Gss2014 by Christian Lanciai

“Runor i evigheten, inristade i människors hjärtan...”

Antologi 2014 Göteborgs Skrivarsällskap

GĂśteborgs SkrivarsĂ¤llskap

Antologi 2014

Årets antologi tillägnas

Lennart Limberg masthuggspojke, lärare, sångare, spexare, krönikör och föregångsexempel i vitterhet och vitterlek.

GSS Antologi 2014 © respektive författare Utgiven av Göteborgs Skrivarsällskap hemsida: http://www.goteborgsskrivarsallskap.se/ gss_brev@yahoo.se Omslag: Göteborg Redigeringsansvarig: Christian Lanciai Korr: Göran Dahlman och Ingemar Hermansson Tryckt i Stempel Garamond LT Std Tryck: Reproservice, Chalmers tekniska högskola, Göteborg juli 2014

Göteborgs Skrivarsällskap

Antologi 2014 – sextonde årgången i bokform

22 författare med över 30 noveller och nästan 30 dikter

Innehåll: sid. Raoul André (1 lyrik + 3 prosa)

Jan Einar Blomqvist

Mårten Bucht

Göran Dahlman (2 prosa + 1 lyrik)

Johan Drejare

Elisabeth Elgenmark

Siv Gölin (7 lyrik)

Ingemar Hermansson (3 prosa + 3 lyrik)

Britten Hero (6 lyrik + 3 prosa)

Andreas Ingo

Kajsa Johannesson (3 prosa)

Jan Khouback (2 prosa + 1 lyrik)

Christian Lanciai (2 prosa)

Kerstin Moberg (1 prosa + 1 lyrik)

102

Niclas Mossberg

104

Krister Norén

106

Laila Roth

108

Arne Rylander (7 lyrik)

110

Inger Stockman

114

Johan Söderpalm (3 lyrik)

117

Juri Vaba

123

Ingrid Winblad (1 prosa + 1 lyrik)

130

Raoul André Kaverös Oroligt Oroliga tomma bokstäver på salsgolv, formerande sig till dans tvekande mellan svart och vitt mellan kärlek och meningslöshet Andades het aprikos utnyttjningsvilliga, slagvänliga runor i evigheten inristade i människors hjärta Pelknäckare, plakathatare, skallknäckare, benkrossare, näsbräckare bortblandade kärleksvisa skyltbärare ifattspringare när tävlingen redan slutat gammaltantvältare, monumentborrare sängvätare och två idioter en normal morgon om vi var i Indokina men inte här Sköljregn, marmorhandtag, jordätare av svärta och hennafärg som honung, över isen som ett fruset spår till Leningrad isknäckare, självmördare, stenbräckare, kloakrensare, tidningsätare Morgonen kräks nattens lämningar för att ge yta åt framtiden redan i nuet onda drömmar, passerade, nermalda, förminskade men uppe igen på Nio! inplastade, köpkortsgalna, köpkortsberoende kastar möbler och album i lågorna brevinkaststittare, det är en sådan tid klockomställaren omärkligt placerad i sprit och glasburk av en osynlig stat Poetfrossa, skrivmaskinskrossare, insändarslödder, meningsbyggare, 7

Oroliga över att inte hitta sina tangenter boklackerare i de hånskrattandes sal för att sova förväntansfullt som barnasjälar ordstäv i saltbitna fiskarhänder felbrukare och misslyckade från alla arméer murpissare, bidragsundertecknare stadsnässlor, övergivna parkeringsplatser armerade rivningsrester Magmamänniskor utbredande sig i hetta uppslukande allt i sin väg

Carina Ari, den generösa dansösen Låt mig berätta om dansösen Carina Ari och den Svenska Baletten i Paris 1920-1925. Carina var närvarande i mitt barndomshem med ett signerat foto på den svarta flygeln. Hon är mer känd hos korsordslösare som alternativ till Ari Onassis skeppsredaren än som dansös, trots att den Svenska Baletten i Paris är ett utav Sveriges största kulturprojekt någonsin. Baletten och Carina är värda några rader eftersom få dansöser har skapat en fond på 70 miljoner, delat ut lika mycket till danskonstens fromma och skänkt tio till Danshögskolans bibliotek i Stockholm. Jag vill också nämna min farfar som anställde och arbetade ihop med Carina. Min farfar Harald André var regissör och chef på Operan i Stockholm (Kungliga Teatern) under trettio år. En av hans bästa dansöser var Carina Ari, men många av de unga drog ner till Paris för ett nytt liv och bättre betalt än i Stockholm. Efter att min farfar skiljt sig från en cabarésångerska, min farmor, gifte han om sig med dansösen Ebon Strandin. Även hon var med i den Svenska Baletten i Paris och ersatte Carina under den tre månader långa Amerikaturnén med hela baletten. Farfar tog över koreografgeniet Fokine och hans hustru från Sankt Petersburg för att höja de manliga dansarnas nivå. Den högt betalde Fokine blev även Carinas privata lärare och lärde henne grundprincipen för hur man samordnar kroppens alla delar, inte bara benen. 8

Carina gifte sig i Paris med den besvärlige dirigenten Desiré-Emile Ingelbrecht som ledde den Svenska Balettens stora orkester. Min farfar regissören knöt åter Carina till sig efter att hon haft en egen dansstudio på Rue des Dames nr 30 i Montmartre och uppträtt på Théâtre des ChampsElysées. Hon var balettchef och koreograf 1932-34 på Opéra-Comique, en operascen med gott rykte. Farfar ansåg att Carina var en intelligent dansös och 1935 medverkade hon som koreograf i ”Månstrålen” på Operan med Jussi Björling i toppform. Hur var det med balettflickornas rykte i Paris? Välbeställda herrar, s.k ”abonnéer” med bokade stolar, hade tillträde till balettdansösernas träningslokaler, Foyer de la danse, före och efter föreställningarna. ”Kontrakt” gjordes upp, och många fattiga dansöser hade beskyddare. Thora Dardel, gift med den vackre målaren Nils Dardel, har vittnat om detta. I det sexuellt fria Paris hade Nils Dardel ett långvarigt förhållande inkluderande en mängd långa resor med den som betalade det stora äventyret Svenska Baletten, dansmecenaten Rolf de Maré. Stora summor kom löpande från Rolfs stenrika mormor Hallwyll, hon med palatset mitt i Stockholm. Rolfs andre älskare balettdansören Jean Börlin var koreograf bakom det mesta i Svenska Baletten och var den som fick Rolf intresserad av dans. Carinas besvärlige make, dirigenten med det konstiga namnet, ligger begravd på lilla Cimetière St Vincent i Montmartre. Han ligger nära graven för den tidigt alkoholiserade målaren Maurice Utrillo, specialist på husmotiv i Montmartre och som sålde bra. Utrillos mor var den attraktiva modellen och blivande konstnärinnan Suzanne Valadon – allt tycks hänga ihop i Livet. Den lilla bergbanan som går upp mot den vita basilikan Sacre Coeur uppe på Montmartre utgår från Place Suzanne Valadon. Under en turné i Berlin mötte Carina skulptören Ernesto Fiori som gjorde en byst av henne, där föddes intresset för skulptering, och hon gick en utbildning i New York. 9

Carinas ateljévåning för skulptering ligger fortfarande i Montmartre på Villa Dancourt nr 3 vid Place Charles Dullin. Våningen ägs av ”Carina Aris Minnesfond” och bebos av blivande dansare och musiker under längre vistelser i Paris. Utsikten åt ena hållet är Sacre Coeur, och från andra sidan av terrassen på åttonde våningen ser man hela Paris. När jag var där 2005 ställde jag mig framför videokameran och porten till ateljévåningen med biografin ”Carina Ari- ett lysande liv” i handen. Foton, dansprogram och möbler eldades upp av Carinas fd man dirigenten och hans nya kvinna i en frysande fattig krigstid i Paris. Carina gifte om sig med en av cheferna för Bols likör, Jan Moltzer, och flyttade till en estancia i San Isidro utanför Buenos Aires. Där gjorde hon en stor gyllene byst av min farfar regissören, och den finns på Operan i Stockholm. Jag måste berätta att Christian Lanciai, mångårig redaktör för Göteborgs Skrivarsällskaps Antologi, bodde som ung i San Isidro med sin mor Gun som var skulptris där och säkert mötte Carina! Carina Ari avled 1970 efter ett händelserikt liv. Med arvet efter Moltzer skapade hon Minnesfonden som nu alltså är värd 70 miljoner för hjälp åt blivande men också sjuka och trötta dansare. Bra gjort av en balettdansös med stadiga ben!

Eskortservice i Göteborg Min barndomsvän från Göteborg är nybliven välbeställd änka efter en direktör och tycker om att sniffa på mitt hår som har samma doft som hennes fd mans. Efter några år i Iran och Säo Paolo i Brasilien bor hon nära Gettysburg i Pennsylvania och gav mig ett viktigt uppdrag. Det gällde att göra Göteborg så intressant att något av hennes tre barn ville följa henne tillbaka till Sverige. Barnen var etablerade amerikaner och pratade amerikanska mellan sig men talade perfekt svenska. Jag letade även hus för hennes räkning under ett halvår, ingenting dög, men jag hittade av misstag en bondgård i Kärna bortom Kungälv. Där trivdes den blonda änkan i den platta floddalen bland kor, en bit egen skog och bräckt vatten i brunnen. Där ville hon börja sitt nya liv, och så blev det. Som tack för all tid jag lagt ner på husletandet på helt fel plats under ett 10

halvår föreslog jag en betald resa till Paris med en intalad guidning i Paris på kassett som grovt bete. Hon tog betet, förslaget fick applåder, och vi kom två gånger till Paris, men det är en annan historia. Vi hade pratat om Gettysburg där hon bodde, där det avgörande slaget mellan Nord- och Sydstaterna ägde rum 1863. Jag hade Montgomerys ”Krigskonstens historia” i hyllan men kunde inte bidraga trots analysen av nordsidans Sherman, stenhårde Grant och söderns taktiska geni general Lee. Montgomery var noga med personligheterna, men själva slaget försvann i krutdimman. Det var svårt att göra den godmodiga sommarstaden Göteborg spännande. Visst har vi Liseberg, arbetstillfällen, öar och Ullevi, men det räcker inte hur långt som helst. Nu var hennes tre barn här, två bastanta killar och en upprorisk dotter. Jag pratade om mitt ungdomsarbete på bananbåtarna med paternosterhissar utan dörrar, spindlar som mosades under kängan och den studsande rågummiklumpen som slet huvudet av en hamnsjåare. Gummit kom i stora stenhårda tärningar som vägde 60 kilo och som var svårhanterliga eftersom gripsen, som liknar kroken som Kapten Krok har, inte fastnade i gummit. Jag hade inte sett händelsen själv, en trolig skröna som berättades vid kajerna fyllda av lastkranar, tillfälliga lager och arbetsmänniskor. Häftigt, tyckte änkans barn, två poäng till Göteborg, och jag tänkte att jag får fortsätta med det dramatiska. Jag hade ett uppdrag som inte fick misslyckas. På Kungsportsavenyn passerade vi statyn med John Ericsson. Han konstruerade krigsskeppet Monitor som hade del i det amerikanska inbördeskriget. Monitor kämpade och bromsade den nästan osårbara Merrimac som sydsidan använde för att spräcka nordsidans blockad av transporterna av bomull. Barnen visste det men inte att det var en svensk som låg bakom. Konstnären som gjorde statyn hängde sig förresten när han fick kritik för sitt arbete, statyns byxor var tydligen för skrynkliga, men det låter som en skröna. Vi fortsatte upp för Kungsportsavenyn som inte kändes annat än bred på väg mot Burger King. 100 av stadens märkligaste hus har en skylt på svenska och engelska om dess ägare och invånare. En av skyltarna satt på det vita 11

väldiga paradhuset med förebild i Paris och Wiens stora kvarterskomplex. På nr 22 tog jag mina första lärosteg i privatskolan ”Dalida Dahlqvist” kallad ”Dadda” och namnet finns på en utav stadens spårvagnar. Jag var stolt över att få vara i ett sådant fint hus, men jag slogs jämt, blev relegerad och hamnade i den mer stryktåliga Nordhemsskolan där jag stortrivdes. Jag tog även mina första steg där i den snåriga kärleken och bröt av misstag Eva Bergs arm i vild lek och barnslig passion. Hon tog inte emot den stora chokladkakan som jag gav henne på sjuksängen, och hon förlät mig aldrig. – Det skulle jag gjort svarade den brådmogna dottern. Det vackra kvarteret döptes av göteborgarna till Adrianopel efter arkitekten Adrian Crispin Peterson. Han ritade en massa kyrkor på västkusten och en mängd järnvägsstationer, men Adrianopel är även en stad i Turkiet, och nu hade guiden vaknat i mig som anden släppt ur flaskan. Jag berättade om Adrianopel för änkans tre barn som accepterat sitt öde som åhörare till en gråhårig man som gjorde sitt bästa. De visste inte att jag var en del i moderns plan att locka dem till Sverige lång bort från deras drömmar om en framtid i Amerika, men då måste det vara spännande. Jag berättade att härom dagen satt jag med några Hemingwayartiklar som börjar med hans ungdomstid som reporter för Toronto Daily Star. Han hade ingen journalistutbildning men kunde skriva ändå. I pocketboken ”By Line Hemingway” finns artiklar från 1920 till 1956 års dynamiska Havanna, och han var redan en driven utlandsreporter vid 23 års ålder! Vem skulle inte vilja vara utrikeskorrespondent vid 23! Ungarna tittade intresserat på mig, det fanns kanske en genväg till framgång förbi den urtråkiga skolan. – Det är 1922, turkarna kommer, och Hemingway skriver om en massflykt av kristna i riktning mot Makedonien där det redan fanns en halv miljon flyktingar. Genom staden Adrianopel över floden Maritza rör sig en 30 kilometer lång och helt tyst människomassa i regnet med kärror dragna av vattenbufflar, magra kor och oxar (bullock) – Snyggingen Sandra Bullock heter tydligen Sandra Oxe. En gammal man bär sin lilla gris över axlarna, en lie, en levande kyckling hängande i fötterna och ett gevär, den dyvåta skjortan smiter åt runt kroppen. Det enda ljud som hörs kommer från en kvidande kvinna som föder sitt barn uppe på kärran.

Utvikningen kring Adrianopel blev längre än jag tänkt mig, men jag gillar Hemingway, och det skadar inte att ungar får se att gamlingar har intressen för allt möjligt. För att hålla kvar deras intresse i hamnstaden Göteborg fortsatte jag med dramatik och Nelsons berömda flaggskepp Victory. Det låg en tid utanför Göteborg under Napoleons gigantiska kontinentalblockad riktad mot England. Den engelske amiralen Saumarez skyddade med sin eskader smuggeltrafiken mellan Göteborg och England för att engelsmännen behövde sälja sina produkter precis som sydstaterna behövde sälja sin bomull för att få in pengar till upproret. Trafiken pågick 1808 till1812. Det finns en tackskylt på kommunhuset vid Gustav Adolfs torg för att staden slapp fransmännens hämnd, men få har sett skylten som stals av koppartjuvar, nu sitter där en bra kopia. Änkans barn hade blandade känslor inför min berättelse, eftersom frigörelsen från det imperialistiska England lade grunden till ett urstarkt och mäktigt Amerika där endast inbördeskriget och slavplantagerna i södern störde bilden. Barnen pratade amerikanska emellan sig, skulle dom flytta till Sverige bara för att mamma ville det? Skulle dom trivas här och skulle de vilja leva i lilla Göteborg? – Nelson dödades i segern vid Trafalgar, lades i en tunna sprit och fraktades hem i värmen, men Napoleons blockad av England misslyckades. – I en tunna sprit? Barnen fnissade, men dottern som ständigt ligger i krig med modern och vill bli något kreativt i Amerika tycktes vekna. – På den höga kampanilen vid Sjöfartsmuseet väntar sjömanshustrun förgäves på sin man som kanske dött på havet, sade jag känslomässigt för att utnyttja glipan i rustningen. – Du är rolig du, sade dottern. – Det krävs i Göteborg. En stad utgörs av dess människor, allt annat är bara yta, sade jag och kände mig som något som Mickey Spillane skapat, kortfattad, intelligent och kärvt realistisk. – Hittat på det själv? Dottern tycks ligga i krig med alla vuxna, inte bara mamman, men är snabbtänkt och giftig som en kobra, och för att vara så ung begriper hon sig 13

på mig. De som känt mig längre har svårare att få samman bitarna. Det hade tagit mig tjugo år att komma fram till att en stad består av dess människor, men jag svalde giftigheten för att hjälpa en nybliven änka till ett nytt och bättre liv. Vad har man annars vänner till?

Gissa mitt yrke Jag var i Izmir (Smyrna i Bibeln) i Turkiet och överraskades av ett skyfall som knäckte stadens dräneringssystem som bara orkade med ett strilande regn per månad. Båten Turva väntade i hamnen och det var bråttom, för vattnet steg för varje minut inne i staden och bildade små vattenfall över trapporna ner i källarlokalerna. Enda sättet att ta sig till kajen var att springa genom gränderna med vatten till knäna, ivrigt påhejad av fattiga storskrattande turkar. Hytten ockuperades av en medelålders smärt man med perfekt solbränna. En stark parfymdoft fyllde det kvava och fuktiga rummet. Tätt under taket snurrade den stora fläkten som i klaustrofobiska tropikfilmer. Han hade byggt ett torn på bordet med rummets enda stol som bas. Resten utgjordes av tre smala väskor i svart läder vilka formade en triumfbåge. Högst upp stod ett par skor, troligen av italiensk design. Skorna kunde ha tillhört kardinal Richelieu om man sågat av den tidens höga klack. På bordet låg ett hårspänne i silver, lämpligt med tanke på mannens konstnärliga frisyr. Han uttalade sitt namn som om det vore en pseudonym. Jag tyckte att han tvekade för länge när han sa sitt namn, så jag tog en hastig titt i hans pass medan han duschade. Monsieur Juanino; födelseort Paris. – Skulle ni vilja gissa mitt yrke ? Tre försök och jag bjuder på en Chablis-67 om ni gissar rätt! Han höll fram flaskan med etiketten uppåt som en servitör. Jag tog mig en lång titt på honom, samma sorts blick som han stadigt gav mig alltsedan jag klev in i hytten över den höga tröskeln. Jag tog mig en rejäl titt på korken för att se om flaskan redan öppnats, kanske sömnmedel, kanske något annat som inte borde vara i den. Flaskan såg ut att vara oöppnad, men det är så här unga män dör i främmande länder på ovärdiga sätt, tänkte jag. 14

Jag lade den befogade misstänksamheten åt sidan, hundra år av misstänksamhet som ger överlevnad även till de svaga... Han kunde knappast ha klippt sin egen ovanliga frisyr men jag sade: – Kan ni vara frisör ? Han log och svarade Nej. – Servitör kanske ? – Det blev jag aldrig men skulle varit lämplig. Min mor gjorde alltid reklam för det yrket. Människor kommer alltid att behöva mat, påstod hon. Och jag svarade alltid med frågan om människor kommer att behöva någon som serverar dem. Och hon svarade att de rika alltid överlever och kommer kräva att bli serverade. Det var en chans kvar att vinna en gratis flaska vin, jag hade aldrig vunnit en flaska vin och knappast någonting annat heller. Han rörde sig smidigt trots sin ålder, litet onödigt kråmande men med bra balans som en boxare i lättviktsklassen. – Lever ni kanske på en tidig pension som dansare, undrade jag. Han dröjde med svaret för att suga på gåtans lösning. – Jag designar vapen, sade han och log. Från pistoler till Mirageplan, och just nu arbetar jag med sittbrunnen i nästa generations stridsflygplan. Det är en militär hemlighet, en intimitet, sade han leende och kom betydligt närmare då båten krängde kraftigt och gjorde en rejäl gir norröver mot Istanbul. Själv hade jag aldrig fått så många leenden på en enda kväll, och vi stod ändå obekvämt lutande mot den smala våningssängen. Han nekade att gå tillbaka till sin ända av den trånga hytten. – Att göra dem smakliga för ögat. Sköna. Personligen anser jag att Mirage är ett utav de vackraste plan som någonsin gjorts. Allteftersom samtalet pågick och snurrade och lädret torkade ändrades färgen över flammigt till ljusbrunt. Det gällde väskorna men framför allt skorna. Med ett löstagbart spänne i silver. Två spännen vore banalt. Ett gjorde honom till Parisare.

Jan Einar Blomqvist Masthugget Visum till verkligheten – Titta inte nu, men där är han igen! Jag hade lutat mig fram åt vänster i soffan och viskat i min hustrus öra. Vi satt hela den svenska gruppen i vestibulen på Hotell Sharm el-Sheikh. Jag räknade till arton personer. Men hörde han dit, mannen? Han satt på en vanlig stol i utkanten av gruppen. Skulle han med samma plan? Vi var på hemväg. Allt resande kännetecknas av olika perioder av väntan. Vi väntade på bussen för att sedan sätta oss på flygplatsen för att vänta. Utanför de höga öppna fönstren kunde man se Röda Havet. Så här på avstånd i det skarpa solljuset såg det alldeles vitt ut. – Vem då? sa min hustru högt och aningslöst och tittade sig runt i lokalen. Var då? Jädrar, tänkte jag. Men jag fann mig. Jag pekade med hela armen och ett utsträckt långfinger på en affisch på väggen mellan fönstren rakt framför oss. – Det är väl den där politikern, som vi läste om i går kväll, sa jag högt. Och du ser ju själv vad dom kör med för slogan, drog jag till med. Jag ångrade genast de sista orden. Alla de omkringsittande svenskarna tittade beundrande på mig. De hade ingen aning om att jag var så bevandrad i egyptisk politik. Inte jag heller. Och att jag och tydligen också min hustru utan vidare kunde läsa de krumelurer som stod under den mustaschprydde karlens osympatiska konterfej. Mycket riktigt, en liten rund tant, som satt i samma soffa fast till höger om mig, nappade direkt och såg sin chans att vara social och trevlig. – Kan ni förstå koptiska? sa hon och hennes runda troskyldiga ögon stirrade på mig genom ett par överdimensionerade glasögon. – Det är arabiska, sa jag, standardarabiska. Naturligtvis kan jag inte arabiska heller, men eftersom jag inte hade en aning om vem den mustaschprydde mannen på affischen var, så kunde det göra detsamma. Jag motstod tappert frestelsen att vrida huvudet åt höger 16

och stirra på den egyptiske mannen. Ja, att det var en egyptier, det var jag säker på. Och att han hade förföljt oss och spionerat på oss hela veckan, ja, det var det jag inbillade mig, om jag nu skall använda min hustrus ordval. Ren inbillning. Förföljelsemani. Hon hade aldrig sett honom. Men där satt han minsann. Igår hade vi köpt en väska på marknaden i byn. Och han hade köpt en likadan väska. En liten fekaliebrun väska i någon sorts pappkvalitet, som troligen skulle lösas upp och bubbla sig efter ett regn. Väskans olika delar var hopfogade med synliga sömmar, liksom de åtta hörnförstärkningarna. Säkert handgjord av någon skomakare som framlevde sitt liv i öknen utan möjlighet att utvärdera sin skapelse i regnväder. Det var min hustrus ohämmade souvenirinköp som föranlett detta köp inför hemresan. Jag hade upptäckt att tråden i sömmen på överkanten av väskan var av och hade gått tillbaka till försäljaren för att byta till en annan väska, medan min hustru väntade i folkvimlet. Och där hade han varit igen. Han köpte den sista väskan. Jag hade stannat upp tio meter därifrån framför ett stånd med schalar och studerat honom. Inbillning? I helsefyr. Han hade följt efter oss från hotellet till den där marknaden. På två vagnar låg allt vårt bagage, som hotellpersonalen skulle rulla ut och lasta på den buss som förväntades komma. Klockan var tio över tio. Det var varmt, 29 grader i skuggan. Flyget skulle gå femton och trettio. På den där vagnen någonstans låg vår nya väska. Jag reste mig med viss möda ur den nedsuttna soffan och gick mot entrén, där den käcka reseledaren stod och spejade efter bussen. Mannen hade sin lilla bruna väska mellan benen. Över väskans kant hade han draperat en halsduk. Han hade väl hört att det var kallt i Sverige. Och ville skydda sin nya väska. – Skall han med till Sverige? sa jag till flickan och nickade bort mot mannen som skymtade bakom en palm i en tegelfärgad kruka. – Har ingen aning, sa hon, men han kan ha köpt en flygstol och tänker tydligen lifta med oss i bussen. Till min förfäran såg jag att min hustru hade tagit tjuren vid hornen och nu satt och småpratade med den mystiske mannen. Typiskt. Beklagar hon sig över sin mans förföljelsemani?

En timme senare står vi med våra väskor i en kö som sträcker sig långt utanför den lilla flygplatsens byggnad. I skuggan av huset står en bastant kvinna och gräddar crêpe. Vår vän syns inte till, han har kanske snackat sig före i kön. Mycket trevlig och pratsam gentleman, enligt min hustru. Hade hon frågat om väskan? Naturligtvis inte. Är du dum eller? Han hade berömt Sverige. You live in the reality in Sweden. Verkligheten? Vad menade han med det? Hon förklarade: – Dom lever inte här. Inget riktigt liv. Depressed people. Så sa han. Han har satsat sina sista pengar på den här flygstolen och tänker stanna i Sverige. Big business. Så sa han. Vi hade var sin stor väska med två hjul i nederkanten. Mycket praktiska grejor. Ovanpå min hade jag ställt den lilla bruna väskan med stöd av det utdragbara handtaget. Jag hade den söndriga sömmen på väskan alldeles under ögonen. Men hallå? Nu var sömmen inte alls sönder! Jag vände på väskan runt och upp och ned och såg över alla väskans sömmar. Hela! Du såg väl fel igår på marknaden, i trängseln med allt folket, menade min hustru. – Du kan inte öppna den här, fattar du väl, fortsatte hon, den är ju proppfull med prylar. Checka in väskan tillsammans med dom övriga och tramsa dig inte, fortsatte hon otåligt. Trots hennes protester, gav jag henne min biljett och lämnade henne att flytta båda de stora väskorna framåt i kön, medan jag skyndade mot toaletterna med den lilla väskan. Nu ligger den på toastolen. Det är bara att öppna den… Hinner jag se vad som är inne i den eller kommer Allah att berätta det för mig efteråt?... Men… min hustru har naturligtvis rätt. Hon brukar ha rätt. Jag öppnar väskan. Min hustru hade fel. Jag hade rätt. Det var inte vår väska. Jag visste precis vem väskan tillhörde. Och när den blivit utbytt. Vår, eller skall jag säga min hustrus nye bekantskap hade visat sig vara mycket tjänstvillig när det gällde att lasta väskorna på bussen vid hotellet. Att han lyckats bestjäla oss på min hustrus souvenirer, det gladde mig. Det gällde bara att inte se alltför belåten ut, när jag skulle tala om det för henne. Men förresten, inte värt att gräva i väskan. Det får bli polisens sak. De kan ju skicka in en bombhund. Jag sprang snabbt ut, men hejdade mig i dörröppningen till nästa toalettbesökares stora förvåning. Vad händer med en resenär som säger sig ha tagit fel väska när bussen blev avlastad? Utredning tar tid. Försenat flyg? Jag lyfte ytterst försiktigt på den badhandduk som låg överst i väskan. 18

På handduken stod det Hotel Sharm el-Sheikh. Inga elektroniska prylar eller sladdar. I stället låg det fyra plastpåsar, förslutningsbara av det slag som man får när man köper skruv i en järnaffär hemma. Under en likadan handduk, låg ytterligare fyra plastpåsar. Totalt tre sådana lager. Mycket prydligt. Att påsarna innehöll ett vitt pulver behöver jag inte tala om för den luttrade läsaren. Kunde det vara en deciliter i varje? Vad säger en polisman till en resenär som överlämnar ett drygt kilo narkotika på en flygplats? Jag tror han kvarhålls för utredning av tjänstemän, som befinner sig högre upp i hierarkin och som raskt kommer inresande redan efter en eller ett par dagar. Hur länge blir jag kvar i detta land? Nej, bättre hålla god min i elakt spel. Raskt ut och leta reda på den egyptiske gentlemannen! Ursäkta min herre, my mistake. Är detta er väska? Skulle han ta emot den? Ja, säkert ville han inte bli av med det värdefulla innehållet. Måtte jag bara kunna framstå som helt aningslös. Innan jag hade tänkt igenom saken alls, hade jag redan flyttat ned väskan på golvet och satt på huk och tömde påsarnas vita innehåll i toalettstolen. Tolv påsar, så där ja, nu kunde vår affärsman få tillbaka sin väska. Och fyra stulna badhanddukar. Då slogs jag av en tanke. Mannen hade säkerligen noterat vårt namn och adress. Detta stod ju på våra andra väskor. Vi hade inte gjort någon hemlighet av vilka som var våra väskor. På den lilla väskan hade vi inte satt någon namnetikett ännu. Det skulle vi göra på flygplatsen, där de hade utrustning för detta. Jag skulle bli starkt misstänkt för att ha förskingrat hans affärskapital. Kanske skulle han förebrå mig med en kniv eller en pistol i handen. Nu gällde det att vara kreativ. Jag stängde snabbt igen väskan och gick ut runt hörnet till den crêpebakande kvinnan och lyckades köpa ett kilo mjöl. Hon ville ha lika mycket betalt för mjölet som hon skulle tjäna på samma mängd crêpe, sa hon, men släppte iväg påsen för 10 €. Jag gick raskt tillbaka till toaletten igen. Mannen, som jag tidigare mött där, gav mig en medlidsam blick, nu var han själv klar i alla fall. Genom att göra ett veck i en turistbroschyr fick jag en bra skopa och fyllde alla tolv påsarna med vetemjöl. En del mjöl hamnade på mina kläder och på väskans kant, och då kom en av handdukarna väl till pass. Mina övningar hade tagit tjugosex minuter i anspråk och jag gick tillbaka till min otåligt väntande hustru, som irriterat frågade om jag mådde illa. Jag försäkrade att nu mådde jag bättre. Hon påpekade att det var för sent att checka in den lilla väskan. Nu fick vi ta den som handbagage. 19

– Du hade rätt, ljög jag, det är vår väska. Inte värt att inviga det starkare könet i familjens knarkaffärer, tänkte jag. Nu återstod bara det svåraste av allt, nämligen att hitta den mystiske egyptiern och på något skickligt sätt byta väska med honom. Han hade hållit sig undan. Han hade kanske inte lust att bli sedd med en likadan väska som vår, eller med vår väska menar jag. När vi väl kommit upp i luften vandrade jag spejande längs gången först akterut och sedan förut. Min toalettkompanjon från marken kastade medlidsamma blickar på mig båda gångerna. Äntligen fick jag syn på vår egyptiske knarkhandlare. Han satt med sin, alltså min väska under stolen och hade fortfarande sin halsduk draperad över väskan. Det skulle inte bli lätt att byta väskor, det insåg jag. Men detta löste sig oväntat smidigt. När vi kommit igenom tullen på Landvetter, så dök han plötsligt upp och hälsade på min hustru som på en gammal god vän och undrade om han inte av misstag hade fått min väska. Jag blev så förvånad och lättad att jag genast bytte, men min hustru opponerade sig och kunde inte bli övertygad innan han och jag med gemensamma ansträngningar hade öppnat vår väska med souvenirer. Hans väska öppnade vi inte. Det var ju helt onödigt. – Thank you, I am so happy! This is my visa to reality. Välkommen till verkligheten, tänkte jag i mitt stilla sinne. 2014-02-25/jeb

Mårten Bucht Lunden En Sten i skolans maskineri Han hette Sten och hade alltid försökt vara andra till lags. Han hade aldrig hotat någon, eller ens svarat uppnosigt på någon av lärarnas många frågor. Trots det var han fruktad bland pedagogerna, på de otaliga skolor där han varit elev. 20

Hans namn blev tidigt förknippat med obehag. Varenda lärare kom att betrakta honom som en sten i skolmaskineriet, eftersom det snart var allmänt bekant, att ingen kunskap fick fäste i hans huvud. Efter en lång men föga lärorik vandring i kunskapens utmarker hade han nu kommit till slutet på sin skolgång. Säkert var det många lärare som drog en lättnadens suck när dom hörde att så var fallet. För pedagogerna var han ett känsligt ämne, ett levande bevis på deras ofullkomlighet. Alla hade de för länge sedan gett upp tanken på att han skulle kunna lära sig någonting över huvud taget. Alla utom en, Gösta. Han gjorde ett sista tappert försök att dra den hopplöse eleven upp på kunskapens väg. Med hjälp av ett så kallat ”semantiskt träd”, tänkte han förklara för Sten hur tillvaron är uppbyggd. Gösta var pigg och energisk, där han stod framför den svarta tavlan. Han kavlade upp skjortärmarna, och därmed framgick det att han tog allvarligt på den uppgift, som ännu ingen lyckats med. Så började han med kritan skissa upp något på tavlan. Efter en stund tyckte Sten att det påminde om ett träd, kanske en gammal ek. – Det här är inget vanligt träd, sa Gösta allvarligt. Det är ett semantiskt träd. Ett semantiskt träd, fortsatte han, är till sin natur hierkiskt, öppet och aktivt. Han fortsatte sin utläggning, men tyvärr slutade Sten av gammal vana att lyssna och förflyttades i stället till ett helt annat ställe. Ett mycket välbekant land, som låg någonstans mellan fantasi och verklighet, mellan nu och då. Ett land som alltid var öppet för Sten och där hans fantasi var mycket aktiv. Och han hade gärna stannat kvar där, om det inte varit så att hans lärare strax letat upp och tvingat honom tillbaka till det semantiska trädet. Lite överraskande hade han nu börjat prata om mat. – Vi tar exemplet mat, sa Gösta och pekade på sin teckning. Där stod det mycket riktigt ”MAT” med stora bokstäver nere vid trädets rot. Sten såg antagligen lite undrande ut, för Gösta såg på honom och sa: – Hade du några frågor? – Men är det verkligen så, undrade Sten, att all mat växer på träd? Gösta skakade på huvudet. Han verkade lite illa berörd av frågan. – Det här är bara ett exempel. Begriper du? Mat, upprepade han så och knackade flera gånger hårt med kritan mot tavlan. Så vände han sin elev ryggen och fortsatte än mer energiskt med sitt begreppsträd. Det hade bildats rökpuffar när den vita kritan träffat svarta tavlan, och röken blev hängande som små moln bakom Göstas tjocka nacke. Det fick 21

Sten att tänka på sommarmoln, och vips befann han sig på den plats där han träffat Åsa föregående sommar. Åsa var en flicka som han tyckte mycket om, och hon arbetade under sommarlovet som extra glassförsäljare. Han fick syn på henne nere vid stranden en vacker dag och vinkade försiktigt. Åsa kom fram till honom och ställde ned sin glasslåda på marken. – Vad önskas? sa hon med formell röst, precis som om han varit en fullkomlig främling. Sten fick våldsam hjärtklappning och hade velat svara: – Dig Åsa! Hela dig! men i stället kom det mer nedtonade ordet ”Puckstång” ur hans mun. De hade sällan pratat med varandra tidigare, men nu tänkte han passa på att få ha henne för sig själv en stund. Han hade sin plan klar. Säkert skulle hon traska vidare med sin glassbox så snart han betalt sin glass. Därför köpte och åt han raskt glass efter glass, samtidigt som han försökte föra ett samtal, vilket inte var helt lätt. Efter den fjärde glassen började han frysa. Efter ytterligare en hade han tappat känseln i tungen. Men det gjorde alls ingenting, för det var på något sätt så upphetsande att dra av pappret från glassarna, och kanske förstod Åsa vad han egentligen velat göra, utan att han behövde säga det rätt ut. Åsa blev stående med ena handen på glassboxens lock, beredd att snabbt fiska upp nästa puckstång. När hon lyfte av locket kom det små rökpuffar från kolsyreisen på lådans botten. Varje gång hon böjde sig ned och tog fram en ny puckstång, såg han genom kolsyreröken hur hennes bröst delade sig i dunklet innanför blusen. Det var värt pengarna och mer därtill. Tyvärr tog hans pengar sedan slut, vilket väl på sätt och vis var tur. Och i samma ögonblick det stod klart för Åsa, tyckte hon tydligen inte att det fanns anledning att stanna kvar och visa mer av det där, som det fanns så rikligt av innanför blusen. Hon sa helt kort: – Då får jag tacka för mig. Så tog hon sin glasslåda och gick vidare till nästa kund. Själv hade Sten kunnat stå där hela dagen och frysa, bara Åsa stannat kvar hos honom. Det blev hur som helst sommarens finaste minne för honom, och han såg redan fram emot nästa sommar. Fast då skulle han se till att ha mer glasspengar på sig. Men det här var naturligtvis ingenting som intresserade hans lärare Gösta. Det semantiska trädet fyllde nu ut hela svarta tavlan, som i sin tur täckte en stor del av väggen. Gösta skrev och ritade och viftade irriterat med handen att Sten skulle förhålla sig tyst. Så pekade han först på Sten och sedan på svarta tavlan: 22

– MAT, sa han sedan högt och bestämt. – Mat, upprepade hans elev och nickade. Gösta pekade på trädet, just där det delade sig i två kraftiga stammar. På stammen till vänster stod det ”växtriket” och på den till höger ”djurriket”. Från stammarna stack tjocka grenar ut, och från dom växte i sin tur tunnare grenar till höger och vänster om stammarna. Grenarna hade namn som ”rotfrukter, grönsaker, fisk, prinskorv” och alltsammans slutade i ett virrvarr av kvistar som ingen människa kunde hålla reda på. Utom Gösta. – Alltså, detta är ett så kallat semantiskt träd, även kallat begreppsträd. Mycket förenklat dock, så att till och med du ska förstå. Sten nickade ivrigt för att visa att ingenting hade undgått honom.. – Det är så här, fortsatte Gösta, att när jag ställer en fråga till dig, låt oss säga om kålrötter, så förväntar jag mig ett svar som handlar om just kålrötter. Gösta gjorde med pekpinnen en snäv ring runt ordet ”kålrötter” på svarta tavlan. – Kålrötter, upprepade Sten, för att visa att han följde med i resonemanget. – Bra, bra, sa Gösta kort, men nu kommer vi till den springande punkten: Vad får jag för svar av dig när jag frågar dig något om… kålrötter? – Kålrötter, upprepade Sten och hoppades att det var rätt svar. – Nej, nej, det är just det som är problemet, svarade Gösta irriterat. Jag får absolut inte ett svar som handlar om kålrötter. Jag får heller inte ett svar inom kategorin rotfrukter eller ens ett svar som har med ve-ge-ta-bi-li-er att göra över huvud taget! Gösta förtydligade genom att hastigt flytta pekpinnen mellan det semantiska trädets olika grenar och kvistar. Klipp klapp klipp klapp lät det när pekpinnen träffade tavlan. Sten kunde inte hjälpa det, men ljudet kom honom att tänka på hans allra första lärare, fröken Louise, som han varit så förälskad i en gång i tiden. Han mindes hur hon trippade omkring i klassrummet i sina vita klackskor och korta snäva kjol. Han tänkte alltid på henne som fröken Louiiiise, för det var alltid så hon svarare när lokaltelefonen framme vid katedern ringde. ”Louiiise”, svarade hon och sköt samtidigt fram sin lilla spetsiga haka. Minnet av henne var så intensivt, att för en stund var det inte Gösta, utan fröken Louise som stod där framför honom. Men inte heller där fick han stanna så värst länge, för Gösta hämtade strax tillbaka honom från den fjärran småskolan. Han lät alltmer irriterad. 23

– Faktum är, att får jag ett svar av dig alls, så handlar det inte om mat över HU-VUD TA-GET! Gösta var upprörd nu. Han fäktade med sin pekpinne vid sidan av sitt jättelika semantiska träd och suckade. – De svar du behagar ge mig, dom hamnar alltid någonstans här borta! sa Gösta och tog samtidigt några steg till vänster, bort från tavlan. – Eller här borta! fortsatte han och halvsprang förbi svarta tavlan för att ställa sig ett stycke till höger om den. – Eller varför inte ända här borta. Gösta hade nu placerat sig vid fönstret, så långt från svarta tavlan han kunde komma. Kanske för att på ett klart och tydligt sätt visa att han var missnöjd med sin elev och de svar denne brukade ge honom. Han viftade och slog omkring sig med sin pekpinne, och Sten kunde inte hjälpa att han började le en aning. – Förstår du vad jag menar? Du svarar alltid så FÖR-BANNAT uppåt väggarna och då syftar jag INTE på väggarna i den här skolan eller någon – här drog Gösta några snabba andetag – någon skola över huvud taget, för dina svar hör inte hemma inom någon känd skolas väggar! Gösta var så upprörd att han darrade. Och det fanns säkert mer han hade tänkt tillägga, när en skarp knall hördes. Ljudet kom från hans pekpinne. Den hade oturligt nog fastnat i elementet under fönstret och knäckts rakt av. Gösta ryckte loss det som var kvar av pinnen. Han ställde sig häpen att titta på stumpen medan han mekaniskt förde den upp och ned framför sig. Samtidigt trampade han liksom obeslutsamt på stället. Det var som om all hans energi och auktoritet nu i ett slag tagit slut, i och med att pekpinnen hade halverats. Det korta svarta håret stod rätt ut vid tinningarna, och tillsammans med de ryckiga rörelserna kom det honom att likna en exotisk fågel som stannat upp mitt i sin parningsdans. Det var i varje fall vad Sten kom att tänka på när han betraktade sin lärare. Han undrade intresserat vad Gösta skulle ta sig för härnäst. Samtidigt blev han så fascinerad av lärarens egendomliga dans, att han omedvetet och liksom drömskt började utföra samma rörelser. Sten var intresserad av fåglar, särskilt den del som rörde parningen. Själva akten måste ju vara lite knepig, tänkte han sig, med tanke på alla fjädrar som täckte kroppen. Läraren Gösta såg uppgivet på honom, kanske anade han på ett ungefär hur det var fatt och att allt han ritat och skrivit under den senaste timmen varit förgäves. 24

Han stannade upp, gjorde en obestämd gest mot utgången och sa med mycket trött, nästan viskande röst: – Var snäll och gå nu, bara gå. Kanske var uppmaningen riktad till Sten, kanske till honom själv. Hur som helst var det färdigritat på begreppsträdet. Gösta vände sig om och gick sakta ut, med resterna av pekpinnen hängande som en torr och död gren i handen.

Göran Dahlman Majorna Överklasslukt Lukten av ett brännhett ämne når vår näsa, om oset från en skållad pojkrygg kan vi läsa. ”Vaddå? Kritik? Vi måste väl få kolla om von Schnorre är en värdig nolla allt som inte dödar lär ju stärka det har äldre klasser ju fått märka. När mörkret faller tungt kring vår kasern, varför får vi ej ta ett litet järn? Begler är en klasshatande slyna, hennes argument ska vi minsann syna, våra traditioner kan ingen få att tyna bara f’ratt vi låtit några ryggar bryna. Det är bara klasshat, klasshat, satans jävla klasshat!” Jo, jo! vi vet nog varför detta bittra gnäll för att ni ej blir kvar på erat flotta skolhotell. Det är skräcken för att tvingas sig beblanda med vanligt folk, och kanske landa som bänkkamrat till Svensson och Butola, Karlsson och Gutierrez. Det kan ni inte tåla. Behöva höra snack om rättvisa och klasskamp, det leder lätt t’att ni får klasskramp. 25

Men nog nu om internatet i Lundsberg som äntligen bekänt sin mörkblå färg. Låt oss istället vända våran blick mot kapten Björklund och hans usla klick som dryper utav klasshat, klasshat, satans jävla klasshat! En hönsregering med sin Alfonstupp, dom krossar allt det som byggts upp med sin skolprivatiseringskupp, och skatten hamnar om vi ej ser upp hos nån girig riskkapitalistisk grupp. Dom vill från minsta lilla dagisgrupp till universiteten – hela vägen upp mäta, väga, ge betyg, värdera, sortera, separera, segregera. Detta ska vi inte tolerera! Vi måste alla mänskor informera, integrera, kämpa mera, revolutionera. Det räcker ej med klasshat, klasshat, satans jävla klasshat.

Maureen 1. Maureen valde en kort rosa kjol, vita knästrumpor, sandaler, en vit ärmlös topp och rosa rosetter till flätorna. Nu såg hon ut som en riktig skolflicka, och det var meningen. Så målade hon läpparna och naglarna klarröda. Nu skulle väl ändå ingen kille undgå att lägga märke till henne. Hon tog ett halvt glas vatten och tre av sina ångestdämpande tabletter som Dr Higgins skrivit ut åt henne. Fast han hade förstås skrivit en om dagen. Alkohol rörde hon aldrig när hon skulle köra bil. Hon ville absolut inte tvingas konfronteras med Sutherburth igen. Han var högste representant för ordningsmakten i den lilla orten, och lika oförskämd som överviktig. 26

När hon kom till Fisherman’s stod en gul turistbuss på planen utanför. Det skulle betyda att det var fullt med män därinne som skulle kasta lystna blickar på henne. Men tyvärr skulle väl de flesta ha med sig en partner. Ibland var det levande musik på söndagskvällarna. Idag var en sån kväll. Två långhåriga killar med gitarrer spelade folkmusik. Dom kunde kanske bli ett alternativ. När låten var slut placerade hon sig precis framför näsan på dem, log brett och klappade ihärdigt i händerna. Sedan trängde hon sig fram till sin vanliga plats vid den slitna bardisken och nickade åt Lenny, som var den som tappade upp ölen i kväll. Fast själv bad hon som vanligt om en cider. Hon hade hunnit prata med två, tre män som underligt nog inte verkade särskilt intresserade, när hon fick syn på två unga killar borta vid ingången. Dom verkade nyduschade att döma av håret och var klädda i jeans och gula t-shirts med en text som Maureen inte förstod. Detta fick henne intresserad. Hon väntade tills de fått sina öl innan hon förflyttade sig åt deras håll och inledde sin attack: ”Hello! Where are You from? I can see You’re not local. My name is Maureen.” Hon fann sig titta rakt in i ett par uppspärrade klarblå ögon ovanför en vidöppen käft med en utbuktning bakom överläppen. ”Aha, säg det inte. Ni är från Sverige. Det är ni som fortfarande får stoppa sånt där i munnen – är det snus det heter?” Hon fick en nickning till svar. ”Det stämmer. Vi är svenskar. Jag heter Dan.” ”Fredrik”, sa kompisen, som hade bruna ögon, men ljust hår. ”Hur kunde du se att vi inte är härifrån?” undrade Dan. ”För att ni såg så vilsna ut. Men det gör inget. Ni är så välkomna till Inverbervie. Vad gör ni här?” ”Cykelsemester. Vi landade i Aberdeen i fredags. Vi övernattar på vandrarhemmet härintill.” Maureen satte ett pekfinger i bröstet på Dan. ”Vad betyder det där?” ”Jaha! Det står I love Gothenburg, fast på svenska förstås.” Ljudnivån tvingade, eller snarare gav en förevändning åt Maureen att luta sig ända fram mot Dans öra. ”Och vad tycker ni om Skottland?” ”Bättre väder än vi trodde, fast lika mycket uppförsbackar. Och så finns det inget lyse på hojarna. Så vi råkade ut för en otrevlig grej igår kväll.” ”Berätta”, log Maureen. 27

”Det var i Kirkton. Vi hade druckit en del och skulle cykla tillbaka till vårt boende. Det kom en bil bakifrån, och han såg oss inte i tid. Vi hörde en tvärbromsning och vräkte oss ner i diket. När jag tittade upp hade bilen hamnat inne i en häck på högra sidan tjugo meter framför oss. Ut störtade en storväxt man. ’Fuck You! Look what You’ve done’, vrålade han.” Dan höjde armarna för att skapa en bild av mannens gester. Några bargäster vände sig om i tron att utbrottet var riktat mot Maureen. Men hon bara log, så de kunde återgå till sina öl. ”Två sekunder senare var vi uppe på våra cyklar och trampade för allt vad vi var värda till vårt B&B. För säkerhets skull gömde vi cyklarna bakom huset.” ”Men ni har inte sett till gubben sen dess?” Dan skakade på huvudet. ”Då så!” Efter ytterligare en halvtimme då Maureen pratade oupphörligt om hur fantastisk Robbie Williams var, hur tomt hennes liv hade varit innan hon upptäckt hans musik, att hon jobbade i en tvättinrättning, att hennes föräldrar var döda och att hennes pojkvän lämnat henne i våras. Plötsligt frågade hon: ”Vill ni följa med hem till mig? Det tar bara tjugo minuter.” Dan tittade frågande på Fredrik. ”Gå du”, sa han på svenska, ”jag vill inte vara femte hjulet under vagnen.” ”Okey, om jag inte kommer hem i natt så ses vi vid frukosten”, svarade Dan. Fredrik hade utgått från att Maureen menat tjugo minuters promenad, men när de sa hej då utanför Fisherman’s friend såg han att tjejen föste in honom på passagerarsidan i en liten bil. Var hon ens arton? Han stod kvar och såg den försvinna söderut mot Johnshaven. Typiskt att Dan får ett ligg utan att ens anstränga sig, tänke han. Varför hände sånt aldrig honom själv? Det var det sista Fredrik skulle se av sin kamrat, någonsin!

Samtal vid bardisken – Jag har en skitbra idé, vill du veta? Raoul Wallenberg Airport ska Arlanda heta för att hedra han som räddat så många! – Ja, och så låter vi alla få visum och komma som måst fly från krig, misär och förtryck! – Vaddå? Är du alldeles förryckt? Det skulle komma på tok för många! Köer till bostad och jobb bli för långa. – Men det är ju det som är syftet, att ge alla skydd. Förnekar du det blir jag verkligen brydd. Tänk om Wallenberg börjat kvotera... – Nej, jag vill inte höra nåt mera, det är väl inte nåt världskrig nu och vi har själva vår kris här ju, måste först tänka på oss européer... – Vilka sabla reaktionära idéer! Många fler kommer dö me’ns du surplar din latte. – Äh, låt dom bli kvar på nån ö, vi kan’te ta hit varje blatte. – Men dom är männskor som jag och du, som har kärlek, saknad, ångest och smärta. Fler kommer dö, vi måste göra nåt nu! Visum och luftbro – har du nåt hjärta? – Min öl har ta’t slut, ska beställa en till. – Här får du min över nacken, du ska allt få som du vill!

Johan Drejare Majorna Göteborgsvarvet 2014 Igår, på norska nationaldagen sprang jag Göteborgsvarvet. Det var varmt och trevligt. Allt var omhändertaget och kändes bra. För egen del började utflykten med cykeltur till Haga Nygata, där Raoul satt med hatten käckt på svaj vid ett bord på Café Jacob. Som kapten för Göteborgs skrivarsällskap, sitter ordföranden kvar sedan besättningen lämnat fartyget… Tillsammans är vi Fantomen och Stålmannen tills Tarzan dyker upp, i form av Ingemar H. En bra laddning 29

inför den kommande prövningen, att sitta en stund med dessa män, var och en med sitt register styrkor och sårbarheter. När klockan närmar sig halv ett lämnar jag dem för att dra mig upp mot Slottsskogen och helst hitta lämplig parkeringsplats för cykel och tillhörigheter under själva springandet. En liten bit ifrån den gemensamma bagageinlämningen står en uppfälld vägbom där jag parkerar cykeln och lämnar mina saker. Byter om till linne och sätter på skorna. Går sedan att se den förste löparen passera, en säker neger med långa ben och liten kropp. Han ser verkligen inte mycket ut för världen. Sedan mot startfållan för 5:e startgruppen, alla är fokuserade, ingen pratar. Det är en lugn och behärskad stämning bland alla löpare som sakta stegras när starten går, utan att någon märker det. Massan av löpande människor som rör sig, långsamt snabbare. Det är trångt, men inte värre än andra år. Efter Säldammsbacken hör jag Ingrid ropa mitt namn, känner väl igen hatten för jag kom på fel sida vägen ifrån hennes sida. Jag hojtade tillbaka och la för säkerhets skull till: ”Du är min fru!” Vilket väcker munterhet hos åtminstone en medlöpare. Musiken under hela Varvet gör löpningen lättare. Det är en mångfald och variation av musikaliska inslag längs hela banan som gör det hela mycket uthärdligt. I början av Älvsborgsbron sitter ett gäng och spelar djembetrummor med stor inlevelse. En bit efter samma bro, vid Färjenäs sjungs det om Jesus och Frälsningen. Allt är förlåtet när man springer! Till de mera minnesvärda musikaliska inslagen hör en blåsorkester längre fram på Hisingen som spelar Bella Ciao, den gamla italienska partisan-visan som jag förknippar med förtryck och befrielse. Märklig upplevelse med motståndsmusik mitt i det krämarjippo som Göteborgsvarvet mest av allt är. På Hisingen blir löpningen tung innan Frihamnen, men uppför Götaälvbron går det bättre. Vid Götaplatsen står Frida Boisen från Göteborgstidningen och vill göra high five med så många som möjligt. Det blir hög partystämning av en musikmaskin som spelar Pharrell Williams låt Happy. Därifrån går det väldigt bra, utom en bit längs Vasagatan när det är blytungt igen, men övergående. Doughnuts hänger från metspön att plocka, härligt! Efter två tuggor växer de i munnen och jag slänger resten ifrån mig. Folk står längs vägen och säger att det inte är så långt kvar, och faktiskt känns skillnaden mindre nu än tidigare. Den mellan hur bra man vill vara och hur bra man faktiskt är. Det är en personlig seger, för egentligen 30

har tiden aldrig varit viktig, ändå vill man hela tiden känna sig bättre och bättre. Faktum är, att om man vill springa snabbt på halvmarathon ska man välja något annat lopp än Göteborgsvarvet, det blir nämligen för trångt för att slå personliga rekord. Man kan springa ändå, om man gillar trängseln, eller åtminstone står ut med det… När jag närmar mig Slottsskogsvallen kan jag öka tempot något, inte som förra året när jag tokrusade och blev helt slut med flera hundra meter kvar till mållinjen. Nåja, jag hinner sacka innan mål nu också, men får öka på takten över mållinjen. Känns väldigt bra att komma i mål. Jag är inte helt slutkörd men ganska mosig. Lyfter upp ett ben på ett staket och börjar stretcha tills en sköterska kommer och frågar hur det står till. Det är tydligen inte rätt ställe för stretching, så jag går fram en bit. Dricker upp all sportdryck jag har kvar och går vidare, lämnar tidtagningschipet och bandet, får medalj, banan och kexchoklad (Cloetta är stor sponsor av Göteborgsvarvet). Jag mår mycket bra och går sakta mot bron över de inkommande löparna. Av alla råd och tips om hur man tar hand om sig efter Varvet, har ett fastnat i mig. Det låter kanske konstigt men lyder: Sluta inte springa efter målgången! Fortsätt småspringa efter stretchingen, och jag känner hur det stämmer. Att springa är att leva. Det är att röra sig utan hinder och utan slut, så länge man vill och orkar. Det är att vila i sina springande ben och aldrig dö.

Elisabeth Elgenmark Petange, Luxemburg Tänk att få handla på Cora… Alla åren jag bodde i Afrika drömde jag om Cora. Att ta bilen, åka de få kilometerna till stormarknaden Cora, parkera alldeles bredvid kundvagnarna. Ta fram ett mynt och stoppa i en kärra och sedan lugnt gå in och handla. Kunna gå in på ett och samma ställe och köpa allt jag behövde. Sandaler och t-shirts till barnen, ett läppstift, böcker, leksaker. Mat och tvättmedel, strykjärn, klädnypor, vin, tandkräm – ja allt finns på ett och 31

samma ställe. Kunna fylla vagnen med allt jag behövde, betala i kassan och sedan rulla iväg allt till bilen. Fara hem och lasta ur, ställa in i kyl och frys. Allt avklarat på ett par timmar. Utan någon som helst ansträngning. Det drömde jag om när jag bodde i Afrika. Det är väl inget märkvärdigt med det, säger den oinvigde. Att handla för veckan, eller ett par dagar på stormarknaden – vad är det för konstigt med det? Egentligen inget, men det är ändå helt underbart fantastiskt när jag tänker efter. Under de sista åren vi bodde i Zaire var vi lyckliga över att vi överhuvudtaget hade något att äta som vi var vana vid, utan att behöva börja äta afrikanernas maniok och palmnötter. Mjölkprodukter fanns inte alls. Basvaror som potatis och grönsaker fanns alltid, men under ett par månader var köttimporten från Rhodesia helt avstängd och vi åt då mycket corned beef. Det var under den perioden jag hade turen att få tag på en kartong med 50 kycklingar som jag födde upp. På så sätt hade jag alltid ägg och ett förråd av ”levande mat” i trädgården. Några burar med kaniner utökade skafferiet. Bagaren hade flyttat hem till Grekland och bröd fanns inte att köpa. Så länge man har mjöl kan man baka bröd...det blev många limpor bakade där. Vi bodde ute i bushen i en liten by utan affär. Det var 7 mil till stan och bensinransonering. Ibland kunde man få tag på ett fat med bensin och många hade rena bomberna i garaget med oljefat. Vi klarade oss bra, vi svalt inte. Man kan leva utan en förskräcklig massa saker. Men jag drömde om Cora. Några år senare flyttade vi till Kamerun. Jag var hemmafru med två små barn. Det behövdes mycket mjölk – och här fanns allt! Dyrt, men man kunde hitta det mesta. Klimatet var vidrigt. Varmt, fuktigt, tryckande. Precis på ekvatorn bodde vi med en sol som torkade kläderna på strecket nästan innan man hunnit hänga dom – eller tvärtom, att när det regnade torkade inget alls och man var ständigt våt. Med varmfuktiga moln som hängde över husen med hotfull åska i. Huvudvärksväder. Med tre korgar och en kylbox i bagageluckan begav jag mig iväg på min shoppingrunda strax före klockan 8 på morgonen, medan det fortfarande var relativt svalt. Så dags hade köttet anlänt till fiskmarknaden. Köttet 32

kom från stora hjordar av zebu som vandrade ner till oss från norra delen av Kamerun, ledda av herdar som avlöste varann med jämna mellanrum. Djuren hade varit på väg i veckor längs vägarna, stannat till och vilat emellanåt, betat, druckit och fortsatt vandringen. När dom kom till Edea slaktades dom tidiga mornar nere vid floden Sanaga och kördes i skottkärra till marknaden för försäljning. Där hängde nu hela djuret på en krok hos försäljaren. Med min korg på armen gick jag förbi rader av försäljare av klövar och inälvor, – Madame – lite mule, hjärna till barnen? Det var vått och halkigt på det råa cementgolvet och mycket mycket smutsigt. Lite längre bort såldes rökta ormar och maniok tillredd och inlagd i olika blad. Några stånd hade frysboxar där man lagt upp den frusna fisken i paket om fem och fem som nu höll på att tina. Det som inte såldes under dagen åkte tillbaka i frysen på kvällen. I det här landet med detta klimat är det bara dom allra starkaste som överlever. Jag letade mig fram mellan diskarna och hittade en försäljare som sålde oxfilé. Att köpa enbart filé var omöjligt, man var tvungen att ta en extra klump kött med till samma pris! Efter en stunds köpslagande enades vi om priset, handlaren tog fram sin machete och högg ut filén och jag kunde gå därifrån med köttet väl inslaget i brunt papper. Den extra klumpen skulle sedan bli malen till köttfärs att användas till spaghettisås. Ofta köpte jag några sega bitar kött till Antoinette, vår hushållerska. Hon ville ha riktigt kött med stort tuggmotstånd att sätta tänderna i, annars var det inte bra. Mört kött var inte något för hennes familj. Min shoppingrunda fortsatte nu till torgmarknaden. Det står ett gäng smågrabbar och väntar. ”Det är jag Madame, jag vaktar bilen”. Alla vill vakta. Jag försöker vara rättvis, frågar: Vem var det som vaktade sist? Ungarna pekar och pojken ser ledsen ut. Jag säger att jag vill vara rättvis och att dom får turas om och bestämma sinsemellan och att jag betalar två killar. Jag blir inte fattigare av att lägga ut två kronor. En gång var jag ner på stan med några belgiska damer som måste ha kört bort barnskocken ganska ovänligt. Mycket dumt av dom, det var ju ändå min bil... Jag själv var fullt upptagen med att lassa ur bilen så jag tänkte inte på det. När vi kom tillbaka hade man ristat ”Mbee” (mycket vulgärt ord för ett kvinnligt kön) på bilen.

Under det första året i Edea var det inte roligt att åka och handla. Det var för många utlänningar på plats för att befolkningen skulle vara nöjd. Man surade och grumsade över alla vita. När fabriken var färdigbyggd och man såg vilka som blev kvar blev inställningen litet annorlunda. Jag satte mig på huk och pratade med kvinnan som sålde bananer: ”Det var länge sen jag såg dig Mama, var har du varit? Hemma i byn?” ”Oh Madame, jag har varit sjuk, länge, magen, armarna... sjukhus.” Har du fått medicin, tar mannen hand om dig? Har du pengar?” ”Min son tar hand om mig, han hämtar bananer varje dag.” ”Hur mycket kostar dom idag?” När allt var avklarat fick jag ett par bananer som gåva – och hon fick en extra slant. Det visste vi båda två, men även här måste det prutas, annars är det inte riktigt. Man ska diskutera lite, oja sig lite, det hör till. Man skojar lite, raljerar, kallar varann för ”tjuv”, man har minst 5 barn var – allt beror på försäljaren och tillfället och man gör det i all vänlighet. Det tar tid. Mycket tid. Det ska så vara. Men vem har bråttom i Afrika? När min dotter var c:a 8 månader fick hon följa med ner till marknaden. Det blev stor uppståndelse. Hon gick ur famn i famn, alla skulle ta på henne – ”det är vårat barn, hon är afrikan som oss”. Det var nog det högsta beröm jag kunde få att vara omtyckt och respekterad. Det finns underbara människor överallt. När man tagit av sig sina skygglappar och möter varann med intresse och välvilja, då blir det musik. Och det blev det ofta under dessa 8 år, med människor som inte kunde läsa eller skriva. Hjärtats vishet övergår allt förstånd. Den här rundvandringen var långt ifrån Cora... När jag nu handlat alla mina grönsaker och bananer så är klockan närmare halv 10 och det är varmt. Mycket varmt. Bageriet har gjort sin andra omgång bröd och jag försvinner iväg ditåt för att köpa baguetter och petit pain au chocolat. Brödet är alldeles varmt och jag köper en extra baguette för jag vet att jag kommer att nypa bitar ofta och mycket i den innan jag kommit hem. Jag stannar till på tygmarknaden och köper tråd och blixtlås. Utan AC i bilen är det mycket varmt, rena bastun. Min klänning klibbar på 34

mig trots att jag har ”mammaklänning-modellen” på mig, typ tält. Svetten rinner längs ryggraden, men det är något man får stå ut med – att aldrig känna sig särskilt fräsch. Alla är ju lika varma. Man orkar inte jäkta och springa omkring som i kallare länder. Varför då, det finns ingen anledning. Man går långsamt. Man rör sig sakta för att spara energi och krafter till annat. En kvinna sa till mig en gång: Ni vita, ni går så fort så ni slår marken. Vi afrikaner smälter in i marken. Det är sant, dom glider fram – vi studsar. Runt halv 11 är det dags att ge sig iväg hemåt. Jag måste för andra gången idag över bron. Över till andra sidan Sanaga. Det är en mardröm jag glömde berätta om på ditresan. Edea ligger på andra sidan floden. Någon gång på 1930-talet byggde tyskar en stålbro över Sanaga. Stora stockar i trä var lagda på längden fasthållna med stora bultar, och i mitten var det räls för tåget att passera. Endast en fil bilar kunde passera åt gången. På sidan var det gångväg för fotgängare. Det är väl en baggis att ta sig över bron, kan man tycka. Visst, bara ingen får för sig när du kommit ungefär till mitten på bron att nu är det min tur och börjar köra från andra sidan! Då är det fråga om vem som ska backa... och det kan bli långdragna och häftiga diskussioner. Att backa på en halkig bro med vissa stockar under bilhjulen som fattas är inte roligt. Rena mardrömmen rentav för alla och för en kvinna som inte är Tarzan på bilkörning är det ett helvete. Det är inte roligt heller att ligga efter en stor tung timmertransport när en av stockarna han kör över får bulten att lossna och stocken far upp i luften. Det gäller att hålla avståndet så stocken inte landar på bilen. Man ska också veta att på timmerlasset ligger det bara c:a 3 stockar, men vilka stockar – träden är liksom lite större i Afrika och väger säkert flera ton styck och om en sådan kommer i rullning... Att halka och fastna på bron eller att tåget skulle komma körande när jag befann mig på bron var mina mardrömmars mardröm. Jag tog nästan aldrig med mig något av barnen ner på stan av den anledningen. För bron var hög, och 30 meter under den virvlade vattnet i Sanaga strömt. Krokodiler var det inte heller särskilt ont om. Jag hatar att ha saker som skramlar och klirrar på mig. Just därför tog jag alltid på mig en hel serie med klirrande armband på mig när jag skulle ner på stan. I stället för att få magknip av rädsla när jag närmade mig bron, så var jag så irriterad på armbanden att jag knappt märkte att jag körde över bron. 35

Det finns säkert några fina ord för detta fenomen – som projekterande av rädsla... Det fungerade i alla fall. En svenska som bodde där några år fick för sig att hon skulle ta foton från bron och begav sig käckt iväg, ställde sig på mitten och tog kort. Sen begick hon misstaget att titta ner. Panik! Hon klamrade sig fast vid en järnbalk och det gick inte att få henne att släppa. Man fick hämta hennes man som bar henne tillbaka. Jag skulle aldrig kommit på tanken ens att ta några kort från den bron och absolut inte gå på den! På vägen tillbaka, väl över på andra sidan bron, stannar jag till i den enda riktiga affären som finns. Det är Alucams affär. Där finns allt jag inte hittade i stan. Det är en riktig affär med hyllor längs väggarna och en disk som går utefter hela väggarna. Det gäller att haffa en försäljare och ha honom att räcka grejorna och lägga i korgen samtidigt som han skriver upp på en lapp. Därefter köar jag i kassan, betalar och kan sedan äntligen bege mig hemåt. När jag närmar mig området där vi bor och far förbi vakterna välsignar jag den fantastiska uppfinning jag har till hjälp i huset som heter Antoinette. Hon är ovärderlig. Stor, stark, vacker och duktig. Hon har satt in kycklingen i ugnen, skalat potatis och förberett lunchen. Det luktar kyckling i hela huset, och vi gör i ordning avokadon jag köpt till förrätt. Om en stund kommer barnen hem med skolbussen och männen från fabriken. Jag dricker ett glas vatten och hoppar in i duschen för att svalka av mig och byta kläder. Jag är helt slut. Klockan är 12. Tänk om jag kunnat ta min kundvagn och handla på Cora....

Siv Gölin Länsmansgården Senryo Alla världens barn samlade på min skola Insamling saknas Bada i språket för det finns inga pengar Men gott om I-pads Invalider! Hjälp!! tillkalla advokater! Bistånd ska nekas!

Ord Mina ord mina skrivna ord är inte jag får inte vara jag ord så främmande så vansinnigt skrämmande vill inte kan inte jag kan inte kännas vid dem kan inte vara jag eller del av mig jag är inte sådan som orden visar sig har inte lust att skriva 37

har aldrig velat skriva jag ser orden de skrivna orden på det vita papperet vulgära, fula, grova detta är inte jag detta skrev sig själv utan hjälp av mig svarta avgrunder öppnar sig jag vill inte vara här…, inte där vill bara bort, bort, bort blunda… inte se inte höra vara där inte känna slagen inte vara slagen inte vara den som slår, hjälp mig hjälp mig komma undan vulkanen skrämmer mig hotar, mullrar, spyr lavan svart och het väller ut ur munnen bränner, sveder, dödar dödar livet dödar mig smärtan väcker väcker tankar tankar om livet men VAR är jag VEM är jag finns jag är jag förklädd 38

och utan spegel vettskrämd vettskrämd springer jag lavan väller glödande jag springer, springer vill inte vällas över vill till vattnet till havet sjunka ner ner till bottnen till sanden den grova sanden gnuggas renas stiga upp upp till ytan som JAG som den jag ÄR upp på stranden andas, andas, andas se solen smekas av solen smekas varm och mjuk som JAG som den jag VILL vara som den jag ÄR och alltid varit vara hemma hemma i mig själv

Tomte-Resan Nisseplatsen den ligger här ja, just här i Göteborg många nissar träffas där och samlar tankar i en korg alltså tankar om resor de dagliga – åt skilda håll och om den stora resan den där ingen har riktig koll man spanar efter avgångstiden man frågar, men ingen vet det är bara att vänta och se och målet är en hemlighet Det verkar vara en märklig resa helt och hållet ut i det blå alla är inte intresserade men de måste resa ändå mänskor är av det nyfikna slaget de undrar och vill ha vettiga svar och får de inga, så gissar de många tror att de vet precis var hållplatsen är och namnet på den fast alla gissar inte lika man bråkar om vem som har rätt för tryggheten ger liksom vika om ingen vet var man ska stiga av Nissarna säger, ta det bara lugnt för konduktören säger till er när ni har kommit dit ni ska så slappna av och planera inte mer resans mål är en överraskning en plats där ingen av er satt sin fot det blir ett äventyr. kan vi lova och det är Tomten själv, som tar emot

Skrämd Han ville inte gå han ville inte gå han ville stanna ville inte lämna inte lämna något inte lämna livet inte lämna jorden jorden som han brukat och huset där han bott Han blev kvar i huset gick omkring från rum till rum gick omkring och klampade klädd i rutig skjorta rutig skjorta av flanell och blåa arbetsbyxor byxor med hängslen och smäck Huset var ju hans hade alltid varit hans ingen annan skulle bo där bort med dem han var arg blev argare och argare hur kunde de ha tagit hans hus han försökte köra ut dem skrämma bort dem men de sa att HAN skulle gå lämna dem i fred gå mot ljuset, sa de men han ville inte ville inte gå någostans 41

huset var hans trygghet och han var rädd ja vettskrämd själv hade han skrämt många varit elak riktigt, riktigt elak men nu var han rädd rädd för ljuset ljuset var väl elden tänkte han elden, den eviga elden han var rädd för den men det var dit han skulle sådana som han skulle dit han visste det han ville inte, vågade inte han ville ha förlåtelse förlåtelse för allt allt ont han gjort mot andra eller var det nu för sent för sent att ångra sig kanske var han bara feg feg och för sen allting var för sent HJÄLP! vill någon hjälpa mig! vill någon ändå hjälpa mig!! Då ser han någon komma komma i lång klädnad och med en stor bok tryckt mot bröstet det är visst en präst det är hans präst prästen i hans kyrka när han var liten liten och ensam i kyrkan 42

rädd och ensam i kyrkan kyrkan var full av folk men han hade känt sig ensam och skräckslagen innesluten i orden som stod i prästens bok orden om elden den stora eviga elden de elaka människornas eld han var en elak människa Nu ser prästen på honom och han ser på prästen knäna viker sig han böjer sin grova nacke kroppen darrar hela kroppen darrar känner prästens händer på sitt huvud båda prästens händer på sitt huvud han blir varm hela han blir varm rädslan och oron smälter smälter och rinner bort dunstar och försvinner han blir lätt lättare än luft känner svindel och stiger uppåt rakt uppåt upp och in i ljuset det violetta

Ord Våra ord gror i någon annans trädgård

Saknaden i min hand om natten tynger mig om dagen som stenar i fickan invid djupa vatten

Tidlös Efter sommaren före hösten finns ett litet mellanrum stanna där stilla blunda andas känn tidlös tid

Ingemar Hermansson Bergsjön Caféet med våningen ovanpå. Efter att först ha fikat på nedervåningen, bestämde jag mig för att gå upp till övervåningen. Där uppe var det något extra som pågick, oklart vad, musik eller något sådant. Men det krävdes tydligen en lapp, någon slags biljett från någon där nere, för att kunna gå vidare upp. Gick fram till en man som satt bakom en disk och fick en sådan biljett. Jag tolkade det som att det var mindre viktigt att visa upp den där lappen eller biljetten; att det mest var en formalitet, men jag hade ändå den där lappen fullt synlig i handen, då jag skulle gå upp. Det var också oklart vem som skulle titta på den där lappen eller biljetten. Efter att ha gått några steg mot trappan, var det en som stod vid en intilliggande avdelning, som hindrade mig, och uppmanade mig att komma fram och visa lappen på nära håll för honom. Tänkte ändå att det kanske inte var så noga. Jag gick dock fram till honom och visade upp lappen. Då visar det sig att den är svårläst, och mest liknar en minneslapp till affären, som någon skrivit på. Var det fel lapp jag gav honom? Nej, det var det inte. Visste att det var just den, eftersom jag inte hade haft den i fickan och förväxlat den med något annat papper. Han tittar noga på den, så helt fel hade den väl ändå inte varit, den som jag fått av den förre mannen. Där vi stod var det ganska mörkt, vilket ytterligare försvårade läsningen av lappen. Efter en del funderande, sa han att det var ok med den. Och så kostar det tio kronor, sa han sen. Jaså, det kostar tio kronor sa jag, bara så där förtydligande, men något förvånad. Då sa han argt att han inte ville prata med mig mer, för att jag tydligen ifrågasatte det. Jag kontrade då med att säga till honom, att det inte alls var något ifrågasättande, utan att jag bara var lite förvånad, men att jag minsann inte tänkte finna mig i att bli så illa behandlad av någon som blev så lätt provocerad, och läste sedan lusen av honom ordentligt ett tag. Gick sen därifrån, utan att gå upp för trappan och se vad som pågick.

Frågade efter vägen en dag Frågade efter vägen en dag Den förste sa att det var en bra fråga Den andre hade inte en aning Den tredje gav mig bara ett leende till svar Men bra fråga fick inget svar aningarna var slut ingen vetskap fanns Så jag går nu omkring i stadens utkant med mig själv som enda sällskap för det sägs att svaret ligger i frågan Och kanske i ett leende

Han går på drecken ser du ”Han går på drecken ser du.” Hon böjde sig fram mot mig då hon sa det. Halvt viskande med lite skrovlig hes röst, som man kan anta orsakats av många års rökning. Grannen till mannen som inte skulle ha någon hyresavi från min tjocka bunt avier med medföljande inbetalningskort. Han som inte trodde på sin förmåga att stå emot den lockande förföriska alkoholen. Som klokt nog hade låtit sig utsättas för påtryckningar från hyresvärden och socialen, att ombesörja så att hyran kom in punktligt varje månad. Mannen som inte längre trodde på den individuella allena saliggörande friheten i alla lägen. Åtminstone inte för egen del. Om han nu någonsin hade gjort det. Han bodde på tredje våningen. Högst upp i trappuppgången. Men bland de lägsta i samhället. Hans granne gav inte uttryck för något förakt. Hon bara helt sakligt gav mig informationen, då jag såg undrande ut och trodde att det hade blivit något fel, då inte han på tredje våningen till höger hade tilldelats någon hyresavi med sitt namn. Kanske man också kunde skönja ett viss mått av, för henne, självklar empati och solidaritet med grannen, olycksbrodern, man också får förmoda varit störande ibland. Kvinnan, i minst övre 46

medelåldern, som bodde i Kortedala, en av Sveriges mönsterstadsdelar från 1950-talet, som lite nyfiket tittade ut av en slump, eller kanske gjorde sig ett ärende, för att se vad det var för en ny fastighetsskötare som delade ut hyresavierna från det allmännyttiga bostadsföretaget Göteborgshem. Hon upplyste mig om förhållandet: ”han går på drecken ser du”, som den naturligaste sak i världen, att vissa av oss inte förmådde hålla måttan då man blivit lite väl törstig på drecken. Inte ens då behovet av bostad fick en lägre prioritet än det kära ruset. Detta var i mitten av åttiotalet. Några år innan detta bostadsföretag hade börjat sälja ut stora delar av allmännyttans bostäder. Då ordet ”solidaritet” snabbt minskade i frekvens i ideologiska och politiska sammanhang, och kom i stället alltmera till användning i finansvärlden, då det gällde ”solidariskt betalningsansvar” sinsemellan för flera låntagare. När kulmen på vänstervågen redan låg ungefär ett decennium tillbaka. När bankernas oerhörda välvilja till utlåning av stora belopp med eller utan säkerhet var på topp. Jag såg honom aldrig. Inte vad jag vet. Fick heller ingen ytterligare information om denne man. Minns varken hans eller grannens namn. Denna enda ytterligare kunskap, förutom att han bodde i Kortedala, på tredje våningen högst upp i ett hyreshus byggt i början på femtiotalet, att han var alltför begiven på alkohol och gick på drecken. Varför har detta minne etsat sig fast? Så klart var det damens utpräglade Göteborgsdialekt, som var en av ingredienserna i just detta minne. Men det var också den där numera svunna känslan av att kvinnan på något sätt visade att han var accepterad trots allt. Att han, trots sina svårigheter med drickandet, hade en självklar rätt att bo där han bodde. Att hon troligen inte var den första som minsann skulle se till så att han kom därifrån, om hans problem skulle accelerera. Att han var sedd som människa. Han var också sedd – och utpekad, även om syftet var vällovligt, och han själv medverkat till det, av Göteborgshem i egenskap av en som inte kunde betala hyran själv. Men hans granne ville inte mer än vad hon ansåg nödvändigt, just då i förhållande till mig, i egenskap av arbetare för bolaget, peka ut honom ytterligare. Alltihop är ju bara en tolkning jag gör; den må vara sann eller inte; hon kanske bara var en skvallerkärring som tog tillfället i akt, men för mig var 47

hennes halvt viskande upplysning om att han gick på drecken, som hon säger på det där sättet, för att varken han själv eller andra bör höra, en vardaglig medmänsklig kärlekshandling. En solidarisk attityd som borde vara självklar.

I kemikalieaffären Hos B Flatow i kemikalieaffären En bister och allvarsam man Min framsträckta hand med lappen med det som inte var lämpligt att sägas Som mamma skulle ha till de där ”grejerna” som bara tanter hade För inköp av dambindor hos B Flatow i kemikalieaffären fick jag godkänt i mina första skamlektioner

Merry Det var första gången som vi fick ta med oss skivor till skolan under en lektion, som vår klassföreståndare Lars hade. Han var vikarie under en termin och var bara lite över tjugo. Året var 1964. Jag var just fyllda femton. Vid det tillfället, när vi spelade våra medhavda skivor, kommenterade han dem, och nämnde bland annat Beatles Can’t Buy Me Love, som en utveckling till något mer jazzbetonat. Också den rättframma texten i John Leytons Make Love To Me, uppmärksammades. Man märkte hans kluvenhet inför denna text. Det band, som en kort period på var samma nivå som Beatles i popularitet, var Dave Clark Five. Deras största hit var Glad All Over. Det var inte ett band, som han trodde hade någon framtid. Som exempel på ett riktigt bottennapp spelades Surfing Bird med The Trashmen. Endast trummisens insats på ett ställe i låten var hyfsad. Inte heller California Sun med The Rivieras fann nåd i hans öron. Utom elorgeln i ett par passager. Det var flera av mina skivor som spelades. Både de bra och dåliga i Lars tycke. Det hade ingen betydelse, för låtarna låg ju på topplistorna, och min status i klassen höjdes något. Vår mycket musikintresserade lärare i sjuan, Lars Fryklund, anordnade 48

också en skolresa till Båstad, och hade med sig sin kompis, Göran Samuelsson, som var musiker i ett band som hette The Strangers. För mig blev den skolresan minnesvärd av flera anledningar. Göran sjöng och spelade gitarr på bussen. Vi var imponerade. Att vi hade en riktig artist med oss. Som spelade in skivor. En skiva såg man i fönstret till Hylanders musik på Wieselgrensplatsen. När vi hade kommit fram, minns jag att jag tyckte det var så trevligt och vackert. Vädret var strålande och det kändes som om man var någon annanstans än i Sverige. De flesta försvann ganska snart åt olika håll. En del till stranden för att känna på vattnet. En kille, Arne, som var en enkel hygglig typ utan någon stöddighet, frågade mig om vi skulle gå ner till kiosken och köpa dricka. Han frågade alltså mig om vi skulle gå och köpa dricka. Javisst, sa jag och tänkte att det kändes lite ovant att någon frågade mig så där bara, om jag ville vara med på något. I den stunden kände jag mig som en jämbördig, en vanlig riktig människa. Vi köpte något godis och så köpte vi dricka av en ny sort, i en annorlunda flaska, som smakade väldigt gott. Det var lite speciellt med den, tyckte Arne. Jag höll med honom. En dricka med vuxen smak, sades det. Inte så söt. ”Av kontinental typ,” som det stod på halsetiketten. Det kändes lite som om vi hade överskridit en gräns till vuxenlivet. Lite kittlande och spännande. Utan rök, berusning eller sex. På kvällen när vi hade gått till våra rum på det lilla mysiga pensionatet, låg vi på var sin säng och pratade, min rumskamrat Thomas och jag. När vi hade pratat en stund om lite av varje, kom vi in på sex och tjejer. Plötsligt frågar han mig om vi inte ska ta och onanera tillsammans. Jag blir lite häpen, men hade läst i min utmärkta bok Könslivet, inköpt från postorderfirman Hobbex året innan, som tog upp allt om sex, både det normala och onormala och allt däremellan, att det tydligen var vanligt att tonårspojkar höll på med sånt, som att onanera tillsammans. Jag avböjde dock inviten, och tyckte det kändes minst sagt konstigt. Förstod inte alls vad jag skulle ha fått ut av det, om man inte var lagd åt det homosexuella hållet. Ändå blev jag väl lite glad över att ha blivit tillfrågad, eftersom det tycktes vara ganska normalt, och det var ju just normal jag inget högre önskade än att vara, så att man fick vara med i gemenskapen. 49

På verandan samlades vi några stycken senare på kvällen, eller snarare framåt natten. Killar och tjejer. Efter lite snack kommer en av tjejerna fram till mig och ger mig en kram. Jag får en kram. Av en tjej. Fantastiskt. Hon hette Gunilla och hade sextrakasserat mig en hel del tidigare. Jag var attraherad av hennes kompis, Yvonne, men inte av henne. Då den kvällen, kändes det bara underbart att bli kramad av henne, trots hennes ofta upprepade skamgrepp på mig, som inte alls kändes behagliga, eftersom jag alltid var helt oförberedd. Jag visste att jag inte skulle ha haft någon chans till något mera ömsesidigt. Om jag hade försökt, hade väl jag fått skulden. Det var jag säker på. Det viktiga var ju att förnedra mig, eftersom jag hade låg rang i klassen. En blyg och mesig stammare som jag var. Men just den kvällen såg hon mig i ögonen, och det kändes som om hon gillade mig på riktigt, då hennes ögon glittrade. Innan jag somnade denna speciella kväll, kände jag mig lycklig. Låg och såg mig omkring, och allt kändes lite drömskt och overkligt. Mina sinnen kopplades på mer än vanligt, kände blomdoften utifrån, tänkte på de vackra utslagna syrénerna, lyssnade till alla ovana ljud. Jag var hemifrån på skolresa ljuvliga dagar i maj, på en idyllisk plats, och så var jag accepterad. Och kanske till och med lite omtyckt. Av några i alla fall. Nu i somras 2013, hittade jag den. På en loppis i Astrid Lindgrens Bullerbyn. Sörgården kanske det var. För en tjuga fick jag den. Flaskan med den snygga designen och stämningsfulla gröna färgen, och som en gång innehållit den speciella, för mig magiska drycken, som Arne och jag drack i Båstad den underbara senvåren 1964. Tack Lars, Arne, Thomas och Gunilla för den fantastiska upplevelsen av att få känna mig OK. Och tack så klart merry FRUKTSODA.

Det slösades inte med ord på pappret Datum från – till Slutat på egen begäran Uppträdande gott – eller hedrande Arbetskunnighet mycket god Det var allt som stod Min far var inte märkvärdig 50

Inte på något sätt Han lät inte bygga något. Han byggde själv med egna händer Tillsammans med andra som inte heller var märkvärdiga. Han fattade heller inga beslut om att bygga något Han tog inget stort ansvar Han var inte värd att märka Alla kan inte vara värda att märka Nä, inte alla – bara några Men inte han – och de andra om inte heller var värda att märka Han byggde ju bara – tillsammans med de andra hus, vägar, broar, kraftverk och annat Inget märkvärdigt med det.

Britten Hero Majorna Vänder mina ögon mot dig när du sluter dina allt är närvaro du anpassar dina steg efter mina din hand bredvid min vi går hastigt flämtande med våra andetag synkroniserade jag är helt öppen för hela dig våra jackor prasslar tillsammans jag tror de älskar varandra och aldrig vill skiljas 51

vet du om att jag omfamnar hela din gestalt är det ett ja när din hand nuddar min

Bruna huset Återigen har jag drömt om mitt bruna hus som jag ofta gör alla var där och denna gång väntade nya ägare saker fick vi kriga om också med okända min vrede var stor då jag gick ner till stranden vattnet var ljuvligt varmare än novemberluften på botten av det grunda vattnet simmade jag långt ut främlingar bodde i grannhuset solade sig i hammocken som sakta gungade och stirrade när jag naken stod på stranden Hur många gånger måste jag på nätterna drömma om det bruna huset det på berget paradiset på jorden det som aldrig var det som aldrig blev det är nu jag är det är nu jag lever det är nu det är som bäst det är nu jag skriver 52

Mått på kärlek ”Hur mycket älskar du mig egentligen?” ”Vill du ha ett exakt mått, ska det vara i decimeter, eller kanske i centiliter, bara så jag vet att det blir rätt?” ”Din ironi är meningslös, jag har verkligen börjat tvivla och så undrar jag över din självupptagenhet.” ”Mät dina egna känslor, kanske med värmegrader? Iskallt, svalt, ljummet, hett eller stekhett? ”Du är helt omöjlig att föra ett vanligt samtal med.” ”Men jag vill ju bara i all enkelhet veta vilken mätenhet du vill att jag ska använda, det är allt.” ”Ja, för att följa din otroligt humoristiska sida, kan jag tala om att mätt i kilogram, är mina känslor för dig just nu nere i ett milligram.” ”Detta bekymra mig min kära.” ”Gå iväg med dina måttenheter, mät, väg och ta tempen, gå sen och dra något gammalt över dig.” ”Nu är vi äntligen på samma våglängd, kära du.” Se in i mina ögon sa han så vet du allt om mig där finns stjärnstoff från de mest avlägsna galaxer för jag har trollbundits av solnedgångar från Venus, Merkurius och Mars och jag har färdats många ljusår bort men allt jag längtar efter är din kyss Vem ska man fråga hur man bör tala när man möter de andra som stirrar tillbaka det blir som en saknad vem ska man fråga hur man ska svara när någon vill tala 53

vem ska man fråga hur man ska skriva var är alla som vet har den röda pennan en hemlighet eller dessa blanka papper datorn, den kalla, måste veta absolut ska man slamra och banka på bordet för att finna det rätta ordet för utan orden tar denna versen slut

Dialog i regn – Ursäkta mig men kan du säga var jag befinner mig just nu? – Befinner dig? Du befinner dig i världen här på vårt jordklot, i Universum. – Ja men jag menar på vilken plats är jag exakt just här och nu? – Exakt och exakt. Allting är relativt. Menar du att du är ute en sån här ruskig kväll utan att veta var du är? – Jag trodde jag visste, men det är ju så mörkt och regnigt, jag ser absolut ingenting, så jag gick vilse. – Men människa, varför har du då inte hellre stannat hemma? – Jag var faktiskt tvungen att gå ut, tog spårvagnen, gick av och trodde att jag skulle hitta. – Trodde och trodde, tro det kan du la göra i körkan. – Snälla, var är jag? – Du är här, precis här, det ser du väl, är du blind eller? - Men vad är det för plats? – Plats och plats, jag får väl tala om för dig damen då var hon är, jo hon råkar vara på det bästa stället hon kan uppehålla sig på, nämligen i korsningen Allmänna vägen och Djurgårdsgatan i Göteborg, Sverige. Är lilla damen nöjd nu? – Jo tack så mycket men hur ska jag hitta adressen, det är så mörkt. – Nej, nu har jag inte tid länge, nu har vi pratat nog, frugan väntar, damen får vända sig med sina frågor till någon annan stackars krake. * 54

Föreläsaren stängde av mikrofonen och tittade ner på golvet. En kvinna hade satt sig bredvid podiet. – Kan jag hjälpa dig med något? undrade han. – Jag är här och sittstrejkar, svarade hon. Han skrattade till lite, blev lite osäker och log. – Du skojar väl, antar jag? – Nej inte alls, det är allvar, det gäller hela denna föreläsningsserie… – Jaha, och… – Nittio procent av föreläsarna är män. – Ja, de har väl haft de bästa meriterna, antar jag. – Nej, inte alls, de är inbjudna därför att män bjuder in män. – Ursäkta, jag är inte så bevandrad i era tankegångar… – Nej, precis, du är ju inte det. Jag ska vara tydlig: män bjuder inte in kvinnor. – De flesta forskare är ju män, det går inte att komma ifrån. – Inte nu, 2012, du lever i det förgångna. Detta seminarium har också ett klart politiskt perspektiv, ingen med vettiga åsikter är inbjuden! Föreläsaren skruvar på sig och suckar. – Jasså, ni är vänsterextremist, jag förstår. – Nej, du förstår inte så bra som du tror, jag har lyssnat på din föreläsning och den är väldigt enögd, du rör dig inom en snäv cirkel. – Hm, jag får vara tacksam över denna utomordentliga recension, kanske vill lilla vännen bli min talskrivare så att det blir rätt? – Jaha, lilla vännen, så nedlåtande, men jag tillåter mig inte att kalla dig för de öknamn jag har på tungan… – Jag kan inte se att vän är ett öknamn men nu får vi nog avsluta denna lilla dispyt, det kommer fler föreläsare alldeles strax. – Det kommer fler sittstrejkare också alldeles snart, så jag rör mig inte ur fläcken. – Jag drar mig nu ur denna konflikt, någon annan får ta över ansvaret, mumlar han… vaktmästaren… hallå… Föreläsaren gick med snabba steg därifrån. Han behövde sin försenade lunch, och lugn och ro. Denna värld är ju full av galna kvinnor, tänkte han. Vad skulle det leda till om alla efter tycke och smak satte sig ner i protest? Man fick samsas och jämka, utvecklingen går ju av sig själv till 55

utjämning och jämställdhet, det var hans åsikt. Det behövs inga stora ord och aggressiva handlingar. Denna kvinna hade väl sina egna problem. Hon hade förhoppningsvis blivit bortmotad vid det här laget. Föreläsaren åt sin lunch med god aptit och beslöt sig sedan för att ta en titt in i föreläsningssalen. Han blev förvånad över att det nu över hela scenen var fullt av sittande unga kvinnor och män. Ingen talare hördes och det rådde oro bland publiken. En del pratade med varandra, en del i mobiler och andra rörde sig av och an. Prefekten, som var den ansvarige för seminariedagarna, steg fram och försökte göra sin röst hörd men blev utbuad. Nu reste sig en av kvinnorna från sin sittande ställning och började föra gruppens talan. Det handlade om att diskrimineringen av kvinnor var utbrett på universitet över hela landet. Föreläsaren lyssnade. Motvilligt erkände han att det var ett bra tal. Kvinnan uttryckte sig väl och kunde motivera sina ståndpunkter. Han höll med om, när han tänkte efter, att under de tre seminariedagarna, hade så gott som samtliga talare varit män. Endast en kvinna hade visst, den första dagen, hållit ett kort anförande. Han insåg detta förhållande, och att det också var det vanliga, men hade det behövt gå så långt som till sittstrejk? Universitet har ju jämställdhetsperspektiv och arbetar kontinuerligt med jämställdhetsfrågor och är politiskt obundet. Detta borde avspegla sig i sammansättningen av forskarseminariet, och arbetet med att höja kvinnors inflytande inom Universitetsvärlden borde sålunda vara självklarheter. Han kände sig tvungen att titta på denna fråga. På måndag, bestämde han sig för, ämnade han ta tag i detta från flera håll. Men det skulle inte bli lätt, det insåg han. Dessa ungdomar krävde en snabb förändring, men hela studieorganisationen var svårstyrd. Han ska börja med att inbjuda den kvinnliga talaren och kvinnan vid podiet och kanske några andra av de sittstrejkande till ett första samtal. De har antagligen förslag och idéer som möjligen kan leda framåt. Han kände sig nu upplivad och stolt över att våga ta sig in på en ny väg, och inte minst, över att kunna möta den aggressiva kvinnan vid podiet på ett positivt sätt. Det skulle överraska henne. Man behöver ju inte svara med samma mynt. Det var dags att ta tag i detta. Vilka arbetade med dessa frågor? Vad gjorde de? Han skulle minsann väcka liv i dem. Belåten med sig själv lämnade han föreläsningen och promenerade hem.

Tunisien Var vi nygifta? Nej men otroligt barnsliga fast vi redan till vår överraskning hade två små barn. Vems idé var det att åka? Inte min i alla fall. Det var antagligen Bosse och Tomas som kläckte idén. Tomas som var min man, och Bosse som var Tomas bästa vän. Bosse och Berit arbetade och levde sedan några år i Tunisien. Den gick i stort sett ut på att köpa en gammal bil, gärna fransk, köra ner den till våra vänner i Tunisien. Väl på plats ska den säljas med god förtjänst. Sagt och gjort. Tomas köper en gammal Simca som redan sett sina bästa dagar. En gråmulen oktoberdag lämnar vi barn och lägenhet och kör ner genom Europa. Första delan av resan till Marsielle går fint och vi njuter. Men väl ett stycke inne i det vackra Frankrike med sina böljande gröna kullar börjar bilen hosta och gå oroväckande långsamt. Bilarna bakom tutar och visar sina ilskna ansikten och knutna nävar. Bilen stånkar sig fram och tar sig med stor möda uppför backarna där till och med långtadarna kör om oss. Jag skäms. Men det är bara början. Vi åker genom en söt liten stad när vi oväntat blir stoppade av polisen och jag förstår precis vad de säger, en skola finns där och vi har kört alldeles för fort, hur det nu gått till med denna skrothög som knappt tar sig fram. Jag skäms men Tomas blir så imponerad över att jag kan språket att han är på fortsatt gott humör. På något outgrundligt vis når vi till sist Marseille, men nu har Simcan gett upp. Vi parkerar den med våra och bilens sista krafter nära kajen där båten om några dagar ska ta oss till Sfax. Både bilen, föraren och passageraren är nu helt uttröttade. Desperata till mods hejdar vi en taxi och jag ber ödmjukt på en mycket knagglig franska om att vi ska bli körda till ett bra men billigt hotell. Vi har nämligen tre dygn på oss innan vår båt avgår och obegripligt nog, med tanke på vår långsamma resa, är vi nu ute i mycket god tid. 57

Vi somnar utmattade på det sjabbiga hotellet och vaknar till en morgon med kliande röda loppbett över våra kroppar. Ser oss omkring och uppäcker att det nog är ett mycket, mycket billigt hotell taxichaffisen kört oss till. Vi är smutsiga och hungriga och loppbitna. Något behöver nu göras, vi behöver ett annat övernattningsställe, ett med dusch, mat och utan loppor. Var ska vi tillbringa vår andra och tredje natt? Ger oss av ner till mitten av stan, ser ett hotell, checkar in. Det här se bra ut. Stort rum med dubbelsäng, soffa, stolar och ett stort flott badrum med glänsande kakel, guldkranar och fräscha handdukar. Genast tar jag ett bad. Badkaret känns underbart, men kranarna har skållhett vatten som överraskar mig. Räkningen blir dyr, men underbara var sängarna, härlig var den heta duschen och god var maten vi åt. På lördag avgår båten till Sfax. Vi lyckas få ner den trasiga Simcan till kajen där den ska lastas ombord. Vi står på en höjd och har god utsikt när lastarna förgäves försöker starta vår bil. De gör stora ansträngningar men bilen visar inget livstecken. De ropar och skriker länge med höga röster efter ägarna till denna gamla bil, men vi låtsas att den inte är vår och bilen vinschas till slut ombord. Vi skäms återigen. Fartyget är stort, vackert och vitt och har många våningar. Vi har köpt den billigaste biljett som går att få tag i därför att det fina hotellet tagit större delen av vår magra reskassa. Vi går ombord och befinner oss på övre däck i solskenet och hamnar mitt i ett cocktailparty. Där är många människor som skrattar, ler och flirtar. Europer som arbetar i Tunisien och biståndsarbetare roar sig i det sköna milda vädret. De är vackra vita människor klädda i underbara sommarkläder som ivrigt skålar med varandra. De många uppassarna är svarta. Vi hinner få en drink innan vi snopna blir bortmotade till andraklass-avdelningen där vi blir ensamma och isolerade. Vi har ju gjort slut på en stor del av vårt reskapital. Vi skäms igen. Ensamma i denna enkla och trista avdelning. Var finns alla andra fattiga utan pengar? Detta är tydligen ett fartyg för de välbeställda. Den afrikanska och Tunisiska befolkningen använder sig av andra farkoster än denna. Det blir ingen rolig båtfärd instängda som vi är, men vi sover och resan tar bara en natt. På morgonen står Bosse på kajen i Tunis och vinkar och ser lite generad 58

ut. Vi förstår att han skäms över att hans svenska gäster är de enda andraklasspassagerarna. Vi skäms igen. Bosse är klädd i vit skjorta och ljusa byxor, han är brunbränd och hans bruna glada ögon möter våra blå. Vi åker hem till våra vänners lägenhet i centrum där Berit väntar med en mycket sjuk liten Ola, ett år. En orolig tid tar sin början med det sjuka barnet. Det bristfälliga sjukhuset i Sfax går inte att lita på. Berit hinner inte med så mycket mer än att sköta den sjuke lille. Vi känner oss hjälplösa och kan bara vara deltagande. En av de första kvällarna i Sfax kommer en hagelstorm med hagel stora som knytnävar och som krossar mycket i dess väg, bland annat mängder av småfåglar. När vi går ut nästa morgon ser vi dem liggande i högar på gatorna. En annan kväll äter vi vår första cous-cous på restaurang, och den smakar underbart. Vi gör ett besök på en utgrävning från romartiden. Själva utgrävningen har stannat av, landet saknar resurser. Vi beundrar de mer än tvåsusenåriga mosaikgolven, det gamla vattenledningssystemet, den vackra keramiken. Vi passar på att stjäla med oss lite av detta, några rester av vattenledningssytemet och en oljelampa, En lampa köper vi, men den är antagligen nytillverkad och alls inte från romarrikets tid, men en har vi som vi tror är äkta. På kvällarna går vi långa strandpromenader, oftast jag, Bosse och Tomas. Någon gång enstaka gång är Berit med. Ansvaret för barnen vilar på helt på henne och lille Ola är fortfarande sjuk. Vi promenerar långsamt och pratar men inte om viktiga saker. Inte om hur vi mår och att vi alla känner oss långt ifrån varandra, var och en upptagna av sin egen privata värld med dess bekymmer och bristfälliga kommunikation. Bosse anstränger sig att vara en bra värd, Berit är upptagen av barnet. Tomas och jag är upptagna av att vara turister i ett okänt land och med vår egen besvärliga relation. Tomas och jag gör en dag en biltur med Bosses bil till norra Tunisien som är höglänt och påminner om svensk natur med sina bergiga gran- och 59

tallskogar. Vi fortsätter sedan av en slump in över gränsen till Algeriet men blir skrämda då landskapet blir mer och mer ödsligt. Det enda vi ser förutom sand, grus, stenar, och berg är lite mager boskap och några boskapskötare som vi tycker tittar hotfullt på oss. Vi tvärvänder så att gruset sprutar om kofångarna. Rykten går också om att ett beduinskt bröllop slutat i tragedi. Bruden blir på sin bröllopsdag biten av en skorpion och dör, något som upprör hela Sfax. Men det vackra Tunisien gör intryck. Vi går på marknader och i affärer där vi beundrar allt skickligt konsthanverk. Vi köper en matta och försöker pruta så gott det går men blir ändå lurade. Bilen går inte att sälja som Tomas och Bosse planerat, så det blir ingen vinst på den mödosamma färden. Lille Ola tillfrisknar. Till sist kommer dagen då vi flyger hem. Vi har många nya intryck med oss hem och möter våra små barn som stirrar på oss med förundrade blickar. Har de glömt oss?

Sommarskorna Länge letar jag sommarskor önskar ett par underbara funderar över strategier specialsulorna måste ha plats bekväma och snygga letar länge och så plötsligt en dag en plan just dit och hastigt är jag där fantastisk expedit fantastiska skor skorna på också nästa dag sedan smärta, stora sår ett lidande som i själva livet på med specialplåster 60

på med andra skor kämpar med skorna och plåster tills en dag, smärtfri precis som i livet och skorna var fina och med dem flyger jag fram genom sommaren

Andreas Ingo Eskilstuna Femuddens slöja 1. HIMLAKROPPEN Den svävade i den tomma rymden, upphängd av rumtiden, i ett nav av osynliga krafter. Det var ingen vanlig asteroid. Den hade svävat i rymden i eoner, oupptäckt för vetenskapen, alldeles intill nyligen. Trent och Amy klättrade på den slippriga klippan. Nu var de ett med himlakroppen och isarna som beklädde den. Det förunderliga var att de alls hade hamnat ute i denna sektor, fjärran från jorden, fjärran från den etablerade kolonin. Gravitation existerade men den var mycket svag. De var tvungna att använda sig av ett slags fästanordningar som de förankrade i klippan. Bakom dem svävade rymdskeppet. Det var ett rymdskepp som de själva köpt för dyra pengar. Dessa pengar hade de tjänat ihop på affärer. Pengar investerade klokt, i värdepapper som gav bra avkastning. Allt det handlade om var den rätta informationen och att sedan kunna förvalta den väl. När de hade hittat vad de sökt tog de sig över den skrovliga ytan ner mot ett isklätt parti där de högg ut en grotta i isen. De skulle tillbringa natten i grottan. De tände en grön eld av lysande energifragment, som de införskaffat på kolonin. Dessa energifragment fick den vita isen att lysa och avslöjade smutspartiklar. 61

Vad de hade funnit var vad de hade förväntat: Olika fragment av den porösa klippan. Isbitar med smutspartiklar. Vetenskapsmännen hade länge sökt efter livets uppkomst. Man hade utforskat världar med organiskt liv. Detta liv uppvisade stora likheter med jordelivet. Samma cellulära grundstruktur. Samma form av DNA. RNA, cellmembran... Man trodde inte längre på de gamla teorierna om människans särart. Man trodde på panspermi, att livet på jorden och andra kolonier kom utifrån. Från biologiskt arvegods, även om detta skulle vara enkelt till sin natur. Den nya teorin var att detta biologiska material kom från himlakroppar som svävade genom rymden, störtade ner på planeterna och möjliggjorde evolution. Trent och Amy var fritänkare. De kom från samma plats, idémässigt. De hade tagit sig igenom vetenskapen, filosofin, religionen och metafysiken, utan att anamma något så innerligt att de hade blivit informationen. Vad de hade upptäckt var att samhället var ett informationssamhälle. Det var ett krig av idéer, som stred mot varandra, precis som människan hade stridit rent fysiskt i de krig som fanns dessförinnan. Det var inte generna som styrde utan memerna. Nästa erövring var erövringen av livet självt. Människan ville förstå vad som var orsaken till livet i rymden, för att själv kunna skapa liv i laboratorier. Amy hade i sitt sökande insett att detta var meningslöst. Orsaken till livet fanns inte i rymden utan någon annanstans, men ingen förstod varför. Detta hade hon insett genom samtal med Trent. En annan rotlös själ som sökte för sökandets skull. Det var inte det att idén om panspermi var dålig rent vetenskapligt. Faktum var att de fakta som vetenskapsmännen presenterade var mycket övertygande. Man hade i sina teleskop funnit tecken på organiska molekyler i avlägsna himlakroppar. Man hade sett förbluffande likheter mellan livsformer på de olika planeterna. Evolutionen som sådan var en mycket långsam process och skulle givetvis accelereras genom interstellärt utbyte. Trent hade dock upptäckt att det fanns ett grovt misstag i de gängse teorierna: Det var den vetenskapliga metoden i sig. Inte de fakta som presenterades, utan själva idén att faktainsamlande skulle leda till kunskap. Han hade förstått att världen inte fungerade som vetenskapen gjorde gällande. Att det alls fanns en fysisk värld, att den följde specifika lagar, att man kunde utläsa något ens genom att analysera sina egna minnen. Så vad han hade postulerat var att något skulle hittas i de avlägsna asteroiderna. Men sannolikheten för att detta ”något” skulle vara livets byggstenar tycktes vara nära noll. Resan till asteroiden och faktainsamlandet skedde i fritänkarnas initiativ för att 62

frigöra vetenskapsmännen från sitt meningslösa arbete och få människan att rikta in sig på något annat. Natten var ännu ung, paret belystes av det gröna ljuset och några svaga ljusfläckar på den interstellära ytan. Amy karvade ut isbitar från isgrottans väggar. Isbitar som skulle placeras i förslutna plastsäckar och sedan placeras i speciella fack. ”Jag har svårt att tro att det vi gör inte kommer att få avgörande betydelse,” sade Trent, ”men vi borde inte kalla det revolution, snarare en motrörelse.” ”Ja. Slutresultatet i memernas evolution är inte sanning. En överlevare i tankens flora är snarare en parasit, en infekterande tankestruktur som tar kontroll över individen och gör den till en bärare.” ”Det är just därför som det är svårt att tro på undergången. En tankestruktur som dödar bärarna kan inte själv överleva.” Fritänkarna hjälptes åt att karva ut de sista bitarna som skulle placeras i plastsäckarna och föras tillbaka till kolonin.

2. DET FÖREVIGADE MOLNET Samhället på kolonin var i upplösning. Vetenskapen hade nått en punkt där den insett sina egna begränsningar. Vad som följde var en hård debatt, tes ställdes mot antites och slutresultatet var idémässig antropi, ett slags återgång till något tidigare, och slumpen tog över. Nu färdades fritänkarna mot det avlägsna molnet, en nebulosa av interstellärt stoft, där man traditionellt tänkte sig att stjärnor bildades. De visste inte varför de gjorde färden. De kände att sökandet var livets största äventyr. Färden i rymdskeppet var olik andra färder de hade gjort förut. Tidigare hade resorna haft ett tydligt syfte, ett konkret mål. De hade vant sig vid livet i rymden. De åt bra, de spelade spel, hade diskussioner om allt möjligt. Nu var de fjärran från det uppenbara och något annat tog vid. En kväll satt de och filosoferade när Trent blev allvarlig. ”Tänk om själva anledningen till denna resa är någon annan än vad vi tror att den är? Att vi inte alls vill söka. Att vi egentligen har lagt allt detta bakom oss.” ”Vad menar du?” ”Att vårat så kallade intresse bara är upprinnelsen till något nytt. 63

Kanske är vi på väg bort från oss själva och in i ett annat universum, rent bokstavligen?” Amy betraktade inte resesällskapet. Hon tittade ner på bordet, upptagen med att räkna vitaminpiller vid sidan av en burk. ”Detta är inget jag hämtar ur min fantasi.” fortsatte Trent, ”Jag har sett sofistikationen i olika medvetandeplan, förstått att min sanna känsla är en produkt av information jag närt på ett djupare plan.” ”Jag minns våra äventyr...” sade Amy, men var fortfarande upptagen av vitaminpillren på bordet. ”Jag kanske är förälskad,” sade Trent abrupt. ”Förälskad?” sade Amy förvånat, ”förälskad i vad?” ”Det är det jag undrar över. Jag har i perioder trott att jag är förälskad i dig. Bara i dig. Men just nu pendlar det. Det är en känsla som kommer och går.” Amy betraktade nu tjugoåttaåringen med intresse. ”Problemet är att jag inte är förälskad i personen jag sett,” fortsatte Trent, ”inte i personen som sitter bredvid mig. Det är något som du kanske är men inte vågat ge uttryck för. Eller så är det något annat.” Amy skrattade. Hon hade vant sig vid fritänkarens märkliga påhitt. Hans impulsivitet i stunder när det minst räknades. ”Varför sitter vi alls i det här rymdskeppet?” sade Trent. ”Vi är på väg till en okänd plats just för att det är en okänd plats. Vi vet inte vad vi kommer att möta. Vi vet inte om det finns några hemligheter att upptäcka.” ”Kanske gör vi det för att vi inte kan göra något annat? För att vi kommit över den rätta informationen.” ”Det är det jag trott länge. Men jag vill inte tro så.” Trent skruvade på sig. ”Jag ser det som att grundanledningen är att känslan vill befrias. Att den vill göra det allra mest opraktiska som finns. Det är alltså viktigt att målet är ytterst diffust. Att intellektet protesterar. Memerna i samhället har lett oss att tro att detta är meningslöst. Och det kanske är meningslöst. Men då blir känslan ännu mer befriad.” Amy funderade. Hon analyserade Trents påståenden som för att se bortom dem och hitta betydelsen. ”Ja, kanske,” sade Amy, ”och är detta anledningen till att du är intresserad av mig?” Trent iakttog Amy med klara ögon. ”Ja, kanske. Just för att du har en dold sida jag aldrig utforskat.” Paret bröt upp och gick runt på rymdskeppet och ägnade sig åt lustfyllda aktiviteter. 64

Trent hittade en blomma som behövde vatten. Han justerade det ultravioletta ljuset för att förbättra fotosyntesen. Amy stannade i ett träningsrum och gjorde kroppsrörelser. Det var inte bara för att öka styrkan i musklerna. Det var också för att höja Chi och hitta tillbaka till det naturliga energiflödet. Någonstans mitt uppe i alltihopa började hon tänka på det som Trent hade sagt. Hon hade också varit attraherad. Attraherad inte på grund av fritänkandet som de delat utan snarare av det klumpiga. Att Trent inte tänkte tillräckligt, att han hade för plötsliga slutsatser. Att han ibland kunde gå iväg för att pissa utan att dölja sin oblyghet, men det var inget hon ville se. Hon lät sig lockas av tanken på det förbjudna. På de trick som psyket spelade i de stunder när hon inte riktigt var med. De fortsatte inte diskussionen. De bara snuddade vid tanken. Lät sig föras bort av icke-slentrianen i allt som var obekvämt. Till sist började de ana att de kommit något på spåret. De visste inte om det var ’relationen’, om det var äventyret eller något de faktiskt lämnat. ”Jag tror att det som sker är större än oss själva,” sade Trent. Han hade satt sig i träningsstolen och pressade vikter. ”Hur menar du?” ”Jag menar att det är information som kommer in i oss. Betraktandet av stoftmolnet, förmågan vi har att lägga allt åt sidan. Sökandet som inte finns mer. Att den här resan är något annat.” ”Ja, kanske.” ”Jag misstänker att vi kommer att förändras och bli något annat. Attraktionen jag känt för dig bara ökar. Du är för ointresserad av mina kommentarer, för uppe i din egen värld av matematik, av fysiska angelägenheter och ovilja.” Amy log. ”Det viktiga är att jag fortsätter med det här,” sade Trent, ”att jag låter mig föras bort av en känsla jag inte känner.” ”Jag tror jag börjar inse något om dig,” sade Amy, ”att informationen jag burit på skapat ett avstånd och hindrat mig från att se det usla i ditt väsen. Det jag trott är att du lett mänskligheten framåt. Att våra bedrifter skapat entropi och lett till vissa framsteg. Men kaoset vi sett är bara början på något nytt. På en ny ordning av känslor och instinkter. På ett nytt samhällsskick av oanad natur.” 65

”Pratar du om ondskan?” ”Ja, ondskan. Vår ’ondska’ är i realiteten det enda goda i våra väsen. Det vi trott är gott är i realiteten ont och vise versa.” Trent pressade några vikter till men stannade upp och tittade på Amy. ”Ja, kanske är det därför vi inte känt något för varandra, tidigare.” Paret gick iväg till bordet de tidigare hade vistats vid, tog lite nervstimulerande medel och lät sig föras bort. ”Det finns inget interstellärt moln,” sade Trent. ”Molnet finns i oss själva. Det är en föreställning vi närt om det ultimata äventyret. Men äventyret är här, mitt framför oss.” Amy skrattade. Trent lade sig till med en konstig ovana. De betraktade det interstellära molnet som avtecknade sig mot den ljusa himlen. Ett moln i ett moln, som om de befann sig i universums födslokammare. Inget var förbjudet. Den uslaste tanken dominerade. Till sist hamnade paret i säng, men de gjorde inget. De förberedde sig på slutdestinationen. På molnet av information som de närt hela resan.

3. DEN NYA VETENSKAPEN Samhällskicket på kolonin hade börjat stabiliseras. Tron på det gamla hade försvunnit. Ordningen följde en universell princip som sade, att när strömlinjeformade strukturer upphörde försvann kaoset och en annan ordning kunde födas. Fritänkarna var inte längre fritänkare. De var vetenskapsmän. De upptäckte att livets uppkomst inte var ett mysterium. Informationen fanns inte ute i rymden. Den fanns på kolonin och kunde utvinnas genom att analysera alla texter. Den sanna informationen var att negera alla påståenden och tänka tvärtom. En ny vetenskap kunde födas. Paret förenades, födde barn och blev budbärare i den nya tiden.

Kajsa Johannesson Guldheden Nu eller aldrig – Ta en kopp kaffe. Under tiden skall jag berätta min lilla historia för dig. Jag heter Margareta och har precis fyllt 54 år. För fem år sedan blev jag änka. Min man, Rolf, gick hastigt bort i en hjärtinfarkt. Vi fick aldrig några barn, utan när han dog blev jag ensam. I början hade jag bara tid för sorgen, men sedan kom ensamheten över mig. Den höll på att fräta sönder mig. För att förhindra det bestämde jag mig för att bryta den. Vet du vad jag gjorde? Du skulle aldrig kunna tro det om en kvinna i min ålder. Eller kanske? I alla fall tvivlade min väninna på mig när jag berättade det för henne. Jo, jag svarade på en kontaktannons som var införd i morgontidningen som jag brukar läsa varje dag. Kontaktannonserna hade jag aldrig tidigare brytt mig om, utan hastigt bläddrat förbi. Jag var inte ensam då. Jag hade min man och han var mitt liv. Men just denna dag för drygt ett halvår sedan, när jag kände att jag fått nog av att vara själv, fastnade min blick på en av alla dessa kontaktannonser. Jag har den här. Vänta lite skall jag läsa den för dig: ”Är du som jag, ensam? Och dessutom en varm och mogen Qvinna mellan 45-55 år? Skriv i så fall till mig! Jag är en man på 48 år som blev änkling för tre år sedan. Vill nu bryta ensamheten och dela den i tvåsamhet med dig. Mina intressen är: natur, simning och mysiga hemmakvällar med dig.” ”Olof 7427-S” Det blev mycket beslutsvånda innan jag bestämde mig för att svara på annonsen. Men vad härligt och befriande det kändes när jag vågade skicka iväg mitt brev till denne okände ”Olof”! Gissa om jag kände mig modig! Det var första gången i mitt liv som jag svarade på en sådan här annons. Ja, det var faktiskt även första gången i mitt liv som det kändes lite pirrigt och spännande. Jag gick och funderade för mig själv om han skulle svara eller inte. Veckorna gick. Och de blev till månader. Jag slutade tänka på honom och hade nästan glömt bort att jag svarat på annonsen. Nästan. 67

Men en dag låg det ett blått kuvert på golvet i hallen. På framsidan var en prydlig och gammaldags handstil skriven. Jag slet upp kuvertet och det var nära på att brevet han skrivit gick sönder. Så ivrig var jag. Och så mycket hade jag längtat efter att få svar. Här skall du få höra vad han skrev: ”Hej Margareta, Tack för ditt långa och innehållsrika brev. Du får bara ett kort brev tillbaka av mig, för jag är ingen bra brevskrivare. Jag vill gärna att du ringer mig, så att vi får pratas vid. Förresten vill jag be om ursäkt för mitt sena svar till dig, men jag började undra om jag verkligen gjort rätt när jag satte in kontaktannonsen. Det är nämligen första gången som jag har gjort det och jag fick väldigt många svar. Men till slut bestämde jag mig i alla fall för att svara på just ditt brev. En av anledningarna till det är att vi delar den gemensamma erfarenheten av att ha mist vår älskade. Efter att ha läst ditt brev många gånger tror jag vi kommer förstå varandra på många olika plan. Ring snart! Varma hälsningar från Olof” Tänk att det blev just mitt brev som han svarade på! Hjärtat hoppade till i ett stort glädjeskutt. Dagarna gick och blev till veckor. Jag hade haft styrkan att svara på kontaktannonsen. Men nu ville denne Olof att jag skulle ringa honom. Vad i hela världen hade jag nu gjort? Ytterligare några dagar gick. Jag funderade fram och tillbaka på hur jag skulle göra. Ringa honom? Inte ringa honom? Mina tankar pendlade än hit och än dit. Jag försökte kasta krona eller klave om problemet. Men det gjorde mig definitivt inte klokare. Till slut bestämde jag mig. Jag skulle ringa honom; hade jag haft modet att svara på annonsen, fick jag också fullfölja ansvaret att kontakta honom. Han hade trots allt svarat på mitt brev, och jag ville ju få lite spänning i min tillvaro. Så jag ringde. Det blev inte bara ett telefonsamtal, utan det blev flera. Vi hade mycket att prata om, och tiden gick fort under våra telefonsamtal. Det kändes som om vi verkligen lärde känna varandra på djupet. Tiden rann iväg och julen närmade sig. Jag gick och tänkte på att det kunde vara dags för mig och Olof att träffas. Han hade inte tagit några initiativ till ett personligt möte. Så jag visste att nu berodde det på mig om vi skulle träffas eller inte. Men vad skulle vi hitta på? Jo, jag kom att tänka på att 68

vi båda tyckte om att simma. Vi skulle kunna träffas för en simtur. Jag ringde Olof och lade fram mitt förslag. Han tyckte det var en bra idé, och vi bestämde oss för att träffas klockan tre, nästa dag, på caféet som låg i anslutning till simhallen. Jag kom i god tid och satte mig för att vänta på Olof i caféet. Tiden riktigt kröp fram. Varför skulle jag vara ute i så god tid? Det hade räckt med en kvart före avtalad tid. Nu skulle jag sitta och vänta trekvart på honom, kanske längre om han var försenad. Herregud! Jag skulle hinna bli jättenervös i denna väntans tid. Det var tomt i caféet, och det var bra, eftersom vi inte riktigt visste hur den andre såg ut. Vi hade beskrivit så gott vi kunde för varandra, om hur vi såg ut och vilka klädesplagg som vi skulle ha på oss. Men någon röd ros i kavajslaget var vi båda rörande överens om att det inte blev. Situationen kändes speciell utan att vi ytterligare behövde utmärka oss. Men vi hade inte behövt oroa oss, det var inte en människa i caféet, förutom jag och caféägaren. Kanske var det inte så konstigt när det bara var några dagar kvar till jul. Människor hade väl annat för sig än att gå till simhallen i dessa bråda dagar. Ja, tänk om jag och Olof kunde fira jul ihop! Det kunde vara trevligt. Jag satt och väntade. Och väntade. Min nervositet försvann för en stund när jag studerade caféägaren. Hon var ung, smal och mycket vacker. Hennes långa, mörka och lockiga hår böljade som havets vågor nedför hennes axlar. Tänk den som var ung ändå! Ja,tänk… Hon pratade i telefonen. Det var väl hennes sätt att få dagen att gå. Kanske pratade hon med sin pojkvän. Eller en nära väninna. Apropå väninna, så borde jag förresten ringa till min, det var evigheter sedan jag talade med henne. Det dåliga samvetet för Majken slog till med full kraft. Jo, jag skulle absolut ringa henne ikväll. Jag skulle berätta för henne om mötet med Olof. Tänk att jag skulle ha något spännande att berätta för henne, för en gångs skull! Det var ju alltid hon som hade något att berätta för mig. Nu var det ombytta roller. Minuterna hade tickat på till en halvtimme, som i sin tur blev till en timme. Jag fortsatte att vänta. Nervositeten kom och den gick. Klockan hade blivit kvart över tre. Skulle Olof dyka upp? Varför kom han inte? Jag blev mer nervös ju mer minuterna tickade på. Mitt hopp om att få möta honom 69

sjönk allteftersom tiden försvann. När klockan var fyra fick jag ge upp min väntan. Han skulle inte komma, och han hade inte missat mig bland en massa andra människor. Inte i ett folktomt café. Vad skulle jag göra? Skulle jag gå hem eller skulle jag gå in och simma själv? Varför skulle jag gå hem? Jag morskade upp mig. Om han inte ville träffa mig, skulle jag inte vara ledsen för det. Jag kunde gå in och simma själv.

*** – Har du tid att lyssna en stund? – Det är förresten jag som är Olof. Jag såg henne sitta där på caféet. Hon var verkligen attraktiv i sin mossgröna dräkt och med det röda, axellånga håret. Vi hade haft många trevliga telefonsamtal och verkligen lärt känna varandra. Men nu svek modet mig. Typiskt. Jag är en riktig hare. Och en stor sådan. Vad gjorde jag? Jo, jag betraktade henne en lång stund. Hon såg mig inte bland människorna som gick ut och in från simhallen. Dessutom satt jag på en bänk lite längre bort, precis bakom en stor palm. Jag satt och låtsades läsa en tidning, men bakom den sneglade jag på henne. I caféet var hon den enda gästen, så det var omöjligt att missa henne. Dessutom kastade hon ofta en blick på klockan. Tiden gick, och jag försökte samla ihop mitt mod. Jag försökte våga gå fram till henne, men allt kändes så fel. Vad skulle jag prata om? Kanske modet skulle komma tillbaka om jag gick en liten promenad? Den blev lång. När jag kom tillbaka var platsen där hon suttit tom. Den riktigt skrek åt mig: ”Jävla tönt! Hur kunde du missa ditt möte? Hon som var så trevlig att prata med i telefon, och kvinnan som du även blev förtjust i vid första anblicken? Jävla hare!” Vad skulle jag göra nu? Skulle jag gå hem eller skulle jag gå in och simma själv? Vad hade jag egentligen att gå hem till? Ingenting. Nähä Olof, gå du in och simma själv. Precis som du alltid har gjort. Vattnet som var klorerat, lite småkyligt och ljusblått omslöt snart min kropp. Det kändes skönt att ta de första simtagen. Frustrationen över att 70

jag inte vågat gå fram till Margareta försvann med mina simtag. Jag simmade i min egen värld. Ensam. Precis som jag alltid hade gjort tidigare. Ensam. Utanför piskade oktoberstormen och plötsligt fick jag se Margareta närma sig mig i vattnet. Då insåg jag att jag hade fått en andra chans, och jag lovade mig själv att inte gå upp ur bassängen förrän jag hade bjudit ut henne på en mysig restaurang på kvällen. Det var nu eller aldrig!

Oväntat möte Malin var en kvart försenad till mötet. Hon småsprang för att inte komma alltför sent. Hennes ursäkt den här gången skulle vara att spårvagnen blivit försenad. Men ingen Annelie stod där. Runt omkring henne gick människor förbi. Alla var de på väg någonstans. De var glada och förväntansfulla. Solen hade gått ner för några timmar sedan, men det var svårt att se om det var en stjärnklar kväll för stadens starka neonljus. Kvällsvinden rufsade om i hennes ljusa hår. Hon var nyklippt, och frissan hade fönat hennes mörkbruna hår i en pagefrisyr som hade sett snygg ut när hon såg sig i spegeln på hårsalongen. Bakom henne porlade fontänen, och trädens lövverk fladdrade i den svala vinden denna majkväll. Tiden gick. Hon tittade på klockan uppe på den höga kontorsbyggnaden. Den visade på 22.25. Vart hade Annelie tagit vägen? Det var många som stämt träff vid fontänen i Brunnsparken denna fredagskväll. Malin letade fram sin mobiltelefon ur axelväskan och ringde till Annelie, men det var bara mobilsvar. Hej! Jag kan inte ta ditt samtal just nu. Lämna ett meddelande eller ring tillbaka senare. Pip. – Var håller du hus? Jag väntar på dig vid fontänen. Ring mig så fort du lyssnar av detta. Den ena spårvagnen efter den andra anlände till hållplatsen, stannade en kort stund för att senare rassla iväg till nästa. Ingen Annelie steg av. Hade hon tagit fel på kväll? Kanske var festen som de hade blivit bjudna till på lördag kväll? 71

Hon såg hur människor möttes, kramade om varandra och gick iväg. Två män gick tätt förbi henne, och den ene vände sig om och tittade på henne med var-hon-intresserad-av-att-följa-med-honom-blicken. Malin knäppte igen sommarjackan och tittade åt ett annat håll. Hon kastade en snabb blick på sin armbandsklocka. Ytterligare tjugo minuter hade gått. Hade Annelie bara gått sin väg när Malin inte hade kommit? Varför kunde hon själv inte vara bättre på att passa tiden? Nästa gång skulle hon vara ute i god tid. Nästa gång. Malin började lägga märke till alla blickar som slängdes till henne från olika håll. Det var verkligen pinsamt att stå här själv och vänta. Malins blus under jackan var tunn, och hon började småfrysa i kvällsbrisen. Vad skulle hon göra nu då? Hon ville inte åka hem, för hon var inställd på att få en trevlig kväll och att få träffa trevliga människor. Till sist började hon med dröjande steg gå mot festlokalen, Oasen, där festen som de blivit bjudna till skulle vara. Det skulle bli mycket folk som kom, det visste hon, eftersom hon pratat med en av festfixarna. Det skulle bli några hundra, hade han sagt. Utanför var det kö. Hon trampade fram och tillbaka i sina högklackade skor för att hålla värmen. Otåligheten kom krypande. Malin ville in och dansa för att få upp värmen och glädjen. Inte stå utanför. Kanske var det en bra grupp som de hade hyrt in som spelade ikväll. Men var det bara en DJ var hon ändå nöjd. För hon ville ha en rolig kväll i sällskap med kul festfolk. – Hej! Dig känner jag igen. Malin vände sig om och mötte ett par glittrande ögon med skrattrynkor. Den blonde mannen log mot henne och strök bort luggen från sitt ansikte. Alla raggningsförsök var tillåtna. Hon var en ensam kvinna utan sällskap. – Jaså? svarade hon och granskade honom ett ögonblick. – Solrosgatan 25. – Jaha, det är ju där jag bor. – Känner du inte igen mig? Ögonen var blå, och han hade en grop i hakan. Hon gissade att han var i medelåldern. Kavajen var nonchalant slängd över axeln, och den andra handen hade han nedstucken i ett par svarta jeans. Hon skakade på huvudet. Kön gick framåt, och de började närma sig vakten som stod i dörren. – Jag får väl göra pinan kort. Magnus heter jag, sa han och sträckte fram handen till henne. 72

– Jaha. Malin, sa hon och tog hans varma hand. – Om du inte känner igen mig så känner jag i alla fall igen dig. Vi bor faktiskt grannar du och jag. – Jaså, jaha. Var det honom hon hade mött i trapporna och som hade tappat tvättkorgen framför henne? Han som ilsket hade slitit ifrån henne underkläderna som hon hjälpt honom att ta upp? Men hon låtsades inte om det som hade utspelat sig i trapphuset utan drog till en liten vit lögn: – Ja, nu känner jag igen dig. Men först trodde jag att du kanske var en av mina kunder på Konsum. De fortsatte att småprata men avbröts till slut av vaktens kalla och respektingivande röst. – Är ni båda i sällskap? Magnus förekom henne. – Ja, sa han med ett skratt. – Ni kan gå in båda två, sa han utan att ändra en min och pekade mot garderoben. – Kan vi inte träffas i baren om tio minuter? Jag måste bara först kolla om en kompis har kommit, sa Magnus och gav henne ett varmt leende. Hon kände hur det pirrade inom henne och visste inte riktigt vad hon skulle svara. Det blev en kort tystnad mellan dem. – Hmmm. Kanske det. Jag skall i alla fall fundera på ditt förslag. – Då syns vi snart! Han vinkade åt henne och försvann bland de övriga gästerna. Hon hängde av sig jackan och gick in i festlokalen. Väggarna var vitmålade och de olika rummen förenades med kalkade tegelvalv. Genom den dunkande musiken uppfattade hon sorlet av röster. Låten ”I will survive” strömmade ut ur högtalarna, en låt som hon förknippade med trevliga och roliga minnen. Som när hon för säkert tjugo år sedan åkte med Annelie på danskryssen och fick en träff med självaste DJ:n efter spelningen. Roterande ljus i regnbågens färger spred sig över dansgolvet, och på småborden stod värmelyktor som spred ett fladdrande sken. Hon kikade mot baren. Många av gästerna sträckte ut sina händer för att få bartenderns uppmärksamhet. Hon såg hur han sprang fram och tillbaka bakom bardisken med fyllda glas. Det var verkligen liv och rörelse. Hon spanade efter Magnus men såg honom inte bland alla de törstande människorna som stod där och trängdes. 73

Plötsligt hörde hon någon som skrek åt henne. – Malin! Var har du hållit hus? – Annelie! Varför har du inte svarat i telefonen? – Hur tror du att jag skall höra min mobil i den här höga musiken, frågade Annelie buttert. – Förresten, är du här inne, vi skulle ju mötas vid fontänen? – Ja, det är jag, svarade väninnan med en sur blick. Jag har väntat här på dig i över en timme. – Och jag har stått där ute och frusit i en hel timme, svarade Malin syrligt. De stod och stirrade stint på varandra medan discomusiken hördes i bakgrunden. – Kommer du inte ihåg att vi bestämde att vi skulle träffas här inne, för att du har så svårt att passa tider, frågade Annelie slutligen. – Åhhh, det kommer jag ihåg nu när du säger det. Men du behöver väl inte skrika åt mig. – Jo, det behöver jag. Hur roligt tror du det är att sitta här inne ensam och vänta på dig som aldrig dyker upp? Hon såg på Annelie som hade på sig sin rödblommiga och snäva klänning som visade hennes kurvighet. Väninnans blonda hårsvall låg i perfekta vågor, och make-upen var som vanligt omsorgsfullt och snyggt lagd. – Jag förstår att du är arg, svarade Malin. Men kan vi inte glömma det hela? Jag bjuder dig på något att dricka. – Nej! Du har förstört min kväll. Jag åker hem nu. Vi får pratas vid imorgon. Hon vände sig om och gick resolut mot utgången. Malin stod förvånad kvar. Eller var hon egentligen förvånad? Var det inte ofta som Annelie de senaste åren hade skällt ut henne när hon gjorde något misstag? Detta medan hon själv, lugnt, tog emot och bara svalde väninnans spydigheter? Malin såg Annelie försvinna med en mycket rak hållning och raska steg i folkvimlet ut ur lokalen och mot garderoben. Hur goda väninnor var de förresten nu för tiden? Var Annelie en väninna som hon kunde lita på, och var det inte så att Annelie tog hennes vänskap för given? Hon blev osäker på deras vänskap som hade förändrat sig under åren och hur den skulle kunna hålla i framtiden. Tidigare så hade de haft det så roligt när de hade träffats och hittat på olika saker. Malin skulle behöva prata ut med Anneli 74

om deras vänskap, för så här kunde det inte få fortsätta. Men det skulle hon göra när det lugnat ner sig mellan dem. Om några dagar. Skulle det här få förstöra kvällen? Nej, det skulle det inte! På dansgolvet trängdes folk. Det var en god stämning, och den blev inte sämre när DJ:n bytte låt och ”We are family” strömmade ut ur högtalarna. Hon satte sig ner på en ledig stol och tittade runt i lokalen. Hennes ögon sökte efter Magnus, men hon såg honom ingenstans. Kanske hade han lämnat stället? Hon vände blicken mot dansgolvet, han kanske hade tröttnat på att vänta på henne och bjudit upp någon annan. Men hon såg honom inte. När hon efter en stund tittade mot baren såg hon handen som sträcktes ut i folkminglet och vinkade åt henne. Handen som tillhörde Magnus med de glittrande och glada ögonen. Hennes granne och kanske nya vän. Med glada och förväntansfulla steg gick hon bort till honom. Han gav henne en varm kram och frågade: – Vem var förresten kvinnan med det blonda håret som såg så arg ut? – En väninna, svarade Malin kort. – Jag visste inte om jag skulle gå fram till er eller inte, men jag tog det säkra före det osäkra och stannade i baren där jag hade bra uppsikt över dig. Ville inte att någon annan man skulle få lägga beslag på dig. Malin hade druckit hälften av sitt vin när Magnus böjde sig fram. Hon kände en frisk doft av rakvatten som påminde henne om sommaren. Han viskade med en mjuk och behaglig stämma i hennes öra: – Vill du dansa med mig? Malin nickade till svar. Han tog ifrån henne glaset med det halvdruckna vinet och ställde det på bardisken och tog henne i handen. Han tryckte hennes hand hårdare, och de gick med säkra steg mot det roterande ljusspelet och de andra paren som tätt omslingrade dansade till ”Power of love”.

Grannen ovanför – Nej, nu får det vara nog! Hör du det? Skrek hon till sin okände granne och slog igen pianolocket med en smäll. Ann-Charlotte var nyinflyttad och hade bott i lägenheten i tre månader. Det var ofta hon hörde grannens musik. Värst var det när de hade fest, då riktigt 75

dallrade de fem blomklockorna som var av glas i hennes taklampa. Klirr, klirr, klirr, lät det. Tänk om den skulle ramla ner från fästet? Arvegodset från mormor. Nej, nu fick det minsann vara nog. Hon skulle ta saken i egna händer. Gå upp till grannen och fråga vad han egentligen höll på med. Han spelade så högt att hon inte hörde sina egna toner på pianot. Fastighetsägaren hade sagt till henne, att om det uppstod några problem så var det bara att ringa till honom. Men hon ville klara upp saker själv. Inga mellanhänder, det bäddade bara för ytterligare konflikter. Hon kom att tänka på Roland som hon hade separerat från. Vad skulle han ha tyckt om den discospelande grannen? Han som inte tålde hennes pianomusik utan tyckte den var oväsen? Vilka gräl de hade haft om detta! När det gällde pianomusiken var hon kompromisslös, den var hennes liv. Men de hade haft fler olikheter som kom till ytan efterhand. Hon upptäckte under åren som de levde ihop att de var omaka. Så efter fyra år packade hon ihop sina saker och flyttade. Både hon och Roland kände att det som skedde var det bästa. De hade inte fått några barn som behövde komma i kläm, utan det var väl mest hans ego som visade sig genom att Roland ville att de skulle fortsätta vilket hon inte ville. ”Det var en lycklig separation” sade hon till sina vänner. Hon var själv förvånad över lättnaden och friheten som hon hade känt när de flyttade från varandra. Någon sorg fanns inte för hennes del. Nej, faktiskt inte. Hon hade mer känslan av att vara en ballong som flög högt upp i sommarsolens strålar, när hon äntligen tog steget och lämnade honom efter alla år med honom. Det hade inte varit lätt att hitta en lägenhet i sta’n, så hon hade haft en väldig tur när hon hittade den här mysiga och välplanerade tvårummaren. Bara det nu blev ordning och reda på grannen. Hon rättade till den svala dräkten i naturfärgat linne som hon hade på sig, fick på sig skorna, kastade en snabb blick i hallspegeln och kammade snabbt till det bruna axellånga håret. Ann-Charlotte öppnade dörren och slog igen den hårt efter sig. Nu skulle hon verkligen prata ut med grannen. Det var helt säkert någon ung kille som nyss flyttat hemifrån och inte hade lärt sig hyresreglerna. Idiot! Om han inte lärt sig något hemifrån så var det dags för det. Grannar emellan. Med ilskna och bestämda steg klampade hon upp för trapporna. Hon ringde på dörren en gång. Ingen öppnade. Hon ringde på dörren ytterligare en gång, och nu lät hon signalen ringa länge. Länge. Han skulle 76

minsann få höra. Nu hörde hon steg innanför dörren. Det var ingen ung kille som öppnade utan en medelålders man i hennes ålder. Han var av medellängd, hade mörkt lockigt hår med några stänk av grått i och blåklintsblå ögon. Hans utstrålning av mildhet och styrka kunde hon inte undgå att känna, och hon hade svårt att släppa honom med blicken. Ann-Charlotte kom av sig helt och kände hur det hettade till i ansiktet. Svettpärlorna började tränga fram på överläppen. Herregud, vad skulle hon nu säga? Det var han som började prata. – Hej! Vad vill du? Hon visste inte först vad hon skulle säga, men efter en stund stammade hon fram: – Du spelar lite högt. – Jaså, tycker du det? sa han med ett litet snett leende. - Tror du att du kan sänka något? Det är inte första gången som du spelar högt, sa hon med en lite säkrare röst. - Du tycker alltså inte om min rockmusik, frågade han med en låg och mjuk stämma. – Tycker om och tycker om… Jag vill gärna höra mitt eget spelande utan discoinfluenser. - Rock, sa han och log. Hon såg hans skrattrynkor vid ögonen. – Om du vill veta det, så tycker jag faktisk mer om klassisk musik. - Du spelar förresten väldigt vackert. Men ibland vill jag höra något annat än dina pianotoner, sa han och log på nytt. Du kanske kan börja spela lite rock på ditt piano? Ann-Charlotte var tyst en stund och hörde hur någon stängde en dörr på första våningen. – Oj, hörs det så väl? Det har jag inte tänkt på. – Jo, det gör det. – Ja, där ser man. Här kommer jag upp och klagar på dig… Hon fortsatte inte meningen utan såg ner på stengolvet när hon insåg att hon spelat rätt sent ibland. – Men du, det gör inget, sa han tröstande. Hon blev ännu en gång varm om kinderna och var säker på att hon såg ut som en kokt kräfta i ansiktet. – Det är vacker musik, inte som min. Men… 77

Plötsligt såg hon något som likt ett svart streck försvann nerför trapporna. – Findus! Typiskt han skall alltid sticka ut så fort dörren är öppen en stund. – Jag kan hämta honom, sa Ann-Charlotte, och började småspringa nerför trapporna i sin snäva dräkt för att hinna i fatt katten som rymt från sin husse. Utanför dallrade sommarvärmen, det var säkert minst 30 grader utomhus denna sommarkväll. Tur att det bara var ett trevåningshus, längst ner innanför ytterdörren satt Findus och jamade. Han ville tydligen ut. Tur var också att ytterdörren var stängd, annars hade det blivit en lång språngmarsch för att hitta kattskrället. Hon lyfte försiktigt upp katten i sin famn, och den lade sig snällt till rätta och började spinna när hon klappade den. När hon kom upp till tredje våningen igen så stod hennes granne och log i dörren. – Ja, där ser man, du lyckades fånga in min lilla buse. – Ja, men han var snabb och satt längst ner i trapphuset. – Det är typiskt för honom. Men han behöver väl lite motion ibland eftersom han är en inomhuskatt. Ann-Charlotte släppte sakta ner Findus som lydigt försvann in i lägenheten. Det blev åter tyst mellan dem och sedan frågade han: – Du är rätt nyinflyttad, va, sa han med sin behagliga röst? Hon kom av sig. Han var riktigt läcker med sitt solbrända ansikte, sin skäggstubb och hår på bröstet som skymtade fram där den ljusgrönrutiga skjortan var uppknäppt i halsen. – Ja, jag har bott här i nästan tre månader. Jag trivs bra här i landshövdingehusen. Tidigare bodde jag i en villa. Hon blev osäker när hon inte visste hur hon skulle fortsätta samtalet. – Hur länge har du själv bott här? Du verkar ha rätt bra koll på dina grannar. – Ett ny granne i huset lägger jag alltid märke till. Hur länge har jag nu bott här? Jo, i tre år. Alldeles för länge… Så länge har jag faktiskt aldrig bott i en lägenhet. Två år brukar vara genomsnittet. Du vet, omväxling förnöjer, sa han och blinkade åt henne. – Ja, det gör det visserligen, men du har hunnit bo i en hel del lägenheter och känner väl till stan utan och innan vid det här laget? – Ja, det kan man nog säga. Jag har flyttat kors och tvärs. Så några stadsdelar har jag blivit bekant med under åren. Patrik heter jag förresten. 78

Han sträckte ut handen till henne. Hon var alldeles svett på insidan av sin egen och hoppades att han inte skulle märka detta. – Ann-Charlotte, sa hon och tog hans hand. – Jag skulle förresten fika, fortsatte Patrik, du kanske vill komma in en stund och göra mig sällskap? – Nej, inte nu men kanske vid ett senare tillfälle. Jag måste gå ner till mig nu och ordna några saker. Men visst, gärna en annan dag. Hej, så länge! Hennes ben kändes champagnefyllda, likaså hennes sinne, när hon sakta började gå nedför trapporna. – Hej då, sa han med en besviken röst. – Och du… Jag skall sänka musiken, ropade han efter henne. Hon skrattade och vände sig mot honom igen. – Jag skall tänka på att mitt piano också hörs. Det lovar jag. Kanske kan det bli inslag av rock i mitt pianospelande så småningom. Hon började gå nedför trapporna med lätta steg. Den ilska hon känt tidigare var som bortblåst. Vilken charmig man! Hans dragningskraft kunde hon inte ha missat, ens på hundra meter. Det var länge sedan hon brytt sig om män, men nu kände hon sig mer upplyft än på länge. Runt Patrik lyste det verkligen. Hon stack handen i byxfickan för att ta upp sin dörrnyckel. Dörrnyckeln? Ann-Charlotte blev kall inombords och började gräva runt i sina fickor på kjolen men hittade ingen nyckel. Hon var utelåst. Vad skulle hon göra? Ann-Charlotte behövde ringa till sin väninna och få sin extranyckel som fanns hos henne. Men det kunde ta några timmar innan hon fick tag på henne. Hon behövde låna en telefon av någon. Vem? Därefter började hon med förväntansfulla steg gå uppför trapporna igen. Den här gången blev det bara en kort ringsignal på dörren. Patrik öppnade och log sitt snälla leende. – Redan tillbaka, Ann-Charlotte? – Ja, det är jag. Gäller fortfarande erbjudandet om fika hos dig? – Javisst, det gör det, kom in. Ann-Charlotte följde efter honom och stängde dörren.

Jan Khouback Annedal Luftledningarnas vibrationsvirtuos Alla människor vill väl göra någonting bra av sitt liv. Jag tror att det är en mänsklig grunddrift, lika självklar som att äta och att sova. Det finns i och för sig mängder med självklara och närliggande drifter att välja på för den som så önskar. Man kan bedöva sig med romantik, eller vara förstelnad av sorg. Kanske dämpad av alkohol eller andra droger. Men var och en vet ju innerst inne att dessa tillstånd är tillfälliga och att ingen av dem är något som i längden skänker någon större tillfredställelse. Hos alla finns det säkert därför en hemlig tanke och brinnande längtan efter att göra någonting riktigt bra. Någonting som är riktigt fulländat. Någonting som ingen annan klarar lika bra. Någonting som efter fullbordandet får en att känna sig på ett alldeles speciellt sätt. En överhimmelsk själslig och kroppslig njutning helt enkelt. En vis man påstod en gång att den enda fulländade njutning som stod oss till buds i vår eländiga jämmerdalsvandring här på jorden, det är orgasmen, men det är fel. Det finns en annan tillfredställelse som också ger en glimt av evigheten, och det är fulländningens fullbordan. Jag vet ingenting om orgasmens evighetsglimtar. Jag har aldrig nått dit och jag har aldrig velat göra det heller. Skall man nå ett verkligt himmelskt ögonblick, så får man inte splittra sig och förvirra hjärnan och själen med kortvariga njutningsögonblick. Man måste vara dedikerad i sin strävan. En orgasm kan, i bästa fall, uppnås ett relativt stort antal gånger under ett normalt liv, men en fulländningens njutning kan bara inträffa en enda gång i ett mycket litet antal människors liv. Ni kan säkert tänka er hur en person känner sig, som efter ett slitsamt arbetsliv just har fått reda på att hon har vunnit ett Nobelpris för sina insatser. Eller bli en världsberömd konsertpianist på de största scenerna i de mest 80

kulturmättade städerna här på jorden. Ingen vardagskänsla, precis. . . Nu finns det ju bara Nobelpris i ett litet begränsat antal grenar så att säga, och det är ju inte alls säkert att man är destinerad att tävla i just dessa. Och vad det gäller musik, så låg jag själv och sov den morgonen då Gud Fader delade ut den förmågan. Men tack och lov behöver man inte hålla sig till Nobelprismål eller pianovirtuoseri. Det är ju själva fulländandet som är huvudnumret. Vetskapen om att man är oemotsägligt unik, eftersom man har utfört en oemotsägligt unik prestation. En prestation som får andra människor att gapa av förundran och beundran. Det gäller bara att hitta just den prestation som passar en själv. Hitta det ämnesområde som passar ens egna talanger, förväntningar och egenskaper. Sedan är det bara disciplin, envishet, uthållighet och tid som gäller. Svårare än så är det faktiskt inte, om nu någon skulle fråga mig. Många undrar hur jag bär mig åt. De tror att jag är någon sorts nyuppstånden tankeläsar-Truxa, komplett med samkörd och väl intrimmad fru, passligt gömd någonstans i närheten. Ni vet en sådan där parant och representativt lättklädd assistentkvinna som man ser på TV ibland, när de bjuder på äkta trollkarl. Åtminstone var det på det viset när jag var liten. Ni kommer väl ihåg Hylands Hörna som varenda kotte satt hemma och tittade på. Där fanns det ibland sådana där trollkarlar och tankeläsare med. Men hur många kaniner trollkarlarna än drog fram ur sina hattar, eller hur många halsdukar, kulor eller gråsparvar de än skakade fram ur rymliga kavajärmar, så var det ändå någon typ av tankeläsartrick som var toppattraktionen. Det var då hon var med. Hon – för det var väl fru Truxa – brukade stå en bit ner i publiken och se mystisk ut, allt under det hon skickade tankemeddelande till sin man om vad han nu än ville veta för sitt tankeläsarnummers skull. Jag har alltid beundrat tankeläsarkonsten, men jag är tyvärr inte alls utrustad med den förmågan själv. Nej – tankeläsning är inte hemligheten bakom min förmåga.

De som inte har vuxit upp med en enda TV-kanal och Hylands Hörna, de är i stället övertygade om att jag har snokat upp någon liten underårig bleksiktig teknikdåre som medhjälpare. En sådan där liten talle som alltid sitter inne på sitt rum och kalkylerar i operativsystem och som redan vid 14 års ålder har brutit sig in i Pentagon ett par gånger. På lediga stunder skulle han (för sådana typer är alltid killar) då ha byggt någon sorts spionapparat, med vilken han skulle kunna översända meddelanden till mig. Hur det skulle kunna ha gått till utan att omgivningen märker någonting, det har jag hört många varianter av, men den roligaste är att jag skulle ha haft en inopererad sändare i benet, som ger mig en svag strömstöt varje gång nörden trycker på sändarknappen. Strömstötarna skulle jag då ha kunnat tolka med hjälp av någon sorts förenklat morsesystem. Egentligen är det inte så dumt tänkt faktiskt. Visst skulle det kunna ha gått till så. Men var skulle då själva glädjen finnas? Upptäckarkicken? Jag menar – visst kan jag tänka mig att fuska i både det ena och det andra, precis som de flesta. Men aldrig i mitt livsverk. Det finns aldrig något fusk i en fulländning. Därför finns det inte det minsta mygel bakom min färdighet. Ingen övernaturlighet, ingen parant tankeläsarhustru och inget tekniskt nördfjanteri. Bara en otrolig mängd arbete utfört under kopiösa mängder tid. Ja, jag förstår faktiskt inte riktigt själv vart någonstans all tid har tagit vägen. Men det har varit många långa ensamma timmar av träning och åter träning. Mycket försakande av social samvaro och normalt familjeliv med fru, barn, bil, villa och orgasmer. En sak skall ni nämligen göra fullständigt klart för er: Här är det inte fråga om någon medfödd gåva heller. Inte någon sådan där egenartad och ovanlig talang av det slaget som folk brändes och hängdes för förr i tiden. Nej då, det finns inte ett uns av gratis i min förmåga. Det finns inte ens ett litet blygsamt extrapris. Det är dyrt som satan och ingen uppoffring har varit för liten eller för stor. Det är inte bara frågan om uppoffringar och prioriteringar. Varje ledig stund har avsatts åt det, och jag har njutit av varje sekund, så som man bara kan njuta av att gå den törnebeströdda smala väg som leder mot fulländning. Ni förstår säkert av detta, att det inte är någonting man lär sig på en dag. Nej ni, inte ens på en vecka, en månad eller ett år. Jag har hållit på så här i 82

tio år nu – eller är det tjugo? Man räknar inte tiden så noga när det gäller ett livsverk. Men så är jag faktiskt bra också. Inte bara bra förresten. Expert är ett bättre ord. Oövervinnelig! Jag skulle vilja säga att jag är en luftledningarnas vibrationsvirtuos, men jag är samtidigt tillräckligt ödmjuk att medge att jag ännu inte behärskar allt. Det finns fortfarande en del fenomen som jag inte klarar av att beräkna eller förutsäga. Det finns vibrationer och skakningar vars uppkomst för mig är höljda i dunkel. Det finns tecken som gör mig sömnlös. Tecken som jag helt enkelt inte kan förstå. Samtidigt så inser jag att jag förmodligen inte kan komma längre. Jag har nått gränsen för det möjliga och möjligen till och med överskridit den en smula. Jag har alltså nått det möjliga fulländningsmålet. Men naturligtvis slår jag mig inte till ro med det. Jag har det omöjliga kvar och jag arbetar varje stund med att finslipa min teknik och lösa det oförklarliga. Det finns en filosofi bakom mitt arbete. En tanke och en modell över mitt livsverk, skulle man kunna säga. Det måste det finnas bakom varje seriös insats, om man skall kunna se en klar linje i det man gör. Så här är det, förstår ni; Vi har för närvarande tolv spårvagnslinjer i Göteborg, vilka alla hämtar sin energi från luftledningar. Hela luftledningsnätet hänger ihop som ett jättelikt spindelnät. Göteborg är liksom instoppat under ett täcke av spårvagnsluftledningar. Ett glest täcke måhända, men likväl ett täcke. Ett lapptäcke på sätt och vis. Varje lapp i täcket saknas förstås, men sömmarna finns kvar, lite oregelbundet som vore det sytt av en usel amatör, men trots allt sammanhängande. Ända utifrån Saltholmen bort hit till Angered. Ända från Mölndal bort mot Kortedala och Bergsjön. Det innebär att om något rycker i en liten ledningssöm någonstans så fortplantas rörelsen över hela täcket. I början av ryckningen ger rörelsen upphov till svängningar med tillräcklig amplitud för att bli lätt synliga, men ju längre bort man kommer och ju flera nya sömmar den passerar, ju svagare och mera oregelbundna blir svängningarna. 83

Men de försvinner aldrig helt – åtminstone tror jag inte det. Men till slut blir de så små att inte ens jag med min upptränade örnblick kan se dem. Så vad som än vidrör, skakar eller knuffar på täcket var som helst i nätet, så avspeglas det förr eller senare överallt. Täcket har ett eget pulserande liv, och det går helt enkelt inte att stoppa. Det är mitt kall – att kunna dra slutsatser av en luftlednings vibrationer. Att kunna avläsa den, även då den har passerat flera sömmar och mötts av interferens från andra vibrationer från andra ställen. Nu kanske ni börjar ana vidden av mitt arbete. Det tar förstås ett bra tag för en händelse att komma hit ut till Angered om den inträffar till exempel vid Liseberg inne i stan. Jag vet faktiskt exakt hur lång tid, men det tänker jag inte avslöja. Inte avslöjar jag något som har tagit mig åratals slit och träning för att uppnå. Nej du – om någon vill veta det, så får han – eller för all del hon – allt lära sig det alldeles själv. Jag kan också se exakt vad som har hänt. Genom att studera de ytterst små variationerna och oregelbundenheterna i ledningens vibrationer, så kan jag inte bara dra slutsatser om vad som har hänt, utan också om hur länge sedan det var och ganska så exakt också var det hände någonstans. Så med tanke på det är det väl inte så konstigt att jag kan stå här på spårvagnshållplatsen i Hammarkullen och skåda upp mot spårvagnens luftledning och tala om för er hur lång tid det kommer att dröja innan nästa spårvagn kommer. Det är det här som är mitt stora offentliga paradnummer. Det är det här som jag är känd för. TV har betalat mig för att visa upp denna kunskap. Folk har slagit vad och reportrar har skrivit reportage om det. Jag har faktiskt levt gott på det ett tag. Särskilt vadslagningsinsatserna har förgyllt min tillvaro rejält. Jag kanske inte borde säga det, men jag kan inte låta bli att skryta lite. Det ligger en liten skum illegal vadhållningsbyrå i höghuset rakt ovanför oss, och de sysslar enbart med att ta vad på mina förutsägelser här på hållplatsen. Ser ni snubben där borta vid tunnelmynningen? Han med mobilen, alltså. Det är bookmakern själv, det. 84

De senaste åren har jag till och med haft råd att gå på restaurang och äta då och då. Jag älskar att gå på restaurang faktiskt. Jag minns från när jag var liten hur mina föräldrar brukade ta med mig till restaurang Sophus för att äta söndagsmiddag. Jag minns inte så mycket från min barndom egentligen, men de där söndagsmiddagarna, de minns jag. Både för att det var sådan fin ritual att gå ut och äta söndagsmiddag och för restaurangens namn. Jag minns att jag tyckte att det var så skumt att ph kunde uttalas som ”f”, men om man tänker efter så finns det ju flera sådana ord, till exempel Philadelphiaost. Men i det här fallet blev det ju lite extra lustigt, åtminstone tyckte jag det då. Jag menar – läser man Sophus och uttalar varje bokstav i ph, så kan det ju låta som ett ställe där man förvarar sopor. Då är det ju extra lustigt att detta är namn på en välrenommerad restaurang. Mina föräldrar tyckte dock inte att det var roligt alls. De sa bara att jag var tramsig och bad mig hålla tyst och uppföra mig. Det hade varit roligt att gå dit nu igen efter alla dessa år, nu när jag faktiskt har råd till det, men tyvärr finns inte den restaurangen mera. Men jag minns fortfarande hur många bord och stolar det fanns där och hur många glas det hängde ovanför bardisken. Jag minns också hur många plattor golvet på toaletten var uppbyggt av och hur många klädhängare det fanns i garderoben. Det som brukar imponera mest på folk är att jag till och med kan säga om det är en åtta eller en nia som är på väg in till hållplatsen. Många har undrat hur in i Snasahögarna jag kan veta det? De kan svälja att jag har lärt mig att avläsa vibrationerna för att därigenom kunna tala om när en vagn kommer, men att därtill kunna säga vilken linje spårvagnen tillhör – nej, det är bara för mycket. Många tror att jag chansar. Det är ju för det mesta så att det är femti-femti chans att det blir rätt. Det finns ju bara två linjer. Andra menar att jag nog har lärt mig vagnarnas tidtabell utantill och chansar utifrån det. De menar ju att om jag är knäpp nog att studera luftledningsvibrationer, så är jag också knäpp nog att studera spårvagnstidtabeller och lära mig dem utantill.

Men det skulle vara fusk. Jag kan inte en enda tidtabell utantill. Det skulle vara amatöristiskt trams. I själva verket har jag inget vidare sifferminne. Även om jag hade haft och jag hade velat fuska mig fram, så hade det inte hjälpt mig ett dugg, eftersom vagnarna ändå nästan aldrig håller tidtabellen. Nej, hemligheten är helt enkelt den, att åttans tågset bara består av en enda vagn, under det att nian alltid kommer i sällskap med en tillkopplad släpvagn. Den ökade massa som två vagnar ger jämfört med en enda, ger en liten avvikelse i hur luftledningen vibrerar och den har jag lärt mig att upptäcka. En viss chansning blir det ju. Jag menar – en del åttor är dubbla och då och då kommer det en enkel nia. Men lite får man chansa här i världen. Risken för dubbla åttor är störst under den korta tid som Spårvägen behagar betrakta som rusningstid. Dessutom gäller det att se till att man inte slår vad under kvällar, då ju alla vagnar är enkla. Men under dessa tider är vadhållningskontoret uppe i sextiotvåan ändå stängt. Dessutom måste jag ha fel ibland. Annars skulle inte folk satsa ett öre på mig. Det går ju inte att upprätthålla trovärdiga odds om jag alltid har rätt och jag har alltid rätt. Så vid lämpliga tillfällen ger jag helt enkelt fel besked, just bara för att hålla igång kommersen. Det svider i hjärtat rejält, det skall ni veta, men jag måste ju leva också. Det är väl det som kallas marknadsekonomi, förmodar jag. Så är det ju en sak till. Jag tvekar om jag verkligen skall berätta det här, men jag har trots allt kommit fram till att jag skall berätta om den oförklarliga faktor som ibland träder in. Efter alla dagar, efter alla nätter, i ur och skur, år efter år, så har liksom min hjärna nischat in sig rejält på den här verksamheten. Jag har aldrig låtit mig själv distraheras av något annat, utan helt koncentrerat mig på min livsuppgift. Denna intensiva träning under lång tid gör att jag faktiskt vet om det är en åtta eller en nia som är på väg. Fråga mig inte hur – det är just det som gör att jag egentligen inte ville berätta det här – för jag har ingen förklaring till det. Jag bara vet. Och jag har aldrig fel. Aldrig någonsin.

Jag har länge närt en dröm under mitt arbete. Drömmen att någon gång få se hela nätet stå absolut helt stilla. Det skulle vara för mig som om solen stannade i sin gång, eller månen började vandra baklänges på himlen. Därför har jag med åren insett att denna dröm aldrig kommer att kunna uppfyllas. Nätet är aldrig stilla, så enkelt är det. Även om natten försiggår det en hel del rörelse i täcket. Det går reparationsvagnar, det blåser, det kommer vinddrag från långtradare eller något annat i den stilen. Täcket lever och pulserar hela tiden, dag som natt. Jag kan förresten skilja blåstens inverkan från vagnarnas. Jag kan till och med se vilken riktning vinden hade och hur stor vindstyrka det var och i vilket område som vinden först tagit tag i nätet. Vill ni slå vad? Men hela tiden har det legat ett gnagande problem i bakhuvudet och pockat på. När jag en vacker dag inte kan komma längre i mitt luftledningsvibrationsstuderande, och när jag till slut har fullbordat min hett åtrådda fulländning och till och med lyckats med konststycket att få min utkomst från den, ja vad återstår då att uppnå? Vad skulle jag göra då? Vad fanns det kvar? Mitt liv skulle plötsligt förlora sin mening. Mina dagar, drömmar och nätter skulle bli tomma, och jag har ingen aning om hur jag skulle kunna fylla dem längre. Jag skulle ramla in i en brutal depression av samma slag som en skådespelare kan få, som fyllt sitt liv och lust med en lång och arbetsam repetitionsperiod, krönt med en kritikerrosad premiär och därefter plötsligt chockas av ledig tid. Visst – som jag sade förut – jag har alltid en teknik att finputsa, och det finns ännu mysterier i vibrationerna att upptäcka. Jag kan trimma min syn ännu mera. Men jag kan inte komma ifrån insikten om att det hela ändå närmar sig sitt slut. Därför började jag lite försiktigt att titta mig omkring i verkligheten och förstod rätt snart att jag inte riktigt tillhörde den. Visserligen är alla mycket imponerade när jag visar upp mina färdigheter, men när vadhållningskontoret på sextiotvåan är stängt, då finns jag inte längre. Alla känner till mig, men 87

ingen känner mig, och jag har inte en aning om hur man lär känna folk. Finns det kurser i sådant, tro? Jag måste ju försöka att bli vanlig igen och börja umgås med människor. Jag måste erkänna att hela min värld vilade på ett gungfly över en bottenlös tjärn ett tag. Men – som the Shirelles sjöng på sextiotalet – ”the darkest hour is just before dawn”. Räddningen visade sig vara nära. Hade jag bara haft tid att mera regelbundet läsa tidningar, så hade jag nog över huvud taget aldrig behövt deppa ihop så. En dyster dag hittade jag nämligen en gammal skrynklig Metro på en bänk, och i tillfällig brist på arbetsinspiration satte jag mig ner för att läsa den, och det var där som mitt livs framtida ljus utkristalliserade sig ur tidningens förstasida. Ljuset hette ”Kringen”. Ja, ni vet den här nya spårvägsringen som skall byggas i centrum, som ett led i Göteborgsöverenskommelsen. När den är färdigbyggd, så kommer mitt luftledningsnättäcke att se väldigt annorlunda ut mot idag. Många sömmar kommer till eller flyttas, och linjer kommer att få andra sträckningar – ja, det tillkommer förmodligen också helt nya linjer. Det kommer att komma nya modeller av spårvagnar. Hållplatser kommer att flyttas, och det kommer till många nya allt under det att andra försvinner. En vacker dag står Kringen färdig att tas i bruk, och jag kommer att få starta om ifrån noll. Begriper ni vad jag talar om? Jag kommer alltså att få börja om från början. Det jag kan nu förutsätter att ledningsnätet inte ändras på något sätt, det förstår ni säkert. Men Kringen kommer att medföra stora förändringar. Jag kommer åter att få stå där som en liten rädd nybörjare och studera ledningsvibrationer vid olika hållplatser i stan. Jag måste starta om med ett splitter nytt luftledningsnät. Det kommer att bli underbart! Jag längtar redan! Tack gode Gud för gamla skrynkliga Metro på bänkar, och tack gode Gud för Kringen! Jag har redan lagt undan en försvarlig slant, så det gör ingenting att vadhållningskontoret på sextiotvåan får stänga de minst tio år – eller blir det tjugo år – det kommer att ta mig att studera in det nya nätet. Jag kommer att kunna ägna all min tid åt mina studier och ändå leva gott. 88

Vare sig livet eller spårvagnsnätet är statiskt. De kommer alltid att ändra sig! Jag är åter lycklig, lugn och trygg! Jag är räddad! Mitt liv har fått en mening igen!

Möbelmonteringsmalörer Hela golvet var täckt av ritningar, verktyg, tumstockar och hoprullade mattor. Här och var stod några till hälften tömda kaffekoppar. Över hela scenen vilade en tung stämning av lätt desperation av samma slag som man säkert kan hitta hos den lilla gerillagruppen som i lönndom förbereder sig på en omöjlig attack mot fiendens fasta bastioner. Csilla rafsade sig i huvudet och såg aningen migränoid ut; – Vad menar de egentligen med det här? ”För B mot det yttre hålet i A och se till att det blir ordentlig kontakt mellan ytorna, så att inte C glappar mot D:s förlängda och utskjutande stycke. För sedan in B i A och skruva åt med det för ändamålet bifogade verktyget.” – Låter som en porrnovell för inbitna möbelbyggarnördar som har fastnat i en fördröjd möbelpubertet. – Det är väl det det är också. Csilla suckade djupt. Frågan är bara vilket hål som är A. Kan det vara det där lilla feltrycket där? Jag reste mig upp och kollade ritningen. Den bestod av ett virrvarr linjer som skulle föreställa det skåp med hyllor och dörrar som vi skulle sätta ihop. De flesta bokstäver i alfabetet fanns representerade på något sätt. Där fanns några E tecknade vid små föremål som vagt påminde om spindlar. Där fanns W tecknat vid en platta, vars funktion inte var helt klarlagd. Där fanns små L som betecknade hyllornas fästpunkter – eller var det dörrarnas gångjärn? Nå, det skulle bli ett senare problem. L:en var kopplade till arbetsmoment 86, och vi hade ännu så länge bara nått arbetsmoment 2 – att kontrollera att alla delar fanns på plats. 89

Men något A stod inte att finna. Med tilltagande desperation skärskådade jag ritningen en gång till. Men den var kemiskt fri från bokstaven A – åtminstone som fristående symbol. Just som jag övervägde att dynga ut hela skiten genom fönstret, vrålade Csilla: – Där. Där finns ett A. Och där ett till! – Det är väl inga A. Det där måste vara de små fjädrarna som hör till dörrstopparna. Fast i samma ögonblick som jag sade det, insåg jag att det inte fanns några dörrstoppar i denna konstruktion, och OM det hade funnits – var in i Snasahögarna skulle i så fall fjädrarna appliceras? Jag suckade djupt och lade ifrån mig ritningen; – Du har rätt. Det måste vara de där små pissmyreliknande figurerna som skall föreställa bokstaven A. Då är det fixat. Var finns då det bifogade verktyget? Vi rotade runt i all förpackningsplast för att leta efter den lilla sexkantiga nyckel som enligt instruktionerna skulle vara det ”för ändamålet bifogade verktyget”. Vi rotade bland skruvar och bultar av de mest exotiska utseenden, brickor, pluggar, spikar, gummipackningar och okända små stålkonstruktioner, men någon sexkantsnyckel stod inte att finna. Då drog sig Csilla till minnes att katterna alldeles nyss hade varit där med nyfikna nosar och rotat runt i röran. Vi reste oss upp och hörde tydligt hur katterna rumsterade om i badrummet. Mellan klösljud och fräsningar kunde vi uppfatta den muntert metalliska klangen från en sexkantsnyckel. Vi rusade ut i badrummet och hann precis bli vittnen till att katterna rakade ned sexkantsnyckeln i avloppsbrunnen. Det var bara att plocka fram verktygslåda och montera bort skyddsgallret, leta efter ficklampan, och efter att ha konstaterat att batterierna i denna var slut, också leta efter nya batterier, som vi tyvärr glömt köpa, leta efter en annan ficklampa som inte stod att finna, eftersom Fjompe hade lånat den i förrgår och glömt att lämna den tillbaka, rigga upp en nödkonstruktion med stearinljus bara för att finna att vi inte heller hade några sådana på lager. 90

Må alla IKEA-möblers konstruktionsritare, den dag de vandrar i dödsskuggornas dal genom helvetets oändliga plågor som sista station i syndapinornas nedersta ångestkällare, i all evighet tvingas att gång på gång montera ihop möbler efter sina egna ritningar! Och varje gång de skall börja på nytt, skall det alltid fattas något!

Jag står på en järnvägsstation Jag står på en järnvägsstation Ingenstans mellan mörker och ljus Någonstans i ett dimmigt rus från en rasande röd illusion Jag står på en järnvägsstation Tillfälligt i en förväntansfull tid Frånfälligt av vardagslivets frid i en underligt fränt frätande zon Jag står på en järnvägsstation Inväntad av illande ingenting Frånväntad av naggande någonting I en väntan på rim och reson

Christian Lanciai Majorna Göteborgaren Det var av en händelse jag hamnade i den förfallna hamnstaden, som då verkade ha sett sina bästa dagar för gott, för det fanns inget hopp kvar efter att den blomstrande handeln under Napoleons förbudstid med kontinentalblockad och lysande affärer för alla äventyrare, smugglare, hamstrare och skumraskaffärsmän definitivt tagit slut med kejsarens undergång. Dessutom var hela landet i förfall, och det var närmast en 91

manöver av desperation och krampaktighet som svenskarna försökte gjuta nytt blod i sitt döende kungahus med att utse en av Napoleons generaler till landets tronföljare. Landet var ju bankrutt inte bara ekonomiskt utan framför allt moraliskt efter förlusten av sin östra rikshälft, som ändå hängt med sedan 1100-talet i ett slags ömsesidigt berikande äktenskap, tills ryssarna påtvingade en separation genom att girigt roffa åt sig Finland med våld. Anledningen till mitt besök i staden var några ärenden jag hade till några kolleger – det var bara där i Sverige man kunde påträffa judar på den tiden, då inga judar varit välkomna i landet före Gustav III, som upplät Marstrand utanför Göteborg som en sorts fristad för deras begynnande entreprenörsverksamhet. Lyckligtvis fanns de kvar fastän Gustav III var borta, den så kallade sista upplysta despoten, som inneburit en storartad kulturutveckling för sitt land, vilken helt gick i stå genom mordet på honom. Sverige hade ensamt motstått Napoleons pretentioner på världsherravälde tillsammans med England, tills Napoleon övertalade Ryssland till att roffa åt sig Finland och slå ut Sverige som stormakt, vilket tsaren lydigt gjorde, varför det inte var mycket kvar av Sverige när jag kom dit – rumphugget, ruinerat, förlamat och försupet som enda tröst. Den skald som jag då stötte på i en ruffig hamnkrog var som en mänsklig avbild av hela situationen. Han satt där och spelade kort tillsammans med ett gäng nästan lika förfallna original, tydligen hans ordensbröder, som patetiskt lät honom vinna. Förgäves försökte jag förstå denna situation. Jag vände mig till en granne, som såg bättre belevad ut, och frågade honom: ”Vet ni något om förloraren där som vinner?” ”Javisst. Han är vår ordensskald.” ”Märker han inte att de lurar honom och avsiktligt låter honom vinna?” ”Nej, de gör det så skickligt, och efteråt låter de honom håna dem för att de spelat så dåligt. Det är nämligen nästan hans enda levebröd. Han har ingenting att leva på utom tillfällighetsdikter, han vägrar bli tiggare och vägrar låta någon hjälpa honom, då han är mån om sin integritets fläckfrihet, så hans vänner har kommit på att hjälpa honom genom att låta honom vinna.” Fallet intresserade mig, och efter kortspelets slut och han vunnit tillräckligt för några dagar framåt försökte jag bekanta mig med honom. ”Vilken orden är ni ordensskald för?” ”Det lysande sällskapet Par Bricole.” 92

”Det har jag inte hört talas om. Det kan inte vara franskt. Då hade jag hört talas om det på kontinenten.” ”Nej, det är helsvenskt. Det är svenskarnas tröst för förlusten av Gustav III och hans verksamhet. Han var den enda kulturfrämjare Sverige någonsin har haft. Hans son stängde teatrarna bara för att hans far blivit skjuten på en sådan, och sedan dess har landet gått i träda. Till på köpet förlorade vi vår östra rikshälft åt krigsgalenskaparna. Allt vi har kvar är oaser som denna tillflyktsort till ordenssällskap för kulturarbetare i kronisk exil.” ”Men är det inte något av en förnedring att vara beroende av ett ordenssällskaps nåd?” ”Vi har inget alternativ. Om det inte fanns kunde jag hälsa hem genast, krypa ner i en kloak, frysa ihjäl och försvinna spårlöst, som så många ruinerade affärsmän redan har gjort här i staden. Tack vare mina vänner i sällskapet kan jag åtminstone hålla näsan ovanför vattnet.” ”Nu vet jag var jag har hört talas om det. Det var i Stockholm under Gustav III:s tid. Där fanns också en berömd ordensskald som hette Bellman.” ”Vad du än gör så jämför mig inte med Bellman. Vi spelar i helt olika divisioner. Han är en ljusets och fantasins diktare medan jag håller mig till mörkret och realismen bland fallna kvinnor och all annan förfallenhet här i staden. Det enda vi har gemensamt är att vi båda med förkärlek ägnar oss åt att supa, men han söp ihjäl sig. Jag fruktar, att om det är någonting jag kommer att dö av, som redan överlevt hans livsålder, så är det om jag slutar supa.” Han tog i alla fall inte jämförelsen med Bellman som en förolämpning, och jag förstod att han bar sin betydligt lägre status av sämre kvalitet med fullt berättigat jämnmod, då han kompenserat sig genom en filosofisk distans till tillvaron, som gjorde att han framlevde sitt liv i misär med högburet huvud och bibehållen självaktning, då han såg sin största ära i att trots allt vara helt självständig och vägra krypa för samhället genom till exempel någon förnedrande statlig tjänst mottagen som allmosa eller nedlåtande pension. Bellman hade dock haft en fru, medan denne Wadman inte tycktes ha någon. ”Hur klarar han sig utan en hustru som håller reda på honom?” ”Han lär ha ett fruntimmer någonstans som han kallar Hildur, men ingen vet någonting om henne, och om hon finns håller han henne borta från staden i sin lilla omdiktade tillflyktsvrå bland bergen. Ärligt talat tvivlar 93

jag på att hon existerar. Jag tror att hon är ett slags kvinnoideal som han uppfunnit i brist på verkliga sådana, bara för att ha någon.” Han hade alltså i alla fall en pastoral drömkvinna någonstans, vars existens tydligen gjorde tillvaron uthärdlig för honom, där han annars i staden bara hade sina suparkamrater bland hamnkrogarna med endast mindre ärbara damer att tillgå. Staden karpade emellertid upp sig och blev landets främsta handelsstad och med tiden Nordens största hamn, och själv uppnådde han den då för tiden ovanligt höga åldern av 60 år. Bellman blev bara 55, och det gick som Wadman hade förutsagt: när han blev för mån om sin hälsa slutade han mot läkares inrådan att dricka och blev absolutist, och folk menade att det var det han dog av.

Operan Det var på den tiden när operan ännu låg i sin barndom och mest var en dynamiskt expanderande experimentverksamhet, som i synnerhet drog till sig alla mindre seriösa kompositörer, utom i Italien, där alla kompositörer var seriösa, hurdan skräpmusik de än komponerade, ty även den lägsta sortens skräpmusik var i Italien alltid av kvalitet. Somliga kompositörer gjorde kometkarriärer genom operans enorma eskapistiska möjligheter, som Rossini, som väl blev musikhistoriens rikaste kompositör och det bara på sina operor, medan det gick sämre för andra, som det ökända fallet Mozart, som varken kunde hålla i sina pengar eller sin hälsa, och, ännu värre, Pergolesi, som dog bara 26-årig av sin sjuklighet, som verkligen inte var hans eget fel, liksom inte heller Schubert, som bara råkade illa ut genom olyckliga kontakter och dog 31-årig men med den hämnden att hans musikproduktion ändå hann bli överlägsen alla andras. Det var ett sådant olyckligt fall som jag tillkallades för att förhindra, när en olycklig impressario i Milano tog kontakt med mig och bad mig rycka in för att hindra en ung kompositör från att begå självmord. Det visade sig att den kompositören svävade i en betydligt värre fara än bara självmord. Han stod i beråd att lämna musiken helt och hållet. Jag kände honom mycket väl som en särdeles orättvist olycksdrabbad stackars musiker, som kom från mycket enkla förhållanden och hade måst kämpa sig fram den hårda vägen som byorganist med erbarmliga kyrkokörer 94

att kämpa med ute på landsbygden, tills han fick nog och beslöt att satsa sitt liv på storstaden, som då var Milano och ett lokalt operacentrum genom den nya förnäma operan La Scala, som redan stod på den internationella kartan som en tongivande operascen. Alla operor som framfördes där noterades av den internationella musikpressen. Men denne stackars man hade inte lyckats göra någon lycka. Tvärtom. Han hade haft ett relativt harmoniskt liv ute på landsbygden, där han fått den hustru han hade önskat och med henne två barn i ganska snabb följd, så han hade åtminstone välsignats med ett synnerligen lyckligt äktenskap, tills plötsligt det ena barnet dog i en försåtlig sjukdom som ingen kunde göra något åt. Hans hustru Margherita var otröstlig och tog det fruktansvärt hårt av helt naturliga orsaker, medan Giuseppe, som han hette, begravde sig i arbete, som var hans musik. Han var en ganska svår natur, de som haft erfarenhet av honom tidigare hade bedömt honom som ett hopplöst amatörfall utan originalitet och helt utan begåvning, och dessutom var han tjurskallig och svår att nå fram till, då han var envis som en åsna. Min vän impressarion, en viss Merelli, trodde ändå på honom och gjorde allt för att uppmuntra honom, då hans första opera ingalunda gjort fiasko men dock inte blivit mer än ett löfte för framtiden, vilket Merelli gjorde allt för uppmuntra Giuseppe till att infria. Det skulle bli en munter opera buffa i Donizettis stil, en uppsluppen komedi full av glada infall, men den nödvändiga inspirationen ville inte riktigt infinna sig, då även det andra barnet blev sjukt och dog. Modern var otröstlig och blev sjuk hon också, av naturliga orsaker. Hon hade varit innerligt älskad av Giuseppe, båda deras barn var sannskyldiga kärleksbarn, och så dog de båda två. Modern kunde inte komma över det. För henne var det hennes livs nederlag, och hon bara grät efter barnen varenda natt, medan Verdi måste komponera en komisk opera. Det kunde ju vem som helst förstå att det aldrig riktigt skulle kunna bli någon helt övertygande komik under sådana omständigheter. Katastrofen blev total när även Margherita dog ett halvår efter sitt andra barn. Den komiska operan gjorde dunderfiasko, då den inte alls var rolig, och Giuseppe ville bara skrota sin karriär innan den hade börjat. Det var då Merelli tillkallade mig. ”Ni måste försöka rädda hans liv, min vän. Att överge musiken är värre än att dö. Det får han bara inte göra. Jag har gett honom ett ypperligt libretto som skulle passa honom perfekt, fyllt av dramatiskt pathos som han skulle kunna göra mycket av, det vet jag, men det gäller bara att få honom 95

att fatta pennan. Snälla ni, gör en insats, om ni kan, och musikhistorien skulle bli er oändligt tacksam Det krossar mitt hjärta att se en så ordentlig och noggrann musiker med alla dramatiska förutsättningar för att bli en bra operakompositör gå förlorad för min teater, när han som dramatisk tonsättare just är som enkom gjord för min teater!” Jag lovade göra ett försök att tala Giuseppe Verdi till rätta men vägrade lova något som helst resultat. Jag visste hur dessa italienska operakompositörer kunde vara, fullständigt hopplösa i sin omedgörlighet och enkelriktade envishet, medan de sedan kunde explodera i en fullständigt oväntad riktning åt ett helt annat håll. De gick alltid till överdrift, och man kunde aldrig veta åt vilket håll. De var den yttersta nyckfullheten. Dock var Verdi jämförelsevis sansad och verkade förvånansvärt flegmatisk för att vara italienare och med vad han hade gått igenom, så jag försökte försiktigt treva mig fram mot hans hjärta, men han hade definitivt gett upp. Han ville inte ens höra musik längre, än mindre komponera en enda ton mer. ”Är det Merelli som skickat er på mig?” frågade han buttert burdust som om mitt svar måste vara en förolämpande bekräftelse på hans mörkaste uppfattningar om sin arbetsgivare, men jag vägrade tillfredsställa honom på den punkten. ”Nej, det är musiken jag representerar i det här fallet och inte Merelli eller hans teater. Giuseppe, ni har melodins gåva, och den förpliktar till förvaltning, då det är den högsta gåva en konstnär kan ha. Ni har en guldgruva av melodier inom er, som ni tänker ge er ut på det dåraktiga företaget att försöka begrava levande, medan ni därmed bara skulle förstöra ert eget liv. Det kan inte musikens muser acceptera.” ”Ni talar om begravning. Det är inget nytt för mig. Inom två år har jag förrättat tre begravningar inom min egen familj, och alla tre var oskyldiga. De hade inte gjort något. Det var musiken som tog deras liv, ty jag bara arbetade med musiken och försummade dem. Om jag ägnat mig mer åt dem hade de fått leva. Margherita grälade ibland på mig för att jag bara var besatt av musiken, medan jag försvarade mig med att jag måste förtjäna familjens levebröd, vilket jag bara kunde göra med musiken, medan jag bad dem ge sig till tåls tills jag gjort genombrott och min karriär blev säkrad. Jag älskade henne. Jag tillbad henne redan som yngling, hon var dotter till min främsta vän och välgörare, jag hade inte kunnat bli bättre eller lyckligare gift, och så kräver min grymma arbetsgivare musiken att jag skall arbeta 96

ihjäl mig för den för några spottstyvrar så att min familj kan få mat för dagen, och så försummar jag ihjäl familjen i musikens slavtjänst. En så omänsklig arbetsgivare måste jag vägra att tjäna mera. Hon har bedragit mig med att ta min familj ifrån mig med att tvinga mig arbeta så hårt för henne att min familj måste dö ifrån mig av försummelsens sjukdom.” Han var bitter men fullkomligt sansad och saklig, vilket jag tolkade som ett tecken på beundransvärd stoicism. Men jag gav mig inte. ”Nej,” sade jag, ”ni kan inte anklaga musiken och er själv för er familjs tragiska bortgång. Det var naturen, och när naturen ställer till det är det aldrig mer än bara en oskälig olycka, som ingen är ansvarig för, ingen levande själ och allra minst naturen själv. Det är bara naturens gång. Vem som helst kan dö knall och fall utan anledning, och det är ingens fel. Det värsta man kan göra är att pådyvla människor skulden för vad naturen ställer till med enligt biologins oberäkneliga och oförutsägbara lagar, men allra orättvisast är man om man anklagar sig själv för naturens oförklarliga nycker.” ”Jag tror ändå det är Merelli som skickat er på mig för att lura mig in i musiken och hans slavtjänst igen. Jag känner ju er knappt. Ni skulle aldrig ha kommit hit och uppsökt ett olycksdrabbat hem av er själv, då vi inte ens är släkt, men Merelli kan inte lura mig. Se här. Han lurade på mig det här librettot, som en sorts satanisk frestelse att få mig på fall med, se här, det är ett fantastiskt stoff med dramatiska personligheter och skeenden omkring Nebukadnessar och intrigerna omkring honom vid det praktfulla hovet i Babylon, där hebréerna sitter i kläm som en förtryckt folkgrupp, precis som vi är förtryckta av österrikarna…” Plötsligt drömde hans tankar bort med honom, och han fick något frånvarande i blicken. Jag tittade i hans libretto och ögnade flyktigt igenom några sidor och insåg genast hur dramatiskt materialet var och räckte det tillbaka till honom med orden: ”Det är ett libretto av oemotståndligt musikalisk karaktär. Det tvingar till tonsättning.” ”Det är precis vad Merelli sade till mig!” utropade han argt och kastade manuset ifrån sig, så att det gled ner på golvet och öppnade sig. ”Fy skäms, maestro! Det är bibliskt material.” Det var som om mitt ord väckte någon besinning hos honom, kanske hans barndoms medfödda respekt för den heliga skriftens ord, ty han böjde sig ner och plockade upp manuset precis där det var uppslaget och läste den första vers som kom för hans ögon. Han var omedelbart som trollbunden, och jag kunde se hur hans kreativa fantasi plötsligt hade fått vingar. 97

Det behövdes inte mer. Jag förstod genast att han var räddad, och att han skulle sätta i gång och arbeta med librettot. Konsten hade segrat över livets motgångar och naturens prövningar, eller rättare sagt, den själsliga kreativiteten hade övervunnit den krassa realismens sorgtyngda jordiskhet, och musiken hade segrat över olyckan. Jag behövdes inte mer. Jag avlägsnade mig omärkligt och smög mig ut utan att han mera var medveten om mig, ty han hade helt förlorat sig i en dynamisk explosion av inspiration. Resten är musikhistoria. Nabucco om den olycklige kung Nebukadnessars svåra personliga kris med sinnessjukdom och hovintriger blev kanske den mest framgångsrika operan på La Scala någonsin, och många bedömer den som Verdis bästa opera ännu idag. Framför allt fann han i den nyckeln till den italienska folksjälen, förtryckarsituationen i operan mot hebréerna har han psykologiskt träffat helt rätt när han identifierar den med italienarnas under österrikarna, och detta kände italienarna, som genast tog Verdi till sitt hjärta för evigt, där han alltid har stannat. Det följde sedan ett tjugotal operor av samma gigantiska format, vanligen tre eller fem akter, alla bräddfyllda med körer och dynamisk orkesterdramatik som underlag för världens främsta kultur för frambringandet av goda sångare, och det italienska språkets ställning som musikens modersmål blev därmed oomkullrunkeligen befäst för alltid. Ändå försökte Verdi överge musiken en gång till. Det var efter Aida som han var mätt på sin karriär och ville dra sig tillbaka. Han var bara 60 men ville försvinna helt från operan för att få ägna sig åt sin trädgård och jordbruk på sin Villa Agata, och han kastade sig ut på denna praktiska företagsamhet med en sådan fanatism, att alla som kände honom som musiker blev oroliga på nytt för att han skulle gå förlorad. Det var då hans andra hustru, som han först som gammal blivit gift med och aldrig fått barn med, Giuseppina Strepponi, som dock hade haft flera barn och män tidigare, som övertalade mig att komma och tala honom till rätta igen. ”Det är inte bra för honom att han inte arbetar med musik längre. Hans själ håller på att gå förlorad. Jag känner inte längre igen honom, och han verkar nästan avsiktligt hålla sig borta från all kontakt med mig för att bara umgås med sina bönder.” ”Men han är ju bonde,” genmälde jag, men lovade likväl att försöka. Verdi tog emot mig med gott humör. ”Är det min hustru som har sänt er?” genomskådade han mig genast och skrattade med glimten i ögat. ”Ni har lurat mig en gång men kan inte göra det en gång till.” 98

”Men snälla maestro, det var inte mitt fel att ni råkade ut för Nabucco. Jag visste ingenting om operan och dess frestelser förrän ni visade den för mig. Jag kunde aldrig ana att den skulle bli en sådan succé.” ”Men den kedjade mig fast vid musiken som galärslav för trettio år framåt. Jag hade aldrig överlevt den träldomen om jag inte haft min kära Giuseppina vid min sida. Hon räddade mig från undergång i musikens arbetsträsk och hindrade mig alltid, när det behövdes, från att arbeta ihjäl mig, och nu skickar hon er på mig för att jag skall återvända till den grottekvarnen igen? Ser ni inte att jag har det bra här. Jag behöver inte musiken längre. Den kan Wagner och hans anhang slita med hälsan, som har alla de pretentioner som jag saknar. Jag mår mycket bättre med min kroniska avkoppling i naturen. Jag kan inte få det bättre, och musiken vill bara ta min själ ifrån mig. Jag har stretat emot i trettio år och äntligen lyckats, och då ska inte ni komma hit och försöka få mig på fall igen.” Då kom det ett bud. Jag tror det var en av trädgårdsmästarna som med bekymrad min och något försagd för att han måste störa mästaren kom fram till honom och meddelade honom något. Det var tydligen något brev. Mästaren blev genast djupt allvarlig, och hans redan djupt liggande ögon blev ännu djupare medan pannan rynkade sig i svår eftertanke inför en ny oväntad prövning. ”Vad har hänt?” frågade jag deltagande. ”Jag hoppas det inte har hänt signora Giuseppina något.” ”Det är inte hon,” sade mästaren. ”Det är min gamle vän Alessandro Manzoni. Han har dött. Ingen betydde så mycket för Italiens enande som han, då det var han som organiserade det nya italienska nationalspråket. Jag kände honom alltför väl, och han betydde hela världen för Italien. Det kan inte bara bli en vanlig begravning för en sådan man. Det måste bli en ordentlig Requiemmässa, och det är bara jag som kan komponera den.” Jag urskuldade mig genast. ”Jag har ingenting med detta att göra. Jag svär att jag inte anade något.” Verdi log. ”Ni är lika oskyldig denna gång som förra gången. Men det är precis samma sak nu som då. Ni råkar komma in i mitt liv just när jag försöker lägga av med den påfrestande musiken, när det inträffar något som formligen tvingar mig att ta upp arbetet med den igen. Det är inte ert fel, även om sammanträffandet är märkligt. Men jag måste be er om en sak.” ”Jag står gärna till tjänst med vad jag kan.” ”Om jag efter denna Requiemmässa, som måste komponeras, sedan på 99

nytt försöker dra mig tillbaka från musiken för gott, så kom då inte ännu en gång tillbaka och tvinga mig ner i diket igen.” Jag lovade att försöka låta bli. Icke desto mindre blev det ännu en situation, men jag behövde inte hjälpa till de gångerna. Han hade vant sig vid att ständigt bli kallad tillbaka när han dragit sig ur kriget. Efter hans berömda och fantastiska Requiem, som i viss mån alltjämt är det yppersta som har skapats, drog han sig tillbaka på nytt, men han plågades av att han alltjämt hade ett arbete ofullbordat. Det var hans svåra dust med Shakespeare och dramat om Kung Lear, som en gång i tidernas begynnelse hade kastat in honom i ambitionen att bli operatonsättare just för att få komponera den operan, som han aldrig lyckades med. Han kämpade med företaget genom hela livet och återvände ständigt till det utan att det blev något, och det var kanske för att kompensera det misslyckandet som han i stället försökte trösta sig med Otello. Det var ändå Shakespeare, men det var inte tillräckligt. Det var inte samma dramatik som i Kung Lear. Det var då han själv bemödade sig om att få tag på mig och kallade på mig för att be om råd i en svår situation. ”Vad är problemet?” frågade jag. ”Jag blir inte av med Shakespeare. Det var han som fick mig att över huvud taget vilja börja komponera operor, bara för att få sätta upp dem på scenen och ge dem den rätta dramatiken genom min musik, men det viktigaste fattas. Kung Lears sorg och tragedi är för överväldigande för att min sorg skulle räcka till för den.” ”Så ni vill ändå fortsätta komponera operor, fastän ni ideligen försökt sätta stopp för denna er verksamhet, som ni fick nog av redan innan ni började. Har då inte ni känt en större sorg och smärta än någon annan kompositör när ni förlorade er hustru och era barn, som orättvist berövades er av en grymhet värre än Kung Lears omänskliga döttrar? Kan ni då inte använda er av den egna yttersta smärtan för att gestalta konung Lears?” ”Tror ni inte jag har försökt? Jag vet inte hur många utkast jag gjort, och någon akt blev väl till och med färdig, jag ville presentera den för Wagner i Venedig för att äntligen få honom till vän, jag reste dit för att söka upp honom för att liksom få hans sanktionering av att min musik genom kung Lear kanske äntligen kunde finna nåd för hans ögon, men när jag kom fram dit hade han precis dött. Då blev jag så förtvivlad att jag rev sönder hela akten.” ”Det går troll i era tragedier, maestro. Ni skriver de värsta tragedier som någonsin komponerats för operascenen, men de överträffas gång på gång 100

av verkligheten och dramatiken i ert eget liv. Jag kan bara försöka trösta er med att det inte är ert eget fel.” ”Skall jag då ge upp och betrakta mig själv som misslyckad och acceptera att jag aldrig får den opera komponerad som jag enkom blev operakompositör för att få komponera?” ”Så illa är det inte. Ta det lugnt, maestro. Ni har ert på det torra. Ni har komponerat 24 mästerliga operor som kommer att förbli kroniskt outslitliga, medan Wagners operor i motsats till era i stället för alltid kommer att bli en pina för känsliga öron och en ständig källa till kontroverser genom hans omänskliga översittarattityd och mänskliga hänsynslöshet.” ”Tala inte illa om Wagner.” ”Kan man göra annat om honom? Nej, käre maestro, ni och Shakespeare är mänskliga i motsats till honom. Ni måste ju inte komponera just Kung Lear. Han har skrivit andra mänskligare pjäser, om det nu var han som skrev dem. Hur vore det om ni äntligen skulle rehabilitera ert enda operamisslyckande någonsin, det där buffafiaskot som ni skrev medan er hustru dog, med att verkligen äntligen komponera en rolig opera? Det finns många roliga ämnen hos Shakespeare.” ”Vad föreslår ni?” Jag tog till första bästa och nämnde med en axelryckning, liksom i förbigående: ”Falstaff?” ”Baryton,” sade han genast. ”Jo, han är rolig. Man kan göra en buffa av honom. Han kan få hela publiken att skratta åt sig, och samtidigt kan han skratta åt hela publiken. Världen och livet är ju en enda stor fars, vars löjlighet man aldrig kommer ifrån, vilka tragedier som än försöker spöka sig fram i den och störa den, men farsen kvarstår alltid som livets själva oförbätterlighet i sitt löjliga innersta väsen.” Och han försjönk i tankar och började snart nynna något litet tema, som han omedelbart fäste på papper. Liksom förra gången avlägsnade jag mig försynt och omärkligt, han glömde bort mig genast och sade liksom för sig själv: ”Jag får sätta Arrigo Boito på librettot,” medan jag lämnade honom i fred. Dessvärre hade jag ännu en gång egentligen oavsiktligt satt honom i arbete, och jag kände mig nästan skyldig till misshandel och bedrägeri, för han var ändå redan 80 år gammal. Dock träffades vi ännu en gång, då han hade den stora älskvärdheten att bjuda mig till premiären på ”Falstaff”. Han kom upp till mig strax innan enkom, som han sade, för att tacka mig för Falstaff. ”Det var inte mitt fel,” sade jag. ”Det var ni själv som gjorde honom.” 101

”Ja, det var ingens fel,” sade han med ett lätt småleende, ”men vet ni vad, jag vet nu varför jag aldrig lyckades med Kung Lear.” ”Berätta. Vad var det för fel på honom?” ”Felet var det, att han är alldeles för olycklig. Allt går ju åt pipan för honom, han blir galen, hans döttrar förråder honom, och till slut drabbas han av att hans enda trogna dotter, den enda som älskade honom, blir hängd av sina systrar. Det är för mycket. Men jag är musiker och inte dramatiker. I dramatiken kan man åstadkomma hur mycket förskräckliga olyckor som helst, den kan vara alldeles förfärligt tragisk, och det är litteraturens stora grej, att den alltid kan överväldiga med chockerande skeenden, men musik är inte musik om den inte är harmonisk. Kung Lear kunde aldrig göras musikalisk. Han är för olycklig och slutar för olyckligt, medan musiken kanske är det enda här i världen som alltid slutar lyckligt.” Jag funderade över denna träffande betraktelse ett ögonblick, och han om någon visste vad han talade om när det gällde musik, men när jag såg upp igen var han borta. Denna gång var det han som omärkligt hade smugit sig bort för att lämna mig i fred.

Kerstin Moberg Guldheden Klicken När jag var tolv år skaffade familjen hund. Han såg ut som en liten svart boll, där han låg ihoprullad i sin hundkorg under den stora vita marmorbänken i köket. Han var fem veckor, när han kom till oss, och han tyckte världen var så stor och främmande. Vi lade en klocka under dynorna i hans bädd. Den tickade hemtrevligt och påminde om hans mammas hjärtslag. Det kändes tryggt och lugnande. Den första tiden tillbringade han i köket och hallen för att vänja sig i sin nya miljö. Världen hade annars tett sig för stor. Allteftersom öppnade vi dörrarna till resten av våningen. På äldre dar hade han till och med en egen 102

fåtölj vid hörnfönstret i matsalen, varifrån han kunde överblicka det mesta som hände. Det var ju självklart, tyckte han. Han betraktade sig som den självklare flockledaren. Nåja, min pappa, ansåg Klicken, fick dela på platsen som flockledare. Resten av familjen var indelad i lägre rang, varav jag kom längst ner. Klicken hette Cliquot men lyssnade till vardags till smeknamnet Klicken. I början var promenaderna korta men många och höll sig i närheten av vårt hus. Efterhand blev de längre. Han älskade att ströva omkring och nosa på allting och springa så fort han kunde emellanåt. Vi hade ett ganska stort vilt skogsområde nära vårt hus. På jularna trivdes han mycket bra. Hans älsklingsrätt var tunnpannkakor. I julklapp fick han några sådana inslagna i julklappspapper. Han fick öppna sitt paket själv. Paketet fick dock ligga högst upp på ett bokskåp tills Tomten anlände; annars hade frestelsen att öppna paketet dessförinnan blivit för stor. Efter julmiddagen till kaffet fick Klicken också en sockerbit doppad i punsch. Det var en stående jultradition, vilken han gladde sig mycket åt. Han var en glad och trevlig hund, inte särskilt väluppfostrad men godhjärtad. Klicken blev fjorton år. Jag saknar honom än.

Stillhet Tre rosa pioner flyter i kristallskålen på bordet Reflexer glittrar i vattnet Konturerna mjukas upp i blå timmen. Stillheten sänker sig över rummet.

103

Niclas Mossberg Johanneberg Nyårsfesten När det gick upp för Gun-Britt att det skett en felutbetalning blev hon alldeles blek i ansiktet och stirrade med panikslagna ögon rakt in i det blinkande bokföringsprogrammet. Hon befarade det allra värsta och strax steg hennes puls. Allting flimrade, hon kände upprepade elaka stick i bröstet och trodde för ett ögonblick att hon skulle svimma. Men efter att ha suttit helt stilla en lång stund med ansiktet tungt lutat i sina kallsvettiga händer, stoppat i sig två Ipren och druckit ett stort glas kallt vatten, återfick hon fattningen. Därefter gjorde hon något som hon inte gjort på väldigt många år under arbetstid. Hon gick nämligen ner och ställde sig i snöslasket på parkeringsplatsen och plockade upp en cigarett ur det gula paketet Blend, som legat längst in i skrivbordslådan sedan kommunen infört rökförbud på Socialkontoret där hon numera arbetade som ekonomiansvarig. Det var hennes första arbetsdag efter nyårshelgen, och hon hade för en stund sedan fått ett argt telefonsamtal från ägaren till ett av stadens gamla turisthotell som kommunen för tillfället hyrde 42 boendeplatser av. Visserligen var det fortfarande kommunens bostadsbolag som ägde själva fastigheten, men genom en snillrik konstruktion där den privata ägaren ansvarade för själva driften, hyrde denne i sin tur ut de enskilda rummen till Socialtjänsten. Gun-Britt tog därefter ett nervöst munbloss och drog sig till minnes att det tidigare främst handlat om boende för nyanlända flyktingfamiljer. Den senaste upphandlingen hade dock resulterat i att dessa placerats i en liten stugby vid stadens campingplats för att bereda plats för en skara medelålders män med huvudsakligen alkoholrelaterad problematik. Som hon hade förstått det, hade verksamheten fungerat väldigt bra. Den privata ägaren hade bland annat anlitat en städfirma, installerat övervakningskameror och införskaffat överfallslarm för personalen. Det fanns också en bemannad reception som garanterade en i stort sett regelbunden tillsyn och kontroll. Så när hon fick samtalet från den upprörde ägaren kunde hon mycket väl förstå hans ilska. 104

För han hade nämligen precis upptäckt att Socialtjänsten endast hade betalat ut en bråkdel av den summa som han var berättigad till. ”Ja, det var ju knappt en tiondel”, hade han sagt. ”Försökte Socialtjänsten medvetet förolämpa en hederligt arbetande entreprenör, och var detta tacken för hans sociala engagemang för samhällets allra mest utsatta?”, hade han sedan irriterat fortsatt, varpå han också påpekat att utbetalningen knappt räckte till fakturan för hans skidsemester med familjen, som han just hade kommit hem ifrån. Gun-Britt kunde inte begripa hur det hade gått till. Utbetalningarna var ju numera helt digitaliserade, och det hade ju aldrig blivit något fel tidigare. Så innan hon önskade den private ägaren en god fortsättning på det nya året, bad hon honom om att få återkomma, efter att ha undersökt saken närmare och samtalat med socialchefen. Den private ägaren hade vresigt svarat att det nog var bäst så, och det snarast, för annars skulle han koppla in sina jurister och ta kontakt med kvällspressen. ”För så här fick det bara inte gå till”, hade han avslutat samtalet i vredesmod och slängt på telefonluren. Så det var därför med tunga steg som Gun-Britt lämnade parkeringsplatsen på väg mot socialchefens kontor. I hennes huvud malde en rad tänkbara scenarier, det ena värre än det andra, och hennes vackra minnen från julafton hade slocknat likt ett tomtebloss. Det var för övrigt då som hon och hennes man hade promenerat ner till den där restaurangen som bjöd de fattiga på jultallrik. Själva hade de nöjt sig med några pepparkakor och ett glas alkoholfri glögg. Däremot hade de njutit innerligt av den goda viljan, barmhärtigheten och generositeten som hade skapat en varm känsla av julefrid ända in i själen. Hon hade heller inte kunnat undgå att känna en djup tacksamhet inför myndigheternas beslut att försörjningsstödet skulle betalas ut efter julhelgen. För i själva verket var det ju ett uttryck för välvilja och ren omtanke om de stackars bidragstagarna, så att de inte skulle slarva bort sina små slantar redan innan januari månad hade börjat. Och vad hade de nu egentligen mer än vad de kunde önska sig? På jultallriken fanns ju allt från rökt lax, inlagd sill och Janssons frestelse till revbensspjäll, julskinka, prinskorv, köttbullar och rödbetssallad. Till det serverades julmust och svagdricka, på scenen framfördes levande musik, och det hela hade avslutats med julklappsutdelning. Det hade också uteslutande handlat om nyttiga produkter som rakhyvlar, tandkräm och 105

underkläder. Ja, tänk så vackert det hade varit – men nu var alltså hennes lycka bortspolad som av en fruktansvärd tsunami. När Gun-Britt kom in på socialchefens kontor kände socialchefen Allan Bengtsson genast röklukten och gav henne först en förvånad och sedan anklagande blick utan att säga något. Han hade däremot just talat med den private ägaren som berättat att det varit ett herrans liv på turisthotellet under nyårshelgen. Visserligen hade ägaren själv ännu inte varit där – men tydligen var personalen helt chockade. Socialchefen, som oroligt misstänkte det allra värsta, frågade sedan mycket allvarligt, om det mot all förmodan kunde vara så att försörjningsstödet till de boende på turisthotellet hade förväxlats med utbetalningen till den private ägaren? ”Uppriktigt sagt vet jag inte det än”, svarade Gun-Britt förtvivlat. ”Men när jag såg efter i bokföringsprogrammet visade det sig att 151 200 kronor hade betalats ut till den private ägaren konto, och när man räknar på det, är det ju faktiskt en exakt lika stor summa som skulle ha utbetalats till de 42 boende på turisthotellet”, fortsatte hon sin redogörelse. Om utbetalningarna för boendet hade gått in på deras egna privata konton hade hon däremot ännu inte kontrollerat. ”Men vi får väl för allt i världen hoppas på det bästa”, svarade hon tårögd, och knäppte händerna till en stilla förhoppning om att det ändå inte kunde vara möjligt.

Krister Norén Majorna Vännerna! Det var år 1991 och jag var 34 år gammal. Jag var nygift, hade två små barn och arbetade på Volvo. Jag var helt slut. Magen var ”kass”. Jag kunde inte sova och led av tvångstankar. Något måste göras men vad? Ta och ring dina vänner, sa kärestan. Gå på bio eller ta en öl. Lyft dig ur soffan och gör något. Vilken bra idé, tänkte jag och fattade telefonen. 106

Jag stod nog med luren i handen minst tre minuter ända tills jag insåg att jag inte hade en aning om vem jag skulle ringa. Vännerna var borta och jag var ensam. Givetvis hade jag frun och barnen, vännerna på Volvo och... Hur kunde det bli så? Något måste göras men vad? Jag gjorde upp en handlingsplan precis som på Volvo. Jag slutade röka, gick över till dagtid, bytte arbetsuppgifter och började träna igen. Jag skickade julkort till alla jag någonsin känt, tog upp gamla kontakter och gick på alla fackmöten. När någon frågade något sade jag inte neeej som brukligt är. Jag sade ja vad det än var. Det var fotbollsmatcher i ösregnet, bandymatcher i division sju, kulturaftnar med diktläsning av amatörpoeter och barnutflykter på dagis liksom i skolan. Det sista var trevligt, men annars fick man bita ihop på julborden och gårdsfesterna. Lyssna och le åt de klämkäckas gitarrklinkande och sjunga de trista snapsvisorna och vara glad. Disko hela natten, skitmusik, upp och dansa, vara social och positiv. Klockan rinner på. Kan folk inte gå lägga sig någon gång? Nej, man vill ju inte vara ensam! Nu drygt 20 år senare har jag facit i hand. Blev det bättre? Ja, idag kan jag säga att jag har sju vänner, riktiga vänner. Tack Facebook!

107

Laila Roth Fowey, Cornwall Empater En empat är någon som kan känna andra människors känslor, de missuppfattas ofta som ’psykiska’ då de vet mycket av sig själva utan att de blivit upplysta. Det är en kunskap som sträcker sig bortom intuition eller magkänslor, även om många skulle beskriva den på det sättet. En empat kan se en annans känslor för och emot, de kan känna andras sorg och lycka. När de kommer in i ett större sällskap blir de överväldigade av känslorna hos de många andra. Empater tar ofta på sig andras känslor, i synnerhet närståendes, de kan känna deras smärta och känslor av lidande och sorg, ibland kan de känna dem till och med utan att den andra personen är närvarande att någonting är fel. En empat kan omedelbart känna när någon ljuger eller är oärlig eller om någon ämnar skada dem, om någon är en god eller ond människa. Ibland kan empater bli väldigt ledsna eller deprimerade utan att förstå varför, vad de inte förstår är att de absorberar andras negativitet eller känslor, och de kan till och med känna en annans fysiska smärta om denne skadas eller blir sjuk. Empater älskar att befinna sig på lyckliga platser, då de lika mycket som de kan känna andras negativa känslor även kan uppleva andras lycka, varför de älskar trevliga marknadsplatser, barn och att höra på andras goda nyheter. Empater kan bli beroende av alkohol eller droger då detta blockerar andras känslor från att träffa dem, och de kan uppleva mera sina egna känslor när de är påverkade. De älskar också musik, gärna på hög nivå, då det rensar deras tankar. Eskapism står högt i kurs hos empater då de kan bli trötta på att uppleva andras problem, då de kan behöva fly bort genom filmer, alkohol, droger, musik, eller bara genom att kasta sig in i arbete eller familjeliv. 108

När empater inte kan fly på detta sätt kan de finna sig tillbringa nästan hela sin tid med att göra saker för andra. Men de måste lära sig att förstå, att vilket beroende som helst, i synnerhet droger och alkohol, kan bara förvärra deras problem. Somliga empater kan finna det mycket svårt att koppla av eller koppla ifrån överempatin. De kan känna sig urlakade och få sömnsvårigheter. Folk dras till empater som metall till en magnet, för deras värme och öppenhets skull, då de är mycket ärliga, ibland för ärliga och goda intill sårbarhet, medan detta får andra att känna sig trygga hos dem, då en empat genom sina långa och känsliga antenner alltid förstår att säga de rätta orden, då de känner dens känslor de talar till. Att vara en empat kan vara både en välsignelse och en förbannelse, då det kan vara en stor hjälp i vissa situationer medan det samtidigt kan kasta dig ut i berg-och-dal-banor av tankar och känslor som kanske inte ens är dina egna.

Om du är en empat. Det finns många liksom du som finner det svårt att koppla av emotionellt till följd av andras känslor omkring dig. Det gäller att ta tjuren vid hornen och först av allt förstå vad det är som pågår och därvid både lära dig leva med det och så kunna ha distans till det, ty du kan inte få distans till det med att ignorera det. Bästa sättet är att hantera det till exempel skriftligt genom dagbok eller annan skriftlig form som känns befriande, bekväm och ärlig. Analysera dina känslor och gå in i dem och försök förstå dem och gå till botten med varför du känner dig urlakad eller inte kan sova, om det är melankoli, sorg, fruktan eller vad för annan sorts känsla. Försök öva din koncentration genom meditation, yoga eller annan självterapeutisk teknik, så att du lär dig behärska dina egna känslor och hantera dem utan att gå i affekt genom dem.

109

Det gäller att arbeta medvetet och hårt i denna bearbetning av ditt eget känsloliv och hur det påverkas från andra än dig själv för att kunna undvika depressioner eller urlakning av din mentala energi. Det är viktigt att du lär dig skydda dig mot negativism utifrån.

Arne Rylander Mjölby Vita huset Med sina tinnar och torn Minns trygghetens vackra borg Ett stenkast från huset låg Hembygdsgården Med timrade hus med torvtak Dörrar med smidda lås och höga trösklar Längre bort ”Sommarnöjet” med paviljong Under nöjessäsong ljöd luftgevärens smatter från skjutbanan Och dansmusiken från den kupolformade banan Det kom längtan att från vita huset äntra grinden Som gränsade till hembygdsgården Förföras av publik, musiker och artister Föräldrar manade ”Var hemma i vår trygga borg! Så du i morgon kan gå till skolan”! När nöjen och toner förklingat Då höst och vinter kom Blev Hembygdsgården vår lekplats

110

Ibland klev vi upp i de majestätiska ekträden vars kraftiga grenar liknade elefanters snablar där vi högt kunde skåda omgivningen. Vi laddade våra slangbellor med trädens ollon. Hade krig. Medan fåglar och ekorrar såg våra tilltag. När det blev vinter och snö åkte vi skidor i områdets starkt sluttande berg Titulerade oss som världens bästa åkare

Den blå bilen Fört mig genom årens vägar Tankar fladdrat under färd Upplevt bilder Vet ej milens antal som kontrabasen och jag färdats Skogar, slätter och berg passerats Parkerat vid hotell och kulturhus Gårdar där högtidsdagar firats Dansbanor där glada fröjdats Vid kyrkor nära gravstenar

Under sol och månar Väder och vindar växlat Under färd ställt frågor Vem är du! Men aldrig hört något verkligt svar Trots bilens rost fortsätter den med sina hemligheter

111

Scouttid Vi sökte naturen Tältade – sov djupt på granris Mindes nätter – hörde rävar yla Hörde bruset från sjön Vätterns hetsiga vågor slå mot stränder Satt runt lägereldar Fladdrande skuggor dansade över kamraters ansikten Efter många år besöktes Madame Tussauds Vaxkabinett i London. Stod där bredvid Lord Baden Powell Tänkte. Det var Du som manade oss, ”Var redo!”

Enen Står där luttrad Länge varit åskådare medan klockor och nyheter trängt på att blod runnit Och vid ett nöjesfält en karusell ”ballat” ur Hört ljudet från en cementblandare Medan tankar konstaterat att kursintyg inte alltid passat för sökande Och fåren bara bräker i hagen medan funderingar om kistor ska vara av papp eller ädelträ Det kommer röster med hip-hop soul och det dansas sexrörelser 112

Det ringer i mobiler medan enen knotig med sina delvis rostiga barr inbjuder till nya frågor

Morgon Lättade på persiennen Skådade landskapet som var klädd i vita underkläder Bilen stod utanför dekorerad med vattenkristaller Husets trasiga vimpel hade snott sig Kokade ägget tre och en halv minut Under tiden sågs det gamla aspträdet skälva Kanske inte ensam – även människor darrar inför dagen och framtiden Såg ut mot trädgårdens stenar blev berörd av dessa olika färgnyanser Somliga med kattögon – som stirrade undrande Kanske genom åren många passerande stannat upp i undran vid stenar Känt något gemensamt med de olikformade – kanske tänker som du Erinrade sig att Demosthenes antikens främste talare övade med kiselstenar i munnen Tänk vad morgontidiga tankar frambringar Snart dimman skingrades

113

Skuggor i snö En solig dag kan uppbringa mörka bilder i snötäcket En del levande – eller döda ting Kanske står du där stirrande på dig själv som på en okänd Kunde vara vem som helst som stannar upp En skepnad – som bär tankar om tillvaron Lycklig eller olycklig med sin hemlighet Även i ögonblicket för eventuellt andra passerande

Inger Stockman Kortedala Den vita katten Vad skulle hon göra? Utan att hon visste hur det gått till stod hon utomhus igen. Solen gassade över gula löv och de högvuxna perennerna stirrade på henne med tysta blomhuvuden. Malin såg sig om i ett försök att lugna sig, tänk att ha det här som sin tomt, kunna gå ut det första man gjorde när man vaknade och gå barfota i gräset. Så välklippt – nästan stubbat… Helst av allt ville hon lösas upp, bli ett med gräset eller gömma sig bland allt det höga gröna. Hon kanske kunde blunda bara och låtsas att allt fortfarande var som det skulle… De hade tagit bussen ut för att ta sig en fin promenad över klipporna. Fast innan de nådde havet fick de passera genom det nybyggda villaområdet. För bara några år sedan hade där varit kolonilotter. – Så tråkigt, här som var så fint, sade hon med uppriktig besvikelse. Kent lade armen om henne och rufsade lekfullt i hennes kortklippta hår. 114

– Titta en sån massa ståtliga hus, men var är allt folk? Inte en jävla människa, fast det är klart – för att ha råd att bo så här måste väl alla jobba jämt? Malin nickade. Hela området verkade som en spökstad fast det var ljusan dag. Vid en stram häck satt en vit katt och slickade sig. En bild av harmoni. Då stannade Kent. – Vad är det, undrade hon. – Kom, vi slinker in här! Innan hon hann protestera stod de inne på andra sidan häcken. Hans ögon glänste i solen, och fräknarna såg så barnsliga och glada ut att hon fnittrade till. – Dumma Kent, vad har du nu i skallen? Hon tryckte näsan mot hans kind och snusade havsluft och snus. Han spottade ut det och de kysstes där inne i den främmande stora höstträdgården. Det var stilla runt omkring dem. Sen bröt Kent stämningen mitt av, som man knäcker en torr gren. Glansen i blicken hade inte bara varit för hennes skull. Nu såg hon hur han började se sig sökande mot huset. Han fick något rastlöst, nervöst över sig. – Nä, här är ingen hemma och skog på baksidan… Kent talade som till sig själv och gick i väg en sväng runt huset. Jaså, han var nödig, men det kunde väl vänta tills de kom fram till någon klippa. – Pst, Malin! Men stå inte bara där. Han vinkade otåligt till henne från bortersta husgaveln. En stund stod hon som fastvuxen i gräset och såg sig om. Den vita katten mötte hennes blick. Han eller om det nu var en hona reste på sig och gick lojt över tomten, satte sig ner helt nära. Malin ville klappa den, men då hon skulle böja sig ner var det något som höll henne tillbaka. Katten såg så konstigt på henne. – Kommer du! Hon spratt till som hade hon varit helt någon annanstans. Men nu lydde kroppen, och hon halvsprang mot Kent som just försvann bakom husgaveln. Katten satt kvar. – Jag har kollat runt, det ser inte ut att vara larmat – och ser du, fönstret där vid trappan… Kent skrattade förtjust och pekade, och mycket riktigt, där var ett av fönstren på glänt. Det var enkelt att få loss haspen, och de använde en kullvält hink som trappsteg. Kent tog sig vigt in genom det smala fönstret och räckte sedan ut handen mot henne. 115

– Kom igen Malin, se inte så rädd ut! Vi kollar bara snabbt… Det var det som var problemet med Kent, man nästan såg det på honom – han var galen, totalt vild ibland, allt det hon inte var. Var det därför hans charm slog an så hårt? De hade träffats i en amatörteatergrupp som hon börjat i, då allt verkade stå och stampa på samma fläck. En som däremot inte stod ”och stampade” var Kent. Konstigt att de två börjat umgås överhuvudtaget. Men det hade funnits en gnista där från början. Ingen eld utan ved, som man säger, hade han flinat i hennes öra, då de kom riktigt nära i en av övningarna. Efter den gången hade han hängt med henne hem. På en tefika, var meningen, men vattnet fick kallna och kopparna kom inte fram. Det hade varit överrumplande. Efter den kvällen var varje dag en överraskning. Friska fläktar som bara ibland blåste lite väl hårt om huvudet. Som nu. Men varför inte? Hon tog ett fast tag i den framräckta handen och drogs in. Så stod de i en främmande hall. De såg på varandra en stund, andetagen möttes. Just när de skulle kyssas såg Malin något vitt som rörde sig i ögonvrån. Hon gjorde sig fri. – Jäklar! Katten, han förföljer oss! – Vem? – Titta ut får du se, sade hon och började plötsligt fnissa då hon insåg det komiska i det hela, bli skraj för en liten katt. Kent log och skakade på huvudet. Å vad han är fin, for det igenom henne. När de var så här nära varandra var det lätt att hänga med på vad som helst. De gick mot vardagsrummet. En stor vit kakelugn och en soffgrupp i grått skinn dominerade nästan helt där inne. Solljuset föll på en glasskål på bordet med gröna äpplen. Dom doftade frisk höst. Malin gjorde något modigt, tyckte hon själv: tog ett äpple och bet i det. Friskt, gott, syrligt. – Aja baja flicka lilla, sade Kent och hötte med fingret. Han såg ändå rätt överraskad ut, visst gjorde han, tänkte hon och sträckte på sig en aning. Hon väntade kvar medan han gick vidare till de andra rummen. Inte så mycket tavlor på väggarna förutom två större som tog varsin vägg i anspråk. Det var hav på dem bägge två. Den närmast henne visade ett klarblått vackert-väders-hav, medan tavlan på andra sidan föreställde en grå oväders-sjö. Maffigt! Vad var det för folk egentligen som hade sådana tavlor på väggarna? Hon hörde hur Kent gick och smånynnade för sig själv, öppnade en dörr som gnällde. Nä, nu får de nog ge sig av. Han har väl snokat färdigt nu. Varför var hon så flat och bara hängde med så här, 116

ett pris att betala för lite spänning? Egentligen ville hon inte veta vad han hade för sig, eller om han tog med sig något. Men bara att stå objuden inne i en främmande bostad gjorde henne medskyldig, tyckte hon. Bäst att få med honom ut här ifrån innan han stoppat på sig något dyrbart. Samtidigt som hon började gå ut ur rummet drog ett kallt vinddrag om ryggen som om det kunde komma tvärdrag i ett stängt hus. Då hörde hon hur han skrek till och det slamrade från en trappa någonstans. – Kent! Kent, är du där? Inget svar. Hon kom ut till det som måste vara stora ingången, där stod dörren till en källartrappa på vid gavel. Framför tröskeln satt den vita katten och slickade sig på ena tassen. Hon, eller om det var en hane, lyfte på huvudet och såg på henne. Bakom katten sluttade trappan brant. Där låg Kent. På långt håll såg hon tydligt ögonen; nu skrattade dom inte längre. Ett kelsjukt kurr borrade sig in i hennes öron. Katten såg upp som hon eller han väntade sig en belöning.

Johan Söderpalm Henån Med vargen i band. Med vargen i band står han där ensam undrande när kommer mödrarna och räddar mig dalen han nyss lämnat sjunker undan i gråa dimmor de dansar annorlunda danser sådana han aldrig skådat förr 117

nu rycker det i kopplet den vill ge sig sv men han vågar inte släppa den inte ännu det måste ske något först han vet inte riktigt vad men något nytt måste hända innan han vågar släppa kontrollen över det vilda frihetslängtande djuret vid sin sida han funderar ett slag hur länge har han gått med vargen i band så länge han minns kanske kommer svar till honom så småningom det berättades sagor en gång i tiden för länge, länge sedan det kommer han svagt ihåg nu rycker det igen i kopplet hårdare den här gången Nej, inte än tänker han knyter handen säkrare om läderöglan du får vänta lite till min gråa best dimmorna spelar fortfarande luriga spel runt omkring honom 118

det fladdrar till i tyget han bär kommer det en vind nu en vind som kan skingra det som skymmer när kommer mödrarna, undrar han ännu en gång och ropar nästan, men väntar för att inte skrämma vargen som faktiskt lutar sig mot honom och gnyr ett grand jag kommer att släppa den snart bara dimmorna lättar blås på kära vind kom med all din kraft och gör oss synliga vargen och jag som håller den fången så att vi kan skiljas åt leva våra alldeles särskilda egna liv.

ahritah

119

Där tiden äger rum. Jag är där tiden äger rum ännu en gång krympt till oigenkännlighet jag kommer inte att njuta frihetens sötma på ett tag valde jag detta eller valdes jag som ett uppdrag att lidelsefull leva trångt och främmande men ändå som alltid när separationen från det enda inträder pliktskyldigt fortsättande tvingad på mig en kostym som inte rymmer allt jag känner och bär inom mig märkligt att vara så liten i kroppen men ändå så stor i sensationen av vad jag är 120

för hur länge denna gång avgör inte jag det bestäms av dig som fyller tidens rum med själar avskilda att mogna i din tumlade värld så att du lär känna dig själv och din framtid nu är jag här där tiden äger rum och kapitulerar för detta faktum du är trots allt i mig ändå och jag i dig.

ahritah

Sången om Yoga. Darrande av iver kommer jag fram till sommarängarna låter fötterna vila en stund i svalkande silverbäcken 121

den goda modern ser mig och låter leken börja alla andra vilsegångna barn kommer tillbaka till världen igen nu är det kul att leva spritter känslorna i mig det var sorgligt länge sedan vi fick vara med fullt ut ropar de tillsammans och drar iväg med mig långt ut på ängen ända fram till mitten där världsträdet står mina händer når ända upp till dess topp och fötterna är fast förankrade i jorden modern håller om mig i sin älskande famn det vibrerar av tack längs med ryggraden när hon sänder sin fråga om återförening genom mig till fadern som huserar just ovan toppen minnena från förr om saknaden 122

av mening och sammanhang klingar sakta bort de ersätts av den varma blodfyllda sången om Yoga.

ahritah

Juri Vaba Vasastaden Året vid fjorden Boris blir skakad av beskedet. Han tror inte på det han får höra. Ett missförstånd, en feltolkning av ett telegram. Han intalar sig att Chris bara är skadad och kommer att återhämta sig. Till slut inser han den bittra sanningen. Flera dagar är han som bedövad och förlamad. Han låter rullgardinen vara nerdragen, äter inte, går inte upp ur sängen och talar inte med någon. Hela omvärlden är först som stum och ljudlös. Nu har det övergått i outhärdligt skärande gnissel. Hans liv är som ett hopknycklat papper. Oordnat, skrynkligt, massor av små ytor utan plan, utan helhet eller sammanhang. Allt är ett slumpmässigt virrvarr av händelser. Värde och mening är upplöst och försvunnet. Alltför sent blir han medveten om hur oändligt mycket hon betydde. Han som alltid kontrollerat sina känslor och handlingar. Nu släpper han tyglarna och låter saker och ting bara ske utan styrning, helt på impulser. Mekaniskt packar han sin ryggsäck, lastar några saker utanpå motorcykeln 123

och far iväg, han tänker inte ens på vart. Något mål finns inte. Han bara kör. Maskinens monotona brummande fyller hans sinne. Först när han kört åtskilliga timmar upphör tunnelseendet. Då blir han medveten om att han kör norrut mot fjällen, mot platser där han senast var tillsammans med Chris för snart ett år sedan. Av vännerna på Heimdal lånade han en fallfärdig hytte på andra sidan fjorden och en gisten roddbåt. Det var en plats utan vägförbindelse och över en halvtimmes rodd till närmaste granne. Stugan hade Ragnvald redan tänkt riva för att ingen skulle råka illa ut av instörtande tak eller väggar. Vågade Boris bo i rucklet, så var så god. Hytten låg intill en mindre älv som i en fors kastade sig ut i fjorden. En smal skogsremsa omgav huset, sedan tog bergssluttningen vid. Där bosatte han sig med forsbruset och bränningarna som ständiga följeslagare och endast vädret bestämde variationen av vattenljud för dagen. Så levde han nästan helt avskild från den övriga världen. I ensamheten vid fjorden hade han bara sig själv, sina upplevelser och minnen. Han hade länge hållit igen sina känslor. Nu fick de utlopp. Det var som att alla fördämningar brast. Han stod på klipporna och skrek ut sin saknad, ilska och smärta tills rösten bröt samman och stämbanden vägrade lyda. Om och om igen, i dagar. Han anklagade sig själv för vad som hade hänt, han anklagade Chris, han anklagade hela världen. Till slut visste han inte längre vem han anklagade, vem han försökte straffa, men smärtan vek inte undan, den var hela tiden hans. Han grubblade över vad han kunde ha gjort och sagt och hur det kunde ha blivit. Han fann inga svar, men tankarna malde vidare. Det var som att hans trotsighet mot ödet aldrig skulle ta slut. Men inte ens en okuvlig vilja och oändlig uthållighet förmår att ändra på det som skett. När han inte kunde sova för sitt grubblande sprang han sig trött i fjällbranterna. Sprang ända tills han slocknade av utmattning. Så fortsatte det. Ingen klarhet, inga svar, men det ständiga ljudet från vattnet gav känslorna svalka och dämpade sinnet. Skvalpet, bruset och porlandet gav en slags ro. Allt längre stunder förflöt då han var vaken och stilla i sinnet, helt utan tankar. Dagar förflöt med vandringar i de obändiga, överdådiga bergen. Stundtals gick hans vägar över våldsamma branter och uppenbart livsfarliga passager, men det var som att han inte brydde sig. Om och om igen återkom tankarna till Chris. I en doft från vilda örter 124

kunde han plötsligt känna igen henne. När morgondaggen på ett björklöv snuddade vid hans kind, då var det hennes flyktiga kyss. När han vilade i den djupa mjuka mossan var det hennes sköte. När en fläkt i den stilla kvällen fick löven att rassla till var det hennes klänning när hon svängde runt i dans. En liten vattentril kunde vara hennes mjuka, fnittrande skratt och bäckens porlande när hon var retsam och gäckande. Hon var ofta närvarande, och samtidigt så oändligt och oåterkalleligt långt borta. Då kunde han le i sin sorg. Men de förtrollade ögonblicken var få och försvann alltför fort. Så småningom kom han in i en slags monoton rutin. Han bara fanns och följde naturens regler för varande och överlevande. Solen, vinden och regnet, liksom kroppens spontana behov, styrde hans dagar. Förutom den potatis och det hårda bröd som han medfört, så bestod kosten mest av öring från bäcken och torsk från fjorden. På högsommaren passerade även stim av fet makrill långt inne i fjorden och gav viss omväxling. Allt emellanåt, när han inte hade lust att elda under grytan, åt han potatisen rå. Svinmålla och strandkål fanns på vissa ställen och utgjorde hans grönfoder. En viss typ av blåstång var riktigt knaprig att äta naturell och några ljusröda alger var riktigt välsmakande. Även köttet i de svulstiga blåmusslorna från fjorden slukade han ibland levande. Således livnärde stranden och vattnet honom ganska frikostigt. När kulturfödan tog slut, rodde han över fjorden till näset på andra sidan där det fanns en handelsbod vid vägskälet. Han tyckte emellertid att provianteringen gjorde ett onödigt hål i kassan. Vid nästa besök hade han fiskat en hel natt ute på fjorden och kom till handelsmannen med fyrtio kg rensad torsk. Detta inbringade honom 30 öre per kilo, vilket var butikens gängse inköpspris. Fisken saltade handelsmannen ner i stora trätunnor. Vederlaget omvandlades genast till bröd, smör, ost och potatis. Sensommaren bjöd på både blåbär och svamp i skogsranden intill fjorden. Han förundrades över att de stora sopparna aldrig var maskätna. Sedan fanns hjortronen, myrarnas aromatiska guld, rikligt på de närmaste fjällplatåerna. Av vännen Ragnvald hade han blivit inbjuden till den stundande årliga krotekakefesten på andra sidan fjorden, men han hade vänligt tackat nej. Han blev påmind om det när kvällsbrisen förde med sig doften av nyslaget hö och nygräddat bröd. Man hade under dagen bakat mängder av tunna, runda kakor som torkade och knapriga skulle räcka till långt fram på vintern. Där umgicks bygdefolket, åt rømmegröt och drack hembryggt öl. 125

Efterhand som vinden dog ut, kunde han i kvällens stillhet höra avlägset stoj och musik av dragspel och fiol. Så levde han med minsta möjliga kontakt med civilisationen. Vattnet var hans ständiga följeslagare. Forsens monotona brus uppfyllde honom och tog tankarnas plats. Vindens sus och vågornas kluckande blev till harmoniska klanger och lenande musik. Det fyllde hans själ och gav honom stillhet och ro. Det läkte och helade. Allt oftare var hans sinne fullkomligt stilla. Ibland satt han i timmar orörlig på en klippa och bara betraktade den sjunkande solen. Det hände att han blev kvar tills sommarnatten övergick i gryning. Trots att han hela livet ofta varit ute i skog och mark, blev han nu ett med naturen på ett annorlunda och djupare sätt. Långa tider var han ensam med himmel, jord och vatten. Han upplevde skiftningar i ljuset som han aldrig förr lagt märke till. Han kunde se de oändligt små dropparna som svävade mot honom i morgondimman. Han kunde på luftens doft avgöra, om vinden kom från havet, från fjället eller från låglandet på andra sidan fjorden. Tidvattnets växlingar förde också med sig olika lukter då strandtången ömsom blottades och ömsom täcktes av inströmmande saltvatten. Han kunde förnimma förändringar i luftens rörelser redan innan termikblåsorna lyfte och de lätta, mulliga sommarmolnen blommade ut. Han kände i förväg när vinden skulle smeka det blanka morgonvattnet med den första krusningen. Han behövde inte ens se himlens färgskiftningar, molnens former eller insekternas rörelser för att förutse kommande väder, han kände det inom sig. Han såg fiskarna i vattnet på ett sätt som han aldrig gjort tidigare. De små öringarna i älven, nästan osynliga genom sin effektiva skyddsfärg, dem avslöjade han genom diffusa skuggor på bottengruset. Han avslöjade ståndplatserna där bottenväxter och alger glesats ut genom deras ständiga fenrörelser. Där vattnet flöt stridare och det var ännu svårare att upptäcka fisken, kunde han upptäcka stjärtfenan som en knappt skönjbar lodrät linje som skilde sig från andra formationer i vattnet. Så småningom kunde han på förhand avgöra om en fisk skulle ta en slända som kom drivande med strömmen, eller om den skulle bli kvar på sin ståndplats. Alla sinnen skärptes på ett otroligt sätt. En morgon när han sov djupt efter att ha varit på fjället hela natten vaknade han plötsligt. När han steg upp såg han Ragnvald från Heimdal komma roende. Båten var fortfarande långt från stranden. Han kom för att hälsa på och se till att allt var väl med Boris. Hade Ragnvald ropat på honom utifrån sjön? Nejdå, sade Ragnvald, det skulle du väl ändå inte ha hört med forsen som brusar här intill. 126

De pratades vid en stund och Boris fick åter löfte om att fortlöpande använda stugan så länge han ville och sköta den helt efter eget gottfinnande. Förhoppningsvis rasar den inte ihop över dig, sa Ragnvald. Så började luften bli svalare och fyllas av nya, tyngre dofter. Björkarna gulnade och hela fjällsidan lyste i rödgula toner av blommande ljung. I den bitvis täta vegetationen kunde han ibland söka goda matsvampar efter lukten, långt innan han fick syn på dem. Det började på allvar gå mot höst och därmed jakttider. Boris fick låna ett gammalt mausergevär för att jaga på fjället. Det var ett tyskt vapen som var kvarlämnat sen kriget av en ockupationssoldat och ingen norrman ville ändå använda det. Om han lyckades skjuta något vilt skulle det variera kosten lite. Eljest var det väl överhängande risk att det började växa fjäll och fenor på honom, tyckte Ragnvald. Som jägarsoldat hade han en gång övat upp sig till skicklig skytt och nu kom det väl till pass. Han nedlade ett antal fjällripor och skogsharar. Fåglarna var ganska små. Med en grov kula gällde det att träffa så väl att det inte blev fjäderköttmos av alltihop. Han brukade sikta på ögat. Som variation i kosten var de välkomna och smakade förträffligt, även om de med Boris spartanska kokkonst inte blev den kulinariska sensation som de förtjänade. Långt in på hösten dök han emellanåt ner i fjordens klara vatten och plockade upp välväxta blåmusslor. De var trinda och välfyllda, nästan lika breda som långa. Det var som om kylan i vattnet inte bekom honom ett dugg. Det hade blivit en del av hans naturliga miljö och av honom själv. Vid ett tillfälle när han med bössan i hand vandrar mellan fjorden och fjällsluttningen, förnimmer han en svag men egenartad lukt som han inte känner igen. När han sakta och med vidgade näsvingar rör sig mot vinden, hör han svagt rassel i löv och kvistar i skogstätningen. Han stelnar till som en staty och står så en lång stund. Sedan rör han sig oändligt långsamt mot ljudet, kännande sig för med foten vid varje nytt steg innan han flyttar över kroppstyngden. Så ser han henne, kronvilthinden, där hon står i den yppiga växtligheten nedanför fjällbranten. Han har den lätta vinden i ansiktet, vilket betyder att hinden inte har vittring på honom. Ytterligt långsamt närmar han sig i skjutläge tills han är knappt trettio meter ifrån henne och i en position där inga grenar eller lövverk kan splittra kulan på dess väg. Han lyfter försiktigt bössan, osäkrar ljudlöst och söker stöd mot en trädstam för ett säkert och omedelbart dödande skott. Då lyfter hinden huvudet och vänder sig mot honom. Boris är alldeles stilla. Hinden ser 127

honom, men inser inte faran så länge han är orörlig. I hennes ögon är han bara en egendomlig formation som i sitt statiska tillstånd knappast skiljer sig från trädstammar eller klippblock. Längs gevärspipan ser han hennes blick, de milda mörka ögonen. Plötsligt tänker han på Chris, samma mörka, mjuka, intensivt levande och vaksamma ögon. Tiden stannar upp. Känslor och minnen väcks åter till liv. Så trycker han långsamt till med fingret. Det svaga klicket från säkringen får hinden att rycka till en smula. Rörelsen när han sänker bössan får henne att vända och gå undan, men utan särskild brådska. Boris sätter sig ner i mossan. Han kommer på sig med att han faktiskt inte tänkt på Chris lika ofta den senaste tiden. Nu kommer emellertid känslorna, smärtan och saknaden över honom igen med förnyad styrka. Han blev kvar hela hösten och det började gå mot vinter. Vännerna i Heimdal försökte förmå honom att åtminstone flytta till gården, men han ville inte. Han var inne i en process, en inre uppgörelse och bearbetning, som han inte ville bryta. Han sände i alla fall några brev hem till sina närmaste vänner, där han skrev att allt var väl med honom och att de inte skulle oroa sig. Med is och snö blev livet påfrestande i den primitiva stugan som knappast var byggd för vinterboende. Dagarna var korta och när han inte var ute för att ta upp matfisk, eller gå på skidor uppe bland de låga fjällbjörkarna för att skjuta eller snara ripor, så samlade han ved. Det gick åt en hel del bränsle i det dragiga rucklet för att åtminstone hålla temperaturen över nollpunkten. När den första snön kom, då stöttade han upp taket med några smågranar som han fällde. För säkerhets skull använde han en grantopp som borste till att emellanåt sopa av taket så att inte hela konstruktionen plötsligt skulle ramla ner i huvudet av snötyngden. Fram till vintern hade han inte läst någonting alls under sin vistelse vid fjorden. Nu lånade han genom vännen Ragnvald ett antal böcker som han läste i fotogenlyktans sken. Boris hade aldrig varit intresserad av vare sig religion, filosofi eller skönlitteratur och inte läst mer än skolan påtvingat honom. Nu slukade han både Bibeln, Platon, Marcus Aurelius, Shakespeare och Goethe. Han plöjde till och med igenom stora delar av ”Das Kapital”. Det var böcker som väckte nya tankar och vidgade hans perspektiv. Så långt det var möjligt att anskaffa, så läste han texterna på originalspråken, med vissa undantag dock, såsom Bibeln, Koranen och Bhagavad Gita. Efterhand blev det inte bara så att han läste, han gick igenom vissa avsnitt om och om 128

igen, begrundade och prövade. Men mest var det ändå fjället, älven och fjorden som gav rymd och flykt åt hans tankar. Det som var inneslutet i böckerna blev aldrig verkligt och meningsfullt för honom förrän han prövade det mot sina egna inre och yttre upplevelser. Just då fanns det mesta av hans verklighet och helhet runt omkring honom i den storslagna naturen. Vintertid var den fylld av en stram, ödmjuk karghet och under sommaren hade den bjudit på översvallande yppighet. I både stort och smått bar den fram oändlig visdom. Han prövade och lodade den mänskliga kunskapen och visheten i förhållandet till solen, månen, jorden, luften och vattnet, allt medan han samtidigt rannsakade sitt eget sinne. Så gick månaderna. Snön smälte och knopparna började brista. Då kände han med det porlande ystra smältvattnet att detta skede i livet snart var avslutat. Men han ville inte resa ännu. Han ville uppleva vårens skiftande dofter, känna hur vattnets smak för varje dag förändrades, vakna till fågelsången och lyssna till ekot mellan fjällväggarna som klingade annorlunda allt eftersom snön på sluttningarna smälte och försvann. Vissa stunder upplevde han en fullständig förening med naturen. Då var han ett med fjället, vindarna och fjorden. En föraning av ett annat tillstånd. Gränslöst och delaktigt av allting i tid och rum. Bitterhet och vrede hade övergått i djup tacksamhet. Han insåg att den kärlek, närhet och gemenskap som han hade förunnats under de tio åren med Chris, var en vida större ynnest än de flesta människor tilldelas under en hel livstid. När han tänkte på henne var det inte längre förenat med smärta, sorg och ångest utan med glädje och tacksamhet. Minnena var en dyrbar skatt som han då och då ömsint och varligt tog fram i ljuset och däremellan gömde i sitt hjärta. En dag i växlingen mellan vår och sommar när han låg utsträckt på en solvarm klippa med blicken riktad mot den klarblå himlen, då fick han syn på den ensamma havsörnen som kretsat några dagar mellan de närmaste bergstopparna. Plötsligt hade den blivit två. Det var som ett tecken på att han var färdig med livet som ensling. Han undrade varför samma klippa aldrig kändes varm i solen då han kom dit på sommaren för snart ett år sedan. Han tog fram fotot av Chris och kysste det. Sedan placerade han det mitt på bordet i stugan och omgav det med skira doftande vildblommor. Därefter tände han på. Han stod kvar helt stilla och såg in i lågorna under det långa slutliga avskedet ända tills allt brunnit ner och endast en rykande 129

askhög återstod av hans eremitboning. Så klippte han av sig skägget och det långa vildvuxna håret, plockade samman sina saker och med en viss saknad lämnade han den ensamma, gränslöst stora gemenskapen. De två havsörnarna seglade runt i vida cirklar, burna av den begynnande termikvinden. De såg långt nedanför en grå träsnipa som långsamt delade fjordens blanka vatten i riktning mot byn på andra stranden.

Ingrid Winblad Linnéstaden Experten Bakom min rygg gnäller dom över att jag är hetsig och självmedveten. Än sen. Mitt uppdrag kommer ju från själva Effendir. Han sa att Rikets överlevnad berodde på hur jag klarade min uppgift. Två gånger om dagen inspekterar jag muren. Patrasket mumlar om att jag är snabb med piskan, men dom fattar ju inte det större sammanhanget. Bara för att jag långsamt låter mig bäras över den heta sanden och smuttar på min vackra bägare fylld med krossad is och fruktjuice, så tror dom att det är lätt. Nej, ansvar är tungt. Mycket tungt. Och farligt. Visserligen har barbarerna inte synts till på hundratals år, men när dom väl kommer måste muren hålla. Vid den stora ceremonin när Effendir välsignade mig och tjänstemännen sedan hissade ner mig på denna utsida av muren visste jag att det var för alltid. Ingen får någonsin passera muren från utsidan. Mitt vana öga glider över tegelstenarna, ivrigt på jakt efter minsta spricka eller ojämnhet. En liten ört kan få fäste och en buske börja växa. Och i mörkret trevar, smyger sedan rötter som plötsligt börjar svälla och långsamt, ohörbart spränger stenen. Vad kan sedan inte hända? 130

Märkligt att inga budskap längre kommer från andra sidan muren. Inte ens de bruna kakorna kommer mer. Dem som jag brände ensamma kvällar och som fick mig att drömma om Effendir och den yra dansen vid hovet. Min unika kompetens som byggmästare och klabbaist förde mig till denna öde plats. Det är bara jag här. Och det blir svårare och svårare att locka trashankarna i öknen att komma och tjäna mig. Mig, som har Effendirs uppdrag! Rikets överlevnad är beroende av min uppmärksamhet. Med muren står eller faller vår värld som vi känner den. Och jag kommer beslutsamt, uthålligt och ensam att fullgöra mitt uppdrag.

NÅGOT OBETYDLIGT Ett ingenting. Ett noll. Kan inte ses ens på nära håll Runt hela jorden fort den far Och alla mina pengar tar Om detta Ingenting försvann Vår civilisation i sanden rann Inte ens en grå liten bruschetta Om inte fanns nolla nolla etta Visst är detta en märklig dikt Grötrim och IT i stark konflikt Skrivkramp och vedermöda Jag vill er tid ej mer öda

131

Göteborgs Skrivarsällskap (GSS) Under trivsamma former träffas vi, lyssnar på varandras texter, umgås och inspirerar varandra. Sällskapet, som är religiöst och politiskt obundet, har som mål att: * uppmuntra och stimulera människors skrivande * värna om yttrandefriheten och allas rätt och möjlighet att uttrycka sig i skrift * vara ett forum för kontakt mellan skrivande människor av alla åldrar, kön och etniska tillhörigheter * ge människor ett tillfälle att presentera sina texter såväl skriftligt som muntligt * stödja människor som vill utveckla sitt skrivande * erbjuda skrivarträning och etablera samtal kring skrivande och läsande * låta olika kulturyttringar befrukta skrivandet * stimulera läsandet av litteratur Tyngdpunkten i vår verksamhet är Cafékvällarna, då vi träffas, fikar och njuter av olika lyrik- och prosauppläsningar och ibland någon sång. Anything goes. De som vill får dela med sig av sin kreativitet, men man är lika välkommen att bara lyssna och ha en trevlig kväll. Och alla är välkomna. Andra aktiviteter som sällskapet arrangerar är respons-grupper (där vi delar med oss av synpunkter på varandras texter), skrivarcirklar, skrivartävlingar, skrivarhelger, kulturfester och resor. Vi har uppläsningar hos intresserade bibliotek, caféer, föreningar, festivalarrangörer m.m. Tyngdpunkten i årets verksamhet ligger emellertid på årsantologin, numera utgiven vartannat år, där medlemmarna själva har möjlighet att få sina mindre alster (vanligen noveller och dikter) utgivna i bokform. Medlem i GSS blir man genom att betala in 200:- på pg 35 86 46–8. hemsida: http://www.goteborgsskrivarsallskap.se/ mailadress: gss_brev@yahoo.se 132

Nästa Antologi Alla medlemmar är välkomna att medverka i vår kommande antologi. Ingen blir refuserad, men utrymmet är – framför allt av ekonomiska skäl – begränsat. Låt därför ditt bidrag hålla sig inom maximalt två A4-sidor. Vi som producerar antologin hoppas slippa den svåra uppgiften att välja bort något av det du skrivit. Skicka gärna ditt bidrag på en diskett i Word (för PC) men bifoga då en utskrift så att vi vet hur du vill att det skall se ut. Allra enklast är om du skickar Ditt bidrag per e-post till antingen <clanciai@yahoo.co.uk> eller <intermezzo@allt2.se>

133

Att springa är att leva. Kanske är vi på väg bort från oss själva och in i ett annat universum, rent bokstavligen… Runor i evigheten, inristade i människors hjärtan…

Allt som inte dödar lär ju stärka… Att överge musiken är värre än att dö. Vi rusade ut i badrummet och hann precis bli vittnen till att katterna rakade ned sexkantsnyckeln i avloppsbrunnen. Bilen stod utanför dekorerad med vattenkristaller. Dimmorna spelar fortfarande luriga spel runt omkring honom. I hennes ögon är han bara en egendomlig formation som i sitt statiska tillstånd knappast skiljer sig från trädstammar eller klippblock. Om detta Ingenting försvann Vår civilisation i sanden rann 134