Resor, del 2 by Christian Lanciai

Resedokumentationer av Christian Lanciai Andra delen 1997-2002

Resedokumentationer, del 2 Innehåll: Ödesresan 1 Problem vid flygning 43 Europeisk turné (1998) 45 Den rysliga resan till Ryssland – en rysare 81 JBW i Ryssland 96 Lyckoresan 99 Nya vägar i Indien 123 Per Westerlunds djärva bedrift att försöka bestiga Kanjenjunga 154 Brev från Bihar (Kim) 172 Magsårsflykten (1999) 173 Kerstin Bonaccorsi in memoriam 208 Den omöjliga resan till Leh 209 Medicinskt utlåtande om Jesus 1928 221 Ur ett gammalt buddhistiskt evangelium 225 Det tibetanska evangeliet 251 Alvar Ellegård och myten om Jesus (JBW) 253 Konvalescensresan 255 Tokresan (2000) 289 Kloster och kluster i Ladakh 312 Hårda bandage i Himalaya 348 Festresan (2001) 389 Den definitiva Ladakhresan 422 Hälsoresan 447 Den teatraliska resan till Epidauros (2002) 480 Lyckliga möten i Ladakh 496 Lamayuruförslaget (JBW) 513 Kom ihåg Lithang! 540 Den tibetanska folk- och kulturutrotningen 543 Fakta om kinesisk praxis vid tvångsabort och –sterilisering av kvinnor 544

1. Indiska äventyr eller Ödesresan. (Tillbaka till Himalaya hösten ’97, i 21 avsnitt samt med bihanget ’Problem vid flygning’.) (del 1) Det är den 19 oktober på kvällen, och jag sitter på terassrestaurangen i Sjeremetjevos flygplats vid Moskva. Maten har varit bättre i år. I stället för vatten fick vi Fanta till middagen, i vilken det till och med ingick sallad. Att riset och fiskbiten var utan sås kunde man därmed inte klaga på. Så här långt har flygresan till Indien förflutit friktionsfritt och tycks fortsätta göra så hela vägen fram. Jag har haft förtjusande sällskap på resan i form av tre svenska blondiner, av vilka en skulle stanna över vintern i Afrika och de två andra skulle improvisera sig fram på egna äventyr i Rajasthan under fyra månader. En av dem upplever Indien för första gången och har varit mycket flygrädd. Hon lär ha en del upplevelser framför sig. Förberedelserna för resan var inte helt utan äventyr. Den beställdes ju redan för 16 månader sedan, skulle ha ägt rum i fjol men inställdes då emedan Aeroflot inte kunnat garantera någon returresa, den uppsköts till maj och inhiberades då genom att Tibetresan fick företräde; men i september stod det klart att den äntligen skulle bli av i oktober. Sedan hörde jag ingenting mer från den resebyrån. När det sedan blev oktober utan att jag hört någonting blev jag orolig och åkte ner till min speciella norska resebyrå. Det visade sig då att jag hade blivit avbokad. Anledningen visade sig vara följande skräckinjagande fenomen: de hade ringt till mig och på min

telefonsvarare lämnat det meddelandet att jag skulle komma ner och hämta biljetten. Detta meddelande hade aldrig gått in på telefonsvararen. Jag kunde därmed inte veta att jag fått meddelandet, och de kunde inte veta att jag inte fått det. Sedermera har jag hört om flera liknande fall, där folk litat på sina telefonsvarare, som tillfälligt inte har fungerat, då även dessa perfekta apparater ibland faller under bilan för den mänskliga faktorn. I all hast fick jag bli ombokad, vilket efter några nervpirrande dagar lyckades fem dagar före avresan. Därmed återstod endast visumproblemet. Denna procedur var nämligen förenad med nya komplikationer som inte existerat tidigare år. För att alls få visumansökningsblanketter från indiska ambassaden i Stockholm måste man nämligen ansöka om sådana och till ansökan bifoga färdigt frankerat kuvert. Bara detta försenade proceduren med några dagar, men efter att alla nödvändiga formaliteter iakttagits var det bara att se fram emot att passet skulle anlända från Stockholm med visum. Dagarna gick, och det anlände inte. Samtidigt föll Hongkongbörsen med 20%, vilket skulle ge svallvågor över hela världen i form av ekonomiska kallduschar och kraschade börsar inte minst i Japan och Sydkorea. Torsdag tre dagar före avresan ringde jag upp till Stockholm för att få veta någonting. Stockholm svarade att de inte visste någonting och bad mig ringa på nytt senare. Jag ringde på nytt senare, varvid de fortfarande inte visste någonting och bad mig ringa senare. Plötsligt låg passet där i brevlådan samma torsdagseftermiddag med visum och allt. Men det visade sig, att de hade använt fyra sidor av passet för mitt visum. Tre gånger hade de skrivit in mitt visum och sedan makulerat det, och först det fjärde visumet blev giltigt. Vad de egentligen hade sysslat med där i Stockholm lär jag väl aldrig få veta. Men jag fick visumet till slut, passet kom i tid, för vilket jag ringde upp dem och tackade dem, men nog hade hela resan hängt på ett hår. Många har undrat varför jag alls ger mig ut på denna irrationella resa, som bara kan ha strapatser och umbäranden att bjuda på, då jag reser ensam utan något moraliskt eller praktiskt stöd från någon. Men det är nu två år sedan jag var i Indien, och alla mina kontakter och smultronställen där förpliktar till ett visst ansvar och kontinuitet. I maj var jag ute på en traumatisk Tibetresa under vilken jag ånyo blev initierad i det outhärdliga kinesiska förtrycket av detta land och folk, liksom vid min förra Tibetresa för fyra år sedan 1993 på något sätt behöver kompenseras med en syn på problemet från den indiska sidan av Himalaya, där dessutom hundratusentals riktiga tibetaner lever i exil. Också blev denna resa mycket lik min kompletterande Indienresa 1993 efter det årets Tibetresa: rik på prövningar, utmaningar och katastrofer. Men det visste jag ingenting om ännu. Och så ville jag även unna mig nöjet att få upptäcka nya smultronställen. Min kollega Johannes gömde sig för närvarande i Dalhousie, vilket gav mig anledning att besöka detta okända ställe, och dessutom ville jag gärna försöka nå Kedarnath och Binsar i Garwhal, Pemayangtse i Sikkim och Shillong i Meghalaya bortom Assam. Och det var mycket möjligt att jag inte skulle nå fram till alla dessa mål, då det låg tusen frestelser i vägen. Som förmodat gick flygresan ända ner till Delhi fullständigt utan problem. Dock skälvde och skakade mina båda svenska blondiner av skräck på flygplanet, när det cirklade i stormmoln innan det skulle gå ner, och den ena av dem brast till och med ut i gråt i

förskräckelse. Det blev sedan min uppgift att lotsa dem in till Delhi och till the Old Delhi Railway Station, där deras äventyr skulle börja. Vi delade på en taxi in till staden, och de var mycket tacksamma för min uppmärksamhet och min tjänstvillighet med goda råd. Ett annat trevligt ressällskap ombord hade varit en indisk familj, som arbetade i Sverige och talade svenska. De hade också liksom jag råkat ut för missödet att bli avbokade i misstag, men därtill försvann halva deras bagage i Moskva. Det sista jag såg av dem var fadern som stod och grälade med hela Indira Gandhi-flygplatsens församlade personal, som alla var lika oskyldiga. Min destination förde mig till The Bus State Terminal, där jag ville få tag i en buss till Pathankot norrut direkt. Emellertid lyckades några agenter för "Friends Tour & Travels" slå klorna i mig, de tog mig med upp på sitt rum och övertygade mig om att det enda kloka för mig var att ta deras kvällsbuss De Luxe så att jag kunde komma fram till Pathankot och Dalhousie på tisdagen. Deras argument var relevanta: om jag tog en buss direkt skulle jag komma för sent fram till Pathankot på kvällen för att vare sig kunna resa vidare eller finna någon dräglig övernattning. Deras buss skulle avgå 18.30. Väntetiden var bara åtta timmar. Den tillbringades så förnuftigt som möjligt. Jag höll mig inom stationen, där jag mest satt och läste och varvade med lunch samt urinoarbesök, men min läsning stördes esomoftast av ett par skoputsarpojkar som insisterade på att få blanka mina sandaler. De tycktes inte vilja fatta, att grekiska sandaler blankar man inte. Samtidigt huserade där andra skojare, som en örondoktor som insisterade på att få peta alla väntande passagerare i öronen med nålar. Han var säkert mycket skicklig, men jag tackade nej. Ögonblicket för avfärden inträffade. Vi fick till att börja med traska genom halva Old Delhi, vägledda av en agent, för att komma till rätt busshållplats. Just när bussen kom utbröt ovädret med åska och blixtar och dunder och brak. Hela bussresan förföljdes sedan av detta regniga stormväder och försenades därför betydligt. Trafikolyckor hade inträffat på vägen i ovädret, trafiken hade här och där fått läggas om, och bara att komma ut ur Delhi tog två timmar. På ett ställe hade en provisorisk enfilig bro anlagts då tydligen den gamla blivit bortförd av någon flodöversvämning: sådant är mycket vanligt i Indien. Bussresan till Pathankot tog sammanlagt 15 timmar. När vi äntligen kom fram blev jag på grund av förseningen avsläppt vid landsvägen någonstans långt utanför staden i förlitan på att jag som skandinav utan svårighet skulle klara av att traska genom ovädret med mitt tunga bagage till bussterminalen var den nu låg någonstans. Som tur var dök det upp en cykelrickshaw som erbjöd sig att hjälpa mig och som till och med slog av på priset. Även servicen vid bussterminalen var god. Jag fick genast min biljett till första buss med placering längst fram på plats ett. Det enda som inte fungerade som det skulle var vädret. Detta blev oupphörligt sämre ju högre bussen steg i molnen. Efter fem timmar kom man fram till Dalhousie i ett kallt och jämmerligt tillstånd medan regnet öste ner. Det blev en prövningarnas resa, och prövningarna hade en märkvärdig förmåga att torna upp sig under resans gång, kulminerande i en katastrof vid Teesta Bridge bortom Darjeeling, och ej ens därmed var prövningarna över. Trots alla strapatserna under Tibetresan i maj, så blev denna Indienresa värre och svårare genom synnerliga obehagliga

överraskningar hela vägen och orättvisa slag under bältet, som nästan gjorde resans utmaningar väl magstarka för att kunna uthärdas.

del 2. Dalhousie ligger tio mil norr om Pathankot uppe i bergen och kom till som sekundärt alternativ till Simla som sommartillflykt för den engelska societeten i Indien. Omgivningarna är idealiska och mera spektakulära än i Dharamsala - när det inte regnar. Så fort jag installerat mig på mitt hotell slog jag det telefonnummer jag fått till Johannes. En behaglig damröst svarade och lovade vidarebefordra mitt meddelande om var jag var. Jag sade var jag skulle sitta och inta en försenad och välbehövlig lunch, och där dök sedan snart min vän Johannes upp. Han var mycket förändrad. Han tycktes ha blivit yngre och verkade gladare. Han hade klippt sig och såg nu ut som vem som helst. "Du har otur med vädret," var det första han sade till mig. "Jag beklagar. Dalhousie kan vara vackrare." "Det gör ingenting. Jag är ju van vid att sitta inregnad på platser som Darjeeling och Gangtok." "Det förvånar mig att du över huvud taget kunde offra tid på en resa till Indien, så mycket arbete som du har nu för tiden. Hur går förlaget?" Han lät som vanligt nästan förebrående, men han hade helt rätt. Det var med dåligt samvete som jag lämnat mitt arbete i Göteborg, och om vädret nu skulle bli så här hela resan skulle Indien knappast visa sig som ett bättre alternativ till Göteborg i november... Men vi kom snart att tala om viktigare saker. Det blev emellertid så mycket pratat mellan oss om väsentligheter under dagen, att jag omöjligt kan pränta ner allting här och nu. Det får komma i portioner i stället under loppet av att denna resedagbok förs. Johannes bodde hos tibetanerna och hade stationerat sig i Dalhousie av praktiska skäl. Det var nära ner till Pathankot med direkta förbindelser upp till Kashmir och Dharamsala, och samtidigt kunde han i Dalhousie hålla sig mer diskret än i det öppna och överskådliga Dharamsala, vart det kom gäster från hela världen. Till Dalhousie kom det nästan bara indier och tibetaner. Vi talade mycket om de muslimska och de tibetanska problem, som är de två angelägenheter han nu är djupast engagerad i, men samtidigt var han mycket intresserad av min väninna Laila Roth i England. Han ville veta allt om henne: "Hur mycket vet hon om mig? Hur gammal är hon? Vad vet du om henne?" och så vidare, och jag avslöjade såpass mycket som anständigheten medgav. Hon hade ju frågat oss om lov om hon fick använda sig av honom i en novell, och Johannes gav sitt samtycke, men på ett villkor: "Hon får inte använda mitt namn." Detta fann jag vara ett rimligt villkor, då hon ju faktiskt inte kände honom personligen, och jag lovade framföra detta till henne. Mer förbluffad blev han när jag hade med mig de första femton kapitlen av hennes novell kallad "Offer" med hennes erbjudande till honom att han fick hjälpa henne med intrigen och själv arbeta vidare med novellen. Han protesterade först: "Men jag är ingen författare. Det är du som är det."

Men jag måste ändå lyda henne och i alla fall leverera de femton kapitlen åt honom. Sedan fick han själv ta ställning till dem efter att ha läst dem. Han kunde inte neka till att åtminstone läsa dem. "Men finner jag att jag ingenting har att komma med så returnerar jag dem omedelbart till dig," sade han. Så gick det med Laila Roths försök att förmå Johannes till att fortsätta vårt litterära samarbete. Hur det går med den saken får framtiden utvisa. Det var svinkallt i Dalhousie efter ösregnet hela dagen, och temperaturen inne i mitt hotellrum visade på bara tio grader. Jag var därför angelägen att snabbt komma iväg därifrån, och Johannes tyckte det var vettigt att undvika att jag blev förkyld under första etappen av min resa. Så vi sade farväl samma kväll som vi hade mötts efter bara några timmar. Emellertid hade han också något att förbluffa mig med. "Se det som en present," sade han. "Jag har inte funnit någon värdig att ta över den utom du, i synnerhet inte efter att du lyckats med, hur många var det? - 438 bilder av 441 i Tibet. Därför tycker jag att du ska fortsätta ta vackra bilder med den och ingen annan. Sedan får din kamrat i Göteborg säga och tycka vad han vill. Detta är mitt domslut." Saken gällde Håkans Petri-kamera från 1968, som han lånat mig att ta Tibetbilder åt honom med utom åt mig själv, på villkor att jag sedan överlät den åt någon annan pilgrim. Jag hade inte funnit någon annan och därför överlåtit uppdraget åt Johannes, som inte heller funnit någon värdig pilgrim. Därför tyckte han att jag skulle ha den. Faktum är att 438 av dess 441 fotograferade bilder i Tibet hade lyckats, och av dessa 438 hade 160 tillfallit Håkan. Resten kommer förhoppningsvis att visas vid många tillfällen i framtiden och har redan visats i Finland utom i Göteborg. I stället skulle jag då ha problemet att finna en pilgrim åt min gamla tejpade kamera, om någon ville ha den. Jag försökte genast pracka denna på Johannes. Han vägrade ta emot den: "Inga fler kameror!" sade han. Dessa kameraproblem tycks bli en särskild följetong för sig. Den kalla natten på hotellet blev kort sagt uthärdlig - temperaturen sjönk inte under tio grader, och man lyckades sova 8 timmar efter två nätter i princip utan sömn: sista natten i Göteborg drabbad av oundviklig resfeber, och andra natten på Moskvaplanet inklämd i ett fodral - även Aeroflots flygplan har tyvärr blivit modernare och trängre och har inte längre trivsamma gardiner för fönstren. Bussresan från Dalhousie till Dharamsala var mycket njutbar genom ett variationsrikt och vilt fascinerande landskap. Jag hade varnats för att ta denna väg, då den skulle vara dålig och förenad med viss livsfara, men som vädret på morgonen var alldeles klart vågade jag ta risken. En Calcuttafamilj på tio personer hade kommit fram till samma beslut och erbjöd mycket trivsamt sällskap hela vägen. Denna var förvisso vådlig ibland, under vissa sträckor under ständig reparation, bitvis bort-rasad och smalare än enfilig, och mestadels av sand fastän den slingrade sig under stupbranta klippor och rasfärdiga sluttningar och hängde över bråddjupa stup. Vägen till Dharamsala tog 7½ timmar efter byte av buss i det fascinerande stället Gaggal och i Dharamsala, då endast lättare bussar klättrar upp till McLeodGanj, där man åter igen var precis som hemma, fastän mitt gamla hotell Loseling var fullt. Jag tog in på dess grannhotell Ashoka i stället och fick ett underbart vackert rum med takterass, privatdusch och varmvatten för 225 rupier - det är exakt 50 kronor.

Men klockan 3 började åskan mullra ovanför Dharamsala, och mörka otäcka moln kom nedvältrande från bergen. Monsunen är extra ihållande i år, den är inte över ännu, och tydligen blir vädret denna resas stora orosmoment och problem. (Bara till att börja med! Värre problem skulle uppstå efter hand. del 3. Klockan halv 7 bröt stormen ut över Himalaya. Det började med kreverande kanonader av grövsta slag i etern, som snart fylldes av flammande blixtar. På ett ögonblick gick elektriciteten i hela staden, och man satt där mitt i helmörkret med världens mest spännande novell av Frederick Forsyth avbruten mitt i finalen, som om filmen hade gått av precis före klimaxen. Det enda man kunde göra i mörkret var att dra ifrån gardinerna och begrunda skådespelet där utanför, där absolut ingenting syntes utom de oupphörligt flammande men genast slocknande blixtarna. Flera tycktes slå ner mitt i staden. Sedan kom regnet med ljudet som från en dånande syndaflod. Allt kom från norr. Man var nästan rädd för att skyfallsvågorna skulle bryta sig in genom dörren. Men på 25 minuter var allting över. Sedan kom stormvinden, en rytande visslande ursinnesvind direkt från Kashmir och Zanskar, Ladakh och Spiti, med värre krafter än en havsorkan. Så med ens kom strömmen tillbaka, och man kunde fortsätta läsa Frederick Forsyth med Alaskavinden tjutande där utanför med allt utom snö. Det kan kanske intressera somliga vad Johannes och jag egentligen diskuterade uppe i det än värre utsatta Dalhousie. Han har ju i hela sitt liv varit religiöst engagerad till 100 procent, man kan säga att han föddes till just ett sådant liv, medan mitt religiösa intresse snarare har utmärkts av bakslag och skepticism. Bland annat tillvitade mig Johannes för mitt bristande engagemang i buddhismens sak, samtidigt som han dock hade förståelse för min ställning. "Du kan aldrig engagera dig, för du har från början varit för hårt engagerad inom konsten i musiken och litteraturen genom främst din mor, så att du nästan föddes till ett liv i konsten. Detta har i praktiken lett till att du för en utomstående måste framstå som en ganska självupptagen och svår människa ständigt på defensiven, som ingen människa någonsin kommer nära, som så många musiker är, därför att musiken kräver så mycket av dem och ofta mer än vad de kan ge. Men detta kan jag inte anklaga dig för. Det är ditt öde. Och jag är glad för att du i alla fall tillåter dig något engagemang i den utsatta buddhismens sak." Detta var en provokation från hans sida, som jag besvarade med att klargöra var jag stod i förhållande till religionerna. Jag förklarade rent ut för honom, att mitt stöd för buddhismen var 99%, att jag gav den 99 procents trovärdighet, därför att den för ögonblicket var världens mest utsatta och förföljda religion, samtidigt som den råkade vara den mest förnuftiga och konstruktiva. Därnäst stödde jag judendomen till 75%, ty tyvärr måste alla konstatera, att judendomen genom staten Israels tillkomst fått politisk makt som måste verka menligt på dess moral. Se bara på hur judarna flirtar med turkarna som sina enda muslimska vänner och håller tyst när turkarna fortfarande framhärdar i att påstå att folkmordet på armenierna (minst 1,5 miljoner offer i en folkförintelse som Hitler betraktade som ett föregångsexempel)

aldrig ägde rum. Kristendomen stöder jag till 60%, jag kan bara ge den 60 procents trovärdighet, då den tyvärr genom sin egen etablering för 1700 år sedan fördärvade sig själv genom dogmer och intolerans, utom att den fortfarande släpar på mödosamma laster av vidskepelse. Hinduismen stöder jag till 50%, då den samtidigt som den är så oemotståndligt dynamisk, livsbejakande och otroligt vital genom sin fantasi samtidigt är så avskräckande genom sin brist på disciplin, sin förryckthet och brist på ordning och sina erotiska vidlyftigheter. Islam, slutligen, ger jag bara 10% trovärdighet, då den är världens mest korrumperade religion och genom sin fanatism den enda egentligt destruktiva, livsfientliga och omänskliga. Samtidigt som jag stöder buddhismen till 99% är jag dock medveten om dess svaga punkter. Den tål inte att bli korrumperad, att bli för rik eller att bli för etablerad, ty genom sin egen grundkaraktär kan den bara överleva som sig själv om den förblir kliniskt ren från dogmer, intolerans och makt. Buddhismen är egentligen de fattigas religion mer än någon annan, ty den ensam lägger sig vinn om att alltid försvara och stötta livet i alla dess former och särskilt i dess mera utsatta former: fattigdom, lidande, sjukdom och död. Endast kristendomen har predikat samma medlidande som buddhismen, men buddhismen har aldrig ramlat i samma fälla som kristendomen, när denna blev en etablerad statsreligion med dogmer och intolerans som vapen för kyrklig diktatur, som bara måste spåra ur, då en sådan var totalt väsensfrämmande från vad Jesus egentligen hade predikat. Därvid måste Johannes försvara sitt muslimska engagemang. Han förklarade att det var mer politiskt än religiöst. Han förklarade, att Allah egentligen var en lokal husgud i trakter av Arabien som vissa stammar dyrkade, och att Muhammed fick den idén att denna lokalgud var identisk med judarnas universella ende Gud. Med samma rätt hade någon grek kunnat framhålla Zeus eller någon romare kunnat framhålla Jupiter eller någon viking kunnat framhålla Oden som identisk med judarnas stränga enhetliga gudsbegrepp. Sedan mer eller mindre lyckades Muhammed tvinga araberna till att omfatta denna hans idé att uppförstora en lokalgud till ett universellt begrepp, och det hade han inte kunnat göra utan ett visst mått av fanatism och praktiserandet av principen 'ändamålet helgar alla medel'. Samtidigt som Johannes menar att islam borde totalsaneras från all fanatism, orättvisa och diktaturtendenser menar han att det är viktigt att försvara islam mot kinesernas etablerade ateism, som är en värre och mer destruktiv företeelse. Därför stöder han och underblåser han motståndet bland uigurerna och andra muslimer inom Kinas gränser mot den kinesiska diktaturen, och det gör han alldeles rätt i, menar både han och jag. Vi är också båda helt överens om att kurderna har rätt mot turkarna och eventuella andra regimer i Irak, Iran och Syrien som förtrycker dem. Kurderna var det största folket i Orienten som lämnades helt utan egen stat när England och Frankrike delade upp Orienten i Syrien, Libanon, Irak och Palestina efter det första världskriget, och de var kanske större än något annat folk i Orienten näst efter turkarna och araberna. Däremot stöder Johannes inte tjetjenerna eller något annat muslimskt folk inom det nya Rysslands gränser, då han såsom född inom den ortodoxa kyrkan alltid i hjärtat förblir en förkämpe för främst denna kyrkas och andra förgreningar av den äldsta kyrkans sak i österled, inte minst i Orienten och Egypten.

Natten förflöt under regn och kyla, men det blev inte mindre än 12 grader i rummet. Morgonen lovade inte mycket bättre. Vinden härjade, solen var bortblåst bakom molnen, och det var nästan som senhöst i Sverige. Likväl tog jag risken att bege mig upp till Triund vid trädgränsen på 3000 meter. Det tog en timme och trekvart att ta sig upp, Magic View Café på vägen var stängt liksom ett annat kafé, men satt det inte uppe vid det iskalla Triund en glad nepales vid sin hydda och rakade sig till skvalande transistorpopmusik under glada förberedelser till dagens turistaffärer! Jag hade inte tid att dricka te hos honom, men alla modiga och strävsamma turister jag mötte på den regniga vägen ner kunde jag ge det glada budskapet, att kaféet vid Triund var öppet. Regnduscharna blev åtskilliga, ibland försvann sikten helt i dimma och stormmoln, och promenaden nerför var som vanligt dubbelt så tröttande och påfrestande som vägen uppför hade varit. Dessutom är det lätt att tappa bort vägen, då det ideligen utgår getstigar från den, och det lättaste av allt är att vricka fötterna. Så vad du än gör, så spring inte nedför, även om du har bråttom. Det dåliga vädret hade bestämt mig redan på morgonen att omedelbart resa vidare mot Dehra Dun på kvällen. Jag lyckades få en biljett före middag, och utcheckningen från Ashoka var det inga problem med. Sedan var det bara att ta det lugnt i sju timmar och vila mina gamla trötta ben. Det bästa hotellet i McLeodGanj tycks munkarnas Guest House vara, där de inte är så noga med vilken tid man checkar ut, bara man håller ordning på hur många nätter man har sovit där. Stället är trevligt och mänskligt. Lika positivt är hotell och restaurang Shangri La, där de har den bästa musiken, som inte stör någon, i motsats till nästan alla andra matställen i Indien, där de har skärande ofta falsk och mycket påfrestande indisk rockmusik kroniskt behäftad med ursinnig rytmik. På Shangri La har de god billig mat ackompagnerad av lugn och harmonisk bakgrundsmusik, som till och med kan vara vacker. Även Tsongkha är ett mycket rekommendabelt ställe.

del 4. Bussen avgick från Dharamsala 19.30, och med mig som ressällskap ända fram till Dehra Dun och längre hade jag ett par, en ung koreanska och hennes sympatiske vän en taiwanes, samt en engelsman från Leicester och en förtjusande japanska. Vi reste alla fem till Rishikesh hela vägen, men denna resa tog 19 timmar då den ej var helt utan äventyrligheter. Den förfärliga staden Dehra Dun var nämligen i uppror. Det pågick strejkupplopp, och precis i stadens viktigaste korsning vid Gandhi Road nära bussterminalen hade fyra bussar ställt sig med nosarna mot rondellen och blockerade därmed trafiken i hela centrum, som var ett enda oöverskådligt kaos. De som strejkade var nämligen Dehra Duns busschaufförer. Intet ont anande kom vi rakt in i denna smet. Till en början var det omöjligt att finna en buss till Rishikesh, ingen ville förklara varför, en rådde oss att genast ta en taxi, en annan sade att det inte skulle gå någon buss till Rishikesh denna dag, men en busschaufför anmälde sig ändå frivilligt. Bussen blev genast full och körde glatt iväg, men så snart den kom ut i gatan blockerades framfarten för den av en annan buss, som argt körde ut och

förbjöd vår busschaufför att vara osolidarisk. Där satt vi sedan inlåsta och fastkörda medan folket stojade omkring oss och hade fackföreningsmöte mitt i gatan, medan ingen ville informera oss om vad som pågick. När vi tålmodigt med andra busspassagerare uthärdat detta vilda kaos i en timme med en mycket aggressiv folkmassa hela tiden ursinnigt aktiv omkring oss, övergav vi bussen och tog en taxi till Rishikesh. När vi kom fram dit efter en natt i primitiv buss och 19 timmars resa var vi medtagna och fullkomligt utsvultna. Jag föreslog för mina fyra reskamrater att de skulle följa med mig till mitt hotell. Då ingen av dem kände Rishikesh accepterade de gärna mitt förslag, så vi traskade modigt med allt vårt bagage genom hela staden, och mitt gamla hotell, till all lycka oförändrat med sin ljuvliga trädgård, föll dem alla i smaken. Sålunda kunde jag berika mitt gamla kära hotell med fyra extra gäster utom mig själv. Så långt var allt gott och väl, det var gudomligt skönt att slappna av i den ljuvliga trädgården och värmen, och jag kunde med gott samvete ta mig ledigt följande dag, den sjunde resdagen, resans första lördag, för att vila mina hårt överansträngda ben och fötter. I Rishikesh blev jag emellertid informerad om den dåliga nyheten, att jag måste avskriva alla planer på att kunna ta mig till Meghalaya och Shillong. För att kunna resa dit måste man som utlänning ha särskilt polistillstånd från Calcutta, och enda sättet för en västerlänning att sedan få bege sig dit är med flyg. Och det är inte allt. Han måste dessutom ha särskilt tillstånd för varje enskild delstat han besöker, så om han vill resa till Shillong måste han ha tillstånd både för Assam och Meghalaya. Och sådana tillstånd kostar pengar. Det är en helt annan sak om man inte känner till detta och tar tåget till Guahati och sedan tar bussen till Shillong utan att ana att det är förbjudet - då kan man klara sig, som jag gjorde när jag '93 reste ända till Guahati utan vare sig tillstånd eller giltigt visum utan att ana att jag hade kunnat bli skjuten som olaglig spion. Men Kedarnath, Binsar och Pemayangtse står kvar på programmet, ehuru vädret i Garwhal är mycket osäkert i år och kan bjuda på andra hinder för min resa än rent byråkratiska. Natten till lördagen den 25 oktober blev min första helt tillfredsställande natt i Indien hittills med nio timmars obruten sömn. Det var vad de överansträngda benen och fötterna behövde. Morgonen bjöd emellertid på något av en chock. Plötsligt stod det en indisk ko mitt i rummet. Från mina vildaste drömmar om hur min tandläkarvikarie i Göteborg, en sjaskig typ i snusnäsduk om halsen, monologiserade av harm över att jag hade lurat honom med att inte komma till honom med min med whisky kurerade onda tand, vaknade jag upp till den bisarra verkligheten att det stod en indisk ko mitt i rummet. Det är inte alla hotell, inte ens i Indien, som har en så enastående service att bjuda på som att erbjuda färsk spenavarm komjölk direkt på morgonen och i den formen. Det var nästan förpliktande att sätta i gång och mjölka henne genast. Men hur i all sin dar var det möjligt? En av mina rumskamrater hade gått ut på toaletten och lämnat dörren öppen efter sig, och då denna i olåst skick hade en obönhörlig benägenhet att glida upp, så gled den följaktligen upp. En annan gäst hade gått ut ur vår bungalow och lämnat den dörren öppen för en fiffig och påpasslig indisk ko, som inte tvekat inför att göra

sightseeing inne hos turisterna. Följaktligen stod det en indisk helig ko mitt i vårt lilla trånga hotellrum i det ögonblick då jag öppnade ögonen på morgonen. Emellertid måste denna heliga indiska ko omedelbart ha känt av våra orena och negativa vibrationer i form av skräck för att hon skulle hitta på någonting, som att ropa "Muuu!" eller släppa ner någonting i våra gapande öppna väskor, ty knappt hade hon sett våra förfärade och panikslagna blickar, så fattade hon galoppen genast och backade ur: vi var inte värdiga hennes fortlöpande sällskap. Det var början på en underbar dag. Temperaturen var varm men fullkomligt dräglig, himlen var molnfri, och en frisk fläkt drog ner från bergen. Så fort våra vänner från Taiwan, Korea och Japan hade checkat ut och lämnat oss begav jag mig iväg för att träffa min indiska familj i Rishikesh, som väntade mig. Jag hittade deras hus direkt utan svårighet och fick tillbringa tre ljuvliga timmar hos dem till att börja med. De bjöd på lunch med indisk whisky efteråt av det goda märket "Black Monk", och jag fick språka länge med både min nu 15-årige skyddsling Harish, hans äldre bror, hans far och vackra moder samt deras mycket filosofiske, välbeläste, vittbereste och mångkunnige vän Jackie. Samvaron var idealisk och återupptogs sedan på kvällen. Jackie har arbetat för Philips i många år, han utbildades i Eindhoven och tillbringade nästan hela sitt liv utanför Indien, då han fick arbeta i länder som Holland, Belgien, Tyskland, Danmark, England, Frankrike, Österrike, Arabien, Irak, Syrien, Libanon, Kuwait, Arabemiraten och Oman, tills han beslöt att komma hem till friden i Indien. Han har bara bott något år i Rishikesh efter sitt långa arbetsamma liv. Min skyddsling försökte den här gången intressera mig för sin faders projekt "Golden Forests", ett intressant investeringsbolag med 118% säkerhet och 15-20% tillväxt i året skattefritt. Bolaget investerar i miljövård, skogsplanteringar, miljövänliga byggnadsprojekt och annat sådant, som definitivt kommer att bli framtidens melodi. Jag lovade att tänka på saken till mitt nästa besök i Rishikesh, som ingen vet när det blir.

del 5: Kedarnath. Bussen lämnade Rishikesh fem på morgonen och inledde sin mödosamma uppklättring för Garwhal med allsköns trafikstockningar, men vädret var gott. Vad som var bekymmersamt var att min fot var mycket sämre - benen hade helt återhämtat sig efter överansträngningen i Dharamsala, men mellan vänster fot och skenben tilltog en svullnad som gjorde mycket ont, så att jag knappast kunde använda vänster nedre extremitet. Detta bådade inte gott inför Kedarnath, Auli och Binsar. Emellertid fortsatte jag ha tur med ressällskapet. I Devprayag kom det ett franskt par och en österrikare på bussen, som följde med ända fram till Gaurikund, och som dessutom berikades till sällskapet av en bohemisk ungerska, som kom på efter Karnaprayag. Tillsammans blev vi ett mycket hjärtligt sällskap på fem. Med på bussen var även en mycket trevlig familj från Calcutta, som också spetsade sig på Kedarnath; men mitt bästa ressällskap blev en ung medicine studerande från Calcutta, som nu skulle hem till sin familj och hemby

för att med dem fira Diwalihögtiden, som infaller på torsdag. Genom att han kom att sitta bredvid mig konverserade vi mycket, och när jag visade mig vara välbekant med Vivekananda och till och med hade ett citat av honom ovanför mitt piano fick han ett absolut förtroende för mig, då Vivekananda var hans andlige vägledare i livet. Vi bytte adresser, han kallade mig "Uncle", (den högsta titel en icke-familjemedlem kan förlänas i Indien av en familj - nästan varje familj har en 'Uncle' i form av en mycket god äldre vän, som är ogift och djupt respekterad,) och vi lovade hålla brevkontakt. Vägen ringlade sig upp för bergen bitvis på ett mycket obehagligt sätt i enfilig form utan vägräcken och med bråddjup på upp till 200 meter rakt nedanför och med ideligen mötande trafik i form inte minst av andra bussar och truckar, och vår buss var proppfull, så att många stod i gången. På åtskilliga ställen kunde man inte fatta att en sådan smal sandväg invid sådana bråddjup alls kunde hålla för en överlastad buss full med bagage och kistor på taket. Men fram till Gaurikund kom vi klockan halv 5 efter en nästan 12 timmars resa på 214 kilometer. Gaurikund är ett mycket litet samhälle med en brant gata längs vilken alla affärer, restauranger, testugor och hotell trängs och kämpar om de turister som ålar sig förbi i ett mycket orättvist gatlopp utan några chanser: man måste stanna överallt eller ramla och snubbla överallt. Vi fem européer, av vilka alltså inte en enda var engelsman, hade dock en rejäl middag på kvällen i en gemytlig håla som tog flera timmar, och vårt enda språk var engelska. Därefter drog vi oss tillbaka för att vila ut efter dagens strapatser och inför morgondagens. Foten var inte bättre på morgonen. Men att avstå från att bege sig upp till Kedarnath när man redan var i Gaurikund var otänkbart. Kedarnath låg bara 14 kilometer och 1500 meter högre upp. För att inte ta några risker beslöt att jag att betala 200 rupier för att få rida på en mula hela vägen upp. Martin, österrikaren, föredrog att gå, ty han hade inga fotplågor. Han stegade iväg i världens kortaste shorts, och vi hann turvis om varandra på vägen, beroende på våra olika pauser. Marco och Hélène, mina franska vänner, samt Erika från Ungern, som bodde på ett ashram, skulle gå ända upp och stanna i Kedarnath över natten liksom Martin. Bara jag skulle ner samma dag igen för att följande morgon ta bussen till Kausani - jag hade skrinlagt planerna på Joshimath och Auli på grund av min fot och på grund av att jag inte ville fastna i Garwhal mitt under Diwalifestivalen på torsdag, då ingen trafik eller kommunikationer i Garwhal skulle fungera. Kedarnath ligger alltså på 3500 meters höjd (ungefär som Lhasa) och är den historiska platsen där de fem Pandavabröderna i det indiska eposet Mahabharata slutligen fick förlåtelse av Shiva för att de hade utrotat alla sina släktingar. Kedarnath är mindre än Badrinath och måste stänga tidigare på säsongen på grund av snö. Redan när vi nu kom upp efter en mulritt på fyra timmar låg det snö, som man bitvis måste ta sig igenom. I själva templet råder det en förskräcklig trängsel och rökighet, och dess allra heligaste lär vara en staty föreställande stjärten på en ko, vilken gestalt Shiva tog när Pandavabröderna uppsökte honom och grävde ner sig så att bara stjärten stack upp ovanför jorden, för att guden skulle slippa få träffa de stackars Pandavabröderna med sina dåliga samveten. Inte särskilt gästvänligt eller artigt ens för en gud, kan man tycka, men Pandavabröderna genomskådade

kostjärten och grävde upp guden där han hade gömt sig och släppte honom inte förrän han hade förlåtit dem. Omgivningarna är dramatiska med de höga Kedarnathbergen (6940 m) tätt inpå templet med dess lilla samhälle, men dock föredrar jag Badrinath, som är mera mänskligt. Badrinath var en gång buddhistiskt, vilket har satt sin eviga prägel, och dess gud är Vishnu, en mycket positiv gudomlighet, medan det inte finns någonting buddhistiskt i Kedarnath, där den tillbedda guden är den ytterst tvivelaktige Shiva, förgöraren. Så gällde det att ta sig ner igen gåendes med en obrukbar vänsterfot. Det gick inte så bra, men det gick och tog nästan fem timmar. Det gällde att halta och linka hela vägen, vilket var ytterst tröttsamt och tålamodsprövande, och egentligen var det rena korsvägen. Men ner kom man till slut, och då var det en obeskrivlig njutning att få badda den sjuka foten i Gaurikunds varma källor. De flesta vandrade upp för att stanna där över natten, men många var de som red både upp och ner igen. Andra, i synnerhet äldre människor och kvinnor, bars upp i primitiva bärstolar som bars av fyra man. Det gick långsamt uppför, men nedför kunde bårbärarna nästan springa. De var mycket skickliga och höll en absolut jämn och unison takt med varandra. Naturligtvis krävde detta bärstolsbärande av till hälften liggande trötta åldringar till pilgrimer många pauser på vägen. Emellertid blev jag hela vägen ner ständigt omkörd av andra. Min fotskada är mycket besynnerlig. Jag har varken sträckt eller stukat foten, men ändå har det blivit en massiv broskbildning nedom smalbenet så att det knastrar om det, och det kan göra fruktansvärt ont i svullnaden som blivit resultatet. Det enda att göra är att ständigt massera och promenera, som faktiskt gör foten gott så länge man sätter ner den på rätt sätt varken med hälen eller med tårna först utan hela foten samtidigt. Emellertid är det inget roligt att vistas i ett land som kräver gasellben med en sådan eländig hindrande klumpfot. Och hur går det med väderföljetongen? Denna dag var vädret vackert på morgonen, vi årets sista Kedarnathpilgrimer hade tur som kom upp under förmiddagen, men efter klockan elva var det moln, snö och regn. Mina franska vänner och ungerskan kom upp sent i detta väder och ämnade övernatta i det. Jag avundas dem inte. På morgonen var det avfärd klockan 5.30. Det ösregnade, uppe vid Kedarnath var det säkert tungt snöväder, och det regnade under hela morgonen på vägen ner till Karnaprayag efter 106 kilometer. Klockan var då 11.10 efter fem och en halv timmars smärtfri resa. Med på bussen var mina kära vänner från Calcutta, de hade liksom jag varit kloka nog att bege sig upp till Kedarnath på morgonen igår och ner igen samma dag och skulle nu vidare till Badrinath. Det var underbart att än en gång få färdas upp för den storslagna Alaknandadalen, Ganges största källflod, med dess underbara landskap av blomstrande dalar omgivna av de mest dramatiska tänkbara bergsformationer - Vishnus eget land.

del 6 : till Kausani. Förra gången jag tog vägen från Karnaprayag upp till Kausani, en sträcka på 109 kilometer, tog det fem timmar med åtskilliga problem på vägen i form av strandade truckar som kört ner sig i leran på vägen, avbruten busslinje, bristfällig jeeptrafik och annat strul, men den här gången var det dubbelt värre. Jag hade hoppats att de nu efter två år äntligen skulle ha reparerat vägen ordentligt, men i stället visade det sig, att precis på samma ställe där förra gången en truck hade fastnat och blockerat all trafik i flera timmar, hade nu hela vägen förts bort av ras. Bussen gick inte längre. Det var samma problem som Phileas Fogg stod inför i Kholby i Jules Vernes roman, när järnvägen helt enkelt slutade och man fick ta sig vidare för egen maskin fram till där järnvägen började igen. Här fick man till fots med allt bagage ta sig upp för en väldig ravin, vandra runt det omfattande rasstället och ta sig ner igen på andra sidan, där en annan buss väntade på att få föra oss vidare. Bara denna extra promenad tog en halv timme, och fastän jag fortfarande haltade med smärta och bar allt mitt bagage gick det ännu långsammare för bussens alla fina indiska damer och åldringar. Samtidigt rasade tiden iväg, och jag såg med oro hur våra chanser att nå Kausani till kvällen minskade. Strandsatta i samma buss var ett trevligt europeiskt par, Charlie och Mirjam, han från Yorkshire och hon från Holland, som höll på att genomföra sin indiska jungfruresa. De hade inlett sin resa med ett besök i Kashmir med bomber och gevär exploderande runt omkring dem bara något hundratal meter från deras hotell och med tungt beväpnade militärer överallt. Spänningen i Kashmir hade de funnit tämligen outhärdlig. Efter att ha tagit igen sig i Rishikesh i några dagar beslöt de sig för att resa till Almora och valde vägen upp för Garwhal och övernattade i Rudraprayag för att sedan möta mig på bussen i Karnaprayag strax före den stora pärsen med bortspolade vägar, avbrutna busslinjer och panikjakt mot Kumaon för att hinna fram till Kausani före mörkret. Klockan halv 5 var vi framme med bussen i Gwaldam, som var sista hållplatsen, men vi fick plats i en jeep vidare söderut tillsammans med 13 andra personer, fem hängandes utanför och elva sittande i jeepen utom chauffören. På vägen passerade vi två trafikolyckor: två jeepar hade frontalkolliderat i en kurva, och i en annan kurva hade en buss kolliderat med någonting som inte fanns kvar. Först klockan 6 nådde vi den vilda indiska cowboystaden Garur, där jeepen hade sin ändstation. Det var outhärdligt - ett värre ställe att tvingas övernatta på än Garur går det knappast att föreställa sig. Men vi fick en sista jeep och lyckades komma fram till Kausani fastän det var efter skymningen - normalt upphör all sådan trafik mellan Garwhal och Kumaon klockan 3 på eftermiddagen. Jag fann mitt gamla hotell och tog med mig mina två nya vänner dit, men mycket hade förändrats i Kausani sedan senast. Det hade plötsligt blivit mycket turistiskt och dubbelt så dyrt. På bara två år hade Kausani förvandlats från ett fridfullt meditationsställe, en verklig oas av oerhörd njutbarhet, till en blomstrande turist-cirkus av mera tvivelaktigt slag. Det vore synd om Mahatma Gandhis ovärderliga meditationsoas skulle gå förlorad. Emellertid visade sig dessa farhågor lyckligtvis vara förhastade. Kausani var sig likt, fastän hotellen, restaurangerna och priserna fördubblats. Mycket byggnation pågick, men den var relativt diskret, och endast vid torget förelåg någon nymodighet och modernisering. Mitt gamla stam-matställe bakom det och nedanför, en hydda utan väggar där mat lagas för

öppen eld, fanns kvar oförändrat, och vi hade en idealisk lunch där vid värmande öppen brasa för 15 rupier (3:33 kronor). Det var nästan som på Kiplings tid, och måtte detta primitiva tidlösa Indien aldrig förändras. Charlie hade mycket att berätta från sin tid som journalist. Han hade vid ett skede tjänstgjort som korrespondent för en engelskspråkig tidning i Budapest, där han och Mirjam hade träffats för fyra år sedan. Han hade lärt sig mycket om den undre världen i Budapest och de olika maffiorna, kubaner och araber från väst, som inriktat sig på krogar, diskotek och hamburgerbarer, och mest ukrainare från öst, som mest sysslat med vapensmuggling och prostitutionshandel. 1991 hade han besökt Kazakhstan med falska papper: hans ryska flickvän hade haft en väninna som arbetade på ett mentalsjukhus, som ordnade ett intyg åt Charlie som "farlig schizofren patient, som inbillade sig att han var filmstjärna från Hollywood," med vilket papper han kunde tala engelska i hela det fallande Sovjetunionen, då hans engelska då bara skulle tydas som ett sjukdomssymptom. På detta sätt kunde han ostört resa omkring i hela Sovjetunionen. Täckmanteln var perfekt. Han kunde med egna ögon studera hela det kaotiska tillståndet i den bisarra supermaktens sista dagar under Gorbatjov, där den inre förruttnelsen hade tagit sig astronomiska proportioner genom rena hortåg med lönnkrogar ombord, där alla bjöds generöst på vodka och champagne om de bara följde med i strömmen och inte skvallrade om den fria prostitutionen och spritorgierna ombord. Han upplevde Ukraina och Svarta Havs-kusten som demoraliserad och beklämmande, där alkoholismen slagit djupa rötter liksom i hela Ryssland, medan han fann Kazakhstan vara friskare och friare med ett socialt liv närmare naturen och med en landsomfattande sund passion för hästar. Hela denna dag ösregnade det i Kausani. Man var inregnad, och man kunde bara trösta sig med att vädret inte skulle vara bättre i Almora eller i Naini Tal. Att i detta väder och med den långsamt tillfrisknande foten, som fortfarande är 60% obrukbar, bege sig till Binsar är inte att tänka på. Jag hade glädjen att ändå få guida Charlie och Mirjam omkring i Kausani och visa dem Gandhis fina bönesal, som är ett museum över Gandhis hela liv, då han trivdes bra i Kausani och skrev flera av sina böcker här. Tre entusiastiska turister från Calcutta hjälpte oss till rätta i muséet, och en av dem berättade för oss den sällsamma historien om R.C.Bose, Gandhis närmaste lärjunge, som sedan plötsligt tog avstånd från Gandhis icke-vålds-princip och började predika beväpnad motståndskamp mot engelsmännen för ett helt självständigt Indien - Gandhi hade dittills aldrig velat ha full självständighet. Bose tog sig till Tyskland, allierade sig med Hitler och med Japan, dit han smugglades med tysk ubåt, varifrån han begav sig till Singapore och organiserade där en väpnad styrka för ett självständigt Indien. Han bekrigade sedan engelsmännen huvudsakligen i Assam. 1944 led han ett avgörande nederlag, efter vilket han försvann - ingen vet hur. Enligt en version störtade han i ett flygplan under flykt, då det sköts ned. Enligt en annan lyckades han fly till Ryssland, där han togs i fängsligt förvar och senare avrättades av Stalin på Nehrus uppmaning. Hur det egentligen gick för R.C.Bose torde vara ett idealiskt ämne för en omfattande utredning. Om en sådan skulle kunna ge något resultat är en annan sak. Men en direkt följd av general Boses militanta och fanatiska agerande blev, att Gandhi med Kongresspartiet politiskt tvingades in på en väg mot fullständig självständighet från

engelsmännen. Om Bose inte hade existerat hade kanske Indien ännu idag haft en brittisk vicekonung och det brittiska imperiet varit intakt - liksom det franska och det portugisiska. Indien var först i världen om att säga upp kolonialismen, Indien startade lavinen som upplöste imperierna, och det är den första knuffen och initiativet som är den avgörande för en oöverskådlig framtid.

del 7 : Diwali-idyll i Kausani. Efter Sovjetunionens fall är nu Kina det enda imperiet kvar i världen, som dessutom råkar vara en diktatur och världens folkrikaste land. Samtidigt är dess diktatur dogmatiskt ateistisk. Johannes hör till dem som oavbrutet arbetar för dess snarast möjliga kollaps och upplösning, liksom oräkneliga ledare för de folk i Asien han är nära bekant med: muslimerna, mongolerna, kazaker, tadzjiker, kirgiser, uzbeker, taiwaner, tibetaner och alla i hela världen som är bekanta med Kinas ohyggliga förtryck och förstörelse av Tibet. Ändå är han inte helt okritisk mot buddhismen och det tibetanska systemet med etablerade reinkarnationer: "Själv tar jag avstånd från etablerandet av ett sådant system. Det är mot naturens regler. Reinkarnation är en möjlighet som inte kan uteslutas, men att etablera den som dogm anser jag att är livsfarligt för hela buddhismen och dess innersta väsen. Jag tror att Buddha själv hade tagit avstånd från det. Må etablerade reinkarnationer få existera i den buddhistiska toleransens namn, men själv vill jag ingenting ha med ett sådant tänkesätt att göra. Må vem som vill spekulera i sina eventuella tidigare inkarnationer, men själv har jag aldrig gjort det. Må bodhisattvas få existera och respekteras för vad de är, men försök aldrig definiera deras tidigare reinkarnationer. Det går inte, ty det är emot naturens, livets och universums regler." "Vad tror du Dalai Lama skulle anse om din syn på saken?" frågade jag. "Jag tror att han är ganska kluven själv. Å ena sidan måste han acceptera systemet, men å andra sidan är han tillräckligt vis att vara fullt på det klara med reinkarnationssystemets naturliga tvivelaktighet. Buddha själv utgav sig aldrig för att vara mer än en människa och ville aldrig vara mer än en människa. Varför skulle då ledare för hans religion och i buddhismens eget heliga namn försöka etablera sin egen odödlighet? För mig stinker det av hybris." Det var Johannes slutgiltiga mening om den saken, och jag kunde inte rubba den. Detta funderade jag mycket över när jag satt inregnad i Kausani. Vädret var regnigt och dystert och rått, temperaturen var 14 grader som maximum, och när man satt inomhus ångade andedräkten. Min fot värkte och smärtade trots fotbad och massage i hett vatten och mirakelbalsam, men jag kom fram till att jag måste ge Johannes rätt. Hans humanistiska slutsatser som människa var etiskt osårbara och ur naturlig-demokratisk synpunkt de enda riktiga. När jag, Charlie och Mirjam besökte hotell Prashant, för att bilda oss en uppfattning om stället och se om det kunde konkurrera med vårt hotell Uttarakand, vilket det förvisso kunde, tog dess älskvärda hotellvärd vänligt hand om oss, visade oss runt och skröt även en smula med hotellets bibliotek. På eftermiddagen återvände jag dit ensam för att undersöka

detta bibliotek. Det visade sig då, att han för närvarande höll på med en storrengöring av biblioteket och hade packat ner alla dess volymer i två pappkartonger. Dessa volymer var ungefär sjutton till antalet. Alla var pocketböcker, en del slaktade sådana, och den mest slaktade, som hade berövats både pärmar, inledning och final visade sig vara T.H.Whites "Svärdet i stenen" - på tyska. Förutom dessa sjutton pocketvolymer hade biblioteket även en del tidskrifter att uppvisa, de flesta utan pärmar och mer eller mindre slaktade, av vilka den aktuellaste var från september 1994. Detta bibliotek lär bli seglivat, då det underhålls så väl, och det kanske rentav kommer att utökas med en eller annan volym i pocketupplaga och troligen delvis slaktad under de närmaste tio åren. Efteråt unnade jag mig njutningen att bjuda mig på en kopp te vid teskjulet precis utanför. Där stod man i regnet med sitt trasiga paraply och tittade ut över den ljuvligt fridfulla dalen i det monotont gråa och drypande vädret och njöt av ett indiskt glas te med handskar på händerna. Även det var en form av njutning. Det fortsatte regna hela dagen. Det var hopplöst. Vi samlades vid 5-tiden i Bobs och Johns rum, två engelska hippies, tillsammans med Chris, en ung man från Devon, som en kväll hade mött en leopard på stigen nedanför hotellet på jakt efter lämpliga hundar, samt Tony Michael, en australiensare, som var nästan helt hinduiserad: hade man inte känt till hans namn hade vem som helst tagit honom för en hindu. Han hade konverterat till hinduismen, bar kastmärke i pannan och visste allt om hinduisk mytologi. Personligen fann jag honom ganska förstörd i hjärnan. Alla dessa var haschrökare utom Chris, och de försvarade sitt bruk med att cannabis var naturligt och nyttigt, vilket inte är helt felaktigt i måttliga doser, då till och med läkare medgivit att cannabis kan vara bra för hjärtat. Vi värmde oss med indisk whisky av märket Aristocrat, som inte var så dåligt, medan vi småpratade i väntan på kvällens fyrverkerier inför Diwalihögtiden, som inföll dessa dagar. I den drypande fukten efter vätan var det dock många fyrverkeripjäser som bara fräste eller rykte litet grann, vägrade lämna startrampen eller helt enkelt inte gick att få fyr på. Men kvällen blev stjärnklar och lovade bättre för morgondagen. Morgondagen blev också bättre. Äntligen fick man se det väldiga bergspanoramat mot norr som sträcker sig 337 kilometer, och äntligen kunde man gotta sig i solen - för andra gången i Indien under denna resa. Detta var den tolfte resdagen. Man tog tillfället i akt och tog en promenad före frukost upp till Gandhis Ashram, där det rådde full fotograferingsfest. Turister från Calcutta var vilda på att få bli fotograferade av mig och få fotografera mig med sig själva och med sina barn och bytte adresser med mig bara för att få sig tillsända de bilder på sig som jag på deras önskan tagit. Det såg ut som om min vistelse i Kausani skulle förlängas till en tredje natt. Denna Diwalihögtidsdag förflöt stilla i solljuset, och jag kunde frossa i att badda min sjuka fot i solskenet. Vristpartiet är alldeles deformerat. Omkring vristen är en svullnad full med vatten, men där känns ingen smärta. Sedan blir benet alldeles extremt smalt strax ovanför, och så följer den smärtsamma svullnaden, som knappast syns men som känns desto mer. Det hela ger intrycket av att en del av benet rutschat ner i foten. Det ser inte klokt ut. I värmen och solskenet förbättrades dock foten under ideliga massager till 25%, och mot eftermiddagen kunde jag gå på tå (om dock inte på hälen) och även sträcka på foten. Det går trots allt åt rätt håll.

I kvällningen glödde hela Garwhalmassivet i sin grannaste rödaste prakt, och vädret lovade gott. På kvällen avfyrades sedan det definitiva Diwalifestandet med bomber och raketer, smällare och stjärnfall och hjärtskärande ylande hundar. Det var värre än nyårsafton. Ändå var jag lyckligtvis i Kausani fjärran från alla städer och mer infernaliska celebreringar av denna indiska högtid, som avslutar sommarsäsongen och inleder vintersäsongen, då alla hotellpriser faller med hälften. Det är mera värt att komma till Indien efter Diwali än före. På kvällen ägde den stora festen rum. Alla mina vänner var packade. Tony Michael låg på golvet, kröp under sängen och somnade där. Derek berättade om all den underbara hygienservice man kan få för bara några rupier i gamla Delhi, som att få bli petad i öronen med långa stålstickor med en pytteliten sked i änden, som befriar öronen från smuts, att få näshår avknipsade inne i näsgångarna, att få hår inne i öronen avklippta och avlägsnade på liknande sätt, att få tungan avskrapad med en tungskrapare, eller att få onödiga eller värkande tänder utdragna - de bästa tandläkarna var de som hade flest utdragna tänder att skylta med som meriter. Mirjam berättade om sina förstoppningsbesvär, som jag ansåg vara motsatsen till besvär, då endast motsatsen till förstoppning kan anses som direkt besvärligt. Detta är för resten indiernas vanligaste samtalsämne: avföringen, dess problem och fenomen relaterade därtill. Frågan är vanligen om det behövs kork eller korkskruv. Chris satt bara och vek sig dubbel av skratt hela tiden, medan Bob och John, våra båda hippies, var tämligen avslagna. Vi hade det gott med "Old Monk" rom och Coca Cola tills den ena efter den andra droppade av.

del 8 : Almora. Endast det unga schweiziska paret var uppe med mig inför den sista soluppgången i Kausani. Denna var magnifik - äntligen fick man lön för mödan av alla dessa regniga dagar av rå kyla och invalidisering. Jag hade all anledning att vara tacksam för att jag stannat kvar till denna underbara morgon, då det kändes rätt att bryta upp för att fara vidare. Det var resans trettonde dag, och de första tio hade varit förfärliga på grund av det förskräckliga vädret och den ohyggliga fotkrisen. Nu var vädret bättre, men den bara fem mil långa resan i jeep till Almora blev något av en äventyrlig idyll. Efter gårdagens explosiva Diwali-firande tog denna dag hela Indien ledigt, så att knappast några bussar gick. Det var detta som jag hade fruktat. Emellertid gick en och annan jeep men endast kortare sträckor. Jag fick en till närmaste by en mil neråt dalen, där jag bytte till en annan jeep, som efter en mil till fick punktering. Det var mitt ute i ödemarken, och min chaufför hade ingen domkraft ehuru reservhjulet låg på taket. Det var bara att vänta tills en annan jeep kom förbi som hade domkraft. Denna infann sig efter en halvtimme, och därefter gick hjulbytet snabbt, så att färden kunde fortsätta. Emellertid fick detta nya hjul en än värre punktering efter bara en kilometer. Nu var vi sålda. En gammal jeepchaufför som färdades åt fel håll förbarmade sig över oss. Emellertid var detta på en så smal väg så långt ut i ödemarken, att han först måste åka tillbaka med oss

några kilometer till en by för att kunna vända jeepen åt rätt håll och sedan kunna inleda färden däråt. Vi passerade vår uppgivna stackars tidigare jeepförare på vägen med sina två punkterade hjul och utan domkraft. På grund av den sparsamma trafiken denna dagen-efter-dag samlade vår gamle långsamme jeepförare på sig sammanlagt 20 passagerare klängande på jeepen, sittande på taket och hängande inne i det trånga utrymmet. Tre satt där framme bredvid föraren, och i bakutrymmet klättrade fem barn omkring på åtta vuxna, medan resten hängde utanför. På detta sätt kom vi efter tre timmar och fem mil fram till Almora. Där styrde jag genast stegen hem mot min gamle vän och värdshusvärd, och han mötte mig genast med blicken. Han hade väntat mig sedan länge. Återseendet var hjärtligt i högsta grad, han gav mig genast världens bästa lunch i Himalaya, varunder vårt animerade samtal fortlöpte intensivt utan pauser - vi hade ju inte setts på två år. Som pricken på i-et råkade hans bästa vän i Almora just då komma där förbi, en 61-årig pensionerad läkare, ett lokalt universalsnille, mycket ungdomlig och en otrolig filosof. Entusiastiskt framlade han för mig hela sin livsfilosofi, som var ganska omfattande. Han menade att det viktigaste i livet, som hela samhället byggde på, var familjen, som bara kunde formas på principen att man älskar och litar på varandra. Detta var för mig en självklarhet. Sedan formulerade han hela den indiska livsfilosofin, där han skilde mellan begreppen "tidsumgänge" och "penningumgänge". Det handlar då inte om att umgås med tid eller med pengar, utan det handlar om på vilket sätt det mänskliga umgänget sker. Om mänskor umgås med varandra i avsikt att göra pengar, menade doktor Ray, så är det ett slöseri med tiden, men om mänskor avsiktligt slösar bort tid bara för att umgås med varandra, så ger det mer än pengar. Så belyste han också vikten av att människor värnar om sin egen personliga mentalitet. Han menade, att en människas mentalitet blir färdig vid 18-årsåldern, och om han därefter aldrig ger avkall på den kan han hålla sig ung hela livet. Om han däremot offrar sin mentalitet (här synonymt med spiritualitet, personlighet, själ, med mera,) för att stänga in den bakom murar av säkerhet, trygghet, karriär, makt och pengar med mera, måste han åldras snabbt och lättare bli ett offer för sjukdomar som magsår, cancer, med mera. Jag kunde bara hålla med honom hela vägen, och han blev mycket glad över mitt inpass, att indierna inom ett område var världsbäst. Jag hävdade, att genom att indierna är så många miljoner och är så inklämda i så stora städer, så har de högre än något annat folk utvecklat en konst att samarbeta med varandra för att överleva ofta under olidliga omständigheter, till exempel i storstädernas slumområden. "The Indian way of co-operation" menade jag att var något som särskilt västerlänningar hade mycket att lära av. Han hade bland annat varit Aidsläkare och var djupt insatt i hur svåra problem som helst. Vi diskuterade även min fot och kom fram till, att vad som hade hänt som hade utlöst krisen var, att efter att jag sprungit omkring i bergen i Dharamsala hade jag suttit stilla på en kall restaurant och frusit om fötterna. Den drastiska omställningen från värme-ansträngning till passivitet och kyla hade blivit för mycket för foten som reagerat med en kraftig muskelinflammation med mycket vatten i nedre smalbenet, som nu lyckligtvis gradvis och långsamt drog sig tillbaka.

Tyvärr ansåg jag mig inte ha tid att stanna i Almora, men jag försäkrade mig om att den excentriske och gamle herr Shah fortfarande skötte ruljangsen på sitt uråldriga och mer än primitiva hotell Kailas innan jag reste vidare mot Naini Tal. Min vän och värdshusvärd herr Kandpal har hittills skött en kombinerad restaurang och resehärbärge men önskar gå över till turistnäringen just för att ta hand om resenärer till Kailas. Han berättade, att man genom Uttar Pradeshs provinsregering kan få sin resa till Kailas ordnad för bara 40,000 rupier (9000 kronor) om man då färdas från Almora över Pithoragar den närmaste vägen direkt upp till Lipulekpasset, Purang-Taklakot, Manasarovarsjön och Darchen. Detta vore något för mina vänner i England och Sverige som anmält sitt intresse för Kailas.

del 9 : Naini Tal. Naini Tal nåddes i kvällningen. Där möttes jag av resans hittills svåraste bakslag: min underbara gäststuga från förra besöket hade stängts och sålts. I stället hänvisades jag till Hotel Alps, ett kolossalt viktorianskt hotell från förra århundradet, ett överväldigande kråkslott och spökhus i upplösningstillstånd, där dörrarna öppnade sig av sig själva och där receptionen låg uppe på vinden. Men det gick bra det också. Jag fick ett kolossalt rum att bo i för samma pris som i Kausani (100 rupier, 22:20 kronor,) med ett särskilt badrum i samma dimensioner - med personlig privat korridor emellan. En respektabel dam med bara döttrar skötte ruljangsen, och det fanns ingenting man kunde klaga på i denna döende men magnifika 1800-talsatmosfär av överdådig stilfullhet, generöst livsutrymme och idealisk balkong med utsikt över Indiens vackraste sjölandskap. Den följande dagen blev fridfull under vilken jag mest baddade min sjuka fot i det varma solskenet, men på morgonen begav jag mig upp till China Peak. Det var en underbar morgon, och man kunde se alla Himalayabergen från Himachal Pradesh till Nepal. Alam var inte där och bjöd mig på te, men hans gode vän Noam var där i stället och bjöd mig på te. Han var inte lika filosofisk som Alam och förde ingen gästbok som Alam men bjöd ändå på angenämt umgänge. Jag bad honom hälsa till Alam, som säkert skulle komma ihåg mig från för två år sedan. Jag var ensam gäst på mitt stora spökhotell, men på kvällen dök det plötsligt upp ett helt gäng av västerländska ungdomar från England, Skottland, Sverige och Israel. Hur de hade hittat till mitt hotell är ett mysterium. De var mycket trevliga, de var alla på sin första resa i Indien, och plötsligt blev hotellet nästan fullbelagt. Jag fick det stora nöjet att presentera stadens lämpligaste restauranger för dem, och skotten kunde jag guida till "The English Wine Shop" där man köper whisky och rom och sådant, vilket skotten hade levt alltför länge utan. Senare på kvällen invigde jag tillsammans med honom min flaska Ballantine's från Landvetter - mina flaskor Martini och Offley's Red Port från samma fyndställe var slut, så det var nu bara whiskyn kvar som medicin för resan. Vi intog alla sex en enkel middag på den tibetanska restaurangen Sonom rakt under hotellet, alla hade varit i Dharamsala, flera hade till och med träffat Dalai Lama, så vi var alla som hemma med Momos och nudelsoppa - kvällen kunde knappast bli bättre.

Följande morgon gick jag upp till Gompan, det buddhistiska klostret. Dess läge är en historia för sig. Det ligger högt ovanför sjön under linbanan, och när solen om eftermiddagen sjunker ner bakom kullarna har detta kloster det läge som mottar de sista strålarna. Från toaletten bakom klostret, ett utedass, har man vad som förmodligen måste vara den förnämligaste utsikten från något utedass i världen. Jag blev väl mottagen av munken Sambha Choeling, som visade mig runt i det lilla men rikt dekorerade klostret. Jag kom då att tänka på Johannes ord: "Vad som gör den tibetanska buddhismen mera intressant och attraktiv än någon annan form av buddhism är dess omåttliga fantasi. Den är visuellt inspirerad och påverkad av hinduismen till en ganska multiplicerad grad, så att dess grannaste och vildaste konstprodukter egentligen bara kan jämföras med den kristna konstrenässansens mest färggranna fantasiskapelser under 1500talet." Broder Sambha bjöd mig på rikligt smörte och visade mig även skolan och deras Assembly Hall, men någon stupa har de inte. Jag berättade för honom om mina besök i Dalhousie och Dharamsala och min resa till Kailas, och han var mycket nöjd. Där fanns två andra munkar också, och vår samvaro var den bästa tänkbara. Naini Tal-kapitlet avslutades med en värdig bankett på min favorit-restaurang Negi tillsammans med mina fem unga vänner från Israel, Skottland, Yorkshire och Sverige. Jag unnade mig en präktig Mutton Birainy, som blev min bästa middag i Indien hittills. Man kan äta hur gott som helst i Indien hur billigt som helst, om man bara unnar sig besväret att ta risken att pröva sig fram på det okända spännande havet av vad de mångfaldiga indiska specialiteterna med sina exotiska namn egentligen innehåller. Denna min luxuösa söndagsmiddag kostade mig 60 rupier bara, det är i svenska pengar 13:30. Det kändes skönt att avsluta Naini Tal-sejouren på detta sätt. För första gången på en dryg vecka kunde jag stiga på min vänstra häl igen, så att jag nästan kunde gå helt problemfritt. Fotkrisen hade varat i åtta dagar från Rishikesh via Kedarnath, Gaurikund, Karnaprayag, Kausani och Almora till Naini Tal. Måtte den inte följa med mig till Darjeeling. Men i stället mötte jag andra och värre plågor.

del 10. Resan från Kathgodam till New Jaipalguri, resans största och viktigaste länk, lovade att bli en katastrof. Det var söndag kväll och avslutningen på Diwalihögtiden, och alla tåg var fulla. Det fanns inte plats för mig någonstans. Av alla kvällar att göra en lång tågresa genom Indien på hade jag råkat hamna på den allra sämsta tänkbara. Och jag var inte ensam. I Kathgodam uppenbarade sig Steve, en ärrad veteran som levt 21 år i Indien och mest uppe i bergen. Han såg ut som ett gammalt lejon, och 21 års erfarenheter av Indien kunde inte hjälpa honom denna fatala afton. Inte heller han hade lyckats få plats på något tåg ens till Delhi. Han berättade att Indien drastiskt hade förändrats under de senaste två åren. Plötsligt hade vädret blivit helt oberäkneligt. Under sina första 19 år hade han lärt sig att exakt kunna förutse och bestämma vädret i förväg, men under de senaste två åren hade vädret urartat till

kroniskt kaos, och i år påstod han att det hade regnat mest hela tiden. Han var mycket oroad av dessa omfattande väderleksförändringar. Vi önskade varandra lycka till med våra olika hopplösa tåg och skildes i hopp om att någon gång få träffas igen. Konduktören ombord kunde inte hjälpa mig. Hur han än pusslade kunde han inte få någon plats ledig åt mig. Han föreslog att jag skulle stiga av i Rampur och där ta ett annat tåg vidare till Lucknow. Jag följde med till Bareilly inriktad på att ta en buss vidare därifrån om jag inte fick något tåg. Vi nådde Bareilly vid midnatt. Att där finna ett annat tåg österut var otänkbart. Hela stationen var översvämmad av strandade passagerare som inte fått plats på något tåg. Det var fyra kilometer till busstationen, och där fann jag en buss till Lucknow, men den bussresan blev ett helvete. Den var överfull och obekväm, folk trampade på varandra och på varandras bagage hela natten, och till råga på eländet blev det trafikpropp vid en bro klockan 4 på natten. I två timmar satt vi orörliga medan bussen ibland kom fram femtio meter för att sedan igen stå stilla i en halvtimme. Fram till Lucknow kom vi klockan 10 efter nio timmars resa under en kvalfull och sömnlös natt. Lucknow är huvudstaden i Uttar Pradesh och ger ett nästan lika luxuöst intryck som Delhi - järnvägsstationen är storartad och praktfull med en helt datoriserad avdelning för platsreservation. Denna datorisering hälpte emellertid inte mycket i dessa dagar då järnvägarna invaderades av hela Indiens befolkning. Jag stod en timme i kö medan kunderna framför expedierades i en hastighet av ungefär en kund var tionde minut. Efter denna plågsamma timmes väntan i intensiv hetta (då ställets takfläktar av någon anledning inte fungerade) fick expediten syn på min främmande nuna och informerade mig barmhärtigt nog om att jag stod i fel kö - det fanns en särskild lucka för utlänningar och journalister. I denna nya lucka gick det snabbare, ehuru resultatet inte blev bättre än det sämsta tänkbara. Allt var fullt. Min expedit prövade alla datorns möjligheter - turistquota. journalistquota, reservplatser, invalidplatser, avbeställningar, väntelistor - resultatet var och förblev noll. Min enda chans blev åter igen att vakta tåget så fort det kom in på plattformen och då genast lägga beslag på konduktören. Trött och uppgiven satte jag mig på en stol som fanns till handa för knäckta klienter. Bredvid mig råkade det då sitta en ung man, och hur det nu var kom vi i samspråk. Även han var journalist och djupt engagerad i världens viktigaste problemfrågor - droger och aids - och hade precis avslutat en konferens i Delhi över ämnet "droger och lagen". Han blev entusiastisk över min person och beslöt genast att göra allt för att hjälpa mig. Han kände till att det fanns bussar från Lucknow till Darjeeling. Vi undersökte saken, och visserligen gick det bussar, men man måste då byta buss två gånger på vägen, i Gorakhpur och i Bihar. En fransman som liksom jag hade blivit skinnflådd i platsreservationsavdelningen hade varit med om skräckbussresor från Kathmandu till Delhi (super de luxe, naturligtvis,) som tagit 60 timmar. Jag beslöt att hellre satsa på det osäkra tåget. Jag och min indiske journalistvän hade en mycket angenäm lunch tillsammans och tog sedan igen oss i järnvägsstationens väntsal för första-klass-passagerare - han skulle själv till

Delhi samma kväll. Hans biljett var i ordning, medan jag fortfarande bara hade min påvra och provisoriska andra-klass-biljett. En halvtimme innan jag skulle försöka fånga mitt tåg försvann han på sina egna ärenden men lovade vara tillbaka i tid för att hjälpa mig på tåget. Gud vet vad han sedan råkade ut för, ty jag såg honom aldrig mera. Han bodde i Bhopal, platsen för världens mest berömda miljökatastrof och största giftskandal genom tiderna, då tiotusentals människor dog av ett utsläpp från en fabrik. Mitt tåg var som väntat ett fullkomligt kaos. Jag blev genast utkörd av konduktören i AC-vagnarna och hänvisad till första klass. Vagnarna i första klass var redan överfulla, och det fanns bara plats i gångarna på golvet. Många utom jag var hänvisade till detta obekväma ställe, om de en gång ville resa första klass på det tåget. Min nästa konduktör ville köra ut mig därifrån och hänvisade mig till sovavdelningarna i andra klass. Jag gjorde ett heroiskt försök att ta mig ut från tåget men misslyckades totalt med att ta mig in i den anvisade avdelningen i andra klass, då alla dessa vagnar mest liknade sprängda koffertar som gått sönder sedan de packats för fulla och man sedan begått misstaget att försöka stänga dem. Jag återvände omedelbart till mitt golv i första klass och hoppades slippa plågas av fler konduktörer. Denna oförglömliga resa på samma villkor som packad boskap förgylldes emellertid av en 25-årig poet, som ockuperat utrymmet på golvet närmast mitt. Vi pratade litteratur och världspolitik hela natten. Jag visste inte, att den bengaliske diktaren och nobelpristagaren Rabindranath Tagore skrivit både Indiens och Bangla Deshs nationalsång. Det var mycket annat han berättade för mig om Indien med sin passionerade djupt engagerade röst, och sålunda fick jag idealisk underhållning och utbyte mest hela natten, hur dödstrött jag än var. Att lyckas inta någon varaktig vilande ställning under dessa reseförhållanden var givetvis omöjligt. Lyckligtvis erbjöd min ryggsäck med alla dess böcker något stabilt som jag kunde sitta på, men böcker, hur ovärderligt och givande deras innehåll än må vara, är hårda att sitta på i längden. Den mest vilsamma ställningen visade sig till slut vara "fällkniven" uppdragna ben med huvudet i armarna på knäna. Flera praktiserade denna ställning på det smutsiga golvet med givande resultat, men de flesta hinduerna tycktes föredra att strunta i smutsen och helt enkelt ligga direkt på golvet i mån av plats. Det säger sig självt att det är omöjligt att föreställa sig sådana scenarion i första-klass-vagnar i Sverige och inte ens i hela Europa. Ännu svårare blir det då att föreställa sig dessa tågs andra-klass-förhållanden i dessa dagar - alla de tusentals sprängda mänskliga koffertarna. Angående Kashmir Det blir ingen ordning i Kashmir förrän hela Kashmir återförenas och blir självständigt från både Indien och Pakistan. Betydande gräsrotsrörelser i Kashmir eftersträvar detta med fredliga medel och har i allmänhet folkets stöd. Det kan dock ta hur lång tid som helst innan detta ideal för Kashmir blir uppnått. Under tiden förblir det inte helt ofarligt att resa i Kashmir. Det kan verka lugnt och riskfritt den ena dagen för att sedan plötsligt den följande dagen allt bedrägligt lugn exploderar i nya massakrer och bombdåd utan sans eller mening.

Atombombsskrämseleffekterna i maj detta år har inte lett till avspänning eller minskad krigisk aktivitet utan snarare tvärtom. Man kan resa till Kashmir ända in i november, men vägarna till Ladakh stänger redan ganska tidigt i oktober. Bäst att resa till både Kashmir och Ladakh är i maj-juni före monsunen. Det finns en direkt färdväg till Ladakh från Dharamsala, om man vill undvika Kashmir, men dessa pass är bara öppna från maj till oktober före och efter monsunregnen. Astronomisk-astrologisk varning Den första veckan i maj år 2000 inträffar ett fenomen som inte har förekommit på 6000 år: från Jorden sett står Solen, Månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus i konjunktion med varandra i Oxens tecken. När en liknande konjunktion inträffade för 6000 år sedan inträffade den s.k. Syndafloden, före vilken man inte har några rester kvar av föregående civilisationer, utom Sfinxen och Pyramiderna, som kan vara 10,000 år gamla, enligt de senaste forskarrönen. Säkraste stället att befinna sig på under denna konjunktion lär enligt vissa experter vara Kailas-området i Himalaya. del 11. Men efter Barauni vid tiotiden följande dag förbättrades förhållandena drastiskt och livet blev som en omvänd hand. Det var som om alla passagerare bara skingrades för vinden, och snart fick jag en hel ledig kupé för mig själv. Till råga på allt blev jag ytterst vänligt omhändertagen av en konduktör - jag behövde bara betala 100 rupier extra, som han och hans medkonduktör skulle dela, så skulle de sköta resten. Troligen hade min sannsaga om mardrömsresan från Kathgodam gjort intryck på dem, och de hade ju själva sett hur jag suttit som en fällkniv på golvet hela natten. Tåget kom fram till New Jaipalguri klockan halv åtta på kvällen - precis 48 timmar efter min avfärd från Kathgodam och 25 timmar efter avresan från Lucknow. Strax före 5 kunde jag i skymningen urskilja hur Kanjenjunga strålade i kvällssolen - berget fanns kvar, och hon hälsade mig välkommen tillbaka. Det kändes plötsligt som att komma hem, och momentet blev oerhört känslomättat. Hon bara glänste och glödde på avstånd i solnedgången tillräckligt mycket för att skymta innan det blev för mörkt, men det var ett tillräckligt överväldigande mottagande som det var. Det kunde inte bli bättre. Det var plåster direkt för hela resan, för hela fotkrisen och för hela mardrömsresan från Kathgodam. Indien höll ändå stilen. Att ta sig till Darjeeling efter mörkret på kvällen var givetvis inte att tänka på. Jag hade turen att få ett "Retiring Room" på järnvägsstationen för bara 30 rupier (7:50 kronor) vilket räddade natten. Jag skulle få sova i en säng och kunna tvätta mig ordentligt, och det var allt som behövdes för att jag tidigt nästa morgon skulle kunna resa upp till och möta min indiska brud Darjeeling. Två av mina fyra rumskamrater i Siliguri kom från Guwahati, och jag informerade mig noga genom dem om förhållandena där. De bekräftade den oerhörda svårigheten för

utlänningar att ta sig dit, om de ville göra det lagligt, och de avrådde mig från att göra det olagligt. Onsdagen den 5 november var idealisk för en tripp upp till Darjeeling. Vädret var perfekt, och jag gav mig iväg klockan 8 efter frukost på stationen. För en gångs skull var jag i Siliguri i tid för att kunna ta det lilla tåget upp till Darjeeling, men tyvärr gick det inte denna dag på grund av lokalt jordskred. Men hela vägen upp såg järnvägen hel och väl bibehållen ut, det är en av Darjeelings största turistattraktioner och troligen den förnämligaste smalspåriga järnvägen i världen när det gäller utsikt och naturskönhetsupplevelser och är den näst högsta i världen efter linjen från Cuzco i Peru. Två tåg går dagligen från respektive Siliguri och Darjeeling, de möts på halva vägen, den 8 mil långa resan tar 9 timmar, men ibland går det två tåg om morgonen från Darjeeling, om passagerarna flockas. Det var under denna lilla höga järnvägsresa som moder Teresa av Calcutta fick idén till att starta sin filantropiska rörelse "The Missionaries of Charity". Min första dag i Darjeeling blev som alltid omtumlande. Först var det ankomstceremonierna. Som vanligt ville ett kluster av folk hjälpa mig till rätt hotell, det vill säga ett hotell som kunde ge dem provision för att de förde dit kunder. Fåfängt som vanligt förfäktade jag att jag visste vart jag hade att ta vägen. Jag ville först pröva mitt fina tibetanska hotell Dekeling, varför de noggrant förde mig till Dekeling. Där hade emellertid priserna trissats upp, så att ett enkelrum med 20% rabatt (för en gammal kund som jag) inte kostade mindre än 440 rupier (100 kronor), vilket är dyrt för Indien och bortom min budget. Alltså förde de mig till billigare hotell, först Janta, där det kostade 150, och sedan Imperial, där jag hade fått ett rum för 100, men det hotellet hade TV på rummet, vilket var den sista lyx jag ville ha. Jag lovade att tänka på saken och kanske återkomma, och så var jag äntligen fri att på egen hand söka mig hem till gamla Shamrock. På vägen dit nästan snubblade jag över min gamle hotellvärd på Timber Lodge, varför jag måste stanna och hälsa på honom, varpå han visade mig ett rum, och sedan blev jag där. Artigheten förbjöd mig att komma fram till Shamrock. Mitt rum blev mot gatan med utsikt över Posthuset och Kanjenjunga från en liten prydlig balkong, och priset var bara 100 utan TV och all annan onödig lyx. Det var bara att nöja sig. Just denna dag hade filmen "Sju år i Tibet" premiär i Darjeeling med Brad Pitt i huvudrollen. Jean Jacques Annaud, känd från ett flertal fina filmer och främst "Björnen", hade gjort den och lyckats bra med ämnet. Sanningen är koncist berättad med stor enkelhet och stramhet, alla skådespelare gör goda insatser, och regissören har lagt ner stor omsorg på att få fram äktheten hos karaktärerna. Bäst är emellertid pojken som spelar Dalai Lama. John Williams har lyckats bra med musiken, som ger en försynt känsla av fromhet inför historien, och resultatet som helhet är djupt gripande och oförglömligt. Regissören får väl fram huvudpersonens arrogans och intressanta utveckling till en mera ödmjuk karaktär, hans vän Peter Aufschneiter, som stannar kvar och gifter sig med en tibetanska, gör båda ypperliga roller, liksom förrädaren bland ministrarna, Dalai Lamas moder och många andra. Filmen borde ses av alla, då den ger en ypperlig och autentisk helhetsbild av den tibetanska tragedin. Detta är kanske filmens stora mening och mission i världen, att kunna upplysa en bred publik om vad som faktiskt hände.

Det kändes absolut rätt att se denna film just i Darjeeling i denna metropol och hjärtpunkt för tibetanska, nepalesiska, indiska, bengaliska och västerländska kulturupplevelser. Filmen har ganska mycket humor, och det hördes ganska många hjärtliga skratt från den lilla publiken i den lilla fullproppade biografen - filmduken var en videoskärm. Stämningen i salen var som från en gammal kvarters- eller landsortsbiograf från 20-talet med gråtande barn, toalett med ingång direkt från salen, bänkar och stolar i stället för fåtöljer och plysch, och mitt i föreställningen ett strömavbrott. Den gammalmodiga biotrivseln var fullkomlig. På kvällen intog jag en festmiddag på mitt gamla älskade praktställe Orient, där den gamle restaurangvärden höll stilen i perfekt hovmästarroll: han gjorde inte en min om att han kände igen mig, men när jag påminde honom sken han upp som en sol: "Så du har kommit tillbaka för att söka upp mig och vårt gamla Darjeeling." Följande morgon gick jag upp till promenaden mot norr förbi the Mall för att se soluppgången. Det var ett nästan lika förträffligt ställe som Tiger Hill, men i stället för att trängas med 500 bengaliska turister hade man bara ett litet utvalt sällskap av 5-6 personer, av vilka en förevigade soluppgångens skönhet och färger på ett ritblock. Som pricken på i-et kom det en munk från den japanska Fredspagoden slående på sin tempeltrumma och sjungande sin fredsmorgonbön för hela Darjeeling. Efter denna mer än lämpliga inledning på en skön dag var det bara att gå vidare ner till den väntande bussen till Gangtok. del 12. Resan till Gangtok längs med den underbara Teestadalen var lika förtrollande som vanligt. Den gamla Teestabron var nu borta och ersatt med den nya tvåfiliga - den gamla var enfilig och hade bara kunnat släppa över ett fordon i taget med en maximumhastighet av 10 km i timmen, och det hade varit förbjudet att fotografera den. Nu var den nya bron färdig och tre nya broar till längre uppåt, som alla hade varit under konstruktion under mitt senaste besök. På en annan buss satt min vän från Israel från gårdagens strapatser med att skaffa tillstånd för Sikkim från diverse olika byråkratiska instanser. Vi möttes i Gangtok och kom överens om att genast fortsätta till Pelling och Pemayangtse, men den sista jeepen hade precis gått - klockan var fem minuter över halv ett. Vi hänvisades till en annan jeepstation, men på något sätt kom min vän och jag ifrån varandra, och när jag kom fram till jeep-platsen stod han redan där och hade fått dagens sista plats på den sista jeepen till Gertzing. Jag måste vänta till följande dag. Han fick åka utan mig, och därmed reste han ut ur mitt liv. Detta avgjorde mitt öde, då denna futtiga incident blev preludiet till dagens och hela resans katastrof. Hellre än att vänta till följande dag valde jag att ta en annan jeep till det mera närbelägna Phodong i norra Sikkim på vägen till Mangan. Vägen gick över hisnande kullar längs ett svindlande skönt bergslandskap med de djupaste vackraste dalar, men denna väg var tämligen tvivelaktig. Jordskred hade blockerat den på många ställen, trafikblockeringarna var många, och på ett ställe orkade en lastbil inte upp för en nästan 45-graders backe. De kämpade med den ett bra tag för att få upp den några centimeter, lägga stenar under

bakhjulen, fem centimeter till, igen stenar under bakhjulen, och så vidare, bit för bit. Till slut hade de fått upp den under hård kamp och i sitt anletes svett. Phodong är ett pittoreskt kloster som ser smått ut på avstånd på toppen av en kulle, men när man kommer närmare växer det sig större och visar sig vara ganska imponerande. Dess centralhall är rymlig och stor, och bakom denna finns ett mindre bönerum med svarta mycket demoniska fresker, som är ganska berömda och ökända för sin svårsmälta och avancerade dramatik. Klostrets läge är underbart med sin utsikt över kullarna och dalen, och där träffade jag de unga pojkarna Ethan och Zachy från Oregon respektive Israel. De hade mötts i Gangtok och slagit följe där och slutligen hamnat i Phodong. Dess ena hotell var stängt då dess värd hade rest till ett bröllop, men det andra var väl så trivsamt och komfortabelt. Där förekom Melinda från Australien, som jag fick dela rum med, medan Ethan och Zachy bodde i rummet bredvid. Vårt hotells storartade värdinna var tibetanska och bjöd på en härlig middag. När jag bar upp mitt ringa bagage till rummet, som bara bestod av min väska, då jag lämnat ryggsäcken kvar i Darjeeling, visade sig katastrofen i all sin förfärlighet. Alla mina pengar hade blivit stulna. Det var ofattbart. Jag hade förvarat mina kontanter i min necessär och haft denna underst i väskan under alla kläder och andra persedlar. Vem skulle väl någonsin komma på idén att leta efter andras pengar i en necessär? Likväl var detta just vad som hade hänt. Troligen hade det hänt på bussen. Efter bron vid Teesta, när alla stigit ur bussen för att dricka te och pausera i det lilla samhället, hade min väska varit obevakad av mig själv inne i bussen, när jag gått och pissat med mera. Någon hade då passat på tillfället, börjat gräva i den, funnit necessären som de troligen misstagit för en börs, öppnat den och funnit merparten av mina indiska kontanter, tagit dem snabbt och lämnat allt annat i orört skick, utom tandborsten, som hamnat utanför necessären. Till all lycka hade tjuven inte tagit något annat: varken kameran, mina biljetter hem eller mina filmer. Det hade varit en professionell hand som bara sökt efter pengar och bara tagit pengar. Brottet var påfallande likt för att inte säga identiskt med hur jag blev bestulen på återstoden av min reskassa i Neapel. Det som jag hade förlorat uppgick till 1400 kronor. Jag hade kvar ungefär 1200. På detta skulle jag klara den planerade återstoden av resan till andra kloster i Sikkim, tillbaka till Darjeeling, till Nepal, Pokhara och Kathmandu, till Patna och Buddhagaya och tillbaka till Delhi. Det var omöjligt. 17 dagar hade jag klarat på 5000 rupier, men de värsta utgifterna återstod: visum till Nepal, den sista tågresan och allt det som jag hade lovat att köpa åt dem där hemma. Plötsligt hade hela resan blivit en omöjlig ekvation, den kunde inte genomföras, i Phodong tog den slut, och jag måste börja organisera en miserabel reträtt. Jag var slagen till slant av denna nya högst oväntade och oförtjänta katastrof efter allt elände med den obrukbara foten och den hårresande helvetesresan från Lucknow. Detta var för mycket, och jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Göra en lokal polisrapport och hoppas på ersättning från försäkringsbolaget? Självrisken var 1000 kronor, och jag hade bara förlorat 1400, en bagatell för svenska förhållanden men en förmögenhet i Indien. Hoppa över resten av Sikkim och hela Nepal? Mitt flyg måste konfirmeras innan jag ens kunde börja tänka på att fara hem igen, och öster om Delhi kunde

jag bara vara säker på att kunna göra detta från Kathmandu. Jag var satt på pottkanten av min oförmåga att kunna förutse hur professionella tjuvar kunde vara. Det värsta med katastrofen var att den förstörde hela resglädjen. Plötsligt var allt intresse för fortsättningen av resan slocknat. Utan säker ekonomisk marginal är grunden för resans nöje, kreativitet och möjligheter hopplöst förlorad. Och till detta kommer den överväldigande och djävulska orättvisan i det hela. Även rent praktiskt blev denna incident förödande. Plötsligt var jag invalidiserad och paralyserad, jag kunde inte röra mig som jag ville, jag kunde inte köpa presenter åt dem där hemma, och jag måste börja snåla så mycket som möjligt. Jag kunde knappt se mänskor i ögonen längre av blygsel för min egen situation. All käckhet och entusiasm var som bortblåsta. I detta läge hjälpte mig Melinda från Australien. Hon var själv vittberest och hade blivit bestulen ett antal gånger. En gång i Polen hade hon förlorat allt sitt bagage. Sådant måste hända även den mest erfarna veteran. Om en skicklig tjuv vet vad han vill ha tar han det och vet han hur han skall ta det, och det ovetande offret är prisgivet och hjälplöst, vem det än är. Hon erbjöd sig att låna mig 20 brittiska pund, en femtedel av förlusten, och jag tog tacksamt emot det som en oumbärlig hjälp på vägen. Hon var sjuksköterska och hade nått halvvägs av en tre månader lång resa i Indien. Hon hade börjat i Calcutta och sedan gjort hela Sikkim, som hon var närmast en expert på. Hon ville helst fortsätta norrut till Mangan, men hon visste att det var förbjudet. Phodong ser på kartan ut att ligga nära Gangtok, men vägen dit går väldiga omvägar längs randen av bråddjupa dalar och är den nordligaste punkt i Sikkim som utlänningar får besöka. Hon hade inte tyckt om Pemayangtse men däremot mycket om Tashiding på andra sidan vid den sägenomspunna sjön Khechepari, som är den största turistattraktionen i Sikkim, en önskesjö, som sägs ha förmågan att uppfylla ens hemligaste privata önskningar. Allt detta måste jag hoppa över för att i stället prompt återvända till Gangtok och därifrån vidare till Darjeeling. Jag och Melinda delade rum tillsammans den natten, och vår tibetanska värdinna visade den stora vänligheten att vägra ta betalt av mig för kost och logi på grund av mitt öde. Jag och Melinda for sedan tillsammans i samma jeep ner till Gangtok. En polis hade erbjudit sig att eskortera henne till Mangan, men hon fann det säkrare att inte ta några risker och hellre slå till reträtt. Vi skildes sedan i Gangtok. (Det skulle senare visa sig att min teori om stölden på bussen var helt fel. Vidare om detta fortsättningsvis.) del 13. Jag hade turen att genast få plats på en jeep till Darjeeling. Bredvid mig satt det då en tibetanska som bodde i Sikkim och visste allt om Sikkim. Hon sade att det numera var möjligt för tre utlänningar att tillsammans resa ända upp till Yumthang i nordligaste Sikkim nära den tibetanska gränsen och övernatta där. Hon menade även att det var möjligt att från Darjeeling bege sig direkt till Pemayangtse utan att passera Rongpo och Gangtok. Hon gav mig adressen till sin svåger, en musiklärare i Gangtok, som hon menade att kunde hjälpa mig med allt i Sikkim när jag återkom nästa år, vilket jag även lovat min värdinna i Phodong.

Så återkom jag till Darjeeling som en förlorad son, blottställd och vanärad, slagen och vingklippt, och visste inte vad jag skulle ta mig till. Min värd kunde inte sänka priset på mitt rum för min situations skull, men på eftermiddagen stötte jag ihop med min gamle nära vän Sri Ram. Jag hade just väntat att få se honom. Han påtalade vikten av att sådana incidenter som min blir kända, så att polisen och andra motiveras till att ta ansvar, vilket de tydligen i regel inte gör. Han kände till ett märkvärdigt fall. Det var en amerikan på järnvägsstationen i New Jaipalguri. Han var världens mest erfarne Indienresenär, han var bästa vän med alla hinduer, han hade aldrig råkat ut för något, och han menade sig kunna lita på vem som helst - hinduerna var världens hederligaste folk. På stationen i New Jaipalguri fann han en själsfrände, en hindu, och de blev hjärtligt goda vänner. De åt middag tillsammans och blev som bröder, och vid ett tillfälle bad amerikanen sin nye käre vän att bevaka hans bagage medan han gick på toaletten. Hindun lovade försvara sin västerländske väns bagage med sitt liv och blod. När amerikanen kom tillbaka från toaletten var hela hans bagage och hans gode käre vän spårlöst försvunna för evigt. Sri Ram var tyvärr inte i sin allra bästa form. När jag besökte honom på kvällen satt han och skälvde i feberfrossa, han hade flyttat in i en ny lokal och allt var i oordning, alla hans böcker låg i travar och uppfyllde mer än halva lägenheten, och det fanns egentligen bara plats för hans fru på golvet och i sängen - inga stolar och inget bord. Ändå kokade hon en ljuvlig middag åt oss alla tre på golvet med sitt primuskök, och jag och Sri Ram hade rikligt filosofiskt utbyte trots hans dåliga hälsa. Han var ganska besviken på den indiska regeringen, som bara tänkte på att göra pengar utan att bry sig det minsta om Indiens alltmer förkrossande miljöproblem. I storstäderna ökar dödligheten, sjukdomarna och vårdnadskostnaderna med 10-20 procent i året, och det är statistiska kurvor som ständigt stiger brantare uppåt. Orsaken är enbart den allt sämre stadsluften. Längs kusterna dör och försvinner fisken till följd av utsläppen, och Indien har knappast några mjölkkor kvar, då alla kornas betesmarker försvunnit. Torrmjölk används mer och mer, vilket märks i teet, som fler och fler finner odrickbart, medan regeringen bara satsar på industrier, bilar och motorcyklar och det vanvettiga mastodontdammbygget i Garwhal ovanför Tehri, som kommer att dränka hela den gamla huvudstaden Tehri och förstöra ett underbart naturlandskap. Detta bygge har forcerats fram mitt i ett av världens mest riskabla jordbävningsområden. Om en jordbävning drabbar området och spräcker dammen när den är färdig kommer hela staden Rishikesh att utplånas. Ändå forceras dammbygget mest genom mutor åt alla med inflytande som vet för mycket. Vi pratade även indisk politik och analyserade Indiens tragedi. De två skurkarna i dramat var Djinna och general Bose, men den galne generalen var kanske den mest avgörande negativa faktorn. Som en av Gandhis närmaste män tog han omsider avstånd från Gandhis kloka och moderata icke-vålds-politik och krävde i stället att man skulle ta till våld mot engelsmännen för att nå fullt oberoende, något som Gandhi aldrig hade krävt före det andra världskriget. General Boses militanta politik och starka inflytande tvingade Gandhi in på vägen mot full självständighet, och denna självständighet medförde Djinnas egoistiska krav på ett separat Pakistan. Lavinen gick inte att hejda då längre. Det blev full självständighet, det blev ett separat Pakistan, och det blev fullt inbördeskrig med många andra krig i släptåg, till exempel det eviga inbördeskriget i Kashmir, allt genom den galne

general Boses politiska hat mot engelsmännen, som fick honom att alliera sig med Hitler och japanerna bara för att vålla England maximal skada, vilket han även lyckades med. Men denna skada drabbade även hela Indien, som beundrade honom så oerhört och gör det fortfarande. del 14 Lördagen den 8 november inleddes med uppstigning klockan 4 och utflykt till soluppgången vid Tiger Hill. Bergen var delvis insvepta i dimmor, vilket gav hela landskapet ett mer trolskt utseende än vanligt. Morgonen blev sedan underbart skön och bjöd på magnifika utsikter och promenader mellan de olika klostren. Därefter vidtog uppgörelsen med myndigheterna. Jag hade skrivit två identiska rapporter om incidenten vid Teesta, en till polisen och en till busskompaniet. Polisen tog mycket beredvilligt emot mig, läste rapporten uppmärksamt och lovade göra vad de kunde. Detta innebar i första hand att skicka rapporten vidare till jurisdiktionen i Teesta, då det var där brottet hade begåtts, varför det föll utanför Darjeelings jurisdiktion. Bara att få rapporten till rätt jurisdiktion skulle ta ett par dagar. Polisen försäkrade mig med all sin innerligaste tjänstvillighet att det aldrig hade hänt, att något som någon turist hade förlorat någonsin hade kunnat återfinnas. Och jag hade ju ändå bara förlorat 6000 rupier. Därefter följde turerna hos busskompaniet. Förgäves letade jag efter kontoret för Denzong Express. Det fanns inget. Jag hänvisades till deras biljettkontor. Där hänvisades jag vidare till ett kontor med ett helt annat namn. Detta kontor snurrade jag omkring och letade efter i någon halvtimme. Skylten fanns utanpå huset, men något kontor fanns inte i huset. Det var bara att fortsätta leta sig fram metodiskt. Till slut kom jag fram till en damekiperingsbutik på tredje våningen i busshuset. Där var det. Bakom butiken var det en liten vrå med ett ännu mindre kontor. Där fick jag vänta så länge. Till slut kom den lille direktören, en tibetan. Jag förklarade problemet för honom. Han förstod genast allt. När han var helt insatt i situationen frågade han: "Och vad vill du att jag ska göra åt saken?" Jag svarade troskyldigt: "Jag vet inte vad ni kan göra åt saken," och lämnade åt honom att avgöra om han kunde göra något åt saken. Det kunde han. Det visade sig att han ägde bussen som jag förlorat mina pengar i. Dessutom ägde han ett hotell. Han föreslog helt generöst och spontant, att jag skulle flytta över till hans hotell, bo där gratis och sedan fara med hans buss till Kathmandu på hans bekostnad (355 rupier). Därigenom gav han mig möjlighet att spara 655 rupier. Det var mer än 10% av vad jag hade förlorat. Givetvis accepterade jag anbudet med största möjliga tacksamhet. Vi blev genast goda vänner. Hans hotell Shanti låg ovanför staden mycket nära Fredspagoden. Det var just det läge jag alltid hade drömt om: inga avgaser, bortom det stökiga centrum och strax under Darjeelings vackraste väg Gandhi Road, som bär direkt till Fredspagoden. Jag visste vart jag skulle bege mig för nästa soluppgång. Detta var dessutom en festdag. Det var höjdpunkten i Darjeelings te- och turistfestival, och båda tågen lämnade denna morgon Darjeelings station under flygande fanor och

klingande spel, medan det förekom parader och andra militära högtidligheter vid Patasialoopen när tåget tuffade förbi. Sedan jag kom till Darjeeling första gången 1992 har hela staden lyft sig. Då förekom endast ett fåtal turister, ruinerna låg oåtgärdade kvar efter gurkha-upploppen under 80-talet, och hela staden verkade helt förfallen och oreparerad sedan engelsmännen jagats bort 1947. Strömavbrott förekom ideligen, åtminstone två timmar per kväll låg staden mörklagd, och allt verkade fallfärdigt. Nu kunde jag till min glädje konstatera, att Röda Korsets hus nu äntligen var restaurerat och i full funktion igen, medan arbetena fortskridit en aning för hotell Mount Everests restaurering, två av de värst skadade och skönaste byggnaderna från den engelska tiden och före oroligheterna. Även rådhuset höll nu på att få nytt tak, och det största miraklet av alla: inga strömavbrott! Man kunde ostört läsa och skriva hela kvällen för första gången någonsin under min tid som ständigt återvändande gäst i Darjeeling. Jag berättade för Sri Ram om mina vänners förfrågan till mig i Rishikesh, om jag kunde tänka mig att bo i Indien. Jag hade svarat ja. Förvånansvärt många européer gör detta, de största kolonierna finns enligt Johannes i Goa, Nepal, Manali, omkring Almora och i Dharamsala, och anledningen tycks vara, att de får större respekt av indierna än av européerna. De trivs inte med den amerikanskinfluerade europeiska stressen med den högt uppdrivna materialismen, i Indien känner de att de blir bättre och ödmjukare som människor, de lär sig samarbeta och sköta sina relationer bättre, och i Indien finner de det lättare och billigare att leva. Sri Ram betalar 150 rupier i månaden för sin lägenhet med badrum och rinnande vatten (33,33 kronor), och detta är normalt för en etta i Indien. Enligt Sri Ram skulle jag lätt kunna hitta en liten och billig bostad i Darjeeling som skulle vara helt till fyllest för mina önskemål. Sri Ram har för tillfället övergivit sina engelska studier och inte skrivit några nya noveller på länge. I stället har han återupptagit sina gamla studier i sanskrit, ett av världens svåraste språk, och han höll ett antal föreläsningar för mig om detta. Bokstäverna i det sanskritska alfabetet varierar mellan 42 och 52, beroende på vilka bokstavskombinationer man använder. En bokstav kan nämligen varieras så att den bildar hela stavelser. Emellertid är det lätt att förstå sanskrit om man kan hindi, ty 90% av vokabulären i sanskrit finns även i hindi. Bokstäverna i hindi är identiska med dem i sanskrit men förenklade. Urdu är samma språk som hindi, deras grammatik är identiska, men urdu skrivs med arabiska bokstäver. Däremot skiljer sig grammatiken i hindi från den i sanskrit lika mycket som nygrekiska från klassisk grekiska, som för resten hade samma aoristsystem som sanskrit har. Min natt på mitt nya gratishotell blev emellertid förfärlig. I stället för ett täcke fick jag två filtar, så att man frös hela natten, elektriciteten var på sparlåga så att man varken kunde läsa eller skriva något, och det fanns inte ens rinnande kallt vatten. Dessutom försämrades vädret. Morgonen var insvept i moln, så att man inte ens fick en skymt av Kanjenjunga vid soluppgången, och till råga på eländet var man inlåst på hotellet, så att man inte kunde gå ut förrän järngallret låstes upp av någon i huset. Fredspagoden var vackrare än någonsin, Darjeelings utan tvekan vackraste och ädlaste monument, men det hjälpte inte upp det dåliga vädret. När solen inte skiner är det svinkallt i Darjeeling, och då är det en prövning att vara där. Lika underbart och vackert som Himalaya är i drägligt väder, lika prövande är det i sämre

väder, och då längtar man lätt hem eller åtminstone ner till varmare nivåer. Vädret spelar en oöverskådligt avgörande roll för alla resor i Himalaya. Är vädret gynnsamt måste allt bli en succé. Om vädret sviker en är man verkligt illa ute. Det var inte att tänka på att bege sig på en utflykt högre upp till Rimbik med dagens väder. Det kom flera skurar under dagens lopp, och dagens största arbete och uppgift blev att finna ett drägligare hotell. Det lilla gammalmodiga Hemadri hade stora underbara rum att bjuda på för bara 100 rupier, vilket var för mycket för mig. Till slut föll jag för det underbart trivsamma Hotel Tower View bakom toppen av staden och televisionsmasten, där jag fick ett rum med utsikt mot öster, med fungerande kallvattensdusch och rinnande vatten, och med ett litet bord med en stol, som var direkt inbjudande till inspirerat skrivbordsarbete. Priset var 70 rupier (15 kronor). Jag kunde inte motstå det. Dessutom hade hotellet en trivsam liten restaurang, hela familjen med ett obestämt antal barn hjälpte till med att driva rörelsen, och värden var mycket trevlig. Jag firade denna söndag, min tredje fullbordade vecka av resan, med att duscha och tvätta mig noga för första gången sedan Dharamsala. Det var kallt men gjorde gott. del 15. Jag slapp frysa natten som kom, och jag vaknade med världens vackraste utsikt utanför fönstret. Det gjorde inget att vädret var disigt och Kanjenjunga inte syntes - det var världens vackraste utsikt ändå. Denna min sista dag i Darjeeling tog jag det lugnt. På kvällen gick jag till Fredspagoden och Sri Ram, som bor på andra sidan om Darjeelings Rådhus och Borgmästarens villa från Fredspagoden och granne med honom. Vår samvaro var hjärtlig, han bjöd på världens godaste te utom middag, samtidigt som han bekände alla sina problem. Det största var hustrun. Hon hade insisterat på att de skulle skaffa sig TV, vilket han som filosof inte kunde tåla. Följden var att de ständigt slet på varandra. Han är nu 63 men ser ut som 53, han orkar inte längre valla turister upp till Sandakphu och Phalut som han gjorde förr, och eftersom han aldrig arbetat för staten kunde han inte få någon pension. Hans hustru arbetar inte, och hans bästa inkomst är att sälja av sina böcker, vilket han inte vill göra då han behöver dem. Han kan läsa och prata flytande hindi, sanskrit, urdu, arabiska och bengali och i viss mån även tamil utom engelska. Han behärskar alltså fem olika alfabet. Hans största chans att trygga sin ålderdom är att fördjupa sina studier i sanskrit så att han kan bli anlitad som lärare. Inte konstigt att han inte är helt nöjd med livet. Han ger regeringen hela skulden för sin taskiga situation. Som filosof menar jag att han är oumbärlig och en unik naturbegåvning. Han har vandrat runt i hela Indien och sett hela sitt land nerifrån och till och med från fängelset - orättvist dömd för att vara arbetslös. Hans enda utbildning är som gravör, vilket han även ibland kan förtjäna en hacka på. Det är alltid lika svårt och deprimerande att lämna Darjeeling som det är underbart och extatiskt att komma hem dit. Mitt bästa hotell hittills i Darjeeling bjöd mig på avskedste, och jag avlade i deras "Traveller's Book" en fullständig rapport om vad som hänt vid Teesta Bridge till varnagel för andra resenärer. Min värd läste med förnöjelse rapporten och kunde berätta om åtskilliga fall, där resenären i fråga förlorat precis allt – plånbok, pass, bagage,

biljetter, – allt. I ett klassiskt fall som han kom ihåg hade resenären kommit upp till en hisnande utsiktspunkt – Sandakphu eller Phalut, – fyllts av andakt inför sceneriet, tagit av sig ryggsäcken för att vila, njutit av panoramat, – och när han vände sig om för att plocka kameran ur ryggsäcken hade denna spårlöst försvunnit. Någon hade på ett infernaliskt sätt utnyttjat resenärens ögonblick av hänförelse. Jag har sagt, att Teesta Bridge var det enda möjliga stället där stölden kunde ha ägt rum. Det fanns ett ställe till. Vid Rangpoo måste alla utländska resenärer stiga av sin buss eller jeep för att visa dokument vid gränsövergången till Sikkim. Hans buss eller jeep kör sedan i förväg för att plocka upp honom på andra sidan gränsen. Pappersexercisen vid tre poster på båda sidor om gränsen tar en viss tid, och har han då lämnat sitt bagage på bussen kan vem som helst göra vad han vill med det. Att utnyttja detta tillfälle, då resenären är bunden av byråkratiska procedurer, vore dock ytterst fult och det nedrigaste tänkbara slag under bältet. Dock är det möjligt att det var där det hände. Man kan då spekulera i teorin, att tjuven befann sig på bussen, (den var överfull med ett antal unga män i slyngelåldern,) att han vid tepausen vid Teesta såg sin chans och kunde utforska mitt bagage, varvid han kan ha känt något börsliknande i bottnen, (som var min toalettväska,) och vid gränsövergången till Sikkim slagit till när utlänningen var uppehållen av gränspoliserna. Han kan då ha utfört liknande operationer tidigare och haft god träning och erfarenhet i det perfekta attentatet mot en intet ont anande troskyldig resenär. Resan från Darjeeling till Kathmandu gick relativt smärtfritt, även om den tog tid. Efter buss till Siliguri och jeep till gränsen fick man vänta tre timmar på nattbussen till Kathmandu, men denna nattresa blev dock relativt bekväm och trevlig med massor av pauser för te, middag och frukost. Mitt ressällskap var också mycket trevligt, då jag var den enda västerlänningen ombord. Klockan 9 på morgonen rullade vi över kullarna och passen till Kathmandu med underbar utsikt mot Manaslu och Ganesh, Langtangmassivet och de andra bergen efter en klar och kall soluppgång - jag blev förvånad över att finna frost i gräset.

del 16. I Kathmandu tog jag in på gamla Yak och fick ett tvåbäddsrum för 150 nepalesiska rupier med badrum i korridoren med varm dusch – min första efter Dharamsala. Dessutom ingick handduk. Jag hade definitivt valt rätt hotell mitt i Thamel. Min första och svåraste uppgift i Kathmandu blev att förelägga mitt problem som rånad i Sikkim för Aeroflot och hoppas på att de kunde ändra min biljett till tidigare avgång från Kathmandu i stället för Delhi. Det var hopplöst. Aeroflot hade bara ett flyg i veckan från Kathmandu, och det var konstant överbokat. Det fanns ingen möjlighet. Jag måste bita i det sura äpplet, ta mig ner över Patna till mina vänner i Buddhagaya och därifrån på tisdag ta tåget till Delhi. Hur min ekonomi skulle klara sig mot dessa odds var en till synes omöjlig ekvation. Kathmandu fann jag dyrare och mera västerländskt än någonsin. Förgäves sökte jag efter en lunchrestaurang där man kunde få slippa stressig discomusik, men det var helt

omöjligt. Visst är Kathmandu en sprudlande och blomstrande Himalayametropol med en oemotståndlig charm, men ändå föredrar jag det lilla gamla Darjeeling och det hälften så billigare Indien. Kathmandu är för mycket av en modestad. På eftermiddagen gav jag mig på jakt efter Shekar. Jag mindes ungefär var han bodde och hur det såg ut omkring hans hem, men det var omöjligt att finna det. Kathmandu är en alltför lätt stad att gå vilse i, och då gatorna är långa och krokiga och kvarteren lika med hela stadsdelar är det omöjligt att komma rätt igen när man en gång kommit fel, om man inte genast vänder tillbaka. Uttröttad efter fiaskot efter att ha kommit över tre broar och vandrat runt hela staden, återvände jag till mitt logi i kvällningen och ringde upp Shekar. Han svarade efter den nionde signalen, och han var hjärtligheten själv. Han trodde genast att jag var Mikael Nylander, och jag ville inte ta honom ur den villfarelsen förrän vi träffades och kunde räta ut alla frågetecken. Som det var svårt för mig att komma till honom lovade han att genast komma till mig och hämta mig och föra ut mig till hans hem, där han genast ville bjuda på middag. Han bad mig ha tålamod i en timme, ty så lång tid skulle resan ta för honom in till staden. När han såg mig kände han genast igen mig, men tyvärr hade han inte fått mitt brev, där jag hade annonserat min ankomst. Det hade inte hunnit fram (efter två månader) eller kommit bort på vägen. Tyvärr är postgången osäker till Nepal, medan den är tämligen säker till Indien. Efter en kopp te i mitt hotell, och efter att jag visat honom mitt fina rum, begav vi oss ut till Niktipur, där han bodde. Vi gick ner till idrottsarenan vid bron över till Patan, där vi tog en buss långt utanför staden. Resan till Niktipur var kanske tio kilometer. Inte konstigt att jag inte hade hittat dit vandrandes. Där bjöd han på middag, och sedan hade den sista bussen gått, så han insisterade på att jag skulle bli hos honom över natten. Jag fick sova i hans säng, medan han själv sov i sin sovsäck på en madrass på golvet. Han sade att detta var helt normalt. Han hade ofta gjort så förr med sina gäster. Shekar är 31 år gammal, arbetar som lärare och som guide, har hustru och en ettårig son som just lärt sig gå, och han har tre yngre bröder, av vilka två är gifta och den tredje ibland förekommer i hans hus och hjälper till. Huset har tre våningar med takterass och källare med ett rum i varje våning. Huset ägs av hela familjen, men det är bara Shekar som tar hand om det. Hans far har gift om sig efter moderns bortgång och bor nu i en helt annan by med ny hustru och nya barn. Han kommer aldrig hem. Shekars bröder har sina egna rum i huset, som alltid är låsta när de är borta, vilket de för det mesta är. Mest av allt vill Shekar studera vidare och lära sig bättre engelska. Han vill skrota sitt jobb som lärare och enbart verka som guide, men hans ekonomi och ansvar för familjen och huset tillåter honom inte detta. Det att han aldrig får möjlighet att fortsätta sina studier är vad som grämer honom mest i livet. Vi fann varandra när han tog hand om oss före och efter Tibetresan i somras i egenskap av anställd guide hos "Läs och Res". Jag lovade honom redan då att söka upp honom i Kathmandu i november, vilket han mycket väl kom ihåg. Nu fick vi möjlighet att fördjupa vår vänskap. Han är en mycket seriös guide som är mycket noga med allting och alldeles ovanligt omtänksam om sina turister. När jag kom till honom insisterade han på att vi skulle

ringa till mitt hotell och berätta att jag sov ute och försäkra oss om att mitt bagage var i säkerhet. Han hade full förståelse för min penibla situation efter rånet och ville göra allt för att hjälpa mig. Han erbjöd mig att bo hos honom gratis med gratis måltider, han ville hjälpa mig med min fortsatta resa och till och med ge mig pengar, men där satte jag gränsen.

del 17. I Kathmandu var jag nämligen mest febrilt verksam med att organisera resten av min resa. Hos Shekhar kom jag fram till att det klokaste jag kunde göra var att ta bussen till Delhi via Pokhara. Det skulle vara den billigaste och säkraste vägen tillbaka. Att ta buss från Pokhara till Delhi var helt möjligt, men tidsfaktorn var besvärlig och oberäknelig. För att vara säker på att vara i Delhi onsdag morgon måste jag lämna Pokhara söndag kväll. Då var det lämpligast att resa till Pokhara fredag morgon, så att jag åtminstone skulle få ha en hel dag där. Detta skulle göra Shekhar besviken, som sett fram emot att få ha mig flera nätter. Nu blev det bara en. Jag gick alltså tillbaka till Aeroflot på torsdagen för att ventilera min situation. Det visade sig då att det var möjligt att ta flyget från Kathmandu på lördagen om Stockholm först telexades om saken och jag betalade cirka 100 dollar extra - så mycket pengar hade jag inte kvar, så det var inte tal om saken. Jag nöjde mig med att konfirmera min Delhi-biljett och förklarade för min Aeroflot-agent att jag ämnade åka buss till Delhi i brist på andra möjligheter. Hans uppgift om de 100 extra dollarna beslöt jag att kontrollera när jag kom hem. Denna hektiska torsdag den 13 november i Kathmandu fylldes av bara ett evigt vandrande. Först gick jag ner till staden från Shekhars hem i ett underbart morgonlandskap, sedan rände jag omkring i hela staden mellan olika kontor och terminaler så att det inte ens blev möjligt att klämma in en lunch, och klockan halv fyra, när jag var färdig, var det bara att bege sig ut till Shekhar igen till fots, ty ingen buss ville stanna för mig. Promenaden dit tog en och en halv timme, och det säger sig självt att benen var slutkörda efter en sådan dag. Dock har vänsterfoten klarat sig väl medan i stället den högra nu börjar klaga och släpa efter. Hoppas det inte blir värre. Shekhar blev ytterst besviken när jag inte kunde stanna längre, och vårt avsked blev nästan sentimentalt. Han hoppas kunna komma till Sverige i juli '98 för att träffa sina vänner i Stockholm, Göteborg och "Läs och Res", men han är orolig för sin nödtorftiga ekonomi. Om vi inte ses då finns dock den möjligheten att jag återkommer till Indien och Nepal nästa år i november, då jag i så fall avser att inte bli rånad och kunna genomföra resan med bättre marginaler. Rånet lyckades faktiskt förstöra hela resans sista två veckor ekonomiskt, då jag efter rånet bara hade 500 rupier kvar av de 11,350 jag växlat in i Delhi. Mina reserver utgjordes sedan av några dollars och några svenska kronor, som måste täcka hela resan tillbaka till Delhi samt flygterminalskatt och andra oundvikliga utgifter där. Denna ekvation kunde dock genomföras utan att Shekhar behövde bidra med några extra pengar, vilket jag var tacksam för.

Som alltid före en avresa blev natten utan sömn. Klockan sex lämnade jag mitt älskade hem i Kathmandu den stämningsfulla Yak Lodge och begav mig ut i kylan med mitt bagage mot Pokhara. Vid hörnet av Kungliga Palatset stod en hel karavan av turistbussar mot Pokhara och väntade. Alla var minibussar utom en, som hette Pancha Buddha och var min buss, en vanlig och billigare turistbuss. Redan där blev jag antastad av en entusiastisk ung man som kallade sig Nepal Rob och ville värva mig för sitt hotell i Pokhara. Han var alldeles fruktansvärt pratsjuk och uppehöll mig nästan så att jag missade bussen. Jag lovade honom i alla fall att besöka hans hotell när jag kom till Pokhara. Han lovade mig gratis avhämtning vid bussen med bil, som skulle föra mig ända fram till hotellets tröskel. Bussresan blev minnesvärd ur flera synpunkter. Först tog det en timme innan den kom ut ur Kathmandu då den inledde sina strapatser för dagen med att köra flera varv runt staden för att plocka upp folk. Dessa var mest stojande kvinnor och barn, som tydligen skulle ut på veckoslutssemester alla på en gång - det var fredag. Resan till Pokhara är förtrollande vacker hela vägen. I början inramas horisonten mot norr av de majestätiska bergsmassiven Langtang och Ganesh, sedan följer vägen floden Trisulis lopp utför, därefter börjar vägen klättra uppför, och plötsligt reser sig Himalchuli, Manaslu och i fjärran Annapurnaryggarna som en massiv vit vägg mot skyn till synes alldeles nära. Då är det 83 kilometer kvar till Pokhara. Flera trafikolyckor kunde noteras på vägen. En buss och en lastbil hade frontalkolliderat så kraftigt att trucken låg som ett dragspel i diket medan bussen i ett än obeskrivligare tillstånd blivit så intryckt att dess längd förkortats med en femtedel. Av en annan trafikolycka återstod bara ett bussvrak som lämnats kvar mitt på vägen med till synes samtliga fönster krossade. Resan på 200 kilometer tog 8 timmar, och väl framme stod där karavaner av bilar och väntade på att få föra turister till sina hotell, men ingen av dem var från mitt utlovade hotell. Till slut uppenbarade sig en som ville köra mig, men det visade sig att han ingenting hade med mitt hotell att göra och krävde 100 rupier för körningen av två kilometer. Hotellet visade sig sedan vara fullt. So much for Nepal Rob. En motorcyklist tog mig till ett annat hotell som hette Venus med en vacker dam som utmanande "föreståndarinna". Hon blev ursinnig när jag inte tyckte om rummet. Slagen fortsatte jag bortåt och anlöpte hamn vid Hotell Skogsduvan, ett av de yttersta hotellen vid Lakeside och alldeles vid vattnet. Där fick jag ett dubbelrum för 100 rupier (14 kronor), badrum med dusch och varmvatten och till och med tvål. Jag nöjde mig med det. Hotellet låg avsides och var fridfullt, vilket var just vad jag behövde. Mitt förra hotell från för två år sedan hade legat mitt i turistghettot med skvalmusiks-restauranger runt omkring, medan Skogsduvan låg på lämpligt avstånd från det infernaliska nattklubbsdistriktet. Jag hade funnit ett gott hem i Pokhara, och jag hade tre nätter och två fulla vilodagar att ta igen mig på före hemresan.

del 18. Samma eftermiddag förhörde jag mig i staden om mina möjligheter att komma vidare. Jag var hänvisad till att ta bussen till Nepalganj (267 kilometer, en nattbuss på 15 timmar,) vid gränsen, därifrån fortsätta till Bareilly och därifrån till Delhi. Det hela beräknades ta 30 timmar, säg 35. Jag måste alltså starta senast måndag klockan 16 för att komma till Delhi på onsdag. Därmed hade jag tre nätter och två fulla vilodagar i Pokhara före hemresan. Emellertid förelåg det många olika uppgifter om denna bussresa till Delhi från Pokhara. Enligt vissa uppgifter kunde den ta upp till 60 timmar. Jag forskade vidare och fann, att den bästa länken från Pokhara till Delhi gick längre österut över Sanauli och Gorakhpur. Det säkraste färdsättet vore att ta bussen till Sanauli vid gränsen, en indisk buss vidare till Gorakhpur och därifrån tåget till Delhi. Hela resan skulle ta 30 timmar, därav 18 i tåg. Den skulle bara kosta 1000 nepali rupier med tåg i andra klass. Jag beslöt att satsa på detta. Det gav mig inalles tre hela vilodagar i Pokhara, och det var underbara dagar. Varje morgon mellan 6 och 7 gick jag upp för de 3982 stentrapporna till Sarankot, och varje ny morgon var vackrare än den föregående. Hela Annapurnamassivet med Daulaghiri längst i väster hade inte kunnat vara mera till sin fördel. Där uppe kunde man sedan sitta och njuta över en kopp te med rafflande läsning av Frederick Forsyth eller Ken Follett tills molnen från dalen började stiga och skymma utsikten mot 10-tiden. Då var det lämpligt att gå ner igen. Den andra morgonen tog uppstigningen en timme och 18 minuter. Tredje gången gick det långsammare, då jag räknade trappstegen. Nere vid Lakeside kunde man sedan njuta av värmen vid den idylliska sjön, där folket gick och skördade riset precis utanför mitt fönster mellan mitt hotell och sjön, och varje dag träffade man nya intressanta människor från alla världens västerländska länder plus Japan. De flesta var unga och från England, men även schweizare, fransmän, holländare, tyskar, israeler, italienare och en norrman förekom. Japaner har en tendens att försvinna i Nepal. Redan i polisstationen i Darjeeling förekom det anslag om "Har du sett den här mannen?" som uppvisade en ung försvunnen japan. Sådana anslag mötte en sedan även i Kakarbitta, Kathmandu och Pokhara, en hel vägg kunde vara full med sådana anslag, och det var alltid bara japaner. Sålunda blev det en värdig nepalesisk avslutning på resan, som under tre dagar avnjöts till fullo med ungefär samma känslor som inför en lyckad vistelse i Italien när det är som bäst. Det var tre underbara vilodagar, och jag anade inte hur väl jag behövde dem inför de prövningar som stod för dörren. del 19. Den förskräckliga resan till Delhi Klockan 6 tisdag morgon lämnade man hotellet för att traska ner till mötesplatsen med rätt buss. Ett antal resenärer väntade där redan på olika bussar, men ingen nepales hade kommit på tanken att utnyttja detta med att servera te, vilket skulle ha haft riklig åtgång. Efter en trekvart kom min buss, den gjorde några extravarv kring staden för att plocka upp andra resenärer på väg till Sunauli och stannade slutligen för att tanka. Många tänkte säkert samma sak som jag: varför hade inte chauffören tänkt på att tanka kvällen före en så lång

resa? Men detta var en alldeles särskild dag. Vi stod vid bensinmacken och väntade på att den skulle öppna. Den öppnade inte, ty just denna dag var det bensinstrejk i hela Nepal. Detta fick vi stackars ignoranta västerländska resenärer veta först så småningom, när någon timme av allas tålamod konsumerats. Jag ringde då till min reseagent och berättade vad som stod på. Turerna blev sedan många omkring denna busshållplats. Det hämtades bensin i fat som hälldes över i bussen för hand. Sålunda fick man 15 liter. Men det behövdes 100. Min reseagent, som var ansvarig för bussen och dess resor, kom till platsen och såg sig omkring. Han var vänligheten själv. Efter att ha inspekterat situationen i en timme gick han bort och lovade att komma tillbaka. Klockan 10 kom det en lokalbuss som delvis räddade situationen. Alla flyttade över till den, allt bagage flyttades över från tak till tak, och då det var en lokalbuss var den strax mer än fullproppad. Jag och en annan svensk, Joachim Gustavsson från Kungälv, hade turen att få de två sista platserna allra längst bak. Detta betyder något på en nepalesisk lokalbuss. Bakbänkspassagerarna får alla de värsta guppen och stötarna, och då konduktören står i bakdörren får de också allt drag. Men vi kom i alla fall i gång efter fyra värdefulla förlorade timmar. Min reseagent kom tillbaka lagom till avskedet. Jag frågade honom för tredje gången om han kunde garantera att jag ändå skulle hinna till flyget i Delhi onsdag kväll, och han försäkrade mig för tredje gången att tidsmarginalerna var fullständigt säkra. Resan till gränsen tog sedan hela dagen fastän det bara var 16 mil. Vägen är hisnande alltigenom och dessutom i mycket dåligt skick. Den slingrar sig upp och ner för svindlande raviner och åsryggar som aldrig tar slut, och här och där på vägen ser man en och annan jeep eller buss ligga upp och ner i ravinernas botten som evigt obegravda och varnande lik. Det var i alla fall en upplevelse att få se detta landskap hela vägen, och jag ångrade inte att jag inte tagit nattbussen till Nepalganj. Långt efter mörkrets inbrott kom vi fram till Butwal, där vi fick byta till expressbuss mot Sunauli. Således hade vi tvingats färdas i tre olika bussar denna väg från Pokhara till Sunauli, fastän den enligt programmet bara skulle ha krävt en. Frågan var nu om vi skulle hinna fram i tid till den sista bussen från Sunauli till Gorakhpur. Den skulle avgå klockan 7, och klockan var kvart före 8 när vi äntligen kom fram till gränsen mera döda än levande efter en mardrömsdag av bara spänningar. Många av oss hade redan givit upp och bestämt sig för att övernatta i Sunauli. Sunauli ligger mycket nära Lumbini, Buddhas födelseplats, och är en mycket smidig gränsövergång, då den lilla staden ligger mitt på gränsen och är lika mycket nepalesisk som indisk. Även resenärstrafiken sköttes smidigt. Alla hade sina instruktioner till vilket hotell eller restaurang de skulle vända sig till för att komma vidare, och jag var den enda som hamnade där jag hamnade, där jag effektivt togs om hand av en ung man som genast skrev ut alla papper och biljetter som jag skulle ha och sade: "Sista bussen till Gorakhpur går klockan 8. Skynda dig att passera gränsen. Du har en kvart på dig." Detta tack vare att tiden i Indien är en kvart efter tiden i Nepal. Så jag skyndade mig att passera gränsen, där dock de indiska passpoliserna gjorde intryck av att vara de långsammaste i världen. De ville läsa varje sida i mitt pass, som om det

var en roman, de skulle nödvändigt diskutera alla mina stämplar sins emellan, och anledningen till deras ovanligt omständliga långsamhet var att jag var den enda som passerade gränsen från Nepal till Indien denna dag, medan västerlänningar stod i långa köer för att passera från Indien in till Nepal. Äntligen blev jag fri från alla myndigheter och kunde springa till bussen mot Gorakhpur. Min polis hade upplyst mig om att den väntade bara en halv kilometer bortåt, men det var mycket närmare en hel kilometer. Där stod bussen startklar och brummande. Min lättnad när jag kom ombord på den var närmast oerhörd. Den andra etappen i resan var klar, och det kändes som om det värsta var över. Det skulle vara tre timmar till Gorakhpur, och mitt tåg skulle avgå därifrån 23.50. Då denna buss var dagens sista måste den emellertid invänta alla dagens sista passagerare. En familj av idel skrikande mänskor av ett ovanligt storväxt slag för att vara indier ställde till med en bombastisk cirkus av gräl och oändliga våldsamma parlamenteringar om problem som ingen begrep något av. Dessutom var det problem med min bussbiljett. Min man i Sunauli hade i misstag av bara farten skrivit "Varanasi" i stället för "Gorakhpur". Försök förklara detta för en trött konduktör som bara kan hindi. Enligt honom var min biljett ogiltig, och jag måste betala fullt pris för en ny. Samtidigt gick tiden. Först efter nio kom bussen äntligen iväg. På halva vägen var det obligatorisk kvällsvardspaus, och tiden fortsatte att gå. Klockan blev tio, och den blev elva. Halv tolv stannade bussen framför järnvägsstationen i Gorakhpur. Jag var räddad. Jag skulle hinna. Det var underbart. Även den tredje etappen skulle fungera, och jag skulle hinna i tid till flyget från Delhi - trodde jag. Nästa överraskning var av det absolut mest obarmhärtiga tänkbara slaget. Det visade sig att mitt tåg var fem timmar försenat. Från midnatt var man hänvisad till att sitta och vänta på ett tåg till klockan fem på morgonen på en kall järnvägsstation utan bänkar. Efter så oerhörda spänningar under hela dagen var detta slag under bältet nästan ofattbart. Efter att ha besegrat så många svåra odds under dagen och avgått med seger var oddsen plötsligt lägre än någonsin. Dock kunde jag fortfarande hinna. Tågresan från Gorakhpur till Delhi skulle ta 15 timmar, i bästa fall 14, och om förseningen inte blev värre skulle jag vara framme i Delhi klockan 21, medan flyget gick först 23. Ett skotskt par föreslog att jag skulle följa med dem på ett tidigare tåg till Kanpur strax söder om Lucknow, som skulle komma om bara en timme. Det skulle jag vinna fyra timmar på, och från Kanpur var tågtrafiken tät till Delhi. Förslaget var intressant. Men tänk om konduktörerna på tåget skulle bråka om min biljett, som var för ett annat tåg, och kräva mig på dubbel betalning? Dessutom visste ingen någonting om förbindelserna från Kanpur till Delhi. En ung israel, som skulle till Delhi liksom jag, tyckte det var säkrare att satsa på ett direkttåg med biljett än två tåg utan, om han dock medgav att mina marginaler var utomordentligt obefintliga. Och jag ville inte ha mer besvärliga bråk med kinkiga konduktörer - jag hade redan blivit utslängd från ett tåg en gång på denna resa. Jag följde israelen. Skottarna kom lyckligt iväg, medan jag och israelen blev kvar att vänta ut natten.

Klockan fem skulle tåget ha kommit. Det kom inte. Enligt besked var det nu 6 timmar försenat. Det kom äntligen efter klockan 6 och lämnade stationen precis halv 7. Ännu kunde jag hinna, om inte förseningen blev värre. På tåget visade det sig igen att det var problem med min biljett - det var bara sittplats i andra klass, ingen liggplats. Och sitsarna i andra klass är hårda. Och andra klass är alltid överfullt. Folklivet i andra klass är underbart, man kommer mycket nära mänskorna där, men det är ohyggligt obekvämt om man inte kan sträcka ut sig, både för baken och för ryggen. Man kan läsa men aldrig i någon bekväm ställning. Sex sittplatser utnyttjades av tio passagerare. Detta är helt normalt i andra klass. Oändligt långsamt lunkade tåget iväg västerut mot morgonen. Lucknow passerades efter sex timmar. Jag hoppades att det var halva vägen. Sedan tog tåget fart, och etappen LucknowBareilly måste ha gått med rekordfart. Jag förlorade aldrig hoppet. Men efter Bareilly blev det flera plågsamt långa stopp. Även min närmaste medpassagerare klagade: "Tåget blir bara mera försenat hela tiden." Slutligen närmade det sig en stor stad. Klockan var halv 10. Hoppfullt frågade jag min medpassagerare om det kunde vara Delhi. "Nej," svarade han, "det är Hapur. Det är en timme kvar till Delhi." Jag fortsatte ändå att hoppas. Så fort jag kom ur tåget i Delhi tänkte jag ringa flygplatsen och be dem hålla planet, om det ännu inte hade gått. Delhi nåddes 23.15, en kvart efter mitt plans avgångstid. Resan från Gorakhpur hade tagit nästan 17 timmar. Tåget skulle ha nått Delhi vid 3-tiden på eftermiddagen, även med en 6 timmars försening hade jag hunnit, men nu blev förseningen nästan 9 timmar. Med överväldigande krafter hade ödet förintat mig. Inte heller kunde jag ringa till flygplatsen, ty nu skulle alla dessa försenade passagerare från detta långa överfulla tåg ringa till hela Indien samtidigt. Köerna vid telefonerna var värre än några biljettköer. Jag hade bara att ge upp och söka mig ett nattlogi. 400 rupier var allt jag hade kvar av min kassa. De hade sparats för en taxi ut till flygplatsen, flygskatt, med mera. Jag var hänvisad till ett så billigt logi som möjligt. Enklast och bäst hade varit att ta ett Retiring Room på järnvägsstationen, en säng i en sovsal, men allt var fullt. Då inleddes nattjakten på hotell. En vänlig autorickshawförare tog hand om mig. I det första hotell han förde mig till var priserna över 1000 rupier, fastän jag sagt honom att jag bara kunde bo för 150 rupier. Han sade att det absolut billigaste hotellet betingade minst 350 rupier. I ett annat hotell han förde mig till var priset 275. Jag gav mig inte, och min förare övergav mig inte heller. Hotelljakten gick vidare in i de skummaste delarna av Delhi. Klockan var ett på natten. Till slut nöjde jag mig med ett rum för 220, som var nära järnvägsstationen i New Delhi, ett område som jag kände väl till. Min förare nöjde sig hyggligt nog med 50 rupier för allt sitt besvär med mig. Efter två ohyggliga resdagar av bara nervösa spänningar inför att allt inte skulle klaffa, vilket det heller inte gjorde till slut, och utan annan mat än bananer och te, stupade den besegrade soldaten i säng.

del 20. (Moment 22 i Indien: Vad gör man när man blivit rånad i Sikkim och efter att ändå lyckats ta sig fram till Delhi där till följd av tågförseningar missar sitt flyg hem till Sverige?) Vad jag hade att göra följande dag var att besöka polisen, Aeroflot och Svenska Ambassaden. Hos polisen kunde jag få veta exakt var Aeroflot och Svenska Ambassaden låg, med telefonnummer och adresser. Men det tycktes inte finnas några poliser i Delhi. Alla visade mig hur jag skulle finna närmaste polisstation, det var bara en minuts väg, och så vidare, och jag gick och gick, och hur jag än sökte, följde noggranna instruktioner och gick runt halva staden fann jag absolut inte en enda polisstation. Endast Aeroflot kunde hjälpa mig vidare med resan - min biljett hade konfirmerats, och jag hade missat den utan att kunna meddela Aeroflot. Hade jag därmed förlorat min biljett? Måste jag köpa en ny resa hem? I så fall kunde bara Svenska Ambassaden hjälpa mig. Till sist fann jag mina informationer hos avdelningen Tourist Information på järnvägsstationen. Jag kunde ringa till Svenska Ambassaden därifrån, och en svensk dam visste precis hur jag skulle göra. Det fanns ett internationellt system som hette Western Union och SITA, som i Delhi hade sitt kontor vid Connaught Place. Därifrån kunde man ringa ett Collect Call hem och be någon där hemma skicka pengar enligt detta system, som fungerade på några minuter. Men vem ville man ringa ett Collect Call från Indien och be om lån till att kunna komma hem? Till Aeroflot gick jag som till min avrättning. Kontoret öppnade klockan 10, och jag förklarade hela min historia i korthet: hur jag blivit av med hela min budget öster om Darjeeling, hur jag lyckats komma till Kathmandu och försökt få en tidigare återresa därifrån, som fallit på att agenten där bett om 100 dollar extra emellan, (varifrån hämta 100 dollar när man just förlorat hela sin förmögenhet på 100 pund?) den krångliga buss- och tågresan till Delhi, där en drastisk tågförsening slutligen lett till att jag missat min konfirmerade återresa. Aeroflots agent i Delhi förbluffade mig: "Det var synd att du inte kunde ringa till flygplatsen när du kom. Ett extra flyg hade gått två timmar senare, som du hade fått plats på. Nu går nästa flyg lördag morgon." Jag behövde alltså bara vänta två dagar i Delhi, och min biljett accepterades fortfarande. Det var nästan för underbart för att kunna vara sant. Därmed var även den ekonomiska detaljen räddad: mina sista pengar skulle räcka precis, och jag skulle till och med få 100 kronor över. Överlycklig gick jag till SITA för att ringa ett Collect Call hem för att meddela min nya ankomsttid. SITA sade till mig: "Har din ambassad verkligen sagt att man kan ringa Collect Calls till Sverige från SITA?" Det visade sig vara omöjligt. SITA kunde verkligen ombesörja snabb penningleverans över hela världen, men de drog tydligt en gräns inför Collect Calls. Man kunde få sig pengar tillsända, men man kunde inte ringa och be någon skicka dem. En annan man där ville visa mig ett annat ställe där man kunde ringa Collect Calls. Jag följde med honom, och det stället var en hygglig bokaffär. Men några Collect Calls kunde inte komma i fråga där heller. "Ingen i Indien tillåter någon att ringa Collect Calls," sade

föreståndarinnan. När jag då sade, att SITA hänvisat mig till hennes ställe, frågade hon mycket förvånad: "Tillåter verkligen inte SITA att man ringer Collect Calls?" Min Svenska Ambassad var alltså felinformerad. Om man blir av med alla sina tillgångar i Indien och vill använda SITA till att få sig tillsänd nya pengar, så tillåter inte SITA att man ringer ett Collect Call hem för att be någon skicka dessa pengar. Man måste betala samtalet själv, även om man blivit av med alla sina pengar. Emellertid var min hemresa räddad, så jag behövde inte bekymra mig mer om saken. I stället kunde jag ta det lugnt i Delhi, njuta av dess folkliv, uträtta mina sista ärenden som att köpa beedies åt Kenneth, få mina skor putsade, skaffa matsäck inför återresan och tillbringa tiden vid restauranger eller teastalls eller stanna på rummet och läsa. Det sistnämnda var faktiskt lugnast. Ty livet i Delhi är alltid maximalt och överhettat. Den sista kvällen upplevde jag en fest där på gatan som hundratusentals mänskor tycktes delta i, och ändå var det bara ett firande av en familj. Jag tänkte då på alla andra fester jag varit med om under resan: det hysteriska Diwalifirandet i Kausani med Tony Michael inkrypandes och somnandes under sängen, de uppsluppna högtidligheterna i Darjeeling inför te- och turistfestivalen med själva landshövdingen närvarande och alla leksakståg i full verksamhet, varvid strömmen gick i hela staden; ja, egentligen hade hela resan varit en enda stor fest - som vanligt. Ändå hade allt som tänkas kunde gått på tok. Det enda som klarat sig var hälsan - allt annat hade slagit fel: åskstormar och ösregn i Dharamsala och Garwhal, en fot som blev obrukbar under en vecka, den värsta tänkbara tågresa efter Diwalihögtiden under två dygn, stöldkatastrofen vid Teesta, det krångliga kryssandet och långsamma trevandet tillbaka mot väster över Nepal, den förfärliga mardrömsresan från Pokhara till Delhi med missandet av flyget - kort sagt, allt hade varit katastrofalt. Ändå hade det varit en god och lycklig resa, emedan jag mot alla odds klarat den ekonomiskt - tack vare stölden blev det min billigaste resa någonsin. Den totala utgiften för fem veckor till och från och inom Indien blev inte mer än 6600 kronor. Pengarna som stals, som aldrig kom till användning, kan ju därför inte räknas. del 21 och avslutning. Det återstod några nätter på diverse flygfält. Natten på flygterminalen i Delhi blev tämligen sömnlös, då dess fåtöljer var bekväma att sitta i men inte att sova i. Följande morgon fick man frukost på planet till Moskva och därefter lunch på flygfältet. Sjeremetjevo förblir sig likt. Där hänger vilsna resenärer från hela världen och sträcker ut sig i drivor på golven precis som i Indien i väntan på ödet. I detta underbara sällskap får jag tillbringa min sista natt utomlands. Efter en sådan resa lär det bli en lätt bagatell att överleva. Summa summarum: det blev min längsta Indienresa hittills, och den hårda men nyttiga erfarenheten blev kanske den perfekta skolan för att nästa år i maj kunna resa till Kashmir och Ladakh. Sedan blir det en ny konventionell Indienresa igen till hösten inklusive Binsar, Pemayangtse och Shillong. Och då vet man hur man ska göra det hela bättre. Det återstår att dokumentera den sista natten med världsluffargänget i Moskva. Klockan tio drevs alla gäster bort från terassrestaurangen, där det var betydligt varmare än nere i terminalen med sina stengolv, och restaurangen städades kliniskt ren och var glänsande fin

och exemplarisk sedan den sista gästen drivits ut från dess paradis. Gästerna hänvisades till obekväma fåtöljer nere i den kalla terminalen eller till stengolvet utanför restaurangen, där redan ett 30-tal negrer slagit läger - deras flyg skulle gå efter fem dagar. Under tiden bjöd Aeroflot dem på gratis frukost, lunch och middag varje dag, och i princip kunde de stanna så länge de ville. En sådan vacuumexistens på flygfält är det faktiskt många som har satt i system - eller tvingats fastna på grund av förlust av biljett eller pengar eller bådadera, i väntan på att någon annan utifrån skall åtgärda deras besynnerliga vacuumläge, vilket då naturligtvis ingen gör. Men två timmar efter midnatt hade alla restaurangduennorna gått hem, och den ena gästen efter den andra vågade smyga sig dit igen, lägga sig i ett hörn i skuggan där de inte syntes, sträcka ut sig på de någorlunda bekväma stolarna som kunde ställas i rad och på så sätt utgöra något slags säng, allt ljudlöst och omärkligt. Klockan två var det bara jag och en till som i mörka skuggor vågade befolka restaurangen och omvandla tre av dess stolar till en säng. Klockan fem var hela restaurangen överbefolkad av sovande resenärsvrak. De låg i drivor på golvets heltäckande matta, under borden, på stolarna, på borden, och det var flera hundra. Sjeremetjevos övernattande tattargäster från hela världen, från Europa och hela Asien, från Amerika och Sydamerika från Ecuador till Argentina, och från Afrika från Marocko till Luanda, var säkert ungefär 300 stycken. Man häpnade när man tillfälligt vaknade vid femsnåret och fann sin öde och döda restaurang full av nya intensivt med sömnen och tröttheten laborerande människor. Klockan 6 kom duennorna uttågande från köket och bjöd på frukost. Liksom Aeroflot sedan 1995 har förnyat sin flygplansflotta och förändrat sin personal från i huvudsak kvinnliga kommissarier typ olympiska tyngdlyfterskor och kulstöterskor till större anledningar till ögonfröjd för kunderna, har också restaurangpersonalen här på Sjeremetjevos restaurang moderniserats från skräckinjagande kossor till något mindre avskräckande och mer behagliga tanter. Den sista frukosten avnjöts tillsammans med ett lag engelsmän. De hade alla kommit från Indien. Inför den ryska maten av vattnig soppa och obeskrivliga köttslamsor som var i ett sådant tillstånd att det kunde betvivlas att de en gång utgjort ett dött djur hade ingen av engelsmännen någon aptit alls. De lämnade till och med saften. Deras spydiga kommentarer till Aeroflots standard gick entydigt ut på att de aldrig mer ämnade utnyttja Aeroflot, medan jag ensam i detta lag var hjärtligt tacksam för det generösa utbudet av den goda maten, som jag gärna slukade med hull och hår. Endast två argentinare i detta pittoreska internationella tattargäng var lika entusiastiska som jag. En extra frukost fick man sedan på flyget till Stockholm. Moskva lämnades i rykande snöstorm. Klockan elva landade planet på Arlanda efter två timmars flygning efter start klockan elva. Vädret i Stockholm var mulet, regnigt, rått och mörkt men utan snö. Så hade det enligt uppgift varit ända sedan jag startade. Jag har tidigare nämnt att min hälsa klarade sig märkvärdigt väl under hela denna stormiga, dramatiska och bitvis förintande resa. Ett fenomen måste dock föras till annalerna. När jag kom till Kathmandu hade jag inte behövt sitta på toaletten på tre dagar. Min mage var mycket hård. De visitkort jag sedan nödgades lämna av naturliga skäl i Yak Lodges klosettstol var inte av denna världen. De ytterst solida korvarna var så kompakta och

samtidigt så porösa att de flöt som korkar. Följden var att det var omöjligt att spola ner dem. Under dagens lopp återvände jag dit fem gånger bara för att göra nya ansträngningar för att spola ner dem. De flöt kvar varje gång, och de flöt fortfarande lätt ovanpå efter den femte gången. Jag har aldrig sett på maken utom i Döda Havet. Men risken med en så lång bortavaro i ett så främmande land som Indien är att man sedan inte tål vad hemlandet har att bjuda på i form av normaliteter. När jag kom hem tålde jag inte vanlig svensk mat, allt blev bara brunt vatten, omställningen satte i gång en total rensning, liksom ett hem som plötsligt får ett helt nytt möblemang varvid allt det gamla måste kasseras, vilket förstås är en smärtsam process. Så en slussgång och kort karantän i Stockholm var bara lämplig och till godo före den definitiva hemresan till Göteborg och arbetet som där väntade på att få sätta en i straffisoleringscell utan några vidare resor för fyra månader framåt. Men det var inte ens sex månader kvar till nästa efterlängtade Indienresa. (Resenären misstog sig. Det blev ingen resa till Kashmir och Ladakh följande vår på grund av Indiens och Pakistans kärnvapensprängningar. Denna uppsköts till följande år. Dock infriades föresatsen att hösten '98 äntligen uppnå Binsar, Pemayangtse och Shillong, vilket "Nya vägar i Indien" närmare beskriver.)

Problem vid flygning. Det är i alla flygbolags intresse att passagerarna så litet som möjligt skall tänka på flygningens obehag, hur riskabelt det är, att planet kan störta, luftgropar och motorfel med annat sådant, varför de från början införde ett avancerat system med bildsköna flygvärdinnor samt god mat och dryck att avleda passagerarnas oroliga uppmärksamhet med. Längst i denna utveckling har väl Thailands flygbolag gått, som generöst mutar passagerarna med vin och cognac och i stort sett vilken alkohol som helst i obegränsade mängder gratis, bara för att bedöva och få passagerarna att glömma. Vad flygbolagen aldrig räknade med var att detta utbud även skulle avleda passagerarnas uppmärksamhet på ett helt annat och mindre trevligt sätt. Ju mer utvecklad och avancerad maten blev, desto större problem visade sig detta vålla passagerarna. Ta till exempel de små jordnötspåsarna. Man får dem genast från början tillsammans med en drink, varpå man omedelbart sätts i arbete, som kräver alla ens kraftansträngningar. Jordnötternas små plastförpackningar är nämligen i regel omöjliga att öppna utan våld. Man sitter därtill inklämd mera fastpressad än i en indisk buss, så att minsta rörelse går ut om inte över grannen så dock över ens omgivningar. När man äntligen får upp jordnötspåsen med en maximal portion rått våld flyger jordnötterna omkring överallt och mest ner på golvet. Därifrån är det (med vinglas på ens lilla fällbord) omöjligt att någonsin mer få upp en enda nöt. Det är bara början. Sedan kommer maten. Denna består av allehanda små paket, som man måste öppna alldeles själv. Principen med de hårda förpackningarna följs med rigorös konsekvens: varenda påse är omöjlig att öppna utan våld. Där finns då påsar med kniv och

gaffel av plast, (utan vilka redskap det är omöjligt att ens angripa maten,) med en serviett (i regel oumbärlig och oftast konsumerad genast,) pyttesmå förpackningar med smör, ost och/eller marmelad, och små burkar med själva maten. En av dessa små burkar innehåller sallad, vartill det finns en särskild liten förpackning i form av en påse med salladsdressing. Har man väl kommit någon vart alls med företaget att lyckas öppna alla dessa små påsar och förpackningar utan att få all salladen i knät, såsen på byxorna, gaffeln eller skeden eller båda på golvet, (förlorade för evigt,) dressingen utstänkt över grannens fina klänning, kexen i den oöppningsbara plastpåsen slutligen explosivt uttömda i fragment och smulor, smöret nersmetat överallt, (flygplanens smör är alltid extra smetigt och klibbigt; om marmeladpaketet är det bara en sak att säga: Rör det inte!) finner man snart att man dragit på sig ett överväldigande problem i form av alla förpackningarnas papper och plast, påsar och hylsor, fodral, med mera, som man inte har någonstans att göra sig av med, och de tar mycket mera plats än maten. Grannen vill inte ha avfallet heller, för han har fullt upp med sina egna problem. Och det är för skrymmande för att man skall kunna få ner det på golvet, då dit endast mindre föremål kan slinka ner, som jordnötter, plastbestick, oumbärliga tandpetare, med mera. Men dessa problem är ingenting mot vad man aldrig kan ana vad som väntar en från den okända grannen framför. Ditt fällbord sitter nämligen fast i hans stolsrygg. Detta är heller inte han alls medveten om. Således är han helt oskyldig när han i sina små obetydliga manövrer i sin stol försätter ditt fällbord i fullkomlig jordbävning, så att alla dina ansträngningar för att hålla ordning på alla dess små detaljer och burkar och fodral är fullkomligt förgäves så snart han lutar sig bakåt. Har du dessutom den oturen (vilket man i regel har) att stolen framför dig har någon skruv lös, så att dess minsta rörelse multipliceras och maximeras i oberäknelighet och förödande konsekvenser för ditt matbord, så är det bara att ge upp från början och acceptera, att all din mat måste hamna i bästa fall på golvet om inte i ditt knä, i sämsta fall i grannens. Sedan kommer kaffet. Prövningarna ökar ständigt. Kaffet serveras i små plastmuggar, och för att få kaffe måste du överföra din mugg på en liten bricka som flygvärdinnan räcker åt dig. Hon häller sedan kaffet i din mugg på den lilla brickan, så att hon slipper hälla kaffet på dig eller på din granne. Det får du göra själv, och det gör du, när hon fyller din mugg med för mycket kaffe och du själv måste manövrera denna förbi och över din granne. Detta gör dig nervös. Konsekvenserna är oundvikliga. Detta är inte det värsta som kan hända ombord på ett flygplan. Det är bara det allra lindrigaste.

Europeisk turné. (Musikresa våren ’98 i 18 avsnitt.) Resan började under goda auspicier. Inter Rail gällde återigen för hela Europa - inget bråk längre med äldre resenärer i länder som Italien, Frankrike, Schweiz och Belgien. Det var fritt fram överallt. Det var bara att betala en biljett för 4000 och resa vart som helst från Marocko till Turkiet. För ovanlighetens skull var det i år vänner i utlandet som ringde upp mig för att se till att jag skulle komma. Mina julbrev till Italien, skickade i början av december, kom fram först i februari, och då fick jag genast ett telefonsamtal direkt från Sicilien med enkannerligt besked om att jag var väntad där. Kerstin i Rom väntade mig efter den 24 mars och Beatrice i Genua när som helst. Det enda som saknades var grönt ljus från Bulgarien. Det hade ju uppstått nya bråk i Jugoslavien med albanerna i Kossovo, vilket låg på vägen till Bulgarien. När jag slutligen ringde Bulgarien visade det sig att mina vänner hade gett upp hoppet om att jag skulle komma, bara för att jag inte redan hade kommit. När jag ringde till släkten i Verona vandrade luren runt till alla som var hemma. Jag hade råkat ringa dem precis innan de skulle resa till Paris, från vilken främmande stad de skulle komma tillbaka lagom till min ankomst till Verona. Allas program verkade klaffa perfekt med varandra. För att dock vara på den säkra sidan såg jag till att jag inte skulle riskera att bli arbetslös på vägen: fler böcker packades i bagaget än någonsin, bland annat Dorothy Sayers, Laurie Lees och Jan Guillous samlade verk. Det blev två tunga väskor att bära utom en ryggsäck fullastad med tegelstenar, men jag såg det som en utmaning.

I Köpenhamn var allting sig likt, och jag kunde inta en god lunch på den gamla klassiska järnvägsrestaurangen med rödkål, frikadeller och potatis plus kaffe, ett ställe vars anspråkslösa tidlöshet jag åtnjutit redan 1980 på min första resa till Wien med doktor Anny Halfen. Då var det maj och fullaste vårprakt, nu var det dimmig och disig vårvinter. Naturligtvis skulle vädret bli resans största spänningsfaktor. Nere i Grekland och på Sicilien var det inte varmare än 10 grader. Likväl lämnade jag skorna hemma och medförde endast sandaler. Någon gräns fick det ju vara på allt vad man släpade med sig. När jag satt på Köpenhamns järnvägsstationsrestaurang nöjd med en kopp kaffe efter lunchen passade jag på att översätta detta intressanta brev från John Bede: "Det kan intressera dig att känna till, att det har gjorts en juridisk undersökning i fallet Shakespeare. I Kommissionens avslutande utlåtande heter det ungefär, att vem som än skrev Shakespeares verk kan ingenting beröva honom den juridiska rättigheten till dem, så vida det inte kan bevisas att en annan skrev dem, vilken person i så fall måste gå att precisera med ovedersägliga bevis. Kommissionen utesluter alltså inte möjligheten, att vem som helst kan ha skrivit Shakespeares verk, han kan ha lånat och stulit från vem som helst och vem som helst kan ha lånat hans namn, men juridiskt kan ingenting ändra på det förhållandet att William Shakespeares namn ensamt har upphovsrätten till Shakespeares verk. Kommissionen antyder som ett parallellfall George Frederick Handel, som stal låtar från vem som helst och kopierade andras noter hur som helst, men vem som än egentligen kom på George Frederick Handels låtar så har han ändå själv ensam upphovsrätten till all musik som tryckts under George Frederick Handels namn." Även John Bede ville att jag skulle komma till Irland, och jag kunde inte direkt utesluta den möjligheten. I Hamburg fick jag två timmars ledighet i väntan på tåget till Wien och Budapest. Tyvärr finns det inte längre någon väntsal i Hamburg. Den lades ner på grund av klientelet. Att Hamburg är en stökig stad som tjänar som avloppshål och samlingsplats för slödder från hela Europa märks genast så snart man stiger av tåget. Allsköns hopar av nedgångna ungdomar står och driver utanför och omkring på stationen, och de är alla lika högljudda som finnarna i Stockholm. Dock måste man ju sitta någonstans. Efter noggrann inspektion av hela stationen (bärandes på 25 kilo bagage) tog jag min tillflykt till det minst stökiga stället, där folk inte spydde på golvet, inte klättrade på varandra, inte röt och skrek och rapade och grälade utan satt någorlunda stilla vid sina bord, ehuru luften var förfärlig av alla bolmande rökare, fastän det var rökning förbjuden i halva restaurangen. Där fick jag dock sitta i fred vid ett bord trots alla horor och knarkförsäljare, påverkade sjömän och förverkade lodisar, undergångsmärkta dagdrivare och arbetslösa som fördrev sina liv med att driva mellan Hauptbahnhof och Reeperbahn. Där intog jag en spaghetti bolognaise, (ty man visste ju inte om man skulle få någon chans till mat nästa dag,) men den spaghettin borde ha hetat Spaghetti Hamburgaise, ty bättre än så var inte den obeskrivliga röran, som krampaktigt liknade färdigtuggad mat.

Från denna stad kom Johannes Brahms av alla ställen. Detta var hans bakgrund: hororna, fyllona, bordellerna, råheten, slöddret och hela hamnsjåarmentaliteten. Man kan höra denna råhet i hans musik ibland, han släpper ibland loss råa aggressioner som gör slarvsylta av lyssnaren i ursinniga urladdningar som är mera stökiga än alla Beethovens krig, ty Beethoven krigade bara kort och intensivt, medan Brahms aldrig blir färdig. Det ger alltid intressanta resultat att jämföra Brahms med Beethoven, då Beethovens exempel betydde allt för Brahms och han alltid led av outhärdliga Beethovenkomplex. Om vi till exempel jämför bådas mest intima och innerliga musik, så slås vi av de enorma skillnaderna mellan de båda mästarna. Det blir då Beethovens pianosonater mot Brahms kammarmusik. Båda verksamlingarna är ungefär lika omfattande och enhetliga, men den mest markanta skillnaden är, att medan Beethovens pianosonater utvisar en fantastisk utveckling och stilförändring under deras 30-åriga tillkomst, så håller Brahms nästan exakt samma stil hela tiden. Och lika ryckig, originell och excentriskt omväxlande som Beethoven är i sina sonater är Brahms förbluffande jämn, stilren och trygg i varm oföränderlighet hela tiden. Brahms gjorde 24 omfattande kammarmusikverk, och de är alla utan ett enda undantag erkända som mästerverk. De har alla tre eller fyra satser, alla är ungefär lika långa, medan det enda som ständigt varieras är besättningen. Medan Beethoven gjorde 17 stråkkvartetter gjorde Brahms bara tre, mot Beethovens tio violinsonater har Brahms bara tre, han har bara två cellosonater mot Beethovens fem och tre pianotrios mot Beethovens nio, men sedan har han mycket som Beethoven inte har: två stråkkvintetter, tre pianokvartetter, en pianokvintett, två stråksextetter, två sonater för klarinett och piano, en stråkkvartett med klarinett, en klarinettrio och en trio för piano, violin och horn. Det kanske mest slående och viktiga draget i all Brahms musik är hans perfekta renhet. Han har aldrig en falsk ton eller någon harmonisk oegentlighet. Harmoniskt och musikaliskt är all hans musik genomgående perfekt. Alla de andra största mästarna, i synnerhet Beethoven men även Bach, har syndat mycket grovare än Brahms. Det är egentligen bara Händel och Haydn som har samma renhetsnivå som Brahms. Och varifrån har Brahms fått den innerliga klangvärmen i sin musik? Detta är något enastående för Brahms: de runda legatoklangernas innerliga värme. Privat framstod Brahms ofta som en osympatisk och brysk björn, men det finns inget varmare hjärta i musiken än hos Brahms när han väl görs rättvisa. Och man kan förstå hans misantropiska attityder när man tar del av allt vad han utsattes för. Hans värsta belackare var det unga geniet Hugo Wolf. Han beskyllde Brahms för att vara en misslyckad melodiker som bara kunde framställa stympade snuttar utan form som rumphuggna teman, han kallade Brahms en akademisk pedant som bara kunde komponera enformig och tråkig musik, han kallade honom dammig, otidsenlig, möglig och musikaliskt misslyckad och debil, kort sagt, Brahms fick höra allt det som gamle Bach redan fick höra från sina söner. Varför skall just den högsta och renaste musiken utsättas för detta plebejiska förakt av trendsettare och företrädare för världsmusiken? Vad gjorde Bach och Brahms för att någonsin förtjäna någon enda musikers förakt? De gjorde minst av alla för detta.

Naturligtvis har inte Brahms samma dramatik och genialitet som en Beethoven, och ingen har någonsin på allvar vågat angripa Beethoven - mest av hänsyn till hans tragedi och dövhet, kan man förmoda. Men varken Bach eller Brahms hade några sympatiska lyten eller tragiska öden som bjöd extra hänsyn. Kanske det var därför lägre musiker helt enkelt inte kunde med deras eviga musikaliska överlägsenhet. (Resan blev full av musikaliska och filosofiska ingredienser med teosofiska tillspetsningar i Konstantinopel och Rom, medan Grekland bjöd på en tre dagars snöstorm med elavbrott i hela landet och påsken förfrös i Italien - väderlekens dramatik var galnare än någonsin med snöstormar även i Jerusalem och Orienten, varför den planerade resan till Kashmir och Ladakh i maj på goda vänners inrådan uppsköts till ett annat år.)

del 2. Resan förblev bekväm och behaglig ända ner till Budapest. Till Wien ankom tåget 15 minuter innan Budapesttåget skulle avgå, så man rusade i panik av tåget för att ta reda på var ens nästa tåg skulle gå, bara för att få reda på, att det skulle avgå från samma perrong, så att man fick rusa exakt samma väg tillbaka igen. Det var nästan samma tåg, - bara en del sovvagnar skulle kopplas bort och ersättas av sittvagnar. Detta var klockan 9 på morgonen. Den stora thrillern skulle dock iscensättas i Budapest. Tåget ankom 12.00, och mitt Belgradtåg skulle avgå halv 2. Där emellan gällde det att utreda visumfrågan och lösa den och skaffa visum om nödvändigt från jugoslaviska ambassaden 45 minuter från stationen. På stationen visste Informationen att berätta, att jugoslaviskt visum erfordrades och att det kostade 45 dollar. Jag var slängd i brunnen. Sedan visste man inte hur det skulle bli med Bulgarien. Det kanske skulle behövas dyrt visum där också. Jag övervägde genast att ta vägen runt ner genom Italien över till Grekland och upp till Bulgarien via Thessaloniki, men jag var redan väntad i Bulgarien nästa dag, och om jag inte visade mig kanske Interpol skulle underrättas. Så jag beslöt att ge den jugoslaviska ambassaden en chans. En taxichaufför ville ha 1000 forint för resan. Jag förhandlade mig till 700 hos en annan, en mycket sympatisk man, som var mycket hjälpsam. Åter fick man som vanligt det bästa tänkbara intryck av Ungern, Budapest och de innerligt vänliga ungrarna. Han gav mig rådet att ta buss 20 eller 30 tillbaka till stationen efter ambassadmanglingen. På ambassaden visade det sig att konsuln hade gett sig iväg på privata ärenden och inte skulle vara tillbaka förrän klockan ett. Annars var det inga problem. Men när kanslisten gick igenom mitt pass och synade alla visumen från skumma länder med tre makuleringar och avvikande yrkestitlar började han ställa mig frågor. "Här står att du är journalist, men du har uppgivit dig som musiker." Man visste ju sedan gammalt att journalister inte var välkomna i Jugoslavien. "Det är fel," sade jag. "Jag skriver musikaliska artiklar ibland, men jag är konstnär." "Det får herr konsuln avgöra," bedömde kanslisten och lade mitt ärende till högen av handlingar som väntade på konsuln.

Han kom kvart över ett. När han lusläste mitt pass kallade han fram mig och ställde mig samma frågor, och jag fick åter bortförklara mitt journalistskap. Det var bara en formalitet. Han gav mig en stämpel gratis för transitvisum och lät mig gå. Det var tio minuter kvar till tågets avgång, och jag hittade inte busshållplatsen. Lägg till detta mitt 20-kilos bagage som jag släpade på. När jag ihjälstressad ömkligt hastade i riktning mot stationen hittade jag till sist en busshållplats, och där kom till och med en buss. Jag tog den och brydde mig inte om att frivilligt försöka insistera på några lokala procedurer för att betala för resan. Fem minuter före avgång befann jag mig i stationen men hittade inte spåret, då hela Keleti Pu som vanligt var under ombyggnad. Till slut visade det sig att jag befann mig i fel ända av stationen. Helt sonika gick jag tvärs över alla tågspåren med allt bagage och kom precis upp på sista vagnen i rätt tåg exakt klockan 13.30. Resan var räddad. Jag skulle hinna till Bulgarien till morgondagen. Ingen skulle behöva alarmera Interpol. Belgrad var sig likt - ingen ordning, ingen tåginformation, ingenting som fungerade. Man fick fråga sig fram till rätt tåg, och när man slutligen fann det fungerade varken dess belysning eller värme. Jag hittade till slut en kupé där lampan fungerade, men värmen förblev kvaddad i hela tåget. Alla passagerare klagade på konduktören för detta. I gengäld lämnade han alla mellandörrar och alla dörrar mellan vagnarna vidöppna, så att det skulle bli ännu kallare. Bara jag orkade ibland stiga upp i natten och stänga dem på nytt. Att det var en kall natt vittnade snön om på åkrarna och isen på pölarna. I Dimitrovgrad stannade tåget en timme för att sedan stanna ytterligare en timme på den bulgariska sidan om gränsen. Där skulle den slutgiltiga Balkanprövningen komma: krävdes det bulgariskt visum? Kontrollanten tog alla andra i vagnen före mig då han tydligen hade svarta-börs-affärer att ombestyra med icke-utlänningar. Sedan kom han in till den enda utlänningen. Det var som vanligt en stor svartmuskig kommissarietyp. "Hur länge tänker ni stanna i Bulgarien?" Det minsta man ville göra var att reta honom. "Jag far till Konstantinopel och stannar i Sofia bara någon dag för att hälsa på vänner." Då sken han upp som en hel soluppgång. "I Bulgarien måste man stanna minst en vecka," påstod han i ett formligt anfall av gästfrihet. Men genast blev han kärvare igen. "Hur mycket pengar har ni?" Jag svarade att jag hade tillräckligt för att klara resan. "Hur mycket dollar? Hur mycket mark?" Inga dollar. Hundra mark. "Någon annan valuta?" Några svenska pengar. Sedan måste jag öppna mitt bagage. Han ville se vad det innehöll. Jag radade upp för honom alla mina tio Dorothy Sayers-romaner. Han var inte alls intresserad. "Vilken idiot!" tänkte han säkert om mig. "Vem kan väl göra svarta-börs-affärer på en sådan?" Och plötsligt var han väldigt arg på mig. "Du får stanna tolv timmar i Bulgarien," sade han, gav mig ett gult visum (för statistik att återlämna vid utresan) och en stämpel - gratis. Hur tolkar man detta? Först säger han med översvallande välvilja: "Du måste stanna minst en vecka i Bulgarien!" Sedan ger han mig tolv timmar att klara mig ut därifrån. Tydligen var alla tolkningar där emellan möjliga.

Men det viktigaste med detta var att man kom helskinnad fram till Bulgarien efter en bara 50-timmars tågresa från Göteborg till Sofia. Resan hade börjat bra, inga hårresande visumavgifter hade krävts, och jag var lyckligt i hamn i Bulgarien i mitt första hem under resan.

del 3. Hos min familj i Sofia ramlade jag rakt in i en såpopera. Allt var en enda cirkus som vanligt men den här gången dubblerad. Dianas syster hade plötsligt blivit skild från sin make (efter 10-20 års äktenskap och misshandel, det är ovisst om han kastade ut henne eller om hon äntligen frivilligt lämnade honom, kanske det var både och, vilket verkar troligast,) och med sin son tagit sin tillflykt i Dianas hus, som redan hade en extra karl temporärt boende hos sig utom ett fullvuxet barn och sonen i puberteten. Så långt gick det väl an, men Dianas systers son ville bara sitta framför TV-n och titta på såpoperor, vilket ingen i Dianas familj någonsin brukat göra. Där började problemen, ty det var ofrånkomligt, att det parallellt med såpoperorna på TV förekom andra bättre program på andra kanaler. Problemen förefaller olösliga, då det knappast finns videos ännu i Bulgarien. Man skulle tycka att såpoperor nu för tiden är alldeles tillräckliga ute i världspolitiken för att man inte dessutom skulle frossa i deras ymnighetshorn av forcerat och konstruerat trams även i televisionen. Bill Clintons stjärtklappningar och stulna kyssar hos alltför olika och många damer på Vita Huset är ju rena dussinsåpoperan och tramsföljetongen, och dess värre tycks syndromet sprida sig likt ett virus till andra regeringar: Bulgariens president har utnämnt sin hemliga fästmö, "Tricky Nadia", till utrikesminister, och i England följer skvalpressen spänt med utrikesministerns och oppositionsledarens olika turer med olika damer: ska de oförbätterliga ungkarlarna gifta sig med dem eller inte, och i så fall med vem? Inte konstigt att den heroiska ungdomen börjar göra uppror mot den i västerlandet sedan 30 år förhärskande och allt dominerande Pornografikulturen. För att få någon distans till problemen i hemmet gick Diana och jag på konsert på torsdagskvällen. På programmet stod Sjostakovitjs andra pianokonsert, Ravels pianokonsert och Rachmaninovs andra pianokonsert, allt med samma pianist, dirigent och nationalorkester. Det intressanta med konserten var publiken. Biljetterna kostade 1500 leva (nästan sju kronor), konsertsalen var fullsatt, och de som inte fick biljetter fick köpa billigare ståplatser. Under konsertens gång blev ståplatserna fler och fler så att de vid Rachmaninovkonserten var närmare 40, och bland dessa som frivilligt stod genom hela konserten var inte bara ungdomar utan även åldringar och tanter. Ludmila, Dianas syster, berättade, att hon vid en konsert fått vänta i två extra timmar på att konserten skulle börja, då det var så många som stod i kö för att åtminstone få ståplatser. Först när kön var slut och alla i publiken tagit plats, stående, sittande, hopkrupna eller hängande, började konserten. Jag finner detta vara ett utmärkt och särskilt mot musiken alldeles rättvist system. Men av någon anledning är sådant otänkbart i Sverige, fastän det borde vara allmänt överallt.

Sjostakovitj-konserten från efter 1953 (Stalins död) var glad, optimistisk och uppsluppen och alldeles briljant, i synnerhet tekniskt. Men var hade alla melodier blivit av? Temata förekom, men inget av dem var minnesvärt, och endast den Rachmaninovska mellansatsen i klar lyrisk harmonik gjorde konserten i all sin tekniska briljans uthärdlig. Ravel kom som en frisk fläkt efter de Sjostakovitjska disharmonierna och utvisade en alldeles utsökt originalitet, som alltid hos Ravel, men även här ställde man samma fråga: vad var det egentligen för melodier? Inga alls, utom en del tematiska fraser, som snarare var ofullständiga musikaliska satser - bara för att säga någonting - än memorabla melodier. Även här räddades konserten i all sin tekniska briljans endast av den lyriska varma mellansatsen i konsekvent genomförd långsam tretakt. I motsats till dessa står sig Rachmaninovkonserten efter hundra år som Rachmaninovs musikaliskt mest fullödiga verk med underbar melodirikedom, smäktande harmonier, hisnande lyrik och varma genomarbetade klanger. Allt är och förblir tillfredsställande i denna den sista stora klassiska mästarens främsta pianokonsert, som han skrev under djup depression efter fiaskot med sin första symfoni och medan han fann sin fästmö och livsledsagarinna, som han gifte sig med året efter pianokonserten. Här finner jag det lämpligt att infoga min kollega Johannes B. Westerbergs råd till en musiker, som jag delar hans åsikt om att kan tjäna som råd till vilken musiker som helst, (apropå all denna tekniska briljans och Rachmaninovs kriser): "Som nära bekant med C.L. sedan 18 år, och som direkt närvarande när han för första gången direkt övervägde att lämna musiken, kan jag i egenskap av både hans litterära och musikaliska rådgivare kanske bättre än någon annan bedöma honom som musiker. De flesta musiker skaffar sig en genomgripande teknisk behärskning av mediet och får sedan kämpa för resten av livet med svårigheten att tillgodogöra sig konstnärliga tolkningar. De skaffar sig den fysiska kontrollen men kan aldrig tillgodogöra sig den rätta själsliga insikten för att kunna prestera den sanning som krävs av en rättvis tolkning. Med C. har det alltid varit tvärtom. Han har en medfödd grundlig insikt i den musikaliska sanningen och förstår obehindrat dess rätta natur. Men en olycklig defekt i höger hand, kanske i hjärnan, gör att han aldrig kan tillgodogöra sig den tekniska kontroll av mediet som krävs för att man praktiskt skall kunna göra musik rättvisa. Han har allt - total förståelse, hyperfin känsla, perfekt harmonisinne och nästan överdriven självkritik men faller på den rena fysiska tekniken. Ändå hoppas jag att han fortsätter med musiken. Men krisen 1988 lyckades inte hindra honom från att fortsätta, så jag tror att chanserna är goda för att han åtminstone ska fortsätta komponera. Hans klara melodisinne, formsinne och harmonisinne förpliktar honom till detta, så det är egentligen bara för honom att rulla på och fortsätta som hittills, även fast den oöverkomliga teknikens uppförsbacke aldrig tar slut. Detta råd till en musiker kan kanske rentav tjäna som råd till alla musiker." En helt annan sida av saken: Som musikleverantör i Bulgarien tvingades jag åhöra min egen musik. Finns det något mera pinsamt för en kompositör än att nödgas höra sin egen musik? Bättre än någon annan hör han alla felen och misstagen, och då musiken redan är

inspelad kan han inte ens göra något åt dem. Andra kan då tycka att musiken är underbar och felfri, och han fattar inte vad det går åt dem: hur kan de vara så omusikaliska och okritiska? De flesta kompositörer har från och med Beethoven misslyckats med att framföra sin musik. Varken Mendelssohn eller Schumann gjorde lycka med sina symfonier, även Tjajkovskij gjorde bara fiasko med sina så länge han dirigerade dem själv liksom Bruckner och Mahler, och Berlioz ska vi inte tala om; jag tror att de flesta kompositörer blivit korsfästa som uttolkare av sina egna verk. Bara de minst känsliga har klarat sig, som Stravinskij och Richard Strauss. Ju känsligare och mer musikalisk en musik är, desto mer angeläget tror jag att det är att en annan uttolkare än kompositören får framföra den, då han själv aldrig kan få någon som helst distans till den, vilket troligen är det viktigaste vid all rätt tolkning av musik.

del 4. Av alla de omtumlande och överväldigande skeendena i Sofia var väl mötet med Sällskapet Polyglotos det viktigaste. Denna helt nya förening, en bulgarisk motsvarighet till den svenska "Amici Linguarum", består av framstående bulgariska internationalister, som vanligen sysslar med översättning. Föreningen är helt ideell och är mest intresserad av att knyta kontakter med översättare och språkmänskor världen över. Det enda som krävs för att man ska kunna bli medlem i föreningen är att man behärskar två språk utom modersmålet. Eftersom jag råkade ha med mig diabilder från Tibet på min resa blev jag högtidligen inbjuden att förevisa dem och hålla föredrag om dem på så många språk som möjligt. Naturligtvis blev det mest engelska, men även italienska, tyska och franska kom till användning, och den mest lovande deltagaren kunde till och med svenska. De fick även ett exemplar av den senaste "Free Thinker", som de lovade översätta till alla möjliga språk. Därefter blev jag under högtidliga former upptagen som medlem nr. 20 i föreningen med Diana, som blev nr. 21. Diana har blivit mer "ladylike" med åren samtidigt som hon mer och mer börjar bli som Jotka, sin moder, en sann dam av världen. Hon sköter nu ett svåröverskådligt hushåll med två hemmaboende barn, en syster på flykt från sin man med sin son samt en extra frånskild affärsman, en mycket trevlig och sympatisk halvjude, som extra inkomstkälla, vilket det hemmet kan behöva. På grund av detta hems improvisatoriska natur fick jag ofta byta säng och rum beroende på vem som kom och vem som gick. En gång fick jag bege mig ur sängen klockan åtta på morgonen för att flytta till en annan säng i ett annat rum och fortsätta sova där. Det gick hur bra som helst. Dianas mest värdefulla väninna var dock som vanligt Lilli, den högt begåvade översättarinnan, som tillbringat ett liv i Tyskland med familj och villa där utanför Berlin, som hon frivilligt övergav bara för att få komma hem till det fattigaste Balkan med dess andligt mer givande och inspirerande omgivningar. Hon övergav alltså en förmögen tillvaro med man och dotter och allt bara för att hon saknade sin torftiga tillvaro i Bulgarien. Hon är en av de ledande krafterna i Polyglotos.

Kort sagt, min tillvaro i Bulgarien var denna gång idealisk med bara de underbaraste tänkbara människor omkring mig - det är knappt att jag känner mer kultiverade människor i hela världen. Emellertid blev vädret sämre, och när jag lämnade Sofia hade det snöat halva dagen. Tåget från Belgrad till Istanbul var bara två timmar försenat, och under vägen österut tilltog snöfallet. Tåget var emellertid så väl uppvärmt att man hotade smälta om man inte klädde av sig mer och mer. Vid gränsen till Turkiet klockan 3 i natten var snöstormen ett faktum. På den turkiska sidan om gränsen måste man dessutom bege sig ut i snöstormen för att få sitt pass stämplat. Snöstormen fortsatte sedan in i Turkiet hela vägen, tills tåget två timmar före Istanbul, när det borde ha varit framme, gjorde tvärstopp och inte kom längre. Där förblev det stående i tre timmar medan ingenting fungerade. Värmen inomhus förbyttes till motsatsen, och min kupékamrat, en äldre bulgar som bott i Frankfurt och var oerhört pratsam, blev mer och mer frustrerad då hans matsäck tog slut och han började frysa. I en av sovvagnarna längre bort kunde man för 1,50 DM få en förfärlig jugoslavisk kopp kaffe som var rena strykninkoncentratet. Det enda som fungerade över all förväntan var den ihållande snöstormen utanför. Efter tre timmar kom ett reservlok och hämtade oss. Det tycks vara mitt öde att komma till Konstantinopel i bara det sämsta tänkbara väder, men jag har aldrig kommit dit i snöstorm förut. Det var liksom inte riktigt juste när jag bara hade sandaler. Emellertid hade jag det bästa tänkbara ressällskap genom Cyril Scotts musikhistoria.

del 5. När jag tagit igen mig något under eftermiddagen tog jag mod till mig och kontaktade min läkare. Han svarade: "Äntligen kommer du och befriar mig!" När vi träffades på kvällen förklarade han sig närmare. "Jag har väntat som tigern på sitt byte på din ankomst, så att jag sedan äntligen skulle få lämna den här förbannade stan och fara till varmare orter i södern. Vädret är alltid dåligt här så här års, men i år slår kylan och snön och stormarna alla rekord!" Jag höll med honom - vi befann oss mitt i vårdagjämningen. "Nå, berätta nu allt för mig om alla dina krämpor." De var alla som bortblåsta redan. De underbara dagarna i Sofia hade gett mig så mycket nytt att tänka på och fått mig att slappna av så kraftigt, att jag nu i Istanbul inte längre hade några krämpor. "Den gamla vanliga historien - du reser tvärs över hela Europa för att söka tröst hos en imbecill läkare för alla dina plågor, och under ansträngningarna att ta dig hit tappar du bort alla dina besvär på vägen. Kort sagt, du är friskare än någonsin." Inte ens min vänstra fot gjorde längre det minsta ont, men jag berättade för honom om mitt nya problem med ögonen - sedan min 46-e födelsedag kunde jag plötsligt inte längre läsa och skriva utan glasögon. "Du klarade dig alltså i 46 år utan. Det är mer än dubbelt av vad de flesta gör. Med dåliga glasögon kan du nu läsa och skriva i 46 år till." Hans diagnoser lät betryggande. Men själv hade han åldrats, och han hade mer att klaga över än jag. Till min förvåning hade han slutat röka. "I fyrtio år har jag grälat på alla människor att sluta röka, så jag tänkte att det kanske inte längre var för tidigt att lyda ett så

gott råd själv." Han hade visserligen bara rökt pipa, men jag kunde inte bli fri från känslan att han med pipan även hade förlorat något av sig själv. Mer alarmerande var hans allmänna inställning till livet. "Bli inte förvånad om jag en dag bara spårlöst försvinner. Det här livet tråkar bara ut mig mer och mer. Jag är gammal och ful, och de flesta av mina vänner har redan dött. Jag har ingen kontakt med min familj, så jag vill helst försvinna utan någon uppståndelse - jag vill inte att någon ska komma till min begravning, utan min begravning vill jag ha för mig själv. My funeral is my funeral and no one else's." För att få honom på andra tankar förde jag Essiac på tal, den nya mirakelmedicinen mot cancer och aids. Genast tog samtalet fart, och jag kände åter igen min gamle doktor Sandy. Han blev så till den grad sitt gamla jag igen att han rentav förvånade mig med att ur en lönnficka plötsligt plocka upp sin gamla pipa - och tända den - den var färdigt stoppad. "Just in case," ursäktade han sig. Han menade att Essiac inte alls var någon dum idé. "Det kan bevisligen hjälpa mot cancer, och om det kan hjälpa mot kanske 50% cancerfall kanske det också kan hjälpa mot 12% aidsfall. Idén är sund och god, och jag är helt för den." Essiac är en sorts örtblandning som späds ut och blandas med särskilt preparerat "volviskt" vatten. Varken han eller jag visste exakt hur proceduren med framställningen gick till, men vi var båda överens om att idén och principen var övertygande. "Men ärligt talat tror jag inte att aidskrisen kommer att bli så allvarlig under de närmaste åren som den stora politiska krisen i den muslimska världen, när idén om Gud så småningom helt kommer att haverera med dunder och brak som ett gammalt sjöodugligt skepp, som aldrig borde ha fått sjösättas." Jag bad honom att närmare förklara detta chockerande uttalande. "Det har redan börjat," sade han. "Islam kommer att falla. Fundamentalisterna går själva i täten i företaget att skrota sin egen religion. Algeriet visar vägen. Gud kommer inte att överleva nästa århundrade, varken i islam, i judendomen, i kristendomen eller i hinduismen. Idén om en personlig gud som styr människans liv är det mest monstruösa tankemissfoster som någon människa någonsin har kläckt. Den måste falla direkt så fort den ställs inför realpolitiska fakta. Islam har gjort Gud till sin politiska ideologi. Därför måste islam och alla muslimska länder gå under politiskt." Jag var ändå inte nöjd med hans förklaring. "Du får se själv. Suharto kommer att falla. Syriens diktator kommer att falla. Iran kommer att upplösas. Saddam Hussein kommer att falla. Khadaffi kommer att falla. Sudan kommer att upplösas. Burmas diktatur kommer att falla. Kinas ekonomi och styrande parti kommer att upplösas och kollapsa." "Men Burma och Kina är inte muslimska stater." "Nej, men de är diktaturer, och det är exakt samma sak. För vad är väl idén om Gud om inte en ursäkt, ett rättfärdigande och stadfästelse och legalisering av ren diktatur?" Han menade även att Castro och Nordkorea skulle falla inom kort. "Du skall få se," sade han. "Alla diktaturer kommer att falla kanske redan inom detta år." Och han var aldrig allvarligare än när han sade detta och samtidigt med solennitet höjde sitt glas vitt vin till munnen utan att ha tänkt på att ta ut pipan ur den samma. Hans allvar var så blodigt i all sin självklarhet att han tog sin utsagas visshet lika mycket för given som

att han kunde röka pipa och dricka vin samtidigt. En god läkare som doktor Sandy vet minsann vad han talar om.

del 6. "Finns det ingenting mer du kan avrätta, när du ändå håller på?" provocerade jag doktor Sandy i Konstantinopel. Han skrattade till. "Gärna det! Vad önskas? Vilka auktoriteter står högst efter de religiösa? Politikerna hör till kloakpatrasket. Men vad sägs om de stora fuskfilosoferna?" "Ja, men filosofin står väl ändå högre än religionen?" "Du har rätt så till vida, att de mest religiösa och de klokaste religionsstiftarna står över all kritik. Både Buddha och Jesus är oantastliga som filosofer, och det enda som befläckar dem är religionen. Men det finns andra. Zarathustra, till exempel, var ingen filosof utan bara en oresonlig fanatiker, och alla de judiska profeterna skall vi inte tala om - bigotter allihop och värre än puritaner. Priset togs dock av Muhammed. Mot honom var Zarathustra en helig fredsduva. Muhammed förstörde definitivt religionens helighet med att instifta en världsreligion som förespråkade krig och våld och kvinnoförtryck. Han borde för detta ha blivit världshistoriens mest kriminaliserade person, då han faktiskt skapade en våldsreligion i Guds namn. Det är inget fel i att tro på Gud, men att utnyttja tron på Gud till att etablera en våldsmakt är värre än någon vanlig diktatur. Han var en så misslyckad tänkare att han inte ens kunde filosofera. De enda riktiga filosoferna fanns bara i Grekland." "Så dem kan du respektera?" "Inte Sokrates. Han var en sofist. Platon använde hans namn bara för att legitimera sina egna dubiösa läror, medan Xenofon var en realist som skildrade Sokrates som han var: en elak kverulant som ville förstöra det grekiska samhället och som försökte göra det genom att underminera den attiska moralen. Det var därför som athenarna såg sig nödsakade att tysta honom för gott. Han sårade deras känslor och med avsikt. Det var en ful gubbe ("a dirty old man"). Nej, den verkligt oantastlige filosofen, den kanske störste filosofen i historien, var Pythagoras. Han var så klok, att han inte lämnade ett enda skrivet ord efter sig. Sokrates var så dum att han lät Platon skriva en massa nonsens om honom som han aldrig hade sagt, men så dum var inte Pythagoras. Pythagoras, Platon, Aristoteles och kanske Epikuros - där har du de yppersta grekiska filosoferna. Epikuros var också så klok att inte ett ord av honom har överlevt honom. Alla senare filosofer i historien har begått det fatala misstaget att lämna alla dumheter de har sagt i skriven form efter sig, så att folk efter deras död kunnat läsa i svart på vitt vilka gaggiga idioter de alla var - utan ett enda undantag." "Så du avrättar alla filosofer efter Epikuros?" "Skoningslöst. Allt nonsens de lämnat skrivet efter sig har bidragit till att dra kronisk vanära över filosofin, och mera och värre så för varje ny filosof i varje nytt århundrade. Filosofi betyder "kärlek till visdomen", men alla dessa fuskfilosofer efter den grekiska filosofins fullkomning har inte älskat visdomen. De har använt filosofin som verktyg till att påtvinga mänskligheten sina egoistiska läror, från kyrkofäderna med Augustinus som den värsta humbugen av alla till den våldspredikande galningen Karl Marx."

"Så hela kyrkohistorien med dess högskolastik och djupa asketiska tänkare är bara humbug?" "Ja, i princip. Det finns inte en enda oas i den öknen förrän Dante bryter ut ordet ur filosofin och omvandlar det till litteratur och poesi. Men hela den kyrkliga dogmatiska högskolastiska slaggen finns kvar till och med hos Dante." "Men det fanns andra filosofer som gick längre, till exempel Giordano Bruno." "Där sade du något. Den mannen är värd all respekt för alla tider och mer än någon annan filosof från den tiden, för han dog som martyr för tankens frihet. Där har du faktiskt ett lysande undantag från regeln att all modern filosofi är smörja. Han hade en viktig mening med sin filosofi i motsats till alla andra." "Och sedan har vi upplysningsfilosoferna, som började med Francis Bacon och Spinoza..." "Francis Bacon är inte ointressant, men han var en nybörjare och dilettant. Han tänkte klart men kom inte särskilt långt. Spinoza var den första moderna flummaren. Han tänkte och spekulerade i all oändlighet men kom aldrig fram till någonting. Då kom Descartes åtminstone fram till att han själv onekligen existerade. Det är inte alla som kommer så långt. Han dog för resten i ditt land Sverige. Han upphörde där att existera, men hans filosofi existerar fortfarande och klarar sig i viss mån och kan rentav vara undervärderad." "Hobbes och Locke?" "Med Hobbes börjar dessa hopplösa tråkmånsar till pedanter, som använde filosofins namn till att etablera sin egen självgodhet. Leibniz var en annan sådan, som inleder raden av odrägliga tankedigra tyskar, som konsekvent bara gick from bad to worse för att kulminera med de kompletta galningarna Karl Marx och Nietzsche." "Inte så snabbt. Där emellan har vi de franska upplysningsfilosoferna." "Voltaire har min fullaste beundran. Han ställde ordet i toleransens tjänst och det på ett ytterst heroiskt och beundransvärt sätt. Han utgav sig aldrig för att vara filosof. Han var författare rent och slätt och föredrog helst att vara dramatiker. Men han var den enda riktiga av upplysningsfilosoferna. Alla de andra - Rousseau, Montesquieu, Diderot och allt vad de heter - kommer i skuggan av honom. Rousseau var tyvärr den som åter fick den positiva och konstruktiva renässansfilosofin på fall genom att förnedra och vanära den och det fastän han var en klok man. Han visste vad han tänkte, men han tänkte destruktivt." "Men hörde inte Lessing även till upplysningsfilosoferna?" "Absolut, och där har vi en annan positiv sida av den filosofin. Men han var diktare. Han gällde aldrig för att vara filosof, och Schiller och Goethe följde hans spår med den äran. De var aldrig dikterande filosofer. De ville bara vara diktare." "Nå, Schopenhauer?" "Schopenhauer är undantaget i den stora röran av tysk-romantisk gallimatias. Schopenhauer måste man ta på allvar, för han var den ende realisten av dem alla." "Du har inte sagt något om John Locke." "En gaggig pladdrare, som begick misstaget att ta sig själv på allvar, som alla så kallade filosofer." "Kant?" "Den värsta vilsegångaren av alla."

"Hegel?" "En populistisk dåre, som vinnlade sig om att göra alla världens värsta dårar till sina lärjungar." "Rudolf Steiner?" "Här kommer vi in på ett annat område, nämligen den teosofiska oredan. Steiner började som teosof men blev fockad ur sällskapet, så han kallade sin kristna teosofi för antroposofi i stället. Han var en stor fantast med många kloka idéer och kanske den enda vettiga 1800talsfilosofen." "De andra teosoferna?" "Låt mig få nöjet att avrätta dem alla. Madame Blavatsky var en blåstrumpa med en alldeles oförskämt överlägsen kroppslig fysik, som gjorde att hon trodde att hon kunde begå vilka grader av hybris som helst och komma undan med det utan att någon skulle opponera sig. Men vettigt folk opponerade sig. De vågade undra hur hon kunde komma med så många obevisbara påståenden utan en enda källhänvisning. Hon grep allt ur luften och ansåg att allt vad hon tänkte och påstod måste vara sant och ofelbart bara emedan det var just hon som uppfann det. Hennes efterträdare Annie Besant var av samma sort - en intolerant fanatisk dogmatiker utan någon distans och utan någon dualism eller rum i sitt hjärta för dialektik och alternativ och andra människors konstruktiva synpunkter. Bevare oss väl för sådana storhetsvansinniga och överemanciperade fruntimmer!" "Tycker du bättre om Bertrand Russell?" "En pratmakare. Nå, för all del, han var förnuftig ibland och kom med ibland viktiga inlägg i debatten. Och han var åtminstone sympatisk. Det kan man inte påstå om många filosofer. I viss mån har han lyckats med den berömliga uppgiften att återupprätta filosofins namn ur det träsk av vanära som alla imbecilla fuskfilosofer under seklernas lopp har dränkt den i. Jag antar att man kan säga att han är OK. Han hör till de 5-10% av filosofin som kan anses som inte helt absurd."

del 7. "Nå, musiken då? Känner du för att avrätta den också?" frågade jag doktor Sandy. "Inte helt. Musiken kan i själva verket betraktas som det enda oantastliga filosofiska systemet, för musiken kan aldrig göra någon skada, så länge den förblir uppbyggd på sina tre egentliga beståndsdelar: melodi, harmoni och rytm. Så länge musiken består av dessa tre element, och nästan all musik gör det från det största oratorium till den tarvligaste lilla slagdänga, förblir den uppbygglig för människan. Däremot vill jag gärna göra processen kort med musikens stora farliga frestelse: överlägsenhet. De flesta professionella musiker går i den fällan. När det vill sig riktigt illa kallas det för divalater. Men redan en enkel smörsångare kan gå i den fällan, att musiken förlänar honom en mentalitet som i hans ögon skiljer honom från vanliga dödliga människor, så att han ser ner på dem mer eller mindre med förakt. När man träffar och talar med en musiker får man ofta den känslan att han har den förutfattade meningen att man är omusikalisk och därför

värdelös som människa. Denna mentalitet leder också till att musiker ofta har mycket svårt för att öppna sig för folk. De kan rentav verka kärlekslösa." "Jag har just läst en bok av Cyril Scott där han förfäktar den teorin att musikens makt är så oerhörd att den indirekt och omärkligt kan påverka världshistoriens gång. Vad tror du om det?" "Det vet jag ingenting om, för jag är ingen musiker. Men det borde du veta någonting om. Vad tror du om saken?" "Faktum är att åtminstone Händel, Beethoven och Wagner trodde sig och ville med sin musik påverka mänskligheten. Åtminstone Haydn, Chopin, Verdi och Sibelius har med sin musik haft inflytande över historiens gång vare sig de själva avsåg det eller inte." "Så du menar att musiken kan ha den kraften?" "Jo, men bara konstruktivt. Jag anser inte som Cyril Scott att musik kan ha en destruktiv påverkan på mänskligheten och historien." "Likväl tutade Josua ner Jerikos murar." "Det är inte bevisat." "Nej, vi vet inte hur det gick till. Men på mig kan dålig musik ha en destruktiv verkan." "Ja, men då är det dålig musik, och dålig musik är bara till för att försvinna." "En sann musiker har talat." Han var mycket nöjd med mig, och det bästa av allt var att vädret blev bättre. Under tisdagen klarnade det fullständigt, så att jag aldrig har upplevat Konstantinopel så vackert. När jag tog den stora strandpromenaden runt staden kunde man till och med se över Marmarasjön till den andra stranden. Staden hade aldrig varit mer till sin fördel, och åter framstod möjligheten att under en längre vistelse upptäcka det inre av Turkiet och hela nordkusten för mig som en oemotståndlig lockelse. Jag trivdes bra med turkarna och smälte bra in bland dem; men en sådan resa kunde bara företas under en senare och varmare årstid. Även min vän Meyer understödde entusiastiskt dessa föresatser. Han hade under sex veckor rest omkring i Turkiet för att göra affärer för beräknade 500,000 kronor men hade nu i sin ficka som resultat orders för tre miljoner. Han kände och förstod Turkiet väl och prisade dess enorma möjligheter och framtidsutsikter. Det är ju ett så jättelikt land med 60 miljoner människor. Det enda han såg som en nackdel med Turkiet var den utbredda korruptionen, som han jämförde med Syditalien och Sydamerika. Ett intressant förhållande i Turkiet är, att många turkar är mera rädda för muslimerna än för en ny militärdiktatur. En turk berättade, att varje gång militärerna tagit makten i det förflutna har han dragit en suck av lättnad, för det hade alltid betytt ordningens återställning. Det värsta som kunde hända Turkiet, menar många, vore om muslimerna tog makten. Så länge islam hålls utanför politiken kan Turkiet klara sig och fortsätta gå framåt mot väst och EU trots alla inbördeskrig med kurderna och den stora fattigdomen och efterblivenheten i de östra delarna av landet. Att Turkiet tillhör Europa tycks ända sedan Atatürks dagar på 20-30-talet ha varit en självklarhet för alla bildade turkar, och denna uppfattning och mentalitet bör uppmuntras emedan den är positiv. Det återstår ännu mycket att säga om samtalen jag hade i Konstantinopel med doktor Sandy, Claude la Barre och andra, men de kommer väl fram så småningom allt eftersom de blir färdigt smultna under loppet av denna resebeskrivning.

Resan till Grekland och EU blev ett förintande bakslag: ingenting fungerade. Enligt tåginformationen i Istanbul skulle det enda tåget därifrån gå direkt till Thessaloniki och där vänta en timme innan det fortsatte till Athen. Jag förmodade att det innebar ett tågbyte i Thessaloniki. Det innebar mycket mer än så. I Istanbul visste man ingenting. Förr gick det ett direkt tåg mellan Athen och Istanbul som man inte ens behövde stiga av från i Thessaloniki. Redan 1992 var detta trygga system avskaffat, och man måste byta tåg i Thessaloniki. Nu gick den turkiska vagnen inte längre än till den grekiska gränsen. Redan där måste man kliva av tåget och ta ett nytt expresståg eller invänta ett normaltåg i fem timmar. Att sitta där på Greklands yttersta järnvägsutpost i öster (i Pythion) mitt i snölandskapet med hot om dåligt väder och frysa i fem timmar var det ju ingen som ville göra frivilligt, så de som inte ville betala extra för expresståget satt helt sonika kvar i det turkiska tåget och åkte tillbaka till Konstantinopel i protest - en amerikanska med sin pojkvän gjorde faktiskt detta. I Pythion lovade stinsen att man med expresståget skulle hinna i tid till ett nattåg från Thessaloniki till Athen. Expresståget kom fram till Thessaloniki halv 12. Det sista Athentågets avgångstid var 11.15. Det stod kvar, men det var ett sovvagns- och liggvagnståg, och det var proppfullt. Lika många mänskor stod utanför tågat utan plats och trängdes som inne ombord på tåget. Det fanns ingen plats ledig för oss Istanbulresenärer. Vi hade då rest 16 timmar utan mat, (på tåget kunde man bara ha torrskaffning,) och nästa tåg till Athen gick klockan 7 på morgonen. De sju kallaste nattimmarna måste man således tillbringa på stationen. Från denna blev man utelåst klockan 02.00. Mycket stimulerande! Vilken service! Vilken enastående hjärtlighet mot resenärerna! - När jag vänligt ställde en anställd personalmedlem den försiktiga frågan om han kunde engelska svarade han bestämt: "No!" Detta råkade ännu till vara Greklands nationaldag. Skandalresan var utan gränser. Det var inte ens roligt längre att vara i Europa. Man hade hellre stannat i Asien. Resan vidare till Athen blev inte mycket bättre: snöstorm hela vägen. Efter att ha frusit en hel natt sittande på stationen i Thessaloniki fick man det utomordentliga nöjet att få skåda enbart snödrivor hela vägen till Athen.

del 8. Det snöade till och med i Athen. Jag har upplevat många dåliga väder i Athen men aldrig något så dåligt som detta: hela staden var slagen av strömavbrott till följd av stormen, och detta strömavbrott innebar att ingenting fungerade i denna redan ack så kaotiska stad: trafikljusen fungerade inte, bankerna fungerade inte, man kunde inte ens växla pengar i hela staden. Till allt detta kom allt extra strul med pengar. I Pythion vid gränsen hade man haft fräckheten att växla till alldeles för låg kurs - 150 drakmer per mark i stället för 175 - och man hade inte haft något val än att acceptera denna oförskämda kurs om man alls ville överleva. Det extrasnabba expresståget till Thessaloniki plus det hutlösa morgontåget till Athen tog inalles 5400 drakmer i supplement - dit gick allt vad man hade vågat växla i Pythion.

Följaktligen stod man utsvulten och utan pengar i Athen, vädret var en katastrof med bara hällregn och sandaler, och ingen bank kunde växla. Alla banker jag nådde höll precis på med att stänga klockan halv 3 efter en dag utan affärer. Till nåds hänvisade mig en stängande bank till ett kontor vid Syntagma bara 300 meter längre bort - det var minst en kilometer i hällregn och sandaler, men i det kontoret kunde faktiskt pengar växlas manuellt. Att sålunda räddad av detta mirakel få kunna intaga en lunch efter två dagars svält med retsina och grekisk sallad var dock höjden av all möjlig njutning. Vad är det som gör detta terpentinstinkande retsinavin så gudomligt att inmundiga? Det har en alldeles egen kvalitet som gör att man åtminstone i Grekland alltid kan dricka hur mycket som helst av det utan att ens bli mer än bara lagom angenämt berusad. Därigenom kom detta snöstorms- och strömavbrottsdrabbade Athen i sitt yttersta kaos att ändå trots allt som vanligt överträffa sig själv än en gång - och alla andra städer även. Dessa ohyggliga naturkataklysmer, som plötsligt slog ut hela Grekland under tre dagar just som jag råkade komma på besök, bidrog till att göra kulturchocken dubbel i kontrasten mellan det primitiva bulgarisk-turkiska Balkan och EU-Grekland. Mina dagar i Sofia och Konstantinopel hade varit fullkomligt underbara i all sin primitiva och jordnära charm, och så utsattes man brutalt för ett rikt och redan övermoderniserat Grekland inom det ihjälindustrialiserade och -standardiserade EU, där absolut ingenting fungerade som det skulle. Givetvis längtade jag då genast tillbaka till den gemytliga samvaron i Konstantinopel med Claude la Barre och Alistair. Jag hade inte träffat Claude på sex år, och när jag nu såg honom igen förolämpade han mig med att inte känna igen mig, fastän jag var lika oförändrad som han. Men han hade åldrats. Mer än någonsin är han som en patetisk parodi på sig själv. Han är nu 60 år men uppträder som en dandy i tjugoårsåldern fast med kalaskula. Han har på något sätt aldrig blivit man. Ändå är han fullkomligt lycklig med sitt liv och helt omedveten om sin egen tragedi. Vad han gjorde var att sälja sin själ för pengar. Han är en sorts löjlig och patetisk Faustfigur som aldrig insett att han sålde sin själ till djävulen. Han gjorde det gärna och har aldrig ångrat det, emedan han tyckte det var roligt. Han var en lysande pianist som behärskade Bach och Mozart suveränt och var en utsökt uttolkare av dem, men så övergav han musiken för att bli ekonom. Sin fina tolkningsinstinkt har han sedan dess applicerat till världsekonomin i stället för till musiken. Han använder sin finkänsliga intuition till att tolka börserna och deras nycker och gör det suveränt, då han är en lika fin uttolkare av börsernas språk som han en gång var av musiken. Ett år före krascherna i Asien förstod han vad som skulle hända och handlade i enlighet därmed. Han har inte behövt arbeta på decennier då han tjänar mera pengar på att manipulera börserna än vad någon gör i sitt anletes svett på hederligt arbete. Givetvis är han nöjd. Han är den yttersta självgodheten, och som sådan är han en lysande komediant och underhållande fjant. I all sin sanslösa självgodhet är han samtidigt den yttersta löjligheten. Ingenting ont i det, men i sitt totalt bekymmerslösa miljonärskap har han förlorat det mesta av sin mänsklighet. Vi diskuterade hela världen bit för bit ur

ekonomisk synpunkt, och på de flesta punkter var vi överens: den indonesiska krisen har bara börjat (i mars '98), alla muslimer lever i en falsk drömvärld som kommer från medeltiden och duger därför ingenting till varken ekonomiskt eller politiskt då de inte begriper någonting av verkligheten, Afrika är bara ett ständigt sjunkande träsk av inkompetens och dumhet om man bortser från Nelson Mandela och hans Sydafrika som ett strålande undantag: hans initiativ att hålla Sydafrika kvar på dess gamla kurs var närmast ett genidrag då han ändå var en neger och en negerpolitisk ledare, Ryssland är inte alls förlorat utan tvärtom fortfarande en koloss att satsa på och skatta högt mest genom Jeltsins lysande ledarskap, som hela tiden fortsätter att överraska världen trots hans påstådda senildemens och dryckenskap, (mycket vatten har runnit under Petersburgs broar sedan mars '98,) och särskilt emedan Ryssland nu står på rätt sida; som sagt, i det mesta överensstämde Claudes synpunkter med mina och doktor Sandys, med tre undantag: Indien, Kina och EU. Claude håller på Kina och menar att det är värt att satsa på och understödja trots dess diktatur. På den punkten är doktor Sandy tveksam medan jag inte vill ha något med Kina att göra. Claude anser att Indien bara är "shit" ur ekonomisk synpunkt och skrotar det kategoriskt i sina papper som en fullständigt värdelös "dump". Där är både jag och doktor Sandy av en annan mening. Om EU menar Claude att det började bra men att det nu spårat ur. Han förstår det inte längre. Han inser åtminstone sina begränsningar. Även Turkiet menar Claude att är fullständigt otillförlitligt, då det ekonomiskt bara är en amerikansk koloni som i likhet med Israel är helt beroende av dollarn som en livegen slav. Turkiets monstruösa inflation menar Claude att beror på Turkiets slaveri under dollarn: när dollarn stiger måste även alla priser i Turkiet stiga, för att hålla takten med dollarn. Där var Meyer av en helt annan åsikt, och jag tror mera på honom som jude och affärsman än på Claude som börshaj. Men Claude har inte helt fel om Turkiet. I kontrast till Turkiet och dess slaviska lydnad under dollarn, Amerika och Nato står då Grekland, som är helt oamerikaniserat, helt självständigt och fullständigt egensinnigt och fritt i sitt affärsidkande. Grekland har valt att hålla sig till EU, som mer och mer i världen framstår som den stora och behövliga motvikten till Amerikas världshandels-monopol. Mot Amerikas kapitalistiska godtycke och risktagande, dess politiska misstag och klavertramp, dess brist på kultur, historia och stil framstår EU:s noggranna försiktighet, dess ofantligt rika historia och kultur och dess höga nivå av politisk erfarenhet och bildning. Den stora splittringen i EU är i själva verket dess kanske största tillgång, ty ju svårare splittring, desto större diplomatiska ansträngningar och krav. Än så länge har EU klarat alla utmaningar, och ingenting tyder på att det inte kommer att fortsätta att gå vidare. Det är mot detta brokiga och osammanhängande EU med dess obegripliga komplexitet som Claude ställer sig oförstående. Han är fransk-kanadensare från Quebec men kallar sig fransk amerikan, då han mest bor i Florida. Och som Quebecare är han fullständigt stagnant. Han struntar i framtiden, han har aldrig haft familj eller barn, och som sådan är han tyvärr en praktrepresentant för Quebec, landet med den lägsta nativiteten i världen, där folket kommer att dö ut om det inte importerar invandrare. Det allvarligaste problemet för Quebec därvidlag tycks vara, att det har svårt för att locka invandrare, då alla sådana ställs inför kravet att måsta lära sig den besvärliga Quebecvarianten av franska.

Alistair mer eller mindre avrättade Claude som en "förskräcklig människa". Alistair är engelsman av den gamla klassiska skolan: en sjuttioårig imperieförsvarare och kämpe med ett långt och rikt liv bakom sig som stridbar pedagog och outtröttlig korsfarare för den heliga Kunskapens och Bildningens sak. Han var bittert besviken på England och EU för arbetslöshetsproblematikens skull. Han såg arbetslösheten som rena undergångsstämpeln för hela EU. "Folk måste få lov att arbeta! Om de inte har ett arbete att leva för har de ingenting att leva för! Organiserat arbete är det enda som kan hålla ett samhälle levande!" Han menade att alla regeringar i England efter Richard Nevilles hade lurat folket och förstört England med att verka för egoismens sak i stället för folkets bästa. Disraeli, Gladstone, Salisbury, Lloyd George, Churchill, alla betecknade han som huliganer som bedragit folket med att bara arbeta för sina egna plånböcker. Varenda regering i Englands historia efter Richard Nevilles död betecknade han som en "maffia av mutkolvar". Vem tusan var då Richard Neville? Det kanske vi aldrig får veta. Därför var han bittert besviken på England och bodde helst i länder som Turkiet, Egypten, Malaysia och Borneo. Han ville helst aldrig se England mera, då alla hans bittra desillusioner inte ens kunde få honom att ta Tony Blair på allvar. Det som han var mest skeptisk mot av allt var det som han såg Claude som en livsfarlig representant för: det nya engelska imperiet. "Det brittiska imperiet är dött, men i stället har vi idag det engelska imperiet, som är ännu värre. Det omfattar alla länder som talar engelska och alla mänskor som talar engelska, för alla mänskor som talar engelska är helt frivilligt partiska för det engelska imperiets makt, inflytande och tillväxt. Det brittiska imperiet var bara en manifestation av det engelska imperiet, en tillfällig mask, som det vid tillfälle kunde ta av sig och slänga bort som förbrukad, och USA är nästan en likadan mask. Det engelska imperiet föddes med Francis Bacons materialistiska politiska filosofi och har oavbrutet expanderat sedan dess. Det leds inte idag av Amerika. Amerika är bara en fasad. Det leds och har alltid letts av engelska kapitalistiska intressen. Kalla dem vad du vill: England, Amerika, Irland, Canada, Australien, Indien, Oman, Nigeria, Brunei, Kenya - allt är bara filialer till det stora universella engelska affärsföretaget Kapitalism, ett mycket mera avskyvärt och monstruöst imperium än vad någonsin det romerska var." Likväl var han inte kommunist, men han letade efter alternativ till "den totala avskyvärdheten" som han kallade det, den i grund och botten engelska kapitalismen, som ingen hade råd att ifrågasätta eller avslöja, då ingen hade råd att inte vara en girig egoist, ty alla som en gång fått pengar måste ha mer. Det är den mänskliga svagheten och egoismen allenast som det engelska imperiet alltid har haft sin enda grogrund i. Så långt om Alistair, en man som jag hade önskat få sammanföra med doktor Sandy, ty de hade haft mycket att tala om i troligen ständigt förlängda diskussioner i oändlighet. Både Claude och Alistair hade rätt i mycket och fel i mycket, jag tyckte att Alistair oroade sig för mycket och målade fan på dörren, men Alistair genomskådade åtminstone Claudes inskränkta självgodhet och krasshet och fick nästan Claude att skämmas; men Claude hade ett ypperligt försvar:

"Livet är ett skämt. Jag bara skämtar. Jag vill bara ha roligt i livet. Är det något fel i det?" Jag var den förste att tillerkänna honom all rätt i världen att få roa sig bäst han kunde så länge han kunde. De var båda ganska berusade när de hade sin högljudda ordduell, där den gamle Alistair minsann gick hårt fram med både Tjocka Bertor och en hel imperiearsenal av bombastiska tungviktarargument, men hans käpphäst var jämt och ständigt: "Det oundvikliga är oundvikligt!" vilket ingen kunde motsäga honom i. Han var därvidlag en klart uttalad fatalist, men jag kunde inte helt och hållet hålla med honom. "Jag kan hålla med dig så långt," medgav jag, "att det oundvikliga inte vore oundvikligt om det inte var oundvikligt." Och det motargumentet kunde han åtminstone acceptera. Händelsevis så avväpnade det faktiskt både Claude och Alistair.

del 9. (Snöstormen i Grekland fortsätter, mars '98.) Mest ont gjorde det mig om min reskamrat från Istanbul. Det var en ung japan som för första gången reste in i Europa. Han såg mera ut som en tibetan än som en japan: långt och sirligt ansikte med en otroligt vacker näsa: lång och krökt som Dantes, och dessutom var han pittoreskt långhårig. Han hade rest omkring i hela Asien och kommit till Turkiet via Jordanien och Syrien. Nu kom han för första gången i sitt liv till Europa, möttes vid EUgränsen av en svindlare som gav honom 250 drakmer per dollar när kursen var 318, krävdes på oförskämda supplement på ett vidrigt övermoderniserat sterilt grekiskt tåg och nödgades tillbringa sin första natt i Europa sittande och frysande på Thessalonikis järnvägsstation. Där antastades han av en georgier som ville omvända honom till kristendomen. På morgonen ställdes han inför ett Athentåg som krävde honom på ett supplement på 3800 drakmer, nästan hundra kronor. Han vägrade betala. Han stannade kvar för att invänta ett annat tåg utan supplement som skulle komma två timmar senare och nå Athen 15.30, så att han sedan inte skulle hinna till Patraståget som skulle föra honom i tid till färjan. Han måste alltså troligen övernatta i Athen, och det enda jag mer kunde göra för honom när vi skildes var att ge honom adressen till mitt vandrarhem i Athen. Han kom aldrig dit. Inte bara hade han drabbats av ett rikt och sniket Europa som av envar krävde en högre levnadsstandard än vad någon hade råd med, utan dessutom skulle han drabbas av ett Athen där ingenting fungerade med kollapsat elsystem i hela staden, en kaotisk trafik utan trafikljus, hela landet utslaget och i upplösning och sibirisk snöstorm hela vägen från Thessaloniki till Athen. Han sade när vi skildes att han redan hatade Grekland och så fort som möjligt ville ta färjan vidare över till Italien. Det hade han kunnat göra om han följt mig på mitt oförskämt dyra supplementtåg, men i det ögonblicket bedrog hans snålhet visheten. Hans vidare öden kommer att förbli okända. I den mån jag kunde bad jag om ursäkt för mitt Europas bemötande av honom, och även om hans första intryck av Europa måste bli det sämsta

tänkbara kunde han inte få ett lika dåligt intryck av mig som europé. Men så hade jag också varit i Asien. I tre dagar varade den stora snöstormskatastrofen i Grekland. Landet var paralyserat av alla kollapsande elledningstorn, på Peloponnesos låg bilarna levande begravda i två meter snö, hela landet var hänvisat till stearinljus, och de flesta människor fann sig insnöade, instängda och isolerade i hemmen. Ingenting fungerade. Mitt rum i Athen var 12 grader varmt, och jag kunde inte sova varmt med mindre än fyra filtar. Mina svenska vänner i Athen rådde mig att inte dröja kvar utan genast resa vidare västerut, där vädret troligtvis var bättre. Det återstod att se, men jag beslöt att lyda deras råd. Ändå var Athen sig fullkomligt likt som något av hemorten för all europeisk mänsklighet. Det finns ingen mentalitet i Europa jag trivs bättre med än den grekiska, och om det finns något land i Europa jag skulle kunna tänka mig att emigrera till så vore det Grekland. Och på dessa punkter fick jag medhåll från många håll. Mina svenska vänner hade ett år kvar i Grekland och såg med fasa fram emot att nödgas flytta tillbaka till Sverige och förlora Grekland för evigt. Ärligheten och det mänskliga var vad de trivdes bäst med i Grekland. Friedrich hade bott sju år i Grekland, var gift med en grekinna och kunde omöjligt tänka sig att lämna Grekland. Han var något av en naturaliserad grek och var helt nöjd med sin tillvaro fastän han knappast hade annat att leva på än att sälja krimskrams till turister. Han var musiker och konstnär och kunde bara tänka sig Athen som sin hemort. Och han hade en mycket nykter syn på hela Europa. Som österrikare genomskådade han EU hänsynslöst. Det var bara en fortsättning på de gamla europeiska imperierna som drev exakt samma imperialism vidare som redan Rom så fatalt inledde. Han påtalade det faktum att Grekland aldrig hade varit fritt mer från det att Sulla plundrat Athen omkring år 100 före vår tideräkning ända tills det frigjorde sig från de imperialistiska turkarna. Inte ens under de grekiska bysantinska kejsarna hade Grekland någonsin varit fritt. Grekland var nu det enda land i Europa som höll sig utanför EU:s valutaunion utom England, Sverige och Danmark, och vi ansåg båda att dessa fyra länder ensamma hade rätt. EU var lika farligt i sin imperialistiska strävan som USA. Han var samtidigt en klok filosof. Han menade att den bästa tiden i Grekland var just nu mitt i kylan och snöstormarna, turistfritt och fullkomligt äkta som sig självt. Jag hade kommit till Grekland i alldeles rätt ögonblick, och han berömde mig för det. Naturligtvis bytte vi adresser och lovade vi varandra att bygga vidare på kontakten. Så min Athenvistelse blev ändå den bästa tänkbara. Jag var mera hemma i Grekland än någonsin, hade fått nya grekiska vänner och kunde bara skiljas från Athens råa kyla, förödande översvämningsregn och kalla nordanvind med vemod, saknad och oändlig smärta - som vanligt, som alltid. Avskedet från Athen var anpassat efter omständigheterna - från Areopagen utanför Akropolis såg man åt alla väderstreck Attikas snötäckta kullar, som om deras eviga snö var en självklarhet, medan en ursinnig nordanvind slet mitt skrivblock med alla dess lösa blad bort från var jag hade dem under armen och skickade dem ner i Areopagens enda omfattande vattenpöl. Med möda kunde man sedan jaga de lösa manuskriptpappren över

hela Areopagen och nödtorftigt torka de nyligen skrivna och ännu mer nyligen vattengenomdränkta resedagboksbladen på de redan av regnet nersölade ärmarna och klädtygen, som dock var torra under armarna och mellan benen. Inte ens Grekland kunde ta allt ifrån mig.

del 10. I Patras öppnade sig en helt annan värld, även om ankomsten till Patras också medförde en katastrof: Det fanns ingen färja över till Italien lördagen den 28.3. Enligt alla tidtabeller och internationella föreskrifter skulle det gå en färja över till Brindisi varje kväll klockan 23, men HML (Hellenic Mediterranean Lines) hade av någon anledning uppskjutit all sin färjtrafik till april, och Adriatica (den italienska motsvarigheten) gick bara varannan kväll och inte ens det: bara tre kvällar i veckan, helt i strid mot alla internationellt publicerade tidtabeller. Så det var bara att tillbringa ytterligare en grekisk natt i Patras. Där fick man för det. För att man haft för bråttom med att ta sig från Pythion till Thessaloniki och Athen hade man fått extra supplementavgifter på 5400 drakmer plus en kall natt på stationen i Thessaloniki, och för att man lämnat Athen för hastigt tvingades man till en extra natt i Patras. Men vem hade ens kunnat ta reda på det i förväg? Patras' vandrarhem är ett charmerande litet hus i norra ändan av staden med trädgård och katter, en charmerande liten gammaldags oas mitt i den galnaste Patrastrafiken. Natten blev kall då detta vandrarhem naturligtvis inte hade någon värme det heller - dock var det här 14 grader på rummet mot Athens 12. Som rumskamrat fick jag en intressant gammal dansk, som besökt Athos och där rejält förkylt sig under en fem timmar lång övlig gudstjänst. För att få besöka Athos måste man gå igenom omständliga byråkratiska instanser och betala en hel del pengar för allt besvär man därmed vållar dem - byråkratisk praxis, som håller byråkraterna i gång och levande. Han hade försökt besöka de båda klostren i Kalavrita men hindrats av de ofantliga snömassorna - han tänkte göra ett nytt tappert försök under söndagen. Jag inväntar med spänning hans återkomst och noggranna rapporter. På söndagen i Patras infann sig våren, så att man för första gången under resan nödgades klä av sig handskar och ylletröja till att börja med. Något mera välkommet än denna smäktande för årstiden helt naturliga värme hade man inte kunnat möta. Jag firade dagen med att besöka den ortodoxa katedralen (den största på Balkan utom Alexander Nevskij i Sofia), som gör ett mycket lättare och ledigare intryck än den i Sofia ehuru Alexander Nevskij är mera pampig och imponerande genom sin slaviska tyngd. Katedralen i Patras är rikt utsmyckad med underbara fresker och mosaiker i hela kyrkan utom fantastiskt snideri och mönstringskonst i sten och trä i överallt ljusa och lätta färger. Därifrån gick jag upp till de gamla ruinerna och fästningarna ovanför staden, men fastän Patras' läge är underbart kan dess panoramavyer inte tävla med Athen eller Palermo. Lunchen intog jag hos Nikolas Faros i centrum med Georgios som pratglad underhållare och värd. Hans stora dröm var att få resa till Israel. Han var en mycket ortodox kristen som blint trodde på att Vatikanens dagar var räknade, och han frågade mig om jag trodde att Konstantinopel en dag åter skulle kunna bli grekiskt. Jag trodde inte på en sådan möjlighet,

medan jag däremot trodde att Turkiet kunde bli en del av Europa. Mot denna möjlighet ställde han sig dock som grek avvisande. Men det var underbart att prata med honom, hans restaurang är kanske den bästa i Patras och åtminstone den bästa av de tre jag provade, och det blir ett nöje att återse honom i framtiden. På kvällen mötte jag åter min gamle danske vän på färjan till Brindisi. Han hade gjort två försök under dagen att ta sig upp till Kalavrita men misslyckats båda gångerna. Det hade varit för mycket snö. Färjan dominerades helt av amerikaner. Med som däckspassagerare var en amerikansk negress, som med sin höga röst, sin outtröttliga pratgladhet och sin kroniska förmåga att avbryta alla andra fullständigt behärskade hela sin omgivning. Det var bara att hålla sig ur vägen för henne. Med på färjan var även några portugiser och några kanadensare, som helt kom i skuggan av amerikanarna, som helt dominerades av negressen. De mest sympatiska av dessa amerikaner var en familj, vars överhuvud, fadern, var finskättad. Vi hade en del givande konversation, men när vi kom in på miljöfrågor och globala problem sköt han allt mänskligt ansvar ifrån sig och ville inte fortsätta. Han hade tjänat sina pengar och gjort sin plikt för sin familj - resten av världen, dess framtid och dess öde rörde honom inte i ryggen. För honom existerade det ingen miljöproblematik. Han var bara en egoistisk människa med ansvar för ingenting annat utom sin familj. Punkt, slut: "That's your problem, not mine." Framtiden fick jag och min generation bekymra oss om, menade han, och jag fann hans helt frivilliga blindhet och uttalade ansvarslöshet ofattbar. Men han var inom bilindustrin, och Amerika står för merparten av alla gifter som släpps ut i atmosfären och bidrar till den globala växthuseffekten. Han var av den typiskt amerikanska meningen, att "det går inte att bevisa att växthuseffekten är människans fel". I Brindisi var allt sig likt. Jag hade min traditionella festmiddag hos Gino's, där ingenting någonsin tycks förändras, vilket bara är positivt. Jag vet inte i hur många år jag redan varit årlig stamkund där, men de känner igen mig varje gång och ser liksom jag fram emot nästa årliga sammanträffande. Att hos dem åter få uppleva den italienska maten med en perfekt spaghetti al dente, en generös halvliter italienskt vin och en riktig espresso stretto var mer än tillräckligt för att jag genast skulle glömma all min bittra saknad av det ändå trots allt oöverträffbara Grekland. Min gamle danske vän hade en dag kvar av sitt Inter-Rail-kort och avreste halv 7 mot Zürich. Alla amerikanerna försvann i riktning mot Venedig, Milano eller Rom, medan jag ensam tog vägen västerut mot nya outrannsakliga öden på Sicilien, något försenad, men förhoppningsvis ändå med tillräcklig tid kvar för att besöka vänner i Catania, Marsala, Palermo, Rom, Genua och Torino före påsken i Verona om tio dagar. Det blir en spännande resa. Natten på tåget kunde överlevas då det denna gång faktiskt förekom värme i tåget. Dock fick jag byta kupé ett antal gånger innan jag fann en där fönstret kunde stängas till helt och där till och med värmen fungerade.

del 11. Villa San Giovanni vid Messinasundet halv 7 i gryningen. Soluppgången var blek och röd och ej utan hotande mörka skyar. Det var något kusligt med denna belysning, som av ett mellanting mellan fullmåne och solljus men bakom dramatiska stormmolnslöjor, så att ljuset varken var dag eller fullmåne utan snarast varslande om storm och onda tidender. Det dramatiska intrycket förstärktes när jag fick se Etna. Gradvis framträdde Etna som en vit mastodontval som höjde sig över hela Sicilien i en kall och snövit kolossalpuckel som tornade upp sig över hela Siciliens horisont. Jag hade aldrig sett Etna i snö förut, men nu var hon fullkomligt intäckt som i den kallaste vita liksvepning. På tåget från Messina till Catania förekom en liten äldre man i rutig jacka och halsduk som verkade glad av sig. Han ställde sig nämligen under hela resan vid olika fönster i tåget, och för varenda flicka han såg gav han ljud åt två korta busvisslingar varefter han skrek en hjärtlig hälsning: "Hui-huitt! Hej!" löd det varje gång. Det gällde både flickor inne i tåget och var som helst utanför. Han var tydligen på vårhumör. I Catania följde den stora thrillern. Det gällde att hitta Paolo och hans nya adress. Både denna adress och hans arbetsplats i Banca d'Italia befann sig ganska nära järnvägsstationen, men flickan i informationen som jag frågade om var hans gata fanns utmärkte den fel på kartan - den fanns inte utsatt. Följaktligen gick jag runt hela staden innan jag hittade den. Naturligtvis var han inte hemma. Hans nya hus var ett gammalt ruckel med trasig ringklocka, så att man måste tvivla på att han bodde där. När jag sedan drog åstad till hans bank hade banken följande att meddela: han var inte på sin arbetsplats denna tisdag. Ingen visste heller var han var. Därmed var det i praktiken kört. Det enda jag kunde göra var att passera hans bostad en andra gång, lämna en hälsning och förklaring i hans brevlåda och vandra vidare till stationen för att ta första bästa tåg vidare till Palermo. Klockan var 11. Tåget skulle avgå 14.15. Jag satt i väntsalen och läste (Jan Guillous "Vendetta", i vilken dramatiska bok den store rikt dekorerade överklasshjälten Carl Hamilton får sin bästa bögvän skjuten av maffian varpå han hämnas genom att avrätta diverse påstådda medlemmar av maffian utan att veta någonting om dem och utan att kunna ett ord italienska, som den kvalificerade yrkesbödel han är – Jan Guillous böcker tycks alltid handla om rått våld och det berättigade i att begå mord på ju fler desto bättre,) och gick sedan till järnvägsbaren och åt lunch på en pall vid en bänk ( – pasta värmd i folie med en arancina), återvände sedan till väntsalen med min meningslösa vendettaläsning och började småningom gå till tåget. Men vägen var lång till plattform 7. Man måste gå genom två undergångspassager. Jag hade just kommit igenom den första och var på väg till den andra, när jag hör någon ropa mitt namn långt bakom mig. Jag vänder mig om och ropar tillbaka: "Paolo!" Det var han. Han hade varit vid Rådhuset och avgivit ett vittnesmål och därför fått ledigt från jobbet. När han kommit hem hade han sett min hälsning och listat ut att jag måste finnas på järnvägsstationen, om jag inte redan hade åkt. Han hittade mig i sista minuten. Vilken härlig dag i Catania, denna nedgångna, sekundära, risiga stad, som sedan följde! Vi hade en hjärtlig lunch tillsammans, och därefter begav vi oss på utflykt längs kusten

norrut så länge solen ännu var uppe, medan vi tävlade om att sjunga italienska arior i bilen många kunde vi gemensamt, men han kunde fler, medan jag var bättre på texterna. Kusten norrut från Catania till Taormina är mycket vild och dramatisk och fortfarande full med små idylliska fiskarsamhällen, om man bara ids upptäcka dem. Några av dem vi besökte var La Timpa, Santa Tecla och Strazzo - om jag minns namnen rätt. Vid La Timpa stupar den vulkaniska kusten brant ner i havet och har gett upphov till alldeles svarta monstruösa klippformationer och öar, på några av vilka främst normannerna byggt sina korsriddarborgar - den ytterst dramatiska sicilianska historien förnekar sig aldrig någonstans på Sicilien. Vi diskuterade naturligtvis även politik, och Paolo var i likhet med de flesta vettiga mänskor (särskilt i Italien och Grekland) av den åsikten, att priset för den europeiska monetära unionen är för högt. Italienarna drunknar i skatter för Europas skull, Grekland har definitivt inte råd, och åtminstone Sverige, Danmark och England har också valt att avvakta. Risken är att den monetära unionen uppnås till priset av all humanitet.

del 12. Invändigt visade sig Paolos nya hus (det utvändigt gamla rucklet) vara rena slottet. Hans lägenhet består av sju-åtta ofantliga rum med fem meter i takhöjd, och dessutom har han en trädgård med apelsiner, citroner, palmer och andra exotiska träd, buskar och blommor. Naturligtvis kräver ett sådant palats och en sådan palatsträdgård enormt mycket arbete, och han har inte ens hunnit börja ännu. Han flyttade ner till denna makalösa bostad från sin förra av ekonomiska skäl. Samtidigt låter han en olycklig blond dam bo hos sig utan att hon behöver betala – de är bara vänner, och hon har ett rum för sig. Denna olyckliga dam visade sig vara en mänsklig faktor av oroväckande proportioner. Vår första konfrontation inträffade när jag var på väg in i duschen färdigt uppklädd i Tarzankostym. Men det var inte detta som föranledde hennes framstöt. Paolo var på jobbet och hade sagt att jag fick ta vad jag ville i kylskåpet, detta hade jag gjort, och nu visade det sig att hon hade upptäckt att jag hade tagit två av hennes små yoghurtburkar. Detta föranledde en halvtimmes monolog från hennes sida innan jag fick en syl i vädret och kunde förklara att brottet begåtts i olycklig okunnighet och fullkomlig oskuld. Detta föranledde en ny halvtimmes monolog från hennes sida, som bara handlade om att jag inte skulle vara arg på henne. Naturligtvis var jag inte arg på henne. Det var hon som var arg på mig för att jag hade fräckheten att bo i Paolos hus utan att han hade informerat henne om denna plötsliga yoghurtsnattande Tarzangäst. Under hela denna politiska debatt stod jag mer än halvnaken och frös. Till slut fattade hon att jag var på väg in i duschen och sade: "Du måste sätta på varmvattenberedaren först. Det tar bara en halv timme innan vattnet blir varmt." Jag tackade varmast för den viktiga upplysningen, som hade varit lämplig en timme tidigare. Vår andra konfrontation var av helt annat slag. Denna gång hade jag noga aktat mig för att vidare röra hennes massiva och ytterst personliga yoghurtförråd. Klockan åtta en morgon kom hon in till mig när jag låg och sov och satte sig gråtande på min sängkant. Hon hade inte kunnat sova på hela natten och visste inte om hon skulle in på sjukhus eller kontakta

polisen. Det var våldsamt synd om henne då hon led av den högsta gradens panikångest. Kvällen innan hade hon sminkat sig decimetertjockt som en vamp och varit ute hela natten med sina vänner. Jag lyssnade tålmodigt och fick som vanligt ingen syl i vädret. Vad hon ville var att jag skulle gå ut på stan och telefonera till endera av två av hennes vänner. (Paolo har ingen egen telefon.) Det var bara att lyda. Men i stället för att gå till närmaste telefonautomat gick jag till Paolos kontor och framlade situationen för honom. Han suckade och sade: "Detta är ett problem." Sedan gick han och ringde till de båda numren. Den ena var på jobbet och den andra var inte heller hemma. Han kom tillbaka till mig och sade: "Gå hem igen och be henne gå till sängs och sova nattruset av sig." Det gjorde jag, jag berättade för henne i detalj om hela omfattningen av missionens fiasko, varpå hon lydde Paolos råd och somnade. Mera angenäm var bekantskapen med Anna. Det var en engelska som vi träffade på en orgelkonsert med musik av Bach, Mozart och Brahms. Hon levde i Catania som lärare i engelska, och hon slog följe med oss för resten av kvällen. Hon njöt av att få tala riktig engelska med mig, och Paolo njöt av att få förbättra sin engelska med tålmodig professionell hjälp. Vi intog en härlig middag tillsammans hemma hos Paolo, varefter jag följde henne hem medan Paolo gick till sängs efter en lång och tröttsam dag. Fördelen med Catania är att allt är inom gångavstånd. Staden är på en halv miljon, men nästan alla bor i centrum. Man kan således lätt nå vad som helst i hela staden bara genom en enkel promenad. På vägen hem visade mig Anna sin favoritpromenad via alla de vackraste monumenten och kyrkorna och slotten i staden i nattbelysning under en tilltagande halvmåne. Promenaden kulminerade givetvis vid den store Fredrik II:s härliga borg från 1200-talet, som numera är konstmuseum. Något måste också sägas om konserten. Organisten Gianluca Libertucci var skicklig med egen notvändare, men egendomligt nog togs priset bland hans exekverade verk av Mozart, den minst professionella orgelkompositören i programmet. Stycket, ett Andante i F-dur K 616, var Mozart från hans mest bedårande sida: luftigt och lätt, melodiöst och perfekt harmoniskt och samtidigt utsökt originellt. Till detta stycke använde organisten bara de ljusaste flöjtstämmor kryddade ibland med klämtande klockklanger. Ingenting passade den vita staden Catania, det varma ljusa Sicilien och denna speciella orgel, som hade trakterats av Vincenzo Bellini, bättre. Både Brahms och Bach slocknade inför denna ljuvligt ljusa tolkning av Mozarts mest lyckliga infall som försiktig men snillrik orgeltrevare. Och på denna konsert träffade jag Anna. Något måste även sägas om min utflykt till Taormina. För första gången på resan värmde solen så att man måste klä av sig det mesta. Från järnvägsstationen var det relativt lätt att ta sig upp till staden längs en gångstig, som delvis hade rasat igen - det fanns en skylt på vägen som meddelade 'avstängd väg' - även för fotgängare. Men man kunde ta sig över den rasade biten och nå stadens centrum genom den utsökt väl underhållna parken på Monte Tauro, ovanför vilken låg den kanske mest spektakulärt placerade av alla grekiska amfiteatrar. Från åskådarplatserna har man utsikt inte bara över hela havet utan även mot Etna. Teatern används ännu idag och är relativt väl bibehållen. Taormina är Siciliens äldsta grekiska koloni (från 700-talet f.Kr.) och var ofta huvudstad på ön både under romarna och

bysantinerna. Dess historia har alltså alltid varit kontinuerlig sedan 2700 år, och staden är ännu idag Siciliens rikaste och mest attraktiva för turister. Det kryllade av tyskar och österrikare även nu i denna kalla månad mars, så att tyska var det dominerande språket på vissa håll i staden. Denna välfärd hade dock den konsekvensen, att alla priser var hutlösa. En espresso kostade 3000 lire. Det var som i Venedig. Att inta en måltid där var otänkbart. Man hade ruinerat sig direkt. Man var dock tacksam för det vackra vädret och hela den underbara dag som detta besök i Taormina hade inneburit. När jag lämnade Catania efter två dagar kom Anna och följde mig till tåget. Fastän jag redan sagt farväl till Paolo på banken uppenbarade han sig också vid tågets avgång, och båda hade avskedspresenter. Således lämnade jag Catania när det var som allra bäst och hade anledning att se fram emot återkomsten. Jag försökte intressera Anna för vår bulgariska Polyglotos-förening och för Letnanys översättningsprojekt, så det kan bli ett samarbete över Nordsjön och Alperna mellan oss med tiden. (Tyvärr blev det inte så. Då hon aldrig gav mig sin adress i London, och då Paolo nu har lämnat Catania, har jag förlorat kontakten med henne.)

del 13. När man lämnade Catania uppenbarade sig Etna i hela sitt majestät. Den breda vulkanen var fortfarande delvis snötäckt, men söderifrån reser den sig över slätten likt Kilimanjaro med sin eviga snö över Kenyas ångande slättland. Intrycket kunde inte ha varit mer imponerande. När tåget begav sig över kullarna via Caltanisetta och Alia mot nordkusten blev vädret molnigt och hotfullt, och man fick anledning att befara det värsta. När tåget kom fram till norra stranden var hela himlen blygrå. Under dessa hotande skyar närmade sig tåget Palermo, men när väl Palermo kom inom synhåll brast skyarna som i ett mirakel och solen strålade fram och belyste hela kusten och staden i en fullkomligt strålande uppenbarelse. Jag hade inte varit i Palermo på 2 1/2 år, och så fort jag kom tillbaka överträffade det sig själv alldeles. Efter en 45-minuters promenad genom hela staden med allt mitt bagage blev jag även bättre mottagen av mina vänner än någonsin. Vi hade en strålande afton tillsammans över en middag som fick det att kännas hur kilona växte på kroppen, allt under intensiva diskussioner om filosofi och EU, litteratur och politik, resor och religioner och allt annat om vartannat. Man var hemma igen i Palermo. Fredagen blev en omfattande utflyktsdag. Vi bilade de 20 milen ner till Selinunte, Antikens Selinus, som på den tiden (för 2500 år sedan) var en av Medelhavets största städer. Den hade inte mindre än sju stora grekiska tempel medan Agrigento, den berömdaste grekiska staden på Sicilien, bara hade sex. Dock var det största av Selinus tempel något mindre än det väldiga Zeustemplet i Agrigento, som nu bara ligger i ruiner. Det lilla Concordia-templet i Agrigento är bättre bibehållet än det lilla Heratemplet i Selinus, som

dock bara det är av en storlek och ett majestät i sitt fantastiska läge som överträffar hela Agrigento. Selinunte är idag en omfångsrik arkeologisk park av ruiner med mycket stort avstånd mellan de tre östliga templen och den mera västliga staden med de fyra övriga. Där emellan låg hamnen, som nu är inskränkt till en liten bäck. Man bör tillbringa en hel dag i Selinunte och unna sig nöjet att gå omkring ordentligt mellan de olika ruinhögarna, särskilt om vädret är gott. Vi hade en enastående tur med vädret. Solen strålade från en klar sommarhimmel, och havet var alldeles lugnt så när som på en stilla svalkande fläkt, som var alldeles lagom. Stämningen vid denna högbelägna stad framför havet mot Afrika påminde påtagligt om Påskön med dess ruiner inför den väldiga Stilla Oceanen. Därifrån for vi upp till Gibellina, ett mycket märkvärdigt och ytterst sicilianskt ställe. Hela staden gick under i en jordbävning 1968. Det var en uråldrig medeltida stad med trånga gränder och sammangyttrade hus ihopträngda på en brant sluttning dessutom, så staden var omöjlig att återuppbygga, då alla hus utom ett, stadens enda moderna cementbyggnad, hade störtat samman. Problemet debatterades under 20 år, medan de överlevande under tiden inhystes i tillfälliga baracker som i flyktingläger. Till slut beslöt man att återuppföra staden men på ett helt annat ställe 28 kilometer därifrån intill autostradan och långt från järnvägen. Resultatet blev en modern artificiell skräckkonstruktion, sterilt kvadratisk och helt utan liv, ungefär som Brasilia och Chandigarh och Mussolinis Latina. Det går inte att bygga helt nya städer så att de blir mänskliga. De måste få växa fram på ett naturligt sätt under århundraden. Om de inte har en lång och naturlig tillväxthistoria kan de inte bli annat än omänskliga skräckkonstruktioner av den mest avskräckande artificiella sterilitet. Men vad skulle man då göra med alla ruinerna av det gamla Gibellina, som bara låg där och skrek i himmelens sky om sin förskräckliga olycka, som en pinsamt levande spökstad. Man beslöt att begrava den levande. 1989 begravdes hela staden under ett lager av vit cement, som dock lämnade plats för de ursprungliga gränderna - endast kvarteren täcktes av den vita cementen. Man har alltså begravt ett helt stadsområde under steril vit cement, när man borde ha låtit naturen återta staden, för runt omkring finns det bara fri natur och odlingar. Cementeringen är som ett förfärligt öppet sår i hela naturen, medan det utanför detta område återstår ett och annat hus och ruinrester som ändå fortfarande skvallrar om katastrofen. Intill detta område har man konstruerat en teater, som årligen ger berömliga föreställningar, Orestiader. Utom grekiska dramer spelas moderna författares versioner av de grekiska dramerna och även andra klassiker som exempelvis Schillers "Bruden av Messina". Denna teatertradition är det enda positiva man har kommit fram till i de krampaktiga försöken att åtgärda de osaliga spökena efter Gibellinakatastrofen, som spökar och härjar hänsynslöst och osaligt där än idag, särskilt i månsken. Det hela var dock en fullkomligt underbar dag. Det var som årets mest idealiska sommardag. Den varma solen fick allting att smälta, inga hysteriska turistflockar störde stämningen vid de dödas boningar med sina banala plastpåsar och plastflaskor, och hela Sicilien tycktes slumra och vila i välgörande siesta. När vi återvände hem längs kusten via Castellammare, det underbaraste landskapet i hela Sicilien, gick solen sakta värmande ner i den mest gyllene tänkbara glöd, som om den avsiktligt ville förgylla hela Sicilien, som inte

kunde bli bättre. Det var bara att hålla andan och njuta och koncentrera sig på att inhämta all denna universella skönhet, memorera den och konservera den för evigt.

del 14. Om denna dags historiska utflykt söderut till Selinunte bland ruiner och grekiska tempel var den mest fullkomliga tänkbara, så överträffades den likväl av lördagens utflykt ut i naturen just ut till Castellammares mest avlägsna och utsökta smultronställen. Vi for ut mot "Zigenarnas udde" mot nordväst, ett naturskydds-område utan vägar, där vi stannade vid den yttersta byn Scopello med dess magiska platser och hisnande vackra stränder. Solen stekte som i Afrika, men en stark stormvind från söder fläktade så skönt, att man kunde vara i solen hela dagen. Det var rena nordiska högsommardagen, och vattnet var i drägligaste tänkbara badtemperatur. Tyvärr hade man inte den erforderliga alternativa kostymen till Adamskostym med sig, och palermitanerna badar inte topless. Kanske jag i all korthet här borde belysa Palermos historia. Den skiljer sig nämligen från hela Siciliens genom att staden aldrig var grekisk. Den grundades av fenikierna under 700talet före Kristus, övertogs av Kartago 480 f.Kr. (medan grekerna frigjorde sig från perserna) och blev romersk i andra puniska kriget år 254 f.Kr. Nästa erövrare var vandalerna och sedan östgoterna under Odovakar år 491, men hör och häpna: även Teoderik erövrade Palermo 40 år senare för att avlösas av Belisarius av Östrom (under Justinianus den store) varefter Palermo förblev bysantinskt tills araberna erövrade staden 831. Först därmed inleddes stadens storhetstid. Araberna utvecklade staden till en av Medelhavets viktigaste och största handelshamnar, den blev Siciliens huvudstad 948 och tävlade i storhet och skönhet med Kairo och Cordoba. Den hade 300,000 invånare och var en smältdegel för alla Medelhavets olika folk. Då kom normannerna och erövrade Sicilien och Palermo år 1072, varefter staden blev kungariket Siciliens huvudstad med ståtliga kungar som Roger II och slutligen en av medeltidens och världshistoriens största härskare, Fredrik II, kung av Sicilien och tysk-romersk kejsare och den enda korsriddaren någonsin som lyckades erövra Jerusalem utan någon blodspillan. Han var något av en universaldiplomat, som förstod både kristna och judar och muslimer och alla Medelhavets olika mentaliteter på ett sätt som gjorde att han kunde förena dem fredligt; men hans vidsyn och tolerans kunde inte påvarna förstå, som exkommunicerade honom från kyrkan. I det skedet kan man säga att både renässansen, reformationen och inkvisitionen började. Han dog år 1250, femton år före Dantes födelse, som fick uppleva de uppslitande politiska följderna av den förbittrade eviga konflikten mellan den kyrkliga och den världsliga makten. Med Fredrik II:s död avslutades Palermos storhetstid, men den har alltid förblivit Siciliens huvudstad och dess mest exotiska medelpunkt. Den underbara naturexkursionsdagen med uppehåll i Castellammare, Scopello, Riserva dello Zingaro, Sferracavallo och Isola delle Femmine avslutades med en fest hemma hos mina värdar med vänner i utomordentligt god stämning. Men så fort det blev tal om politik kom vännernas barn emellan och avvärjde uppmärksamheten till mera väsentliga mänskliga angelägenheter – även detta var kanske typiskt för Palermo och för Sicilien. Våldet pågår,

maffiakriget fortsätter, politikerna göder korruptionen, men barnen förblir ändå alltid viktigare. En av festdeltagarna hade haft sin barndom just i Gibellina, den jordbävnings-förstörda staden. Hon menade även att incementeringen av hela staden var ett katastrofalt misstag – det var en begravning av en levande. I ruinerna och bråten fanns ändå någonting levande kvar – alla minnena, framför allt. Incementeringen av alltsammans var en mumifiering av en levande. Den sista dagen i Palermo for vi upp till Monreale och sedan ner till katedralen – alla gravarna fanns kvar, Wilhelm den Gode och Wilhelm den Dålige i Monreale, och de sex kungliga gravarna i katedralen med Roger II och Fredrik II i främsta rummet. Till vår tillfredsställelse hade båda gravarna färska blommor som vanligt, Roger II en hel stor krans, och Fredrik II två uppsättningar röda rosor. De var mera levande än någonsin med sina minnen och sin markering av en storhetstid utan motstycke i Siciliens historia – som en inledning till hela Europas. Under dessa tre dagar i Palermo hade vädret varit fullkomligt makalöst med sydliga vindar och 26 grader i skuggan. Det var en sällsam kontrast mot de strax innan förekommande snöstormarna i Grekland – från mördande vinter direkt till afrikansk högsommar. Nino är nu pensionerad vid 64 år efter 38 1/2 års tjänst i en och samma bank och kunde därför helt ägna sig åt att visa mig Sicilien. Sin frihet ägnar han med förkärlek åt resor och har besökt både Australien och Argentina under avsevärda perioder. Australien upplevde han som närmast ett ideal – ett välordnat samhälle helt utan inre konflikter med oändliga expansionsmöjligheter. Argentina gav honom mera blandade känslor – ett rikt land som hade resignerat genom sina egna politiska tragedier och misstag genom alltför många och långa diktaturer, där folk sålt sin själ för att rädda sitt lands havererade ekonomi genom att (liksom Turkiet) binda nationalvalutan till dollarn ned den följden, att medborgarna inte längre hade råd med sin egen kultur. Han bedömde detta som den värsta träldomsfälla ett land kan gå i – och de flesta länder i EU håller på att göra det för den europeiska monetära unionens sak, som ingen vet vad den innebär men som alla hoppas att skall vara någonting bättre än vad de redan har.

del 15. Resan till Rom gick lugnt utan missöden. Missödena började i Rom. Man vet ju aldrig hur det förhåller sig med strejker i Italien, när de plötsligt bryter ut och hur länge de sedan håller på. Vad som helst kan hända, och i regel händer vad som helst. När jag skulle ta bussen ut till Kerstin stod tre 105-or prydligt parkerade på busstationen men ingen vid 105-ans perrong, där i stället hundratals människor stod och väntade. Till slut kom det ytterligare en 105-a till busstationen, och alla perrongens trängda hav av människor tycktes andas ut av äntlig lättnad. Men denna buss stannade på övligt avstånd, släppte ut skaror av folk för att till slut uppenbara chauffören, som även han kom ut – och försvann. Sedan hände det ingenting mer.

Så höll det på medan perrongens människomassor ständigt förmerade sig i brydsam acceleration. Så kom äntligen bussen, som tog hand om oss. Utanför Rom i Casilina måste man byta buss för att komma ut till Borghesiana där Kerstin bor. Jag hade gjort denna bussresa ett antal gånger men var varje gång lika osäker på var man skulle stiga av. Så även nu. En gång förr hade det hänt att bussen inte svängt av från huvudvägen upp till höger till Borghesiana. Så även nu. Förra gången hade jag hängt med till ändhållplatsen och sedan tagit bussen tillbaka igen. Nu föredrog jag att hoppa av direkt vid följande hållplats. Där denna var kände jag dock inte alls igen mig. Det gällde att leta sig fram till Kerstins hus per instinkt. Till en början verkade jag lyckas, då jag kände igen omgivningarna som de rätta, men när jag kom allt närmare Colonna och Palestrina, Frascati och Tusculo (Ciceros Tusculanum) med Marcus Porcius Catos egen vingård plötsligt på en skylt började jag med skäl ana oråd. Ingen människa syntes där på mils avstånd, och jag befann mig långt bortom all bebyggelse mitt ute på landet bland obemannade vingårdar. Till slut såg jag äntligen en människa. Det var en albanes, men han talade italienska. Inom kort kom det fram en människa till, en äldre herre av bufflig slaktartyp, som argt kommenderade mig att gå in i deras bil med allt mitt bagage. Man kunde inte sticka upp mot honom. Jag var i princip kidnappad. Ingen av dem kände till Kerstin eller hennes långa gata. Ändå visste jag att jag var i närheten. Den äldre bufflige slaktartypen med ordentlig pastamage utfrågade mig argt: "Hur kommer det sig att du inte vet om hon bor i Borghesiana eller i Finocchio? Hur kommer det sig att du inte hittar dit om du varit där så många gånger förut?" Det var snarare en utskällning än en utfrågning. Under tiden körde bilen i rasande fart upp mot bergen till helt nya geografiska världar medan Rom och alla dess omgivningar försvann långt där nere. Väl uppe i Colonna ringde han mitt telefonnummer till Kerstin. När han sedan kom surmulen tillbaka till bilen, där jag satt inspärrad, sade han, att hon bodde granne med honom nere där vi varit. Hennes gata hade bara ett annat namn bland bönderna än vad den hade officiellt. Vi körde exakt samma väg tillbaka, och han körde mig ända fram till Kerstins tröskel, då han själv ville träffa denna märkliga kvinna, som i 34 år bott granne med honom utan att han hade träffat henne. Kerstin var på bättringsvägen efter en förödande resa hem till Sverige i mars med minusgrader varje dag ner till -13 och snöstorm. Dödssjuk med nära 40 graders feber hade hon ändå tvingat sig till att resa tillbaka till Rom på utsatt tid, då hon inte heller hade något annat val. Hon var nu på bättringsvägen, medan jag måste konstatera att hon var i betydligt bättre form än för ett år sedan. Som vanligt diskuterade vi mycket teosofi och buddhism och kureringsmetoder. Hon visste naturligtvis allt om Essiac, den nya mirakelmedicinen mot cancer och Aids, som ursprungligen är ett gammalt indianskt recept. En kanadensiska i Toronto, René Caisse, upptäckte metoden, använde den framgångsrikt på sig själv och lanserade den men mötte svårigheter och motstånd (på 20-talet) då hon inte ville ta betalt för den. Detta är hemligheten bakom många effektiva naturkurers svåra väg in till mottaglighet hos allmänheten: de motarbetas av det medicinska etablissemanget då de effektiva medlen (ofta om inte vanligen helt utan bieffekter) är för billiga. Apoteken, läkarna och

läkemedelsföretagen kan inte tjäna pengar på dem då de kostar så litet. Därför motarbetas konsekvent dessa hotfulla konkurrenter med sina rena naturrecept som utgör en så dödlig fara mot hela det så giftiga medicinska etablissemanget med alla dess destruktiva men ack så lönsamma bieffekter. Jag introducerade mina nya författare Cyril Scott och Henry T. Laurency för Kerstin, som inte kände till dem, medan jag tacksamt försåg mig av hennes bibliotek och böcker av Dalai Lama och alla teosoferna. Hon är den första att medge att teosoferna ställde till det för sig genom härskarlater och löjliga schismer, men naturligtvis finns det åtskilliga korn av sanning även i teosofin som i allting annat.

del 16. Dalai Lama talar i regel inte om gott och ont utan om gott och dåligt. Detta är typiskt för det tibetanska förnuftet: att bedöma något som ont är subjektivt, medan att se det vi kallar ont mera objektivt och särskilja det som någonting dåligt egentligen är betydligt närmare den sakliga sanningen. Han anför också Buddhas gyllene rättesnöre i bedömandet av all religion och filosofi: "Ni skall inte tro på min undervisning på grund av respekt för mig, utan ni skall undersöka den på samma sätt som en guldsmed undersöker guld genom att skrapa, skära och smälta det." Endast det som tål total sönderdelning och analys är hållbart nog. Buddha vägrar att vara en auktoritet medan endast läran betyder något, om den tål ständig granskning och prövning. Det enda direkt dåliga i världen anser Dalai Lama att är människans våld och split och tanklöshet, medan den största faran är all kärnvapenarsenal, som omedelbart borde nedmonteras till sista stridspets; samt naturligtvis den ack så kortsiktiga miljöförstörelsen, som bara är en manifestation av människans självdestruktiva girighet. Hos Kerstin hade jag även möjlighet att fördjupa mina relationer med de stora kvinnliga andarna bakom teosofin, främst Madame Blavatsky, Alice Bailey och Helena Roerich. Blavatsky och Annie Besant var jag ganska väl förtrogen med tidigare, medan både Alice Bailey och Helena Roerich blev tämligen nya och givande bekantskaper. Alice Bailey (egentligen Alice Ann La Trobe-Baleman, senare gift Evans, därefter gift Bailey, 1880-1949) var liksom Annie Besant engelska, född i Manchester, men något mer sympatisk än den stridbara, anarkistiska och auktoritära Annie Besant, som försökte omvandla teosofin till något av en dogmatisk diktatur. Alice Bailey levde huvudsakligen som filantrop, hjälpte brittiska soldater i Indien, arbetade för YWCA (liksom hennes förste man arbetade för YMCA, den engelska motsvarigheten till KFUM,) och kunde rentav arbeta som sardinburksinläggningsgumma på en konservfabrik för att försörja sina barn medan hennes man bara misshandlade henne. Hennes liv blev en enda lång Golgatavandring ända fram till hennes 35-e levnadsår, fastän hon i likhet med alla de andra stora teosofiska ledarinnorna kom från toppskiktet inom 1800-talets högborgerliga samhälle. Till skillnad från de andra tre har Alice Bailey humor, hennes språk är det litterärt lättillgängligaste, ledigaste och mest angenäma av de fyras, och helheten av hennes livsverk ger ett entydigt angenämt intryck. Hon vågar till och med vara kritisk mot teosoferna och tar avstånd från alla spekulationer i tidigare liv -

"visserligen har själen kapacitet att återerinra sig alla dess tidigare liv, men vad kan sådana erinringar leda till annat än en återvändsgränd av självupptagenhet? Avslutade liv i det förgångna är avslutade lektioner, som man lärt sig nog av. Det är bara av livet i nuet man kan lära sig något nytt." Om Alice Bailey är den sundaste av de fyra, så är Helena Roerich (egentligen Jelena Ivanovna Tjopotjnikova, 1879-1955) den ödmjukaste och den konstnärligt och filosofiskt mest förfinade. I motsats till sina tre föregångare var hennes liv relativt lugnt och ordningsfullt, hon var bara gift en gång med konstnären Nikolaj Roerich, och hennes livs enda dramatik är egentligen hennes vidsträckta resor i Asien till Tibet, Mongoliet, Turkestan, Indien och andra sådana länder. Hon skriver aldrig sina böcker i sitt eget namn utan utger dem konsekvent anonymt. Hon översätter Blavatsky och de andra teosoferna till ryska, och därmed är egentligen hela teosofin en från början rysk-engelsk skapelse. Helena Roerich är den mest utpräglade mystikern av de fyra. Hon varken spekulerar eller predikar, som Blavatsky och Besant, eller propagerar och systematiserar som Bailey. Hon bara filosoferar och det i en stilla ödmjukhet och from betraktelse av livets andliga sidor, som om hon gick omkring i en vacker arabisk trädgård och bara konstaterade och påtalade alla dess skönhetsvärden. Hennes kanske viktigaste skrifter har också den titeln: "Blad ur Morias trädgård". Moria är då hennes andliga lärare. Så hur sund vår vän doktor Sandy än är i sin kritik av teosoferna, som många delar, så känner han till dem tämligen ytligt och har de likväl oförnekliga värden som författare, filosofer och karaktärer som måste utgöra angenäma bekantskaper för envar som vill förstå dem, hur mycket man än samtidigt kan störas av deras mycket kvinnliga flummighet. När jag träffade Pier Giulio i Genua framlade jag genast för honom fenomenet Essiac. Han är en mångerfaren läkare och professor, har arbetat sedan han var 18 år i sjukhus 70 timmar i veckan, är nu pensionerad men fortsätter att ha patienter ändå. Han var inte helt avvisande till Essiac, och han var precis lika rigoröst försiktig som Kerstin: med sådana mirakulösa naturpreparat är det ytterst viktigt att se upp med förfalskningar. Hans avgörande utlåtande var dock, att användbarheten och effektiviteten med ett sådant medel som Essiac bara kunde utprovas genom en viss dubbel testmetod, som innebär, att varken patienten eller läkaren har någon aning om vad som utprovas. Endast så kan alla placeboeffekter, partiska attityder och personliga engagemang bortfiltreras från den strikt vetenskapliga undersökningen. Hans moder, min gamla väninna Beatrice Fersen, tog emot mig som vanligt med öppna armar som om hon var 30-40 år yngre - hon har i år fyllt 90. Hon har nu kommit ut med fyra böcker, en självbiografi, en deckare, en novellsamling och en barnbok och är lika outtröttligt positiv och levnadsglad som alltid med kristallklart minne och hjärna, fastän hon nu är mitt inne i en ny svår kris. För trettio år sedan förlorade hon sitt ena öga genom en infektion i näthinnan, och efter en framgångsrik starroperation på det andra för två år sedan, som återgav henne full syn på detta öga, har nu även detta friska öga drabbats av en näthinneinfektion, som gjort att hon redan förlorat 60% av sin återstående syn. Risken är att hon snart är helt blind. Hur skall det sedan gå med hennes författarskap, läslust och livsglädje?

del 17. På onsdagen fick jag äntligen kontakt med Torino - den unga sångerskan jag skall träffa där är för tillfället i Perugia men kommer hem torsdag kväll, så jag beger mig till Torino på Långfredagen för att samma kväll äntligen få träffa familjen i Verona igen. På Skärtorsdagen tog mig Pier Giulio med i staden till släktingar och upp i bergen till deras sommarställe i Paglia 900 meter över havet, varifrån man i klar sikt kan se både Alperna och Korsika. Snön låg ännu kvar där uppe fläckvis, och våren var mycket försenad. Likväl var det underbart att andas den renaste friskaste alpluft där uppe, där omgivningarna var lika långt borta från civilisationen som någon hytta i Norge eller något torp i den svenska vildmarken. Vi hade sedan lunch alla fyra (Pier Giulio, Beatrice, jag och Graziella, Pier Giulios fru,) i deras hem. Graziella har som bäst en egen konstutställning. Hon målar impressionistiskt och figurativt, och hon blev mycket glad åt mitt omdöme att det var mycket i hennes tavlor som påminde om Cézanne och Manet. Själv tyckte hon att jag både till utseendet och som personlighet hade något mycket prerafaelitiskt över mig, vilket jag upptog som en mycket smickrande komplimang. Hon gav mig i present en vietnamesisk sovsäck, en underbar sak helt i vitt silke, som är som ett påslakan med dyna och allt. Det är den idealiska sovsäcken för tropiska länder. Efter lunchen kunde jag underhålla dem alla med att visa mina diabilder från resan till Kailas - och plötsligt fann jag det omöjligt att göra mig förstådd på italienska i beskrivandet av denna avlägsna annorlunda värld med bönepålar, vindhästar, parikrama, kora, Wesak, tantra, karma och hela denna behövliga terminologi, som är så fjärran från Medelhavets varma italienska värld med pasta och maffia och hela den katolska påskkarusellen i full rullning, som någonting kan komma. Om min värdinna i Genua, "la vedova di Genova", min nära vän trots åldersskillnaden på 43 1/2 år, borde det skrivas en hel roman. Hennes minne är kristallklart, och hon minns hela det första världskriget. Att få bo i hennes hus är genom hennes kultur och hennes stil det samma som att få bo i hjärtat av Florens. Hon kommer av den högsta tänkbara aristokrati, hennes kusin är president för "la Crusca", Italiens motsvarighet till Svenska Akademin men 200 år äldre, och en del av hennes höga börd kommer från Sverige, då hon är barnbarns barnbarns barn till Axel von Fersen d.y:s äldre syster, som dog i Pisa 1792. Man kan faktiskt spåra en del drag av den beryktade Fersenska skönheten hos Beatrice, och hon är vid 90 år fortfarande en skönhet. Italiens främsta skulptör i detta sekel, Francesco Messina, har skulpterat henne vid unga år, hennes byst står på hennes Pleyelflygel från 1850-talet, som fortfarande är helt spelbar och stämbar, (samma instrument som Chopin och Liszt trakterade,) och är värd 200-300 miljoner lire. Genom sitt sprittande goda humör, som aldrig svikit henne i någon av hennes många tragedier, (hennes första man dog av en tumör när hon var 22 med nyfödd son, hennes andre man höll på att bli mördad av både fascisterna och fascisternas motståndare, då han var fascist från början som vände sig mot Mussolini när denne gick för långt från och med 1933, och hon räddade efter andra världskriget faktiskt hans liv,) har hon lyckligtvis alltid varit häpnadsväckande framgångsrik i affärer. Långfredagen följde med drypande regnväder. Det gällde att ta sig till Torino, där jag skulle mötas vid järnvägsstationen av en människa som jag trodde var Alenas kavaljer.

Alena var Dianas dotter, som jag medförde diverse presenter till från Diana i Bulgarien, som jag släpat omkring i bagaget över hela Turkiet, Grekland och Italien. Torino uppnåddes i det mest nordvästliga Italien, fjärran från både Genua och Verona och hela Italien, men ingen infann sig på stationen och allra minst Alena. Det var bara att vänta och hoppas. Jag gick omkring lite grand med mina tunga bagage, men inget bekant ansikte fanns att se någonstans. Hundratals människor mötte upp med rullvagnar andra passagerare från andra tåg, denna långfredag var hela Italiens värsta resdag under året, men jag ensam möttes inte av någon. Och tiden gick. Efter en trekvart började jag undra vad jag skulle ta mig till. Skulle jag uppsöka Alenas bostad på egen hand i det hällregnande Torino, eller skulle jag glömma alltsammans och ta första bästa tåg vidare? Jag var inklinerad åt det första alternativet, när en ung pojkaktig dam infann sig och frågade mig om jag var jag. Jag kunde endast svara jakande. Det var Alenas väninna. Hennes röst var mycket mörk och djup, ty hon var skådespelerska, och därför hade jag i telefonen trott att hon var en man. Alena hade inte själv kunnat möta mig, för hon hade denna morgon viktiga sångprov. Tillsammans med denna dramatiskt mörkröstade väninna, en mycket pojkaktig flicka med kort hår, begav vi oss iväg till Alenas bostad. Mina släktingar i Verona fick vänta. Bostaden var en mycket enkel tvårummare med kök. Anna, Alenas väninna, bestod mig med en mycket enkel lunch bestående av bröd och ost och tonfisk. Båda flickorna hade inte mycket mer i sina rum än en obäddad säng och ett skrivbord. Båda var i tjugoårsåldern, och jag mindes min egen tjugoårsålder med en enrumslägenhet utan värme med inte mycket mer än en säng och ett skrivbord. Det visade sig att Anna som bäst höll på med att läsa Selma Lagerlöf. Detta medförde ett omfattande och givande samtal oss emellan om nordisk litteratur. Hon hade även läst Nils Holgersson, och jag kunde rekommendera Körkarlen, Osynliga länkar, Kejsaren av Portugallien, Jerusalem, Löwenskiöldska ringen och Bannlyst åt henne, som alla var översatta till italienska. Jag kunde inte finna någon bok av Selma Lagerlöf som inte var översatt till italienska. Hennes favorit var emellertid Henrik Ibsen, medan hon hade blandade känslor inför Strindberg och särskilt inför hans mer abstrakta pjäser, en tveksamhet inför hans neurotiska överspändhet och självbesatthet som jag helt delade med henne. Däremot kunde jag varmt rekommendera åt henne alla de stora isländska sagorna, främst Njals saga, Gunnlaug Ormstunga och Grette Asmundsson, om de fanns översatta till italienska, vilket ingen av oss visste. Alena skulle ha kommit hem från sitt sångprov klockan ett. Klockan blev halv två, och jag måste börja tänka på mina väntande släktingar i Verona. Anna gick ut på balkongen för att spana efter Alena, men ingen Alena syntes. Det var bara för oss att ge upp och återvända till stationen. Precis när vi kom ut på gatan kom Alena emot oss. Jag hade inte sett henne på fyra år. Hon var lika strålande fortfarande och lika ung och oförändrad så när som på en tydlig mognad. Hennes stora burriga hår var nu kortklippt, och hennes drag hade accentuerats. Hon var en strålande skönhet.

Hon blev överlycklig över att få se mig. Hon hade hoppats att jag skulle stanna i åtminstone tre dagar, och långfredagskvällen skulle hon med sitt sällskap ge en konsert med Orlando di Lassos sista stora religiösa verk. Hon blev gränslöst besviken när jag inte kunde stanna. Anna återvände in medan Alena följde mig till stationen i stället. Vi kom precis fem minuter för sent. Tåget hade precis gått. Vår väntan med Anna på Alena hade försenat oss tillräckligt för att jag skulle missa mitt tåg men i stället få träffa Alena. Jag beklagade mig inte. Vi tog in på tågrestaurangen och intog var sin kopp te medan vi bara pratade musik, musik och åter musik. Hon har nu studerat och arbetat med bara musik i Torino i fyra år, och visserligen har hon utvecklats med sin röst, men hon har slutat spela harpa. Jag frågade henne varför. Skälet var helt och hållet mänskligt. I Sofia hade hon haft en underbar lärarinna som varit som en andra mor för henne, men i Torino hade hon blivit bittert besviken på sin harpolärarinna, som bara kritiserat henne. Hon hade då valt att lägga ner harpan och i stället satsa allt på sången. Hon hade specialiserat sig på de gamla mästarna som Lasso, Monteverdi, Gesualdo, Lotti, Gabrieli och även börjat sjunga Mozart medan hon älskade Schumann och Brahms men fann Schubert ohyggligt svår. Vi diskuterade även filmen "Shine" och Rachmaninov, medan mitt ena tåg efter det andra avgick och jag var fullt medveten om det. Denna stund i ett regnigt järnvägskafé i Torino var en av de angenämaste på hela resan. Här hade jag en ung vacker dam framför mig vars hela liv bara var musik, och vi kunde prata om musik i all oändlighet. Hon hade hela karriären framför sig, medan jag redan var så nere i utförsbacken att jag inte längre kunde utföra något utan glasögon. Vår kontakt gick sju år tillbaka i tiden, jag hade sett henne knoppas som flicka och bjuda farväl till kören och ungdomshemmet i Sofia, och jag hade känt hennes mor i tio år. Och där satt vi nu tillsammans och diskuterade hela musikhistorien utan att kunna tröttna. Till slut måste jag dock slita mig och äntligen hoppa på tåget. Jag var redan åtskilliga timmar försenad, och det var önskvärt att jag åtminstone nådde Verona innan det blev mörkt. del 18 och avslutning. De lombardiska slätterna utgjorde oceaner av vatten. Allt var översvämmat i denna plötsliga regnsäsong helt utan system och förnuft, och regnet bara fortsatte att ösa ner över Brescia, Desenzano och Pescantina. Verona uppnåddes i mörkningen halv 8, och jag hann precis hem till släkten innan det blev för mörkt. I Verona var allting sig likt, och den vanliga påskfirningen gick av stapeln i högre glans än någonsin: maten var bättre än någonsin liksom humöret, stämningen och glädjen, fastän vädret var en fullkomlig katastrof. Det var kallare än någonsin, och bergen runtom var snötäckta och fylldes oavbrutet på med snö, ty det regnade hela tiden. I huset uppe i Castagnè fungerade inte värmen, så alla satt och huttrade och frös i sina pälsar medan dock humöret vidmakthölls med någon hjälp av det bästa tänkbara Reciotovin. Inte ens årets tragedi kunde dämpa familjeglädjen. Marco var död, min kusins före detta fästman. Han hade omkommit på ett underligt sätt. På nyårsafton hade han känt sig en

smula krasslig men ändå följt med sina vänner ut för att fira riktigt ordentligt. Han sade aldrig nej till gott sällskap och fester. De festade och drack till ordentligt, och när han kom hem mot morgonkvisten kände han att hela systemet inte fungerade. Han var fullproppad men lyckades varken kräkas eller få ut något den andra vägen. På morgonen påträffades han död i sin säng. Hjärtat hade stannat. Han var 40 år gammal. Det var en liten människa men en stor skojare. Han och Cristina separerade för något år sedan när han inte längre kunde hålla jämna steg med henne efter hennes framgångsrika operationer. De hade funnit varandra genom hennes hjärntumör, han var en perfekt sjukskötare åt henne, men när hon blev frisk efter operationen kom han i bakvatten. Han fick ett underbart slut, då han i likhet med Alexander Borodin och Errol Flynn faktiskt festade ihjäl sig för att dö i sömnen med ett leende på läpparna. På sätt och vis kan man säga att hans lilla hjärta gav vika för sin egen stora värme. Vi pratade också mycket om Essiac i Verona, vilket föranledde diskussioner om kirurgi och Giuseppe di Bella, far och son. Fadern är idag 85 år, en noggrant utbildad biolog, kemist och läkare. Genom sina utomordentliga expertkunskaper och ett långt livs erfarenheter inom dessa tre områden lyckades han utveckla en metod att förebygga, stoppa och även kurera cancer. Det är ett parallellfenomen till Essiac: inga bieffekter, små kostnader och en helt naturlig metod. Det viktigaste med hans metod är, att ehuru den inte kan döda eller eliminera cancerceller, så kan den definitivt hindra dem från att sprida sig. Hela läkarkåren i Italien har vänt sig emot honom emedan hans metod fungerar, är billig och är helt utan bieffekter. Hela etablissemanget i Italien känner sig hotat, medan andra läder generöst inbjudit honom och hans son att komma och arbeta under bättre villkor, främst Canada och Argentina. Utom det kylslagna påskvintervädret drabbades regionen också av diverse jordbävningar. Det ösregnade på påven i Rom när han genomförde sin internationella korsvägsandakt i Colosseum i Rom, i södra Italien körde bilarna av vägen i blixthalka, och endast Ligurien hade solsken, vilket gladde mig mycket, ty det betydde att min värdinnaväninna i Genua kunde fara upp i bergen och fira påsken med sin familj där. I Venedig gick turisterna omkring i pälsar och huttrade - den elfte april. Med detta blåslagna succéslut är det sedan inte mycket mer att rapportera om resan. Vid Brennerpasset var snömassorna så påträngande, att vattenmassor trängde in i tåget och orsakade lokala översvämningar och allmänna fotbad. I Fulda mitt i natten kom det in en dansk passagerare med madrass i bagaget för att ha det riktigt bekvämt. Det var bara det, att denna madrass måste uppta minst två platser. Dessutom envisades han med att vilja ha fönstret öppet till maximum hela tiden. Han öppnade hela tiden fönstret när han kunde, och de andra passagerarna släckte hela tiden ljuset när de kunde, så det blev varken mycket läst eller sovet under de knappt 15 timmarna till Köpenhamn. Dessutom tog detta hypermoderna och hypereffektiva tåg omvägen via Kolding och Odense, så man fick heller inte någon chans att gå ut och röra på sig eller köpa sprit på någon Puttgardenfärja. Denna ständigt accelererande hypermodernisering av hela Europa är tämligen misslyckad. Därmed är vi inne på resans största frågeställning: hur lyckat är EU egentligen? Alla de klokaste jag mötte under resan var emot EU och dess monetära union, som i praktiken mer och mer riskerar att innebära att högt avlönade byråkrater utan förankring i verkligheten tar

över kontrollen över hela Europa med Tyskland som främsta bas. Det säger ju sig självt med övertydlighet att detta är betänkligt. (mars-april 1998)

Den rysliga resan till Ryssland - en rysare (Sommaren 1998 i åtta rafflande avsnitt; tillägg : JBW i Ryssland.).) (inledning) Resan började planeras redan tidigt under våren. Egentligen hade den planerats redan i åratal - jag hade ju aldrig varit i Ryssland, vilket utgjorde en lucka i min utbildning. Men i samband med min kollega Nils Sondefors 50-årsdag i april 1998 infann sig den perfekta anledningen och det perfekta tillfället - såg det ut som. Föga anade vi vilka hinder som skulle torna upp sig för ett så enkelt företag. Nils hade regelbundet turnerat i Ryssland under hela 80-talet, närmare bestämt från 1981 till 1989 och då alltid till dåvarande Leningrad, ibland via Reval och Riga eller via Viborg med buss från Åbo. Hans ryska intresse hade alltid varit framträdande men stimulerades så till den grad av dessa resor att han lärde sig flytande ryska och under 90talet inledde och underhöll en omfattande korrespondens på ryska med en vän i Degtjarsk utanför Jekaterinburg i Ural. Det är denna samlade korrespondens som sedan bildade en av hörnstenarna i Letnanyförlagets utgivning - det omfattande dokumentära arbetet "Rysk korrespondens" av Nils Sondefors och Sergej Djomin, ett gripande verk med helt autentiska inblickar i de kataklysmatiska omvälvningarna i världens största rike under 90-talet med början i krisernas år 1991. Nils hade aldrig träffat sin vän Sergej. Ett år hade det verkat möjligt, men ej heller den gången kom Nils iväg på sin resa till Ural. Nu 1998 verkade det gyllene tillfället ha kommit då Nils hustru var villig att släppa iväg Nils ut på en så riskabel resa förutsatt att jag följde med honom. Planeringen inleddes under vårvintern. Emellertid var det olycksbådande tyst från Uralhållet, och när Sergej omsider avgav ett utlåtande om Nils vilda resplaner var det negativt på grund av omfattande katastrofer inom Sergejs egen familj. Under kort tid måste han genomföra fem begravningar inom sin egen familj medan samtidigt hans hustru låg svårt sjuk och han inte fick ut någon lön för sitt arbete. Samtidigt läste vi i tidningarna om den stora sprängmedelsfabriksolyckan i Jekaterinburg, där en hel förstad gick åt pipan med tusentals döda. Samtidigt inleddes årets nordiska sommar med en anhopning av katastrofoväder och ständigt nya anryckande områden med ihållande regn - denna fras blev en ständigt återkommande nyckelfras för karakterisering av denna miserabla sommar.

På ett ganska tidigt stadium insåg vi således det orealistiska i att satsa på en resa ända till Ural. I maj föreslog jag att vi skulle begränsa vår ryska resa till Sankt Petersburg, och allt eftersom Sergejs personliga familjeolyckor fortsatte att torna upp sig föreföll denna begränsning alltmera lämplig: "Hej, Nils! Brevet från Sergej har föranlett många funderingar från min sida och har slutligen mynnat ut i ett konkret förslag, som lyder sålunda: Sergej måste ha det mycket svårt med alla dessa begravningar och kriser i familjen, och detta känner jag att vi måste ta hänsyn till. Vad säger du om detta förslag: att vi i år bara gör en liten rysk introduktionsresa till Sankt Petersburg på några dagar, och tar den stora ryska Uralresan nästa sommar i stället? Vad tror du Sergej skulle säga om detta? Jag har ju själv aldrig varit i Ryssland tidigare och ser med spänning fram emot detta projekt men tänker samtidigt, att det kan vara klokt att ta det försiktigt. En kuriös detalj, som du kan avfärda som nonsens om du vill: många tycker att jag är rysk och har något ryskt över mig, och mycket tyder på att jag kan ha haft ett tidigare liv i Ryssland före 1917. Att komma till dagens Ryssland med alla dess förändringar sedan 1917 kan kanske bli något av en chock, om jag sveper hela glaset på en gång. Kanske det är säkrast att smaka på glaset först och börja med en klunk i Sankt Petersburg. Om du inte tycker om mitt förslag skall vi naturligtvis satsa helhjärtat på hela resan nu i sommar. Många hälsningar, din kollega och entusiastiske medresenär," etc. En annan intressent i resan var Eino Hanski, som Nils redan på ett tidigt stadium erbjudit att följa med. Men Eino satt mitt uppe i nya krävande skulpturprojekt och ville inte återvända till Sankt Petersburg, sin egentliga hemstad, som han inte besökt på 6 år, tomhänt. Skulle han fara tillbaka till Sankt Petersburg ville han ha rikligt med pengar med sig att kunna hjälpa sina vänner med. För att kunna bjuda på det önskade överflödet behövde han en avgörande skulpturbeställning, som han ännu inte hade fått. Under juli månad klarnade Nils och min resa alltmera i konturerna. Vi skulle åka buss till Stockholm, fortsätta med färja till Åbo för att sedan fortsätta med buss hela vägen fram till Sankt Petersburg - en resa på två dagar och en natt på färjan. I Petersburg skulle vi sedan få fyra hela dagar på oss att göra staden, varefter en likadan hemresa skulle genomföras - en sammanlagd resa på 8 dagar. Veckan före avresan fick vi emellertid besked om att hela resan måste läggas om. I stället för en svensk buss skulle vi få åtfölja en dansk med dansk reseledare, som då skulle ragga upp oss på vägen i Göteborg. På grund av denna omorganisation i sista ögonblick måste vi även skicka nya passfoton och visumansökningar. Allt måste göras om från början. En dag före avresan visste vi ännu inte var vi skulle hämtas upp av vem, och det visste inte vår resebyrå Europabuss heller. Den eftermiddagen fick vi äntligen veta det - lördag klockan 12.10 skulle vi hämtas av en gulgrön dansk buss som hette Thinggaard vid Stena Danmark-terminalen. När denna buss punktligt infann sig visade den sig i själva verket heta Frank Hansen - men det var ändå rätt buss.

Sålunda kom vi i alla fall iväg. Tusen andra hinder för resan hade även hopat sig under den sista veckan - mina plikter krävde egentligen att jag avstod från den, egentligen var den för dyr för att jag skulle kunna ha råd med den, om jag genomförde den skulle jag kanske inte mer kunna ta ledigt i Finland i sommar, etc. Men iväg kom vi. del 2. Bussresan gick smärtfritt så långt som till Jönköping. Där måste vi byta buss och flytta om bagage till en annan dansk buss som kom från Malmö. Därmed var det slut med bekvämligheten, ty denna nya röd-gula buss var fullproppad, och där gällde mer eller mindre armbågens lag. Vår reseledare var naturligtvis dansk och talade följaktligen flytande danska. Problemet var bara det, att hans danska var till och med mindre artikulerad än vad danska i allmänhet är, varför det var näst intill fullkomligt omöjligt att förstå något av vad han sade i den öronbedövande mikrofonen. Till detta kom att han var svag för att hålla timslånga föredrag. Han var den typen, som tycker om att utbreda sig i det oändliga över ingenting alls och som använder så många ord som möjligt för att säga så litet som möjligt. Resultatet blev att all min läsning under bussresan fullkomligt ruinerades då han ideligen skulle komma med nya viktiga intetsägande improvisationer i högtalarna med sin ständiga heta potatis i munnen, och så fort han vart tyst var det Nils som ville tala om någonting ännu viktigare för mig. Den danske obegriplige reseledaren och Nils formligen tävlade om att låta mig få läsa så litet som möjligt. Vi kom dock i tid till färjan från Värtahamnen till Åbo klockan 9 efter åtta timmar i buss under danskens och Nils ideliga munväder, varefter alla var vrålhungriga. Nils och jag tog ett fullt smörgåsbord, men maten var inte bra. Vad som var fel med den blev vi inte kloka på, men både jag fick kväljningar under middagens gång och Nils efteråt. Han till och med kräktes en aning. Vinet ingick inte i priset, och jag misstänkte därför vinet, som hade en alltför tydlig bismak. Det var australiensiskt rödvin och kostade 140 kronor för en liter. Det var underbart att rulla ut igen i Åbo efter en frånvaro på 19 år. Den gamla huvudstaden var sig lik och badade i generösaste och vänligaste solsken. Vi rullade upp förbi Slottet längs hela Slottsgatan förbi Domkyrkan och styrde sedan rakt österut. Det var 16 mil till Helsingfors, som vi inte såg röken av, då vi följde autostradan norr om Finlands metropol och även passerade långt norr om Borgå och Lovisa. Den första stad vi såg efter Åbo var faktiskt Fredrikshamn, som vi bara rullade igenom för att fortsätta rätt ut i Ingenmansland. Autostradan hade upphört för länge sedan, och vildmarken blev påtaglig då de mänskliga boningarna blev allt färre och fattigare. Slutligen tog vägen slut efter Vaalimaa då man ställdes inför den ryska gränsen. Där tillråddes man att hamstra inför försvinnandet in i Ryssland. Där fanns en väldig tax-free-butik med kafé och allt, så man kunde verkligen ladda upp. "Tax free" heter på ryska TAKC ΦRΝ, vilket för många av de danska turisterna var det första ryska ord de fick lära sig i livet. Av ren entusiasm över att åter komma in i Ryssland spillde Nils ut sitt öl över mina fötter och sandaler, så att jag fick sitta klafsande i öl resten av resan med Nils uppladdande

även med reseledarens frikostigt erbjudna "Gammeldansk" och andra medhavda drycker, vilka spilldes frikostigt ut även de då och då med jämna mellanrum i lämpliga pauser mellan reseledarens ständigt återkommande vidlyftiga nonsensföredrag i högtalarna på renaste danska men med den obotliga heta potatisen i munnen, som han aldrig blev av med hur mycket han än höll låda. Emellertid passerades ryska gränsen smärtfritt utan reprimander och lögndetektorer, och Nils kunde äntligen börja prata ryska på allvar. För honom var det som att komma hem. Fyra gånger hade han tidigare varit i Leningrad 1981, 82, 83 och 89, och nu fick han för första gången besöka Sankt Petersburg. Det var en oerhörd upplevelse för honom efter nio års skilsmässa från staden, som var lika mycket en hemstad för honom som Göteborg. Reseledaren maximerade nu sina föredrag till konsekvent non-stop och drog hela den ryska historien inklusive alla turerna omkring Gorbatjov och Jeltsin. Det hade varit mycket intressant om han kunnat göra sig det minsta begriplig och om man inte redan visste allt förut. Nils var esomoftast av avvikande mening från reseledaren och spädde på med öl och vodka och Gammeldansk och började hålla egna föredrag i konkurrens med danskens, så att denne måste komma baköver och be Nils att inte prata så mycket. Vi rullade igenom Viborg, som ryssarna helt hade låtit förfalla under 40 år som en för dem helt ointressant avlägsen provinsstad som de erövrat och behållit på Stalins order. Först nu hade de börjat sköta om den igen och inlett en långsam restaurering till vad staden en gång hade varit som Finlands andra stad fram till 1939. Den har ett underbart vackert läge mitt i viken med Viborgs Slott från medeltiden som en klenod i klass med Olofsborgs Slott vid Saimen, som ju numera är känd som Finlands mest namnkunniga operascen. Ett välkommet avbrott i den monotona bussresan erbjöds sedan vid en allmän kaffepaus vid en rysk camping mitt på Karelska Näset. På denna ryska camping fanns inte ett bord, inte en bänk och inte en papperskorg. Hela vägen från ryska gränsen hade tontals av skräp, plastpåsar, mjölkpaket och annat avfall slängts precis hur som helst överallt. Ingenting var mera uppenbart så fort man kom in i Ryssland, än att Ryssland saknade ett Miljöparti. Vid denna camping dök en rysk personbil upp som öppnade bakluckan och baren. Till salu var alla tänkbara sorter av suspekt konjak, champagne, likörer och så kallade viner. Det mest iögonfallande vinet hette "Chocolate Casannova Italiana" och var alltså ett chokladvin som hette Casannova med två N. Försäljaren försäkrade mig att vinet verkligen kom från Italien. Jag försökte inte närmare övertyga honom om att "chokladvin" måste om något vara en speciell rysk uppfinning. Nils fick fylla på sitt konjaksförråd och fick till och med provsmaka den konjak han köpte. Han fann den för söt varför han fick en annan flaska, som när han drack den inne i bussen visade sig om möjligt vara ännu sötare. Man kunde nästan misstänka den för att vara näst intill chokladkonjak men hade dessutom bismaker av glukol och ammoniak. Jag föreslog för Nils att använda den till avloppsrengöring vid något lämpligt tillfälle. Just sådant kunde kanske till exempel behövas till vår kommande hotellklosett. Medan Nils höll i gång med sin fyndade konjak och gjorde sig allt populärare bland danskarna som den glada dräng han var, höll reseledaren på med sina filibusterföredrag ständigt utan att ta ut potatisen ur munnen. Utom jag och Nils fanns det fyra andra svenskar och fyra mexikanare som inte förstod ett ord av allt han sade. I denna karnevalsstämning

nådde vi Systerbäck, den gamla finländska gränsstaden mot Ryssland. Landet hade känts som Finland hela vägen eller rättare sagt som ockuperat land av ryssarna. Men efter Systerbäck blev vägen vackrare, och snart kunde man skönja Nevan i glimtar mellan träden och den nu anryckande världsstaden, det ryska imperiets huvudstad när det mådde som bäst och stod som högst kulturellt. När jag fick syn på Peter Paul-kyrkans spira högt ovanför husen genomfors jag av en värmande hemkänsla. Kort därpå visade sig Uppståndelsekyrkan och Isakskatedralen, och så följde vi Nevan längs norra stranden ända ner till Alexander Nevskij-klostret och fram till Moskva, som vårt hotell hette. Det låg mitt framför den kyrkogård där Dostojevskij, Tjajkovskij och alla de andra ligger och precis där Nevskij Prospekt börjar. Det var ett monstruöst fult hotell från kommunisttiden, en sannskyldig mastodontturistbunker, men det var drägligt inuti. Middagen var spartansk och otillfredsställande, vattnet rann inte ut ur badkaret, brusfåtöljen höll på och brusade för evigt om man inte själv stack ner fingrarna i den stinkande klosettvattenbehållaren och klämde fast gummiproppen, och Nils köpte extra snapsar och pratade med varenda ryss han kom åt. Äntligen var han befriad från den danska föredragshållaren och kunde obehindrat prata ryska! del 3. Det första jag besökte i Petersburg var Dostojevskijs grav. Den ligger på begravningsplatsen vid Alexander Nevskij-klostret, där han ligger med åtskilliga andra författare och alla Rysslands främsta kompositörer i avdelningen mot söder. De ligger där alla i den prydligaste tänkbara rad: Tjajkovskij, Musorgskij, Cesar Cui, Borodin, RimskijKorsakov, Balakirev och mitt emot dem alla Glinka och Dargomyshkij. Tjajkovskijs grav är den ståtligaste, men Borodins är mera smakfull, Rimskij-Korsakovs är originellt rustik, medan Musorgskijs är ganska grovhuggen. Men den finaste av alla gravarna är Dostojevskijs, smakfull och opretentiös med ett ytterst realistiskt skulpturporträtt som hela nekropolens absoluta pärla. Det var som ett mycket kärt återseende med en i högsta grad levande man på hans egen hemmaplan. Därefter gick jag hela Nevskij Prospekt i dess fulla längd fram till Amiralitetet. Det tog bara en dryg timme. Det konstaterades, att längs hela denna långa och breda underbara gata fanns inte en enda trottoarservering. Ett annat märkligt fenomen med Petersburg var, att denna för cyklister helt idealiska stad med stora avstånd och utan en enda kulle fanns det nästan inte en enda cyklist. Petersburg är således det förlovade landet för cykelhandlare och restaurangpionjärer med smak för uteserveringar som söker nya jungfruliga jaktmarker. Min promenad gick sedan runt Vinterpalatset för att följa den Stora Nevan motströms. Vid blotta åsynen av Vinterpalatset förstod man varför Leningrad-borna med ens ville att deras stad åter skulle heta Sankt Petersburg. Allt gott och vackert med staden kom till under dess tid som Sankt Petersburg medan allt ont och fult kom att höra till Leningradtiden. Det var inget snack om saken. Leningrad kunde man lätt avstå ifrån och glömma, men aldrig Sankt Petersburg. Jag följde sedan Sommarträdgården, känd från Tjajkovskijs magnifika och bästa opera "Spader dam", och Marsfältet ner till Kyrkan på Blodet, som nu var färdigrestaurerad men

krävde inträde. Den ryska kyrkan är skild från staten och måste helt själv försörja sig och underhålla sina byggnader. Den enda kyrka jag gick in i denna dag var Kazankatedralen, som fortfarande mest bara var utställningshall och museum. Den hade varit museum för ateistisk propaganda men höll nu långsamt på att återomvandlas till kyrka. Parken söder om Sommarträdgården hade ingen utgång, så där fick man irra omkring ett slag runt dammen och tennisbanorna tills man blev på det klara med att enda vägen ut var att återvända samma väg som man hade kommit för att sedan nå den stora Fontankakanalen och så komma ut på Nevskij Prospekt igen. Det regnade med jämna mellanrum under dagens lopp, så man borde ha tagit med sig ett paraply. Efter återkomsten till hotellet tog jag och Nils in på ett kafé som var imponerande flott och rent där kaffe med god kaka kostade 7,60 rubler. Kaffet var gott, och fikat utgjorde det bästa tänkbara mellanmål. Nils var spiknykter efter att ha tillbringat natten på eskapader till okända kvarter med okänd spårvagn åt okänt håll och kommit hem på morgonsidan efter att ha talat och diskuterat med hela befolkningen och därefter sovit över hela frukosten. Att Petersburg har frestelser att erbjuda framgår av bara en sådan sak, som att det på vårt eget hotell förekommer ett helt klientel av stadigvarande fnask. Vår danska reseledare hade konstaterat att de var luder redan under sin förra gruppresa hit för tre veckor sedan. Följande dag var det dags för Eremitaget. Det regnade och hade regnat hela natten och såg ut som om det skulle regna hela dagen. Detta var ju den underbara sommaren då det regnade varje dag så in i Norden och ofta i dagar i sträck och inte minst i Petersburg, där det fanns så mycket myggor, att till och med alla danskarna i vår grupp blev ordentligt myggbitna varje natt inne på hotellet. De nästan skröt varje morgon med hur rödprickiga de var och hur mycket de måste klia sig. De lysande regnprospekten infriades. Det regnade hela dagen. Det blev den bästa tänkbara inomhusdag. Naturligtvis är Vinterpalatset med Eremitaget imponerande. Men vad gör de med detta fantastiska konstpalats, världens största, som byggdes av kejsarinnan Elisabet som tsarernas slott? Jo, man tjänar pengar på det. Man drar in 20,000 turister om dagen, som då vallas i grupper om normalt minst 20 personer, oftast mera utan gräns uppåt. Alla dessa tusentals turistgrupper har då var och en sin guide på sitt språk som krampaktigt måste skrika och förstöra sin röst för att göra sig hörd i oredan, överrösta andra guider på andra språk och behålla sitt jobb. Alla dessa tusentals turistgrupper går in i Vinterpalatset genom olika ingångar och gör sedan olika turer inom palatset. De kolliderar med andra grupper, det blir förvirring, enstaka lättförvirrade personer tappar bort sin grupp och hittar den aldrig mer, av dessa 20,000 människor i Vinterpalatset samtidigt uppkommer en olidligt tung och dålig luft samt värme, som gör att alla måste klä av sig mer och mer. Och det finns inga toaletter under hela kringvandringen. Närmaste toalett finns utanför utgången efter rundturen som tar tre timmar. I vissa salar och dörrar uppstår det köer, då ju ingen vill missa till exempel de två pyttesmå tavlorna av Leonardo da Vinci. De är ännu mindre än Mona Lisa, de är nästan miniatyrer, och vållar desto större köer och total förstoppning i hela turistgruppscirkulationssystemet. Flera grupper kan stå på kö i flera salar efter varandra för att få se dessa två pyttesmå tavlor och sedan raskt ryckas vidare bort ifrån dem av sina guider, som måste jäkta sina grupper vidare, då deras tid är skarpt begränsad. Där fanns någonstans någonting av Michelangelo, men jag fick aldrig veta vad eller var det fanns. Vi fick se

Rembrandtsalarna men rycktes ifrån dem utan att någon fått se de finaste tavlorna, "Abraham offrar Isak" och "Danaë". Den ena efter den andra av danskarna i vår grupp började svettas, flämta, gå långsammare och långsammare, bli mer och mer vimmelkantiga och få det att gå runt i huvudet och stapplade slutligen halvdöda ut ur Vinterpalatset för att i hällregnet ge sig ut på sightseeingtur i båt på Nevan. Ljuspunkten i denna cirkus, där vi som turister leddes som förslavade djur runt i manegen, var vår ryska guide Julia, som var utbildad guide i danska. Hon talade en utsökt danska. Man förstod varenda ord. Man förstod inte ett ord av vad alla de mumlande danska pensionärerna i vår grupp sluddrade i skägget, men hennes danska var tydligare och klarare än rikssvenska. Det var en ständig underbar njutning att höra henne. Därtill var hon mycket hjälpsam. Hon visste vart Nils och jag skulle gå i Petrogradskaja för att hitta Eino Hanskis olika barndomshem under andra världskriget fastän alla hans gator nu bytt namn, hon visste vart vi skulle gå för att hitta "Svenska huset" med att först leta oss fram till stadens enda gågata där svenska ambassaden och svenska kyrkan låg, och hon visste hur jag skulle leta mig fram till Dostojevskijs slutliga hem vid Vladimirkyrkan. Allt visste hon och hjälpte hon mig med. När danskarna droppat av och åkt ut för Nevan på sin regniga sightseeing från vattnet fick jag följa med den tomma bussen och henne tillbaka mot hotellet och stiga av vid gatan som ledde direkt mot Dostojevskijs hemkvarter, så notoriskt världsbekanta genom "Brott och straff". Och det regnade. Hela Vladimirgatan var uppbruten, och man måste bitvis vada fram i lera ända fram till Vladimirska. Och det var som att vandra rakt in i Dostojevskijs värld för 135 år sedan. Sjabbiga kaféer, smutsig torghandel med nyslaktade renrakade kycklingar vandrande från hand till hand, tiggare och invalider, eländiga fruktgummor och taskspelare, men så en detalj som Dostojevskij aldrig fick uppleva - saluförandet av bananer. Det var det enda som skarpt skilde den närvarande tiden från Dostojevskijs. Bakom Vladimirska har Dostojevskij fått en egen gata uppkallad efter sig, och där är han själv i början av allén som staty. Den är helt modern men ändå uttrycksfull och övertygande. Dock är det inte vid denna gata som hans hem ligger. Det ligger vid en liten tvärgränd och är ett alldeles vanligt och enkelt stenhus. Hela muséet uttrycker samma anspråkslösa renhet som graven. Han flyttade in i denna bostad 1878 och levde där med sin familj under de sista 2-3 åren av sitt liv. Det var glädjande att se att han hade det så gott ställt under de sista åren. Bostaden var en rymlig femrummare, och den var mycket pietetsfullt återställd, så gott det gick, till vad den hade varit under hans tid. Där fanns hans skrivbord med skrivdon, hans tavlor på väggarna med Sixtinska madonnan och Getsemanedramat, där fanns hans cigarettask och fotografier av familjen på väggarna och mycket annat, som man samlat ihop i efterhand. I bostaden mitt emot fanns en permanent utställning över honom. Av allt detta fick man ett mycket gott intryck av Dostojevskij som person. Vad han än skrev måste han ha varit något av en idealisk gentleman för ryska förhållanden, social, gästfri och familjekär, en sällsynt intellektuell begåvning som ställdes inför en ödets prövning av ohyggliga dimensioner och genom sitt författarskap lyckades vända den till en solskenshistoria trots allt. Han måste ha dött en lycklig man. Hans dödsmask vittnar om en nästan fullkomnad sinnesfrid, en man som utsatts för allt och klarat av allt.

Det fortsatte ännu regna i några timmar, men när danskarna steg i land från sin våta sightseeing på floden slutade det plötsligt regna, och under kvällen kom solen fram. Det blev en riktigt vacker kväll, och det var egentligen första gången vi fick se Petersburg i fullt solsken. del 4 Vår danske reseledare slog under kvällen runt i stan på egen hand. Först gick han till Grand Hotel Europe och njöt där dyra stunder i baren tills det blev tråkigt. Därpå drog han till Astoria och satte sig där i baren, som var helt öde. Han drog därpå vidare till Angleterre och satte sig där i baren, men där fanns det bara luder. Ett av dem kom fram till honom i baren och frågade: "Would you like a Sexy Cola?" I stället för Pepsi Cola var det Sexy Cola som gällde bland ludren där. Sedan gick han hem. Nils försvann ner i baren kring midnatt som vanligt. Klockan fem kom han till rätta igen på rummet tillsammans med en polare han funnit: en lagom pittoresk brottartyp utan örsnibbar, som genast satte på vår rums-TV med tillräckligt hetsig discomusik. Det enda de gjorde sedan där på rummet var att prata allvarligt nonsens och dricka öl. Jag låtsades sova. Jag ville varken göra scenen svårare med att försöka påstå någonting mot den främmandes intrång i mitt rum klockan fem på morgonen, och jag kände inte heller för att försöka göra det hela bättre. Tio över sex försvann brottartypen med alla de typiska karaktärsdragen för sitt skrå utom själva brottar-linnet. Därpå kom Nils äntligen i säng. Han kom upp igen precis en minut före tio, då frukosten skulle ta slut klockan tio. Han kom inte en sekund för tidigt till frukosten men precis två sekunder innan det var en sekund för sent. Han berättade att nattens pittoreska och uppenbarligen erfarna brottare själv bjudit upp sig på rummet för att få det stora nöjet att där få dricka öl med Nils. Denne hade protesterat och sagt att det inte gick an då jag sov där, men brottaren utan öronsnibbar hade tydligen inte accepterat det argumentet och varit oemotståndlig i all sin lagoma pittoreskhet och fick sina öl med Nils på vårt rum mellan 5 och 6 medan jag krampaktigt låtsades hålla god min med att låtsas att inte vakna så fort de dundrade in. Man påminner sig den gamla fina slagdängan "Midnight in Moscow" och alla legender om hur underbara nätter i Moskva kan vara, men jag kan försäkra allmänheten, att nätter i Sankt Petersburg kan vara precis lika oförglömliga. Det är nog bara där man kan få upp spontana brottare på rummet klockan 5 på morgonen. Under tiden antar jag att vår danska reseledare gjorde nya rundor på stadens lyxkrogar och antingen fann fler ödsliga barer eller barer med bara fnask. Han kanske rentav provade någon generöst erbjuden Sexy Cola till sist. del 5 Dagens utflykt gick till norra Petersburg med fästningen Peter Paul och Petrogradskaja. Trots solskenet sistlidna kväll var det nu åter hur regnigt och bedrövligt som helst, men vi gav oss ut ändå på vinst och förlust. Vi fick några kraftiga regnskurar över oss då och då,

som alltid kom lika plötsligt och fullständigt överraskande. (Detta var ju århundradets regnigaste katastrof-sommar.) Vi åkte tunnelbana till Gostinnyj Dvor och därifrån vidare norrut till Gorkijstationen, varifrån vi vandrade in på Peter Paul-området. Till vår stora sorg och bestörtning var katedralen stängd alltid just bara på onsdagar, och denna dag var det onsdag. Därmed kunde vi inte besöka tsarerna, som fick vila vidare i sina gravar utan oss, och särskilt den för bara tre veckor sedan äntligen begravde Nikolaj II med sin familj. Vi fick besöka kistorna en annan gång. Men en tsar mötte vi. Det var Peter den Store. Han var verkligen stor där han satt i brons i sin fulla längd mitt i parken, gammal, skallig och fasansfull. Skulpturen var modern men alldeles förfärligt övertygande i sin motbjudande totala realism. Tsaren som ruinerade Sverige och byggde Petersburg blev bara 43 år och alltså 7 år äldre än sin jämnårige kollega Karl XII. Men till skillnad från Karl XII var Peter ett monster. Han var 204 centimeter lång och hade alltså en jättes kropp men ett oproportionerligt litet huvud. På alla porträtt och avbildningar av honom har hans huvud förstorats och förskönats, för att disproportionen inte skulle märkas. Och detta monster var en sadist av Guds nåde. Så fort en av hans hovdamer fick tandvärk insisterade han på att själv få göra henne den stora äran att få riva ut hennes tänder. Han älskade att få riva ut tänder på sina hovmän och damer, då han tidigt fattat en förkärlek för tandläkaryrkets tångmetoder. Och sin egen son och arvinge pryglade han själv ihjäl för att han visste, att Alexej hade planer på att, så fort han själv blev tsar, flytta tillbaka huvudstaden till Moskva igen. Petersburg var ju tsar Peters huvudsakliga livsverk eller åtminstone kronan på verket, så man kan väl förstå att Peter inte kunde acceptera att hans son hade planer på att skrota det, - men ändå. Peter återinförde det av Ivan den Förskräcklige inrättade systemet med spioner bland folket, som rapporterade allt statsfientligt till tsaren, samt ett utvecklat och synnerligen uppmuntrat angiverisystem, så att redan på Peters tid kunde folk inte tala privat med varandra utan fara för livet. Huvudmannen för oppositionen mot alla denne tsars förtryckarmetoder var tsarevitj Alexej, och de flesta av hans anhängare fanns inom kyrkan. Peter mördade sin son, drog in kyrkans privilegier och gjorde sig själv till dess överhuvud, vilket tsaren förblev till 1917. Och detta vanvettiga monster av sadism och ovanlig företagsamhet sitter alltså staty på Peter Paul framför fästningen som innehöll Rysslands enda fängelse som var värre än Sibirien, där de flesta fångar dog av skörbjugg, det enda som kunde frälsa dem från deras livstidsstraff. Nu sitter Peter själv här för evigt som fånge i sitt eget fängelse i all sin groteska vidrighet med sitt förkrympta huvud i naturlig storlek, flintskallig, åldrad i förtid, galen och evigt döende i sin grämelse över sin mördade son. Vi vandrade från Peter Paul upp till kvarteren vid Leningatan där vår vän Eino Hanski hade växt upp och upplevat belägringen av Leningrad 1941-44, under vilken 600,000 mänskor svalt ihjäl i staden. Kvarteret finns kvar på Leningatan 13, synbarligen endast nödtorftigt åtgärdat och underhållet sedan kriget, men i bottenvåningen mot gatan låg ett antikvariat. Nils gick in och talade med innehavaren och berättade om Hanski. Hon hade inte haft en aning om att en i Sverige känd finsk-rysk författare hade bott i huset under den digraste prövningstid som kanske någon miljonstad någonsin gått igenom under så lång tid. Vi sökte sedan upp Einos andra adress: Tjorsagatan 42. Svårigheten är att alla gator från den tiden nu har andra namn. Av Julia, vår underbara danskspråkiga ryska guide, fick jag

veta att den gatan numera heter Malaja- någonting. Vi hittade en gata på ungefär rätt ställe som hette Malaja Pusjkarskajagatan, men dess gatunummer gick bara upp till 36. Vi hittade ingen annan Malaja-gata i närheten och måste ge upp vidare efterforskningar. Saken tenderar att bli ett av Sankt Petersburgs många olösliga mysterier. (Mysteriet löstes sedermera i Göteborg: Tjorsagatan heter numera Malij Prospekt.) Trötta efter dagens plaskiga vedermödor under ständiga överrasknings-duschar, som om vädret bevakat oss för att överfalla oss alltid precis när vi var som mest oförberedda, tog vi in på ett kafé och återhämtade oss en aning innan vi åter begav oss ner i underjorden för att där finna tillräckligt regnskydd och vägen hem till hotellet. del 6 Vi återvände hem med tunnelbanan, men då middagen idag var tidig, då alla danskar skulle gå på Mariinskij för 55 dollar, så fick jag tid att på egen hand ge mig ut på staden under kvällen. Jag åkte då ut till Siennaja, Hötorget, platsen för finalen i Dostojevskijs roman "Brott och straff", när Raskolnikov mitt på torget kysser gatstenarna och bekänner sitt brott för hela torget, som tar honom för en dåre, vilket förstås han är, men en ärlig sådan. Jag har aldrig upplevat så mycket liv i Sankt Petersburg som det var ute på Siennaja. Torget är stort, och där var en marknadsfest utan like. Överallt var det folk i farten med olika ting. Två musikanter, den ena med dragspel, den andra med gitarr, höll en underbar konsert med fart och kläm för allt folket medan båda sjöng till i fullständigt uppsluppen musikantglädje. Hade jag haft kameran med mig hade jag där fångat resans bästa bild. Ett fyllo råkade slå sönder sin fulla flaska mot en bodknut, varpå han förargad sparkade vodkaflaskbitar över hela torget. Vackra ungdomar, tiggargummor, smarta affärsmän, hela skalan av allt mänskligt liv fanns här på Siennaja, platsen där Raskolnikov slutligen sonade sitt brott. Under 1860-talet bodde Dostojevskij här i närheten och skrev där sin roman, och alla Raskolnikovs promenader i staden rör sig omkring Siennaja och utmed kanalerna, främst Griboriedovkanalen, därifrån. Jag följde denna idylliska kanal till Teatertorget för att spana in Mariinskij och fortsatte därifrån till Isakstorget med Isakskatedralen och hotell Astoria. Därifrån gick jag till Dekabristtorget och Bronsryttaren, som onekligen är en effektfull staty, vad man än må tycka om typen den föreställer. Man kan trösta sig med att det var Katarina II som lät uppföra statyn. Hon är hela denna enorma sjuka och absurda stads stora försonande faktor för alla tider. I sin största opera "Spader Dam" är det inte Pusjkins utan hennes tid som Tjajkovskij sökt sig till och velat ge sin hyllning om inte föreviga. Därifrån återvände jag längs Nevan förbi Vinterpalatset och Eremitaget, dök in i den underbara Sommarträdgården och passerade sedan Konsternas Torg med Ryska Muséet och Pusjkinstatyn på vägen tillbaka till Gostinnyj Dvor och metron tillbaka till hotellet. Det hade varit en idealisk tretimmarspromenad i fullkomligt sagolik solnedgång, och jag beklagade bittert att jag lämnat kameran hemma denna resans kanske enda riktigt vackra afton. Sankt Petersburg är en solnedgångsstad. Hela staden vätter åt väster och är som gjord för att översköljas och förgyllas av de allra vackraste solnedgångar, särskilt under sommaren, och kanske särskilt under rötmånaden, då Raskolnikov irrade omkring i staden

under extatiskt grubblande över sin stora uppgift i livet, som bara var ett högst tarvligt och onödigt brott. Den sista torsdagen verkade det dock vara vackert väder på riktigt för första gången. Åtminstone såg det ut så och började det så. Jag begav mig till Ryska Muséet, det flotta palatset med vita pelarrader och Pusjkin utanför på en sockel i en teatralisk gest full av poetisk recitation, där jag besåg de helt inhemska samlingarna under två timmar. Den ryska konsten började tydligen med Peter den Store och talrika ensidigt förskönande avbildningar av honom. Hans ansiktsuttryck har bara två variationer: antingen är han vred på gränsen till vansinne, eller också ser han krampaktigt lidande ut, som om han var allvarligt störd i sitt innersta, vilket han hade skäl till att vara. Mera behaglig var konsten under Katarina II, då det tydligen även förekom andra porträtt än bara av henne. Hon var ingen skönhet precis, men alla porträtt och statyer av henne utstrålar en omisskännlig mänsklig värme och konstruktiv omtanke, som av en mycket god moder. Den karaktär hon kommer närmast är väl drottning Elisabet I av England. Båda betecknade sig som mödrar för sitt land och sitt folk, som de uppriktigt älskade. Paradporträttet av tsar Paul I, hennes misslyckade son, är pinsamt avslöjande. Han var obeskrivligt ful med sin tillplattade uppnäsa och sin mycket dumma uppsyn. Till och med dåren Peter III såg bättre ut. Alexander I, Nikolaj I och Alexander II saknar man sedan, men det finns två underbara porträtt av Alexander III och Nikolaj II vardera. Alexander III framställs läsande en rapport, en Herkules med vulkaniskt obegränsad energi, den siste duglige tsaren och kanske den dugligaste, som själv kunde hjälpa till att lyfta järnvägsvagnar tillbaka på spåren när hans tåg spårat ur. På detta ytterst karakteristiska porträtt får man just det intrycket, att han när som helst kan explodera av kraft och energi. Nikolaj II ser likadan ut på båda sina porträtt: outsägligt blid och snäll. Han är en skönhet. Han var tsaren, som före sitt bröllop med prinsessan av Hessen var obrottsligt trogen sin balettdansös till älskarinna, den polska ballerinan madame Kshessinska, som levde till efter det andra världskriget. Hon brukade berätta, att han var den sista gentlemannen i Europa, som under pauserna i teaterföreställningen tog på sig hög hatt och ställde sig vid orkesterdiket för att kolla in hela publiken, ett vanligt bruk i Paris under Napoleon III:s tid. Den siste tsaren dog med de sista romantiska traditionerna från 1800-talet. Målaren av Nikolaj II:s båda porträtt är Ilja Repin, 1800-talets kanske främste porträttmålare. Han har målat Tolstoj, Musorgskij och andra men är kanske mest känd för sina monumentalmålningar av kosacker, pråmdragare vid Volga och andra folkliga motiv. Man ser på hans konst att han hade en stor ukrainsk humor. Han verkar nästan vara den ende glade konstnären i hela 1800-talets Ryssland, utom Gogol, ibland, (också från Ukraina). Några andra ryska konstnärer lägger man också märke till. Det är främst Repins lärare Kramskoj, en nästan lika lysande porträttist, den bedårande landskapsmålaren Sjisjkin och den dramatiske monumentalmålaren Brullow, som till exempel har målat "Pompeiis sista dagar" med eldsprutande vulkan, rasande stad och alla människor i kaos och plötslig panik. Av modernisterna är den som mest skiljer sig från allmänt kaos och dunkelt bluffmakeri resenären Nikolaj Roerich, som målade sagomotiv och exotiska motiv från sina resor främst i

Himalaya i en mycket skarp kolorit och expressionistisk tydlighet, som ibland påminner om Gallén-Kallela, som dock är bättre. Från Ryska Muséet gick jag till "Kyrkan på Blodet", den kyrka vid Griboriedov-kanalen som uppfördes på stället där tsar Alexander II mördades. Jag ställde mig i den långa kön för att få betala 15 rubler i inträde, och när jag kom fram till kassan frågade kassörskan mig om jag var turist. Jag kunde inte neka och hänvisades då till ingången. Jag hade alltså stått förgäves i den långa kön. Vid ingången krävdes jag på 100 rubler för att jag var turist. Bara ryssar släpptes in för 15 rubler. Jag gav demonstrativt fan i alltihop. Hemma fick jag senare veta att flera av danskarna reagerat precis som jag.

del 7 Från Ryska Muséet gick jag till "Kyrkan på Blodet", den kyrka vid Griboriedovkanalen som uppfördes på stället där tsar Alexander II mördades. Jag ställde mig i den långa kön för att få betala 15 rubler i inträde, och när jag kom fram till kassan frågade kassörskan mig om jag var turist. Jag kunde inte neka och hänvisades då till ingången. Jag hade alltså stått förgäves i den långa kön. Vid ingången avkrävdes jag på 100 rubler för att jag var turist. Bara ryssar släpptes in för 15 rubler. Jag gav demonstrativt fan i alltihop. Hemma fick jag senare veta att flera av danskarna reagerat precis som jag. Därifrån gick min promenad till stadens enda gågata, där den svenska kyrkan Sankta Katarina låg jämte Svenska Ambassaden och kanske ett beryktat Svenskhus. Kyrkan, övertydlig som sådan, var numera "Fysikaliskt Museum". Den hade ännu inte ens börjat återförkyrkligas. Bredvid låg ambassaden. Den var stängd torsdagar, och det råkade vara torsdag denna dag. Bakom denna låg Svenska Gränden med Svenskhuset, men detta Svenskhus inrymde ingenting svenskt. Där låg en del finska firmakontor, men det var det närmaste något kunde komma i det så tydligt namngivna "Svenskhuset". Därefter fortsatte jag mot Isakskatedralen, väl medveten om risken att bli utsatt för samma behandling där som vid Blodskyrkan. Jag ville dock ge Isak en chans och ställde mig i den ryska kön för att få betala skäligt inträde. När jag kom fram till kassan sade jag ingenting utan bara gav kassörskan pengarna. Hon höll då en föreläsning för mig som jag inte begrep ett ord av, men till slut förstod jag att hon ville veta om jag arbetade i Ryssland. Jag svarade "Finlandia" bara för att säga något. Hon svarade med en ny obegriplig föreläsning, men hon gav mig en biljett, och jag fick gå in på ryska villkor. Det hade varit intressant att få veta vad allt hon egentligen hade berättat för mig. Kyrkan är vackrare inuti än utanpå. Ingenting är mera västerländskt i Petersburg: den påminner direkt om både Peterskyrkan och St. Paul's Cathedral. Och den är magnifik. Andra ortodoxa kyrkor må vara vackrare, men Isaks-katedralen är ofrånkomligt den pampigaste och grannaste. Precis när jag var färdig därifrån förmörkades himlen av svarta moln. Jag hann precis få några dramatiska bilder över Mojkakanalen innan stormen bröt ut med forsande ösregn. Att bege sig vidare utan paraply mot Pusjkins och Jussupovs hem var ej mer att tänka på. Det var bara att ta skydd i tunnelbanan och åka hem.

På kvällen var det balettafton på Alexandrinskijteatern, som är mindre men också äldre än Mariinskij, den bättre kända. "Giselle" gavs med Adolphe Adams musik, och man grät sig igenom hela första akten. Föreställningen var 100% procent tillfredsställande och övertygande med romantiska kulisser och den perfektaste tänkbara klassiska stilrenhet. Det var ett fullvärdigt sätt att fira den sista kvällen i Petersburg på. I foyern under pausen fanns det minst tre olika barer med vin, champagne, whisky, cognac och egentligen hela den balettrepertoaren. Man kunde även gå ut på terassen och sätta sig där, och man kunde sitta inomhus i ett kafé. Egentligen var det på detta sätt omöjligt att undvika att få något att dricka i pausen. Ridån gick ner för andra akten och sista kvällen i Petersburg. När publiken skulle forsa ut ur teatern möttes den av ett värre forsande regn utanför. Få hade paraplyer. Det blev fullständig förstoppning och kortslutning, och alla utgångar tillkorkades av naturlig tveksamhet. Det blev ett värre kaos än vid föreställningens början, då många tyskar och koreaner inte hade funnit sina platser och ännu lekte "Hela havet stormar" när allt blev mörkt och ridån gick upp. Men värst hade amerikanerna varit, som med sin högljudda framfusighet dominerat hela publiken och ställt till kaos vid alla programköp och barer med sina schackranden och insisteranden på att få betala dollarpriser i rubler. Man kan då förstå, att vissa ryssar finner det skäligt att av sådana turister begära 100 rubler i inträde till ställen som Blodskyrkan. Ryssarna har vant sig vid, att där det finns mycket dollar finns det amerikaner som skämmer ut sig, men de köper dollarna. När vår danske reseledare kom för att hämta oss vid teatern var det omöjligt för honom att fullgöra sina skyldigheter mot oss på grund av ösregnet - han hade inte heller något paraply. Han vände sig då till en gammal krigsveteran, som stod mitt i hällregnet under sitt trygga paraply, och bad att få köpa det. Gubben vägrade. Då föreslog dansken honom, att han för varje person han förde från teatern till bussen under gubbens paraply denne skulle få en hel dollar. Detta gick gubben med på. Sålunda räddades vi genom syndafloden från vår strandsatthet i teatern till bussen genom en krigsveterans slitna paraply, vilket gubben tjänade en för hans omständigheter ordentlig förmögenhet på, vilket han förvisso var värd. Han behövde inte ens skiljas från sitt gamla paraply. Följande morgon var det vackert väder när vi skulle anträda vår avfärd från Ryssland. Vår käre reseledare hade haft en sömnlös natt, då det efter teatern hade påfunnits att bussens nummerskyltar hade stulits. Detta innebar ju betänkliga problem: utan nummerskyltar skulle vår buss knappast få lämna Ryssland. Vår skicklige veteranreseledare gav sig dock i kast med problematiken och satt uppe till halv 2 hos ryska polisen tills allt hade gjorts som kunde göras, alla byråkrater fått fullständiga rapporter, vårt bilnummer meddelats hela Ryssland och alla gränsvakter längs alla gränser, och det var grönt ljus igen för bussen att rulla ut ur Ryssland med eller utan nummerskyltar. del 8 och definitiv avslutning Avfärden från Petersburg skedde i strålande solsken. När vi nu skulle sitta inne i en buss hela dagen igen var det så gott väder som vi inte hade haft under hela veckan. Dessutom

hade Svend fått chockuppgifter i telefon om att det igår hade tagit fyra timmar för en dansk buss att passera gränsen. Därför kunde vi inte stanna till i Viborg, som vi hade tänkt. Vi passerade alltså Viborg i flygande fläng och kom sedan genom gränsen på en timme. Våra så utförligt tillknopade visumrapporter om hur mycket valuta vi medförde i dollar, kronor, rubler och mark ville gränspoliserna inte ens se åt. Plötsligt var vi inne i Finland igen. Kontrasten mellan de två länderna är slående. På den ryska sidan fattigdom, elände, smuts, förfall och en omåttlig nedskräpning överallt; på finska sidan välstånd, prydlighet, renhet, glädje, käckhet och sprudlande framåtanda. Det är en gränspassering av samma slag som mellan Turkiet och Grekland. Småningom aktualiserades problemet om jag skulle hoppa av i Finland för att bege mig ner till Sarvsalö eller inte. Jag kunde ha gjort det. Vi passerade avtagsvägen ner till Pernå, där jag hade goda vänner, som det bara skulle ha varit tre kilometer att gå till från huvudvägen. Därifrån hade jag sedan med god sannolikhet kunnat få lift de 45 kilometrarna till Sarvsalö. Men jag blev medveten om denna möjlighet för sent, och chauffören kunde inte stanna utan förvarning mitt på vägen. Den andra möjligheten var i Gammelby. Av en händelse stannade vi till där för en kaffepaus. Därifrån var det bara 3 mil till Sarvsalö, och jag hade nog kunnat lifta direkt. Vad som avhöll mig var flera faktorer som manade mig att fortsätta. Dels väntade mycket arbete på mig i Göteborg. Det var väl det viktigaste. Men en annan väsentlig faktor var att Nils var utan pengar, och jag var den närmaste till hands att ta ansvar för situationen. Han hade allt som allt 3 mark och 5 kronor kvar fastän han tagit med mycket mera pengar än jag, medan jag hade mer än 1000 kronor kvar. Ej heller kunde jag låna honom pengar och hoppa av, då det jag sedan hade kvar inte skulle kunna betala en Finlandsvistelse med extra hemresa. Hemresan med danskarna var ju redan betald. Så det blev till att fortsätta. Det var det enda vettiga att göra. Vi passerade motorvägen norr om Borgå, och jag såg längtansfullt bort mot Domkyrkans tak i fjärran - att hoppa av med Borgå inom avlägset synhåll hade varit den tredje möjligheten. I Helsingfors skulle danskarna göra sightseeing. Det blev både Tempelplatsens Klippkyrka och Sibeliusmonumentet, varunder tiden gick. Sedan visade sig trafiken i Helsingfors centrum vara helt omlagd, så att bussen inte kom fram någonstans, och tiden gick. Halv sex kom vi fram till Siljaterminalen, varefter vi fick skynda ombord under allmänt kaos; och Nils och jag, som enkom betalat för en 2-personshytt, fick en tredje person in i hytten, som betalt för densamma. Ingen kunde reda ut den härvan och allra minst expeditionen ombord. När vi följande morgon rullade iväg mot sydväst i riktning Göteborg förblev vädret exemplariskt och gassande, men väster om Vättern började skyarna mörkna. Våra värsta farhågor slog in: hemma i Göteborg var det åter ihållande spöregn utan pardon i tryckande novembermörker och knappt elva grader varmt (i början av augusti). Denna sommar eller rättare sagt gröna vinter var åtminstone konsekvent i sitt envisa framhärdande att vägra förneka sig. Höjdpunkten av resan hade givetvis varit balettaftonen på Alexandrinskijteatern från 1832, men även det litterära Petersburg lämnade outplånliga intryck. Det var inte bara

Pusjkins, Gogols och Dostojevskijs stad men även Edith Södergrans, Tito Collianders och Eino Hanskis, och de tre finländarnas stad var exakt samma stad som ryssarnas. Man erinrar sig att det första Petersburg var en svensk stad kallad Landskrona som Torgils Knutsson byggde år 1300 och som följande år förstördes av ryssarna. Nyen och Nyenskans (mitt emot Smolnyjinstitutet på östra stranden av Neva) kom senare, där Gustav Adolf tillbringade en vinter med jul och nyår tillsammans med Axel Oxenstierna år 1617. Gustav Adolf var den förste som insåg ortens placerings oöverskådliga betydelse, och han gjorde vad han kunde för att utveckla den i svensk regi. Nyen är det svenska namnet på Neva. Orten förblev svensk ända tills Peter den Store tog den 1703 och lät bygga sitt Petersburg. Från 1300 till 1703 fanns det alltså bara svenska befästningar där, och Petersburg har bara funnits i 295 år, och den har från början varit mera internationell som stad än rysk, då den mest byggdes av italienska, franska, holländska och tyska arkitekter. Naturligtvis har Pusjkin, Gogol, Dostojevskij, den ryska konsten och den ryska baletten satt sin evigt outplånliga prägel på staden, och må denna ryska prägel aldrig avmattas. Men Södergran, Colliander och Hanski bygger vidare på den stora ryska litterära traditionen och utvecklar den och bevisar med sin litterära vittnesbörd att Petersburg även är en nordisk stad, och den var nordisk långt innan den blev rysk. Vilka ryssar har satt sin prägel på staden under 1900-talet? Egentligen (utom baletten) bara bluffen Majakovskij, i viss mån Gorkij och den gnisslande dissonans-profeten Sjostakovitj med sin Leningradsymfoni. Men hela Leningradkapitlet förblir hopplöst en parentes, som står helt utanför det eviga Petersburg, och som staden idag helst inte vill kännas vid utan bara glömma. Och Pusjkin var son till en mulatt, Gogol var ukrainare som aldrig trivdes i Petersburg, och Dostojevskij hade finlandssvenskt och litauiskt blod - Dostojevo ligger i Litauen. Därav kan man dra den inte helt felaktiga slutsatsen, att Petersburg trots allt är mindre en rysk stad än en nordisk. Ser man den som en nordisk stad framstår den utan jämförelse som Nordens vackraste. Endast Stockholm hade kunnat mäta sig med dess skönhet, om man på 60-talet inte hade fördärvat hela centrum. Petersburg lämnades i fred av två världskrig, Lenin övergav staden för Moskva och skonade den därigenom från annan kommunistisk vandalisering än bara namnbytet till Leningrad, och Mannerheim vägrade i andra världskriget att delta i en eventuell tysk-finsk stormning och erövring av staden. Mannerheim kallade staden för "Nevastaden" och tog därmed avstånd från båda de modernare benämningarna Petersburg och Leningrad. Så har vi Joseph Brodsky, den senaste store litteräre representanten för "Nevastaden", som flydde från sitt land och bytte språk. Tyvärr fick han inte uppleva 90-talets återgång till en ny klassisk era för Sankt Petersburg med restaurerat kejserligt namn och med rang som inte bara Rysslands mest internationella stad utan även som dess kulturella huvudstad. Lev vidare, Sankt Petersburg, med din skönhet och din ojämförliga kulturrikedom, som ett exempel inför hela världen på att stil, skönhet, livskvalitet och andlighet fortfarande fungerar i vår illa medfarna värld och att de till och med kan bjuda ett sådant barbari som 1900-talets stormar spetsen och överleva med den äran. (Augusti 1998.)

JBW i Ryssland. "Så har då även jag till slut förfallit till den maximala flugigheten nu för tiden och skaffat mig E-mail. Jag känner mig som en prostituerad, som hälsas välkommen i bordellen. Jag måste dock be dig att aldrig lämna ut min adress till någon annan. Vill någon okänd skriva till mig får han skicka via dig tills jag har lärt känna personen i fråga. Jag vill inte kommunicera med någon annan än med dem som jag själv vill kommunicera med. Som du vet återbesökte jag Ryssland under våren för första gången på många år. Jag ville främst orientera mig i den nya situationen under Vladimir Putin. Som resultat av resan skickar jag dig en intressant intervju som jag hade med den numera åldrande Mikhail Gorbatjov. Vi har ju båda alltid beundrat honom, så jag antar att intervjun kan vara av lika stort intresse för dig som den var för mig. Den var helt "off-hand", jag fick ta allt ansvar för intervjun och dess konsekvenser själv, han kunde inte själv ta något ansvar för alla ofilmade privat- och piratintervjuer han utsätts för, så du måste acceptera att intervjun helt saknar hans "imprimatur", hans formella godkännande. JBW Jag har förstått att ni gett Vladimir Putin ert fulla stöd. MG Det har jag gjort helhjärtat för Rysslands skull. JBW Utländska journalister har påstått att han själv genom säkerhetstjänsten genomfört bombningen av hyreshusen i Moskva under hösten för att genom ett offensivt krig mot Tjetjenien befästa sin makt. MG Ja, jag har sett sådana nyhetsprogram. Det får inte vara så. Jag medger att det kan vara så, men det får inte vara så. Ryssarna har alltid haft en förmåga att manipulera med

sanningen. Det började redan med Potemkinkulisserna, och under Stalin utvecklades konsten att med tekniska hjälpmedel omskapa historiska fakta efter eget skön till fulländning. Bombningarna kan ha varit fula politiska tricks, men det kan inte bevisas. Man kan inte gå längre än till att acceptera att misstanken finns där och att den inte kan utplånas. JBW Har ni någon personlig uppfattning om Putin? MG Jag respekterar hans hederliga sidor. Han har en god och konstruktiv vilja. Att han även har mindre respektabla sidor är oundvikligt för en rysk politiker. Han är i alla fall bättre än Jeltsin. JBW När ni tänker tillbaka på kuppen i augusti 1991, hur skulle ni kommentera den idag? MG Jag har aldrig upphört att beklaga den. Dess mest katastrofala resultat för min egen del var att den tog min hustrus liv - hennes sjukdom började där. Det var inte en lätt sak att lotsa Sovjetunionen ut ur diktaturens förödande återvändsgränd mot en mer konstruktiv demokratisk framtid under 80-talet, men de kommunistiska kuppmakarna försökte förstöra hela det arbetet, och det var inte långt ifrån att de hade lyckats. De skador de åstadkom var oreparerbara. Inbördeskriget 1993 med parlamentet mot Jeltsin var kanske den svåraste tragedin som följd av kuppmakarnas vanvett. JBW Ändå genomfördes kuppförsöket av män som ni själv tillsatt på deras höga poster. MG Ja, det var mitt stora misstag som president. Som politiker var jag inte tillräckligt misstänksam mot mina närmaste. JBW Jeltsin har lämnat politiken, men ni håller er kvar, fastän ni aldrig mer kan få någon makt. Vad får er att fortsätta? MG Tack för den frågan. Jag fortsätter att känna ansvar, och det är väl det som driver mig vidare. Pliktkänslan är som en drog som håller en kvar i ekorrhjulet för alltid. Det spelar ingen roll om mina ansträngningar ger något praktiskt resultat. Jag är vid det här laget van vid att göra fiasko. Kuppen '91 upplevde jag som mitt livs stora oförlåtliga fiasko. Jag kände det som mitt fel att den alls kunde äga rum. Det hände under mitt ansvarsbefäl. Efter det spelade ingenting längre någon roll, och mina andra kolleger från den tiden, Reagan och Kohl, har gått ännu olyckligare öden till mötes än jag. Det viktiga är att man aldrig upphör att leva upp till sin egen konstruktiva vilja, om den en gång finns där. Jag betraktar er som ryss fast ni inte är det, ty ni känner den ryska mentaliteten. Den är i grunden mystisk. Därför kan ni kanske förstå mitt resonemang. Jag tror på den enskilda goda individens allsmäktighet. Jag tror att hon kan åtgärda världens överväldigande problem med kärnvapenarsenaler och global miljöförstöring. Jag tror att dessa problem kommer att åtgärdas även om det kanske inte sker på det sätt som vi idag tror är möjligt. Jag tror på människans obegränsade psykiska förmågor. Jag tror att en enda individs goda vilja kan ha större betydelse för världen än en etablerad politikers ansvarslösa handlingar. Ju äldre jag blir, desto mer börjar jag även tro på bönens kraft. Jag börjar visserligen bli trött och gammal, och det är naturligtvis bara de konkreta realpolitiska åtgärderna som ger resultat, men bakom allt som sker finns andliga krafter som ingen kan beräkna, och det är där i tankens ideella värld som de viktigaste initiativen tas. Allting börjar där. Det som praktiskt sker är sedan bara lavinens rullning. De viktigaste insatserna i historien har alltid varit tankens

skapelses barn. Därför spelar det ingen roll hur maktlös jag är med mitt lilla institut. Jag gör i alla fall något, även om det mest bara är symboliskt; men jag anstränger mig för att fortsätta vara konstruktiv. JBW Om ni vet så mycket, Mikhail Sergejevitj, kan ni säkert också en aning spekulera i framtiden. Vad tror ni om utvecklingen i Kina och den muslimska världen? MG Ingenting gott. Båda är potentiella varbölder. Jag tror att en situation som den i Kossovo kommer att te sig som en oskyldig damtillställning mot de oöverskådliga konflikter som Kina och den muslimska världen kommer att leda till. JBW Vad bör göras? MG Liksom alla atomvapen bör desarmeras bör även Kina och hela den muslimska världen desarmeras. Men nu har jag sagt för mycket. Jag får inte utlåta mig om sådana saker i en intervju. Jag hoppas verkligen inte att ni sprider mitt ord. Vårt samtal blev därefter mera intimt, och jag kan inte återge resten. Det här kanske i alla fall kan ge en aning om vad vi talade om." - JBW. (Johannes har förstås översatt intervjun från ryska, och man får förmoda att även mycket av samtalet gått förlorat i översättningen och dess förmodade förkortning. Dessutom har den redigerats av oss. "Intervjun" är alltså knappast att betrakta som mer än ett fragment. red. anm.)

Lyckoresan (Hösten ’98, 13 avsnitt.) del 1. Det var inte med någon liten spänning jag såg fram emot ankomsten till Hamburg. Jag visste nämligen inte vad jag skulle tro. Hon hade sagt att hon skulle komma, men jag kunde inte tro på det. Man hade ju sina erfarenheter av kvinnors svikna löften. Redan mitt livs allra första träff med en dam blev ett fiasko emedan hon aldrig kom, emedan hon "inte visste varför hon inte hade kommit ihåg det". Men Laila kom. Hon mötte mig vid spåret, som hon noggrant hade tagit reda på i förväg. Det var ett sällsamt lyckligt möte under de mest oromantiska tänkbara förhållanden. Hon var på väg från England och skulle ta Finnjetfärjan till Finland, och jag kom från Köpenhamn och skulle till Wien. Genom att hon hade kontakter i Hamburg kunde hon stanna till där och möta mig - om dock endast för någon timme. Mitt tåg till Budapest skulle ju gå halv nio. Hamburg Hauptbahnhof är väl den sämsta mötesplatsen i Europa för en man och en kvinna, och inte heller finns där några inspirerande miljöer att söka sig avsides i. Det bästa som fanns att få var den hemska pizzabaren på det andra våningsplanet, där man åtminstone kunde få sig en tallrik spaghetti. Laila tog bara en kopp kaffe. Vi hade så mycket att tala om. Därför blev det väldigt litet sagt till en början. Men så småningom kom vi i gång. Hon ville naturligtvis höra alla nyheter på en gång: alla mina

senaste kontakter med Johannes, allt om mitt arbete i Göteborg, förlaget, tidningen, musiken och givetvis allt om den stora Shakespearedebatten. I princip har hon också omfattat Marlowe-teorin, men för henne fattas det ännu många pusselbitar. I princip är hon, John Bede och jag överens om nu att beteckna Marlowe som den mest troliga kandidaten till Shakespeares författarskap, lord Stanley i andra hand och Shakespeare själv först i tredje. För mig fattas det i princip inga pusselbitar, fastän jag har en del invändningar mot Calvin Hoffman och ännu inte har kommit över David R. Williams' bok, fastän jag beställt den för 100 dagar sedan genom mitt Universitetsbibliotek. John Bede struntar i om det fattas pusselbitar. För honom är helhetsbilden klar, och det räcker. Mera svävande på målet var jag beträffande Johannes. Jag siktade på att återvända till Himalaya i november och hoppades få träffa honom där och då, men egentligen var ingenting säkert. Han var mycket involverad med muslimerna i norr, hade varit över i Tadzjikistan och gjort allt vad han kunnat för att underblåsa det muslimska motståndet i Öst-Turkestan mot kineserna. Men han var inte optimistisk. "Allt är amerikanernas fel," hade han meddelat senast. "Om Nixon inte förrått tibetanerna och börjat slicka kineserna i arslet, utan om amerikanerna i stället konsekvent backat Taiwan och fortsatt hjälpa Kham-guerillan mot kommunist-Kina, så hade Kina idag inte längre haft något kommunistparti, och Tibet hade kunnat vara självständigt. Men det är som Wei Jisheng säger: Det är bara för att amerikanerna hjälper och ger pengar åt kommunisterna som dessa fortfarande kan behärska sitt kinesiska kommunistimperium, men denna kontroll glider mer och mer ur deras händer på grund av andra omständigheter. Det stora hoppet nu är fackföreningsrörelsen." Givetvis hade det genom hans engagemang i Kashmir-Turkestan inte blivit några nya bidrag på länge till vårt triangelnovellprojekt, och ej heller hade han ännu meddelat något om han alls kunde träffa mig i november. Då tog hon mina händer i sina på bordet och sade: "Oberoende av honom, så skriver vi novellen." Det bör nämnas att det aldrig har varit något förhållande mellan oss. Laila är ingen skönhet, och hon vill själv aldrig mer ha något förhållande med någon. Desto mera överraskande och intrycksmättat var hennes plötsliga och öppenhjärtliga intimitet. Hon ville inte tala om sitt eget liv. Det har hon aldrig gjort. Hon lever sitt mycket självständiga och fria liv som egentligen ingen vet någonting om. Men vi har en annan mycket intim svaghet gemensamt: det här med glasögon. "I Finland tänker jag köpa 10 nya reservglasögon," bekände hon. Jag kom långt i lä av henne. Jag hade bara två glasögonpar med mig på min resa, och båda var egentligen undermåliga. Men man kunde ju förlora det ena. Tiden gick snabbt under våra ganska vidlyftiga samtal. Min spaghetti åts upp, hennes kaffe tog slut, och tiden gick. Till slut måste vi skiljas från varandra och det ruffiga stället. Till slut frågade hon: "Har du aldrig tid att leka?" "Nej, jag har aldrig haft tid att leka," svarade jag ärligt. "Det är viktigt att leka, nästan lika viktigt som att leva. Att leka är att unna sig livet. Den konsten tror jag aldrig du har kunnat, hur många konster du än kan."

100

Det var hennes avskedsord till mig. De gav mig någonting att tänka på.

del 2. Efter en mördande natt på det jugoslaviska tåget - överbefolkat, utan värmesystem, svinkallt, och under ständig uppvaktning (alltså uppväckning) av jugoslaviska byråkrater, poliser, myndighetspersoner, tullpoliser, passpoliser, m.m., – kom man fram till ett vänligt leende, optimistiskt och sommarsoligt Bulgarien. Så vackert väder hade man inte sett under hela sommaren i Skandinavien, och än mindre haft det så varmt och skönt. Men det var övergående, försäkrade mig bulgarerna. Emellertid hade jag turen att komma fram på just den heliga Sofias dag den 17 september, som är en påbjuden helgdag för hela Bulgarien med anledning av bland annat huvudstadens namnsdag, som firades med nationalparader, festmässor hos patriarkerna, konserter och till och med gratisölutskänkning på vissa ställen. Jag hade inte kunnat komma till Bulgarien på en mera gynnsam dag. Vi bevistade givetvis en konsert på kvällen. Konsertprogrammet var väl komponerat: ett nationellt bulgariskt verk som inledning komponerat av dirigenten själv, Wieniawskis underbara polonäs i D-dur för soloviolin och orkester med den firade inhemska violinisten Mincho Minchev som idealisk solist, en rysk dans av Tjajkovskij, bedårande som alltid, Ravels Bolero i fruktansvärt effektfull tolkning, och till sist Beethovens Ödessymfoni. Till denna räckte dock dirigentens krafter inte riktigt till. Han väntade i tio minuter med att komma ut och sätta i gång, och i sista satsen kom olika partier i orkestern till och med i otakt med varandra. Vad som lyckades bäst var Ravels Bolero. Ravel kunde aldrig själv nog förvåna sig över den enorma popularitet som detta egentligen ytterst primitiva stycke åtnjöt. Det hela är bara en enkel och entonig improvisation som upprepas i det oändliga utan ens en anstrykning till någon variation. Effektfullheten i verket ligger i dess orkestrering, som onekligen är genialisk i sitt raffinerade sätt att torna upp och överbelasta och överspänna den enformiga melodislingan intill outhärdlighet. Inte bara bygger Ravel ständigt på stycket nya stämmor i ett oavbrutet crescendo utan slut, utan han fördubblar dem dessutom, lägger på terser och kvinter och gör ett oupphörligt crescendo under tjugo minuter praktiskt möjligt och oundvikligt i en effekt av upptornande obönhörlighet utan like. Och så till slut, när han äntligen börjar göra något åt temat och variera det, så tar visan slut, just när den började bli intressant och äntligen började påvisa utvecklingsmöjligheter. Problemen i min värdfamilj var annars de samma som i våras. Ingenting hade förändrats. Diana höll ihop och skötte ensam hela hemmet med sin syster och dennas son boende hos sig utom två egna barn och Jevgenij, som egentligen var den som försörjde allesammans. Med honom hade jag det största utbytet och de mest givande samtalen. Vi pratade mycket om den ryska krisen, som han menade att var helt artificiell och hade skapats bara för att några skulle kunna tjäna mera pengar. Jag var inte så säker på den saken. Däremot var vi helt överens om att Bulgariens liksom Rysslands och Turkiets väg var in i

101

EU. Han betecknade EU:s utveckling som mera viktig än Natos, ty Nato skulle vålla problem och svårigheter i Ryssland och med Ryssland, men aldrig EU. Jag höll med honom om detta. del 3 : Fest i Bulgarien. Ludmilas problem var värre. Hon ligger i skilsmässa men kan inte bestämma sig för att ta ut skilsmässa. Hon har just läst en bok där det heter att en skilsmässa tar minst två år att komma över. Således ämnar hon inte göra någonting på två år, ty boken säger ju att det ändå inte hjälper att göra någonting när man ligger i skilsmässa. Och under tiden är det hennes syster Dianas plikt att ta hand om henne och tycka synd om henne. Jag tycker om Ludmila, men jag måste medge att under för handen varande omständigheter löper hon risken att utveckla en dubbelnatur, en andra personlighet i motsats till hennes riktiga, så kallad schizofreni, ej helt ovanlig bland folk som sörjer och grubblar för mycket. Hon har visat alla tydliga föresatser för att kunna genomföra denna process, där den viktigaste är det totala avståndstagandet från sitt eget liv och ansvar. Och det hjälper inte att bara tycka synd om henne. Hon måste fatta, att lättja inte är någon ursäkt för något. Man måste ruska om henne ordentligt, få henne att vakna upp ur sin passivitet och få henne ut ur sig själv. Det kommer an på Diana att göra detta, och Diana gör det tyvärr mest genom att gräla på henne och skälla ut henne. Risken är att detta bara förvärrar Ludmilas problem. När en syster behöver hjälp är i regel den sista hon borde söka hjälp hos sin syster, då hon ofta är den sista hon kan få hjälp av. Det bästa botemedlet vore en ny man, men man är som minst aktiv och attraktiv åt det hållet när man sörjer över en skilsmässa. Ett lysande tillfälle att rycka upp Ludmila kom emellertid vid en fest hos Valeria, en väninna till dem båda. Denna bulgariska fest var mycket anspråkslös men mycket hjärtlig. Det bjöds på bara kall mat, mest potatissallad med kallskuret, men även obegränsade mängder vodka och den bulgariska välsmakande konjaken "Rakía" (40%), som smakar bättre än någon vanlig konjak. Vi var bara tio gäster, men ganska snart bröt stämningen alla fördämningar, och två lärare bröt ut i en orgie av sånger till gitarr-ackompagnemang, mest gamla patetiska 60-tals-schlagers typ Strolling Bones och Beatles. Båda lärarna var redan flintskalliga över mer än bara tonsuren, men den andra var anmärkningsvärt musikalisk och kunnig i den spanska musiken. Det var ett nöje att höra på honom. Medan låtarna blev allt vildare bröt alla damerna ut i fullständigt lösryckt dans medan ingen av männen ville ställa upp på detta. Så småningom började damerna då bjuda upp männen med övertalningsmetoder som gjorde det omöjligt att säga nej. Det märkvärdigaste var att födelsedagsbarnet, som var mest plakat av alla och dansade vildast av alla, inte en enda gång slog sönder något, ramlade, snubblade över något bord eller ens slog sig. Hon var bara 1,50 lång och hade en teknik att dansa med händerna högt upp i vädret, vilket tydligen tjänstgjorde som ett slags balansmekanism. Men när hon dansade med en kavaljer hängde hon sig som en säck på honom, och den säcken var tung. Då blev även ekipaget svårare att manövrera, och då var olyckan snubblande nära. Mer än en gång hotade mer än ett par att lägga sig raklånga över bordet och rensopa det från alla fulla och halvfulla glas, pokaler, tallrikar, skålar med mera.

102

Höjdpunkten nåddes efter jag vet inte hur många tömda Rakíaflaskor, när vi plötsligt alla började se kackerlackor på väggarna och en tämligen dåligt organiserad jakt på kackerlackor tog sin början. Dessa kackerlackor var faktiskt verkliga, de kom inte bara från Rakíaflaskorna, och det var anmärkningsvärt att de hade tagit sig upp hit till den femte våningen. Visserligen var ju hyreshuset tämligen ruffigt och svampigt, porttelefonen hängde i en lös tråd och hotade fastna i fingrarna och följa med ut när man använde den, hissen var av bulgarisk standard och utan nödutgång om den skulle fastna eller störta ner, vilket alla bulgariska hissar vanligen gör esomoftast, men den fungerade, och det var kanske den vägen kackerlackorna hade kommit upp, ty klosetten var utan extra hål och med vattentätt vattenlås. Kackerlackor är emellertid kackerlackor, och de tog alla poäng - inte en enda blev träffad, och endast de jagande mänskorna hotade sluta som våta fläckar, varför kackerlacksjakten ganska snart avtog av naturliga skäl och glömdes bort för väsentligare saker, alltså den allt vildare dansen, musiken och Rakíakonsumtionen. Det var sådant Ludmila behövde. En helt annan scen i Bulgarien: Mitt i det viktigaste trafikstråket, mitt i gatan, mitt i gatukorsningen en grupp vanskapta zigenare. De var som direkt hämtade ur Emir Kusturicas film "Zigenarnas tid". En var krympling och hade faktiskt fötterna bakfram. Jag har aldrig sett ett sådant lyte förut. Han gick med fötterna bakåt i stället för framåt. Dessutom var han av halv dvärgväxt, men det hemskaste var att dessa zigenare slogs sinsemellan. De utkämpade ett ursinnigt slagsmål, de var rasande och hysteriska på varandra och skrek med vilda gälla röster i himmelens sky, och det var den mest vanskapte som var den argaste och som vägrade släppa taget om den största, som han bet och slog av alla sina krafter, medan denne den störste skrek högst och vildast av alla. Det var inte bara en uppvisning för att tilldra sig intresse, publik och pengar. Det var fullständigt äkta. Det var ett tvättäkta vilt och ursinnigt slagsmål mellan vanskapta zigenare på blodigaste allvar. Zigenarna och turkarna är det etniska problemet i Bulgarien. De kan inte bo i hyreshus, ty då gör de upp öppen eld i vardagsrummet, eldar med parketten och odlar potatis i hålen i golvet. Var de än bor övergår kvarteren till slum. Samtidigt har de 50% nativitet medan bulgarerna själva har mindre än en procent. Turkarna har sitt eget politiska parti som med sina 10% i parlamentet har en vågmästarroll i alla regeringar. Bulgarerna har skäl att betrakta dem som femtekolonnare åt Turkiet. Jag upplevde exempel på dessa turkbulgarer när jag lämnade Bulgarien. De var ingenting annat än smugglare. De gick på i Plovdiv och fyllde hela kupén med bagage, som de skulle föra till Turkiet. De var mycket väl försedda med pengar. Det var en turk med två hustrur. Kabinen var för icke rökare, men de rökte alla tre. Till slut blev jag så arg på deras ansvarslösa oförskämdhet, att när den fräckaste hustrun tände sin -tonde cigarett slet jag den ur munnen på henne, skällde ut henne på tyska och visade på skylten "rökning förbjuden". Då fick de respekt för mig. De ville ge mig pengar. Jag förstod sedan att det var för att muta mig. De hade hur mycket tyska mark som helst. Jag ville inte ta emot några, men tullinspektörerna vid gränsen tog gärna en och annan 50-sedel. Det var mest för att han inte skulle titta under bänkarna, där de hade gömt det ömtåligaste av sitt smuggelgods.

103

Flera andra turkar blev intresserade av deras affärer, och hela natten var hela kupén full av ivriga turkar som konstant pratade i mun på varandra. Att få någon sömn under sådana omständigheter var naturligtvis inte att drömma om. Dessutom var det svinkallt och ingen värme i vagnen, som metodiskt var renplockad på allt som kunde stjälas och säljas: glödlampor, strömbrytare, gardiner, ledningar - ingenting användbart fanns kvar. Det var alltför nära till hands att misstänka att hela vagnen hade skalats under alltför många resor med turkbulgariska smugglare.

del 4. På mitt vandrarhem vid Sofiakyrkan i Konstantinopel blev jag bättre mottagen än någonsin. Numera ingick till och med frukost i övernattningen. Dessutom hade jag turen att genast få tag på doktor Sandy. Han var på ett ganska syrligt och kritiskt humör den här gången. "Du kommer för sent. Den bästa säsongen är över. Det var vackert till för fyra dagar sedan, men nu är vi inne i en ostadig period. Jag hade gärna följt med dig in i landet tidigare, men nu är det inte så roligt längre." Han visade på himlen. Den östra horisonten täcktes av en mur av mörka moln. Solen lyste bara i Konstantinopel, och det var bara min andra vackra dag på min sju dagars resa. "Varför kommer du hit egentligen? Reser du till någonting, eller reser du bort från någonting?" Detta var en samvetsfråga. Jag måste erkänna att jag mest reste bort för att få distans till mitt arbete. "Naturligtvis känner jag mig smickrad över att du kommer så långt och träffar mig, och jag hoppas att du fortsätter med det. Men jag avråder dig från att stanna i Turkiet den här gången. Du är för sent ute. Jag beklagar. Jag skulle råda dig att snarast återvända hem till ditt arbete. Res ner till Grekland, njut av en smula värme där och kanske på Sicilien men res hem sedan." Han ville veta allt om mitt arbete hemma och varför jag behövde komma ifrån det. Mina förklaringar bara befäste honom i hans diagnos: mitt arbete behövde mig bättre än misslyckade länder som Turkiet. Vi pratade mycket om den ryska krisen. Han var mycket negativ. "Det finns dårar i EU som anser att EU borde expandera till vilket pris som helst och snarast omfatta både Ryssland och Turkiet. EU borde aldrig omfatta varken Ryssland eller Turkiet. Låt hela Europa för övrigt komma med, släpp in hela Baltikum och Balkan utom Albanien, men släpp för all del inte in något muslimskt land. Släpp in grekiska Cypern och Israel också, men aldrig Turkiet. Varför vill Turkiet in i EU? Bara därför, att det i egenskap av EU:s i så fall fattigaste land skulle få de största bidragen. Och varför ställde ryssarna till med sin ekonomiska kris i augusti och hindrade avsiktligt Tjernomyrdin från att göra något åt saken? Bara för att klämma EU och Tyskland på mera pengar och lån. Ryssland lever redan på Tyskland och har blivit bortskämt av Tyskland och vant sig vid att få vad de vill därifrån om de bara tigger. Ryssland måste lära sig att klara sig själv utan tsarer, utan kommunister, utan enfaldigt enpartistyre och utan maffia. Först när Ryssland kan stå på egna ben om tidigast 20 år kan det komma med i EU.

104

Finnarna och balterna känner ryssarna, och grekerna känner turkarna. Håll världens två största bluff- och svindlarnationer utanför EU för Europas skull, det säger jag bara!" "Men Turkiet är inte något muslimskt land. De har kört muslimerna ut från parlamentet, och dess sekulära konstitution håller." "Du har helt rätt, men Turkiets uppgift är en annan än inom Europa. Turkiets mission ligger österut åt Centralasien till och hos dess egna släktingar turkmenerna, turkestanierna, tadzjikerna, uzbekerna, kazakerna och kirgiserna. Dessa länder och folk kan turkarna civilisera och vinna åt fred och andlig odling. Med dem kan turkarna få bättre kontakt än något annat folk, de kan lyckas där ryssarna misslyckats, där har Turkiet sin framtid. Inte i Europa. Europa klarar sig bäst utan Turkiet och Ryssland, Ryssland kan bara själv lära sig stå på egna ben, och Turkiet kan göra mera för Centralasien än vad Europa kan göra för Turkiet." Trots hans nedvärderande och nästan beskt fördömande utlåtanden om Turkiet var det ändå i detta land han bodde och egentligen hans personligt utvalda hemland. Han förstod turkarna och trivdes med turkarna, deras enkla hederlighet och nästan ödmjuka anspråkslöshet var ett sätt att leva som passade honom, och det fanns ingen mentalitet i Europa han trivdes bättre med, hur mycket han än alltid framhöll grekerna. Jag får alltid det intrycket av honom att han trivs i Turkiet därför att det är ett land där det är lätt att försvinna. Man är ingen särskild, man behandlas vänligt av alla, livsstilen är enkel och billig, och det är ett mycket lätt land att få vänner i och att komma i nära kontakt med vem som helst i. Ändå var han samtidigt bittert desillusionerad på Europas största stad Konstantinopel, som hade kunnat vara en av världens vackraste. "Har du sett den andra James Bond-filmen, 'From Russia With Love'? Där ser man i en sekvens Konstantinopel från vattnet år 1962. Det är en oförglömlig skönhetsupplevelse. Allt är grönt och idylliskt. Betrakta exakt samma stad från samma vatten idag. Vad ser du? En storstadsöken av skyskrapor som trängs om att överträffa varandra i sterilitet och omänsklighet och utan ett träd eller grönt grässtrå kvar någonstans. Vattnet är utfiskat och förgiftat och stinker av olja och diesel, och staden, en av de största stadsbildningarna i världen, är ett monstrum av ohygglighet i stil med Säo Paulo och Mexico City. Allt är bara förödande omänsklighet med allt oftare exploderande terrorbomber, kriminalitet och prostitution, droger och Aids - och denna dödsstad för 14 miljoner är bara ett symptom på hela världen. Vädrets balans är rubbad över hela världen med väderkatastrofer överallt som resultat, sedan 1970 har människan förstört 30% av alla världens skogar och påstår sedan att klimatförändringarna med översvämningar och naturkatastrofer är ett obegripligt fenomen som människan inte är skyldig till, medan Indien har 10 miljoner aidssjuka, vilket bara är en procent, medan länder i Afrika har mellan 50-70% sjuka i Aids. Människan har blivit ett monstrum. Hon har förstört sin egen värld och fortsätter att göra det utan att bry sig om det och utan att ta något ansvar. För hennes rätt att ha roligt är allting tillåtet, och ingenting är heligare. Hon beter sig som om det var hennes rättighet att förstöra världen bara emedan hon lyckats ta kontroll över den. Kan då någon förebrå mig för att jag inte velat sätta ett enda barn till denna värld? Vedergällningen måste komma, och

105

naturkatastrofer är inte tillräckliga. Om det är något som människan har förtjänat och enbart har sig själv att skylla för, min vän, så är det Aids." Det oerhörda i sådana ord för en läkare gjorde honom plötsligt lika fruktansvärd som en kejsar Konstantin eller Justinianus eller som en av de mest förfärliga gamla sultanerna. Likväl var han bara en lika skotsk läkare som James Herriot i färd med att ställa diagnos och förbereda behandlingen av en patient som var mer illa ute än vad hon själv var medveten om. (Vi tar inte ställning till doktor Sandys uttalande utan endast dokumenterar.)

del 5. Kanske jag gjorde fel i att lyda doktor Sandys råd och inte bege mig österut, - kanske inte. Det är lika troligt att jag kommer att ångra det som att jag skulle ha ångrat det om jag hade gjort det. Men man har det kvar i framtiden, och vädret är kanske mera tillmötesgående då. Vädret följande morgon var varken lovande eller dåligt. Men när jag gick ner till stationen i god tid för att dricka morgonkaffe på en gränd ovanför fick jag där till bordssällskap en ung turk, Yem, som kunde svenska. Han var den sjunde turken i Turkiet som kunde svenska. Han hade studerat det av helt eget intresse utan beräkning eller utsikter efter tyska och engelska, och han talade det bra. Hans blotta närvaro fick mig nästan att genast ångra att jag denna morgon skulle överge Turkiet. Men vädret blev dåligt, och snart började det regna. Tydligen hade man gjort rätt i alla fall. Vi kom fram till Grekland efter fem timmar och måste så vänta där i Pythion i fem timmar på tåget till Athen medan det regnade. Vi var ett större sällskap - engelsmän, spanjorer, tyskar, ryssar – ryssarna hade dominerat tåget från Konstantinopel. Jag hade aldrig tidigare upplevat ryssar på detta thrakiska tåg. De var oerhört pratsamma, i synnerhet en gammal babusjka, som gärna för att inte säga entusiastiskt pladdrade på för vem som helst på sin ryska som ingen förstod. Man kunde bara artigt höra på, och hon slutade aldrig. Hon struntade totalt i att ingen förstod henne och att hon inte kunde förstå någon. Alla önskade att hon någon gång skulle tröttna och hålla käften, men det kunde man ju inte säga till henne och allra minst på ryska. Hon var outtröttlig – en liten helt rund och fyrkantig gumma på högst 150 centimeter. Till de hjärtligare där i det inregnade internationella sällskapet i den avlägsna blindtarmshålan Pythion längst bort i Thrakien hörde en underbar turk, som nu var på väg till sin hemby, som låg precis på andra sidan gränsfloden. Han hade bara några hundra meter dit - men för att kunna komma dit måste han invänta det turkiska tåget, som skulle avgå någon gång under morgondagen. Han hade haft en förfärlig dag. Han hade startat från Thessaloniki, hans tåg hade inte gått längre än till Dramma där han hade fått stiga av och vänta några timmar på nästa, som bara förde honom till gränsen hundra meter från hans by. Och nu gick inte nästa tåg vidare hemåt för honom förrän i morgon, så han måste (tillsammans med åtskilliga andra) sitta inregnad i Pythion och vänta där på stationen över

106

natten. Skulle han försöka gå tvärs över gränsen till sin hemby skulle han bara bli skjuten av både greker och turkar. Hans fall illustrerade alltså på ett fulländat sätt den absurda konflikten mellan greker och turkar. Han menar, att det bara är politikerna som upprätthåller denna meningslösa konflikt, då det är politikernas intresse i Turkiet att hetsa turkarna mot Grekland för nationalismens sak, och vice versa i Grekland mot Turkiet. Både greker och turkar har mera gemensamt än icke gemensamt. Båda har genomlevt det turkiska förtrycket under 500 år. Skillnaderna är, att grekerna kommit bort från det med stolthet, medan turkarna överlevt det genom ödmjukhet. Till de inregnade i Pythion hörde även tre kanadensare, tre engelsmän en stor grupp spanjorer och andra, som skulle få sitta där och ha det roligt och frysa hela natten i ösregnet tills det turkiska tåget skulle gå nästa dags eftermiddag, i bästa fall. Ännu roligare blev det på tåget till Thessaloniki. Jag och min unge tyske reskamrat Martin, som haft sällskap sedan Istanbul, fann en rymlig kupé för oss själva där vi sträckte ut oss i godan ro. Martin fick sova i fred i två timmar, och jag hade just sträckt ut mig och somnat, när tåget kom fram till Alexandropoulos, där det blev invaderat av resenärer. In i vår kupé bryter det givetvis in ett sällskap på fem ryska släktmedlemmar fördelade på minst tre generationer, och naturligtvis hade de reserverade platser. Det var bara för oss att skaka av oss sömnen och se oss om i tåget efter en annan kupé. Vi fann en intressant kupé där det satt en ensam person i ett hörn och sov. Man kunde inte finna något fridfullare. Han sov mycket djupt, ty han var full, och hela kupén stank av öl och Raki. Men vi hade ingen annanstans att ta vägen. Noga med att inte väcka honom sträckte vi ut oss och insomnade i hans doftande sällskap. Plötsligt efter någon timme vaknar han upp med ett ryck och börjar sjunga för full hals. Han är ett fyllo av det allra gladaste slaget, och han sjunger så det genljuder i hela vagnen. Gladeligen väcker han oss och frågar oss: "Var har ni musiken?" och kräver oss på gitarrer och buzukiorkester medan han hjärtligt skrålar på för det vildaste och stampar takten och börjar dansa. Lyckligtvis gör sig naturen påmind, så han måste gå på toaletten, varför han försvinner ut i korridoren med sitt intensiva skrålande. Just medan han är borta kommer städerskan och börjar sopa vår kupé. Naturligtvis stöter hon då till hans ännu inte helt tömda Raki-flaska, så att innehållet rinner ut över hela golvet och fyller kupén med denna stickande doft av 40-procentig salighet. Vi storknade. Hon tog helt resolut hand om flaskorna och försvann med sin soppåse. Därefter kommer vårt glada fyllo tillbaka och börjar givetvis snart sakna sina flaskor. Han kan inte för sitt liv begripa vart de har tagit vägen och börjar energiskt söka över hela kupén. Till slut lyckas jag med teckenspråk få honom att förstå att en gumma kommit och tagit bort dem. Det tar han som en man, tar sin lilla färdsäck och lämnar kupén, som vi förmodar för att stiga av tåget. Men ännu i timmar efteråt hörde vi hans glada nonsenssång genljuda hjärtligt ute i tågets korridorer. Vart han egentligen var på väg och var han skulle stiga av visste han kanske inte ens själv, men vad betydde det? Han var ju full och glad, och det var det enda väsentliga för honom i hela denna värld.

107

del 6. Vädret hade klarnat upp när vi kom fram till Thessaloniki i gryningen. Det fick mig att besluta att följa med Martin upp till Meteora väster om Larissa, det sägenomspunna meteorlandskapet uppe i bergen med kloster och eremitbostäder högt uppe på omöjliga klipp-pelare. Emellertid var prognoserna inte goda. Av konduktören fick vi veta att det inte längre gick något tåg upp till Kalambata. Det betydde att vi måste ta buss eller bil upp dit och betala extra för det. Likväl satsade vi modigt på projektet och steg av i Larisa i strålande solsken - resans tredje vackra dag. Vi hittade ingen busshållplats så fann oss hänvisade till taxi, som erbjöd sig att köra oss ända fram till Kalambata för bara 4000 drakmer tillsammans - det hade kostat 3000 med buss med byte i Trikkala. Vi kontrollerade gång på gång att han menade allvar med 4000 för oss tillsammans - och slog till. Tre gånger om inte fyra kontrollerade vi hans pris och fick det bekräftat. När vi kom fram till Kalambata ville han naturligtvis ha 4000 per person. Det blev palaver och gräl, och vi bad honom köra oss till polisen. I stället körde han oss till en hotellvärdinna som stod på hans sida, som ringde till en väninna som inför oss bekräftade att 2000 per person var omöjligt, sedan körde han oss till turistinformationen där han krävde 9000 av oss, men till polisen ville han aldrig köra oss. Detta gav mig och Martin en mycket otrevlig smak av hela stället och hela Grekland. Vi hade haft en överenskommelse, och chauffören hade tre gånger bekräftat den bara för att sedan ställa till med otrevliga scener. Vi betalade honom till slut 8000 bara för att bli av med honom och slippa se den tarvliga skojaren mera. Detta är baksidan av turistnäringen. Meteora blir ett turistställe, de kommer i stora skaror med mycket pengar, priserna stiger och blir orealistiska, och så kommer de vanliga människorna i kläm. Martin och jag försökte trösta oss med att gå på en lång promenad i solskenet över de magnifika bergen och följa fantastiska stigar mellan de monumentala klipporna, som reste sig lodrätt upp ur marken hundratals meter med vackra kloster högst upp. Gärna hade man stannat i flera dagar i detta häpnadsväckande landskap, men vem kunde ha råd med det? Vi betalade 3000 per person för en säng för natten, och det var mycket billigt för Kalambata. Vad skall man då säga om detta fantastiska landskap vid Meteora, som till och med (enligt Martin) är mera storslaget än Kappadokien? När vädret är klart över Meteora ser man hela berget Olympus i norr med dess snötäckta höjder, och just ett sådant landskap som Meteora förefaller sannolikt som inspirationskällan till de gamla grekernas fantasier om gudarnas tillhåll vid Olympus. Bergs-formationerna är så fantastiska och synbarligen övernaturliga, att de bara kan föranleda spekulationer i det gudomliga. Och det är helt i enlighet med Meteoras natur att det byggts kloster för gudomlig kontemplation just på topparna av dessa monumentala pelare till otroligt lodrätt rakt uppstigande klippor. Hela Meteora är som ett landskap av de mest överväldigande naturliga monument, som om klipporna hade skulpterats av gudar. Meteora är verkligen gudarnas hemvist vid Olympus det var just här de bodde. De kan inte ha bott på något mera ändamålsenligt ställe.

108

Jag lämnade Meteora dagen därpå. Martin stannade kvar och funderade på att bege sig ner till Volos. Själv begav jag mig mot Athen. Himlen hade förmörkats av moln, så något vackert väder var inte att hoppas på på dessa breddgrader. Vi hade följts åt från Istanbul och haft stort utbyte av varandra. Utan honom hade jag aldrig begett mig till Meteora. Genom att vi var två blev chockerna och skadorna mindre. Han var en ivrig student av C.G.Jung, vars flummiga ockultism jag inte helt kunde engagera mig i. Så jag reste ensam till Athen. Det var sig likt: smutsigt, förfallet, hektiskt, vansinnigt och bedårande. Ju mindre sagt för övrigt, desto bättre. Taxichauffören som bedrog oss till Meteora var bara början. Den grekiska snikenheten har mångdubblats i och med EU. I Athen blev det ständigt gräl om pengar och räkningar. Devalveringen i våras var överkonsumerad, priserna hade nästan fördubblats, och alla demonstrerade sin girighet. Ej heller fick jag kontakt med mina vänner. Min närmaste vän måste precis fara ut till Sounion med sin svärmor för familjefridens skull, och mina svenska vänner hade precis fått hela släkten på besök. Till all lycka kunde åtminstone Icke ordna en privat lunch med mig. Hans utlåtande om Grekland var symptomatiskt: "Grekland är i ett tillstånd av kronisk panik." Jag kunde ha tillagt, att denna panik blev kroniskt mera upphetsad. Men den största sorgen var att Willy var borta. Han hade bortrationaliserats. Min gamle holländske vän i mitt stamvandrarhem hade alltid tagit väl hand om mig, vi hade alltid haft roligt tillsammans, han om någon hade stått för trivseln där, och nu var han borta. För mig symboliserade han alla mina gladaste dagar i Athen: de glada luffarna, den bohemiska internationalismen, de många originalen, David Braithwaite och doktor Sandy med deras klientel - han var nyckeln till dem alla. Han hade alltid varit full och på strålande humör, vi hade ibland haft gränslöst roligt tillsammans, och nu var han bortrationaliserad. Ägaren hade höjt priserna med 40%, och det blev bråk med honom om min räkning för första gången någonsin. Tydligen var det dags att finna ett nytt vandrarhem och att lämna Athen fortast möjligt. Men Athen ville inte släppa mig. Den dagen gick det inga tåg till Patras. Det gavs ingen förklaring. Bara för att komma bort tog jag då tåget till Kalamata vid Peloponnesos sydligaste vik i hopp om att komma runt till Patras den vägen. På så sätt fick jag äntligen se Mykenes och Argos omgivningar, och strax norr om Tripolis visste jag att Sparta hade legat. Men resan till Kalamata tog 6 1/2 timmar, när vi kom fram var klockan 10 på kvällen, och tåget vidare skulle gå 8.23 följande morgon. Under tiden skulle stationen vara stängd och låst. Tillsammans med mig var ett danskt par från Fyn strandade i Kalamata, jag tycks alltid få ihop det med danskar från Fyn när tågen inte fungerar på Peloponnesos, och vi finkammade hela staden efter ett rimligt nattkvarter. Något sådant fanns inte. Det billigaste vi kunde finna var ett rum för tre personer för 9000 drakmer. Dit gick det sista av min grekiska ekonomi. Även tåget följande morgon till Patras hade sina problem. Resan tog drygt 7 timmar, lok byttes fyra gånger, och att hoppa av vid Pyrgos för ett besök upp till Olympia var därför inte att tänka på. Man kunde ju bli kvar där. En annan gång kanske. Resan ner till Kalamata var dock mycket intressant och vacker, och i det sydvästra hörnet av Peloponnesos finns även mycket av det antika Grekland kvar. Pylos var ju den

109

gamle Nestors hemvist, och det tycks alltjämt vara ett kärnområde för det evigt hellenska. Från Tripolis till Kalamata såg jag ingenting på grund av kvällsmörkret, men från Kalamata fram till kusten var resan outsägligt vacker. Ohyggliga spår fanns dock kvar av sommarens skogsbränder - jag har aldrig tidigare sett förbrända olivträdsskogar. Synen var ohygglig. Men längs hela västkusten är resan dödligt tråkig och enformig, tills man kommer fram till Patras. Hela tågresan Athen-Patras "bakvägen" tog alltså 14 timmar - med övernattning mitt i. Föränderligheten går för snabbt i Grekland, och det är det mänskliga som tar skada därav. Som alltid blir de små och oskyldiga mänskorna sittande emellan, och ovärderliga mänskliga värden offras, för vad? För en bättre ekonomi i EU med en ökad centralisering och industrialisering, miljöförstöring och omänsklighet i ständigt tilltagande acceleration, mot vad? Svaret är givet. Det är det som ingen vill tala om.

del 7. Lyckligtvis var ändå bussterminalen i Patras sig lik med utomordentlig trivsel genom alla dessa resenärer som passerar Patras för att med buss resa överallt över hela Peloponnesos - bara det egentligen en hel kontinent, om man ser det rent mänskligt. Peloponnesos var det första fria Grekland efter nästan 2000 år av förtryck under romare, bysantinier och turkar. Hela Grekland finns koncentrerat i Peloponnesos, det eviga Grekland, som började med Sparta och Athen, och som idag trots allt ännu är mera grekiskt och mera levande än någonsin. Men slutnotan för fem dagar i Grekland blev 1200 kronor, alltså 240 om dagen. Det är ett skandalöst rekord. Ej heller träffade jag denna gången i Grekland några trevliga engelsmän, som normalt hela Grekland brukar drälla av. De fanns alla i Turkiet. En sista ekonomisk inblick: vid ett växlingskontor uppenbarade sig ett ungt ryskt par. De ville växla en amerikansk dollar till grekisk valuta. Kommissionen var 200 drakmer. För en dollar skulle de få 300 drakmer. 100 skulle de alltså få behålla efter transaktionen. Detta använde de som argument för att få växla sin dollar utan kommission. Men expediten hade erfarenhet av sådana metoder: "Om jag växlar en dollar åt er utan kommission kan ni sedan växla en dollar överallt utan kommission. Den gubben går inte." Så ryssarna kunde inte få sin enda dollar växlad utan kommission. I kvarteret bredvid stod oemotståndliga kvinnliga inkastare utanför ett visst ställe och vinkade en till sig. De begärde ingen kommission, och med sin oemotståndlighet kunde de alltid vara säkra på villiga kunder, som gärna skulle växla in sin sista dollar utan att få någonting tillbaka. Jag får inte glömma att nämna min främsta eskapad i Athen den här gången. Jag skulle till Pireus för att träffa Icke klockan ett. För att njuta av en lång promenad lämnade jag Athen klockan 11 och gick över Akropolis och Filipappos för att sedan följa vad som var kvar av de långa murarna ner till Pireus. Där började problemen. Jag hade tunnelbanestationen att utgå ifrån, men ingen jag mötte kände till någon tunnelbanestation. Naturligtvis gick jag helt fel och fick till slut rådet att följa trolleybussledningarna. Då var det en kvart kvar, och jag följde

110

trolleybuss-ledningarna springandes genom hela Pireus och fick världens sightseeing runt hela östra udden och runt hela hamnen, där jag slutligen fann Icke jämnt 30 minuter försenad efter ett mycket nyttigt pireiskt maratonlopp. Men jag gör inte om det. Överfarten till Italien blev idealisk på grund av sällskapet. En stor grupp av trevliga engelsmän var först tongivande men slogs snart ut av en ännu mera energisk grupp svenskar. Vi talade engelska en lång stund innan vi fattade att vi hade varandras modersmål. Sedan blev stämningen och samvaron ännu hjärtligare, och vi pratade långt in på natten. Denna blev sval, och det ösregnade hela morgonen omkring Korfu, så att alla däcksplatspassagerare utan sovsäck frös häckarna av sig. Kristian, min namne från Örebro, värmde sig under hårtorken på toaletten. Skeppet "Palladio" var tämligen nedgånget, det fanns bara en enda dusch för däcksplatspassagerarna ombord som var utan stril och utan hängare för kläderna. Men man överlevde som så många gånger förr. Kristian var inne på mycket intressanta forskningar om Bilderberggruppen, ett utvalt sällskap elitmänskor, som 1954 skulle ha dragit upp riktlinjerna för en politisk förening av hela världen, inkluderande bland andra prins Bernhard, David Rockefeller, Henry Kissinger, Herbert Tingsten, Olof Palme, Kjell-Olof Feldt, Carl Bildt och andra liknande internationella personligheter. Herbert Tingsten skall från början ha tagit avstånd från dem då han funnit gruppens tendens vara direkt odemokratisk. Emellertid måste man observera att denna grupp inte har något reellt politiskt inflytande. Det är en superelit av speciellt utvalda mänskor som träffas, håller kontakt och diskuterar världens utveckling och öden men knappast någonting mer. Det är alltså helt verklighetsfrämmande att hysa den föreställningen att dessa mänskor direkt styr eller har ambitionen att ta direkt kontroll över världen, även om sådana ytterst kontroversiella namn nämns i gruppen som David Rockefeller, Henry Kissinger, Bill Gates, George Soros och Rupert Murdoch. Därmed står gruppen långt ifrån över all kritik. Även Carl Bildt är av den meningen att det bara är bra om gruppen blir känd, diskuterad och kritiserad. Endast varje fördunkling och dimridåsträvan av gruppen måste betecknas som odemokratisk och skum. Vad som inte tål öppenhet kräver öppenhet. Likväl kan man förstå gruppens strävan efter doldhet. Den är något av ett politiskt pionjärinitiativ och ansvarstagande för världens öden, som kräver fria händer och frihet från inblandning utifrån, och så länge gruppen bara är konstruktiv bör den få fortsätta sin diskussionsverksamhet. Det är åtminstone Fritänkarens mening, som ställer sig både kritisk och uppmuntrande till gruppen men framför allt uppmärksam. (Vi får anledning att återkomma till denna fråga längre fram.) I Brindisi begicks det vanliga festandet hos Gino's traditionella osteria, där aldrig någonting förändras. Jag bjöd sedan mina svenska och engelska vänner hjärtligt farväl utom några extra från Colombia, Nya Zeeland, Brasilien och en del andra länder. Den klokaste av dem skulle fara till Venedig medan alla de andra skulle ta Romtåget till den enda stad i Europa som kan mäta sig med Athens miljöförfärlighet.

111

del 8. Tågresan längs sydkusten passerade lugnt under natten, men det var problem med vagnarna som vanligt. Det blev blackout i min vagn just när jag satt och läste "Under vulkanen". Jag hittade en konduktör i mörkret, som fick ljuset att fungera igen. Efter en halvtimme gick ljuset igen. Då fanns det ingen konduktör kvar i tåget, men det lyste i den andra vagnen, så jag flyttade dit. Efter en halvtimme gick ljuset i den vagnen också, men då lyste det igen i den första vagnen. Då var jag redan ganska trött på hela cirkusen. Då kom det en konduktör. Jag klagade för honom. Han lyste med ficklampor, mixtrade med batterier, fick ljuset att blinka men icke mer och bad mig flytta till den första vagnen. Jag gjorde så. Efter en halvtimme gick ljuset även i den vagnen på nytt. Likväl kom man helskinnad fram till Messinasundet, där det hade regnat kraftigt under natten. Klockan 10 nådde jag Catania, vandrade genast till Paolos bank, hittade honom och har aldrig blivit bättre mottagen någonsin i Italien. Det var som om jag hade lämnat Catania igår. Han följde mig hem till sin bostad, där min säng stod kvar orörd sedan före påsk. Men denna gång var vädret varmt och idealiskt. Emellertid var Paolo mycket upptagen ej endast av sitt arbete utan även av en kurs långt utanför Catania. Detta föranledde utflykter till Noto söder om Syrakusa och Palazzolo. Båda var underbara små städer, helt okända för turismen som det mesta och bästa av Sicilien lyckligtvis är. Noto hade en katedral vars hela tak just hade störtat in lyckligtvis utan att skada någon, och där fanns flera mycket intressanta gamla barockpalats i gul puts med otroliga skulptur-utsmyckningar. Palazzolo, vart vi åkte sedan, var emellertid ännu intressantare. Hans 85-åriga mor bebodde ett gediget palats om två våningar där det var lättare att gå bort sig än att hitta rätt längs huvudgatan, Corso Vittorio Emanuele II, en liten bygata med bara tvåvåningshus och gammaldags gatlyktor i nästan en stil som erinrade om gamla Sevilla. Det var en underbar liten stad som jag gärna hade bekantat mig närmare med. Emellertid kunde man i dessa trakter se sommarens obeskrivliga härjningar. Hettan hade förbränt stora arealer, och det var fruktansvärt att se hur sekelgamla olivträd på ett ögonblick hade förtärts av solen. I Grekland hade det varit ännu värre på Peloponnesos, där förfärliga skogsbränder dessutom hade förvandlat olivträds- och fruktträdsplanteringar till svarta öknar. Men de solförbrända träden på Sicilien hade ett mönster att påvisa. Nästan alla skadade träd låg vid vägarna. Bara några meter bort från vägarna fanns det inga skadade träd. Tydligen måste bilarnas avgaser på något sätt ha bidragit till att träden förtärdes. Paolo hade även haft andra problem med sommaren. Han hade inte haft vatten i kranarna på tre månader. Först nu fungerade vattnet, och man kan då föreställa sig hur hans hus såg ut utan någon möjlighet till tvätt eller rengöring på tre månader. Så jag begav mig till Palermo. Där var allt som vanligt. Även där var det som om jag hade lämnat igår. Den första oktober tog mig Nino med på en utflykt till hans hemby uppe i bergen, men på vägen stannade vi först i Tyndaris, ännu en gammal antik grekisk stad från Platons tid med amfiteater byggd på den angenämaste utsiktspunkten högt uppe på ett berg med de sju dramatiskt vulkaniska Aeoliska öarna spridda ute på havet och med hela bukten mot Milazzo inför åskådarens anblick. Den gamla idealiskt situerade staden kröntes nu av ett

112

sanktuarium, en vacker kyrka som först nyligen blivit färdig men som byggts helt i klassisk stil med korintiska pelare och en fantastisk konstutsmyckning i mosaiker. Än lever de gamla klassiska konsterna åtminstone i religionens tjänst. Nedanför Tyndaris ligger det ett system av väldiga sandstränder med sjöar och vikar. Dit ner begav vi oss för att bada. Vattentemperaturen var absolut idealisk, man kunde stanna i vattnet hur länge som helst, och efteråt soltorkade man på tio minuter. Solen var inte längre brännande, men den var ändå het, så det var lätt att bli solbränd. Vi njöt av solen och havet och den enorma rörelsefriheten på sandstranden i tre timmar. På detta vidsträckta plageområde var det bara en sju-åtta andra badare utom vi. Sicilianarna slutar gå och bada i havet i augusti, när vattnet är som varmast. Sedan som sagt begav vi oss upp i bergen till Ninos hemby. Den heter Galati och ligger som de flesta gamla sicilianska städer uppe på en bergstopp. Sicilianarna byggde sina städer på detta sätt för att kunna försvara sig mot arabiska sjörövare, som plundrade längs kusterna. Från ointagliga bergstoppar kunde lokalbefolkningen hälla kokande olja över angriparna och krossa dem med stenar och klippblock om de försökte något. Nu är situationen annorlunda. Från de svårtillgängliga städerna uppe i bergen flyttar den yngre befolkningen ut för att föra ett bekvämare liv längs kusterna. Sålunda har alla städer inne i landet problem med avfolkning. Det hade varit strålande väder hela dagen, och denna slöts med en galamiddag hemma hos Ninos syster. Hennes hus, deras föräldrahem, är stort som ett slott och lätt att gå bort sig i. Medan vi satt där och njöt av kvällsvarden kom den ena grannen efter den andra in och utökade sällskapet. Det är tydligen så det går till inne i Siciliens bergsland. Alla känner alla, och om det händer något i byn samlas genast alla där för att delta i intresset. Ingen svensk hade väl varit i Galati förut och knappast ens någon utlänning. Efter festen fortsattes festen hos en lokal vinbryggare, som bestämt ville demonstrera hela sin industri för oss. Denna bestod i olika sorters vinpressar vevade för hand. Vi fick själva pressa druvor, veva pressen och provsmaka resultatet utom ett flertal andra färdiga viner. Åtskilliga flaskor tömdes, ty vi var sex fullvuxna karlar. Samtidigt bjöds på åtskilliga sorters fantastiska ostar, bröd och frukt, päron och meloner medan flaskorna fortsatte att avsmakas och tömmas. Ugo, vår värd för detta ställe, hade även bryggt en Grappa som inte var av denna världen. Han kunde inte rekommendera den, då han använde den som tände i sin kamin. Den var mer effektiv än petroleum och smakade värre. Dess alkoholhalt torde ha varit mer än 100%, och ett glas var nog för att förbränna hela hjärnan. En annan av gubbarna var en stor fotbollsentusiast och visste allt om svensk fotboll, enkannerligen alla Göteborgs fotbollslag. Han tjatade speciellt om en lysande fotbollsstjärna från förr i världen, som han påstod att hade hetat Grinolle. Jag kände inte till någon GrinOlle på den svenska fotbollsstjärnhimlen hur jag än rannsakade min hjärnas alla gömmors innersta kammare. Samtidigt som vi stod där och dividerade utspelade sig ett fantastiskt skådespel längs hela horisonten. Ett åskväder var på väg in mot Sicilien från norr, och från var vi stod högst upp i byn på en vinterass kunde vi i detalj följa med de flammande blixtarnas framryckning över Stromboli, Panarea, Lipari och Vulcano som ett bättre fyrverkeri än någonting

113

mänskligt. Att stå där med världens godaste vin i handen i outsinlig tillgång i det bästa tänkbara sällskap av grovt skämtande byoriginal och oerhört kvalificerade vinexperter och åse det anryckande världsfyrverkeriet från vulkanöarna som dominerade hela horisonten i färgsprakande blixtexplosioner ovan molnen var nästan som ett övernaturligt skådespel, tills det började ösregna och man måste dra sig inomhus. Mitt övernattningsställe var också intressant. Jag fick bo på ett ställe för agriturism, vilket är en helt ny och mycket sund form av turism, bättre än någon annan. Bönder upplåter sina mycket rymliga gårdar till små grupper av turister, som kommer och bor hos dem för att studera livet på landet, jordbruket, hur man odlar frukt och vin, och hur bondelivet går till. Detta är den enda formen av turism som gör verklig nytta, ty samtidigt som de avfolkade gårdarna rekompenserar sig och tjänar pengar lär sig turisterna mycket som gör gott och är nyttigt. Ej sällan leder detta utbyte till positiva affärer, fortsatta hjärtliga kontakter och hälsosam spridning av siciliansk mat- och vinkultur. Emellertid hade det imponerande åskvädret sina bedrövliga konsekvenser, då det regnade hela följande dag. Det var rått och kallt, och man kunde ingenting göra. Detta var en katastrof för Nino, som enkom begivit sig upp hit för att kunna arbeta med vinskörden. Nu var det bara att finna sig i att vara isolerad och inregnad. Emellertid kändes det hur väl detta regn behövdes. Plötsligt började naturen leva igen, och vem vet hur mycket liv som räddades genom detta det första regnet på fem månader? Det var som om hela naturen gav en befrielsens suck av lättnad.

del 9. I Palermo besökte jag Teatro Massimo, den stora operan som nyinvigdes i våras efter mer än 20 års restaurering. Teatern är den största i Italien, och i Europa är det bara Parisoperan och Wienoperan som är större. Men teatern har världens största inomhusscen. Det märkligaste med den är emellertid de ytterst omfattande säkerhetsanordningarna. När teatern invigdes 1870 var den först i världen om att ha en brandvägg mellan scenen och salongen. Den har 18 säkerhetsutgångar, och dess konstruktör Basile var närmast besatt av att göra denna enorma teater så säker som möjligt. Den har ingen väldig ljuskrona i mitten av salongen, men i stället har den öppningar runt hela taket med fönster, så att all varmluft i salongen lätt kan släppas ut genom ett helt naturligt, enkelt och snillrikt ventilationssystem. Nu när Teatro Massimo är i gång igen kan den mycket väl konkurrera med La Scala i Milano om Italiens främsta artister och även med andra världsscener som Teatro Colón i Buenos Aires, världens största opera, Sydneyoperan, Metropolitan och vilken som helst. Det är bara att önska Teatro Massimo lycka till. Detta kan den behöva, ty den har nästan alltid varit otursförföljd. I decennier har verksamheten legat nere till följd av restaureringar och reparationer som aldrig kunnat slutföras. Orsaken till detta öde anses bero på att teatern byggdes där det tidigare legat ett kloster. En helig nunna ligger begravd i operakällaren, och hemliga gångar anses leda dit, genom vilka hon kommer fram och spökar vid behov. Hon anses ha en hel del emot att en profan opera byggdes precis på hennes heliga grav, och därför har hon alltid gjort vad hon

114

kunnat för att sabotera verksamheten. Tydligen har hon lyckats i hög grad, men numera finns det nya exorcisttekniker mot störande helgon som inte vill lämna världen i fred. Med Paola hade jag långa och djupa samtal som vanligt. Vi pratade bland annat om svårigheten med folk som inte läser. Vad är det för mänskor som aldrig har behov av att läsa en bok? Vi var båda överens om att de saknar en dimension i livet. De må vara hur duktiga och intelligenta som helst, men ingen duktighet eller intelligens kan ersätta bildning om åtrån efter denna saknas. Utan fantasi och kunskapstörst kan livet bara vara en öken. Hennes man är född dagen före mig. Detta är kuriöst. Även vi är goda vänner, om han dock bara är naturvetenskaplig. Det finns ingen lugnare italienare än han. Paola begav sig ut på kvällen i hans sällskap för att hälsa på en familj med fem barn i åldern 1-13 år som bor i slummen med läckande tak och möbler som knappt har ben. Det är mycket svårt för denna slumfamilj att uppfostra alla fem barnen utan inkomster, och Paola ville gärna ta hand om ett av dem, men hennes äldste son säger nej. Flera av barnen är intelligenta och högt begåvade, varför de borde få ett drägligt hus och ordentlig utbildning. Men detta kan de inte få gratis i ett läckande hus med ständigt sjuka föräldrar. Det finns många fattiga i Palermo. När jag besökte katedralen blev jag där inne antastad av välrakade och välklädda tiggare. Arbetslösheten är Italiens stora olösliga problem som bara blir värre hela tiden. Sista dagen i Palermo hjälpte vi Paolas syster att flytta. Hennes nya bostad ligger precis i hjärtat av Palermo vid en av dess värst trafikerade gator, Via Maqueda, men inne på gården är allt en oas med grönskande och hängande trädgårdar, där man ingenting hör av storstadens helvete. Hela centrala Palermo lär vara på detta sätt: inne i kvarteren finns bara den vildaste grönska och den ljuvaste frid. Huset mitt emot vid gården hade bombats under kriget och låg fortfarande i ruiner, men man hade låtit det vara och låtit grönska bekläda de nakna murarna. Sålunda var nu dessa bombade hus vilda hängande trädgårdar. Som vanligt var Palermo fullt av missöden. På söndagseftermiddagen var hela staden drabbad av trafikkaos till följd av det högtidliga öppnandet av stadens största leksaksaffär: alla familjer skulle vara med, varpå hela staden blockerades av trafikköer. Mitt värsta missöde denna gång var att mina byxor gick sönder. Det var de enda byxor jag hade med mig, de var hur fina som helst, men ingenting kan reparera ett trasigt blixtlås för gylfen. Därtill var jag för fet för att kunna knäppa den enda gylfknappen vid naveln. Detta var en utomordentligt prekär situation, speciellt emedan byxorna inte längre kunde hållas uppe av sig själva, och jag saknade både bälte och hängslen. Ännu svårare var det att förklara situationen för Paola. Så mycket kunde jag förklara, att blixtlåset var sönder. Hon kunde inte sätta in ett nytt blixtlås, då hon saknade symaskin, och hon hade inte ens en säkerhetsnål. Det hade inte heller hennes man. Normalt hade hon alltid en säkerhetsnål med sig vart hon än gick, men just denna gången var hon utan. Och det var lördag-söndag. Jag fick ta till en pover nödlösning. Lyckligtvis kunde jag avlägsna kamera-remmen från kameran, och denna kunde jag sedan använda som dåligt, obekvämt och provisoriskt bälte som hölls ihop med en råbandsknop. Den gick upp efter hand långsamt men säkert, men nödlösningar får man ha överseende med.

115

del 10. Den svåraste situationen på Sicilien denna gång var emellertid något helt annat. Jag har aldrig utsatts för vapenhot någonsin, så någon gång skulle väl bli den första, även om det denna gång inte heller var direkt, lyckligtvis. Det var efter fredagen i Galati uppe i bergen. Det hade regnat hela dagen, och hela Sicilien var drabbat av översvämningar och betänkliga katastrofer. Tåget jag skulle ta tillbaka till Palermo från Sant'Agata var tre timmat försenat och kom från Milano. Därför var det överfullt. Jag hade dock turen att finna en kupé där det fanns plats. Den var befolkad av tre herrar och två damer som betraktade varandra under laddad tystnad som inte bådade någonting gott och dessutom med misstänksamhet. Att något pågick i denna kupé var uppenbart, men jag hade inget val, jag hade väntat i en timme på det försenade tåget, och jag ville sitta. Jag frågade artigt om den sista platsen var ledig, det var mitt emot den spändaste herren, men ingen sade något. Ingen sade heller nej, varför jag tog plats. Tåget satte i gång, och så fort stationen var borta sade den dystre herren mitt emot mig: "Ni lämnar inte denna kupé före Palermo." Samtidigt blottade han en revolver men utan att sikta. "Jag ska till Palermo," kunde jag bara försöka lugna honom med, och han tycktes nöjd med att jag inte hade något emot hans önskemål. Detta är den mest besynnerliga situation jag någonsin upplevat i en tågkupé. Så småningom klarnade läget, men någon full förklaring lär jag aldrig få. Det var den tredje herren, som satt diagonalt mitt emot mig och längst bort vid fönstret, som var den enda klara hjärnan i kupén. Den andra herren var mormon, och de båda damerna var bara skräckslagna och sade absolut ingenting vettigt. "Ni har ingenting att frukta," sade den redlige herren till mig, som verkade öppen och trevlig. "Han menar ingenting ont mot någon av oss." "Men vad är det frågan om? Kan man få en förklaring?" Och då började alla kackla i mun på varandra. "Tyst!" röt mannen med revolvern. "Gud nåde den som försöker dra i nödbromsen! Jag ska till Palermo, och ingenting ska stoppa mig!" "Du klarar det aldrig," sade den sansade herren. "Du kommer aldrig att komma undan med det." "Håll käften! Försök inte slå några blåa dunster i mig! Ingenting kan stoppa mig! Och ingen här lämnar kupén före Palermo!" "Men vad ska konduktören säga?" menade jag. "Han kommer inte," förklarade den sansade herren. "På det här tåget upphör kontrollen av biljetterna efter Messina. Och den här mannen steg på tåget i Messina." "Och även om det skulle komma en konduktör," återtog den arge med vapnet, "så håller ni käften och visar ni era biljetter som vanligt! Knystar ni ett ord skjuter jag ner er alla och honom med och sist mig själv!" "Men varför denna desperation?" undrade jag. Det visade sig att han till varje pris ämnade sig till Palermo för att hindra en viss artist från att uppträda. Jag förstod inte om det var en skådespelare eller sångare, men det kanske var bådadera. Ej heller fick jag klarhet i artistens kön, men det verkade som om hon var en

116

kvinna. Hon var kanske bådadera. Emellertid var vår vän med pistolen fullständigt desperat i sin avsikt att till varje pris hindra den ekivoka artisten från att uppträda, och han tycktes ha fullkomligt privata skäl, som vi inte hade någon rätt att lägga oss i. Den enda som tydligen förstod hela saken, den sansade herren, ville heller inte av finkänslighet förklara alla detaljer. Artisten var kanske revolvermannens son. Ju mer jag tänkt på saken, desto troligare har jag funnit detta vara. Han var i den övre medelåldern, kanske något yngre än han såg ut, märkt av överdriven nikotin- och alkoholkonsumtion och var fullständigt fanatisk i sitt blodiga allvar. Han skämtade inte. Den saken var klar. I detta drama spelade damerna och speciellt mormonen en närmast löjlig roll. Den ena damen bara beklagade sig och tycktes ändå vara förnuftig nog att resignera, men den andra var alldeles hopplös i sina dumma kommentarer och synpunkter på situationen. Hon bidrog i hög grad till revolvermannens överspändhet med att okväda honom och ideligen hävda att det var han som borde skjutas. "Håll käften, annars pepprar jag ner er!" sade han ideligen till henne, vilken artighet inte gjorde henne välvilligare stämd. Men värst var mormonen. Han satt bredvid revolvermannen och försökte naturligtvis omvända honom. "Var nu en god kristen, min broder, och tänk på Guds outsägliga nåd. Han vill inte att du ska sitta här och hota och skrämma oskyldiga damer och ge gästen i vårt land ett dåligt intryck av Italien." "Vi är inte i Italien! Vi är på Sicilien!" hävdade revolvermannen. "Ännu större skäl att föregå med gott exempel och lägga undan pistolen. Den kan ju gå av. Vad skall damerna säga då? Guds nåd är till för både brottslingar och syndare. Ångra ditt förtappade liv och omvänd dig till Guds salighet, så skall allting bli bra." "Ni försöker bara prata omkull mig, era idioter, som inte begriper något!" var den desperate psykopatens käpphäst som han förskansade sig bakom med sin oåterkalleliga föresats att till varje pris hindra någon artist från att genomföra ett visst uppträdande. Jag fick aldrig veta hur det gick. Vi kom fram till Palermo utan att situationen hade lösts. På stationen försvann revolvermannen genast. Utan tvivel tog han närmaste vägen till den teater eller nattklubb eller vad det var där han hade sin mission att utföra. Den sansade herren kom med den slutgiltiga förklaringen. Han pekade med sitt finger mot tinningen och sade: "Un matto," "en dåre". Sedan försvann han också. Mer än så fick jag aldrig veta. "Un matto" var väl snarast en underdrift med tanke på att hans revolver mycket väl kan ha varit osäkrad hela tiden. Inte heller det fick jag något klart besked om under dramats gång.

117

del 11. Resan till Rom gick förhållandevis smärtfritt. Det var fullmåne, och Kerstin hade låtit vissen i telefon, men när jag kom fram till henne var hon mera strålande än någonsin. Hennes sommar hade varit rena helvetet med överdriven hetta i fem månader och förstoppning i ledningarna, så att hon knappt hade kunnat tvätta sig ens. För det mesta hade hon inte kunnat göra någonting. Dessutom hade hon fått nya problem med lungorna inklusive emfysem utom de gamla hjärtbesvären med flimmer och allt möjligt. Ändå var hon på mera strålande humör än någonsin, och vi fick i alla fall en hel eftermiddag tillsammans ute i Borghesiana innan jag måste ta kvällståget till Genua. Det hade varit underbart att se henne så uppåt och energisprakande trots sin infernaliska sommars vedervärdiga prövningar och strapatser, som hade varit rena mardrömslektionen i överlevnad mot alla odds. Vi skildes som bättre vänner än någonsin och, som jag hoppas, i ömsesidigt bättre mod än någonsin. Planeringen för mina närmaste två resor är tämligen klar. Det blir svårt att låta bli att resa till Indien i november, där jag har flera viktiga saker att utföra, och sedan i mars om precis fem månader ser jag fram emot att få upprepa denna lyckoresa med koncentration på Sicilien och Rom. Vid avskedet från Kerstin utspelade sig ett mirakel. Jag var redan på väg mot grinden och skulle just öppna den när någon ropade mitt namn. Jag vände mig om utan att se någon och kunde ej heller fastställa varifrån ropet kommit. Så förstod jag att det måste ha kommit uppifrån huset och att det måste ha varit Kerstin. Mycket riktigt. Jag måste ha glömt något men kunde inte för mitt liv förstå vad det var. Det visade sig vara min necessär. Utan den hade jag varit utan tandborste, utan kam, utan allt. Jag hade tidigare rest ifrån just sådana saker, och det hade alltid inneburit katastrof för tänder och hygien. Denna gången var jag räddad som genom ett mirakel, då Kerstin i sista stund hade upptäckt min ovärderliga necessär. Det var som sagt var fullmåne, och tågresan till Genua blev därefter: full cirkus hela vägen. Folk skulle på och av under hela resan. Någon lugn och ro fick man titta i stjärnorna efter. När passagerarna i min kupé hade hoppat av i Livorno och Viareggio mellan klockan 2 och 3 invaderades kupén brutalt av två tyska damer med några ton utrustning. De satte genast på det bländande ljuset, stannade i kupén i en kvart och lämnade den sedan plötsligt, då de troligen upptäckt en annan helt ledig kupé. I en kvart fick man vara i fred. Sedan kom en gosse och kikade in i kupén. Han stod där länge och bara kikade. Sedan kallade han till sig troligen en storebror. De stod där båda ett tag och kikade, som om de övervägde för- och nackdelar med att invadera kupén. Så öppnade de dörren och lät den stå öppen medan de fortsatte med att bara stå där. Det blev kallt i kupén. Sedan kom invasionen. De var fyra feta och åbäkiga amerikaner. De uppfyllde hela kupén totalt med åtskilliga ton utrustning, stannade kvar och öppnade fönstret. Som jag befann mig närmast fönstret fick jag allt draget på mig. Det blev iskallt i kupén, då det regnade ute. För att slippa få mera regn på mig stängde jag fönstret med min rätt att ha varit i kupén först. Amerikanerna teg. Så kom konduktören (klockan 4), tände den bländande belysningen och krävde att få se på biljetterna. Det var något krakel med amerikanernas biljetter, och de förstod inte

118

konduktörens inhemska språk, och hans enda engelska ord var "okey", som han använde ideligen, då ingenting var okey. Tydligen hade amerikanerna biljetter till Florens. De hade alltså kommit på fel tåg. Man kan föreställa sig dessa amerikaners nattliga öde, irrandes omkring i norra Italien utan att kunna ett ord av språket eller förstå någonting, på jakt efter något tåg som skulle föra dem hem till Florens; och så hade de slutligen desperata tagit en chans och kommit på ett tåg i helt motsatt riktning.... Till slut förstod de av konduktören att de skulle stiga av i Genua för att någon gång kunna komma rätt igen. Belysningen släcktes. Amerikanerna somnade. Då kom kronan på verket: en krutfrisk uppassare med förfriskningsvagn och klingande klocka: "Birre, cocche, aranciate!" och han var hur glad som helst - halv fem på morgonen - kanske i överoptimistiska förväntningar om att kunna göra lysande affärer bland alla utschasade, dödströtta slaggande passagerare med sin glada väckarklocka och oemotståndligt muntra tillrop. På stationen i Genua satt det bland alla uteliggare och tidiga aktivister en buktalare som inte kunde hålla tyst: han exekverade oavbrutet. Han hade två olika röster som ständigt föll varandra i talet, och där emellan brast han plötsligt ut i asflabb, som om han hade oändligt roligt själv åt sina gräl och diskussioner med sig själv. Det enda han tiggde sig till av sin omgivning var cigaretter. Dessa höll honom i gång med obeskrivlig ekvilibristik. Han var gammal och tandlös och troligen sinnessjuk men harmlös, varför han fick vara i fred. Det finns många sådana i Italien. Det ösregnade i Genua, och trakten var rena katastrofhärden. Klimatförändringen under de senaste åren har för Genuas del inneburit årliga katastrofer i form av tropiska hällregn och översvämningar, som från de höga branta bergen hänsynslöst spolar bort hus och byar, människor och vad som helst rätt ut i havet. Genua låg i ruiner. Hela Ligurien var ett katastrofområde. Mänskor hade spolats rätt ut i havet och försvunnit, hus och byar hade vräkts ner i ravinerna av vattenmassorna, tunnlar hade fyllts av vatten och blivit dödsfällor, broar hade rasat och isolerat byar och saboterat alla kommunikationer, och ledningar hade rasat och orsakat strömavbrott, kortslutningar, eldsvådor och explosioner. Jag hade varnats i Rom av Teresa för att bege mig till Genua. Jag hade trotsat henne. Mitt besök i Genua skulle visa sig bli resans viktigaste anhalt och höjdpunkt.

del 12. Beatrice hade trots sin ständigt accelererande blindhet skrivit nya böcker. Jag fick läsa dem i originalmanuskript. Båda var helt självbiografiska och sanna in i minsta detalj. Detta gjorde dem så märkliga. Inte endast skriver hon på den mest utsökta tänkbara italienska - hennes tre år yngre endast 87-årige kusin är president för Crusca-akademin i Florens, den högsta auktoriteten för det italienska språket i Italien - utan dessutom har hon så ytterst intressanta saker att berätta från sin långa levnad, sin ingående människokunskap och sina outtömliga erfarenheter av

119

bland annat två världskrig, som allt är desto mer förfinat genom hennes ytterst subtila och avancerade känslighet. Den ena novellen hette "Fiori non colti", "Oplockade blommor", och berättade den sanna historien om hennes fem friare under 30- och 40-talet, som hon alla tackade nej till. De gick nästan alla olyckliga öden till mötes, en dog i en flygolycka, en dog i cancer, en blev blind och döv, men hon bibehöll goda relationer med dem även efter att de fått korgen. Novellen ger mycket märkliga inblickar i ödets mest gåtfulla mekanismer. Hur kan sådant hända? frågar man sig när verkligheten spelar oskyldiga människor de mest otänkbara spratt, som ingen människa skulle kunna fantisera ihop. Men just det är verkligheten, som när den är som sannast överträffar alla fantasier. Hennes son Pier Giulio och jag blev bättre vänner än någonsin. Han är precis 20 år äldre än jag och pensionerad som läkare men fortsätter arbeta ändå hårdare än när han var i tjänst. Han besöker sin mor dagligen, tar henne med ut på promenader och gör allt han kan för att hjälpa upp hennes läge. Endast hennes tilltagande blindhet kan han inte göra någonting åt. Denna är en katastrof för henne, som hela livet levt på sina ögon. Hennes liv har mest varit litteratur och konst, hon har läst, skrivit och målat, och allt detta hotas nu av hennes enda fungerande ögas gradvisa kollaps. Ännu kan hon läsa och skriva, men hon märker för varje dag hur synen försämras. Jag gav henne Kerstins telefonnummer i Rom, Kerstin har ju ett liknande problem som hon lyckats lindra genom en speciell magnesiumkur, och detta vore kanske en möjlighet för Beatrice - chanserna är kanske en procent. Pier Giulio har samtidigt problem med sin son, som skall gifta sig. Det är hans tilltänkta fru som vill det medan han själv inte säger någonting. Jag är inte insatt i problematiken i detta fall och vill därför inte beröra den. Bröllopet kanske äger rum nästa år. Trots sin tilltagande blindhet och andra typiska besvär för 90-årsåldern var Beatrice på gott humör, sprudlande spirituell som vanligt och berättade till och med ganska skabrösa historier som prov på den grovaste tänkbara humor, exempelvis napolitanska matsmältningshistorier, som fick mig att vika mig dubbel av skratt. Vi hade hemskt trevligt tillsammans. Hennes minne är fenomenalt för hennes 90 år, hon är klok och observant och ytterst medveten och därtill lika kvinnligt känslig fortfarande som om hon vore ung. Hon ser minst 20 år yngre ut än vad hon är, kanske 30, kanske 40. Jag har sett många 50-åriga damer i betydligt värre tillstånd än hennes. Hennes kvinnliga överkänslighet kom fram i episoden om hennes novell om sina fem friare. Jag tyckte så mycket om den och fascinerades så av dess fantastiska dokumentation av hur ödet kan fungera, att jag vågade fråga henne om hon kunde avstå en kopia åt mig. Hon hade flera och gav mig generöst en omedelbart. Vi diskuterade dess möjligheter till exempelvis dramatisering eller televisering, och jag ville hemskt gärna bearbeta den just för sådana ändamål. Följande morgon ville hon ha kopian tillbaka. Hon menade att hon redan hade skänkt bort för många, hon visste inte vart de hade tagit vägen, och hon behövde de kopior hon hade kvar för att skicka till Florens. I själva verket var detta ett uttryck för hennes kvinnliga blyghet. Hon kände sig utlämnad. Naturligtvis ville jag återbörda min kopia till henne. Till kvällen hade hon tänkt om igen: jag fick behålla kopian. Hon kände väl att hon inte kunde begära något tillbaka som hon redan skänkt bort, och kanske hon även kände att hon kunde lita på mig och att hennes uppriktiga ödesbekännelse var i säkra händer hos mig. Jag

120

hade då redan läst novellen en andra gång för att memorera den. Desto tacksammare var jag för att få behålla den. (Denna novell har sedermera översatts till svenska. Det blev ingenting av hennes sonsons bröllop. Förlovningen är uppslagen, och den f.d. fästmannen bara arbetar i stället och har inte ens någon ny fästmökandidat.)

del 13 och avslutning. Resan gick vidare till Torino. Jag hade ett förtroendeuppdrag i det att jag skulle lämna ett viktigt brev från Diana i Bulgarien till hennes dotter. Brevet skulle bland annat innehålla pengar. Dottern hade flyttat till en ny adress där hon inte hade telefon ännu. Jag hade från Genua lyckats ringa till hennes väninna, skådespelerskan med den manliga rösten, och den vägen fått fram meddelandet att jag skulle komma. Allt var förvirring den morgonen. I Genua klockan 7 på morgonen gick jag fel i mörkret, jag fick springa genom halva staden med allt mitt bagage och kom slutligen fram till stationen genomsvettig precis en minut efter att mitt tåg hade gått - på rätt tid, vilket italienska tåg normalt aldrig gör. Således kom jag försenad fram till Torino, där det var svinkallt och ösregnade men där Alena lika fullt troget stod på stationen och väntade på mig,. Hon hade bara väntat i en halv timme. Hon bor enkelt i en enrummare med sin väninna vid en biflod till Po, och vi hade en enkel liten lunch tillsammans. Hon skulle vidare halv 3 för att inte återvända förrän efter midnatt, varför det passade bra att jag begav mig vidare mot Verona samma eftermiddag. Dianas brev var levererat i obrutet skick, resans svåraste uppdrag hade lyckligt genomförts, och kvar av den lyckliga resan återstod endast finalen hos släktingarna i Verona. I Verona var allting som vanligt. Den 9-e oktober föll regeringen. Jag fick själv se på TV hur det gick till. Det var kommunistledaren Bertinotti som hade saboterat vänsterkoalitionen genom att säga nej till allting. Stämningen i parlamentet var mycket upphetsad. Alla skrek i munnen på varandra. Talmannen försökte förgäves få ledamöterna att inta sina platser och vara tysta. I tio minuter höll han på att försöka få ordning på riksdagen. Till slut kunde han läsa upp resultatet av omröstningen. 312 hade röstat för regeringen. 313 hade röstat emot. Alltså föll regeringen på en enda röst. Strax efter höll ledamoten Sgarbi sitt dagliga anförande i TV. Han är Italiens store konstexpert, en lysande estetisk begåvning och ledamot i parlamentet. Han belyste fallet med gammalkommunisten Cossutta, som hört till dem som bromsat och saboterat regeringens arbete i socialismens namn. Han hade hört till de gamla rövslickarna hos Stalin och Mao och Bresjnev och aldrig stuckit under stol med sin stalinism. Han hade även med alla medel hindrat Italien från att hjälpa albanerna i Kossovo mot Belgradregeringen och sålunda ställt sig på massakerutövarnas sida. Samtidigt har kommunisterna under Prodis långa regering lyckats nästla in sig överallt i Italien och skaffa sig inflytande överallt även i kulturlivet. En icke-lojal med vänstern har funnit sig utestängd från alla möjligheter. Detta system har även drabbat en så framstående

121

internationell dirigent som Sinopoli, som inte mera kunnat dirigera i Italien på grund av att han inte haft några vänstersympatier. Vad blir det då av denna regeringskris? Det riskerar att bli ingenting. President Luigi Scalfaro har bara sex månader kvar i sitt ämbete. Det riskerar att bli ett interregnum genom en teknisk regering, som bara sköter rena formaliteter och inte längre stiftar lagar. I princip kunde många regeringar i världen bytas ut och ersättas av rent tekniska regeringar, robotregeringar, som åtminstone inte trampar i klaveret, gör bort sig, inför förmynderisystem, etablerar vänstermaffior, myglar och korrumperar och saboterar samhället. Genom rent tekniska regeringar skulle även politikerföraktet avta och kanske försvinna. Hela samhället ersätts ju mer och mer av robotar. Varför inte även byta ut alla värdelösa politiker, som bara kan driva igenom högre löner åt sig själva och högre skatter på folks bekostnad, mot rena robotar som är billigare i drift? Politikerna kan ju inte ens åtgärda arbetslösheten. De förtjänar därför nästan att bli arbetslösa själva. Samtidigt var påven i Kroatien och höll viktiga anföranden och mässor för hundratusentals goda katoliker. Där har vi en ledare med förnuft i skallen, med kontakt med folket och med konstruktivt sinne. Han sade till kroaterna, att de måste alla tillsammans försöka skapa åt sig en ny identitet. De måste lämna det förgångna bakom sig, glömma Ustasja och andra världskriget och allt groll med serberna och i stället bygga upp landet och arbeta för framtiden. Hundratusentals applåderade honom och tog honom på orden. Där är en man och en ledare som inte bara har vettiga visioner och förståelse för folks mentalitet utan som dessutom talar till folket så att alla förstår honom och som tar sitt ansvar i världen för att föra den vidare och framåt i konstruktiv riktning. Min kusin Alberto hade under sensommaren varit i Grekland med sin familj. Hans upplevelser överensstämde med mina: han hade funnit Grekland dyrt och oförskämt, dyrare än Italien och betydligt mindre vänligt. Genom sin obegränsade tillgång på turism har Grekland lagt sig till med en ytterst osympatisk attityd mot sina turister, som inbegriper uppfattningar som: "Turisterna har alltid mycket pengar. De har alltid råd med allting. Man kan alltid plocka dem på hur mycket som helst. Om inte jag tar deras pengar gör någon annan det. Alltså är det fritt fram att lura dem och utnyttja dem hur mycket som helst. De fattar det ändå inte själva, dumma som de är. De talar ju inte ens grekiska." Risken med denna attityd är att turisterna drar åt sig öronen och slutar komma till Grekland. Så blir fler och fler av Athens dyra och dåliga vandrarhem stående tomma. Är det det grekerna vill? Under tiden rullade regeringskrisen vidare. Det förekommer ett italienskt underhållningsprogram, som driver hejdlöst med politikerna. Det är ett slags "dolda kameran" som filmar politikerna vid deras möten och konferenser men som uppsnappar och koncentrerar sig på sådant som politikerna själva inte är direkt medvetna om och som de absolut inte gärna skulle vilja att filmades. Sålunda visar programmet alla Europas respektabla regeringschefer när de somnar i parlamentet, petar sig i näsan, pratar för sig själva, dreglar och kliar sig, och samtidigt lägger programmet till pratbubblor som passar som illustrationer till deras oegentliga förehavanden, så att man både får se och höra dessa respektabla politiker göra och säga saker som minst av allt passar deras oantastliga respektabilitet. Programmet får därmed bemärkta personer som Kohl och Chirac, Jospin och Prodi, Jeltsin och Clinton att framstå som fullständigt imbecilla idioter och sinnesslöa narrar

122

som närmast torde höra hemma på dårhus eller Kindergarten. Parlamentet framstår som en lekskola för dementa, och de seriösaste konferenser och högtidliga debatter verkar rena dårarnas julafton där alla premiärministrar fått snurren. Jag har aldrig sett något mera respektlöst program. Allting är tillåtet, och politikerföraktet når en klimax, där all politik förlöjligas och förvandlas till ett forum för fårskallar. Man kan bara skratta ihjäl sig. En kväll i Verona satt vi hos en väninna till Cristina som hade hjälp av mig i en avhandling om Ingmar Bergman genom att jag råkade veta hur svenska skulle uttalas. Vi satt i tre timmar fram till midnatt på fyr man hand, jag och tre kvinnor, och talade bara om Ingmar Bergmans psykologiska problem med sin far, nazisten som var präst, om hans tunga seende allt i mörker, om långsamheten i hans filmer, om Nordens klimats inverkan på det nordiska kynnet med alla dess problem i släptåg som alkoholism och världens högsta självmordsstatistik, som förde oss in på Aidsproblematiken, medan vi av hjärtans lust åt glass och drack likörer och hade hemskt roligt. Vi uttömde nästan alla självmordsproblemen och Aidsproblematikens svåra psykologi, debatterna var intensiva och givande, och det enda det blev för mycket av var Ingmar Bergman. Han är ju inte alltid så rolig precis. Detta Sverige, hans hemland, hade jag ännu framför mig. Jag föredrog att avbryta min reseskildring här, medan det ännu var som roligast.

Nya vägar i Indien (Stor Himalayaresa senhösten ’98 i 27 avsnitt; tillägg : Brev från Bihar av Kim.)

123

del 1. Resan började bra med praktfullt visumstrul. Så fort jag kommit hem från kontinenten den 15.10 ringde jag till Indiska Ambassaden i Stockholm för att få veta vad som gällde. Man skulle skriftligen ansöka om en ansökningsblankett till visum och bifoga ett frankerat kuvert adresserat till en själv. När man sedan fyllt i sin ansökningsblankett och skickat den till ambassaden skulle behandlingen ta tio dagar. Jag skickade således genast in min ansökan om en ansökningsblankett, bifogade det frankerade kuvertet och bad dem skriftligen att skicka mig ansökningsblanketten genast i det bifogade kuvertet, då mitt flyg skulle lämna Arlanda fredag om två veckor tidigt på morgonen den 30.10. Ambassaden borde ha fått min ansökan om ansökningsblanketten med det frankerade kuvertet fredagen den 16-e. Måndagen den 19-e kom ingen ansökningsblankett. När den ej heller kom på tisdag ringde jag åter till ambassaden. De lovade skicka den genast. På onsdag kom ingen blankett. När den ej heller kom på torsdagen ringde jag åter till ambassaden och berättade, att jag skickat ansökan om en ansökningsblankett för en vecka sedan med bifogat frankerat kuvert. Den jag talade med sade att det trodde hon inte på. Jag berättade att de lovat skicka blanketten i tisdags men att de inte gjort det. "Ja, vi har så mycket att göra." Slutligen lyckades jag pressa dem till att skicka mig blanketten per Fax till Aeroflot. De kunde inte göra det genast, men de skulle göra det inom en timme. När jag 1½ timme senare var hos Aeroflot hade inget fax kommit. Jag fick ringa till ambassaden igen. Hon som lovat skicka faxet ursäktade sig med att hon haft så mycket att göra. Jag insisterade nu på att hon skulle göra det genast. Hon sade att jag skulle få tala med en annan och kopplade bort mig. I en kvart fick jag stå och vänta på "den andra". Men den här gången vägrade jag släppa taget om luren. När jag äntligen fick tala med en människa lyckades jag - under över alla under! - få henne att faxa över ansökningsblanketten. Därmed var strulet inte över. Ansökningsblanketten kom på två olika papper med blanka baksidor, och den måste vara tvåsidig på ett papper för att gälla. Man fick cykla till en kopieringsfirma och få den kopierad till ett tvåsidigt papper. Jag hann få iväg ansökningsblanketten med rekommenderad post och bifogad avgift i ett särskilt kuvert (240 kronor) samma dag, en vecka innan jag skulle resa, med bifogat brev att jag personligen skulle hämta ut passet med visum torsdag den 29-e, dagen före avresan. Tisdag den 27-e kom den rekvirerade ansökningsblanketten med posten. Det hade alltså tagit 10 dagar för ambassaden att sätta in blanketten i mitt bifogade frankerade kuvert och lägga det på posten. Onsdag reste jag till Stockholm. På torsdag fick jag ut passet med korrekt visum efter precis två veckors umbäranden och konvulsioner. Jag hoppades innerligt att därmed resans värsta prövningar skulle vara över. I Stockholm före avresan hade jag en härlig kväll tillsammans med min moder och systerson. Den senare har övergivit sina studier i japanska och studerar nu i stället finska. Jag upplever det som mycket positivt att han sålunda satsar på den genuint Lanciaiska egenheten att intressera sig för att vilja sätta sig in i nya mentaliteter som är främmande för den egna och därmed vidga den globala förståelsen för det allmänmänskliga.

124

Redan på Sjeremetjevos flygfält i Moskva uppträdde de första hinduerna parallellt med de första västerländska hippieflummarna. Vilka vackra människor de var! Genast slogs man av den indiska skönheten med dess oemotståndliga lockelse. Med mig på flyget var fyra svenska ungdomar på sin första resa till Indien. Vi slog följe, och det var ett nöje för mig att få leda dem in i den indiska världen. Den enda grabben av dem, Per, var musiker och målare och var mycket väl orienterad både i alla nutidens stora politiska problem, miljöproblem och den tibetanska frågan. Han var bara 25 år gammal men gjorde ett häpnadsväckande intryck av att veta allt vad man borde veta. Han förkastade hela världsordningen och i synnerhet den svenska för den globala miljöförstöringen och den socialistiska enkelriktningen och blindheten. Vi skildes i Delhi där jag parkerade mig på busstationen för att invänta nattens buss till Dharamsala under fördrivandet av tiden genom läsning, inmundigande av te, en vegetarisk lunch samt det obligatoriska umgänget med tiggare - alltid oundvikligt överallt i hela Indien. Med bussbiljetten hade jag denna gången tur. Naturligtvis utsattes man som vanligt för maffiapolitruker som ville pådyvla en De Luxe-bussar av tvivelaktig karaktär, men när de skulle föra mig upp för trapporna till sitt kontor stod en polis där och sade: "Nej." Han hänvisade mig till ett Enquiry-kontor, där jag fick klart besked och normala priser. Polisen kände sina turiströvare och hade lärt sig umgås med dem. Jag fick en helt vanlig buss hela vägen fram till Dharamsala för bara 199 rupier (inte ens 40 kronor). Bussen avgick 17.40 och kom fram klockan 9 på morgonen. Som sällskap på bussen hade jag bland annat ett mycket ungt engelskt par som var i Indien för första gången. Det var en glädje för mig att få leda dem rätt i Dharamsala och upp till MacLeodGanj. Man hade tur med vädret i Indien denna gången. Solen värmde och smekte redan i Delhi, om dock där fanns djävulska myggor kvar efter monsunen, och även i Dharamsala strålade solen generöst och lisande efter sommarens långa gröna oupphörliga vinter i Skandinavien. Månen var i konjunktion med Jupiter i Fiskarnas tecken i trigon till Solen i Skorpionen. Allt bådade gott. Enligt vår överenskommelse fann jag Johannes inväntande mig denna morgon på restaurang Shangri La. Han reste sig när jag kom in, och vårt återseende var hjärtligt men samtidigt sakligt behärskat. Vi kom snabbt överens om att göra en längre promenad tillsammans senare på dagen efter att jag funnit mig till rätta. Jag återuppsökte mitt gamla hotell Ashoka och fick ett rum med sol och utsikt för 90 rupier. Efter en ordentlig frukost på Loseling (te med ostomelett) var jag redo för resans första viktiga uppgift: en privat konferens med Johannes. (De nya vägarna i Indien utsträckte sig till Uttarkashi i riktning mot Ganges källor, till det ornitologiska paradiset Binsar i Kumaon, till Mangan och Singhik i norra Sikkim, till klostret Pemayangtse samt till Shillong i det kristna Meghalaya bortom Assam.)

125

del 2. Dagen var den absolut vackraste tänkbara. Dharamsala med McLeod Ganj framstod från sin allra behagligaste sida och utstrålade bara fred och harmoni, trivsel och trygghet. Jag hade knappast sovit på tre nätter, högst två timmar på flygplanet från Moskva och två timmar på nattbussen från Delhi. Ändå gick jag med Johannes upp till Triund 1000 meter uppåt. Det säger sig självt att det då var svårt att hålla jämna steg med honom. Han har långa och smala men ytterst kraftiga löpar- och höjdhopparben, så han kan bestiga ett berg lättare än en get hur högt det än är. I mitt redan uttröttade tillstånd måste han hela tiden vänta på mig. Men vi pratade om allt under vägen. Vi fick åtskilliga anledningar att stanna och njuta av den tilltagande utsikten och skönheten, solskenet och värmen. Det var den första november och Allhelgonadagen. Allt gav anledning till andakt och eftertanke. Naturligtvis var jag mycket intresserad av resultaten av hans aktiviteter i Tadzjikistan och Östturkestan och vad hans senaste muslimska kontakter hade givit. Han uttömde ämnet kort och snabbt: "En damm är öppnad. Det smugglas regelbundet in vapen till muslimerna i Östturkestan, och kineserna kan inte stoppa trafiken. Att denna spricka i dammen kommer att leda till Kinas sammanbrott är för mycket begärt. Men det finns fler fronter." Han övergick till tibetanerna. "Problemet med tibetanerna är deras inneboende godhet. De är världens mest godtrogna och välvilliga folk, och därför har alltid kineserna kunnat göra vad de velat med dem. Tibetanerna har aldrig i gemen genomskådat kinesernas metodiska och överlagda ondska. Till och med Dalai Lama medger att han aldrig kunnat tänka något ont om en kines. En intressant tibetan att studera därvidlag är förrädaren Ngabo, ministern som 1950 öppnade Tibet för Kina genom att ge armén order om att inte göra motstånd, utan att kapitulera utan strid. Det var det totala landsförräderiet, men han menade faktiskt bara väl. Han tänkte på Tibets bästa när han trodde att han genom att minimalisera konflikten med Kina kunde göra den ändå oundvikliga samexistensen med Kina uthärdlig. Han misstog sig. Han var bara godtroget naiv som alla andra tibetaner. Tibetanerna är så goda som om hela folket bara bestod av kvinnor eller rentav av mödrar. Andra måste därför rycka in, blanda sig i, gripa initiativet och göra något åt saken, ty tibetanerna förblir hopplöst för goda för att kunna ge Kina tillbaka för gammal ost. De enda tibetaner som fattar den kinesiska galoppen och förstår Kinas outsägligt och oförbätterligt onda och rent destruktiva avsikter är TYC, de tibetanska ungdomarna i Tibetan Youth Congress. Med all rätt kräver de aktion. Men vad kan tibetanerna i sin hjärtegodhet och sin översvallande vänlighet göra? Det enda de kan göra är att sprida kunskap, berätta sanningen, motverka den falska kinesiska propagandan och fortsätta stimulera världsopinionen mot Kina. Det är mycket bara det, men det är inte tillräckligt. Den tredje fronten är den kinesiska fackföreningsrörelsen. Dess makt och inflytande ökar för varje dag i takt med de kinesiska arbetarnas stigande missnöje och arbetslöshet, och hela världen kan hjälpa till. Det är inte mer än mänskligt och rätt, och solidaritet kostar inte mycket. Den kinesiska fackföreningsrörelsen behöver all hjälp utifrån den kan få. Där har vi

126

murbräckan. Fallet måste komma inifrån. Kina kan bara falla genom att implodera. Alla lögnerna måste svepas bort med hela kommunistpartiet, och därmed måste hela militärväsendet berövas sin försörjning precis som i Ryssland. Fackföreningsrörelsen måste gripa makten i stället precis som i Polen. Det är nämligen den enda politiska rörelse i Kina idag som har någon kontakt med verkligheten." "Så du anser att hela Kina måste kollapsa?" "Kalla mig inte subversiv. Kalla mig superversiv. Allt måste förnyas och vändas till det bättre. Studenterna på Himmelska Fridens Torg för nio år sedan ville inte krossa staten. De ville bara göra den bättre. De ville bara yttrandefrihet, tankefrihet och samvetsfrihet, och det ville kommunisterna i sin dårskap förvägra dem genom våld. Det är rentav möjligt att en konstruktiv revolution kan genomföras i Kina utan att ekonomin eller samhället kollapsar. Det vore det bästa, och det arbetar doktor Sun för. Men ju mer etablissemanget motarbetar förnyelsen och självständighets-rörelserna i Tibet, Östturkestan och Inre Mongoliet, desto svårare kommer det rådande etablissemanget få att överleva. Våld föder våld, och etablissemanget har bara etablerat sig genom våld och lögner. Det har ingen chans om det inte ger efter." Detta var i stort vad Johannes hade att komma med. Vi fortsatte upp till Triund och passerade förbi kaféet i riktning mot trädgränsen, men mina knän vek sig. Jag fick allt oftare stanna och vila mig. Till slut kunde jag inte ta ett steg längre. Jag var helt slut, och hjärtat körde på som ett lokomotiv. Vi hade då bara ett litet stycke kvar till snögränsen med den sista mänskliga boningen. Men Johannes ville fortsätta och bad att få göra det. Dagen var fortfarande så vacker, klockan var bara två, och han ville utnyttja förhållandena. Han fick fortsätta ensam. Han lovade att besöka mig på kvällen antingen på mitt hotell Ashoka eller, om jag inte var där, på restaurang Shangri La. Som vanligt tog jag mig ner med möda från Triund. Knäna vek sig allt mera, men ner kom man om det dock tog 2 1/2 timmar. Sedan tog jag en kall dusch i det allmänna badrummet, där det bara fanns en dusch med mycket kallt vatten. Det var första gången jag kunde tvätta mig på tre dagar, så det var väl värt obekvämligheten. Sedan gick jag till Shangri La och intog en härlig nudelsoppa med ett glas lassi och te efteråt. Ingen Johannes dök upp, så jag gick hem igen. Jag hade inte suttit på mitt rum i fem minuter förrän han kom. Mitt rum var det lättaste att hitta: det var nummer ett. Det var ett dubbelrum, så han bad om han fick passera natten hos mig. För det måste man fråga receptionen om lov, vilket vi gjorde. Receptionisten imponerades av Johannes indiska pass. Det var bara grönt ljus. Johannes ville veta allt om Laila Roth. Jag berättade det lilla jag kunde. "Varför tar du inte med henne hit, så att hon får träffa mig?" "Det är inte så enkelt. Hon är fast i så mycket." "Och jag vore inte så lätt för henne att hitta. Så vad du än gör, skicka henne inte hit." Han var mycket road av vårt trippelsamarbete med novellen, och jag kunde ge honom det färdiga resultatet hittills. Intrigens utveckling gjorde ett visst intryck på honom, och han fick genast en del nya idéer. "Vår svåraste uppgift just nu," sade han, "är alla de tibetaner som kommer rymmande över bergen. Vi vet aldrig när de kommer, och de riskerar alltid livet. I bästa fall får vi innan

127

veta vilka som är på väg var och när, så att några av de våra kan möta dem uppe vid passet eller till och med eskortera dem den svåraste vägen dit upp och över, men i sämsta fall får vi ingenting veta förrän de redan är över och en eller flera omkommit på vägen. Det har hänt att mödrar med barn ger sig av helt på eget bevåg och att barnen kommit fram som genom ett under men att modern omkommit på vägen. Sådana barn är utlämnade åt ett främmande land och måste där börja ett nytt liv som föräldralösa. Vi har inte råd med fler tibetanska casualties. Vad tror du om att låta vår hjältinna hjälpa till i en sådan verksamhet?" "Det skulle säkert Laila Roth tycka om," sade jag genast. Jag bad honom även ge sin version av de samtal vi haft under dagen, vilket han lovade göra, sedan han fått läsa min. "Det är onödigt att jag upprepar något. Jag bara kompletterar," sade han. Här är resultatet: "Som vanligt inleddes vår samvaro med att jag ifrågasatte att han över huvud taget kom hit när han borde vara hemma och arbeta. Han skulle kunna göra mycket mera nytta med att stanna hemma, utnyttja sina resurser, skaffa sig IT och lägga ut sin tidning på nätet och etablera sig som auktoritet. Han har alla förutsättningar och har inte ens tänkt på att börja göra någon karriär. I stället flackar han omkring hela Europa och kommer hit och gör sig av med alla sina besparingar på detta. Det betyder förstås mycket för oss att han kommer hit och håller personlig kontakt med tibetanerna, men han kunde göra så mycket mer. Han är tillräckligt realistisk för att kunna hålla god kontakt med verkligheten utan att komma hit." "Är det allt?" frågade jag. "Allt annat väsentligt har du redan formulerat." "Även dina utlåtanden kan ifrågasättas," menade jag. "Då är våra ifrågasättanden ömsesidiga," replikerade han. Som vanligt var det mycket han inte ville berätta. Vi har känt varandra nu i nästan 20 år, och likväl håller han fortfarande i viss mån på sin sekretess. Han ville inte med ett enda ord gå in på vad han egentligen stod i för kontakt med Dalai Lama, men han gjorde en utvikning om Hans Helighets titlar: "Det är egentligen helt fel att kalla honom Hans Helighet Dalai Lama, som de flesta gör. Hans Helighet är en titel, och så är även Dalai Lama. Det är alltså en tautologi. Det är lika dumt som att säga Hans Helighet Översteprästen. Däremot är det helt korrekt att säga bara "Hans Helighet" eller "Dalai Lama", som ju betyder "Vishetens Ocean". Men att säga båda två tillsammans låter bara dumt i mina öron." Ej heller ville han gå närmare in på sina omedelbara verksamheter och projekt. Jag hade gärna velat veta mera om den intressanta verksamheten med att plocka ner flyktingar från bergen, men denna verksamhet är för närvarande hans mest hemliga. Kanske vi får veta mera i den kommande novellen med Laila Roth.

del 3 Jag gick sedan ner till Biblioteket för att besöka Joyce Murdoch, och för en gångs skull var hon hemma men mitt i en storstädning, så vi kunde inte talas vid särskilt länge. Emellertid var det roligt att se henne igen - för andra gången sedan 1995. Vanligen har hon aldrig varit hemma när jag kommit förbi. Hon har samarbetat med Dalai Lama i decennier.

128

MacLeod Ganj var annars mera välmående och strålande än någonsin. Där fanns fler unga västerlänningar än någonsin, och en del hade bott där i månader. Detta unika tibetanska samhälle gav ett ytterst välmående intryck, och upplevelsen därav gav hela min resa den mest idealiska tänkbara inledning. Eftermiddagen tillbringade jag tillsammans med Janet, en förtjusande amerikanska från Upper State New York, som rest till Indien för att stanna länge och fastnat i Dharamsala, där hon tänkte stanna för att undervisa tibetanska barn i engelska. Vi trivdes så bra i varandras sällskap att vi även åt middag tillsammans och inte skildes förrän det var dags för mig att gå till bussen. Nattbussresan till Dehra Dun tog 16 timmar som vanligt och var, som en av mina engelska medpassagerare betecknade den, episk. Den var fullproppad, jag hade en ytterst obekväm sits mellan en fet dam som hela tiden kräktes ut genom fönstret och en fräck hindu som satt med fötterna i gången med ryggen mot mig och sov, så att jag hela tiden måste backa upp honom som ryggstöd: det mest hänsynslösa sättet mot ens medpassagerare att sitta och sova i en buss. Vi var fem européer, men en försvann spårlöst i Chandigarh. Han bara lämnade bussen, och risken är att han gick för att ta sig en kopp te och inte hittade tillbaka igen. En annan var en mycket originell italienare med mycket långa ben som hade det besvärligt i bussen: indiska bussar är inte byggda för långbenta vidunder. De andra tre var engelsmän. En skulle upp till Almora och Kausani, och vi lovade återförenas där. De andra två följde med mig till mitt ljuvliga hotell Rishilok (Tourist Bungalow) på andra sidan bifloden i Rishikesh, där det bodde ett glatt gäng australiensare som ämnade öppna Indien för australiensisk turism. Efter denna trevliga samvaro och någon vila gick jag iväg till min indiska familj utanför staden. Att få sitta hos Jacky utanför hans ringa bostad vid vattnet och få njuta av fullmånens sken i Ganges var något av mina underbaraste skönhetsupplevelser i Indien. Han mådde väl trots en livsfarlig förkylning i september i samband med översvämningarna och naturkatastroferna, då hela Ganges dränkte hela Hindustan. Han hade sin evärdliga rökhosta genom sin kroniska cigarettkonsumtion, som han aldrig slipper, men vi diskuterade lika fullt hela världens öden och äventyr och kom fram till att det inte var fullt så illa som det såg ut. Även familjen mådde väl. Mr Sharma bjöd generöst på sin Contessawhisky, ett av Indiens bättre whiskymärken (bara 42%), medan Mrs Sharma bjöd på en magnifik middag. Indiens ekonomiska kris under hösten illustrerades av löken. I augusti gick den upp i pris 1000% och sjönk inte i pris igen förrän helt nyligen men med bara 50%. (Den gick alltså upp från 6 till 60 rupier kilot och sjönk sedan till 30 rupier kilot, en pristurbulens av katastrofala dimensioner.) Till denna måltid och whisky diskuterade jag Shakespeare med Harish, Rysslands ekonomiska kris med hans broder och skillnaden mellan europeiskt och indiskt kök med deras fader. Vi kom fram till att Shakespeare hade varit åsnan i sin klass som inte fattat något, att Rysslands kris nästan lett till Indiens ekonomiska sammanbrott, och att skillnaden mellan italienskt och indiskt kök var obetydlig, medan den mellan nordiskt och indiskt kök var astronomisk. Lycksaligheten var total, och mina indiska vänner uttryckte sin stora glädje och tillfredsställelse över att jag lyckats komma till rätta (alltså till Indien) ännu ett år.

129

Med Jacky hade vi analyserat fenomenet att det kommer fler västerlänningar till Indien för varje år. Han har ju arbetat i åratal i Europa, så han vet vad Europa handlar om. Det går inte att, som man gör i Europa, enbart forcera sig fram genom stress. Man måste bli urholkad, ihjälstressad och sluta i nervösa sammanbrott. I Indien koncentrerar man sig på den andliga sidan av livet. Denna är mera väsentlig än den materialistiska streberkarriären, och det måste hela världen förr eller senare komma till insikt om, om den alls skall kunna överleva. Just därför hade Jacky slutligen övergivit Europa för att isolera sig i Indien med det indiska levernet bara för att över huvud taget överleva.

del 4. Efter en ljuvlig natts sömn på nio timmar vaknade man till en vilt blåsande tropisk vind från bergen, men mina australiensiska vänner försäkrade mig att den var normal och tog slut omkring klockan 10. Jag begagnade förmiddagen till att gå över hängbron till östra stranden, den enda bro som går över Ganges i Rishikesh. Den är ganska exakt 2 meter bred, den svänger kraftigt i vinden, och över denna bro passerar fotgängare i massor, getter, boskap, mopeder och motorcyklar. Det räcker med att en enda helig ko behagar ställa sig på tvären mitt på bron, så blir förstoppningen fullständig. Detta händer regelbundet. På östra stranden ligger ghaten lika tätt som i Benares, och det är ett nöje att se folk förfriska sig med ett bad i Ganges. Hon lär vara ren här, men hon ser ändå inte vidare ren ut. Vattnet är inte klart en centimeter, men det är dock mera blågrönt än brunt, om dock en viss brunhet även förekommer. Det var mycket frestande att ta ett dopp, (dagstemperaturen i Rishikesh var omkring 27-28 grader,) men tyvärr hade jag inte tagit med mig ett par simbyxor till Indien. Gör det nästa gång. Rishikesh var särskilt intressant detta år genom den stora badfestivalen Kumbmelah då ingen mindre hedrade denna med sin närvaro än Dalai Lama. Han hedrades vid denna hinduiska högtid som vilken hinduistisk överguru som helst. Och inte nog med det: en journalist kunde lätt komma riktigt nära honom och fotografera honom, livvakter förekom men upplevde tydligen den heliga staden Rishikesh som mera riskfri än Dharamsala, och även Dalai Lama tycks ha varit nöjd med uppträdandet att få officiera som överstepräst vid en mycket hinduistisk högtid. Det var fullmåne denna dag (4.11) och dessutom åminnelsefesten av sikhernas profet och grundare vad han nu hette. Men något högtidligt firande märktes inte i Rishikesh. De få sikher (med höga skallvärmare till turbaner) som förekom var visserligen alla vitklädda och uppsnosade (om dock utan slips), och fullmånens firande märktes bara på det intensiva plaskandet i vattnet av fler självplågare än vanligt. (Moder Ganges är mycket kall när hon rinner ut ur Himalaya.) Desto mera högtidlig var min avskedsfest hos min indiska familj. Jag vet inte om jag kan komma till Indien nästa år, jag har förberett familjen för den eventualiteten, men de har ändå uttryckt sina önskemål om jag kommer: ett par skor åt Harish och en kulspetspenna åt Sono hans broder. Till dess får vi leva på hoppet.

130

Varför är det alltid så hopplöst svårt att sova natten innan man skall resa bort? Natten blev fruktansvärd, vid midnatt vaknade man utan att man kunde somna om, det var bara att läsa sig till sömns, och halv 5 ringde väckarklockan. Då var det bara att klä på sig, packa det sista och vandra åstad i fullmånans sken. Vägen till Uttarkashi är mycket intressant. Först tar bussen en hisnande genväg över bergen, så att man länge ser Rishikesh allt djupare och mindre långt där nere, för att småningom komma fram till samhällen som Chamba och Dunda. Efter tre timmar kom vi fram till Tehri, där man fick en ganska överskådlig blick över det märkliga dammbygge som pågår där. Dammen byggs trots alla varningar och katastroflarm. Det är mitt i ett jordbävningsbenäget område, men ändå anses fördelarna överväga nackdelarna: med denna damm kan hela Garwhal förses med ström, och det skulle bli slut på de eviga strömavbrotten jämnt och ständigt så långt ner som i Rishikesh. Men man har dividerat länge om dammen, och slutresultatet blir en kompromiss: den blir inte så hög som den först var planerad utan bara hälften så hög. Europeiska experter har noggrant utrett jordbävningsriskerna och kommit fram till, att man med nutidens teknologi kan bygga en damm i ett jordbävningsområde så att den håller vad som än händer, om den bara inte blir för hög. Den största nackdelen med dammen blir således att ett underbart landskap försvinner. Gangesdalen är som vackrast här, och hela den antika staden Tehri blir sänkt under vatten. Regeringen har satsat väldiga belopp på att gottgöra detta och bygga ett helt nytt Tehri högre upp, men det kan ju aldrig bli samma sak. Tehris invånare har gärna tagit emot de enorma ersättningsbeloppen för förlust av hus och stad och sedan vägrat lämna sina hem i alla fall. Efter Tehri blir Gangeslandskapet ännu mer hisnande, och långt bort i fjärran över kullarna kan man se bergen bortom Kedarnath och Gangotri vid Ganges källor. Denna väg leder till dessa, men tyvärr var den redan stängd för säsongen. Därför kunde jag inte resa längre än till Uttarkashi.

Del 5 : Uttarkashi. Detta idylliska samhälle mitt i hjärtat av det indiska Himalaya ligger 15 mil från Rishikesh och 10 mil från Gangotri. Det erinrar mycket om Badrinath med den brusande floden, de provisoriska hängbroarna och staden förtvivlat klamrande sig fast högt uppe längs den nyckfulla stormiga flodens stränder. Längs vägen såg vi massor med jordskred, och vägen har bara provisoriskt reparerats överallt. Vid dessa tjogtals ställen är det omöjligt att möta trafik. Jag fick ett dubbelrum på hotell Hanslok för 70 rupier med kall dusch och toalett på rummet. Det var bättre än "Traveller's Lodge" där jag erbjöds ett trebäddsrum för 150 rupier med allmän kalldusch och toalett i korridoren. Detta trebäddsrum var det närmaste detta hotell kunde komma ett enmansrum. Hanslok var mer än till fyllest, om jag dock som vanligt sov illa på grund av morgondagens nervpirrande reseetapper. Det blev till att stiga upp 04.45. Bussen lämnade Uttarkashi halv 6, och det var en direktbuss till Srinagar. Dagens mål var Joshimath, men det var tveksamt om jag skulle klara

131

det, då det var över 300 kilometer dit längs oländiga vägar i tröga och klumpiga bussar som ofta tog halvtimmespauser för ett allmänt glas te. Åter passerades Tehri, och hela Gangesdalen var full av rök och damm från det kontroversiella gigantiska dammbygget. Brukar dammar damma så mycket? På långt håll såg det ut som en lokal sandstorm, och denna tjocka rök måste alla invånare i denna Ganges vackraste del oupphörligt inhalera. Jag fick nu även se den andra sidan av den gamla staden med bland annat en mycket vacker och smäcker gammal anglikansk kyrka. Där fanns även andra gamla mycket vackra byggnadsminnen konstruerade för att stå emot sekler. Allt detta skulle förstöras genom den dammande dammen, som redan på vissa håll kallas för "the damned dam". Man kommer inte ifrån det: situationen är bäddad för tragik. Folk som levat i otaliga generationer i dalen vill inte lämna den. Det nya Tehri konstruerat uppe på höjden är en modern och ful liten stad som strålar av sterilitet. Ingen vill bo där. Alternativet är att avbryta dammbygget. Därmed skulle 11 års arbeten och kostnader vara förgäves. Ändå talar mycket för att detta vore bättre än att eventuellt utlösa ett lokalt inbördeskrig i dalen mellan regering och befolkning, regeringen med motivet att dammen är för befolkningens bästa som inte begriper bättre, folket med det goda skälet att regeringen inte begriper vad som är bäst för folket. Vi lämnade det larmande månlandskapet bakom oss. Tragedin är redan ett faktum. Den kan bara bli värre. Långsamt segade sig bussen upp för kullarna för att slutligen nå Srinagar (efter 150 km) vid middag. Jag hade turen att genast få en ny buss vidare, som dock bara gick till Rudraprayag. Där måste jag snabbt byta till en annan buss som bara gick till Chamoli. Dessa bussar var ett slags halvminibussar som tydligen bara gick kortare sträckor av och an längs den 250 km långa Alaknandadalen med Ganges största biflod, en mycket mera vild och vattenrik flod än Ganges. Alaknandadalen är också mer intressant och dramatisk än Gangesdalen med oerhörda naturscenerier som man aldrig glömmer. Den är även mera bördig och folkrik, och folket här är vänligare och öppnare. Längs Gangesdalen finns de två viktiga pilgrimsorterna Yamnotri (vid Yamunas källor) och Gangotri, men de betydligt mer populära och spektakulära pilgrimsorterna Kedarnath och Badrinath ligger vid Alaknandadalen. Båda dessa hade jag besökt, så jag kände mig inte motiverad att försöka återbesöka dem. Ju längre dagen led och färden fortskred, desto klarare lovade dagen bli en verklig utmaning och kanske resans jobbigaste dag. De små bussarna var ytterst obekväma, hade man inte grannar som pressade på och använde en som ryggstöd och sovdyna så var stolen framför trasig och rena knäkrossaren för den som satt bakom, trängseln var extrem, och man satt instängd i sin sits som i en tvångströja. Benen kunde man aldrig sträcka ut, och man fick träsmak både i baken och i munnen, då hela dagen gick utan mat. Klockan halv 5 nåddes äntligen Chamoli efter tre bussar och tolv timmar under de obekvämaste tänkbara förhållanden. Av de 30 milen var det bara 5 kvar, men de sista milen är alltid de svåraste. Dessutom började skymningen inledas. Vägen från Chamoli till Joshimath är den mest dramatiska väg i världen som jag känner till. Djupt under en någonstans i den osynliga bottnen av avgrunden forsar den skummande

132

floden medan det stora Himalaya reser sig lika högt omkring en överallt så att man som person blir mindre än en loppa. Det är just här som Alaknanda bryter sig igenom det stora Himalaya för att sedan bli Ganges. De kanske enda ställen i världen som överträffar detta i hårresande dramatik är Grand Canyon och den ravin i Nepal där Kaligandakifloden bryter sig igenom Dhaulagiri och Annapurna, som reser sig 7000 meter på ömse sidor om floden. Här längs Alaknanda går dock en bilväg och färdas bussar sprängfyllda med passagerare på en enfilig sandväg ständigt sargad och märkt på nytt av nyckfulla jordskred och helt utan räcken. Ofta skiljer bara några centimeter bussen från den omedelbara avgrunden flera hundra meter nedanför. Dessutom kan bussen, som i vårt fall idag, belamras med ett trettiotal skolpojkar som under jubel och visslanden tar plats på taket och håller sig fast där medan de då och då sopas till av trädgrenar. Särskilt jublar de i de tvära krökarna, då alla hotar ramla av. Men de är fullkomligt säkra. De har ju tagit sitt cricketracket med sig med bollar och allt, och till nöds kan de ju ta sig ner och som apor hänga på sidorna, om trädgrenarna skulle bli för hårda och närgångna. Under tiden föll skymningen, och vi kom inte fram. Mörkare och mörkare blev landskapet där utanför samtidigt som vi steg högre och högre, floden försvann definitivt i avgrundens botten i ett svart hål som var dess oändliga öppna dikesavgrund, som bara blev mörkare och svartare, medan det plötsligt reste sig ovädersmoln i norr vart vi var på väg. Hur kan man alls köra buss på dessa vägar i mörker med bussen överfull och en ständig avgrund omedelbart bredvid sig? Det var kanske inte meningen att bussen skulle vara så sen. Klockan 6 var mörkret totalt, och det återstod ännu två mil. Det blev kallt, det började blåsa, hela Himalayas mest fruktansvärda ogästvänlighet började visa sig, och det var bara att stänga fönstren, tända ljuset i bussen och lita på chauffören. Det fanns ingen annan att lita på. Snart såg man hur det försiktigt började tindra små ljus i fjärran framför oss. Det var äntligen Joshimath efter 30 mil och 14 timmar i världens obekvämaste bussar. Det gällde att kvickt finna ett hotell så att man sedan kunde få sig en middag innan det var för sent. I Joshimath går man och lägger sig tidigt. En vänlig medpassagerare rekommenderade ett hotell åt mig som hette Vedic. Det var mycket trevligt men för dyrt. En pojke visade mig ett gästhus som var omöjligt att hitta annars då det låg bortom allt annat. Husvärden där, en fryntlig jultomte, kom ihåg att ha sett mig för tre år sedan. Jag fick ett präktigt dubbelrum för 100 rupier och nöjde mig därmed. Vilken restaurang som helst dög under omständigheterna. Jag landade på första bästa ställe som var helt hindispråkigt. Det var fullt, så jag hamnade bredvid en pojke som inledde samtal med mig. Han kunde ett ord på engelska, "Okey!" som han använde mycket och som tydligt hade en särskild betydelse för honom. Han kunde högst vara 16 men var charmig och mycket sympatisk. Så kunde han ett ord till: "55 rupees." Jag trodde han skämtade. Skulle de kräva mig på så mycket för maten? (11 kronor?) Det var otänkbart. "55 what?" frågade jag men fick inget svar utom de vanliga menande blinkningarna. Värdfolket på restaurangen sade till honom att äta, vara tyst och lämna mig i fred. Han var tydligen stamkund hos dem. Dessa trakter är fulla av besynnerliga original och dårar. När jag avslutat min måltid och betalat (15 rupier) reste jag mig för att gå. Då följde ynglingen efter mig. Då först förstod jag, och jag sade strängt till honom: "Gå tillbaka och ät!"

133

Jag visste att han inte fullbordat sin måltid, och han lydde. Jag hoppades aldrig få se honom mer. Ett tragiskt symptom på hur "civilisationen" har nått längst upp i Himalaya inte bara med skvalmusik och video utan även med typiska storstadslaster, som man trodde ett vilt Klondykeställe som Joshimath vara befriat ifrån. Man är ju här geografiskt i praktiken redan inne i Tibet eller åtminstone på gränsen. Därpå kom regnet, mitt första regn på denna resa. Jag har alltid funnit dåligt väder i Joshimath. Detta är mitt tredje besök, och denna gång hoppas jag kunna stanna två nätter och hela dagen i morgon, om bara vädret ger mig en chans. P.S. I slutet av mars i år skakades just Chamoli av en jordbävning, och hela samhället förstördes. Måtte bygget av Tehri-dammen avbrytas före nästa jordbävning.

del 6 : Joshimath. Vädret på morgonen utlovade ostadighet. Solsken förekom, men även moln förekom i rikliga mängder. Jag trotsade ödet för att bege mig upp till Auli. Tyvärr var linbanan stängd för underhåll. Sålunda sparade man 200 rupier, och det var mycket trevligare att gå. Joshimath ligger på 2000 meter ungefär och Auli på 3000. Där finns två liftar, en till väders och en i kabin, ty Joshimath är Indiens enda vintersportort. Säsongen för skidåkning är i januari-februari. Senast jag var uppe vid Auli för tre år sedan fanns det ingen gångväg dit. Det finns det nu med tacknämliga trappor nästan hela vägen upp de 6 kilometrarna. Bilvägen dit är 14 kilometer, då gångvägen är mycket brantare. Snart var man uppe vid skidliftarnas slut, men där började det intressanta med ett prydligt vindkraftverk utplacerat som ett fyrtorn med maningen: "Fortsätt bara!" Ovanför bredde sig förvånansvärt nog ett skogsbälte ut sig, och denna skog var helt jungfrulig och mycket imponerande. Där förekom allehanda djur såsom rävar, som var de största rävar jag har sett, och en fantastiskt vacker skogsfågel, stor som en påfågel eller paradisfågel, helt turkosblå med brungyllne stjärtfjädrar. Ovanför skogen var det ytterligare ett stycke kvar till snögränsen. Den vanligaste blomman på ängarna där strax under snögränsen den 7 november var, hör och häpna, maskrosen, som växte vild och något förkrympt i full blomning överallt. Den förekom inte längre ner. Ända upp i snön med mina sandaler ville jag inte gå. Det var kallt där uppe med bitande snålblåst, men utsikten hade varit magnifik om det inte hade varit så mycket moln. Nanda Devi syns bäst från Auli, jag fick precis några skymtar av henne innan hon försvann i molnen, Indiens högsta och kanske mest förbjudande berg, (bara 7800 meter). Det är mest de oerhörda naturupplevelserna som ständigt drar mig tillbaka till Himalaya. Var annorstädes kan man få se en flock på åtta örnar, som jag såg i förrgår morse på vägen mot Uttarkashi svävande högt över Ganges? När jag kom upp ovanför Auli möttes jag av en sjungande hund. Det var en vanlig svart vallhund som satt på en sten och sjöng inför hela dalen. Det var en mycket melankolisk sång. Givetvis satt den bara och ylade för

134

ingenting, men den gjorde det så musikaliskt och skapade därmed en genuin musikalisk stämning av smärta och vemod. Kanske var det en kärlekssång. Det var annat mot hunden i Rishikesh, som låg död mitt på gatan i en blodpöl. Man ser alltid då och då döda hundar i Indien och Nepal, och de ligger då alltid mitt i gatan av någon anledning, som om ingen ville avlägsna liket av någon sorts respekt för den döda. En annan grotesk syn av alltför många i Indien var den gamle mannen som låg vid sidan av vägen från Dharamsala sent på kvällen när vi lämnade MacLeod Ganj. Han hade ett brinnande ljus på magen. Var han levande eller död eller döende? Det lär jag få grubbla över för resten av livet. Han låg helt utslagen på rygg vid sidan av vägen med ett brinnande ljus på magen. Man hann bara se att han var gammal och orörlig. Morgonpromenaden upp till den högsta punkten av Auli tog tre timmar, men sedan var det som vanligt svårare att ta sig ner. Fastän jag var medveten om risken och medvetet höll långt åt vänster gick jag fullständigt vilse i den svåra skogen öster om linbanan. Likväl klarade man sig trots eländiga raviner och floder som var i vägen och kom så småningom ut ur den vilda skogen - en levande skog är alltid full av andar, och det gäller att stå sig väl med dem och aldrig hugga ner ett träd i onödan. Man kom till rätta och helbrägda ner till Joshimath igen precis när molnen blev som mest hotfulla, utlovade en storm och förvarnade genom regndroppar. Genom sitt hisnande läge blir Joshimath dubbelt förfärligt vid oväder. Tjockast och mörkast såg det ut åt Badrinath-hållet närmare Tibet, där pilgrimerna inte kunde ha det lätt och där vägen antagligen måste stängas vilken dag som helst. Sista kvällen i Joshimath blev en upplevelse. Jag vågade återvända till det lilla indiska stället där jag uppvaktats av den unge bögen, då maten där var så god. Ägarna förgyllde kvällen med att stänga av skvalmusiken och i stället sätta upp en TV med världens underbaraste cricketmatch. Man fullkomligt försvann in i detta sagolikt förtrollande intelligenta spel av precision och uthållighet, mycket ädlare än baseball, som är mera en machosport för brutala manschauvinister och muskelbyggare. När jag så satt där och njöt av denna betagande cricketmatch mellan Ceylon och Pakistan visade sig en västerlänning där. Jag gick genast fram och inbjöd honom att delta i njutningen av cricketspelet. Han var engelsman och hette Stuart. Han sade hela tiden: "Det är underbart att vara tillbaka här igen!" Han kommer till Indien vartannat år och kom första gången till Joshimath för tio år sedan,. Det hade förändrats drastiskt sedan dess. Då var det en vild Klondykehåla som före guldruschen utan många hotell och utan en enda västerlänning. Också sedan dess har han alltid sett få västerlänningar här. Jag har sett allt som allt fem under mina tre besök här, han kanske någon mer under sina något fler besök. Han var helt extatisk över Joshimath, dess läge och dess betydelse som kulturcentrum och historiskt viktig kultplats. Det var ju hit som Shankara kom för 1100 år sedan för att pånyttföda hinduismen, som då var helt i lä av buddhismen och nästan utdöende. Nästan hela Mahabharata utspelar sig i Garwhal, detta är Vishnus eget land, man kan säga att själva rötterna till hinduismen finns här. Stuarts hjärtlighet smittade av sig, jag visade honom mitt rum, och han kände igen hotellet som sitt för fyra år sedan. Vi skildes kanske som vänner för livet efter bara en knapp bit av en afton gemensamt. Även så fungerar Himalaya.

135

del 7. Vägen från Joshimath till Kausani är 18 mil och ovanligt besvärlig. Efter en före avresan förskräcklig natt (som vanligt) skedde nedresan klockan 6 i idealisk soluppgång. Morgonvädret var ännu vackert, och det var därför ett svårt ögonblick att lämna Joshimath i. Men jag fick en idealisk sittplats längst bak på höger sida, så att jag i detalj kunde njuta av det oöverträffbart imponerande och i sin storslagenhet skräckinjagande landskapet, berömt såsom "Gudarnas dal". Vägen ner till Karanprayag gick helt smärtfritt, (10 mil,) och vi var framme redan klockan tio. Sedan började besvären. Den korta vägen från Karanprayag till Kausani var för en gångs skull i skick, vilket den aldrig varit tidigare när jag passerat. Det brukar höra till ordningen att en bit av vägen försvunnit i ett ras, så att man måste klättra runt och ta en annan buss på andra sidan, eller att man råkar ut för lastbilar eller bussar som kört ner sig i leran, så att proppen tar timmar att åtgärda. Ingenting sådant förekom denna gång. Jordskreden och rasen var större och svårare än någonsin, men de hade hunnit repareras. Ändå dök samma problem som alltid upp på denna väg: extra dröjsmål, extra tepauser, en lång lunchpaus, med mera, så att bussen stannade i Gwaldam, varifrån passagerarna fick fortsätta för egen maskin, dvs. ta en taxi. Vi fick tag på en jeep, som som vanligt bara gick halva vägen till Garur, varifrån vi fick ta en ny jeeptaxi de sista två milen. Mitt på den vägen låg det igen en död hund. Vi kom fram till Kausani halv 5. Det var ovanligt tidigt för denna väg med dess obotligt fördröjande faktorer. Då hade man suttit och frusit i kalla bussar och jeepar hela dagen, så det var skönt att komma hem. Som vanligt dök min unge hotellvärd på hotell Uttarakand upp från ingenstans när jag steg av jeepen och tog hand om mig och hälsade mig välkommen. Jag fick ett rumpris på 80 rupier (16 kronor). Jag hade kunnat få det ännu billigare, men jag ville inte trixa. På ett sätt var det svårt att komma tillbaka till Kausani. Jag hade så många så goda minnen därifrån av goda vänner och goda stunder. De saknades alla men hade lämnat något kvar. När jag satt vid middagen dök den tyske cykelfantasten upp, som bott i Kausani i sex år och organiserar cykelturer för äventyrslystna turister. Han hade cyklat hela vägen till Badrinath bland annat, (omöjliga och mycket svåra vägar). Han mindes mycket väl min vän Chris Molloy, som han gjort flera turer tillsammans med. Hans uppdykande var en angenäm överraskning, och jag såg fram emot att få träffa honom igen. I Kausani hann min dåliga hälsa ifatt mig. På denna resa hade jag från början begått ett grundläggande fel: jag hade fått med mig för litet C-vitaminer. Detta har aldrig hänt förut. Jag upptäckte bristen för sent och började ransonera i det varma Rishikesh, där det fanns så mycket värmande och livgivande solsken att vitaminer kändes överflödiga. Det var där jag blev förkyld. Det manifesterade sig i Uttarkashi och blev outhärdligt i Joshimath. Samtidigt var min rygg sönderskakad av alla vådliga bussfärder i obekväma ställningar i undermåliga säten. Tydligen är det mitt öde att alltid komma till Kausani främst för att lappa ihop mig igen. Ryggen var så dålig, att det var nästan omöjligt att räta ut den, och det gick inte ens att ligga raklång på rygg - det gick inte att få ner benen. Lyckligtvis hade jag whisky och

136

Fisherman's Friend att tillgå för alla eventualiteter, och C-vitaminerna fick lov att räcka så länge de räckte. På morgonen efter nio timmars välgörande sömn hade jag dessutom tappat rösten - för första gången i Indien. Emellertid var morgonen sagolik - Kausani bjöd på det bästa tänkbara väder med värmande nästan stekande solsken och magnifik utsikt mot Nanda Devi och de andra bergen i norr. Men redan vid middag tog solen slut, mörka moln kom åter med kyla och regn för att till och med urarta i åska med blixtar som dominerade hela horisonten. Emellertid bjöd även Kausani på en underbar samling original. Där var Yogi, tysken som organiserade cykelturer för turister kring hela Garwhal och Kumaon och som hållit på med det i fem år, en underbar typ och översvallande av pratsjuka. Han levde på sina cyklar. Och mot kvällen kom Stephen som jag hade väntat på. Vi hade träffats på bussen från Dharamsala och beslutat att mötas i Kausani. Jag hade oroat mig över att han inte varit där redan när jag kommit, jag hade väntat mig att han skulle hinna före mig, men till all lycka kom han i alla fall innan jag hunnit bege mig vidare. Vi hade mycket att tala om då vi båda hade varit runt Kailas. Dessutom var han liksom jag en stamgäst i Dharamsala. Vid ett tillfälle hade han råkat illa ut uppe vid Triund 1000 meter ovanför McLeod Ganj. Han hade gett sig upp för sent på eftermiddagen och även förfriskat sig något, så att han uppe vid Triund ramlade så illa att han slog sig ett hål i pannan. Blodet bara forsade, droppade från hans skägg, färgade hans gröna jacka till stora delar röd och fortsatte ner med sin färgningsprocess över byxorna. Men han måste ta sig ner, och skymningen föll. Att stanna kvar där uppe hade varit döden. I sitt blodiga och handikappade tillstånd tog det tre timmar för honom ner, då även hans ficklampa slagits sönder. Han hade begett sig upp i avsikt att stanna över natten, men ingenting kunde hejda blodflödet, så någonting sådant var otänkbart. När han äntligen kom ner och fram till sitt hotell Loseling efter att ha känt sig fram hela vägen var hotellet stängt och låst för natten. Han måste bulta och sparka på porten och väcka alla munkarna som sov. När slutligen en munk kom och öppnade och fick se honom alldeles blodig med rött av blod droppande skägg och kläderna flammande av blod blev munken alldeles skräckslagen och trodde att han var en av de värsta tibetanska gudomligheterna eller demonerna. Det tog en stund för Stephen att lugna ner munken och få honom att släppa in honom. Då frågade munken: "Hade du druckit?" "Ja." "Det är inte bra att dricka," menade munken, och Stephen instämde. Stephen har healing som ärftlig belastning. Hans moder var en utpräglad sådan, och sådana människor kan ha ett överväldigande inflytande och är ofta dominerande, då de har en stor spirituell makt. Stephen gjorde en normal karriär och gifte sig men sysslade alltid med healing vid sidan om och övergick mer och mer till detta. Hans fru var egentligen aldrig villig till äktenskap, hon ville vänta tre år, men de slog ihop sina påsar i alla fall, och efter precis tre år sprack det. Då sadlade han om totalt, sålde sitt hus och gick helt och hållet in för healing och blev högt uppskattad och erkänd för sina insatser, samtidigt som han reste till Kailas. Han kom iväg till Tibet precis en vecka efter att han sålt sitt hus.

137

Det var två år sedan. Nu är han tillbaka i Indien för andra gången för att bota sin hepatit B med tibetansk medicin. Hans berättelser om sina öden och upplevelser är mycket fängslande och lärorika, och vi kommer att hålla kontakt framledes var på jorden han än befinner sig. Han kunde även upplysa mig om vad som hände med vår reskamrat som försvann i Chandigarh. Han hade inte tappat bort sig utan lämnat bussen helt frivilligt då han tagit med sig sin gitarr. Han var inte engelsman utan en amerikansk konstnär på jakt efter sig själv. Han hade haft för planer att tillbringa vintern i Leh, vilket torde vara något av en utmaning, då snart sagt vilken vinter som helst vore att föredra framför en vinter i Ladakh, det för människor svåraste och kallaste stället i Indien.

del 8. Yogi fick en fransk flicka att följa med på en cykelutflykt, så han och hon var nöjda med sin dag. På mitt hotell vistades också en mycket sympatisk lång och gänglig schweizare, som gick på ständiga långpromenader. Men Stephen tog priset. Vi tillbringade hela morgonen under intensiva samtal, som tillspetsades när det blev tal om den indiska atombomben, hela atombombsproblematiken med Einstein och Oppenheimer och de 300 provsprängningarna i Stilla Oceanen med hela baletten, och jag vidhöll Indiens tragedi därvidlag. Ett av Gandhis starkaste argument för att separera Indien från det Brittiska Imperiet var att han ville hålla Indien utanför det politiska system som fick Amerika (med Churchills välsignelse) att släppa atombomberna över både Hiroshima och Nagasaki. Nu har Indien själv och helt frivilligt gjort sig till medlem i den exklusiva och föraktliga maffia av nationer som utlöst atombomber. Stephen var av en annan mening. Han framhöll den oerhörda verkan som Indiens atombomb hade haft på Amerika och Kina. Kina är numera rädd för Indien. Indiens ekonomiska skador blev inte så stora som Pakistans, som helt är beroende av Kina och Amerika. Han framhöll förbundet Amerika-Kina-Pakistan som en liga som "Moder India" helt enkelt hade slagit på käften - med avsevärd effekt. Han hade naturligtvis rätt i vissa avseenden. Som den alltför goda människa han var försökte han helt enkelt se det från den goda sidan av saken. Vi diskuterade även det tibetanska problemet. Han har själv träffat Dalai Lama och ingående känt honom på pulsen och kommit fram till samma sak som jag och många andra: Dalai Lama kan ingenting göra genom sin upphöjda position som för tibetanernas skull kräver fulländad diplomati och absolut konsekvent icke-vålds-politik i enlighet med Mahatma Gandhis exempel. Som följd av detta efterlyste Stephen någon annan som kunde ta upp en effektiv kamp mot det onda förtryckets Kina, vilket ju även Tibetan Youth Congress efterlyser. Vi gick även in på personliga saker som hans nuvarande förhållande till sin fru. De är ju skilda, men de är goda vänner, vilket är det viktigaste. Han berättade en mycket intressant historia om sin fru. Så länge de var gifta föraktade hon honom för hans healing-aktiviteter och tyckte att det var nonsens. Efter skilsmässan blev hon en helare själv, som om det smittat

138

av sig. De skildes därför att hon ville ha en man att kunna bråka med, medan han inte ville bråka med sin fru. Hon fick efter honom en riktig man som verkligen bråkar med henne och förtrycker henne, vilket kanske var vad hon behövde för att hon skulle bli snäll mot sin första man, som var för god för henne. Deras barn älskar honom fortfarande, och när det blev tal om dem fick han tårar i ögonen. Jag fick det intrycket att Stephen är en man som ser det vackra i att gråta och som därför gärna gråter, som alltså ser något gott till och med i sorgen. Sådana människor är de godaste och mest medmänskliga människorna. De vet vad empati är. Samtidigt var han full av de mest fantastiska roliga historier ur sina egna erfarenheter. På tal om "Moder India" berättade han en episod ombord på en grekisk färja. Det var storm, och alla var sjösjuka. Själv stod han ute på däck och var så dålig att han kände det var dags att möta sin skapare. Ut på däck kommer det då en stöddig grek, hur tuff som helst, som ställer sig där och röker mitt bland alla bilarna ombord som stinker av bensin. Stephen såg genast faran för hela fartyget och alla ombord men var sjuk för att orka göra något. Ut kommer det då en ung grekisk kvinna som är mycket havande - en äkta blivande moder. Hon såg också den stöddige greken som tufft stod och rökte mitt bland bensinångorna - och gav sig på honom direkt i fruktansvärt helig vrede. Det var moderskapets allsmäktiga och rättmätiga raseri mot den synliga övermakten, och denna var helt maktlös där emot. Resan till Almora med en och samma buss tog tre timmar och en kvart fastän den bara var fem mil. I Almora ställde sig min vän från Bombay mr Kandpal helt på Stephens sida beträffande de indiska atombomberna. Indien hade gjort rätt i att visa Amerika och Kina att de inte kunde ignorera Tibetfrågan. Även mr Shah, min underbare värd på hotell Kailas, efterlyste en kämpe för Tibets sak i stil med general Subhandas Chandra Bose, som i praktiken tvingade Gandhi och Indien till total självständighet från Storbritannien, vilket Gandhi egentligen inte hade velat. Vad Dalai Lama behöver är en Subhandas Chandra Bose, menade mr Shah, nu 80 år gammal och kanske den främsta prydnaden för sin stad, en kollega till Nehru och kritiker av honom. "Nehru var en diktator som utövade sin diktatur under sken av demokrati," menade mr Shah, och det var kanske därigenom Nehru begick sina största misstag. Det var underbart att sitta hemma hos mr Shah igen i hans underbara gamla primitiva hotell Kailas, ett av de mest ljuvliga och pittoreska i Indien. Det var kallt och djävligt, rummen var dragiga som fan, men trivseln var total. Där bodde även för närvarande ett ungt irländskt par (från Dublin och Wicklow) och en ung tjeck. Vi hade en idealisk middag tillsammans allesammans med den bästa tali jag hittills ätit i Indien tillredd av den osynliga Mrs. Shah.

del 9: Binsar. Resan upp till Binsar följande dag bjöd på mycket av intresse. Dagen var perfekt med bländande solsken från en klar sky som inte kunde bli klarare. Det fanns en genväg upp till Binsar från Almora som man faktiskt kunde gå om man hade tid. Den var bara knappt två

139

mil, medan bilvägen är tre mil. Man kan även ta bussen så långt den går den stora vägen och sedan gå resten. På vägen upp ligger en av Indiens mest livskraftiga hippiekolonier: Kesaa Devi. Anledningen till dess välstånd är att det här liksom i Manali växer hampa vilt överallt. Många besöker kolonin bara för att njuta, men andra har stannat tillräckligt länge för att kunna etablera en betänklig affärsrörelse genom att behandla haschet och saluföra det. Mycket av exporten går till Goa. Högre upp börjar Binsars naturreservat. Skyddsområdet består av stora skogar som är helt orörda och rena trollskogar, vilka utgör ett paradisområde för alla flyttfåglar som efter mitten av november färdas här över på väg från Sibirien och Ryssland och Mongoliet och hela Centralasien mot varmare länder söder om Himalaya. Många fågelentusiaster besöker Binsar från den 15 november av denna anledning. Har de tur får de sitt livs lystmäte på fågelskådning, då vädret denna tid ofta är klart. Jag fick även uppleva flera smakprov på befjädrade uppenbarelser av sällan skådat praktfullt slag. Men bäst av allt var utsikten. Från Binsar ser man Nanda Devi i hela hennes oemotståndliga uppenbarelse och skönhet, som man knappast får någon klar uppfattning om från något lägre ställe. (Binsar är på drygt 2400 meter.) Man ser dessutom hela Himalayabergskedjan långt in i Nepal och långt bortom Kedarnath. Ändå föredrar jag Kausani som vistelseort. Binsar har bara en butik, där bor väl knappast ens 50 människor i hela samhället, man är helt isolerad där, men orten är väl organiserad. Där finns ett hotell som sköts av staten, det är ett Tourist Rest House (i samma stil som mitt tillhåll i Rishikesh med idealisk trädgård och allt,) och priserna är skäliga. Under säsong är de 300-600 rupier, och under lågsäsong som nu 150-300. Det är nästan billigt. Restaurang och full service ingår. Men mest imponerande är det sätt på vilket ställets helighet upprätthålls. Det är förbjudet att spela skvalmusik, radio, TV, kasetter eller något sådant. Man får inte störa naturen, inte plocka blommor, inte ofreda fåglarna eller fälla träd. Man ser kring Almora ibland den imponerande skylten: "Absolut förbjudet att alls fälla något träd". Tystnaden började när man lämnade stora vägen. Inga andra fordon mötte eller syntes till. Jag och min chaufför tycktes vara ensamma i hela Binsarskogen. Så passerades den enda butiken, som till reklam hade skylten: "The only shop in Binsar". Slutet av vägen var trädgårdshotellet "The Tourist rest House". Sedan måste man fortsätta till fots de sista 2 kilometrarna till utsiktspunkten. Den var helt öde. Där var en liten förfallen paviljong fullklottrad med unga entusiastiska besökares graffiti. Annars var det bara jag. Men för mina fötter låg hela Himalaya. Jag talade med personalen på hotellet. Direktören var mycket tillmötesgående. De har problem med elektricitet ibland, (fastän de hade ett prydligt litet vindkraftverk,) så att de inte alltid kan koka mat, men många besökare kommer ändå året om och särskilt från Skandinavien, tydligen mest från Danmark och Norge men även från Göteborg, som en gång bidragit med en hel fruntimmerslast från något kvinnoförbund. Hur de hade lyckats hitta hit kunde inte direktören svara på. Men på vägen ner mötte vi sju stycken europeiska ungdomar på väg uppåt. Fyra av dem var på två motorcyklar, och två av dem ville ha lift med oss upp, men vi var ju dessvärre på

140

väg ner. Den sjunde vandrade helt ensam och verkade ha gått hela vägen från Almora. Tydligen var ändå Binsar ett populärt och välbesökt ställe.

del 10. Hemma i Almora ägnade jag mig åt min huvuduppgift i staden: att utrannsaka möjligheten för västerlänningar att ta sig upp till Kailas längs den hinduiska pilgrimsleden. Min expert på området var Mr Kandpal, som bytt ut sin restaurang och sitt hotell mot en klädaffär. restaurangen hade varit för jobbig i längden, men jag upplevde ändå förändringen som ett steg neråt. Hoppas ändå att han lyckas. Han öppnade generöst alla möjligheter för mig och bad mig önska mig precis vad jag ville i fråga om vad svenska turister ville ha på en pilgrimsfärd till Kailas via Delhi, Almora, Pithoragarh och Darchula. Vi drog genast entusiastiskt upp detaljerade planer. Efter flyg till Delhi var det bäst med tåg till Kathgodam vid Haldwani. Därifrån en två dagars bussresa upp till Darchula och Tawa Ghat, som är det längsta en buss kan gå, med övernattning i Almora. Från Tawa Ghat måste man vandra. Promenaden upp till gränsen och Purang kan ta upp till 15 dagar, beroende på väderlek, deltagarnas kondition och vägens tillstånd. Detta år hade en hel by svepts bort av en lerlavinflodvåg, varvid 60 människor omkommit, men detta har aldrig hänt förut. Sedan jeepfärd upp till Darchen (en dag), parikrama runt berget (4 dagar), vilodag vid Manasarovar och samma väg tillbaka till Delhi. Allt skulle ta 30-35 dagar och alltså lika lång tid som den närmaste västerländska vägen via Kathmandu och Lhasa. Men priset skulle bara bli maximalt 40,000 rupier (8,000 kronor) exklusive flyg, visum och andra tillstånd. Naturligtvis var det intressant. Min man tog tag i saken och ringde några telefonsamtal för att forska vidare i möjligheterna. Så talade han med en hög auktoritet som var ansvarig för delstatens turisttrafik. Denne informerade mr Kandpal om, att utlänningar på intet sätt kunde få tillstånd att begagna den hinduiska pilgrimsvägen. Bom, stopp, och det var kört. Tålamod i några år till. Till kvällen kom det en cyklande tysk till hotellet som inte kände Yogi Mueller, cykelfantasten i Kausani, fastän han kom just från Kausani. Han hette Marcus, och vi hade mycket att tala om angående tysk filosofi och då vi båda ämnade oss till Naini Tal i morgon, han dock per cykel. Men den intressantaste typen på hotellet var en ung tjeck, som färdats genom hela Europa, Turkiet, Iran och Pakistan boendes i sitt tält. Allt hittar dom på, de käcka tjeckoslovakerna. Min förkylning var bättre, jag fungerade normalt och hostade bara, men i stället vaknade jag upp på morgonen med en ny muskelseninflammation av samma slag som förra året men på ett annat ställe. Det var Akhillessenan i stället för smalbenssenan. Det var ytterst frustrerande, då jag just denna dag behövde mina fötter för klättringen omkring Binsar. Nu blev det bara ett ynkligt haltande stapplande, varunder jag tappade mina glasögon, vilket jag märkte för sent. Lyckligtvis hade jag ett reservpar, som dock var sämre.

141

Marcus gav mig homeopatisk medicin, och mr Shah beströk det onda stället med ett slags brun tigerbalsam av himalayisk art, som skulle hjälpa mot vad som helst. Det återstår att se. Natten blev fruktansvärd, men hans salva hade effekt. Den såg ut som upplöst koskit och torkade och stelnade fort över stället där han strök den, så att den delen av foten såg ganska osmaklig ut. Det uppstod fruktansvärda smärtor omkring senan som dock småningom lade sig, och jag kände att något läktes. Enligt mr Shah kan denna koskitliknande örtsalva till och med hela brutna ben. Men hostan höll mig vaken, och det var omöjligt att sova förrän på morgonkvisten. Dessutom upplevde jag att jag blev biten av osynliga kryp, vilket kliade alldeles fruktansvärt. Det var troligen loppor. Yogi Mueller hade varit av den meningen att mr Shahs hotell Kailas var ett ganska ohygieniskt ställe, och när Stephen kommit dit hade han funnit kattskit på mattan mitt i sitt rum. Han hade bett någon av de anställda att ta hand om det och avlägsna det, varvid denne svarat: "Ja, jag ska göra det i morgon." Ändå förblir mr Shahs hotell Kailas ett högt uppskattat och populärt ställe. Han tar mycket väl hand om sina gäster, underhåller dem och är spirituell och godmodig, och alla älskar honom inklusive undertecknad. Efter den hemska natten bar det av mot Naini Tal. Marcus skulle cykla dit, och vi lovade varandra att ses där. Som ressällskap fick jag en ung slovenier, och vi kom väl överens. Jag tog honom med mig till mitt hotell Alps, där man får magnifika dubbelrum för 100 rupier natten. Även min vän Urosh från Slovenien hade drabbats av min förkylning i Rishikesh. Det var tydligen något som gick där. Man kan inte värja sig mot sådant. Man kan vara fullkomligt frisk och i bästa form en kväll när man går och lägger sig och följande morgon vakna upp dödssjuk utan anledning, ha en fot som inte går att gå på, ha världens influensa eller något annat mindre önskvärt. Det fanns ingen som helst rimlig förklaring till min sjuka häl denna gång. Marcus dök inte upp. Kanske han hade låtit sig övertalas av mr Shah till att vila sig en dag extra hos honom, men vilken skillnad var inte mitt rum i Kailas mot miljön i Alps! I Kailas var mitt rum som en skrubb, mörkt, dragigt och kallt utan stol, kanske 10 kvadratmeter, med ståtoalett ute i mörkret någonstans. Man bets ihjäl av loppor om man inte frös ihjäl. I Naini Tal var mitt rum en salong som en balsal, där jag fick vräka mig i dubbelsäng med riktigt täcke, och där rummets egna toalett både hade brusfåtölj och lavoar. Jag betalade 100 rupier för detta i det dyra Naini Tal medan jag hos mr Shah betalade 75 för 10 procent av bekvämligheten i Alps hotell. Naini Tal var sig likt: hur vackert som helst. Ett jordskred hade drabbat den västra sidan av sjön, så att vägen där svepts bort, men lyckligtvis hade husen ovanför klarat sig. Ödesfrågan infann sig om jag skulle ta en dag ledigt här eller inte. Jag var berättigad till det, jag hade inte haft en enda riktig vilodag under resans hittills fjorton dagar, och jag kunde behöva det med tanke på foten och förkylningen. Och i morgon är det fredag den 13 november. Precis när jag skulle gå ut för min middag klockan 7 dök Marcus upp med sin cykel. Hans tur från Almora hade tagit nio timmar (68 kilometer), men då hade han klokt nog tagit en två timmars siesta mitt på dagen när det var som hetast. Väl kommen upp till Naini Tal

142

hade han tillbringat en fruktlös halvtimme på jakt efter vårt hotell, då han frågat vägen av alla och alla givit honom olika instruktioner. Efter att han fått duscha (kallt) och etablera sig gick vi ut på tre man hand och åt och hade en mycket trevlig kväll tillsammans. Personalen på vår vegetariska restaurang bad oss vara särskilt välkomna att komma tillbaka dit för frukost på morgonen. Naini Tal hade aldrig varit vackrare och trevligare. Ljusen glittrade i det klara vattnet, stjärnorna tindrade så kristallklart som de bara kan göra i Himalaya, och det var på något sätt min avskedsafton från Garwhal och Kumaon och första delen av min resa. Jag kunde inte klaga. Trots saboterande Rishikeshinfluensa och hälsensinflammation hade jag inte försenats en dag utan hade kunnat hålla programmet perfekt, vilket bådade gott för fortsättningen. Marcus trivdes inte i hotellet eller med staden och längtade ner till det varmare slättlandet. Han var trött på bergen och gav sig iväg efter en alltför dålig natts sömn. Även Urosh och jag hade våra problem. I Almora hade jag trott mig vara lindrigt attackerad och biten av loppor, men till min stora förvåning var det dubbelt värre i det renliga Naini Tal. Och Urosh led av samma sak, fastän han inte bott på Kailas i Almora utan i det helt moderna Kornak, och fastän han var fanatiskt renlig och tvättade sig från topp till tå varje dag. Han var biten över hela kroppen, medan mina bett begränsades till hela det vänstra benet samt händerna. De osynliga krypen bet alltså även på ställen som aldrig täcktes av tyg. Eller var det en form av utslag och allergi? Fortsättning följer.

del 11. I gryningen besteg jag China Peak, 2611 meter och alltså högre än själva Binsar. Det är ju tradition, och det var mitt farväl till Garwhal och Kumaon Himalaya för den här gången. Promenaden tog 1 1/2 timme upp och en timme ner, och den gick problemfritt fastän min hälsena inte var frisk ännu. Senare på morgonen gick även Urosh dit upp och fann bland annat en vilsegången engelska som irrat omkring där uppe i en timme och helt uttröttad inte kunde finna rätta vägen ner. Igår fanns det 12 västerlänningar i Naini Tal, men idag såg vi flera grupper och par. Tydligen börjar västerlänningar upptäcka Naini Tal. Det var med saknad man lämnade Naini Tal för att bege sig liksom i exil ner på slättlandet. Min taxichaufför körde som en galning till ackompagnemang av rasande hindupopmusik och tog en tia extra betalt för besväret än vad vi hade kommit överens om. Nere på Kathgodams tågstation fanns två andra västerlänningar och väntade på samma tåg. Även de hade varit i Almora och Naini Tal och blivit rödbitna av okända och osynliga krypande och smygande insektsvarelser. De berättade entusiastiskt om Kesaa Devi och vad som försiggick där, vilket gav en helt annan bild än vad jag hört om haschodlarna. Kesaa Devi är ett paradis för besökare och ett mycket trevligare ställe än mr Shahs hotell Kailas. Kolonin är självförsörjande och odlar grönsaker hela året om och till och med bananer mitt under vintern, som skyddas mot frost och snö genom övertäckning av hö. Stället är framför

143

allt ett ekologiskt och antroposofiskt experimentområde för agronomiska pionjärverksamheter – och ett paradis för västerlänningar. Min tågbiljett erbjöd den sedvanliga problematiken. Jag fick köpa en andra-klass-biljett som jag sedan fick försöka transformera till en för första klass. Detta gjorde man hos mr Ticket Collector. Han skakade sorgset på huvudet åt mig och väntade sig uppenbarligen mutor. Jag teg och fick med något tålamod min biljett. Därmed var resan betryggad, och min första natt på tåget sov jag alldeles förträffligt i tio timmar. Mitt på dagen nådde vi Gorakhpur, där tåget blev som fullast: en tredjedel av alla passagerare tog plats på taket. Det var en fest att se, ty de själva där uppe hade en fest i värmen när tåget satte i gång och beredde dem friska fläktar. Resans enda prövning skulle som vanligt bli Barauni i nordöstra Bihar. Hela den andra reskvällen hade jag den underbara turen att få njuta av ett idealiskt ressällskap i form av en ung man som studerade agronomi men som hade stora filosofiska intressen. Han introducerade den indiske filosofen Osho för mig, även kallad Bhagvan, som skrivit 143 böcker och dog 1990. Han samlade väldiga lärjungeskaror omkring sig i hela världen och lyckades skapa en väldig rörelse i Amerika under 80-talet, tills han stämplades som farlig, fick sitt livsverk i Amerika förstört av myndigheterna och tvingades i exil tillbaka till Indien, där han mördades 1990 för att han hädade mot hinduismen. Han var en mycket frispråkig filosof som sade rätt ut precis vad han tänkte och som med tiden visade sig ha haft rätt i det mesta av vad han sagt. Han föraktade både hinduismens och de monoteistiska religionernas intolerans och hyckleri medan han varmt pläderade för Tibet. Han diskuterade allt med heroisk öppenhet och svarade tvärsäkert på alla frågor. Han stötte sig med alla etablissemang. Min unge vän sprang vid en järnvägsstation ut till en pressbyrå och köpte där en liten bok av Osho åt mig. Jag läste den samma natt med stort intresse och gav Osho rätt i nästan alla hans ställningstaganden i frågor om liv och död, religion och vidskepelse, Aids och politik och allt annat som han vågar diskutera universellt. Att få en så ung ny vän hör till de underbaraste upplevelser man kan ha i Indien. De talar till en direkt från Indiens uråldriga själ så full av naturlig visdom och överlägsen livskunskap, han visste så mycket som jag inte visste fastän jag kunnat vara hans far, det var som om Moder India själv i hans person uppvaktade mig och delade sitt hjärta med mig. Naturligtvis lovade vi att hålla fortsatt kontakt. Samtidigt presenterade han några indiska nödrop. Indien har en arbetslöshet på 40%, och fastän Indiens officiella Aidsstatistik erkänner 10 miljoner fall av Aids i Indien (mot fem miljoner förra året) är den verkliga siffran snarare runt 20 miljoner. Och regeringen gör absolut ingenting utom att den sopar problemet under mattan då den ändå inte har råd med det. Han hade rest 600 km från sin hemstad och arbetsplats bara för att besöka sin lillebror, som hade fått jobb. Det föranledde ett gediget firande. Så mycket betyder det för en indisk familj idag att en medlem får jobb, att hans bror släpper allt, lämnar sitt arbete och reser 600 km av och an bara för att gratulera sin lillebror till anställningen. Barauni blev som sagt prövostenen. Stationen nåddes halv 2 efter 1½ timmes försening. Där gällde det sedan mitt i natten och mörkret att hitta nästa tåg i en station där allt är bakvänt som hos en Alice i Spegellandet och där ingenting fungerar. Lyckligtvis mindes jag

144

att mitt tåg skulle verka som om det kom från fel håll och skulle vidare åt fel håll. Därigenom hittade jag mitt tåg. Det stod på det "Guwahati-Delhi" hur tydligt som helst men färdades likväl från Delhi till Guwahati. Min osäkerhet förblev likväl total av förståeliga skäl, men när alla jag frågade om saken gav samma svar att tåget verkligen skulle till Guwahati lät jag mig övertygas. Jag klev ombord på ett dött tåg av bara sovande passagerare, och i gryningen visade det sig att jag trots allt kommit på rätt tåg. Det är inte alltid man lyckas med det konststycket i Indien.

del 12. Siliguri nåddes halv 2 efter fyra timmars försening. Tillsammans med ett franskt och ett kanadensiskt par tog vi en jeep upp till Darjeeling för 110 rupier per person. Darjeeling nåddes strax efter skymningen klockan halv 6. Vädret var tveksamt, Kanjenjunga hade inte strålat och dominerat horisonten som vanligt utan snarare bara skymtat blott genom diffusa molnslöjor. Senare på kvällen började det regna. Nyheterna meddelade att en ny cyklon var på väg mot Indien. Likväl firade jag återkomsten till Darjeeling med en traditionell festmiddag på gamla Orient tillsammans med mina kanadensiska vänner. De beställde öl och rom och var i smöret och för första gången i Darjeeling medan även jag inte kunde annat än prisa mig lycklig inför min femte lyckade återkomst till mitt favoritnäste och älsklingsort i Indien. Mummy tog översvallande väl emot oss på Shamrock som vanligt, och där var det nästan fullt hus med full rulle: engelsmän, fransmän, holländare och vad mer utom oss kanadensare plus en svensk! Hon bjöd på te, och vi var genast välkomna i familjen i den trivsamma samvaron i detta unika gamla tibetanska hotell. Vi hade eventuellt planerat att bege oss till Tiger Hill i ottan, men när jag vaknade halv fem hörde jag regndroppar på taket. Tydligen var det cyklonens yttersta förtrupper som nu kom varnande över oss. Någon Tiger Hill-utflykt i regn kunde naturligtvis inte komma i fråga. På morgonen hade jag ett intressant samtal med min värd på en av de tibetanska restaurangerna. Han menade att Tibets verkliga problem skulle börja om Kina lämnade Tibet. "Vem av oss alla hundratusentals flyktingar skulle då återvända? Ingen utom gamla gubbar och gummor. Fråga vilken tibetan som helst. Här i Darjeeling är de alla etablerade och vill aldrig lämna sitt nya liv. Det är samma sak i Dharamsala. Om exilregeringen lämnade Dharamsala skulle det innebära en katastrof för alla etablerade tibetaner i Dharamsala. Samma gäller tibetaner utomlands. Det finns en stor tibetansk församling i Schweiz. De har levat där i decennier men har aldrig lärt sig någon italienska, franska eller tyska. De kan bara tala tibetanska. De är gamla idag och skulle gärna återvända till Tibet, men de unga, som fötts där och gått i skola där, och som lärt sig europeiska språk och något om Europa, är inte ett dugg intresserade av Tibet, som för dem bara är världens obekvämaste land. De kanske rentav säger: 'Låt kineserna behålla det, för de har ändå förstört det. Låt dem frysa och få andningssvårigheter och dö tidigt av det omänskliga

145

klimatet, så slipper vi tibetaner göra det.' Det skulle inte förvåna mig, för vi tibetaner är i allmänhet realister." Mummy tyckte inte om honom och ville helst inte ha honom i sitt hotell. Hon menade att han umgicks alltför fritt med alkohol och droger och homosexuella. Hon föraktade honom medan han inte sade ett enda ont ord om henne. Han kallade henne auntie, och de hade känt varandra mycket väl i decennier. Han förklarade även för mig mysteriet med alla utslagen i Almora och Naini Tal. Boven är ett litet litet knott som knappast syns och som enligt honom kallas Pipsa (troligen tibetanska). Det gäller att inte ha det för varmt och skönt när man sover. Dessa små knott tar sig fram och in överallt, genom alla kläder och under alla underkläder, och det bästa de vet är människokött som har det varmt och skönt och ligger stilla. Då är det kalas för pipsaknotten, och om man har det tillräckligt varmt och sover tillräckligt djupt kan man vakna upp i ett chocktillstånd av att finna sig vara fullknottrad med mystiska och mycket kliande utslag. Detta knotts särdrag är just att man aldrig finner något annat spår av dem än sina egna helt oförklarliga utslag. De kan klia i en vecka. Han berättade även att man numera lugnt kan resa norrut i Sikkim så långt som till Yamthung om man är i sällskap. Han rekommenderade detta land som den intressantaste delen av Sikkim, ty just i Phudong börjar Lepchafolkets egentliga rike, Sikkims urinvånare och egentliga invånare, som nu mer och mer undanträngs av nepaleser och hinduer. Men min bästa vän i Darjeeling blev Joanna. Vi fann varandra genast. Hon hade kommit upp från Varanasi på flykt från den allestädes närvarande döden där under liknande omständigheter som mina 1992, när Johannes och Kim skickade mig upp till Darjeeling från Varanasi efter traumat med doktor Singh. Även hennes bakgrund var lika internationell som min. Hon talade den utsöktaste engelska jag någonsin hört och var lärarinna, men hon var född i Skottland av polska föräldrar, som beskrivit en sannskyldig odyssé för att komma till England. Hennes far hade suttit i sibiriskt fångläger och tagit sig ut från Ryssland via Persien och Palestina och därefter funnit sin väg till England. Joannas första språk hade varit polska, men numera behärskade hon det dåligt. Hennes mor hade avlidit när hon var 17, och hennes far hade genast gift om sig. Därigenom hade Joanna hänsynslöst slungats ut i förvärvslivet och gift sig tidigt och haft ett långt och lyckligt familjeliv med två barn, som nu var 24 och 22 år gamla. Likväl hade äktenskapet slutat med skilsmässa, och hon hade lämnat hela sitt liv i England för att försöka finna ett nytt. Hennes dröm var att slå sig ner någonstans i gränslandet mellan Umbrien, Latium och Toscana, men hon hade ännu inte löst försörjningsfrågan. Hennes man hade dock varit italienare, så hon kunde även italienska. Vi hade mycket gemensamma intressen i livet och särskilt litterärt. Hon hade upplevat Peter O'Toole som alldeles ung som Hamlet på Old Vic, Londons gamla legendariska Shakespeareteater, och hon läste mycket. Just nu läste hon "Kim" för hon visste inte själv hur mångte gången.

146

del 13. Samvaron med Joanna gjorde det nästan omöjligt att lämna Darjeeling. Vi gick på underbara promenader tillsammans, jag förde henne till den underbara praktfulla Fredspagoden (om dock utsikten mot Kanjenjunga var höljd i moln) och tog henne med till mina favoritmatställen. Det var som om vi var gjorda för varandra, fastän vi båda hade långa och både invecklade och mångskiftande liv bakom oss. Men till slut måste vi skiljas. Hon ville fara ännu längre ut i naturen till den lilla byn Rimbik, medan jag hade ärenden till Sikkim, som låg längre bort och vart hon inte kunde följa mig. Hon försäkrade mig dock att hon säkert skulle vara kvar i området när jag kom tillbaka från Sikkim. För säkerhets skull gav jag henne dock min adress, i fall att.... Resan till Sikkim följande dag blev äventyrlig. Vägen var lika oöverträffbart vacker som alltid, men det framgick tydligt hur drabbad den var av jordskred. I Sikkim blev detta alltför påtagligt. Vi var tretton personer i en jeep, och på ungefär halva vägen från Gangtok till Phudong i norra Sikkim hade ett jordskred varit så omfattande, att vägen inte kunnat repareras. Man hade till nöds plöjt upp en fåra och gjort den farbar genom stenläggning, men hur något annat fordon än jeepar kunde köra här översteg min fattningsförmåga. Backens stigning var 45 grader, och när vi kom dit fann vi en väldig militärtruck mitt i backen försatt i problem, som en annan militärtruck försökte lösa genom vinschning. Det lovade bli ett tidsödande projekt. Vi blev först i kön, men snart hade vi femton andra fordon bakom oss som väntade lika otåligt som vi, medan vi på andra sidan om rasstället såg hur sexton andra fordon samlades för att bidra till den universella förstoppningen. Ett hundratal personer kom ut ur dessa fordon och ställde sig som en gladiatorspelspublik runt krisstället för att iaktta hur militärerna gjorde bort sig. Militärerna var mycket nervösa och skrek ut order som aldrig åtlyddes. Truckföraren med trucken som vinschades sågs mest gå runt hjulen på sin truck och vältra stora stenar bakom hjulen bakom den så att den åtminstone inte skulle åka baklänges. Men vinschningen fungerade. Emellertid var tempot snigelfart i ultra-rapid. Man såg inte hur trucken rörde sig, men den rörde sig. Man såg rörelsen bara på det, att en navkapselskruv på det väldiga däcket plötsligt inte längre låg i norr utan i nordost. Det gick alltså framåt centimeter för centimeter medan hundratals människor från 33 fordon otåligt väntade och bevakade den till synes orörliga processen medan militärerna blev mer och mer nervösa. Samtidigt gick tiden, solen gick ner mot horisonten, det började blåsa kallt, jag satt orörlig kvar i min jeep med min dåliga mage med en ung mor med barn på armen som närmaste granne som oroligt levde och slog omkring sig och skrek och grät och var mycket förkylt. De flesta damerna i jeepen snörvlade och frös medan timmarna i snålblåsten passerade och den väldiga militärtrucken vinschades upp för den omöjliga 45-graders backen en millimeter i taget. Det tog två timmar. Efteråt möttes man av den prisvärda vägskylten "Inconvenience regretted", ("Obehag beklagas"). När man äntligen kom iväg föll mörkret, och snålblåsten

147

tilltog. Dessutom var man helt prisgiven åt den iskalla fartvinden i den öppna jeepen. Phudong nåddes halv sex när det precis hunnit bli natt. Desto bättre blev man mottagen av sina gamla vänner från förra årets stöldäventyr. Jag fick genast te och god mat, och jag fick träffa min värdinnas man, som förde mig till den lokala polisen. Han försäkrade mig att jag skulle få mina pengar plus ränta i Mangan följande dag. Tjuven som bestulit mig förra året var ett unikum. Ingen hade misstänkt honom. Före mig hade en fransman blivit bestulen på sin kamera någon vecka tidigare, men ingen hade fattat vem som hade kunnat göra det, då sådant aldrig hänt där förut. När jag sedan plötsligt bestals i hotellet på 6000 rupier blev tydligen det en signal för tjuven till att försvinna. Det blev hans undergång, ty så fort han försvunnit efter att ha bestulit mig blev han misstänkt. I tron att jag blivit bestulen på bussen reste jag omedelbart tillbaka till Gangtok och fortsatte direkt till Darjeeling. Strax efter min avfärd ertappades tjuven gåendes och springandes på vägen till Gangtok med fransmannens kamera och alla mina pengar. Det var min präktiga värdinna som högg honom. Så fort hon blivit varse hans försvinnande och kopplat ihop två och två tog hon en jeep neråt och hann upp honom. Han försökte försvara sig med en kniv, men hon hade polisen med sig. Polisen tog hand om fransmannens kamera och mina pengar och utvisade honom ur Sikkim. Indiska polisen fick ta hand om honom. De försökte få tag på min jeep och stoppa den och hinna upp mig i Gangtok, men jag var då redan på väg till Darjeeling. Jag fick ingenting veta förrän när jag hemma i Göteborg fick två brev från Sikkim (från min värdinna och från polisen) som klargjorde hela saken. De kunde inte skicka pengarna till Sverige. Det enda jag kunde göra var att lova att komma tillbaka i nästa november och personligen hämta dem. De skrev även till fransmannen om hans kamera, men han svarade aldrig. Den kameran lär de väl således ha kvar ännu i tryggt förvar hos polisen i Mangan i norra Sikkim. Polisen var mycket tillmötesgående, och han lovade mig att jag skulle få följa med till Mangan följande dag, som ligger tre mil norr om gränsen för vart turister får bege sig. Kanske jag får lov att bege mig ytterligare norrut. Det vore intressant.

del 14. Natten förflöt på bästa tänkbara sätt under ostörd sömn i nio timmar. När jag steg upp halv sju satte jag mig att vänta på första bästa jeep norrut i avvaktan på äventyret. Två andra västerlänningar fanns på mitt förträffliga hotell "Northway": en fransyska och en tysk. Fransyskan var mycket trevlig och i mogen ålder och reste förvånansvärt ensam. Båda lämnade Phudong i gryningen för att återvända till Gangtok, den ena efter den andra. Båda var trötta på regnet, kylan och molnen. Onghel, min värdinnas förträfflige man, ville gärna följa med mig till Mangan. Vi tog plats i en jeep halv 9 och uppnådde Mangan efter 3 mil och en timme senare. Bitvis hade vägen fullkomligt rasat bort och endast nödtorftigt gjorts användbar. Landet blev allt vackrare ju längre norrut man kom för att fullkomligt kulminera i skönhet vid Mangan. Ändå var vädret dåligt: vi hade lätt regn hela vägen.

148

Mangan är norra Sikkims huvudstad och en väldig metropol på nästan ett tusen (1000) invånare. Polisstationen hade inte öppnat ännu, men polismästaren (the superintendent) skulle komma halv 11. Under tiden fick vi fördriva tiden med att "göra staden". Detta passade Onghel bra, då han hade besvär med sina lungor. Han tog mig med till metropolens sjukhus, som faktiskt var ett hus och inte ett tält, men där patienterna låg säng vid säng utan egna rum, skärmar eller ens mellanrum. Onghel hostade blod och hoppades att det inte var tuberkulos. Läkaren bad honom hålla sig varm över bröstet och omkring halsen. Jag rekommenderade C-vitamin. När klockan blev halv 11 gjorde vi ett nytt försök hos polisen. Överkonstapeln var ännu inte kommen, så vi gick ut och drack te. Mig till ära, (det är inte många västerlänningar som förekommit i Mangan,) bjöd värdinnan på teet, fastän jag hade velat bjuda Onghel på det. En liknande fullständigt självutplånande vänlighet stötte man på överallt i norra Sikkim. Det är som om folket inte kände till begreppet ondska. Alla känner alla, hjärtligheten och förtroligheten är universell, och jag omfattades med samma glada förtroende. Till slut var polisen hemma. Vi fick sitta ner och dricka te. Polismästaren frågade mig: "Har du rest hela vägen hit bara för att hämta dina pengar?" Jag kunde genast lugna honom med att jag var en reguljär gäst som gjorde Indienresor mest varje år. Han skrattade och var mycket vänlig. I rummet satt tre andra höga poliser med gradbeteckningar (två eller tre stjärnor,) och konversationen var gemytlig. De utbytte erfarenheter av hur de infångat kriminella och ibland råkat ut för missödet att få fast fel person för att han liknade den riktiga. Detta är tydligen vanligt i Indien. Under tiden drack vi te. Till slut fick jag mina pengar. 6000 rupier räknades upp åt mig - i tior. Tänk er att få 1200 kronor i 2-kronors-sedlar. Det var det det handlade om. Det var 600 tior exakt, och även i buntar skulle de ta åtskillig plats i bagaget. Klockan var bara halv 12, och jag ville gärna passa på och bege mig längre norrut. Onghel ville inte följa med då vädret var så dåligt. "Härifrån har man en magnifik vy mot Kanjenjunga i vackert väder, men idag ser man ingenting," sade han. Det var min vanliga Sikkim-otur. Han lovade att vänta på mig, och jag traskade iväg med bok, kamera, strumpor och 6,000 rupier i tior i en genomskinlig plastpåse. Snart fick tröjan göra dessa attiraljer sällskap. Jag var inte ett dugg rädd för pengarnas skull, men jag var rädd för kamerans. Jag hade inte sagt till någon att jag hade tagit den med mig, då ju detta land var förbjudet område för turister. Jag förstod varför det måste vara det när jag passerade bron vid Rang Rang. Det är en av Asiens tre högsta broar, (den brukade vara den nästhögsta,) den är enfilig och mycket bräcklig, bara ett fordon får passera åt gången, och det är den känsligaste punkten i hela Sikkims North Highway. Naturligtvis vill inte Indien att en så viktig och ömtålig bro blir känd i ett så känsligt område så nära Tibet. Men min promenad till Singik var fullkomligt underbar. Trots mulenheten och regndropparna var det oemotståndligt att fotografera ibland, och jag hoppas att ljuset var tillräckligt för att fånga detta himmelska landskap, som hör till det vackraste jag sett i Himalaya.

149

Naturligtvis måste jag även passera vissa polisbommar. Det är ju alltid så. Jag var livrädd för att de skulle ställa frågor och visitera mig, jag ville ogärna bli tagen på bar gärning med dold kamera och med mitt Sikkimtillstånd kvarglömt på mitt rum i Phudong, men polisen var mycket vänlig. Han tog mig i handen, höll den länge och kramade den, tittade mig djupt i ögonen och sade: "I love you." Var i världen utom i Sikkim kan man finna sådana poliser? Han begärde inte mitt tillstånd, ställde inga frågor och ville inte se vad som fanns i min plastpåse, men jag fick visa mitt pass. Det var allt. Sedan fick jag gå vidare norrut så långt jag ville. På vägen från Mangan till Singik finner man en annan sak som är typisk för Sikkim: bönekvarnar som drivs av vattenkraft. Där det finns ett litet vattenfall har sikkimeserna ofta byggt ett litet tempel med ett större bönehjul (ett hjul som en stor cylinder med buddhistiska böner skrivna på det) som ständigt går runt och slår en liten klocka vid varje varv, drivet av evig vattenkraft. På så vis förtröttas aldrig bönerna någonsin. Men vad som mest slog mig med häpnad var förekomsten av korsvirkeshus. Plötsligt var man i Skåne eller i det elisabetanska England. De var bara imitationer men hur prydliga och karakteristiska som helst. Det är bara 5 km till Singik från Mangan, och hela promenaden fram och tillbaka tog 1 1/2 timme. Min häl var helt frisk, min förkylning var borta, och min lösa mage avhöll sig finkänsligt från påminnelser. Det var en av mina finaste dagar i Himalaya någonsin - trots regnet. När jag återkom till Mangan hade Onghel tröttnat på att vänta och farit. Den vänlige polisen vid bommen försåg mig då med ett eget fordon, en lyxjeep, med vilken jag fick skjuts de 3 milen till Phudong gratis. Denna översvallande vänlighet och välvilja överallt var något fullkomligt nytt för min erfarenhet. Sikkimeserna har också ett mycket märkligt utseende. De liknar inget annat folk. De har mycket stora ögon, ofta ser de ut att ha nästan som förstorade skallar, och detta förlänar dem ett obeskrivligt uttryck av drömskhet. Ofta ser man enstaka sikkimeser med ett mycket drömmande uttryck över ögonen, som om de tänkte och skådade längre bort än vad någon vanlig människa kan nå. del 15. Tillbaka i Phudong gick jag till det stora klostret. Utanför spelade ett tjugotal mycket unga munkar (5-13 år) volleyboll och cricket. De ville prompt att jag skulle delta, men jag måste skylla på min ena trasiga sandal. Inne i templet satt de stora munkarna och mässade och slog på trummor i högtidlig domedagsstämning från det hemliga svarta rummet. Templet var låst utifrån med hänglås, men när jag kom och visade mig kom det snart en ung munk och låste upp för mig. Det var ett sannskyldigt nöje att kröna denna fullkomligt underbara dag med resans första besök i ett riktigt tibetanskt tempel. Kvällen förflöt under festmåltid och i glad samvaro med mina vänner och hotellets gäster. En hel del var fulla. Det förekommer inga alkoholrestriktioner i Sikkim. Är man full i Indien blir man tagen av polisen och satt i fyllecell, men i Sikkim är detta omöjligt. Där blev

150

man omfamnad och kringränd av hjärteutgjutelser och intima tillgivenhetsyttringar från alla Phudongs glada drinkare, och avskedsstämningen hade inte kunnat bli bättre. Följande dag efter nio timmars sömn vaknade man upp till bländande solsken. Vad annars när man skulle lämna resans kanske vackraste landskap? Ej heller ville Phudong lämna mig. När jag tog jeepen klockan 7 upptäckte jag snart att jag glömt att lämna tillbaka hotellrumsnyckeln. Jag hade kommit så långt som till klostret. Det var bara att stiga av och gå tillbaka. Onghel blev förtjust, och i väntan på nästa jeep diskuterade vi ortens träd. Körsbärsträden stod i blom och skulle bära frukt om en månad. (Detta var i november.) De har också gigantiska julrosträd med exakt samma blommor som vår julros, som är lika vackra som Bougainvilleans men enbart knallröda. Gangtok var fullt av stök och avgaser. Jag försökte kvickt få ett fordon därifrån till Pemayangtse, men det visade sig svårt. Ingen visste riktigt om vägen var öppen eller blockerad. En taxiförare erbjöd sig att köra mig dit för 1400 rupier, en annan för 1200. Till slut fick jag veta att en reguljär jeep skulle köra dit klockan ett. Priset skulle vara 110 rupier, jag skulle ha tre timmars väntetid och vara framme i Pelling efter skymningen. Jag beslöt att hellre återvända till Darjeeling genast och försöka nå Pemayangtse därifrån, vilket skulle vara närmare. Kanske det var ett misstag. Joanna hade ännu inte kommit tillbaka från sin tre-dagarsutflykt till Rimbik, och sovsalen i Shamrock stank av gammal svett, man slog ideligen huvudet i taket och fick ingen ro till att läsa eller skriva. Men Mammy var mycket underhållande på kvällen. Hon såg på en gräslig film om indiska satanister och berättade samtidigt hårresande historier för mig om vad heliga gudsmän (Sadhus) kunde ha för sig i Indien. Ej sällan sysslade de med våldtäkt, lurendrejerier, stöld och mord. Vid Ayodhya blev 19 Sadhus gripna för alla dessa brott. I Varanasi fanns det ett mycket populärt hotell för rika pilgrimer, som tog in där och försvann. Den tionde som försvann var en rik köpman från Madras, som meddelade sin bror var han bodde och stämde träff med en affärsbekant där. Kollegan kom, men köpmannen var försvunnen. Då han förblev försvunnen gick kollegan till polisen. I detta hotell fanns det i källaren ett låst rum. "Vad finns det där inne?" frågade polisen. "Bara en vattentank," var svaret. Polisen tog sig in och fann mycket riktigt en vattentank. Lyckligtvis nöjde sig polisen inte med detta utan sökte vidare och fann under tanken en brunn. Ingen kunde gå i närheten av den brunnen för stankens skull. Till slut kunde saneringen av stället bara ske med hjälp av några mycket berusade och omtöcknade kastlösa, "parias", som ur brunnen lyckades bärga tio lik i olika grader av upplösningstillstånd. Av somliga återstod endast skelett och lösa köttslamsor. Men inte en insekt fanns i brunnen. Ägarna-mördarna hade noga hållit stället desinficerat mest genom salt. Av dessa tio mördade rika pilgrimer hade ägarna till hotellet stulit sammanlagt lika många miljoner rupier. Detta var motivet till deras heliga dåd. En ung engelska kom i klorna på en Sadhu veckan innan hon skulle resa hem. Hon organiserade sin hemresa och hann skicka iväg bagaget och få sin biljett bekräftad, när den helige Sadhun tog ifrån henne hennes pass. "Varför har du tagit mitt pass?" frågade hon, varpå han låste in henne. Hon försökte skrika ut åt gatan till förbipasserande och be dem

151

hämta polisen, men ingen hämtade polisen. Sadhun var ju känd och respekterad, och Sadhus är ju heliga. Till slut mördade han henne dagen före hennes hemresa. Därefter försvann han. Motiv okänt, troligen bara svartsjuka. Polisen letar ännu efter honom. Kort sagt, Sadhus är inte alltid så roliga eller fullt så heliga som alla tror. Hon varnade mig för att resa ensam i Bihar till Buddhagaya. Likväl ser jag inget alternativ till att göra just detta.

del 16. Mina belgiska vänner berättade om sin resa till Indien genom Turkiet, Iran och Pakistan. Turkiet hade varit rena mardrömmen. Turkarna hade varit mycket oförskämda och i synnerhet behandlat henne mycket illa då hon var gift med honom. Iran hade varit motsatsen: oändlig vänlighet och generositet överallt. De hade blivit bjudna på te, mat och husrum och upplevat Iran som rena paradiset. Pakistan hade sedan varit så smutsigt och snuskigt att de upplevat Indien som ett mönsterland av renlighet. Vi funderade på att bege oss till Tiger Hill följande morgon, ty natten var klar, men entusiasmen var inte överväldigande. När jag vaknade klockan 6 var det molnigt igen. Kanjenjunga tycktes helt vilja undvika mig på denna resa. Jag tog en morgonpromenad till norra utsiktspunkten och sedan till Fredspagoden, intog sedan min frukost hos min tibetanske vän och berättade om min underbara resa till norra Sikkim, vilket gladde honom mycket, och gick sedan till min gamle vän Sri Ram. Jag hade redan träffat honom tidigare men ännu ej kunnat besöka honom ordentligt. Han verkade mycket frisk och uppåt men hade sina bekymmer som vanligt. Hans lilla hyreshus höll på att renoveras, och efter renoveringen skulle hyrorna stiga med 300 procent. Meningen var att bli av med alla fattiga hyresgäster. Han berättade en hjärtskärande historia om en av de fattigaste. Det var en gammal ensam dam som hade som sitt livs besparingar 60 rupier (12 kronor). En dag hade dessa stulits. Det var en total katastrof för henne, och hon gick ut och grät förtvivlat över sin förlust för alla sina grannar. Hur kunde någon göra något sådant mot henne? Där var några unga män som förundrade sig över henne, skrattade åt henne och hånade henne. Hur kunde hon bli så förtvivlad över förlusten av bara 60 rupier (12 kronor)? Det var ju en baggis! Ja, för dem, men för henne var det en livskatastrof. Jag gick sedan ner för att bege mig till Pemayangtse. Vägen ner till Jorethang var den sämsta väg jag hittills upplevat i Indien, men lyckligtvis mötte vi bara två jeepar på hela vägen. Emellertid hände något mycket upprörande: plötsligt vid en krök dök det upp en hund, och jeepen hann inte stanna. Hunden blev överkörd och gav ifrån sig hjärtskärande skrik när den blev lämnad bakom oss. Från min sits längst bak kunde jag precis se hur hundens ramaskrin övergick i dödsryckningar. En flicka försökte förgäves väcka hunden till liv igen, men den låg helt stilla på vägen när vi körde ifrån den. Det var ingens fel. Det var en olycka. Mitt emot mig satt det en pojke som hela tiden spydde ut genom bakluckan och sedan lade sig dubbel med huvudet mellan knäna för resten av resan. Själv såg jag ingenting av utsikten under resan då jeepen fraktade 15 personer och jag bara såg benen på dem som

152

hängde utanför. Man satt där som ett fraktat kolli med döende hundar och spyende sjuka passagerare omkring sig. Som väl var var tre av medpassagerarna gamla bekanta till mig: två tyskar och en taiwanesiska som följts åt sedan de lämnat Siliguri. Vi hade tillsammans ansökt om våra Sikkimtillstånd. Vi hade nu sällskap hela vägen till Pemayangtse. Vägen upp längs dalarna i västra Sikkim var ganska annorlunda från Gangtokdalen. Detta landskap var vildare, och befolkningen var övervägande nepalesisk. Ännu i Legship förekom det hindutempel, men sedan blev den befriande buddhismen dominerande. Man kommer inte ifrån det: i jämförelse med buddhismens höga vishet och förnuft framstår hinduismen som en barnslig och vidskepelsebetonad Walt Disney-värld, som min vän Marcus i Almora uttryckte saken. Hinduismens pastellgrälla fantasivärld av färggranna seriefigurer kommer närmare Walt Disneys tecknade fantasier än någon övertygande religion som man kunde ta på allvar. Slutstationen var Pelling. Längre än så fick turister inte resa. Vi tog in på hotell Garoda, som fyllde oss med förundran med sin trivsel, sin förträffliga restaurang och sitt varma rinnande vatten. Jag fick en säng för natten för 40 rupier, mitt billigaste logi hittills, med min första varmdusch i Indien hittills. Här var det gudagott att vara.

del 17. På hotellet i Pelling (i nordvästra Sikkim) fanns det redan fyra tyskar och en svensk. Det var min första svensk i Indien sedan mina reskamrater på planet från Stockholm, och själv hade han inte fått tala svenska sedan slutet av oktober när han lämnat Sezuan i Kina för att resa i Tibet. I Tibet hade han på egen hand besökt Lhasa, Tsurpu, Nam Tso, Gyangtse, Shigatse och Sakya innan han via Rombuk och Mount Everest tagit sig ner till Kathmandu och därifrån direkt till Darjeeling. Han hade även under sin fem månaders resa besökt Thailand, Kambodja och Vietnam för att sedan via den vackra Yunnanprovinsen, Kunming och Tali bege sig upp till Golmud och Lhasa. Han var vid god hälsa och hade hela tiden klarat sig bra, om man bortser från en kinesisk influensa. Han var i datorbranschen och veritabel expert, och ett toppjobb väntade honom i Sverige i Tibro i maj. Vi njöt båda av att breda ut oss på svenska efter så många veckor utan modersmålet, och vi såg fram emot ett framtida samarbete. Han planerade att fara vidare till Calcutta och Madras för att förbli i Indien fem månader till åtminstone. Morgonen därpå var det dags för ett besök i det berömda klostret Pemayangtse. Det har tre våningar vilka alla tre är sällsamt utsmyckade med iögonfallande erotiska väggmålningar och skulpturer. På högsta våningen finns det ett helt litet modelltorn rikt utsmyckat med sådana figurer i mycket avancerade älskogsställningar. Klostret är uråldrigt och mycket högt ansett. Tyvärr var Kanjenjunga fortfarande insvept i moln och kanske mer så än någonsin just för att jag var som närmast. Mina vänner skulle ut på en omfattande trekkingutfärd ner till sjön och till det stora vattenfallet, och jag avundades dem hjärtligt, då jag gärna velat följa med. Men jag var tvungen att återvända till Darjeeling.

153

Resan ner blev svår. Jag fann ingen buss utan fick ta jeep ner till Gyetzing, där jag måste byta till en annan jeep. En tredje jeep skulle föra mig de sista tre milen från Jorethang till Darjeeling. Denna etapp blev den svåraste och tog tre timmar. Vi mötte fjorton jeepar på vägen upp på denna trådsmala väg i världens sämsta skick full av kratrar och bulor. Ömsom kokade vår kylare, ömsom lossnade kylarlocket, ibland stannade chauffören bara för att prata med bekanta på vägen, han hade bara åtta passagerare från Jorethang men väntade där i timmar för att få fler utan att få dem, varpå han ersatte de saknande passagerarna med ett vedlass, som han backade ut i vischan för att lassa på, och så vidare. Resan till Pemayangtse hade bara tagit fem timmar inklusive långsam buss den största delen av vägen. Resan tillbaka tog 6½ timmar med bara pilsnabba jeepar. Per Westerlunds djärva bedrift att försöka bestiga Kanjenjunga. På 30-talet hade ännu ingen lyckats bestiga världens tre högsta berg, och Kanjenjunga i Sikkim ansågs fortfarande högre än K2. Per Westerlund från Sverige befann sig i Sydindien när han fick smak för att bestiga berg, och i likhet med många andra drabbades han av suget att få vara först på toppen av Mount Everest. Han beslöt sig för att våga försöket och skilde sig från alla andra bergsbestigare i det att han var en ensamvarg, som besteg alla sina berg ensam, och dessutom fattig. Han hade i stort sett inga resurser. Hans goda föresats stötte genast på oöverkomliga mothugg genom att Himalaya låg på brittiskt område och britterna själva ville vara först på toppen av Mount Everest. Det var ju de som hade gett namn åt berget, så det var ju självklart deras berg. "Det vore osportsligt mot England av någon utlänning att försöka bli först på toppen av Mount Everest. De kan ju i stället försöka bestiga K2 eller Kanjenjunga," proklamerade engelsmännen, och Per Westerlund tog deras kungörelse ad notam. Han blev lika gärna först att nå toppen av Kanjenjunga, som så många redan misslyckats med, som av Mount Everest. Nu är Kanjenjunga ett ännu svårare berg än Mount Everest, ehuru 300 meter lägre, men i stället är Kanjenjunga så mycket oformligare i sitt breda omfång, berget är ju ett helt massiv, och glaciärerna i vägen mot toppen är förfärliga. Per Westerlund skrev en mycket intressant bok om sin expedition med den billigaste och mest förrädiska tänkbara bärarhjälp och med den primitivaste tänkbara expeditionsutrustning. Han lämnade bärarna och fortsatte på egen hand så fort han kunde, klättrade ensam upp för livsfarliga överhängande glaciärväggar som hela tiden kalvade, övernattade med sitt tält på glaciärer som sprack under natten, och sjönk till halsen ner i nysnö, som han plogade sig fram genom ändå. Han gjorde tre försök mot toppen utan att lyckas. Hade han haft skidor med sig hade det gått. Nu hotade monsunen, och när han drog sig ner tillbaka satte den i gång. Han var inte den första som misslyckades med Kanjenjunga. På vägen ner påträffade han två lik efter en engelsk expedition som försökt samtidigt. Detta var år 1938, och han kom i alla fall längre upp på Kanjenjunga än vad någon före honom hade lyckats med. Och framför allt: han kom levande tillbaka.

154

del 18. Hemma i Shamrock i Darjeeling väntade en chock. Joanna var inte där. Hon hade kommit tillbaka från Rimbik igår och återvänt till Varanasi denna dag. Jag hade kommit för sent. Jag kände ingen besvikelse, men jag kände en gränslös sorg. Hon var den bästa kvinnliga vän jag mött på denna resa, och jag hade inte fått återse henne, fastän vi båda varit inställda på det. Jag kunde inte förstå det. Hon hade sagt att hon inte hade haft någon brådska tillbaka till Benares, och ändå hade hon inte kunnat vänta en dag på mig. Jag hade skyndat tillbaka från Gangtok mycket för att jag varit rädd för att missa henne, och jag hade kommit en dag för tidigt. När jag var i Pemayangtse hade hon kommit, och när jag återkommit hade hon farit. Vi hade farit om varandra två gånger. Först flera timmar senare började jag förstå sammanhanget. Shamrock hade intagits av en riktig amerikanska, en äldre dam av klassisk amerikansk vulgaritet, som pratade mycket och dominerade hela hotellet. Hon var precis som en kvinnlig upplaga av Carl Lidbom. Tänk er Carl Lidbom som en riktig kärring och så okvinnlig att hon inte har ett spår kvar av någon kvinnlig intuition. Och så hette hon dessutom Grace. Hon var liten och tjock och ful och dessutom journalist, så hon var nyfiken på alla och tvekade inte att trampa folk på tårna och märkte inte när hon gjorde det - den diametrala motsatsen till den vackra, finkänsliga och subtila Joanna, som naturligtvis inte kunnat stå ut med detta extremt väsensfrämmande oväsen en dag. Plötsligt förstod jag henne. På kvällen reagerade alla Shamrocks gäster mot denna plumpa amerikanska som en man. Alla var emot henne – belgarna, australiensarna, engelsmännen, japanerna, tyskarna, när Clinton kom på tal och hon försvarade honom medan hon ständigt påpekade att hon inte kunde försvara honom. (Detta var mitt under Internet-publicerandet av Lewinsky-affären.) Hela det amerikanska syndaregistret drogs fram - bombningarna mot Afghanistan och Sudan, intrampandet i Japan, Kina, Bosnien, Irland, Chile med mera, alla fiaskon och misstagen från Pentagon serverades denna praktamerikanska, som försvarade sitt land med att urskulda sig att hon inte direkt försvarade det. Endast en sak togs inte upp: den amerikanska vulgariteten, som hon var ett särskilt praktexempel på. Belgarna kom närmast när de berättade om amerikanska turister som kom till Belgien och häpnade över att belgarnas modersmål inte var engelska: "Men hur är det möjligt att ni inte talar engelska när ni ändå är en del av Europa?" Amerikanarna kunde inte förstå detta. Avskedsdagen från Darjeeling, söndagen den 22 november, 35-årsdagen av mordet på Kennedy, då allt ädelt amerikanskt försvann, var det omfattande festivaler på gång i Darjeeling. En väldig fredsmarsch med Sai Baba buren in effigie i procession från the Mall avlöstes av mer aggressiva politiska demonstrationer för ett fritt Gurkaland och annat sådant trams. Följaktligen var det svårt att lämna Darjeeling denna dag, då ingen trafik fungerade. Min jeep fick ta en omväg runt hela staden för att alls komma ner, och bara företaget att ta sig ut tog 45 minuter. Jag tänkte på Joanna hela vägen, och först en timme från Siliguri förstod jag plötsligt varför hon inte kunnat stanna. Även jag hade följt den amerikanska Clintondebatten under kvällen under lidande tystnad och brutit upp innan diskussionen var slut.

155

Det enda jag kan göra är att hoppas att Joanna tar kontakt med mig senare, då hon hann få min adress men jag aldrig fick hennes. Det känns som ett oavslutat kapitel som kräver återkomst, precis som min incident i Phudong förra året när jag blev bestulen på 6000 rupier. Den knuten löstes. Måtte Joanna kunna lösa den nya åt oss. Som ressällskap på vägen hade jag den galne holländaren från Shamrock. Jag berättade om min förestående resa till Shillong. "Har du tillstånd?" - "Nej, jag har aktat mig för att ställa några frågor." Han berättade då om sina äventyr i Sikkim och Bhutan. Han hade rest så långt han kunnat till Yuksom med myndigheternas välsignelse och sedan fortsatt på egen hand upp till Kanjenjungas basläger och kvickt återvänt samma väg utan att bli hindrad, men vid checkposten vid Yuksom hade han naturligtvis blivit utfrågad. Han förnekade då att han varit längre norrut än bara i närheten. Då dök det upp 7-8 lokala vittnen som sett honom omkring baslägret. Han var lång, ljus och storväxt, så det gick inte att komma undan. Han stack av som en strålande lyktstolpe mot en gatas brandposter. Han fick tillbringa två dygn i häkte innan han kom på att servera poliserna 20 dollar under bordet, varpå han fick gå. Sedan tricksade han in sig i Bhutan. Han nådde två dygn in i landet och blev väl mottagen överallt tills en polis såg honom och vänligt eskorterade honom till gränsen och kastade ut honom. Hans erfarenhet var att poliserna var mycket vänliga i Sikkim och Bhutan.

del 19: Till Guwahati och Shillong. (Assam är efter Kashmir Indiens oroligaste delstat med ständiga terroristligor drivande omkring opererande med bomber och minor, kidnappningar och sabotage.) Resan österut började utan problem, men snart började problemen. Min information hade varit att bussen skulle nå Guwahati relativt tidigt under morgonen, så att jag inte skulle nå Shillong senare än tidigt på eftermiddagen. Men det visade sig vara 50 mil till Guwahati, och vägen var i princip som en tvättbräda hela vägen. Bussen måste ständigt kryssa mellan gropar och hål i vägen, och ganska snart skakade bussen "De Luxe" sönder. I det sista samhället före urskogen, som faktiskt hette Chowpathi, gjorde vi ett uppehåll på två timmar för att reparera motorn. Det var bara det första av många. I stort sett gick hela natten åt till reparationer av bussen på den synbarligen överallt minsprängda vägen. Ett längre stycke fick vi militäreskort och leddes av en indisk "svart maja" som var grön. Vi var en konvoj på tre bussar, och de övriga bussarna tycktes ha samma problem som vi. När inte de körde förbi oss när våra chaufförer låg under vår buss eller grävde i motorn, så var det vi som körde förbi dem där de låg havererade vid vägkanten. Sålunda följdes vi åt ganska jämnt under hela natten. En väldig sträcka var bara urskog utan slut. Ofta blev vi visiterade av beväpnade poliser som ville kontrollera att inga terrorister följde med. Det har hänt här att bussar sprängts i luften och passagerarna tagits som gisslan, och detta har till och med tåget råkat ut för.

156

Trots den ständigt upprörande tvättbrädan fick man någon sömn, och i gryningen hade vi faktiskt kommit ett stycke framåt, och landskapet började likna Guwahatis omgivningar. Hoppfullt började man spana efter milstolpar. Det var ju ganska snart som vi enligt tidtabellen skulle vara framme. Klockan sju fick jag se en uttydbar milstolpe. Det var precis 185 km kvar till Guwahati. På 13 1/2 timme hade vi alltså bara gjort tre femtedelar av vägen. Med den farten skulle vi nå Guwahati 3 på eftermiddagen och Shillong i bästa fall under kvällen. Emellertid verkade nu motorn vara reparerad, och chauffören gasade på i solljuset. Inget kunde stoppa honom nu. Klockan 12 precis for vi över den väldiga bron över Brahmaputra. Därefter tog det ytterligare en timme innan bussen krånglat sig in till staden. Då började problemen. Jag skulle ju byta buss. Det visade sig att min buss till Shillong åkt iväg för länge sedan, då ju vår buss försenats fyra timmar. Jag måste ta en annan buss och få pengar tillbaka av chauffören. En bärare ställde till med problem då han insisterade på backshish från mig utan att ha burit mitt bagage. Han fick till slut exakt 2,60 rupier, ville ha fem till, vilket jag inte hade, varpå man slapp honom och kom på rätt buss. Lyckligtvis var vägen upp till Shillong från Guwahati bättre. Den erbjöd inga svårigheter utom kronisk uppförsbacke. Ett märkligt landskap öppnade sig. Dessa är ju världens regnigaste trakter med Cherrapunji strax söder om Shillong som världens regnigaste plats. Jag har aldrig sett en så tät djungel. På halva vägen stannade bussen vid ett litet samhälle, som prunkade i utbud av mango, papaya, ananas utom andra vanligare frukter och alla världens andra frukter samt ett konfektutbud utan like. Trakten verkar vara rik och torde vara ett paradis för botanister och ornitologer. Jag såg flera flockar av vita hägrar, de vackraste och längsta hägrar jag sett. Emellertid var inte bekymren över. Bussen fick punktering på den fina vägen. Det var bara att vänta. Ett annat hot infann sig. Redan i Darjeeling hade väderleken varnat för en ny cyklon på väg mot Calcutta från Bengaliska Viken. Redan i gryningen hade vi sett en svart molnkant skärma av hela södra horisonten. I Darjeeling hade jag hoppats komma öster om cyklonen, och vi tycktes lyckas färdas bort från ovädersmolnen. Vi nådde Shillong klockan 6 efter precis ett dygns färd från Siliguri eller 30 timmar från Darjeeling. Och det gällde att även ta sig tillbaka. Ej heller hade jag mycket hopp om att kunna uppfylla mitt uppdrag för Håkan. I bussen hade jag frågat en medpassagerare om han kände den skola där Liz Dora Smith var rektor, och han visste precis var det var. Det låg en timmes resa utanför staden. Mitt enda hopp var att kunna få tag på ett telefonnummer till skolan följande morgon, ty jag kunde inte förlora en dag i Shillong. Jag borde över huvud taget inte ha tagit mig hit. Staden var stor och dyr. Den är Indiens största Hill Station med över 200,000 invånare, och fastän det var lågsäsong och de flesta hotell stod tomma var det hopplöst att finna ett hotell med skäliga priser. Jag föll till slut för Greenland för 220 rupier, ty där var det någorlunda lugnt och tyst, vilket var vad jag behövde.

157

Jag hade inte ätit på hela dagen, och en middag var nödvändig. Till all lycka fann jag tibetaner i staden. Restaurang "Snow Lion" välkomnade mig hjärtligt där jag fick en gedigen Chicken Fried Rice för bara 25 rupier. Det var kalas. Medan jag satt där bröt cyklonen lös med störtregn. För första gången under resan hade jag angelägen användning för mitt paraply, vilket jag glömt på hotellrummet. Det var bara att vänta. Emellertid fann jag mänskorna i Shillong vara mycket vänliga och trevliga. Det finns kristna kyrkor och skolor överallt, då de flesta tycks vara katoliker, och nästan alla kan engelska: utbildningsstandarden verkar vara hög, och Meghalaya har ambitionen att utrota all analfabetism. För en engelskspråkig är det egentligen bara problem i Indien för honom där det talas hindi, ty nästan alla som talar andra språk i Indien lär sig även engelska. Endast bland den hinditalande majoriteten (omkring halva Indien) förekommer tendensen att undertrycka engelskan och sänka utbildningsstandarden. Det är främst fanatiska hinduister och BJPanhängare som förespråkar denna kulturella destruktivitetspolitik. Emellertid talade jag med en brahmin innan jag lämnade Siliguri. Han ville veta allt om hur Europa och världen såg på Indien efter atombombs-sprängningarna. Jag var fullt ärlig och beklagade bomberna medan han försvarade dem såsom en nödvändighet. Detta argument har jag hört från alla andra indier hittills, vilket gör att jag bara ännu mer måste beklaga bombdårskapen. Men det viktigaste han sade var att han berömde engelsmännen. "De gav oss civilisation och utbildade oss. Därför är vi dem tacksamma och dyrkar dem." Han blev gladast åt min försäkran om att de flesta respekterar och intresserar sig för Indien för dess historias, litteraturs och religions skull. Vi var båda helt eniga om att förkasta den politiska maktens fåfänga. Det viktigaste argumentet för Indien är just dess kultur, litteratur, historia och religion. Inga bomber eller politiska misstag kan beröva Indien dess andliga värden och värderingar, som kanske är de högsta i världen.

del 20 : Shillong. Min morgon i Shillong tog jag en långpromenad trots regnet. Kommer man bort från centrum finner man staden full av behaglig arkitektur. Vackrast är katedralen, en låg och smäcker byggnad i korsvirkesstil, säkert den vackraste kyrka jag sett i Indien. Men det regnade hela morgonen. Vad ni än gör, så bege er inte till Shillong utan paraply! Det vore som att bege sig till Grönland i sandaler. Likväl verkar folket vara vant. De struntar i regnet och plaskar sig fram genom vattenpölar med gymnastikskor på. Trottoarerna är mycket höga, nästan en halv meter, kanske för att gatornas vattenfloder inte skall nå upp till dem. Likväl har trottoarerna sina egna vattenfloder, som understundom och esomoftast är omöjliga att undvika. Min mission i Shillong utföll på gott och ont. Det gällde att spåra en viss Headmistress Liz Dora Swer för en adventistskola i Nawryng Kneng någonstans öster om Shillong. Jag

158

försökte telefonvägen och hoppades att skolan skulle ha telefon. Mitt hotell erbjöd mig den senaste telefonkatalogen från 1993. Den var mycket tunn, och när det gällde mindre orter i Meghalaya stod namnen inte ens i bokstavsordning. Det var bara att gå igenom hela katalogen från början till slut. Det kröntes med vissa framgångsresultat. Den bästa informationen gav en karta, som visade att namnet inte var Nawryng Kneng utan Mewraying Khenang. Håkan hade alltså fått ortens namn felstavat från början, men hans försändelse dit borde ändå ha nått fram. Den andra framgången var att stället låg inom riktnummerområdet Jowai. Men inom Jowai fanns ingen Headmistress Liz Dora Swer eller någon adventistskola. Man fann andra pittoreska namn som Headmaster Swell och Headmistress Blah men inte den jag sökte, åtminstone inte i 1993 års katalog. Vi försökte då med Enquiry. Min personal var mycket hjälpsam. Emellertid gav detta inte något resultat. Allting tydde på att stället inte hade telefon. Därmed kunde jag bara skrinlägga ärendet. Jag kunde inte stanna kvar i Shillong mer än några timmar, och vem vet hur man färdades till Mewraying Khenang och hur vägarna dit var i detta hällregn? Min vän i bussen hade sagt att det var en timme dit, vilket tydde på att det var minst två. Det betydde att en exkursion till Mewraying Khenang från Shillong fram och tillbaka med undersökningar uträttade där borde ta omkring 6 timmar, vilket måste medföra ytterligare en natt i Shillong, vilket var omöjligt. Detta var bara att beklaga. Jag var nära men kom inte i mål. Utom namn som Headmaster Swell och Headmistress Blah fäste man sig vid andra originella namn såsom Karloskar Hotel, firman Johansons i obestämd bransch, och småorter som Omkring och Onskning. Mest slående var dock ett institut för studier som hette Opsala. Ett sådant namn kan ju vara en slump, ett annat en tillfällighet, men när det dyker upp 5-6 stycken börjar man undra. Det regnade som sagt hela morgonen. Jag hade min avskedsfest hos Snow Lion med momos och egg fried rice, en idealisk lunch. Sedan var det bara att bege sig iväg. Shillong har en lustig stadsplan. Ingen gata är rak, utan samtliga slingrar sig i kurvor. Det innebär, att det är nästan omöjligt att inte gå vilse. Fördelen med detta är att man ständigt upptäcker nya delar av staden och får nya skönhetsupplevelser. Shillongs stadspark, till exempel, är så utsökt i sin skönhet och stil att jag aldrig sett något liknande, allra minst i Indien. Den inbegriper en liten sjö med små broar i ett hur idylliskt miniatyrträdgårdslandskap som helst. När jag lämnade Shillong kom solen fram, och som avskedsglimt fick jag se den lilla korsvirkeskatedralen i all sin glans i bländande solljus när bussen passerade förbi. När man passerar sjölandskapet på andra sidan om Shillongberget (1900 m) förstår man de skottar som först kom hit och utbrast: "Men det är ju precis som hemma i Skottland!" Det kunde ha varit Loch Lomond eller Loch Catherine, men det är faktiskt i Meghalaya i östligaste Indien nära Burma på 1500 meters höjd, alltså högre än Ben Nevis. Det finns ingen djungel här, utan kullarna är långsträckta och gröna och saknar bara betande får för att Skottlandsbilden skulle bli perfekt. Men de kanske finns också. I varje fall torde det knappast finnas något land utanför Skottland som mera liknar Skottland.

159

Men när man tog sig ner för kullarna kom molnen, djungeln och regnet igen. Avskedsglimtarna i Shillong hade tydligen bara varit ett personligt och artigt adjö från Shillong till mig med tack för besöket. del 21 : Åter till Darjeeling. Bussen försenades på vägen, och jag fann min rätta Guahatibuss till Siliguri i sista minuten. Denna buss var åtminstone hel, och chauffören med sitt gäng av konduktörer var på bettet. Avresan skedde med rivstart, och det var gasen i botten hela vägen ända tills vi vid midnatt fastnade i en trafikpropp långt ute i ödemarken på denna Assams enda landsväg. Där satt vi i tre timmar. Det var som vanligt ett militärfordon som fått krångel och som måste bogseras iväg, ett ändlöst företag som 25 truckar och ett något mindre antal bussar och andra fordon fick bita i det sura äpplet för. Jag tänkte då på min medpassagerare från Shillong, som förklarat att han aldrig tagit nattbussar mellan Guahati och Siliguri, då det var alldeles för farligt. Vad kunde då hända? frågade jag. Det ville han inte svara på, då jag hade resan framför mig. Jag fick således inte veta vilket jag skulle vara rädd för: bomber, terrorister, kidnappare eller huvudjägare. Emellertid behövde vi inte konvojskydd denna natt, och ej heller utsattes vi för någon polisvisitering av samtliga passagerare. Efter 3-timmarsproppen på landsvägen blev det andra proppar. Lustigt nog sover man gott i nattbuss så länge den rör på sig, men när den stannar måste man vakna till av den oroliga känslan att något är fel, vilket det då alltid är. Saken blir aldrig bättre av att man i regel aldrig får veta vad som är fel. Efter 13 timmars resa klockan 8 på morgonen såg man namnen Jaipalguri och West Bengal överallt, vilket tydde på att man närmade sig Siliguri. Förhoppningsfullt började man se sig om efter milstolpar. Så kom den vanliga kallduschen: bara 170 kilometer kvar. Det var dock något bättre än gårdagen, då det efter 13 timmars nattbussresa hade varit 185 kilometer kvar. När vi stannade till för frukost fick jag till sällskap några glada damer från Nagaland som skulle till Gangtok. De var alla kristna och talade mest engelska. Så lär det vara i hela Nagaland, som ligger söder om Meghalaya. Damerna hade mycket intressanta utseenden som inte alls var indiska utan snarare någonting mitt emellan det tibetanska och burmesiska. De var mycket trevliga och behagliga, och några var även riktigt vackra. I Gangtok skulle de besöka några kyrkor. Chauffören skärpte sig och satte åter gasen i botten men tog en annan väg till Siliguri än den vi kommit. Denna väg gick in i bergen och tog en hög bro över Teesta bara 28 kilometer söder om samhället Teesta, som man passerar när man färdas mellan Gangtok och Darjeeling. Sedan kom vi småningom fram till Siliguri vid ett-tiden efter bara 18 timmars resa, två timmar kortare än resan till Shillong. Sedan var det lätt att få en jeep till Darjeeling, som nåddes i skymningen efter fem. Hela resan Shillong-Darjeeling tog alltså bara 27 timmar, beroende på bättre buss och chaufför, mot 30-timmarsresan Darjeeling-Shillong. Visst hade resan till Shillong varit givande och intressant trots det ihållande hällregnet, men den måste ändå framstå som denna resas mest kontroversiella kapitel. Jag offrade tre

160

ovärderliga resdagar för den, och följden blev att jag troligen måste avstå från Buddhagaya. Jag visste inte vad jag gav mig in på men jag var nyfiken och blundade därför för farorna i att ge sig iväg till Assam och Meghalaya utan tillstånd per nattbuss som kunde angripas av terrorister som kunde välja mellan att kidnappa eller massakrera dess innehåll. Så färdades vi dessutom helt intill vilda naturområden där det ännu klampar omkring vilda elefanter och noshörningar. Tyvärr fick vi inte se sådana djur men desto mera djungel. Den märkligaste naturupplevelsen under resan till Shillong var en flock flygande hundar just utanför Nongpoh. De såg ut som väldiga fladdermöss men var för stora för att vara fladdermöss och var nästan tusentals. Det måste ha varit flygande hundar, och deras massverkan var slående men inte alls skrämmande, när de i samfälld flykt förmörkade himlen med sina gigantiska läderlappsvingar. Det var helt naturligt att just något sådant skulle förekomma i denna till synes den tätaste av alla djungler. del 22. Tillbaka i Darjeeling gällde det att slicka sina sår främst efter alla de nya kraftiga insektsbett man undfått i Shillong eller på vägen. I Darjeeling började det bli kallt och ruggigt. Vädret var tyvärr inte klart, och inte en enda av de två morgnar jag hade kvar i Darjeeling hade varit värd en utflykt till Tiger Hill i soluppgången. Jag ville inte fortsätta bo i Shamrock på grund av saknaden av Joanna. I stället flyttade jag till Tower View på baksidan av staden, som var fullt av avsigkomna och förkylda turister. En engelsman hade helt tappat rösten, en engelska hade blivit förkyld för första gången i sitt liv när hon nu premiärbesökt Indien, och de flesta andra var också förkylda utom några amerikaner, som var griniga ändå på grund av vädret. Den ena var ett skolexempel. Han var en hundraprocentig macho, duschade kallt varje morgon i Himalaya (vilket är snudd på minusgrader,) hade gått runt Annapurna utan jacka och frusit en aning och hade ingenting gott att säga om Indien. Han tyckte Afrika var bättre. Det som förfasade honom i Indien var den allestädes närvarande smutsigheten. Han hatade Delhi, Calcutta, Bombay och till och med Madras (Chennai) och hela Indien. För honom existerade inte dess historia och religion, dess kultur och utsökta estetik överallt. Han såg bara motsatsen. Han hade tyckt om Neo Hotel i Shillong, som var rent intill sterilitet, som jag därför ratade till förmån för det mera mänskliga Greenland. Dessa griniga turister tråkade ut mig, så jag vederkvickte mig i stället hemma hos Sri Ram, som tog vänligare emot mig än någonsin. Han blir alltid uppriktigt glad åt att se mig, och det är ömsesidigt. Den här gången fick jag läsa hans gripande novell om den okända sociala sidan av Indien. Han hade i Darjeeling träffat en ovanligt trevlig och generös turist från Sverige, som var på väg till Benares. Sri Ram hade då glatt överraskad undsluppit sig att det var hans hemstad, varpå svensken helt spontant bad Sri Ram följa med på resan. Svensken erbjöd sig att stå för alla kostnader. Sri Ram var överväldigad då han knappt besökt sin hemstad sedan han lämnat den i ungdomen. I översvallande generositet bjöd svensken på tågresa och flott hotell och middag och lunch och hela baletten, och Sri Ram levde som i en dröm, tills en polis stoppade honom och

161

bad honom följa med till stationen. "Men jag har inget gjort," sade Sri Ram. Polisen svarade argt: "Håll käften och följ med!" På stationen blev Sri Ram förhörd av polisen, som förgäves försökte sätta fast honom för något - vad som helst. Det framgick att polisen misstänkte Sri Ram för att utnyttja och lura en turist. Han sattes i häkte för vidare förhör, och svensken kunde ingenting göra. När slutligen Sri Ram släpptes efter några dagar (efter svenskens avresa) kunde inte Sri Ram låta bli att ge polisen en släng med sleven: "Ni har arresterat mig utan anledning bara för att jag umgicks med en europé. Ni berövade mig hans vänskap bara för att ni avundades den och inte trodde det var möjligt för hinduer att umgås med västerlänningar utom för att få pengar av dem. Men jag fick inte en paisa av min svenske vän, men ni berövade mig hans vänskap. Hur skall jag nu klara mig hem till Darjeeling?" Då förlorade polisen kontrollen, blev rosenrasande, rusade upp och gav Sri Ram en handgriplig omgång. Polisen förblev ovänlig, och hans enda slutord var: "Ge dig iväg, håll käften, och gör som du blir tillsagd!" Troligen var denna polis mest arg på sig själv. En kontrastbild mot det vänliga, mänskliga och avslappnade Darjeeling från det officiella Indien i dess heligaste stad Benares, en sannskyldig dokumentär i svart och vitt. del 23 : Fest i Nepal. Resan till Kathmandu var bara på 24 timmar i buss men ändå svårare än resan till Shillong på grund av kylan. Alla satt i nattbussen och frös, ty åtskilliga fönster gick inte att stänga. För första gången efter Kumaon fick jag sätta på mig strumpor. Ändå satt man och huttrade hela natten, och sömnen saboterades dessutom av andra pittoreska detaljer i bussen som det faktum att sätenas ryggar kunde fällas ner, vilket ju var praktiskt och populärt, men när de fälldes ner måste de krossa eller sönderskava den bakomsittandes knän. Lyckligtvis var bussen aldrig full under natten, så att man kunde sprida ut sig en aning. Ankomsten till Kathmandu i gryningen var som vanligt en höjdare. Man vaknade vid sextiden och såg sig oroligt om efter milstolpar och väntade sig de vanliga nedslående nyheterna på 185 eller 170 kilometer kvar, men så möttes man av den glada överraskningen att det bara var 25 kilometer kvar. Man kunde knappast tro det. Men så började bussen arbeta sig uppåt, och snart började Nepals kanske vackraste berg Ganesh resa sig i norr. Därpå växte Langtangmassivet fram, och i öster blev bergen ännu högre och vitare, större och bredare. Så kom man över passet och väntade sig att få se Kathmandu, men allt vad man såg var en smogsoppa av gråaste och tjockaste slag. I denna smutsiga mjölk dök bussen ner, varpå det blev ännu råare och kallare. Jag erinrade mig att det var den 28 november och bara 24 dagar kvar till midvinter. Man såg ingenting av hela staden och ej heller när man med autorickshaw tog sig fram från busstationen till mitt Kathmanduhem the Yak Restaurant & Lodge, som väntade mig med ljuvlig värme, mitt finaste hotellrum hittills under resan (för 150 rupier) och någonsin hos Yak samt det bästa av allt: en varm dusch, resans andra efter Pemayangtse. Det var bara att njuta och tvätta av sig alla sårskorpor (av skavsår), myggbett, indiskt damm och smuts och ens skräckinjagande utseende med hår och skägg på ända och vilda ögon efter strapatserna. Man ser alltid ut som ett monster eller som en farlig dåre när man kommer fram efter en indisk resa.

162

När man väl såg ut som en människa igen kunde man med att visa sig på stan och uppträda hos Aeroflot. Jag ställde de eviga frågorna: var det möjligt att flyga från Kathmandu i stället för Delhi? Kunde jag flyga till Göteborg i stället för Stockholm? Några ändringar i tidtabellen? Svaret på samtliga frågor var nej. Jag fick min biljett bekräftad och var därmed dömd till att ta mig till Delhi per buss och tåg, vänta i Moskva ett dygn på flyget till Stockholm och därifrån ta mig med buss till Göteborg. Därefter var jag ledig att ta kontakt med Shekhar. Det visade sig att hans stad Kirtipur (vid Patan, en av Kathmandus två stora förstäder,) just samma dag skulle drabbas av en sorts glädjefestival som fordrade att det dracks mycket chang, den förrädiska tibetanska alkoholdrycken som verkar helt menlös, varför man dricker mycket av den läskande vederkvickelsen, varefter effekterna uppträder med en snölavins obönhörlighet. Det var tydligen mitt öde. Redan när jag passerat passet för mitt inträde i Kathmandudalen hade jag mötts av det väldiga anslaget: "Welcome to Kathmandu! Ruslan Vodka, the best of all spirits!" Kirtipur var verkligen besatt av festivalyra. Omkring i staden bars det två bärstolar med gudinnor omkring vilka det spelades mycket slamrig musik (med mest bara en massa cymbaler och trummor samt två domedagsbasuner) till vilket infernaliska oväsen det dansades rituella danser av enbart påstrukna män - de flesta mer eller mindre tandlösa gubbar. Chang bjöds omkring frikostigt, och alla drack, särskilt musikanterna och de dansande gubbarna, varpå det kvasi-musikaliska oväsendet oavbrutet accelererade. Likväl var danserna ganska sirliga med mycket svepande handgester, och ingen rumlade omkring, utan de påstrukna gubbarna var snarare outtröttliga i sina pittoreska dansceremonier. Samtidigt festades det hemma hos Shekhar. Hela släkten var inbjuden, och jag presenterades för allehanda avlägsna släktingar av mycket olika generationer, de flesta tydligen relaterade till Shekhars svärmor. Medan vi festade och åt och drack chang, kaffe och te hinkvis berättade Shekhar om sin förunderliga resa till Sverige. Han hade inbjudits av "Läs och Res" som bekostat halva hans resa, medan den andra hälften bekostades av tacksamma svenska klienter som haft honom som guide. Han flög med Aeroflot och fann maten ombord alldeles otroligt luxuös, så att han bara orkade med hälften. I Stockholm blev han sedan ytterst väl omhändertagen av tacksamma klienter i stafett under 25 dagar, varunder han fördes omkring till Norrtälje, Stockholms skärgård, ner till Kristianstad och Skånes södra östkust, Malmö, norrut till Göteborg och Smögen samt vidare till Vänersborg och Lidköping innan han återfördes till Stockholm. Vad som gjorde det största intrycket på honom var den svenska renligheten överallt. Det näst största intrycket var av hur väl organiserat Sverige var. (Jag berättade för honom om negern från Afrika som gästspelat i Sverige och där fann det roligaste av allt vara att bussens avgångstid var kl. 8.03 och att den faktiskt avgick precis 8.03, åt vilket Shekhar skrattade hjärtligt: han förstod negern precis.) Men det som Shekhar tyckt bäst om i Sverige var naturen. Den var så grön och frisk överallt med oändliga skogar och vattendrag, och renligheten i landet bidrog till att höja hans utomordentliga upplevelse av den nordiska naturen, fastän han var i Sverige mitt under Nordens kanske regnigaste sommar någonsin och det nästan regnade varje dag.

163

Kort sagt, Sverige hade varit hans livs reseupplevelse, och han hade bara mött vänlighet överallt. Men hur var det med ekonomin? Hade han inte funnit landet väl dyrt? Jo, det var det enda problemet. Han hade bara kunnat köpa en sak under hela resan, en liten leksak till sin son för 10 kronor. Jag fick sova över hos honom, och följande dag, den första advent (29.11) fortsatte festivalen i grannbyn, vart vi gick för att se på. Det bars omkring bärstolar med gudinnor, det festades och dansades med slagorkester och domedagsbasuner (nästan stora som alphorn), det dracks chang och viftades med flaggor och plymer, folk var uppklädda i alla världens grannaste färger, och stämningen var total. Det var nästan som att vara tillbaka vid Tarbochefestivalen kring Saka Dewa i maj '97 före kringvandringen av Kailash. Tyvärr måste jag bryta upp vid middag för att ombesörja fortsättningen av min resa. Det gällde att skaffa biljett till Pokhara, inhandla diverse beställt bjäfs för goda vänner i Sverige (som jag velat ombesörja i Buddhagaya vilket nu inte längre var möjligt). Allt klarades av under eftermiddagen denna makalöst vackra festdag, då solen strålade från en klar himmel och man såg alla de snöklädda bergen omkring Kathmandu från Manaslu och ända bort mot Everestregionen. Likväl kändes det vemodigt. Resan led mot sitt slut, och jag saknade mitt Darjeeling, Sikkim, som jag lärt mig älska denna gång, och Joanna, som jag inte visste om jag någonsin skulle få återse. Kvar av resan var bara Pokhara före den förödande hemresan. del 24. Sista kvällen i Kathmandu firades med en festbankett hos mitt värdfolks restaurang på Yak med resans bästa buryani och en rejäl dos fruit curd: en festmåltid som heter duga. Man äter bättre i Nepal än i Indien, och likväl är det billigare, men vad man saknar i Nepal är riktigt te. De serverar bara vedervärdigt påste som blir helt smaklöst och så svagt att man lika gärna kunde dricka varmt vatten med mjölk. För att få riktigt te måste man gå ut till bakgatornas små tesjapp, där man får rejält starkt och tjockt te för bara 3 rupier (37,5 öre). Nepal har inga mynt. Åtminstone har jag aldrig sett några. Men de har sedlar i valörerna 1, 2, 5, 10, 20, 25, 50, 100 och så vidare. En enrupiesedel motsvarar alltså 12,5 öre. Kathmandu var sig likt. Nepal har klagat över bristen på turister i år, men jag tyckte de var fler än någonsin, och även de nepalesiska haschutbjudarna var fler än någonsin: i princip 2-3 stycken per kvarter. Så avslutades Kathmanduséjouren i en varm säng i resans finaste hotellrum med strömavbrott i hela staden i flera timmar. Mitt fina hotell kunde dock bjuda på hemtrevligt stearinljus med stake. (I Garwhal fick man dem utan stake.) Resan till Pokhara följande dag gick smärtfritt. Mitt kompani hade lovat att resan skulle ta 7-7 1/2 timmar, men den tog bara 6 1/2 (20 mil). Vädret var idealiskt: inte ett moln på himmelen, och för första gången kunde jag njuta till fullo av hela skönheten i det nepalesiska berglandskapet som nu kom till sin rätt. Dock var det originellt att konstatera att majoriteten av busspassagerarna var västerlänningar. Hela vägen till Pokhara visade även turismens inflytande: lyxhotell, flotta kaféer, västerländska clichénamn och dryga priser för låg kvalitet. Samtidigt såg man överallt manifestationer av att Nepal ändå är ett av jordens fattigaste

164

länder: nödtorftigt klädda risarbetare, mest kvinnor, som arbetade hårt på fälten under den brännhetas solen, barnarbetare, barn som hysteriskt flockades kring bussen närhelst den stannade för att sälja billiga cigarettändare, patetiska väckarklockor, chips och annat bjäfs som absolut ingen ville ha. Vi stannade till före halva vägen vid ett typiskt turistkafé, där jag för vätskans skull drack en mycket vattnig och smaklös kopp te för 10 rupier och råkade sitta vid samma bord som ett par svenskar från Skövde. Det var resans andra tillfälle att tala det gudabenådade modersmålet. Vi snattrade iväg så kvickt vi kunde, ty vi hade inte många minuter på oss. De hade kommit den långa vägen till Nepal via Thailand, Hongkong och Peking och ämnade återvända till Sverige exakt samma väg. Deras avsikt i Nepal hade varit att kasta sig ut i forsränning på floden på vägen, men nu tyckte de att vädret var för kallt. Dessutom var det för sent på säsongen. Vi såg bara en forsränning på floden på vägen, och de flottfararna verkade inte trivas utan snarare sitta sammanhuttrade och frysa. I motsats till alla sina förväntningar och till vad de hört från andra hade de upplevat Kina enbart positivt. De hade bemötts med vänlighet överallt och särskilt i Peking. Hongkong hade de tyckt bäst om, medan de hade funnit den mest liberala staden Shanghai ganska tråkig. Vi skildes under ömsesidiga lyckönskningar om lycklig resa. Så kom man då fram till Pokhara. Turistbussar stannar inte längre vid den normala busstationen utan åker till en särskild turistbusstation. Där väntar en armé av mottagningskommittéer med banderoller och plakat och reklam för sina hundratals olika hotell, och alla är de där för att i all vänlighet för turisternas eget bästa shanghaja turister. Jag sade kvickt adjö till mina reskamrater och lyckades snabbt smita därifrån utan att besvara ett enda erbjudande i gatloppet. Det följde en lång ljuvlig promenad längs sjöstranden i solskenet till mitt gamla ställe i yttersta utkanten av staden: the Wood Pigeon, där min värd från förra året genast kände igen mig och ställde ett dubbelrum till mitt förfogande för 80 rupier (10 kronor), resans billigaste rum. Det var bara att tacka och ta emot. Han erbjöd sig även att ordna mina biljetter till Delhi, hans pris var inte högre än vad jag tänkt mig, så det var bara att tacka och ta emot där också. Alla bitar verkade falla på plats snabbt och genast och utan någon ansträngning. Därmed fick man äntligen tid över till att njuta av den ofattbara friden över Pokharasjön med dess ovärderliga jungfruliga skönhet och lisa för ett par gamla trötta ben. Klockan sex steg jag upp för att bege mig upp till Sarankot. Det var ännu mörkt, men det ljusnade just tillräckligt under vägen för att man skulle kunna följa denna utan svårighet och nå upp till toppen (600 meter ovanför Lakeside) till halv 8 innan ännu dimmorna hunnit höja sig och svepa in bergen i ett moskitnätliknande dis. Vädret var perfekt. Min tur höll i sig. Sarankot var sig likt, och mitt gamla värdpar på mitt frukostkafé kände igen mig. Det var bara att slappna av, beställa ostomelett och en liten kanna te och njuta av världens vackraste morgon inför ett landskap av en himmelskt ljuvlig sjö kransad av världens vackraste berg, över vilka höjde sig det mest majestätiska av alla Nepals imponerande massiv, då det låg så nära inpå: det magnifika Annapurna i hela sin härlighet. Närmare paradiset i Himalaya kan man inte komma.

165

del 25. Det är dags att börja summera resan. Det har kanske varit min bästa Indienresa hittills och även den längsta, och det bästa betyget för den är att jag vill göra den ännu längre nästa gång och då fortsätta utforska okända trakter av Sikkim och länderna bortom Assam. Särskilt rik har resan varit på nya kontakter och vänner. Tre hoppas jag kommer att få betydelse för framtiden. Stephen Murray och jag råkades på bussen från Dharamsala till Dehra Dun, han hoppade av på vägen till Mussoorie, men vi hade redan beslutat att träffas på nytt i Kausani, vilket vi gjorde. Han var något av en perfekt vän och kollega, våra tankar och inriktningar rörde sig i om inte exakt samma fåror så ytterst parallella sådana, så att vi kompletterade varandra på ett ypperligt sätt. Han hade ett fantastiskt sätt att ta människor, så att han omedelbart kom mycket nära inpå dem och kunde ta sig in i deras sätt att tänka, som jag för min del upplevde som en aning påträngande. Men vår vänskap var total från början. Håkan Hjelmström var den stora överraskningen i Pemayangtse, den förste svensken på min odyssé, en ensam resenär som lagt hela Asien bakom sig och bara hade börjat. Han var bara 30 år men redan fullt mogen och därtill ett datorgeni. Det var särskilt märkvärdigt att för en gångs skull sammanträffa med en ung västerländsk man i Indien som var intelligent och klartänkt och ingen flummare, utan ringar i öronen och näsan och andra bisarra för att inte säga groteska ansiktsprydnader, utan armband och ringar och tatueringar och allt vad ungdomar misspryder sig smaklöst med i västerlandet. Det var särskilt befriande att få tala svenska med honom för första gången på hela resan. Vi passade även på att diskutera det svenska problemet: varför är svensken så dryg, blodlös, likgiltig och tråkig? Även han menade att de var jordens gråaste folk, och han ämnade aldrig befatta sig med det inskränkta och sterilt inrutade gråsamhället som han liksom jag bara kunde betrakta som en genom sin civiliserade och tillknäppta förklädnad bara var en desto lömskare och farligare sorts krypande maffia. Hans största besvikelse under sina resor hade varit Kina. Han hade rest genom halva landet och överallt spanat efter spår av den gamla kinesiska civilisationen och kulturen med dess utsökta traditioner och smak. Han hade inte funnit ett spår någonstans av detta. Den tredje vännen var Joanna, denna mogna frånskilda tvåbarnsmoder med polska föräldrar och som talade den finaste engelska jag har hört. Man kan faktiskt vid vårt möte i Darjeeling tala om kärlek vid första ögonkastet från min sida, fastän jag då ännu inte hört henne tala och hon bar glasögon. Men det var något med henne som omedelbart gick djupt in i mitt hjärta och stannade där. Jag tänkte genast, att en vänskap mellan oss vore idealisk, men att den kärlek jag kände måste bli tragisk. Den blev genast tragisk genom att vi separerades så oförutsägbart genom en grotesk amerikanskas omedvetna ingripande. Jag tror att denna amerikanska inte tyckte om någon av oss bara för att vi talade brittisk engelska. Dock hann jag ge Joanna en livlina innan vi skildes, som om jag kände på mig att vi inte skulle få se varandra igen i Darjeeling. Jag kan inte göra mer. Jag kan bara hoppas att hon ska ta tag i den och rädda vår vänskap - och kanske även kärlek, om den även var från hennes sida.

166

Naturligtvis var flera andra möten och kontakter också mycket viktiga. Bara inledningen med Johannes i Dharamsala var egentligen nog för att tillförsäkra hela resan "success, perfection and accomplishment," den indiska svastikans egentliga symbolbetydelse. Med Janet hade jag i Dharamsala även mycket viktiga samtal om buddhismen och hinduismen, som jag vill återkomma till längre fram. Så har vi alla belgarna och holländarna, kanadensarna och amerikanarna, engelsmännen och fransmännen och alla de indiska vännerna som den unge mannen från Muzaffarpur, som gav mig en bok av Osho; och när jag satt som bäst uppe vid Sarankot passerade ett äldre italienskt par förbi, så att man även fick tillfälle att tala ordentlig italienska. Min sista kväll i Pokhara uppenbarade sig dessutom en av resans mera märkliga nya bekantskaper. Det var en helt ung man som kom upp när jag som bäst frossade i min sista fruit curd uppe på terassen av "Hungry Feeling" och frågade mig om jag var psykolog. Det var jag nu inte, men han hade ett problem. Han led av vissa problematiska eftereffekter av en LSD-tripp som han lockats att ta av en amerikanska i Varanasi. Vad som öppnade alla dörrar mellan oss var att den unge mannen var ryss från Sankt Petersburg. Vårt familjeställe i Finland låg ju i närheten, så vi var nästan grannar, dessutom hade jag premiärbesökt staden i augusti och precis avslutat en sällsynt givande läsning av Josef Brodskij. Vi hade sedan en mycket givande kväll tillsammans. Han berättade ytterst livligt om sina upplevelser i Sankt Petersburg, Vilnius och Riga omkring den 19 augusti 1991 och om lika omvälvande upplevelser i Moskva omkring det Vita Huset den 2 oktober 1993. Han hade varit i Gdansk 1981 och på många andra liknande ställen där det tilldrog sig stora händelser, då han understundom arbetat som journalist. Han var bara en av alltför många vilsna unga män på drift i Indien i ett slags vacuum av livets ingenmansland utan att veta vart hans liv skulle ta vägen. Många som reser till Indien stannar där i sex månader eller längre och bränner alla skepp bakom sig. Varken Stephen Murray eller Joanna hade någon fast adress att återvända hem till, och Håkans enda fasta adress var hans faders, då han skulle stanna borta i tio månader. Men Sergej var den vilsnaste av alla. Han visste inte ens om han kunde återvända till Ryssland efter alla de djupa ekonomiska kriserna där under hösten, och hans ryska pass var inte precis giltigt i vilka länder som helst. Han menade, att det att han hade ryskt pass försatte honom utom räckhåll för alla mänskliga rättigheter. Hans beskrivning av Rysslands tillstånd idag var allmänt dyster. Det var i princip som under Stalintiden, men i stället för partiet och hemliga poliser fruktade man för maffian och brottssyndikaten. Ingen var säker, och någon trygghet existerade ingenstans. I bästa fall, menade han, skulle nationalisterna gripa makten i Ryssland och försöka införa militärdiktatur för att få ordning i landet, vilket då alla demokrater som en man skulle opponera sig mot, varefter det var tänkbart att demokratin äntligen kunde segra. Han beundrade mycket Polen och dess utveckling under Solidarnosc fram till kanske den enda östeuropeiska ekonomiska mönsterstaten. I Ryssland, världens största och rikaste rike, såg det betydligt dystrare ut. Beträffande hans LSD-problem kunde jag bara efter min erfarenhet av andras liknande problem ge honom goda råd och ett försök till vägledning. Hans tripp i Varanasi hade varit god, han hade kunnat njuta av den för fulla muggar, så han hade inte fått för mycket. Men

167

efteråt hade han funnit sig stå inför helt nya livsproblem främst med kommunikationen, koncentrationen och känsligheten. Jag kände precis igen hans dilemma från andra liknande fall. Jag förklarade för honom att effekten av en sådan tripp var att ställas som ett naket barn inför hela världen av sitt eget okända undermedvetna, att för trippens tidsrymd av cirka två timmar finna sin själ berövad sin kropp, och att denna upplevelse måste sätta sina spår i form av ökad känslighet och sårbarhet. Man kan lätt bli överkänslig och irritabel och påvisa tendenser till personlighetssplittring, och detta måste man leva med. Det gäller då att ta vara på fördelarna med personlighetsskiftningen och försöka uthärda nackdelarna i form av den sårbara överkänsligheten. Fördelen är att överkänsligheten medför stegrad kreativitet, då hypersensivitet egentligen är grunden för all kreativitet. Det gör ont att skapa, det gör ont när knoppar brister, och ju mera ont det gör, desto vackrare blir blomman. Detta kunde Sergej begagna sig av i sin verksamhet som journalist och målare. Han menade, att precis så hade han själv försökt betrakta problemet. Han älskade Ingmar Bergman, och jag älskade all kultur från Sankt Petersburg. Vi kunde inte bli bättre vänner, och det var en härlig avslutning på hela Pokharaepisoden, Nepalsejouren och kanske hela denna resa. Naturligtvis lovade vi hålla kontakten, och framför mig låg min nattpackning och klockan 6 på morgonen den långa resan till gränsen på onsdagen till Delhi med buss och tåg på torsdagen, till Moskva med flyg på fredagen, till Stockholm med flyg och till Göteborg med buss på lördagen. Det skulle kanske bli värre än resan till Shillong.

del 26. Dagen började bra men var melankolisk. Det är alltid svårt att lämna bergen för slättlandet då det känns så förnedrande. Den lilla bussen var full av turister från Pokhara, samtliga unga och mer eller mindre extrema. De mest uttalat utspökade var israelerna, som frossar i att resa i Indien. Gränsen nåddes efter 18 mil och 8 timmar, varvid formaliteterna började. De indiska gränsvakterna ville alla prova mina glasögon och använda mina pennor. De behövde lite omväxling i världens tråkigaste jobb: byråkratisk praxis. Återigen gick jag miste om möjligheten att få uppleva Lumbini. Det låg alldeles nära Siddharthanagar, som var en stad bara några kilometer från Sonauli och gränsen. Två japaner steg av i Siddharthanagar för att bege sig till Lumbini. De flesta av oss andra skulle till flumstaden par excellence Varanasi. Bussen från Sonauli till Gorakhpur var som vanligt ett rullande kaos. Den var så liten att bara barn egentligen fick plats i den. Bredvid mig fick jag ett fyllo som envist pratade hindi med mig hela tiden. Ingen fick något vettigt ord ur honom ens på hindi. På andra sidan satt det en man som blev bussjuk och lutade sig halvvägs ut genom fönstret och ropade på Ulrik hela vägen in till Gorakhpur. Även pojken framför mig måste ofta hålla fönstret öppet för att esomoftast sticka ut huvudet och släppa ut oaptitliga saker genom munnen.

168

I Gorakhpur mötte oss chocken. Det hade skett en stor järnvägsolycka åtta timmar från Gorakhpur i Hanyana med 250 döda. Detta var den andra järnvägskatastrofen under min vistelse i landet. Den första hade inträffat nära Amritsar. Denna var värre och hade som resultat att hela järnvägstrafiken kom i olag. Det påverkade även mitt tåg. Alla platser var överbokade då flera tåg hade inställts. För att alls få plats måste jag punga ut med 1300 rupier extra (260 kronor). Jag tackade försynen att jag hade så pass mycket pengar kvar. Det hette att jag skulle få biljetten klockan 10. När jag återkom till kontoret halv 10 hade tydligen mycket hänt. Utanför satt den vackra australiensiskan från Pokhara och hoppades hon skulle få sin biljett. Hon hade betalat mycket extra för att få ut den på svarta marknaden. Strax före 10 kom gossarna tillbaka och hade alla biljetter färdiga. Australiensiskan fick sin och önskades lycklig resa och försvann. Jag fick min, men det var inte den biljett de hade lovat mig. I Pokhara hade jag betalat 1560 indiska rupier för hela resan till Delhi inklusive tågbiljett första klass. De raska gossarna hade sagt mig att de bara kunde skaffa mig ACbiljett och att jag därför måste punga ut med så mycket extra. Icke desto mindre fick jag bara en första-klass-biljett. De hade alltså utnyttjat min situation att jag inte kunde ta ett senare tåg för att få ut mera pengar av mig och använt tågolyckan för åtta dagar sedan som ursäkt. De hade fått mig att betala dubbelt för samma biljett. När jag påpekade för dem att biljetten inte var AC utan första klass kom de med tusen undanflykter: första klass var mycket bättre än AC, och tyvärr måste de nu stänga kontoret fastän de hävdat när jag kom att de höll öppet 24 timmar om dygnet. Alltså, hej då, lycklig resa, och stängt för idag. Och jag var inte i någon position att kunna riskera den biljett jag trots allt fått. Ingenting annat fungerade i Gorakhpur heller. Stationen var lika kaotisk som den i Barauni: ingen visste någonting. Endast tack vare en självuppoffrande nepales, som hjälpte vilsna utlänningar till rätta, fick jag alls plats på det tåg jag hade biljett till. Jag fick då inte, som de raska resebyrågossarna lovat, dela kupé med en svenska på väg till Stockholm utan med en neger från Benin, före detta Dahomey. Denne blev dock den idealiske reskamraten då han blivit utnyttjad lika grovt som jag. Han hade haft oturen att i Nepal färdas från Kathmandu till Pokhara i en buss som körde i diket, varvid han blivit illa skadad men dock inte fått några viktigare ben brutna. Emellertid hade han på grund av sina plågor beslutat att avbryta sin Nepalvistelse för att genomgå en närmare undersökning av eventuella oupptäckta brutna ben i Delhi. Därför hamnade han på samma olyckståg och i samma plomberade kupé som jag. Även han hade betalat hela resan i Nepal med tågbiljett för första klass men råkat ut för gamar redan vid gränsen, som tvingat honom erlägga den bussavgift till Gorakhpur som han redan betalat. I Gorakhpur fick han sedan betala 800 rupier extra för sin tågbiljett för att alls få ut den. Dessa gamar vid gränsen är alltså sannskyldiga bedragare som kastar sig över turister som kommer ner från Nepal bara för att plocka dem på pengar med vilka medel som helst alla medel är tillåtna, och ju fler, desto bättre. Det var inte så förra året, men det var samma sak när jag reste från Kathmandu till Bodhgaya '95, betalade hela bussresan i Kathmandu och fick sedan betala dubbla bussavgifter i Indien. Den enda säkra gränsövergången mellan Nepal och Indien verkar vara Kakarvitta på vägen mellan Kathmandu och Darjeeling.

169

Tågresan tog sedan 22 timmar från 01.00 till 23.15, fastän gossarna i Gorakhpur lovat att detta ultrasnabba tåg bara skulle ta 12 timmar och vara framme vid middag. Allt vad de sagt var bara lögner utan ett enda undantag.

del 27 : Slutet. Tågresan tog 22 timmar från 01.00 till 23.15, fastän gossarna i Gorakhpur lovat att detta ultrasnabba tåg bara skulle ta 12 timmar och vara framme vid middag. Allt vad de sagt var bara lögner utan ett enda undantag. Detta gav en besk och bitter slutsmak åt resan, som varit så fulländat rik och lyckosam för övrigt. Från Old Delhi Railway Station gällde det sedan att ta en autorickshaw vid midnatt för att ta sig ut till flygfältet långt utanför staden, varpå både jag och föraren nästan frös ihjäl. Han tog 250 rupier för besväret, mina sista indiska pengar. Därmed hade resan i Indien och Nepal konsumerat 13,200 rupier eller 2640 kronor för 34 dagar. På flyget upplevde man den sällsamma sensationen att plötsligt höra estniska talas överallt. En stor grupp ester hade rest i Indien och var nu på hemväg, tillfälligt förvandlandes miljön i ett ryskt mammutplan helt dominerad av estniska. De var alla vackra, kultiverade och glada människor, som om de kom direkt från 'den sjungande revolutionen' i Baltikum under Gorbatjovs sista tid. Nere på Sjeremetjevos flygfält vid Moskva snurrade planet omkring i en timme som om det inte visste vart det skulle ta vägen. På flygfältet var det 14 grader kallt i klar kontrast mot Indien. Till slut lotsades flygkärran till rätta av en "Rettungswagen", som fick planet att ställa sig mitt på flygfältet, där vi blev hämtade av bussar. Även vår buss snurrade vida omkring på flygfältet innan det efter många omvägar styrde kosan mot terminalen. Det kändes nästan som om man ännu var kvar i Indien. På Sjeremetjevo blev det diskussioner om min biljett. Till att börja med tog personalen hand om den, klockan 10 skulle jag utforska dess öde vid Transitdisken, och då fick jag veta att jag skulle skickas till Köpenhamn och därifrån vidare till Stockholm denna eftermiddag. Det lät ju positivt. Jag kom gärna till Sverige tidigare än beräknat och hoppade gärna över en natt på flygfältet. Klockan 12 skulle jag återkomma, och då hette det att, njet, jag fick ändå ta flyget till Stockholm följande dag. Fagra löften och lysande utsikter, som allt strax togs tillbaka. Här sitter man alltså i Sjeremetjevos ingenmansland Limbo och är varken hemma eller kvar i Indien. Och man har en härlig natt på Sjeremetjevo att se fram emot. För att då reflektera närmare över problemet i Gorakhpur kom man alltså dit med betald resa till Delhi, fick veta att man måste betala mera då endast en högre klass var tillgänglig varpå man gjorde det och fick ändå bara vad man redan betalt för medan reseagenterna svämmade över av lögner: första klass var bättre än den dyrare AC, jag skulle få dela kupé med en svensk flicka (som tydligen inte existerade), tåget skulle nå Delhi på 12 timmar (och inte på 22, vilket det gjorde,) och deras dyra arrangemang var oundvikliga då tåget var överbokat (medan det fanns två lediga kojplatser i min och afrikanens kupé hela vägen till Delhi). Dessa giriga indiska affärsmän vid gränsen mot Nepal tar alltså hand om

170

nedkommande västerlänningar i sina officiellt helt etablerade och godkända fångstnät för att utan några skrupler plundra dem. Och denna roffarmentalitet hos indier gentemot besökare har blivit värre med åren. Säkert har den indiska oförsyntheten fått en knuff framåt i och med de nationella atombombsproven i våras. Ingenting kan ursäkta dem, lika litet som Amerika, Ryssland, England, Frankrike, Kina och Pakistan kan ursäktas för sina överlagda atombombs-sprängningar. Denna lek med atomvapen är mänsklighetens största hybris och det mest livsfientliga någon kan syssla med. Ett av Gandhis viktigaste argument för att separera Indien från England var, att han inte ville att Indien skulle ha någon del i Englands och dess allierade Amerikas atombombsprogram. Amerika släppte helt överlagt historiens två mest effektiva massförstörelsevapen över två av Japans tätorter i avsikt att mörda många hundra tusen civila på en gång, fastän Japan redan försökt vädja om fred (genom Ryssland, som inte låg i krig med Japan då ännu, vilket fredsförsök Stalin dock aldrig informerade Truman om, då han ville kapa åt sig en del av Japan för Sovjetunionens del.) Amerikas bomber över Hiroshima och Nagasaki kan lika litet försvaras som nazisternas långsammare folkmord på judarna. Därför kan heller inga efterföljande atombombsprov någonsin försvaras, vare sig de utfördes av en Chrusjtjov, en Harold Wilson, en de Gaulle, en Chirac, en Mao Zedong eller Deng Xiaoping eller en hindu. Och det är bara att med sorg konstatera, att i och med Indiens kärnvapenprov har Indien fjärmat sig från den heliga pacifisten Gandhi, själv förstört den moraliska grunden för sin självständighet och gjort sig till medlem i världens brottsligaste liga: kärnvapenmakterna. Det är oförsvarligt. Jag lovade tidigare att säga något om hinduismen och buddhismen. Vi diskuterade skillnaderna redan med Janet Gaynor i Dharamsala och var helt överens: där hinduismen dominerar finner man mera fattigdom och vidskepelse, nöd och betryck, smuts och passivitet. Tydligare än på någon tidigare resa upplevde jag trakter där buddhismen dominerade som friska och upphöjande, inspirerande och stimulerande. Särskilt i norra och övre Sikkim, där buddhismen dominerade helt, upplevde jag stämningen som befriande, och ingenstans var folkmentaliteten sundare. Medan i trakter där hinduismen dominerade helt, som i Gorakhpur, var betrycket, bristen på utbildning och snikenheten slående. Jag är helt beredd att omfatta buddhismen som filosofi med hela min tolerans och i likhet med flera kloka indiska tänkare avfärda hela hinduismen som enbart en osund vidskepelse som jag aldrig vill befatta mig med annat än på sin höjd symboliskt och artistiskt. Buddhismen är lika klar, frisk och förnuftig som hinduismen är dunkel, flummig och osund. Därmed har jag även noga aktat mig för att säga ett enda gott ord om islam. Vare detta resans slutreflektioner från ett ödsligt Limbo i Sjeremetjevos ingenmansland, varken hemma eller borta, i en kall väntan på sista flyget hem någonstans på tundran utanför Moskva.

30.10-4.12.1998.

171

Brev från Bihar. "Ursäkta min långa tystnad. Som du vet är livet aldrig lätt här i Bihar, och det blir ständigt svårare. Det är inte svårt att utveckla en 'Kali-mentalitet' och se fram emot de yttersta dagarna, särskilt nu under torrperioden, när allt liv och framtiden beror av den kommande monsunen, den ständiga osäkerheten, som ingen vet om den kommer att uppskjuta domedagen eller inte. Jag har inte sett Johannes på mycket länge. Han är alltid upptagen uppe bland bergen och kommer aldrig mer till Bodhgaya. Han var nyligen i Ryssland tror jag, vilket ytterligare torde höja hans svårighet att komma ner till slätterna. Alla tibetaner och skandinaver känner sig främmande här i Indien utom kanske i bergen, där Johannes har utvecklat en lika stark motståndskraft mot kyla och höga höjder som vilken tibetan som helst, medan jag föredrar slättlandet, där jag föddes, och där jag som buddhist känner mig lika främmande i detta kaotiska och religiöst anarkistiska Indien som vilken tibetan som helst här nere på slätterna. Jag antar att vi alla känner oss främmande inför denna turbulenta tidsålder. Vad som oroar mig är att sakernas tillstånd blir sämre, särskilt för oss buddhister, mera särskilt för tibetanerna, och allra mest för tibetanerna i Tibet. Kineserna håller på att vinna kampen men på ett sätt som ingen hade kunnat ana. De håller på att förlora rent politiskt, ekonomiskt och materiellt. Deras armé är inte anpassad till Tibet och kan inte underhållas och försörjas där: hundratusentals soldater håller ständigt på att gå en långsam hungrande och frysande död till mötes. Vi vet inte hur många kinesiska soldater det är som helt enkelt har försvunnit ut i ingenstans där i bergen och bort från all statistik, obegravda, helt glömda och utan någon möjlighet till någon upprättelse någonsin. De är de största förlorarna. Tibetanerna tycker sig känna igen dem i alla de flugor, som aldrig fanns i Tibet innan kineserna kom. Om den tunna militära livlinan till armén i Tibet klipps av, så är en halv miljon kinesiska soldater utlämnade åt de grymma bergen i Tibet. De kinesiska nybyggarna, som finansieras av Kina för att kolonisera Tibet, kan inte stå ut med livet där. De vill bara komma hem igen innan de dör, vilket många inte klarar. Även de är övergivna av sin regering, betalda av sina herrar för att försvinna och förgås i Tibet, där ingen tibetan vill ha dem. De är också stora förlorare. Om de överlever har de ändå förverkat sina liv. Och hela detta fåfänga företag att offra människor för en omänsklighet kostar Kina mer än vad det har råd med, och bankerna närmar sig allmän bankrutt. Men det finns ytterligare en front, och det är den mest viktiga och farliga. Det är mentaliteten. Vad kineserna för med sig in i Tibet, vad de har uppfostrats till och praktiserar är hat. De för med sig våld och hat till Tibet, och deras största energi går åt till att hata tibetanerna utan anledning, bara för att de måste leva i Tibet. Och detta hat smittar av sig på somliga tibetaner. Det finns många tibetaner som (tillsammans med uigurerna i ÖstTurkestan, som är ännu ivrigare,) ser fram emot den dag då de får rensa hela Tibet (och ÖstTurkestan) från kineser. De ser fram emot att få genomföra en rättvis etnisk rensning av motsatt slag mot den kinesiska. Naturligtvis måste vi förstå dem, kineserna har ju mördat miljoner tibetaner och uigurer och kommit undan med det, så varför skulle de inte få sitt straff? Men tibetanerna ser inte den stora faran i detta: deras sinnen har infekterats av det kinesiska hatet. När de ger efter för ett sådant hat, som utsåtts av kineserna, så har de

172

förlorat kampen. Det vore det yttersta nederlaget. Även om kineserna lämnar Tibet, (vilket de mycket väl en dag kan göra,) om de drar tillbaka sin armé och lämnar alla tibetanska angelägenheter åt tibetanerna, så vore en sådan seger värdelös om tibetanerna tog ut någon form av hämnd. Detta är vad jag bekymrar mig för i det tibetanska problemet som buddhist. Och det enda jag kan göra är att bedja att detta aldrig må hända, att tibetanerna aldrig må anamma och ge efter för det kinesiska hatet. Kanske någon hör min bön. Kim, en Bihari buddhist. Fotnot. Bihar är den fattigaste delen av Indien med den högsta kriminaliteten, där även buddhismens heligaste plats Bodhgaya ligger, och varifrån Kim räknar sitt ursprung, en vän och medarbetare till oss (mig och Johannes B. Westerberg) sedan 1992.

Magsårsflykten. (europeisk vårresa ’99 i 18 avsnitt; tillägg : Kerstin Bonaccorsi in memoriam.)

173

"Min käre vän, Ditt tillstånd oroar mig. Jag tänker inte avråda dig från att komma söderut, men kommer ett sådant företag verkligen att lösa ditt problem? Jag tror att ditt ständiga problem med ditt andligt efterblivna samhälle och dina ständiga bekymmer med musiken och ditt arbete, som bara leder dig in i en ond spiral av överarbete och stress, bara kan lösas hemma. Vad som oroar mig är den dramatiska försämringen av ditt tillstånd. Jag kan aldrig minnas att du tidigare lidit av diarréer längre än en månad. Två månader är två månader för mycket. Jag antar att du för ett ytterst torftigt liv utan alkohol och utan sex. Du sade alltid att min första ordination åt dig av någon daglig alkohol (närmast vin, portvin eller sherry) var mycket välgörande. Du borde aldrig avstå från den magtillfredsställelsen. Och varför envisas du med att aldrig ha något sexliv? Vi kan inte undfly den verkligheten att vi fötts som naturliga varelser, och det kanske mest grundläggande villkoret för vårt välbefinnande är det fysiska praktiserandet av sex, vilket mer än i någon annan fysisk övning tar hela kroppen i anspråk och stärker den. Hur det praktiseras spelar ingen roll, bara det görs på något sätt. Jag måste vidhålla dessa fundamentala rekommendationer för din fysiska hälsas förbättring: alkohol och sex, båda med måttlighet men utan avbrott. Jag försäkrar dig att min rekommendation förvisso skulle lösa alla dina problem beträffande din stackars stressade och överarbetade matsmältningsapparat. När det gäller din resa måste du själv avgöra saken. Jag tänker varken avråda dig eller uppmuntra dig, men om du kommer, finns jag här." Så skrev den gode doktor Sandy till mig från Konstantinopel, vilket brev nådde mig några dagar före min avresa. Naturligtvis hade han fullkomligt rätt i sin diagnos och sina preskriptioner, men han kunde inte veta hela sanningen. Han såg bara toppen av isberget och kunde föga ana resten, då han aldrig varit i Sverige. Dagen före min avresa nådde mig ett brev, i vilket en god vän klagade över Fritänkarens monotona och obotliga kverulans och "gnäll" emot Sverige, kränkning av Olof Palmes minne och allmän svartsyn "som i en oupphörlig solnedgång". Vi hade gärna publicerat hela hans synnerligen uppriktiga och välskrivna brev, om det inte hade varit för långt och då vår gode vän ställde krav på att få det återgivet oavkortat i så fall. Även han tycktes ha fixerat sig vid en avskräckande klippspets på isberget och ville ej gå under vattenytan. Den kanske märkligaste, viktigaste och mest uttömmande boken som skrivits om Sveriges tragedi under 70- och 80-talet heter "Drabbad av Sverige" och är skriven av Marianne Alopaeus, som flyttade till Sverige från Frankrike 1973. Liksom Herman Lindqvist, en annan gedigen Frankrikekännare, har hon finlandssvenska rötter men betraktar sig i motsats till Herman Lindqvist fortfarande som finlandssvensk. Boken är hennes mästerverk, och efter 16 år är den fortfarande i högsta grad aktuell. Hon skärskådar det svenska samhället och analyserar genomträngande den morbida svenska samhällsutvecklingen från en mönsterstat med alla möjligheter till ett tragiskt offer för ett gigantiskt maktmissbruk, i vilket alla försynens omåttligt generösa resurser

174

förslösades på en galopperande elefantiasissjukdom omfattande hela staten och alla kommuner i gestalt av den likt en gargantuansk amöba allt uppslukande offentliga sektorn, som bara spred ödeläggelse, ödslighet, kriminalitet och mänskliga tragedier var den drog fram, börjandes med likvideringen av Stockholms charmfulla centrum. Huvudansvariga var Gunnar Sträng och Olof Palme. Vi ska inte fördjupa oss i Marianne Alopaeus viktiga och grundliga analys. Det viktigaste är att hon inte var ensam. Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Per Ahlmark, Astrid Lindgren, Anderz Harning - en hel kör av bärande intellektuella röster sjöng på samma angelägna melodi. Ingmar Bergman och Bibi Andersson trakasserades, och många var helt enkelt tvungna att fly utomlands för att klara sig, då den svenska statens socialistbläckfiskmaffia fick tillåtelse att härja fritt av det svenska folket. Kören av förtryckta intellektuella var massiv. Vad Marianne Alopaeus åskådliggör är en idealstats tragedi - alla möjligheter fanns, och allt spolades ner i toaletten. 16 år efter bokens utgivning är den fortfarande en skakande – och hälsosam – ögonöppnare. Det är framför allt de ideellt arbetande skapande krafterna i samhället som lider av sviterna ännu idag. Inga statliga medel finns kvar för kulturen i ett land där allting konsumerades av den offentliga sektorn. I stället för kultur har vi MacDonald, videovåld och en total dominans av ensidigt amerikanska våldspornografiska filmer på såväl biografer som TV – det är den enda kultur som lönar sig, "kultur" för gladiatorpubliken. Som väletablerad musikdirektör med en lång meritlista av enbart fullödigt kvalitativa produktioner sedan mer än 20 år kan Bo Urban Nordgren i Annedals-kyrkan inte producera en enda konsert utan att han måste göra allting själv inklusive marknadsföring och annonsering. Svenska Kyrkan bistår honom minst av allt, som föredrar att låta utställningar som Ecce Homo köra över honom. En väletablerad skulptör som Eino Hanski skulle inte få en enda skulptur utförd om han inte själv ständigt måste ligga i för att få sina konstverk marknadsförda. Och som parentes efter dessa båda typiska exempel på svensk kulturpolitik kommer undertecknad, vars enda lön som författare och musiker sedan 30 år i stort sett bara är ett ständigt återkommande magsårsproblem. I andra länder omhuldas kreativa konstnärer och tas de om hand. Om en begåvning visar prov på initiativkraft i exempelvis England får han statligt stipendium genom Cambridge eller Oxford som ger honom en gedigen utbildning hur fattig han än är. Så togs skomakarpojken Christopher Marlowe om hand, och samma system fungerar än idag. Den engelska flegman är ökänd, men engelsmännen tar ställning i självklara frågor och vågar stå för självklara ställningstaganden och genomför konkretiseringar av sina ställningstaganden. I Sverige är det enda man möter likgiltighet som resultat av den offentliga sektorns allestädes närvarande paralysering och likvideringskraft, vars stora ångvältspionjärverksamhet var skolreformen på 60-talet, som gick ut på att alla blommor skulle elimineras från gräsmattan. (Undervisningsrådet Jens Folkmarssons formulering.) Det direkt odemokratiska i detta var att köra över det självklara faktum, att blommor har lika stor rätt att leva och växa som vanligt grönt gräs.

175

Och vad kan man då göra åt detta magsår, så länge denna mentalitet tillåts fortsätta härska genom morbid likgiltighet, annat än att lämna det hemma och ta time out i utlandet för åtminstone tillfällig lindring? ----Eftersom vi tangerat musiken, så låt oss samtidigt belysa det universella missnöjet på detta plan. Problemet är att hela musikmarknaden har tagits över av skvalmusiken, populärmusiken, schlagermusiken, rockmusiken och annat oväsen producerat av apor, amatörer och klåpare, som bara gått in för denna musik för att göra pengar, medan den riktiga musiken producerad av kunniga och musikaliska hantverkare helt har körts över. Därför domineras hela musikmarknaden av hysteriskt rock-oväsen medan riktiga musiker, orkestermusiker, pianister, violinister och borna virtuoser sätts på undantag och är underbetalda på livstid. Där lönsamheten och opportunismen släpps fram och får diktera villkoren har riktig musik, som kräver lång utbildning av träning och förberedelser, ingen chans. Därför finns det ingen Beethoven, ingen Chopin, ingen Verdi och Tjajkovskij, ingen Sibelius och inte ens någon Rodgers & Hammerstein idag. Trots krig i Jugoslavien, oväder överallt, talrika mänskliga tragedier och andra vådliga missöden på vägen, lyckades Magsårsflykten, och man kom hem igen efter påsken med alla symptom besegrade - än en gång. Kampen fortsätter. "Svenskan är ett litet språk. Slår man inte vakt om det går det under - på ett eller annat sätt." - Marianne Alopaeus.

del 2. På mitt gamla snaskiga stamkafé på stationen i Hamburg råkade jag denna gång ut för en ovanligt kletig tallrik Fettucine. Jag tänkte jag skulle variera denna gång från slippriga spaghetti till mer inbjudande fettucine, men dessa fettucine visade sig vara rena ödesfällan. Har man skägg är man utlämnad åt tre rätters godtycke: soppor, såser och yoghurt. Med dessa fettucine i Hamburg följde en sås som inte var av denna världen. Från barnkalas känner man till termen 'tapetklister'. Emellertid brukar det tapetklister man på barnkalas blandar av glass och saft inte hålla som tapetklister, men denna fettucinesås gjorde det. Den fastnade på allt utom på tapeten. Det var omöjligt att intaga dessa fettucine utan att skvätta, fettucinerna själva var hala som såpa och gick inte att pricka på gaffeln, och så fort såsen stänkt på byxor, tröja, jacka eller andra omgivningar satt den fast där för gott. Skägget blev värre än om man doppat det i Karlssons Klister. Det var som om personalen på detta stationssjapp enkom ansträngt sig för att sätta dit alla restauranggäster med skägg ordentligt, bara för att göra sig roliga på de skäggbelastades bekostnad. Ju mindre sagt om detta tapetklister, desto bättre.

176

Mitt ressällskap från Hamburg till Wien var av angenämaste tänkbara sort: en ung fader med en liten son. Pojken lekte, och pappan läste sagor för honom hela vägen. Av någon anledning sov jag riktigt gott i detta underbara sällskap hela natten mellan Hannover och Linz. Det är sällan annars man sover gott som sittpassagerare på tåg. Ej heller Budapest erbjöd några problem. Himlen hade varit klar ända sedan jag lämnade Sverige, och i Ungern strålade vårsolen, ehuru träden fortfarande var kala. Det var den 10 mars och bara tio dagar kvar till vårdagjämningen. Jugoslaviska ambassaden gav mig mitt transitvisum utan att ställa en enda fråga. Det har aldrig hänt tidigare. Det gav mig tid att intaga en pizza med kaffe på stationen före tågets avgång, och där kom jag i muntert samspråk med lokalbefolkningen. De rådde mig att ta vägen genom Rumänien, då NATO kunde bomba Belgrad när som helst. Diana i Bulgarien hade dock sagt mig i telefon, att jag ännu kunde resa genom Jugoslavien denna vecka, men att jag fick skynda mig innan kriget bröt ut. Sålunda tänkte jag att jag lugnt kunde åka tåg genom Jugoslavien. På tåget fick jag det bästa tänkbara sällskap: en ung konstnärinna från Novi Sad, som tillhörde oppositionen. Hon hade gjort sig bemärkt genom en rad mycket provokativa utställningar och var väl medveten om riskerna med sin hållning: oppositionella är förföljda i Milosevics rest-Jugoslavien. Demonstranter blir slagna av polisen, oppositionella misshandlas och tystas ner, de tillåts inte komma fram i massmedia, och de styrande gör allt för att eliminera dem utan att göra dem till martyrer. Min väninna var ganska uppgiven när det gällde Milosevic: "Alla hatar honom, men ingen kan få bort honom. Alla vill lämna Jugoslavien för hans skull, och ändå sitter han kvar." Hon hade full förståelse för Kossovo och dess albaner, som av helt naturliga skäl vill skiljas från Jugoslavien. Det vill även Montenegro och Vojvodina. Därför håller Belgrad krampaktigt fast vid Kossovo, för att inte Vojvodina och Montenegro skall börja gå samma väg, vilket lär bli svårt att hindra i längden. Alltså är det bäst att göra sig av med Milosevic med en gång, så slipper man göra det senare. Han måste ju ändå spolas förr eller senare. (Min kära konstnärinna skulle ha en ny provokativ vernissage i Novi Sad den 24 mars, som ju skulle råka bli den dag då kriget bröt ut. Jag har inte hört något mera från henne sedan.) Bulgarien mötte med bländande solsken över ett gnistrande landskap av frost och is. Det var kallt men friskt och underbart. Hemma hos Diana väntade den stora släktträffen. Alla var hemma utom en, som skulle komma. Jotka var hemma för första gången på flera år för att ta hand om sin skilsmässodrabbade dotter Ludmila och hennes son, som fortfarande behövde tröst. Dianas yngre karriärinriktade dotter Denise hade just kommit hem från sin första resa i Indien med besök i Bombay, Delhi, Agra, Rishikesh, Haridwar och hela Rajasthan. Bäst hade hon tyckt om Rishikesh, och hon ville gärna återkomma. Dianas son Naiden är nu en kultiverad ung man på 16 år. Även Jevgenij, hennes inneboende, förekommer fortfarande men har inför Dianas familjeinvasion temporärt flyttat hem till sin moder. Den äldsta dottern Alena kommer hem från Italien och sin vokalmusikverksamhet i Torino om en vecka. Hon har rönt

177

vissa framgångar på sistone med sina tolkningar av 1600-talsmusik med sin kör och sjunger även solo med en röst som låter precis som en kontratenor. Hon får avlösa mig, när jag reser vidare österut. Naturligtvis gick vi på konsert på kvällen. Bulgariens nationalkompositör Pancho Vladigerov fyller 100 år den 13 mars, och hela konserten upptog hans musik. Det intressanta med honom är att han är en 1900-talstonsättare men totalt fri från all modernism. Hans musik röjer inflytande från Smetana, Rimskij-Korsakov och Puccini men är 100% tonal och helt romantisk. Det är ett sant nöje att höra honom, även om han hellre ägnar sig åt färggrann orkestreringsprakt än rena melodier. Även hans utseende vittnar om en helt sympatisk konstnär. Mahler, som är 40 år äldre, låter i regel mycket värre än den gode Pancho Vladigerov från Bulgarien. På lördag besteg vi Vitosha, det stora berget ovanför Sofia, Bulgariens högsta på 2500 meter. Det var bländande vackert vinterväder, och Diana och Jevgenij kunde gotta sig i idealisk skidåkning. Jevgenij berättade, att när han var ung fanns det bara en lift på Vitosha som bara gick halva vägen upp. Resten måste man gå, men det gjorde man med skidor och stavar och pjäxor och allt om man var en entusiast som Jevgenij. Det var då värre att ta sig ner igen, för vanligen blev man försenad av nöjet däruppe, så att när man sedan begav sig neråt hade i allmänhet liften slutat gå, och man måste då vandra hela vägen utför (21 km) med skidor, stavar, ryggsäck och allt, varvid man i det tilltagande mörkret ofta halkade på isfläckar och slog mer än halvt ihjäl sig. Kvällen firades sedan med mina vänner på Polyglotos, där jag visade diabilder från det exotiska fjärran landet Finland, men huvuddelen av kvällen gick åt till diskussioner med Kamen om Shakespeare. Kamen analyserar Shakespeare esoteriskt och arbetar på en avhandling om ämnet på tyska. En av nycklarna i mysteriet är Rosenkranz och Guildenstern, vilka namn bars av ett antal danska besökare i Wittenberg vid den tiden, och vilka namn även förekom bland Tycho Brahes släktingar, som bar deras vapen på sin vapensköld. Kopplingen Tycho Brahe - Shakespearedramerna är onekligen intressant. Det finns andra märkliga astronomiska kopplingar. Shakespeares dödsmask påträffades i Hannover, och ingen vet hur den kom dit. Från Hannover kom Englands kung Georg I, i vars tjänst Georg Friedrich Händel hade varit, som då redan var etablerad i London med sina operor, och senare flyttade även astronomen Herschel till England, som upptäckte planeten Uranus. Denna planet roterar tämligen ryckigt på sin axel, som då verkligen kan sägas vara en "Shake-speare" (skakspira), och de flesta av Uranus månar namngavs efter gestalter hos Shakespeare, exempelvis Oberon och Titania. Alla dessa kuriösa tillfälligheter har dock naturligtvis ingenting med Shakespeares identitet att göra.

del 3. På lördag hade vi de första känningarna av våren. Vi satt ute i trädgården, och solen värmde faktiskt så mycket att man måste börja klä av sig och gå barfota. Men ännu syntes inga gröna skott i träden.

178

Men följande dag hade de kommit, den 14 mars. Plötsligt såg man videtussar i buskarna och fräscha hängen i okända träd. Men väderleksrapporterna spådde en ny vinter med snö om några dagar. För första gången gick jag på bio i Bulgarien. Biograferna i Sofia är stora, och de fylldes snabbt till två tredjedelar. Ingen reklamfilm förekommer, vilket är en lättnad, och de har en mycket begränsad trailer-repertoar. Den längsta trailern, som även ideligen visades i TV, var på en ny bulgarisk film i svartvitt som hette "Wagner". Den handlade tydligen om en fabriksarbeterska i ett stålverk, som ansvarade för en maskin med namnplåten "Wagner". Det bulgariska biografbiljettsystemet är mycket ekonomiskt. En biljett kostar högst 22:50 kronor och lägst 12:50. Fri placering gäller, och de gör helt enkelt så, att de skriver ut biljetter. Biljetterna i biljetthäftena fylls i en efter en för varje besökare, och på så sätt går inget papper till spillo. Ett enda biljetthäfte kan vara i evighet. För varje gång jag varit i Bulgarien sedan 1997 har stämningen i landet blivit ljusare. Fler och fler blir medvetna om kommunisternas vansinneshushållning i landet, och fler och fler vågar tala om saken med utlänningar. Plötsligt har sanningen blivit aktuell och på modet i detta sedan 500 år kroniskt förtryckta land. Jevgenij, som är en nykter affärsman, såg även mera positivt på Bulgariens väg än någon annan av mina vänner. Han berättade, att allt fler bolag och affärsrörelser och till och med industrier flyttar sin verksamhet till Bulgarien, då arbetskraften där är både billig och driftig. Detta ger Bulgarien kapital och arbetstillfällen medan socialiststater i Västeuropa ser nackdelen med sin politik. Detta fenomen är symptomatiskt för hela Östeuropa. Efter Polen, Slovakien, Rumänien och Bulgarien kommer väl turen till Moldavien, Ukraina, Vitryssland och Baltikum. Polen, Tjeckien och Ungern är redan med i Nato, (vilket dock Jevgenij betraktar som ett misstag,) och Estland har redan det som målsättning. Lettland och Litauen ingår redan självklart i Västeuropa. Den totala och definitiva strömkantringen upplevde vi när vi besökte en lokal pub i byn Simeonovo. Där förekom en granne till Diana, som var helt västorienterad, fastän han var en verklig ur-bulgar med båda fötterna på jorden och med de grovaste nävar jag någonsin skakat hand med. Jag kan ju ingen bulgariska men någon ryska, och när jag försökte behaga honom med ett vänligt ord på ryska svarade han genast bestämt på engelska. Den gubben gick inte. Även mina vänner i översättarfirman Polyglotos var dränkta i översättningsarbeten, som alltid inbegrep engelska. De frågade mig om råd beträffande en lång juridisk artikel på italienska om Bulgarien som skulle översättas till engelska. De hade ett videoarbete på 12 rullar som skulle förses med undertexter på bulgariska. De har experter i tyska och franska men tycks få än mera arbeten på engelska och italienska. Jag vet inte hur många olika språk Polyglotos arbetar med, men deras verksamhet omfattar åtminstone även spanska, turkiska, ryska, svenska, grekiska, rumänska och en hel del andra slaviska språk. Jag stannade fem dagar i Bulgarien denna gång, vilket var det längsta hittills. Ändå avreste jag för tidigt. Jag hoppades få träffa Alena, Dianas dotter i Torino, sångerskan, som skulle komma hem på måndag med flyg från Milano, men flyget var försenat. Senast hade det försenats 30 timmar på grund av preliminärt oväder. Sedan hade flyget inte kunnat landa i Sofia utan hade måst fortsätta till Plovdiv. Därifrån hade Alena hänvisats till buss till Sofia, men denna buss rymde inte alla passagerare. De överblivna, av vilka en var Alena, måste

179

vänta ett antal timmar på nästa buss. Den totala förseningen Milano-Sofia, en struntsträcka, blev 30 timmar. (Det är 20 mil mellan Sofia och Plovdiv.) Nu var flyget bara försenat två timmar, men det var tillräckligt för att jag skulle missa henne. Jag kunde inte uppskjuta min avresa ytterligare en dag. Det värsta man kan råka ut för på en resa är förseningar från början. Jag kunde dock stämma Alenas piano åt henne, så att hon åtminstone smärtfritt kunde musicera hemma, innan jag var tvungen att gå med allt mitt bagage de 45 minuterna till tågstationen. Även resan till Konstantinopel blev smärtfri. "Zigenartåget" (från Belgrad till Istanbul) var bara en timme försenat och närapå folktomt. Jag och mina kanadensiska reskamrater kunde breda ut oss hur mycket vi ville i skilda kupéer, och det förekom till och med värme i tåget. Det har det aldrig gjort tidigare på dessa breddgrader.

(övers. från engelskan)

Konfidentiell Balkanrapport

"Kriget mot Jugoslavien är bara det första steget i ett omfattande program med målsättning långt in i framtiden - kanske bortom vår egen dödlighet. Första steget är som ett experiment, och dess utkomst kommer att visa oss riktlinjerna för programmets vidare utveckling. När Serbiens etniska rensningar en gång för alla har avslutats, kommer programmets följande steg att omfatta 1) Tibet, 2) Burma, 3) Nordkorea, 4) Irak, 5) Sudan, 6) Libyen, 7) Iran, 8) Kuba och 9) Kurdistan. Detta är inte någon etablerad kronologisk ordning. Programmets olika steg kommer att genomföras i vilken ordning som helst, beroende av vad som är gynnsamt under omständigheterna. Men de definitiva målen är 1) ett fritt Tibet, 2) ett demokratiskt Burma utan militärdiktatur, 3) ett förenat demokratiskt Korea, 4) ett helt demilitariserat Irak med Saddam Hussein demonterad en gång för alla, 5) ett pacificerat Sudan utan etniskt förtryck, 6) ett befriat Libyen, 7) ett befriat Iran med restaurerad ekonomi, 8) ett demokratiskt Cuba, och 9) ett självständigt Kurdistan omfattande alla kurdiska områden i Turkiet, Irak, Iran och Syrien. Detta sista steg kommer att bli det svåraste, och när detta har krönts med framgång kommer programmet att anses såsom fullbordat, troligen någon gång mellan 2020-2050."

del 4. Vädret i Istanbul var disigt men drägligt. Våren hade kommit långt. Allt var redan grönt. Även doktor Sandy var på sitt allra bästa humör. Det hörde jag genast på honom i telefonen. Det var nästan så att man genast frestades att stanna längre i Istanbul än beräknat. "Du har tur med vädret denna gång," sade han när vi tog vår första promenad omkring Sofiakyrkan och Blå Moskén. "Berätta nu allt om ditt magsår." För att göra en lång historia kort, diarrén hade börjat två veckor efter min hemkomst från Indien, den 3 januari var krisen total och förvärrades den 19 januari men förbättrades något när jag helt upphörde med all kaffedrickning och ersatte denna med surmjölk, (här nickade doktor Sandy belåtet,) men diarréerna höll ändå på ända fram till min avresa. Då

180

upphörde de tvärt, och sedan hade jag ingen avföring på tre dygn. I Bulgarien var den liten och stenhård. "Min vän, vad är det du håller på med i Sverige egentligen?" "Arbete, arbete och åter arbete." "Vad för slags arbete?" "Mest vid datorn." "Det ger aldrig diarré. Vad annat?" Det dagliga musikaliska arbetet. Ständiga morgonövningar på en trasig flygel. Ständig frustration över min misslyckade högerhand. De ständiga refuseringarna från förlagen. Det ständiga hektiska cyklandet. De ständiga bekymren om ekonomin. "Allt det där är ingenting nytt. Så har du levt så länge jag känt dig. Varför är då din mage sämre?" Det kunde inte jag heller svara på. Den bara var sämre. "Likväl tycks du nu ha blivit bättre så fort du lämnat Sverige, i vanlig ordning. Vad har du då lämnat bakom dig - utom det svenska samhället och musiken, för litteraturen bär du ju med dig. Hur många böcker denna gång? 30? 40?" Jag hade inte räknat dem. "Saken är klar. Du pressar dig för hårt med musiken. Du måste trappa ner. Du behöver inte Beethoven och allt det där. Du har ju din egen musik. Varför vill du inte koncentrera dig på den?" Men jag behövde Beethoven och de andra. "Jag kan bara ge dig råd. Jag säger vad jag anser. Vad du gör är helt din egen sak." Därpå bytte han samtalsämne. För honom var saken slutdiskuterad. Han hade ställt sin diagnos och gett sina instruktioner. Det fanns ingenting för honom att tillägga. Nu var det min tur att intervjua honom. Jag ville veta allt om kurdfrågans aktuella läge. Han gav genast en djup suck. "Du har verkligen kommit hit i rätt ögonblick. Kurderna detonerar bomber varje dag i Turkiet och förvärrar därmed bara sin egen situation. De förfaller mer och mer till kaotiska anarkister. De sprängde härom dagen ett sexvåningshus, och elva skolflickor blev innebrända till döds. Tretton döda allt som allt till ingen nytta för någon. En man klarade sig med att hoppa sex våningar. Han överlevde genom ett mirakel och säger från sjukhuset, att Gud inte ville låta honom dö. Och utlandet reagerar. Turkiet har förklarats vara ett olämpligt turistland, alla resenärer till Turkiet avrådes, och varje dag inhiberas resor hit. Turkiet förlorar alla sina turister, inflationen galopperar och accelererar, politiken förlamas av vanmakt, medan grekerna skrattar på sig av skadeglädje. Det är samma grekiska dubbelmoral som under persertiden, när hälften av alla greker gick med perserkonungen mot Grekland och andra hälften hellre slogs mot dem än mot perserna. Grekerna har utbildat kurdiska terrorister, och deras utrikesminister har medgett att utlämningen av Öcalan var grekisk. Så var står egentligen grekerna? Det vet de inte själva, och det har de aldrig vetat. Och Öcalan själv, detta gamla monster som överlevt sig själv, en kronisk haschrökare och marijuanavrak, som dödat fler kurder än turkarna, vilket patetiskt gammalt politiskt vrak! Det är han som gjort kurderna till terrorister, och nu sympatiserar hela världen med

181

det stackars offret Öcalan och hans stackars kurdiska terrorister! Hans egen fru befallde mordet på er minister Olaf Palme, bara för att ett sådant mord skulle väcka uppmärksamhet i världen för den kurdiska frågan. Allt är en enda soppa, ("it's all a bloody mess,") och det finns ingen lös trådända i härvan att börja nysta i för att få ordning på problemet. Inte ens Atatürk hade klarat ut en sådan soppa. Och vem är skyldig? Är det grekerna, som ligger bakom kurdernas uppror och som avsiktligt velat driva Turkiet åt helvete, som turkarna påstår? Knappast, kurderna har alltid varit vilda anarkister, alla har alltid haft problem med dem, men samtidigt är de tappra, härdiga och oomkullrunkeliga. De är inte dumma utan vanligen mycket skarpa. Vi får aldrig glömma att Saladin, medeltidens störste sultan, var kurd. Även den störste turkiske författaren Yasar Kemal är egentligen kurd. Men de har aldrig haft ett eget rike. De är ett folk av vilda stråtrövare och krigare, precis som afghanerna, hjältemodiga och stora karaktärer men utan ett spår av någon ordning. Det är mycket möjligt att det efter Öcalan kommer andra bättre och farligare ledare, som undviker att begå Öcalans dumma misstag. Men det stora felet tror jag ligger hos den breda europeiska opinionen. Kurderna har översvämmat hela Europa. De har aldrig drivits i landsflykt utan lämnat sitt land själva enkom för att piska upp Europa mot Turkiet. Och det har de lyckats med, för Europa har i sitt överflöd och sin säkerhet mycket lätt för att tycka synd om flyktingar. Men Europa fattar inte att kurderna inte är flyktingar utan bara obotliga gerillakrigare, som utnyttjar Europas generositet till att göra bruk därav som vapen mot Turkiet, bara för att odla sin egen totala anarkism. Vad skall man då göra åt saken? You tell me. Det enda råd jag kan ge i affären är: släpp kurderna. Befatta er inte med dem. Låt dem följa sin egen väg, vilket är vad de vill, och följ för Guds skull inte med dem. Ingen förnuftig människa kan följa med i hur kurderna bär sig åt. Följ er egen väg och rädda er själva, och följ för Guds skull inte kurdernas, för de vet inte själva vad det är för en väg de följer. Och glöm aldrig, att det var huvudsakligen kurder som massakrerade armenierna på 10och 20-talet, visserligen på turkarnas initiativ, då dessa åt kurderna lovade armeniernas land om de utrotade dem, men ändå: det var kurderna som gjorde det, kurderna och turkarna gemensamt. Och nu sitter kurderna och turkarna där på pottkanten i armeniernas gamla land. Kanske det ändå är någon ödets mening med det hela."

del 5 : Fortsatta samtal i Konstantinopel. Under detta vårt gemytliga samtal mörknade himlen allt mera medan det samtidigt blev kallare. Att byta ut skorna mot sandaler var inte att tänka på. Doktor Sandy observerade också den mörknande väderleken och sade: "Vädret tycks följa vårt samtal och anpassa sig därefter. Har du inget roligare samtalsämne?" Jag beslöt då att rådfråga honom om Bilderberggruppens mystiska förehavanden. Den 4 mars hade jag åhört ett mycket intressant föredrag av esoterikern Lars Adelskogh om Bilderbergarnas ytterst diskutabla förehavanden i ytterst odemokratisk riktning.

182

Bilderbergarna har haft sina sammankomster så gott som årligen sedan 1954. Bilderberggruppen är en sammanslutning av viktiga världsledare inom politiken. Till de mest prominenta ledarna har länge hört Henry Kissinger, som kan betraktas som en typisk Bilderbergare. Herbert Tingsten var med i början på 50-talet men tog resolut avstånd från gruppens förehavanden då han blev rädd för gruppens ytterst odemokratiska läggning. Till senare svenska Bilderbergare hör Mona Sahlin, Ingvar Carlsson och Carl Bildt. Målinriktningen var från början ett slags världsregering, en koncentration av världens yppersta elitpolitiker, som träffas regelbundet för att diskutera världens problem och komma överens om vad som bör göras. Bill Clinton handplockades av Bilderbergarna liksom Jimmy Carter. Margaret Thatcher störtades av Bilderbergarna liksom flera andra världspolitiker som hellre följt sitt eget förnuft än Bilderbergarnas. Olof Palme var Bilderbergare liksom prins Bernhard av Nederländerna, men när denne åkte fast för Lockheedskandalen höll hela Bilderberggruppen på att upplösas. (Det var inget Bilderbergmöte 1976.) Allt detta vore hur acceptabelt, oskyldigt och konstruktivt som helst, om inte den odemokratiska tendens alltid hade funnits, som skrämde Herbert Tingsten så ofantligt. Rockefeller ligger som tungviktsargument i botten på gruppens plattform, och Bilderbergarna har under årens lopp gjort sig skyldiga till grova och oförlåtliga fulheter, som när Harry S. Truman stödde uppbackningen av både Sovjetunionen och Hitler-Tyskland, så att de kunde klå upp varandra och visa världen "vilken ideologi som var mer värd att satsa på", som ett slags iscensättning av ett laboratorieexperiment med hela nationer som försökskaniner. Det står klart i dag att Rockefellers banker finansierade både den ryska (bolsjevik-)revolutionen och nazismens maktövertagande i Tyskland: varken Tsarryssland eller Weimar-republiken hade behövt falla, om inte amerikanska affärsintressen hade gett skurkar makt genom pengar. Det skrämmande med Bilderbergmentaliteten är att den lätt faller för frestelsen att sätta sig över hela världen och tro sig kunna styra dess öden som ett gäng självutnämnda gudomligheter. De bryr sig inte om världskatastrofer och nationers undergång om det är förenligt med deras intressen. Om George Soros spekulerar mot den svenska valutan och denna därigenom faller så blir George Soros bara nöjd med den svenska katastrofen och fortsätter spekulera mot andra valutor. Om Henry Kissinger ger Indonesien lov att ockupera Öst-Timor och Indonesien följaktligen gör det, så blir Henry Kissinger bara mer självbelåten över resultatet av sitt inflytande och ser sig om efter nya spelplaner för sina politiska nycker. Bilderbergarna agerar godtyckligt och hänsynslöst och struntar i vem och hur många som blir lidande genom deras beslut. Detta är spetsen av kritiken mot Bilderbergkonferenserna: de är omänskliga. Doktor Sandy: "Jag känner till vad du talar om, men jag har aldrig befattat mig med dem. Det faktum att de håller på att avslöjas är för mig ett symptom på deras maktlöshet. De är som en tiger utan tänder, och jag tror att de har överlevt sig själva. Var var de när Rysslands ekonomi gick åt helvete i augusti i fjol och när den indonesiska revolutionen bröt ut? Dessa ekonomiska världskatastrofer låg knappast i Bilderbergarnas intresse, och inte ens de har kunnat åtgärda katastrofernas fortgående konsekvenser. Jag betraktar dessa maktfullkomliga politiker och deras självupptagna konferenser som en gammal pingvinklubb. De samlas runt ett spelbord som de tror vara världen liksom en samling

183

pojkar runt ett avancerat och spännande krigs- eller datorspel. De flyttar sina symboliska pjäser och panter och tror sig därmed kunna ändra världens öden. Men världens öden och sjukdomar följer helt sina egna lagar. Bilderbergarna hade ingen del alls i järnridåns kollaps 1989, den mest betydelsefulla händelsen i modern historia. Detta historiska skeende kom helt och hållet inifrån och styrdes inte av någon och kunde inte kontrolleras av någon. Visa mig en man som håller i trådarna till sådana skeenden, och jag skall tro att han har någon makt och att hans inflytande spelar någon roll. Inte ens Gorbatjov, den kanske störste och viktigaste politikern i modern historia efter Churchill, kunde på något sätt kontrollera eller styra händelserna 1991, när hans egna med våld körde över honom och hela Sovjetunionen försvann. Inte ens multimiljardären Robert Maxwell, som trodde sig hålla alla trådar i sin hand, kunde undvika att bli överkörd av det tåg som han själv hade fått att skena. Dag Hammarskjöld var kanske världens mäktigaste och politiskt mest kompetenta och kloka man 1961, när hans flygplan nedsköts över Kongo genom troligen egoistiska affärsintressens försorg, men han kunde inte hindra att Berlinmuren byggdes. Och du försöker skrämma mig med Bilderbergarnas barnsliga manipulationer. Tillåt mig le. Naturligtvis bör de avslöjas och uppmärksammas, och de är inga bovar att leka med, men de är futtiga i jämförelse med de krafter som verkligen avgör skeenden i världen mot vilka de står som gatpojkar på stranden med slangbellor inför en jordbävningsvåg från havet. Jag hånar dem, Christian. Hälsa din föredragshållare det. De vet ingenting om världen och människorna och hur de fungerar. De är bara laboratoriemonster som känner sig överlägsna för att de har makten att kunna experimentera med levande djur. To hell with them. Och jag ska ge dig något för Bilderbergarna att bita i, några enkla aktuella statistiska fakta. Du vet hur svag jag är för statistik och hur jag älskar att frossa i rena statistiska fasor. Det gör jag för att jag är läkare, och endast genom sakliga matematiska fakta tror jag man kan komma åt världens verkliga problem och sjukdomar. Den senaste Aidsstatistiken visar, att världen får 6 miljoner nya fall av HIV per år. Detta är den kända statistiken. Den reella statistiken torde ligga på ungefär 16 miljoner nya HIV-fall per år, om man för säkerhets skull tar till i underkant. Det är alltså en världsstad av Mexico Citys, Säo Paulos, Istanbuls eller New Yorks omfattning, som varje år ökar världens HIV-bärande befolkning. Men HIV är inte Aids. HIV är bara förmågan att sprida Aids, och 90% av bärarna av HIV vet inte om att de sprider HIV. Om de vet om det struntar de i vanligen i det. Den rena Aidsstatistiken är ännu luddigare, då de flesta Aidssjuka finns i U-länder (95%) där ingen kan kontrollera dem eller vad de gör, men grovt uppskattat ökar världens Aidssjuka befolkning, alltså människor döende i Aids, med 10% varje år. Nu säger maktfullkomliga världshärskare av Bilderbergarnas kaliber: 'Vad är väl den statistiken mot befolkningsexplosionen? Vad är 16 miljoner nya HIV-bärare mot det faktum, att världens befolkning årligen ökar med 80 miljoner?' Och Bilderbergarna kan fnysa åt Aidsproblematiken och låta Aidsstatistiken fortsätta skena iväg med sina okända mörkertal och menar till och med att det behövs fler och större världssjukdomar än Aids för att åtgärda befolkningsexplosionen. Och de låter med gott samvete så stora befolkningar som möjligt i Afrikas, Asiens och Sydamerikas U-länder fortsätta dö i Aids och känner sig trygga i sin maktfullkomliga omänsklighet.

184

Men de ignorerar fullkomligt det faktum, att Aidsstatistiken ökar med 10% årligen, medan världens befolkning bara ökar med 1,33% årligen. Här uppstår ett intressant matematiskt problem: Vilket år kommer hälften av världens befolkning att vara sjuka i Aids? Men denna kalkyl försvåras av det faktum, att så många dör i Aids. Det är då mera relevant och intressantare att räkna ut vilket år hälften av världens befolkning kommer att vara HIVbärare. Detta är möjligt att räkna ut, då ingen dör i HIV." "Har du räknat ut det?" "Naturligtvis. Men som en god läkare berättar jag inte för patienten alla de hårresande fakta jag vet om hans sjukdom, utan min främsta plikt är att ge patienten hopp. Låt den som vill det räkna ut det. Och låt merparten av mänskligheten, 95%, blunda för siffrorna och leva på hoppet i stället så länge det går." Han log. "Nå, tror du Bilderbergarna diskuterar sådant på sina världspolitiska möten?" "Jag vet inte." "Jag kan lova dig att de inte gör det, ty de är maktens narrar, och ingen mänsklig makt i världen förmår det ringaste lilla mot naturens egna enklaste lagar." Så mycket, eller så litet gav doktor Sandy för den mäktiga Bilderberggruppen. del 6: Fest i Konstantinopel. Vädret hade inte blivit bättre under tiden utan snarare tvärtom. Snart regnade det, och vinden var bitande kall och rå från Balkan. Jag föreställde mig Sofia fullkomligt nerbäddat i snö redan. Vi fortsatte tala om bomber. Jag berättade om bomben i Sofia. När jag kommit till stationen hade denna varit stängd och låst: ingen släpptes in i hela järnvägsstationen mitt under kvällsrusningen klockan åtta på kvällen. Orsaken var ett bombhot. "Det händer ideligen i Sofia," sade doktor Sandy, "men där rör det sig bara om mygel och korruption. De gör så där ibland bara för att de skall få sälja biljetter på tåget. Då blir biljetterna dyrare, och konduktörerna gör sig en rejäl hacka. Normalt tjänar de ingenting eller ett absolut minimum, så de har kommit på att då och då organisera ett bombhot på stationen. Då måste biljettkassorna stänga, och i stället kan en konduktör tjäna 1000 dollar extra på tåget. Det är en helt normal Balkansituation. Bomberna där är mycket roligare än här, för där är de aldrig på allvar. Här är de alltid på allvar, och de smäller av någonstans i Turkiet varje dag." Konstantinopel har nu omkring 20 miljoner invånare, och urbaniseringen täcker hela den fem mil långa nordstranden av Marmarasjön ända fram till Burgas och norrut längs Bosporen ända fram till Svarta Havet. Staden växer med 5000 bilar varje dag och med 600,000 invandrare från landsbygden varje år. Varje dag kör 500,000 bilar till arbetet, och det tar två timmar in till staden. Det är som London, Paris och Berlin tillsammans men utan centrum, utan ordning och ytterst primitivt. I många stadsdelar finns det varken elektricitet eller vatten. Och när temperaturen någon gång går under noll slutar hela staden att fungera. 1986 snöade det en meter snö, varpå hela staden var utslagen i en vecka. Detta hör dock lyckligtvis till sällsyntheterna. Det fuktiga klimatet medger i regel inte temperaturer under noll.

185

På mitt hotell träffade jag de gamla stammisarna Alistair och Claude la Barre. Alistair var mycket orolig för Turkiet i dess nuvarande situation och var väl insatt i alla de aktuella kurdiska turerna med den totala utbombningen av alla turister som permanent hot. Claude däremot visste ingenting och brydde sig om ingenting. Med honom diskuterade vi fallet Bill Clinton, och han berättade från Amerika att presidenten hade brukat ta en ny älskarinna varje vecka. Att han råkade ut för en sådan som Monica Lewinsky hörde till oturligheterna. Ingen normal älskarinna hade frivilligt gjort någon affär av sitt tillfälliga och korta förhållande med presidenten. På detta sätt fungerade redan Kennedy, och alla presidenter efter honom har följt samma mönster, menade Claude. Emellertid hade jag svårt att föreställa mig mulliga älskarinnor i knät på den fule Nixon eller den senile Reagan. Claude berättade att ett antal presidenter avhandlat viktiga ärenden i telefonen medan någon älskarinna samtidigt sög av dem. Det var bra för statens affärer, var normalt presidentens mening. Sådana är nästan alla affärsmän i Amerika. Alla i Amerika är trötta på den show som fröken Lewinsky ställt till med, och ingen vill vidare höra talas om Clintons för en normal amerikan i god ställning fullständigt normala förehavanden under bordet. Det hör till saken att Claude är franskkanadensare och ser saken på sitt sätt. Själv klarar han sig bättre utan tillfälliga älskarinnor. Dagen avslutades med en bankett på vandrarhemmet, som Claudes vän Richard, också fransk kanadensare, stod för. Han var kock till yrket och kunde sina saker. I många år hade han drivit ett pensionat i Kappadokien och stått i centrum för en ansenlig internationell trafik, tills han tröttnat och sålt rörelsen. Han talade turkiska väl och utgöt sig lyriskt över språket: "Det är som poesi alltigenom!" Han älskade Asiz Nesin och Yasar Kemal och berättade, att ingen översättning kunde göra dem rättvisa. Han var en stor bokslukare och höll just nu på med Max Gallos verk på 2000 sidor om Napoleon. Vi var tio omkring bordet från det franska Kanada (4), Tyskland (2), brittiska Canada (Vancouver och Toronto, 2), en från USA och jag. Claude var på sitt bästa humör och skröt över sin internationella samling av parkeringsböter. Han reser ju överallt och struntar blankt i var han ställer bilen, och ställer han den exempelvis på Champs Elysées i Paris på trottoaren (där det inte finns någon annan parkeringsplats) hinner han på en halv timme få 3-4 praktfulla parkeringsböter. Det är bara när det finns risk för att de fraktar bort bilen som han följer reglerna. I all sin självgoda odräglighet är han godmodigheten själv, och det är omöjligt att inte tycka om honom för hans charm och goda humör. Det var Richards avskedsfest. Han skulle resa vidare följande dag till varmare sydligare trakter och till solen i Antalya. Även han frös i Konstantinopel, där det dåliga kalla vädret bara fortsatte. BBC:s väderlekstjänst hade på sina satellitbilder över östra Medelhavet ett enda stort svart moln som täckte hela regionen med storm- och lågtryckscentrum strax norr om Libyen. Hela Grekland var fullkomligt intäckt. Och dit in skulle jag fara. Det tycktes vara bäddat för en ny snöstormskris över hela Grekland. del 7 : Cesar och Manuel, (alltjämt i Konstantinopel). Som ny rumskamrat fick jag Cesar från Argentina. Naturligtvis debatterade vi hela Pinochet-problematiken. I Argentina ställdes militärdiktatorerna till ansvar i regelrätta

186

rättegångar, men detta har aldrig hänt i Chile. Där har alla skurkarna kommit undan hittills, och deras ledare är Augusto Pinochet. Den mest omdebatterade frågan är: gjorde Pinochet rätt i att störta Allende eller inte? Hade Salvador Allende rätt eller fel? Faktum är att han valdes demokratiskt och följde demokratins regler. När hans politik började få fatala konsekvenser för Chiles ekonomi bad vissa herrar Amerika om hjälp, och CIA ryckte in och störtade Allende, mördade honom och förde Pinochet till makten. Detta var inte demokratiskt. Det korrekta hade varit att låta Allende vara, låta honom föra Chile till ruinens brant och låta hans politik slå fel, om den nu var fel. I stället gjorde man honom till martyr, vilket var det dummaste man hade kunnat göra. Bakom denna manöver stod de herostratiskt ryktbara Richard Nixon och Henry Kissinger. Samma gubbar ratificerade Indonesiens ockupation av Öst-Timor med ett folkmord på 200,000 östtimorianer som följd. Detta var egentligen ett värre brott än vad de gjorde i Chile. Ingen har någonsin ställt Henry Kissinger inför rätta för detta. Hans insyltning med Nixon och Pinochet i Chile och Öst-Timor är tillräckligt för en outplånlig stämpel av honom som skurk av historien. Buenos Aires har nu 10 miljoner invånare men märkvärdigt nog inga smogproblem. Detta beror på "buenos aires", de friska vindar som ständigt blåser genom staden. Santiago, Säo Paulo och Mexico City ligger alla i nere grytor och har oerhörda smogproblem som Buenos Aires genom ren tur klarar sig ifrån. På kvällen träffade jag Manuel, troligen en av världens mest erfarna resenärer. Han är nu 66 år och har rest i 175 länder - nästan alla. De enda han saknar på sin meritlista är länder som Afghanistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Ruanda, Burundi, Basutoland och andra helt omöjliga stater bortom allt förnuft. Senaste år reste han genom Baltikum, Vitryssland och Ukraina. I Minsk hade han en sällsam upplevelse. Han tog in på stadens hotell och betalade priset i förväg - allt var normalt, tills han vid midnatt väcktes av kraftiga bultningar på sin rumsdörr. Han försökte ignorera dem, halvsovandes som han redan var i sin säng, men bultningarna kom igen och vägrade upphöra. Han måste då resa sig och ta reda på vad det var. Det kunde ju vara en eldsvåda eller något sådant. Halvklädd i pyjamas öppnade han dörren. Det var värdinnan, en rälig käring. Hon menade, att han bara hade betalat för rummet fram till midnatt och att han måste betala 8 dollar till. För detta hade hon väckt honom vid midnatt. Han försökte då försvara sig med att han hade betalat för hela natten. Det gör man alltid på hotell, och betalningen gäller till utcheckningen följande morgon. Hon hävdade motsatsen och spädde på sitt argument med att han dessutom hade visat oförskämdheten att öppna för henne utan att vara anständigt klädd. Han vägrade betala. Då måste han följa med ner till receptionen, där han måste tala med polisen, som hon skulle ringa till. Oförberedd på sådana här överraskningar begick han en del tabbar. Han släppte in henne i rummet, där hon genast fick syn på hans plånbok och knyckte den, varpå hon kvickt sprang ut igen med den i handen. Då begick han tabben att följa efter, varpå hon ordnade så att rummet låstes så att han inte kunde komma in igen innan han hade betalat för resten av natten.

187

I receptionen ställdes han halvklädd i pyjamas inför polisen. Naturligtvis talade denne bara vitryska. Hon förklarade för Manuel att polisen var mycket arg på honom och att han måste betala för resten av natten, men han förstod mycket väl av polisens åtbörder att denne i själva verket inte fattade varför hon hade krävt hans närvaro inför en avklädd turist. Så fortsatte det i ett olösligt dödläge. Manuel skulle gärna sitta i hennes reception hela natten utan kläder på sig, om hon så behagade. Till slut lyckades dock polisen övertyga honom om, att många skulle slippa mycket besvär, om han tillfredsställde henne med 8 dollar. Till slut gick Manuel med på det. Han fick tillbaka sin plånbok och släpptes in på sitt rum och stördes inte mer den natten. Detta hände i Lukasjenkos charmerande Minsk. Det hela var kanske ett jippo menat som reklam för Vitryssland. I åtta år har han arbetat på lustjakter och rest runt på alla de sju haven inklusive antarktiska oceanen. Han har alltså till och med varit i Antarktis, dock bara som sjöman utan hundar. Hela hans liv är bara resor, han reser ständigt vidare och har inte sett sin familj på fem år. Att resa är hans sätt att leva. Jag hoppas få träffa honom igen någon gång på hans och mina resor. Min kypare på min turkiska restaurang talade svenska och japanska utom många andra språk. Han hade aldrig varit i Sverige men lärt sig svenska genom sina affärskontakter och ville komma till Sverige på ett två dagars besök, men Svenska Ambassaden nekade honom visum, ville inte förklara varför och ville inte låta sig talas vid. Jag kunde tyvärr inte hjälpa honom, då jag inte kände ambassad-personalen. På kvällen skulle Alistair ha hämtat mig för att ta mig med till hotell Orient där det var någon sorts underhållning med balettflickor. Han kom aldrig. Manuel förklarade att Orient var ett misslyckat ställe där ingenting fungerade. Det var kanske därför Alistair aldrig kom. Ett sista exempel på Manuels ödesskildringar från sina resor i 175 länder: 1990 reste han omkring på Balkan, och ingen visste någonstans vilka länder som krävde visum och vilka som inte gjorde det. För säkerhets skull skaffade han sig sex visum i Belgrad, så att han skulle slippa få problem med den saken, som om han anade att det skulle bli problem med andra saker. I Sofia ville han på stationen köpa en biljett till Bukarest. På huvudstaden Sofias väldiga hypermoderna centralstation fick han det beskedet, att han måste resa in till centrum till en speciell centralbyrå för att kunna köpa tågbiljett till Bukarest. Han hade inget annat val än att följa instruktionerna. Det var vardag och mitt på arbetstid, men byrån var stängd. Utanför köade 200 människor, mest zigenare. Kontoret var stängt för rast av något slag. När kontoret omsider öppnade rusade alla 200 zigenarna in på en gång, och den som kom i vägen eller gjorde motstånd blev nertrampad. Ett absolut kaos följde inne i byrån, men Manuel fick till slut en sovvagnsplats till Bukarest i första klass. När han kom fram till denna sovvagnskupé på kvällen var den ockuperad av 16 zigenare. Att där få plats för en till och av en sådan respektingivande kroppsbyggnad som Manuels (gammal sjöman i Antarktis) beredde vissa svårigheter, men han lärde sig något av erfarenheten. Nästa gång han reste i sovvagn på Balkan bokade han alla sovplatserna i hytten. Ingen annan fick komma in. En zigenargumma vågade emellertid försöket. Manuel

188

körde bryskt ut henne. "Är det bara för att jag är zigenare?" frågade gumman ironiskt. "Jaa!" skrek Manuel till henne. Nog om zigenartåg på Balkan. Nu bar det av till Grekland.

del 8. Tåget från Istanbul var rena bastun, och dess många tomma vagnar innehöll tre passagerare bortom gränsen till Grekland. En av dessa var från Alexandria. Han stannades vid gränsen och släpptes inte ut. Det var något med hans alltför skrymmande bagage. Det regnade hela vägen till Pythion och om möjligt ännu mer hela dagen i Pythion. Den lilla provinsiella järnvägsstationen där var full av unga resande som alla skulle till Konstantinopel: ett spanskt par, två franska flickor och en sydamerikanska. När de väl kommit på det turkiska tåget var jag ensam kvar i stationen, ensam resenär från Turkiet till Athen. Den döda säsongen kunde inte bli mera död, men man kunde ju alltid försöka räkna regndropparna. Trots det bedrövliga vädret och den totala ödsligheten var ändå kontrasten från Turkiet till Grekland som vanligt total. På den lilla stationen i Pythion i ösregnet var det fest överallt. I köket hade stinsen tre damer, och de hade en liten fest med något att dricka med musik och dansade därtill med cigaretten i mungipan. I stationens lilla servering var det oavbrutet gäster - en eller två, högst tre, men stämningen var total, det dracks, det tillnyktrades, det spelades kort, det dansades och sjöngs, det diskuterades - den grekiska mentaliteten förnekar sig aldrig. Var den än förekommer uppstår det liv och stämning och en positivitet utan gränser. I Turkiet? Ingen dans. På sin höjd mulliga magdansöser. Ingen sång. Kvinnor i hucklen. Långsamhet, depressivitet, nedslagenhet, fattigdom - allt som bortblåst så fort man kom över den västliga gränsen mot Grekland, där allt andades frisk luft och frihet, ljus och harmoni, inget förtryck, inga kvinnor i hucklen - bara spontanitet från början överallt. Må den eviga festen fortsätta. På ett sidospår stod det en sovvagn och väntade på sitt tåg. Det var samma tåg som jag väntade på, som skulle gå om sex timmar. Naturligtvis passade sovvagnspassagerarna på tillfället. De drog in i i stationens lilla krog och söp till ordentligt. Jag vet inte hur många flaskor de tömde, men de ville inte sluta. När äntligen tåget kom och bara en av dessa festprissar satt kvar och gökade var det inte ett litet företag för honom att leta sig fram till dörren, vingla ut i ösregnet, stapplande ta sig över de många spåren, snubbla över banvallen och häva sig upp i sin vagn. Att han klarade det var ett mirakel. Han höll många gånger på att gå vilse. I Thessaloniki var det jag som råkade ut för bedrövliga utflykter. När tåget rullade in klockan sju såg jag fram emot en välbehövlig frukost på stationen. När jag kom fram till det efterlängtade kaféet var detta stängt: hela kaféet var rivet för renovering. Sålunda har även detta underbara kafé skattat åt förgängelsen med sina pittoreska gäster dygnet runt, som ofta satt kvar vid kaféborden över natten och sov i de mest obekväma tänkbara ställningar. Vad blir det nu i stället? En modern sterilitetssalong som kör ut alla gäster klockan 22 och inte

189

släpper in dem förrän efter 8 på morgonen och tar hutlösa EU-priser för sina avskräckande regleringar? Utschasad återvände jag buktom till mitt tåg, och knappt hade jag tagit plats förrän det sakta men säkert rullade bort med mig. Antagligen skulle det växlas in på ett annat spår, men det bara växlades ut, rullades långt bortanför stationen och blev där stående. Förgäves väntade jag att det skulle köras till rätta igen. Ingenting hände. Småningom blev jag då orolig. Det visade sig, att ingen annan passagerare fanns i vagnen och inte i hela tåget. Det var bara att stappla ut i ösregnet igen med pick och pack och vandra tillbaka till stationen någon kilometer från ingenstans. En avlägsen stins i ett torn observerade att en passagerare glömts kvar i tåget, från vilket endast en vagn tagits till vara för vidare resa till Athen. Denna stod prydligt parkerad på sitt rätta spår och var fullpackad med alla överblivna passagerare. Det var storm och ösregn över hela Grekland. Televisionerna var fulla av översvämningskatastrofer. När vi kom upp från kusten var det bara bländande snölandskap överallt. Detta varade ända bortom Lamía, men när vi nalkades Attika kunde man skönja en och annan trevande solstråle bortom molntöcknena. Jag hade fått nog av mitt gamla vandrarhem och girigheten där. Min gamle vän Willy hade ju rest hem till Holland för gott, och jag kände mig inte längre hemma där. Senast hade jag fått betala 2500 för en säng i ett fyrabäddsrum. Jag gick in till Levkas-Pirgos, Boston ("billigast i stan"), Heptanesos och Annabel. Överallt var det 3500. Annabel hade stängt för målningsarbeten, men en vänlig värdinna där rekommenderade mig Dionysos runt hörnet. Stället verkade trevligt, ljust och gammaldags, och priset var bara 2000 inklusive handduk, tvål, toalettpapper och tillgång till dusch med varmvatten. Bättre kunde det knappast bli. Sålunda hade jag funnit mig ett nytt hem i Athen. Redan på tåget hade det förekommit smäktande dragspelsmusik, och den fortsatte utanför mitt rum på den käre Dionysos. Samtidigt sprack molntäcket upp och avslöjade en fullkomligt blå himmel, den första sedan Bulgarien. Sällan hade jag känt mig så välkommen i Athen.

del 9. Det dåliga vädret hade emellertid haft sina konsekvenser. Det var kallt, och när jag på kvällen gav mig ut för att bryta min fasta på mitt stamställe var det stängt. Två ställen var öppna. Det påminde mig om när jag med Freddy i mars 1993 jagade runt ett av stormväder och kyla ödelagt Athen förvandlat till en spökstad av nedlagda ställen. Ack, var fanns Freddy nu? Sedan han brutit med sin hustru, fallit för sin älskarinna och förlorat sin bostad hade han aldrig mer gett mig någon ny adress. Han var förlorad. Och så var jag i detta lamslagna Athen, som nästan var oigenkännligt. Till och med min gamla bar vid Omonia hade ersatts av ett rysligt junk-food-ställe. Skall nu även Athen omvandlas till ett amerikaniserat steriliserat stressdominerat narkotikaparadis för enbart speed-proselyter, som ett annat vedervärdigt New York? Måste hela världen amerikaniseras och bli lika monstruös som New York? Nej! Jag protesterar! Låt Athen åtminstone förbli grekiskt!

190

Jag fann en annan sylta med moussaka och grekisk sallad och retsina och kunde därmed känna mig någorlunda hemma igen, men stäng för all del igen alla dessa förfärliga junkfood-ställen! De är ju enbart ohälsosamma och har inte ens riktig bouzoukimusik att komma med! Tydligen framstod jag som pittoresk för mitt värdfolk, ty en av kyparna hade den otroliga vänligheten att förse mig med ett glas ouzo gratis. Samtidigt körde bouzoukiorkestern i gång. Det var bara en synt och en santouri, men det räckte. Musiken var äkta och helt på sin plats. Det kunde inte bli rättare. Emellertid överträffades denna kvalificerade orkester av den lille dragspelaren nedanför mitt fönster. Han satt där hela dagen lång tydligen och började redan tidigt på morgonen. Det var samma låtar om och om igen, "Midnight in Moscow", "La Paloma", "O sole mio", gamla valser och gamla slagdängor. Det var hur solkigt och patetiskt som helst men alldeles fullkomligt musikaliskt. Det var levande musik utan förstärkare, utan elektricitet och helt utan åthävor: en hatt med plats för enstaka mynt från barmhärtiga förbipasserande var den enda kompensationen. När jag gick förbi honom observerade jag honom noga: en liten äldre fyrkantig karl med mycket vakna och levande ögon, ungefär som Einsteins: fulla av melankoli, klarsynthet och med blick för mer än vad dödliga ser. Emellertid var jag i vånda. Jag fick icke kontakt med Icke och Lisbeth, och på hans kontor svarade bara en mycket kort automatisk telefonsvarare som lämnade plats för ett mycket kort meddelande: jag blev avbruten vad jag än sade. Dessutom blev vädret sämre igen med regn och rå kyla. Det avgjorde saken, och jag beslöt att genast fara vidare västerut. Athen var dyrare än någonsin, (100 kronor för en bristfällig middag med bara moussaka och sallad,) Freddy var förlorad, Icke och Lisbeth var borta, och andra vänner bodde långt utanför Athen. Friedrich hade sin hustru och sina svärföräldrar, även förra gången hade jag stört honom på en lördag, vilket jag inte ville göra om. Det tragiska beslutet fattades: Italien nästa. Hur råkallt det var illustreras av det faktum, att jag fortfarande gick med strumpor och skor. Bara i Simeonovo i Bulgarien hade jag kunnat värma fötterna i solen utan strumpor. På "Dionysos" tjänstgjorde Mike, en engelsman, som kommit hit i juni för en sex veckors semester och sedan blivit kvar. Willy var borta, hans fest var över, och jag skulle aldrig få se honom mera, och därmed hade min relation med värdshuset Argos klippts av. Mike antydde dock något av en kontinuitet genom "Dionysos". Typiskt nog började himlarna klarna så fort jag lämnat Athen, och en väderleksrapport lovade strålande solsken de närmaste dagarna. Vid stationen dök av alla mänskor min rumskamrat från Dionysos upp, en kristen sydkorean, som inlett sin resa i januari 1996 (för tre år sedan). Han hade nästan sett hela världen, men han saknade ännu större delen av Afrika och Skandinavien. Han varnade mig speciellt för Filippinerna, där vem som helst kunde bli skjuten för att någon ville ha hans glasögon. Jag hade inga direkta ärenden till Filippinerna. Min sydkorean kunde därför lugnt låta bli att oroa sig för någon omedelbar risk att någon äventyrlig medresenär plötsligt skulle bege sig till Filippinerna och i stället i salig stillhet läsa Bibeln hela vägen till Patras på sydkoreanska. Den var alldeles som en vanlig bibel men var helt oläslig.

191

På Filippinerna är 80% katoliker, men i Sydkorea är det bara 70% kristna. De är varken katoliker, protestanter eller ortodoxa, försäkrade min vän, utan amerikanskt kristna. Jag tänkte genast på Moonrörelsen och sympatiserade med återstoden procent buddhister. Han varnade mig även för Israel. Där hade han haft en ohygglig erfarenhet. När han skulle lämna landet hade säkerhetspolisen slösat två timmar på att diskutera med honom. Till slut hade de hittat hans lilla fickdator och kommit åt delete-knappen, så att alla hans dagboksanteckningar från alla hans resor hade raderats på en sekund. Därmed hade säkerhetspoliserna blivit nöjda, återlämnat hans fickdator och sagt att allt nu var OK. Jag rådde honom att hålla sig till kollegieblock och kulspetspennor. Det är mycket säkrare. del 10. Det pittoreska vandrarhemmet i Patras blev en annorlunda upplevelse. Där förekom ett antal strandade valar av olika sorter: en ung moder med dotter, en österrikisk lastbilschaufför med krossad fot som kört skytteltrafik mellan Linz och Göteborg och fått ett vedlass över sig, en provokativ spanjor och en galen konstnär med flera. Dessa var ingredienserna i något som bara kan karakteriseras som en vild fest på kvällen och under natten. Den provokative spanjoren anklagade konstnären för att vara heroinist. Då tog det fyr i helvete. Möbler slogs sönder, det krossades flaskor, ölet översvämmade hela golvet, en flaska slungades rakt mot någons huvud, lyckligtvis duckade han, så flaskan krossade bara fönstret, etc. Under tiden låg jag i rummet bredvid och läste Nicholas Monsarrats roman "Kappillanen på Malta". Dennes upplevelser på Malta 1941 då ön varje dag krossades sönder av bombmattor stämde helt överens med mina upplevelser på Patras vandrarhem med vilda slagsmål i rummet bredvid: A perfect setting. Nästa morgon kunde dramat med nöd rekonstrueras. Det hade druckits vin. Konstnären hade sedan tio dagar hjälpt den arbetslöse spanjoren med det ena och det andra, och så hade en österrikare, spanjorens vän, inte velat bjuda honom på vin. Det var den flaskan som for genom fönstret. Lyckligtvis blev ingen strypt eller ihjälslagen. Konstnären var en typ för sig, hemma från Kalabrien, ytterst temperamentsfull, och jag hade hört honom dominera hela kvällen. Spanjoren hade sagt något sårande till honom efter all den hjälp han fått av honom, och det hade utlöst krisen. Jag hade ett långt samtal med konstnären på morgonen efter en hemsk natt med mardrömmar om idel klösande och bitande katter. Hur kan man sova så dåligt i Grekland? Konstnären älskade Mika Waltari och hade läst alla hans böcker, han hade levt våldsamt i hela sitt liv med decennier bakom sig som fyllerist och narkoman, han hade rest i hela Indien, Afghanistan och Pakistan och slutligen blivit buddhist. Han älskade Milarepa, som han identifierade sig med, och ville gärna besöka de heliga platserna i Tibet. "Jag har gjort allt i detta livet för att skaffa mig världens sämsta karma," sade han. "Då har du levat ett rikt liv," sade jag. Då blev han förnöjd. "Så har jag aldrig hört någon se på saken," svarade han. Liksom österrikaren med den krossade foten var han invalid efter att ha fått brinnande bensin över hela benet och skulle samma morgon till sjukhuset. Vi hoppades återse varandra senare.

192

Medan han var borta fortsatte det bråkiga dramat. Var och en hade sin version av vad som hade hänt. Den provokativa spanjoren, en liten miserabel typ som knappt kunde göra sig förstådd på något språk men som ändå insisterade på att få blanda sig i allas samtal, och som klockan 10 på morgonen redan inlett firandet av sin kroniska arbetslöshet med dagens första flaska, hävdade att konstnären slängt både askkopp, flaska och bord på honom. Det slängda bordet hade då varit som mest uppfyllt av sällskapets kvällsvard: souvlaki, bröd, öl, flaskor, med mera. Det var alltså inte längre en flaska det handlade om utan ett obestämt antal och därtill askkoppar, stolar och bord. Österrikaren bekräftade spanjorens version men hade inte förstått den föregående utlösande konversationen. I detta ögonblick gjorde värdinnan sitt intåg, en liten ettrig och effektiv dam, som genast tog kommandot och gick fram som ett jehu med en våldsam städning. Allt var ju smutsigt, söligt, ruinerat och utspillt. Ingen av värdparet kunde förstå vad som egentligen hade hänt, tills jag presenterade den saknade pusselbiten: spanjoren hade provocerat konstnären, som med sitt kalabresiska konstnärstemperament blivit rasande över spanjorens otacksamhet efter tio dagars filantropi, slängt askkoppen och därefter flaskan och därefter vält hela bordet över de ölandes knän. Österrikaren kompletterade versionen med att det hela hade varit ett missförstånd. Den oskyldigaste av alla fick städa upp efter alla rötäggen: den rasande effektiva värdinnan. Jag nämnde för ingen att spanjoren efter krigets utgång hade kommit in till mig, öppnat fönstret på vid gavel åt sig och österrikaren med den brutna foten mitt i nattens värsta iskyla och sedan stuckit från vandrarhemmet. Det räckte med att värdparet redan visste att spanjoren varit mycket full och provocerande. Jag försökte fråga honom varför han öppnat fönstret när vi, som han kallade sina bästa vänner, sov. Han kunde inte svara. Kanske han gjort det bara för att jävlas och hämnas på någon, vem som helst. Kanske han inte var ansvarig för sina handlingar. Det hela kan ses som en makaber illustration av den europeiska arbetslösheten. Bankerna styr Europa och världen, allt standardiseras till modernaste sterilaste nivå medan jobben försvinner, i varenda grekisk restaurang dominerar TV och skvalmusik medan junk food aldrig är långt borta och alla priser är omänskliga, ty så vill tydligen bankdirektörerna ha det, medan all idyll och anspråkslöshet, förnöjsamhet och originalitet rationaliseras bort för att ersättas av steriliserad modernitet och slätstrukenhet. Bankdirektörernas mål verkar vara att fullständigt dehumanisera människan och anpassa henne efter betongbunkerstänkandet, medan arbetslösheten stiger tillsammans med utslagenheten och kriminaliteten. Och något alternativ till bankdirektörernas från Frankfurt centralstyrda EU och EMU finns inte. Den som inte följer med körs över. Ändå anser jag att vi bör gå med i EMU, ty det kan bara påverkas och förändras inifrån. Är man väl med i kartellen kan man kräva demokrati, protestera, dra i nödbromsar, påtala oegentligheter och stå på sig i konsekvent demokrati, det enda värdiga och drägliga politiska och ekonomiska styrelseskicket. När jag återvände till vandrarhemmet förklarade sig mysteriet med den provokativa spanjoren. Den här gången blev jag hans offer. Det regnade, vädret hade aldrig varit sämre i Grekland, det var svinkallt och rått, förra året efter snöstormen över hela Grekland hade jag

193

åtminstone funnit våren, värme och solsken i Patras, men icke så denna gången; men om vädret var vedervärdigt utomhus, så låg åskan och ruvade inomhus. Sällskapsrummet i vandrarhemmet var som en opiumhåla av tobaksrök, och man fick såga sig genom den. Jag storknade genast. Ändå satte jag mig ner. Spanjoren gav sig på mig genast. Utan språk ville han till varje pris konversera utan att ha något vettigt att säga och utan att säga något vettigt eller ens något begripligt nonsens, som om han till varje pris behövde sympati och medhåll från någon för ingenting. Han bara babblade på tomgång. Men jag var trött och utschasad. Då sade han: "Are you crazy?" Det är det sista man får säga till en annan människa, att antyda att han kan vara galen. Det var i all sin fnuttighet den yttersta provokationen. Antagligen hade han sagt just något sådant till konstnären igår. Även jag blev förbannad men nöjde mig med muntligt raseri: "Lämna mig då i fred! Jag är trött!" reste mig, gick därifrån, smällde igen dörren efter mig och återvände ut i ösregnet. Där fick man vara i fred. Men alla i rummet hade observerat uppträdet, uppfattat spanjorens provokation, känt igen mönstret från gårdagen, och förstod. Spanjoren var en sådan där livsfarlig man som gör en sport av att provocera andra och framstå som oskyldig själv: en total mänsklig sabotör och därtill fullständigt otillräknelig och inte ansvarig för sina egna handlingar. Jag behövde inte längre berätta om hans fönsteröppning under natten. Fallet var löst. Dagen i Patras regnade bort. Jag läste färdigt "Kappillanen på Malta" på busstationen, och först klockan 5 började vädret ljusna. Jag såg varken spanjoren eller konstnären mer. När jag sista gången återvände till vandrarhemmet för att hämta mitt bagage var stämningen enbart gemytlig, och flera anlitade mig som tolk mellan tyska, italienska och engelska. En ung italienare hade fått jobb och behövde hjälp med att placera sin lilla treåriga dotter någonstans under dagen. En jovialisk tysk ville hjälpa till med att såga och hugga ved åt vandrarhemmet, för att spara pengar. Ingen frid stördes mera där, utan allt var konstruktivt. Mindre än 24 timmar hade jag tillbringat i Athen, och i Patras hade jag uppehållits en hel dag extra, som bara regnat bort. Ändå framstod Greklandsséjouren som kanske resans höjdpunkt. Jag älskade Grekland och grekerna mera än någonsin. Jag hade funnit ett nytt hem i Athen, och grekerna hade aldrig varit mera älskvärda. 650 kronor hade Grekland kostat, och det var mindre än någonsin. del 11. Få passagerare reste mellan Patras och Brindisi. Fler och fler väljer att ta den nya rutten Patras-Ancona på 19 timmar. Ändå var det fullt ös ombord med vedervärdig disco och dunka-dunk hela natten. Inte ens i matsalen under middagen fick man vara i fred för detta omänskliga öronbedövande oväsen, som det är taget som norm att är det enda som folk kan dansa till. Som normal människa kunde jag bara reagera med panikslagen flykt från detta ihjälstressande terrorelement. Två blonda norskor från Skien var mitt enda ressällskap att tala om, men det var angenämt nog. Vädret förblev emellertid paralyserande kallt. Ett tag på eftermiddagen innan vi nådde Brindisi kunde man hoppa ut ur strumpor och skor, ta av sig kappan och njuta av

194

en själsvärmande sol för första gången i år på dessa mycket sydliga breddgrader, men det var snabbt övergående. I Brindisi gick solen i moln, och man frös i väntsalen på stationen. Det värsta var emellertid att Gino's hade stängt. Det är en älsklingstradition att varje gång i Brindisi njuta av denna genuina trattorias speciella charm och deras mycket prisvärda menu, men desto större var chocken över att finna stället stängt. Kanske det bara var måndagsstängt. Låt oss verkligen hoppas det, ty deras ställe är oersättligt. Jag hänvisades i stället av ödet till Hongkong, en dubiös sylta med bara pizza och föga övertygande kinesiska versioner av spaghetti och lasagne. Det var bukfylla men inget riktigt kök. Emellertid gick tågresan Brindisi-Sicilien smärtfritt den här gången: både ljuset och värmen fungerade på tåget hela natten. Endast vädret blev inte bättre. För första gången kom jag till Messinasundet i regn. Man kunde inte ens se Sicilien på andra sidan sundet. Så snart jag var över började det emellertid klarna, och i Catania sken solen åtminstone delvis. Där mötte emellertid en annan kalldusch: Paolo hade flyttat från staden till Rom utan att meddela sin nya adress. Alltså hade jag rest till Catania förgäves. Därigenom kunde jag inte heller kontakta Anna Humphries i Catania. Hon kanske inte heller fanns kvar. Varje halvtimme ringde jag till Palermo utan att få svar. Nino svarade bara med sin automatiska sekreterare. Jag kunde bara meddela när jag skulle komma och hoppas på tur. Till slut svarade Domenico, Paolas son, i deras hus. Äntligen en mänsklig kontakt! Jag var räddad. Det är det absolut nödvändigaste av allt på alla resor: den mänskliga kontakten. Får man bara den är man genast omgiven av vänner och öppnar sig alla dörrar för en. Får man den inte duger man inte till annat som resenär än att sitta på rummet och supa, som många turister gör. De ger sig aldrig chansen och tar aldrig chansen och introverterar totalt, så att hela deras resa blir en snedtripp. Som reskamrater på tåget hade jag en tysk med sin finländska flickvän, men de var inte särskilt kommunikativa. De hade bara uppmärksamhet för varandra, och ingen annan tycktes existera för dem. Det var synd, ty hon var finlandssvenska och studerade vid Åbo. Jag hade gärna talat mycket med henne, men hur kunde jag göra det utan att väcka tyskens svartsjuka och få honom att känna sig trampad på tårna? Detta var ju dessutom mitt på Sicilien, där den minsta lilla svartsjuka kan ta sig de mest oförutsägbara kraftuttryck med splatter och allt möjligt. Då hade jag bättre sällskap genom Daphne du Maurier och hennes fantastiska novell "Monte Veritá", en svindlande bestickande fantasihistoria om uråldrigt klosterväsen i Italiens svåråtkomligaste berg. Inte konstigt att Laila Roth bekänner henne som sin mästarinna och absoluta föregångsexempel. Lever Daphne ännu? Hon har skrivit romaner sedan 20-talet genom hela seklet och är tämligen underskattad utom av Hitchcock, som filmat både "Rebecca", "Värdshuset Jamaica" och "Fåglarna", tre av hennes många mästerverk. Nino mötte mig vid tåget. Det hade han aldrig gjort förut. Vi tillbringade hela kvällen tillsammans och diskuterade allt: bomberna i Turkiet, kriget i Jugoslavien, knarkhundarna på varenda tågstation i hela Italien, den illegala invandringen, (det kommer hundratals flyktingar till Italien varje dag på illegal väg genom smugglare, som behandlar dem som djur,) politiken, (Bossi och Berlusconi,) och resor. Nino vill gärna komma till Finland i sommar, men tyvärr hade hans Sydafrikaresa under julen inhiberats på grund av

195

osäkerheten i afrikanskt kontinentalflyg. Om turerna med afrikanska flygbolag hade Manuel i Konstantinopel berättat en del raffiga skrönor. Jag visste vad problemen med senegalesiska, gabonesiska, beninesiska, zimbabwesiska och andra afrikanska nationalflygbolag handlade om. Nino hade gjort klokt i att avbeställa en sådan resa innan han konfronterades med problemen.

del 12. Det dåliga vädret förföljde till och med Palermo. En vacker dag fick man kanske den enda på hela resan. Men den dagen blev desto mer formidabel. Vi gav oss ut till Mondello, Palermos Copacabana, där kanske årets första badgäster tog sitt första bad: idel skolpojkar med späcklager. Men solen var underbar. Det var hetare än en skandinavisk högsommardag. Man riktigt frossade i att bara njuta av den äntligen värmande solen. Följande dag blåste sciroccon, men den var inte varm. Den förde med sig lamslående kyla och regn, och uppe i Segesta, vart vi begav oss, blåste man nästan bort. Det var värre än på en norsk fjälltopp. Vi kände oss som polarforskare men hade varken vantar, päls eller mössa, utan jag var barfota i mina sandaler, och Nino var klädd i kostym med slips. Olämpligare kunde en kostymering för en nordpolsfärd knappast bli. Med oss följde Agostino, Ninos kollega, som visade sig vara kommen av en högmusikalisk familj. Till storfarbror, alltså hans farfars bror, hade han ingen mindre än David Rose, som egentligen hette Cacioppo, ett omöjligt namn för en amerikan. David Rose var alltså sicilianare precis som Frank Sinatra, Frank Capra, Joe di Maggio, som dog härom dagen, Cole Porter, Henry Mancini och hur många andra framstående amerikanska musiker som helst, som alla normalt antingen var italienare eller judar. Det var underbart att prata med Agostino. Han hade huvudet på skaft och hade mycket skarpa och genomtänkta åsikter. Med sina utsökta inblickar i all världens ekonomi var Nino tillsammans med Agostino med sina intelligenta och genomgripande politiska analyser idealiska komplement till varandra. Denna dag, den 25 mars, bombade Nato Milosevics Jugoslavien, och det var enbart Milosevics fel. Förhoppningsvis lyckas de bomba bort honom från politiken. Agostino hade en mycket klar uppfattning om denne skurk: han har själv förstört sina chanser till en lugn och naturlig övergång till demokrati med att envist klamra sig fast vid makten utan någon blick för det allmänna bästa. Samma misstag begick det kinesiska kommunistpartiet med att 4 juni 1989 köra över demokratirörelsen med tanks. Därmed förstörde det kinesiska etablissemanget alla sina chanser till en vettig övergång till demokrati, och därmed måste detta etablissemang störtas med våld. Det är som en ofrånkomlig naturlag, enligt Agostinos mening. Siciliensejourens bästa middag avnjöts i Castellammare med spaghetti i musselstuvning som primo piatto och räkor med bläckfisk som secondo. Medelhavets räka är större och sötare än Nordsjöns och har egendomligt nog ingen saltsmak alls. Likväl föredrar jag Nordsjöns mindre, saltare men mera koncentrerade räkor med rikligt med rom.

196

Denna dag bekräftades även resans tragedi: jag skulle inte få träffa Kerstin i Rom denna gång. Hon var för sjuk. Redan när jag ringde henne från Sverige före resans början hade hon sagt att hon var mycket dålig, men då hade hon åtminstone hoppats få kunna se mig. När jag ringde henne från Palermo var det inte längre möjligt. Hon väntade besök av sin läkare, som förbjudit henne att ta emot besök och till och med att prata mer än absolut nödvändigt. Naturligtvis hade jag full förståelse för hennes tillstånd och var glad över att åtminstone ha fått tala med henne i telefon. Detta var den tredje länken som brast under resan. I Athen hade jag inte lyckats träffa någon av mina kontakter på grund av deras frånvaro, ovädret eller helgen; i Catania hade Paolo lämnat staden, och nu fick jag inte träffa Kerstin i Rom. Aldrig tidigare har så många länkar brustit på mina årliga medelhavsresor. Ej eller fick jag träffa Paola i Palermo eller hennes familj. Som hastigast fick jag träffa hennes yngsta son. Nino äter inte längre i hennes hus, och hans enda förklaring var att han inte ville skapa oro i deras hem. Antagligen är det tvärtom: Paolas söner kommer upp i slyngelåldern och blir allt vildare, vilket inte är i perfektionisten Ninos smak, som är en utpräglad spartan. En annan anledning var att Nino denna gång var utan bil. Han saknade sin rörelsefrihet, och hans båda planerade resor till jul och påsk hade havererat. Sålunda var det en Nino i nedan jag träffade denna gång. Ändå var han fullt sig själv, lika generös och hjärtlig som alltid och i bättre spänst än någonsin. Vi hoppades båda på bättre dagar nästa gång jag kommer till det gudomliga Palermo. Bomberna över Jugoslavien hade utlöst problem även i Sicilien: lösa demonstrationer mot kriget blockerade hela centrum, och ingen trafik kom fram på huvudgatan Via Libertá. Mitt tåg försenades en dryg halvtimme från början, då poliser först måste kontrollera allas bagage, så att det inte förekom bomber på tåget. Poliserna hade varit märkvärdigt uppmärksamma överallt hela tiden på Sicilien med framför allt knarkhundar nosande på varenda resandes bagage på varenda station. Nino förklarade för mig, att det mest är de illegala invandrarna från Albanien som blir kriminella, då de annars bara ökar arbetslöshetsstatistiken. Ibland kommer det 500 albanska flyktingar om dagen illegalt till Italien. Siciliens arbetslöshet är 27-28%. Det förekom fler tiggare än någonsin på Palermos gator. Ändå hade jag funnit Sicilien underbarare än någonsin, fastän det regnat och blåst utav helvete, fastän jag inte fått träffa de flesta av mina vänner, och fastän min vistelse varit den kortaste någonsin. Ändå är det något med Sicilien som resten av Italien saknar. del 13. Strax norr om Neapel förekom den första snön. Det var redan på andra sidan om vårdagjämningen. Rom var iskallt och regnigt. Där upprepade sig resans öde: jag fick inte heller tag i Teresa. Nino hade sagt att hon skulle vara hemma med sin 9 månader gamla flicka. När jag ringde möttes jag av hennes telefonsvarare. Jag lämnade meddelandet att jag skulle försöka igen senare. När jag återkom mot middag var det upptaget. Alltså var hon hemma. Jag släppte inte telefonen utan försökte igen och igen tills det inte mera var

197

upptaget. Då hade hon satt på automatiken igen. Jag lämnade igen ett meddelande att jag skulle återkomma senare. Tredje gången automatiken upprepade sig tröttnade jag. Hon har nu en god tjänst som korrespondent vid Vatikanens tidning samtidigt som hon har sin lilla dotter att ta hand om. Det är mycket möjligt att hon inte vill bli störd. Hon kunde dock ha gjort undantag för en långväga och sällsynt resenär och god vän sedan 7 år. I stället passerade jag dagen i väntsalen på Roms järnvägsstation. Där utspelade sig diverse dramer. Vill man särskilt studera udda typer skall man placera sig där. Varje timme kommer det en väktare och väcker sovare, kör ut vandaler, kör upp utslagna och tillrättavisar rökare. En klient var så frusen på detta kalla ställe att han stoppat upp huvudet i rockärmen. Där inne var det tydligt varmt och mörkt nog för en som bara ville sova. Väktaren hade en lång konversation med honom innan huvudet kom ut ur rocken. Väktaren, en dam, menade att man inte fick sitta och sova med huvudet upp i rockärmen på en järnvägsstation. Klienten måste ha varit mycket frusen, ty han hade både mössa och halsduk utom sin mycket tjocka rock. En annan satt och läste tidningen men var tydligen mycket trött då han somnade över den. I denna ytterst obekväma dubbelvikta ställning sov han och snarkade han som en gris, medan han samtidigt behöll sin brinnande cigarett i munnen. Hade han vikt sig en centimeter till hade han satt eld på tidningen. Aldrig tidigare har jag sett någon sova och röka samtidigt. Plötsligt brakade en hel bänk med tre sitsar sönder och samman. Två män hade suttit på den, och den ena försvann omärkligt. Mitt i skeppsbrottet märkte den andra snart att han hade förlorat sin plånbok. Resten av dagen tillbringade han med att söka omkring i hela väntsalen efter sin plånbok. Alltid då och då anklagade han någon misstänkt. Det höll på att bli slagsmål några gånger. Alla hade observerat bänksammanbrottet, men ingen hade observerat mannen som försvann. Underbara scener utspelade sig i min restaurang för dagen. Jag valde en liten sidokrog med anspråkslösa priser, som var så liten, att alla lätt gick förbi den utan att märka den. Där förekom även ett brokigt klientel: arbetslösa fyllon, strandade turister, inregnade nomader, en sol-och-vårare med två damer på en gång som han flirtade vilt med och sjöng sånger för, afrikaner som försökte prångla ut små snidade elefanter och sköldpaddor till vilket vrakpris som helst, och de effektiva kyparna, som alltid var överallt samtidigt. På sätt och vis var detta det genuina Rom i ett nötskal: den totala blandningen av totala kontraster i ett hopplöst och hejdlöst kaos av underbar humanitet, där allting ändå fungerade som genom ett mirakel. Och det bara regnade. Rom var vackrare och ljuvligare berövat allt sitt smink än i all sin mest solomstrålade pastellfärgade turistgrällhet. Det har sagts om Vittorio de Sicas filmer att de är sannare än verkligheten. Något av samma renodlade mänskliga sanning upplevde man här i kyffet på sidogatan och i väntsalen på den oformliga järnvägsstationen. Kaoset fortsatte på tåget. Alla skulle resa samtidigt denna fredagskväll. Tåget till Verona fullpackades genast. En del av tåget skulle till Bolzano medan den andra delen skulle till Milano. Naturligtvis kom alla fel, och det var ett oupphörligt platssökande och vagnfrågande från vilsna passagerare med sina berg av bagage hela natten. Alla var de i upplösningstillstånd men blev saliga om de hade turen att alls få någonstans att sitta.

198

Verona nåddes i gryningen efter en natt utan sömn. Ideligen under hela natten hade man väckts av nya konduktörer som velat se biljetten. Tydligen reste många gratis med detta kaotiska nattåg till Milano och Bolzano.

del 14. Även i Verona ösregnade det, men det var för första gången på alltför länge. Överallt i hela Europa hade det dåliga vädret varit förhärskande med förfärliga lavinolyckor i Schweiz, Österrike och Frankrike, ohyggliga snöstormar i Grekland och södra Italien, där snön fortfarande låg två meter djup, och ösregn överallt utom i Verona, där det ständigt hade varit vackert men mycket kallt. Med mig kom det efterlängtade regnet. Sålunda förde jag med mig det bästa tänkbara väder till Verona fastän jag inte ville det själv. Men det var övergående. Söndagen var den första klara vårdagen. Aprikos-träden stod i blom, och maskrosorna frodades. Efter regnet var luften alldeles klar, och man kunde se alla de snötäckta bergen norr om Verona, Alpernas sydliga utlöpare och Dolomiternas början. Dessutom var det Palmsöndag med fest i hela staden. Nyheterna dominerades helt av bombardemangen över Jugoslavien, som övergick från fas ett till fas två. Ett amerikanskt superhemligt hundra-miljardersplan sköts ner, och hela Jugoslavien jublade och festade, medan deras egna massakrer i Kossovo fortsatte föras mot säker ruin för landet av den dumme blindgångaren Milosevic. Jag tänkte på min väninna, konstnärinnan från Novi Sad i Vojvodina, mitt tågsällskap till Belgrad, som i dessa dagar hade vernissage med mycket Belgradkritisk konst. Efter fas två skulle följa fas tre, om inte Belgrad upphörde med sitt förtryck av Kossovo. Andra fasen innebar utslagning av landets militärväsen. Fas tre skulle väl innebära utslagning av hela landets infrastruktur. Milosevics enda vän i världen lär vara Saddam Hussein, om han har någon alls. Samtidigt sprängde självmordsbombare ihjäl sig i Istanbuls centrum, och även i Ankara smällde bomberna av. Den här resan håller på att urarta till rena bombresan. Under tiden satt jag med min läkare i Verona doktor Marisa och diskuterade magsår under firandet av Cristinas 45-årsdag. Vi är alla tre medelålders nu, Marisa skall fylla 50 inom kort, men vi verkar alla tre mycket yngre. Marisa springer regelbundet Maraton, och Cristina lyckönskades av sina elever till hennes 35-årsdag. Själv har jag 64 kilo och alltjämt en midja, och mitt blodtryck är 115/70. Enda problemet med mig är mitt gamla magsår. Jag försäkrade Marisa att jag var helt frisk så länge jag rörde mig i Grekland och Italien. Hennes inställning till mitt problem är en helt annan än doktor Sandys. Medan han anklagar hela min livsföring säger hon direkt vad jag bör göra: jag bör aldrig vara rädd för att fasta, och jag bör undvika socker. Hon menar, att ingenting är så välgörande för magen som en ordentlig paus genom fasta minst en gång i veckan, så att hela systemet får en vilodag. Dieten betyder ingenting, och man får inte magsår av vissa saker och kurerar det inte genom att undvika vissa saker. Magsår får man genom av stress framkallad ständig aptit och hunger, som man oupphörligt tillfredsställer genom mellanmål och kaffe. Låt magen vila, och den blir fri. Stress är aldrig hälsosamt och bör undvikas till varje pris.

199

Hennes rekommendation var ytterst övertygande och stämde överens med mina egna slutsatser. Redan i Grekland var min mage perfekt, och på Sicilien hade jag resans första perfekta avföring, den första i mitt liv sedan Darjeeling i november för sex månader sedan. Det var bara för mig att hålla stilen, och i Marisas och Cristinas sällskap mådde jag gott av både rödvin, pizza, kaffe och likör. Anna Maria Cossino var färdig med sin avhandling om Ingmar Bergman, och hon dedicerade ett exemplar till mig och Cristina. Den omfattar 120 A4-sidor och är mycket imponerande: fastän Anna Maria inte sett alla hans filmer och missat några av hans viktigaste, som "Gycklarnas afton", "Nära livet", "Vargtimmen" och "Skammen", så har hon fått fram Bergmans viktigaste mission, som egentligen är helt metafysisk. Genom hennes avhandling får man upp ögonen för den verklige Bergman, som egentligen alltid i film efter film gömt sig bakom hans filmers ytterst hemlighetsfulla och diffusa konversationer. I själva verket är Bergman egentligen ingenting annat än Sveriges enda framstående och dialektiska teolog. Vad man saknar i hennes avhandling är den nödvändiga kritiken. Anna Maria har helt okritiskt absorberat allt och givit honom sin personliga tolkning. Hennes avhandling är därigenom ensidigt konstruktiv. Där finns inga jämförelser alls med hans stora och oumbärliga föregångare Victor Sjöström och Alf Sjöberg, de bara nämns i förbifarten, och hon har inte ens sett filmen "Hets". En jämförelse mellan Bergman och Sjöberg är ofrånkomlig. I sin självbiografi "Laterna Magica" talar Bergman sig varm om sin mästare, ingen gestalt i denna bok framställer han i mera positiv dager, hans attityd är närmast beundrande, och han erkänner honom som sin överman när det gäller teaterregi. Varför har då Sjöberg internationellt kommit i skymundan för den mycket mer diffusa, tunga, långsamma och prövande egocentrikern Ingmar Bergman? När man ser Sjöbergs klassiska filmer, som "Bara en mor", "Hets", "Himlaspelet", "Fröken Julie" och "Karin Månsdotter", så kan man rakt inte fatta hur Bergman givits ett större rykte som filmregissör än den fullkomligt klare, ständigt virtuose och ytterst dramatiske Sjöberg. Men Sjöberg föredrog alltid teatern, som han betraktade som mera levande än den mer museala och tekniskt begränsade filmen. Bergman säger själv att Sjöbergs Shakespeareuppsättningar var i sitt slag fullkomliga och att de lämnade ingenting övrigt att önska. Det är svårt att tänka sig Bergman kunna göra ett Shakespearedrama rättvisa. Han var bättre på Strindbergs "Ett drömspel". Bergman gjorde fler filmer än Sjöberg och helst bara filmer. Sjöberg iscensatte andras verk med oöverträffad bravur. Genom filmen kunde Bergman själv skapa sina egna personliga konstverk. Det är en helt annan sak. Vad man saknar i Bergmans filmer är Sjöbergs virtuosa virilitet och bländande dramatik. I "Hets" förenades Sjöbergs dramatiska förmåga med Bergmans djupare spekulationer, och man måste beklaga att de inte gjorde fler filmer tillsammans. "Hets" förblir på sitt sätt kanske både Sjöbergs och Bergmans bästa film. Bergmans mest klassiska filmer hör mest 50-talet till. Det är framför allt "Gycklarnas afton", "Sommarnattens leende", "Nära livet", "Det sjunde inseglet", "Smultronstället" och

200

"Jungfrukällan"; men redan i "Det sjunde inseglet" flummar han ut i oklarhet och diffusa spekulationer som inte leder någonstans och bara tjänar till att upplösa formen. Storyn fuskas bort. Den är kanske hans mest övervärderade film. Naturligtvis är den bildspråksmässigt i sitt slag oöverträffad, men det är också allt. Det är denna nästan sjukliga subjektivitet som sedan nästan förstör filmer som "Såsom i en spegel", "Tystnaden", "Vargtimmen" och "Skammen". De kan ses som formlösa spekulationer i den egna morbiditeten. I en scen i "Vargtimmen" låter Bergman Max von Sydow ta tiden på en minut bara för att visa publiken hur lång en minut är och hur långsamt tiden kan gå. Hur kan man vara så osjälvkritisk som konstnär att man slösar bort dyrbar film och skådespelare på en sådan total meningslöshet? Någonting sådant hade Alf Sjöberg aldrig kunnat göra sig skyldig till. Kort sagt, trots alla hans ytterst framstående bidrag till filmhistorien som dess kanske enda renodlade metafysiker måste dock Bergman alltid väcka blandade känslor, medan Alf Sjöberg, hans föregångare och lärare, den definitiva dramaturgen, måste framstå som enbart positiv och som mycket mera levande.

del 15. En sista anhalt återstod av resan före påskfirandet i Verona, och det var mitt ytterst angelägna besök hos Beatrice i Genua. Mitt umgänge med henne hade under vår nu sexåriga bekantskap utvecklats till en roman som omfattade ett antal personer, inte bara hennes egen familj med sonen-läkaren Pier Giulio och hans familj utan även hennes släkt i Sverige. I höstas hade jag lyckats finna hennes släktingar i Sverige, Axel von Fersens ättlingar, som först levt vidare under namnet Klinckowström och sedan Reutersköld och von Schinkel. Men det svåraste återstod efter att jag funnit Beatrices sex levande släktingar i adelskalendern: att ta kontakt med dem och introducera deras italienska sidogren. Svårast av allt skulle det bli att formulera sig rätt. I februari vågade jag skicka ett brev till den enda släktingen jag kunde vara säker på att var rätt person (ty Reutersköldarna var legio). Jag fick genast ett mycket positivt svar, och därmed var saken klar: förbindelsen mellan Axel von Fersens svenska och italienska ättlingar var återanknuten. Det enda återstående problemet var att svenskarna inte kunde italienska och italienarna inte kunde svenska. I båda lägren förekom det någon kunskap i engelska, och jag ställde gärna upp som tolk och översättare vid behov, så det var egentligen inga problem med det. Värre var att jag kom till ett Genua i belägringstillstånd. Det var inte kriget i Jugoslavien som förvandlat Beatrices lugna trygga värld till ett inferno utan det faktum att hennes sonhustru plötsligt drabbats av en hjärntumör. Hon hade känt sig yr ibland, hon hade undersökts men befunnits vara vid perfekt hälsa, och så hade man närmare tittat på vad som fanns i hjärnan på henne och funnit en tumör större än en golfboll. Hon hade opererats i sju timmar för en vecka sedan med gott resultat, tumören hade varit välartad, och så hade hon skickats hem efter bara fyra dagar, då sjukhuset behövt hennes säng och hon hade en läkare till man som kunde se efter henne. Efter hemkomsten började de verkliga problemen: hennes

201

ansikte svullnade upp, vänsterögat fördubblades i storlek, och hon fick feber. Genast måste hon sändas tillbaka till sjukhuset i ambulans. I allt detta infernaliska kaos ramlade jag ner i Genua. Vädret var underbart och inbjöd till vilka sagolika utflykter som helst. Allt var perfekt, men Beatrices familj var i koma. Dessutom kom jag för tidigt. Jag hade meddelat att jag skulle komma fram emot eftermiddagen men fick ett tidigt morgontåg som jag slapp byta i Milano från, så att jag var framme redan kvart över 11. Beatrice var borta, Carmen hade inte satt i gång varmvattnet, och hon hade ingen lunch åt mig. Vad gör då denna underbara hushållerska? På eget initiativ går hon genast ut och handlar och improviserar en fullödig lunch utan vidare, medan Beatrice var förkrossad över att varmvattnet inte var påsatt när jag anlände. Hur underbara kan människor vara? Och samtidigt låg förödelsen tung över familjen genom Graziellas förkrossande hjärntumör, stor som en tennisboll, och komplikationerna efter operationen, då hennes ansikte till hälften svullnat upp till dubbel storlek och hon nästan förlorat synen på köpet. Och samtidigt förkunnade Milosevic, den tyrannen och galningen, att han ämnade fortsätta kriget ensam även om ingen annan ville det. Vad var detta för en resa egentligen? Av alla resans chocker hittills var katastrofen med Graziella, denna begåvade konstnär och snillrika mångsidiga dam, den värsta hittills. Deras påsk skulle bli den svåraste och dystraste tänkbara. Pier Giulio ensam hemma med sin nyopererade hustru utan hjälp och utan möjlighet att bila upp i bergen till deras helgstuga, och Beatrice lika ensam hos sig utan hjälp och med sin tilltagande blindhet: för varje dag ser hon mindre. Och lika litet som Beatrice och Pier Giulio kunde hjälpa varandra kunde jag göra något för dem. Ändå förblev Beatrice den perfekta värdinnan, och hennes humor förnekar sig aldrig. Hon var den enda kvinnliga spexaren i Genua när det begav sig på 20-talet, alla de andra var män som höll i gång och klädde ut sig till damer, medan hon var den enda flicka som fick spexa med dem. Nu är hon den sista spexaren kvar av Goliarderna i Genua – och mycket högt uppburen som sådan av den nyaste generationen spexare. I deras tidnings senaste nummer, en vacker tidskrift med färgtryck, förekommer både en artikel om henne och av henne med bilder på henne både från 1923 och 1998. Skillnaden är inte stor. Hennes familjesituation var den svåraste av alla situationer jag hamnat i under denna resa inklusive bomberna i Istanbul och Sofia och kriget i Kossovo. Hennes familj hade drabbats som av en blixt mitt på ljusa dagen genom Graziellas plötsliga tennisbollstora hjärntumör, och ändå blev jag bättre mottagen än någonsin. Det är nästan så att jag måste betrakta dem som mina bästa vänner utomlands. Jag hade gärna rest till Florens av och an, men i påsktrafiken var det riskabelt. Det gick inga direkta tåg från Genua till Florens, man måste byta på vägen, och av tågen mellan Florens och Bologna hade jag bara de värsta tänkbara erfarenheter. På skärtorsdagen skulle tågtrafiken överbelastas. Det var bara att glömma saken och fara direkt hem till Verona. Redan stationen i Genua var i kaos denna skärtorsdag, och folk ramlade över varandra, glömde bagage kvar på tåget, trängdes och brottades energiskt med italiensk panik i största allmänhet. Värre var det i Milano. Alla tåg var försenade, och ingen visste när vilka tåg skulle gå varifrån. Först fem minuter före tågets avgång annonserades det avgående tågets perrong. Det var bara att hänga med i kaoset.

202

Ändå kom jag fram till Verona, där jag genast uppsökte min kusin Alberto. Vi språkades vid, och jag kunde inte låta bli att för honom som den optiker han är förevisa honom mina indiska glasögon. Bågarna hängde på yttersta tråden, och linserna var nästan ogenomsynliga på grund av skrapning. Han slängde dem genast i papperskorgen och gav mig ett par nya inklusive fodral. Den italienska generositeten förnekar sig aldrig. Det var högst oväntat men välkommet. Äntligen kunde jag se igen och inte bara plira och kisa. Men jag fick lova honom att aldrig mer lämna glasögonen ifrån mig utom i deras fodral.

del 16. Långfredagen tillbringade jag i Venedig. Det var en del år sedan jag var där senast, och även om Venedig i stort är och förblir oföränderligt noterades vissa små förändringar till det sämre: den lilla bokhandeln med billiga konstböcker var borta, priserna var högre och mer fantastiska än någonsin, (den billigaste lunchen ficks för 15,000 lire utan dricka, d.ä. 70 kronor,) och turismen var värre än någonsin. I kö framför vaporetton utanför tågstationen väntade hundra tusen människor, i kö för att få inträde till Markuskyrkan väntade hundra tusen människor, och till och med i kön för att få åka upp i kampanilen stod hundra tusen människor. De små gatorna var oframkomliga, och kaoset i tågtrafiken denna dag var totalt. Inga konduktörer kontrollerade några biljetter, alla hade bråttom, och alla tåg var fulla. Det var en mycket tröttsam långfredag, vars mödor ökades av den höga temperaturen (25 grader) och luftföroreningarna i den stillastående luften. Venedig syntes inte från land, och från Venedig syntes inte fastlandet. Så tjock var luften. Hela resan hade fördunklats av oroligheter och motgångar: det dåliga vädret, kriget i Jugoslavien, bomberna i Bulgarien och Turkiet, sjukdomskriserna i Italien och de obefintliga vännerna i Athen, Catania, Palermo och Rom, så att jag mer än på någon resa hittills undrat om inte resan var förfelad. Påsken skingrade alla dimmor. Det blev den mest lyckade påsken hittills. En huvudroll spelades som vanligt av vädret. Plötsligt exploderade våren genom en värmebölja som överträffade varje skandinavisk sommar. Aldrig hade vi haft bättre påskväder. Cristina tog mig med till sina nya vänner, och vi hade två underbara kvällar tillsammans i sällskap om 12-17 personer. Höjdpunkten var dock naturligtvis familjemiddagen på påskdagen. Vädret var oöverträffbart i skönhet och värmegenerositet, maten var godare och generösare än någonsin, jag fick sitta intill min kusin Paolo så att vi fick vårt lystmäte på att driva med varandra, och alla var på sitt mest perfekta humör. Det enda molnet på himmelen var kriget i Jugoslavien. Samtidigt trappades kriget upp, utom Kossovo bombades även Belgrad, Nish och Novi Sad, flyktingströmmen från Kossovo svällde till oerhörda proportioner - 600,000 flyktingar på väg mot Albanien, Makedonien och Montenegro till lands vandrandes över omöjliga berg, och hela Italien involverat i kriget alla bombplan och stridshelikoptrar utgick från Italien. Det var en mycket märklig situation. Och allt detta hände bara för att serbernas diktator-president var dum nog att vägra

203

kompromissa. En italiensk tidning hävdade att hans politiska bana bara kunde sluta på ett sätt, nämligen som hans framlidne kollega Ceaucescus, och jag kunde bara instämma. Situationen i Wien stämde kusligt väl överens med resans övriga fatala mönster. För det första fick jag inte tag i min kusin utan råkade bara ut för olika upptaget-signaler, tills jag till slut efter fem försök under olika dagar hamnade i en telecentral där en automatisk röst på tyska med italiensk brytning meddelade mig att jag använt felaktigt riktnummer. Vid närmare undersökning visade det sig, att medan man från Sverige för att nå Österrike måste slå 00943 måste man från Italien slå bara 0043. Därefter kom jag fram. Micaela hade haft en eländig vintersemester med miserabelt väder och bara lavinolyckor i hela Alpområdet från Frankrike genom hela Schweiz och även i Tyrolen. Därför var hon hemma. Eddie och Jens hade farit på skidlov under påsken medan Micaela stannat hemma med Laura. I februari hade hon blivit påkörd av en bil bakifrån med nackskador som resultat för både henne och Laura. Hela baksidan av hennes bil hade förstörts, men det värsta av allt var att den som kört på henne omedelbart smitit, så att hon varken kunnat se hans bil eller ens färgen på den. Konsekvenserna blev katastrofala inte minst ekonomiskt och juridiskt. Kort sagt, en olycka och ett öde helt i stil med allt det andra jag träffat på under min formidabla resa. Bara Verona hade klarat sig. Samtidigt läste jag den sista av de romaner av den fantastiska Daphne du Maurier jag hade tagit med mig på resan: "The House on the Strand" från 1969, som handlar om parapsykologiska fenomen av den högre skolan. En genialisk vetenskapsman kommer på en metod att ur generna framkalla deras genom generationer lagrade minnen, så att länge sedan gångna epoker plötsligt framstår som lika levande och verkliga som den närvarande. Romanen är ett otroligt bestickande tankeexperiment. Vi bär alla i våra egna hjärnor möjligheter till otroliga utvecklingsprocesser, som bara behöver ett "Sesam öppna dig" för att komma i gång. Micaela och jag har samma starka vallonska gener med påfrestande psykisk överkänslighet som besjälar så många i vår familj: hennes far Folke Lindfors, den smakfulle arkitekten, min mor med sin så utpräglade konstnärlighet med perfekt stilkänsla, min morbror med sin absoluta musikalitet vars överkänslighet blev hans ruin, hans morbror, konstnär och arkitekt som arbetade ihjäl sig, min mormor, som aldrig kunde sova, och kanske många andra. I Verona hade Achille spelat ett band för mig med mina egna kompositioner. Det var märkligt att höra nordisk musik i Italien, som en svensk en gång, utan att veta vad det var för musik, frågat mig om det var italiensk musik. Det är inget fel på min musik, den är helt klassisk-romantisk, men min nervösa nedärvda överkänslighet gör att jag aldrig själv kan göra den rättvisa. Som pianist är jag hopplöst forcerad, jag jagar tempot i stället för att följa det, jag kan aldrig ta det lugnt, och därför blir resultatet snarare oroligt och störande i stället för avkopplande och behagligt. Därför gör jag bäst i att bara spela pianissimo. Detta syndrom har blivit värre med åren, och på något sätt kommer det till uttryck även i mina resor. Denna bombresa är kanske bara inledningen till något svårare och värre under den kommande Kashmirresan.

204

Emellertid har mina primära mål uppnåtts: än en gång tror jag mig ha besegrat mitt gamla magsår. Redan i Grekland upphörde alla känningar, så resan var definitivt rätt medicin med dess nödvändiga distansiering från arbetet, det totala miljöbytet och den fullständiga dietväxlingen.

del 17 : Tillfällig avslutning. När jag skulle lämna Wien efter en ljuvlig dag av värme och avkoppling i Micaelas och Eddies fantastiskt trivsamma trädgård inträffade det att vi fastnade i en flaskhals i trafiken. Följden blev att jag kom precis en minut för sent till Hamburgtåget, som i oförskämdaste punktlighet precis lämnade perrongen, som redan var avspärrad. Att springa i fatt tåget med tre tunga bagage var den yttersta omöjligheten, och en stins, som läste mina tankar, gjorde sig redan beredd att hoppa på mig om jag skulle försöka någonting. Jag hade möjligen kunnat hinna i fatt tåget, men jag hade inte kunnat klara av den förödande voluminöse stins som stod i vägen med något obetvingligt beslutsamt i ögonen och beredd att kavla upp ärmarna. Micaela räddade situationen. Hon fann alternativ. Det fanns tre. Ett kände jag redan till: tåget till Berlin, som efter Sassnitzfärjan skulle strandsätta mig i Malmö lagom till midnatt utan möjlighet att komma vidare därifrån förrän den följande morgonen: nattåget till Oslo stannar ju inte längre i Göteborg. Berlin hade varit ett förträffligt alternativ om färjan vid Gedser till Köpen-hamn hade funnits kvar, men den möjligheten har de ansvariga också varit fiffiga nog att skrota. De andra två valmöjligheterna innebar tågbyten tidigt på morgonen i Mannheim eller Frankfurt. Frankfurt visade sig vara det bästa, då det bara skulle innebära ett extra supplementtåg. Mannheim hade inneburit två. Micaela betalade den extra kostnaden (210 schilling eller 30 mark) mot min vilja, då hon helt orättvist kände sig skyldig till vår fatala försening på precis en minut. Det var den oförutsägbara flaskhalsen i trafiken som vållat problemet - ingenting annat. Därmed blev dock återresan extra lång och mödosam. Jag hamnade i ett hypermodernt hypersterilt nattåg där 30 mark var priset för en sits. Sitsen var som en bur utan bord att kunna lägga någonting på, och belysningen var tunn som en laserstråle, så att man måste flytta boken hela tiden om man ville läsa. Vårt hypermoderna hypersterila samhälle uppmuntrar inte den nyttiga koncentrations-övning som läsning innebär – tvärtom. Lärdom tenderar att betraktas som samhällsfientligt. På sin höjd uppmuntras dåliga tidningar som konsumeras och slängs omedelbart. Är det då humanismen som är samhällsfientlig eller samhället som är självdestruktivt? I detta vedervärdiga skamlöst dyra tåg (av just den typ som jag alltid brukar undvika) fick man några timmars sömn innan man måste byta i Frankfurt klockan 6 på morgonen. Tåget därifrån till Hamburg var lyckligtvis utan extra kostnad men även det hypermodernt och hypersterilt. I samband med världens denaturalisering och dehumanisering försvinner alla möjligheter till trivsel. Kvar blir bara iskall omänsklig materialism.

205

Jag mindes då det Italien jag hade lämnat, där Vittorio Sgarbi som konsthistoriker, professor och parlamentsledamot får framträda dagligen i TV för att ge sina synpunkter på den italienska kulturtillvaron. Jag har aldrig funnit något han har sagt motivera en avvikande mening från min sida. Han vill starta ett kulturparti för att slå vakt om väsentligheterna i livet - kulturen, det andliga arvet, traditionerna, kreativiteten och det levande språket. Mot honom står den etablerade vulgariteten, makten och bankerna, som mer och mer bestämmer allt. Det är ju de som dirigerar kapitalet. De tre största TV-kanalerna ägs av Silvio Berlusconi, världens tredje rikaste man, som började sin bana som enfaldig varietéartist. Hans miljarder underhåller hela Italien med det enfaldigaste tänkbara skräp i form av lotterier och spel med generösa vinstchanser. Alla kanalerna domineras av ständig reklam. Och så är det dess värre i nästan hela världen. Endast genom att monopolisera massmedia har bankmannen Milosevic lyckats manipulera Jugoslavien bakom ljuset och vart han vill. Massmedia är hjärntvättmedlet varmed massorna hålls under kontroll, och denna hjärntvättmaskin drivs av de största finansmogulerna. Den enskilda människan och naturen har ingen chans mot denna skenande grottekvarn, som struntar blankt i tystnadens väsentlighet för människans hälsa och i miljöproblematiken, som om naturen var något som massmedia skulle klara sig bättre utan. Utmärkande för den skenande grottekvarnens universella hjärntvättmaskin är den totala kortsiktigheten. På detta billigare tåg sov jag dock bättre, ty man kunde åtminstone lägga upp benen på andra stolar. Detta hade varit omöjligt i det dyra nattåget, där fötterna följaktligen måste svälla och bli obrukbara och omöjliggöra någon vederkvickande sömn. Magsårsflykten lyckades, men till vilket pris? Kriget i Jugoslavien var inte mitt fel, som fördystrade hela Italien-séjouren. Att folk var sjuka och vänner försvunna var inte heller mitt fel men tog bort tjusningen med resan. Att vädret var det sämsta tänkbara i Turkiet och Grekland var inte heller någons fel men omöjliggjorde all vederkvickelse därstädes. Nu sitter jag i Hamburg och reflekterar över resans nytta eller fåfänga inför den sista etappen hem - jag kommer hem efter midnatt. Att stanna till i Lund efter förseningsincidenten och efter resan över Puttgarden, Köpenhamn och Helsingborg är knappast längre möjligt. Det viktigaste med en resa är alltid slutetappen, och om den pricken på i-et blir ett snedstreck i stället blir resultatet betänkligt. Under tiden fortsätter kriget i Jugoslavien, medan jag drömmer mig kvar vid påsken i Italien och alla de underbara människor där nere som jag fick träffa och som jag inte fick träffa. (Hamburg, middag 7.4.1999; eftersnack följer.)

del 18 och definitiv avslutning. Ändå hade resan varit underbar, och den var inte slut ännu. Färjan till Rödby från Puttgarden var alldeles fullproppad, och ändå hade tåget varit nästan tomt. Trängseln ombord slog alla rekord, och när tåget körde vidare var även detta fullproppat men bara av påskdanskar. Allt folket hade alltså varit påskdanskar som rest över till Puttgarden bara för att köpa taxfritt. Stämningen ombord och sedan på tåget var följaktligen den bästa tänkbara.

206

En familj (med många barn) hade köpt lika många säckar fulla med öl som de hade samlat ihop barn att ta med sig. Detta är således fenomenet påskdanskar. Vädret var dåligt. Våren hade inte kommit långt, och jag väntade mig när som helst att få se snö. Rent ekonomiskt var resan av nästan rekordartad succé: allt inklusive hade den bara kostat 6000 kronor (varav biljetten 4200), och bara biljetten till Göteborg återstod. Höjdpunkterna hade varit Diana i Bulgarien, Nino i Palermo, Beatrice i Genua och släkten i Verona. Alla dessa hade tagit emot mig fullständigt utan reservationer och skött om mig som en anhörig. Inga misstämningar, ingen känsla av att störa eller inte vara välkommen, ingen inskränkning av friheten - allt var som det skall vara. Idealet är att man när som helst är redo att ta emot gäster och sedan skiljs från dem med samma enbart goda känslor som man hade vid välkomnandet av dem. Hur länge de stannar borde helt komma an på enbart gästen. Det är inte roligt att hälsa på någon och inte känna sig välkommen, och gäster är alltid känsliga. Det finns ett gammalt svenskt talesätt: "Gästen har alltid rätt." På Sicilien går man ännu längre och säger, att gästen är helig. Så borde det vara överallt, och det är den enda rätta värdinställningen. Varje avsteg därifrån är ett steg ner. Min hälsa var fullständigt återvunnen, och bara detta hade varit värt hela resan och hade ju varit resans principiella mening. Att resa är en sport och liksom alla sporter endast uppbygglig för utövaren. I Helsingborg ställdes jag inför det definitiva nederlaget. Det gick inget tåg mer till Göteborg. Sista tåget hade gått. Jag var strandsatt i hemlandet utan möjlighet att ta mig hem efter en rundresa i krigets Europa. Det hade varit ännu värre om jag tagit Berlintåget. Då hade jag funnit mig strandsatt i Malmö i stället efter klockan 22. Det märkliga var, att Göteborg tycktes ha utplånats från kommunikationernas karta, som om staden inte längre fanns och inte längre var av någon betydelse. Det går ju heller inte kvällståg till Ronneby, Strömstad, Bornholm eller Lycksele. I den kategorin hade Göteborg hamnat. Nattåget till och från Oslo stannade inte längre i Göteborg klockan 3, som det alltid brukade göra. Det gick ett tåg ännu från Helsingborg till Halmstad men inte längre, och ingen visste om det sedan fortsatte någon buss vidare norrut i det okända därifrån. Och ingenting fungerade i Helsingborgs centralstation. Biljettkontoret var stängt fastän det ännu skulle gå och komma tåg hela kvällen, alla informationsbyråer var stängda, och det var mest bara fyllon och tvivelaktiga original som förekom på stationen. Av en nattvakt fick jag slutligen veta, att det skulle gå en buss till Göteborg klockan 23.30 – efter tre timmar. Det hade jag att se fram emot. Den skulle nå Göteborg 02.30. Då hade jag sedan bara kvar att stappla mig igenom hela den döda staden med allt mitt bagage. 03.30 skulle jag vara hemma mera död än levande. Under tiden tömdes Kossovo på alla dess invånare medan Milosevic låtsades fred och massakrerna fortsatte samtidigt. Ju mindre vidare sagt om denna resa, desto bättre. Av alla mina 15 Inter Rail-resor i Europa under 10 år hade den varit den värsta. Men den var ännu inte slut. Två märkliga slutparenteser infann sig. På bussen till Göteborg 23.30 fanns fem passagerare, alla de andra unga flickor. Tre steg av i Halmstad. De andra två, jag och den sista flickan, följde med till Göteborg.

207

På Centralstation i Göteborg, när jag steg av bussen 02.30, låg det i min väg en utslängd damcykel utan lås. Någon hade lånat den och slängt den. Alltså slapp man gå och bära sitt bagage hela vägen hem. Detta var en tacksam lindring, och man kom hem före tre med trots allt enbart goda känslor. På min telefonsvarare fanns ett meddelande från Annie i Rom, en av de många jag sedan många år inte längre hittat på vägen. När jag ringde henne följande dag svarade hennes son, som gav mig ett nytt nummer. När jag äntligen fick tala med Annie (för första gången på fem år) visade det sig, att jag under dessa fem år varken haft rätt adress eller telefonnummer till henne. Hon hade bara ringt mig för att undra varför jag aldrig mer hörde av mig. Ett mysterium klarades upp, och vi lovade ses i september. Samma dag kom ett brev från Paolo i Rom, där han gav mig sin nya adress och telefon. Två viktiga pusselbitar hade åter fallit på plats åtminstone i god tid före nästa resa. Slut.

Kerstin Bonaccorsi in memoriam. Flera gånger när jag passerat Rom hade jag inte fått någon kontakt med Kerstin. Men jag gav inte upp. Nu i april försökte jag igen, och då fick jag plötsligt svar. Det var en ung släkting, som kunde meddela mig, att Kerstin avlidit den 17 december 1999 vid 82 år. Vilken otrolig tur att han råkade vara där just när jag ringde! Det var nästan som om Kerstin haft ett finger med i det hela och arrangerat saken. Det var genom Johan Lindström jag först fick kontakt med Kerstin. Johan var en originell akademiker på institutionen för vetenskapsteori i Göteborg och brukade figurera allmänt på kaféer och framför allt Hagabion. Han hade stora intressen för det ockulta, Atlantis, själavandring med annat sådant, och hade en gång svarat på en annons i vilken en svensk kvinnlig esoteriker i Rom letat efter likasinnade i Sverige. Johan hade svarat och besökt henne i Rom och rekommenderade mig att göra det samma. Sålunda inleddes vänskapen mellan mig och Kerstin, som tycks fortsätta efter döden. Hon gav genast intryck av en stark personlighet och tapper själ som dock hade mycket att slåss emot. Hon studerade natt och dag, och genom henne kom jag först i kontakt med alla de stora teosoferna Madame Blavatsky, Annie Besant, Alice Bailey och Helena Roerich bland andra visa läromästare, vilkas läror hon satte mig in i. Men mera intressant var hennes öde. Hon hade gift sig med en siciliansk prins, och trots ett barnlöst äktenskap hade det varit idealiskt hela vägen. Efter hans frånfälle hade hon själv ensam skött hela egendomen, som omfattade olivlunder, vingårdar och andra odlingar, av vilkas rent naturliga avkastning man kunde leva gott hela året. Men en så omfattande trädgårdsodling kräver oavbrutet arbete, och jag lärde känna henne precis när hennes krafter började uppvisa sina första begränsningar. Jag fick sedan under årens lopp följa med hennes kamp för att överleva under ständigt tilltagande rent praktiska svårigheter.

208

Hennes största begåvning var dock av ett helt annat slag. Hon hörde till dessa unika människor behäftade med ärftlig healingförmåga. Hon hade fått det från sin mor, och det var inget snack om saken. Det var en självklarhet. Hon hjälpte mig med allt möjligt, främst mina magsårsproblem, och jag lämnade henne alltid ordentligt styrkt till både kropp och själ. Tack för allt du gav mig, Kerstin, och det var kanske mer än vad jag ens någonsin kommer att bli fullt medveten om själv.

Den omöjliga resan till Leh. Denna reseskildring från Kashmir och Ladakh i maj 1999 kommer att delas upp i ungefär följande avsnitt: 1. Johannes vrede 2. Resan till Srinagar 3. Gulmarg 4. Om Jesus grav och terrorister 5. Srinagar 6. En framstöt mot Zoji La - Latief kastar masken 7. Limbo 8. Andra framstöten mot Zoji La 9. Olyckor vid Zoji La 10. Vägen till Leh 11. Vägen till Hemmis 12. Om bergsbestigning

209

13. Jesus i Yusmarg 14. Jesus i Bandipora 15. Sista dagen i Srinagar 16. Till Dharamsala 17. Avslutning Resan fick omsider 19 avsnitt med åtskilliga extra inlagor och tillägg om Jesus-mysteriet. Dramatis Personae : Johannes B. Westerberg Latief Shawcut, min värd Mustafa, hans bror Abdul, trotjänare Shokar, Latiefs kusin, erfaren beledsagare Jahveed, min guide Tore Dannebro, hjälpare i Göteborg Dave och Joel, två unga män från England respektive Nya Zeeland Lucy och Veronica, deras damer, från Birmingham och Suffolk Farook, ung och glad bergsvandrare Ett ungt smekmånadspar från Lucknow Rashid, erfaren guide och K2-bestigare Ali Baba, Latiefs bror i Dharamsala Mrs. Rangwalla från Bombay, Shakespearelärarinna Shigeo Watanake, japansk balettdansör En indisk överste Axel och Sonia, ungt vackert tyskt par från Köln Frida från Göteborg, reskamrat Björn Arvidsson, göteborgsk utlandssvensk från Genève Rory Kaye, sångare och pilgrim

1. Johannes vrede Det att Valborgsfirandet flyttades från den 30-e till första maj komplicerade även min resa till Indien, som skulle gå av stapeln från Stockholm måndag morgon den 3 maj. Jag fick alltså ta med mig allt mitt Indienbagage från Göteborg till Lund och sedan därifrån ta med mig fracken till Stockholm och lämna den där för senare avhämtning. Det var kärvt att morgonen efter festen sätta sig på en buss till Stockholm för nio timmar för att sedan klockan 7 måndag morgon bege mig ut till Arlanda. Med min klasskamrat Mikael i Lund hade jag diskuterat Balkankrisen, och vi hade i allmänhet varit helt överens: kriget hade kunnat undvikas, genom den hårda och kanske partiska Madeleine Albright hade förhandlingarna skötts på ett ensidigt sätt, och jag hade ju

210

fått veta att hon efter andra världskriget bott en tid i Kroatien med en serbisk man som sedan övergivit henne, vilket lärt henne att hata serberna. Clintons omdöme var vi redan tidigare lika överinformerade om genom massmedia som Gudrun Schymans. Det återstår att se vad det meningslösa kriget skall leda fram till, om det alls leder till något. Än så länge har det konsekvent till 100% gjort bara skada och ingen nytta. Att ämnet var känsligt visade sig även på Valborg. Tanja, som ju är från Kroatien, slog bestämt ifrån sig allt tal om Milosevic: "Jag är här för att ha roligt, och jag vägrar att höra ett enda ord om Milosevic!" Förtvivlad över och ångrandes att jag rört vid en så känslig knapp fick jag dock erfara att även andra under kvällen begick samma oavsiktliga felsteg med henne. Milosevic är alltså till och med ett bekymmer på Valborgsfester i Lund. När jag lämnade Stockholm klockan 7 på morgonen var det till tonerna av Mikael Nymans mycket suggestiva musik till filmen "Pianot" från Nya Zeeland. Musiken är inte melodisk men mycket "atmosfärisk" och stämningsfull och beredde genom sin passionerade och intensiva exotism ett mycket passande preludium för en resa till Kashmir. Jag hade redan läst Thomas Löfströms bok "Dalen där Buddha dör" om Ladakh, som jag fått i present av Mikael i Lund, en annan mycket stämningsfull skildring ehuru störande genom sin pessimism och humorlöshet - man får aldrig glömma att en väsentlig del av buddhismen är humor, vilket Thomas Löfström helt har förbisett i alla sina böcker om Himalaya. Men boken var tillsammans med Mikael Nymans musik ett mycket passande preludium och förberedelse för det stora klivet upp till för mig helt okända delar av Himalaya. En del av kryddan var att jag denna gång i Stockholm ej hade en moder att tillgå – hon var i Amerika för ett större skulpturarbete i Los Angeles. Således lämnade jag hemmet i Stockholm helt ensam med en betecknande frukost av bara svart kaffe med litet sherry. Också detta var lämpligt som preludium. Mikael Nymans exotiska musik hade av en slump lämnats kvar i köket av min systerson, som dock hade mött upp mig i Stockholm kvällen innan, även han fullkomligt uttröttad efter ett intensivt Valborgsfirande med mest bara japaner. Han reser själv till Japan för en längre period i höst – om allting klaffar och går bra. Under tiden går den blivande pastorn för den Liberala Katolska Kyrkan i Göteborg hemma hos mig i Göteborg och tar hand om min post och utför ceremonier för att alla våra resor skall gå bra. Detta kan kanske behövas. Det var fyra grader varmt när vi lämnade Stockholm. I Moskva snöade det med någon plusgrad. Klientelet var ytterst blandat. Samtidigt som vi kom det ett plan från Indien med hela provkartan på alla tänkbara freaks som skulle till Berlin, Paris, Köpenhamn och Stockholm: flintskalliga flickor, en mycket irritabel fransk hippie med kannibalhår ner till skrevet, svensktalande negrer och europeiska kvinnor i sarees, sikher och hare krishnamunkar, vagabonder och musikanter. Förvirringen var total, ty alla skulle till olika plan och skulle ha nya boarding-kort samtidigt. Ändå fungerar Sjeremetjevo lite bättre för varje gång. Fördomarna mot Aeroflot är utan grund, och jag fann många av mina medresenärer vara av samma mening. Närmast kontakt fick jag med en hjärtlig ung oljearbetare från Kerala (södra Indien), som hade varit på besök i Uppsala. Bredvid mig på flyget till Delhi fick jag en flintskallig nunna som var från Sverige. Hon hette Kristin Bergman, och för henne var världens bästa bok den Tibetanska

211

Dödsboken, som hon inte själv visste i hur många olika versioner hon hade läst den. Hon skulle till norra Indien för att meditera i fem månader. I Delhi var det bara 36 grader varmt. Det hade varit 44. När jag skulle växla pengar på vilken som helst av de talrika bankerna på flygfältet möttes jag av ett dråpslag: Indien växlade inte svensk valuta. Det bara var så. Ingen visste varför. Den 1 januari i år hade bestämmelsen kommit. Det var omöjligt att växla svensk valuta någonstans i Indien. Jag övervägde att genast sätta mig på första plan hem igen, ty jag hade baserat resans budget på 1500 svenska kronor, som jag hade med mig i kontanter. Under mina tidigare sex resor i Indien hade det aldrig varit problem med att växla svenska pengar. Detta var en katastrof. Det enda övriga jag hade med mig var 100 dollar i reserv. Kunde jag klara tre veckor på det? Det skulle bli en utmaning i klass med den när jag blev rånad i Sikkim 1997. Naturligtvis återstod också möjligheten att växla svart. Man kunde ha tur. Jag förhörde mig om vissa möjligheter och fann en man som ville växla svenska kronor efter kursen en mot tre rupier. Detta skulle visa sig vara den svarta börsens växlingskurs överallt. Det motsvarade bara 60% av kronans värde. Jag tackade nej. I denna betänkliga situation skulle jag möta Johannes på busstationen. Jag beslöt att tiga om problemet, vilket var klokt, ty han var redan på dåligt humör: "Du väljer nu också en helvetes period att komma till Indien på! Vet du att vi hade 45 grader i förrgår? Vad tusan stannar du aldrig hemma för när du borde göra det?" Och så började han förhöra mig om Balkankriget. Jag hade ju nästan passerat igenom det. Detta krig visade sig vara källan till hans stora misshumör: "Amerikanarna klarar av att mörda president Kennedy, hans bror, Martin Luther King och hela skolklasser på löpande band utan anledning, men de kan inte skicka någon agent bakom linjerna och befria världen från Saddam Hussein och Slobodan Milosevic. I stället anställer de en skjutgalen och hatisk utrikesminister som leder dem in i ett bulldozerkrig mot en stackars oskyldig myrstack. Denna dumhet överträffar hela Vietnamkriget och kan bli fatal för hela Nato." Jag berättade för honom om mitt samtal med Mikael Eriksson i Lund, och han höll fullständigt med oss. "Amerika tvingade inte Jugoslavien till krig, men det tvingade sig själv till krig mot Jugoslavien genom sin kompromisslöshet, osmidighet och ensidiga aggressionspolitik. Naturligtvis har inte serberna någon rätt att utföra etniska rensningar, men att de gör det ger inte Nato någon rätt att förvärra albanernas problem tusen gånger." Han var helt förbittrad, och detta krig hade tydligen förstört hela våren för honom. Det kunde inte bli värre. Därför vågade jag berätta om min ekonomiska kris. "Det fattades bara det." Han blev i ett slag allvarlig. "Jag borde ha vetat det. Jag borde ha varnat dig. Det är mitt fel. Men jag visste det inte. Har du försökt växla svart?" Jag berättade om en indiers 60-procent-erbjudande. "Du kan ha tur. Det kan komma bättre erbjudanden. Detta är betänkligt," konstaterade han med en suck. "Men jag hoppas du kan klara dig på ingenting om det blir nödvändigt. Det är ju i alla fall så jag levt i alla år i Indien." Denna kris hade blåst bort hans vrede. Han hade fått annat att tänka på. Vårt program stod fast. Vi skulle mötas om två veckor igen i Dharamsala.

212

Vi drack en kopp te tillsammans under tystnad medan vi förföljdes av skoputsarpojkar. Temperaturen steg hela tiden. "Jag rekommenderar dig att finna ett svalare ställe." Så måste han gå, och vi skildes, för att ses igen om två veckor. Jag hoppades han skulle förlåta mitt nya så fatalt inledda indiska äventyr.

del 2:

Resan till Srinagar.

Min buss skulle avgå klockan 6 på kvällen. Det var en privatbuss "de luxe" till Jammu för bara 350 rupier (70 kronor) medan statens normala buss hade kostat 221 rupier. Efter tre nätter utan riktig säng eller sömn var jag gärna hågad att betala något extra för en nattbussplats med åtminstone nedfällbart ryggstöd, men i Indien om någonstans blir det aldrig som man tänkt sig. Tiden gick medan jag väntade på att bli hämtad. Den blev halv 7. Slutligen kom hämtningen, och vi blev förda till den vackra St. James' Church. Där hände ingenting. En liten minibuss förde bort några som skulle till Manali. Det var allt. Sedan var jag ensam kvar. Då började det gå upp för mig att något inte var som det skulle. Min hjärnas alarmklocka ringde av alla krafter. Mannen i byrån ringde några telefonsamtal när han förstod att jag var orolig. Han sade till mig att jag skulle ta det lugnt. Telefonen ringde till honom några gånger. Någon sade till mig att jag måste betala alla dessa extra telefonsamtal för min skull, men jag gav honom en blick som han aldrig glömde och vågade inte mer komma i närheten av mig. Det var ju så uppenbart att de faktiskt hade glömt kvar mig. Så kom det en scooterförare med hjälm och bad mig sitta upp. Detta tolkade jag som ett djärvt initiativ i rätt riktning, så jag satte upp genast med ryggsäck på ryggen och väskan framför mig, och så bar det av genom hela gamla Delhi. Det var livsfarligt, ty det gick undan. Många hotade bli överkörda på vägen. Till slut kom vi fram till det Röda Fortet. Där stod det privatbussar parkerade en masse. Det gällde att hitta den rätta. Till slut kom vi rätt, och där fanns precis en ledig plats kvar längst bak i hörnet. Så mycket för "de luxe"-kategorin med fällbara ryggstöd - längst bak gick inga ryggstöd att rubba. Före gryningen var min bak fullständigt utsliten av det eviga hoppandet när bussen körde över stenar, gupp, diken, hålor, gropar, stockar och andra hårda föremål på vägen. Ett tag var den enda möjliga vilan att stå upp. Klockan 7 kom vi fram till Jammu efter en precis 12 timmars resa de 65 milen under olidliga förhållanden inomhus. Så såg också alla passagerarna ut som färdiga vrak när de stapplade och vacklade ut ur infernobussen, och kvinnorna hade dessutom ett lidande uttryck i ansiktet som av den korsfäste själv i dödsögonblicket. Ingen hade skonats, och alla de lyckliga hade hoppat av på vägen. Där i Jammu översvämmades jag av en skock turistjägare. Man visste ju vad sådana gick för, men man ville ju samtidigt ge dem en chans. Jag blev väl omhändertagen. Man blev åtminstone genast av med gamarna från privatbussen "de luxe". Mina nya välgörare erbjöd mig en omedelbar jeep till Srinagar för bara 250 rupier med väntande husbåt när jag kom fram. De visade mig tre olika alternativ: A (de luxe), B (nästan de luxe) och C. Jag valde C.

213

Jag behövde bara betala 800 rupier i förskott för två nätter vilket skulle inkludera alla måltider med mera. 250 rupier för jeepen var billigare än privatbussens gam-alternativ, så jag skyndade mig att skriva på alla papper. Jeepfärden blev sedan en upplevelse ehuru ej bekvämare än bussresan: även här hänvisades jag till bakluckan. I alla tänkbara och otänkbara ställningar somnade man till oavbrutet, men om man bara höll i ett handtag samtidigt och försäkrade sig om säkert stöd för fötterna och benen så ramlade man åtminstone inte ut. Resan till Srinagar (30 mil) tog precis 10 timmar. Det gick hela tiden uppåt, och snart blev bergen högre och ödsligare. Det påminde mycket om Nepal, men bergen var kargare. På halva vägen såg man den första snön, och därefter följde den berömda Jahawaltunneln på 2,5 kilometer. Den här gången var bara den östra tunneln öppen. Det betydde, att 2,5 kilometer trafik måste vänta på att all trafik från andra sidan kommer igenom först innan den kan sätta i gång med att köra igenom. Jag vet inte varför den västra tunneln var stängd. Allt möjligt har hänt med denna tunnel sedan den blev färdig 1960 efter sex års sprängningsarbeten. En gång rasade den i bägge ändor just när en karavan av trafik passerade, så att ett femtiotal mänskor blev instängda och måste grävas och sprängas ut, vilket tog några veckor. Digra snöstormar försvårade arbetet, men när de äntligen kom igenom med undsättningen var ännu inte alla döda. Genom att tunneln är 2,5 kilometer lång är den rena spöktåget, och man kan råka ut för allt möjligt där inne som krockar, ras som blockerar så att det uppstår kedjekrockar, och vatten, så att det bildas sjöar, som man inte kommer igenom. Vi fick vada men klarade oss igenom. På andra sidan bredde Kashmirdalen ut sig i underbar frodig grönska och prunkande rikedom. Man kunde genast se att det var ett välbärgat och attraktivt område. De sista nio milen till Srinagar på slät mark genom dalen gick sedan i ett nafs. När jag steg ur jeepen i Srinagar blev jag genast kringsvärmad av de vanliga gamarna, och alla visste precis vart jag skulle ehuru de visade i olika riktningar. En lade beslag på min biljett, så jag fann det säkrast att följa honom. Han var mycket sympatisk, och jag förklarade för honom hela mitt ekonomiska problem. Han var mycket förstående, och han tog med mig till sin husbåt som låg i kanalen och var en de luxe-husbåt klass A. De påstod där att jag hade betalat för bara en natt klass A de luxe. En del förklaringar tarvades. Han var så hygglig, när han hört hela min situation, att han själv körde mig till rätt husbåt, en ruffig skuta med vingliga bräder och mycket pittoreska förhållanden, som passade mig perfekt. Jag kände mig genast som hemma och blev därtill mycket varmt och positivt omhändertagen. Min värd haltade svårt, ty han hade fått ett träd över sig. Han hette Latief och visade sig vara den idealiska värden, och han upplät sitt eget rum åt mig för att jag skulle få det bra. Han lyssnade tålmodigt till mitt ekonomiska problem (med svensk valuta som inte gick att växla i hela Indien) och sade helt hjärtligt och enkelt, att jag fick låna hur mycket pengar av honom som helst - vi kunde göra upp senare när jag var tillbaka i Sverige. Vilken lättnad! Plötsligt lossnade allt, alla bitar föll på plats, allt löste sig mirakulöst, och jag befann mig mitt i paradiset hos världens underbaraste mänskor. De var tio i familjen som

214

skötte om två båtar, dessa var gamla och skrangliga men fungerade, och när jag skulle ta en varm dusch i badrummet kom varmvattnet efter att jag hade slutat. Det var så underbart pittoreskt, anspråkslöst och enkelt allting. Och friden tycktes verkligen ha kommit tillbaka till Srinagar. Naturligtvis hade vi sett och mött vilda soldater på vägen upp, men i Srinagar syntes de inte. Allt var på väg tillbaka till det normala. Båtarna började befolkas igen. Turisttrafiken tilltog. Det värsta av kriget tycktes vara över. del 3 : Gulmarg. En känsla av overklighet besjälar Kashmir. Det är ett land som är för gott för att vara sant. I sin skönhet och vänlighet är det alltför underbart för den övriga världen. Latief, min värd, berättade för mig, att landets egentliga väsen var buddhistiskt, buddhismen hade dominerat här till för bara sex hundra år sedan, och att det fortfarande fanns buddhistisk livaktighet kvar. Hit hade också Jesus kommit för att dö, och han skulle en dag visa mig hans grav, som fanns i närheten. Godheten besjälar mänskorna här i en högre utsträckning än jag funnit någon annanstans, som om just här Jesu kärleksbud hade funnit fäste på jorden. Alla jag träffat som varit i Kashmir har vittnat för mig om att det är paradiset på jorden, och när jag nu kom dit kunde jag bara hålla med dem. Den totala overkligheten med ett land som Kashmir framträdde extra starkt i kontrast mot upplevelsen av Delhi, helvetet på jorden vid denna årstid. Där hade varit 44 grader varmt, och ett moln av små ilskna myggor hade angripit hela staden. Man kunde inte andas utan bara rinna bort i vedervärdig svett, smuts och stank. Från detta helvetes mänskliga djup drabbades man direkt av paradiset i Kashmir. Kashmirerna själva struntar i om de regeras av Indien eller Pakistan. Helst vill de inte ha något med någon av dem att göra, ty etniskt hör de inte samman med någon av dem. Språket Kashmiri är ett arabspråk som förekommer helt isolerat bara i Kashmir. Detta folk har alltså en unik särställning av samma slag som tibetanerna i Tibet, vilkas situation är mycket lik den i Kashmir. Det enda kashmirerna vill politiskt är att leva i lugn och ro och göra det bästa av livet. Att deras land till största delen blev indiskt berodde på att deras siste maharadja beslöt sig för att ansluta sig till Indien bara för att Pakistan anföll Kashmir för att erövra det med våld. Detta ledde bara till en ond cirkel av våld och krig mellan Indien och Pakistan som i år för första gången på 50 år har visat tecken på att kunna brytas genom öppningen av vänskapliga förbindelser över gränsen, främst öppna tåg- och bussförbindelser mellan Delhi och Lahore. Under min första natt hade Latief redan organiserat min första utfärd. Den gick till Gulmarg bara 52 kilometer från Srinagar men 1500 meter högre upp, men först besökte vi i Srinagar den största moskén. Den var inte alls märkvärdig utan snarlik alla mastodontmoskéer: tämligen ödslig. Det får ju inte finnas den endaste ringaste bild i en moské, varför deras ödslighet och kalhet måste bli värre ju större de är. Men i mitten av jättemoskén fanns det en liten trädgårdsplantering som var desto behagligare. Om det var något araberna hade sinne för var det trädgårdar, och den europeiska park- och trädgårdskulturen inleddes av araber. Man behöver bara påminnas om Alhambra.

215

På tal om mastodontväsen och andra monster: något måste sägas om alla de svarta monster som går omkring på gatorna i Srinagar. Det finns både björnar, snöleoparder, snölejon och yetis i bergen omkring Srinagar men däremot inga elefanter: det är för kallt på vintern. I stället tågar det ständigt omkring svarta monster omkring på gatorna i Srinagar, som närmast ger associationer till den beryktade Elefantmannen och dennes olycksaliga öde. Dessa svarta monster går nämligen omkring med svarta huvor som döljer hela huvudet likt Elefantmannens, och dessa svarta masker hänger ner från ansiktet likt snablar, så att man måste misstänka att någonting liknande finns under dem. Vad är då dessa skräckinjagande svarta monster med bödelshuvor plus snabelliknande bihang? Jo, det är kvinnor. Det är muslimska kvinnor som haft oturen att gifta sig med fundamentalistiska eller mycket svartsjuka män. I och för sig kan jag förstå dessa, ty Kashmirs kvinnor är mycket vackra, kanske vackrare än några andra muslimska kvinnor; men även Kashmirs män är vackra, så varför skall Kashmirs kvinnor få lida för och dölja sin skönhet bakom groteska svarta masker när männen inte behöver göra det? (Männen måste inte ens odla långa besvärliga skägg, som i Afghanistan, ehuru de flesta ändå tycks göra det.) Ibland har dessa kvinnor även glasögon under sina formidabla burkhas, vilket ger dem ett ännu mer monstruöst utseende, så att det ibland ser ut som om de gick omkring med gasmasker. Männens skägg och kvinnornas snabelliknande burkhas får en också att misstänka, att de allesammans är skäggiga damer. Ibland omfattar denna monstruösa kostymering även en heltäckande svart säck, som de går omkring i så att de liknar vandrande tält. Men ibland lyfter de på schabraket, och då liknar de mest bara oskyldiga nunnor, som man dock inte skulle vilja möta beväpnade med handväskor eller paraplyer en kväll ensam i en mörk gränd. En bödel vore bättre. Hela vägen upp till Gulmarg beredde en oavbruten njutning, ty vägen dit är troligen världens längsta poppelallé. De underbaraste rakaste pelarpopplar kantar båda sidor av den raka vägen i en sträcka på längre än 20 kilometer. Först vid uppstigningen avlöses popplarna av barrträd, men allén är alldeles tillräckligt imponerande som den är, då bara tre mycket små krökar avbryter de suveränt raka pelarraderna längs denna för övrigt geometriskt spikraka väg. Gulmarg ligger på 2700 meters höjd och har världens högst belägna golfbana. Denna belägenhet för dock med sig vissa olägenheter. En golfboll väger mindre på 2700 meters höjd än normalt, och på denna höjd är också lufttrycket redan reducerat. Dessutom slår man ledigare, då man känner sig lättare, så det är alltför lätt att slå bollarna alldeles åt helvete, det vill säga så att man aldrig hittar dem igen. Visserligen studsar de ju tillbaka från bergen, och åker de in i skogen så stannar de där, men det är ändå exempelvis lätt att slå in bollarna till Pakistan, som ligger farligt nära Gulmarg, och då är enda chansen att återfinna bollarna att resa ner till Delhi eller Amritsar, därifrån ta buss eller tåg till Lahore och därifrån bege sig upp till pakistanska Kashmir för att sedan först ha någon möjlighet att ens börja leta efter vindförda golfbollar, som det dock kan finnas gott om; ty en annan olägenhet med världens högst belägna golfbana i Gulmarg är, att när det blåser så blåser det utav bara fan. Och då kan det ändå vara förrädiskt lä nere på själva golfbanan. Vi vandrade upp till vattenfallet, som ligger 500 meter högre och 2500 meter från Gulmarg. Det visade sig att där pågick rena turistcirkusen. Där förekom nämligen en kälkbacke. Det var ju uppe vid snögränsen, och dit hade alla indiska turister hittat med

216

ponnyhästar och guider och skidlärare och allt utom skridskor, men det stora folknöjet var att åka kälke. De hade till och med racertävlingar, som om det var Indiens enda bobsleighbana. (Närmare en sådan kan man väl knappast komma i Indien.) Visserligen var snön brun av slitage och överexploatering, och kälkarna körde i regel fast i den grötiga snön, som dessutom var i tilltagande smältning, men vad gjorde det? Det var ju i alla fall snö, och ingen turistattraktion är underbarare för indiska turister. Ge dem tillgång till riktig snö, hur dålig och smutsig och futtig som helst, och de blir euforiska av förtjusning och gör vad som helst i den, de vältrar sig i den och går av hjärtans lust med sina slädar på släp upp för världens lerigaste kälkbacke för att med lika stor förtjusning staka sig ut för den för att ganska snart ohjälpligt köra fast även i den vådligaste lutning. Detta folknöje var en fest utan like. John Masters, den framstående brittiske författaren med ett trettiotal romaner på sitt samvete, av vilka de enda intressanta är de som handlar om Indien, då hans familj levt oavbrutet i Indien sedan 1600-talet, varför han måste betecknas som en vederhäftig expert på Indien, skriver i en av sina böcker att Gulmarg är den finaste av Indiens hill stations. Jag hade tvivlat på detta yttrande, då jag upplevat så många underbara hill stations redan, den ena underbarare än den andra; men när jag upplevde Gulmarg måste jag ge John Masters rätt. Det är något alldeles oerhört med Gulmarg. Det är inte golfbanan, Kashmirs sannskyldiga paradiskaraktär, det underbara klimatet eller de alltför vänliga mänskorna, utan det är naturens egen arkitektur. Gulmarg ligger placerat som på ett väldukat bord uppe på en måttlig platå perfekt placerat för finsmakaren inför ett Himalayasceneri som nästan överträffar Darjeelings och Kausanis. I norr kröns det praktfulla fjällandskapet av Nanga Parbat i Pakistan, ett av världens högsta berg på 8126 meter; men berget som dominerar landskapet är Nunkun rakt i öster på 7135 meter. Himalayalandskapet sträcker sig längs mer än halva horisonten. Nedanför det breder den frodiga och blomstrande Kashmirdalen ut sig så långt ögat når. Och för ögonen har du samtidigt Gulmargs egen naturskönhet med de spikraka pelarhallskogarna, de snötäckta bergen och det lilla samhället med den mycket vida och mycket gröna golfbanan. Ett landskap kan just inte bli mycket vackrare än vad man får se från detta håll från Gulmargs utsiktspunkter i vackert väder. John Masters hade rätt. Det kan inte hjälpas.

del 4 : Om Jesus grav och terrorister. På vägen tillbaka från Gulmarg passerade vi Jesus grav. Denna kräver diverse egna kapitel och utredningar. Den ligger vid en ganska stor plantering i en liten park. Planteringen är formad i ett kors i storleken ungefär 5 x 3 meter med en liten extra plantering till vänster om korsets övre del i en speciell enhet för sig. Dessa planteringar är bara utsmyckningar av mycket gamla ruiner. Enligt en tradition begravdes Jesus här mitt i Srinagar ej långt från stranden, och det finns ingenting att stödja denna tradition på. Att Srinagar är urgammalt vet vi från andra ruiner, av vilka de största är från 800-talet och utgör resterna av två stora hinduiska tempel som mogulerna försökt förstöra så gott de kunde när

217

de kom förbi 500 år senare. Lämningarna ser ut som efter omfattande jordbävningar. Muslimerna måste ha förstört templen mycket grundligt. Dock har Kashmirdalen även ofta hemsökts av både riktiga jordbävningar och översvämningar. Naturkatastrofer hör till vardagen på detta ställe i Himalaya där fyra bergskedjor möts. Således kan man omöjligt vänta sig att några som helst minnen från Kashmirs allra äldsta dagar skulle ha haft någon chans att kunna överleva. Därmed kan det inte heller ha funnits någonting kvar av Jesus grav att förstöra 1200 år efter hans stipulerade andra död, och han var ju dessutom en lika viktig profet för islam som Moses och Muhammed. Och denna gravplats, huvudsakligen dominerad av bara blommor, vidmakthållen på samma sätt sekel efter sekel, utan namn och utan förklaring, skulle egentligen vara rätt passande just för Jesus. Ett tempel, en kyrka eller en moské, som Klippmoskén i Jerusalem över Muhammeds jordiska avskedsplats, hade aldrig passat Jesus. Ett gravmonument som det i Hebron över Abraham hade inte passat heller, och man påminner sig att även kung Davids grav i Jerusalem är ganska enkel. Även Jesu påstådda älsklingslärjunge begrovs på egen önskan i den enklaste tänkbara grav utan namngivelse utanför Efesos. I detta mönster skulle denna Jesusgrav i Srinagar passa bra in. Det som mest talar emot att detta kan vara Jesus sista grav är den kuriösa förekomsten av även hans moder Marias grav och till och med profeten Moses grav 10 mil härifrån. Det är en gammal kashmirisk tradition att känt folk kommer till Kashmir för att dö. Man kan möjligen godkänna möjligheten att Maria kan ha följt sin son hit för att dö här hos honom, men det är tyvärr omöjligt att finna någon som helst förklaring till att den 1300 år tidigare Moses skulle ha begett sig från berget Nebo till Kashmir bara för att dö. Efter islams etablering i Kashmir under medeltiden har troligen Moses grav konstruerats som en vacker religiös gest då ju Jesus redan låg här. Dessutom hade ju Moses faktiskt ingen egen grav någon annanstans. Det var kanske på tiden att han fick en. En annan sak som talar för att detta kan vara Jesus grav är förekomsten av Srinagars vackraste moské strax intill, den underbart inspirerande helgedomen Dastgir. Detta är den enda moské (utom Klippmoskén i Jerusalem) som jag varit inne i som jag upplevat som ett heligt rum. Den är underbart vackert utsmyckad och har en estetisk förfining och prakt utan motstycke att uppvisa. Den är faktiskt berömd just för att uppfylla besökare med en särskild inspiration som de aldrig glömmer. Vad har då detta att göra med Jesusplanteringen och hans så kallade grav? Det kan inte uteslutas att det kan finnas ett samband. Märkvärdigt mycket i den kashmirska mentaliteten stämmer överens med Jesus personlighet som den finns dokumenterad. Av det övriga Indien betraktas kashmirerna som ett svagt och menlöst släkte, som bara gör sig dumma med sin alltför undfallande och älskvärda godhet. Det säger något om det hinduistiska Indien. Just ett sådant folk som kashmirerna kan just en sådan som Jesus mycket väl ha känt sig befryndad med och som hemma hos i motsats till de stränga judarna; och om han en gång besökte Indien i sin ungdom och hittade till Kashmir kan han mycket väl ha velat återvända hit. I samband med indiernas förakt för kashmirernas mjukhet måste Kashmirs terrorister beröras. Vi for till deras land följande dag. De hade varit särskilt aktiva omkring Pahalgam uppe i bergen, som också stoltserar med en egen golfbana, den näst högsta i världen. Men

218

där behöver man inte oroa sig över att eventuellt slå bort golfbollarna till Pakistan. I stället kan de hamna inne i de omgivande skogarna, och när man sedan letar golfbollar där är chansen större att hitta terrorister och få en k-pist i magen än att hitta golfbollar. Därför har det inte spelats golf här på tio år. Terroristerna är borta nu, men de uppträder ibland i TV och låter sig intervjuas. Den gängse uppfattningen i Indien är att terroristerna i Kashmir har finansierats av Amerika. De menar, att Amerika skänker pengar till Pakistan och finansierar deras armé, varpå Pakistan i sin tur skänker vapen och pengar till terroristerna. Detta kan i och för sig vara fullt riktigt, men den korrekta frågeställningen borde i stället vara: är dessa så kallade terrorister verkligen terrorister eller partisaner? Naturligtvis förnekar de själva att de är terrorister och kallar sig frihetskämpar. Det är bara Indien som kallar dem terrorister och det i rent propagandasyfte. I TV hävdar dessa partisaner att de slåss för frihet. "Alltså är ni terrorister," svarar Indien. "Var då även Gandhi och Nehru terrorister? Även de slogs liksom vi bara för friheten men mot engelsmännen. Vi slåss för samma frihet som de kämpade för. Om vi är terrorister var även Gandhi och Nehru terrorister." Och intervjuarna stod svarslösa. Det hör till salen att Nehru var från Kashmir. Han förstod Indien på ett sätt som ingen senare indisk ledare har gjort. Han var samtidigt en idealist och en social realist, och han höll Indien samman bättre än någon annan ledare. Hans tragedi var fallet Tibet och hans tro på Kinas goda vilja. När Kina oprovocerat angrep Indien slogs hans hela värld samman, och han förlorade Indiens folks tillit. Han kunde aldrig förlåta sig själv att han låtit sig luras av kommunist-Kina och dess diktator, som skulle gå till historien som dess värste massmördare genom tiderna med ett facit på 65 miljoner offer. Mot Mao Zedongs terrorvälde var Pol Pots regim i Kambodja rena lekskolan, och en sådan oöverträffad massmördare begick Nehru misstaget att tro något gott om och låta sig luras av fullständigt.

del 5 : Srinagar. På lördagen fick jag äntligen tillfälle att ta det lite lugnare och delvis stanna hemma i paradiset på Dal Lake. Mustafa följde mig på en längre promenad runtom staden. Det första jag återvände till var den underbara Dastgirmoskén och Jesu grav. Om det finns någon moské som det är värt att stanna länge inne i och noggrant utstudera, så är det denna. Dess ljuvliga atmosfär är så oerhört inspirerande genom den unika miljön med dess allt sagolikt överträffande utsmyckning på en estetisk nivå höjd över allt jordiskt, att man av allt detta måste bringas till en ödmjuk salighet och förlåta islam allt. (De enda helgedomar av samma kvalitet jag påträffat i Indien är Taj Mahal och buddhistiska tempel.) Strax intill ligger alltså Jesu grav, men idag lärde jag mig mitt misstag. Graven ligger inte alls i planteringen, som Abdul visade mig i förrgår, utan i en liten grön paviljong vid sidan om. Denna var naturligtvis stängd förra gången. Den är som ett litet engelskt trädgårdshus,

219

och där inne ligger Jesus begravd tillsammans med någon lärjunge – Mustafa visste inte namnet på honom. Kanske hans moder? Graven är ännu enklare än planteringen utanför – inget namn, inga blommor, bara renhet och dagligen bonvaxade golv. Närmast liknar denna grav Leonardo da Vincis i den lilla paviljongen utanför slottet Amboise vid Loire. Det är samma totala enkelhet och anspråkslöshet över dem båda, och båda är utan namn. Gravstenen är tydligt uråldrig och för-islamsk. Alla muslimska gravar här är utsmyckade med halvmånen, men denna grav är utan denna den ringaste av alla prydnader. De som ligger begravda under den stora planteringen utanför, som också de är utan namn, är i stället partisaner, alltså kashmiriska frihetskämpar och offer för den indiska aggressionen. Platsen är mycket omhuldad av Srinagarborgarna, och det vilar en säregen stämning över den. Tillsammans bildar dessa tre enheter – Dastgirmoskén, hjältegravarna och Jesu grav – en unik enhet som med sitt blotta väsen manar till en synnerlig respekt värdig Kashmirs och kanske Indiens heligaste plats. (Det finns ingenting liknande i Varanasi.) Vi besökte även andra moskéer och heliga gravplatser. En gammal gravmoské från 1300talet var helt omgiven av gravar i tusental, och inne i moskéns helt öppna och svala rum låg en ensam dagdrivare och sov. Platsen var helt öde annars, och moskén var ingenting annat än en intakt ruin. Den vackraste moskén var Shah Hamadan-moskén, men den fick ingen utlänning träda in i. Till och med Mustafa kände sig inte tillräckligt ren för att våga nalkas den. Det måste vara den högst ansedda av Srinagars moskéer. 2000 husbåtar finns i Srinagar, och de flesta är olika varandra. De ligger omkring i kanalerna, i floden, i åarna och ute på sjöarna i oändliga rader. De är allesammans avsedda för turister. Deras storhetstid var den senare brittiska kolonialtiden, då Srinagar var de indiska engelsmännens främsta semesterparadis – därför alla dessa golfbanor och cricketfält överallt. Engelsmännen blev så förtjusta i Kashmir att de absolut måste etablera en exploderande semesterverksamhet här, men enligt Kashmirs lagar fick de inte köpa mark att bosätta sig på. Därav uppkom denna oerhörda husbåtskultur: engelsmännen hänvisades till husbåtarna. Och denna kultur lever kvar och fortsätter in i framtiden. Nu när freden är kommen kommer troligtvis Kashmirs turistnäringar att explodera, och alla stora turistföretag och hotellbyggen i Dharamsala och Manali har lagts ner, ty de vet att de inte kan konkurrera med charmen från Kashmir. Det är därför mycket märkligt att besöka Kashmir i detta sanningens ögonblick efter tio förlorade år av krig precis när freden etablerats. Moralen är som högst just nu, stämningen är som allra öppnast och vänligast, mest positiv, konstruktiv och optimistisk. Livet börjar igen efter tio års ohyggliga lidanden och luttringar, och det är ett gyllene ögonblick. På eftermiddagen gjorde vi en tur ut på sjön och besökte olika öar ute i träsket. Kashmirs husbåtskultur går tillbaka mer än 500 år, då de enda vägarna i Kashmir var vattenvägar. Redan då bodde mycket folk ute på båtar, som småningom utvecklade väggar och tak. Först under de senaste hundra åren har befolkningen blivit mera vägburen än vattenburen. Inga motorbåtar förekommer utom undantagsvis, men inga är heller förbjudna. Någon enstaka vattenskidare förekommer, men sjön är mycket grund och full av vattenväxter, så

220

det är lätt för propellrar att köra fast. Den vanligaste farkosten är Shikaran, ett slags pirog, ett mellanting mellan kanot och gondol, som effektivt paddlas sittandes. Den är flatbottnad och tar sig fram överallt. De läcker aldrig, då kashmirerna har en oöverträffbar hantverksskicklighet även i att täta sina farkoster. Dessa Shikaras är alltid lika vackra som gondoler. Sådant är detta underbara Srinagar – ett Venedig som det var för 500 år sedan högt uppe i Himalaya på 1500 meters höjd, en oas mitt i den karga bergsvärlden, ett fredsälskande, vackert och högt kultiverat folk som alltid invaderats av andra, ett Schweiz mitt i Asien, en idyll som korsväg mitt mellan Indien och Turkestan, Tibet och Afghanistan, buddhism och islam, hinduism och kristendom. Kashmirernas skönhet är frapperande. Redan Nehru var ju en vacker man som kunde charmera vem som helst. Det är svårt att hitta ett liknande folk. Med sin kraftiga hårväxt och bronserade bergsansikten påminner de något om folk i Kaukasus och Baskien, men kashmirerna är grannare och mer sympatiska. Det folk de liknar mest är nog ungrarna, ett annat mystiskt exotiskt blandfolk av alla möjliga gåtfulla ursprung. På något sätt har jag här i Kashmir funnit just det Indien jag alltid har letat efter. Delhi och Benares var intressanta men avskräckande, Goa var idealiskt men ytligt, Calcutta var oändligt fascinerande men ansträngande, i bergen finns många underbara Shangri La-platser som dock alla tvingar en vidare, Darjeeling förblir det närmaste jag kommit hittills men är ganska överbelamrat och miljöförstört, men i Kashmir finns friden. Här och endast här har man vinnlagt sig om att koncentrera sig enbart på väsentligheter: att njuta av livet och göra en konst därav, och att visa total respekt och ödmjukhet för sina medmänskor. Kashmir står på samma nivå som Nepal och Darjeeling när det gäller den mänskliga värmen, men Kashmir är mera förfinat och högre utvecklat än både Nepal, Darjeeling och Sikkim. Här finns något som hela resten av världen saknar i alltför hög grad. Alla de mest typiska kashmiregenskaperna finns koncentrerade i deras mycket speciella te. Det är sött utan att vara sockrat. Det är kryddat med smakfulla kryddor av vilka de dominerande är kardemumma, kanel och ingefära. Det är aldrig strävt eller beskt. Det måste vara världens mjukaste dryck.

Medicinskt utlåtande om Jesus 1928. "När de därefter kom till Jesus och såg honom redan vara död, slog de icke sönder hans ben; men en av krigsmännen stack upp hans sida med ett spjut, och strax kom därifrån ut blod och vatten. Och den som har sett detta, han har vittnat därom, och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning." ur Johannes 19:33-35 I sin bok "Dog Jesus på korset?" besvarar doktor Hugo Toll sin fråga entydigt med nej. Som 70-årig läkare med ett långt livs erfarenheter och forskningar bakom sig kan hans nej

221

inte avfärdas utan vidare, i synnerhet som han kommer med ett ansenligt material som underlag för sin slutsats. Att han samtidigt så djupt låter sig gripas av sitt ämne och han inspireras till ansenliga utsvävningar därifrån må tillskrivas hans mänskliga natur, vilket enbart länder denna till heder och beröm, då därigenom hans bok framstår som både sympatisk och uppbygglig och desto mera läsvärd. Här är några prov på doktor Tolls aktningsvärda analyser: "Romarna synas redan tidigt och med förkärlek ha upptagit denna barbariska strafform. Det var ju ett nervretande skådespel den tidens politiker hade att bjuda pöbelmassorna, vilka därvid fick sina primitiva hämnd- och grymhetsinstinkter mättade. Ty proceduren gick framför allt ut på att långsamt pina, icke i första rummet att döda, ehuru detta naturligtvis till slut så gott som alltid blev resultatet och självfallet också var meningen. Därnäst var avsikten med detta straff att draga den högsta tänkbara vanära över den straffade och döde. Straffet och tillvägagångssättet var som sagt ämnade att bereda den dömde en kvalfull och i all synnerhet en långsam död. Man torde knappast kunna göra sig en föreställning om de fysiska och själsliga kvalen vid detta protraherade dödssätt. Antikens författare, vilka annars ej är så blödhjärtade, reagera ofta däremot. Cicero kallar det för ett "det grymmaste och vederstyggligaste straff"...." och så går doktor Toll igenom alla Antikens författares varandras överträffande beskrivningar av korsfästelsens fasansfullhet (sid 23 f). "Rövarna, vilka korsfästes jämte Jesus, levde ännu mot kvällen, och man måste klubba ihjäl dem. 'De korsfästes ben krossades för att påskynda döden eller till och med för att hindra dem från att återvända till livet, såsom verkligen någon gång inträffade' (S.A.Fries, Jesu lif, sid. 344). Och när Josef från Arimatea infann sig hos Pilatus och omtalade att Jesus redan vore död, trodde denne det icke (Mark. 15:44), utan tillkallade hövitsmännen och frågade om så verkligen vore. Pilatus hade säkerligen erfarenhet i dylika saker. Anatomiskt och kirurgiskt sett, överhuvud taget från medicinsk synpunkt finnes heller intet, som nödvändiggör dödens inträde vid korsfästning inom, låt oss säga, de första tjugofyra timmarna, icke ens gör den sannolik. Döden kan vid skador uppstå genom förblödning, infektion, direkt förstörelse av livsviktiga organ, förut omtalad chock eller genom samverkan av flera av dessa moment. Blödning i någon nämnvärd mängd torde knappt kunnat komma i fråga, även om spikarna skulle ha träffat handens största kärlbågar, vilka i alla fall äro relativt små. En spik, som sårar kärlet och blir kvarsittande, tamponerar på samma gång såret och orsakar koagulation av blodet, alltså blodstillning. Spänningen och sträckningen samt händernas uppåtriktade läge måste också göra sitt till för att hindra allvarlig blödning. Och sannolikheten för att en genomborrande spik skulle träffa någon av de större artärerna är för övrigt icke stor. Inga livsviktiga organ beröras heller direkt vid korsfästningen. Infektionen, som man ju även kunde tänka på, utvecklar sig först långsamt och kan knappt döda förrän efter flera dagar. Och intet, inom kort ovillkorligt dödande ingrepp gjordes enligt evangelierna eller den kända traditionen på Jesus. Då han nu, som vi tro oss strax skola kunna även på annat sätt visa vara sannolikt, icke heller var död, ligger det närmast till hands – och det återstår knappt något annat än - att antaga ett vanmaktsanfall övergående i ett djupt och långvarigt dödliknande medvetslöshetstillstånd." (sid. 39 f)

222

Men här är hans starkaste argument: "Och strax kom därifrån ut blod. Jesus hade således, så vitt man kan förstå, ännu hängande kvar på korset och ansedd död, blivit stucken med ett spjut, en lansspets, och därifrån utgick(!)strax blod. Han blödde! Detta är, såsom läsaren kanske redan anar, för mig som läkare en mycket viktig punkt i denna studie av passionshistorien. Ty om blodet rann, visar det väl, att Jesus icke var död. Detta är, som alla borde veta, ovedersägligt. Om något av det hela är ett underverk, så är det väl detta, att denna lilla episod skulle inträffa, att en okynnig och klåfingrig soldat (se nedan) sticker till Jesus med sin lansspets och att Johannes så troskyldigt och enkelt förtäljer händelsen med dess par små bifenomen, blodet och vattnet, dymedelst möjliggörande i alla fall för en sen eftervärld att veta, att Jesus nu icke var död. Varje anatom, patolog eller läkare vet, att sticker eller skär man i en död, i ett lik, så blöder det icke. Hjärtat har stannat, dess kraft är slut. Och något blodtryck existerar icke längre. Artärernas och kapillärernas sista kontraktion har tömt blodet in i de djupliggande, utvidgade, slappa, stora venerna. Blodtrycket är lika med noll. Arterer och kapillärer stå tomma. Det kan icke blöda. Hos en, som blott är kollaberad eller i vanmakt, rör sig däremot hjärtat och det övriga kärlsystemet något om än svagt. Sårar man en sådan, så blöder det, ehuru kanske obetydligt. Blödningen stannar lätt, då blodtrycket är ringa. Vid djupaste vanmakt upphör all blödning, innan ännu livet flytt. Men blödning bevisar, att liv ännu finnes." (sid. 44f) "Någon motsvarighet till att 'sticka upp' sidan på en korsfäst lär icke förekomma i litteraturen. Att det skulle ha varit i lagen anbefallt för att förvissa sig om delinkventens död, innan han återlämnades till sina anhöriga, känna vi ej. Det gjordes tydligen inte heller med rövarna. Nej, denna episod inträffade alldeles extra helt utom programmet, om något sådant fanns. Som vi redan nämnt, var i motsats till den annars stränga romerska ordningen och disciplinen korsfästningen mer eller mindre överlämnad åt exekutorernas godtycke. När i och med domen den olyckliges öde en gång var avgjort, tillspillogavs han på nåd och onåd åt deras gyckel, hån, grymhet och - okynne. De tycktes kunna tillåta sig vad som helst. Nu är det tid att vi igen erinra oss, att Jesus tidigt på morgonen blivit gisslad (Joh. 19:1). Detta var ingen lek. Erfarenheten lär, att en starkare retning på huden av såväl termisk, kemisk som mekanisk art har benägenhet att framkalla ödem och blåsbildning. Det bildas ett vattenaktigt (seröst) exsudat, vilket genomdränker huden och upplyfter den eller dess yttersta lager i större eller mindre blåsor. Dessa kunna sedermera konfluera till stundom väldiga, mer eller mindre spända eller nedhängande sådana. Stora brännblåsor äro allmänt kända, sådana efter terpentin, senapssprit, spansk fluga likaså. En våldsam mekanisk retning vid en svår gissling torde likaväl kunna framkalla detsamma eller något liknande, fastän vår humana tid inte har erfarenhet därav just vid prygling. Från krigs- och olycksfallskirurgin känna vi det emellertid väl. Det går där under namn av Epanchements traumatiques de sériosité, Décollement de la peau. Genom tangentiellt våld (brutala gisselslag kunna tänkas verka så) 'kan det hända att huden drages med (i våldets riktning) och tänjes utan att brista, men att detta i stället blir fallet med underliggande bindväv, varigenom en subkutan ficka uppstår, som snart fylles med blod eller lymfa. Dylika decollementer äro varje kirurg

223

bekanta. Det bildas stora skvalpande säckar, lätt igenkännliga på den slappa fluktuationsförnimmelse de giva. De större lymfautgjutningar, som härvid förekomma, vika i allmänhet ej för enbar, även upprepad punktion. I den förantiseptiska tiden ledde decollementerna genom infektion ej sällan till svårartade phlegmonen.' (Cit. från Gunnar Nilson, Sjökrigets kirurgi, 1913, sid. 148.) Se också Wullstein und Wilms," etc, här citerar författaren åter ett antal lärda källor mest på tyska, " - ren, klar, vattenaktig lymfa således. Gångna tiders hårdhänta krigs- och fängelsedisciplin var nog också bekant med allt dylikt. I svenska bibelöversättningar från gamla tider, som således låg närmare den reella erfarenheten av saken, heter det, att Jesus 'hudflängdes'. Med alla dylika svullnader, blåsor eller 'vatten'-säckar är det en särskild egendomlighet: de ha alltid en specifik benägenhet att reta klåfingrigheten både hos lärd och lekt. Läkekonsten har därför alltid anledning att, av fruktan för infektion, varna just mot stickande och petande på dem. Det är ju högst antagligt, att under dagens lopp å Jesu sida bildat sig ett betydligt ödem eller några sådana större eller mindre blåsor. En av krigsmännen ser det, då han går förbi. Helt naturligt retar det också hans klåfingrighet och ungdomliga okynne. Han sticker till litet vårdslöst, sårar också därvid Jesus i själva huden eller något djupare. Och så förstå vi det hela: blod och vatten." (sid. 50-52; författarens kursiveringar.) Dessa är författarens viktigaste bidrag till belysning av fallet. Men han går sedan längre. Han belyser olika möjligheter till "Uppståndelsens" iscensättning och utesluter inte den möjligheten att Jesus själv kan ha vaknat upp i graven och själv rullat undan stenen, ehuru det förefaller mera troligt att esséer, unga män i skinande vita kläder, kom och gjorde det. Doktor Tolls analyser av Jesu framträdanden efter uppståndelsen är sedan ytterst elementära och allmänmänskliga, i det att han bl.a. poängterar att Jesus upprepade gånger uppsökte lärjungarna enkom för att få mat, ex. Lukas 24:41-43: "Han sade till dem: "Har ni här något att äta?" Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka; och han tog det och åt därav i deras åsyn." Så beter sig knappast gengångare eller förklarade eterkroppar. I slutet av boken spekulerar han i vart Jesus sedan kan ha tagit vägen. Han belyser den indiska teorin men tar inte ställning: "I Orienten finns ett icke obetydligt religionssamfund, som är byggt på tron, att Jesus överlevde korsfästelsen, vandrade österut mot Indien och slutligen, för att där förkunna sitt evangelium, nu med namnet Izza, hamnade i Srinagar, "lyckostaden", solstaden, i den måleriska Kashmirdalen på båda sidor om floden Jhelum, forntidens Hydaspes, där Alexander måste vända. Där skulle han ha levt länge och dött vid 120 års ålder samt blivit begraven. Hans grav skall vara bekant där, ehuru den oriktigt tillskrivits en profet Yuzasof." Dock citerar han en bok med det sällsamma namnet "En bok utan namn": "Är det då icke en vacker legend, att Mästaren fick fortsätta sina vandringar mot Östern, där alla vägar slingra sig samman och varda till en? De vise från Österlandet hade ju färdats till Betlehem, då han föddes. Nu gick han själv till dem. Du vill, att han skulle hava slutat på korset och att hans stämma sålunda släckts. Var det då icke bättre, att han omsider nådde till

224

en vidare umgängelse? De stora karavanstråken följde han, alltjämt spridande sin lära och alltjämt samlande trogna omkring sig. Till stammarna i förskingringen sökte han sig, och de anammade honom. I den snabba Tigris har han tvått sina fötter, och hans blick har vilat på den tröga Eufrat. Över Kashmirs barrskogsklädda berg, utmed stränderna av dess klara källsjöar har hans stig gått fram, och hans stämma har ljudit under Ganderbals platanlundar. Om aftonen, vid lägereldarna upplät han sin mun och talade till de trötta männen, som rastade, sedan deras kameler avlastats och släppts på bete. På morgonen var den tillfälliga kretsen bruten, och resenärerna delgav folket i nya nejder vad de hört av främlingens mun. – Så verkade han. Så vart han åldrig och krokig och vit. Förnekelsen och förföljelsen låg allt längre bakom honom. De första lärjungarna som han samlat vid Gennesarets fjärran stränder voro för länge sedan döda, och Paulus, hedningarnas apostel, spred hans evangelium bland romare och greker. Själv talade han till en ny tid och till nya folkslag." Författaren nöjer sig med kommentaren: "Så alldeles gripen ur luften är kanske dock inte heller denna skaldiska fantasi...."

Ur ett gammalt buddhistiskt evangelium. Ur kapitel 13 av "Esséer-evangeliet" "3. Men en oändlig folkskara följde honom i hälarna. Bland dessa var då en gammal gumma som i tolv år lidit svårt av kärlkramp. Hon hade i sin höga ålder haft mycket svårt för att följa med Jesus och ständigt blivit tillbakaträngd av andra. Men nu hade hon sin chans, när Jesus stod stilla och mycket nära henne, och hon tänkte: "Om jag blott får röra vid hörntofsen av hans mantel så blir jag frisk." Och hon lyckades snudda vid den. 4. Men Jesus vände sig genast om och frågade: "Vem rörde mig?" Då sade Petrus till honom: "Hela folket tränger sig inpå dig, och så frågar du: 'Vem rörde mig?'" 5. Men kvinnan som rört vid hans mantels hörntofs och därvid genast blivit frisk bävade och sjönk på knä för Jesus och sade: "Herre, vredgas icke på mig, det var jag." Och hon berättade varför hon rört vid honom, och Jesus sade: "Din tro har hjälpt dig. Gå i frid, arma änka." Och gumman stod upp och gick och var mycket frisk. 6. Men Jesus sade: "Det är icke gott, att man går i vägen för äldre kvinnor och tar deras plats för att själv få komma i första rummet. Den som icke vördar sin moder, den heligaste varelsen näst Gud, är ovärdig namnet son. 7. Hör då vad jag säger er: Vörda kvinnan, ty hon är världens moder, och hela den gudomliga skapelsens sanning vilar hos henne. 8. Hon är grunden till allt gott och skönt, liksom hon också är livets och dödens frö. Av henne beror mannens hela tillvaro, ty hon är hans moraliska och naturliga stöd i hans arbeten. 9. Hon framföder er under plågor, hon vakar i sitt anletes svett över er tillväxt, och ända till hennes död förorsakar ni henne livlig ångest. Välsigna och tillbed henne, ty hon är er enda vän och ert enda beskydd på jorden. 10. Vörda och försvara henne. Genom att handla så förvärvar ni hennes kärlek och hennes hjärta, och ni blir behagliga för Gud. Därigenom blir er många fel eftergivna.

225

11. På samma sätt, älska era hustrur och vörda dem, ty de skall bli mödrar och senare ett helt folks mormödrar. 12. Var kvinnan undergiven. Hennes kärlek förädlar mannen, uppmjukar hans hårdnade hjärta, kuvar vilddjuret inom honom och förvandlar det till ett lamm. 13. Kvinnan och modern, denna ovärderliga skatt som Gud har givit er, är världens skönaste prydnad, och av dem skall födas allt som skall bebo världen. 14. Liksom härskarornas Gud, som fordom skilde ljuset från mörkret och landet från vattnet, äger kvinnan den gudomliga förmågan att skilja mannens goda avsikter från de onda tankarna. 15. Därför säger jag er: Näst Gud bör era bästa tankar tillhöra kvinnorna och makorna, emedan kvinnan är för er det gudomliga tempel, där ni lättast uppnår den fullkomliga lyckan. 16. Hämta i detta tempel er moraliska styrka. Där skall ni glömma era bedrövelser och era motgångar, där skall ni återhämta förlorade krafter, som är er nödvändiga för att kunna hjälpa er nästa. 17. Utsätt henne inte för förödmjukelse, ty därigenom förödmjukar ni er själva och förlorar kärlekens sinne, som är det viktigaste ni äger i livet. 18. Beskydda er hustru, på det att hon må beskydda er och hela er familj. Allt vad ni gör för er moder, er hustru, för en änka eller en annan kvinna i bedrövelse, det gör ni för Gud." ---"

del 6 : En framstöt mot Zoji La - Latief kastar masken. Det var dags att börja rycka österut upp bland bergen. Vägen gick till Sonamarg 8-9 mil nordost om Srinagar. Vi körde runt och fick se hela den underbara Dal Lake i all dess härlighet, och därefter försvann vi in bland bergen längs dalarna upp mot Leh. Ganska snart dök den ytterst bestickande skylten upp: Leh 419 kilometer. Vi var på rätt väg. Det förekom flera militärspärrar på vägen. Dave hade glömt sitt pass hemma men blev likväl släppt igenom utan några svårigheter. Värre var det med mig som hade passet med mig. Det är ju si och så med läs- och skrivkunnigheten bland Indiens militärer, och hur höga befäl som helst kan vara analfabeter. De fick det till slut med stor möda infört i sin liggare att en mr Magnus från Sudan hade passerat Kangan den dagen på väg upp mot Sonamarg. Vi fick lova att passera neråt igen senast klockan 5 på eftermiddagen. Kashmir håller på att avmilitariseras, men det är långt ifrån säkert ännu på vägarna. Vi hörde att flera indiska soldater nyligen hade skjutits av partisaner, så tydligen förekommer det fortfarande militanta och skjutglada frihetskämpar. Vägen upp till Sonamarg tog tre timmar, och det ligger på 3000 meters höjd. Där finns ingen golfbana, ty landskapet är för bergigt, och det går inte att odla gräsmattor där. Omgivningarna liknar närmast Dolomiterna i nordligaste Italien mot Österrike i Sydtyrolen: det är samma konglomerat av ett överväldigande antal spetsiga toppar. Vi stannade vid den första busshållplatsen, varifrån det är närmast upp till den stora turistattraktionen glaciären. Där pågick allehanda jippon som ponnyridning och kälkåkning,

226

tekalas och bullfester, lägereldar och annat rabalder. Precis när vi kom fram började det regna. Vädret hade varit utmärkt hela dagen, men klockan två inleddes en betydligt våtare andra halvlek. Emellertid satt vi gärna ute i regnet vid glaciären med en kopp te, ty till detta omöjliga ställe hade givetvis även två andra engelsmän hittat. Det är ju så i Himalaya: på de mest omöjliga ställen hittar man engelsmän. De skulle campa här i tre dagar i väntan på att vägen upp till Leh skulle öppnas om kanske en vecka. Jag talade med en lokal expert om detta. Han berättade, att det var redan möjligt att bege sig över passet Zoji La (3500) men bara till fots, då vägen tills vidare var ofarbar med fordon. Detta var en värdefull upplysning för mig, som ännu inte hade gett upp projekt Leh. Dave hade haft otur med sin kamera. Den hade självöppnat sig, den hade redan exponerat 32 bilder, nu exponerades även de fyra sista utom att de redan 32 tagna bilderna förstördes. Det var givetvis en katastrof, och här uppe var det svårt att finna ny film. En spjuver försökte sälja en oexponerad film till oss för 80 rupier som var daterad juni 1998. Även Joel hade i Srinagar råkat ut för färska filmer som var för gamla. När vi begav oss ner från cirkusen vid glaciären mötte vi vårt ressällskap, den hjärtliga familjen från Bombay fördelade på tre generationer och sex personer. De var alldeles på tok för sena, där de äntligen kom ridande upp på sina ponnyhästar, då klockan redan var halv tre och vi ju måste vara 40 kilometer västerut senast klockan 5. Dave och jag hade promenerat upp till glaciären, och då vi visste att våra vänner från Bombay skulle bli ännu mer försenade tog vi en extra promenad ner till själva byn Sonamarg i hopp om att där finna riktig kamerafilm. Det var hopplöst, men vi fick en kopp te. Under tiden bredde åskan ut sig över bergen med alltmer hotande regnskurar. Hur skulle det gå för våra vänner från Bombay? Vi promenerade tillbaka till den övre busshållplatsen, där vi väntande tog det lugnt inne på hotellet i sköna fåtöljer, medan regnet utanför tilltog. Sålunda avslutades vår behagliga söndagspromenad. I sista minuten dök Bombayfamiljen upp. De var världens lyckligaste människor, ty de hade för första gången i livet fått stifta bekantskap med riktig snö och hade både åkt kälke på den och vältrat sig i den. De var helt saliga och hade inte ens märkt att det regnat. Vi hann precis ner till checkposten till klockan fem och kunde lugnt återinträda i Srinagar under hällande regn, som bara tilltog. Dagens intressantaste erfarenhet hade kanske varit att jag med Dave uppe vid glaciären helt obehindrat och utan obehag hade vandrat barfota i grekiska sandaler över snövidder och leråkrar och vadat genom bäckar, vilkas broar hade kollapsat. Det hade varit en underbart uppfriskande söndagspromenad. Men det märktes redan när vi sjönk från 3000 meters höjd ner till Srinagars 1500. Plötsligt blev man fullkomligt utslagen av sömnighet genom den betydligt tjockare luften. Passet Zoji La ligger på 3529 meters höjd. Bortom detta pass och två andra ligger Ladakh. Det regnade och åskade och blåste hela kvällen, dessutom var det totalt strömavbrott i hela staden, plötsligt återkom strömmen i strålande härlighet för att efter bara tio sekunder slockna igen totalt i hela staden, och Latief låg sjuk i feber. Joel från Nya Zeeland hade lyckats skaffa sig Diardiaamöbans rysliga helvete med stinkande rapningar och sprutande tarmar, och Dave var otröstlig över sin fördärvade film med alla hans bilder hittills från Kashmir förlorade för evigt. Endast våra vänner från Bombay var fortfarande saliga.

227

Nästa dag kastade Latief masken. Han hade en guide färdig åt mig för hela Ladakh, och om jag kunde klara det till fots kunde jag också klara hela resten av Ladakh till fots, menade guiden, som var en präktig hejdundrande expert, van att ränna omkring i vilka berg som helst. Men det skulle ju kosta skjortan, och jag hade ju inga pengar. Om jag lyckades växla de svenska kontanter jag hade (1900 kronor, 9500 i rupier) skulle Latief ge mig kredit på resten efter överläggningar med hela sin familj. Vi gjorde ett tappert försök att växla de olycksaliga svenska kronorna, den hårdaste valutan i Europa, i olika banker, som dock bara accepterade pund, dollar och tyska mark. Jag måste tyvärr övertyga Latief om nödvändigheten av även ekonomisk realism och om att det faktiskt var omöjligt. Latief var bara generositet och välvilja – ingen beräkning alls och ingen opportunism. Han ville bara att jag skulle få bästa möjliga intryck av Kashmir under mitt första korta besök, och därför ville han bjuda mig på hela Ladakh. Vi drog upp riktlinjer tillsammans för framtida fjällvandringar över hela Zanskar och Baltistan, söder respektive norr om Ladakh, och plötsligt framstod hela hans tragedi för mig. Han var en krympling, hans ben och fot var illa skadade av trädet han fått över sig, och han levde bara för skönheten av sitt land, för att få springa i bergen, utforska nya dalar, vandra upp för vilka okända fjäll som helst utan att någonsin hejda sig, och tälta och vandra omkring i hela Himalaya. Det var hans hela liv. Och som tillfällig krympling var hans enda sätt att tillfredsställa denna glädje och ständiga längtan att ge andra möjligheten till denna frihet att få frossa obegränsat i naturens absoluta skönhet. Vi förstod varandra, vi litade på varandra, vi var vänner för livet, och för en sådan vänskap är vad som helst möjligt – även det allra omöjligaste.

del 7 : Limbo. Naturligtvis kunde inte mitt värdfolk skramla ihop till alla mina utgifter. Någonting måste jag prestera själv. Joel från Nya Zeeland föreslog att jag skulle försöka med Grindlays bank, Indiens enda internationella bank. Vi tog oss dit, men just den dagen, tisdag den 9.5, var det bankledighetsdag. Vi försökte med posten strax intill, men den hade inget internationellt postalt samarbete. Jag hade mina lättillgängligaste pengar på postgiro. En extraordinär möjlighet återstod. Det finns ett internationellt system som heter Western Union med vars hjälp man kan skicka pengar över hela världen. Om jag kunde kontakta någon i Sverige som kunde sköta den formella biten kunde saken genomföras. Min mor var i Amerika, men Tore såg efter min lägenhet. Vi försökte ringa till Sverige hela morgonen. Klockan fyra kom vi fram. Han var genast med på noterna, kontaktade Sparbanken och gav mig instruktioner hur jag skulle avfatta ett fax. Vi fick iväg faxet, mitt livs första, klockan halv 8, när klockan var 3 i Sverige. Sedan var det bara att vänta och hoppas att systemet skulle fungera. Under tiden besteg jag Shankarachariya, det heliga berget ovanför Dal Lake, som var smyckat med ett hindutempel. Tidigare hade där stått en moské. Även hela Manali hade en gång varit musselmanskt men erövrats av hinduismen. Förbindelserna mellan Kashmir och Manali är mycket goda av hävd. Uppe på berget kringflögs jag av sex örnar, som kom

228

förbluffande nära, så att man kunde se dem i vitögat. Över huvud taget är rovfåglarna mycket närgångna i Kashmir. De cirkulerar ständigt över hela Srinagar, det är nästan alltid små bruna örnar, och gamar möter man först uppe i bergen. I Sonamarg stötte vi ihop med sex stycken, som inte alls lyfte när vi nalkades utan bara makligt hoppade litet längre bort på marken. Nu hörde vi nya rapporter om incidenter i omgivningarna. I Kangan bara fyra mil från Srinagar på väg mot Sonamarg sköts två soldater. Vi fick inte veta om det var partisaner eller indiska soldater. Folk tycktes inte bry sig om det heller. Frihetskämpar ("militants") och indiska soldater ("Indians") stod lika lågt i kurs. Militanterna kommer från Afghanistan eller Pakistan och är i regel ganska garvade bergskrigare som bara krigat i hela sitt liv och som aldrig kan sluta döda. De indiska soldaterna är i regel rötäggen från den indiska armén: gorillor, analfabeter, busar och odågor. Både militanterna och de indiska soldaterna kan trakassera vanligt folk hur de vill och gör det även. När en motor-rickshawförare stack upp mot en soldat sköt soldaten helt enkelt ett skott mot motor-rickshawn så att denna exploderade och brann upp. Vraket står kvar ännu till allmänt beskådande. Roligare har då Dave och Joel, som dagligen paddlar iväg med sin shikara och gör turer runt hela sjön. De skulle kunna vinna tävlingar och medaljer så bra som de paddlar tillsammans. Kungsfiskarna tilldrar sig särskild uppmärksamhet på sjön. Den lilla kungsfiskaren, som vi även har i Sverige, är den vackraste, men det finns även större, en helt turkosblå och en svartvit, som man kan ta för en tärna. Deras teknik är också som en tärnas förenad med en kolibris. De kan stå absolut stilla i luften. Det lär finnas ytterligare tre arter. Under tiden stretade jag vidare med mitt hopplösa penningproblem. Det gick inte heller att växla på Grindleys bank. Svensk valuta är inte välkommen någonstans i Indien, och 3 rupier är det bästa man kan få för en krona på svarta börsen. Det är en värdereducering med 40%. Emellertid tycktes Western Union-systemet fungera. Tore ringde mig halv ett och bekräftade mottagandet av mitt fax och kunde lyfta mina pengar och skicka iväg dem. Avgift 5 procent. Till detta kom alla telefonsamtalen på 701 rupier (140 kronor). Till detta kom allt annat strul. Western Union-systemet skröt med en service på fem minuter, men det handlade om minst 24 timmar. Mitt pass måste fotokopieras i tre kopior, som de inte kunde göra själva, utan vi måste vandra genom halva staden för att få det gjort. Kontoret måste faxa till Delhi för att få bekräftelse därifrån. Tore hade enkom fastslagit att jag skulle få pengarna i dollar, men jag kunde bara få dem i rupier. De 5000 kronorna resulterade i 555 dollar (efter avgift) eller 23,000 rupier, som jag faktiskt fick ut klockan sex på kvällen i 100-lappar 30 timmar efter att vår kamp med Western Union-systemet inletts. Det är ett lyxsystem som inte är att rekommendera utom i nödfall, så det är bra att det i alla fall finns. Hela dagen hade det regnat. Dave och Joel hade förnuftigt nog mest sovit bort hela dagen. Jag hade haft ryggskott. Om det är något man reser bort ifrån när man lämnar Sverige så är det ekonomiska problem, och då är man inte beredd på att de skall fördubblas i utlandet. Hela denna historia, som inletts på flygfältet i Delhi när jag för första gången under mina sju resor i Indien inte kunde växla svenska pengar, hade varit rena helvetesmardrömmen.

229

Men nu hade jag 20,000 rupier i handen som jag kunde ge Latief direkt. Därmed var resan temporärt räddad och dörren definitivt öppnad för möjligheten till en expedition till Ladakh. Men vi visste inte hur världen såg ut på andra sidan Zoji La, vi visste inte hur regnet skulle arta sig efter denna regniga kalla dag, vi visste inte hur det var på de andra två ännu högre passen, och vi visste inte om det alls fungerade några kommunikationer i Ladakh. Vägen till Leh låg äntligen öppen men bara teoretiskt.

del 8. Mrs Rangwalla hade varit i Srinagar första gången 1962 som barn. Hon hade alltid återkommit till Srinagar med jämna mellanrum och kunde precis berätta hur det hade förändrats. På den tiden hade det bara funnits 150 husbåtar och nästan ingen trafik alls. Hela gamla staden hade varit intakt, som nu till stora delar var sönderskjuten av kriget. Nu fanns det 500-1000 husbåtar och lika mycket förfärlig trafik som i vilken indisk större stad som helst. Även Gulmarg och Pahalgam hade förändrats. Pahalgam hade varit en pastoral idyll utan ett enda hotell, och Gulmarg upplevde hon nu som smutsigt och eländigt. Gulmarg hade varit en höjdpunkt för mig, och lyckligtvis hade jag ingenting att jämföra med. Andra indiska turister på husbåten var inte lika tacknämliga, allra minst för vår underbara värdfamilj. Tyvärr hände det ofta att de kritiserade allt, klagade på maten, åt för mycket och kräktes hela natten, som om det var matens fel och inte deras som ätit för mycket av det goda. Nästa dag krävde de pengarna tillbaka och for buttra och illamående sin väg. Ett sådant par hade rummet bredvid mitt. Mannen kräktes hela natten. Ett annat mera pittoreskt turistpar var helt nygifta och kom från Lucknow, där brudgummen arbetade som köttkonservexportör, ett ovanligt yrke i Indien. De firade smekmånad i Kashmir av alla ställen och var helt betuttade i varandra, som om de råkat in i en salig fylla som aldrig gick över. Han till och med sluddrade kroniskt. Jag har aldrig hört en indier tala sluddrigare engelska. De var helt böbbiga i sin smekmånadssalighet och ställde till med alla tänkbara fåniga extraceremonier för att markera sin lycka med specialfotografer som skulle fotografera dem i folkdräkter och maharadjakostymer och annat sådant. För dem existerade bara deras äktenskapliga lycka och ingenting annat i hela världen. Vi försökte besöka det gamla buddhistiska kloster ovanför Dal Lake, som ser så underbart bestickande ut på avstånd och varifrån man torde ha den finaste utsikten över sjön mot fortet och staden i söder. När mogulerna kom för 400 år sedan fördrevs munkarna, och klostret gjordes om till palats. Men mogulerna övergav palatset, då det ansågs spöka där, och länge kallades stället för "Änglarnas slott", då man ofta om kvällar och nätter hörde änglakörer därifrån. Änglarna försvann när britterna kom, som anlade en underbar trädgård från mogulklostret och ända ner till sjön. Denna trädgård finns kvar ännu idag och är mycket välbesökt och populär, dessutom ligger det en golfbana intill, och alla Kashmirs lokala pampar har sina villor omkring den; men det gamla klostret får ingen besöka utan specialtillstånd. Det samma gäller det pittoreska fortet väster om staden, som dominerar hela sjön.

230

Kvällen blev den vackraste hittills och den perfekta tillfälliga avskedskvällen före min avresa mot Ladakh. I morgon skulle dessutom världscupen i cricket gå av stapeln, som Dave, Joel och Latief noggrant skulle följa klistrade vid TV:n hela dagarna, vilket jag lyckligtvis skulle slippa höra. Kvällen firades under tillbörliga former med extra mycket te, dessert med mango och häpnadsväckande kultursensationer: jag spelade mitt band som jag händelsevis haft med mig från Lund med Akademiska Sångföreningen som sjöng "Vintern ra...", "Ljuva flicka", "Uti vår hage", "Glad sås" och annat sådant så att det ekade över hela Dal Lake och Kashmir mellan husbåtarna; och Latief spelade ett band med Gipsy Kings från Spanien som ursinnigt stampade fram sina raffinerade flamencos med passionerad sång på spanska. Denna kväll var på något sätt förtrollad. Ladakhäventyret var nu så väl planerat och förberett som det kunde bli. Jag hade ju planerat att efter Ladakh ta mig ner till Dharamsala via Zanskar och Manali. Denna väg var definitivt omöjlig, då den bara var öppen juli-augusti. Redan åtskilliga gånger hade jag varit betänkt på att lägga ner hela Ladakhprojektet för att slippa den ekonomiska mardrömmen, jag hade ju ändå fått uppleva Srinagar med Gulmarg och Sonamarg, men nu föreföll i alla fall även Ladakh vara åtkomligt. Men från Ladakh skulle jag nödgas fara samma väg tillbaka igen via Srinagar och Jammu till Dharamsala. Längre kunde en resa i dessa trakter knappast göras. Och detta hade aldrig kunnat möjliggöras alls utan Latief. Han skänkte mig denna omöjliga resa, som han kanske aldrig skulle kunna göra själv efter att ha brutit ryggen som 16-åring för åtta år sedan. Resan skulle kosta mig mer än bara skjortan, men så var den också närmast att likna vid en Tibetexpedition. Och som sådan skulle den bli den mest avancerade hittills, då jag var ensam deltagare och då den skulle gå till ett helt intakt Tibet.

del 9 :

Andra framstöten mot Zoji La.

Vädret var fullständigt idealiskt: inte ett moln på himmelen, och världens klaraste sikt. Med oss upp till Sonamarg på väg mot Ladakh följde Shokar, som skulle ta hand om de nya gästerna på vår husbåt: smekmånadsparet från Lucknow. De var fullständigt menlösa i sin första äktenskapslycka och bar sig precis åt som barn. Vi fick ideligen vänta på dem, och genom dem försenades resan från början med en timme. Ganska snart blockerades vägen av ofantliga militärkonvojer på väg uppåt. Detta varslade om ofärd. Vi blev snart stoppade på vägen och barskt utfrågade av militärer som höll långa predikningar för Shokar och min guide Jahveed. Något var på gång. När vi nådde Sonamarg i bländande klaraste solsken och paradisväder visade sig hela situationen för oss: Sonamarg var som ett flyktingläger. Vägen var öppen och fri, det var inga problem med den saken, men ett antal fordon, truckar och bussar stod i kö för att få fara upp mot Zoji La, och byn var översvämmad av deras passagerare och förare, allesammans ladakhis, tibetaner eller nepaleser. Något var på tok. Snart fick vi höra vad det var. Pakistan hade angripit Indien i Kashmir igen just vid den sårbaraste gränsen intill Indiens väg till Ladakh. Där kan man från Pakistans sida lugnt kasta ner bomber och missiler på den indiska vägen och de fordon som färdas längs med den, och

231

det tycks Pakistan alltid göra när vägen öppnas på våren. Några afghanska eller pakistanska militanter hade tagit sig över gränsen och erövrat någon del av vägen. En massiv indisk truppstyrka höll nu på att omringa dem. Ett tiotal indiska soldater hade stupat samman med ett tiotal militanter. Under tiden stod truckarna i Sonamarg och väntade på att få leverera sina vagnslaster mat till Ladakh. De var lastade med potatis, grönsaker och andra livsviktiga förnödenheter, och allt detta höll nu på att förfaras. Indiska soldater gick omkring och rådde truckförarna att fara ner till Srinagar igen. Det kunde ta tre dagar innan vägen var pacificerad. Flera truckar lydde och vände neråt igen i erkänt nederlag, men en truck stannade trotsigt kvar besluten att vänta ut situationen. Detta var naturligtvis ett svidande nederlag för oss. Vi hade övervunnit alla problem och kommit fram till en öppen väg över och förbi det svåraste passet Zoji La bara för att finna allting saboterat av militanta terrorister som ville göra krig bara för krigets egen skull. Det var bara att återvända hem igen – med det barocka indiska smekmånadsparet, som alltjämt lallade och jollrade i sin första lycka helt omedvetna om vad som pågick. Detta var den 14 maj, och jag hade bara 10 dagar kvar av min resa. Nu började tiden bli dyrbar, då det var omöjligt att uppskjuta hemresan. Det fanns två möjligheter: att skaffa trekkingtillstånd och göra några trekkingturer omkring Sonamarg tills vägen var fri, eller att flyga från Srinagar till Leh direkt under söndagen den 16 maj och sedan ta bussen hela vägen ner, när denna skulle vara fri. Båda alternativen framstod som optimala, och jag skulle vara nöjd med vilket som helst av dem, om det bara fungerade. Motgångarna började kännas tjatiga i denna min mest trassliga Indienresa hittills. Nästa dag fick vi besked. Alla flygturer från Srinagar till Leh var fullbokade fram till den 15 juli (två månader). Vi hörde att 30-40 stycken hade fallit i striderna bortom Zoji La. Det sades ej om det var militanter eller indiska soldater, men troligen var det 50% av vardera. Det gick en annan väg runt Zoji La längre söderut till Surudalen som mynnade vid Kargil på halva vägen till Ladakh. Jag frågade om möjligheten längs denna väg, men den var besatt av militärer och dessutom översnöad och öppnade aldrig före den 15 juni. Under tiden låg Joel sjuk i vår husbåt efter att ha prövat ohälsosamma experimentmåltider inne i staden. Det fjolliga smekmånadsparet poserade framför en beställd fotograf hela dagen iförda bröllopskläder och löjliga hattar. De insisterade på att alla skulle fotograferas med dem. Deras lycka var total och den fullständiga idyllen, som ingenting kunde störa. Vi planerade vår tredje och slutliga framstöt mot Zoji La för morgondagen oberoende av snö och militärer, fullbokade flygplan och annat sabotagenonsens. Rapporter kom om att kriget fortfarande höll på vid Kargil, men världsmästerskapen i cricket ansågs betydligt viktigare och intressantare.

del 10: Olyckor vid Zoji La. Dagen var underbart vacker igen. Med upp mot Zoji La följde Dave och Joel, Lucy och Veronica utom Shokar och min guide Jahveed. Återigen samma spänning inför situationen

232

på andra sidan passet - skulle proppen ha löst sig? Igår hade det hetat att stridigheterna avtagit, men det var omöjligt att veta säkert. När vi kom fram visade sig situationen vara värre än någonsin - stridigheterna hade blossat upp igen. Journalister hade förbjudits besöka stridslinjerna, och till och med militärkonvojer hade fastnat på vägen. Allt var värre än någonsin och den här gången fullständigt hopplöst. Det enda att göra var det bästa av saken. Förra gången hade Dave och jag råkat ut för regn uppe vid glaciären, men idag (den 16 maj) var vädret underbart. Vi gick upp alla fem till glaciären och hade världens skönhetsupplevelser, och därefter fortsatte Dave, jag och Joel upp för glaciären mot vattenfallet. Joel var helt återställd efter gårdagens omfattande magproblem. Vi kom upp till vattenfallet, men när vi skulle vända ner igen kom en stor sten nedramlande rakt ovanifrån, typiskt just en sådan lösryckt sten som kan utlösa bergsskred och som inte tvekar inför att till exempel krossa skallar: många har dött av sådant. Nu krossades ingen av oss, och stenen förblev helt ensam i sin rullning, men det gick inte att undvika den helt och hållet. Min högra hand blev under den, och det var med största svårighet jag lyckades undvika att bli meddragen i ett litet jordskred. Både Joel och Dave klarade sig helt, men min högra hand var hopplöst paralyserad och alldeles obrukbar. Långsamt tog vi oss ner utan fler missöden. Vägen tillbaka till Sonamarg var lång. Lucy och Veronica anlitade ponnyhästar, och när vi kom fram visade det sig att jeepen inte var där. Den hade stannat halvvägs upp mot glaciären, där Jahveed rest mitt tält. De andra ville inte gå tillbaka dit mera, så jag begav mig ensam på jakt efter vår jeep och vårt tält. Jag mötte jeepen på väg ner, och allt löste sig. Jahveed tog väl hand om mig, och min hand återvände sakta till livet genom flitig massage. Ingenting var brutet tack och lov, men den hade två präktiga svullnader att uppvisa utom diverse inre och yttre blödningar. Även vänstra handen, högra fotens två minsta tår, hela högra armbågen och jackan var skadade, vars ärm var helt uppriven. Lyckligtvis kunde jag dock fortfarande skriva om än ack så oläsligt. Men Zoji La var stängt för oss. Man räknade med att passet kunde öppnas om sex dagar, och så länge kunde jag inte vänta. Det visade sig att flera andra var i samma situation. Vi var tre grupper av tältare med respektive 5, 3 och ett tält. Vårt var det enskilda, i vilket vi sov tre personer: Jahveed, hans vän Faruk från bergen och jag. I gruppen om tre tält bodde ett tyskt par, en japan-amerikan och deras guide, som visste mycket om Jesus aktiviteter i Kashmir. Jesus synes ha varit särskilt aktiv i Yusmarg inte långt från Gulmarg, och Bandipur vid Kashmirs största sjö väster om Srinagar har även en del minnesmärken, fotavtryck med mera. Bandipur hade varit stängt för utländska besökare ännu senaste år, men i år var det tillgängligt. I gruppen om fem tält bodde en större grupp israeler, som hade förlorat sitt soppkök, varför vi lämnade dem litet av vår utrustning. Jahveed levde bara för trekking. Det var hans hela liv. Uppe i bergen levde han sitt enda riktiga liv, och han visste allt om terrängen, hemliga pass och vägar och okända dalar med ljuvliga sjöar. Måndag den 17 maj skulle vi ännu en gång ta upp kampen med förhållandena kring det hopplösa fallet Zoji La.

233

Han anförtrodde mig Faruk, som skulle bära min packning. Jag avstod från allt utom mitt skrivblock och en karta. Utöver detta bar han bara min lunch: några potatisar, några grönsaker, litet stekt kött. I Sonamarg pauserade vi för en kopp te, och folket där trodde inte att vi skulle kunna nå upp till Zoji La. Vi inköpte även en vattenflaska, och så bar det iväg. Faruk begick genast det fundamentalaste av alla misstag: han ställde frågor till polisen. Efter mycket köpslående fick vi tillstånd att vandra uppåt 2½ timme, men egentligen var det förbjudet: Faruk gav polismästaren 100 rupier för att smörja honom. Så vi vandrade upp mot Zoji La. Efter bara 45 minuter nådde vi Sarbal, en tredjedel av vägen upp mot passet, där vi stoppades av militärer och förbjöds att fortsätta vidare. Översten var mycket vänlig, artig och beklagande och försäkrade att vägen skulle vara öppen den 28 maj om elva dagar. För oss var det bara att vända om igen. Några ord extra med översten förvissade mig om att man kunde diskutera saken vidare med honom, och jag beslöt att återvända till honom senare. På vägen ner mötte vi i Sonamarg återigen andra människor med samma problem. Huvudpersonen var amerikan och hette Elijah och sökte efter partners för riskfyllda företag, då hans egen ende polare inte ville försöka något ensam med honom. Han och jag var helt överens om att vägra acceptera sakernas tillstånd som de var. Vi beslöt där och då att följande morgon klockan nio ta i tu med saken.

del 11: Vägen till Leh. Hela vägen upp mot Zoji La dominerades av militärkaravaner. Kriget var tydligen inte någon liten sak. Men vädret var härligt och fortfarande idealiskt, och det gällde att passa på. Baltal kommer på den andra tredjedelen av vägen upp mot Zoji La, och sedan bär det bara uppåt. Zoji La självt är mest bara en bländande kristallvärld av is och glaciärer. På andra sidan börjar Ladakh, och landskapet blir genast betydligt ödsligare, strängare och kallare. Vägen till Dras är lång och enformig, och det fanns bara två små byar på den 40 km oändligt långa vägen: Matayin och Machoi. Det är bara att kvickt passera dem, i synnerhet nu när alla samhällen från Zoji La till och med Kargil var nästan fullständigt övergivna. Dras är Indiens kallaste plats och ryktesvis den andra kallaste orten i världen efter Verchojansk i Sibirien. Det är bara en håla mitt i ödemarken, men här börjar fronten, ty rakt ovanför Dras, vägen och floden ligger den pakistanska gränsen, varifrån de skjuter ner mot vägen och alla som passerar den. Det är denna 57 kilometer långa väg från Dras till Kargil som är den brydsamma biten, som Pakistan lugnt kan bombardera utan att Indien kan skjuta tillbaka nerifrån. Det är en dramatisk och svindlande vacker väg längs med floden Dras genom ödemarken rakt mot ingenstans. Byarna Yasgam, Thasgam och Kharbu passeras på vägen tills man kommer ner till floden Shingo, där Kargil äntligen ligger. Floden Suru mynnar vid Kargil, men Kargil som stad är egentligen bara en enda marknadsgata utan något av intresse. Landskapet börjar mer och mer likna Tibet när man färdas upp för floden Wakha Chu. Man passerar de oansenliga byarna Pashgam, Lotsun och Goma innan man kommer fram till

234

Shargol, där Ladakhs första buddhistiska kloster ligger från väster. Men detta kloster är bara en grotta utan något avsevärt intresse. Det finns bättre kloster i Ladakh. Mulbekh strax efter är det första som verkligen ser ut som ett kloster. Det välkomnar resenären från väster och tycks säga: "Här börjar den tibetanska buddhismens reella land. Härifrån och vidare ända till himmelen är du fullkomligt säker." Klostren är två och heter Serdung och Gandentse. Båda är (som alla buddhistiska kloster) spektakulärt placerade med lysande utsikter över dalen. Men det mest spektakulära i Mulbekh är den 8 meter höga Buddhastatyn, som är uthuggen i berget för ungefär 1200 år sedan. Bussen stannar aldrig där, men man kan se den från bussfönstret när man åker förbi. De två högsta passen återstår innan man kommer ner till Lamayuru och det verkliga Ladakh. Namika La på 3780 meter är rakt ovanför Mulbekh, och sedan är det en lång sträcka till Fatu La, det högsta, på nästan 4100 meter. Dessa båda pass är emellertid lätta att passera om man en gång har klarat Zoji La, ty dessa högre pass längre österut är aldrig begravda i snö som Zoji La, då Ladakhs klimat är så mycket torrare än Kashmirs. Vägen öppnar alltid långt tidigare här, medan Zoji La egentligen är det enda problemet på vägen mellan Srinagar och Leh. Strax därefter får man syn på Lamayuru i hela dess härlighet. Detta det äldsta klostret i Ladakh är som en väldig tårta mitt i landskapet med sina höga upptornande bländvita murar. Klostret dominerar hela landskapet var man än ser det ifrån. Det daterar sig från 900-talet och har ibland kallats Tharpa Ling eller 'Frihetens kloster', ty här kunde fordom mördare, rövare och andra kriminella få asyl och bli lämnade i fred. Orten för övrigt är bedrövlig i sin ruffiga vildhet i ett helt öde landskap av endast bruna berg med avlägsna vita toppar och magra åkerlappar nere vid floden. Men klostret Lamayuru tronar över landskapet i högstämt majestät. Från Lamayuru kommer man äntligen ner till Indus efter 15 kilometer, och så är man äntligen hemma i den grönskande Indusdalen. Här är det ingen hejd på alla kloster och pittoreska tibetanska kulturorter, som här frodas överallt i underbar intakthet. Thomas Löfström i sin bok om Ladakh är tämligen genomgående pessimistisk och kallar Ladakh 'dalen där Buddha dör'. Jag skulle hellre vilja kalla den 'dalen där Buddha överlever'. Andra kallar den 'det allra sista Shangri La' och andra ömma smeknamn som 'lilla Tibet', som alla stämmer betydligt bättre med verklighetens Ladakh än med Löfströms ganska dystra förutfattade meningar och undergångsinbillningar. Orten man kommer fram till vid Indus heter Khalsi och är rena militärlägret. Här tog vår övernaturligt mirakulösa resa slut. Vi hade fått lift med en militärjeep på det uttryckliga villkoret att vi måste lämna kameran hemma. Ej heller fick jag skriva något om kriget, utan allt mitt bagage måste jag lämna kvar hos Jahveed i tältlägret inklusive skrivblock och böcker. I efterhand fick jag rekapitulera resan, men jag fick lova på hedersord att inte berätta något om striderna på vägen mellan Dras och Kargil. Min högra hand var ju ändå obrukbar efter olyckan vid glaciären, så det var lika bra att ge den semester och ge de monstruösa svullnaderna en chans att gå ner i omfång. Men vi hade fått lift 25 mil och hade nu bara 10 mil kvar till Leh, och vi hade hela Ladakh framför oss att frossa i. Men vi hade bara några dagar på oss, och vägen tillbaka var lika omöjlig som vägen hit.

235

Uppe i bergen mot norr ligger de tre klostren Themisgang, Rizong och Likir, små exotiska kloster alla tre och ganska svåråtkomliga. Rizong är det modernaste klostret i hela Ladakh, bara 130 år gammalt, medan Likir är det största och vackraste av de tre med en unik samling av 500 år gamla thangkas. Nere vid floden ligger de betydligt mer lättåtkomliga klostren Alchi och Saspul mitt emot varandra på var sin sida om floden. Alchi är det mer intressanta av dessa och har det vackraste läget ovanför södra stranden. Mera uppåt bergen mot söder finner man klostren Mangyu och Wanla, men dessa vet jag ingenting om. Vi hade ingen chans att besöka alla kloster. Wanla sägs dock ha ett alldeles överväldigande vackert läge ute i vildmarken ovanför floden Yapola. Bazgo är nästa kloster på vägen, från vilket kloster man har en underbar utsikt över hela dalen. Det kan diskuteras i oändlighet om Ladakhs kloster är mest värda att besöka för deras unika Thangka-samlingars skull eller för deras spektakulära lägen och utsikter. Jag håller på den senare faktorn. Det finns inga förnämare panoraman i världen än från nästan samtliga tibetanska kloster. Nimmu ligger nästan precis där floden Zanskar rinner ut i Indus. Zanskar leder upp till ett av de sista självständiga konungadömena i Himalaya som ännu finns kvar, en vild och oerhört ödslig trakt, som Michel Peissel var en av de första att utforska ordentligt och dokumentera med underbara färgfotografier. Zanskarflodens vatten är djupt turkosblått medan Indus är den vanliga odefinierbara lervällingen. Innan man kommer fram till Lehdalen passerar man en väg upp till ett kloster som heter Phiyang bland bergen mot norr. Sedan är man snart framme vid Spituk och klostret med samma namn som ligger mellan Spituk och Leh. Redan ser man Leh upp mot bergssluttningarna likt ett litet Lhasa med ett eget litet Potala som höjer sig över och dominerar hela staden. Det är det kungliga palatset. Drottningen av Ladakh lever kanske fortfarande men bor inte i detta spektakulära palats utan är socialt reducerad till parlamentsledamot i Delhi. Då och då kan det hända att hon besöker Leh. Leh är oerhört pittoreskt i sin lilla småskala där man lätt kan promenera överallt runt i staden och ha allt inom räckhåll. Här finns den berömda basaren med sin spektakulära utsikt upp mot slottet, i vars skugga hela staden vilar, och den underbara bokhandeln 'Lost Horizon'. Här finns även en kristen kyrka som i själva verket är moravisk. Den grundades av herrnhutare 1885 och har sedan dess gått igenom skiftande öden tills den under 50-talet blev sin egen. Det finns några hundratal kristna i Ladakh, och det finns även kapell i Khalsi och Hemis. Leh har genomgått en befolkningsexplosion de senaste decennierna. Thomas Löfström nämner 1978 en befolkningssiffra på 5500 medan det idag är närmare 30,000. De flesta nykomlingar är inflyttade kashmiris, som helt tagit över stadens affärsrörelser. Här finns även många tibetanska flyktingar, medan den infödda befolkningen är något mindre än hälften. En och annan europé skymtar även förbi, men dessa är nästan alla invecklade i något internationellt projekt, främst den berömda Ladakh Ecological Development Group, som etablerades 1983 men startades nästan tio år tidigare av danskan Helena Norberg-Hodge. Hon är kanske den som skrivit den intressantaste boken om Ladakh. Där kommer Löfström långt i lä för att nästan försvinna.

236

Liksom tibetanerna är ladakhierna det vänligaste folket i världen, och de blir alla utan undantag dina bästa vänner genast. De är hjärtegodheten själv, och ordet som öppnar alla dörrar vart som helst är "Dzjoulè", som betyder både hej, tack och allt vad man behöver som artighetskomplimang. Men detta var inte målet för vår resa. Vi hade ännu ett litet stycke kvar.

del 12 : Mysteriet i Hemis och återresan. Det finns många spektakulära kloster omkring Leh. De två från vilka man har den bästa utsikten anses vara Matho och Stakna på västra stranden av Indus. Två av de viktigaste är Choklamsar och Chenrey. Choglansar är helt nära Leh liksom Spituk och det historiskt intressanta Stok medan Chenrey ligger på vägen till Taktok, det enda klostret i närheten tillhörande Nyingmapaorden. Shey och Thiksey tillhör turistmagneterna, medan juvelen i kronan av denna sagolika klostergirland utan tvekan är Hemis. Det var slutmålet för vår resa. Det ligger bara fem mil söder om Leh; men längre söderut finner man icke mer några buddhistiska kloster utom i Zanskar. Hemis är det största av Ladakhs kloster och det avgjort intressantaste genom sina samlingar av Thangkas och andra konstskatter, varför det är ett måste för den långväga resenären; men mitt favoritkloster var ändå Thiksey, där det tornar upp sig pyramidiskt i ett kaos av olika byggnader, som gör en överväldigande helhetsverkan. Försök även att inte gå miste om Phiyang, som kanske har det landskapsmässigt märkligaste läget av alla Ladakhs otaliga och oförglömliga kloster, vartenda ett en upplevelse för livet. Detta är den klostertätaste delen av Ladakh, så att det utgör rena klosterkonglomeratet. Anledningen till varför jag ville komma till denna den yttersta oasen i Ladakhs överväldigande ödsliga månlandskap var ett mycket märkligt skeende här mellan Hemis och Spituk för 100 år sedan. Mot slutet av 1800-talet anlände en rysk pilgrim till Ladakh, där han metodiskt besökte alla kloster han kom åt. I klostret Spituk drabbades han av en olyckshändelse, han bröt ett ben och måste tillbringa en längre tids konvalescens i klostret Hemis. Där blev han god vän med en hemlighetsfull munk, som visste ett och annat som ingen annan visste. Han visade ryssen sitt klosters bibliotek och särskilt en bok med titeln "Namthar", som bland annat redogjorde för Jesu liv i Indien och Kashmir. Ryssen, vars namn var Nikolaj Notovitj, blev så fängslad av detta, att när han lämnade klostret tog han manuskriptet med sig. 1894 publicerade han i Paris en liten bok med titeln "Den okända delen av Jesu levnad" som var hans reseskildring från Ladakh inkluderande en noggrann översättning av Jesusmanuskriptet, som hävdar, att Jesus tillbringade 17 år i Indien och Kashmir från sitt tolfte till sitt 29-e levnadsår. Även Swami Pravananda nämner fallet Notovitj och hur rättvist indignerade munkarna blev över att aldrig få manuskriptet tillbaka, som de endast motvilligt invigt Notovitj i och som Notovitj lovat att lämna tillbaka. Notovitjs Parisbok väckte rabalder i alla kyrkliga sammanhang, och sedan vet man inte mycket mer om Nikolaj Notovitj. Hans läkare i Ladakh var en tysk missionär i den moraviska kyrkan som faktiskt råkade heta Karl Marx.

237

Detta är det stora mysteriet i Hemis som väl aldrig kommer att kunna utredas färdigt. Vi hade nått vårt mål och plikttroget besökt klostret Hemis som i årtusenden bevarat hemligheten om Jesus som vissa förbålda buckanjärer inom kyrkans område endast snuddat vid eventuella spekulationer om. Notovitjs bok kom alltså långt efter publiceringen av pastor Ouseleys sällsamma fynd av "de tolv heligas evangelium". Vår mission var över. Vi hade nått vårt mål. Vi måste nu återvända till Khalsi tio mil medströms fortast möjligt för att sätta oss i förbindelse med vår gode vän översten, som bara gett oss några dagar. Vårt besök i Ladakh var alltså ytterst nödtorftigt - det var i princip bara att resa igenom och ut igen. Ju mindre sagt om vägen tillbaka, desto bättre. Fastän vi uppfyllt våra mål kändes det som ett nederlag. Det var kanske bara den melankoliska eftereffekten av en högt uppskruvad expedition under oerhörda spänningar. Jag kände nu klostren i Ladakh, och passerandet av dem igen kändes ointressant och likgiltigt, då man ändå inte kunde stanna och bara fylldes av längtan efter något avlägset framtida återbesök, då man äntligen skulle kunna komma in i dem ordentligt ingen visste när. Sensationen uteblev och ersattes av bittra tomhets- och trötthetskänslor. Åter passerade vi alla de helt öde samhällena från och med Kargil hela vägen till Zoji La. Det var oerhört beklämmande. De var spökstäder allihop, bara för att Pakistan ville missunna Kashmir all turism och därför börjat kriga längs vägen mot Ladakh för att samtidigt hindra all trafik av förnödenheter till Ladakh från Kashmir och ställa till med ett helvete för alla de turister som redan var i Kashmir och kommit enkom för att få besöka Ladakh.... Diskret släpptes vi av utanför Sonamarg. "Remember," sade vår gode överste, "er resa till Ladakh har aldrig ägt rum. Don't tell anybody about it."

del 13: Om bergsbestigning. Av alla sporter är väl denna den mest vansinniga. Det finns inget säkrare sätt att riskera livet på. Kanske det är detta som är tjusningen för somliga. Världstopps-bestigare är höljda i ära och ryktbarhet bara för att de inte råkat ut för samma sak som alla deras glömda förlorade kolleger som störtat och blivit kvar i isen på berget utan någon grav. Av alla dessa hör man namnet på en enda av dem, när han hittats efter 70 år. Om man skulle sammanställa ett specialarbete omfattande alla bergsklättringens offer och i detalj skildra deras öden skulle man få en helt annan bild av bergsklättring än de glansbilder man är van vid av Edward Hillary, Göran Kropp och andra. Man skulle då få en fullständig bild av den yttersta mest obönhörliga fasan. Mount Everest och K2 är fyllda av infrusna lik som man för länge sedan glömt namnen på som alla har gått samma öde till mötes: att möta den ondaste brådaste död mitt i ett ögonblick av ens högsta och underbaraste drömmar och ambitioner, att se allting förgås på mindre än en sekund och försvinna för världen i en djupfryst kista av is som ingen sedan kan hitta. Det är den totala självförintelsen: ingenting blir kvar, allt försvinner, och för bergsbestigningsindustrins skull glöms man genast frivilligt bort och stryks ur bergsklättringsannalernas rullor.

238

Hur många finns således inglasade och levande begravda i okända gravar i Mount Everests, i K2:s och i andra oblidkeliga bergs kallaste raviner och klyftor, där ingen någonsin kan gräva fram dem? Vem vill höra talas om dem? Inte en enda av alla dem som årligen betalar miljoner i belopp för privilegiet att få möjligheten att försvinna i isen och skrevorna under den, och som täcker hela berget med dess omgivningar med skräp som tomma syrgastuber och plastfodral, och inte heller den bergsklättringsindustri som finansierar dem. Det hela är alltså egentligen till 100% ensidigt avskräckande. Ändå offrar otaliga fåfänga exhibitionister år och årslöner på att cykla genom hela Asien för att få bestiga Mount Everest utan syrgastuber, och det skall en idiottur till för att de skall lyckas driva igenom ett sådant vanvett med framgång. Och så får den heroiska hysterin kring bergsklättringens oöverträffbara härlighet mera vatten på sin kvarn, och offrandet av människor kan fortsätta. Vi besteg ett obetydligt berg ovanför Sonamarg. Det var endast 5130 meter högt, men vi började från botten, alltså mer än 2000 meter under det. Att vandra två kilometer i princip rakt uppåt är ingen lätt sak, i synnerhet om man börjar från nästan 3000 meter. Men allt gick bra, vi kom ovanför trädgränsen, vi fick en underbar utsikt, och allt var frid och fröjd. Så långt var allting bra. Sedan fortsatte vi. Vi började bestiga snön. Denna var brant. Men de envisaste av oss ville inte ge sig utan fortsatte envist uppåt för allt riskablare snöbranter utan isyxa. Till slut ville fem av oss inte fortsätta längre, men den sjätte fortsatte. När han såg att alla de andra stannade kvar hundra meter nedanför slog han sig helt sonika ner för att invänta dem. Men de andra ville inte fortsätta. Ledaren själv, den enda av oss med ishacka, avrådde alla från att fortsätta. Men någon av oss måste gå upp för att förmå den oförvägne att vända tillbaka. Hans harm var helt naturlig. Det var bara hundra meter kvar till toppen. Men han förmåddes att återvända och återförena sig med sällskapet. När de två skulle återvända ner visade sig snöns förrädiskhet. Den som gått upp för att hämta den oförvägne råkade ut för hal snö, tappade fotfästet med ena foten, och hela kroppen följde med. Sådant kan hända vem som helst. Han kanade ner i en våldsam utförsbacke av den halaste snö, och förgäves försökte han bromsa utförsåkningen med att sparka hälarna i snön. Ingenting kunde bromsa honom. Plötsligt blev det fast mark och han kom upp på fötterna, men hans hastighet var för stor och han fortsatte vidare utför. Det stora stupet rakt utför var bara några tiotal meter ifrån honom när en väldig gyttjepöl räddade honom, där han hamnade raklång. Hans enda sviter av incidenten var yrsel och illamående, men han hade mycket väl kunnat bryta ryggen, som Latief, eller försvinna utför. Sådant är inte roligt över huvud taget, för att citera Gudrun Schymans skildring av sina avlägset besläktade problem. Själv upplever jag bergsbestigning som något av en konst. Man bör aldrig gå för långt, och de bästa bergsklättrare lämnar alltid toppen i fred. Det är fåfängt att nå absolut ända upp. Den största tillfredsställelsen ligger i uppnåendet av en suverän utsikt, och den blir aldrig bättre från toppen än vad den är från lä längre ner. På toppen är det bara obehagligt. Det blåser mera och är kallare än någon annanstans på hela berget, och man kan lätt blåsa ner därifrån. Själv föredrar jag att aldrig gå högre än vad mina sandaler kan bära mig utan att jag behöver dra på mig strumpor. Det är före och under alla snöfält. Snö på ett berg är alltid

239

livsfarligt, ty man vet aldrig vad den döljer eller hurdan den är. Glaciärer skall vi inte tala om. Så fort bergsbestigning inbegriper is och snö upphör nöjet och börjar vanvettet och livsfaran. Det tror jag alla bergsbestigare håller med mig om. Den ökända filmen "K2", där så många omkommer eller blir galna, är egentligen sannare än verkligheten. Det är en helt annan sak att bestiga pass, som man inte kan komma över med mindre än att man tar sig över dem. De har inte sluttande väggar och avgrunder utan bara tvärtom, då ett pass alltid ligger i djupet av dess omgivningar.

del 14: Jesus i Yusmarg. Det var skönt att lämna kriget bakom sig. När vi återkom till Sonamarg fick vi höra nyheten om 52 döda i strider nära Dras, både militanter och indiska soldater, och 10,000 bofasta evakuerade från området mellan Zoji La och Pashgum, en sträcka på 12 mil. Allt detta lämnade vi äntligen bakom oss. Mardrömmen var över. Min högra hand var skrivkunnig igen efter tre dagars paralysering, jag hade åter tillgång till kamera, kartor och böcker, magen började återhämta sig efter två dagars fullständig utmattning, och jag var åter i goda händer. Till och med att gå på tur i Sonamargområdet var riskfyllt. Man måste ha specialtillstånd, och även i bergen kunde man när som helst möta militärer som gav en beskedet att man måste återvända. Rashid, vår mycket kunnige och erfarenhetsrike guide, som två gånger bestigit K2, visste att kriget bara var på 20 kilometers avstånd från Sonamarg. Han kunde inte ta ansvaret att gå på mer än endagsturer med sin grupp. Det var väl även Eliahs problem. Hans guide vägrade ta honom upp i bergen ensam. Hela vägen ner mot Srinagar var belamrad med militärkonvojer i båda riktningar, truckar sprängfyllda med soldater på väg uppåt och tomma truckar på väg neråt. Rashid hade berättat att det fanns Jesusminnen i Yusmarg och Bandipur, båda inte långt från Srinagar. Vi beslöt att undersöka saken. Rashid hade sagt att Bandipur var stängt för utlänningar, då det låg så nära Pakistan, men Jahveed visste bättre och hävdade att det varit stängt ännu förra året men att det nu hade öppnats. Problemet i vägen var ett helt annat än något av vad vi väntat oss. Turisttrafiken hade börjat på allvar. Plötsligt var allting fullbokat, och det gick inte att få plats på någon husbåt ens för 1000 rupier natten. Därmed var även alla taxibilar upptagna. Det gick inte att få en jeep till Bandipur. Alltså for vi i stället till Yusmarg. Det iögonfallande med Yusmarg var krigets oerhörda verklighet. Vi passerade städer och byar på vägen som fullkomligt hade utplånats och som man nu febrilt försökte bygga upp igen. Överallt bunkrar och militärkontroller, taggtråd och skyttegravar, kalasjnikovs och fältläger. Så var det hela vägen upp och även framme i Yusmarg. Yusmarg är närmast öster om Gulmarg och har liknande natur och scenerier men är långt mera svårtillgängligt. Vägen är närmast obefintlig, och medelhastigheten måste hållas på 10-15 kilometer i timmen.

240

Även Yusmarg, "Blomsterängen", utmärks liksom Gulmarg av oändliga böljande ängar, som man dock i Yusmarg inte ännu gjort till golfbana. Den tiden kommer väl så småningom. Det regnade i Yusmarg och åskade i fjärran. Tillsammans med Björn, en ung utlandssvensk från Genève, gick vi omkring överallt och överskred gärna de militärkontrollerade områdenas gränser. Några erinringar om Jesus fann vi inte. Jag ställde frågor till en och annan lokal person, men ingen visste någonting. Däremot fanns det faktiskt en liten helgedom eller pilgrimstempel högre upp som uppförts till minnet av ett sufihelgon som florerat i trakten. Längre än så kom vi inte i våra efterforskningar. Varken Björn eller jag var det minsta övertygade om Jesus närvaro i Yusmarg. Troligen hade Rashid blandat ihop sufihelgonet med Jesus. Det var den enda logiska konklusionen. Naturligtvis hade Jesus kunnat förekomma där, men det var väl långsökt så långt borta från Srinagar bortom så oländiga vägar, och det fanns ingenting som tydde på något spår efter Jesus i Yusmarg. Kanske vi inte sökte tillräckligt noga. -------------Det är bara att konstatera att det har inträffat en drastisk förändring i hela min konstitution. När jag kom ner från bergen var jag ytterst matt och orkade egentligen bara vila utan att sova. Det har långsamt blivit bättre, och aptiten har långsamt börjat återfinna sig, men jag kan inte längre äta kött. Någonting tar emot oförklarligt men bestämt. Det återstår att se om det skall bli varaktigt. Vad jag mest av allt längtade efter när jag kom ner var en klunk vin, men när jag smuttade på min gamla sega flaska Martini Rosso var effekten förödande bedövande. Det minsta lilla var på tok för mycket. Säkert hänger detta tillstånd ihop med de båda olyckorna på berget. Först idag (efter fyra dagar) fann jag att jag rivit upp båda armbågarna totalt och inte bara den ena. Den i två dagar helt obrukbara handen är ännu ej så bra att jag kan klippa vänstra handens naglar med den. Likväl var detta lappri i jämförelse med utförsåkningen på kalfjället på 5000 meters höjd. Att denna halkolycka innebar en rejäl chock stod klart redan omedelbart efter räddningen i gyttjepölen, och det var omöjligt att göra någonting annat än att bara stå stilla och vänta på att huvudet skulle börja fungera igen. Men inget illamående den gången. Ett rejält illamående kom bara efter incidenten med handen. Energierna i Kashmir är ytterst subtila, svårhanterliga och försåtliga. Livet i Kashmir är dubbelt så svårt, så dyrt och så känsligt som i Indien. Man lever här i ständig livsfara, varje dag omkommer i medeltal minst fyra personer i vägolyckor mellan Jammu och Kashmir, förra veckan kanade en hel buss av vägen och dödade 52 personer på en gång, och kriget gör inte saken bättre. Mina vänner på fjället, Rashid, Shogai, Faruk, Axel och Sonya, menade alla att jag haft en ryslig tur som inte brutit ryggen eller fortsatt utför och nedför, vilket de nästan såg mig göra. "Berget log mot mig," menade Jahveed efteråt, som visste vad han talade om. Jag klarade mig fullständigt och förlorade kanske endast all vidare aptit på kött. ------------Rashid tyckte att Ladakh var mer eller mindre förstört av den nya tiden. Redan Helena Norberg-Hodge uttryckte 1974 en farhåga för den kommande utvecklingen. Jag kunde inte

241

hålla med dem. Naturligtvis har jag ingenting att jämföra med, "allt var ju alltid bättre förr," men jag upplever ändå Ladakh som ett levande och ofördärvat Tibet i kontrast till det land som kineserna våldtagit med outsägligt våld och brutalitet. Naturligtvis kan jag förstå Rashids synpunkter på det vulgära i att ladakhierna numera går klädda i jeans och löjliga amerikanska skärmmössor, som inte alls går ihop med den historiskt unikt intakta omgivningen. Rashid menar vidare att många kloster förlorat mycket i för hårda renoveringar, men de behövde faktiskt renoveras, om man får tro Thomas Löfströms skildringar från 1979 av ett Ladakh i fullständigt förfall. Hela Ladakh genomgår en ansiktslyftning och uppfräschning, som bara är positiv. Man kan naturligtvis beklaga den hårda invandringen av kashmirer och invasionen av turister, men denna senare var ännu omärklig i maj. Den lär bli värre senare under sommaren, när alla klosterfestivaler sätter i gång bara för turisternas skull. Dessa festivaler brukade äga rum mest under vinterhalvåret och mycket sällan, (Hemis hade sin stora munkdansfestival bara en gång vart tolfte år,) men nu äger de alla rum under sommaren för turisternas skull och varje år. Men även Ladakhs unikt intakta tibetanska karaktär får ständigt energipåfyllning genom flyktingströmmen från Tibet. 3000 flyktingar om året söker sig från Tibet över 6- och 7000-meterspass till Sikkim, Nepal, Indien och Ladakh, och det är en stor summa människor. De tibetanska flyktingarna i Leh dominerar nästan hela staden genom sin genuina karaktär, ty de riktiga tibetanerna anses med rätta vara de bästa människorna i Ladakh. Även ladakhierna själva är dock riktiga tibetaner. De skiljer sig inte mer från Tibets tibetaner än skåningarna från Sveriges svenskar.

del 15 : Jesus i Bandipore. Wular Lake är en enastående naturkreation. Egentligen bildar Srinagars Dal Lake tillsammans med den mycket mera omfattande Wular Lake en enda stor sjö som en gång i tiden kanske var Asiens största. När Wular Lake når sin fulla bredd är den fortfarande den näst största efter Bajkal. Men under de senaste 15 åren har någonting hänt. Pakistan ryckte in och öppnade alla dammar, så att den väldiga men sårbara sjön sjönk med fem meter, och skadan har ännu inte helt kunnat repareras. I år var snömängderna i bergen och snösmältfloderna mindre än någonsin, så att sjön har nått en ny bottennivå. Vägen går nu 100 meter från den strand som brukade ligga alldeles vid vägen. Därmed har hela Wular Lake tillsammans med Dal Lake egentligen reducerats till vidsträckta våtmarker. På sina ställen, där sjöarna ännu är djupa, ser de fortfarande ut som sjöar, men dessa "sjövolymer" utgör bara 20% av hela den oöverskådliga träskmarksytan. På Jesu tid torde sjöarna ha utgjort en enda. Vi tog bilen ut i gryningen, men vägarna mot nordväst var förskräckliga. De hade alla förstörts under kriget och ännu inte reparerats. Överallt stoppades vi av militärpoliser som egentligen bara var nyfikna på min person. De frågade genomgående efter irrelevanta personuppgifter. Var jag gift? Hade jag barn? Varför reste jag ensam? Varför reste jag inte tillsammans med någon? Och så vidare – bara personlig nyfikenhet. På vägen till Bandipore stoppades vi dussinet gånger av militärer väl förskansade i buskarna. Men vägen var åtminstone öppen.

242

Ju närmare vi kom Bandipore, desto mera svindlande vackra blev omgivningarna. Sjön bredde ut sig mer och mer mot den allt brantare norra kusten, som föreföll förunderligt bekant. Jag stod inför en av resans största upplevelser och mysterier. Vallfartsorten med ett tempel till hans minne och hans fotavtryck låg 15 timmars vandringsväg upp i bergen. På sin höjd kunde man klara vägen på 10 timmar, om man var vältränad och hade tillgång till ponnyhästar. I vilket fall krävdes det en hel dag för att ta sig upp. Att inspektera denna grej var således uteslutet. Det måste vänta till en annan gång, när man kunde ha tid att stanna över natten i Bandipore. Således kunde jag inte få någon klarhet i Jesu fotavtrycks autenticitet i Bandipore denna gång. Men det behövdes inte. Bandipore erbjöd ett annat alltför överväldigande övertygande bevis, som bara de som själva varit i det Heliga Landet kunde förstå. Det slår en genast när man följer vägen längs kusten västerut mot Bandipore. Omgivningarna, naturen, de branta stränderna, de höga bruna kullarna, den grönskande bygden nere vid sjön, allt erinrar nämligen direkt anslående om Gennesarets sjö i Galiléen, omkring vilken Jesus tillbringade sin enda lyckliga tid med sina lärjungar, då han skapade sitt rykte genom sina mäktigaste under. Enda skillnaden mellan Bandipores omgivningar och Gennesaret är, att dimensionerna kring Wular Lake är tio till tjugo gånger större. Sjön är oändlig, och i stället för Hermon i bakgrunden har du hela Himalaya. Om Jesus kom hit för 1950 år sedan måste han ha slagits av landskapets direkta likhet med Gennesaret och dess överväldigande många gånger större dimensioner. I så fall måste det naturligaste av allt ha varit att han måste ha fastnat här tillräckligt ordentligt för att lämna minnen efter sig i form av fotavtryck och helig boning. Till och med de dominerande färgerna här erinrade direkt om den galileiska världen. Alla damer, till och med skolflickor, gick klädda i blått och vitt, de klassiska färgerna för Jungfru Maria. Om de inte hade vita slöjor och blå klänningar hade de vita klänningar och blå slöjor. Och det var den rätta blåa nyansen: klart himmelsblått, aldrig mörkblått. Allt stämde. Yusmarg kan vi glömma. Där fanns ingenting. I Srinagar finns en uråldrig ickemuslimsk grav som traditionen tillskriver Jesus, och som inte kan bortförklaras, ty gravar skämtar man inte med. Men i Bandipore fanns allt – stämningen, miljön, närvaron, landskapet – det behövdes inget bevis för den som har ögon att se med och en själ att känna med. Det stora problemet med denna upplevelse var endast det, att en pilgrim som kommer hit omöjligt kan ha samma övertygande upplevelse om han inte också har varit vid Gennesaret. Hur många pilgrimer har varit vid båda ställena? Inte många, och troligen mest bara muslimer. Jag hade mycket att tala med Johannes om när den här resan var över. -----Resan till Bandipore var en av våra mest idylliska. På vägen plockade vi upp ett gammalt original, en liftare klädd i rödbrokig kaftan, som var glad av sig. Under färden i bilen sjöng han helt entusiastiskt de vildaste gladaste Kashmirsånger, där det mest frekvent återkommande ordet var "Yahoo!" med andra liknande i omedelbar följd. När vi släppte av honom i hans by gapskrattade han helt förnöjd länge och väl.

243

Vi lunchrastade vid en kulle en bra bit väster om Bandipore precis där vägen höjer sig igen för att lämna den egentliga sjön bakom sig. Där fanns ett litet statligt Rest House, och där ovanför tornade en kulle upp sig med ett tempel högst upp. Naturligtvis klättrade jag dit. Det var en helig plats i form av en grav tillhörig någon stor helig muslimsk man med ett mycket långt namn vars början man hade glömt när det nådde slutet. Men utsikten var underbar, och mänskorna var överväldigande vänliga. Alla ville bjuda mig på te. För en gångs skull råkade man inte ut för indiska militärer, utan här var vaktstyrkan helt kashmirisk, och det var en helt annan sak. När en inte lyckades bjuda mig på te försökte en annan, och de kunde inte få nog av att trycka min hand. Naturligtvis var européer sällsynta här. Även i Yusmarg hade de varit obefintliga sedan britterna fördrevs 1947 med katastrofalt resultat för Indien och Pakistan och särskilt för Kashmir ända fram till idag och längre, men där hade folk nöjt sig med att bara flockas och stirra. Här var man en välkommen kompis utan några reservationer, som om man varit efterlängtad sedan britterna försvann. Vägen hem gick sedan längs andra sidan sjön, som var den gamla huvudvägen mellan Srinagar och Rawalpindi. Denna väg på 330 kilometer tar sex timmar hela vägen, och efter två timmar (eller 12 mil från Srinagar) är man vid gränsen. Detta var även huvudvägen mellan Srinagar och Jammu fram till 1947, då Pakistan ockuperade en del av den vägen och klippte av den. Sedan dess har det varit krig mellan Indien och Pakistan om den vägbiten, tills tunneln genom Pir Panjalbergen byggdes 1954-60. Sedan behövde inte Indien den vägbiten mera. --------Var och en har väl sitt favoritkloster i Ladakh. Mitt blev (åtminstone denna första gång) Thiksey. Naturligtvis är både Hemis och Lamayuru mera imponerande, och båda är ofrånkomliga som tvåor, men Thiksey framstod för mig som det mest personliga i sin arkitektur och som det mest originella av dem jag fick se. Varje tibetanskt kloster har sin egen personlighet, sin egen särprägel, sin alldeles egna enastående unikhet, och ej heller kan man väl någonsin närmare bekanta sig med alla tibetanska kloster. Det finns även kloster högt uppe i bergen i Zanskar och på de mest avlägsna, svårtillgängliga och gudsförgätna av alla tänkbara platser högst upp i bergen längst bort i en okänd dal; men Thiksey symboliserade för mig en glad och sprudlande originalitet utan motstycke. Det anses vara det näst viktigaste i Ladakh (efter Hemis,) men för mig är Hemis tyngre och solidare och mindre klosterlikt, medan om det är något Thiksey gör i sin tricksiga arkitektur så är det att sträva helt bort från jorden. Det är som ett klotsbygge format till en ytterst oregelbunden och kaotisk pyramid och som genom just dessa karaktärsegenskaper förlorar all kontakt med verklighet och massa, som om man kunde vänta sig att hela klostret när som helst skulle kunna lyfta. Det är svårt att föreställa sig ett underbarare kloster. Genom sin tyngdlöshet har det nästan blivit det idealiska klostret som sådant.

244

del 16 : Till Dharamsala. Avskedsmorgonen från Srinagar var den förfärligaste tänkbara. Det spöregnade, och regnet höll i sig hela vägen de 12 timmarna till Jammu. Därtill var trafiken alldeles förfärlig, och vi måste sega oss fram meter för meter i en konvoj på 15 bussar medan ideliga konvojer mötte oss hela vägen i form av enbart massiva truckar, som krävde maximalt vägutrymme, så att vi hela tiden prejades ner i diket eller någon centimeter från avgrunden. Denna väg är troligen den farligaste i hela Indien. Vägen upp för Zoji La gör ett mer fasaväckande intryck, men trafiken där är mindre, medan den här hela tiden pressar på som för att tvinga så många andra fordon som möjligt åt helvete. Olyckor händer varje dag med statistiskt räknat minst fyra döda dagligen. Det är mer än vad kriget utkräver. Vägen är relativt bred och bra (i motsats till Zoji La), men det inträffar ständiga ras, och avgrunderna är fruktansvärda. Vi mötte minst tre bilvrak på vägen - jag sov så mycket som möjligt - och alla tre var truckar. Vilken kontrast mot min uppfärd till Srinagar, som gått i flygande fläng i smidig jeep på bara 6-7 timmar! Vägen är precis 300 kilometer, och om man inte kan göra den fortare med buss än på 12 timmar betyder det att vägen inte är normal. Som sagt var, vädret var också maximalt emot oss. Från kriget hörde vi om 72 döda militanter och att Pakistan fortfarande bombarderar Kargil uppifrån sina berg och förnekar all delaktighet i striderna. Kargil är öde till 90%, och även militärhögkvarteret har flyttat därifrån österut. Då jag kom fram efter 8 på kvällen till Jammu fanns det ingen buss mer till Dharamsala. Jag måste betala för ett hotellrum, 100 rupier för en blåkalkad cell 2 x 4 meter med säng, fläkt och ett lakan. Det var i alla fall bättre än bussen. Underligt nog sov jag gott i denna cell med fläkten på hela natten, och på morgonen 8.15 fick jag genast en buss vidare till Dharamsala. De 20 milen tog 8 timmar. Inalles tog det alltså 20 timmar från Srinagar till Dharamsala. Detta är helt onormalt. När jag sökte upp Ali Baba i Dharamsala, Latiefs broder, berättade han att det för honom tagit 6 timmar från Srinagar till Jammu och att han kommit fram utan problem till Dharamsala samma kväll. Detta var normalt. Men jag hade råkat mitt in i en förmonsun med hiskliga trafikstockningar hela vägen jämte inalles åtta ihjälkörningar: 5 truckar, 2 bussar och en jeep. Från honom fick jag också veta senaste nytt från kriget: 3000 afghaner har tagit sig in i Kashmir från Pakistan och har även nått Sonamarg. Även detta område har nu stängts för turister och semestrare. Det är bara 9 mil från Srinagar. Efter min 20 timmar långa bussresa från Srinagar till Dharamsala inklusive en natt på cellen i Jammu måste jag ha sett förfärlig ut när jag kom fram. Jag kände mig mera smutsig och snuskig än någonsin, som en riktig slusk. Likväl gjorde jag genast undan mina viktigaste ärenden i Dharamsala inklusive att se om Johannes råkade vara på Shangri La. Han satt där helt lugnt och väntade på mig. När jag visade mig fällde han resans replik: "Du ser helt utbränd ut. Vad har hänt?"

245

del 17 : Dharamsala. När Johannes fällde dessa ord kände jag tårar i ögonen. Det var riktigt svårt att hejda dem. Han ville naturligtvis först av allt höra om kriget, vad jag sett av det och mina upplevelser av det. Jag berättade allt om vad jag med egna ögon sett från Zoji La till Kargil och vad jag visste om situationen. Han bekräftade mina uppgifter: "Redan i november annonserade talibanerna sina avsikter mot Kashmir. De skrädde inte orden när de uttryckte sina ambitioner att Kashmir skulle bli det första land utanför Afghanistan som skulle talibaniseras, det vill säga med våld göras muslimsktfundamentalistiskt. Även där vill de förbjuda kvinnor att visa sig och män att vara utan skägg. De tycks tro att rätta ögonblicket är kommet nu för att sätta sina planer i verklighet. Och både Kina och USA stöder Pakistan mot Indien, och Pakistan stöder talibanerna." Efter att ha orienterat sig i Kashmirs fall och mitt återföll han i sin första tanke och sade: "Du ser för jävlig ut. Jag föreslår att du går och vilar dig och sedan tvättar dig rejält, så ses vi på nytt i kväll." Det var förnuftigt. Jag var verkligen lika trött som jag såg ut, och om det var något jag längtade efter i all min sluskighet var det en varm dusch med tvål. ---Allt pågick på en gång i Dharamsala. Det var verkligen högsäsong. Aldrig tidigare hade jag upplevat det så levande. Från mitt eget hotell Lhasa utgick en maratondemonstration i megafon, genom vilken det propagerades av amerikaner och tibetaner för en total bojkott av hela Kina. Det mest påfallande i Dharamsala var den ymniga förekomsten av västerlänningar. Aldrig hade jag sett så mycket israeler utom i Israel, men egentligen var alla 'västerländska' nationer representerade. Majoriteten var dock de mest extrema tänkbara hippies av alla och de mest skiftande kategorier, med kannibalhår ner till knäna, skinnskallenunnor, häxor och pajasar och till och med en och annan som såg helt normal ut. "I detta sällskap kan vem som helst blanda sig och verka normal," menade Johannes. Vi hade aldrig tidigare kunnat tala så öppet på Shangri La som nu, som ständigt var fullsatt av besynnerliga typer. "Till och med du idag verkade i all din groteskhet som ren och fin i jämförelse med dessa fantasifoster," menade Johannes och drog på munnen. Vi beslöt att följande dag gå upp till Triund för att avhandla vår viktigaste fråga: fallet Jesus och hans länk med buddhismen, om vädret skulle tillåta. Men kvällen såg bra ut. Det hade ösregnat i två dagar, som om monsunen kommit en månad för tidigt, vilket var Ali Babas mening; men det var nog bara ett tillfälligt bergsregn, som dock omfattat hela Kashmir och alla berg i Himachal Pradesh. "Var du verkligen i Ladakh?" var Johannes strängaste samvetsfråga. Jag kunde mycket väl förstå hans tvivel: "Skulle du ha hittat en indisk överste som riskerat att ta en journalist genom de brinnande stridslinjerna, där alla journalister var förbjudna, bara för att han ville uppleva några kloster i Ladakh, och sedan transporterat honom tillbaka igen genom hela kriget strax innan militanterna bröt igenom för att till och med hota Sonamarg, vilket måste ha hänt precis dagen efter att du lämnade området? Kan du verkligen ha haft en sådan tur?"

246

Jag kunde bara anföra villkoren och bevisen: inget skrivblock fick medföras och ingen kamera, och mitt enda fysiska bevis var min tillplattade Niveaburk, som överstens jeep kört över när i en stressituation jag tappat jackan på vägen. Niveaburken hade legat i fickan. Lyckligtvis hade inte mina glasögon i en annan ficka skadats. "Och du halkade nästan av berget, och du fick ett klippblock på handen utan att den gick sönder. Ja, ja," sade Johannes, "jag börjar tro dig. Men du såg för jävlig ut när du kom. Jag har aldrig sett dig så utbränd förut."

del 18 : Konklusion. Det var egentligen ingenting att diskutera. Johannes och jag var helt överens. Med största sannolikhet hade Jesus under ett antal år i tjugoårsåldern studerat buddhismen i Sarnath vid Benares och kanske redan då även besökt det då helt buddhistiska Kashmir, för att sedan inleda sitt värv i Israel sannolikt vid 29 års ålder för att fullborda detta inom 3-4 år. Hans stora mission bör sannolikt ses som alla tiders största teaterprestation. Han utgav sig för att vara Messias, och genom att genomföra denna rollprestation med allt vad det innebar inklusive den skenbara döden på korset med den mest genomgripliga konsekvens utan någon enda blotta lyckades han med sitt projekt. Han gav Israel en riktig Messias och en genom martyrdöden fullständigt oantastlig sådan, så att varenda Messiasprofetia i Gamla Testamentet kunde anses som fullbordad, och så att det sedan inte kunde vara något snack om saken. Han gjorde världens största rollspel till verklighet, och därmed hade han som son av kung Davids hus uppfyllt sin personliga plikt mot sitt fädernesland och eget folk Israel. Hans återhämtning efter lidandet på korset måste ha tagit åratal, men troligen återhämtade han sig helt under esséernas kunniga intensivvård för att sedan troligen återvända till Indien och Kashmir för att slutligen dö i Kashmir. Detta var både min och Johannes bild av saken. Vi kunde inte bli mer överens. "Jag är särskilt glad åt att du kom till Bandipur. Det området har varit stängt för utlänningar i tio år ända tills nu, och nu kanske de nya oroligheterna tvingar det att stänga igen. Pakistan lär ha bråkat även vid Punjab. Precis samma upplevelser som du hade där, med att känna igen dig som vid Gennesaret, hade jag för femton år sedan, och det övertygade mig mer än något annat om Jesus närvaro i Kashmir. Men hur förmedlar man en sådan oerhörd upplevelse till vanligt folk? De kan ju aldrig förstå vad man talar om om de inte själva varit vid både Gennesaret och Wular Lake. En sådan upplevelse och övertygelse måste tyvärr vara enbart begränsad till de få företagsamma, som bekvämar sig till att resa till båda sjöarna. Hur många är det i hela kristenheten? Kanske ett dussin - knappast mer. Genom din oerhörda resa i Kashmir utan ekonomi, under oerhörda påfrestningar och även strapatser och lidanden har du fått en klar bild av sambandet mellan buddhism och kristendom, och om du kan formulera dina iakttagelser på ett klart och överskådligt sätt kan denna din resa mycket väl framstå som din viktigaste. Jag hade ingen del i den. Jag gav dig ingen information i förhand, utan allt fick du ta reda på alldeles själv, och du gjorde det. Om du hade vetat om Kashmir före resan vad du vet nu - hade du då rest?"

247

Jag måste medge, att jag varit ytterst dåligt påläst. Om jag känt till i förväg att passen i Zanskar var stängda till juli och att vägen över Zoji La i regel aldrig öppnade före juni, så hade jag nog inte rest. "Din okunnighet var alltså din lycka. Och jag är särskilt glad och tacksam att du besvärade dig att komma förbi Dharamsala på återvägen. Det hade säkert varit bekvämare för dig att stanna några dagar extra i Srinagar. Hade du gjort det hade jag förstått det." Jag chockerades av detta. Vi hade ju kommit överens om att vi skulle ses i Dharamsala efter resan. Mitt ord hade jag aldrig kunnat bryta. Vi gick upp förbi Triund denna gång. Vi startade klockan 8, och inte ett moln var på himmelen. Efter två timmar var vi uppe vid Triund, och efter en timme till nådde vi "the Snow Line Café". Därifrån var det kort till toppen. "Snow Line Café" sköts sedan fem år av en bergsman som lever här uppe från april till november och njuter av det. Han talar dålig engelska. När vi satt där och njöt av hans te kom det sex tibetanska unga män ner från toppen. De hade precis gjort en pujaceremoni där och hängt upp sina vindhästar och skulle nu fortsätta över till glaciären. Det var ett nöje att se Johannes prata iväg på tibetanska med dem. Han tycktes vara känd av dem, och jag förstod att han för dem berättade om mina eskapader i Ladakh och Kashmir. De gav ofta luft åt beundrande utrop av förvåning. Detta var som en idealisk slutvinjett på hela resan: en bild av framtiden, sex livsglada och företagsamma tibetanska unga män, uppfostrade i McLeod Ganj, välutbildade och positiva, och Johannes och jag som en levande länk mellan dem och Tibet, som de aldrig ännu fått se, och Johannes umgåendes med dem på flytande tibetanska. Jag stod utanför men var tacksam som åskådare. Hur skall man då summera Kashmir? Det är något helt annat än Indien. Jag kom dit full av erfarenheter av Indien och trodde det skulle räcka, men de räckte ingenstans. Om Indien är stort är Kashmir ännu större. Om Indien är farligt är Kashmir dubbelt så farligt. Om man i Indien överallt måste se upp med ekonomiska lurendrejare gäller det i dubbel måtto i Kashmir. Och om mänskor är vänliga i Indien är de dubbelt så vänliga i Kashmir. Alla resebolag avråder turister från att besöka Kashmir på grund av de ekonomiska riskerna och den ytterst instabila politiska situationen. Kashmir är i ett kroniskt tillstånd av inbördeskrig. Det kan verka lugnt på ytan, ibland kan läget vara under kontroll, men vad som helst kan när som helst hända och händer när som helst var som helst. Detta är den enda regel som gäller. Jag kan inte heller rekommendera någon att resa till Kashmir. Det är något man måste göra helt på egen risk. Endast vissa kan jag råda till att besöka Kashmir. Alla de som är trötta på Indien, som tycker att Indien är för tråkigt, som tycker att det aldrig händer något i Indien, och som vill ha mer dramatik än vad hela Indien kan ha att erbjuda - alla sådana har något att hämta i Kashmir, och de kommer att trivas där, vad de än råkar ut för.

248

del 19 och Avslutning. Klockan 12 minuter i 12 nådde vi toppen, (bara högst 3300 meter,) men där var bara dimma, så det var genast att vända ner igen. Många av McLeod Ganjs vackra ungdomar, främst israeler, hade kommit upp men stannat i Triund. Hela vägen ner tog, liksom uppvandringen, precis tre timmar inklusive tepauser. Återstoden av eftermiddagen tillbringades på olika kaféer. Det var så skönt och befriande att se att Shangri La hade bytt ut sin förfärliga TV mot ett Buddhaskåp. Skönast var det på den anspråkslösa Tsongkhas takterass, där man riktigt kunde gotta sig i eftermiddagssolen. Där satt då en mycket långhårig hippie som var mycket angelägen om konversation, men själv talade han så lågt och oartikulerat att jag nästan måste be honom upprepa allt vad han sade. Det framkom att han var bosnier och hemfallen åt Hare Krishna. Han ville sedan inte skiljas från mig utan följde mig till och med till mitt hotell för att ta sig en titt. Där undslapp han sig slutligen sin angelägenhet. Han behövde pengar och frågade mig om jag kunde ge honom en hundralapp. Det bittraste och mest tröttsamma i Indien är att hela tiden bli betraktad och behandlad som ett objekt att utvinna pengar av. Denna ständiga förnedring är nog för att skrämma många bort från Indien för alltid. På nattbussen till Delhi fick jag samma trevliga och högeffektiva konduktör som jag haft från Jammu till Dharamsala. Han kände genast igen mig, och återseendet var hjärtligt å ömse sidor. Delhi nåddes efter exakt 12 timmar, där det bara var att genast ta bussen ut ur den 40gradiga häxkitteln under uppvärmning till flygplatsens säkra och bekväma air conditioningmiljö och sitta där i godan ro hela dagen och läsa i väntan på kvällsflyget medan hela flygplatsen bara tittade på cricket. Den framför de två tak-TV-apparaterna fastklistrade publiken var tacksam och talrik, och det är ett underbart spel som helt bygger på precision och uthållighet. Dagen blev således angenäm. När planet skulle lyfta från Delhi uppstod ett problem. Det fanns en passagerare för mycket. Personalen räknade om oss gång på gång på nytt medan planet stod på marken och svettpärlorna steg. (Det var fortfarande mycket varmt.) Så måste alla biljetter kontrolleras på nytt. Även detta tog tid. Till slut hittades felet. Mannen bredvid mig hade inte fått rätt biljettalong avriven. Det var hela felet. Vi hade försenats en halvtimme, och nu skulle alla tröstas och gottgöras med vatten. Alla skulle få dricka vatten. Men ingenting är så lätt att spilla som vatten. Säkert fick minst 30% av alla passagerarna vatten på byxorna eller i famnen när det skulle hällas vatten överallt. Man steg av på Sjeremetjevo klockan 4 på morgonen, en fullkomligt mördande okristlig tid, men efter två timmar tröstades man med frukost innan den sista etappen, direktflyget till Göteborg, som var det enda som återstod. Man tänker då tillbaka på alla prövningarna. Vad var det värsta? Det svåraste av allt, och det som sved mest var att inte få fotografera i Ladakh, att inte få kunna bereda de visuella fröjder man fick sig serverade där överallt i det underbaraste kalasväder åt andra, att

249

inte få bevara Thiksey, Lamayuru och Leh och de andra ljuvliga platserna på diapositiv, att nödgas resa på ett sätt blind och under fullkomlig stress genom hela Ladakh utan något annat än minnet att kunna ta hand om materialet med. Det var som att tvingas göra hela Venedig i racerbåt på en timme och utan kamera. Och allt var krigets fel. Jag har lovat att inte berätta något därifrån, men jag har redan nämnt Niveaburken. Det var enda gången kriget verkligen blev påtagligt för mig. Det var mitt ute i öknen i ingenstans, och jag behövde en kisspaus. Översten stannade jeepen, och då solen gassade hängde jag min jacka på den öppna dörren. Efter vattenlåtningen dröjde jag en minut extra bara för att njuta av skönheten och friden. Just då blev vi beskjutna. Det var på långt håll, och det var inga träffar, men översten reagerade genast, backade jeepen mot mig, tänkte inte på min jacka som föll av och blev under hjulet med Niveaburken, och även jag fick omedelbart högsta fart. Ingen klär skott frivilligt och aldrig länge. Jackan räddades, och vi satte av med rivstart. Beskjutningen hade bara varit 2-3 skott på långt avstånd, men situationen var betecknande: militanterna hade koll på allt som rörde sig på vägen Dras-Kargil och kunde beskjuta allt som rörde sig på denna väg och gjorde det också. Det är samma situation varje år. Dras och Kargil ligger precis innanför den indiska gränsen liksom hela vägen där emellan, 40 km. Varje vår när vägen blir användbar efter vintern försöker militanterna erövra den från Indien och framför allt inta Kargil, den viktigaste orten på vägen mellan Srinagar och Leh. De väntade inte en dag när vägen blev öppen, men det gjorde inte Indien heller. Beskjutningarna och infiltrationen av afghaner och militanter från Baltistan (nordostligaste Pakistan) började samtidigt som Indien skickade upp massiva militärkonvojer för att röja vägen och hålla den. Sedan var det regelrätt krig, där Indien hade ett massivt numerärt övertag men där militanterna hade alla strategiska fördelar: de kunde exakt hålla koll på allt vad indierna gjorde och hålla dem under ständig eld, medan indierna bara kunde nå dem genom besvärliga och väldiga inringningsmanövrer som krävde stora insatser, manfall och tid. Situationen är närmast beskrivbar som att indierna håller ett pass medan militanterna håller bergen på båda sidor om. Och detta tar alla skada av. Folket i Ladakh får inga matleveranser från Srinagar, turismen tar skada, och de turister som ändå vågar komma och givetvis vill till Ladakh stoppas på vägen av kriget, bara därför att vilda afghaner som aldrig gjort annat i hela sitt liv än krigat ser det som sin heliga plikt att sprida sin talibanska revolution utanför Afghanistan, utan att någon vill ha den. Johannes nästa självpåtagna och svåra uppgift blir att åter bege sig upp till dessa länder jämte Tadzjikistan och Öst-Turkestan för att åter försöka styra över detta "heliga krig" mot Kina i stället för mot Indien. Ingen har glädje av krig i Kashmir, medan alla turkestaner och tibetaner skulle ha glädje av att deras länder befriades från den vidriga kinesiska kommunistmaktens omänskliga imperialism. Slut. (3-27.5.1999)

250

Det tibetanska evangeliet. Det var 1887 som ryssen Nikolaj Notovitj kom till Indien som slutledet i en serie resor i Österlandet, efter att ha vistats länge på Balkanhalvön, Kaukasien, Persien och Afghanistan. Han reste upp för Indus till Rawalpindi och fortsatte därifrån upp till Kashmir och vidare till Ladakh. Under ett besök i ett buddhistiskt kloster hörde han av en lama talas om att det fanns buddhistiska skrifter i Lhasa om Jesus. När han senare kom till klostret Hemis, det största i Ladakh, berättade priorn där att Hemis ägde kopior av skrifterna om Jesus. Han lyckades utverka tillstånd att få ta del av skrifternas innehåll. De hade avfattats i Indien på språket pali, därifrån kommit till Nepal, därifrån spridits till Lhasa och därifrån kommit till Ladakh. Medan han var konvalescent i Hemis efter sitt benbrott i Spituk fick han de två tjocka böckerna upplästa för sig av en munk medan en tolk översatte, och Notovitj skrev noggrant av översättningen som på diktamen. När han återvände till Europa ville han offentliggöra denna sensationella buddhistiska version av evangeliet, som han menade att förklarade många dunkelheter. Han vände sig först till en metropolit i Kiev, som dock avrådde från publicering, då han menade att detta endast skulle komma Notovitj till skada. Varför? frågade Notovitj. Det vägrade metropoliten att svara på. Ett år senare reste han till Rom med sitt manuskript och fick samma mottagande där: "Vad tjänar det till att trycka detta? Ingen skulle bry sig om det, och ni skulle bara få en massa fiender. Men om ni behöver pengar kan vi köpa det av er...." Notovitj vägrade och reste till Frankrike. Även kardinal Rotelli i Paris avrådde honom. Till slut kom han i kontakt med Ernest Renan genom Jules Simon. Renan föreslog honom att anförtro manuskriptet i sina händer, så skulle han framlägga det för Franska Akademin. Ehuru detta anbud var ytterst lockande föredrog Notovitj att slutligen utge sina anteckningar på eget bevåg och eget förlag. Resultatet är hans "Reseskildring från Kashmir och Ladakh", en liten lättläst bok på 150 sidor, där 40 sidor utgöres av det av honom funna och översatta buddhistiska evangeliet samt 35 sidor av hans egna kommentarer därtill. Detta tibetanska evangelium har han delat upp i 14 kapitel på inalles 244 verser. Efter en lång inledning (3 kapitel, 36 verser,) som bland annat behandlar Moses kommer man fram till Jesu födelse, som följs av historien om hans 16 år långa Indienvistelse från hans 13-e till hans 29-e levnadsår. Hans resa till "Sind" ( = Indien) beskrives utförligt, han vandrade genom de fem flodernas land och Rajputana, där han studerade jainismen, och begav sig sedan till Orissa (vid ostkusten) för att därpå bege sig upp till Benares. Han studerade Vedalitteraturen men tog med tiden avstånd från brahminerna (hinduismen), och han förnekade att Gud någonsin kunde ta sin boning i någon människa eller synlig varelse: "Den evige domaren, den eviga anden utgör världsalltets enda odelbara själ, som ensam skapat, upprätthåller och upplivar allt." Redan här började han predika och fick redan här emot sig fiender, som ville döda honom. Under sex år därefter studerade han buddhismen bland annat i Nepal, och han fann aldrig något skäl till att ta avstånd från denna lära.

251

På vägen tillbaka till Israel kom han även i konflikt med zoroastrianerna i Persien, men dessa ville inte döda honom utan nöjde sig med att utvisa honom. Så kom han då i sitt 29-e levnadsår tillbaka till sitt eget hemland och folk efter 16 års bortavaro (först efter halva evangeliet). Israel synes ha kommit väl ihåg vem han var och tagit emot honom som en tröstare under Roms förtryck, men "ståthållaren i Jerusalem, Pilatus, befallde då att man skulle gripa predikanten Issa, att man skulle föra honom till staden och ställa honom inför domarna, men för att inte reta befolkningen ålade han prästerna och de skriftlärde att döma honom i templet." När han kommer till Jerusalem tillfrågas han vad han menar egentligen, och han svarar då bland annat: "Vad angår Moselagen har jag bemödat mig om att återupprätta den i människors hjärtan, och jag säger er, att ni är okunniga om dess verkliga innehåll, ty det är inte hämnd utan försoning som den förkunnar, men man har förvrängt andan av dessa lagar." Prästerna berättade att de inte funnit något ont hos Jesus och därför låtit honom gå, varvid "Pilatus råkade i häftig vrede" och sedan ständigt hade sina spioner ute för att bevaka allt vad Jesus sade och gjorde. I kapitel 12:10-21 utbreder sig Jesus om kvinnan och hennes roll i ordalag som saknar motstycke i något annat evangelium. "Var kvinnan undergiven. Hennes kärlek förädlar mannen, uppmjukar hans hårdnade hjärta, kuvar vilddjuret och förvandlar det till ett lamm," säger han bland annat. (Se Fritänkaren 81) Detta långa vackra avsnitt är fullkomligt unikt i hela den kristna litteraturen och finns bara i detta evangelium av en okänd författare, som har fler direkta citat av Jesus än både Mattheus och Thomasevangeliet medan endast Johannes uppvisar något liknande. I tre år lät man Jesus predika, "men ståthållaren Pilatus förskräcktes över folkets alltför stora kärlek till Issa" och gav slutligen soldaterna order att gripa honom. Den passionshistoria som sedan skildras skiljer sig helt från alla andra evangeliers. Han torterades för att tvingas till bekännelser, men han hade ingenting att bekänna. Till påskhögtiden försökte prästerna förmå Pilatus till att frige en fånge, men Pilatus vägrade. De bad honom då att Issa skulle bli dömd eller lössläppt före högtiden, och det gick Pilatus med på. Men två rövare skulle dömas samtidigt. Vad som sedan följer är en "monkey trial", en apdomstol, där Pilatus använder allt vad de anklagade säger mot dem själva, så att det slutar med att alla tre döms till döden: ingen blir lössläppt. Domarna och prästerna protesterar, men ingenting hjälper mot den romerska övermakten. Slutligen tvår prästerna sina händer - icke Pilatus. Tre dagar efter Jesu begravning skickar Pilatus soldater att hämta Jesu kropp och begrava den på ett annat ställe, då han fruktade för en folkuppresning, då så många gick och grät vid Jesu grav. Här följer detta evangeliums mest häpnadsväckande vändning. Då alltså Pilatus givit order till sina soldater att nattetid hämta Jesu kropp och begrava den på ett annat hemligt ställe för att undvika att judarna gjorde bönerna vid hans grav till en folkrörelse, och då denna order åtlyddes till punkt och pricka, fann judarna givetvis följande morgon den riktiga graven tom. Genast spred sig ryktet att Jesus hade uppstått från de döda, ett rykte som verkligen gav näring åt den folkrörelse Pilatus hade försökt kväva, ett rykte som Paulus gjorde till dogm och som blev en av hörnstenarna för den kristna kyrkan, ett

252

rykte som ingen någonsin kunnat råda bot på, då ju på Pilatus egen befallning den nya grav som Jesus lades i för alltid skulle vara okänd. Vad vi har här är kanske den mest unika av alla källskrifter om Jesu levnad och livsöde. Det finns ingenting personligt i skriften och ingenting tendentiöst, utan allting är lika sakligt och enkelt som i Markus- och Thomasevangelierna; och det mest anmärkningsvärda av allt: det utger sig för att vara tillkommet "tre eller fyra år efter Jesu död", alltså omkring 30 år före de tidigaste andra evangelierna. När Nikolaj Notovitj efter sina forskningsresor i Ladakh utgav det på franska slog alla hans avrådares profetior in: han fick fiender överallt och stämplades som bedragare av etablissemanget. Ändå är detta evangelium fullständigt harmlöst och berättar bara troskyldigt hur det kan gå till när en ärlig människa missuppfattas som subversiv av paranoida myndigheter, varvid den ärliga människans framhärdande ärlighet bara blir som olja på övermaktens fruktan och faran inför att bli genomskådade och bli ställda till svars för sina missgärningar. Om detta evangelium har någon tendens över huvud taget är det, att varken Judas eller översteprästerna nämns vid namn och att en enda person gives hela ansvaret för mordet på Jesus: Pontius Pilatus, den romerska militärdiktaturens representant i Israel.

Alvar Ellegård och myten om Jesus, av Johannes B. Westerberg (1994). (Då saken kom på tapeten plötsligt i en diskussion har vi letat fram ur gömmorna en gammal polemisk artikel av JBW som vi härmed presenterar för första gången - den har aldrig publicerats tidigare.) I sin bok "Myten om Jesus" hävdar Alvar Ellegård, professor i engelska språket, med tvärsäkerhet att allt vad som står i Nya Testamentet bara är "förbannad lögn och dikt" (för att citera Goethe) då Jesus från Nasaret aldrig har existerat, och denna hypotes menar han sig styrka med en överväldigande bevisflod av imponerande lärdom. Visserligen är hans bok intressant och innehåller den mycket av information och sanning, men han missar det väsentligaste, nämligen Jesu mänsklighet, och därmed missar han allt. Hans bok med dess hypoteser och revolutionerande teorier är ingenting unikt. Det är på modet idag till och med i teologiska kretsar att spekulera i möjligheten att Jesus kanske aldrig fanns. Men skulle då verkligen allt vad Paulus, Markus, Matteus, Lukas och Johannes bland många andra lärjungar från den tiden vittnat om bara vara påhittat? Det påstår tvärsäkert Alvar Ellegård. Min primära synpunkt på detta som teolog är att professor Ellegård bör hålla sig till sin professur i engelska och inte applicera vetenskapligt materialistiskt tänkande på teologi. Vad han gör i sin bok är att han plockar sönder hela Nya Testamentet i alla dess beståndsdelar, som man plockar i sär en maskin. När han sedan analyserar alla dessa

253

sönderplockade detaljer kan han omöjligt få ihop det till en fungerande maskin. Det är som att påstå att en klocka inte går när man väl har plockat i sär den. Man kommer dock inte ifrån att mycket i Nya Testamentet är dubiöst, men detta faktiska förhållande har Ellegård använt som språngbräda för att driva saken för långt i motsatt riktning. Man kan beröva Jesus hans gudomlighet, men man kan inte beröva honom hans mänsklighet. När Jesus gråter över den döde Lazarus - är hans tårar bara dikt? När han räddar livet på en prostituerad med att be den av hennes potentiella mördare att kasta den första stenen på henne som är utan skuld - är hans praktiska visdom och humanitära insats bara dikt? När Petrus i färd med ett fiskafänge ute på Gennesarets sjö plötsligt får veta att Jesus står på stranden och han av ren iver ger sig ner i vattnet för att snabbare komma i land - är hans rent mänskliga reaktion bara lögnaktig dikt? Är Petri hela personlighet en ren uppfinning? Hans impulsivitet, som konsekvent utmärker hans personlighet, hans bittra ånger när han inför tuppens galande inser att han förnekat sin mästare tre gånger och hans förtvivlade tårar över detta - diktar man sådant? Och Judas, hans invändning mot slöseriet av dyra pengar på den olja som skökan smörjer Jesu fötter med, hans märkliga demonstration att kyssa sin mästare när han (medvetet eller omedvetet) förråder honom och hans totala förtvivlan med självmord när han tar på sig ansvaret för Jesu tragedi - diktar man sådant? Och Bergspredikan? Jesu långa kärleksmättade och ytterst vemodiga avskedstal vid den sista nattvarden och hans upprörda kamp med sina egna känslor? Hans egen förtvivlan på korset med sitt yttersta nödrop: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!"? Det intima samtalet med Nikodemus? Den lame mannen som på grund av trängseln i Kapernaum firas ner för Jesu fötter från taket av sina vänner? Kan man bara förneka allt sådant och stryka ett streck över det och med tvärsäkerhet påstå att det aldrig kan ha förekommit, bara för att det saknas konkreta bevis för att Jesus verkligen levde och verkade enligt evangelierna? Nej, Alvar Ellegård, det kan man inte med mindre än att man förnekar Jesu mänsklighet, och då förnekar man även sin egen mänsklighet. Jag står för mitt uttalande att man kan beröva Jesus hans gudomlighet, och jag styrker det med min uppfattning, att om Jesus var gudomlig är alla människor lika gudomliga. Att Jesus ensam skulle ha varit gudomlig är en med seklerna alltmera ohållbar dogm. Men ingen kan ta ifrån Jesus hans mänsklighet, inte ens Alvar Ellegård.

254

Konvalescensresan Europeisk höstresa ’99 i 17 avsnitt. Fruktansvärda födslovåndor och paroxysmer föregick denna resa. Min moder var bortrest i Amerika, skulle ha kommit hem i maj, siktade slutligen på att komma hem 15-20 september men kom inte. Min systerson reste till Japan. Själv hade jag suttit inne och arbetat dag och natt i stort sett non stop sedan slutet av juni och hade ständigt för mycket arbete kvar för att kunna komma i väg. Mitt magsår blev jag plötsligt av med den 23 juli efter sex månader, men andra problem uppstod, som en omedgörlig vagel i ögat som saboterade all verksamhet med detta mitt bästa öga och vägrade att ge vika vad man än gjorde; och till slut började yrselanfallen komma. De var ständigt kusligt accelererande. Det började med att jag en dag på min cykel plötsligt började känna mig osäker, så att jag måste stanna och försöka förstå vad som pågick. Än så länge var det lindrigt. Men måndag kväll, kvällen före avresan, hade det gått så långt, att jag inte kunde lägga mig ner utan att allting började virvla. Jag fick sitta uppe hela natten. Man visste ju inte, om man lade sig ner, om man då skulle bli där och aldrig kunna resa sig mera. Det var betänkligt. Och det var dessutom oförklarligt, vilket var värre. Varken vaglar eller yrselanfall har jag någonsin haft förut. Förmodligen var det överansträngning i kombination med lågt blodtryck. Desto viktigare var det då att jag kom i väg. Den tisdag morgonen raglade jag med min ryggsäck och två tunga väskor mot stationen och tänkte, att om jag kommer fram så duger jag.

255

Jag kom fram. På tåget fick man några timmars efterlängtad sömn, och redan i Köpenhamn kunde man perfekt balansera en fylld kaffekopp utan att spilla, vilket varit en otänkbarhet en dag tidigare. Jag hade fullständigt kopplat bort musiken och arbetet, och såväl datorn som televisionen låg oskadliggjorda kopplade ur väggen. I stället hade jag tid att vila och andas ut. Det var kanske allt vad som behövdes. Likväl var det en dramatisk upptakt på det hela. I Köpenhamn, på väg ner för rulltrappan mot tåget, ramlade en man med allt sitt bagage just där rulltrappan tar slut. Det hade kunnat sluta mycket illa. Lyckligtvis fanns det flera alerta personer intill honom som hjälpte honom. Det var en berusad amerikan som såg ut att kunna vara berusad jämt: pussig och åldrad i förtid. Han var tydligen van att råka illa ut och bli omhändertagen, ty han tackade ingen. Det skulle bli fler amerikaner under resans lopp. Resan vidare gick smärtfritt. I Budapest väntade Ödet. Skulle man alls kunna resa till Sofia? Gick det tåg genom Jugoslavien? Måste jag vända hem? I Göteborg hade jag hopplöst försökt få svar på dessa frågor. I Budapest fick jag omedelbart klart besked: glöm Jugoslavien. Ingenting passerade längre genom Jugoslavien. Åkte man in där kom man aldrig mera ut igen. Mer än så visste man inte i Budapest. Tåget till Bukarest skulle avgå 19.30 och nå Sofia 22.30 följande dag. Något annat alternativ fanns inte. Så man hade sju långa generösa timmar på sig i Budapest att slappna av och reflektera. Det var bara att tacka och ta emot. Min gamla spaghetti-nonstop-byffé hade stängt, men den gamla stationsrestaurangen hade öppnat igen i större glans än någonsin med korintiska pelare och förgyllda friser utom höga krukväxter överallt i bästa Habsburgstil. Man kunde knappast finna ett lämpligare ställe att inleda sin långa eftermiddag på. Vad hade då hänt med yrseln? Det värsta hade försvunnit genast, men helt borta var den inte. På lördag kväll hade jag medverkat i en fantastisk fest ute i Hindås med andra Ladakhresenärer och med outtömliga resurser vin, som hade utnyttjats i lämplig moderation; och det var morgonen efteråt man blev yr bara man vände på huvudet. Och så fungerade yrseln fortfarande i Budapest: som en baksmälla som vägrade ge med sig och gå över. Huvudsaken var att man fungerade och kunde lyfta upp och ta ner bagage från hyllorna i tågen utan problem. Det var alltså bara att köra vidare och fortsätta resan så långt det gick. Restaurang Baross blev den perfekta vilooasen. Senare på eftermiddagen kom det dit en pianist som trakterade den vita flygeln med bred repertoar, allt från romantiska gamla örhängen till modern jazz. När solen kom fram och värmde på allvar lockades man dessutom gå ut i gräset i parkplätten utanför stationen och lägga sig där raklång och njuta. Middagen avnjöts till pianistens originella ackompagnemang i restaurangen med full ungersk meny: gulaschsoppa och sedan kyckling med paprika. Den ungerska dagen kunde inte bli fullkomligare. (Resan kommer till en början att omfatta följande kapitel: 2. Rumänsk mardröm 3. Bulgarisk situation (två avsnitt)

256

5. Balkansk natt 6. Konstantinopel 7. Doktor Sandys föreläsning 8. Turkiskt avsked 9. Miraklet i Athen

del 2 : Rumänsk mardröm. Jag hade den synnerliga turen att få gott ressällskap. I min kupé hamnade en liten spenslig ungrare som talade italienska. Hans hela liv hade varit hästar, och han hade erfarenhet av alla Italiens hästgårdar och arbetat åtta år i Milano som ryttare. Till slut hade en knäskada förändrat hans liv, så att han inte längre kunde rida. I stället hade han då blivit modist. Han hade en egen modeaffärskedja i Budapest, "London Fashion Studio", och hans stora idé var att bättra på det erbarmliga sportmodet. "Folk går klädda hur som helst, som om bekvämligheten var det enda väsentliga, i Nikegummiskor, Adidasbyxor och Taiwanmössa, som inte alls passar ihop. Min idé är att designa enhetliga sportkostymer, som både är bekväma och ser anständiga ut." Men i Ungern hade han enorma svårigheter med att få igenom sina idéer. "Ungrarna har ingen entusiasm. De bara säger jaså," klagade han. Medan vi satt där i timmar och resonerade kom konduktören. Han menade att jag måste betala 1000 forint för platsreservation, (det är 40 kronor). Jag krävde då helt logiskt att den reservationen måste gälla hela resan och inte bara i Ungern. Tåget var av skamfilad Balkanstandard, det gällde att sitta på hårda bänkar hela natten, och sådant kräver ingen reservation i det övriga Europa. Men vi närmade oss Rumänien. Han menade, att min reservation säkert skulle gälla även i Rumänien, medan det kunde bli besvärligt för mig om jag inte erlade den: i Rumänien kunde de då kräva straffavgifter. Så jag betalade och fick ett rött kvitto med oidentifierbara hieroglyfer och började stålsätta mig mot möjligheten att i Rumänien eventuellt övertalas till att betala dubbel reservation. Jag anade inte vad som väntade mig. Min gode reskamrat steg av tåget i sin ungerska by, och småningom nåddes gränsen. Där började gatloppet. För det första måste jag betala 23 dollar för ett transitvisum. Detta var bestämmelserna, och det måste jag finna mig i. För att sitta på en tågbänk genom ett primitivt land som man inte ens steg av i måste man alltså betala 23 dollar för blotta tillåtelsen. Jag kunde bara ge karlen 25, han hade bara en dollar i växel men betalade den andra med en tysk mark och tyckte det var bra med det då han tjänade på affären. Så kom konduktören. De var två stycken, utspökade som julgranar och massivt beväpnade till tänderna med stämpelmaskiner, mobiltelefoner, batonger och annan avskräckande utrustning. Ingen av dem kunde något ord på något annat språk än rumänska. Huvudkonduktören underkände dock totalt min ungerska reservation. "Den gäller bara i Ungern, inte i Rumänien." Och han krävde 30 D-mark för en giltig reservation. Jag vägrade blankt. De hotade kasta mig av tåget och försvann.

257

Detta var halv två på natten. Att sova var omöjligt då man visste att konduktörerna när som helst kunde komma tillbaka och slänga en av tåget. Till slut kom en av konduktörerna tillbaka. Han verkade nu vara vänligare stämd och böjd för att kompromissa. Han ville ha pengar. Jag går alltid att förhandla med. Jag visade honom vad jag hade. Mina mynt omfattade drygt 100 forint och knappt fyra tyska mark. Han tog de tre marken men förkastade forinterna. Jag hade den lösa dollarn som den förbannade visumgeneralen skänkt mig. En dollar var inte tillräckligt. Han ville ha fyra. Jag erbjöd honom 20 svenska kronor: god valuta i Skandinavien. Han trodde mig inte. Jag erbjöd honom 20 finska mark. Detta var generöst. Han förkastade den finska marken. 100 grekiska drakmer? Blankt nej. 100,000 turkiska lira? Det var det sämsta av allt. Nå, italienska lire? Jag erbjöd honom 5000. Det dög inte heller. Det måste vara dollar, mark eller forint i sedlar. Ingenting annat dög. Annars blev jag slängd av tåget. 100,000 gånger hade jag försökt förklara för honom att jag redan betalat en reservation för hela resan i Ungern, men han vägrade höra på det örat. Vad som betalats i Ungern gällde bara i Ungern. Han ville ha 10 mark, 4 dollar eller 1000 forint. Ingenting annat kunde rädda mitt liv. Jag ansåg mig då inte ha något annat val än att ta fram min nästsista 20-markssedel och be honom ge tillbaka på den. Han lovade ge tillbaka på den. Han måste bara växla den först. Han försvann och visade sig aldrig mer. Ej heller fick jag således något kvitto på att jag betalat dubbel reservation. På detta sätt förstördes den natten. Klockan var halv 5 när han försvann för evigt. Vad hjälpte det sedan att tåget under morgonen tog vägen genom världens vackraste landskap mellan de himmelssträvande katedraltornliknande Karpaterna i det klaraste tänkbara solsken? Detta var förvisso Draculas land, där visumgeneraler och konduktörer alla var dödligt smittade av Dracula - eller Ceaucescu. Vid middag nåddes Bukarest. Man slapp alla svartmuskiga hotfulla rumänska stenansikten som ledsagat en genom Karpaterna, potentiella vampyrer varenda en av dem, medan i stället kupén invaderades av en blond och glad rysk familj som skulle resa till Thessaloniki. Det var välkommet sällskap som kontrast till alla levande döda rumänska zombies. Dessutom befolkades kupén av två bulgariska damer, av vilka den ena, kortsnaggad, visade att hon visste vad det handlade om att resa genom Rumänien. Hon var den enda av alla dessa sex andra människor i kupén som kunde något ord på något annat språk än rumänska, bulgariska eller ryska. Det kom en konduktör. Han godkände min biljett men krävde platsreservation. Jag visade mitt enda ungerska kvitto. Samma historia om igen. Det gällde bara i Ungern. Jag försökte förklara min situation hur förgäves jag än visste att det var. Kupén hotades av vulkanutbrott, då konduktören var en muskulös man och uppsvälld dessutom. Den kortsnaggade bulgariskan förstod vad som pågick. Hon hade varit med förut. Hon gjorde det helt klart för mig att enda utvägen var att betala 20 mark. Jag var inte dummare än att jag förstod att hon hade rätt. Den sista 20-markssedeln betalades, och denna gång fick jag åtminstone ett kvitto. Den konduktören blev jag av med.

258

Så kom gränsen. Mitt pass konfiskerades och ficks tillbaka mot erläggande av visumkvittot. Bagagetullaren frågade mig om jag hade "guns or drugs". Jag sade nej. Det var den bagageinspektionen. Han försvann genast. Därmed var man äntligen av med Rumänien, men passagen av detta kaotiska land sittande 16 timmar och en natt i detta primitiva och av rumäner sanslöst nersmutsade tåg (det var värre än i Jugoslavien, vilket inte vill säga litet,) hade kostat mig 23 dollar och 50 Dmark i helt meningslösa byråkratiska utpressningsavgifter. Det var oförlåtligt. Jag skulle aldrig mer frivilligt passera Rumänien. Det återstod 7 timmar av resan genom Bulgarien, men detta land verkade rent och fint och fridfullt i jämförelse. Konduktörerna var vänliga och hjälpsamma - ingen reservation, inga invändningar, inga krav. De bara skötte sitt jobb med den äran. Och Bulgarien badade i ljus och sommarvärme. Det var fullmåne på gång, och när jag steg av i Sofia kändes det som att redan vara i Grekland. Värmen och musiken omfattade mig med skönhet och välvilja. Det gick att andas och leva igen. Men yrseln hade kommit tillbaka. I Budapest hade den varit närmast obefintlig, men efter fullbordad 64-timmars tågresa från Göteborg till Sofia genom vampyrlandet Rumänien var den oförneklig. Det var bara att hoppas att den genom vila och lugn skulle gå över igen. (Efter hemkomsten har jag satt mig i kontakt med rumänska ambassaden i Stockholm och förklarat hela eländet med hur rumänska statsjärnvägarnas konduktörer lever rövare med intet ont anande utländska passagerare från fjärran exotiska länder. Rumäniens ambassad har hittills ej behagat svara på rapporten.)

del 3 : Bulgarisk situation. I Bulgarien var situationen något mindre kaotisk men framför allt mera sympatisk. I mina vänners hem hade saker och ting börjat organiseras: Ludmila med sin son hade kommit över det värsta av sin skilsmässa och flyttat till en ny bostad. Jotka styrde hemmet med järnhand (80 år) varför där rådde någon ordning. Diana, Ludmilas syster, hade fått ett nytt och bättre betalt jobb, som dock tvingade henne upp 6 varje morgon, en svår tortyr för en nattglad kvällsmänniska. Jevgenij, hennes hjälpreda och särbo (och sambo vid behov) byggde ett eget hus och hade kommit halvvägs. Och Dianas båda döttrar gick från klarhet till klarhet, den ena inom musiken i Turin, den andra inom konsten i Tyskland. Hon hade just hjälpt en gammal bulgarisk bortglömd konstnär i München undan förgängligheten genom att katalogisera alla hans verk: en utsökt konstnär i klass med Picasso vid namn Konstantin Garneff. En annan fantastisk bulgarisk konstnär som Denise hjälpt fram hette Angel Michailov, en neorealistisk mästare i klass med Dali i skicklighet men med större visuell finess. Efter att jag fått vila större delen av dagen från yrsel och rumänsk stress var vi på kvällen bjudna på fest hos Marias dotter Masha, lärare i piano vid konservatoriet i Sofia. Det var underbart att tala musik med henne. Hon hade studerat 5 år vid konservatoriet i Moskva under bl.a. lärare som Lev Oborin och haft kontakt med både Svjatoslav Richter, Mstislav

259

Rostropovitj, Dimitrij Sjostakovitj (strax innan han dog), David Oistrakh och andra. Hon gav mig en kassett med bl.a. hennes tolkningar av Skrjabin och Scarlatti. Hon spelade även Bachtranskriptioner av Liszt och Hindemith jämte annan musik som jag aldrig hört förut och som var underbar att stifta bekantskap med. Plötsligt for ett glas i golvet, och Diana försvann spårlöst. Maria, Masjas moder, kallade ut sin dotter och sin son i köket. Jag blev ensam gäst kvar i salongen och begrep ingenting. När Maria kom tillbaka förklarade hon att hon trodde att hon lyckats förolämpa Diana. Tydligen hade hon problem både med Dianas kavaljer Jevgenij (som inte var bjuden) och Dianas moder Jotka, vilka hon rigoröst betecknade som "små människor" och materialister, som hon föraktade totalt. Dessutom hade hon idéer om den stora Rockefeller-konspirationen mot mänskligheten som skulle vara judisk till karaktären - rena paranoia-löjan, men Jevgenij råkar vara jude, och Diana hade kanske fått för mycket. Dessutom hade båda i vanlig bulgarisk ordning fått för mycket av både rödvin, rakía (bulgarisk konjak) och ouzo, varför det inte var konstigt att ett glas sprungit läck genom alltför hård traktering. Faktum kvarstod att jag var lämnad kvar ensam i ett vilt främmande höghus långt utanför staden medan Diana berövat mig min bilskjuts. Jag hade dock några odruckna glas kvar och fann mig dessutom i gott sällskap, så det sista jag gjorde var att beklaga mig. Efter hand organiserades det att Jevgenij, den objudne gästen, skulle ta sin bil och komma och hämta mig. Han kom inte, och tiden gick. Maria med sin son gick hem medan jag blev ensam kvar med Masha och musiken och ouzon och vinet och rakían. Fortfarande klagade jag inte. Vi diskuterade alla de stora pianisterna, och i stort sett var vi överens. Vi satte båda Vladimir Horowitz högst av alla, och hon berättade spännande intimiteter om Svjatoslav Richter: hans skräck för publiken, hans svårighet med damer, alla dirigenters svårighet med honom, och hans otroliga arbetskapacitet: han arbetade normalt tio timmar om dagen med att bara spela piano och började först mot ålderdomen spela efter noter. Tidigare hade han kunnat hela sin enorma repertoar utantill. Men till slut var rakían, vinet och ouzon slut, och Jevgenij kom tyvärr och hämtade mig. Det visade sig att han fått fel instruktioner: han hade enligt sina instruktioner letat efter Mashas hus på nummer tre fast det var nummer två. Men kvällen hade varit underbar. Man hade fått en välgörande inblick i hela Bulgariens blomstrande musikliv, där det mesta går ut på att uppskatta och uppmuntra, precis som i den berömda dirigentskolan i Finland, och inte alls att kritisera och slå ner, som i Sverige och Göteborg. Man lyssnar och tar vara på det musikaliska och låter resten vara. Inga mänskliga relationer blandas i musiken. Musiken står över det mänskliga på det att det mänskliga må följa sina egna lagar i fred. Som moder åt tre musikerbarn, en cellist, en organist och en pianist-organist, och som maka och svägerska åt kompositörer, var Maria bara ett enda stort översvallande musikaliskt hjärta, som bara främjade allt musikaliskt och hänsynslöst förkastade allt som inte hade med musik att göra. Det inkluderade alla mänskor som inte förstod sig på musik. Hon var något av en musik-fanatiker, men man förlät henne, då hon var den enda i hela sin familj som inte var musiker själv. Desto högre älskade hon därför musiken.

260

När vi kom hem med Jevgenij förklarade Diana att hon måst bryta upp på grund av sin fatala kattallergi. Det var ett diplomatiskt sätt att stryka över hela incidenten, som säkert både hon och Maria har glömt i morgon, hur djupt Maria än lyckade såra Diana för att varken hennes mor eller sambo var det minsta musikaliska.

del 4 : Bulgarisk situation (fortsättning). Under hösten har den store diktatorn Dimitrovs mausoleum vid paradtorget framför det Kungliga Slottet rivits. Det första försöket misslyckades, då mausoléets betongblock endast gled i sär något utan att ramla, men vid det andra försökets mera omfattande minering lyckades den stora förintelseexplosionen. Kvar av Bulgariens främsta monument över kommunismens slutgiltiga och eviga seger blev bara tegelstensfragment och järnfilspån. I mausoléets ställe etablerades på paradplatsen ett nöjesfält med folkparksbänkar, karuseller, flygande gungor, en liten parodisk berg-och-dal-bana och en liten patetisk estrad för rockkonserter. Hela torget profanerades så totalt som möjligt Det hade varit Bulgariens högtidsplats med galaföreställningar av operor som "Boris Godunov" och annan pomp och ståt. Nu var hela den högtidliga platsen framför det Kungliga Slottet för tillfället transformerad till en sorts bulgarisk oktoberfest för enbart frosserier i öl till ackompagnemang av hela Tivolispektaklet och den vidrigaste tänkbara rockmusik förstärkt till bombkrevaders och gatuborrningsmaskiners hjärnskallrande nivå. Det kunde inte bli värre. Vi var olyckligtvis inbjudna dit lördag kväll av någon vän till Diana som var ljudtekniker. Så fort man kom inom hörhåll för den förfärliga megaförstärkta "musiken" ville man spy. Det kunde bara inte bli vidrigare. Diana och jag var helt överens och stannade där så kort som möjligt. Stackars Putzik, familjens lilla hund, satt skälvande som ett asplöv med kronisk hjärtklappning i min famn hela tiden och ville inte lämna den. Vi var olycksbröder under detta tillfälle och hade bara varandra att ty oss till. På vägen därifrån passerade vi en restaurang där det försiggick märkliga danser. Jag blev genast intresserad. Det visade sig vara ett bröllop på gång, och vi blev till och med inbjudna från gatan och bjudna på vin. Det var i alla fall bättre än oktoberfestens vedervärdiga öl. På bröllopet dansades det av hjärtans lust, och det var bara bulgariska folkdanser omväxlande med grekiska sådana till grekisk musik. Det var fullkomligt underbart. Men också här var musiken för hög, då den hänsynslöst förstärktes av högtalaranläggning alldeles i onödan. Det var omöjligt att gå nära den. Det förvånansvärda är att folk finner sig i sådant. I dånet från denna musik måste folk skrika till varandra och kunde ändå inte höra vad de sade utan kunde bara till svar skrika: "Va?" Detta är symptomatiskt. Min ärevördiga värdinna Jotka, 80 år, var dock inte av den meningen att minnesplatsen framför slottet hade skändats genom rivningen av mausoléet. "Detta mausoleum byggdes över en högst medelmåttig man, vars enda utmärkelse var en ständigt röd näsa genom stadigt vodkamissbruk. Om något var skamligt var det att det byggdes ett statsmonument

261

över en sådan billig man." Nu har denne man i stället fått en ölfestplats med karuseller och rockestrad till monument över sig, vilket kanske hade passat hans egen bristfälliga smak bättre. Emellertid kvarhölls jag i Sofia mot min vilja. För första gången någonsin avgick tåget mot Istanbul i tid, och jag kom precis en minut för sent. Normalt har man fått vänta i timmar på detta alltid försenade tåg. Nu fann man sig snopet akterseglad av det, vilket tvingade en till ytterligare en dag och natt i Sofia. Då skulle jag åtminstone få tillfälle att träffa mina andra vänner. Ludmila såg alldeles förtjusande ut. Hon har nu fått en ny egen lägenhet, en trerummare på 70 kvadratmeter ovanför "The Irish Pub", så hennes lycka verkar vara gjord. Sitt krig med sin man, som hon måste skiljas från, har hon överlåtit åt sin syster Diana, som ensam får ta emot alla stötarna av exets attacker mot familjen. Han har barrikaderat sig i Ludmilas sommarhus på samma tomt i Simeonovo där Dianas familj har sitt lilla hus, och han bedriver från sin förskansning en terrorverksamhet, som mest går ut på att kallblodigt mörda Dianas blommor. En fin liten 20-årig palm i en kruka utanför huset hade han skurit sönder stammen på, så att den måste dö. En sådan psykologisk terrorism är dess värre oåtkomlig för lagen. Desto trevligare var det att återse kompanjonerna i Polyglotos. Det går bra för dem, och Lili håller på att avsluta sitt hus. Den stora invigningen blir till jul i år, och jag är givetvis inbjuden. Det är ett stort hus långt ute i vildmarken utom räckhåll för civilisationen. Mera idealiskt kan det inte bli. Kamen fick jag inte träffa, men desto mer fick jag tala med honom i telefon. Han arbetar frenetiskt på ett stort vetenskapligt verk på tyska, och jag kunde hjälpa honom med många relevanta uppgifter, exempelvis att Carl von Linné, som alltid stavas med C på svenska, stavas alltid med K på tyska. Han talar fortfarande svenska men har än så länge varken varit i Italien, Grekland eller Sverige. Det är den enda luckan i hans enorma utbildning. Även Jevgenij håller på att bygga färdigt sitt hus, och när det väl är färdigt med solveranda och vinterträdgård har Diana fått vad hon vill ha. Jevgenij är duktig och en god brödvinnare men begränsad i sin egenskap av materialist. Maria, Dianas bästa väninna, kan varken med honom eller med Jotka. Jotka var dock lika praktfull som någonsin. Vi diskuterade goternas ursprung, (jag hävdade den gamla åsikten att deras hemland troligen var Götaland eller Gotland eller båda,) vi diskuterade den katolska kyrkan, (hon var mycket insatt i mysterierna i södra Frankrike, som Henry Lincoln m.fl. skrivit sin berömda trilogi om. Hon berättade att fyra kardinaler på påvens anmodan rest till platsen för "Jesu verkliga grav" för att undersöka saken, att de belagt graven med insegel sedan de tagit med sig allt väsentligt, och därefter på påvens order belagt hela saken med tystnad). Jotka sågar påven utan pardon och betecknar honom som "farlig" såsom "kyrklig diktator". Jag kunde inte sträcka mig längre än till att medge att Hans Helighet i Rom nog hade sett sina bästa dagar.

262

del 5 : Balkansk natt. Ett särskilt dokumenterande kapitel bör ägnas åt alla turerna under nattresan från Sofia till Konstantinopel. Det är ett under att den ändå lyckades. Redan när jag steg på tåget i Sofia möttes jag av illavarslande tecken. På alla vagnarna stod det att tåget bara skulle till Dimitrovgrad, den sista större staden före gränsen, utom en vagn, den sista, på vilken det stod "Sofia-Sofia". Men denna vagn var en sovvagn. Ingenting om Istanbul någonstans. Ändå var det rätt tåg. Jag beslöt att följa med så långt det gick och se vad som sedan skulle hända. När konduktören, som var en ung pojke, inspekterade min biljett vållade den honom tydligen mycket huvudbry, ty han tog av sig hatten, kliade sig i nacken och skakade på huvudet: alla ovedersägliga tecken på en annalkande katastrof. Till slut sade han att jag måste gå till den sista vagnen, sovvagnen, som det stod "Sofia-Sofia" på, som var den enda vagn i tåget som skulle till Istanbul. Men jag ville inte betala för en sovvagnsplats, då jag dessutom sov bättre sittande än liggande på tåg. Han gick då och resonerade med sovvagnskonduktören. Jag beslöt att sitta fram till Dimitrovgrad och där hoppas på någon räddande turkisk påkopplad extravagn, som jag kunde sitta i. Pojkkonduktören markerade min biljett och tvådde sina händer. Han var fri från ansvar. När vi närmade oss Dimitrovgrad började jag undra hur det skulle gå. Jag försökte fråga andra passagerare, men alla hade lämnat tåget. Endast ett ringa fåtal skulle ända fram till Dimitrovgrad och tydligen ingen till Istanbul, utom ett par fullständigt vilsekomna japaner, som bara kunde japanska. En ny konduktör meddelade mig att jag helt enkelt bara skulle byta tåg i Dimitrovgrad. Detta lät ju enkelt och rimligt. Dimitrovgrad nåddes halv 11 på kvällen. Där visade det sig hur saker och ting hängde samman. Det skulle komma ett tåg från Rumänien via Ruse på väg till Istanbul. Det skulle komma 23.25. En timme var det ju inte så farligt att vänta. Man fick slå sig ner på den skamfilade stationen i Dimitrovgrad på trasiga bänkar tillsammans med små gamla fyrkantiga lokala torggummor, farliga zigenare, uteliggare och annat löst folk samt de två japanerna. Och så gällde det att vänta. Det visade sig att tåget från Bukarest var 80 minuter försenat. Efter 10 minuter blev det 90 minuter. Och så vidare. Natten gick. Klockan var väl halv 2 när det äntligen kom. Jag kunde inte låta bli att prisa min lyckliga stjärna för undret att det kom över huvud taget. Vad som nu återstod av resan var den bulgariska gränsposten Svilengrad och den turkiska gränsposten Kapikule. Vilken skulle bli värst? Det var hård konkurrens mellan dem på den punkten. Bulgarerna kontrollerade passet i tre omgångar, vände ut och in på allt mitt bagage och slet loss alla sätena i kupén på jakt efter flyktingar och smuggelgods. Sedan gjorde turkarna precis samma sak, men hos turkarna måste man lämna tåget och köa hos polisen för att få passet stämplat. Mitt pass kontrollerades extra noga då det hade turkiska stämplar förut. De var två som gjorde det.

263

Det blev ingen sömn den natten. I det längsta satt man uppe i väntan på att gränsformaliteterna skulle inledas, men de inleddes aldrig. Då lade man sig till rätta i kupén för att sova, och då brakade gränsformaliteterna loss som på en given signal, som om de väntat på detta. Sedan var det full rulle hela natten. Oavbrutet avlöste officianterna varandra i sitt jobb att djävlas så mycket som möjligt med passagerarna, vilket de hade betalt för. De vände upp och ner på varenda kupé, genomsökte vartenda bagage, klampade omkring under vilda rop som om det var krig och mitt i det avgörande slaget, avlöste varandra så att de aldrig någonsin tröttnade, jagade delinkventer (ertappade zigenare), blåste i visselpipor, skrek och gormade och höll på som professionella agitatorer. Det hör till saken att varenda toalett på tåget var oanvändbar, (antingen översvämmad, förstoppad eller bara rent allmänt fullständigt nerskiten,) så att de flesta förrättade sina behov på spåret. De hade inget val. Till slut började de första gryningsglimtarna skönjas på himmelen som hoppfullt tecken på att man snart skulle slippa den stora vampyrkalabalikcirkusen. Klockan var halv 7 på morgonen. Äntligen tuffade tåget ut från Kapikule. Äntligen var det färdigt. Tåget nådde Istanbul precis klockan 12 på dagen. Det var bara fem timmar försenat.

del 6: Konstantinopel. Det var uppåt 30 grader (28 september) och något för varmt. Nackdelen med detta var främst allsköns insekter, främst myggor. Efter några dagar på Balkan var jag mera myggbiten än under hela sommaren på landet i Finland. Emellertid var doktor Sandy på det yppersta humör. Han stormtrivdes. Han framlade för mig genast ett förslag som han tog för givet att jag inte kunde tacka nej till. Han ville resa med mig längs nordkusten till Samsun och Trabzon och sedan över Kars och Van på tillbakavägen. Äntligen framstod denna möjlighet som genomförbar efter 6 års fåfänga försök och planeringar. Jag skulle få se Ararat och allt det vackraste okända i Turkiet. Jag behövde bara tacka ja och hänga med. Han skulle själv fixa allt. Det var hur enkelt som helst - bara raka spåret. En gemensam vän till oss båda, Alistair från Skottland, hade redan rest och skulle vänta på oss i Trabzon. Efter tio månaders tvekan hade han bestämt sig och åkt. "Du har tvekat nu i sex år. Det är verkligen på tiden att vi åker," sade doktor Sandy. Men jag var rädd för min svindel. Den var värre igen efter den balkanska natten, och i Bulgarien hade den gjort sig påmind varje morgon. Jag vågade inte försvinna långt österut i det vildaste Turkiets okändaste utkanter bland idel oberäkneliga kurder i ett sådant opålitligt tillstånd, då jag inte kunde känna mig säker på mig själv. Jag kände mig hopplöst handikappad. Han försökte övertala mig. "Du reser tillsammans med en kvalificerad läkare. Bättre sällskap kan du inte få. Du är i fullkomlig säkerhet hela tiden." Men jag kunde inte. Hälsan sade nej och manade mig till strängaste försiktighet. "Du går kanske miste om ditt livs chans," sade han, såg bekymrad ut, rynkade pannan och bad mig beskriva symptomen så ingående som möjligt. När jag gjort det frågade jag honom vad han trodde att det var.

264

"Det kan vara ett antal olika saker, och antagligen är det flera kombinerade orsaker. Det kan vara för lågt blodtryck eller för högt, men för mig verkar du ha ett högst normalt blodtryck. Det kan också vara en form av alkoholallergi. Jag vet ju att du är överkänslig. Sådant blir vanligen värre med åren, och ofta leder det till att man inte längre tål alkohol. Man får helt enkelt dåligt ölsinne, och det försämras hela tiden. Det är ytterst beklagligt om det är detta som drabbat dig, ty det finns ingenting tråkigare än att vara nykter hela tiden. En annan möjlighet är att det är ett virus. Det finns ju så nyckfulla virus nu för tiden, och alla de konstigaste symptom brukar man hänföra till virus i brist på annan förklaring. En annan möjlighet skulle vara att du fått en hjärntumör, men det tror jag inte heller. Varför i all sin dar reser du bort hemifrån utan att undersöka dig först om du lider av sådana symptom?" Därmed hade vår gemytliga samvaro kommit på en helt annan bog. Nu fick jag förklara mig och finna mig i hans intimaste utfrågningar. "Och vad i all världen hände med ditt klassiska magsår? Försvann det bara 'så där'?" Han knäppte med fingrarna. "Ja, den 23 juli." "Vad hände den 23 juli?" "Ingenting." "Typiskt dig. Troligen försvinner din karbunkel i ögat och din svindel på precis samma sätt: plötsligt och utan förklaring." "Låt oss hoppas det." "Men då har du inte mig längre och lika beredd att ta dig till Trabzon och Kars." Skulle han verkligen råda mig att resa så långt bort under rådande omständigheter? Han medgav att det kunde han som läkare inte göra. "Men det är synd på det förbannat skapliga vädret," slöt han. "Men vad tror du själv att din yrsel beror på? Själv är bästa läkare, har jag alltid ansett, och ingen kan bättre känna sina symptom än patienten själv. Du är ju tämligen observant dessutom och bör bättre än någon annan kunna följa med vad som händer med din kropp. Vad tror du själv om möjligheterna jag har nämnt?" Jag visste inte alls vad jag skulle tro. Kanske var det lågt blodtryck. "Av lågt blodtryck svimmar man, men yrsel är snarare tecken på högt blodtryck. Dock finns det en annan möjlighet. Det kan helt enkelt vara spänningar i nacken. Med åren får blodet svårare att tränga sig igenom nackens olika smala passager och sund, som blir mer svårnavigerbara för blodkropparna med åren. Pröva med att gymnastisera nackmusklerna några gånger varje dag. Vrid huvudet åt alla håll, upp och ner och av och an. Du sitter ju mest stilla när du arbetar, och då tenderar musklerna i nacken med åren att stelna och bli konstant spända, vilket kan påverka kontakten mellan hjärnan och kroppen negativt och främst balansen. Pröva nu med att arbeta med nackmusklerna." Han visade hur jag skulle röra huvudet. "Hörs det något?" Det rasslade förfärligt, som om hela nackpartiet bara bestod av lossnade skruvar och kugghjul. "Det är ett tecken. Pröva den fysioterapin kontinuerligt. Det är kanske det enda som behövs."

265

Vi kom sedan in på mera kosmiska ämnen. I vanlig ordning diskuterade vi hela världen. Han tog mig med till ett nytt lunchställe, Hatay, som var billigare än de vanliga. Som klassiska skottar är ju doktor Sandy ett underverk av snålhet och ekonomi, och han älskar att komma undan billigare än nödvändigt. På Hatay hade vi en god enkel middag för 1,200,000 lira (21,60 kronor). Det var rimligt. Det kändes märkligt att vara tillbaka i Konstantinopel precis 10 år efter mitt första besök. I princip hade ingenting förändrats. Den enda kännbara förändringen var, att vad som för 10 år sedan hade kostat 300 lira kostade nu 3 miljoner lira. Räkna ut den inflationen i procent. Tiggarna hade försvunnit från gatorna eller åtminstone från den gamla centrala delen av staden, turistkvarteren, och man såg inte längre massivt beväpnade soldater i varje gathörn. Trafiken hade begåvats med trafikljus, och Istanbul hade fått sin spårvagn. Annars hade just ingenting förändrats. Mitt vandrarhem hade byggts till, och som rumskamrat hade jag denna gång en ung belgare som studerade persiska. Han kunde redan skriva detta språk (med arabiska bokstäver) och förklarade dess svårighet för mig: språket är indoeuropeiskt men skrivs med arabiska bokstäver. Den persiska grammatiken är enkel och konsekvent men tyvärr uppblandad med mycket inlånad arabiska, vars grammatik perserna aldrig behärskat. Det är alltså ett indoeuropeiskt språk med logisk grammatik som korrumperats av arabiska och en främmande arabisk grammatik som i förening med persiskan blivit rena hottentottiskan, ungefär som om man i svenska plötsligt skulle börja tvingas införliva finska uttryck, prepositioner och grammatiska ändelser. Alexander den Store var en skäligare erövrare av Persien än araberna. Belgaren hade varit i Persien och blivit mycket imponerad av det iranska folket, deras vänlighet och generositet och deras mycket högt stående bildning. Jag har hört liknande utlåtanden från andra resenärer i Persien. På natten kände vi av en liten jordbävning. Fastän den varade i nästan 20 sekunder var den mycket lindrig och kändes bara som en svag men tydlig skälvning i hela huset. Jag vaknade strax innan och hade hunnit rusa ut i tid om den hade varit allvarlig. När doktor Sandy och jag upprepade vår lunch på Hatay dagen efter frågade jag honom hur han upplevat den stora jordbävningen för en månad sedan. "Jag märkte den knappt. Jag är van vid jordbävningar. De är oundvikliga runt hela östra Medelhavet. Man kommer aldrig undan dem. Efteråt framstår de som katastrofer, men ingen påtalar någonsin det faktum, att det alltid är fler mänskor som överlever jordbävningar än som omkommer i dem. Det här med jordbävningar överdrivs och dramatiseras alltid alldeles förskräckligt. Okay, några hotell rutschade ner i havet utan att gästerna var varnade för att sådant kunde hända, alla fuskbyggen kring östra Marmarasjön åkte dit, men det hade de ändå gjort förr eller senare, och lokala myndigheter hävdade att 20,000 hade dött för att få mera ersättning av staten fastän det bara var 15,000, men sådant hör jordbävningar till. Det är säkert mycket mera skador och korruptioner i samband med jordbävningar i Latinamerika, ty där får man sällan veta något av resultaten. Där ramlar bara bergen ner, och så är det färdigt med det. En gång lär hela staden Lima ha gått åt, men det har alla glömt nu, till och med i Latinamerika. Då är det betydligt värre vad som händer i Indonesien på Öst-Timor."

266

Sålunda kom vi in på det ämnet. Han gav Amerika hela skulden. "Det var USA:s utrikesminister Henry Kissinger som gav Indonesien klartecken till att ockupera och förtrycka Öst-Timor. Om hjärnan bakom det nidingsdådet var Kissinger själv eller president Nixon vill jag låta vara osagt, men amerikanskt var det och helt i enlighet med Amerikas utrikespolitik efter det andra världskriget." Tydligen kom han in på ett av sina älsklingsämnen här, ty här följde nu en lång föreläsning.

del 7 : Doktor Sandys föreläsning. Doktor Sandy gav Amerika hela skulden för situationen på Öst-Timor. "Det var USA:s utrikesminister Henry Kissinger som gav Indonesien klartecken till att ockupera och förtrycka Öst-Timor. Om hjärnan bakom det nidingsdådet var Kissinger själv eller president Nixon vill jag låta vara osagt, men amerikanskt var det och helt i enlighet med Amerikas utrikespolitik efter det andra världskriget." Tydligen kom han in på ett av sina älsklingsämnen här, ty här följde nu en lång föreläsning. "Allt var den där Foster Dulles fel," började han. "Vem var Foster Dulles?" "Amerikas ledande diplomat efter kriget. All hans strävan gick ut på att eliminera de europeiska kolonialväldena, så att USA ensamt skulle få överta rollen av världsbeskyddare. Vad hände egentligen efter kriget? Europa låg i ruiner, och dess enda egentliga segrare, England, hade fullkomligt överansträngt sig för segern. Det var ingenting kvar av oss. Vi gick på våra knän. I detta läge beslutar USA om Marshallhjälp till hela Europa utom England. Framför allt fick Tyskland all hjälp i världen på endast det villkoret, att kommunistpartiet totalförbjöds. Det kan man diskutera om det var demokratiskt. Men rent civilt fick Tyskland 100-procentig hjälp av Amerika att åter resa sig medan England inte fick någonting och inte ens Marshallhjälp. Även de Gaulle drog åt sig öronen inför Amerikas sätt att manipulera Europa i sin egen riktning. Italien fick all hjälp i världen från Amerika bara för att där fanns ett starkt kommunistparti. Men Frankrike var fortfarande en kolonialmakt, och Amerika visade alltför tydligt att Frankrike borde avveckla sina kolonier för Natos skull. Därför hatade de Gaulle Amerika nästan lika mycket som England. USA stödde aktivt om dock hemligt de nationella självständighetsrörelserna i Indien och Indonesien. I Indokina förstod USA snart att det begått ett misstag i att hjälpa upprorsrörelserna och Ho Chi Minh till att etablera kommunismen i Nordvietnam, ett misstag som senare kostade USA ännu värre misstag. Men genom Amerikas obönhörligt negativa politik gentemot Europas kolonialvälden tvingades dessa till avveckling, i första rummet Nederländerna, England, Frankrike, Belgien, Spanien, Italien och till slut även Portugal. USA svalt ut och sönder det brittiska imperiet, och Frankrike tvingades till samma sak. När de Gaulle tvingades ge Algeriet dess självständighet var det hans livs största personliga tragedi, ty därigenom tvingades han

267

förstöra allt det som han hela sitt liv mest hade levat för och skänkt all sin idealism. Och det var mest traumatiskt för Algeriet själv, vilket vi ser resultat av ännu idag. Så alla dessa hundratals stater över hela världen blev plötsligt självständiga och demokratiska efter att aldrig någonsin tidigare ha ägt någon självständighet eller demokrati. De flesta av dem togs genast över av hänsynslösa militärdiktaturer som utsög och förtryckte dem dubbelt mot vad England och Frankrike gjort. Andra urartade till total kronisk anarki, som Kongo. Andra blev rena terroriststater sönderslitna av eviga inbördeskrig som Sudan, Irak och Sierra Leone. I Indien mördades en miljon mänskor för ingenting som direkt resultat av självständigheten genom Punjabkrisen, då hinduer skulle flytta från Pakistan och muslimer till Pakistan, ett konstruerat land som aldrig existerat tidigare. Titta på inbördeskrigen i Ceylon. Se vad det blev av Indokina efter att Frankrike lämnade in. Se på Indonesien idag, världens största muslimska nation, helt ruinerat på väg mot total anarki med terroristmiliser exploderande som svampar efter regn och med alla tropiska regnskogar sönderbrända av rent slarv och korruption. Fråga sedan vem som helst i dessa hundratals nyblivna stater bland dem som känner ansvar, är kompetenta och utbildade, och varenda en av dem kommer att säga att det var bättre under kolonialtiden ur precis alla synpunkter: mindre korruption, mindre anarki och självsvåld, bättre ordning, fungerande infrastruktur och kommunikationer och bättre möjlighet till utbildning. Fråga i Indonesien om holländarna, och du kommer att bemötas av tårade ögon av nostalgi. Fråga i Kenya om tiden före Mau-mau, fråga i Malaysia om tiden före kommunistgerillan, som USA sålde vapen till, fråga i Libyen om den italienska tiden, fråga det av kubanska gerillakrigare sönderkrigade Angola och världens nu fattigaste land Mozambique om hur portugiserna skötte det hela, världens första, sista och mest exemplariska kolonialmakt, och fråga vilken återstående koloni i världen som helst, exempelvis Macau och Bermuda, om de själva vill skiljas från moderlandet, och du kommer att få ett rungande nej. Ändå kommer Macau att övertas av Kina senare i år, detta Kina, som USA alltid har hjälpt att förtrycka alla sina grannar, främst Tibet, det kanske värsta exemplet i hela världen på hur kolonialismens sönderfall förde mycket mera ont med sig än hela kolonialismen. Du vet ju själv, att engelsmännens avtågande från Indien direkt gav Kinas kommunister chansen och möjligheten att förtrycka och utplåna Tibet som nation, vilket USA hjälpte Kina att göra. Ändå gick Tibets historia som nation med egen identitet tillbaka mer än 1000 år före Amerikas egen historia. Kort sagt, Amerikas målmedvetna påtvingade avveckling av Europas kolonialvälden bär spår av samma ansvarslösa och kortsynta destruktivitet som de förhastade atombombsfällningarna över Hiroshima och Nagasaki. Det är ansvarslöshet och kortsynthet – ingenting annat. Ändå var England USA:s egen moder, och de flesta av Amerikas invandrare kom från gamla Europa. USA:s framträdande roll i förstörelsen av det brittiska imperiet är alltså rollen av en självsvåldig och otacksam son – a regular mother-fucker. Och vad som är gjort kan inte göras ogjort. Det viktigaste som bör göras i världen nu är den totala desarmeringen av alla kärnvapen och införandet av en total kontroll av kärnkraftens användning för en total eliminering av allt missbruk. Amerika släppte bomberna över Hiroshima och Nagasaki helt i onödan och bär det största ansvaret."

268

del 8:

Turkiskt avsked

En av mina mest bisarra reseupplevelser någonsin tilldrog sig under natten. Det var kvällen före min avresa, och vid 11-tiden beslöt jag att hämta lite frisk luft före sänggåendet. Jag gjorde en lov runt Hagia Sofia och Blå Moskén och gick runt Hippodromen. Där i parken tilltalades jag av en ung turkisk man på god engelska. Han hette Ahmed och var på tillfälligt besök i sin gamla universitetsstad Istanbul. Annars bodde han i Antalya och var tydligen inbegripen i ett familjeföretag som arbetade med läder och hade en filial i Zürich. Det var alltså en tämligen välbeställd ung man, och det var angenämt att samtala med honom. Medan vi gick där omkring och strosade mellan Blå Moskén och Hagia Sofia fick han idén att vi skulle gå och sätta oss på någon bar någonstans och ta ett glas öl. Följaktligen drog vi oss uppåt staden. Där fanns många öppna ställen, men han underkände dem alla. "Det är restauranger allesammans. Går vi in dit måste vi äta också." Jag accepterade vad han sade, och vi sökte fåfängt en stund efter ett lämpligt ställe, men tydligen var han inte särskilt hemma i Istanbul längre. Till slut föreslog han att vi skulle ta hans bil och köra någonstans. Jag var instinktivt emot detta. Det var min sista kväll, jag skulle tidigt upp nästa morgon, och klockan var över 11. I förlitan på hans sakkunskap om sin egen stad följde jag dock till slut hans ingivelse, och vi satte oss i hans bil. Han föreslog att vi skulle köra ner till kvarteren kring järnvägsstationen, vi gjorde så, men där fanns det heller inte mycket till barer. Vi for alltså vidare över Galatabron, in till Pera, följde stranden förbi Dolma Baghtje, vände upp mot Taksim och befann oss snart i en för mig helt okänd del av staden: det luxuösa centrum med skyskrapor och vräkiga lyxhotell. Vi passerade en gata som tycktes befolkad av enbart prostituerade, men han sade att det var transvestiter. Jag kunde inte närmare avgöra saken. Till slut stannade vi, klev ur och gick in på en sidogata. Det var han som visade vägen. Jag följde med i god tro och förklarade för honom att allt var på hans ansvar, då jag var hans gäst och endast han visste var vi befann oss. Vi följde några trappor ner i ett hus, och vid trappornas botten slogs jag hänsynslöst av det genomträngande dunket av discomusik. Jag ville inte gå till ett sådant ställe. Då blev han otålig och nästan arg och menade, att han inte hade tid att söka efter en bar hela natten. Alltså följde jag med in. Det var en kombinerad lyxkrog och nattklubb av vräkigaste slag. Vi fick var sin öl, jag ville snabbt dricka upp den och försvinna, men han måste dricka långsamt, sade han, för att inte bli förkyld av den kalla ölen. Så blev vi sittande. På discogolvet uppenbarade sig snart tre dansande fnask i kort-kort. Jag berömde deras ben men ville i övrigt inte kommentera dem. Den första alarmsignalen ljöd när en kypare frambar vattenmelon och frukter till oss. Det hade vi inte beställt. Jag sade det till honom. Han svarade, att vi inte behövde röra det. Så kom plötsligt två av fnasken fram till oss och satte sig bredvid oss, ett blont bredvid honom och en brunett bredvid mig. De inledde en konversation på bruten engelska. De

269

visade sig vara fnask från Ukraina, närmare bestämt Charkhov. Artighet var det enda jag kunde bjuda på, och det bjöd jag på. En kypare kom fram och serverade de båda fnasken champagne. Nu tyckte jag att situationen började bli något betänklig. Det samma tyckte Ahmed. Vi ville båda gå. Han bad om notan, och han förklarade för mig att vi även måste betala för vad damerna inmundigat: man gör så i Turkiet. "Vi betalar hälften var," sade han. Jag sade att jag var nästan utan pengar. Notan dröjde. Under tiden pimplade fnasken champagne och åt vattenmelon och frukter. De märkte att det började bli spänt, och brunetten från Charkhov undrade om jag var nervös. Jag förklarade för henne att vi måste bryta upp. Notan kom. Jag hade inga glasögon på mig. Ahmed dånade. Han kunde inte heller betala. "Hur mycket är det?" frågade jag. Han svarade: "70 miljoner lira." Jag tog fram de lira jag hade: 730,000, och var villig att erlägga dem. Nu började kyparna bli nervösa. "No dollars? No marks?" frågade de om och om igen. Jag förklarade att jag hade alla mina pengar i hotellets säkerhetsfack. Då kom direktören. Ahmed förklarade att han omöjligt kunde betala mer än 15 miljoner. Jag råkade även ha en svensk hundralapp i plånboken. Jag erbjöd denna. De sade: "Det här är inga schweizerfranc! Det här är bara fem miljoner!" Jag sade att det var mera, ty det var mera. Det blev en palaver. Direktören kastade mina 730,000 på mig och sade: "Vad menar ni? Avser ni att förolämpa mig?" Även den svenska hundralappen avvisades som en förolämpning. Jag såg allt tydligare att vi bara hade en enda utväg: panisk flykt. De ukrainska fnasken hade spårlöst försvunnit. Tydligen insåg direktören att han begått ett misstag (som så många andra miserabla bondfångare) när han trott mig vara rik. Han lät mig gå och behålla mina pengar, och han förklarade sig nöjd med Ahmeds 15 miljoner. Vi fick gå. Jag försvann kvickt ut. Av någon anledning blev Ahmed efter. Detta var kanske mitt misstag: att lämna honom ensam för ett ögonblick. Men han kom efter en stund och var inte längre lika käck och uppåt. Han förklarade för mig: "Direktören lät oss gå, men efter mig kom det ändå en gorilla, som tvingade mig att betala 20 miljoner till. Han sade att jag var ansvarig för oss båda och hotade med polisen." Det stod helt klart för mig att han varit för beskedlig och gett efter för påtryckningar och låtit sig skrämmas av dessa idioter som körde ett förmodligen olagligt etablissemang med mycket mutor. Men jag hade inte sett gorillan. Ahmed var mycket olycklig när vi körde tillbaka bort från Taksim. Han menade att vi var oskyldiga båda två och fallit offer för en sanslös maffiatentakel. Han var mycket olycklig för de 20 förlorade miljonerna. 15 hade han kunnat acceptera, men 35 var för mycket. (Notan på 70 miljoner för två öl motsvarade alltså 300 D-mark eller 1350 kronor. Han kom undan med 675. Merparten av notan omfattade alltså den enda punkten att vi inte schasat bort två ukrainska fnask när de slagit sig ner vid vårt bord. Ingen av oss hade någon utbildning i denna skola. Tydligen är det så, att om man inte säger ifrån när damerna kommer och sätter sig vid ens bord, så måste man betala för dem och för allt vad de behagar äta och dricka.)

270

Han var mycket olycklig. Han frågade om jag kunde ersätta honom på något sätt. Jag gav honom villigt min svenska hundralapp: i alla fall minst 5,5 miljoner. Vi skildes som vänner. Vilket patetiskt turkiskt avsked, när vi hade kunnat slå oss ner på ett trevligt tehus i närheten av Hagia Sofia och Blå Moskén och där kunnat njuta av riktig turkisk folkmusik! I stället detta ohyggliga disco med Charkhovhoror och maffiagorillor och den otrevligaste tänkbara atmosfär och direktör! Det var omöjligt att sova efter detta. Jag låg bara och grubblade hela tiden över det absurda äventyret. Till slut somnade jag krampaktigt in men vaknade efter någon timme med en slående tanke: hur i all sin dar hade Ahmed kunnat hitta till ett sådant ställe? Han hade gått rakt på det, som om han varit mycket förtrogen med rakaste vägen dit. Kunde det ha varit så att han varit i maskopi med dem? Jag hade aldrig sett gorillan, jag hade aldrig sett honom betala de 20 miljonerna, och de föregående 15 hade dragits på hans kreditkort utan att jag ens sett kortet. Allt hade kunnat vara en bluff. Han hade inte druckit sitt öl och egentligen inte sagt ett ord mer sedan vi väl kommit in i turistfällan. Men jag hade ingen direkt anledning att tvivla på hans ord. Han hade genomgående varit artigheten och trevligheten själv, och absolut ingenting kunde anföras emot honom. Det kunde mycket väl ha varit så att han varit lika oskyldig som jag och fått betala dyrt för läxan, men han kunde även ha varit i maskopi med dem. Det får vi aldrig veta. Emellertid löste han ett gammalt mysterium för mig. Jag berättade att jag för sex år sedan försökt promenera över den stora bron över Bosporen men blivit tagen av polisen, som avbrutit mig och kört mig över. Han berättade, att de enda som tar sig upp på bron är självmördare, som vill kasta sig ner i vattnet. Bron är Istanbulbornas utmärktaste självmordsplats. Därför är den så strängt bevakad, så att polisen när som helst kan rycka in och förhindra ännu ett platt fall. Farväl, Turkiet!

del 9 : 32 timmar till Athen. Efter en mycket orolig natt utan mycket till sömn vaknade jag i panik. Klockan var 8.15. Mitt Salonikitåg skulle avgå 8.20. Blixtsnabbt fick man klä på sig, samla alla pinaler, störta ner till expeditionen, lösa ut pass, biljett och värdepapper ur kassaskåpet och bege sig ut på vild flykt med tungt bagage genom halva Konstantinopel. Jag hade frågat min värd: "Tror du jag hinner?" Han hade svarat: "Skynda dig!" Det hade just varit snyggt om jag efter en sådan natt tvingats till ännu ett dygn i Istanbul efter resans andra missade tåg. Men tåget stod kvar när jag genomsvettig och -snurrig hann in i stationen. Stinsen vinkade just av det. Han såg mig, hejdade sig, ropade stopp till lokföraren långt där framme, och hela tåget gjorde halt med ett ryck. Jag fick precis en sekund på mig att ta mig upp i den sista vagnen. Att sedan med allt bagage ta sig genom hela tåget fram till första vagnen, den enda till Grekland, var en baggis.

271

Men även på detta tåg krävde konduktörerna avgift för reservation. De ville ha en och en halv miljon. De var två som kom in till mig ensam, precis som i Rumänien. Jag erbjöd dem de 730,000 som nattklubben refuserat. Till min lättnad accepterade de dem. Jag fick inget kvitto, men jag blev inte heller slängd av tåget. De andra internationella passagerarna på detta tåg utgjordes av två fransmän, en tysk, tre ryssar, en finne och en svensk. Denne Henrik från Stockholm hade gjort en fantastisk resa. Hellre än att riskera obehagligheter i Rumänien och Bulgarien hade han interrailat den långa vägen till Turkiet via Brindisi och Athen; men i Turkiet hade han sedan gjort den långa tågresan via Ankara och Erzurum till Kars och betalat 9 miljoner för en ensam sovkupé hela vägen. Från Kars hade han begivit sig till Ani vid gränsen till Armenien och sedan med buss rest söderut till Van, tagit färja över sjön till Tatvan, nödgats ta bussen till Malatya och därifrån kunnat återvända med tåg via Ankara till Istanbul. Sålunda hade han bara missat nordkusten. Även han hade krävts på reservationsavgift av konduktörerna, men han hade i Istanbul föregående kväll tagit reda på att reservation ej var nödvändig. Således fick konduktörerna av honom bara tji. Mig bjöd de dock senare gentilt nog på te helt gratis, och under den tunga resans gång var det sannerligen en gudadryck. Snurrandet i huvudet hade varit svårt under natten efter det vilda snurrandet med Ahmed, men under morgonens pärs med störtloppet ner till stationen hade alla bitar i skallen fallit på plats, som om huvudet hade behövt skakas om en smula. Dock återkom yrseln under den långa väntan i Pythion utan lunch eller middag. Men tillbaka till svensken från Stockholm. Han var en väldig koloss som talade med dånande röst så att varje ord hördes genom hela vagnen; men i hans kupé fanns en mildare och smalare finne, som också gjorde en intressant resa. Han hette Mika och tänkte från Thessaloniki resa norrut till Finland genom Makedonien, Serbien, Ungern, Polen, Litauen, Letland och Estland. Ehuru ung reste han inte med Inter Rail, hade ingen aning om vad allt skulle kosta, visste ingenting om länderna han skulle igenom, och reste exemplariskt med bara en liten ryggsäck som bagage, som innehöll allt väsentligt: sovsäck, videokamera, handduk, med mera. Han var 29 år gammal och hette Mika. Vi talade engelska fastän vi var från samma hemstad Helsingfors. Vädret var gassande hett, och i Pythion valde alla de andra att genast fortsätta vidare med expresståg mot Thessaloniki. Endast jag blev kvar med det franska paret att invänta det lugnare aftontåget utan supplementavgifter hela vägen till Athen. Emellertid föredrog det franska paret att ta ett tidigare tåg som skulle stanna i Alexandropolis. Där skulle de då få tid till en välbehövlig middag. De var mycket förståndiga. Jag föredrog dock att invänta Athentåget i Pythion för att sedan (förhopppningsvis) slippa byta kupé en enda gång under hela den långa vägen till Thessaloniki. Det var ytterst behagligt att sitta där i Pythion i norra Thrakien på en öde ensam järnvägsstation och insupa den fullständigt rena luften i den ljuva kvällsskymningen till tonerna av behaglig och ren grekisk musik. Det kunde inte bli mera välgörande. Halv nio kom tåget, och resan till Thessaloniki blev helt smärtfri.

272

Där på stationen i arla morgonstunden mötte jag Mika. Hans och Henriks tåg hade kommit fram katastrofalt försenat för bara tre timmar sedan, och de hade sedan drällt där på stationen utan att kunna göra annat. För att hinna i tid till färjan från Patras hade Henrik sedan stigit på 07.oo-snabbtåget till Athen, medan Mika dröjt sig kvar, tveksam om han skulle ta buss eller tåg genom Makedonien, Kossovo och Jugoslavien. Jag trodde nog att buss kunde vara både säkrare och snabbare. Kaféet på stationen var fortfarande skamligen stängt (för reparation sedan ett år tillbaka), men man kunde få sig en mugg svagt och dåligt slaggkaffe på stående fot i kiosken. Jag och Mika önskade varandra hjärtligt lycka till och skildes. Jag hade sedan den otroliga turen att få det bästa tänkbara sällskap hela vägen ner till Athen. En engelsmän i sina bästa år av obestämbar ålder placerade sig helt apropå bredvid mig, och efter några timmar kom vi i gång med samtalet, som varade ända fram till ankomsten till Athen efter åtta timmar. Han var inte bara litterär och musikalisk utan även en kvalificerad expert på allt om Grekland. Till min stora sorg visste han att berätta, att både Daphne du Maurier och Gerald Durrell, två av 1900-talets bästa engelska författare, nyligen hade gått bort. Då han arbetat runt hela östra Medelhavet efter andra världskriget i Grekland, Egypten, Palestina och Cypern var det makalöst att lyssna till hans erfarenheter av världen. Vi kom även in på Shakespeareproblematiken och diskuterade även Dante och Milton, Robert Graves och hela den antika litteraturen utom mycket annat i förbifarten. Vi dröjde länge vid det grekiska inbördeskriget efter andra världskriget, och när vi passerade alla de aktuella stridsplatserna på vägen mellan Larisa och Lamia kunde han i detalj berätta om vilka berg som försvarats mot vem och vilka broar som hade sprängts och vilka som hade klarat sig. I en parentes kom vi även in på Indien, och han berättade att Indiens självständighet hade kunnat inträffa redan 1931 om det inte hade varit för två faktorer: muslimerna vägrade erkänna en hinduregering, och vissa maharadjor i vissa delstater, som exempelvis Hyderabad och Kashmir, hade en viss autonomi och överenskommelser med London som ej kunde köras över, vilket en indisk självständighet hade nödvändiggjort. En konferens ägde rum 1931 med just den målsättningen att finna en väg till självständighet för Indien, men allting stupade just på muslimernas hållning och de suveräna maharadjornas överenskommelser. Just maharadjorna i staterna Hyderabad och Kashmir kom mest i kläm genom självständigheten 16 år senare utom att den muslimska frågan utlöste ett folkmord på en miljon hinduer och muslimer i Punjab. Han berättade även en episod från Jaltakonferensen 1945. Redan då var Balkan ett problem. Churchill försökte redan då lösa problemet. På ett papper som han sköt över till Stalin föreslog han: England Ryssland Jugoslavien 50% 50% Rumänien 0% 100% Bulgarien 0% 100% Grekland 90% 10%

273

Stalin skrev en bock för att markera sitt accepterande och sköt tillbaka pappret till Churchill. Och så blev det. Stalin hjälpte aldrig kommunisterna i Grekland fastän han hade kunnat genom Bulgarien, och ej ingrep han heller någonsin i Jugoslavien. Han hade även mycket att berätta om Israel och Egypten och Cypern, men att återge allt skulle kräva vissa volymer. Han berättade även om alla de nu levande framstående engelska kompositörerna, som jag visste ingenting om, och berömde i synnerhet Bernard Haitink och de gamla dirigenterna, som fortfarande i högsta grad arbetar med den äran närmare de 70. Vi skildes sedan i Athen som de bästa vänner men utan att ens ha upplyst varandra om våra förnamn. Skepp som mötas - de ses en gång desto mera minnesvärt och sedan kanske aldrig mera.

del 10: Miraklet i Athen. Det var alldeles för kallt i Athen. Det påminde oroväckande om den fasansfulla sciroccoresan hösten '91, då alla blev dödssjuka för ingenting ända upp till Verona. I en sådan kvalmig hetta kunde man varken tänka eller arbeta. Man var helt enkelt utslagen direkt. Ändå var vi inne i oktober. Det var min tolfte resdag och just det kritiska momentet då betänkligheter börjar infinna sig och man grips av en överväldigande hemlängtan. Ett kuriöst fenomen infann sig samtidigt. Plötsligt var svindelfenomenet som bortblåst. Jag böjde mig ner, och ingenting hände. Jag slängde med huvudet, jag kunde stående tvätta mina ben, all yrsel var som bortblåst, konvalescensen verkade med ens fullständigt fullbordad, man var helt normal för första gången på veckor, och allt verkade ha skett bara genom återkomsten till Grekland, som om det var allt vad som behövts. Jag har ju tidigare skrutit med, att blotta ankomsten till Italien eller Grekland skulle ha räckt för att bota mig från vad som helst, och detta verkade denna gång som ett mera ovedersägligt faktum än någonsin. Men jag längtade inte hem. Vad jag längtade efter var mitt arbete, och denna längtan var mera överväldigande än någon hemlängtan. Det var som om med ens alla mina reseförhoppningar och önskningar hade uppfyllts bara genom ankomsten till Athen, varför en vidareutveckling och förlängning av resan verkade fullständigt meningslös. Jag övervägde redan att från Patras-Brindisi resa direkt till Venedig och Verona, skrinlägga Sicilien och Rom och bara fortast möjligt komma hem. Emellertid fick jag tag på Friedrich. Att telefonera från Athen var hopplösare än någonsin: 75% av alla telefoner var sönder, vilket aldrig märktes förrän man förlorat sina sista växlingsmynt på dem. Kom man ut på linjen var det alltid upptaget, och när man försökte igen efter någon minut var det ingen som svarade. Att telefonera i Athen är inte att rekommendera. Emellertid fick jag efter många om och men åtminstone tag på Friedrich, och vi kom överens om att träffas i Epirus vid den underbara gamla musikbaren för gammal grekisk bouzoukimusik från 50-60-talen, vars föreståndare, en gammal bohem, var en av dessa östgreker från Turkiet en gång tvingade till landsflykt.

274

Som vanligt erbjöd Athen många pittoreska scener. Vid ett tillfälle råkade jag ständigt ut för fyra blinda, som vandrade tillsammans. Två av dem gick med käppar efter varandra och ledde de andra två. Om och om igen stötte jag ihop med den sällsamma kvartetten var jag än promenerade i staden. De gjorde ingenting särskilt, varken tiggde eller sålde något, utan bara vandrade omkring. På mitt rum bodde det en dövstum som hade en annan dövstum kompis. Deras enda språk var teckenspråk, men icke desto mindre undslapp dem de mest anslående oidentifierbara läten när de spelade tärning tillsammans och spänningen steg till det olidliga medan slantarna som de spelade om klirrade i högan sky som i den vildaste spelhåla i Las Vegas. Uppe vid Akropolis förekom de vanliga turistkaravanerna. Alltid när det förekom allmän förstoppning var det naturligtvis en omfattande tysktalande grupp av mest respektingivande tanter som andäktigt lyssnade till en oändlig föreläsning på tyska av deras energiske guide. Det förekom även andra: en typisk amerikan frågade sin guide: "Var det Michelangelo som byggde det häringa templet?" åsyftande Parthenon, varpå guiden barmhärtigt svarade: "Nej, det var någon annan." Överallt i Athen förekom det reklam för 'Tirana Bank'. Det förekom på väggaffischer och i tidningar. Tydligen lade någon in stora stötar för en reklamkampanj för denna 'Tirana Bank', som för mig åtminstone inte verkade direkt attraktiv för nervösa investeringar. När jag återkom från min middag på mitt nyupptäckta fyndställe 'Platon' i Plaka, där man fick middag med grekisk sallad och efterrätt med retsina för 2600 drakmer, passerade jag Monastirakis och stannade upp för att lyssna till en restaurangtrio. Då ropar någon på mig. Det är det franska paret från Istanbul, som råkade sitta just där musikanterna spelade som jag stannat för att lyssna till. De skulle vidare till Patras följande dag för att uppsöka lite sandstränder, god mat och grekiska byar med 'helt vita hus'. Jag önskade dem hjärtligt lycka till: sådant finns det gott om i Grekland. Hemma på rummet hade min taiwanesiske rumskamrat råkat ut för någonting märkvärdigt på förmiddagen. På gatan hade han tilltalats av en spanjor, som var på affärsresa. De kom i samspråk, och spanjoren föreslog att de skulle gå och ta en öl någonstans. Hur det nu var kom de in på ett mycket mörkt ställe. (Kom ihåg: detta var på förmiddagen!) De fick sina öl, och när de suttit i godan ro en stund kom det upp två damer till dem. Den ena var ful och plufsig och närmare de 50, men den andra var ung och vacker. Ja, mycket riktigt: det var fnask från Ukraina. Hur det nu var hade även damerna sina drinkar, och så kom notan: 16,000 drakmer, (nästan 500 kronor). Så mycket pengar hade inte min vän från Taiwan. Han föreslog att han skulle gå till en bank och växla. Han betalade de 4000 han hade och begav sig sedan därifrån. (Det motsvarade ungefär min svenska hundralapp i Istanbul.) Lyckligtvis fick han ingen gorillaeskort till banken. De hade förstås tagit honom för en rik japan och insett sitt misstag. Men miraklet verkade stabilt: min hälsa höll, ingen svindel, inga störningar i balansen, inga raglanden och ingenting annat onormalt. Värre var det med min tyske rumskamrat, som fått värmeslag i den fuktiga hettan, mådde illa och bara kunde ligga stilla med dessutom en nyligen bruten stortå. Det enda jag led av rent fysiskt var myggbett utan tal och vissa rörelsehindrande och förargelseväckande skavsår.

275

del 11 : Katastrofen i Venedig. Efter den mirakulösa kuren och omvändelsen i Athen var det ingenting som stämde längre. Allting kom av sig utan synbar anledning. Jag hade stämt möte med Friedrich på restaurang Epirus vid Monastirakis klockan halv ett. Han hade lovat komma och sett lika fram emot det som jag. Han kom inte. Vi hade inte setts på 1½ år, och han bara uteblev. Jag väntade i nästan två timmar innan jag gav upp. I Patras hann jag med ingenting, då båten genast skulle gå, och det var fel båt: inget av de vanliga stora rymliga venetianska skeppen med väldiga barer och fåtöljsalonger, utan en liten ihopklämd låda utan någon trivsel alls. Av någon anledning lyckas de modernaste fartyg i sin konstruktion alltid utesluta varje chans till någon mänsklig trivsel ombord. I Brindisi hade Gino stängt. Det hade han haft redan i våras, men då hade det varit vintersäsong. Nu fanns det absolut ingen anledning, när det tågade ryggsäcksturister från Canada och Australien stup i kvarten upp och ner mellan järnvägsstationen och hamnen. Hade något hänt med min älsklingsoas i Italien? Hade denna anrika och äkta trattoria inte klarat av konkurrensen från kinesiska fast-food-hålor, hamburgerbarer och professionell skräpmat? Ingen Paolo svarade när jag ringde till Rom. Jag försökte varje kvart i två timmar. Till slut var det bara att resignera, ringa till Verona i stället och meddela min ankomst följande dag till det ändå alltid pålitliga släkthemmet. Men hela Italien var i kaos. Det berodde på den årliga utmönstringen av militärer, som i vilda flockar likt gräshoppssvärmar uppfyllde tågen till bristningsgränsen med överdådig och entusiastisk anarki, samtidigt som den helige Franciscus firades denna dag (den 4 oktober) över hela Italien med festmarscher och processioner, militanta blåsorkestrar och kaos överallt, då varhelst den helige Franciscus bars fram in effigie all trafik blev totalförstoppad. Det blev inte mycket sömn på tåget den natten. Jag hade turen att hamna i en kupé med ett äldre par och en ung moder med späd dotter. Denna moder var ytterst talträngd och höll låda hela natten. Det var i alla fall bättre än militärmusik och vilda rekryter. Hon var ytterst imponerad av min likhet med frihetskämpen Giuseppe Garibaldi och sade om och om igen: "Tänk, jag har fått träffa Garibaldi!" Andra har sett en större likhet mellan mig och Giuseppe Verdi, vilket har känts mera smickrande, men, för all del, skägg som skägg, och Giuseppe Garibaldi var i alla fall bättre än Giuseppe Mazzini. Venedig var rått och kallt och bjöd även på en del regndroppar. Vilken kontrast mot den fuktiga smältugnen i Athen! Man slapp åtminstone myggorna, som andra än bara jag blivit helt rödprickiga och genombitna av vilket aldrig hänt tidigare på någon av mina 15 Inter Rail-resor. Emellertid kom där i Venedig det definitiva beviset på reträttens oavvislighet: totalhaveri i tarmsystemet, vilket man på järnvägsstationens offentliga toalett måste betala 1000 lire för. Mag-tjosan i Italien lönar sig inte. I "lögnarnas paradis" EU är ingenting gratis och inte ens de mest ofrivilliga av alla naturbehov.

276

Emellertid återstod det värsta. När jag väl framkommen i Verona äntligen skulle gå in i en dusch för allmän avlusning efter tre dagars kroniskt svettande i det fuktiga malariaGrekland tog jag givetvis av mig vad som var kvar av de stinkande kläderna samt min penningpung innanför den så kallade skjortan. Den var tom. Senast jag hade sett den hade den innehållit 25 dollar, 90 finska mark samt 2110 svenska kronor. Allt jag hade kvar var några italienska liresedlar i plånboken. De skulle aldrig räcka hem, än mindre till de planerade vistelserna i Torino, Genua, Rom och Sicilien. Hela reseförmögenheten hade förlorats på ett växlingskontor i Venedig. Om ingenting kunde fås tillbaka hade jag ingenting annat att göra än att avbryta resan. Så mycket pengar hade jag aldrig förlorat förut på någon resa, inte vid plundringen i Rom '90, inte vid stölden i Neapel '95, inte i den stora stölden i Indien i Sikkim 1997 och inte ens i Kashmir. Denna katastrof var total. Det var bara att konstatera.

del 12 :

Mysteriet i Venedig.

Hur i all sin dar hade någonting sådant kunnat gå till på ett växlingskontor? Det var bara att resa tillbaka dit och ta i tu med saken. När jag ankom till växlingskontoret satt där en ny flicka som inte visste någonting. Hon hade inte sett eller hört något, men hon lovade kontakta flickan som suttit där igår. Det enda jag kunde göra under tiden var att gå till polisen. Jag fick fylla i två A4-sidor med alla de intimaste detaljerna om min person och om brottet. Jag gjorde så gott jag kunde och förklarade händelseförloppet som så: "Kom tidigt på morgonen till Venedig med tåg från Brindisi (efter en resa SverigeUngern-Rumänien-Bulgarien-Turkiet-Grekland) utan mycket sömn under natten, trött och kanske något disträ. Växlade 8500 grekiska drakmer på detta kontor, varunder jag tog fram den lilla plastfickan med alla mina pengar. Det var sista gången jag såg den. Förlusten upptäcktes först när jag skulle ta en dusch i Verona. Troligen glömde jag helt enkelt kvar den gula plastfickan på disken på detta kontor. Det finns ingen annan möjlighet, då jag alltid har burit detta penningfodral i en pung med ett snöre runt halsen under alla kläderna. Pungen är kvar, men den är tom." När jag redogjort för brottet frågade jag om det var något mer. Nej, det var inget mer. Det var bara att gå. Jag fick lämna adress och telefonnummer hos polisen även till mina släktingar i Verona, och därvid blev det. Ingen kunde ge mig något hopp. Under tiden hade växlingskontorsflickan hittat sin kollega, och hon kom snart till brottsplatsen. Ej heller hon hade sett eller märkt någonting. Hon kom ihåg mig, då jag varit den enda under hela dagen som växlat grekiska drakmer. Nu infann sig mysteriet. Dessa flickor på ett växlingskontor sitter bakom en disk med skottsäkert glas, och de ser inte mycket av vad som händer i den lilla lokalen. Men de går ut och in, de avlöser varandra ständigt, och de märker normalt alltid när någon turist glömt kvar sin kamera, sin portmonnä, sina glasögon eller någon plånbok eller börs. När så sker, och det sker ideligen mer än dagligen, är det de anställdas skyldighet att ta hand om de

277

kvarglömda effekterna, som normalt förr eller senare eftersöks av deras rätta ägare, som ju även skett i mitt fall. Men i mitt fall hade min kvarglömda effekt inte tagits hand om eller ens upptäckts. Detta var det otroliga. Det fanns bara en förklaring till det mysteriet: mitt svenska plastfodral måste omgående ha tagits hand om av en annan kund. Kontorspersonalen var genomhederlig och gjorde allt för att hjälpa mig. De hade sina regler som de följde, deras etik var inte att ta miste på, och de uttryckte sitt uppriktiga deltagande med min olycka och klistrade upp min adresslapp med telefonnumret för att ha det ständigt framför sig. De gjorde allt vad de kunde och kände sig ansvariga i all sin uppenbara oskuld. Jag måste ha råkat ut för en ohederlig kund. Men även turister är i regel hederliga människor. De blir rånade och råkar illa ut, men de antastar inte andra. Kunde jag verkligen ha blivit bestulen av en annan hederlig valutakund, som redan hade pengar och bara behövde växla? Jag påminde mig då den amerikanske man som uppträtt på kontoret strax efter mig. Det var något i hans sätt som genast hade stött mig, han hade försökt gå före mig, och jag hade gärna lämnat honom ensam på sitt slagfält där inne. Hans sätt hade faktiskt, utan att jag då varit medveten om det själv, troligen bidragit till min distraktion och till att jag avlägsnat mig från kontoret med någon onödig skyndsamhet. Först utanför kontoret hade jag stannat upp, kontrollerat mitt kvitto och jämfört med vad jag stoppat i plånboken, som man normalt gör inne på kontoret. Jag hade då hört honom ställa till med en scen. Han hade skrikit oförskämdheter och burit sig ofint åt, vilket förvånade mig, då växlingskontoret var det bästa i Venedig, som alltid erbjöd bättre kurser än alla andra och som jag anlitat i många år. När amerikanen kom ut förvånade han mig ytterligare med att hävda, att detta växlingskontor var "terribly dishonest". Han var en liten medelålders krullhårig koleriker omkring de 60, en turist av den mest vedervärdiga sorten, som borde ha stannat hemma – längre kom jag inte i mina funderingar då. Men nu efter stölden fick jag en helt annan syn på saken. Naturligtvis! Han hade sett mitt penningfodral ligga på disken och sett en möjlighet till ett klipp. Därför hade han varit så påstridig och nästan jagat undan mig för att därpå ställa till med en scen för att personalen inte skulle märka något. Och när han sedan sett mig utanför hade han för säkerhets skull passat på att inför mig kompromettera hela etablissemanget, kanske just för att jag skulle tro att de verkligen var "terribly dishonest" och inte han. Det rimmade. Många fula fiskar komprometterar andra just för att komma undan själva. Denne fule aggressive koleriker var just den hänsynslösa affärstypen som kunde göra vad som helst för pengar och offra vem som helst för sitt ändamål. Inga skickliga inhemska ficktjuvar således, inga stackars fördömda zigenare heller, som alla hade förutfattade meningar om, inga brottsliga italienare alls, utan en erbarmlig amerikansk kombinerad turist och kleptoman, som sett sin chans och ställt med en hel teaterscen för att försäkra sig om den lyckliga utgången av hans mycket fula pokerklipp i Venedig. Och det var ingenting man kunde göra åt saken, då Venedig vimlar av sådana anonyma amerikanare, utom att på sin höjd kanske i fåvitsko önska honom en snabb och välförtjänt hjärtinfarkt.

278

del 13 : Till Rom. Jag råkade händelsevis komma till Verona samtidigt som världsmästerskapen i cykling bröt ut i denna stad. Under tre dagar skulle hela staden vara avstängd från trafik och belägrad av poliser och helikoptrar, som skulle bevaka cyklisternas framfart från hela världen. Det var illa nog redan under förberedelserna, men när loppen väl kom i gång var hela staden som under en ockupation: helikoptrarna surrade olycksbådande i luften från morgon till kväll, och cyklistmassorna längs den 18 kilometer långa banan runt hela staden konvojerades ständigt av en massiv arsenal av motorcykelpoliser och parader av bilar med reservcyklar och reservdäck på sina biltak. Det hela var som ett ganska absurt och overkligt science fiction-spektakel. Tillsammans med Alberto bevakade vi cyklisternas framfart. Man fick stå vid ett skrank och trängas bland tusentals personer, som oavbrutet trampade en på tårna, och vänta i 30 minuter medan helikoptrarna i skyn närmade sig olycksbådande. Så kom alla de 150-tals cyklisterna vinande förbi alla på en gång i en hastighet av 50-80 kilometer i timmen. De var förbi på fem sekunder, och man fick knappt se dem. Alberto menade att det var bättre att se loppet i TV, som följde med hela banan. Att vänta i 30 minuter i en stökig folkmassa på en 5 sekunders hysterisk virvelvind av cyklister under 5 sekunder var ju ganska löjligt. Ej endast professionella cyklister från hela världen infann sig. Man kunde även se gamla veteraner som dragit fram sina gamla tävlingscyklar och på sig hela utrustningen av hjälm och granna hårt åtsittande syntetiska kläder med blixtar och machosymboler, men dessa gubbar var ganska patetiska med sina punschmagar och härjade grånade ansikten, där de pustande och stönande insisterade på att få vara med och leka atletisk ungdom. Deras granna raketkläder och hypermoderna fantomcyklar rimmade illa med deras hängande fläskvalkar och stånkande pensionärshandikapp. Alberto är fortfarande mycket ungdomlig med sina 57 år och är fortfarande en passionerad bergsklättrare. Vi talade mycket om sådant, och just i dessa dagar omkom kanske världens främsta alpinist, Alex Lowe, i en lavinolycka vid Shishabangma mellan Nepal och Tibet, den lägsta toppen i världen över 8000 meter, ett förfärligt förbjudande berg och den sista 8000-meterstoppen som bestegs. Med Achille talade vi om helt andra saker. Han är ju ytterst insatt i religiösa frågor och en varm anhängare av samarbetsorganisationen mellan Italien och Israel. Han gjorde sin religiösa ståndpunkt mycket klar. För tre år sedan bad påven Israel om ursäkt för alla de förföljelser som den katolska kyrkan bedrivit mot hebréerna under 1500 år. Därmed hade påven tagit ett drastiskt steg mot en helt ny utveckling inom den katolska kyrkan, som eftersträvar en omfattande revidering av hela kristendomen. 80% av hela kyrkan med alla dess präster, munkar och nunnor hade genom påvens ursäkt skandaliserats, men steget förblir avgörande och kan icke tas tillbaka. Achille menar att kyrkan genom kritisk granskning måste göra upp med sig själv, alla sina avarter, allt sitt geschäft och all sin övertro och vidskepelse, och han var helt överens med mig om att det var romarna och inte

279

judarna som korsfäste Jesus. Vi var på helt samma bog när det gällde forskning och kristen kritik, vi kunde inte vara mera överens, och själva påven var i denna sak helt på vår sida. Emellertid lutade det efter katastrofen i Venedig definitivt mot refrängen. Min fars kusin och hennes dotter var så oerhört hyggliga att de gav mig ett nytt litet förråd med pengar så att jag skulle klara slutet av resan. Detta gav mig möjlighet att trots allt satsa även på åtminstone Rom och Genua. Sista kvällen i Verona rådgjorde jag med doktor Marisa. Hon tog mitt blodtryck, och det befanns vara på 100/150. Maximumet är inte för högt, men minimumet är det definitivt. För första gången någonsin hade jag snarare för högt blodtryck än för lågt. Doktor Marisa tolkade saken som så, att jag pressar mig för hårt. Att minimumsiffran är för hög tyder på att jag aldrig saktar ner, aldrig slappnar av och aldrig kan ta det lugnt - jag befinner mig under konstant psykisk press hela tiden, och det är min egen natur som hela tiden pressar mig. Nu hör det till saken också att hon undersökte mig efter Venedigkrisen, när även min yrsel så smått hade börjat göra sig påmind igen. Emellertid for jag till Rom. Där tog Annie alldeles utomordentligt väl hand om mig, mötte mig vid tunnelbanans ändhållplats Laurentina och körde mig därifrån hem till sig klockan 7 på morgonen efter en mördande natt på tåget från Verona i en kupé med bara vilda marockaner. Rom befanns vara för varmt. På dagen gjorde jag en tur in till staden, vandrade till kyrkan Sant'Andrea della Valle, "Tosca-kyrkan", (då första akten i Puccinis opera "Tosca" utspelar sig i denna magnifika kyrka med dess svindlande vackra rikt dekorerade katedraltak, en kyrka som även är intimt förknippad med kompositören Carlo Gesualdo, tonsättarfursten av Venosa som mördade sin fru med hennes älskare, då han och hans farbror lät bygga denna kyrka jämte San Carlo Borromeo på familjens initiativ i Rom,) besökte min gamle vän Giordano Bruno där han står staty i munkkåpa och med sin lärdom i handen på torget där han brändes på bål år 1600 för att han före Galilei hävdade att jorden rör sig runt solen och inte tvärtom; men tyvärr var det omöjligt att fotografera honom då hela Rom och särskilt detta torg Campo dei Fiori är helt avspärrat och intäckt i restaureringssvepningar och avspärrat av järnstaket inför det hysteriska firandet av år 2000 i hela Rom: hela Rom bereder sig krampaktigt på detta löjliga firande av ingenting annat än en artificiell tideräkning konstruerad mer än 500 år efter Jesu levnad, medan ju Jesus själv troligen levde från år 3 f.Kr. till år 30 efter Kristus - eller längre. Man vet ingenting om varken den ena eller den andra saken. Hela Rom var som sagt inpackat i restaureringsskynken, ingenstans kunde man passera, och ingenting kunde man fotografera. Peterskyrkans fasadrestaurering börjar dock bli klar. Det fattas bara det vänstra hörnet. Rom var annars lika tröttsamt som någonsin. Luften gick fortfarande inte att andas, och man fick snart en olidlig huvudvärk. Rom har för mig alltid inneburit sanslösa strapatser och så nu även denna gång, då det från Metrostationen Laurentina var omöjligt att på egen hand hitta hem till Annie, då Metrostationen inte fanns utsatt på kartan. Man fick fråga och leta sig fram och kom hem efter att ha vandrat omkring hela eftermiddagen.

280

Detta var helt i enlighet med resans karaktär. Jag börjar bli trött på gatloppsresor. Utpressningsgatloppet genom Rumänien och katastrofen i Venedig riskerade att göra denna till min sämsta resa någonsin. Vad är det för nöje med att resa om man hela tiden måste tänka på att vem som helst kan stjäla vad som helst av en när som helst, att arga utpressarkonduktörer lurar på varje tåg, att varje restaurang-innehavare kommer att salta räkningen med tiotals chockerande extraprocent, och att man inte ens i ett bombsäkert växlingskontor kan växla en ringa valuta utan att bli rånad på allt vad man äger på fräckaste tänkbara sätt? Resor som lektioner i paranoia roar ingen resenär och lär honom inte ens något nyttigt. Man får lära sig den hårda vägen att människan i gemen är den ondaste av alla tänkbara varelser, och vad är det för roligt med det? Då är det bättre att stanna hemma och åtminstone göra sig själv den nyttan att arbeta.

del 14 : Romerska situationer. Ingen svarade hemma hos Kerstin. Det enda livstecknet i hennes hus var att telefonen ännu existerade. Tusen gånger hade jag försökt ringa Paolo utan resultat. Sent på kvällen hos Annie fick vi plötsligt tag på honom och beslöt att träffas följande dag, min avresedag. Under förmiddagen gjorde jag en promenad till E.U.R, Mussolinis futuristiska monumentalstadsdel full av enorma pampiga funkismonumental-byggnader – alla lika sterila, megalomaniska och fula. Mest utmärkande är "Den italienska civilisationens palats", en kvadraturbyggnad i sex våningar med romerska arkader runt omkring alla sex våningarna och med gigantstatyer runt omkring, alla lika opersonliga, stereotypiska, döda och fula, med ett enda undantag: poeten. På väg därifrån stötte jag ihop med en fransman. Detta är den mondänaste och säkraste delen av Rom, där sällan något händer. Vi hade just kvällen innan med Annie talat om den stora tryggheten i denna stadsdel. Icke desto mindre var denne fransman helt förtvivlad, ty han hade där mitt i E.U.R. blivit rånad på allt vad han ägde utom kläderna. Han utbad sig desperat om att få låna 1000 lire av mig för att åtminstone få kunna ringa något telefonsamtal och söka reda på sin ambassad, men tyvärr måste jag förklara för honom, att även jag hade blivit helt plundrad i Venedig och nu dessutom glömt plånboken hemma hos Annie, vilket dess värre var sant. Det stod inte i min makt att göra något annat för denne stackars vilde och vilsne fransman från Paris än att handlöst överge honom och lämna honom åt hans tröstlösa öde. Det var dagen före min avresa från Rom. Vädret var idealiskt om dock fortfarande något för hett, och EUR doftade inte bara sommar utan dessutom av Indien, då det bland annat är utmärkande för denna stadsdel att man planterat många exotiska buskar, blommor och träd från Asien. Jag trodde inte min näsa när jag kände dessa påtagligt indiska dofter, men Annie förklarade senare saken för mig. Klockan 4 skulle jag träffa Paolo i östra utkanten av Rom. Jag hade inte träffat honom på ett år. För att ta mig dit måste jag ta tunnelbanan in till Stazione Termini och där byta till den andra linjen. Men detta var en ödesdag då allting gick på tok.

281

När jag skulle köpa biljett vid min ändstation Laurentina var biljetterna slut i kiosken. Jag hänvisades till automaterna. Det fanns sex sådana. Sådana automater är kända för att sluka sedlar och ej ge biljetter. Fyra av dem var trasiga och markerade som sådana, den femte mottog endast mynt, och vid den sjätte stod det en kö med mänskor som hade problem med automaten. Det visade sig att den inte kunde ge växel. Mig nekade den resolut att samarbeta med. Tiden gick, och Paolo hade bett mig vara punktlig. Jag hade inget annat val än att ge mig ner i tunnelbanan utan biljett. Vid Stazione Termini gällde det att byta linje. Jag följde med strömmen. Just denna dag var det fullt kaos vid Stazione Termini, denna Roms centrala järnvägsstation hade varit stängd i två dagar (9-10 oktober) för installering av nya datorer som inte fungerade, och denna dag var alla tåg försenade eller gick inte alls. Just denna dag var det även biljettkontroll vid tunnelbanan. Det var första gången i mitt liv jag reste i en tunnelbana utan biljett. Jag försökte vända om, men en tjänsteman stängde vägen. Tillsammans med andra som ertappats visades jag in till ett rum för betalning av böter. Jag förklarade (tyvärr på italienska) att jag var utlänning från Sverige och vad som hänt vid Laurentina. De bad om mitt pass. Efter mötet med morgonens fransman hade jag lämnat passet hemma i säkert förvar hos Annie. Min enda legitimation var ett svenskt ID-kort från Handelsbanken. Det låg i min plånbok där jag även hade hela återstoden av min reskassa: 155,000 lire. För att ta fram ID-kortet måste jag öppna plånboken och blotta det faktum att jag hade några sedlar. Efter detta beslöt de att inte acceptera mitt ID-kort. En av dem ville låta mig gå, då jag så tydligt var en gäst i detta land och detta system, men han försvann. Även alla andra försvann. Jag blev ensam kvar med ett tigande stenansikte som höll mitt ID-kort, och en brutal gorilla. De ville ha 100,000 lire (500 kronor). Jag försökte protestera. Jag framhöll att det var mina sista pengar och att jag utan dem inte kunde återvända till Sverige. De måste av mitt svenska ID-kort ha förstått att jag var svensk men valde att underkänna kortet såsom odugligt för sakens skull att klämma mig på pengar. Jag vägrade och ville tala med polisen. Gorillan hotade mig med en rättegång som skulle kosta mig 6 miljoner. De hade kunnat kontrollera min historia om biljettsituationen vid Laurentina, men de ville inte. De kvarhöll mig. Paolo väntade. Ingenting hände. Jag bad att få ringa ett telefonsamtal. Jag ville ringa till Annie, som kunde bekräfta att jag var svensk och hade mitt pass i mitt bagage i hennes bostad. Jag vägrades möjligheten till ett enda telefonsamtal. Därmed var det kört. Jag kunde ingenting göra. En serie otursamma omständigheter – omöjligheten att få biljett i Laurentina, kontrollen vid Termini och denna hopplösa gorilla, som inte gick att resonera med och som bara talade obegriplig romersk dialekt, hade lett mig in i en ödets fälla, precis som i Venedig, men denna var brutalare. Dessa uniformerade tjänstemän var anställda för att djävlas med folk, det var deras yrke, och de kunde sin sak. Mot sådant var jag chanslös. Jag kunde inte ens påpeka för dem på italienska att de bara jävlades med mig. Så långt sträckte sig inte min italienska vokabulär. Och hur skulle en svensk kunna veta att man som utlänning inte kan resa i Roms tunnelbana utan passet på sig? Inför prospektet att annars missa mitt möte med Paolo och kanske även kvällståget till Genua betalade jag 100,000 lire och fick gå. Det sved faktiskt värre än plundringen i Venedig.

282

Paolo mötte mig vid Colli Albani. Jag berättade ingenting för honom. Han kände redan till mitt öde i Venedig, och jag ville inte ytterligare bekymra honom. Han tog mig upp till sitt hus i Nemi ovanför Castel Gandolfo, det mest idealiska läge för ett hus man kan tänka sig, men huset, som han köpte på auktionsverket efter en konkurs, kräver många års arbete för att sättas i ordning. Vi for sedan till Annie och gick ut och intog en pizza till middag. Jag lyckades passera hela kvällen utan att andas ett ord om dagens kris för någon av dem, men det var svårt att hålla masken. Paolo hade märkt att jag var uppriven men trodde att jag bara var trött. Ja, jag var alldeles förbannat trött på alla totalt meningslösa gatloppsresor, där alla etablerade skurkar i uniformer i alla länder är precis som gamar som spontant hugger efter varenda förbipasserande utsatt resenär som luktar pengar och sliter åt sig bitar av hans kött på vägen, så stora som möjligt. Alla dessa gamar är delaktiga i detta parasitsystem, ty om en av dem protesterar eller anger en annan är det ute med honom. Då blir han uppäten av de andra gamarna själv. Men det var underbart att passera kvällen tillsammans med Annie och Paolo. Ingenting hade förändrats i vår goda vänskap på nio år, och det var bara att fortsätta. Båda beklagade att jag måste lämna Rom efter bara en natt, men jag längtade hem och hade de bästa skäl i världen till att längta bort från Rom, för min del rekordstaden för traumatiska upplevelser, då jag nu där blivit illa åtgången genom plundring inte mindre än tre gånger: 1973, 1990 och 1999.

del 15 : Plåster på såren. Om situationen i Genua visste jag ingenting. När jag talat med Beatrice från Sverige hade hon sagt, att hon på sin höjd kunde bjuda mig på en frukost. Hon är nu 91 år och håller på att bli blind. Hennes svärdotter hade under våren opererats för en jättelik hjärntumör av en tennisbolls storlek, så hela familjen var i princip helt under isen genom sorger, bekymmer och allt möjligt elände. Vilken överraskning då att finna Beatrice helt sig själv, lika energisk och på språng som alltid och fortfarande lika sprudlande av både klokhet och humor! Hennes son Pier Giulio med sin fru patienten fick jag också träffa. Ingenting märktes av den svåra hjärnoperationen. Hon var helt sig själv och totalt oförändrad. Ändå hade hon gått igenom kanske det svåraste Golgata man kan tänka sig genom en serie hjärnoperationer av vilka en lett till en sådan paralysering att munnen vridits långt ut i kinden. Med nöd hade man kunnat operera i hjärnan på nytt så att munnen åtminstone hamnade under näsan igen. Hennes enda svåra problem nu är att blodcirkulationen i benen inte fungerar som den ska. I det ena benet har den stora venen helt förstörts, så att hon måste genom ständig gymnastik öva upp alla de små venerna i benet för att få detta ben och någon cirkulation att fungera. Hon kan inte sitta utan att nödgas placera benen på en nivå högre än baken. Beatrices syn är nu reducerad till 15% och blir ständigt sämre genom näthinnans gradvisa kollaps. Ändå skriver hon fortfarande nästan dagligen och med ständigt tilltagande

283

svårighet, så att hon nu inte längre kan läsa vad hon har skrivit. Mest är det poesi och helst mycket humoristisk sådan. Alla hennes hjärnförmögenheter finns i högsta grad kvar i behåll, och vi satt hela kvällen och samtalade med hennes otroliga florentinska spiritualitet som dominerande element. Även hennes pacemaker håller på att ta slut, så att hon måste få den utbytt inom ett år. Hon syr och broderar även fortfarande men njuter allra mest av konversabelt sällskap, som alltid. Egentligen har hon inte förändrats alls sedan vi först träffades på tåget för sex år sedan, och jag föreställer mig att hon alltid har varit likadan sedan hon först besteg Genuas komediscen som sjuttonåring för 74 år sedan på den tiden då det begav sig under 20-talet. Hennes vidsträckta perspektiv på hela 1900-talet, både inom och utanför Italien, är alltså någonting fullständigt unikt, i synnerhet som alla hennes väl tilltagna själsförmögenheter finns kvar i behåll. Jag talade även med Pier Giulio om mina svindelbesvär. Han gjorde en mycket kort, effektiv och noggrann undersökning av mig, tog mitt blodtryck på båda armarna och fann allting vara i perfekt skick: blodtrycket var 135/85. Det kan just inte bli normalare. Han var helt överens med doktor Sandy om att mina yrselanfall måstre ha berott på konsekvenserna av rostiga nackmuskler Beatrice kom även med en intressant förklaring för mig till mitt förskräckliga äventyr i Rom. Hon menade, att jag talar så bra italienska, att i synnerhet en romare med sina begränsade språkkunskaper måste ta mig för en italienare. Den romerska dialekten är en sorts försumpad svampitalienska, som gör att romarna måste känna sig som mähän när de hör riktig italienska. Det hade de hört mig tala på tunnelbanan, mitt uttal kunde inte vara en utlännings, och följaktligen hade de inte kunnat tro på mitt svenska ID-kort. Det var hennes förklaring till hur katastrofen i Rom hade kunnat äga rum. Men mest välgörande var helt enkelt det kulturella utbytet. Hon har ju hela Florens i sitt hem, vilket gör att man storknar av kulturellt välbehag bara genom kontakten med henne som den bästa tänkbara representant för det bästa som finns i den italienska kulturen. Det var välbehövliga plåster på såren efter det svåraste gatloppet av alla mina resor. Därmed kunde jag känna mig styrkt till att vända hemåt och börja planera för nästa resa. Torino kunde jag dock inte besöka. Katastrofen i Rom hade omöjliggjort en sådan möjlighet. I stället skrev jag ett brev till min skyddsling där, berättade allt om stölderna i Rumänien, Venedig och Rom och om allt det underbara i Bulgarien, Turkiet, Grekland, Verona och Genua samt om mina under resans gång fullbordade arbeten om Gesualdo och Hoffmann, som måste intressera henne i högsta grad som musiker. En parentes om musik: i Roms tunnelbana förekommer det för jämnan duktiga gatumusikanter. När jag åkte in till Sant'Andrea della Valle och Giordano Bruno uppträdde en skicklig dragspelare, som med total säkerhet drog igenom hela Brahms' vildaste ungerska dans nr.6 med en virtuositet och rytmkänsla som måste betecknas som fullkomlig. När jag gjorde den fatala resan in från Laurentina till mötet med Paolo och katastrofen, uppträdde en violinist, och vad var det han drog i gång med? Jo, Brahms vilda ungerska dans nr.6 med utomordentliga improvisationer insmugna i en ganska självsvåldig tolkning.

284

Och när jag sedan kom till Genua och passerade genom gångtunneln där det alltid sitter gatumusikanter, så möttes jag av en mycket välbekant musik. Åter Brahms? Nej, den här gången var det Donauwellen. Dock var det Donau. Alltid är det Donau.

del 16 : Beatrice om kärleken. Om någon har tillräcklig erfarenhet inom detta område är det hon. Som 22-årig blev hon änka för första gången, och en ensamstående mor hade det inte lätt i Italien 1930. Friare saknade hon aldrig, men hon höll sig ifrån dem. Vägen in i det andra äktenskapet var lång och svår, då hennes blivande nya man var gift och inte kunde få skilsmässa. Desto lyckligare blev just detta andra äktenskap genom den långa uppförsbacken; men den dagen kom då hon blev änka för andra gången. Hon har dock följt med sin tid och dess utveckling och framför allt hur det allmänt fungerar på den äktenskapliga fronten och hur ungdomar har gått till väga under åren. Hennes sonson har efter ett fyraårigt förhållande avslutat detsamma och hotar nu bli kronisk ungkarl med tid bara för arbete, datorer och musik. Vi är helt överens om samma synpunkter. Familjen är det viktigaste av allt. Det är själva den mänskliga grundstenen på vilken allting i det mänskliga livet och samhället vilar. Utan kärnfamiljen som samhällets fasta grund faller allt i sär i hopplös söndring, oordning och anarki, kriminalitet och moralisk upplösning. Familjen är allt. Utan kärnfamiljen som samhällets enda fasta grund är samhället förlorat. Vad Beatrice mest vänder sig emot i dagens förhållanden är betoningen av det sexuella på bekostnad av djupare, mindre övergående känslor. Det är just detta senare som utgör beständigheten i ett förhållande. Sex kan vem som helst ha med vem som helst, och det tycks mer och mer vem som helst ha idag utan urskiljning, men risken med detta är att de djupare känslorna aldrig får någon chans till att bli kultiverade. Sex fungerar bara när det är ett resultat av kärleken. Sex för sexualitetens skull är bara djuriskhet. Men denna äkta kärlek, som kan ge sex någon mening, kan endast uppstå genom djup förtrogen vänskap. Kärlek vid första ögonkastet går över lika fort som Romeos kärlek för Rosalinda. Endast genom vänskap som får chansen att fördjupas kan verklig kärlek uppstå som kan göra ett sexualliv meningsfullt, kontinuerligt och bestående. Därför prisar Beatrice alla dem som gifter sig först efter att länge ha levt tillsammans. Detta moderna system har alla förutsättningar att kunna leda till idealiska äktenskap. Det är kanske det allra vettigaste och rättaste sättet att sätta i gång ett äktenskap idag. Men framför allt betonar Beatrice vikten av känslorna och den rena sentimentaliteten. Det värsta av allt i dagens kärleksliv finner Beatrice vara det att folk föraktar sentimentalitet, betraktar ömhet som en svaghet och är rädda för sina känslor. Detta om något är att förtränga kärleken, vilket är det dummaste man kan göra. Det är nästan en sorts självmord. Det är bara känslolivet som gör livet levande och som leder till kärlek och livets fortbestånd. Känslorna är allt och den vackraste och enda meningsfulla delen av livet. Där det inte finns några känslor finns det inget liv värt att leva.

285

Lyssna på denna 91-åriga erfarna tvåfaldiga änka och moder som gått igenom två världskrig och lärt sig någonting av livet som ensamstående moder med barn genom det andra av dem, och lär av henne, ty hon är den klokaste, mest levande och mest spirituella människa jag vet. Under årens lopp har hon haft ett antal tjänsteflickor. De har alltid kommit till henne som förfärligt blyga jungfrur, men i hennes tjänst har de alltid blivit gifta. En gång samlade hon omkring sig åtta stycken av sina gifta ex-tjänsteflickor med deras äkta män, som hon kallade sina svärsöner. Alla dessa hembiträden har i regel alltid varit djungelflickor från Ecuador. Den senaste flickan gifte sig nu i september, men Beatrice har redan funnit en ny ung 21-årig flicka från Ecuador. Hur länge får hon behålla henne innan hon också blir gift? Hon hoppas åtminstone resten av livet, men man vet aldrig. Något måste även sägas om hennes piano. Jag vet inte om jag nämnt det tidigare. Det är en äkta Pleyel från Paris från cirka 1860, det instrument som Chopin och Liszt trakterade på sin tid. Det har fortfarande hela klangen kvar och inga tekniska problem, vilket är märkligt för ett så gammalt instrument. Man kan fortfarande efter 130 år spela Chopin och Liszt på det just så som de ursprungligen torde ha låtit. En annan kärlek har Beatrice givit mig: kärleken till det italienska språket. Hon öppnade dörren för mig till dess omätliga språkliga skönhetsvärden och möjligheter genom en flexibilitet och detaljnyanseringsförmåga som inte ens engelskan besitter. Endast ytterst obetydligt har jag ännu kunnat utforska och tillgodogöra mig denna svindlande skattkammare av poetiska och intellektuella möjligheter - och när skall jag kunna göra det, så totalt inkörd i det svenska språkets tvångströja som jag dess värre genom börd och hävd hopplöst är?

del 17: Avslutning. Vinskörden var över. Hela veckan hade Achille stigit upp tidigt varje morgon och arbetat från 8 till 18 med att skörda vindruvor med endast en kort paus för en tallrik spaghetti mitt på dagen. Han är 79 år och vid bästa möjliga vigör. På detta sätt kan han fortsätta hålla stilen till de 100. Cristina tog mig på kvällen med till sina vänner. En av dem körde oss denna lördag kväll i sin bil ut i landskapet. Vi skulle till en fest någonstans. Ingen utom föraren visste var det var, och han var själv osäker på vägen. Vi åkte i all oändlighet, och klockan blev 11. Efter mycken osäkerhet hittade vi till sist rätt. Det var en sagolik villa uppe bland kullarna mellan Pastrengo och Bardolino mitt i Bardolinos vindistrikt med en fantastisk utsikt över sjön. Det var rena paradiset. Men hur hade mänskorna handskats med detta paradis? Festen visade sig vara rena rave-partyt. Discomusiken dånade värre än vanliga gatuborrnings-maskiner, och det var bara repetitivt dunk för högsta volym utan melodi och helt utan känsla. Där dansade man och drack man.

286

Och där träffade jag Maddalena, den vackraste av Cristinas vänner, som jag träffat i våras, då vi redan funnit varandra. Vi försökte prata med varandra där mitt i korselden från hjärntvättscentralens huvudsprängningsterapi, men det gick inte. Det var bara att gå ut därifrån med fingrarna så djupt in i öronen som möjligt. Maddalena blev kvar där inne. Hon var yngre än jag och ännu inte lika allergisk mot motsatsen till allt vad musik, känsloliv och kärlek innebär. Denna motsats är dödandet av känslorna, och världens bästa vapen i detta dödande idag är vulgärdiscomusiken. Hur folk frivilligt kan ägna sig åt denna själens självdestruktivitet kommer jag aldrig att kunna förstå. Det var resans sista chock. Den kunde överlevas genom att man kunde slippa ifrån den, liksom från de ukrainska fnasken i Istanbul, de ukrainska fnasken i Athen, som min vän från Taiwan råkat ut för, och de ukrainska fnasken i Rom, som Paolo och jag sett från vägen och som han sakkunnigt definierat just som ukrainska fnask. De hade kantat hela Via Colombo in till staden från Via Laurentina. Dessa ukrainska fnask var en sällsamt grotesk följetongkrydda under resan som dock aldrig utgjorde någon direkt fara, då ju faktiskt det enda farliga med fnask över huvud taget är det som enbart kommer inifrån en själv. Värre var det med de uniformerade gamarna och stölden i Venedig, de tre ekonomiska katastroferna som gjorde denna resa till min ekonomiskt mest fatala någonsin. De gav mig tre processer på halsen att ta i tu med i Sverige: två genom UD mot den rumänska respektive italienska ambassaden, och en genom mitt försäkringsbolag. Någon liknande brydsam skörd hade jag aldrig tidigare hembragt från någon av mina resor. Av dessa katastrofer var givetvis stölden i Venedig den värsta. Kanske den aldrig hade ägt rum om jag i stället för Venedig och Verona hade valt att fortsätta som normalt ut till Sicilien? Detta öde var kanske Siciliens straff mot mig för att jag för första gången någonsin svikit henne. Sista natten i Verona hade jag en dröm. Jag var på resa någonstans långt hemifrån, och ödet fogade det så att jag blev den ende som kunde ta över ledarskapet för en metodistförsamling, vilket gav mig ansvaret för en hel liten kyrka, församling och prästgård – det var hur idylliskt och vackert som helst. Jag lät mig övertalas till att axla detta ansvar. Första söndagen som församlingens ledare gick allting på tok, och jag blev allt utom lynchad. Alla vände sig emot mig, blev mina fiender, hotade med processer, hånade mig och slog mig. I det längsta försökte min närmaste vän övertala mig att ändå hålla ut och fortsätta, men jag hade bara en sak att göra: att resignera och återvända hem. Drömmen var en sorts illustration och summering av hela resan. Det hade varit hur vackert och angenämt som helst, men allt hade lett in i bara hopplösa katastrofer. Lyckligtvis hade man den möjligheten att kunna fly från alltsammans med ursäkten att man hade hem och plikter att återvända till. Och det skulle bli skönt att få göra det efter en sådan resa. Återresan var dock inte helt fri från överraskningar, den ena mer ironisk än den andra. Nattåget från München till Köpenhamn var ett sittåg och nästan folktomt. Dock förekom det en och annan passagerare i vagnen. Småningom uppenbarade sig även en konduktör. När han kontrollerade en mexikanare några kupéer ifrån förlamades jag av skräck när jag hörde vad som diskuterades: detta tåg krävde en supplementavgift!

287

Så långt hade man klarat sig och trott hemresan vara säkrad, och så står man med ens inför giljotinen i oundviklig påtaglighet! För att hugga till med mitt älsklingscitat av Sven Stolpe: "Naturligtvis förlorade jag genast hela fattningen fullständigt." Jag hade bara 38,000 lire samt en del mynt, mest ungerska. Skulle konduktören kasta mig av tåget genast? Konduktören kom och var gravallvarlig, som om han visste på förhand att han kom för min avrättning. Det var hela resans allvarligaste konduktör. Nej, jag hade ingen reservation. Det blev 9:50 D-mark. Jag kapitulerade totalt, framhöll mina 38,000 lire, grävde bland mynten, lovade ge honom alltsammans, förklarade alla mina stöldhistorier.... Konduktören sade kallt att 38,000 lire inte var tillräckligt. "Nåja," sade konduktören, "det får vara för den här gången, men kom ihåg nästa gång, att detta tåg kräver en supplementavgift." Och han gick. Efteråt slog det mig: 9:50 D-mark var ju bara 9500 lire! Och jag hade erbjudit honom allt jag hade! Vi hade båda räknat alldeles fel! Sålunda sparade jag 9:50 D-mark och kunde avsluta den sista ödesdigra etappen hem. Det gick inte att hålla sig för skratt. I Helsingborg gällde det minuterna. Jag hade en halvtimme på mig att hitta en Handelsbank, ta ut pengar, köpa biljett och hinna med tåget. Även här var turen på min sida: det låg en Handelsbank på Stortorget mitt framför Magnus Stenbock fem minuter från stationen. Hemma väntade den sista ironiska överraskningen. När jag packade upp mitt bagage hittade jag bland dokumenten en biljett till Roms kommunaltrafik. Jag hade sparat den sedan förra året och haft med den under hela resan. Således hade jag haft en biljett i väskan i Roms tunnelbana utan att veta om det, när man tog mig på bar gärning utan biljett. Två dagar efter hemkomsten kunde jag posta erforderliga skrivelser och rapporter till rumänska och italienska ambassaderna, UD och försäkringsbolaget. Sedan var det bara att vänta på slutskörden av denna min värsta skandalresa hittills. P.S. Artigast var Rumänien. De hade full förståelse för att jag råkat ut för korrumperade konduktörer men kunde tyvärr inte spåra individuella sådana, då dessa naturligtvis allesammans nekade. Från Roms tunnelbana fick jag efter mycken korrespondens omsider en ursäkt. Alltid något. I Venedig hade jag ju redan gjort allt vad jag kunnat, så där fanns lika litet att hämta som i Rumänien. Återstod Försäkringsbolaget. De vägrade ersätta mig med ett enda öre. Alltså bytte jag försäkringsbolag efter tjugo års obruten lojalitet utan en enda skada.

288

Tokresan Europeisk vårresa ’00 i 13 avsnitt. del 1. Jag fick nöjet att på tåget från Göteborg till Köpenhamn dela kupé med en snubbe som hela tiden talade i mobiltelefon. Han måste ha ringt 20-30 långa samtal, alla på tyska utom ett, och han blev uppringd säkert lika många gånger själv. Med mig bytte han tre ord under hela vägen. Det var allt, och det var jag som till slut tilltalade honom: "Ska ni långt ner i Tyskland?" "München." Det var allt. "Jag ska längre." "Vart då?" "Verona." Det var allt. Sedan fortsatte hans evinnerliga telefonsamtal. Till sist blev det ett telefonsamtal som inte var på tyska. Jag försökte förgäves identifiera språket. Det kan ha varit någon form av jugoslaviska. Angenämare ressällskap kan man ha men knappast oartigare. På färjan till Helsingör var toaletten för herrar avstängd. Det var strax före landkänning som man varseblev detta, och det verkade inte finnas någon annan manstoa ombord. Följden blev att man fick ta damernas med risk för oberäkneliga följdkatastrofer. När man kom ut hade alla passagerarna gått i land, och nya strömmade på som en buffelhjord. Att vara

289

ensam strömming mot stimmet är aldrig lätt men knappast svårare, än när personalen varit så fiffig att den redan stängt och låst alla dörrarna för avstigande. På stationen i Helsingör skulle alla tåg gå till Hilleröd, av alla ställen, som om man inte hade nog av Hilleröd till vardags. Det visade sig att det var något tekniskt fel. Det fanns faktiskt tåg som skulle till Köpenhamn också. Naturligtvis missade man det Hillerödtåget just när man äntligen fick klart för sig att det var det enda tåget till Köpenhamn. Köpenhamns restaurang bjöd på dagens tillbud: ett stort krus kaffe med hembakt bakelse. Det stora kruset kaffet visade sig bara vara en enda kopp smutsbrunvattnig sörpa, och den hembakta bakelsen visade sig mest bestå av vaselin. Roligare kan man inte ha det. Det var två runda stenhårda kex med ett slags vit vaselinkräm emellan som skulle föreställa grädde men som smakade allt utom det. Kexen var så hårda att det närmast erfordrades hammare och stämjärn plus en stenkross i stället för tänder. Roligare kan man inte ha det. Men personalen var ytterst vänlig. När jag gick fram för att hämta en serviett att avlägsna efterhängset vaselin ur skägget med erbjöds jag även annat papper och till och med skrivpenna, som om extra skrivpapper och penna, som jag redan hade, kunde åtgärda vaselinproblem ur skägget förorsakade av lokala hembakta bakelser av ytterst hemmagjord konsistens. Jag fick sedan förklaringen till bakverkets egendomliga komponenter. Dagens tillbud bestod ordagrant av ett stort krus kaffe med läcker hembakt Medalj. Tågresan vidare söderut gick någorlunda smärtfritt, men kaffe på tåget kostade 20 danska kronor eller 5 D-mark. Hur kan de med? Det var ju ändå bara smutsigt vatten. Dessutom var tåget iskallt. Trots strumpor och extra tröja frös man hela natten tills man vaknade med ett ryck och fick panik, ty det stod "München" utanför. I fullständig panikbrådska samlade man ihop sitt bagage och störtade mot utgången, när tåget med ett ryck satte i gång igen. Det var för sent! En kvinnlig konduktör mötte mig och såg mig skeptiskt djupt i ögonen, som om jag inte var nykter. "Är det München?" frågade jag. "Jag ska av här!" Hon bad att få se min biljett medan hon, tyckte jag, drog i nödbromsen. När hon sett biljetten sade hon lugnt: "Det här är Nürnberg. Det är två timmar kvar till München." Nödbromsen hon hade dragit i var bara låset till hennes konduktörskupé. Så är det att inte ha vaknat ordentligt och stå direkt inför en perfekt inbillad paniksituation. Direkt innanför italienska gränsen kom det vällande in i tåget en hop vilda beväringar som muckade. Italienska värnpliktiga som muckar är det något särskilt med. De har vackra och stolta hattar och går omkring med diplom och stojar som en nöjd och berusad fotbollspublik. En av dem som hette Paolo skulle nödvändigt antasta varje yngre dam på tåget. En del uppskattade det mera och andra mindre. Här kostade en cappuccino bara 2,50 mark. Det var åtminstone överkomligt och smakade dessutom som sig bör starkt och italienskt. Inget dyrt smutsigt vatten längre, utan billig äkta vara.

290

del 2. Vintern hade varit lång och kall även i Verona, men Ida satt på plats i sin butik som vanligt och väntade på kunder som inte kom. Många butiker på Via Mazzini, Veronas centrala huvudgågata, har fått stänga. Folk kommer inte till stan och handlar längre utan håller sig till billiga stormarknader utanför, och ej heller Alberto står kvar bakom sin glasögondisk. Han har flyttat till en annan butik med bättre kundunderlag. Cristina hade som lärare råkat ut för Italiens stora skolreform. Skolminister Berlinguer har tagit initiativet till den första skolreformen i Italien sedan 1922, varpå alla lärare måste skola om sig, men reformen verkar vettig. Den innebär att skolplikten blir till 18 års ålder för alla, att man måste gå i skolan tills man blir myndig och att man sedan själv skall ta ansvar för sitt liv och karriär. Hittills har det varit så att man fått gå i skolan till 14 och därefter föräldrarna bestämt över ens liv och ens framtida yrke. Efter fullbordad skolplikt skall det finnas fem utbildningsmöjligheter: vetenskap, humanism, teknik, musik eller konsten. Efter någon månad på någon utbildningslinje skall man få kunna byta till en annan, om den inte var den rätta. Preliminär utbildning är sedan två år som kan förlängas vid behov. Systemet är helt och hållet italienskt, ingen motsvarighet finns i något annat land, men det verkar vettigt i sin konstruktiva strävan efter att var och en själv skall få ta ansvar över sitt eget liv från början med möjlighet till självvalt yrke och till gedigen utbildning och mognad. Naturligtvis har många svårt för detta, särskilt äldre lärare. Det innebär ju att de måste tänka om och anstränga sina hjärnor, vilket alltid är svårt och ibland att kräva det omöjliga. Cristina menade själv att reformerna var på gott och ont. Hon förstod och kunde i viss mån erkänna dem som berättigade men menade att de samtidigt ödelade mycket i det italienska skolsystemet som varit stabilt och pålitligt och fungerat bra. Mera bekymrad var Alberto över sin situation. Efter 41 år hade han nödgats lämna Via Mazzini. I stället stod han nu på Via Nizza i en dussinbutik som alla andra. Han har 2 år kvar till pensionen. Det är hårt att behöva lämna en 41-årig arbetsplats 2 år före pensionen. Det säger sig självt att pensionen är det enda han har att se fram emot. När jag på stationen skulle förhöra mig om möjligheterna att ta mig till Genua förekom där en japan som ville ha en biljett till Calpi. "I want a ticket to Calpi." Tjänstemannen kunde engelska och hävdade tvärsäkert att det inte fanns någon sådan station. "Yes, I want to go to Calpi." Till slut bad expediten japanen att skriva ner stationen på en lapp. Det var Carpi. Japaner säger ju L i stället för R. Mot väster mörknade horisonterna. Tåget från Milano till Genua kostade 8700 lire extra i supplement. Hade jag betalat det på tåget hade det kostat 18,700. Man fick alltså i Milano mitt i tågbytet störta ner till biljettkassornas oformliga köer och skaffa sig ett supplement för att inte bli ruinerad av senare konduktörer. Tåget var, som alla fördömda IC-tåg, behäftat med diverse förargelseväckande egenskaper. Dels var det försenat, vilket IC-tåg aldrig får vara, och dels var värmen påslagen för fullt, så att tåget var rena bastun. På IC-tåg kan man ju heller aldrig öppna något fönster. En passagerare uttryckte sitt missnöje klart och tydligt: "När det är kallt sätter de inte på värmen alls, och när det är varmt sätter de passagerarna på kokning." So much for IC-trains.

291

del 3 : Upplösningstillståndet i Genua (Läsare som har obehag för sjukdomar rekommenderas att förbigå detta avsnitt.) I Genua väntade som vanligt mest bara katastrofer. Beatrice, 92 år nu, var i upplösningstillstånd. Hon kan inte längre se att läsa ens med glasögon plus förstoringsglas, men hon kan ännu skriva läsligt. Pier Giulio hade just gått igenom en mycket besvärlig canceroperation i halsen och munnen och bränt bort en massa metastaser, och Graziella kan efter sin hjärntumör troligen aldrig mer använda vänstra benet normalt: hon måste ständigt ha det uppåt, så att inte blodet rinner ner i det och koagulerar där. Beppi har lämnat sitt förtjänstfulla arbete för ett sämre i Genua för att vara närmare föräldrarna. Kort sagt, allt var i upplösningstillstånd. Ändå var Beatrice lika spirituell som vanligt. Hon blir bara vackrare ju äldre hon blir och är nu 92 år, blind på ena ögat och med halverad syn på det andra, som även det går stadigt mot blindhet. Som gäst fick hon på eftermiddagen en gammal 78-årig spexare som var rena parodin på sig själv: fet som en svullen pingvin och med fluga. Han pratade hela tiden nonsens och lät ingen annan få någon syl i vädret. Även Pier Giulio och Graziella kom på besök senare. De verkade tärda men normala. Graziella fick sina nya konstböcker från Skandinavien av mig om Marcus Larsson och Ernst Josephson, som hon satte mycket högt värde på. Till Beatrice gav jag en kasett med min musik, som hon inte har för mycket av tidigare. Många läsare som blir blinda övergår till att lyssna till musik och finner ett nytt liv den vägen. Den följande dagen var vi bjudna på middag hos Pier Giulio och Graziella. Tyvärr var Beatrice inte disponerad. Hon hade haft en dålig natt eller var överansträngd eller något annat – hon stannade till sängs hela dagen, och jag fick inte ens se henne. Lunchen hos Menozzis var emellertid hur trevlig och positiv som helst. Graziella fortsätter måla fastän hon måste hålla sitt ben i vädret hela tiden, och Pier Giulio fortsätter arbeta lika hårt som läkare vid 69 års ålder fastän han är pensionerad och har haft sin svåra cancerkris i hals, mun och nacke. Deras son dök också upp, magrare än någonsin, som numera bara är arbetsnarkoman på heltid. Det är bara att hoppas att det ska gå bra för dem alla tre. Vi pratade mycket om Sicilien och dess underbara mysterier framför allt ute på de Eoliska öarna. När vi kom hem var Beatrice uppe. Hon hade gett mig två stora tidningsartiklar från 1964 som handlade om ett av hennes man advokatens ryktbaraste fall: en mördare. Rättegången var hur spännande som helst, men artiklarna hade skrivits dagen före domslutet. Ingenting var säkert, allt svävade i luften, och det verkade som om den anklagade skulle bli frigiven i brist på bevis. Jag frågade Beatrice hur det hade gått. I sista stund före den friande domens avkunnande hade ett vittne infunnit sig som kunde meddela att hon hade sett den anklagade vid mordplatsen vid rätt tidpunkt. Det var bara det som fattades. Han blev fälld, och advokat Ciurlo förlorade ett av sina mest spektakulära mål. Långt senare besökte han den dömde i fängelset nära Bologna. "Jag kan inte klaga," sade den dömde. "Här i Emilia får man bättre mat än någon annanstans i Italien." Han frigavs

292

senare för gott uppförande utan att ha suttit tiden ut men var lika glad för det, fast han nog gärna hade fortsatt bli serverad den bästa tänkbara mat gratis i fängelset. Emellertid var avskedet från familjen vemodigt. Jag visste inte om jag skulle få se dem igen. Jag nämnde att jag efter Sicilien skulle kunna passera Genua igen, men ingen var entusiastisk. "Om jag mår lika dåligt då som jag gör nu vill jag nog inte träffa någon," sade Beatrice och trodde att hon kanske skulle gå igenom någon hälsokur någonstans. Graziella kämpar vidare med sitt ben, som hon varken kan stå länge på eller sitta stilla med och som kanske måste amputeras, och Pier Giulio vet inte om han lyckats stråla bort alla sina metastaser. Beppi, deras son, överarbetar sig ständigt med risk för nervsammanbrott och hänger inte med i datorsvängen. De lever på hoppet och ägnar sig åt konst och andra skönhetsvärden, som håller dem vid gott mod med vilket de kanske kan överkomma sina fysiska motgångar, men Beatrice både hör och ser sämre och sämre och kan inte längre läsa någonting. Lyckligtvis finns det talböcker, men hon menar sig knappast ha långt kvar. Detta blev nu ett kontroversiellt avsnitt, och kritik mot att jag offentligt redogör för sådana smärtsamma tragedier vore skälig; men det viktigaste med dem alla tre var att de trots allt var vid gott mod och optimistiska, utom Beatrice, som dock vid 92 år inte var det minsta påverkad i sin tankeskärpa eller intelligens trots sina ohyggligt tilltagande handikapp. De utgjorde alla tre, Graziella, Pier Giulio och Beatrice, höjden av beundransvärdhet.

del 4 : Nattliga tokresesvängar till Brindisi. På stationen missade jag tåget. Det skulle ha gått 17.39 från Brignole och 17.31 från Piazza Principe men gick i stället 17.31 från Brignole och 17.39 från Piazza Principe. Jag var fel informerad, och tåget till Bologna från Genua måste ta omvägen över Milano. För att resa söderut till Brindisi måste jag ta ett tåg norrut. Så fungerar nu en gång Italiens järnvägar på grund av nedskärningar. Jag hamnade på en station som hette Voghera. Det var någonstans i ingenstans. När man gick ner från perrongen i underjorden, grå betongkulvertar fullklottrade med färgstarkt obegripligt graffiti, fanns det bara en indikation: Bar. Denna indikation fanns överallt. Det fanns bara ett ställe att ta vägen, och det var till denna Bar. Någon annan station fanns inte. Där inne var det fullt liv i luckan med glada druckna farbröder, en skrällande TV (naturligtvis) och ett mycket pittoreskt klientel även för övrigt. Jag tog mig en kopp kaffe. Naturligtvis kom det ett par prostituerade med odefinierbar dialekt och satte sig vid mitt minimala bord, urringade, kraftigt målade och med mobiltelefoner som ringde hela tiden. Det hör tydligen till dagens standard. Det var fredag kväll någonstans ute på vischan mellan Genua och Milano. Mitt enda ärende där var att byta tåg. Jag skulle fortfarande söderut men måste nu åka rakt österut som omväxling. Åtminstone slapp man åka vidare norrut. I Bologna gällde det att vänta i några timmar omkring midnatt på det äntliga tåget söderut. Det var fredag kväll. I den proppfulla väntsalen var klientelet mera påstruket än vanligt. En glad gosse gick omkring och blåste upp ballonger som han sedan släppte ut luften ur med stor konstfärdighet: alla världens vilt associerande ljud kunde produceras, allt

293

från häxtjutor till fisträngda hästar. Samtidigt höll han låda oavbrutet, då han tydligen hade mycket att säga, mest på någon sorts jugoslaviska. Han var troligen sloven eller kroat men talade även italienska. Hela väntsalen med dess 400 väntande klienter längs hela skalan från trashankar till lyxhippies var hans publik, och han behärskade hela scenen fullkomligt. Ingen störde hans föreställning. Det var samma väntsal som i augusti 1980, när jag var tredje gången i Italien, sprängdes till stoft och alla dess väntande oskulder till lösa blodkroppar i nyfascisternas värsta sprängattentat. Det finns fortfarande en minnestavla på väggen med namnen på alla de hundratals som omkom. Klockan ett kom tåget. Det visade sig att alla skulle med samma tåg. Dessutom var det redan överfullt. Det var ju fredag kväll, och då ska alla lösa italienare resa någonstans samtidigt. Jag hade den underbara turen att få en sittplats på en utfällbar pall i en mittgång. Bredvid på en annan sådan pall hamnade Birgitta från Göteborg. Givetvis kom vi att tala svenska med varandra. Hon skulle till Rimini för att arbeta där hela sommaren. Första gången hon hade varit där var 1964, då hon flugit till Milano och sedan fortsatt med tåg. Mycket hade hänt sedan dess. Tåget 1964 från Milano till Rimini hade som sina flesta passagerare haft getter, höns och andra kreatur medan mänskorna mest suttit längs väggarna på träbänkar, som i 50-talets spårvagnar i Göteborg. Det hade varit en resa som hon aldrig hade glömt. Tyvärr blev vår samvaro kort då hon redan skulle av i Rimini, men vår livliga konversation på ett så fullkomligt vilt främmande språk som svenska hade så imponerat på somliga andra mittgångspassagerare, att de ordnade en kupéplats åt mig i en reserverad kupé. Det var bara att tacka och ta emot. Tack vare det fick man någon sömn i ögonen den natten. I Brindisi fick jag veta att Ginos dödsdom hade fallit. Jag hade redan anat det länge, men nu fick jag bekräftelse: Brindisis bästa matställe hade stängts och sålts. Vart skulle man nu ta vägen? Många andra matställen hade stängt även, och ingen kunde ersätta Gino. Till slut fann jag ett provisoriskt ställe vid ankartorget som åtminstone hade trevlig interiör, god spaghetti, god sallad och gott husets vin. Det var bara att nöja sig med vad som fanns. För övrigt var allting kaos i Brindisi denna lördag. Allting var stängt, och inför avseglandet av kvällens enda färja mot Grekland förelåg den mest obeskrivliga tänkbara organisation. Båten hade sin kajplats längst bort i hamnen 6 kilometer bortom staden, och dit sades det vara omöjligt att gå. Alltså hade rederiet ordnat med busstransport. Denna buss bestod av en minitaxibuss med omkring sex platser. Men passagerarna var omkring 50. Det blåste hårt och kallt, och stället där vi skulle avhämtas var tämligen utsatt för väder och vind. Vi var från hela Europa, Amerika, Mexico och Nya Zeeland. Efter 20 minuters väntan kom den första hämtningen. Minibussen var redan halvfull av långtradar-chaufförer. Ingen av dem som redan väntat i en timme fick plats. Vi andra fick stå kvar och frysa. Så avhämtades vi fyra åt gången en gång i halvtimmen. Min danske vän Thomas, en pensionerad professor i elektronik och vattenkraft, lyckades med mig komma med i den sista hämtningen, och när vi kom fram till båten visade det sig att han fått otydliga instruktioner och varken fått biljett

294

eller boardingkort. Alltså måste han köras tillbaka igen och gå igenom alla formaliteter igen i två olika hamnkontor. Han var 70 år gammal och sade till mig, att han skulle försöka ta båten dagen därpå. Jag försökte dock uppmuntra honom och försäkra honom om att det fanns tid. Vid 8-tiden två timmar senare var han tillbaka. Han hade lyckats gå igenom alla slussarna och kommit helbrägda fram på andra sidan trots allt. I tio år har jag berest linjen Brindisi-Patras i båda riktningar men aldrig tidigare upplevat ett sådant kaos, en sådan brist på organisation, en sådan stress och ovänlighet från de ansvarigas sida och sådana omänskliga förhållanden. Där var en fransk familj med tre små barn som fullständigt struntades i och förbigicks av långtradarchaufförerna i slagsmålet om de få platserna i minibussen. Att resa under sådana omständigheter är inte uppmuntrande. Naturligtvis hade båten sedan hetsig stressmusik i alla högtalare som man aldrig slapp var ombord man än befann sig. Risken är att det inte blir någon höstresa detta år inom Europa. Självplågeriresor är inte att rekommendera och manar aldrig till efterföljd. Sedan kom problemet med att båten aldrig ville kasta loss. Vi skulle ha avseglat klockan 7, men klockan 10 låg vi fortfarande kvar. Det hette, att vi måste invänta en annan båt. Befälet erkände, att de aldrig hade varit med om något liknande förut. Det kunde alla passagerarna instämma i, att de aldrig upplevat något liknande förut som dagens situation i Brindisi. Till slut kom vi dock iväg, och professor Thomas och jag som de enda skandinaverna fortsatte att hålla ihop. Han hade mycket intressant att berätta om världens energiproblem. För tio år sedan lovade vindenergiförespråkarna i Danmark att vindkraften skulle stå för 10 procent av Danmarks energiförsörjning år 2000. De blev utskrattade, och få tog dem på allvar. När år 2000 kom var vindkraftens del i Danmarks energiförsörjning 12 procent. Mest pläderade han för fusionsenergi som den enda helt rena och biproduktfria energiformen. Problemet var att man ännu inte fått den att fungera, men engelsmännen lär vara på väg att klara det. Solenergin är också på väg, men även där har man ej ännu gjort det definitiva genombrottet och kunnat frambringa den rätta solcellen. Om ett genombrott sker kan det bli den stora energirevolutionen i detta århundrade, vilken så innerligt väl behövs om jordens tillgångar, klimat och miljö skall kunna räddas. Det förekom en liten tyska från Stuttgart som hade en ryggsäck större än hon själv. Hon var ytterst oförarglig men en fruktansvärd tråkmåns genom sin ohejdbara pratsamhet och efterhängsenhet, vars påfrestande egenskaper fördubblades genom att hon dessutom hela tiden fnittrade. Men hon var tapper och hade kånkat runt med sin oformliga ryggsäck i hela världen genom både öknar och över bergskedjor. Vi passerade Korfu nattetid utan att vi märkte det och ankrade troligen inte där. Den gode Gerald Durrell har en märklig historia att berätta om den sista operaföreställningen på Korfu.

295

del 5: Den sista operaföreställningen på Korfu. Vi passerade Korfu nattetid utan att vi märkte det och ankrade troligen inte där. Den gode Gerald Durrell har en märklig historia att berätta om den sista operaföreställningen på Korfu. Det var ett operasällskap från Italien, och deras opera var "Tosca". Nu var deras primadonna tämligen fet, vilket ju operasopraner ej alltför sällan är. I "Toscas" slutscen skall huvudpersonen madame Tosca själv, super-sopranen, hoppa ut för en slottsterass och slå ihjäl sig. Detta är operans effektfulla final. Operan framfördes, och allt gick bra, men de ansvariga scenarbetarna hade uraktlåtit att ta sopranens specifika vikt med i beräkningarna när hon skulle göra det stora hoppet: inga stötdämpare hade anordnats. Detta hade till följd, att när hon hoppade ut så slog hon sig halvt fördärvad och gav luft åt sin smärta genom högljudda och oavlåtliga utrop, sådana som endast en stor sopran kan producera i moment av höggradig smärta, vilket överröstade hela orkestern och i viss mån gav en helt oavsedd verkan åt finalen. Meningen var ju att hon skulle dö, inte fortsätta vråla efter döden. Dirigenten fann det nödvändigt att maximera alla orkesterns maxieffekter och förlänga finaltakterna med extra repriser och codor, bara för att primadonnans ej reglementsenliga vilt improviserade skrin inte skulle ge den totala tragedin en parodisk prägel. Resultatet av hans ansträngningar blev naturligtvis motsatsen mot den avsedda, då damen fortsatte skria och kvida långt efter att orkestern klingat ut. För att förhindra en sådan fadäs följande operaafton fick scenarbetarna stränga tillrättavisningar, och de förstod vikten av att något sådant inte fick upprepas. De gjorde sitt bästa, och deras nit i uppgiften var det inget fel på. Även deras avsikter var absolut hederliga. När så den stora finalscenen kom och primadonnan hoppade, (det kan ha varit Montserrat Caballé eller någon sådan,) hade scenarbetarna utfört sitt förebyggande arbete så ordentligt med så kraftiga extra mjuka madrasser, att underlaget fungerade som en studsmatta eller trampolin, så att den väldiga primadonnan studsade flera gånger och efter sitt dödshopp flera gånger återkom studsande upp och ner inför den häpna publikens blickfång, med den påföljd att operans final den andra kvällen fick en helt annan och ännu mera oväntad verkan än den första. Aldrig hade väl någon publik erbjudits mera häpnadsväckande operaspektakel med mera förvånande extra tekniska effekter än den sista operapubliken på Korfu.

del 6 : Athen. Det kändes gott att vara hemma i Grekland. Vi kom i land klockan 13, och jag kunde i lugn och ro avnjuta en välkomstkopp kaffe på busstationen innan tåget skulle gå 13.54. Ett flertal från båten fanns med på tåget inklusive den lilla energiska tyskan från Stuttgart med elefantryggsäcken, men Thomas såg jag inte mer. Han kanske tog igen sig ett dygn i Patras, vilket han i så fall gjorde rätt i och var honom väl unnat efter den skamliga behandlingen i Brindisi. I Athen var allting kaos, ty det var val på gång. Först trodde jag det var någon landskamp i fotboll som avgjordes i dagarna, ty folk bar sig precis åt som en huliganiserande

296

fotbollspublik: åkte omkring med flygande fanor, sjöng kampsånger, blockerade trafiken, drog omkring på gatorna i flockar utan att bry sig om trafiken och var i största allmänhet lössläppt och vettlös. Men det var politiska val på gång, och ingenting fungerade. Mitt vandrarhem Dionysos var stängt. Jag fick söka mig ett annat efter att ha vallat en kinesiska från Hamburg, som sökt min hjälp på tåget, till hennes destination: Athens internationella vandrarhem, det billigaste i Athen, för 1600 drakmer natten, om man är medlem. Hon hade på tåget fått telefonsamtal på sin mobil och väckt alla resenärers munterhet och fascination med att högljutt rabbla iväg på rinnande kinesiska - det var direktsamtal från Hongkong. Den grekiska damen bredvid henne, en vacker madonna, skrattade nästan på sig. Det hör till bilden att vår Hongkongtös var en liten satt och beskäftig dam, vars blotta uppenbarelse hade kunnat höra hemma på en varieté. I stället hittade jag Annabel runt hörnet. Priset var 50 kronor natten, och stället var trivsamt. En korean tog genast hand om mig, jag blev hans rumskamrat, och senare infann sig även en trind amerikan från Texas i samma rum, en sympatisk dagdrivare utan framtänder, som enligt egen utsago inte gjorde något för att förtjäna sitt levebröd. Han var desto pratsammare i stället. Även min senast upptäckta stamkrog Platon hade stängt. Jag fick återgå till gamla Proodos i stället, som jag inte besökt sedan de där för många herrans år sedan tog svinaktigt för mycket betalt för vinet. Den här gången tog jag bara vatten - och de tog för mycket betalt för det också, då de lade på 50%. Under hela natten tjöt sirenerna och tutade bilarna omkring i staden och verkade att vara särskilt flockade omkring vårt kvarter. Det var som en ständig brandkårsutryckning, men det var inga eldsvådor det gällde utan bara grekiskt effektiv valkampanj. Ändå lyckades man sova hela natten åtta timmar i sträck. Det var ju första gången på två dygn man hade en säng att sova i. På morgonen fick jag veta vad som hänt med Dionysos: stängt till följd av lurendrejeri. En svensk och en holländare kom till vandrarhemmet och tänkte stanna länge. De ombads då betala för en månad i förskott. De var så dumma att de gjorde det. De måste ha haft mycket pengar, vilket alltid är ett misstag när man reser. Några dagar senare kom polisen och stängde etablissemanget. Den ansvarige delägaren hade inte betalt hyran. Han hade i stället använt svenskens och holländarens pengar till att starta ett Internet Café. Även den andre delägaren, min gode vän och värd Nikolas, hade blivit lurad och ruinerad. Enda sättet för svensken och holländaren att få tillbaka sina pengar hade varit att öppna en process. En sådan hade kostat det dubbla mot vad de förlorat. Sålunda förblir Dionysos vandrarhem stängt, skurken har kommit undan och är förmodligen i smöret, medan alla andra är arga och missnöjda förlorare. Även i Grekland kan sådant hända. Även Annabel hade haft sina problem. För ett år sedan var här öppet hus med barservering, och hit kom då drivor av folk som inte bodde här. Dessa gäster var vanligen ryssar, och de inte bara drack för hårt och för mycket, utan de prånglade även droger. Det krävdes åtgärder. Baren stängdes för gott, och numera är det enda som serveras sådant som gästerna får tillreda själva: kaffe, te, soppa, smörgåsar, kokta ägg, med mera. Det är ordning och reda på torpet.

297

Man hör ju ständigt om hur turister blir lurade och plockade på pengar, men det finns faktiskt också varianter. Edward, min omåttlige pratkvarn till outhärdlig rumskamrat, han utan framtänder, hade på sin väg mött en hästdroska med fyra amerikanska tanter, renodlade "hags" (käringar fast ännu värre). De hade avslutat sitt drosknöje och skulle betala kusken. De hade händerna fulla med sedlar. "Nej, du borde ge honom mera," sade den ena. "Ge honom 20 dollar till," sade den andra. Och de prackade på den stackars kusken en massa dollar. "Hur mycket gav ni honom?" frågade Edward sedan. "Bara 100 dollar," sade tanterna. Edward var säker på att det var mycket mera. "För hur lång tid? 10 minuter?" frågade han. Den kusken skulle aldrig mer kunna bli okorrumperad. Bland alla tiggare och gatumusikanter förekom det en som imponerade på mig. Han satt i rullstol och sjöng för fulla muggar - sopran. Han var en koloratur-kontratenor som både joddlade och utkonkurrerade Cecilia Bartoli med sina svindlande kadenser. Han sjöng mest med slutna ögon och hade kunnat vara blind också, men det kunde jag inte avgöra.

del 7: Doktor Sandys miljöprogram. Den elfte april, en tisdag, kom våren till Athen. Det hade varit blåsigt, kallt och mulet en längre tid och till och med regnat något, men nu bröt solen fram med full rulle och fick hela Athen att med ens glädjesprudla. Det var som gjort för en språngmarsch upp till Lykabettos, där kapellet högst upp för en gångs skull var öppet och lägrat av framför allt tyska turister: en enorm skolklass med den obligatoriska föredragshållaren till lärare, som predikade för de moltysta exemplariska tyska (österrikiska) studenterna non-stop. Jag stannade där uppe en bra stund, men när jag gick ner höll predikanten ännu på och satt alla studenterna i strikt oförändrade ställningar. Det är väl bara tyskar här i världen som lyssnar i givakt utan att avbryta ens för behövliga frågor. I Monastirakis hade äntligen mitt älsklingsställe Pireus öppnat igen efter de kaotiska valomgångarna. För bara 400 drakmer får man en halvliter Retsina till maten, vilket är som sig bör, medan hela stadens mest ursprungliga original passerar revy. Allt händer i detta bilfria hörn av staden, och man kan sitta där hela dagen och vara bergsäker på den bästa tänkbara oupphörliga underhållning. Doktor Sandy hade åldrats. Han hade tappat flera tänder, blivit mindre och även skrumpnat något, och han medgav själv att åldern gav honom accelererande besvär med tänderna. Likväl var han mera aktiv och livlig än någonsin, och hans aktuella engagemang var som vanligt ytterst genomgripande. I vanlig ordning förhörde han sig noga om min hälsa, och jag gav den traditionella beskrivningen: jag hade varit hur dålig som helst så länge jag stannat hemma, och så fort jag hade lämnat Göteborg hade samtliga hälsoproblem med accelererande hastighet förskingrats. Han lyssnade uppmärksamt och bad mig noga beskriva hemmasymptomen i kontrast mot utlandsvanorna. Som vanligt drog han sina mycket precisa slutsatser: "Du sitter för mycket stilla. Du måste röra på dig mera. Gå i stället för att åka. Ingenting är nyttigare än fysisk ansträngning. Låt det ta den tid det tar. Det lönar sig alltid. Fysisk exercis har framför allt den överväldigande fördelen med sig att det tvingar en att slappna

298

av. Ditt liv är fyllt av spänningar på grund av stress och stillasittande kroniskt arbete. Ingenting kan vara mera ohälsosamt. Du måste bryta den onda cirkeln av din arbetsnarkomani och prestationsångest. Annars kan du aldrig bli fullt frisk mera." Sedan övergick vi till viktigare patienter. Han var som mest engagerad i grekisk miljövård. "Det gäller att få grekerna att fatta att de inte ska bränna ner sina skogar. Träd har en förunderlig förmåga att dra åt sig regnmoln. Om träden försvinner så försvinner även regnen. Därför är det klokaste man kan göra miljömässigt över hela världen att plantera träd. Det finns ingen större miljöfara för hela mänskligheten än skogarnas försvinnande." Vi kom in på den globala miljöproblematiken, och som vanligt framställde han den rådande situationen i hela sin fullständigt sakliga omänsklighet. Jag kan inte återge det. Men han var läkare. Han hade inget annat val än att se realistiskt på saken. "Om allt som behövde göras skulle göras och det genast skulle det inte vara några problem. Problemet är att ingen vill eller kan göra vad som behöver göras." Naturligtvis frågade jag då vad det var som behövde göras. "Naturens ordning måste återställas. Dess balans är rubbad. Det innebär livsfara för allt liv på jorden. Rovdriften på naturen måste upphöra. All avverkning i alla regnskogar måste upphöra. Värst är situationen just nu i Indonesien. Västvärlden måste avstå från konsumtionssamhällets överdrifter. Man måste inte duscha 4-5 gånger om dagen, man måste inte ha en massa parfym och smink, man måste inte ha mer än en dagstidning och veckotidning, man måste inte röka och droga sig, 90% av medicinindustrin är förfelad och mera skadlig än nyttig, varje enskild människa måste inte ha en egen bil, och så vidare. Skrota alla onödiga pretentioner, och hela världen skulle må mycket bättre. Men det viktigaste och svåraste är att mänskligheten måste reduceras, helst halveras eller ännu mer. Vi har blivit för många för vårt eget och hela planetens bästa. Hälften av mänskligheten har inte ens tillgång till rent vatten. Naturen sköter kanske om detta problem själv, men det är ingalunda säkert. Malariaepidemins expansion, aidskrisens fortsatta utbredning, den nya tuberkuloskrisen, risken är att allt detta inte är tillräckligt. Och storstäderna måste saneras. Därifrån utgår hela världens förgiftning. Om alla världens megastäder på över 10 miljoner invånare i ett slag skulle försvinna genom jordbävningar eller vulkanutbrott skulle vi göra stora framsteg genast. Men problemet är, att ingen vill åta sig ett så ytterst omänskligt men kanske ändå högst nödvändigt ansvar." Han hade varit hela vintersäsongen i olika länder i Orienten och hyste en viss försiktig optimism beträffande Iran, ingen optimism alls beträffande Syrien och Palestinafrågan och stor skepticism beträffande Turkiet. "Kurderna fortsätter att vara förtryckta, och turkarna fortsätter att förtränga alla inrikespolitiska problem." Men hans främsta orientaliska engagemang gällde islam. "Detta är världens osundaste och absurdaste religion. Den har reella planer på att överta världen, den smugglar metodiskt in muslimer i alla västländer och planterar muslimska kolonier där, den ägnar sig systematiskt åt samhällsomstörtande verksamhet i hela världen, den satte med berått mod i gång med den nya Tjetjenienkrisen genom att spränga civila bostadskvarter i Moskva, överallt sträcker den sina underminerande tentakler, medan samtidigt hela denna världsreligion skulle kunna sprängas på ett ögonblick som en uppblåst ballong med en enda liten nål."

299

"Ämnar du göra det?" frågade jag naturligtvis. "På lång sikt är det oundvikligt att så sker," sade han. Han kom också in på Greklands sociologiska problem och berättade att för varje barn som föds i Grekland görs en abort. "Abort är så gott som fri i Grekland, och de gör det också utan att ha en aning om vilka dödliga sår det lämnar efter sig. Frivillig abort är inte bara mord utan också delvis självmord, men framför allt är det en kvinnlig outplånlig självbefläckelse. Vi vet ännu inte idag exakt vilka långtgående följder detta har på det kvinnliga psyket. Vi vet bara att följderna är mer än bara långtgående." Han menade att fri abort var lika extremt oförnuftig som påvens absurda förbud mot varje form av familjeplanering genom barnbegränsning. Naturligtvis måste aborter få utföras när det är medicinskt angeläget, men det är skillnad mellan preventivmedel och abort. "Men måste inte varje kvinna få ha rätten att avgöra själv?" frågade jag. "Naturligtvis, men varje läkare måste också få ha rätten att neka. En kvinna är aldrig ensam om sin abort. Saken angår i regel minst två olika människors samveten, och dem har ingen påve någon rätt att blanda sig i och påverka." Vi kom båda fram till att det var en svår fråga. På natten fick jag och Edward en tredje reskamrat, en kines. Han visade sig vara besvärlig. Han förkastade Athen som världens smutsigaste stad och hävdade, att något sådant var en omöjlighet i Kina. På natten stängde han fönstret. Han ville inte ha frisk luft och ville tydligen vakna upp på morgonen i ett rum av stinkande dunster. Som jag var den siste till sängs och kinesen redan sov frågade jag Edward om jag fick öppna fönstret en aning. Han förstod inte meningen med att det hade stängts. Det var ju vår nu. Senare på natten vaknade kinesen och gick på toaletten. Sedan gick han och hämtade portieren. Edward hade brukat röka i sängen, men han sov nu. "Men här är det ingen som röker," sade portieren när han kom in. "Men fönstret är öppet! Se själv!" sade kinesen och var mycket upprörd. "Kan ni inte stänga det?" frågade portieren. "Naturligtvis kan jag stänga det, men jag har redan stängt det en gång." Portieren förstod situationen fullkomligt, sade inte ett ord mer, stängde fönstret åt kinesen och gick. Så vi fick sova med stängt fönster hela natten och vakna på morgonen i ett instängt rum av stinkande sura dunster. Men på morgonen när jag satt nere i lobbyn med mitt morgonkaffe behövde jag en bok från vårt rum. När jag hämtade den var kinesen i badrummet. Då öppnade jag fönstret till maximum och försvann. Han skulle aldrig få veta vem som utfört attentatet mot hans innersta säkerhet med att trotsa honom och öppna det. En halvtimme senare kom han ner rasande och lämnade hotellet med allt sitt bagage. Jag satt och skrev dessa aktuella sentenser utan att bevärdiga honom med en blick. Man frågar sig: Om sådana mänskor inte tycker om Athen, varför kommer de hit då?

300

del 8 : Grekiskt avsked. Överallt får man ständigt höra att Athen är Europas skitigaste stad, att det inte går att andas där, att det är en avskyvärd stenöken av bara föroreningar, och så vidare - som stad har Athen kanske det sämsta ryktet i hela Europa. Ändå är den så oändligt fascinerande och intagande. Man hittar ständigt nya infallsvinklar och oaser, man upptäcker ständigt nya kvarter och intagande stadsdelar, ingen del av Athen är direkt frånstötande - det skulle i så fall vara de kalla affärskvarteren kring Syntagma. Jag kan inte hjälpa det, men jag finner alltid Athen vara Europas mest levande stad, och jag tycks ofelbart alltid leva upp här som ingen annanstans. Edward berättade att kinesen kom tillbaka ännu en gång. Han hade tänkt stanna två nätter men flyttade efter den första. Han tyckte att allting var tokigt i Grekland. Ingenting fungerade, ingenting var korrekt eller konsekvent, ingenting var som det borde vara. Han tålde inte gatuoväsendet och kunde inte andas Athens luft, han kunde inte bli ren av att tvätta sig, och så vidare, och Edward förklarade hans stördhet med att "de äter hundar i Kina". Faktum är att kinesen verkade mera störd och tokig än hela Athen. Även Edward hade sina sidor. När han väl fick en cigarett mellan sina fingrar och ett cigarettpaket att tillgå kunde han hålla låda oupphörligt medan han kedjerökte. Han hade mycket intressant att komma med, men genom det oupphörliga malandet fick man snart panik. Det var amerikansk "one way conversation" när den var som monotonast. Han var fullständigt vänlig och älskvärd med sina stora goda ögon och liknade Fernandel med sina livliga ögonbryn, men leendet utan framtänder och med framträdande kindbetar måste tyvärr skapa en ofrivillig aversion hos den motvillige lyssnaren. Han hade också sina bestämda åsikter. Han ansåg inte bara att alla muslimer borde kastas ut ur Europa (och särskilt alla marockaner och algerier ur Frankrike) utan även alla sydamerikaner ut ur USA. Han ansåg att västvärldens stora problem var att "de inte längre ville arbeta själva och därför importerade subversiv arbetskraft från den muslimska världen och Sydamerika, som därför invandrade i massor med flertalet utan arbete, vilka då mest kom att sysselsätta sig med den farliga men lukrativa handeln med droger." Han menade att hela västvärlden höll på att undermineras genom drogsubkulturen, och att enda sättet för västvärlden att rädda kultur och identitet var att lära sig börja arbeta igen. Detta rimmade illa med hans egen uppenbarelse. Han gjorde absolut ingenting för att förtjäna sitt levebröd, ägnade sitt liv i princip bara åt att äta och sova, han var tämligen fet och struntade fullständigt i sin egen stil - annars hade han åtgärdat bristen på framtänder. Han om någon var själv den perfekta inkarnationen av västerländsk förslappning och dekadens. Det var även många andra att komma ihåg att säga adjö till. Det var bananmannen på Monastirakis, som alltid förser mig med Greklands bästa bananer, en mycket skicklig och trevlig fruktförsäljare med röst som en megafon, det var min kypare på mitt favoritställe Epeiros, som alltid är lika glad åt att återse mig och som alltid vet precis vad jag vill ha: jag behöver bara säga "the usual thing", och han kommer ögonaböj med världens läckraste moussaka samt grekisk sallad samt halvliter vinkaraff; denna gång var han så stressad av en italiensk turistinvasion att han i misstag gav mig fel växel och 5000 drakmer för lite, vilket

301

gjorde honom utomordentligt olycklig när han märkte sitt misstag och bad mig om och om igen om ursäkt, men som fullständigt oavsiktligt misstag var det ju ingenting att fästa något avseende vid; och det var mina nya fryntliga vänner på Annabel Hotel, två stora runda farbröder och varandras fullkomliga motsatser: den ena ytterst hjälpsam och vänlig, den andra ytterst burkig och oåtkomlig - tillsammans var de som ler och långhalm. Det regnade under tågresan från Athen till Patras; det hade jag aldrig upplevt förut. Vid ankomsten till Patras möttes jag av en obehaglig överraskning: båten hade gått. Det hade heller aldrig hänt mig förut. Hamnkontoristen försökte pracka på mig alternativa resor till Ancona, Venedig eller Trieste till rena svindlarpriser, som inte var att tänka på. När jag inte nappade blev jag helt ointressant för honom, och han bad mig kort gå till HML-kontoret vid port 7 ett antal kilometer från staden för närmare information. Jag hade turen att finna det kontoret öppet. Jodå, båten hade gått klockan 20, och nästa båt till Brindisi skulle avgå först följande dag. Det var bara att övernatta. Jag fick biljetten genast, men vad hjälpte det? Detta var resans första försinkning och ekonomiska avbräck. Det var bara att hoppas att det inte skulle bli flera. Numera var man ju van vid att finna sig strandsatt i Patras vandrarhem, men tidigare hade det varit för att det inte gått några båtar alls, men nu hade man råkat ut för en plötslig ändring i den reguljära tidtabellen. Den här gången var det emellertid åtminstone inga bråk på vandrarhemmet. Det var bara det att trängseln hade tilltagit. Det gamla sällskapsrummet, som råkat så illa ut förra gången jag var här med allmänt slagsmål och vådeld med sotregn över hela hemmet, hade nu gjorts om till extra sovrum med fyra nya tvåvåningssängar. I badrummet fick damer och herrar duscha samtidigt och klä av sig samtidigt och, om de behagade, även göra annat samtidigt där, vilket föranledde vissa svårigheter för blygare personer. I ett av sovrummen huserade en hel familj med barn och allt som råkade låsa in sig, så att de inte mera kunde komma ut och gå på toaletten. De försökte alla i tur och ordning frenetiskt och sedermera även hysteriskt forcera dörren under några timmar utan något som helst resultat medan dock de utomstående hela tiden hörde hur paniken ökade i styrka där inne. Det stormade innanför den dörren hela natten. Under den ihållande frenetiska aktiviteten glömde de kanske bort sin nödighet, ty bullret dog sedermera långsamt men säkert ut. Annars var det helt lugnt på vandrarhemmet trots både jugoslaver och negrer och turkar.

del 9 : Festliga breddgrader. Den följande dagen i Patras blev den mest idealiska tänkbara. Solen gassade som mitt i sommaren, man kunde riktigt frossa i den ljuvliga solens förkrossande vårvärme, och det var bara att ta det lugnt, njuta, läsa och skriva. På kvällen avgick båten, och som reskamrat fick jag en fenno-schweizare: hans mor var finska, men han var själv definitivt schweizare, som varken kunde italienska eller franska men dock spanska i någon mån. Han hade i princip kommit direkt från Egypten där han haft alla tänkbara pärser i tredje-klass-tåg till Luxor och Assuan, ansatt av tiggare och studenter ständigt överallt, och där endast Alexandria erbjudit någon lättnad i den oupphörliga tiggarterrorismen. Så hade han flugit till Athen och

302

omedelbart ställts inför den fullständiga kulturchocken att efter Egypten möta ett land (Grekland, Athen) med ordning och reda, där ingen ansatte honom, där han själv måste ställa alla frågor, där allting fungerade, och där folk var så kallsinniga i sitt extrema ordningssinne och snusförnuft att det nästan var svårt att komma till tals med dem. När han tog bussen från Athen till Patras måste han själv fråga om det var rätt buss i stället för att alla frågade honom om han verkligen var på rätt buss. Allting i Grekland var tvärsom mot hur det var i Egypten. Koreanen och kinesen på mitt vandrarhem i Athen hade nog kunnat diskutera med honom om hur det verkligen förhöll sig med den athenska perfektionen, den perfekta ordningen, det kallsinniga folklivet, den exemplariska renligheten, etc. Men dessa exotiska gäster från Bortre Orienten hade kanske inte ännu hunnit uppleva den dimension av verkligheten som staden Kairo står för med sina 14 miljoner invånare på en minimal yta i den muslimska världens största stad. Grekland var nu ett avslutat kapitel på min resa. Nu stundade Sicilien, för vilket jag förberedde mig genom metodisk genomläsning av Mario Puzos samlade verk ("Sicilianaren", "Gudfadern", m.m.) samtidigt som jag nostalgiskt tänkte tillbaka på tidigare bättre reseårgångar, som 1992 och 1995, som jag aldrig senare lyckats överträffa. 1992 såg mig genomföra två stora Europaresor utstuderande både Bulgarien och Sicilien samt den första Indienresan och resan till Egypten, medan 1995 även såg mig besöka både Bulgarien, Turkiet och Sicilien två gånger plus två Himalayaresor av vilka den andra var den enda fullt perfekta som jag någonsin lyckats genomföra. Alla år sedan dess hade någon resa spårat ur eller gått snett på något sätt, och även 2000 hade börjat illa, då jag från början på denna "Tokresa" skippat både Bulgarien och Turkiet - oförlåtligt ur bulgarisk och turkisk synpunkt! Minuspoäng direkt! Ändå var åtminstone resan hittills relativt lyckad trots dagsförseningen i Patras - aldrig hade jag haft det bättre i Grekland än denna årgång, och Grekland är ändå alltid det viktigaste på alla mina Europaresor. Överfarten skedde smärtfritt, men då den bara tog 13 timmar blev dagen i Brindisi (i väntan på nattåget mot Sicilien) desto längre. Emellertid kände konstnären och chefen för restaurangen vid Ankarplatsen igen mig, och han lät mig slippa undan billigare denna gång och gav mig desto mera vin i stället, vilket givetvis tacksamt togs emot, så att jag blev tjommis på en gång med hela personalen och lovade att komma tillbaka en annan säsong. Från järnvägsstationen skingrades småningom i vanlig ordning alla utländska medresenärer från båten i olika riktningar, mot Rom, mot Neapel, mot Bologna eller mot Venedig. Till slut fanns som vanligt bara jag kvar som den enda som skulle ut mot det vilda Sicilien, medan jag frossade mig igenom alla Mario Puzos skräckinjagande böcker om ensidigt oavlåtligt och hopplöst maffiavåld. Men jag fick förstärkning. Stationen invaderades plötsligt av hundratals flottister på permission. De var lika livliga och vilda och lika frejdiga som militärerna från Alperna, som ledsagat mig ner från Brennerpasset, och ett icke ringa antal av dessa tuffa gossar från marinkåren skulle nu eskortera mig hela vägen ut till Sicilien. Det lovade att bli en livlig natt. Två gånger ringde jag till Nino i Palermo från Brindisi och meddelade hans automatiska sekreterare min exakta ankomsttid. Som vanligt är det ett vågspel att bege sig dit: man vet

303

aldrig om man blir mottagen med öppna armar eller med kallaste nonchalans eller av poliser med k-pistar. Men om Nino bara fått mina meddelanden är hela Sicilien det säkraste stället i världen till och med för sådana som jag. Det blev som väntat: full rulle på tåget hela natten. Flottisterna höll på utan att någonsin förtröttas, och när man vaknade till vid 4-5-snåret festade de fortfarande.

del 10 : Katastrof i Palermo. Vädret vid Messinasundet verkade inte lovande, men det regnade i alla fall inte. Tåget vidare mot Palermo hade bara vagnar i första klass. Dessa hade installerats i stället för andra klass och gällde som andra klass, ty de var tämligen misshandlade med inte bara oläslig graffiti överallt utan en hel del annat också. Min medpassagerare berättade att tågen inte städades längre. Han hade en gång tagit ett tåg från Palermo till Rom och funnit en rutten apelsin under ett av sätena och av naturliga skäl inte rört den. Tre dagar senare hade han tagit exakt samma tåg igen och råkat hamna på samma plats, vilket han varseblev, när han fann samma apelsin kvar på samma ställe under sin plats i endast något längre framskridet upplösningstillstånd. Ofta hade han tagit detta Romtåg och funnit det inte bara ostädat utan även utan pappershanddukar, utan toalettpapper och utan vatten. Medan de italienska statsjärnvägarna ständigt drar in på personal höjer de samtidigt biljettpriserna medan de sänker standarden. Inför klagomål svarar järnvägs-myndigheterna i regel, att de ohygieniska missförhållandena alltid beror på att städerskor, pappersexportörer och sanitetsvårdare (inklusive vattenklosetts-fyllningsmästare) i allmänhet av kanske strategiska skäl strejkar samtidigt. I Palermo väntade katastrofen. Nino var inte hemma och hade inte kommit för att möta mig. Jag visste inte ens om han fått mitt brev med min ankomstinformation, som jag skickat från Göteborg före avresan. Han var kanske hos sin syster i Sant'Agata uppe i bergen, vilket föreföll det troligaste, ty vädret var gott och varmt i Palermo. Jag försökte då ringa Paola. Efter flera upptaget-svar lyckades jag få henne själv i luren. De skulle precis resa bort. De visste ingenting om Nino. "Varför har du inte ringt tidigare?" var hennes ytterst skäliga fråga. Därför att jag bara ringt till Nino och förlitat mig helt på honom. Det var bara att erkänna resans första katastrof. Under sådana omständigheter var resan till Sicilien ett fiasko. Det hade kanske gått bättre om jag inte kommit på en lördag utan kommit en dag tidigare och inte missat båten i Patras; men det får vi aldrig veta. Det var den 15 april, dagen för Titanic-katastrofen och mordet på Abraham Lincoln och min resas trettonde dag. Det var kanske dåligt taimat att få trettonde resdagen att sammanfalla med presidentmord och Titanickatastrofen, men vem tänker väl på sådant i förväg? Samtidigt hade jag råkat läsa slut Mario Puzos mästerverk om "Gudfadern" med alla hans mord och maffiakrig och om "Sicilianaren" med alla hans mord och stora tragedier, banditen Giuliano, som slutligen mördades 27 år gammal av sin bäste vän år 1950; men all denna blodiga läsning, ehuru verklighetsförankrad, hade säkert inte haft någon inverkan på

304

min aktuella fiaskosituation i all övergivenhet på Sicilien dagen före Palmsöndagen att göra; men ho vet? Det var lördag kväll före palmsöndagen, och det vill inte säga litet det vad beträffar folkliv, tågkaos och allmän reshysteri. Alla på hela Sicilien skulle tydligen ta tåget någonstans denna afton, och helst skulle de alla med samma tåg. Klockan 15 var det omöjligt att få plats på Venedigtåget, och klockan 17 var det omöjligt att få plats på Milanotåget. Båda skulle ha fört mig till Florens, där jag inte varit på 10 år. I stället fick jag ta nattsittåget till Rom, men fördelen med det var att ruschen då var över. Man fick sitta helt i fred på detta tåg i egen kupé och vräka sig och sova gott hela natten, bättre än på något överträngslat Venedig- eller Milanotåg med hela hysteriska familjer i varenda liggvagnskupé. När jag kom fram till Rom 9.15 skulle det gå ett tåg till Perugia 9.20. Där hade jag aldrig varit, och dessutom var det på vägen till Florens, så jag tog det genast. Det skulle komma fram 11.40, men 11.30 passerades en ort som verkade intressant. Det visade sig vara självaste Assisi, där jag aldrig hade varit förut, så jag hoppade av direkt. Den helige Franciscus hemstad ligger inom gångavstånd från stationen, om man inte har mycket bagage. Själv tog jag bussen upp (1200 lire) och gick sedan ner, vilket var en utmärkt lösning. När jag kom upp höll de som bäst på med att fira palmsöndagens heliga liturgi med överväldigande vacker flerstämmig kör och orgel. Där var tjockt med besökare i den lilla gravkyrkan, och det var hur stämningsfullt som helst. För en gångs skull orkade man vara med om en gudstjänst till slut, ty musiken var verkligen smäktande ehuru okänd. Det var bara att slå sig ner, njuta och vila. Den helige Franciscus kvarlevor ligger i en krypta i kapellets hjärta tillsammans med fyra av sina närmaste tiggarbröder. Ovanför denna intima och genuina kärnkyrka är den stora basilikan konstruerad med pampiga väggmålningar av Giotto, men Kenneth Clark har rätt: Giottos mästerverk i Arenakapellet i Padua kunde han aldrig senare överträffa. Men Giotto är ändå Giotto, och man kan fullt ut njuta av varje detalj i hans bedårande fresker, fastän mycket av detta skakades sönder av jordbävningen för några år sedan. Allt är nu återställt. Där var folk från hela världen som tillhörde alla religioner. Franciscus är ett sådant helgon som bryter sig ut ur den katolska kyrkan, då den inte är tillräcklig för honom. Hit kommer skockar av japaner och koreaner, buddhister och hinduister för att be och bli bättre som buddhister och hinduister, liksom de kristna vilken kyrka de än tillhör även inspireras av Franciscus exempel till att bli bättre kristna. Hans exempel som ytterst medmänsklig tiggarmunk är universellt och applicerbart för varje religion. Det visade sig sedan vara svårt att ta sig tillbaka till Rom från Assisi igen, ty det verkade inte gå några tåg till Rom från Assisi utan bara från Rom till Perugia. Emellertid fanns det tåg till Florens, så det var bara att sätta sig på ett av dem och så äntligen få uppleva Florens igen.

305

del 11 : Romersk Marathon. Det visade sig sedan vara svårt att ta sig tillbaka till Rom från Assisi igen, ty det verkade inte gå några tåg till Rom från Assisi utan bara från Rom till Perugia. Emellertid fanns det tåg till Florens, så det var bara att sätta sig på ett av dem och så äntligen få uppleva Florens igen. Där var det stökigt värre. Hela Florens verkade vara i farten på den ytterst myllrande järnvägsstationen denna palmsöndagsafton, då tydligen hela Florens skulle resa någonstans samtidigt. Emellertid fann jag ett udda tåg utan supplement till Rom, vilket dock inte gav mig någon tid över för Florens. Desperat försökte jag få tag i Annie i Rom. Jag hade fått tag på hennes dotter, som berättat att hon skulle vara borta hela lördag-söndag, men hon tycktes inte heller komma hem på kvällen. Från Rom försökte jag vid ankomsten flera gånger omkring klockan 10 men utan resultat. Till slut ringde jag Paolo. Han, som aldrig svarar annars och som aldrig är hemma, svarade genast. Vi kom överens om att träffas vid hans tunnelbanestation. För att komma dit måste man ta tunnelbanan. För att komma ner i tunnelbanan måste man ha en biljett. Förra årets mardröm upprepade sig: det fanns ingen biljettkassa, det fanns ingen biljettförsäljare, och biljettautomaterna vägrade samarbeta eller vägrade ge växel. Man fick jaga iväg över hela stationen för att hitta någonstans var man kunde växla till sig biljettpengar, och ett annat spanskt par var i precis samma bryderi och sprang också omkring och velade, totalt saboterade av det odugliga lokala biljettsystemet. Till slut kom man dock iväg med eller utan biljett, och vid rätt stationsmynning väntade Paolo. Han tog gästvänligare emot mig än någonsin, bjöd på spaghetti, vin och sprit och gav mig husets nycklar, min första säng att sova i på tre nätter, och den första tillgången på rinnande vatten och en dusch sedan jag lämnat Grekland för tre långa svåra dygn sedan. Det kan svårligen finnas någon större kroppslig njutning än att bli ordentligt ren efter att ha varit ordentligt smutsig. Jag hade lovat Paolo att vila hela måndagen, men första dagen i Rom gick det bara inte. Naturligtvis måste man ut och springa runt hela staden med förödande konsekvenser för fötterna, som inte tålde en sådan grym romersk behandling. Man drogs till en början direkt ner till Peterskyrkan, som bara ligger en halvtimmes promenad från Paolos bostad, Paolo hade sagt att pilgrimsinvasionen för år 2000 inte var så farlig, men jag kunde omedelbart konstatera motsatsen. Köerna in till Vatikanmuséerna sträckte sig flera kilometer ända från Berninis kolonner till ingången, och att alls komma in i Peterskyrkan var nästan omöjligt. Men det hela var välorganiserat från Vatikanens sida. Överallt fanns det vakter som hunsade med pilgrimerna, kommenderade dem att lämna ifrån sig kassar, förbjöd fotografering, körde upp turister som slagit sig ner för att vila och uppvisade en anmärkningsvärt stram disciplin. För en gångs skull var Peterskyrkan full av folk. Där rådde liv och rörelse överallt, och stannade man tillräckligt länge kunde man säkert få höra de flesta av alla världens språk inklusive ens modersmål vilket det än var.

306

Man kommer inte ifrån det. Peterskyrkan förblir världens invändigt pampigaste byggnad och hela Renässansens huvudverk, (ehuru kostnaderna för dess konstruktion finansierade genom avlat resulterande i Luthers reformation även blev den katolska kyrkans genom tiderna svåraste huvudvärk,) magnifikt krönt av den svindlande kupolen som bär signaturen Michelangelo, världens kanske mest underbara arkitektoniska skapelse genom tiderna. För att få distans till all denna den katolska kyrkans materiella härlighet gick jag därifrån direkt och hälsade på hos Giordano Bruno där han står hotande allvarlig med sin astronomiska sanning om att alla stjärnor bara var andra solar och kanske större solar än solen, för vilken kätterska uppfattning han brändes på bål av katolska kyrkan år 1600 medan Peterskyrkan höll på att fullbordas. Av alla skandaler i kyrkans historia med förföljelser och kättarbål och inkvisitioner är kanske mordet på vetenskapsmannen-filosofen-humanisten Giordano Bruno den värsta. Med på hans staty rest 1889 finns även John Wycliffe och Jan Hus. Därifrån gick vägen till den undersköna jesuitkyrkan Giesú, som jag funnit stängd och låst förra gången. Detta var en av de kyrkor vars byggnation genomförts genom den olycklige kompositören Gesualdos förordnande och finansiering som bot för hans mord på sin hustru och hennes älskare i hennes säng. Kyrkan är en sevärdhet. Dess koloratur är trolsk till sin stämning, och freskerna i taket (utförda av en viss Garilli) är spektakulära genom sin tredimensionella effekt. Man kan studera dem hur länge som helst utan att bli klok på hur de rent tekniskt är utförda. De är helt otroliga. Därefter gav fötterna upp. Med nöd kunde man ta sig fram till Stazione Termini för att där informera sig om resan till Florens på onsdag och sedan släpa sig den närmaste vägen hem via Via Veneto, Piazza di Spagna med Keats' skära hus där han dog (med naturligtvis en modebutik som heter Byron precis bredvid med enbart skjortor), över floden och tillbaka upp för bergen mot Monte Mario, där man hemma hos Paolo äntligen gick i mål efter ett sannskyldigt romerskt Maratonlopp i sandaler. Jag fick tag på Annie under eftermiddagen och, vad som var viktigare, jag fick någon att svara i telefonen hos Kerstin. Det var hennes systersonson Anders. Kerstin hade avlidit den 17 december 82 år gammal efter många års tapper och outtröttlig kamp mot livets ständigt alltmer överväldigande odds. Ensam i sitt stora underbara hus med självförsörjande trädgård hade hon hållit stånd mot ständigt växande svårigheter i form av sjukdom, astma, hjärtbesvär, skatter, förfärligt heta somrar och en omöjlig arbetsbörda i 17 år efter sin makes bortgång innan hon till slut måste ge sig. Hösten '98 tog hon emot mig sista gången, förra våren orkade hon bara svara i telefon men inte träffa mig, och i oktober i höstas svarade ingen längre i telefon. Till all lycka var nu Anders på plats för att kunna svara i telefon och ge mig alla detaljer. Utan tvivel hade hon haft ett finger med i det hela från sin himmel och ombesörjt saken. Det var ingen slump att han, som annars bor i Stockholm, var där just nu när jag var i Rom två dagar. Eller var det? Inget klart svar kan någonsin ges på metafysiska frågor.

307

del 12 : Påskvarning. På kvällen kom den stora sensationen: högern hade segrat stort i de italienska kommunalvalen. Anledningen var folkets missnöje med de höga skatterna, som införts av vänsterregeringen. Detta är ett stort nederlag för premiärminister Massimo d'Alema och kan leda till regeringens fall, vilket herrar Berlusconi, Fini och Bossi inte har väntat en minut med att kräva efter segern. Av dessa tre herrar är Fini den enda dugliga. Berlusconi tänker bara på sig själv som den världsmiljardär han är, en av världens rikaste män, som äger Italiens tre främsta TV-kanaler (helt dominerade av reklam och skvalunderhållning) och som nog helst vore diktator. Bossi är helt inkompetent och ansvarslös, en dåre som borde ha avlägsnats från politiken för länge sedan och som så länge han är kvar utgör en levande politisk skandal. Det är han som vill skrota södra Italien och göra Milano självständigt. Gian Franco Fini är dock i motsats till dessa två en respektabel man som står för lag och ordning, ansvar och rättvisa, klokhet och försiktighet, och som tänker på alla utom på sig själv. Hans enda aber är hans politiska beroende av skurkarna Berlusconi och Bossi. Tisdagen utnyttjades till cykeltur runt hela Rom. Färden gick upp till Piazza Napoleon (Villa Borghese) och sedan ut på Via Appia så långt vägen var öppen - efter Cecilia Metellas grav var vägen avstängd, och det var bara att vända tillbaka. Få andra cyklister förekom i Rom – under min resa såg jag bara två, en dam och en gubbe. Romtrafiken är värre för cyklister än Göteborgstrafiken mest på grund av den luft som inte finns och inte går att andas – som cyklist får man ofelbart förfärliga hostattacker hela tiden. Det är ej att rekommendera att cykla omkring i Rom i dagens läge på grund av den vilt hårda trafiken och den mycket giftiga luften eller frånvaron av andningsbar luft. Vädret förblev dåligt eller föga inbjudande, det duggregnade, och sikten var dimmig det var det värsta tänkbara fotograferingsväder. Ej heller lovade det att bli bättre, så trots alla Paolos innerliga utlåtanden om alla fördelar av mitt förblivande hos honom i Rom beslöt jag att slå till reträtt och återvända till Verona via Florens, mycket beroende av mina släktingars väntande på mig och att möjligheten att fara ut till Borghesiana för att träffa Kerstins släktingar, hennes systerdotter och dennas son och dotter, hade stängts - det var inte lämpligt. Jag fick lov att träffa Anders senare i Stockholm i stället, när utredningen av dödsboet inte längre var lika överhängande. Emellertid hade Paolo än en gång visat sig vara den idealiske värden. Jag hade fått egna nycklar till hans bostad, fått låna hans cykel över hela Rom, fått rå om mig själv och givits fullkomlig frihet utan den minsta inskränkning - inga pedantiska regler eller kontroller, inga förmaningar eller efterseelser, ingenting utom obegränsad frihet. Han må fullkomligt sakna all ordning och disciplin i sitt privatliv, men han sköter sitt jobb och är hjärtegodheten själv. På kvällen träffades vi alla tre, Annie, Paolo och jag på en liten osteria nära Ottaviano och hade hur trevligt som helst i vanlig ordning. Vår träff på tre man hand verkar nästan börja bli en tradition av det mest positiva tänkbara slag. Högersegern i lokalvalen skänkte ett visst orosmoln över vår samvaro liksom över de flesta förnuftiga italienares, men vi var alla tre nöjda med aftonen. Det kom ett stilla regn som lovade rensa luften till nästa dag, vilket väl behövdes.

308

Annie hade varit i Verona i tre dagar å yrkets vägnar för en mässa men även fått tid för någon turism och tyckt mycket om staden. Även Paolo var på gott humör men var allmänt frustrerad över sitt förfelade liv, som väl de flesta i vår ålder är. Han betecknade sig själv som ett tomglas för samhället att kasta bort. Ändå har han tre hus och en vingård och ett fast jobb i en bank dessutom. De som har minst att klaga över är ofta de som klagar mest. Sedan vi sågs senast för ett halvt år sedan hade mycket hänt i Annies familj. Det hade gått bra för alla hennes tre barn, en dotter hade doktorerat på Selma Lagerlöf, och Annie hade blivit farmor för första gången. Ens första barnbarn är som att uppleva moderskapet på nytt från början men är ännu djupare. Hon förklarade även för mig hur jag plötsligt hur enkelt som helst hade lyckats komma till Assisi för första gången. Tidigare gick det aldrig några tåg till Assisi. Man fick åka till Perugia först och byta där, men nu går det alltså tåg direkt till Assisi från Rom, en premiär som jag av en händelse råkat ut för. I Florens var allting kaos. Det var påsktrafiken som nu började på allvar, men folk trampade varandra febrilt på tårna i hela staden. Alla språk, alla nationaliteter förekom, och överallt var köerna kilometerlånga. Det gick inte ens att komma in i Domkyrkan. Utanför Uffizierna var köerna så långa, att de flesta helt nedslagna slagit sig ner mitt på gården för att vänta ut det värsta. Mitt problem i Florens var av helt annat slag. Genom att staden kryllade så intensivt av folk överallt var det omöjligt att någonstans diskret gå avsides för att obemärkt lätta på blåstrycket. Jag sökte i princip över hela staden, men alltid var det någon som dök fram runt ett hörn och gjorde allt skumt förehavande omöjligt. Till slut var jag hänvisad till flodbankarna norr om Ponte Vecchio. Även där fanns det folk, men det var av lösare slag som antagligen sysslade med grövre hemligheter själva. Jag störde inte dem, och min aktivitet var trots allt den oskyldigaste tänkbara, hur ofin den än var. I Bologna var det ännu värre. Tågförseningarna hade börjat sätta av i sken och multiplicerade ständigt varandra som i en ständigt allt värre galopperande inflation av tilltagande antal minuter. Det var bara att hoppas att man skulle kunna komma vidare över huvud taget, vilket inte alls var säkert, och vilket alla de tiotusentals väntande och jäktande passagerarna verkade vara medvetna om, varpå även oron och jäktet ökade infektionsartat alltmer bortom all möjlighet till någon kontroll. Mest imponerande var åsynen av de tre unga damer som hysteriskt talade alla tre på en gång med varandra men med teckenspråk. Det var en oförglömlig uppvisning i gestikulär virtuositet. Jag gissade att de redan missat ett antal tåg och frenetiskt diskuterade möjligheten att invänta odefinierbara förseningar. Första intrycket av Verona var en överväldigande väldoft. Det var våren. Den hade kommit längre här än i resten av Italien. Södra Italien hade bara haft torka, på Campagnan hade det bara regnat, i bergen hade det bara varit kallt, men i Verona härskade definitivt våren. Det var bara att tacka och ta emot och njuta.

309

del 13 : Avslutning. Men det var inte våren som hade brutit ut i Verona. Det var själva sommaren, som börjat direkt utan någon vår emellan. De följande dagarna visade ständigt stigande temperaturer uppåt 25, 27 och 28 grader. Detta innebar även en total pollenexplosion, och alla gick omkring och nös och snörvlade. Körsbärsträden hade aldrig haft en så kraftig blomning, och alla klagade på hettan, som nästan var odräglig genast. Annars var Verona sig likt. Den glade tiggaren satt på Ponte Pietra och var lika glad som vanligt åt den dagsförtjänst som han gjorde i sin hatt för sitt goda humörs skull. De flesta tiggare bemödar ju sig om att ge ett så bedrövligt intryck som möjligt, de visar upp sina amputerade ben, sina trasklädda smutsiga spädbarn, ett plakat med hjärtskärande självutgjutelser och ser allt utom glada ut, medan denne bara log och var glad, som om hans tiggaryrke var det bästa i världen. Och han gjorde säkerligen en bra förtjänst. Optimism är alltid ekonomiskt lönsamt, och en god affärsman kan sälja vad som helst med bara det rätta leendet. Nedanför Julias balkong trängde sig alla turisterna som vanligt. Bronsstatyn av Julia på gården är gyllenskimrande blank på det ställe där alla turisterna tar henne på brösten, och alla väggar och fönster på gården är fullklottrade av den finaste graffiti i alla regnbågens färger. Det kan knappast finnas något mera nerklottrat ställe i hela världen. Påsken genomfördes under övliga former. Långfredagen tillbringades i Venedig under en idealisk eftermiddag av bara klaraste varmaste solsken och inte ens för mycket turister. Påskaftonen avfirades med en festlig lunch hos min kusin Alberto och på kvällen hos Cristinas väninna Grazia i ett sällskap av sex personer, där den mest charmerande var den välberesta och mycket musikaliska Giuseppina, en ny bekantskap. Vi begick sedan midnattsmässan i San Bernardino, en av Veronas äldsta, vackraste och största kyrkor med höga valv och underbar kör och orgel. Påsksöndagen avfirades med hela släkten, 14 personer, på en traditionell restaurang österut från Verona, och menyn var den traditionella: förrätt med salami och skinka, första rätt med risotto och sparrispasticcio, huvudrätt med sparris i olja, påskalamm, ärter och andra kokta grönsaker, och till slut jordgubbar med glass. Man kunde fylla på så mycket man ville, och även vinet, vitt och rött, tog aldrig slut. Släkttillställningen avslutades med Pan d’Oro och Recioto uppe i huset i Castagné. Vädret var stekande hett, men väderomslag väntades. Annandag påsk firades högt uppe i bergen tillsammans med Cristinas vänner. Vi var ett femtiotal. Det grillades och festades ute i det fria, men denna dag var vädret mindre nådigt. Redan på väg dit upp uppstod det problem, då ingen visste vägen. Ett antal bilar körde ständigt fel, och när vi prövade en ny möjlighet mötte vi ständigt en fil av våra vänners bilar stadda i ännu ett återtåg. Först framemot middag hittade vi rätt: en eremitort på 1000 meters höjd nära Roveré. Sedan började problemen. Det var nämligen regn på gång. Den första duschen kom med tjocka tunga droppar, och alla fick genast panik med att packa ihop filtar och söka skydd. Knappt hade alla fått skydd under träden förrän skuren var över, och alla drog ut ur sina

310

skogsbryn igen och bredde på nytt ut sina filtar. När allt var klart för att börja njuta av solen och värmen kom genast nästa skur utan förvarning. Och så höll det på. Under skurarnas gång var det svinkallt, ingen var skyddad tillräckligt, och det även haglade och blåste. Men humöret var det inget fel på. Alla dessa unga friska människor sjöng sig igenom hela eftermiddagen med frejdiga och romantiska italienska allsånger tills det kom en skur för mycket som inte tog slut. Då bröt de sista upp, tvingade av förnuftet till att ge upp trots allt. Det blev alltså en kall och strapatsrik avslutning på påsken och resan. Man reste söderut för att uppsöka sol och värme, i viss mån lyckades detta, men avslutningen blev en diger kalldusch med kanske en extra förkylning på halsen på köpet. Det var bara att tacka och ta emot. En tokresa är en tokresa. Inför hemresan infann sig tåget för en gångs skull absolut punktligt från Rom, men knappt hade det lämnat Verona så började förseningarna. Tåget var dessutom mer än proppfullt, då alla italienare skulle åka hem samtidigt efter påsken. Denna den första vardagen efter påskhelgen råkade dessutom infalla 25 april, som är Italiens nationaldag och därför en påbjuden helgdag, då ingenting fungerar. Även i Veronas centrum förekom det parader och triumfmarscher med stor ståt och pompa, hornorkester med Leipzigermässingcymbaler och väldiga trummor, som konstant överröstade till och med bastuborna. Det kunde inte bli pompösare. På tåget, där de flesta passagerare fick trängas sittande i korridorerna, visade det sig att de flesta glömt att lösa supplementavgifter. Konduktören håvade in storkovan på erforderliga böter och fann sig snart utan växel, (rätt åt honom!) så att han måste rannsaka hela tåget på möjligheter att växla in 100- och 50-tusenliressedlar. Snön låg kvar över Alperna, men det var varmt i München. Dessutom hade jag tur med mitt ressällskap. Från Verona hade jag till slut hamnat i samma kupé som två slovaker och en östtyska, som bodde i Florens. Hon kunde alla europeiska språk, men slovakerna kunde utom slovakiska bara ryska och italienska. De blev mycket förolämpade när jag först trodde de var polacker. Från München fick jag dela kupé med en kultiverad medicine studerande från Odense som talade god svenska, då han haft en svensk flickvän, men han svor bara på italienska. Även han hade njutit av påsken i Verona. Vi kom mest att tala om den svåraste och mest utbredda av alla välfärdssjukdomar, som bara blir värre ju mer man försöker åtgärda den, nämligen hypokondrin, som jag fått stifta närmare bekantskap med hos mina släktingar, då min fars kusin Ida var ett klassiskt typiskt fall. Hypokondrikern är outtröttlig i sina utgjutelser över sina egna obefintliga sjukdomar. Resultatet av denna outsinliga energi är att hela hennes omgivning får spader: det blir de som blir direkt lidande av alla hennes obefintliga sjukdomar. Syftet med detta evinnerliga självbeklagande är att få alla i hennes omgivning att tycka lika mycket synd om henne som hon gör själv. Så mycket synd som hon tycker om sig själv verkar detta ganska obehövligt. Emellertid går all hennes strävan ut på detta. Naturligtvis går hon till en läkare, som naturligtvis inte finner något fel på henne. Om läkaren då är mån om sin patient ger han henne sockerpiller eller mediciner i den vägen, och då blir hon nöjd, ty då har hon fått någon att erkänna att det verkligen är synd om henne. Om läkaren är förnuftig avvisar han henne, säger att det inte föreligger några fel och ber

311

henne gå hem och ta det lugnt. Nackdelen med detta förnuftiga förfarande är att hypokondrikern då går till en annan läkare. Förr eller senare finner hon den läkare som hon söker, en som kan gå med på att det är synd om henne. Men ju mer man tycker synd om henne, desto mer odlar hon sin hypokondri, desto sjukare inbillar hon sig vara, och desto odrägligare blir hon för omgivningen. Risken blir att hypokondrin leder in i en ond cirkel, så att till slut hypokondrin etablerar sig såsom en hopplöst obotlig sjukdom. Detta är dess värre det vanliga förloppet. Min reskamrat steg av i Odense, och jag kom snart fram till Köpenhamn, där dimmorna lägrade sig täta över Öresund, så att man inte såg den svenska sidan ens vid Helsingborg. I Helsingör släpptes alla passagerarna ut på den långa landgångsbryggan utan biljettkontroll medan de väl framme vid färjan fick se denna gå ifrån sig. Högtalarna meddelade: ”Vi beklagar oredan i båttrafiken idag. Nästa båt avgår i sinom tid.” Det var bara att stå där på landgången och vänta. I Helsingborg rådde total förvirring på biljettkontoret. Detta hade delats i två avdelningar, och i huvudavdelningen gick det bara tåg till Stockholm. Göteborg fanns inte längre med i tågtidtabellen. ”Vad har hänt?” undrade jag men väntade tålmodigt. När det slutligen blev min tur ombads jag ställa mig i en annan kö i ett annat kontor. Göteborg tillhörde numera avdelningen ”Sydvästen”, som inte längre tillhörde SJ:s område. På ”Sydvästen” visste man inte hur min Inter Rail-biljett skulle hanteras. Jag var berättigad till 50% rabatt, men det visste de ingenting om, så de bad mig lösa biljetten på tåget. Det var bara att på vinst och förlust hänge sig åt en konduktörs fullständiga godtycke. Så följde denna Tokresas sista överraskning. Konduktören på tåget meddelade mig, att jag med min Inter Rail-biljett inte behövde betala någonting: för Sydvästen gällde Inter Rail som i utlandet. Tydligen hade Sydvästen separerat inte bara från SJ utan från hela Sverige och tagit Göteborg med sig. För första gången på 11 år och 17 resor reste jag gratis hem genom Sverige på Inter Rail. Därigenom sparade man flera hundra kronor. Så ändades denna fullkomliga Tokresa.

Kloster och kluster i Ladakh, Den stora Ladakhresan sommaren ’00, som trots hotfulla omständigheter var en av våra allra bästa resor, i 18 avsnitt.) del 1. Det var i mars som planerna för resan drogs upp. Efter '99 års problem i Kashmir med kriget, vilket mitt korta besök i Ladakh blev maximalt lidande av, hade jag försökt intressera 'Läs och Res' för att ordna en säker och attraktiv resa till Ladakh och lyckats. I katalogen för år 2000 fanns för första gången en rejäl resa till Ladakh med i programmet, och jag blev den förste som anmälde mig. Snart hade tre till slutit upp. Sedan blev det inte fler. Fyra var

312

egentligen för lite, men 'Läs och Res' beslöt att genomföra resan i alla fall. Jag betalade hela priset för resan i maj, och då kom chockbeskedet: resan hade inställts. En av de fyra hade hoppat av, de andra två, ett par, bestämde sig då för att satsa på en annan resa, och jag blev ensam kvar. Efter sin resa i Ryssland hade Johannes öppnat en hotmail-adress, och han var villig att möta mig i Leh. Jag frågade 'Läs och Res' om jag kunde genomföra resan på egen hand, och de hade ingenting emot det. Det hakade upp sig på inrikesflyget tillbaka till Delhi från Leh, en ytterst osäker flyglinje. Jag föreslog som alternativ att jag skulle satsa på landvägen tillbaka från Leh över Zanskar. Mitt förslag föll i god jord. På väg till Finland i juni drog vi med Joacim på 'Läs och Res' upp riktlinjerna för resan. Jag fick ordna visumfrågan i Stockholm själv, ett dyrare och mera intrikat problem än någonsin, då Indiska Ambassaden numera bara gav visum mot betalning per bankgiro, men allt tycktes fungera. Joacim hade själv rest landvägen från Leh till Rothangpasset och visste att det fungerade, så han visste vad han gjorde när han gav mig helt grönt ljus. I min tur skulle jag undersöka 'Läs och Res' guidekandidater i Leh, bedöma dem och om möjligt utveckla planer för framtiden åt 'Läs och Res' med pålitliga guider. Avresedagen var den 18 juli. Jag måste lämna hemmet klockan 4 på morgonen för att hinna till KLM-flyget kockan 6.50, så det kunde inte bli någon sömn den natten. Det var Caravaggios och Antoine Watteaus dödsdag, Quislings och Nelson Mandelas födelsedag, dagen då det treåriga spanska inbördeskriget bröt ut och Rom brann ner år 64 utom dagen då påvens ofelbarhet proklamerades för 130 år sedan, så visst var det en spännande dag. Kina grälade på Europa och Världsbanken för att det inte fått ett lån på 40 miljoner dollar till att finansiera en kinesisk folkvandring in på tibetanskt område i Amdo, och Johannes hade hotat mig med en konferens i Leh när jag kom dit. Fem i fyra lämnade jag min bostad. Efter några kvarter fick jag en svår baktanke: tänk om jag glömt plattan på? Denna tanke blev så svår, att jag måste återvända hem. Precis när jag stod vid spisen och konstaterade hur maximalt avknäppt den var ringde telefonen. Min telefonsvarare var på. Det var Tore som för säkerhets skull ringde och väckte mig, i fall jag skulle ha somnat in. Det var hans tanke och inte min oro för plattan som dragit mig tillbaka. KLM upplevde jag som konventionellt men tråkigt. Aeroflot är mycket trevligare, och Schiphol i Amsterdam är en förfärlig flygplats. I jämförelse är Sjeremetjevo i Moskva rena idyllen. Flyget från Amsterdam till Delhi försenades dessutom men tog sedan 7½ timmar. Vi kom fram till Delhi strax före 23, och man knäades genast så fort man steg ut ur flygplanet av den bolmande ångande sommarvärmen. Det var meningen att en agent för SITA skulle möta mig där med mitt namn på ett plakat och med min biljett till Leh i fickan. Någon sådan man fanns inte. Efter mycket sökande fann jag en annan SITA-agent, förklarade mitt problem för honom och visade mina papper. Han tog genast i tu med ärendet och ringde runt i hela Delhi på sin mobiltelefon. Efter mycket jagande kom min man vid midnatt. Det visade sig att han inte kunnat få någon information om när mitt KLM-plan skulle komma. Sådant är vanligt i Indien. Han körde mig sedan till inrikesflygplatsen, där mitt plan till Leh skulle avgå klockan 5, alltså efter drygt två timmar. Det blev den andra natten helt utan sömn.

313

På inrikesflygplatsen fanns förvånansvärt mycket västerlänningar. De var faktiskt i majoritet. Alla nationaliteter var representerade, och fyra av dem råkade rentav vara svenskar från Göteborg, som kommit med Air France. En kanadensiska arbetade direkt under Helena Norberg-Hodge, så jag hamnade genast i det bästa tänkbara sällskap. Men på inrikesflygplatsen var allting stängt, man kunde inte ens skaffa sig en kopp te, så man fick svälta. Som tur var hade jag åtminstone min whisky. Flyget lättade klockan 5 på morgonen. Liksom över Europa och hela vägen till Delhi såg man ingenting annat än moln, men efter mellanlandningen i Srinagar och planet cirklade uppåt för att vinna höjd kunde man urskilja enstaka toppar österut mot Ladakh. Dock såg man inte mycket. Det mesta var moln- eller dimhöljt, och först när vi sänkte oss ner mot Leh kunde man börja urskilja det hiskligt ödsliga landskapet. Flygplatsen ligger halvvägs mellan floden Indus och Leh, och därifrån ser man klostret Spituk, där Alexej Notovitj bröt foten, bättre än själva Leh. Ladakhs huvudstad kryper sedan upp mot sluttningarna norrut och blir inte synligt förrän man är där, en liten håla av låga hus i ett okartläggningsbart gytter med egentligen bara en gata: Bazaar Road, som går som en vinkelhake avbruten i mitten. Man kan gå runt hela staden på fem minuter. Ami, som var här förra året, hade åt mig med särskild värme rekommenderat stället "Lung Snon" ett stycke nedanför staden. Mitt ressällskap Becky, som arbetade för Helena Norberg-Hodge, den för sina ekologiska projekt alternativa nobelpristagaren från Sverige, kände väl till stället och skulle dit själv. Vi blev ytterst väl mottagna av värdfamiljen. Becky omfamnades och kramades som en återkommen förlorad dotter och kransbehängdes med katasjalar, och sedan var det min tur: som total främling utsattes jag för samma generösa behandling. Man var hemma i Tibet, innerligt varmt mottagen av en egen familj av tibetaner i ett fritt land där destruktiva kineser aldrig förekommit, där alla kloster och tempel var alldeles intakta sedan de byggdes för sekler eller millennier sedan, och som gjorde skäl för namnet 'Lilla Tibet', ty det var helt tibetanskt i proportion och karaktär fast längre bort, utanför Tibet, och med en mindre befolkning under svårare villkor, ty här rådde kronisk vattenbrist. Efter frukostkalas med Becky, hennes vänner och hela familjen gick jag runt hela staden och blev tilltalad av alla, men jag orkade ingenting. Hemma igen stupade jag i säng och låg där som ett handfallet paket, fullkomligt utslagen av trötthet. (Reseskildringen kommer i början att domineras av Johannes' konferens, sedan följer omfattande klosterturnéer, och därefter vidtager de betänkliga klustren av svårigheter och problem, som i viss mån kom att överträffa till och med '99 års Kashmirresa.)

del 2. På eftermiddagen sökte jag upp Johannes, där han vistades nära den moraviska kyrkan, en liten förtjusande miniatyrförsamling i den norra utkanten av staden. Hans utlovade konferens hade redan varit den 18 juli, alltså igår. Jag hade kommit för sent med en dag. Han hade inte kunnat vänta på mig, då doktor Sun hade måst bege sig vidare redan igår.

314

Deltagare hade varit tibetaner, ladakhier, en kashmiri, en pakistani, en hindu och doktor Sun från Kina utom Johannes själv. Mannen från Pakistan (Lahore) hade varit värdelös då han i princip hade stått utanför det hela. Mannen från Kashmir (Srinagar) hade varit det roliga inslaget med sin godmodiga förnöjsamhet och totala optimism. För honom var det en självklarhet att både Kashmir och Ladakh skulle få mera autonomi och självständighet både från Indien och från varandra och att Tibet också skulle få det. Det var Tibet som var huvudfrågan under den kinesiska ockupationen och slaveriet. Johannes och doktor Sun hade haft mest att diskutera, och bådas resonemang hade varit ganska animerade men på helt olika sätt. Och fastän konferensen hade färgats ganska besynnerligt av de aktuella frågorna Kinas raseri mot Europa och Världsbanken och det sällsamma utegångsförbudet i Leh, hade Johannes och doktor Suns argument dominerat hela debatten. Utegångsförbudet i Leh kom sig av mordet på de tre buddhistiska munkarna i Zanskar. Muslimska militanter hade beslagtagit en truck som en tysk turist liftat med, både truckföraren och tysken hade alltså kidnappats, och när de kommit fram till ett kloster i Zanskar hade några munkar mött upp för att välkomna dem, varpå dessa blivit skjutna. Resultat: utegångsförbud i Leh, massiv militär närvaro, och Leh förvandlat till en spökstad. Och just då hade Johannes ställt med en konferens om Tibets och Centralasiens kommande öden. Johannes hade belyst och beklagat lägets hopplöshet i det att kineserna egentligen aldrig förstått sitt eget agerande. De kunde inte lyssna, de kunde inte resoneras med, det regerande kommunistpartiet och dess politik kunde inte kritiseras eller ifrågasättas, och det var alla kinesers absoluta plikt att blint lyda order. Mot dessa förhållanden hjälpte inte den bästa vilja i världen, enkannerligen Dalai Lamas, som bara vill Kinas och Tibets väl och som har den perfekta formeln: tibetansk autonomi men under kinesisk militär, administrativ och utrikespolitisk kontroll. Lösningen vore optimal för alla och är politiskt genial. Men Kina fördömer den av ren totalitär dumhet. Johannes belyste det beklagliga i detta. Man har försökt få Kina att resonera, man har framhållit enbart konstruktiva aspekter och argument, man har försökt diplomatisera, men de enda kineser man har fått att förstå det vettiga och konstruktiva i Dalai Lamas fredsförslag har varit studenter och oppositionella, som pessimistiskt gett upp inför det allsmäktiga Partiets vansinniga vägran att kompromissa, som inför en obotlig sjukdom. En av dessa var doktor Sun, en sann kinesisk demokrat uppfostrad med doktor Sun Yat Sens socialdemokrati, med ärftlig belastning av den gamla kantonesiska Mingdynastin och med både intressanta och farliga kontakter med hela det oppositionella Kina, Hongkong och triaderna. Hans inlägg i konferensen hade chockerat alla. Han menade att det endast fanns en lösning: att mörda varenda medlem av kommunistpartiet i hela Kina. Detta framförde han lugnt och på fullaste allvar. Han kände många som gärna skulle ställa upp på det, och han menade att dessa blev fler hela tiden. Fackföreningsrörelsen hade spelat ut sin roll. Alla fackföreningar var förbjudna och förföljda, och att fackligt ansluta sig var kriminellt. Den vägen var stängd. Falun Gong var stämplade som folkfiender och förföljda, fastän de inte haft något med politik att göra, och

315

de kristna och buddhisterna var alldeles för snälla. Muslimerna krigade på egen hand med egna metoder och skulle aldrig kunna sluta fred eller kunna slutas fred med. De förde sitt eget privata krig, som egentligen försiggick utanför det kinesiska problemet. Och enda sättet att åtgärda det problemet ansåg doktor Sun att var att mörda varenda medlem i hela kommunistpartiet. Så radikal hade denne ärkedemokrat blivit, och han visste vad han talade om. Han kände sitt Kina och hade erfarenhet av alla kommunistpartiets misstag och oppositionens eländiga nederlag under 50 år, som ständigt förvärrats efter 4 juni 1989. Hans ord i debatten vägde tyngst av alla. Det var vad Johannes kunde berätta om den konferensen. I solnedgången satt vi på det öppna kaféet alldeles nära den moraviska kyrkan och drack te. "Hur orkar du ständigt komma tillbaka hit på så långa resor och så tunga strapatser?" frågade han. "Varenda indisk resa har för mig blivit en succé genom att du alltid har varit här." "Ja, vi har alltid kunnat sammanstråla och alltid på olika platser. Men hur länge till tror du vi orkar hålla på? Du är äldre än jag," sade han. Jag kunde bara medge att jag inte blev yngre och att jag redan inte längre orkade med precis vad som helst. På kvällen hade jag middag med alla holländarna på hotellet, en festlig grupp på tolv personer, de flesta damer. De hade rest omkring överallt i Ladakh men fått klostren en aning upp i halsen. De kunde ge mig en hel del tips och förslag. Själv var jag mest hågad att pröva cykelmöjligheten, att hyra en cykel och den vägen åtminstone nå de närmaste klostren.

del 3. Följande morgon gick vi upp till Slottet och gompan där ovanför, jag och Johannes. Solen var smäktande njutbar på morgonen, men redan vid 11-tiden började den bli outhärdlig. Lyckligtvis seglade det upp en del skyddande vita moln som välsignelsebringande parasoller. Annars hade ökenvandringen uppåt varit plågsam. För att gå upp till Slottet måste man passera genom Gamla Stan, som är helt intakt och helt tibetansk, som en afrikansk ökenstad från medeltiden. Den var massivt patrullerad och bevakad av indiska soldater. "Där det finns indiska soldater behöver man inte vara rädd för någonting. De hindrar aldrig en västerlänning och besvärar honom ännu mindre. Och man påträffar dem alltid i en stads mest spännande och exotiska kvarter," sade Johannes. Slottet var inte mycket att se. Egentligen var det bara en fullständigt förfallen ruinhög. Vi fick inte komma in i de övre delarna, och de delar som vi i alla fall smet in på var fulla av bråte och hål att ramla ner i. Det var länge sedan detta slott var bebott av myndigheter. Det enda livstecken vi fann i hela slottet var ett litet avsides kapell, som tydligt var i användning av någon. Från Tsemo Gompan ovanför hade vi en mycket överskådlig utsikt över hela staden. Den stora huvudgatan var som en avdelare. På vår sida låg den gamla tibetanska staden i ett

316

gytter av småhus som hyddor. På andra sidan var den moderna staden, ett enda grönt parklandskap, som man knappast urskilde husen i. Johannes: "Staden har drastiskt förändrats under de senaste 30 åren. För 25 år sedan började den stora affärsmansinvandringen från Kashmir, och under de senaste 10 åren har turistinvasionen ägt rum med ibland en tillväxt på 30% om året. Men som du har märkt är turismen inte störande - inga diskotek, inga karaokebarer, inga utsvävningar. Det är inte vilka turister som helst som kommer hit utan egentligen bara sökare. De söker kontakt med buddhismen, de söker renlevnad, och de söker sig själva. Det är inga droghippies utan verkliga levnadskonstnärer och filosofer i alla åldrar, damer och herrar. Men avgörande för Lehs utveckling har de geo-ekologiska projekten varit med Ledeg och Secmol och allt vad de heter. De har tilldragit sig uppmärksamhet från hela världen för sina utforskningar av naturrena sätt att leva, som kan vara den enda pålitliga vägen in i framtiden för mänskligheten. Helena Norberg-Hodge är den stora ledstjärnan, som fick det alternativa nobelpriset för sina insatser för 20 år sedan, och som fortfarande leder det hela. Har du tur får du träffa henne i nästa vecka." Johannes kunde inte stanna i Ladakh. Han var djupt engagerad i de aktuella frågorna kring munkmorden i Zanskar och autonomikravet i Kashmir och måste därför snarast möjligt åter bege sig till Kashmir, vart jag inte kunde följa honom. Därefter hade han många andra svåra problem att brottas med: situationen i Afghanistan, Tadzjikistan, Pakistan och Öst-Turkestan bland mycket annat. Vi borde nämna, att Tsemo Gompa, det lilla fortet högst upp ovanför "Slottet", konstruerades för mer än 400 år sedan för att markera en seger över en förenad armé från Kashmir och Baltistan. Följande invasion från Kashmir kom först för tio år sedan och var då fredlig. Det var helt enkelt fredliga kashmiris som flydde för sina liv undan inbördeskriget i Kashmir för att få vara i fred och sköta sin fredliga affärshantering i fred. Eftermiddagen tillbringades under fåfäng jakt på en cykel. Cyklar hade funnits till uthyrning tidigare, men i år var det kört. Jag hörde mig för på dussinet olika ställen, som till och med skyltade med 'mountain bikes for hire', men alla sade nej. Det var omöjligt i år, och det var bara att ge upp, tills ett underverk inträffade, om det inträffade. Ett regn inträffade på eftermiddagen, det första på evigheter, det var kortvarigt, men det hade samma effekt som en hel 50-lapp i en tiggares händer. Efter detta enda lilla regn skulle det bli tillfälligt mycket lättare att leva i hela Ladakh, i synnerhet som det antagligen regnat och snöat massor i bergen. Därav kom det sig att middagen denna kväll blev inomhus. Vi var nio omkring bordet, och med de två holländare som fanns kvar kom vi att tala om musik. Den ena var elektroingenjör och hade kommit till Ladakh första gången 1987, och den andra var ambulansförare och i Indien för första gången, guidad av sin gode vän Indienexperten och elektroingenjören, som genast enleverat sin unge novis till vän till Ladakh på dennes indiska jungfruresa. Båda var ytterst musikaliska, och elektroingenjören var själv bassångare och gick på konsert i Amsterdam (på Concertgebouw) varannan vecka. Han älskade de stora romantikerna, Beethoven, Schubert, Schumann och Chopin, men hade sin största passion för Mahler. Ambulansföraren trivdes bara med att höra på olika Requiem och var mycket tacksam för att jag tipsade honom om att även Schumann skrivit ett Requiem (opus 148) som

317

aldrig spelades offentligt. Han brukade spela sina Requiem alltid i ambulansen för att muntra upp sitt arbete, och hans klienter brukade aldrig klaga på det. Tvärtom, ty de kom nästan alltid levande fram till sjukhuset. Vad som hände med dem sedan var inte längre på hans ansvar. Sålunda avslutades denna andra dag i Ladakh, så långt bortanför världen som man gärna kunde komma med civilisationen bevarad, bland världens vänligaste mänskor, i ett tibetanskt-buddhistiskt land där aldrig någon kines kränkt någon helgedom, och där, av alla ställen, en kines uttryckt den kanske ondaste tanke som någonsin framkastats om Kina, nämligen, att den enda lösningen på Kinas och Tibets problem vore att varje medlem av det kinesiska regerande kommunistpartiet skulle mördas.

del 4. Johannes tog mig på vandring upp mot kullarna norrut. Där fanns bland annat den mycket vackra japanska fredsstupan, en nästan exakt kopia av den i Darjeeling men uppförd 1985 sju år tidigare. Den är helt vit och dominerar med sin renhet och skönhet hela Leh. Vägen dit är inte lätt, då det är 613 trappsteg upp till toppen, men där uppe får man sin fulla belöning i form av utsikt och skönhet. Utsikten från stuporna norr om Leh påminner mycket om den från Drepung nära Lhasa. Det finns sålunda många försvarliga grunder till att kalla Leh för "lilla Lhasa", om dock då "lilla Potala", alltså det fallfärdiga "slottet" i Leh, knappast kan tåla en jämförelse med det riktiga Potala. Därifrån tog han mig med till Sankara Gompa Village, en förtjusande liten klosterby med den stupa som ligger längst bort från Leh. Den syns från Leh men i fjärran, och där är man redan halvvägs upp mot Kardung La på drygt 5600 meter, som sägs vara det högsta vägpasset i världen. Dit ska vi så småningom med Nubradalen som mål där bakom. Vi bjöds på smörte av glada bybor, som tydligen kände Johannes redan. Han talade hela tiden med mig om det massiva kinesiska problemet. "Vi har gjort allt för att få dem att förstå vad de har gjort. Vi har prövat alla diplomatiska vägar för att få dem till någon minsta distans till deras vanvettiga, omänskliga och paranoida politik, men för varje vår ansträngning har deras övergrepp bara blivit värre. Deras politik i Tibet, med att där underhålla en monstruös armé och hela tiden pumpa in kineser som staten betalar för och belönar, med omåttligt kostbara gruvprojekt och felande dammprojekt, är fullt jämförbar med nazisternas vansinniga judepolitik, när de under andra världskriget satsade oerhörda summor på förintelseläger och hellre använde sina tåg till att transportera judar till Auschwitz än till att skicka ovärderliga förnödenheter till östfronten. Vi har försökt få kineserna att resonera, vi har försökt få dem att fatta, men de helt enkelt vill inte. De är livrädda för att förlora sina storhetsvansinniga ofelbarhetsillusioner, deras paranoia tilltar lavinartat, och det räcker med att vilken kines som helst fäller det minsta kritiska ord om regeringen eller partiet, så stämplas han för livet som landsförrädare, och det enda han har att emotse för resten av livet, om han får leva, är straffarbete eller fängelse på livstid, om han inte får turen att gå i exil. Vi har försökt allt och skall fortsätta försöka allt. Jag tror inte på

318

doktor Suns radikala lösning, även om fler och fler kineser ser den som den enda möjligheten. Jag tror liksom Dalai Lama på en bättre lösning, som är fredlig. Det sägs att vi kristna och buddhister är alldeles för snälla intill menlöshet i vår undfallenhet, men jag tror att de största realisterna alltid finns bland de godas läger. Kommunisterna i Kina är inga realister, då de har vant sig vid att bara se vad de själva vill se." Vår promenad tog tre timmar, och jag var uttröttad när vi kom tillbaka. Vi skildes vid "Food Affair", Lehs centrala kondisplats, och jag gick hem till mitt gästhus för att vila mina ben. Sedan gick jag ner till klostret Spituk, som Henk holländaren avrått mig från att göra, då det var en mördande promenad. Men jag hade inget val, då det inte gick att hyra eller låna en cykel. Klostret blev en upplevelse. Det är labyrintiskt, och det är lätt att gå vilse där, och det är omöjligt att utforska alla avdelningar. Det är från 1300-talet, och högst upp finns ett märkvärdigt kapell, som tydligen alla vallfärdar till. Man kommer in i en kolsvart mellanhall, där man inte ser någonting, och på sidan om är sedan det lilla kapellet, där den stora sevärdheten är ett slags gudabeläte med många hemska armar och ett demoniskt vilddjurshuvud. Som ytterligare prydnad i kapellet förekommer många andra djävlar och lämpliga dödskallar. Det är bättre än Madame Tussauds "Chamber of Horrors". Medan jag var där invaderades klostret av en hel bataljon indiska soldater. Alla sprang de upp i detta kapell och kastade sig på marken och prostrerade sig för detta makabra beläte, som om det kunde vara något heligt. Sedan ville de alla, en och en, fotograferas tillsammans med mig. Chefen för denna bataljon mötte jag på vägen ner. Det visade sig vara min gamle vän från förra året, den indiske översten som åtog sig att ta mig genom krigslinjerna vid Dras och Kargil. Sammanträffandet var unikt och tacksamt för oss båda. Med innerligt allvar uttryckte han sin glädje över att den här gången finna mig säkert på rätt sida om fronten i Ladakh i fredstid. Vi hade sedan ett långt samtal tillsammans. Han beskrev situationen i Jammu, Kashmir och Ladakh som till 80% fredlig. Det var fortfarande utegångsförbud i Leh mellan 8 och 5 på natten, och man visste att alla muslimer hamstrade vapen. Situationen var vulkanisk, och vad som helst kunde explodera när som helst. Det fanns fler militärer i Ladakh än ladakhis. Så spänd var situationen. Men han var mera intresserad av mitt privatliv. Han förvånade sig över att jag som ungkarl vid min ålder levde ett så pass fritt konstnärsliv som jag gjorde utan någon köttslig förbindelse, och han undrade hur jag klarade av det. Jag nämnde då för honom, att katoliker och buddhister hade en sak gemensamt, nämligen att båda religionerna utvecklat en andlig disciplin som gick ut på att styra sexualdriften och andra sådana energier in på koncentration och konstruktivt arbete i stället. Han sade då, att det var just det svaret han hade väntat sig av mig. Vi skildes där och såg fram mot nästa tillfälle när ödets vägar skulle föra oss samman igen.

319

Den tibetanska dödsvetenskapen. "Det mest populära sättet att se på döden är dualistiskt: dels har man den andliga synen, själsliga teorier inbäddade i teistiska trossystem, och å andra sidan har vi den moderna, nihilistiska materialismen. Den förra inbegriper uppfattningen om själens odödlighet, antingen att denna hoppar från ett liv till ett annat genom oräkneliga födslar och återfödslar, eller från detta liv till en annan existens, antingen i paradisets salighet eller i helvetets eld. Den senare förkastar alla spekulationer i vad som kan hända med "själen" efter att en person har dött, eftersom det inte finns någon uppfattning om själen inom den empiriska vetenskapens område. Den betraktas som något vetenskapligt overifierbart, därigenom kan frågan om dess existens inte avgöras med någon bestämd klarhet, och därför är det säkrare att tro att endast intet möter oss efter döden. Salig obefintlighet - det låter lockande och mycket bättre än den känslomässigt jobbiga och fysiskt smärtsamma livsexistensen. Men varför fruktar då även de som omfattar den synen döden så mycket? Troligen emedan de i djupet av sina hjärtan tvivlar på denna absoluta intighet, för att inte tala om att det inte finns mycket till belägg för att denna nihilistiska uppfattning är korrekt. Ingen har någonsin återvänt för att kunna berätta hur det var i tomma intet, medan faktum är, att de som haft nära-döden-upplevelser har vittnat om ett slags tillvaro liknande den religiösa eller själsliga synen på vad som kommer efter livet. Det är svårt att tro att stora andar som vi känner, som medan de lever inspirerar och upplyser sin omgivning, en dag skulle bli till tomma intet, och att deras storhet inte skulle vara mer än ett antal atomer och molekyler i deras hjärnor som skulle slockna och ruttna med hela resten av deras fysiska existens. Det är absurt att tro att vår moders unika personlighet och starka, kärleksfulla karaktär inte skulle vara mer än resultatet av en atomisk och molekulär sammanblandning i hennes hjärna, och att hennes medvetenhet bara skulle vara en tillfällighet genom de neutroner som löper i hennes centrala nervsystem. Om så vore fallet, varför är vi då varann så olika? Varför är varenda en av oss så fullständigt unik? Om medvetandet bara var en fråga om biologiska och fysiska mekanismer, varför är vi då inte alls lika tråkigt förutsägbara som japanska robotar? Buddhismen, den tradition som omfattas av tibetanerna, förkastar båda de ytterligheter som representeras av de båda synerna angivna ovan. Ehuru den medger självmedvetenhetens fortsättning från liv till liv - emedan energi varken kan skapas eller förstöras - så förkastar den alla absoluta själsteorier - att en hel identitet skulle vara fixerad och statisk efter döden - genom sin kardinaldoktrin om självlösheten, eller själlösheten (anatta). Emellertid förkastar den aldrig den relativa närvaron av ett levande jag, och i opposition till nihilisterna hävdar den den föränderliga, flytande själens kontinuitet från liv till liv. Under sin livstid utmanade Buddha uttryckligen sin tids nihilism som försökte reducera den relativa, konventionella, levande själen eller jaget eller identiteten till en lös sammansättning

320

av endast materia. Han insisterade på det relativa jagets realitet, sårbarhet, ansvar och utvecklingsmöjlighet. Denna kontinuitetsprocess behandlas utförligt och raffinerat i "Den tibetanska dödsboken", en av de viktigaste böcker som vår civilisation har alstrat. Skriven av den store mästaren Padma Sambhava är den en instruktionsbok för folk som ställs inför döden, inklusive deras släktingar och käraste, och har i århundraden varit mycket populär i Tibet. Den hör samman med en stor litteratur i Tibet som utförligt undersöker och behandlar dödsfenomenet. Titeln är en fri översättning av "Bardo thos grol". Bardo betyder "mellanstadium", vilket refererar till hela processen från död till återfödsel. Tibetaner iakttager sex 'mellanstadier': stadiet mellan liv och död ("livet emellan"), mellan sömn och uppvaknande ("drömstadiet"), mellan vakenhet och trance ("trancestadiet"); samt tre mellanstadier under död-återfödsel-processen ("dödsögonblicket", "verkligheten" och "existerandet"). Orden thos grol betyder att denna boks upplysning "frigör" just genom att bli "lärd" och "förstådd", genom att den ger den person som står inför döden en så naturlig, klar och djup förståelse för fenomenet att saken sedan inte tarvar vidare reflektion eller kontemplation. Så en mer egentlig översättning av titeln vore ungefär "Den stora boken om naturlig frigörelse genom förståelse av mellanexistensen". Den tibetanska synen på döden och övergångsstadiet är varken mystisk eller magisk. Deras månglivsperspektiv är inte mer (eller mindre) något religiöst trossystem än vår moderna uppfattning om solsystemets ordning och hur det fungerar, eller om hur årstiderna hänger samman. De betraktar det som en självklarhet och som vetenskapligt faktum att levande varelser existerar genom en lång räcka av liv, och att döden, mellanexistensen och återfödelseprocessen följer ett förutsägbart mönster. De har trovärdiga vittnesmål från upplysta resenärer som vid fullt medvetande gått igenom mellanstadierna, bevarat minnena därav och kunnat återge sina erfarenheter. Tibetanerna omfattar rapporterna från sina "psychonauter" lika klart som vi omfattar vad våra astronauter har berättat om sina upplevelser på månen. Tibetanerna tror även att de flesta kan återuppliva minnen från tidigare existenser genom elementära meditationsövningar. Tibetanerna applicerar sin buddhistiska tro på ett praktiskt sätt, så att de använder sina existenser till att utbilda sig till att förstå världen och förbereda sig för döden och framtida liv genom att förbättra sina etiska handlingsmönster, känslomässiga vanor och sina kritiska insikter. Trots sin till synes orealistiska "glada" attityd inför döden så värdesätter de och helgar de livet så till den häpnadsväckande grad, att de undviker att skada maskar om det går, eftersom "till och med maskar ju kan ha varit våra käraste i tidigare liv". Tibetanerna är i allmänhet glada, livliga och energiska. De omhuldar friheten på alla nivåer och i alla sammanhang. De är i själva verket ytterst moderna i sina sinnen och hjärtan. De utnyttjar sina liv ekonomiskt och väl, tar till vara varje ögonblick och tar ut det högsta möjliga av livets värden, inte bara materiellt utan mest för sin egen personliga utveckling. Genom denna överraskande sofistikerade uråldriga kunskap om döden och medvetandet i Mahayana-Buddhismen som de har kultiverat har de så mycket att lära sina

321

mera "moderna" medmänniskor från västerlandet, vilkas uppfattning om framgång och lycka är så hårt markerade av den oroliga jakten på materiell framgång. En stor del av tibetanernas kulturs betagande och oförlikneliga skönhet kommer från deras livliga medvetenhet om dödens ständiga närvaro och om den frihet som medvetandet och kunskapen därom inger." (Rahayu Ratnaningsih, The Satori Foundation, ur "The Jakarta Post", 10 december 2000) Kommentar. Artikeln förnekar alltså både personlig odödlighet i varje form (både i paradiset och helvetet och genom själavandring med bevarad identitet) och den materialistiska uppfattningen att allting är slut i och med döden. I stället medger den ett slags opersonlig odödlighet genom själavandring i en form som vi i dödlig form inte kan förstå. Detta är alltså ett slags kompromisslösning och någonting så ytterst buddhistiskt som åter en form av den gyllene medelvägen. Detta är minst sagt förnuftigt.

del 5 : Söndag i Ladakh. Efter gårdagens rekordpromenader mellan Sankara och Spituk på sammanlagt mer än 25 kilometer kändes det som en baggis att ta bussen till Thiksey och promenera hem därifrån. Det ytterst väl organiserade klostret i Thiksey 2 mil från Leh gör om någonting i Ladakh samma överväldigande verkan som Potala i Lhasa och har nästan lika många trappor upp till huvuddelen. Men Thiksey är mycket äldre då det anlades redan på 1400-talet av en direkt elev till Tsongkapa, den stora Gelugpaordens instiftare, vilken orden ju Dalai Lama är högsta abbot för. Den lokala abboten idag för Thikseyklostret heter Nawang Chamba Stanzin, är född 20 maj 1943 och alltså 57 år gammal och har rentav en plats i det indiska parlamentet. Hans vanliga beteckning är Thiksey Rinpoche. Hans betydelse för restaureringen av Ladakhs kloster har varit oöverskådlig, och han har instiftat åtskilliga skolor och institut för högre buddhistiska studier. Själv fick han sin utbildning vid Drepung och Tashilumpo i Tibet. Från Thiksey är det inte farligt långt att promenera till det nästan lika spektakulära klostret-palatset Shey, och man bör då avstå från landsvägen för att i stället använda sig av den lokala grusvägen närmare floden. Där är man helt i fred för all trafik och får bara med fryntliga bondhustrur och lekande (i mitt fall badande) barn att göra, och vägen går ända fram till Shey. Större delen av det imposanta Sheykomplexet är ett lika förfallet slott som det i Leh, men där inne bland ruinerna finns även klosterlokaler samt bl.a. den största Buddhaskulpturen i hela Ladakh, fyra våningar hög, som är från 1633. Man kan utan någon större svårighet klättra upp till toppen av klostret och palatsets ruiner, men sedan är det då omöjligt att hitta ner igen; ty även denna byggnad följer Spitukklostrets omöjliga mönster av vilseledande labyrint. I Thiksey är det lätt att hitta, ty allting leder uppåt; men i Shey, om man lyckas ta sig ända upp, ställs man hopplöst inför det faktum, att ingången inte har någon utgång och uppgången ingen nedgång. Det är ett fenomen.

322

Därifrån är det inte heller långt till Choglamsar, och vägen dit är också mycket intressant, då klipporna ovanför floden företer nästan skulpturala formationer. Man kan fascinerat studera dem hur mycket som helst och få dem till de mest fantastiska djur- och människoskulpturer. Choglamsar är berömt för sina många buddhistiska institut för högre studier. Där finns skolor och bibliotek och allt möjligt men inget spektakulärt kloster av Sheys och Thikseys rangordning. Samhället är utspritt, och det tar lång tid att gå igenom hela byn. På vägen återfinns talrika frestelser i form av de mest charmerande och oemotståndliga restauranger och tehus. Promenadvägen från Choglamsar till Leh är inte att rekommendera. Det är en enda lång mördande uppförsbacke med hård trafik och steril ökenomgivning. Lyckligtvis fick jag skjuts den värsta biten av en truckförare, som bjöd mig på obegränsade mängder vatten. Sålunda kom man fram till Leh helt förfriskad och som en ny människa. Nästa dag var det dags för Stakna och Matho mellan Thiksey och Hemis. Halv tio bar det av, och man hade en otrolig tur med vädret hela dagen. Det regnade över bergen, ibland kunde det se riktigt hotfullt ut, men det regnade bara runt omkring. I norr sken solen, och Ladakhlandskapet hade aldrig tett sig vackrare för mina ögon. Klostret Stakna på en klippa vid Indusfloden är berömt för att vara begåvat med de vackraste Ladakhutsikterna, och när man fick ta del av dem var det bara att tiga och samtycka. Liksom Thiksey är klostret exemplariskt väl hållet, den gamla samlingssalen är utomordentligt vacker och har den rätta tibetanska stämningen, och dessutom finns där helt nya kapell av vilka åtminstone ett var en klar sevärdhet. Byn nedanför Stakna verkade mycket liten och primitiv, så jag passade på att försiktigt fråga min vägledande munk om det alls var möjligt att få en kopp te i byn. Han pekade genast ut åt mig ett särskilt hus mitt i byn som faktiskt såg ut som om det kunde ha en sorts servering. När jag lämnade det vackra klostret begav jag mig dit. Aldrig någonsin har jag blivit bättre mottagen som främling i ett främmande hus. De gav mig inte bara te utan till och med flera omgångar smörte, och de ville inte ha betalt för det. Jag var ju både främling och gäst. Det var en stor familj i ett stort hus, den äldsta systern hade barn, och de yngre syskonen, en bror och en syster, var ungdomar som talade förvånansvärt bra engelska. Jag frågade senare var de hade lärt sig den, och de hade faktiskt lärt sig den själva i skolan. Ändå är engelska mycket svårt för tibetaner att lära sig, då både vokalljud och konsonantljud skiljer sig totalt; och denna familj var helt ladakhi-tibetansk. Jag njöt av deras goda te och sällskap och kunde sedan styrkt till kropp och själ bege mig ut på vad som skulle bli ett smärre Golgata. Vägen upp till klostret Matho från Stakna var obefintlig. Visserligen fanns det en väg någonstans, men den var omöjlig att hitta. Man försökte satsa på någonting som såg ut som en väg långt borta och högt upp, men för att nå dit måste man ta sig genom tistel- och törnsnårsängar omväxlande med gyttjiga träsk. När man kom fram till det som man hade trott att kunde vara en väg visade det sig vara en oöverkomlig kanal. Sent omsider fann man en bro över denna och tycktes då verkligen ha kommit på rätt väg, men denna väg ledde omsider rakt in i en rysk fårfarm utan utvägar. Några barn lyckades till slut öppna en bakgrind åt mig med mycket bortvältrande av stenar, öppnande av tillkrånglade

323

ståltrådskomplexkrokar och bortböjande av taggtråd. Sedan var jag fri att fortsätta pulsa fram genom gyttjeträsk och tistelsnår mot det synbarligen ständigt mera avlägsna klostret. När man äntligen stod inför det visade sig min guidebok ha fel på en punkt men rätt på en annan. Guideboken skrev tvärsäkert, att promenaden från Stakna till Matho tog en timme, vilket var helt fel, då författaren till boken tydligen aldrig försökt begå den promenaden själv. Vidare skrev guideboken att klättringen upp till klostret var vida besvärligare än den upp till Thiksey. Det stämde. Men väl uppe fick man sin belöning trots att inte en enda munk var hemma som kunde öppna ett enda tempelrum åt mig. Man fick nöja sig med utsikten, som inte stod långt efter Staknas. Från Mathos klostertak ser man ända till Leh - det måste vara mer än 30 kilometer och hela Indusdalen med alla de måleriska bergen runt omkring. Guideboken kallar det ett månlandskap i stället för ett landskap. För mig var det lika vackert som omgivningarna kring Kailas. Detta kloster skiljer sig från de flesta Ladakhkloster genom att det tillhör Sakyaorden, och dess klostergård är den vackraste jag har sett i något tibetanskt kloster. Matho Gompa ser obetydligt ut på avstånd, men när man står inför det tornar det upp sig värre än Thiksey. Liksom både Thiksey och Stakna är det även exemplariskt väl hållet. Återstod återfärden. Förgäves försökte jag finna en användbar väg tillbaka och fann mig bara hänvisad till samma gyttjepölar, samma tistelskogar, samma eländiga oforcerbara kanal och samma i grönskan väl dolda träsk med samma bottenlösa fallgropar. Man blev gyttjig över alla kläder, sandalerna gick sönder, solen stekte, och man kom aldrig fram. Jag fann mig så illa tvungen att söka skydd hos samma underbara familj igen som tagit hand om mig före strapatserna. Det visade sig att de hade bjudit hela byn på fest och mat och bankett. Det var tydligen en alldeles särskild byfestival på gång just denna dag, ty alla var festklädda. Jag fick genast ett präktigt mål mat i handen och därtill obegränsade mängder vatten och te av alla de slag, medan den stora byfestivalen höll i gång för fullt med de vackraste tänkbara folkdräkter, de skönaste tänkbara damer i parader överallt och den godaste tänkbara mat utan ände. Familjen tog översvallande väl emot mig och bjöd mig på allt tänkbart överflöd utom tårta. Var jag glad för det. Det var mer än bara plåster på såren efter Matho-strapatserna. Det var som inblickar i själva paradiset. Det kändes som om man hade haft den otroliga turen att komma till rätt plats i rätt ögonblick på den festligaste dagen under hela året, när alla var som gladast och godast. Jag skildes inte från mitt värdfolk utan att vi hade bytt adresser, så det lär dessutom bli en fortsättning. Inga bussar stannade i Stakna på väg till Leh. Jag fick promenera med min trasiga sandal till Thiksey och ta bussen där. Icke desto mindre kom det en buss på vägen och plockade upp mig. Detta var förvisso en lyckodag och på alla sätt en välsignad söndag. Dagens upplevelser hade varit så överväldigande goda att det nästan kändes som om höjdpunkten av resan redan hade nåtts - det kunde inte bli bättre. Åtminstone förleddes man till att tro så.

324

del 6 : Hemis, Stangmo, Takthog och Chenrey. Hemis blev något av en besvikelse, kanske för att mina förväntningar varit så höga. Det var ju berömt för att vara Ladakhs rikaste och största kloster, men det låg långt borta djupt insprängt i en dal och var inte ens särskilt gammalt - bara från 1600-talet. Thiksey var mycket äldre och ståtligare, och både Stakno och Matho hade gjort ett djupare intryck. Dessas största rikedom var ju deras oerhörda panoraman, vilket Hemis saknade helt. När jag förra året reste genom Ladakh på två dagar kom vi inte in i ett enda kloster, och vårt besök i Leh var bara på någon timme. Bland de kloster jag då inte ens fick se på avstånd var det i sin klyfta helt osynliga Hemis, varför mina förväntningar skruvats upp genom fantasin till ett drömslott. Naturligtvis var det inget drömslott. Dessutom gjorde man en filminspelning just när vi kom dit, så det gick inte att komma in i en enda lokal. Det var en fransk regissör som gjorde någon sorts dokumentär under tämligen respektlösa former: det dracks öl inne i klostret, och teknisk personal gick omkring inne i bönesalen med skorna på. Turisterna var en avskräckande mängd, och de fick alla slå sig ner och vänta. Småningom troppade de sakteligen av, den ena efter den andra, då de tröttnade på att vara behandlade som icke önskvärda massturister, fastän de inte var någonting annat. Då väntan blev så lång klättrade jag upp till bergskrönet för att få någon form av utsikt. När jag kom ner igen fanns det bara något dussin väntande turister kvar. Plötsligt kom alla munkarna rusande ut ur klostret på en gång, det var paus i inspelningen och de skulle ha mat, och då såg vi vår chans. Vi var fyra stycken som lyckades smita in, två fräcka ungrare som inte tog av sig skorna, en trevlig holländska som behärskade alla Europas ledande språk, samt jag. Den tekniska personalen hade uppenbarligen bekymmer med inspelningen och med belysningen, då denna för freskernas skull ju inte fick vara för skarp. De bad alla turister att inte komma in, och vi fyra avlägsnade oss tämligen snart, medan jag med sympati önskade dem lycka till. Det lilla vi fick se av Hemis innanmäte var höljt i dunkel. Allt verkade tämligen dammigt och gammalt. Bönesalen var stor och imponerande men överbelamrad och instängd. Både Stakno och Matho hade gjort ett mycket bättre intryck med sina ljusa luftiga kapell och salar. Det finns ett annat kloster högt upp norrut från floden som heter Stangmo. Det går en avtagsväg dit från närheten av Thiksey, det finns utsatt på kartan, men ingen guidebok tar upp det. Av min värd fick jag veta, att det var övergivet: inga munkar finns kvar där, och stället är närmast en ruin. Ändå lär det vara värt ett besök. Ännu beträffande Hemis berättade mina två holländska damer på hotellet att de varit med om festivalen där för några veckor sedan. Det hade varit helt avmystifierat, fotoblixtar hade bländat hela tiden, videokameror och filmkameror hade oavbrutet surrat, publiken hade respektlöst gått omkring bland aktörerna för att få närbilder, det hade kort sagt varit helt sekulariserat och materialiserat. Det mest imponerande med Hemis var för mig något helt annat. När man nalkas Hemis eller lämnar det flankeras vägen av väldiga mani-murar. Det är alltså murar som ladakhierna

325

har byggt upp av vanliga lösa stenar, och murens krön markeras sedan med mani-stenar, alltså platta stenar med heliga inskriptioner eller inristningar. Det låter ju inte så märkvärdigt. Det är bara det, att dessa murar är tjugofem meter breda, mer än en meter hög och sträcker sig i sin spikraka längd kilometer efter kilometer. De kan ses från hela landskapet som långa raka formationer i terrängen. De är alltså oerhörda byggnadsverk, byggda för hand sten för sten under ett astronomiskt tålamod och outtröttlighet. Följande dag var det dags för Takthog och Chenrey. Det gick en tidig morgonbuss klockan 8 från Leh hela vägen fram till Takthog, det österut mest avlägsna klostret från Leh, och jag var tacksam över att få plats på den bussen fastän den var överfull och min plats bara var en stolkant utan ryggstöd. På denna buss var det många unga damer, och alla dessa damer sjöng tillsammans under hela den långa resan. Det var tydligen någon sorts morgonbön, ty de läste innantill tibetansk text samtidigt medan de tydligen hade musiken i huvudet. Det var absolut samstämmigt och rent i två eller tre stämmor. Det var ytterst angenämt och en äntlig välkommen kontrast till den vanliga förfärliga indiska populärmusiken, som i princip bara har två slags sånger att komma med. Den ena är den hurtfriska hejarvisan: "Hoppla hoppla hej, hoppla hej, (rassel rassel) hoppla hej, hoppla hoppla hej (rassel rassel)," och så vidare. Den andra är den mera sockersöta: "Guckeguckeli, guckelej, (miao miao) guckeguckelej, guckeli, bähä bähä, bille lille dej, guckelej (miao miao)" och så vidare. Jamandet är då den kvinnliga sångparten, som alltid låter exakt likadant och alltid konsekvent jamar om dock ganska virtuost ibland. Efter Koru bar det av uppåt mot bergen men i motsatt riktning mot Hemis, som är uppåt från södra flodstranden av Indus. Vi begav oss uppåt norrut, och snart uppenbarade sig en av resans stora upplevelser: åsynen av hur det mäktiga klostret Chenrey liksom steg ut ur bergen och placerade sig mitt i landskapet med en oerhörd dominans som en väldig bröllopskrokan. Det var större och mera effektfullt än Thiksey. Man frestades genast att stiga av och ägna hela dagen åt detta enda kloster, men bussen fortsatte uppåt vidare mot Takthog. Detta är Ladakhs enda Nyingmakloster, alltså tillhörande Tibets äldsta klosterorden, och dess instiftare Padmasambhava lär på 800-talet själv ha tillbringat en tid i den grotta som klostret är uppbyggt kring. Det fanns även en annan modernare klosterbyggnad byggd på marken, och jag gick först dit. Det var stängt och låst och ingen hemma. Jag gick då till det riktiga klostret och klättrade upp till huvudbyggnaden. Även den var låst och ingen hemma. Då såg jag långt där nere tre munkar på väg upp mot det nyare klostret. Jag sprang genast ner i hopp om att få tag på någon av dem och få någon att låsa upp klostret för mig. Jag fick mycket riktigt tag på en munk, men han sade att klostret nu var öppet. Alltså gick jag tillbaka dit men fann det lika förbannat stängt och låst som förut. Jag återvände då till det gamla klostret och lyckades där i en cell lokalisera en munk som jag bad låsa upp klostret för mig. Han sade då att det var öppet. Jag gick tillbaka upp till huvudbyggnaden och fann även den lika förbannat låst med hänglås som tidigare. Då gav jag upp och började vandra ner mot Chenrey.

326

Takthogklostret ligger strax ovanför den lilla trevliga byn Shakti, där man inte kan få te, men där finns till och med en Tourist Bungalow. Den var öppen, och i restaurangen fanns dukade bord, men ingen var hemma. Vägen ner till Chenrey gick över åkrar och ängar, kohagar och fritt forsande vattenströmmar, vilket allt var att föredra mot landsvägen. Om Takthog avvisat mig hade jag desto bättre tur med Chenrey. Där förekom just en österrikisk turistgrupp med tre jeepar och en guide. Tacksamt följde jag guiden och fick se allt. Klostret behöver rustas upp, de fina freskerna kräver mycket restaureringsarbete, men ändå var klostret det finaste jag upplevt i Ladakh hittills. Hemis, Thiksey, Stakno, Matho alla de arkitektoniska underverken bleknade mot denna magnifika bröllopskrokan mitt i öknen, som om den bara för överraskningseffektens skull självmant stigit ut ur de sterila ökenbergen för att triumferande få dominera hela landskapet. Återfärden blev svår. Det var en mil att gå genom öknen ner till Koru, och där kom det aldrig någon buss medan det for hur många som helst i fel riktning. Till slut förlorade jag tålamodet och fick lift med en militärtruck tillsammans med tolv andra glada Ladakhigossar på flaket. Färden blev kroniskt uppskakande, då indiska militärtruckar varken har stötdämpare eller fjädrar, men lika glada var vi ändå över att gratis få komma fram ända till Leh. Även dessa flakgubbar sjöng, och varje gång ett kloster passerades gjorde de det buddhistiska korstecknet. Det var en upplevelse att bevittna deras innerliga fromhet även på flaket av en våldsamt skumpande militärlastbil.

del 7 : Vedermödor på vägen till Phiyang. Klostret i Phiyang visade sig bli ett problem. Det ligger helt nära Leh, men för att komma dit måste man fara ner till floden och upp igen i nästa dal, en tripp på 17 km. Men det finns även en annan, närmare väg, men den går över bergen. Två bergskammar ligger enligt kartan mellan Leh och Phiyang. Förr i tiden kom folk på morgonen från Phiyang till marknaden i Leh för att sälja sina varor på morgonen och sedan återvända samma väg före middag. Så gjorde de nu inte längre, och vägen över bergen hade delvis fallit i glömska. Varje år sökte turister efter den vägen, gick fel, kom bort sig i bergen och kom helt färdiga och slokörade tillbaka. Så gjorde även jag. Jag vandrade upp den obligatoriska vägen från Leh förbi Sankara, Tizzuru och Gyamsa tills vägen tog slut. Vid det sista huset såg jag en man som jag frågade om vägen. Inga kartor utmärkte den, och inga guideböcker omnämnde den. Bonden sade att jag gått för långt och måste vika in i en tidigare dal. Jag gjorde så, följde dalen allt högre och kom till slut upp i de vildaste bergen med utsikt ända bort till Hemis. Inget pass öppnade sig mot Phiyangdalen. Jag fortsatte sträva och klättra längs bergsväggarna längre bortåt medan mitt vatten var slut för länge sedan och solen stekte. Till slut kom jag fram till det högsta passet. Det visade sig då att bortom det var det ett pass till, och där emellan var det en djup och oöverkomlig klyfta. Det var bara att vända samma väg tillbaka.

327

Jag var då helt dehydrauliserad, benen bar mig knappt längre, vandringen i bergen hade tagit sex timmar och var den hemskaste bergvandring jag gjort. Likväl ville jag göra om försöket nästa dag. Alla på hotellet var överens om att den där bonden hade lurat mig in på fel väg. Följande morgon hade jag lärt mig av gårdagens missöde och tog ordentligt med vatten med mig, följde samma dal upp förbi bondens stuga, såg honom ingenstans och ignorerade hans vägledning från gårdagen och genomförde en ganska angenäm vandring som dock aldrig tog slut. Till slut nådde jag slutet av dalen, minst två mil från Leh. Där var en boskapsherde med sina kor. Han talade förhållandevis god engelska och lät mig veta att jag gått för långt. Vägen till Phiyang låg 20-25 kilometer bakom mig. Det var bara att slå till reträtt, men jag kunde inte helt acceptera koherdens utlåtande. Jag klättrade upp för närmaste berg mot Phiyang för att se mig omkring. Precis när jag nått toppen och konstaterade, att ingen väg till Phiyang var synlig eller tillgänglig därifrån, bröt ösregnet ut. Jag var i barärmad skjorta och hade mina papper och böcker med mig utom kameran, och där på berget fanns absolut inget regnskydd. Det blev en fasansfull och stressad nerklättring. Marken blev våt, man snubblade och föll och rev med sig stenar, man rev upp tår och spräckte naglar, man blev både smutsig och våt medan sandalerna fördärvades, men till slut nådde man dalens botten. Det var en oerhörd befrielse. Det var sedan bara att snabbast möjligt skynda sig undan regnet, som bara tilltog. När det blev för outhärdligt nådde jag dalens yttersta tält och bostäder. Där blev jag tvungen att söka skydd i en lerhydda, 2 x 4 meter, som två damer, en mor och hennes dotter, skötte hushållet i. De förplägade mig frikostigt med smörte och tsampa och ville knappt låta mig gå. När jag skulle dra vidare i regnet lånade de mig en kappa, som jag lovade återlämna följande morgon. Sålunda kom jag styrkt och uppvärmd iväg från hyddan vidare på väg neråt, sjungandes, springandes och dansandes fram över tuvorna tills jag kom till vägen, där en jeep erbjöd mig skjuts. Det var en kultiverad ladakhi-tibetan som talade god engelska, och han bjöd mig hem till sig i sitt hus på te. Sålunda fick jag ytterligare en angenäm testund i ett fint ladakhi-tibetanskt hem med hans vackra hustru och syster utom han själv. Han bekräftade vad jag redan förstått av damerna i lerhyddan: att vägen till Phiyang gick precis mellan de två dalar jag följt igår och idag. Alltså var jag äntligen säker på vägen, men det var nu sent på dagen, och alla ytterligare försök måste uppskjutas till morgondagen. Att det verkligen fanns en direkt bergsväg mellan Leh och Phiyang var helt säkert, ty den var till och med utmärkt på Ladakhs bästa karta. Men den var inte markerad med några rös eller indikationer, så det var bara att leta. Tredje letningsdagen startade jag klockan 9, kunde i godan ro återlämna den goda bondkvinnan hennes överrock, och kunde sedan koncentrera mig på den mest troliga dalen mellan de båda redan prövade. Bondkvinnan hade emellertid varnat mig för nya regn, och hon visste vad hon talade om. Jag följde dalen så långt det gick, hamnade igen i den besynnerliga högalpina floran med nässelskogar, vildrosor och världens vackraste och vassaste tistlar utom en majestätisk kungsörn, som mönstrade mig på brusande vingar på vägen.

328

Jag hade precis hunnit upp för det sista och troligaste passet och konstaterat att jag för tredje dagen i rad lyckats komma på helt fel väg när åskvädret plötsligt bröt ut. Jag hade vandrat i 3 1/2 timmar, och det var inget annat att göra än att vända om. Nedmarschen blev sedan en flykt för livet undan åskvädret, som brakade ytterst hotfullt över bergen; men vis av gårdagens erfarenhet hade jag den här gången åtminstone ett paraply och behövde sålunda inte söka skydd hos någon dam på vägen. Men även om bergsvägen till Phiyang fanns, så var den tydligen omöjlig att hitta, eller kanske var det som min värd hade sagt, att om man en gång hittar vägen så är risken att man råkar ut för indiska militärpatruller som med k-pistar ändå tvingar en att återvända ner samma väg igen. Det var bara att lägga ner projektet. I stället hade jag Lamayuru och de andra klostren västerut att koncentrera mig på. Det är ytterst ovanligt att det börjar regna mitt i sommaren i Ladakh. Att det gjorde det skulle medföra betydande komplikationer och katastrofer för resten av resan.

del 8 : Lamayuru. Kvällen före Lamayuru var jag bjuden ut till en god Kashmirivän som bjöd på världens godaste mat för att han ville sälja mattor till mig. Jag var inte alls intresserad av hans mattor men artig nog att tacka ja till den goda maten. Dessa Kashmiriköpmän i Leh utgör en stadsplåga särskilt för turisterna, ty de har sina affärer längs alla de tre huvudgatorna upp till staden, och de slår alltid sina lovar kring varenda västerlänning som passerar, som aldrig i längden kan tacka nej till en titt i deras underbara butiker. Sedan är de fast och får med sig allt sådant som de aldrig hade en tanke på att köpa när de lämnade hemlandet: mattor, sjalar, smycken, thankas, buddhor och allt tänkbart mystiskt orientaliskt krimskrams. Det är ju bättre än gipskattor och dalahästar. Min middag hos min frestare slutade naturligtvis med att jag kom hem alltför sent, så natten blev förfärlig efter den långa utsökta middagen. Man drömde om monstruösa mutanter och mutationer, om köttätande växter och klåfingrade gelémonster och vaknade varje timme för att kunna konstatera att den lånade elektriska väckarklockan hade stannat igen. Bussresan blev inte mycket bättre. Framme vid bussen (klockan halv 6) visade det sig att man måste ha bokat biljett i förväg. Utan bokning var man utan sittplats. Lyckligtvis var många andra Lamayurukandidater i exakt samma sits, och alla fick i alla fall följa med, många sittande hårt på plåtkoffertar i mittgången, stående eller hängande i stödstängerna. Resan gick huvudsakligen genom tröstlösa ökenlandskap. Det mest spännande som passerades var ett magnetiskt berg som var ökänt för att flygplan brukade krascha där, då alla deras instrument och visare kom i oordning när berget passerades. Detta magiska magnetberg såg inte värre ut än vilken gruskulle som helst. Emellertid var passerandet av floden Zanskars utflöde i Indus en dramatisk visuell höjdpunkt. Den fruktansvärda Zanskarklyftan är fullkomligt opasserbar under sommaren

329

men blir till vintern Zanskarfolkets stora kontaktmöjlighet med yttervärlden, då både den bruna Indus och den blåa Zanskar blir solidare än sten genom de extrema minusgraderna, vanligen nedåt -30. Nimmu är en trist barackstad som man sedan passerar, medan Basgo därefter erbjuder resans första kloster, ett underbart idylliskt litet klostersamhälle. Nya oändligt tröstlösa ökenområden passeras innan man når fram till Saspul vid Indus, där sedan det berömda Alchi döljer sig bakom flodkröken. Från Saspul går även en väg upp till det imponerande Likir. Vid nästa starka flodkrök går vägen upp till Rizong. Där kom två flickor på bussen som just kommit ner från Rizong och hade turen att komma i just rätt tid (omedvetet) för att fånga rätt buss. Det blev två passagerare till på bussgolvet. Nästa samhälle efter nya oändliga ökenområden är Numla, varifrån vägen går upp till Themisgam. Därefter är öknen åter oupphörlig tills man kommer fram till Khalsi, varefter vägen snart lämnar floden. Det var i Khalsi som jag och min reskamrat förra året avlämnades åt vårt öde av vår vänlige indiske överste. Då hade vi kommit över bergen med en säker jeep varifrån man hela tiden kunnat se vägen. Det var en helt annan sak att sitta i en stor tung och hög buss på denna en av världens mest monstruösa vägar. Dessutom fick vi punktering, så en ring måste repareras, vilket vållade en timmas extra dröjsmål. Där gick mina planer på att eventuellt nå klostret Wanla samma dag. Vi kom fram klockan ett efter en sju timmars resa på 120 kilometer efter en absolut hårresande klättring på serpentinvägar längs vad som måste vara ett av världens vildaste månlandskap, men fasan var värd sitt pris. Lamayuru är det äldsta klostret i hela Ladakh och daterar sig till 900-talet. Dess egentliga namn är Yung Dung Tharpa Ling, vilket betyder Frihetens Fristad. Hit kunde under långa tider fredlösa, kriminella och rentav mördare finna sin tillflykt och kunna räkna med att få bli lämnade i fred. Klostret är oerhört beläget som en gräddbakelse mitt i världens vildaste och sterilaste månlandskap. Det ligger bara 14 kilometer nedom det högsta passet Fatu La på Srinagar-Leh-vägen. Vi var ett glatt ungt gäng som tillsammans fann en fristad i denna lilla underbara vrå bland bergen: jag och Jaman, en tysk-amerikansk musiker från Jamaica, Tina och Rebecca, de båda flickorna från Rizong, ett israeliskt gäng på fyra personer, av vilka en var rysk-israel, två hjärtliga holländskor samt en modig svenska i sällskap med en algerier. Denna Lena från Stockholm tänkte bege sig ensam in i Kashmir och hade varit mycket i Pakistan och älskat landet. Två sensationer förekom i Lamayuru. Den första var, att när man spolade på toaletten, så kom det faktiskt vatten. Det hade aldrig hänt oss i Ladakh förut. Den andra var, att när man vaknade upp här mitt i öknen följande morgon, så regnade det. Annars är det nästan en idiotsäker regel, att det alltid är vackert väder åtminstone på morgnarna. Och när det regnar i sådana här extrema ökentrakter kan det bara betyda en sak: naturkatastrofer och översvämningar runtom. Det var svårt att lämna Lamayuru, i synnerhet som vädret förbättrades. Vi hade haft en underbar samvaro, David Lemberg, min ryske israelit, Jaman Vagulla, min musikerkollega

330

från Jamaica, den vackra Rebecca Stonehill från London, som var cellist, och jag. Vårt avsked blev nästan sentimentalt, men vi utbytte tacksamt varandras e-mail-adresser. Rebecca, som hoppade på bussen nedanför Rizong med grekiskan Tina, hade rest ett halvår i Indien och hade nu bara att återvända hem till Twickenham. Vi kom att prata en hel del musik och litteratur, hon var helt ung och hade just avslutat sina studier och hade därför kunnat lämna allt för ett halvår innan hon bestämde sig för ett yrke, och det begav sig inte bättre än att vi blev mer än lovligt goda vänner.

del 9 : Krisen. På vägen från Lamayuru till Alchi märkte vi att något hade hänt. Vägen ner hade varit klar, men nu forsade floden (Indus) olycksbådande, och snart kom vi till ett ställe där floden översvämmade själva vägen. Lyckligtvis var inte vägen helt bortspolad. Jag fick stå hela vägen till Alchi medan mina två förträffliga holländska väninnor (och reskamrater ända från Leh) fick sitta på en låda på golvet. Det var inte särskilt njutbart. När man reser till Alchi blir man avsläppt vid bron. Sedan är det en tre kilometers promenad upp till byn och klostret, som för det mesta bär uppför. Det finns genvägar, som bär ännu brantare uppför. Man blir orolig först, ty man hamnar på nytt mitt i en öken utan att se Alchi någonstans. Det är bara att följa vägen. Småningom kommer lite bönvimplar och slitna stupor till synes, och så plötsligt är hela byn där, en bedövande vacker liten idyll med prunkande trädgårdar och den mest sagolika miljö inramad i ett gastkramande landskap av de mest färggranna och mångskiftande monumentala rödflammande bergskedjor. Det kunde inte bli mer idylliskt och romantiskt. Rebecca hade rekommenderat åt mig ett avsides liggande billigt hotell, som jag genast fann. Jag fick en säng i ett rum. Det var allt, men trädgården var härlig och fullkomligt fridfull, och på detta lilla hotell "Choskor" fanns det till och med ett ungt par italienare från Bologna. För första gången på denna resa fick man tala italienska. Klostret låg längst bort i dalen. Det finns i själva verket två, båda ligger längst bort, men det övre är mera skamfilat och mindre intressant. Det nedre är ett underverk av konstfärdighet. Det är litet som ett större tält men byggt i tre våningar, och alla tre våningarna är till trängsel utfyllda av fantastiska målningar. Där finns många tusentals miniatyrbuddhor målade bredvid varandra, och varenda en är olik och individuell. Det var hantverkare från Kashmir som kom och målade allt detta medan Kashmir ännu var buddhistiskt för knappt 1000 år sedan. Klostret har bevarats intakt och oförstört i alla dessa århundraden tack vare sitt undanskymda och osynliga läge: de stora erövrarna och krigshärarna hittade aldrig hit. Som vanligt vimlade det av holländare överallt. Jag har aldrig mött så mycket holländare i Holland som i Ladakh. Men ned för berget kom det så ett udda inslag: ett par kanadensare, av vilka hon var av den fransktalande sorten. De kom direkt från en längre trekkingtur, och jag hade glädjen att kunna visa dem mitt billiga hotell. Sedan följdes vi åt och hade en angenäm middag tillsammans, ehuru den senare stördes av ett nytt

331

påträngande holländskt par. Man slipper dem aldrig i Ladakh. Flickan var söt, men mannen var en buse, en sorts modern 'flygande holländare': vild och ful och skrämmande i sin hårdhet. Det finns många sådana i Ladakh. En annan kom inmarscherande under vår middag för att göra väsen av sig att demonstrera sin ockupation av hela terassen: en ytterst manhaftig och muskulös holländsk tant av den mest militanta sorten. Man kan väl tänka sig att sådana på sin tid lyckades sätta skräck i hela Indonesien. Jag bröt upp före mörkret, medan kanadensarna förblev i holländarnas våld: de måste sedan söka sig den långa vägen till hotellet över stenar och diken i beckmörker. Jag somnade innan de kom hem. Framför holländarnas sällskap hade jag föredragit det betydligt angenämare italienska i Choskors trädgård, där vi satt i idyllens blomdoftande grönska och drack te i stearinljus tills det blev läggdags. De hade planerat vandra nästa dag till Likir, Alchis moderkloster tre timmar upp i bergen, men den följande dagen kom med överraskningar. Det regnade. Italienarna tänkte om. Kanadensarna, italienarna och jag satt på bussen bland många andra, då den snart blev fullproppad. Den här gången hade man i alla fall sittplats. Man passerade klostren Sospal, Basgo och Phiyang på vägen, och det sistnämnda såg verkligen nära ut, så att man frestades att stiga av. Men det var omöjligt i trängseln. Festivalen där skulle börja följande dag. Det kanadensiska paret levde bara för att vandra i bergen. När jag mötte dem vid deras nedkomst var de fullkomligt slut och kunde knappt stå på benen. De medgav att det var rena självplågeriet att med tonvis utrustning på ryggen vandra lodrätt upp för 5000 meter höga pass bara för att slira, falla och skära upp sig på stenar på vägen ner på andra sidan, som då alltid var lodrätt neråt. Likväl planerade de genast starta på nästa vandringstur: den 100 kilometer långa vandringen från Padum i Zanskar till Lamayuru, uppför nästan hela tiden, från 1000 till 4000 meter. Det finns många sådana vandringsnarkomaner till avancerade självplågare i Ladakh, då ju landet är som gjort för just sådant. Vid ankomsten till Leh möttes man av den förintande kallduschen: vägen tillbaka till Indien över Manali var stängd. Skyfallen hade spolat bort vägen. Inte ens en vandrare kunde ta sig fram där längre. Detta var krisen. Jag hade planerat ta bussen till Manali och sedan till Dharamsala före återvändandet till Delhi, men nu måste man kanske ta den betydligt längre, tråkigare och svårare vägen över Kargil, Srinagar och Jammu i stället, en hård bussresa på fyra dygn non stop. Detta hotade hela återstoden av resan. Många var drabbade av detta. En av dem var Daniel från Sydafrika. Han hade köpt biljett, begett sig iväg, kommit 6 km fram och sedan tvingats återvända. Nio bussar och jeepar hade tvingats återvända. Hans biljett gällde fortfarande så fort vägen öppnades igen, men han kunde inte vänta utan måste köpa ny biljett via Kargil, Srinagar och Jammu. Men alla de bussarna var nu överbokade, och han fick bara ståplats - i fyra dygn längs tröstlösa ökenvägar.

332

del 10 : Helena Norberg-Hodge och annat bättre sällskap. Vädret var åt skogen. Vintern hade varit alldeles för varm och kommit med alldeles för lite snö. Nu plötsligt kom det regn med störtfloder som resultat som förde med sig vägar och byar. Den tibetanska flyktingbyn i Choglamsar hade måst evakueras till följd av plötslig översvämning. Många andra byar var drabbade. Ingen kunde säga när vägen till Manali skulle öppnas igen – kanske om några dagar, kanske om en vecka. Jag hade övertagit Daniels biljett, men den var osäker – han visste varken bussnumret eller något annat. Allt var osäkert. Jag träffade Ali Rahi, som berättade att det förekom diskussioner mellan Indien och Kina om öppnandet av vägen från väster (Ladakh) in till Tibet via Tashigong. Detta skulle gagna alla, både Ladakh, turisttrafiken, Indien och Kina, då det plötsligt skulle bli lättare den vägen för alla hågade pilgrimer att ta sig till Kailas. Det enda problemet var Kina, som inte tycktes vilja fatta det vettiga i denna idé. Den vägen var senast öppen i slutet på 80-talet före oroligheterna i Lhasa 1988. Ett särskilt kapitel bör ägnas svensk-engelskan Helena Norberg-Hodge och hennes storartade arbete i Ladakh sedan 25 år för ekologisk hänsyn och miljövård. Hon har skrivit böcker om detta, hon har fått höga erkännanden från hela världen och inte minst från Dalai Lama, och hon har fått det alternativa nobelpriset ”right livelihood”. Ett av barnen av hennes verksamhet är projektet ”volunteer farm project” som handlar om att hjälpa fattigt folk ute i byarna med frivillig hjälp i form av ungdomar från hela världen. Det var min värdfamilj som ledde detta projekt. Jag hade genast från början kommit i omedelbar och hjärtlig kontakt med dessa entusiastiska pionjärer och ungdomar, och den sista juli var det fest för dem: de som arbetat hela juli (10 ungdomar från Sverige, Turkiet, Tyskland, England, Skottland, Irland, Canada, Israel och kanske även andra länder) skulle nu firas ordentligt, medan de nya för augusti (18 stycken) skulle sättas in i det hela. Vi var 32 stycken inklusive fyra gäster från hotellet. Värdfamiljen bjöd på alltsammans, och alla blev mätta och glada. Det dracks mest äppelsaft men även öl och chang i mycket måttliga kvantiteter. Till festen kom även Helena Norberg-Hodge. Hon är en ganska liten och späd kvinna som knappast har förändrats alls sedan hon som ung kom till Ladakh för drygt 25 år sedan. Hon är otroligt aktiv och mångsidig och talar ladakhi flytande utom ett flertal europeiska språk: hon var den första som åstadkom ett ladakhi-engelskt språklexikon. Hon är mjuk och angenäm, och man kan tänka sig hur idealisk hon var för de fattiga Ladakhbönderna för 25 år sedan att kunna sätta sig in i deras liv, lära sig av dem, förstå levnadssättet i Ladakh och därav med sin okuvliga energi genomföra sitt ovärderliga arbete för främjandet av sunt ekologiskt leverne. Hon är väl närmast en antropolog av det mest konstruktiva slaget och har även gjort en film om Ladakh, dess ekologiska problem, hoten mot dess samhälle i form av turistinvasion, modernisering och teknokratisering, dess förflutna och framtiden. Det är omöjligt att inte ge henne rätt i allt vad hon tänker, skriver och säger. Festen urartade till rena musikaliska soarén. Alla kunde uppträda och gjorde det, antingen med sång, deklamation, musicerande med flöjt, gitarr eller violin eller andra lyckade påhitt. Helena sjöng ”Staffan Stalledräng”, och de två svenska flickorna stämde in,

333

medan jag därefter sjöng det österbottniska skillingtrycket ”Nu drickom goda vänners skål, gutår”, en vemodig svensk motsvarighet till ”Auld lang syne”, då ju de båda svenska flickorna skulle lämna oss och resa hem följande morgon. Efter midnatt urartade festen till rena laddansen: två violiner och gitarrer höll i gång medan de sista entusiasterna stampade och dansade för fullt. Det mest originella inslaget i festen var dock Nicks omfattande bidrag i form av egna sånger. Det var mycket samhällskritiska, nästan hemska sånger om teknokratins, materialismens och den ekonomiska kortsynthetens fördärv, de hade nästan karaktären av revolutionära protestsånger, och de var utmärkta uttryck för hela den rörelse som kommer att rädda mänskligheten in i framtiden: totalt avståndstagande från all miljöförstöring och naturexploatering, i konsekvent ekologiskt tänkande och i starkt fördömande av all politisk opportunism och kortsynthet. Det är rörelser som Greenpeace, djunglernas gummitappare (som vårdar regnskogen i stället för att skövla den) och trädkramarna (som även innefattar trädgråtare och trädplanterare, främst i motverkan av ökenspridning,) som visar den enda livsbejakande vägen in i framtiden och som i sin klokhet lämnar alla politiker långt bakom sig i deras skuldgödslade dumhet. Nick bor i Edinburgh med sin förtjusande violinspelande irländska hustru, han har ett gott språk och en angenäm tenorstämma, och de blev från början några av mina bästa nya vänner i detta sällskap. Han var avlägset påminnande om Charles Laughton: samma ytterst levande finurligt spelande ögon, samma blygsamma och försiktiga medvetenhet om sin egen överlägsenhet, och samma underfundiga humor. (Helena Norberg-Hodges bok om Ladakh heter ”Ancient Futures” eller på svenska helt enkelt ”Ladakh” och finns i alla välsorterade bibliotek.)

del 11 : Phiyang. Nästa dag stod Phiyang på programmet med dess festival. Det var lätt att med buss ta sig till denna underbart vackra och gröna dal med klostret i tillbörlig ordning krönande hela landskapet. Festivalen med de dansande munkarna utklädda till fantastiska missfoster och uppträdande med stor humor var förvisso en sevärdhet. Alla mänskor var där för att bese spektaklet, och runt klostret hade man riggat upp tetält, matbespisningar och hundratals försäljningsstånd med det vanliga krimskramset, så att det hela mest liknade den stora basaren i Leh. Då och då kom det utklädda munkar ut i publiken och omfamnade gärna utländska turister och bekransade dem hjärtligt med generösa katasjalar, varpå de mitt i omfamningen viskade i turistens öra: ”A donation?” Naturligtvis kunde vilken turist som helst inte med annat än att betala. Så fort han betalat tog munken katasjalen tillbaka och antastade nästa turist med samma överväldigande och oemotståndliga generositet. Phiyang byggdes av en av Lehs kungar för 400 år sedan som bot för att han låtit beröva sin äldre bror synen, så att denne nödgats avstå tronen åt den brottslige. Det är tvivel och tvekan underställt om detta kloster räckte som bot för ett sådant ärelöst dåd.

334

Det regnade hela denna dag, men munkarna dansade ändå. Det blev avgjort kallare, och för första gången frös man. Inte heller utlovades några ljusnande utsikter. På busstationen sades det att det skulle dröja tio dagar innan Manalivägen kunde öppnas igen. Även min agent avrådde mig från att försöka Manalirutten och tillrådde i stället den fyra dagar långa Srinagaromvägen. Men jag hade köpt stackars Daniels värdelösa biljett av honom till Manali, och om den inte kunde användas borde man kunna få pengarna tillbaka. Klockan sju på kvällen sades det att denna möjlighet skulle uppenbara sig vid busstationen. Jag såg redan på avstånd en stor folkhop av mycket upprörda kvarhållna resenärer som ville ha pengarna tillbaka. Den ansvarige direktören var en liten rund man som stärkt sig ordentligt med rom för att kunna handskas med denna delikata situation som andades hot om lynchning. Hans pittoreska och anmärkningsvärt vittomfamnande stank av rom överträffade dock lynchstämningen. Man hörde de mest förfärliga historier. Ännu på måndagen, när man redan visste att vägen var obrukbar, hade det sålts biljetter och hade det till och med släppts iväg en buss i en fantastisk chansning att det kanske skulle gå. Den bussen fastnade i en forsande lervälling, och alla passagerarna måste vada ut med muddret upp till bröstet för att klara sig och småningom ta sig tillbaka till Leh med litet mer än livet i behåll. De kom fram på tisdagen. Direktören återbetalade emellertid samtliga havererade biljetter utan att ställa några frågor. Rommen hade gjort susen. Jag tackade och skakade hand med honom och bad om ursäkt för allt obehag han hade vållats, varpå han till och med presterade ett leende. Även flyget var drabbat. Det gick inga plan denna dag, och de två svenska flickorna på Lung Snon som avslutat sin arbetsmånad blev sittande kvar. Köerna och väntelistorna var förfärliga, och svenskorna hade bara kommit med på väntelistan. del 12 : Nya kriser. Nästa dag lovade emellertid bättre väder, och jag begav mig till Stok, det verkliga kungliga palatset, som i viss mån fortfarande var i användning, men större delen var museum. För att komma dit fick man ta bussen, men bussen förde en inte till palatset utan till byn högre upp och långt därifrån. Sedan fick man på egen hand ta sig över åkrar och ängar av sten och moras ner till palatset bäst man ville. Detta var emellertid en lycklig tillfällighet, ty därigenom kom jag till klostret och fick jag en härlig utsikt från ovanför palatset, varifrån det ter sig vackrast. Klostret är litet och anspråkslöst men mycket gulligt. Tyvärr var allt låst och ingen hemma. Detta visade sig vara en särskild helgdag (onsdag 2 augusti) då allting var stängt utom allt sådant som ändå ville göra förtjänster genom turismen, exempelvis palatset och restauranger. Muséet i palatset var sannerligen sevärt, och från dess tak hade man en vy över hela den övre Ladakhdalen som trotsade klostret Staknas. Inte konstigt att den kungliga familjen hade flyttat hit och föredragit denna gröna paradisdal framför det instängda och kaotiska Leh. Museiföremålen bestod mest av en imponerande samling Buddha-thankas. Dessa tavelliknande applikationer vanligen föreställande Buddha, en mandala, livets hjul, Tara eller Padmasambhava är inte vilka konstprodukter som helst utan utföres under rigorösare

335

former än riktiga ikoner. För det första måste allt klaffa astrologiskt innan man sätter i gång. Det duger inte att göra en thanka medan månen är på väg från full mot ny. Ytterst heliga ceremonier måste utföras för att thankan skall kunna genomföras, och helst skall någon munk eller annan helig man hela tiden recitera heliga skrifter medan konstverket blir till. Det är således en komplicerad procedur och ej endast ett hantverk. Som allting i Tibet tillmätes allt andligt högre vikt och praktisk betydelse än allt materiellt. Och vad passade väl bättre i detta utsökta väl underhållna medeltidspalats än en hel fulltalig grupp av italienare? Deras guide föreläste sakkunnigt om thankas, malas, Tara och Padmasambhava, som om han insupit tibetansk buddhism med modersmjölken och aldrig kunnat något annat, på flytande italienska, och alla italienarna lyssnade stående under andlös tystnad. Så tyst och uppmärksamt är det aldrig i kyrkan. Där fanns även ett uppstoppat snölejon. Detta djur har den förunderliga förmågan att kunna ta sig fram över djup porös snö utan att sjunka igenom. Både snöleoparden och snölejonet har en sorts extra tillplattade plattfötter, som gör dem till levande mirakler av framkomlighet i Himalayas svåraste terränger. Därför är de så gränslöst svåra att spåra och följa, då de lätt undflyr vilken förföljare som helst. Vägen tillbaka blev svår, då någon buss vid palatset ej fanns tillgänglig och man fick gå ner till Choglamsar. Terrängen var den vanliga omöjliga: moras och stenar. Vägen gick i serpentiner, så ingenting var tråkigare än att följa den. Vid hemkomsten möttes man av dagens chock: massakern vid Sonamarg. 46 hinduiska pilgrimer hade massakrerats vid den heliga Amarnathgrottan av muslimska militanter utan någon orsak eller mening alls. De gjorde det bara för att jävlas och försöka starta nya krig. Vägen till Srinagar hade omedelbart stängts, och i Leh hade alla affärer stängts. Ingenting fungerade denna dag, finaldagen för den muntra munkfestivalen i Phiyang. Jag väntade förgäves på min agent som hade mitt pass och skulle ge mig mitt tillstånd att besöka Nubradalen. Hans kontor var stängt hela dagen. Han hade lovat vara där vid 5tiden, flera andra väntade, men ingenting hände. Utan pass och tillstånd skulle jag inte kunna komma till Nubradalen under denna resa. Först klockan 7 dök han upp med tillstånd och pass och allt. Om Manalivägen ej skulle öppnas skulle han sköta om min biljett till Srinagar på söndag. Han fick betalt i förväg. Plåstret på såren av denna kaotiska dag blev bevistningen av en föreläsning hållen av Helena Norberg-Hodge. Hon är en idealisk föreläsare, hennes röst är angenäm och klar, hon har ett gott språk och det perfekta flytet, och framför allt: hon är både ytterst sakkunnig och kvinnlig. Hennes budskap går ut på avslöjandet av konsumtionssamhällets ohållbarhet och vansinniga återvändsgränd, och som alternativ framhåller hon ett förnuftsbetonat återvändande till ett verklighetsnära ekologiskt samhälle där människan står i direkt kontakt med naturen. Jag sade henne att vi arbetar för samma sak, vilket gladde henne av någon anledning. Ett annat plåster på såren var att jag mötte Rebecca på gatan. Hon var återkommen från Lamayuru. Jag hade faktiskt anat att hon skulle vara det och sökt efter henne med ögonen när jag vandrat i staden. Fortsättning följer.

336

del 13 : Nubra Det var inga svårigheter i början av dagen. Allt löste sig. Jag gick till bussen före 5 på morgonen, som min agent rekommenderat, och fick plats. De godtog min ursäkt: hela Leh hade igår varit stängt till följd av Amarnathmassakern, jag hade därför fått ut mitt tillstånd så sent, och efter 7 hade jag inte kunnat köpa biljett. Jag bereddes plats längst fram och fick således drömplatsen för fotografering och landskapsbeundran. Långsamt klättrade bussen upp för serpentinvägarna mot Khardung La och Nubradalen. Snart började problemen: dåligt väder. Det snöade. Skräckscenariot började sakta men säkert. Efter 1 1/2 timme nådde vi den första byn, den första checkposten. Jag förklarade problemet med stängningen av Leh igår och att jag därför inte kunnat fotokopiera mina dokument. Det gick igenom. Men bussen förblev stående. En hel karavan av lastbilar hade redan stått när vi kom fram till byn, och de förblev stående. Snart började jeeparna komma. De körde längst fram före alla andra och ställde sig att vänta de också. Det var de rika turisterna. Jag hade betalat 95 rupier för min biljett, men en plats i en jeep kostade 1500 tur och retur. Tiden gick, snön föll, och vi frös. Inget te eller någon servering fanns att tillgå. Vi hade haft en sikt på 20 meter på vägen upp, och vädret lovade ingen förbättring. Bland jeepturisterna träffade jag min italienska grupp från Stok. De hade fått veta, att två lastbilar kört fast i snömodden uppe vid passet och att bärgningsbilar skickats upp dit efter dem. Det kunde ta hela dagen. Snöfallet blev allt tätare. Snart gav alla jeeparna upp och körde alla ner till Leh igen. Kvar blev bara två bussar och två militärfordon utom hela truckkaravanen. Vi väntade i fem timmar innan budet kom att passet var öppet. Hela resan skulle ha tagit fyra timmar. Det hade redan gått sju. Klockan var ett när vi kom iväg. Det snöade fortfarande. Vår buss var främst i ledet, och det var vi som fick ploga vägen för de andra. Vägen är fruktansvärd, då den från Leh (3500m) stiger 2000 meter upp till passet, den högsta farbara vägen i världen, på 5600 meter. Inga räcken finns, utan det enda man har utanför fönstret hela tiden är avgrunden, som ständigt blir djupare. En snöstorm är inte ägnad att underlätta uppstigningen eller tryggheten. Snart körde vi fast i snömodden. Konduktören, chauffören och andra lokala förmågor fick gå ut i snöstormen, gräva fram stenar och sand från under snön och lägga under hjulen, och så kom vi i gång igen - för att köra fast igen något tiotal meter längre fram. Så pågick det hela vägen upp till passet. Det var en mördande resa. Till och med de tre tibetanska flickor som satt hos mig längst fram var livrädda och ville bara blunda och gömma sig och sova över fasorna. Ibland kunde bussen halka till baklänges oroväckande rakt mot avgrunden, men chauffören och konduktören kunde sin sak. Det mest väsentliga som de gjorde var att skrapa bort isskorpan från vägen, som alltid var det som bussen inte klarade. Detta gjorde de med händerna. Snart kom plåttallrikar fram, en engelsk turist bidrog med en kastrull, alla skrapade, så att bussen skulle kunna fortsätta fem meter till. Framför mig där jag satt låg bussens namnskyltar. De var fyra till antalet och av plåt, långa och breda och befanns snart vara idealiska som vägskrapor. De kom till god

337

användning hela vägen upp. När de inte behövdes mera var de oigenkännliga som namnskyltar: kroknade och böjda, skamfilade och ramponerade. De skulle aldrig kunna användas som namnskyltar mera. Klockan 3 var vi uppe efter en 9 timmars resa. Det snöade fortfarande. Alla var uttröttade av det hårda vägarbetet hela vägen upp, somliga hade en förfärlig huvudvärk, och andra var skräckslagna för resten av dagen. Nedfarten till Nubradalen gick naturligtvis lättare. Denna fantastiska dal är som en indisk Grand Canyon. Den sänker sig 3-4 tusen meter ner under bergen och är en mycket torr plats: det mesta är sanddyner eller öken. Men landskapet är svindlande vackert. Plötsligt kom solen fram, det blev varmt, och man glömde snart och gärna hela snöstormshelvetet uppe i bergen. Vi skulle ha kommit fram vid middag, men vi kom fram till Diskit klockan 7 efter 13 timmars resa, den resa som skulle ha tagit fyra timmar. Ingen mat på hela dagen och inte ens te. Och jag var tvungen att återvända till Leh klockan 6 följande morgon. Skymningen var hänförande vacker över de kopparglänsande majestätiska bergen - man ser faktiskt Karakoram från Nubradalen, då Pakistan inte är långt ifrån. Och vackrast av allt: upp för sluttningen klättrade det magnifika Diskitklostret. Jag fick bara en skymt av det. Det var för sent på kvällen, och jag var bara trött och hungrig med huvudvärk dessutom. Detta kloster skulle jag denna gång inte få nöjet att närmare få bekanta mig med. Mina reskamrater var tre: två tyska lärare som reste tillsammans, båda hade lämnat sina fruar hemma, och en fransktalande spanjorska. Vi hade en angenäm afton tillsammans med ris och dal och te och diskuterade dagens märkliga resa tills vi slocknade automatiskt klockan tio. Jag skulle ju upp klockan fem följande morgon. När jag kom ner till bussen halv sex påträffade jag de båda hjältarna från igår, chauffören och konduktören, sovande tillsammans på bussens tak. Tydligen var detta deras plägsed om somrarna, när det inte regnade. Himlen hade varit stjärnklar med världens friskaste luft ehuru kall, men de hade säkert sovit gott efter gårdagens ohyggliga kraftmätningar. Denna dag lovade bli motsatsen. Inte ett moln förekom på himmelen, och jag intog samma stjärnplats som igår: närmast bussfönstret, och kunde ännu en gång frossa i att fotografera det som kom i min väg som var värt att avbilda.

338

Två-tre gånger måste chauffören och konduktören stanna på vägen och reparera bussen igen undertill, men idag slapp de i alla fall göra det i snömodd och snöstorm. Vi var uppe vid passet redan före 12 och kunde denna gång stanna och njuta av det gratiste som bjudes där på 18380 fots höjd eller 5606 meter. Det var svindlande gott. Nedfarten blev inte heller svårare. Snögränsen hade krupit väsentligt uppåt sedan igår, vägen låg bar hela vägen, och jeeparna kilade energiskt omkring oss helt obekymrade om höjden, kurvorna och stupen. Klockan 2 nådde vi Leh efter 8 timmars färd. Vem mötte jag där om inte mina båda gamla holländska väninnor? De serverade mig genast hänsynslöst de färskaste nyheterna: vägen till Manali skulle vara stängd i två veckor till, och den tysk, som kidnappats av militanter före min ankomst och som tre munkar försökt skydda och hjälpa, varför de skjutits ner, vilket resulterat i utegångsförbudet i Leh före min ankomst, det första någonsin, så att Leh en vecka innan jag kom var som en spökstad, - att denna tysk nu hade hittats död mördad av sina kidnappare. Man kan föreställa sig hans sista fasansfulla dagar: han hade kidnappats i Zanskar, tre munkar hade försökt träda emellan till hans förmån och kallmodigt skjutits ner för hans skull, och hur hade sedan hans ångestfulla tillvaro varit som dessa hänsynslösa mördares gisslan, tills han blev skjuten och mördad själv? Till detta kom de 46 mördade hinduiska pilgrimerna till Amarnathgrottan vid Sonamarg. Och den vägen var jag tvungen att ta för att komma tillbaka hem.

339

del 14: Fester i Leh. Lördag var jag bjuden på lunch hos Ali Rahi. Han har ett underbart hus alldeles under slottet i gamla staden. Han bjöd på den läckraste tänkbara ladakhiska mat (”skew”) och förhörde mig noga om matvanorna på mitt hotell. Min värdinna Dolma Tsering lagar den underbaraste mat, som man sannerligen kommer att sakna när man far härifrån. Men Ali Rahi förkastade hennes kök såsom europeiserat och oladakhianskt. Naturligtvis var hans mat bättre, den var verkligen typiskt ladakhisk, men det behövdes mycket vatten till för att släcka branden i munnen efter blåslampsförrättningen, och de oändliga mängderna saltat smörte kunde ha fått vilken europé som helst att storkna. Han är en man i sin bästa ålder, 42 år, och är något av den idealiske guiden för Ladakh. Han är fullständigt pålitlig och därtill skärpt och intelligent. Han arbetar snabbt och effektivt, och om man skulle ge sig ut på den svåraste tänkbara trekkingtur i Ladakh vore han rätt man att anlita. Även hans sociala liv är perfekt: han har fyra döttrar och två söner, alla i skolåldern. Han visste allt om incidenten i Rangdum i Zanskar, där de tre munkarna blivit mördade av militanter. En tysk ensamvandrare i Zanskar hade fått lift med en truck, och därpå hade samma truck stoppats av tre militanter, som tvingat sig till lift under vapenhot. När trucken kommit fram till klostret Rangdum hade fyra munkar kommit ner från klostret för att välkomna trucken, som de trodde kom med förnödenheter. Då hade militanterna öppnat eld, tre av munkarna sköts till döds, men den fjärde lyckades undkomma genom att kasta sig i floden. I denna villervalla hade tysken satt i väg och rymt uppåt bergen, och de tre militanterna satte efter honom, medan truckföraren satte gasen i botten och körde därifrån. Han arresterades senare av polisen på vägen till Kargil. Omsider hittades tysken död med ett antal kulhål genom kroppen. Militanterna hade alltså hunnit i fatt honom och mördat honom lika kallblodigt som de mördat munkarna. Följden blev utegångsförbud i Leh, så att hela staden förvandlades till en spökstad. Leh hade aldrig belagts med utegångsförbud tidigare. Offren för massakern vid Amarnathgrottan var nu över 100. Uppgifterna varierade. Nick och Tara skulle nu flyga till Delhi, och deras flygplan skulle på vägen landa i Srinagar och plocka upp ett antal av liken och de allvarligt sårade. Det var bara att önska Nick och Tara en trevlig resa. De skulle ha en avskedsfest till kvällen. Då Rebecca kände en av volontärerna till farmprojektet bjöd jag henne och hennes väninna till festen. Strax efteråt träffade jag den tredje av oss från Lamayuru, min ryske israel David, av en ren händelse. Jag kom mig inte för att bjuda honom också, då Nick och Tara hade räknat med 15 gäster, medan 15 extra sedan hade bjudit sig själva. Senare träffade jag Rebecca och Tina på nytt, och Rebecca avslöjade då att David skulle besöka dem klockan sex, när festen började. De sade att de skulle komma senare. Halv 5 gick jag och såg Helena Norberg-Hodges film ”Ancient Futures” om Ladakh. Min avsikt var att efteråt passera Rebecca och underrätta henne om att David naturligtvis också var välkommen till festen. Filmen var sevärd och ett bra komplement till Helenas bok, men efteråt höll Graham seminarium med diskussion, som drog ut på tiden. Somliga

340

menade att filmen framställde hela västvärlden som något dåligt, medan jag hävdade att filmens budskap i själva verket var åskådliggörandet av konsumtionssamhällets vansinne. Helena gav mig sedermera rätt. Rebecca och Tina kom till festen men utan David. Rebecca hade försökt få honom med sig, men han hade inte känt att han kunnat komma då han inte varit bjuden. Tyvärr hade diskussionen efter filmen dragit ut på tiden till kvart före sju, så jag hade omöjligt kunna passera Rebecca efter det. Festen var ännu i sin linda när Rebecca och Tina kom fram till mig och sade att de skulle söka rätt på David och komma tillbaka senare. Om de inte kom tillbaka ville Rebecca se mig på middag följande dag på Summer Harvest Restaurant. Jag förstod att de varken skulle finna David eller komma tillbaka senare. Det hela var ganska penibelt. Senare kom Helena till festen. Snart blev vi sittande bredvid varandra. Det var tredje gången jag mötte henne, och vi hade mycket att tala om. Hon avrådde mig bestämt från att resa till Srinagar, fastän Ali Rahi sagt att det var säkraste vägen av dem som var möjliga. Man kunde ge sig ut på Manalivägen på egen risk, men då fick man själv ta sig över den två mil långa bit av vägen som fattades. Det kunde även komma nya oväder när som helst, särskilt uppe i bergen. Alltså var Srinagarvägen förbi alla terrorister och pilgrimsmördare i bakhåll för väl förberedda gatlopp säkrare. Festen kom småningom i gång på allvar och blev ännu mer lyckad än den förra. Nick och Tara avfirades ordentligt, och den musikaliska underhållningen blev tämligen vidlyftig. Nick sjöng sina fantastiska sånger på gitarr, Tara sjöng a cappella, många andra uppträdde med eller utan självkritik, och jag fick nöjet att sjunga ”Kristallen den fina” för Helena, vilket hon tydligen uppskattade. Många andra kärleksvisor sjöngs både på holländska, franska, finska och israeliska utom engelska, och stämningen upphörde aldrig att stiga. Det var bara Rebecca som fattades.

del 15 : De sista festerna. Min sista dag i Leh företog jag en sista vandring upp för dalen mot de avlägsna betesmarkerna mot bergen mot Nubra och Phiyang, där jag uppsökte min vän Pwangdus Kalon, som hade det yttersta huset i dalen. Det var tredje gången vi träffades, och vi hade en synnerligen givande konversation på taket av hans hus med utsikt över hela dalen och bergen medan vi drack te. Han har sedan 1975 ett av de äldsta hotellen i Leh, Lahrimo, men hans dröm är att vid sin kohage och dalens yttersta hus upprätta ett verkligt retreatcentrum för vegetarianer med fallenhet för meditation och studier. Ett bibliotek skulle ingå, och stället skulle bli helt självförsörjande med hans egna grödor och mjölk från hans egna kor. Det var en synnerligen lämplig avslutning på min Ladakhsejour att sålunda tillbringa söndagen hos en riktig bonde ute på landet med enbart ljuva drömmar om frid och filosofisk obegränsning i alla tänkbara enbart positiva former. På kvällen hade vi avslutningsmiddag. Både Rebecca och jag skulle avresa kockan 5 följande morgon. Det blev en munter middag på sju man hand med mest skratt hela kvällen. Tina skulle resa till Srinagar och var livrädd. Den skotske arkitekten Rowland hade kämpat hela dagen i dyn utanför Thiksay med att få en truck upp på hjulen idag. Jules hade cyklat

341

hela vägen från Manali till Leh och var från Yorkshire. Lavinia var från Italien och hade samma födelsedag som jag och Rebecca: alla tre är vi jungfrur 9-10 september. David, min ryske israel, var som vanligt ganska tyst och melankolisk men trivdes med att sitta närmast henne mellan mig och henne medan hon bara pratade med Rowland på andra sidan. Naturligtvis fick jag inte tala mycket med henne. Men kvällen var trevlig och en värdig avslutning på hela Ladakhkapitlet. Rebecca hade en hemsk resa framför sig ner till Madras från Delhi, då hennes biljett hem till England (efter sju månader i Indien) bara gällde från Madras, och jag hade en lika hemsk resa att se fram emot över Kargil, Srinagar och Jammu till Dharamsala med buss i fyra dagar, om allt gick väl. Det var bara att göra det bästa av saken. Det hade inte alls varit min plan att fara tillbaka över Srinagar, och Helena hade direkt varnat mig för att göra det. Jag såg inte alls fram emot det, men det fanns inget annat realistiskt val. Åtminstone vädret lovade inga bekymmer, när man klockan 5 på morgonen för sista gången lämnade det underbara värdshuset med den vackra trädgården av enbart blommor, där man tillbringat så omåttligt många angenäma stunder i goda vänners lag med de härligaste aprikosmarmeladfrukostar och otaliga byttor te vid bordet under de skuggande aprikos- och äppelträdsgrenarna. För sista gången hade jag fått plocka aprikoser direkt från trädet in på mitt sovrum. Familjen jag hade bott hos hade varit fullkomligt idealisk: den stora, fryntliga familjefadern, som mest tillbringade sin tid inne i familjekapellet, den präktiga, trygga modern, en verklig klippa, president för Ladakhs ’Women’s Alliance’, som alltid lagat så utsökta middagar åt oss, och alla de andra. Jag skulle verkligen sakna dem. De flesta på bussen var utlänningar, men snart visade det sig, att majoriteten var italienare. Vi var sex italienare ombord eller 25%, vilket var aktningsvärt. En av dem visade sig vara från Verona. Hon hette Cristina och reste i Indien för sjätte gången, den här gången tillsammans med en novis i 40-årsåldern från Milano som aldrig varit i Indien tidigare och som inte kunde engelska. Detta par blev mina bästa vänner på resan. Den förflöt lugnt och utan bekymmer. Efter Lamayuru kommer man snart upp mot det högsta passet Fotu La (på bara 4100 meter), och man ser ännu Lamayuru, detta Ladakhs kanske märkligaste kloster, från själva passet som den enda lilla civilisationsutposten i ett fullkomligt vilt och öde månlandskap. Men på andra sidan västerut blir sedan landskapet långsamt men säkert småningom allt grönare. Efter det andra passet Namika La (3800 meter) kommer man in i den grönskande och för sina klippformationer mycket intressanta dalen med Mulbek i centrum, en angenäm by och det sista utpräglat buddhistiska samhället västerut. Efter Shargol vid slutet av dalen är det slut med allt sådant. Vi nådde Kargil strax före skymningen, där vi hann få en skymt av dess fantastiskt vackra läge vid Surufloden, varifrån vägen går upp mot det legendomspunna och vilda Zanskarlandet i fjärran, innan vi uppslukades av den enda gatans massiva basarliv. Vi fick ett hotell strax invid busstationen, och denna dagsetapp avslutades med en drastisk överraskning: vi fick tillsägelse av busschauffören att åter infinna oss vid bussen klockan 1.30 följande morgon. Han skämtade inte. Det var extremt hårda bud som gällde på grund av

342

risken för incidenter i form av bakhåll, krig och sådant. Vi hade sju timmar på oss att sträcka ut oss, vila oss och inta en middag. Jag och det italienska paret delade ett rum på tre man hand, och senare hade vi en storslagen italiensk middag med alla de andra italienarna på sju man hand. Det var mycket lyckat. Det var som om en bit av renässansen hade kommit till denna barackhåla av Ladakh, där vi satt och njöt av maten och sprudlade för fulla muggar på italienska, medan det enda som fattades var ett gott rödvin. del 16: Rekordresan. Klockan 1.30 bar det av igen efter kanske två timmars vila. Vi beklagade denna tidiga avfärd, som innebar att man inte såg någonting. Klockan 4 stannade vi i en kall öde håla som visade sig vara Dras, Indiens kallaste plats. Jag var den enda som tog mig ur bussen för en kopp te, och det enda som fanns tillgängligt visade sig vara salt te. Det hade varit ett misstag att ta sig ur bussen, då pausen blev lång och alla de andra sov gott under tiden. När ljuset från gryningen började uppträda inleddes passerandet av Zoji La, kanske det mest fruktansvärda passet i hela Indien. Fastän de är mycket högre, är både Fatu La och Namika La oskyldiga barnlekar mot Zoji La, som inte bara är ett pass utan som sträcker sig över vild och farlig bergsterräng kanske 20 kilometer. Snön låg ännu kvar på sina ställen och även under oss, (8 augusti,) och de dramatiskt hotfulla bergen lovade nästan att kasta sig över oss med laviner och snöskred. Vägen är i mycket dåligt skick, då den nästan oavbrutet raseras av olyckor och jordskred, och avgrunderna är mer fasansfulla än vid uppklättringen mot Lamayuru. Man påminde sig Henks historier om sina primitiva första resor till Ladakh i ännu simplare bussar än denna, när bussen körde fast i snödrivorna uppe på passet och började glida.... Chauffören hade då ropat ut i bussen: "Alla lämnar bussen!" och aldrig hade en proppfullare buss tömts på snabbare rekordtid. Det räddade bussen, och efter snöskottning kunde den busstrippen få ett lyckligt slut med helbrägda framkomst för alla parter trots allt. Endast Khardung La mot Nubra kan mäta sig med de skräckinjagande fasorna vid Zoji La. Men vilken lättnad när man äntligen kom ner på andra sidan och fick hämta sig i Sonamarg med en välbehövlig kopp te samtidigt som solen började skina och värma! Natten hade varit osannolikt kall, Dras hade gjort skäl för sitt dåliga rykte som Asiens nästkallaste plats efter Verkhojansk i norra Sibirien, men här började värmen. Resten av reseetappen ner till Srinagar var en baggis. Vi nådde Srinagar klockan 11, där vi möttes av ett överväldigande kaos av en storstads alla mördande oväsens- och avgasformer medan kashmirerna ryckte och slet om oss för att få enlevera oss till sina husbåtar. Under dessa omständigheter blev mitt avsked till Cristina och italienarna hopplöst knapphändigt. Men jag hade turen att få en buss till Jammu samma dag. Det var den sista bussen som skulle gå, den var av B-klass och var en typisk pilgrimsbuss av det slag som man kunde förmoda att var utan bromsar. De flesta passagerarna var hinduiska pilgrimer på väg hem från Amarnathgrottan, där de av allt att döma hade överlevt alla säsongens massakrer. Att de var hinduiska pilgrimer innebar också att ingen kunde engelska.

343

Tre andra västerlänningar förekom på bussen: en amerikan och två israelitiska flickor framför mig. Som B-kategorin lovat blev resan mycket påfrestande (300 km över en bergskedja) med hårda sitsar och fullkomligt pilgrimskaos runt omkring. När vi äntligen kommit över bergen efter skymningen och bara hade 10 mil kvar bröt ett fruktansvärt oväder ut med blixtar utan uppehåll, åska och hällregn. Det regnade så hårt att det kom droppande in genom taket på bussen. Det märktes att vi nu kommit in i monsunområdet. Jammu nåddes precis vid midnatt efter tolv timmar. Denna etapp hade varit mycket hårdare än hela Leh-Srinagar-gatloppet, men man hade faktiskt klarat av tre dagsetapper på två dagar (720 kilometer genom Indiens farligaste bergsområden) och kommit helskinnad fram, funnit ett hotell och kunde ta igen sig en hel natt före den sista etappen kvar till Dharamsala. Det var sällsamt följande morgon att vakna upp i en monsunvärld. Det var första gången för mig att uppleva Indien under monsuntiden. Regnen kommer plötsligt utan förvarning och öser ner intensivt för att lika plötsligt upphöra igen. Man kan till och med få se blå himmel mellan varven, men också dessa skymtar är plötsliga och övergående. Som väntat erbjöd resan Jammu-Dharamsala inga svårigheter utom monsunskurarna. Chaufförerna öste på för fullt och brydde sig ej det minsta om ett och annat lastbilsvrak vid sidan av vägen. Sådana hade vi sett litet varstans längs hela vägen från Leh, men det var mest tankbilar. En hade legat på tvären mitt på vägen vid Lamayuru, och det var obegripligt hur den hade kunnat välta mitt på vägen. Endast i en ravin mellan Mulbek och Kargil såg vi en allvarlig olycka: en väldig bamsetruck i botten på en ravin fullständigt tillintetgjord som ett trasigt dragspel. Ingen hade kunnat överleva den störtningen. Klockan 4 nåddes Dharamsala klätt i moln och dimma. Den långa bussresan från Leh till Dharamsala på 56 timmar var fullbordad, av vilka 42 timmar setats på bussar längs några av de mest halsbrytande vägarna i Indien tvärs genom hela Ladakh och Kashmir i en sammanlagd bussresa på 920 kilometer. Och i stort sett hade resan varit trevlig hela vägen ehuru obekväm. Roligast hade pilgrimerna i pilgrimsbussen varit. Mina två israelitiska flickor hade skämtat och sagt att jag var precis som dem: så fort de klarat av ett pilgrimsmål (Amarnathgrottan) gällde det för dem att resa dag och natt för att klara av nästa. Gubben framför flickorna skulle från Amarnathgrottan ovanför Sonamarg direkt till Badrinath och Gangotri i Garwhal hur långt fjärran som helst. Han hade världens generösaste leende, varför flickorna komplimenterade honom för att ha så fina tänder vid så långt framskriden ålder, varpå gubben tog ut hela garnityret ur munnen och log ännu mera fast utan tänder. Det märktes en klar skillnad mellan Kashmir och Himachal Pradesh. Säkerhetspådraget vid delstatsgränsen var massivt, bussen genomsöktes flera gånger under vägen av polispatruller, (det har hänt att självmordsbombare tagit med sig en bomb på en fullpackad buss,) medan tryggheten var påfallande när man väl var i egentliga Indien. Man kommer inte ifrån det: både Kashmir och Ladakh är helt andra länder än Indien, men Ladakh skiljer sig ännu mera från Kashmir än Kashmir gör från Indien. Ladakh är Tibet, Kashmir är sig självt, medan Indien är en därifrån helt avskild subkontinent; och det enda de tre har gemensamt i viss mån är den allt överväldigande bergskedjan Himalaya samt den underbara

344

kultur och mentalitet som närvaron av dessa underbara berg har resulterat i för människornas del.

del 17. I Dharamsala var det bara att acceptera att skyfallen aldrig skulle lämna en i fred. Ingenting torkade heller när det en gång blivit vått. Naturligtvis kunde man gå upp till Triund, men risken var då till 100% överhängande att man råkade ut för störtregn på vägen och att stigarna förvandlades till leriga forsar. Johannes hade sagt att han skulle försöka komma under torsdagen. Jag kom på onsdagen och yvdes över att kunna vila upp mig innan han kom, men han kom inte. Han kom ej heller under fredagen. Tillräckligt hade hänt i Kashmir och Ladakh under de senaste veckorna för att hindra vem som helst från att komma vart som helst. Den stora Kalichakran i Spiti (4-16 augusti) hade av nödtvång uppskjutits till följd av Manalivägens bortspolning, en hög rimpoche hade vägrat infinna sig då han nödgats välja mellan helikopter och åsna som färdmedel, han hade vägrat helikoptern, och åsnan skulle ha försenat honom en månad; och även Karmapa hade föredragit att stanna hemma i Dharamsala. Tysken som kidnappats av militanter som skjutit de tre munkarna vid Rangdum den 8 juli hade återfunnits död med tre kulhål genom kroppen den 5 augusti mellan bergen Kun och Lun. Han hade troligen försökt fly från sina tre kidnappare upp för berget men inte lyckats. Den förfärliga blodiga massakern på 100 oskyldiga pilgrimer vid Amarnathgrottan ovanför Sonamarg den 1-2 augusti hade föranstaltats av pakistanska och muslimska intressen som inte ville ha några fredssamtal mellan Indien och separatisterna. Strax innan hade separatistgerillan, eller den största avdelningen Hizbul, som omfattar ungefär hälften av alla Kashmirs militanter, utlyst en tre månaders vapenvila och uttryckt en önskan om fredssamtal. Uppenbarligen ville en del av den övriga hälften inte ha dessa fredssamtal, så de tog tillfället i akt och massakrerade 100 hinduiska pilgrimer, de flesta fattiga sådana från Bihar. Den 9 augusti, samma dag som jag passerade Srinagar och Jammu, bröt fredssamtalen samman genom att Hizbul sade upp vapenvilan. Igår den 10 augusti exploderade en bomb i Srinagar som dödade 15 indiska soldater. Den onda cirkeln är i gång igen. Och någonstans i denna skenande våldskarusell befinner sig Johannes. Han trodde på fredssamtalen och ansåg att Kashmir äntligen hade en chans att få fred. Men det var före den gigantiska och meningslösa Amarnathmassakern. Jag sökte emellertid upp min vän Ali Baba i Dharamsala, och vi diskuterade hela situationen. Han är kashmiri men halvvägs buddhist och tycker om att då och då bege sig på klostervandringar. Vi talade nostalgiskt om klostren i Ladakh, och han berättade att han alltid då och då från sin butik ser Karmapa eller Dalai Lama passera förbi. Hans butik ligger just vid vägen från Dalai Lamas residens till centrala McLeod Ganj. Det var det man mest hängav sig åt i Dharamsala: att minnas och längta tillbaka till Ladakh. Det var dock inte de påflugna Kashmirköpmännen man längtade tillbaka till, som

345

ansatte en vilken väg man än tog in till staden, så att backen från hotellet till staden alltid blev ett gatlopp; ej heller var det alla de låga dörrposterna, som man alltid konsekvent slog huvudet i utan att någonsin lära sig, så att flinten med tiden kom att samla en imponerande samling sårskorvar; ej heller var det den bisarra golfbanan, säkerligen världens högsta, med sand i stället för gräs; utan det var allt det andra: vännerna, samvaron, landskapet, det tibetanska, storslagenheten, skönheten, och den underbara mentaliteten. Ladakh var ett fritt tibetanskt land. I Dharamsala kände man ständigt melankolin och betrycktheten inför den tibetanska exilen. På fredagskvällen på Yak Restaurant mötte jag en av mina vänner från Ladakh, en ung kanadensare. Han såg nu minst fem år äldre ut. Han hade trekkat. Även han hade råkat ut för snöstormar och skyfall, vägbortspolningar och jordskred, men han hade inte vänt tillbaka utan genomfört trekken. En vecka hade han färdats genom Ladakhs underbaraste dalar och haft regn hela vägen varenda dag. Han hade tagit sig till Manali men sedan haft en ohygglig resa till Dharamsala liftande med truckar, som körde i diket, som fick motorstopp efter 20 minuter eller som bara råkade ut för andra katastrofala missöden. Han hade i alla fall kommit till Dharamsala levande men, som sagt, tydligen förlorat fem år av sitt liv på vägen. Vi diskuterade ryktena om Manalivägen, om att den skulle ha öppnats, vilket ingen av oss trodde på. Han berättade att den trasiga vägsträckan som spolats bort, och som man åtminstone kunde gå omkring, kunde vara vad som helst mellan 20 och 120 kilometer lång. Det var emellertid ett nöje att nostalgiskt prata Ladakh med honom. Även han ville tillbaka men kunde omöjligt säga när det kunde ske. Mina möjligheter verkade då mera lysande, då jag försiktigt redan vågade smygplanera en återkomst kanske sommaren 2001.

del 18 : Avslutning Allt verkade vara helt i sin ordning. Det var en av mina goda vänner på Shangri La som jag köpte biljetten av, en trovärdig munk. Det var en nattbuss till Delhi mellan lördag och söndag. Det var en de luxe-buss, jag fick en god sittplats, bussen skulle gå non-stop hela vägen, och jag fick till och med rabatt. När vi tog plats på bussen lördag kväll var vi ungefär tio västerländska passagerare, mest engelskor. Bussen blev inte ens halvfull. Det var hur bekvämt som helst. Man kunde sträcka ut sig ordentligt och fälla ner ryggstödet, och varje passagerare hade tre säten till sitt förfogande. Vi stannade även och åt gott på halva vägen till Chandigarh, och det var en njutning att färdas snabbt med öppet fönster och känna dofterna av det ljuvligt prunkande Kangralandskapet i det mest utdragna tänkbara farväl man den här gången kunde bjuda det älskade Indien. Dessutom var det så gott som fullmåne. Att sova var inte att tänka på. Likväl somnade man till slut ändå. Men plötsligt väcktes man brutalt. Något var på gång. Alla var yrvakna och hade tydligen väckts på samma brutala sätt. Några höll till och med på att lyfta ner sina bagage. De skulle tydligen av. Men det skulle inte jag, för jag skulle till Delhi. Det skulle visa sig att jag misstog mig grundligt.

346

Klockan var halv fem på morgonen. Vi skulle ha nått Delhi klockan sex, men nu gick inte bussen längre. Detta var ändhållplatsen. Vi befann oss någonstans ute på vischan - ingen visste var. Vi visste bara att vi var obönhörligt körda av bussen. Det visade sig att vi befann oss i Delhis utkanter. En skock motorscootrar omsvärmade oss som getingar och erbjöd oss skjuts mot hutlös betalning. Vi vandrade hellre. Vi var sex stycken, men till slut tog två scootrar sig an oss mot 100 rupier per skalle. Vi trängde in oss tre stycken i baksätet på varje scooter med allt vårt bagage och fick plats med allt utom benen och fötterna. Så körde vi iväg. I en tvärkrök uppstod hela resans farligaste situation. Min väska flög ut ur scootern av bara farten och blev liggande någonstans på körbanan medan vår scooter bara körde på. Jag lyckades stanna honom, springa efter väskan och rädda den. Dess innehåll var bl.a. en flaska whisky, en flaska rom och min kamera. Om en truck eller buss kört över den hade allting kvaddats. Genom en ödets försyn hade ingen flaska gått sönder i fallet, och ingen bil hade kört över väskan. Man var räddad. Framme vid New Delhi järnvägsstation skildes vi. De andra skulle till sina hotell, och jag skulle till flygfältet. Efter en kopp te var det bara att ta plats i en ny motorrickshaw och komma ut till flygfältet. Även där var ingenting som det skulle vara. Kantinen hade stängts, så man kunde inte längre få någon riktig mat där. För att få vänta i väntsalen måste man betala en avgift på 15 rupier och förnya denna efter sex timmar. Även toalettbesök kostade en avgift. I stället för kantinen med riktig mat fanns det en snack bar med dyr junk food. En annan som var missnöjd var Marcin, en polack som missat sitt flyg. Han hade inte vetat att man skulle infinna sig tre timmar före avgång. Han hade fått beskedet att han måste köpa ny biljett. Han tog dock det hela med humor, för firman fick betala, och han hoppades få slippa sitta och vänta på nästa flyg hela veckan. Han var dock medveten om den möjligheten och köpte strax tegelstensromanen "The Pillars of the Earth" av Ken Follett för att åtminstone få den första dagen att gå. Han menade att allt var osäkert på Indira Gandhi Airport och att inte heller jag kunde lita på min biljett, då jag inte bekräftat den. Tacksam för hans råd gjorde jag detta genast utan problem. Även hans problem verkade lösa sig. Efter hårda underhandlingar fick han sin biljett utlöst och kunde köpa en ny, men jag har förgäves spanat efter honom här på mitt flygplan, som jag hoppas att skall föra oss till Amsterdam, då vi nästan bara är holländare ombord. Ack, alla dessa flygande holländare tycks konsekvent förfölja en hela resan. Slut.

347

Hårda bandage i Himalaya. (Somliga envisas med att kalla mina resor i Indien för "semester". Det är väl ändå lite väl eufemistiskt. Visserligen kan man ha tur ibland, så att en hel resa lyckas bevaras kliniskt ren från allt oönskat och fylld av enbart positiva upplevelser, men i praktiken är detta blott en nåd att stilla bedja om för döva öron. Av mina 11 resor i Himalaya kan endast tre av dem hänföras till denna kategori - alltså inte mer än 27%. (Det var höstresan '95, Kailasresan '97 och årets Ladakhresa.) Chanserna är betydligt större att man exempelvis drabbas av någon ohejdbar dysenteriförgiftning som kan pågå i sex månader efteråt eller någon klassisk indisk virusförkylning som berövar en både röst, aptit och lust att leva utom diverse bieffekter såsom oförmåga att svälja utan akuta smärtor i månader, olycksfall i form av störtning utför berg eller tågkollision, buss i diket eller något annat sådant. Jag har exempelvis ännu aldrig lyckats med att gå upp för ett berg i Himalaya utan att genast råka ut för en omedelbar drastisk broms i form av total panikartad skitenöd. Alltså ingen semester, utan bara risk för livet och mer därtill: Det hela är ingenting annat än rysk roulette, som man överlever om man har tur. För övrigt, ju mindre sagt om dessa sidoeffekter av resan, desto bättre, ty det är aldrig för deras skull som man reser till Indien.)

348

1. Ridåöppning. När jag återkom från Ladakh hade jag 150 pund över, och mitt visum gällde ännu i fyra månader. Även min gammaglobulinspruta skulle vara i ännu fyra månader. Ladakhresan var en så berusande succé, att det var bara att omgående boka in sig på en ny indisk Himalayaresa för november. Jag hade ju heller inte varit på min reguljära rundresa till Nepal och Sikkim på två år. Det enda som resulterade i betänkligheter var ett sällsamt fenomen i oktober. Ända sedan 1984 har jag lidit av ständigt återkommande magsårsproblem, som alltid saboterat min verksamhet, och bästa boten hade alltid varit att resa bort. I september reste jag inte söderut till Grekland och Italien som jag brukar utan stannade hemma och arbetade i stället, varpå jag omedelbart straffades med nya magsårssviter. För första gången någonsin tvingades jag börja medicinera, och efter bara några dagar med Losec försvann plötsligt alla symptomen. Plötsligt var jag alldeles frisk och kunde sätta i gång med att börja stressa på allvar. Och då skulle min Indienresa äga rum den 23 oktober lagom till Diwalihögtiden, mitt i säsongen, mitt i min som mest uppskruvade arbetsverksamhet. Och det var bara att säga som Ingemar Stenmark när han tog sina guldmedaljer: "Det var bara till å åk'!" I Stockholm skulle jag möta min mor, som skulle komma hem från Amerika, men hon kom inte. Varje dag väntade man på helspänn att hennes nyckel skulle komma och rassla i entrédörren, tills man fick veta att hon skulle anlända dagen efter min avresa. Det var bara till å åk'. En annan intressant ingrediens i resan var att jag för första gången hade skaffat mig en hotmail-adress, med vilken jag kunde hålla kontakt med vem som helst från utlandet genom Internet för en okänd kostnad. 65 adresser hade jag med mig i bagaget, och det ska bli intressant att se hur många som kommer till användning. Och visst var det skönt att lämna Skandinavien och västvärlden mitt i den nya Palestinakrisen och de nya skandalerna kring Ericsson. Nokia hade gjort en kupp och presenterat sin positiva delårsrapport en vecka för tidigt enkom för att förekomma Ericssons delårsrapport: en psykologiskt viktig manöver, som gav just det resultat Nokia hade hoppats på: Nokias aktier sköt i höjden, och när Ericssons rapport kom dagen efter var börserna inte alls lika nöjda. Ericssons resultat var inte lika bra, Nokia hade skämt bort börsen, och Ericssons sjönk som stenar, egentligen helt utan anledning, ty även Ericssons resultat var lysande. Värre var det med Palestina. Den gamle höken Ariel Sharon hade gjort sig skyldig till en klumpig utmaning mot palestinierna med att självsvåldigt besöka tempelberget, islams heligaste plats, under de judiska helgerna. Detta hade retat palestinierna till ett fullständigt sanslöst raseri, och det kastades stenar mot israeliter över hela Israel. Dessa försvarade sig med att skjuta skarpt, och så började den gamla onda våldscirkeln skena i gång igen utan någon lösning i sikte, så länge palestinierna fortsatte ursinnigt kasta stenar. Detta dominerade varenda nyhetsutsändning, och man fick nog redan de första dagarna. Våldsspiralen satte i gång för full fart den 28 september, Estoniadagen. Just omkring de dagarna inträffade tre färjeolyckor i Grekland, av vilka en sjönk med många

349

ombordvarande. Allt sådant elände kunde man kanske lämna bakom sig med att resa till Indien. Det var två år sedan sist på Sjeremetjevo. Stolarna på restaurangen hade bytts ut, de mjuka fina gamla hade ersatts med fula nya hårda, och numera fick man som transitpassagerare bara ett mål mat gratis där hur länge man än måste vänta. Läget i Ryssland hade uppenbarligen blivit hårdare. Det inträffade ju en olycka med ubåten Kursk den 12 augusti, varvid 118 sjömän följde henne i djupet i brist på valmöjligheter. Detta var en utomordentlig katastrof för Ryssland, för Kursk var deras största, modernaste och finaste ubåt. Tjetjenerna tog på sig skulden och menade att det var hämnden för alla de oskyldiga kvinnor, barn och åldringar som ryssar vållat döden för i Tjetjenien. Tjetjenierna tog på sig skulden utan att tekniskt förklara hur det hade gått till, deras förklaring verkade långsökt och velig, så sannolikt var det ändå inte de. Det enda målet man fick på Sjeremetjevo bestod av vattnig slarvsoppa med några förkrympta kålstrimlor till sallat samt bröd utan smör. Det kunde inte bli bättre. Det ryska köket tycks bestå av systematisk svältodling. Flygplanet var för en gångs skull fullt med skrikande ungar. Ju mindre barnen är, desto mindre uppskattar de att flyga i luften. En stackars ettåring i sätet framför mig grät otröstligt och outtröttligt hela vägen från Moskva till Delhi utan att röstresurserna någonsin tog slut. Utom hinduer och ryssar på planet var det mycket skandinaver - svenskar, danskar och finnar men inga norrmän – polacker, italienare och få européer av den vanliga sorten. Jag satt mellan en polack som bodde i Wien och en italienare från Brescia. En stor dansk familj med två små gossar satt framför mig. Stämningen på planet var god, och kaptenen fick spontana applåder för en ovanligt perfekt mjuklandning. Bussen in till Delhi var fullproppad, och man fick stå större delen av vägen, men vad gjorde det så länge man kom fram till busstationen - där man kunde slappna av, äta, dricka te, köpa bananer, läsa och sova, tills bussen till Dharamsala skulle gå. Man var hela tiden väl underhållen och uppassad av världens välvilligaste skoputsarpojkar, teförsäljare och andra hjälpredor. Man var som hemma direkt. Sedan var det bara att sätta sig på bussen. Festen kan börja. Get ready for the show. Fasten your seatbelts. Man var tillbaka på de indiska tiljorna.

2. Johannes uppenbarelse. Aldrig tidigare hade bussen från Dharamsala till McLeod Ganj varit så proppfull. Det var mest unga munkar och nunnor, och de nästan klättrade på varandra för att få plats. Vädret var idealiskt. Aldrig hade solen strålat så över McLeod Ganj, och det hade varit så i veckor redan, sade min värdinna. Det bådade gott för min vistelse. Emellertid chockerades jag av Johannes uppenbarelse. Aldrig hade han sett så sliten och härjad ut. Plötsligt hade han åldrats nästan till oigenkännlighet. "Du kommer hit samtidigt som Dalai Lama. Men du ser trött ut," sade han. Det förklarade för mig den massiva folkrörelsen i McLeod Ganj. Dalai Lama hade samma dag kommit hem från sin senaste resa. Därför skulle alla upp till McLeod Ganj för att

350

uppleva honom, och därför var allt liv och rörelse i hela staden. Samtidigt skulle Diwalifesten just börja. Att jag såg trött ut berodde på att jag rest non-stop Stockholm-Moskva-DelhiDharamsala-McLeod Ganj under exakt två dygn utan någon säng eller riktig sömn på vägen. Men han såg värre ut. Han såg uppsliten och nästan färdig ut. Jag sade det till honom. "Jag är ledsen att jag inte kunde möta upp dig här i augusti. Det var alla massakrerna och striderna i Kashmir. Tyvärr förblir jag ohjälpligt förankrad även i muslimernas problem. Därför är det en sådan lättnad att ta time out hos buddhister ibland. Det är rena semestern." Han berättade om de ohyggliga problemen i den muslimska världen idag. Det var inte bara det eviga inbördeskriget i Kashmir och det ännu evigare inbördeskriget i Afghanistan, det var också de ständigt värre konflikterna i Öst-Turkestan och Tadzjikistan och bortom Centralasien mot väster den nya Palestinakonflikten och Iraks och Libyens nya krav på heliga krig. "Det är populärt att jämföra palestiniernas situation med tibetanernas, men det är helt fel. De äger ingenting gemensamt. Palestinierna har aldrig någonsin haft ett eget land, de var alltid under turkar eller araber, de har ingen historia att stödja sina krav på, medan tibetanerna både har en lång och ärorik historia bakom sig och ett land som alltid varit deras och egentligen aldrig kinesernas. Kina har ingenting i Tibet att göra, medan Israel är judarnas naturliga hemland och alltid har varit det, och de har aldrig haft något annat. Araber och turkar och alla andra tänkbara folk, från greker och romare till kristna, var inkräktare och ockupanter av deras land, och de ockuperade aldrig någon annans. Naturligtvis förstår jag palestinierna, och naturligtvis är det synd om dem. De har rätt att kasta stenar. Ingen kan i längden förväntas uppskatta att bli behandlade som ett andra rangens folk där de ändå lever och alltid har levat. Palestinierna började konflikten, men Israel bad om den, vare sig det var medvetet eller inte. Den gamle höken Ariel Sharon hade ingenting på Tempelberget att göra, som är arabernas heligaste område. Han visste att hans besök där skulle vara en utmaning. Han var fräck och odiplomatisk. I bästa fall var han för gammal för att riktigt veta vad han gjorde. Men Palestinierna inledde sitt våld först när han avlägsnat sig därifrån. Då började skjutandet och dödandet från deras sida, medan israelerna naturligtvis såg sig tvungna att försvara sig. Ack, båda parterna skulle ha mycket att lära sig av Gandhis och Dalai Lamas icke-vålds-princip, den enda politik idag som inte kan misslyckas i längden. Och så är våldet i gång igen i Israel, och båda sidorna passar på att i Guds namn odla sitt hat, sin brutalitet och sitt barbari igen. För vad är väl vrede om inte rent barbari och vanvett? Ingenting gott kan komma av detta. Båda sidorna är som anfrätta av samma sinnessjukdom och förblir galna då de menar sig ha rätt till att vara det i Guds namn. Det är nästan så att total ateism framstår som den enda vettiga lösningen. Som tur är finns då buddhismen med sin gyllene medelväg, den enda förnuftiga religionen, som egentligen inte är någon religion utan bara en filosofi grundad på sunt förnuft. Men situationen för buddhismen är utomordentligt tragisk. För bara tusen år sedan var hela Indien inklusive Kashmir och ända upp till Afghanistan buddhistiskt. I alla dessa tre länder formligen utrotades buddhismen av hinduistisk och muslimsk fundamentalism, som om förnuftet skulle ha varit något skadligt och fanatism och vidskepelse något bättre. Du vet

351

hur de muslimska militanterna i somras sköt ner tre buddhistiska munkar i Rangdum helt utan vett eller orsak. Så agerar muslimer helt impulsivt och nyckfullt utan att tänka sig för och drar sig aldrig för att ta till våld, och när de en gång börjat med våldet kan de inte sluta med det, ty islam berättigar och predikar våld. Det är den enda religion som gör det. Judendomen gjorde det också från början, men den har åtminstone vuxit ifrån det. Så vad ska vi göra med islam? Det finns egentligen bara en sak att göra: att lägga ner hela den förbannade religionen. Dess enda nytta är dess mycket förnuftiga renlighetsföreskrifter och politiskt som anledning till subversiv verksamhet mot Kina. Om inte islam förenade uigurerna i Turkestan skulle de inte ha någon chans mot Kina. Som det är nu får de hela tiden mera stöd från Kazakhstan, Tadzjikistan, Afghanistan och andra muslimska grannländer inklusive Turkiet, och därmed har de ingen anledning att ge upp. Så programmet är, att så fort kommunist-Kina har fallit, så gäller det att se till att islam faller som enbart skadlig världsreligion, vilket den kommer att göra lika säkert som att kommunist-Kina kommer att falla." "Och du tänker åstadkomma det?" "Jag är inte ensam. Det ligger i alla förnuftiga människors intresse." Men han var trött och sliten, och han medgav att han när som helst kunde ta slut. "Om jag en dag försvinner någonstans i Kashmir, norra Pakistan, Tadzjikistan eller Turkestan, så förundra dig inte. Det vore det mest logiska slutet på min verksamhet, och det skulle inte spela någon roll om det var en kines eller en muslim som i misstag hade dödat mig." Mot 5-tiden på kvällen uppstod det väldiga folksamlingar längs McLeod Ganjs huvudgata. Johannes förklarade för mig att Dalai Lama var i antågande. "Om du vill se honom har du chansen nu," sade han. Givetvis var jag intresserad. Vi ställde oss vid sidan av gatan och väntade. Efter en halvtimme kom han. Först kom det en eskorterande militärjeep full med grannröda flaggor. Det var nästan löjligt. Det hade kunnat vara en kinesisk kommissariebil. Men i bilen bakom kom Dalai Lama själv sittande till höger i framsätet. Bilen var täckt och glasen antagligen skottsäkra, men man såg honom ändå tydligt i helfigur, och han gjorde ett ytterst sympatiskt och ödmjukt intryck, då han försökte hälsa alla på vägen. Det intryck han gav var nästan älskligt. Han kom direkt från en resa i Nordirland efter besök i Ungern, Slovakien och Tjeckien och verkade inte alls trött eller gammal. Dock kände man även hela Tibets tragedi genom honom, som han personligen mer än någon annan personifierar: en bottenlös sorg under en yta av intelligent filosofi och behärskad genom en ödmjukhet utan gränser, resultatet av vilket är den oemotståndliga älskligheten.

3. Johannes om det esoteriska. Följande dag verkade han i bättre form, och vi begav oss upp till Triund tillsammans. Det hörde ju nästan till traditionen. På vägen upp kom vi att tala om det esoteriska, och jag utbad mig en allmän mening därom av honom.

352

"Så fort jag bara hör ordet reagerar jag instinktivt emot det, och jag känner hur mina igelkottaggar reser sig. Bara ordet med dess innebörd innebär en dom över hela fenomenet. 'Esoterisk' betyder 'endast för de utvalda'. Det är alltså ingenting för hela mänskligheten utan bara för några få enskilda personer, ett utvalt sällskap, en elit. I motsats till Bibeln, Homeros, Dante, Shakespeare och alla världsförfattare utesluter alltså esoteriken från början den stora publiken och begränsar därmed sina egna möjligheter. Det är alltså ingenting för vanligt folk utan bara för snobbar. Och vad har esoterikerna egentligen att komma med? Det har jag alltid undrat. Det fanns väl egentligen ingen esoteriker före Madame Blavatsky, och hennes verksamhet har resulterat i ett slags etablerat professionellt flummeri, vanligen med drogmissbruk och anarki som förtecken. Madame Blavatskys mammutböcker är imponerande, men det finns ingenting konkret i dem. Hon ägnade en stor del av sitt liv åt att röka hasch, och det var troligen därifrån hon fick alla sina föreställningar. Alla knarkare är mytomaner, och deras tendens till att fantisera tilltar och utvecklas i takt med att de förlorar kontakten med verkligheten. Naturligtvis kan ingen bevisa att Madame Blavatskys fantastiska utsagor om Atlantis, Mu, Lemuria och andra hypotetiska civilisationer från för mer än 20 eller 100,000tals år sedan är ren lögn och dikt och bara myter, det kan mycket väl hända att de har funnits, men saken är den, att hon är fullständigt renons på bevis. Hon har inte ett enda vetenskapligt faktum som bevis för sina hypoteser, och ändå presenterar hon dem lika tvärsäkert som om allt var lika klart bevisat som pyramidernas existens. Det finns ingen esoterisk vetenskap. Det finns bara esoteriskt flummeri. En annan av esoterikernas stora profeter säger de att var Pythagoras. Vem var då Pythagoras? En filosof för mer än 2500 år sedan och mycket framstående som sådan, ett matematiskt geni som spekulerade i själavandring. Det är allt man vet om honom. Han har inte lämnat en enda skrift efter sig. Ändå påstår esoterikerna tvärsäkert att det var Pythagoras som instiftade esoteriken och att han redan behärskade hela systemet och hela den esoteriska kunskapen, som sedan praktiskt taget ingen mer hade mellan Platon och Madame Blavatsky förrän hon plötsligt upptäckte på telepatisk väg att han hade haft den och egentligen ingen annan. Vad har de för bevis för sådana utsagor? Inte ett enda. Och samtidigt gör dessa esoteriker anspråk på att kunna tvärsäkert hävda att Jesus aldrig har funnits och att hela Gamla Testamentet bara är en sagobok. Redan Poul Bjerre på sin tid propsade på att hela den kristna kyrkan borde skrotas då den ändå bara var bluff och båg, som om han var en annan ny och bättre Martin Luther. Vad är det för mening med sådana rent destruktiva infall? Enligt min uppfattning ägnar sig esoterikerna åt krampaktiga försök att skrota Bibeln och kristendomen just för att där finns allt det som de själva saknar: historisk underbyggnad, konkreta fakta, uråldriga kontinuerliga traditioner, en egen kultur och rentav en Gud. Jag har aldrig mött en esoteriker som förklarat sig tro på Gud. Och vad är det för människor som i allmänhet ägnar sig åt esoterik? De är i allmänhet välbeställda, rika och lata goddagspiltar och blåstrumpor från socialgrupp ett. Inga esoteriker har kommit från folkets breda massa, från sådana bottenskikt som framfödde en Charlie Chaplin, en Christopher Marlowe (enligt mig författaren till alla Shakespeareverk), en Anton Tjechov, en Bach, Beethoven eller Brahms, en Fröding eller Strindberg, en Homeros

353

eller Sokrates. För mig framstår de flesta esoteriker som hopplöst inbilska snobbar, som använder så kallad esoterik som medel för att förhäva sig själva av renaste fåfänga. Och man kan inte bara stryka ett streck över hela Bibeln, som de vill göra. Bibeln, med både gamla och nya testamenten och apokryfer och talmudskrifter och kabbalamysterier utan tal, är en levande kulturtradition, som inte kan skrotas utan att detta skulle innebära en ensidigt kulturfientlig handling. Bibeln är inte bara sagor. Dess berättelser är lärorika och ovärderliga som mänskliga dokument, och de flesta av dem dokumenterar en historisk verklighet som inte kan förnekas utan vidare och utan något enda bevis för att den är lögn. Kung David och Salomo kan inte fuskas bort utan vidare som om de aldrig hade funnits av esoterikerna. Och även om allting verkligen bara skulle vara myter så kan man heller inte angripa dem som myter, ty hela mänsklighetens kultur bygger bara på myter, varigenom våra myter är det heligaste och ovärderligaste vi har. Men det starkaste argumentet mot esoterikerna är att de inte har en enda martyr. Efter andra världskriget har judendomen 6 miljoner färska martyrer, och de 1,2 miljonerna mördade tibetaner efter 1950 är ännu färskare. (Låt oss heller aldrig glömma de 1,5 miljoner av turkiska muslimer mördade kristna armenierna under första världskriget.) Därför är judendomen och buddhismen idag världens två mest levande och intressanta religioner, ty mördandet av folk utan vettig anledning för deras religions, ras eller åsikters skull är något oerhört och ett brott mot den innersta mänskliga principen, som berör hela mänskligheten och som den måste reagera emot. Kristendomens hela historia är skriven i blod av dess martyrer ända fram till Giordano Bruno, och även hinduismen har sina martyrer, främst den oförnekligen väsentlige Shankara. Men esoterikerna har inte en enda. Världen behöver inga nya religioner. Det enda den behöver i religionsväg är att ständigt damma av och städa upp de gamla, ty de samlar damm och skräp som ingen i längden orkar med. De fem världsreligionerna är som stora ständigt öppna hem för mänskligheten, men eftersom denna ständigt trampar in i dem kommer det in mycket skräp, som ständigt måste rensas ut. Till och med islam var redan egentligen onödig som ny religion. Både buddhismen, kristendomen, hinduismen och judendomen klarade sig minsann bättre utan islam. Och islam har totalt missuppfattat meningen med martyrer. För dem är martyrskap lika med frivilligt självmord, vilket är att förvandla meningen med martyrskapet till dess motsats. Lika litet som någon självmördare någonsin kommer att få något positivt eftermäle för att han förrått den heligaste av alla saker, nämligen livet självt, kommer någon muslimsk kamikazepilot i det heliga kriget för Allahs ofelbara sak någonsin att få det av historien. Mot judendomens och buddhismens universella martyrium framstår därmed esoterikerna mest som misslyckade klåpare. De har inte kommit med någonting nytt, och det enda värdefulla i deras filosofier (främst Madame Blavatskys och de andra teosofernas) är vad de ärvt från buddhismen och hinduismen och försökt lansera i nya kläder, som om de då kunde vänta sig något annat av mänskligheten än att bli avklädda in på bara skinnet, vilket mänskligheten alltid med förkärlek ägnat sig åt i alla tider beträffande alla sina religioner." Johannes hade alltså inte mycket mer än noll till övers för esoterikerna. Vi hade passerat två kaféer upp till Triund som hade varit stängda, och oddsen var emot oss, ty det var ju

354

Diwali. Men uppe vid Triund var det öppet och flera sällskap församlade. Ännu högre upp ovan trädgränsen hade även the Snow Line Café öppet, men där uppe var det som vanligt bara dimma och moln. Ett tibetanskt sällskap på två munkar och två nunnor hade picknick i det gröna ovanför Snow Line Café, och vi inbjöds att delta i festen och bjöds på allt vad de hade: äpplen, aprikoser, kakor, apelsinjuice och vad som helst. Vi gick alltså från fest till fest där uppe och nådde slutligen toppen. Johannes hade klarat klättringen på 1500 meter bra trots sitt uttröttade tillstånd, och själv kunde jag även bara klaga på molnen. Vi hade gått upp halv 9 och kom tillbaka ner klockan 4. Då började Diwalifestligheterna på allvar med sprakande bomber överallt. Diwali är ljusets högtid och firas i tre dagar. Efter Diwali börjar vintersäsongen, och då faller alla hotellpriser med hälften. Har man då även tur med vädret är det den bästa säsongen för indiska äventyr. Kommentar till Johannes kritik av esoteriken: Den bör ses mot bakgrunden av hans stränga grekisk-ortodoxa skolning. Det intressantaste med hans kritik är kanske hans kriterium på en religions trovärdighet och moraliska kraft, som han mäter i antalet martyrer, så att judendomen då kommer främst följd av den tibetanska buddhismen, som idag har omkring 14 miljoner anhängare över hela världen.

4. Från Dharamsala till Rishikesh och Joshimath. Festen i Dharamsala fortsatte hela den följande dagen. Av en händelse visade det sig att Yvonne Abrahamsson bodde granne med mig i rummet bredvid. Hon hör till veteranerna i Tibetkommittén i Stockholm och hade mycket att berätta om alla de aktuella evenemangen i Dharamsala. Barnbyn, "The Children's Village", hade fyllt 40 år, vilket hade firats med Dalai Lama själv. På hennes inrådan besökte jag också kontoret för TYC, Tibetan Youth Congress, och hade där ett mycket långt och givande samtal med en vacker kvinnlig tibetansk direktör. Mina skor fick jag äntligen reparerade. De skor, som jag ärvde efter Berndt Lindholm för 10 år sedan och som bland annat burit mig runt Kailas i Tibet, behövde sys ihop, få nya sulor, nya skosnören och ny färg, alltsammans för 100 rupier. De blev totalt som nya. Vi var sedan ett glatt sällskap som begav oss på nattbussen mot Dehra Dun och Rishikesh: ett holländskt par, tre engelska flickor, en fransman och en kanadensare. Det holländska paret följde mig ända fram till min gamla pålitliga Tourist Bungalow med den vackra trädgården. Allt var oförändrat och även priserna. Min gamla värdinna kände genast förtjust igen mig, och jag kunde informera mig direkt av henne om det aktuella läget: Gangotri var redan stängt, och Kedarnath skulle stängas nu. Alltså hade jag bara Badrinath att tillgå. Någon kolerafara hade hon aldrig hört talas om. I Dharamsala hade jag varnats för en koleraepidemi i Garwhal, men om den hade förekommit hade den troligen även passerat. I Rishikesh hälsade jag genast på mina gamla vänner. Harish är nu 18 år och har ändrat kurs i sin utbildning mot mera affärsmässig verksamhet i stället för hotellverksamhet. Han

355

ska bli affärsman och inte turistprofitör och går därmed mera rakt i sin faders fotspår. Han var mycket lycklig över min ankomst, och jag lyckades locka fram ur honom många glada skratt. Hela familjen mår bra, och även brodern går det bra för. Jacky var i Bombay, så honom fick jag inte träffa den här gången. Det var tur att jag uppsökte familjen genast, ty i morgon är de alla bortbjudna. I Rishikesh fann jag allt som allt tre Internetkontor av vilka två inte fungerade. Det tredje var så långsamt, att det tog 20 minuter att komma fram till min adress på nätet. Sedan gick det ännu långsammare att sända, så det var bara att lägga ner försöket. Jag åtog mig att skaffa mig, Mick och Jantine biljetter upp till Joshimath, men det var något vid busstationen som inte fungerade. Inga biljetter var till salu. De bad mig återkomma söndag efter klockan 5. När jag infann mig då hette det att vi bara behövde infinna oss vid bussarna följande morgon. Jag anade oråd och funderade på att uppskjuta avresan en dag, men tidigt måndag morgon begav vi oss i alla fall ner till bussarna. Bussen tog oss inte längre än till Srinagar, två femtedelar av vägen. Där blockerades den av damer, mest indiska gamla tanter, som inte släppte ett enda fordon genom byn, ty det var strejk. Vi fastnade alltså mot vår vilja i Srinagar, det tråkigaste samhället i Garwhal, och måste där övernatta på ett hotell. Allt var stängt. Vi hittade till slut en öde och ödslig restaurang som var öppen där vi var de enda gästerna. En gammal stofil passerade förbi, och vi hade turen att av honom få höra anledningen till sabotaget. Bergslandet i Uttar Pradesh vill skilja sig från slättlandet och bilda en egen delstat, Uttaranchal, på grund av den orättvisa fördelningen av arbetsmöjligheter och förmåner inom U.P. Parlamentet i Delhi har gått med på det, och delningen är så gott som redan ett faktum, men U.P. vill ha den nya delstatens huvudstad i Dehra Dun, som ligger på slättlandet. Detta är oacceptabelt för bergsborna, och så går hela landskapet i strejk för en dag. Den gamla stofilen berättade också om dammen i Tehri. Visst var det problem med den, både ekonomiska och ekologiska, och att bygga en mastodontdamm i ett jordbävningsdistrikt har väckt livliga och bestående protester. Ändå fortsätter de att bygga skandaldammen, och folk evakueras från det vackra Tehri och andra närliggande byar till splitternya samhällen som ingen vill bo i. Och när dammen är färdig, om den blir färdig, inträffar kanske den stora jordbävningen som sedan spolar bort både Rishikesh och Haridwar samt ställer till med katastrofer längs hela Ganges ända ner till Calcutta. Till och med Calcutta kan då till stora delar spolas bort. Projektet har pågått i tretton år och har ständigt försenats och kostat mera pengar. Mick och Jantine har följt mig från Dharamsala, de är ett ungt mycket kultiverat holländskt par, och hon är musiker, så vi pratar gärna om Bach och Leonard Bernstein, Claudio Abbado och Bruno Walter, Fritz Kreisler, Jascha Heifetz, Isaac Stern och de andra stora violinisterna, då de flesta i hennes familj har varit fiollärare. Jag lyckades lura med dem upp till Joshimath, varvid vi lyckades bli sittande på mindre än halva vägen i den eländiga hålan Srinagar. Det var bara att göra det bästa av saken, och vi lyckades. Vi delade ett trebäddsrum och hade hur trevligt som helst hela kvällen med galamiddag på ett ställe där den enda

356

tillgängliga maten var ris med linser, blomkål och curd utom te. Det var en sannskyldig kalasmiddag för bara 7:50 per person (i kronor). Staden kom i gång igen medan vi var där, och till nästa morgon skulle all bil- och busstrafik fungera normalt. Vi fick också veta varför hela staden var så modern och tråkig. Den var en gång Garwhals huvudstad, men för drygt hundra år sedan brast en sjö i de högre regionerna och rann ner i floddalen varpå precis hela staden spolades bort - endast ett tempel klarade sig, och det finns kvar ännu idag. I och med den katastrofen upphörde Srinagar att gälla som Garwhals huvudstad. Vi kom iväg följande morgon i strålande varmt och vackert väder, och Mick och Jantine fylldes av häpnad och beundran inför det monumentala landskapet. Dock saknades det inte incidenter. En liten pojke bredvid förarsätet blev sjuk, och närmaste fönster var det som jag satt vid. Jag fick nöja mig med att ha honom i famnen under en halvtimme varunder han kräktes generöst och i ständigt återkommande repriser med ljudlig eftertrycklighet, som ej alltid var alltför aptitlig, i synnerhet som hans stackars små spyor ej sällan stannade innanför fönstret. När hans far till slut tog hand om honom visade det sig att han hade trampat i en påse där jag hade mina bananer. Dessa hade då metamorferats till en osannolik gröt av slemmig gegga, som blivit hela påsens dominerande element. Påsen hade även innehållit en hel del andra saker. Det var bara att slänga alltsammans i en latringrop innan det blev värre. Vi kom fram efter 7 1/2 tröttsamma timmar i en överfull buss med mycket hårda säten nästan utan några pauser på vägen. Vi var framme vid tretiden, och så tidigt har jag aldrig tidigare kommit fram till Joshimath. Jag fick det stora nöjet att för Jantine och Mick kunna visa Nanda Devi i dagsljus, det vill säga den glimt av berget som man nätt och jämt kan se från Joshimath. Den enda andra västerlänningen i Joshimath var en ung dam från Schweiz klädd i sari och med hindumärke i pannan. Hon skulle till Badrinath och var helt i klorna på en gammal indisk guru, som hon anmärkningsvärt nog talade hindi med. Det finns åtskilliga historier om ensamma västerländska damer som funnit en guru i Indien som sedan aldrig mer har velat släppa dem med livet i behåll. Men det var skönt att vara tillbaka i det alltid så spektakulära Joshimath. Det kändes nästan som att vara tillbaka i ett av ens egna hemländer.

5. Från Joshimath till Kausani. För första gången någonsin hade man tur med vädret i Joshimath. Under alla mina tidigare fyra besök har det varit oväder och åskstormar med dimma och snö, men denna gång var det bara klaraste himmel och leende solsken. Det var alldeles otroligt. Vi tog linbanan upp till Auli, och jag lyckades denna gång ta mig ända upp till den yttersta toppen på cirka 3400 meter, ty det låg inga förrädiska snöfält i vägen. Lite frost på skuggsidorna var allt man kunde uppdaga av någonting sådant. Solen var magnifik, och Nanda Devi, Indiens högsta berg på 7800 meter, framträdde i hela sin ointagliga härlighet det är ett av världens svåraste berg att bestiga, då alla dess sidor är blanka stup. Fyra

357

majestätiskt svävande örnar lyckades jag få med på en bild med hela Nanda Devi som bakgrund från toppen ovanför Auli. Solen smekte, så att både tröja och strumpor var onödiga. Det var bara att njuta, det var rena högalpina högsommaren, och det var den 1-a november. Det var ett av dessa fulländade ögonblick som gör en hel resa värd besväret. Knappt hade vi inlett nedstigningen, så kom molnen. Att det var väderleks-förändring på gång bekräftades av andra som vi talade med. Vi hade kommit till Joshimath i sista ögonblicket för att kunna njuta av det sista vackra vädret en dag innan vintern började. Vi hade sannerligen haft tur. Jag hade redan bestämt att avresa till Kausani följande dag, men Mick och Jantine tänkte stanna en dag extra. Det var bara att hoppas att de trots väderleksförändringen skulle få tur med vädret. Det var deras sista dagar före hemresan till Utrecht i Holland. De var ett mycket märkligt par. Han var 36 år och arbetade inom Hollands stats järnvägar som elektrisk expert, och hon fixade järnvägsresor som ett slags resebyrå i järnvägens tjänst men var samtidigt sångerska. Det var mycket exotiskt att sitta högst upp i Himalaya i det stormhärjade Joshimath och diskutera Bach och Orlando di Lasso med henne. Hon kom från en gedigen musikerfamilj, som mest varit violinister i ett antal generationer, och en sådan familjebakgrundsmiljö inför Himalayas vildaste och avlägsnaste bergslandskap verkade på något vis något svårkombinerat. Han var lång som en lyktstolpe men såg bra ut, medan hon ägde föga skönhet med desto mera mull, var både kortväxt och kortklippt men ändå voluminös. De skulle gifta sig om tre månader. Vägen från Joshimath är alltid problematisk, men man vet aldrig från gång till gång vari problemen kommer att bestå. Vanligen har vägen brukat vara förstörd genom jordskred. Så var den även nu, men den hade sorgfälligt reparerats på alla de tio ställen där skreden hade raserat den. Värre var det med de delar av vägen som sköljts bort av floden. Detta hade inte förekommit tidigare. Vid ett tillfälle fick alla passagerare lämna bussen med bagage och allt då bussen skulle passera ett ställe där allt vägunderlag sköljts bort och den kvarvarande vägen endast bestod av vägskorpan. Ingen passagerare ville ha sina tillhörigheter kvar ombord om bussen inte skulle klara det. Den klarade det. Redan när vi åkt norrut till Joshimath hade Mick sett en vägskylt vid Karanprayag att vägen till Almora skulle vara stängd. Att det skulle vara problem med den vägen var man alltså färdigt förberedd på, men inte sådana problem. På ett ställe hade en plogtraktor gått genom vägen och låg upp och ner i bottnen av ett stort hål mitt i vägen. Jag hade köpt biljett till Gwaldam, men bussen gick inte dit. I stället fick jag tränga mig in i en jeep med 15 andra personer de sista två milen till Gwaldam upp för berget. Det var inte bekvämt. Med 15 personer ombord måste mitt bagage läggas på taket. Där satt fyra personer som kunde bevaka det. Icke desto mindre hände det vid en uppförsbacke att min svarta väska hoppade av taket ner på vägen och kördes över av en annan jeep bakom oss. Den väskan innehöll bland annat min necessär, min kamera och min whiskyflaska. När jag äntligen fick stopp på chauffören och sprang tillbaka till olycksstället bakom den andra snopna jeepen låg alla mina tillhörigheter från den väskan spridda utmed vägen. Men whiskyflaskan var hel. Endast korken hade gått sönder och släppt ut innehållet, som då genompyrt allt vad väskan innehöll med en omisskännlig stank. Min tröja, hela necessären,

358

paraplyet, böckerna, Gabriel Maria Marquez' 'Kärlek i kolerans tid', kameran, allt luktade whisky, och särskilt hela väskan. Det var bara att provisoriskt samla ihop allt och fortsätta resan. I Garur fick vi byta till en annan jeep, och chauffören tyckte att jag skulle sätta upp väskan på taket. "Aldrig mer!" sade jag, och de andra passagerarna förstod. Olyckan är ett mysterium. Det fanns åtskilliga väskor på taket, men bara den mest känsliga flög av. Fyra personer satt med väskorna på taket, men deras enda reaktion var att se ut som frågetecken. "Det var ingens fel," tycktes alla mena, men det kan man diskutera, då troligen någon av dem just suttit på min väska, som därigenom klämts ut under takräcket. Framme i Kausani kunde jag äntligen åtgärda vrakresterna. Allt vått torkades av med svenskt toalettpapper, och halva rullen gick åt. Väskan stank i himmelens sky och skulle troligen stinka för resten av sitt långa liv. Kameran hade fått en buckla, och det gick inte att ändra på tidsinställningen mera utan våld. Förhoppningsvis har kameran ändå klarat sig, men det vet vi inte förrän framtidens bilder framkallats. Min väckarklocka hade förlorat sin knapp för att ställa visarna, men den gick fortfarande, om man dock i framtiden alltid måste öppna hela klockan för att kunna ställa den. Och hälften av whiskyflaskans innehåll hade gått förlorat för ett ändamål som det minst av allt varit avsett för. Min enda tröst var Catherine, den enda västerländska turisten i Kausani utom jag. Vi möttes av en slump och hade sedan en trevlig stund tillsammans varunder vi diskuterade framtidsplaner för besök i Almora och Naini Tal. Hon hade varit i Indien på en sex månaders semester efter att ha avslutat ett trist jobb och skulle tillbaka till London nästa vecka. Mest hade hon varit i Nepal, men överlag hade hennes första indiska resa varit mycket lyckad, trots de stökiga mardrömmarna Agra och Benares. Det var helt naturligt att vi slog våra två kloka huvuden ihop. Kommentar. Kameran fortsatte att användas under hela resten av resan, men vid hemkomsten visade det sig att den var oreparabelt död - alla bilder efter incidenten var blanka. Detta blev resans enda katastrof, men den var desto fatalare, då en liknande kamera, en manuell Petri från 1967, aldrig mer skulle kunna uppbringas - den hade följt mig genom hela Tibet och Ladakh utom under alla andra resor under de senaste fyra åren, och bildskördarna hade alltid varit fantastiska och hundraprocentiga. Förlusten var en total katastrof.

6. Mysteriet med det abnorma vädret. I Kausani kunde man som vanligt slicka sina sår och återhämta sig en aning. Dock var det inte så lätt, ty ett större bengaliskt sällskap huserade i hotellet och skulle på lördagen ha en häftig baluns, varför man tillråddes att lämna hotellet innan denna ägde rum. Man hade inget val, ty balunsen och dess bengaliska anstiftare skulle ockupera hela hotellet. Det var synd att Kausani hade förändrats så mycket i riktning sämre. När jag kom hit för fem år sedan var det om något ett indiskt paradis besjälat av frid och helt dominerat av andan från Gandhis ashram och minnen, som han nedskrev här. Redan för tre år sedan hade Kausani förändrats till en turistcirkus med manègemusik skrällande från sliriga

359

kasettspelare dygnet runt. Borta var friden och tystnaden, hänsynslöst utkörda av geschäft och turistbusiness uppstressade av den hopplöst banala infernaliskt skrällande populärmusiken. Catherine vandrade de 10 kilometrarna till Baijnath och tillbaka igen medan jag tog igen mig, njöt av solen, tvättade mig ordentligt för första gången på fem dagar och försökte äta mig friskare. En förkylning hade envist förföljt mig från Rishikesh (där jag alltid tycks bli förkyld då där är så varmt) med plågsam djuphosta, och vänstra foten marterades av tre plågsamma skavsår efter alltför entusiastiska bergsvandringar. En australiensare i Kausani riktade min uppmärksamhet mot problemet med det stora diset. Normalt är Himalaya klart så här års utan ångor och dunster som stör utsikten genom molnbildning, men i år var det annorlunda. Jag hade observerat det redan i Dharamsala. Diset försvann aldrig utan hängde kvar varje dag och skymde bort alla berg. Jag hade trott att det hade berott på den varmare väderleken, nätterna var inte ens kalla i Kausani vilket de brukar vara, men australiensaren menade att det berodde på miljöförstöringen och försämringen av luften. Troligen var det både det och växthuseffekten. Catherine var i slutet av sin semester och skulle fara tillbaka till Naini Tal och därifrån till Delhi, medan jag måste besöka Almora innan jag kunde nå Naini Tal. Men möjligheten fanns att vi där kunde återses. Juliette ankom till vårt hotell tillsammans med sin indiske man. Hon var en alldeles bedårande fransyska som kommit till Indien första gången 1992 och blivit förälskad i landet, varför hon med åren skaffat sig en indisk make. De reste nu runt i landet för att finna åt sig den rätta platsen att skaffa sig ett hem. Än så länge lutade det åt Jamladalen norr om Uttarkashi, ett totalt främmande territorium för de flesta turister. Vi var tvungna att evakuera vårt hotell för den omfattande bengaliska balunsen med dess ominösa vidlyftigheter, varför vi alla bestämde oss för att helt enkelt fara vidare. Man kunde ju ändå inte se något eller njuta av bergen, allt var bara tjock dimma den sista morgonen, men plötsligt gled molnbankarna i sär, och man kunde vagt skymta topparna av Trisul och Nanda Kot. Det var som om bergen bara lät skymta sina yttersta frestelser och behag enkom emedan vi alla skulle packa oss därifrån. Bussresan till Almora är bara 52 km, men mycket kan hända på den resan och händer. I Kosi kom en hel skolklass ombord, och de fick trängas om de sista sittplatserna och alla ståplatserna. Det blev så trångt att väskor pressades ut genom fönstren, så att bussen måste stanna och barnen i panik springa och leta efter sina förlorade persedlar. Dock innehöll deras utpressade väskor varken kameror eller whiskyflaskor. Resan tog tre timmar. I Almora fann jag Mr. Shah i hotell Kailas vid lika god vigör som någonsin, han är nu 82 år gammal, och jag fick omgående det gamla klassiska enpersonsrummet, utsökt möblerat och utsmyckat med fallfärdiga möbler från förra seklets början och de mest pittoreska prydnadsföremål typ primitiv indisk kitsch. Även här hade man ett hem. Jag besökte genast Kesar Devi, det omdiskuterade hippieparadiset mellan Almora och Binsar. Det är omkring 10 kilometer dit, och promenaden tar en och en halv timme. Man ser Kesar Devi från staden, det är just den kullen med det höga radiotornet som berövar staden

360

utsikten mot de magnifika bergen runt Nanda Devi. Men går man upp till Kesar Devi får man hela denna utsikt - om vädret tillåter. Det gjorde det inte. Mr. Shah förklarade väderleksproblemet med att det var för mycket markozon. Sådant utlöser ej sällan allergier, och det skulle kunna vara förklaringen till min svåra hosta och de förskräckliga ideliga nysningsomgångarna. Vid Kesar Devi blev jag ovänligt bemött av ett gäng amerikanska käringnunnor i hinduistiska svepningar. De hävdade med bestämdhet att jag var inne på fel väg och måste ta en annan väg, fastän de själva kom ner för vad som måste vara den rätta vägen, som jag var på väg upp för. När jag kom upp till området var alltsammans inhägnat av taggtråd. Tydligen var det ett koncentrationsläger. Jag bluffade mig in på deras område med att jag inte kunde hitta utgången, (alltså någon väg ut genom taggtråden,) och vem kommer inte emot mig då om inte de arga amerikanska nunnekäringarna i sina hinduistiska svepningar? De var fortfarande inne på det spåret att jag var på fel väg. Tydligen var hela det taggtrådsförseglade området någon sorts sanktuarium för något sällskap från Calcutta. Men käringarna var alla definitivt amerikanska. Något spår av några glada hippies fann jag inte. Det fanns definitivt inte en enda haschplanta på hela området. Damerna, (för det fanns bara damer på glid mot kategorin tandlösa käringar på området) hade sina små odlingar, men det var bara grönsaker. Stället var det menlösaste i världen. Varför då all denna taggtråd? Ingen kunde besvara frågan. Kanske var det för att hålla ovälkomna besökare utanför, typ jag. När jag återvände till staden fick jag sällskap av en ung sikh som vägrade överge mig. Han ville att jag skulle komma och bo hos hans familj. Han var två tredjedelar av min storlek, (och ändå är jag ingalunda lång,) och hans engelska var fullkomligt bedrövlig. Hans kusiner var alla i Amerika och England, och nästa år skulle han själv resa till New York, Los Angeles och Chicago, påstod han. Jag sade inte till honom att han i så fall borde lära sig bättre engelska, för han hade inte förstått det. Min ursäkt att skiljas från honom blev min plikt att uppsöka min gamle vän Mohan Kandpal, tidigare direktör för Hotel Ambassador i Almora, (ett fallfärdigt träruckel,) men nu framgångsrik klädbutiksinnehavare. Hela hans familj var där, och jag fick för första gången träffa hans son. Samvaron var idealisk, och trivseln var total. Även här hade jag både ett hem och en familj. Mohan Kandpal avslöjade för mig mysteriet med vädret. Monsunen hade varit ovanligt långvarig i år, den hade varat i sex månader (mot normalt fyra,) och detta hade resulterat i den höga fuktigheten med abnormt varmt väder och höga markozonvärden. Han ville genast bjuda mig på middag, men jag hade redan lovat mig åt Mr. Shah. Denne gamle rolige man upphör aldrig att förvåna mig. Han satt med i regeringen från 1947-48 och har aldrig upphört att engagera sig i politiken, ehuru han aldrig gjort karriär utan mest ägnat sig åt oavlönat socialarbete. Sitt hotell "Kailas" har han drivit sedan 1976, hans 74-åriga hustru lagar fortfarande den bästa tänkbara mat åt alla gästerna, och hör och häpna: Mr. Shah har kopplat upp sig på Internet och har en e-mail-adress: <jawaharlalsah@india.com>.

361

Det fanns tre cybercaféer i staden. Två av dem fann jag på vägen till Kesar Devi. Det kostade 90 rupier i timmen (mot 80 i Rishikesh, 60 i Dharamsala och 10(!) i Delhi,) men en flicka med erfarenhet avrådde mig från att försöka. Jag sade att det hade tagit mig 20 minuter att alls bli uppkopplad och inloggad i Rishikesh. "Bara 20 minuter?" sade hon.

7. Från Almora till Naini Tal. Det var lätt att lämna det avgasgiftiga trafikkaoset Almora trots den innerliga samvaron med mr Shah och min vän Mohan Kandpal med hela hans familj. Mr Shah blir bara mera rörande med åren i takt med att han krymper, och han har all anledning i världen att oroa sig för sitt unika hotells framtid. Vem ska ta över det när han är borta och ha intresse av att bibehålla dess genuina så innerligt pietetsfulla karaktär? Hans hotell är närmast att beteckna som en internationell institution, som vandrare från hela världen har fått njuta av och fått bidra med egna upplevelser och personligheter till. Allt finns bevarat i hans fem noggranna gästböcker, där jag själv förekommer fyra gånger i tre av dem, och jag har den stora äran att av honom bli tilltalad som en vän. Mohan Kandpal insisterade på att få bjuda mig på lunch innan jag avreste. Det skulle försena mitt program, men hur kunde jag väl tacka nej? Vi hade en underbar familjesamvaro där i hans lilla affär med alla de tre barnen och hustruns fantastiskt goda mat. Hans familj bor i deras klädbutik, och det så kallade vardagsrummet får vid behov tjäna som provrum åt kunderna. Bakom detta provrum-vardagsrum är en liten trång kammare, den så kallade sängkammaren, och så har de bakom den sitt kök i en liten skrubb bredvid toalettbåset. Detta är den fulländade familjeidyllen. Likväl såg han fram emot att inom några månader kunna skaffa sig dator, internet och e-mail. Trafiken i Almora ät ett kapitel för sig. Då staden ligger högst upp på en ganska brant kulle går det bara en väg till och från staden, och den är enkelriktad. Det betyder, att en buss för att komma ut från Almora måste köra runt hela staden, ut i den östra utfarten, hela vägen ner i dalen och sedan upp igen längs serpentinvägarna till infarten innan den äntligen kan fara vidare, så att det kan ta mer än en halv timme för en buss att ens bli av med denna lilla Himalayastad. Vägen till Naini Tal är 63 kilometer, och den är en av Himalayas vackraste, först nedför en oändlig floddal tills man nästan snuddar vid vattnet, och sedan upp för en annan floddal, tills man passerar ett grällt skärt Ashramkomplex och ankommer till Bowhali. Där måste man byta. Bussbiljetten de fem milen till Bowhali kostade 40 rupier, färden med jeep den sista milen till Naini Tal kostade 80. Naturligtvis var detta absurt. Det är nackdelen med Naini Tal: priserna är absurda. Det är kanske Indiens dyraste stad. Den skulle kunna kallas Indiens Venedig, ty den är uteslutande en turiststad. Vid lågsäsong på vintern är hela staden död. Vid högsäsong kan ett hotellrum kosta mer än 1000 rupier, och i denna prisklass sjunker då priset vid lågsäsong till 400 rupier. Min gamla värdinna på hotell Alps var vänlig nog att acceptera mig för 125 rupier - jag var ju gammal stamgäst. Priset för mig senast jag bodde här för 2 år sedan var 100 rupier.

362

Det första jag gjorde i Naini Tal var att försöka få tag på Catherine. Hon skulle ännu vara i Naini Tal och lämna staden till kvällen. Det visade sig att hon inte hade tagit in på samma hotell som hon tidigare bott på. Alltså var det närmast omöjligt att hitta henne, om man inte hade en ovanlig tur, och om hon alls fortfarande var kvar, vilket det var troligt att hon inte var. Som vanligt fanns det inte många västerlänningar i staden. Jag mötte två flickor och en ensam man men sedan ett franskt par, som visade sig vara rejäla Himalayaveteraner. Vi slog oss ihop och hade utomordentligt trevligt hela kvällen, först över otaliga glas te och sedan över en rejäl middag på mitt favoritställe Negi. Det kunde inte bli bättre. De skulle följande morgon resa till Almora, och naturligtvis rekommenderade jag varmt hotell Kailas och berättade allt om Mr Shah. De blev genast begeistrade: något sådant ville de inte gå miste om. Följande morgon besteg jag Naini Peak (tidigare China Peak), men som vanligt kunde man inte se ett jota av bergen för alla molnen, diset, dimman och ozonet. Emellertid fann jag min gamle vän där uppe som bjöd mig att komma upp på nytt till kvällen, då han lovade att det alltid brukade vara klart. Han ville även att jag skulle stanna där över natten med honom då, men det kunde jag tyvärr inte ställa upp på. När jag vid 4-tiden på eftermiddagen startade på min väg uppför stötte jag genast ihop med min vän. Han var i stan för att köpa förnödenheter. Jag hade tur, sade han, för genom att jag mött honom kunde vi ta bussen upp tillsammans. Jag hade inte ens vetat om att det gick en buss dit upp. Vi ställde oss att vänta på bussen, men den kom aldrig. Klockan blev fem - ingen buss. "Ibland så kommer den bara inte," sade min vän. Då var det ingenting mer att göra. De rådande dimmorna och molnen gav mig anledning att gravt betvivla hans försäkran om fri sikt, och om man väl kom upp före skymningen måste man även ta sig ner före skymningen. (Klättringen är 500 meter.) Så det var bäst att låta bli. Alams övernattningsgäst fick uppskjutas till ett annat år. Allt annat verkade även ta slut denna dag. Min sista tandpetare gick åt, och återstoden av min whisky tog slut. Hälften hade ju runnit ut på vägen i väskan till följd av slarviga takpassagerare på en jeep, så den hade räckt ganska länge ändå - en halv liter whisky hade hållit mig flytande i två veckor. Inte heller fungerade stadens båda Internet-möjligheter. Det ena var "The First Cyber Café of Kumaon", och det andra var nummer två. Uppkopplingen tog 15 minuter, och sedan kunde man visserligen se från vem man fått post, men vad man än gjorde sedan så avbröts uppkopplingen av den aktionen. Det var fel på servern. Min värd bekräftade att det andra stället hade samma problem. Hela Kumaon hade en och samma taskiga server, och det var ingenting man kunde göra åt saken. Mera angenäma minnen från Naini Tal var mitt möte med en stor flock langurer på vägen ner från Naini Peak - dessa stora vackra gråblåa apor med vit päls kring ansiktet, samt mitt möte med Gavin från Dublin. Vi slog oss samman och satt snart på ett kafé och pratade bara Shakespeare.

363

8. Från Naini Tal till Darjeeling. Resan ner till Kathgodam gick smärtfritt ehuru under oroväckande auspicier: efter att min whisky tagit slut hade min mage gått i storstrejk och börjat explodera vid väl utvalda eller högst olämpliga ögonblick. Dessutom hostade jag fortfarande torrslemklumpar medan svalget inte alls fungerade som det skulle, uppsvällt som det troligen var; och nu stundade den indiska motsvarigheten till den transsibiriska järnvägen, den transhimalajiska järnvägen från Kathgodam till Darjeeling på minst 40 timmar utan vettig mat på vägen. Allt jag hade var min romflaska och ett par miserabla bananer, men dessa gick ett ohyggligt öde till mötes: under ett toalettbesök hade jag lämnat dem kvar på mitt tågsäte, men under min frånvaro hade ryggen på sätet fallit ner och massakrerat alla bananerna, så att det av dessa sedan endast återstod en seg äcklig gegga, som inte kunde åtgärdas utan endast med svårighet avlägsnas. Dessutom lyckades jag denna gång inte få en biljett i första klass utan endast i andra klass. Det betydde att nätterna skulle vara iskalla och dagarna stekheta, ingen filt skulle finnas att tillgå, och man skulle vara helt utlämnad åt myggorna och tåglössen. Nu började verkligen resans hårda bandage. Tillsammans med ett australiensiskt par begicks det dock en prunkande avskedsmiddag på stationen i Kathgodam med omelett och hinkvis med te som inledning, och en het middag därpå. Man visste ju inte när man skulle få mat nästa gång. Paret från Perth var i min ålder, och hon var bengaliska. Vi talade mest om Darjeeling och Tibet, och Paul var fullkomligt hänförd av mina kartor och kunde inte slita sig från dem. 40-timmarsresan per tåg från Kathgodam till New Jaipalguri är mycket svårare och mera tröttsam än exempelvis bussresan från Leh till Dharamsala beroende på osäkerhetsfaktorerna och den förfärliga trängseln. De indiska tågen är alltid mer än proppfulla, och folk sitter och ligger på varandra huller om buller överallt. Därför blir de indiska tågolyckorna, när de inträffar, alltid dubbelt katastrofala. Därför försöker jag alltid få första klass, där trängseln är mindre, men denna gång gick det inte. Att färdas i andra klass ger kusliga associationer till andra världskrigets Förintelse och dess människotransporter, ty precis så är det. Man är en levande sill bland alltför många levande sillar i en sillburk, och man kan inte komma ut. I regel är tågen i Indien kraftigt försenade, och därför finns det inget vanskligare än ett tågbyte. Om man då måste byta någonstans i ingenstans, exempelvis i Barauni i norra Bihar där ingen talar engelska och allt står skrivet på hindi, är man verkligen utlämnad åt ödets nycker och har bara att lyda reglerna för rysk roulette — går det så går det. En natt väntade jag där i fem timmar (från 12 till 05.00), men hittills har alla de fyra gånger jag bytt tåg där åtminstone lyckats, och detta verkade bli den femte. För första gången bemöttes jag vänligt av personal som kunde engelska, och för första gången verkade tåget vara i tid. Hostig, smutsig och svulten steg jag av i Barauni vid midnatt och hänvisades till en väntsal där man kunde sitta, använda toaletten, fräscha upp sig och känna sig som hemma. Det har heller aldrig hänt förut. Det rätta tåget kom punktligt, och det var bara att hoppa på — om man kunde få plats. Naturligtvis var det fullproppat. En rådde mig att i stället försöka smyga mig in i första

364

klass. Det hade jag ingenting emot, och det lyckades. En vänlig konduktör tog hand om mig och lät mig bara vänta på hans formalitetsövningar i två timmar, men klockan 3 hade jag en egen säng i tåget att sova i. Naturligtvis betalade jag gärna de extra kostnaderna. En annan fördel med första klass är, att där finner man alltid intressanta människor som talar engelska. Indiens överklass och de som behärskar landet är de som kan tala engelska och har en utbildning i det språket. Ju fattigare, desto eländigare språkkunskaper och analfabetism — naturligtvis. I andra klass är de andra passagerarna vänliga, nyfikna och intresserade, men som regel kan de inte engelska. Resultatet är att man blir fullkomligt isolerad. När jag vaknade upp klockan sju följande morgon passerade tåget redan Kishanganj. Det innebar, att det faktiskt höll tidtabellen. Det hade aldrig hänt förut. Och helt plötsligt — klockan 10 — var man framme vid New Jaipalguri. Man togs med fullständig överraskning och hann nästan inte hoppa av tåget i tid innan det skulle bära iväg med en till Assam och Guwahati. Och utanför stationen ställde sig genast en jeep till förfogande. Tidigare hade man alltid först nödgats ta en cykelrickshaw in till Siliguri, men nu förde en alltså jeeparna direkt från stationstrappan till hemmets tröskel i Darjeeling. Ombord på samma jeep färdades ett förtjusande par som hade ett hotell högre upp i staden. Värden berättade att säsongen hade varit bedrövlig. Till följd av de svåra översvämningskatastroferna i Bihar och Assam och Calcutta hade i år turisterna uteblivit helt. Han hade haft två stora grupper på kommande från Bombay och Calcutta, men i sista stund hade båda grupperna avbokat, och hans hotell hade förblivit tomt. Hela vägen upp till Darjeeling skymdes av moln och ren tjocka. Ibland syntes inte vägen. Så hade vädret varit hela tiden, sade de. Jag trevade mig fram till mitt gamla älsklingshotell Shamrock, och även det var tämligen tomt — vid mitt förra besök hade det varit översvämmat av gäster. Där fanns nu bara några strandsatta israeler som talade dålig engelska och en flicka från Thailand. Det var i alla fall inte för mycket. Min medresenär i jeepen hade delgett mig den tragiska nyheten att Bush hade vunnit det amerikanska presidentvalet, men israelerna på Shamrock var av annan mening: de hävdade att alla röster ännu inte hade räknats. Allt hängde tydligen på Florida. Det ingav en smula hopp. Alla medresenärer på hela vägen hade varit av den hållningen, att Al Gore som president troligen skulle göra mindre skada än den opålitlige rikemanssonen Bush, och jag hade fullkomligt delat deras mening. Thailändskan inbjöd mig på kvällen att tillsammans med israelerna följa med och hälsa på en lokal konstnär. Denne visade sig vara David Douglas, son till den burmesiske fantastiske konstnären Gory Douglas med sin utsökta finrealism. Denne hade tvingats fly från Burma under den japanska ockupationen och kommit vandrandes över bergen och genom Assam för att fastna i Darjeeling som ett av krigets många strandsatta offer. Hela resten av livet talade han om att återvända till Burma, men det blev aldrig av. David Douglas (i min ålder fast något yngre) har sin bas i Kathmandu och Paris men siktar på att flytta till New York. Vi blev genast goda vänner, och hans vackra syster visade sig vara musiker.

365

Så fort de hörde att jag spelade piano dammade de av ett gammalt instrument utan klang och stämning som farit illa av monsunerna och de drastiska temperaturförändringarna i Darjeeling men likväl fungerade fastän det var 100 år gammalt. För första gången spelade jag piano i Indien, och publiken var betydligt nöjdare än jag. Således hade man nu även tillgång till piano i Darjeeling. Sedan blev det stor festmiddag nere på Shamrock, och ingenting kunde bli bättre. Man var hemma igen plötsligt kringsvärmad av nya underbara vänner — medan presidentvalet i Amerika höll på att urarta till rena farsen genom oegentliga förfaranden i Florida, saknade röster, felaktiga röster och hot om rättsliga åtgärder med krav på omval, att alltså göra om hela presidentvalet, medan de senaste diffusa siffrorna tydde på att odågan George Bush kanske vunnit valet med en knapp majoritet på 900 röster, som hotade bli färre.

9. Darjeelingstress. Det var i alla fall inte mindre än 13 grader i rummet när man vaknade. Det heter ju att det enbart är hälsosamt och stärkande att sova i kalla rum, även om man hostar lungorna av sig och snörvlar som en lungsiktig flodhäst. Åtminstone kanske man med tiden blir en smula härdad, när någon gång alla plågorna tar slut. Det värsta med att ständigt snörvla och få hostattacker enligt recept i akt III i La Traviata varje kvart i ett land som Indien är att man socialt är fullständigt utslagen. Man kan inte umgås med folk, och man kan inte ge sig ut på lockande företag på grund av den överväldigande risken att ytterligare försämra det allmänna hälsotillståndet. Därför hade jag rusat genom hela Garwhal och Kumaon och inte banat några nya vägar och låg i Darjeeling så långt före tidtabellen - där jag kunde göra ännu mindre; ty med Darjeeling drunknande i dieselavgaser förvärrade genom giftiga dimmor och iskalla molnskyar utan vind är risken 101-procentigt obefintlig för att någon sjuk någonsin ska kunna bli frisk. Jag var bjuden till David klockan 10. Före det försökte jag aktivera litet email-trafik. Det finns cyberkaféer överallt i Darjeeling, minst 6 stycken, och alla tycks fungera tillfredsställande. Precis när vi skulle börja blev det allmänt strömavbrott. Det hade inte kunnat komma mer lämpligt. David kommenderade mig att spela piano medan han utförde ett porträtt av en betalande klient. Pianot var imponerande genom att de stumma tangenterna aldrig var de samma: rätt som det var kunde en helt ny ton bli stum medan en gammal stum plötsligt lät igen. Så drog jag lite Bach- och Händellåtar, lite Schumann och Schubert, lite Chopinpotpurrin och slutligen lite Beethoven. Klienten satt som en stenstod av förtrollning medan målaren arbetade intensivt. På en och en halv timme var porträttet färdigt. Pianot hade varit bäst för Bach, men vad som tog mest skruv var Beethoven. Den sista satsen i den 17-e sonaten förfelar aldrig sin verkan, inte ens på ett ospelbart piano. Sedan var det bara stress för resten av dagen. Upp och ner mellan olika myndigheter på toppen och i botten av staden för att få ett Sikkim-tillstånd och ett hektiskt jagande efter ett cyberkafé som fungerade: i tjugo minuter kämpade vi på ett av dem för att åtminstone få en inloggning. Det lyckades inte.

366

Klockan 4 hade jag mitt Sikkimtillstånd klart. När jag då gick för att köpa bussbiljett till Gangtok visade det sig att inga bussar skulle gå dit på fyra dagar: alla bussar hade tagits i anspråk av ett större turistsällskap för en resa till Bhutan. Klockan 5 var det dags för ett nytt möte hos David. Då avslöjade han sina verkliga avsikter med mig: han ville skissera mitt porträtt. Naturligtvis hade jag ingenting emot det. I en och en halv timme fick jag sitta där och läsa i en bok om Dalai Lama medan denne superbe konstnär fångade min filosofiska själ i pastell, där han i sin realism tycktes lyckas med att få med vartenda hårstrå och vartenda skäggstrå. Det var något i min uppenbarelse som han från början fängslats av idén till att försöka avbilda, och han lyckades. Porträttet visar mig i rak profil, en vinkel som man aldrig kan se sig själv i på något sätt, med blicken ner i en bok och med bara främre halvan av huvudet synlig i en filosofisk-poetisk inåtvändhet med djup koncentration - den totala motsatsen till ett passfoto. Jag har aldrig tyckt om att bli fotograferad, men inför att bli avporträtterad under timmar av orörlighet kände jag mig märkvärdigt ledig och obesvärad. Naturligtvis fick jag hur mycket te och kaffe och kakor jag ville samtidigt, för att jag skulle hållas lugn. Inte en gång bad han mig ändra eller korrigera min ställning. Efter sittningen ville han ge mig porträttet. Jag vägrade ta emot det, ty i mitt bagage skulle det bara fara illa. Han fick behålla det själv, men han lovade att vid tillfälle skicka ett fotografi av det. Vi blev hemskt goda vänner. Vi hade mötts av en slump, i morgon skulle jag till Sikkim, och själv skulle han på måndag lämna Darjeeling. Detta var vårt sista möte för en oöverskådlig framtid, men samtidigt bäddade detta möte för en långvarig och varm vänskapskontakt. Han hade vuxit upp i Darjeeling och bott där ända till 1987, då oroligheterna bröt ut och nepalesiska ungdomar mellan 15 och 20 år brände ner halva staden och gick fram som skenande bärsärkar. Fram till dess, menade David, hade Darjeeling varit det absoluta paradiset. Plötsligt hade det sedan förlorat sin oskuld, han var då 21 år, och han hade aldrig mer känt sig hemma där efter det, även om hans familj fortsatte att bo kvar. Två skapande själar hade funnit varandra och mötts i ett ömsesidigt skaparutbyte som i en hjärtlig andlig omfamning för att sedan genast skiljas åt igen och kastas ut åt helt olika håll i världen. Sådant inträffar hela tiden, och det är bara att tacka och ta emot när sådana gudagåvor erbjuds, som måste betecknas som de högsta som kan existera; ty närmast Skaparen själv står de skapande konstnärerna, och när två sådana möts i full förståelse för att de båda är på rätt väg fylls himlen plötsligt av inte endast pegaser utan även flygande enhörningar.

10. Phudong. Darjeeling lämnades i gryningen. Vädret var fortfarande tveksamt och lovade ingenting vackert. Jag fick snabbt en jeep till Gangtok som snabbt blev överfull. Det var en täckt jeep den här gången med täta fönster hela vägen runt, så man hade skäl att anta att det för en

367

gångs skull skulle vara en absolut säker jeep. Det skulle visa sig vara den osäkraste jag någonsin hade satt min fot i. I baksätet satt det en hel familj på fyra personer. Pappan var stöddig, och modern satt med den minsta flickan i famnen, en liten sötnos på högst 1 1/2 år. Mellan dem satt det ännu en dotter i 12-årsåldern. När vi färdades över kullarna genom dimmorna ner mot Teesta började plötsligt den lilla ettåringen spruta spyor omkring sig. Den stackars unge man snett framför mig längst bak blev alldeles nedstänkt. Vi måste naturligtvis genast avbryta färden för städning, röjning och omorganisation. Den unge oskyldige mannen var helt ställd och som bedövad. Det är inte roligt att bli helt nerspydd ens av en liten intet ont menande ettåring, och man kan bli helt paralyserad för mindre. Efter detta rabalder fortsatte resan. De branta backarna och tvära krökarna ner mot Teesta stod nu som nästa punkt på programmet. Modern med ettåringen satt nu närmast fönstret, för att lillflickan skulle kunna spy rätt ut om det behövdes. Det var helt rätt tänkt. Plötsligt flög de båda rakt ut genom dörren, som utan förvarning hade öppnat sig. Modern rullade runt i backen flera varv, och den lilla ettåringen flög handlöst omkring. Jeepen stannade omedelbart, och de utkastades förvånade rop överröstades totalt av alla de andra passagerarnas chockreaktioner med skrik och vrede och tårar. Katastrofen och haveriet var totalt. Argast var förstås pappan. Han grälade en lång stund med chauffören om dörren som öppnat sig fast den inte skulle ha öppnat sig och menade att den inte hade kunnat vara låst fastän den varit låst. Mest skadad var modern, som fått sin klänning förstörd och ordentliga skrubbsår på händer och armbågar men ingenting blodigt. Värst skrek förstås ettåringen, och hon demonstrerade övertydligt att hon nu ämnade skrika för resten av dagen. Hon hade fått ett litet skrubbsår mot kinden och kanske bitit sig i den också. Olyckan kunde inte förklaras, låsanordningarna fungerade som de skulle, och de hade tydligen bara inte gjort det i fel ögonblick. Färden fortsattes efter långt uppehåll och under ihållande tårar, skrik och tandagnisslan som fyllde hela jeepen ända fram till Gangtok (100 km). Endast den nerspydde unge mannen var nöjd: han hade fått sin hämnd. Den enda andra västerlänningen med ombord var Pavel från Prag. Våra vägar skildes i Gangtok, då han skulle till Rumtek medan jag skulle norrut till Phudong. På vägen till Gangtok plockade vi även upp en annan passagerare, en mycket sjuk ung man, som genast i jeepen vek sig dubbel och vägrade resa sig mera. Han låg mest med sitt huvud i Pavels knä. Tänk er denne patient till ackompagnemang av den ständigt skrikande ettåringen, hennes ständigt gråtande äldre syster, de andra kvinnliga passagerarnas jämmer och tandagnisslan, så har ni den fulländade och fullspäckade Sikkimesiska ambulansen. Vår hårt prövade chaufför var mycket road när jag påtalade detta. Vi kom i alla fall alla levande fram till Gangtok, och mer än så hade vi faktiskt inte betalat för. Vägen vidare norrut till Phudong var som vanligt i oroväckande dåligt skick, men det förekom inget uppfiskande av bilvrak på vägen, vilket en gång försenade mig där i två timmar. Halv 3 var jag framme i Phudong efter 7_ timmars resa (140 kilometer). Det var helt normalt.

368

Min värdinna på Northway tog genast väl hand om mig som vanligt och bjöd på omelett och te. Jag hade ju ännu inte fått någon frukost. Hon gav mig ett enbäddsrum för bara 50 rupier (10 kronor), det billigaste hittills under denna resa, så jag kunde ju inte annat än bara trivas. Bara vädret kunde ännu bli bättre. Efter installationen gick jag upp till klostret. Ett australiensiskt par, som kommit samtidigt som jag men med en annan jeep, stod redan i startgroparna för att återvända till Gangtok. Jag försökte fresta dem att följa med upp till det spännande klostret. De svarade att de nog skulle komma om de inte fick någon jeep. Tydligen skulle de missa klostret, och de skulle inte veta vad de skulle gå miste om. Klostret var i exemplarisk ordning som vanligt, och där pågick jobb för fullt runt omkring. Hela stenläggningen utanför skulle läggas om, och de små pojkmunkarna strävade för fullt med sina överbelamrade skottkärror. De hade ett knog och ett kneg, och flera av de omgivande småhusen höll även på att restaureras. En vänlig munk visade mig omkring. Jag observerade genast en plansch med den nyss flydde Karmapa från Tibet. Jag frågade munken: "Kommer Karmapa att komma till Rumtek?" "Det gör han alldeles säkert." "Har han fått tillstånd av den indiska regeringen?" "Det kommer han att få." "Vad händer då med den andre Karmapa?" "Det finns bara en." För honom var saken självklar. Det fanns ingen Rumtek-kontrovers. Den flydde Karmapa från Tibet var den riktige Karmapa, det var en självklarhet, och allt annat var nonsens. Inget snack om saken. Han visade mig även in i meditationsrummet, ett mindre tempelrum med blåsvarta skräckfresker på alla väggarna. Hit drar sig munkarna tillbaka för att i timmar meditera bakom lyckta dörrar och resonera om förbjudna ting. Ytterst få resenärer får se detta rum, och det gäller att ha tur: endast om någon munk just håller på att rengöra altarena där kan det passa honom att släppa in en lyckligt närvarande resenär in i det allra heligaste. Med en man jag passerade på vägen diskuterade vi vädret. Han sade att det hade varit vackert och klart igår och att det mycket väl också kunde vara det i morgon. Väderfrågan förblev alltså som den varit under hela resan ren rysk roulette. Min värdinna menade dock att det hade varit vackert hela tiden ända tills jag kom, och så tycktes det ha varit över hela Indien: alla talade överallt om hur vackert och idealiskt vädret hade varit ända tills jag kom, som om min blotta ankomst till ett ställe som genom en ofelbar naturlag omedelbart måste resultera i skräpväder. Hennes man busschauffören har nu bara turer mellan Gangtok och Siliguri på grund av vägproblem högre upp. Han var därför inte hemma, och min värdinna och jag hade därför middag på tu man hand på kvällen. Hon har gått ner från 106 till 88 kilo men vill helst gå ner till 70, vilket jag dock menade vore för mycket. 80 vore lagom för henne, då hon ändå är ganska robust och storväxt.

369

Vi talade också om Rumtek och Karmapa. För henne var också saken självklar: det fanns bara en Karmapa, och det var den rätta. Att över huvud taget diskutera något annat var fullständigt ovidkommande.

11. Vansinnesresan till Pelling. Min goda värdinna var så generös, att hon inte ville ha något betalt för all den mat hon bjudit på utan bara 50 rupier (10 kronor) för rummet. Hennes enda villkor var att jag skulle komma tillbaka. Jag lovade gärna att göra det om ett eller två år. Landskapet i norra Sikkim var aldrig vackrare i sin färgprunkande rikedom av grönska, gigantiska dahlior och liljor stora som solrosor, julrosor och andra grannröda exploderande vackra färgklickar, och det var en fulländad njutning att färdas genom detta landskap i bakluckan på en jeep (bästa platsen), så att man kunde se hela det landskap som man färdades ner ifrån. Bland de andra passagerarna i jeepen var två munkar, och en av dem visade mig i Gangtok var jag skulle finna en jeep till Rumtek. Det finns fyra jeepstationer i Gangtok. Den nedersta och största är bara för jeepar söderut till Darjeeling och Siliguri. Den andra halvvägs upp är bara dyra privatjeepar. Den översta, den så kallade "Children’s Park", är för jeepar norrut och västerut. Så finns det en fjärde som är liten, varifrån jeeparna till Rumtek avgår. Liksom alla vägar i Indien är vägen till Rumtek inte den bästa. Rumtek ligger på kullen mitt emot Gangtok på andra sidan dalen, det är inom gångavstånd ser det ut som, men för en jeep är det 20 kilometer och tar det minst 45 minuter. Det är uppklättringen till Rumtek som är den besvärliga, och den blir inte enklare om jeppen stannar på vägen för att ta sig an ett lass virke, som lastas in så att hälften sticker ut utanför. Men Rumtek är definitivt det mest imponerande klostret i Sikkim. Det är stort, rikt och vackert, och inför den Gyllene Stupan (med relikerna efter den 16-e Karmapa) får man samma känslor som i Tashilumpo, Panchen Lamas stora stupa i Shigatse. Också här i Rumtek var Karmapakontroversen en självklar sak: det fanns ingen kontrovers. Det fanns bara en Karmapa, och det var den enda rätta. Hans bild var redan uppsatt i klostret. Det var bara för honom att komma och inta sitt självskrivna hem. Men detta kan bara ske när indiska regeringen har gett klartecken. Detta ämnar inte indiska regeringen göra förrän säkerheten kring Karmapa och Rumtek är total. Oinitierade besökare förbryllas en aning av de beväpnade soldaterna och vakterna på taken och överallt omkring klostret, men det är bara säkerhet, och den är nödvändig. Rumtek är ett viktigt kloster, kanske det viktigaste i hela den tibetansk-buddhistiska världen just nu, så säkerhetspådraget är väl befogat. I Gangtok hade jag upptäckt en vän från Darjeeling, Maurizio från Bologna, som varit på resande fot nu i ett år mest omkring i Sydamerika och nu började längta hem, och vi hade haft sällskap till Rumtek. När vi var klara därifrån var klockan bara halv 11. Jag hade tänkt stanna i Rumtek över natten, ett enbäddsrum på det lokala hotellet kostade bara 60 rupier, så det var ytterst frestande att göra det, och säkert hade jag gjort det, om vädret varit bättre.

370

Som det var nu såg man inte ens Gangtok på andra sidan dalen för bara moln och dimma. Därmed föll jag för frestelsen att riskera att våga försöka satsa på att ta mig till Pelling till kvällen. Tillsammans med Maurizio återvände vi till Gangtok (vilket man måste göra för att komma vidare,) och jag visste att den sista jeepen till Pelling skulle avgå halv ett. Jag och Maurizio skildes, och han lovade komma efter mig till Pellling efter några dagar. Vi hade haft stor glädje av varandra då vi ju ohejdat kunnat tala italienska tillsammans, ett språk som han knappast fått tala mycket i Indien eller Sydamerika. Det bästa kapitlet av hans resor sade han att hade varit Andamanerna. Kvart över 12 nådde vi Gangtok, och det gällde att snabbt hitta "Children’s Park" i övre delen av staden, men denna jeepplats är svår att hitta, och naturligtvis gick jag fel. När jag äntligen kom fram skulle Pellingjeepen precis gå. Det såg ut att finnas platser lediga i den, så jag lämpade in mitt bagage och sade till mina tyska reskamrater att jag funnit rätt jeep. När den skulle gå tillfrågades vi om biljetterna. Det visade sig att man måste köpa biljetter i en särskild bod. Det hade vi inte gjort, och jeepen var fullbokad. Den sista jeepen till Pelling gick punktligt halv ett, utan oss. Vi fick då börja kompromissa oss fram. Vi fick en jeep till Jorethang, som är något mer än halvvägs. Jeepen avgick klockan ett, och klockan 4 nådde vi Jorethang. Där möttes vi av beskedet att den sista jeepen till Pelling lämnade Jorethang klockan 4. Så vi fick ta en annan jeep till Gerzing. Nu började det redan mörkna, och vädret blev obönhörligt ännu sämre. När vi passerade Legship var det mörkt, och det började regna. Det rådde totalt mörker när vi nådde fram till Gerzing, och därifrån skulle ingen jeep mer gå upp till Pelling. Vi var sex personer som ämnade oss dit, och vi vägrade lämna jeepen i regnet. Chauffören vägrade lika resolut köra oss vidare på grund av det dåliga vädret och den obefintliga sikten. Det palavrades mycket där i Gerzing. En annan chaufför dök upp och ville ha 200 rupier för att köra oss i natten och regnet upp till Pelling. Det var bara 33 rupier per person. Jag fann det rimligt och fick de andra med mig. Det är inte lätt att köra i mörker i Himalaya när det regnar, ty asfalterade vägar blir då genast såphala. Dessutom kom dimman. På ett ögonblick var den så kompakt att vi i baksätena inte kunde se något utanför fönstren. Allra minst syntes något av vägen. Det såg inte bättre ut än att chauffören måste köra i blindo i tjockan. Dock kunde man förmoda att han kände vägen och kört den många gånger förut. Men hela tiden måste han slänga ut huvudet genom sidorutan i fåfänga försök att se vägen bättre eller ens att upptäcka den. Det var bara en snöstorm som fattades. Plötsligt kunde det dyka upp vägstenar rakt framför oss, bakom vilka det var tomma rymden och förmodligen någon avgrund, så att det gällde att gira för glatta livet och då helst åt rätt håll. Men fram kom vi i åska och hällregn och rykande tjocka, och där väntade mitt gamla hotell Garuda med billiga rum, god restaurang och varm dusch. Den sistnämnda anlitades genast, det var min första kroppsrengöring sedan Naini Tal (för en vecka sedan) och min första varma dusch på hela resan. Sedan väntade en galamiddag i restaurangen och ett eget varmt rum att sova i för bara 60 rupier. Det vansinniga projektet att försöka hinna med

371

Pelling efter Rumtek (en resa på 200 km på vägar i Sikkim och under alla världens oväder) hade lyckats.

12. Pemayangtse. I Pelling satt det ett helt gäng infrusna och inregnade och huttrade i väntan på bättre väder. Somliga hade väntat i nästan en vecka. Alla lokala experter var eniga om att det dåliga vädret var helt oegentligt och alldeles absurt. Det skulle vara vackert så här års, och Kanjenjunga skulle vara som mest till sin fördel. I stället var det bara drypande dimma och regn. En konstnär bland västerlänningarna skisserade en tavla: "Minne från Pelling". Ett träd kunde med svårighet urskiljas. Resten var bara blyertsgrått. Vi var femton stycken från England, Frankrike, Belgien och Sydafrika utom jag. Vi fyllde hela restauranten och satt där och pratade och frös hela dagen medan ingen ens gitte titta ut genom det tröstlösa fönstret. På eftermiddagen gick jag upp till Pemayangtse, väl rustad med riktiga skor och strumpor (för första gången) och paraply. Jag hade ju en viktig mission att uppfylla där uppe vid klostret. Håkan Hjelmström, som jag träffade här med hans Bettina förra gången jag var här för två år sedan i betydligt bättre väder, hade bett mig underrätta en av lamorna vid klostret om hans återkomst till sommaren. Denne lama var ingen mindre än Gyalpo Yongda, ryktbar genom sina mycket aktiva sociala insatser i Sikkim. Från början hade han tjänstgjort i Sikkims kungliga armé, men när Sikkim förlorade sin självständighet 1975 sadlade han om och gick in i politiken i stället. Denna fann han otillräcklig för sina syften, så han blev buddhistisk munk i stället och startade 1980 sitt hem och skola för Sikkims föräldralösa och medellösa barn. Han ger därigenom möjlighet till utbildning och utveckling åt barn som annars bara skulle bli tiggare. De får bo och hjälpa till i skolan, där de får utbildning i alla viktiga ämnen och inte minst buddhism och tibetanska språket, och hela skolan och rörelsen är självförsörjande. Han får inga bidrag från staten utan måste göra och bekosta det mesta själv. Han är därigenom som en Don Bosco av Sikkim, och han inbjuder unga västerlänningar att komma och hjälpa till vid hans skola. De får mat och husrum gratis mot att de undervisar i exempelvis engelska eller datorkunskap. Håkan är datorexpert, och Bettina är sjuksköterska, vilket är två alldeles utmärkta kvalifikationer för att kunna göra stor nytta vid Denjong Padma Choeling Academy i Pemayangtse. För närvarande erbjuder hans rörelse mat, husrum och utbildning åt 223 barn. Han ville gärna att jag skulle stanna och bo där på klostret, och jag förlängde genast min vistelse i Pelling med en dag. Vi hade mycket att tala om, vi kom genast in på Sikkims politik och Rumteksituationen, och han hade mycket att berätta om bådadera. Han var ju både veteran i Sikkims politiska historia och expert på tibetansk-buddhistiska problem. Problemen i Rumtek är inte så mycket beroende på Karmapas flykt från Tibet som på vad som har hänt där tidigare. Några munkar i Rumtek har publicerat en bok som täcker hela tragedin, vilken han gav mig att läsa. Den är bara på 80 sidor och heter "The Siege of Rumtek". Den avslöjar i svart på vitt vissa skurkar i buddhistiska munkkläder och alla deras oegentliga förehavanden. Det hela är en politisk fars men en buddhistisk tragedi.

372

När den 16-e Karmapa dog 1981 försökte några mäktiga munkar tillsätta en ny Karmapa genom en kupp och i samförstånd med Pekingregimen. Genom helt oegentliga metoder som även inbegrep förfalskning av urkunder etablerades så Karmapa i Tsurphu och erkändes av både Kina och Dalai Lama, medan en av den 16e Karmapas närmaste män, den så kallade Sharmapa, fann en annan Karmapa, som etablerades i Rumtek 1992. För att få denna Karmapa i Sikkim åsidosatt och avlägsnad genomförde Situ Rimpoche, den kinesiskt orienterade munken som etablerat Karmapa i Tsurphu, en kupp i Rumtek och fördrev de munkar som var Sikkim-Karmapa och Sharmapa trogna. Denne Situ Rimpoche blev senare utvisad från Indien på grund av sina lömska och våldsamma metoder. I januari i år komplicerade situationen genom Tsurphu-Karmapas flykt från Tibet till Dharamsala. Han gav alltså kineserna på båten och räckte lång näsa åt Peking genom det mest praktfulla förräderi han hade kunnat begå. Den Karmapa som alltså etablerats genom bedrägerier och kinesiska manipulationer genom falska munkar kom hela systemet på skam genom att fly till exilregeringen. Har han därför någon rätt till sin ordens huvudsäte i Rumtek? Det verkar inte så. Dalai Lama har begått politiska misstag förut, och hans ställningstagande för Tsurphu-Karmapa mot Rumtek-Karmapa kan varken betecknas som rättvist eller klokt. Han har inte ens mandat till ett sådant ställningstagande, då Dalai Lama aldrig tidigare haft rätt att bestämma Karmapa-successionen. Dalai Lama och Karmapa är egentligen varandras jämlikar, då de båda inte är mer än överhuvuden för två olika men lika viktiga klosterordnar. Hur ska detta sluta? Det är bara att hoppas att den indiska regeringen inte ger TsurphuKarmapa tillåtelse att resa till Sikkim. För om det blir bråk mellan de båda etablerade Karmapa är det inte bra för någon och allra minst för den tibetanska buddhismen. Av en helt annan mening var min gode värdshusvärd, och även han hade rätt på sitt sätt. Det är inte bra för den tibetanska buddhismen att det uppstår splittring. Därför bör alla tibetaner sluta upp bakom Dalai Lama. Faktum är, att Dalai Lama erkände TsurphuKarmapa innan den andre blev aktuell. Man kan inte ta tillbaka ett dylikt erkännande. Dessutom försökte Sharmapa först hävda att Karmapa inte mer skulle reinkarnera, då tecken saknades, sedan försökte han etablera en bhutanesisk kandidat av Bhutans konungahus, som bara försvann, varefter han etablerade sin Rumtek-Karmapa. Men genom att definitivt sparka kineserna i häcken och våga och lyckas att fly till Dharamsala har Tsurphu-Karmapa visat sig som den mer tydlige Karmapa. Majoriteten av tibetaner i Indien och Sikkim har accepterat honom och vill ta emot honom i Rumtek. Om han kommer, vad kommer då att hända med Rumtek-Karmapa, nu i Delhi eller Kalimpong? Han kommer alltid att förbli en munk. Han har då inte förlorat något utom allt bråk i Rumtek, de korrumperande klosterrikedomarna därstädes och all fåfängan kring titeln och maktbördan av att vara Karmapa av Rumtek. Båda sidorna har häcklat den andra för korruption och maktmissbruk, oegentligheter och mutor. Antagligen har båda sidorna rätt. Det blir svårt för Karmapa att höja sig över dessa världsliga problem. Lama Yongda menade, att Tsurphu-Karmapa gjorde bäst i att återvända till Tsurphu i Tibet och utnyttja sin situation av att vara erkänd av både Kina och Dalai Lama till att bearbeta och omvända kineserna.

373

Han kom ner till byn från klostret nästa dag med anledning av Nehrus födelsedag, som är Barnens Dag i Indien och en festdag. Han bjöd sina lärjungar på mat och mig på öl, och över var sitt ölglas skålade vi för Nehru och bildade här och nu "The Sweden-SikkimFriendship Society", på svenska "Vänskapsföreningen Sverige-Sikkim". Detta positiva embryo kan utvecklas till vad som helst och till att börja med alltid intensifiera kontakterna mellan Sverige och Sikkim. Maurizio dök plötsligt upp mitt på dagen, och vi fyllde hela hotellet och hela byn med vår italienska konversation till allas förtjusning. Jag blev mycket god vän med det sydafrikanska paret. Mannen Ian var mångprövad och hade regelbundet besökt Kina två gånger årligen 1989-1995. Naturligtvis kom vi att diskutera Tibet. Han kunde inte för sitt liv begripa hur någon kunde tro att Tibet någonsin skulle kunna bli självständigt från Kina. Med sina gedigna erfarenheter av Sydafrikas omvandling och som mångårig resenär i hela världen var det oerhört givande att diskutera med honom. Han var mycket lugn och säker och visste vad han talade om, men det visade sig att han ingenting visste om den tibetanska mentaliteten. På den punkten var han precis lika nollställd som en vanlig materialistisk kines. Under natten regnade det, så att luften rensades, och tidigt nästa morgon framträdde Kanjenjunga i hela sin härlighet. Det heliga berget har fortfarande aldrig bestigits, då det är förbjudet att gå närmare toppen än två meter. Det var första gången sedan Joshimath (för två veckor sedan) som vi alls kunnat se bergen. Det kändes skönt och rätt att nu sakta börja retirera och inleda återresan hemåt tillbaka till Darjeeling, sedan Pokhara i Nepal och därefter Kathmandu, för att där organisera hemresan.

13. Darjeeling Darjeeling, "åskornas kulle", tillhör egentligen Sikkim, liksom Chumbidalen i öster, som övertagits av Tibet. Det var på 1820-talet som Indien drabbades av en fruktansvärd malariaepidemi, som gick hårdast åt alla engelsmän, som dog i hundratal som flugor. Behovet av en ’Hill Station’ för Bengalen uppstod, där sjuka soldater och kolonialister kunde återhämta sig från slättlandets sjukdomsfasor. Man fann kullområdet norr om Siliguri och konstaterade att luften där var hälsosam. Engelsmännen bad Sikkim att få arrendera området, och Sikkim gick med på det. Sålunda började Darjeeling utvecklas, och konungariket Sikkim erhöll årligen en rejäl summa i arrende. Långt senare importerades tebusken och började den planteras, och Darjeeling gick sin storhetstid till mötes som hemorten för världens bästa te. Det blev Calcuttas sommarhuvudstad, och det vill inte säga lite det, ty Calcutta var ju det brittiska imperiets andra stad och kanske den största staden i Asien. Darjeeling blev även utgångsorten för alla Himalayaexpeditioner mot Mount Everest, Kanjenjunga och Nepal. På 1890-talet byggdes den unika smalspåriga järnvägen upp till Darjeeling, som då var världens högst belägna, och som nu som den andra i världen fått status som världskulturminne och som beskyddas och får bidrag av UNESCO. Den första att få det var en järnbana i Österrike.

374

Under 1900-talet flyttades Indiens huvudstad från Calcutta till Delhi, och i stället för Darjeeling blev angloindiernas sommarhuvudstad Simla. Men Darjeeling bibehöll sin unika status som te-huvudstad och som "the Queen of Hills", ’kullarnas drottning’, genom sitt unika läge med hela Kanjenjunga som överväldigande skönhetsfond. Kanjenjunga är Sikkims heliga berg, men jag har aldrig någonstans från Sikkim sett Kanjenjunga vackrare än från Darjeeling. När Nehru övertog Indien från engelsmännen 1947 fortsatte han betala arrende till Sikkim och höjde till och med beloppet. Darjeeling var alltid en i grunden sikkimesisk stad med dock en dominerande nepalesisk befolkning. Det berördes aldrig av Gandhis frihetsrörelse, Darjeeling var likgiltigt för Indien och behöll sina utomordentliga engelska undervisningsetablissemang och struntade i Indiens självständighet. Darjeeling var aldrig etniskt en del av Indien. Tyvärr fortsattes inte Nehrus kloka Darjeelingpolitik av hans efterföljare, och under hans dotter Indira Gandhi införlivades Sikkim med Indien i trots mot folkrätten. Sikkim hade alltid varit ett självständigt konungadöme och har fortfarande sin egen flagga, röd med vitt mittfält med det åtta-ekrade hjulet i guld i mitten; men sikkimeserna tycker inte om att hissa denna flagga då de inte vill provocera hinduerna. Det skrevs en bok om Indiens uppslukande av Sikkim som heter "Smash and Grab" ("Slå sönder och ta det med våld") av författaren Sunanda K. Dhatta-Ray. Omedelbart efter publiceringen förbjöds den av den indiska censuren och drogs in. Många hann dock tillgodogöra sig ett exemplar av boken, och den sprids alltjämt underjordiskt. Min vän Lama Yongda i Pemayangtse kom över fem exemplar, som han satt i cirkulering. Han menade att boken kommer att publiceras igen och bli allmänt tillgänglig. Mina värdinnor på Shamrock var underbara. Den stora värdinnan var bortrest till Delhi, men i stället sköttes stället av två små sparvkvinnor, den ena en dvärginna. Den större sparvkvinnan var väl hälften av min storlek medan dvärgkvinnan var en fjärdedel. En av israelerna på Shamrock var en två meter stor muskelbyggare av oerhörda dimensioner, och dvärgkvinnan höll sig alltid på längsta möjliga avstånd från honom så att han i misstag inte skulle trampa på henne. Hennes storlek var inte mer än 10 procent av hans, så vid en eventuell olycka kunde hon mycket väl försvinna. Men dessa båda sparvkvinnor tog mycket väl hand om oss, skämde bort oss med te när vi än behagade, lagade världens bästa mat i Darjeeling, bättre än i någon restaurang i staden, och trivseln i Shamrock kunde inte bli bättre. De båda gigantiska israelerna trivdes så bra att de verkade inställda på att stanna där för gott. I Israel var det ju ändå bara bråk. Det visade sig att Dave Douglas inte hade kommit iväg ännu på grund av strejkerna. När jag sökte hans vackra syster mötte jag till min förvåning honom själv, men Dave berättade att systern väntade mig vid hennes skola, the Loreto College ovanför Windamere Hotel, så jag gick dit. Det var väl Darjeelings finaste flickskola, och systern hade redan berättat allt om mig för alla sina kolleger, så hela skolan visste redan allt om mig. De propsade genast på att jag skulle hålla en föreläsning följande morgon, och jag tackade ja. Allt arrangerades genast. Föreläsningen skulle handla om "Orientering i den samtida litteraturen och vart den är på väg", och jag förberedde den noga.

375

Vi träffades igen till kvällen, och då gav mig Dolly den beklagliga nyheten: hela skolan skulle plötsligt just på fredag fara på utflykt. Det skulle ha varit på lördagen, men så hade det plötsligt ändrats, och ingen kunde göra något åt saken. Sådant händer i Indien. Min föreläsning kunde tidigast föreläggas till nästa vecka, och jag kunde omöjligt stanna längre än till lördag. Nästa gång - kanske, om inte om ett år så kanske om två år. Alla lärarinnorna var mycket ledsna och besvikna, men jag var nästan lättad, ty min röst var långt ifrån återställd ännu. På det här sättet slapp jag använda den och riskera att försämra den ytterligare.

14. Te vid Sarankot. Eftersom gårdagen hade varit så glänsande vacker och varm vågade vi sista dagen i Darjeeling satsa på Tiger Hill. Vi steg upp i ottan, nio personer, och trängde oss in i en jeep. Redan när jag steg ut fick jag onda föraningar: moln. Det var inte stjärnklart. Mycket riktigt: från Tiger Hill syntes vid soluppgången inte ett enda berg men desto fler moln. Det var ett totalt fiasko. Där var minst 300 turister, de flesta vilda bengaler från Calcutta, som stod där och frös häckarna av sig och skaffade sig nya förkylningar, som om de gamla inte räckte till, för att vid soluppgången få det stora privilegiet att bara få se en massa moln. Roligare kunde det inte bli. Hela dagen tycktes sedan följa samma mönster. Det var den stora festdagen för järnvägen, det skulle festas och hållas tal och åkas tåg, men det bara regnade och var svinkallt. Det var absolut sämsta tänkbara festväder. I detta väder gjorde skolan sin utflykt i stället för att höra min föreläsning. Det blev förmodligen en våt utflykt med många nya förkylningar. Fler och fler lämnade Darjeeling i detta bedrövliga tillstånd. Melanie hade redan lämnat, ty efter att hon rakat håret av sig hade hon fått sparken från hotellet där hon arbetat – tydligen tyckte inte hotellet om att ha skalliga kvinnliga receptionister. Jag kunde förstå dem, ty hon hade haft Darjeelings vackraste hår, och därför hade hon blivit anställd. Även Maia från Israel var trött på kölden och fukten och ämnade lämna in. Jag sökte min gamle vän Gyalpo Tsering vid busstationen, som hjälpt mig så mycket 1997. Han var i Amerika. Det hade han också varit förra gången. Jag fick ordna morgondagens resa till Pokhara utan honom. När jag uppsökte Dolly på eftermiddagen för att lämna henne mitt föredrag var Dave fortfarande kvar. Han skulle som vanligt avresa följande morgon. Han var nu bara försenad fem dagar. Återseendet blev desto hjärtligare, och deras granne bjöd på födelsedagstårta med anledning av hans födelsedag för någon tid sedan, så där blev det åtminstone en stämningsfull fest. Vi var sju personer från Indien, Burma, Nepal, Sverige, Israel och Thailand, och de två från Thailand var i majoritet. Vi åt tårta och drack kaffe medan Göteborgsvädret dröp av svidande rå duggregnsfukt där ute. Hela situationen var ganska osannolik till och med för Darjeeling. Jag blev tvungen att bryta upp från kalaset då jag hade ett annat möte före middagen. Hela dagen hade jag sökt efter Mark och Claire, mina reskamrater från Pelling, som bodde

376

på hotell Aliment högst upp i staden, ett förträffligt ställe med god rymlig restaurant högst upp, e-mail-service och rimliga priser. Jag gick dit på morgonen och fastnade där i regnet medan jag hörde att Mark och Claire skulle dyka upp på Joey's Pub nere i staden klockan 6 på kvällen. Det var min enda chans att träffa dem, ty nästa morgon skulle de resa till Kathmandu och jag till Pokhara. Joey's Pub var ett förvånansvärt trivsamt ställe med dämpad musik och mjuk framtoning. Jag träffade Marks och Claires franska vänner där, som bekräftade att Claire och Mark skulle komma, men de kom inte. I stället välte en av fransmännen ut sitt glas så att hela stället började stinka av denna vara. Han fick dock genast ett nytt glas som han inte spillde ut. Annars dracks det mest bara öl på krogen. När jag vaknade följande morgon var det 9 grader i rummet, och jag hade hostat hela natten. Det var tydligen dags att lämna Darjeeling. Resan till Nepal blev kaotisk. Innan bussen lämnade Darjeeling måste den repareras, och fyra gubbar låg under den i en halvtimme. Halvvägs ner mot Siliguri fick vi motorstopp. Lyckligtvis var det bara bensinen som tagit slut. Vi fick låna några liter av en förbipasserande lastbil, och överföringen skedde med en smutsig slang, men fram till Siliguri kom vi om dock alltför sent. Av mina tio dagar i Darjeeling och Sikkim hade bara två varit så vackra att bergen kunnat skönjas, och detta var den andra av dem. Så visst var det synd att lämna Darjeeling med dess kyla och råa dimmor och fukt, där alla västerlänningar jag träffat mest bara hostat sig fram genom tillvaron. Ändå älskade vi alla Darjeeling. När jag kom fram till Siliguri hälsades jag hos Gupta Travels med de bevingade orden: "Du kommer för sent," yttrade med den övertydligt förkrossande andemeningen att hela min resa hade havererat. Jag förklarade förseningen, och de gjorde vad de kunde. Jag pressades in i en överfull jeep mot Kakarvitta, där kvinnan mitt emot mig gav di åt ett barn medan våra knän slets om utrymmet. Men fram till Kakarvitta kom vi och bara en timme för sent. Jag hade köpt hela resan till Pokhara i ett paket, så det gällde att de olika stafett-bytena fungerade. Väl innanför Nepal satte de ansvariga mig på en buss till Kathmandu i stället för till Pokhara, men de insåg sitt misstag i tid, och det kunde korrigeras. Festbussen till Pokhara hette "Night Queen", och festen pågick hela natten. Västerlänningar brukar inte ta denna buss, och även denna gång var jag ensam utböling bland idel nepaleser. Varannan timme stannade bussen vid något nattfik eller restaurang, så att man kunde förfriska sig ideligen, och varje vattenhål var förvånansvärt rikt försett med whiskybutiker. Te var en bristvara, men whisky var vanligare än vatten. Förra gången jag tog denna buss var samma årstid 1995. Då tog resan lång tid i anspråk då vägen var dålig, och man kom inte fram till Pokhara förrän sent på eftermiddagen. Nu kom man fram redan klockan nio på morgonen, exakt 24 timmar efter avresan från Darjeeling. Mitt bästa ressällskap hade dock varit ett ungt engelskt par från Southend-on-Sea, Englands torraste plats, (ett besynnerligt superlativ för någon plats i England,) som skulle resa jorden runt under tre år. De hade bara börjat och skulle nu ner till Calcutta. Han liknade precis Sir Alec Guinness som mycket ung, när han debuterade i "Great Expectations", och verkade minst lika trevlig.

377

Åter till Pokharabussen "Night Queen". Den var naturligtvis fullproppad inte bara med människor utan framför allt med saker, då allt bagageutrymme uppe på taket hade upptagits av väldiga flätade burar med fjäderfä i form av många hundra levande kacklande kycklingar. När bussen var som mest ordentligt fullproppad dök det upp några extra passagerare som var damer av den fylligare sorten. Många reser till Indien bara för att få det stora nöjet att få se vackra flickor i saris, det vackraste och mest kvinnligt framhävande av alla kvinnliga klädesplagg; men när damerna är åt det äldre och fylligare hållet blir behållningen av deras behag av motsatt karaktär. En sari har nämligen en förmåga att accentuera just karaktären av hullet omkring magen, och om detta då är späckat av vällevnad och bekvämlighet blir dess verkan formidabel, när sådana damer kommer klättrande över voluminösa travar av bagage i mittgången, så att de snubblar och faller och kollapsar under företagets gång. Tyvärr finns det inget alternativ till saris för dessa damer. Inte ens Rubens mest svällande kvinnliga hull gick upp mot skådespelet av bagageklättrande feta nepalesiskor i saris under flåsiga överansträngningsmödor. När jag kom fram till Pokhara möttes jag av en ung man som talade förvånansvärt god engelska och försökte övertala mig att överge mitt gamla hotell "Skogsduvan" för hans eget. Han påstod att "Skogsduvan" fått ny ledning som inte alls var i klass med den gamla. Eftersom han dessutom erbjöd mig gratis billift och rimliga priser gick jag med på att ta hans hotell i beaktande. Det visade sig vara samma hotell som jag kommit till första gången i Pokhara för fem år sedan. För 150 rupier (nepalesiska) fick jag varm säng med lakan och badrum på rummet med dusch och hett vatten. Det var bara att tacka ja. Klockan var 9 på morgonen. Man kunde ännu hinna ha en god morgonstund uppe vid Sarankot, så jag gick dit. Det tog precis 1 1/2 timme, trots min mycket nedsatta kondition. Och där uppe kunde man fröjda sig åt Nepals vackraste landskap med solsken och hela sjön i blickfånget tusen meter under sig. Visserligen var det molnigt och disigt, inte ett enda berg syntes och så hade det varit hela säsongen, men man hade ändå lyckats hinna upp efter 24 timmars resa från Darjeeling (737 kilometer) för att få sitt morgonte vid Sarankot.

15. Pokhara. Vädret var inte bättre i Pokhara än någon annanstans i Himalaya detta år. Från Sarankot kunde man bara se översta tippen av Macchapucchre och södra delen av Annapurna (7200 meter). Resten var höljt i dimma. Om man inte ens kunde se det stora Annapurna från Pokhara, hur kunde man då vänta sig att alls se något av Himalaya i år? Och denna partiella visibilitet av södra Annapurna var alltså bara när vädret var osedvanligt vackert. En holländare bodde i Pokhara året runt. Han var anlitad som stadsarkitekt, och han visste allt som var värt att veta om Nepal. Det svåraste problemet var förhållandet till Indien. Mot det fattiga efterblivna Nepal förhåller sig Indien som en elak styvmor. Hon struntar totalt i hur det går för Nepal och kör över henne och utnyttjar henne hänsynslöst. När Indien byggde den stora dammen vid gränsen till Nepal ovanför Bihar dränktes otaliga byar och städer i Nepal medan Indien utvann all elektricitet. Och Nepal har ingenting att försvara sig

378

med, för vid det minsta bråk från Nepals sida stänger Indien helt enkelt gränsen och allt samarbete stannar av, vilket enbart Nepal blir lidande av. Indien har råd att strunta i Nepal, men Nepal är beroende av varje brödsmula som faller från den rika styvmodern Indiens stora bord. Så som Indien behandlar Nepal var en omöjlighet så länge engelsmännen var i Indien, och överallt i Nepal slås man av en mycket större välvilja och affinitet för allt engelskt och västerländskt än i huvuddelen av Indien, där det brittiska arvet i allmänhet förträngs till nackdel för Indien. Han berättade också om de astronomiska problemen med att få saker och ting att fungera i Nepal. Som demokrati är Nepal bara 10 år gammal, och ingen demokrati kan mogna på bara 10 år. Nepal får mycket utvecklingsbidrag från välvilliga fonder i hela världen, men alla dessa enorma belopp hamnar i regel i privata fickor och når aldrig sina ändamål. För 10 år sedan behärskade kungen allt, efter tio år av demokrati är det en sorts rik oligarki som har allt i sina händer, och där fastnar även bidragen. Endast genom deras nåd kan utbetalda belopp i viss mån resultera i vettiga investeringar men knappast mer än 10-20 procent. Byråkratin är outvecklad, då engelsmännen aldrig koloniserade Nepal och etablerade någon sådan, men i den mån den finns är den bara till för att stoppa allt. På grund av den outvecklade demokratin och den rådande oligarkin är det alltså egentligen helt naturligt att det revolutionära kommunistpartiet är starkt. Tillsammans med en amerikan från Seattle diskuterade vi en helt annan aspekt av demokrati, nämligen det amerikanska presidentvalet, som vi hade hjärtligt roligt åt båda två. Två veckor efter valet verkar dödläget vara totalt, då Al Gore leder i röstandet men Bush leder i elektorsvalet med 300 röster. Perry från Seattle visste allt om procedurerna och problematiken och skrattade oavbrutet när han talade om det. Det skulle inte bli någon ände på rättegångarna och röstomräkningarna, och om Floridavalet verkligen hade oegentligheter att uppvisa (med George Bushs bror som guvernör och andra fanatiska Bushanhängare som avgörare av valet) kunde det även bli röstomräkningar i andra stater än Florida. Själva elektorsvalet (då elektorerna väljer presidenten) skulle äga rum i mitten av december, och även det var i högsta grad oförutsägbart. Vad som helst, minsta milligram i någon riktning, kunde tippa över vågen åt ett överraskande håll, som nu tycktes sväva i fullkomlig nästan orubblig jämvikt. Och Perry skrattade hjärtligt åt vad han kallade den praktfullaste politiska komedin i Amerika på 100 år. Min gamle vän som arbetat 14 år i Delhi som politisk rådgivare och advokat, och som berövats sin ställning genom morden på Indira Gandhi och Rajiv Gandhi, och som nu hade restaurang "Momo" i Pokhara, en av dessa mera oansenliga syltor, var sig lik och ägnade sig som vanligt åt att hålla oändliga monologer inför mig medan jag var sysselsatt med min middag. Vi hade en sak gemensamt: vi beklagade båda utvecklingen i Pokhara och förfasades inför dess Mallorca-Las Palmas-prägel med bullrande discokaféer överallt medan den pastorala friden i stort sett var helt förstörd utom i bortre utkanten av Lakeside. Därför hade jag tyckt så mycket om hotellet "Skogsduvan", som gränsat direkt till risfälten, medan "New Lakeside View", mitt första och sista hotell, låg instängt mitt i ghettot av förfärliga turistdepåer. När jag första dagen gick upp till Sarankot var det inte en nepales på vägen som inte hjärtligt erbjöd mig att få köpa hasch. Vid en stuga långt ute i risfälten stod en hel familj vid ingången, den unga modern med ett spädbarn på armen, där fadern helt hjärtligt

379

och glatt erbjöd mig den finaste hasch. Till och med barn erbjöd mig denna vara som om det var tuggummi eller godis. Jag träffade en norrman som varit här 1985 och kunde berätta hur det var då. Det hade varit den absoluta pastorala friden, man hade kunnat gå och bada var som helst i sjön, Lakeside hade bara varit risfält och några fiskarhyddor, och maten hade varit den bästa i Nepal. Nu var det bara discodunk överallt, och i detta nattklubbsghetto var det omöjligt att passera efter mörkrets inbrott utan att bli antastad av unga nepalesiska haschförsäljare. I detta fall finns det skäl att tala om turismens totala destruktivitet. Turister av ett mera oskyldigt slag var japanerna. Som vanligt trängdes de i flockar. Uppe vid Sarankot var det omöjligt att se någonting inte bara för molnen utan även för massor av japanska turister, som alla skulle rigga upp sina omfattande fotograferingsateljéer med tillbehör och krävde fri sikt vare sig man såg någonting eller ej. Endast den tredje och sista morgonen kunde man knappt skönja hela det magnifika Annapurnaskådespelet. Med ett belgiskt par där uppe vid Sarankot råkade jag i het debatt om Vlaams Blok, det framgångsrika flandriska rasistiska högerpartiet. De bodde i Antwerpen, huvudsätet för Vlaams Blok, och kände väl till den Skandinaviska Sjömanskyrkan, vars historia ju var intimt förknippad med min egen familj genom pastor Daniel Orädd och Lullan. De var av den åsikten att Vlaams Blok bara var ett missnöjesparti. Deras framgångar var oroväckande men ej farliga, såvida de ej skulle fortsätta, vilket knappast var troligt. Men mest utbyte hade jag med Charlotte från Boston som bodde i Honolulu. Hon var en mycket varm människa väl insatt i alla aspekter av tibetansk buddhism och var på väg till Darjeeling och Sikkim, varför jag kunde stå till tjänst med allt vad hon behövde veta inför sitt första besök där. Vi brukade sitta tillsammans på restaurang "Happy Feel" vid vattnet, där de hade Pokharas finaste fruit curd. Man kunde sitta där i oändlighet och bara njuta.

16. Från det ena paradiset till det andra I Pokhara försökte jag undvika de misstag jag kanske begått i Kausani och Pelling. Där hade jag ångrat att jag inte stannat en dag extra. Alltså stannade jag en dag extra (tre dagar) i Pokhara i stället enkom för att återvinna min hälsa. Beslutet visade sig vara klokt. Förargelseelement saknades dock inte. Det värsta var det nepalesisk-indiska valutadilemmat. Det visade sig när jag var i Nepal att det där var omöjligt att växla eller använda indiska 500-rupiesedlar, då tydligen den gamla 500-sedeln utsatts för mycket förfalskningsverksamhet, varför även den nya i Nepal bannlysts såsom farlig. Ingen bank i Nepal ville växla den, och om man växlade den svart kostade det 10 procent. Hela situationen var alldeles absurd, då de nya 500-sedlarna var idiotsäkra genom vattenstämplar och glittermärken, och kom man från Indien med bara 500-sedlar i plånboken, som jag, var man fullkomligt blottställd. Det visade sig att den unge mannen som infångat mig till New Lakeside View Guest House hade ljugit. Jag träffade min gamla värd på "Skogsduvan", och ingenting där hade förändrats. Han hade ljugit bara för att vinna en extra gäst för sin egen skull och därvid totalt struntat i gästens egna önskemål, som mycket hellre stannat på den fjärran "Skogsduvan"

380

långt borta från det outsägligt plågsamma nattklubbsghettot med allt dess oväsen och dess bedrövliga knarkhandel. Resan till Kathmandu gick smärtfritt. Vi var plötsligt fyra svenskar på bussen. De tre andra var de första jag träffat efter Dharamsala. En av dem skulle ta flyget hem på fredag från Kathmandu, och jag hoppades kunna ha samma tur. Chanserna var dock små. Vi nådde Kathmandu klockan 2, och jag förlorade ingen tid i onödan. Mitt gamla hotell fanns kvar, det underbart sjaskiga och solkiga Yak Lodge, med allmänt badrum och eget rum med ren handduk för 150 rupier för gammal vänskaps skull, jag var ju stamkund och kändes omedelbart igen, och Yak Lodge var numera till och med uppdaterat med Internet för 1 rupie minuten. Det var billigare än Dharamsala. Jan från Jönköping, min reskamrat, hade emailat från Pokhara och konstaterat att det där var sju gånger dyrare och sju gånger långsammare än någon annanstans. Regeln i Himalaya var tydligen den, att ju dyrare Internet, desto långsammare och odugligare system. Efter installationen rusade jag genast till Aeroflot. När jag framlade mitt önskemål blev jag utskrattad. Det var fullkomligt omöjligt att med två dagars varsel få en plats på flyget från Kathmandu till Moskva. Jag kunde ju försöka komma till flygplatsen men skulle då med största sannolikhet bli tvungen att återvända därifrån igen. Men det skulle vara möjligt att flyga den 27.11 från Delhi tre dagar senare. Den gamla vanliga mardrömmen infann sig igen som på beställning: nödvändigheten att från östra Nepal ta sig med buss och tåg till Delhi, den definitiva mardrömsresan. När jag undersökte möjligheten var det dessutom omöjligt att fixa tåget. Det skulle bara gå med buss hela vägen: 40 timmar, två nätter och en dag. I Kathmandu förföljdes man även av omöjligheten att få indiska 500-lappar erkända som pengar. Det fanns ingen annan möjlighet än att växla in en engelsk resecheck (50 pund, 5055 rupier). Sedan kunde man börja överleva. Ett av mina uppdrag i Kathmandu var att köpa en thanka åt en god vän i Göteborg. Redan i Pokhara hade jag undersökt möjligheten och där funnit goda thankas till priser mellan 3-7000 rupier. I Kathmandu var priset för samma vara 2200 rupier. Det var nästan oförskämt billigt. Efter mycket väljande och vrakande och oändliga överläggningar med samvetet köpte jag två, som kompletterade varandra. Båda var i min klients smak, men jag kände, att om jag bara köpte den ena kunde hon bli missnöjd. Om jag köpte båda skulle hon aldrig kunna besluta sig för vilken hon skulle tycka mera om. Det skulle ge henne ett lämpligt bryderi för livet. Alltså gjorde jag slag i saken och köpte båda för bara 4200 rupier (500 kronor). Och de var båda ovärderliga. Att bege sig upp till Swayambunath, den stora stupan väster om staden med aptemplet och de många odrägliga aporna, före skymningen var obligatoriskt. Men där hade nu skett en förändring: ett besök uppe på denna höjd med utsikt över hela staden hade förr alltid varit gratis. Nu var det inträdesavgift på 50 rupier. Mina kläder hade aldrig varit smutsigare och inte jag heller. Vi var helt i klass med Kathmandufloden, om den kan kallas flod, en öppen kloak för världens skitigaste svin att gå och böka i med ständigt svarta asfåglar förmörkande himlen ovanför. Det torde vara världens praktfullaste zoo när det gäller asätare och kloakdjur, alltså djur som lever på vad som kommer ut genom kloakerna.

381

Min goda värdinna på Yak Lodge sade att det kanske fanns varmt vatten i kranarna på dagtid. Men nöden hade ingen lag. Jag duschade, och vattnet var nästan varmt. Man var innerligt tacksam för att man faktiskt kunde bli renare än någonsin tidigare under resan och faktiskt få kunna ta en ren skjorta på sig utan att omedelbart smutsa ner den. Sedan var det dags för den erforderliga kalasmåltiden: buffelmomos med fried rice och en kanna te. Man var hemma i Kathmandu igen.

17. Fest och baksmälla i Kathmandu. Shekhar svarade mig hjärtligt i telefonen när jag ringde honom, och hela hans hem var mitt. Vi kom överens om att träffas följande dag. Den förmiddagen avgjordes hela min hemresa: buss till gränsen fredag-lördag, buss från Sunauli till Delhi lördag-söndag (24 timmar), flyg till Moskva mitt i natten till måndagen klockan 2, och en timme mellan bytet i Moskva till flyget till Stockholm. Det kunde lyckas. Det var som vanligt liksom allt denna resa frågan om rysk roulette. Shekhar, som jag inte sett på två år, verkade fylligare, friskare och lugnare. Han hade skaffat sig ett nytt hem i stället för det gamla lilla trånga mitt i Kirtipurs värsta avgaskvarter, där hans son alltid haft andningsproblem. Hans son var nu fyra år och gick i skola, och Shekhar berättade att flyttningen gjort susen. Sonen var aldrig sjuk mera. Jag trodde honom när jag såg huset. Det stod mitt i en åker helt ensamt långt bortom Kirtipurs utkanter. Hans trädgård var exemplarisk: han odlade allting själv: rädisor, spenat, ris, blomkål, vitlök - han hade allting. Hans hushåll var i praktiken självförsörjande. Det enda han inte hade var fruktträd och en bananplantage. Han hade hyrt detta hus och lämnat sitt eget åt sina bröder. Hans liv var nästan för exemplariskt för att vara sant. Han arbetade fortfarande som lärare när han inte var guide åt "Läs och Res", och han verkade ha det bra med sin familj. Även hans frodiga hustru verkade trindare, piggare och friskare än senast, och han hade en hel datorbas hemma med Windows '98, Internet, högtalare, CD-Rom, kunde spela in filmer och göra vad som helst med sin dator. Tyvärr hade den för ögonblicket virus. Min natt hos denna unga lyckliga familj var min sista före återresan. Det kändes helt rätt att tillbringa den under sådana idealiska omständigheter. Luften var lika ren som den i Kathmandu var oandningsbar, rummen var stora och rymliga och jag fick ett eget, även köket var optimalt och inte bara ett trångt källarrum som i familjehuset, och de bjöd på den bästa tänkbara mat: min första Dal Bath i Nepal och den bästa, med det godaste tänkbara te kryddat med kanel, ingefära och kardemumma, precis som i Kashmir. Även vädret tycktes nu klarna inför min avresa. Man såg alla bergen mot norr bortom Kathmandu, himlen var alldeles klar och fri från dis och dimma, och ingenting fattades i den serena harmonin. Följande morgon tog mig Shekhar på rundvandring i sin hemby. Han visade mig bland annat den lokala begravningsplatsen. En nepalesisk begravningsplats är i allmänhet en kremationsplats, och det tar i regel 5-6 timmar att förbränna en kropp med ved, men här var det annorlunda. Före antändningen täcker man liket med torrt gräs, varefter förbränningen

382

tar bara en timme. Efter begängelsen sitter man kvar men inte länge utan kanske bara en trekvart. Nästa dag kommer man tillbaka för att försäkra sig om att ingenting finns kvar. Därefter skjuter man helt enkelt askan ut över kanten ner mot åkern. Det är hela begravningen: ingen kyrkogård, ingen gravsten, ingenting. Varför likbegängelsen bara tar en timme på detta speciella ställe är ett oförklarligt mysterium och fenomen. Tydligen hade jag ätit för mycket hos Shekhar föregående kväll, ty magen sade ifrån på morgonen, och jag kom magsjuk tillbaka till Kathmandu. Det var bara att vila och hoppas att det skulle gå över och inte sabotera 40-timmarsbussresan från Kathmandu till Delhi, som ju redan var betald och organiserad. Efter frugal lunch på grund av riskerna lyckades jag utföra mina sista ärenden: 28 minuters intensiv e-mail, sista chansen före hemresan, och uppköp av radband åt Tibetanska Föreningen. Jag fann en plats i mitten av Kathmandu med uråldriga vita stupor och många aktiva munkar, de flesta skrynkliga och vissna - man fick intrycket att platsen måste höra till de äldsta i Kathmandu. Solen spred sitt ljus över platsen men inte utanför, så det var det perfekta stället att ta en sista kopp te och avsluta läsningen av resans finaste bok, "Journey to Ladakh" av Andrew Harvey. Jämfört med resan till Ladakh i somras var min nuvarande resa bara en skugga, höljd i mörker och kyla, kantad med sjukdom och plågor, och med rännskit och magtjosan som avskedspresent. Lyckligare kunde man vara och hade man sannerligen varit i Ladakh i somras. Betecknande för trafiksituationen i Kathmandu: en gatukorsning i den trängsta delen av Thamel, tung trafik kommer in från alla fyra gränderna och pressar sig fram för att komma förbi, totalt tvärstopp vid korsningen då alla kör mot varandra och gränderna är enfiliga. Alla tutar och ingen gör någonting. Det är fullständigt vansinne att tillåta motortrafik i Thamels trånga gränder i världens nästmest förorenade stad. Mitt magsammanbrott kan mycket väl ha varit resultatet av nervös överanspänning inför hemresan i denna mammutstad utan syre. Överraskande var dock att inte en enda försökte sälja mig knark i Kathmandu. I Pokhara försökte alla men i Kathmandu inte någon. Bussen avgick 19.30. Efter en timme vände den och åkte tillbaka till Kathmandu. Den vänstra framlyktan fungerade inte. En timmes reparationer resulterade i ett nytt försök. Således tog det två timmar innan vi äntligen var ute ur Kathmandu och kunde andas igen. Som vanligt låg passagerarna om varandra och hängde på varandra. Jag var ensam västerlänning ombord igen. Speciellt besvärlig var han bredvid mig, som hela tiden klättrade på mig, och han framför mig, en knasgubbe som hela tiden slängde sig bakåt i det fjädrande ryggsätet, så att mina knän oavbrutet löpte faran att krossas. Det går inte att säga om det var gubbens eller stolkonstruktionens fel, men troligen var det bådas. Emellertid kunde man sent på kvällen fisa igen. Det var det första och viktigaste friskhetstecknet efter magkrisen. Det visade sig så fort man var ute ur Kathmandu. Sunauli vid gränsen nåddes klockan 7 på morgonen. Vi skulle ha varit där 5. Åter möttes man av sin reseagent med den klassiska repliken, den högsta uppmuntran en utslagen resenär kan få: "Du kommer för sent."

383

18. Återresan Det var bara inledningen. Han var hjärtlig och mycket positiv, och han beredde mig den utomordentligt välkomna överraskningen att föreslå att jag skulle ta tåget i stället för bussen. Bussen till Delhi skulle ta 40 timmar och var ej att rekommendera, men tydligen var det hur lätt som helst för honom att fixa tågbiljett. Naturligtvis tackade jag ja. Bussen till Gorakhpur blev den minsta på hela resan. Man fick inte ens plats med benen framför sig utan måste vika dem åt sidan. På samma buss uppenbarade sig två vackra italienskor från Elba. Även de hade gett sig ut på det betänkliga företaget att försöka ta sig till Delhi innan deras flyg gick. Även de hade fruktansvärda problem med att få sig inklämda i lilliputbussen, som mest naturligtvis i vanlig ordning var fullproppad med mest stående människor hela tiden ramlande över varandra. Det var bara 10 mil till Gorakhpur. Det tog tre timmar, ty även denna buss gick naturligtvis sönder mellan varven. Även gränsen hade varit svår att passera. På indiska sidan skickade de mig tillbaka till Nepal igen, för Nepals immigrationsofficer hade skrivit fel datum på min utresa. Han fick göra om det, varpå jag skickades tillbaka till Indien igen. Andra gången gick det. Italienskorna försvann i Gorakhpur, och jag såg dem aldrig mera. De sade att de hade fått tillsägelse att en man skulle plocka upp dem. Vem denna mannen var hade de naturligtvis ingen aning om, än mindre hade de fått något signalement på honom eller någon antydning om vad han skulle göra med dem. Hur det gick med detta företag fick jag sedermera aldrig veta. Själv blev jag omhändertagen av Mr Gupta, som jag fått direktiv att uppsöka själv. Han var inte hemma. Efter en halvtimmes väntan började jag insistera. Då uppträdde hans bror, en smal och skinntorr liten man, som var mycket hjälpsam och lovade försöka skaffa mig biljett till tåget klockan 3, som skulle avgå om en timme. Han ville bara ha några hundra rupier för besväret. Jag gav honom fria händer. Efter en trekvart hade han biljetten, men han var mycket noga med sina instruktioner: eftersom han skaffat den svart fick jag aldrig ta fram den och visa den förrän jag satt i rätt kupé och hade konduktören framför mig. Han menade att risken var stor, om jag tog fram biljetten bland trängseln på stationen, att vem som helst kunde norpa den ur händerna på mig. Han ordnade en särskild bärare som skulle eskortera mig hela vägen in till rätt kupé, och först där och då skulle jag betala honom 50 rupier - absolut inte mer. Jag följde hans instruktioner till punkt och pricka. När momentet kom och jag skulle ge bäraren hans lön bad han om mer än 50 rupier. Det var det första momentet under hela Sunauli-Gorakhpur-cirkusen som jag sade nej till ytterligare utgifter. Sammanlagt hade resan Kathmandu-Delhi kostat 3500 rupier (700 kronor), bussen hade varit av klassisk nepali-standard, och tåget var, enligt mina medpassagerare, det sämsta i Indien. Tågresan tog 18 timmar, det försenades alltså 4 timmar på vägen, och det stannade vid Old Delhi-stationen, ändstationen för alla Indiens skumrasktåg. Men resan hade varit bekväm och avstressad, jag hade kunnat sträcka ut mig och sova ut under natten, och denna bekvämlighet var värd sitt pris. Det viktigaste av allt på en resa är att hemresan fungerar. När man kom ut från Old Delhi-stationen överfölls man genast av en rasande flock av cykel- och motorrickshawförare som alla insisterade på att få köra iväg med mig. Det var

384

svårt att skaka dem av sig, varefter man i lugn och ro kunde ägna sig åt sin sista indiska frukost för resan med en rejäl omelett och en kanna te. Efter allt nepalesiskt slaskte var det indiska teet en befriande njutning. Cykelrickshawn ut till flygplatsen gick naturligtvis sönder på vägen. Föraren reparerade den, varpå den gick ännu mera sönder mitt i en stor trafikkorsning just när det blev grönt ljus. Man var ännu kvar i Indien. Det var bara att byta rickshaw, och till slut kom man ändå fram till Indira Gandhi Airport, bort från Delhi med dess svarta luft eller brist på luft, och man var redan borta och befriad från Indien, kändes det som. Indien är världens intressantaste land om man vill studera befolkningsexplosionsproblemet. Indira Gandhi, Indiens stora men kontroversiella kvinnliga diktator som uppslukade Sikkim i Indiens namn och skilde Bangla Desh från Pakistan och startade Indiens atombombsprogram, försökte åtgärda problemet, men hennes familjeplaneringsprogram togs aldrig på allvar och blev det ingenting av. Därför har Indiens befolkning tredubblats på 40 år medan den i resten av världen under samma tid bara har tvådubblats, från 3 till 6 miljarder. Därför är storstäderna rena mardrömmen av trängsel och smuts, och därför hör medelmänniskovärdet till de lägsta i världen, i synnerhet i Bombay, Delhi och Calcutta. Staten gör ingenting åt saken, det finns inget socialt system, och utslagningen i storstäderna tilltar oavbrutet. Problemet är som en lavin i början av sin glidning, alla ser det, och alla vet att ingenting kan stoppa en lavin. De förklarar det hela med att man lever i Kali Yuga, i dödsgudinnan Kalis tidsålder, som om dödsgudinnan Kali var den enda lösningen på alla problem. Alla hinduer jag har talat med har förvånat sig över att jag reser ensam och är ogift. "Hur kan du leva utan familj?" frågar de. "I Indien skulle det vara helt omöjligt. Att vara ogift är en social omöjlighet." Jag svarar då: "Därför har ni också världens största överbefolkningsproblem." Då tiger de och blir fundersamma. En hindu i Naini Tal sade att Indien skulle vara nummer ett i världen om hon inte led av två problem: befolkningsexplosionen och korruptionen. Det ena problemet ger det andra, och de bidrar till varandras skenande utveckling in absurdum. Som västerlänning ställd inför dessa problem blir man nästan ofelbart cynisk och kall och nästan omänsklig i sin attityd till indierna. Tiggeriet blir så tjatigt att man blir uttråkad och fullständigt känslokall inför det hårresande eländet, den vardagliga indiska trängseln som leder till den indiska nonchalansen och fräckheten gör att man lätt börjar betrakta indierna med förakt och nästan fientlighet, då de flesta indier i första hand måste betrakta en västerlänning som en möjlighet till en extra inkomst, och faktum är att de flesta indier kommer att sko sig på din bekostnad - de är inte lättlurade då de är fattiga, men du är lättlurad då du är rik, åtminstone i jämförelse. Gorakhpurcirkusen är ett typiskt exempel: varje ny agent, varje ny mellanhand innebär en ökning av dina kostnader, för extra biljett, extraservice, extrabärare, etc. Och i en så komplicerad resa som den från Kathmandu till Delhi landvägen kan du ingenting göra själv, utan du måste lämna nästan allt i andras händer. Naturligtvis gör de det bästa av saken för sig själva. De vore dumma annars. Tre gånger har jag nu rest hem över Gorakhpur, nu har jag lärt mig precis hur det fungerar, lektionen är inlärd, och man behöver inte göra det fler gånger.

385

Den stora underbarheten i detta helvetiska myller av kaos är upptäckten av att det faktiskt finns individualister i detta tokiga massamhälle och att man lättare kan finna vänner och bättre vänner här än kanske någon annanstans. De värsta turisterna, påpekade för mig en researrangör i Darjeeling, är de som bara reser för sig själva och bara umgås med varandra och tror att de kan ta västerlandet med sig till Indien och leva här som hemma. De flesta av dessa är engelsmän, menade han - oändligt krångliga och kinkiga. Även sydeuropéer var svåra, i synnerhet italienarna, medan fransmän och tyskar var bättre. Men bäst, menade han, var i allmänhet skandinaver, ty de kom vanligen till Indien just för att slippa västerlandet med dess lyx och överflöd och för att finna och öppna nya världar och möjligheter genom kontakten med en helt annan verklighet och dess människor. Det var, menade han, den bästa attityden hos en resenär, och med den attityden kan en resa inte misslyckas. Även min resa måste betecknas som lyckad, trots väderkatastrofen, trots min brutna hälsa, genom att jag fick så mycket gjort och fick så många nya intressanta vänner. Höjdpunkten var utan tvekan Darjeeling, trots den maximala kylan och det sämsta vädret, genom kontakten med familjen Douglas. Darjeeling har alltid varit mitt favorittillhåll, och dess rang av första plats tycks för varje resa bara accentueras än mera. Det kanske delvis beror på att de har Indiens bästa skolor och talar Indiens bästa engelska. Många störs av de ohyggliga klasskillnaderna i Indien. Bihar är en av Indiens rikaste provinser resursmässigt men är Indiens fattigaste delstat, då allting ägs av en liten stormrik överklass medan resten bara är misär - det finns ingen medelklass i Bihar. Emellertid är den materiella klasskillnaden en chimär. Materiell rikedom är bara en illusion och ett problem. De verkliga klasskillnaderna ligger i måttet av kunskap. Kunskapsklassen i Indien var alltid brahminerna, prästklassen, som alltid var överlägsna och respekterade bara genom sin djupare lärdom. Detta är helt naturligt, då kunskap är makt. En mångmiljardär är helt värdelös som människa om han inte kan läsa och skriva. Skillnaderna mellan innehavarna av den största kunskapen och den minsta är astronomiskt mycket större än skillnaden mellan rika och fattiga, och denna kunskapsklasskillnad kan aldrig utjämnas, då tyvärr majoriteten av mänskligheten alltid har föredragit okunskap, då den är enklare. Å andra sidan är de största brottslingarna i historien de politiker, som bemödat sig om kunskapsbegränsning åt folket genom att monopolisera och förvränga tillgänglig kunskap, vilket främst i historien den katolska kyrkan och kommunisterna har ägnat sig åt. Även islam har sedan 1300-talet försökt likrikta och därmed begränsa all tillgänglig kunskap, vilket är höjden av dårskap, då det aldrig kan lyckas i längden. Därför älskar jag Darjeeling, ty den är på något sätt en förklarad stad. Med sina många skolor och höga kunskapsnivå står den långt över hela resten av Indien, och man känner sig upplyft där över den timliga världens begränsningar och befriad från all fåfänga. Bara att komma dit är ett andligt reningsbad utan motstycke, och det är inte bara teet det beror på utan kanske främst den eviga närvaron av det mest majestätiska av alla berg, Kanjenjunga, som ju alltid har varit det heliga berget för hela Sikkim, som Darjeeling rätteligen och av naturen tillhör.

386

19. Hårda bandage. Indira Gandhis kantin hade öppnat igen. När jag förra gången lämnade Indien i augusti hade jag för flygledningen särskilt påtalat vikten av att kantinen hölls öppen. Nu kunde jag njuta av en präktig avskedsmiddag där och äta mig ordentligt mätt för första gången sedan festen hos Shekhar i Kathmandu för tre dagar sedan och utan att magen protesterade. Jag avslutade med te med en laddhu men konstaterade att Delhis laddhus saknade det lilla extra som Darjeelings laddhus hade. Ett antal svenskar väntade på att få släppas upp i luften mot Moskva och Stockholm. När vi äntligen släpptes in för incheckning möttes man av chockbeskedet: vårt plan skulle försenas på grund av en teknisk omställning. Flygtiden skulle bli tre timmar senare, alltså halv sex på morgonen. Det var ingenting annat att göra än att vänta. Därmed skulle vi alla missa vårt Moskvaflyg till Stockholm och kanske tvingas övernatta på Sjeremetjevo flygfält där det var 12 minusgrader. Den psykologiskt så oerhört viktiga hemresan hade skitit sig fullständigt. Där var svenskar som skulle till Linköping, till Malmö, till Göteborg och till Norrland och Värmland. Alla satt vi nu på samma pottkant, utschasade, utsvultna, mer eller mindre slutkörda och levande på sparlåga på de sista reserverna. Och det är inte roligt att sitta och vänta på ett flygfält klockan 2 på natten utan att veta om ens flyg skall gå klockan 4, 5 eller 6, varför man heller inte vågar somna. Det var bara att konstatera att den sista och tröttaste resenatten skulle bli helt sömnlös. Klockan 5 var alla vrak och satt i de obekvämaste och otympligaste tänkbara ställningar och sov. Då kom en man och väckte oss och annonserade att vi skulle till en annan Gate. Alla var maximalt griniga. Vi måste flytta till andra änden av New Delhi Airport och där sitta och vänta medan televisionerna runt omkring oss hjärntvättade oss med videos från Bollywood, glittrande fånerier med de löjligaste och fulaste tänkbara danser, ansträngt lyckliga och leende, med exakt samma ensamma kvinnliga och manliga röst som sjunger alla indiska schlagers, hur erbarmligt och pekoralt som helst, som om Indira Gandhi Airport såg det som en absolut plikt att uppmuntra alla ihjälstrapatserade passagerare till att hålla skenet uppe och vara glada, det omöjligaste av allt, medan det hela ackompagnerades av turisternas krampaktiga Himalayahosta: där någon hostade så att det lät som om han/hon hostade upp och ut sina lungor visste man, att den personen hade varit i Indien. Jag kom att tänka på min vän tysken, som sammanfattade sina intryck av sin resa i Indien med att, "det är ett tungt arbete att resa i Indien". Han hade förbryllats av det totala slarvet överallt, högspänningsledningar och transformatorer utan isolering, hur mer än hälften av allting i Indien var fusk och plagiat och 90% provisoriskt, och hur nästan ingen hindu i Indien egentligen brydde sig om situationen. Jag kom att tänka på min vän turisten från Sri Lanka, en karikatyr av en turist, som råkat ut för allt vad en västerlänning brukar råkar ut för i Indien: bedrägerier och lurendrejare, magsjukdomar och dysenterier, fastän han tagit med sig arsenaler av mediciner och goda råd från Sri Lanka. Vi landade i Moskva klockan 10 när jag skulle ha nått fram till Stockholm. Det ryska vinterlandskapet var surrealistiskt overkligt efter Delhi med tunga vintriga dimmor genom vilka fabriksskorstenar stack upp och spydde ut vinterrök. Det var som att komma hem till

387

H.C.Andersens "Snödrottningen", vilken ryska tecknade klassiska dramatiska film från 50talet hade visats i nepalesisk TV när jag var hos Shekhar. I denna frostbitna tundravärld landade vi för att få veta våra öden och vår okända destination. Vi gavs nummerlappar i receptionen och ombads vänta. Klockan 1 skulle vi få besked. Jag hann slaska i mig en Moskvalunch med slaskig soppa, några torra skivor bröd och minimaliserade grönsaker innan klockan blev 1. Vid receptionen väntade alla svenskar. Vi stod där och väntade till klockan 2. Halv 3 fick vi besked och forslades i samlad flock till ett miniflyg till Helsingfors. Därifrån skulle vi fraktas vidare med Finnairflygplan med destination Madrid via Stockholm. Sikten var helt klar över hela Ryssland, så att man kunde se Ladogas södra stränder och därefter hela Sankt Petersburg i sin totala omfattning. Vi flög ut över Finska Viken över Kronstadt och över Narva och böjde sedan av norrut in över Hogland och kom snart in över Pellingearkipelagen. Sandö framträdde snart i övertydlighet och därefter Lillpernåviken med hela arkipelagen omkring Sarvsalö. Där stannade flygplanet ett slag och cirklade medan det närmade sig jorden för att fara in över Borgå och ner mot Vanda. Efter landningen hade vi precis 15 minuter på oss att checka in på Madridplanet till Stockholm. I Stockholm, efter en resa på exakt tre dygn sedan uppbrottet från Kathmandu, möttes man av ruskväder med regn och begynnande julhysteri med redan reklamnissar i tomteluvor utanför köpcentrum. Det var nästan värre än Indien. Vädret hade utan tvekan varit den svåraste faktorn under hela resan. Luften hade varit överfuktig redan i Dharamsala, i Joshimath hade fukten och dimman tagit överhanden, sedan hade alla västerlänningar på hela resan drabbats därav och blivit sjuka och mer eller mindre lungsiktiga, (även mina elva svenska klämkäcka medpassagerare från Delhi hade fått samma hosta i det ökentorra och varma Rajasthan,) och i Darjeeling-Sikkim hade den fuktiga råheten nått orimliga proportioner. Allt beror av den hemska växthuseffekten. Luften i Indien var överallt mättad med sotoch mineralstoftpartiklar som håller nere molnen och hindrar luften från att klarna. Glaciärerna i Himalaya smälter med hårresande hastighet, Gangotri med 18 meter om året och Pindariglaciären med 130 meter om året. Gangotri är Ganges källa, och om den glaciären smälter bort kan Ganges torka ut. Man räknar med att de flesta glaciärer i Indien skall vara bortsmultna vid år 2035. Även monsuncyklerna har rubbats. Redan 1997 poängterade Steve för mig i Kumaon att man under de senaste två åren inte längre kunnat lita på vädret. Samtidigt tilltar de stora naturkatastroferna och översvämningarna. Under 60-talet förekom det 16 större klimatrelaterade katastrofer i världen. Under 90-talet var det uppe i 70. Ett land som Indien med sina tusen miljoner fattiga människor är särskilt sårbart för klimatförändringar. Om floder torkar ut måste det bli hungersnöd och vattenbrist intill nationalkatastrofala omfattningar. Samtidigt möts man i internationella konferenser som i Kyoto 1997 och diskuterar problemen och kommer överens om 5-procentiga begränsningar av växthusgaser medan vad som behövs och krävs är 90%, de 90% som USA, Europa, Japan, Australien och Canada släpper ut medan dessa länder minst berörs av naturkatastroferna, som till 90% drabbar sådana oskyldiga länder som Indien.

388

När jag kom hem läste jag om fiaskot i Haag. Åter har problemen diskuterats men ingenting gjorts. Det var inte bara jag som behövde hårda bandage efter denna resa, och inte bara hela Indien, utan fastmer hela världen. Slut.

Festresan. 1. Pelle Risberg och Åke Rundin. Det finns bara ett lämpligt epitet för Pelle Risberg: paradisisk. Han var lekfullheten och lycksaligheten själv och en skojare av Guds nåde. Allt var roligt för honom under nästan alla de 99 år han fick njuta av livet. Han klarade inte hundraårsstrecket, men väl klarade han millenniet, både det oegentliga skiftet 2000 och det korrekta det senaste nyåret. Så nog hade han skäl att skryta alltid. Jag hade nöjet att få uppleva honom då skimret ännu stod omkring honom efter hans glans dagar. Han gestaltade inte längre den väldiga Silenusrollen i Par Bricoles klassiska spex, men väl gjorde han åsnan med kyparkören fortfarande, och det alltjämt med glans, och framför allt hade han fortfarande sin 12-strängade luta. Jag fick nöjet att få uppleva honom traktera den. Han inte bara spelade på den och sjöng därtill, utan han exekverade hela föreställningar, som den akrobatiske Sir Thomas Beecham

389

på sin tid i dirigentpulten. Han kastade sig baklänges, han tumlade omkring i soffan, han bollade med lutan och svingade den i luften, han allt utom slog knut på sig själv, bara för att göra Bellman rättvisa. När han inte längre orkade genomföra sina halsbrytande cirkuskonster och klara musiken samtidigt med lutan lät han den vandra vidare till den värdigaste arvtagaren Åke Rundin, vår kanske främste karaktärssångare med erfarenheter från själva operascenen, tillika en fantastisk skådespelare som kunde göra Evert Taube så hårena reste sig inför snarlikheten. Men mest utmärkte sig Åke kanske som den genomärlige, genomhjärtlige och genomhederliga människa han var. Han var en suverän människokännare som aldrig trampade i klaveret men aldrig var rädd för att stövla in när det var på sin plats. När Pelle gick bort skulle Åke sjunga på hans begravning. De hade stått varann så nära i hur många år som helst, men uppgiften fyllde Åke med sin förkrossande tyngd av känslosamhet, och han hade ingen aning vad han skulle hitta på att sjunga. Det blev plötsligt hans livs största bekymmer. Vad skulle han ta sig till? Grubblande över detta gick han en kväll och lade sig och vaknade aldrig mera. Om han själv hade följt Pelle eller om Pelle kallat till sig honom går meningarna i sär - det får vi aldrig klarhet i. Kanske var det båda delarna. Därmed har Göta Par Bricoles manskör plötsligt förlorat sina kanske två mest färgstarka musikpersonligheter. Många av våra nya sångare är för unga för att kunna ha någon aning om vem Pelle var, men desto tryggare var Åke för dem som kanske hela körens fundamentala klippa. Men det stora olösliga problemet och bekymret är nu: vem kan ta över lutan?

2. Pelles begravning med landgång och vin, tårta och kaffe på Parc la Reine var bara inledningen till de festligheter som sedan utmärkte reseförberedelserna. Dagen efter hade vi en utsökt herrmiddag inom Föreningen för Höviskhetens Främjande med bara de läckraste rätter och de utsöktaste viner i en kulinarisk komposition som var rena konstverket i dess suveräna balans och finesser. Livet kunde inte bli underbarare. Man blev nästan bortskämd av det underbara gentlemannasällskapets överlägsna charm och talanger, så att det uppstod problem när det därefter åter gällde att ta livet på normal vardagsnivå. Kvällen före avresan tog jag risken att dessutom närvara vid en gradgivning i ett ordenssällskap. Ceremonin med middagen efteråt tog anspråksfulla fem timmar, och det var nästan med panik man efter alla dessa överdådiga viner sedan cyklade hem mitt i den minus femgradiga vinternatten för att packa och städa och avverka e-postlådan med tio nya brevskickningar i sista minuten.... Det blev naturligtvis en kort natt, men man överlevde och kom iväg. Halva kylskåpet lyckades man till och med få med sig, då det inte var någon vits att lämna kvar mängder av mjölk, filmjölk och morotsjuice. Mjölken hälldes på en Madeira-flaska, (där ser man hur bra det är med vackra tomflaskor,) och även filmjölken och morotsjuicen härtappades i transportabla krus. Vad skulle tullen säga?

390

Det var gnistrande vackert vinterväder denna vårdagjämningsdag, luften var klar som kristall, och isen höll på att lägga sig igen i Göteborgs kanaler, på Onsala fjärdar och utanför Varberg. Kronborgs Slott, Hamlets enda rätta scen, klädde i vinterdräkt, men passagerartrafiken över sundet hade glesnat på grund av Malmöbron. SJ hade velat ge mig en resa över bron, men jag föredrog den gamla hederliga och billigare rutten över färjan vid Helsingör, där man ju dessutom kunde fika och gunga på vågorna. Europa hade blivit dyrare. Det märktes redan i Danmark. Till maten i Köpenhamns järnvägsstation fick man inte längre kranvatten gratis. Det kostade 5 danska kronor. Ett sådant rofferi gick jag inte med på utan drack i stället min medhavda mjölk i Madeiraflaskan. Men hela Danmark var gnistrande vackert. Snön låg kvar ända till Rödby, och kung Bores bländande praktjullandskap dominerade även hela Tyskland fram till Hamburg. Det var ingen ände på vintern denna vårdagjämningsdag. Stämningen var även god bland passagerarna på tåget. En stackars svensk som skulle skida i Österrike hade tagit med sig en alldeles för stor ryggsäck - han kunde varken ta den av sig eller på sig utan hjälp. När jag sade till honom att han hade för mycket bagage på ryggen gav han mig fullkomligt rätt, men det var ingenting han tänkte göra åt saken. Ännu levde jag på de ljuva minnena från festerna de sista avskedsdagarna. Särskilt muntert hade det varit på ordenssammankomsten. Det är ju omöjligt att komma ihåg de olika tecknena som ska ges med öppna eller slutna händer, två eller tre fingrar, handen på hjärtat eller för pannan, hemliga lösenord, som växlar oftare än någon hinner lära sig dem, och så vidare, alltsammans tacksamt för vissa ordenssällskap att parodiera och gyckla med så att allt gravallvar med bödlar och dödsskallar och öppna eller låsta likkistor med lik eller utan och dödgrävare utklädda till ETA-terrorister eller bödlar fungerande som konferencierer blir till rena spexet och hur skoj som helst, - men det får man naturligtvis inte göra ännu roligare än vad det är med att dessutom skämta om det, åtminstone inte under pågående ceremonier. Ännu roligare är det när någons olokaliserbara mobiltelefon plötsligt börjar avge hysteriskt pigga marschsignaler mitt under en prästs gravallvarliga predikan, eller när högtalaranordningen hittar på egna hyss, så att talarnas myggmikrofoner plötsligt börjar bullra och dåna utan annan anledning än att till exempel vederbörandes hjärta slår eller han andas eller han råkar göra en fatal gest, som får myggmikrofonen att reagera som en panikslagen geigermätare med förstärkare, mitt under de gravallvarligaste omständigheter, som om det var självaste Bosse Ringholm i riksdagen..... Högtidligare kan det inte bli. Under herrmiddagen i lördags berättades det mycket historier, gärna om smuggling. En veteranresenär på besök i något exotiskt land fick i present av sina vänner 70 flaskor vin att fylla hela bilen med. Han förstod att han skulle få problem i tullen för det men ansåg det värt det och var inställd på att få betala. När han kom till tullen vinkades han förbi utan att ens stoppas. Men nästa gång han reste fick han hundratusentals kulspetspennor i firmapresent. Det var ju hur oskyldigt som helst, men dem åkte han fast i tullen för, då personalen nödvändigt skulle undersöka och skruva upp varenda penna. Ingenting kan ju vara mera misstänkt än en transport av så många kulspetspennor. I åtta timmar höll tullpersonalen på

391

med att skruva och öppna pennor. Sedan fick han åka utan att de hittat något annat än bara bläck. Men roligast var historien om tuppen, hunden och snigeln, som bodde tillsammans. Tuppen var storrökare, och de andra hade han som uppassare, för som tupp var han något av en översittare. En dag tog hans cigaretter slut, och han blev helt desperat. "Du, hunden, du kan väl gå ut och köpa cigaretter åt mig," bad tuppen. Men för en gångs skull var hunden på det humöret att sticka upp mot tuppen: "Nej, du får be snigeln i stället." Så tuppen bad snigeln köpa cigaretter åt honom, och snigeln lommade troget iväg. Det gick några dagar. Det gick en vecka. Det gick en månad. Tuppen blev mer desperat för varje timme. Till slut sade han till hunden: "Det här är sista gången jag ber snigeln köpa cigaretter åt mig, om han ska vara så långsam av sig." Då hör de snigelns röst, som svarar dem från dörren: "Om det är så att ni ska prata skit om mig går jag inte alls!" Även min bordskamrat från ordenssammankomsten hade praktfulla smugglarhistorier från sin fars tid som sjökapten att dra, men de var både oändliga och otaliga. Minnesvärd var dock sannhistorien om seglarentusiasten som däckade sin jolle och gav sig ut på långseglats till Karibien. Han kom av misstag till Australien i stället. Tyvärr får nu inte gubbarna längre köpa sprit under barnfesten i januari. Tidigare har det alltid auktionerats sprit vid denna tillställning, men plötsligt skulle det bli slut med det. Resultat: kaos och uppror i hela sällskapet. Det är omöjligt i ordenssammanhang att rucka det minsta lilla på gamla traditioner, hur anakronistiska och malplacerade de än verkar vara. Det är tack vare det som ordenssällskapen överlever. Märk väl: inga ordenssällskap har nämnts och inga ordenshemligheter avslöjats. Men alla har de något gemensamt: frihet från alla de hot som samhället utgör med alla dess inskränkningar av individualism och demokrati. Det var deras ursprungliga mening under medeltiden, och den är fortfarande aktuell. 3. Snöfälten täckte hela Tyskland, och Österrike var rena Snödrottningens hem med granar och träd bågnande av snödrivor. Jag hade tur med ressällskapet. Min reservation hänvisade mig till en tråkig sittplats vid en gång, som jag genast övergav för att uppsöka en kupé. Jag fann en med en trevlig ung man från Serbien. Han hade varit på besök hos sin tant i Hamburg och var nu på väg hem med diverse saker i bagaget, bland annat en äkta Jack Daniels. Denna ädla whiskey från Tennessee är den äldsta och genuinaste i Amerika och inte ens någon bourbon. Emellertid doftade den ännu bättre än den smakade. Själv bjöd jag på min megaflaska Martini Rosso, och sålunda hade vi det hur trevligt som helst hela kvällen, tills ett ungt tyskt par kom på i Hannover som skulle flyga till Dominikanska Republiken från Regensburg. Så vi slapp dem redan i Regensburg. Först på andra sidan den ungerska gränsen bortom Hegyeshalom upphörde snölandskapet, men det regnade snöblandat regn och var kallt och ruggigt. Ingen vår någonstans i sikte. Sakta rullade tåget in på Keleti Pu-stationen, och man var hemma i Budapest igen. Lyckligtvis var allting sig likt, och jag tog genast in på järnvägsstationens restaurang 'Baross',

392

som numera till och med har en adress på Internet. Givetvis föll man genast för kycklingen i paprikasås med nudlar, samma rätt jag hade senast för 2 år sedan. Pianot stod tomt mitt i salongen – det var ingen pianist idag. Men det var det enda som saknades. Lunchen var lika förträfflig som den i Köpenhamn igår varit misslyckad och lika billig som gårdagens varit dyr: bara 1500 forint med rött vin och kaffe! Så god valuta för pengarna får man aldrig väster om Ungern. Ändå hade Ungern blivit dyrare: man klarade sig förr på halv västerländsk budget, men nu närmar det sig tre fjärdedelar. Kort sagt, resan hade på alla sätt börjat förträffligt och värdigt, och nu var det bara att hålla stilen. Men skulle det gå under den kommande natten genom Jugoslavien? Min vän Sasja hade varnat mig för omständigheterna: knökade tåg, och problem på vägen. Men man måste ju igenom. Vid gränsposteringen Ungern-Vojvodina utspann sig dramatiska scener: folk som protesterade högljutt mot visumtvånget och ställde till med demonstrativa uppträdanden som pågick i timmar. Men i stort sett förflöt resan lugnt. Det blev ännu en natt utan säng i trängsel med praktexemplar av jugoslaviska surkålstanter och fyllon, men man överlevde och kom över gränsen. Det hördes ingenting från striderna i Makedonien då vi var långt norr om. Men det pågick en högljudd politisk debatt längre fram i tåget där beresta jugoslaver tydligt kom med argument både på tyska, engelska och svenska utom ryska och serbokroatiska. Tyvärr kunde jag inte uppfatta närmare vad debatten egentligen rörde sig om, men både ryska och turkiska maffior diskuterades utom förhållanden i Finland, Baltikum och Polen. Den bulgariska gränspolisen nöjde sig med att ge en vanlig enkel stämpel i passet. Inga visumproblem. Därmed var hela resans svåraste detalj undanstökad: man hade Jugoslavien bakom sig. Det var inte varmt i Bulgarien, och alla vårtecken lyste med sin frånvaro. Diana tog emot mig med högsta grad av gästfrihet som vanligt och bjöd genast på riktig rakía och lunch med rödvin utom alla de vanliga bulgariska ingredienserna: peperonis, yoghurt, sallad, vit ost och tjockt bulgariskt bröd. Festen började omedelbart. Det var ju 1 1/2 år sedan jag senast var i Bulgarien, och mycket hade hänt under tiden. Laglösheten hade tilltagit parallellt med välståndet. Precis i dagarna pågick inte bara det makedoniska kriget i granngården utan hade fyra ryska diplomater utvisats för spioneri. Detta är någonting fullständigt sensationellt, då Bulgarien och Ryssland alltid haft de närmaste tänkbara vänskapsband. Att de spionerar för varandras räkning har alltid varit en självklarhet. Men nu har alltså plötsligt Bulgarien satt streck för räkningen, och även Moskva har omedelbart utvisat fyra bulgariska diplomater. Detta har glatt Vita Huset och Pentagon, och CIA håller nu på att etablera ett kontor i Bulgarien. Bulgarerna själva påstår att Bulgarien nu håller på att bli Amerikas 53-e stat. Även EU börjar mer och mer nåderikt omfatta Bulgarien. Från och med påsk i år behöver bulgarerna inte längre visum för att besöka EU-länder, men i stället skall de ha många andra papper i ordning: papper på att de har arbete, papper på sin hälsa, papper på att de har betalat sin skatt, inkomstuppgifter, och så vidare. Så visst är en bulgar välkommen till EU. Det är bara mera komplicerat än någonsin. Samma kväll gick vi på konsert. Det var ett helt och hållet engelskt program med musik av William Walton, Joseph Haydn och Edward Elgar, men det intressanta var solisten-

393

dirigenten, en ung sprudlande entusiast vid namn Robert Cohen. Han uppträdde utan frack men i stället i en lätt och luftig mörk kostym med fluga, och man förlät honom detta när han framträdde som sin egen solist i Haydns cellokonsert i D-dur opus 101. I sin lättare kostym var han mycket friare att både dirigera och ekvilibristiskt traktera cellon än han varit i stärkkrage. Han är bara omkring 35 år och redan ett världsnamn och lika säker som solist som dirigent och lyser av generös entusiasm och hjärtlighet. Efter William Waltons läckra Henrik V-svit och Haydnkonserten gav han två extranummer som solist, som ensamma var värda hela konserten: två satser av Bach. Andra halvlek gavs Elgars underfundiga och bitvis överväldigande vackra Enigma-variationer. Den bulgariska publiken reagerade med himlastormande entusiasm, och han skulle just inleda den vackraste Enigmavariationen som extranummer när det började storma utanför. Knappt hade inledningstakterna påbörjats, så blåste plötsligt ett väldigt takfönster upp, och regnet kom vräkande in över publik och kontrabasisterna. Eftersom ingen kunde stänga fönstret, som blåst sönder, var det bara att avbryta. Men Robert Cohens musikerskap och hans redan två extranummer skulle förbli oförglömliga.

4. Vi hade en enastående tur. Diana fick veta att operan skulle ha premiär på "Lucia di Lammermoor" av Donizetti, hans kanske yppersta verk och utan tvekan hans mest dramatiska opera. Men hur skulle vi få biljetter? Diana satte genast i gång djungeltelegrafen bland sina journalistkontakter. Redan på dagen hade det löst sig. Det infann sig hos oss en underbar äldre journalisttant, som på eget bevåg gav ut en månatlig tidning för barn. Hon var en typisk representant för det bästa av Bulgarien: kunnig i ett antal språk, främst ryska, polska, ungerska, rumänska, turkiska, franska och engelska, hade utgivit diplomaternas egen tidning på ryska och levde nu ensam med sin 95-åriga far, fortfarande ogift och barnlös, en förtjusande tant, som satsade sitt allt på en kulturtidning för barn. Hon hade skaffat oss biljetter till en premiär av "Lucia di Lammermoor" med Bulgariens egen stjärnsopran i huvudrollen: Darina Takova. Hon inte bara sjöng bra utan var dessutom vacker. Hon tog sin publik med storm, och bulgarerna ville aldrig sluta applådera. Även för övrigt var föreställningen glänsande. Man hade sina onda föraningar inför en Donizettiopera på en bulgarisk scen: senast hade det varit "Kärleksdrycken" framförd på ren bulgariska med en falsk hjältetenor stämd en kvarts ton för lågt. Det hade varit rena katastrofen. Till all lycka var kvällens föreställning på originalspråket, det enda musikaliskt möjliga språket. Och visst var det en upplevelse att få se dessa kraftiga, breda och fyrkantiga väldiga bulgarer sjunga på tvättäkta italienska med stora gester och passioner, utmanande varandra på dueller, fäktande med svärd och hillebarder, stampande och ursinnigt trotsande varandra, och så mitt i bland dem en änglaskön primadonna som en ny Maria Callas, prostrerande sig raklång på scenen, hysteriskt utgjutande sitt hjärta och smärta och oslagbart genomförande sin stora vansinnesaria beledsagad av den ensamma flöjten. Vi satt uppe på högsta balkongen,

394

varifrån man nästan fick svindel blickande ner i det gapande orkesterdiket, men man hade förträfflig uppsikt över allt och kunde följa med allt vad som hände. Under vansinnesarian var det bara primadonnan och flöjten som verkade. Dirigenten satt inaktiv, och orkestern för övrigt var gravallvarligt tyst. Endast primadonnan sjöng och flöjten spelade för varandra i ett perfekt och trollbindande samspel. Det var ett oförglömligt sanningens ögonblick. Efteråt var publiken alldeles vild, och ingenting kunde tysta ner den. Själv satt man bara och grät inför denna oförlikneliga musikaliska upplevelse. Även scenografin var mer än bara lyckad. Den var utsökt i all sin enkelhet. Alla dräkterna var perfekt realistiska från 1600-talet med Richelieu-spetskragar för alla männen och mjuka elisabetanska slöjor för alla damer. Det kunde inte bli äktare. När Lucia genomförde sin vansinnesaria reste hon sig på ett altare med belysning underifrån. Effekten var maximal. Det hade inte kunnat göras bättre. Handlingen är från Sir Walter Scott. "The Bride of Lammermoor" är hans mest dramatiska och enda mörka roman. Den skrevs närmast före "Ivanhoe" när den skotske barden låg svårt sjuk och trodde att han skulle dö. Det handlar om familjefejder, där några älskande kommer emellan. Den hårde Henry har besegrat klanen Ravenswood och vill gifta bort sin syster Lucia med sin vän lord Ashton, men Lucia älskar förstås den siste överlevande av Ravenswoodklanen, som heter Edgar, och hennes kärlek är varmt besvarad. Men hennes bror och familjeprästen övertalar Lucia till att tro att Edgar älskar en annan och bedragit henne, och hon går på det. Det blir bröllop, men till bröllopet infinner sig den rasande Edgar som offentligt anklagar den stackars Lucia för otrohet och utmanar hennes bror på duell. Hon blir då vansinnig, och på själva bröllopsnatten mördar hon sin make. Sedan dör hon själv av brustet hjärta, duellen kommer av sig, och alla de överlevande lever olyckliga i alla sina dagar. Endast de som redan har dött har i jämförelse klarat sig helskinnade. Det är i huvudsak handlingen i Walter Scotts nästan Brontëiskt dystra roman, ett perfekt stoff för en italiensk opera, och Donizetti har gjort det bästa av saken. Utom den stora fantastiska vansinnesarian är operan även världsberömd för den stora bröllopsseptetten, där Lucia och hennes bror, prästen och deras kumpan, Edgar och Lucias bästa väninna och några till utom hela kören får hela publiken att baxna genom sina vältaliga utgjutelser över svek och förräderi, bitterhet och tröst, hot och förebråelser, skuld och försoning och körens övertalning om att alla fåfängt skulle ta sitt förnuft till fånga, allt resulterande i oundviklig total tragedi och katastrof i Donizettis mest härligt genomförda och underbart harmoniska opera. På kvällen efteråt såg vi ett alldeles förskräckligt intressant TV-program från Discovery Channel med titeln "Warnings from the Ice". Det handlade om undersökningen av isen i Antarktis och Grönland och de geologiska sanningar man kommit fram till genom att borra upp is från hundratusentals år sedan. Man kom fram till att jordens klimat varit tämligen stabilt under de senaste 10,000 åren, men före 8000 år före vår tideräkning hade klimatturbulenserna varit fullkomligt ofattbara. Alla de senaste årens naturkatastrofer med alla jordbävningar och tyfoner och andra kataklysmer var bara en promille och bara väderlek mot de klimatförändringar från före 10,000 år sedan som då varit världsomfattande klimatkataklysmer, som tycktes bevisa att all civilisation och mänsklighet på jorden varit omöjlig till för 10,000 år sedan på grund av de ständigt drastiska klimatförändringarna.

395

Detta gav ju en del att tänka på. Vad som helst kunde hända när som helst. Alla det senaste årets översvämningar, jordbävningar och cykloner var bara idylliska varningar för hur det verkligen kunde gå till om klimatet bestämde sig för att förändra sig....

5 : Bulgarisk idyll i krigets skugga. Vi åkte någonstans långt bort i sydost i riktning mot Makedonien. Där härjade det nya inbördeskriget för fullt, och Bulgarien var fullt involverad i det. Strax före stridigheternas utbrott hade Bulgarien "råkat" leverera som "gåva" till Makedonien alla sina gamla stridsvagnar. Spänningen i Makedonien mellan albaner och slaver hade oavlåtligt ökat ända sedan de första inbördeskrigen i Bosnien för nio år sedan. Det var dömt att flyga i luften förr eller senare. Albanerna i Makedonien var som syndromet i Tjetjenien: sprängmedelfyllda bunkrar som bara väntade på urladdning. Efter den plötsliga leveransen av de bulgariska stridsvagnarna stod Makedonien äntligen redo. Men det var inte dit vi skulle. Vi åkte till en sjö som faktiskt hette Bajkalsjön, ehuru den inte hade något gemensamt med den i Sibirien, en av världens djupaste sjöar. Den i Bulgarien var kanske högst tre meter djup men var vida berömd som fågelsjö med sina skyddande vassruggar överallt, som gjorde den omöjlig att bada i. Där i en by hade Lili ett sommarhus. Hon hade hållit på att bygga på det i sex år, och nästan alla hantverkare och byggnadsarbetare i trakten hade varit hennes anställda. Och nejden var synnerligen naturskön. Över hela landskapet höjde sig det väldiga Rilamassivet som en vit fjällrygg av nästan Himalayaproportioner: man kunde inte se sig mätt på dess skönhet och kände sig nästan som hemma i Indien. Där fanns även några av Bulgariens få överlevande och betydande kloster kvar i närheten. De flesta hade ju metodiskt förstörts av den ateistiska kommunistregimen, som i likhet med den kinesiska kommunistregimen hade använt ateismens heliga namn som medel och ursäkt för att låta metodisk vandalism hemsöka det egna landets hela kulturarv. På kvällen gick vi på bykrogen och hade världens festmiddag till ackompagnemang av överdådig zigenarmusik. Vår middag för fyra personer inklusive sallad och snaps kostade allt som allt 20 leva, alltså 20 D-mark, alltså drygt 20 kronor per person. Det är det ljuvliga med Bulgarien. Alla är fattiga och alla har därför råd med allt. Den mat vi inte orkade äta upp fick vi ta hem med oss i servietter. Detta var helt comme il faut. Så gjorde alla. Som kontrast mot detta fria sunda Bulgarien långt ute på vischan bortom ingenstans såg vi på kvällen en snutt av en konsert från Australien med Paul McCartney. Det var den enfaldigaste tänkbara rockmusik hela vägen, samma sak hela tiden, exekverad av gamla degiga gubbar och Paul McCartney, som inte längre kunde sjunga utan bara skrika och det falskt dessutom. Det var patetiskt. Man undrade i sitt stilla sinne hur en sådan någonsin hade lyckats kunna göra succé och fortfarande tjäna miljarder på att bara framföra en massa omusikaliskt dravel. Följande dag besökte vi klostret Zemen ännu närmare Makedonien, ett kloster som nu stod under Unescos beskydd genom sin unika gamla kyrka med fresker från 1100-talet. De

396

hade lovat oss fortsatt stekande vackert väder men svek sina löften och gav oss bara mörka moln. Det var i och för sig lättare att stå ut med än solstekning på över 30 grader. I Zemen tog vi in på ett kafé, köpte halvah samt vin — man fick en flaska utmärkt bulgariskt rödvin för bara sju kronor. I Sverige skulle det ha kostat minst 50. Man kunde inte vila sig mätt i Lilis underbara lilla hus vid den bedårande silverglittrande fågelsjön mitt i Bulgariens vackert böljande berglandskap med hela det snöhöljda Rilamassivet höjande sig som ett Himalaya mot himlen. Det var ett ställe där man verkligen kunde frossa i den allmänna friden trots kriget i närheten. Där kulminerade striderna denna dag, när Skopije satte in tungt pansar mot de kämpande albanska fribytarna i Tetovo, landets andra stad bara 7 mil från huvudstaden. Alla var arga på albanerna. Konflikten hade varit oundviklig, därför att albanerna med sin muslimska tro hade den inställningen till livet att varje man måste sätta sju söner till världen. Denna attityd var ett arv från gamla krigartider för 500 och kanske 1000 år sen, när manfallet i de ständiga krigen var stort och därför varje soldat måste se till att han hade söner, minst sju, då de flesta av dessa ju ändå också måste stupa. Denna mentalitet levde kvar hos albanerna i 2000-talet mitt i världsöverbefolkningskrisen och skapade ett helvete för makedonierna i dessas eget land. Nu har de i ursinne satt in stridsvagnar mot gerillan. Problemet lär därmed inte vara löst. Vi tröstade oss med att på kvällen besöka Ludmila, som bjöd på vin, ost och halvah. Hon har skrivit färdigt sin första bok och planerar nu andra utan någon möjlighet tills vidare att få någonting tryckt. Men även hos henne märktes det tydligt att detta var lyckliga dagar för Bulgarien på grund av EU:s hävande av visumtvånget. Därmed har Bulgarien kommit före Rumänien i kön till EU. Rumänerna måste fortfarande ansöka om visum för att resa till något EU-land och därmed utsätta sig för alla byråkratiska förödmjukelser och manglingar genom de oförskämdaste personliga frågor och förhör. Detta slipper nu bulgarerna, och de kan till exempel nu fritt passera över gränsen till Grekland utan värre gatlopp än att få en datumstämpel i passet. Det är en enorm lättnad för bulgarerna, och förtjänsten är helt och hållet president Stojanovs och hans kvinnliga utrikesminister "tricky Nadias". Lili har inte kunnat besöka sin dotter i Tyskland sedan hon återvände till Bulgarien för femton år sedan, men nu slipper hon plötsligt de byråkratiska förnedringar som tidigare låg hindrande i vägen. En sista kommentar till striderna i Makedonien: varifrån har albanerna fått sina vapen? Vem har beväpnat dem utom sådana som har intresse av konflikten? Dock är det inte så mycket muslimska terrorister som den ryska maffian och den turkiska maffian. I dessa dagar blev ett antal ryska diplomater utvisade från Sofia medan ännu fler bulgariska utvisades från Moskva. Naturligtvis har Moskva inget intresse av att Bulgarien mer och mer omhändertas av Amerika. Bland annat därför har den ryska maffian intressen bland albanerna i Makedonien. Jag såg fram emot att få höra doktor Sandys syn på saken.

397

6. Doktor Sandy har ordet. Det hade varit min bästa bulgariska vistelse sedan den allra första 1991. Fem underbara dagar hade kulminerat med den underbara vistelsen vid Bajkalsjön långt fjärran från vimlets yra, och vi hade även en värdig avslutning med förevisning av mina diabilder från Ladakh hos Polyglotos med rödvin och både brokig och bråkig publik – alla talade hela tiden i mun på varandra på bulgariska, franska, engelska och tyska, så det var ingen idé att förklara något. Publiken visste ju allting om Ladakh bättre själv. Emellertid fick jag lova Nina att producera en artikel om Ladakh på engelska med bilder, som Polyglotos skulle se till att blev publicerad. Därmed var grunden lagd för ett utvecklat samarbete i framtiden. Dessutom hade vädret varit kanon. Tidningarna talade om julitemperaturer. Våren exploderade så att alla allergier erupterade på en gång. Överallt nös man epidemiskt. Ändå var inte mycket grönt ännu, men när man kom in i Turkiet blev det grönare. Ändå var det betydligt kallare där. Doktor Sandy var på gott humör ehuru han ej hade de bästa nyheter: "Du kommer till Turkiet i ett dystert ögonblick ("dismal moment"). Ekonomin är på väg ner i en brantare utförsbacke än i hela världen för övrigt, och vår kloka reformregering trampar vatten för att överleva. Om den faller är det ute med Turkiet." Han tog mig med till hjärtat av Konstantinopel till lunchrestauranggatorna, där alla vanliga turkar går och äter, och vi intog en enkel lunch utan åthävor. Jag var genast ivrig att få höra allt om hans syn på den aktuella Balkansituationen med ryssar involverade bland albanerna och Amerika i Bulgarien. Han kände mycket väl till den senaste rysk-bulgariska diplomatkrisen och skrattade åt den. "Bara trams," sade han, "nur Kwatsch!" Han tyckte att detta tyska ord var det rättaste för situationen. "Alla diplomater är spioner. De har just ingenting annat att göra. Det är vad de har betalt för. Då och då får regeringarna för sig att de behöver ge någon annan regering en spark i ändan, och då sparkar de ut diverse diplomater, som alltid är lovligt villebråd just för att de har immunitet. Man kan behandla dem precis hur som helst bara det inte är fysiskt. Så vad är diplomatstriden Bulgarien-Ryssland? Bara ett bråk i en sandlåda, där barnen trampar sönder varandras sandkakor. Efter en timme är det glömt. Men visst är det intressant att Bulgarien rycker så starkt framåt och redan ligger långt före Rumänien. De har haft tur med sin liberala regering med några mycket fiffiga krafter i ledningen. Men grekerna är inte helt glada åt det. De hade helst haft Bulgarien kvar på säkert avstånd på andra sidan sina berg. Bulgarerna älskar grekerna, men grekerna ser bulgarerna nästan som turkar, bara något mindre hotfulla. Det blir aldrig någon ny konflikt mellan Ryssland och Amerika. Båda har vuxit ifrån det. Däremot tillspetsas hela tiden läget Amerika-Kina. Där byggs det upp ett nytt kallt krig. Amerika ser mer och mer Indien som sin allierade i Asien utom Japan och Sydkorea, medan de blir mer och mer medvetna om hur farliga positioner Kina skaffat sig i Pakistan, Burma och Nepal. Maoisterna i Nepal kan mycket väl destabilisera hela subkontinenten. Så länge militärdiktaturen i Burma är kvar med sitt oerhörda monopol på obegränsad drogtillverkning där, och så länge Nepal har problem med maoistgerillan kan den kinesiska faran inte överdrivas. Bara Pakistan börjar bli tämligen tandlöst trots sina bomber men mest

398

emedan de börjar få problem med sina bråkiga grannar talibanerna, som de själva etablerade med amerikanska vapen. Där har Amerika ett annat rötsår i benet: talibanerna hade aldrig kommit till makten om inte självaste CIA hade gett dem obegränsat stöd under 80-talet. (sagt i mars 2001. red. anm.) Men den största faran för Amerika är något helt annat. Det är inte drogtrafiken och våldet. Det är den förfallande matkulturen. I katastrofalt hög grad har Amerika övergått till renodlad skräpmat. Fler och fler äter bara hamburgare med ketchup, dricker bara gasade läskedrycker och späder ut det med kaffe och sprit och förstör sedan kvällarna framför TV med chips och jordnötter, pizza och whisky. Man kan inte leva ohälsosammare. Och det syns på dem. Vandra på en gata i New York, och vad ser du? Svampiga slamsmassor. De kan inte ens gå, utan vaggar och skvalpar fram. Denna växande överviktighet på skräpmat i västvärlden är rentav katastrofal. Samtidigt förstör de sig själva mentalt med att låta sig hjärntvättas av sina TV-apparater. Inte konstigt att hela samhället blir schizofrent och odugligt! Att läsa en bok kräver en ansträngning och koncentration och utvecklar hjärnan, men TV bara tar utan att ge något tillbaka. Mest tittar folk på TV för att döda sin tid. Det är i praktiken att ta kål på sina liv och döda sig själva. Naturligtvis blir de lätt schizofrena psykopater. Naturen har inte ämnat människan till sådant." Här drog doktor Sandy sin stora föreläsning om schizofreni, som jag har bearbetat i ett annat sammanhang. Vår lunch var angenäm och intensiv trots det dystra vädret med en sol som bara lyste med sin frånvaro över den kroniskt havererande turkiska ekonomin och dess kriser med ständigt nya känningar av inbördeskriget i Kurdistan, ty vi gjorde det bästa av saken, - åt gott och var glada. Och det är egentligen det bästa man kan göra åt något här i livet, åtminstone enligt doktor Sandy.

7. Turkiska idyller. Så värst roligt var Turkiet för övrigt inte. Den ekonomiska krisen och oordningen hängde över landet som ett beklämmande moln, som om förtryckarreligionen islams nedslående andliga monopol inte var tillräckligt. Det fanns mer än gott om skoputsare, och de accepterade inte ett nej tack, inte ens fast man hade sandaler. Man måste bli arg för att få dem att förstå att man varken ville ha sina sandaler putsade eller att de ens behövde putsas. De ville då ha svenska eller utländska mynt i stället för ingenting. De fick ingenting. Samtidigt trappades Palestinakrisen upp med nya självmordsbombare mördande kvinnor och spädbarn för att själva förlora livet för ingenting. Hamas tog på sig skulden, och i det internationella arabrådet grälade Kuwait på Irak för att det inte ens ville erkänna att Kuwait existerade medan hela arabvärlden i gengäld grälade på Irak för att det vägrade uppföra sig. Samtidigt fortsatte striderna i Makedonien. USA och FN var där och såg på med sina trupper. Mitt vandrarhem var helt upp och ner. Fönster byttes ut och det målades i taken så att gästerna fick flytande målfärg i håret när de inte märkte det. Allt var kaos.

399

Men jag fick lösningen på förra årets mysterium, när en ung turk tog mig med till Taksim och vi råkade ut för ukrainska dansöser. Andra hade nu råkat ut för samma sak. Det var en lönsam rörelse för turkarna. Man blir tilltalad ute på stan helst en kväll och när man är ensam. Turken inbjuder till ett glas öl någonstans. Han tar dig med i sin bil, och ni åker någonstans bortom Tjottaheiti varifrån det är omöjligt att finna någon väg tillbaka. Där uppvaktas man av ukrainska fnask och bjuds på oemotståndliga läckerheter. Fnasken dricker champagne i ditt knä. Sedan måste du betala, och räkningen är på turkiska miljarder, alltså tusentals kronor. En variant är att ölet ni dricker har en oidentifierbar bismak. Någon råkar ha spetsat det med något, men det märker du inte förrän det är för sent. Och när det väl är för sent är du helt tillspillogiven för fnasken och deras sutenörer, för nattklubben och dess ägare och maffian bakom rörelsen. Roligare kan det inte bli. Du vaknar upp någon gång med ditt huvud stort som en måne, och om du har tur har du åtminstone fått behålla kläderna men ingenting annat. Detta händer dagligen. Ändå fick Turkietséjouren en värdig avslutning. Jag träffade Ringo, ursprungligen en tysk som nu sedan ett antal år var utan nationalitet och hemland. Hans tyska pass hade gått ut för länge sedan, och även i Turkiet hade hans uppehållstillstånd för länge sedan tagit slut. Han talade flytande engelska och spanska och hade varit en entusiastisk globetrotter i många år, men framför allt hade han bott i Göteborg under 60-talet. Han var nu 57 år och jämnårig med min äldsta bror. Vi hade inte en lång stund tillsammans, men under den dryga timmen hann vi i alla fall diskutera det mesta: musik och litteratur inte minst. Han var rädd för sitt eget folk tyskarna. Fenomenet den tyska grymheten kom vi att fördjupa oss mest i. Under 60-talet hade han som tysk blivit stenad i Tyskland och det bakifrån bara för att han varit en hippie. Vi försökte förstå den tyska nationalsinnessjukdomen så klart manifesterad genom mänskliga uttryck som Freud och Jung, Schopenhauer och Nietzsche, Wagner och Hitler. Vi kom båda fram till att 30-åriga kriget (under 1600-talet) kunde vara ett underliggande nationaltrauma. Under det kriget bröt den tyska grymheten för första gången ut i full låga. Vi försökte gå längre tillbaka och kom fram till Martin Luther, men Ringo hävdade bestämt att Luther aldrig velat någon brytning med kyrkan eller några konflikter. Det kan man diskutera. Vi diskuterade även den turkiska krisen, som Ringo på ett åskådligt sätt kunde förtydliga för mig. Redan i vintras hade den turkiska ekonomin kollapsat, och i princip var hela Turkiet intecknat åt IMF, internationella valutafonden. Inga reformer kunde nu genomföras på två veckor, och Turkiet skulle så länge förbli i limbo. Situationen var hopplös men inte allvarlig. Ringo menade att den turkiska ekonomiska katastrofutvecklingen innerst var en konsekvens och ett straff för att Turkiet under 20-talet gjort sig av med alla greker och judar. Det var alltid grekerna som uppehöll sultanatets ekonomi, och Turkiet blev en stormakt när det efter 1492 generöst tog emot alla judar och gav dem fulla medborgerliga rättigheter efter att Ferdinand och Isabella kastat ut dem och utrotat dem från Spanien. Vi diskuterade också de stora globala miljöproblemen, men den tyska diskussionen förblev den intressantaste. Ringo menade, att faran med Tyskland var att alla dess traumata aldrig hade bearbetats. Såren var kvar efter andra världskriget och hade aldrig förbundits ordentligt. Tyskland hade aldrig tagit på sig hela skulden och ansvaret för andra världskriget

400

och sagt: "Mea culpa!" inför världen och bett den om förlåtelse, som påven gjorde till Israel efter att ha avslutat kyrkans 2000-åriga förföljelse mot judarna. Den tyska kräftsvulsten hade aldrig opererats. Den låg ännu där och pyrde och kunde, enligt Ringo, när som helst bryta ut i nya världsfatala metastaser. Men roligast hade vi åt de muslimska böneutroparna. Våra åsikter överensstämde fullkomligt. Ringo berättade, att förr brukade böneutroparnas mässande stafett-tirader från minareterna breda ut sig som en mjuk böljande matta över staden, och då gjorde det absolut ingenting hur falskt de än sjöng och hur illa det än lät. Ljudet var naturligt och diskret och oändligt sympatiskt, nästan som fågelsång. Detta behag förändrades totalt till motsatsen i och med högtalarnas ankomst. Genom högtalarna hörs det i minsta detalj hur omusikaliskt och illa de sjunger, och högtalarna överröstar varandra, så att staden dränks i mässande missljud. Ej heller fågelsång skulle låta angenämt om den förstärktes i högtalare med 1000 decibel. Till och med ute i de minsta tänkbara orter skryter böneutroparna med sina fina högtalare och njuter de av att dränka de stackars byborna i vanvettsoljud förstärkt till absurdaste överdrift, medan allt man kan göra är att hålla för öronen…. Sådant tvingas muslimerna minsann lyssna till, medan fundamentalisterna förbjuder dem att lyssna till musik och lovar dem, om de gör det, att Allah i så fall skall straffa dem när de är döda med att hälla kokande bly i deras öron…. Min ungerska rumskamrat Levende var däremot mycket optimistisk nu när det gällde Balkanstaterna. Han menade att Jugoslavien nu inte bara var på rätt väg utan rentav helt normaliserat, och han såg även optimistiskt på Rumänien och Bulgarien och Bosnien. Endast Makedonien kunde han inte uttala sig om, men han trodde krisen där snabbt skulle gå över. Som ungrare betraktade han hela Balkan som ett ungerskt ansvarsområde, som i framtiden Ungern hade en stor roll att spela i som vägledare och beskyddare åt de omogna och oroliga balkanska folken, som ännu hade så mycket att lära sig…. Ungefär just så såg vi på Östeuropa när järnridån äntligen föll för bara tolv år sedan. Mycket vatten har flutit i Donau sedan dess, och mera lär komma att flyta där ännu.

8. Turkiet hade känts beklämmande på grund av den ekonomiska krisen, och det var nästan skönt att komma därifrån. Som vanligt kändes det som en befrielse att komma in i Grekland, där islam inte utövade något betryck, där EU borgade för demokrati, säkerhet och frihet, och där våren väntade. Vid Pythion, gränsstationen, välkomnades man av flockar av mästerflygande vita storkar. Denna gängliga långa fågel med sin klapprande näbb tror man knappt att kan flyga, men oj vad man bedrar sig! Den hör till världens absoluta vingmästare. På tåget till Thessaloniki var det trångt som vanligt, och i den överbelamrade kupén infann sig som vanligt det obligatoriska fyllot, en äldre stadgad man typ massiv och utomordentligt trygg i sin godmodiga påstrukenhet. Han underhöll hela kupén hela natten. I Thessaloniki fick jag möjlighet att pröva stationskaféet efter renoveringen. Jag kunde konstatera att det var helt som tidigare. Enda skillnaden var att det inte längre hade öppet dygnet runt. Nu stängde det efter kvällen för att inte öppna igen förrän halv sju på

401

morgonen. Naturligtvis var det bättre förr. Allt var alltid bättre förr och åtminstone billigare, vilket alltid gör en väsentlig skillnad. Men vädret var kallt, ehuru våren definitivt hade kommit. Den mötte en på vägen ner från Thessaloniki. I Konstantinopel hade det varit direkt svidande kallt, och inte ens i Athen kunde man ta av sig strumpor eller jacka. Det hade dock varit varmt. Under värmeböljan i Bulgarien hade Athen haft 33 grader. Det hade aldrig hänt i mars tidigare. Mitt vandrarhem "Annabel" tog emot mig med varm famn och öppna armar. Min värd kom genast ihåg mig som "finländaren". Hyran var liksom i fjol 2000 drakmer natten (45 kronor). Jämför det med det kaotiska vandrarhemmet i Konstantinopel med dess fönsterbyten och omdaningar och omflyttande av sina hyresgäster till rum utan tillgång till badrum: 6 miljoner natten, alltså hela 60 kronor! I Athen fungerade allt: varmvatten, dusch, tvål, ordentlig säng - ingenting fattades, allt var tillfredsställande. Det var nästan så att man kände för att utelämna Istanbul nästa gång. Det hade alltid varit roligare att träffa doktor Sandy i Athen. Trots det ogästvänliga vädret med en bister kyla som faktiskt gjorde att man frös om händerna bjöd ändå Athen på charmöverraskningar. Jag hade just tagit igen mig efter 32timmars-tågresan från Konstantinopel utan mat med rejäl moussaka med grekisk sallad och frukt med jordgubbar hos Platon bakom Monastirakis och gick och strövade uppåt Areopagen och Akropolis och rös i det bistra rugget när jag passerade neråt igen och råkade få höra någon sorts körsång. Jag drogs mot ljudet och kom till en kyrka. Det var fullt hålligång där inne. Försiktigt klev jag på och hamnade mitt i en smäktande gudstjänst med svängande rökelse och, vilket var det intressanta, en körsång som aldrig upphörde. De sjöng non-stop och bytte ibland rytm och melodi, men de pauserade aldrig. Kyrkan var absolut fullsatt, och det vimlade av tända ljus. Stämningen var fullkomlig. Körsången var inte helt ren, ett ackompagnerande litet orgelharmonium måste alltid då och då stämma in och återinföra rätt tonart, men känslan var det inget fel på. Äktheten var fullödig, och harmonierna och melodierna var så omisskännligt grekiska, att det hade kunnat vara fullt ös med Manos Hadjitakis. Manifestationen var typisk för det vaknande ortodoxa intresset i hela Östeuropa, vars hjärtland är Grekland. Den ortodoxa renässansen breder ut sina smäktande vingar över hela det sociala livet i Östeuropa från Grekland till Sankt Petersburg och har ett utomordentligt vacuum att fylla efter det enorma kulturella tomrum som kommunismen vållade med sin ateistiska metodiska ångvältsförstörelse. Den drabbade aldrig Grekland, men likväl blommar den ortodoxa kyrkan även upp och ut i Grekland nu i större utsträckning än någonsin under det barbariska 1900-talet. Man märker det överallt. Och det känns väldigt upplyftande och konstruktivt; ty om något är främjande för det mänskliga livet så är det fantasin, som ju egentligen är själens enda näring och livskraft. Grekernas mäktigaste styrka var alltid fantasin med verbal begåvning som resultat, och den grekiska mytologin är den rikaste manifestation av mänsklig fantasi som någonsin alstrats dess enda motstycke är den indiska och i någon mån den nordiska. Likaledes är kristendomen med dess helgondyrkan och mirakeltro först och främst en underbar jordmån för den mänskliga fantasin och kreativiteten. Mera förbryllande var fenomenet att Grekland för några dagar sedan haft 33 grader varmt medan det nu var 11 grader mitt på dagen den 31 mars. Så varmt och så kallt hade det

402

inte varit i dessa dagar på hundratals år. Därmed ställs man genast inför väder- och klimatförändringsproblematiken. Under mitt samtal med Ringo i Konstantinopel hann vi diskutera även denna sak. Han var mycket bekymrad och såg saken an med synnerlig oro. Jag delade fullkomligt hans uppfattning att alla politiska skeenden var obetydliga i jämförelse med klimat- och miljöfrågan. Han vågade antyda en fantastisk teori, som han hade hört från esoteriskt håll: "Vi vet ju ingenting om eventuella civilisationer före vår egen, som bara går 6000 år tillbaka i tiden. Vad vi vet är, att oceanerna oupphörligt har stigit ända sedan den sista istiden tog slut för 20,000 år sedan. För 18,000 år sedan bröt havet in genom Gibraltarsundet och fyllde Medelhavet, och för 8000 år sedan bröt det in i Svarta Havet och gav upphov till alla legender om Syndafloden. Men vi kanske står inför en mycket värre syndaflod än bara stigande hav. Vad vi upplever nu är drastiska väderleksförändringar, men de kan förebåda något mycket allvarligare, nämligen klimatförändringar, som är mot väderleksförändringar som en atombomb mot en handgranat. Problemet är att det är människans egen förskyllan med sin bilindustri och koldioxidutsläpp med Amerika som hänsynslös ledstjärna. Amerika visar vägen genom sin råkapitalism, och hela världen följer efter medan dess ansvarsbärare struntar i kritikerna och varnarna. Antag att det fanns tidigare civilisationer, som till exempel Atlantis. Antag att de begick samma misstag. Antag att de fyllde atmosfären med koldioxid som resulterade i klimatförändringar som gjorde att de gick under. Inte konstigt då att det inte blev ett spår kvar av dem. De var förfelade civilisationer. De begick ett ödesdigert misstag och gick under som följd, varvid de få överlevande strök ett streck över historien, liksom förintelserevisionisterna förnekar att förintelsen någonsin ägde rum, för att kunna ta i med nya krafter och börja om från början från ingenting. Det är bara en teori, men dess reella möjlighet är inte otrolig i sin skakande uppenbarhet."

9. Grekiskt trauma. Med min trogne och trygge värd på vandrarhemmet hade jag en ingående diskussion om den sociala situationen i Grekland. Han inbillade sig att den var bättre i länder som Finland. Jag försäkrade honom om att den var lika dålig i hela EU: hög arbetslöshet, tilltagande kriminalitet, ständigt mera droger i omlopp som ständigt blir lättare att komma över, ständigt fler utslagna och uteliggare, och en allmän amerikaniserad vulgärkultur dominerad av skränig rockmusik och sex- och våldspornografi, allt det i samhället som jag själv tog avstånd ifrån vid 16 års ålder när jag avbröt min konventionella skolgång. Bara i Sverige var möjligen situationen något bättre, där regeringen tog hand om de arbetslösa i någon mån och där en fängelsevistelse för kriminella snarare var en angenäm lyxsemester än något kännbart straff. Han höll fullständigt med mig om att bovarna i samhället och skulden till dess ökande kriminalitet och drogmissbruk var rockmusiken samt det allestädes närvarande massmediala utbudet av sex- och våldspornografi.

403

Men den sociala situationen i Athen var skakande. Min värd hade själv bittert fått erfara att hans egna gäster blivit bestulna av andra gäster i samma rum. Skandinaver var inget problem, sade han, men amerikaner var det i allmänhet. Det bistra klimatet med nordanvind och dystert beklämmande väder, mot vilket uteliggarna förgäves försökte skydda sig med att krypa djupare in i gathörnen, ej sällan gamla kvinnor, ledde till att jag som vanligt i Athen överfölls av en överväldigande hemlängtan. Ändå hade jag bara fullgjort 12 dagar av resan och hade 17 dagar kvar. Min aptit slocknade, och min arbetsiver gick ner. Ändå hade jag absolut ingenting att klaga på. Tvärtom. Resan hade hittills varit en fullfjädrad succé utan några incidenter. Men den ökande sociala misären i ett EU-land som Grekland chockerade mig och var som ett plötsligt överraskande trauma. Men det var inte det som var mitt problem. Den verkliga orsaken till misstämningen visade sig snart i en gigantisk king size diarré. Tydligen hade något kommit fel i kanalerna. Vädret förblev ruskigt och regnigt och kallt, men sikten var klar. Ölandskapet ut över fjärden bortom Salamis mot Aegina och Peloponnesos erbjöd en dramatisk dyster havsscen av blygråa rusande skyar över ett förbjudande hotfullt hav med stark vind rakt mot land från öster. Tvärtom var det i Korintiska Viken, där hela havet tycktes rusa ut mot väster i ursinnig fart. De djupröda vallmorna blommade som verkningsfullast, den säkert vackraste av alla vallmoarter, den som kommer närmast den mörkt blodröda färgen. Ginsten blommade även generöst överallt liksom Bougainvillean naturligtvis, den blommar ju alltid, och bergen både ovanför Athen, norr om Korintiska Viken och över Peloponnesos var alla snöklädda denna den första april. Stämningen var god på tåget, det var ju söndag, och massor av grekiska exkursionsivriga söndagsfirare var ute och åkte. I Diakofto nedanför den smalspåriga järnvägen upp till Kalavrita invaderades tåget av ett helt stormigt scoutsällskap med påkar och vandringsstavar och flygande fanor utom den mest överdrivna tänkbara skrymmande utrustning, som nästan konkurrerade ut alla andra passagerares och alla andra passagerare själva. Trots de blygråblåa stormiga dramatiska skyarna var tågresan längs Korintiska Viken som vanligt fortfarande den vackraste i världen, och alla apelsin- och citronträd bågnade av sina färgglada färdiga frukter. Man kom fram till Patras precis till klockan åtta då det började skymma. Min båt hade som vanligt just gått, den brukar ju alltid avgå precis en halvtimme innan jag hinner fram, men detta var jag nu van vid efter tre års upprepande av samma missöde. Det var bara att knalla iväg bort till det gamla vandrarhemmet bortom staden, där jag genast hälsades välkommen tillbaka som pålitlig strandad stormgäst. Därefter var det bara att förgylla kvällen med resans första tallrik spaghetti på det gamla stamstället, en enkel middag som genast överträffade allt i Athen. Patras är ju ett kulinariskt centrum och pålitligt som sådant, varför det alltid lönar sig att bli strandad där med eller mot sin vilja. En ljuvlig natts välförtjänta sömn följde och en ny strålande dag. Snön låg ännu gnistrande kvar på Peloponnesos, och först på eftermiddagen började temperaturen bli dräglig uppåt 15 grader och började den grekiska våren likna någonting i stil med en sen finländsk augustidag efter den första frosten. Det var ännu långt kvar till någon riktig medelhavsvår, ehuru naturen började vakna och lystra till ljusets och värmens signaler.

404

Vi satt på terassen till det gamla vandrarhemmet med dess underbart förvildade trädgård, Charlie och jag, och förtalade hela världen. Charlie var som en yngre upplaga av doktor Sandy, skotte liksom han och avhoppad på livstid från det engelska samhället och allt etablissemang, men målare i stället för doktor. Han hade bott i och prövat på nästan alla länder i Europa, till och med Malta, ett av de angenämaste, om man bortsåg från bristen på grönska. Han hade även bott i Danmark men ställt sig helt främmande för den nordiska mentaliteten: "De arbetar som slavar hela veckan och är fullständigt deprimerade, för att så fort det blir veckoslut helt slå sig lösa och vilda och dricka sig fulla och festa som galningar, för att så fort det blir måndag igen bli fullständigt depressiva." Han trivdes bra i Grekland och såg fram emot minst ett år till, men han var helt emot hela EU. Han menade att principen var god, "Amerika behövde ett motstånd och en medtävlare, en stark politisk och ekonomisk konkurrent," men i och med EMU hade EU spårat ur, vilket endast England, Sverige och Danmark hade förstått. "Det går inte," sade han. "Samma valuta i Tyskland och i Grekland, som tyska bankdirektörer skall få bestämma över och ställa villkor för, som folken i Grekland och Portugal skall förväntas anpassa sig efter, som om de sydliga europeiska folken, latinare och greker, skulle kunna förväntas fungera enligt den tyska mentaliteten? Lägg av. Det är dödfött. Möjligen kan man ha Euron jämsides vid den gamla nationalvalutan, men om Grekland skrotar drakman har Grekland förlorat mer än vad det någonsin kan vinna på Euron. Det gäller även Italien, Spanien, Portugal och till och med Frankrike. Om EMU genomförs konsekvent i alla EU-länder kommer det bara att leda till större sociala klyftor, större utslagning, större sociala motsättningar inom samhället, större fattigdom och till och med större arbetslöshet. Det är bara tyska bankdirektörer och deras lakejer som kan tjäna på affären. Alla vanliga mänskor blir alienerade från samhället, all naturlighet och ursprunglighet blir obehörig, hårdindustrierna får fortsätta med sin sterilisering och förökning av samhället, och dess fångar blir bara ensammare och sjukare, helt fastnade i materialismens återvändsgränd och dödsfälla. Det går inte. Det väcker bara ont blod, upprorskänslor, vrede och revolter, som Atacrörelsen, som bara kommer att växa sig starkare hela tiden så länge de tyska bankdirektörerna får härja fritt. Engelsmännen har varit kloka nog att välja att behålla pundet. På samma sätt borde hela Europa fatta det vettiga i att behålla sina egna pengar och inte försaka dem i onödan för en absurd utopi uttänkt av en inskränkt oligarki bara för att behaga bankerna och råkapitalismen. Nej, stackars vilseförda Europa, den gubben går inte."

10. Den långa vägen till Sicilien. Men Charlies främsta kritik mot hela västerlandet gällde dess allmänna vanvett: "Den materialistiska stresshysterin tvingar alla att skaffa bil, att skaffa mobiltelefon, stereo, video, parabol och den ena lyxvaran värre än den andra som bara vållar bekymmer och ökar vansinnet. Nu måste alla ha en dator, men köper man en är den utdaterad efter ett år. Och detta vansinne deltar hela västvärlden alldeles frivilligt i, medan konsekvensen bara blir mera sociala problem, ökad utslagning, större samhällsklyftor och värre sociala aggressioner.

405

Det är ingen sund utveckling. Det kan ju vem som helst se. Så varför reagerar inte fler emot det och ger fan i hela prylsamhället?" Han hade även varit i Albanien och kollat läget. Där kostade en Kalasjnikov 10,000 drakmer (280 kronor) och en pistol hälften, och alla hade det. Till och med små killar gick överallt och lekte med professionella skjutvapen. Inte konstigt att albanerna lyckats sätta fyr på hela Jugoslavien 1999 och nu även fått Makedonien att explodera. Det var en underbar eftermiddag i hans sällskap, vilket följdes av en lika underbart vacker kväll. Min båt hette "Maria G," tillhörde Med-Link och skulle gå direkt till Brindisi utan att stanna vid Korfu, vilket jag beklagade, ty jag föredrog den längre varianten. Det var en grekisk båt, och jag njöt till maximum av det faktum att jag skulle få förbli i Grekland ända fram till landstigningen i Brindisi. Skymningen var den vackraste tänkbara. Det blåste fortfarande friskt från nordost och var därför ganska kallt, men likväl var det omöjligt att inte hålla sig kvar uppe på däck så länge som möjligt och njuta av den stormiga och vilda skönheten över den överväldigande romantiska grekiska arkipelagen. Vi lade ut klockan 7, och först klockan 8 började det mörkna. Många var de turister och resenärer, mest japaner, som insisterade på att jag skulle fotografera dem mot det sakta försvinnande Patras som bakgrund med Peloponnesos alltjämt snötäckta berg. Brindisi var tråkigare än någonsin, och för att i någon mån döda tråkigheten där tog jag tåget ner ännu längre söderut till Lecce, Apuliens huvudstad och mycket intressantare än Brindisi. Från katedralens kampanil ser man havet på båda sidor om den italienska stövelklacken. Piazzan framför katedralen är ett arkitektoniskt mästerverk, var man länge kan dröja sig kvar och njuta av den klassiska helt intakta skönheten från 1700-talet. Därtill är Apulien och Lecce kända för sina kulinariska traditioner, och givetvis var det det rätta stället att fira ens första italienska middag på efter återkomsten. Tåget till Torino tar 13 timmar och går tvärs genom hela Italien från söder till norr och över 10 meridianer. Torino var grådaskigt och avskräckande, men där hade jag en av resans viktigaste missioner, och jag hade lovat Diana i Sofia att klara av den genast när jag kom till Italien. Så det var bara att motvilligt bita i det sura äpplet, som blev mer än lovligt surt. Varken Alena eller någon Egi var nämligen hemma. Jag hade ringt in fyra meddelanden på deras olika telefonsvarare från Brindisi men ej fått tala med någon levande människa. Jag borde ha förstått därav att de ej var att räkna med, fastän Diana försäkrat mig att Egi, en gammal man, alltid höll sig hemma. Det gjorde han uppenbarligen inte när jag förvarnat om min ankomst. Situationen var en katastrof. Ändå hade den varit väl planerad. Redan i Sofia hade vi kommit överens om att jag skulle nå Torino den 4 april, jag skulle ringa Torino så fort jag nådde Brindisi, det hade jag gjort och bara bemötts med automatiska telefonsvarare, och så detta i Torino: bara låsta dörrar, ingen hemma och bara fortsatta automatiska telefonsvarare. Det var bara att återvända till stationen och förbereda nästa etapp. Jag ringde till Genua, men Beatrice var otillräckligt återställd efter en sjukdom och kunde inte ta emot mig, medan Pier Giulio och Graziella var i Egypten. Jag ringde då till Palermo. Domenico svarade, och det var grönt ljus.

406

Tågresan till Palermo skulle ta 20 timmar. Det skulle bli den tredje natten utan säng, men det var i alla fall en möjlighet, och det skulle vara varmare på Sicilien. Hade man tur kunde man även få träffa Nino. Mitt sista meddelande på Alenas telefonsvarare var att jag ännu skulle finnas tillgänglig i väntsalen på Torinos tågstation hela eftermiddagen. Dianas gåvor och flaskor till henne, som färdats från Sofia via Konstantinopel, Athen och Brindisi och som utgjort kännbara tegelstenar i mitt bagage, anförtrodde jag åt Alenas närmaste granne, en sympatisk familjefar, som mycket träffande råkade heta signor Gentile. Vi hade en ingående konversation om fallet, han hade inte sett röken av sina grannar på flera dagar, och han hade full förståelse för situationen och beklagade besväret med min fruktlösa långa resa till Torino mycket. Det var bara att hoppas att han verkligen skulle överlämna de båda prisvärda flaskorna (vin och bulgarisk rakía) och inte behålla dem själv. Nattåget till Palermo avgick 18.05 utan att någon Alena hade hörts av. Det tog vägen över Genua, och naturligtvis tänkte man på Beatrice när det passerade förbi hennes stadsdel. I Pisa kom det ett original in i vår kupé, som jag dittills hade delat med en ung kraftig palermitanare stadd på semester hemåt efter hårt jobb i Torino. Detta nykomna lilla patetiska sicilianska original haltade något, och när han tog av sig sina kängor visade det sig att han måste ha vandrat hela dagen om inte i veckor. De avgav nämligen en underbar parfym. Han hade finkänsligheten att ställa dem utanför kupén men utan att stänga dörren. Följden blev att hela vagnen inklusive vår kupé fylldes av den magnifika odören, så att det var flera i angränsande kupéer som storknade. Det var tydligt att man i lämpligt sällskap var på väg till Sicilien. Överfarten till Messina skedde i bländande värmande solsken. Här hade våren utan tvekan kommit i gång, och den allmänna stämningen var odelbart angenäm. Tåget fylldes snabbt av torsdagsresenärer med både barnfamiljer och fyllon. I min kupé skulle en familj på semester till Lampedusa, ön söder om Sicilien och Italiens sydligaste punkt, en lika torr ö som Malta men ännu mera avlägsen, primitiv och isolerad. Bara fiskare lär leva där. Det var en ung charmerande mor med en liten son och en större son som hade satsat sina liv på denna udda semestermöjlighet. Även Palermo hade haft en utomordentlig värmebölja följd av sämre väder men ingen snö som i Grekland. Gatorna i Palermo låg öde, för man kom fram mitt i siestan. Det var tio år sedan man för första gången sökte sig fram genom hela staden till Via Antonio Vivaldi, och i princip hade ingenting förändrats. Bröderna Domenico och Nino tog emot mig väl tillsammans med deras kusin Salvatore, alla tre nu fullvuxna unga män i senare stadiet av sin skolgång. Första gången hade alla tre varit barn. Tre nätter utan säng hade satt sina spår, och en paradisisk dusch var en klar nödvändighet och mer än fyllde sin funktion. Resans första riktiga espresso med jordgubbar och annan frukt satte pricken på i-et. Man var hemma i Sicilien igen. Kommentar till missödena: Det visade sig senare att grannen i Torino som den gentleman han var även hade levererat flaskorna till Alena, som befunnit sig i Lugano, medan hennes värd gamle Egi för första gången i sitt liv varit tillfälligt bortrest. Bara force majeure, alltså.

407

Beträffande mannen med kängorna hade han tur: en besökare på ett bibliotek i Holland som tog av sig skorna blev hämtad av polisen för förargelseväckande beteende. Det visade sig att han besökt biblioteket förut, tagit av sig skorna förut och med sina strumpors saftiga skunksekret skrämt bort kunderna.

11. Palermo. Paolas far hade gått bort. Det hade varit en mycket svår skilsmässa då de hade stått varandra mycket nära. Detta föranledde oss till djupgående diskussioner och analyser av familjerelationer, som var mycket givande. Vi kom fram till, att de flesta familjer lider av en inre konflikt, men att detta i de flesta familjer räddas av någon som har en stabiliserande inverkan genom högre diplomati, förstånd och tålamod. Om denna jämviktsalstrande person saknas måste i de flesta fall familjen gå mot sin upplösning. Om å andra sidan den ständigt latenta konflikten saknas riskerar familjen att rinna ut i sanden och gå under i brist på utmaningar. Hennes far hade utgjort denna stabiliserande faktor i hennes familj, och vem skulle överta den rollen nu? Hennes äldre bror och syster var skilda, brodern med fyra barn och försörjningsplikter men ingen ny fru, systern med en dotter och en ny början på sitt liv med en ny man och våning. Deras lillebror hade inte ens kommit till faderns begravning, och ingen i familjen eller i Palermo såg på honom med nådiga ögon - med ett enda undantag. Som den yngste hade han blivit bortskämd och vållat sina föräldrar ohyggliga bedrövelser med sin själviskhet. Paola själv verkar vara den enda stabiliserande faktorn. Endast hennes familj håller ännu ihop, och hennes två söner hänger samman med sina kusiner. Carlo är en underbar man, den perfekta diplomatin personifierad, och stämningen i deras hem är den bästa tänkbara. Hela byn hade kommit till kyrkan inför gamle Salvatores begravning, och alla som känt honom skulle aldrig glömma honom. Han var en stor personlighet, skicklig debattör, kunnig lokalpolitiker, stor skämtare och klok man. Men han rökte för mycket, fick en tumör i lungorna och dog vid bara 72 år. Hennes son Domenico och dennes kusin Salvatore står mycket nära varandra. Båda vill ut och resa. Domenico har redan studerat engelska i England en sommar, hans engelska är tillräcklig för att kunna läsa "The Free Thinker", och Salvatore drömmer om en journalistutbildning i England eller Sverige när skolan är över. Men sådant kostar mycket pengar för en palermitan. Även Paola var mycket bekymrad inför utvecklingen inom EU. Det ska bli val i Italien en månad efter påsk, och allt pekar mot en högerseger, då vänstern har misskött sitt pund när den ägde det, inte gjort vad den skulle ha bordat, och avskräckt väljarna genom arrogans. Även Paola menar som Charlie, att EU:s ekonomiska utveckling går mot ett hårdare samhälle där fler och fler måste bli utslagna och börja ägna sig åt alternativa födkrokar typ kriminalitet för att klara livet. På Sicilien är arbetslösheten 20% och en av de värsta inom EU. Med EMU måste den bli ännu värre. Den hårda samhällsutvecklingen med

408

en ständigt intensivare centralisering i Bryssel går inte bara mot fascism utan mot något ännu värre: George Orwells 1984, ett samhälle där allting är förbjudet och där allting hårdbevakas och kontrolleras. Enda trösten är då Attac-rörelsen och andra mjukare i nödfall underjordiska alternativ. Är det verkligen det som EU vill? Vi kom också att tala om Albanienkrisen med Makedonien som brännpunkt. När jag berättade att man i Albanien kan köpa Kalasjnikovs för 250 kronor och skjutjärn för hälften sade hon att de är ännu billigare på Sicilien. På kvällen visades en film som visade en annan sida av de albanska problemen: albanska flickor som tvingas träda i tjänst som prostituerade i Italien för att försörja släkten hemma i Albanien. Det lär gälla även flickor från Ukraina och Ryssland och säkert ett antal andra länder. Min första promenad i Palermo gjorde jag ner till hamnen, in i gamla staden där min gamla favoritgata Via Schiavuzzo fanns oförändrad kvar, upp förbi stationen och längs hela marknadsgatan Ballaró upp till katedralen, där jag hälsade på hos gamle Fredrik II. De har nu satt upp en omfattande historik längs södra väggen bredvid gravarna som i detalj beskriver hela den normandiska historien på Sicilien från Robert Guiscards erövring av ön från araberna till Fredrik II:s död den 13 december 1250. Den store kejsarens liv skildras detaljerat med alla dess framgångar och kriser i den första bannlysningen, det lyckade korståget till Jerusalem 1229 varvid för enda gången i historien Jerusalem erövrades utan någon blodsutgjutelse, hans tilltagande konflikt med kyrkan med två nya bannlysningar, hans intresse för kultur, konst, vetenskap och poesi, stiftandet av världens första helt sekulära universitet i Neapel och de stora politiska segrarna i hans sista levnadsår. Det är hedrande att Palermo uppmärksammat och försöker föra fram sin säkert störste son i ljuset, en man långt före sin tid som föregrep både renässansen och reformationen, en upplyst ledare för alla tider, som kanske ensam av alla lyckades förena kristna, muslimer och judar i endräkt, tills påven började bråka med honom för ingenting bara för att få styra honom. Resultatet blev bara den katolska kyrkans begynnande sönderfall. Det var 10 år sedan jag första gången kom hit och träffade familjen Vasquez. Det var denna kejsares gestalt som förbundit mig vid Sicilien från början, och den var starkare än någonsin som band. Den hade till och med blivit till någonting av en fadersgestalt för hela EU, som under dessa tio år efter Tysklands återförening vuxit till den dominerande politiska faktorn i Europa på gott och ont. Här gick jag fortfarande i Palermos kyrkor och fann min Via Schiavuzzo oförändrad. Ingenting hade förändrats på dessa tio år, och det kändes precis som att vara tillbaka på ruta ett. Det kändes till och med som att ytterst litet egentligen hade förändrats sedan den store kejsaren i början på 1200-talet frambragt Europas första renässanshov bräddat med poesi och vetenskap här i Palermo, som om detta hov fortfarande var något av en primus motor för hela Europas kulturutveckling efter 800 års verksamhet.

12 : Sicilianska turer. Nostalgitrippen fortsatte. Carlo och Paola tog mig med i sin bil upp i bergen till Montelepre och Giardinello tillsammans med några vänner till en gård helt bortom tid och rum ute på landet. Jag hade varit där tidigare: den oförglömliga Palermovistelsen i februari

409

1991 hade krönts med en söndag på landet på detta ställe, mitt bland ett hjärtligt sällskap av rustikt folk som bara talade genuin och fullkomligt obegriplig sicilianska. Men mycket hade hänt under dessa tio år. Barn hade vuxit upp, och de äldre hade blivit rundare och tandlösare. Montelepre är annars legendariskt i siciliansk historia, ty det var här Salvatore Giuliano höll till, mannen som efter andra världskriget ville separera Sicilien från Italien och som blev något av en folkledare. Mario Puzos bästa bok "Sicilianaren" handlar om hans fall, som även filmatiserats med Christopher Lambert. Giuliano blev senare förrådd och skjuten. Det finns ingen självständighetsrörelse kvar på Sicilien idag. Medan vi satt i den vackra gården ett tjog friska mänskor runt bordet visade en av tanterna en video från sin dotters bröllop i Amerika. Detta var ett riktigt sicilianskt bröllop. Brudparet var båda sicilianare, och de hade rustat till med all tänkbar ceremonirikedom och ståt, med ett uppbåd av brudtärnor och brudnäbbar, med hela kyrkan full av inbjudna gäster från hela världen men mest från Sicilien, och med storslagna middagar och mottagningar och fester efteråt. Till ingredienserna hörde två trumpetister utklädda till tidstypiskt 1500-tal som faktiskt trakterade ett par Aida-trumpeter. När brudparet ankom till kyrkan spelades Aidas triumfmarsch. Även för övrigt var ceremonimusiken vald med smak: "A Trumpet Volontary" som inmarsch och Beethovens nia, Freude schöner Götterfunken, som uttåg. Mera konventionella nummer utfyllde själva gudstjänsten, som var i en Metodistkyrka. Bröllopet var ytterst påkostat, och kuvertavgiften för gästerna var 150 dollar. Inga fattiga kusiner från landet där inte. Det var en underbar kväll. Månen var alldeles full, och det var stjärnklart. Vägen till Giardinello ringlade sig upp längs bergen så att panoramat över Palermo hela tiden blev mera svindlande. Från dessa berg var Palermo påfallande likt Rio de Janeiro. Det fanns ingen gigantisk Kristusstaty, men det fanns desto flera andra större kors uppe vid bergskrönen. Maten var en underbar hårdkokt risotto med auberginerstuvning, sardin-spaghetti, spenat och bläckfisk, den godaste jag ätit. Vinet var hemtrampat och hade samma rustika smak som präglade hela tillställningen och omgivningen. Det blev palmsöndag i Palermo. För mig utgör Palmsöndagen och Långfredagen höjdpunkterna inom påsken. Då är man mitt i dramat, då läses hela passionsberättelserna i kyrkorna, allting andas allvarsdrama, och det känns att någonting är på gång. På Påsksöndagen är allting redan över, och för mig känns det alltid som en antiklimax. Uppståndelsen är för mig en löjlig absurditet så som den gestaltas i den officiella vidskepelsen, lidandets pathos har släppt sin spänning och all realism i dramat försvinner. Kvar finns bara ett ytligt festande. I San Ignazio dell’Olivella, en av Palermos vackraste kyrkor, pågick mässan och läsandet för fullt. Man var mitt uppe i korsfästelsen fem dagar i förväg. Det hör till, fastän denna dag egentligen är den stora festdagen, då man ropade Hosianna och Halleluja och strödde palmer på den självklare evige konungens väg. Men den kanske vackraste kyrkan i hela Palermo är San Domenico, nästan lika stor som katedralen men mycket enklare och mera stilfull. Inget överdåd överbelastar denna imponerande basilika, fastän den pryds av inte mindre än 68 kristallkronor – det skulle ha varit 69, men en var avlägsnad. Där pågick inget mässande eller läsande, varför man av

410

hjärtans lust kunde promenera omkring i hela den väldiga kyrkan och ta del av alla altarenas utsmyckningar och talrika målningar och statyer. Samtidigt pågick det ett maratonlopp i Palermo. Hela centrum hade gjorts om till en maratonbana, där flåsande sprintare av båda könen plågade sig av hjärtans lust, medan hela Palermo energiskt verkade som pådrivande publik. Det var en typisk siciliansk kontrast – det solennaste högtidsallvar inne i kyrkorna och omedelbart utanför ett påkostat maratonjippo med hurrande och festande publik. Kanske den publiken var mera i stil med Jesu intåg i Jerusalem än det blodiga allvaret inne i kyrkorna.

13. Amerikansk fotboll i Palermo - kan det vara någonting? I regel är ju varje form av italiensk fotboll en sevärdhet, och de åldriga festspelen i Toscana i dräkter från 1400-talet är en turistattraktion, i synnerhet i dåligt väder när det regnar, då de dyra och granna 1400talskostymerna far ännu värre än annars, då de efter alla matchens tacklingar och kaos och gyttjepölsslagsmål hänger fullständigt i trasor och inte ett spår finns kvar av renässansprakten.... Vår amerikanska fotbollsmatch på stadion i Palermo gick av stapeln en dag då det hade regnat, och pölarna låg ännu kvar på planen. För den som inte vet hur amerikansk fotboll går till tarvas kanske en kort förklaring. De båda lagen på nästan 40 personer var (uppdelade i tre varandra avlösande lag på 11) regleras av fyra domare ute på planen, men annars är alla medel tillåtna, och inga regler finns. Man får både sparka och kasta och springa med bollen i händerna, men det finns inget mål, utan det räcker med att man kommer över till andra sidan planen med bollen så är det mål. Spelarna klär ut sig till monster med fruktansvärda bröst- och axelskydd (för att inte nyckelbenen jämt skall gå av) och med astronauthjälmar, så att de alla ser ut som monstruösa utomjordingar. Spelet går sedan till som så, att när domarna blåser i pipan börjar alla slåss om bollen. Det är inget riktigt spel utan bara råa tacklingar, ju hårdare desto bättre. När någon hamnat underst i en hög av spelare med bollen under sig blåser domarna av spelet, och spelarna måste ställa upp sig på nytt. Det händer ideligen att någon blir underst med bollen i en hög av spelare, varför spelet avbryts hela tiden. Det betyder, att eftersom det bara är elva spelare av varje lag på planen får de flesta bara stå utanför och vänta två tredjedelar av tiden. Dessutom blir spelare utvisade hela tiden, då det hela tiden förekommer straff. Många blir illa åtgångna, det hör till spelets regler att man skall bli det, och en spelare fick ett sammanbrott, kastade av sig hjälmen och bröstharnesk och lämnade förtvivlad hela spelet. Han hade fått nog. Så där hade de sina råkurr i gyttjan på planen medan fotbollen inte ens studsade i dyn. Publiken satt mest och frös och skaffade sig förkylningar, ty det blåste kallt när det inte regnade. Hela stadion var byggd enkom för att utestänga alla möjligheter till solsken för publiken. Efter spelet var alla blåfrusna och längtade bara hem medan de flesta spelarna, nergyttjade och blåtirade, gick och haltade eller fick lift med ambulans. Var det värt det? För

411

mig som publikmedlem var det knappast värt mer än bara som en ny upplevelse. Jag hoppas den inte upprepas. Men Paola bjöd på magnifik middag denna min sista kväll: spaghetti med pannkakor och tomatsmörgåsar, apelsinsallad och kronärtskocksoppa med sparris och blomkål samt sangréfruktsallad till efterrätt. Det kunde inte bli bättre, och det sade jag åt henne. Jag åt med största andakt, ty vem visste när ett sådant tillfälle skulle återkomma? Vi talade om poesi och litteratur, och hon introducerade flera nya författare för mig: Andrea Camilleri, Luigi Capuana, Michele Manfredo-Gigliotti och Haruki Murakami med "Tokyo Blues", en japansk depressiv och paranoid författare. Vi talade om Shakespearefrågan och de stora italienska diktarna och var helt överens om ordningen: Dante var bäst, Boccaccio var god tvåa, Petrarca trea, och så Torquato Tasso och Ariosto. Sedan var det inga fler förrän Leopardi 250 år senare.

Den eviga vänskapen Vi träffas då och då emellan seklerna, vi ses och råkas och, om det är möjligt, älskar ömt varandra för att strax därpå försvinna för varandra bortom horisonten. Men man dyker alltid upp igen, som skepp som sjunker under horisonten bara för att dyka upp på andra sidan långa tider senare, som Maghellan, med överraskning, varpå återseendet ofelbart alltid blir det hjärtligaste tänkbara, och kärleken blir varmare än någonsin fastän den dött emellan. Och det är vad vi mest lever på: kontakterna med dem vi älskar, även om vi endast ser dem kanske blott en gång på fyrtio år men genom något under alltid finner dem igen, på andra sidan tiden, i en annan dimension, i andra tider, under andra former. Men den rena själens kärlek, som är högre än all vänskap och all kärlek, hör odödligheten till, och håller oss vid liv för evigheten just för att vi någon gång på nytt skall kunna än en gång förkovra oss i detta enda liv som finns.

14. Farväl till Sicilien. Palermo ville inte släppa mig. Det uppstod problem inför återresan till det italienska fastlandet. I Rom fick jag varken tag på Annie eller Paolo, för båda hade skaffat nya arbeten, och Paolos gamla hemtelefonnummer fungerade inte längre. Hos Annie kom jag åtminstone fram till hennes telefonsvarare. Jag skulle komma fram till Rom 9.30 på morgonen när hon redan hopplöst satt fast på jobbet, så min första dag i Rom skulle gå förlorad, och tiden

412

började tryta. Så jag ringde Verona och gjorde upp med Achille om att inställa mig nästa dag. Rom fick vänta på bättre kontakt. Jag ämnade inte göra om Torinofiaskot. Tåget till Bologna skulle avgå 15.43 och skulle enligt uppgift även medföra sittkupéer i andra klass, men så var inte alls fallet. Tåget hade bara liggvagnar och sovvagnar, och jag saknade kontanter för att kunna få plats i en sådan. I panik fick jag växla pengar i världens långsammaste växlingskontor på järnvägsstationen i Palermo där varje svensk 100-, 50- och 20-sedel först noga måste granskas: sådana pengar hade Palermo aldrig sett förut. Till slut, när jag svettig och färdig återkom till liggvagnen, fanns inga platser lediga. Jag fick vänta till nästa tåg. Många råkade i samma sits som jag. Två av dem var några obeskrivliga palermitanska tanter med två knähundar. De talade den grovaste tänkbara dialekt med tjocka mjuka konsonanter och fördubblade vokaler - på palermitansk dialekt heter staden Ballermo med tjocka L. De var troligen gamla fnask, men man kunde tydligt se att de inte ens någonsin hade sett bra ut. De var praktexemplar på gamla stöddiga horor som tagit ut livet till maximum upp till 55-årsåldern och fortfarande hade ansenliga resurser kvar. De blev slängda av tåget, för att hundar inte var tillåtna i liggvagnar. De fick vänta som jag på nästa tåg, ett annat tåg till Milano klockan 5, som också bara bestod av liggvagnar. Men där fanns åtminstone en vanlig vagn som man kunde följa med till Messina i. Där fick man sedan vänta på ett annat tåg från Agrigento en timme senare. Äntligen lät mig Palermo sålunda fara iväg. Men det var världens vackraste skymning. Aldrig hade jag sett Sicilien så vackert. Det var gott om vatten i alla floder efter regnen, vädret var kallt och friskt, molnen var upptornande vita och dramatiska, havet skummade i ursinnig fradga, och belysningen överträffade alla Kristustavlor och alla expertinspicienters mest utstuderade trick och fantasier. Dessutom var sikten fullständigt klar, så att man kunde se alla de sju Lipariöarna från land. Vädret gjorde att de i sin klarhet framstod som mer monumentala än vanligt, och mäktigast var den tudelade kamel-puckelryggen Salina, den tredje från land. Till och med Strombolis vulkankägla såg man i kvällens sista strålar allra längst ut till havs. Alla dessa öar är ju vulkaniska, en heter till och med Vulcano, och de reser sig brant och hotfullt upp ur havet som främmande fästningar beredda att löpa till storms mot kusten. I Messina kom vi slutligen på rätt tåg - ett sittåg hela vägen till Milano. Jag skulle hoppa av i Bologna 10.49 för att försöka hinna till Verona lagom till lunch. Sicilien förnekade sig inte in i det sista. Fullmånen över Messinasundet blinkande bakom stormmoln höljde sig i en skir slöja av dimmoln som emellanåt sprutade vatten på oss när inte blixtarna flammade till ovanför Kalabriens Aspromonte. Det var något apokalyptiskt över skådespelet, och färjan fick gå ovanligt högt upp i vinden innan den kunde tvära över sundet, vars vågor var höga och strömmarna strida. Vinden kom från norr liksom de försenade vinterregnen och åskmolnen och verkade komma direkt från Norden. Hade våren helt kommit av sig? Sicilien hade minsann doftat av vår, men varken väderleken eller temperaturen var särskilt löftesrik. Därmed måste man lämna Sicilien bakom sig till nästa gång. Ingen värme fanns på tåget, så man måste sitta och frysa hela natten. I Bologna rådde kaos. Biljettköerna var kilometerlånga, med den påföljd att de flesta passagerare måste sätta

413

sig på tåget utan biljett, så att konduktörerna kunde prisa sina gyllene tider: de får lägga på 20% på priset för envar som saknar biljett. Om de inte gör det är de dumma, och alla gör det. Dessutom var givetvis alla tåg försenade. Men efter att ha överlevt natten och kommit levande igenom gatloppet i Bologna kom man till och med levande fram till Verona, där lilla Ida, min fars kusin, nästan 80 år, ensam mötte upp med hela en kär gammal släktings fullständiga värme och beredskap. Man var räddad hem ännu en gång.

15. Det var en underbar överraskning att finna Ida på så gott humör. Hon är nu 77 år och tänker stänga sin lilla familjebutik för manufaktur (mest handskar och slipsar, scarfar och flugor) som hon mest skött ensam i 40 år. Efter detta år införs Euron, omställningen kommer att bli mycket knepig för Italien, och som det affärsgeni Ida alltid varit har hon valt att stänga butiken ögonblicket innan. I ännu bättre form var Achille, världens piggaste 80-åring, full av nya projekt och planer, intressen och arbeten, och mera skärpt än någonsin. Han och Ida hade just kommit tillbaka från en intressant resa i Egypten och Jordanien. Egypten verkar utgöra en besvikelse för de flesta som reser dit nu för tiden, och Ida och Achille var inget undantag. Jordanien däremot utgjorde en imponerande upplevelse. Landet var lika exemplariskt som Egypten var avskräckande, dess renlighet var i det närmaste perfekt, Amman var en mönsterstad, inte en lös hund eller katt eller något skräp kunde påträffas någonstans, och kort sagt var Jordanien nästan bättre hållet och skött än Israel. Ändå är Achille den trognaste Israelvän jag vet. De reste till Kairo, där de möttes av störtregn, (det sades att det bara regnade två dagar om året i Kairo, och de råkade kanske ut för den ena,) fortsatte sedan över Suez ut till Sinai och besökte Katarinaklostret, for sedan över till Akaba i Jordanien och därifrån upp till Petra och Amman. Beduinernas liv och kultur fyllde dem med beundran och respekt, och Ammans välstånd fann de att mycket berodde av att alla bankerna i Beirut under Libanons inbördeskrig hade flyttat till Amman och var kvar där fortfarande. Amman och Jordanien är alltså i mycket som ett arabvärldens Schweiz. Det vore verkligen intressant att göra en Jordanienresa - och varför inte Syrien samtidigt? Cristina, min småkusin, höll på att ta körkort. Hela hennes historia är som en ständigt allt underbarare succéhistoria, och hon går bara från klarhet till klarhet hela tiden. Hon var ju epileptiker, men föräldrarna Ida och Achille tröttnade aldrig på att söka efter utvägar för att få henne botad. Till slut lokaliserades en benign tumör i hennes hjärna, hon opererades med laser, och operationen lyckades. Hon har aldrig mer haft några epileptiska känningar efter det. Egentligen får man inte ens ta körkort om man någonsin haft någon epileptisk störning, men Cristina har klarat av alla tester och håller nu på att försöka ta körkort. Det är enastående underbart. Min andre småkusin Paolo fyllde 55 år denna dag, och alla hans fyra barn går också från klarhet till klarhet, den äldsta sonen med fast tjänst i IBM, dottern färdig psykolog med högsta tänkbara betyg och skall nu praktisera, och de två yngre pojkarna också lovande

414

löften, båda stora fotbollsentusiaster, men den äldre har nu lagt fotbollen helt åt sidan för att bara koncentrera sig på arbete och studier. Mindre lycklig var min äldsta småkusin Alberto, 58 år, optiker, som sedan länge hade sett fram emot att få bli pensionerad vid 60. Nu hade han precis fått veta att han måste vänta till 65. Hans straffarbetstid har alltså förlängts från 1 till 7 år. Det är ju inte så alldeles uppmuntrande. Han hade egen butik vid Via Mazzini bredvid Idas som han sålde till en större firma på villkor att han där alltid skulle få behålla en fast tjänst, men förra året gick den i konkurs, så att han nu är biträde i en annan mindre affär. Likväl är han den störste humoristen av alla mina italienska kusiner. På skärtorsdagen gällde det att bege sig till Genua. Det gick ett direkttåg dit (utan byten på vägen) klockan 6.40 på morgonen, så det gällde att stiga upp halv 6. Det var inga problem. Det sensationella var, när man lämnade Verona och passerade Gardasjön, att alla bergen var vita. Det hade regnat hela tisdagen, som i en grön skandinavisk vinter eller dålig finsk sommar, men ovanför 1000 meter hade det snöat, och alla bergen behöll sin gnistrande vithet. Det var den 12 april. Från Milano hade man praktfullt ressällskap i form av en större grupp äldre scoutungdomar, som underhöll med gitarr och sång hela vägen, medan man färdades över de liguriska bergen mot havet och solen, ty i Genua väntade äntligen våren. Beatrice, 93 år, var i ett bedrövligt tillstånd och hade låtit ömklig i telefonen. Icke desto mindre mötte hon upp i fullaste prakt, oförändrad och stilig som alltid, om dock något stukad av förödande marsinfluensa, som hon ännu hade långt kvar att återhämta sig ifrån. Även Pier Giulio och Graziella mötte upp, hennes son och svärdotter, och vi hade en gedigen lunch tillsammans med både förrätt, pasta, huvudrätt, efterrätt, frukt och kaffe. Det var min bästa måltid i Italien hittills på resan. Pier Giulio och Graziella hade även de rest omkring i Egypten och badat i Röda Havet men utan att bli särskilt imponerade. Tyvärr hade de missat Jordanien. Graziella gick nu vidare med sin konstnärliga utbildning och höll som bäst på med att rita och måla skelett i Genuas konstakademi. Hennes lärare klagade på att hennes skelett inte var levande och saknade själ. Hon trodde nog det skulle bli bättre när hon nästa år skulle få lov att sätta muskler på skeletten. Vi hade en mycket trevlig dag, eftermiddag och kväll, och Beatrice blev på bättre humör hela tiden. Hon avslöjade, att 75% av alla hennes vänner fortfarande var män, och att alla de trevligaste och bästa män hon hade känt under sitt liv hade varit homosexuella. Sådana, tyckte hon, hade nästan alltid varit trevligare och mer intelligenta än vanliga par och normala heterosexuella. Vid 93 år var hon fortfarande den enda kvinnliga medlemmen någonsin i Genuas spexargarde, I Goliardi, även kallade I Balestrochi. Hon är alltjämt högre uppburen där än någonsin och har i år även fått offentliga utmärkelser i Genua för sina ironiska och satiriska poem. Hennes utomordentligt spirituella och humoristiska ådra finns alltså fortfarande kvar och är vid god vigör, ehuru hennes dikter blir alltmer melankoliska i takt med att både hennes syn och hörsel försvinner. På TV kan hon inte längre se om en film är i färg eller i svartvitt. Kvällen kröntes av att TV Monte Carlo visade "Allan Quatermain and King Solomon's Mines" med Richard Chamberlain, Sharon Stone och Herbert Lom som den tyske översten i

415

Tanganyika, en utomordentligt underfundig och festlig actionfilm med ett fantastiskt gott humör. Vi skrattade hjärtligt hela kvällen, men roligast var utan tvekan Herbert Lom, den tyske översten, som i första världskrigets östafrika insisterade på att alltid ha kultur med sig i bagaget i form av en gammaldags grammofon med tratt som på raspiga stenkakor spelade "Valkyriornas ritt" av Wagner om och om igen. Jag har senare även sett filmen på engelska, men den var faktiskt ännu roligare dubbad till italienska, då tysken gavs en oförliknelig skorrande tysk-italiensk accent med utomordentligt komisk effekt varje gång han öppnade munnen. Att skorra på italienska låter alltid utomordentligt löjligt tillgjort. Herbert Lom är ju mest känd för sina tolkningar i talrika filmer av kommissarie Clouzots (Peter Sellers) evigt svurne dödsfiende psykiatrikern med okontrollerbara problem till följd av Clouzots oförbätterliga klantighet men har även gjort den kanske bästa tolkningen av Napoleon någonsin på film i "Krig och fred" från 1956 i Audrey Hepburn-versionen. Sedan var det dags att ta nattåget till Rom. Det var mitt i påsktrafiken, och Paolo skulle vänta mig klockan 7 på morgonen. Det var bara att hoppas att tåget inte skulle bli försenat.

16. Italienskt påskkaos. Tåget blev inte försenat. Det var kanske det enda tåget i hela Italien som inte blev det denna skärtorsdag då 20 miljoner italienare stressade iväg upp och ner genom hela den italienska stöveln kors och tvärs; men i Rom var allting kaos. Man kom knappt av tåget på grund av trängseln i tåget och på perrongerna. I tunnelbanan var det ännu värre. Jag förlorade snabbt all kontakt med min trevlige reskamrat från Uruguay (den ende från Uruguay jag någonsin haft till reskamrat) och lyckades efter många om och men få plats som sill i Roms tunnelbanas värsta rusningstid klockan 7 på morgonen. Det gällde att hinna hem till Paolo innan han begav sig till jobbet, men det var fullständigt ogörligt. Jag hade dock turen att möta honom i backen. Saken var klar, och dagen var räddad. Hos Paolo bodde en ung journalist från Hamburg som inackordent, en mycket trevlig lyktstolpe av holländsk börd som just antagit en anställning vid National Geographic, en av världens mest kvalitativa tidskrifter. Han var hjärtligheten själv och bjöd på en kalasfrukost som vi intog ute på balkongen medan Rom bågnade under trycket av vårsolen i dess fullaste kraft. Jag hade mött våren igår i Genua, och Rom bekräftade den: nu fanns det ingen återvändo mera. I Bulgarien hade träden stått nakna trots värmen, Turkiet hade varit iskallt, Grekland regnigt och snöigt, Sicilien svinkallt trots den underbara solen, och Verona hade bara bjudit på en grön vinter. Först i Genua öppnade våren sina dörrar för mig, och i Rom stod de äntligen på vid gavel. Som traditionen krävde begav man sig i vanlig ordning ner till Peterskyrkan, där trängseln som sig bör denna Långfredag 13 april 2001 var obönhörlig och förfärlig. För första gången greps man inför allt folket och trängseln där inne i denna världens största kyrka av klaustrofobi, och det var rena befrielsen att komma ut därifrån. Som kontrast besöktes Pantheon, Roms enda återstående intakta tempel från romartiden under kejsar Hadrianus (död år 136), där trängseln knappast var mindre, men ändå finner jag detta tempelrum mera

416

svindlande och befriande än hela Peterskyrkan. Naturligtvis är Peterskyrkan makalös i sin astronomiska pampighet och prakt, men Pantheontemplet för en närmare himlen i en intimare befrielse. Det är något med dess arkitektur som är fullständigt trollbindande. Det uppfördes som ett tempel till alla gudar och alla religioner, och ännu idag markeras ingången av en skylt som på latin bestämt förkunnar, att vem som helst är i templet välkommen att tillbedja vem som helst och till att framföra sina böner för både levande och döda. Där inne ligger Rafael begravd, och hans grav har alltid färska blommor. De första italienska kungarna (från 1800-talet) ligger där också, men deras gravar väcker egendomligt nog ingen respekt eller andakt alls. I stället dras ens blick ovillkorligt till kupolens öppna hål mitt i taket, genom vilket själen vill flyga för att finna sin gemenskap med hela universum. Templet är arkitektoniskt den mest genialiska kultbyggnad jag vet, och Peterskyrkans tunga katolicism glöms lätt inför Pantheons befriande pantheism. Det var meningen att vi till kvällen skulle delta i påvens Via Crucis i Colosseum, men därav blev intet, ty det blev bara fest i stället. Vi hamnade på en sylta vid Via Luca della Robbia strax bakom Cestiuspyramiden och den protestantiska kyrkogården med Keats och Shelleys och en viss Goethes gravar, Paolo var på sitt allra bästa humör och agerade den fullfjädrade komedianten, Annie var som vanligt både mycket road, skärpt och kunnig, medan den nya medlemmen i klubben, vår unge tyske journalist, som talade utmärkt flytande både italienska och engelska (då han haft turen att få bo och arbeta 6 månader i Bologna och studerat en hel del Shakespeare) hedrade sällskapet med sin utomordentliga käckhet. Det var något med hans typ och ansikte som frapperade mig. Var hade jag sett det förut? Så slog det mig - det var ju Al Gore! Samma höga resning, samma ädla men distansierade hederlighet och samma uppriktighet till sätt och utseende. Det slog mig när han, som alla hederliga och nyktert seende politiska analytiker, fullständigt sågade president Bush som en hycklande odåga som lurat sig fram till makten med sin fars och sin brors hjälp. Paolo i sin tur var mest upprörd över att halva amerikanska folket faktiskt hade röstat på Bush - det var för både Paolo och vår nye vän inseglet på Amerikas omognad och brist på demokratisk kompetens. Komedin nådde sin höjdpunkt när vi diskuterade italienska idiomatiska uttryck och någon citerade uttrycket "la madre dei cretini é sempre incinta", 'idioternas mamma är alltid i välsignat tillstånd', vilket har sin svenska motsvarighet i 'den siste idioten är inte född än'. Men Paolo protesterade mot uttryckets italienska form, då han hävdade att ingen mor kunde hållas ansvarig för om hennes barn blev idioter, och att, om de blev det, det i så fall var på barnens-idioternas eget ansvar. Debatten tog livlig fart och nådde höga höjder, och hela restaurangen följde med i dessa tokroliga diskussioner. Annie som kvinna hävdade dock bestämt att allt var på moderns ansvar - om hon verkligen menade allvar med detta eller ej är en helt annan sak. Vi måste bryta upp då jag måste hinna med tåget. På Termini (Roms centralstation) var allting kaos som vanligt. Mitt tåg skulle dela sig i Bologna, där halva tåget skulle till Milano och andra halvan till Bolzano via Verona. Naturligtvis hamnade hälften av alla passagerare i fel tåghalva, så det blev ett rysligt ommöblerande i tåget hela natten. Jag hade turen att hamna i en kupé med två peruaner och tre sicilianare. Två av de senare (från Siracusa) bjöd på mat, medan peruanerna gärna talade tyska med mig, så det blev som en direkt

417

fortsättning på kvällsfesten, där vi trakterat både italienska, svenska, engelska och tyska om vartannat. Det kunde inte bli bättre, men någon sömn blev det ju inte tal om i detta överfulla tåg med ständigt ommöblerande passagerare som ständigt ramlade över varandra, ett betydande antal denna långfredagskväll naturligtvis påstrukna. Kulmen nåddes när tre indiska passagerare (som av allt att döma inte kunde italienska) insisterade på att få besätta de två sista tomma platserna innerst i vår kupé. De var inte alls småväxta, som indier normalt är, och hade dessutom skrymmande bagage, så att man plötsligt var som förflyttad till Indien. När de äntligen lyckats etablera sig visade det sig att de skulle till Milano. Indisk ommöblering av en indisk familj på tre stora opraktiska personer med mycket bagage följde som en extra vidlyftig såpopera. Man kom fram till ett iskallt Verona klockan 5 på morgonen belägrat av ett skandinaviskt vinterklimat. Våren tycktes ha gått förlorad på vägen, och man var fullständigt förstörd och i trasor efter det hårda Romkapitlet med dess påföljande natt utan sömn i Italiens mest förvirrade kaoståg mitt i årets värsta trafikrusning natten före påskafton. Det värsta av resan var över.

17. Problem i Verona. Under lunchen med kusin Alberto talade vi mest om politik. Hans åsikter är ganska kontroversiella men tyvärr helt rationella. Vi skulle ha haft vår lunch hemma hos honom, men hans vackra fru Mara hade gett sig iväg till sin sjuka mamma, så vi var hänvisade till varandra och till gatan. Vi fann ett bra ställe och kunde där dra alla fördelar av en manlig samvaro mellan fyra ögon. Det italienska valet äger rum den 13 maj, och allt tyder på en seger för högern, för Berlusconis nationalparti och Finis fascistparti. Som ingen annan politiker i Italien har Fini vunnit ett rykte för hederlighet och seriositet och är högt respekterad i nästan alla kretsar. Vänstern har gjort bort sig genom sin undfallenhetspolitik mot alla samhällets sjukdomar, och den springande punkten är invandrarfrågan, en lika känslig och kontroversiell fråga i Italien som i Sverige. I Italien är invandrarfrågan hopplöst länkad med det växande sociala problemet kriminalitet, ty de flesta illegala invandrare i synnerhet från Albanien, Jugoslavien och Turkiet skaffar sig kriminella levebröd genom droger och prostitution. De flesta prostituerade i Italien kommer från Albanien eller Ukraina och sitter fast i fällan och tvingas försörja sina familjer hemma i öst genom att gå på gatan. Det enda problemet med arbetslösheten, menar Alberto, är att så många inte vill arbeta. Den som vill arbeta hederligt kan alltid finna arbete. Det intressanta är att dessa frågor har diskuterats öppet i Italien och att problemen nämns vid sina rätta namn. I Sverige är det omöjligt, för Sverige är såpass översocialiserat, att det enda politiskt acceptabla i invandrarfrågan är att det alltid måste vara synd om dem. Varje avvikelse från denna attityd stämplas i Sverige som rasism. Sverige är alltså mycket naivare än Italien, som är alldeles tillräckligt naivt ändå. På kvällen visades den underbara filmen med Audrey Hepburn som nunna från 1959, "The Story of a Nun" regisserad av veteranen Fred Zinnemann. Audrey Hepburn tar

418

nunnedoket, arbetar i Kongo som sjuksyster och assistent åt kirurgen Peter Finch, som genomskådar att hon inte passar till nunna, hon får tuberkulos och skickas tillbaka hem till Belgien, där snart det andra världskriget bryter ut, och när hennes far, en berömd läkare, mördas av tyskarna finner hon att det finns saker som hon aldrig kan förlåta, detta är oförenligt med kristendomen, och hon bryter sitt kall som nunna och blir civil igen, en sann historia, utsökt väl spelad och regisserad med utomordentlig musik av Franz Waxman. Denna film på påskafton, kanske Audrey Hepburns allra bästa, gav minsann anledning till funderingar. På Piazza Bra förekom propaganda för Italiens förenade "Ateister, rationalister och gnostiker", och det intressanta är att det finns många sådana som allt fränare ifrågasätter hela kristendomen och det med rätta, i synnerhet i ett land som Italien, katolska kyrkans hjärtpunkt. Givetvis har de rätt i att katolska kyrkan och alla kristna kyrkor storknar och kvävs i vidskepelsens enkelriktning och hjärntvätt, men samtidigt har alla traditioner sitt värde. Man kan ifrågasätta det mesta i evangeliernas innehåll men inte deras fundamentala humanism. Och det mest kontroversiella av allt, begreppet Gud, kan man aldrig ens på vetenskaplig grund förneka, då dess icke-existens lika litet kan bevisas som dess existens. Så visst behövs det rationalism, visst har gnosticismen fullt existensberättigande, och förvisso saknar inte ateisterna argument; men debatten måste hållas på en konstruktiv nivå, för så fort det slår över till nihilism, alltså ren negativism och destruktivitet, bär det bara utför och ingen vart. Med Achille talade vi om Palestinakonflikten. Han menade att den var olöslig. "Skillnaderna är för stora mellan palestinier och israeler rent etniskt och religiöst. Genom sitt väsen är islam helt oförenligt med ett demokratiskt styrelseskick, och palestinierna har alltid från början förstört det för sig själva genom att ställa orimliga krav. Jerusalem har aldrig varit huvudstad för någon arabisk eller muslimsk nation medan det alltid var Israels enda huvudstad. Att då kräva Jerusalem som huvudstad åt palestinierna, efter Israels 2000-åriga diaspora med 'Nästa år i Jerusalem' som ständig lösen, är så orealistiskt att det är infantilt." Han menade att inget muslimskt land någonsin kunde komma med i EU. Turkiet kunde vara ett undantag med sin sekulära politik, men av alla länder som köar för EU skulle nog Turkiet bli sist i kön. President Clinton hade gett palestinierna en generös chans under sina sista månader som president och gett dem det bästa anbud de någonsin fått, ett anbud som den klokaste av de palestinska ledarna, Hannah Ashrawi, hade rått Arafat att acceptera, vilket han dock inte hade gjort. Palestinierna hade i stället krävt mera och inte bara Jerusalem som huvudstad utan även att 4_ miljoner flyktingar med familjer, släkt och ättlingar skulle få återvända till Israel. Därmed hade Palestinafrågan kapsejsat, och nu var ingen fred i sikte ens på den längsta tänkbara sikt. Så såg det ut från prospektivet av en kall och vintrig påsk i Verona på Titanicdagen den 15 april 2001.

419

18. Avslutning. Vi var tretton vid bordet av familjen vid Dalla Valentina, ett nytt ställe nära Castagné och bättre än något av de tidigare. Det var två förrätter, två pastarätter före huvudrätten med påskalammet och en efterrätt med mycket vin och grappa utom kaffe. Därefter följde den sedvanliga eftersittningen hemma i lanthuset i Castagné med ytterligare vin och tårta. Sammanlagt var det utom både vitt och rött vin i överflöd även grappa och Recioto, det mest förrädiska av allt, rena bomben, som på en full mage har samma effekt som en slägga i huvudet: man somnar genast. Recioto är det läckraste vin som finns, och frågan är om det var detta vin eller grappan som hade den slutgiltigt förödande effekten - kanske det var båda i kombination. När vi efter denna långa dag kom hem klockan 8 på kvällen stöp Cristina i säng genast för att icke vakna igen förrän sent följande morgon. Själv slocknade jag även men bara för en dryg timme för att sedan ändå även orka se hela Ben Hur på TV med Charlton Heston. Achille såg den även men kunde inte sova på hela natten. Kort sagt, denna påskdag innebar en fest som hette duga. Ändå överträffades den av följande dags fest. Vi for ut till en liten by ovanför Lago di Garda ganska nära Malcésine med en fullständigt bedövande panoramautsikt över sjön och alla dess berg. Vi var tio vid bordet och hade både spaghetti och efterrätt, tårta med vitt och rött vin, grappa och än en gång detta förödande goda vin Recioto. Till råga på idealtillställningen förekom Grazias vackra blonda syster Lucia, frånskild, oemotståndligt charmerande, som Melina Mercouri i hennes bästa år med beslöjad röst och bedövande vackert yttre och fullständigt förintande charm. Jag hade alltid varit intagen och charmerad av den duktiga Grazia, men hennes syster var hästlängder ännu högre upp. Kvällen i detta underbara sällskap var den värdigaste tänkbara avslutning på hela denna oförlikneliga kalasresa med alla dess svindlande höjdpunkter av skönhet, charm och gott sällskap, så att man verkligen fick anledning att beklaga att man alls var tvungen att resa hem. Och i detta gyllene ögonblick inträffade en väderleksförändring. Vädret var det enda som hade lämnat något att önska under denna praktfulla kalasresa, och i Verona hade man frusit häcken av sig. Nu plötsligt, när man skulle resa hem tisdag den 17 april, öppnade sig skyarna och släppte fram den ljuvligaste vårvärme med generösaste solsken. Det var den ytterst ironiska avskedspresenten. Uppe vid Brennerpasset rådde det snöstorm. Italien var redan definitivt en förlorad värld för denna gången. Tåget kom ändå fram punktligt till München, men där uteblev Köpenhamnståget. En flock av förlorade passagerare till Danmark stod på perrongen och frös medan ingenting hände. Först vid tågets officiella avgångstid meddelades det att det var 20 minuter försenat. Dessa 20 minuter skulle visa sig vara 40 minuter. Tåget H.C.Andersen från München till Köpenhamn hade bara en vagn för sittplatspassagerare i andra klass. Givetvis var denna vagnen proppfull. Men det värsta var att den var fullkomligt modern och obekväm - komplett steriliserad på det tyska sättet. Dess design var som gjord för att göra resan så obekväm som möjligt för dess passagerare. Förr i tiden förekom det danska vagnar i tåget med mjuka sitsar som kunde dras ut så att man

420

kunde sträcka ut sig, och det kostade ingenting extra. Tåget brukade då sändas den betydligt trevligare vägen över Puttgardenfärjan. Nu var sätena hårda och obekväma, de kunde inte dras ut längre än 5 centimeter, så att obekvämligheten bara blev ännu värre, och i stället för 8 säten i varje kupé fanns det bara sex. Vi var fyra i vår kupé, och trängseln var maximal, ty två av sätena var trasiga - använde man något av dem riskerade man att åka på golvet. Vi var egentligen 5, men den femte råkade ut för ett av de trasiga sätena och flyttade snart över till en liggvagn - annars hade vad som helst kunnat hända henne. Och för detta obekväma skandaltåg måste man dessutom betala en supplementavgift på 10 mark. Det fanns en restaurangvagn, som var hur trevlig som helst (med en kopp kaffe för 5 mark), men fastän tåget gick ända fram till Köpenhamn (landvägen över Flensburg och Odense) kunde inte restaurangen acceptera danska pengar. Det blev den obekvämaste natten på hela resan, och alla mina tre medpassagerare instämde fullkomligt. Det var ett mycket ömt äldre par, där hon var napolitanska och han från Sydamerika, och en ung vacker danska, som tillbringat påsken strax söder om Rom, och som jag hade mycket gemensamt med. Hon gästade Italien regelbundet liksom jag, så vi skämtade om att vi kanske skulle ses där nästa gång. Efter vår natt tillsammans (i världens obekvämaste säng) trodde dock ingen av oss på en sådan möjlighet. Ingen vår ens skymtade i Danmark denna den 18 april, utan träden stod som nakna tröstlösa skelett mot skyarnas hotande gråhet och gränslösa tristess. I Helsingborg fick jag två timmar över innan mitt tåg skulle gå, så jag uppsökte Chinatown, en fin kinesisk krog vid hamnen med utpräglat god lunchmusik, vilket jag mindes från min resa 1990. Den var oförändrad, och i denna praktfulla miljö med glada svenska lunchhelsingborgare anbringas dessa slutanteckningar. Resan var över, festen var slut, och vad väntade där hemma? Det kunde man aldrig veta. Hur många räkningar? Hur stora förluster? Hur många arga telefonsamtal på telefonsvararen? Hur många nya verbala avrättningar? Hur många nya refuseringar från svenska förlag? Hur många hundra brev med snigelposten, och hur många tusen i datorn? Det var bäst att inte tänka på det. Det enda säkra var att resan hade varit en av de mest lyckosamma någonsin, och de 30 dagarna över hela Balkan och Italien utom Konstantinopel hade inte kostat mer än 7000. Dyrast hade som vanligt Grekland varit med en kostnad av 220 kronor om dagen i Athen, 195 i Patras men bara 140 i Konstantinopel. Festerna hade varit många och gränslösa, och fastän inga planer gjorts på att återvända till hösten var frestelsen nu överhängande. Men framför allt hade resan varit en oerhörd framgång arbetsmässigt. Alla efterhängande uppgifter jag tagit med mig från Göteborg hade kunnat genomföras och flera andra extra dessutom. Och det är väl det högsta plusbetyg en resa kan få: att resenären efteråt kan känna sig tillfredsställd. 18 april 2001.

421

Den definitiva Ladakhresan. 1. Ankomst. När passpolisen på Arlanda fick se mitt pass sade han: "Du kan inte resa till Moskva med det här passet." Det var just det lämpligaste att säga när hela resan redan var organiserad med biljetter till Delhi och Leh och dyrt betalat visum för Indien i sex månader. Passet var från 1998, då alla nya svenska pass försetts med ett fabrikationsfel, som gjorde att själva pass-sidan (med fotografi och persondata) skulle lossna efter några år. Jag protesterade å det vildaste. Passpolisen ringde då upp sin chef och sade som det var: "Fotografisidan hänger löst och kan lossna när som helst." Han lyssnade andäktigt i telefonen på sin chef en stund. Så lade han på och sade till mig: "Du reser på egen risk." Han tillade det goda rådet att jag skulle vara försiktig med passet och inte visa det för vem som helst och gärna uppslaget med den känsliga sidan i förväg, för undvikande av bläddring. Passets tillstånd väckte ingen uppmärksamhet i Moskva och ännu mindre i Delhi. Två svenskar hade jag nöjet att få som medpassagerare från Stockholm ända fram till Delhi, varifrån de skulle fortsätta upp till Kashmir (mitt i massakrerna och den massiva militärbelägringen) innan de tänkte sig till Leh. Jag gav dem adresserna till både min gamle vän Rahid i Srinagar och mitt hotell i Leh. (De hette Mattias och Charlotte och återkommer senare i skildringen.) I Delhi gällde det att vänta i 27 timmar på planet till Leh och överleva denna väntan. Vi kom fram till Delhi klockan 3 på morgonen, så mycket sömn blev det inte den natten. Ännu mindre blev det nästa natt, när man satt på inrikesflygplatsen, dit man måste bege sig före midnatt, för att invänta incheckning och plan vid 5-6-tiden på morgonen. Det var bara att roa sig med obegränsade koppar te under den långa väntan.

422

Precis i gryningen kom planet iväg. Bagagekontrollen hade varit extraordinär. Efter incheckningen och säkerhetskontrollen av allt bagage måste varje passagerare (strax före lastningen) gå igenom hela bagageförrådet och identifiera sitt eget bagage samt markera detta med en namnbricka. Det var ju bråk i Kashmir (som vanligt) med bomber och massakrer exploderande lite varstans och med det massivaste uppbåd militäruppladdning någonsin från indisk sida — alla hotell i Srinagar lär ha varit intagna av soldater. Det gjorde ingenting, för det fanns ändå nästan inga turister. Flygplanet mellanlandade inte i Srinagar utan höll en mera östlig kurs över Spiti, Lahaul och Zanskar direkt mot Leh. Snart tornade de väldiga bergen upp sig i gastkramande närhet med alla sina rynkiga glaciärer farligt nära flygplanets fötter, där Shilla (över 7000 meter, alltså redan högre än Aconcagua,) utmärkte sig särskilt. Snart kom man in över de öde bruna tibetanska bergen, den stora heliga sjön Tso Morari framstod som en brun lerpöl, och så flög man in över Indusdalen. Hemisdalen utmärkte sig med sitt rika kloster och grönskande dal, Matho stack mera ensligt av mot torftigare omgivningar, och så kände man igen Stok, det kungliga palatset på södra stranden, varpå planet gick ner för landning. Det gjorde ännu en vid lov över Phiyang innan det definitivt närmade sig marken kring flygfältet med klostret Spituk som det stoltaste landmärke. Som medpassagerare hade jag två italienare från Torino. De var i Ladakh för första gången, och hon led av högt blodtryck. En annan kvinnlig passagerare från Israel började kräkas så fort hon kom ut ur flygplanet. Luften på 3500 meters höjd är ej den bästa tänkbara för alla. Med italienarna delade jag en taxi in till staden, och vi skildes vid mitt hotell under ömsesidiga löften om att uppsöka varandra. (De hade valt ett annat hotell med varmvatten. Jag uppsökte det senare: ett kristet lyxhotell med nästan bara italienare. Dem själva återsåg jag dock aldrig mer.) Mina meddelanden med förvarningar om min ankomst hade inte kommit fram till Lung Snon Guest House, varför min ankomst mötte den största häpnad och glädje. Tonyot var hemma men hade inte öppnat sin hotmail-brevlåda på något år. Jag fick samma dag erfara, att e-mail och internet fungerar dåligt i Ladakh. Man kan få vänta i två timmar eller mera på att uppkopplingen fungerar, och sedan blir det ideliga strömavbrott. Avgiften är därtill dryg: 180 rupier i timmen (50 kronor). Jag avskrev genast alla planer på att e-maila världen. Att hålla på i timmar utan att komma fram och nödgas betala för det tilltalade inte mitt bristfälliga tålamod. Desto bättre sällskap fann man genast på Lung Snon, och en av de yngre damerna kände man igen från förra året. Där var ett lysande sällskap representerat av Argentina och Colombia, Ryssland och North Dakota. Argentinaren hade haft italiensk farfar liksom jag, det colombianska paret var de charmigaste sydamerikaner jag någonsin träffat, den vackra ryskan var diplomat(spion-)dotter och pendlade mellan New York och Moskva och hade 50procentig vodka på rummet, och amerikanen var musiker. Tillsammans med honom gjorde vi samma eftermiddag (efter en gemensam 5-timmars frukost) en promenad upp till Lehs kloster Sankara. Då började det märkas hur litet man hade sovit och hur mycket bly man hade i benen efter tre dagars sittande i bussar, flygplan och på tröstlösa flygplatser.

423

2. Vädret var gott i Ladakh. Det hade kommit föga regn och snö under vintern, men juni hade i stället bjudit på förvånansvärda mängder regn, så att Ladakh i år (i motsats till förra året) inte led av någon vattenbrist. Inte heller hade det hänt något upprörande med utegångsförbud och annat sådant i följe, och militärerna i Ladakh höll sig diskreta. Ordningen var god. Tragedin i Rangdum förra året (med två munkar och en tysk turist ihjälskjutna av militanta Kashmirdesperados) hade lett till en överenskommelse mellan regeringen och klostret i Rangdum att Kashmiris inte skulle få passera där mera, då marken tillhörde klostret. Denna överenskommelse hade plötsligt tagits tillbaka av Mother India, så att nomader från Kashmir åter kunde passera Rangdum med den ursäkten att marken tillhörde alla. Detta löftesbrott hade lett till en generalstrejk i Leh under en dag - det var allt. Min andra dag i Leh föll alla bitar på plats. Jag återfann kontakten med alla mina gamla vänner, Ali Rahi var kvar på sitt gamla stamställe och bjöd mig genast på te medan vi drog upp riktlinjer för min kommande Likir-Lamayuru-Mangyu-promenad, när jag uppsökte min gamle vän Pwangdus Kalon i det bortersta huset längst bort i dalen närmare Phiyang bjöd han mig utan vidare på lunch med sin gamle 84-årige spänstige far medan vi drog upp riktlinjerna för framtiden inför hans blivande meditationscenter, som skulle börja realiseras inom två år, och även Muhammed bjöd mig på te vid sin butik medan han klagade på alla turister som bara kom och tittade men aldrig köpte - den goda säsongen med fler turister än någonsin och gott väder och ingen vattenbrist hade tydligen inte påverkat honom. Och med det Glada Gänget på Lung Snon drog vi upp gemensamma planer inför vår störtdykning ner i Nubradalen. Det gick bussar dit bara tre gånger i veckan, och nästa gick om två dagar. Vi fick resan till rövarpris - tillståndet för fem personer till bara 300 rupier och bussbiljetter till 70 per person - denna vådliga resa över världens högsta farbara pass och ner i Indiens Grand Canyon skulle bara kosta oss 45 kronor per person. Det Glada Gänget var det unga paret från Colombia Julio och Paula, argentinaren Juan och den stora fryntliga ryskan Anna utom jag. På gatan stötte jag även ihop med Becky, min kanadensiska reskamrat från förra året, hon som felade så bristfälligt på sin violin, som berättade att Helena väntades till Ladakh den 4 augusti - om nio dagar. Hennes makes sjukdom i England hade hållit henne kvar där så länge. Kort sagt, vi var ett lysande sällskap i Leh, och allt tycktes klaffa för oss och gå oss väl i händer - så länge vädret höll. Så vi infann oss punktligt fredag morgon klockan 7 enligt instruktioner för att köpa de biljetter för lördagen som inte var till salu tidigare. När vi stod vid biljettluckan prick 7 var alla biljetter slut. Allt hade sålts ut i förväg innan biljetterna officiellt hade varit till salu. Det var ingenting att göra. Vi fick hitta på något annat och glömma 45-k2onorsresan. Enda alternativet var en tre dagars jeeptur med fastslaget program omfattande hela Nubra. Priset var 290 kronor. Det var fortfarande rimligt, även om det var en bit avlägsnat från 45-kronorsmöjligheten. Fördelen

424

med jeepturen var att vi kunde stanna och fotografera var vi ville och dessutom få se hela Nubra - vi var icke begränsade till Diskit och Hundar, som vi hade varit med den billiga bussen. Andra bakslag var de ständiga strömavbrotten, som gjorde all email-trafik praktiskt taget omöjlig, fastän de som kände sig tvungna kunde sitta i fem timmar och krampaktigt försöka komma fram till en uppkoppling bara för att sedan uppleva ett strömavbrott eller en frånkoppling av misstag utan att ha fått läst eller sänt ett enda brev. På mitt hotell stängdes strömmen alltid av till natten (centralt) omkring klockan 11, ibland halv 11, så därefter fick man arbeta vid stearinljus. Turismen och trafiken hade hårdnat betydligt sedan förra året, även om vissa gator spärrats av. En cyklist i full fart i en nerförsbacke körde på mig bakifrån så att han själv tumlade över ända. Han var mycket ledsen över att ha gjort min högra arm obrukbar för någon tid medan han själv klarade sig utan skråmor och genast fortsatte i full fart utför. Men vi kunde inte klaga. Vädret var det bästa tänkbara, maten var den bästa tänkbara, sällskapet och värdskapet var det bästa tänkbara, och ingenting fattades - utom understundom elektricitet och varmvatten.

3. Nubra. Det var glänsande vackert solsken när vi startade, men efter hand beredde molnen en skyddande slöja för solen, så att det inte gassade. Vi startade sju och nådde passet redan 9.15 (trots försenande vägarbeten på vägen), som vi var de första för dagen att nå. Vädret var bländande vackert, och stämningen var mycket mer än bara hög. Man kunde se hela Karakoram mot nordväst med K2 allra längst bort, som en antydan till den yttersta ouppnåeligheten. Klockan ett var vi framme vid Diskit, och efter lunch begav vi oss upp till klostret. Detta är ett av Ladakhs vackraste, och det imponerar genom sin storlek och sitt läge, där det klättrar högt upp längs den södra bergssluttningen av Ladakh Range vid sidan av ett frambrytande vattenfall i en kanjon. Dess bönehall är outsägligt vacker och inspirerande, och Anna ville sitta där för resten av dagen. Klostret är progressivt och har samma abbot som Thiksey, alltså parlamentsledamoten Nawang Chamba Stanzin, som dragit i gång restaurationen av många betydande kloster i Ladakh. Mitt emot vid sidan av stuporna byggs det nu en ny skola. Man kan övernatta vid klostret, och munkarna har sin puja klockan 6.15 varje morgon. Men Anna måste lämna sitt sköna ställe, ty vi måste vidare till Hundar, ett kloster längre bort längs Shyokfloden. Det är mindre men ligger bortom ett fantastiskt landskap av sanddyner, där vilda baktriska (tvåpuckliga) kameler strövar omkring. Det har två klosterbyggnader, varav den andra ligger uppe på en klippa ovanför, som man får klättra upp till på egen risk. Där inne fann vi mycket sevärda fresker med både Buddhor och Taror och båda tillsammans i intressanta kroppskombinationsställningar. Man ser sådant vanligen i kloster av den mest svårtillgängliga och ödsligt belägna sorten.

425

Det var meningen att vi skulle vandra tillbaka till Diskit, men vägen tillbaka var längre än den officiella siffran på 7 km, särskilt från det övre klippklostret. Jag och Juan, som hade klättrat dit upp, hade bett de andra gå i förväg, men vi såg sedan aldrig röken av dem, och när vi kom fram till Diskit var ingen där. De tre hade försvunnit på vägen troligen någonstans i sanddynerna bland vilda kameler och kvicksand. Halv åtta sände vi ut vår guide att leta efter dem med jeepen, och han fann dem omedelbart. Det hade inte gått någon nöd på dem. De hade bara tagit det lugnare och insupit varje meter av skönhet på vägen. Vi sov sedan alla fem i samma rum om fyra sängar, och det var inga problem, även om Juan utförde några fula practical jokes mot Anna. Som ryska stod hon närmast mig i bakgrund och temperament, och vi hade mycket att tala om, medan de tre sydamerikanerna var betydligt mera varmblodiga. Juan och Julio hade sedan ett antal år årligen brukat göra en längre resa tillsammans, den här gången hade för första gången Julios fästmö Paula Maria, som bor i London, det mest utsökta stiliserade exemplar av en riktig señorita jag någonsin sett, fått följa med, (det var de två som sov i samma säng,) och deras mål för den här resan var ingenting mindre än K2:s basläger. Ryskan Anna hade de plockat upp i Kashmir - det var hennes första resa i Indien, och hennes far var alldeles desperat av oro. Kvällen firade vi ordentligt med Diskithotellet Sand Dunes övriga gäster - två engelsmän, tre israelitiskor, ett tyskt par, en danska och ett franskt-engelskt par. Stämningen var den bästa tänkbara, och vi utprovade alla hotellets tillgängliga ölsorter och fann "Godfather" vara den bästa och "Rancher" den sämsta. Vädret var oroligt, det blåste vilt under kvällen och natten, två strömavbrott, det andra långvarigt, försvårade våra nattbestyr och toalettbesök, men vi överlevde alla sådana domestika strapatser med den äran. Följande dag var det mulet, och det föll till och med något regn, men vi lämnade Diskit och färdades över floden Nubra till Sumur på andra sidan. Där fanns det allt som allt tre hotell, alla av undermålig standard (som visserligen hade passat mig men vilkas brist på dusch fick våra damer att rata dem). Men det tredje hotellet förestods av själva borgmästaren och hade till och med en dusch om dock bara med kallt vatten. Trädgården där var ljuvlig, och vi satt ute och njöt även fast det regnade. Det är inte alltid man får njuta privilegiet att få vara gäst hos en riktig borgmästare. (Sumur har icke mindre än 700 invånare.) Borgmästaren hade en underbart vacker dotter, som förplägade oss. Hon talade god engelska, och vi kom väl överens. Det var nästan så att man frestades till att satsa på en ny karriär: ett fridfullt liv i Nubradalen långt bortom all ära och redlighet med en borgmästares dotter som livsföljeslagerska - en pastoral idyll utan motstycke. Hela familjen var mycket trevlig. Efter lunch for vi upp till Panamik för att uppleva dess varma källor. (Denna dal med floden Nubra är det som sedan går upp ända mot K2.) Källorna var visserligen varma men något skållande, så det var ingenting att bada i. Längre ner kunde man dock skölja sig i vederkvickande strömmar av mineralisk hälsosamhet - att vattnet var välgörande kändes genast. På vägen därifrån besökte vi klostret på vägen, som i själva verket är två. Det mindre som heter Tegar ligger högre upp, och därifrån har man den sedvanliga standardutsikten i

426

dess omätligaste prakt. Det andra är större, där äger allt håll-i-gånget rum, men där finns ingen utsikt. Det gick inte ens att komma upp på taket - det första tibetanska kloster någonsin där jag funnit detta vara en omöjlighet. Det heter Samtanling. På vägen därifrån möttes vi av en israelisk karavan på tjugo bilar. Senare kunde vi informera oss om detta märkliga företag. Dessa tjugo bilar, omåttligt fult färgade i gult och svart, hade skickats från Israel till Indien enkom för denna safari. Israelerna var alla av den förmögnare sorten och hade betalt 40,000 kronor per person för denna exklusiva semester under 16 dagar. Vi råkade då och då ut för denna spräckliga karavan på nytt på vägarna. Israelerna har tyvärr annars dåligt rykte i Indien. De kommer i hopar, släpper loss överallt, festar jämt, dricker och röker kopiöst, för oväsen, är arroganta och har ingen respekt med sig för vare sig indisk eller buddhistisk religion. Somliga hotell har till och med så dåliga erfarenheter av israeliska gäster att de vägrar ta emot israeler. Vi återvände till Sumur samma dag, men en väderleksförändring var kännbar. En krypande köld förlamade hela kroppen, och trots en fullgod middag var det omöjligt att bli varm. Fullt påklädd och med två filtar frös man som vid nordpolen om vintern. Hade någon metabolisk rubbning uppstått till följd av överansträngning? Lyckligtvis blev man varm igen senare på natten, men den förblev sömnlös. Helt utvakad måste man resa tillbaka över det 5600 meter (18,340 fot) höga passet. Där var det snöstorm, om dock inte fullt så illa som förra året. Tillbaka i Leh var det bara att stupa direkt i sängen. Resten av det Glada Gänget firade med tandoori lunch uppe på takrestaurangen vid torget och ämnade ha en fest till kvällen. De var alla 20 år yngre och kunde ha varit mina barn, så jag backade ur med ålderns rätt.

4. Resan till Likir. Tillbaka i Leh vidtog festerna. Juli månads volontärer hade just kommit tillbaka från sina arbetsplatser ute bland bönderna, och 16 nya volontärer var redo för augusti. En av julivolontärerna, en präktig och väl fyllig engelska, hade bestämt sig för att göra en månad till. Dessa volontärer kommer från hela världen men mest från England, USA och Australien. I år förekom även nya volontärer från Israel, Holland, Tyskland och en indiska från Canada. De betalar alltså en engångssumma i förväg för att under en månads tid få bo och leva och arbeta gratis ute bland bönderna i Ladakh. Denna summa är 225 pund eller 350 dollar, alltså cirka 3500 kronor - en normal svensk månadshyra. På köpet får de då utomordentliga insikter i Ladakhiernas dagliga liv, i deras ekonomiska och ytterst ekologiska umgänge med naturen, i språket och kulturen och i Ladakhiernas sätt att tänka och fungera. Med den stränga ekologiska ordning som råder i Ladakh kan man knappast leva sundare någon annanstans i världen. Landet är ett ökenland med små gröna dalar med endast ytterst begränsad tillgång på vatten. Landet och naturen med dess överväldigande berg 5-7000 meter höga är överväldigande medan människan är mycket liten och måste foga

427

sig efter naturens oförutsägbara nycker. Följden är en extremt högt utvecklad ekonomi med och ödmjukhet inför naturen, något för hela världen att kunna lära sig mycket av. Den stora festen ägde rum vid månadsskiftet, och för dess skull uppsköt jag min avresa mot Likir med en dag. Vi var 28 personer i den lilla trånga festlokalen, alla sammanträngda längs väggarna och på golvet, så det var omöjligt för någon att komma in eller ut. Stämningen var hög, det bjöds på öl och till och med sprit, (en flaska som dock aldrig öppnades,) och man kände igen alla sångerna från förra året. Dock saknade man vännerna Tara och Nick, som förra året så utsökt väl kunnat hantera både gitarr och en bred musikalisk repertoar. Flera av de sånger de introducerat förra året sjöngs här fortfarande men i mindre musikaliska och pinsamt stympade versioner. Musikaliteten var borta och endast den goda viljan fanns kvar. Men det roligaste inslaget vid festen var en viss chokladtävling. En av engelskorna hade införskaffat ett antal små chokladkakor, som det skulle tävlas om. Man skulle slå en sexa med tärningen, alla fick vara med och tärningen hanterades i tur och ordning av var och en, och den som fick en sexa skulle snabbt träda över sig en hel Ladakhkostym med hatt och mantel och dessutom ta på sig ett par grova handskar. Med dessa skulle den lilla chokladbiten öppnas och ätas innan någon annan fick en sexa. Så fort detta hände måste den uppklädda avbryta sin chokladplundring och klä av sig kostymen för att nästa sexa skulle få ta den på sig innan hon kunde börja försöka öppna en chokladkaka med de grova handskarna. Det säger sig självt att det blev väldigt mycket arbete och uppståndelse för väldigt lite choklad. Det Glada Gänget försvann klockan 02.00 på morgonen. De tänkte sig till Manali och upp för Parvatidalen för att senare komma till Dharamsala, där jag skulle möta dem på nytt. De hade kunnat få en egen jeep hela vägen till Manali för bara 6000 rupier (1350 kronor eller 340 per person) men bara för ett dygn - det hade betytt en non-stop-resa över åtskilliga 5000meters-pass på 20 timmar. De föredrog visligen att betala lite mer (7500) och fördela resan på två dagar. Lyckligtvis verkade de åtminstone få tur med vädret - redan dagen efter vår återkomst från Nubra klarnade vädret upp fullkomligt, och man kunde gotta sig oavbrutet i fullständigt solsken hela dagen. Klockan tre gällde det att ta sig till Likirbussen. När man kom fram en trekvart före avgång var den redan proppfull och alla platser upptagna. Ändå fortsatte den att fyllas. Trots allt fick alla dess sex européer (en danska, två engelskor och två extravaganta holländskor utom jag) sittplats, men bussen var klart överlastad med dubbelt antal passagerare mot det tillåtna, och man fruktade att hjulen skulle vika sig när bussen vacklade fram i ultrarapid. Åtskilliga märkliga incidenter inträffade under vägen. Tre bussar lämnade Leh tillsammans i västlig riktning till Likir, Saspol och Alchi, och de kapplöpades under vägen. Vid ett tillfälle lockade chauffören i bussen framför vår buss att försöka köra förbi, och vår chaufför antog utmaningen och kom upp jämsides. Då gasade den andra bussen, och vi körde jämsides hur många kilometer som helst på den enfiliga vägen utan att man såg något bakom någon krök. Just då kom det lyckligtvis inga bussar emot, och till slut måste vår chaufför uppge denna kapplöpning med sin retsamma kollega och bli efter. Vi fick vår hämnd senare när den övermodiga bussen fick punktering.

428

Vid ett tillfälle kastade man vatten på varandra. Någon i bussen slängde en muggs innehåll mot en pojke, som genast returnerade med ett halvt ämbare och fick in en fullträff genom ett öppet fönster - en stackars man som stod i gången blev genomsur, och även holländskorna drabbades av det kastade vattnet. Efter knappt tre timmar kom vi fram till Likir, och jag hade angenämt sällskap hela vägen av de båda engelskorna, som satt precis bakom mig. Den ena kunde ryska och var Tolstojexpert. De begav sig till campingplatsen medan jag fick dela rum och säng med de båda extravaganta holländskorna i hotell Norbu. Jag hade en timme på mig att bege mig upp till klostret och tillbaka igen till middagen klockan åtta. Klostret såg nära ut men låg desto längre bort då det var så stort. Naturligtvis begick man misstaget att försöka sig på genvägar (över raviner, floder och höga murar), men man kom fram precis i tid till solnedgången. Sedan var det bara att genast vända tillbaka, men man fick en glimt av klostrets omätliga skönhetsvärden, då det ännu var öppet. Vägen tillbaka i tilltagande mörker var desto svårare, men månen närmade sig lyckligtvis sin fullhet. I månskenet såg jag två unga damer gå framför mig på vägen. Det var mina lärda engelskor. Vi slog följe och diskuterade hela den kristna-buddhistiska-teosofiska problematiken medan vi trevade oss hemåt i mörkret och månskenet. När våra vägar skildes, då de skulle till campingplatsen, blev det omöjligt att hitta rätt hus i byn där gårdarna separerades från varandra av bäckar och diken. Man ramlade över stenar, trampade i vattnet, svor och famlade och måste till slut systematiskt undersöka varje hus för sig genom våldgästning och sammandrabbningar med galna hundar. Det var inte alls roligt. Men till slut kom man rätt bara en halv timme försenad och välkomnades med god mat och gränslösa mängder av det godaste tänkbara svarta te utom rentav Chang - den tibetanska alkoholdrycken. Det ingick i det facila priset. Dagens vedermödor var över.

5. Den 2-a augusti. Dagen hade inte kunnat börja sämre. Natten med de båda extravaganta holländskorna (Marisa och Miranda) i samma säng hade varit tämligen sömnlös, och gårdagens middag med kryddstarka grönsaker och Chang hade satt sina spår. Redan på vägen till Likir gav sig tarmproblem till känna, och morgonbesöket i klostret missfärgades av detta missförhållande. Likirklostrets historia går tillbaka ända till 1065, då Ladakhs femte kung förlänade landet till buddhistiska munkar, som alltså byggde det första tibetanska klostret i Ladakh. Det är ett suveränt majestätiskt kloster som dominerar hela dalen och har en lysande gyllene Buddhastaty utanför, som illumineras till kvällen. Högst upp i klostret hade därtill dagen till ära en livslevande Mandala (i färgad sand) förfärdigats med åtföljande ceremonier en vecka framåt. Likirklostrets förvaltning ansvarar också för det ännu mer berömda Alchiklostret nere vid Indus. På hotellet förekom även en älskvärd österrikiska som var hur sympatisk som helst men tyvärr ganska vimsig. Hon hade en tysk guidebok över Ladakh som var bättre än någon engelskspråkig. Vår mycket sympatiske värd, en buddhistisk målare, hade stort överseende med henne.

429

Efter pinsamt toalettbesök startade jag vandringen mot Yangthang klockan 10 på morgonen. Solen var redan fullständigt stekande, och jag saknade hatt: förgäves hade jag försökt få tag på någon på hotellet. Efter det första svåra passet direkt efter den djupa och besvärliga flodravinen var man hänvisad till ett fullkomligt sterilt ökenlandskap. Och vem dyker upp där mitt i öknen om inte den vimsiga österrikiskan? Hon hade vandrat omkring i tre timmar och gått vilse. Det enda jag kunde göra var att råda henne att återvända till Likir. Hon var definitivt inte i form för en ökenvandring under stekande sol från en klar himmel. Och öknen tog aldrig slut. Så visade sig äntligen en oas. Det var byn Sumdo. Denna by bestod av ett enda hus. På goda grunder trodde jag att jag kommit fel, så jag rådfrågade ett par festliga nomader på vägen i ett tält, som ville bjuda mig på lunch, men jag ville bara veta om jag var på rätt väg. Det var jag, och de gav mig utförliga instruktioner. Så jag tog mig över floden och dess enda bro och tog mig upp till byns enda hus och knackade på. Där var en effektiv ung bondkvinna och massor med barn. Hon ville bjuda mig på lunch, men jag tackade nej och mottog bara te och aprikoser. Det var en fullödig lunch för mig med min trasiga mage. Klockan ett var jag utvilad och förfriskad därifrån och redo att bestiga Passet. Detta var en prövning. Det fanns inget solskydd någonstans i denna stekande ökenterräng, där solen frossade i 100-procentig generositet med sin obarmhärtighet. Till slut fann jag en större sten som hjälpligt kunde ge mig skugga till en del. Där ville man bara stanna och vila för evigt. Sedan fortsatte man stigningen uppför. Till slut nådde man passet, och en ljuvlig grön dal bredde ut sig på andra sidan. I dess mitt låg Yangthang, en by med något fler hus än Sumdo. Resten var lätt, ty det var bara en enkel vandring nedför om dock på ett antal kilometer. 14.20 var man framme vid Norbu Guest House, där jag genast fick hotellets finaste rum. "Kommer det bara en?" frågade värdfolket uppgivet. Jag kunde lugna dem med att både ett par holländska och ett par engelska flickor var på väg. Jag förplägades med te, det enda jag behövde, som jag spädde ut med ännu mer välbehövlig whisky. Det var den jag hade glömt i Leh under besöket i Nubradalen, där den hade behövts så väl, vilket jag lärt mig något av. Vandra aldrig i Himalaya utan riktig skotsk whisky! Klockan 3 var jag redo för den fortsatta vandringen. Jag begav mig ner genom dalen mot klostret Rizong, men vägen dit tog 100 minuter, och när jag nådde fram var varje steg i riktning uppåt en ny överansträngningskris. Ändå kom man upp och fick se allt vad detta unika kloster hade att bjuda på. Det tillhör Gelugpaorden, som anses vara den strängaste; men detta kloster anses vara det strängaste av alla. Man kan övernatta här, men ett par måste då separera, då män bara får sova bland munkarna och damer bara bland nunnorna i deras kloster. Vägen tillbaka tog 115 minuter. Vandringen längs dalen var alltigenom angenäm och vacker, medan den enda besvärliga biten är den mycket korta närmaste slänten nedanför Yangthang, som är nästan lodrät. Det gällde att ta sats innan med mycket vatten och vila innan man vågade den fasansfulla uppklättringen, som dock mot alla odds lyckades. Därmed hade man vandrat 8 timmar under stekande sol med alltför tung packning över höga pass och upp för djupa dalar. Det hade varit rena självplågeriet, och att fortsätta så till

430

Themisgam (8 timmar till) var uteslutet. I stället beslöt jag att lägga om programmet, på fredag fortsätta ner genom dalen förbi Rizong och över floden till Mangyu, följande dag lifta eller ta buss till Lamayuru, där ägna en dag åt Wanla och sedan ta bussen till Hubli för att därifrån vandra upp till Themisgam. Det skulle bli en mycket förnuftigare och skonsammare uppläggning. Jag hade varit ensam på hotell Norbu i Yangthang när jag kommit, men när jag kom tillbaka en kvart före sju var stället proppfullt. Precis samtidigt kom mina extravaganta holländska damer (Marina och Miranda) äntligen fram från Likir, ett annat ungt holländskt par hade också kommit plus en danska, mina båda engelskor var på plats, och vi beslöt att slå följe nästa dag då de skulle ner till Rizong, och dessutom kryllade stället av israeler. Alla dessa fick inte plats på lilla hotell Norbu i Yangthang (som även saknade elektricitet), så mina holländska damer och israelerna fick söka sig någon annanstans. Kvällen var utomordentligt trivsam efter denna mitt livs hittills fysiskt mest ansträngande dag (mot vilken vandringen runt Kailas ’97 var ingenting,) med god mat och bästa tänkbara sällskap. Det var bara att njuta och koppla av och se fram emot en lång natt av ljuvlig vila från 9 till 6.

6. Mangyu Vår frukost blev idealisk igen med svart te, ladakhiskt bröd och världens läckraste aprikosmarmelad direkt från träden - skörden pågick som bäst. Det var meningen att jag och engelskorna skulle ha lämnat Yangthang klockan 8, men Rhoda var sjuk, hade problem med magen och huvudvärk - typiska överansträngnings-symptom, så vi fick lov att ta det lugnare. Även de extravaganta holländskorna tänkte sig ner samma väg som vi men senare. Vi kom lyckligt iväg, och mest för att glädja Rhoda stannade vi vid bondhyddan halvvägs ner för att se om någon var hemma. Vi hade tur. Hemma var världens charmfullaste lilla bondgumma som genast ville bjuda oss på allt vad hon hade, mest smörte och tsampa. Det var första gången på denna resa som jag fick njuta av denna tibetanska basföda, som alla tibetaner lever på dagligen, och det var läckrare än någonsin. Man kunde inte äta och dricka sig mätt på det. Teet var vanligt te som man själv fick lägga färskt smör i, och tsampan kunde man också lägga i teet. Resultatet blev den läckraste tänkbara soppa. Jag har ingen förståelse alls för de svenskar som vill kalla smörte för snorte. Tsampan smakar ungefär som våra riskakor men är syrligare. Smörte och tsampa är perfekt anpassade efter det mycket extrema tibetanska klimatet och tibetanernas levnadsförhållanden och utgör efter omständigheterna den idealiska festmaten. Medan vi satt där i godan ro kom våra kära holländska flickor förbi på stigen eldröda både i håret och kläderna - inte ens israeler kan vara så extravaganta i Indien. Vi anropade dem och bad dem delta i festen. De kom upp för slänten genast. Roligare fest kan man väl inte drömma om än att få sitta i det tibetanska landet ingenstans någonstans i Ladakh bortom all ära och redlighet utomhus på en terrass hos en festlig och ytterst energisk och rolig liten bondgumma med världens vackraste utsikt

431

omkring sig - ensam herre med fyra vackra damer omkring sig, med massor av tsampa och smörte. Det var en känning av paradiset. Omsider påminde Mathilda oss om tiden, och vi bröt upp och lämnade de flamboyanta holländskorna kvar att fortsätta festen - de hade ju kommit så sent, så de hade mycket att ta igen. Nedanför Rizong skildes jag från Rhoda och Mathilda men inte utan att utbyta både civila och cyberadresser. De hade efter Rizong en svår och förfärlig uppklättring till HemisShukpachen framför sig medan min väg var ner mot Indus. Snart nådde man landsvägen och fann bron som ledde över floden, där på andra sidan den lilla byn Gera låg. Där fann jag snart två trevliga typer som bjöd mig på te. Det var bara två timmar upp till Mangyu, sade de, och gick det inte bra kunde jag komma ner igen. Uppklättringen visade sig vara lika besvärlig som typerna lovat. Vägen var lång och stenig och bar uppför hela tiden medan solen stekte - klockan var snart ett. När man äntligen såg några byggnader i fjärran högt uppe trodde man att man nästan var framme, så man tog en rejäl whiskypaus. Det skulle visa sig att man bara var halvvägs. Efter 70 minuter från Gera såg man äntligen klostret. Pausen blev nu definitiv, ty denna gång var det inget snack om saken: samhället företedde alla ett klosters igenkänningsmärken - ett sagolikt läge med hisnande omgivningar. Strax före 2 var man uppe och fick genast logi i troligen Mangyus enda gästhus. En vacker ung moder med två småbarn bjöd mig genast på dubbla omgångar te. Ingen engelskspråkig guidebok nämner Mangyu, inte ens Charlie Lorams ’Trekking in Ladakh’, vilket är förvånansvärt, ty stället är vida överlägset både Sumdo och Yangthang, och dess kloster är betydande. Emellertid hade jag otur. Klostret var stängt och låst, ty alla munkarna hade rest till mandala-ceremonierna vid Likir. Det var bara att hoppas att kanske någon gamling kunde komma till rätta med någon nyckel. Inga vägar leder till Mangyu. Enda sättet att ta sig dit är till fots. Således förekommer där inga turister, det är ju ingen turistfälla precis, vilket är en klar fördel. De enda västerlänningar som kommer hit är bergsklättrare och bergsvandrare. Men dess värre verkade samhället ganska dött emedan alla lamorna hade gett sig iväg till Likir. Där fanns två butiker (shops) och en teservering, men alla tre var stängda. Likväl kom några av småpojkarna och sökte upp mig på mitt rum och sade: "Nu är Gompan öppen." Någon som hade nycklar hade låst upp den för min skull, så jag fick åtminstone se ett av de tre heliga tempelrummen. Det var mycket intressant inuti med fantastiska mandalor målade på väggarna som fresker. Följande morgon lämnade jag Mangyu till fots 6.30 efter en frukost av bara te och en bruten brödbit. Vid utgången satt farmor och ville ha betalt. Jag hade redan gett farfar betalt. Så jag gick tillbaka till farfar i köket, en vänlig sympatisk gamling som inte hade velat ha något betalt, tog tillbaka pengarna och gav dem åt farmor vid utgången. Hon var ändå arg och sur och ville ha mer betalt. Hundra rupier var tydligen inte tillräckligt för mat och logi med middag utan te och en nattfilt dammigare än Ladakhs värsta öknar. Jag gav henne 50 till. Sedan släppte hon ut mig. Det hade varit en besynnerlig familj av fyra småbarn med en ensam madonna-liknande mor som ammade det yngsta. Det var den äldsta pojken, kanske åtta år, som fört mig till

432

deras gästhus, en skärpt och fiffig pojke och den enda som kunde engelska. Någon annan man i huset hade aldrig setts någon rök av. Alla de andra hade negligerat mig, endast motvilligt gett mig te och så vidare, utom gamle farfar. Jag hade egentligen helst lämnat Mangyu redan igår men betraktat mig som fast över natten. Vägen ner var smärtfri så när som på alla mina hemska skoskav - (detta är den enda olägenheten med att vandra i Himalaya. Att sätta fötterna i strumpor och kängor, som de flesta västerlänningar gör, är otänkbart för mig, men alla sandaler gnager hål på fötterna, och inte ens plåster hjälper,) redan 8.10, alltså efter 100 minuter, befann jag mig uppe vid landsvägen norr om Indus, när plötsligt Leh-Srinagar-bussen kommer emot mig. Den skulle ha kommit först klockan nio. Jag ställer mig och viftar på vägen, och den stannar och plockar upp mig. Hade jag kommit en minut senare hade jag missat den, och chauffören medgav att han hade kört ovanligt fort idag. Halv 11 satt man uppe i Lamayuru och rådgjorde med ett lag hårt utrustade schweizare om att ta sig till Wanlah. Det var skönt att vara tillbaka vid det äldsta och kanske berömdaste av alla Ladakhs kloster och det kloster som jag själv tyckte bäst om. Men mycket hade förändrats sedan förra året. Trafiken gick inte längre runt och ovanför Lamayuru utan rätt igenom, då en ny väg dragits genom dalen som var kortare, och stället drällde av turister. Förra året hade vi bara varit en grupp israeliter, några schweizare, Rebecca Stonehill och hennes väninna utom Jaman Vagulla från Jamaica, David Lemberg och jag. Nu såg man västerlänningar i kängor och hattar, solglasögon och med vandringsstavar, knölpåkar och ponnyhästar, jeepar och terrängpansarvagnar överallt. Turismen i Lamayuru var ungefär tio gånger större än förra året.

7. Wanla. Dessa turistgrupper om fler än tio personer kan vara förödande för Ladakh. De kommer som vilda gäng och sveper med sig allt var de dyker upp och lämnar ingenting efter sig. När vi bodde i gästhuset i Likir fanns där tre gäster utom jag, ett tyskt par och den vimsiga stackars österrikiskan, som hade bott där i en vecka. Plötsligt fick värden ett brev från en turistbyrå där det meddelades, att en grupp på 13 personer var på väg, och "var vänlig och bered plats för dem". Värden hade inget val. Han hade inte mer än 13 sängplatser och måste alltså köra ut de tre stamgästerna, som naturligtvis protesterade: "Ni kör ut oss bara för att det kommer en organiserad grupp som betalar mera." Det var samma sak i Lamayuru. Den schweiziska gruppen var omkring dussinet och lade beslag på alla serveringsborden och ockuperade alla kökets resurser i timmar. Den italienska gruppen på 10 personer var i samma kategori fast värre, då de ville äta ordentligt. Alltså fick ingen annan gäst i gästhuset mat den kvällen om han inte var villig att vänta i två timmar. Samtidigt var alla rum i hotellet beslagtagna av dessa grupper, så att ingen ensam resenär hade någon chans. Till nöds fick jag ett särskilt rum på gården som dock först måste tömmas på skräp.

433

Naturligtvis tjänar Ladakh på massturismen i organiserade grupper, men de hänsynslösa turistbyråerna tjänar mera. Där finns de huvudsakliga moderna exploatörerna av Ladakh. Följande dag begav jag mig till Wanla. Schweizarna hade varnat mig och sagt, att det skulle ta minst fyra timmar bara dit, och att solen var fruktansvärd i den uttorkade floddal utan vind eller skugga som större delen av vägen bestod av, och att just den dalen var beryktad som 'Death Valley'. Ändå hade jag vågat försöket redan första dagen men uppe vid Prinkiti La, det högsta passet, hejdats inte av stekande ökensol utan av gisslande kallt motregn. Det hade bara varit att vända. Nästa dag var vädret bättre, och redan på väg ner från passet mötte jag vandrare från Wanla som bara varit på väg i två timmar. Den fruktansvärda 'Death Valley' klarade jag av på 40 minuter. Sedan var man snart framme i Wanla redan före elva efter en 2 1/2 timmars vandring. Schweizarna hade haft tunga kängor med yllesockor och försäkrat att jag inte skulle komma långt med mina sandaler. Jag föredrog mina sandaler mot deras massiva alpkängor med yllesockor i den 30-gradiga värmen. Wanla är ett underbart ställe. Klostret ligger högt ovanför byn uppspretat på ett par klippspetsar, ungefär som tvätt som blåst bort och fastnat högst upp på klipporna. Att ta sig upp dit var det svåraste på hela Wanlautflykten. Men man fick sin fulla belöning: inne i templet pågick ett enormt hålligång då pujan just råkade nå sin höjdpunkt med enmansorkester i full gång med slagverk och cymbaler, trummor och lock, pukor och trumpeter och fullt ös. Här var åtminstone munkarna hemma. Templet i Wanla påminner mycket om Alchi. Det är samma höga konstruktion i flera våningar, och även utsmyckningen är den samma med oräkneliga pyttesmå buddhor målade längs högra väggen, alla olika varandra, och några jättebuddhastatyer som kontrast, två stående i imponerande majestät i mer än dubbel naturlig storlek och en sittande längst fram med åtta armar fullt upptagna med just sådana bestyr som det skulle krävas minst åtta armar för att klara av. Efter dessa kulturansträngningar behövde man något till livs, men det var dåligt med utskänkningar i byn. Alla restaurangerna i byn nedanför klostret, minst tre stycken, var stängda med hänglås, och endast på campingplatserna förekom det serveringar ute i det fria fast under soltält. I ett av dessa fick jag en magnifik lunch, resans godaste thukpa med massor av svart te till, varvid hela byn tycktes samlas omkring mig, mest barn och gamlingar men även högre dignitärer plus själve polismästaren utom några vackra unga damer och trasiga luffare. Tydligen var denna tältservering byns samlingsplats, ty man saknade inte någon representant för någon del av ett mycket levande bysamhälle. Men man måste tillbaka, och nu började allvaret, ty nu var det dagens hetaste timmar, och vägen till Lamayuru var nästan bara uppför från 3200 meter till passet på 3750 meter. Det var bäst att vara förberedd på att de 11 1/2 kilometrarna faktiskt kunde ta fyra timmar. 'Death Valley' gjorde skäl för sitt namn nu, och man fick vila sig ett antal gånger på vägen på de ytterst få skuggiga ställen som fanns, bara under glödande klippor. Men upp på passet kom man, och sedan var resten lätt. Återklättringen till Lamayuru från Wanla tog precis tre timmar.

434

Precis när jag kom fram till Lamayuru mötte jag samma glada sex tjecker som jag mött redan på väg ner till Wanla. De hade alltså startat från Wanla när jag kom fram dit före 11 och kom fram till Lamayuru samtidigt som jag klockan halv fyra. Dem hade det alltså tagit 4 1/2 timmar. Så mycket långsammare går det att ta sig fram i grupp (och i synnerhet i alpkängor och yllesockor i denna sommar-Sahara-värme på hög höjd). Det finns roligare sätt att ta sig fram genom öknar än att klafsa genom dem.

8. Themisgam och Alchi. Färden från Lamayuru till Themisgam gick smärtfritt. På bussen satt det en ung högrest och skön tysk från Köln som visade sig heta Christian som jag. Vi skulle försöka återse varandra i Leh. Han reste i sällskap med en israeliska. Vandringen upp från Nurla till Themisgam var inte lång, kanske bara fyra kilometer, men det var uppför hela tiden, och man var ofta hänvisad till ren åkerterräng med svårbestigliga stengärdsgårdar, bäckar och raviner, törnsnår och annat sådant. Men snart var man framme i den prunkande Themisgamdalen. Den stora och välmående byn Themisgam ligger strategiskt där två långa grönskande floddalar strålar samman till en, och husen ligger sedan utspridda längs båda dalarna. På berget ovanför ligger det gamla fortet, som för sekler sedan brukade vara ett kungligt slott men som nu är transformerat till ett kloster. Guideböckerna nämner knappt Themisgam utom i förbifarten som ett ställe där trekkers stannar en natt för att sedan dra vidare. Ändå är klostret en imponerande konstruktion, då där pågår så mycket nybyggen. Ett helt nytt tempel stod färdigt och klart bakom det gamla med hela inredningen tipptopp, som om arbetet avslutats igår. Framför gompan har man byggt som en väldig utomhusteater med plats för hundratals munkar och tydligen ämnad för högtidligare ceremonier. Samma intryck fick man överallt i Themisgam av idel välbärgad progressivitet. Om jag skulle råda någon att investera pengar i Ladakh så skulle det vara i Themisgam. Det var samma sak med värdshuset jag kom till. När jag först nådde Themisgam verkade byn inte ha något Guest House men bara campingplatser. Jag frågade några turister i ett tält efter ett gästhus, men de turisterna kunde tydligen bara franska och kunde alltså bara tala med varandra. Till slut frågade jag mitt i byn efter ett gästhus, och då sade en vacker kvinna från ett fönster: "Kom bara in." Det var det finaste huset i byn, och det var det enda värdshuset. Det hade inte ens något namn och gjorde ingenstans reklam för sig genom någon skyltning. Där mottog jag den varmaste gästfriheten på hela resan hittills. Jag fick själv bestämma priset för rummet, hon kokade upp baljor med te åt mig och förnyade genast förrådet åt mig så fort det tog slut, och hon bjöd på resans läckraste lunch hittills med "skew". Det är en typisk ladakhisk rätt, och den ena skewtillredningen liknar aldrig den andra. Skew är tydligen en grönsak som sedan kombineras med precis vad som helst.

435

På väggen i deras gamla typiska Ladakhikök hängde en eldröd mastodontaffisch med senaste supermodellen av Ferrarisportbilen, och bredvid TV-n i köket hade hon en knapptelefon, den första jag sett i Ladakh - bara för att illustrera den genomgående Themisgamstandarden. Ändå bestod hela detta välmående samhälle av 300 personer av endast odlare, alltså bönder. Themisgam (egentligen Tingmosgang) kallas Aprikosstaden, och varje tak i hela byn var orangefärgat av aprikoser som låg på tork. Som renodlat bondesamhälle framstod Themisgam som något av ett absolut ideal. Man fick det intrycket, att det inte finns någon mänsklig kultur utom bondekultur, alltså odlarkultur, alltså den kultur som uppstår som något naturligt genom människans nära samlevnad och samarbete med naturen. Allt som fjärmar sig från naturen är okultur, artificiellt och destruktivt, medan uppbygglig, frisk och livskraftig kultur bara kan uppkomma som följd av människans omedelbara kontakt med naturen. Vi lämnade Themisgam tidigt följande morgon i en riktig liten skumpa-dumpa-buss proppfull med unga damer. Vädret hade plötsligt förändrats radikalt, och det regnade. Den unge israelen Leo hade bestämt sig för att följa mig till Alchi, där vi genast fann mitt gamla idealiska härbärge från förra året, "Choskor", där värden genast kände igen mig. I ett av rummen bodde det ensam kvar en annan ung israelit efter att hans två vänner lämnat samma morgon. Han inbjöd oss att ta deras platser. Det skulle vi alla tre tjäna på, så vi accepterade utan vidare. Det blev många israeler på en gång. Sent kvällen innan i Themisgam hade sju kommit vandrande direkt från Yangtang den sju timmar långa vägen genom öknen, och de hade inbjudit mig att delta i deras hela dagen efterlängtade middag. Men den unge israelen här i Alchi som inbjöd Leo och mig att dela hans rum var av helt annat slag. Han var från Tasjkent i Uzbekhistan och musiker, som var här för att studera den indiska musiken. När hans familj hade emigrerat från Tasjkent till Israel hade myndigheterna förbjudit dem att ta med sig deras fina Förster-piano då detta var att betrakta som en antikvitet, fastän det inte ens var 70 år gammalt. I Israel hade han sedan som musiklärare haft en viss Jakov Musorgskij, vars familj var från samma by som Modest Musorgskij och troligen släkt med denne. Vi talade musik hela morgonen där i den doftande trädgårdsidyllen i Alchi och var av helt olika meningar, som musiker bör vara, i nästan allt vad vi talade om. Men det blev åter regn och iskallt, och det var ingenting man kunde göra. Det var bara att ägna sig åt umgänge med israelerna, men under dagen ankom två nya grupper, en från Frankrike, som slog upp sina tält i trädgården, och en ny grupp från Israel. Vår värd hade rest till Leh samma morgon, så hans hustru fick fullt upp hela dagen med att laga mat åt ett helt kompani, värma badvatten, servera, tvätta, diska, passa upp, och så vidare. Då ljuset svek oss och vädret bjöd på iskallt regn i stället blev de bästa bilderna aldrig tagna. I det längsta funderade jag över möjligheten att stanna i Alchi en dag till för att ge vädret en chans att bättra sig, men tiden började trycka på: detta var redan min fjortonde dag i Ladakh. På kvällen var det full fest. Fransmännen ordnade en lägereld på ödetomten intill, och där dansades och sjöngs det hela kvällen för det vildaste på ladakhiska och franska, medan vi européer och israeler, Leo, Dimitri och jag plus två tyskar och en schweizare, ägnade oss åt

436

en god middag och lugnare samvaro under prat. Snart var det åter bara jag och Dimitri som pratade om musik, historia, Ryssland, Sankt Petersburg och konflikten mellan tsar Peter den store och Carl XII medan de andra satt och lyssnade och efter hand droppade av. Följande morgon klockan 7 tog Dimitri och jag tillsammans bussen tillbaka mot Leh.

9. Chocken i Leh I Leh hade mycket hänt under tiden. Helena Norberg-Hodge hade kommit till rätta och skulle hålla en föreläsning på kvällen, som jag lovade infinna mig till. Clark och Cacia hade gjort sin planerade tre-dagars-trek upp till Stok Kangra, det högsta berget i Ladakh på drygt 6100 meter, men tvingats vända 500 meter från toppen av snöstorm. På gatan mötte jag mina båda efterlängtade holländska systrar, de flamboyanta damerna som jag delat säng med en natt, och de var vackrare än någonsin. En nykomling på Lung Snon var Yann från Bretagne som vandrat omkring i hela Zanskar och hade mycket att berätta därifrån. Och plötsligt dök det upp ett svenskt par från Göteborg som rekommenderats Lung Snon av Totte (Torbjörn) från Hindås, en gemensam vän. De hade cyklat hela vägen från Europa genom alla länder på vägen (Turkiet, Iran, Pakistan) och upp för hela Karakoramvägen till Kashgar och Urumchi (i Östturkestan, på kinesiska Sinkiang) och klarat sig levande tillbaka trots stenkastande infödingar och tungt beväpnade militanta landstrykarförband på vägen. Pia och Per från Majorna hade många gånger sett mig cyklande i Göteborg. Det var första gången i Ladakh denna gång jag fick nöjet att tala svenska. På kvällen infann jag mig hos Helena och gav henne efteråt min rapport om den lavinartat ökade turismen med mina erfarenheter från Lamayuru och Likir. Jag berättade om de tre vandrarveteranerna i Likir som kastats ut från gäststugan för att en turistbyrå meddelat värden att han måste bereda plats åt ett gäng på 13, precis det antal sängplatser han hade. Helena var bekant med problemet men blev ändå chockerad. Det var inte mycket vi fick talas vid, men vi förnyade vår vänskap och lovade varandra att hålla stadig fortlöpande kontakt. Per och Pia hade hemska saker att berätta från Uiguristan (Öst-Turkestan, Sinkiang). I Kashgar hade de besökt en nattklubb med 40 yuan i inträde. När de gått därifrån hade de krävts på 40 yuan till för stolarna de hade suttit på. Detta är typiskt kinesiskt: de anser sig ha rätt att förödmjuka utlänningar hur mycket som helst bara för att de är utlänningar, och deras oförskämdhet känner inga gränser: alla utlänningar är bara "främmande djävlar". När Per vägrade betala den extra straffavgiften dök en kinesisk gorilla upp med ett baseballslagträ, som förföljde honom runt hela kvarteret. Han hade mycket väl kunnat bli ihjälslagen. Avrättningar äger rum regelbundet inom Kinas gränser och särskilt i Öst-Turkestan. Precis som i skräckväldets Frankrike under den franska revolutionen körs de dödsdömda omkring på gatorna och förevisas offentligt bakbundna med påhängda plakat som annonserar för alla vilka skamliga brott de har begått. Avrättningarna sker sedan vanligen på idrottsarenor för att locka dit så stor publik som möjligt, men västerlänningar är inte välkomna. När en offentlig avrättning skall äga rum i Kashgar ser myndigheterna noga till

437

att alla utländska gäster bjuds på någon sight-seeing-tur till någon sevärdhet långt utanför staden. Per tog upp saken med utpressningsförsöket och hotet om våld från nattklubben med den lokala polisen. Polisen såg till att nattklubben ersatte Per med en rimlig summa "för sveda och värk" men vägrade ta upp en polisanmälan. Många gäster i Kina har vittnat om liknande saker från hela Kina och kanske allra mest från Peking, som fått de olympiska spelen 2008 fastän Kina avrättar offer godtyckligt efter summariska rättegångar på sina idrottsarenor. Möjligen utgör södra Kina ett undantag, framför allt provinsen Yunnan, som jag bara hört gott om. Clark och Cacia, som försökt klättra upp till Stok Kangra och misslyckats på grund av snöstorm, bodde i Portland, Oregon, och visade sig vara goda vänner till Tara och Nick, mina goda musikaliska vänner från förra året, som arbetat en månad på samma bondgård som Clark och Cacia. Dessa tillfälligheter, och att båda paren blivit goda vänner till mig, förpliktade till ständig ömsesidig kontakt. De tänkte på fullt allvar cykla upp genom Pakistan, följa Karakoram Highway, besöka Kashgar och Urumchi och fortsätta till Peking, dock utan att passera Mongoliet i november. Följande morgon kom resans stora chock. Jag hade planerat avlägga ett besök i Hemis när jag undersökte mina flygbiljetter hem och de visade sig gälla två dagar tidigare än jag trodde. Flygtiden var 17.8 klockan 01.30, det betydde att jag måste lämna Dharamsala redan 15.8, vilket betydde att jag måste vara i Manali redan den 12.8 för att hinna till Dharamsala i tid för att konfirmera min flygbiljett. Alltså måste jag lämna Leh och Ladakh redan den 10.8, vilket var i morgon. Jag gick genast till mitt biljettkontor för att i sista minuten försöka få en biljett till morgondagens buss till Manali. På kontorets dörr hängde en skylt som sade 'Open' men dörren var låst och ingen hemma. Det var bara att vänta. Till slut kom två unga män på en vespa. De skulle se vad de kunde göra, och inom tio minuter hade jag fått den sista lediga platsen på fredagsbussen till Manali för 800 rupier. Bussen hade varit fullbokad, men en passagerare hade precis råkat lämna återbud. Problemet med återresans svåraste del var preliminärt löst, men det var mycket smärtsamt att behöva lämna Ladakh tidigare än beräknat.

10. Den makabra hemresan - början. Avskedsdagen firades med vemod. Naturligtvis gick jag hela vägen upp genom dalen och avlade en avskedsvisit hos min vän i den yttersta gården, vilket han uppskattade mycket. Vi satt sedan i timmar i godan ro på hans terass i solskenet med utsikt över hela dalen och pratade. Det var ju sista dagen jag hade förmånen att få njuta av Ladakhs generösa sol. Ali Rahi bjöd på förnämlig middag mot kvällningen på Mona Lisa, ett av Lehs mera exklusiva ställen, medan vi pratade om trekkingprojekt och framtiden. Jag lovade att försöka intressera "Läs och Res" på nytt för Ladakh och hade en bärande rapport att framföra om den expanderande turismen här i år.

438

Turen fogade sig så att jag stötte ihop med Ulrika (från Alchi) på gatan, som berättade att hon delade rum och säng med Dimitri. Hon visste inte vad hotellet hette, (det hade inte Dimitri vetat heller,) men på hennes beskrivning kunde jag senare leta upp det. Där fann jag Dimitri i sängen, och vi kunde ännu en gång frossa i nya samtal om musik under en sista promenad genom staden. Avslutningsfesten på Lung Snon blev sedan vemodig. Alla fick inte plats i middagssalen, så de fyra andra svenskarna satte sig utomhus med franskan medan jag pendlade mellan dem och middagssalsgästerna. Min sluträkning (för sju dygn med massor av mat, te frukostar och extra te) upplöpte till 1895 rupier, alltså 427 kronor, alltså litet drygt 60 kronor om dygnet för mer än full pension. Det var skäligt. Naturligtvis blev det ingen sömn den natten. Man hade ju bara fyra timmar på sig, vilka man snart tillbringade med att vrida på sig och titta på klockan. Till nöds fick man sig någon kvarts sömn då och då. Det var samma sak med Mattias och Charlotte, som kommit till Indien med samma flyg som jag, bott hos min vän Rashid på dennes husbåt Ceylon i Srinagar på min rekommendation och sedan sökt upp mig på Lung Snon medan jag var borta och nu skulle med samma buss som jag - trodde vi. Även deras sömn hade mest bara varit klocktittande, och i nattmörkret trevade vi oss för sista gången tillsammans upp för Fort Roads långa uppförsbacke mot centrum. Där skildes vi, då vi skulle med olika bussar, men vi såg fram emot återseenden längs alla resans haltpunkter. Därav blev dock intet, då vi aldrig såg skymten av deras buss under hela resan. Jag hamnade att sitta bredvid en mycket nervös italienska från Genua. Hon var stor och blond och hade en lång fläta utmed ryggen utom glasögon, så jag gissade först att hon var en riktig tyska som hette Gretchen, ty hon var exakt den typen. Då vi satt närmast chaufförerna bakom dem blev hon deras gissel hela resan. Redan innan vi startade anmärkte hon inför dem på att vi inte startade punktligt, och för varje ny passagerare bussen stannade och tog upp på vägen ut från Leh gav hon ljud åt innerliga veklaganden typ: "Oh my God!" som om detta var i enlighet med den ändlösa räcka av sabotage som var det enda hon väntade sig av resan. Vi följde Indus i den gradvis vaknande gryningen förbi Thiksey och Stakna, Hemis och Upshi för att sedan följa en mindre fast stridrare flod upp mot söder. Det var denna ström som spolat bort hela denna väg totalt förra året. Efter timmar av uppklättring närmade vi oss trippens högsta pass, det nästhögsta farbara i världen, Tanglang La på drygt 5360 meter. Och vad möter vi strax innan passet på dessa högst ofarbara vägar med bara tvärbranta stup omkring om inte en militärkolonn på ett oräkneligt antal truckar? Dessa är ökända för att hänsynslöst tvinga all mötande trafik i diket, då de aldrig väjer själva. Vädret var därtill dåligt, och regn var att befara. Emellertid var denna del av vägen tämligen ofarlig, då terrängen var ytterst flack - här är Zanskarbergskedjan redan i avtagande mot öster och som allra ödsligast och mest utjämnad. Likväl var det bara snötäckta berg överallt. Efter passets passerande bar det bara utför genom ett oändligt ökenlandskap precis som i Tibet. Till slut kom vi fram till orten Pang! Det var precis som ett beduinläger mitt i öknen, ty hela detta Pangställe bestod bara av tält, och de flesta av dessa var resta till tjänst för

439

resenärer. Där intog vi vår lunch. Men på bussen var en fullständigt galen israel, som presenterade sin särskilda talang vid vårt matbord. Han var fullständigt galen i hasch och hade haft med sig ett betydande lager från Srinagar, som nu var på upphällningen, ty i Ladakh fanns sådant inte att få. Därför skulle han nu till Manali. Han tog sedan fram sina haschpreparat vid varenda haltpunkt under resan och rökte dem och bjöd med sig. Även min italienska Gretchen var begiven på sådant. Färden fortsattes genom öknen, men efter det andra passet Lachung La på drygt 5060 meter började landskapet bli vackrare och mera monumentalt i stil med Monument Valley i Amerika. Vid fyratiden kom vi fram till Sarchu, som var halva vägen. Där fanns ett antal angenäma tältläger uppriggade för resenärers behov, men våra två chaufförer beslöt att köra vidare. De sade att de skulle stanna i en by 10 km längre bort. De 10 kilometrarna passerades, de blev 15, det började mörkna, och snart såg man ingenting och allra minst vägen. Ändå fortsatte chauffören ursinnigt att köra vidare som om ingenting kunde stoppa honom. Vi undrade hur han kunde se vägen när inte vi kunde det. Dock hade bussen lyckligtvis lyktor, men det enda vi såg i lyktskenet av vägen var lösa stenar. Det hör till saken, att denna 500 km långa väg från Leh till Manali är till 90% utan väglag. Man kör ideligen genom strömmar och diken och fastnar i hål på vägen utom att man ständigt möter andra bindgalna bussar och skenande truckar med mera på denna mindre än enfiliga väg, och min italienska Gretchen bredvid mig frågade mig om jag trodde att vi hade blivit kidnappade. Rädslan var ganska genomgående bland passagerarna i beckmörkret, ty de utlovade 10 kilometrarna höll snabbt på att bli 10 mil, och ingen visste var vi var. Saken blev inte bättre av att den haschgalne israelen då och då besökte chaufförerna i förarhytten och bjöd på sina haschcigaretter, som fick gå laget runt. Min ampra Gretchen, som alltid reagerat och ingripit när den körande chauffören tänt en vanlig cigarett, hade dock inga invändningar mot att de rökte hasch i tjänsten vid ratten i nattmörkret. Situationen var grotesk. En skenande buss i kolsvart nattmörker fullsatt med skräckslagna turister längs ofarbara knappt två meter breda bergsvägar av grus och lösa stenar medan chauffören ursinnigt trampar gasen i botten utan att själv kunna se vägen och gladeligen röker entusiastiskt utbjuden hasch och ökar farten ytterligare som i en kapplöpning som gäller livet, men här liknade jakten snarare en tävling med mörkret om att fortast nå dess absoluta nollpunkt döden.... Men till slut krävde Gretchen från Genua den lediga chauffören på besked, då hon kanske inte helt kunnat släppa misstanken på att vi höll på att bli kidnappade och bortförda bortom all ära och redlighet, och för en gångs skull tillfredsställde han henne med ett klart svar: vi skulle stanna och övernatta i Keylong. Detta låg bara 80 kilometer från Manali och alltså på den sista tiondelen av vägen. Vi kom fram dit halv elva på kvällen. Vid det laget hade de som suttit bakerst inget sittfläsk kvar på skinkorna. Alla var även fullkomligt utsvultna, men i Keylong fick vi både middag och sängar att sova i - för några timmar, ty färden skulle fortsättas över Rothangpasset klockan 5 följande morgon.

440

Till middagen konstruerade den galne haschisraelen en egen haschpipa av en plastvattenflaska. Den trevligaste av passagerarna, en australiensare som vandrat över hela Zanskar, sade, att så gör de också i Australien men inte på restauranger. Naturligtvis bjöd israelen laget runt på sin pipa, och min italienska Gretchen försåg sig ordentligt. Själv höll jag mig dock bara till min whisky. Ett av ställena vi hade passerat under dagen hette förresten Whisky. Någon förklaring till detta bestickande namn lyckades jag aldrig få. Man kan bara komma med de vildaste gissningar. Sängarna som bjöds på till natten var 'dormitory beds', Indian style, alltså ett tält med sängar stående intill varandra på rad utan mellanrum och knappt en gång mellan raderna. Toaletten låg sedan någonstans långt utanför. Ändå kunde man sova i dessa stenhårda sängar de få timmar man fick lov, ehuru sömnen försvårades avsevärt av det faktum att alla dessa uttröttade sovande i detta enorma sovtält tillsammans bildade en i klangfullhet oöverträffad snarkorkester.

11. Rothangpasset är mycket lägre än de andra tre passen på Leh-Manali-vägen men ändå mera fruktansvärt och imponerande än de föregående tre tillsammans, precis som Zoji La på hela Srinagar-vägen trots sin låga höjd ställer de andra passen på den vägen totalt i skuggan. Anledningen är de så mycket mera dramatiska omgivningarna. Vägen till Rothang norrifrån slingrar sig fram genom smala floddalar genom Kinnaur, Spiti och Lahaul ständigt mot flodströmmarna för att så efter Keylong börja ta det mödosamma klivet upp mot passet, som avgränsar Ladakh från Himachal Pradesh. Denna bergskam utgör även gränsen mot monsunen - denna orkar inte över. Desto hotfullare såg det ut mot söder från vår sida av passet. Molnen hängde blytunga över det väldiga krönet och gled liksom i trasor och fragment över det, medan solen sken på vår sida. Det var att befara att vi såg solen för sista gången. Och vad mötte vi på väg upp för passet precis när regnet började flöda och all sikt för bussen försvann om inte en ny erbarmlig militärkolonn av hänsynslösa översittartruckar? Man började nästan kunna den valsen nu, och den blev inte roligare för var gång den upprepades. En uppmuntrande vägskylt mötte oss när vägen blev som svårast: "All accidents are prohibited." Om avsikten var att trösta en uppgiven chaufför med en oändlig militärkolonn framför sig som tvingade honom av vägen, så var den alldeles märkvärdigt malplacerad, även om man kunde förstå vägskyltens upphovsmans tänkesätt och ge honom fullkomligt rätt just på denna väg. Trafiken förblev tung även efter militärkolonnens passerande, och snart fastnade vi i en propp på grund av en truck som hamnat på sidan. Det hade vi sett förut under resans gång. Men äntligen kom vi över passet, och där på andra sidan ner mot Manali öppnade sig en ny bättre värld. Allt var grönt och frodigt och den totalaste kontrast mot den oändliga tröstlösa öknen vi hade passerat. Till och med solen började titta fram med en överväldigande värme.

441

Vid första tepaus hoppade hasch-israelen av och började plocka blad av buskar som han genast fann och började lukta på. Det var precis den rätta varan han var ute efter. Eter smärtfri nedkomst till Manali skingrades alla passagerarna, som hade delat så många öden och äventyr under denna färd, genast som agnar för vinden. Hasch-israelen hade hoppat av redan i Vashisht då där växte den bästa hampan. Somliga tänkte sig vidare till Dharamsala liksom jag, men inför prospektet att sitta ännu en hel natt i buss på knaggliga stigar drog sig alla baklänges. När de nu äntligen var i Manali tänkte de minsann slåss för sin rättighet till en hel natt i en lugn enskild säng. Det var mycket märkligt att återkomma till Manali efter 6 1/2 år. Den förra och enda gången var tillsammans med Tony Milan i början av februari 1995, när Manali var som allra kallast och lågsäsongen var som lägst. Mycket hade förändrats sedan dess. Staden hade utvecklats påtagligt - man saknade flera av de gamla utsiktspunkterna, som hade ersatts med nöjesfält för barn ("Shiva Park" i stället för "Luna Park") och moderna hotell. Men det märkligaste av allt var var jag hamnade. När vi steg av bussen försökte (som alltid) påstridiga värvare intressera mig för sitt hotell, och slutligen gick jag med på att följa med den envisaste fastän jag bara kunde stanna i sju timmar. Rummet var fint, och jag fick disponera det fritt hela eftermiddagen för bara 100 rupier. Men det visade sig vara exakt samma hotell jag hamnat på med Tony för 6_ år sedan och dessutom exakt samma rum. Jag kände igen det när jag såg utsikten från rummet: där låg inhägnad av taggtråd den gamla pyttelilla engelska begravningsplatsen från förrförra seklet kvar med sina fåtaliga gravstenar. Kyrkogården hade ytterligare inskränkts av nya uthus och skjul, men den låg ändå kvar. När jag träffade portieren berättade jag detta för honom och gav honom hela den långa historien. När jag avslutat sade han bara: "No English." Han kunde inte engelska. Den största förändringen i Manali var att de gamla hippiekolonierna till största delen försvunnit och flyttat upp i Parvatidalen till Manikaran och sådana platser medan Manali i stället blivit Indiens favorittillhåll för smekmånadsfirare. Dock såg man mycket turister överallt, mest israeler, fastän det var mitt under monsunlågsäsongen. Jag hade beslutat att satsa på nattbussen till Dharamsala trots allt, och mina sju timmar i Manali gick snabbt åt till lunch, vila, promenader och två tepauser med den ljuvligaste lassi och curd. Klockan 7 bar det av. Vi var inte mycket folk i bussen, men i Kullu kom det naturligtvis på en hel drös av bara israeler, allesammans nedkomna från Parvatidalen med Manikaran och Malana, de nya hippie-inne-ställena. Genast blev bussen proppfull, och det dominerande språket var plötsligt hebreiska. Klockan 11 var det middagspaus nära Mandi, och där dök en enda upp av mina medresenärer från Leh: Megan från Los Angeles, som dock var på väg längre söderut. Även hon hade känt sig helt förfriskad efter bara en dusch i Manali och inte tvekat inför att ta en nattbuss vidare. Vi hann precis bara med en liten pratstund innan våra olika bussar krävde att få föra oss vidare. Klockan 7 på morgonen kom vi fram till ett gråregnigt Dharamsala efter exakt 50 timmar från Leh. Det var sex timmar kortare än förra årets resa Leh-Dharamsala via Kargil, Srinagar

442

och Jammu. Den resan hade varit lugnare och kanske bekvämare, men naturligtvis är leden över Rothangpasset och Manali att föredra trots sina mycket sämre vägar. Dalai Lama var som bäst i Dharamsala och höll kurser, som mitt Glada Gäng från Leh hade spetsat sig på att vara med om, så det var mycket folk i McLeod Ganj. Mitt gamla stamställe Ashoka var fullt, så jag sökte mig till alternativet Lhasa i stället. Där blev jag väl emottagen med välkomstte och genast visad ett idealiskt rum mot baksidan med dess skog och grönska. Lhasa har haft rykte om sig att vara ett ganska ruffigt ställe, men nu var det renoverat och hade installerat varmvatten. Det var ett levande hotell där munkarna höll puja på rummet, så hur kunde man väl få det bättre?

12. Dalai Lama höll sin berömda föreläsningsserie om tantrisk buddhism i Dharamsala, och mer än 4000 besökare hade flockats till McLeod Ganj. Att komma in i Namgyalklostret och få plats bland så många åhörare var dock ett bestyr, i synnerhet som säkerhetspådraget var omfattande. Ingen släpptes in i Namgyalklostret utan kroppsvisitering. För att alls få åhörarplats måste man skaffa sig ett särskilt ID-kort med två fotografier, (fotograferna i McLeod Ganj hade mycket att göra,) och för att alls förstå någonting måste man skaffa sig en liten radio med hörlurar och få in rätt UKW-station, som utsände simultantolkning på engelska. Att få in rätt station utan störningar var i princip hopplöst, då en annan utsändning med simultantolkning på kinesisk mandarin låg precis intill. Att sitta där bland åhörarna med hörlurar och försöka lyssna till den engelska översättningen med alla plötsliga störningar och med dessutom Dalai Lamas egen röst på tibetanska och den kinesiska översättningen ekande i högtalarna för högsta volym runt omkring var inte särskilt avkopplande. De som fick mest ut av hans undervisning var de tibetaner som satt närmast de högtalare som ekade ut tibetanska. I princip fick ingen annan ut någonting, men en amerikan lyckades med konststycket att spela in hela den engelska översättningen på kasettband. Johannes avrådde mig från att söka mig till undervisningen. Jag lyckades spåra upp honom den första morgonen, och vi invigde vår samvaro med några av de droppar whisky jag hade kvar i min flaska tillsammans på mitt rum i Lhasa Guest House medan munkarna i rummet bredvid höll i gång för fullt med sin puja. Han beklagade vädret, som var det sämsta tänkbara. Någon vandring upp till Triund var otänkbar så länge så länge det bara ösregnade. Han förklarade att vädret hade varit strålande och nästan pålitligt innan jag kom, och för min skull beklagade han med mig att jag inte stannat i Ladakh några dagar extra, vilket jag hade kunnat göra, i beaktande av hur snabb och smärtfri resan ner till Dharamsala hade varit. I stället för att planera långa vandringar inskränkte vi oss till att koncentrera oss på litterära övningar som exempelvis det gemensamma fullbordandet av romanen om Beatrice Ravenscroft. Därigenom kom vi naturligtvis mest att tala om Ladakh. Jag hade ju träffat Helena Norberg-Hodge igen, och han var mycket intresserad av att få veta min mening om henne. Helt troskyldigt förklarade jag min fullständiga uppskattning och förståelse för henne, väl

443

medveten om att hon samtidigt var kontroversiell och kritiserad och inte helt väl sedd överallt i Ladakh. "Jag delar din uppfattning fullständigt," sade han. "Helena är en av dessa få och unika personer som inser vikten av och vågar slå vakt om vad jag skulle vilja kalla livets fundamentalaste värden. Hon representerar den enda fundamentalism som jag skulle kunna kalla universell och acceptera. Det är ju faktiskt bara bönderna som försörjer hela världen, och därför borde bönderna med deras kunskap och rätta jordbruksskicklighet beskyddas mer än någon annan folkklass på jorden. Det är hennes utgångsläge: insikten om betydelsen av människans direktkontakt och arbete med jorden som viktigare än någonting annat av vad människan gör. Från det utgångsläget har hon sedan formulerat sin ekologiska jordnära filosofi och missionsverksamhet med starka ideella rörelser för sol- och vindenergi, tibetansk medicin och annat sådant. Och det kan faktiskt vara den enda rätta vägen för hela mänskligheten och framtiden. Hon är inte behaglig för alla, men hon har fullkomligt rätt." Johannes främsta bekymmer var annars situationen i Kashmir, och han var bara undantagsvis i Dharamsala. Dalai Lama hade fått åtskilliga ögonbryn att lyfta sig och många lättstötta politiker att vakna till i Indien med att plädera för folket i Kashmir och deras rätt till demokrati och frihet - ett ytterst känsligt kapitel. En månad hade gått, och stormen hade inte lagt sig ännu efter Dalai Lamas uttalande. Då han som vanligt var fullt upptagen med allt möjligt på en gång lämnade han mig åt mitt öde till kvällningen. I stället fann jag mina vänner och kolleger från Ladakh, danskan Trine, som jag delat en natt med i Yangthang, Eric och Tinka, som jag haft sällskap med på bussen från Leh till Manali och som kommit till Dharamsala samtidigt som jag, samt Stuart, en ung buddhist. Alla dessa senare tre var från London, och man var ordentligt som hemma tillsammans med dem. Vi hade en oförliknelig Ladakh-avskedsafton tillsammans, ty även Trine skulle ta sig ner till Delhi följande dag. Vi intog vår avskedsmiddag på restaurang Norling med massor av öl och satt där från 7 till 11 medan vi naturligtvis mest bara frossade i våra gemensamma Ladakhupplevelser. Vid bordet intill satt en annan engelsman som varit i Sverige och där erfarit den oförglömligt smärtsamma upplevelsen att få sin cykel stulen i Malmö efter att ha cyklat upp genom hela Europa. Han visade sig vara en stor skämtare och hade ett antal "bushismer" på lager som jag jämförde och parerade med liknande autentiska historier om det politiska fyllot Ahti Karjalainen från Finland, Sovjetunionens kandidat till posten som Finlands president efter att Kekkonen blivit alltför senil för att kunna fortsätta vara det längre. Jag hade aldrig skrattat så mycket under hela resan som nu under vårt utbyte av inblickar i den politiska verklighetens löjligaste sidor.

13. Final Nästa morgon var det strålande solsken, och det var min sista dag i Dharamsala. Efter frukost halv 8 med Johannes gjorde vi slag i saken: vi gick upp till Triund, min resas sista möjlighet till någon längre bensträckning.

444

Vi var uppe på två timmar, men sedan ville Johannes inte gå längre. "Om du vill kan du fortsätta," sade han. "Jag väntar på dig här." När jag kommit iväg började jag förstå hans tvekan. Terrängen var omöjlig och genomdränkt av monsunen. Gräset var så långt och tjockt att det täckte stigen, som man följaktligen ideligen tappade bort, så att man sedan fann sig i den hopplösaste monsunterräng med bara lera och vikande fotfäste överallt. Snart hade man tvättat alla sina kläder och sköljt dem dessutom grundligare än i någon tvättmaskin. Och till slut, när man kom fram till 'Snowline Café', var min gamle vän Lakka inte hemma. Det betydde ingen lättnad, inga förfriskningar och ingen tepaus. Det var bara att gå tillbaka igen. "Var det värt det?" frågade Johannes när jag dök upp igen efter två timmar. "Nej," sade jag. Han log. Förskräckliga monsunregnskurar förföljde oss sedan på vägen ner, och naturligtvis var sedan den sista gatan så förstoppad av havererad trafik som fastnat i diken och trädgrenar att man inte ens gående kunde komma förbi genom störtskuren. När man äntligen nådde sitt rum klockan 3, efter 7 timmars promenad 1,5 kilometer uppför och nedför i monsunregn, gällde det att försöka börja torka. Lyckligtvis hade jag ännu lite whisky kvar. Till allas förvåning blev det sedan sol på eftermiddagen, och en sista gång på denna resa kunde man således få njuta av den värmande Himalayasolen från taket av Tsongka-kaféet. Men stunden blev kort, ehuru hela McLeod Ganjs befolkning kom ut ur sina hålor för att lapa sol. Och det var dags att börja packa. En sista kopp te med en lemon curd-kaka på kafé Shamballah med Johannes, och den långa svåra avskedsstunden började. Det var svårare än någonsin att lämna McLeod Ganj, liksom det varit outhärdligt svårt att lämna Leh. Det Glada Gänget, som man haft så glada dagar med tillsammans i början av Lehvistelsen, hade skingrats för alla Indiens vindar. Det visade sig genom e-post, att Paula och Julio redan var i Rawalpindi (inför sin framstöt mot K2) medan Juan var kvar i Indien och fixade sina nya biljetter och visum för att kunna återförenas med dem, medan Anna hade avvikit till Rishikesh. Med henne fick jag ingen kontakt mera. Värden på mitt Guest House Lhasa bjöd mig på en avskedskopp te medan han berättade att han även hade verksamhet i Goa och förvånades över att jag fortfarande hade whisky kvar i flaskan efter tre veckor. Jag försäkrade honom om att det bara var litet. Bussen lämnade McLeod Ganj 19.30 och nådde Delhi klockan 9 på torsdag. Jag hade lovat att i Delhi söka upp mina resande vänner Håkan och Bettina någonstans i det centrala hotellgyttret av Delhi, och det visade sig finnas flera hotell med deras namn Balaji, men till slut hittade vi rätt. Återseendet var hjärtligt och pågick ända till klockan 5. Vi hade gemensam frukost och tre timmar senare lunch och hade hur mycket som helst att tala om. Vi hade träffats första gången i Pelling under min resa '98 och sedan hållit kontakten. En gång hade båda sökt upp mig i Göteborg och en annan gång Håkan ensam. Det var alltså nu fjärde gången vi sågs på tre år. De hade rest under nio månaders tid från München till Istanbul, Syrien, Jordanien, Egypten, Cypern, tillbaka till Turkiet och genom Iran till Pakistan och nått Indien genom Amritsar. Vi hade först planerat att ses i Ladakh, men dit kom de aldrig, då Håkans svenska släkt kom på besök till Delhi, så att det blev bara Dharamsala, Manali och lite till. De skulle nu vidare österut till Bodhgaya, Darjeeling och Sikkim innan de

445

via Nepal skulle in till Tibet och sedan vidare i Kina för att ta transsibiriska järnvägen tillbaka till Europa lagom till jul. De hade alltså fyra månader kvar av sin resa. Sina bästa intryck hade de fått av Iran och Syrien och sina sämsta av Egypten. En total oförskämdhet hade präglat egyptierna medan de i Iran och Syrien fått oförglömliga intryck av hög mänsklig kultur, intelligens och godhet. I Iran hade de blivit mottagna med den generösaste välvilja och respekt överallt, iranierna hade uppvisat förvånansvärt goda kunskaper i engelska och god orientering och insikt i västerländskt väsen och framför allt en synnerligen hälsosam diskussionslusta och självkritik. Till och med i bussarna hade de fått höra bitter offentlig kritik mot mullorna. Pakistan hade sedan blivit en chock. Vid ankomsten till Pakistan hade de för första gången fått känna på vad den tredje världen vill säga - en allmänt utbredd fattigdom och total uppgivenhet. Att vara politiker var i Pakistan synonymt med att vara i en sådan ställning att man kunde förskingra tillräckligt mycket pengar för att sedan kunna lämna landet. Inträdet till Indien vid Amritsar hade sedan varit en kontrast av det motsatta slaget. Min resa blev alltså bara bättre hela tiden ju längre jag höll på, och mitt öde var att jag alltid måste bryta upp och resa vidare just när resandet nådde nya höjder av lycka och givande upplevelser. Men jag måste bryta upp från Håkan och Bettina för att bege mig ut till min flygplats och det väntande flyget hem med Aeroflot via Moskva till Stockholm. Resan skulle enligt biljetten bli rekordartad: avgång Delhi 01.30 med framkomst Stockholm 09.00 sju och en halv timmar senare, om det skulle klaffa. Vid flyget träffade jag äntligen Mattias och Charlotte igen. Vi hade kommit bort från varandra under bussresan Leh-Manali, jag hade aldrig sett röken av deras buss, och nu fick jag förklaringen: deras buss hade fått motorstopp varje gång den nödgats backa i en hårnålskurva, alltså stup i kvarten, och därför inte kommit längre än till Sarchu till natten, medan vi ju fortsatte till Keylong 12 mil längre ner. De kunde även berätta att undantagstillstånd utlysts i Leh, Jammu, Kashmir och Ladakh denna dag för vår avresa den 11 augusti på grund av nya oroligheter och terrordåd i Kashmir. De hade sedan inte rest vidare till Simla som de tänkt utan i stället farit direkt från Manali till Delhi, där man faktiskt kunde leva och andas numera. Delhi brukade vara världens mest förorenade stad, men genom ett politiskt beslut hade Indien nu gjort något åt saken: alla allmänna transportmedel, alltså bussar och motorrickshawer i första hand, hade förbjudits använda diesel och körde i stället på gengas eller blyfri bensin. Nu var ju indisk organisation inte den bästa, och naturligtvis fanns det alldeles för få stationer i staden för bränslepåfyllning av dessa nya slag, så övergången hade inte varit helt smärtfri med oändliga köer och strejker och upplopp. Men staden hade i ett slag blivit ren. Där sitter den dåren Bush i Washington och vägrar skriva på Kyotoavtalet fastän hans land står för huvuddelen av alla världens koldioxidföroreningar medan det utfattiga Indien effektivt åtgärdar och rensar upp sin huvudstad på några månader. Där kan man göra intressanta jämförelser och betraktelser över politisk effektivitet. Flyget avgick punktligt 01.30 och nådde Moskva punktligt sju på morgonen. Vårt flyg kom från Dacca i Bangla Desh, så det var redan fullproppat med hundratusen Bangladeshare när vi kom in, men personalen sade generöst att vi fick sitta var vi ville, så man hamnade mitt bland hundratusen Bangladeshare, och den olycklige framför mig visste inte hur man

446

skulle bete sig i en flygplansstol utan kastade sig ideligen bakåt i sin stol, så att mitt serveringsbord fick kroniska jordbävningar. När jag påtalade detta för honom fick han panik och rörde sig ännu häftigare, så att allt mitt te spilldes ut över omgivningen. Ryssen bredvid mig hade blivit av med sitt öl på samma sätt, och den andra Bangladesharen bredvid mig fick plocka upp all sin mat från golvet. I Moskva blev kaoset värre, ty där proppades alla utgångar genast igen av hundratusen Bangladeshare medan vi svenskar bara hade en dryg timme för vår transit. Personalen ropade i panik omkring: "Stockholm! Bara Stockholm!" varpå alla utgångar proppades igen ännu effektivare av alla Bangladeshare som skulle ut genast i panik alla på en gång. Men vi hann till vårt Stockholmsplan, och klockan 9 landade vi punktligt på Arlanda. Där proppades bagagebandet fullkomligt igen av alla väldiga Bangladeshiska koffertar och mastodontutrustningar, och att rensa upp ett bagageband från en omfattande koffertförstoppning tar sin tid och är inte alltid det lättaste. Men vårt bagage kom fram, och där skildes jag sedan från Mattias och Charlotte, resans första och sista reskamrater med hur många som helst av världens mest givande och intressanta nya bekantskaper där emellan. Den definitiva Ladakhresan var över och hade varit ännu mera lyckosam än förra årets, fastän en sådan möjlighet då hade framstått som omöjlig. 22 juli - 17 augusti 2001. Hälsoresan

447

1. Det svåraste med att resa bort är alla de nödvändiga förberedelserna. Man vill ju inte lämna allting i kaos efter sig, då man ju inte heller vill återvända till något under bortavaron multiplicerat kaos. Så det är bäst att göra rent hus, kasta ut all skit, diska kastrullerna, lämna tillbaka alla bibliotekslån, besvara alla brev, betala alla räkningar, dammsuga, och, det svåraste av allt, rensa skrivbordet. Allt detta tar minst tre fulla arbetsdagar i anspråk, så det är bra om man sedan kan resa iväg på en måndag. Det kunde inte jag, ty det var min 50-årsdag. Just därför hade jag velat försvinna just den dagen, men allting gick fel. Det gick inte att få biljetter förrän till tisdag, och min gratisannons i Göteborgs-Posten, som GP själv erbjudit mig, blev fel. Jag hade skrivit "Bortrest" i annonsen. Detta enda ord, annonsens enda viktiga upplysning, ströks. Sålunda fick hela Göteborg stora skälvan på söndagen när alla plötsligt fick se min bild i tidningen och fick för sig att de måste skicka mig blommor och ringa ner mig, just allt sådant onödigt besvär som jag till varje pris önskat bespara omvärlden. Och vem vill väl ha världens vackraste blommor bara för att genast nödgas resa ifrån dem för att låta dem dö? Även tågtrafiken i Sverige fungerade dåligt. Alla X2000-snabbtåg skulle justeras och extraundersökas för att det uppstått något tekniskt fel någonstans. Följaktligen hade många tåg blivit inställda, bland annat mitt tåg mellan Malmö och Köpenhamn. Men över bron kom man till slut, och ful var den. Utsikten bestod av Skånes vederstyggligaste landmärke kärnkraftverket i Barsebäck, Sveriges svåraste utmaning mot Danmark sedan slaget vid Lund för 325 år sedan. Av Malmö och Köpenhamn såg man ingenting. Några flacka gräsöar i sundet, och resten var bara grått vatten. Inte ens himlen såg man, då tåget kör under vägen och som i en tunnel med springor hela vägen. Denna Öresundsöverfart är lika trist och oinspirerande som den vid Helsingör är underbar. Sundpilen skulle ta 35 minuter men tog 55. Även tåget Köpenhamn-Hamburg försenades ordentligt från början "på grund av tekniska problem". Det lät precis som rymdfärjan. Till slut fick de byta ut loket. Förseningen blev bara 40 minuter, men det var alldeles tillräckligt för att katastrofen skulle bli fullständig för alla som skulle byta till lokaltåg till exempelvis Wuppertal. Två svenskar satt vid mitt bord. Den ena skulle till Weimar, den andra till Wuppertal, och Wuppertalsvensken hade ordnat så att han skulle bli hämtad med bil ett bestämt klockslag i Essen. Han hade inte telefonnumret till dem som skulle hämta honom. Han var mycket nervös. Tågpersonalen bekräftade att hans tåg till Wuppertal från Hamburg inte skulle vänta på honom, och de beklagade förseningen. Jag och Weimarsvensken fick i alla fall 20 minuter på oss i Hamburg varunder man åtminstone (under stress) kunde trycka ner en plasttallrik färdigtuggad spaghetti med dito plastsmak. Frågan var om det var värt det. Vårt tåg vidare söderut hette sedan betecknande nog Rudolf Diesel fastän det var elektriskt. Vädret stormade och var ruskigt, men vi var åtminstone i kapp med tidtabellen - i motsats till Wuppertalsvensken, vars öde vi aldrig kommer att få någon klarhet i. Det regnade och stormade hela vägen till München och var hur dystert som helst, och tåget var modernt, sterilt och avskräckande. En amerikan satt mitt emot mig. Det visade sig att han satt på fel plats. "Men det här är ju plats nummer 58," envisades han och visade på sin

448

biljett där det stod tryckt 58. "Jo, men det här är andra klass," sade konduktören. "Er plats är i första klass." - "Är inte det här första klass då?" sade amerikanen dumt. Jag förstod honom fullkomligt. Den tyska standarden är så överdriven, att allt är första klass, och det finns inget utrymme för någonting annat. En fattig resenär har ingenting i Tyskland att göra. Han känner sig bortkommen och utesluten överallt. Detta land är inte gjort för honom. I ett rikt land finns det ingen fattigdom och får det inte finnas några fattiga - de är uteslutna från början och har ingen chans. Allt är första klass, till och med för amerikanen. Själv har jag aldrig kunnat känna mig hemma i Tyskland. Det har alltid varit ett land för mig att bara fortast möjligt resa förbi helst utan att stanna. (En kopp kaffe i tågbaren kostade 5 mark och 20 pfennig, exklusive serveringsprocenten.) Ungern var som en annan värld - allt var strålande solsken, och man kände sig hemma direkt. Men det märktes, att det även här var på väg åt fel håll. Alla gamla sittbänkar var avlägsnade från stationen. Folk fick inte längre sitta på perrongerna och vänta på sina tåg. Mjölk i kaffet kostade 20 forint extra. Och så vidare. Tysk EU-ordning var på väg in även här.

2. Jugoslaviens konsulat i Budapest bjöd på en chock: ett transitvisum, enkel väg, kostade 97 D-mark. Det var mer än dubbelt så mycket som ett vanligt indiskt obegränsat 6-månaders visum. En natt genom Jugoslavien på Europas sämsta tåg betingade alltså en lösensumma på 97 D-mark. Det var rena utpressningen. Och det var bara att betala. Stationsinformationen visste som vanligt ingenting. De hade bara koll på tågen norrut och västerut. Det enda tåget till Bulgarien, sade de, gick genom Rumänien via Bukarest - en omväg på 26 timmar. Nej tack. Mitt jugoslaviska visum hade jag redan. Det var bara att satsa på Jugoslavien på vinst och förlust. Fungerade tågen så hade man tur. Rysk roulette är ju välbekant, men jugoslavisk roulette är att åka tåg genom Jugoslavien utan att veta om tågen går eller kommer fram - ett jugoslaviskt gatlopp som bara har det fullkomligt okända att bjuda på. Jag tog det lugnt med min sedvanliga lunch på Baross inne i stationen med min traditionella paprikafyllda kyckling med rött vin. Om och när tåget skulle gå var en senare fråga. Till mitt bord kommer då en knubbig tant med kalaskula och frågar om hon får slå sig ner. Naturligtvis ger jag henne min tillåtelse. Det visar sig då att hon är en freak, när hon talar med basröst. Hon kan varken engelska eller tyska varför hon haft problem i landet med sin franska och italienska. Hon är kommen från Caserta nära Neapel, och vi talar naturligtvis italienska med välbehag. Hon har varit på semester vid Balatonsjön. Det bara regnade och var kallt hela tiden. Hon är alltså ursprungligen en man som på eget initiativ låtit könsoperera sig. Jag har aldrig kunnat betrakta sådana människor som annat än könsförrädare. De är nästan alltid män som byter till damkön - jag har aldrig träffat på motsatsen. Och hur de än draperar sig kvinnligt och sväller ut sina bröst med hormoner blir de aldrig övertygande som damer.

449

Skillnaden mellan en riktig dam och en könsopererad man förblir alltid obetydligt mindre än mellan en riktig dam och en riktig man. De kan till exempel aldrig förändra skelettstrukturen eller föda barn. Men vi hade en angenäm konversation tills vi måste skiljas, jag till tåget, som faktiskt kom, och hon till ett flyg, som var mera osäkert. Den stora tågförseningen visade sig på tåget. Där var en tant som skulle till Lemberg via Bukarest och Ukraina. Hon var alltså på fel tåg, och hur hon hamnat på fel tåg kunde hon allra minst själv förklara. Hon började fråga om hon kommit rätt först när tåget satte i gång. Med stor nöd lyckades vi få henne av tåget vid Ferencvaros, en tågstation fortfarande i Budapest. Hoppas hon klarade sig till Lemberg (Lvov) via Bukarest via Ukraina. På tåget befann sig en sund och fryntlig norska med 2 1/2-årig dotter som redan kunde säga: "Jag vill inte!" så det hördes över hela tåget, men det var bara jag som förstod det. Modern hade inget visum men lyckades skaffa ett för 20 mark i Subotiza. När jag talade mera med henne berättade hon en otrolig skröna om hur ett plan kapats och styrts rakt in i World Trade Center i New York så att detta börjat brinna. När så alla världens TV-kameror riktades mot detta kapades ett andra plan som styrdes rakt in i den andra World Trade Center-skyskrapan. Båda kollapsade totalt och lämnade 10,000 döda. Samtidigt kapades ett tredje plan som styrdes rakt in i Pentagon. Det lät precis som en häftig science fiction-skröna typ Harmageddon. Hon hade tydligen sett för mycket på TV. Men hon berättade det så övertygande, så man måste tro att hon åtminstone hade sett det på TV. I Belgrad hamnade jag genast i bästa sällskap. Två gubbar på tåget till Sofia hade i sin kupé just råkat spilla ut ett helt paket kaffe i hela kupén. De försökte förtvivlat samla ihop alla de dyrbara smulorna från sittplatser, dynor, väskor och plastpåsar och lyckades i någon mån. När de genomfört det omständliga företaget och lyckats rädda 75 procent bjöd de triumferande på rakía medan vi storknade i den genuina kaffearomen. Man var genast som hemma i Bulgarien. Natten blev kall, men man överlevde den och kom fram till ett soldränkt Bulgarien. Medelhavssolen kändes genast i närkontakt, det som man mest hade hoppats på och mest behövde efter tre regniga veckor i Norden. Hemma hos Diana väntade hon med tårta och rödvin, frukt och yoghurt och allt möjligt annat hälsosamt. Det första man fick veta var att kaparattacken mot New York och Pentagon var sant. Fyra plan hade kapats samtidigt och självmordsattacken fullständigt raserat Twin Towers i New York och delar av Pentagon varvid mördarna tagit med sig närmare 10,000 oskyldiga människor in i deras fullkomligt onödiga vanvettsdöd. Den ökände boven Bin Laden i Afghanistan antogs ligga bakom det hela, och ryssarna hade lovat backa upp Amerika i ett krig mot talibanregimen i Afghanistan. Situationen var barock: tidigare hade Amerika backat talibanerna mot ryssarna, och Masssoud hade stött dem. Efter ryssarnas fördrivning från Afghanistan hade talibanerna tagit makten och fått Massoud emot sig, som då stöddes av ryssarna. För en knapp vecka sedan utsattes Massoud för ett attentat, och ingen vet om han är död eller levande. Nu stöder ryssarna Amerika mot de talibaner i Afghanistan som Amerika en gång gav makten.

450

Pakistan och Turkiet ger Amerika sitt oreserverade stöd. Iran är tyst. Hur blir det med min turkiska utflykt under sådana omständigheter? Den punkterades redan av det jugoslaviska visumet. Vi får se vad doktor Sandy säger i Konstantinopel.

3. Requiem i Bulgarien. De förvånades mycket i Bulgarien över att jag nödgats betala 97 D-mark för ett transitvisum genom Jugoslavien. "Varför?" frågade de. Det hade inte givits något svar. De hade sina bestämmelser. Punkt, slut. De hade bara sagt: "Det är Sveriges fel, inte vårt." Men ej heller Bulgarien var helt befriat från byråkratiska försåt. Jag fick min stämpel vid gränsen utan några avgifter men ingen information om vad som skulle hända när jag lämnade landet. Diana hade av en händelse fått veta, att man som utländsk besökare måste registrera sig vid ett poliskontor inom 24 timmar. Annars kunde besöket i Bulgarien stå en dyrt när man lämnade landet. Med Diana gick jag och registrerade mig, och det var inga problem, men de fyra kopiorna måste skrivas med kyrilliska bokstäver. Annars var de ogiltiga. Den tjänstgörande byråkraten informerade oss, att jag borde ha informerats om denna nödvändighet av gränspolisen. Så hade icke skett. Vi fick även veta straffavgiften om man lämnade landet utan registreringsbevis, vilket de flesta utländska turister gjorde: 500 Dmark. Det var alltså rena sparken i baken med tillsägelse att aldrig komma tillbaka, vem man än var. Denna bestämmelse var två månader gammal och alltså en reform av den nya regeringen, som den demokratiska unionen var utesluten från medan den i stället inbegrep gamla kommunister och turkar. Premiärministern, före detta kung Simeon, vann valet på vallöften han aldrig kommer att kunna hålla. Även franska ambassaden har haft det svårt med bulgarisk byråkrati. Den franske ambassadören hade en bulgarisk älskarinna som drev en resebyrå. Genom sin franske älskare lyckades hon komma åt möjligheten att förse vem som helst med visum till Frankrike och andra användbara dokument. Plötsligt anhopade sig ett nytt skrå av bulgariska prostituerade i Bryssel, som alla var där med affärsvisum. Det visade sig att alla dessa visum kom från bulgariskans turistbyrå i Sofia, och den franske ambassadörens otillbörliga läckage blev känt. Det finns ingen fransk ambassad mer i Sofia. På kvällen var det fest med tårta och champagne. Utom champagne hade vi även rött och vitt vin, rakía och öl. Diana går nu genom en sorts hälsokur, som innebär att hon borde undvika kaffe och alkohol, hon har ungefär samma problem med metabolismen som jag, men i denna kur ingår en medicin, som är så stark och bitter att hon måste ta bort den äckliga smaken med ädlare drycker efteråt. Valeria, en av hennes gamla väninnor och med på festen, trodde inte alls på kuren, då den förbjöd intagandet av bröd, som enligt Valeria var det mest grundläggande i hälsoväg av allt. Lilly ringde och sade att hon inte skulle komma men kom senare ändå. Vi talade alltså bara engelska, tyska och bulgariska den här gången. Maria, modern till de många musikerna, ringde flera gånger under dagen och lovade att komma men dök inte upp ändå. Hon skyllde på trötthet liksom Ludmila. Så vi var bara fyra damer och jag tills Jevgenij kom.

451

Jevgenij var som vanligt helt klar i sina åsikter. Den regering som skyddar en terrorist som bombar New York är medskyldig till terrorismen. Saken är klar. Afghanistan är en mördarnation, om Bin Laden är skyldig. Alla ställer upp på Amerikas sida. Det tredje världskriget är ett faktum. Men var är fienden, och vem är han? Det är problemet, men det löser sig väl så småningom. Lilly och jag var helt överens om tårtans utomordentliga giftighet. Det var en sorts bulgarisk frukttårta som gick i färgerna skärt, chockrosa och pistagegrönt. Själv vägrade hon röra den, men det röda vin hon hade med sig var desto godare och effektivare. Stämningen var den bästa tänkbara, och jag välkomnades in i 50-årsklubben som den yngste medlemmen. Jag var redan tre dagar gammal, så det var alldeles för sent att fira min 50-årsdag, men ändå hade den inte kunnat firas värdigare än här i det vilda Bulgarien. Självmordsbombningen av New York, Pentagon och Washington var väl den sista 50årsuppvaktning jag hade önskat mig, ingen hade väntat sig något sådant, men lyckligtvis hade de i alla fall missat Vita Huset. Om krisen kunde leda till talibanregimens avskaffande och Saddam Husseins likvidering så skulle dock det vara en välkommen present för hela världen. Den infernaliskt fräcka och vansinniga attacken, som blev en större framgång än väntat för terroristerna beträffande Twin Towers, har egentligen sitt enda motstycke i den japanska attacken mot Pearl Harbour för 60 år sedan. Men vi hade viktigare saker att tala om. Mest diskuterade vi om Tjajkovskij och Beethoven var mörka eller bara djupa. Jag hävdade bestämt att Tjajkovskij var enbart djup och inte alls mörk medan man kunde finna ett visst mörker hos Beethoven. Valeria förnekade detta blankt. Både hos Tjajkovskij och Beethoven fann hon, liksom hos Mozart, bara ljus och ingenting annat. Vi diskuterade även höstens karaktär. För Valeria var den livets pånyttfödelse och den bästa av årstider, medan jag såg den som ett melankoliskt preludium till vintern. Nu är hösten olika i Bulgarien och i Norden. Mera pessimistisk var Valeria angående världssituationen, medan jag tog det lättare och ljusare. Hon menade att världen aldrig skulle bli sig lik igen, att allt skulle bli hårdare, misstänksamheten och polariseringen breda ut sig, all frihet gå förlorad och demokratin ersättas med så kallad säkerhet. Jag såg världskrisen mera som ett tillstånd och en prövning som det skulle finna en väg ut ur. Det fanns alltid, menade jag, en utväg ur alla olustiga situationer. Dock verkade Jotkas situation fullständigt hopplös. Hon hade rest till Tyskland och där fått en fantastisk ställning som invalidvårdare i Saar och gjort sig så oumbärlig, att hennes förmögne arbetsgivare vägrat släppa henne ifrån sig när hennes visum gick ut efter två år. Hon föreslog då att han skulle gifta sig med henne (77 år gammal), och han gjorde det. Men som sin fru behövde han inte avlöna henne längre, och de började gräla om pengar genast. Där sitter hon nu fast i Tyskland hos en helt invalidiserad man som vägrar ge henne fri så länge han lever och som dessutom håller hårt på sin förmögenhet, medan hon (81 år gammal) får finna sig i att vara slav i ett hopplöst katolskt äktenskap. Och hon har i hela sitt liv grälat på sin dotter Diana och hennes vänner och kallat dem oorganiserade oduglingar för att de aldrig gift sig eller bara skilt sig.

452

Ack ja, denna dag var en sorgens dag för hela världen. Den bulgariska radion ackompagnerade den finkänsligt med opportun musik som "Åses död" av Grieg, Mahlers "Döden i Venedig", Schuberts sista döende Adagio ur C-durkvintetten, Pachelbels rituella "Canon", Saint-Saëns "Danse Macabre", Sibelius "Valse Triste", begravningsmusiken till Orson Welles filmatisering av Kafkas "Processen" i ultra-rapid, och annat sådant. Man skulle väl få höra alla världens kända och okända "Requiem" under dagens lopp. Men vädret var underbart, och festen fortsatte.

4. Det var en mycket egendomlig känsla att befinna sig mitt på stora torget vid Kungliga Palatset i Sofia när sirenerna började tjuta klockan 12 och alla människor stelnade till som fastfrusna för att stå blickstilla i en hel minut så länge sirenerna betonade den tysta minuten till åminnelse av alla de oskyldiga offren i Twin Towers med omgivande byggnader i New York samt Pentagon. Diana berättade att en sådan sirenljudande tyst minut senast hade förstenat hela Sofia stads befolkning 1953 när Stalin dog. Fyra vanliga inrikes passagerarplan i USA hade kapats samtidigt av i Amerika utbildade piloter av arabiskt ursprung. Det var plan från Boston till New York, från Boston till Los Angeles, från New York till San Francisco och från New York till Los Angeles. Kapningen utfördes bara med knivar. Två av planen kraschade in i Twin Towers i New York, ett i Pentagon och ett i Pennsylvania - man misstänkte att det var avsett för Vita Huset, men någon ombord lyckade avstyra detta. Hela katastrofen var fullbordad inom två timmar. Det hade säkert tagit månader att förbereda den. Denna fredag den 14 september var en sorgdag för hela världen. Kondoleanser strömmade över Internet från hela världen till det stackars drabbade Amerika medan president Bush lovade hämnas, fullkomligt omedveten och ignorant om att hämnd är det fulaste och lägsta och simplaste som finns i hela mänsklighetens historia. Den dominerande tonen i etern från vanligt folk var dock en maning till metodiska lagliga åtgärder: förnuftet överröstade president Bush och hans retoriska patriotism. På kvällen visades i bulgarisk television Tennessee Williams’ självbiografiska pjäs "Glasmenageriet" i utmärkt iscensättning med Joanne Woodward som den vedervärdiga tjatiga fjantiga mamman, Karen Allen som den invalidiserade dottern och John Malkovich som Tom i en alltigenom förstklassig uppsättning, men vilken utomordentligt trist pjäs! Var det en korrekt bild av Amerika? Bara småskurna karaktärer av idel billighet? Ett sådant Amerika mådde man förvisso bättre utan. Men visst är det synd om Amerika. Historien om hur jag kom i kontakt med mina bulgariska vänner kan vara värd att berättas. Det började 1983 med en internationell konferens i Helsingfors. Dianas mor Jotka, som var gift med den berömde pedagogen Naiden Chakharov, ville gärna ut och resa och såg konferensen som sin möjlighet att åtminstone få komma till Helsingfors. Staten betalade. Men Jotka och Naiden hade inte råd att bekosta någon hotellvistelse, men närvarande vid konferensen var även min mor Gun Lanciai. Konferensen skulle sedan få en fortsättning i Stockholm, men där skulle gratis kost och logi inte ingå. Men lyckligtvis träffade de min mor

453

vid konferensen i Helsingfors, som inbjöd dem att bo hos henne i Stockholm under konferensens fortsättning där. Sedan skulle konferensen få en fortsättning i Oslo, och min mor gav paret Jotka och Naiden adressen till en god kontakt i Oslo. När de så sökte efter denna adress i Oslo hamnade de framför en norsk systembutik, varifrån det just då kom ut en gammal dam som undrade vad de letade efter. De berättade då att de sökte en viss adress, varvid damen bad dem komma och bo hos henne i stället. Hon hade ju åtminstone sprit. Det hade de ingenting emot. Sålunda var deras skandinaviska konferensresa en fullständig succé, och de hade funnit vänner för livet både i Stockholm och Oslo, som de när som helst kunde bo hos. Givetvis bjöd de dessa vänner till Bulgarien. Den norska damen gjorde genast slag i saken, ty hon hade bestämt sig för att tillbringa vintern i Athen i skuggan av Akropolis, som hon aldrig hade sett, och då tänkte hon att hon kunde passera Sofia på vägen. Så plötsligt en sen kväll i sena november stannade det en taxi utanför Jotkas och Naidens hyreshus. Taxichauffören kom upp till dem och berättade, att en excentrisk dam (som druckit mycket på flyget) från Norge satt i hans taxi och hade insisterat på att han körde henne till deras adress. Han hade bara lytt order. Damen hade inte förvarnat dem om sin ankomst eller ringt eller någonting. Hon bara var där. Men då (1984) var det ännu förbjudet för bulgarer att härbärgera utlänningar. Besöket försatte dem alltså i knipa. Hon fick dock bo hos dem den natten i brist på andra möjligheter, men till nästa natt lyckades de fixa rum åt henne i Sofia Hotel. Där råkade just då samtidigt bo den store bulgariske bassångaren Boris Christoff. Han och den norska damen fann varandra, i synnerhet när hon i fyllan och villan på väg upp från baren bröt benet i trappan, och han blev den som i egenskap av eskortör från baren gav första hjälpen. Hon blev naturligtvis kär i Boris Christoff. Men benbrottet föranledde sjukhusvistelse. En bulgarisk sjukhusvistelse vägrade hon blankt att finna sig i. Vad som helst men inte det. Det blev då Jotka som ordnade så att hon i trots mot alla regler fick ta hand om den strandade lätt alkoholiserade damen från det fjärran sägenomspunna vikingariket Norge. Hon stannade hos dem i en månad. Varje morgon gav hon Diana rikligt med dollars för att Diana skulle skaffa henne gin och/eller cognac, en flaska minst, som var hennes reguljära morgonmedicin. Utan den kom hon aldrig ur sängen. Diana tjänade bra på affären, då hon kunde få både cognac och gin för ingenting genom sitt jobb, och damen var helt nöjd, och de blev bästa vänner. I en månad stannade den gamla norskan i Sofia. Sedan kom hon äntligen iväg till Grekland och besökte Athen under en dag, varunder hon äntligen fick se Akropolis, varefter hon genast åkte hem till Norge. Hon var mycket nöjd med sin grekiska vinterresa med den enda dagen i Athen. Därefter var Diana alltid välkommen till henne i Norge, och Diana utnyttjade möjligheten ända in på 90-talet. Hon besökte Stockholm, bodde hos mina föräldrar och besökte 1987 även mig i Göteborg. Sedan dess har vi hållit kontakt. 90-talet kom med förändringar, och det blev svårare för Diana att resa till Skandinavien. Naiden Chakharov avled 1990, och från 1993 har Diana aldrig mer kunnat komma till "sin

454

norska mor" utom en enda undantagsgång. Desto oftare har jag i stället kommit till Bulgarien. Så allt började vid en konferens i Helsingfors 1984, där min mor fick syn på ett par vilsna bulgarer utan någonstans att ta vägen. Resten är historia.

5. Diana hade problem med sin nya dator, som var begagnad. Hon kunde helt enkelt inte komma ut på nätet. Det såg förvisso problematiskt ut, när varenda tangent hade mer än en bokstav - utom de latinska vanliga fanns det även kyrilliska med kompletterande extra tangenter med extra tecken. Två gubbar arbetade med hennes dator i tre timmar men lyckades ändå inte komma ut på nätet fastän hon hade både modem och abonnemang, lösenord och ett antal kontaktnummer, men ingenting fungerade. Det var svårt i Bulgarien med kyrilliska bokstäver. Men vi hade två underbara dagar ute vid den magnifika fågelsjön Bajkal, som dock genom sommarens torka var ganska mycket reducerad till sin yta. Vi kom tillbaka därifrån söndag kväll och försökte då passera Valeria, som fyllde år, men hon var inte hemma. Hon hade varit min vänligaste uppvakterska på min välkomstfest och skänkt mig en hel flaska rakía, så jag glömde inte hennes födelsedag, och vi hade med oss både tårta, rödvin och sprit. När vi redan avslutat vår kvällsmat hemma och kände oss mogna för sängen efter en lång arbetsdag halv tolv ringde oss Valeria och bad oss komma dit med en flaska vodka. Hon ville bara ha vodka, ingenting annat. Diana sade: "Jevgenij kan köra," och i samma ögonblick kom Jevgenij hem efter en lång arbetsdag och var mäkta trött. "Kör oss till Valerias födelsedagsfest," sade Diana, och han gjorde det. Vi var de enda gästerna, men hon hade köpt kinesisk mat och var mycket nöjd med att vi kom och med sin flaska vodka. Hon drack bara vodka medan vi drack bara rödvin. Där satt vi sedan och gafflade i några timmar. Nästa måndag morgon hade Bush och Amerika lovat sätta åt fienden i blodigt krig, men ingen visste ännu vem fienden var, var han var eller hur ett krig mot denne fiende skulle föras. Det fick vi se. Samtidigt upplät Turkiet tre städer i öster (i Kurdistan och Armenien) till fri disposition för amerikanska styrkor. Det lovade att ytterligare förhindra min planerade resa österut. Hos Lilly vid Bajkalsjön hade vi genomgående diskuterat hela krisproblemet med dess förhistoria, Abrahams och Saras problem med Ismael och Isak, hela Egyptens och Babylons forntidshistoria utom Indiens och Kinas, Greklands och Roms nyligen timade uppkomst på 800-talet före vår tideräkning (för bara knappt 3000 år sedan) och kelternas försvunna dominans i hela Europa utan att komma närmare en lösning på problemet hur fallen Bin Laden och Saddam Hussein skulle skötas. Uppgifterna om attentatet mot den afghanske oppositionsledaren Massoud var ännu tvetydiga - ingen visste säkert om han var levande eller död, men attentatet mot honom kunde ha varit ett led i kedjan av nästan samtidiga attentat mot Twin Towers i New York och Pentagon i Washington. Det såg illa ut för min planerade turkiska resa, och utan tvekan skulle doktor Sandy i Konstantinopel avråda från dess genomföring.

455

Det var mycket intressant att höra på radion i dessa dagar. Ett av ögonvittnena till katastrofen i New York var John Updike, som är ganska gammal numera men fortfarande en av de mest betydande amerikanska författarna av samma generation som Gore Vidal och Norman Mailer, båda demokrater. John Updike, när han med egna ögon såg Twin Towers störta samman, upplevde det som att marken försvann under hans fötter och som ett fatalt dråpslag mot all amerikansk självsäkerhet. En annan intressant intervju var med Alistair Cooke, brittisk journalist med Amerika som specialitet och bosatt sedan decennier på Long Island. Det hade just utlysts alarmberedskap längs hela den amerikanska östkusten inför en annalkande orkan från Karibien kallad Erin, som skulle bli den värsta för i år och kanske på många år. Makarna Cooke hade just förseglat sitt hus och gjort sig beredda att gå ner i skyddsrummet inför orkanens angrepp, när radion berättade, att ett lågtryck inifrån landet på väg ut till havs skulle tvinga orkanen ut till havs och till att försvinna i norra Atlanten. Fullkomligt lättade återgick makarna Cooke och livet till det normala på Long Island, och Alistair Cooke slog på televisionen för att få de senaste nyheterna. Då fick han se en science fiction-film av just det slag som han föraktar mest, en katastroffilm, som visade Twin Towers i ljusan låga och på väg att rasa. Rasande tog han in en annan kanal och fick se samma sak där. Då gick det upp för honom att det var verkligheten. På Polyglotos, Lillys firma för översättningsarbeten, stod det tyvärr inte väl till. Simeon, deras bästa engelskspråkiga medlem och muslim, hade utmanövrerats och avlägsnats från firman, men jag fick tala med honom i telefon. Han beklagade mycket att han inte fick träffa mig, då han just denna dag skulle på en intervju för ett nytt översättningsjobb i FN:s regi, men vi kunde i alla fall utbyta e-mail-adresser. För första gången sedan 11 september hörde jag en mot Amerika kritisk röst. Han var mycket pessimistisk inför situationen och trodde att Amerika med sin klumpiga president och brist på diplomati bara skulle förvärra den och att det skulle bli en svår tid för hela världen. Han försvarade på intet sätt terroristerna, men han tog nästan för givet att Amerika skulle klanta till det i sin nu moraliskt överlägsna position med att begå dumheter. Han avrådde mig bestämt från att åka längre in i Turkiet än Konstantinopel. Tack vare de vettlösa terrorangreppen mot New York och Washington såg det hela tyvärr ut att bli en torskresa för min del.

6. Ringo och doktor Sandy.. Resan från Sofia till Istanbul skulle ha tagit 12 timmar men tog 15 men beredde inga svårigheter. När vi kom till den turkiska gränsen klockan 3 i natten fanns där inga passpoliser att stämpla våra pass, så vi fick stå där och vänta i en timme innan någonting hände. I Konstantinopel var det strålande vackert väder, och vem är den första människa jag träffar på mitt gamla vandrarhem om inte Ringo? Vi hade genast en lång frukost tillsammans och tog vid precis där vi förra gången avbrutits i våras.

456

Naturligtvis kom vi rakt in på den aktuella krissituationen, han hade själv sett i TV hur flygplanet hade kraschat rakt in i World Trade Center och hur oräkneliga människor hade hoppat ut från lågorna eller hängt sig ut genom fönstren men ändå gått under med skyskrapan, men han ansåg inte att detta borde vara något hinder i vägen för mig att fara till Tatvan, Van, Kars, Trabzon och Samsun. Tvärtom. Vädret var perfekt, Turkiet var billigt, och jag fick gärna låna hans tält. Det var nästan oemotståndligt. Vem är då denne Ringo? Av namnet kan man föreställa sig en storväxt klassisk hippie med mycket ringar på händerna, men inte alls. Han är liten, och ena handen är helt utan fingrar efter en olyckshändelse i ungdomen. Han är älskvärdheten själv, något av en Cantinflas, en ödmjuk levnadskonstnär utan nationalitet, (han har själv under 60-talet frånsagt sig sitt tyska medborgarskap,) och har pass men utan nation – en av dessa eviga vandrare. Vi talade naturligtvis också om saken med doktor Sandy efter en välbehövlig middagssiesta vid en lunch nedanför basaren. Han hade naturligtvis sin helt egna syn på vad som hade hänt: "Islam hade inte kunnat vålla sig själv större skada än vad talibanerna nu har gjort. Det är det största dråpslaget i historien mot islam, och det är islam själv som har åstadkommit det genom att utbilda och hjärntvätta terrorister från det de var småpojkar och drilla dem till att bli självmordspiloter med detta etablerade vanvett som följd. Världens aktier kommer genom detta inte att sjunka så mycket i botten som islams. Förnuftets heliga krig mot islams förtryck och vidskepelse har härigenom fått sin största seger hittills, och denna kris flyttar omedelbart fram våra positioner med många år. Fler och fler kvinnor kommer att vägra gå med slöja, fler och fler mullor och ayatollor kommer att bli mer och mer hatade och exponerade, och inget förnuftigt sinne kan efter detta mera ta islam på allvar. Något så dumt har inte ens kristendomen under sin 2000-åriga historia lyckats göra sig skyldig till." Beträffande min planerade resa till Van, Kars, Trabzon och Samsun ville han inte direkt avråda mig. "Men just idag har nu talibanerna förkunnat heligt krig mot Amerika. Ju längre österut man kommer, desto större är risken att möta fundamentalister, och du vill fara längst österut i Turkiet. Det är säkert ingen fara, men det är heller inte roligt där. Islam är ingen rolig religion, och ju större den muslimska dominansen är, desto tyngre är livet, desto större är fatalismen, desto mer deprimerande är mentaliteten, och desto ensammare är man." Han avrådde mig alltså indirekt, och jag lutade åt att avstå från företaget, mest då jag har problem med islam. Jag kan inte förlika mig med den religionen, och det känns inte rätt att med min inställning resa omkring i ett islamskt rike. Jag var en gammal grekisk hedning med sinne för logik och förnuft, och med den mentaliteten utgjorde islam dessvärre motsatsen. Kanske var jag orättvis, kanske att jag skulle ångra mig, men något sade mig att jag skulle få det roligare i Grekland, mitt absoluta älsklingsland i Europa utan konkurrens. "Men låt oss nu tala om viktigare saker än de stackars förryckta talibanerna, nämligen din hälsa. Några problem sedan senast?" Jag fick utförligt förtälja om min underbara resa till Ladakh och magplasket när jag kom hem därifrån med blödande diarréer i nio dygn och förkylning på det, så att jag inte sett någon annan råd än att genast fara ut och resa igen. Han bad mig noga beskriva symptomen och sade sedan:

457

"Det låter som en lindrig salmonella. Ja, man får sådant i Skandinavien i augusti. Du gjorde klokt som reste bort därifrån." Han lyfte sitt glas, vi skålade med varandra, och han hälsade mig välkommen tillbaka till Europas största stad, Konstantinopel, det andra Rom, ett bättre än det första då det var grekiskt, och tillbaka till solen och Medelhavet och hela den odödligt levande grekiska kulturvärlden. Och det underbara vädret gynnade oss denna gång och lovade med sitt strålande leende trotsa både Afghanistankrisen, hela det hysteriska islam och hela den timliga världen. Hösten hade andats i min nacke i Sofia i Bulgarien, men den var nu långt bakom mig, och ännu längre bort befann sig problemen i New York, Pentagon och Afghanistan. Och jag ämnade inte söka mig i riktning mot dem heller. Som kontrast berättade Ringo om sina märkliga upplevelser under den senaste fullmånen. Han hade hamnat på ett danshak med overkligt raffinerade omgivningar och god musik och njutit av tillställningen, tills han upptäckt att detta ställe mitt i Istanbul var en bögklubb. När han sökt sig bort därifrån till en krog blev han genast varmt omhändertagen av en abnormt vacker turkiska, som genast omfamnat honom, lovat honom guld och gröna skogar och förklarat sig ha väntat på honom i hela sitt liv med en sådan övertygande kraft att han nästan måste ta henne på allvar, när han kände hur hon i sin omfamning vände ut och in på alla hans fickor, drog ut hans kam ur bakfickan och stack in den igen, sökte efter innerfickor.... Jag förklarade för honom mitt problem med islam, att det inte skulle kännas rätt att med min attityd mot islam resa djupt in i Turkiet mot kanske fundamentalistiska mål.... Han förstod mig totalt. "Jag har aldrig kunnat diskutera med en muslim," sade han. "Islam är en enkelriktad väg, och jag tycker inte heller om blindgångare." Vi förstod varandra.

7. Samtal i Konstantinopel. Nästa dag tog mig Ringo med till delar av Konstantinopel som jag aldrig hade sett förut: den största moskén, en otvetydig helgedom bräddad med andakt och de vackraste glasfönster jag sett efter Chartres, gamla kupolbyggnader under restauration, ett handelscentrum under katedraltak som nu åter skulle fyllas med liv, universitetsparken och fantastiska tehus. Ringo är en kvalificerad konstfotograf med ett utsökt sinne för detaljer: han skapar bilder med att fotografera, så att det av en bild kan framgå flera bilder. Även hans färgsinne är utsökt, och han är expert när det gäller att fånga ljus, blommor och ansikten. Min lunch med doktor Sandy blev av helt annat slag. Han ansåg att president Bush hade helt rätt i sin hårda linje fastän de flesta i världen anbefallde motsatsen, i synnerhet Dalai Lama. Afghanistans argument var att Amerika inte hade någon rätt att anklaga Bin Laden så länge Amerika saknade bevis. Alla de nitton brottsliga piloterna hade visserligen muslimskt ursprung, men de kunde mycket väl vara amerikaner och västerlänningar ändå. En av dem var bevisad tysk, och ingen hade haft en aning om vad han egentligen haft i tankarna.

458

"Det är inte bara islam som står inför rätta för detta," sade doktor Sandy. "Det är alla religioner och läror som systematiskt ägnar sig åt att uppsluka själar med hull och hår och göra dem beroende och livegna för livet. Det är alla läror som ägnar sig åt hjärntvätt. Det är all fanatism över huvud taget. Det är alla läror som inte säger till sina studenter: ’Studera allting kritiskt och acceptera ingenting som inte känns sant för er. Pröva allting, och acceptera ingenting som det inte finns belägg för.’ Så resonerar alla förnuftiga religioner och läror, men nästan ingen av dem är behäftad med något sådant förnuft, och alla dessa står nu inför rätta och bör fördömas med dessa muslimska terrorister. Alla dessa terrormän som bevisligen var muslimer ger islam en outplånlig och kanske dödlig skamfläck, men det finns även kristna terrorister i Nordirland och Sicilien, det finns även kommunistiska terrorister i Kina och Nordkorea, det finns även andra terrorister i Burma och Vitryssland; och Saddam Hussein, Khadaffi och regeringen i Khartoum hör till exakt samma terroristgäng. De står alla inför rätta nu, och att få domen avkunnad och genomförd vore den största tänkbara välgärning mot hela världen." Så talade doktor Sandy med en nästan Churchillsk svada, och det var ett nöje att bara sitta och lyssna till honom. Som vanligt verkade Konstantinopel vilja ge det avskedsintrycket, att jag måste älska staden mer än någonsin. Ju mer man lär känna den, desto mer måste man älska den, för dess utsökta primitiva finess, för dess fantastiska blandning av Europa och Asien, för dess uråldriga blandkultur, för dess bullersamma vänlighet, för dess specialiserade tekultur, som alltsammans gör Konstantinopel till den i sitt slag mest unika staden i Europa, så att den egentligen bara kan jämföras med Venedig. Konstantinopel var ju Venedigs moderstad, och bara i Venedig i Europa kan man finna något av just den särpräglade unikhet som särskiljer Konstantinopel från alla andra städer. Kvällen tillbringades i Ringos sällskap. Han var fantastiskt underhållande och öste frikostigt ur sina erfarenheters djupa källor. Hans stora passion var kvinnor, och han tröttnade aldrig på att berätta om dem. En välskapt ung flicka kunde försätta hans hjärta i fullkomlig extas, och han berättade en dråplig historia från Athen. För fem år sedan hade han varit tillsammans med en flicka i Plaka. De hade fått idén att i värmen klä av sig nakna, ta sig upp på Akropolis och tillbringa där en natt i älskog och trotsa alla staket och barriärer - Akropolis hölls ju stängt till kvällen, och ingen fick gå in i Parthenon ens på dagtid. Men Ringo och flickan tog sig över barriärerna och staketen och upp på byggnadsställningarna i Parthenon och inledde där gladeligen sin kärleksnatt. Vad de inte visste var att vakterna tittade på dem genom strategiskt utsatta bevakningsvideokameror. Allting filmades. Naturligtvis var det vakternas plikt att komma och störa och avbryta dem. De togs på bar gärning och splitter nakna och togs in för förhör. Ambassaderna kontaktades. "Men vad gjorde ni där uppe egentligen?" undrade de pryda grekerna. "Vad tänkte ni egentligen på? Visste ni inte att det var förbjudet?" "Men ni kunde ju se vad vi höll på med i era videokameror," sade Ringo. "Hade det inte varit bättre för oss alla om både ni och vi hade fått nöjet att få se oss genomföra det hela?"

459

Vakterna bjöd artigt Ringo och flickan på kaffe, och efter övlig överläggning med berörda ambassader släpptes sedan Ringo och flickan på fri fot. De kom dock aldrig mera upp på den nattens kärlekens höjder. Under resans gång kommer jag att få upprepade anledningar att med nöje komma ihåg min samvaro med Ringo och kanske påminna mig en och annan lärorik konversation.

8. Att lämna Turkiet bakom sig kändes som att lämna en sinnessjukdom bakom sig, ty så känns blotta närvaron av islam med dess kvinnoförtryck, krav på underkastelse och mentala hjärntvätt: som en påtvingad sinnessjukdom, som bara paralyserar människans initiativkraft. Good riddance! Men Grekland var Grekland. Från kvällsavgången från Pithyon fick jag en hel kupé för mig själv, tills vi kom till Komotini. Där kom två herrar in, den ena ung och den andra gammal, och vräkte sig och började röka fastän det var en icke-rökar-kupé. Jag fick bereda den yngre plats med att avstå från min vilande ställning, varpå han i stället genast intog samma vilande ställning och slängde upp benen på sitsen medan han bolmade. Då var en protest på sin plats. De försvann snart. Nästa sällskap var en familj på två omfångsrika kvinnor med en ung manlig släkting, och som alla greker tjattrade de på för det vildaste. Dessutom hade de skrymmande bagage, som de dock fick upp på hyllorna. När vi senare samsades om att sträcka ut oss upptäckte jag att deras bagage ovanför mig läckte någonting, som jag fick i håret. Detta någonting var klibbigt, och jag hoppades det bara var honung eller något annat som kunde tvättas bort. Problemet kunde inte åtgärdas där med mer än att man höll god min och aktade sig för att vara under det bagaget, ty på den platsen blev det minst sagt klibbigt. Tyvärr kom tåget i tid fram till Thessaloniki, alltså alldeles för tidigt på morgonen, då allting ännu var stängt. Det var bara att slockna sittandes på en träbänk så länge. På tåget Thessaloniki-Athen gjorde jag ett heroiskt försök att på toaletten försöka befria mitt hår från den äckliga klibbiga honungen. Jag hade aldrig haft ett sådant problem förut. Lyckligtvis var det bara honung. Det var tur att det inte var en dam som kommit i mitt ställe. Försök tänka er en välcoifferad ung dam med håret permanentat för minst en vecka, och så råkar hon ut för tågmedpassagerares läckande bagage som droppar grekisk klibbig honung i hennes hår. Man kan knappast tänka sig en mer prekär situation. Jag lyckades befria mitt hår från de värsta klibbigheterna, men mycket i skallen förblev klibbigt. Sju timmar som vanligt tog resan till Athen, och det enda värt att omtalas på den vägen var att tåget fylldes av unga grekiska rekryter med det ansiktsuttryck som uttryckte de första omgångarna brittiska soldater som skickades ut i första världskriget. De flesta fick stå upp och trängas i korridorer och mellan vagnarna, så att man inte ens kom in och ännu mindre ut från toaletten. Kriget hade inte börjat ännu, men trängseln var redan svår. Min nya värdinna på mitt gamla vandrarhem "Annabel" var från Washington D.C. Hon hade planerat göra en resa omkring i Indien, Nepal och Pakistan, men den resan hade

460

naturligtvis helt kommit av sig. I stället satt hon som tillfällig värdinna på ett vandrarhem i Athen. Hon hade berörts mycket illa av de överväldigande händelserna i New York och kunde knappast se på TV längre. Hon var inte ensam. Mina goda vänner från Ladakh, Cacia och Clark, hade ju tänkt cykla upp genom Pakistan på Karakoram Road till Kashgar och vidare hela vägen till Sian och Kina. Även deras reseplaner hade grusats, och de väntade nu ut händelsernas utveckling från säkert avstånd på Nya Zeeland. Men mest tänkte jag på doktor Sandy och Ringo i Konstantinopel. Doktor Sandy hade varit helt kategorisk och inte lämnat något utrymme för kompromisser. "Deras terrordåd är så infernaliskt och ensidigt ont att det från början utesluter alla diskussioner. Det spelar ingen roll vem som gjorde det. De var muslimer, och det räcker för att kompromettera och infektera hela islam för alltid. Den religionen kan aldrig rentvå sig efter ett sådant dåd. Det spelar ingen roll hur mycket Arabien, Pakistan och Iran spelar med på Amerikas sida och försöker urskulda sig. De är ändå medskyldiga i samma sjukdom i egenskap av muslimska länder." Ringo hade själv rest i Afghanistan och var mycket kunnig i den arabiska kulturen. Han var son till en andalusisk zigenerska och en tysk och talade både spanska och tyska flytande utom engelska och turkiska. Han var en utsökt musiker trots sin fingerlösa högra hand och var specialist på den arabiska musiken utom en utsökt konstfotograf med ett gudabenådat sinne för detaljer. Inte ens han med sina djupa insikter i österländskt väsen kunde på något sätt försona sig med den muslimska mentalitet som låg bakom det inträffade. "Jag har aldrig kunnat diskutera med en muslim. De är körda från början i enkelriktad riktning, och det är omöjligt att få en muslim bort från hans envisa blindgång." Fritänkaren har ibland kritiserats för sin ganska hårt befästa grundläggande kritiska inställning mot Islam. Det inträffade lär knappast få oss att mjuka upp vår ståndpunkt.

9. Arkeologisk helg i Grekland. Det var så fullt på vandrarhemmet att man nästan inte fick plats. Mitt rum hade sju sängar, men där låg åtta personer. Den åttonde, en japan, låg på soffan. I korridoren (mellan vårt rum och badrummet) låg ytterligare fyra personer på madrasser på golvet. Hellre än att vägra någon nattlogi beredde mitt sympatiska vandrarhem "Annabel" plats åt gästerna på golvet. Jag hade tur som över huvud taget fick en säng. Detta innebar också ett sprudlande sällskapsliv på "Annabel" med full rulle hela natten. Om och om igen visade grekisk television tisdagens skräckscenario med 'The Twin Towers' där först det ena inhöljdes i svart rök, när så plötsligt det andra flygplanet brakade in i det andra. Detta visades om och om igen med dramatiserande musik till, man fick även se hur skyskraporna kollapsade som korthus och den 400,000 ton tunga eldhärjade bråten efteråt med fortfarande mer än 5000 människor saknade och endast 200 lik hittade och definierade – men allt detta struntade de glada unga gästerna på 'Annabel' i. Det var oviktigt. De struntade blankt i president Bushs billiga krigsretorik och talibanernas förryckta vansinneshysteri båda dessa världar var absurda och ovidkommande. Det enda väsentliga var den grekiska skönhetsvärlden.

461

På fredagen for jag ut till Delfi. Det är 25 mil dit från Athen, resan hade planerats väl, jag tog tåget till Levadia, men sedan blev det torsk. Ett kanadensiskt ungt par från Montreal var i samma situation. Vi väntade i två timmar på bussen som aldrig kom. Sedan nödgades vi dela på en dyr taxi (7000 drakmer) för att alls komma dit. Kanadensarna hade varit hågade att ge upp, när jag övertalade dem att ge taxin en chans. Naturligtvis blev det en oförglömlig upplevelse. Delfi ligger högt över havet, och man kan se den Korintiska viken därifrån med hamnstaden Itea. Det är egentligen närmare till Delfi från Patras än från Athen och med bättre kommunikationer dessutom. Vi kom fram halv 2 (efter två timmars tågresa, två timmars väntan i Levadia och en halv timmes taxiresa) och hade då några timmar på oss att "göra" Delfi innan returbussen skulle gå klockan 4. Det gällde att ligga i, för i Delfi finns det mycket att se, och arkeologiska muséet hann stänga klockan 3 innan man hann fram dit. Delfi var under 800 år världens centrum och kallades i det klassiska Grekland för "världens navel". Det var Apollons och Athenas särskilda sanktuarium oberoende av andra stater (tills det blev ockuperat), och dess storhetstid som Hellas ledande orakel varade ända tills den romerske generalen Sulla kom hit och plundrade stället 86 f.Kr. och satte det under romersk skattelagstiftning. Delfi var även platsen för de "Pythiska spelen", en variant av de olympiska spelen, som hölls här vart fjärde år från år 586 f.Kr. Hit kom både Orfeus och Oidipus, Alkibiades och Nero och tävlade och utmärkte sig, men Nero plockade med sig 500 skulpturer härifrån. Även Alexander den store kom hit och utkrävde ett orakelsvar av den pythiska prästinnan med sådant eftertryck, att oraklet utbrast: "Du är oemotståndlig!" Det orakelsvaret nöjde sig Alexander med och drog därifrån. Nedanför själva vägen ligger själva det antika Delfi med det runda Athenatemplet och andra ruiner. Ovanför vägen ligger det stora Apollontemplet (i ruiner), där ovanför den alltjämt fungerande amfiteatern, och högst upp arenan, som är märkvärdigt väl bibehållen. Det var en märklig upplevelse att äntligen lyckas komma hit efter alla dessa år - det var 12 år sedan mitt första Greklandsbesök, och det var mitt 18-e besök i Athen och Grekland. Det var hög tid att jag nådde fram till Delfi. Trots Rom så fungerade oraklet ända fram till 300-talet. En av de sista gästerna som kom hit för att få råd var kejsar Julianus 'Avfällingen'. Han fick då det mycket vemodiga beskedet: "Apollons tempel ligger i ruiner, Kastaliakällan har sinat, och vi som lever här får tigga för att överleva. Hur kan du vänta dig något orakelspråk mera under sådana miserabla förhållanden?" Kristendomen hade gjort sitt segertåg över världen och lämnat de flesta hedniska tempel i ruiner och blottställda. Några årtionden senare stängdes Delfi helt sonika av kejsar Theodosius, all verksamhet där förbjöds, och efter Theodosius kollapsade det romerska imperiet definitivt för alltid. Det hade kanske varit bättre att låta oraklet få överleva. Man hade tur i dessa dagar, ty det var 'arkeologisk helg', vilket innebar att det var gratis entré till alla arkeologiska begivenheter. Naturligtvis passade man på tillfället och begav sig upp till Akropolis i ottan, där jag inte varit på tio år. Man behöver ju inte besöka oföränderliga platser så ofta. Dock var det tillfredsställande att se, hur reparationsarbetena på Parthenon hade framskridit. Hela den norra väggen var nu fullbordad, och det återstod

462

bara södra väggen och taket. Sedan återstod allt det andra. Arbetet går maximalt långsamt då det drives av FN, som ju pumpar in pengar till projektet så länge det pågår. Under dagen tog jag bussen ut till det undersköna Kap Sounion, Attikas sydspets, med ruinerna av Poseidontemplet högst upp på klippan med två kvarvarande kolonnrader och med världens dyraste grekiska restaurang strax nedanför - den enda på stället, den hade alltså monopol, och naturligtvis var den fullbesatt på detta mycket torra och nakna ställe. Men omgivningarna var hur underbara som helst med det stora knallblåa havet, de fantastiska klippöarna, det makalösa templet och de vita båtarna som skummande simmade runt omkring, och det var ett nöje att dröja kvar där så länge som möjligt. Det hade varit ännu roligare om man haft råd med maten. Man kom tillbaka till Athen lagom till kvällen för att göra ännu ett försök upp mot Akropolis före skymningen. Jag var väl den sista som släpptes in före stängningen. "Skynda på bara," sade de. Så man fick ännu njuta av Akropolis, Parthenon och Erekteion i dess vackraste belysning innan ännu skymningen hade gått för långt. Det var fullkomligt idealiskt och kunde inte bli vackrare, och det var svårare än någonsin att slita sig därifrån. Men vad hände? Plötsligt hördes det missljud. Det kom från Herodes Atticus-teatern nedanför sydsluttningen. Det var hard metal megadecibel som test inför en konsert. Det var rena jordbävningen och världens hemskaste oväsen med bara falska elgitarrer och bombarderande trumbatterikrevader. Hur kunde sådant tillåtas så nära Parthenon? Ville de skaka sönder världens vackraste tempel efter att i tjugo år ha arbetat på restaureringen av dess nordvägg? Jag förstod det inte. Här är en ny sorts barbari i form av den grovaste musikoväsenshjärntvätt typ Megadeath, Iron Maiden, Hard Metal, Tecno, och allt vad sådant heter - hjärndödande monotoni för högsta tänkbara volym enbart för oväsendets egen skull. Det var lika outhärdligt som oacceptabelt, särskilt på en plats som Akropolis.

10. Afghanistan Jag hade planerat att besöka Epidauros, men min infektion gjorde det omöjligt. Efter en ohygglig natt var det enda att göra att vila, äta upp sig, ta det lugnt och inte på något sätt riskera att förvärra situationen. Infektionen hade kommit under tågresan från Konstantinopel till följd av det konstant 30-gradiga vädret natt och dag, min konstitution är inte gjord för sådant, och i Delfi hade situationen förvärrats. Vad jag mest av allt måste undvika var att sitta instängd och orörlig i tåg eller buss i många timmar, som jag gjort de senaste fyra dagarna. Med min värd talade jag om vandrarhemssituationen i Athen. Många små hotell och vandrarhem hade fått stänga efter jordbävningen för två år sedan, då det uppstått skador som inte kunnat passera den årliga gästhusbesiktningen. Därför fanns det ytterst få billiga vandrarhem kvar i Athen – Annabel (2000 för en säng i sovsal med sju sängar) var kanske det enda.

463

Men ett större problem var alla de kriminella elementen - drogförsäljare från Albanien och Ryssland och arabländer mest av allt. De hade råd att betala och togs därför gärna emot medan fattiga backpackers inte hade råd att betala. Ett resultat av drogsamhället med drogliberaliseringen som aldrig diskuterats är de absurda sociala orättvisor det leder till – förslavarna belönas och blir miljonärer, medan hederligheten konkurreras ut och blir utslagen. President Bush höll sitt stora tal i Washington med moralisk uppbackning av Tony Blair. Talet fick kommentarer som, "i ett slag har Bush förvandlats från en ansvarslös cowboy till en världsledare." Detta är sant, och det är underbart. Visserligen var talet inte skrivet av presidenten själv, ingen president i Vita Huset har skrivit sina egna tal efter Kennedy, utan presidentens vän Mike Gerson skrev talet efter att han konsulterat Shakespeare och Churchill. Men talet tog skruv och kommer att gå till historien, och detta är det viktiga. Bush har fått hela världen med sig i sitt vältaligt predikade korståg mot terrorism, och det är bara att önska honom lycka till och sluta upp vid hans sida. Arabmiljonären Osama Bin Laden har utpekats som världens störste skurk med sitt terrororganisationsnätverk kallat Al Qaeda, som metodiskt inriktar sig på att ge nådastötar åt alla demokratiska strukturer och stödja terrorregimer som talibanerna, Saddam Hussein, Khadaffi och Khartoum. Min uppfattning är att detta korståg inte kan misslyckas, då dess moraliska odds är 100-procentigt självklara. Ett sådant övergrepp som attacken mot Twin Towers i New York med offrandet av mer än 5000 oskyldiga människors liv, som visar ett totalt förnekande av allt människovärde, kan bara jämföras med nazismens värsta omänskligheter och måste bekämpas som en vidrig farsot eller vådeld tills den är utsläckt, och det råder ingen tvekan om utgången. Inte de mest långsökta förklaringar och ursäkter i världen kan på något sätt rättfärdiga den kallblodigt överlagda attacken mot helt civila mål i New York. Vad svarar då talibanerna? De säger att de gärna skall överlämna och ställa Osama Bin Laden inför rätta om hans skuld kan bevisas. De tar alltså för givet att hans skuld inte kan bevisas. Samtidigt hotar de: "Om Amerika angriper Afghanistan är det alla muslimers plikt att döda amerikaner och alla som hjälper dem. Alla som hjälper fienden eller spionerar för dem eller ens sympatiserar med dem måste enligt Islam förgöras." Samtidigt beklagar de att 6000 människor dog under attackerna men anklagar Amerika samtidigt för att ha begått liknande skändligheter i Japan, Vietnam, Jugoslavien, Korea, Irak och Palestina utom många andra länder. Deras ambassadör i Pakistan, Abdul Salam Zaeef, kom också med påståendet, att 4000 judar som brukade arbeta i World Trade Center "råkade" den 11 september vara borta därifrån. Detta märkliga påstående insinuerar att attacken skulle ha varit iscensatt av israeliter och till och med amerikanska krafter bara för att skaffa en förevändning för att angripa Afghanistan. Detta motsägs av att alla de 19 flygplanskaparna var muslimer och stod i kontakt med Bin Laden dagarna före attacken. Detta är Amerikas bevis, som talibanerna tydligen vägrar att acceptera som sådant. Sista ordet borde kanske ges åt gamle kungen av Afghanistan, 87 år gammal i exil i Italien sedan 1973, då han störtades av sin brorson efter 40 år som konung, vilket inledde den onda cirkeln av inbördeskrig i Afghanistan, varunder alla mänskliga rättigheter gick förlorade och i synnerhet kvinnornas, vilken destruktiva utveckling kulminerade med att

464

talibanerna kom till makten i Kabul. Strax efter utvisades Bin Laden från Arabien och inledde då genast sin nya verksamhet i Afghanistan. Kung Muhammed Zaref Shah säger, att talibanernas regering är olaglig och självutnämnd och inte har någon förankring hos folket, och att enda sättet att åtgärda Afghanistans problem är att börja med att få bort talibanregimen. Afghanistan var faktiskt demokratiskt fram till 1973, fria val förekom, det var ett helt neutralt land, och kungen vill nu upprätta en exilregering. Hans ord väger tungt genom sitt lugna och mogna förnuft. Han känner onekligen sitt land bäst och lyckades hålla det neutralt utanför det andra världskriget. 11. Förlåt nu att jag måste kritisera EU, men det hör ju liksom till när man har möjlighet att närmare skärskåda hela Europa att även tillkalla någon uppmärksamhet på dess mindre lysande sidor. Dessa är inte minst framträdande i Grekland. Redan i Tyskland konstaterade jag att allt var första klass med inget utrymme för något annat. Detta kallar socialdemokrater för socialdemokrati, men den betänkliga konsekvensen av att slopa andra och tredje klass och förtränga och omöjliggöra deras existens är, att de även blir uteslutna från den enda första klass som blir kvar i ett elitsamhälle utan överseende med fattigdom. Denna trend är dominerande och skräckinjagande i hela Europa. Ett symptom är att fler och fler inte har råd att leva i Europa. De reser till länder som Indien och Thailand, där de kan leva billigt och där de hoppas på beständigt uppehållstillstånd. Det säger sig självt att många av dem slutar som mänskliga vrak i en eller annan form som har förlorat sina rötter. Vad är det för ett samhälle som gör det omöjligt för sina samhällsmedlemmar att klara sig om de inte ger hela sin tid till enbart arbete så att de inte får någon tid över att leva? De flesta anslöt sig till EU för att de trodde det skulle löna sig, att livet skulle bli billigare, och så vidare. Det blev tvärtom. Den hysteriska standard-uppskruvningen enligt tyskt-amerikanskt mönster har gjort livet inom EU dyrare och svårare för det stora flertalet. Fler och fler finner det omöjligt att leva inom EU då EU spårat ur genom sin egen ambition och girighet. Det hade inte behövt gå så. EU var bara bra före EMU. Och den stora frågan är: kan denna betänkliga utveckling vändas i konstruktiv riktning, eller måste det bli värre? Skräckscenariot vore ett genomgående första-klass-samhälle med en lavinartat växande billig slavarbetarbefolkning i form av illegala invandrare från främst muslimska länder. En sådan trend har ständigt blivit allt starkare ända sedan EU konsoliderades genom Tysklands återförening 1990, och den trenden och utvecklingen är allt annat än sund. Denna trend måste tyvärr även affektera det dagliga livet. Som resenär i Grekland märker man det bland annat på de utdöende billiga restaurangerna och vandrarhemmen. Det räcker med att en årligen återkommande inspektör med direktiv från EU hamnar i en gammaldags trevlig restaurang och noterar vissa bristfälligheter i köket och säger: "Det här och det här måste åtgärdas." Han har sina direktiv, han har betalt för att sköta sitt jobb, och

465

han gör bara sin plikt, tror han. Men resultatet av hans utlåtande är, att restaurangen inte har råd att åtgärda vad han föreskrivit, således inte får fortsatt licens och måste stänga. I stället kommer det upp dyra hotell, hamburgerbarer för skräpmat, "fast food", världens ohälsosammaste mat som folk under stress sätter i sig för att tillfälligt åtgärda sina hungerkänslor, medan allt gammalt försvinner och ersätts av en dagsländeskräpkultur med det tillfälliga konsumtionssamhällets kortsiktiga behov som enda inriktning. Detta är baksidan av EU. Förr kunde man i Grekland år efter år gå till sin stamrestaurang och vara säker på att den alltid var likadan, alltid träffa samma kyparkompis och alltid kunna äta sig tillfredsställd för ett billigt pris. Detta försvinner mer och mer i Grekland, och det är EU:s fel. I stället för grekisk traditionell vardagskultur möts man mer och mer av en steriliserad första-klass-standardisering efter tyskt mönster enligt tysk ordning, där lakan för natten på ett vandrarhem kostar 150 drakmer extra, allt för att göra resenären och gästen sur. Bland mina medresenärer i Grekland visade kanadensarna den bästa energin. Ett par, far och son, kutade omkring med mig i Delfi, hade varit vid Kap Sounion och åkte nästa dag ut till Aegina. De bodde på mitt ställe, och jag blev god vän med dem, särskilt med den unge sonen, som fått sin bil stulen och därför tänkte leva billigt ett halvår först i Grekland och sedan i Indien, dit han skulle komma som nybörjare, varför han var tacksam och glad för alla tips han kunde få av mig. Ett annat hurtigt kanadensiskt par dök upp bland alla somalier, bulgarer och makedonier på mitt vandrarhem i Patras. Där träffade jag också min skotske vän målaren från i våras. Vi hade en nöjsam eftermiddag tillsammans i det 36-gradiga vädret, i vilket man ändå inte kunde göra någonting, och talade hjärtligt illa om hela världen och EU. Vi såg båda fram med fasa emot Eurokonverteringen i hela Europa vid årsslutet. "Alla ser fram emot det med stora förväntningar," sade han, "men alla kommer att förlora på det. Det är alltid så: alla penningväxlingar måste innebära förluster. Och sedan när det är gjort blir alla besvikna och arga, medan det inte finns någon möjlighet att vända tillbaka." Även Afghanistankrisen, menade han, kunde bara leda till skada för hela världen. Han visste att berätta att USA redan inlett bombningar mot civila mål i Afghanistan. "Ryssarna var där i tio år," sade han, "och det enda de vann på kuppen var resultatet av överdriven rysk roulette." Vi kom fram till, att det enda stället i världen man fortfarande kunde bege sig till och vara viss om att där finna frihet och oanade möjligheter, var Sibirien. Han berättade, att de där nyligen någonstans bortom all ära och redlighet hade funnit ett av alla myndigheter för länge sedan bortglömt mentalsjukhus. Alla läkare och vårdare var spårlöst försvunna sedan ingen vet när medan bara patienterna fanns kvar, fullständigt bortglömda och vansinniga hela bunten: hela civilisationen i ett nötskal. Det var bara 36 grader i Patras medan det hade varit 40 i Athen, men nu började äntligen svalkande vindar blåsa från väster. Min infektion hade troligen helt varit en följd av den extremt överhettade väderleken, de sista dagarna i Athen hade jag varit helt stukad, medan det började bli bättre nu med de svalare fläktarna. Min morgon i Patras hade jag kunnat tvätta bort allt var ur såret och för första gången på fyra dagar kunnat gå obehindrat igen, så det gick i rätt riktning.

466

Kaféet i busstationen var helt fördärvat efter renoveringen. Den fantastiska trivseln och charmen där var helt bortsopad med införandet av EU-standarden, och priserna var därefter: man kunde aldrig ta sig en kopp kaffe där mera. Förr fick man alltid ett glas vatten med det goda billiga kaffet. Inget vatten mera, och kaffet, serverat i standardiserad plastmugg, smakade pyton. Det enda som lönar sig är oföränderlighet. Med en stabil oföränderlighet som bas kan man utveckla och bygga upp vad som helst. Den minsta förändring måste innebära rubbning och kris. Den kan vara övergående, men den kan också ha bestående skadliga effekter. Det vet man aldrig innan, och därför är all förändring ett risktagande. Vanligen blir resultatet av en förändring mer negativt än positivt, varför man just därför försvarar den med dess positiva resultat och förtränger det negativa. Därigenom kan världen ständigt förändras till det sämre - med några få positiva förbättringar på vägen. Dessa har ensidigt framhållits av historien, medan de bestående ruinerna av det förflutna alltid skall vittna om den högre sanningen, att det inte behövde ha gått så.

12. Brindisilektionen. Det förekom en berömd 40-talsfilm med James Stewart som hette "Livet är underbart", på engelska "It's a Wonderful Life" gjord av sicilianaren Frank Capra. Det handlade om James Stewart som i desperation skulle begå självmord, därtill tvingad av den hårda kapitalistiska utvecklingen, när en gammal ängel kom till honom och visade honom vad det skulle bli av hans stad om han gav upp. I denna "nya sköna värld" fick man då bland annat en modern restauranginteriör: skrällande öronbedövande oväsensmusik, TV-hjärntvätt som alla glodde sig paralyserade på, den som inte hade mycket pengar blev brutalt behandlad och utkastad, fina flickor kunde inte göra karriär om de inte lät sig mutas till extraknäckande fnask, restaurangens interiör var helt charmlös i bara plast och metall, och hela stadens dominerande kultur var som i Las Vegas: ensidig hypervulgaritet till kapitalismens lov, pris och ära. Alla som inte inordnade sig i detta system var utslagna för livet från början. Så verkar EU dessvärre bli genom EMU. När Euron väl är genomförd nästa år och de tyska bankerna fått triumfera kommer troligen baksmällan: folk börjar inse att de blivit lurade, de inser smärtsamt vad de förlorat och gått miste om, och hela antiglobaliseringsrörelsen får en medvind med oöverskådliga följder. Alla gamla goda restauranger med trevlig miljö i Brindisi hade nu stängt och försvunnit. Kvar fanns bara hamburgerbarer och pizzerior med ensidig giftig skräpmat. Ville man in i en bank för att växla pengar fick man inte ta några väskor med sig in. Jo tack, lämna bara allt ditt bagage utanför banken på gatan och ta god tid på dig inne i banken att göra dina ärenden medan ingen ser vart ditt bagage tar vägen! Inget växlingskontor i Brindisi växlade grekiska mynt längre - de skulle ju alla avskaffas nästa år ändå. Tyckte man inte om detta samhälle var man terrorist. Och så vidare. Jag och skotten hade talat mycket om detta i Patras. Dumt nog hade jag lämnat Patras och Grekland bakom mig. Det är samma sak varje gång. Bara att lämna Athen utlöser alltid en överväldigande kris och känsla av förlust.

467

Det bristfälliga välkomnandet i Brindisi jämte den långa infektionskrisen och saknaden av Grekland gjorde som vanligt att hela resan kändes förfelad och man bara ville hem igen. Ändå var det bara att fortsätta. Och bara för att slippa Brindisisyndromet reste jag till - Lecce. Det var ju en repris från i våras, men i våras hade jag saknat kamera. Nu kunde jag i lugn och ro fotografera den magnifika domkyrkoplatsen från olika vinklar och dessutom inträda i katedralen - i våras hade den varit stängd. Sedan vidtog restaurangjakten. Jag träffade ett holländskt par som också haft svårt för att finna något ätbart ställe i staden, så de kunde lika litet hjälpa mig som jag kunde hjälpa dem. Slutligen rådgjorde jag med en polis som skickade mig till en utsökt trattoria på Via Delfino, där jag föll för frestelsen av en "Penne all'arrabbiata", "de ursinniga makaronerna", som var som gjorda för mitt humör. Till detta beställde jag en halvliter vin som såg ut som en helliter - det måste ha varit minst 750 cl, men jag tackade bara och tog emot och hade en ljuvlig middag som åter fick mig att äntligen känna mig hemma och välkommen åter till Italien. Naturligtvis kom jag i samspråk med hela köket. De hade ju aldrig sett en svensk förut. En vacker dam ville veta om jag var Skytt? Nej. Fisk? Nej. Kräfta? Nej. Vattuman? Nej. Vadå då? Jungfru. Nej, sade hon, omöjligt! Vad som helst men inte Jungfru! Stämningen var den bästa tänkbara där på stället, så det var synd att bryta upp, men vad kunde man annat göra när halvlitern vin var uppdrucken och tåget väntade? Den långa tågresan beredde inga äventyr, men på färjan över till Messina var allting kaos, ty serveringsbaren fungerade inte som den skulle. Det fanns inget kassabiträde, varför de två gubbarna i baren måste sköta allt ensamma, och det gick inte så bra. Tydligen var det rusningstid dessutom, så kön sträckte sig över hela fartyget, och de flesta måste ge upp hoppet om att alls hinna fram till kassan innan färjan lade till på andra sidan. Naturligtvis blev då många köande uppretade, det uppstod klassiska italienska temperamentsutgjutelser, i synnerhet när stackaren vid kassan dessutom måste ingripa när espressoapparaten plötsligt gick sönder.... Ändå var det en tröst att uppleva denna gamla slitstarka färja igen, där allt var i gammal god stil: en riktig landgång för att komma ombord, riktiga röksalonger med riktiga däckstolar att sitta i, riktiga promenaddäck som gick runt hela skeppet, och genuin inredning med bara träpaneler överallt: ingen plast eller annan sterilisering här inte. Allt var äkta och mänskligt och billigt och charmigt. Domenico hade sagt i telefon att det var hett även på Sicilien, men vädret över Messina var molnigt och disigt, jag hade frusit under natten och troligen ådragit mig en liten förargelseväckande förkylning; men under dagen på väg till Palermo klarnade det, och Palermo var molnfritt. Att vandra iväg upp till Via Antonio Vivaldi under den stekande solen med några ton bagage tog sina 45 minuter, men risktagandet lönade sig ännu en gång: Paola var hemma, jag blev väl emottagen, konvalescensen inleddes genast, och framför allt kunde jag se fram emot att få tvaga mig ren och kanske rentav sova ut. På eftermiddagen ringde Nino och gratulerade mig till 50-årsdagen för 18 dagar sedan. Det lät som ett skämt. Jag var gammal och trött men levde ändå som en 30-åring. Men

468

Brindisiläxan hade lärts: trots tröttheten, infektionen och ålderdomen var det bara att fortsätta.

13. Hos Edith Wharton i Palermo. Paola var tyvärr inte frisk. Hon hade efter en semester i Grekland i augusti drabbats av en förkylning som satt sig i lungorna, och hennes bronkit var så seglivad, att hon ibland måste ha syrgas, för att alls få tillräckligt syre. Hon stannade hemma från arbetet och låg mest i soffan och tittade på TV medan hon långsamt återhämtade sig. Hennes mor kom ner på besök, som jag inte sett på nio år. Hon hade plötsligt blivit vacker, vilket hon inte brukade vara, då hon var en tämligen robust tant. Men kriser och makens bortgång hade fått henne att tackla av och förlora alla onödiga kilon, och plötsligt hade hon vid 70 år blivit vacker. Hon mindes min far mycket bra, som var mycket här under 80-talet, och vi hade mycket att prata om när det gällde gamla minnen. Min infektion började också kännas påfallande bättre. Jag vet inte var det var som jag stötte mitt smalben mot en klippa, då jag inte märkte det själv förrän något började svida innanför byxan, varpå jag drog upp byxbenet och konstaterade ett till synes ytligt och ofarligt sår. Jag struntade i det, och i Delfi kutade jag omkring överallt och ignorerade fullständigt att såret började ilskas mer och mer. Efter Kap Sounion var det definitivt infekterat, och jag fick inställa den planerade utflykten till Epidauros, då det inte längre var möjligt för mig att röra mig obehindrat. Det var med all sannolikhet den höga temperaturen som gjorde att såret blev fatalt - när det är mycket varmt vill sår inte läka sig, och temperaturen omkring Athen var 40 grader. Infektionen hade redan förföljt mig ut ur Grekland och ända till Palermo och blev endast mycket långsamt bättre. Jag var tvungen att vila benet, om det inte skulle bli värre igen, och Palermo erbjöd nu det rätta tillfället - jag kunde sitta inne och läsa och skriva hela dagarna om jag ville. Infektionen var fortfarande såpass allvarlig att jag måste ha den under regelbunden uppsikt och hela tiden tvätta det svårt varade såret, som aldrig ville sluta avge blod och var och vätskor i visserligen små men oblidkeliga mängder. Den klaraste förbättringen var att det inte sved alldeles ohyggligt längre. I Athen hade det ibland gjort så ont att jag nästan blivit galen. Jag hade aldrig haft en sådan infektion förut. En ljuvlig natts sömn på en god middag gjorde susen, så att jag nästa morgon vågade ge mig ut på en utflykt till mitt älskade Cefalú, som jag inte sett på fyra år. Det noterades till min stora bedrövelse, att den traditionella serveringen vid Palermos station hade likviderats och ersatts med McDonalds, hamburgerservering, pizzeria och annan ohälsosam skräpmat till dånande oväsensmusik. Dessutom hade stället försetts med luftkonditionering, så att man började frysa så fort man kom in. Det var nog för att till och med avskräcka skandinaver, som huttrande måste lämna stället efter fem minuter för att ändå föredra de 25-30 graderna utomhus. Till och med Palermo hade alltså fallit för den tyska EU-första-klass-standardiseringen. Till och med de gamla vänliga och personliga kyparna var utbytta mot opersonliga robotsflickor, som tydligen anställts bara för sin barbielook.

469

När jag gick upp på Cefalúklippan konstaterades även där bedrövliga förändringar: taggtråd och stålstaket överallt. Det fattades bara att man måste betala inträde för att få utföra det digra arbetet att klättra upp till toppen. Lyckligtvis slapp man åtminstone det, så att man motiverades till företaget, men man fick finna sig i att låta sig ledas mellan stålstaket och taggtråd nästan hela vägen upp. Ej heller kunde man längre kosta på sig en anständig lunch i staden: på fyra år hade priserna fördubblats. Detta var dock inte EU:s fel utan bara en följd av turismen. Ändå blev utflykten angenäm. Men hur länge skall denna utveckling mot ständigt värre sterilisering, standardisering och avhumanisering få fortsätta? När skall mänskorna äntligen säga stopp? När ska de genomskåda den hårda skvalmusikens intighet, som används som publikhjärntvätt på alla offentliga ställen; när skall de protestera mot att alla priser ständigt blir dyrare trots EU, som lovade motsatsen, så att ingen längre har råd att äta ute och alla trivsamma matställen måste stänga; - när skall det mänskliga, med trivsel, värme och medkänsla, äntligen få triumfera över allt det ständigt alltmer lönsamma och tilltagande omänskliga, med kapitalistisk hets, drogpsykos och sjuklig stress, som tillåts dominera världen utan protester? Paola var helt överens med mig. Hon betecknade alla offentliga luft-konditionerade ställen som lunginflammationshärdar, och hon hade sannolikt fått sin infektion just på ett sådant. Men hon var mycket bättre min andra dag i Palermo och hade redan börjat forsa iväg på sin temperamentsfulla svada som vanligt, och det blev ett nöje att åter få njuta av hennes uttrycksfulla italienska. Jag fullbordade läsningen av romanen "The House of Mirth" av Edith Wharton, en roman som filmatiserats med Gillian Anderson i årets kanske bästa film, men romanen var ännu bättre i sin utomordentliga konsekvens av utsöktaste ädelhet hos en kvinna. Det var länge sedan jag kunde njuta så av en roman. Den är så ytterst känsligt skriven, att man måste läsa den med största möjliga långsamhet för att inte gå miste om en enda värdefull nyans, så att man bör begränsa sig till två kapitel om dagen. Därigenom tar den totala romanen (250 sidor) två veckor att läsa, men den kan tänjas ut, man kan läsa den ännu långsammare, och sedan måste man då och då läsa om den. Den är bättre än filmen genom det som skiljer den från filmen. Av nödvändighet har filmen gjorts mera dramatisk, och den ger i viss mån publiken den uppfattningen att hjältinnan Lily Bart själv ställer till det för sig genom att spela kort med penninginsatser. Men hon spelar bara bort 300 dollar och betalar skulden. Det framgår inte ur filmen. När Gus Trenors lovar hjälpa henne ekonomiskt har hon ingen aning om att han använder sina egna pengar, inte hennes, för sina spekulationer på börsen. Först när han misslyckas med att förföra henne går sanningen upp för henne, och hon har sedan ingen annan livsmålsättning än att göra rätt för sig. Hon är alltså ännu renhårigare i boken än i filmen. Ej heller hittar Lawrence Selden någonsin de kärleksbrev till honom från hennes väninna som Lily kunnat använda för att rädda sig själv, som hon kastat i hans spis. Ej heller begår hon överlagt självmord. Hon tar en överdos väl medveten om riskerna men tar risken bara för att hon vet att hon inte kan sova annars, och hon behöver ingenting bättre än att få sova ut....

470

Det är alltså ett antal detaljer i boken av stor väsentlighet som filmen har missat. Romanen är unik i den amerikanska litteraturen för sin (i Amerika) ytterst ovanliga extremt höga grad av ädelhet, finkänslighet och finess, för sin ytterst säkra, behagliga och vackra stilism och för det fantastiska kvinnoporträttet av Lily Bart, en hjältinna som bara kan jämföras med Anna Karenina men utgör en högre utveckling av hennes väsen. Anna Karenina hade egentligen bara sig själv att skylla, men Lily Bart är fullständigt oskyldig till sitt öde, som bara vållas av ansvarslöst skvaller uppkommet genom en småaktig väninnas missförstånd. Lily Bart kan rädda sig på flera olika sätt, inga dörrar är stängda för henne, men hennes oförgängliga storhet ligger däri att hon vägrar att göra det av den anledningen att det är mot hela hennes väsen att göra sig delaktig i den skyldiga småaktighetens oförnuft och ynkedom. Hellre dör hon och räddar sig därmed åt evigheten som en av litteraturens fullkomligaste kvinnor. Med min målare i Patras diskuterade vi det faktum att 1900-talet knappast producerat en enda klassisk målare. Vi var överens om vissa erkännanden av Utrillo, Vlaminck och Chagall men var eniga om att de två största och skickligaste, Picasso och Dali, båda hade spårat ur. Han kände ett antal konstnärer som var framgångsrika och sålde sin konst för miljoner genom hård marknadsföring även fast det var skräp och nonsens, men detta citat bör noteras: "Jag arbetar hellre hela livet i fattigdom och obemärkthet om jag bara får leva för att få skapa riktig konst, ty endast äktheten hör tidlösheten och evigheten till, medan all er futtiga skrotkonst och fuskverk bara är fluglortar till för att omedelbart sopas bort och försvinna inför sanningens tidlöshets ofrånkomliga evighetsvärdering." Kvalitet är allt. Marknadsföringsbarhet, säljbarhet och framgång är ingenting.

14. I krigets Palermo. Amerika hade redan sänt specialtrupper till Afghanistan. En italiensk tidning hade som rubrik: "Bush skickar sina Rambos till Afghanistan." USA tycks helst vilja ha det till ett Rambokrig. Specialstyrkor som tränats för nattstrider, elittrupper som tränats för blixtattacker i ökenterräng, extraordinarie specialister som tränats för att slå till hårt och genast försvinna - det liknade invasionen i Somalia för en del år sedan - cowboysarna kommer. Dock påminde stämningen inför detta krig mycket om Falklandskriget 1982, som ju blev ganska kort gudskelov. Samma fräcka övertramp från en galen diktaturmakts sida, samma extremt otillgängliga förhållanden, samma sorts utmaning, och det kriget slutade ju faktiskt snabbt med diktaturens undergång och en seger för demokratin. Måtte det gå likadant i Afghanistan. Paola var dock mycket kritisk mot Bush och Amerika och karakteriserade Bush som en dum fyllbult, som man därför kunde vänta sig det värsta av, exempelvis vanvettiga övergrepp och misslyckanden och biologisk krigföring. Det senare vore det värsta skräckscenariot av alla: terroristerna mot New York visade att de fullkomligt förnekar allt

471

människovärde, och just sådana typer skulle kunna med att kriga biologiskt. För sådana som mördar i Guds namn är ingenting heligt och allra minst människan eller livet. Till lunch på söndagen hade vi Paolas och Carlos mycket goda grekiska vänner, som talade flytande både italienska och grekiska. Naturligtvis pratades det mest om Grekland. Jag fick mysteriet med det stora okända Apollotemplet i Vasses löst - jo, det existerade verkligen, fastän det inte fanns på kartan. Det är ett jättelikt tempel ovanför Pirgos och Olympia, mycket svårtillgängligt, av nästan Parthenons dimensioner. De gav mig även andra utomordentliga tips på okända fantastiska ställen på Peloponnesos. Fastän de är greker och har bott i Grekland i hela sitt liv menar de, att ju mera man upptäcker av Grekland, desto mer har man kvar att upptäcka. Min framtid där är således säkrad. Allt jag behöver är tid och pengar - vilket jag aldrig haft hittills av någotdera slaget. På kvällen firades det fyrverkerier över hela Palermo, men ingen kunde förklara varför. Det hysteriskt frenetiska fyrverkeriandet pågick hela natten, och ingen visste varför. Det var den sista september. Det var det närmaste någon kunde komma någon förklaring. Om en vecka skulle det vara folkomröstning i Italien, men ingen visste vad saken gällde. Någon visste att berätta att orsaken var ett parlamentsbeslut som fattats i oppositionens frånvaro, varför oppositionen krävt folkomröstning för att utröna om beslutet varit riktigt, men folket visste inte vad beslutet handlade om. Sannolikt skulle därför deltagarantalet i folkomröstningen bli lågt och därför hela folkomröstningen bli ogiltigförklarad. Men den stora framgången var att jag på måndag äntligen fick tag på Nino. Vi hade inte setts på flera år, men han var i bättre form än någonsin och hade ny bil. Han närmar sig de sjuttio men hade under de senaste åren gjort resor till Sydamerika (för naturens skull mest i Venezuela), till Sankt Petersburg och Moskva, runt hela Indien och till Sydafrika. Han hade varit mycket imponerad av Ryssland och framför allt av Moskva, även Indien hade enbart givit honom positiva intryck och frestelsen att återvända och upptäcka mera, medan Sydafrika tyvärr mest bara bjudit på kallt och dåligt väder - vilket är mycket ovanligt för Sydafrika. Vi for ut till havet och hade en underbar dag i 21-gradigt Medelhav under en molnfri himmel men helt utan skugga. Nino njöt för fulla muggar och hade kunnat stanna där under den stekande solen hela dagen, medan min kropp var pinsamt ovan vid solbränna. Att simma i Medelhavet erbjöd dock den fulländade njutningen och var givetvis vad min kropp hela tiden hade behövt - man riktigt kände hur infektionen i benet gav med sig genast, och man kunde rentav gnugga ut det sista varet ur såret utan att det ens gjorde ont. Varför hade man inte badat redan i Grekland? Vi gjorde även en tur upp för Monte Pellegrino och hade den perfekta utsikten ända bort till Cefalú i öster och Isola delle Femmine ("Kvinnoholmen") i väster. Goethe var här den 6 april 1787, vilket en stor marmortavla skyter med både på tyska och italienska inne i det nästan hedniska Rosalia-sanktuariet, men bara en gång, medan jag nu var här för andra gången den 1 oktober 2001. Förra gången var i februari 1991. Ingenting hade dock förändrats här sedan Goethes besök, såg det ut som. På vägen ut mot havsbadet passerade vi den plats på autostradan där domarna Borsallino och Falcone sprängdes i luften för 10 år sedan av maffian. Bomben hade applicerats under vägen, bovarna hade tagit plats i ett vitt hus en bit upp för bergets sida

472

med god utsikt över vägen, och när de därifrån sett domarens bil komma hade de lyckats detonera bomben i alltför rätt ögonblick. Ingen överlevde, men Rita Atria angav hela maffian och tog därefter sitt eget liv. Nino menade, att vi knappast kommer att få veta hela sanningen förrän om hundra år. Rita Atria kom själv från en maffiafamilj men fick nog när en nära anhörig mördades av hennes egna. Hon angav dem alla, domaren Falcone blev hennes närmaste beskyddare och sakförare, men han mördades efter Borsallino, en lika högt uppsatt domare. När de båda var döda förflyttades maffiangiverskan Rita Atria till Rom, där hon försökte börja ett nytt liv och till och med fick en fästman, men hon orkade inte med samvetstrycket efter att ha angivit alla sina egna närmaste och hoppade en natt ut från balkongen. Förgäves försökte jag få kontakt med Paolo och Annie i Rom, tiden började rinna ut för min resa, men jag klagade inte, ty min hälsa vann på att jag förblev i världens bästa sällskap med det varma havet tillgängligt vid Siciliens gyllene stränder. Jag hade hela Medelhavets varmaste och friskaste generositet i min famn och ämnade inte släppa den ifrån mig i onödan. Jag hade ju redan begått misstaget att lämna Grekland för tidigt.

15.

Farväl till södern

"Vad behöver du mer? Vad kan du mer begära? Här har du hela Medelhavet med Italiens vackraste panorama, den sicilianska kusten med dess oändliga generositet och utrymme, under den varma välgörande solen. Du kan bada dagligen ända in i november och bara njuta hela tiden, och det finns inget bättre sätt att hålla hälsan i idealisk trim. Och när du väl har hälsan – vad kan du mer begära? Under denna sol, i detta varma svallande hav, med bara naturens musik runt omkring dig, är det omöjligt att inte bara vara vid konstant gott humör. Inga sorger eller bekymmer kan nå dig. Det är bara att slappna av och njuta." Det var Ninos enkla men ytterligt sunda naturfilosofi, och den var oslagbar. När man väl en gång ägde hälsan och hade den garanterad genom en enbart välgörande, vacker och idealisk miljö i form av varmt medelhav och paradisstränder med god mat och härligt vin under ihållande underbart solsken, så kunde man inte begära något annat. Livet kunde inte bli bättre.

Vänskap Vad är heligare än en relation? Det finns ej ljuvligare väsen, någon mer fantastisk emotion, en mera levande fabrikation än relationens resultat: en vänskap, ännu heligare såsom vibration, som dock väsentligen förpliktar; ty vad är en vänskap som ej håller?

473

Vänskap som ej alltid biktar trohet över alla gränser och bevisar tidlöshets stabilitet kan aldrig skryta någon giltighet. Ärlighetens trohet är det enda måttet för en evighetens vänskaps hållbarhet.

Hälsan En vacker värld med goda mänskor, ljuvligt medelhav med frisk natur, en sol som bara strålar av varm generositet och sprider liv och lycka åt ett paradisiskt land, god mat att njuta av i måttlighet med vin som lämplig glädjedryck att smycka minnesvärda vänskapsstunden, och en hälsa, som blott medför detta underbara att man slipper tänka på sin kropp och bry sig om den är det för mycket begärt? Kan man begära mera? Jag kan ej begära mera och begär ej mer och vågar ej begära ens så mycket; ty hur väl jag vet hur få det är förunnat att ens komma så långt att begära något av det endast mänskligt och naturligt, självklart goda. Vi hade en underbar heldag vid havet och tog ut den till det yttersta, ty det var min avskedsdag från södern. Nino hade velat bjuda mig på en ordentlig 50-årsmiddag, men vi fick inskränka oss till en lasagne med en flaska vin där vid havet – mer än så unnades vi inte av tiden. Nino lovade att spara min stora 50-årsmiddag tills jag skulle komma nästa gång, som ju ingen visste när det kunde bli. Men vinet var desto bättre, och vi tog ytterligare ut eftermiddagen med glass och kakor och en rejäl amaro utom cappuccino med annat. Jag berättade om mitt möte med Julio Cesare från Colombia och Juan Miguel från Argentina i somras i Ladakh och hur Julio på tal om Sicilien genast hade frågat: "Känner du till amaron Averna?" vilket jag naturligtvis gjorde. Sålunda hade vi två från Colombia respektive Sverige en unik intim kunskap gemensam om en av Siciliens bästa hemligheter. Nino berättade om sitt förakt för hela det sicilianska etablissemanget - den sicilianska politiken handlade bara om privata intressen - ingenting annat. Han skrotade till och med systern till martyren Falcone, som i sin broders namn ville bli borgmästare av Palermo, som för att använda sin broders martyrdöd som medel till att göra en egen karriär. Nino kände bara avsmak för allt vad som hade någonting över huvud taget med politik att göra och ägnade sig i stället helt åt konsten att leva, att njuta av havet och att vara fri.

474

Vi pratade naturligtvis även mycket om min far. Han hade varit mycket med mig på denna resa, i Grekland hade jag drömt om honom, och Nino hade ju lärt känna honom redan 1981 för 20 år sedan. För 10 år sedan hade jag lärt känna Nino och avlöst min far, så vi hade en 20-årig gemensam historia att bygga vidare på. Men uppbrottet närmade sig, och jag måste med tåget. Nino körde mig till stationen, där jag fick sitta i fred i en kupé ända fram till Messina, då den plötsligt invaderades av tre vilda ungdomar med en jättelik hund. Jag låtsades bara kunna engelska; när en av dem satte i gång med att röka i denna No Smoking-kupé sade jag ifrån, varvid alla tre försvann spårlöst för resten av resan med den väldiga hunden. Jag såg dem sedan kliva av tåget i Rom. Jag hade kommit billigt undan.

16. Rom. Paola överträffade alla andra i sin häftiga kritik mot Amerika. Simeons kritik hade varit total men ändå skämtsam, Ringo hade varit kritisk men ännu mera kritisk mot talibanerna, (han var den enda utom Paola som direkt rått mig att resa österut i Turkiet trots krisen,) mera kritisk mot Amerika än alla dessa hade Paola varit, som inte trodde någonting gott om Bush utan tvärtom trodde just en sådan som han i stånd att kunna starta ett tredje världskrig, genomföra biologisk krigföring och strunta i allt annat utom hämndens heliga sak enligt principen "skjuta först och ställa frågor efteråt". Hon hade kategoriskt stämplat hela Amerika som en dum översittarnation, och hon hade som sagt ställt sig undrande till att jag inte genomfört den planerade utforskningsresan till östra Turkiet. När jag hade sagt till henne, att jag inställt hela resan om attacken mot New York inträffat en dag tidigare, så hade hon svarat: "Inte jag." Men hätskast av alla var Paolo. Hans bitterhet mot Amerika kände inga gränser. Utan att försvara attacken mot New York och Pentagon hade han dock med eftertryck påmint om Amerikas hela enorma syndaregister. Amerika (genom CIA) hade i sin fanatiska kamp mot kommunismen ställt sig bakom och genomdrivit de blodiga militärkupperna i Grekland 1967, Argentina, Chile och många andra länder och de facto varit den krigskopplare som försett både Saddam Hussein och talibanerna med de vapen och den krigsindustri som gjort dem så katastrofala i deras maktställningar. Amerika var världens "leading rogue nation" och hade politiskt bara synder på sitt samvete ända sedan de onödiga bomberna mot civilbefolkningarna i Hiroshima och Nagasaki 1945 inklusive det militäranställda mordet på deras egen president Kennedy 1963 följt av morden på Martin Luther King och Robert Kennedy 1969. Paolo framhöll även det märkliga faktum att 5000 judar anställda i Twin Towers just den 11 september ej infunnit sig, som om de förvarnats eller vetat om vad som skulle hända. I så fall: varför varnades ingen annan? Hypotesen har framförts att de "tjetjenska bombattentaten" mot bostads-komplexen utanför Moskva för några år sedan var iscensatta av den ryska underrättelsetjänsten för att främja Putins väg till makten och därmed befästa en stark centralmakt. Om detta verkligen var fallet lyckades strategin mer än väl. I Afghanistan har en liknande teori framförts, att attackerna mot New York och Pentagon skulle ha varit iscensatta av Washington för att

475

skapa en ursäkt till världskrig mot islam. Detta förefaller dock extremt långsökt. Skulle 19 araber offra sina liv och mörda 6000 oskyldiga för att CIA ville pröva en hypotetisk Putinmetod? Likväl borde saken med de 5000 judarna som stannade hemma den dagen Twin Towers likviderades bli närmare undersökt. Paolo har alltid varit en entusiastisk pro-israelit och besökt varje synagoga i varje stad han kommit till, men för första gången var han nu kritisk först och främst mot Ariel Sharon, som han gav hela ansvaret för den nya intifadan genom hökens utmanande besök på Tempelberget för ett år sedan. "Hebréerna har all rätt i världen till demokrati, självständighet och en egen stat, men vad är det som säger att därmed andra folk skall ha mindre rätt till självständighet och en egen stat än israelerna?" Ingen lär avundas Ariel Sharon hans besvärliga sits i den soppa han själv har kokat. När jag gick omkring i Rom och uträttade mina ärenden försökte jag växla pengar. Ett högst oväntat fenomen infann sig. Vartenda växlingskontor tog mer än 10% i kommission. Till och med Thomas Cook, som jag haft enbart goda erfarenheter av tidigare, krävde 16-17 procent i kommission. Att växla pengar under sådana förhållanden var ogörligt. Vart jag än vände mig var det samma sak. Den bästa kurs jag kunde få var 12%. I ett växlingskontor stod det uttryckligen att växlingsavgiften var 5%, men när jag frågade hur mycket jag skulle få var den i praktiken ändå mer än 15%. Växlingskontoren nekade helt enkelt till att ta ut mindre i växlingsavgift än 3000 lire (15 kronor). Jag hade få dagar kvar i Italien och ville därför bara växla en svensk hundralapp, men det skulle kosta mig 15% var jag än försökte växla i Rom. Detta är ytterligare ett symptom på EMU-syndromet: de fattiga och små existerar inte enligt reglerna, kan inte existera och får inte existera. De är från början uteslutna ur systemet. Har du inte mer än 100 kronor att växla så förlorar du 10% mer än om du hade 300 kronor att växla. Detta är omänskligt och utmärkande för hela EU. Fattigdom är förbjudet, existerar den ändå stänger man ögonen för den, varpå den bara breder ut sig och blir farlig genom att den diskrimineras. Och detta är kanske det mest betänkliga med Twin Towers-krisen: den har gett alla världens högerkrafter vatten på deras kvarnar. Figurer som Berlusconi, fascistledaren Gian Franco Fini (som kommenderade polisvåldet i Genua, sägs det,) Jörg Haider, oljekapitalisterna och den kristna extremhögern bakom Bush - alla bröstar sig och flyttar fram sina positioner och ser sin chans att öka centraliseringen av samhället och utveckla den egoistiska råkapitalismens hänsynslöshet - på bekostnad av det mänskliga, det lilla, hantverkare och småföretagare, finkonstnärer och specialister, det traditionella och livets högre värden, medan materialismen blir den enda ångvältslagen – kör över först, så slipper du ställa frågor efteråt. Döda först, så slipper du argumentera. I sitt angrepp mot New York har de muslimska extremisterna fallit i just den fällan att anamma samma tankesätt som den värsta materialistiska råkapitalismen - det totala förnekandet av allt människovärde. Just detta försökte de angripa, i ett förtvivlat försök att rikta ett dråpslag mot den kapitalistiska maktens hänsynslösa ondska begick de misstaget och själva göra sig lika onda, och resultatet blev bara motsatsen till vad de tänkt sig, som det alltid blir i destruktiva aktioner. Våldet blir bara en bumerang som slår hårdast tillbaka mot sin egen källa.

476

Likväl gick Paolo något för långt när han även gav Amerika skulden för högerterrorismen i Italien med Brigate Rosses bombattentat i Bolognas centralstation 1980 och för andra högerterroristiska rörelser. Det går inte att ge Amerika skulden för allt, i synnerhet inte när det har utsatts för ett bombattentat med 6000 civila dödsoffer mitt i New Yorks centrum. Det är helt enkelt dålig stil. Idag exploderade ett israeliskt plan med enbart civila rysk-judiska invandrare ovanför Svarta Havet på väg till Novosibirsk. Förmodligen fanns en apterad bomb ombord. Hur skyldiga var dessa civila ryska emigranter till palestiniernas situation? Paolo försvarade till och med (ex-)terroristen Arafat. Nej, Paolo, den gubben går inte. Du är inne på fel väg. Du har gett upp. När du blev invalidiserad som ung med ben som aldrig kan bli helt bra igen har du givit efter för ditt öde och förlorat det egna initiativet. Din negativa inställning må vara dig förlåten med respekt för din invaliditet. Ju mindre mer sagt om saken, desto bättre. Kommentar nu 1 1/2 år senare: Det har framkommit att nuvarande försvarsminister Donald Rumsfeld, president Bushs högra hand, som likställer Frankrike och Tyskland med Libyen, var en av de huvudansvariga för den amerikanska uppladdningen av Irak under kriget mot Iran 1980-88. Det gav ju bra betalt. Tyskland, Frankrike och USA fortsatte sälja robotar, nukleär teknologi och biologiska vapen till Irak ända fram tills Irak invaderade Kuwait i augusti 1990. Först då avbröts leveranserna, och Donald Rumsfeld var den som tyckte det var en god idé av Saddam Hussein att vilja förgifta Irans vattenflöden med mjältbrandsbakterier. Offren i Twin Towers-tragedin har sedermera minskat från 6000 till 3000.

17. Avslutning "Barometern för en civilisation är dess inställning till kvinnan. Dante upphöjde kvinnan till nästan gudomlig status, vilket gav upphov till hela Renässansen. Talibanernas förtryck av kvinnan idag är tyvärr ett symptom på vart islam är på väg. Allt politiskt förtryck börjar med individuellt kvinnoförtryck." Så sade min gamle vän Franco Botticelli, italiensk kommunist, mångberest över hela världen och den hjärtligaste romare jag känner. För honom, liksom för Nino, var hela Afghanistanståhejet en struntsak, det kunde högst bli ett lokalt småkrig, Amerika hade gjort allt för att förtjäna en attack mot sitt hjärta, och Twin Towers var ingen förlust såsom världens fulaste byggnader, men ändå var det urbota dumt av terroristerna att göra något sådant, lika dumt som det var av Saddam Hussein att invadera Kuwait 1990. Franco kunde mycket väl tänka sig att terroristattacken hade varit organiserad av president Bush eller av hökarna omkring honom, då han gjort en så hundraprocentigt dålig början som president och han faktiskt hade behövt en drastisk tillskärpning. Det var mycket möjligt att han "hade gjort en Putin". Sådan är maktens väsen, att den för sin egen skull måste befästa sig genom katastrofer, och makten har alltid makt att arrangera sådana vid behov.

477

Vi hade en sordinerad avslutning med Paolo och Annie, varvid det dracks bara vatten. Annie hade som så många andra fått den uppfattningen av Twin Towers-katastrofen att det tredje världskriget stod för dörren. Men hela vägen och natten på tåget till Verona talade en tant från Orvieto bara om det fasansfulla dådet av en vacker flicka Erika som mördat sin egen mor och lillebror någonstans norr om Genua. Det hade gjort tanten så upprörd att ingen annan i kupén tilläts få en blund i ögonen. För henne existerade varken talibanerna, Afghanistan, New York, Bush eller någon värld bortom Italiens gränser, där Genua ungefär var som Kiruna för oss. Allt var väl i Verona. Achille arbetade med vinskörden, Ida hade sin sista arbetssäsong i sin butik efter 56 år, Cristina skulle förmodligen ta sitt körkort den 1 december, och äntligen råkade man ut för drägliga temperaturer - under 25 grader för första gången efter lämnandet av Bulgarien. Achille var entusiasmerad av en bok han hade läst av David Rohl som hette "Genesis hade rätt" där Edens lustgård preciseras till trakterna omkring Ararat och Vansjön i västligaste Turkiet, det ursprungliga målet för min resa. Jag fick ännu en gång anledning att beklaga att jag inte kommit iväg dit, i synnerhet efter att ha fått ta del av bokens innehåll och David Rohls vetenskapligt underbyggda argument för sina teser. Enligt honom skulle Edens lustgård ha legat mellan de stora saltsjöarna Van och Urmia i Kurdistan i nordvästligaste Persien. Bokens originaltitel är "Legend. The Genesis of Civilization" 1998 av David M. Rohl. Var då resan förfelad? Målsättningen hade varit att upptäcka östra Turkiet. Resans första dag gjorde terrorattacken mot New York detta företag omöjligt. För ett transitvisum genom Jugoslavien plundrades man på en avgörande del av reskassan. Man kom upp till Delfi och ner till Kap Sunion i Grekland i stället för till Kurdistan, men den fasansfulla infektionen i benet gjorde all vidare äventyrlighet omöjlig. Infektionen varade resten av resan, man klarade ändå av Palermo och Rom, men i Genua kunde Beatrice inte längre ta emot mig. Det var bara att åka vidare hem efter en god semester med mycket gott arbete fullgjort och flera nya goda kontakter men ingenting annat. Resan har hittills kostat omkring 7500 kronor. I Verona noterades att Carla Fracci, den framstående italienska ballerinan från Sicilien, i många stycken Margot Fonteyns efterträderska, som nu snart skall pensionera sig,. har köpt ett hus i Verona vid Adige strax invid Ponte Pietra. Hon kommer alltså att bosätta sig i Verona som pensionär med Arenan och den romerska amfiteatern med alla dess galaföreställningar med opera, balett och Shakespeare inom gångavstånd. Statyn av Garibaldi mitt i staden ter sig något förbryllande ur en viss vinkel. Den store buckanjären har ett obeskrivligt uttryck i ansiktet, som om han var på väg hem från krogen och hade en brödkavel med fru att vänta sig där hemma, vilket intryck ytterligare förstärks av hästens tillstånd under honom - den verkar fullkomligt förvriden i spastiska krampryckningar, som om den just tömt en eller två hinkar med vodka. Om sedan dessutom Garibaldi har en pippi på huvudet, exempelvis en helt oberörd och vitt och brett bajsande duva, vilket han i regel har, så blir den obeskrivliga bilden fullkomlig. På kvällen började kriget. Det var bara att beklaga. USA bombade Jalalabad och sju andra städer uttryckligen i avsikt att icke skada civilbefolkningen men bara komma åt Bin Laden, Muhammed Omar och den olagliga talibanregimen, medan Bin Laden själv uppträdde i TV inför hela den muslimska världen förklarandes, att Amerikas

478

terroristattacker mot Afghanistan var ett krigsangrepp mot hela islam, mot vilket det var alla muslimers plikt att sluta upp i kampen mot, och att de muslimer som inte bekrigade USA vore att betrakta som fiender till islam. Han förklarade att angreppen mot Twin Towers och Pentagon var arrangerade av USA och Israel i ett kuppförsök att vända världsopinionen mot islam. Han förklarade att USA hade fått sig en läxa, att Gud skulle straffa USA, att amerikanerna aldrig mer skulle kunna känna sig säkra i sitt eget land, bla bla, bla bla. Han demonstrerade helt öppet exakt samma totalt blinda och självdestruktiva mentalitet som Milosevic och Hitler. Kriget var ett faktum. Det var den 7 oktober, 430-årsdagen av slaget vid Lepanto, där venetianarna utanför Cypern fullkomligt förintade den turkiska flottan. Osama Bin Laden framstod bara som högst patetisk och beklagansvärd. Det återstår bara att summera resan. Den var en 100-procentig fullträff om man bara bortser från det serbiska transitvisumet för 97 D-mark, den problematiska infektionen i Grekland och attacken mot New York och Pentagon på resans första dag med den åtföljande världspolitiska krisen, som omintetgjorde mina resplaner mot östra Turkiet men i övrigt ej påverkade resan alls utom genom sin krydda av dagliga debatter. Jag lämnade Athen en dag för tidigt, Palermo en dag för tidigt, Rom en dag för tidigt och Verona en dag för tidigt, men jag kunde inte klaga. Resans huvudmål hade uppnåtts - en helt återställd hälsa med en välbehövlig själsinjektion med söderns värme och solsken, spiritualitet och temperament, generösa, goda och sunda mentalitet samt en god portion nya stimulerande impulser från Verona i vetenskaplig väg från Achille och hans sätt att tänka som humanistisk fysiker pro Israel. Diana i Sofia, Nino i Palermo och Achille i Verona förblev mina mest oundgängliga vänner i södern, till vilka dessutom tillkom doktor Sandy och Ringo i Konstantinopel, alla vännerna i Athen, nya och gamla, vännerna i Rom och övriga vänner. Kort sagt, det var ingen hejd på resans fullkomligt goda utdelning i alla former. Tågresan från Verona hem gick hyfsat med trevligt ressällskap mest från Australien. Demonstrativt undvek jag bron över sundet från Köpenhamn och frossade i stället i skönheten längs kusten upp mot Helsingör och över sundet på färjan. Vädret var idealiskt: helt klart med frisk vind, så havet uppvisade alla sina mest festliga färger i blått och vitt. I Helsingborg dök jag genast ner i "Basement", en ganska ny men anspråkslös restaurang, där de serverade buffé: idag pasta i Gorgonzolasås samt en fiskrätt. Det kändes som om man var helt och hållet kvar i Italien och att ingenting hade förändrats fastän man var i Sverige. Det var bara att slappna av och njuta och känna sig som hemma - i både Sverige och Italien. Slut.

479

Den teatraliska resan till Epidauros, del 1. Skärtorsdag var en påbjuden helg i Danmark, varför allting där var stängt. "Danmark stängt" stod det på varningsskyltar i Helsingborg, som om ingen längre kunde resa till Danmark. Men när man väl var där var allting ändå öppet, så att man fick köpa sprit i Helsingör för svenska pengar, alla restauranger och tax-free-shoppar var öppna som vanligt, och enda skillnaden var att maten på restaurangerna hade söndagspriser. Sålunda kostade dagens tillbud 55 i stället för 45 DKR. Förgäves hade de falska meteorologerna i Sverige gått och lovat varmt och vackert väder i veckor, men temperaturen höll sig inbitet fast under 5 grader, och nordanvinden blåste envist under noll. Någon vår var inte att hoppas på ännu. Inte ens i Danmark såg man ännu ett enda grönt löv någonstans. Här och var mellan de nakna träden skymtade dock det första hoppet om bättre tider: några mycket försiktiga vitsippor. Det var skärtorsdagen den 28 mars 2002, den dag som stygga tungor menar att Finland är ensamt i världen om att ha som speciellt karakteristisk flexibel nationaldag, som om Skärtorsdag var en högtidsdag för kirurger. Tysklandståget verkade lovande, då vi bara var två i kupén - Magnus från Växjö och jag. Han skulle ner till Österrike och åka skidor, och han visste att berätta, att det nyligen kommit mycket snö och att vädret var idealiskt. Vi höll just på att förbereda oss för natten och breda ut oss i kupén när tåget stannade i Neumünster. Jag var då på toaletten, men när jag kom ut därifrån märkte jag katastrofen: tåget hade invaderats av skidturister, av vilka mer än hälften tycktes ha intagit vår kupé, som överbelamrats av koffertar och skidutrustningar med ett överskott på skidor och stavar, så att ingen mer fick plats där inne. När invaderarna väl lugnat ner sig och fått ordning på sig öppnade de sina ölflaskor i tydlig avsikt att hålla låda hela natten vilket de gjorde. De pratade bara om skidsport och kampsport och skateboard medan de halsade sina ölflaskor och ständigt höjde rösterna, som om de blev mer och mer upphetsade ju mer intima samtalen om sporterna blev, medan en annans sömn och komfort gick åt helvete. Sitsarna i dessa moderna tyska tåg är de obekvämaste tänkbara, så att om man inte kan sträcka ut sig (vilket man inte kunde bland dessa tuggummifradgande och ölpimplande sportfanatiker och deras skidor och stavar) måste man få nacksprång och öronsprång av allt deras sporttjat. Kanske det var det som försenade tåget. I München hade man tjugo minuter på sig att byta tåg, om det kom i tid, men det var en halvtimme försenat. Hälften av alla passagerare skulle vidare från München till Österrike och Italien, så de låg på konduktören med enträgna utpressningar om att han skulle hålla kvar nästa tåg i München. Han gjorde så gott han kunde och lyckades utverka att tåget kom in till samma perrong som det italienska fortsättningståget. Sålunda kunde passagerarna byta tåg direkt vid framkomsten i stället för att snurra runt i hela stationen på jakt efter rätt tåg, och Italientåget blev bara 10 minuter försenat, men det skulle bli mer. Det var ju långfredag nu, och då ska man helst inte resa, för det är då alla reser. Vintern låg kvar ännu i Tyskland och Österrike, och Alperna hade aldrig varit vackrare i sin

480

gnistrande snö- och isdräkt under den klaraste och renaste himmel, men i Italien började våren. Redan i Bolzano uppträdde gröna löv, och sedan var våren ett faktum. Man fick ta av sig tröja och strumpor, och när man kom fram till släkten i Verona mötte de upp med festvin och middag direkt. Cristina hade fått körkort och egen bil utom ny dator. Achille var nöjd med Euroutvecklingen. Ida var arbetslös och melankolisk efter att ha avvecklat sin butik efter 57 års altartjänst åt sina förfäder som hon ärvt den av men klarade sig bra ändå. På det hela taget verkade allt och alla må bra inför påsken - utom Italien inför torkan. Det hade inte regnat i Italien på månader, och allt var kruttorrt. Det var helt onaturligt - medan vi i Sverige dragits med månadslånga regn genom hela januari och februari. Denna dag råkade även vara Cristinas 48-e födelsedag. På kvällen ringde det på dörren, och in trädde ett rumänskt par, det nya hembiträdet inklusive make, med mandolin och skönsång för att sjunga upp Cristina ordentligt. Det bjöds på hela den rumänska zigenarmusikrepertoaren inklusive Kalinka, Svarta ögon och Mustalainen utom mycket annat medan Achille bjöd på vin - allt var bara kalas, och det kunde inte bli bättre. Och det var bara början. Den stora påsklunchen gick av stapeln i underskönt väder uppe vid Valentina långt ovanför Verona med två förrätter, två huvudrätter, påskalamm och glass samt efterrätt med gränslösa mängder vin och grappa - det blev till slut litet för mycket, då jag tål alkohol allt sämre med åren. Vi var fjorton vid bordet, och avslutningen skedde som sig bör med extra efterrätt med vin uppe vid Castagné till strålande sol och värme. Vi satt ute hela tiden, men värmen och solen var inte helt och hållet positiva, då det inte regnat i norra Italien på nästan ett halvår, med nästintill katastrof för hela jordbruket som resultat. Ibland kan man få för mycket av det goda, till och med av vackert väder. 2. Italienska vandringar Vi var fyrtio stycken som skulle fira Pasquetta (Annandag Påsk) tillsammans ute i fria naturen. Vädret var det bästa tänkbara - solsken med någon vind, så att det varken var för hett eller för kallt. Emellertid inbjuder en församling av 40 italienare av alla skiftande kön och åldrar som skulle utföra en sak gemensamt till diverse problem, i synnerhet om all organisation saknas. Ansvariga för företaget var två unga damer, en blondin och en oidentifierbar nummer 2, som jag aldrig fick veta vem det var. Meningen var att vi skulle bege oss upp till ett italienskt Monte Tabor i Val di Laze, ett imponerande berg som faktiskt påminde om berget med samma namn i norra Israel. Meningen var att vi skulle samlas klockan 11, men ingen visste riktigt var. Därför dök somliga aldrig upp medan andra körde helt fel medan resten sölade och drack kaffe. Till slut var vi något så när samlade inför den stundande bergsklättringen. Med oss hade vi picknickkorgar med öl och vin och annat sådant. Det lovade att bli en härlig dag. Till en början verkade allting fungera. I samlad tropp nådde vi utgångsläget ett kloster San Felice, och vi kom en bit upp för berget fram till en avtagsväg. Jag insåg ju genast att den enda raka vägen var rakt upp och rakt fram men hade ingen talan, och hur det nu var vek alla av åt sidan åt höger. Där började fasorna.

481

För drygt 20 år sedan gjorde Peter Weir sin genombrottsfilm, "Picknick at Hanging Rock", om en flickskolas utflykt till ett märkligt berg, där lärarinnan och några elever skilde sig från gruppen, gick upp för berget och försvann spårlöst. De har aldrig återfunnits. Filmen är alltjämt Peter Weirs vackraste och mest fantastiska film. Vår utflykt påminde kusligt mycket om de försvunna flickornas öden. Vi fann till slut en plats under olivträden i det gröna som blev den idealiska picknickidyllen. Nedanför bredde sig den fantastiska Val di Laze-dalen ut sig, som är berömd för sin skönhet när körsbärsträden blommar. Det liknar ett félandskap, ty körsbärsträden står så tätt och bär en så prunkande blomsterprakt just i denna tid. Man får associationer till någon av Aladdins förtrollade trädgårdar med genomskinliga frukter av glas och annat sådant. Att det hela blandas med silverskimrande olivträd förhöjer prägeln av öververklig eteriskhet. Ännu hade inga problem infunnit sig när vi avslutade picknicken med öl och vin och allt utom pimpinella och en nyss skjuten beckasin. Men nu började prövningarna. Vägen blev nämligen svårare och svårare att följa. Den utmärktes av röda band i buskgrenarna, men plötsligt var dessa röda band försvunna. Buskaget blev tätare. Folk hade fel skor på sig och började halka och stuka fötterna. Emedan buskaget blev tätare blev även blommorna mera påträngande, som utlöste oväntade explosionsartade allergier. Några började sticka sig på törntaggar och börja blöda. Gruppen leddes nu av dess yngsta medlem, en liten pojke på kanske åtta år, som tydligen var den enda som kunde vägen. Han var son till någon. De som gick närmast honom insisterade: "Bara lite till. Vi är säkert på rätt spår. Vi hittar säkert de röda banden igen." Fler och fler blev efter, halkade och nös, snörvlade och började visa allvarliga tecken på sviktande moral. Monica, som vi följt med i hennes bil, sade till slut bestämt ifrån. Hon sade direkt till Maurizio och Floriano, de ledande vilseförarna: "Tack så hemskt mycket för idag, det har varit en strålande utflykt, men här vänder jag tillbaka, och jag tror inte vi ses igen." Varpå hon vände och gick. Maurizio och Floriano fortsatte framåt i bushen, i elefantgräset, i hallonbuskarna, i törnsnåren, mot en ständigt alltmer okänd destination. Till slut nådde vi faktiskt fram till en högplatå med vinrankor och mera körsbärsträd. Vi hade kommit till baksidan av berget Tabor. Men när vi samlade oss och såg oss tillbaka kunde vi bara konstatera det betänkliga faktum, att gruppens 40 personer hade reducerats till 12. Vart de övriga 28 tagit vägen visste ingen. Vi kunde bara hoppas att de kanske klarat sig tillbaka. Vi som var kvar fullföljde utflykten, kom till ett sanktuarium på andra sidan och återvände sedan den rätta vägen rakt över berget, så att vi äntligen såg toppen med dess svindlande utsikt över hela den vidsträckta prunkande körsbärsdalen. Då började solen alltmer närma sig horisonten. Efter en ännu längre väg tillbaka kom vi åter till utgångsklostret. Det hade varit något av ett Maratonorienteringslopp som tagit hela dagen. Här fann vi lyckligtvis alla de 28 förlorade själarna där de satt i godan ro på ställets pensionat (med anläggningar för tennis, sport och simbassänger) och drack allt möjligt. Dagen avslutades med en gedigen festmåltid med 36 deltagare. Allt var frid och fröjd, både det röda och det vita vinet var förträffligt utom förrätten och huvudrätten och efterrätten och kaffet, och jag hade turen att hamna bredvid

482

Angelo, en kvalificerad språklärare som kunde det mesta. Hans huvudspråk var franska och engelska, och vi diskuterade Shakespearemysteriet hela kvällen. Halv 12 kom vi hem. Följande morgon skulle jag upp klockan 6 för att hinna till Greklandsfärjan från Ancona på eftermiddagen. Efter sådana ansträngningar, så mycket gott vin, så mycket sol och god mat visste jag att oddsen var emot mig, varför jag varnade mina närmaste att jag kanske inte skulle vakna upp nästa morgon, åtminstone inte i tid. Så hårda bud var under omständigheterna nästan omöjliga och helt omänskliga. 3. Nattens sömn blev dålig, och jag vaknade flera gånger redan långt före 6. Olyckligtvis vaknade jag till slut även till väckarklockan klockan 6, så det var bara att larva sig upp och knalla iväg i gryningen mot tågstationen på andra sidan Verona. Det var kusligt att vandra genom Verona innan solen gått upp, då staden var helt tom, varvid dess skönhet framträdde desto mera skarpt men i en påfallande ödslighet. Man kom dock fram till stationen och kunde i lugn och ro slockna ombord på tåget. Konduktören väckte mig och upplyste mig om att jag slocknat i första klass, vilket var förbjudet med min biljett. I Bologna fick jag veta att det inte skulle gå något tåg till Ancona den morgonen. Det var inställt, och min svenska tidtabell var helt fel. Den var ingenting att ha i Italien, då ingenting stämde. Jag fick vänta i tre timmar på att få komma till Ancona och kunde under tiden slockna i väntsalen, där den 2 augusti 1980 ett sjuttiotal oskyldiga människor sprängts i luften av en fascistisk terrorbomb. Gian Franco Fini, det nya fascistpartiets ledare, satt nu vid makten som vice premiärminister efter Berlusconi. Ancona var det stora osäkra kortet. Skulle tåget hinna i tid till färjan? Skulle det alls gå någon färja? Skulle min biljett gälla på färjan? Anconaföretaget var kanske resans största chansning. Tåget nådde Ancona halv 4, och enligt min opålitliga svenska tidtabell skulle båten avgå klockan 5. På stationen fick jag ungefärliga instruktioner om vart jag skulle ta vägen, och i princip var det bara att uppsöka hamnen. När jag nådde hamnen (tio minuters promenad från stationen i riktning mot havet) såg jag en stor röd Superfast-färja anlöpa hamnen. Så långt var allting rätt. Den var precis som en mindre upplaga av Viking Line, och vägen dit var precis som ut till Stadsgården. Snart fann man en terminal, och allt var i sin ordning. Min biljett gällde, och båten skulle avgå 19.00. Man hade till och med marginaler och behövde bara betala 6 Euro i hamnavgift. Allt fungerade. Satsningen på Ancona hade lyckats. "Superfast" är en modern färjekonstruktion designerad, såsom namnet anger, att gå extra snabbt över havet. De finns redan i ett ansenligt antal över Europa och trafikerar ej endast Adriatiska Havet från Patras till Bari och Ancona utan även Nordsjön mellan Belgien (Zeebrügge) och Skottland (Edinburgh/Rosyth) och Östersjön från Rostock till Södertälje och Hangö. De kan göra 27-30 knop och är konstruerade i Finland och Tyskland. Deras storlek är i regel 25 meter i bredd och omkring 200 meter i längd. De har tio däck med plats för 1000 bilar och 1500 passagerare. Priserna varierar från 56 Euro för en däcksplats i lågsäsong till

483

320 i lyxhytt i högsäsong per enkel resa mellan Ancona och Patras. Man behöver inte betala för cyklar. Man kan dessutom skaffa olika bonusrabatter, om man reser ofta. Invändigt är de mycket flotta och bekväma. Min Superfast hade både en buffetrestaurang och à la carterestaurang, flera barer och nattklubbar, soldäck med swimmingpool och bar och så vidare. Inredningen är flott och trivsam, så man kunde faktiskt inte finna någonting att klaga på, utom möjligen restaurangpriserna. En liten flaska rödvin (375 cl) till maten kostade 4,90 Euro, alltså nästan 50 kronor, för vilket man får en hel liter i Sverige. Tyvärr var inte vädret det bästa när vi nalkades Grekland. Det var molnigt, och öarna framträdde endast otydligt. Ett tjockt moln insvepte Kefallonia, den berömda skådeplatsen för dramat i "Kapten Corellis mandolin", och intrycket av Ithaka med ännu tjockare moln var förbjudande. Men den största sensationen var att Peloponnesos berg var snötäckta. Det var den 3 april, och över Patras och redden mot Pirgos reste sig den kilometerhöga bergväggen som ett annat evigt snötäckt Annapurna över det blåa Medelhavet. Vinden var hård och kall, man fick gå framåtlutad 45 grader i motvind, och klimatet liknade närmast Göteborgs i februari. Lyckligtvis kom man i alla fall i land efter 19 timmars båtresa från Ancona. Superfast-personalen ville prompt locka alla passagerare till att boka plats på deras egen Superfast-buss till Athen, men jag hade ju min järnvägsbiljett. Tåget skulle avgå 16.30, så jag hade precis lagom tid att än en gång göra mig hemmastadd i Patras och inta en välkomstkopp kaffe på den gamla anrika busstationen. Allt var sig likt om dock något mera hektiskt och något mera dyrt, då allt var förändrat från drakmer till Euro. Föga hade annars märkts av den ekonomiska revolutionen. I Italien hade den omfattats som något helt naturligt, och ingen talade om lire längre. Samma läge verkade råda i Grekland. Omställningen verkade ha varit helt smärtfri och flexibiliteten total - vad annat kunde man vänta sig i länder som Grekland och Italien? Medan tåget tuffade österut med krängande vagnar och utan papper i toaletterna (fastän det var ett så kallat hypermodernt Inter City-tåg) började det sakta snöa över Peloponnesos. Det var fullkomligt sensationellt och overkligt. Bergen på andra sidan den Korintiska viken (den största och vackraste av alla vikar) hägrade mystiskt och diffust genom dimmorna av drivande duggregn och snö, medan en amerikansk kvartett i samma vagn totalt struntade i det sällsamma natursceneriet utanför och bara spelade kort. Tåget nådde Athen i kvällsmörkret fortfarande under duggregn kvart över 8 på kvällen, vilket var i god tid. På mitt gamla vandrarhem hälsades jag genast hjärtligt återkommen av min gamle trinde värdshusvärd. Det var få gäster logerade för närvarande, då Grekland var lamslaget av färjestrejk, så att ingen kunde ta sig ut till eller hem från öarna. Vädret hade varit vansinnigt hela året, först rekordvarmt med julihetta och nu vinterkyla med snö. Han gav mig några tips på butiker och matställen som fortfarande var öppna, och jag gav mig genast ut på nattjakt efter specerier och middag. Båda hittades genast. Jag hamnade på restaurang Tripolis, en avsides tyst liggande gammal krog med trämöbler och utan TV, där man fick sig en omgång tillräcklig spaghetti och äntligen kunde smälta in i den grekiska hemmamiljön igen med ett präktigt glas Retsina. Man var äntligen åter hemma.

484

4. Väderomslaget var litet väl drastiskt. Man frös som en stucken gris hela natten, och man överlevde inte med mindre än tre filtar. På morgonen konstaterades katastrofen: magförkylning. Inte desto mindre bjöd min värd på frukost, och det var inget fel på hans värmande cappuccino. Han var inte helt nöjd med valutareformen. Med drakmer hade man klarat sig med sedlar mest, men nu måste man handskas med mynt, vilket är ett betydande problem i Grekland, då de flesta grekiska byxfickor har hål. Men det var inte det värsta. Det mest oegentliga med valutareformen var att alla priser hade gått upp med 5-10 procent. Införandet av Euron borde ha medfört motsatsen. Plötsligt måste Grekland ha samma prisnivå som hela Europa, fastän det är dess fattigaste land, vilket ökar utslagningen och arbetslösheten och gör fattigdomen värre. Förr var det olagligt att vara uteliggare då det alltid fanns jobb. Sov man utomhus eller på gatan blev man tagen av polisen och fick man ett jobb att sköta. Nu måste lagen ändras, då man inte längre kan ge uteliggarna arbete. Alltså är det nu inte längre mot lagen att vara uteliggare och arbetslös. Däremot sitter 80% av alla Greklands invandrare i fängelse för kriminell verksamhet, mest albaner och ex-jugoslaver. Den motsvarande siffran för Sverige är bara 55%. Förlåt mig, jag sade fel, 80% av alla Greklands fängelsekunder är invandrare. I Sverige är det 55%. Då endast 12% är invandrare i Sverige borde även fängelseklientelet bara vara 12% invandrare, men i Sverige är denna siffra alltså 55%. Naturligtvis är denna statistik hemligstämplad. Doktor Sandy var mera orolig över situationen i Israel och börjar nu sakta tröttna på hela Mellanöstern-karusellen. Han börjar sakta närma sig de 70 och börjar ta det allt lugnare med ålderns rätt. "Det kan aldrig bli fred i Israel eller något fritt Palestina så länge självmordsbombarna får hålla på. Tyvärr är det enda resultatet av denna blinda vanvettsterrorism att det bara ger Israel rätt att fortsätta hålla palestinierna nere. Det enda självmördarna åstadkommer är sitt eget självmord och sin egen saks självmord. Och ytterst ansvarigt är deras religion islam som fortsätter att inbilla dem att självmordsterror gör dem till martyrer för islam med förstaklass-biljett direkt till paradiset. Det är bara primitiv kriminell hjärntvätt det handlar om ingenting annat. Palestinierna hade sin stora chans i slutet av president Clintons regering, när det förhandlades fram ett förslag om en egen palestinsk stat och halva Jerusalem och fullt självbestämmande. Men palestinierna krävde att även 4,5 miljoner exil-palestinier och ättlingar till exilpalestinier skulle få återbosätta sig i Israel. I stället för att tacka ja till ett generöst förslag krävde de dårarna mera eftergifter. De hade inte kunnat få något bättre förslag, det sade Clinton uttryckligen till dem, och den förnuftiga Hanna Ashrawi bad Yassir Arafat att acceptera förslaget. Den dåren gjorde det inte utan förstörde hela fredsprocessen med att ställa ytterligare krav, som dessutom var orimliga. Det är inte synd om Arafat, och det har det aldrig varit. Han är en rövarhövding som alltid slickat israelernas och politikernas händer med tungan bara för att bakom deras rygg kunna förse sina egna terrorister med vapen och uppmuntra och underblåsa deras organiserade terrorism. Han har aldrig varit pålitlig, och i skurkkriget mot Irak var Arafat den enda världspolitikern som

485

öppet tog parti för massmördaren Saddam Hussein mot världen. Den palestinska saken är tyvärr helt dominerad och förstörd av muslimsk fanatism och vansinne, och de som kommer i kläm är alla de palestinska kristna. Det är deras tragedi, inte palestiniernas. Ariel Sharon är inte mycket bättre han, men han är åtminstone rakt på sak. Naturligtvis var det dumt av honom att utlösa den nya Palestinakrisen med att utmanande demonstrera på Tempelberget i höstas, och det var säkert avsiktligt, men ingenting har skadat palestiniernas sak mera än att reagera med våld. Vi vet inte om Sharon ville allt detta, lika litet som vi vet om han ville utlösa massakrerna i Libanon för 20 år sedan, men faktum är att hans handlingssätt, medvetet eller inte, har utlöst båda kriserna. Hur ansvarig han är till båda katastroferna torde utredas och kommer att utredas, liksom man nu också äntligen förbereder ett åtal mot Henry Kissinger för hans ansvarsbörda i Öst-Timor 1975 och Chile 1973, bara för att nämna två av hans smutsiga tvättar. Han bidrog säkert till flera andra, till exempel CIA:s övergivande av Tibet 1974 med massakrerna på dess sista frihetskämpar som följd, förräderiet mot det demokratiska Taiwan för att i stället börja fjäska för monsterdiktaturen Kina för affärernas skull, och andra liknande smutsiga kortsiktigt opportunistiska affärer. Av de två tror jag nog att Kissinger har mera på sitt samvete än Ariel Sharon. Vilket för oss fram till riksolyckan Bush. Naturligtvis var det olyckligt och ojuste att han blev president, medan Al Gore visade prov på sällsynt amerikanskt ädelmod i sin kloka personliga resignation för Amerikas bästa. Han var något så sällsynt som en amerikansk hedersman. I politiken har vi knappast sett någon sådan efter Kennedy. Men liksom Ariel Sharon är Bush på gott och ont. Han för en rakare politik mot terroristerna, han vill äntligen åtgärda problemet Saddam Hussein, han för en tuffare attityd mot Kina, han ingriper mot terroristerna i södra Filippinerna, kort sagt, han vill göra något åt saken. Det ville aldrig Clinton, som bara ville jämka sig fram och stå sig väl med alla, inklusive alla sina fruntimmer. Å andra sidan för Bush en vettlös och nonchalant upprustningspolitik som med skäl hela världen har reagerat emot, särskilt Europa och Putin, och hans miljöpolitik förråder en för en amerikansk president oursäktlig ignorans. Inte ens England är lyckligt med Bushs skjutglada och dumma Amerika som villkorsdikterande och självsvåldig storebror." Ungefär så summerade doktor Sandy situationen. Nöjd var han inte, och han kunde inte se ljust på framtiden, vars största moln dock var miljökrisen: vädret i Grekland hade denna vår varit ännu galnare än förra våren, med plötsliga julitemperaturer mitt i februari åtföljda av råa frostnätter och oväder med snöstormar och exempellös ruggighet. Jag hade kommit till Grekland mitt i den extrema väderkrisen. Alla mina gamla uterestauranger hade stängt, flera av mina gamla butiker hade upphört, och Grekland verkade nästan i misär. Till detta kom min värds rapporter om hur uteliggare och hemlösa blivit så talrika att man i parlamentet hade måst makulera lagar som förbjöd arbetslöshet, hemlöshet, tiggeri och uteliggeri. Det var därför jag träffade doktor Sandy i Athen denna gång. Konstantinopel hade varit för kallt och ogästvänligt för hans värmekrävande hjärta. I Athen hade det förekommit 20 cm snö, som legat kvar. Det är extremt ovanligt för Athen. Inte konstigt att jag frusit halvt ihjäl under natten och ådragit mig en magförkylning, och visst kändes det ju alldeles fel. Inte kommer man ju till Grekland i april för att få frysa.

486

5. Grekisk vändpunkt. "Det mest tragiska med Israel-Palestina-konflikten är att den reducerar människovärdet både för palestinierna och israelerna. Genom alla dessa föraktliga självmordsbombare, som tvingar Israel till att sätta in tanks och gå bröstgänges till väga utan att beakta oskyldiga offer, bringas israelerna till ett allmänt människoförakt mot alla utom mot sig själva, de rättrogna som vet att de har rätt, och som det är en självklar sak för alla rättänkande människor att ta parti för, enligt israelerna. Därför måste alla som inte gör det ha fel och vara föraktliga och framför allt då alla palestinier, vilkas liv och värde i israelernas ögon blir föga högre än hundars. Genom att palestinierna sålunda förvägras det lilla människovärde de har blir de ännu mer desperata och dödsföraktande och accelererar de självmords-bombningen, då deras liv ju ändå redan är värdelösa. Sålunda blir den onda cirkeln ständigt allt ondare. Och ingenting går mera emot judens innersta mentalitet och hjärta; som det bokfolk de är uppfostras de naturligt till att iakttaga ett högt människovärde hos både andra och sig själva. Det kan nästan kallas syftet med all boklig bildning. Inga har bidragit högre till höjningen av människovärdet än Homeros och Shakespeare och därefter Dante och Bibelns författare. Man kan nästan därför kalla boklig bildning och förhållandet till litteraturen som människovärdets kriterium. Ju högre böcker, kunskap och bildning värdesätts, desto högre värdesätts även människor. Där man förskjuter böcker och bränner dem, där börjar man snart, som Heinrich Heine sade, att även bränna levande människor. Därför är de huvudansvariga för människovärdets försämring i världen genom historien alltid religionerna och ideologierna, som genom inkvisitioner och etablerade myndigheter motarbetat och förföljt det fria ordet och tankefriheten för att i stället bränna kättare på bål

487

och sätta självtänkande individer i koncentrationsläger; medan människovärdets förespråkare, utvecklare och främjare alltid har varit enskilda individer, som Homeros, Dante och Shakespeare." Doktor Sandys problematik låg på det högre humanistiska planet på en internationell nivå, men Athen hade minsann händerna fulla med sina lokala problem, och de var inte roliga. Sedan jag kom till Grekland första gången för 12 år sedan hade jag tyvärr tvingats bevittna en ständig utveckling till det sämre i synnerhet socialt. Det mänskliga livet hade drastiskt försämrats. Då hade alla haft råd med allt, men nu hade ingen råd med något, knappast ens med mat, då den blivit för dyr. Restauranger hade blivit alltmer sällsynta och för det mesta ersatts med junk food hamburgerbarer med sämsta tänkbara mat, som ungdomen hade råd med men som var mera giftig än närande och fullkomligt smaklös. Då maten hade blivit så dyr hade ingen råd längre att hålla restaurang eller gå på restaurang utom gamla enstöringar, som knorrade över priserna och förlorade aptiten och lusten att äta genom hålen i plånboken. I Göteborg kan man som jämförelse få en dagens rätt med bröd, sallad och kaffe för under 50-lappen, men i Athen kostar samma sak minst 10 Euro, alltså det dubbla. Naturligtvis försvinner därför den ena efter den andra av de gamla trivsamma restaurangerna med genuin miljö medan de nya ersättande skräpmatbarerna bara blir kortlivade. Den centrala torgparken Exarchia bestod förut av bara restauranger där man fick god mat till överkomliga priser. Nu finns inte en enda restaurang kvar. Alla (100%) har försvunnit. Och det var Athens berömdaste inneplats bland ungdomar och avantgardister för trivsel och god mat. För att ta en paus i den omänskliga misären i Athen gjorde jag en utflykt till Epidauros. Tåget gick halv 8 på morgonen, ett extra långsamt lokaltåg med två vagnar, och vad råkar man inte ut för om inte en av dessa korrumperade konduktörer som utnyttjar sin ställning till att plocka extra pengar från "dumma turister" som inte har vett att göra motstånd. Han hade fräckheten att kräva supplement för detta extra långsamma lokaltåg. Hans ursäkt var: "Det är inget supplement till Argos, men till Nauplion är det." Nauplion ligger två mil från Argos. Jag skällde ut honom. "Ni försöker bara luras. Bara Inter City-tåg kräver supplement. Det här är ett extra långsamt lokaltåg. Ni är korrumperad." Han svarade med en lång ilsken tirad på grekiska som jag inte begrep ett jota av, men han lämnade mig sedan i fred. Mitt enda svar var: "Förbannade skitstövel" på svenska. Både hans och min dag var förstörd. Men Nauplion var mycket vackert. Då det ligger så nära både Mykene, Argos och Epidauros är det ett idealiskt ställe att använda som bas. Omgivningarna är svindlande vackra, staden är trevlig och pittoresk, och även mänskorna verkade angenäma. Därifrån tog jag bussen till Epidauros. Vägen dit är bara tre mil men tar nästan en timme. Man far i det oändliga över kullar och dalar tills man kommer fram till den yttersta av dem helt ute i ödemarken. Det arkeologiska Epidaurosområdet är mycket omfattande, då detta var ett riktigt kultcentrum under Antiken, ungefär som Delfi men av helt annat slag. Epidauros var centrum för

488

Asklepioskulten, läkekonstens gud och Apollons berömdaste son, en annan Prometheusgestalt. Här har byggts antikens största grekiska teater med plats för 12,000 åskådare och med en aldrig överträffad akustik. Teatern är fortfarande i bruk efter 2500 års nötning och fungerar fortfarande lika bra. Den ger ett närmast svindlande intryck. Det är något med denna teater, med scenen nästan helt omgiven av åhörarläktaren, som skiljer den från andra grekiska teatrar i mer än ett avseende. Det är något helt mirakulöst med dess akustik och arkitektur, som inte går att närmare definiera. De som byggde detta teaterhistoriska mästerverk måste ha varit mycket inspirerade och i arbetet lagt ner all sin själ, och den själen måste ha varit något alldeles speciellt. Man hade gett sig ut hit på vinst och förlust trots det riskabla vädret. Morgonen i Athen var svinkall, och på tåget under färden regnade det. Men under kortare ögonblick tittade solen fram och värmde då alldeles förskräckligt. Man hann knappt få av sig jackan och tröjan, så gick solen i moln igen och hotade med nya regn medan det omedelbart blev svinkallt. Men det värsta var att man sedan satt fast i Epidauros i flera timmar på grund av de dåliga kommunikationerna. Epidauros hade en restaurang med cafeteria, men den var typiskt nog stängd. Så där satt man strandad under hela dagen i Epidauros. Till råga på eländet började det regna, och eftersom restaurangen var stängd fanns det inget tak att ta sin tillflykt under. Till och med både den offentliga herrtoaletten och damtoaletten var båda låsta. Klienter var hänvisade till naturen utan pardon. Jag kunde ju gå i buskarna, men en dam i pinsam belägenhet som förgäves kände på det låsta dörrhandtaget till sin avdelning fann sig inför ett betydligt pinsammare dilemma – i regnet. Men efter regn kommer solsken, vilket är en regel som aldrig tycks svika. Till slut kom man ändå ombord på en buss tillbaka till Nauplion, och i Nauplion sken solen. Man hade precis tid för att ta sig upp till fästningen på berget och sedan kasta i sig en välbehövlig middag innan tåget skulle gå. Vad lära vi oss härav? Allt som behövs för att den kulnaste semester skall vändas i triumf är lite solsken. Allt hänger på vädret. Den mest misslyckade fiaskoartade semester i världen kan bli en hur stor succé som helst om bara solen lyckas dominera väderleken, och den mest framgångsrika, festliga och ekonomiskt lönsamma semester i världen kan bli ett enbart dystert minne om det regnar mer än naturligt. Allt hänger på vädret. Pengar, utgifter, motgångar, katastrofer, stölder, jordbävningar m.m. betyder absolut ingenting. Vädret är en resas enda pålitliga slagruta; och ingenting kan vara mera nyckfullt än den. 6. Doktor Sandy om Euro-revolutionen. Det visade sig att den oförskämda konduktören från Athen hade haft rätt. Tåget till och från Nauplion inbegrep verkligen ett extra supplement, ovisst av vilken anledning. Därför reste alla till och från Nauplion enligt pappret till och från Argos, vilket var utan supplement. Jag frågade om saken i den underbara lilla stationen i Nauplion, som var inhyst i några pyttesmå antika järnvägsvagnar, en för biljettkontoret, en för ett kafé med annan servering, och så vidare. Nauplion är Greklands Trosa.

489

När jag frågade om saken i biljettkontoret kom stinsen och hjälpte till. De omformulerade biljetten, så att jag inte behövde betala supplement. Detta speciella Nauplionsupplement är tydligen ett känt lokalt fenomen. Med på tåget i samma vagn hamnade tre ampra finska töser, som studerade i Athen och hade tagit en dag ledigt. De var från Åbo men talade nästan bara finska. Jag kunde få dem till att hjälpligt tala engelska, men längre än så ville de inte sträcka sig, fastän de nog kunde svenska. I Argos kom den riktiga konduktören ombord. Han var initierad i Nauplionsupplement-predikamentet. På hans förfrågan svarade jag att jag frågat biljettkontoret i Nauplion till råds, och de hade svarat att jag inte behövde betala något supplement. Som resultat av mina upplysningar skrev konduktören om hela biljetten, så att det såg ut som om jag startat resan i Argos. Så mycket för den intrikata Nauplion-supplement-problematiken. På tåget i Argos steg även ett antal andra typer, en brittisk hippie med grekisk brud, och några gamla grekiska musiker, som tagit med sig sina instrument ombord. Efter några supar och några bloss satte de i gång. De körde hårt med fullt ös hela vägen, så att resan blev rena musikfestivalen. All denna trivsel var fullkomligt gratis och bättre än någon som kan betalas för. Våren hade definitivt och plötsligt brutit igenom. Himlen var helt klar, och temperaturen steg nu oavbrutet. Det var som om den totala skiftningen hade ägt rum just i det där gyllene ögonblicket i Nauplion när solen bröt igenom och förvandlade gråheten till triumferande ljus. Våren hade inte kommit långt, träden var ännu i knopp denna den 6 april, men nu började de allt tydligare bli gröna. Men framför allt började blommorna prunka, speciellt den gula ginsten överallt längs bergen samt även den strålande gredelina, mera varmt och intensivt glödande i sina lila blomsterhärdar än våra syrener vid pingst. Påsken och pingsten var ett annat brydsamt kapitel. Påsken hade ju nästan från början förstört resan för mig och nästan omöjliggjort den med att komma på tok för tidigt redan i mars, men ännu värre var det med den ortodoxa påsken. Den inföll i maj, med den påföljd att pingsten skulle sammanfalla med midsommar. Jag har aldrig lyckats få någon klarhet i hur egentligen de ortodoxt kristna räknar ut sin påsk, men det är inte sällsynt att den infaller i maj och att pingsten kommer efter midsommar. För mig var det nu dags att småningom anträda återresan. Nu när vädret plötsligt blivit bättre infann sig många nya frestelser, i synnerhet Olympia. Ingen färja skulle avgå till Italien på tisdag, så jag måste ändå kanske uppskjuta överfarten en dag. Men det var även en ekonomisk fråga, då Athen var och förblev okristligt dyrt och man redan kunde skönja bottnen av min reskassa. Den finaste och mest anrika restaurangen, och den som jag alltid förblivit lojalast, Proodos, hade fortfarande stängt trots explosionen av vår och värme. Man var orolig för att den kanske hade blivit ett offer för Euro-revolutionen eller att något annat hänt. Platon hade däremot öppnat just denna dag, men dess priser var Euro-anpassade och för dyra. Epiros hade öppet som vanligt året runt, men jag och doktor Sandy intog ändå vår sista gemensamma lunch på Pollike, ett enklare ställe mellan kaféet Trianon och den dyrare restaurang Akropolis. Hovmästaren på Pollike var en buffel med avskräckande sätt, men

490

serveringen var effektiv och priserna nästan rimliga. Sallad, moussaka och dessert kostade 7 Euro. Doktor Sandy hade utgjutit sig vitt och brett över Israel-Palestina-problematiken, men nu klämde jag honom äntligen närmare på pulsen och bad honom utlåta sig om Eurorevolutionen. "Ett känsligt kapitel," sade han. "Ännu har folk inte vaknat inför det faktum att det hela egentligen bara är en enda stor svindel genomförd av bankirer i Holland och Tyskland, som bara storkapitalismen och centraliseringsivrarna kommer att tjäna på. Så fort Euron infördes började sjukdomssymptomen. Till och med tiggarna, som tidigare nöjt sig med några drakmer, lire, pesetas eller escudos skulle nu plötsligt ha minst en Euro. Alla priser steg omedelbart och katastrofalt medan inflationen genast satte i gång. Det är nästan helt realistiskt att påstå att införandet av Euron genast medförde en praktisk inflation på 50 procent. Värst är det här i Grekland. Här skall nu alla greker betala samma priser som i Tyskland och Holland fastän de har 50 procent lägre inkomst eller ännu mindre. Det är orimligt. Du ser hur restauranger och hotell över hela Athen genast har försvunnit över en natt medan eländiga hamburgerbarer för skräpmat bara får folk att spy i stället. Det går inte. Hotellpriserna och till och med vandrarhemspriserna har omedelbart höjts med 50 procent. Inte ens för resenärer har det blivit bättre utan bara sämre, som om meningen med Eurorevolutionen var att folk i Europa inte längre skulle ha råd att resa, åtminstone inte ungdomar. Hela EU- och Eurosystemet tycks från början ha haft den inriktningen att göra det omöjligt för européer att resa inom Europa och att bara kunna överleva om de arbetar ihjäl sig på övertid. Naturligtvis måste detta leda till stora sociala motsättningar och kriser, och de har bara börjat. 250,000 demonstranter inför toppmötet i Barcelona var bara en förvarning om vad som skall komma. Folk finner sig inte i att bli lurade på sina liv. För gemene man är livet viktigare än arbetet och inkomsten, och om dessa två senare skall få helt överskugga och dominera livet och mariginalisera allt det som gör livet värt att leva, som mat och dryck till överkomliga priser, så slår folk bakut. Politikerna är naturligtvis de brottsliga med sina lögner. Så fort Eurorevolutionen genomfördes hävdade de i alla Euroländer att allting nu plötsligt blev mycket billigare medan sanningen var tvärtom: livet blev upp till 50 procent dyrare. Politikerna ljuger som de alltid har gjort i avsikt att förföra och förleda folket, vilket aldrig har lyckats, då folk i längden aldrig går på vad som helst. En annan stor nackdel med Eurorevolutionen är den plötsligt skenande korruptionen. Poliser stjäl bilar och rånar banker, banker förskingrar sparares pengar, och myndigheter trollar bort EU-bidrag på miljarder, som bara försvinner. Naturligtvis har politikerna, åtminstone somliga, handlat i god tro, och alla politiker har inte avsiktligt farit med lögner. En del har naturligtvis bevisligt späckat massmedia med välljudande lögner i avsikt att lura folket, men de flesta politiker har helt enkelt som alltid inte haft någon kontakt med verkligheten utan förfäktat sina lögner i blind tro på dem själva som deras första lurade offer. Det har alltid varit så. Det är bara några få länder som står utanför - Schweiz, Danmark, Norge, Sverige och England. Heder och ära åt dem så länge de klarar sig, men Schweiz, Danmark och Sverige vacklar och lutar mer och mer åt att falla. För 200 år sedan var England och Sverige de enda

491

länder i Europa som höll stånd mot Napoleon, men Sverige föll, medan England klarade sig. Vi har kanske en liknande situation idag. Ditt land Finland föll genast för Euron liksom det föll för Hitler i andra världskriget, men det är på grund av närheten till och hotet från Ryssland. Alla europeiska länder lider av olika maffior, den turkiska, ryska, sicilianska, japanska och så vidare, men de nordiska länderna tycks klara sig därifrån. Finland gör klokt i att hålla gränsen stängd mot Ryssland. För övrigt klarar sig väl Norden mot maffiorna mest genom sitt stränga klimat, som håller varmblodade sicilianska och turkiska gangsters borta därifrån av skräck för kylan. De stränga vintrarna och det hårda klimatet är kanske Nordens lycka, liksom det omöjliga brittiska vädret är de brittiska öarnas. Det avskräcker ruttet folk, som kräver het sol och lång jämn värme för att deras värsta maskar och parasiter ska kläckas och trivas." 7. Storm över Adriatiska havet. Vandrarhemmet i Patras hade chockhöjt priset från 2000 drakmer (6 Euro) till 9 Euro genom den förfärliga Eurorevolutionen. Det var tyvärr helt normalt - så hade de flesta gjort. Elias, min värd i Athen, var en av de få som heroiskt simmade mot strömmen. Han höll fast vid sitt låga pris på 6 Euro natten, medan exempelvis det stora internationella vandrarhemmet i Athen, känt som det billigaste, tog 8:50 om man var medlem. Elias försvarade sitt låga pris med att hans "Annabel" var så pass anspråkslöst, att om han höjde priset skulle inga gäster komma. Nu hade han en stadig ström av gäster året runt, och under månaderna juni-augusti skulle han höja priset till 7:50 för att i september sänka det till normal nivå igen. Som avskedspresent till mig gav han mig en flaska ungerskt vitt vin som han haft stående i några år som ett problem och anledning till ständig undran över hur det skulle åtgärdas. Men det 50% höjda priset i Patras avgjorde saken: jag reste vidare till Italien genast och uppsköt Olympia till en annan gång. På vandrarhemmet förekom mest bara negrer - jag räknade upp till ett tiotal, en förkrossande majoritet, alla troligen från Nigeria eller där omkring. Jag frågade mitt gamla värdpar om Charlie och fick den förkrossande nyheten om honom att han hade stadgat sig och skaffat sig hus och bil och hade hur mycket arbete som helst, just det öde som han hade fruktat mest av allt. Tyvärr såg det ut som om jag inte skulle få träffa honom den här gången. Det visade sig att mitt gamla värdpar i Patras hade varit i Nauplion samtidigt som jag, och de hade blivit lika lyckliga vittnen som jag till vårens plötsliga entré i Grekland. I Patras var det redan varmt, men likväl låg det fortfarande snö kvar på topparna av Peloponnesos' endast tusen meter höga berg. Allt talade unisont för att jag hade fattat rätt beslut. Det hade inte funnits några Internetmöjligheter i Patras till att meddela släkten i Italien en försenad ankomst till Verona om jag valt att stanna ett dygn extra i Patras. Båten "Superfast IV" väntade, allt var klappat och klart, så det var bara att fira en avskedsmiddag i Patras på restaurang Olympia med säsongens sista moussaka och därtill lämpligt gott vitt vin. Där satt man sedan i solen och mådde gott resten av dagen. Det var årets tredje utomhusmiddag efter en på Epiros och en på Pollike i

492

Athen, men först denna kändes helt övertygande, då varken vind eller kyla störde den naturliga utomhustrevnaden. Båtresan över till Italien blev emellertid stormig både utomhus och inomhus. Man hade oturen att komma på samma båt som en fransk skolklass, ett massivt uppbåd av cirka 70 ungdomar i sin värsta ålder (14-15) och av alla kön, som översvämmade hela båten och särskilt sittsalongen, så att allt hopp om någon sömn den kommande natten for sin kos. Dessa ivriga ungdomar rasade, klättrade, bredde ut sig och sprang skrikande omkring överallt var man än försökte ta sin tillflykt i båten. De flyttade på ens bagage och mosade ens fruktpåse, de tog ens plats och hindrade en från att komma fram med att spela kort och göra annat liggande på golvet i grupper, så att det definitivt inte kunde bli någon harmonisk resa. Ungdomar är ju sådana i den åldern, att hela världen bara är till för dem och för att tjäna dem, och ingen annan människa har något att säga till om, inte ens beträffande sina egna rättigheter. Inte heller fanns "Aqua di Parma" ombord. Lyckligtvis hade man dock tillräckligt med vin med sig från Athen: hela 3 liter, flaskan jag fått av min värd Elias, en ny 1,5 liters flaska Retsina jag köpt som reseproviant samt en halv liter kvar av den gamla. Denna massiva reservmobilisering skulle väl i alla fall tillförsäkra mig någon sömn någonstans under natten. Jag slocknade redan vid 11-tiden i en soffa i baren under iakttagande av dådkraftiga amerikanska actionfilmer på salongsvideo, men när "Sleepers" körde i gång (av Barry Levinson med Brad Pitt, Robert de Niro, Vittorio Gassman, Kevin Bacon och Dustin Hoffman) somnade jag genast och förblev i förvriden ställning anpassad efter opasslig soffa till klockan fyra. Då var allt tyst ombord utom videofilmerna, som fortfarande höll på med allsköns avancerad action. De hade nått stadiet av Klaus Maria Brandauer som Caesar i kamp med vilda läspande galler i Frankrike som alla talade en erbarmligt vulgär amerikanska. Det var bara cowboyutstyrseln som fattades. I stället bar de vikingahjälmar. Då gick jag därifrån och somnade i en stol - och sov på nytt till klockan tio. Då var Adriatiska havet i storm. Det regnade och öste och blåste och haglade. Det var bara att hålla sig inomhus. Omvärlden visade alla tecken på att våren hade kommit av sig totalt, och det blev bara kallare hela tiden. Ombord hade den franska skolutflykten på 70 bångstyriga ungdomar av alla könen satt i gång ett omfattande kuddkrig. Det var bara det som fattades. Ingen gick säker ombord mera. De slogs med allt men mest av allt med varandra. Det hårda vädret gjorde dessutom att färjan försenades. Till slut gick jag fram till pursern och frågade rent ut: "Hur mycket är vi försenade?" Han var det totala stenansiktet och svarade att vi inte alls var försenade utan att vi skulle nå hamn om 20 minuter. "Men man ser inte ens land ännu," plågade jag honom. Han vidhöll sin sak, som givetvis var rena lögnen. Färjan blev 1 1/2 timme försenad, och vi trodde aldrig att vi skulle få se land igen. Det stormade, och allt var bara mjölk. Men plötsligt började Anconas bergiga konturer dramatiskt framträda på nära håll ur ingenting. Ancona ligger ju på en udde som sticker ut från Italien som en puckel mot Adriatiska havet, och det karakteriseras av höga randiga berg

493

och klippor, som i stormväder kan ge associationer till Gibraltar och Kap Horn. En halv timme senare anlöpte vi hamnen och hade äntligen lämnat stormen bakom oss. Men jag hade ännu en resa kvar till Verona. Full av oro på grund av förseningen nådde jag Anconas järnvägsstation och ringde genast Verona. Jag hade tur som kom fram. Man väntade mig där fyra timmar senare vid halvtiotiden på kvällen. Det gick ett extra snabbt "Superfast"-tåg till Bologna om några minuter, och jag fick biljett till detta vidrigt hypermoderna tåg, där man inte ens kunde fälla ner stolsryggarna. I Ancona var det 12 grader men i Bologna knappt mer än 6, och alla gick omkring och huttrade i vinterkläder. Ett mera lagom tåg förde mig vidare till Verona, som nåddes 21.15. Då gick det inga bussar i Verona längre. Man måste gå tvärs genom staden, alltså gjorde man det och kom fram klockan 10. Där väntade varm soppa, kyckling, rödvin och frukt. Så slutade den åtta dagar långa grekiska trippen för denna resa. 8. Avslutning. I Verona fick jag höra om sviterna efter äventyret på Annandag Påsk, då alla gick bort sig på berget Tabor. Om strapatserna var svåra för det stora flertalet blev sviterna desto värre. Många måste söka Första Hjälpen på grund av insektsbett, allergier, utslag och andra förfärliga plågor. Det finns en larv i Italiens skogar som kallas "processionslarven" då den liksom vissa myror alltid vandrar i procession. Denna larv är giftig och utsänder, när den känner sig hotad, ett osynligt fluidum som kan ha vådliga konsekvenser för känslig hy. Dess effekt liknar närmast brännmaneters. Tydligen hade de flesta drabbats av denna larv och blivit sängliggande i veckor, fått sina vackra utseenden förstörda av utslag, drabbats av allergichocker, med mera. Stackars Monica, som kört oss ut, hade fått uppsöka Akutmottagningen två gånger. Jag hade inte ens fått se denna processionslarv och ännu mindre berörts av dess effekter. Jag hade ju rest iväg dagen därpå, medan släkten och de övriga oroat sig för att jag eventuellt drabbats hårdare än alla andra av utslagsepidemin, då jag var mest ovan av alla vid de italienska skogarnas fasliga vedervärdigheter. Jag blev bara förvånad vid de larviga underrättelserna. Vädret hade drastiskt försämrats och verkade förbli på dåligt humör. Det regnade (för första gången på tre månader) och var kallt (10 grader) vilket gladde endast jordbrukarna. För dem hade den ihållande torkan varit ett hot om en katastrof. För mig var det bara att börja planera hemresan. Helst hade jag rest genast, men olika uppgifter kvarhöll mig. Det återstod att träffa en del personer innan jag kunde känna mig fri, och jag måste åtminstone ta kontakt med Beatrice i Genua. Vi hade talats vid i mars, och då hade hon haft en olycka och brutit något ben, vilket inte lovade något gott vid hennes framskridna ålder. Störst utbyte under resan hade jag haft av doktor Sandy och Achille. Det sista doktor Sandy utbrett sig om i Athen var den tibetanska frågan. "Hela frågan är en självklarhet, och svårigheten i den ligger i gemene mans svårighet att inse, fatta och acceptera det självklara. Pekingregimen är en otidsenlig förtryckarregim som måste bort, ju förr desto bättre, och som så länge den är kvar bara har en växande

494

kräftsvulsts inverkan på inte bara det kinesiska samhället genom sin byråkrati och sitt övervåld utan även på hela världen. Den saken är klar. Lika självklart är det att Tibet lider under en ockupationsmakts oacceptabla förtryck sedan 50 år tillbaka. Det märkvärdiga är att världen har accepterat detta, att den låtit sig tubbas och luras och skrämmas av Kinas kommunistiska bluffmakeri och att den gått på den bluffen att den kan tjäna mera pengar på Kina under kommunistiskt styre än under ett icke diktatoriskt styre. FN och hela världen är medansvarig till förintelsen av Tibet genom sitt tigande och samtycke till denna omänskliga kulturutplåning. Ingenting kan försvara detta brott, lika litet som judeförintelsen under andra världskriget på något sätt kunde försvaras. Och liksom världen fick stå med skammen efter andra världskriget inför öppnandet av koncentrationslägrens fasor står den med samma skam i sin tystnad och skamliga passivitet inför resultatet av Kinas 50-åriga förintelse av Tibet. Med stigande otålighet inväntar vi Kinas upphörande av sin ockupation och förslavning av Tibet och Öst-Turkestan." Achille hade exakt samma inställning till Palestinafrågan som doktor Sandy: så länge självmordsattackerna mot civila och oskyldiga fortsätter kan det inte bli fred med Israel. Mera överens kunde vi inte bli, så det var ingenting att diskutera. I dessa dagar presenterade Oriana Fallaci, Italiens mest kända författare, sin förödande kritik i massmedia av den nya antisemitismen. Hon har själv skrivit en bok mot palestinierna. Demi träffade jag igen för första gången på 12 år. Hon var helt sig lik men bara något mognare. Hennes son är nu 13 år, och hon är fortfarande gift med sin tandläkare. Vi satt på tre man hand, hon, Cristina och jag, på kaféet vid Julias balkong och pratade mest om gamla minnen. Hon kom två somrar i rad till Skandinavien, 1976 tillsammans ensam med Cristina och 1977 tillsammans med tre andra vänner, som också då besökte Finland och Sarvsalö. Det var märkligt att sitta där med henne vid Julias gård och diskutera 25 år gamla gemensamma minnen. Även Marisa fick jag träffa igen. Vi diskuterade mitt tillstånd, det gamla magsåret, de nya känningarna av hjärtproblem och min morfars Angina Pectoris, som kan ha gått i arv, fastän jag varken röker eller är diabetiker. Hon tillrådde mig (liksom flera andra läkare har gjort) att göra en check-up med kardeogram, då det är bättre att göra detta innan man får en hjärtinfarkt än efter. Vi antog dock båda att mina symptom bara berodde på mitt våldsamt stressiga arbetsliv där hemma. Hon tog mitt blodtryck två gånger, och det var båda gångerna 120/80 - kunde knappast bli bättre. Min sista kväll kom även Paolo och Gaby på besök. För mig är Paolo den mest representativa medlemmen av klanen Lanciai i Verona idag. Vi har alltid hjärtligt trevligt tillsammans, och i ålder är jag precis mellan honom (55) och Cristina (47) och känner mig nästan som något av en mellanbror för dem, mina båda närmaste italienska kusiner. Deras mor Ida, pappas kusin, har ju sålt sin butik nu, som i stället blivit en chokladbutik efter 57 års tjänstgöring. Hon har klarat omställningen bra och var denna kväll i sin allra bästa form. Kort sagt, allt väl i Verona. Det var bara att längta tillbaka dit igen och planera nästa återkomst. Slut.

495

Lyckliga möten i Ladakh 1. Ankomst "Jag kan inte se något skäl varför du inte skulle komma till Leh. Världen har låtit sig skrämmas till mondial paranoia av elfte september, och bara därför vågar ingen resa längre. Det är som en universell skrämselhicka som alla har satt i halsen fullkomligt i onödan. Jag är i Ladakh nu och väntar på dig i Leh om du kommer. Så mitt råd är: kör medan det är grönt ljus. En resa är alltid värd att göra." Så skrev Johannes. Det avgjorde saken. Resan hade förföljts av otur. I maj hade den bokats med Aeroflot, sedan kom den nya Kashmirkrisen med Indien och Pakistan hotande varandra med kärnvapen. Alla inställde sina resor till Ladakh. Jag uppsköt avbokningen i det längsta, men mina flickor på Aeroflot krävde dumt nog besked när krisen var som värst. Jag rådfrågade Indiska Ambassaden i Stockholm, som resolut förklarade att jag inte kunde resa. Därmed avbokade jag resan, bara för att flickorna på Aeroflot krävt mig på besked före midsommar. Ladakhs Vänner i Stockholm rådde mig att ta det lugnt och vänta och se. Två av dem hade också bokat en resa som de fått avbeställa på grund av faran för att fastna i Ladakh om det blev krig i Kashmir - de hade låtit sig skrämmas och ångrat det. När jag återkom från Finland med fördärvad högerhand var situationen helt en annan. Monsunen hade brutit ut i Indien och Pakistan, och allt vapenskrammel hade tystnat totalt. Alla ångrade sina avbokade resor och lovade komma nästa år, som ju dock alltid är en skälm. Bara för att undersöka om det fanns några möjligheter rådfrågade jag mina flickor på Special Tours i Stockholm, som fixat min första stora Ladakhresa. De plockade genast fram ett alternativ med Lufthansa som inte var dyrare än Aeroflot. Även Indiska Ambassaden hade bara goda nyheter att förtälja, nämligen inga nyheter alls; så visum fixades, resan bokades, Johannes meddelades, och alla var nöjda - utom alla de skrämselhickadrabbade som ropte ack och ve över min nya livsfarliga resa till Ladakh, men alla sådana visste inte vad de talade om. Sannolikt hade jag inte åkt om jag inte fått ett finger fördärvat i en motorgräsklippare i Finland. Den olyckan reducerade min arbetskapacitet med 50% och min musikverksamhet med 100%. Jag kunde alltså ändå inte arbeta tillfredsställande hemma i Göteborg, så det var lika bra att utnyttja tiden bättre. Alltså reste jag iväg till Ladakh. Först de sista dagarna före avresan, fem veckor efter olyckan, kunde jag äntligen skriva normalt med höger hand igen med obruten pennföring, ehuru fingret dock såg ut som en skadad barnpenis anfrätt av spetälska och jag ännu inte kunde traktera några pianotangenter utan att fingret sprack upp igen. På dagen då Alexander Dumas fyllde 200 år bar det av. Förberedelserna var perfekta, då jag ostört kunnat ägna hela de tre sista dagarna enbart åt dem, och min föresats var att försöka göra detta till en perfekt resa. Naturligtvis sket det sig direkt.

496

På flyget från Landvetter vägrade personalen låta mig få resa med min lilla skäggsax och nageltång. De var vassa föremål, och den ringa storleken spelade därmed ingen roll. Jag fick slänga skäggsaxen och nageltången i papperskorgen eller skicka hem dem till mig själv med post. Jag skickade hem dem med post och beredde mig på möjligheten att inte få kunna klippa naglar och skägg på fyra veckor. Den "universella skrämselhickan" hade medfört flygpersonals allergi mot skäggsaxar och nageltänger, och då spelade storleken ingen roll. Dessutom försenades flyget, så i Frankfurt var allt i panik då alla passagerare höll på att missa sina plan - Frankfurts luftrum hade drabbats av köbildning och förstoppning, så all flygtrafik via Frankfurt var försenad minst en halvtimme. Några svenska medpassagerare skulle till Amerika för att fixa upp ekonomin där efter World Coms konkurs, den värsta i Amerikas historia, och de hade bara 20 minuter till anslutningsflyget. Naturligtvis fastnade vi då alla i en extra passkontrollskö, som varade i 20 minuter. Lufthansaplanet till Delhi var dock tämligen angenämt, personalen var alert och effektiv, och man fick dricka hur mycket vin som helst. Värre var det sedan i Delhi. Planet var ju försenat från Frankfurt, och innan man blivit färdig med bagagehämtning och penningväxling hade sista bussen till inrikesterminalen gått. (Det var efter midnatt, och jag skulle vidare med lokalflygplan till Leh.) Man var hänvisad till de taxibilar som fanns och råkade naturligtvis ut för skojare. I stället för att följa passagerarens önskan och köra honom till inrikesterminalen körde de honom till ett hotell och påstod att inrikesterminalen var stängd till klockan 5. Hotellet krävde 40 dollar för tre timmars vistelse där. Jag krävde att de ändå körde mig till terminalen. De körde mig till ett annat hotell. 17 dollar. Då krävde jag att de körde mig tillbaka till utrikesterminalen, om nu inrikesterminalen verkligen var stängd. Då körde de mig äntligen till inrikesterminalen men vägrade köra in mig på området, så jag fick gå de sista kvarteren. De krävde 450 rupier (90 kronor) för turerna. Jag gav dem 300, vilket var för mycket. Naturligtvis var inrikesterminalen öppen för resenärer som skulle med flyg 5.40 på morgonen. Klockan närmade sig 3, och där satt många passagerare färdiga och väntade. Säkerhetskontrollen var också där mer än rigorös. Varje detalj i handbagaget analyserades. Jag fruktade i det längsta att de även skulle beröva mig min rakhyvel, men den var tydligen ofarlig trots rakbladet. Allt lämnades intakt efter total dissekering. Så fick man än en gång flyga över bergen i Zanskar och Ladakh och skåda de oändliga snöhöljda 6-7000-meters-topparna ända bort till Karakoram och K2 och åter känna sig välkomnad av den härliga tibetanska högplatån. Resan hade då gått från Frankfurt över Budapest och Bukarest, över Svarta Havet och Kaspiska Havet, över Afghanistan och Rawalpindi till Delhi och upp till Leh. Halv sju i gryningen landade planet. Hela resan från Göteborg hade då totalt tagit bara drygt 16 timmar. Det var otroligt men sant. I mitt gamla hem på gästhärbärget Lung Snon var allting oförändrat, men några ofrånkomligt dåliga nyheter väntade, som väntat. På grund av "den universella skrämselhickan" var turisterna i Ladakh få i år, och inga volontärer kom i år till jordbruksprojektet. (Lung Snon är värdshus för "the Farm Project", till vilket det kommer ungdomar från hela världen för att frivilligt bo och arbeta en månad hos jordbruksfamiljer i Ladakh.) Allt hade inställts på grund av Kashmirkrisen i maj-juni, då föräldrarna vägrat låta sina barn resa iväg. Några hade dock rest till Ladakh i alla fall och i stället för att bo hos

497

bönder rest omkring och turistat - Lung Snon var inte helt tomt - där bodde två andra par utom jag. Om turisterna varit för många förra året var de dock definitivt för få i år - ett underskott på gott och ont, liksom förra årets överskott. Resan blev oväntat lyckad alltigenom, och den kommer att delas upp i följande avsnitt: 1. Ankomst 2. Johannes och Ali 3. Samtal med Johannes 4. Krisen 5. Lusttur i öknen 6. Fiasko i öknen 7. Tea at Tea - På te i Tea 8. Det händer i Lamayuru 9. Dött lopp i Wanla 10. Reträtt i Alchi 11. Musikalisk överraskning i Alchi 12. Ingen monsun i Israel 13. Dalai Lama gör entré 14. Lilla Italien i Götsang 15. Dambjudning i Leh 16. Nubrafiaskot 17. Dalai Lama i Leh 18. Vägen till Manali 19. Banketten i Dharamsala 20. Avsked med eftertanke

Del 2 : Johannes och Ali. Johannes hade inte förändrats alls, och det första han sade till mig var: "Du har inte förändrats alls," varpå jag följaktligen svarade: "Vi tycks båda ha passerat tröskeln bakom vilken förändringar inte längre är möjliga." Vi är nu båda 50 år gamla. På mitt förslag gick vi till Dreamland, även om han hade föredragit ett annat ställe, men när det visade sig att vi fick sitta helt ensamma på takterassen (på grund av hettan) var han nöjd. Han såg genast mitt finger. "Det där ser inte bra ut," sade han. "Det är ingenting mot hur det har sett ut tidigare," sade jag. Eftersom han kände till hela historien behövde vi inte beröra saken vidare. Han var över lag tillfreds över situationen i Leh. Han menade att turismen hade varit för våldsam förra året, medan nu, då den sjunkit till 20 procent eller mindre allting var lugnare, friare och billigare och folk fick mera tid och anledning att tänka på väsentligheter. "För mycket turism är enbart skadlig för Ladakh. De behöver en jämn stilla rännil av turism för

498

att hålla den levande, som de kan ekonomisera med, men så fort det blir för mycket blir det ekonomisk översvämning, folk får för mycket pengar och blir egoistiska, de börjar motarbeta varandra och sabotera för varandra i konkurrensen, det blir miljöproblem genom nedskräpning, folk glömmer sin ladakhiska livsstil för att i stället bli beroende av ett ytterst nyckfullt penningflöde, som kan ta slut redan i morgon, och det uppstår kriminalitet genom lurendrejerier som i hela Indien. Men ironiskt nog är det hinduiska turister som mest för med sig problem hit, inte västerländska, allra minst israeliska. Ladakh borde vara modellen för hela Indien. Här får muslimerna och kashmirerna bedriva sina verksamheter och sin religion i fred, buddhisterna och ladakhierna har inga problem med att samarbeta med dem, och hinduerna lämnar båda befolkningsgrupperna i fred. Det klokaste Indien kan göra och alltid har gjort med Kashmir och Ladakh är att inte försöka hinduisera dem. Bara om de fortsätter att respektera Ladakhs och Kashmirs egenart kan de fortsätta underhålla situationen och behålla båda länderna. Därför är det en god nyhet att Indiens nye president är muslim. Situationen är motsatsen till den i Kina, där kineserna systematiskt och brutalt försökt sinofiera Tibet och Turkestan. Vi har konfererat här i Asien i tio år nu om Tibet, och ändå är det ännu inte självständigt. Ingenting har vi åstadkommit." "Det blir tio år först nästa år." "Nåväl, nästan tio år. Och situationen har bara blivit mera oacceptabel för varje år." "Hur ser det ut med öppnandet av gränsen mellan Kina och Ladakh?" "De bara pratar om det men gör ingenting. Kina håller mer och mer på att duka under för sina sociala infektioner, den skenande kapitalismen har medfört en ny omänsklig hänsynslöshet och egoism som gjort att kriminaliteten börjat sprida sig som en löpeld, men det största problemet är de 120 miljonerna lösdrivare från landet som förlorat sina utkomster genom fördyringen och skatterna. Kinas inre problem blir bara svårare och olösligare hela tiden, varför de är så anmärkningsvärt tysta. De är lika tysta nu som Sovjetunionen var före 1989," sade han menande. Jag påtalade de senaste statistiska uppgifterna om Sovjetunionens 63 miljoner människors död vållade av regimen mot Kinas bara 35 miljoner och Hitler-Tysklands bara 10 miljoner. "Det är mera i Kina och Tyskland. Glöm inte alla icke-tyskar som tyskarna mördade i kriget. Det borde vara minst 20 miljoner. Kinas offer borde vara minst 43 miljoner, troligen mycket mera, kanske till och med mera än Sovjetunionens, som är den enda av de tre siffrorna som är belagd med någon exakthet." Vi avnjöt var sin kopp te och fruit curd, medan Lehs brist på buller (i motsats till förra året) inte störde oss det minsta. Han måste sedan bryta upp för att återvända till sina missioner, medan jag uppsökte min gamle vän Ali Rahi. Ali hör till den bofasta muslimska befolkningen i Ladakh, och hans familj har arbetat här i ett flertal generationer. Han driver ett eget hotell men var i år påfallande pessimistisk. Han såg mörkt på allt och inte bara på framtiden. "Turisterna kommer inte hit längre på grund av att deras försäkringar inte gäller för Kashmir. Händer det dem något står de utan försäkring. Det beror helt på spänningen mellan Indien och Pakistan utlöst genom terrorattentatet i det indiska parlamentet, och det kommer att ta två-tre år för oss att arbeta oss upp till samma turistnivå som förra året. Om

499

det blir krig kan Ladakh stängas totalt för all turism för 10-15 år framåt. Då blir det sig aldrig likt igen. Något krig blir det inte nu i alla fall. Amerika har blandat sig i och avvärjt vad som kunde ha blivit en nyttig uppgörelse för lång tid framåt, men Amerika har inte återtagit sin bannlysning av Kashmir och Indien som turistland och har skrämt bort turisterna för i år. De kanske återkommer så småningom, men det kommer att ta tid. Den hinduiska och västerländska turismen har dock redan påverkat Ladakh i avgörande riktning, som måste leda till att hela livet i Ladakh förändras radikalt. Om 15 år kommer det att vara oigenkännligt." Hans pessimism förbryllade mig. Kunde det ha varit 11 september som ställt till det för hans utblick? Han var ju muslim. Han verkade dock samtidigt friskare och mindre sliten än vad jag någonsin upplevat honom tidigare. Vi satt länge och pratade medan han mest utgöt sig över sin mycket sakliga och bistra uppfattning om situationen. Hans utblicks påtagliga ensidighets mörker kunde jag bara förstå mot den tänkbara bakgrunden av att den 11 september måste ha rubbat hans innersta cirklar. "Fattigdomens tröst är, att ju mindre pengar man har, desto mer är de värda." - J.B.Westerberg. 3. Samtal med Johannes. "Nå," sade Johannes, "vad ska vi nu göra åt den ekonomiska världskrisen?" "Det är inte mycket vi kan göra," sade jag. "Ingen av oss är ju ekonomiskt intresserad." "Jag trodde du var det." "Bara till nöds." "Men situationen drabbar alla, och därför är den oacceptabel. Värst drabbar den alla småsparare. Miljardärer har råd att förlora 30-40 miljoner, men om en småsparare, som under åratal sparat ett livskapital på, säg 100,000, genom krisen förlorar mer än 30% utan att ha gjort något för att förtjäna det, så är det en orättvis katastrof för honom, eller hur?" "Jag talade om detta med min bank strax innan jag reste hit. De menade att hela krisen berodde på psykologiska faktorer, att oron på börsarna mest berodde på mänsklig osäkerhet." "Just det. Det var dit jag ville komma. Oron och osäkerheten kommer inifrån. Av någon anledning tycks mänskligheten ha förlorat sitt ekonomiska självförtroende, som om pengar och trygghet inte längre spelade någon roll. Naturligtvis finns det yttre bidragande orsaker, som Aidskrisen, som nu krävt 40 miljoner döda, fler än något krig, som den globala narkotikakrisen, som dagligen förvärras genom kriminalitet och desperation, som krisen med islam – den 11 september har islam fått ett Kainsmärke inbränt i pannan, som islam aldrig kan bli av med; som den argentinska krisen, förr ett av världens rikaste länder, och kanske framför allt genom den ständiga onda cirkeln i Israel av våld och upplösning, som bara går från ont till värre. Naturligtvis blir det ekonomiska självförtroendet lidande, och tryggheten försvinner. Tryggheten och säkerheten måste komma inifrån människan själv, och det är den psykologiska faktorn som måste åtgärdas."

500

"När jag reste hit träffade jag ett par svenskar på planet som skulle resa till Amerika enkom för att åtgärda den amerikanska krisen efter World Coms fall. Också i Göteborg hörde jag mycket talas om insatser som görs för att stärka den fundamentala soliditeten i framför allt det svenska näringslivet, där i stort sett allt går bra utom Ericsson. Det finns en styrka och en dynamisk kraft i det ekonomiska näringslivet som inte ger upp så lätt utan som snarare samlar nya krafter inför motgångar." "Det tror jag också. Så kanske problemet löser sig av sig självt. Men hur ska vi lösa det israeliska problemet?" "Det finns bara en lösning. Självmordsbombarna måste upphöra." "Där har vi det renaste absoluta vanvettet, men vanvettet har alltid varit ett bestående men hos mänskligheten. Sinnessjukdom kan inte kureras utan bara tolereras och levas med och i bästa fall inte göras värre. Men denna palestinska självmordssinnessjukdom tycks åtminstone individuellt förgöra sig själv. Problemet är att inför varje ny inträffad självmordsbombare ökar Israel våldet och trycket och driver därmed fram nya självmordsbombare." "Ja, det är en ond cirkel." "Och inte heller kan ju Israel bara se på när en självmordsbombare spränger en busslast med civila oskyldiga åldringar, kvinnor och barn i luften. De måste göra något åt det, och så förvärrar de läget." "Kan du se någon lösning?" "Nej. Kan du?" "Nej." Tyvärr var vi överens på denna punkt, och vi teg båda. "På tal om självdestruktivitet, hur i all sin dar kunde du stoppa ditt finger in i en gräsklippare?" passade han på att fråga. "Det var en stressituation. Gräset var långt och skulle klippas för första gången för året. Ju längre gräset är, desto längre stannar fukten i gräset, om det har regnat, och desto omöjligare är det att klippa. Nu var regnet överhängande, väderleken hade lovat nederbörd, men gräset var ännu relativt torrt efter två dagar utan regn, och hälften hade jag redan lyckats klippa föregående dag. Men nu är vår gräsklippare sådan, att stannar man den mitt i pågående klippning medan det ännu finns bensin kvar får man inte i gång den igen förrän den helt och hållet svalnat. I detta läge lossnar vänstra framhjulet. Det hade lossnat förut, dagen innan hade jag lyckats klippa fastän det satt löst, det var bara att sätta på det igen om det lossnade, men så finner jag att hela sidoskenan, som håller ihop dammsugaren, också har lossnat. För att få på den igen måste jag lyfta maskinen för att få skenan på plats. Det är då det händer." "Men er gräsklippare är ju då rena dödsfällan. En olycka måste ju då hända förr eller senare." "Det konstaterade jag också efteråt." "Kommer du någonsin att kunna spela igen?" "Jo, men troligen aldrig lika bra som tidigare." "Men allt vad du har spelat finns väl inspelat?" "Jo, men bara i hemmagjorda otillfredsställande inspelningar."

501

"Så ska det vara." Han var nöjd men inte jag. "Men för att återgå till Israelproblematiken, skulle du säga att den är jämförbar med problematiken i Kashmir?" "Det finns mycket i de båda situationerna som påminner om varandra, och det tragiska intrycket är ungefär det samma. Det finns knappast en familj i Kashmir som inte har förlorat en eller två söner i det nu femtonåriga inbördeskriget. Det är lika nyckfullt som bomberna i Israel: det kan smälla när som helst och var som helst, och vem som helst kan bli offer. I regel blir det bara oskyldiga offer. Ansvariga för detta är bara de militanta fundamentalisterna. Nu efter talibanregimens fall i Afghanistan kanske terrortrycket lättar något i Kashmir men knappast märkbart. Jag tycker inte om regeringen i Indien heller. Kongresspartiet förde en mycket klokare och försonligare politik med större vidsynthet, men de fastnade i självgodhet och korruptionsskandaler - mycket var Indira Gandhis fel. Nationalistpartiet BJP är mera kortsynt och aggressivt och fattar gärna förhastade beslut. Det är bara de som ligger bakom de fatala diskussionerna om att avskaffa artikel 3 om särskilda bestämmelser och privilegier för Kashmir, som omöjliggjort hinduisk invandring i större skala i Kashmir. Icke-kashmirer får icke köpa land i Kashmir, är huvudbestämmelsen. Om denna avskaffas kommer hela Kashmir att förena sig mot Indien, vilket är det värsta som skulle kunna hända både för Kashmir och Indien. Så jag hoppas verkligen att BJP inte är så dumma." 4. Krisen Jag beslöt att äntligen lösa Sankaramysteriet. Där skall finnas ett kloster, och varje år hade jag sökt det utan att finna det. Byn ligger rakt norr om Leh, och vägen dit är nog så besvärlig (genom raviner och vattenfall) om man inte tar den bekvämare omvägen. Jag frågade första bästa person, en ung flicka, som spontant visade vägen till klostret genom mycket vidlyftiga gester. Det var tydligen en lång omväg dit. Men när jag skulle följa hennes råd stack en annan flicka ut huvudet och bad mig välkommen att stiga in. "Är klostret här?" frågade jag då dumt. "Nej," svarade hon, "men du kan komma in hit i köket." Där satt fyra flickor inklusive de två jag redan bytt ord med. Min unga liberala värdinna, visade det sig, var från Sikkim och gift med en guide, som just nu klättrade på Stok Kangra, Ladakhs högsta berg på över 6000 meter, där man vanligen tvingades avbryta bestigningen av dåligt väder. Hennes tre väninnor var hennes skolkamrater från Delhi på besök. Det var hur angenämt som helst, och underhållning saknades minsann inte för resten av den eftermiddagen. Så löste vi klostermysteriet tillsammans. Det fanns inget riktigt kloster i Sankara. Därför hade jag aldrig funnit det. Det fanns bara den stora vita avlägsna stupan längst bort och högst upp och intill den en liten tempelsal, men det var allt. Men med eller utan kloster hade vi det hur trevligt som helst, medan min värdinna bjöd på saft och te och kakor och fick mig att lova att hälsa på henne igen. Sedan gällde det att besöka min vän högst upp och längst bort i dalen i det sista huset där. Han var hemma i vanlig ordning, och vi hade en rejäl pratstund. Om Ali Rahi varit väl

502

pessimistisk så var min vän här motsatsen. Han trodde absolut att den stora turistinvasionen skulle komma i augusti. Naturligtvis diskuterade vi också världsläget med den massmediala hysteriska förvrängningen av allting, så att ingenting stämde med sanningen. Han var mycket kritisk mot Amerika och president Bush, som han menade att körde med en omöjlig attityd. "Om man har det utgångsläget, att alla som inte är för en är emot en, så kommer man ingenstans i världen eller livet. Man måste acceptera att alla ens medmänniskor är ens jämlikar, vem man än är och hur fattiga de än är. Bara för att amerikanerna är så rika är de inte bättre än oss fattiga. Om de kör med oss och kommenderar oss och befaller oss att följa deras regler, så måste situationer uppstå som den i Twin Towers. Vem du än är så går det inte att kräva att någon annan skall vara dig underdånig. Det är dödfött. Lika rika och stora i käften som Bush och amerikanerna är, lika mycket har de kvar att lära sig." Det var ljuvligt att sitta där på hans terass med pastoral utsikt över hela nejden i den vackra eftermiddagens gyllene ljusprakt. Han rådde mig att någon kväll uppleva skymningen från det lilla klostret ovanför slottet i östra utkanten av staden. Jag hade planerat att småningom ge mig ut på diverse utfärdsturer, men det tillstötte problem. Redan under denna begränsade dagsutflykt ådrog jag mig blodiga skavsår, och benen ville inte riktigt orka. På kvällen utvecklade jag (motvilligt) en ny gräslig visdomstandsinfektion-inflammation, som bara kunde kureras med whisky. Nästa dag hände någonting med magen, så att man frös hur mycket filtar man än tog på sig, och febern var uppenbar. (Exakt samma sak hände förra året nästan efter exakt lika många dagar efter ankomsten.) Hittills hade jag haft problem med konstant rinnande ögon, vilket problem nu undanskymdes av de värre problemen. Dagen efter febernatten stapplade man omkring som ett nyfött lamm. Det var bara att uppskjuta alla tänkbara utflykter. På min gamla tibetanska stamkrog "Tenzing Dickey" träffade jag ett par som var bofasta i Manali. Han var engelsman medan hon var israeliska eller fransyska. De hade haft liknande problem i år, och hon hade understundom varit döv. En annan gammal vän uppenbarade sig: mattförsäljaren vid centralkonditoriet, som hade skaffat sig en större och bättre butik vid the Main Bazaar. Han återupptog genast sina matt-trugande manövrer mot mig men var samtidigt som vanligt älskvärdheten själv. I bästa form var dock mina tre spanska reskamrater från flyget. De hade redan hunnit besöka Hemis, Thiksey, Alchi och Likir och hade planer på att fara upp till Pangong Tso. Det lät mycket frestande. Johannes hade lovat att vänta på mig i Lamayuru, när jag gjorde min västliga utflykt, men ännu var jag långt ifrån i form för att kunna genomföra den. Långfingret fortsatte sina märkvärdiga nybildningar. Ännu en nagelflisa kom plötsligt ut ur fingrets inre, medan det fortsatte att kännas bättre, ehuru nageln såg ut som vad som helst utom en nagel. På grund av den ständiga massagen kommer fingret att bli mitt hårdaste och starkaste. Det blir helt vanskapt men likväl i någon mening användbart. Värre var det med Internet i Leh. Det var ytterst nyckfullt. Vi var ett antal personer i ett cybercafé som tålmodigt om och om igen försökte bli uppkopplade med bara ständiga nedkopplingar som resultat.

503

På kvällen den fjärde dagen försökte jag dock infria min gode väns rekommendation att bege mig upp till Tsemofortet till skymningen. Det lyckades. Uppstigningen var brant och kräver en viss bestigningsprecision - stiger man det minsta fel på väg upp eller ner så ligger man där, vilket är förbjudet ur bergsbestigningssynpunkt. Tsemofortet ligger högt ovanför Leh och över dess slott, och min vän hade rätt: skymningsutsikten över hela staden och bort mot Zanskarbergen i fjärran med dess snöklädda toppar var värd vilka kraftansträngningar som helst. Detta var dagens goda nyhet: jag kunde klättra i berg igen utan besvär. Febern var borta, jag kunde hålla gott tempo igen, pulsen hade gått ner från 90 till 80 (medan 70 är det optimala i Ladakh: då är man i god form.) Därmed var vägen öppen till Likir och vidare improviserade vandringar därifrån mot Themisgam och Lamayuru. Mitt guest house hade nu tre andra gäster utom jag: en ny engelsman, som just kom tillbaka från en 20-dagars trekkingtur i Zanskar, och två japanskor, en mycket vacker och charmerande som talade god engelska, och en som inte gjorde det och som var flintskallig. Man undrade i vad för relation de stod till varandra, men de gjorde allting tillsammans och höll sig helt för sig själva. Med tanke på mitt tillstånd lagade min värdfamilj till kvällen åt mig den idealiska hälsomiddagen: nässelsoppa med risotto och curd och mycket morötter. Allt gick ner med god behållning. Samtidigt spelade den indiska radion alla de praktfullaste ariorna ur Verdis och Puccinis bästa operor som "La Traviata", "Tosca" och så vidare, medan jag frossade i det mystiska kapitlet i "Bröderna Karamasov" om Storinkvisitorn som jag just hade kommit fram till. Krisen verkade vara över.

5. Lusttur i öknen. På morgonen stötte jag ihop med Ali Rahi, och han var rena motsatsen till förra gången. Plötsligt hade turisterna börjat komma, och han såg fram emot gyllene tider igen. Jag berättade om min planerade veckoutflykt och frågade honom till råds om det höga passet Tar La mellan Mangiu och Wanla. Han erkände att det var svårt men inte omöjligt. Om han medger att det är svårt är det mycket svårt. Samtidigt hävdade han dock att vandringen Themisgam-Wanla över Tar La kunde klaras på en dag. Det var hans expertutlåtande. Vi får väl se. På gatan träffade jag igen det schweiziska par jag mött uppe vid Tsemofortet, och vi stod en lång stund på gatan och konverserade. Vi pratade bland annat om Einstein som var (frivilligt) schweizisk medborgare från före första världskriget ända tills han blev amerikansk medborgare på 30-talet. Fastän han arbetade i Berlin och försvarade Tysklands sak ända tills den gick förlorad 1933 förblev han alltså schweizisk medborgare av eget val. Han blev det före första världskriget av pacifistiska skäl. Också med Johannes hade vi diskuterat fallet Einstein. Bussen gick mot Likir klockan fyra, och resan dit var som sig bör hur idyllisk som helst. De enda andra västerlänningarna i bussen var ett franskt sociologpar från Lyon, som var mycket trevliga och i Ladakh för första gången. Vi hade sällskap ända upp till det

504

imponerande klostret, det näststörsta och -rikaste i Ladakh efter Hemis och mycket mera imponerande och spektakulärt än Hemis, där det dock var fullt i gäststugan. Vi fick bege oss tillbaka ner till byn 6 km nedanför och föredrog att göra detta till fots över bäckar och raviner och kom ner samtidigt som bussen. Norbu Guest House var helt sig likt från förra året, och både värden och hans fru kände genast igen mig. Den enda förändringen från förra året var att de fått elektricitet och bytt ut sina solenergilampor mot denna, men elektriciteten fungerade inte alltid, till exempel när vi kom, så vi fick klara oss med stearinljus. Då hade det varit bättre att behålla solenergitillgången. Emellertid kom elektriciteten tillbaka lagom till middagen. Jag frågade om österrikiskan som varit så vimsig här förra året och som jag visat tillbaka till byn sedan hon vandrat vilse i terrängen i tre timmar, men mitt värdfolk visste ingenting. De kom inte ihåg henne. Så vi får aldrig veta om hon någonsin kom till rätta. På grund av att middagen blev så sen (till följd av vår sena ankomst till klostret) först halv 10, blev sömnen därefter. Vi sov alla dåligt men steg ändå upp i ottan klockan 6 för att följa med bussen upp till klostret. På vägen ner till hållplatsen passerade vi det nya hotellet, som också heter Norbu och ägs av samma familj. Det har alla faciliteter: dusch, varmvatten och allt, men vi hade föredragit det gamla. Det var pappan till värden till det gamla som förestod det nya, och han hade inte en enda gäst, medan vi alla tre hade föredragit det gamla färdigt inpyrda kyffet. Munkarna tog väl emot oss på klostret, och vi fick vara med om hela pujan från början till slut med 70-80 munkar i alla åldrar från 7 till 80 mässande sina ständigt crescenderande mantras. Vädret var idealiskt för vandring, då solen inte var ensam på himlen utan mestadels skymdes av moln. När jag tagit det sista fotografiet av klostret gick den helt i moln. Det skulle bli en relativt lätt promenad till Yangthang. I det längsta väntade jag hos Norbu på mina franska vänner, men de satt fast i klostret. Precis när jag skulle bryta upp kom de äntligen plötsligt, och vi lovade återse varandra i Sumdo eller Yangthang. Som väntat blev promenaden genom öknen en baggis. Genom att solen inte stekte, och genom att mitt bagage var bättre organiserat i år (visserligen tyngre, men i ryggsäck i stället för axelväska,) blev ökenpromenaden rena lustturen. Genom att solen ständigt skiftade belysning genom att turvis gömma sig bakom olikt funtade moln växlade öknens färger och skådespel oavbrutet, så att man blev fullkomligt knäppgalen av den överväldigande skönheten från de i glödrött, gyllengult, rostbrunt, blekgrönt och gråblått skiftande bergen och klipporna. Redan efter en dryg timme nådde man fram till Sumdo. Tre damer var hemma i byns enda men stora hus: en mormor, en ung dam och en ung flicka. Alla ville bjuda mig på te, och liksom förra året fick man sitt lystmäte på detta samt aprikoser. Ingen av dem kunde ett ord engelska, men vi förstod varandra bra ändå. De visade stort intresse för mitt finger och trodde det var spetälska, men så bra var det inte, och jag försökte fåfängt övertyga dem om att det inte var spetälska. Skorven hade lossnat och nageln var borta, medan de djupa ärren knappast gjorde fingret likt ett finger, så deras preliminära diagnos var helt förståelig. Ännu när jag gick ville mormodern bjuda mig på

505

middag och den lilla flickan bjuda mig på en extra omgång te, men i Ladakh hoppar jag alltid över lunchen. Även bestigningen av Charatse La (3760 meter) blev en baggis, och halv ett var jag framme i Yangthang tre timmar efter att jag lämnat Norbu i Likir - enligt guideboken skulle etappen ta drygt 3-4 timmar. Ändå hade jag stoppat ofta och fotograferat och även haft en ordentlig tepaus i Sumdo. Ett av de högsta nöjena med att resa är att återbesöka platser där man varit förut och förnya bekantskapen med gamla vänner där. I Likir hade jag blivit varmt igenkänd av Norbu och hans hustru, och så blev det också hos min gamle värd i Yangthang. Han bjöd genast på en termos te som jag spetsade med min whisky för att fira den lyckliga återkomsten till Yangthang någonstans bortom molnen i bergen i det avlägsnaste nordliga Ladakh. Hittills hade lustturen varit en dans på rosor, men vägen ner till Rizong var mycket värre än man förmodat. När uppklättringen till själva klostret begynte märkte man att man plötsligt hade bly i benen och inte orkade mycket till. Dock var man inte så helt slut som man var förra året, och en liten munk visade mig gladeligen runt till de allraheligaste ställena. Inte en skymt av någon annan västerlänning var där att finna i detta det kanske nättaste och hårdast disciplinerade av alla kloster i Ladakh. På vägen tillbaka uppsökte jag min lilla gumma i gården uppe i skogen. Hon tog precis lika hjärtligt emot mig som förra året och dränkte mig i tsampa och smörte, vilket var precis vad man behövde. Hon ville även bjuda mig på middag, men jag tackade nej. Jag kunde sedan ta den sista uppklättringen tillbaka till Yangthang utan att vila på vägen. Det hade varit helt omöjligt förra året. Alltså var det knappast berättigat att klaga på sin kondis. Likväl hade Rizong-vandringen tagit betydligt längre tid än vägen från Likir trots att jag lämnat kvar ryggsäcken och bara tagit kameran med mig. Jag kom inte tillbaka förrän halv sex fastän jag startat före två. Ändå var Likirvägen betydligt längre. Tydligen hade man ändå lyckligtvis sina gränser. Men mina franska vänner hade inte kommit. Jag började precis oroa mig när de äntligen dök upp. De hade tagit det tämligen lugnt hela dagen, och i Sumdo hade de utom lunch även tagit en välbehövlig tupplur på tre timmar - medan jag ägnade mig åt avancerat professionellt självplågeri i Rizong. På kvällen talade jag med värden på det andra gästhuset i byn, Padma, till vilken jag haft ett hemligt brev med mig från Likir. Denna värd var nämligen bror till vår Likirvärds pappa, han som drev det hypermoderna hotellet utan gäster, så denna värd var min Likirvärds farbror. Brevet visade sig innehålla ett tack för senast och underbara familjefotografier. Mina franska vänner hade frågat mig till råds om vägen Rizong-Hemis-Shukpachen, vilken jag hade avrått ifrån - förra året tog Mathilda och Rhoda den vägen och hade det mycket svårt. Min Padmavärd avrådde även från Tar La. Detta okända pass, som alla har olika meningar om, tycks bli denna resas stora mystiska hägring och Shangri-La, som vi kanske aldrig får reda på sanningen om.

506

6. Fiasko i öknen. Utomordentligt utvilad efter nio timmars sömn lovade dagen inte annat än gott. Vädret var strålande, och alla var på bästa humör. Mina franska vänner skulle nöja sig med en tur ner till Rizong under dagen och tillbaka, medan de följande dag planerade återfinna mig i Themisgam. Vägen till Themisgam var inte svår. På halva vägen låg det mycket idylliska samhället Hemis-Shukpachen med en obligatorisk gompa mitt i byn, som mest var värd ett besök för de spektakulära omgivningarnas skull: Hemis-Shukpachen är mycket naturskönt beläget. En dam kallade in mig till sitt hus, som var ett omfattande gästhus i vardande. Hon passade på att göra reklam för sin syster i Saspol, som hade egen rörelse där med splitternytt gäst- och festhus. Jag ville inte göra henne besviken med att omtala att Saspol inte låg på min väg. Hon bjöd på te och var mycket intresserad av mina kartor, då hon aldrig tidigare hade sett så utförliga kartor över landet hon levde i. Jag hade kunnat underhålla henne hela dagen med dem om jag velat. Passet efter Hemis-Shukpachen var ännu lättare än passet mellan Yangthang och Hemis. Man kom snabbt upp till krönet (bara 3710 meter) men möttes sedan av en svidande överraskning: på andra sidan fanns ingenting utom tomma rymden och ett tvärbrant stup. Först när man ansträngde ögonen en smula kunde man upptäcka att det faktiskt ringlade en smal stig neråt i sicksack, men man fick verkligen anträda den försiktigt för att inte störta ner. Från passet skulle det bara vara utför och nedåt hela vägen fram till Themisgam, så det var bara att knalla på, vilket man pliktskyldigast gjorde, medan tiden gick. Men vägen verkade bra lång. Den följde en uttorkad vattenravin som hela tiden krökte sig i krokar vilket den inte skulle göra enligt kartan. Ändå blev jag inte ett dugg orolig, förrän plötsligt dalen öppnade sig för ett felaktigt landskap. I stället för de blomstrande bygderna kring Themisgam utbredde sig det ödsligaste tänkbara ökenlandskap utan ett grönt strå. Till min ytterligare fasa framträdde för min blick ett vidsträckt indiskt militärläger. Jag hade trampat in i en fullkomligt fel del av världen. För att kunna orientera mig var jag egentligen befann mig styrde jag kosan mot en avlägsen ensam människa, den enda jag såg, som höll på att tvätta sig i en balja utomhus från topp till tå. Det visade sig vara fullkomligt fel sorts människa. Han var en indisk soldat som bara kunde tala hindi. Han röt åt mig på hindi utan att jag begrep någonting, medan jag försiktigt frågade om vägen till Themisgam, vilket ortsnamn han tydligen aldrig hade hört förut. Han krävde att jag skulle öppna min ryggsäck och hålla mig på avstånd från honom med den, som om han väntade sig exploderande granater ur den. Jag visade mit kexpaket och några böcker. Då blev han lugn men fortsatte att ryta att jag skulle gå därifrån men åt andra hållet. Jag hade tur som inte blev kroppsvisiterad eller blev av med min kamera, som jag klokt nog gömt underst i ryggsäcken. Det stod alltför pinsamt klart för mig, att jag hade klampat rakt in i en restricted area, förbjudet område för såväl turister som ladakhier, ett hemligt militärläger, där allt jag såg var hemligt; och han hade naturligtvis först tagit för givet att jag var en farlig Kashmir-terrorist. Som tur var hade varken han eller jag varit beväpnade. Vi kom båda undan med blotta förskräckelsen.

507

Jag gick åt andra hållet och kom småningom fram till floden Indus och orten Hubli. Jag hade alltså gått alldeles åt helvete fel och tydligen följt fel dal ner efter passet. Jag var förkrossad. I stället för att komma fram hade jag kommit längre bort från Themisgam än från passet. Det var ohyggligt frustrerande, i synnerhet som ökensolen stekte och mina krafter var på upphällningen. Fötterna och benen klarade sig, men axlarna klagade nu högljutt på den skavande ryggsäcken. Men det var bara att gå vidare. Efter denna fatala omväg kom jag äntligen fram till Themisgam först vid tretiden på eftermiddagen efter sex timmars ökenvandring. Jag fann dock mitt gamla gästhus från förra året och blev omedelbart lika väl mottagen igen med massor av te och mat. Men jag ville bara vila av helt naturliga skäl. Ökenvandringen från Likir till Themisgam är väl den vanligaste och lättaste av alla trekkingturer i Ladakh och borde ta tre dagar om man inkluderar Rizong. Om man inte inkluderar Rizong kan man göra den på en dag. Med Rizong är två dagar minimum. Jag hade åtminstone klarat denna tur på två dagar inklusive både Rizong och en extra omväg på 10 kilometer. De enda andra västerlänningarna i Themisgam var två damer från Schweiz och Frankrike. De var på en privattur med en hyrd guide, som visste mycket och var angenäm att tala med. Äntligen fann jag någon som visste allt om Tar La! Han hade varit över passet fyra gånger och medgav att det var förskräckligt, i synnerhet om man måste leda en grupp. Han ansåg dock att jag hade goda chanser, då det var mycket lättare att bestiga det ensam. Man måste dock dela upp det på två dagar. Första dagen beger man sig upp till Tar och övernattar där och startar sedan passbestigningen tidigt nästa morgon, då denna är mycket besvärlig - passet är mycket brant på båda sidor, och det gäller att klättra upp nästan 2000 meter. Men när man väl kommit över passet är det lätt att samma dag komma vidare till Wanla och Lamayuru. Imponerad av min prestation att komma från Likir på två dagar via Rizong, Hemis-Shukpachen och Hubli menade han att det inte skulle vara några problem för mig. Han kunde ha rätt, men jag avstod ändå frivilligt. Mina axlar var helt förstörda av dagens ryggsäcksvedermödor, och även dagens båda pass på bara 200 meters uppstigning hade varit alldeles tillräckliga erfarenheter. Uppstigningen från Hubli till Themisgam hade varit värst. Uppstigningen till Tar La skulle vara på 2000 meter, från 3000 till 5200. Nej tack. Det var inte meningen att resan skulle bli en självplågarresa med risk för bestående men som resultat. Tvärtom, resan var mest inriktad på nya kontakter och mänskliga utbyten, studier och framför allt nya inblickar i det mänskliga. Att besegra Tar La skulle bara vara en mans-chauvinistisk prestation och egotripp som skulle vara fullkomligt uttröttande och även innebära vissa risker. Det var mera värt att koncentrera sig på nöjena. Guiden i Themisgam berättade också, att det var mycket vanligt att vandrare gick fel mellan de båda tvillingpassen Meptek och Lago La. Det hände ideligen, och alla olyckliga vandrare som råkade ut för det hamnade helt ofrivilligt i det indiska militärlägret. Jag var alltså långtifrån ensam om denna genanta dumhet. Ett annat oväntat fiasko: när jag kom ner till Indus tog filmen slut, och naturligtvis bytte jag då film. Efter några bilder blev jag misstänksam mot ljudet hos mataren, som ska dra filmen framåt. I kvällsmörkret senare öppnade jag kameran och fick då mina värsta farhågor

508

besannade: filmen kunde inte matas fram utan hade släppt från början. När jag försökte igen visade det sig att filmen helt enkelt var för trög i sin spole. Den måste släppa i vilken kamera som helst. Det var bara att ta en annan film. Detta problem har aldrig förekommit tidigare. Vi hade en angenäm middag på kvällen med hela familjen, och de var väldigt vänliga och omtänksamma mot mig. Det var för att återuppleva denna underbara stämning och vänlighet i Themisgam som jag velat återvända hit, här finner man det idealiska levnadssättet bland enbart jordbrukare närmare jorden än man kan komma, och deras empati, omtanke och samlevnadsvett är total. Man saknar ingenting här när det gäller ren mänsklighet. 7. Tea at Tea - på te i Tia Efter min bästa Ladakhfrukost hittills var min ambition att bortom byn Ang bestiga Lago La-passet, bara för att få se hur jag gick fel igår. Byn Ang nåddes snart, och därefter fortsatte jag längs vägen och följde dalen vidare uppåt. Dalen visade sig vara lång och steg uppåt hela tiden. Husen blev färre och färre, och till slut lämnade jag den sista bosättningen bakom mig med dess sista människa, en gammal gubbe som gick och lagade sina livsviktiga fördämningar. Plötsligt tog stigen slut, och terrängen blev närmast omöjlig - bara stenfält som blev mer och mer ofrånkomliga. Så dök de första nässlorna upp. Nässlor trivs i Himalaya på 4000-4500 meters höjd. Men Lago La-passet låg på bara 3750 meter. Alltså hade jag gått fel igen. När jag gick ner upptäckte jag vilket misstag som hade begåtts. Flera dalar mynnar ut i Ang-dalen, och jag hade valt den största, längsta och svåraste. Den rätta hade i stället varit den kortaste och lättaste. Jag gjorde inte något nytt försök. Efter lunch gick jag upp till byn Tea, eller Tia, som det uttalas, där mitt värdfolk i Leh hörde hemma. Byn är spektakulärt belägen och tornar upp sig på en liten kulle omgiven av tre kloster, som är mindre iögonfallande och lockande. Men jag gick högst upp i byn och fann där en dörr på vilken det stod "Welcome". Det var oemotståndligt. Jag knackade på och steg in. Där bodde en Buddhaskulptör som just höll på att arbeta på en ny Buddhastaty medan han drack Chang. Han ville också bjuda mig på Chang, men jag tackade nej, då man aldrig vet hur denna rusdryck är - den varierar lika mycket som öl. Den kan vara förträfflig eller förfärlig - det är nästan som rysk roulette. I stället bjöd han mig då på smörte, som han tyckte var alldeles för salt, men jag drack det med god behållning, ty smörte har den goda egenskapen i Ladakh och Tibet att det hindrar munnens och svalgets uttorkning. En eftermiddag ute utan vatten är helt tillräckligt för att hela munhålan skall bli som pergament eller läder. Vi hade gott utbyte där i hans konstverkstad och diskuterade ditt och datt, och naturligtvis kände han Dolma, min värdinna i Leh, och blev öm när han talade om henne. Han ville att jag skulle fotografera honom och hans senaste Buddha, men det var för mörkt inne, och jag saknade blixt. Jag fick ta upp honom på taket. Alla ville bli fotograferade i Tia. Normalt brukar man få hopar efter sig av tiggare och försäljare, men här fick man skockar efter sig som alla ville bli fotograferade. De var alla

509

tacksamma fotoobjekt, enbart vackra, goda och älskliga mänskor, mest barn, och det hade varit lätt att ödsla några rullar film på dem. Det största problemet var att de helst ville synas i skuggan, där ljusets frånvaro gör ansikten osynliga på foto. I solen grimaserade de bara och ville helst därifrån. Kort sagt, Tia var en underbar upplevelse, och jag lovade hålla kontakten med skulptören. Han hade Buddhor överallt i Ladakh, bland andra den stora i Thiksey-klostret, och hans namn var Sonam Tsewang. Mina franska vänner hade inte kommit till rätta. Jag fruktade att de hade följt mina fotspår ner till det hemliga militärlägrets fasor, men jag hoppades alltjämt. De enda andra västerlänningarna på stället, sedan damerna från Schweiz och Frankrike lämnat, var en anglosaxisk familj på campingen och några israeliska flickor på ett annat familjeställe. Dess värre kom inte fransmännen. Det var bara att uppge fallet som hopplöst. Antagligen hade de gått lika fel som jag och sedan valt att avstå från omvägen till Themisgam. Förhoppningsvis får man någon gång veta deras öden. Om de följde mina fotspår, (inga fotspår är som mina sandalers, vilket Stephane hade märkt,) måste de också undra vad som hände med mig efter att jag som föregångsexempel gått så in i helvete fel. Dagen avslutades dock i dur med att min familj bjöd mig på "skew", det bästa man kan få i Ladakh. För första gången på nästan en vecka kunde jag fullborda måltiden - bristen på aptit hade i regel gjort det omöjligt tidigare. Man mår väl i Themisgam. Sonen till min värd blev mycket intresserad av boken jag läste, alltså "Bröderna Karamasov", så jag berättade lite för honom om Dostojevskij. Han rekommenderade mig att följande dag ta en direktbuss ner till Khaltsa klockan 9, varifrån jag lätt kunde ta mig vidare till Lamayuru. Det lät ju bra, men det blev annorlunda i praktiken. Till en början var bussen en trekvart försenad, så när vi kom fram till Khaltsa hade den sista Lamayurubussen gått. Jag tillråddes att lifta med en truckförare, men ingen sådan fanns i stan. Det var då bara att börja vandra. Vid checkposten någon kilometer bortåt, där man måste inskriva sig hos polisen, fick jag slutligen lift med en gammal sikh. Vi var sju stycken som trängdes i förarhytten, men det gick bra. Han begärde 50 rupier för min lift, vilket jag utan vidare gick med på. På mitt gamla ställe "Dragon" välkomnades jag överhjärtligt av vad som verkade vara ställets enda gäst, en kraftigt överförfriskad österrikare från Salzburg, som genast bjöd mig av sin rom-whisky-coca-cola-flaska och krävde att vi genast skulle gå upp till klostret i sällskap med ställets flickor. Efter att jag åtminstone fått installera mig lyckades vi dra iväg fyra stycken, men en berusad österrikare av det gormande slaget är inte rätt man att placera i ett kloster i Ladakh. Flickorna försvann ganska snabbt, och därefter försvann Jörg, som han hette, min druckne Salzburgare, in i något kapell eller någonstans. Han förblev spårlöst försvunnen. Dock var han inte ensam. Han var där med en vän, de hade en egen bil och planerade färdas till Zanskar, det fantastiska bergslandet mellan Ladakh och Himachal Pradesh. De var egentligen tre, Jörg, Danny från Schweiz och Fritz från Danmark, men dansken ämnade hoppa av, och de hade en plats ledig i bilen, vilken de erbjöd åt mig. Jag lovade tänka på saken. (forts.)

510

511

8. Det händer i Lamayuru Jörg var ett synnerligt praktfyllo men ganska prövande som sådant. Han hade druckit en hel liter rom strax innan jag kom, och hans vänner himlade med ögonen och sade att så hade det varit hela tiden. Det var troligen därför dansken hoppade av medan schweizaren var tveksam om huruvida Jörg alls kunde tas med på någon utflykt. Han hade varit två gånger gift, och alla hans fyra barn, två i varje äktenskap, var fullvuxna. Hans första fru hade varit svenska och bodde i Lund, dotter till en letländsk fredsaktivist, och han hade trivts i Sverige, arbetat på sin svärfars gård i Värmland med 600 får, trivts med att köra traktor och skörda, men hans alkoholism hade lett till oundviklig skilsmässa. Samma historia hade upprepat sig i det andra äktenskapet. För tjugo år sedan hade han flyttat till Manali men först nu kommit hela vägen till Ladakh. Det säger sig självt att en rejäl daglig fylla på normal nivå är betydligt kraftigare och fatalare på Ladakhs nivå (3500 meter). Under bara någon timme hade han lyckats ragla på en hund, som bet sönder hans byxor, varpå han sparkade hunden blodig i käften; förlora nyckeln och låset till sitt rum, trötta ut inte bara sina vänner utan även alla andra på hotellet med sitt evinnerliga ständigt upprepade fyllesnack, väcka obehag hos alla barnen som han älskade, få butiksägaren att vägra sälja mera sprit till honom och förolämpa både värdinnan på stället och hennes syster med att öppet (så att hela världen hörde det) föreslå dem äktenskap. Han är 46 år gammal och har inte sett något av sina fyra barn på de senaste sex åren ehuru han fortfarande har kontakt med sina familjer, påstår han. I sådant sällskap var det oundvikligt att drömma sig tillbaka till den perfekta idyllen i Themisgam, där den unge sonen visade ett så klokt intresse för Dostojevskij och lärdom över huvud taget - ingenting är så flexibelt och användbart som kunskap, det är något som alltid oavbrutet kan utvecklas, och det om något är det värt att fortsätta samla så länge man lever. Francis Bacon, som somliga menar att skrev Shakespeares verk, sade, att kunskap är makt, men kunskap är mycket mer än så. All makt är maktlös mot kunskap. Endast genom kunskap kan makt icke missbrukas. Kunskapen måste komma före makten. Därför är utbildning det absolut viktigaste i varje människas liv, och den bästa mänskliga utbildning som finns är att resa. Och vem dök upp där på Dragon Hotel i Lamayuru om inte Stephane och Sandrine? De hade inte alls gått vilse som jag på väg till Themisgam utan infunnit sig där enligt programmet och sökt efter mig och minsann hört att jag fanns i faggorna men inte lyckats utrannsaka var jag bodde. Inte konstigt, eftersom mitt hus saknade namn och jag själv haft någon svårighet att återfinna det. De hade själva inte haft tur med sitt logi: de hade inte fått någon kontakt med familjen de bodde hos och fått spisa på sitt rum. De hade sedan gått till Khaltse via Tia och Dongdongpasset och sedan fått lift med ett annat franskt par mycket lämpligt på väg upp till Lamayuru. Det hade inte varit mycket trafik upp till Lamayuru. Det var med bävan jag sedan gick upp till klostret för att uppsöka Johannes. Skulle han finnas där eller inte? Han fanns där och bodde i en mycket passande cell, men han var ganska trött. Hur dålig jag än hade varit var jag i betydligt bättre form än han. Jag berättade om mina öden och äventyr och om klientelet nere på Hotel Dragon. Han hade hört den berusade österrikaren högljutt stöka omkring bland munkarna på klostret

512

under eftermiddagen och undrat vad det var för en narr. Nu fick han alla detaljerna. Han hade inget intresse av att komma ner och träffa klientelet. "En typisk västerlänning, helt depraverad och bortskämd till aggressivitet och omåttlighet av det västerländska levnadssättet. Den mentaliteten finns inte i Asien, och därför föredrar jag Asien. Den kommer från Amerika, denna supermakt i spinn, som genom sin monopolställning som segrare i det kalla kriget inte kan hantera sin egen överlägsenhet. Mitt manifest från förra året - har du fått någon reaktion på det alls?" "Nej, ingen alls." "Jag tänkte väl det. Men jag står fast vid varje ord. Du får gärna använda det i tid och otid, ty det gäller. Enron och Worldcom är bara början. Kapitalistisk aggressivitet fungerar inte efter det kalla kriget utan måste bara stupa på sin egen absurditet. Konsumtionssamhället måste ersättas med ett mera realistiskt och sundare naturahushållningssamhälle med miljöhänsyn som viktigaste vägledare. En så självklar sak, som att de mänskor som lever närmast naturen är friskast, medan de som kommit längst bort från naturen är de sjukaste, borde vara en övertydlig vägledning för hela mänskligheten. Men president Bush vägrar gå med på Kyotoprotokollet med hänsyn till den amerikanska ekonomin, som han anser vila mest på oljebolagen, världens värsta miljöbovar, i synnerhet om man i deras kartell inkluderar bilindustrin. Einsteins största besvikelse var inte Tyskland utan Amerika. När äntligen nazismen och fascismen besegrats i Europa såg han samma elände, samma militärchauvinism, samma förhärligande av våldet börja på nytt i Amerika framför allt genom Hiroshima och Nagasaki. Det var en militär som låg bakom de bombningarna, inte Einstein och Oppenheimer, inte ens Teller. Einsteins enda bidrag till atombombsprojektet var ett enda brev till president Roosevelt i oktober 1939, där han varnade Amerika för att låta Tyskland komma först i atombombskapplöpningen. Det var Otto Hahn i Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin som genomförde den första verkliga kärnreaktionen före kriget, vilket var anledningen till Einsteins berättigade oro. Roosevelt förstod att det gällde allvar och startade Manhattanprojektet, från vilket Einstein från början till slut hölls kliniskt utesluten. Först när bomberna föll vaknade Einstein och hans Amerikakritik. Jag tror inte ens att han någonsin fick veta att general Graves avsiktligt höll de inlåsta vetenskapsmännen i Nevadaöknen oinformerade om att Tyskland tidigt övergett alla planer på en bomb i saknad av resurser. Men eftersom Amerika inte saknade resurser kunde general Graves se till att projektet slutfördes och att bomben användes mot civilbefolkningarna i Hiroshima och Nagasaki med cirka en halv miljon oskyldiga döda som resultat, något som Amerika var mycket stolt över, medan ansvarskännare som Einstein och Oppenheimer var nästan de enda som kände skuld." Här är det kanske på sin plats att på nytt återge

Lamayuruförslaget, av Johannes B. Westerberg (augusti 2001).

513

"Ideella frågor har varit mitt hela liv, och därför är jag sedan nio år i Himalaya. Mitt största engagemang är i den tibetanska frågan, för den ovärderliga tibetanska kulturen, dess överlevnad och Tibets självständighet. Kapitalismen har spelat ut sin roll. Det har visat sig, att den kapitalistiska vulgärkulturen är ohållbar i längden. Man kan inte som dess världsledare George W. Bush gynna oljeindustrier och fortsätta grovexploatera naturen och kräva accelererande energiförbrukning och miljöförstöring för den egna ekonomiska trygghetens skull och blunda för växthuseffekten och tro att man i längden skall komma undan med det. Det går inte att exploatera världens tillgångar i all oändlighet och göra pengar därav utan att det blir bakslag i form av framför allt miljöförstöring och sociala orättvisor. Detta insåg redan Karl Marx och drog sina egna felaktiga slutsatser av problemet och utnyttjade situationen till att skaffa makt åt sina älskade proletärer. Det skapade en ohälsosam motsats i den kommunistiska diktaturen, som lever än idag i Kina med sin totala centralstyrning och sitt intoleranta bekrigande av alla ideologier och idéer utom den kallt och cyniskt materialistiska. Materialismen är grunden både för kapitalismen och för marxismen, dess extrema motsats. Materialismen infördes kanske av filosofen Sir Francis Bacon, samtida med Shakespeare, när han hävdade att människans materiella välfärd var viktigare än hennes andliga välfärd, som följaktligen kunde ignoreras. Men det är alltid farligt att bortse från någonting mänskligt över huvud taget. Både kapitalismen med det hårda hänsynslösa samhälle som den har lett till har misslyckats liksom kommunismen med dess omänskliga förljugenhet och diktatur. Kina kallar fortfarande sin ockupation av Tibet 1950 för ’en fredlig befrielse’ av Tibet, en fredlig befrielse som innebar en hittills 50-årig förföljelse och förtryck och försök till utplåning av tibetanernas identitet, kultur och religion, en massiv förstörelse av 6246 av Tibets 6259 kloster och tempel, överlagt mord på 1,2 miljoner tibetaner eller en femtedel av hela dess folk, och en massinplantering av kineser i tibetanernas land bara för att undantränga tibetanerna och med våld sinofiera Tibet, så att Tibet aldrig mera skall kunna bli tibetanskt. Detta är den kommunistiska diktaturens verklighet: en nationalegoistisk hänsynslöshet och omänsklighet utan gränser, precis som Hitlers nationalsocialistiska Tyskland och Stalins Gulag-Sovjetunion. För att rädda sig själv tillgriper nu Kina desperat kapitalistiska medel för att föra sin sak vidare, så att Kina nu tvångskapitaliseras i forcerat tempo, så att allt hastigare de nya sociala orättvisorna i Kina växer kommunistpartiet över huvudet. Det gäller inte bara förföljelserna och försöket till utrotningen av meditationsrörelsen Falun Gong, det gäller hela fackföreningsrörelsen med dess förgreningar över hela Kina, det gäller Kinas största religion buddhismen, det gäller alla kristna, och framför allt gäller det alla Kinas bönder, som utsätts för ett allt absurdare skattetryck som de måste reagera emot. Det röda skynket som alla kommer att resa sig mot är den av kommunisterna framforcerade kapitalistiska korruptionen. Detta var nu en exposé över det stora vansinnet, kapitalismens och kommunismens självdestruktiva materialistiska återvändsgränd. Världen behöver något annat. Världen behöver kärlek och framför allt förnuft för att kunna bemöta de globala problemen i form av överbefolkning och miljöförstöring.

514

Vad har vi för alternativ? Naturligtvis är det självklara alternativet till materialismen religionerna, men vilka religioner är förnuftiga? Islam, med dess fixeringar och predikningar av heliga krig med utstuderad och organiserad terrorism i följe? Ingen förnuftig människa vill ha något med islam att göra. Hinduismen, med dess kaotiska myller av mytologisk symbolik utan någon logisk ordning alls? Både islam och hinduismen kräver att alla kvinnor skall gifta sig och få barn, ju fler desto bättre, annars är det något fel på dem som kvinnor, och de utesluts ur samhället. Detta är inte förnuftigt. Ingen förnuftig människa vill bekänna sig till islam eller hinduismen utom möjligen av lojalitetsskäl till den egna familjen. Judendomen med dess hävdande av att endast de själva och ingen annan är Guds utvalda folk? Detta har aldrig tagits väl emot av andra folk. Judendomen har från början begränsat sig själv genom sin stränga konservering, och därigenom har den i motsats till alla andra religioner överlevt intakt genom alla historiska skeden men samtidigt aldrig kunnat bli en världsreligion. Genom sin lagstadgade folkegoism är den begränsad till bara det egna folket. Återstår buddhismen och kristendomen. Båda har en unik företeelse gemensamt: klosterväsendet med celibat som huvudregel. Detta strider mot det naturliga förnuftet men är å andra sidan mänskligt sett ytterst förnuftigt, både ur ekonomisk och ur miljösynpunkt. Jag tror att framtiden kommer att domineras av kristendomen och buddhismen som de ledande världsreligionerna. Naturligtvis måste den gamle påven tänka om och sluta sabotera all barnbegränsning och flirta med islams vanvettiga familjepolitik, men han är gammal, och den galenskapen må förlåtas honom. Men för övrigt är buddhismen och kristendomen de enda helt förnuftsbetonade världsreligionerna. Kanske är vi på väg in i en ny sorts Medeltid med klosterväsen som ett av samhällets viktigaste element, där kunskap och bildning värderas högre och ges en rättvisare plats i samhället än hänsynslös kapitalism och vulgariserande massmedia." 9. Dött lopp i Wanla. Vi var en imponerande skara entusiaster på morgonen alla med avsikten att vandra till Wanla på två timmar. (Vi märkte senare att guideboken fastställer vandringssträckan dit till minst fyra timmar.) Det var de båda franska paren och jag, och vi hade en underbar gemensam frukost alla tillsammans innan det begav sig. Till sällskapet sällade sig vår dansk, som plötsligt också ville hänga med, med den reservationen, att om två dagar måste han vara tillbaka på jobbet i Köpenhamn. Dessutom led han av ett förbålt nackskott, då han fått drag i nacken när han passerat de högsta passen från Manali (på över 5000 meter) i Dannys bil med Jörg drickandes och sjungandes och öppet fönster, bara för att vädra ut spritstanken. Dessutom var hans kondition allmänt i nedan, så han trodde inte han kunde hänga med. Deras problematiska jeepresa på tre man hand i jeep från Manali, alla tre tämligen amatörmässiga som tre män i en båt, med bara Danny (schweizaren) vid någorlunda bruk av något erforderligt praktiskt sinne, med Jörg hur trevlig och underhållande som helst tills han började dricka och då allt i hans hjärna slog över direkt, så att alla spärrar släppte, så att han antastade och förolämpade alla gäster på hotellet, hela byns befolkning och hela klostret, och med Fritz från Köpenhamn slutligen som den patetiska delen av trion, hela tiden fruktande

515

för den fatala dagen då semestern skulle ta slut, med ryggskott och nackskott och en kroppsställning som om han var skadskjuten och tämligen överbelastad av komplex och krämpor - alla tre långa och gängliga och magra som stickor, hur roliga och bedrövliga som helst. Lämnande den trion bakom oss satte vi av mot Wanla. Det äldre franska paret från Strasbourg hade ordnat det så synnerligen väl och praktiskt för sig, att deras hyrda jeep med dess förare och deras bagage skulle vänta på dem i Wanla, varifrån de skulle fortsätta till Leh. De var gamla veteraner och hade fantastiska historier att berätta från tidigare Indienresor sedan 1972, när de första gången kom till Kashmir. Varje dag skulle de då firas med en fest, och det blev nya överväldigande festtillställningar för varje ny by och nytt ställe de kom till. De blev i princip tagna till fånga vart de än kom, och alla skulle göra allting för dem medan de inte fick göra någonting själva. Jag kände igen den mentaliteten och kunde förvissa dem om att den fortfarande var förhärskande i Kashmir och troligen skulle fortsätta vara det intill tidens ände. Det blev dock för mycket för dem. De fann sig till slut nödsakade att helt enkelt fly. Han var seismolog och berättade att ingen seismolog eller geolog var verksam i Ladakh, därför att geologin här var fullkomligt obegriplig. Allt var ett enda kaos, veckningarna gick i kors och tvärs och huller om buller, och bara av en enkel sten kunde en geolog i Ladakh få myror i huvudet för mer än en dags och natts mardrömmar. Därför hade Ladakhs geologi egentligen bara studerats från luften via satellit och flygplan, så att man åtminstone kunde kartläggga och få ett hum om de varandra korsande bergskedjornas fundamentala korsordssystem. I Wanla var allting dött. Förra året hade här varit liv och rörelse med massor av ponnyhästar och campingläger. Nu fanns det bara ett litet tält där man till nöds kunde få litet nudlar och en kopp te. Det sköttes av små pojkar, som arbetade frenetiskt för de ytterst få gäster som förekom. Jag var den första för dagen och gick genast upp till klostret, som var stängt och låst - inte en enda munk förekom. Förra året hade här varit liv och rörelse med puja för full orkester mitt på dagen. Där uppifrån kunde jag se det äldre franska paret komma till byn, genast sätta sig i sin väntande jeep och köra iväg. De ville varken säga adjö till mig eller till det andra franska paret utan behagade föredra att följa sin gamla princip att helt enkelt fly från alla vidare ceremonier. När jag kom ner hade dock Sandrine, Stephane och jag en angenäm lunch under det enda lilla campingtältet med te och nudlar. Medan vi satt där kom det två expeditioner förbi och rastade. Den ena var mycket omfattande med fem hästar, tre tält, tre anställda guider och kockar, medan det hela beställdes av ett äldre tyskt par, som energiskt spatserade omkring med dessa löjliga professionella vandringsstavar, som ser ut som skidstavar och som alltid ger intryck av att vara i stället för kryckor. Den andra expeditionen omfattade bara tre hästar och en guide och tillhörde ett ungt israeliskt par. De hade färdats 21 dagar genom hela Zanskar från Darsha strax norr om Manali. Hon var mycket söt och rar och angenäm att samtala med medan han tillhörde den vanligare arrogantare typen: stor och kraftig med naturliga översittarlater, en idealisk soldat men dålig världsman.

516

Intrycket av Wanla var alltså ganska vemodigt jämfört med förra året, då stället hade sprudlat av liv och vackert strålande väder. Nu var inte bara mänskorna utan till och med solen borta. Stephane och Sandrine skulle fortsätta till Alchi, så vi skildes där. Jag rekommenderade dem mitt vattenhål i Alchi, det trevliga Choskor, och hoppades få träffa dem där i morgon. Så gick jag tillbaka till Lamayuru - 140 minuter, enligt guideboken minst 4 1/2 timme. Förra året hade jag tvingats rasta och vila på vägen, men i år gick det utan. När jag kom till Lamayuru hade Jörg och Danny åkt iväg med sin jeep till Zanskar, förhoppningsvis utan att Jörg fått någon sprit med sig. Fritz var dock kvar, och snabbt kom även det unga israeliska paret, så vi var åtminstone fyra gäster på hotellet. När jag besökte Johannes före kvällningen kom vi att fortsätta gårdagens samtal om Einstein, och han kom då även in på Israel. "De flesta i västerlandet menar att Israel är en amerikansk koloni, och tyvärr har Israel fått mycket av Amerikas översittarmentalitet. Det var inte för ingenting som palestinierna satte i gång sin intifada 1987, samtidigt som Wanunu fick livstids fängelse för att ha avslöjat för en brittisk tidning att Israel hade kärnvapen. Intifadan började helt naturligt som en reaktion mot israelisk översittarpolitik, och för denna politik har Amerika alltid hållit Israel under armarna. Sedan dess har mycket hänt - Kuwaitkrisen, där de olyckliga palestinierna tog parti för Saddam Hussein, och själmordsbombarepidemin, som ingenting kan ursäkta. Mot slutet av sitt liv ombads Einstein bli Israels president efter att Chaim Weizmann gått bort, men han tackade nej. Han ägnade i stället sina sista år åt att med kraft försöka arbeta för atombombsbegränsning och provstoppsavtal. Han slapp uppleva den bittra dagen när Mordechai Wanunu fick livstids fängelse för att ha skvallrat för världen om Israels atombombsprogram." Han kunde inte komma till Leh när Dalai Lama skulle vara där 5-8 augusti utan måste från Lamayuru fara vidare till Kargil och Srinagar, men han såg en möjlighet att vi kunde träffas ännu en gång under denna resa i Dharamsala om två veckor.

10. Reträtt i Alchi. Vi hade en trevlig afton på fyra man hand den sista kvällen i Lamayuru, Fritz från Danmark, det unga israeliska paret och jag. Men israelerna insisterade på att gå någon annanstans och äta, så de famlade sig fram genom kvällsmörkret upp till Shangri La och trampade ner sig i gyttjehål och lergropar på vägen, som man gör när man går ut i mörkret i Indien. Hålorna finns överallt och är alltid osynliga tills det är för sent. Därför är det oundgängligaste man kan ha med sig till Indien en ficklampa. Fritz var mycket underhållande hela kvällen och bjöd på Kashmiri Rom, som faktiskt var bättre än den vanliga men dyrare Old Monk. Kashmirrommen har en slående etikett, och han tänkte ta en halvdrucken flaska med sig hem bara för att ta vara på etiketten och göra den i förstoring på en T-shirt. Kashmir är ju muslimskt, men ändå brygger de rom, men denna dubbelhet förekommer i alla muslimska länder. I synnerhet Pakistan har en omfattande spritindustri. En gång på ett hotell blev Fritz serverad en lång lista av alla olika

517

spritsorter inklusive gin, rom, vodka, whisky, cognac, brandy och så vidare, som då var förbehållet utlänningar. Man fick pricka för vad man ville ha på listan och fick sedan lämna sitt pass, som fotokopierades och bokfördes. Så fick man sina flaskor med passet tillbaka, som kördes fram på rullvagn till rummet av en tjänare i vit livré. Fritz förvånades över att man kunde få så mycket sprit i Pakistan, varpå den livréklädde tjänaren genmälde: "Men Pakistan har en omfattande alkoholindustri." Alla dessa olika sorters gin, cognac, whisky, rom, brandy, vodka, etc. var alltså tillverkade i Pakistan. "Men vem dricker all denna sprit i Pakistan? Det är ju ett muslimskt land?" frågade Fritz, varpå den pakistanske hedersmannen genmälde med solennitet: "Naturligtvis är det bara reserverat för utlänningar." Men det förekommer just inga utlänningar i Pakistan. Samma dubbelhet är utbredd i alla muslimska länder, särskilt Saudi-Arabien, Iran och ännu heligare länder. Förekommer det inte en underjordisk spritindustri med underjordiskt distributionsmål, så bränner de själva. Vi skulle alla fyra lämna Lamayuru samtidigt, jag, Fritz och israelerna. Till frukosten diskuterade vi mycket situationen i Israel, som blev dagens samtalsämne så länge vi höll ihop. Bussen tog oss alla med överraskning med att komma absolut punktligt klockan 9.30, men vi fick alla ståplatser. Det var inte så prövande, då det bara var tre mil ner till Khaltse, där vi hade en omfattande tepaus. Där fortsattes den livliga debatten om Israel, då en passagerare från Calcutta blandade sig i samtalet och berättade dagens nyhet, att Shimon Peres inför en fransk tidning hade sagt, att Arafat borde skjutas men inte med en israelisk kula. Han bevisade detta med att visa artikeln i en indisk tidning. Arafat är 74 år och har Parkinson. Han har alltid fört ett envist dubbelspel, predikande fred och good-will och samtidigt givande massivt stöd åt Hamas och egentligen alla terroristenheter. Han har aldrig valts demokratiskt då han aldrig haft någon motkandidat. De flesta palestinier vill bara ha fred och vill inte ha något med terrorism att göra. Så det är inte helt otänkbart att Shimon Peres har rätt, om han verkligen har sagt det. Fritz och jag fortsatte vår hjärtliga samvaro så länge vi var ombord på samma buss medan vi njöt av hans Kashmiri rom. Hans semester var slut, i morgon skulle han flyga till Delhi och sedan över Moskva (Aeroflot) tillbaka till Köpenhamn. Han var trädgårdsmästare men levde egentligen mest för sina årliga semestrar i Indien. Detta var hans tjugofemte indiska resa på lika många år, men han hade aldrig varit i Ladakh tidigare. Elva månader om året arbetade han och sparade han och levde utan bil bara för att en gång i året kunna resa på en månad till Indien. Vi var nästan jämnåriga, han bara ett år yngre, men han hade hunnit med ett äktenskap mer än jag. Vid bron till Alchi skildes vi men lovade varandra att hålla kontakten. Med mig från bussen följde en japan som talade mycket dålig engelska och inga andra språk utom japanska. Han var bara intresserad av kloster. Tillsammans gick vi till mitt gamla stamställe Choskor, som jag också rekommenderat åt Stephane och Sandrine, men ingen var där. Allt var öppet, inga gäster fanns i gästhuset, köket var låst, men fyra personer hade druckit te där på morgonen. Endast en liten flicka hittade vi som bekräftade att ingen var hemma. Vi fortsatte in till byn, där vi bara fann två andra turister, som inte var talföra. Den ena kunde inte svara på våra frågor, och den andra bara teg och stönade tydligen svårt

518

medtagen. De var damer kanske från Schweiz i sin bästa ålder men inte vidare hjälpsamma eller tillmötesgående. Japanen fortsatte vidare mot klostret medan jag tog in på gästhuset Lotsava, ett ställe som jag kände förut genom några goda måltider där. Jag fick ett flott rum för 100 rupier med alla faciliteter, vattenklosett och kalldusch, så det var ingenting att tveka inför. Fritz hade också berättat hårresande historier om streptokocker apropå en fotskada som han ådragit sig i Indien. Streptokocker är hårda bakterier som tycks äta upp kroppen inifrån, och de är nästan omöjliga att bekämpa utom genom amputering. Han fick foten preliminärt omskött i Indien men besökte för säkerhets skull ett sjukhus i Köpenhamn när han kom hem, där han omedelbart intogs för operation. "Men jag behöver ju bara litet penicillin," protesterade Fritz, han kunde ju till och med gå fortfarande, men hade operationen uppskjutits en enda dag hade han förlorat hela foten. Han måste få ny hud, som transplanterades från låret, och endast så kunde foten räddas. En dam som råkat ut för en liknande skada blev av med båda benen och en arm genom streptokocker, bara för att hon råkat skada foten och inte velat göra något mera åt saken efter ett preliminärt sjukhusförband. Med mitt finger hade jag kanske gjort alldeles rätt i att sky alla sjukhus och låta det hela sig självt i friska luften. Sex veckor efter olyckan föll den största skorven av, och jag hade kunnat sätta i gång och öva fingrarna vid pianot igen, om fingrets vanskaplighet inte hade vållat problem i anslaget mot tangenterna. Det får vi se om dryga två veckor när jag kommer hem.

11. Musikalisk överraskning i Alchi. Efter att jag vandrat omkring i Alchi återvände jag till mitt gamla Choskor bara för att se om någon den här gången var hemma. Naturligtvis var alla plötsligt hemma. När jag som bäst stod och pratade med värden och frågade honom om de båda fransmännen jag skickat till honom, stack Stephane ut huvudet i våningen ovanför. Familjen var församlad. Jag drack följaktligen te med Stephane i trädgården, och vi beslöt att ha en gemensam middag till kvällen. Vår värdinna lovade att laga något särskilt. Jag hade dock redan tagit in på det andra hotellet Lotsava när jag först funnit Choskor helt tomt och ödsligt, så jag ansåg inte att jag nu helt plötsligt kunde byta. Vi gjorde dock efter teet en gemensam tur upp till den lilla kullen med det lilla kapellet, från vilken man har den bästa vyn över Saspol, och fotograferingsvädret var absolut perfekt. När jag sedan återkom till Choskor till kvällens måltid satt det en annan man där. Han var tämligen ung och slank med glasögon och talade en ypperlig engelska ehuru den var något affekterad. Jag höll på att gissa att han var ryss när det framkom att han var rysk jude från Israel. När det dessutom framkom att han var musiker var samtalet genast i full gång och på högvarv. Vi hade kommit långt i våra musikaliska diskussioner när fransmännen kom ner, och de fann sig helt utanför från början men lyssnade gärna, i synnerhet som det blev mycket tal om Chopin, Berlioz, César Franck och andra.

519

Ehuru vi båda var musiker och till och med båda hade Chopin som särskild favorit hade vi nästan diametralt motsatta utgångslägen. Han var helt fast i den kommersiella musiken och beroende därav för sin försörjning. Hans yrke var musikdistributör, han var teknisk mästare på allt vad modern populärmusik innefattade och visste allt om digitala möjligheter, mixning, sampling, syntar och allt sådant - medan jag var motsatsen, som nöjde mig med att skriva ner noter och inte visste någonting om sampling - det var ett helt nytt begrepp för mig. Vår gemensamma musikaliska odyssé på samtalets vingar sträckte sig sedan över hela musikhistorien från Indien till Amerika. Som professionell musikkommersialist hävdade han att den klassiska musikens dilemma var att färre och färre förstod den och ägnade sig åt den medan i stället tidens levande musik måste anses vara den som var kommersiellt gångbar för de stora massorna. Han var alltså i princip en musiksutenör som gav folk den musik de betalade för hur dålig den än var. Min ståndpunkt var givetvis den motsatta, att musiken kommer före publiken, och att musiken överlever utan publik, att den seriösa musikens väg alltid har varit smal och svår, men att ju smalare och svårare den har varit, desto segare har just den hårt framluttrade musiken visat sig vara. Som exempel anförde jag den tio år gamla franska filmen "Tous les matins du monde" om den gamle cellomästaren St. Colombe, som bara spelade för sig själv ute i en koja i skogen, medan lärjungen Marin Marais tjuvlyssnade, kopierade och blev framgångsrik som Ludvig XIV:s egen främste hovmusikant - men föga lycklig som sådan, då han i plagierandet av sin mästares musik och i sin egen materiella framgång helt hade förlorat förmågan till eget nyskapande: en film som åskådliggjorde det alltid aktuella dilemmat för alla musiker: vad är framgång och lycka om allt det väsentliga i musiken är priset man måste betala? Jag berättade för honom att jag vid 14 års ålder för alltid lämnat populärmusiken bakom mig och aldrig ångrat det. Han, som satt fast i den vid 34 års ålder, menade då att jag måste vara lycklig. Vi kom naturligtvis även att tala om Wagner, och han illustrerade vilket känsligt ämne Wagner var i Israel ännu idag 57 år efter tredje rikets död. Israel har ju kanske den högsta klassen musiker i världen när det gäller solister och dirigenter, och intresset för klassisk musik är alltid brinnande. Det anordnas ofta stora festivaler, och vid ett tillfälle kom Berliner Philharmoniker på turné med sin judiske dirigent. På programmet var Wagner. När de kom fram till Israel fick de veta att Wagner inte gick an, så han ströks ur programmet. Efter konserten krävde den entusiastiska publiken extranummer. Dirigenten föreslog då helt försynt att de skulle framföra det redan väl inövade Wagnerstycket. Genast delade sig publiken. Somliga blev upprörda och skrek: "Nej! Nej!", somliga reste sig för att gå, medan andra mera sansade menade att man borde låta orkestern få spela vad den ville. Så Wagner sattes i gång medan publiken kom i fullkomligt tumult: det visslades, det skramlades med stolarna, det skreks glåpord, de båda ytterligheterna bland publiken, de som ville höra Wagner och ville ge honom en chans, och de som ville tysta ner honom, kom nästan i handgemäng med varandra, så att de ryckte varandra i håret - det blev en fullkomlig skandal, som vid första framförandet av Stravinskijs "Våroffer" men på helt andra grunder. Stravinskij var all right medan hans musik väckt anstöt, men här var musiken all right

520

medan människan bakom den väckte formidabel anstöt fastän han varit död i mer än hundra år bara för att han varit Hitlers favoritkompositör. Jag belyste i min tur Wagners kontroversialitet som person med att berätta om branden i Düsseldorfoperan. Det var ett av Tysklands främsta operahus, branden var en katastrof, och många omkom i den. Men Wagner skrev i ett brev till en vän: "Det enda goda med den branden var att så många judiska musiker omkom i den." Så får man inte skriva, och det faktum att han kunde skriva sådant kan man inte ignorera.

12. Ingen monsun i Israel. Följande dag tog vi det allmänt lugnt. Stephane och Sandrine avreste till Leh klockan sju medan jag blev kvar med Eli, som min ryske israel hette. Halv tio väckte jag honom, och vi pratade mest igenom olika trekkingmöjligheter i grannskapet. Han ville gå till Themisgang via Rizong, och jag förklarade för honom hur han inte skulle gå fel från Rizong upp till Yangthang och från Hemis-Shukpachen upp till Themisgang. Jag flyttade till mitt enda riktiga gästhus i Alchi, Choskor med den vackra trädgården, där jag och Eli nu delade rum för 50 rupier per person. Sedan begav jag mig till Saspol. Saspol ligger precis på andra sidan om Indus mitt emot Alchi och kröns av en gammal ruin på toppen av klippan högst upp med några klosterbyggnader strax under. Ruinen var värd ett besök för utsiktens skull. Klostret undertill var låst, och en skylt sade: "No smoking." Tydligen äga bara frackklädda tillträde. Jag gick ner till byn och festade där i ett testall med några lokala typer med nudelsoppa och annat sådant innan jag återvände till Alchi. På eftermiddagen undersökte jag dalmynningen som inleder trekkingvägen mellan Alchi och Lamayuru. Precis vid öppningen ligger Alchis tredje kloster, men det var låst och ingen hemma. Alla munkar i Ladakh hade tydligen gett sig av till Leh för att möta Dalai Lama, som kommer dit i övermorgon. På vägen vidare ner passerade jag några skördemän som insisterade på att få bjuda mig på dricka. Deras dricka var naturligtvis Chang, den livsfarliga tibetanska rusdrycken, som sägs vara mycket hälsosam. Jag lovade smutta, men man måste omgående tömma ett glas i botten, som sedan omedelbart fylls till brädden igen, som man omedelbart måste tömma i botten igen, och så håller det på. I Tibet-Ladakh är det inte kvaliteten som betyder något utan kvantiteten. Man tar inte alkohol som medicin utan hinkvis. I början märks effekterna av Chang inte alls, men efter någon kvart eller mera blir de desto mera tydliga och besvärande. Man blir helt enkelt packad, rejält packad, och det är ingenting man kan göra åt saken. Det var bara att försöka kurera sig med balanserande mängder te när man kom hem igen, och det hjälpte i någon mån. Eli hade varit borta hela dagen och var det alltjämt när kvällen kom, så jag beställde middag i hans frånvaro åt oss båda. När han dök upp visade det sig att vi mer eller mindre gått i kors hela dagen: även han hade varit uppe i den trånga dalen och det låsta klostret och funnit den finaste utsiktspunkten i hela Alchi på den lilla kullen vid det lilla templet bakom vårt hotell. Så vidtog kvällens frosserier med Themthuk, det bästa jag visste i Alchi, och framför allt vårt intellektuella utbyte.

521

Vi höll på hela kvällen så länge ljuset varade, alltså tills elektriciteten stängdes av klockan elva. Mest talade vi om Israel, men utflykterna därifrån var mångahanda. Naturligtvis är det i efterhand omöjligt att redogöra för eller ens kartlägga våra diskussioners vidlyftiga utvikningar. Han är bara 34 år men har rest genom hela Afrika och i de flesta arabiska länder. Som femåring kom han med sin familj från Odessa, och hans föräldrar insisterade på att han skulle lära sig läsa och skriva ryska, vilket han alltid har förblivit dem tacksam för. Liksom engelska talar han ryska med en pittoresk och något (för våra öron) tillgjord israelisk accent. Han har även rest mycket i Europa men inte i Amerika. Inflyttningen av en miljon ryska judar har inneburit en oöverskådlig intellektuell och kulturell vitamininjektion för Israel. Ändå betraktas de ryska immigranterna som den lägsta sortens medborgare bara för att de har kommit sist. Eli är uppväxt i Jerusalem och har inpå stugknuten kunnat följa med i alla turbulenser i Israel sedan Menachem Begins tid. Vi var helt överens om en sak: Jerusalem borde inte ha gjorts till huvudstad. Så länge Jerusalem inte omvandlas till en internationell fristad och huvudstad för alla religioner, som en annan Vatikanstat, kommer judar och araber alltid att slåss om Tempelberget, och ingen av dem kommer någonsin att ge efter en tum. Neutralisera Jerusalem, flytta den sekulära huvudstaden till Tel Aviv, och fredsutsikterna skulle förbättras avsevärt. Vi talade naturligtvis också mycket om Ryssland. Han hävdade, att 1900-talets största brott inte var den tyska Förintelsen utan den rysk-kommunistiska systematiska förintelsen av allt intellektuellt liv i Ryssland, all intelligentia, all högre skolning, all tankefrihet, etc. Varje människa som under kommunismens 70 år i Ryssland hade stuckit upp eller skilt sig från mängden eller visat sig vara överlägsen andra och inte kunnat passas in i det fullkomligt utslätade arbetarsamhället, där den enda tillåtna människan var Homo Sovieticus, den lydige arbetaren, hade systematiskt eliminerats, spärrats in, stämplats som sinnessjuk och på ett eller annat sätt avrättats och avlägsnats från samhället såsom en skadlig ingrediens. Denna 70-åriga systematiska förföljelse av all individualism och självständighet, fri vilja och personligt initiativ hade i princip berövat Ryssland all dess livskraft, och efter 1989 fanns nästan ingenting kvar. Detta, menade Eli, var 1900-talets största brott mot mänskligheten, och det hade ägt rum i Ryssland under 70 års tid. Jag menade att denna brottsliga verksamhet var vad socialismen alltjämt ägnade sig åt över hela världen och värre än någonsin i Kina. Det var inte slut än, och det kunde han hålla med om. Vi talade naturligtvis också om alla de ryska författarna och filmregissörerna. Vi var båda eniga om att höja både Kontjalovskij och Mikhalkov till skyarna med alla filmer de hade gjort. Han ansåg att det fanns de ryska författare som gått djupare in i Gulagarkipelagens historik och problematik än Solsjenitsyn. Något förvånande berättade han att Leo Tolstojs aktier stod lågt i Ryssland idag på grund av hans moralism och fientlighet mot tsaren och kyrkan. Detta betraktades som något av en moralisk sanktionering av revolutionen och kommunismens 70-åriga terrorvälde, med vad rätt kunde man diskutera. Helt utan skuld och ansvar var Leo Tolstoj förvisso inte. Han gav mig skrämmande inblickar i hur den moderna ryska maffian fungerar och hur den nu även försöker få fotfäste i Israel, men mera skrämmande var de skymtar han gav av de muslimska fundamentalistiska rörelserna. Han älskade Egypten och hade varit där hur

522

många gånger som helst men aldrig utan risk för sitt liv. Fundamentalisterna mördar urskiljningslöst, de dyker upp från ingenstans, använder sina automatgevär och försvinner spårlöst. Han beklagade mycket att världen inte vaknat upp mer än vad den gjorde inför attacken mot Twin Towers, men mest besviken av allt var han över Europas fientliga hållning mot Israel till följd av dålig och/eller vinklad rapportering i massmedia. "Bara 25% av sanningen kommer fram i massmedia, medan 75% är förvrängningar eller lögner." Israel var ändå, menade han, ett europeiskt land. Han belyste även fenomenet med så talrika israeler i Indien. Många föräldrar skickar sina barn till Indien för att de är säkrare där än i Israel. De flesta som kommer kommer i grupp eller flock, de kommer direkt efter tre års militärtjänst, de vet ingenting om landet eller hur man uppför sig och kan ofta inte ens tala begriplig engelska. Han medgav att alla dessa borde skaffa sig någon utbildning och allmänbildning innan de far till ett så kulturellt land som Indien, men han hävdade samtidigt att alla lärde sig en hel del av livet i Indien. Den definitiva skillnaden mellan Indien och Israel är att Israel inte har någon monsun. Hettan lindras aldrig, temperamentet stiger, hetsen blir olidlig, ingenting svalkar extremisternas känslor, och så blir det som det blir i Israel; medan varje juni månad alla stridigheter mellan Indien och Pakistan kommer av sig genom monsunens välgörande svalka och syndaflod. De får översvämningar att tänka på i stället, de kan inte gå utomhus, alla eldar slocknar, vägarna blir ofarbara, och problem av en helt annan och större natur än inbördes groll tar över huvudrollen i människornas liv. Denna nyttiga omväxling och utmaning saknas tyvärr i Israel.

13 : Dalai Lamas entré Men det mest oroväckande som Eli berättade om gällde Nepal. Han hade varit där i mars, och ingenting hade fungerat, vägen mellan Kathmandu och Pokhara hade inte tagit åtta timmar, utan polisspärrar och poliskontroller hade stoppat bussen ideligen. Maoistgerillan håller mest till i väst, men den är inte rolig alls, då den följer Pol Pots riktlinjer: den vill utrota all utbildning och alla som har någon utbildning. Mera anarkistiskt och destruktivt kan det inte bli. Situationen hade närmast påmint honom om den i Asyut i södra Egypten på väg till Luxor. Asyut är fundamentalismens högborg. På stationen före Asyut kommer det ombord på tåget en soldat för varje vagn beväpnad med automatkarbin. Deras enda uppgift är att bevaka tåget genom Asyut. På stationen efter Asyut stiger de av igen. Vi var inte många utlänningar i Alchi, och under denna dag i Alchi såg vi inte en enda utom oss själva, fastän Alchi är kanske Ladakhs främsta turistmagnet. Eli hade dock observerat en jeeplast med ryska turister som noggrant länsat alla stånd och köpt upp allt och sedan gett sig iväg med jeepen igen. Det hade varit roligt om de hade stannat på vårt hotell under natten. Eli var den förste som medgav att hans landsmän som reste i stökiga grupper omkring i Indien utan att veta någonting och ändå med enorma pretentioner och kräsenhet var jobbiga och knappast någon heder för Israel, men samtidigt förekom det även enstaka israeler som

523

reste omkring ensamma, som Dmitry Burnstein förra året och Eli i år, i bildningssyfte och av nyfikenhet för att lära sig något nytt och med redan massor av kultur och kunskap och erfarenheter i bagaget. Dessa resenärer är de bästa som finns i Indien, de är svåra att finna, men om de själva har tur så råkar de finna varandra, och då tänds det en levande och givande kontakt för livet. Så var det mellan Eli och mig, fastän vi representerade helt motsatta världar inom musiken, han med en karriär som diskjockey och musikmäklare, och jag som fullständigt fri lans inom det svåra seriösa facket. Vi drog sedan upp planer för framtiden och hoppades kunna fara till Nubra tillsammans om en vecka. Jag skildes från det paradisiska Alchi följande morgon med djup saknad. Både Eli och mitt värdfolk sov, och fastän jag tog plats i bussen redan halv 7 var då de bästa platserna redan upptagna, så att jag fick sitta längst bak. Turen tillbaka till Leh tog sedan fyra timmar fastän vi tyvärr inte tog någon tepaus i Nimmu. I Leh slogs man genast av den betydligt sämre luften, som gav en andningsproblem och hostningar, och av de mycket livliga förberedelserna inför Dalai Lamas ankomst i morgon. Han skulle komma till Choglamsar några mil nedanför Leh, och det verkade som om hela staden skulle dit för att möta honom. För första gången under resan mötte jag italienare. Det var det språket jag hade saknat i Ladakh hittills. Det var en grupp på sex frisksportare i shorts och kortärmade gula blusar, som de dessutom tog av sig, från Lago di Como. Vi bytte några ord och önskade varandra lycka till. Mitt lunchställe Tenzin Dickey var proppfyllt av israeler som alla väntade på sin mat, men där förekom också tre tjecker. I Tjeckien finns ett stort intresse för den tibetanska kulturen, och dess president Vaclav Havel är tror jag den enda statschef i världen som öppet tagit parti för Dalai Lama och Tibet mot diktaturen Kina. På kvällen försökte jag för andra gången komma åt Internet. Jag kom så långt att jag kunde se att jag fått 63 brev. Sedan blev det strömavbrott. Det var i alla fall lite bättre än första gången. Följande dag var den stora dag då Dalai Lama skulle ankomma till Ladakh. Folk hade fått tillsägelse att möta upp längs vägarna redan klockan 7 på morgonen, men de tog det tämligen lugnt. De hade ju så mycket att förbereda. Dalai Lamas ankomst till Leh var inte vilken händelse som helst. Det hände högst någon enstaka gång under ett antal år, och då måste man ju bara klä sig fin. Alla tog på sig sina bästa kläder och i synnerhet kvinnorna, som tog på sig sin fulla nationalmundering med den praktfulla ladakhiska sidenmanteln i fantastiska färggranna mönster, alla olika varandra, med den typiska pittoreska hatten och med generösa blombuketter i händerna. Även männen var klädda i nationalkostym, och alla människor frambar symboliskt khatasjalar i händerna, den mest hedrande av alla välkomsthälsningar. Dalai Lama skulle ta in i Choglamsar nedanför Leh, där han skulle ta det lugnt i några veckor innan han skulle inleda sin undervisning i Choglamsar för alla som behagade närvara, från den 16-28 augusti. Det skulle tillströmma folk från hela Ladakh till detta utomordentliga tillfälle, och redan nu, vid hans högtidliga ankomst, kantades hela vägen från flygfältet till Choglamsar, ett tiotal kilometer, av mellan 10-20,000 människor, som alla stod där i väntan på att få bringa honom sin hyllning och välkomsthälsning med blommor och rökelse i händerna..

524

Men väntan blev lång. Först kvart över elva började de första tecknen på en kortège att visa sig. Han satt i den andra bilen, en enkel personbil, synlig för alla, och han försökte verkligen besvara vars och ens personliga hälsningar. Jag såg honom senast i Dharamsala för två år sedan, men denna gång verkade han faktiskt piggare och nytrare, trots sviterna efter den misslyckade kalachakran i Bodhgaya för ett halvår sedan. Då i Dharamsala hade han även haft något sorgset och vemodigt över sig, men nu verkade han faktiskt gladare. Det var kanske en naturlig glädje för honom att komma till Ladakh, som ju är ett tibetanskt land med en helt tibetansk kultur och närmare hans eget land Tibet än vad man någonstans i Indien alls kan komma. Fastän ladakhierna själva bestämt hävdar att Ladakh är helt väsensskilt från Tibet, så kommer man inte ifrån, att Ladakh idag är mera tibetanskt och levande som sådant än det kinesockuperade Tibet.

14. Lilla Italien i Götsang Den utfärd till grottorna och klostret ovanför Hemis som jag planerat men ej kunnat utföra förra året kunde nu äntligen bli av. När jag satte mig på bussen slogs man av det förunderliga faktum, att majoriteten av passagerarna var turister. Två av dem var ett italienskt par från Siena, så äntligen fick man tala italienska igen. En av de andra var en tysk, som samma dag tänkt bege sig upp till Chenrey på andra sidan, men jag kunde lyckliggöra honom med att berätta att det fanns en direkt buss till Shakti, med vilken man kunde göra både Taktok och Chenrey på samma dag. Att göra Hemis och Chenrey på samma dag var betydligt besvärligare. Trots de mörka molnen föregående dag var vädret strålande. Mitt svåra val var om jag skulle stanna över natten i Hemis eller inte. Det gick ju i princip bara bussar till Hemis men ingen därifrån. Det fanns inget gästhus, men alla trodde ändå det skulle gå att övernatta. När jag varit i Hemis för två år sedan hade det rått fullständig uppståndelse genom en filminspelning som just då ägt rum, kanske just till "Samsara". Alla de hundratals munkarna hade sprungit omkring överallt, och även turisterna hade varit ett ansenligt antal. Nu var hela stället, det största klostret i Ladakh, tämligen tomt. Vägen upp till grottorna och meditationsklostret Götsang var lätt att hitta, och det var bara att knalla uppåt i solhettan mitt på dagen. Tysken och jag satte energiskt i gång, men snart blev han efter och sade: "Vi ses där uppe." Det är en ansenlig väg upp till Götsang, och det bär uppåt hela tiden. Den sista biten bär det nästan rakt uppåt. Efter en vacker uppåtklättring längs en grönskande dal kunde man så få syn på Götsang högst där uppe som ett örnnäste bland de överhängande klipporna. Dess läge var synnerligen anslående. Det var ett litet kloster högst upp i bergen, och man fick genast "The Razor's Edge" av Somerset Maugham för sin inre syn - det var precis den atmosfären. Men någon hade hunnit dit före mig. Två turister satt på trappan till en av byggnaderna och vilade, och när jag kom fram visade det sig att de talade italienska. Det var både angenämt för mig att få träffa italienare här högt uppe bortom ingenstans och för dem att få besök av en vilt främmande främling som tilltalade dem direkt på italienska. En av dem var

525

från Siena, och jag berättade att två till fanns där nere. Dessa norditalienare på trappan visade sig snart vara fem till antalet, varpå de avslöjade att fem till satt där inne hos munkarna. Denna italienska grupp på tio personer var rena rama expeditionen. De hade sin egen minibuss som de åkte omkring med från kloster till kloster, och deras anförare, Luciano, var en inbiten tibetolog som hade alla Giuseppe Tuccis böcker och visste vad tantrisk buddhism handlade om. Han var mycket angenäm, och just för att han hade Tucci-greppet lyckades han få munkarna till att låsa upp alla de heligaste rummen för oss. Det heligaste av dem alla var abbotens eget meditationsrum. Det hade pietetsfullt lämnats fullkomligt orört sedan abboten var här senast 1947, då abboten begivit sig till Lhasa och blivit kvarhållen där när kineserna beseglade Tibets öde. Där satt han ännu och väntade på att få komma tillbaka till Ladakh. Götsang och Hemis jämte andra meditationskloster sorterade alltså direkt under Lhasa och hade alltid gjort det. Detta, liksom Norbulinka i Lhasa, Dalai Lamas sommarpalats, så nästan musealt konserverade meditationsrum var något av det mest gripande jag har funnit i Ladakh med dess tidstypiska inredning och dekorationer, med en iögonfallande kinesisk panoramakarta på väggen till höger om fönstret av avancerad stilistisk särart, som naturligtvis ingen av oss kunde förstå oss på, då alla tecknen var kinesiska. Men tysken, som småningom sällade sig till oss, hade en liten videofilmkamera, varmed han upptog varenda teckenkolumn för att troligen senare kunna analysera dem hemma. Detta meditationskloster var rena historiska och arkeologiska skattkammaren. Munken som öppnade dessa sanktuaria för oss var en ung liten man från Bhutan som var oändligt sympatisk och talade god engelska. Jag frågade honom om han kände till fallet med Nikolaj Notovitj, som för drygt hundra år sedan brutit benet i Ladakh, funnit sig kvarhållen här genom en lång konvalescens och då i Hemis upptäckt "det tibetanska evangeliet" om Jesu verksamhet i Indien och Kashmir, som han sedan utgivit på franska i Europa, men det var allt nytt för munken, som fann historien mycket intressant. Småningom tog vi oss ner igen till Hemisklostret, där jag fann en mycket angenäm engelsk familj sittande vid sin lunch under campingtältet. Det var en far med två fullvuxna döttrar samt en mycket vacker indiska som talade en utsökt engelska med sin ganska späda men mycket pratsamma dotter. De skulle till Leh och hade plats i sin jeep för mig i bakluckan. Saken var klar. Jag slapp få övernattningsproblem. Småningom kom alla italienarna ner från Götsang, och jag kunde sammanföra dem med paret från Siena. Då blev det liv i luckan, då nästan alla dessa 12 italienare hörde hemma i Toscana. Det blev som rena tusciska familjesammankomsten, och stämningen kunde inte gärna bli bättre, medan samtidigt engelsmännen konkurrerade vid sitt bord med sin kontrasterande anglosaxiska lågmäldhet. Italienska och engelska dominerade Hemis fullkomligt denna dag. Italienarna hade gärna haft mig med till Taktok och Chenrey nästa dag, men jag hade ju varit där förut och dessutom förbundit mig att följa med engelsmännen, så vi bad varandra hjärtligt farväl där men förmodade att vi skulle återses i Leh. Samvaron med engelsmännen blev sedan odelat angenäm hela vägen. På vägen till Leh stannade vi till i Thiksey, så att man kunde återse detta spektakulära kloster, vilket utan engelsmännen inte blivit av. Den stora Buddhastatyn i klostrets norra flygel, fem meter hög,

526

fick jag bekräftat att hade skulpterats av min vän skulptören i Tia, Sonam Tsewang, som också mitt värdfolk i Leh (från Tia) kände mycket väl. En gammal munk i Thiksey påtalade för oss det bekymmersamma med klimatets och miljöns förändring. Nu var somrarna alldeles för heta, och på vintern kom det nästan ingen snö längre. Även luften hade blivit sämre, vilket var särskilt påtagligt i Leh, men även ute på landet kunde man se att luften inte var lika klar längre. Ofta var den mättad med dis, vilket den aldrig hade brukat vara förut. Det visade sig att engelsmännen bodde granne med mig på andra sidan Fort Road i Harmony Hotel, så vi skulle säkert se varandra fler gånger. De var mycket sympatiska och hjärtliga. Utmärkande för dem var att den enda av dem som inte haft akuta höjdproblem i Ladakh med svindel, huvudvärk, illamående etc. var den lilla pratglada flickan, som fullkomligt behärskade hela familjen. Den vackra indiskan med det goda språket var från Goa men bosatt i Delhi. När jag sedan före kvällens inbrott tog en tur upp till staden fick jag se ett bekant ansikte passera förbi, och han upptäckte även mig. Det var Eli, min vän från Alchi. Han skulle ha varit i Lamayuru nu, så jag frågade honom vad som hade hänt. Mycket hade hänt. Efter Rizong hade han fått avbryta sitt vandringsprogram på grund av problem med fötterna, och i Leh hade han sedan fått bud att en flicka ville träffa honom i Bombay. Så han måste avbryta sin vistelse i Ladakh för en flickas skull i det regniga Bombay. Inget Nubra för honom alltså. Jag kunde bara beklaga hans sorgliga öde.

15. Dambjudning i Leh. 'Women's Alliance' ställde till med en omfattande festival. Denna kvinnoförening, för vilken min värdinna var president sedan länge, hade till syfte att tillvarata Ladakhs kvinnors intressen, traditioner och kultur, främst matkultur och klädkultur. Alla damerna var därför naturligtvis uppklädda i sina finaste stassar med sina färgsprakande sidenmantlar med tofsar och sina typiska Ladakh-hattar, som ofelbart måste få en att undra hur de alls kan hållas på huvudet, i synnerhet om det blåser. De är mera utsatta och sårbara än kaminrör. Men festligt var det, och damernas stånd prunkade av de läckraste ladakhiska läckerheter och de grannaste hemmavävda textilier och kostymer. Därtill bjöds det på underhållning i form av dans och musik, tyvärr förstärkt av mikrofoner. Det var bara en av de dansande och sjungande damernas röster som hördes, som desto mer skar genom märg och ben genom sin hyperförstärkta gällhet. Helena (Norberg-Hodge) var där, och jag fick äntligen träffa henne. Tyvärr hade hon dåliga nyheter. Hon hade kommit först för en vecka sedan, och hennes man var mycket sjuk, så hon måste återvända till England om bara en vecka igen. Det var inte många ord vi fick byta, ingenting om situationen i Ladakh i år eller året som varit, ingenting av allt det jag hade velat diskutera med henne om. Hon bodde otillgängligt i ett gästhus utanför staden, och detta var det enda möjliga tillfället för mig att träffa henne. Resten av dagen gick åt till att försöka snickra ihop en resa till Nubra. Till min lycka träffade jag Saul, israelen från Wanla som vandrat 21 dagar i Zanskar, på gatan som genast

527

var med på noterna. Vi behövde bara få ihop tre personer till. Jag försökte söka upp Eli, men hans gästhus var helt öde och tomt. Dock träffade jag de tre spanjorerna, som jag flugit in tillsammans med, som nu skulle resa tillbaka. De var alldeles saliga. Deras resa hade varit rena oavbrutna paradisfröjden. På 'Tenzin Dickey', den bästa tibetanska restaurangen, träffade jag två tibetaner, som blev väldigt intresserade av min verksamhet. Den yngre av dem föreslog att jag skulle följa med honom till Dharamsala på hans motorcykel. Det var ett fantastiskt erbjudande som tyvärr föll på, att han måste stanna några dagar i Manali och ännu hade mycket arbete kvar i Leh. Jag kunde inte lämna Leh senare än den 15-e. Även Nubraresan tycktes haverera. De extra mänskorna dök aldrig upp, vår agent gav mig och Saul ett fantastiskt förmånligt erbjudande på bara 1700 rupier för jeeputflykten, varpå Saul backade ur, då han plötsligt fick chansen att köpa en motorcykel i stället. Med den kunde han ensam bese Nubra för bara en obetydlig bensinkostnad. Han struntade fullkomligt i att han därmed satte mig på pottkanten. En indier, som också varit intresserad, backade också ur då han hellre tog bussen för mycket billigare pris. Det var för mig bara att gå hem till rommen. På kvällen avfirade vi dock Sarah, som nu skulle hem till Arizona för att fortsätta sina studier. Hon kom hit första gången 1999 och var en så entusiastisk deltagare i farmprojektet att hon sedan dess återkommit varje år och stannat hela sommaren och långt in på hösten. Hon har blivit som en av familjen här, och festen till hennes ära blev ordentlig. För första gången någonsin upplevde jag i detta hem hur det serverades kött, vi var 15 vid bordet (alltså sittande på golvet i det lilla köket), och efter maten till och med dansades det till ladakhisk folkmusik. Sarah har kommit så djupt in i livet i Ladakh att hon till och med talar språket flytande, så det var inte mycket man begrep av middagskonversationen. Däremot diskuterades även Helena, hur hon förr varje år ivrigt rest omkring i byarna i landet men i år mest bara höll sig för sig själv och skulle avresa om bara några dagar efter en rekordkort vistelse i Ladakh på mindre än två veckor. Ja, situationen var ganska absurd. Förra året hade varit ett toppår för Ladakh med alla omfattande turistgrupper som kommit invällande från ingenstans och sprängt hotellen, varpå många nya hotell hade byggts, och de gamla hotellägarna hade satsat mycket på förbättringar och utvidgningar. Alla dessa nya hotell stod nu tomma. Jag var ensam i mitt gästhus, även Saul var ensam i sitt, även Eli hade varit ensam i sitt, i den främsta turistorten Alchi var jag och Eli ensamma i det bästa hotellet, och så var det genomgående i hela Ladakh. Grupperna hade skrämts bort av massmedias skrämselskvaller medan individerna förblivit trogna, så att individerna hade hela hotell för sig själva medan turistprofitörerna klagade, räknade sina förluster eller stängde butiken och reste bort. Många av de bästa matställena i Leh var stängda. Var då verkligen situationen i Ladakh och Kashmir värre i år än tidigare? Nej. Tvärtom var den bättre. 2000 hade ett hundratal hindupilgrimer massakrerats vid Amarnathgrottan. I år var det bara tio. Skillnaden var den, att i år rapporterades alla bussbomber och attentat. Tidigare hade de flesta bussbomber och bakhåll och mindre massakrer helt enkelt inre rapporterats då de var så vanliga. För första gången i år har Kashmir hamnat så i focus att alla våldsintermezzon rapporterats därifrån inför hela världen antagligen bara för att ge

528

massmediepubliken lite omväxling till den enahanda och tjatiga rapporteringen om alla självmordsbombare i Israel. Jag träffade en Kashmiri som belyste situationen. "Vi är mellan två eldar, Pakistan och Indien. När de skjuter på varandra skjuter de oss. För dem är vi bara pjäser i deras hatiska politiska spel och betraktas knappt som människor av dem längre. Vi vill bara fred men de vill bara krig. De skyller på våra militanter, som bara är en bråkdel av befolkningen, varför Indien översvämmar oss med 2,5 miljoner soldater. Israel har sitt eget land att försvara, och palestinierna har sin sak att slåss för, men vi kan inte försvara oss mot varken Indien eller militanterna från Pakistan, som slåss om vårt land fastän de har sina egna länder att hålla sig till."

16. Nubrafiaskot. Det blev tämligen omfattande och omständligt. Det var som en oundviklig katastrof som man hade all tid i världen att undvika och som ändå inträffade. Vi talade om Nubra redan i Alchi, Eli och jag, vi planerade seriöst att göra utflykten tillsammans, och så kommer han tillbaka två dagar tidigare än beräknat och frågar mig om jag fixat Nubraresan. Nyss tillbakakommen från Götsang hade jag inte hunnit göra någonting ännu. Då hoppade han av och skyllde på flickan som plötsligt ville träffa honom i Bombay, och han stack troligen till Bombay med dess vedervärdiga monsunhelvete bland 12 miljoner påträngande hinduer, ty jag såg honom aldrig mer. Så dyker den andre israelen upp som vill till Nubra. Vi får ett mycket gott erbjudande på bara 1700 rupier för tre dagar och två nätter med egen jeep (340 kronor per person), varpå israelen hoppar av när han kan köpa en motorcykel och kan köra dit själv. En indier var också Nubraintresserad men hoppade av när han insåg att han kunde få en bussbiljett dit för bara 100 rupier, vilket han köpte, vilket innebar att han bara kunde komma till Diskit och varken till klostren i Hundar, Sumur eller Panamik, vilka intresserade mig. Vår reseagent hade lovat hålla fast vid sitt erbjudande på 1700 per person, varför när jag var ensam kvar han borde ha höjt det till 3300 (då ett resetillstånd á 100 rupier föll bort). I stället höjde han till 3700, fastän det nu gällde en natt i stället för två. Jag hade gärna betalat 3000, vilket hade varit skäligt, men inte mer. Saken komplicerades av att han började undvika mig och inte höll våra avtalade tider. Han hade bett mig infinna mig 10 på morgonen, jag infann mig punktligt, han var inte där, man bad mig återkomma 11.30, jag gjorde så, han var inte där, han dök upp efter en timme, då bad han mig komma tillbaka efter 3, när jag kom var han på plats, men ett nytt problem hade tillstött: hans jeep var inte längre tillgänglig men skulle nog bli det till kvällen, så han bad mig återkomma mellan 7 och halv 8 på kvällen. Jag infann mig 19.15, han var inte där, det blev mörkt, jag var utan ficklampa, klockan blev 19.45, jag sade till hans underlydande att jag inte kunde vänta längre, de sade att han skulle komma, jag frågade när, de visste inte, det blev beckmörkt, och det värsta man kan göra i Ladakh är att behöva famla sig fram i nattmörker mellan Lehs dolda gyttjehål och försåtliga diken. Han hade svikit mig, liksom de

529

båda israelerna och indiern, och Nubraprojektet hade definitivt gått down the drain - mycket besvär för ingenting. 3000 var ett rimligt pris för ett dygn till och från Nubra (120 km) med jeep, men min agent var helt enkelt ute efter större förtjänster, ville ha mera, satte problem i vägen och gick miste om alltsammans. Min Kashmirvän sade att jag borde ha satsat på bussen, låtit en annan fixa den omöjliga biljetten, följt med bussen till Nubra och sedan hyrt en jeep där för utflykter till klostren i Hundar och Sumur. Det är lätt att vara efterklok. För att göra detta borde jag ha inlett förberedelserna tidigare. Hans uppgift om att det förelåg bussproblem bekräftades när jag tre dagar i förväg försökte få bussbiljett till Manali. Det visade sig att det bara gick två bussar i veckan, måndag och fredag. Fredag var för sent. Det blev till att satsa på en vanlig enkel lokalbuss, som går varje dag. Lyckligtvis kan man i Indien alltid lita på gräsrotsinstitutionerna. Bussen går klockan 4 torsdag morgon, stannar för natten i Keylong och når Manali följande morgon någon timme före middag. Det återstår att se vad denna bussresa skall bli för en färd, men tidsmässigt borde man hinna till Delhi (via Manali och Dharamsala) i tid till mitt flyg tillbaka hem. Återstod två dagar att skrota i Leh, som skulle ha avnjutits i Nubra. Naturligtvis var man förbannad. Följande dag regnade det. Det hade ändå inte gått att fara till Nubra. Passet hade varit tillkorkat av följderna av dåligt väder, (på 5600 meters höjd multipliceras oväderseffekter många gånger nästan som i en kärnreaktion,) det kanske var snöstorm där nu, och antagligen vände alla jeepar tillbaka hellre än att vänta i fem timmar på att vägen skulle bli klar, medan endast bussarna släpptes igenom och kom fram till Diskit till kvällen. Hur Saul med sin tyske vän skulle klara detta på sin motorcykel var ett oskrivet kapitel, men motorcykeln hade varit bångstyrig, och på extrem höjd slår de gärna bakut. Fritz från Danmark hade kommit från Manali på motorcykel och förlorat flera sinnen på vägen. Medan Nubramöjligheten ännu hade varit öppen hade jag redan i min ande sett mig besöka klostren i Diskit, Hundar och Sumur och fotograferat dem i glödande solskensfärger och även fångat klostret på andra sidan floden med Panimik på bild, och jag hade njutit av rörelsefriheten i jeep på förhand. Verkligheten blev ingen jeep och dåligt väder. Vad vi lär oss härav är att det egentligen bara är den inre resan som betyder något. Faktiska resor kan komplettera och ytterligare stimulera den inre upplevelsen, men det är denna som är allt och den enda viktiga. Således kan man faktiskt egentligen resa lika bra hemma i sin länstol i betraktandet av bilder och läsandet av böcker och förmedlandet av drömmar som ute i praktiken, ty det är faktiskt rentav billigare. Jag sparade rentav 3000 rupier med att inte resa till Nubra.

17. Dalai Lama i Leh. Det var en märkvärdig dag. Regnet kom helt överraskande och varade nästan hela dagen, detta innebar en utomordentlig välsignelse för alla Ladakhs odlare, och samtidigt kom Dalai Lama till Leh. Det var planerat att han skulle komma först följande morgon,

530

officiera vid en ceremoni i Lehs centrala gompa klockan 7 och sedan fortsätta till Sankara för samma program där, detta meddelades mig av mina tibetanska vänner, men plötsligt ändrades programmet utan att jag visste det, och han kom en dag tidigare på eftermiddagen. Den plötsliga omkastningen gjorde att det inte var så mycket folk längs gatorna som vid hans ankomst till Choglamsar, och det var bra det i beaktande av Lehs trånga litenhet; men likväl var hela Main Bazaar späckad med högtidsklädda ladakhier som mötte upp med khatasjalar och rökelse och stod där väntande i timmar i regnet. Om man jämför Dalai Lamas och påvens ställning och personlighet så är skillnaden den, att påven aldrig skulle kalla sig för bara en enkel munk. Han är ohjälpligt upphöjd bortom all mänsklig uppnåelighet instängd, barrikaderad och isolerad bakom kyrkans oforcerbara fästningsmurar av dess massivt etablerade ställning och dess hopplösa återvändsgränd av dogmer. Dalai Lamas oerhörda styrka är att han är jordnära. Ödmjukhet och tjänande är hela hans liv, och han skulle aldrig styra ut sig i prakt och kronor och broderade mantlar, inte ens vid pampiga ceremonier. Dalai Lama förblir i grund och botten endast mänsklig, och i denna egenskap kommer han i moralisk säkerhet och övertygande kraft långt framom alla världens övriga politiska och religiösa ledare. Senare i år ämnar han framträda i Mongoliet, Ryssland och Österrike för att i januari på nytt förestå en kalachackraceremoni i Bodhgaya, den som inhiberades i år då han blev sjuk. Detta oväder hade en förunderlig inverkan på alla och envar. När jag ankom till Leh för tre veckor sedan klagade Ali Rahi på vädret och sade att luften var ohälsosam och att det absolut måste regna. Nu kom regnet, och hela världen förändrades genast. Luften blev hög och frisk och klar, och det blev uppenbart att det var nu man borde ha kommit och inlett sina bergsvandringar. Dessa hade man i stället genomfört under den osundaste perioden under hela året. Kanske det var det som hade resulterat i min totala brist på aptit. Detta fenomen hade jag aldrig råkat ut för tidigare under någon av mina 13 Himalayaresor. Aptiten försvann totalt den tredje dagen och återkom inte förrän efter en veckas vandringar. Först i Alchi var den helt normal igen men försvann igen vid återkomsten till Leh och förblev obefintlig - tills regnet kom. Ett annat medicinskt fenomen: min puls var normalt mellan 70 och 80, men just i Alchi gick den ner till 55. Vid återkomsten till Leh gick den åter upp till 70-80 för att efter regnet sjunka ner till 53, samtidigt som aptiten återkom. Regnet medförde dock även skälig oro för att min väg till Manali skulle spolas bort, vilket ju hade hänt för två år sedan. Det sista jag ville var att få min hemresa saboterad. När jag löste ut min bussbiljett vid stationen (för 400 rupier) sade dock expediten att vägen hittills fungerade normalt och att den senaste bussen kommit igenom. Det var bara att hoppas att det skulle hålla. Ali Rahi hade som vanligt mycket intressant att berätta vid min avskedsvisit. Säsongen hade trots allt inte blivit alltför dålig, men han hoppades på en bättre nästa år. Vi kom att tala om Kailash och vägen dit, och som vanligt förhörde jag mig om läget vid Tashigong, gränsen mellan Ladakh och Tibet. Det skulle bara vara fem dagar från Leh till Kailash om den vägen öppnades. Han menade att det inte var en fråga om år utan om mansåldrar innan den öppnades. Kina fortsätter sin svartsjuka ockupation av Tibet med järnhand med stängda

531

gränser så länge världen inte accepterar att Tibet är en integrerad del av Kina, och det kommer hela världen aldrig att acceptera. Detta är dödläget, vars enda lösning är att regimen i Peking måste falla. Före det är ingen förändring möjlig utom till det sämre. Även gränsen mot Nepal över Purang är nu stängd på grund av problemen i Nepal, så resenärer till Kailash har bara den långa vägen över Kathmandu kvar som närmaste alternativ. Han berättade även om dramat mellan Indien och Pakistan och överraskade mig med att hävda, att Indien borde ha slagit till mot Pakistan direkt när kuppförsöket i det indiska parlamentet hade ägt rum i mars. I stället pratades saken bort och tillfället gick förlorat. Hade Indien då slagit till, vilket de mera skärpta hade krävt, hade situationen och spänningen lösts för kanske 30 år framåt. I stället gavs Amerika tid att blanda sig i leken, och situationen förblev status quo, alltså lika spänd som alltid. Under det öppna Kargilkriget för tre år sedan, påpekade Ali, hade Ladakh ändå varit fullt av turister. Det var Amerikas inblandning som förstört årets säsong, när plötsligt alla amerikanska försäkringsbolag gick ut med att inga reseförsäkringar gällde i Kashmir och Ladakh, vilket togs tillbaka för sent. När jag tidigare kommit till Ladakh hade det varit under pinsam tidsbrist, första gången hann jag med ingenting, andra gången hälften, tredje gången litet mer än hälften, så den här gången beslöt jag att ta mycket tid på mig och spendera hela tre veckor i Ladakh. Ändå blev Nubra ogenomfört och måste vänta på sin fullbordade utforskning till en annan gång. Eftermiddagen gick mest åt till att bjuda alla olika vänner i Leh farväl. Mina Kashmirvänner i butikerna förnekade sig inte. En ville att jag nästa gång skulle ta med mig en liten kasettbandspelare åt honom, en annan ville ha en stor kasettspelare, och Ali Rahi beställde en laptop. Det var inte mindre än tre skäl till att inte återkomma nästa år: tre sådana tingestar kunde omöjligt få plats i mitt bagage. Ett större nöje var det då att samlas över en kopp avskedste med tibetanerna. Men den stora festen följde på kvällen. Alla min värds kvinnliga släktingar var där och företedde en sannskyldig folkloristisk dansuppvisning på ladakhiska till genuin musik. Den ladakhiska folkdansen är mycket stillsam med små fotrörelser och med all vikt och koncentration lagd på handrörelserna. Ej sällan genomförs folkdanserna av enbart damer som då dansar på rad i helt synkroniserade rörelser, ofta med sjalar för att accentuera och utveckla handrörelserna, som är mycket graciösa. De fyra damerna som dansade för mig ville bjuda upp mig till dansen, men jag är ju som bekant inte dansant. Men det var kanske den bästa kvällen av alla och ett minne för livet. Mitt värdfolks släktingar var här för Dalai Lamas skull. Hans närvaro präglade hela Leh i dessa dagar, på fredag skulle han inleda sin offentliga undervisning i Choglamsar, och därför kom hela världen till Leh med omnejd, medan jag ensam måste fara härifrån just när allt var som bäst, när Ladakh var som lyckligast med festjippon överallt till Dalai Lamas ära, (vart man än kom var det fest på gång med högtidsklädda damer överallt med sina mycket karakteristiska färgsprakande schabrakmantlar,) och när vädret äntligen hade tillfrisknat och blivit gynnsamt efter den efterlängtade regnuppfriskningen av hela landet. Men det kanske skulle vara just så, att man måste bryta upp från festen just när den var som allra lyckligast. Det var dock bara att hoppas att vägen till Manali inte regnat bort. Om den hade gjort det, som för två år sedan, skulle man vara hänvisad tillbaka till festen kring Dalai Lamas ojämförliga närhet i Leh.

532

18. Vägen till Manali. Naturligtvis var det med en utomordentlig saknad man lämnade Leh, huvudstaden för det enda land i världen (utom Bhutan) där den tibetanska buddhismen lämnats helt i fred som suveränt dominerande religion till enbart godo för hela landet och för alla som gästade det. Dock är ju buddhismen snarare en praktiskt inriktad livsfilosofi med betoning på sunt förnuft än en religion. Klockan tre på morgonen gällde det att vakna, ta sig upp ur sängen och vandra i mörkret med allt bagage till busstationen. Vädret var stjärnklart, och ficklampan fungerade, så det var inga problem. Det var den 15 augusti, de båda företagsgiganterna Napoleons och Walter Scotts födelsedag. Bussen startade klockan 4, och ombord förekom nio andra västerlänningar utom jag, fyra israeler och fyra nederländare samt en polack, som kunde mycket dåligt engelska. Tre av nederländarna var en flandrisk familj på en mor med sina båda döttrar, som reste i Indien för första gången. De var mycket rara och behagliga alla tre. Bredvid mig satt den fjärde nederländaren, en ung holländare som gjort Vypassanakursen i Choglamsar tillsammans med en av israeliskorna, en charmerande ung dam som hette Jael och talade god engelska. Dessa två blev mina bästa vänner under resan. De tre andra israelerna levde helt för sig själva och reste till Manali främst för sina intressen i hippieliv och hasch. I gryningen nådde vi Upshi, där det första uppehållet gjordes för en kopp te. Därefter började äventyret. Men vi hade tur. Genom att vädret var strålande vackert var det även varmt, så man frös inte ens uppe vid det högsta passet på 5360 meter. Sedan bar det ner mot Pang för ett längre lunchuppehåll. Därefter visade sig mina farhågor beträffande vägens tillstånd efter regnet ha varit befogade. En bro över floden var borta, och en stor skylt sade "Road Closed", men bussen körde helt sonika genom floden. Liknande incidenter utspelade sig hela vägen. På sådana här svåra vägar, liksom också på vägen Srinagar-Leh över Kargil, kör alltid två bussar samtidigt, så att de skall kunna hålla tillsammans och den ena hjälpa den andra om något händer. När vi hade förlorat den andra bussen långt efter oss vände vi plötsligt tillbaka för att se vad som hade hänt. Det visade sig att den andra fått punktering men att denna nu var fixad. Vid ett annat tillfälle lossnade ett bagage från taket, men lyckligtvis upptäcktes det genast. Genom svindlande ökenraviner tog vi oss upp till det andra passet Lachlung La på 5060 meter, varpå ökenvägen ledde oss uppströms mot Sarchu med dess monumentala omgivningar. Hela denna floddal är som en annan sorts Monument Valley i Arizona med den skillnaden att man ser de monumentala klippformationerna från ovan i stället för underifrån. Sarchu., som ligger precis halvvägs, nåddes i god tid före klockan fyra. Efter te fortsatte vi mot Keylong, men här var vägen i ett miserabelt skick, ofta obefintlig, ofta översvämmad, ofta bortspolad, ofta fick konduktören gå ut och rulla bort stora stenar som rasat ner mitt på vägen, men ingenting kunde stoppa oss. Precis när det blev mörkt nådde vi fram till Darcha efter 16 timmars resa och 340 kilometer. Där stannade vi för natten.

533

Konduktören berättade, att på grund av firandet av Indiens 55-e självständighetsdag var allting fullt i Keylong, så vi kunde inte övernatta där utan stannade därför i stället i Darcha fyra mil tidigare. Darcha är ett mycket vackert ställe, och härifrån utgår karavanvägen norrut till Zanskar och Padum. Det tar 21 dagar hela vägen till Lamayuru, vilket är den största och mest klassiska trekken i Ladakh. Vårt övernattningsställe blev ett väldigt plåtskjul med sängarna längs med väggarna och restaurang i mitten vid utgången. En säng med täcke och kudde för natten kostade 30 rupier (6 kronor) vilket var väl värt sitt pris för de fem timmar man fick sova tills man väcktes klockan tre. Vi kom dock iväg först klockan fyra och fick då fortsätta sova på bussen. Vid soluppgången nåddes Khoksar, den sista byn före Rothangpasset, där vi kunde inta en blygsam frukost på te med parantha, ett slags tunnpannkaka i en skiva utan ägg. Sedan följde Rothanguppstigningen. Rothangpasset är kanske det högsta i Indien om man beräknar uppstigningshöjden på båda sidor. Passet är nästan 4000 meter, varför uppstigningen på ömse sidor är mer än 2000 meter. Mellan de högre passen på vägen sänkte vi oss aldrig djupare än 4500 meter, varför 5000-meterspassen var småpotatis, men uppstigningen till Rothang och nerstigningen på andra sidan omfattande 25 km serpentinvägar (50 tillsammans) är ett helt företag, i synnerhet som trafiken är svår längs den enfiliga vägen. Till all lycka förblev oss dock vädret troget. Solen strålade klar hela vägen även över Manali, så man kunde se allt. Förra gången såg man praktiskt taget ingenting från Leh till Manali på grund av dåligt väder. Emellertid var vi ganska trötta när vi kom fram först klockan 11.20 efter sju och en halv timmar och endast 10 mil - man klarar Göteborg-Stockholm på kortare tid även i buss. Våra avsked av varandra blev ganska knapphändiga. De tre israelerna for genast till sin hippiekoloni, den flamländska familjen hade mycket bagage att få ner från taket, och polacken med Jael och Schaich (han hette faktiskt någonting sådant) skulle vila upp sig utanför staden, medan jag genast skaffade en bussbiljett till Dharamsala. Inget hotell propsade den här gången på att jag skulle ta in hos dem för att vila och duscha under eftermiddagen, så jag slapp den utgiften. I stället tog jag in på ett tibetanskt matställe för en lång och lugn lunch i skuggan utan någon förödande skvalmusik som störde.

19. Banketten i Dharamsala. Det enda man hade att göra i Manali var en krogrunda, dvs. den himalajiska motsvarigheten - en terunda, i det här fallet en kondisrunda mellan olika tesjapp med sötsaker typ "German Bakery". På det sista stället hade jag turen att stöta på en nepales som fascinerades av att jag skrev noter. Vi kom i samspråk, det blev naturligtvis mycket tal om Nepal och den svåra situationen där, varvid han berättade, att maoisterna bett om fred. I bästa fall var inbördeskriget slut.

534

Klientelet på bussen till Dharamsala var av varierande karaktär. Bussen skulle avgå halv sex, men en passagerare saknades, så bussen försenades från början. Han kom tio i sex, och naturligtvis var det en israel. Han hamnade bakom mig, och vi kom i samspråk, varpå han avbröt mig hela tiden. Han kunde inte lyssna. Han kunde bara prata. Framför mig fick jag dock en indier som visade sig vara engelsman: han var född och uppväxt i London, och han njöt av att få tala riktig engelska med mig. I Indien, sade han, måste man tala engelska med indisk accent - annars förstår de inte vad man säger. Det är som en särskild dialekt för sig med mycket korta vokaler, så att också orden blir mera korthuggna och sammandragna, vilket är jobbigt för en engelsman. Han var mycket sympatisk och var lärare till yrket. Förutom ett franskt par var resten i bussen israeler. Som vanligt kom det en extra grupp israeler på i Kullu ner från Manikaran, vi stannade vid en vägrestaurang för middag först klockan halv 10, då det var alldeles för sent att äta, så både fransmännen och jag drack bara te medan engelsmannen inte intog något. Vi fick sedan med någon möda någon sömn under oavlåtlig skumpning, slängning och knäskavning tills vi brutalt väcktes upp klockan halv fem. Ingen begrep något. Alla var i fullkomlig uppståndelse. Alla skrek att vi måste lämna bussen. Först så småningom gick det upp för oss att vi var framme i Dharamsala. Snart var hela passagerarskocken med allt sitt bagage som i ett löst tattarläger ute på planen. Men det var alldeles för tidigt. Det gick inga bussar upp till McLeod Ganj ännu. Den första skulle gå om två timmar. Det fanns dock några taxibilar tillgängliga, och snart hade alla dessa beslagtagits av alla israelerna. Det blev bara jag och fransmännen kvar. Vi blev sittande där på busstationen i väntan på bussen och somnade av då och då. När jag efter en av slumrarna slog upp ögonen var fransmännen försvunna. De hade gett sig av. Min buss gick sedan kockan sju och var fullproppad med skolbarn, med vilka jag fick det underbara nöjet att trängas. Framme i McLeod Ganj fanns det ingen plats på mitt gamla hotell Lhasa, så jag hamnade i stället på ett nytt ställe långt nedanför staden som hette Freedom Palace. För 100 rupier fick jag ett dubbelrum med utsikt och varmdusch, vilket kunde behövas. Vid frukosten fick jag det stora nöjet att få tala italienska igen: där var en stor grupp trevliga unga italienare från Milanotrakten. De frågade mig vad man kunde göra i McLeod, och jag föreslog dem en tur upp till Triund. Det var de genast med på, och vi kom överens om att träffas klockan 11. Emellertid kom de tidigare tillbaka, då en av dem plötsligt förlorat plånbok och pass i sin gördel, som hon plötsligt tappat utan att hon visste var. Hela deras tillvaro var upp-och-ner-vänd, och det blev nog inget Triund av för dem då de i stället måste vända upp och ner på hela stan och umgås med polisen. I stället träffade jag Per från Umeå, den första svensk jag träffat i Indien i år utom Helena. Även han var en erfaren Indien- och Ladakhresenär, och vi hade väldigt mycket att prata om då han även framför allt var en entusiastisk bokläsare och -samlare. Vi delade fullkomligt samma brist på beundran för Sven Hedin. Mitt program i Dharamsala var digert, och när de nya bekantskaperna och engagemangen hopade sig infann sig genast svårigheten att hinna med allt. Jag hade stämt möte med italienarna klockan 11, men de infann sig inte troligen på grund av deras nya turbulenser omkring katastrofen med den förlorade plånboken och passet. Därmed hann

535

man med all e-mail-trafiken (30 rupier i timmen i Dharamsala mot 120 i Leh) innan det gällde att spåra upp Johannes. Denna gång hade jag tur. Han hade lyckats ta sig till Dharamsala och bodde hos munkarna i vanlig ordning, och vi hade en riktigt traditionell lunch tillsammans på Shangri La, som var sig helt likt. Han ville mest höra om turerna kring Dalai Lama och Helena i Leh. Fastän jag knappt sovit på tre nätter och åtminstone inte i någon riktig säng var det omöjligt att vila på eftermiddagen. Det var för mycket som hände. Jag återkommer senare till samtalen med Johannes. Även samtalen med Per fortsatte, han hade tillbringat en hel vinter i Ladakh och väckt hela Lehs stora uppseende med att mitt på bazargatan spänna för sig ett par svenska skidor och begagna dem med gott resultat skidor är en okänd företeelse i Ladakh. Vi pratade mycket Ladakh och saknade båda detta unika paradis bortom bergen uppåt himlen och filosoferade över deras mycket märkliga lösenord "Julley", som är som ett Sesam som vid begagnandet gör alla till dina vänner och öppnar alla dörrar. Det finns till och med en ladakhisk sång om ordet "Julley" och dess fantastiska betydelse, som sjungits för mig den sista kvällen och som min värd förklarat för mig hela innebörden av. Det är en öppenhjärtlig vänskapsbetygelse som har samma oreserverade betydelse mellan gammal och ung, ungefär som Kiplings "Vi är av samma blod, du och jag" och därför vänner för livet blott genom uttalandet av detta hjärtliga hälsningsord. Det torde inte finnas någon motsvarighet till det någon annanstans i världen. Mot kvällen stötte jag ihop med italienarna igen. De hade haft en jobbig dag naturligtvis och suttit hos polisen, varför vi nu allesammans gick på Shangri La tillsammans för att slappna av över en riktig italiensk middag. Vi var sju stycken och beställde alla rätter, den ena godare än den andra, och det enda vi saknade var rödvin. Stämningen var den bästa tänkbara och erinrade om mina bästa stunder med andra italienare (exempelvis banketten i Kargil 2000) och även i Italien. Vi höll på hela kvällen och beslöt att alla tillsammans försöka bege oss upp till Triund följande morgon. De var alla norditalienare med alpinistiska erfarenheter, och särskilt Lorella, min bordsdam, var mycket energisk. Allt vad vi behövde var en smula vackert väder, vilket dock kanske var en omöjlighet att hoppas på i monsuntiden i Dharamsala.

20. Avsked med eftertanke. Så nalkas man då avskedets bittra stund, det alltid svåraste momentet på hela resan, när intrycken är som mest samlade och överväldigande och man måste skiljas från deras ymnigt vederkvickande källa. Vi gick faktiskt upp till Triund i gryningen efter frukost klockan 8 på Shamballah (var annars?), och vädret lovade bara gott. Vi var bara sex, ty den sjunde italienaren var en buddhist från Verona som hellre ville stanna hemma och meditera. Vi återstående sex menade dock att det fanns ingen bättre meditation än umgängelse med naturen, gärna under fysisk ansträngning. Precis innan vi kom fram till "Best View Café" gensköts vi av en nepales som kommit upp genvägen från McLeod på en halvtimme medan vi redan traskat i nittio minuter. Tre av

536

italienarna hade redan blivit efter, de tre unga damerna inklusive Tatiana, som förlorat sitt pass och plånbok och suttit tre timmar hos polisen igår utan att ens ha blivit bjuden på en kopp te. Byråkrater fungerar långsamt och utan omtanke. Det var bara jag, Lorella och Gian Carlo kvar, och dimmorna höjde sig redan över McLeod. När vi nådde upp till Triund var vi redan helt omsvepta, och Gian Carlo frågade mig: "Och vad kunde man se härifrån då?" Jag försökte trösta honom med att bergen man skulle ha sett ändå inte var särskilt vackra. Vi hade likväl en underbar stund där uppe över var sin kopp te. Lorella arbetade mest med småbarn, uppfostran och undervisning men var framför allt dramatiskt intresserad, vilket intresse hennes man Gian Carlo delade. Även resandet var ett gemensamt intresse, de hade varit i Indien förut bland annat så högt upp som i Badrinath. Vi var på samma nivå nu (över 3000 meter), och de hade bra visat sig kunna hålla takten med mig. Däremot gav vi upp hoppet om de tre som vi förlorat på vägen. När vi gick ner igen och på nytt passerade "Best View Café" meddelade de där att de tre flickorna vänt tillbaka ner på grund av dimmorna. De hade handlat förnuftigt, ty nu började det regna. Lorella hade en regnrock, men Gian Carlo envisades med att gå barbent och kortärmad och bli genomdränkt och menade att han var van. Han frös inte alls. Själv hade jag både jacka och paraply men gick i sandaler, medan Gian Carlo och Lorella fick vatten i dojorna. Det regnade hela vägen ner, varpå vi tröstade oss över en lunch. Gian Carlo satt fortfarande halvnaken och i öppet drag från fönstret men tänkte inte på konsekvenserna så länge maten smakade. Vi skildes efter lunchen, och jag gick till Johannes. Vår avskedssamvaro var begränsad till två timmar, och naturligtvis var han mest bekymrad över framtiden. "Tibetanernas religion kommer att överleva, ingenting kan stoppa den, och den har framgång med sig överallt i världen mest på grund av det förtryck de är utsatta för, men ingen vet hur det kan komma att gå med Tibet. Deras traditioner med reinkarnation har fått sig en katastrofal knäck genom 1900-talets politiska verklighet. Panchen Lama har havererat genom kinesernas ingripande, och ingen vet om det kommer att bli någon 15-e Dalai Lama. Förutseende nog har Dalai Lama just därför berett vägen för en demokratiskt vald exilregering i framtiden oberoende av Dalai Lama, och den exilregeringen fungerar och kommer att bestå. Tibetanernas värsta kris är just den knäck som reinkarnationstraditionen har fått genom kommunismens brutala framfart. Alla religioner har tidvis eller alltid varit affekterade av intolerans och självdestruktiv dogmatism utom buddhismen, men ingen religion har någonsin varit mera förödande i sin framfart och mera destruktiv än den etablerade dogmatiska ateismen, som i sin maximala intolerans och orättvisa gått hårdast åt just buddhismen, den enda helt toleranta religionen, om den ens kan kallas en religion. Både hinduismen och buddhismen uppfattar reinkarnationen som en självklarhet, och även många andra folk gör det. Som portalfigur i den grekiska tankevärlden gjorde även Pythagoras det, och det har även funnits reinkarnationsinriktningar inom både judendom och kristendom. Men bara den tibetanska buddhismen har gått så långt att den menat sig kunna precisera och återfinna reinkarnationer och etablera dem i inkarnation efter inkarnation. Det normala är den uppfattningen att man genom sin död blir helt befriad från sitt tidigare liv liksom med alla tidigare inkarnationer och kan börja om från noll igen.

537

Döden befriar från all synd och skuld och stryker ut allt på svarta tavlan. Endast den tibetanska buddhismen har gjort det möjligt för vanliga dödliga människor att kunna bygga vidare på tidigare inkarnationer i en fortlöpande kontinuitet. Detta är den tibetanska buddhismens unika särmärke och största sårbarhet, ty just detta har den kinesiska kommunismen visat sig kunna med att ifrågasätta och till och med vilja förstöra. Dess sårbarhet ligger i det att en tidigare reinkarnation aldrig med säkerhet kan bevisas. Man kan aldrig vara helt säker. Det finns alltid rum för tvivel, och en politisk konkret verklighet har visat sig kunna ha förödande konsekvenser för en abstrakt tradition om den en gång visat sig ha en destruktiv vilja. Detta är kanske den tibetanska buddhismens största problem." Vi pratade om framtida planer, och jag berättade om min möjlighet att återkomma i november och kanske göra en Tibetresa nästa år. "Har du råd med det?" frågade han. Jag visste inte. Allt var osäkert. Vi skildes, jag gick hem och packade och beredde mig därefter för mitt avsked av italienarna. Vi samlades på Shamballah, sju personer kring ett litet bord, och till råga på allt infann sig även Per. Han kunde ju ingen italienska, så han fick tala engelska med dem som kunde det, främst Tatiana, medan jag fick översätta för de övriga mellan italienska och engelska. Det var inte alltid jag lyckades. Hur ska man exempelvis veta vad ord som "temössa" eller "smörkärna" heter på italienska, när man inte ens vet vad "smörkärna" heter på engelska? Men vår samvaro var desto ljuvligare, intensivare och mera njutbar. Till på köpet tillkom det en extra italienare, en ung ensamstående moder från Arezzo med liten brådmogen dotter, som slog oss alla ur brädet konversationsmässigt, så att vi alla storknade. Man vet ju hur brådmogna småbarn kan prata när de väl kommer i gång, i synnerhet om de är flickor. Per underhöll sällskapet med sina skräckhistorier om Rothangpasset, att Rothang i verkligheten betydde "Likfältet", vilket namn passet gjorde skäl för då det fortfarande kröp fram skelett- och likdelar ur glaciären efter en havererad mongolisk invasionsarmé för sju hundra år sen. Damerna ryste. Den roligaste upplevelsen för dagen var dock för Pers del att jag gått omkring i McLeod Ganj med en plastpåse på vilken det stod "Göteborgs Universitetsbibliotek". Per var född göteborgare ehuru bosatt i Umeå. Men Gian Carlo var sjuk. Han skakade i frossa och måste återvända till sitt hotell för att ta en aspirin, samtidigt som jag måste hämta mitt bagage. Vi hade sällskap, han frös så han skakade, och jag blev riktigt orolig för honom. När jag sedan återvände till damerna med mitt bagage berättade jag om min oro för Lorella, men hon menade att han alltid fick feber för en dag på sina resor. Det var helt normalt. Bara Lorella och Tatiana var kvar då de andra tre veronesarna tagit en tidigare buss. Vi hade en sista kopp te tillsammans innan det smärtsamma avskedet påtvingades av min buss avgång. Tatiana med sitt förlorade pass och pengar och Lorella med sin sjuka man - det var ett märkvärdigt avsked under extrema omständigheter av två underbara italienska flickor i hällregn i McLeod Ganj, men vi lovade hålla kontakten. De skulle stanna en dag till med Per. Det blixtrade och dundrade på vägen ner, det var mitt första åskväder i Indien den här gången, men jag fick överraskande gott ressällskap av två unga tibetaner. När de hörde att jag varit i Tibet två gånger ville de höra allt om detta, vi intog en gemensam middag på

538

busstationen i nedre Dharamsala, och vad jag berättade verkade uppmuntrande och glädjande för dem. Vi hade sedan sällskap hela natten hela vägen till Delhi. Bussen var proppfull, och en av dem som satt på golvet blev sjuk. Då mitt fönster var närmast kastade hon sig över mig tre gånger för att få kräkas ut genom fönstret. Lukten var avsevärd, men lyckligtvis kom det ingenting på mina kläder. En annan sådan löjlig episod var upplevelsen av den enda urinoaren i Leh. Den finns strax nedanför centrum och har en avdelning för herrar och en för damer. Det står tydligt på den att avträdet kostar en rupie, men jag hade aldrig sett någon inkasserare där. Döm om min förvåning när det just den sista dagen stod en ung man där som ville ha en rupie för besöket. Naturligtvis hade jag ingen växel. Det hade inte han heller. I stället för fyra rupier tillbaka på en femma fick jag då fyra kvitton tillgodo för fyra återbesök, tydligt upptryckta och kvitterade papperslappar. Då det var min sista dag var de tyvärr värdelösa för mig. När vi kom fram med bussen till Manali från Leh efter en 24 timmars bussresa längs omöjliga och livsfarliga vägar och kommit levande fram och bussen tömts och taket befriats från bagage, hördes plötsligt en kraftig smäll. Det var ett däck som exploderade. Denna punktering kom precis lagom för sent för att ej ställa till med besvär för oss, och vi var tacksamma mot bussen för att den väntat så länge med att ge uttryck för sina plågsamma vedermödor. Liknande incidenter utmärkte i princip hela resan, som måste betecknas som utomordentligt lyckad. Den hade nästan bara bestått av lyckträffar hela vägen, och visserligen sitter jag bara på flygfältet i Delhi ännu och väntar på min hemfärd, men jag tror inte att Lufthansa kommer att ställa till med besvär. Jag har fortfarande både whisky och rom kvar i bagaget utom pengar över, så ingenting saknas för att hemresan skall kunna företagas och genomföras med alla tänkbara bekvämligheter till buds, med många nya vänner att tänka på under resan och med massor av ljuva minnen att gotta sig i och ägna sig åt att bevara. Eftertanke. Det enda betänkliga med resan var det helt nya fenomenet hur all min aptit försvann och förblev borta under två veckor. Även här på flygfältet har jag försökt inta en normal indisk lunch med ris och linser och grönsaker och bara funnit den vidrig. Jag kan inte längre äta normalt kryddad indisk mat. Detta kastar en skugga över framtida resor till Himalaya. En av konsekvenserna av detta var att jag inte fick en enda diarré men desto mera förstoppning, ofta med plågsamt förlängda och krystade toalettbesök. Även italienarna led lustigt nog av samma problem, men de hade enkom garderat sig mot diarréproblem med motverkande medel, varpå de fick förstoppningsproblem i stället. Annars blev resan märkvärdigt fri från hälsoproblem utom i sluttampen, när på bussen från Manali till Dharamsala mannen framför mig envisades med att ha sitt fönster öppet, så att jag fick allt drag på mig hela natten, vilket var omöjligt att skydda sig mot och resulterade i halsont och en liten förkylning som satte sig på rösten, men det var en baggis. Mera intressant att skärskåda var resans mänskliga studiematerial, då jag kom i nära kontakt med både buddhister, kristna, israeler, muslimer och hinduer. Buddhisterna och de

539

kristna höll måttet, men de andra gjorde det inte. Israelerna har invaderat Indien sedan 1997 och är vanligen grupper som just kommit loss från militärtjänsten. Per betecknade dessa som mer eller mindre krigsskadade, men många av dem kommer till Indien just för att bota sina krigsskador. Och det finns alltid underbara undantag, som Eli och Jael, som båda reste helt ensamma, hade utmärkt distans både till Israel och judendomen och var mänskligt sett underbart idealiska människor. Individerna överträffar alltid grupperna. Muslimerna på resan gav tyvärr genomgående ett nedslående intryck. Ali Rahi var den bäste av dem, en ansvarskännande indier och dock muslim, men hade en mörkt pessimistisk syn på tillvaron och satte affärerna främst, liksom alla de andra muslimerna. Även reseagenten, som inte ville låta mig komma till Nubra trots rimligt affärserbjudande, var muslim. Så har vi hinduerna, denna väldiga massa av utmärglade kaosbesjälade fantaster med världens äldsta och mest livsbejakande religion, som alltid på något sätt förblir okontaktbara. De lever i sin egen värld som man med västerländsk logik aldrig kan begripa. Vill man bevara logiken som bas för sitt levnadssätt förblir det bäst att ej befatta sig med hinduismens outrannsakliga fantasteri av illusionismer. Endast buddhismen och kristendomen baserar sig i någon mån på sunt förnuft och medmänsklighet av dessa fem, buddhismen dock mer än kristendomen, varför de går bra ihop, medan de andra tre hopplöst saknar distans till tillvaron och går vilse i fanatismens, övertrons, vidskepelsens och fatalismens återvändsgränd. Jag klarade resan (28 dagar) på under 10,000 kronor (9700), men resans märkligaste statistiska uppgift är att jag inte ramlade en enda gång. I Himalaya får man halka, slinta och snubbla, det är oundvikligt, men man får absolut inte ramla. Jag ramlade inte en enda gång, och detta förblir resans mest positiva statistik. Alltså var hela resan mer än bara lyckad och det med högsta tänkbara poäng. Emellertid återstod det största problemet. Så fort jag satt på flyget och det höjde sig över Pakistan och Afghanistan, infann sig en förödande hemlängtan tillbaka till Himalaya. Botad från Himalayasjukan var man inte. Tvärtom. 24.7 - 20.8.2002.

Kom ihåg Lithang! "Det finns ingenting föraktligare i västvärlden än dess äckliga sympati för det röda Kina från 60-talet och dess vidriga Maokult. Medan Mao utplånade folk och byar och satsade på storskalig etnisk rensning i Tibet med högt utvecklat brutalt militärvåld mot ett folk som inte kunde försvara sig och som inte hade något annat än sin uråldriga buddhistiska kultur, som Maos armé av gangsters just därför med nitiskt och systematiskt våld ägnade sig åt att fullkomligt förstöra och utrota, slickade västvärlden smickrande alla kinesiska kommunister om händerna och ägnade den lilla röda boken, den enda tillåtna i Kina under kulturrevolutionen, en sliskig vördnad som kultskrift. Medan Mao metodiskt och överlagt förstörde hela Kinas kultur och mer än 6000 kloster och tempel i det hårdhänt ockuperade

540

och förslavade Tibet föll även Amerika för frestelsen att smickra in sig hos Mao för att få göra lönsamma affärer med honom genom Nixons och Kissingers initiativ. Dittills hade Amerika som det dominerande bålverket mot ondska och diktatur i världen hjälpt Tibets frihetskämpar mot kineserna, men genom att Nixon och Kissinger tänkte om och beslöt att kyssa Maos toffel och göra affärer med så stora skurkar som möjligt (inkluderande även skurkarna Suharto och Pinochet bland andra) förråddes Tibets frihetskämpar och Tibets goda och rättvisa sak genom ett svek lumpnare än Chamberlains mot Tjeckoslovakien 1938. Kommunistregimen i Kina har våld, svek och lögner som sin enda grund. Allt vad de säger är lögner, och de vägrar att lyssna till något annat än sina egna propagandistiska lögner. Säger någon sanningen till dem, som tibetanerna brukade göra som sitt enda försvar, så gör de som de gjorde med tibetanerna: dödar dem genast. Fråga frihetskämparna från Kham. Kineserna mördade 480,000 av dem för att få uppfylla deras land med maotrogna kinesiska insekter. Jag har under de senaste tio åren oförtröttligt arbetat för att underminera Kinas kommunistregim för att få bort den och bereda vägen för Tibets och Turkestans självständighet. Jag tänker fortsätta med detta oförtröttligt men bara genom diplomatiska fredliga medel. Pekings kommunistregim måste bort, den är en vidrig stinkande kräfttumör för hela världen, och jag struntar i hur den avlägsnas bara den avlägsnas, men jag ämnar aldrig själv ens slå en enda kines på käften. Möter jag skurkar går jag ur vägen för dem och ignorerar dem hellre än att ha någonting med dem att göra, medan jag naturligtvis inte har någonting emot att de försvinner genom andras åtgärder, som jag dock vägrar befatta mig med själv. Med den kinesiska kommunistregimen fördömer jag alla politiker i världen som samarbetar med den och betecknar dem alla som lika stora skurkar som de skurkar de samarbetar med och därmed ger legitimitet åt. Allt som har med Kinas kommunistiska regim att göra är ruttet, och jag vägrar befatta mig med politisk ruttenhet. Under de senaste tjugo åren har Kina patetiskt försökt stryka ett streck över Mao-epoken genom att införa marknadsekonomi, och de säger till väst: "Se, vi har infört marknadsekonomi, nu är allt på rätt väg i Kina, kom och gör affärer med oss, Mao är ett avslutat kapitel, och vi bör alla glömma och förlåta." Så lätt kommer de inte undan. Det är lätt att förlåta men omöjligt att glömma, och det är samma regerande kommunistparti i Peking nu som under Maos dagar, samma gubbar sitter kvar och hyllar fortfarande samma omänskliga materialistiska principer, och de får inte och skall inte komma undan, lika litet som nazisterna gjorde det. Och vad de kinesiska kommunisterna gjorde i Tibet var minst lika grymt som vad tyskarna gjorde i Polen. Skillnaden är att tyskarna hindrades till slut medan kineserna fortsätter med sin fördolda systematiska etniska rensning i Tibet ännu idag 52 år efter deras brutala invasion och ockupation av detta helt fredliga kulturfolk och deras land." "Klostret i Lithang var ett stort och betydande kloster i Kham men bara ett kloster med betydande egendomar, men inom klostret tjänstgjorde och bodde även en hel del kvinnor och barn. Ett tibetanskt kloster är ju inte bara kloster för munkar och nunnor utan även skola och universitet för alla åldrar. Tibets klostersystem är egentligen det enda skolsystem Tibet någonsin har haft, men det har varit mycket effektivt och stabilt samtidigt som det varit världens kanske bästa uppfostrings-institution.

541

1956 fordrade kineserna av klostret att det skulle teckna upp alla sina tillgångar inklusive landegendomar och värdeföremål i klostret. Detta ville klostrets munkar inte göra. Varför skulle de, celibatära förvaltare av religiösa traditioner och upptagna med enbart böner och undervisning, underkasta sig främmande ateisters befallningar? De rådgjorde med män i bygden, som fattade beslutet att stunden var kommen att börja bjuda de inkräktande kineserna motstånd. Så de gjorde en räd mot en kinesisk förläggning och tog deras vapen. Sedan, när kineserna tog upp klappjakt på dem, tog de sin tillflykt hos munkarna i klostret. Kineserna krävde att munkarna skulle utlämna dem. Munkarna hävdade klostrets egenskap av fristad och menade att de inte kunde utlämna någon som sökt skydd hos dem. Kineserna föreslog då, att om de utlämnade rebellerna skulle inga nya tvångskollektiviseringar införas på två år. Munkarna nekade. Då bombade kineserna klostret från luften. Bombplan var en okänd företeelse på den tiden för folket i Kham, så de var fullständigt utlämnade. Sex tusen människor befann sig i klostret i tron att de skulle vara skyddade där, de hade alltid brukat vara skyddade just där om någonstans, varför de vägrade lämna det, medan kineserna bombade det till grus och ruiner. Fyra tusen av de sex tusen dog, mest kvinnor och barn, åldringar och munkar. Inte ett ord om detta nådde utanför Kina. Världen hade då all uppmärksamhet på Suezkrisen, liksom den 1950, när Tibet ockuperades av Kina, hade all sin uppmärksamhet på Koreakriget, som var "viktigare". Lithang var bara en episod av många och långt ifrån det enda kloster som flygplansbombades av kineserna. Ganden och Tsurphu, två ledande kloster i hjärtat av Tibet, är två andra exempel. Under andra världskriget bombade och förstörde de allierade det berömda italienska klostret Monte Cassino söder om Rom, men de hade inget val, då tyskarna förvandlat det till en strategisk försvarsfästning. Kineserna flygplansbombade och totalförstörde mer än 6000 kloster i Tibet bara för att de med sin andlighet utgjorde något främmande för kinesisk ateistisk etablerad materialistisk kommunism och därför ansågs fientliga. De kinesiska kulturmassakrerna i Tibet var precis lika grymma som nazisternas väl överlagda utrotningsförsök mot judarna 1933-45 med den skillnaden, att kineserna fortsätter ännu idag fast med listigare medel: i stället för att direkt och konkret utrota tibetanerna med våld försöker de dränka den tibetanska befolkningen i en systematisk tvångsöverflyttning av kineser till Tibet, så att Lhasa inte längre är en tibetansk stad. Två tredjedelar av alla tibetanska hus har rivits, och hälften av Lhasas hela befolkning är nu kinesisk, medan tibetanerna berövas mer och mer mänskliga rättigheter. Nu får de inte längre vallfärda till sitt eget heliga berg Kailash utan dyra specialtillstånd, och självklara saker som utbildning och jobb förnekas dem medan kineserna privilegieras. Samtidigt kostar en kines i Tibet Pekingregeringen lika mycket som fyra kineser i Kina. Peking har i Tibet gjort sin sämsta affär och det med våld. Frågan är: hade munkarna i Lithang rätt att förvägra en främmande ockupationsmakt deras klosters tillgångar eller inte? Om de inte hade rätt att säga nej har enligt samma prejudikat ingen någon rätt att motstå något övervåld eller tyranni. Om de hade rätt att säga nej, så måste man ta Tibets parti mot Kina - tills Kina har lämnat Tibet." - Johannes B. Westerberg.

542

Den tibetanska folk- och kulturutrotningen Kineserna har avancerat ännu ett steg. I somras blev plötsligt alla tibetanska guider i Tibet av med sin behörighet och ersattes med kinesiska guider och det utan förklaring. Den troliga anledningen var den att de tibetanska guiderna ansågs olämpliga då de för det mesta var utbildade i Indien och inte i Kina. Gradvis fortskrider alltså sinofieringen av Tibet steg för steg medan kineserna bara ler mot omvärlden och påstår att allt är i sin ordning, att tibetanerna fortfarande är i majoritet i Tibet (vilket är en lögn), att de mänskliga rättigheterna respekteras och gör framsteg (vilket är en lögn), och att Tibet inte alls håller på att sinofieras (vilket är den största lögnen) fastän Beijing tvångspumpar in kinesisk befolkning dit för att dränka det tibetanska folket och kulturen i kinesisk forcerad massimmigration. Samtidigt utrotas tibetanerna långsamt men säkert liksom andra ockuperade folk som uigurerna i Turkestan, då all opposition tystas ner och likvideras hänsynslöst, medan den tibetanska flyktingströmmen över Himalaya till Indien och Nepal är en ständig åderlåtning på vad som finns kvar av Tibet. Vad tänker Kina säga sedan när det inte längre finns kvar några tibetaner eller något tibetanskt i Tibet, när den tibetanska kulturen omvandlats till en ytlig kinesisk Disneylandkuliss till turistfälla och alla kloster och tempel kräver inträde av turisterna som om de var karuseller eller bara döda muséer? Ty det är vad Kina har för avsikt att omvandla Tibet till: ett dött museum för Beijing att tjäna pengar på. Utan tvekan kommer Kina då att säga, att "den fredliga befrielsen av Tibet nu är lyckligt fullbordad", precis som tyskarna efter Warszawaghettots förintelse triumferande då förklarade Warszawa för "Judenfrei" när bara ruiner återstod. Och vad tänker världen säga då, som ingenting gjorde utan bara stod och såg på medan ett land och ett folk med dess unika kultur och andlighet fullständigt likviderades av tidernas kanske brutalaste ateistiska och kanske mest konsekvent krasst materialistiska diktatoriska regim? Då kommer världen att inse att den har ett problem på halsen i form av sin grymmaste diktatur och supermakt som den inte kan bli av med och som borde ha åtgärdats när den redan gick för långt i och med inledandet av "den fredliga befrielsen" (alltså den blodiga tvångsockupationen) av Tibet med dess resulterande kulturella och etniska förstöring. I Urumchi i Öst-Turkestan (kallat "Sinkiang" som på kinesiska betyder "Nya Provinsen") sitter Rabiya Kadir i fängelse. Hon var en ledande affärskvinna bland uigurerna och ett exempel på att uigurerna kunde vara lika duktiga och drivna som kineserna. Därför var hon misshaglig för kineserna, och hon kunde till slut sättas fast för ett brott, då man vid en husrannsakan fann tidningsurklipp hos henne om uiguriska självständighetsrörelser. Det var lika brottsligt och landsförrädiskt som det i Tibet är att äga bilder av Dalai Lama. ÖstTurkestan var helt uiguriskt och självständigt när kineserna ockuperade landet under Mao och under sken av "befrielse": "Släpp bara in oss, så ska vi befästa er självständighet." Resultatet: idag är majoriteten av landets befolkning kineser, och de turkbesläktade uigurerna är reducerade till undermedborgare utan rättigheter, som kineserna kan göra och gör vad de vill med.

543

Och denna situation understöds av alla som gör affärer med Kina, av USA och Europa; men även Indien och Nepal för en kronisk undfallenhetspolitik och rättar sig efter Kinas direktiv - Nepal har i sommar på Kinas anmodan återbördat tibetanska flyktingar till var de flytt ifrån, och Indien har politiskt erkänt "Tibet vara en del av Kina", detta Kina, som kräver att Taiwan ska uppge sin demokrati och godvilligt ingå i kommunist-Kina, som väl är det enda landet i världen som fängslar folk under brottsrubriceringen "själslig terrorism" (poeter som läst sina dikter offentligt har arresterats för detta brott) och som fortfarande bedriver systematisk hjärntvätt mot oliktänkande. Har man fel politiska åsikter tas man om hand av myndigheterna, men det heter inte att man hamnar i fängelse, utan i stället utsätts man för "omskolning", vilket i praktiken är hjärntvätt. Burmas militärjunta är en kinesisk marionettregering, som förföljer och undertrycker alla demokratiska strävanden och behåller Aung San Suu Kyi i arrest för att hon vann landets sista demokratiska val. Utom kinesisk uppbackning lever denna militärjunta huvudsakligen på inkomsterna från sitt heroinmonopol - med Kinas goda minne, som även hjälpt diktaturen Pakistan med dess kärnvapenprogram. Vi slapp Sovjetunionen, men vi har fortfarande inte sluppit "Ondskans imperium" som lever kvar i den kinesiska kommunistiska terrordiktaturen.

Fakta om kinesisk praxis vid tvångsabort och -sterilisering av kvinnor. "Ungefär en halv miljon aborter i nionde månaden genomförs i Kina varje år. De flesta av dessa spädbarn är vid liv när de dödas, och samtliga dessa aborter genomförs i princip mot moderns vilja. Kvinnorna bryts ner systematiskt, hålls vanligen inspärrade, hjärntvättas och vägras mat tills de bryter samman och går med på abort. De faktiska metoderna som läkarna tillämpar som praxis i utförandet av proceduren är brutala. Injektion av Rivalor, "giftsprutan", leder till en långsam död för spädbarnet som kan ta två eller tre dagar, varefter det förlossas livlöst. Ren formaldehyd kan också injiceras direkt genom den mjuka delen av barnets skalle, eller så krossas skallen av doktorns tång. Läkare i Kina är kända för att alltid ha några "strypare" i fickan. Dessa är som sopsäckssnören men längre. De appliceras runt barnets hals och vrids, så att barnet effektivt stryps. Två andra abortmetoder är att dränka det nyfödda barnet i en hink med vatten inför moderns åsyn, och att stoppa igen munnen på barnet med våta handdukar medan doktorn täpper igen barnets lilla näsa. Dessa två metoder används i synnerhet som "lektioner i lydnad" och som påminnelse om att Folkrepubliken Kina har strikta familjelagar som måste åtlydas av medborgarna. Man beräknar att mellan 4 och 20% av alla tibetanska mödrar har tvångssteriliserats av kineserna. En enda tvångssterilisering av en moder är en för mycket." - ur en rapport från Human Rights Watch/Asia, 14.12.2002, övers. från engelskan.

544