Issuu

Med mina ögon Raoul André ”Droppar”; sen på sidan Kort & Gott i Östgöta-Correspondenten 19932001, alla mot betalning.

Poesins kemi – första Droppen in i Östgöta Correspondenten oktober 1993 Det enda jämlika med poeten och juden Mandelstam, var summan av hans tid, sade Brodsky. Boris Pasternak med sin Dr Zjivago, var intressantare som poet än som människa, men med ett fantastiskt ansikte. Han verkade inte förstå vad han skrivit och slutsatsen drogs tydligen av betoningen på hur Boris läste sina dikter. Själv lät Brodsky som en dämpad kulspruta utan känsla och rytm. De lät som dikter brukar göra, men han var säker på att de var Boris bästa. Mandelstam dog i Stalins koncentrationsläger men hann komma nära föremålet som han ville studera, inifrån atomen eller själva luften, ansåg Brodsky, och funderade på olika formler för poesi. Tsvetajeva var bäst av de fyra. Hennes formel var Nej Tack till allt som erbjöds i livet. I min formel är verkligheten och dikten en bild; inte två. Om jag kunde måla. (Joseph Brodsky 1940-1996, blev bara 56 år, Nobelpris 1987. Favoritkrog i New York ”Russian Samovar” på 256 W 52th Street ganska nära Times Square, ibland nämns ”Russian Tea-room”)

Det listiga kollektivet På den tiden uppfattade jag dem som ett gäng odödliga skrynkliga ödlor. De var alla över sjuttio och levde på varandras resurser, inte som gamar eller parasiter utan som epifyter som växer i solen på andra växter. De utgjorde ett enkönat hjälp dig själv-samhälle. På somrarna delade damerna sina stugor och skrivmaskiner med varandra, doserade ut sina ärvda pengar och sina minnen. På vintrarna lånade de varandras böcker. Då vankades utsökta middagar där man pratade litteratur, men de släppte inte recepten och talade aldrig om sina döda män. Männen hade utraderats som i ett krig. Män visste inte vad som drev dem men de flesta hade kämpat tappert med sina genetiska brister tills hjärtat tog slut Damerna hade kulturella intressen så vintern innebar kulturyra. Man tipsade varandra om gratisnöjen, extraerbjudanden och utflykter. Vid de tillfällen någon herre bjöd ut dem bar de chicka svarta dräkter, lånade varandras juveler och doftade gott. De hade ett informationssystem värdigt ett mindre CIA, och en generös informationskultur. Damerna röstade utan dåligt samvete in varandra som kassörer och suppleanter i föreningsstyrelser där deras talanger kom till användning, och titlar som konsulinnan och professorskan användes som dörröppnare. Titlar räknades fortfarande som någonting fint även om de tagits från döda män. De saknade makt men kom närmare de ytor där det bjöds på räksmörgås och gott te från varuhuset Fortnum & Mason i London. Jag ville att de skulle skicka in sin överlevnadsvariant till ”Institutet för sociala uppfinningar” på Peter Myndes Backe i Stockholm. Som en kärlekshandling ordnade de bidrag till varandra från fonden för ”pauvres honteux” dvs medel för personer som sett bättre dagar. Även min mor fick ett sådant bidrag som betalade de glas rödvin som varje dag hörde till livsstilen i gruppen. Ett enkelt vin hälldes diskret över i en flaska av finare märke. 4

Min tveksamhet inför medlemmarna i detta listiga kollektiv försvann när två av dem kom tillbaka från ett månadslångt pensionärserbjudande i Sri Lanka. Redan första dagen hade väninnorna hyrt jeep på flygplatsen och lånat tropikhjälmar som de sett på engelska militärer i Indien. De hade just fått i tvåans växel när traktens galne elefanthane som stått i skuggan av hangaren fick syn på dem. Vilt trumpetande jagade han damerna fram och tillbaka över flygplatsen. Det hela pågick i en halvtimme tills platsens lokale storviltjägare i bästa Hemingwaystil sänkte den galne med ett skott i hjärtat. De tog sig en välbehövlig kopp te ihop med jägaren, ömt lutade mot bjässens huvud. Sedan dess betraktar jag kollektivet med ett leende och känner glädje över att min mor var en av medlemmarna.

Väntrum för våren

Hösten är inte alls ett väntrum för vintern. Hösten är ett väntrum för våren, och alla vet att väntan är meningslös tid. Ett halvår till tågbytet, pendylens tickande ångestfyllda tidmätare, patiensen som aldrig går ut och tiden som genomlevs till nästa äktenskap. Jag lämnar utekaféet med jugoslavernas diskussioner och gömmer mig bland petits choux-blusar och guldtäckta, utsträckta lillfingrar. En gång var hösten tryffelparinerad lanképastej med örtvinssås. Nu letar jag efter böcker, ännu i koma efter realisationen. Höstens friska luft och färgsprakande lövträd är så självklara att ingen seriös poet borde befatta sig med dem. Att lämna dem till sitt öde är omöjligt, men herr Pekoral dansar på slak lina. Lönnbladen är min barndoms kakelugn, när mässingsluckan öppnas. De gula lågorna färgas ilsket röda och övergår i vit aska. Som smutsig snö. Det står ett brinnande träd på min gård i gettot. Det är svårt att inte se.

Hemligheterna i älven En vän ordnade plats åt mig på m/s Renat, en liten farkost du nog inte kommer att åka med. Den tuffar genom kanalerna och älven för att plocka skräp. M/s Renat har en rörlig lastskopa i fören med barder av stål och ligger omgiven av stora bojar och kajskoning i trä så hårt att spikar inte fastnar, benämnt Azobé. Bland mina fåtal hemligheter, eftersom jag berättar dem, är just tillfredsställelsen med att plocka skräp och flaskor. Man ser resultat. Allt annat jag gör ser man inget resultat av, någonsin. Jag är en obotlig Luftmensch, med det precisa jiddischska uttrycket. I Göteborg ses fartygen bäst från Nya Älvsborgs fästning mitt i älvfåran. Kaféet som förr låg i solen och från vilket man såg alla mutationerna, har tyvärr flyttat till en håla i fästningskommendantens hus. Mätnings- och forskningsfartyg, isbrytare, en flytande pålkran jag döpt till ”I stöten” och pråmar med luckor i botten för att släppa muddermassor till havs. Där ses små oljefartyg på väg till öarna sk oljekannor. Där ligger en flytande saxkran för bojar och kajarbeten där man bränner sköna blommor vars rötter kan spränga den starkaste stenmur. Ibland ses murriga fartyg med stealthform dvs de ser ut som de smygflygplan som anföll först i kriget mot Irak, men det är kanske krigsmålningen som ger formen. Lådformade fartyg med operanamn går med bilar till Amerika, i djuphamnen ligger gigantiska oljefartyg, containerfartyg och jättekranar som döpts i en namntävling. Förr låg här en stor och vacker flytande kinesisk restaurang, nu troligen i Hong Kong. Den ljusblå pontonkranen Chapman som kunde lyfte lokomotiv lika lätt som vi lyfter matkassen, har köpts av rika norrmän. Öster om Götaälvbron ligger hembyggen, gamla torpedbåtar och husbåtar vid de döda skeppens kaj. ”It takes all kinds to make a zoo” påstår engelsmännen. Vad kan hamna i m/s Renats skopa ? En kassaapparat flöt omkring för en tid sedan, handväskor, militära hemligheter, tömda plånböcker, många kepsar ditkastade i stundens ingivelse, ett otal flaskor och burkar, stora väskor, katt- och hundlik och annat onämnbart. Något människolik har 6

inte setts till på ett tag men jag har bett Sture Karlsson, befälhavare på m/s Renat sedan tjugo år, att hålla utkik efter en vän som försvann för länge sedan och som inte återfunnits trots hans dragning åt älven.

Till en legend Jag hade sett Roma av Fellini och stod i hettan utanför Filmstaden Cinecitta. Den låg en bit ut på landsbygden utanför Rom i det platta ointressanta landskapet och jag väntade på ett underverk. Din storögda hustru hade roller med ett ständigt förvånat uttryck. Och Mastroianni, den trötte vivören, var en man som jag ville vara. Eller ha hans liv innan han blev svart under ögonen. I Kvinnostaden eller 8 1/2, med piskan. Amarcord. Nu när jag just läst om dödsdansen i Trämålning av vår Bergman, saknar jag än mer livsglädjen i dina absurda rollfigurer. De gjorde oss andra vackrare. Mot slutet filmade du dina inspelningar likt författare som beskriver vedermödorna med att skriva. Då skall man stänga sin kamera och sluta locket på skrivmaskinen. Och gå in bland legenderna.

Jämställt par

Konstnärspar fascinerar alltid. Vanligen går berättelsen ut på att kvinnan aldrig fick chansen men i danserskan Isadora Duncans och poeten Sergej Jesenins korta äktenskap var det inte så. De var båda fria själar, hon inom Le Nouveau Art, med fri klädsel och fri koreografi; en klädsel anpassad till budskapet. I hennes dans fanns inga regler utom kärleken till den naturliga rörelsen och konsten. 7

Sergej var en av revolutionstidens främsta poeter och stödde imaginismen vars ryska variant hyllade en poesi utan verb men med ett rytmiskt bildspråk. Sergej dog i förtid som riktiga ryska poeter gör. Helst skall det ske i duell som för Pusjkin och Lermontov. I Sergejs fall var det för egen hand men i poeters fall nekar jag att se det tragiska. Det hör till. Isadoras död närmar sig Romeo och Julias i berömmelse. Hon fastnar med sin långa revolutionsröda halsduk i sportbilens hjul och stryps. Någon gång har jag läst, eller var det ett foto, att halsduken var vit men vad gör det när vi talar om det mytomspunna. Det kallar jag ett jämställt konstnärspar med ett kongenialt slut för dem båda. Och evig berömmelse.

Vackra Ruth – kodnamn Lulle Vackra Ruth satt ett år på fästningen och koncentrationslägret Grini i Norge, troligen torterad, kanske inte. Man pratar inte om allt man varit med om. Hon är vän till familjen, dold bakom tjocka glasögon men chickt klädd. I slutet av det veckolånga förhöret där bara den kodade anteckningsboken var kvar och där hon trasslat in sig och omöjligt kunde komma ut, råkade motståndsmän av en slump döda hennes förhörare. De komprometterande förkortningarna som betecknade andra motståndsmän avslöjades aldrig. I fängelset kontaktades hon med ett insmugglat brev, transporterat och gömt i fängelsets hiss. Hon kallades Lulle i brevet, ett smeknamn som ytterst få kände till. Hon förstod att hennes kusin hade råkat bli chef för områdets motståndsrörelse och han stöttade henne likt en osynlig ängel. När tyskarna kastats ut blev hon chef över kvinnofängelset ”Victoriaterrassen”, som tidigare innehållit tyskarnas fängelse och tortyrkammare. Starkaste livsminnena är från fängelset på Grini och mötet med Robert Kennedy. 8

– Det blev ett fantastiskt århundrade när jag undslapp fruktade BergenBelsen. Hon ser nöjd ut, har kvar sin hytte uppe på fjället i Norge fastän hon knappt ser någonting och börjat glömma saker som att äta rätt och sköta sina räkningar. Om ingen tittar äter hon vispad grädde med sylt på i stora mängder – och bara det. Som norsk motståndsman har Ruth evig kärlek hos lokalbefolkningen och de ser till henne. En mycket gammal vän till mig kör henne upp till hytten på fjället. Min gamle vän är generös mot sina vänner med juridiska råd och aktiepengar från placeringar i Hennes & Mauritz som gett några miljoner. Jag har döpt honom till min ”consiglieri” dvs rådgivare i alla frågor som kräver erfarenhet. Vissa frågor kräver bara mod. Råden gäller allt utom pengar för det har jag inga, men Ruth har det gott ställt efter ett långt liv med döde makens aktier i ryggen, och en väldigt bra rådgivare. – Det är jag värd, säger hon och ler.

En normal dag ”It was a normal day” snurrade runt mitt huvud som jaktpiloterna kring King Kong men meningen pratas i Talking World War Three Blues av Dylan. Och så den på betongväggen att Marx är död – Jesus lever. Det var ganska slaskigt ute. Jag gick till Tingsrätten för att höra om riktiga dråp istället för dem i teve men det var stängt till häktningsförhandlingarna i Tingsal 4. Oroliga fotografer och journalister satt där med spiralblock och jätteobjektiv rädda att inte få en story. Föremålet gömde sig ogeneröst under kavajen. Satt naken och skrev ett poem om en naken man som skrev på ett poem som inte blev bra. Tröstade mig med halvsmält familjeglass för fem kronor paketet. Det var den billigaste glassen inom fem kilometer och guldkanten i tillvaron. Tittade på Kristina Lugn. Det kändes bra men oroande. 9

Tinade en enhetsportion och letade efter risbaggar i tjugokilospåsen från Pakistan. Påsen hade jag burit omkring på för att ha något att göra så jag bedömde vikten rätt på Anna-Claras Julklappssäck och vann ett presentkort. Jag undrade vad som skulle räddas om våningen brann. I bakgrunden hördes barnet gråta som gör blöjreklam i teve 3 och jag undrade hur de fick barnet att gråta just då. Något gjorde de. Och hur skall jag skall göra med Kärleken ? Ett lågintensivt krig har startat där det gäller att överleva till varje pris. Inte bara jag utan även min utrotningshotade livsform. Jag kunde vara en virrig pensionär men är femtio och arbetslös. Det var en normal dag.

Den lynnige Poseidon Poseidon vid Götaplatsen i Göteborg är en sorts broder till Filbyter i fontänen och av samma skapare. Men vad vet du om Poseidon mer än att kopian finns på Millesgården i Stockholm ? Grekisk mytologi är ett nystan där allting tycks hänga samman, och här är Poseidon den röda tråden Den lynnige Poseidon är syskon till Zeus och alltså en riktig Gud med havet som sin domän och som skapade jordbävningar genom att lyfta upp underjordiska öar med sin treudd. Första gången jag hörde talas om Poseidon var när pappa berättade om en brottningsmatch mellan giganten Antaios och den urstarke Herkules som var en av Zeus söner med en jordisk kvinna. Antaios var en ond man som byggde tempel av dödskallarna från sina offer och verkade omöjlig att besegra och det fanns ett skäl. Han var resultatet av Poseidons förbindelse med jordgudinnan Gaia. och varje gång Herkules kastade honom till marken fick han kraft genom sin moder. När Herkules förstod varifrån den andre fick sin styrka höll han honom högt i luften och ströp honom. 10

En annan stark son var den enögde cyklopen Polyfemos som stänger in Odysseus och hans besättning i en grotta och äter upp dem en efter en. Med list lyckas Odysseus sticka ut det enda ögat, och trots att jätten blind och rasande kastar stora klippblock efter flyktingarna kan Odysseus fortsätta färden mot Ithaca. Där väntar hans trogna hustru sedan tjugo år samt vännen Mentor som är rådgivare åt sonen och en symbol för alla rådgivare, i konkurrens med maffians consiglieri. Den bevingade hästen Pegasus som förknippas med skaldernas frihet är märkligt nog barn till Poseidon och den förskräckliga Medusan. Hon hade ormar i håret och var så ful att folk omedelbart förstenades vid åsynen av henne. Kärleksmötet skedde kanske i det mörka djupet. Poseidon hade otaliga barn med kvinnliga havsvidunder men hade även en legitim son med hustrun Amfitrite. Triton var vänlig och stillade havets vågor och vindar genom att blåsa i sin snäcka. Runt Poseidonstatyns fötter finns figurer med människokropp och fiskstjärt och de kallas tritoner. Triton är även namnet på en av amerikanernas ubåtsbaserade missiler. Poseidon använde gärna sin kraft för att straffa, och i berättelsen om Fedra påstår hon falskeligen att hennes styvson Hippolytos traktar efter hennes kropp. Han är son till en utav grekernas största hjältar, nämligen Theseus med alla stordåden. När Hippolytos flyr för sitt liv längs en strand låter Poseidon ett havsvidunder skrämma hästarna i sken och Hippolytos slår ihjäl sig. För moralens skull får jag nämna att Fedra ångrar sig och tar sitt liv. Poseidon finns även med efter slaget om Troja. Prinsessan Kassandra har fått förmågan av Apollon att se in i framtiden men får som straff när denne avvisas, att ingen tror på henne. Hon ser t ex Trojas undergång genom krigslisten med trähästen, kvinnorna delas upp på segrarna, men Kassandra gömmer sig i ett tempel där hon ändå blir våldtagen. Den skyldige straffas genom att Poseidon med sin treudd knäcker ön där våldsverkaren tror sig sitta tryggt men drunknar. Gudomlig rättvisa är skipad.

Hemingways nakna ögon (Ernest Hemingway börjar på Toronto Star Weekley; i Paris som ung utrikeskorrespondent, tio produktiva år i Key West, tjugo år på Kuba i stora huset Finca Vigia, i barerna och med fiskebåten Pilar, Nobelpris 1954) Nu på lördag är det fyrtio år sedan Hemingway tilldelades Nobelpriset. Som ung försökte jag likna honom. Det är alltid lättare att vara någon annan. Jag hade förstört sandalerna efter att ha sprungit framför tjurarna i Pamplona. Skakad sjönk jag ner och tog fram skrivmaskinen. Fiestan var över och Hemingways byst utanför arenan var översköljd med rosor och champagne. En sur Papadrink höll fast pappersarken som fladdrade i vinden från de berg där han brukade fiska. Hans himmelrike var en forellbäck nära tjurfäktningsarenan och två livstidsabonnemang. Jag beundrade Hemingways liv och nakna ögon. Han levde sina böcker i verkligheten, och det vore därför en motsägelse att inte tycka om dem. De korta meningarna fungerar som bläckklumpstest där vi fyller i det som saknas. Hans tredje fru som själv var författare ansåg att de korta meningarna berodde på att han hade ett litet ordförråd. Frågor kring intentioner och subtiliteter är meningslösa. Själv ansåg han att den bästa texten är den mest nedskurna. ”Klockan klämtar för dig” är den mest sålda romanen och bygger på erfarenheter från spanska inbördeskriget. ”Över floden in bland träden” blev mycket kritiserad men var den roman Hemingway uppskattade mest. Den andas existentiell tomhet och är plågsam att läsa. Den ger inte ett enda svar. För skrivare är det uppmuntrande att Den gamle och havet refuserades av tjugo förlag. Den livsbejakande ”En fest för livet” kom ut först efter hans död. Det är alltid för tidigt att ge upp. 12

Sitt eget centrum Om jag tvingas välja ett centrum blir det ett kafé i gamla Haga , ”Café Kringlan” på Haga Nygata i Göteborg där jag är uppfödd. Över gatan ligger huset för fattiga och dygdiga arbetares väl. På väggen står de stolta orden Robert Dicksons stiftelse, och i närheten ligger det slottslika biblioteket och det gamla badhuset, båda fortfarande aktiva. Klockan är nio på morgonen och tiden står still. Mummel hörs från kaféets kök. Det är samma ljud som när vi barn somnade och mamma och pappa diskpratade och fortfarande älskade varandra. En fläkt med rytm som en snäll hjärt- och lungmaskin surrar i bakgrunden och skapar en nervlugnande tvåtonig musik. Skrivmaskinen är inpluggad i en gammaldags kontakt. Tål min moderna skapelse den förbindelsen? Kaféägaren närmar sig tvekande. Skrivaren närmar sig lika försiktigt kaféets ägarinna som är rosig om kinderna och har vitt förkläde. Köket är kanske viktigare än kaféet men där tänks inte så mycket. Man håller ett öga på riset och koncentrationen är kvar i resten av receptet. På kaféet är det betraktaren som är artisten. Världen passerar bara förbi. En liten gumma berättar att hennes händer inte längre klarar av att skala apelsiner. Duvorna som spatserar i snöslasket på kullerstenarna tittar intresserat på rörelserna bakom rutan. I informationssamhället är det tysta betraktandet kvarterets centrum men så har det väl alltid varit. I gamla Rom tänkte man i badhusen. Varje människa är universums centrum, men någonstans skall hon sitta och reflektera över detta universum. Hur stort det än är tror jag inte att det kan betrakta sig självt. Människan är människans mått, speciellt när hon sitter i sin barndoms symbolvärld.

Varthän och Varför ? (Min vän, mångårig fransk konsul i Göteborg, Erik Svensson, läser det här stycket i en kortfilm vi gjorde om Meningen med Livet, inspelad i Maldiverna på ön Kuredu år 2000. Bland palmer, snälla revhajar och kritvit korallsand tar jag upp ett trettiotal tankar kring Meningen med Livet) Här ekar kyrkorna tomt och fladdermöss kryssar ostörda mellan pelarna, men en tredjedel av världens befolkning lär vara djupt religiös? En tredjedel är fortfarande kommunister. Rödkantade demokrater river statyer och symboler men de troende vet att Lenin hade rätt. Några av oss dyrkar Kulturen eller Solen utan att tro att den ger vårt liv en mening. Resten är väl troende materialister? Det finns utländska journalister som anser att svenskarnas enda djupa tillfredsställelse är en köprunda på lördagen. Vi tror på det som kan placeras i finrummet och går att äta men magen töjs förvånansvärt snabbt och förnöjsamheten övergår i leda. Vi misstror framsteget, diktatorn och klanen. Entusiaster tror på Kärleken men familjen är i upplösning utan att vi är negativa till institutionen som sådan. Det blir bara så. Vår statsreligion löser inte problemet trots att staten löser nästan alla andra problem. Det är det som är problemet, säger några. Vi är följaktligen utlämnade till oss själva att vara våra egna gudar utan gudars ansikten. Är vi kanske biologiska maskiner som fortsätter rakt fram utan att ha en aning om vart vi är på väg ? Och ännu mindre varför.

Tvättbjörnen var min vakt

Polisen hade sågat bort trätrappan till andra våningen i rivningshuset eftersom flickor blev med barn däruppe. En tvättbjörn och en oblyg närsynt opossum som klättrade omkring nere i mörkret var mina vakter. Tvättbjörnen fick matrester. När ensamheten blev för svår pratade jag med opossumen som jag döpt till Opus och som under dagtid hängde i svansen i ett litet träd som växt in genom ett trasigt fönster. Ju mer jag pratade med Opus utan att få svar, ju fler likheter hittade jag. Det oroade mig. En vit jätteråtta med gripsvans borde inte vara den varelse som en blivande författare pratade mest med, jag visste inte ens om en opossum kan avge ljud. Man kan inte ta något för givet när man är ung och blivande. Hur hamnade jag i detta råttbo? Min amerikanska familj i Wilmington i Delaware hade kastat ut mig trots att jag läste novellförfattarskap och borde haft en lysande väg mot framtiden och Amerika. Tänk att så mycket i livet bestod av drömmar och att så många skulle bli ouppfyllda. På den stekheta dammiga vinden fanns foton av okända, utdöda personer och raspiga skivor med Jerome Kern. En tynande ficklampa fungerade tillräckligt länge för att jag inte av misstag skulle trampa i min primitiva toalett i kolmörkret. Där låg ett trasigt häfte av Lawrence Ferlinghetti och två handskrivna dikter ur ”Pictures of the gone world”, hans debutverk. Hur hamnade denna ljusstråle i det kompakta mörkret ? Folk talade om Ferlinghetti när jag kom till San Francisco och hans stamkafé nära bokhandeln City Lights Books som han själv grundade. Jag skar en klyka ur trädet där Opus brukade hänga, en gummiremsa från en cykelslang och fick en stark slangbella. Genom en smal springa i plywoodskivan såg jag kvarterets enda fungerande gatlykta. Före varje skott lyssnade jag intensivt efter rörelser på gatan, och tvättbjörnen skrämde mig från vettet i en rush efter en råtta. Råttorna rörde sig i etapper, sju steg framåt och sedan vakande tystnad. Han slogs med sina obetalda sparringpartners inför strider med andra hanar. 15

Lyktan slocknade med det åttonde skottet, jag badade i svett. Varje sten som träffat lyktskärmen gav ifrån sig ett ljud som en gonggong, men jag kunde inte riskera att någon såg mig stå på gatan när jag förstörde lampan. När natten lagt sig som en vänlig filt över det samhälle jag snart skulle lämna ifred, grävde jag ned 440 dollar rakt under den tystade gatlampan. Den natten sade jag adjö utan att ha talat med någon enda människa. Det var otroligt mycket pengar om jag jämförde med de få dollar jag hade fått tigga mig till av familjen Dickey genom att spela kuvad, lobotomerad och tacksam hund. Ett halvår senare var jag tillbaka vid gatlyktan, genom New Yorks asfaltsnätter och mot Dunkerque i Frankrike med m/s Aurelia för 400 dollar.

Staden som är en scen (Varuhuset Samaritens takterrass i texten är tyvärr stängd 2013. Jag upptäckte Paris när min far Jan gifte om sig med unga Märta Kruuse af Verchou, och jag blev ihop med konstnärinnan Salina Batt från Montana, en livsberusande vecka och sommaren därefter. 2018 bor Salina i Seattle.) Jag står i Paris vid stadens puls i Harry´s New York Bar, ett av Hemingways tillhåll med vapensköldar längs väggarna från Oxford och Cambridge, och järnapan hänger fortfarande över baren. Som ung ville jag hyra en författarlya i Paris och försökte övertala föräldrarna med ett envist smatter från min gråa Remington. Det handlade om identifiering med Hemingway efter att ha läst den härliga ”En fest för livet” om hans första år i Paris. I Femina avfärdas Hemingway som ”berömd, olycklig och avverkade fyra äktenskap innan han tog livet av sig 1961”. Harry´s New York Bar ligger nära gamla Operan med sin härliga Chagallmålning i taket, och avgasdränkta Café de la Paix där jag alltid tagit ett glas vitt vin och skålat för min egen lycka. 16

Nya operan ligger i ett modernt charmlöst storhus på Place de la Bastille där fängelset Bastiljen låg och i närheten har jag påbörjat en avspänd resa på kanal Saint Martin som inleder med en kilometer under stadens gator. Jag är i sakta mak på väg mot området där ryska poeten Marina Tsvetajeva bodde, undrar om något är kvar av våningen på Rue Rouvet nr 8 och om tågen fortfarande går precis utanför hennes fönster på tredje våningen. På Café de Tartine på Rue Rivoli satt Lenin och Trotsky och ändrade skalan med vilka vi mäter makten och oss själva, det kan ingen ta ifrån dem, och vid försvunna Café de Foy hölls talet som påbörjade den franska revolutionen. Favoritrestauranten Brasserie Flo med gyllenläder ligger i tuffa kvarter som en illustration till staden Paris valspråk ”Drivs hit och dit men sjunker inte” eller Philip Marlowes ”melonen var söt, mjuk och kall – precis som servitrisen. Zombieliknande blondiner var ute och vallade äldre farbröder”. Atmosfären är tät, ingen ber om ursäkt eller blundar av blygsel. Det erotiska muséet ligger dock inte här utan på Boulevard de Clichy 72 i nattkvarteren runt Pigalle där jag bor på hotel Lorette. Varuhuset Samaritaines takterrass är mitt bästa tips och ligger nära bron Pont Neuf. Där ser man hela Paris i dess speciella gråblågula ljus, man äter prisvärt och tänker bra, det är viktigt. I närheten låg Café Momus dit poeterna i operan Bohème gick, staden är en scen där påhittade berättelser blandas med konstnärerna i Montmartre och filosoferna i Montparnasse på berömda caféer med stark scenkänsla. Om takterrassen på varuhuset är alltför ljus och varm så finns kloakerna vid Pont de L`Alma som är svala och mörka, eller Musée du Cinéma. Ryska kyrkan är sval, har inga bänkar men rökelse, och som göteborgare måste jag nämna flummaren som säger till prästen ”Sjyst svid du har men hajjaru att det brinner i handväskan”. För dig som bara orkar med ett museum finns Musée d´Orsay med impressionister, vackra föremål och en fin modell över operan.

Den öppna handen Jag som tänker nästan lika ofta på de döda som de levande står vid Wreeswijks grav. Den ligger helt nära den återuppståndna Katarinakyrkan som är ljus och chosefri som en sjukhussal eller vitmenad järnvägsstation. Jag passerar ett utav de tillbucklade småtorn som sparats för att påminna om den stora branden men är på väg mot de Spanienfrivilligas monument La Mano. Egentligen skulle jag varit i Pamplona och hade åter läst den faktaspäckade ”Döden på eftermiddagen” av Hemingway. Tjurspringningen, Encierron, som pågått sedan 1591 hinner jag med ett annat år. Jag tror att tjurfäktarna Belmontes och Joselitos mångåriga kamp man mot man och som slutade med Joselitos död på arenan, kallas mano a mano men jag hittar inte uttrycket i boken. Den rosafärgade öppna jättehanden ser man bäst uppifrån vid slutet av Högbergsgatan, om man böjer sig ut över bergskanten. Vid kajen ligger ett italienskt krigsfartyg. Den knutna näven är ofta vänsterns symbol. Den öppna handen som här sträcks mot himlen får tolkas som den döendes förtröstan på Gud, som vanligen inte hör hemma hos ateistiska kommunister. På nära håll ses Spanienkartan med kända namn som Ebro, Madrid och Guadalaviar. Av 500 svenskar stannade en tredjedel kvar, dödade på spansk jord för en politisk idé. Det finns sämre sätt att dö på, men denna sommarkväll är det nog bättre att förbli levande och njuta av solnedgången över Stockholm och dansa med en kvinna på Mosebacke.

Värt att leva för

I Woody Allens ”Manhattan” ligger han själv och filosoferar över saker som gör livet värt att leva. ”Groucho Marx och Willy Mays (svart basebollspelare i Hall of Fame). Andra satsen i Jupitersymfonin av Mozart och Louis Armstrongs inspelning av Potatohead Blues svenska filmer naturligtvis, och Flauberts L’Éducation sentimentale. Marlon Brando. Frank Sinatra. De otroliga äpplena och päronen av Cézanne, krabborna hos Sam Wo – och Traceys ansikte”. Tracey spelas av Mariel Hemingway som har en berömd farfar. Hur skulle din lista se ut ? (Sam Woo:s finns ej längre)

Där var farfars liv (Harald André, Raouls farfar, regissör på Kungliga Teatern dvs Stockholmsoperan 1907-1924, 1932-36 och chef 1939-1949) Nu när både Göteborg och Norrköping har rykande färska musikhus kan jag inte låta bli att tänka på min farfar Harald André. Efter många år hade han slutat arbetet på operan i Stockholm som regissör i tjugo år och chef i tio. Han brukade ändå ta med mig dit för att peka på saker och ting med sin obligatoriska cigarr. Den här eftermiddagen var det en takmålning med unionsflaggan och” Ryktet ”. Lättklädda damer svävade som moln runt bilden av Svensk-Norsk vänskap. Om det fanns någon djupare symbolik måste den försvunnit med tiden. 19

På en opera är det nästan lika spännande att lyssna till rykten som själva föreställningarna, berättade farfar. Gamla sångerskor och andra spöken hör också av sig. Och i Kungens trappa kan man höra de konstigaste ljud. Idag är trappan plomberad. Det har inte reducerat antalet spöken, snarare tvärtom. Vid det tillfället lärde jag mig också att stora entréns trappräcke var gjort i citronmarmor. Jag smekte med min lilla hand över den svala ytan och slickade för säkerhets skull på stenen. Jag passade på när han förtrollad stirrade på en barbröstad kvinna som förföriskt tittade rakt ned just på honom. Alla barn borde ha en farfar eller mormor som tar dem i handen, öppnar dörren till det okända och säger: – Här hade jag mitt liv.

Bortom Blå Månen Det finns författare vars liv är intressantare än deras alster, men i fallet James Hilton verkar det inte vara så. Uppslagsböckerna säger att han skrev 20 romaner, filmmanuskript för Hollywood samt blev 54 år. Pseudonymen Glen Trevor verkar överflödig. Hans liv utanför skrivmaskinens tangentbord var redan anonymt. Hilton fann riket Shangri-La dolt bortom berget Blå Månen. Shangri-La ligger i Tibet i en dal utan nöd och med evig ungdom, beskrivet i boken Lost Horizon. Du såg kanske filmen häromdagen eller minns den från din barndom. I Frank Capras film hittar Conway åter sitt Shangri-La i den sista filmrutan efter att ha sökt efter dalen under stora umbäranden. I Hollywood måste filmerna ha ett bestämt slut och får aldrig avrundas i fria luften, för då blir folk både förbannade och besvikna. Det får bara ske i verkligheten vilket det ofta gör. 20

I bokens långa och mycket välskrivna slutkapitel där jag verkligen saknade brasan och toddyn, får vi aldrig veta om han kom dit. För att se vad andra tyckte om filmen chansade jag på min tysta rådgivare Contemporary Literary Criticism. Där hade Graham Greene av alla, och en utav mina idoler som författare, kommenterat filmen. Han tyckte att den skulle ha ett annat slut. Vad annars? Conway borde få möta den hårda civilisationen efter att ha upplevt paradiset. Att James Hilton trots sin lövtunna biografi, eller just därför, skapade landet och det mytomspunna begreppet Shangri-La, det är iallafall säkert.

Toro och Picasso Jag var nyligen på film med en biocheck jag fått för arbetet som krokimodell och det kändes rätt att gå på filmen ”Min älskade Picasso”. I mörkret gick tankarna till år 1953 då mina föräldrar hyrde en vingård i södra Frankrike. En tjurfäktning ägde rum till Picassos ära i Nîmes, en bilresa från Antibes där det fanns en ruin döpt till Chateau Grimaldi som Picasso konstfyllt renoverat och som idag är Picassomuseum. Det var kaos runt den berömde och virile målaren, klädd i bredrandig blåvit tröja, kakishorts och med en flock unga kvinnor i släptåg. Jag lyckades få hans autograf på tjurfäktningsprogrammet, och det var säkert för att jag var det enda blonda barnet på två mils omkrets och kortare än han. Kampen var oblodig eftersom dödandet inte var tillåten på arenor i Frankrike. Lokala förmågor med mycket mod och litet omdöme sprang provocerande framför de unga tjurarna och hoppade upp på det omgivande planket när småtjurarna kom för nära. Däruppe i tryggheten buade de ut dem som de nyss fruktat. 21

Toro var en utländsk kolsvart champion som stod i den stora lastbilen som stannat i kanten på den romerska amfiteatern. En glad och fet amerikan med Stetsonhatt, kamera och Hawaiiskjorta ställde sig i andra änden av arenan. Han motsvarade de senaste fyrtio årens kliché av naiv amerikan, men vad man än säger och som i världspolitiken, så var det han som stod ensam på arenan. Han böjde sig framåt över kameran för att ta en ovanlig bild där odjuret stod i lastbilen och tittade sig försiktigt omkring. En smal ramp gick från lastbilens bakre del ned mot sanden, en sådan där spång som man inte begriper att korna inte begriper att det bara är att gå över. I nästa ögonblick fylldes luften av femtio delar kamera och skjorta i en enda röra där jag fäste mig vid att Hawaiipalmen nu satt på bröstet istället för på ryggen. Filmen låg i en stor spiral kring hatten som var trampad till ingenting. Klichén överlevde luftfärden tack vare gott läkkött men framförallt med hjälp av den tillskyndande personal som passade på medan toro valde vilken del av lastbilen som skulle förstöras. Toro lämnades respektfullt i fred. Vem som fick hedersuppdraget att dra 490 kilo ilsken stridstjur med sylvassa horn uppför den smala rampen och plocka in honom i bilen igen övergår mitt förstånd. Och Picasso? Han bara log.

Rysk jul Julen närmar sig med ensamhetssteg. Julklapparna letar efter någon som vill ha dem. Det skulle behövas en kontaktförmedling, både för mig och julklapparna. ”White Christmas” och glögg finns kvar från förra lucian. Ångestmaskinen ökar hastigheten. Vad skall man ge en som har allt... Tjuvlarm? Vad ger jag – utan att förolämpa henne – min arbetslösa syster som inte äger något? Ett hopp bland de 500.000 andra utan arbete? Själv är jag uppsagd, men det räknas inte. Grannen tänker ta med studielånet till Moskva där det räcker längre. Han sitter oanmäld på universitetslektioner, nekar att bli utkastad och lär sig massor. En flytare. Lever som en schakal på den rike mannens bord. 22

Stoltheten glömde han vid turkiska gränsen, en lyx som ingen kan hålla sig med. Själv pumpar jag luft i flotten som låter ”Pyssss”. Det gäller att betala hyran och äta. I den ordningen. Det var inte så jag tänkt det. Läsa ryska kanske?

Wallendafaktorn På den tiden när jag arbetade med arbetspsykologiska frågor berättade jag ofta om Karl Wallenda. Han var en världsberömd lindansare som uppnådde hög ålder men som ändå blivit en symbol för kraften i det negativa tänkandets konsekvenser, den sk Wallendafaktorn. Enligt hustrun oroade sig Karl allt oftare långt i förväg för hur det skulle gå. Den här gången gällde det en promenad på spänd lina mellan två tiovåningshus, och han föll i San Juan i Porto Rico. Det är en kall lördagseftermiddag i Göteborg och jag har grävt ned några dikter vid en klasskamrats grav, Lars Lundell, på Kvibergs kyrkogård. Den frusna marken gör motstånd. Han dog ung nere i Paris som en änglalik varelse, och jag har skrivit om honom i en opublicerad roman ”Änglarnas väg”. På kyrkogården hör jag en äldre man säga till sin hustru att här ligger lindansaren Wallenda begraven. Jag som besökt Wallendaklanens grav i Sarasota i Florida griper in i samtalet. Den gamle mannen har ett cirkusförflutet och berättar att Karls yngste bror Willie störtade 1936 under en föreställning på Liseberg. Han nådde skyddsnätets kant men fortsatte mot asfalten och ligger begravd i Göteborg. Om någon är värd att vara en stjärna i gatan på promenaden mot Liseberg, borde det vara Willie. Ibland måste man åka runt världen för att hitta hem. (Lindansaren Willie Wallenda 1906-1936, en enkel grav på fält 2 A: grav nr 125, 15 sept 1936 på Kvibergs kyrkogård i Göteborg, dödad vid fall på Liseberg) 23

Tidlöst kärleksdrama För den som är intresserad av poesihistoria är Paul Verlaine den som försökte döda sin vän och älskare Arthur Rimbaud, det unga geniet som slutade skriva poesi redan som tjugoåring och drog sig tillbaka som affärsman i Afrika. Verlaine var som Rimbaud förespråkare för symbolismen där det fria associerandet fanns med liksom det undermedvetnas symboler. Rimbauds berömda Bateau Ivre (Den berusade båten) finns i Paris i jättetext på en hög mur nära den stora gråa Sankt Sulpicekyrkan med Café Mairie vid torget framför kyrkan där jag tar mig en saftig croque-monsieur. Här finns ofta författare och aktiva inom fransk film men inte just denna dagen. Jag går till den lilla loppisen mitt på torget, min väninna köpte en ring och ett armband i vackert silver. Paul Verlaine skrev en sorts flytande musikalisk poesi som är så behaglig att läsa högt men mjukt för sina vänner. I närheten ligger ett annat av mina favoritcaféer som skulle få full pott om det vore lite fler passerande, Café Danton, med smal trottoar och vidhängande uttrycksfullt monument med den kraftfulle revolutionshjälten Danton. Han var hjälte för dem som stod på rätt sida av giljotinen, men även han förlorade huvudet under den tunga klingan. Det ger en filosofisk känsla, jag klottrar ner några tankar men inga av dem kommer att gå till Evigheten. För MÖP:ar dvs Militärt Överintresserade Personer är Verlaine känd för sin roll i Dagen D. Ett av Verlaines poem blev signal till den franska motståndsrörelsen att invasionen, som kom att kallas Dagen D i Normandie, var beslutad och skulle drabba kustsamhällena med full kraft. Meddelandet till motståndsrörelsen togs ur den första strofen av Verlaines ”Chanson d´automne” och löd ”Les sanglots longs des violons de l´automne” = De höstliga violinernas långa snyftningar.

Kodord nr 2 – att invasionen förestår inom 48 tim kom med strofen ”Blessent mon couer d´une langueur monotone” = Sarga mitt hjärta med en entonig trängtan” – ibland är trängtan utbytt mot ”vemod”. Tänk att befrielsen av Europa över kanalen började med en homosexuell fransk poets melankoliska strofer! ”It´s hot in Suez” var startskott för gröna planen = sabotage mot järnvägar, broar och alla sorters rullande material för att stoppa tyskarnas marsch mot kusten. ”The dice are on the table” – ”Tärningen är kastad” inledde sabotagen mot telefon och telegrafförbindelser. Vive la France! Verlaine och Rimbaud dog med några års mellanrum, förenade i döden efter att ha förolämpat och sårat varandra. Rimbaud blev bara 37 år efter en benamputation, men Verlaine samlade ihop sin döde väns texter och gav ut dem. De var båda delaktiga i en ny form av poesi som i verkligheten skrevs på 1800-talet men låter som skapad just nu. Ett tidlöst kärleksdrama med en tidlös poesi.

Kunde inte tystas Morgontrafiken har väckt mig och jag promenerar i den varma dimman som blåser in från älven. Det är en grå inspirerande timma på Packhuskajen i Göteborg. Då kommer hungern efter tankar, och jag har märkt att en tanke ofta går före som murbräcka och låter nästa slinka in. Vid Torgny Segerstedts obelisk vilar jag. Den står nära platsen där en skenande spårvagn tog många liv. I stenen på den höga obelisken står det: De fria fåglarna plöja sin väg genom rymden Många fåglar nå kanske ej sitt fjärran mål Stor sak i det. De dö fria. 25

Inte heller vi vardagsmänniskor hittar alltid hem. Denna morgon stämmer de djärva, trotsiga orden med stämningen kring den öppna platsen. Vid obeliskens fot ligger en liten krans med band i blått, vitt och rött. Med tack, Den illegale Presse 1940-45 Norge. Segerstedt var kämpen som inte gick att tysta. I våra grannländer har människor dött för rätten att förmedla information som inte stämmer med maktens påståenden. I vår tid har kommunanställda uppträtt med påsar över huvudet för att våga säga sanningen. Låt den tiden vara passerad utan gummiparagrafer om lojalitet mot organisationen. En människa är lojal mot sitt eget öde.

Vardagsmöten på tåg – Vilka blir myggbitna, frågade jag lappgubben på tågkaféet på väg mot Göteborg. Han plirade med sneda ögon i mongolansiktet. Mina förväntningar var högt ställda, och äntligen skulle jag få svar på frågan som plågat mig vid besöken hos min storasyster och hennes arbetskygge man i norra Värmlands storskogar. – Det är bara missbrukare som blir bitna, för det blir en ny blodgrupp som myggen tycker om. Fortsatte han så skulle jag få en samling av naturfolkligt tänkande, men jag visste inte om han drev med mig. Han hade nyss berättat om en röd stämpel som sattes i baken på renarna och hade lurat i journalisterna att färgen gjorde köttet oätbart i två månader, så det var inte någon idé att stjäla dem. Det var ett naturmedel som samerna funnit. I verkligheten var det en markering på renar som behandlats mot skadeinsekter. En geolog ville låna lappgubbens sommarhus som han byggt själv och låg högt uppe på berget. Han ville inte hyra ut utan att veta varför geologen valt just det huset. Geologen påstod att i Mojärv låg ett block med märkliga stenar insmälta och att han efter tre års jakt kommit fram till att blocket troligen kom från detta berget med inlandsisen för många tusen år sedan, hela fyrtiofem svenska mil från fyndplatsen. 26

Där klippte gubben historien, och jag anar att det kommer att växa upp en liten industri kring berget. Jag hoppas att geologen kom hem med livet i behåll och inte ligger undanstoppad i de oändliga myrmarkerna. Nu var gubben i berättartagen där verklighet och dikt blandas som de skall. Jag lyssnade till vildmarksäventyret med den kände finansmannen som vaskade preparerad guldsand som en galning medan Cavalli B tog en grogg med gubben och kommenterade guldvaskarens snikenhet. Mer från insidan i direktionsrummen hoppades jag på, men där drabbades gubben plötsligt av etik. Potensmedel av renhorn i bananskiveform hade han också arbetat med men det var väntat. Vid nästa bord satt en blond kvinna med stark utstrålning som försjönk i en tjock bok, A History of Christianity. Vi pratade om ”Vådan av att vara en blåögd blondin” som hon fått Svenska Dagbladets novellpris för. Hon gick prästutbildningen och läste på sitt tredje år. – Det hela måste vara en helhet, och det man gör måste stämma med det man säger, sade hon självkritiskt. Man måste leva som man lär, och det är det svåraste. Sedan blev samtalet personligt och handlade endast om sex som jag aldrig förknippat med kvinnliga präster och sällan diskuterar med okända. Jag började förstå hennes problem med att det är svårt att leva som man lär ut. Efter ytterligare en halvtimme insåg jag att hon bara spelade någon som hon beundrade och lånade en annan kvinnas historia för att imponera på en främling. Det här är vardagsmat på tågkaféer eftersom ingen har tid att kontrollera din historia – men vem vill inte lämna ett outplånligt intryck?

Biografiernas lov (den första Kort & Gott-artikeln, införd 9 september 1995 mot betalning)

Äventyret väntar i David Nivens självkritiska biografier bland militärer på Malta och neurotiska filmdivor. Han testas av Bogart och delar lya med Errol Flynn – när de klarat ut att de tycker bättre om flickor än pojkar. Identifikationsobjektet och tönten David vinner ändå sista ronden precis som vi hoppas! Drömfabriken gör pappan till general men han dog som löjtnant vid fronten. Flynn blir en enkel irländare men är från Tasmanien med en ihopljugen guldgrävarhistoria i den egna biografin. Och Hemingway i Paris på 20-talet med ”En fest för livet” där författare, målare och deras groupies är varandras förutsättningar. En enda ruta i macholegenden. Självmördare genom kärlek till alkohol -och kärleken- betraktas av den unge mannen. Nåja, boken utkom -64 och då var Hemingway redan död. Så titta i nyckelhålet men komponera ett eget liv.

Det perfekta slaget

I Gulfkriget stod ett kort slag vid punkt 73 Easting där amerikanerna med modern teknik förstörde en bataljon med stridsvagnar utan att själva förlora någon. Det var det perfekta slaget – om man är amerikansk general. Han ansåg att datachipsen är lika viktiga för det moderna kriget som explosionsmotorn var när den introducerades ute på slagfälten. Cyberwar med datachips och bildskärm gjorde entré på allvar och händelsen översattes till Virtual reality. 28

Platsen för slaget fotograferades i detalj och hela landskapet beskrevs digitalt med hjälp av satelliter. Soldaterna intervjuades rörelse för rörelse, skott för skott för att få fram tidsförloppet exakt på sekunden för de tjugotre minuter som slaget varade. Det simuleras nu i utbildningscentret i Fort Knox där Goldfinger i James Bondfilmen planerar att döda garnisonens soldater med giftgas för att komma åt guldreserven. Det verkliga slaget vid Easting körs om och om igen intill perfektion, alltsammans i riktiga pansartorn. De som dödats i cyberkriget men fortfarande lever i sinnevärlden går in i lägesrummet för att se de levande kämpa vidare. Ordet ”reality” får väl finnas kvar eftersom åtminstone ett av de tusentals alternativ som kan tas fram av spelledaren faktiskt inträffat i verkligheten. Generalen ansåg att amerikanska pojkar har en bra bakgrund med sina videospel. På fritiden reser de inte lador som Amishfolket – ett intressant exempel eftersom det också är taget från illusionernas värld med Harrison Ford – utan de sitter hemma och tittar på bildskärmen dvs tv:n, ansåg militären. ”Vi kan simulera 80% av det som kan hända” påstod generalerna, men jag håller med Rosa Klebb i ”From Russia with love” att utbildning är bra men ingenting kan ersätta erfarenhet. Eller har vi fel, Rosa och jag? Irakiska stridsvagnschefer hade massor av erfarenheter från kriget mot Iran. Erfarenhet bör vara i pluralis. Normalt minskar träffsäkerheten i krig med 40% på grund av rädsla, chock och trötthet, men under det korta slaget vid Easting var träffsäkerheten lika hög som i vanliga dataspel. Dataspel är förstås också en sorts erfarenhet, tydligen viktigare än erfarenheten i sig. Det är lätt att bli filosofisk.

Möte med verkligheten Två somrar har gått men jag minns den svartvita ungkvigan som attackerade stolpen med taggtråden. Det är hennes första möte med verkligheten, sade den pensionerade bonden med glest mellan tänderna. Där fanns doftande gräs men hon sänkte hornen, som jag sett stridstjurarna göra i Pamplona, inför det främmande. Det kändes skönt att hon skulle bli en lycklig mjölkko och inte slaktas. Jag såg henne på promenaden från folkhögskolan utanför Linköping, som senare på dagen skulle visa upp sina konster för allmänheten. I handen bar jag en staty som segerpokal, likt Marlon Brando i The Wild One. Statyn hade fler bilringar än förebilden i den ljugande spegeln. På huvudet satt något som liknade en hårtork från 50-talet. – En poetmössa, sade Sofie mycket nöjd med sitt förstlingsverk. Jag bar på en staty av mig själv eftersom jag som många arbetslösa dragit in pengar på att vara frysande nakenmodell på snurrande platta. I den narcissistiska tiden gick alla intäkterna till att köpa tillbaks statyn. Livet gick i en cirkel men denna morgon kändes det som att det fanns fler början än slut, korpen skorrade och en bisvärm spelade på en entonig orgel i den gamla linden. Alltet var nära, i det lilla.

I livets press Boris Vian 1920-1959 . ”Le Prince de Saint-Germain-des-Prés” Boris Vian är inte lika känd som Sartre, de Beauvoir och Camus men han var en existentialistisk allkonstnär, litet av tidig Woody Allen. Vian fanns hela tiden i bakgrunden i den existensialistiska ångvälten, skrev romaner och filmmanus, precis som Allen. Vian spelade trumpet på Tabou som var existentialisternas favoritställe, inte större än ett bättre kök. Han blev känd genom ”Jag spottar på era gravar” som kom ut under pseudonym. 30

Romanen är full av sexuella provokationer. Knut Ståhlberg i Paris ger Boris Vian mycket utrymme i sina nyutkomna memoarer och placerar honom i den innersta kretsen. Själv slet jag med Sartres svårbegripliga texter men minns bäst Vians Dagarnas Skum som var kultföremål 1960. I hans värld sätts gräddtårtan på skivspelaren och vi hör en kärleksdikt. När någon dör så krymper rummet vilket får mig att tänka på ett straff som utdöms i filmen Stålmannen. Brottslingen pressas levande in i en skiva och kastas ut i den oändliga rymden. Den bilden är lätt att förstå för en yngling som kan uppfatta inträdet i vuxenlivet på samma sätt. Boris Vian drev med Sartres anhängare och deras okritiska idoldyrkan. Den vindögde Sartre lade slutligen beslag på Vians hustru, kanske som hämnd. Handlingen var säkert symbolisk eftersom Sartre fick vem han ville med charm och med sin berömmelse som afrodisiakum. Vian dog i en biosalong som just då spelade en film grundad på hans hårdkokta roman. Och visst kan man se Woody Allen sjunka ihop med sin klarinett i någon av New Yorks biografer, leende och mätt efter ett produktivt liv.

Den röda tiden Jag minns den röda tiden på den sociologiska institutionen runt 1968 i Göteborg där alla män bar skägg, smutsiga islandströjor och runda glasögon. De skulle kunna uppträda som tomtar hela högen med ett undantag. Det var den osannolikt självständige tänkaren och blivande fredsteoretikern med eget institutet, nämligen Johan Asplund. Han bar vit skjorta och slips. Det fanns även ett magnifikt kvinnligt undantag som i leopardpäls påpekade att hennes man en månad framåt var i Amerika, och här var hennes telefonnummer som hon med stora siffror skrev upp på tavlan. Alla andra kvinnor gick omkring i säck och aska och runda glasögon. Hon är en utav de få lärare som gjort stort intryck på mig. 31

De flesta pratade enbart om hur de riktigt rika blev rikare och med vems hjälp, men speciellt fascinerande var hur rika människor levde. Den socioekonomiska undersökningen visade att när den engelske företagaren fick några miljoner pund över så köpte denne ett slott, en golfbana eller en privat djurpark. Amerikanen ordnade en livförsäkring åt barnen och donerade resten till ett sjukhus med givarens namn i guldskrift ovanför entrén. Italienaren placerade sina liren i en Ferrari, installerade den knorrande älskarinnan i en ståndsmässig våning samt ritade på sitt mausoleum som var bara litet mindre än Taj Mahal. Tysken och svensken placerade pengarna i sina företag. De få rika jag känner åker varje sommar till Jersey eller Bahamas för att lära känna öarna tills det är dags att flytta dit av skattetekniska skäl. De flyger Cherokee, dricker franskt vin och brukar sy upp sina kostymer på Savile Row i London, men Hong Kong är tydligen bättre just nu. Vad de investerar i här i Sverige är väl bevarade affärshemligheter. Ett f.d. statsbärande parti vars tankar svept fram som en präriebrand genom kommun och landsting, bygger nästan allt på att rika investerar i företag. Och just här. Det verkar finnas en hel del annat att lägga pengarna på

Om att dras till elden På Avenyn pratas det VM i friidrott men framför allt fotboll vilket är Göteborgskultur när den är som bäst. Därför flyttar kulturarbetarna till Stockholm eller Malmö säger en stygg journalist till mig. Den första fotbollsmatchen i Sverige stod mellan Örgryte IS och Lyckans Soldater i maj 1892. Lyckans Soldater är ett underbart namn. Klubben hade sin lokal i landeriet Lyckan i ordförandens föräldrahem vilket är väldokumenterad idrottshistoria på det lilla fina idrottsmuseet. 32

För mig påminner namnet om magasinet Soldier of Fortune som ibland översätts med Lyckans Soldat eller mer prosaiskt ”Legoknekt”. Jag hade kontakt med utgivarna i Boulder i Colorado och sökte efter den obskyra Omegagruppen för en tidningsartikel om verksamheten. Jag var även intresserad av ett erbjudande som säger något om magasinets karaktär. Det gällde ett nytt pass med valfritt namn som medborgare i British Honduras med in- och utresestämplar samt två identitetskort för att stödja bluffen. Man vet aldrig när man hastigt och inkognito behöver lämna landet. Mina vänner anser att jag har fullt schå med att hålla reda på den enda identitet jag redan har, men även vuxna dras till elden. Får jag en chans att komplicera tillvaron tar jag den. Det är nog lika bra att artikeln inte blir av.

Okände Simson På utflyktsbåten fick vi frågan om vi kände till namnet Simson. Alla kände till den tecknade tv-serien med den galna familjen. Hade de inte själva sett den hade deras barn berättat. Nästan alla kände till detaljerna om den svarte mördaren OJ Simpson med den bloddrypande handsken som faktiskt var för trång, säga vad man säga vill om hustrumisshandlare. Endast tre hade hört talas om mannen vars styrka satt i håret och därför vill jag komplettera. Jag är litet svag för starka män och sköna, fala kvinnor. Är det onaturligt ? Det som jag minns bäst från min mors uppläsning ur den jättelika Bibeln som var över sex kilo tung, var två mycket olika scener. I den ena bar Simson staden Gasas stadsport upp för ett berg nära Hebron med den uppåtgående solen fridfullt i bakgrunden. För mig är det fortfarande en bild av vardagens slit som aldrig tar slut. 33

Den andra scenen var våldsam. Där ställdes Simson ensam mot en här av filistéer som anföll med full kraft, och för att skydda ryggen ställde han sig på kanten nära ett stup och är beväpnad med en åsnekäke. Trupperna attackerade och drevs ut för stupet av dem som kom bakom och tryckte på som när IFK gör två-noll. Simson slog den filistéeiska armén och ingen som sett Gustave Dorés bilder i den stora bibeln glömmer dem. Detta var före teven innan världen var dränkt av bilder. När jag var i Israel påstod de att platsen fortfarande kallas för Käkberget och i Bibeln nämns också Käkkastet. Du vet kanske att hustrun Delila lockade fram sanningen om styrkan ur den naive Simson. Han borde varit misstänksam eftersom hon var född filisté, men Gud låg bakom äktenskapet som därför ej gick att förhindra trots pappans tveksamhet. Delila lovade sina landsmän att lista ut var hans styrka kom ifrån, den som alltså satt i håret, och med hennes hjälp blev han klippt i sömnen, bunden och satt till slavarbete i den stora kvarnen. Det är lätt att dra en parallell till Arnold Schwartzenegger som även han ensam får dra kvarnen och bränner upp ett tempel i slutet av filmen Conan Barbaren. Under fångenskapen växte håret ut och styrkan återkom utan att någon tänkte på det. Enligt Domarboken bands Simson mellan två gigantiska pelare som bar upp taket till ett palats där han troligen utnyttjades som trofé och driftkucku vid en stor fest. Med en bön till Gud knäckte han pelarna, taket rasade in och dödade fler än han dittills dödat på slagfältet. Simson själv dog i rasmassorna, men kungarna Saul och David vann slutligen över filistéerna som drevs ut ur Palestina. Den bibliske Simson med sin fantastiska historia borde vara mer känd än de andra kandidaterna men så är det inte. Många föräldrar som säkert minns denna historia har inte berättat den för sina barn. Och ett nytt medium styr världen.

Knipor påminner om biljard

Tåget till Norrköping glider förbi nybyggena från i fjol som visar att järnvägen bestämt sig för att leva. Jag hinner se sothönan med sin vita mask och kniporna som kämpar mot den svaga strömmen. Med huvudformen och sina rörelser påminner de om ett parti biljard där alla bollar är den svartvita nummer åtta. Hägern har äntligen bestämt sig för vilken stock den skall stå på och spana. Hon rör sig elegant och trippar försiktigt; det måste vara en hon. Svanarna glider omkring par om par, osjälvständigt och opraktiskt nära varandra med ständig risk för kollision. Det bleka solljuset gör det torra gräset till något som rymt ur koloristens tavla, och stubbåkern ligger i tonen mellan söndertvättat kakityg och dammbepudrat guld. I samma skala går den bredhornade skotska höglandsboskapen. Jag minns säckpipans låga bordunton från borgen nära Aberdeen och pojken som stod längst ned i jutesäcken som var upphängd i ett högt trätorn. Hans uppgift var att trampa ner den ull som stadigt hälldes över honom. Åkrarna täcks av en ljusgrön filt som är det första som tittar fram men med rädsla för att köldnätter skall ta dess korta liv. Den vet inte att den överlever det också. Tofsviporna kastar sig i störtdykningar och luftfinter som om en envis Spitfire förföljer dem. Rörelserna beundras av ormvråken som med tunga slag blandad med glidflykt patrullerar runt vipornas rike och letar efter ouppmärksamma. Det är äntligen vår.

Poetens tryckpress vid fronten Pablo Neruda är aktuell som Poeten i den fina Il Postino som just nu nomineras för en Oscar. Neruda var aktiv på vänsterkanten, och i hans Minnen stärks bilden av den subversiva kraften i poetens tryckpress. Poeten Manuel Altolaguirre ägde en sådan som han under det spanska inbördeskriget tog med till fronten och installerade i ett gammalt kloster nära Gerona. Där fanns vännen Neruda som arbetade med ”Spanien i mitt hjärta” och det vanliga pappret tog snart slut. Resten skrevs på hemmagjort papper som gjordes med hjälp av soldaterna och en kvarn, och innehöll bl a en blodig tunika från en morisk soldat och en fana erövrad från fienden. Manuel Altolaguirre har med sin tryckpress en del i Nerudas verk. De flesta böckerna förstördes eller brändes upp under flykten på vägen mot den franska gränsen. Ett exklusivt exemplar finns på Kongressbiblioteket i Washington i en vitrinlåda, påstår Neruda, vilket inte är en garanti för sanningen men bra nära. Nancy Cunard ägde en liten tryckpress och hon och Neruda gav gemensamt ut skriften ”Världens diktare försvarar det spanska folket”. Det var vid tiden för inbördeskriget och där fanns poem av Rafael Alberti som fick Lenins fredspris, den berömde W H Auden och Spender, en radikal poet. Nancy hade varit tillsammans med Aragon, den franske författaren med det vackra lyriska språket, och hon var enda arvinge till den berömda ”Cunard Line” med många av världens största passagerarfartyg. Stigen framåt syntes bred, men modern gjorde Nancy arvlös då hon slog sig ihop med en neger i det första jazzbandet på hotell Savoy i London. Nancy dog som utblottad och utmärglad kämpe mot sin egen klass och propagerade intill slutet för de svartas sak. Neruda ansåg att det spanska inbördeskriget var det krig som mest engagerat poeterna. 1937 samlades världens poeter i Paris för att åka till Madrid för en protestmanifestation. Det gick ännu att protestera mot våldet men poeterna drabbades hårt. Federico García Lorca avrättades av fascisterna och vid fronten fanns anarkistpoeten Léon Felipe som Neruda själv räddade från att bli arkebuserad i Madrid. Pablo hörde exekutionspatrullerna alldeles i 36

närheten, hans våning sprängdes och plundrades av frankisterna och flera original till poetiska verk låg kvar i ruinerna. Rafael Alberti, som Neruda ansåg vara en ljusbärare och mästare i den poetiska formen, hade högläsning vid fronten och skapade sånger åt artilleriet. Miguel Hernández, poeten och getherden, citerade i militärkläder rebellfientlig poesi vid fronten. Han fick välja ett arbete vilket som helst i Madrid som en hög ämbetsman på utrikesministeriet, som uppskattade hans poesi, lovat honom. Miguel skulle fått arbetet för att kunna försörja sig, men det enda han bad om var att få en gethjord att valla. Den benhårde och härdade Miguel bröts ned av tuberkulos och dog efter tre år i rebellernas fängelse. Chilenaren och syndikalisten Recabarrens tryckpressar slogs ofta sönder av polisen men lagades lika snart av arbetarna. De blev ett utav skälen till att Neruda 1945 gick in i kommunistpartiet och blev aktiv politiker i de tysta gruvdistrikten i Chile.

På gränsen till sanningen I vår släkt finns många smålegender som är bra att känna till när man skriver och de har blivit ännu viktigare just därför. Så är det väl i alla släkter, men det finns legender som ligger på gränsen till sanningen. 1908 åkte min morfar John Nerén som bodde i Johannesburg, upp till Victoriasjön. Han hade alltid beundrat David Livingstone, och det fanns ett lokalt rykte att Livingstone ritat in sitt namn i ett brödfruktträd, men ingen hade funnit signaturen, tills min morfar motormannen och folklivsskildraren John Nerén kom dit. Han lade märke till att i den här trakten satt folk på huk när de skrev, och han tog det som utgångspunkt för jakten på namnet. Livingstone kunde ha påverkats av de lokala sedvänjorna. I knähöjd hittade morfar initialerna som så många letat efter. 37

Det är en familjelegend och kan lika gärna vara en slump eller till och med lögn. Däremot är det ingen lögn att morfar hade sitt kontor på Rissik Street i det sjudande nybyggarsamhället Johannesburg. I samma kvarter arbetade en mycket vacker advokat som hette Mohandas och som åkte i öppen landå dragen av parhästar och med suffletten nedfälld. Han bar frack och stormhatt, och det fanns alltid en kö med människor utanför hans kontor, berättade morfar för mig. Hans namn blev Mahatma Gandhi. Det är en familjelegend som skapades genom att morfar var i närheten när Historien rörde sig längs den sandiga bygatan, utan att någon visste att det var historia. (Gandhi arbetade i minst tjugo år som advokat i Syd-Afrika. 18/2 1922 döms Gandhi till sex års fängelse för att ha uppmanat till ohörsamhet mot britterna.)

Musketörernas värld Statyn med de tre odödliga musketörerna är flyttad från skolan Sankt Lars i Linköping till Folkungaskolans gård, men vilken var deras värld, skapad av Alexandre Dumas och medförfattaren Macquet? De båda utvecklade d´Artagnanberättelsen ur en pseudobiografi av Courtilz de Sandras, som satt sammanlagt femton år i Bastiljen för sina smädesskrifter och skandalskriverier. I centrum står kardinal Richelieu som öppet stödde Gustav II Adolf men ändå bekämpade reformationen dvs motståndet mot katolikerna. Richelieus hejdukar är de kungatrogna musketörernas motståndare även om Richelieu formellt stödde kungen mot högadeln men hatade musketörernas chef de Tréville. Richelieu satsade på alla hästar, och den dagen han inte intrigerade instiftade han den franska akademin. 38

Athos, den svikne, depressive, kulturelle och alkoholiserade adelsmannen, som tvingas avrätta sin fd hustru som hotar dem alla – eller sker det bara i filmen ? Du får läsa själv. Athos, i verkligheten Armand de Sillègue som sannolikt dödades i en duell, var Trévilles kusin. Den urstarke, skrytsamme, hungrige och fåfänge Porthos lever på kvinnors allmosor och vinner slutligen ett slott i boken ”Tjugo år efteråt”. Han försöker göra en vetenskap av fäktningen och prövar alla metoder. Om verklighetens Porthos vet man mycket litet, men hans far var statssekreterare och farfar kökschef. Den lättretade Aramis med sina kvinnoaffärer och som var en fantastisk fäktare låtsas inte om det men har blivit ett after shave-märke. Han insisterar på att bli präst. Förebilden är Henry Aramitz som bar titeln lekmannaabbé. Den fjärde, gascognaren d’Artagnan, är genom sin självbiografi författarens ögon. I musketörernas rullor finns tre d´Artagnan av ätten Montesquiou och tre av Batz-Castelmore, och förebilden anses varit med vid belägringen av Arras 1640 där Cyrano de Bergerac sårades. En d´Artagnan blir chef för ett utav kompanierna. I boken erbjuder han sin löjtnantsfullmakt in blanco till sina vänner, den som Athos avfärdar med orden ”För mycket för Athos och för litet för greve de La Fère”. Tänk att kunna säga så när de erbjuder mig ett skitjobb. Att Athos älskade son bär mitt namn Raoul gör det inte sämre. Miladys förebild tycks vara spionen lady Carlisle som var en svartsjuk älskarinna till Hertigen av Buckingham. Och det fanns en relation med politisk dynamit mellan honom och Anna av Österrike, gift med Ludvig den XIII av Frankrike. (”De fyra musketörerna” av B Appelberg GZ (Dumas) Athos son Raoul de Bragelonne och Porthos arvvinge. Enligt ”Odödliga adresser i Paris” av Jeanne Pihlgren så bygger romanen på ”Mémoires du Comte de la Fère”. 39

Athos -greve de la Fère- var född nära Sauvettere-de Béarn, dog i duell invid salutorget Pré-aux-Clers år 1643. Porthos -Isaac de Portau, tillhörde musketörkompaniet. Aramis var väpnare och lekmannaabbot från Aramitz i Vallé de Bareton i Oloron. d´Artagnan, Charles de Batz-Castelmore, gifte sig med rika änkan madame Damas de La Claixe, fick två söner och bodde med sin familj från 1659 till 1673 på rue du Bac nr 1 till sin död, samma hus som Quai Voltaire nr 33. Huset revs 1881, i det nya finns en gammal parisisk restaurant La Frégate. Skåla där för musketörerna.)

Livet som ett Q Vad tjänade du dina första pengar på? Frågan ställs ofta av gamla klasskamrater. Jag sjöng ihop dem som gatpojke i Carmen på Stora Teatern. Sven-Eric Johanson som valde ut mig strax innan målbrottet, blev kompositör och gjorde musikarrangemanget till Haren och Vråken som går i stan. Livet liknar Olympiaringarna. Vi går i våra cirklar men ser då och då spår efter någon vi mött för länge sedan. Även kungen går i cirkel med tjugotre Nobelprismiddagar. Den dan cirkeln blir ett Q och gör en liten utvikning, görs ett Qualitativt språng och vi får ett nytt porslin med guldkant eller tänker, ett nytt Nobelprismuseum måste vi ha! Det finns ett elektroniskt Nobelforum, och det tisslas om att Marinmuseet kanske flyttar till Galärområdet där örlogsskeppet Wasa ligger, och att tomrummet kunde fyllas med Nobelpristagare. Museet måste växa med åren samtidigt som man inte bör klippa av någon annan stans. Arkitekterna klarar det nog, för med så litet jobb som finns så hinner de tänka. Vi kan starta debatten igen, och den kan lika gärna börja igen i Linköping. Allt går i cirklar. 40

Och pengarna? Asturias, Bohr, Chadwick, Steinbeck, Fermi, Martinson, Fleming, Marconi, Singer och Einstein. Eliot, Morgan, Planck, Pasternak, Brodsky, Curie – och Wallcott som kan skänka ett originalmanuskript som tack för livslång pension och att få njuta på sin ö. Museet kommer att skapa mer pengar än det kostar, dvs följa den nya tidens princip.

Tankars dans (Ezra Pound och poeten Joseph Brodsky med Nobelpris 1987 är begravda utanför Venedig på ön Isola Di San Michele i den evangeliska delen) I några månader har poeten Ezra Pounds namn funnits som ett skärt moln någonstans innanför pannbenet. Det började som vanligt i boken som jag alltid återkommer till, nämligen Hemingways postuma En fest för livet. Den handlar om hans första år som journalist och sedan författare i Paris efter att ha fått tipset av Gertrude Stein att journalister bara lär sig se orden och inte verkligheten. Hemingway berättar att Pound var en stadsängel som hjälpte Eliot, James Joyce och alla andra med pengar och goda råd när bekymren hopade sig. Ezra var en verkligt god människa. Jag köpte ”Världens bästa lyrik i urval” på bokrean och där visar sig Ezra i ”Uppdrag” om människans frigörelse från det ok vi själva bär på”, och jag hörde ett skinnhuvud prata om honom på busstationen. Att han diskuterade Pound berodde på att denne så småningom blev svart fascist och var så rabiat att han uppfattades som sinnessjuk och hamnade på hospital i många år också av den orsaken. Men att jag bestämde mig för att skriva de här raderna hänger ihop med att morbror Jan, som pratar zuluspråket, skrev till mig. Min morfar, Jans far, var disponent på Atlas Tobacco Works i Johannesburg i början av sin yrkesbana. Han och Vally fick sonen Jan som lärde sig språket av familjens stolte ”boy”, zulukrigaren Makunza, en skicklig administratör och livvakt. Brevet handlar om familjens båt Hamba som betyder ”gå” på zulu. 41

I brevet nämns att på de ställen som frekventerades av fattiga svarta och vita som arbetade i gruvorna, dracks ”pouza manenga stelek” som var en stark dryck med finkeloljan i behåll. Pouza! Ezra Pound. Pouza! Där satt nyckeln och det var bara att vrida om den och öppna dörren. Så fungerar det när den ena tanken bjuder upp den andra till dans, så det blev en artikel om Ezra Pound fastän det inte var meningen.

Största utmaningen Don Quijotes skapare Cervantes slogs mot turkarna vid Lepanto och skadade armen. Han var slav i Algeriet i fyra år, försökte rymma tre gånger men förråddes av medfångar vid samtliga tillfällena. Att han fick behålla huvudet berodde enbart på att man väntade på lösensumman som släktingar motvilligt betalade ut. Väl hemma fick han ett hårt liv som skatteindrivare. En författarvän stal visst idén till hans sista bok men det är osäkert. Av allt som han upplevt var det svåraste ändå att lära känna sig själv. Resan mot det inre. Den stora utmaningen.

Frontkämpar på Café Utposten Jag satt på ett kafé i Göteborg på Andra Långgatan som har många trygghetsfaktorer som låsaffärer, stora bröst i porrbutikerna och billiga restauranger. Diskussionen utspann sig mellan gamla frontkämpar på Café Utposten med ämnet spanska inbördeskriget. Jag lyssnade koncentrerat på föredragshållarens detaljer om Folkfronten och Internationella brigaden. Kaféet är en plats för kommunister, syndikalister och anarkister som vaknat ur långvarig koma. Namnet Utposten kommer från Per Anders Fogelströms bok om kaféet med samma namn och de unga revolutionärer som huserade där. 42

På gatan utanför delas ut kyssar till höger och vänster. Iraniern Reza Moniris hungerstrejk är slut nu när han äntligen släppts från flyktingförvaringen på Lillhagens mentalsjukhus. Det är hans bror som sydde igen sin mun i protest och hungerstrejkade. Ung Vänster som är kaféets grannar, hurrar och firar segern. Jag sitter med min svettiga väst med plats för patroner för noshörningsjakt medan doften från kaffekoppen ligger som en rök kring journalistblocket. Jag har just läst Lynns tjocka bok om mannen som man aldrig kommer runt om man vill leka en skuldfri befriande timme macho, nämligen Hemingway, och jag röker på en grön cigarr som kommit från Kuba med en vän. Här sitter vi gamla frontkämpar som skall överleva Det stora Arbetslöshetskriget. Få tycker om Hemingways korthuggna stil idag som kommit långt från blomsterspråket, men det går inte att begrava honom. Du behöver inte ha varit framför tjurarna i Pamplona för att känna detta. Politiken är nästan död men den flämtar – nu gäller det att överleva, sade den ene av tre anarkosyndikalister i svart och rött som hängde över de svarta runda bordet med den stora röda stjärnan. En utav dem förestår Sveriges minsta privata museum över Spanienkämpen Nils Lätt som blev av med ena ögat vid fronten och skrev ”En svensk anarkist berättar”. Var kommer alla idealister ifrån? Jag tar upp silverpluntan med konjaken, för på ett anarkistkafé är sådant tillåtet. Skål för Internationella brigaden och skål på dig, Hemingway!

Pariskopia i Partille I skydd av regnskuren letar jag böcker i Partilles bokhandel där en känsla av andakt infinner sig. Längst in finns en kopia av ett rum i Sylvia Beachs berömda bokhandel i tjugotalets Paris. Anais Nin och Gertrude Stein nämner den i sina memoarer. Sylvia Beach som förestod bokhandeln vars namn var Shakespeare & Company, var även förläggare och publicerade boken som många tycker är böckernas bok efter Bibeln, nämligen Ulysses av Joyce. I Partille Bokhandel finns en tredjeupplaga av boken inom glas och bom. Fredrik Nyberg bakom disken känner jag igen från fotot i poesiantologin ”En elva från Göteborg”. Han skriver svårt men det är smart med en man med fördelaktigt utseende och ett vackert språk när de flesta kunderna är kvinnor. Partille Bokhandel utdelar varje år ett författarstipendium och den lycklige får bo på Hôtel Chevillon i byn Grèz-sur-Loing söder om Paris. Grèz är känt för alla målare och författare som flockades där runt 1880. De kom från Norden, England och Amerika. Mitt hjärta som tickar för författare, ser att Strindberg med hustru Siri var där liksom Stevenson med Dr Jekyll, samt bröderna Goncourt, dvs instiftarna av det franska litteraturpriset. Till Grèz åkte målaren Carl Larsson och Karin Bergöö, dvs blivande fru Larsson, liksom Ernst Josephson och Karl Nordström. Skulptörerna Christian Eriksson och Karin Arosenius bodde där liksom Tekla Lindeström, xylograf, ett yrke som man får slå upp i lexikonet. Dit kom Nils Kreuger med hästarna – en jättetavla med sådana hängde på min farfars vägg – Christian Krohg och Skagenmålaren Peder Krøyer samt den för affärerna nyttige konstsamlaren Fåhræs. Sedan inträdde en lång tid av förfall tills entusiaster i Stiftelsen Grèz-surLoing för några år sedan återuppväckte pensionatet Chevillon som är en adekvat svensk beteckning. Låt fantasin vandra i det grågula ljus som härskar över byn, hitta solgläntan och öppna matkorgen med vinflaskan i gräset. 44

Morfars öden I dessa släktletartider går mina tankar till morfar John Nerén som själv var släktletare i Boka um Mälsa, och med mig gick fjorton generationer bakåt i tiden. Jag som inte kan slå i en spik beundrade honom. Han kunde allt om bilmotorer, snickeri, skriftställning, segelsömnad, bokföring och smide och skrev följaktligen boken ”Mina 42 yrken”. Antalet stämde när jag prickade av dem. När han och vännen Jack London planerat att mötas i Kapstaden utbröt oroligheter i Manchuriet, och Jack tog sig dit för att göra krigsreportage, medan morfar skrev om boerkriget för tre Stockholmstidningar. Han höll på att skjutas av engelsmännen när han kastade en brinnande tändsticka. I krig får små händelser stora konsekvenser. Boerna använde raketer att signalera med, och tändstickan liknade en raket i mörkret. Boerna som var skickliga skyttar, tränade på att träffa ingången till termitstackar, berättade morfar. En annan journalist, som rapporterat från Kuba och Indien för Morning Post i London, blev hjälte när han rymde från boerna. Det var Winston Churchill. Jack Londons mycket personligt signerade ”Skriet från vildmarken” var min favorit, men den försvann eftersom far hade vårt bibliotek som väntrum till läkarmottagningen. Det finns risker med att ha arbetsplatsen i hemmet. Bokintresserade plockade med sig böcker, och intentionen var kanske att ställa tillbaks dem vid nästa sjukbesök. Ingen av de otaliga Maigretdeckarna på franska stals, men Mein Kampf fick fötter fast den inte var signerad. Den erotiska ”Den röda rubinen” av Mykle försvann förutsägbart, men det visade sig vara mamma som kastat den eftersom far fått den av en tjusig kvinnlig patient. Läkare är ofta utsatta för sådana attacker, men det berättade hon långt senare efter att de skiljt sig. 45

Herre, välj något annat folk Snart kommer höstmörkret och vi trevar åter i bokhyllan. Jag värmer upp med min sjunde Singer som är den författare utöver Kurt Vonnegut, en absurd amerikan, som jag läst flest böcker av. Hemingway kommer också högt upp på listan. Singer den timide, med ett utseende som ett trollväsen med långa öron. På den jiddiska författarföreningens medlemskort är han faktiskt lik brottaren Karelin. Singer skriver om människornas resa i verkligheten och försöken att ta sig fram och överleva i en orolig tid. Kärleksfulla föräldrar ger sina barn den enda sanna stabiliteten, nämligen den mosaiska tron. Hans antihjältar når sällan sina mål men de sprattlar i nätet med en enkel livsfilosofi eller Talmud som man lär sig består av två delar, Mischna och Gemara. Läsaren får alltid lära sig något nytt. Här finns världsfrånvända drömmare som hoppas på Messias snara återkomst och som ständigt luras av charlataner och bedragare. Andra hoppas på kommunismens välsignelser med ett öra mot pogromerna österut, eller resan till släktingar i Amerika, förstärkt av Singers egen emigration dit 1935. Den åttonde boken handlar om Singers språk och hans värld, men det är figurerna som fastnar för sin livsvilja men utan att äga någon påtaglig styrka, som hos de flesta av oss. I kvarteret vimlar det av rimligt spännande grannar med ett ben i mytologin men som sällan går in i andevärlden, som på gården i mitt eget getto. Där finns vanliga fattiga halvsvältande människor med kärleksbekymmer, ett öde som delas av den unge författaren själv. Och alla påverkas de av den icke självpåtagna magiska uppgiften att bära det brittiska mandatet Palestina på sina axlar. Som jag tror det sägs i Singers texter; Herre, nästa gång du tänker skänka Jorden ett utvalt folk, var snäll välj något annat. 46

Tjuven Kafka Det stora biblioteket i Linköping brann ner till grunden 20 sept 1996 De heta förvridna metallresterna blir till en modern staty med solkig kopparkapuschong och betongpelarna liknar grekiska tempelruiner. Vi står chockade vid avspärrningarna. Min poetvän Askander har just tystnat i Tranströmers precisa ordmaskin och knoppar slår ut i den brinnande vinterskogen. Jag ser flammande biografier, talböckernas kassetter och Berzeliusrummen där E T A Hoffmanns unika verk fanns för bara några timmar sedan. Jag har alltid identifierat mig med spillran i ”Hoffmans äventyr” och redan som tolvåring visste jag att hans liv skulle bli mitt. Manuset med arbetsnamn ”Amerika” gick igår till Norstedts Förlag likt en flaskpost utan hopp. Titeln är redan tagen av Kafka, den tjuven. Skall min roman sväva fritt bland hyllorna i nästa bibliotek? Det som människor konstruerat kan byggas upp igen. Världen betraktas alltid genom vår egen omvända kikare. Det stora och ofattbara förminskas till igenkännlighet, men vart vi än vänder oss så ser vi ändå vår egen spegelbild. Det känns skuldfyllt och narcissistiskt när hundratusentals böcker försvunnit, men för någon är ett krossat bibliotek en glimt i en askkopp medan en älskad men död farmor är ett för alltid nedbrunnet bibliotek.

Kanonerna på berget Nyligen visades filmen ”Kanonerna på Navarone” på TV. Det fick mig att tänka på de två stora 24 cm-kanoner som tidigare skyddade inloppet till Göteborg. När skottet gått i filmen gled kanonen tillbaka till sin håla i fästningen. 47

Den svenska kanonen sköt en projektil med 18 kilometers räckvidd och som vägde 450 kg. Högt uppe på klippan vid vattnet var likheten slående med de två enorma kanonerna i filmen. Nu var kanonerna på vårt berg i hamninloppet flyttade, och kvar fanns endast spåren till ammunitionsvagnarna som gick från hamnen upp till klippans topp. Det mesta var rostigt, kallt och fuktigt. Jag sprang en kort bit på kustartilleriets hinderbana, och det kändes fortfarande som att simma eller flyga genom hindren. Då var jag snabbast bland hundratjugo värnpliktiga på regementet. Alla är bra på någonting någon gång. Jag hade drag i armarna efter att ha rott de tunga tiohuggarna, lika de roddbåtar från vilka man harpunerade val. Jag var lagom lång, lagom böjlig och lagom tung för hinderbanan. Jag beslöt mig för att lämna kustartilleriet då min vän sköt sig i Karlskrona när vi var där. Blodet låg högt i städskrubben. Att inte nämna det vore att dölja sanningen att många unga män dött av självmord i det militära. Militären sade att han tillhörde den kategori män som ändå skulle gjort det, oberoende av tid och plats, och vem kan bevisa motsatsen? Jag fick vara kvar på kustartilleriregementet KA 4 i Göteborg när de andra vaktade kungen i Stockholm. De var inte säkra på var de hade mig. Min mor var mycket besviken eftersom hennes ena bror var militär och den andre frivillig i vinterkriget bakom fronten vid Salla, men jag hann skriva poesi. Den kändes menlös i en värld av krigsmaskiner, men strofen om likdoft över heden fick psykiatern att slutligen skriva ut mig trots min kärlek till hinderbanan. Sista uppdraget var att putsa den vackra kompassen på Minutläggaren MUL 14. 1960 bodde jag en sommar i Hildesheim hos den sympatiska familjen Oppermann på Wolfstieg 55. Ryktet sade att det i Hildesheim funnits en fullskalemodell av det supermoderna belgiska fortet Eben-Emael som bevakade punkten där floden Meuse och Albertkanalen möttes. Fästningen hade 36 kanoner, 120 kulsprutor och ansågs ointaglig. Det tog 40 timmar för elva tyska officerare och 427 meniga soldater som landade med fyrtiotvå glidflygplan på fästningens tak att stänga fästningens ögon och luftintag och att spränga kanonrören. 48

Jag har även sett uppgiften att åttio ingenjörssoldater tog fästningen på tre timmar. 750 belgiska soldater tvingades ge upp. Vad skulle vår schweizerost till berg vid Göta älv kunnat göra mot en sådan attack ? Eftersom tyskarna i Hildesheim inte längre talade om sina otaliga segrar var fakta svåra att finna men allt pekar på att det byggdes en sådan modell. Senare har jag läst att den troligen fanns i Polen och att elittrupper övat anfall under sex månader. (Anfallet mot fästningen vid Eben-Emael påbörjades 11 maj 1940. År 2012 finns de stora kanonerna åter på berget)

Den stinkande kategorin Ibland räknar jag mig till de intellektuella; en grupp som kallar sig så i de flesta länder men naturligtvis inte i Sverige. Vi läser ledare med ett kallt öga på politiken, bryr oss om vad som står i konstmagasin, libretton, poesialbum och låtsas förstå texten. Själv sitter jag osannolikt mycket på kaféer vilket är ett oavvisligt krav på en intellektuell, och jag vet hur mezzosopraner tänker eftersom farfar var regissör på operan och berättade om spelet i kulisserna. Anlagen för hybris dämpades dock för länge sedan med Maos definition av intellektuella, nämligen ”Den nionde stinkande kategorin”. De andra stinkarna var t ex Storbönder som det finns många av på Östgötaslätten, med eller utan grisfarm, och Revanschister som alltid måste betraktas med stort allvar. Det är jobbigt att hela tiden behöva titta bakom sin rygg och leta efter någon som åter vill peta ned en från tronen. Min kommunistiska syster Margareta flög ständigt in med självutplånande attacker på sin egen klass och stukade den höga svansföringen, men stinkande? Jag tyckte hon var ute i ogjort väder eftersom jag gjort min klassresa nedåt och inte uppåt som andra skryter om. 49

Och det var föräldrarna som lärde mig att slå i uppslagsböcker och tänka självständigt – själv hade jag inget med saken att göra. Och vad tusan kunde jag göra åt trotjänarinnan Stina som bevakade lådan med siffrorna som indikerade vilket rum som behagade ringa efter hennes tjänster, och putsade våra kristallkronor och flyglar – en skinande ramsvart i Biblioteket och en bakelseliknande vit dröm i Gröna rummet. När jag författar efter devisen att det sagda försvinner – det skrivna består, och följer minsta hugskott a la Virginia Woolf, svettas jag främst i armhålorna. Det är precis som om man tänker med dem, men det är inte samma luktfria svett som när man arbetar hederligt, utan den är mer ångestfyllt frän. Jag borde göra något åt det, men deodorant blir det inte, för jag minns läkaren som högg in med en smal vass sked och slet ut tre klumpar ur min armhåla. Mao hade nog rätt. Intellektuella stinker.

Fotboll är allt kultur Fotbollsproffset Nisse Liedholm är i ropet just nu med sin vingård Boemia, men han var ett utav mina tidigaste identifikationsobjekt innan basketboll med duktiga estländare tog över min vardag. Han var bland de första att kasta sig ut i fotbollsvärlden, elegant och spelade med insidan i den berömda Gre-No-Likedjan. Vi är i Göteborg och han står trygg i folkmassan och talar vid invigningen av Gunnar Grens Plats med tillhörande staty utanför Gamla Ullevi. Åtta flaggstolpar och ärrade fotbollskämpar omger statyn och italienska teven är där liksom ANSA Press Agency. Enda smolket i bägaren är att före Grens död gick debatten hög om man får ställa upp statyer av levande människor. Jag tyckte att diskussionen var småsint tills jag läste att den brutale diktatorn Trujillo var den som haft flest statyer som han själv kunde titta på, tätt följd av Stalin. 50

Avenyn sjuder och officiella souvenirsäljare i gult dominerar gatubilden. Det är ekonomiskt krig och denna gången är det inte italienarna som gör kopiorna. FC Milan som var Nils klubb och av många länge ansedd vara världens bästa, är på besök och då behöver göteborgarna inte några museum som minister Ulvskog kastar efter dem. Fotboll är fortfarande högsta kulturnivå, speciellt när IFK vinner. I tacktalet till konstnären påpekas att kulturnämnden klubbade beslutet om statyn och därmed är fotboll kultur. Någon skjuter fram boken Svenska Proffs där o:et är en fotboll. Nils skriver sin autograf även på mitt blad och N:et ser ut som ett stort X. Han har en adelsmannamässig höknäsa men vänliga bruna ögon som jag. Efteråt kände jag mig sydländsk av stämningen kring Grens Plats och allt italienskt och smög in i katolska kyrkan som ligger i närheten. Längst fram fanns en enda person som sjöng och tungomålstalade. Hon var kvar en timma senare, nu med knäna mot det kalla stengolvet men med lika stark röst. Det var en bra eftermiddag.

Före sin tid Hon sitter varje morgon klockan tio på Café Jacob´s i Haga i Göteborg. Hon rullar sin skrangliga cigarrett med tobaken ”Röd Eskort” och pratar i ett streck i en och en halv timma likt en kyrkklocka som stadigt slår, ointresserad av om någon lyssnar eller inte. Jag ville läsa högt ur min kortnovell Tavlor som handlar om göteborgskonstnären Ian Rusth innan allt för många gäster anlänt, men hon hade haft en pratare hos sig i fyra dygn och avstod från upplevelsen. Hon är grovt byggd som en babusjka, tar småjobb och stretar sig fram på bidrag. Överlever med mosad vitkål under bandaget på vänsterarmen. Skall vara nyttigt, påstår hon. Bakgrunden är en osannolik blandning som telegrafist på oljeborrplattformarna, några år ”på värmen” för nu upplösta rederier samt sociologi- och teologistudier. 51

Hon springer småärenden åt kaféet, vecklar ut G-P medan jag tittar på mitt sprängda barndomshem på Södra Allégatan som nyss återuppstått på ett bronsmonument framför kaféet. Hon skulle passa på det gulddränkta Café Amerika i Budapest och lär mig ständigt nya saker. Idag är det telegrafisternas egna förkortningar. TGIF. Lätt att sända. – Betyder vad, frågade jag. – Thank God it´s friday. Jag hålls kvar i en position som mindre vetande vilket förstärks av att hon ofta frågar ”förstår du”. Hon vecklar ihop tidningen och fimpar cigaretten som döljs under nageln. – Sylom. – Hm ? – See you later old man...Det var vanligt innan kvinnorna kom till gnistapparaterna. Hon lever ett nytt sorts liv, inte riktigt arbetslös men har knappast någon officiell inkomst. Hon går mot antikvitetsaffären längre ner på gatan där jag tror hon jobbar svart men jag är inte säker, försvinner i morgondimman som ett urtidsdjur från 1968 men är ändå helt modern, kanske före sin tid.

Davy Crockett och Alamo – Hade han inte en bävermössa på huvudet ? – Nej, tvättbjörn. Bävrar är jättestora. Du behöver ett huvud som en häst för att mössan skall passa, men deras framtassar är som små händer. Jag har tittat på dem på nära håll i Klarälven hos min syster. Diskussionen började med att vi såg en för tidig julklapp i form av en Davy Crocket-mössa på stan med tvättbjörnsvans och allt. Det var trettiofem år sedan jag sist såg någon bära en, och på den tiden läste jag allt om Davy Crockett. Intresset var dock nyväckt för att min halvbror Christian skickat ett vykort av tjock kohud från Alamo i Texas. 52

Davy Crockett dog enligt legenden just i Alamo i en strid för en liten garnison i ett missionshus som låg i vägen för den mexikanske generalen Santa Annas armé. Mexikanerna kämpade för sitt territorium och den amerikanska garnisonen väntade på förstärkning som man trodde skulle komma och vägrade att ge upp. Den 6 mars 1836 stormades de sönderskjutna murarna och man vet att den kusliga ”deguellon” spelades på trumpet före anfallet vilket innebar att ingen skulle skonas. Davy Crockett hade militär bakgrund. Han var jägare, en säker skytt, vältalig ledamot för enkelt folk och agerade för Tennessee i representanthuset i två omgångar. Efter att ha förlorat omvalet engagerade han sig i Texas befrielse från Mexiko. Hur han hamnade i Alamo vet jag inte, men många äventyrare och lycksökare drogs mot Mexiko vid den här tiden. Den kände Jim Bowie som skapat en egen kniv fanns också där och man vet att han dog i slutstriden. Efter massakern myntades uttrycket ”remember the Alamo” som blev symbol för Texas fortsatta kamp. Enligt brev från en utav soldaterna i mexikanska armén brändes kropparna i en stor hög, men många har påstått att Crockett greps senare i ett bakhåll och arkebuserades. Om någon skulle klarat att smyga ut i natten genom den mexikanska järnringen och skaffa hjälp borde det vara han. Och det finns de som hittat bevis på att han drog sig tillbaka i anonymitet för att leva ett lugnare liv. Den versionen är mest tilltalande, och när det gäller legender kan vi ge oss vissa friheter.

Odödlig och litet skrämmande Edgar Allan Poe 1809-1849; 40 år. Föräldrarna var skådespelare som lille Edgar snart förlorade, och han adopterades bort. Han levde tidigt ett oregelbundet liv med sprit och spelskulder, men fosterfadern löste ut honom. Av alla olämpliga platser hamnade han på militärutbildningen i West Point och avskedades för brist på disciplin. Allan Edgar Poe blev tillfällig medarbetare i åtskilliga tidningar i New York och Philadelphia. Han skrev uppskattade dikter och noveller i skräckromantisk stil och tog starkt intryck av kompositören och författaren E T A Hoffmanns fantastiska berättelser. Båda hade musikalisk talang, vilket också märks i Poes dikter. Jag nämner Hoffmann eftersom han haft en ganska okänd ”bokpaviljong” på Linköpings bibliotek. Ryktet säger att delar av samlingen klarat sig oskadd ur branden. Övernaturligt? Poe gifte sig med en trettonårig kusin och lyckades bli ovän med alla – redaktörer, förläggare, författarkollegor – fosterfadern gjorde honom arvlös. Under en period fick han extrainkomster för att läsa upp sina poem och berättelser från estrader men levde i misär. Narkotikan kom in i hans liv, men trots alla problem sänktes inte kvaliteten på författarskapet. ”Tales of the grotesque and arabesque” öppnade troligen för berömmelsen ty året efter -1841- kom boken som många anser vara den första riktiga kriminalromanen, Morden vid Rue Morgue. Han dog i en attack av delirium tremens, men i hans anda fortsatte livet på själva gravplatsen. Den 19 januari läggs varje år en flaska konjak av märket Martell samt tre röda rosor på Poes grav. Ingen vet vem som placerar föremålen där. Har giganten inom skräckområdet, Stephen King, kanske lärt sig något? Och finns det en fond vars enda syfte är att göra Poe odödlig? Kan det göras till det priset finns åtskilliga kandidater, inklusive mig. Det måste finnas en genväg. 54

Kafé Husaren i Göteborg På Kafé Husaren i gamla Haga i Göteborg är ljudnivån hög. Än så länge fryser jag efter att ha gått i den hårda vinden över kvarterets nakna stengator. Någon försöker få bort mig från värmen och närmre den kalla dörren men jag säger att jag är sjuk och får sitta kvar. Vid fönsterbordet skall tänkas stora tankar, och min första är att man måste ha tillgång till minst två världar för att överleva. Ett ben blir ett träben som fastnar i första bästa mullvadshål. Med två blir man en maskin som rör sig framåt men utan att stå stadigt. Min ena värld är kaféernas. Den andra väntar ännu på sin upptäckare. Vid bordet sitter en bleksiktig ung man med svart basker, troligen en bluffpoet men han kan naturligtvis bli någonting stort. Det måste börja någonstans. Jag tänker på uttrycket ”pars pro toto” som innebär att delen symboliserar helheten. Baskern symboliserar poeten. Han pratar med en mandelögd lång svart lugg som kunde vara Lara i Doktor Zhivagos poem, så som hon beskrivs av Boris Pasternak. Snett över bordet andas en liten hopsjunken dam som försiktigt sätter ett illrött läppavtryck på pappersservetten. Hon läser ”Hundarna i Riga”, är söt med sina höga kindkotor och mycket lik min mor, kanske lettiska och säkerligen änka. En yngre dramatisk dam är klädd i lång röd kappa som en blind skulle sett i en mörk garderob, samt solglasögon vilket är överflödigt eftersom solen inte ens gått upp i dag. Gratistidningen ”Pannik” ligger framför mig med artiklar som jag borde skrivit när jag var tjugo och sprutade ur mig text som en apparat utan stoppknapp. En halvbra tanke är att livet går ut på att hålla paniken från dörren men jag strök den idén. Här inne finns ingenting av sådant. Här är skönt under fönsterpalmerna. 55

Flyktmöblerna, och jag menar ”flykt” efter flytten från Linköping tillbaka till Göteborg och som skulle legat i en okänslig container, har alla hamnat i mitt tillfälliga hyresrum. Jag kom i gräl med flyttgubben om hur mycket man kan ta för att öppna och stänga en plåtlåda, och öppna den igen. Han fick det att framstå lika komplicerat som att stå på huvudet på ett rått ägg utan att knäcka det. Rummet är fullproppat och jag petar undan ett osynligt dammkorn på min smoking som av Krafterna lyfts högst upp på toppen av klädhögen som blandats i kaos. Smokingen är definitivt det plagg som jag enklast kan undvara det här fattigåret. Skapar kaos bara nytt kaos? Hjälper det inte längre med välformulerade idéer?

Litet om Bloomsbury-gruppen Före den långa perioden med USA:s kulturdominans erbjöd Frankrike,Tyskland, Ryssland och inte minst England en rad kulturella storheter. Några av dem fanns i Bloomsburygruppen som bestod av konstnärer och författare som under 1920-1930 samlades i London. Utöver den berömde ekonomen John Maynard Keynes är Virginia Woolf mest känd. Systern Vanessa, som var gift med en konstnär illustrerade Virginias böcker. Systrarna höll öppet hus på torsdagarna på 46 Gordon Square i Bloomsbury, och senare startade Vanessa en Fredagsklubb med liknande syfte. Virginia Woolf skapade en romanstil där hon löste upp den röda tråden inklusive de fasta rollfigurer som krävs i de flesta romaner utan gick istället på djupet och följde tankarnas och känslornas kast. Jag tycker bra om Mot Fyren som nyligen gick på teve 6, och Vågorna från 1931 med en prosapoesi som ligger före sin tid. 56

Hon berättade om sitt romanförfattande, tog betalt och var en flitig brevskrivare. Nästan 4000 brev finns bevarade, skrivna i lättläst stil. Virginia gifte sig med Leonard Woolf men var inte attraherad fysiskt av honom. Äktenskapet pekade mot en uppmjukning av färdigformulerade sexualroller som var ett av Bloomsburygruppens kännetecken. Flera var homo- eller bisexuella. Virginia flyttade senare ihop med en kvinna men paret Woolf började lyckligt i Hogarth House i Richmond där Virginia skrev på romanen Night and Day och de startade förlaget Hogarth Press. Parets första gemensamma alster kom ut i blygsamma 150 ex. Det här var produktiva år för Virginia med romanen Orlando, Ett eget rum, den snabbt nedskrivna ”Mrs Dalloway” och faktaspäckade The Common Reader. I Bloomsburygruppen var det flera som både målade och skrev och förkastade den viktorianska betoningen på plikten. De odlade istället det näraliggande, personlig njutning och fördjupade relationer. Där fanns den bisexuella författarinnan Victoria Sackville-West och författaren Forster som Virginia ansåg var den ende som förstod hennes verk. Sydney-Turner, den bisexuelle Keynes och hans älskare Duncan Grant som Vanessa hade ett livslångt förhållande med. Där fanns kritikern MacCarthy och dramatikern Lytton Strachey. Kritikern och målaren Roger Fry kom senare. Utövare och kritiker i samma klubb borde garantera en kvalitetsspiral. Viginia hade också kontakt med novellförfattarinnan Katherine Mansfield som känns helt modern och John Middleton Murry som jag inte läst. När vi ser dessa självständiga kreatörer med en vilja att försköna världen, varför fyller biljakter och mord i det ytligt sett trista Los Angeles – jag har bott nära Santa Monica Beach med alla sina surfare några månader – vår teve och våra filmpalats? Kan vi inte finna hjältar och frihetskämpar på någon annan kontinent och av ett helt annat slag?

Filmminnen Det är filmjubileum i år så mycket kommer att handla om film. ”Den tredje mannen” är ett utav mina starkaste ungdomsminnen med Anton Karas cittra och temat Harry Lime som faktiskt var klart tjugo år före filmen. Min far var läkare i Wien under den perioden och han berättar gärna om livet i den ryska sektorn, de tyska flyktingarna från Sudetområdet I Tjeckslovakien och om journalisterna på hotell Sacher där han själv bodde. Jag har en poster med nattfoto över Times Square där reklam för Den tredje mannen fyller en stor del av ytan. Det är 1949 och suggestionen är stark eftersom det sitter små blinkande lampor i postern, lite töntigt, Created in Canada. En annan storfilm på postern är Battleground, en krigsfilm som alltid fått toppbetyg. Krigsmaskinen och den växande upplevelseindustrin är fortfarande bland de största industrierna i USA, och i Den tredje mannen knyter Harry Lime ihop de två världarna. Så här resonerar han kring något som kan kallas våldets estetik för att låna ett begrepp av Brecht. ”Under Borgias hade de trettio år av krig, terror, mord och blodsutgjutelse men de producerade Michelangelo, Leonardo da Vinci och Renässansen. I Schweiz hade dom broderskärlek och femhundra år av demokrati och fred, och vad producerade dom. Gökklockan.” Jag vill ofta avsluta med en knorr, men här får var och en dra sina egna slutsatser. Länkar mellan brottare och brott Laszlo var en ungersk brottare, en och sextiofem lång och rund som ett klot. Han och jag eskorterade finnen som dödat sina två vänner i ett slagsmål och var otröstlig när han nyktrat till och insett vad han gjort. Vi var fastkedjade på var sin sida som eskort mot det speciella Krimplan med vilket kriminella fortfarande deporteras till sina hemländer. Planet var tre timmar försenat. När finnen tog sin kopp kaffe var jag tvungen att ta min också. Vad skulle jag annars gjort med armen i luften? 58

På häktet markerades de farligaste med rött på dörren. Vänd dem inte ryggen i hissen, i gångarna i polishusets källare eller på väg till domstolen. För att hindra dem att göra något dramatiskt fick polismisshandlare och oberäkneliga bära både hand- och fotfängsel. Fotfängsel var en tunn vajer som gick innanför byxan och hindrade delinkventen att ta ut stegen och springa med maximal hastighet. Jag förstår inte att det fungerar i praktiken. – En gång fick vi in en typ, berättade Laszlo. Killen tyckte inte om att bli inlåst och grep tag i ståldörren. Det krävdes fyra plitar med batonger för att få honom att släppa den. Hälften av slagen hamnade på mannens knogar; sedan gick han och lade sig och somnade direkt. Händerna såg ut som köttfärs men det bekom honom ingenting. Undrar vad han varit med om. – Ingenting som vi skulle förstå, sade jag. – Jag trodde sociologer förstod allt. – Våra lärare kan förklara allt. – Vi mäter oss med dem som skulle besegrat oss om de ville, påstod Laszlo. – Funktionalism, va? – Flygande mara, sade Laszlo. Han lät mig lyssna till man och hustru – ett par garvade bedragare – som försökte nå varandra med knackningar i väggen och via toalettstolen med hjälp av tredje part. De tömde toaletterna på vatten och ropade till varandra i tomrummet utan att nå varandra, vilket par! Plocka bort q, x och z och du har ett alfabet som består av tjugofem bokstäver som sätts upp i fem rader med fem bokstäver i varje. Första raden är a, b, c, d och e. Andra raden är f, g, h, i och j. Bokstaven ”P” som i ”Pannkaka” blir fyra plus en knack dvs fjärde radens första bokstav. Lär dina ungar metoden och du får bra prestigepoäng, sade Laszlo. – Jag behöver dem inte. – Du inte förstå livet, sade han med bekymrad min. – Tanken har slagit mig. – Vem slår dig? frågade Lazlo upprört.

Legenders möte Statyn ”Vi ses vid målet” i Stockholm på söder i korsningen Brännerigatan/ Katarina Bangata, består av två delar där den ena delen är ett silverfärgat fotbollsmål i naturlig storlek med kulan i vänstra krysset. Den andra delen är böljande tidningssidor i övernaturlig storlek med Nacka Skoglund som går ut och in bland spalterna. Där finns fakta kring fotboll men framför allt hyllningar till Nacka Skoglunds fotbollsgeni. Siffran 11:a på ryggen är blanksliten av tusentals beröringar. ”Nacka är en Gud” och det precist formulerade ” En fladdrande gardin”, är en av många kommentarer som visar hur svårt det var för en back att veta på vilken sida Nacka skulle anfalla. Ett enda ord känns onödigt – Legend. Det tillför inget nytt. En bit ifrån ligger bänken som av lokalbefolkningen döpts till Karelska Näset. Sju berusade män delar flaskan och cigaretter. Nacka skulle också kunnat sitta där. Han blev fyrtiofem år och dog som ångestfylld alkoholist. En brunstekt dam i vit turban verkar plockad ur någon film från Hollywoods trettiotal. Hon sitter i en cirkelformad oas, femtio meter från fotbollsmonumentet. Förr kallades platsen Elefantparken efter den rosa statyn ” Den lilla elefanten drömmer”. Nu för tiden heter den Greta Garbos Torg och ligger i ändan av Katarina Bangatan. – Det gudomliga försvann litet när Marlene Dietrich stal Garbos älskarinna, säger den brunstekta. Den lugna oasen skulle passat Garbos behov av avskildhet. Konstigt nog finns här ingen bild av hennes vackra ansikte och magnetiska ögon. Nackas bestämda haka finns i minst tre exemplar, men så är han ju man också. Här har legenderna stämt möte. Det enda gemensamma är ensamheten.

Med facit i hand Det är sommaren 1936 och Salaligan är gripen men upprensningsaktioner fortsätter. Har man tagit alla medlemmar ? Finland vinner tredubbelt på tiotusen under OS i Berlin och de svenska brottarframgångarna är stora men Amerikas svarta är största överraskningen. I södra Europa pågår ett inbördeskrig precis som i Bosnien, men då i Spanien mellan den socialistiska folkfrontsregeringen och rebellerna. Franco skickas till Marocko för att kväsa upproret men går över till fienden vilket många glömt. Kuststäderna bombarderas av tyska fartyg säger ryktet. Trupper landsätts i södra Spanien och Cadiz intas. Folkfronten beväpnar arbetarna, och frivilliga från hela världen ansluter efter hand. Kyrkor och kloster bränns, blodbad i Barcelona, präster mördas av kommunister eller provokatörer. I Moskva leds hetsjakten på Trotskij som befinner sig i Norge. De beryktade Moskvarättegångarna har just ägt rum och Trotskij är kallad till förhör, men vem vågar åka hem? Spaniens flygare nekar att bekämpa varandra så franska jaktpiloter hyrs av folkfrontssidan. Det finns alltid en lösning. Tyska bombplan värmer motorerna och kommer för alltid att kopplas till terrorbombningen av Guernica och Picassos stora tavla. Uppslagsboken tvekar dock kring sambandet. Den 20 juli i Göteborgs-Tidningen ”Vilt inbördeskrig i hela Spanien”. Dagen efter sprids ryktet att regeringen segrat i Sevilla och revolten är redan nedslagen. Den 22 juli står rebellarmén sex mil från Madrid, men general Mola har stupat och två dagar senare ryktas att Francos rebeller är i oordnad flykt och den lagliga regeringen kommer att segra. 61

Brutala ideologier avancerar medan demokratierna sover. Det ger en overklighetskänsla att läsa modern historia när man känner facit. Återkommande, precis som i Bosnien, är drömmen om en snar fred och försoning.

Eskortservice i Göteborg Min barndomsvän från Göteborg är nybliven änka och tycker om att sniffa på mitt hår som har samma doft som hennes fd mans. Efter Sao Paolo i Brasilien bor hon nära Gettysburg i Pennsylvania och har givit mig ett uppdrag. Det gäller att göra Göteborg så intressant att något av hennes barn vill följa henne tillbaka till Sverige. Vi hade pratat om Gettysburg där det avgörande slaget mellan Nordoch Sydstaterna ägde rum 1863. Jag har Montgomerys ”Krigskonstens historia” på hyllan men kunde inte bidraga trots analysen av nordsidans Sherman och Grant och söderns general Lee. Montgomery var noga med personligheterna men själva slaget försvann i krutdimman. Det är svårt att göra den godmodiga sommarstaden spännande men jag pratade om mitt arbete på bananbåtarna med paternosterhissarna, spindlarna som mosades under kängorna och den studsande rågummiklumpen som slet huvudet av en hamnsjåare. Gummit kom i stora stenhårda tärningar som vägde 60 kilo. Jag hade inte själv sett händelsen, en trolig skröna som berättades vid kajerna. – Häftigt, tyckte änkans barn och poäng till Göteborg. Vi passerade statyn med John Ericsson dvs han som konstruerade pansarfartyget Monitor som hade del i frihetskriget. Konstnären som gjorde statyn hängde sig förresten, när han fick kritik för sitt arbete. Och Nelsons berömda flaggskepp Victory låg en tid utanför Göteborg under Napoleons gigantiska kontinentalblockad riktad mot England. Amiral Saumarez skyddade med sin eskader smuggeltrafiken mellan Göteborg och England som pågick mellan 1808 och 1812. En tackskylt finns på kommunhuset för att staden slapp fransmännens hämnd, men få har sett skylten. 62

Änkans barn hade blandade känslor eftersom frigörelsen från det imperialistiska England lade grunden till ett förenat Amerika, där inbördeskriget kom emellan. – Nelson dödades i segern vid Trafalgar, lades i en tunna sprit och fraktades hem i värmen men Napoleons blockad av England misslyckades. – I en tunna sprit ? Barnen fnissade men dottern som ständigt ligger i krig med modern och vill bli något kreativt i Amerika, tycktes vekna. – Och där på kampanilen väntar sjömanshustrun förgäves på sin man som dött på havet, sade jag känslomässigt för att utnyttja glipan i rustningen. – Du är rolig du, sade dottern. – Det krävs i Göteborg. En stad utgörs av dess människor, allt annat är bara yta. – Hittat på det själv ? Dottern är snabbtänkt och giftig som en kobra, men för att vara så ung begriper hon sig på mig. De som känt mig längre har svårare att få samman bitarna. Det hade tagit mig tjugo år att komma fram till att en stad består av dess människor, men jag svalde giftigheten för att hjälpa en nybliven änka till ett bättre liv. Vad har man annars vänner till?

Fröken Shis långa nålar Massösen Shi sågs i olika mannekängpositioner på väggarna i hemmet som fylldes med en svag doft av rökelse. Den trådsmala Shi lade tre skopor socker i sitt kaffe. Kunden före, som var ett Jehovas Vittne, hängde kvar för att påverka min själ. Han arbetade 1000 timmar per år för kyrkan, åt och drack tydligen ingenting och nyttjade varken tobak eller teve. Det enda han unnade sig var frökens Shis massage, ibland förstärkt med långa nålar i tumvecket och vaden. Jag frågar alltid kineser om de kan tecknet för Fortune-Cookie, en puffig kaka med en inbakad lapp i med förutsägelser om våra öden. Shi bestämde sig för att vara ärlig, trots att jag tappade ansiktet för att ha ställt en alltför svår fråga, och sade nej till att ha hört talas om kakan. 63

Hon löste upp tecknets tre delar där ”kaka” var enkelt. Nästa del var sammansatt av tecknet för mark och tecknen för tur och glädje. Den sista delen betydde ”transport/import”. Tillsammans blev de ”Lycka Tillkaka”. I lexikonet är tecknen för Lycka Till och Förmögenhet (Fortune på engelska) till förvillelse lika. ”Lycka Till” och Pengar är alltså nästan samma sak vilket tål att tänka på, men hur var det med kakans förmåga att förutsäga framtiden? De som kan förutsäga framtiden kallas på engelska för ”Fortunetellers” och det var så kakan (Fortune-Cookie) fick sitt namn. Ingen kines har lyckats förklara för mig hur deras skrivmaskiner fungerar, och på frågan vem som är deras bäste författare blev den f.d. medicinstuderanden som varit här i tio år helt ställd. Jag sade att västerlänningarna Steinbeck, Singer och Harry Martinsson, som alla fått Nobelpriset, var bra. Det ökade förvirringen. När jag hävdade att kvalitet är svår att nå om man inte får skriva som man vill, halkade Shi in på kinesiska dialekter. Kan det verkligen vara så att det bland över en miljard kineser inte finns någon riktigt bra författare, eller förstår vi inte deras komplicerade språk? Trots att jag är intresserad av rysk 20-talspoesi och den onda tid då poeter deporterades till inre exil i Sibirien eller yttre exil av ”hälsoskäl” var nog min fråga om vem som är deras bästa författare utan medkänsla. Kulturrevolutionen nämndes kortfattat och lågmält vid kaffet men diskussionen fick ingen fortsättning så jag lade mig på britsen, orolig över att hon skulle ta fram sina långa nålar.

Bishop Hills överlevare Det är emigrantåret 1996 och då kommer man inte förbi utvandrarna till Bishop Hill i Illinois, en utav de märkligaste kolonier som skapats av svenskar som drog västerut. 64

År 1844 var sektledaren Erik Jansson en religiös bråkstake i trakterna runt Hälsingland. Han hamnade i fängelse flera gånger, brände böcker i protest mot Martin Luther men hans ord vägde tungt och gav hopp åt religiöst förföljda. Sverige var ett hårt samhälle med en stark kontroll över medborgarna. 1200 sk jansoniter beslöt sig för att söka friheten västerut där Amerika låg dränkt i mjölk och honung. Det bästa var att man kunde språket när man satte fötterna på Amerikas jord, och ledaren själv väntade därborta efter en brådstörtad flykt över Oslo. Seglatsen till den nya världen pågick under tre månaders tid. Om floden inte var frusen fortsatte resan från New York upp längs Hudsonfloden och vidare längs Eirekanalen där många var så utmattade efter den långa resan att deras kroppar inte orkade längre. Resan fortsatte över De Stora Sjöarna till Chicago där man köpte kärror, hästar och mat – och ut på den oändliga prärien med ändstation Bishop Hill. De första som kom fram dukade snart under i sjukdomar och många drabbades av svält. Kyrkogården fylldes snabbt men de sega nybyggarna bet sig fast i prärien som gjorde hårt motstånd. Gräsets rötter bildade en sammanhängande matta och det krävdes fyra par oxar framför plogen för att komma ner till den feta myllan. Det skapades ett produktivt samhälle med kibbutzideal för att göra en modern jämförelse, men det fanns redan utopiska samhällen på prärien som Inspiratörerna, Harmonisterna och Perfektionisterna. I Bishop Hill tillhörde all egendom kollektivet. Det lilla samhället gjorde hästkärror och vävde, odlade spannmål och majs till människorna och havre åt hästarna. Det fanns stora mängder svin, får och kor. Det fanns stenkol till ångkvarnen som hyrdes ut, man brände tegel och sågade timmer. Efter att den första tiden ha bott i ett trettiotal fuktiga jordkulor som tog många offer, byggde kolonin med eget tegel den största byggnaden väster om Chicago. Byggnaden fick namnet Big Brick och hade 96 rum och man investerade i femtio tomter ända bort till Chicago. 65

1849 tog koleran 150 liv och året efter mördades Erik Jansson i rådhuset i Cambridge. Mördaren hade lämnat kolonin men fått sin hustru med tvång återförd till det lilla samhället, allt enligt Erik Janssons hårda regler. Med ledarens död avtog den religiösa glöden och kolonin styrdes nu av ekonomiska intressen. De sju styresmännen gav sig på allt vidare ekonomiska spekulationer utan att behärska området, och samhället närmade sig sin upplösning. Processerna pågick under tretton år, den slutgiltiga uppdelningen av egendomen genomfördes, och den blomstrande epoken var över. Bishop Hill har ändå överlevt och idag finns där ett museum. En utav portalfigurerna är Olof Krans som beskrev kolonin ur minnet i enkla men precisa bilder och anses vara en utav Amerikas stora konstnärer. I Sverige är han okänd för de flesta. Min senaste kontakt med museets ansvarige Richard Horngren fick jag med hjälp av Vasa Orden av Amerika som har medlemmar i Linköping. Det var under jakten på min släkting Viktor Malmkvist och hans eventuella barnbarn i Chicago, men det skall jag berätta om en annan gång.

En gammal skrivmaskin med pling Jag hörde dem på Bokmässan, författarna Björn Ranelid, den mörka Vigdís Grímsdóttir och kompakte Göran Tunström. Själv stod jag i ståndet för Göteborgs Skrivarsällskap á 1000 kronor kvadratmetern och raggade folk med skrivklåda. Det blev fyra mogna kvinnor och en ung finne med färdigskrivna alster i ett litet spriralblock. Han satte sig genast vid vår urgamla skrivmaskin och knattrade ned sina poem. En journalist med bandspelare var där för att bevara ett autentisk ljud från skrivarvärlden, ett ljud som snart är försvunnet. Jag fick göra några extrapling vid valsens slut. 66

Nästa dag var Allhelgona. Jag lade en blomma på min romangestalts grav på Kvibergs kyrkogård och fastnade, som vanligt, för sjömännen på tyska ubåten 843 och allierade och sjömän flygare som flankerar min romangestalts grav. Jag lyssnade åter till Göran Tunström, nu i Missionskyrkan. Han var helt autentisk, inte ett falsk anklang i svaren på den strida strömmen av frågor från den vackra prästinnan, abstrakta frågor om livet, döden och kärleken. Han nekade att besvara dem på förväntat sätt, var besvärlig och hittade istället egna ingångar till sina böcker. Prästinnan gav publiken ett häfte där vi fick skriva på temat ”Vad jag har lärt mig...” och ge som gåva till Tunström. Hon exemplifierade med pojken som insett att man inte kan gömma broccolli i ett glas mjölk. I pausen kom en trio bleckblåsare från Göteborgsoperan och en skallig tenor från Stockholm med en härlig röst som fick mig att gråta stillsamt i bänken. Jag kände igen ackompanjatören Stuffy från Lunnevads Musiklinje, och som gått ett år i Berlin. Jag känner bara till Östberlin, livet kan slumpa sig så, men berättade att farfar började på Sternast konservatorium och som ackompanjatör i Berlin för att sedan bli operaregissör. Jag sade till ackompanjatören att hellre vara nummer ett i Göteborg än tvåa i Rom men han ville hellre var nummer tolv i Rom än etta i Göteborg. Man skall ju leva också under tiden som man svälter som kulturarbetare. Alltså, inte leva av något utan i något, i en verklighet. Missionskyrkans föreställning slutade med att jag lyckades sno åt mig två friplåtar till musikteatern ”La Barraca”. La Barraca var den märkliga teater som Federico Garcia Lorca och pjäsförfattaren Ugarte åkte omkring med i fyra år i Spanien för att sprida kultur till folket. Jag är mycket förtjust i Lorcas poesi och teckningar, men hans grav är fortfarande okänd, precis som Che Guevaras varit tills nu. Kanske hittar de honom till slut. ( 27/8 2009 GP sid 81 ”Fritt fram att öppna Lorcas grav”) Den spanska poeten Federico Garcia Lorcas grav kommer sannolikt att öppnas som ett led i en utredning av inbördeskrigets många försvinnanden. Anhöriga till Lorca har tidigare motsatt sig en gravöppning men har nu gett med sig, enl. spanska dagstidningen El Pais. Beskedet kom i samband med att 67

delstatsregeringen i Andalusien publicerade en begäran om att graven utanför den sydspanska staden Granada skulle öppnas. Anhöriga till de personer som tros ligga i graven har elva arbetsdagar på sig att överklaga beslutet om gravöppning. Oktober 2008 beslutade domaren Baltazar Garzon, som utreder över 114.000 fall av försvinnanden under det spanska inbördeskriget och de första åren av Francodiktaturen, att graven skall öppnas.” (TT Spektra) Lorca mördades av Francotrogna falangister i samband med inbördeskriget 1936, han blev 38 år gammal.

Spitfire! Häromdagen fann jag ett brev avsänt 1990 från Brighton på Englands sydkust. Jag bodde hos avsändaren en sommar. Förr stod han stolt och vacker vid sin Spitfire på fotot över eldstaden, nu fet cementbaron och mycket kär i sin lika feta hustru som gjorde det lätt för sig i köket då allt smakade mint. Det låg en miniatyrjärnväg i parken som omgav den slottsliknande byggnaden. Det lilla ångdrivna loket i grönt lack och inte större än en hoprullad sovsäck drog lätt tre vagnar med sex personer. Den före detta stridspiloten satt på första vagnen med kolförrådet mellan knäna. Han matade försiktigt in kolet med tesked, drog med knubbiga fingrar åt en liten vev och ångtrycket steg. Hustrun som stod på trappan med en oätlig mintpaj hälsades med ångvisslan, och så bar det iväg med hundra mycket lyckliga kilon. Stridspiloterna träffades 1990, alltså 50 år efter det att Europas framtid låg i vågskålen, vilket brevet handlade om. De hade Hurricanes, den flygplanstyp vars piloter sköt ner flest fiendeplan under kriget, och 304 Spitfires. Hans första Spitfire hade både kanoner och kulsprutor. Den 15 september 1940 kom den stora tyska attacken och med sin maskin, nu med åtta kulsprutor, sköt han på allt som rörde sig. 68

De tyska planen var som grå streck på himlen, snabbare och hade lättare att stiga än de engelska. Görings flygflotta var nära att få övertaget, men Tyskland hade under en tremånadersperiod förlorat dubbelt så många plan och sex gånger så många piloter. I efterhand visade det sig att sjätte september var minst lika viktig eftersom tyskarna åter började angripa London i stor skala och gav kustförsvaret en chans att laga flygfälten. Piloterna fick en möjlighet att sova ut. Slumpen gjorde att Churchill den 15 september satt som åskådare i hjärtat av operationerna, den 11:e eskaderns underjordiska luftförsvarscentral i Uxbridge. Två våningar ner i den teaterliknande byggnaden låg en enorm karta omgiven av ett tjugotal unga män och kvinnor som flyttade markeringar allt efter slagets utveckling. På väggen fanns en tavla uppdelad i sex kolumner bestående av lampor. De lägre raderna i kolumnen visade olika grader av beredskap, vilka divisioner som startat, vilka som var i strid (röda lampor) och vilka som var på hemväg. Man var livrädd för att samtidigt ha alla flygmaskiner stående på marken i full färd med att fylla på bensin och ladda ammunition. Medan Churchill satt där med sin hustru lyste slutligen de sex kolumnerna upp som julgranar. Nästan allt som England kunde sätta in i kampen var aktiverat, men Hurricanes och Spitfires höll emot, och min egen sommarvärd överlevde slaget och fann sin stora kärlek. Den länge förberedda invasionen var omöjlig så länge England orkade försvara luftrummet. England, och kanske resten av Europa, var räddat.

Den farliga baren i Tijuana Orden i julpredikan om det förslavade folket som bröt upp från öknen fick mig att minnas ett märkligt samtal. 1967 arbetade jag på en bodega i Tijuana fylld med sjömän från hangarfartygen på den stora flottbasen i San Diego. Jag hade fått något främmande i ölet och såg hus glida fram i natten, vilket kallades att göra en ”Diego” vilket jag trodde betydde San Diego men uttrycket avsåg konstnären Diego Rivera som använde meskalin och 69

såg färger förvandlas till musik. Han hörde sina egna tavlor. Det fanns rika sprättar som spetsade hamburgare och drinkar med LSD bara för att se offret rusa rakt in i skyltfönstret eller våldta offret på hotellrummet. Jag såg Missionshuset från den spanska tiden lägra vår bodega, och jag letade efter barn till hus som skämdes för att de låtit sina lustar ta över. Jag berättade om mina tankar och bilder för den färgade magre mannen i baren. – Där jag kommer ifrån har bergen namn efter människor, och bergen gifter sig och flyttar. Jag är afrikan men föddes som slav åt en beduinstam av tuareger och levde så fram till 1962 då slaveriet förbjöds. Jag var en riktig hund, un chien vrai. Jag var inte harati och hade inte haft någon kvinna. Det har funnits män men ingen kvinna. Här köper jag dem. Jag är inte van. – Vad är en hatari ? – Harati. Det är en fri svart man som arbetar för tuaregerna men jag var slav. – I Amerika kan du förvandla tiden som slav till pengar men då måste du berätta om dig själv, sade jag. Det är inte många här som har den erfarenheten. – Det gör ont när jag pratar med dig. Det är tungt att tala om sig själv. – Det tar tid att lära sig överleva i det amerikanska samhället. Jag kämpar. – I öknen fanns ingen tid. Det är svårt att vänja sig vid att tiden har ett värde. – Börja först att berätta för de vita som kan allt om marknadsföring men de är också intresserade av slavarnas historia och de vill höra om verkligheten. – Finns det inte många slavar här ? – De är döda, sade jag. Du lever. Man kommer att fråga om allt. I böcker spelar sanningen ingen roll, men om man står upp och säger att så här var det, då är sanningen viktig. Förstår du mig? – Nej ... skulle du visat upp dig om du varit slav? – För en säng, lite trygghet och tio måltider... ja. – Merci mon ami. Jag blir yr i huvudet men det är intressant att leva, sade den före detta slaven. – Och bergen som älskar, sade jag.

Donationer för miljoner Göteborg är donationernas stad med Sahlgren, Dickson, Chalmers och porterkungen Carnegie som byggde skolor, sjukhus och arbetarbostäder. Affärsmannen Charles Felix Lindberg, nu promenerande staty i korsningen Allén och Kungsportsavenyn, var mer onyttig. Han testamenterade 80 miljoner i dagens penningvärde till estetiska ändamål t.ex stora Poseidonstatyn av Milles på Götaplatsen. 1918 erhöll Botaniska trädgården 220.000 kr, värt 4.400.000 idag. 1924 fick den vackra Järntorgsbrunnen med nakna kvinnor som representerar olika världsdelar, 100.000, liksom de kämpande ”Bältesspännarna” framför Stora Teatern på Avenyn. Trädplanteringskampanjen ”444 000 träd”, parkbelysning i Botaniska trädgården 200.000 och kulturhistoriskt intressanta Gathenhielmska Parken 155.000. Karin Boye vid Stadsbiblioteket, den första kvinnostatyn i Göteborg med sitt eget namn på, invigdes 1987. Taubestatyn fick 140.000 liksom bysten av poeten Dan Andersson som flyttades från Järntorget framför den hotade tidningen Arbetet där han skrev artiklar, men bysten är tillbaka igen. Bautastenen ”Källan” med rinnande vatten på Jussi Björlings plats framför nya Operan, erhöll en miljon. Förortskonstverken ”Balansören” av Rino Bozajic fick 150.000, ”Hej” på Rymdtorget 98.000 och parkanläggningar kring nyskapade Angereds centrum, 150.000. ”Den hemlighetsfulla porten” och ”Pan” centralt placerade i Trädgårdsföreningen fick 200.000 och stenskulpturen ”Mandala” av Takashi Naraha på Bastionplatsen nära kanalen, 175.000. Idrottsskulpturen vid Nya Ullevi 600.000, en byst av fotbollsprofessorn Gunnar Gren vid Gamla Ullevi 100.000, och ”Bollspelande flickor” och ”Tampande pojkar” vid Slottskogsvallen. Den tältformade betongkulpturen ”Gemenskap” hyllar invandringen vid entrén i Slottskogen. 150.000 till bulliga ”Vilande figurer i två delar” i sten av berömda Henry Moore, även den i Slottsskogen. 71

Det svårtolkade lilla konstverket ”Till minne av de spanienfrivilliga” på Esperantoplatsen fick 225.000 och smidesräcket ”Sjösäkerhet” fick 400.000. Den gigantiska enkla träskulpturen ”Masterna” på Masthuggstorget fick 140.000. Den abstrakta skulpturen ARC av Claes Hake vid kulturreservatet Klippan där de stora Ostindiefararna lade till och lossade sin dyrbara last, fick 280.000. Kommer matadorerna inom IT-sektorn att skänka pengar till statyer över Orfeus eller Pegasus, diktens symbol som de nog inte hört talas om eller Arbetets ära, Strindberg eller kompositören Stenhammar? Kanske.

En illvillig typ I förra veckan läste jag om en stygg syfröken. Jag skall berätta om en annan illvillig typ framme vid katedern. För många år sedan gick jag på en kurs i pedagogik där eleverna tycktes anse att det var OK att bli färre allt eftersom terminen gick. När läraren var på dåligt humör och ville oroa oss som inte hade modet att avvika, berättade han om Thomas Thorild. – Han landsförvisades 1792 av politiska skäl dvs tre år efter den franska revolutionen som inträffade 1789 men den känner ni väl inte till som bara äter hamburgare och lyssnar på Elvis? Thorild citeras ovanför dörren till Uppsala universitet. Vad tror ni det står ovanför dörren? frågade den illvillige läraren. – Jag påminner om att han avvisades av politiska skäl eftersom det har ni väl redan glömt. Antingen står det Tänka rätt är stort men tänka fritt är större – eller Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. En nöjd och hämndlysten lärare konstaterade åter att eleverna gissade fel. Det står nämligen att Tänka Rätt är större. – Vad går universitetet ut på era rackans landkrabbor! Jo, att kasta ut påståenden som att svarta katter medför otur och istället belägga sanningar. Därför är det större att tänka rätt på universitetet. Landkrabbor kom av att han var uppväxt vid Göta älv men det kunde ju inte vi veta. 72

Ville han störa oss ytterligare i vår slummer förvandlades han omärkligt till den alkoholiserade kapten Haddock i TinTin som använder ordet landkrabba i alla sammanhang. Han rumlade omkring och sade sluddriga ord som bara användes vid baren på studentkåren. Kriget fortsätter även när eleverna försvinner – eller just därför. Hämnden är ljuv !

Den generösa dansösen Carina Ari Låt mig berätta om danserskan Carina Ari idag på Internationella Dansdagen (29 april) och tillika Dansens År. Hon var närvarande i mitt barndomshem genom ett signerat foto på flygeln. Få dansöser har delat ut 50 miljoner till konstens fromma, skapat en fond på 69 miljoner och skänkt tio till Danshögskolans bibliotek. Carina gifte sig med en besvärlig dirigent och lät det ryska koreografgeniet Fokine lära henne grundprincipen för hur man samordnar kroppens alla delar, inte bara benen. Hon öppnade en egen dansstudio på rue des Dames nr 30 i Montmartre i Paris, och uppträdde på Théâtre des Champs-Elysées. På Opéra-Comique blev hon balletchef och koreograf 1932-34. Hur var det med balettflickornas rykte i Paris? Välbeställda herrar, sk ”abonnéer” med bokade stolar, hade tillträde till balettdansösernas träningslokaler, Foyer de la danse, före och efter föreställningen. ”Kontrakt” gjordes upp och många fattiga dansöser hade beskyddare. Carina och Thora Dardel, gift med målaren Nils von Dardel, har vittnat om detta. Koreografen Fokine, Carinas lärare, upptäckte dansösen Ebon som gifte sig med min farfar efter att han skiljt sig från en cabarétsångerska, min farmor Gerda. Farfar var regissör på Operan i Stockholm och knöt Carina till sig efter att hon slutat i Svenska Baletten i Paris. Han ansåg henne vara en intelligent dansös, och 1935 medverkade hon som koreograf i ”Månstrålen” på Operan med Jussi Björling. 73

Under en turné i Berlin mötte Carina den vackre Ernesto de Fiori som gjorde en byst av henne, och där föddes intresset för skulptering och hon gick en utbildning i New York. Hennes ateljévåning för skulptering ligger fortfarande i Montmartre på Villa Dancourt nr 3. Våningen ägs av ”Carina Aris Minnesfond” och bebos av dansare och musiker vid kortare vistelser i Paris. Utsikten åt ena hållet är Sacre Coeur och på andra sidan från terrassen på åttonde våningen ser man hela Paris. Foton, dansprogram och möbler eldades upp av hennes fd man dirigenten och hans nya kvinna i en frysande efterkrigstid. Carina gifte om sig med en av cheferna för Bols likör, Jan Moltzer, och flyttade till en estanzia utanför Buenos Aires. Där gjorde hon en byst av min farfar regissören, och den finns skinande i guld på Operan i Stockholm. Med arvet efter Moltzer skapade hon minnesfonden som nu alltså är värd 69 miljoner, för hjälp till blivande dansare men också sjuka och trötta. Bra gjort av en svensk balettdansös med stadiga ben. (Carina Ari har gjort bysten av Karl Gerhard framför Lorensbergsteatern i Göteborg, men jag hittar inget namn på bysten. Den stals men nu finns där en kopia eller ett original? Myndigheterna lämnar ingen information som kan locka ”kidnappare” som vill sälja tillbaka statyer de stulit)

Det romantiska Adrianopel Lyssna på namnet Adrianopel, låter det inte romantiskt, men låt mig börja i rätt ände. I Göteborg pågår sedan ett halvår ett Husmärkningssystem, 100 av stadens märkligaste hus får en skylt på svenska och engelska om dess historia, spännande invånare och ägare. En gång per månad har man en ceremoni utomhus där en skådespelare framför ett då aktuellt drama, borgmästaren tittar förbi, någon ur journalistsläkten Hjörne, rika fastighetsägare, alla bidrar till att under detta Arkitekturår fylla husen med legender. En av de senaste skyltarna sattes upp på ett av de vita paradhusen på stadens stolta Aveny med förebilder i Paris och Wiens stora kvarterskomplex. 74

I nr 22 på Avenyn tog jag mina första lärosteg i privatskolan ”Dalida Dahlqvist”, kallad ”Dadda” och det namnet finns målat på en av stadens spårvagnar som minne. Jag tog även mina första steg i den snåriga kärleken och bröt av misstag Eva Bergs arm i vild lek och barnslig passion. Hon förlät mig aldrig. Det vackra kvarteret döptes av medborgarna till Adrianopel, en okänd stad i Turkiet. Skälet är att arkitekten hade det ovanliga namnet Adrian Crispin Peterson och många kyrkouppdrag. Runt 1880 var Adrian tillsammans med byggmästare Edelswärd den mest anlitade arkitekten i staden med nyränessansformer i de pompösa hyreshusen längs avenyn. Namnet Adrianopel fastnade. Häromdagen satt jag med en hög utmärkta Hemingwayartiklar som börjar med hans ungdomstid som reporter för Toronto Daily Star. I boken ”By Line Hemingway” finns 75 artiklar som sträcker sig från 1920 till 1956 års Havanna. Hemingway var redan som ung en driven utlandsreporter. Det finns en stark känsla av pojkboksäventyr i texten, men vem skulle inte vilja vara utlandsreporter vid 23 års ålder? Det är 1922, turkarna kommer och Hemingway skriver om en massflykt av kristna i riktning mot Makedonien där det redan finns en halv miljon flyktingar. Genom staden Adrianopel över floden Maritza rör sig en 30 kilometer lång absolut tyst människomassa i regnet med kärror dragna av vattenbufflar, magra kor och oxar (bullock). Snyggingen Sandra Bullock heter alltså Sandra Oxe. En gammal man bär sin lilla gris på axlarna, en lie, en levande kyckling hängande i fötterna och ett gevär, den dyvåta skjortan smiter åt runt kroppen. Det enda ljud som hörs kommer från en kvidande kvinna som föder sitt barn uppe på kärran. Flyktingar i Europa på väg mot Makedonien. Blir det aldrig någon ro i den här delen av världen? Även blodstänkta Flandern ligger här. (Slaget vid Adrianopel 378 där 20.000 romerska soldater dödades var det största nederlaget sedan katastrofen i Cannae mot Hannibal 600 år tidigare. 75

Det var den sista betydande romerska fältarmén, i fortsättningen värvades stora grupper goter)

Hallå Malmquist Ett emigrantår är det tillåtet att nämna enskilda öden och ge uppslag till dem som tänker börja leta. För tre år sedan började jakten på min farfarsfarfar. Sonen var industripampen John Anderson den sk Motalakungen, så det borde vara lätt att hitta fadern men jag tvivlade efter fem fruktlösa långsittningar i landsarkiv i Göteborg och Vadstena. Först efter tre års letande erbjöds en öppning av Märta Jonasdotter som drog sin älskare inför rätta för att han inte vidkändes barnet. Hon agerade i domstolsprotokollen 1837 i Sundals Häradsrätt nära Åmål. Jag hittade drängen Johannes tjugo år senare i staden Vänersborg, med rätt födelsedata i inflyttningsregistret och uppfödd i samma by som kvinnan i protokollen. Johns okände far var därmed funnen. Min släkting Viktor Malmquist, den ende av elva syskon som for till Illinois och Chicago runt 1900, blir en svår nöt. Det känns så. Viktor fick en son som gifte in sig i en färgfabrik 1925. Där slutar spåret. Swenson Swedish Immigration Research Center var frikostigt med information men deras register sträcker sig bara till 1930, så jag släppte organisationen, tillfälligt. Det blev Utvandrarnas hus i Växjö, en lista över emigranter som lämnade Malmö kaj, annons i Swedish Press och en flirt med Vasa Orden av Amerika. Brev med tiodollarsedlar, bl a till Bishop Hill med inväxlade honorar från Kort & Gott, har inte löst problemet. Människojägaren Sandra i North Carolina träffades av min Pil i det blå som skjutits mot e-mail@dressen roots dvs ”rötter”. Hon letar Malmquistare i östra USA men de är ännu fler västerut enligt CD-ROM-skivans 80 miljoner adresser. 76

I dagarna går trettio brev till Malmquistare i Illinois där jag ber om nya idéer – samt namn på färgfabriker i Chicago. Hur det än går – spännande är det !

Ingen vanlig träklump

Nu när segelfartygen från Whitbread-tävlingen äntligen kommit i hamn vill jag berätta en detektivhistoria från haven. Antikhandlaren Karl-Eric Svärdskog hörde talas om att det i decennier stått en konstig grå träklump i en lada utanför Göteborg, och han köpte den obesedd. Det visade sig vara en utsökt galjonsfigur som använts som fågelskrämma men som också skrämde människor och ställdes därför på loftet i hundra år där duvor haft den som sovplats. Antikhandlaren studerade då litteratur kring galjonsfigurer och anade tidigt att det var sångerskan Jenny Lind efter att ha läst att hela fem fartyg med namnet ”Jenny Lind” gått under eller huggits upp. Det fanns en legend på bygden att figuren kommit från Norge. Han fann att den berömda klippern Nightingale, som byggts om till bark för att kräva en mindre besättning, huggits upp utanför Kagerö i Norge på en plats där det arbetade många svenskar. Någon av dem kunde ha tagit med sig den sköna kvinnan hem. Det finns en marinmålning med skeppet där man tydligt kan se den grå varelsen i fören. Antikhandlaren kom fram till att ”Nightingale” burit just den galjonsfiguren. Jenny Lind kallades för ”Näktergal” dvs Nightingale. Hon var i Boston vid tillfället när galjonsfiguren gjordes i Kanadalärk som bara växer i östra Nordamerika, och båtägaren var en stor Lindbeundrare. Hon kunde själv ha stått modell. Galjonsfigurer gjordes även efter levande modeller som redarens eller kaptenens hustru men det här handlade om sångerskan Jenny Lind. 77

Klippern ”Nightingale” var ett utav världens snabbaste segelfartyg som använts för nyttotrafik. Den gick med amerikanska guldgrävare till Australien men transporterade också slavar och uppbringades av den amerikanska flottan utanför Afrikas kust. Skeppet gick på auktion och hamnade på Nordsidan i det amerikanska inbördeskriget. Tänk att ha lösningen på gåtan på denna detektivberättelse i foajén i GöteborgsOperan, som handlar om en av Sveriges största sångerskor och som finns på vår femtiolapp. Varför inte i stäven på den skutformade GöteborgsOperan? Det lär endast finnas fem galjonsfigurer kvar som suttit på de vindsnabba amerikanska klipperskeppen. Vore jag amerikansk redare hade jag köpt denna vackra galjonsfigur i mänsklig storlek, haft den på mitt kontor och dragit den fantastiska berättelsen för mina besökare.

Offra livet för whisky Jag såg honom vanka omkring på Stenpiren i Göteborg runt det nyuppförda skrotliknande monumentet som hedrar svenska sjömän aktiva under andra världskriget. Det var matrosen Lars, utan efternamn, som även han fått en inbjudan till den stora invigningsfesten med nubbe och allt men var för nervöst lagd för att klara av situationen. Under kriget gick han på Medelhavet med Orientlinjens ”Vingaland” som byggts i Göteborg, från Alexandria, över Casablanca, med dyrbara apelsiner som svartnade före lossningen i Glasgow. Löken höll ända fram. Jag hade läst om Alexandria och arkeologernas jakt under vattnet på resterna av fyrtornet, ett av världens dåtida sju underverk. Vi pratade länge om staden och min stora respekt för lök. För många år sedan, då jag hade lossat några ton lök från en holländsk båt, lade jag märke till att säckarna trycktes in mot den lilla glänta som jag stod i. Jag befann mig på botten av en djup brunn vars väggar bestod av tunga löksäckar och runt omkring mig låg ytterligare hundrasjuttio ton ända upp till durkens undersida. Rasade 78

det skulle inget kunna rädda mig. En vaksam kranförare som upptäckt den snabbt krympande cirkeln, plockade upp mig hängande i lastnätet. Ännu ett Tack! Jag frågade Lars vad England kunde undvara för export. – Slitna trossar från det gamla imperiets skepp, till finpapper, och whisky! För detta offrade män sina liv, tänkte jag. Senare läste jag att Churchill speciellt bett Krigstransportministern om hjälp med whiskyn för alla dollarinkomsterna. Efter en orolig resa över Atlanten landades spriten i New York. Där vände Lars om och gick i en jättekonvoj med flygplan på båtdäcket tillbaka till det kämpande Europa, och åter till Amerika med fin sprit. En annan gång gick han på en norsk tanker med flygbensin mellan Kaliforniens oljefält över ett bombat Malta till den nordafrikanska krigsskådeplatsen för att stoppa Rommels stridsvagnar. En enda gnista och allt skulle flyga i luften. Efter några få år på haven upptäcktes ”Vingaland” och sänktes av bestyckade spaningsplan från pansarskeppet ”Admiral Scheer” (ibland benämnt slagskepp. Senare har jag sett beteckningen ”fickslagskepp” anpassat i storlek efter kraven från förlusten i första världskriget.) ”Admiral Scheer” hann sänka sexton fartyg och hon sänktes i sin tur av de allierade men långt senare. I slutet av kriget arbetade Lars på Röda Kors-fartyg som hade ”fri lejd” mellan Kanada och Grekland med spannmål och medicin, men nerverna var i olag efter att ha väntat på tyska torpeder i fem år. Det blev ingen fest för att hedra det nya monumentet på kajen men han tog chansen att berätta sin historia. (Det skrotliknande monumentet finns inte kvar på piren år 2013. Man undrar ju var monument som försvinner tar vägen? År 2018 står det på kajen framför barken ”Viking” i Göteborgs hamn)

Skator och politik Fyra harar samlas varje kväll på stenblocket utanför mitt fönster och har kongress eller äktenskapsförmedling. De vackra fiskmåsparet är kritvitt och grått som om en konstnär känslig för just de färgerna skapat dem. De plockar mask på slänten ner mot de tio träd som barnen kallar ”skogen”. Skathonan vilar på ägg så hanen får gammalt bröd varje morgon och han delar omedelbart upp brödet i fyra delar. Han äter en del, gömmer två i slänten och täcker över dem med två nypor gräs och löv. Den fjärde biten följer med till boet. Måsen seglar ned och letar efter brödbitarna men hittar dem inte så grästricket fungerar. Skatorna är medvetet valda vänner eftersom jag har umgåtts med en som forskade på skator. Jag minns när han kom inrusade i det smutsiga köket i studentkorridoren i Lund, illröd i ansiktet för att en hök burit iväg med en av hans försökspersoner men med en kastad pinne hade han fått höken att släppa bytet. Vi åkte ut till den rovfågelstäta soptippen utanför staden och ringmärkte ormvråkar som slog ner bland de fyrtio nylonsnarorna på taket på sparvburen av hönsnät. Sparvarna som vi fångade i stora nät utspända mellan bambustavar, blev inte sig själva efter att ha haft en aggressiv ormvråk på burtaket. De frisläppta sparvarna, som agerat lockbete, flög iväg som om de vore berusade. Måsen, kråkan och skatan tycker alla om ägg men vet att de skulle få ett helsicke om de attackerade någon av de andras bon. Det är lätt att tänka på politik. Man måste kunna umgås fastän man är olika och lever inom samma territorium. Ingen av dem bråkar med måsarna som är aggressiva och skickliga flygare när de fått upp farten, utom inne i grenverket där kråkan och skatan dominerar. Kråkan jagar ständigt skatparet i storbjörken och det ser faktiskt ut som om skatorna retas genom att med minsta möjliga energiförlust hålla sig bortom angreppen, lika skickligt som boxaren Ali. 80

Måsen kan svepa ner på morgonen och ta brödbiten som jag kastat till skatan som aldrig flyger fram direkt utan stannar till och närmar sig i två steg. Måsen hinner före om den är inom tjugo meter. Björktrastarna som är fågelvärldens polis och håller kontroll på äggtjuvar, håller sig undan. De tycks inte behövas här. Fiskmåsparet har sitt bo högst upp i stora björken vilket ser konstigt ut men de dricker vatten på en slipad berghäll i närheten och påminner sig själva om sitt ursprung vid havet. I trädet bredvid har gröngölingen försökt driva bort de små hackspettarna som gjort grovarbetet med att hacka upp ett bo i stammen men paret har klarat påfrestningen och älskar fritt utanför mitt fönster. Skatorna och småfåglar pickar på någonting vid roten och en bit upp på den stora björken. Skatan får inget grepp i barken och studsar upp och ner som om han tränar hopprep. Jag tror att det är sav som smakar gott men andra fåglar kan ha stoppat undan något innanför barken, myror kan gå uppför stammen eller så är det någonting okänt för oss människor. Kort och gott, jag tycker om djurlivet utanför mitt fönster.

Resebrev Brasilien Vi lämnade Sao Paulos människomassor för den fuktiga slingrande kustvägen upp mot Rio de Janeiro. Förutom kor och puckeloxar som betade på bergssidorna och gav ett fantastiskt kött, såg vi endast gamar, urubus, och fregattfåglar. Fregattfåglarna dykfiskade själva men helst förföljer de andra fåglar och tvingar dem att kasta upp maten. Vi förstod varför det inte fanns en fiskmås längs kusten. Brasilianarna sade att här slog man ihjäl djur eller åt upp dem. Med fiskebåt från Caraguatatuba lämnade vi den rödfärgade jorden och åkte i timmar mot ön Anchietas guldgula sand och kokospalmer. Ön var känd för ett fängelseuppror 1952 som började i en skogsavverkningsenhet och spred sig. Över hundra vakter dödades – endast hyggliga vakter fick leva. 81

Vår fiskebåts kapten hade tio söner. Han kallades ner från stugan uppe på berget, där gamarna bodde, med en raket avfyrad från hamnen. Kaptenen ville sälja båten och erbjöd sig generöst att skydda vilken ö som helst som vi ville ta i besittning. Det krävdes en säck cement, taggtråd, gevär och en arg hund. Så skaffade man sig en egen ö för bara några år sedan. Under femtio mils resa upp till Rio de Janeiro såg vi inte en enda plantering, utöver en liten eucalyptusskog. Varför hade folk inte odlat upp den smala kustremsan med platt bördig mark? Resten var kompakt djungel. Under resan bad vi brasilianare om en förklaring. Vi undrade om det berodde på den oövervinneliga djungeln, insekter eller de kraftiga regnen som lakade ur jorden. Var priset på gödsel för högt, hade kustborna förvandlats till stolta fiskare eller var marken vattensjuk? Allt växte så det knakade. Ett fåtal bananträd och kokospalmer klädde sluttningarna men det fanns alltså inga odlingar, inte ens köksträdgårdar, eller grisar. Var det en kulturellt betingad slöhet eller hade odlandet låg status i Brasilien? Kunde det bero på mängden ”desabamenton” dvs jordras? Vattnet i sundet vid Ilhabela var rödfärgat av eroderad jord som sköljdes dit av de återkommande tropikregnen. Rios fantastiska stränder närmade sig men jag ville se spårvagnen i ”Orfeu Negro” som vann en Oscar för bästa utländska film 1959. Filmen handlade om en man och en kvinna som möttes under Karnevalen. Orfeussagan slutade olyckligt för alla inklusive spårvagnsföraren, hjälten. Spårvagnen gick fortfarande över akvedukten mot en ”favela” som beboddes av tiotusentals fattiga. Det finns en miljon gatubarn i Rio. Veckan före vår ankomst rånades hundra personer i turistspårvagnen på väg mot Kristusstatyn uppe bland molnen. Till skillnad från i andra länder bor de fattigaste högt uppe på sluttningarna. På dagen såg man det röda fula grovpipiga teglet i de hemmagjorda husen men när skymningen föll såg kåkstäderna ut som glödande lava. Berget Sockertoppen, Pão de Açúsar, med sin unika silhuett, viskade ”se på mig, jag är vacker och naken, ta på mig”. Glöm favelas och femtio grader 82

i asfalten, glöm bekymren för några dagar. Finns det ingen lösning finns det inget problem, sade en ung man till mig. ”Sambódromen” var idrottsarenan där Karnevalen utspelade sig. Stadsdelen Sao Clementes färgsprakande dansskola med tre tusen aktörer rörde sig sakta framåt de åtta hundra meterna med öronbedövande sambatrummor i bakgrunden. Den största karnevalsvagnen fastnade med sina höga plymer i tevekamerorna, men Kristus uppe på berget Puckelryggen (Corcovado) skyddade oss de timmar alla älskade alla och upplevde ett stänk av saligheten. Vanligt folk dansade på gatan som följde Praia Ipanema. Samma melodi dånade under tre timmars tid och tusentals homosexuella som samlats på stranden i minimala badbyxor, löstes upp i floden av människor. Det var kanske någon av dem som tog mina realsedlar i byxans framficka. Fotbollsstjärnor slutade sitt tretimmarspass vid volleybollnätet med en vanlig fotboll. Två pojkar på var sin sida om nätet gjorde allt för att vinna med fötter eller skalle tills natten sänkte sig och eldarna inklusive smältande plaststolar brunnit ut. Min souvenir från Rio var en Panamahatt med svart band. Med stekande tropiksol och en miljon gatubarn kändes det riktigt.

Kall champagne och Mozart Kall champagne i badkaret en gång om året, Mozarts klarinetter i A-dur, romantiska ljus och lödder till hakan men jag kommer ständigt av mig då råttorna tränger sig upp genom avloppet till min systers badkar, som ändå har lejonfötter. Visst skyddar järngallret men de krafsar på kvällarna. Den finlandssvenske poeten Gunnar Björling finns inte bland de 100.000 samtida författare eller 2592 poeter som den engelska CD-romen erbjuder, men den unge mannen med brinnande ögon läste Björlings dikter som han ansåg var i klass med Ekelöfs. Björling började som ung revolutionär 83

uppväxt i ett fuktigt källarhål i Helsingfors men var trots omständigheterna en ljus gestalt och Poet som självklar existens. I badkaret hade han otaliga obearbetade texter med uppbruten meningsbyggnad; droppar av ord. Efter poesiuppläsningen köpte jag en temugg på fd krogen Gyllene Suggan på Delwaregatan utanför kaparen Gathenhielms hus i Göteborg. – Det skapas en symbolisk slinga bara genom att röra sig just här, sade keramikern som arbetade på nätterna. Det blev för varmt på dagen eftersom ugnen höll 1200 grader, så natten var praktisk men också poetisk i sitt eget månsken. Hemingway fyllde badkaret med vinflaskor och vapen efter befrielsen av Ritz hotell i Paris där han var bland de första som kom när tyskarna flytt. Hygienfaktorn var troligen låg. Och på Ritz hade min far sin andra bröllopsmiddag där jag satt vid det runda bordet trots släktens bigotta protester. Det sägs att manuskriptet till min favorit ”En fest för livet” gömdes på hotellet och glömdes bort men det kan vara en myt. Andra säger att Hemingway framför allt befriade vinförrådet. Min systerdotter som älskar råttorna på Paradisgatan försöker att med en gummikula i badkarets buktiga värld på tredje varvet träffa en rostfläck som liknar ett älghuvud. Råttorna är hennes hemliga vänner. När jag målade över fläcken med falsk emalj blev det uppträde, och för att stilla sorgen fick jag lära henne att skjuta papperstussar med gummiband, men inte mot ögonen. Hon var nöjd med bytet. Och Joakim von Ankas höga hopp i badkaret bland guldmynten. Jag säger som poeten Blaise Cendrars: att leva är att drömma vaken.

Fiskauktion, framtidens Fisherman´s Wharf? Fishersman´s Wharf är ett populärt område i San Fransisco med havsmat. Ett friskt regn hade blankfärgat asfalten och det doftade fräscht trots tusentals lådor fisk. Jag hade räknat med halkan men inte kylan. Andedräkten stod som rök ur munnen sju på morgonen vid auktionen i Göteborgs 84

fiskhamn. I den två hundra meter långa byggnaden fanns stora plastlådor med is som hälldes upp med skyffel i fisklådorna av grossisterna. Det doftade gudomligt från kokta havskräftor som påminde om Fishersman´s Wharf i San Francisco med varm havsmat vid kajkanten. Skeppsklockan slog igång auktionen, dova grymtanden hördes från uppköparna och någon stod vid örat på auktionsförrättaren. Trycket steg inom semiotiken dvs vetenskapen om tecken men jag hann uppfatta kusin Torkels intresse för en viss låda. Hans lilla lastbil stod utanför halvfylld med räkor köpta dagen innan ute på Tjörn, omedelbart kokade vid uppkomsten ur djupet. Värste konkurrenten körde två långtradare i veckan till Paris med bleka – jag tror det heter lyrtosk på rikssvenska – samt sjötunga och piggvar. En annan fransman var specialist på lake och gäddfärs som man kunde läsa om i kulinariska rapporter från Paris. Han ropade in en jättekummel med kritvitt kött, ensam i sin låda. Jag är uppfödd mitt emot och ser Fiskekyrkans saluhall från vårt fönster, men det är Torkel som lärt mig att lägga våt stelfrusen fisk i frysen som ger en lufttät ”glasning”. Apropå det, så går strömming infrysta i stora isblock från Östersjön till delfinarier i Australien. Jag matade de glupska karparna i Slottsskogen och nämnde att pirayan är en laxkarp vilket vattenbarnen tyckte var spännande, men tvingades hindra några ynglingar från att fiska upp mina vänner. – Man måste ha respekt för dem, sade jag med en hyfsad Marlon Brandoimitation i panamahatt från Brasilien. Ruda och braxen har också pirayans högsträckta kroppsform typisk för karpsläktet. Lasten såldes båt för båt, varje låda med uppgift om antal kilo och vilken sort det var. Där låg gråsej vanlig på restauranger, röd- och bergtunga, bastanta torskar och en avskräckande låda havskatt och marulk. Den rödnosade koljan som såg ut att frysa och var godast vintertid, hade enligt legenden ett avtryck av Jesus tumme i form av en grå fläck. Mat var inte tillåten i auktionshallen vilket tog bort den speciella atmosfär som finns i japanska gangsterfilmer där bovjakten ofta sker i fiskhallar med insprängda matstånd. 85

Torkel nämnde att i Singapore knappade han bara in vad han var beredd att betala och fick snabbt besked på en gigantisk väggtavla typ aktiebörs, vilka lådor han fått. Den hårda vinden dagen före gav en mindre fångst havskräftor som höjde priset från 70 till 130 kronor kilot. Han ropade istället in tjugofem kilo billig rödspotta, och och ny dag började. Göteborg växer och vill visa sina muskler. Varför inte skapa ett levande område vid älven där fisk, skaldjurspecialiteter och rara blandningar säljs i alla former i en spännande miljö, Fisherman´s Gothenburg?

Mannen som Al Capone fruktade Uttrycket ”Wise Guy” som hörs i gangsterfilmer tycks komma från en uppdelning av maktsfärer i Chicago på 1920-talet mellan ”Weiss Guys” och Caponemän. Den känslokalle Hymie Weiss med stora mörka ögon och skarpskurna drag sägs vara den enda som Al Capone var rädd för. Det är emellertid lika troligt att ”wise guy”, som kan översätts med ”uppkäftig”, är rätt innebörd grundad på maffians ständiga hot och utpressning mot poliser, småföretagare och politiker. Capone hade skäl att vara rädd efter ett misslyckat eldöverfall, troligen beordrat av Weiss. Capone hade just lämnat sin bil när mördarna ”vräkte över den allt utom köksspisen” påstod en detektiv. Efter eldöverfallet skaffade sig Capone en pansarklädd Cadillac på sju ton. Weiss var kassaskåpssprängare som avancerade till mördare och terrorist åt både fackföreningar och arbetsgivarnas strejkbrytargrupper. De sex bröderna Genna emigrerade från Sicilien 1910. De hade sitt trevåningsmagasin för hembränd sprit på Taylor Street 1002, fyra kvarter från polisstationen vid Maxwell Street. Omfattningen av korruptionen var enorm och förvånansvärt öppen. Varje månad fick 400 poliser en handtryckning med dollars för att titta åt ett annat håll. Raider från polisens sida förvarnades om 24 timmar före tillslaget så lagren hann flyttas. 86

Sprittransporterna skyddades av poliseskort, beställda genom ett speciellt telefonnummer, för att förhindra ”hi-jacking” från andra ligor. Termen har kommit från gangsternas överfall och stölder av varandras sprittransporter. Man kan tycka att ingen skulle våga bråka med bröderna Genna, men stenhårde och fullständigt orädde O´Banion, alltid beväpnad med tre pistoler, lade vantarna på en sändning whisky för trettio tusen dollar. Unione Sicilianas ordförande Mike Merlo lyckades dämpa de yngre och skjutglada i samråd med Weiss och Capone. Den ekonomiska basen för gangsterväldet var det fjorton år långa spritförbudet. Öl såldes i mängd och dålig sprit dränktes i groggar som ”blue ruin”, blackstrap (sirap+rom) kill-devil, rumflip och sillabub sålt i ”speakeasies” dvs lönnkrogar. Lokaler med oskyldig front men med kikhål i dörren kallades ”blind pigs”. Vid ett tillfälle stal O´Banions band flera järnvägsvagnar med whisky, värde en miljon dollar, och köpte Mellersta Västerns största spritfabrik för pengarna. O´Banion hade varit korgosse i Holy Name Cathedral, sjungande kypare på McGovern´s café, älskade sin mor och blommor och köpte en blomsteraffär mitt emot katedralen där han varit korgosse. Gangsterna beställde där blommor till varandras begravningar – affärerna gick strålande. Vid större festligheter kunde både politiker och de högsta polisinstanserna vara närvarande, som statsåklagare Cowe och domstolsnotarien Wallace. Mutade åklagare och domare gjorde att även uppenbara fall av brott som mord med fullständig bevisning förhalades och lades ned. Efter en rättegång fick 187 poliser lämna Maxwells polisstation. O´Banion mördades i sin kära blomsteraffär och en av mördarna kändes igen på ett foto från en utav många begravningar, Bugs Moran, ledare av ett gäng från Chicago North Side med osedvanligt många kallhamrade mördare. 87

Vid ett tillfälle sköts från tio bilar i sakta glidande parad över tusen skott mot Al Capones högkvarter, det var dags för Weiss att sluta andas luft. I en vecka väntade ett mördargäng i en lägenhet på andra sidan gatan. Tiden efter mordet hade Capone arton livvakter, utgifterna var stora men inkomsterna enorma. 1930 fanns det 10.000 lönnkrogar i Chicago! 1932 hade 2000 huvudsakligen gangsters, spritdistributörer och femhundra förbudsdetektiver stupat i spritkriget, förstärkt med prostitution, beskyddarverksamhet, spelhålor och vadhållning. Vad som ersatt spriten som främsta inkomstkälla känner vi alla till.

Hagamonumentet och känslan av Dolda Kameran För en tid sedan var jag med på den formella invigningen av ett monument över den gamla stadsdelen Hagas historia i Göteborg. Hundratals nyfikna, kommunstyrelsens ordförande, artillerister i tidsenliga uniformer och fungerande kanon, men det hela började för tre år sedan. Under tjugo år var jag sällan i Göteborg då jag bodde i Linköping och trivdes där, men nu satt jag på Café Jacob´s på Haga Nygata 10 i Göteborg och skrev på en artikel om min barndoms rivningssprängda hus i kvarteret Kruthornet vid stadens stora allé. Temat för artikeln var därför Pang & Bom, och det tycks ha legat ett kruthus i närheten, men de flesta krutlagren måste ju legat i skydd innanför vallgraven och inte inom potentiella fienders räckhåll. Vår våning låg högst upp och bestod av sju härliga ljusa rum med stuckatur och kakelugnar. Från mitt sovrum spottade jag äppelkärnor ner på Dicksonska biblioteket där jag alltid annars befann mig. Det mörka tysta biblioteket var mitt andra hem. Under tiden jag satt med anteckningsblocket på caféet kom en kranbil, fem personer i blåställ samt en man med konstnärligt utseende dvs mager som en tändsticka och med galet hår och började arbeta på det lilla torget framför kaféet. Jag fick en känsla av Dolda Kameran. De satte upp en stor bananformad låda i mörk brons smyckad med ett fåtal hus. Det hela tog 88

en timma. Bortom röken från cigarillen anade jag mitt barndomshem som jag just skrev om men ansåg händelsen så osannolik att jag stannade mitt i gatan och gick tillbaka till favoritstolen så att ingen hann ta den. Huset på konstverket hade förresten markiser och det hade inte vårt hus. Efter en stund insåg jag att en av relieferna i nationalromantisk stil måste vara Dicksonska biblioteket, vilket gjorde att huset bredvid kunde vara..... Konstverket av Thord Tamming beskrev Hagas politiska och kulturella historia, och markiserna var inte markiser utan motorhuvar. De var en protest mot att det vackra stenhuset revs och ersattes med ett parkeringshus i förskräckliga färger och former. Händelsen var uppmuntrande och symbolisk. Nedbrytande krafter balanserades omedelbart av lika starka uppbyggliga rörelser, och jag hade just fått se ett sådant ögonblick födas. Det kändes priviligierat och högtidligt. Och visst gnuggar jag på monumentets bronsfönster från vars förebild jag som ung betraktade min stadsdel, och fantiserade om människorna där nere. Det har hänt att jag i nattens mörker klistrat dit en lapp med mitt förnamn.

Bara stjärnorna som riktmärken För två veckor sedan såg jag en notis om en fiskare från Marseille som fått upp ett armband med namnet ”Antoine de Saint-Exupéry”, känd för barnboken ”Lille prinsen”. Min mor som beundrade allt franskt och hade en fransk lilja i sitt vapen, läste ofta ur den. Planeten som Lille prinsen stod på kändes redan då ödslig och otäck. En enda blomma växte på det lilla klotet ute i den stora rymden. Som vuxen kan jag tänka mig att den filosofiska känslan skapades hos postflygaren Saint-Exupéry i den kolsvarta natten mellan Buenos Aires och Rio med endast stjärnorna som riktmärken. Något mer ensamt är svårt att tänka sig, skildrat i boken ”Nattflyg”. 89

Innan Antoine gjorde sensation som författare till Lille prinsen, flög han mellan Casablanca och Timbuktu, och sjöflygplan mellan Marseille och Algeriet. Då och då var han journalist för Paris Soir, 1935 i Moskva och i spanska inbördeskriget. Han försökte sätta rekord på sträckan Paris-Saigon men tvingades nödlanda tjugo mil från Kairo, och räddades efter fem dagar i öknen av en karavan. ”Vind, sand och stjärnor” vann Franska Akademins stora romanpris. Han skrev boken ”Stridspilot”. Man kan tycka att vara både stridsflygare och poet borde vara omöjligt, men Antoine var flygfotograf, bl a fjärrspanare för 7e amerikanska armén. 1942 gjorde ”Flight to Arras” succé i Amerika och låg under sex månader på bestsellerlistan. Lille prinsen kom 1943 med sin märkliga filosofi för vuxenbarn, kyliga teckningar och dedikation till Léon Werth... ”Min vän bor i Frankrike där han svälter och fryser. Han behöver verkligen få någonting att trösta sig med. Om inte alla de här ursäkterna räcker, skall jag gärna tillägna boken det barn som min vän en gång var. Alla stora har en gång varit barn”... 1944 påbörjade Saint-Exupéry sin sista resa från Korsika till Frankrikes fastland. Han rapporterades saknad den 31 juli klockan 14.30, kanske nerskjuten av tyskarna, motorfel, bensinbrist – eller syre- och sömnbrist ansåg en av hans flygarkollegor. Det finns ett fåtal kända författare vars kroppar inte återfunnits, t.ex Federico Garcia Lorcas. Antoine de Saint-Exupérys kan kanske återfinnas om fiskaren vet var han varit, men armbandet kan vara en produkt från förfalskningsindustrin. En trålfiskare jag känner ansåg det otroligt att armbandet skulle fastnat i trålen eller nätet. Någon kroppsdel borde följt med upp, och då skulle kanske ett DNA-test kunna ge mer information. Nätet dras åt kring sanningen.

Där trollen träffades Jag minns vår promenad längs skogskanten långt från asfalt och soptunnor. Jag som är ett äkta stadsbarn undrade om metallföremålet var en harv, jordfräs eller vält. Vi var en lös grupp från Skrivarlinjen på Lunnevads Folkhögskola utanför Linköping. En bladfylld bäck utgjorde gräns mot djungeln där den siste i kön lätt snappades bort av skogshuggare utan kvinnor. Bland babianerna går hanarna sist men det är väl ingen efterfrågan på dem. Jag som alltid älskat grått mer än grönt kände ändå igen mjölkört, blåklocka och lövträd som fått ligga kvar. Det finns ingen lönsamhet i dem. Kalhygget var naket och fult men allt som växte här var ungt och vackert, en paradox. Rönnbären hade fallit på mossan som om trollmor tappat sitt diadem. Den glesa undervegetationen gav fri sikt bland furorna som bar på skogsslottets tak. Sommarens sista solstrålar värmde gläntorna där trollen träffades på sin roliga timma för att hitta på fanstyg för oss människor. Om vi haft andra färger skulle vi uppslukats av naturen i osynlig tystnad. Min far höll ihop oss barn under skogspromenaderna med att vissla stycken ur operan Friskytten då alla ljud dämpades av ormbunkar och björnmossans stjärnor. Lisa Rex hörde buskskvättan och en sångare vanligare än gråsparv, men som nästan ingen sett. Hon såg övertygad ut. Föräldrarna var biologer vilket var ett tungt argument men inget som håller i domstol. Hans Bing, vår poesilärare, bröt ambitiöst av en mängd svampar för oss att sniffa på, men efter att ha känt en sköterska som visste allt om giftsvamp och njurskador höll jag mig till burkkantareller. Jag hade själv hört en omtänksam far skrika ”djävla bonddjävel!” när familjen plockade småhattar i hagen. Där växte en förrädisk blandning av champinjon och vit flugsvamp, men bonden sög på pipan och höll demonstrativt tyst. Grävlinggrytets ljusa yta gjorde det frestande att låta sanden strila mellan fingrarna, men jag ville inte bli nerdragen i hålet och upptäcka att jag var 91

för stolt för att ropa på hjälp. En vit häst rörde sig mjukt mellan stammarna i den sjunkande solen. och jag kunde svurit på att det var en enhörning och gick ouppmärksam rakt ner i jaktgropen som var maskerad med ris. Den låg några meter in i skogsbrynet med utsikt över fälten, och jag såg framför mig Pekka i ”Okänd soldat” osäkra sin maskinpistol och vänta på den ryska skidtruppen som kom rakt emot honom över snön. Lisas röda hår flammade. Det var vackert. Och hon också.

Att öppna en flaskpost med Evert Taube Bokmässan var slut för i år, jag hade sålt några antologier för Göteborgs Skrivarsällskaps räkning. Jörn Donner var provokativ och Mankell sig lik men den text som berörde mig mest var Evert Taubes arkiv. Det öppnades en timma på annan plats och jag tog chansen att undersöka teckningar, brev och dagböcker. Arkivet omfattar 325 kartonger med brev fyllda med detaljer i omgivningen inklusive vägkarta och husskisser. Breven är eleganta och ofta prydda med fantasifulla brevhuvuden i tusch. Här finns utkast till vissamlingar, färdiga manuskript utan strykningar, en affisch från Cabaret Läderlappen 1918 och påminnelser om promovering. Detaljerade listor över dagens arbete höll kaos från dörren, och många projekt påbörjades men avslutades aldrig. Någon bakom mig viskade att Evert har en dotter Kerstie, som han inte accepterat som sitt barn, med den då gifta ägarinnan till Skagens Hotell. Det finns fortfarande brev som är villkorade i klausuler och får öppnas långt senare. En dagbok skrevs med blyertspenna under resan till Argentina med båten ”Venezuela av Stockholm”. Evert var tidningen VI:s korrespondent. Stilen är rund, ett vanligt ”O” är stort som en 10-öring och det finns mycket luft mellan raderna. 92

En tunn liten bok från San Remo fylld med kärlek till Astrid, barnsliga linjerade häften med speciell doft som jag minns från skolan, och originaltexten till Sjösalavals som man bara vill kasta sig över. ”Morgon efter regn” är ett underbart utkast i mörkblått häfte med en tecknad faun som spelar flöjt och tittar på lyriken. Det kändes som att försiktigt öppna en flaskpost. Med klippalbumet kommer forskarna att uppleva tidsandan där mängden av bild och text i pressen visade på hans position. Den röda hyllningsskriften till 75-årsdagen har ett stort ET i guld på framsidan. Birger Sjöberg är först i raden av författare. Taube skrev gärna på tallriksunderlägg eller gråfärgat skrivpapper tjockt likt läskpapper och bra för bläckpennans breda stift. En hopvikt jättemeny från Paris har blivit ett brev med lyrik. I tjugo år låg arkivet sovande på Svenska Visarkivet i Stockholm. Göteborgs Universitet skrev avtal med arvingarna och lade 1,5 miljoner på bordet för en skörd av skaldehistoria, men noter hittade jag inga. De skrevs tydligen ut av andra. Arkivets placering gör honom till stadens son trots att Stockholm har minst två statyer. Göteborg har en staty vid operan plus en byst vid Taubes hus, där hans syster fortfarande bor, fyren på ön Vinga där han växte upp och en festsal målad av Taube i fd hotel Park Aveny. Allt lär resultera i ett hyllningsrum, möjligen tillsammans med Nils Ferlin och Birger Sjöberg, ännu gömda i handskriftssamlingarna.

Socialism eller Döden Normalt har man besökt det land man rapporterar ifrån, men i vår upplösta tid med virtuella världar vill jag beskriva mitt besök på Cuba genom vännernas flitiga videokameror. Mitt motto är ”Veni ut omni vidiam” dvs ”Jag har kommit hit för att se allt.” 93

De filmade i timmar, pratade med vanligt folk och följde Hemingways spår under femton år. De kom tillbaka med Fidels favoritcigarr Cohiba, god och mild med visst dragmotstånd. ”Tobak är bra för Cuba men inte för min min hälsa”, sade Castro och slutade röka 1985. Han har säkert fler favoriter för att stärka tobaksarbetarnas moral. Skyltarna med det nu klassiska ”Socialism eller döden” fanns överallt, även för femton år sedan då min syster sjöng där med en Kubainspirerad kör efter tre års hjälparbete i Nicaragua. Hon är fortfarande socialist. Fidelentusiasmen i samband med 40-årsfirandet av revolutionen var påtaglig även om vardagslivet var kärvt. Läkaren som hjälpte min vän med en kraftig nackspärr tjänade 22 dollar per månad. Å andra sidan var hyran låg men likväl relaterad till inkomsten – fin idé. Privatägda restauranger erbjöd god mat, och ändå har ransoneringen pågått i fyrtio år med begränsad tillgång på ris, elektricitet, salt och socker trots sockerrörsplantagerna. Jag utgår ifrån att sockret exporteras. Barn fick mjölk till och med sjunde året, sedan var det stopp. Mina vänner bodde hos en familj i gamla Havanna i ett hus med en privat häst och troligen förbjuden egen brunn ur vilken man pumpade upp vatten till andra våningens cistern varje kväll, och som på hotellen rullades frottéhanddukarna till hjärtan eller en svan och lades på sängen. Inom staden förflyttade de sig med bussar så kallade ”kameler”, som var en lång vagn med dragbil, eller med taxi som alltid startades med tjuvkoppling. År 2011 var jag äntligen själv i det slitna vackra Havanna. Flest monument hyllade en för mig okänd José Marti, en skör poet som dött i ett tidigare krig. Che Guevara porträtterades på massor av minnesplatser, monument och väggmålningar medan Fidel var sällsynt, tydligen hans eget önskemål. Folk tiggde inte pengar utan vardagsvaror som tandkräm, lampor, tandborstar, skjortor, jeans och tvål – kort sagt fattigdom mätt i mängden vardagsvaror, och all den tid som krävs för att lösa problemet t.ex brist på toalettpapper och kondomer. 94

För en turist var denna fattigdom inget problem, det bestående intrycket var all härlig musik som spelades live av stora band på barer, hotell och restauranger. Då banden fick mycket dricks i turisternas egen valuta var denna kategori en oväntat välbeställd grupp i samhället medan läkare och ingenjörer knappt kunde leva på sina löner. Billig hyra, någon släkting på landsbygden och småjobb inom svart ekonomi tycktes rädda mångas ekonomi från kollaps. I Havanna förknippas flera barer med Hemingway t.ex Floridita och ”La Bodeguita del Medio” där många klottrat på väggen, t.ex Salvador Allende och mina vänner. De eskorterades av en av Fidels många fd livvakter, kunnig i naturmedicin och ätliga växter, och som på alla turistbarer fanns där en liten orkester. Hemingways favorithotell Ambos Mundos visade sig ha röd framsida, och där bodde han på femte våningen i ett hörnrum som nu är museum. Våren 1935 bodde han på båten ”Pilar” betald med pengarna från ”Winner takes nothing” och utmanade öns män i boxning. 1940 köpte han äntligen det nedslitna Finca Vigía (”Lookout Farm”) 25 km utanför Havanna med ett 18 meter långt vardagsrum. Han lät bygga ett skrivartorn efter hans tredje hustrus ritning, berömda journalisten Martha Gellhorns, eller så var det fjärde hustrun Mary Welsh, men tornet blev mest fyllt med katter. Han anställde tre trädgårdsmästare, en allt-i-allo, chaufför, en kinesisk kock, snickare, två hembiträden samt en ansvarig för stridstupparna. Hans fjärde fru var med i Havanna, men han rumlade och dansade med flickorna för 5 cent omgången på ”Dance Academies”. Sedan samlade han sig, reste sig på ”nio” i Livets boxningsring och skrev ”Den gamle och havet”. Boken gav honom Pulitzerpriset vilket anses avgörande för att han fick Nobelpriset 1954.

Hur går det för Göteborg? Hur skall det gå för Göteborg med sina varsel – ett adekvat ord i sammanhanget – men allt blir väl inte sämre för att några regementen – eller att tre skeppsvarv stängt portarna. Hur går det för mitt Göteborg ? Nära Feskekörkan ligger en båtkrog där förr en ljusblå teaterbåt låg som ägdes av Ingrid Bergmans man Lasse Schmidt. Jag såg ljusrampen lysa i mörkret från mitt hem med sina barockbalkonger och som rivningsprängdes. Nu finns där en byggnad med glastak och ett superrum som sträcker sig genom huset och 25 x 10 meter konstvägg. I den finns inmurade ansikten och verktyg som i räkneuppgiften om hur lång tid det tar för tusen personer att bygga en mur, med svaret ”En sekund”. Där finns loftgångar i grönmålat sirligt järn som i New Orleans, och Arbetslivstjänster hjälper människor till ett nytt liv. Magasinskrogens tjugofyra foton med Ingemar Johansson har överlevt liksom negern med tandskyddet nedslaget i halsen. Det krävs en man som tar spjärn för att få upp det för vi är ju i Göteborg men staden kämpar för en professur mot rasism i Torgny Segerstedts anda. Arbetet Nyheterna i sitt glasschatull vid Järntorget har överlevt den moderata tidens svallvågor så jag slank in på redaktionen. Porrbiografen är ersatt med Lilla teatern så nu ligger det tre teatrar runt Järntorget där den förr så avmätta Linnégatan slutar men idag är full av liv. Kusin Torkel som letat bilder på Expressen, sålt navigationsinstrument och storfiskat i Indonesien, bor nära Linnégatan på den charmiga Prinsgatan. I ena ändan uppe på berget ligger den nattupplysta fästningen Skansen Kronan, Hagabion och fräscha närbutiker. I andra ändan ligger Oscar Fredriks kyrka i en så starkt gotisk stil att ögonen spetsas. 96

I det nya bageriet köper jag bakelser till min syster som återuppstått efter några kärva år i verkligheten. Hennes nioåriga dotter och jag spelar Mah Jong, hon vinner utan handikapp och lär mig swahili som hennes kompis Hanna talar. I min släkt är det fortfarande tillåtet att lära ut främmande ord. Allt blir inte sämre.

Jesus förlaga Professor Alvar Ellegård försöker åter bevisa att Jesus aldrig funnits. Däremot fanns en förlaga, benämnd ”Rättfärdighetens lärare” i Döda Havsrullarna. Han avrättades hundra år före Jesus enligt Ellegårds kommande bok ”Jesus: a Hundred Years Before Christ”. Evangelierna framstår allt mer som en kollektivroman vilket är en ovanlig romanform. Att folk tvivlar på att Jesus verkligen funnits är däremot vanligt. Jag känner bara till en framgångsrik kollektivroman och det är ”Naked came the stranger” från 1969, skriven av pseudonymen ”Penelope Ashe”. Skaparen hette egentligen Mike McGrady, samt 25 medförfattare, alla akademiker. I romanen beskrivs Gillian Blakes liv med händelser som flätas in i varandra med erotiken som navet kring vilket allt snurrar. Med den dynamiske rabbinen Joshua Turnball, som liksom alla andra sviktade i mötet med Gillian utspelades följande samtal. – Rabbi, vad är välsignelsen för en martini ? – Det beror på hur bra ni gör den, fröken Blake. – Och ert äktenskap skall betraktas som en modell för oss andra ? – Modeller hör hemma i skyltfönster, sade rabbinen och kastade sig över Gillian. Dialogen fick mig att skrikande springa till min skrivmaskin och göra om den senaste månadens arbete med dialoger. Det är sådana pärlor som gör att jag aldrig blir klar. 97

Rabbinen blev förresten biten av schäferhunden ”Rolf” så mötet blev ändå inget vidare vilket var en utav romanens röda trådar. De flesta mötena blev fiasko så där fanns trots allt en gudomlig rättvisa. I Göteborgs Skrivarsällskap där jag stretar på, började vi på en kollektivroman. Idén föll dock på att några var livrädda för att få in ett okänt datavirus som skulle äta upp deras finstämda lyrik och haltande noveller. De verkade tro att virus var speciellt förtjusta i nyfödda poem. Vi hade även svårt att enas kring rollkaraktärerna eftersom majoriteten älskade förlorare, medan några få stygga självklart höll på vinnarna. Själv har jag knappt börjat efter att ha nattsuddat det mesta. Vart är allt på väg?

Vargtass åker spårvagn Jag stod på Sjuans Spårvagn i Göteborg, på väg mot det charmbefriade ytterområde där jag lever mitt liv, då någonting rev mig försiktigt på fotknölen. Kattburen på golvet erbjöd en enkel förklaring men jag såg ingen tass utan ett långt vasst föremål. En glad naturflicka stod bredbent över buren, rund och käck i ansiktet som knäckebrödsreklam, varmklädd som en mongol och med alldeles för stor ryggsäck. Det var ingen katt som nöp mig utan en vassnäbbad skäggdopping, döpt till Vargtass. Naturflickan hade den hemma i badkaret, den var präglad på henne och betraktade henne som mor. Vargtass var kläckt i en äggkläckningsmaskin och sådana har jag sett fungera ute på Östgötaslätten. Ett skäl var att doppingar är mycket svårfångade. De är skygga och dyker vid minsta fara och det är omöjligt att förutsäga riktningen. Man hade prövat flera matematiska modeller för att försöka förutsäga doppingars flyktriktning men doppingar verkade spela tärning före beslutet. Det fanns en stor risk att de drunknade om man tog dem i nät. Lösningen fick bli äggkläckningsmaskin. Varje dag åkte hon med doppingen till institutionen i zoologi, larmskyddad mot militanta djurbefriare. Doppingen skulle användas för forskning kring dess simteknik som skulle videofilmas digitalt. När filmen var klar lästes 98

den in (scannades) i datorn och sedan kunde rörelserna analyseras. Det hela lät roligt men man undrar vad resultatet skall användas till. I Göteborg pågår en vildsint debatt om meningsfull eller meningslös forskning. För en tid sedan fanns på ledarsidorna en debatt om det var meningsfullt att forska om retorik i predikstolen. En sådan tvekan kan endast framföras i en hård, okristlig tid. I Göteborg hyllas lokala storheter med namn på spårvagnarna och jag tyckte spontant att den djärva Vargtass borde få sitt namn på vagnen. Ester i Brunnsparken ägde en tobakskiosk och fick sitt namn på en vagn, och Smilet, en långlivad alligator på Sjöfartsmuséet, och programledaren Loket – då platsar Vargtass som tar spårvagnen till arbetet.

Flott besök Franske konsuln i Göteborg bjöd in mig till flottbesöket. Jag har gjort småjobb för honom och min inofficiella titel är ”éclaireur” dvs en blandning av spanare och upplysare. Jag spanar efter vad som sker i staden, och om det är något intressant informerar jag honom. Om det dyker upp något farligt angriper jag det. Nere i den specialiserade minspanaren Capricornes mage är stämningen hög efter en behaglig NATO-övning utan någon realistisk fiende. Det är mycket lättare då. Båten jagar alltså inte minor utan identifierar dem. Det är en bra början men inget som vinner ett krig. Militärattachén Philippe Augarde är behängd med avskräckande snoddar som jag är rädd för att trassla in mig i men vi får bra kontakt och samtalar länge om artillerigeniet Lennart Torstensson, aktiv i Breitenfeldt och Lützen och tre gånger nära Wien med sina trupper. Tortensson ägde ett palats i Stockholm – nuvarande Utrikesdepartementet – och huset där länsstyrelsen nu ligger i Göteborg, synlig från båtbryggan där vi i partyts början tankat en rejäl whisky. 99

Jag minglar vidare mot fd AMS-chefen, nu landshövding som sitter i länsstyrelsens historietyngda lokaler och jag låser in honom i ett stridshörn av båten. Han stöder plågad mitt förslag på en skulpturgrupp ”Emigranterna” för att hylla de hundratusentals som tog vägen över Göteborg. Landshövdingens ögon utstrålar ”ta bort den där galningen från mig”, men jag envisas berusad och beskriver i detalj hur monumentet skall se ut med en liten familj, och ett av barnen skall stå på kofferten och titta mot Västerhavet. Jag är insmugglad som författare vilket jag knappast är men kan känna mig som och kan litet franska. Det skall ge kulturell glans. Konkurrensen är inte så hård i Göteborgs hamnkvarter och alla hinner få sina femton minuter av berömmelse. Marinkommandots informatör anser att sjörobotar och amfibieförband är färre nu men bättre och lovar att ta med mig ut på havet för att jag skall kunna skriva om det och bevisa att kustförsvaret behövs. Dem jag talat med har alla gjort sitt jobb och tycks tro på dess betydelse. Det verkar lovande. Konsuln som bjudit in mig rör sig mest på middagar ofta betalda av honom själv, och i Paris som representant för ett franskt stålföretag. Det har en skyskrapa nära den nya triumfbågen i hypermoderna området La Defence, till vänster om bågen om du har staden i ryggen. Ofta återfinns han på Börsen eller rådhuset i Göteborg. Jag förväntas komma med täta rapporter från markytan eller strax under för att bidraga med en stämning som är svår att hitta utom just där. Hans tjusiga sekreterare med Champs-Elyséesskylt vid skrivmaskinen vidarebefordrar informationen från fältet och verkligheten.

100

Världen och framtiden Det är inte ofta man får arbeta systematiskt med Framtiden men jag är inne på min trettiofemte vecka på Visionscentret i Göteborgs framtidsområde, Norra Älvstranden. Där finns massor av plats efter den kollapsade varvsindustrin. Där skall nästa stad växa. Inne i f.d. Rörverkstaden ligger en gigantisk modell över området. Vad gjorde vi den här tiden, den här Framtiden? Vi började med omvärldsbevakning och värderingar. Om världen skall ha en framtid måste det finnas en ekologisk medvetenhet och känslighet, ett system som inte tär på ändliga resurser. Enkelt. Massor av människor spår i kort dvs framtiden. Själv lärde jag mig av en tysk krigsinvalid som överlevt i Syd-Frankrike, och fastän han bara hade ett ben verkade han lycklig. Trots nio månaders jakt på framtiden tror jag inte att jag skulle lyckas bättre att sia om framtiden än vad han gjorde. Jag kan förutsäga att träden utanför mitt fönster står kvar, nästan alla industrier och nästan alla människor. Det är trivialt, men vardagsforskningen anser att i morgon är ganska lik idag. Beskriv idag för att förstå i morgon. Framtidsstudierna innehöll en rejäl bunt Wild Cards, överraskningar som kullkastar all planering. Redan efter oljekrisen 1972 talade man om parering istället för planering. Med Cross-Impactmetoden var det tillåtet att kombinera Jesus snara återkomst med kaos på Internet, genombrott i fusionskraften eller att biltrafik förbjuds. Ibland fick jag känslan av att när vi väl hunnit beskriva framtiden så hade den redan inträffat någonstans i världen. Vi hittade kreativa tekniska lösningar, men framtidens åsikter och värderingar kändes svårare att förutsäga. Vi arbetade inte med den troliga framtiden utan med alternativa framtider. Själv kände jag för ”Babylons hängande trädgårdar” med glashus, rinnande öppet vatten inomhus, glädjerum, unik fruktproduktion, intelligenta fönster som kunde projicera det landskap man önskade etc. 101

Många tror att genom att känna ungdomars tankar kan vi förutsäga framtiden, men varje vuxen vet att vi ändrar oss utifrån erfarenheterna. ”Ge människor något att konservera så blir hon snart konservativ” har någon cynisk men klarseende person sagt. Efter Informationssamhället kommer Berättar- och Drömsamhället. Produkter och städer säljs med berättelser. Ett ägg är inte bara ett ägg utan kommer från en viss plats ur en viss lycklig höna med speciella gener. Det kommer en tid för oss som tycker om att berätta.

En oskuldsfull mördare En av mina fattigare vänner talar gärna om pantbelåning, försäljning av möbler och tavlor som en lösning på ekonomiska problem – och han har erbjudit sig att sälja mina. Jag vill berätta om en annan man som sålde sina väninnors möbler. Han uppgav sig heta Guillet när han greps hos en varietésångerska, han bar långt svart skägg, mager och välklädd. Rättegången kom att pågå i 26 dagar och tog ny fart när man fann ett kvitto för lagerhyra i en av Paris förstäder. – Jag har köpt och sålt möbler, smycken och värdepapper på de här personernas uppdrag. Det kan min kära hustru säkert intyga. Som vanligt fanns det kvinnor som bedyrade hans oskuld. Korrespondensen omfattade 293 kvinnor. De flesta hade svarat på hans annonser. Hans verkliga namn är Martin Landru. Den noggranna bokföringen omfattar elva efternamn i hans svarta anteckningsbok inbunden i sliten vaxduk. Där finns en uppgift vid tiden för Madame Buissons försvinnande. Hon hålls som reserv nr 8, och man finner hennes legitimationshandlingar. I ett av hennes brev står: ” Jag skall lämna dig de 10.000 francen. Min son flyttar till min syster och jag föredrar att vara tillsammans med dig för att kunna ta hand om dig och älska dig för alltid. Jag älskar min son men du går före.” 102

Vinst Buisson – 1.035 franc. Landru hade omkostnader t ex utgifter för järnvägs- och bussbiljetter till det avsides belägna huset i Gambais. Åklagaren ansåg det märkligt att den åtalade alltid tycks köpa en ToR-biljett och en enkelbiljett. – Borde det inte vara två ToR-biljetter? Ni bor i Paris och åker ut på landet med en väninna. Det är ju billigare att köpa två ToR-biljetter och ni är uppenbarligen mycket ekonomisk. Någon gång måste ni ju lämna landet och åka in till staden. – Ursäkta mig men min ekonomi sköter jag, och hur kan ni veta vem som skulle ha vilken biljett? Det var givetvis damen som fick returbiljetten. Jag har alltid varit en gentleman. Det kan säkert någon av de närvarande damerna intyga, säger den anklagade leende mot publiken. Flera av damerna anser att det är enda gången de känt sig uppskattade och levt ett värdigt liv. – Ni har sagt att ni inte känner madame Buisson eller madame Collomb, ändå finns deras namn i den svarta boken. – Och privatlivets små hemligheter, herr åklagare ? – Ni säljer möbler och smycken enligt uppdrag från privatpersoner, men minst elva av de ursprungliga ägarna tycks ha försvunnit från Frankrikes yta. Ett märkligt sammanträffande. – Ni har inte letat tillräckligt noga. I ett av skjulen på tomten hittar man tre strypta hundar. Något spår efter de elva försvunna kvinnorna hittas aldrig, förutom oidentifierbara ben- och tandrester. Vid tiden för ett av offrens försvinnande har möbelförsäljaren beställt 500 kilo kol, och grannarna klagar över tjock illaluktande rök. Den förmodade massmördaren Landru avrättades med giljotin den 22 februari 1922.

103

Vardagschampagneglas Sommartid är festtid. Jag minns den hysteriska stämningen, putsandet på kristallkronor och kandelabrar och ljuden när ”motorerna” för festmiddagarna startade. Centrum var förprickningslistan med så stor text att kokerskan och två servitriser kunde studera den från långt håll. Vårt hembiträde i vitt förkläde, Stina, basade över servitriserna med sin breda kropp och vänliga leende. I serveringsgången från köket till matsalen stod glasen upp och ned på vit filt. Platta sherryglas, konjakskupor, böhmiska röda små kristallglas för sött till damerna, och vardagschampagneglas som en gäst kallat dem. Jag tyckte om ordet ”vardagschampagneglas”. Serveringsgången hade en svag doft från mors porslinsmålning, rena lakan och täcken. De låg i ett svåråtkomligt utrymme ovanför serveringsgången, som en inre vind. Man nådde dit med stege eller genom att klättra rakt upp för väggen med nakna fötter på båda sidor av serveringsgången, som endast barn klarar av. Det var barnens första rike. Vårt andra var taktornet med utsikt över staden. Vårt tredje rike var det sluttande taket på sjunde våningen, utan skyddsräcken, där vi ofta lekte. Det känns kanske oansvarigt men barn hade länge lekt på taken, inom skyddsräcken, i min stadsdel Haga i Göteborg. Parfymerna, de urringade kvinnorna. Jag öppnade det vackra valnötsskåpet fullpackat med noter, det var min uppgift. Pappa svepte lyckligt med fingrarna över tangenterna på den svarta flygeln i biblioteket, och mor ackompanjerade på den vita flygeln i läkarmottagningen, benämnt gröna rummet. Mamma i den lilla svarta med gnistrande juveler eller pärlhalsband, med taktfast anslag och koncentrerat ansiktsuttryck. I bakgrunden stod en jättelik njurformad zinklåda som höll djungelväxterna med tillräcklig fuktighet. Och jag minns rockar och pälsar på dubbelsängen som jag kastade mig över, och smutsig disk i rangliga porslinstorn. 104

Festtalen tystade sorlet. Man hörde parkettgolvet knarra, knastret från brinnande ved i kakelugnarna och oregelbundna skrattsalvor. Våra inneboende slank ljudlöst förbi, vanligen blyga norrmän som gick på tekniskt institut och byttes ut efter hand. Den känsliga efterrätten ”Glace au four” med hårdspunnen äggvita som skyddade glassbomben var mitt uppdrag. Allt likt en fluffig brudklänning. Flera avvek diskret efter middagen, bridgespelarna blev kvar. De samlades i blå rummet med utsikt över älv och varv med gnistrande vattenfall av svetsloppor i skymningen, ackompanjerat av nithammarnas konstanta dån. Det var min uppgift att ta fram spelmarker och tre bridgebord med grön filt. Fortfarande är mitt mest positiva ord ”träkarl”. Det är en bridgeterm för att en av deltagarna får göra en paus i spelet. Då lämnade mamma bridgebordet och pysslade om oss barn som låtsades sova. Festnatt.

Kaparen som adlades Piraten Svartskägg är ökänd och berömd, men kungens kapare ”Lasse i Gatan” är kanske lika stor om vi räknar värdet av kaperierna. Lars Gathe (1689-1718) växte upp på gården ”Gatan” i Onsala söder om Göteborg, liksom brodern Christian, överlöjtnant i flottan. På Sjöfartsmuseet påstås att Gathe sköts i höften redan vid sitt första kaparuppdrag på galjoten ”Vinthunden”, men det var troligen bentuberkulos som gav hältan. Galjoten var ett knubbigt handelsfartyg men lätt att kryssa med och perfekt som piratfartyg med sitt harmlösa utseende. Han hade ännu större framgångar med galjoten ”Lilla Jägaren” och fregatterna ”Le Triumphant” och ”La Revanche”. Gathe hade slutligen 37 fregatter och kryssare i sin flotta samt 300 vilda kapare. 1709 begärde stadens ledning i Göteborg av Defensionskommissionen att få börja en kaperirörelse. Karl XII utfärdade kaparbrevet genom ”kaparkommissionen”. Storbönder och köpmän investerade i kaparflottan som hela tiden ökade i storlek. En tiondel gick till Kronan av prisernas värde efter en formell domstolsrättegång där ”rätt pris” sattes med påföljande auktion. 105

Gathe arbetade mest på sitt kontor på sina kryckor som gjorde det omöjligt att gå eller strida på rullande båtsdäck. Symbolen för alla pirater, Long John Silver med sitt enda ben, är ändå trovärdig, skapad ur dåliga karaktärsdrag hos en av författaren Stephensons vänner. 1710-14 kapades minst 120 utländska handelsfartyg av Gathes piratflotta utöver de han bränt till havs men han förlorade 28 stycken. Han adlades av Karl XII till Lars Gathenhielm år 1715, kommendörs rang, befäl över alla kaparfartyg på västkusten, fregatten ”Baron Hamilton” och Gamla Varvet åt alla sina skepp, nära kampanilen vid Sjöfartsmuséet. Vid det pittoreska kulturreservatet vid Stigbergstorget ett stenkast från kampanilen finns ett vackert hus i karolinerstil, ett av ytterst få från den tiden. Allt annat har brunnit. Det kallas Gathenhielmska huset, men där bodde han aldrig och vapenskölden ovanför dörren är inte ens Gathenhielms. I det stora nordiska kriget och efter förlusten mot ryssarna i Poltava försökte svenskarna stoppa rysk export från Baltikum av trä och rep. Svenska kapare anföll även ryska kapare ifrån Murmansk, gick ända till Irländska sjön och Biscaya, varefter skepp och varor såldes i Dunkerque. Öster om Doggers bankar gav engelska flottan beskydd mot svenska kapare. De anfallna ländernas regeringar protesterade svagt för att inte minska Sveriges styrka så att Ryssland kunde ta över i Östersjön. Freden 1720 med Danmark och 1721 med Ryssland stoppade svenska kaperier liksom masshängningar av pirater fasttagna av engelska flottan kring 1720. Totalt hängdes 400 pirater, de flesta gripna i de engelska kolonierna där flottan även betalade pirater för att jaga pirater.

106

Udda existenser I korsningen Kungs- och Klostergatan i Linköping, dessa påminnelser om gamla riken, möts varje dag en grupp udda existenser. En är moderligt rund och som gjord för barn att krypa under men hon fryser ändå. En är manligt anonymt klädd i små fyrkanter som i samurajens rustning. Medveten anonymitet gör mig alltid misstänksam. Den är något främmande, som spioner. Siffran 40 har en fått, som orienteraren med numret på ryggen. Och så har vi den lilla runda med stort K. K för Kärleken, tänker jag. Här ligger ett modernt men underjordiskt rike. Ingångsportar är gatornas brunnslock.

Skyfall och tre gåtor Redaktören namngav alltid mina artiklar, hans val var ”Skyfall och hemligheter”. Jag fick nyårsreklam för Ismir i Turkiet och mindes skyfallet som överraskade stadens dräneringssystem som bara orkade med ett strilande regn per månad. I bibeln kallas Ismir för Smyrna som är mer bekant. Båten Turva väntade i hamnen och det var bråttom, för vattnet steg för varje minut och bildade små fall över trapporna, ner i källarlokalerna. Enda sättet att ta sig till kajen var att springa genom gränderna med vatten till knäna, ivrigt påhejad av fattiga, storskrattande turkar. Hytten ockuperades av en medelålders smärt man med perfekt solbränna. En stark parfymdoft fyllde det kvava och fuktiga rummet och tätt under taket snurrade fläkten som i klaustrofobiska Hemingwayfilmer. Han hade byggt ett torn på bordet med rummets enda stol som bas. Resten utgjordes av tre smala väskor i svart läder vilka formade en triumfbåge. Högst upp stod ett par skor, troligen av italiensk design. De kunde tillhört kardinal 107

Richelieu om man sågat av den tidens höga klack. På bordet låg ett stort hårspänne i silver, lämpligt med tanke på mannens frisyr. Han uttalade sitt namn som om det vore en pseudonym, så jag tog en hastig titt i passet medan han duschade. Monsieur Juanino; födelseort Paris. – Skulle ni vilja gissa mitt yrke? Tre försök. Jag bjuder på en Chablis -67 om ni gissar rätt! Han höll fram flaskan med etiketten uppåt, som en servitör. Jag tog mig en lång titt på honom, samma sorts blick som han stadigt gav mig alltsedan jag klev in i hytten över den höga tröskeln. – Frisör ? – Nej men en bra gissning. Min mor tyckte att jag passade för det. – Servitör – Nej, men mamma hade en åsikt även om det yrket. Hon menade att det alltid kommer finnas rika som kräver servitörer, det är lyxkänslan att bli serverad. Efter aktierådgivare kommer servitörer att stå högt på listan. Mödrar! Själv tänkte jag så här. Det här kan vara en metod att droga den unge mannen dvs jag själv, som han av slumpen kom att dela hytt med, det är så här unga män försvinner för att aldrig mer påträffas. Jag tog vinflaskan och låtsades titta på etiketten, men mina ögon föll på korken. Visade den tecken på att vara manipulerad, en sprutspets eller något ojämnt hål i korken? Vad jag än säger kommer jag att gissa rätt yrke och ge anledning att dricka vinet på plats inne i trånga kabinen med den inbjudande sängen, våldtäkt och en kropp över bord ner i det mörka vattnet i skydd av natten. Det här kändes som ett vuxenbeslut som tusentals kvinnor varit tvungna att ta. Jag kunde säga att jag inte tänkte dricka vin alls för att jag inte tycker om vin. Han rörde sig smidigt i den trånga hytten med bra balans utan att nudda någonting, gled undan bordets vassa hörn. 108

– Lever ni kanske på en tidig pension som dansare? Han dröjde med svaret för att suga på gåtans lösning, och jag var säker på att han skulle säga… – Hur kunde ni gissa att jag varit dansare? Berätta. Istället överraskade han mig med ett litet leende. – Jag designar vapen, sade han och log. Från pistoler till Mirageplan, och just nu arbetar jag med sittbrunnen. Det är en militär hemlighet, en intimitet, sade han leende och kom betydligt närmare då båten krängde och gjorde en kraftig gir norröver mot Istanbul. Själv hade jag aldrig fått så många leenden på en enda kväll, och vi stod ändå obekvämt lutande mot den smala våningssängen. Han nekade att gå tillbaka till sin ända av den trånga hytten. – Att göra dem smakliga för ögat. Sköna. Personligen anser jag att Mirage är ett utav de vackraste plan som någonsin gjorts. Allt eftersom samtalet pågick och fläkten snurrade och torkade lädret, ändrades färgen från svart över flammigt till ljusbrunt. Det gällde väskorna men framför allt skorna. Med ett löstagbart skospänne i silver. Två var banalt. Ett gjorde honom till Parisare.

Konstepidemin och stenhuggaren Det var sensommarsol, gratis viskväll och en trio presenterade franska visor. Det röda vinet i glaset passade bra i ett av Sveriges konstnärstätaste områden, Konstepidemin i Göteborg i fd kolera- och barnsjukhuset. Jag hade stött på ett sådant område tidigare. Det var förstås i Paris, La Ruche dvs den cirkelrunda Bikupan som låg nära dåvarande slakthuset vid rue de Vaugirard. Det är svårt att få ateljéplats här. Om en akvarellmålare flyttar ersättas denne helst med en med samma orientering och kön är lång. Här finns 95 ateljéer i elva hus med alla typer av konstnärlig produktion. Deckarförfattaren Åke Edwardsson har sin skrivarlya i hus 7 C. Jag skulle älska att få sitta på hans balkong i solen och arbeta med min ohanterliga och opublicerade roman 109

Café Kärleken, som börjar på Radiocaféet i Linköping. På nästa hus baksida hänger en vit gipsjesus på väggen i naturlig storlek med välkomnande utbredda armar. Längre bort ligger stenhuggeriet, tvåtonskranen med marmorklumpar och betonghinder till parkeringsplatserna med utseende som stora pepparkaksgrisar. Där träffade jag Bård Breivik som ett år senare bearbetade en rödgrå bautasten på Jussi Björlings Plats framför GöteborgsOperan. – Stenblocket skall heta Tenoren, sade operans informatör. – Den hyllar Jussis fantastiska röst, ropade Bård till svar, högt uppflugen på en arbetsställning med en röd basebollmössa som skydd mot det intensiva ljuset från operans glasfasad. Han stod omgiven av stendamm och skärande ljud från slipmaskinen men utan hörselskydd. Gnisslet åt sakta på Jätten men också på Bårds hörsel. – Jag döper den nog till Skillden, sade han eftertänksamt och gned sin vänstra armbåge nere på marken vid foten av femton ton Vångagranit. Jag trodde ”skillden” betydde skillnaden mellan Jussis mästerskap kontra det mediokra, men det betyder ”källan”. Det är ett bra ord. Vatten sågs redan sakta porla från stenens topp. Den fick heta Källan.

Kapten Claesson och snöprinsen Jag är förtjust i min väninna Annas originella familj. Anna har levt utomlands i många år men efter makens död vill hon tillbaka till det gamla landet. Sönerna bor kvar i Amerika. Dockan kapten Claesson i naturlig storlek, klädd i allt vildare utstyrslar, skall ligga naturtroget maskerad under lakanet eller sitta överraskande i mörkret i lägenheten. Sitter han upp är det med plommonstop. Det påminner om när Errol Flynns vänner mutade en begravningsentreprenör och placerade nyss avlidne John Barrymore i Errols hem, bekvämt tillbakalutad i stolen med en drink i handen. Händelsen nämns i min favoritbiografi ”Bring on the Empty Horses” av David Niven. Vid alla högtider skickar kapten Claesson en halvfull konjaksflaska, resten har han druckit upp. Intentionen har alltid varit att skicka en full flaska men 110

det kommer aldrig inträffa. Det tog många år innan jag förstod att kaptenen var på låtsas. Spettekaka hör till standardutrustningen på festerna, liksom osannolika händelser som inträffat i huset på Grötö utanför Göteborg som den stora släkten äger gemensamt Jag har letat hus för Annas räkning i Sverige under ett års tid och fått en vacker samovar som gåva. Det pratas om en Parisresa i vår så jag har valt mig själv till guide i de ruffare kvarteren och förbereder resan med konsthandlaren Vollards härliga bok om Degas, Cézanne och Renoir som han alla kände personligen. Annas mor kallas ”furstinnan Olga”. Furstinnan bor i ett fint hem med vinterträdgård och bibliotek skött av frimurare. Enda anledningen till att jag är accepterad av henne är min titel ”Snöprinsen av Valla”. Den fick jag vid min första ballonguppstigning utanför Linköping, och dopfader var Correspondentens flygande reporter Håkan Wasén. Furstinnan insisterar på att jag skall till Paris och kontakta släktingar som flytt revolutionen, men jag får inte arbeta som taxichaufför eller dörrvakt. Det gör hennes utblottade kusiner som förlorat sina stora gods. Allt är fiktivt. Inte kunde jag ana att prinstiteln skulle medföra så mycket glädje. Markkontakten hålls av Annas bröder som är bokbindare och snickare, men också de har fått en droppe galenskap med modersmjölken. På den stora festen i det hus jag hittat och Anna nyligen köpt, fick barnbarnet noggranna instruktioner att inte väcka den hårt sovande pappan. Efter någon minut hördes ett mumlande från sovrummet, fyra timmar för tidigt. – Jag väckte bara huvudet, sade det troskyldiga barnet, som hört att huvudet kan skiljas från kroppen under revolutioner! Anna vill stärka min manliga identitet så jag får massor av gröna ammunitionslådor till mina poesiböcker, noveller och andra medel för verklighetsflykt. Furstinnan hävdar att innehållet är nergrävt till motrevolutionen. Det ligger alltid en whiskyflaska dold någonstans i lägenheten efter Annas besök, och amerikansk poesi. Den där generösa småtokiga familjen gör mig gott. 111

En manlig morgon Det blev en manlig söndag med en morgontimma ”Stalingrad” av Antony Beevor och en kopp té med Göteborgsblandning. Tyska stridsvagnsförband malde sönder trettiosju luftvärnsbatterier bemannade enbart av unga kvinnor. ”Detta var det första bladet i hjälteeposet om Stalingrads försvar”. Varför läser vi män om sådant där, vi borde vara glada att vi slapp kriget och inte kom hem som blinda invalider utan armar och ben. Dagen fortsatte på Majornas Boxningsklubb i Göteborg på Kolumbusgatan i samma hus som charkuterifabriken. Dilplommatcherna pågick i några timmar dvs unga boxare visade att de lärt sig hantverket. Tog ilskan över gick domaren in och bröt tillfälligt matchen. De är valpar nu men om några år kommer de att skada den tunga sandsäcken med stenhårda högerkrokar. Min kompis Ralf satt i sekretariatet nära ringen och hade målat en hel vägg full med små bilder av boxare som den stilfulle Carpentier, Ingo vår mest kände göteborgare och Floyd. Bakom ringen hänger en enorm tavla som en annan boxare målat. Temat är från en hård match mellan Ali dvs ”float like a butterfly, sting like a bee” och Leon Spinks. Tungviktaren och OS-bronsmedaljören Hasse Tomsén skötte de unga boxarna från Kungälv, och som gammal boxare hade han en massa åsikter om domarinsatserna. Min kompis Ralf som alltså är konstnär ovanpå boxandet – en vanlig kombination – hade överoptimistiskt sökt ett museechefsjobb i Falkenberg, men de övriga trettioen vars namn nämndes i tidningen fick honom snabbt tillbaka till verkligheten, något som arbetslösa ofta drabbas av. En annan kombination av konstnär och fd proffsboxare, Roland Tigern Ericsson, håller kurser i självförtroendeträning för arbetslösa med ”Konsten att se möjligheter”. Det är nog lätt att få självförtroende om man är proffsboxare.

112

Något om ryska poeter När det gäller poesi finns det många aspekter. En är vilka personer poeten vill ha omkring sig, och jag tänker på Nadezjdas Mandelsjtams beskrivning av maken Osip och hans författarvänner i trettiotalets Ryssland. Osip tillhörde de djärvaste så länge Stalin lät honom leva. I ”Stalins mirakel” analyseras framför allt konsekvenserna av det utbredda angiverisystemet, men jag har fastnat för poetens förhållande till ”klienten”. Osip sökte främst en like även om han ogärna kommenterade sina egna dikter men positionen kan kallas Protest. Behovet av likar blev allt svårare att tillfredsställa ”eftersom det i Stalins samhälle pågick en mimikryprocess – tankar och röster antog en skyddande färg”. Jag stötte på symbolisterna i rysk poesi med hjälp av min kusin som arbetade i Moskva. Poeten Belyj var en utav symbolismens främsta teoretiker och ansågs vara en fantastisk människa med strålkraft och ett oavbrutet flöde av idéer och som ständigt ville övertyga och erövra mitt i rädslan att inte bli förstådd. Han kände djup sorg över att poeter och lyssnare försvann till Sibiriens läger, och han knäcktes av en politruks kritik mot hans bok om Gogol. Boris Pasternak var mer stabil och ville framför allt överleva och ha ett auditorium som var förälskad i hans röst och som lät sig hänföras av hans arior. Han behövde inga människor att samtala med – han undvek dem. Det är ingen illasinnad kritik av Dr Zjivagos skapare. Osip och Boris var både vänner och konkurrenter. Poesi handlar inte bara om uttrycket utan också om poetens förhållande till publik och sparringpartners, och det finns fler positioner än de som nämns av Nadezjda Mandelsjtam.

113

Bombi Bott och Montmartre Fritiof Nilsson Piraten påstod att han skrev romanen ”Bombi Bitt och jag” på restaurant Henriksberg i Göteborg, vilket inte betyder att det faktiskt var så när Piraten beskriver verkligheten, men varför ljuga i frågan? För en sann lögnare är frågan förstås fel ställd, det vet jag som gammal lögnare. Min mor använde uttrycket ”narras du nu” för att ge mig en chans att skilja på lögn och sanning. Piraten bodde på Olivedalsgatan i Göteborg i början av 1930-talet, men det lär ha funnits en sekreterare som påstod sig ha renskrivit Bombi Bittmanuskriptet tidigare än så. För några dagar sedan sattes det ändå upp en minnesskylt vid restaurant Henriksberg som ses hängande som ett örnbo på sin klippa vid hamninloppet. Närvarande var landshövdingen och hundratals andra ur Piratensällskapet. Texten lyder ”Här vaggades Bombi Bitt. Hans fader var Fritiof Nilsson Piraten. Året var 1932.” Lokalerna var tidigare fullproppade med sjökaptener och den Göteborgska adeln som bestod av redarsociteten, samt specialiteten sjötunga a la Walewska. Redarsociteten påstås vara lika utdöd som de stora ödlorna, men rederiet Broström har fortfarande 50 fartyg under sin flagg, bl.a oljetankers. Redaren bakom passagerarfärjorna är en internationell gigant och stordonator i staden. Jag som alltid älskat kulturminnesskyltar brukar leta efter dem i Paris på Montmartre där främst målare bodde och hade sina ateljéer. Tyvärr är minnesskyltarna få, och det sägs att de enda som fått en minnesplatta på Montmartre är modellen och målarinnan Suzanne Valadon och hennes son, den tidigt alkoholiserade men framgångsrike konstnären Utrillo. Minnesplattan fanns på Moulin Joyeux på rue du Mont-Cenis. ”Dans ce restaurant La Grande Artiste Suzanne Valadon a diné de 1919 à 1935 accompagnée souvent de son fils Maurice Utrillo”. Alltså, ”på denna restaurant har den stora konstnärinnan Suzanne Valadon ätit från 1919 till 114

1935 ofta i sällskap med sin son Maurice Utrillo”. Ingen Lautrec, Degas, Cézanne, Monet, Braque eller Modigliani har fått ett kulturminnesskylt eller minnesmärke! Dock kan man säga att rue Cortot nr 12 är ett sådant eftersom det ligger ett litet dammigt museum där, ”Musée du Vieux Montmartre” väster om basilikan Sacré-Cœur. Flera berömdheter hade sin ateljé på den adressen, bl a Valadon och Utrillo, men också Renoir och Picasso. Men nog sjutton finns det en van Goghskylt på den L-formade rue Rue Lepic som leder upp mot Place de Tertre? På nr 54 bodde van Gogh och brodern Theo en kort tid.

Vackra Lena och Kärleken Länge diskuterades om berömda Halta Lottas Krog i Göteborg var en diktares verk men enligt systrarna Klara och Hilda André fanns krogen 1850 och låg i närheten av Kaserntorget på Vallgatan 2. De ägde fastigheten i över sextio år och kände till husets historia. Krogen förestods av den humoristiska och populära Halta Lotta från Våmbs socken i Västergötland. Ibland arbetade där en släkting som kallades Vackra Lena och bodde mitt emot krogen. Hon älskades av de tjusiga husarerna i Haga som andra flickor faktiskt betalade för att få ta en promenad med, men hon var omutlig. Husarerna var en hårdför polisstyrka i oroliga Haga åren 1828-1881. I närheten låg en kasern för artillerister vilka var krogens största kundkrets. Också deras kärlek till Vackra Lena var obesvarad för hon var obrottsligt trogen sin steward på ostindietraden. Han var sällan hemma, men i ett utav breven bad han henne plantera två sticklingar som han skickat, varav en svartpoppel, som planterades 1838 synlig från Lenas fönster. Det ena trädet vissnade enligt legenden när stewarden dog, begravd i havet långt från Sverige. Legenden berörs i ”Sällsamheter i Göteborg” av Schånberg. Lena tog sig inte någon ny man efter sjömannens död fastän hon blev åttio år gammal. 115

Svartpoppeln överlevde och blev en bjässe men har kapats eftersom den höll på att rasera ett hörn på Telegrafverkets baksida. Längst upp på den höga breda stubben fanns länge en stor grönskande buske. När jag får besök i Göteborg har en promenad till Kärlekspoppeln varit obligatorisk, och mina många kusiner har fått en stickling att plantera men alla försök har misslyckats. Finns det något äkta Kärleksträd i Linköping? Nyligen sprängdes gathörnet med poppeln i Göteborg men jag lyckades rädda sju små kvistar. Det är troligen allt som finns kvar av det legendariska jätteträdet. Nu är det bråttom att hitta faddrar, kvistarnas öde är osäkert. Poppelfrossa. Jag har kristelefonerat till Botaniska trädgården. Kan inte nygifta i framtiden få plocka en kvist och försöka få den att växa som träning inför barnafödandet?

Jordvall runt hela Göteborg Alla i Sverige känner inte till att Göteborg varit en utav Nord-Europas starkast befästa städer. Föregångaren Lödöse vid älven brändes ständigt av danskarnas skickliga sjökrigare. Göteborgarna beslöt att bygga en hög fästningsmur med tolv bastioner dvs utskjutande försvarsverk på en fästningsvall, tydliga på kartor från 1644. Runt staden lades en jordvall, speciellt söder ut där fiendens arméer förväntades komma ifrån, där stadsdelen Haga låg. Mängden jord som tas bort för att göra en vallgrav kallas déblai, och mängden jord som måste läggas upp för att skapa en vall benämns reblai. Det mesta finns på franska inom det militära. Området Hagarna ägdes av militären och husen byggdes enkelt för att snabbt kunna rivas om det behövdes fritt spelrum för kanonerna sk rubbning. Den genomfördes två gånger inför fiendens anfall t ex 1676, men redan tidigare hade borgare själva bränt sina vackra hem för att hindra danskarna att ta dem i besittning. Bakom en mänsklig mur av trashankar och sjöfolk i Haga låg en vallgrav samt raveliner och redutter som är små självständiga försvarsverk, samt en kaponjär. Kaponjär var en anläggning som alla förstod innebörden av under den oroliga tiden. Namnet betyder ”kapunbur” som är en övertäckt gång, 116

som ledde upp mot den kraftigt bestyckade fästningen Skansen Kronan. Det fanns vatten på båda sidor om kaponjären men målningar och Stadsmuseets fina modell visar att gången var öppen. Rivningen av den stora muren påbörjades 1805 och pågick med dagliga sprängskott under fem år. Det finns endast ett fåtal rester kvar. Vid fd Västra porten ligger den tjugo meter höga bastionen Carolus Undecimus Rex, benämnd Carolus Rex. Därifrån har man en bra utblick över hamninloppet. Som vuxen kan jag uppskatta det politiska mod som krävdes för att riva den enorma anläggningen byggd i försvarssyfte mot en fruktad motståndare med starka allierade. Syftet var att få ljus och luft och en bättre tillgänglighet, från att ha varit en fästningsstad endast öppen under dagtid. Enda sättet att komma in i staden var genom en av de tre stadsportarna. En lång fredstid för Sverige hade påbörjats men inte för resten av Europa.

Harry och Hemingway I Göteborgs-Postens stora atrium-rum står ett inbjudande frukostbord, ost, skinka och bröd i brödrosten men allt är i plast och jättestort. Verklighetens förtäring finns i källaren i Harrys Bar, döpt efter chefsredaktören Harry Hjörne med egen Plaza i Göteborg. Texten med hans namn är lika hög som en sida ur Aftonbladet och känns överdimensionerad som Mount Rushmore med presidenternas huvuden inhuggna i klippan. Å andra sidan sägs att Harry kom till redaktionen med upplånade sedelbuntar och räddade tidningen från en redan beslutad nedläggning. En mer känd Harry´s Bar ligger i Paris och heter egentligen Harry´s New-York Bar, har välsmorda saloondörrar och var ett av Hemingways favorittillhåll. Ett annat var caféet Closerie des Lilas dvs Syrénbersån. Riktmärke mot Closerie des Lilas är statyn av marskalk Ney kallad ”den djärvaste av de djärva” av Napoleon själv. Han lovade franska staten att hämta hem Napoleon som en apa i en järnbur men ändrade sig, följde sin gud till Waterloo och avrättades för högförräderi, ett äkta operamanus. 117

Tillbaka till Harry´s Bar i Paris där den rökfärgade gyllene metallapan kapad vid midjan och grå boxhandskar fortfarande hänger ovanför baren. Där finns massor av små vapensköldar från colleges i Oxford som All Souls och St John´s, och från Cambridge med Queens och Trinity. Sköldarna fungerar som nackstöd. Väggarna är i manligt mörkbrunt och en stor mängd Amerikanska collegeidrottsvimplar hänger i parad närmast taket. Toaletten ligger i källaren, en trång trappa leder dit, en enorm sedeltavla bakom baren och amerikansk gul fotbollshjälm på en gammal tv. Och så förstås Hemingwayfoton, ett bra ställe att bedriva dagen på med sin gin-tonic eller champagne, det finns inget vin i baren. Jag bläddrar i ”Hemingway in Love and War” med brev från hans första stora kärlek som han aldrig glömde, sjuksköterskan Agnes von Kurowsky. Ett tomt vitt papper, nyvässade pennor och lugnt i lokalen där skrivandet blir till en njutning och en fest för livet.

Händer som inte stämmer Jag skickade idolporträtt på mig själv stående på toppen av St Peterskyrkan i Rom, brunbränd och med värmefläkt genom håret. Anita Lindblom skickade sitt, oerhört vacker i pärlbroderad väst och issmältare till leende. Vi har en liten korrespondens, hon får bli min kunskapare när jag skall flytta till Provence och odla lavendel, som den avgående centerledaren sade. Är du skrivsugen finns hon på adressen ”la chanteuse suedoise Anita Lindblom, Théoule-sur-Mere, France” sydväst om Cannes. Skriv inte att jag gav adressen. Skall du ha ett idolporträtt får du allt lägga i en hundring. Jag var på boxningslandskamp mellan Frankrike och Sverige. Bosse Högberg, fd stenhård Europamästare med sin trogna Liz vid sin sida, var båda svartklädda och höll varandra i handen genom den tre timmar långa kampen mellan Frankrikes och Sveriges bästa boxare. Jag bara måste hälsa på Bosse boende på hemlig adress i Göteborg, med stark hand som såg stark ut till skillnad från världsmästaren Georg Scotts flickhänder. 118

Händer är alltid intressanta när de inte stämmer. När jag berättade att jag har beundrarkontankt med Anita Lindblom log Bosse litet extra, blinkade och tryckte hårt min hand. I Anitas biografi framgår klart att hennes stora lägenhet i Paris tömdes med en jättemöbel per månad. Bosse hade inte lämnat tillbaka nyckeln. Jag struntade att intervjua sympatiske och ständigt leende flerfaldige världsmästaren George Scott. Jag slutade intervjua världsmästare när Östgötasonen och speedwayföraren Fundin svarade på min fråga om hur man kan vinna så många världsmästerskap. – Ilska, svarade han. Den har kostat mig många vänner och kärlek också… Jag tyckte det var så sorgligt på något sätt. Ingos hårtslående rundögda dotter kunde jag inte låta bli, hon tränar i Vårgårda och väntar på sin proffskarriär. Jag hade Ingos match mot Floyd som bästa idrottsminne men visst var Ravellis räddning i utsatt läge härlig att se. Jämfört med det blodiga ansiktet som sågs i tidningarna för en tid sedan såg Ingos dotter förvånansvärt fräsch ut. Amatörer inom boxning pensioneras när de är 34, sedan är vägen öppen till proffslivet för de bästa och hårdaste. Kompakta Frida Wallberg från Åtvidaberg stod stabilt och verkade vara en säker boxare med bra teknik men förlorade sin match. Dagen efter boxningsmatcher går jag på Café Festival i gallerian 5:an vid centralen i Göteborg. Där spelar Harry Persson, inte boxaren, piano på måndagar och torsdagar om du är på besök i Göteborg. Tidigare spelade han under 37 år (!) på härliga Bräutigams Konditori. Jag behöver inte beställa Laras tema ur filmen Doktor Zhivago. Den kommer ihop med semlan. Det skall vara gott att leva, annars kan det kvitta.

119

Farfars brev på auktion I måndags försvann ännu ett spår i sanden. Det var Bokkvalitétsauktion i Stockholm, och min farfar Harald Andrés brevsamling auktionerades bort, utropspris 6.000:-. Jag hade inte råd att köpa in den fastän det borde vara en självklar gåva till mina barnbarn, om jag får några – först måste jag skaffa barn. Min ekonomi är inte var den har varit, så jag väntar litet till. Där fanns brev från Alexandra Kollontaj som deltog aktivt i oktoberrevolutionen och var Sovjetunionens ambassadör i Stockholm. Främst fanns där dock människor inom musikvärlden eftersom farfar var regissör och chef vid Kungliga Teatern i Stockholm dvs Operan. Richard Strauss brev var avfotograferat på Internet. Ett brev från Birgit Nilsson fanns förstås med, trots att han trodde att det inte skulle bli något av henne. Han hade litet svårt för hennes kompakta kroppstyp och ohämmade skratt. Där fanns signerade brev och något porträtt av tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger, Thomas Beecham och Hilding Rosenberg. Dansaren Mikael Fokine i Paris på 20-talet hoppar upp ur snart sagt vilken låda jag än öppnar. Haralds auktionsnummer var 6299 och numret före var en liten brevsamling tillhörande Wilhelm Moberg, utrop 50.000. Före Moberg kom Norman Mailer av alla personer, med manuskriptet till ”The Big Bite” -63, och Ulrica Eleonora. Sällskapet var mycket blandat. Numret efter farfar gällde en för mig okänd Henning Ohlson som skrivit ett filmmanuskript till ”Bekännelser”, och nästa var Carl Larsson med ett fåtal brev. När jag i lugn och ro funderade på vad man gör med gamla brev, kom jag bara fram till att man kan lägga dem under en glasskiva på matsalsbordet och titta på dem då och då. Det minskade ångestkänslan över att inte ha råd att ge ett bud.

120

Eriks franska orden Min vän Erik Svensson arbetar sedan länge som fransk konsul i Göteborg men lämnar stålföretaget Usinor med skyskrapa vid nya triumfbågen i Paris. Han fick nyligen en l`Ordre National du Mérite installerad av De Gaulle. Svenskar får ju knappast ordnar längre från svenska staten. Franske ambassadören läste något högtidligt, och Erik fick sin vackra orden med blått band fastnålad på bröstet. Före honom hade en äldre forskare i djurens sexualliv och en holländsk motståndskvinna fått sina ordnar. Kvinnan hade räddat nedskjutna engelska flygare och fört dem tillbaka till fronten, suttit i koncentrationsläger men räddats av de vita bussarna. Hennes räddare fanns på plats i rummet och intet öga var torrt när vi hört hennes berättelse. Min urgamle professor i pedagogik var där för att hylla sexologen. Jag trodde han förtränkt minnet av mig för länge sedan men nämnde spontant mitt ambitiösa spionförsök på en välbefolkad smutsig korridor i Lund. Jag var där ett halvår och skrev upp allt som rörde sig utan att tala om det för de närvarande. Frånsett etikproblemet så blev rapporten populär, jag fick t o m en förfrågan från University of Papua på Nya Guinea, och det var före Internet. Det var det enda som uppskattades av allt jag skrev, så jag lämnade pedagogiken. Erik var yngst och framträdde sist. Han berättade om sitt liv och kärleken till Frankrike men också hur lång tid det tog att komma in i det franska samhället. Hemligheten var att ge av sig själv, först då fick man något igen. Just nu är han på bergsvandring i Bhutan vars planeringsminister anser att istället för GNP (Gross National Product) mäter man Gross National Happiness! Jag föreslog att Erik skulle guida ambassadören i sin otroliga Horsch från 1937, blåsvart plåt, 3 ton, fantastiska lyktor och en vägfara eftersom andra bilister kör med nacken framåt för att hinna se monstret svepa förbi. När alla åtta cylindrarna fungerar är den rena racerkärran. 121

Mitt andra förslag var att den franska orden skulle delas ut på en fin fransk restaurant. Det finns pampigare utdelningsplatser, men den måste vara den rätta. Ett argt brev kom tillbaka från ambassadörens sekreterare så det blev festsal på universitetet med manskör och champagne. Ambassadören och landshövdingen var på bästa humör och pratade medryckande om ett litet ”nobelpris” i Göteborg inom gastronomin, jag kanske avslöjar en hemlighet. Det pratas inte bara om motgångarna för IFK och GAIS. (Erik fick några år senare, år 2011, en ännu finare utmärkelse, Hederslegionen)

Föreningen Casa Degli Italiani nära SKF Det blir Rom i sommar så jag faxade en bokning till Casa di S.Brigida på Piazza Farnese nr 96 dvs Birgittasystrarnas hotell, inte långt från kvällsfantastiska Piazza Navona med sina upplysta fontäner. Systrarnas vänliga svarsbrev värmde min själ så jag söndagspromenerade till italienska klubben i Göteborg och åt en cotlette Milanese dvs italiensk wienerschnitzel samt drack två glas vin. Där är jag ofta på söndag eftermiddag för att se toppfotboll från Serie A dvs italienska ligan. Den stora klockan gör att ingen missar matchstarten. Väggmålningen med italienska ikoner som Lutande Tornet och Colosseum, spela biljard utan kö – man kastar bollen med handen. De äldre männen som lockats från fattiga Sicilien till SKF i Göteborg har släpat med sina svenska hustrur som lärt sig att tycka om maten i den stora varma industrilokalen med skratt som inte sugs upp av ljuddämpande tyger. Ett glas vin kostar tjugo kronor, caffe latte en tia, stämningen är gratis. Min kontakt Gerardo, svartmuskig, bredaxlad och gift med en svenska vars stora blåa ögon han måste drunknat i, äger Café Brulé i stadens centrum vid Domkyrkan, där jag ingår i det fasta möblemanget. Han kräver att jag skall läsa italienska för att jag kunde berätta om världstenoren Gigli och skrivit litet om Modigliani. 122

Gerardo bär alltid Milans rödsvartrandiga tröja när laget spelar, prenumererar på rosafärgade sporttidningen Gazzetta dello Sport, och brodern har en liten slipsfabrik i Italien. Vi har pratat om min farfar Harald André som var mannekäng för slipsmärket Röda Sigillet och fick betalt med en centralt placerad etta på Kungsholmen i Stockholm. Jag undrar om inte de flesta har en liten italienare inom sig, bara man släpper fram honom. Efter en timme världsfotboll ställer jag alltid disken på fel plats trots den tydliga skylten. ”Ren” heter nämligen ”politi” som liknar ”polluted” dvs smutsig på engelska. Att politik är det smutsigaste italienare vet gör det inte lättare. Att minister Berlusconi styr bilden av sig själv genom att äga massmedia bekräftar den djupt rotade misstänksamheten men också beundran för den råa intelligensen. Smutsig heter ”sporchi” vilket står på lådan för använda bestick. Jag minns en grupp småflickor med smutsiga ansikten i Rom och som stal folks plånböcker genom att tränga sig på sina offer med stora pappskyltar med texten ”hjälp mig”. De växlade skrattande och upphetsade in skörden av legitimationshandlingar mm mot högar av lire sent på kvällen vid ett kafé i den stora arkaden nära Stazione Termini. Det borde vara ett enkelt övningspass för polishögskolan att göra något åt saken, men icke, tolkningarna är lika många som de förtvivlade turisterna utan plånbok. I slutet av arbetsveckan tog småflickorna lång sats och hoppade med kläder och allt rakt ner i den stora fontänen på Piazza della Repubblica nära slutstationen Termini. Öppnar man ögonen ser man överallt hårdare och intressantare sätt att leva än man själv gör, men att betrakta världen och sedan skriva om den är inte så dumt det heller, en sorts liv. (Italienska föreningen Casa Degli Italiani på Gamlestadsvägen 1/ Malmsjögatan 2. Även icke medlemmar är välkomna på söndagsmiddag efter kl 14.00) 123

Dålig fars på kyrkogården Allhelgonadagen fanns en lista i GP över personer i Göteborg som riskerade att förlora sitt gravrättsinnehav, däribland teatergiganten Albert Ranft. Jag ringde kyrkogårdsförvaltningen och berättade att Ranft dog redan 1938. På Teaterhistoriska sällskapet i Göteborg diskuteras om man skall skänka ett bidrag till att förlänga Ranfts gravrättsinnehav genom att ändra på bestämmelserna för de fyra stipendium som delas ut varje år, men stipendier är till för de levande så sällskapet har avböjt. Vem var Albert Ranft? Han var en skicklig farsskådespelare 1908, men framför allt ägde han under en period åtta teatrar inklusive Kungliga Teatern på entreprenad dvs Operan i Stockholm. Teatrar som Vasan (189529), stilfulla Oscars och Södra Teatern från 1900-1926. Hur han också hade tid att leda den vackra Stora Teatern i Göteborg är svårt att förstå, han köpte den för 20 miljoner i dagens penningvärde. Jag fick mitt första arbete på den teatern som sjungande gatupojke i Carmen. Det var före tevens imperietid, föreställningen gick i evigheter och gjorde mig rikare än de stackars tidningsutbärarna i klassen, jag fick fäkta, klättra i kulisslinor och kasta apelsiner. Livet är inte rättvist men sant. Ibland skålade vår familj för Ranft eftersom han gav min farfar Harald André, blivande regissör och operachef, hans första riktiga chans i livet som biträdande regissör på operan i Stockholm. Farfar hade varit på dirigentutbildning i Berlin på Sterns konservatorium, hankat sig fram som ackompanjatör, kom hem luspank och arbetslös till Stockholm efter sju år i Tyskland. Ranft berättar i sina memoarer att den nya Stockholmsoperan skulle invigas efter att den gamla rivits och att Svenska Teatern där ensemblen hållit till var ledig för försäljning. När riksdagen avslog köpet av lokalerna gick Ranft in, utgångsbud 20 miljoner, tydligen en populär summa för teaterlokaler. Bröderna Knut och Marcus Wallenberg lånade ut pengarna genom Enskilda Banken, Ranft köpte, men billigare.

124

Sista orden från Raoul Vi tittade på det smälta blyet som snabbt sköljde nedför den svagt lutande bädden av våt sand. Professor Munetaka Yokota släppte oss efter en timmas rundvandring bland 100-årig ek, buffellim och märkliga klangbottnar på övningsinstrumenten i orgelpipverkstaden. Det kändes naturligt att samtala. – Edith, sade hon med en svårplacerad brytning. – Raoul. – Senast jag träffade en Raoul arbetade jag med honom i Budapest... Därpå följde tystnad endast berörd av en dov stöt i en orgelpipa. – Alltsedan ungerska flyktingar kom till vår skola efter upproret 1956 har de en plats i mitt hjärta, sade jag sanningsenligt. Hon måste vara den första och sista som jag skulle möta som arbetat med Wallenberg. Edith von Bayer kom med sin holländske far till Budapests diplomatiska liv. Hon var nygift med en man som producerade huvudvärkstabletter med god vinst och tagit chansen att bli svensk medborgare då kommunisterna attackerade kapitalister. Under andra världskriget stod den holländska legationen under Sveriges beskydd, och där fick hon kontakt med Wallenberg och arbete med legationens improviserade sjukhus. Hon berättade om det ”orädda kraftpaket” för vilket allt var möjligt med charm, hot, mutor, floden av schutz-pass och utlovade ”goda vitsord” vid kommande rättegångar mot krigsförbrytare. Jag glömde anteckna. Wallenberg hade ett litet slottsliknande ställe i staden där han fyllde de tyska och ungerska officerarna under bordet, sedan kom de livsviktiga papperna fram och undertecknandet. Hon var livrädd för ryska granatnedslag, men värst var de ungerska Pilkorsare som förvandlats till mördare som kastade folk levande i Donau och som slutligen angrep de svenska skyddade husen. Då sov Wallenberg sällan på samma ställe. Ingen var fredad. Sista meddelandet från Raoul, som han benämndes genom samtalet, var, ”Jag vet inte om det är ryssar utklädda till tyskar eller tyskar utklädda till ryssar.” Edith påstod att Wallenberg velat lämna Budapest före ryssarnas ankomst men kunde inte svika de tiotusentals judar som fortfarande fanns där. När broarna sprängdes mellan Buda och Pest skildes de åt. 125

Efter kriget åkte de nygifta i elva dagar till ett uppsamlingsläger i Istanbul och därifrån med lastfartyg till Egypten. Eftersom de var de första som kom fram på de sättet efter kriget var resan på Medelhavet en enda lång fest där varje hamn tog emot med öppna armar ända fram till Holland. 1949 flyttade paret till Johannesburg där både vita och svartas rädsla var tydlig, fd nazister reste sig och hakkorset sågs i Pretoria. De väntande ändå i fyra år på maskiner som aldrig kom fram. Dessa hade flyttats österut som krigsbyte till de nya städerna bortom Ural. Slutligen sökte de tryggheten i vårt land. Det fick räcka. Resan var över.

Dokumentärfilmen Den här artikeln var inte med i Corren. Jag behövde uppmuntran med ett ojämnt hjärta och högt blodtryck och planerade ett besök i Paris sommaren 2018. Jag hade bestämt mig för att hitta färgsäkra konstnären Suzanne Valadons grav, mor till Montmartres skildrare med pensel, den svårt alkoholiserade men långlivade Maurice Utrillo. Suzannes grav ligger på en stor kyrkogård norr om Paris gigantiska loppmarknad där du kanske varit, den är populär. När jag är där letar jag efter speglar med tunga guldramar och fotograferar dem i smyg, guldramar är som godis för mig. Maurice Utrillo är begravd på berget uppe på eller i Montmartre, prepositioner är hopplöst. George Whitman som ägde och levde med den berömda bokhandeln Shakespeare and Company var också aktuell i min Parisplanering, för gravrundan. Jag har köpt flera böcker där och alla har en stämpel med Shakespeares ansikte. Georges grav ligger på den berömda kyrkogården Père-Lachaise ganska nära Piafs och Amadeo Modiglianis gravar, han med ovalt formade kvinnoansikten. Modiglianis grav är täckt med fimpar som parisare valt att hedra honom med efter att suttit och kontemplerat med en cigarett på någon grav i närheten i den judiska delen av kyrkogården. En tavla gjord av den här människospillran med tbc såldes för 1.3 miljarder kronor våren 2018! När jag tänkte på dessa gravar kom jag att tänka på Paris år 2014. Jag satt med två andra på Harrys New York Bar, en av Hemingways favoritbarer 126

nära den gamla vackra Operan, och jag har skrivit om mitt besök på den baren i Skrivarsällskapets Antologi 2012 i ”Staden som är en scen”. Det regnade och jag satt tryggt med en stark och god daiquiri och in stormar ett gäng med kameror, journalister, scriptor med stora block och starka lampor. De skulle göra en dokumentär om det moderna Paris. Jag var rätt man att representera resten av Europa, speciellt på Hemingways bar och en daiquiri i handen! Jag rätade på ryggen, funderade på vad jag måste säga om Hemingway, eller säga något icke-banalt om själva Paris. De kom allt närmare med sin gigantiska kamera och strålkastare. Ingen av oss tre kom med i filmen. April år 2018 tittade jag på en inspelad dokumentär om Père-Lachaise. Jag var där 26 maj år 2012 , vänstern firar just den dagen varje år på kyrkogården, mycket folk, jag skulle lägga en ros där för en väns räkning. Han är för närvarande ordförande för Göteborgs Skrivarsällskap, Staffan Svensson, rödtonad innan han ärvde en massa pengar. Varför där? Jo, orsaken var upproret 1871 i Paris med den berömda Pariskommunen som bara varade en vecka, grunden för musikalen Les Miserables. Det folkliga upproret resulterade bl a i att det kungliga slottet Tuilerierna brändes ner, några generaler och stadens biskop mördades. Upproret slogs ner med hjälp av hemvändande stridsvana krigsfångar och de sista av 20.000 som slutligen dödades gömde sig på Père-Lachaise. Man grep dem, radade upp 147 personer vid en mur och sköt dem. Muren kom att kallas Mur des Fédérés. I bakgrunden men klart och tydligt står Raoul André dvs jag i ljus skjorta i Heddy Honigmanns berömda dokumentär om Père-Lachaise! Jag förstorar bilden och det är fortfarande jag. Ett Omen om att ta mig till Paris denna sommar år 2018 hur jag än känner mig med högt blodtryck och ojämn puls. Jag sms-ade till min kontakt i Paris och frågade om hon hade någon plats ledig elva dagar i juni eller juli i lyan som hon hyr ut, belägen nära den svenska kyrkan. Hon lämnade Paris för många år sedan men har kvar en liten lägenhet. Jag har bott där två gånger tidigare. Jag var glad och stolt över att jag kommit med i en dokumentär om Paris och nämnas ihop med Piaf, Maria Callas och uppskattade men sällan lästa Proust. Med Oscar Wilde, Chopins musik och poeten Guillaume Apollinaire, skadad i huvudet under första världskriget. 127

Någon månad efter detta bejublade ögonblick letade jag uppgifter om dokumentärfilmaren Heddy. Ve och fasa! Det visade sig att filmen är inspelad några år före 2012, dvs året då jag var där! Den kan ha varit omklippt, men den var likväl inspelad före mitt besök på den berömda kyrkogården. Bilden av mig som verkade så tydlig blev plötsligt ganska suddig. När jag såg bilden av ansiktet den andra gången har det fortfarande mina drag, och personen står exakt där jag minns att jag stod litet i bakgrunden och hörde på de korta talen, sångerna, folkets röster och musiken vid Mur des Fédérés. Italienaren i mig känner för deras uttryck ”om det inte är sanning så är det en i alla fall en god historia”, men då ljuger man vanligen medvetet, så var det inte här. Jakten på att få delta i en dokumentär i eller om Paris fortsätter.

Epilog Det närmar sig slutet på vår resa och jag vill berätta var min aska skall ligga. I många år ville jag begravas på Stampens kyrkogård i Göteborg. Den ligger praktiskt nära centrum, är lagom grön och kärleksfull för de efterkommande. Jag har gajdat där och fastnade för kompositören Sven-Eric Johanssons grav. Han arbetade då som musiklärare på Nordhemsskolan och gav mig första betalda jobb som sjungande gatpojke i Carmen. Men jag har inga efterkommande, vem skulle gå till min grav? Vem skulle gräva ner dikter som jag gör vid gravarna till förebilderna till mina romangestalter i Änglarnas väg? Vem skulle berätta om mig? Efter att ha sett filmen ”Brunnen” om Orson Welles aska som ligger på tjurfäktaren Antonio Ordónez finca i Spanien vill jag under moget övervägande förbereda att min aska hanteras på ett annat sätt. 128

1) Sprid min aska runt Place de Tertre i Montmartre där min kärlek konstnärinnan Salina Batt från Montana hade sin enkla konst i närheten. Det var 1967 på Galleri des Collectioneurs 42 rue de Chevalier-de-la Barre. Hon bodde i ett rum på en liten tvärgata till Bvd St-Michel, postadress c/o Visitors Mail American Express vid gamla Operan. Adressen används fortfarande av amerikaner i Pris. År 2018 bor hon i Seattle. 2) Runt kyrkan St-Germain-des-Prés framför Café Les Deux-Magots, ett av mina favoritkaféer. Där står Zadkines kantiga Picassoliknande skulptur och i närheten finns Picassos egen skulptur med runda former, ”Hyllning till Apollinaire”. Platsen framför caféet heter idag Place Sartre-Beauvoir. 3) lugna Place de Contrescarpe med Café Delmas. Runt hörnet ligger 74 rue de Cardinal Lemoine med stor Hemingwayskylt en bit upp på den ljusa väggen. Hemingway hade sin skrivarlya i närheten med utsikt över taken, en tid då han ”var mycket fattig och mycket lycklig” 4) vid brusande Café de la Paix vid den gamla Operan, med Hemingways stamställe Harry´s New York Bar i närheten. Kommer du till kaféet så skänk mig en tanke, strunta i avgaserna, ta ett glas vin till min åminnelse. 10.000 kr från dödsboet till den som åker till Paris och utför uppdraget. Det måste vara en pålitlig typ som inte slänger askan var som helst. Sprid resten av askan i Göteborg: a) runt Domkyrkogården framför Café Mekka på Kungsgatan. Där ligger en gammal kyrkogård. Caféet ligger nästan helt i skugga men är ett härligt ställe att se på stadslivet. År 2013 ligger där ett annat café men kyrkoplan är rätt ställe för askan. 2014 är ”Yves Rocher” där. 2018 får det bli på mindre röriga Domkyrkogården. b) på Ahlströms Konditoris innergård vid trädet Black Locusts (falsk Acasia, släktet Robinia) fot. Där rökte jag de bästa cigarrerna när jag var värd dem, askan ligger där; där fattade jag alla viktiga beslut, där lade jag synligt och stolt manuset till romanen Café Kärleken. 129

c) runt Hagamonumentet framför Café Jacob´s på Haga Nygata 10. Där träffas Göteborgs Skrivarsällskap varma lördagar klockan 11.00. Timmarna försvinner, människan vinner tillfälligt över sten, stål och maskiner och aktier bryr sig ingen om. Och finns inte Sällskapet längre så lever dess anda vidare och mitt barndomshem finns fortfarande på monumentet. Om du är där måste du se om Skrivarsällskapets skylt hänger kvar som visar att det är vårt stamcafé, vi firade 20 år 2018. Vem skall hindra att min aska sprids på dessa platser – formellt i minneslund om det inte blivit tillåtet att sprida sin aska där man själv vill. Mamma Ann-Eva ville alltid spridas i havet där hon var som allra lyckligast på den stora segelbåten. Jag levde mitt andliga liv på Kaféerna och i Hemingways Paris. Där hade jag de roligaste samtalen, där skrev jag de bästa artiklarna och där hade jag framtidstro. Min Skandia Pensionsförsäkring är tyvärr inget värd, endast till hustru och barn. Men den färgstarka tavlan av Ian Rusth är säkert värd något. Kasta inte boken med instoppat tjurfäktningsprogram och Picassos namnteckning, vi syskon var ju alla med när han skrev sin autograf.

130

Poesins kemi Det listiga kollektivet Väntrum för våren Hemligheterna i älven Till en legend

3 4 5 6 7

Jämställt par Vackra Ruth- kodnamn Lulle En normal dag Den lynnige poseidon Hemingways nakna ögon

7 8 9 10 12

Sitt eget centrum Varthän och Varför? Tvättbjörnen var min vakt Staden som är en scen Den öppna handen

13 14 15 16 18

Värt att leva för Där var farfars liv Bortom Blå Månen Toro och Picasso Rysk jul

19 19 20 21 22

Wallendafaktorn 23 Tidlöst kärleksdrama 24 Kunde inte tystas 25 Vardagsmöten på tåg 26 Biografiernas lov 28 Det perfekta slaget Möte med verkligheten I livets press Den röda tiden Om att dras till elden

28 30 30 31 32 131

Okände Simson Knipor påminner om biljard Poetens tryckpress vid fronten På gränsen till sanningen Musketörernas värld

33 35 36 37 38

Livet som ett Q Tankars dans Största utmaningen Frontkämpar på Café Utposten Pariskopia i Partille

40 41 42 42 44

Morfars öden Herre, välj något annat folk Tjuven Kafka Kanonerna på berget Den stinkande kategorin

45 46 47 47 49

Fotboll är allt kultur Före sin tid Davy Crockett och Alamo Odödlig och litet skrämmande Café Husaren i Göteborg

50 51 52 54 55

Litet om Bloomsburygruppen Filmminnen Länkar mellan brottare och brott Legenders möte Med facit i hand

56 58 58 60 61

Eskortservice i Göteborg Fröken Shis långa nålar Bishop Hills överlevare En gammal skrivmaskin med pling Spitfire !

62 63 64 66 68

Den farliga baren i Tijuana

69 132

Donationer för miljoner En illvillig typ Den generösa dansösen Carina Ari Det romantiska Adrianopel Hallå Malmquist

71 72 73 74 76

Ingen vanlig träklump Offra livet för whisky Skator och politik Resebrev Brasilien Kall Champagne och Mozart

77 78 80 81 83

Fiskauktion, kanske framtidens Fisherman´s Wharf Mannen som Al Capone fruktade Hagamonumentet och känslan av Dolda Kameran Bara stjärnorna som riktmärken Där trollen träffades

84 85 88 89 91

Att öppna en flaskpost med Evert Taube Socialism eller Döden Hur går det för Göteborg? Jesus förlaga Vargtass åker spårvagn

92 93 96 97 98

Flott besök Världen och Framtiden En oskuldsfull mördare Vardagschampagneglas Kaparen som adlades

99 101 102 104 105

Udda existenser Skyfall och tre gåtor Konstepidemin och stenhuggaren Kapten Claesson och Snöprinsen En manlig morgon 133

107 107 109 110 112

Något om ryska poeter Bombi Bott och Montmartre Vackra Lena och Kärleken Jordvall runt hela Göteborg Harry och Hemingway

113 114 115 116 117

Händer som inte stämmer 118 Farfars brev på auktion 120 Eriks franska orden 121 Föreningen Casa Degli Italiani nära SKF 122 Dålig fars på kyrkogården 124 Sista orden från Raoul 125 Dokumentärfilmen 126 Epilog

128

134

Raoul André född i Kristianstad 1945, till Björkhagen i Stockholm- hela släkten är från den staden. S. Allégatan 5 i Göteborg bredvid Allégården (huset är rivet) nu ett nytt hus med konstiga färger och former. Linköping 1976-1997 Järdalavägen 50 C i förorten Ekholmen, arbetspsykologiska frågor och någon bra Qvinna. Göteborg på Barytongatan 18 i Kaverös, etta med pentry & badkar gjord för att skriva, leva och fundera i. Tjugo år i Göteborgs Skrivarsällskap. Svag för caféliv, Kreta och Korfu trots myggorna, mäktiga New York och nunnornas Vadstena. Barcelona älskas men frontalkrocken efter en vild vecka i tjurarnas Pamplona gjorde att staden försvann från listan. Marstrands kalldopp, Indiska Thé & Kaffe på Korsgatan. Biblioteket med Emigrationen och krigshistoria, Centralen med latte och en medhavd croissant. Gärna en lånad film under eftermiddagen. Slitna Havanna med den berömda baren Floridita för den fantastiske Hemingways skull, men ett glas vitt på Brasserie Wepler en sommarkväll på brusande Place Clichy nära Montmartre slår dem alla. Ett tomt vitt papper, en nyvässad penna och skrivandet blir en njutning och en fest för livet.