stannar han och säger: ”Far!” Och ordet har en mera magisk klang för honom nu än någonsin tidigare i hans redan ganska långa liv. Plötsligt inser han det självklara i att den gamle humanisten alltid har varit hans ende självklare och evige far. Den gamle mannen sitter vid skrivbordet djupt försjunken i koncentrerat arbete. Så vänder sig den fine kammarlärde om mot honom. Janel går in, hans far ser sin skyddslings underbara ansiktsuttryck och frågar med värdig nyfikenhet: ”Vad har hänt, min son?” Och Janel berättar allt. Han slår sig ner på knä först medan berättelsen om hans succé forsar ur honom, men efter tysta och små fingeråtbörder och andra tysta, fina vinkar från fadern sätter han sig sedan på rummets tredje stol ett stycke ifrån sin försynte förmyndare, som uppmärksamt och tålmodigt lyssnar. ”Men det är ju alldeles underbart, min pojke!” säger han glädjestrålande efter att Janel har slutat. Janel förvånas över sin faders stora glädje, som han inte visste att en så behärskad man kunde känna och ännu mindre visa, eftersom han aldrig sett maken till den tidigare. Men så vänder sig fadern bort igen, kanske en aning generad över att pojken snarare förvånades över hans glädje än delade den. ”Vi borde nästan 53

fira det på något sätt,” fortsätter han. ”Tyvärr är det för sent för oss att gå ut, och jag har ingenting stimulerande här i teatern som vi kunde dricka tillsammans annat än te. Jag är ledsen, Janel, att jag inte har annat att erbjuda dig än min totala fröjd och tacksamhet över att det har gått dig så väl.” Han är nu åter vänd mot Janel. ”Och nu när du har börjat, Janel, kan ingenting stoppa dig. Du har brutit igenom anonymitetsvallen. Nu kommer du att få se hur allting löper av sig självt, hur publiken ständigt kommer att höja dig mer och mer till skyarna och hur ditt liv kommer att bli till en saga och legend. Ingen konsthistoria är så romantisk som baletthistorien. Det enda som nu kan stoppa dig, och det enda som du bör ta dig i akt för, Janel, är du och dig själv. Endast du kan nu sätta käppar i ditt hjul. Men gör det inte, min pojke. Fortsätt att arbeta lika hårt som du alltid har arbetat hittills, och svikta inte. Och jag tror inte heller att du är sådan att du exempelvis skulle kunna försöka ta till fåfänga botemedel mot rampfeber, åtminstone inte så länge jag lever.” Hans fader tystnar inför sina egna tankar. Janel vet inte vad han ska säga. ”Tack för att du kom upp och berättade om din afton för mig. Nu måste du dock åter lämna mig ensam, ty Aiskhylos är en fordrande skald. Och stäng dörren när du går. God natt, min pojke.” Och han ser sin fader åter fullkomligt fördjupa sig i sitt arbete bredvid sitt eviga glas te. Han reser sig sakta från den pinnstol som han har suttit på, kommer noggrant ihåg de råd som den gamle har givit honom och går sakta därifrån. Han glömmer inte att stänga dörren. Och sedan går han tillbaka ner i teatern, försjunken i de ljuvaste drömmar. Längre och längre, djupare och djupare går han in i teatern som blir till en del av honom själv och till hans bästa del. De underbara ljuva varma färgerna, den röda glödande hemtrevliga plyschen överallt, de blänkande, tindrande kristallkronorna, de vackra utsökt dekorerade krusidulliga blommiga och bladiga väggarna, de två räfflade korintiska pelarna, och drömmarna, de eviga drömmarna, som varje teater är fylld av, som den bara blir mera uppfylld av ju äldre den blir och som själva teatern i huvudsak mest består av, allt omfattade han i en fullkomligt hängiven kärlek som inte lämnade honom någonting kvar av honom själv. Och teaterns alla drömmar förökades nu i antal med ytterligare en dröm, och det var drömmen om hans egen oväntade framgång och fullständigt överraskande debut. Själv var han ingenting. Endast drömmarna var något, och det var drömmarna som bildade teatern. De största drömmarna var tragiska, men dessa var även de vackraste. Och så fortgick natten. 8. Triumfen Janels vördade far fick rätt. Livet blev med ens lätt som en dans för honom. Hans rykte spreds snabbt som en löpeld över hela Budapest, och de applåder som han dränktes i efter varje föreställning blev allt mer överväldigande för varje afton. Han kände det som om han red på en vit Pegasus som ständigt förde honom allt högre och närmare himlen mot ständigt högre ljus och skönhet. När Sylfiderna lades ner tog han en veckas paus för att vila ett tag och återhämta andan och kontrollen över den svindlande månfärd som hans liv med ens hade blivit. Sedan vågade han skriva på ett större kontrakt med operan som dess förste dansör. Elisabeth hälsade ständigt på honom och hängde efter honom som en överomtänksam mor. Hon blev nästan till en börda för honom, men han höll sina tankar därom för sig själv, emedan hon samtidigt var den mänska i världen som han kanske minst av alla ville förlora. Andreas hörde inte av sig, och Janel saknade tid för att kunna hälsa på honom.

I ett år stannade Janel i Budapest innan han började få erbjudanden även från andra städer. Han såg Andreas endast två gånger under detta år, och båda tillfällena var ytterst tidsbegränsade. Den första gången, som inträffade i den varma månaden juni, tycktes Andreas må bättre och känna sig mera harmonisk än någonsin tidigare under deras långa vänskap, medan han den andra gången, som blott gav dem fem minuter tillsammans, åter var sitt gamla vemodiga tungsinta jag, som bara kunde sitta stilla och grubbla i nästan total indolens. Han var naturligtvis dessutom fortfarande olyckligt kär i Elisabeth, vilket inte gjorde saken bättre, och det var det enda han kunde tala om. ”Varför tog hon sig an mig någonsin om det bara var för att behandla mig grymt för resten av livet? Kan du förstå det? Hon plockade upp mig nästan direkt från ghettots rännsten – för vad? Är hon en sådan som samlar på krossade hjärtan?” ”Släpp min krage, Andreas. Hon håller av dig. Hon tog sig an dig för att hon tyckte synd om dig och trodde sig kunna göra något för dig, precis som hon först tog hand om mig. Men jag hittade ett annat hem och behövde henne inte. Din tragedi är att du behöver henne, men hon vill vara oberoende.” ”Är det ett skäl till att behandla mig grymt och nedlåtande, som en hund eller gris? Hur vackert jag än skriver är jag bara luft och lort för henne, bara för att jag varken har pengar, framgång eller börd.” ”Tålamod, Andras. Det lossnade för mig. Det kan också lossna för dig.” ”Du hade tur och ett mera attraktivt och publikfriande yrke. En författare är mera skydd ju bättre och sannare han skriver. Det är hans förbannelse. Alla andra konstarter leder bara från klarhet till klarhet, men ordets konst, ju mer man behärskar den, leder bara desto säkrare mot ensamhet och självmord, såvida man inte ägnar sig åt professionellt dravel.” Och Janel kunde bara, som vid så många andra liknande tillfällen, lämna honom ensam med flaskan. Strax därefter fick Janel för första gången se och beträda icke-ungersk mark när han kom till Pressburg eller Bratislava i Slovakien. Hans namn hade nått Pressburg för flera månader sedan, och han misslyckades inte med att även här göra en otrolig succé. Efter Pressburg for han med tåg till Wien. Det var en vacker februaridag, och under denna resa kände han för första gången av en växande ensamhet, så att han nästan blev grubblande som Andreas. Han önskade innerligt att han hade Elisabeth vid sin sida eller ännu hellre Andreas själv, som han ju hade försummat så mycket. Och dessa tankar och känslor fick honom att längta hem till Budapest. I Wien skulle han spela Albrecht i ”Giselle”. Denna roll skulle vara hans mest krävande hittills, och han visste att han omöjligt kunde spendera någon energi på någonting annat innan han hade fullkomligt bemästrat alla dess utmanande svårigheter. Han kom till Wien, klarade prestationen och skördade en utomordentlig succé. Efter att ha varit där i två månader återvände han till Budapest. Hur kärt var icke återseendet med hans egen stad, hans egna bekanta och alla hans egna närmaste vänner, som han kunde tala på sitt modersmål med! Hur underbart var det inte att återigen få vara med sin far uppe i den sällsamma kammaren, som egentligen var ett av stadens mest unika bibliotek, och få sitta där uppe med honom till sent på natten och bara prata om alla de nya intrycken och upplevelserna och få diskutera framtiden med honom och lyssna till hans alltid så kloka råd och synpunkter! Och hur underbart var det inte att åter en gång få stå uppe på Fiskarbastionen och skåda ut över den välsignade stad som var hans egen! Hur mycket upptäckte han inte att han älskade sin stad när han väl hade fått vara utan den i tre ändlösa månader! I Budapest tog han det åter lugnt nu ett slag och koncentrerade sig på att i sin konst överkomma nya svårigheter som han hade mött under sin turné. Han hade nu 55

fullkomligt accepterat sin framgång, kommit över dess första och värsta berusning och levde nu med den som någonting fullkomligt självklart och naturligt. Han hade kommit över den så totalt att han inte själv såg hur unik den i själva verket var: endast Nijinskij hade gjort större framgång snabbare; men så såg han också upp till Nijinskij som till något av en gud. Hemligheten med Nijinskijs framgång låg ju i hans speciella fotkonstitution, som tillät denne dansör att nästan flyga som en fågel. Endast detta gjorde Nijinskij mer unik än Janel Micsory, eller som det allt oftare började skrivas: Michory. Han sökte upp Andreas och fann honom. Den fattige vännen levde nu som folkskolelärare i ett fattigt kyffe och var mera tungsint än någonsin. Flaskan stod alltid bredvid honom på arbetsbordet. Janel ville nödvändigt ge honom av de pengar som han redan hade börjat skörda så ymnigt, men Andreas vägrade att ta emot dem. Janel gav sig dock inte, vägrade finna sig i att se sin vän så miserabel och tvingade honom att ta emot pengarna. Det blev en duell i envishet. Andreas tog hand om pengarna, knycklade ihop dem och slängde dem i spisen, där han lät dem brinna upp inför Janels ögon. Janel lämnade sin väns våning mycket upprörd, och från och med nu började han på allvar att oroa sig för Andreas. Vad annat kunde han göra när hans vän var så stolt att han inte ville släppa in någon hjälp eller välgärning över sin fattiga tröskel? Janel fick inte hjälpa honom, blev utkörd från hans vindsvåning till tack, fick dörren slängd i ansiktet på sig och kunde då endast vidare oroa sig för honom. Han diskuterade problemet med sin far, som dock ruskade på huvudet och sade: ”Jag skulle gärna göra allt för att hjälpa honom litterärt, om han bara lämnade flaskan åt sidan. Det är bara flaskan som förstör hans liv. Endast utan flaska kan karaktären utvecklas. Han får gärna komma till mig, men han måste välja mellan mig eller flaskan.” Och Janel som kände Andreas stolthet bättre än någon annan visste att Andreas aldrig skulle komma till stadiet av den litterära guldgruva som hans far hade varit. Efter sex månader i Budapest förberedde sig den store Janel Michory åter för en turné till Wien. Han önskade innerligt att någon som han höll av kunde följa med honom. Han bad Elisabeth, som inte hade tid och som endast verkade intressera sig för sina ständiga och oupphörliga baler och salonger. Därefter frågade han med någon misströstan Andreas, som kom med ett spontant svar som Janel nästan hade väntat sig: ”Driver du med mig?” Under detta för en lång tid sista möte med Andreas kom de båda vännerna dock äntligen nära varandra igen. Janels enträgna och generösa förslag och böner gav Andreas tårar i ögonen till sist, men han kunde inte följa med. ”Du ser mitt arbete. Rätta otympliga skoluppsatser åt små nioåringar. Men de försöker skriva. Det är allt jag har. Jag har inget annat än detta lilla avlönade barmhärtighetsarbete. Och det vill du ta ifrån mig.” Han var ändå tacksam, och när de skildes omfamnade de varandra som bröder och lämnade varandra under djup rörelse. Andreas älskade fortfarande Elisabeth men störde henne aldrig mera. Åter såg Janel Wien men den här gången med en ännu större ensamhet i hjärtat. Han tyckte dock om Wien och trivdes förträffligt bra där. Han var övertygad om att Wien näst efter Budapest måste vara Europas vackraste stad och utan tvekan den allra gladaste och mest harmoniska. Det var Lanners, Schuberts, Strauss' och Mozarts Wien som ännu levde på den tiden, och Beethoven och Brahms hade ännu inte övergivit protegerandet av den fastän de var döda. Och Mahler levde ju alltjämt och finslipade världens främsta orkestertraditioner. Den här gången skulle Janel under några dagar dansa Giselle och därefter Svansjön. Prins Sigfrid var hans favoritroll, ty i den trivdes han bäst och kunde han mest vara sig själv. Han tyckte att den rollen passade honom bäst, ty han ansåg sig själv vara något av en prins Sigfrid, fursten vars förälskelse blev hans död och vars

smärta och ånger som offer för ett bedrägeri var det vackraste och mest mänskliga som fanns på balettrepertoaren. De som hade sett honom i Giselle vid hans förra Wienbesök uttryckte den meningen att han nu gestaltade den rollen ännu bättre. Och hans succé blev också ännu större. En man som representerade Covent Garden i London kom en dag fram och talade hemlighetsfullt med honom på tu man hand om saker som ingen fick veta någonting om men som alla anade att rörde sig om ett kontrakt med England. Efter fem dagar lades den stora, svåra, underbara baletten ner, och Svansjöns kulisser tågade in på scenen i stället. Med baletten avlägsnades tyvärr också den ballerina som han hittills mest hade uppskattat att få samarbeta med och som med lysande poetisk talang hade gestaltat själva Giselle: den vackra blonda tjeckiskan Eva Gromek, som retade honom för att han ännu inte hade sett Prag, och som kallade honom en analfabet så länge han inte hade gjort det. Hon avreste till Antwerpen för att därifrån fortsätta till Paris. I stället drabbades han nu av en fasansfull diva från Trieste, som skulle bli till en mardröm för honom så länge hon skämde den unika svandrottningens gestalt på scenen. Han kunde faktiskt inte tåla henne och höll på att lämna Wien dagen före premiären. Hans samvete höll honom dock kvar, och han började mobilisera alla sina krafter för att kunna orka genomgå vad han ansåg kunde bli hans livs hittills svåraste prov: en dålig partner. Och i tre veckor skulle han utstå denna svanragata! Nej, det var otänkbart. Till slut beslöt han att åtminstone försöka och se vilka uttryck de oundvikliga katastroferna skulle ta sig. Premiären ägde rum. Han klarade den. Han lyckades dämpa sin partners fasansfullhet med att endast halvhjärtat ledsaga henne och sedan lysa extra mycket själv när han var ensam på scenen. Men som en konsekvens blev hon naturligtvis hans ärkefiende. Aftonen efter premiären blev en skandal. Mitt i deras stora pas-de-deux blev hon så rasande på hans svala intresse för henne att hon mitt i dansen gav honom en rungande örfil som sved ordentligt. Detta dämpade naturligtvis hans intresse för henne ytterligare, så att han höll sig ännu längre ifrån henne: örfilar uppmuntrar inte ofrivilliga friare. Följande morgon stod det att läsa i tidningarna: ”Våra ballerinor misshandlar Janel Michory.” Lisa Pizza, som den groteska italienskan hette, fick en tillrättavisning av impressarierna, varpå hon fick ett hysteriskt anfall och sedan oupphörligt grät tills ridån gick upp för deras tredje föreställning. Bland de övriga svanarna fanns det flera förvånansvärt skickliga dansöser bland vilka Janel särskilt lade märke till en som var ung, liten och mörk och som ägde en ovanlig uttrycksfullhet i sitt sätt att röra sig. Lisa Pizza dansade sin roll den tredje aftonen med en nästan hysterisk inlevelse. När hon förvandlades från prinsessa till svan var det som om hon i själva verket gestaltade en krokodils förvandling till en struts eller en flodhästs förvandling till en apa. Det var nästan groteskt pinsamt. Och när Janel kom in på scenen blev det genast dubbelt värre. Publiken vred sig i sina bänkar, som om de kände med Janel hur de fick hela baletten förstörd för sig. Det var alltför tydligt att la Pizza överdrev och spände sig alldeles förfärligt. Även Janel tyckte inte något vidare om det och såg under föreställningen ut som om hon luktade illa. Emellertid återgäldade han aldrig örfilen, ty han visste att det var det hon ville för att kunna trappa upp stridigheterna. Efter den första akten försökte man tala förnuft med henne. ”Varför dansar ni inte normalt, fräulein Pizza?” ”Skaffa mig en prins i stället för en träbock, så ska ni få se att jag lever!” skrek hon till svar. ”Men ni har Europas bästa prins just nu! Ni kan inte få någon yngre eller vackrare!” ”Jag har aldrig blivit så förolämpad i mitt liv som av honom!” 57

”Men det är ni som har örfilat honom och inte tvärtom!” ”Vad tusan tror ni jag örfilade honom för då?” ”Ni måste samarbeta, fräulein Pizza! Michory försöker ju! Varför försöker inte ni?” ”Men det är ju det jag gör! Vad tror ni att jag gör där på scenen? Poserar?” ”Men ni beter er som en magdansös!” ”Och vad gör han då? Det är meningen att han ska älska mig! Men han vill ju inte ens ta i mig med tång!” ”Är det så konstigt efter att ni örfilat honom på öppen scen?” ”Jag hade anledning! Ta bort honom eller ersätt mig, om ni inte är nöjda!” Detta var omöjligt enligt kontraktet, så länge ingendera var invalid. En annan ställde henne denna prekära men välbefogade fråga: ”Hör ni inte på applåderna, fräulein Pizza, att publiken inte uppskattar era krampaktiga överdrifter?” ”Vill ni då hellre att jag ska bli en duenna eller stinkande mumie som min kavaljer?” Och de kom ingen vart med henne, ty hon uppfattade alla konstruktiva förslag som förolämpningar som hon besvarade med grövre förolämpningar mot alla och med de värsta slängarna alltid mot Janel. Ingen kunde tala förnuft med henne. Hon var envis och obeveklig i sin hopplöshet och vägrade till slut lyssna till någon. Janel betraktade henne med ömkan och misstro. Han sade ingenting, men när alla omvändningsförsöken av henne inställdes bara för att skona Janels känslor och undvika skandal var han fast besluten att vägra fortsätta tillsammans med henne efter kvällens föreställning. Kontraktsbrottet fick kosta vad det ville. Andra akten började. Detta det mest förtjusande och underbara parti som finns i någon balett, förnedrade och skändade denna hemska så kallade ballerina med sina köttiga ben på det mest vidriga sätt. På olika håll i teatern lämnade somliga sina platser och gick ut. Från översta raden hördes mummel och sarkastiska kommentarer till ”den dansande dromedaren”. Somliga hade till och med enbart kommit för att se en kvalificerad parodi på klassisk balett. Hur pinsamt var det inte för den stackars unge ungerske dansören, som måste uppleva det som rena korsfästelsen! Men så plötsligt mitt i deras stora kritiska pas-de-deux, som är hela balettens höjdpunkt, och just när hon äntligen började dansa normalt igen och bli litet ledigare och naturligare, så tappade hon mitt i alltsammans balansen, föll till golvet som en skjuten fågel och reste sig ej på nytt. Janel försökte hjälpa henne med att lyfta upp henne under improvisering, men handlöst föll hon bara omkull igen. ”Mitt ben!” flämtade hon. Och hela baletten kom av sig. En ny skandal. ”Ridå!” skrek någon så att det hördes i hela teatern, och ridån gick brådstörtat ner medan ett våldsamt sorl utbredde sig över hela den väldiga salongen. Folk började genast överväga om de skulle gå hem eller inte. Alla var missnöjda, och det hördes tydligt att folk frågade varandra om de inte skulle gå och begära pengarna tillbaka. Endast dirigenten bibehöll sitt lugn och slutförde de oändligt vackra tongångarna, Tjajkovskijs kanske mest inspirerade musik. Bakom scenen var nu Janel Michory halvt från sina sinnen. En doktor höll på att undersöka den arma ballerinans ben. Någon muskel hade sträckts eller något liknande. För övrigt var allt kalabalik. Så skrek Janel: ”Vi måste finna någon som kan dansa i la Pizzas ställe! Vi måste genomföra föreställningen!” Han var förtvivlad över de fruktansvärda fataliteter, misslyckanden och skandaler som han hade blivit delaktig i under de senaste tre dagarna tack vare en vidrig fullkomligt anskrämlig och inkompetent skata till dansös. Och de andra figurerna bakom scenen förstod att han menade allvar. De lyckades dock lugna ner honom, fastän det nu dessutom visade sig att la Pizza bara lyckats bli prima ballerina genom att hennes familj var en av de förmögnaste i det 58

österrikiska Trieste. Alla teaterns ledande funktionärer måste lugna ner honom, och de lovade att allt skulle ordna sig, fastän ingen visste hur. Det enda alla visste var att Janels krav på en omedelbar ersättare var omöjligt. En teaterpamp med kraftig röst gick framför ridån och tillkännagav för publiken att baletten skulle fortsätta. Denne pamp, som var en gammal mycket auktoritativ och säker balettlärare med stort svart skägg, spred alltid respekt och tystnad omkring sig när han talade och var helst han uppträdde. Han var därför tacksam att använda när det uppstod kriser på teatern, och han var bättre och mera anlitad som krisavvärjare än som en en gång mycket rörlig lärare. Han var numera bäst i Wien på att lugna ner det mest stormiga hav som fanns: en upprörd publik. Han hade brottats med dåliga ballerinor och deras förödelser i hela sitt liv, och han var berömd som den som om någon kunde tukta en operadiva. Ledningen beslöt att fortsätta föreställningen med det berömda pas-dequatre för att Janel skulle få vinna litet tid till att åter samla sig och kanske rentav kunna finna en vikarie för den golvade la Pizza. Publiken var nu lugn. Pampens röst och myndiga framträdande hade haft god effekt på wienarna, som trots allt beslöt att sitta kvar för att se hur äventyret skulle avlöpa. Det här skulle ju garanterat bli pressrubriker för morgondagen och kunde bli levande historia. Den store balettläraren tog även risken att gå så långt att han annonserade att la Pizza icke mer skulle framträda i sin roll utan att en annan i stället skulle fortsätta. Även detta tillfredsställde publiken i någon mån. Hade inte denne gamle dansör gått in i baletten så hade han säkert blivit operasångare, och han lär i sin ungdom ha valt mellan dessa två så olika men lika skimrande grenar inom teatern. Janel försökte nu hämta sig och sätta sig in i situationens allvar. Detta var ju trots allt Wiens kejserliga statsopera och en av de mest berömda i Europa! Han fann bland de unga ballerinorna överraskande många som trodde sig kunna fortsätta prinsessan Odiles roll och som även gärna ville göra det. Janel visste dock att de flesta av dem blott skulle visa sig vara ännu värre än la Pizza om de bara fick chansen. Det var i alla fall den största av balettroller som alla dansöser hade skäl att åtrå; men just dessa dansöser hade dessutom det skälet till att vilja dansa i den rollen att det skulle innebära att de fick dansa på scenen inför hela världen just med honom; men detta genomskådade inte Janel. I stället såg han alltför tydligt och klart att alla dessa fnittriga och flirtiga frivilliga kandidater för huvudrollen var hopplöst oseriösa och bara kunde gestalta en ytterst tragisk roll på ett ännu bedrövligare vis än den erbarmliga la Pizza. Han stod inför ett fruktansvärt dilemma. Under tiden genomfördes pas-de-quatret på scenen. Även de som utförde detta svåra parti var med all sin skicklighet inte goda nog. Med oro väntade man på att han skulle bestämma sig, ty om inte han gjorde det måste någon annan göra det som var ännu mindre kapabel därtill. Hans blick gled över alla de dansöser som inte hade ställt sig villiga till att överta la Pizzas roll. De var alla lika osäkra, försagda och nervösa inför hans prövande blick. Så stannade hans mörka ögon vid en person som nästan inte syntes. Det var den unga mörka flicka som han vid ett tidigare tillfälle redan hade fäst sin uppmärksamhet vid genom hennes anspråkslöshet, litenhet och uttrycksfullhet. Hon hade inte trätt fram och som så många av de andra praktiskt taget tiggt om att få rollen. Blygt hade hon hållit sig i bakgrunden. Hon var mycket liten och mycket täck. Janel fick en känsla av att hon egentligen kunde mycket mera än vad man trodde. Han gick fram till henne. Minuterna var dyrbara. Musiken närmade sig sitt slut. Nästa nummer var ett nytt pas-de-deux, och den föregående dansen hade redan en gång tagits om från början och kunde inte upprepas på nytt. Det hade varit löjligt. Inför det omedelbart förestående pas-de-deux-numret mellan Sigfrid och Odile frågade han den blyga mörka: 59

”Kan ni dansa rollen?” Hon såg inte på honom utan tittade ner i golvet och visste tydligen inte genast vad hon skulle svara. Hon var i alla fall inte inställsam. Han frågade på nytt och mera spontant: ”Känner ni er kapabel till att utföra Odiles svåra roll?” Hon tvekade på nytt och fortfor att titta nedåt golvet, men så nickade hon. Janel blev utom sig av lättnad, glädje och fröjd. Efter att ha visat för alla att denna mörka unga flicka nu var den som skulle träda i la Pizzas ställe fortsatte han lågmält till henne: ”Nästa nummer börjar med ett solo för mig, och så följer ett pas-de-deux. Vet ni när ni ska komma in och hur?” Hon fortfor att titta i golvet men nickade. Hur underbart väl till mods fick inte detta tecken på inre säkerhet hos det enda hopp som han hade funnit honom att känna sig! Musiken tog slut. Han såg på henne, litade på henne och gav sig ut på dansgolvet. Nu gällde det! Han dansade bättre än någonsin. Han reflekterade inte över att hon inte alls hade vågat se honom i ögonen ännu. Han hade varit för upptagen av situationens allvar för att bry sig om sådant. Med glans utförde han sitt solo och bättre än någonsin under la Pizzas regemente, så att den nya skulle känna sig säkrare inför sin entré, och publiken jublade. De dränkte musiken i applåder långt innan den var helt slut. Dirigenten tappade nästan takten. Så kom det lilla pas-de-deuxet. Den späda unga mörka ballerinan gjorde entré på scenen med spröd känslighet. Musiken flöt fram i en mjuk valstakt. Det var just den välbekanta vals som redan på Elisabeths första bal så starkt hade gripit honom och ända sedan dess varit som något av hans livs balettromantiks vemodiga huvudmelodi. Det var kanske Tjajkovskijs allra enklaste valsmelodi: en enkel fallande skala på fem toner från dominanten till grundtonen, som lät som om den gick i moll men i själva verket gick i dur. De gled in i varandras steg och rörelser. Hur mjukt dansade inte denna lilla mörka varelse! Han greps av den poesi som hon tycktes utgjuta. Valsens innerliga enkla skönhet förde, inte tårar, men dock en viss dimma för hans ögon. Publiken försvann för honom. Vad var det med henne? Med vem var det som han dansade? Var det en människa av kött och blod? Omöjligt. Det var en vit viktlös liten ängel. Det var en riktig snövit och snören sångsvan som flög mellan hans händer och som svävade över golvet utan att röra vid det med tåspetsarna. Han hade fått en gudasänd ängel i sina händer. Musiken omsvepte dem och höljde in dem i sina sorgliga outsägligt vackra drömmar, och deras dans var som en utdragen smekning dem emellan. Hon föreföll så bräcklig inför hans ögon att han knappast vågade röra henne. Han endast snuddade lätt vid henne med sina fingertoppar när han skulle, som Chopin blott snuddade och smekta sina tangenter; och när han lyfte upp henne till himlen gjorde han det lika försiktigt som om hela hennes väsen med tyll och allt vore av finaste, tunnaste och sprödaste kristall. Och hon vägde ingenting. Hon tycktes flyga av sig själv när han lyfte henne. Att de skulle mötas just i denna den vackraste och vemodigaste, mest sorgsna och gripande av alla valser på en scen som kanske var världens förnämsta inför tusentals nyfikna åskådare! Men de kände inte världen. De kände inte publiken. De kände blott av varandra och av sig själva. De harmonierade med varandra som Tristan med Isolde och Romeo med Julia, som skulptören med sin marmor, som den skräddarsydda handsken med dess hand, som molnen med himmelen, som ljuset med naturen och som kärleken med lyckan. Publiken höll andan. Den dans som de här alla blev vittnen till var den högsta form av poesi som de någonsin hade sett. Aldrig hade någon av alla dessa balettomaner 60

sett en mjukare, ljuvare, mera harmonisk och mera betagande uppvisning. Aldrig hade de sett ett vackrare, mera tjusande och mera bedårande danspar på någon scen. De satt som förtrollade och höll andan intill slutet. Inte en hostning, inte en harskling, inte en rörelse och inte en gäspning från publiken störde musikens, dansens och konstartens fulländning i denna helt spontana av en nödsituation påtvingade improvisation. Inte en blick gav Odile den prins som älskade henne under dansen. Men desto mer utstrålade hennes innerliga varma mjuka milda väsen. Varje hennes rörelse sade honom mer än vad en blick hade gjort. Hon levde endast för konsten; liksom han innan han blev stjärna var det uppenbart att även hon i smyg hade lärt sig en huvudroll som denna utantill, och det var såsom två konstens tjänare de möttes och blev till ett i dansen och ej som människor. Vad brydde de sig om att publiken var så tyst att den inte ens andades? Alltid annars brukade det finnas många som gjorde sitt för att göra sig hörda i föreställningen medelst onödiga högljudda harsklingar, hostningar och snarkningar, som om varje publikmedlem kände det som sin rättighet att störa föreställningen medelst demonstration av egna personliga oljud; men nu var det så dödstyst som om hela publiken hade tagits på bar gärning av ett under. Och det var just vad som hade skett. Under hela resten av baletten var det lika moltyst bland publiken som i en folktom katedral. Sigfrid och Odile dansade som i en dröm. Allt var en dröm för dem. Publiken var en dröm, de dansade ej på ett golv utan på en scen av drömmar; teaterns självlysande prakt och gyllene skönhet var en katedral av drömmar, och musiken var drömmen bakom drömmarna, drömmen som hela tiden fortsatte och som hindrade alla de saliga drömmande på scenen och på parketten och i logerna från att vakna. Aldrig hade Janel så levat sig in i en dansörroll som han gjorde nu. Det var en verklig svandrottning som han älskade, en tragiskt drabbad och fängslad ängladrottning som tillhörde både jorden och himmelen, världens underbaraste jungfru som drabbats hårt av olycka och som en kärleksförbindelse med endast kunde leda till olycka även för prinsens del. Han grät på riktigt i sista akten när allt var förlorat för honom och han dessutom hade förlorat sin älskade och blott kunde vänta sig döden av ännu ett möte med henne. Ändå sökte han upp henne i skogen för att få se henne en sista gång och sedan dö. Alla dessa ödesmättade känslor som ingick i den romantiska handlingen var så otroligt verkliga för honom som de aldrig tidigare varit på scen. Det var nästan som om han började misstänka att det verkligen var något ytterst tragiskt och fatalt med denna okända hypersensitiva begåvning, som han nu redan älskade med hela sitt väsen och fullständigt uppriktigt och spontant på scenen, och som om han vädrade en okänd och försåtlig djävulsk fara bakom all denna skönhet. Men dessa undermedvetna misstankar skingrades totalt inför det faktum att han aldrig på scenen hade älskat en svanprinsessa som hade utstrålat en större, mer äkta och mera hjärtskärande smärta. I sista akten grät han nästan högt när han åter fick se hennes hjärtslitande väsen för sista gången innan trollkarlen enligt sin tidigare varning tog livet av honom för att han än en gång hade dristat sig till att uppsöka och träffa sin älskade, som han aldrig kunde få, emedan hon så hopplöst var i ondskans våld. Förtrollningen bröts inte av att föreställningen tog slut. Det var ännu dödstyst bland publiken i flera minuter efter att ridån hade gått ner. Dirigenten, regissören, dansören och alla undrade vad det skulle betyda att publiken inte alls applåderade. Men när äntligen förtrollningen djärvt bröts av att ridåhalaren grep initiativet och åter lyfte på ridån för att avslöja, som teaterseden kräver, att alla de tragiskt avlidna visst icke var det minsta avsomnade, bröt applådstormen lös som en sprängd fördämning. Hela teatern dränktes i dess våldsamma springflod. Långt över tjugo gånger fick Sigfrid och Odile buga för publiken innan publiken var färdig med dem. 61

Och sedan störtade publiken ut tårögd, överentusiasmerad och med ett fotografiskt minne för livet av den bästa balettföreställning som de någonsin hade sett. När allt var över vände sig Janel till den nya prima ballerinan och sade: ”Tack för att du överträffade alla förväntningar.” Men hon svarade intet. Hon inte ens såg honom i ögonen. Hon undvek honom och försvann. Detta förvånade honom. ”Vad är det med henne?” tänkte han. ”Gjorde jag något fel? Fick jag inte säga du till henne? Eller tänker hon nu vara nyckfull mot mig till tack för att jag har varit vänlig mot henne?” Han kunde inte förstå varför hon inte ville säga ett enda ord till honom. När Wiens gamle storsvartskäggige balettmästare omfamnade och gratulerade honom frågade han denne: ”Vad är det med Anna Valentina? Varför vill hon inte tala med mig?” ”Aber wissen Sie da nichts? Vet ni då inte?” frågade den översvallande balettmästaren förvånad. ”Vad är det jag inte vet?” ”Anna Valentina är stum. Hon har varit stum sedan födseln.” Janel blev stum av förvåning och förskräckelse. Balettmästaren gav honom hela romanen: ”Flickan var hopplös genom sin stumhet och sattes därför i baletten av sina föräldrar som hennes enda chans att duga något till. Och dansa kan hon, eller hur?” För att ej besvära balettmästaren med sin stumma förvåning skyndade Janel bort. Han beställde genast ett väldigt omfång vita rosor. Sedan skrev han en biljett som han skickade med rosorna till kvällens stjärnas loge. Så löd biljettens text: ”Kära lilla älskade fröken Valentina, Jag kände inte till er skada förrän för fem minuter sedan, men nu vet jag om den, och nu förstår jag ert tysta uppträdande. Förlåt mig mina ord. Ert handikapp endast framhäver alla era behag ännu mera. Alla människor pratar för mycket utom ni. Mitt livs högsta önskan är att även i framtiden få bistå er på scengolvet i egenskap av vän, dansör och beskyddare. Jag är er allra ödmjukaste tjänare, J. Mitschory.” När ballerinan fick blomsterprakten och brevet och läste detsamma sken hon upp som en plötsligt utsprucken pingstlilja av glädje samtidigt som hennes ögon fylldes av tårar. Hon grät av glädje över att någon brydde sig om henne som människa. Hon skrev strax ett litet svar som lydde sålunda: ”Jag önskar ingenting högre själv än att få följa er intill världens ände och ännu längre. Jag är er av hjärtat evinnerligen tacksam. Ursäkta min djärvhet att svara så öppet.” När Janel steg ut ur sin loge fick han genast syn på sin älskade Odile. Hon fick även genast syn på honom. Hon rusade i hans armar, och de omfamnade varandra. Men de kysstes inte. De endast log och var saliga av fröjd med hela den perfekta naturligheten hos den första renaste förälskelsens totala oskuld. Sedan gick de tillsammans till den väldiga supé som väntade dem och hela ensemblen hos borgmästaren själv, som generöst hade bjudit dem alla till sig. Han hade själv sett den oförglömliga föreställningen och därefter fått idén till att stå för nachspielet och improviserat fram det. Den kvällen korades Janel till världens balettkung, och den som korades till drottning var den lilla späda unga mörka mö som från och med nu och för resten av livet alltid fanns vid hans sida och lyste lika klart som han. Det var ingen officiell utkorelse. Det var en utkorelse som skedde tyst i alla människors hjärtan, vare sig de var kejsare, kardinaler eller gatusångare, fiskförsäljare eller gatsopare, åldringar eller barn. Och det var inte Janel som blev kung eller Valentina som blev drottning, utan 62

det var paret, de två unga tillsammans, som grep och som stannade kvar i varje människas själ och hjärta. Två dagar senare var de på en konsert i en kyrka med enbart Beethovens musik. Det var den nionde symfonin och Missa Solemnis som uppfördes. Beethoven själv hade varit nöjd med framförandet av dessa båda verk, som ytterst sällan framförs tillsammans, då båda är synnerligen krävande. Denna aftons musikupplevelser befäste Janel i hans åsikt att Beethoven var den störste av alla kompositörer och att endast Händel, Bach och i viss mån Brahms och Bruckner kunde mäta sig med honom. Och han undrade över hur man kunde göra en balett till Beethovens musik. Kanske att det skulle gå till Pastoralsymfonin? Efter tre veckor i Wien reser de med båt på Donau till Budapest. En orkester är med dem på båten och spelar bland annat Händels ”Water Music” för dem. Ett gladare, härligare och vackrare triumftåg har aldrig speglat sig i Donaus blåa vågor. Och de intog därefter Budapest med storm. Förut hade Janels succé där varit total, men nu blev den dubbelt total, ty nu var de två. Valentinas rykte hade nått Budapest i förväg direkt från Wien efter deras oförglömliga föreningsafton på operan där, då de som par genast sattes på fixstjärnornas himmel för hela balettvärlden för evigt; men fastän Budapestpubliken redan var eld och lågor över henne i förväg och därför hade färdigt överdrivna förväntningar, tog hon dem med storm och med överraskning. Men alla var överens: det var paret som sådant som det var någonting med och som överträffade allt. Valentina fick genast träffa Janels gamla vänner. Det ordnades bal efter bal, och det par som alltid dansade vackrast på alla balerna var givetvis balettparet. Till societetsfolkets stora förtjusning improviserade gärna Janel och Anna Valentina tillsammans fram de ljuvligaste danser ur de enklaste valser, mazurkor, polkor och kadriljer. Någon gång kunde Janel även dansa en vanlig vals med sin väninna Elisabeth till alla deras glädje och jubel som hade sett dem dansa tillsammans förut. Elisabeth tog hand om Valentina som en idealisk äldre syster, och de fann varandra genast: Valentina blev aldrig svartsjuk, och Janel blev glad åt att få höra att Elisabeth nu hade bestämt sig för Andreas trots allt. Men många hinder stod att övervinna innan de kunde förena sig, då hennes högadliga familj var totalt emot det. Andreas själv fanns inte i staden. Han var bortrest till Balatonsjön för sin dåliga hälsas skull. Tyvärr kunde de inte heller fara och träffa honom. Det ryktades om att en läkare lyckats uppdaga förstadierna till lungtuberkulos hos honom, och att han ordinerat en stram hälsokur vars syfte var att dealkoholisera Andreas totalt. Elisabeth var mera intresserad av att få Andreas till att sluta röka, och även detta skulle doktorn försöka genomföra. Men alla dessa rykten kunde inte riktigt bekräftas. Snart planerades en väldig turné för de unga tus räkning. I Pressburg, Brünn och Prag dansar de Coppelia tillsammans med ny koreografi av Janel själv. Bergen ramlar nästan ner över dem av förtjusning. I Janels version av Coppelia är icke Coppelius en gammal fåraktig och föraktlig grinvarg som alla driver elakt gyckel med utan en riktig konstnär och dockskapare, som faktiskt lyckas med att göra Coppelia levande och till en riktigt söt och älskvärd ung dam. I stället blir balettens demon och osympatiska inslag självaste Swanhilde. Baletten slutar i Janels version med att Swanhilde får sitt straff och förvandlas till en dum docka och Coppelia i stället förlovas med kavaljeren, medan den gamle Coppelius salig av lycka dansar en glädjejigg. Janels version av balettens saga blir alltså mycket mer sympatisk än den konventionella handlingen. I Prag gör de med Coppelia sin största succé hittills. Sedan återvänder de till Wien som Giselle och Albrecht, som de i sin uppsättning gör till världens vackraste balett näst efter Svansjön. Med innerligt vemod och gränslös kärlek och poesi dansar de sina roller så som ingen har dansat dem förut till Adolphe Adams nästan Tjajkovskijskt lyriska melodik. Ingen lär ju ha inspirerat Tjajkovskij så mycket som Adam. 63

I Wien, den lyckliga staden, får de snart impressarier och representanter för olika teatrar över sig från hela Europa. Covent Garden, Berlin, Venedig, Paris, alla ville ha dem och engagera dem. Och de accepterade de anbud de kunde och som de fann vara tillräckligt lockande. Efter en lång och underbar tid i det glada och myllrande Wien anlände de så för första gången till en stad i utlandet: Venedig. De kom att älska Venedig mer än alla städer hittills. Dess livliga och glada särpräglade folkliv, dess vindlande kanaler och sagolika atmosfär betog dem för resten av livet. Och där som i Wien gjorde de en fantastisk succé på den anrika gamla teatern la Fenice. Från Venedig började deras namn spridas även över hela Italien. Efter två veckor i Venedig såg de Milano. Där brast nästan Teatro della Scala av folk som ville in fastän det inte fanns plats. Deras namn hade nått staden före dem, och där levde de för första gången inte fullt upp till sitt rykte. Det rykte som hade nått Milano från Venedig var för fabulöst för att kunna överglänsas i verkligheten. Därmed gjorde de absolut inte heller något fiasko. Och La Scala blev för dem en upplevelse utan like. Bland publiken satt ibland även mästaren Puccini, medan dock den tid var förbi då en viss cellist Arturo med tillnamnet Toscanini hade gnidit sin cello i orkestern. Legenden förtäljer däremot att även Verdi var där. Såsom alla riktiga legender kunde den dock inte bekräftas. Efter Milano får de uppleva Rom, Neapel, Palermo och Monte Carlo. I Rom inbjuds de bland annat till Vatikanen av påven själv som välsignar dem och frågar varför de inte gifter sig. De lever ju tillsammans och är katoliker. Janel besvarar den uppriktiga frågan med ett uppriktigt svar: ”Vi älskar varandra endast i anden och icke i blodet.” Detta svar gör påven nöjd, och han genmäler då som den slipade diplomat han är: ”Det var just det svaret jag hoppades på och väntade mig att få höra,” och han välsignar dem till tusen. I Monte Carlo dansar de för Diaghilev, Nijinskij och Mikael Fokin. Fokin säger om dem: ”Aldrig har mina baletter dansats så uttrycksfullt och vackert. Men de är för små för er.” Nijinskij säger: ”Mitjorij har vad jag inte har: en partner, en kärlek, ja, kärlek över huvud taget.” Men Michory protesterar och hävdar att all konst är kärlek, och således är det omöjligt att en så stor konstnär som Nijinskij skulle sakna kärlek. Detta utlöser något hetare debatterande mellan de så högt stående konstnärerna, så att de nästan grälar om att få överbjuda varandra i att komplimentera varandra. Endast Sergej Diaghilev tiger och säger ingenting om vad han tänker, men av uppsynen att döma känner han att allt vad han har levat för ingenting är mot den skönhet som paret Mitjorij-Valentina har att prestera. Tyvärr blev det nu redan så berömda paret tvungna till att skrinlägga sina planer på att uppträda i Trieste, som de hade fått ett så generöst och vänligt erbjudande ifrån, men i Turin och Genève kunde de gästspela på vägen till Paris. Samtidigt reste Nijinskij med Diaghilev till Sydamerika, men Fokin lovade att åter uppsöka dem i Paris. Före Paris hade allt gått bra. De hade rett sig utmärkt och klarat sig häpnadsväckande väl sin ungdom och oerfarenhet till trots. Varför? Deras enda hemlighet och deras styrka, livskraft och förunderliga okuvlighet var den sublima konstnärliga poesi som de ägde gemensamt. Så kom de då till Paris. Det skulle vara deras viktigaste scen hittills. Paris var ju trots allt jämte Wien Europas kontinents förnämsta metropol. Och för första gången var de en aning spända. Men de klarade sig utomordentligt väl. Operan i Paris blev faktiskt en av deras allra mest oförglömliga triumfer. När nu Albrecht än en gång slutligen hade gått 64

hädan stod Paris på golvet och på balkongerna i den väldiga salongen och tjöt i en halv timme medan samtidigt applåderna nästan skakade ner Delacroix’ Attila från taket. Och i Paris stannade de en tid för att efter en väldigt påfrestande gemensam karriärstart äntligen hämta andan emellan och vila upp sig en aning. I och med sådana kraftanspänningar som inför prestationerna i Paris laddar man ju upp sig så oerhört inför ett så gränslöst slöseri med krafter och själslig energi att man efteråt är värre däran än ett vacuum. De uppträdde i operan under Delacroix magnifika takfresker tolv kvällar under två veckor och ägnade därefter en vecka åt äntlig fritid och avkoppling med behövlig återkoncentration i ljuv isolering. I Paris visade sig Mikael Fokin snart bli en kär beskyddare och vän för dem. Denne greps nämligen av en stor tillgivenhet för det unga paret och särskilt för Valentina, som nu blev vackrare och gladare för varje dag; och trots att de fick träffas så litet blev han kanske deras första viktiga och riktiga vän utanför Österrike-Ungern och skulle förbli så för livet. Han kunde lära dem mycket och ge dem välbehövliga råd inför framtiden och deras gemensamma bana, som ju ännu bara var i begynnelseskedet, då han var en praktisk och klok man och som balettexpert en ovärderlig hjälpare. Fokin och paret lovade att alltid behålla kontakten med varandra. Så blev det då Londons tur. Även om deras succé icke var oerhörd så blev Covent Garden deras största upplevelse hittills. Monarken själv såg dem med sin familj, och för första gången upplevde de en publik som inte var hopplös och oregerlig. I alla teatrar som de hittills hade gästat hade publiken skrikit och gormat, varit obehärskad och knappast uppmärksam alls. Här fann de sig plötsligt stå öga mot öga med en publik som uppmärksamt betraktade dem och studerade dem, icke missade en tålyftning och som var avmätt och ekonomisk med sina applåder. I stället för att kasta blommor på scenen och skrika och hysteriskt göra bort sig och nästan bete sig som djur satt de helt flegmatiskt under föreställningen och studerade musikens partitur. Detta var en märklig erfarenhet för paret att göra emedan den var så ovanlig. After all, som de uppfattade att engelsmännen sade, överväldigande applåder hörde på kontinenten till saken. De imponerades av denna engelska publiks totala självbehärskning som de aldrig hade upplevat maken till tidigare. Till och med tidningarna var tämligen avmätta och strama i sina sparsamma eloger till deras ära. Engelsmännen var varken billiga eller lättköpta, vilket all deras internationella publik alltid hade varit tidigare. Sin mest generösa publikmedlem fann de dock i själve monarken, som två gånger bjöd dem på supé och som beklagade att de var för unga för att ha fått nöjet att träffa hans gamla skräckmamma drottning Viktoria. Efter tre veckors bekantskap med den högengelska societén återvände de till kontinenten. Vad som här har sagts om begynnelsen av deras triumfodyssé utan like, denna otroliga men sanna saga ur verkligheten, har endast varit en kortfattad översikt. Vad de gjorde i varje stad, vilka mänskor och högdjur de kom i kontakt med och deras känslor inför den värld som lade sig för deras fötter och som så generöst öppnade sig mer och mer för dem, allt detta har icke blivit klart uttryckt. Ty den enda sanna avhandlingen om deras upplevelser och intryck kan inte göras av någon annan än de själva. 9. Krisen ”Minns du, Anna, Paris? Minns du den väldiga metropolen, de sprudlande människomassorna och den härliga, enorma operasalongen? Kommer du ihåg allt det underbara som vi upplevde där? Lyckades du lägga alla nya vänner som vi fick på minnet? 65

Vad tyckte du om Debussy? Var han inte litet väl zigenaraktig och dekadent? Själv tycker jag att hans musik saknar struktur och dramatik. Den är dekorativ men formlös. Trivdes du den där kvällen hos Rodin? Varför tyckte du inte om att han ville skulptera mig? Men visst trivdes du. Det ser jag på dig. Och jag minns hur hjärtligt du skrattade den aftonen, fastän det inte hördes. Trivdes du bättre i Paris än i Monte Carlo? På den punkten är jag lika osäker som du. Båda var ju sublima paradis och så olika varandra att de inte kan jämföras. Jag älskar att tänka på Paris, Anna. Jag tänker ofta på de vida bulevarderna, våra stilla promenader längs de underbara oändliga kajerna och den vackra kyrkan Notre Dame; men roligast hade vi i Clichy. Hur högt måtte inte Chopin och de andra romantikerna ha älskat den staden, Anna! Och ändå längtar jag hem till Budapest. Jag saknar musiken av mitt eget språk, av mitt älsklingsspråk och mitt enda modersmål. Är det inte konstigt, att hur mycket vackrare andra språk än framstår än ens eget, som italienska, franska och engelska, och hur grovt och otympligt ens eget än låter och verkar i jämförelse, så är ändå inget språk bättre än ens eget, som alltid är det enda bästa språket i världen! Och det gäller nog alla språk, alla individuella människors modersmål. Jag ser också ständigt min far i mina drömmar, och jag vet att vår teater där är mitt enda hem. Jag längtar hem, Anna. Längtar du inte hem till Wien? Nej, du har aldrig haft något hem. Och jag vet att även du älskar mitt Budapest. En tankelek som fascinerar mig mycket, min älva, är att jämföra den teater som vi övergav, min fars tomma teater i Budapest, med den teater som vi fann, den stora operan i Paris. Vid en sådan jämförelse ser jag min gamla teater som representant för mitt forna privatliv, min forna frid, min forna anspråkslöshet och hela min mystiska okända bakgrund. Den är ett hem, en vrå, ett tryggt gömställe och en garderob där man alltid kan gömma sig och försvinna från den tidsenliga timliga fåfänga världen in i sina egna eviga och skönaste universella drömmar och där jag alltid levde i fred. Den teater som vi vann, den stora härliga operan i städernas stad, ser jag sedan framför mig, och den är dränkt i ljus, den är fylld av internationell publik, dess scen är upphöjd och omstrålad, och jag ser den som en symbol för scenernas scen, för världsscenen i teatrarnas teater, som är själva världsteatern. Och denna scen och denna teater har vi vunnit, Anna. Vi är idag hela världens favoritskådespelare och står inför hela världens ögon. Vi har vunnit den teater som kallas världen. Och när jag jämför denna teater med den som jag har förlorat, min vrå och mitt hem, resignationens universella tomhet i all sin otidsenlighets totala skönhet, som dock alltid överlever det timliga och tillfälligt framgångsrika med sin eviga tomhet, sanning och oförgängliga romantik, och försöker väga dem mot varandra, så vet jag inte vilken jag hellre ägde. De är så underbara bägge två, kära Anna, att vågen som man väger dem på faktiskt går sönder; ty båda deras sublimitet väger så tungt, och den ena väger så exakt lika mycket som den andra. Den ena, den lilla, den obskyra och bakåtsträvande, den bortglömda och levande begravda, den orättvist förfördelade och offrade, älskar jag för dess andliga skönhet och oförgängliga rikedom, men den stora njuter jag av. Jag älskar och längtar efter den lilla lika mycket som jag berusas och entusiasmeras av den stora, som dock leder framåt. Jag skulle därför aldrig, Anna, kunna vara utan någon av dem. För närvarande är vi dock på väg mot framtiden med modets publikström, vi står på teatrarnas teaters främsta scen och har ännu ett litet stycke att gå för att nå ända fram till rampen. Storbritannien har nu sett oss, men ännu känner ej det mäktiga Ryssland eller det avlägsna Amerika till oss. Vi måste erövra den mera lysande teatern fullständigt, Anna, innan vi äntligen kan börja leva lika mycket för både den och den intimare och egentligen sannare av dem. 66

Jag ser på dina ögon att du förstår vad jag menar, Anna. Och hur tacksam är jag inte, och hur högt dyrkar jag dig inte för den glans, den sol och den överjordiska sällhet som du ger mig! Så länge jag har dig, Anna, och så länge du har mig är vår konst oförgänglig, vi själva oåtkomliga för olyckan och vårt ljus och den glans som vi sprider konstant. Så länge jag har dig, Anna, kommer teatern att fröjdas över vad vi tillsammans ger den.” Under sin vistelse i England gjorde de även ett två dagars gästspel i Edinburgh, och sedan följde de vackra städerna Amsterdam och Antwerpen. Därefter lockades de ut på en tysk turné: Hamburg, Hannover, München, Leipzig, Berlin och Dresden fick alla se dem, och deras framgång var överallt obeveklig. Deras otroliga triumfodyssé fortfor att vara oförliknelig i sin ständiga väg uppåt mot en oupphörligt tilltagande lyckoberusning av enbart framgångar. Därefter mellanlandade de i Warszawa för att därifrån fortsätta till Sankt Petersburg via Norden. I Warszawa blev de beklämda av det faktum att polackerna var ett olyckligt folk som led under en utländsk diktatur genom ryssarna. Bättre fann de stämningen vara i Köpenhamn, där de lunchade med ännu en kung, som varmt omhuldade balettkonstens förkovring. Köpenhamn, gemytets glada huvudstad, imponerade på paret med sin höga balettkultur, som faktiskt var en av de högsta i Europa. Men ännu bättre fann de stämningen vara i Stockholm, där de lunchade med ytterligare en konung, som därtill förplägade dem väl. Svenskarna fann de vara ett väldigt fint men något bortskämt folk, då de inte hade haft krig på nästan hundra år. I brist på den fattigdom som fanns överallt på kontinenten var svenskarna i stället på glid in i en ond cirkel av den dryghet, vräkighet och inskränkthet som kommer av bekvämlighetens naturliga odling av lättjan, som är ett värre ont och en större fara än fattigdomen. Stockholm var dock Nordens och kanske hela norra Europas vackraste stad vid sidan av Edinburgh. Nästan lika vackert fann de Helsingfors vara, den nya moderna huvudstaden i Finland, där de förvånades över den översvallande välvilja och vänlighet som de mottogs och omhändertogs med i denna lilla frusna nordiska stad där publiken var så liten men desto mera innerlig och hjärtegod. Dock kom de knappast alls i någon kontakt med finnar, då de hade ett så konstigt språk, utan mest med finlandssvenskar och ryssar, då dessa kunde franska och tyska. Men den enorma uppskattning och förståelse som de möttes av från detta lilla frusna fattiga och isolerade nordiska folk imponerade på dem, och med allt större spänning såg de fram emot mötet med Sankt Petersburg, den ryska huvudstaden, som ju också var huvudstaden för all klassisk balett. De anlände till det väldiga imperiets vita huvudstad en dag i begynnelsen av mars, och de möttes genast av ett pärlande rikt och oändligt snöfall. De mottogs av övervänliga ryssar och tyskar och ambassadörer överallt, och sällan hade de känt sig så välkomna någonstans förut. Sällan hade en så stor och betydelsefull stad mottagit dem med så öppna armar. Under de följande dagarna förtrollades de av Sankt Petersburgs prakt och enorma glans. De såg även kejsarstadens fruktansvärda fattigdom, men de fattiga ryssarna var vänliga, glada och fromma. Och Petersburgs stora opera var den mest generösa och inbjudande som de hittills hade trätt in i. Det var en härlig och omåttligt levande opera, och balettkåren i denna stad hade de aldrig sett maken till i Europa. När de gav akt på dessa mästare, som alla var bakgrundsfigurer, förstod de att konstnärer som Fokin, Pavlova och Nijinskij hörde hemma och endast hade kunnat frambringas i denna atmosfär av den mest fulländade balans mellan känsla och disciplin, konstnärlig pietet och precisionssträvan, och outtröttligt arbete förenat med den renaste idealism. Svansjön var den första av de baletter som de här skulle framföra. Flera dagar före premiären överraskade själva tsarfamiljen dem med ett besök, och för första 67

gången blev Anna röd. Janel bragtes snarare bara ur fattningen men mera så än vanligt. Tsaren själv skakade hand med honom, och aldrig hade någon fått Anna att niga djupare. Den lille tronföljaren lyste mot dem med livliga intelligenta ögon. Detta höga besök var ett underbart äventyr som gav glans och förtrollning åt hela dagen. Aldrig hade de bemötts så hjärtligt och nästan så familjärt av en större härskare i Europa. Så var ju också Nikolaj II mera involverad i sin balett än någon annan monark i Europa. Tsaren talade en utmärkt tyska, men Janel var för överväldigad för att förmå leva upp till en konversation med honom. Detta märkte tsaren, och han fortsatte för att inspektera resten av balettkåren. När den lille prinsen följde efter sina systrar ropade han glatt någonting till paret till avsked, men tyvärr kunde det unga paret inte förstå dessa ord. Efter en stund kom dock tsaren tillbaka, och nu försökte han tala till dem på sin utsökta gentlemannaengelska, det språk som han egentligen bäst behärskade. Då svarade Janel: ”Låt oss hålla oss till tyska.” Då log tsaren. Isen hade smält, och deras konversation blev mera otvungen och nästan kamratlig. Med förvånansvärd förtrolighet berättade tsaren att han i många år varit förälskad i en balettdansös och haft henne som stadigt sällskap innan han blev kär i Alix. Sedan sade han: ”Sergej Diaghilev har spekulerat mycket i er gemensamma mystiska bakgrund. Ni är ungrare, Chanel Mitjorij, men varifrån kommer egentligen er dam?” Och Janel svarade som det var: ”Hon är ett hittebarn liksom jag, men hon kommer från Kroatien. Båda har vi en kyrklig bakgrund, då hon växte upp i ett kloster.” Då skrattade tsaren. ”Ja, jag visste väl att det var något heligt med er.” Mera detaljer slapp Janel avslöja för tsaren om Anna Valentinas bakgrund, och det drog han en lättnadens suck för. Hela historien om hur Anna kom till Wien och där stoppades undan i baletten var för omständlig för att tåla att berättas för en tsar. Aftonen för premiären kom, och premiären blev en glänsande succé. Aldrig levde Janel mera in i sin roll än vad han gjorde denna afton, och deras olika pas-dedeux kallades följande dag i tidningarna för ”det sublimaste som någonsin har framförts på vår scen”. Både Janel och Anna kom att betrakta denna afton som deras mest givande och minnesvärda. Och det var efter den som Janel sade till Anna: ”Du är min Odile som är besatt av trollkarlen som hindrar dig från att prata, men jag skall ta dig ifrån honom. Jag skall lära dig att tala som en vanlig människa. Läkaren säger att din stumhet beror på ett fel i din larynx, och att det är en sak som kan opereras. Jag skall göra dig till min med att giva dig din röst tillbaka, som trollkarlen har beslagtagit.” Hon protesterade försiktigt och skrev: ”Tror du inte det kan vara farligt?” Men Janel var fullkomligt övertygad av sin läkares vetenskapliga slutsatser. Hon lät denne läkare ta sig en närmare titt i hennes svalg och försöka övertyga henne om saken, och han lyckades – nästan, ty det var mycket hon inte förstod. Men i princip var hon med om att låta sig opereras. Tsarfamiljen hade suttit i salongen under premiären liksom flertalet ministrar och mäktiga diplomater. Stolypin, den högste av ministrarna, hade gråtit. Svansjön förblev i två veckor på repertoaren, och aldrig har den någonsin framförts bättre och med större uttrycksfullhet förr eller senare. Ryssarna minns dessa föreställningar ännu idag, då de blev historiska genom vad som senare hände. Minnet av sådana föreställningar blev liksom en symbol för en hel gyllene tid som alltför snart skulle gå förlorad för alltid. Därefter uppfördes Coppelia med Janels egen koreografi, även den med glänsande lovsagor och svällande, entusiastiska tidningsspalter som resultat. Aldrig lär det ha jublats mera i Mariinskijteatern än under de tio dagar som den uppfördes. 68

Janels originella och humoristiska tolkningar av karaktärerna tog ryssarna med storm, kanske mest just för att Janels version av baletten berövade den all dess elakhet och gjorde den snäll och rättvis i stället. Mellan Svansjön och Coppelia fick Janel nöjet att bland annat få umgås med självaste Rachmaninov. I det oändliga diskuterade de de båda extremt tragiska fallen i rysk musik Tjajkovskij och Musorgskij, den förra den kanske innerligaste av alla melodiker inom musiken någonsin och den som gjort mest för balettens upphöjelse, och den senare den mest originelle och genuint ryske av alla tonsättare. Janel kunde aldrig förstå Tjajkovskijs homosexualitet, som Rachmaninov ständigt förehöll vikten för Janel av att saken förblev hemlig åtminstone så länge tsardömet fanns kvar. Janel menade att det var både Musorgskijs och Tjajkovskijs stora tragedi att de inte haft någon kvinna att kunna älska och ge hela sitt förtroende, och Rachmaninov kunde inte direkt förneka saken. När nu denna underbara hänförande överväldigande månad till slut var över var det meningen att de skulle fortsätta till Moskva och därifrån till Ukrainas huvudstad Kiev. Men en viktig förändring hade inträffat i planerna. Janel hade beslutat göra ett uppehåll någonstans på vägen till Moskva för att där i avskildhet förenas med Anna Valentina i äktenskap. Ingen visste detta utom deras närmaste betjänter och impressarier, och önskan bifölls med respekt, och de önskade förändringarna i planerna anordnades i största hemlighet. Vitsen med att genomföra detta så långt borta från Budapest och världen var nämligen att det inte skulle uppmärksammas och göras något ståhej av saken. De ville inte ha pressen stickande sina näsor i blöt. Deras stilla bröllop, beslöt de, skulle äga rum i Novgorod. De skulle fara med tåg till floden Volkhov, där de hos en ny rysk vän skulle vara med om en fest, varifrån de sedan skulle fortsätta till Novgorod med släde. Allt detta ordnades av deras vän, som var Petersburgs förnämsta konstkännare och nära vän till familjen Jussupov. Den sjunde dagen i april satte de sig i en underbar privatkupé och var på väg mot sitt livs hittills största äventyr. De log mot varandra där de satt, han klädd i en stor tjock varm underbar päls och hon elegant prydd med en kosackmössa. De nådde floden Volkhov, och deras vän tog med översvallande vänlighet och hjärtlighet emot dem. Han älskade att kalla dem för sina barn, och för dem var han ungefär som en kär gammal onkel. Han förde dem till sin vackra väldiga villa, där all prakt redan var framdukad inför den kommande balen; ty denna fest var ingenting annat än en bal, även om den hade benämnts såsom en anspråkslös tillställning. Janel Michory och Anna Valentina valsade denna afton. Ingen valsade som de. Var gång de trädde ut på dansgolvet vek alla andra åt sidan för att njuta av att se på dem. Det var en av deras livs lyckligaste aftnar, och lyckligare skulle den bli. Efter champagne, tårtor, kaviar och en lysande fransk festmåltid gick alla ut i snön och hade snöbollskrig. Det var ju trots allt för att gästerna skulle få ha roligt som värden hade ordnat med denna fest. Det vita kriget utmattade de flesta som snart ramlade in igen. Janel och hans blivande maka hade hållit sig inomhus, då de ingående hade diskuterat Annas fall med en kirurgisk expert, som hade gett dem goda råd. Hans prognoser var goda, då han menade, att Annas stämband delvis var sammanväxta med glottis men dock kunde frigöras. Det handlade om ett ytterst finkänsligt kirurgiskt ingrepp som krävde den mest minutiösa precision, vilket dock med dagens vetenskapliga kunnande inte var någon omöjlighet. Dansen återupptogs, men få orkade dansa. De flesta var nöjda med kvällen som den var och tog farväl. Den ena bjällrande släden efter den andra befolkades och lämnade det vackra huset, som egentligen var ett halvpalats. Det var en av dessa underskönt vackra blåvita landskapstårtor i imiterad rokokostil, som de ryska aristokraterna så gärna byggde åt sig nära huvudstaden från Katarina II:s tid och framåt. 69

Deras värd tog ett ömt farväl av dem när de satte sig i sin släde. Han hade själv anförtrott sitt allra bästa fordon åt dem och sin bästa kusk. Tårarna blänkte i hans ögon, ty han visste vart de nu ämnade sig, och de log åt hans rörelse, ty den ryska mentaliteten med dess underbara gärna överdrivna sentimentalitet var ännu något främmande för dem. Kusken snärtade till de tre käcka och raska hästarna, och med ett ryck satte sig släden i rörelse. Värden vinkade efter dem, och de vinkade så gott de kunde tillbaka. De hade aldrig åkt i en rysk släde förr. Janel visste hur spännande Anna tyckte det var, och själv var han även mycket upphetsad. ”Någonting säger mig, Anna,” vågade han anförtro henne, ”att vår förening i äktenskap är det som kommer att befria din röst.” Någon hade smusslat med en champagneflaska åt dem i släden, men de skrattade åt deras ryske välgörares nyck och slängde ut den. De var vana vid nykterhet, och denna natt skulle de ej dricka utan enbart njuta av den stund som föregick sanningens heligaste ögonblick. Bjällrorna klingade glatt och träden flög förbi dem med sina höga svarta silhuetter effektfullt avtecknade mot den stjärnklara vårvinterhimlen. Det var en ljuvlig natt med fullmåne. Sällan hade Anna sett så konstant glad ut. Hade hon haft röst så hade hon skrattat hela natten. Janel började ångra att han hade slängt ut champagneflaskan. Den hade nog ändå värmt gott i deras magar och bröst, och de skulle ju ändå inte dansa offentligt igen förrän om en vecka. Han började rota i släden för att se om det inte någonstans fanns en till. Detta hans bestyr hade Anna oändligt roligt åt. När hade hennes ansikte skinit så av lycka? tänkte han. Petersburg och Ryssland har verkligen gjort henne gott, tänkte han vidare. Måtte Ryssland vara lika ryskt söderut. Kusken tycktes ivrigt hänge sig åt slädens välfärd. Han var en typisk rysk landsortskusk som troligtvis hade tjänat en och samma herre i hela sitt liv. Hans piska snärtade ideligen till de tre hästarna, ty han visste att herrskapet ville nå Novgorod så tidigt som möjligt på morgonen; men Janel tyckte att det var onödigt att behandla hästarna så. Han tänkte dock inte mycket mera på saken. Anna Valentina hade somnat. Stilla hade bjällrornas änglaskratt tjusat henne till sömns där hon tryggt och lugnt låg bekvämt tillbakalutad insjunken i sin mjuka varma päls och med händerna i sin ryska muff. Hennes varma mörka finskurna medelhavsansikte från Fiume uttryckte den sublimaste sällhet och frid. För att få tiden att gå nöjde sig Janel med att kärleksfullt viska ömhet till henne fastän hon sov, som om han ville spela med risken att fresta henne till att vakna. ”Vår bana har hela tiden stigit mer och mer mot skyarna. Vi har bara färdats uppåt tillsammans hittills. Och det skall alltid förbli så. Vårt äktenskap är bara ytterligare ett trappsteg mot höjden, ytterligare en förenkling och förädling av vår relation, ytterligare en bekräftelse på vår kärlek och ytterligare ett ännu högre uttryck för den. Vi har ännu många världar kvar framför oss att utforska. Jag har ju inte ens sett dig naken ännu. Men vi måste ge oss till tåls. Denna sista eviga oändliga natt av vår själsliga jungfrulighet måste vi ännu ge oss till tåls, för att i morgon vakna till ett par nya människor.” Och hon vaknade inte, eller åtminstone visade hon inte att hon hade hört någonting. Janel var nöjd med att hon sov och lät henne av hela sitt hjärta sova medan han började räkna de träd som de passerade i hopp om att själv få sig till skänks litet sömn. Men han var för pigg, han var för upphetsad av festen, han var för otålig, och följaktligen var han även för nervös för att kunna sova. Och kusken hjälpte till med att hålla honom vaken. Hans hästar frustade, hans piska klatschade ibland mera och ibland mindre, och släden skakade under hans kommando. Piskan klatschade inte alltid, ty då och då tog kusken fram en flaska vodka. Han använde denna till att hålla sig varm med.

”Aha,” tänkte Janel. ”Därför är han så ivrig.” Men han tyckte inte om att höra den smällande piskan. Sömn började i alla fall till slut komma över honom. Endast det envisa klatschandet från piskan höll honom vaken. Varje ny klatsch väckte honom, han fixerade sig vid ljudet, och det störde honom allt mera för varje gång. Det var som att ligga och lyssna till en långsamt droppande kran vars droppar föll med en ordentlig smäll i stället för med ett stilla plopp. Han försökte forcera sig till sömns och koncentrera sig på att drömma sig bort med att bara tänka på det ljuvligaste han visste, hans stunder tillsammans med Anna på scenen, när han lyfte henne, när de genomförde sina makalösa pas-de-deux, på publikens extatiska jubel och på de alltid fullsatta teatersalongerna. Men dessa drömmar ledde alltid tillbaka till den dammiga förlegade teatern i Budapest med dess mumifierade minnen av storhet och glans, de slitna kulisserna, de trasiga ridåerna, den tomma parketten och den glödande underbara otidsenligheten. ”Vad är det med den teatern som är bättre än alla andra?” Och så stod plötsligt svaret klart för honom: ”Där finns aldrig någon publik! Den är tom på allt vad vulgaritet, sinnlighet, ytlighet, lättsinne, flärd och mode heter! Den består bara av den eviga legendens evigt rena och sanna väsen. Den är sann, medan publik alltid innebär en åverkan och ett inkräktande på sanningen!” Kuskens klatschanden störde brutalt hans tankegångar. ”Hur kan han med?” Och med ens framstod denne vodkakusk som essensen av all vulgär och ytlig publik i världen. ”Han gisslar sina hästar som teaterdirektörerna gisslar och driver fram publiken med hutlösa ockerpriser. Denne kusk är en värre slavdrivare än någon impressario.” Och han beslöt sig för att göra något åt saken och be kusken att sluta upp eller att åtminstone ta det lugnare. Han reste sig i släden och böjde sig fram mot kusken just när denne vände sig om och slängde bort en tom flaska vodka. Till sin förvåning såg Janel honom genast ta fram en ny. Han tilltalade dock den ivrige kusken ändå. Kusken förstod naturligtvis inte Janels språk. Men han tycktes förstå vad Janel menade, ty han nickade ivrigt med huvudet när Janel talade. Lugnad och nöjd lade sig Janel till rätta igen men fann snart att kusken hade missförstått honom. I stället för att spara på piskan började mannen bruka den med ännu större iver. Han hade tydligen förstått Janels ord som så att han skulle skynda på. Janel reste sig fram igen, men det var omöjligt och hopplöst att få ryssen att förstå. Ju mera Janel försökte göra sig förstådd, desto mera missförstådd blev han. Till slut insåg Janel att det var bara att försöka finna sig i situationen. Men nu hade kusken fått blodad tand. Han fick hästarna att öka hastigheten till det dubbla, och släden började kränga våldsamt. Janel åsåg hur ännu en vodkabutelj flög ut i snön, och han förundrade sig över att kusken över huvud taget kunde sitta kvar och hålla sig upprätt. ”Hur i all sin dar kan han hålla släden på vägen?” Situationen blev mer och mer obehaglig. Anna vaknade och kröp närmare intill sin Janel. Hästarna skenade ej, men kusken tycktes nödvändigt vilja driva dem till det. Lyckligtvis lyckades han ej, men hastigheten var ändå farligt hård, och Janel beslöt på nytt att försöka ingripa. Men nu hörde inte kusken honom längre, för han sjöng. Han sjöng en kosackmarsch och höll takten med sin piska. Janel såg Annas skrämda ögon. Han hoppades att kusken skulle lugna ner sig och sade detta till henne. Men Anna var ej längre glad. ”Fördömda kusk!” tänkte Janel och var mest förbittrad på honom för att hans vilda framfart hade väckt Anna. ”Så bråttom har vi inte. Hon hade gott kunnat få sova. Nu är hon väckt och har blivit rädd och orolig.” Men de hade inte långt kvar till Novgorod nu. Snart skulle de nå staden och bli befriade från den mardrömsresa som denne kusk så generöst bjöd på.

Kusken vände sig glatt om och sade: ”Snart framme!” Detta förstod Janel. Men kusken var nu hopplöst berusad, och Janel litade inte på honom längre. Han förstod inte vilken skicklig kusk det var. Därför förstod han inte heller att det var bäst att låta kusken vara. Han förstod inte det ryska ölsinnet, och han hade inte själv någon erfarenhet egentligen alls av att handskas med hästar och fordon. Janels misslyckade försök till ingripanden hade bara lett till att kusken nu tycktes vara så avskyvärt glad och stolt över att han hade lyckats piska upp hästarna till denna vanvettiga fart att han nu tog sig före att piska upp dem till en ännu högre, som om Janels tillrop innebar en utmaning för honom, ett missnöje med hans förarkonst, som han måste besegra med att visa för den missnöjde att han kunde köra ännu bättre. I sitt hjärta greps Janel nästan av ursinne. Han kunde inte se något Novgorod i sikte och tvivlade nästan på att kusken i sitt tillstånd kunde hitta vägen dit. En blick på Annas vettskrämda anlete fick honom att bestämma sig. Han böjde sig för tredje gången fram, nu i avsikt att ta tömmarna från kusken. Att det var hans välgörares bästa och kunnigaste kusk hade han glömt. Paniken regerade. Han hörde sig själv ösa grälor över den stolliga omdömeslösa kusken som förvånad släppte uppmärksamheten från hästarna ett kort ögonblick. Hans förvånade blick sade: ”Är det möjligt att du kan vara en bättre kusk än jag?” Men den korta distraktionen räckte. Hästarna kände genast att ingen längre kontrollerade dem, och ryska som de var greps de strax av den smittosamma paniken och bröt ut i sken. Janel föll baklänges. Även kusken fick nu panik. Släden krängde som om den när som helst ämnade gå sönder. Så plötsligt vid en våldsam stöt från en sten som trojkan körde över föll kusken av och försvann. Det gick mycket fort. Hästarna körde av vägen, släden överansträngdes, tömmarna brast, hästarna försvann, och släden körde vidare i full fart i en kraftig plötslig nerförsbacke ner för en sluttning mot två nakna björkar. Janel såg dem komma rusande allt snabbare emot sig och såg i nästa sekund ingenting mer. När han vaknade fann han sig liggande i snön, stelfrusen och översnöad. Det var ljust och troligen tidigt på morgonen. Ett stilla ljudlöst snöfall fyllde universum med frid. Allting höll andan som av andakt. Han såg sig omkring. Han hade slungats mjukt i djup snö inte långt från släden. Släden låg vräkt över ända och var oigenkännlig och fullständigt kaputt. Han reste sig med värkande lemmar. Han sökte efter Anna. Han såg henne ej genast. Där låg hon på andra sidan om släden. Hon hade slungats ett långt stycke från släden. Hon rörde sig ej där hon låg med ansiktet nedåt. Han pulsade mödosamt fram genom snön till henne. Några hästar syntes inte till. Han rörde vid henne. Hon hade fallit hårt. Det låg en och annan mycket stor sten nära henne. ”Anna,” sade han och försökte väcka henne. Hon vaknade ej genast. Hennes ögon var slutna. ”Anna,” sade han igen och ruskade om henne. Han lyfte upp henne i sina armar. Hon flög inte själv denna gång. Ändå var hon lätt. Emellertid vaknade hon ej. Han satte försiktigt ner henne igen och började undersöka henne. Han gnuggade hennes kinder med snö, men det hjälpte ej. Han förstod att hon måste vara skadad på något sätt. Men var och hur? Han fann ej ett spår av någon skada någonstans. Allt var helt och oskadat. Han undersökte alla benen och hela kroppen, men det fanns ej ens någon synlig droppe blod någonstans. Ingenting verkade vara skadat. Så föll hans ögon till slut på hennes svanvita hals. Hennes puls slog ej. Hon var kall och färglös. Allt var helt, men där fanns intet liv. När han hade avlägsnat hennes vackra pälshuva fann han vad som var felet. Hennes nacke var bruten. 72

10. Novgorod Det var en stilla morgon och det snöade i Novgorod. Få var uppe, ty det var ännu mycket tidigt. Himlen var ljus, men det var ej fullt dagsljus ännu. Några skogshuggare var på väg ut ur staden. De var varmt påpälsade och hade stora yviga skägg, så som ryska bönder brukar hava. På vägen ut från staden såg de en ensam man komma sakta vandrande emot dem. Denna man bar på en börda som var mänsklig. Mannen tilltalade dem ej och de passerade honom tyst. De kände att han var en främling. En av dem kastade försiktigt en förstulen blick på den mänskliga varelse som mannen bar på. Det var en kvinna som ej rörde sig. Han tittade hastigt bort igen. När mannen hade passerat ett gott stycke förbi dem vände de sig bägge om och tittade på honom. De talade lågmält men ivrigt med varandra. Var det verkligen en kvinna? Hade främlingen dödat henne? Nej, han måste ha hittat henne. Nå, det var hans sak, och han var på väg mot staden. Deras konversation upphörde dock ej när de efter en stund fortsatte. Mannen gick långsamt och snön föll tyst. Staden slumrade i pittoresk stillhet, som om den hade sovit i århundraden och inte hade för avsikt att vakna igen. I mannens blick låg det något sällsamt. Han vandrade tyst genom de tysta gatorna. Han mötte fyra personer innan han anlände till torget med dess kyrka. Den sista av dessa fyra, som var en gumma, hälsade god morgon. Han sågs gå in i kyrkan. Man lade märke till att han gick så oförskräckt in, trots att han med största säkerhet var utlänning. Han kom ej ut igen på en mycket lång stund. Kyrkan var tungt utsmyckad och mycket exotisk, som ortodoxa kyrkor är. Bilder och ikoner fyllde dess inre med liv. Han slog sig utmattad ner vid en pelare och lät sin börda vila mellan sina ben. Där satt han en lång stund. Han vände sig icke om, och man kunde ej se hans ansikte. Efter en, kanske två och kanske ännu fler timmar stod han upp och tilltalade en munk som fromt höll honom sällskap på avstånd i kyrkan i denna morgonstund med sin andakt. Främlingen ställde några enkla frågor, och munken var ej ovillig att svara, om de dock hade ganska svårt att förstå varandra. Men mannen tackade stilla och gick efter munkens svar, vare sig han hade förstått det eller inte, ut genom en sidodörr. När han åter kom ut följdes han av två munkar. Han gick till sin börda och lyfte upp den. Han betraktade den orörligas ansikte under ett intensivt ögonblick. Så följde han med munkarna ut i sakristian. Dessa skulle tydligen efter sin bästa förmåga och med all sin barmhärtighet hjälpa honom med hans svårhanterliga problem. Några timmar gick. När han äntligen kom ut var han ensam. Tårar flödade ner för hans ansikte. Kyrkan var tom. Han fann ett avskilt hörn och sjönk ner där medan han gav sina tårar bittert utlopp. När han märkte att några besökande kom in och ville hålla honom sällskap utan att ana varför han var där reste han sig stilla och gick ut. Det snöade fortfarande. Himlen var tung och grå, och staden tycktes alltjämt vara sovande. Mannen stod en stund och såg ut över torget. Med en sista blick smekte han kyrkan som han skulle ha vigts i idag. I stället för ett bröllop inkognito hade det blivit världens tystaste begravning med bara en ledsagare: brudgummen. Så gick han med samma stillsamma steg över torget i riktning mot stationen.

De som var där såg honom anlända. De såg att han var en främling och förvånades över hans tomhänthet. Främlingar brukar ju ha bagage, men denne såg ut som om han hade förlorat allt. När han närmade sig stationshuset drog de sig undan. Han stannade och ställde en fråga. De svarade honom, men han förstod deras svar enbart tack vare deras gester. Efter ett lågmält ”spasiba” fortsatte han i riktning mot biljettkontoret. Han fann det. ”Varthän?” frågade mannen i kassan. Han förstod detta ord. ”Budapest,” svarade han.

11. Problemet Tidigt en vårmorgon steg en man av Warszawatåget i Budapest. Varifrån var han? Var kom han ifrån? Ingen som såg honom visste det, ty han var en ringa man och en man utan något av intresse över sig. Solen sken och fåglar sjöng i närmaste träd, men mannen utan bagage tycktes ej lägga märke till detta. Han var ung, såg tafatt ut och tycktes försjunka i drömmar så snart han steg av tåget. Länge stod han på ett och samma ställe utan att röra sig. Ingen kom och mötte honom, inte tycktes han vänta sig heller att någon skulle göra det, och ändå stod han kvar på samma ställe. En stins betraktade honom misstänksamt på avstånd, som om han hade sett främlingen förut och misstänkte att det kanske kunde vara en efterlyst spion. Vad rörde sig egentligen i mannens sinne? Kom han hem från ett krig? Det såg nästan så ut. Men det fanns ju inga krig i Europa. Det var omöjligt att bli klok på karlen. Så såg han ner mot marken och tycktes slita sig loss från vissa minnen. Sakta började han gå. Han nådde snart stationens utgång. Stinsen drog en suck av lättnad och gick honom till mötes. ”Välkommen till Budapest!” sade han vänligt medan han samtidigt mönstrade karlen. ”Tack,” svarade främlingen kort. Han lämnade de glada livliga centrala delarna och smög sig in på en trång och mörk gata var hans dystra uppsyn kanske hörde mera hemma. Efter någon tvekan gick han in på en krog. Han stod ett slag och tittade omkring sig innan han fortsatte in. Det var tydligt att han aldrig hade varit där förut. Gästerna såg oförskämt på den nye gästen. Så gick han in och satte sig längst bort i ett hörn. ”Ett glas vin,” sade han till en uppassande flicka utan att se upp. ”Vitt eller rött?” frågade flickan beskäftigt. Rött, blev svaret. Hon hämtade vinet åt honom. Han drack det långsamt och under tystnad under det att han såg ner i bordet. Ingen intresserade sig längre för honom. Han drack ju som alla andra. När han hade tömt glaset efter kanske en halvtimme beställde han ett till. Där satt han och grät för sig själv utan att någon märkte det. Syltan var mörk, dyster och anspråkslös. Här kunde vem som helst gömma sig för yttervärlden. Dess övriga gäster var alla mer eller mindre suspekta eller åtminstone anonyma individer, och de respekterades för sin anonymitet även om ingenting annat respekterades. Flickan som serverade honom började intressera sig för honom. När hon vid hans tredje glas satte sig bredvid honom och tilltalade honom förblev han dock tyst.

Och när hon ej ville lämna honom i fred med hans melankoli reste han sig och gick därifrån. Hon blev då förvånad, ty hon var söt och hade aldrig blivit ratad tidigare. Himlen hade nu mulnat samtidigt som vinden hade friskat i. De livliga gatorna var ej längre så livliga som förut. Janel Michory började vandra längs med dem. Han gick tungt men ganska raskt för att undvika att bli frusen. Hans huvud var nedsjunket mellan axlarna, och det var tydligt att han ej såg vart han gick. Hans uppmärksamhet var endast riktad mot den vandring som han företog i tankarna och hade bakom sig. Vad tänkte han på? Vem eller vad var det som oftast syntes i hans tankebilder? Var det den varelse som han hade lämnat i Ryssland och praktiskt taget övergivit där av ren vanmakt och oförmåga att kunna hantera problemet med hennes fullständigt oacceptabla och alltför chockartade och oväntade, ovälkomna och ytterst olämpliga avsked, som ingen rådde för? Eller var det en förlorad teater som han tänkte på? Med henne hade han ju förlorat världsscenen eller åtminstone den världsscen som han hade vunnit och delat med henne. Förmodligen tänkte han på både det ena och det andra. Ingen hade kunnat förmå sig till att störa denne mans sinne idag, inte ens om det hade varit för gammal vänskaps skull. Han kom mot eftermiddagen ut på Elisabethbron, där han länge stod och betraktade det av vinden upprörda vattnet. Tänkte han på självmord? Nej. Han stod stilla där alltför länge, och han harmonierade alltför väl med den vackra brons underbara utsmyckningar och nästan skulpturalt skickliga smide. I Buda sökte han sig längs gator som han inte hade beträtt på många år. Vid en liten öppen plats med alltjämt bara tre gatlyktor stannade han. En ny liten kyrka hade byggts på samma plats var den gamla hade stått, men den nya var av sten och helt annorlunda. Den var kallare och sterilare och inte alls lika innerligt hjärtegod till karaktären. Den hade inte hunnit bli det ännu. Kåkstaden stod kvar, men den var nu döende emedan den skulle rivas i sin helhet. Därför hade nästan alla evakuerats därifrån. Endast de envisaste och hopplösaste fanns kvar. Vart hade alla de andra tagit vägen i stället? Fanns de nu i den Sovande Staden? Han gick in längs gränder som han som barn aldrig hade fått eller vågat besöka. Han råkade passera en krog, som råkade vara den enda i stadsdelen, men den var märkvärdigt livlig fortfarande. Vid disken stod det en gammal men muskulös och avskräckande karl utan ett hår på hela huvudet. Han var ålderstigen men fortfarande tillräckligt brutal till sitt yttre för att kunna hantera klientelet. Gästen gick planlöst in och beställde ett glas vin. Det satt även andra gäster på denna krog. De var alla nedgångna fyllbultar utan något vettigt att säga eller göra. Men den dystres blick fastnade för en som var olik de andra. Det var en gråhårig liten sliten man med knäckt näsrygg som talade med rysk accent. Om inte näsan hade varit knäckt hade han sett judisk ut. Det verkade vara en ovanligt sentimental liten karl, ty han talade oavbrutet med gäll sjungande röst. Han försökte hela tiden berätta för sitt sällskap om två saker: sin hemstad Kiev, som han hade förlorat för alltid, och om sitt barn, som han hade förlorat i just denna krog, och han visste inte själv hur det hade gått till. Detta var tydligen hans livs mysterium, och alla i krogen hade tydligen hört det hundra tusen gånger förut. Naturligtvis var det ingen som lyssnade till honom. Men gästen lyssnade, och det märkliga var att den lille ryssen märkte att någon gjorde det. Karlen uppfattade främlingens blick, tystnade och gick fram till honom. ”Vem är ni?” frågade ryssen honom. ”Det har inte ni något med att göra.” ”Har vi inte setts förut?” 75

”Nej.” ”Jag känner igen era ögon.” ”Jag har aldrig sett er förut,” Janel betraktade honom hela tiden och var säker på sin sak. Då sade ryssen: ”Jag vet vem ni är. Ni är trollkarlen som rövade mitt barn ifrån mig.” Det var för mycket för Janel. Utan att blotta sin påtrampade smärta svarade han stillsamt: ”Olycklige man, ni vet inte vad ni talar om.” Och han såg precis ut som om han själv mycket mer hade förlorat ett barn genom en elak trollkarl än den lille patetiske berusade ryssen. Och han reste sig och gick därifrån. Ryssen var dock säker på att han hade sett de ögonen förut någonstans, men det skulle antagligen dröja innan han kom på var. Besöket i den skumma krogen i stadens värsta slum hade gjort Janel upprörd och skakad. ”Är det verkligen möjligt för en människa att bli sådan?” tänkte han när han mindes den bedrövlige berusade ryssens totala dekadens. En kyrkklocka slog sex. Han började äntligen målmedvetet bege sig hemåt. Han nådde den Sovande Staden och fann den lika sovande som alltid. Nej, den var ännu mera sovande nu, ty ännu fler av dess invånare hade flyttat därifrån. Han stod en stund utanför sin teater innan han med klappande hjärta gick upp för baktrappan och lade handen på scendörren. Han återupplevde ett av sina många sanningens ögonblick. Dörren var lika öppen som den hade varit den första gången och alla gånger. Bakdörren till teatern var aldrig låst. Vem som helst kunde som han stjäla sig in på scenen och stanna där och gå hur långt som helst. Han var bara en av många. Han kom över sin tvekan och sina minnens berusning och fortsatte in. Allt var oförändrat. Det var precis samma teater som han för några år sedan hade lämnat bakom sig, före det vuxit upp i och före det trevat sig in i, som in i en levande dröm. Det var samma teater med samma intensiva frid och säregna förtrollande charm. Han kunde aldrig bli klok på dess förtrollande anda. Dess personlighet var nu mera magisk än någonsin, det var som om en stor ande uppfyllde hela den stagnerade insomnade teatern och ville säga: ”Detta är min helgedom reserverad endast åt mig och min tidlösa personlighet, och endast de som kan förstå den och uppskatta den är välkomna. Men de blir färre i denna värld för varje dag.” Ingenting hade förändrats. Allt var fortfarande lika väl mumifierat och noggrant avdammat och putsat. Ännu en gång mottog denna teater honom som hans enda riktiga hem här i världen och kanske mera så än någonsin. Och en sällsam lycka fyllde hans själ för en stund. Det var hans barndoms lycka eller åtminstone minnet av den, som nu återuppsökte honom som vuxen och nästan krävde hans själ tillbaka. Så gick han tillbaka till sitt rum, slängde äntligen av sig sin resrock och gav sig tillbaka till scenen och salongen. Han måste ju visa sig för sin far! Kanske hans far kunde trösta honom? Han tvivlade på det. Men den gamle hade alltid i alla Janels svåraste situationer kunnat säga honom just de rättaste kloka orden för att hjälpa Janel förbi svårigheterna och problemen. Men vad kunde bota en älskad människas död? På sätt och vis kände han sig ändå alltjämt som pojke när han begav sig upp för den avsides liggande väl dolda nästan hemlighetsfulla trappan till den gamles privatkammare. Den hade konstruerats efter att teatern hade uppförts. Det var hans far själv som hade låtit bygga in den för att han skulle kunna få arbeta och bo i teatern utan att någonsin behöva lämna den, och trappan var så genialiskt konstruerad att den inte syntes från salongen, och en som inte visste att den fanns där hade aldrig kunnat gissa att den dolde sig bakom panelen som en direkt diskret lönngång mellan teatern och dess ständigt vakande direktör. Som vanligt brann ljuset i trappan. Det var som en kyrklig evighetslampa. Men dörren till den gamles

rum var stängd. Detta är olikt den gamles rutiner, att alltid ha den öppen när han var ensam i teatern. Janel öppnar den stängda dörren med varsam hand och går in. Hans far sitter i sin stora sköna länstol som han brukar med huvudet sänkt mot bröstet som om han sov. Janel står obeslutsam framför honom. Det är någonting hos den gamle som får honom att rygga tillbaka och tveka inför att väcka honom. Det är något förbjudande över honom, som aldrig funnits där tidigare, som om han strängt tänkte i sömnen: ”Stör mig inte! Jag drömmer allvarliga drömmar.” Det är dessutom ännu tidigt på kvällen, och den gamle brukar inte sova så här tidigt. ”Ska jag väcka honom?” undrar ynglingen, som knappt är tjugotre år gammal. ”Han ser så fridfull ut då han sover. Nej, jag kan inte.” Och Janel vänder tillbaka bort från rummet. Han hejdar sig emellertid vid dörren. ”Men han måste få veta att jag kommit hem,” reflekterar han. ”Han kommer att fråga varför jag inte kom upp till honom genast.” Och han vänder tillbaka in i rummet. Där sitter den insomnade fadern i moltyst hemlighetsfullhet och med ansiktet osynligt i dunklet, som om han i hemlighet bevakade Janels varje åtbörd och följde med i Janels varje tanke. Åter kom det förbjudande återhållandet över Janel. ”Stör du mina drömmar så förstör du dina egna,” var det som om någon sade ohörbart men desto mera tydligt och obevekligt. Vad är det med den gamle? Han gör våld på sig och sätter äntligen sin hand på faderns skuldra och säger: ”Far!” Men fadern vaknar inte. Janel sätter sig på knä framför honom och skakar honom, men ändå vaknar han inte. Han sover för djupt. Janel vidrör honom en sista gång, men han inser nu att den gamle inte går att väcka. Den unge före detta dansören, den strandade världsstjärnan, sitter orörlig på knä framför sin sovande far en lång stund och betraktar ingenting. Fadern verkar för honom ha gått in i samma törnrosasömn som hela teatern. Så reser han sig och beger sig ut i natten för att söka reda på en läkare. Han finner snabbt läkaren, och när de når och undersöker den gamle mannen bekräftar läkaren vad Janel redan vet: att hans far är död. ”Han har lugnt och stilla somnat in, och det var inte många timmar sedan,” menar läkaren. Janel lämnar doktorn och rummet bakom sig i djup tystnad. Doktorn försöker kalla honom tillbaka, men det går inte. Den glasögonprydde mannen resignerar och förstår att det är bäst att han återkommer följande dag. På vägen ut stannar han vid den lärde mannens skrivbord och betraktar ett ögonblick ett ofullbordat manuskript: Dantes Gudomliga Komedi i nygrekisk översättning på terziner. Han säger till Janels avlägsnande rygg att han ämnar återkomma följande dag för att sköta om dödsattesten och likhämtning med mera och lämnar sedan den charmfulla teatern. Janel fortsätter långsamt till sin loge. Han öppnar dörren och ser framför sig ett tomt rum i en tom teater som aldrig förr har varit så tom. Han går långsamt in, stänger dörren bakom sig och kastar sig på sin säng medan han ännu en gång gråter. ”Min far, jag är ännu ett barn, och aldrig har jag behövt dig så som nu!” kvider han i sin olycka. Det är knappt att han själv kan fatta att han har drabbats av sitt livs största olycka, motgång, nederlag och katastrof bara för att sedan uppleva en ännu värre. Men han kunde inte somna ifrån sin sorg. Han grep sig i kragen och reste sig upp, och av en ingivelse gick han åter upp till faderns rum. Där satt den gamle mannen i sin underbara fåtölj och sov den eviga sömnen. Liket skrämde honom inte längre. Borta var den förbjudande stämningen. Janel förklarade det för sig själv med att han ju nu visste om att fadern var död. Rummet var dessutom så välstädat och fint. Det lade han märke till nu. Den gamla städerskan hade nog varit här senast igår. Åter föll hans forskande blick på den avsomnade gestalten i stolen. Det var som om fadern fortfarande levde. Hans ande vilade ännu över rummet. Och den unge slagne mannen tycktes liksom höra sin faders röst:

”Du har kommit hem, Janel, och allt är gott och väl. Även jag är hemma nu hos de mina, och allt är gott och väl. Men vad tänker du göra nu? Tänker du svika din konst, din plikt och din teater bara för att jag är död? Tänker du bli svag nu, bara för att du fann dig själv i la Valentina och blev kär i henne? Trollkarlen kunde ju inte annat än ta henne ifrån dig. Du försökte ju ta ner henne på jorden, du ville ju beröva svanen hennes vingar och göra henne till en vanlig kvinna; men vad är Svansjön och hela balettkonsten om inte svanen får förbli en svan för evigt? Det var ditt eget fel, som ville banalisera det sublimaste. Du har bara dig själv att skylla. Du har blivit svag nu, och det värsta är att jag inte längre finns nära dig och kan hålla efter dig som förut. Nu måste du klara dig ensam, och det blir svårt för dig i det vacuum som du nu befinner dig. Farväl, min gosse. Vi träffas nog snart igen.” Där lyste alla de underbara böckerna på hyllorna: Homeros, Shakespeare, Dante, Goethe, Schiller, Dostojevskij, Tolstoj, Dickens, Victor Hugo, elva biblar på olika språk och i olika versioner, Bhagavadgita på engelska och en ändlös rad av latinska och grekiska klassiker: Augustinus, Thomas av Aquino, Beda Venerabilis, Bernhard av Clairvaux och Cicero, Seneca, Platon och Marcus Aurelius och hela den antika litteraturen från Hesiodos till Plutarkhos och Johannes Chrysostomos. Där var hela den engelska litteraturen från Chaucer till Conan Doyle och de allra senaste romanerna av Stevenson och Kipling. Han tog en bok och öppnade den på måfå. Det var Dante: ”I som här inträden må låta hoppet fara.” Han var en slagen man. Hans livs stora kärlek var berövad honom och skulle aldrig kunna ersättas. Döden hade slagit ihjäl hans liv. Vad skulle han göra? Skulle han dra sig tillbaka i total obskyritet och anonymitet och bli som sin far: en gammal tråkig inåtvänd självupptagen ensam okänd osällskaplig eremitstofil? Eller skulle han fortsätta dansa men utan glädje? Då låg nog det första alternativet närmare till hands för honom som det mera naturliga. Men samtidigt tänkte han: ”Jag kan inte och jag vill inte svika min publik.” Publiken drog ännu i honom. Den utövade ännu makt över honom. Hans kärleksaffär med publiken, den stora utsugande rampfebersalstrande bläckfiskpubliken, var ännu oavslutad, och denna kärleksakt hade avbrutits mitt i höjden av sin utveckling. Följande dag återkom läkaren med nödvändig personal som gjorde vad som skulle göras med den gamles stofthydda. Det gick fort, och Janel behövde inte prata mycket med dem. Lyckligtvis kände dessa mänskor inte till det världsberömda namnet Michory varför Janel kunde vara trygg i förvissningen om att de inte visste vem de hade att begrava och vem de hade haft att göra med. Men i världen diskuterades det i alla tidningar hur teaterfursten Janel Michory plötsligt hade försvunnit. Han hade senast setts på en fest utanför Sankt Petersburg hos den glade och gästfrie furst Oblonskij när han hade avrest därifrån med la Valentina för att vigas med henne i Novgorod. Paret hade aldrig kommit till Novgorod. Alla präster där förnekade all kännedom om någon vigsel den aktuella dagen, och ingen hade tydligen tänkt på att ställa dem frågor om något annat än om den förutbestämda vigseln. Janel hade i förtroende givit dem sina privata instruktioner, och de hade hållit dem: ingen fick någonsin veta sanningen, då ingen någonsin kom på att ställa rätt frågor. För världen tycktes paret bara ha försvunnit i tomma luften. Även furstens kusk som hade kört dem var försvunnen och förblev försvunnen som uppslukad av luften. Antingen vågade han aldrig ge sig till känna igen efter olyckan, eller också hittades och identifierades aldrig hans förolyckade kropp. Det gissades och spekulerades en hel del, men den enda trovärdiga förklaring som någon journalist kunde kläcka var att Janel Michory och Anna Valentina avsiktligt hade lagt ut en dimridå för att fira bröllop och smekmånad på en för hela världen skickligt hemlighållen ort, och det trodde de flesta på. Men så småningom började ett rykte spöka att Michory levde allena och fattig och gick omkring som en 78

långhårig luffare i Budapest, men det ryktet trodde ingen på. Inte kunde ju Michory skiljas från Valentina! De två åtskilda var ju en absurd otänkbarhet! En dag kom det en man till den gamla övergivna teatern i den Sovande Staden i Budapest. Han fann dörren till teatern öppen och steg in. Han såg att det brann ett ljus i Janel Michorys faders rum. Som om han gått där många gånger tidigare steg han upp för trappan som förde till studiekammaren. Han steg in i rummet. Vid bordet satt det en orakad man och läste. ”Janel!” utbrast gästen häpen. Janel vände sig lika häpen om och utbrast: ”Andreas!” Han steg upp, och de möttes och omfamnades. ”Vad gör du här?” frågade Andreas. ”Och var är din far?” ”Jag lever här. Min hustru som aldrig blev min hustru är död, liksom min far.” ”Vad säger du?” ”Sätt dig ned, så får vi tala ut om det här.” ”Jag kom hit för att söka upp din far, som jag har brukat hälsa på ibland och lånat böcker av. Plötsligt är han borta, och så finner jag i stället den världsberömde Janel Michory här som en lufsig och nerdekad vagabond! Vilken obeskrivlig chock!” ”Och du verkar spik nykter och välklädd och proper. Det verkar som det skulle handla om ombytta roller mot vad det brukade vara. Men sätt dig ned och ta det lugnt. Jag ska berätta min historia, så får du berätta din sedan.” Och Janel berättade allt vad Andreas och världen inte visste. När han slutat sade Andreas: ”Och hela världen söker dig och tror att du är död!” ”Jag är död, ty min glädje är död. Vad beträffar tidningarna så börjar lyckligtvis intresset för mig avtaga nu. Ju förr världen glömmer mig, desto bättre.” ”Men du är inte död, Janel! Fortsätt arbeta för konstens och för din egen skull, för världens och för publikens skull!” ”Men det är inte roligt nu längre när min skyddsängel är död.” ”Nonsens! Är det roligare att sitta här och ruttna som din far?” ”Hellre det än att förevisa min sorg offentligt. Men säg, vad har det blivit av dig med tiden? Du verkar plötsligt så stadgad.” Andreas såg ner. ”Det är faktiskt din fars förtjänst. När du var ute på en turné som tycktes bli evig beslöt han att ta sig an mig och hjälpa upp mig. Han kallade på mig, och jag kom. I vårt första stora inledningssamtal erbjöd han sig att hjälpa mig litterärt, om jag bara lämnade flaskan därhän. Och han fick mig att lyckas göra det. Jag fick en oändlig respekt för honom. När jag väl blivit av med flaskan fick också Elisabeth en ny respekt för mig och hjälpte mig uppåt i societén. Och här är jag nu. Jag är en anständig människa tack vare din far, och Elisabeth är min.” ”Är ni gifta?” ”Nej, det är kruxet. Hennes familj förbjuder henne att gifta sig med mig, och någon lycka som författare har jag ännu inte gjort, trots din fars värdefulla hjälp och stöd. Och nu är han borta, och Elisabeth väntar barn.” ”Ditt?” ”Ja.” ”Du har skandaliserat henne.” ”Ja, jag är rädd för det.” ”Då låter hennes familj dig aldrig få henne. Hellre sätter de henne i kloster.” ”Det kan de inte göra utan hennes vilja. Vi ska nog klara det på ett eller annat sätt, ska du se. Man kan ju emigrera till exempel till Amerika.” ”Ni måste bli gifta. Gör det hemligt.” ”Det är inte så lätt. Och Elisabeth skulle bli förklarad arvlös. Hon skulle förlora allt.” ”Ack, Andreas, du är din egen lyckas narr!” ”Och du är din olyckas.” 79

”Ja, det är väl nu det vi mest har gemensamt.” De pratade ännu en lång stund. Andreas bad Janel att komma och hälsa på Elisabeth, men detta bjöd Janel emot. ”Tror du jag kan visa mig för henne så här? Nej, det går inte. Först måste jag lösa mitt problem.” ”Får jag inte ens tala om att du är hemma?” "Nej, helst inte, åtminstone inte så länge jag ännu bär sorg." Andreas såg frågande på honom. "Så länge jag bär sorg vill jag därmed inte fördystra de mänskors liv som jag älskar, och som har egna bekymmer att lösa utan att dessutom bli belamrade med mina," förtydligade han sig. Inom sig kände Andreas hur protesterna växte för att anta obetvingliga proportioner. Han kunde inte acceptera Janels situation och resignation. Allting inom honom vände sig emot detta som mot något onaturligt. "Nej, Janel, det går inte. Du kan inte begrava dig levande på det sättet. Du kan inte svika konsten på det sättet när du gjort dig till en sådan mästare och kommit så högt på dess vingar. Då kan du inte bara släppa greppet. Det är ansvarslöst. Menar du att du inte alls dansar längre? Sviker du den nödvändiga dagliga rutinen, som är det enda sättet att hålla någon konst levande?" "Nej då, Andras, jag övar faktiskt varje dag framför spegeln, men jag har inga ambitioner längre. Arbetsrutinerna har blivit själlösa. Jag är bara en halv själ i en halv kropp. Jag är inte bättre än en invalid." "Prat. Du är fortfarande hur ung som helst, och du har mer än hälften av ditt liv som dansör kvar framför dig." "Förstår du inte? Vad är konsten utan poesi? Det är poesin som jag har förlorat. Poesin i mitt liv var Anna Valentina, och utan henne mellan mina armar är jag en själ utan kropp och en kropp utan själ. Jag kan inte ta ett steg på scenen utan att känna den överväldigande smärtan i att inte längre få föra fram henne och känna hennes mjukhet och skira poesi ge mening åt min existens." "Du älskade henne för djupt. Dina känslor var för starka för att kärleken skulle vara hälsosam för dig. Den har krossat dig." "Är du inte själv likadan? Vad tänker du göra när du inte kan få Elisabeth?" "Jag har inte gett upp ännu. Men du har gett upp. Det är felet." "Du förmanar mig som min fader." "Han hade rätt. Han förtröttades aldrig. En konstnär får aldrig slappna av. Han måste ständigt arbeta vidare, liksom din far i litteraturens värld ständigt studerade vidare och fortsatte förkovra sina kunskaper tills han stupade på sin post här på teatern. Janel, just genom att du lyckades bli en förebild för hela konstnärsvärlden är det nesligaste brott du kan begå att svika den genom att överge den genom att svika dig själv. Konstens disciplin förbjuder det och förlåter sådant aldrig. Du kan helt enkelt inte göra det." "Jag kan inte visa mig för världen som jag är, Andras. Jag är handikappad." "Det syns inte. Du är hopplös. Jag ger inte upp, Janel. Jag kommer tillbaka och ämnar tjata dig tillbaka till livet." "Men säg inget till Elisabeth, Andras. Inte ännu. Jag måste först lösa mitt problem." "Vilket problem? Jag ser inget utom din lättja." "Jag har förlorat min själ, Andras." Han sade det nästan viskande. Andreas förstod så mycket att han ingenting mer kunde göra för stunden. Han lämnade Janel ensam med löfte om att återkomma. Janel var ensam med skuggorna i sin teater. Han ropade till dem: "Gud give att jag snart fick bli en av er, ty endast hos er finns den som jag älskar! Skall jag återvända till världen och fortsätta min karriär? Skall jag åter leva upp till min berömmelse och kämpa mot sorgens och dödens skuggor så länge jag lever? Orkar jag det? Min konst blir då icke längre njutbar och utåtvänd utan inåtvänd, 80

skrämmande och demonisk. Måhända slutar jag då vansinnig som Schumann, Donizetti och van Gogh. Vill jag leva ett sådant liv? Kan jag finna mig i att ta ett steg nedåt till en lägre nivå efter min oavbrutet framgångsrika och glada uppförsväg? Nej, bättre är det då att resignera och uthärda sina sorger i ensamhet; ty skammen att öppet visa mig för världen med mina sorger skulle jag inte kunna uthärda.” Några dagar senare kom det några barn in i teatern. Entrén var öppen, och de djärvdes ta sig in och leka där inne i vestibylen. Janel hörde dem från sitt rum och lät dem vara där. Han log när han såg dem. Han visade sig inte för dem utan betraktade dem från ett gömställe. Han tänkte: ”Ja, lek ni bara, ni barn. Er oskuld, er barnsliga fåfänga och era ljusa illusioner kan kanske återge teatern vad den har förlorat. Ni får gärna komma in hit och leka, ty teatern är till endast för dem som kan leka. Det är en lekplats för folk som söker glädjen, och inom er blommar ännu glädjen oförstörd.” Och han låste sedan aldrig teatern mera. Men barnen vågade sig aldrig längre in än till vestibylen, ty de var rädda för det skumma mörkret där inne, som om de anade något av det dunkla mysteriet i hur Janel ensam där inne bara umgicks med sina spöken ur det förgångna.... Och hans umgänge med dem blev allt intimare. Han förde långa samtal med dem, precis som kung Ludwig II av Bayern på sin tid hade gjort i sin totala ensamhet och besvikelse på livet, men Janels spöken gav honom dock något. Anna Valentina teg lika djupt efter döden som hon gjort i livet, men den som inte teg var hans gamle fader Istvan. Han höll långa föreläsningar för Janel från sina bokhyllor, från samlingarna av manuskript och pergament och från de kära porträtten av gångna storheter på scenen, för länge sedan glömda storartade skådespelare, som bara aldrig dog i deras tankar som en gång fått den stora ynnesten att få uppleva deras livs sannings ögonblick på den eviga teaterns eviga scen för eviga dramer som aldrig dör men aldrig kan upprepas och nytolkas tillräckligt.... ”Sörj inte, Janel. Du lever ju ännu och har allting att leva för. Du har ju en gång för alla vunnit konsten på din sida och undfått nyckeln till evigheten. Du vet ju vad konst är. Du vet ju vad skönheten är, och om man en gång vet det så förpliktar det, så att du måste leva enbart för den. Ty skönheten är allt. Den konstnärliga kvaliteten är inte teknisk perfektion och fulländad behärskning av medlet, utan den verkliga hemligheten om konstens innersta väsen ligger i själva skapandet. De största dirigenterna dirigerar inte efter partituret utan hör musiken inom sig och skapar den på nytt i det ögonblick de dirigerar. Pianisternas konst handlar inte om att spela rätt utan att ha det rätta anslaget och det rätta uttrycket, ty uttryckslös musik, hur tekniskt fulländad den än må vara, är aldrig riktig levande musik. Målarnas konst består inte i att producera mästerverk utan i att vara sanna i sin trohet mot vad de avbildar. I själva verket ligger den innersta hemligheten just i att vara sannfärdig. Alla klåpare och fuskare, dilettanter och bedragare lever på att ljuga för sig själva och för andra, och vet man vad konst är genomskådar man dem genast, ty den riktiga konsten är alltid övertygande genom sin sanning. Även du måste leva för din sanning och för att vara sann mot dig själv och din konst, ty du har inget annat. Överge aldrig skönheten, Janel, ty den är allt du har som sann konstnär.” Så drömde han vidare med tankarna hos sin far och hos sin älskade, som han vägrade släppa kontakten med och sluta sörja, och som aldrig lämnade honom i fred. En kväll kom barnen dit och lekte som vanligt. De lekte mycket tyst och stilla. Janel hörde dem inte, ty han satt uppe i sin fars kammare med stängd dörr och läste Jeremias. Men barnen lekte så extra tyst och stilla idag därför att de hade en ny och extra spännande lek. De hade kommit över några svavelstickor och ville nu se hur dessa fungerade. De hittade litet stickor och skräp i en vrå som de drog fram på golvet och satte eld på. Vad det brann vackert! Så hittade en av pojkarna på att sätta en svavelsticka till ett hängande draperi. Han ville bara se vad som skulle hända om 81

han gjorde det. Den lilla lågan tog sig genast och började strax sprida sig kraftigt. Den bredde ut sig alltmer tills den blev så stor att de mellan sex och åtta år gamla barnen blev förskräckta. De blev så rädda att de rusade ut, och de hoppades innerligen att ingen hade sett vad de hade gjort. De förstod inte riktigt vad de hade gjort, och de kunde bara hoppas att ingen annan heller någonsin skulle få veta det. Det dröjde en god stund innan Janel i sin kammare började höra underliga ljud och känna en stickande doft. Han försökte låta bli att bry sig om det först, men doften och ljudet gjorde sig ständigt mer och mer påminta. Plötsligt anade Janel oråd. Han reste sig upp från sin Bibel, rusade till dörren och ryckte upp den. Hela rummet överfölls av en kraftig tjock och kvävande rök. Han rusade ner för trappan genom röken. I salongen såg han bättre. Han såg att hela främre delen av teatern var övertänd och att eldsvådan även grävt sig in i logeutrymmena, så att bakvägen ut hopplöst var blockerad. Endast salongen var fortfarande ganska luftig och orörd, även om den var inringad. I stället för att överväldigas av panik kände han det som en lättnad. ”Problemet är löst,” tänkte han. ”Befrielsen är här. Ödet har erbjudit mig en bakväg ut ur mitt dilemma,” och han skrattade lågmält för sig själv. Han behövde nu inte svika sin publik. Lugnt gick han ner i salongen och upp mitt på den stora scenen. Han insåg nu att den utan konkurrens var den största och viktigaste av alla scener, ty den var universell, och endast den skulle någonsin få vara med om baletthistoriens högsta och underbaraste sanningens ögonblick. ”Nu skall jag dansa,” tänkte han. Han tog av sig allt utom underbyxorna och började dansa. Han dansade Sigfrids svåraste solopartier. Han dansade hela Rosenspöket, och musiken triumferade inom honom. Han dansade den löjlige stackars gamle Coppelius och inledde sedan den roligaste och mest humoristiska av alla roller: Petrusjka. Elden spred sig allt mera. Den bröt in i salongen och flammade längs det vackra taket. Janel dansade allt vildare allt eftersom publiken blev allt vildare. Kristallkronan rasade ner, som en blandning av enorma cymbalklanger, applådåskor och skrik av förtjusning. Han dansade för elden, den allting förintande elden, som var hans sista och mest entusiastiska publik. Elden slog sig ner i varje fåtölj och satte sig i dem och spred sig och ryckte allt närmare och närmare dansören på estraden. Publiken var ute efter att sluka dansören levande. Publiken var ute för att döda, men den visste det inte själv. Den bara gjorde vad som var naturligt för den, och dansören fortsatte att dansa för den intill slutet. Dansören slutade inte med att göra allt för att behaga den. Men publiken var vansinnig. Den kunde inte tänka längre. Naturen regerade den och inte de själva. Den var som på premiären av ”Våroffer”. De anföll estraden. De grävde sig in i dess torra plankor och slickade dansörens ben. De kysste och våldtog honom. Likväl fortsatte han att dansa. Hela universum genljöd av den musik som han dansade till. Det var Guds egen musik. Det var alla Brahms och Beethovens symfonier och mässor och Fidelio. Det var Tjajkovskij, Adolphe Adam, Lortzing, Delibes, Bellini och Schubert på en gång. Det var alla Gounods, Berlioz' och Schumanns mest inspirerade ögonblick. Det var alla Wagners hysteriska klimaxer i ”Tristan och Isolde” och alla hans galnaste operor. Alla gamla döda mästare spelade för honom, och han jublade i sitt hjärta. När smärtan av de ständigt allt närmare kyssande lågorna blev honom för stark mindes han plötsligt munken, sin förste gamle fader, och han ropade: ”Far! Även min kyrka brinner! Även jag dör för mitt kall liksom du!” Så gjorde han Rosenspökets sista avslutande virvelvindspiruetter och gjorde det famösa svåra finalsprånget rakt ut i auditoriet i publikens varma famn. Benen brann på honom i luften, och när han landade begravdes han i lågornas allt mera dundrande infernaliskt dånande applådåskor. Och teatern började störta samman till följd av den rasande publikens lågande entusiasm.

12.. Avslutning En dag fick inte Andreas träffa Elisabeth längre. En släkting till henne hade utvalts till att ombesörja saken. När Andreas kom för att träffa Elisabeth fick han träffa denne torre släkting i stället, som sakligt förklarade situationen för Andreas: ”Elisabeth har förts till ett säkert ställe där hon kan föda sitt barn utan att skandaliseras. Ingen skall någonsin få veta att hon varit gravid. Och ni kommer aldrig mer att få träffa henne. Ni har gjort ert yttersta för att förstöra hennes liv och anseende och namn, och det kan vi inte tolerera. Jag varnar er. Om ni någonsin igen försöker ta kontakt med henne kommer ni att krossas.” Efter sin litteräre välgörares bortgång och teaterbranden i den Sovande Staden hade Andreas åter tagit till flaskan, i synnerhet när han mött svårigheter i att få träffa sin enda älskade. Han hade som väl var stärkt sig inför detta möte och vågade nu sjunga ut: ”Ni hjärtlösa människa! Vad är ni väl för ett onaturligt odjur? Inser ni inte att Elisabeth och jag älskar varandra? Ingenting kan hindra oss från att förenas! Vi emigrerar till Amerika! Och vad tänker ni göra med barnet? Tänker ni döda det?” ”Ni kan vara lugn. Barnet kommer att omhändertas på bästa sätt. Jag måste nu be er avlägsna er härifrån för alltid.” Och Andreas blev utslängd för sista gången från Elisabeths och hennes familjs vackra patricierhus, som hade glittrat av så många underbara och glada baler. Han fick aldrig träffa henne mera. Han fick aldrig berätta för henne om Janels återkomst, och efter teaterbranden fick han heller aldrig mera träffa Janel. Denna katastrof tog honom så djupt att alla som kände honom förvånades däröver. Han upphörde aldrig att fråga om branden: ”Räddades någon?” Och han fick till svar: ”De enda tre som var där lyckades hinna ut. Det var tre små barn som lekte med tändstickor där inne. De lär aldrig komma över chocken av den katastrof som de har vållat, och inte staden heller för den delen. Det skulle just beslutas i museinämnden att den teatern skulle bli museum och få förbli orörd som en unikt välbevarad romantisk teater. Det var det sista som den gamle ägaren lyckades åstadkomma i sitt liv, och allt hade varit klart, om han inte plötsligt hade dött. Därigenom försenades formaliteterna, och nu är det tyvärr för sent att göra något.” Och Andreas gick och dekade ner sig. Han söp två veckor i sträck. Någon frågade honom en kväll: ”Vet du vad som egentligen hände Janel Michory? Du var ju hans bäste vän.” Andreas tittade på dryckesbrodern som om han trodde att denne inte var riktigt klok. Sedan svarade han mycket noggrant: ”Jag vet inte mer än att han försvann tillsammans med Anna Valentina i Ryssland. Men jag tror, att vad som hände där, var att han råkade ut för trollkarlen i Svansjön, som tog hans Valentina ifrån honom och lät honom förgås av sorg.” Och det var Andreas sista nyktra ögonblick. Han hördes aldrig mera av. Han påträffades senare i sitt eländiga kyffe till lägenhet, där han av någon olämplig person fått låna en revolver, med vilken han hade skjutit sig genom pannan. En slarvig papperslapp tillkännagav med hans fylsiga handstil: ”Det enda jag dög till var att skriva. Men världen ville inte ha mig som författare. Alltså: Adjö.” Elisabeth försökte ta hand om hans litterära kvarlåtenskap, men hennes släktingar såg till att alltsammans förstördes. Inte ett ord av Andreas författarskap överlevde hans olyckliga kärlek till Elisabeth. Hon fick dock föda sitt barn i fred. Det var en präktig son. Släkten diskuterade mycket till och från hur barnet bäst skulle behandlas. Hennes bror Georg, som var moraliskt i farozonen då han ämnade satsa på en intressant karriär som pianist, gavs ett ultimatum. Han fick det svåra uppdraget att placera barnet. Om han vägrade 83

skulle släkten såga av honom. Georg kände sin familj, förstod att den aldrig skämtade och tog hand om barnet för att uppfylla familjens vilja: att se till att barnet spårlöst försvann. Sålunda begav det sig inte bättre, än att en sen höstkväll en hemlighetsfull droska rullade över Kedjebron till Buda för att utföra ett mystiskt värv i de västliga slumutkanterna av staden. Den gamla kåkstaden Döda Staden för zigenare och tattare och andra utstötta hade då redan hunnit likvideras, men i stället hade slummen brett ut sig överallt åt söder i takt med stadens okontrollerbara expansion. Och där långt borta i stadens fattigaste utkanter i en ännu värre slumstad än vad Döda Staden hade varit, placerade en oidentifierbar adelsman ut ett litet barn under områdets kanske enda gatlykta, för att någon åtminstone kanske skulle åta sig att rädda barnet till livet, hur usel än denne någon var. Vilket fyllo som helst var välkommet. Sålunda räddades både Elisabeths ära och Georgs karriär, och de glömde aldrig sin vän Janel Michory, världsdansören som försvann, eller älskaren Andreas, författaren som aldrig blev publicerad.

Slut.

Romanens historia. Romanen föddes som idé efter ett biobesök på den gamla biografen Redbergsgården i Göteborg i december 1968, om den dock naturligtvis mest är inspirerad av Michael Powells och Emeric Pressburgers oöverträffbara balettfilm ”De röda skorna” från 1948 och Ben Hecht/Charles MacArthurs ”The Spectre of the Rose” (på svenska ”Sista dansen”) ett år senare. Många besök och inblickar i Stora Teaterns föreställningar och balettliv (där min egen syster dansade under Mila Gardemeister tillsammans med Ulf Gadd) har även utgjort en naturligt inspirerande bakgrund. Den skrevs ner i sin helhet första gången 1972, om dock dess första fullbordade version knappast låg färdig förrän 1976. Tjugo år senare gjordes en ordentlig omarbetning med viktigt bistånd av Laila Roth för dess publicering i A4-format, vilken ligger till grund för denna version, som omredigerades för bokformat julen 2004. Mycket har lagts till under åren, men ingenting har tagits bort. Göteborg, Juldagen 2004.

Författaren är född som italiensk medborgare i Helsingfors med internationell bakgrund, är verksam i Göteborg som musiker och skribent och ger sedan 1992 ut kulturtidskriften "Fritänkaren" och skriver prosa, lyrik, dramatik och essayer men anser sig först och främst vara dokumentär. Dock framträder han inte längre offentligt som musiker (pianist och organist) efter obotliga skador i två fingrar förutom tinnitusproblem.

Skorpionen (Passionshistorien om Maria di Spagna, skökan i Venedig, grundades på en verklig förebild. Vem denna förebild i verkligheten var kan dock aldrig avslöjas. Romanen kom till i sin helhet våren 1972.) 1. Det var jag som upptäckte Maria di Spagna. Det var jag som fann henne, gjorde henne och gav henne Venedig och världen. Alla mina efterföljare har mig att tacka för allt. De var alla menlösa stackars fega idioter i jämförelse med mig. Jag var den enda som verkligen älskade henne. Jag skapade Maria, jag frambragte en Galatea, som sedan andra parasiterade på och förstörde. De var alla idioter, narrar och nollor. Jag var hertig en gång. Jag var hertig av Trieste, och jag ägde praktiskt taget hela Venedig. La Serenissima hade mycket att tacka mig för. Faktiskt det mesta av allt gott som fanns i Venedig på den gamla goda tiden hade frambragts av mina händer. När jag stod på höjden av min makt var jag en av de rikaste männen i Italien. Jag hade gjort Venedig till en stad av samma konst- och kvalitetsmått som Florens och Rom. Jag var den störste mecenaten Venedig har känt och den skickligaste affärsmannen. Jag var Vincenzo delle Rovere, hertig av Trieste och på väg att bli herre över Venedig. Det fanns ingen mera självklar dogekandidat än jag. Hur träffade jag Maria di Spagna? Hur kom hon in i mitt liv? Var det verkligen så, som alla säger, att när jag gjorde henne förgjorde jag mig själv? Ända sedan jag förlorade henne har jag undrat över den saken. Det är ofrånkomligt att mitt imperium från och med det året jag kom i kontakt med henne obönhörligt rasade mer och mer, så att jag gradvis förlorade både vänner och inflytande; men det är inte omöjligt att det hade rasat även om hon aldrig hade funnits. Men just sådant är det som man aldrig vet och aldrig kan få veta. Men till saken! Jag gjorde henne. Jag var hennes förste älskare och den som gjorde henne till vad hon var. Utan mig hade hon stannat hos tvättgummorna och blivit en av dem eller något värre. För det var hos dem jag fann henne. Hon var obönhörligt fjättrad vid sin miserabla tillvaro där när jag först såg henne. Ingen utom jag hade kunnat få henne därifrån. Ingen utom jag kunde ha gjort henne till vad hon var. Jag älskade henne. Min Gud, vad jag älskade henne! Blott när jag såg henne för första gången och fick den futtigaste skymt man kan tänka sig av henne var jag redan räddningslöst förlorad. Och jag visste att jag hade funnit den rätta. Innan jag går vidare finner jag det nödvändigt att berätta förhistorien, som ni ju inte känner till. Hur kom det sig att en sådan som jag strök omkring bland gamla trasiga tvättgummor? Ja, se där! Det visste ni inte! Det var så att jag hade slagit vad med en nära bekant, baron Beltratti, om vem som kunde uppvisa den mest charmerande sällskapsdamen vid hertig Gonzagas hovbal en viss afton i mars. Och jag var fast besluten att vinna vadet, ty den satsade summan var ganska avsevärd. Dessutom var det en fråga om personlig prestige. Jag besökte frivilligt tusen palats, baler och tillställningar i och utanför Venedig under de följande veckorna i hopp om att snabbt och enkelt kunna hitta den lämpligaste damen, men lyckan svek mig. Jag fann ingen som kunde överträffa den dam som jag visste att min medtävlare ofrånkomligen skulle komma att uppvisa. Och ju mer tiden led, desto mer gäckad av turen och lyckan i mitt sökande blev jag. Jag var färdig att ge upp den underbara morgon i det tidiga mars när jag under ett tillfälligt strövtåg med en vän av en slump fick ögonen på en fattig sliten flicka som stod och tvättade. 1

Hon var otroligt mörk och otroligt misshandlad. Hennes hår hade aldrig någonsin skötts om ordentligt, hennes otroligt frappanta ansikte var magert och tärt, de gnistrande ögonen var djupt insjunkna och fyllda av skräck för världen, och hon såg dessutom ut att vara sjuk. Jag stod länge utanför den murkna bod som hon arbetade i tillsammans med gummor och pack och betraktade henne från en vinkel var hon omöjligt kunde komma att varsebli mig. Min vän blev irriterad över att jag på detta sätt plötsligt fastnade och lämnade vårt animerade samtal vind för våg, men utan att ta ögonen från henne drog jag honom till mig. "Ser du prinsessan där?" frågade jag honom. Han såg på mig som om jag inte vore klok. "Där inne finns inga prinsessor," sade han. "Du ser i syne." "Inte alls," svarade jag och nickade med ögonen mot henne för att vägleda hans syn. Han upptäckte flickan som jag såg på och slogs liksom jag av hennes uppenbara men tragiskt misshandlade skönhet. Han chockerades dock en aning av synen och ville gå bort. Han tyckte inte om bilden av hennes gestalt. Han tyckte den var hemsk. "Hon kan inte vara mer än sexton år," sade han. Jag var dock fullkomligt fascinerad av den unga kvinnan. Jag sade åt honom: "Lämna mig här, du. Jag har fått ett ärende att sköta om. Kom till mitt palats i eftermiddag, och jag ska bjuda dig på middag. Farväl, min vän." Och han lämnade mig lydigt. Han var van vid mina nycker. Hur säker var jag inte redan inför mitt första intryck av henne på att detta inte blott var precis vad jag hade sökt utan därtill något ofantligt förmer än vad jag hade sökt! Jag hade funnit en kvinna som skulle komma att överträffa allt. Efter att ha stått och betraktat henne från ett tryggt avstånd jag vet inte hur länge gick jag med lugna säkra steg in i svinhuset. Jag inledde en konversation med "abbedissan" för detta "kloster" och förde snart in ämnet på den mörka flickan. Hon stod inte långt ifrån oss, och jag märkte att hon började lyssna. Jag sade att jag gärna ville anställa henne för ett speciellt uppdrag, emedan hennes typ, ålder och utseende var det lämpligaste jag kunde tänka mig. Käringen ville inte höra talas om något sådant. "Hon är föräldralös, och hon är i min vård, och jag ska ha uppsikt över henne så länge jag lever!" gnällde hon. "Jag tänker se till så att hon blir stolt över sitt anständiga yrke! Hon lämnar aldrig min anständiga tvättinrättning!" Jag orkade inte höra länge på denna lilla anskrämliga mormor, som tydligt hade varit något mindre anständigt än tvättkäring tidigare och därför just slutat som sådan, gav henne en rejäl bunt pengar, gick bort till flickan och förde ut henne därifrån. Hon var tydligen van vid att låta sig behandlas hur som helst. Utanför ordnade jag genast åt henne och mig första bästa gondoljär. "Palazzo delle Rovere." Dessa ord gjorde intryck både på henne och på gondoljären. Detta var ju i det mindre välmående norra Venedig nära ghettot var figurer av min sort inte var så välkända och framför allt inte visade sig. Hon förhöll sig tyst men ivrigt avvaktande under resten av resan, som en svart panter om natten som väntar ett säkert byte och därför gör sig osynlig. Men hennes ögon hade vaknat inför mitt namn och mitt agerande. De blixtrade och gnistrade och for hit och dit ideligen. De var svarta som natten men redan förtärande som eld. Jag väntade med att spilla vidare ord över henne tills vi var framme vid mitt palats. Min främsta uppgift var ju att invagga henne i säkerhet. Hon vågade dock fråga mig: "Varför tog ni mig bort från mina väninnor?" Mitt svar blev genast: "Sådana väninnor är inget sällskap för en dam," och jag märkte med tillfredsställelse att mitt svar behagade henne. 2

Med största artighet och respekt ledsagade jag henne ur gondolen, in i mitt palats och till min sängkammare, som om hon hade varit vilken adlig dam som helst. Hon tycktes verkligen njuta av detta. Hennes ögon upphörde aldrig att spela. Och redan hade hon fått ett litet hum om sin nya roll, ty hon lät sig inte skämmas bort av det höga människovärde som jag redan förbehållslöst unnade henne. Jag lät henne vänta i ett sidorum. Jag gick därefter och kallade på olika tjänare och gav dem olika uppgifter. Min gäst skulle badas, tvättas, kammas och kläs som en respektabel borgardam av bästa familj. Jag hade för avsikt att uppfostra henne gradvis, vara försiktig med allt vad jag skulle ge henne och inte på minsta sätt skämma bort henne. After all, som engelsmännen säger, hon hade ju bara för några timmar sedan stått i ett ruckel och tvättat kläder tillsammans med pensionerade horor. Det gällde att gå försiktigt till väga ett steg i sänder i hennes mycket nödtvunget omsorgsfulla utbildning från ett liv på samhällets botten till dess översta palatsvåningar. Men ännu visste jag ingenting om henne. Jag längtade efter vår första konversation på tu man hand med henne i presentabelt skick. Ursäkta att jag rusar iväg så, men jag har så mycket att berätta och så litet tid på mig. Ni förstår, jag var i alla fall blott hennes förste älskare. Ty sådan som hon blev fick jag många efterföljare, som var och en har sina minnen av henne och som alla måste få framträda tillsammans med mig. Ty detta är vår enda chans. Vi är alla spöken från en förgången tid. Hon förvånade mig för första gången ordentligt när jag fann att varken badet, lyxen, kläderna, håromsorgen eller uppvaktningen som hon fick hade gjort något som helst intryck på henne. Hon fann sig i allt utan att ge det minsta tecken på tacksamhet, förvåning, förtjusning eller stolthet ifrån sig. Det var som om hon hade väntat på att få bli krönt till drottning i hela sitt liv och nu bara tog det som något självklart. Jag förhörde ivrigt alla tjänarna om hennes beteende när de sprang ut och in under det att de tvättade och klädde henne. Och ju mer jag hörde, desto mer förvånad blev jag. Av vad jag hörde om henne av mina tjänare förstod jag mer och mer att denna unga flicka, som nästan blivit kvalificerad tvättkäring, hade en förunderligt högboren själ. Efter några timmar när hon hade klätts och blivit färdig tog jag det djärva steget att låta tjänarna föra in henne i mitt palats finaste rum, i själva den stora salongen. Och där lät jag henne vänta en längre stund. Till slut gick jag in till henne. Hon satt i en av de finaste stolarna som om hon hade varit bekant med min palatsmiljö sedan lång tid tillbaka. Och hon hade säkert ej heller rört ett finger för att bekanta sig närmare med rummet sedan tjänarna hade lämnat henne. Jag visste nu, att trots att jag var gift var jag tvungen att älska denna varelse. Men jag beslöt att behärska mig så länge som möjligt. Som nytvättad, finkammad, doftande och ren var hon i detta ögonblick, trots de icke alls alltför förnäma kläder jag hade givit henne, den vackraste varelse som jag någonsin dittills hade sett i hela mitt liv. Jag fullkomligt överväldigades av åsynen av henne där hon triumferande satt och log mot mig när jag trädde in. Hon var suverän och behärskade fullkomligt sin nya situation och ställning. Hon var redan färdigskapad. Jag förlorade dock inte, och underligt nog, min självbehärskning. Jag knäföll framför henne och hälsade henne som vilken välkommen respektabel gäst som helst. Hon mottog frimodigt min hälsning och återgäldade den på sitt eget så otroligt naturliga sätt. Hon blott svarade med att nicka och le. Hon besegrade mig fullständigt genast och det utan att ens demonstrera sin överlägsenhet. Jag var redan hennes slav. 3

Dock, jag lyckades någorlunda konversera med henne. Jag frågade vem hon var, vem hennes föräldrar hade varit, var hon kom ifrån och dylikt. Och gradvis uppdagade jag sålunda hennes livs historia, som var mycket märklig. Givetvis visste hon inte allt om sig själv. Men vad hon visste var förvånansvärt mycket nog. Vi hade gissat exakt rätt beträffande hennes ålder: hon var sexton år gammal. Men, tillade hon, hon kände sig som om hon hade levat i minst trettiotvå år. Hennes förtidiga mognad var påfallande, och även om hon fortfarande skulle komma att växa något betedde hon sig och verkade hon i allt som en vuxen med erfarenhet. Hon kom från Toledo i Spanien. Alla hade kallat henne Maria i hela hennes liv. Hennes far hade varit av det kungliga blodet, men hennes mor hade varit zigenerska. Dessa tvås förhållande hade börjat som en fri förbindelse av normalt slag som förbehålls kungliga personer i slyngelåldern, men med tiden hade prinsen blivit allt mer fästad vid den trolska, förföriska och högt begåvade zigenerskan, som både kunde spå och tyda stjärnorna. Ju mer förhållandet fördjupades och varade, desto farligare blev det både för prinsen och hans älskarinna. När zigenerskan födde Maria, deras dotter, svor prinsen att aldrig gifta sig med någon annan, utan att göra Carmen, som hon hette, till sin hustru och Maria till infantinna. Allt djärvare blev prinsen, som allt oftare krävde att få vara med sin familj, och genom hans utmanande djärvhet, som egentligen bara var heroiskt och demonstrativt ansvarstagande, uppdagades förhållandet med skandal och andra katastrofala följder för prinsens del: han dog kort senare under mystiska omständigheter. Han begravdes under alla högtidliga ärebetygelser, men hans död förblev en outrannsaklig statshemlighet. Zigenerskan tog dock hand om dottern och uppfostrade henne, denna dotter Maria, som skulle komma att bli min älskarinna och sedermera Venedigs mest ökända och välkända kvinna. Hon hade med sin mor sett nästan alla trakter och hörn av Europa redan som nioåring. De hade ständigt måst resa bort och vidare och längre bort emedan de ingenstans hade funnit en fristad eller något slag av trygghet. Följaktligen hade denna Maria, som jag hade framför mig, redan vid tolv års ålder varit ett hårt och garvat barn, som liksom sin mor bara hade lyckats överleva genom de extraordinära och mer eller mindre övernaturliga förmågor som utmärker alla äkta zigenare. Emellertid hjälpte inte ens dessa till slut. När hon vid tolv års ålder kom till Lombardiet greps hennes mor där som häxa och brändes på bål efter en summarisk rättegång med en livegen analfabet som domare norr om Bergamo. Även Maria sattes i fängelse och skulle ha avrättats, om hon inte hade lyckats fly och undkomma. En gammal kringresande taskspelare, som förstod sig på hennes intressanta konster, tog sig an henne. Denne gode gamle man var venetianare, och när Maria var femton år dog han i sin hemstad. Han anförtrodde henne i sin äldre systers vård, som var en etablerad tvättkäring. Och hos denna makabra och grälsjuka förpinta ragata, som var raka motsatsen till sin bror, hade Maria varit i sju månader när jag fann henne. Är det inte en märklig historia så säg! Och denna unga flicka hade jag nu framför mig, med kungligt blod, med en dömd och avrättad häxa till mor och med en personlig skönhet och charm som trotsar all beskrivning. Jag hade redan för alltid givit upp allt hopp om att någonsin kunna nästla mig ur hennes garn. Jag var redan fullt på det klara med att jag var fullkomligt och räddningslöst förlorad. Samma eftermiddag, när jag åt middag med min vän, visade jag upp henne för honom och lät henne göra sitt livs troligen första erfarenhet av att få sitta vid ett respektabelt bord. Min vän var tydligt förhäxad av hennes skönhet och var inte sig själv under hela middagen. Han hade några timmar tidigare sett henne som bedrövlig tvätterska, och nu såg han henne plötsligt åter men som dam, så hans rubbade cirklar 4

och totala förlägenhet var ej att förvånas över. Och hon skötte denna sin entré in i den respektabla tillvaron så häpnadsväckande lätt och väl att jag nu även började känna en viss stolthet över henne. Och likadant var det vart jag än kom och vart jag än förde henne. Hon beslagtog allas uppmärksamhet och förhäxade alla utan undantag och trollband envar på nolltid utan att annat än synas. Hennes skönhet var rent otroligt effektfull, och den tilltog för varje dag. Naturligtvis vann jag vadet. Min baronbekant blev helt tillintetgjord den aftonen. Den dam som han hade nystat fram och styrt ut på allehanda vansinniga vis var fullkomligt värdelös. Hon var varken vacker, behagfull, begåvad eller ens trevlig. Hon var en utspökad vulgär och billig förtidsvamp som redan verkade äldre än vad hon var. Bara lakejer kunde ha fallit för henne. Hon var det största fiasko jag har sett. Jämfört med henne var min Maria en fulländad gudomlighet nästan, vilket min stackars vän baronen genast märkbart blev pinsamt medveten om, varpå han förgicks i sin förlägenhet. Jag har sedan den aftonen aldrig sett honom igen. När vadet väl var vunnet hade jag all anledning, frihet och rätt att köra henne tillbaka till tvättgummorna, och egentligen var det väl min skyldighet, i synnerhet om man tar min gemål i beaktande. Men hur skulle jag kunna göra en sådan sak? Jag hade frambringat Venedigs genom alla tider mest lysande pärla; naturligtvis var det otänkbart, omöjligt och fullständigt vansinnigt att ens försöka tänka på att kasta henne tillbaka åt de kvinnliga svinen. Hon var min. Jag hade gjort henne, jag ägde henne, hennes öde var helt och hållet i min makt, och hon var redan på hela Venedigs läppar. Jag presenterade henne för den fashionabla världen som Maria di Spagna, och detta blev hennes namn för alla tider. Jag hade ensam gjort henne, och jag skulle ensam fortsätta med att utveckla henne. Visserligen var jag gift, men i vår moderna tid har en hustru ingen talan i sin äkta mans affärer. En man behöver inte längre vara pedantiskt samvetsgrann mot sin hustru, lika litet som en hustru längre behöver redogöra för sina älskare inför sin man. Därför hade jag ingenting att tänka på att behöva ångra och ingen berättigad anledning till dåligt samvete, skrupler eller ens betänkligheter. Det var bara att fortsätta på den redan inslagna kursen och följa den spännande resan för full fart mot det okända och därför spännande målet. Vi hade ju allt att vinna på äventyret, ty hela världen låg ju öppen för mig och Maria. Ingenting var omöjligt för oss. Hon blev vackrare för varje dag. Jag gav henne mer och mer, hon klädde sig allt stilfullare och skönare, och hon valde sina juveler och smycken med en allt finare känsla för anspråkslöst raffinemang. Jag var beredd att offra vad som helst för henne, jag blev allt mera frikostig i mina gåvor till henne, och jag blev allt mera vårdslös och okoncentrerad, bara för att smickra henne och få fortsätta utveckla vår kärlek. Snart insåg jag att hon började dra fördel av detta, stoppa undan saker för sig själv och göra egna affärer och transaktioner bakom min rygg, men det struntade jag i. Jag hade ju breda marginaler, och dessutom älskade jag ju henne, för böveln! Hur vacker var hon inte den där aftonen hos familjen Favarini, då hon trädde in, stolt, rak, lysande, strålande, oändligt skön och oändligt förhäxande, likt drottningen av Saba, triumferande och segrande över alla med sin oemotståndliga skönhet. Vem som helst hade kunnat bli galen i henne. Hennes hår, svart som ebenholts, sköljde varmt ner för hennes nacke och skuldror likt tropiska vattenfall, bysten hävde sig och sjönk igen likt en bävande vulkan när hon andades, man kunde se hur hjärtat slog och allting skälvde hos henne, som om hennes kropp endast bristfälligt kunde dölja ett vulkaniskt känsloliv som blottat kunde innebära livsfara för hela världen. Ändå frestades man att utmana denna uppenbara livsfara och känna på hennes puls och på det bröst under vilket det farliga hjärtat klappade med så uppenbar intensitet och skarp laddning. Och den stolta svarta gnistrande dräkt hon var klädd i, hur väl 5

passade den inte hela hennes unika väsen! Den klädde henne perfekt i sin utmanande smalhet som framhävde allt det farliga och försåtliga och ormliknande hos henne, som den svarta lejonmanen förvandlade till något gudinnelikt som erinrade om Indien och dess dödsgudinnor, de mäktigaste av alla. Och på armarna, halsen och fingrarna tindrade pärlor, ädelstenar, halsband och juveler, likt den renaste skälvande daggen på gryningsblommorna och gräset. Och slutligen: hennes ögon. Hur svarta var de inte, hur exotiska var de inte, hur fruktansvärt maktlös var man inte inför dem, och hur omöjligt var det inte att för en enda sekund låta bli att njuta av deras flammande gnistrande glans! Man försvann in i dem och kunde aldrig komma ut igen. Sådan var hon, den Maria som jag gjorde. Hon var Venedigs drottning, allas dyrkade och högsta kvinnogudom och alla andra kvinnors ideal. Ingen var någonsin ett markantare offer för avundsjuka, och ingen var någonsin mera älskad, hatad, avgudad, avskydd, upphöjd och nertrampad. Men allt det där skedde efter min tid. Det får mina efterföljare ta ansvar för när de tar vid och fullföljer min skildring. Själv vågade jag aldrig närma mig henne förrän efter en ganska lång tid. Hon var för värdefull för mig för att jag skulle kunna kränka henne, jag var rädd för att skada henne med min kärlek, jag var rädd för att förlora den ovärderliga skatt som jag ägde i henne, och därför väntade jag så länge. Jag ville inte för allt i världen ta några risker att utsätta henne för någon fara i form av någon drastisk förändring. Jag ville så länge som möjligt bara utveckla vårt förhållande genom att omgärda det med en så intakt trygghet som möjligt så att hennes egentligen ganska sårbara ställning aldrig skulle kunna äventyras genom exempelvis förtal eller tanklöst prat. Jag kunde ju aldrig gifta mig med henne så länge min hustru levde, vilket hon skulle göra länge ännu, antog jag, varför jag hade all anledning att inbädda Marias liv i så fullkomlig säkerhet som möjligt. Först när hon var aderton blev jag mer än en vän för henne. Ni måste överse med mina passioner. Tänk er, att dagligen få umgås med tidernas vackraste jungfru, som ständigt utvecklas och blir allt vackrare för varje dag, som ständigt blir mer och mer outhärdligt åtråvärd, och som ständigt obarmhärtigt och oavlåtligt störtar er allt djupare ner i kärlekens avgrund utan botten – kan ni i längden undgå att bli påverkad av en sådan människa? Kan ni i längden uthärda att evigt undertrycka era känslor? Kan ni i längden blunda för att ni befinner er på glid i allt snabbare fart ner för den ljuvaste och djupaste av alla avgrunder utan att få svindel och utan att äntligen besluta er för att ta i tu med saken och göra någonting åt det? Nej, det kan ingen människa. Inte ens en eunuck hade i längden varit opåverkbar i ett sällskap som Marias. Det var efter en underbar afton hos hertig Gonzaga som jag äntligen släppte mina känslor loss. Vi hade deltagit i en underbar bankett, druckit ordentligt med vin och haft ovanligt trevligt alldeles ovanligt länge till långt efter midnatt, och Maria hade till och med skrattat en hel del, vilket var ovanligt för henne. Därefter hade vi företagit en underbar privat gondolfärd ut på själva lagunen och sett på Venedig utifrån med alla dess tindrande ljus, sällsamma frid och eviga otroliga charm, som inte skulle förgås ens om hela staden för alltid sjönk ner i havet. Även om Venedig kulturellt sett inte står lika högt som Florens så är hon som stad mycket vackrare än Florens, som till och med svikit de republikanska idealen för att hemfalla åt medicéernas och påvarnas godtycke, vilket Venedig aldrig skulle kunna göra. Under denna båtfärd mitt ute på lagunen hade hon givit mig en sällsam blick, som i ett slag hade gjort mina känslor alldeles outsägligt outhärdliga. Jag var färdig att kasta mig i vattnet och dränka mig efter denna blick från henne. Jag kastade mig inte över henne och tog hennes mödom ifrån henne omedelbart enbart på grund av att gondolen var bräcklig, gondoljären oskuldsfull och jag till ytterlighet rädd om henne. Återfärden in till Venedig skedde under en fruktansvärd och obeskrivlig tystnad, i vilken jag endast var medveten om hur mina känslor utkämpade förhärjande gigantiska krig med varandra. 6

Hemma i mitt palats drack vi ett glas vin tillsammans innan vi gick till sängs – var och en på sitt håll. Denna kväll följde jag henne dock till hennes privata rum, som jag gjort i ordning själv enkom för henne, och som var mitt hems finaste sovkammare. Hon var en aning bestört över att jag på detta sätt bröt mot mina vanor, och ännu mera bestört blev hon när jag följde med henne in i hennes eget rum. Men hon var hela tiden aktningsvärt naturlig och behärskad. Hon sade blott lågmält utan att se mig i ögonen: "Akta er. Jag är en skorpion och stinger envar till döds som kommer mig för nära." Hon sade det som en uppriktigt menad varning, men jag svarade genast: "Och jag är en jungfru som aldrig kan förlora min oskuld hur mycket jag än älskar och älskas. Skorpionens gadd är maktlös mot jungfruns rena och okränkbara oskuld." Då log hon. Hon tycktes fatta mina känslor, vi tycktes förstå varandra mycket väl, ty hon dolde inte att hon faktiskt uppskattade mitt närmande, och hon hade direkt svårt för att hålla inne med sitt leende. Jag följde efter henne in i hennes rum, och när hon vid sängen vände sig om mot mig och öppnade sig i det mest sublima leende som jag någonsin har sett, så stannade jag inte. Han gick fram till henne, undvek att möta hennes blick, hon log eteriskt, och så började han klä av henne, oändligt kärleksfullt, ungefär som när en målare målar Venus. Och hon lät honom göra det allt medan hon log likt en Afrodite, Slöjan och dräkten föll av; hon var nästan helt berövad kläderna när han förde henne mot sängen. Och där lade de sig mjukt till rätta, likt två höstlöv som sakta seglar till marken efter att ha upprörts av vinden. Hur jag vet allt det här? Jag såg det. Jag såg allt genom vägghålet. Jag är min matmors mest trofasta tjänare, som spionerar på hertigen dag och natt och berättar allt vad jag ser, hör och får veta. Och för det får jag rikligt betalt. Hon är en gammal vimsig toka, min matmor. Jag avskyr henne. Jag tjänade mycket hellre hertigen, om han blott ville ha mig. Men han har andra i stället. Och tokan ger mig mycket pengar. Så jag stannar hos henne. Den kvällen, när jag genom vägghålet såg vad hertigen gjorde, och henne, prinsessan, avklädd, bestämde jag mig för att hon skulle bli min. Jag gav mig katten på att jag inte skulle sky några medel, bara hon blev min. Till att börja med hetsade jag tokan på hertigen. Jag utbroderade mina rapporter om hertigen till henne, överdrev hans kärleksbetygelser och -akter och drev hennes svartsjuka nästan till vansinne. Och det var oändligt roligt. Jag tjöt av glädje för mig själv när ingen såg och hörde det när tokan fick sina hysteriska anfall av svartsjuka. Jag frossade i den olycka som jag hade makten och nöjet att få bereda för tre personer. Aldrig i mitt liv har jag haft så roligt. Men resultatet blev inte vad jag hade trott. En dag tog tokan gift och dog. Var hon inte en toka så säg? Till följd av detta fick jag ändra på mina planer. Jag började nu arbeta på hertigens undergång. Jag skvallrade för hans vänner om allt det hemska som han gjorde, spred onda rykten om honom och ljög för honom själv om allt möjligt. Jag gjorde vad som helst bara för att komma i kontakt med henne. Mina ansträngningar ledde till resultat. Hertigen besinnade sig en dag, tog i tu med sina affärer, ordnade upp alla sina av mig tilltrasslade vänskapsförbindelser och, till min totala förskräckelse, annonserade öppet till alla att han ämnade gifta sig med min madonna. Tyvärr såg jag inte själv när han friade till henne. Det måste ha varit en ganska betagande scen. Jag gav mig katten på att hon skulle bli min åtminstone för en natt innan hon gifte sig. Jag svor heligt vid alla djävlar på det. Jag ruvade på olika planer och verkställde så småningom en.

Jag lockade bort hertigen från hans palats en kväll med att skicka honom ett anonymt brev. Hon blev ensam kvar. Så fort han var borta och utom hörhåll och synhåll for djävulen på allvar i mig. Genom ett infall tog jag en rotting med mig när jag sprang upp till hennes kammare, en sådan som man agar små barn med och jagar bort galna hundar med. Hur ivrigt sprang jag inte, och hur fjäderlätta var inte mina flygande steg! Jag trädde in i hennes rum, och där låg hon och vilade på sin säng, den där praktfulla divanen som hertigen skänkt henne. Någonting sådant gav han aldrig sin fru. Jag reglade dörren bakom mig och såg med tillfredsställelse hur hon med skräck for upp. Hon satt stilla och bara tittade på mig när jag gick fram till henne. Det hela tycktes nästan vara för enkelt. Av en nyck, bara för att göra det hela roligare och krydda tillställningen en aning, snärtade jag till henne med rottingen. Då for hon upp som ett skott. Men hon skrek inte. Hon blott satte handen för munnen. Jag började jaga henne med rottingen och slog till när jag kunde. Jag träffade ansiktet, och jag träffade de fina lemmarna under det tunna linnet, och jag njöt när jag såg hur det blev märken och hur blodet började sippra fram. Hon sprang omkring som en hare jagad av en räv, och hon kunde inte komma undan. Dörren var reglad, hon kunde inte hoppa ut genom fönstret, och jag var snabbare än hon. Fysiskt var jag fullständigt överlägsen. Men hon var hela tiden tyst. Varför skrek hon inte? Förbannade hynda, varför gav du inte ett enda ljud ifrån dig? Var du rädd för att andra skulle få höra och veta vad jag gjorde med dig? Men just hennes återhållna tystnad retade gallfeber på mig och gjorde mig fullständigt från mina sinnen. Hon blödde ur flera sår på kroppen och i ansiktet. Det skulle bli präktiga ärr, vilket jag med glädje konstaterade. Jag hade redan satt min stämpel på henne för alltid. Så sjönk hon ner på sina knän och höll upp ett par knäppta händer mot mig, som om hon ville be mig om någonting. Hennes linne var söndertrasat av min förträffliga rotting, och det var inte mycket kvar av henne som var betäckt. Jag njöt för fulla muggar av mitt verk: en förtvivlad dam i upplösningstillstånd, blödande ur många sår med trasigt linne, mera naken än anständig, och med det rika svarta håret fullständigt utslaget och i oordning. Hon var den perfekta häxan färdig för bålet. Jag ryckte loss hennes händer och besvarade hennes bön om nåd med våld, lyfte häftigt upp henne från golvet, slet av henne de sista linnetrasor som var i vägen, kastade henne på sängen, fjättrade hennes händer bakom hennes rygg med mitt skärp, och kastade mig över henne. De kallar det våldtäkt. Men jag vet att ingen våldtäkt kan lyckas om inte damen i fråga väljer att samarbeta av egen fri vilja. Om hon inte samarbetar är det omöjligt att komma in i henne. Efteråt kallar damerna det våldtäkt bara för att dölja sin egen skam och komma över sin vanära och den bittra eftersmaken. Men det finns inga våldtäkter utom misslyckade sådana. Och det håller garanterat alla så kallade våldtäktsmän med mig om. Min lyckades och var därför ingen våldtäkt. Hon försökte nog vara passiv men lyckades inte, ty det visade sig att hon faktiskt inte ens hade någon erfarenhet. Hertigen hade sparat henne. När det började blöda på mig gick fenomenet upp för mig, och fastän det visade att jag hade lyckats över all förväntan med att förstöra allt för både henne och hertigen så var det plötsligt inte alls roligt längre. Jag hade kammat hem en seger som överträffade alla mina vildaste förhoppningar, men den segern gav mig bara avsmak och träsmak, i synnerhet när hon flämtande började snyfta och gråta, som en äcklig martyr. Jag nästan ångrade mitt tilltag. Det verkade så meningslöst när det väl var fullbordat. Hon rasade ner som en ruinhög från sängen, blödande som en stucken gris ur olika sår och källor som blandade sig med varandra, och själv var jag randig som en polkagris. Det var inte alls roligt. Jag hörde henne krampaktigt flämtande på golvet bakom mig när jag gick ut därifrån. Jag vände mig inte om utan lät henne bara ligga där med sina bakbundna händer, som en häxa som inkvisitorerna funnit ovärdig att brännas. 8

Jag gick ut. Där såg jag hertigen komma stormande upp för trapporna med dragen värja. Fradgan stod i mungiporna på honom. Var han lika galen som jag? Nej, han var rättvist arg, och jag flydde inte. Alldeles lugnt lät jag honom i sin ohyggliga vrede genomborra mig flera gånger där i trappan, och jag slutade andas genast. Jag hann inte ens ge en flämtning ifrån mig. Jag fick vad jag förtjänade för min orättmätiga seger som inte ens hade skänkt mig tillfredsställelse. Vad han gav mig var inte mer än rätt utan snarare mindre. Dessa händelser resulterade i att mitt liv oundvikligen började rasa utför. Min hustrus död, som var en ohygglig sorg för mig, emedan jag faktiskt höll henne våldsamt kär, gjorde mig svårmodig och dyster. Min enda lycka var efter det Maria. När sedan min egen närmaste tjänare på det skändligaste tänkbara vis berövade mig henne tappade jag lusten för livet totalt. Och trots att jag gifte mig med Maria helt planenligt blev jag aldrig mera mig själv. Min hustru hemsökte mig och lämnade mig aldrig i fred utan blev ett evigt malande dåligt samvete, och hon var inte den enda som gav mig skulden för sin död. I månader såg jag mänskor på avstånd från mig peka mot mig och tala om min hustrus självmord med menande anklagande blickar som höll mina synder levande och ökade deras outhärdliga vikt. Kanske det var rätt åt mig. Jag slapp aldrig den belastningen. Det enda jag kunde göra för att motverka komplexet var att leva för Maria och uppoffra mig helt för henne. Mina barn svek mig och ville aldrig se mig mera, men Maria hade jag kvar, och jag ångrade aldrig att jag hade gjort henne, ty hon var den gudomligaste varelse som jag och Venedig någonsin har unnats närvaron av. När jag dog var hon tjugotvå år och trots min tjänares framfart med henne vackrare, ljuvare och mera behaglig, älsklig och gudomlig än någonsin. Och hon tyckte om mig. Hon uppskattade alltid min kärlek och vakade ständigt vid min bädd när döden närmade sig. Jag dog i hennes armar. Min bortgång gjorde henne till Venedigs rikaste och förnämaste dam emedan mina barn, mina båda söner, då hade stupat mot turkarna. Det var den katastrofen som knäckte mig, ty jag fick aldrig deras förlåtelse. I stället gav jag Maria allt. 2. Jag kom till Venedig tidigt en vacker vårmorgon Anno Domini 15--. Jag fick väldigt snabbt ett stort antal vänner, som alla var fantastiskt angelägna om att ta hand om mig, presentera mig för sina vänner, bjuda ut mig på baler och banketter och livligt fråga ut mig fullständigt angående mitt arbete. Jag var ju målare, och jag hade turen att komma till en konstälskande stad just när den upphöjde konsten som allra mest. Snart var jag väl hemmastadd i den underbara staden och tyckte att jag redan kände alla. Ty alla betedde ju sig mot mig som om de kände mig. Jag upplevde Venedig i början som att äntligen vara hemma hos min egen universella familj igen. Första gången jag hörde talas om "La Principessa", som hon kallades, alltså den kvinna vars enda verkliga kända namn var Maria, var hos den förmögna bankirfamiljen Benvenuti under en ganska livlig bankett. Aldrig hade jag hört en kvinna prisas så som man gjorde där. Naturligtvis blev jag smått nyfiken på vem denna vackra donna kunde vara. Jag var redan då bestämt inriktad på att förbli ogift i hela mitt liv, ett löfte till mig själv som jag för övrigt även har hållit trots alla de obehag som det har fört med sig, som att folk har misstänkt mig för homosexualitet och andra perversiteter, men celibatets frihet har alltid fallit sig naturligt för mig. Det föds ju ändå tillräckligt många barn i världen min hjälp förutan om inte rentav för många, och alla präster klarar sig 9

lika bra som jag och, vilket vanligt folk aldrig tycks kunna fatta, till och med bättre, vanligen, än vanligt folk. Älskar man och är man beroende av ensamhetens frihet så bör man absolut aldrig gifta sig. Det har alltid varit min övertygelse, och den har alltid hållit. En annan fördel med denna min celibatära inställning till livet var att därför ingen kvinna kunde skrämma mig. Därför kunde inte heller någonting stå mellan mig och en kvinna. Jag lade hennes namn och de lovsagor jag hade hört om henne på minnet, och medan veckorna gick blev jag snart varse att denna kvinnas rykte var någonting ovanligt och enormt. Jag hörde allt oftare talas om henne, allt skönare blev mänskornas beskrivningar av henne, och allt mera stegrades naturligtvis mitt intresse för henne. När jag en dag äntligen var modig nog att fråga ett par vänner, just när samtalet rörde sig om henne, om det på något sätt var möjligt att få träffa henne, brast de alla ut i gapskratt. Jag blev generad men var dock modig nog att fråga, när skrattsalvorna väl hade lagt sig, vad det var som hade varit så roligt. Nöjet hade varit följande: jag hade, trots att jag redan hade levat i Venedig i tre månader, visat hur totalt en främling jag var där fortfarande, ty vem som helst som ville besöka Maria la Principessa gjorde det utan vidare. Hennes palats var alltid öppet och alltid fyllt av gäster av alla tänkbara slag. Efter att ha lärt känna denna detalj blev jag än mera intresserad av damen di Spagna. Jag tog mod till mig en dag och lät mig föras till hennes palats men vågade icke gå i land och besöka henne. Och småningom blev det till en vana hos mig att ständigt med gondolen passera förbi hennes palats. Detta visste jag tills vidare om henne: hon var rik, ogift och änka efter en hertig, som tydligen hade varit ganska dåraktig. Dessutom var hon vacker, otroligt älskad och otroligt populär hos alla. Hennes kärleksaffärer visste jag ingenting om. Och ännu hade jag inte sett henne. Mina kunskaper om henne var som synes ytterst bristfälliga. Ännu i augusti det året hade jag aldrig vågat besöka henne och aldrig fått träffa henne. Då hade emellertid mitt rykte i Venedig spridits en aning, och en dag, till min stora förskräckelse, till min enorma förvåning, till min obeskrivliga glädje och till min eviga bestörtning, fick jag bud om att hon önskade besöka min verkstad och se mina tavlor. Hon, en drottning, en gudinna, ville besöka mig, en tarvlig artist! Det var för mig mitt livs upplevelse och äventyr. Jag var fullkomligt bragt ur fattningen för några dagar framåt. Till slut förmådde jag dock äntligen svara och meddela att det gick bra: hon var välkommen. Och för ytterligare ett par dagar bultade mitt hjärta oupphörligt likt en hammarsmedja av nervös upphetsning som aldrig ville avta. Hon kom en solig och varm morgon tidigt i september. Det var mitt livs dag. Hon hade två tjänare med sig som, efter att vi hade hälsat varandra, lämnades kvar i hallen. Hon följde mig ensam in till verkstaden. Några ord om mitt första möte med henne: jag hade väntat mig vad som helst men inte det som hände. Jag överväldigades inte av hennes skönhet, jag bringades inte alls ur fattningen, jag blev inte det minsta bestört eller nervös, ingenting sådant hände, utan i stället fann jag till min förvåning hur jag blev alldeles lugn, alldeles varm, alldeles säker på mig själv och i all korthet alldeles som en annan människa. Jag hade väntat mig att hennes inflytande på mig enbart skulle bli sensuellt, men i stället fann jag att denna kvinna, som jag hört så mycket om och redan så länge älskat på avstånd, blott var den tryggaste hamn som något oroligt skepp någonsin har seglat in i. Vi blev snabbt vänner. Jag visade henne runt i verkstaden som om vi vore kusiner, och när vi skildes bjöd hon mig till en bankett följande afton i hennes palats. Jag tackade, som om en sedan länge förlorad syster äntligen hade återfunnit mig, sin bror. Hur det gick sedan vet alla. Vi blev de bästa vänner som någon någonsin har sett. Vi började umgås flitigt alla dagar, jag blev hennes stöd i allt, hon blev en oumbärlig 10

praktisk hjälp för mig, då hon kände hela Venedig och hade obegränsat med pengar, och snart sålde jag min verkstad och upprättade en ny i hennes palats på hennes eget förslag. Och därmed började mitt livs lyckligaste period som, så länge den varade, tycktes vara för evigt men, ack, hur snabbt och abrupt och sorgligt tog den inte slut i alla fall! Hur underbart var inte det liv som jag levde med henne! Hur ljuvligt skimrande var inte de åren, vilka fantastiska mästerverk åstadkom jag inte då, och hur glad och lycklig lyckades jag inte göra henne! Ständigt lyste hon, jag inspirerade henne till fantastiska företag och initiativ, och hon inspirerade mig ständigt till att uppnå nya saligheter. Och vår blomstringstid var hela Venedigs högsta blomstringstid. Det var under denna tid som hon började kallas Drottningen av Venedig, det var under denna tid som Palladio, Tintoretto, Tiziano, Sansovino och Veronese gjorde Venedig till världens vackraste stad, vilket den sedan dess alltid har förblivit; och det var under denna gyllene period som hela världen tycktes sola sig i glansen från Venedig medan Rom och Florens korrumperades ihjäl av storvulenhet och vanstyre. Det var under dessa få men långa år som Venedig blev en fullkomlig stad och evig som sådan. Maria anordnade gästabud i sitt palats varje lördag, och alltid fanns där vid borden just Veronese, alltid fann man Tiziano förnöjsamt underhållande en enorm bekantskapskrets, och alltid satt Tintoretto där och kluckade. Alla arbetade åt henne. Om en kyrka var för fattig för att kunna genomföra en önskvärd beställning så var det hon som betalade den. Jag lärde känna alla dessa gudomliga konstnärer vars like vi nog aldrig får uppleva igen, och jag njöt ständigt av att få vara med i deras sällskap. Det var en underbar värld som Maria skapade med min hjälp, och jag betvivlar att maken till den tillvaron någonsin kommer att uppstå igen. För mig var det Paradiset, som aldrig skulle kunna överträffas på jorden, ty så gott sällskap förekommer nog inte annars utom i himmelen. Aldrig stod Maria själv på scenen. Tvärtom. På sina egna tillställningar var hon alltid anspråkslöst utpyntad, blygsam i sitt sätt och fåordig som en förstående publik. Hon liksom jag njöt mera av att se andra överträffa varandra i prakt och glans och vältalighet än av att själv få stråla och framhäva sig. Det var viktigare för oss att få hjälpa fram andra än att kräva någonting av andra för vår egen skull. Hon lärde mig att hellre ge än ta. Men helt annat var det naturligtvis när vi själva gick bort. Då var det hon som var den självskrivna gudinnan i himlen, då var det hon som glänste och strålade mer än alla andra, då var hon verkligen sig själv i all sin prakt och la diva amata, som njöt av att bara få behaga. Och ständigt överträffade hon sig själv när hon uppträdde. Alltid överskred hon alla gränser i fråga om konsten att umgås på ett positivt sätt, och hon gjorde sig ständigt ännu mera dyrkad, älskad och nästan tillbedd genom sin otroligt charmfulla konstruktivitet. Varför tog de åren slut? Varför lämnade jag henne? Varför blev världen som den blev? Varför gick detta vårt gemensamma paradis förlorat? Allt var helt och hållet mitt eget fel. Det var ingen annan än jag som förstörde vår värld. Jag orsakade allt, och ingen annan var att skylla. Av någon anledning blev jag själv instrumentet för vår fullkomliga världs tillintetgörelse. Det var min svartsjuka som kröp fram och ruinerade allt. Hon började gynna och även uppmuntra andra målare som i mitt tycke bara var ena föraktliga dilettanter, och när denna hennes hejdlösa liberalism ständigt bara fortskred fann jag tillvaron bli allt mörkare. Vårt första gräl ägde rum tre år och sju månader efter vårt första möte. Tre och ett halvt år gammalt blev vårt paradis. Detta gräl avbröts av hennes tårar. Hur fruktansvärt hjärtslitande var det inte att se henne gråta! Jag kunde inte uthärda det. Jag lämnade henne ensam i sitt rum och låste in mig i min verkstad, kokande för mig själv. Jag var arg, men jag begrep inte att 11

jag bara var arg på mig själv. Jag kunde inte medge för mig själv att jag i min vanliga låga mänskliga småaktighet i ett slag hade förstört allt vad vi hade byggt upp tillsammans med att vägra tolerera att hon även hjälpte andra konstnärer som ändå var minst lika duktiga som jag. Jag ville bara ha henne för mig själv och inte låta någon annan få del av hennes generositet. Följande dag var hon tyst hela morgonen och eftermiddagen. Jag försökte tala till henne men utan att be om ursäkt, och det var mitt stora fel. Hon svarade inte. Hon var tyst och stilla som en mus. Då blev jag arg på nytt. Hela min vrede flödade ut. Med ett obeskrivligt pathos framhöll jag det monstruöst orättvisa i att hon tyckte mycket mera om att betrakta andras sämre tavlor än mina. Jag var galen och storhetsvansinnig och hävdade att mina tavlor var de enda som skulle stå sig mot evigheten medan hon höll på att förlora sin goda smak och därför brydde sig om dilettanter. Och det var bara några små bagatellartade tillfällen jag hade att stödja mig på och torna upp min orkanliknande svartsjuka på. Och henne gav jag allt detta spritt språngande blinda svartsjukevanvett, som egentligen bara var konstnärsfåfänga som hennes gunst hade skämt bort och gjort monstruös. Det var fruktansvärt, i synnerhet som jag vägrade försöka genomskåda mig själv. Hon lät mig hållas. Hon svarade inte ett ord på alla de hemskheter som jag gav henne. Det var rena våldet, och hon lät mig tortera henne utan ett knyst. Detta endast förblindade mig ytterligare. Till slut reste hon sig sakta och gick. Jag lät henne gå. Kanske kände jag mig redan förbrukad. Jag vägrade försöka be henne om förlåtelse. Jag vägrade att inse mitt eget misstag. Vid dörren vände hon sig om och sade till mig med ögon som var fullkomligt okänsliga och med en röst som var perfekt i sin totala uttryckslöshet som inte förrådde den ringaste rörelse i någon nerv: "Lämna mig i morgon." Det var allt. Hon gick ut genom dörren och därmed ut ur mitt liv. Det var de sista ord som jag hörde från hennes mun och det sista jag såg av henne. Jag kände henne för väl för att nästa morgon trotsa hennes befallning. Jag förstod så mycket att min karriär i Venedig var avslutad. Jag insåg mitt nederlag, mitt svåra felsteg och ångrade mig bittert, vilket jag har varit i färd med att göra ända sedan dess. Jag ber er, konstnärer och älskare, om ni blir så gynnade av ödet att ni får ett förhållande med en inspirerande mänska av ovanlig konstruktivitet, så ställ aldrig anspråk på den mänskan. Älska henne, men kräv ingenting tillbaka. Ty även om ni inte får all den kärlek som ni skulle önska så är en sådan vänskap mera värd än all älskog i hela världen. Jag lämnade Venedig för alltid nästa morgon, ty jag kunde inte göra annat. Det enda sättet att bli fri från ett brott som tynger på ens samvete är att sona det genom uppoffrande handling. Min försoningsgäld var att avstå från Venedig. Det var en speciellt sidenskimrande morgon den morgonen. Solen smekte sakta de oändligt mjuka och loja vågorna, som vaggade extra förföriskt som om de önskade vagga en in i den mest angenäma död. Och överallt såg jag bara henne. Över hela himlen såg jag bara hennes ansikte, och jag kunde inte tänka på någonting annat. Vad tänkte hon om mig? Antagligen var hon besviken på mig. Mitt brott var uppenbart. Jag hade velat ha henne för mig själv. Jag hade velat barrikadera henne för yttervärlden. Jag hade vägrat låta henne bli ännu mera en drottning. Jag hade blivit svartsjuk på den värld som hon och jag hade skapat, emedan den hade avlägsnat henne den minsta aning från mig, och i min blinda, dumma svartsjuka hade jag i misstag dödat den. Mitt brott var oförlåtligt. Hur vackert var icke Venedig när jag sakta vände mig om i den knarrande båten och blickade tillbaka mot den serena havsdrottningen! Hur skön var hon inte, den ljuvliga staden, där hon likt ett juvelskrin steg upp ur vågorna för att blottställa all sin skörhet och skönhet och oöverträffbara sårbarhet inför naturens och havets totala 12

nyckfullhet, överlägsenhet och självsvåld! Morgonsolen glittrade på de av dagg pärlemorgnistrande tegeltaken, morgonlugnet härskade i fulländad frid över staden och havet för tillfället, allt andades en sådan obeskrivligt fridfull fägring att det var som om jag såg Venedig för första gången. Och Maria dominerade mina tankar fullständigt. "Detta är hennes stad," tänkte jag. "Därför är den så vacker." Bara därför var den så vacker. Den hade varit vår stad, men nu gav jag den helt och hållet över åt henne. Och jag hoppades innerligt att hon skulle sköta om den väl och om möjligt fortsätta det arbete på egen hand som vi hade inlett tillsammans. Men skulle hon kunna klara en sådan uppgift utan en man vid sin sida? Och skulle någon man i ett sådant arbete kunna vara pålitlig? Jag kunde bara hoppas och önska henne och staden lycka till. Efter dessa tankar vände jag mig åter rätt i båten och åsåg med likgiltigt sinne hur Italiens platta banala fastland närmade sig. Då insåg jag verkligen att alla mina drömmar nu var förstörda. Idag lever jag avskilt och helt ensam i Ravenna. Jag målar anspråkslösa helgonbilder och porträtt här och håller mig vid liv på det. Alltid får jag en middag som betalning om inte annat. Jag försökte till en början hålla mig informerad om Venedigs och hennes drottnings vidare öden, men jag förlorade kontakten med dem helt nästan genast. Det var lönlöst att ens försöka anstränga sig. Jag vet ingenting om hur det har gått för Maria sedan jag lämnade henne. Jag vet absolut ingenting. Jag har ständigt forskat överallt var jag har rest, men Venedigs drottning var tydligen endast känd i Venedig. Och själv kom jag aldrig mer tillbaka till den mest underbara av alla städer. Vaga rykten är allt vad jag har hört, men de har varit så försvinnande diffusa, att det enda konkreta jag kunnat härleda av dem är det mycket märkliga och oroväckande faktum, att om Maria en gång var känd åtminstone i Venedig så blev hon med tiden inte känd längre ens där. Och hur ser Venedig ut idag? Jag vet ingenting. Och allt mindre vet jag ju mer tiden lider och mina år blir tyngre och fler, och i takt därmed blir det allt mer som jag ångrar, ju äldre, fattigare, ensammare och klenare jag blir. 3. Jag var en ung vacker fåfäng och glad liten streber på den tiden jag blev omhändertagen av la Signora Maria, eller La Spagna, som vi kallade henne. Jag var inte mer än sjutton år när jag för första gången kom in i hennes hus, och jag minns att jag tyckte att det var väldigt spännande att få vara under en så ryktbar kvinnas tak. Jag såg henne dock sällan och var endast intresserad av att förverkliga mina ambitioner, som för resten var att bli stor, vacker och berömd som Rafael. Jag var, som sagt, mycket ung och mycket naiv. Jag var så uppfylld av mig själv och min självöverskattning att jag nästan tog för givet att hela världen bara måste dansa efter min pipa. Att jag var ett gudomligt geni ansåg jag att hela världen måste betrakta som lika självklart som jag själv gjorde det. Säkert var jag utan tvekan åtminstone den främsta av alla de målare som hon underhöll. Mina kamrater tyckte det och alla tyckte det. Ändå blev jag mycket förvirrad men samtidigt mycket stolt när jag fick veta att även vår gudmor tyckte det. Jag blev med ens en påfågel som utan hämningar vågade stoltsera med mina fjädrar, fastän det rörde sig om penslar. Med ens blev jag också viktig, mallig och odräglig för mina kamrater. Men egendomligt nog fann de sig i min nya karaktär och lät mig vara. Det var trots allt inte vem som helst som uppskattades av la Donna Amata.

Det var vid denna tid som hon allt oftare kastade sig ut på oförvägna nöjen, fester och förlustelser. Sedan hennes målarkavaljer, som vi alla hade respekterat, hade lämnat henne, hade hennes egna fester förlorat det mesta av den praktfulla glans och särskilda klass som de hade haft förut. De blev nu allt mera som vilka uppsluppna venetianska fester som helst. Jag, mina vänner och mina medtävlare om hennes gunst var alla alltid med på hennes fester. Jag märkte snart med en viss oro hur hon närmade sig vissa av oss och särskilt mig allt mera. Jag blev orolig, därför att jag var rädd för kärleken, ty jag visste, att blev jag kär, så kunde jag förlora min konstådra. Ett sådant öde hade drabbat andra före mig, och jag hade sett flera gudomliga talanger falla för kärleken och sjunka ner i ett ständigt tilltagande förfall. Får jag bara, innan jag berättar vidare, teckna ett porträtt av henne såsom hon var innan jag lärde känna henne. Hon var kolsvart i håret och hade gnistrande kolsvarta ögon som diamanter som ständigt levde med i och älskade allt. Hennes hållning var en aning böjd, tyvärr, och med tiden blev den allt böjdare, då hennes kutryggighet tilltog med hennes växande utsvävningar, som om hon kände att det växte upp ett förakt omkring henne. Det hängde ett porträtt av henne i hennes matsal förfärdigat av hennes målarkavaljer från en tid då hon ännu var gudomligt rak, stolt och okuvlig, som om hon behärskade hela den manliga världen. Det låg över hennes porträtt en oemotståndlig självsäkerhet som blev oemotståndligt attraktiv genom en viss överlägsen mystik som samtidigt gäckades med åskådaren, som om hon genomskådade honom utan att han kunde möta hennes blick. Jag tyckte inte om att jämföra detta porträtt med den la Maria som jag kom att lära känna. Hennes skönhet var dock obegripligt och obeskrivligt fulländad fortfarande trots hennes tillstymmelse till böjdhet. Hennes haka var mjukt rundad och ljuvlig som en Rafaelsk madonnas, och hennes övriga drag, med den långa vackra näsan, de högt välvda ögonbrynen med de stora varma ögonen och den ytterst sensuella kindlinjen, var, ja, jag kan inte benämna hennes utseende som annat än som gudomligt. Hon var ännu, trots sitt förflutna och trots sina nästan trettio år, den ojämförligt vackraste kvinna som jag och alla som någonsin såg henne någonsin har sett. Dessa var de intryck som hon till en början gjorde på mig. Som sagt, hon blev mig med tiden närgången. Jag vet inte vad det var som drog henne till mig, men jag lär ha varit mycket vacker och behagfull vid den tiden, nästan som en kvinna med mitt långa gyllene hår med guldringar i öronen, och jag var ju bara aderton år. Dessutom var jag just så inåtvänd och svårmodigt grubblande som gör ett så romantiskt intryck på intelligenta kvinnor. Så småningom blev jag hennes enda verkliga gunstling. Hon tog mig med till varje fest som hon besökte, till varje evenemang, till kyrkan varje söndag och till alla helgfester, karnevaler, maskerader och fackelfester. Hon drog mig mer och mer in i den svindlande virvel som var hennes liv, och tack vare min förvirring och min ungdom var jag helt oförmögen till att bjuda något som helst motstånd. Hon gjorde mig till sin ständiga sällskapshund, och jag lät henne göra det, emedan det var bra för min fåfänga. Mest älskade hon att med mig som sällskap företa långa gondolfärder på måfå. Hon ägde en praktfull privat gondol som fördes av hennes egna privata gondoljär, som var en nästan lika snygg man som jag. Hon skulle alltid omge sig med vad som var vackert. Fula och äldre män var värdelösa för henne och hade hon ingen användning för även om de hade hjärtan av guld och var bättre än alla andra. Ungdom var för henne den enda garantin för romantik, som hon älskade över allt annat. Jag fick vila i hennes sköte under dessa färder medan hon fyllde mitt glas med vin, och det var alltsammans oerhört njutbart. Och nu började jag älska henne.

Hur svindlande var icke min upplevelse av kärleken! Jag började se bara henne, tänka bara på henne, ständigt drömma blott om henne och ständigt längta allt intensivare efter de stunder som jag fick tillbringa ensam tillsammans med henne. Men ung och oerfaren som jag var vågade jag aldrig ta initiativet till ännu närmare kontakt. Gradvis gjorde dock hon det i stället. Jag blev mer än blott en sällskapshund: jag blev hennes ständige följeslagare, livvakt, beskyddare och ende förtrogne. Hon började berätta saker för mig, öppna sitt hjärta för mig, inviga mig i sina affärer och spendera allt mera tid i mitt sällskap. Och jag förundrades över hur djupt hennes hjärta var och hur mycket fantastiska gåvor hon hade. Jag fick mera bildning och vetenskap av henne än av någon annan lärd person någonsin. Hon visste förbluffande mycket. Hon visste till exempel allt om grekisk mytologi och de grekiska filosoferna. Pythagoras var hon mest fascinerad av själv, men hennes älsklingsbok var Marcus Aurelius "Självbetraktelser", som hon läste på grekiska. Jag blev hennes bästa vän. Jag kom henne allt närmare, lärde känna henne allt mera och växte hela tiden enormt rent andligt och intellektuellt. Denna period av mitt liv blev av oöverskådlig betydelse för min utveckling och inledde min mognad. Jag expanderade oavbrutet och kunde under långa perioder vandra som i ett rus av ständigt högre intellektuella upplevelser och upptäckter. Vägledd och gynnad av henne upptäckte jag livet. Och höjdpunkten av denna min vänskap med henne är någonting som jag aldrig ska glömma. Jag skall aldrig glömma den afton då hon som vanligt lät mig följa med upp för trapporna men sedan vidare och, för första gången i mitt liv, med in i hennes rum. Jag skall aldrig glömma den natten, ty den var den underbaraste i mitt liv. Hon hade lekt med mig och lockat mig med sig i nästan ett och ett halvt år och liksom uppfostrat mig och berett mig bara för detta, och nu äntligen stannade hon upp och lät hon mig nå henne. Hon gav mig sig själv, sitt jag, sitt allt den natten, och aldrig skall jag glömma det. Och aldrig kommer jag att älska någon intensivare än henne, ty hon var fullkomligheten själv. Hon var den enda som jag över huvud taget vågade älska. Jag rörde aldrig en kvinna efter att ha blivit rörd av henne. Och hur stolt, hur glad och hur frisk var hon inte följande morgon! Med ens hade hon blivit tio år yngre, tio gånger älskligare och hundra gånger ännu vackrare. För första gången såg jag henne den morgonen som hon måste ha tett sig för hennes målarkavaljer när han målade hennes porträtt. Det enda som hon aldrig någonsin ville tala med mig om var hennes tidigare kavaljerer. Allt mera intresserade jag mig för dem, allt oftare förde jag dem på tal, jag ville så gärna veta varför och hur det hade slutat för dem, jag ville veta hur stor min konkurrenskraft var i förhållande till deras kvaliteter, men ständigt undvek hon och gick hon förbi denna låsta kammare av sitt hjärta. Hon blev en dag arg på mig och befallde mig att aldrig mera säga ett ord om dem, men detta korta raserianfall övergick strax till tårar. Detta gjorde mig förvånad och upprörd, ty jag hade aldrig anat att hon kunde vara så sårbar. Förskräckt lovade jag att aldrig mera vara nyfiken. Vi förblev goda vänner, men jag insåg snart att vår bästa kontakt definitivt var förbi. Hon tog mig inte lika ofta ut på stora fester som tidigare, och snart lades våra gondolfärder på tu man hand helt på hyllan. Ändå fattade jag inte att hon helt enkelt inte längre älskade mig. Till slut unnade hon mig inte längre att få äta tillsammans med henne. Då insåg jag att den märkligaste och lyckligaste perioden av mitt liv var förbi. Jag lämnade kort därefter hennes palats, emedan jag ej längre kunde trivas där. Jag betraktades förstulet av mina kolleger, och jag visste ungefär vad de viskade sinsemellan bakom min rygg. De kunde inte helt dölja att de var skadeglada över mitt fall i hennes gunst och över att min fåfänga hade ramponerats. Jag skaffade mig en 15

egen verkstad, och endast en gång kom hon dit för att hälsa på. Vår konversation var då ytterst ansträngd och bristfällig. Vi sade blott några ord till varandra med mycket långa pauser där emellan, och sedan lämnade hon mig åter. Och sedan den dagen har jag aldrig sett henne igen annat än på avstånd. Jag följde dock med hur hennes vidare öden utspann sig. Och jag vidhåller än idag att hon var den mest unika och underbara varelse som någon dödlig i vår tid någonsin har unnats få se och uppleva. Jag vidhåller den åsikten, emedan alla som över huvud taget fick träffa henne hyser exakt liknande uppfattningar. 4. Ja, jag är galen. Kärleken gjorde mig galen. Jag drevs till vanvett av kärleken. Eller man kan också säga, att jag drevs till vanvett av henne, skökan, Venedigs falaste och fatalaste kvinna. Jag sitter i fängelse för hennes skull. Jag förlorade allt för hennes skull. Jag blev galen för hennes skull. Jag sitter här och rasslar med mina kedjor, blind i mitt vanvett, rasande i mitt hat, och tokig av grämelse och elände, i bitter väntan på min äntliga undergång och avrättning, allt för hennes skull. Hur började det hela? Jo, jag fick se henne en dag. Jag var en fattig men ytterst skicklig och lovande guldsmed som en dag på en fest, mitt livs första ordentliga fest för övrigt, fick ögonen på Venedigs mest berömda och välkända kvinna. Och i det ögonblicket flammade mitt vansinne upp i ljusan låga. Likt en orm vaktande på sitt byte följde jag henne hela tiden med ögonen. En utsvulten tiger kan inte ha bevakat sitt utvalda byte med lystnare blickar. Oavbrutet betraktade jag henne hela den kvällen. Hon märkte det så småningom och blev tydligt både oroad och tilltalad. Och då gick jag fram och tilltalade henne. Jag såg på henne att allt vad jag behövde göra för att få henne under min kontroll var att komma åt hennes själ. Och jag satte genast mina planer i verket. Efter min första konversation med henne, som var obetydlig, gjorde jag allt för att få veta allt om henne. Jag utfrågade alla, pumpade alla och pressade alla på allt vad de visste i ämnet Drottningen av Venedig. Jag gav mig inte förrän jag fått veta allt. Snart kunde jag namnen på alla som hade älskat henne utantill. När jag kände mig redo för att erövra henne begav jag mig en morgon till hennes palats för att hälsa på. Jag fick veta att hon ännu sov. "Så mycket bättre!" tillkännagav jag och trängde mig in. Och tveklös som jag alltid är begav jag mig raka vägen upp till hennes sängkammare, som inte var svår att hitta på grund av de vettskrämda tjänare, som villigt och ljudlöst visade mig vägen dit med sina pekfingrar. Jag måste ha sett farlig ut, ty jag behövde inte ens fråga om vägen. Det syntes på mig vad jag ville. Jag var upptänd och kunde inte släckas, och det syntes lång väg. Jag blev så trött på deras fega indikationer att jag upptändes av hat mot dem allesammans. Dessa fördömda darrande irriterande pekfingrar borde allesammans ha huggits av – med hammare och kil. Jag slog triumferande upp dörren till hennes rum och stegade in. "God morgon, min sköna!" utropade jag belåtet. Bestört satte hon sig upp i sin säng yrvaken med det korpormsvarta håret magnifikt utslaget omkring sig och med blixtrande, skrämda, vilda, ordentligt förskräckta ögon, som genast fixerade mig i outsläckligt hat, som om jag påminde henne om den som gjort henne allra mest illa i livet. "Vad gör ni här?" slängde hon åt mig på det mest iskalla vis. Om jag var en tiger så var hon en tigrinna. Vi passade nästan för bra tillsammans genast. Vi var som gjorda för varandra. Det var nästan för enkelt och självklart. Jag tänkte bara: "Ont skall med 16

ont betalas," och avancerade för att bryta kylan av hennes fasad, som bara var av is som behövde tinas en aning. Det var allt. Hon sade inte ett ljud, inte ens efteråt. Hon inte ens grät. Jag beslöt att genast dra fördel av situationen trots min utmattning. "Jag vill komma och bo här," sade jag. Hon svarade inte. "Jag kommer i morgon och bosätter mig nere i målarnas verkstad. De som då ännu är kvar kastar jag ut." Fortfarande teg hon. Hon vände sig bort. Då blev jag ytterligare uppretad, svor åt henne till avsked, ordnade min klädsel och gick. Nästa dag kom jag tillbaka och fann att inte en enda förbaskad målare hade gett sig iväg ännu. Jag har aldrig varit så arg i hela mitt liv. Jag kastade ut dem alla i tur och ordning med tavlor och allt, de fick gärna drunkna i kanalen om de ville, ju fler som gjorde det desto bättre, jag struntade totalt i deras ynkliga rop på sin 'gudmor' och tog så äntligen hela huset i besittning. Jag ommöblerade hela nedre våningen och anpassade den efter mig. Alla statyer, tavlor, instrument och skräp slängde jag noggrant ut i kanalen. Ägarna fick skylla sig själva som vågat lämna någonting kvar. Och hur nöjd kände jag mig inte efter all denna välbehövliga storstädning! Det kändes som om jag kastat ut alla hennes tidigare älskare för gott ur hennes liv, och det var väl det som var meningen. Men framför allt – hur gott mådde jag inte när äntligen hela omvärlden hade anpassat sig efter mig! Gladeligen började jag arbeta på min senaste gudomligt mästerliga pokal medan jag sjöng sånger och ropade upp till henne: "Du har ett rymligt palats! Kom ner ett slag! Kom och titta på mitt senaste mästerverk! Det är inte alla som är så gynnade att de inbjuds till att se ett mästerverk födas!" För mig var det en självklarhet att jag var bäst i världen och att endast idioter kunde låta bli att beundra mig intill besatthet. Jag var ju ett gudomligt geni. Det kunde ju vem som helst se genast. Men hon stannade där uppe, det ludret! Hon vägrade att samarbeta och foga sig efter min vilja, den häxan! Hon svarade bara med förolämpande likgiltighet och tystnad! Jag svor till och förstörde en del av hennes möblemang. Hon kom inte ner på hela dagen, den utstuderade horan! Och när jag till slut gick upp till henne hade hon reglat sin dörr! Då blev jag verkligen rasande. Hur kunde hon göra så mot mig, sin älskare? Jag fick omedelbar lust att bränna upp hela hennes palats. Tyvärr gjorde jag det inte. Den slinkan! Den förbannade slynan! Varför flådde jag henne inte levande, när jag ändå hade henne i mitt grepp, varför hängde jag henne inte, varför band jag henne inte och gisslade henne till strimlor när jag hade kunnat, varför band jag henne inte fast i hennes säng och satte eld på hela sängen, så att hela hennes fördömda horpalats brann upp samtidigt! Jag började hata henne för hennes tysta motstånds skull. Ett kallt oförsonligt krig uppstod mellan oss på liv och död. Hennes enda vapen var hennes barrikaderade tystnad, men något värre vapen hade jag aldrig råkat ut för. Ingen hade någonsin visat mig likgiltighet tidigare, och likgiltighet är värre än döden! Mitt hat tilltog med ständigt djupnande allvar. När jag inte strövade omkring på Venedigs gator och torg med mord i sinnet och i ständigt accelererande rastlöshet befann jag mig i hennes palats, upptagen med att intensivt försöka bryta mig in i hennes rum. Hon kämpade emot bakom dörren som en hel armé. Hon kom aldrig ut. Jag förstår inte hur hon orkade, att hon inte omkom, försvagades genom svält eller begick självmord. Vem som helst annars hade gett sig åt mig med största beredvillighet utan någon svårighet tack vare min oemotståndliga virilitets övertalning, medan andra damer under en så svår belägring utan hopp om att kunna bryta den brukar hänga sig av ren hysterisk förtvivlan. Jag förstår inte hur hon kunde härda ut och det under ständigt oförsvagat motstånd. Hur höll hon sig levande under alla de dagar som vi krigade på ömse sidor 17

om dörren? Smög hon sig ut då och då när jag sov, eller fick hon mat och dryck genom någon smugglare eller av korpar, som Elias? Hur fördömd, förstockad och omöjlig hon än var så var hon även på sitt sätt märklig. Jag förstår ännu inte idag hennes beteende. Hon gjorde mig galen genom sin obegriplighet. Jag kom dock till slut ännu en gång in till henne via fönstret, när jag visste att hon var för trött för att mera kunna orka något annat än bara sova. Jag klättrade på fasaden och svingade mig över kanalen och kunde ha brutit nacken, men vad gjorde jag inte bara för att få äga henne till kropp och själ? Jag har aldrig varit galnare, fastän jag varit känd för att vara ganska galen i hela mitt liv. Hon vaknade av att jag gjorde henne sällskap i sängen. Aldrig har jag lyckats bättre i att överraska en människa, smyga mig tyst inpå henne och ta henne naken under lakanen, så att bara hennes nattlinne var emellan oss, när hon vaknade och upptäckte mig. Det var min kropps ludenhet som väckte henne. Hon kände genast igen sandpappersskrapet från min grova kropp, men hon var för trött för att orka göra något motstånd mera. Hon hade ingenting att skydda sig med, och jag hade tagit henne bakifrån. Hon kunde inte ens skrika emedan jag höll så hårt för hennes mun. Medan jag höll på band jag en grov näsduk om den, så att hon var munkavlad och skulle förbli tyst medan jag tog ut min lön för många dagars kamp och möda. Hon kunde bara gråta och grät verkligen hela tiden medan jag hade så roligt med henne som jag kunde. Jag hade ju så många dagars utsvultenhet att ta igen. Efter det vet jag inte vad som hände. Jag somnade i frid vid hennes sida och vaknade upp i fängelset. Min kärlek hade inte varat i mer än två veckor. Och ändå hade dessa två veckor varat längre, kändes det, än hela mitt föregående liv. Hur fick hon mig i fängelse? Hon måste ha slagit mig i huvudet med något tungt och flera gånger om och om igen, ty det värker ännu och gör ont, och jag har tusen bulor. Och i hennes ställning måste man ha många inflytelserika vänner. När hon väl fått mig knockad och medvetslös måste resten ha varit enkelt. Hur kommer det att gå för mig nu? Det vet hela Venedig. Jag kommer att halshuggas offentligt, och det är lika bra det. De tvekade mellan att förpassa mig till ett dårhus på livstid eller till rådbråkning och halshuggning, men jag var för intelligent för att kunna anses som en dåre. Från dårhuset hade jag dessutom säkert omedelbart rymt. Jag var ju en galning av den farligare sorten, den som beräknar sin ondska och använder sin galenskap metodiskt, så det var bäst att avliva mig en gång för alla. Annars skulle själva folket ha gjort det med att slita köttet från mina ben med naglarna, ty hela Venedig rasade mot mig för vad jag hade gjort mot den dittills så högt uppburna slynan. Jag hade ju dragit ner henne i rännstenen åtminstone ryktesmässigt, jag hade gjort henne till hora, jag hade visat att vem som helst kunde våldta henne, denna heliga madonna, och det kunde varken kyrkan och ännu mindre någon i hela Venedig tolerera. Jag hade avkanoniserat deras främsta folkliga helgon och det så totalt att hon aldrig mer skulle kunna resa sig ur dyn. Och detta var jag i hemlighet glad åt. Det är det enda roliga jag har haft här i fängelset: att tänka på mitt verk. Och nu är jag nöjd med mitt straff, ty det kommer att befria mig från den outhärdliga kärlekselden. Inte ens Paulus påle i köttet kan ha varit så svår som min var. Farväl då, Venedig, liv och värld, men vet, att min enda galenskap, mitt enda brott och det enda jag någonsin gjorde mig skyldig till, var kärlek.

5. Stackars min vän Filippo! Även han har nu gått och blivit kär i Maria di Spagna! Jag är för närvarande hennes enda vän. Jag städade och återställde hennes vackra palats efter galningen Stefano di Fulmines härjningar där. Han var en utsökt guldsmed men en dålig älskare. Idag är det återigen ett av Venedigs vackraste hus utanpå och inuti, och idag ler återigen Maria och gläder hela Venedig med sin charm och gästfrihet. Jag har noga respekterat henne och ämnar aldrig fördjupa min kontakt med henne, emedan detta blott kunde leda till dåliga konsekvenser för oss bägge. Ty vi är ju i alla fall bägge personer med högt och gott anseende. För övrigt är jag dessutom en av hennes äldsta vänner. Jag kände henne väl redan på hennes målarkavaljers tid, och minnet av den tiden förenar oss ständigt på nytt i vänskapens band. Det är synd att det förflutna aldrig kan komma tillbaka. I kväll ämnar vi bägge besöka Palazzo Visconti, där en stor bröllopsmiddag äger rum. Det ska bli ljuvligt att återigen få uppleva en kväll tillsammans med henne. – Filippo, vad gör du här? – Får jag följa med dig och Maria i kväll till Palazzo Visconti? – Är du bjuden? – Naturligtvis! – Jag tycker inte om att du ständigt hänger efter la Divinas kjortlar. Kan du inte för en gångs skull hålla dig borta från hennes närhet ? Du kan skada henne! – Kan jag? – Vem som helst kan. Även jag skulle oundvikligen göra det, om jag inte respekterade henne så mycket som jag gör. – Du respektera henne! Hah! Allt du är ute efter är hennes palats och hennes pengar! – Du ljuger och hittar på! Du endast fantiserar om saker som du inte vet någonting om. Du får förolämpa mig, men inte henne! Seså, ge dig iväg nu! – Nå, jag ska lämna er i fred för i kväll. Men bara för i kväll! Kom ihåg det! – Din stackars idiot! – På ett eller annat sätt ska jag nog lyckas komma henne lika nära som du! – Blinda dåre! Du ser inte ditt eget bästa! – Har hon någonsin gjort det själv? Är hon inte just känd för sin blinda självdestruktivitet, som så fatalt smittar av sig på de minst lämpliga för hennes kärlek? Du kan kanske hantera henne, men du kan inte älska henne. – Försvinn innan jag blir arg! – Du är en värdelös älskare! Stefano di Fulmine betydde mera för henne än du! Han kunde åtminstone älska! – Du vet inte vad du talar om. Du vet inte vad du ger dig in på. Akta dig innan det är för sent! – Mes! Du vet ingenting! Man kan aldrig akta sig för kärleken! Jag är rädd för Filippo. Han är Marias och min tillvaros och vänskaps enda hot. Jag måste hålla honom borta, till varje pris! Men nu, till verkligheten! Se på denna ljuvliga solnedgång! Se hur palatsfacklorna spelar och flammar, se hur den sjunkande granna solen välsignar vårt Venedig med sina sista fridfulla strålar, se hur friden och stillheten breder ut sig överallt! Men just då börjar festerna. Knappt har dygnets varmaste färger försvunnit i den sjunkande solens tilltagande kyla, så uppstår de varmaste mänskliga känslorna i kvällens fester och evenemang, som ofta varar hela natten, tills en ny gryning tar vid med ny värmande dager. Är det inte vackert, Maria? 19

– Alonzo, du tråkar ut mig. Det här har jag sett tusen gånger förr, och du har sagt precis de samma orden många tusen gånger förr. Jag kan dig. Jag kan Venedig och denna vår dekadenta skönhetsvärld. Det är ju jag som har skapat den. Jag längtar efter att få skapa någonting nytt. Låt oss nu i stället ägna oss åt att på bästa sätt välsigna det nya Viscontiska äktenskapet. – Som du vill, min drottning. – Alonzo, är inte detta palats ett av Venedigs vackraste och mest trivsamma? Jag har alltid känt mig välkommen och hemma här. Vad säger du? – Allt vad du säger är sant, min kära divina. – Du är som en lakej. Men se vem som är här! Jag har inte sett den mannen på många år. Paolo Veronese, hur står det till? Hur går ert arbete? – Mia regina, mia divina, hur mår ni? Det var evigheter sedan jag såg er. Står ert palats kvar? – Det står kvar, min vän, det står lyckligt kvar, mest bara för er och era kolleger! Jag saknar mina gamla konstnärer. Välkommen när som helst att hälsa på! Jag har aldrig tröttnat på liv och rörelse, utan tvärtom saknar jag det mera för varje år! Och just ert sällskap är ett av de få som aldrig har berett mig annat än nöje. – Det är kanske för att jag är så tokig. Jag kommer ju från Verona. Men min dårskap är av det oskyldiga slaget. Jag är menlös som ett lamm. – Er dårskap, Veronese, är av det spirituella och intelligenta slaget, som aldrig riskerar att överanstränga någon känsla. Er ödmjukhet bidrar till ert goda humörs oemotståndlighet. – Ni har alltid smickrat mig, min fru. Och får jag, som tack för er utsökta traditionella gästfrihet, en dag be er till min verkstad för att be er ta min senaste altartavla i beskådande? Det är min ståtligaste och vackraste hittills. Den föreställer den gamla goda tiden: en fest hemma hos er. Kommer ni? – Käre Paolo, jag lovar att komma. Veronese lämnar henne med en djup bugning och går bort. Maria vänder sig tårögd åt sidan. – Maria, min heliga, vad är det? – Lämna mig, Alonzo, bara för ett ögonblick. – Är det ingenting jag kan göra? – Ingenting. Gå! Alonzo, förbryllad, lämnar henne ensam. – Ack, dessa män, dessa män! Hur dumma och groteska är de inte, och samtidigt, hur godtrogna och älskliga i sin så gränslöst naiva dumhet! Jag skulle öppna min famn för dem alla, om jag blott hade tid och ork. Ty generositet, att få giva, är det enda som någonsin har berett mig någon glädje. Mitt liv är att ge, att vara till glädje för männen, och att få unna dem en smula lycka. Ty jag är endast lycklig när jag får ge i fred, och jag lever endast när andra är sälla på grund av frukterna av min omsorg om dem. Men hur olika är de icke, dessa män, och hur gäckad och missförstådd har jag inte jämnt och ständigt blivit under mitt korta liv! Veronese, till exempel, är kanske den enda som jag själv över huvud taget har älskat någon gång, men hur har han alltid reagerat? Han har hyllat mig som en drottning, ständigt krupit för mig, vördat mig som en gudom och aldrig ens sett mig ordentligt i ögonen! Han är den jag sätter högst av alla, och han betraktar mig som ouppnåelig! Är det inte groteskt? Medan andra narrar, som Alonzo, ständigt svansar efter mig och leker munskänkar, som om jag vore någon sorts kuriositet. Och sedan har vi då de som faktiskt självmant vågar ge sig in på mig och älska mig, som guldsmeden Stefano di Fulmine. De blir galna. Finns det då inte någon medelväg för männen att gå? Är det så omöjligt för dem att gå över spången utan att rusa, utan att ramla ner och utan att vara rädda och nervösa och stanna på halva 20

vägen och desperat klamra sig fast och inte komma ett steg vidare? Var min hertig den ende som kände till och fullkomligt behärskade den konst som är den högsta och svåraste av alla – den att rätt hantera en medmänniska? Det råder en orättvisa mellan könen. För männen är alla kvinnor goda, alla har de något gott att ge dem, alla män kan vinna något på att umgås med vilken dam som helst, ty egentligen är alla kvinnor lika goda hur olika de än kan vara. Men alla män är inte lika goda för en kvinna. De kan variera från den gudomligaste upphöjelse till den mest fasansfulla hårdhet och destruktivitet. Och det värsta är, att en kvinna aldrig från början kan se på en man hur han kommer att vara som älskare. Hon måste ta risken och göra erfarenheten på egen hand. Har hon tur blir erfarenheten god, men har hon otur, vilket lika ofta är fallet, så blir det vanligen hennes tragedi. Det orättvisa är, att för mannen är kärleken aldrig något risktagande. Men tillbaka till festligheterna. Här finns säkert många andra gamla vänner som jag ännu inte har hälsat på. Fabrizio Montefeltro, god afton! Hur står det till i Urbino nu för tiden? Berätta genast alla nyheter söderifrån! – Jaha, Alonzo, hur går det? Växer dina rikedomar? – Tig! Du är berusad! – Men varför ska jag tiga om det? Ingen annan tiger ju om det? – Om vad? – Nå, nå, Alonzo, spela inte oskyldig. Du vet mycket väl vad jag talar om. Alla vet att du utnyttjar Skökan. – Tig, säger jag! Du vet inte vad du säger! Jag utnyttjar ingen och allra minst den enda respektabla dam jag känner. – Nå, nå, Alonzo, nu går du för långt. Du hänger inte med i utvecklingen. Alla är övertygade om, efter hur det gick med guldsmeden, att hon inte längre kan vara fullt respektabel. Och dig bedrar hon. Hon vill bara ha nya män hela tiden och är således vad de flesta redan kallar henne – en Sköka. – Don Giovanni, ge dig iväg! Lämna mig ögonblickligen! Jag vill aldrig mera se dig! – Seså, Alonzo! Inte brusa upp! Jag talar ju till dig i all vänskaplighet! – Jag menar allvar! Tala om någonting annat, eller lämna mig! – Jag vill bara rädda dig från henne innan hon själv skrotar dig. Du anar inte vad hon gör bakom ryggen på dig. Utnyttja henne färdigt, och lämna henne sedan. – Jag utnyttjar henne inte! – Varför lever du då ihop med henne, Venedigs främsta Sköka? – Någon måste skydda henne mot nedriga förtalare som du! – Jag är ingen förtalare. Du borde vara tacksam för att någon vågar säga sanningen. – Säger du ett enda ord till, så... – Du kan inte göra en mygga något för när. Du är för naiv. Bara därför behåller Skökan dig som beskyddande lakej för syns skull, som ett dumt förkläde. Hon låter sig hellre ses offentligt med en som är menlös än med sina verkliga kavaljerer. – Sluta! – Hon är mån om sin respektabla fasad, och du är den enda som är så dum att du går med på att underhålla dess falska glans. Du är faktiskt hennes ryktes sminkare. Alonzo biter ihop tänderna och går bort utan ett ljud. – Men vad gick det åt honom? Jag försökte ju bara hjälpa honom! I en av palatsets korridorer stöter Alonzo ihop med Filippo. – Filippo, vad gör du här? Du lovade ju att inte komma! – Jag är ledsen, Alonzo, men jag kunde inte låta bli. När jag sakta lät mig vaggas av Canal Grande här utanför såg detta palats med dess festbeklädnad så inbjudande

ut att jag inte längre kunde betvinga mig själv. Jag är för svag för att kunna motstå alltför överväldigande frestelser. – Du vet inte vad du ger dig in på. Du är en dåre, Filippo, som själv uppsöker elden utan att ana hur den bränns. Uppför dig åtminstone väl nu när du är här. Var inte djärv, fräck eller ohyfsad. – Alonzo, jag lovar att du kan lita på mig. Och Filippo går för att förena sig med ett muntert sällskap vid ett bord, vid vilket även Maria befinner sig. – Där går den narren rakt på helvetets dörr utan att tveka. Stackaren! Hur ska det gå för honom? Men så länge han inte gör något dumt finns det hopp för honom. Se hur han lismar och gör sig till, spretar ut med sina små kråkfjädrar för Maria som om han försökte inbilla henne att det var påfågelsfjädrar! Han inbillar sig visst att han är stilig. Visste han hur narraktig han var skulle han blygas och skämmas öronen av sig för resten av sitt liv. Hör på hans plumpa skämt! Han hör inte ens att ingen ids skratta åt honom. Han skrattar bara själv. Den åsnan! Bara Maria vore klok nog att hålla honom på avstånd skulle jag sluta tänka på honom, men faran är just den, att hon älskar att leka med dårars känslor när helst hon kan. Hon kan inte lämna stackars narrar som Filippo i fred. Hon måste leka med honom även om det bara är av nyfikenhet, som om det för henne var en sport att ständigt utmana kärleken bara för att få riskera sitt liv. Hon kommer att förgöra honom, och hon vet det själv, ty hon ser att han är för enfaldig för att kunna genomskåda någonting allmänmänskligt här i världen. Se nu hur hon briljant spelar ut just den charm som behövs för att göra intryck på Filippo! Se hur han fullständigt tappar fattningen! Nej, usch, jag kan inte se mera! Maria, varför måste du riskera allt just med en sådan som Filippo? Har du inte lärt dig ännu hur oberäkneliga män kan bli? – Du bör låta Filippo vara, Maria. – Varför det? I honom finns det inget vilddjur att frukta. – Inte ännu, men det kan komma. Du uppmuntrar hos honom det lilla vilddjursfoster som trots allt finns. – Jag ska försöka ignorera honom, men det är svårt så länge han inte kan hålla sig borta från min närhet. Du förstår, min käre Alonzo, han faktiskt förföljer mig. Maria, du har hållit Venedig i ditt grepp nu i många år. En dag kommer du att förlora det, och du måste inse det. Dra dig tillbaka medan du ännu har ett gott rykte att falla tillbaka på! Du är ju redan över trettio. Men hur ska jag förmå dig till att förstå ditt eget bästa? Hur ska jag uttrycka för dig allt vad jag skulle önska att du kunde förstå om dig själv innan det är för sent? Hur ska jag kunna förklara för dig allt vad mänskorna redan vågar tänka om dig? Varför kan jag inte nå dig, Maria? Är det för att jag känner dig bättre än vad du känner dig själv? Filippo hälsar på hos Maria varje dag nu. Det är outhärdligt. De har allt mera roligt tillsammans. Ändå trivs de inte tillsammans, utan hon bara leker med honom och testar honom, medan han bara lockas av den okända faran. Än så länge är de goda vänner, men vad händer när de tar steget vidare? Maria, du är inte ung längre! Du måste börja ta hänsyn till dig själv och sluta ta din egen överlägsenhet för given! Filippo är inte den du tror! Det är alldeles förfärligt! Hon tar ut honom på en nattlig utflykt i sin egen gondol! Det är alldeles förfärligt! Maria, jag är ledsen, men jag kan inte längre hålla min skyddande hand över dig. Jag skickar ett avskedsbrev med en tjänare till dig i morgon bitti, och måtte du 22

återvända till din enda trygga och pålitliga vän! Och om vi inte ses igen, så hjälpe dig Gud! Det kan du behöva i så fall! Gud hjälpe dig, stackars gudomliga Maria! Alonzo, jag har fått ditt brev idag. Hur vågar du överge mig? Och varför? Blev även du till slut svartsjuk som alla andra? Varför, Alonzo, du som var min ende vän? Stackars man! Han förstår inte att Filippo blott är ett tidsfördriv, en ytlig underhållning, en tillfällig docka som jag leker med. Han förstår mig inte längre, min stackars gode Alonzo! Filippo, begår du ett felsteg till åker du i kanalen. Du har ingen rätt att begära mera än bara min vänskap. Den har du. Missbruka den inte, för mera får du aldrig! Alonzo hade rätt. Jag har gjort denne Filippo till ett rasande vilddjur. Maria, varnade jag dig inte? Filippo, stackars blinde dåre, försökte jag inte hålla dig inne i din bur? Se nu vad du har ställt till med! Jämra dig nu, din olyckliga idiot! Jämra dig nu, där du brinner i helvetet! Där fick du elden, som du nödvändigt ville bränna dig på! Men stackars Maria! Hur ska det gå för henne nu? Hur kan hon någonsin igen få gott rykte? Och det värsta av allt är att jag inte kan hjälpa henne längre. Hon har själv sågat av mig, ty i allas ögon var jag den som introducerade Filippo hos henne. – Mjölnar Buffeto, har du hört nyheten? – Nej? Vilken nyhet, bagare Spoleto? – Skökan har ställt till med skandal igen. – Hur på sätt? – Jag ska berätta hela historien för dig i detalj. Den är mycket spännande. Jo, ser du, Filippo dei Armori var en man som nödvändigt ville ha hennes gunst. Och han fick den till slut. Han hjälptes på traven av Skökans kopplare, den där Don Alonzo, som alltid hängde efter henne. Utan tvekan fick han betalt. – Av henne eller av honom? – Säkert av båda. Nåja, hur som helst, hon och den där Filippo var goda vänner, och allt var bra, men så ville gossen ha mera än bara hennes gunst. Han ville också ha hennes hjärta. Han blev het på gröten. Och då gick det som det gick. – Och hur gick det ? – När han blev alltför het och försökte våldföra sig på henne stack hon ner honom med en slipad dolk som hon bar i barmen. Han begravs idag, tror jag. – Hon har tydligen lärt sig att inte ta risker. Förr kunde hon inte försvara sig. Nu blir hon allt vildare. – Nej, hennes älskare blir allt vildare. Och allt talrikare. – Hon blir en allt större sköka. – Ja, hon blir alltmera ökänd som sådan. Hur ser hon ut om tio år? – Ännu är hon vacker, men om tio år tror jag hon är död, så som hon håller på. – För hennes eget bästa borde vi kanske hoppas det. – Jag tror det också. Med tiden blir ett sådant liv så lagom roligt.

6. – Signor Bertolucci, har ni hört historien om Skökans senaste? – Romualdo? – Nej, Pompigli. – Nej, Pompigli är ny för mig. Vem var han, och hur gick det för honom? – Jo, ser ni, han kom hit ända från Padua för att se om det rykte han hade hört om Skökan verkligen var sant. Och när han såg henne blev han förälskad i henne. – Som alla andra. Kom med något nytt någon gång. Hur gick det sen? – Hon vägrade ge honom tillträde till sitt privatliv. Hon försökte hålla honom borta från sig så gott det gick, men det gick inte i längden, för han blev allt hetare... – Som sagt var, kom med något nytt! Hur ofta har man inte hört den historien förr! – Avbryt mig inte! Ni vill väl höra fortsättningen? Han blev allt djärvare och impulsivare, och en natt bröt han sig in i hennes hus. – Det brukar gå så. Det har man också hört förr. Nå, vad hittade hon på den här gången? Blev det våldtäkt och mord igen? – Ingen vet säkert vad som hände där inne den natten, men troligt är att Pompigli faktiskt lyckades komma åt henne och njuta av henne. Men nästa dag, i torsdags, när han nöjd med sig själv gick därifrån och tycktes ha undfått allt vad han hade önskat sig, och just när han hade träffat ett par vänner och skröt för dem om hur han hade gjort den största erövringen i sitt liv och nu hade sitt på det torra och var väl försörjd, så förlorade han plötsligt sansen och föll ner i gatan. Han var död. Någon hade förgiftat honom. – Det menar du inte! Vem kan väl det ha varit! – Ja, vem! Magistraten kan inte begripa vem som kan ha förgiftat en så hygglig och lovande ung man, och ingenting kan bevisas, ty det fanns inga spår efter något brott. – Men motivet och den raffinerade metoden kan inte lura någon i Venedig! – Nej, men det kunde lura en ung man från Padua. – Det går bara en gång. Vad ska hon hitta på nästa gång? – Det får vi väl se då. – Tror du hon fortsätter? – Ännu är hon inte slut. 7. Mitt namn är Giovanni della Strella. Jag har just kommit från Wien, sedan jag där hört ett märkligt rykte om en märklig kvinna som skulle härja här i Venedig. Min hemstad är annars Trieste. Jag ämnar försöka komma i kontakt med henne och om möjligt vinna hennes gunst. Jag ämnar inte alls söka kärleken, emedan jag har hört att alla som har älskat henne har fått sätta livet till. Varför utmanar jag ödet? Vad har jag att vinna på det? Ingenting. Men exceptionella människor har alltid fascinerat mig. Jag har alltid tyckt att det bara är de som gör vår mänskliga tillvaro intressant och värd vad man får betala för den i form av lidanden. Och enligt vad jag hört måste denna dam vara något alldeles märkvärdigt. Jag ber er, kära läsare, hys hopp om att det må gå bra för mig! Jag närmar mig hennes palats. Mitt hjärta bultar. Jag vet ännu inte alls hur jag ska uppföra mig. Jag har nästan lust att hoppa i kanalen och simma min väg. Men det får jag inte. Ödet är till för att trotsas. Jag får skylla mig själv om jag har utmanat det. Det är bara för mig att löpa linan ut. 24

Tack, gondoljär! Er berömda, hm, fru bor sannerligen i ett hus vars skönhet och prakt jag aldrig sett maken till. God eftermiddag! Gondoljärerna här är ovanligt vänliga. De var mycket tvärare när jag sist besökte la Serenissima. Men här är alltså porten till hennes gunst och liv och till mitt äventyr. Hur spännande kommer det inte att bli att se hur det kommer att bli! Portvakten betraktar mig med misstänksamma ögon, och det har han all anledning till. God afton! Mitt namn är Giovanni della Strella. Har jag äran att befinna mig i det hus som tillhör världens vackraste och berömdaste kvinna? (Du ryckte till innan du svarade ja; jag såg det nog!) Vill ni vara så vänlig och framföra till er matmor att jag är här för att ta reda på vem den kvinna är som har skaffat sig det mest unika ryktet i Europa? Hur jag vågar uppsöka henne i ett sådant ärende? Och varför skulle jag inte våga? Är hon väl mer än en vanlig dödlig människa? Vill ni framföra mitt ärende? Tack. Hur länge kommer han att vara borta? Är hon ens hemma? Tänker hon låta mig få komma in? Eller tänker de bara låta mig stå här som ett fån tills jag ruttnar, som påvar och kejsare brukar göra mot sina besökare bara för att demonstrera sitt totala människoförakt? Nej, det tror jag inte om henne. Ack, hur bultar icke mitt hjärta av spänning och upphetsning! Nu har lakejen varit borta i en halv timme. Jag börjar bli trött i benen. Aha! Äntligen kommer han! (Nå? Varför säger han ingenting?) Upp för trappan? Till vänster? I Salongen? Tack så mycket. Ja, jag ska vänta där. Mina känslor för henne torterar mig redan, fastän jag ännu inte har sett så mycket som en näsduk av henne. Jag måste behärska mig! Seså, Giovanni, återvinn självkontrollen nu! Även du är bara en dödlig! Sådärja! Nu är jag redo. Jag går mot det rum i vilket hon skall vara. Jag öppnar dörren. Där ligger hon, gudomligt vilande i en praktfull divan, som en slumrande Kleopatra. Nu öppnar hon ögonen. Hon tycks noggrant mönstra mig och finkänsligt avväga vad jag kan gå för. Och hur praktfull och vacker är hon ej! Vad är hennes rykten mot hennes verklighet? Som skuggan mot solen! Hon börjar resa sig. Nu låter jag allt hopp fara. Jag rusar fram, knäfaller framför henne, kysser hennes hand och ber, utan att jag själv kan fatta det eller tro mina egna öron, att få bli hennes älskare. Hur kan jag så snabbt ha förlorat all den självkontroll som jag så noggrant förberedde innan jag trädde in? Men i sanning, hennes personlighet skulle kunna förkrossa den heligaste påve. Och hur överlägset och suveränt besvarar hon inte min begäran! Till mitt livs outsägligaste lycka finner jag dock att hon inte helt förkastar mig genast! Hon beslutar sig för att ta mig på prov! Hon tar mig i sin anställning som livvakt. Därmed är jag redan hennes vän, ty hon har ingen annan livvakt! Vilken utomordentlig salighet! Jag får ledsaga henne alla dagar vart hon än går! Jag kan inte fatta att det är sant! Och jag kan inte fatta att det som jag upplever faktiskt upplevs av den man som blott för någon timme sedan ännu var Giovanni della Strella. Är jag då samme man? Nej, jag är en annan. Och kommer mitt forna kloka ärevördiga jag, som alltid var så välbalanserat, att över huvud taget överleva denna mitt livs största, mest fullkomliga, mest oerhörda och otroliga och mest oanade kärlek? Vi har varit tillsammans nu i ett par veckor. Hennes tycke för mig tycks ständigt ha tilltagit liksom mitt för henne. Vi har lärt oss, verkar det, att vi kan lita på varandra. Samtidigt märker jag till min förvåning hur jag vinner kontroll och makt över 25

situationen medan hon alltmera förlorar sin. Ett tu tre blir jag den förste som hon över huvud taget blir riktigt djupt förälskad i. Eller är detta uppträdande mot sin kavaljer en vana hos henne? Har hon faktiskt varit beroende av alla sina älskare, så som hon nu mer och mer tycks bli beroende av mig? Hon kan ju inte längre vara utan mig en enda sekund av sitt dygn! Och jag kan inte låta bli att känna mig enbart men farligt smickrad därav. Och jag tycker inte om att bevittna hur hon hämningslöst hänger sig åt slöseri. Jag har försökt få henne att inse att hon inte kan slösa hur mycket som helst hur länge som helst, men det tycks hon inte bry sig det minsta om. Hon dricker även alldeles för mycket. Men samtidigt, hur ljuvlig är hon inte, hur djupt har hon inte slagit rot i mitt hjärta, och hur längtar jag inte efter att få tillträde till hennes allra heligaste, platsen närmast henne i hennes säng! Jag har ännu aldrig fört saken på tal sedan vi sågs för första gången, men jag känner hur vi gradvis kommer allt närmare varandra, som om ödet självt hade fört oss på glid utför ned mot samma centrum i en evig oupplöslig omfamning. Alltid har jag varit på glid men aldrig så här kraftigt och aldrig tillsammans med en annan! Vad är det att lära sig älska en kvinna? Den gudomligaste av alla upplevelser. Och jag kommer alltid att älska henne. Aldrig kommer jag att överge henne för en enda dag, och så länge jag håller fast vid henne, vilket jag alltid kommer att göra, måste jag hålla det för en omöjlighet att min lycka någonsin skulle kunna upphöra med att växa. Hon är min, endast min, och jag jublar och triumferar däröver mer än hela världen över slaget vid Lepanto! I sju veckor har vi nu känt varandra, och i två veckor har vi nu älskat varandra. Vår lycka är så gudomlig att den oupphörligt bara expanderar, som om den ville omfatta hela Venedig i en enda stor omfamning, och om det fortsätter på det här viset tänker jag se till att vi gifter oss med varandra. Det vore ju för tokigt annars. Även vissa gamla vänner till henne har velat upplysa mig om att jag är en av de få som verkligen har gjort henne lycklig, som om de därmed ville poängtera att jag har ett visst ansvar för hennes vidare öde. Älskade Spagnuola, varför slösar du så med allt vad du äger? Du är inte oändligt rik. Varför kan du inte inse detta? Finner du ett nöje i att försöka ruinera dig? Du måste förstå att din omätliga aptit på livet inte kan tillfredsställas av ett materiellt livs begränsade resurser. Eller finner du någon sorts pervers njutning i att vara självdestruktiv? Hon lyssnar inte på mig. Min älskade drottning, prinsessa och gudinna, varför dricker du så? Vad är det för sorger du vill dränka? Vad är det för minnen du vill glömma? Aldrig vrider sig min själ och mitt hjärta så av smärta som de gör när de måste se dig berusad. Pinsamheten överträffar det outhärdliga. Maria, kom hem nu! Släpp dina fördärvliga vänner! Säg adjö till alla du känner! Du måste hem! Du uppför dig allt skamligare kväll efter kväll! Vad är det för en flaska du har? Seså, hit med den! Åt helvete med den! Nu kommer du hem! Maria, jag älskar dig, men du besvarar min kärlek enbart med att plåga ihjäl mig med din självdestruktivitet. Kan du inte försöka leva en aning mera sansat och som det anstår en ärbar kvinna? Kan du inte försöka överge dina sanslösa utsvävningar? Du tiger. Du behöver heller inte svara. Jag förstår att det är omöjligt för dig att överge det liv som du älskar. Men hur kan du älska detta liv? Vem förde dig så vilse, att du inte längre kan hitta rätt igen? 26

Maria, idag är vi lyckliga, inte sant? Är inte detta en magnifik festdag? Se på dogens Bucentoro, hur överdådigt magnifik och majestätisk den är i sin glansfulla prakt! Maria, vad du gör mig lycklig när du unnar dig själv en smula riktig lycka! Ännu en gång är du drottning av Venedig, även om det blott är för idag. Se hur folket betraktar dig med av rörelse glittrande ögon! De älskar dig, Maria, som de plägade göra även förr, innan du sjönk ner i utsvävningarnas vettlösa träsk. Även själva dogen tycks vara glad över att se oss här idag, Maria. Min fe, min älva, varför börjar vi inte om på nytt? Ännu kan allting ordna sig. Varför återvänder du inte tillsammans med mig till det nästan kungliga liv som du en gång förde? Unna dig själv det du älskar mest, Maria, folkets kärlek som belöning för den respektabilitet som är dygdens belöning! Låt oss ta vara på den lycka som en gång har varit din och som vi nu har chansen att tillsammans återvinna för all framtid! Det är inte för sent ännu! Du är fortfarande tillräckligt ung! Du är fortfarande vackrare än alla andra! Du behöver bara avstå från din lösaktighet, och allt vad du en gång hade blir åter ditt. Varför ser du bort, Maria? Ack, varför ser du bort? Jag kan inte uthärda att se den varelse jag i hela mitt liv har älskat allra mest gå åt skogen. Jag kan inte uthärda att se hur hon sakta men säkert förgör sig själv. Maria, varför gick du till Mazarinis igår, dessa liderliga sodomiter, fastän jag förbjöd dig att göra det? Det är sant att jag inte själv ville följa med, men för det behöver du väl inte i desto högre grad så skämma ut dig inför alla! Har du inte längre någon känsla kvar för vad folk tycker och tänker? Maria, detta är min sista varning. Dina affärer håller på att gå åt skogen. Du håller systematiskt på med att slösa ihjäl dig på allt vad du äger. Om du låter dina resurser gå förlorade, så låter jag dig gå förlorad. Är det förstått? Nej, hon förstår inte, eller hon vill inte förstå. Jag önskar jag visste vilketdera det var. Och hur väl vet hon ej även, att det sista i världen som jag skulle kunna förmå mig till att göra vore att överge henne. Maria, jag anser att du bör veta det. Du är ruinerad. Vad det betyder? Du vet mycket väl vad det betyder. Det betyder att ingenting längre är ditt. Fordringsägarna kommer att ta allt ifrån dig inom denna vecka. Du kommer att bli plundrad på allt vad du äger. Det enda jag kan råda dig till är att snarast möjligt lämna Venedig och ta med dig så mycket du kan innan det är för sent. Kära Maria, hur väl visste jag inte att du aldrig skulle kunna förmå dig till att fly från Venedig som en lägsta sortens kurtisan! Och hur mycket växer ej min kärlek för dig tack vare detta bevis som du ådagalägger för din okränkbara stolthet! Din gudomliga stolthet som överträffar hela Spanien är skönare än hela Italien! Ja, låt oss stanna i Venedig tillsammans, låt dem ta ditt palats och ditt Venedig ifrån dig, jag äger fortfarande mina familjeskatter, och, Maria, jag lovar att för evigt ta hand om dig, om du bara äntligen går med på att slutgiltigt bli min. Idag vigdes vi stillsamt i Santa Maria Gloriosa dei Frari, samtidigt som hela Venedig följde med hur hennes palats plundrades och skövlades. Därför kom det ingen till kyrkan. Det är ett under att de inte brände upp det vackra huset i sin blinda girighet och förstörelselusta. Ingen utom två eller tre förutom vi själva vet om att vi är vigda. Ingen i Venedig är idag mera hatad än du, Maria, av alla venetianare som tycker att du har lurat dem, – venetianarna är ju ett affärsfolk som inte tål att bli lurade på 27

pengar, och nästan alla har varit dina fordringsägare och gett dig kredit hela livet, – men ingen i hela världen är heller mera älskad av sin äkta man än vad du är idag och alltid kommer att vara. Jag har bett henne följa med mig bort härifrån och hem till det mera trygga Trieste, men hon vägrar. Venedig blir allt farligare för oss, ty det sprids allt vildare rykten om oss, men detta vill hon inte inse. Själv struntar jag i vad folk säger om mig, men jag kan inte strunta i vad de säger om henne. Vi har flyttat från det centrala utsatta Venedig till de mera avskilda kanalerna i norr där vi tycks få kunna leva i fred åtminstone tills vidare utan att någon märker eller bryr sig om vilka vi är. Även Tintoretto har sin ateljé här. Att dagligen bli utpekad och hånad och okvädad av mänskorna omkring oss blev i längden alltför påfrestande. De kallar mig för Marias kopplare, men det struntar jag i, bara de inte kallar Maria för hora. Nu hoppas jag de har glömt oss efter vårt frivilliga försvinnande. Varje dag skuggas jag och förföljs jag, jag vet inte av vem eller varför. Venedig är inte någonstans tryggt för oss, och otryggheten ökar för varje dag. Men för Marias skull härdar jag ut med det outhärdliga. Hur kan en hel stad hata och förfölja en ensam värnlös kvinna bara för att hon har älskat den och sedan inte kunnat betala sina skulder? Vad har pengar med kärlek att göra? Det är som om hela staden avsiktligt gick in för att förolämpa henne bara därför att uppfattningen om hennes lösaktighet har blivit en fördom som inskrivits i deras hjärtan som lag. Jag går längs med gränden och är vid ovanligt gott mod när jag hör steg hastigt skynda fram bakom mig. Jag förstår genast att det gäller mig och kastar en blick bakåt innan jag börjar fly. Min förföljare ser allt annat än tillmötesgående ut. Jag springer allt fortare medan skräcken allt hårdare griper om mitt hjärta. Jag hör hela tiden min förföljares steg komma allt närmare, då han tydligt springer fortare än jag. Mitt svaga hjärta hamrar som en frenetisk hammarsmedja och tål inte mycket till. Kallsvetten bryter ut, och en förfärlig smärta sprider sig omkring levern och vill tvinga mig att stanna. Så snubblar jag plötsligt och faller handlöst omkull. Jag skadar hakan svårt i fallet mot gatstenen. Genast faller min förföljare över mig som en hök, och jag hinner fånga en skymt av hans blixtrande kniv innan jag känner dess kalla stål brinnande skära in i min rygg. Han hugger på nytt och på nytt och för varje gång allt djupare och på olika ställen. Jag känner hur min strupe fylls av bubblande blod, och jag kvävs av dess oemotståndlighet. Fyra hugg har jag fått, och det fjärde förstår jag att är dödligt. Med min döende hörsel hinner jag uppfatta att han skyndar bort ifrån mig i riktning mot vårt hem. Jag hoppas innerligt att han inte även vill åt Maria. Döden smyger sig oavvisligt på mig, och det är ingenting jag kan göra. Jag kan bara ligga här och dö, rosslande och storknande i mitt eget blod, som bubblar upp ur mig som lava ur en vulkan. Jag tänker på Maria för sista gången. Jag ser henne framför mig hemma vid vår spis. Hög, stolt och rak står hon där och kokar soppa iklädd sina nya smutsiga gråa paltor och med smutsigt, okammat och ovårdat hår: vi har ju ingen tvål. För ett ögonblick ser jag samma drottning i sitt eget palats med samma omisskännligt kungliga hållning och iförd den utsöktaste prakt. Och med mitt sista och saligaste leende på läpparna, så tänker jag fräckt nog, att för nästan sju månader var hon min allena.

– Var nu så god, min herre, och berätta vad som hände. – Jag var god vän till herrn och frun della Strella och såg efter dem ibland. Jag var på väg att hälsa på dem när jag utanför deras hem hörde oväsen där inne i det sorgliga huset, som om det pågick ett slagsmål där inne. Jag bultade på deras dörr, men de öppnade inte. Jag förstod från oväsendet att en av de som kämpade var frun. Då tog jag sats och slog in dörren. Den mannen som ni ser här, som ligger här, signor, lovar jag på hedersord att var i färd med att försöka våldta henne. Därför tog jag min kniv och högg honom i strupen, ja, jag skar faktiskt av halsen på honom, för jag kunde inget annat, och jag kunde inte behärska mig själv, för det var min heligaste plikt att försvara min väns hustru när han inte själv var i närheten och när jag var ensam om att se faran. Jag gjorde bara min plikt och lydde instinktivt mitt samvete. En gift dam får en annan inte våldta, eller hur, signor? – Det är bra, signor Bartolomeo Botta. Och ni vet alltså ingenting om hur signor della Strella mördades? – Nej, denna den värsta och hemskaste olycka och sorgligaste katastrofen av alla vet jag tyvärr ingenting om, men vid Guds eget heliga blod, den man som dödade honom är den första och sista själ i hela mitt liv som jag med hela mitt hjärta förbannar. – Tack, signor Botta. Signor Carboni, kom hit ett slag. Försök finna folk som känner detta döda kräk. Vi måste få honom identifierad. Han har kanske känt damen tidigare. Hon har ju tidigare varit förföljd av våldtäktsmän. Möjligheten finns att han mördade signor della Strella bara för att få honom ur vägen när han sedan försökte våldföra sig på frun. – Ska vi då låta signor Botta gå fri? – Han borde få en belöning för att ha hjälpt Venedig och världen bli en våldtäktsman mindre. 8. Jag är en gammal man vid namn Giuseppe Strepponi. Jag kände Maria under tre år, och dessa tre år var hennes sista år i livet. Därför har jag åtskilligt att berätta om henne, ty ingen kom att känna henne närmare än jag. Liksom de flesta följde jag uppmärksamt med hennes öde redan från det ögonblick då hennes glans och namn blev en legend som vandrade omkring över hela Venedigs läppar. Jag följde med hur hennes kavaljerer allt snabbare började avlösa varandra, och när de första stora skandalryktena började komma började jag liksom de flesta andra oroa mig för hur det skulle gå för henne. Det gick utför, och helt plötsligt upphörde man att höra nya berättelser om henne. Ett helt år gick varunder jag inte hörde någon säga ett ord om henne som inte var gammalt. Jag uppfattade detta som att hon helt enkelt, som så många andra berömdheter före henne, hade försvunnit från scenen. Och hur förvånad blev jag inte då när jag plötsligt en sommardag fick höra att hon bodde i mitt eget kvarter! Hon hade inte försvunnit eller gått under jorden. Hon hade kommit till oss! Genast började skvallret om henne att pärla fram igen på alla krogar som jag känner till. Hon bodde då med sin senaste, en viss signor della Strella, men jag visste inte att de var gifta förrän efter att han var död. Först då blev den stora nyheten spridd över Venedig att drottningen bland kurtisaner nu var änka! Efter mannens död blev jag intresserad av henne. Jag började allt oftare ta vägen förbi hennes hus, och hade jag tur fick jag då se en skymt av henne. Jag hade dock sällan tur. 29

Men en dag såg jag henne när hon antagligen storstädade sitt hus. Och hur förvånad blev jag inte! Där stod hon, vår drottning, vår berömdaste kurtisan, Venedigs änka, som hon nu kallades populärt, och skakade mattor på gatan med slitet hår och sliten kropp, som vilken fattig venetiansk matrona som helst. Jag kunde inte fatta eller tro att jag faktiskt såg rätt. Men jag hade sett absolut rätt. Och efter den dagen blev jag allt mera intresserad av henne, denna magnifika dam, som vi genom hennes rykte lärt oss att se upp till, och som bara var en vanlig jordisk kvinna. En dag fattade jag mod och knackade på hennes dörr i egenskap av den hustiggare som jag ofta spelar. Jag fick knacka länge. När hon äntligen öppnade slogs jag av hennes nästan tillintetgörande blick. Hennes ögon faktiskt brände mig, så att jag blev rädd och nästan övergav företaget. Men hon tycktes bli lugnad vid åsynen av min tydliga ålder och blev nästan genast riktigt älskvärd. Hon frågade mig : "Vad vill ni, min herre?" "Ah, får jag en liten allmosa?" bad jag bevekande på professionellt sätt. "Och det är så kallt här ute. Har ni eld i spisen? Låt mig få värma mig framför den, bara ett litet ögonblick!" Jag tyckte själv att jag var för djärv. Men till min stora förvåning släppte hon genast på generösaste sätt in mig. Hon hade precis just tänt en sprakande eld i sin spis, framför vilken hon gav mig en stol att sitta på. Hon log när hon sade: "Varsågod, min herre! Sitt så länge ni vill!" Och det gjorde jag. Jag vet inte hur länge jag satt där allt som allt. Men länge var det, ty de små ord som vi till en början utbytte med varandra utvecklade sig snart till en vidlyftig konversation. Vad pratade vi om? Vad var vår första gemensamma beröringspunkt? Ack, det var så länge sedan! Jag har så svårt för att minnas. Jag minns att vi kom att tala om en speciell kanal nära Santa Maria Gloriosa dei Frari. Jag låtsades vara på väg till denna kanal för att hälsa på en gammal släkting, och jag beskrev den för henne och hoppades att hon skulle känna till den. Hon kände till den. Hon kände väl till den. Och därmed, tror jag, inleddes vår första pratstund och vår vänskap, som jag tror att blev både hennes och mitt livs sista fröjd. Jag återkom på hennes begäran en vecka senare, och vi återanknöt då genast till vårt förra samtal. Aldrig ett ögonblick försökte jag tränga mig in i hennes själ; jag höll mig med flit alltid till mina egna områden, och till min glädje fann jag att detta uppskattades av henne. På ett nästan skälmskt sätt visade hon att hon gillade min finkänsliga försynthet, som ju är så typiskt för något för gamla gentlemän av min ålder. Och till min obeskrivliga glädje fann jag, efter att ytterligare några veckor hade passerat, att hon hade börjat tycka om mig. Jag var inte bara godkänd som påflugen påhälsare av gaggigt slag, utan jag var direkt omtyckt och hade funnit nåd inför henne. I samband därmed fattade vi bägge fullt förtroende för varandra. När jag tänker på det var det något så underbart att jag finner det högeligen svårt att beskriva mina stunder hos henne med ord. Jag blev under de följande tre åren hennes enda vän och hennes ständiga gäst. Jag var hennes enda trogna stamgäst trots att vi aldrig såg varandra mer än en gång i veckan. Jag bad henne aldrig själv att berätta sin historia för mig. Hon gjorde det gradvis alldeles själv. Till en början fann jag mig snarast vara som något av en far för henne, hennes livs första för resten, därefter blev jag ungefär som en kär onkel, och efter det första året fann jag att jag faktiskt hade lyckats bli ingenting mindre än hennes närmaste vän. Och därmed fann jag mitt livs mest outsägliga lycka. Under det andra året av vår förbindelse lärde jag gradvis känna sanningen om henne. Jag fick den från hennes egen mun. Därför anser jag ej att jag är berättigad till 30

att tvivla på den, ty hon smickrade inte sig själv när hon realistiskt återgav alla sina älskares tragedier. Tvärtom tog hon all skulden på sig, fastän jag inte kunde annat än frikänna henne från allt. Det hade en präst också gjort. Jag var förmodligen den första och kanske enda som någonsin fick veta hela sanningen om vår internationellt ryktbara kurtisan, som bara var en vanlig kvinna ehuru kanske osedvanligt begåvad som sådan med både skönhet och intelligens utom mycket annat. Och hennes berättelse slog an på mig med sin rikedom på utomordentliga erfarenheter och djup människokännedom. Jag häpnade och greps av en bestående beundran för henne som ingenting kunde förringa. Efter att ha fått veta hela sanningen om henne började jag älska henne, ungefär på samma sätt som en far måste älska en dotter som inte vet om att han är hennes riktige far. Andra året av vår förbindelse var vårt lyckligaste. Vi hade roligt tillsammans det året. I stället för att träffa varandra i hennes hus och bara sitta där instängda och prata började vi frekventera en av mina goda vänners kafé, och hon mådde väl under denna tid, som var hennes sista blomstringstid. Hon började lysa upp vårt fattiga kvarter, hon blev en populär figur bland dem som såg henne, och detta underbara förhållande gick så långt att det folk som oftast såg henne började hälsa på henne. Efter att tre år tidigare ha varit Venedigs mest föraktade fallna kvinna och allmänt känd som Skökan blev hon nu åtminstone inom ett kvarter av staden och för oss den mest aktade Frun. Man kunde se på henne att hon njöt av denna hennes livs sista lycka. Hon log och hälsade hjärtligt tillbaka när man hälsade på henne, och jag fann för mina ögon att en länge begravd skönhet började växa fram hos henne och få nytt liv. Ingen kan förneka att hon under sin sista lyckliga period åter blev vacker. En gång framkastade jag ett förslag att vi en söndag skulle gå till Piazzan. Jag ville visa venetianarna hennes nya skönhet, jag ville visa upp denna underbara kvinna, vars bekantskap hade unnats mig, för hela världen. Men hon vägrade obevekligt att följa mitt förslag. Hon var nöjd med den värld som hon nu levde i: ett fattigkvarter. Och ännu idag beundrar jag denna hennes stolta resignation. Hon menade, att om andra kunde leva i detta kvarter fattigare än hon själv, så skulle hon väl inte klaga eller sträva efter något bättre, när hon ändå redan haft allt en gång i tiden. Hade hon bara velat så är jag säker på att hon med lätthet åter hade kunnat lägga världen för sina fötter. Det var vid denna tid som hon började tvätta åt andra. För att kunna leva över huvud taget återupptog hon sin ungdoms hemska grovarbete, och jag visste att hon led obeskrivligt av den smärta som denna förödmjukelse vållade henne. Men hon genomlevde den, hon lyckades försörja sig på detta sätt och vägrade envist att mottaga någon extra hjälp från mig. Jag erbjöd henne ständigt allt vad jag ägde, men hon vägrade hårdnackat ta emot ett enda uns, trots att hon visste att det kunde ha förlängt om inte rentav räddat hennes liv. Ty i samband med det vidriga arbetet började hon hosta. Varför började hon arbeta över huvud taget? Jag begrep aldrig varför hon nedlät sig till detta förrän långt senare. Hon talade aldrig om det själv, men hennes sista pengar hade helt enkelt tagit slut. Hennes sjukdom var tuberkulos. Själv påstod hon alltid att det var ingenting alls. Och ännu idag ångrar jag bittert att jag inte genast anlitade en doktor som kunde ta hand om henne. Ty i mitt hjärta visste jag lika väl som hon att orsaken till hennes hosta var någonting allvarligt. Det var under hennes näst sista vinter som den började urarta och förfölja henne konstant. Under sitt sista år var hon aldrig helt frisk, trots att hon envist vidhöll att hon var det, fastän febern brann i henne varje dag och ständigt föll bara för att sedan

stiga igen. Först i mars, när det antagligen ändå redan var för sent, började jag äntligen på allvar oroa mig för henne. Hon tycktes tillfriskna under april och maj, ty jag upphörde att plågas av hennes ständiga hostande. Tydligen höll febern på att släppa. Men efteråt förstod jag att det blott var av ytterlig självbehärskning och hänsyn till mig som hon lyckades hålla sin sjukdom någorlunda tyst. I slutet av maj det året tog jag henne med på en resa. Jag trodde då att hon var helt frisk, men under resans gång måste jag inse mitt fatala misstag. Jag ångrade att jag hade tagit henne med innan vi ens hade nått Trieste. Vi hade tänkt fara av och an till Dalmatien. Vi stannade i Trieste, och trots hennes sjukdom är jag övertygad om att hon älskade att göra denna utflykt. Hon hade aldrig förr varit i just Trieste, och vid ett tillfälle sade hon att hon alltid hade längtat dit, för hennes mest avhållna älskare hade varit just från Trieste. Jag gissade att det antagligen åtminstone var hertigen av Trieste som hon menade därmed. Det var smärtsamt att höra henne kalla honom hennes 'bästa älskare', ty jag visste vad han hade betytt för henne. Men sådan var hon mot slutet av sin levnad. Man får inte glömma att hon hade grovt blivit kränkt av många. Jag tvivlar på att en så god kvinna någonsin blev så hemsökt av sådant som hon. Andra har sagt att hon nog inte var så god från början och att det krävdes många brutala män för att hon skulle bli ödmjuk, men tillåt mig tvivla. En så god kvinna är född så god. Det är min bestämda uppfattning. I Trieste blev hon plötsligt väldigt sentimental. Hon bad att få stanna kvar där för att få dö där. Jag vet inte vad detta infall kom sig av. Det var kanske bara ett naturligt förspel till vad som sedan följde. På vår återfärd från Trieste blev hon nämligen för första gången riktigt allvarligt sjuk. Hon fick hög feber och kunde inte längre konversera med mig. Det fanns förstås ingen doktor ombord på skeppet, den naturliga regeln är ju att man aldrig får resa om man inte är frisk, det hade vi trotsat, nu fick vi skylla oss själva, och min oro blev outhärdlig. När vi äntligen nådde Venedig fick jag bära henne i land. Jag förde henne direkt till första bästa läkare, trots att jag inte ägde en centesimo, och mycket folk samlades omkring oss när jag bar henne upp för gatan. Alla mina besparingar hade jag spenderat på vår resa, som inte hade kunnat fullbordas. Jag lyckades få läkaren till att göra allt vad han kunde för henne, men naturligtvis kom han till slut på att jag ingenting ägde. Han kastade ut oss från sin klinik när hon var halvt på bättringsvägen. Jag förde henne då hem till det gamla hemska huset som numera var hennes enda hem och började där själv vårda henne så gott jag kunde. Jag kunde göra väldigt litet, men hon blev långsamt friskare. I juli började jag nästan hoppas på att hon skulle tillfriskna helt. Snart var hon så frisk att vi åter kunde gå ut och gå tillsammans. Jag försörjde oss bägge två under denna tid med att tigga och ta emot vad mina vänner frivilligt gav mig och kunde avstå ifrån, vilket inte var mycket. Jag har inte känt en rik man i hela mitt liv. Under hösten var hon, tycktes det, inställd på att hålla sig så frisk som möjligt så länge som möjligt. Jag förbjöd henne att återuppta det vidriga tvättandet hos de hemska gummorna i verkstaden, som alla var sämre kvinnor än hon, men hon kunde inte uthärda att en gammal man som jag underhöll henne. Hon hade fötts självständig, tycktes det, och hon uttryckte en gång att hon skulle leva bara så länge hennes egna ben kunde bära henne. Hon överlevde dock många fall. Jag minns inte mycket av den senare delen av hösten. Hon blev ständigt sjuk, men så fort hon visade tecken på tillfrisknande gav hon sig åter skoningslöst ut i yttervärlden igen och blev strax sjuk igen. Det var ytterst plågsamt att se hur hennes

hälsa blev allt bräckligare, hur hennes försvar blev allt svagare och hur hon föll av, och ingen led mera av denna hennes gradvisa förlust av sin ungdoms vitalitet än hon själv. Jag bodde praktiskt taget i hennes hus nu i nedre våningen, och det var en olidlig smärta att höra hur hon ständigt antingen hostade eller grät. Hon var så långt kommen att hon inte längre kunde behärska sig. Sjukdomen höll på att ta överhanden. Hon bad mig alltid om ursäkt på morgnarna när hon en gång hade haft en sömnlös natt och i sin oro kunnat hålla tillbaka varken hosta eller tårar. Jag minns den vintern. Snön kom svävande ner över staden tidigt en måndag, och det var bara några dagar före jul. Jag hade ordnat en fin present åt henne. Det var ett litet skepp fyllt av karameller, som var svåra att omedelbart upptäcka. Hon låg i sin säng i övre våningen med normal feber. Luften var full av den hemska råheten från de sumpiga kanalerna, denna tuberkulosluft som alltid uppstår när vattnet stått stilla för länge i väntan på hälsosamma stormar, men snön gav genom sin poesi åtminstone vila för ögat och flykt åt fantasin. Det snöade hela den dagen, vilket är ganska ovanligt, och till middag kokade jag en ordentlig gryta spaghetti åt oss för en gångs skull. Hon blev ganska pigg under eftermiddagen, och när mörkret föll kände hon sig ovanligt frisk och stark. Vi åt tillsammans vid det gamla fallfärdiga bordet, som kunde vika sig när som helst, och maten smakade henne. Vin hade jag tyvärr inte. Det var det enda som fattades för oss för att julstämningens varma intimitet skulle bli fulländad. Föga anade jag då att det var vår sista middag tillsammans, men det har alltid glatt mig att denna vår sista stund tillsammans försiggick under ömsesidig harmoni och lycka. Kort sagt, vi hade roligt, trots att vinet fattades. Jag måste gå ut på kvällen för att göra en gammal trogen kamrat en tjänst. Hur bevekande bad hon inte om att få följa med mig! Det var tydligt att hon längtade ut från sin sjukdoms instängdhet, men jag visste att det var omöjligt att ta henne med. Det hade varit en alltför stor risk, i synnerhet nu när hon plötsligt verkade vara i färd med att återhämta sig igen. Denna glimt av hopp fick inte äventyras. Ändå har jag ända sedan dess undrat om jag verkligen handlade rätt eller inte. Men jag kunde ju inte ana att hon hade så litet kvar av sitt liv. Jag lämnade hennes hus, och jag ämnade återkomma före midnatt. Det snöade när jag återkom ungefär två timmar efter midnatt, och en aning berusad fattade jag inte genast att hon inte var hemma. Först när jag själv kröp ner under min fäll och började lyssna efter hennes hostningar och ansträngda andhämtningar och inte hörde något började jag inse att något var på tok. Jag ställde mig nedanför trappan, och när jag fortfarande inte hörde något livstecken där uppifrån tog jag ett ljus och gick upp. Det enda som mötte mig där uppe var den fullständiga tomheten. Hon var borta, och jag förbannade mig själv för att jag varit så länge borta. "Det är mitt fel," svor jag om och om igen för mig själv. Vad gjorde hon under denna sin sista natt i livet? Jag gick ut för att söka henne men fann henne inte förrän nästa natt, men jag har efteråt med hjälp av spridda ögonvittnen lyckats rekonstruera den promenad som hon tog natten före Kristi födelse. Det var en otroligt lång promenad, och hon uppbjöd antagligen sitt livs sista krafter och litet till, ty, som sagt, det var hennes sista irrfärd. Hon hade gått utan någonting på fötterna klädd i sitt vita nattlinne och med en sjal som enda skydd mot kylan. När man påträffade henne var hennes fötter köldskadade. Antagligen hade hon förfrusit dem ganska snabbt. När hon reste sig från sin säng hade hon ej orkat ta sig ned för trappan utan halkat och fallit ner. Under detta fall hade hon slagit sin ena hand blodig. Jag fann spår av detta i trappan senare, och hennes blod följde henne i snön och låg kvar så länge snön låg kvar. Hon hade inte försökt hämma blodflödet utan tydligen struntat i att hon blödde, liksom hon struntade i att hon hostade blod. Men det är också möjligt att hon 33

med sitt sinne för dramatiska effekter såg vilken effekt hennes blod hade i snön och därför gärna blodade ner hela Venedig, som för att symboliskt visa hur Venedig blev till hennes jungfrudoms nedblodade lakan. Det verkade nästan så. Från sitt lilla hus gick hon ut på gatan och lär ha dansat eller åtminstone försökt dansa där med snöflingorna. Hon hade ständigt fallit omkull. Någon, som först trodde att hon var något väsen från andra sidan graven, hjälpte henne upp ur snön vid midnatt. Hon tackade honom för detta och lär ha givit honom ett leende som han aldrig kan glömma. När hon visade sig vara dödlig imponerade hon på honom med att dessutom vara spik nykter. Vandrade, sprang hon eller kröp hon därifrån till ghettot? Det vet ingen. Men där utanför fann två vakter henne. Hon lutade sig mot ett räcke, och hennes mycket knapphändiga klädsel utan knappar väckte deras uppmärksamhet. De var dock mycket vänliga mot henne till att börja med, tog in henne i ett hus och erbjöd henne värme. På deras fråga om hon inte frös så tunt klädd mitt i vintern och utan någonting på fötterna hade hon svarat att om hon frös så kände hon det inte. Deras frågor blev sedan mera närgångna, och då vägrade hon fortsätta svara på dem. Enligt dem var hon fullständigt klar i huvudet och kom till och med med rappa och intelligenta mothugg till deras ofina nyfikenhet. De kom därmed aldrig på tanken att hon kunde vara svårt sjuk. De bar henne med sig genom några gator, men hon bad att få gå själv. Hon fick då gå själv mellan dem, och när ett gynnsamt tillfälle uppenbarade sig fick hon båda två att ramla i en kanal varunder hon smet. Varifrån hon fick krafter till allt detta kan jag inte ens en gång föreställa mig. Ungefär vid fyratiden på morgonen lär hon ha nått Rialto. Där skall hon ha snurrat runt, sjungit, talat högt för sig själv och slutligen somnat in mitt uppe på bron. En gammal man, en gatumusikant som jag för resten känner, väckte henne och fick henne att återfå sansen. Egendomligt nog visste han genast vem hon var och var mycket artig och hjälpsam mot henne. Även han lät henne hämta andan ett tag under tak i ett hus med värme innan hon fortsatte sin Via Dolorosa. Hon lär ha kysst hans hand innan hon lämnade honom med mycket tack. En man fann henne i gryningen liggande utanför Santa Maria Gloriosa dei Frari. Han trodde att hon var en prostituerad och försökte göra sig intressant. Hon lär ha haft en lysande konversation med honom och lämnat honom konfunderad för resten av hans liv. Vad jag gärna hade velat höra det samtalet! Hon skall ha drivit med honom alldeles kolossalt. Han hade tagit för givet att hon druckit för mycket vin och därför trott henne vara extra lättillgänglig, och hon hade fallit in i rollen och givit honom världens läxa. "Och sen då?" hade hon bland annat sagt. "Gifter du dig med mig sedan?" Vid det laget var dock alla hennes krafter utan tvekan redan slut många gånger om. Hur hon från denna plats tog sig till det ställe var man slutligen fann henne är oförklarligt. Det enda tänkbara är nästan att hon måste ha släpat sig fram längs med gatan. Sin sjal förlorade hon dock inte. När nådde hon slutligen det vita huset? Det vet man ej. Det kan ha tagit många timmar för henne att tillryggalägga den sista sträckan, och det kan ha tagit mindre. Ingen vet. Klockan sju aftonen den 24 december fann man henne där. Hon var medvetslös, och man fann henne ej tidigare därför att hon hade dolt sig så väl. Hon hade krupit längs kanalkanten och lagt sig till vila vid själva porten mot kanalen. Ingen bodde i huset, ett gammalt förfallet palats, och det var en lycka att en gondoljär över huvud taget fann henne. Denne visste dock lika litet som alla andra vem hon var. Hon levde då ännu, fastän hennes fötter och händer var förfrusna. Hon hade räddats i sista ögonblicket men bara för ett ringa antal timmar.

Emedan huset var öde och öppet bar man in henne och lade henne där i huvudtrappan. "Vad är detta för ett hus?" frågade någon. Ingen visste. Palatset var föremål för någon olöst arvstvist, och sådana kan ju pågå i all evighet, tills alla är döda. Hon kvicknade till sent på aftonen men blott för ett anspråkslöst ögonblick. Nio människor stod omkring henne när hon vaknade. Hon lär ha betraktat dem alla var och en särskilt och lyst mot dem med ett glatt och nästan triumferande leende. "Hon log som om hon var säker på att hon inte hade någonting i sitt liv att skämmas för," sade en kvinna. Sin sista blick kastade hon upp för trappan, som om hon längtade dit och som om det fanns något där uppe som hon saknade och som var hennes. En av åskådarna fick en känsla av att hon kände hela huset. Sedan somnade hon in igen med ett nytt stilla leende för sig själv, som om hon kände att hon hade kommit hem. Hon vaknade sedan inte till liv mer utan avled i stillhet tre timmar senare. Jag kom dit för sent. Hon var död. Det vita sällsamma huset, som alldeles säkert en gång hade varit ett festligt palats, var fyllt av människor. De visste eller skulle inom kort få veta vem hon var, ty det viskades något enormt omkring hennes döda vackra vita kropp. Det ingav en säregen känsla att komma till denna vita dödsscen direkt från midnattsmässan, där jag hade fått bud om att man funnit henne. Ingen hade sagt mig att hon var död. Jag hade kommit berusad av glädje direkt från Frälsarens födelse till, som jag i min naivitet hade inbillat mig, en återförening med min egen enda dotter, ty det hade hon blivit för mig, och mötts av en sarkofagtystnad och ett dött hus fullt av tisslande skvallerviskningar. När jag tog den döda i mina armar vågade någon fräckt fråga mig: "Vem är ni?" Men jag svarade lugnt: "Hennes far." Detta fick viskningarna och allas förundran att öka ytterligare. De flesta verkade dock acceptera mig och respektera min faderskärlek. Jag vände mig då till dem alla och frågade: "Har någon något emot att jag tar henne med mig härifrån?" Ingen protesterade. De flesta svarade mumlande: "Nej då, inte alls." Tydligen var ingen av dem någon så nära bekant till henne som jag. Jag lyfte upp henne i mina armar, vilket nu var dubbelt så tungt som tidigare, fastän hon nu var lättare, betraktade henne för en stund, överväldigades av en mängd nya tankar och intryck och fullkomligt förintades av den oförnekliga skönhet som fortfarande var hennes fastän hon nu bara lämnat kvar ett lik åt mig, ett tomt livlöst fodral av en älskad varelse. Jag upplevde henne som en av mänskorna dödsskjuten svan, men fastän hennes kropp var vit, och fastän även hennes linne var alldeles vitt, så bringades jag att undra: var denna svan vit eller svart? Till och med håret var inte längre svart utan gråsprängt, och ändå kunde jag inte se om hon verkligen var svart eller vit. En tår skymde blicken för mig, och jag skyndade mig att bära bort henne därifrån. Jag kände allas blickar följa mig när jag avlägsnade mig. Först på väg därifrån började jag undra vad huset egentligen hade varit för ett hus. Så dumt att jag inte hade frågat! Och varför hade hon sökt sig dit? Det var ett fint och mycket vackert hus om dock mycket negligerat. Många gånger har jag gått förbi där och synat det närmare sedan dess, och varje gång har jag fått ett och samma intryck av det: hur vackert och festligt måste det inte ha varit förr i tiden!

Epilog. "Sörj inte, Giuseppe! Sörj inte Maria. Hon var ju bara en kvinna och dessutom en dålig kvinna som det inte kunde gå annat än illa för. Hon saknade allt som gör en människa levnadsvärdig: religion, omdöme och anständighet. Till råga på allt dog hon utan sista smörjelsen. Vad gråter du då för, Giuseppe? Hon var den lägsta av varelser. Sörj henne ej. Det lönar sig ej. Livet går vidare och förändras ej, vilken kärlek som än går förlorad. Vad gråter du för? Är det så tragiskt att hon slutligen hamnade i en namnlös tiggargrav? Hon grävde den graven själv, Giuseppe, genom sina utsvävningar och sin omdömeslöshet. Seså, ryck upp dig! Ju mer man sörjer, desto mindre kommer de döda tillbaka, och desto snabbare dör man själv. Du har minst tio år kvar ännu att leva. Lev, och sörj ej över olyckans framfart! Dessutom har ju huset som du hyste en sådan vemodig kärlek för kommit i goda händer, så där har du en sak mindre att sörja över. Vet du vem som har löst in det?" "Nej?" "Tiziano. Han håller som bäst på att rusta upp det." "Tiziano? Är det möjligt? Vår störste målare! Den störste av venetianare! Bara han har gjort mera för Venedig än Maria di Spagna." "Ja, Tiziano har köpt huset, och den lika underbare Tintoretto hjälper honom att ställa det i ordning. Det kommer än en gång att lysa av prakt och glans och bli ryktbart för präktiga fester och konstnärsliv. Det borde väl trösta dig? Sörj inte mera över Maria. Hon var bara kvinna medan du ändå är en man. Det är feminint att sörja, och för en man att feminiseras är att bli svag och dåraktig. Torka dina tårar och låt oss gå och äta tillsammans." "Men jag har inga pengar." "Jag har någon lira, och det räcker gott för oss bägge så att vi klarar oss för dagen." "Du får ursäkta min sentimentalitet, men jag kan inte glömma henne." "Men hon har glömt dig för länge sen, och själv sörjde hon aldrig något av sina offer. Kom nu!" Ursäkta mig. Jag har inte presenterat mig. Jag är präst och kallas Don Tommaso. Sedan många år tillbaka är jag bekant med den gamle hedersmannen Giuseppe Strepponi, men god vän med honom blev jag inte förrän den berömda och ökända änkan trädde in i hans liv. Hon är mitt livs största problem, och problemet lever vidare fastän hon är död. Vad skall man tycka och tänka om henne? Få var så lastbara som hon. Hon mördade sina älskare, av vilka hon tog sig nya hela tiden. Få sjönk så djupt ner i vanärans, förfallets och liderlighetens träsk som hon. Men samtidigt har väl ytterst få kvinnor lidit som hon. Hon dödade sina älskare blott i självförsvar, och hon skaffade sig aldrig några, utan de sökte upp henne. Hon grävde ej sin grav själv utan männen grävde den för henne. Hon var ett offer för den syndiga passionen i dess värsta gestalt, men denna var ej hennes egen utan andras. Ingen kvinna är idag så förtalad och vanryktad som den stackars furste- och zigenardottern, ingen kvinna har väl någonsin utmanat, blottställt och skämt ut hela sitt kön som hon, men var hon skyldig därtill? Är det rätt att förtala henne och betrakta henne som höjden av alla Venedigs skandaler? Hon dog utan sista smörjelsen och var vad man vet aldrig särskilt religiös. Detta är för de flesta mänskor en alldeles tillräcklig grund för slutgiltigt och fullkomligt fördömande av hennes exempel. Men kan de fördöma henne utan att känna dåligt samvete? Nej, det vet jag att ingen kan. Giuseppe har sagt att han till sist inte kunde se om hon var svart eller vit. Kan hon ha varit helt vit? Nej, lika litet som hon kan ha varit helt svart. Det hela mynnar ut i det eviga problemet om en våldtäkt är en våldtäkt eller inte. En kvinna gör alltid motstånd mot sexuell forcering, och alla män som forcerar sin drift är förkastliga som 36

våldtäktsmän. Men så kallade våldtäkter lyckas ofta, och den våldtagna kvinnan blir vanligen gift med den som tog henne och har då accepterat att hon blivit hans. De flesta män hävdar, att våldtäkter som lyckas aldrig är några våldtäkter, medan egentliga våldtäkter endast är sådana som misslyckas samt naturligtvis övergrepp mot barn. De flesta män menar, att en våldtäkt aldrig kan lyckas om inte kvinnan samarbetar, och då är det ingen våldtäkt. Själv har jag ingen erfarenhet på området. Maria skulle alltså i så fall ha varit svart när hon våldtogs och vit när hon mördade sina våldtäktsmän. O Herre Jesus Kristus, endast du kan döma i denna fråga. Var hon skyldig till den upprörande skandal som hela hennes liv blev eller var hon det icke? Jag måste få svar på denna fråga. O Herre, lös detta fruktansvärda problem för oss okunniga vanmäktiga hopplöst sinnesbegränsade dödliga mänskor! Och jag tyckte mig höra Kristi röst som sade till mig: "Saliga äro de förnedrade, ty de skall upphöjas högre än någon icke förnedrad. Donna Maria har upphöjts och skall leva i evighet i glans och ära vid min sida i mitt eviga rike. Hon har upprättats, och alla som med sitt hjärta älskade henne och ville henne väl skall upprättas, lika fullständigt som de som förtalade, skändade henne och förkastade henne skall förnedras, förkastas och givas åt hatets och ondskans evigt brinnande eld där de hör hemma. Du har gjort rätt, Don Tommaso, i att ha vänt dig till mig, ty endast vi kan döma rättvist och riktigt. Mänskor tror sig kunna döma men dömer för det mesta fel. På människors tro på sig själva som rättfärdiga domare i moraliska frågor har alla civilisationer fallit. Gå nu, Don Tommaso, och ta hand om och trösta den gamle Giuseppe i hans svåra och otröstliga sorg. Det är nu din främsta plikt som präst, ty saliga äro de som sörja, ty de skall bli tröstade, medan de som vållat dem sorg skall hemsökas svårt av dubbelt värre sorger. Sorgen är ödmjuk och from, och av alla som älskade ditt problem Maria, var Giuseppe den som var renast i sin kärlek." Men gå till Marias palats en dag i vilken tid ni än lever, och ni skall finna henne där med pärlor i sitt hår, lika ung, strålande, praktfull och underbar fortfarande som hon var då hertigen av Trieste älskade henne. Hon skall fortfarande hålla hov och vara Venedigs största mecenat, hennes hem väster om Canal Grande skall fortfarande vara ett av Venedigs hjärtan, och ni skall enbart finna glädje, skönhet och överflöd hos henne. Ni skall fortfarande se henne ute på lagunen i hertigens gondol, och hon skall vara enbart god och kärleksfull, och hon skall leva i evighet som en vacker dröm, liksom hennes stad Venedig, som alla tider älskar.

Slut.