Issuu

Sorgen och

Anastasia Tv책 spel fr책n den ryska revolutionen

Magnus Aurelio (36)

Sorgen en politisk ödestragedi ur verkligheten åskådliggjord av Christian Lanciai (avslutad Midsommar 1991)

Kort förord Dramat planerades redan under 70-talet (tillsammans med "Den förste kejsaren"), och några scener (akt I scen 1, 4 och 5 från och med tsarens monolog) kom till redan 1975. Dessa scener kan dock, om så önskas, utelämnas vid en representation. De är alla skrivna på daktylisk vers. Dramat skildrar den siste ryske tsarens och hans familjs öde, vilket även omfattar Rasputins, många andras och hela Rysslands. Det skrevs efter "En anakronism" som en pendang till "Döden", författarens drama om den franska revolutionen, men skiljer sig i karaktären helt från detta genom sitt betonande av sorgen, som i motsats till den politiska tekniska metodiska perfektionismen i "Döden" här faktiskt leder till livet. Dramat har nästan karaktären av en Requiem-mässa. Det är märkligt att konstatera, att två månader efter dramats fullbordan inträffade det kuppförsök i Sovjetunionen som avslutade denna diktatoriska statskonstruktions 73-åriga historia. J. Westerberg, januari 1992. Personerna : Tsar Alexander II Tsar Alexander III Fjodor Dostojevskij Leo Tolstoj Anton Tjechov en präst Tsar Nikolaj II ("Nicky") Alexandra, hans gemål ("Alix") Konung Edward VII av Storbritannien ("Onkel Bertie") Kejsar Wilhelm II av Tyskland ("Kusin Willy") fader Gapon, socialistisk präst fabriksarbetare Premiärminister Sergius Witte en polis Grigorij Jevfemitj Rasputin 1

Tsarevitj Alexej en sköterska kejsarfamiljens läkare Jevgenij Botkin Vladimir Derevenko Ostrogorskij Rauchfuss Fedorov Pierre Gilliard, de kejserliga barnens informator Anna Vyrubova, Alexandra av Hessens väninna Fader Illiodor Biskop Hermogen Änkekejsarinnan Maria Fjodorovna, egentligen Dagmar Premiärminister Vladimir Kokovtsev den siste tsarens döttrar: Olga Tatiana Marie Anastasia en kypare en hovmästare restauranggäster poliser journalister Greve Vladimir Fredericks, gammal trotjänare Storfurst Alexander Mikhailovitj Romanov ("Sandro") Krigsminister Polivanov Premiärminister Ivan Goremykin Utrikesminister Sazonov Rodzianko, Dumapresident andra ministrar Furst Felix Jussupov, befryndad med tsaren Storfurst Dimitrij Pavlovitj Vladimir Purisjkevitj, dumaledamot tsarens kusiner: Storfurst Kyrill Vladimirovitj Storfurst Boris Vladimirovitj Storfurst Andrej Vladimirovitj Maria Pavlovna, deras moder, storfurstinna General Mikael Vasiljevitj Alexejev Lenin (Uljanov) Molotov Stalin (Josip Djugasjvili) Premiärminister Alexander Kerenskij Dumaledamöter Sovjetledamöter Vakter 2

Sorgen Akt I scen 1. Alexander II (till sängs) O kalla värld, kalla gudlösa vettlösa värld! Varför har du förbrutit dig mot mig, din fader och älskare? Vad har jag gjort dig som så resulterat i hat från din sida? Var det ett så stort brott, o Ryssland, av mig att upphäva all livegenskap? Var min fromma demokratisering av dig, kära Ryssland, så avskyvärd att du var tvungen att mörda mig? Om dessa brott var orsaken till att jag avrättades, så var lugn, kära Ryssland! Du dödade tsaren i så fall i tid. Ty nu kan han ej införa i gamla Ryssland ett blått demokratiskt fatalt parlament, som han hade planerat. Min son! Alexander! Kom hit! Jag är död om ett ögonblick. Lova mig en sak: att ej taga hämnd på mitt Ryssland och på mitt oändligt högt älskade folk för den här sakens skull! Svär och lova mig detta: att heligt förlåta det arma oskyldiga grå stackars ryska olyckliga folket min död. (dör) Alexander III O fader! Den ädlaste av alla världens monarker! Den snällaste, godaste, kristnaste människokäraste av alla furstar! Av helgon det största som Ryssland i evighet sett! O min fader! Ett sådant ohyggligt förskräckligt omänskligt högt skriande människovidrigt barbariskt groteskt fasaväckande gudlöst och bottenlöst avgrundsdjupt nidingsdåd! Fader! Min älskade fader! Hur kan jag väl överse med denna händelse, detta det allra mest gudlösa av alla brott? Hur kan någon förlåta och glömma och skona de avgrundsdjur som uselt genomfört detta ohyggliga vidriga stinkande dåd? Hur kan far tro, att jag kan lugnt fortsätta med att regera ditt rike med saktmod och mildhet i din egen anda mjukt efter att folket besvarat din mildhet med att taga kål på dig? Hur kan jag väl förlåta de mänskor som mördat min fader, som önskar att utrota hela vår släkt och familj, och som vill ruinera, förstöra, fördärva och utplåna vårt gamla Ryssland, all vår tradition, religion, våra seder, vår kyrka och allt gott som finns över huvud? Nej, fader, jag skall mot de avgrundsdjuren förklara liv på liv och död! Jag skall utrota alla som önskar att utrota oss! Jag skall aldrig mer unna mig vila så länge det finns i vårt heliga land blott en enda marxist, nihilist, terrorist, kommunist, bolsjevik, eller materialist. Jag skall kämpa för Gud tills jag dör, mot det satans förbannade packet som önskar att utrota Ryssland och oss och dess heliga uråldriga och anrika aristokrati! Ryssland skall än en gång bliva heligt, om än det ska kosta mer blod än vad som finns i hela Europa! (gråter högljutt vid faderns säng. Dostojevskij kommer in.) Dostojevskij Hur mördades tsaren? Han åkte i släde till Vinterpalatset. Då kastade någon på honom en bomb. Släden brast, kusken dog, en del mänskor i närheten omkom, men tsaren var blott lindrigt sårad. Han klev ut ur släden och gick rakt i famnen på mördarna, som för att be dem om döden. De kastade på honom då en bomb till, och då var det förkylt. Då fanns ej mera hopp för vår lille fars liv. Ack, om jag ändå varit den mänska som kastade bomben på tsaren! Då hade jag glatt mig och skrattat! Ett sådant slut skulle jag fått: att bli hängd eller skjuten som kejsarens mördare. Det hade varit mer roligt än att bliva ärad och prisad och hedrad och 3

lovsjungen av hela Ryssland så att jag fick det upp i halsen och äcklades så att jag kräktes i kistan trots att jag var död. Ja, fy fan för att upphöjas av ett dumt folk som profet! (ut) Tolstoj (in) Ja, nu ägnar sig tsar Alexander den tredje åt att med friskt mod och det bästa humör effektivt noggrant utrota alla som har någonting emot honom. Men den tsarens dagar är räknade. Dö skall de kejsare av gamla Ryssland, ty de bär på för stora skulder. Tyranner och mördare äro de alla. Ja, allt folk som bär namnet Romanov skall bli utrotade till sista man. Kommunisterna och nihilisterna och anarkisterna och bolsjevikerna jämte marxisterna, dräggen och avskummet och parasiterna i det grå samhället skall taga över. Aristokratin i det heliga Ryssland skall utrotas till sista man. Tjechov (in) Ja, så talar den blint passionerade fruntimmersgalne skuldmedvetne äkta förlorade mannen. Så störtar den vettlöst förälskade och passionerade blinda naturen sitt folk och sitt rike i olycka. Så leder kärleken mänskorna vilse. Så manar den kristne i Jesus Guds sons Kristi namn alla kristna till brott som ej någonsin skall kunna glömmas. Tolstoj, du skall komma att ångra dig för dina blinda predikningar, som ej är annat än demagogi och förförelse till neslig synd! Du skall ångra en dag, granne greve, att du lät dig ledas, förföras och bländas av kärleken! Folket och tsaren och landet skall komma att lida därför ytterst gränslöst ohyggligt! en präst (in) Förbannade Antikrist! Usle förbannade greve, som låter dig ledas och bländas av Mammon! Tolstoj, du är det gamla heliga Rysslands förbannade olycka! Dina ord bliver dess bane! Du vet ej vad du gör dig skyldig till, onde fördömde marxist-kommunist! Du är galen! Du är svarta ormen i Rysslands jungfruliga paradis. Ångra! Bekänn att du endast predikar ont dravel, förledande trams, vilseförande irrläror och endast gudlöshet! Smutsa ej ner Ryssland ännu mer än vad du redan har gjort! Skona tsaren och Ryssland och oss! Tjechov Alexander den tredje blev ej särskilt långvarig. Hårt gick han fram mot de grå anarkisterna, men hans förföljelse av dem blott ledde till att de blev flera, mer mäktiga och mera djävulska. Ja, Ryssland går mot sin undergång! Under det falska missledande namnet av kärlek blir mörkt barbari, svarta våldsdåd och hänsynslös ond anarki, självisk maktlysten samhällsomstörtande trist kommunism och marxism alltmer utbredd och mäktig. Ack, hur skall det gå för det heliga Ryssland? Tolstoj En ny man blir kejsare, en svag mild klen utav kvinnor beroende vänlig beskedlig from gentleman blir Rysslands tsar, och då jublar de svarta förskräckliga massorna. "Äntligen har åter en mild och god man nu blivit vår kejsare, så att vi åter kan taga oss friheter och göra vadhelst vi vill och omkullkasta tsardömet och taga makten från tsaren och kyrkan och slakta aristokratin och begå diger revolution, allt för skojs skull!" Så tänker nu massan när stränge enväldige kejsaren ersatts av en annan mild tolerant ädel vekling. Må tsaren och tsardömet och hela rasket förgås! Det är min klara åsikt. Jag håller med folket vad folket än tycker, ty jag älskar folket och hatar mig själv och mitt liv och min galna påfrestande gnatiga hustru. Om blott jag ej gift mig! Då hade jag sluppit min ära, min rikedom, mitt stora rykte och hela mitt usla förbannade jag! Tjechov Ack, jag dör, ung som Pusjkin. Men Pusjkin var först bland vårt Rysslands författare, medan jag, Tjechov, är sist. Efter mig kommer Gorkij, den gråe och triste och föga romantiske tråkige själsfattige nihilisten, som helt saknar humor och bara kan hata. O Ryssland! Säg, vad har du gjort av din Gud? Du har avlivat myten och våldtagit intellektuellt all din helighet, brutalt omvärderat allt vackert och älskvärt och troskyldigt och därmed blott begått ditt eget andliga självmord! Av naturalistiska våldtäkten på allt romantiskt kan ej komma någonting gott. (dör, hostande svårt.) Tolstoj Arme Tjechov! Den siste av de äkta ryssarna! Den siste ryss som vår Herre var med och ej övergav. Nu är det äntligen slut med vårt Ryssland. Blott min 4

död också, och må avgrunden öppna sig och syndafloden framstorma och avrätta, dränka, begrava och göra ett slut på alltsammans. Dostojevskij Tolstoj! Du är döden för vårt gamla heliga mänskliga Ryssland. Du vill söndra enväldet, upplösa kyrkan och krossa vår aristokratiska gamla civilisation. Du är en galen utböling, blind i din grymhet och övermod, jämförbar närmast med Ivan, den evigt Förskräcklige! Tolstoj Du, Fjodor, har ingen talan, ty du är en död man. Och dessutom är jag en större författare än vad du någonsin blev. Dostojevskij Du må vara mer voluminös som författare, men jag är långt mera mänsklig, och du är all mänsklighets fiende. Tolstoj Tig! Du är död och har ej rätt att tala. Dostojevskij Du är själve Antikrist. Du är ej kristen. Du är kyrkans fiende. Du tror ej på Kristi uppståndelse. Men de döda skall tala och vittna i evighet för kristna sanningen, och du skall göra så själv när du ligger i graven. Först då, herr Tolstoj, skall du uppskattas och tolereras av världen. Till dess är du bara en narraktig dum parodi på en ganska förryckt världsförbättrare, som i sin krampaktiga filantropiska iver blott leder all världen åt helvete, eftersom du inte alls känner världen men endast vill skryta med din egen heliga enfald. Din odrägliga självrättfärdighet skall endast leda all godtrogenhet i fördärvet. (ut) Nikolaj II Det tycks finnas två tsarer här i vårt Ryssland. Den ena är jag, och den andra är greve Tolstoj, som jag älskar, men han visar mig endast hat. Vem är starkast av oss? Vem skall vinna den digra moraliska dragkampen om detta Ryssland? Jag är en lugn mild kristen som blott vill frid, men Tolstoj är en stridslysten karl som vill vända allting upp och ner. Han vill ha samma blodiga revolution här som hemsökte Frankrike. Ack, han är galen! Han vet inte vad han predikar och vad han i massornas namn gör sig skyldig till! Han är en ansvarslös dåre som inte ens vet vad han vill! Scen 2. En lysande bal efter sekelskiftet. Nikolaj Din morbror är för dominerande. Alexandra Han menar bara väl. Nikolaj Det hjälps inte. Han dominerar alla vart han än kommer, liksom England dominerar världen. Alexandra Det kanske kan behövas med tanke på kusin Willy som Tysklands kejsare. Nikolaj Båda är för dominerande. (Edward VII kommer dem till mötes.) Välkommen, onkel Bertie! Edward VII Roligt att se er igen! Ni ser strålande ut båda två! Nikolaj Jag hör att du gett dig i kast med utrikespolitiken, onkel. Edward Ja, i trots mot hela min regering och hela parlamentet! Men någon måste ju göra någonting! Vi måste ju ha fred i världen, för sjutton! Alexandra Tur att vi har morbror Bertie, som kan sköta om den saken. Edward Tur att vi alla har varandra och är en enda stor familj! Det är bara tack vare att vi monarkier existerar och håller ihop som världsfreden kan bibehållas! Nikolaj Det blir dock i så fall på morbror Berties och på Englands villkor. Edward Föredrar ni Tysklands och kusin Willys? Alexandra Kaiser Wilhelm är en ohyfsad skrävlare och brutal översittare utan fasoner. Edward Här kommer han. Bäst att jag försvinner så länge. Så fort han ser mig blir han alldeles odrägligt pompös. (smiter vidare.) Wilhelm II (befallande) Onkel Bertie! Kom tillbaka! Alexandra Beklagar, kusin, men han måste träffa sina systrar. Wilhelm Alltid ska han smita undan. Undviker han mig? Nikolaj Hur kan du tro något sådant, kusin Willy? 5

Willy Om en engelsman kan man alltid misstänka vilka lömskheter som helst. De har ju härbärgerat Karl Marx, den förbannade juden, och skapat socialismen! Alexandra Bli inte upphetsad, kusin Willy. Willy (skriker) Och varför skulle jag inte bli upphetsad, när hela världen sammangaddar sig emot mig? Nikolaj Lugna dig, Willy. Du skriker så att damerna svimmar. Willy Jag måste få tala i enrum med dig, Nicky. Alexandra Jag lämnar gärna er två ensamma. Nikolaj Vi ses senare, min ljuva. (kysser henne på handen. Hon avlägsnar sig.) Nå, Willy, vad har du på hjärtat? Willy Jag råkade höra att du börjar få problem med japanerna. Nikolaj Det har jag alltid haft. När jag var i Japan ville de ju skalpera mig personligen. Willy Det ska de inte komma undan med. Jag ville bara förvissa dig om, Nicky, att du kan räkna med vårt fullaste stöd vid en beväpnad konflikt med Japan. Nikolaj Jag vill inte ha krig. Willy Du måste ha krig! Det förstår du väl? Rysslands mission i Asien är helig! Det är bara ryssarna som kan tukta och kristna de barbariska kineserna, mongolerna och japanerna! Japanerna gör ju allt för att provocera er. Du kan inte hålla på och bara svälja deras infernaliska förolämpningar! Du måste slå tillbaka! Hårt! Nikolaj Jag ska gärna tänka på ditt råd, Willy. Willy Här räcker det inte med att bara tänka. Du måste handla, Nicky! Sätt i gång och gör någonting och se till så att du får tummen ur röven! Det duger inte för en tsar att bara tänka! Nikolaj Min far gjorde allt för att bevara freden. Sammalunda gör onkel Bertie. Willy Onkel Bertie! Glöm onkel Bertie för en gångs skull! Han har ju Indien! Varför skulle du då inte få Kina? Hör på, Nicky! (drar honom mera avsides) Den gula rasen är ett patrask. Den behöver likvideras! Det är bara du som kan stävja den gula faran, för vi andra befinner oss för långt ifrån. Skickar du exempelvis en flotta från Östersjön eller Svarta havet runt Indien mot Japan så kan du räkna med att varje tysk hamn på vägen kommer att ställa upp med att furagera den. Det är mitt generösa erbjudande till dig, om du bara sätter i gång med kriget. Vad säger du? (slår honom vänskapligt på armen, men "klappen" får tsaren att vackla.) Nikolaj (hämtar sig) Jag vet inte, Willy. Var är min hustru? (ser sig hjälplöst omkring) Willy Gaska upp dig, din blödige morsgris! (slår till honom igen) Nikolaj (upprörd) Nämn inte ordet blödig inför mig, Willy. Willy Och varför inte det? (Alexandra har sett Nikolajs vädjande blick och kommer tillbaka.) Alexandra Vad är det, Nikolaj? Nikolaj Kan du ta hand om kusin Willy ett ögonblick? Jag måste ut och dricka vatten. Alexandra Mår du inte bra? Nikolaj (viskar) Willys höger är fruktansvärd. (går) Alexandra Du får inte försöka topprida Nikolaj, Willy. Willy Topprida? Jag vill ju bara hjälpa och beskydda honom! Alexandra Din högerarm bara krossar när den försöker hjälpa. Willy Å, slog jag till honom för hårt? Jag bara smekte honom ju! (skrattar våldsamt, frustar av skratt, vrålar av skratt, stampar med foten, har ett av sina berömda överväldigande skrattanfall, alla börjar vända sina oroliga, häpna och förskräckta blickar mot honom.) Bertie (kommer till undsättning) Vad är det som är så roligt? Willy (gapskrattar) Jag....ha-ha-ha.... jag bara.... (kan inte få orden över sina läppar, frustar och fortsätter att kasta huvudet bakåt för bara skratt.) Bertie (till Alexandra) Har han kläckt en vits nu igen? Alexandra Nej, inte ens det. Bertie Vad gjorde han då? 6

Alexandra Jag vet inte. Men Nikolaj blev upprörd och gick. Willy (kan äntligen få fram orden) Jag smekte tsaren varpå tsardömet vacklade i sina grundvalar! (vrålar av skratt igen) Bertie Det är bara du som skrattar, Willy. Willy Än sen då? Det var ju roligt! (gapskrattar igen) Bertie Tysk humor. (går) Alexandra Behärska dig, Willy! Du skämmer ju ut all tyskhet i världen! Varför blev Nikolaj så upprörd? Willy (samlar sig) Jag kallade honom blödig. Alexandra (blir röd som en kräfta) Varför använde du det ordet? Willy (dumt) Är det något fel med det ordet? Alexandra Idiot! (ut) Willy (ensam) Vad tusan går det åt dessa snarstuckna ryssar och främmande monarker? Om de åtminstone kunde förklara sig, så att man fick veta varför man inte fick klatscha till deras damer på ändan! Ha-ha-ha! (skrattar igen åt sin egen fyndighet och går.) Scen 3. Willy Det var inte ditt fel, Nicky. Nikolaj Jag är ensam ansvarig för mitt folks välfärd och lycka! Om jag inte var ansvarig, vem är det då? Willy Japanerna förstås. Det var ju de som började kriga. Men en dag tar du revansch! Nikolaj Tala inte med mig om krig, Willy. Willy Men vi måste ju försvara oss! Kom med mig i en privatallians, Nicky! Det har vi båda allt att vinna på. Om vi båda ingår i en väpnad försvarsallians så följer säkert Frankrike med, och då står vi enade mot det enda hotet mot freden i världen, England. Nikolaj (förvånad) Menar du allvar? Willy Så klart jag menar allvar! Vem stod bakom japanerna i deras krig mot Ryssland? England och Amerika! Vem blockerar de ryska intressena i Indien och Persien? England! Vem har åstadkommit ententen, denna hotfulla beräknande inringning av Tyskland och Österrike? England, enbart England och morbror Bertie! De vill strypa oss levande, Nicky! Tillsammans kan vi två slå tyranniet tillbaka! Nikolaj (trött) Menar du allvar? Willy Så klart jag menar allvar! Nicky Willy, jag ska vara fullkomligt ärlig. Du är äldre än jag och har mera erfarenhet som kejsare än jag. Detta har du alltid utnyttjat till din fördel. Du rådde mig till kriget mot Japan och formligen tvingade mig in i det. Följden blev en katastrof för min flotta och den ryska armén, och därför gör hela Ryssland nu uppror mot mig. De nästan tvingar mig att abdikera. Jag kan inte fortsätta vara tsar om jag inte ger avkall på min allmakt och ger folket en riksdag. Och nu råder du mig till nya stordåd och till att glömma min egen katastrof. Willy, jag vill aldrig mera ta råd från dig. Om en av mina ministrar hörde dig skulle han påstå att alla dina välmenande råd endast var ämnade att vålla Rysslands undergång. Willy (dumt, efter en paus) Menar du allvar? Nicky Willy, var min kusin, men tala aldrig mera politik med mig. (sträcker fram handen.) Är vi överens? Willy (fattar handen) En dag, Nicky, kommer du att ångra att du inte följde mina råd. Nicky Farväl, Willy. (går)

Willy Han är bara en vek fruntimmerskarl, ingenting annat. Det är hans fru som styr honom och hans politik, och hon är tyska, men hon är ingen heder för Tyskland. Scen 4. I fabriken. (eländiga förhållanden.) Fader Gapon Kom, mina vänner! Kom, låt oss besöka vår tsar! Låt oss utmana honom och visa att folket har kraft och initiativ, ryggrad, makt, ambition, liv och geist! Vi skall visa att han ej är ensam i Ryssland! Han är blott en mänska, och det skall vi visa för honom med att gå till honom som en normal enkel medmänska! en arbetare Låt oss ej ställa till bråk! För det blir bara bråk av en sådan affär. Låt oss nöja oss med vad Gud givit oss och inte utmana ödet och trotsa Guds ordning. Det blir bara värre om vi stackars fattiga arbetare söker näsvis kontakt med vår kejsare, som ej har något alls med oss att göra. Må vi fromt förbli vid vår läst. Må vi leva vårt eget liv och låta andra få leva sitt eget liv också, så att vi må slippa friktioner och onödiga kollisioner. Gapon Så talar en passiv naiv okamratlig förtryckt träl och slav. Vem har sagt att vi önskar att ställa till bråk? Det är det allra sista vi önskar. Vi skall endast vandra tillsammans upp i bästa ordning och smått demonstrera och visa oss för Nikolaj, så att han tvingas varsebli oss stackars usla förtrampade offer för hans regemente. Vi skall icke höja en näve. Om någon av oss börjar bråka, så är han ej någon av oss. Vi skall blott visa upp oss i vårt miserabla elände. Vår tsar måste lära att känna sitt folk, som han aldrig fått se. flera arbetare Låt oss gå! andra Ja, vi skall gå till tsaren! många I fred skall vi uppsöka tsaren och tvinga hans öga att märka sitt folk! Låt oss gå allesammans och be till vår tsar om förbarmande! Gapon Vi skall ej bråka! Om någon dumt ställer till bråk så är det icke vi! alla Låt oss gå! Scen 5. Tsarskoje Zelo. Witte Det här är ju fruktansvärt! Hur kunde det ske? polisen Allt är den där uppviglaren fader Gapons fel. Witte Men hur kunde en präst träda i spetsen för en revolutionär demonstration? polisen Han var politisk. Han var till och med en betrodd spion i vår tjänst. Han kände alla Petersburgs undre världar. Witte Och så var han socialist själv, som predikade demokrati och republik och parlament och pacifism och lurade massorna med falska löften om att tsaren skulle försvara dem mot aristokratin, och det betalade ni honom för! polisen Vi visste inte att han var socialist själv. Witte Hur många sköts ner? polisen Hundra. Kanske två hundra. Witte Och dubbelt så många sårade. Och hur i fridens namn kunde ni öppna eld mot en menlös hop av demonstranter? polisen De var så många. De var hundratusentals. Och de bara kom vällande fram emot oss, som en ogenomtränglig mur av oavvisliga mänskliga viljor. Vi var tvungna att skrämma dem på flykten. Annars hade de kanske stormat Vinterpalatset. Witte Idiot! Och inser ni inte vilket argument detta kommer att bli för alla Rysslands revolutionära krafter? Ni har skapat hundratals martyrer för socialismen och däribland kvinnor och barn!

polisen Jag beklagar. Panik utbröt, och någon avfyrade det första skottet. Sedan sköt alla för sina liv. Och jag anser ändå att vi gjorde rätt. Witte Kan något ändamål i världen försvara en godtycklig nedslaktning av menlösa kvinnor och barn? polisen Nej, herr premiärminister. Witte Ni slipper undan billigt. Ni behövde bara rapportera detta för mig. Det blir betydligt svårare för mig att lägga fram saken för tsaren. polisen Ja, herr premiärminister. Witte Det är bra. Gå nu. (viftar bort honom. Polisofficeren går.) Vad skall detta leda till? Revolution? Militärdiktatur? I bästa fall kan det nödvändiggöra en demokratisering, men tsaren skulle aldrig förlåta mig om jag tvingade honom att skriva under en författning. (stiger upp och knackar på dörren till tsarens arbetsrum.) Nikolaj (från bakom dörrarna) Stig in. Witte (öppnar båda dörrarna, väggarna glider i sär och blottar tsarens arbetsrum.) Nikolaj Vad är det, Witte? Witte Tyvärr en sak av högsta vikt. Kravaller i Sankt Petersburg. En demonstration av tusentals arbetare, kvinnor och barn ledda av en fanatisk präst. Framför Vinterpalatset öppnade soldaterna eld mot hopen. En fruktansvärd skandal. Nikolaj Vad ville mänskorna? Witte De ville ha bröd och reformer. Medan de sjöng "Gud välsigne tsaren" bar de plakat om att bli frälsta från våld och förtryck och kapitalistisk exploatering. De krävde även en nationalförsamling, utbildning åt alla, kyrkans skiljande från staten, amnesti för alla politiska fångar, minimilöner och en åttatimmars arbetsdag. Nikolaj Och armén bara sköt ner dem? Witte Ja. Nikolaj Vad vill ni att jag ska göra åt det? Witte Ni måste ta avstånd från arméns agerande. Annars kommer Ryssland att se tsaren som folkets mördare. Nikolaj Och skulle jag då ge armén skulden i stället? Witte Det var armén som sköt – inte ni. Nikolaj Men jag är arméns högste överbefälhavare. Witte Armén handlade utan order. Ni måste ställa de ansvariga inför rätta. Nikolaj Och kan de ansvariga påträffas? Vet man hur många eller vilka som sköt? Witte En började och alla följde efter. Nikolaj Där ser ni. Om inte jag är ansvarig kan ingen göras ansvarig. Witte Ni bör ej ta på er en sådan riskfull börda. Nikolaj Jag måste, ty jag är tsar. Tack, Witte, det var allt. Witte Vad tänker ni göra? Nikolaj Ta emot en grupp arbetare här hos mig och bjuda dem på te medan jag får klargöra för dem att det är viktigare att stödja armén än att lyssna på falska revolutionärers destruktiva förförelseråd. Witte Tror ni det hjälper? Nikolaj Vad skulle ni själv göra i mitt ställe? Prisge armén och riskera att få den till er fiende eller försöka tala folket till rätta? Witte Efter vad som har hänt idag kan folket inte mer talas till rätta. Nikolaj Det är ändå min skyldighet att försöka. Witte Jag tror så lite på det så jag kan inte ens önska er lycka till. Nikolaj Tack, Witte. (fördjupar sig i sitt skrivbordsarbete.) Witte (går ut, väggarna glider för igen, och han stänger dörrarna efter sig.) Han är alldeles för god för att vara tsar. (går) (När han gått drar sig väggarna åter åt sidan. Tsaren ser upp från sitt arbete, suckar över sina rapporter och inleder sin monolog, stående eller sittandes, efter behag.) 9

Nikolaj Ack, ohyggliga öde! Jag är icke tsar. Jag är Job, och än svårare olyckor hemsöker mig än den arme Job själv, och de tornar blott upp sig och blir bara värre med åren. Min kröning den trettonde maj med de fem tusen döda i katastrofala paniken som spreds på Khodynskojefälten var bara en blodig och fasansfull inledning till vad som ständigt förvärras. Nu har vi besegrats av Japan som skjutit vår flotta i sank och helt skadeglatt trampat oss djupt ner i vanärans träsk. Hela Ryssland är mot mig. Blott uppror och rebelldestruktivitet, nihilister och terrordåd kommer till kejsarens kännedom ständigt allt oftare. Och nu det här hemska dråpslaget i själva Petersburg! En tallös människomassa, uppviglad och ledd av en illa beryktad och dubbelmoralisk svart präst, tågar upp, demonstrerar och ropar på mig vid mitt Vinterpalats i en ytterst utmanande provokation höljd i naivitetens och fromhetens fagra maskering. Och livvakten låter sig skrämmas och luras av åsynen av detta långsamt annalkande folkhav och öppnar i skräckslaget vansinne eld emot hopen. Där stupar män, kvinnor och barn, meningslöst massakrerade för att de trott på en präst som var socialist; och de som icke blir massakrerade flyr, fångas in, sätts i fängelse och, om de undkommer, blir svurna fiender till mig så länge de lever. O Gud! Vilken mardrömsolycka! Det har aldrig riktats mot tsaren ett hemskare dråpslag än detta. (fördjupar sig åter i sitt arbete.) Tolstoj (träder in från sidan) Den blodiga söndagen skall aldrig glömmas. Det var en besynnerlig söndag. Då äntligen hände det något. Då äntligen bröts Rysslands slummer och monotoni av en lustiger dans. Folket drabbade samman med tsaren, och folket fick lida därför, rättvist nog. Flera hundra av folket blev mördade. Rätt så! Av dessa obildade odjur och själlösa grå proletärmassor kan det ej nerslaktas tillräckligt många. Ju flere som dör, desto bättre. Ju flere av massorna som går åt pipan, dess säkrare och mer stabil blir vår stat och vårt samhälle. Synd var det dock att ej kejsarens livvakter mördade fler än de gjorde, när de ändå kommit i gång. Vi är slaktare, vi som regerar och härskar i världen. Om man icke slaktar så slaktas man. Så länge andra blir slaktade, så länge sitter man säker. Det är mycket bättre att slakta än att bliva slaktad, ty vi övermänniskor måste ju tänka på framtiden och traditionen, kulturarvet och religionen. Och därför är det mycket bättre att vi slaktar de ignoranta än att de okunniga slaktar oss bildade, varpå all världsordningen och kulturen och religionen beror. Det är bäst som sker. Så resonerar etablissemanget. (går) (Alexandra kommer in, bedrövad och bekymrad.) Nikolaj Hur mår prins Alexej, vår son? Alexandra Ack, han blöder igen. Nikolaj Kan ej någonting stoppa hans blödningar? Alexandra Nej, ingenting. Rysslands arvinge är hopplöst obotligt blödarsjuk. Nikolaj Hur länge tror våra läkare att han kan leva? Alexandra Högst trettio år till. Nikolaj Vi får dotter på dotter på dotter som alla är friska och sunda, men när vi sen äntligen får oss en son är han drabbad av den allra värsta av sjukdomar. Detta är Ryssland. Ja, sådant är Ryssland. Alexandra Här är dock en helig man kommen från fjärran Sibiriens urskogar. Nikolaj Vad har den mannen att göra med saken? Alexandra Han säger att han kanske kan lindra gossens ohyggliga smärtor och stoppa hans blödningar. Nikolaj Han är en svart hednisk trollkarl då som kan bli farlig om han tror sig kunna stå över all vetenskap. Alexandra Står Gud då ej över all vetenskap? Kan icke Herren ha sänt denna präst till oss för att ge bistånd och tröst åt oss? Är det otroligt att Herren vill hjälpa oss och hjälpa Ryssland med att hjälpa arme olycklige prins Alexej? Nikolaj Ja, det är nog otroligt.

Alexandra För dig kanske men ej för mig. Och ej något kan hindra mig från att försöka allt och vad som helst för att rädda min son och förlänga hans liv och att lindra hans ständiga plågor. Vi har ingenting att förlora på att pröva allt. Det finns inget som kan stå i vägen för en moders allting uppoffrande kärlek för en hemsökt olycklig son. Du kan ej hindra mig från att med öppna armar ta vänligt emot varje vild vagabond från Sibiriens urskogar som menar sig kunna hjälpa vår son. Nikolaj Får jag se den där märkvärdige undergöraren? Alexandra Gärna! Kom in, gode helige man och starets! (Rasputin uppträder.) Nikolaj Han ser vild ut. Vad heter en sådan? Alexandra Grigorij Rasputin. Rasputin (på knä) Här är jag, min drottning, på knä som den allra ödmjukaste av alla syndare. Ty blott en syndare är jag, en svart usel smutsig eländig föraktad och avskyvärd syndare. För er och Ryssland och er, lille far, krälar jag som en orm på den smutsiga marken. Jag kryper för er och förnedrar mig villigt för er. Ja, jag dör gärna för er. Befall, och jag lyder vad det än må vara. Nikolaj Kan du hjälpa arvingen prins Alexej? Rasputin Ingen kan hjälpa den lille stackaren utom vår Herre, men att Han kan hjälpa den ömklige genom den usle Rasputin förnekar jag ej. Nikolaj Jag tror du är en bov och bedragare, kvacksalvare och beräknande hycklare. Rasputin (fortfarande på knä) Lille far, tro ej det om den allra mest pålitliga och eländiga av dina tjänare! Usel är jag visst och uslast av alla, men pålitlig är jag och har inget ont i mitt sinne, ty Gud är det enda jag har, och allenast om Gud ät ett ont har jag ont i mitt sinne. Men utom den tanke som Gud är har jag inget alls i mitt sinne. Nikolaj Du var mig en enfaldig stackare! Då är du ond ju, ty ingenting är ju ett ont. Endast allting som är är av ondo. Om du ingenting har i sinnet förutom den tanke som Gud är, så har du i sinnet vid sidan av Gud fullt med ondska. Ty inget är ont. Därför är ateismen av ondo liksom nihilismen. Rasputin Låt mig då få säga så här. Jag är uppfylld av Gud, och där finns endast Gud. Inget världsligt och materiellt, ingen strävan till någonting jordiskt förgängligt finns hos mig. Jag är bara ande. Nikolaj Kan det vara möjligt? Har du inte ens någon sexualitet? Rasputin Med blyg reservation för den svagheten blott, lille far, är jag annars oantastligt helig. Nikolaj (skrattar kort) Då är du åtminstone ärlig, och då kan vi tro på dig. Rasputin Lille far, en sådan ynnest är jag icke värdig. En sådan gudomlig och underbar ära har jag ej förtjänat. Nikolaj Res upp dig, din stinkande kråkskrämma, och gör dig ej längre till! Rasputin Endast ödmjukhet passar sig för en så usel bedrövlig och obildad urskogspräst som denne lågt stående predikant. Nikolaj Håll nu truten! Du är vad du är, och om du inte är vad du är har du ingenting här alls att göra, din grove ovårdade tokfan! Vad du har att göra är nu att se till att min kronprins blir frisk. Vi förlåter dig allt om du lyckas. Rasputin Din kronprins har ej längre plågor och är redan frisk. Nikolaj Det tror fan det! Alexandra Min make, var icke så hård i din ton! Det är ändå en präst som du talar till. Nikolaj Och vilken präst! Jag har aldrig sett maken! En stinkande dynghög, ett sannskyldigt gödselberg, en enda kväljande samling av fotsvett från tårna till hjässan! En snuskig och långhårig, skitig och trasklädd outhärdlig tölp! Man får tala som sanningen är. När jag talar till folket så talar jag som en av folket, ty talar jag till dem som kejsare hugger de ner mig på grund av att de ej förstår mig. Och till en grobian får man använda anpassat tungomål så att man läser av lusen av honom åtminstone! Avskräckande uppenbarelse, se, jag står här till din tjänst liksom du står 11

till min. Jag är ej mer och mindre än din egen lillefar. Säg mig nu, vad kan du göra för min lille son? Rasputin Lille far, jag upprepar: han blöder ej mera. Nikolaj Den karlen är fnoskig. Han gör ju sig skyldig till dumheter bara. Alexandra Men kanske att Gud talar genom hans mun? Prins Alexej (in, glad och munter) Titta hit! Mamma! Se, Pappa! Titta! Jag blöder ej längre! sköterska (in) Förlåt mig, mitt herrskap, men han rymde plötsligt ur sängen! Jag skall genast föra den lille tillbaka till barnkammaren. Nikolaj Nej, dadda, låt honom vara. Vad är det du säger, min son? Låg du ej i din säng nyss förlamad och paralyserad av blödningar invärtes? Alexej Jo, och här är jag nu, frisk som en mört och lycksalig igen! Alexandra (på knä för Rasputin) Ni har botat min son! Det är er endast vi har att tacka för detta! Rasputin Nej, Gud, lilla mor, tackar blott härigenom för bönen jag sände till honom. Nikolaj Res er, båda två! Kära hustru, det passar sig inte att knäböja för en sibirisk musjik! Tacka Gud om du vill, men gå ej ner till bondens nivå! Alexandra (förblir knäböjande) Själv förstår jag ej Gud. Kvinnan känner ej Gud. Men en moder vet när hennes ende son plötsligt blir frisk, och hon tackar då den som står närmast till hands. Och den man som först ingav mig hopp om min son var den här gode prästen. Nikolaj (för sig själv) Det är alltför sant att det kvinnliga släktet ej känner och bryr sig om Gud. Den naturliga teologin är naturlig allenast för män. Kvinnan känner blott mannen och allt som konkret är. Materialismen är kvinnlig, och även all hednisk vidskepelse är något kvinnligt. (öppet) Jag ber er att resa er upp, båda två! Kära hustru, om Ryssland får se dig på knä för en sådan här musjik, så säger det genast att han är din älskare. (Alexandra reser sig.) Ty så naivt är vårt folk att det tror vad som helst och med förkärlek sprider de dummaste rykten som de bara tror på för att de själv spridit dem och för att de är så dumma. De tror blott på dumheten, liksom du själv tror på denna absurda men heliga enfald. Så lättförlett är detta ryska folk att man får vara försiktig. En lögn kan förleda det hedniska godtrogna Ryssland till revolutioner, excesser och brott lika fasliga som franska revolutionen och Roms värsta degenererade kejsares tider. Ack, Ryssland! Var är väl din Gud, när ditt folk kan så blint ledas till vad som helst, när vad ondska som helst lätt kan utlösas och spridas såsom en syndaflod över vår av industrier fördärvade värld? Arma Ryssland! Du har ingen Gud. Det är felet med dig. Och jag själv lika litet som denne sibiriske bonde kan giva dig din Gud tillbaka. Ty heliga Rysslands förlossande Gud dog med Ivan den Hotfulles son prins Dimitrij. Med honom dog den allra siste av kung Ruriks ättlingar, det allra sista förkvävda trist slocknande av Ryssland självt nesligt mördade hoppet. Min son, låt oss gå ut tillsammans mot den korta framtid som vi nu har kvar till att smått kunna glädjas åt Rysslands förflutna, den tid som ej någonsin kommer tillbaka. Ja, blott det förflutna är minnesvärt. Nuet och framtiden har blott bekymmer att ge genom sina ohyggliga ständigt allt tätare stormmoln, som icke har någonting gott alls att komma med utan blott fasa, elände och gudlöshet. Res dig, du galne sibiriske bonde! Jag hoppas att detta var den enda gången vi nödgades anlita dig för att klara oss ut ur Guds onåd för tillfället. Blir det fler tillfällen blir det ock hemskare tillfällen. Rasputin (reser sig äntligen) Jag ber att få dra mig tillbaka då tiden än icke är mogen för vad jag kan göra för er, men jag kommer så fort ni behöver mig, och jag kan lova er, att medan jag lever skall inget ont hända er eller Ryssland. Alexandra Är du då vårt öde? Är vårt öde avhängigt ditt?

Nikolaj Det är bäst att du omedelbart reser hem till Sibirien, helige man, där din helighet inte kan utsättas för huvudstadens politiska faror och frestelser. Kom, Alexandra. (går ut med Alexandra och Alexej.) Rasputin Frestelser finns det tillräckligt av även längst bort i Sibirien. Där det finns frestelser, vare sig de är sexuella, politiska eller förföriska på något annat sätt genom sin makt, där finns livet. (går) Akt II scen 1. Spala, oktober 1912. Tsarevitj Alexejs sjukrum. Fem läkare står runt sängen, där den osynlige tsarevitj ligger och jämrar sig svagt hela tiden. Läkarna talar med låga röster. Botkin Vad tror ni, mina herrar? Derevenko (slår ut med händerna) Det är hopplöst. Ostrogorskij Vi kan ingenting göra. Botkin Fortsätter det så här så dör han. Ostrogorskij Det är självklart. Rauchfuss Men vad kan vi göra? Han bara blöder och blöder invärtes, och ingenting kan stoppa blödandet. Det är det som är sjukdomen. Fedorov Vi har bara att stå här och invänta slutet på hans lidanden. Rauchfuss Benet har svullnat till sin dubbla storlek. Ostrogorskij Se så det har böjt sig för att blodet ska få mera plats i benet. Rauchfuss Det är bara en tidsfråga. Botkin Det har hållit på så här nu i fem dagar. Det är ett under att tsarevitj alls står ut. (Alexandra kommer in, halvt förstörd.) Fedorov Kejsarinnan. (Läkarna drar sig respektfullt något tillbaka.) Alexandra Hur är det med honom? Botkin Tyvärr ingen förändring. (Alexandra kommer fram till sängen och böjer sig ömt över pojken-patienten.) Alexandra Min älskling, världens sjukaste arvprins – och mäktigaste. Alexej (8 år)(svagt) Mamma! Låt mig dö! Alexandra (med tårar i ögonen) Min gosse, vi kämpar alla med dig för ditt liv. Ingen i världen vill skiljas från dig, du yngst och ädlast bland änglar. Vi ger aldrig upp. Din moder lider med dig varje sekund av din tortyr. Alla dina plågor är mina plågor, älskade. Alexej (i feber) Mamma, hjälp mig! Det gör så ont! (Tsaren kommer försiktigt in.) Fedorov (till de andra läkarna) Tsaren. Nikolaj (försiktigt) Någon förbättring? Botkin Tyvärr bara försämring. Nikolaj Kommer han att leva? Rauchfuss Fortsätter det så här dör han i natt. Nikolaj Det får han inte göra. (kommer fram till sängen) (till Alexandra) Min kära, än är inte allt hopp ute. Alexandra Han dör i natt om inte något underverk inträffar. Jag har telegraferat till Rasputin. Nikolaj Rasputin? Vem är Rasputin? Alexandra Den där helige mannen från Sibirien som luktade så illa. Nikolaj Jaså han. (klentroget) Tror du det kan hjälpa? Alexandra Vi har prövat allt annat. Gilliard (Alexejs lärare, kommer in) Bulletinen till huvudstaden är avsänd. Nu kan nästa bulletin meddela att tsarevitj är död. Någon förändring? Botkin Ingen förändring. 13

Gilliard Får världen efter tsarevitjs död veta vad han hade för sjukdom? Derevenko Det får tsaren bestämma. Gilliard Men varför i all världen hemlighålla tronarvingens sjukdom? Varför har jag, hans egen informator, inte fått veta att han var blödarsjuk förrän efter åtta år? Rauchfuss Fråga tsaren. Botkin Tsaren är en engelsk gentleman. En gentleman talar inte om sin familjs sjukdomar utanför familjen. Gilliard Viktoriansk prydhet med andra ord? Botkin Nej, stolt grannlagenhet. Medge att det är ädelt. Gilliard Men dumt. Hela Ryssland spekulerar i att tsarevitj är efterbliven. Botkin Desto frommare blir Ryssland när sanningen kommer fram. Gilliard När blir det? När tsarevitj är död? När tsaren är död? När allting är för sent? (inget svar. Anna Vyrubova, en yppig tant, kommer in och struntar i allt och alla och går rakt till tsarevnan.) Vyrubova Svar från er vän i Sibirien. (lämnar Alexandra ett telegram. Hon öppnar det och läser.) Nikolaj Vad är det? Alexandra (något förvånad) Han skriver att den lille inte kommer att dö. Nikolaj Får jag se. (läser telegrammet) (läser högt) "Gud har sett era tårar och hört era böner. Den lille kommer inte att dö. Låt inte läkarna ha för mycket med honom att göra." (frågande) Vad betyder det? Alexandra Det betyder att det finns hopp. Kom! Vi måste lämna honom ensam med Gud. Låt prästen komma och ge honom sakramentet. (lägre, till tsaren) Och vi måste köra ut läkarna. Nikolaj (lugnt) De får gå och lägga sig till natten. Alexandra (omfamnar Nikolaj) Han kommer inte att dö, Nikolaj! Jag vet det! Nikolaj (svarar inte, men vänder sig till läkarna) Vi låter en präst vaka hos honom i natt. Ni kan alla gå och lägga er. Händer det något får prästen väcka er. Tack så mycket. Rauchfuss Vad kommer prästen att göra med honom? Nikolaj Ingenting. Ingen kommer att göra något mer med Alexej. Han får själv bestämma om han vill leva eller dö. Han behöver bara bli lämnad i fred. Jag måste be er alla att avlägsna er. Ni med, monsieur Gilliard och madame Vyrubova. Gilliard Inga bulletiner under natten? Nikolaj Inga pressmeddelanden förrän tidigast i morgon. (Alla avlägsnar sig under bugningar och önskningar om god natt.) (När tsarparet är ensamma med den sjuke:) Vad tror du om Rasputin? Alexandra Jag tror att han har rätt. (Tsaren lämnar henne. Hon sätter sig lugnt för att vaka vid Alexejs sjuksäng. Dennes jämmer och klagan har avtagit något och tystnar helt när han småningom faller i sömn.) Scen 2. Biskopshuset i Sankt Petersburg. Biskop Hermogen och fader Illiodor sitter avvaktande vid ett bord. Illiodor Tror ni han kommer? Hermogen Han måste komma. Illiodor Han är nog medveten om att han bara får fler fiender hela tiden. Hermogen Desto tidigare måste han försvinna. Ju förr han försvinner, desto bättre för honom själv. Det är min plikt att varna honom. Illiodor Och om han protesterar? Hermogen Desto värre för honom själv. (buller utanför) Jag hör honom komma.

Rasputin (störtar bullersamt in, fortfarande ganska drucken) Här är jag, era skenheliga hycklare! Vad ville ni mig? Hermogen Broder Grisjka, ni måste försvinna. Rasputin För gott? Hermogen Åtminstone ända till Sibirien. Rasputin Och om jag vägrar? Hermogen Då riskerar ni att bli mördad och att dra hela tsarfamiljen och hela Ryssland med i ert eget fördärv. Rasputin Ha-ha! (skrattar kort, hårt och hjärtlöst) Vad vet ni om mitt fördärv? Hermogen Inte mycket, men andra vet desto mera. Rasputin Vad har ni då med mitt så kallade fördärv att göra om ni inte vet något om saken? Hermogen Vårt samvete och vårt ansvar inför vår heliga kyrka förpliktar oss att ingripa. Med ert leverne här i Petersburg komprometterar ni allt heligt i Ryssland och i synnerhet det heligaste av allt: kyrkan och tsaren. Rasputin (vrålar) Ha! Vad som är heligt kan inte komprometteras! Hermogen Varför gör ni det då? Rasputin (svarar inte, vänder sig till Illiodor) Har du också vänt dig emot mig, Judas? Illiodor Jag heter Illiodor. Jag var din bäste vän, men du har förrått mig. Rasputin (vrålar) Ha! Vem var det som förrådde vem egentligen? Illiodor (upprörd) Du förrådde vårt gemensamma helighetsideal med att föredra ett liderligt utsvävande liv med horor och mätresser framför mig! Rasputin (giftigt) Är det då mitt fel att du var impotent? Hermogen Broder Grisjka, ni ser inte själv vilken skada ni gör er skyldig till. Rasputin Skada? Jag är den enda i hela Ryssland som kunde rädda livet på tsarevitj! Hermogen När han kanske borde ha fått dö. Rasputin Det skall tsarevnan få höra. Illiodor (kan inte hålla sig) Skvallerbytta! Så fort någon vågar beskylla dig för något går du till din matiusjka och gråter i hennes kjolar i stället för att bemöta anklagelserna som en man! Rasputin Har jag inte rätt att försvara mig? Hermogen Med sådana medel, Rasputin? Utnyttja tsarevnan för dina egna syften? Rasputin (vrålar) Jag måste få försvara mig! Hermogen Och därmed kompromettera hela tsarfamiljen? Rasputin Det är bara de som är goda mot mig! Hermogen Vet du vad sådant kallas? Rasputin (föraktfullt) Vad menar du med 'sådant'? Hermogen Att använda ditt inflytande över tsarevitj som hållhake på tsarfamiljen? Rasputin Vad vågar du insinuera, din loppa? Hermogen Sådant kallas rent och slätt för utpressning. Rasputin (flyger upp och tar strupgrepp på biskopen) Era värdelösa billiga kryp! Illiodor (flyger på Rasputin och griper honom om halsen) Stryp inte biskopen, din fähund! Rasputin (får båda prelaterna över sig) Släpp mig, era idioter! (de brottas under flåsanden, stönanden och stånkanden.) Rasputin (lyckas befria sig och ställer sig hotande med båda nävarna knutna, beredd på en ny attack) Den som dödar mig tar livet av Ryssland! (Hermogen och Illiodor är skräckslagna.) Hermogen Broder Grisjka, vi ville bara be dig lämna Petersburg. Rasputin (spottande av ilska) Vill ni bli av med mig, va? Illiodor Hela Ryssland vill bli av med dig utom tsarfamiljen. Hela Ryssland känner att du stinker utom tsarfamiljen. Rasputin Jaså! Och skulle jag då överge tsarfamiljen? Tror ni jag är så dum? 15

Hermogen (trött) Om du inte gör det börjar hela Ryssland hata tsarfamiljen som det hatar dig. Rasputin Om jag lämnar tsarfamiljen blöder tsarevitj ihjäl sig! Hermogen Det är hans problem i så fall. Rasputin Om jag lämnar tsarfamiljen kan ingenting rädda tsarfamiljen eller Ryssland! Det är bara jag som kan det! Hermogen Tror du verkligen det? Rasputin Jag vet det! Illiodor Du är storhetsvansinnig! Rasputin Och ni är nedriga föraktliga och omoraliska kryp som kan med att lyssna på vanligt destruktivt och tanklöst förtal! Illiodor Hela Ryssland vet att alla huvudstadens damer skryter med att ha dig till sin älskare och i synnerhet alla gifta societetsdamer. Rasputin Jag frälser dem! Jag hjälper dem! Om man inte syndar har man ingenting att bli frälst ifrån! Hermogen Hjälper du även tsarevnan och hennes döttrar till synd? Rasputin (på sin vakt) Vem säger det? Hermogen Hela den ryska pressen. Rasputin Hela ryska pressen ljuger. Den består av bara lögnare som njuter av att skandalisera vem som helst som bara står tillräckligt högt upp, ju högre upp desto bättre! De är alla gamar och schakaler! Ingen respekterar tsarfamiljen högre än jag. Hermogen Men du förför alla andra. Därför tror hela Ryssland att du förfört hela tsarfamiljen. Rasputin Det är lögn! Jag är deras bästa moraliska stöd! Det är bara den mänskliga låghetens röst som ni lyssnar till och begår misstaget att ta på allvar! Det är bara avund och illasinnad lögn! Illiodor (skrattar) Hör på den! Rasputin (drämmer till honom) Du skrattar inte åt min helighet en gång till! Illiodor (drar sig förskräckt undan, blödande) Du slog mig! Rasputin Jag ska slå ihjäl dig om du vågar antasta mig en gång till. Hermogen Rasputin, det är bäst att du återvänder till Sibirien. Rasputin Tsarfamiljen behöver mig här. Annars dör tsarevitj. De skulle aldrig tillåta mig att lämna dem. Hermogen Jag ber dig, broder Grisjka, res. Ge Ryssland och tsarfamiljen en chans. Om de verkligen behöver dig kallar de dig tillbaka. Rasputin Nåväl, jag ska resa. Men de kallar mig tillbaka. Hermogen Låt dem göra det i så fall, men res. Rasputin Jag ska resa. (går mot dörren, öppnar dörren och går nästan ut, vänder sig i dörren och höjer knytnäven en sista gång) Men skyll inte på mig sedan! (smäller igen dörren efter sig) Hermogen (sätter sig med en djup suck) Illiodor Tror ni han kommer tillbaka? Hermogen Jag är rädd att han gör det. Han är som en naturkraft som ingenting kan hålla tillbaka. Han bara väller fram ändå precis som den kommande revolutionen. Och det är vi och tsardömet som blir denna naturkataklysms främsta offer. Därefter kan ingenting rädda folket från ett djuriskt förtryck utan like. Illiodor Finns det inget hopp? Hermogen För Ryssland har det aldrig funnits något hopp. (knäpper resignerat händerna. De sitter precis som vid scenens början.)

Scen 3. Änkekejsarinnan Maria Fjodorovnas (Dagmars) gemak. Kejsarmodern sitter ängsligt i en soffa och vrider sina händer när det knackar försynt på dörren. Dagmar

Kom in! (Premiärminister Kokovtsev, en gammal försiktig man, träder in.) Jag har väntat er, minister Kokovtsev. Kokovtsev (med böjt huvud) Jag står fullkomligt till hennes höghet änkekejsarinnans tjänst. Dagmar Vad är det egentligen som försiggår inom min sons familj? Vad är det för skandaler som alla talar om och som det tydligen är högsta modet att tala om i huvudstaden? I centrum för dem lär det stå en sibirisk slusk som heter Rasputin. Kokovtsev Han är verkligen en slusk, madame. Dagmar Varför tar då min son emot honom? Kokovtsev Er son tar inte emot honom, madame. Det är er sonhustru. Dagmar Den där tyskan igen! Vet hon inte vilka problem hon ställer till med? Kokovtsev Hon bryr sig inte om det, madame. Dagmar Hon måste bry sig om det! Hon är ju Rysslands kejsarinna! – Varför bryr hon sig inte om det? Har hon verkligen fallit för den där bonntjyven? Kokovtsev Nej, madame. Dagmar Vad är det då? Kokovtsev En statshemlighet, madame. Dagmar Det tycks vara en väl dold hemlighet för min son och den där tyskan att hela Ryssland skriker om Rasputins skandaler och om hans förhållanden med tsarevnan och mina sondöttrar, vilket alla hör utom min son och den där omöjliga tyskan! Kokovtsev Det är värre än så, madame. Dagmar Kan det vara värre? Kokovtsev Hennes kejserliga höghet Alexandra är beroende av Rasputin. Dagmar Och hur kan en rysk kejsarinna vara beroende av en sibirisk tölp och äventyrare och religiös charlatan som bara tänker på sex? Ger han henne droger? Kokovtsev Det är värre än så, madame. Dagmar Ni gör mig alldeles ifrån mig med era menande insinuationer som inte säger någonting. Vad vet ni, Rysslands premiärminister, som inte modern till tsaren av Ryssland vet? Kokovtsev Tyvärr vet jag för litet själv. Dagmar Vad vet ni då? Kokovtsev Jag har skäl att anta att det har med tronföljarens hemlighetsfulla sjukdom att göra. Den där sibiriske bonden lär ha en faktisk undergörande verkan på tsarevitj när han är sjuk. Dagmar Det vore bättre om tsarevitj dog än att Rasputin fick makt över Alexandra! Kokovtsev Säg det till hennes kejserliga höghet själv, madame. Dagmar Det vet ni att jag aldrig kan göra. Jag är moder själv. Kokovtsev En moders kärlek ursäktar allt. Så resonerar även kejsarinnan. Rasputin har råkat rädda hennes sons liv. Därför tillåter kejsarinnan Rasputin allt. Därför kan även Rasputin avskeda ministrar, ty kejsarinnans kärlek för sin son är mäktigare än tsaren. Dagmar Jag börjar gradvis inse vilket olösligt dilemma vi står inför. Tsarevitj är ju dessutom en så klok och intagande personlighet. Men har då denne vidrige illaluktande Rasputin en sådan makt? Kokovtsev Ett ord i morgon från Rasputin till tsarevnan om att jag varit här, och jag är avskedad i övermorgon.

Dagmar Men han är ju ett monster! Han sväljer ju hela Ryssland i sin egen monstruositet! Kokovtsev Vem kan hindra det så länge tsarevitj lever och så länge hans föräldrar därför behöver Rasputin? Dagmar Det verkar med andra ord hopplöst? Kokovtsev Fullständigt hopplöst. Det insåg tsaren själv redan för åratal sedan. Dagmar Så det är bara att vänta på undergången? Kokovtsev Undergången eller befrielsen – det är frågan. Min företrädare blev mördad. Han var ändå mycket duglig, men han tyckte inte om Rasputin. Jag slipper vara premiärminister mer än något år och blir sannolikt också avskedad emedan jag inte tycker om Rasputin. Och så kommer det att vara med Rysslands regeringar så länge Rasputin lever. Dagmar Och om han dör? Kokovtsev Han har redan levat för länge. Den skada han gjort för tsarens anseende kan aldrig göras ogjord. Dagmar (sätter sig suckande) Tack, Kokovtsev. Ni kan gå. Kokovtsev Kan jag göra något mera, madame? Dagmar Det enda vi alla kan göra, som är goda och hederliga människor, är att inte själva bli delaktiga i ondskan med att försvara oss mot den med dess egna medel. Vi måste i stället nöja oss med att ha tålamod, hålla ögonen öppna, genomskåda vad som sker och vittna därom inför framtiden, om vi kan. Kokovtsev Allt är möjligt för den som blott kan överleva. Dagmar Att överleva, Kokovtsev, kommer inför vad som stundar nog att bli det svåraste av allt. Ty vem kan leva om Gud dör? Kokovtsev Vem kan väl döda Gud, madame? Dagmar Rasputin med sin andliga våldtäkt och revolutionärerna med sin fysiska. Kokovtsev Kan de våldtaga Gud? Dagmar De håller på med att våldtaga allt heligt i Ryssland, och det var i Ryssland som Dostojevskij sade att Gud bodde. Kokovtsev Då flyttar han väl någon annanstans. Dagmar Ja, Kokovtsev, och det blir väl då det enda sättet att överleva: att med Gud överge Ryssland. Tack, Kokovtsev. Kokovtsev (bugar sig) Adjö, madame. (går) Dagmar (ensam) Jag kan tala med min son, men vad hjälper det? Som danska har jag ju aldrig kunnat tala med den där tyskan. Scen 4. Peterhof. Tsarens middagsbord. Alexandra och döttrarna sitter till bords och väntar. Tsaren syns inte till. Tryckande tystnad. Olga Varför kommer inte far? Marie Han bryr sig alldeles för mycket om att österrikarna bråkar med serberna. Alexandra Tatiana, vill du gå och hämta far? (Tatiana reser sig upp och möter tsaren vid dörren. Han ser blek ut.) Alexandra Vad är det, Nikolaj? Nikolaj Kusin Willy har just förklarat Ryssland krig. Alexandra Är det sant? Nikolaj Jag är rädd för det. Alexandra Men varför? Vad ont har vi gjort honom? Vad ont har ryssarna gjort tyskarna? Nikolaj Jag är rädd att det är en lång historia. Allt började med det där mordet på österrikiske tronföljaren. 18

Alexandra Ja, men vad har Tyskland och Ryssland med Österrike att göra? Nikolaj Vi var i allians med Serbien. Österrike gav Serbien ett hotfullt ultimatum. På min inrådan svarade Serbien tillmötesgående. Ändå förklarade Österrike Serbien krig. Då måste jag ju mobilisera vid österrikiska gränsen medan jag ber kusin Willy medla. I stället för att medla befaller han mig att upphöra med mobiliseringen. Den hade då redan pågått i fem dagar, och jag kunde omöjligt dra den tillbaka. Det var ändå bara en mobilisering. Plötsligt förklarar kusin Willy mig då krig. Hur tänker en sådan man, Alix? Alexandra Han är inte klok. Nikolaj Nej, jag är rädd för det. I och med detta drar han in hela Europa i en oöverskådlig olycka. Vad tror han sig kunna vinna med det utom miljoner tyskar, ryssar och österrikare döda för ingenting? Alexandra Han är omogen och övermodig. En sådan man borde aldrig ha fått bli kejsare. Nikolaj Tyvärr är han kejsare, och han har förklarat världen krig. Tyvärr tror jag, Alix, att det ändå ligger någonting i det där med börd och anor. Familjen Romanov har härskat i Ryssland i tre hundra år och har utvecklats till en lika fredlig monarki som England. Min far tillät aldrig krig, och själv önskade jag det ännu mindre. Hohenzollern blev Tysklands kejsarfamilj för bara drygt fyrtio år sedan, vägen för dem till makten gick via krig mot Danmark, Österrike och Frankrike och över ruinen av det bayerska konungahuset Wittelsbach, och kaiser Wilhelm körde till och med över sitt eget rikes grundare Bismarck. Han tvingade mig till kriget mot Japan, och nu startar han själv detta krig mot mig. Vad anser du om saken? Alexandra (omfamnar honom ömt) Jag önskar att du och Ryssland kunde glömma och förlåta att jag är tyska. Nikolaj Min ängel, du är den godaste och modigaste tsarevna Ryssland någonsin har haft. Alexandra Men också den mest lidande. Nikolaj Om någonting förenar oss så är det den son som vi har att leva för. Anastasia Och vi då? Tatiana, Olga, Mari (skyndar fram och omfamnar föräldrarna) Vi älskar honom också! Nikolaj Om det är något jag är stolt över här i livet så är det min egen familj. Även om vi förlorar hela världen så har vi alltid varandra. (till Alexandra) Tvärtom är det med kusin Willy. Han har gjort bort sig och mest av allt inför sin egen familj. Nu blir den familjen stämplad av historien som bara föraktliga, nyrika, omdömeslösa uppkomlingar. Men vi har tre hundra års erfarenheter att leva upp till, och vi skall hedra våra förfäder med ära, även om vi bara blir martyrer. Alexandra Martyrer? Nikolaj Min käraste, Ryssland är inte moget för krig, och det vet kaiser Wilhelm. Bara därför har han vågat inleda det. Han har tänt stubinen till en krutdurk som kommer att spränga både Tyskland, Österrike och Ryssland i luften. Alexandra Och om jag känner honom rätt kommer han att ge sina generaler skulden. Nikolaj Ja. Endast en ansvarslös odåga kan göra någonting sådant. Alexandra Vad tänker du göra? Nikolaj Jag måste träffa mina ministrar. Alexandra Och middagen? Nikolaj Idag är jag rädd att ni måste inta den utan mitt sällskap. (smeker Alexandra till avsked, ger sina döttrar en sista kram, och går.) Anastasia Blir det krig nu, maman? Alexandra Ja. Vår egen släkt drar ut i krig mot oss och utan anledning. Men en sak är mycket förbryllande. Tatiana Vad då, maman? 19

Alexandra Att någon försökte mörda Rasputin samtidigt som Österrikes tronarvinge blev mördad. Olga Tänk inte mera på Rasputin, maman. Han är i Sibirien nu. Alexandra Ja, men han kommer tillbaka. Han dör inte lika lätt som vi monarker. (Middagen bäres in, och de inleder måltiden.) Akt III scen 1. Restaurant Jar i Moskva, en överdådig restaurang med många glada gäster, alla i god ställning och välklädda. Rasputin kommer till restaurangen, färdigt påstruken, klädd i sin sidenskjorta visserligen men ovårdad och tilltufsad av sina egna rumlerier. Kyparen Ett bord, herrn? Rasputin Vad tror du annars jag kom hit för, din fjant? Låt mig sitta där bredvid damerna. (tränger sig in i närheten till några mycket fina unga damer.) Kyparen (till hovmästaren, bekymrad) Han bara kom och trängde sig på. hovmästaren Vem är han? Kyparen Jag vet inte. hovmästaren Om han inte beställer får han gå. Kyparen (till Rasputin, som redan börjat intressera sig för damerna) Vad behagas, herrn? Rasputin Champagne! Och jag bjuder hela krogen! hovmästaren (kommer fram) Kan ni betala? Rasputin (tar fram en näve med sedlar, kastar ut dem, ropar) Jag bjuder hela krogen! hovmästaren (till kyparen, som ängsligt samlar upp de sedlar han kommer åt) Ge honom champagne tills han storknar. (hovmästaren och kyparen ut.) Rasputin (till de båda damerna) Vad heter ni, små nippertippor? (Damerna ignorerar honom demonstrativt.) Vet ni vem jag är? Kanske inte? Nå, ska jag kanske tala om det? (ju mer damerna ignorerar honom, desto angelägnare blir han.) Ni kan aldrig gissa vem jag är. Nu spricker ni väl av nyfikenhet! Nåväl, jag ska avslöja det bara för er. (intimt, nästan viskande) Jag är Messias. den ena damen (smått road) Messias tycks vara full idag. (fnittrar med den andra.) Rasputin Sköna jungfru, ni hädar! Messias är aldrig full! (Champagnen kommer.) Får jag bjuda på litet champagne? (med hög röst) Jag bjuder hela krogen! en herre på andra sidan Om ni är Messias, så är jag Ivan den Förskräcklige! Rasputin (med övertygelse) Tror ni då inte att jag är Messias? Sannerligen, sannerligen säger jag eder: jag är Rysslands heligaste man, och utan mig faller Ryssland! en röst bland gästerna Det är Grigorij Rasputin, tsarens galne favorit. en annan Då får vi kanske litet underhållning. (vänder sig om mot Rasputin.) Rasputin (reser sig) I klentrogne, ni vågar tvivla på mitt ärliga uppsåt? Ve eder! Ve dig, o Ryssland, som vägrar ta din egen olycka på allvar! den andre Rysslands olycka är väl du då, Rasputin. (har roligt med de andra.) Rasputin Sannerligen säger jag eder; jag är Rysslands frälsning! den andre Frälser du då Ryssland med din syndfullhet, o Rasputin? (skratt) Rasputin (faller på knä) Ni känner mig icke, I syndfulle lastens barn! Jag krälar i stoftet för er! Jag tar på mig alla Rysslands synder! Mera champagne! (griper flaskan, reser sig och dricker.) en röst (roat) Drick mera champagne, Rasputin! Rasputin Ni anar inte vem jag är. Ni anar inte vilka krafter som bor i mig. Jag kan se allt. Jag är den ende som ser vidden av Rysslands hela olycka. Med mig står och faller tsaren! Er tronföljares liv ligger i mina händer! Jag håller hela världens öde i min hand! Ve eder för att ni inte litar på mig! 20

en röst Kasta ut honom ur Ryssland, så blir vi kanske av med tsardömet också. Rasputin (vänder sig ursinnigt till denne) Jag vet vem du är, din onde bolsjevik! Ditt liv kommer att dränkas i det blod som du kräver av miljoner oskyldiga offer för diktaturens meningslösa vrede! rösten Kasta ut honom! en annan Nej, tala till oss, Rasputin! en tredje Drick mera champagne! (Man räcker en ny flaska till Rasputin; han dricker.) Rasputin (extatiskt) Jag bjuder hela krogen! (Alla gäster är mycket roade; kyparen och hovmästaren betraktar scenen med oro.) herren på andra sidan Berätta för oss om tsaren. Är det sant att tsarevnan är er älskarinna? Rasputin (vänder sig passionerat till damerna) Ni tar mig inte på allvar. Ni tror inte att jag är den jag är. Men jag lovar er! Jag besvär er! Se inte på mig så där! Jag är inte ful! Jag är inte skrämmande! Jag är bara uppriktig! (Damerna reser sig och vill gå.) Nej! Ni får inte gå! Ni ska få ett tecken! Ingen kan motstå mig i längden! Att få älska med mig är det heligaste av alla privilegier! Nej! Gå inte! Är jag kanske inte god nog åt er? (kränger av sig skjortan och blottar sitt håriga ludna bröst) Vad har ni emot en hederlig äkta ryss? Vad är det för fel på mina underbara äkta känslor? en gäst Dansa för oss, Rasputin! Rasputin Vafalls? en annan Drick mera champagne! Rasputin (reser sig i sin fulla längd. Nu först börjar han verka farlig.) Champagne? Nej, jag ska ha vodka. (vrålar) Jag bjuder hela kro-o-o-o-o-o-gen! (kastar av sig byxorna och börjar dansa spritt naken medan han sjunger:) Allt jag äger hör dig till, o Jesus, milde Herre kär! Mitt hjärta dricker dig nu till med alla mina sinnliga begär! (Många restauranggäster jublar och applåderar och ropar: "Mera! Mera!") Rasputin (dansar vilt och sjunger) Gud beskydde Ryssland och vår tsar och give honom många heliga små barn! Han knulle friskt tsaritsan och vartenda skarn, på det att han må bli de flestas lille far! (tömmer ett glas, kastar det bakom sig utan att sikta, skriker och hojtar, tjoar och tjimmar, slår i händerna, och börjar plötsligt jaga de båda unga damerna runt bordet, högljutt tjoande, fullständigt galen.) hovmästaren (till kyparen) Det här går för långt. Kalla på polisen. (Kyparen rusar ut.) (Restauranggästerna visar blandade känslor: de skrattar antingen ihjäl sig, är dödligt förskräckta, är djupt generade eller ropar entusiastiskt: "Mera! Mera!") Rasputin (jublande, naken, med flaskan i handen) Tsaritsan skriver kärleksbrev till mig! Hon älskar mig! Hon vill knulla med hela Ryssland! (Poliskonstaplar kommer. Några pressfotografer kommer och fotograferar med blixt.) en journalist En bild till! Så där! (till gästerna) Vad sade han om tsaren? Vad sade han om kejsarinnan? Rasputin (gör motstånd mot poliserna) Ni vågar inte röra mig, tsarens högra hand! (kämpar mot dem) Än är kriget inte slut! Historien kommer att sopa undan er alla som gatsmuts! en polis Slå ihjäl honom! (en polis drämmer en oöppnad champagnebutelj i huvudet på Rasputin. Denne domnar av fullständigt.) Bär ut honom! herren på andra sidan Skicka hem honom till tsaren. en gäst Skandal! Skandal! en upprörd dam Jag går aldrig hit mera!

hovmästaren Lugna er, gott folk! Det var bara ett litet intermezzo! En gäst fick för mycket och har nu avlägsnats, och det var inte alls Rasputin! Allt är som vanligt! Bry er inte om det! (lyckas lugna ner gästerna, som fortsätter sitt restaurangbesök som om ingenting hänt, medan den nakne Rasputin bärs ut av fyra poliser.) Scen 2. Tsarens arbetsrum, tsaren vid sitt skrivbord. Nikolaj Detta förbannade krig! Vad har England och Frankrike och mina onklar egentligen lurat mig in i? Och min fru som vägrar tro att det var Rasputin som gick bärsärkargång på en restaurang i Moskva! Hon påstår att man fotograferat hans dubbelgångare! Men utan honom dör tsarevitj. Ja, vad är det? (Den gamle hovmannen Fredericks kommer in.) Fredericks Den galne fyllhunden är här, ers majestät. Nikolaj Bra. Visa in det lurviga odjuret. (Fredericks avlägsnar sig. Rasputin kommer in med en ömklig uppsyn.) Rasputin (skyndar fram för att fatta tsarens hand) Lille far, jag är så glad att jag är hemma hos er igen! Nikolaj (drar sig tillbaka, som inför en vämjelig insekt)(hårt) Vad gjorde du i Moskva? Rasputin (blir rädd och blir ännu mera vämjelig) Nikolaj (rasande, pekar mot utgången) Ut! (Rasputin skyndar skräckslagen ut.) (Tsarens ögon flammar ännu av vrede när Alexandra kommer in.) Alexandra Jag såg vår vän skynda sig bort härifrån som om han blivit slagen. Vad har du gjort mot honom? Nikolaj Han har dragit vår familj i smutsen inför hela Rysslands blickar! Alexandra Vad menar du? Vill du att vår son skall dö? Nikolaj Vi befinner oss i krig, Alix. Vi kan inte ha medömkan med våra fiender. Alexandra Min Grisjka är vår vän! Du får inte skrämma bort honom! Nikolaj Han gör vår ställning löjlig inför hela Ryssland! Han hånar oss bakom vår rygg! Han publicerar dina brev till honom i pressen! Alexandra Du måste mena någon annan. Och varför vill du inte längre låta mig veta vad som händer i kriget? Varför vill du inte längre dela dina tankar med mig? Har jag även för dig blivit till en förhatlig tyska? Nikolaj (omfamnar henne) Alix, det är det här olyckliga kriget som kommit emellan oss. Vi får inte låta det splittra vår familj, som det splittrat hela Europa. Vad tusan skulle den där Willy tvinga mig till krig för! Alexandra Han skrev att du kunde avstyra det. Nikolaj Du bad mig själv att inte besvara hans sista telegram. Alexandra Du försökte själv återkalla mobiliseringen. Nikolaj Generalerna hade redan satt i gång. Den kunde inte återkallas. Alexandra Är du då inte Rysslands tsar och världens mäktigaste man? Nikolaj Jag trodde att jag var det tills kriget bröt ut mot min egen vilja. (Fredericks visar sig igen.) Ja, vad är det, Fredericks? Fredericks Er kusin Sandro är här. Nikolaj Sandro! Min bäste vän! Lämna oss ensamma, Alix, bara för ett ögonblick. Alexandra Ja, käraste, han kan hjälpa dig. Men bannlys inte Rasputin. Nikolaj Du får behålla honom, men håll honom för dig själv. Jag vill inte se honom längre. (Alexandra går. Sandro, storfurst Alexander Mikhailovitj, kommer in.) Sandro (frågande) Ett äktenskapsgräl? Mellan världens trognaste äkta par? Nikolaj Det är den senaste Rasputinskandalen. Sandro Nicky, Ryssland störtar samman, armén disintegrerar, dina soldater svälter ihjäl längs hela fronten, alla Rysslands ammunitionsfabriker utsätts för tyskt

sabotage, vi förlorar hundra tusen man i ett enda slag, och du grälar med Alix om hennes beroende av en obscen charlatan! Nikolaj Det är inte Alix. Det är vår son. Sandro Tror du han någonsin kan bli tsar? Nikolaj Han är vår son. Sandro Är han viktigare än det Ryssland som förblöder? Är hans liv viktigare än 160 miljoner ryska undersåtar? Nikolaj Vad begär du av mig? Att min ende son skall dö? Sandro Jag begär reformer! Jag begär handfasthet och beslutsamhet! Jag begär kompetenta ministrar som gör någonting! Jag begär en regering som inte bara säger ja till allt vad Frankrike och England begär! Nikolaj Du begär en revolution. Amerika har alldeles förstört dig, Sandro. Sandro Skyll på Amerika! Ser du inte att du är blind? Ser du inte att du blivit förd bakom ljuset av dina egna odugliga farbröder och storfurst Nikolaj? Nikolaj Sandro, jag ser mycket mer än du tror. Men jag har en gång för alla valt min väg, och den har jag bara att följa. Sandro Och vad är din väg? Nikolaj Att vara mänsklig. Sandro Och vad är det att vara mänsklig? Nikolaj Att inte ge efter för tidens omänsklighet. Att inte överge vår egen familjs heder och ära och ädla traditioner. Att inte ge efter för destruktiva förändringar. Att förbli de gamla idealen trogen. Sandro De gamla idealen? Drottning Viktoria? Du var alltid en gentleman, Nikolaj, men en härskare har inte rätt att vara mänsklig. Nikolaj Även en härskare är blott en människa, Sandro. Även en härskare måste lyda under ödets outrannsakliga lagar. Sandro Du har redan givit upp! Du är alldeles för beskedlig! Du är ju rentav défaitistisk! Nikolaj Nej, Sandro, men jag har gjort mitt val. Om jag vore en riktig härskare och en sann politisk maktmänniska, så lät jag min son dö. Jag lät honom blöda ihjäl vid nästa anfall, och jag besparade mig själv därigenom och min maka och även min son outsägliga lidanden, och samtidigt kunde jag bli kvitt Rasputin för alltid och koncentrera mig helt på regerandet. Det är vad min far och Peter den store och Ivan den förskräcklige skulle ha gjort om de hade en enda son som var blödarsjuk. Jag borde kanske själv ändra tronföljden till förmån för min bror Mikaels familj. Men skulle du själv kunna överge din ende son hur sjuk han än var? Skulle du själv kunna avstå från din egen mänsklighet i ett sådant läge? Alexej är mitt kött och blod, han är min ende son, och jag är tsar. Han har rätt att få ärva tronen hur sjuk han än är. Jag har inte rätt att förneka honom hans lagliga rätt. När han dör på ett naturligt sätt kan vi ta ställning till en ändring av tronföljden till andra Romanovars fördel, men aldrig före det, och Gud give att jag själv dör före det. Så länge han lever måste min sons hälsa prioriteras framför allt annat i världen från vår sida. Den där Rasputin har räddat livet på honom och är kanske därför oumbärlig för min sons liv. Därför måste vi tåla honom vad han än gör. Det spelar ingen roll hur mycket alla världens revolutionärer använder hans exempel som skymfpropaganda mot oss. Ju sjukare min son är, desto mera måste jag leva för honom. Det är inte ens något frivilligt val från min sida. Själva naturens och livets innersta lagar förpliktar mig till det. Kan du förstå det? Sandro Jag kan försöka, men det kommer att ta tid. Och medan tiden går disintegrerar Ryssland. Nikolaj Låt Ryssland disintegrera. Min mänskliga plikt är viktigare. Sandro Vart den än för dig? Nikolaj Vart den än för mig. 23

Sandro Farväl, Nicky. Vi kanske inte ses mera. Nikolaj Kriget träder mellan oss alla och tycks göra alla mänskor till främlingar för varandra, även oss två, fastän vi är både kusiner och svågrar. Låt mig få omfamna dig. (De omfamnas. Tsaren kysser honom.) Ta väl vara på min syster vad som än händer. Sandro Vad som än händer. (överväldigad av rörelse skyndar han ut.) Nikolaj (när han gått) Min bäste vän och käraste kusin, farväl. (återgår till skrivbordsarbetet.) Scen 3. Alexanderpalatset i Petrograd, september 1915. Ministerrådet. Ministrarna sitter vid ett långt bord med tsaren vid ändan. General Polivanov (aggressiv krigsminister, reser sig) Mina herrar, nationen är i fara. Tyskarna har tagit Warszawa, och vi måste uppge Polen. Sergius Witte (f.d. premiärminister, reser sig) Sade jag inte det? Jag var den förste som avrådde regeringen från att våga inlåta sig i kriget! Jag har alltid haft rätt, och därför gav mig hans majestät tsar Alexander III mig fullkomligt förtroende så länge han levde. Nu har vi haft krig i ett år, och det har bara gått illa, och värre kommer det att bli! Vi har slösat bort Rysslands bästa ungdom och flesta officerare som meningslös kanonmat åt tyskarna! Två miljoner har stupat, två och en halv miljoner har tagits till fånga, och fyra miljoner har blivit invalidiserade för livet! Vad tänker tsaren göra åt det, som mot min inrådan startade detta krig? Nikolaj (sittande, lugnt) Witte, ni är inte minister längre. Jag ville aldrig kriget. Jag gav kontraorder efter mobiliseringen, men min regering övertalade mig att ta kontraordern tillbaka. Mina generaler vägrade utföra den. Hela Europa ville ha krig utom jag. Witte Och jag och Rasputin. Han var den enda utom jag som vågade säga sanningen och avråda från kriget, och ändå var vi två varandras och Rysslands två värsta antagonister. Goremykin (reser sig) Jag är en gammal man och trött men dock premiärminister och bör få yttra min mening som sådan. Jag anser att Ryssland håller på att offra ihjäl sig för Frankrike och England. När det gick bra för oss i Galizien och vi höll på att slå ut Österrike ur kriget så bad oss Frankrike att i stället koncentrera oss på Tyskland, med den påföljd att det ridderliga Ryssland lämnade Österrike i fred och lät det vara kvar i kriget, medan vi hurtigt angrep tyskarna med hästar och bajonetter, varpå tyskarna massakrerade en ny miljon av oss med sina artilleri- och kanonmurar. Vi har inte råd att fortsätta på detta sättet. Vi har inte råd att fortsätta offra ihjäl oss för Frankrikes och Englands intressen. Vi måste dra oss ut ur kriget innan allt är förlorat. Nikolaj (reser sig) Mina herrar, allt vad ni säger känner jag redan till, och jag har redan fattat mitt beslut. Jag ersätter personligen general Nikolaj Nikolajevitj Romanov som överbefälhavare. (Bestörtning bland ministrarna.) Sazonov (utrikesminister) Ers majestät, det går inte an! Rodzianko (Dumans president) Ni måste stanna i huvudstaden och leda regeringen. Goremykin Ni kan inte svika oss! Polivanov Om ni gör allvar av ert beslut satsar ni därmed allt och hela Ryssland på ett enda kort. Nikolaj Det är vår enda chans. Polivanov Ni vet inte vad ni gör! Hela fronten bryter samman, och armén möter bara nederlag. Sätter ni er i spetsen för armén får ni själv hela skulden för krigets utgång.

Nikolaj Hör ni också till dem, Polivanov, som ger upp så lätt och gärna låter hela världens tyskar och revolutionärer välla in i Ryssland, som de gjorde i Belgien? Goremykin Vi måste avråda er å det bestämdaste! Nikolaj Min maka blir kvar i Sankt Petersburg. Hon kan sköta regeringen bättre än jag. Witte Bakom tsarevnan står den allsmäktige, självsvåldige och destruktive Rasputin. Rodzianko Ni riskerar att få kaos i regeringen och i hela Ryssland! Nikolaj Detta är min sista chans. Vi kan inte svika England och Frankrike. Vi kan inte ge efter för tyskarnas krigsgalenskap och förstörelselusta. Kaiserns övermod måste besegras! Det var han och inte jag som började detta krig, fastän han gav mig och sina generaler skulden. Skjut honom, inte mig. Jag måste ta på mig min del av ansvaret för de ryska arméer som finns kvar. Hellre dör jag med dem än överlever ett nederlag mot tyskarna. Witte Hör! Hör! Sazonov Låt honom resa. Han kan kanske faktiskt ge soldaterna litet ny moral. Nikolaj Beslutet är redan fattat. Jag reser om två dagar. Det var allt, mina herrar. Witte (enskilt till tsaren) För första gången i ditt liv är du modig, lille far. Men vågar du verkligen lämna tsarevnan ensam med Rasputin? Nikolaj Jag litar på henne, ty hon är min hustru. Witte Men Rasputin? Nikolaj Låt Rasputin få spela teater, så är han nöjd. (går) Polivanov Mina herrar, anser ni att det finns hopp? Rodzianko Det finns hopp för Ryssland men ej för kejsaren. (De övriga reserverar sig, och scenen upplöses i allmänt mummel.) Scen 4. Tsarinnans mauve boudoir med den sjuke tsarevitj. Hon vaknar vid hans säng. Rasputin inkommer. Alexandra Min vän! Tack för att du kom! Han blöder fortfarande! Rasputin Och tsaren är vid fronten. Allt är som det ska vara. Nu är vi ensamma med hela Ryssland. Alexandra Min vän, vad menar ni? Rasputin Är det bara näsblod? Alexandra Ja, men han har blött kraftigt i flera dagar, och han är mycket svag. För det mesta är han medvetslös och vaknar till bara ibland för att mumla svagt. Men han älskar oss ännu. Rasputin (reser sig i sin fulla längd över sängen, gör korstecknet över den medvetslöse tsarevitj.) Han sover. Var inte orolig. Allt är väl. Alexandra Hur kan ni säga det när han blöder ihjäl? Rasputin Hysch! Han sover. (visar det sovande barnet för Alexandra.) Alexandra (lugnare) Han sover faktiskt. Rasputin Sedan har jag bara några ärenden till er. Det är några ministrar som måste bort och några andra som måste tillsättas. Alexandra Det kan bara tsaren göra. Rasputin Han gör det om ni råder honom till det. Alexandra Vad har ni då för önskningar? Rasputin Sazonov måste bort, och Polivanov måste bort. Alexandra Vad har de då gjort? Rasputin De har förtalat mig. Alexandra Vem är då ni, att utrikesministern och krigsministern måste avlägsnas för att de vågat ha synpunkter om er?

Rasputin Hysch! Väck inte det sovande barnet! Minns, att endast jag kan bevara honom vid liv. Minns, att om ni förlorar mig förlorar ni Ryssland. Utan mig finns det ingen längre som kan beskydda er. Jag är Ryssland, det gamla, heliga, odödliga, outsägligt sinnliga och livskraftiga Ryssland, men tsardömet är lika sjukt som tsarevitj här, och endast min sibiriska hälsa med de omätliga skogarnas fulla urkraft kan hjälpa honom. Utan mig är tsarfamiljen förlorad! Avskeda mina okunniga förtalare! Alexandra Ja, Rasputin, men det blir inte lätt att finna ersättare. Rasputin Det finns alltid ersättare. Jag föreslår de ofarliga Boris Stürmer och Alexander Protopopov. Alexandra Min käre Rasputin, ni har då lösningar på alla problem. (sätter sig genast ner och skriver brev. Rasputin går nöjd därifrån.) Scen 5. Felix Jussupov, storfurst Dimitrij och dumaledamoten Purisjkevitj. Dimitrij Vi måste lyckas, Felix. Purisjkevitj Allt hänger på dig. Felix Ni kan vara lugna. Jag tänker inte svika min plikt. Dimitrij Det är tur att han tycker om dig, Felix. Därmed blir du det perfekta lockbetet. Purisjkevitj Här är nu de sockrade bakelserna. De är fyllda med cyankalium. Var och en av dem kan döda fem mänskor. För säkerhets skull har vi också preparerat den här Madeiran med cyankalium. Han tycker ju om cyankalium, jag menar Madeira. Han kan ju svälja ner bakelserna med den. Sjung vackert för honom, Felix. Felix Jag kommer att sjunga vackrare, tala vackrare, vara vackrare och uppträda vackrare än under hela mitt liv. Detta blir mitt livs största roll. Dimitrij Kom ihåg att du måste lyckas. Purisjkevitj Vi kan inte misslyckas. Blir han besvärlig kommer vi ner och skjuter honom. Felix Jag är också för säkerhets skull beväpnad, men han misstänker ingenting. Det är jag säker på. Dimitrij Var inte för säker. Han har blivit nervös och osäker under den sista veckan och mera paranoid än någonsin. Han lär till och med ha skrivit ett testamente. Purisjkevitj Kan Rasputin skriva? Felix Nödtorftigt. (Det ringer från porten.) Felix Han är här! Fort! Göm er! (Furst Dimitrij och Purisjkevitj springer upp för trapporna. Felix gör sig extra fin framför en spegel. Han har rykte om sig att vara den vackraste mannen i Europa. Han har nu fördubblat sin skönhet. Som en prins går han till dörren till vänster och öppnar den.) Välkommen, min bäste vän och beundrade välgörare! (Rasputin kommer in klädd i sin finaste sidenskjorta men lika sluskig ändå.) Rasputin Du smickrar mig, Felix. Felix Jag har allt att tacka dig för. Rasputin Så du pratar. Allt vad du har har du ärvt. Jag har ingenting att ge dig. Felix Jo, din helighet, din vänskap och kontakten med Gud. Rasputin Det sista kan inte överlåtas. Allt det andra bjuder jag på gratis. (omfamnar honom passionerat) Ack, min käraste gosse, allt har jag i världen utom din skönhet! Felix (lyckas smidigt slinka undan hans omfamning utan att besvara den) Jag är rädd att den kan bli svår att överlåta åt andra. Rasputin Alltså har vi båda något som den andra åtrår och som ej kan överlåtas! Vilken tillfällighet, min käraste gosse! (vill omfamna honom på nytt.) 26

Felix Vi har hela kvällen framför oss. Se, här har jag de läckraste bakelser som just nu existerar i Ryssland bakta enligt ett nytt recept. Du får äran att provsmaka dem. Ingen har någonsin smakat på dem förut. (bjuder) Rasputin Jag är inte hungrig. Felix (försöker igen) Man äter inte bakelser för att man är hungrig. Man äter dem för att det är gott. Hur kan du motstå dem? Rasputin Jag kan motstå dem men inte dig. Felix Men det är jag som bjuder på dem. Rasputin Då så. (tar två stycken och proppar i sig) Mmm! Deliciöst! Felix Säg mig nu: hur långt har du kommit med tsarevnan? Vad är senaste nytt från hovet? Rasputin Mmm! Får jag en till! (Felix bjuder, Rasputin mumsar.) Mmm! En läckerbit! Felix Tsarevnan eller bakelsen? Rasputin Båda, men särskilt tsarevnan. Hon är oemotståndlig! En dag ska hon bli min, bara vi får tsaren ur vägen. Felix Vad är det för fel på tsaren? Rasputin Han är en menlös docka i tsarevnans händer. Det är hon som nu sköter om hela regeringen och staten medan kriget går åt helvete och tsaren får skulden därför. Rätt åt honom! Felix (bjuder) Ät mera bakelser! Rasputin Gärna! (mumsar) Har du ingenting att skölja ner dem med? Felix Jodå. Jag har Rysslands finaste Madeira. (häller upp åt honom) Rasputin (dricker begärligt, Ingenting händer, Rasputin slänger glaset i väggen, rycker flaskan från Felix och dricker direkt ur flaskan.) Härligt! (tar sig om halsen.) Felix Är något på tok? Rasputin Inte alls. Bara lite halsbränna. Felix Drick mera. Rasputin Gärna! (dricker direkt ur flaskan.) Bakelserna är så förskräckligt läckra och sockersöta. Inte konstigt att man blir törstig. (dricker mera.) Felix (torkar svetten ur pannan) Är du medveten om att jag är släkt med tsaren? Rasputin Hela världen vet att du är svärson till tsarens svåger. Men jag litar på dig. Felix Varför? Rasputin Du är den siste i världen som skulle vilja mörda mig. Felix Vem skulle vilja mörda dig? Rasputin (börjar komma i gasen) Alla! Alla utom tsarevnan, tsarevitj och det stora okända outgrundliga Ryssland! Till och med tsaren skulle gärna bli av med mig. Men jag har vidtagit mina försiktighetsåtgärder. Felix Hur då? Rasputin Jag har skrivit ett testamente. Felix Men du äger ju ingenting. Rasputin Jo, min själ och Ryssland. Felix Äger du Ryssland? Rasputin Jag är Ryssland! Tänk alltid på det, Felix! Den som skadar mig skadar hela Ryssland. Endast om Ryssland själv dödar mig, alltså någon bonde eller arbetare, gör det ingenting. Men om en aristokrat lyckas döda mig är det ute med hela den ryska aristokratin. Men allra värst vore det om en medlem av den kejserliga familjen skulle hitta på att döda mig. Felix (blek) Hur så? Rasputin Min vän, då skulle det inte finnas något hopp för vare sig kejsarfamiljen, aristokratin eller hela Ryssland. Då skulle dynastin Romanov utrotas inom två år, aristokratin utrotas inom tre och hela Ryssland drabbas av olycka för sjuttio år framåt. Endast den som skulle lyckas fly utomlands i tid skulle kunna klara sig. (tar sig om halsen.) 27

Felix Mår du bra, Rasputin? Rasputin Det är bara halsen. Har du gjort något med mig? Felix Hur så? Rasputin Jag är så grymt törstig. (dricker ur flaskan igen) Spela för mig, Felix! Sjung för mig! Sedan ska vi festa och ha roligt tillsammans! Jag har alltid drömt om att få äga en vacker ung man som du. Vad är alla kvinnor i världen mot sann maskulin skönhet? Jag ger dig hela Ryssland, Felix, om du låter mig ligga med dig bara en enda oändlig ljuvlig och outsägligt sinnlig natt! Felix Du är full, Rasputin. Rasputin Nej, bara salig av hänförelse, lycka och gränslös åtrå! Sjung för mig, Felix! Felix Är det sant att du legat med tsarevnan? Rasputin Nej, alla kvinnor i världen utom henne, ty henne måste jag respektera. Annars vore jag inte helig. Felix Hennes döttrar då? Rasputin Dem måste jag också alltid respektera. Annars skulle jag förlora mitt oumbärliga inflytande. Felix Men tsaren respekterar du inte. Rasputin Nej, varför skulle jag det? Felix Därför att han är helig. Rasputin (dumt) Är han? – Du vet inte vad helighet är, Felix. Felix Förklara för mig vad helighet är. Rasputin Kom närmare. Felix Varför? Rasputin Kom, Felix! Jag vill dig inget illa. (nästan viskar till honom) Helighet är makt. Tsaren är maktlösast i hela Ryssland. Felix Då ska jag be att få visa dig vad jag avser med helighet. Kom, Rasputin. Rasputin Vad vill du visa mig? Felix Se krucifixet här borta. (Rasputin blir nyfiken, kommer fram, betraktar ett krucifix i ett skåp.) Se den korsfäste, den förste martyren. (med gäll röst) Hela Ryssland är lika heligt, och heligast av alla är tsaren, ty du har gjort Ryssland och tsaren till martyrer för världen! Rasputin (vänder sig om) Vad menar du? Felix Här har du din helighet, Rasputin! (har plötsligt fått fram en revolver och skjuter ner honom. Rasputin faller raklång över den luxuösa persiska mattan. Blod sipprar fram från under honom. Felix undersöker honom nervöst men noggrant.) Felix (lågt först, sedan med stigande röst) Han är död. Jag har dödat honom. Han är död. Han är död! Jag har dödat honom! Ryssland är räddat! Rasputin är död, och jag har dödat honom! (börjar glad skynda upp för trappan.) (Plötsligt höjer Rasputin på huvudet, Felix märker det och skriker till, de betraktar varandra stint ett ögonblick, så rusar Rasputin plötsligt upp och kastar sig upp för trappan efter Felix.) Felix (skräckslagen) Hjälp! Hjälp! (Rasputin får grepp om honom och håller kvar honom.) Rasputin (blodig, rosslande och hest) Din djävul! Det är du och dina rikedomar som gör Ryssland och tsarfamiljen till martyrer! Du är dömd! Du och Ryssland, tsardömet och aristokratin är för evigt fördömda! Felix Hjälp! Hjälp! (Furst Dimitrij och Purisjkevitj kommer skyndande. Rasputin ser att trappvägen är blockerad och störtar i stället mot utgången.) Dimitrij Låt honom inte komma ut! Då skvallrar han för tsarevnan! Purisjkevitj (höjer en pistol) Akta dig, Felix! (Felix kastar sig undan. Purisjkevitj skjuter tre skott mot Rasputin. Det tredje träffar honom i ryggen, och han störtar samman på nytt, genomblodig.) Felix (rusar fram med en stor batong, som han många gånger med all kraft bearbetar Rasputins huvud med.) Dimitrij Ta det lugnt, Felix. Han måste vara död nu. 28

Felix (i upplösningstillstånd) Han dör inte så lätt. Han har ätit och druckit cyankalium hela kvällen! Jag är inte säker på att han är död förrän han har en påle genom hjärtat! Purisjkevitj Vad ska vi göra med liket? Dimitrij Vi måste slänga honom i Nevan. Felix (hysterisk) Bind honom i en säck, bind fast säcken i båda ändor, bind stenar vid säcken, borra hål i isen och sänk honom under isen! Annars kommer han bara tillbaka! Dimitrij Om vi slänger honom i Nevan drunknar han säkert. Purisjkevitj (tar tag i den bloddrypande, sönderslagna kroppen) Ta tag här! Han är tung. (Purisjkevitj och storfurst Dimitrij bär ut kroppen.) Felix (ifrån sig) Milde himmel! Vad ska tsaren säga när han får veta det? Akt IV scen 1. Tsarskoje Zelo. Tsaren och Alexandra i hennes mauve boudoir. Båda är utslitna. Alexandra (liggande) Jag bad dig ju att han inte skulle få komma hit. Nikolaj Jag gjorde allt jag kunde. Jag sade att du var sjuk. Vi kan inte hålla honom borta längre. Han är kanske nu min ende vän. Alexandra Hans svärson mördade vår vän Rasputin! Nikolaj Är han då ansvarig för det? Varken han eller hans dotter visste om det. Själv visste du att något inte stämde, och ändå varnade du inte Rasputin. Alexandra Jag vet, men han kommer bara för att skälla ut oss igen, som alla andra. Nikolaj Jag är här hos dig. Tappar han självbehärskningen får han gå. Men vi får aldrig glömma, att han menar bara väl. Alexandra Nåja, släpp in honom då. Nikolaj Fredericks, ni kan föra in min kusin. (Den gamle kammarherren lyder. Storfurst Alexander Mikhailovitj föres in.) Sandro Nicky! (Kusinerna omfamnas.) Det var alltför länge sedan! Men jag ville tala med Alix ensam. Nikolaj Alix mår inte riktigt bra. Hon bad mig hålla oss sällskap. Sandro (går fram till tsarevnan) Alix, jag beklagar att jag måste insistera på detta samtal, men ni har inte många vänner kvar. Alexandra Kommer du att banna oss som alla andra? Sandro Nej, jag kommer för att varna er. Det kan inte fortsätta så här. Rasputin är död, och ni beter er som om han fortfarande spökade. Alexandra Försvarar du mordet på honom? Nikolaj Alexander, det är inte tillåtet för någon att mörda, vare sig han är storfurste eller bonde. Du måste förstå att din svärson och storfurst Dimitrij och den där dumamedlemmen måste bli straffade för mordet. Sandro Du har rätt, men genom att försvara Rasputin inför världen efter att han är död gör ni er omöjliga inför hela världen! Rasputins mördare firas som nationalhjältar! Och även om ni kan förvisa min svärson och storfurst Dimitrij så kan ni omöjligt komma åt en som nationalhjälte firad medlem av Duman! Alexandra (till Nikolaj) Han försvarar vår väns mördare. Han är en skam för vår familj. Sandro Er politik är en skam för Ryssland! Med att låta Rasputins ministrar vara kvar vid makten skämmer ni bara ut regeringen inför folket! Nikolaj Sandro, Ryssland är i krig, vår ende son är sjuk, och Alix har förlorat sin bäste vän. Vi är dränkta i kriser. Sandro Och Ryssland då? Ni tänker bara på er själva! Ryssland har inte bröd, döende flyktingströmmar väller in i miljoner från Polen, och strejkerna bara griper omkring sig. Ryssland blir mer och mer demoraliserat, kaotiskt och anarkistiskt. Med 29

att bara isolera er och tänka på er själva och blunda för verkligheten befordrar ni bara revolutionen! Hur tänker du egentligen, Nicky? Du bara tiger och fortsätter att tiga medan Ryssland går under omkring dig! Nikolaj Hur jag tänker, Sandro? Tror du inte att jag är medveten om upplösningen omkring mig? Tror du inte jag är medveten om världens och tidens lavinliknande ständigt tilltagande barbari? Vad tror du jag gör vid skrivbordet aderton timmar om dagen nu i tjugotvå års tid om inte läser rapporter och ögonvittnesskildringar från hela vårt väldiga Ryssland? Tror du inte att jag vet något om mitt eget land, jag, som överhopats av information dygnet runt i tjugotvå år? Om någon vet att läget är hopplöst så är det jag. Sandro Och vad gör du åt saken? Ingenting! Du låter allt förbli som det är! Nikolaj Sandro, det enda jag kan göra är att se till att jag inte själv blir befläckad av allt det monstruösa som försiggår, som tog livet av min farfar, som min fars regering nitiskt förberedde med sin konsekventa intolerans, och som, främst av alla, Rysslands andliga ledare gjorde allt för att uppmuntra. Vi känner alla till vår beundrade nationalförfattare Leo Tolstojs oerhörda politiska skuld. Till och med Dostojevskij ville låta sin Aljosja skjuta tsaren. Vi är hatade, Sandro, vi står i skottlinjen, vi är mittpunkten i hela Rysslands skottavla, och en gång kommer vi kanske verkligen att bli skjutna. Och vad kan vi göra? Jag ska säga vad vi kan göra. Vi har en ny människa i detta tjugonde århundrade. Han är vetenskaplig, han är industrialiserad, han är ateist, han behöver varken religion eller natur längre, hans kapitalistiska hänsynslöshet drar fram som en ångvält över hans medmänskor och över naturen, han inbillar sig att han kan göra precis vad han vill av renaste oförskämdaste egennytta, han är en gudomlig osårbar Nietzscheansk övermänniska. Denna rasande galning till översittare har plågat mig i hela mitt liv. Du vet själv hur mina monstruösa farbröder körde med mig under de första tio åren av min regering. Se på världskriget, som är en följd av kusin Willys fåfänga och egoism. Och se på dessa ryska kallhamrade cyniska sarkastiska vetenskapliga revolutionärer, som vill avskaffa religion, historia och bildning för att bygga upp en myrstack av bara själlösa arbetare. Mot denna fula hårda vetenskapliga mänska utan nyanser vill jag ställa en annan typ. Som kontrast mot Nietzsches övermänniska har vi mig, min familj och min son. Vi är bara ömhet och kärlek, ödmjukhet och medmänsklighet, mjukhet och eftergivenhet. Vi är svaga, men vi älskar. Vi dör, men vi har något att leva för. Vi förråds av hela mänskligheten, men vi kan lita på varandra. Vi hånas och föraktas för att vi är för snälla och beskedliga, men vår kultur, våra böcker, våra teaterbesök, vår balett och våra internationella vänskapsförbindelser över hela världen anser vi viktigare än all rysk nationalchauvinism. Vi är dumma nog att envisas med att förbli kristna fastän hela världen överger kristendomen. Vi sörjer en Rasputin inte för att vi var beroende av honom utan för att han brutalt mördades med våld av medlemmar av vår egen familj. Vi, jag och min maka och vår dödssjuke tronföljare, en ängel inkarnerad i en oavbrutet lidande mänskokropp, representerar ett Ryssland som tyvärr är för snällt, för ädelt och för gott för denna världen. Därför offras Ryssland för att England och Frankrike skall segra över de grymma tyskarna. Som monarker för detta Ryssland föredrar vi att bli de främsta offren. Sandro Men ännu kan allting räddas! Det är inte för sent ännu! Nikolaj Sandro, du vet ingenting. Det var för sent redan när din farbror, som var min farfar, blev mördad. Sandro Men ni har ingen rätt att dra oss alla med ner i er förskräckliga avgrund! Nikolaj Den som inte vill delta i Rysslands öde kan lämna Ryssland. Det har du själv redan gjort en gång förut för en älskarinnas skull, fastän du är gift med min syster. Sandro Nicky, ge inte upp!

Nikolaj Jag ger aldrig upp mitt människoideal, hur litet det än rimmar med den vardande nya ryska övermänniskan Homo Sovieticus. Sandro Alix, ni kan inte låta de oduglingarna Protopopov och Stürmer förbli ledare för regeringen! Alexandra De gör sitt bästa. Har du ingenting bättre att säga kan du gå. Sandro Alix, jag försöker bara varna er! Jag vill bara ert eget och Rysslands bästa! Nikolaj Vi vet, Sandro. Och vi sätter värde på din goda vilja. Utan dig hade Ryssland kanske aldrig fått något flygvapen. Nu har vi i alla fall lärt tyskarna, att vi ryssar kan flyga. Sandro Farväl, Alix. Alexandra Farväl, Sandro. Men kom inte och skäll på oss igen. Vi orkar inte med det. Vi har nog av sådant till vardags. Sandro (till Nikolaj) Om det är någonting jag kan göra.... Nikolaj Det är ingenting du kan göra. Tack för din omtanke. (Sandro, överväldigad av rörelse, går.) Alexandra Tror du han kommer tillbaka? Nikolaj Han kommer alltid tillbaka. Han har inte tröttnat på att gräla på mig ända sedan jag blev tsar. Scen 2. Lunch i Vladimirska palatset, januari 1917. Tsarens kusiner med moder och Rodzianko. Kyrill Det finns bara en lösning! Kejsaren måste abdikera till förmån för sin son, och onkel Nikolaj Nikolajevitj får bli regent. Boris Det är inte tsaren som är problemet. Det är tsarinnan. Maria Pavlovna Förr i tiden spärrades icke önskvärda tsarinnor alltid in i kloster. Andrej Vi kan väl förvisa henne till Livadia vid Svarta Havet åtminstone så länge kriget pågår. Boris Men hur ska det hela gå till rent praktiskt utan att det blir inbördeskrig? Kyrill Det är mycket lätt. Det räcker med fyra regementen ur Gardet. De får göra en natträd till Tsarskoje Zelo och försäkra sig om den kejserliga familjen. De sätts helt enkelt i arrest. Rodzianko Och Duman? Kyrill (dumt) Vilken Duma? Rodzianko Rysslands lagliga regering. Vad ämnar ni göra med den? Sätta även den i arrest? Det blir revolution och inbördeskrig direkt. Kyrill Har vi något val? Kriget är redan förlorat. Andrej Vår vän Sandro är av annan åsikt. Han och tsaren menar att vi nu har större utsikter än någonsin till att kunna besegra tyskarna. En enda framgångsrik offensiv är allt vad som behövs. Boris Sandro med sina vanvettiga flygmaskiner! Maria Pavlovna Mina söner, hela vår familj har anledning att hata kejsarparet, men vi får inte låta vårt berättigade hat skena iväg med oss. Vår attack bör koncentrera sig på en enda person, skulden för vår dåliga regering och för det inre förräderiet, upphovet till alla skymfer som åsamkats oss från kejsarfamiljens sida, nämligen den högsta beskyddarinnan för allt tyskt här i landet, den där tyskan vid tsarens sida. Om vi bara slipper henne slipper vi även den inkompetente Protopopov och hela den imbecilla tyskvänliga regeringen. Hon måste bort, oskadliggöras och avlägsnas för gott. Rodzianko Ursäkta mig, och vem skall göra det? Maria Pavlovna Duman förstås! 31

Rodzianko Och Duman skall göra vad? Maria Pavlovna Oskadliggöra henne! Rodzianko Vem? Maria Pavlovna Kejsarinnan! Rodzianko (reser sig) Ers höghet, och höge storfurstar, låt oss betrakta denna ordväxling som om den aldrig ägt rum, ty om ni har framlagt dessa kupplaner inför mig som Dumans president är det min plikt att omedelbart gå till hans kejserliga höghet tsaren för att meddela honom att storfurstinnan Maria Pavlovna, den högsta storfurstinnan i riket efter kejsarinnan och änkekejsarinnan, har bett mig oskadliggöra kejsarinnan. (går) Boris Se nu vad du har ställt till med, mamma! Maria Pavlovna Jag sade bara min uppriktiga mening. Kyrill Nu blir vi alla landsförvista. Andrej (lämnar bordet) Lika bra det, så slipper man den här bråkiga delen av världen. Boris Du är den tredje i tronföljden efter tsarens bror och tronarvingen. Vill du ha tronen, Kyrill? Du kan i så fall aldrig få den utan onkel Nikolaj Nikolajevitjs hjälp. Han krigar nu mot turkarna. Vad tror du om honom? Kyrill Han sviker aldrig tsaren. Och det får heller vi aldrig göra. (reser sig) Beklagar, maman. Dina hatiska planer går åt skogen. Någon annan får göra revolution i stället. (går) Maria Pavlovna Det blir tyvärr i så fall sådana som är sämre än vi. Scen 3. Mohilev, det militära högkvarteret. I en luxuös järnvägsvagn: änkekejsarinnan Maria Fjodorovna och Sandro. Dagmar Jag kan inte förstå hur han har kunnat göra någonting sådant! Sandro Trösta er, Maria Fjodorovna. Dagmar Aldrig någonsin i historien har någon Romanov frivilligt abdikerat! Min make vrider sig i graven! Och allt är den där tyskans fel! Sandro Här kommer tsaren nu. Han får själv förklara sig. (Nikolaj stiger in.) Jag lämnar er två ensamma. (Maria Fjodorovna brister i gråt så fort hon får se sin son. Sandro går.) Dagmar Nicky! Hur kunde du! Nikolaj Mor! (skyndar sig fram till sin moders sida och tröstar henne.) Jag hade inget val. Alla mina generaler krävde det. Dagmar Varför? Vad är det som har hänt egentligen? Nikolaj Fråga inte mig. Allt som har hänt har hänt i Petrograd, och jag har inte ens fått tillträde till min egen huvudstad. Dagmar Men hela Ryssland förfasar sig! Hela Ryssland är lugnt och står på din sida mot de upproriska i Petersburg! Nikolaj Men vi har ingen armé i Sankt Petersburg. Vi hade bara reservister där, och de har alla utan undantag gått över till de upproriskas sida. Dagmar Men varför? Varför vänder sig Ryssland mot sig självt? Nikolaj Ryssland är bara en klentrogen bångstyrig mänskomassa. Får denna djupa ocean någonting i sinnet kan dess egen nyckfullhet sätta i gång vilka katastrofer som helst. En gång oregerlig kan ingenting kontrollera den. Kom ihåg, att nio tiondelar av alla ryssar bara är okunniga, obildade, djuriska, sinnliga och lättpåverkade arbetare och bönder. Tsardömet har alltid bestått genom att denna massa alltid förblev utan någon makt. Nu har Duman plötsligt fått för sig att den skall få all makt, att just dessa nio tiondelar ignoranter skall få sköta allting i landet. Med stöd av denna så kallade parlamentariska makt, som i själva verket är ett sätt för intelligentsian att ta makten med våld med majoriteten ignoranter som 32

förevändning, har alla våra trogna svikit kejsarfamiljen, och därför har till och med alla mina generaler och självaste onkel Nikolasja fallit till föga för fegheten, undfallenheten och den dåliga moralen och begärt min abdikation. Hela landet är förlamat av feghet, fruktan och dålig moral. För att rädda landet har jag abdikerat. Dagmar Men varför ta makten och rätten från din egen son? Du har ingen rätt att beröva din son hans egen bördsrätt. Nikolaj Mor, min son är blödarsjuk. Han kan kanske leva tills han blir tjugo, enligt läkarna. Han kan kanske leva ännu längre och ända tills han blir gammal, men i så fall bara under ständig bevakning av alla hans rörelser. Ingen tsar kan fungera som tsar om han är invalid. Om jag abdikerar till förmån för min son skulle jag nödgas lämna Ryssland och skiljas från min son. Hans mor skulle tvingas följa med mig. Vem har hjärta att skilja ett par föräldrar från deras ende och endast tolvårige son om han är dödligt sjuk? Dagmar Men vanäran! Vad som helst är bättre än denna vanära! Nikolaj Mor, om jag kan rädda Rysslands ära med att själv låta vanära mig så är detta en självuppoffring värdigt en tsar. Dagmar Du var alltid för snäll och god och beskedlig. Varför kunde du aldrig befalla och slå näven i bordet och skrämma andra till tystnad som din fader? Nikolaj Jag är hans motsats, och det är jag tacksam för. Vad skulle det bli av människosläktet om alla mänskor bara blev hårda härsklystna oförsonliga översittare? Mänskorna skulle allesammans bara bli våldsamma rovdjur med kannibalism som yttersta konsekvens. Jag vägrar att överge min religion kristendomen. Dagmar Eftervärlden kommer att kalla dig dum. Nikolaj Duman och revolutionärerna kommer att kalla mig dum som avstod från makten frivilligt, men när de själva förgås som offer för varandras maktlystnad skall de minnas den siste tsaren och önska honom tillbaka. Dagmar Du skulle ha accepterat en folkrepresentation tidigare! Nu är allt för sent. Nikolaj Mor, allt vad jag skulle ha gjort försökte min farfar göra. Därför kastade de bomber på honom. Vad är då rätt? Dagmar (gråter) Det är ute med oss! Nikolaj Mor, det blir aldrig ute med våra själar. (tröstar henne, bultar sedan på dörren. Sandro kommer åter in.) Sandro Nå? Nikolaj Mor blir här några dagar hos mig. Sandro Och du själv? Nikolaj Jag stannar här och sköter kriget, så länge jag får lov till det. Vi förlorade det åtminstone aldrig så länge jag var tsar. Sandro Vi hade kunnat vinna om du inte abdikerat. Nikolaj Vi kan fortfarande vinna, och vi skall göra det! (Det knackar på tågdörren, denna öppnas, och en delegation Dumaledamöter visar sig.) Alexejev Ers höghet, dessa män kommer sända av Duman från Petersburg för att föra er till Tsarskoje Zelo. Nikolaj Ryssland kräver då ej att jag går i exil? Alexejev Tvärtom. Ni är under arrest. Nikolaj (tror inte sina öran) Men varför? Vad har jag gjort? (tar det nästan för ett skämt.) Alexejev Det är bara en försiktighetsåtgärd. Duman vill ej ta risken att ni återtar era befogenheter, hetsar armén mot Petrograd eller söker hjälp mot den nya regeringen utomlands ifrån. Nikolaj Hela Ryssland förråder alltså mig och anklagar mig sedan för förräderi? Alexejev Ni anklagas icke för något. Man vill blott ha er under uppsikt. Nikolaj Jag får åtminstone förenas med min familj igen. Farväl, mor. Jag måste resa hem till de mina. 33

Dagmar Min son! (De omfamnas.) Varför lät du Rasputin leva så länge? Nikolaj Jag var tsar. Om det var något jag kunde göra för Ryssland så var det att låta det leva så länge som möjligt. Nu har jag inte den makten längre. Det var kanske därför Rasputin dog. Sandro Kom, Maria Fjodorovna. Er dotter väntar på er i Kiev. Dagmar Farväl, min son! Nikolaj Farväl, mor. (De omfamnas en sista gång. Hon går sedan ut ur vagnen med Sandro.) (till Alexejev och Dumaledamöterna) Nu står jag till ert förfogande. Scen 4. Tsarskoje Zelo. Tsarevitj och hans informator Pierre Gilliard. Gilliard Tsarevitj, jag måste tala om för dig att din far tsaren i morgon kommer tillbaka från Mohilev. Alexej Hur länge stannar han hos oss? Gilliard Han far aldrig tillbaka till fronten mer. Alexej Men varför? Gilliard Han vill inte vara överbefälhavare längre. Alexej Men vem ska då sköta kriget? Och hur ska vi då kunna vinna? Gilliard Min vän, din far är inte tsar längre. Alexej (alltmer slagen av förvåning) Jag förstår inte. Varför? Gilliard Han är mycket trött och har haft många problem på sista tiden. Alexej Mamma berättade att det var problem mellan oss och fronten. Men det går väl över? Han blir väl tsar sedan igen? Gilliard Det ser inte så ut. Han abdikerade till förmån för sin broder, din farbror Mikael, men han har också abdikerat. Alexej Men vem ska då vara tsar? Gilliard Ingen vet. Kanske ingen. Alexej (efter någon tvekan) Men det går ju inte. Det måste ju finnas en tsar. Vem ska annars regera i Ryssland? Gilliard Det finns en provisorisk regering. Alexej Jag förstår. Det är därför soldaterna fått order om att inte lyda sina officerare. Det är därför ingenting fungerar. Det är därför vi är övervakade. Det finns ingen riktig regering, för min far är inte tsar längre. Och själv kan jag aldrig bli det, för jag kan dö när som helst. Gilliard Din far abdikerade först till förmån för dig. Men om du hade blivit tsar hade han fått lämna Ryssland med din mor medan du fått vara tsar ensam. Han ville inte skiljas från dig. Alexej Och jag vill aldrig skiljas från honom eller från mor. Jag vill dö med Ryssland i deras armar. Gilliard (har svårt för att behärska sin rörelse) Det var allt, min pojke. Din far kommer hem i morgon. (reser sig och går.) Alexej Jag får i alla fall dö tillsammans med mina systrar och hos pappa och mamma. Det är bättre än att bli tsar.

Scen 5. Tsarinnans mauve boudoir. Alexandra ligger i halvsömn helt slutkörd på sin divan. En betjänt träder in (gamle Fredericks). Fredericks (med rörelse, röd och medveten om att han bryter mot de nya föreskrifterna, anmäler) Hans majestät kejsaren! (Nikolaj träder in, klädd i enkel översteuniform, även han slutkörd.) (Fredericks lämnar rummet. Alexandra rusar upp och störtar i Nikolajs armar.) Alexandra Tack gode Gud att du är tillbaka! Nikolaj Alix, det är ingenting kvar av mig. Alexandra Allt det väsentliga är kvar av dig. Tsaren var ingenting mot den man som var min make och som är mina barns far. Nikolaj (brister ut i gråt) Alla förrådde mig! Jag kunde ingenting göra! Alexandra (tröstar honom) Än finns det hopp. Nikolaj För vad? Nej, Alexandra, det finns inget hopp längre, varken för oss, för tsardömet, för Ryssland, för Romanovarna eller kanske ens för våra liv! Alexandra (ser på honom) Så du pratar! Allt detta kanske bara är en tillfällig kris. Nikolaj Alix, jag har lärt känna människorna. Jag har sett det verkliga Ryssland, och jag har sett att hela Ryssland är ruttet ända in i hjärtat. Vilddjuren håller på att ta över. Även om varenda ryss i hela riket skulle be mig stiga upp på tronen igen så skulle jag vägra att göra det. Alexandra Men många ryssar är dig trogna. Egentligen är det bara Sankt Petersburg som ställt till med bråk. Nikolaj Sovjetregeringens nya lagar har förlamat hela landet. Vet du vad de har bestämt? Deras nya lag nummer ett är ett förbud för alla underlydande, soldater, arbetare och bönder, att lyda order. Hela landets disciplin, struktur och ordning är avsiktligt fullständigt upplöst! Alexandra Men det är ju vansinne! Nikolaj Kalla det vad du vill. Eftersom det skett med vilja föredrar jag att kalla det överlagd destruktivitet och ondska. Alexandra Må världen rasa över våra huvuden. Vi lever ändå och har vår familj att leva för. Nikolaj Ja, Alix. Våra döttrar och vår dödssjuke son är allt i Ryssland som vi har kvar att leva för. Alexandra Det är tillräckligt. Nikolaj Ja, om de bara låter oss leva. Akt V scen 1. Duman, Sankt Petersburg, den allryska sovjetkonferensen, 18 april 1917. Lenin (talar inför församlingen) Vi måste avlägsna den provisoriska regeringen! Dess enda funktion var att avskaffa tsarväldet, och nu när den funktionen är fylld har den ingen funktion längre. Vi måste gripa all makt själva, så att vi sedan i tur och ordning kan avskaffa polisväsendet, armén och hela den förlegade byråkratin. Den provisoriska regeringen hålls vid makt endast så länge den fortsätter kriget mot Tyskland och därför fortsätter subsidieras från främmande makter. Därför måste vi koncentrera alla våra krafter på att få ett slut på kriget. Vi måste uppmuntra alla tendenser bland soldater och matroser till myteri och uppror, till fraternisering med tyskarna och turkarna och till bekvämlighet och dålig stridsmoral. Samtidigt måste vi arbeta effektivt för att sprida strejkerna i synnerhet inom ammunitions- och krigsindustrin. Tågen till fronten måste upphöra att gå!

olika åhörare Det är ju galenskap! Så talar en rasande blådåre! Han är inte bara pretentiös utan dessutom spritt språngande galen! Kör ut honom! Vad gör han här? Molotov Du går händelserna i förväg, kamrat Lenin! Vi måste låta borgarna spela ut sin roll ordentligt först! Stalin Total upplösning av polisen, armén och hela ordningsmakten? Orimligt! Kerenskij (ställer sig upp och talar) Vi har alla med förvåning åhört denne så kallade medborgare Lenins utsagor. Han kräver allt och lovar intet. Han har dykt upp mitt ibland oss som en gubbe ur lådan efter att ha hållit sig gömd utomlands i tio år. Vad vet vi om denne pretentiöse makttörstige diktatorkandidat? Vi vet en hel del. Vi vet att han skickades hit i en plomberad järnvägsvagn från Schweiz som aldrig fick öppnas under hela vägen genom Tyskland. Vi vet att han fick fri passage genom det kejserliga Tyskland på den tyske kejsarens egen befallning, ty han visste att kamrat Lenin skulle bli en utmärkt politisk pestbakterie att placera i hjärtat av vårt heliga Ryssland. Tyske kejsaren exporterade Lenin till oss enkom för att Lenin skulle göra allt för att bakom ryggen på den ryska fronten få denna att ge upp. Vår högt värderade, respekterade och avhållne kamrat Lenin är alltså ingenting annat än en hemlig agent för Tysklands och våra fienders intressen. massor Bu! Bu! Ut med Lenin! Ut med Lenin! Bu! Bu! en medlem Hur länge har du levt på honung och mjölk i Schweiz och England, kamrat Lenin? en annan Har du kommit hem nu för att skörda frukterna av våra ansträngningar? en tredje Vad gjorde du själv för att störta tsaren? Ingenting! en fjärde Du lät oss bli massakrerade på gatorna, och sen när det är över kommer du hem och tar åt dig äran för våra lidanden! en femte Åk hem till Tyskland, din spetsbov! en sjätte Håll dig till din tyska kejsare, som började kriget, och lämna oss i fred! Lenin (reser sig) Ni missförstår mig! Jag har kommit tillbaka i en helig mission! Kamrat Kerenskij här påstår att jag kräver allt och lovar intet. Tvärtom! Jag lovar allt och kräver intet! Jag har kommit för att lova er fred, lönsamt arbete och jord åt bönderna! Men ni förstår inte vad som är bra för er själva! Och det enda jag kräver är all makt åt Sovjeten, för det är bara en Sovjetunion som kan ge er fred, jord och pengar! flera Bu! Bu! Han hycklar! Han vet inte vad han säger! Han är inte klok! Kör ut honom! Åk hem till Tyskland, Lenin! Bu! Bu! (Lenin körs ut och blir utbuad medan Kerenskij triumferar.) Scen 2. Tsarskoje Zelo. Nikolaj Något är på gång. Våra tjänare har fått order om att endast förbereda vårt hushåll för fem dagar. Alexandra Betyder det att vi äntligen får lämna Ryssland? Nikolaj Åtminstone Tsarskoje Zelo. (Det hörs annalkande stöveltramp utanför.) De är på väg hit. (Familjen samlar sig för att söka skydd hos varandra.) (Dörrarna slås upp, och Kerenskij träder in i spetsen för en militärpatrull.) Kerenskij (kallt) Överste Romanov, ingen skada kommer att åsamkas er. Det kommer den provisoriska regeringen alltid att kunna garantera så länge den sitter. Men får jag be alla avlägsna sig utom överste Romanov. Alexandra Har ni nyheter om kriget? Kerenskij (avmätt) Kriget går väl. Alexandra Får vi flytta till England eller till Livadia?

Kerenskij Det är den saken jag måste tala med er make i enrum om. Den provisoriska regeringen har fattat ett preliminärt beslut för att försäkra sig om er fortsatta säkerhet. Madame, får jag be er avlägsna er med era barn. (Nikolaj nickar till henne. Hon lyder.) Alexandra Kom, barn. (Hon går med barnen.) Kerenskij (efter att hon gått, till vakterna) Vänta utanför. (Vakterna klampar ut.) (En kort stund står de båda männen tysta. Sedan stiger Kerenskij fram till tsaren, som en ombytt man, med utsträckt hand. Tsaren fattar den hjärtligt.) Kerenskij Ers majestät, litar ni på mig? Nikolaj Jag måste lita på er. Kerenskij Tror ni på mig? Nikolaj Ja, jag tror på er. Kerenskij Vår främsta strävan inom den provisoriska regeringen är er säkerhet. Till varje pris måste vi skydda er tills det har blivit lugnare. Nikolaj Vad har ni för nyheter? Kerenskij Vår krigsoffensiv har misslyckats. Vi tvingade tyskarna till reträtt under hela våren, men nu är våra krafter uttömda, nu driver oss tyskarna tillbaka igen, och det värsta är att de möter inget motstånd. Därmed jäser oron i hela Ryssland på nytt. Vi kan inte längre garantera er säkerhet i närheten av Petrograd. Nikolaj Och England? Vad säger England? Kerenskij Er kusin konungen av England kan tyvärr inte ta emot er, vilket beror på att den brittiska regeringens premiärminister Lloyd George är fientlig mot alla kejsare. Nikolaj Men jag är inte tsar längre, och jag är lika mycket engelsman som konungen av England! Kerenskij Ni har varit tsar. Det gör er brännmärkt i den brittiska labourregeringens ögon. Jag beklagar. Nikolaj Vad föreslår ni? Livadia? Kerenskij Vägen till Krim är lång och farofylld. Ett tåg kan stoppas och överfallas av de upproriska på vägen. Det vore inte säkert för er att resa dit. Den enda säkra vägen för er går österut. Nikolaj Moskva? Kerenskij Sibirien. Nikolaj (efter en paus) Var i Sibirien? Kerenskij Tobolsk. (studerar tsarens reaktion. Denne visar inget tecken på rörelse.) Av alla möjligheter är den den säkraste. Vägen dit går mestadels genom ödemarker, och i Tobolsk bor det bara borgerliga handelsmän. Där kan ni leva helt i fred med er familj tills vi fått ordning på landet. Sedan kan ni komma tillbaka igen. Dessutom är klimatet i Tobolsk ypperligt. Nikolaj (efter någon tvekan) Jag har aldrig varit i Sibirien. Kerenskij Jag vet. Men ni har sänt många dit. Nikolaj De flesta behandlades väl och fick komma tillbaka. Kerenskij Ni har ej något sämre att vänta. Nikolaj (fattar hans hand) Jag får lita på er, Alexander Kerenskij. Kerenskij Det kan ni lugnt göra. Jag liksom de flesta ryssar vill er bara väl. Nikolaj Jag tackar för det. Och jag skall informera min familj. Kerenskij Ni kan nog göra det bättre än jag. Nikolaj Det tror jag också. Farväl, min vän. Kerenskij (bugar sig) Farväl, ers höghet. (går) Nikolaj (reflekterande) Nå, i Tobolsk finns det väl alltid ved att såga åtminstone. (tänder en cigarett i sitt munstycke.)

Scen 3. Petrograd. Kornilov Det här går inte, Kerenskij! Vi måste sätta stopp för bolsjevikerna. Annars går de hur långt som helst, och den där hänsynslöse galningen Lenin gör ju vad som helst för att bli bolsjevikisk kejsare! Under honom blir det ju värre än det var under tsaren! Kerenskij Och vad föreslår ni, herr general? Kornilov Vi måste slå till nu innan det blir för sent! Om vi inte inför undantagstillstånd nu kommer bolsjevikerna med tiden inte att sky några medel för att införa sin befängda proletariatdiktatur. Vad som helst vore bättre än det! Kerenskij Ni vill då införa militärdiktatur? Kornilov Ja, tillfälligt, bara för att hejda bolsjevikerna! Kerenskij General Kornilov, det där liknar paranoia. Demokratin har införts i Ryssland genom kompromisser, och den har hittills klarat sig genom kompromisser. Ännu finns det möjligheter till nya kompromisser. Kornilov Ni riskerar allt vad ni vunnit! Kerenskij Och ni är beredd att riskera demokratin. Det är inte jag. Kornilov Vad har ni i sinnet? Kerenskij Att till varje pris bekämpa alla försök att hota demokratin. Som samvetsdemokrat är det min plikt att be Sovjetförsamlingen om hjälp mot högerspöket. Om jag blott friger Trotskij får jag alla bolsjeviker över på min sida mot er. Kornilov Ni begår ett stort misstag i så fall! Ni begår politiskt självmord! Ni serverar bolsjevikerna ert eget huvud på ett fat, och de kommer jublande att ta emot det bara för att skrattande av skadeglädje krossa hela ert demokratiska livsverk! Kerenskij General Kornilov, ni behagar överdriva. Jag vet vilka risker jag tar, och jag är beredd att göra vad som helst för demokratin. Kornilov Idiot! Ryssland är inte moget för västerländsk demokrati! Ni är lika dum och naiv som tsaren! Kerenskij Jag har ett samvete. Kornilov Det hade också den idioten tsaren! (går rasande därifrån.) Kerenskij Jag måste göra min plikt. Något annat val har jag inte. Det är bättre att göra vad som är rätt och eventuellt förlora än att göra vad som är fel och eventuellt vinna. Scen 4. Tobolsk. Nikolaj (läser ett brev) Kerenskij, vad har du gjort! Alexandra Vad har han gjort? Nikolaj Han har inte bara misslyckats med julioffensiven mot tyskarna. Han har dessutom vägrat låta general Kornilov göra upp med bolsjevikerna! Alexandra Och det betyder? Nikolaj Följden är, tro det eller ej, att bolsjevikerna nu tagit makten, bombarderat Duman med krigsfartyg och skjutit med kanoner mot huvudstaden från Peter-Paulfästningen! Demokratin har gett upp! Kerenskij har nödgats fly från Petrograd! Alexandra Vad har då hänt med regeringen? Nikolaj Två bolsjevikiska terrorister har gripit makten som heter Lenin och Trotskij. Alexandra Vad är det för ena? Nikolaj Jag vet inte. Terrorister och mördare bägge två. Ack, kriget är förlorat! Hur kunde jag någonsin abdikera? Hur kunde jag lita på Ryssland? Alla mina offer var förgäves! Alexandra Min vän, inga offer är någonsin förgäves. 38

Nikolaj Det har visat sig nu att jag var den enda som kunde ha räddat Ryssland! Jag abdikerade för att rädda Ryssland! Därmed fick jag det att gå under i stället! Allt jag gjorde var fel! Alexandra Nikolaj, du gjorde allt vad du kunde. Nikolaj Jag försökte alltid göra det rätta. Jag lyckades aldrig. Allt jag gjorde blev fel! Hur kunde jag vara så misslyckad? Alexandra Det är inte du som misslyckats. Det är alla de andra. Nikolaj Det är ingen tröst. Jag hade det högsta ansvaret! Men det är fåfängt att klaga. Från den dagen då jag som barn fick veta att jag var född på den olycklige Jobs dag har jag varit beredd på att jag aldrig skulle få min lön i detta livet. Nu är jag säker på det. Alix, vi har ingenting gott mer att vänta av livet. Inte ens engelsmännen, fastän kungen är min kusin, ville hjälpa oss, och allra minst din tyska familj. Alexandra Vi har dock varandra. Nikolaj Ja, någonting annat har vi inte. Scen 5. Jekaterinburg, ett fängelse. I fängelset sitter furst Lvov, den provisoriska regeringens förste premiärminister. Celldörren öppnas, och Nagornij, matrosen, skuffas in. Celldörren stängs omedelbart efter honom. Lvov (rör på sig, studerar nykomlingen, gnuggar sina ögon) Er har jag sett förut. Jag tror bestämt att en annan oskyldig har hamnat i samma båt som jag. Nagornij (hämtar sig) Vem är ni? Lvov Jag brukade vara furst Lvov, den nya demokratiska regeringens förste och siste premiärminister. Nagornij Då är ni oskyldigare än jag. Jag försökte faktiskt hjälpa tsaren. Lvov Hur då? Nagornij Eller rättare sagt, jag föll på mina försök att hjälpa tsarevitj. Lvov Till makten? Nagornij Nej, till hans mänskliga rättigheter. Lvov Stackars man. Ni hade ingen chans. Nagornij Nej, jag märkte det efteråt. Lvov Vad gjorde ni för dumt? Nagornij Jag insisterade på att tsarevitj skulle få ha två par stövlar medan vakterna bara ville låta honom ha ett. Men det var inte det värsta. Lvov Vad var då det värsta? Nagornij Jag ingrep när en vakt var i färd med att plundra tsarevitj på hans lilla samling av miniatyrikoner. Lvov Och vad skulle en sovjetisk vakt med miniatyrikoner till? Sådant är ju värdelöst skräp enligt den nya sköna tidens ögon. Nagornij Det var inte ikonerna vakten ville ha. Det var den lilla tunna guldkedjan som ikonerna hängde samman vid. Lvov Så han slängde ikonerna och tog kedjan, och ni försökte hindra honom? Nagornij Ja, jag blev förbannad rent ut sagt. Att plundra en blödarsjuk tsarevitj på hans sista privata tillhörighet! Lvov Min vän, det är ingenting mot vad som pågår i hela riket. Ingenting är heligt i Ryssland längre. Lenin, eller som han egentligen hette, Uljanov, bror till en mördare, förrådde Ryssland åt tyskarna bara för att få makten själv. Följden blev total anarki i hela Ryssland. Alla är nu rädda för alla, ingen går säker för någon, och ingen får längre ha något i fred. Den som vågar äga något straffas som en landsförrädare. För att ni ingrep när en sovjetisk soldat försökte stjäla ett barns egendom kommer ni att 39

bli skjuten. Det är helt normalt idag. På torgen i Moskva säljs malet människokött från massakrerade fiender till bolsjevikerna i brist på ätlig mat. Nagornij Vad är det för en tid vi lever i? Lvov Fråga inte mig, men det sägs vara den gyllene perfekta tekniskt fulländade vetenskapens tid som nu har slagit igenom efter att vetenskapsmännen förberett den med att predika ateism i två hundra år. Nagornij Jag har hört talas om denna nya sköna tid. Mänskorna ersätts av maskiner, och om mänskorna inte själva blir som maskiner åker de in i den sovjetiska köttkvarnen och säljs på den svarta marknaden som svinkött av sämre kvalitet. Lvov Och i en sådan tid vågar ni försvara en avsatt och sjuk tsarevitjs människovärde. Att ni inte skäms! Men vad gjorde tsarevitj så sjuk på sista tiden? Det sista jag hörde var att han aldrig skulle kunna gå mera. Nagornij Det är en riktig pojktragedi. Tsarevitj hade en kälke. Under vintern i Tobolsk ordnade han ett litet snöberg på gården så att han kunde använda sin kälke. En dag sade vakterna att snöberget måste demoleras, därför att när tsardöttrarna och tsaren gick upp på snöberget för att se över planket kunde de bli sedda från gatan av vanligt folk. Det kunde inte vakterna tolerera. När snöberget var borta kunde tsarevitj inte längre använda sin kälke någonstans ute. Då började han använda den inne i stället. Han hittade en trappa, och i den åkte han kälke utan att någon visste det, och så körde han snett och rakt in i en dörr. Då började blödningarna och har inte upphört sedan dess. Doktor Botkin sade att han kanske aldrig mer skulle kunna gå. Lvov Tsarevitj fyller väl femton snart? Nagornij Ja, om en dryg månad. Men han lever nog inte så länge. Lvov Hur så? Nagornij Så som det nya systemet fungerar åker väl han också in i köttkvarnen och blir såld på torget styckad och malen som alla andra som inte längre kan försvara sig mot den nya tidens övervåld. Lvov Det ser onekligen illa ut. Och allt är tyske kejsarns fel, som började kriget och som sände oss Lenin för att sprida omänsklighetens pest över hela Ryssland. Nagornij Den tyske kejsaren kommer ändå att förlora kriget med hela Tyskland. Lvov Hur vet ni det så säkert? Nagornij Så fort Ryssland gick ur kriget gick Amerika med i kriget. Amerika har avlöst Ryssland. Amerika klarar tyskarna aldrig. Lvov (tankfullt) Då blir det kanske så småningom amerikansk demokrati över hela Europa. Nagornij Ja, men det får nog inte vi leva för att uppleva. Och inte kommer den demokratin någonsin att nå Ryssland. Vårt land är korsfäst och begravet nu och kan aldrig uppstå från de döda. Lvov Den fruktansvärde Rasputin lovade oss sjuttio års mörker, barbari och förtryck efter att han blivit mördad. Nagornij Jag tror att Rasputin var den ende som hade kunnat rädda Ryssland. Men ingen förstod honom, och alla fruktade honom. Lvov Ja, han visste mycket som ingen annan visste. Men han luktade illa och bar sig åt som en drucken grobian. Nagornij Han var en drucken grobian. Men inom honom rymdes hela Ryssland. Lvov Ja, kanske det. Mänskligheten kommer nog aldrig att förstå vårt extrema och absurda Ryssland om den inte först lär sig förstå den människan. Nagornij Det är för sent nu. Han är död. Lvov Ja, och vi ryssar dödade honom själva. Fan må begripa sig på oss. Själva kommer vi aldrig att kunna göra det. Nagornij Nej, och ingen annan heller. Lvov Godnatt, kamrat. Och sov gott här i fukten. 40

Nagornij

Godnatt, barin. (De drar sig tillbaka till sina respektive britsar.)

Scen 6. I Ipatjevska huset, Jekaterinburg. Ett dystert, kalt och beklämmande rum. Tsaren, åldrad och grånad, sitter vid ett bord tillsammans med Jurovskij. Nikolaj Har ni inga känslor i kroppen, Jurovskij? Är ni ingen människa? Ni behandlar oss som instängda försöksdjur som kommer att användas för något ohyggligt psykiatriskt djurplågarexperiment, och medan vi måste vänta ger ni oss foder som djur, betraktar ni oss kallt som djur, behandlar ni oss cyniskt som orena djur och isolerar ni oss långsamt och grymt och fullständigt från hela resten av mänskligheten. Hur kan ni behandla oss så grymt bara för att vi en gång var monarker? Jurovskij Ni talar om människovärde och försöker dra fram hela en svunnen tids värderingar. Sådant finns inte längre, kamrat. Andlig odling har blivit värdelös. Du läser fåfängt dina historiska böcker, ty historiker behövs inte längre. Vi har bara en sanning i världen numera, och det är proletariatets totala diktatur. Allt måste nivelleras till den arbetande slavens djuriska nivå. Mänskligheten är reducerad till djur i den nya tidens ögon. Den har ingen plats för sådana meningslösa utbölingar som detroniserade aristokrater. Nikolaj Men även ni måste vara människa. Även Lenin och Trotskij måste vara människor. Inte ens ett sådant anhang som ni kan fördriva alla mänskliga känslor ut ur mänskligheten hur mycket tiden än arbetar till er fördel. Se på detta döende barn, denne invärtes blödande gosse, (indikerar tsarevitj i doktor Botkins och Alexandras vård,) denne fruktade arvtagare till Rysslands kejsartron, som bara är en lidande dödsdömd invalid i form av ett handikappat barn. Kan ni se denna gosses plågor, hans pinade ögon med svarta ringar runtom, hans oupphörliga lidande och ej känna medlidande? Jurovskij För oss är han bara en belastning och parasit. Ju förr han dör, desto bättre. Det håller han säkert själv med om, så som han lipar och jämrar sig. Är det inte synd att hålla ett sådant lidande vid liv? Helst skulle jag skjuta er alla genast. Ni är bara en belastning och ett bekymmer inte bara för vår regering och för hela Ryssland utan även för England och Tyskland, för era egna kungliga släktingar. Och ni kommer alla att bli skjutna en dag när som helst, var så säkra. Man förbereder er noggranna likvidering. De vita närmar sig staden, de har tagit hela Sibirien ifrån oss, hela Ryssland är i destruktivt inbördeskrig, och allt är ert fel. Ni förtjänar verkligen att bestraffas för Rysslands alla olyckor med döden. Nikolaj Men skjut mig då. Jag ensam var ansvarig. Men begå inget våld mot dessa oskyldiga människor, dessa kvinnor, dessa barn och denne hedersamme läkare, som kan rädda folk från döden. Jurovskij Ha! Ni är värdelösa allihop. Ni är bara patrask och parasiter. Inte kan vi låta någon av er leva när de vita kommer. Vi måste statuera exempel. Vi är beredda att gå till vilka ytterligheter som helst för att bevara den nya Sovjetunionen, och det skall hela världen få erfara. När vi gjort oss av med era minnen skall ingenting kunna vittna om vad vi gjorde med er. Ingen skall överleva som såg er, hela Rysslands aristokrati skall utrotas, era bilder och namn skall rivas ut ur alla historieböcker, och till och med era utländska särskilt lejda mördare skall försvinna från jordens yta utan att ens ha vetat vilka ni var. Det nya människosläktet kommer ej att ha något utrymme för gammaldags mänskliga känslor. Tsarfamiljen är redan död, Nikolaj, och inte ens era själar skall överleva er. Nikolaj Alltså erkänner ni ändå att själen existerar. Jurovskij Nej, dess väsen skall utrotas ur världshistorien. 41

Nikolaj Ni sade ju själv att inte ens våra själar skall överleva oss. Alltså erkänner ni att vi ändå har själar. Jurovskij Det är det ni inte får ha. Alla mänskor som gör anspråk på att ha själar måste utrotas. Att ha en själ är ett tillräckligt brott för man idag skall få en salut från exekutionspatrullen rakt genom hjärtat. Nikolaj Tack för att ni ändå talar om för oss att vi skall dö. Jurovskij Ingenting att tacka för. Det visste ni förresten redan. Nikolaj Vi visste inte när. Jurovskij Det vet ni fortfarande inte. Nikolaj Ni har meddelat oss att vi kommer att dö, och därmed blir vårt nu till en evighet. Vi är inte odödliga, Jurovskij, och ännu mindre är er sköna nya tid och värld det, men genom att ni kommer att mörda oss kommer vår historia att bli evig. Och därmed har ni räddat våra själar åt evigheten. Vi kommer att skratta åt er från himmelen, Jurovskij, och ni kommer att besväras därav för resten av ert liv. Och det att ni blir vår mördare kommer inte att rädda er ära åt evigheten. Jurovskij Ni pratar bara skit som en senil vagabond. Jag tar bara order från Jakob Sverdlov. Nikolaj Ni skyller på att ni lyder order från en annan och använder det som ursäkt för att ta livet av oss. Annars var revolutionens första dagorder att man skulle vägra lyda order från överordnade. Jurovskij Det var då det. Nikolaj Ja, när ni mördat alla överordnade finns det bara underordnade kvar, och dem kan då bolsjevikerna ohejdat förtrycka mycket värre än vad tsaren någonsin gjorde, som mest beflitade sig om verkställandet av benådningar. Jurovskij Skryt lagom, Nicke. Nikolaj Inser ni inte, Jurovskij, att Sovjetunionen är dödsdömd genom den totala självdestruktivitet som den grundat sitt terrorvälde med? Inser ni inte att Sovjetstaten bara kommer att överleva genom ständiga massakrer på sig själv? Ser ni inte den groteska fåfänga som ni skapat till ingen nytta eller glädje för någon utom för herr Lenin-Uljanovs personliga fåfänga, smittad som han är av tyske kejsarens? Jurovskij Lyssnar man för mycket på er riskerar man att fatta vad ni säger. Det är nog bäst att jag går. (reser sig) Jag lovar er, att ni kommer att skjutas allesammans så fort som möjligt. Nikolaj Det spelar ingen roll när det sker. Huvudsaken är att ni därigenom redan har givit oss evigheten. Jurovskij Skitsnack! (går) Alexandra Menar han allvar? Kommer de verkligen att döda oss? Nikolaj Troligen. Men det är det bästa som kan hända oss. Alexandra Hur så? Nikolaj Därmed blir vi frikända av evigheten från all skuld till den ryska revolutionen, och skulden drabbar bara bolsjevikerna, som aldrig kan bli frikända från ansvar. Alexandra Blir då även jag frikänd från konsekvenserna av mitt beroende av Rasputin? Nikolaj Vår son var sjuk, du var moder, och Rasputin var Ryssland. Ingen kan angripa någon av oss när vi alla är döda, ty brottet, som var våldtäkten på Ryssland, förövades inte av oss. Det drabbade främst vår son, som var oskyldigast av alla. Han var det första offret, och hans oskuld har dragit ner alla Rysslands oskyldiga i fallet. Endast de skyldiga överlever och det med fasa. Alexandra Du är då nöjd trots allt? Nikolaj Icke nöjd, men jag klagar icke heller. Alexej (svagt) Är det sant, far, att vi alla skall dö?

Nikolaj Nej, min son. Vad som än händer så kan du vara säker på att vi alla skall leva även långt efter det att alla våra vederdelomän besegrats, och du skall då inte ens ha några plågor kvar. Alexej Ska jag kunna gå då igen? Nikolaj Absolut, och ingen av oss skall mera ha någon anledning att gråta. Alexej Men det är ljuvligt att gråta. Sorgen är alltid vacker. Nikolaj Den sorg som är vacker är aldrig sorglig, och den kan heller inte gråta, ty den är själens renaste känslouttryck. Må vi vara saliga i vår sorg för evigt. (Familjen omfamnar varandra ömt, föräldrar, döttrar och Alexej, som blir hela scenens centrum. Även läkaren och de tre tjänarna deltar i omfamningarna. Scenen slutar i fullständig ömhet och harmoni.)

Slut.

Länkar till fortsättningsspelet om Anastasia:

http://hem.fyristorg.com/faurelio/Anastasia.html

http://www.fritenkaren.se/Anastasia.pdf

En anakronism ett ödesdrama ur verkligheten åskådliggjort av Christian Lanciai (februari 1991)

personerna : En man En kvinna En arbetare En borgare En polis Annat berlinskt gatufolk Anastasia Nikolajevna Romanova, (även kallad Anna Andersson eller Tjajkovskaja) Två läkare En doktor Två sköterskor Kvinnliga mentalpatienter Clara Peuthert Kapten Nikolaj Adolfovitj von Schabe Zinaida Tolstoj Baronessan von Buxhoevden Kapten Stefan Andrejevskij Andra mentalpatienter Inspektör Franz Grünberg Prinsessan Irene av Preussen Harriet von Rathlef Doktor Ludwig Berg Herluf Zahle, dansk ambassadör Alexej Andrejevitj Volkov, f.d. kejserlig hovkammartjänare Prins Valdemar av Danmark Baron Vasilij Lvovitj von der Osten-Sacken Tettenborn, (president för ryska flyktingbyrån i Tyskland) Pierre Gilliard, f.d. kejserlig informator Alexandra Tegleva "Sjura" Gilliard Olga Alexandrovna, den siste tsarens syster Xenia Alexandrovna, dito Kyrill Vladimirovitj Romanov, storhertig av Ryssland Andrej Vladimirovitj Romanov, storhertig av Ryssland Storhertigen Ernst av Hessen-Darmstadt Georg Romanovskij de Beauharnais, hertig av Leuchtenberg Hertiginnan av Leuchtenberg Gleb Jevgenjevitj Botkin, son till den siste tsarens siste läkare Fem amerikanska journalister Storfurst Alexander Mikhailovitj Romanov 1

En främling, jurist Peter Schmuck, domare i Förenta Staternas Högsta Domstol Två amerikanska mentalskötare En amerikansk mentalsköterska En amerikansk advokat En finsk sköterska Syster Frieda Riesenfeld, sjuksköterska Två gubbar från Schwarzwald Prins Fredrik av Sachsen-Altenburg andra medlemmar av familjen Romanov andra oförskämda journalister Handlingen utspelar sig från februari 1920 i Berlin, Köpenhamn, Paris, Amerika till augusti 1931 i Cuxhafen med en slutscen 30 år senare i Schwarzwald. Copyright © Christian Lanciai 1991

En anakronism Akt I scen 1. Allt är mörkt. En man Kom hit med ljus! (Någon kommer in med en lykta. En grupp vanliga mänskor ses omge något föremål.) En kvinna Är hon död? Mannen Inte riktigt. En arbetare (stolt) Jag fiskade i alla fall upp henne i sista minuten! Kvinnan Men vad gjorde hon i Landwehrkanalen? en borgare Simmade, förstås! Kvinnan Var lagom lustig! Arbetaren Simmade var just vad hon inte gjorde. Hon hoppade i för att inte komma upp igen. Kvinnan Men varför? borgaren I dessa tider, nådig frun, är det ofta det bästa för unga olyckliga mänskor att göra. Och den här, hm, jungfrun tycks ha varit med om en del. en polis Ur vägen här! (banar sig väg genom hopen) Vad är det som har hänt? mannen Karlen här hörde någon plumsa i floden och satte ut med sin båt för att fiska upp vad det var. Det visade sig vara en kvinna. polisen Den här kvinnan? någon Nej, min moster. Kvinnan Var lagom lustig! polisen Känner någon denna kvinna? (Alla nekar på ett eller annat sätt.) polisen Lever hon? arbetaren Ja, hon lever. polisen Kan hon tala? mannen Försök! polisen Nådig frun, vakna! (försöker skaka liv i kvinnan.) arbetaren Vad var det jag sa? Hon lever! polisen Vakna, frun! Vad gjorde ni i vattnet? 2

(För första gången ser man kvinnan. Hon reser sig upp sittande och är mycket våt.) polisen Vem är ni? (inget svar) Vad heter ni? (inget svar) (till de andra) Hon måste vara sjuk. Vi får föra henne till sjukhus. Hämta en läkare! Kvinnan Vill ni inte säga vem ni är, frun? Anastasia (med en avvärjande gest, döljer ansiktet) Bort! arbetaren Hon lever i alla fall. polisen Läkaren får ta hand om henne. Det här är ingenting för ordningsmakten. (Man försöker fortsätta få något ord ur Anastasia utan att lyckas. Polisen rycker på axlarna och försvinner när två läkare kommer och tar hand om den genomvåta kanalsimmerskan, som bärs bort på bår. Folkmängden skingras.) Scen 2. På sjukhuset vid Anastasias säng. sköterska 1 Hon vill inte prata. sköterska 2 Hon lider av akut melankoli. doktorn Försökte hon ta livet av sig? sköterska 2 Troligen. doktorn Vill hon inte ens tala om vad hon heter? sköterska 1 Hon heter Fräulein Unbekannt. doktorn Det är inget vackert namn. (sätter sig hos patienten) Nå, hur mås det idag? (paus) Var maten god? (paus) Ni har väckt stor uppmärksamhet genom ert konsekventa tigande. Vi är mycket nyfikna på er. Anastasia (oväntat) Nyfikenhet är det värsta jag vet. doktorn (häpen) Såå? (till sköterskorna) Hon kan tala! (till Anastasia) Och varför är det det? Anastasia Det får ni aldrig veta. doktorn Nej, jag är rädd för det. Anastasia Lämna mig i fred! doktorn Det är just vad vi mest av allt är måna om att göra. Ni har gått igenom alldeles för mycket för att vi någonsin skulle tillåta någon mer att bråka med er. (till sköterskorna) Ingenting nytt om de stora ärren? sköterska 2 De är aderton till antalet och har antingen orsakats av kniv eller möjligen bajonett. doktorn Inte konstigt att damen är chockad. Hon har ju formligen blivit massakrerad. (till Anastasia) Nå, vad kan vi göra för er? Anastasia Lämna mig i fred! doktorn Med er totala ensamhet? Anastasia Den är i alla fall bättre än hela mänskligheten. doktorn (häpen) Det var ett förvånansvärt klokt svar. (till sköterskorna) Denna dam vet tydligen något högst väsentligt om mänskligheten. (till Anastasia) Varför hatar ni mänskorna, min fru? Anastasia (med smärta) Det är inte jag som hatar dem! doktorn Utan? Anastasia Lämna mig i fred! Lämna mig i fred! doktorn (reser sig från sängkanten) Hon har gått igenom mycket. sköterska 1 Men vem är hon? doktorn Det är tills vidare omöjligt att fastställa. Hon är i alla fall inte tyska. Kanske rumänska, kanske ryska eller polska. Vi får forska vidare i saken. Vi får hoppas att hennes själ hämtar sig i takt med att hennes hårt sargade kropp får vård. (bereder sig att gå.) sköterska 2 Vidare behandling, doktorn? 3

doktorn Bästa tänkbara. Skäm bort henne. Vi måste ge henne en känsla av säkerhet. Bara så kan vi kanske lura ut henne. sköterska 1 Ja, doktorn. (Doktorn går. Sköterskorna tittar på patienten som vänt sitt ansikte mot väggen.) sköterska 2 Sov nu, mitt barn. sköterska 1 Du är i goda händer här. (De drar sig bort. Belysningen dämpas.) Anastasia Jag kan aldrig sova. (Belysningen dämpas allt mera. När det är mitt emellan ljust och mörkt börjar den första av Anastasias rumskamrater uppträda.) den galna (kommer krypande in) Mitt barn! Mitt barn! Jag har förlorat mitt barn! Buhuu! (jämrar sig) Anastasia (förblir med ansiktet mot väggen) Lämna mig i fred. den andra galna (kommer in och väser) Vi vet vem du är, flickebarnet! Vi vet vem du är! Vi vet vilken fin dam du är! Vi vet att du är gudomlig! Ljuva flicka! Ljuva gudomliga flicka! Anastasia (som förut) Lämna mig i fred. den tredje galna (hysterisk) Ha-ha-ha-ha-ha! Här får ingen vara i fred för sanningen om oss mänskor! Livet är makabert, Anastasia! Livet är makabert! Anastasia (vänder sig om) Vad kallade du mig? den tredje galna Vi känner dig allt, Anastasia! Vi vet vem du är! Historien har glömt dig! Historien har kört över alla fina damer! Det är fulheten nu som regerar världen och mänskligheten! Anastasia (tankfullt) Varför blev allting så fult? den andra galna Bry dig inte om det! Du har förlorat makten över världen! Du är inte längre värd ett skit! Du är lika god som någon av oss, och vi ska hålla dig sällskap här tills du dör! den fjärde galna (med långt grått utslaget hår) Du är en av oss, flicka lilla, nu och för evigt! Välkommen till de heliga systrarnas sinnessjukhus! Här är vi alla heliga och odödliga och gudomliga! Anastasia (till den tredje) Vad sade du igen att jag hette? den tredje galna Anastasia. Jag har sett dig i en vacker tidning tillsammans med de andra ryska storfurstinnorna. Ni blev alla massakrerade i en källare. Anastasia Menar du att jag har en identitet? den tredje galna Nej, du har bara en förlorad identitet. Anastasia Men hur kan du veta att jag är Anastasia? den tredje Här vet vi allt. Vi har känt igen dig, och du är ryska och talar ryska flytande. Och Anastasia var en flicka som inte kunde dö. Alltså är du Anastasia. Anastasia Men hur kan jag vara en rysk storfurstinna om jag blev massakrerad? den tredje Vi känner vår Anastasia. De kunde döda hennes kropp men inte hennes själ. Här är vi alla odödliga som henne. Vi känner dig och har upptagit dig bland oss. Du kan bara vara hon och ingen annan. Det har vi bestämt. Det är bara för dig att acceptera det nu en gång för alla. Du slipper aldrig mera din förlorade identitet, ty vi har genomskådat den. Anastasia Men hur kan du vara så säker? den tredje Någon måste ju vara Anastasia. (De fyra galna dansar omkring tillsammans.) de fyra galna Vi vet allt! Vi är Gud! Vi bestämmer världens gång! Vi är världens hemliga ordning, ty vi vet allt om Gud! (De hoar och bär sig åt, dräglar och blir hysteriska som riktiga galningar.) Anastasia Lämna mig i fred! Lämna mig i fred! (vänder sig mot väggen. De fyra galna försvinner.)

Scen 3. Doktorns arbetsrum. Doktorn och sköterska 1. doktorn (tar av sig glasögonen) Vad är det ni säger? sköterskan Hon påstår att hon är Anastasia, tsarens yngsta dotter. doktorn Det är omöjligt. sköterskan Är det verkligen fullkomligt omöjligt? doktorn Tror ni själv att hon är en rysk storfurstinna? sköterskan Jag tror ingenting, men jag anser att saken borde undersökas. doktorn (sätter sig) Hör nu, syster, det är ju fullkomligt absurt! Hela tsarfamiljen blev ju arkebuserad! Skeletten har identifierats! sköterskan Vår patient talar de förnämas ryska flytande. Hon har aderton ärr efter knivar eller bajonetter på kroppen. En rapport nämner just att Anastasia bajonetterades aderton gånger när hon levde ännu efter arkebuseringen. Kan det då bara vara tillfälligheter? doktorn Men hur skulle hon ha kunnat överleva en arkebusering? sköterskan Hon svimmade och föll en halv sekund innan skotten gick av. doktorn Ni tycks vara väl informerad. sköterskan Jag har försökt sätta mig in i saken. doktorn (kritiskt) Vad har ni mer för "bevis"? sköterskan Vi har inga bevis. Vi har bara myter och legender och en mentalpatients hörsägen att gå efter. Men vi borde inte låta henne få fortsätta dela rum med tretton som är mycket sjukare och galnare än hon. doktorn Inser ni vilken sensation detta skulle kunna leda till? sköterskan Och mycket bråk och kontroverser. doktorn Just det. Familjen Romanov har ingen historisk talan längre. De har ingen makt, inga pengar och ingenting att leva på längre utom sin egen nostalgi. Och en dotter till tsaren i detta tillstånd kommer aldrig att accepteras av dem, av vetenskapen eller av historien. sköterskan Jag har dock funnit gamla fotografier av den riktiga Anastasia. Jag har jämfört dem med vår patient, och man kan finna likheter. doktorn Kan man det? Kan det finnas någon likhet mellan en människa ur aristokratin före den ryska revolutionen och samma mänska efter? sköterskan Det är det vi har att utröna och ta ställning till. doktorn Tror ni själv på det? Svara mig uppriktigt. sköterskan Nej. Men jag tycker att man borde ge patienten en chans. doktorn (efter någon tvekan) Ni har rätt. Ge henne ett eget rum till att börja med. Kanske hennes infall går över då. Kanske det är hennes tretton hysteriska medpatienter som inbillat henne något. Och jag ska själv ha djupa allvarliga samtal med henne. sköterskan Jag tror att vi är skyldiga henne åtminstone så mycket, herr doktor. doktorn Varför det? sköterskan Därför att hon är fin. Scen 4. Anastasia, doktorn och sköterska 1 på en solig terass utanför sjukhuset. Doktorn (kommer ut) God morgon, ers höghet. Hur mår hon idag? Anastasia Som vanligt, herr doktor. doktorn Vad menar ni med det? Anastasia Ni har bett mig minnas, men det går inte. Mitt minne är blockerat. doktorn Min fru, ni är varken konsekvent eller logisk. Anastasia Vilken kvinna är väl det? 5

doktorn Ni om någon borde vara det, om ni vill gälla för att vara storfurstinna. Förstår ni inte, att ingen kan ta er på allvar, om ni påstår att ni är storfurstinnan Anastasia och ni inte självkan minnas hur det var att vara storfurstinna? Anastasia Jag minns bara lösa fragment. De är nu som brottstycken ur drömmar. doktorn Vem som helst kan drömma, frun. Inga drömmar håller om man påstår dem vara verklighet. Anastasia Herr doktor, jag påstår ingenting. Jag bara är. Doktorn Vad menar ni? Anastasia Jag påstår inte att jag är storfurstinnan Anastasia. Jag är storfurstinnan Anastasia. Doktorn Därmed påstår ni att ni är storfurstinnan Anastasia. Anastasia Nej, där föreligger en skillnad, som ni ignorerar. Doktorn Förklara den skillnaden för mig. Anastasia Herr doktor, jag påstår inte att jag är storfurstinnan Anastasia. Det har jag aldrig gjort. Men jag ser ut precis som hon skulle ha gjort om hon hade överlevt sin egen massaker med 18 bajonettstygn och allt. Jag talar flytande ryska på ett sätt som endast den högsta ryska societeten gjorde. Andra har igenkänt mig som Anastasia, inte jag. Själv har jag aldrig försökt annat än bara bli av med min identitet. Men en historisk identitet kan inte begravas levande bara för att historien kör över den. Anastasia lever. Vem jag sedan egentligen är spelar därmed ingen roll. Doktorn Alltså är ni inte Anastasia. Anastasia Det har jag aldrig sagt. Doktorn (uppgivet) Fröken, er filosofi är för eterisk för mig. Anastasia Herr doktor, ni uppfostrades inte av den högsta aristokratin i Ryssland. Doktorn Allt vad jag och världen ber om är ett tecken, ett bevis, på att ni är den som ni påstår er vara. Annars kan ni aldrig bli erkänd. Anastasia Mina aderton bajonettstygn och min ryska bakgrund förråder mig. Ändå vill ni ha mera bevis och tecken. Doktorn Era ärr är inte tillräckliga. Ni måste ha bindande bevis som kan hålla inför en laglig domstol. Anastasia Det är det som är fel med denna världen och tiden, herr doktor. Endast materiella värden gäller. Människovärde och en människas ord gäller inte längre. Därför blev vi Romanovs utplånade. Är er materiella nivellerade deindividualiserade värld bättre än aristokraternas skönhetsvärld av kultur och bildning? Svara mig på det, herr doktor. Doktorn Min fru, ni undviker frågan. Anastasia Nu undviker ni frågan, herr doktor. (reser sig och går.) Doktorn (uppgivet) Hon duger bara till att sätta myror i huvudet på oss. sköterskan Det finns en tredje möjlighet, herr doktor. Doktorn Vad menar ni? sköterskan Hon behöver varken vara Anastasia eller någon bedragerska. Doktorn Förklara vad ni menar. sköterskan Hon kan vara en vanlig kvinna som blivit besatt av den döda Anastasia. Sådant har hänt förut. Utslagna mänskor som kommit i chocktillstånd har ibland tagit över en avliden människas identitet, som om den avlidna tog kontrollen över en mänska som inte längre behärskade sig själv. Doktorn Skulle vår patient då i ett tillstånd av zombie ha tagits över av en osalig själ från en avliden? sköterskan Just ett fall som vår patient passar perfekt in i teorin. Hon ville till varje pris bli av med sin identitet och försökte begå självmord. Då kom Anastasia och räddade henne och tog över henne, ty just en sådan sargad kropp passade hennes sargade själ.

Doktorn (lägger armarna i kors) Ni hävdar alltså på fullt allvar att Anastasias osaliga själ skulle ha hittat Fräulein Unbekannts prostrerade kropp och tagit över den. Är det verkligen det ni menar? sköterskan Någonting ditåt. Doktorn (ruskar sitt huvud) Det blir värre och värre. Akt II scen 1. (Unter den Linden, ryska ambassadkyrkans inre gård. Kapten von Schabe sitter och säljer sina rysk-monarkistiska skrifter och bilder. Clara Peuthert, en lång illa klädd kvinna, som vi känner igen som den tredje galna från sinnessjukhuset, kommer in och fingrar och bläddrar nervöst bland pamfletterna.) Schabe Vad kan jag göra för er, frun? Peuthert Vad gör ni med dessa bilder? Schabe Vad gör ni som är tyska här inne, frun? Hit brukar bara ryska emigranter komma. Jag säljer material som publiceras av en rysk monarkistisk förläggare. Peuthert (har funnit en plansch med den ryska kejsarfamiljen) Är detta den ryska kejsarfamiljen? Schabe Ja. Planschen kostar fem mark. Peuthert (vänder sig plötsligt direkt till honom) Kan jag lita på er? Schabe Har ni någon hemlig information? Peuthert Jag måste förtro mig åt någon, men min uppdragsgiverska vågar inte lita på någon. Schabe Vem är er uppdragsgiverska? Peuthert (sätter stumt fingret på en av de kejserliga döttrarna) Schabe Ni skämtar. Peuthert Det var vad jag fruktade att få höra. Schabe Hela världen har accepterat att hela den ryska kejsarfamiljen är död. Peuthert Men hon där lever. Schabe Har ni träffat henne? Peuthert Ja. Schabe Var någonstans? Peuthert På Dalldorfs sinnessjukhus. Schabe Och vad gjorde en rysk storfurstinna där? Peuthert Hon var patient efter oerhörda lidanden och ett självmordsförsök. Schabe Och vad gjorde ni där? Peuthert (undviker hans blick) Jag var också patient. Schabe Det förklarar saken. Och nu är ni helt frisk? Peuthert Jag försäkrar er, min herre, att jag inte ljuger. Jag föreslår att ni själv kommer och träffar henne. Schabe Jag kan inte identifiera henne. Jag har aldrig träffat eller sett henne. (blir tankfull) Men jag kanske känner någon som skulle kunna ta reda på hur det egentligen förhåller sig. Min fru, varför är ni så säker på er sak? Peuthert (betraktar planschen tankfullt) Hon är så fin. Hon är inte som andra. Hon har gått igenom så mycket. Hon har förbjudit mig att omtala för någon vem hon är. Helst vill hon bara försvinna. Hon är en gåtfull person. (vänder sig till honom) Men man kan inte tvivla på henne. Schabe Jag känner en viss baronessa von Buxhoevden som var sällskapsdam åt kejsarinnan Alexandra ända tills hon skildes från tsarfamiljen i Sibirien. Jag skulle kunna övertala henne att komma till Berlin och besöka, hm, er uppdragsgivare. Men jag måste varna er. En falsk Anastasia i Paris har gjort det svårt för andra falska Anastasior att kunna uppträda. 7

Peuthert Jag ber er inte om någonting. Jag vill bara att sanningen skall komma fram. Schabe Jag känner även Zinaida Tolstoj, som var en väninna till tsarevnan. Jag skall mobilisera även henne. Peuthert Jag tackar er för er hjälp. Ett uppmärksammande av storfurstinnan skulle kanske räcka till för att få henne avlägsnad från sinnessjukhuset. Schabe Jag lovar er, madame, att om hon verkligen är storfurstinna så skall ingenting kunna hålla henne inlåst där. Hon skall då få utträda och bli erkänd inför hela världens ögon som den siste överlevande ättlingen av den kejserliga familjen Romanov. Peuthert Jag tackar er, min herre.(niger och går.) Schabe En besynnerlig kvinna. Kan det vara sant? Scen 2. Sjukhuset. (Anastasia ligger till sängs med täcket över huvudet. Sköterska 1 kommer in med Clara Peuthert.) sköterskan (försöker väcka Anastasia) Vakna, frun. Ni har besök. Anastasia (från under täcket) Låt mig vara! Clara Det är din väninna Clara, Anny. Och jag har kommit hit med några gamla vänner till dig. Anastasia (från under täcket) Jag har inga vänner. Clara Jo, du har ju mig. Anastasia (låter sitt huvud skymta) Du har väl inte fört hit några journalister? Clara Nej då, inte alls. Anastasia Jag litar inte på dig. (försvinner under täcket igen.) sköterskan Låt mig sköta det här. (sätter sig hos Anastasia och klappar henne på axeln.) Min vän, det är fint folk som har kommit för att hälsa på dig. Det är sådant besök som kan göra dig gott. Du kan behöva litet omväxling. Dessa dina vänner kanske till och med kan få ut dig härifrån. Anastasia (från under täcket) Jag har det bra här. Sköterskan (till Clara) Gå ut och hämta in dem. Jag skall få patienten presentabel till dess. (Clara går.) Min vän, tänk på att du inte får bära dig illa åt. Meningen är ju att du ska bli frisk och normal igen. Om då de finaste tänkbara aristokratiska kretsar vill välkomna dig bland deras mitt så får du inte bära dig åt som en skolflicka. Anastasia (tar bort täcket) Men jag blir så fruktansvärt upprörd! Sköterskan Det måste du vänja dig vid att tåla. Anastasia Men det gör så ont i mig! (Clara kommer in med Zinaida Tolstoj, baronessan von Buxhoevden, kapten von Schabe och kapten Andrejevskij, en annan sprättig rysk monarkistisk officer.) Jag vill inte se dem! Jag vill inte tala ryska! (försvinner under täcket.) Buxhoevden (spydigt) Skulle detta vara den sista storfurstinnan Romanova? Schabe Ge henne en chans, min baronessa! Buxhoevden Hon beter ju sig som en vanlig mentalpatient. Clara Hur går det, syster? Sköterskan Jag beklagar, men vår patient verkar inte vara på sitt bästa humör idag. Clara Hon får inte svika mig nu när jag har gjort allt för att hjälpa henne. Anny! Vakna! Anastasia (tar lugnt täcket från ansiktet och sätter sig upp med en kraftansträngning.) Goddag, Clara. Vad är det för gäster du har tagit med dig?

Clara Detta är baronessan von Buxhoevden, det här är Zinaida Sergejevna Tolstoj, detta är kapten Nikolaj von Schabe, och här har jag kapten Stefan Andrejevskij. Anastasia (matt men artigt) Ni får ursäkta mig, men jag har haft en svår tid och är långt ifrån återställd ännu. Jag ber er ha överseende med att jag inte är alldeles väl disponerad. Andrejevskij (faller på knä av spontan rörelse) Ers höghet! Buxhoevden Såja, kapten, gör er inte till! Och vem skulle ni vara, madame? Anastasia Jag utger mig inte för att vara någon. Jag är en människa som har förlorat allt. Helst ville jag bara försvinna. Jag blev uppfiskad ur en kanal. Annars hade jag varit död nu och inte längre en samvetsbörda för någon.... Buxhoevden Och hur hamnade ni i kanalen, om man får lov att fråga? Schabe Baronessa! Anastasia (ljuvt och matt) Jag försökte begå självmord. Buxhoevden Varför det? Schabe Baronessa, ni går för långt! Skona då den arma kvinnan! Anastasia Ni menar väl, herr kapten, men jag vill ändå svara. Min fru, jag försökte begå självmord därför att jag åstundade inget högre än att få glömma allt inklusive mig själv. Jag ville glömma mitt barn, min man, mitt liv, mina umbäranden.... Buxhoevden Har ni då varit gift? Anastasia Ja, jag blev vigd katolskt vid en man i Bukarest. Buxhoevden Är ni då från Rumänien? Anastasia Nej, min man förde mig dit efter att ha flytt med mig genom hela Ryssland. Buxhoevden Vem var då er man? Anastasia Alexander Tjajkovskij. Buxhoevden Och vem var då Alexander Tjajkovskij? Anastasia En bolsjevikisk soldat som gjorde mig med barn. Buxhoevden (reser sig indignerat) Tack, jag har fått nog av denna mentalpatient. Ert skämt, kapten von Schabe, är verkligen inte passande. Tolstoj Baronessa, ni begår en missgärning om ni ytterligare ökar på denna kvinnas börda av lidanden med att vägra att tillerkänna henne hennes rätta människovärde. Buxhoevden Menar ni, Zinaida, att ni tar den här äventyrlige kaptenens skämt på allvar? Ser ni inte att han har drivit med oss? Tolstoj Baronessa, jag känner igen storfurstinnan Anastasia, fastän ni följde henne till Sibirien och inte jag. Buxhoevden Och jag säger er att denna storfurstinna är en humbug. Hon är för gammal för att kunna vara Anastasia, och hon är förhärjad intill oigenkännlighet. Hon är inte mera storfurstinna än vad första bästa gatnymf i Berlins rännstenar är! Anastasia Det är sådana hjärtlösa hycklare som ni, baronessa, som åstadkom Rysslands undergång. Buxhoevden Vad säger du, oförskämda flicka? Anastasia Jag säger som det är. Buxhoevden Inbillar sig detta missfoster att hon kan läxa upp mig? Nej, nu går jag. Och jag skall varna alla emigrantkretsar att en ny falsk Anastasia är under uppsegling. Anastasia Sådana falska missfoster som ni, baronessa, kommer noga att se till att världen aldrig erkänner sådana äkta människor som jag. Buxhoevden Predikar gör hon också! Nej, nu går jag! Doktorn (har kommit in, till sköterskan) Vem har släppt in alla dessa mänskor? Sköterskan En väninna till patienten. Hon var själv patient här tidigare. Doktorn Inser de inte vad de utsätter patienten för? 9

(Flera mentalpatienter har kommit in och följer nyfiket stirrande med i vad som händer.) Buxhoevden En storfurstinna skulle aldrig ha tillåtit en bolsjeviksoldat att rädda livet på henne och ännu mindre göra henne med barn och gifta sig med henne! Anastasia Det var inte mitt fel att jag inte dog! Schabe Baronessa, ni vet inte vad ni säger. Flickan sargades av aderton bajonettstygn och fick ett slag av en gevärskolv bakom örat. En av dessa soldater fann att hon alltjämt levde och riskerade livet för att få ut henne ur Ryssland. Ni kan inte döma henne eller honom för det, i synnerhet eftersom han slutligen offrades. Buxhoevden Men han skändade henne och gjorde henne med barn! Schabe Är det inte naturligt? Buxhoevden En rysk storfurstinna kan inte låta sig förnedras så! Doktorn Vad är det för ett gräl som pågår här? Ni riskerar att väcka upp alla patienter på hela avdelningen till okontrollerad hysteri! Buxhoevden Jag försöker bara avslöja en humbug! Andrejevskij (fortfarande på knä) Men det är ingen humbug! Det är hennes kejserliga höghet! (Anastasia försvinner under täcket.) Schabe Ers höghet, vi skall snarast få ut er från denna ytterst olämpliga vistelseort. Buxhoevden Låt henne stanna här! Hon är ju bara en mentalpatient! Tolstoj Vad har ni emot henne, baronessa? Buxhoevden Att hon är en hora! (störtar ut.) (Alla patienter börjar bli upprörda och avge läten. Fler patienter kommer in.) Doktorn Ut med er allihop! Inser ni inte att detta är ett mentalsjukhus? Tolstoj Vi ville bara se sanningen i vitögat. Vi har nu sett den och är nöjda. Tre av oss fyra har i alla fall känt igen storfurstinnan Anastasia. Doktorn (tror inte sina öron) Menar ni att hon faktiskt skulle kunna vara storfurstinnan Anastasia???? Tolstoj (lugnt) Hon är det. Doktorn (efter en paus) Vare det hur som helst med den saken, ni har orsakat en farlig rörelse bland patienterna här, och nu måste vi få ett slut på det! Ut med er allihop! (Patienterna blir hela tiden mera hysteriska.) Doktorn För att inte tala om vad ni har gjort med vår mönsterpatient! (med en blick mot sängen) Nu får vi kanske aldrig ut henne härifrån! Ut! (kör ut alla besökarna.) Andrejevskij (med en artig bugning mot sängen) Ers höghet! (går efter de andra.) (Sköterskan lyckas få ut alla patienterna. När alla gått hörs Anastasia ensam gråta under täcket: en kort, hysterisk, konvulsivisk gråt.) Scen 3. Hos inspektör Grünberg. Irene Nå, förklara nu saken närmare för mig, inspektor Grünberg. Efter Clara Peutherts tjatiga kampanjer för att få oss att intressera oss för en stackars mentalpatient har jag och min man beslutat oss för att gå till botten med saken. Vad är det med henne egentligen? (Inspektören ska just säga något.) För det första, är hennes historia sann? Grünberg Hur mycket har ni fått veta av hennes historia? Irene Är historien om barnet sann? Födde hon ett barn med en vanlig menig soldat? Grünberg Det står utom allt tvivel att hon inte längre är jungfru och att hon har haft en svår graviditet. Irene I så fall, inspektörn, måste ni ju förstå att varelsen inte har någon chans. Man förnedrar sig inte på det sättet om man verkligen är en systerdotter till min man. Hon kommer aldrig att accepteras av någon Romanov. 10

Grünberg I så fall, prinsessa, är risken faktiskt den att ni gör er skyldiga till en stor orättvisa som historien aldrig skulle kunna förlåta er. Antag att hon faktiskt är Anastasia? En dotter till den siste tsaren förblir en dotter till den siste tsaren även om hon blir våldtagen, arkebuserad, bajonetterad, gift katolskt med en menig och får ett slag i huvudet så att hon får bestående hjärnskador och sedan till råga på allt har oförskämdheten att överleva allt detta. Irene Bestående hjärnskador? Grünberg En läkare har konstaterat att hennes hjärna fått två allvarliga skador genom ett hårt slag, troligen av en gevärskolv, mitt på hjässan och ett annat på sidan av huvudet. Det kan bland annat ha påverkat hennes minne och hennes förmåga att använda sig av ord. Det skulle förklara varför hon inte svarar på ryska, när man tilltalar henne på ryska. Men hon förstår ryska och vartenda ord man säger till henne på det språket, även om hon svarar på tyska. Irene Varför körde von Kleists ut henne? Grünberg De körde inte ut henne. Hon rymde från dem för att hon ansåg sig illa behandlad av dem. Hon rymde så många gånger ifrån dem att de tröttnade på henne. Irene Så behandlar hon alltså sina välgörare! De skulle aldrig ha tagit ut henne från sinnessjukhuset! Grünberg Så får ni inte säga, prinsessa. Ni har ju inte ens sett fallet ännu. Anastasia (har kommit in och hört det sista, tar dem båda med överraskning) Vilket fall, inspektor Grünberg? Grünberg (reser sig genast) Förlåt mig, ers höghet, jag hörde inte att ni hade kommit in. Anastasia Jag hoppas att jag inte ställer till med problem för er, inspektor Grünberg. Grünberg Inte det minsta. Tvärtom är jag ytterst tacksam för att jag får möjlighet att forska i ert fall och följa med dess utveckling. Anastasia (har inte ens sett åt prinsessan Irene) Låt mig inte störa er när ni har gäster. Grünberg Nej, stanna kvar, ers höghet. Denna, hm, dam är mycket intresserad av er. Anastasia Varför har ni då inte presenterat henne för mig? Irene Därför att vi kanske känner varandra förut. Anastasia (utan att se på henne) "Kanske"? Irene Ni är faktiskt mycket lik henne. Anastasia Vem då? Irene Tatiana. Anastasia (blir arg) Jag är inte Tatiana! Irene Nej, ni är inte någon rysk storfurstinna. Anastasia (lämnar rummet genast, mycket upprörd) Grünberg Ers höghet! Vänta! (Anastasia smäller igen dörren bakom sig.) Irene Kalla henne inte ers höghet. Grünberg Prinsessa, med era fördomar, som från början odlats hos er och era släktingar av förräderskan baronessan von Buxhoevden, som Anastasia hävdar att förrådde och övergav familjen Romanov i Tobolsk, skämmer ni endast ut vad som återstår av den ryska aristokratin. Ge henne åtminstone en chans! Irene Vår ställning i dessa tider som monarkister utan monarkier är alldeles för vansklig för att vi skulle ha råd att offra vår prestige på att ta oss an förvirrade uppkomlingar från dårhus som gör anspråk på vad vi har kvar av våra sparade medel. Om vi legitimerade en Anastasia skulle vi omedelbart få hundra sådana på halsen. Grünberg Och om denna fina dam faktiskt är Anastasia? Irene (reser sig) Då måste hon bevisa det. Grünberg Och om problemet är att det är omöjligt att frambringa några konkreta bevis? Skall hon då dömas skyldig till grovt bedrägeri av er i avsaknad på bevis? 11

Irene Adjö, inspektor Grünberg. Era bekymmer är era bekymmer. Vi vill inte ha något mera med saken att göra. Grünberg Men ni är ändå hennes närmaste släkting, hennes egen moster! Irene Var, inspektor Grünberg. Adjö. (går) Grünberg Hjärtlösa, högfärdiga, inskränkta mänskor! De är så känsliga och sårbara i sin falska högfärd att ett levande samvete är mer än vad de kan stå ut med! Scen 4. St. Mariasjukhuset i Berlin, trädgården, juli 1925. Harriet von Rathlef sitter med Anastasia i trädgården. Harriet Ni måste ge er till tåls, kära vän. Anastasia Men ni måste förstå hur hårt det är att medellös resa ända till Berlin genom alla världens helveten bara för att få veta att inte en enda av ens egna släktingar vare sig vill ta emot en eller ens erkänna att man finns. Det är bara därför jag har blivit sjuk. Det var bara därför jag försökte ta livet av mig. Ingen vill ju ha mig i denna sköna nya värld. Harriet Men nu är ni på bättringsvägen. Doktor Berg säger att er tuberkulos är på väg tillbaka. Anastasia Jag blir aldrig frisk i själen! Harriet Först skall vi få er kropp frisk. Sedan blir det dags för själen. Anastasia Om inte ni hade tagit hand om mig, kära Harriet, hade jag kanske legat på bottnen av Landwehrkanalen. Harriet Det var Guds vilja att ni skulle överleva även om det bara blir som ett dåligt samvete för resten av världen. (Doktor Berg har kommit ut till dem.) Berg Mina damer, ni har besök. Harriet Av vem? Berg Det får ni se. (Två herrar närmar sig.) Harriet (reser sig) Det väntar oss en överraskning, Anastasia. Anastasia Vad är det för mänskor? Harriet Den ena är Danmarks ambassadör. Er farmor kejsarinnan Dagmar står bakom detta. Anastasia (dämpat) Och den andra? Harriet Honom känner jag inte. Zahle (kysser Harriets hand, bugar sig respektfullt för Anastasia) Mina damer, jag hoppas att jag inte kommer olämpligt. Harriet Ambassadör Zahle, vi har träffats förut. Så länge ni tar i beaktande vår väns känsliga hälsotillstånd är ni välkommen att hålla oss sällskap. Får jag fråga, vem är er vän? (Anastasia betraktar denne oroligt, känner igen honom men kan inte placera honom.) Zahle Bara min tjänare. Harriet Om ni har hederliga avsikter, så bekänn dem. Zahle Nåväl, han är en ryss i tjänst hos änkekejsarinnan i Danmark. Han är fullständigt lojal. Harriet Och ert ärende? Zahle Mina damer, får jag sätta mig? (Han och Harriet sätter sig. Volkov förblir stående.) Ni har gjort ärkehertig Ernst av Hessen mycket upprörd. Harriet Han har gjort oss mycket upprörda med att bemöta våra försök till kontakt med omotiverat raseri. Zahle Fru von Rathlef, ärkehertigen var aldrig i Ryssland 1916. Anastasia Det var han visst! Jag såg honom!

Zahle Fru von Rathlef, ni måste vara mera försiktiga. Om ärkehertigen reste till Ryssland 1916 för att utverka separatfred, som er skyddsling påstår, så gjorde han det på eget bevåg utan vare sig kejsarens, Ludendorffs eller Hindenburgs tillåtelse. 1918 har ärkehertigen fullständigt förlorat sin politiska ställning liksom alla andra kejsarsläktingar i Tyskland, Österrike och Ryssland. Han har dock aldrig upphört att verka för att återfå den. Om detta blev känt skulle hans ställning bli omöjlig. Utan att veta om det har ni trampat rakt in i den hemligaste storpolitiken. Harriet Min skyddsling vet ingenting om politik. Zahle Nej, men hon tycks veta mycket som ingen annan kan veta än just kejserliga medlemmar av familjen. (blinkar) Därför är jag här. Harriet Min vän, vad kan jag göra för er? Zahle Vi måste gå mycket försiktigt till väga. Hennes kejserliga höghet i Danmark.... Volkov (för sig själv, har oupphörligt betraktat Anastasia) Det kan inte vara hon. Likväl är det något som erinrar.... Men hennes utseende är alldeles förstört. Där finns ingen glädje mera, ingen friskhet....bara smärtor och lidanden utan tal. Likväl måste jag ge henne en chans. (träder fram) Ers höghet, känner ni igen mig? (Zahle och Harriet avbryter sig.) Anastasia Jag har sett ert ansikte förut. Jag minns det som dunkla konturer i en mörk dimma. Stod ni inte min far ganska nära? (känner plötsligt igen honom) Ni måste vara väldigt försiktig när ni berättar om mig för farmor. Det skulle kunna döda henne. Volkov (faller på knä) Vem var Tatistjev? Anastasia Det var – min fars adjutant i Sibirien. Volkov Minns ni en sjöman som alltid följde er bror? Anastasia Ja. Han var mycket lång och kallades – Nagornij. (Hon reser sig.) Men det var en annan sjöman också som alltid följde honom. Derevenko. Volkov Det är alldeles riktigt. Anastasia Hur mår min farmor? Volkov Här är ett porträtt av henne. (visar en bild) Anastasia Varför är hon inte klädd i svart? Hon var alltid klädd i svart. (sätter sig igen) Hade inte Derevenko egna söner, som fick leka med min bror? Volkov Det är alldeles riktigt. (har nu tagit en egen stol bredvid Anastasia.) Minns ni Olga Alexandrovna? Anastasia (skrattar) Ja, min faster. Mamma tyckte mycket om henne också, hon var mycket god. Men där var en annan man också, som alltid bevakade min bror. Doktor Botkin? Volkov Ja. Minns ni Den Helige Ivans kloster? Anastasia (tycks betrakta någonting långt borta) Det var i Sibirien. Brukade inte nunnor komma därifrån och sjunga med oss? Jo, tillsammans brukade Mamma och vi fyra sjunga med nunnorna. Volkov (uppskakad med tårar i ögonen) Detta är nästan för mycket. Anastasia Ni ställer för många frågor. Nu är det min tur. Minns ni rummet i Peterhof var Mamma brukade rista in sina initialer på fönsterbågen och dagens datum varje gång vi var där? Volkov (förkrossad) Det är fullkomligt riktigt. (gråter och kysser hennes hand flera gånger.) Zahle (försiktigt till Harriet) Madame, vi bevittnar ett underverk. Harriet Hur så? Zahle Han har känt igen henne. Harriet Det skulle till en normal mänska för att göra det. Hittills har alla furstar och kungligheter bara förolämpat henne. Zahle Det är för barnets skull med soldaten. Harriet (uppretad) Är hon då fördömd för evigt bara för att hon råkat bli våldtagen? 13

Zahle En kunglighet låter sig inte våldtas. Harriet Det är lätt att säga innan. Volkov Oroa er inte, ers höghet. Snart blir allting bra, och era bekymmer kommer att vara över. (kysser än en gång hennes hand med tårar i ögonen.) Anastasia (leende) Nej, min vän. Det är nu de begynner. (Han reser sig vördnadsfullt medan hon behåller hans hand i sin.) Får jag se er igen? Zahle (finner ögonblicket lämpligt att bryta upp) Mina damer, med all säkerhet kommer ni åtminstone att få höra av oss igen. Nu stundar intressanta samtal med hennes kejserliga höghet i Danmark och hennes släktingar, men vi måste gå mycket försiktigt till väga. Ha tålamod! Anastasia Som om vi inte hade haft det med världen. Det är världen som inte har haft det med oss. Zahle Farväl, mina damer. (bugar sig och går.) Volkov (bugar sig synnerligen djupt, alltjämt med tårarna strömmande av rörelse. Herrarna går.) Harriet Jag tror att vi har fått två nya vänner, Anny. Anastasia Nej, Harriet. Tre. Harriet Vem är den tredje? Anastasia Dessa båda var utskickade av min Farmor, och vi har vunnit alla tre. Scen 5. Köpenhamn, Amalienborg, senare samma månad. Prins Valdemar Nå, ambassadör Zahle, vad tror ni själv om saken? Zahle (med en suck) Allting vittnar för henne, och allting vittnar emot henne. Valdemar Vad menar ni med det? Zahle Hon är inte mycket till människa, ers höghet. Hon är ett mänskligt vrak, en sjunkande ruin, hon är halvt invalidiserad både mentalt och kroppsligt, hon är bara skinn och ben och är knappast ens skrivkunnig, och hon talar bara tyska och det dåligt. Hennes tuberkulösa rötsår i armen är så dåligt att kanske hela armen måste amputeras. Och så har vi den eländiga Tjajkovskijhistorien, som från början förstört alltsammans. Valdemar Älskaren och barnet? Zahle Ja. Valdemar Blev hon någonsin lagligt vigd? Zahle Det finns inga dokument på den saken. Hon kan ha vigts katolskt i Bukarest, men i så fall var den vigseln olaglig, då varken mannen eller Fru Tjajkovskij var katoliker. Valdemar Hur mycket vet änkekejsarinnan om saken? Zahle Ingenting. Valdemar Och hon skall heller ingenting få veta. Hon kommer aldrig att acceptera Anastasia. Det förstår ni väl? Zahle Varför inte det? Valdemar Hon är en mycket gammal kvinna som lever helt i det förflutna. Hon kallas allmänt för "den gamla ikonen". Vad som gör Anastasiafallet hopplöst från början är det att Dagmar aldrig någonsin har accepterat eller ens förstått att tsarfamiljen blev arkebuserad. För hennes vidkommande lever hennes son tsaren med hela sin familj fortfarande i bästa välmåga som regerande familj över hela Ryssland. Zahle Är hon då alldeles åderförkalkad? Valdemar Inte alls. Hon utgår bara från det faktum att det aldrig har bevisats att tsarfamiljen blev mördad. Ingen har sett deras lik, det finns inga vittnen till massakern, och tsarens moder är den sista i världen till att förneka sin sons 14

rättigheter så länge hon har något hopp kvar om att han lever, och det tänker hon ha tills hon dör. En plötslig Anastasia som patient i Berlin skulle hon genast förkasta på samma sätt som hon har förkastat pretendenten Kyrill Vladimirovitj Romanovs krav på Rysslands tron. Zahle Så änkekejsarinnan kommer aldrig att träffa Anastasia? Valdemar Aldrig i livet, även om hon skulle vara den hon kanske är. Zahle Vad har jag då att göra? Valdemar Fortsätt efterforskningarna. Samla material. Skaffa bevis, om möjligt. Danmarks konungahus stödjer er. Vi har hört att patientens sjukhusräkningar börjar bli ganska astronomiska. Skicka räkningarna till oss, och skaffa henne ett bättre sjukhus, så att hon blir frisk. Kanske att vi kan göra något för henne i eftervärldens ögon, även om vår nuvarande tid bara tycks vara inriktad på att köra över sådana själsfenomen som hon. Zahle Är hon ett själsfenomen? Valdemar Ingen kan acceptera det skändade hjärnskadade mänskliga vrak, som ni har träffat på, som Anastasia. Men det tycks vara ett faktum att samtidigt ingen kan förneka att Anastasias själ bor i henne. Problemet är, att dagens värld inte erkänner själsliga värden eller ens förekomsten av själar. Zahle Vi har med andra ord hela världen emot oss? Valdemar Ja. Akt III scen 1. Mommsens klinik i Berlin. Anastasia svårt sjuk i sin säng. Anastasia Jag hade förfärliga drömmar i natt igen, Harriet. Kommer jag någonsin att bli frisk? Harriet Allt ditt var har runnit ut ur armen nu, Anny. Nu kan du bara bli frisk. Anastasia Jag drömmer hela tiden att hela världen är emot mig. Ofta drömmer jag om min egen familj, men de är alla så fjärran från varandra. Deras ansikten är blanka, och de kan inte förstå varandra och inte nå varandra. Har ingenting hörts från Farmor ännu? Harriet Nej. Men hon skickar andra. Anastasia Gör hon? Vilka då? (En baron gör entré i dörren, smäller ihop klackarna och bugar sig artigt.) Willy Får man stiga in? Anastasia Vem är det? Harriet Är det presidenten för Ryska Flyktingbyrån i Tyskland? Willy (slår klackarna ihop än en gång) Ja, jag är herr baronen Vasilij Lvovitj von der Osten-Sacken Tettenborn, till er tjänst, mina damer. Anastasia (till Harriet) Vem är det? Harriet (lugnar henne) En vän. Anastasia Är det en annan av dessa som bara kommer hit för att undersöka mig och pröva mig? Harriet (tröstar henne) Anny, han är privatsekreterare hos Andrej Botkin, kusinen till er familjeläkare. Anastasia Å! Willy Får jag röka i damernas närvaro? Harriet Var så god. (Willy tänder en praktfull pipa.) Willy Jag ville egentligen bara meddela att hela Europa vid det här laget har mobiliserats för att komma hit och känna igen, hm, damen i sängen. Harriet Vad säger änkekejsarinnan Dagmar?

Willy Hon har förbjudit tsarens syster Olga att resa hit, men Olga reser hit ändå. (märker Anastasias upprördhet) Men vad är det, mitt barn? Stör det er att jag röker? Anastasia (förfärad) Rök gärna, men inte med den pipan! Willy (stirrar förbluffad på sin pipa) Eh? Vilken pipa ska jag då röka med? Anastasia Rök med er egen! Willy (fortfarande förbluffad) Vems är då denna om inte min egen? Anastasia (förtvivlad) Den är Pappas! (vänder sig bort och gråter) Harriet (försöker trösta henne) Anny! Anny! Willy (reser sig förlägen) Här måste föreligga ett missförstånd. Men jag tror att det kan förklaras. Denna pipa fick jag av en god vän i Sankt Petersburg 1917. Han hade köpt den hos den kejserliga pipmakaren Alexander. Det är möjligt att tsarens pipa var av samma modell. Jag ber så mycket om ursäkt, mina damer. Jag skall aldrig röka pipa mer. (drar sig förläget ut, kolliderar nästan med nästa besökare, ett ganska ungt par.) Förlåt mig. (stannar ändå kvar inne i lokalen för att stilla sin nyfikenhet.) Pierre Gilliard Vad gick det åt honom? Sjura Fråga inte mig. Harriet (ser dem och skyndar upp) Äntligen är ni här! Ni anar inte hur Anny har sett fram emot att få träffa er! Men hon är mycket sjuk. Ni måste ta det mycket försiktigt med henne. Pierre (misstänksamt, ser varelsen i sängen) Skulle detta vara storfurstinnan Anastasia? Sjura Schh! Anastasia Harriet, är det nya gäster du kommer med? Harriet Ja, min älskade, men de vill dig bara väl, och du har väntat på dem länge. (till Pierre och Sjura) Var nu försiktiga med henne. Hon är mycket sjuk. Pierre Skulle detta gulgröna förhärjade paket vara.... Sjura Schh! (går fram och tar Anastasias hand, hälsar spontant och innerligt) Hur mår ni? Harriet Känner du igen henne, Anny? Anastasia (betraktar Sjura intensivt) Sjura! Sjura (faller ner vid sjuksängen) Ja, min älskade, det är jag! (får tårar i ögonen) Anastasia Nej, gråt inte, Sjura. Du får inte gråta. (tar en flaska eau de Cologne, som står vid sängen, tar Sjuras hand och häller litet i den) Här är litet parfym, Sjura. Lugna dig och fukta din panna därmed. Sjura (gör så och skrattar hjärtligt. Till de andra:) Just så brukade Anastasia göra! Hon brukade dränka mig i parfym så att jag alltid skulle lukta som en blomsterbukett! (samtidigt har hon tårar i ögonen.) Gilliard (går fram) Vet ni vem jag är? Anastasia (kryper ihop) Jag känner inte igen er. Ni har förändrats. Vänta litet. Varför har ni avlägsnat ert skägg? Gilliard Jag måste förändra mitt utseende när jag dolde mig för bolsjevikerna. Sedan har jag aldrig odlat det på nytt. Anastasia Ni har förändrats på många sätt, men ni måste vara min brors informator. Ni var annorlunda på den tiden. Gilliard Jag var då ännu inte gift med Sjura. Anastasia Gift med Sjura? O nej! Det är inte sant! (skrattar hejdlöst.) Förlåt mig. Aldrig trodde jag att Sjura skulle bli gift och allra minst med er! (alla blir ganska muntra.) (Ärkehertiginnan Olga kommer in med den danska ambassadören.) Olga (seglar in först) Förlåt att jag kommer in utan att knacka, men jag kan inte vänta längre på att få träffa den förlorade, och jag hörde så glada röster här inifrån, så jag

antog det måste vara här! Det lät precis som förr i tiden! Och var är min ljuva flicka Anastasia, vars klingande skratt jag genast kände igen? Gilliard Bered er på en chock, ers höghet. Hon är inte längre normal. Olga Pierre Gilliard! Är det ni? Och Sjura! Har ni kommit hit från Genève? Sjura Från Lausanne, ers höghet. Anastasia Faster, är det du? Olga Ja, det är jag, min flicka. Men vad du har blivit gammal! Jag känner knappt igen dig! (står och synar Anastasia.) Harriet (försiktigt) Hon är mycket sjuk. Olga Ja, det ser jag nog. Tur att hon har flyttats hit till det här sjukhuset, var man åtminstone kan bli frisk! Det är ju bara skinn och ben kvar av henne, stackars flicka! Anastasia Hur är det med Farmor? Hur har hon det med hjärtat? Olga Farmor mår bra. Men hur är det själv, mitt barn? Du ser ju ut som ett spöke! Anastasia Om bara min familj skulle ta hand om mig och erkänna mig skulle jag må mycket bättre. Men varför har alla hittills svikit mig? Varför kallas jag en bedragerska? Vem kan väl bevisa att jag inte är den jag är? Varför svek oss alla i Ryssland inklusive morbror Ernst och tant Irene? Varför blir jag bara förtalad av alla som jag försöker få kontakt med? Harriet Lugna dig, Anny. Hetsa inte upp dig. Alla här är dina vänner och kanske dina närmaste vänner. Gilliard (till Sjura) Det är inte mycket kvar av henne. Anastasia Jag blir inte bra förrän jag får träffa Farmor! Olga Min älskade flicka, ge dig till tåls. Din farmor är mycket sårbar och har dåligt hjärta. Vi måste ta det med ro. Anastasia Nej, jag ser på er att ni alla är mina fiender. Ni kommer att svika mig alla. Ni kommer bara att förtala mig och förneka mig som alla andra. Allt vad jag säger kommer ni att försöka använda emot mig. Jag genomskådar er alla. Jag har inte en enda vän i hela min familj! Inte så konstigt att Ryssland gick under med en sådan inkompetent, inskränkt, fisförnäm och enfaldig familj vid styret! Jag föraktar er alla! Gilliard (till Sjura) Hon är hysterisk. Hon har fördömt sig själv. Hon har ingen lojalitet med sin egen familj. Hon har fullkomligt fördärvats ända in i själen. Kom, Sjura, det är bäst att vi lämnar denna varelse och glömmer henne. Anastasia Och ni, min broders informator, är betalad av morbror Ernst för att avslöja mig och samla uppgifter emot mig. Ni har bara kommit hit för att förhöra mig och hitta svaga punkter hos mig. Nå, är ni nöjd? Här ser ni en kvinna som bara består av svaga punkter! Ingenting håller hos henne, och ändå vill ni trampa henne ännu längre ner i rännstenen! Harriet Hon har gått igenom mycket, monsieur Gilliard. Försök att visa någon hänsyn. Gilliard Det är riktigt att jag stått i förbindelse med ärkehertigen av Hessen. Genom honom har jag fått veta hela förhistorien och denna kvinnas äventyr med von Kleists och von Schabes. Hon ställer bara till med bekymmer för alla som råkar henne. Harriet Varför kom ni hit då, monsieur Gilliard, om ni bara ville henne illa? Gilliard Min fru, ni själv bad mig hit. Anastasia Å, dessa gamar! De sliter i min själ och vill till varje pris likvidera den, men aldrig skall de lyckas! Har då alla människor i denna tid förvandlats till vanvettiga rovdjur som till varje pris måste avrätta allt mänskligt och själsligt? Min far var en god man. Därför mördade de honom. Jag ensam överlevde hela min oskyldiga familj, och därför skall jag plågas så länge jag lever av dessa gamar som

bara tänker på sina egna futtigheter, pengar och positioner. Vad jag föraktar er, gamar! Harriet Hon yrar. Gilliard Nu ser vi bedragerskans rätta väsen. Sjura Pierre, hur kan du säga så? Olga Hon är mycket sjuk. Hon är så sjuk att hon nästan är oigenkännlig. Är hon verkligen en människa fortfarande eller har hon blivit ett djur? Om hon har blivit ett djur kan hon inte vara Anastasia. Anastasia Alla människor har blivit till djur i vår tid, faster Olga! Ingen är längre mänsklig! Jag ensam har överlevt den stora massakern på allting mänskligt och själsligt, för att vara ett levande vittne och dåligt samvete om den ruttna tid som vi lever i! Olga Hon rasar. Harriet Nej, hon har bara feber. Anastasia Era fega djävlar, varför övergav ni min far? Varför offrade ni min far? Varför mördade ni min far? Han var den bästa och ädlaste människan på hela jorden! Olga Det var inte vi, min flicka. Det var Leo Tolstoj och hans anhängare. Anastasia Men ni läste alla Tolstoj och följde hans råd och lydde hans skrifter och särskilt ni, Gilliard! Gud skall döma er alla! Gilliard Hon lider av akut paranoia. Hon ser en fiende i vem som helst. Här kan man inte stanna. Anastasia Varför fick jag inte dö! Allt jag ville var att dö! Jag dog med Pappa och Mamma men måste ändå överleva! Jag försökte själv ta mitt liv men blev ändå uppfiskad och räddad. Varför fick jag inte dö? Jag ville bara bli av med mig själv, men ingen ville låta Anastasia dö! Ändå plågar ni henne för att hon lever och lever ni bara för att få plåga henne för att hon lever, som om det var hennes fel! Jag ville aldrig vara Anastasia efter källaren i Jekaterinburg! Men ni har alla alltid bara fortsatt att tvinga mig vara det bara för att få plåga mig och fortsätta påminna mig om vad ingen människa kan minnas som har fått gå igenom det! Zahle (för sig själv) Jag förstår inte hur någon kan tvivla på att detta är Anastasia.... Gilliard Kom, Sjura, låt oss gå. Vi skall ingenting mera ha med denna kvinna att göra. (drar sig utåt och för Sjura med sig.) Olga Vi skall vaka över dig, älskling. Snart blir du bättre. Anastasia Hur kan jag väl bli bättre så länge världen inte blir bättre? Willy (som helt stått utanför uppträdet hittills) Kommt Zeit, kommt Geld, kommt Gurken-Salat. Gilliard (stannar upp framför honom) Vafalls? Willy Ett tyskt lokalt talesätt. Det betyder ungefär att med litet tålamod kommer det med tiden både pengar och gurksallad. Gilliard Er fördömda gurksallad kan ni äta upp själv! Willy Min herre, jag har inte bett om er mening! Gilliard Inte heller har jag bett er om någon gurksallad! Willy Inte heller har ni fått någon. Zahle Mina herrar, mina herrar, varför dessa upprörda röster? Inser ni inte att vi har en sjuk dam i rummet? Anastasia Låt dem gräla. Låt hela världen gräla och kriga. Alla världens slagsmål kommer ändå inte att vara något mot den stora familjestriden mot mig, i vilken jag står ensam mot en hel klan, ty de skall alla fördöma mig utan urskiljning och utan att ens ha sett mig, bara för att jag är ett så förskräckande exempel på hur världen har skändat historien. Harriet Anny, försök att vila nu. Anastasia Jag får ingen vila ens i graven! 18

Olga Klaga månde Anastasia, vare sig hon lever eller är död. Men någonting säger mig att hon ändå talar genom denna förlorade kvinnas mun. Anastasia Faster, du är kvinna och har därför känslor. Därför finns det hopp för dig liksom för alla kvinnor, som inte förtränger sina känslor med förnuftets iskalla beräkningar. Tro på hjärtat och misstro förståndet, så skall hela mänskligheten komma på rätt spår igen. Olga Tror du det? Anastasia Jag vet det. Harriet Hon är mycket trött och medtagen. Jag råder er alla till att gå nu. Hon borde aldrig ha fått några främmande över huvud taget i det tillstånd som hon är nu. Gilliard Kom, Sjura. Vi skulle aldrig ha kommit hit. Sjura Men vi kan inte förneka att det kan vara hon. Gilliard Det måste vi likväl göra. Kom. Tsarfamiljen är död. Zahle Tro det den som vill. (paret Gilliard går.) Skall vi låta hennes höghet storhertiginnan Anastasia få vara i fred ett tag, herr baron Vasilij Lvovitj von der Osten-Sacken Tettenborn? Willy (slår klackarna ihop) Jawohl, herr ambassadör. (Zahle går ut. Willy stannar dock kvar.) Olga Farväl, mitt hjärta. Vi ses igen. Anastasia Det hoppas jag verkligen. (vill inte släppa hennes hand.) Förlåt mig, att jag inte är något annat än en kvinna. Olga Min flicka, det är det som är problemet. Du har blivit en kvinna. Anastasia Jag vill hemskt gärna träffa Farmor. Olga Mitt hjärta, över den saken rår varken du eller jag. (går, och torkar en tår medan hon går ut. Harriet sätter sig hos Anastasia.) Anastasia Du är för god för mig, Harriet. Harriet Nej, Anny. Det är du som är för god för denna världen. Och din tragedi är den att du ändå måste leva för och i denna världen. Anastasia Men varför? Harriet Det vet nog Gud allena. Anastasia Och om inte ens han vet det? Harriet Tids nog måste väl någon i så fall få veta det. Anastasia Jag får väl leva då, även om jag aldrig mera kan bli någon storfurstinna i mina osaliga släktingars ögon. Varför gör de ett sådant ståhej omkring mig? De är helt missledda av morbror Ernst och den där hemska kusinen Kyrill, som båda förrådde och övergav min familj och som nu bara lever för sin makttörst. Om jag måste leva vill jag strunta i hela min osaliga familj och bara leva som en helt vanlig kvinna och själv förtjäna mitt dagliga bröd. Vad spelar det för roll vem jag är? Jag är bara en kvinna, och det är illa nog. Jag struntar i min identitet, eftersom den bara tycks reta hela världen emot mig. Willy (träder fram) Det går inte an, madame. Anastasia Vad menar ni? Willy Alla era nederlag är i själva verket er seger. Förr eller senare måste världen inse, att det är lika absurt att en enkel kvinna skulle ta på sig den svåra rollen av en bedragerska under namnet Anastasia och framhärda i spelandet av den trots alla motgångar, som att den riktiga storfurstinnan Anastasia skulle förkastas för att hon är vad hon är och bli en fredlös och utstött i den sociala världen. Ni får inte ge upp. Ni måste löpa linan ut och segra över historien och mänsklighetens småaktighet. Anastasia Men hur? Willy Helt enkelt genom att fortsätta leva trots allt. Anastasia Och det är det som är det svåraste av allt.

Scen 2. Kyrill Hör nu här, broder Andrej. Kvinnan måste stoppas. Ernst Vi har fått fullkomligt nog av det här. Andrej Jag håller fullständigt med er. Jag står fullständigt på er sida. Men ni förstår inte problemet. Här gör ni gemensam sak med hela Europa och går bröstgänges till väga för att till varje pris som helst krossa en stackars ensam invalidiserad och halvgalen kvinna, men ju hårdare ni försöker platta till henne för gott, desto mera segrar hon, desto mera väsen gör hon av sig, desto större kraft får lavinen, och desto mera oundviklig blir den stora skandalen. Ernst Du måste förstå oss, Andrej. Knappt hade vi börjat andas morgonluft igen efter att världskriget fullständigt tillintetgjort alla monarkier och deras sak, och så kommer denna som du säger ensamma värnlösa och imbecilla kvinna och borrar hål i bottnen på vår redan så svårt läckande och stormskadade fregatt. Andrej Hon är en skeppsbruten som vill komma ombord, men ni är hjärtlösa nog att vägra henne att få komma ombord. Kyrill Hon är inte en av oss! Andrej Hur vet du det, Kyrill? Kan du bevisa att hon inte är en Romanov? Kyrill Ingen kan bevisa att hon är det. Andrej Och just däri ligger problemet. Så länge ingen har kunnat bevisa att hon varken inte är en Romanov eller att hon är det kommer vi ingenstans. Allt vad jag vill göra är att få saken avgjord. Kyrill Det är det som kan vara så farligt. Andrej Alltså, broder Kyrill, är du rent ut sagt rädd för att hon verkligen är Anastasia. Och det betyder att även du innerst inne tror att hon är det. Kyrill Jag, som förnekar henne mest av alla! Andrej Ja, varför gör du det, Kyrill? Vad har du att vinna på det? Tror du verkligen på dig själv som Rysslands tsar, och tror du verkligen att en hjärnskadad dödssjuk kvinna skulle kunna stå dig i vägen? Ernst Tänk på änkekejsarinnan, Andrej. Ingenting om denna affär får komma till hennes öron. Tänk på hur förskräckligt den där Paris-Anastasian upprörde henne. Kyrill Ja, just det, Andrej. Tänk på vår farbror tsarens änka. Andrej Vad jag inte kan förstå är hur ni två har lyckats bli så fanatiskt förbundna med varandra i denna affär, fastän den ena av er stulit den andras hustru. Kyrill (uppbragt) Stulit, Andrej! Vad menar du? Hon fick välja själv! Andrej Skena inte iväg nu, broder Kyrill. Vad jag menar är, att det har blivit som en besatthet hos er båda att till varje pris försöka krossa denna stackars helt ensamma och obotligt svårt sjuka kvinna. Kyrill Ja, men kvinnan är ju absurd! Hennes förmätenhet har ju inga gränser! Hon har ju haft en älskare och fött ett barn med honom som hon övergivit, och det i Rumänien! Och ändå har hon mage att våga påstå att hon är tsarens egen dotter! Andrej Hade du hellre sett henne död? Kyrill Ja, det hade varit bäst för oss alla om Anastasiamyten aldrig hade uppstått efter Jekaterinburg. Andrej Och varför det, broder Kyrill? Vad kan du se för konstruktivt i att en myt blir tillintetgjord? Vad skada kan en myt göra? Vet du själv vad du egentligen har för motiv? Ernst Vad är då dina egna motiv, Andrej? Varför vill du hjälpa denna äventyrerska mot oss? Är det för att odla din förkärlek för att vilja återupprätta fallna damer? Andrej Dra inte in min fru i det här. Kyrill Du drog in vår.

Andrej Mina herrar, vad jag vill komma fram till är, att hur ni än bär er åt så slipper varken ni eller jag eller världen vårt aktuella fruntimmersproblem. Vi måste lösa det. Det är den enda möjligheten för oss att någonsin slippa det. Det är min åsikt. Endast därför ämnar jag ta i tu med det. Kyrill Och vad tror du dig kunna åstadkomma därmed? Andrej Sanningen. Kyrill Det finns ingen sanning för oss ryssar. Det är vårt problem, och det kan du aldrig lösa. Och jag tror aldrig att du kan bevisa vare sig att hon är Anastasia eller att hon inte är det. Andrej Jag vill ändå försöka. Ernst Försök, Andrej, men vänta dig inget stöd från någon annan. Tvärtom kommer vi att göra allt för att motarbeta dig. Andrej Ni framhärdar alltså i att vilja sparka denna skeppsbrutna kvinna tillbaka ut i havet bara för att hon inte kan simma? Kyrill Vad menar du? Andrej Hon är invalid. Hon är misshandlad. Hon har inga framtänder. Hennes hjärna har tillbucklats och skadats för alltid. Ingen hjälper henne. Även Harriet Rathlef har nu lämnat henne. Kyrill (glad) Äntligen! Andrej På grund av vad hon har gått igenom har hon förlorat sitt människovärde. Och bara för att hon är invalid och inte kan försvara sig stämplar ni henne som lämplig att förfölja, emedan ni i er tur är för svaga för att kunna rå på era förföljare bolsjevikerna och socialdemokraterna.... Kyrill Sluta nu, Andrej. Andrej Hur vore det om ni skulle vända era förföljelsekampanjer mot era rätta fiender i stället för mot en ensam rullstolsbunden invalid? Kyrill Det är ju hon som har bett om det! Det är hon som har splittrat oss! Det är hon som vänder våra vapen mot henne i stället för mot våra fiender! Andrej Gör hon? Hur då? Tror du hon har krafter att manövrera de kanoner som ni vänder mot henne? Kyrill Vi kan inte acceptera henne, Andrej. Det måste du inse själv. Även om hon var Anastasia skulle hon ändå förbli en hopplöst fallen kvinna, en olagligt gift fru Tjajkovskij med ett olagligt barn. Vi kan inte låta henne dra ner oss till hennes nivå. Det vore att förneka vår egen identitet. Det måste du inse. Andrej Du har aldrig träffat henne, Kyrill. Är du så säker på att det skulle vara du som skulle bli neddragen till hennes nivå om du kom i kontakt med henne? Tänk om det var tvärtom? Tänk om hon som kvinna skulle ha möjlighet att upphöja oss till hennes nivå? Kyrill Romantikern Andrej. Du önsketänker. Andrej Nej, jag är bara öppen för alla möjligheter, vilket inte ni är. Ernst (reser sig) Det här leder oss ingenstans. Jag tvår mina händer. Andrej Då dödar du själv din sista möjlighet att kanske få ha kvar en kejserlig systerdotter. Ernst En kvinna som mister förståndet och har ihop det med en vanlig soldat som hon får barn med kan inte vara en kejserlig systerdotter till mig. Andrej Du vet ingenting om livet, Ernst, och du vet ingenting om mänskor. Därför är du så kall och hjärtlös och dum. Ernst Jag har fått nog av alla dessa meningslösa förolämpningar. (går uppbragt därifrån.) Kyrill Han blir din fiende för resten av ditt liv, Andrej. Det blir din första lön för ditt forskande i det farliga fallet Anastasia. Om du vågar fortsätta blir jag din fiende också. Andrej Utpressning skall inte hindra mig från att försöka ta reda på sanningen. 21

Kyrill Skyll dig själv, Andrej. Jag beklagar dig. Säg sedan inte att jag inte varnade dig. Andrej Dina varningar var i så fall bara utpressningshot, Kyrill. Kyrill Ju mera sagt om saken, desto värre för oss alla. Jag tiger och går. (går) Andrej Dra åt skogen, era fördömda mallapor! Ni är ju inte det minsta mindre fördärvade och dekadenta än vad alla revolutionärer alltid har påstått! Jag skäms för er! (stödjer bedrövad huvudet mot handen och döljer sitt ansikte.) Scen 3. Schloss Seeon i Schweiz. Hertiginnan av Leuchtenberg Ni anar inte vilka problem vi har haft med henne! Hon har blivit en sådan diva! Gleb Botkin Men kära hertiginna, vad kan ni vänta er annat av en storfurstinna? Leuchtenberg Storfurstinna! Hon? Botkin Finns det bevis för att hon inte är det? Leuchtenberg Ni tycks ta för givet att hon är det fastän ni inte ens har sett henne. Botkin Min syster har känt igen henne. Vi lekte med henne som barn. Leuchtenberg Ni är lika ljusblå som hon. Ni där borta i Amerika tror alldeles för lätt på vad som helst. Har ni inte läst om Schanzkovska-affären? Botkin Jag har läst allt om den. Den fick alla att tvivla på storfurstinnan, och sedan visade det sig att fallet Schanzkovska var en bluff som den hänsynslöse egoisten Ernst av Hessen hade hittat på. Har någon ens bett storfurstinnan om ursäkt efteråt? Leuchtenberg Själv ber hon aldrig någon om ursäkt. Botkin Vad har hon då gjort för att skada er? Leuchtenberg Hon är min gäst! Hon bor i mitt hus! Och hon bara förolämpar mig! Hon grälar med alla! Hon är hopplös! Det är inte för den där Schanzkovska-affärens skull som alla hennes vänner har övergivit henne! Det är hennes eget fel! Hon förolämpar alla! Hon bryter med alla! Ingen står ut med hennes nycker! Alla sina bästa vänner har hon själv förskjutit! Här lever hon som en prinsessa på vår bekostnad och får all lyx i världen alldeles gratis, och hon har aldrig ens sagt tack! (Anastasia har under tiden kommit ner för en trappa, klädd i vitt med hela framtänder, fortfarande härjad till utseendet men mera säker på sig själv, utan att Botkin eller hertiginnan märkt henne.) Vad tror hon att vi är? Lakejer? Botkin (upptäcker Anastasias närvaro) Hertiginna, vi har fått sällskap. Anastasia Låt mig inte störa. Jag tyckte jag hörde en välbekant röst. (till Botkin) Har ni fortfarande era lustiga figurer? Leuchtenberg Ni borde ligga till sängs, storfurstinna. Anastasia Ja, jag borde vara tillbaka på Dalldorfs sinnessjukhus. Det är ju den enda rätta platsen för mig, inte sant, frau Leuchtenberg? Där fick jag åtminstone en mänskligare behandling av mina dårläkare än av er, ers högvördighet. Ni accepterar ju inte ens att jag kan ha något människovärde. Leuchtenberg Kära Anastasia, varför kan vi inte bli vänner igen? Anastasia Varför kallar ni mig Anastasia? Ni är ju fortfarande så säker på att jag bara är den där bedragerskan Schanzkovska från Polen. Leuchtenberg Den krisen är över, Anastasia. Anastasia Varför dröjer ni er då kvar vid den? Varför får jag fortfarande höra det namnet? Ni föll alla för morbror Ernsts intriger, till och med er man och min bästa vän Zahle i Danmark släppte mig som en rutten gurka i golvet, tack vare er

klentrogenhet har jag förlorat alla mina vänner, och det håller ni som ett anklagelsematerial emot mig. Hur kan ni med? Leuchtenberg Det är bara er otacksamhet som gjort era vänner till era fiender. Anastasia Och vad har jag att vara tacksam för? Att jag lever? Att jag räddades till livet mot min vilja? Felet med mig, fru hertiginna, är att hela världen velat bli av med mig och inte lyckats. Därför är hela världen emot mig, som mot ett ensamt exemplar av ett utrotat djur, som envisas med att framhålla vad mänskligheten har gjort mot alla de andra exemplaren av detta djur. Leuchtenberg Ni måste sluta upp med att vara så paranoid, storfurstinna. Anastasia Har jag då inte skäl till att vara det? Har inte människorna själva med berått mod massakrerat hela min familj inför den yngsta dotterns ögon och sedan tvingat just henne till att överleva detta? Hur tror ni att jag skulle kunna betrakta samtliga exemplar av dessa destruktiva människor som behärskar hela världen med någonting annat än med mållös fasa? Leuchtenberg Men ni betraktar även era bästa vänner med fientliga ögon. Anastasia Därför att de förtalar mig! Därför att de gör sig till för mig bara för att utnyttja min identitet och sedan vända mig ryggen! Därför att jag har inga vänner! Har inte till och med ni, min barndomsvän, (vänder sig plötsligt till Botkin) kommit hit bara för att Amerika skickat er hit till mig för att skriva en historia om mig i pressen? Botkin (rodnar, påtagligt generad) Storfurstinna, jag.... Anastasia Ni behöver inte säga mera. Botkin (hämtar sig) Storfurstinna, jag står här mållös inför det faktum att ni med er rena själ genomskådat mig. Jag känner mig naken inför er och har ingenting att skyla mig med. De andra, era så kallade vänner, må skyla sig med falskhet och intriger, som er morbror Ernst och er informator Pierre Gilliard, emedan de inte tål en själ som blottar deras anfrätta hjärtan. Inför er måste alla människor få dåligt samvete, min kära barndomslekkamrat, ty ingen människa lever idag och har någon ställning utom de som skaffat sig den genom lögn och svek. De sanna mänskorna är svikna och levande begravda av våldsmänniskornas omänsklighet, och ni ensam, Anastasia, är icke en bedragerska i denna värld av uselhet och bedrägeri. Anastasia Vad säger de om mig i Amerika, Gleb Jevgenjevitj? Botkin Ni har i månader varit tidningarnas älsklingsstoff. De älskar att diskutera er utan att ta ställning till er autenticitet. Vad som fascinerar Amerika är er mystik, bilden av en trasig aristokrat vars själsskador hela tiden tvingar henne att fly från inbillade hjärnspöken, gåtan som sätter skräck i och förbryllar hela Europa. Anastasia De har i alla fall förstått någonting av mig. Käre Gleb, jag är inte längre Anastasia. Det måste ni förstå. Amerika har rätt i sina spekulationer. Jag är bara en mänsklig trasa av en kvinna. Världen har utrotat aristokratin, och jag har haft fräckheten att resa mig efter att ha blivit överkörd av historiens ångvält. Men Ryssland är fullt av sådana som jag. Bolsjevikerna kan aldrig lyckas med att utrota oss alla. Med att arkebusera oss och skicka oss till Sibirien gräver de bara sin egen grav. Och det gör även alla de Europas överlevande aristokrater som förnekat mig. Min triumf är att jag är kvinna. Männen behärskar världen och förstör den emellanåt, ty de är födda destruktiva, men en ensam kvinna är förmer än hela den manliga världens alla förenade krafter, ty hon är född konstruktiv. Dessutom är jag en moder. Det kan ingen av mina så kallade vänner och släktingar i etablerad position förlåta, att tsarens dotter överlever brottet mot hennes familj och sedan dessutom blir en ensamstående moder. Blotta tanken på en son till Anastasia sätter skräck i hela Europa. Och en oäkta son dessutom! Vilken fasa! Och framför allt: vilken enastående fräckhet utan gränser! Hon måste vara en bedragerska. Alltså förtränger vi henne. Och vi gör allt för att eliminera henne. Och så river de i gång alla världens lömskaste intriger för att bli av med mig utan att lyckas. Jag tycker synd om dem. Och jag

beklagar även er, min kära värdinna, hertiginna av Leuchtenberg, för att ni visat er lika usel som hela den banala och nedriga världen. Botkin Storfurstinna, kom med mig till Amerika. Anastasia Varför det? Vill ni göra ett spektakel av mig som alla andra? Botkin Jag vill upprätta er inför hela världens ögon. Anastasia Bara en amerikanare kan tro sig kunna åstadkomma någonting sådant. Botkin Jag tror på er. Anastasia (reflekterar) Det har ingen sagt till mig förut. Gleb Jevgenjevitj, man skulle nästan kunna tro att man skulle kunna tro på er. Botkin Jag skall bli ersättningen för alla de vänner i Europa som övergivit er. Anastasia Nu känner jag igen min lekkamrat och barndomsvän. Ni har fortfarande er barndom kvar, Gleb Jevgenjevitj. Jag har förlorat min. Men i er känner jag igen den. Frestelsen att få återupptäcka den är oemotståndlig. Vi hade alltid roligt tillsammans som barn, Gleb Jevgenjevitj. Nästa gång vill jag se era senaste roliga figurer. Kan ni fortfarande förvandla kaisern till en komisk gris? Botkin Det är svårare nu, för han har rakat sig och klippt sina löjliga mustascher. Anastasia Även han har blivit människa. Gudskelov för att inte alla bara blivit monster. Botkin Han försökte men misslyckades. Anastasia Må alla misslyckas som han. Botkin Kom med mig till Amerika, Anastasia. Där blir ni åtminstone respekterad. Anastasia Om jag kommer med er till Amerika, Gleb Jevgenjevitj, så blir det bara för en saks skull. Botkin Och den är? Anastasia Att i Amerika ingen skall kunna uttala ett namn som Schanzkovska. Farväl, Gleb Jevgenjevitj. (återvänder upp för trappan.) Botkin Hur kan någon tvivla på att hon är storfurstinna? Leuchtenberg Det är det som är det mest besvärliga med henne. Egentligen kan ingen tvivla på det hur de än försöker. Scen 4. Paris, januari 1928, ett fint rum i Hotel du Palais. Andrej (sittande) Har du lyckats? Georg Hon är för rädd. Andrej Men vi måste få det undanstökat. Georg Jag vet, men vi måste också tänka på hennes hälsa. Hon är fortfarande som en sparv med bruten vinge. Andrej (med en suck) Vad har hon väl att frukta av mig, mannen som övertog hennes fars älskarinna och gifte sig med henne? Jag är ju nästan lika fallen som hon. Georg Det vet hon. Hennes bekymmer gäller den gamla i Köpenhamn. Andrej Änkekejsarinnan är senil. Hon är redan ett avslutat kapitel och ingenting att räkna med. Georg Ändå är hon den sjukas största bekymmer. Hon är livrädd för att aldrig få återse henne, och hon tror att alla i släkten till varje pris vill hindra henne från att se henne. Andrej Ingen vill hindra henne. Vi vill bara skona både den gamla och den sjuka. Georg Änkekejsarinnan kommer att dö utan att Anastasia kommer att få träffa henne. Vem kan få Anastasia att inse detta?

Andrej Så länge det finns liv finns det hopp. Om jag kan bekräfta att hon verkligen är Anastasia kanske någon dörr kan öppnas. (En dörr öppnas och Anastasia träder in, klädd i vitt på samma sätt som i föregående scen. Hon stannar i dörren och betraktar Andrej med tydlig smärta och sorg i blicken. Andrej reser sig spontant.) Georg Anastasia, detta är storfurst Andrej Vladimirovitj av Ryssland. Anastasia Ja, jag vet. (får tårar i ögonen.) Andrej (efter en laddad stund) Mitt barn, det är verkligen du. Men du har förvandlats till ett spöke. Anastasia (störtar gråtande i Andrejs armar och snyftar med kvävd gråt. Även Andrej får tårar i ögonen.) Georg (till Andrej) Känner du igen henne? Andrej Omedelbart. Men så förändrad! Anastasia (tycks komma över sin rörelse) Jag ville inte träffa dig, onkel Andrej. I snart tio år har ni misshandlat mig med er likgiltighet. Nu ser du mig alltför sent, när jag för länge sedan redan är alldeles förstörd. Andrej (smeker henne ömt) Det är inte ditt fel, barn lilla. Anastasia Får jag komma hem nu? Andrej (tecknar åt Georg att försvinna. Denne försvinner taktfullt.) Mitt barn, vi kan inte försörja dig i Europa eller ge dig den läkarvård du behöver. Det är bäst för dig själv att du reser till Amerika. Under tiden skall jag vända upp och ner på himmel och jord för att få alla dina kortsinta belackare till att ta tillbaka allt det onda som de gjort sig skyldiga till mot dig. Sedan kanske du kan komma tillbaka till oss när du är helt frisk. Anastasia (gråtande) Då är farmor död! Andrej Hon är död redan. Hon lever fortfarande i din farfars tid. Hon skulle aldrig känna igen dig. Anastasia (ser på honom) Är det så illa? Andrej Mitt barn, historien har våldtagit oss alla, och endast de som lever utanför historien kan vara lyckliga. Låt oss inte störa din farmor i hennes lyckliga förflutna. Anastasia Du vill alltså att jag flyttar till Amerika? Andrej För tillfället är det bäst för oss alla. Så länge du är kvar här kommer onkel Ernst och Kyrill och alla deras kreatur inklusive Pierre Gilliard att göra allt för att plåga dig. Om du reser bort slipper du dem, när de inte ser dig kommer de att sluta skälla, och vi, dina vänner, får då möjlighet att agera till din fördel. Anastasia Du tror att jag kan komma tillbaka? Andrej Ja. Vi måste bara övervintra denna hemska tid som så argt domineras av omänsklighet. Anastasia Allt jag begär av min släkt är ett erkännande av mitt människovärde. Andrej I denna tid är ett sådant erkännande det svåraste av allt. Allt människovärde dog med alla världskrigets offer, Anastasia, och dess främsta offer var din far. Anastasia (gråter i hans famn igen) Vad kan vi då göra? Andrej Vänta och hoppas på bättre tider. Det, är jag rädd för, är allt vad vi kan göra. Anastasia Jag får då kämpa ensam mot mörkret i hela mitt liv! Andrej Men en dag skall du segra. Anastasia (ser på honom igen) Du tror det? Andrej Jag vet det. Mitt barn, du är Anastasia. Endast de i själen blinda kan förneka det. Men själen överlever allt. Din själ är allt vad som överlevt Jekaterinburg, (omfamnar henne igen) men den själen är genom sina genomgångna lidanden starkare än hela världen och oövervinnelig för evigt. 25

Anastasia Du tror det? (ser på honom igen) Andrej Du vet det själv. Alla de som förnekar dig ser bara på familjen Romanovs ekonomiska bankrutt och på det faktum att du saknar ställning och dessutom.... ja, du vet, det där med barnet. Men all materialism förgår. Du har överlevt din familjs totala undergång; därmed har du inte bara bevisat att din familj var mer än bara pompa och ståt, utan du har dessutom räddat din familj och dess namn inför evigheten. Anastasia Du talar vackert, onkel Andrej. Andrej Jag vet vad skönhet är, ty jag gifte mig med en ballerina. Och skönheten, Anastasia, är alltid sann. Anastasia Varför har då världen kunnat bli så ful? Andrej Därför att den har blivit så falsk. Men fulheten är bara en parentes. Du och skönheten och den ryska baletten och allt vad vi levde för förr i världen skall besegra världen på nytt. Anastasia När? Andrej (omfamnar henne på nytt) Kanske först när vi är döda. Akt IV scen 1. New Yorks hamn. En passagerarångare lägger till vid kajen till vänster och landgången läggs ut. En flock journalister har samlats vid landgången med presskameror anno 1928. journalist 1 Ser tjejen bra ut? journalist 2 Ingen fan vet. 3 Hur fan ser en rysk kejsarinna ut? 4 Hon är ingen kejsarinna, för fan. Hon är tsarens dotter. 5 Dom har slängt ut henne från Europa som en bedragerska. 1 Det är fan inte sant, ditt jävla arsel! 5 Vad fan vet du om det? 2 Håll käften, pojkar. Bevaka landgången i stället. Hon ska fan inte slippa förbi. 3 Hela New Yorks press har visst hittat hit. 4 Dom har bra luktsinne. 5 Det är ju det vi har betalt för. Vad som helst för en bra story. Sedan kvittar det om den är sann eller falsk. 1 En rysk kejsardotter måste vara ett bra konstigt djur. Hur ser såna ut egentligen? 2 Det får du se. Här kommer hon! (Alla journalister armbågar sig fram tätt intill landgången. Anastasia kommer försiktigt ner med hatten över ögonen i sällskap med Gleb Botkin. Hon är enkelt men anständigt klädd.) 3 Det där är fan ingen kejsardotter. Det är en blyg liten tant. 4 Håll käften och låt mig ta bilder, för fan! Anastasia (förskrämd, till Botkin) Vad är detta för en hord av löst folk? Botkin Det är journalister. Anastasia Ni sade att ingen skulle få veta något. Botkin Jag är mycket ledsen, men jag vet inte hur de har kommit hit. (Under det följande skriker journalisterna i mun på varann medan kamerorna blixtrar hänsynslöst.) 1 Hur var resan, tjejen? 2 Ut med språket nu och säg vem ni är! 3 Vad tänker ni göra i Amerika? 4 Är ni en storfurstinna eller en bedragerska? 5 Blotta ansiktet! Bort med hatten! Le mot kameran! 26

1 Kan en storfurstinna bli sjösjuk? 2 Visa oss ert ansikte! 3 Var tänker ni bo? Har ni något telefonnummer? 4 Hur fan var namnet nu igen? Anderson? 5 Skräm inte livet ur henne genast, pojkar! Ser ni inte hur hon skyggar? Vi måste ju få hennes story först! (Andra journalister pressar på under ropen: "Släpp fram mig! Ur vägen för kameran, din drulle! Bort med hatten! Ge oss en bild!" etc.) Anastasia (lyckas komma igenom gatloppet och in i en väntande bil) Tycker ni verkligen om det här landet, Gleb Jevgenjevitj? (Bildörren smälls fast, och man får aldrig höra svaret.) Scen 2. En presskonferens med storfurst Alexander Mikhailovitj. journalist 1 Säg det i klarspråk nu, furste. Är hon sann eller falsk? 2 Är hon släkt med er eller inte? 3 Står ni på er familjs sida eller på hennes sida? 4 Vi kräver ett uppriktigt svar! 5 Vi måste få en full story! Alexander (van talare, fåfäng och opportunistisk men gör ett ärligt intryck, talar gärna och med en viss grandeur och överdriven självsäkerhet) Mina herrar, ingen kan bevisa om denna stackars dam verkligen är den som hon utger sig för att vara eller inte. Men låt oss tänka efter en aning. Vad jag själv tänker och tycker personligen om saken spelar ingen roll. Men tror ni verkligen att tsarens systrar skulle sitta stilla i Europa och tiga av likgiltighet inför en dotter till deras broder och hennes böner? Tror ni att konungen av England skulle låta en kejserlig kusin behöva uppträda i amerikansk press bara för att få göra sig gällande? Emellertid kan man inte utan vidare vifta bort denna olyckliga kvinnas enastående envishet som om det aldrig skulle ha förekommit. Hon gör ju sig dock skyldig till det oerhörda att utge sig för att vara självaste Anastasia. Men hur många falska Anastasior och Tatianor har vi inte redan sett? Det är som om alla världens olyckliga och hårt drabbade kvinnor skulle ha blivit besatta av de båda tsardöttrarnas identitet. Därmed vill jag belysa det faktum att det tidigare har hänt att en avliden persons själ tagit en ny främmande människa i besittning. Denna fröken Anderson från Rumänien uppträder som Anastasia, talar som Anastasia och är till fullo besjälad av Anastasias identitet. Jag är den siste att förneka möjligheten av att den avrättade Anastasias själ kan ha tagit denna olyckliga identitetslösa kvinnas kropp i besittning. (Journalisterna skriver ivrigt i sina anteckningsblock, fotograferar och hör på med största uppmärksamhet.) Scen 3. Anastasia Jag känner inte igen er, min herre. främlingen Jag vill er bara väl. Ni svävar i den högsta fara. Anastasia (med ett torrt skratt) Och ni anstränger er så omåttligt bara för att tala om för mig vad jag tvingats vara medveten om i hela mitt liv? främlingen Ni vet ingenting. Er egen familj vill er illa. Anastasia Nej, de är bara dumma. främlingen Nej, de vill lura er. De vill lura er på alla er fars pengar. Bara därför har de attackerat er. Bara därför vill de bli av med er. 27

Anastasia Min fars pengar? främlingen (lutar sig närmare) Vet ni inte att tsar Nikolaj den andra före kriget satte in tjugotals miljoner rubler i Englands bank? Anastasia Tala inte till mig om pengar. Jag vet ingenting om pengar. främlingen Ni är tsarens enda arvinge, men er familj behöver hans pengar i Europa. Bara därför vill de frånkänna er er legitimitet. Anastasia Vad är det ni säger? främlingen Jag har kommit hit för att erbjuda er laglig hjälp. Ni måste kämpa, damen. Ni har inte råd att bli akterseglad, och ni har allt att vinna på en process. Endast en laglig process kan tillförsäkra er alla era rättigheter inklusive er identitet. Anastasia Jag bryr mig inte om pengar. Jag vill inte bråka mera med min familj. främlingen Ni behöver inte stämma er familj. Ni behöver bara kräva att få er legitimitet bekräftad inför domstol. Anastasia Men hur i all sin dar skulle något sådant kunna gå till? främlingen Förlita er bara på mig. Ni har mäktiga vänner i Amerika, och alla rättegångskostnader kan bestridas om vi bara samlar pengar från era vänner mot att de senare får ersättning av er faders arv.... Scen 4. Familjerådsmöte i Köpenhamn. Kyrill Nu när vår kära grande tante är hädangången är det äntligen dags för oss att skrida till aktion. Därför har jag i egenskap av familjens överhuvud och Rysslands enda lagliga tronpretendent sammankallat detta familjerådslag. På programmet står egentligen en enda punkt, som vi en gång för alla måste ta i tu med. Ni förstår säkert alla vad det gäller. Det gäller den där kvinnan Tjajkovskaja. (Alla visar stor rörelse. Xenia och Olga, tsarens systrar, tar fram sina näsdukar.) Vi måste befria oss och rentvå familjens ära från denna pinsamt seglivade skandal en gång för alla. Vår vän och kusin Alexander Mikhailovitj från Amerika har kommit över hit enkom för att hjälpa oss med denna angelägenhet. Jag överlåter ordet åt honom. Alexander (reser sig upp och tar självmedvetet till orda) En gång storfurste av Ryssland, alltid storfurste av Ryssland. Det har varit mitt valspråk, och det har varit titeln på mina memoarer. Vi är alla födda Romanov, och vi kan aldrig bli något annat än Romanov. Med samma logik och rätt kan man framhålla, att en icke-storfurstinna av Ryssland aldrig heller kan bli en storfurstinna av Ryssland. Problemet är mycket enkelt. Vi har här en kvinna som inte ens heter Romanov. Hon heter i stället Tjajkovskaja, som vår stackars homosexuella nationalkompositör, och har till och med antagit ytterligare ett annat namn i Amerika, som är Anderson. Hon har aldrig ens gjort anspråk på att vilja kalla sig Romanov. Dock har hon gjort anspråk på att vara storfurstinnan Anastasia, och hon har besvärat oss alla i tio år med kravet på att få bli upptagen som en Romanov utan att en enda gång kalla sig Romanov. Jag upprepar: fallet är mycket enkelt. Kvinnan har aldrig hetat Romanov och kan därför aldrig bli en Romanov utom genom giftermål med en sådan. Vi kan därför lugnt, nu när änkekejsarinnan är borta, gemensamt avskriva henne offentligt en gång för alla. Andrej Kusin Alexander Mikhailovitj, du har aldrig ens träffat "kvinnan". Ingen av er har gjort det. Alexander Vem behöver träffa henne? Fakta är fakta! Andrej Det är tyvärr inte så enkelt. Vi har att göra med en dam som aldrig ger sig. Hon kommer att kämpa tills hon dör för sitt egenvärdes skull, och hon är så seg att hon kommer att överleva oss alla. Kyrill Lillebror Andrej, vi beklagar dig. Vi vet alla vad du går för. Du har fallit för denna äventyrerska på samma sätt som du föll för tsarens prima ballerina. 28

Andrej Broder, det passar sig inte för den eventuella arvingen till Rysslands tron att förolämpa en rysk storfurstes hustru. Kyrill Broder, glöm inte att jag nu är familjens överhuvud. Härmed befaller jag dig att aldrig mera befatta dig med denna dementa kvinnas fall, och du måste lyda! Andrej Även om ni tystar mig kan ni inte tysta henne. Ernst (reser sig) Kusin Andrej, vet du vad denna kvinna har gjort? Förstår du inte att hon har dragit vanära över hela familjen? Hon har dragit fram som en vamp genom alla Amerikas vulgära cocktail-parties, hon har blivit alla amerikanska veckotidningsblaskors omslagsflicka, och genom sina intriger har hon gjort storfurstinnorna Olga och Xenia här (dessa lipar) så mycket ont att varken de eller familjen någonsin mera kan hämta sig. Andrej Ont? De har ju aldrig träffat henne. Ernst (räcker fram ett brev) Läs detta brev från hennes älskare Gleb Jevgenjevitj Botkin till tsarens systrar. Andrej (tar på sig glasögon, läser högt för sig själv) "Ers kejserliga höghet! Ni väntade inte i 24 timmar efter er moders bortgång innan ni förnyade era hänsynslösa attacker mot er egen brorsdotter. Det gör ett högst obehagligt intryck att till och med vid er moders dödsbädd er främsta tanke förblir att krossa den värnlösa Anastasia. (rynkar pannan men fortsätter) Ur er omänskliga kampanj mot henne framgår det dock klart att ni verkligen inser att hon är Anastasia genom att ni inte en enda gång lyckats klämma fram med sakliga bevis utan endast kommit med personangrepp och fallit tillbaka på andras lögner och förtal. Inför det brott ni gjort er skyldig till förbleknar till och med bolsjevikernas brutala mord på tsaren, hans familj och min fader. Det är lättare att förstå brott som förövas av druckna huliganer än den lugna, systematiska och oändliga förföljelse som ni gjort er skyldig till under tio år mot en medlem av er egen familj, storfurstinnan Anastasia Nikolajevna, vars enda brott är att hon såsom enda överlevande dotter till den bortgångne tsaren står i vägen för sina giriga och hänsynslösa släktingar...." (för sig själv, tar av sig glasögonen,) Detta är för mycket. (Xenia och Olga snyftar som hopplösa martyrer.) Kyrill Nå, Andrej, tror du nu att någon av vår familj ens kan ta i något dokument relaterande till denna kvinnas fall ens med tång och handskar på händerna? Andrej Det är dock bara ett privat brev skrivet i ett beklagligt känsloutbrott. Kyrill Privat? Han har publicerat det inför hela världen! Andrej (sätter sig, slagen. Matt:) Hon förblir dock Anastasia. Kyrill Vi måste förstå vår fallne broders medkänsla för en fallen kvinna. Faktum återstår dock att en storfurstinna Romanov och en dotter till en tsar aldrig kan gifta sig och få barn med en menig soldat. Om hon gör det är hon inte längre en Romanov. Andrej Ni har inte träffat henne. Ni vet inte vad hon har gått igenom. Revolutionen våldtog henne. Hon är inte skyldig till sitt eget öde. Kyrill Om hon har drabbats av ett öde som gör henne till en annan person och ger henne ett annat namn än Romanov kan icke vi hållas ansvariga därför. Vi måste förbli Romanovar. Därför måste vi enhälligt förkasta henne vem hon än är. Andrej Även du, Kyrill, lever i en förgången värld. Familjen Romanov är inte kejserlig längre. Vi har reducerats till människor. Det är vår mänskliga plikt att förbarma oss över Anastasia. Kyrill Var du människa om du vill, Andrej. Som icke arvsberättigad till tronen har du inga förpliktelser. Men jag är en Romanov! Andrej (fattar ett beslut, reser sig) Ni får göra vad ni vill. Jag tvår mina händer. (går ut.)

Kyrill Är vi alla eniga om att en gång för alla förkasta den där spöklika kvinnan Tjajkovskaja? Ernst (bestämt) Ja! (Alla de andra går mer eller mindre med på saken.) Scen 5. Amerika. Journalisterna uppträder. 1 Extra! Århundradets största bluff har avslöjats! 2 Vi kräver härmed att humbugen Anastasia förvisas ur landet! 3 USA:s tidningar eniga: Fallet Anastasia är ingenting annat än århundradets största svindel! 4 Många framstående och förmögna amerikaner har blivit utnyttjade! 5 Senaste nytt! Anastasia har flytt till England för att slippa hamna i fängelse! Peter Schmuck (domare i USA:s Högsta Domstol) Det är inte sant. Härmed förklaras fru Anna Anderson alias Anastasia Tjajkovskij vara sinnessjuk, och hon överantvardas härmed åt de lokala myndigheternas dårhus. (En advokat med korslagda armar övervakar det hela när en sköterska och två skötare bryter sig in i Anastasias lägenhet. De slår in dörren.) en skötare Hon är inte här. sköterskan Badrummet! Badrummet! (De bryter sig in i badrummet. Anastasia har krupit ihop av skräck i badkaret och försöker dölja sig.) skötare 2 (triumferande) Här är hon! sköterskan (medan skötarna tvingar Anastasia med sig) Såja, flicka lilla. (med honungslen röst) Vi vill er bara väl. (Skötarna tar hand om Anastasia och för ut henne, sköterskan följer efter, och advokaten går ut till sist.) Akt V scen 1. Cuxhafen, augusti 1931. En sjuksköterska söker sig fram längs hyttkorridoren i en båt och stannar vid hytt nummer 90. Hon knackar på. En hårdkokt sköterska öppnar. finska sköterskan Jaa? Frieda Riesenfeld Jag är här för att hämta en viss patient, en viss fröken Anderson. finskan Jaså, perkele. Vem är ni? Frieda Frieda Riesenfeld från den psykiatriska kuranstalten Ilten. finskan Voi saatan. Det stämmer. Kom in. (Frieda släpps in och kommer in i hytten. Anastasia sitter på en sängkant med en näsduk för munnen och ser rädd ut.) Jag måste varna er. Patienten är mycket farlig. Frieda Hon ser snarare skrämd ut. Anastasia (försiktigt, utan att avlägsna näsduken från munnen) Vem är ni? Frieda Jag har order att föra er till sanatoriet vid Ilten. Anastasia Vem har den ordern kommit från? Frieda En advokat i Paris. (visar ett papper för Anastasia. Hon tittar på det.) Anastasia Den advokaten känner jag inte. finskan Ni kan ändå inte stanna här, fröken. Alla passagerare måste lämna fartyget. Det är lika bra att ni samarbetar. Frieda (till finskan) vad vet ni om patienten? finskan Oi vittu, ingenting, utom att hon är en farlig patient. Frieda Men ni måste ju veta något! Har ni inga papper? finskan Voi himalautta, nej. Frieda Ingen journal? finskan Nej, satan. 30

Frieda Men någon måste ju ha skickat patienten hit. finskan Fråga inte mig. Jag vet bara att hon är farlig patient, satan. Om man lämnar henne ett ögonblick försöker hon säkert genast rymma. Frieda Ni tycks vara väl säker på er patient utan att veta något om henne. finskan Oi vittu, försöker ni inbilla mig att ni själv vet mera, kanske? Frieda Inte alls, men litet vänlighet skadar inte. finskan Vänlighet! Tror ni att det räcker med vänlighet när man behandlar mentalpatienter? Paska pää! Frieda Litet hövlighet om jag får be! Jag måste säga, att fröken Anderson här verkar högst ofarlig och har inte försökt fly fastän dörren står öppen. finskan Ni är då bra naiv, perkele! Kom inte till mig sedan och beklaga er, när ni begått misstaget att lämna patienten ensam! Frieda Men vad är det då för fel på henne? finskan (slår utmed händerna och tittar bort) Oi vittu, inte vet jag. Allt jag vet är att hon är galen. Frieda På vilket sätt? finskan Paska, nåja, till exempel så är hon besatt av renlighet och tvättar sig femtio gånger om dagen. Där har ni ett typiskt symptom. Anastasia (försiktigt) Min följeslagerska har vägrat låta mig använda tvål på hela resan. Frieda Hon tycks kunna tyska. Varför har hon skickats till Ilten? finskan Det är väl härifrån hon kommer, gissar jag. Vad vet jag, voi saatan. Frieda Varför har hon då hållits i Amerika? finskan (suckar) Inte vet jag något närmare, paska, men det finns väl ingen egentligen som vet något alls om fröken Anderson. Frieda Ändå har någon skickat henne hit. finskan (rycker på axlarna) Inte vet jag. (lämnar hytten. Utanför:) Voi himalautta! Frieda (sätter sig bredvid Anastasia) Min fröken, ni är i goda händer nu. Den där sköterskan slipper ni se mera. Har ni varit i Tyskland förut? (Anastasia nickar.) Jag vet inte vem ni är, men ni tycks ha gått igenom alla världens katastrofer. Vet ni inte vem som har skickat er? Anastasia Hela världen vill bli av med mig. Frieda Varför? Anastasia Därför att jag är dess dåliga samvete. Frieda (för sig själv) Aha! En sådan! Här får man vara försiktig. – Kom med mig, fröken Anderson, så skall jag föra er hem. Anastasia Hem till döden? Frieda Nej, hem till livet, ty ni är frisk och har ingenting ont gjort. Den död som ni har upplevat har ni lämnat bakom er. Anastasia Det sade även Sergej Rachmaninov till mig. Ändå levde han själv bara för döden. Frieda Känner ni Sergej Rachmaninov? Anastasia Ja, han var min enda vän i Amerika. Frieda Då vet ni kanske även vilka era fiender är? Anastasia Alla de människor som gjort sig skyldiga till historien. Frieda Utan undantag? Anastasia Endast med undantag av alla dem som är döda. (lutar sig mot Frieda med en liten tår, och Frieda omfamnar henne.) Frieda Då är ni verkligen mycket, mycket ensam. (De finner varandra.)

Scen 2. Utanför barackerna i Unterlengenhardt, Schwarzwald, 30 år senare. Två lokala gubbar uppträder, den ena med en spade, som han just har arbetat med. 1 Vem är egentligen kvinnan som håller till där inne? 2 Ingen vet. Hon kanske inte ens vet det själv egentligen. 1 Men hela världen söker henne. Hela världen uppvaktar henne. Hon får post och pengar från hela världen, och journalisterna kryper i dikena för att spionera på henne. 2 Jag vet. Befolkningen här kallar henne die Hohe Frau von Schwarzwald. 1 Men det måste vara någonting med henne eftersom hon blivit en legend. 2 Ja, men vad? Ingen vet någonting om henne. Hon dök upp i Tyskland som en namnlös flykting, och hon har sedan dess aldrig fått något namn. Hon har levt som ett skogsrå i skogen fjärran från allt mänskligt och levt på nötter och rötter och bär. Hon har traskat omkring i hela Tyskland och överlevt alla bombningarna i alla tyska städer. Hon hade en våning i Hannover mitt i de delar som bombades som värst. Två världskrig har inte lyckats förgöra henne trots alla universella försök. 1 Det har sagts att hennes släktingar försökt placera henne på mentalsjukhus. 2 Hon har ofta varit på mentalsjukhus, men hon har alltid förklarats frisk av sina läkare. Inte en av hennes många läkare har kunnat finna något mentalt fel på hennes person. Hon är en aristokrat ut i fingerspetsarna. Det är hennes enda fel. Men världen vill inte veta av aristokrater längre. Därför har de försökt placera henne på sinnessjukhus. 1 Jag har hört sägas att hon antingen är en gammal prinsessa eller en abdikerad drottning av Rumänien. 2 Är hon inte det ena så är hon det andra. Men jag ska avslöja en hemlighet. Jag har träffat en av hennes många läkare. Vet du vad han sade om henne? 1 Nej? 2 (tar på sig minen av en myndig läkare) Ett hopplöst fall. Alldeles obotligt. Det är emellertid inget fel på henne mentalt. Emellertid är det ett mirakel att hon lever, så sjuk som hon har varit, så misshandlad som hon blivit, sådana obotliga hjärnskador som hon har fått genom sin misshandel och så brutalt behandlad som hon har blivit av sin egen familj, som vägrat erkänna henne såsom en av dem. 1 Vad är det då för en familj? 2 (sänker rösten ytterligare) En av de viktigaste i världen. 1 Vilken då? 2 (viskar) Hohenzollern! 1 (lugnt och klart) Det förklarar saken. Om hennes familj förnekar henne är hon den enda respektabla i den familjen, ty endast en maktgalen kejsarfamilj kan vara så småaktig att de försöker eliminera en av sina egna medlemmar bara för att hon är något excentrisk. 2 Hon är mer än bara excentrisk. 1 Vad är hon då? 2 Läkaren sade, att, (tar åter på sig den läkarmyndiga attityden) hennes vanor och uppfostran tyder på den högsta form av dekadens som någonsin varit möjlig inom någon familj här i världen. 1 Då kan det inte vara Hohenzollern. 2 Finns det någon värre familj? 1 Habsburg! (de skiljs.) (Prins Fredrik av Sachsen-Altenburg, en äldre, kultiverad, smärt och ledig man knackar på porten till barackerna.) Anastasia (från insidan) Försvinn! Fredrik Det är jag. Anastasia Försvinn, eller jag skickar hundarna på er! Vem sade ni att ni var? 32

Fredrik Prins Fredrik. (Man hör Anastasia stöka bakom barrikaderna.) Anastasia (öppnar inte) Min gamle riddare, tröttnar ni aldrig på min sak? Fredrik Furstinna, er sak ligger i hela mänsklighetens intresse. Anastasia Varför det? Fredrik Ni utgör den mänskliga principen. Ni överlever er själv fastän ni borde ha gått under. Hela mänskligheten idag lever under samma ohyggliga villkor. Den är bannlyst och förkastad av Gud, liksom hela Tyskland som raserats och kluvits, men ni och mänsklighetens sak överlever ändå. Anastasia Tack för att ni räddade mig bort från den ryska sektorn av Berlin. Fredrik Det var så länge sedan. Nu står vi inför ett värre krig. Anastasia Vilket då? Fredrik Ert världskrig mot er egen familj. Anastasia Räcker det inte med ett vanligt korståg? Fredrik (sänker rösten) Min vän, öppna portarna, så att jag slipper stå här och skrika till dig. Anastasia Har du ingen med dig? Fredrik (ser sig omkring) Så långt jag kan se finns här inga journalister eller nyfikna objudna gäster. Kusten är klar. Anastasia Då kan jag komma ut och andas. (Anastasia stökar bakom barrikaderna. Småningom öppnas porten och hon träder ut, i en väldig gammalmodig hatt och ålderdomliga kläder och en lång sjal, som den galna kvinnan i Chaillot.) Vad nytt från kriget, prins Fredrik? Fredrik Ni måste fortsätta kämpa, madame, även om ni själv måste uppträda inför domstol. Anastasia Jag vägrar. Jag ville aldrig denna eviga process. Vad har jag att strida för? Fredrik Ert namn och er identitet! Anastasia Jag bad aldrig om den. Jag föddes med den, och den tvingades på mig utan att någon frågade mig om lov. Sedan togs allt ifrån mig utan att någon bad mig om ursäkt. Sedan dess har alla vägrat mig mitt eget namn. Jag heter Tjajkovskaja och Anderson, namn som givits mig av andra, och inte ens dessa namn har någon juridisk giltighet. Låt mig få dö utan namn. Fredrik Madame, processen har gått för långt för att kunna stoppas. Hela världen deltar i kampen för era rättigheter. Anastasia Fel. Halva världen, ty den andra hälften kämpar på min familjs sida emot mig. Vi säger ja, och de säger nej, och det är allt vad denna mastodontprocess handlar om. Vi kan aldrig säga nej, och de kan aldrig säga ja. Därför kan varken de eller vi någonsin vinna. Allt vad vi kan åstadkomma med denna process är nya förargliga skriverier om mig i pressen. Fredrik Men till slut kommer vi att lyckas! Till slut kommer vi att hitta beviset för att ni är Anastasia! Jag är säker på det! Anastasia (lugnt) Det är jag också, men än sedan, prins Friedrich Ernst av SachsenAltenburg? Vad spelar det egentligen för roll vem en ensam kvinna är? Vad betyder väl en degraderad storfurstinna av Ryssland, som överlevt sig själv, för resten av världen, som redan vänt alla sina monarkier och aristokratier ryggen? Fredrik Men ert människovärde! Ert egenvärde måste respekteras! Ni måste få ert ursprungliga egennamn juridiskt erkänt! Anastasia Min vän, jag skall berätta för er precis hur det kommer att gå. Vi kommer aldrig att kunna vinna i någon process, för det finns inga konkreta bevis för min identitet. Man har gått igenom alla Anastasias räddade skrivböcker från barndomen utan att ha kunnat hitta hennes fingeravtryck någonstans i dem. Därför är vårt fall hopplöst. Endast indicier finns i oändlighet, av vilka de starkaste juridiskt är de svagaste, som att jag är lika antagonistisk, upprorisk och ett lika stort busfrö nu 33

som jag var ökänd som i Vinterpalatset och i Tsarskoje Zelo. Att min karaktär är Anastasias och ingen annans kommer aldrig att kunna betyda någonting juridiskt. Emedan så många är så övertygade om min identitet har vi dock en så stark moralisk kraft att vi aldrig kommer att ge oss utan ständigt överklaga till högre instanser, men även den högsta möjliga instansen kommer att upprepa den vetenskapliga sanningen att man varken kan bevisa att jag är Anastasia eller att jag inte är det. Med överväldigande kraft kommer mitt fall alltid att föras fram på nytt mest emedan så många mänskor vill tro att jag är den jag är, men det hjälper lika litet som bolsjevikernas hävdande att de har mitt skelett i Ryssland, vilket de aldrig kan bevisa att verkligen är mitt skelett. Jag är så motstridig att jag kommer att bli en evig kontrovers. Och antag att man en dag verkligen skulle finna beviset för att jag är mig själv. Det kanske skulle ske då sju-åtta år efter att den högsta instansen har passerats. Då har min mastodontprocess äntligen redan avslutats efter trettio år, och då är alla mina opponenter döda. Då tvingas Englands bank äntligen förklara att den inte har några pengar åt någon i min familj, och då finns det ingenting kvar att slåss om. Då är jag 80 år, om jag lever då ännu; och skulle jag då starta en ny process bara för att bevisa att jag hade rätt och att alla mina döda anhöriga hade fel? Käre vän, jag har vetat i hela mitt liv vem jag är. Även om hela världen skulle vända sig emot mig och komma med de mest vattentäta vetenskapliga bevis för att jag skulle vara exempelvis den där fabriksarbeterskan Franziska Schanzkovska från Polen, som jag aldrig satt min fot i, så skulle jag ändå veta att jag var den som hela världen fåfängt skulle vägra låta mig vara. Min vän, alla världens processer kan inte ta ett uns från min identitet. Den har krampaktigt misslyckats genom en bolsjevikrevolution, genom två världskrig och genom en kejserlig familjs alla patetiskt destruktiva intriger. Jag har alltid föraktat dem och hela världen, och jag har överlevt dem alla och två världsbränder, och mitt förakt för all mänsklig småaktighet skall överleva hela mänskligheten. Jag är född en Romanov, prins Fredrik, och en värld tillintetgör inte ostraffat en familj som Romanov. Ryssland har redan fått sitt straff genom Lenin och Stalin, och Tyskland, som svek min moders familj, har fått sitt straff genom Hitler. Världen, som övergav sina monarkier och sina aristokratier, har fått sitt straff genom de båda världskrigen, och jag lovar dig att vi, den kejserliga familjen Romanov, aldrig skall förlåta världen och mänskligheten eller förbarma oss över historien. Vi ledde en vacker värld av glans och kultur, litteratur och avancerad konst och musik. Det tjugonde århundradets värld är hopplöst ful, vulgär och genomrutten på grund av industrialismens bekvämlighet och dess fördärv av allt som var vackert, fritt och levande. Sköt du mina processer, min prins, fortsätt att ge världen det helvete som den i Anastasia Romanovs namn förtjänar, men lämna mig i fred här i min vildmark med mina trogna hundar. Jag älskar numera endast djur och naturen. Den värld som av småktighet tror att den lyckades mörda hela min familj 1918 och som därför vägrar att låta mig ha mitt eget namn är en självdestruktiv ruttnande soptipp, vars enda goda mänskor är de fria luffare utan annat tak än solen som ger sig tid till att vada i denna soptipp bara för att leta efter ett och annat fragment efter någonting mänskligt från fordom, såsom du och mina andra vänner gör genom att ställa till med århundradets process bara för att hålla liv i namnet Anastasia, som berövades mig med våld av historien i en källare i Jekaterinburg i juli 1918. Tack, min prins. (Hon återvänder in i baracken. Porten sluts efter henne. Prins Fredrik sätter åter hatten på huvudet och avlägsnar sig därifrån på samma försynta sätt som han kom.) Slut. (Athen, 19 februari 1991.) 34

P.S. "Fräulein Unbekannt", som fiskats upp ur Landwehrkanalen i Berlin den 17 februari 1920, gifte sig den 23 december 1968 med en 20 år yngre man. Den 17 februari 1970 bekräftade Högsta Domstolen i Västtyskland än en gång att det varken kunde bevisas att hon var Anastasia eller att hon inte var det. Hon avled den 12 februari 1964 i Amerika men jordfästes på egen begäran vid Schloss Seeon i Europa. Alla hennes släktingar, som förekommer i detta arbete, var då redan sedan länge avlidna. Mest seglivade var tsarens systrar Olga och Xenia, som båda avled 1960. -----Föreliggande dokumentära kvinnodrama har fått sin beteckning av "anakronism" ytterligare förhöjd genom resultaten av de senaste årens skelettundersökningar i Jekaterinburg-Sverdlovsk, vari alla medlemmarna av familjen Romanov fått sina skelett identifierade utom Anastasia och tronföljaren Alexej, de båda yngsta barnen, vilkas skelett alltjämt saknas och därmed inte är bevisade såsom mördade med den övriga familjen. Samtidigt har DNA-undersökningar visat, att "Anna Andersons" DNA icke överensstämmer med storfurstinnan Anastasias, varmed det anses bevisat att "Anna Anderson" faktiskt skulle ha varit polskan Franziska Schanzkovska. Därmed är problematiken icke avslutad utan får endast nya aspekter, då fallet "Anna Anderson", en av vårt århundrades troligen mest omänskligt behandlade invalider, därmed framstår som dubbelt intressant dels genom karaktärskomplexet Anastasia och dels genom fenomenet en invalids omöjliga överlevnad under de mest omänskliga tänkbara förhållanden, vilket även inkluderar den mest ohyggliga tänkbara psykiska press under och mellan två världskrig. Alla detaljer i presenterade pjäs är hämtade ur verkligheten, varför dramat närmast torde beskrivas som en ganska renodlad och realistisk dokumentär. författaren.