Tre familjedramer by Christian Lanciai

Tre familjedramer Judar och hans bröder (30 sidor)

Det stora släktbråket (42 sidor)

Att fånga en dröm (32 sidor)

Magnus Aurelio (27)

Judar och hans bröder tragedi i fem akter av Christian Lanciai personerna : Omar, köpman i Kairo Fatima, hans hustru Selim, Suleiman och Judar, deras söner Kasim, Omars affärskompanjon Ali, Omars kusin Domaren Överdomaren Bagaren Sultana Suleika hetärer borgare i staden beväpnade vakter Handlingen utspelar sig i Kairo någon gång under 1200-talet. Copyright © Christian Lanciai 1990

Förord Detta märkliga drama skiljer sig markant från samtliga författarens tidigare i det att det behandlar enkla människor och fattigdomens villkor. I bjärt motsats till den omedelbara föregångaren "Kung Krösus" överdådiga prakt och glada skrytsamhet står den utarmade egyptiska familjen med den tiggande modern i spetsen knappt försörjande sina tre söner av vilka endast en arbetar med osäker lön, tills.... Berättelsen är direkt hämtad ur "Tusen och en natt" och återfinnes där i nätterna 606-624 under samma titel. Emellertid följer dramat sagan endast i de två första akterna. Liksom de flesta arabiska sagor övergår även denna i övernaturliga mirakelkonster med andar och trollkarlar, vilken tendens i dramat är ersatt med ett mera realistiskt skeende. I akt III är de regelbundna jamberna spårlöst försvunna och ersatta med rak prosa som drar ifrån förhänget för hela den orientaliska erotikmystiken i en sällsamt förtrollande exposé. Verseringen återvänder tillfälligt i fjärde aktens andra scen och då i daktyler (den laddade torgscenen) samt i jamber i den stora uppgörelsescenen (akt V scen 2), men likväl förblir den prosaiska avslutningsscenen den kanske märkligaste, som i sin djupa kvinnlighet är fullständigt unik i författarens produktion. Hela dramat är som en sedelärande fabel med många minnesvärda ofta salomoniska teser i dialogen som i sitt noggranna vädrande av alla religiösa och mänskliga värderingar inte lämnar något dammkorn kvar efter sig i sin metodiska moraliska storstädning. Anmärkningsvärd är även författarens vågade dedikation till författaren Salman Rushdie. J.B.W. juli 1990.

Judar och hans bröder Akt I Scen 1. Kasim O frikostige, store ädle Omar, du har rikligen förplägat oss med all din bästa mat och kungligt underhållit oss med denna präktiga bankett. Men se, nu har vi ätit färdigt, och du har ej ännu heller kommit alls till saken. Omar Kasim, du har aldrig haft den dygd som kallas tålamod. Åtminstone har aldrig du haft ett oändligt tålamod. Men du har rätt. Du har förstått att jag har bjudit hit er alla i en särskild avsikt. Ali Vi förmodar, gode Omar, att det måste ha med lagen och med din familj att göra, då vi är så många lagmän här och även ett ej blygsamt antal av din släkt. Som din kusin kan jag smått gissa att du har problem med dina söner. Omar Ali, du har alltid känt mig väl och nästan kunnat läsa mina tankar. Kära vänner, släktingar, kolleger och affärsbekanta, jag har bjudit er i afton hit till mig för att be er om hjälp med en alldeles ringa småsak. Ali (till sin närmaste bordsgranne eller snarare mattgranne, då de sitter på mattor på golvet:) Jo, han är sig lik, min slipade kusin! Vi kommer nog att få arbeta för vår föda! Omar Det är så att jag är gammal, och jag börjar känna döden flåsa i min nacke. Kasim Store Omar, dina släktingar är här, men var är dina söner och din hustru? Varför har du icke tagit dem med i familjesammankomsten? Omar Ge dig nu till tåls ett litet ögonblick, min gode Kasim! Det är just vad allting handlar om! Jag måste göra upp mitt testamente och samtidigt skifta upp mitt arv. Det är vad jag behöver hjälp med, så att det blir rättvist gjort. Ali Men det är ju en småsak, Omar! Omar Ja, vad trodde du? Jag sade ju att det var blott en ringa småsak! Trodde kanske du att jag stod i begrepp att spänna er för plogen? Nej, du gode Ali, du behövde inte vara rädd! Jag är nu gammal och har blivit snäll. Jag utnyttjar ej längre mina vänner för min egennytta. Kasim Kom till saken! Omar Ja, min gode Kasim, jag skall komma strax till saken, om du bara visar litet tålamod! Ali Hur har du tänkt dig skiftandet? Omar Jag tänkte skifta upp min egendom i fyra lika stora lotter. Ali Det är mycket enkelt. Det är mycket svårare att göra det i tre. Kasim Men du har ju tre söner? Vem skall ha den fjärde lotten? Omar Denna fjärde lott är en försäkring mot att det skall uppstå osämja och avund mellan mina söner. Därför så behåller jag den fjärde lotten själv tills vidare, men när jag har gått bort så skall den tillfalla min änka. Så har jag tänkt mig det hela. Kasim Det blir lätt att dela rättvist. Du är ägare till fyra fastigheter ju här i vår stad, du äger också fyra gårdar längs vid Nilen, och att dividera pengar rätt är en alldeles ringa småsak. Omar Ja, men det är viktigt att ni är lojala vittnen! Allting måste vara exakt riktigt, ty jag gör allt detta bara för att skydda min mest älskade och yngsta son. Ali Ge allt till honom då. Omar Det är just mitt problem. Om jag gav allt till honom, vilket jag helst gjorde, skulle hans två äldre bröder göra vad som helst för att få honom röjd ur vägen. Ger jag dem ett absolut likvärdigt rättvist arv, där ingen del är större än den andra, tror jag att min yngsta son skall klara sig och lämnas helt i fred av sina äldre bröder. Kasim Är då Selim och hans närmsta bror Suleiman verkligen förmögna till att kunna önska livet av sin yngsta broder Judar?

Omar Jag vill ej ta några risker, Kasim. De två äldre bröderna förtärs nu redan av vild avundsjuka för att deras lillebror är så begåvad, präktig, välskapt, god och mig till sådan glädje. Jag är fullt medveten om att mina äldre söner är ett par fullkomliga odågor, och jag har ej något hopp för dem, men Judar är en ädel och godhjärtad man, som dessutom har ett oändligt tålamod. Jag vill ej att hans vackra blomma skall bli skadad av de båda tistlarna så snart jag inte längre själv kan övervaka dem. Ali Då är det klart. Din hustru får en del som du behåller för dig själv medan du lever, Selim får den andra delen, din son nummer två Suleiman får den tredje delen, och den fjärde lika stora delen blir då Judars. Vi har bara att begynna räkna dina pengar och tillgångar. Omar (gör ett tecken till tjänare som bär in säckar med guldmynt) Här är hela min förmögenhet. Det gäller bara nu att börja räkna. (guldmynten töms ut, och gubbarna skrider genast till verket.) Scen 2. Fatima Min man är död. Det finns ej något skydd för mannens änka, ty en gift frus enda skydd i världen är just hennes man så länge han är levande. När han är borta så är natten djupare och mörkare och kallare än innan hon var gift. Ej heller ser jag något hopp i våra söner. De två äldsta är kvalificerade odågor blott, och endast Judar, min mans älsklingsson, har något hjärta. Även han är utan skydd nu när min man är borta, och hans äldre bröder kommer nog att trakassera honom tills de plågat livet ur hans hjärta, och det finns ej någonting jag arma änka själv kan göra åt den saken. (döljer ansiktet i händerna. Judar inträder.) Judar Gråt ej, moder. Vi skall nog ta hand om dig. Fatima Och vilka vi, om jag får fråga? Du och dina bröder? De skall endast ge dig dina händer fulla med konflikter, all din tid och energi skall gå till att försvara dig mot dem, och om jag deltar i ert bråk så blir det bara värre. Nej, min son, låt du mig vara helt allena. Din far gav mig fjärdedelen av ert arv, och det skall jag nog dra mig fram på. Slåss med dina bröder, du, ty det behöver du resurser till och all den tid som du kan få. Judar Men jag vill inte slåss med mina bröder. Jag vill samarbeta med dem. Vi skall nog tillsammans kunna sköta pappas firma så att vi förblir en enig syskonskara som om far fortfarande var levande. Fatima Men han är död, min son! Och du är helt naiv om du inbillar dig att den tid som nu stundar ej skall vara annorlunda! Judar Mor, för mig är far nu mera levande än han var någonsin medan han levde. Han har sluppit sin förgrämda och förpinta, sjuka, tröga och uttjänta kropp, och därför är han säkert bara glad nu och mer aktiv än han någonsin var här i livet. Du får inte vara pessimistisk. Fatima Här är dina bröder nu. Jag drar mig undan och in i min djupa sorg. (går) Selim Där är du, oförbätterlige broder! Suleiman Du har fått den bästa biten av vår faders arv! Det är ej rättvist! Selim Du var alltid hans hopplösa favorit. Dig gav han bara fagra ord och gåvor, men oss gav han bara skällsord. Nu får du se till att gubbens skuld mot oss betalas! Judar Far fördelade i vittnens närvaro helt rättvist sin förmögenhet i fyra lika delar, en åt mor och en åt var och en av oss. Den rättvisan är oantastlig, och ni har ej någon orsak att bestrida testamentet.

Suleiman Har vi inte det! Vad gav han oss i livet? Ingenting! Han bara tog ifrån oss allt. Vi fick ej något ansvar, inga uppdrag, ej ett uns av hans förtroende, vi bara nonchalerades, bojkottades och tegs ihjäl! Selim Men du fick alla hans förtroenden och mycket ansvar. Det är du nu skyldig att som broder dela med dig av åt oss. Vi kräver det i broderskapets namn. Suleiman Du måste uppoffra dig själv för oss och ge oss vad vi ber om. Judar Bröder, om ni kräver något av mig som jag icke velat ge er av fri vilja måste jag dra saken inför domstol. Det finns vittnen på att vår far skiftade vårt arv fullkomligt rättvist. Suleiman Men vem får vår moders arv när hon är borta? Tror du det blir vi? Nej. Du var alltid mammas gosse. Därför skiftade vår far sitt arv i fyra delar: för att vi två skulle få två fjärdedelar medan du själv skulle få förvalta hälften. Selim Därför skall du ge oss nu två tredjedelar av ditt arv. Blott så kan det bli rättvist. Judar Bröder, låt oss inte bråka nu om detta. Låt oss ej dra saken inför domstol. Det blir bara dyrt. Och ni har ingen rätt att spekulera i vår moders bortgång. Selim Du har rätt att göra det, dock, ty du får ju sedan alla hennes pengar. Judar Det vet ingen av oss något om. Be henne om två tredjedelar då i stället, om ni är så säkra. Selim Skulle vi då vara så gemena att vi krävde ut vårt arv av mor långt innan hon är nära döden ens? Nej, Judar, så gemena får vi inte vara. En så låg och vidrig tanke trodde jag dig inte om. Judar Ni själv föranledde idén. Suleiman Ja, skyll på oss du bara! Om du inte ger oss vad som rätteligen tillhör oss så drar vi själva saken inför rätta! Selim Ja, det gör vi! Judar Ni är två mot en. Att ni då inte skäms! Selim Att du då inte skäms! Judar Nåväl, så låt oss alla tre då träda inför rätta med vårt ärende. Vi får då överlåta till opartiska rättslärda vittnen till vår fars affärer att avgöra frågan om vårt arv var rättvist eller orättvist. Scen 3. domaren Herrar Selim och Suleiman, detta blir ett kvistigt fall att lösa till er fördel då det finns så uppenbara självklarheter i det. Selim Vad gör det? Det spelar ingen roll vad kostnaderna blir om bara vi får rätt mot vår odräglige ohängda broder. domaren Det finns vittnen till er faders skiftning av sin egendom. Dem kommer Judar absolut att åberopa. Suleiman Säg ditt pris, och vi skall ge dig vad du kräver, bara fallet löses till vår fördel. domaren Ni får nog betala mycket mer. Jag måste ha tre gånger till vad ni betalat då ert fall är såpass svårt att fiffla med emedan alla siffror är så klara. Selim Det är hutlöst! domaren Jag har sagt mitt pris. Suleiman Betala, broder. Vi får ju igen det av vår broder sedan. Selim Nå, här har du, hänsynslöse jude! (betalar jämte Suleiman) domaren Här är nu de övriga i målet. (Judar inträder med flera målsägningsmän, bl.a. Ali och Kasim.) Vi kan inleda förhandlingarna. Ali Ni har redan börjat, ser jag. domaren Dessa män har bara vittnat inför mig om sin version av saken. 4

Ali Kan den skilja sig från de bestyrkta siffror som i öppen dager föreligger? domaren Det är det vi har att här utröna. Judar Om nu mina bröder redan har fått vittna kanske jag får framlägga min syn på saken. Medan vår far alltjämt levde skiftade han sin förmögenhet i fyra lika delar. Med vid skiftningen var Ali här, min fars kusin, och Kasim, en av hans kolleger i hans köpmansskrå. De kan gemensamt vittna om att skiftningen av arvet var exakt och att det inte förelåg den minsta oegentlighet. Men mina bröder kräver att få arvet omfördelat. Jag har sagt att testamentet inte kan ifrågasättas. Därför står vi här för att få laglig skiljedom. domaren Det hela tycks mig ganska klart. Herr Ali och herr Kasim, är det sant som Judar säger? Blev den hedersmannen Omars arv i lika delar skiftat? Kasim Det blev skiftat rigoröst i fyra lika stora delar. En del var åt var och en av de tre bröderna, och en del var åt deras moder. domaren Nå, herr Selim och Suleiman, kan ni uppvisa bevis på att det icke var som dessa herrar säger? Selim Vi har lagt fram våra vittnesmål inför dig innan dessa herrar kom. domaren Om ni har redovisat dem för mig så kanske ni vill även redovisa dem för dem? Suleiman Herr domare, ni sade ju.... domaren Ett mål som detta kräver faktiska bevis. Selim (till sin broder) Suleiman, ta det lugnt. Han sköter nog det hela riktigt till vår fördel. Suleiman Vi har inget mer att säga utom vad vi redan sagt. domaren I så fall är det hela ganska självklart. Arvet skiftades exakt i fyra lika delar, och det kan ej någon ändra på. Jag dömer härmed att det må förbli som Omar uppenbarligen bestämde det till allas fromma. Selim Domare, ni sade ju.... domaren Och Judar, dina bröder har betalat redan sina delar av rättegångskostnaderna. Du får även punga ut med din del. Fyra tusen piastrar blir din del av räkningen. Suleiman Det är ej mer än rätt. Det är vad jag och Selim fick betala själva var och en. Judar Det är ju hutlöst! Selim Punga ut nu bara, Judar, med din del! Du vann ju ändå målet! domaren Det är dyrt i dessa dagar att processa. Kasim Domaren har sagt sitt pris. Du har ej något annat val än att betala, Judar. Judar Jag betalar. Var det värt det, bröder? Där gick fjärdedelen av vår fars förmögenhet! (betalar) Selim Du fick åtminstone själv avstå från en del av den. domaren Då fallet nu är löst så ber jag er, o Omars söner, att härefter leva endräktigt i fred och inte mera tvista med varandra. (bryter upp. De andra bryter också upp.) Judar (till bröderna, bakom de andras ryggar) Detta var onödigt gjort av er. Suleiman Men du kan vara nöjd. Du fick ju arvet lagligen bekräftat! Selim Men tro inte att vi än är färdiga med dig! Suleiman Vi skall nog uppnå rättvisa till slut! Judar Ni vet ej vad ni gör. (de gå) Scen 4. En högre domstol. överdomaren I denna rättstvist angående ett av fadern skiftat arv har två av de tre bröderna, arvingarna, ansett sig förfördelade och grovt bedragna av den tredje 5

yngste brodern. Detta arv lär ha av fadern blivit skiftat ej i tre men fyra lotter, och den fjärde lotten skall ha blivit tillfördelad faderns hustru, brödernas gemensamma och enda moder. De två äldre bröderna ha ansett sig bedragna både av en lägre tingsrätt och en högre kammarrätt, och därför har de överklagat nu till högsta möjliga instans. Vår undersökning har dock funnit att den kloke fadern skiftat sina egendomar ytterst jämnt och riktigt utan att favorisera eller förfördela någon. Därför är det med förvåning som vi åser de två äldre brödernas envisa överklaganden. Vi frågar nu dem båda, Selim och Suleiman: har ni något fog för er anklagelse mot Judar, eder lillebror, för grovt bedrägeri som ni ej ännu klargjort för vår högsta domstol? Selim Höge domare, det är vår åsikt att vår fader gav den sista fjärdedelen av vårt arv till vår fru moder enbart för att hon så skulle ge den fjärdedelen till vår yngsta broder när hon doge. Därigenom skulle Judar få två fjärdedelar av vår faders ägodelar medan vi två, som är äldre, bara skulle få en fjärdedel per man. Suleiman Med list har alltså vår herr fader förfördelat oss och gagnat Judar, vår bortskämde lillebror, som alltid blev favoriserad av vår fader och vår moder medan vi blev bara överkörda, nonchalerade och grymt föraktade. överdomaren Så det är alltså grunden för ert eviga processande! Låg mänsklig avundsjuka! Var det icke Omar, som jag kände mycket väl, som var så rädd för att hans äldre söner skulle ta sin lillebror av daga? Tydligen så hade han då fog för slika farohågor! Säg mig, Selim och Suleiman, är ej eder moder allt ännu vid liv? Selim Det är hon. överdomaren Hur kan ni då med att spekulera i er egen moders död? Hur kan ni vilja ta er faders arv ifrån er moder? Att ni inte skäms! Hur kan ni med? Suleiman Herr överdomare, vi kände oss bedragna, förfördelade och förda bakom ljuset. Selim Allt vi ville var rättvisa. överdomaren Ni är två nedriga odugliga omöjliga odågor och ej något annat! Härmed döms ni till att låta Judar och er moder vara helt i fred med sina lagligt emottagna egendomar. Selim Glömmer icke överdomaren en liten intressant detalj? överdomaren Vad har jag glömt? Suleiman De pengar som vi gav er som ni lovade att ge oss rättvisa igenom? överdomaren Usla parasiter, ni har alltså fräckheten att påminna mig om att ni försökt att muta mig? Så lär er då den läxan, att det enda propra sättet att ta emot mutor är att konsekvent förråda givaren av sådana. Judar Jag ber att få upplysa mina bröder om, att överdomaren upplyste mig om deras mutor. Jag blev därför tvungen att betala samma muta. Annars hade ni fått rätt i målet, och då hade all rättvisa blivit överkörd. överdomaren Ni kan ej någon av er klaga på att jag dömt orättvist. Dock måste ni nu dela rättegångens kostnader. Det blir en summa av sju tusen piastrar per person. Selim Du skall då ha tillsammans mer än tjugo tusen piastrar av oss? Suleiman Utom vad du redan fått? överdomaren Det är en skälig summa. Det är dyrt numera att processa. Och om ni ej vill betala åker ni i fängelse. Suleiman Det är ju rena svindeln! Selim Det är utpressning! överdomaren Det spelar ingen roll vad ni behagar kalla det, ty det är ändå lagligt. Judar Bröder, ni har drivit saken nu så långt som den kan drivas. Låt oss därför nu avsluta den, betala överdomaren, så göra rätt för oss och få den helt ur världen. Selim Broder, inser du då ej, att när vi har betalat sådana rättegångskostnader så har vi ingenting alls kvar av allt vår faders arv? överdomaren Det skulle ni ha tänkt på innan ni processade. 6

Judar Då får vi alltså börja arbeta i stället. Då blir vi åtminstone helt hederliga mänskor. Suleiman Detta är ju inte klokt! överdomaren Seså! Betala nu! Ty annars får ni inte gå! (de tre bröderna måste betala. Selim och Suleiman gör det motvilligt, Judar frivilligt. När Judar gått:) Selim Här är inteckningarna på vår faders sista gods och fastigheter. Suleiman Må de bränna er i händerna, förbannade tyrann, som brukar lagen till att lura folk! överdomaren Förakt för domstolen är straffbart. Ni har bara lurats av er själva. Suleiman (till Selim) Våra mutor förde dock det goda med sig, broder, att vår odräglige broder också tvingats ruinera sig för vår skull. Selim Om han ännu hade haft sitt arv så hade han fullständigt blivit outhärdlig. Suleiman Ännu har vår moder pengar. Lagen vägrar oss vår rätt. Vi är alltså hänvisade till att ta lagen helt i våra egna händer. Låt oss gå då till vår moder. Selim Du har rätt. Vi måste kräva henne på vår rätt. (de går) överdomaren När ondskan och dess girighet en gång har givits makt, som skedde genom denne Omars arvfördelning till två oförtjänta söner, så ger ondskan aldrig upp förrän den lyckats med att slösa bort sig själv i furiös förtvivlans överväldigande energi. Jag kan då blott beklaga Judar, som blir offret för den samma; och för offret för en sådan utsatthet finns ingen möjlig hjälp. Akt II Scen 1. Fatima Välkomna hit, o mina söner! Jag har ej fått se er sedan eder fars, min mans begravning! Vilken ära att ni hälsar på mig! Men vad är på tok? Vad är det för surmulenhet i era anleten? Selim Vi har förlorat mot vår broder Judar, och nu finns det inga fler instanser att försöka överklaga hos. Fatima Så tråkigt! Men vad har då tvistemålet utgjorts av? Suleiman Som om du inte visste det! Ni är i maskopi mot oss! Ni intrigerar mot oss blott för att få oss ur vägen! Tro ej att vi inte genomskådar er komplott! Fatima (oförstående) Jag vet ej något, mina söner. Vad har Judar gjort sig skyldig till? Selim Han har berövat oss vårt arv och stoppat det i egen ficka! Suleiman Han har lurat oss att muta falska domare, och sedan har hans domare och han tillsammans delat våra pengar mellan sig! Selim Vi har förlorat i varenda rättsinstans, och domarna har bara rakat in av vår förmögenhet! Suleiman Nu har vi inget kvar! Fatima Vad kan jag göra då för er? Suleiman Du kan gottgöra oss! Selim Du kan i någon mån ge oss åtminstone en del av vad tillkommer oss. Suleiman Vi kräver rättvisa av dig. Fatima Hur då? Selim och Suleiman Ge oss vårt arv! Fatima Men vad skulle jag då leva av? Ni fick ju rättvist ut ert arv när Omar, eder fader dog. Ni har ej rätt till något mera. Suleiman Han gav dig en fjärdedel blott för att Judar skulle få den fjärdedelen! Fatima Nej, han gav den åt mig för att skydda mig efter sin död. Suleiman Du ljuger, häxa! Fatima Talar så min son emot sin egen moder? 7

Selim Ta det lugnt, Suleiman! Moder, vi har ingenting att leva av emedan Judar lurat av oss allt. Du är den enda som kan hjälpa oss. Fatima Jag har hört ryktas om den raka motsatsen, att Judar blivit ruinerad helt av er. Han har nu sökt ett arbete och tjänar nu sitt bröd som hederlig och trägen fiskare. Suleiman Du hjälper alltså honom! Fatima Han har icke sökt min hjälp. Suleiman Men vi har sökt den, och vi kräver den! Tro inte att vi inte genomskådat er! Fatima Det finns ej någonting att genomskåda. Suleiman (i det att han slår henne) Tig, din satans häxa! Ge oss våra pengar nu! Fatima (tårögd) Jag gav er era liv. Om ni vill löna mig för det med att ta mitt, så var så goda! Selim Moder, vi vill dig ej något illa. Vi vill bara ha vårt arv. Fatima Ert arv fick ni kontant när pappa dog. Suleiman (slår henne) Försök ej, nedriga ragata! Du är lika mycket mot oss som den illistige Judar! Ni två bara konspirerar mot oss! Fatima (gråter) Jag gav er ert liv! Tag då mitt eget, om ni vill bestraffa mig där för! (blottar sitt modersbröst) Selim Var ej så teatralisk, moder! Vi vill blott ha våra pengar. Fatima Ni vill ha min enda säkerhet som änka! Ni vill utblotta er egen mor! Så tag då allt jag har, men lämna mig i fred! Suleiman Du ger dem alltså inte frivilligt! Nå, vi tar dem i alla fall! Vi kan behöva också detta hus du bor i. Det är bäst att du drar ut på gatan var vår fader fann dig. Vi behöver sälja huset. Selim Mor, du måste inse att vi måste ha vår rätt. Om den förvägras oss så måste vi ta den med våld. Fatima Tag allt jag äger, men låt mig få vara ensam med min sorg i fred! (överger stället) Suleiman Försvinn du bara, teatraliska matrona! – Vi har fått allt vad hon ägde. Selim Ja, vi fick till slut i alla fall då något. Nu kan vi gå ut och fira. Suleiman Vilken krog har du att föreslå? Selim Jag föreslår "Den glada änkan". Där har de de smaskigaste damerna. Suleiman Där skulle mamma höra hemma! Selim Ja. Hi-hi! (de gå ut under grovt skämtande och tar mycket pengar med sig.) Scen 2. Judar Min moder! Vilket upplöst tillstånd! Vad har hänt? Fatima Min son, jag har behandlats övermåttan nesligt av dina två bröder. Judar Vad har de då gjort med dig? Har de ej visat dig respekt? Fatima De kom till mig och krävde av mig alla mina pengar. Sedan drev de mig ifrån din faders hus. De har nu sålt det, och de tillbringar nu glada dagar på de sämsta krogar under ständigt sällskap av de billigaste luder. Judar Moder, det får icke vara sant! Det låter som en mardröm! Så kan inga söner göra mot sin moder! Fatima De har gjort det. Jag är utblottad och helt vanärad genom dem. Det enda som nu återstår för mig att göra i mitt liv är att förbanna dem. Judar Min moder, så får du ej tänka. Är de icke dina egna söner? Har du en gång gett dem deras liv så får du ej ta deras liv tillbaka. Livets grund är dess moraliska berättigande, och om du förbannar dem berövar du dem livets grund. Då kan de icke längre leva. Tänk på att de även är de enda bröder som jag har.

Fatima Vad vill du då att jag skall göra med dem? Slicka deras fötter? Fromt uppmuntra dem i deras orgier? Be dem fortsätta som tjuvar och välsigna dem för deras brott? Judar Min moder, gör dig ej bekymmer med att tänka på dem. Tids nog får de sin rättmätiga belöning genom den naturliga försynen. Jag har tvistat nog med dem, det kostade oss allt vi ägde, allt vår fader givit oss, och vi är alla tre nu fattiga, och så som de planerar sin ekonomi lär även dina pengar snart nog vara slut. Jag vill ej tvista eller bråka fåvitskt mer med dem. Det leder bara till förargelse. Ej heller må du unna dem din ärliga förbannelse. Kom hellre hit till mig och bo hos mig, så skall jag nog försörja dig. Jag lever enkelt nu men hederligt, och vi skall nog åtminstone så mycket få ihop det att vi icke saknar mat för dagen. Fatima Får jag bo hos dig, min son? Säg, menar du det verkligen? Judar I högsta grad. Vart skulle du väl annars taga vägen? Fatima Var välsignad, gode son. För din skull skall jag icke tänka mera med förargelse på dina bröder. Judar Det är rätt, min mor. Allt vad en människa behöver för att överleva all förargelse och fåfäng ondska är en smula tålamod. Scen 3. Suleiman Min bror, vad skall vi göra? Selim Vi har ingenting att göra utom blott att skylla nu oss själva. Suleiman Vi är ruinerade. Selim Du tog dig alltför många alltför dyra horor i alltför många bordeller. Suleiman Skall du säga, som har spelat bort långt mer än hälften av vårt arv på tärning! Selim Vi har levt. Nu kan vi icke leva längre. Suleiman Men vi måste överleva! Selim Hur? Det enda vi har kvar är våra kläder. Suleiman Vi får återvända till vår mamma. Hon tar säkert hand om oss. Selim Så som vi har behandlat henne? Tror du att hon ens vill se oss mera? Tror du verkligen att hon kan vara så urbota dum? Suleiman Det är vår enda chans. Ej någon annan vill försörja oss. Selim Du har nog rätt. Det är vår enda chans. Vi kan åtminstone försöka pröva den. Vi har ju inget att förlora. (de går.) Scen 4. Fatima Tappert arbetar min son i träget mod, och vi har mat för dagen då åtminstone. Ej alltid får han napp, ej alltid har han färsk fisk till försäljning, men vår anspråkslöshet gör att vi i alla fall kan klara oss. Och vi har lyckats spara till och med en liten slant för eventuella prövningar. (det knackar på dörren.) Vem knackar på? Stig in! (Selim och Suleiman inträder.) Ack, det är mina söner! Vad har hänt med er? Ni ser ju alldeles förstörda ut! Selim Kör icke ut oss, moder! Fatima Skulle jag, er moder, köra ut er? Det skulle bara fattas annat! Men var icke här när Judar kommer hem, ty han förlåter er nog aldrig. Men vad är ert ärende? Jag ber er fatta er helt kort! Suleiman Min moder, vi är ruinerade. Selim Vi är förnedrade till tiggare. Suleiman Om du ej hjälper oss så dör vi. 9

Fatima Men hur har ni då förlorat era rikedomar? Selim Genom tjuvar och banditer, svindlare och ockrare, bedrägerier och ren otur. Fatima Var det icke även genom tärningsspel och kvinnor? Suleiman Det var bara en detalj. Fatima Och så har ni den fräckheten att komma hit till oss som inget har att leva på förutom Judars hårda trägna arbete! Han kan knappt ens försörja mig. Suleiman (faller på knä) Hav förbarmande med oss, o dyra goda älsklingsmoder! Se i nåd till vårt elände! Bättre är att tigga hos sin moder än att tigga i offentligheten! Fatima Här är bröd och vatten, här är litet ris och rester av vår gårdagsmiddag. Ät, men gå därefter bort för natten. Er bror Judar får ej se er här. Jag kan nog ge er litet mat för dagen varje dag, men endast om ni lovar att ej visa er för Judar. Får han se er äta här så är ni dödens. Suleiman Goda mor, du räddar våra liv! Selim Vi skall ej säga något ord till Judar. Vi skall vara dina trogna stackars söner blott i hemlighet och lönndom. Ditt bekymmer för oss skall ej mer bli Judars. Fatima Det är allt jag ber om. Ät nu upp, och gå sen härifrån kvickt innan Judar kommer hem. (bröderna äter glupskt.) Scen 5. Efter två veckor. Suleiman O mor, du har fött upp oss åter så att vi på nytt kan känna oss som prinsar. Selim Kan du möjligen nu också låna oss en smula pengar? Suleiman Vi var säkra på att vår så goda moder aldrig skulle svika oss! Vi visste att vi kunde lita på dig! Fatima Mina söner, hårt ni prövar eder moders tålamod. Ni har nu vräkt er här på tok för länge. Bryt nu upp förrän er bror får se er här. Selim Ack, mor, ge bara oss en liten smula pengar, så skall vi bege oss sedan. Fatima Ni är alldeles för mätta. Jag har nog skämt bort er nu igen. Ack, kan då aldrig vanliga föräldrar giva sina barn en uppfostran förutan att det enda resultatet blir att barnen blir fördärvade av bortskämdhet? O söner, ni har blivit mig en last! Suleiman Ack, moder giv oss bara lite pengar, så försvinner vi så genast. Selim Några hundra piastrar räcker till. Fatima O söner, er bekvämlighet blir min ruin! (Judar inträder.) (Alla häpnar och förskräckas.) Judar Vad är detta? Mina bröder! Selim O min broder, var ej arg på oss! Vi låg i gatans rännsten ruinerade som tiggare och invalider, men din moder var barmhärtig nog att hjälpa oss. Suleiman Ack, broder, hav förbarmande och slå oss ej ihjäl! Fatima Förlåt din moder, ädle son, för hennes svaghet! Judar Bröder, vad är detta? Icke visste jag att ni var ruinerade! Och vilken ära för oss att ni då fromt väljer att bege er hit till oss! För mig är det en ära att ni sökt er hit! O moder! Säg, vad väntar du och glor du på? Sätt genast fram en präktig middag åt oss alla fyra! Selim Är du då ej arg på oss? Judar Och varför skulle jag då vara arg? Tvärtom! Jag gläds! Ty ni var båda helt förlorade för oss, ni hade övergivit oss och valt åt er ett liv på avstånd från oss, men nu har ni återvänt! En glädjefest skall detta vara, och jag hälsar er välkomna! Suleiman Broder Judar, vi har ej förtjänat denna godhet, och vi skäms och blygs för vad vi gjort mot dig och mamma. Men vi blev ordentligt straffade för våra synder, och nu har vi ångrat oss ordentligt, och vår äldste broder Selim kan intyga hur

hjärtinnerligt vi verkligen har saknat er. Vi ber om tillgift för vår tidigare ansvarslöshet. Judar Broder, res dig upp. Låt mig omfamna dig. Du även, Selim. Res dig upp och kom i mina armar! Detta är ett fattigt hem, men fattigdomen äger hela världen och gör flinkt det bästa av en liten sak. Allt skall vi dela jämnt hur litet det än är, men alltid blir det nånting över, om vi samtidigt bemödar oss att spara. Vi skall nog tillsammans klara livet! Var välkomna, och förbli hos oss! Från och med nu skall aldrig mera vår familj bli splittrad. Jag skall nog försörja oss, och vi skall alltid vara lyckliga tillsammans! Tänk! Jag hade faktiskt gett upp hoppet om att alls få se er mera! (Modern bär in mat, de slår sig alla ner, och stämningen vid måltiden blir hjärtlig.) Akt III Scen 1. Torget i staden. Judar kommer förbi. Bagaren Nå, Judar, har du fått någon fisk idag? Judar (visar sin tomma fiskväska) Käre bagare, jag beklagar, men idag har jag haft otur. Bagaren Det har du inte förtjänat, Judar, du som är den bäste av mänskor. Judar Det tillkommer inte dig, bagare, att smickra en fattiglapp. Spara ditt smicker åt dem som kan betala, alla dina rika kunder, beyerna, paschorna, shejkerna, sherifferna och kaliferna. Ge de besuttna vad de tål, men skona mig! Bagaren Du ensam, Judar, är värd att berömma och smickra, ty du är en bättre man än hela etablissemanget och alla som följer religionen, ty du försörjer en hel familj. Judar Tyvärr tror jag den här gången, kamrat, att mina bröder och min mor får vara utan mat, ty jag har inte fått något napp på hela dagen. Bagaren Bara för att du arbetar utan lön skall du ej behöva svälta. Se, här är bröd för dagen för dig och din familj. Det får du på kredit så länge. Judar Kan du lita på en fattiglapp som ej vet när han kan betala tillbaka? Bagaren Din dygd är din rikedom, Judar, och den är mera värd än allt guld i världen. Med det tålamod som du har visat dina bröder är du en lärare för oss alla. Judar (tar emot brödet) Tack, käre bagare. Jag skall nog fortsätta arbeta i alla fall. Scen 2. Sju dagar senare. Samma plats. Judar kommer uttröttad förbi. Bagaren Du ser för bedrövlig ut, Judar. Judar Jag gissar att du kan gissa det värsta. Bagaren Din fiskpåse ser tom ut. Judar Skenet bedrar ej. Bagaren Du måste ha otur. Judar Tack för vänligheten. En hassan hade sagt, att det måste bero på att jag måste ha syndat mot Gud, men jag har inte syndat mot Gud, och ändå har jag inte fått en enda fisk på en hel vecka fastän jag arbetat från morgon till kväll tolv timmar varje dag. Bagaren Det är inte ditt fel, Judar. Judar Det värsta är att det är ingens fel. Men jag är rädd att ditt tålamod med mig nu måste tryta, ty du har bara lagt ut för mig utan att jag har kunnat betala något på en hel vecka. Bagaren Du har varit min gäst. Tre dagar bör en gäst frikostigt förplägas, men Judar bör man förpläga minst tre gånger tre dagar. Judar Dock måste jag nu tacka nej, käre bagare. Min stolthet förbjuder mig att ta emot mera mat på kredit. 11

Bagaren Kommer du hem utan mat slår dina bröder ihjäl dig. Judar Hellre det än att jag måste fortsätta ta emot allmosor. Bagaren Det är inga allmosor. Det är lån. Judar Livet är ett lån av Gud som man måste betala tillbaka. Men det lån jag tagit av dig kan jag inte betala tillbaka. (En bärstol bärs in av fyra slavar. Den stannar på den osynlige passagerarens befallning en bit från bagarboden.) Bagaren Du får inte gå hem till din moder utan mat. Judar Då skall jag stanna här och åtminstone tigga hederligt som den medellösa fattiglapp jag är. Jag förbjuder dig, bagare, att låna mig ett enda bröd till. Mitt goda namn vill jag behålla, om jag så även måste bli en tiggare. Bagaren Var inte dum nu, Judar. Din stolthet är enfaldig. Judar Men hederlig. Jag vill inte låna mer. Gud skickar mig nog en annan möjlighet. (vänder bagarboden ryggen och börjar gå.) bärstolens passagerare Vänta, Judar! Judar Vem kallar mig? (Bärstolens gardiner öppnas och passageraren stiger ur: en yppig lyxig kvinna praktfullt klädd och smyckad.) Judar (förskräckt, till bagaren) Vem är det? Bagaren Det är Sultana, den rikaste kvinnan i staden. Judar Vad vill hon mig? Bagaren Fråga inte mig. (drar sig inomhus) Sultana Judar, Omars son, jag har hört talas om dig. Du är den tålmodigaste mannen i Kairo. Judar (bugar sig ödmjukt med mössan i handen) Och vem har jag äran att tala med? Ni ser ut som en prinsessa. Sultana Jag är bara Sultana. Judar Vem är Sultana? Sultana Sultana är Sultana. Och hon bjuder dig härmed hem till sig på middag. Och till Sultana kan man icke tacka nej. Judar Men vad skall då mina bröder och min moder säga? Sultana Bekymra dig inte för dem. De skall aldrig svälta mera. Bagare! Öppna! Bagaren (förskräckt, öppnar) Ja, furstinna, vad är det? Vad kan jag stå till tjänst med? Sultana Hur mycket är Judar skyldig dig? Bagaren Bara två piastrar, o härskarinna. Sultana Här är tjugo. (ger pengarna till sin slav som betalar) Är skulden betald? Bagaren O, tiofalt, ers nådiga höghet! Sultana Bra! Judar! Kom med mig! Judar Ack, för ni bort mig? Men vart? Sultana Vi skulle ju hem till mig och äta middag. Bagare! Bagaren Ja, ers höghet? Sultana Gå hem till Judars familj och ge tio av de tjugo piastrarna till hans familj, så blir de glada. Bagaren Ja, ers höghet. Sultana (till Judar) Är det bra så? Judar Min mor och mina bröder kommer åtminstone inte att klaga. Men vad skall de säga när jag inte kommer hem? Sultana Bagare! Säg till hans familj att Judar har kallats bort i affärsangelägenheter, men nämn inte mig. Är det förstått? Bagaren Det är helt klart, nådiga furstinna. Sultana Säg till dem att de aldrig mer skall sakna pengar, ty Judar har idag fått ett nytt arbete. 12

Judar Har han det? Sultana (ser på honom) Ett heltidsarbete. Nå, bagare, sätt fart på benen! Bagaren (får bråttom med att stänga sin bod) Ja, ers höghet! Sultana Judar, kom med mig! Judar (förlägen) Vart då? Sultana Upp i bärstolen, förstås! Hoppa in! (Judar har inget val, går upp i bärstolen, och Sultana går upp efter honom. Gardinerna sluts, och bagaren skyndar iväg.) Bagaren Himmel och pannkaka! Somliga gör sin lycka genast! Bara det inte slutar illa! Scen 3. Sultanas praktfulla gemak. En praktfull middag för två är framdukad. Judar Vem är ni, Sultana? Sultana Vet du inte vem jag är? Jag är Sultana. Judar Men vem är Sultana? Sultana Det svävar blott en oskuld som du i okunnighet om. Men det skall vi nog ordna. Judar Vad menar ni, Sultana? Sultana Jag har plockat upp dig ur rännstenen, pojke. Du hade att välja mellan mig eller att bli tiggare. Du valde mig. Det valet skall du ej behöva ångra. Judar Men vem är du? Sultana Äntligen kallar du mig du. Du kommer att inse vem jag är när du har insett vem du själv egentligen är. Judar Du talar i gåtor, vackra kvinna. Sultana Det är meningen. Mystik är den vackraste och rakaste vägen till sanningen fastän den vägen verkar bra mystisk. Judar Jag förstår ingenting. Sultana Du sover. Du drömmer. Men jag är till för att få dig att vakna. Judar Ändå känner jag att jag är vaken, för när jag nyper mig i armen så gör det faktiskt ont. Sultana (road) Nej, men gör det faktiskt det? Så konstigt! Judar Ni driver med mig, Sultana. Sultana Nej, min pojke, jag menar bara väl. Ät nu ordentligt. Ät dig mätt så att du blir full av energi. Judar Ni sade något om att jag skulle få arbeta. Är det därför jag skall skaffa mig energi? Sultana Just därför. Judar Blir det mycket att göra? Sultana Inte mera än vad du orkar med, men jag blir glad om du orkar med mycket. Judar Jag skall gärna orka med mycket. Sultana Då blir jag glad. Judar Men du måste vara väldigt mäktig och rik som har så många slavar och tjänare under dig. Sultana Jag har många anställda också. Judar Skall jag bli en av dem? Sultana Nej, du är reserverad för mig. Mina anställda är bara kvinnor. Judar Blir jag då din första manliga anställda? Sultana Nej, men du blir unik. Judar På vilket sätt blir jag unik? Sultana Genom att du inte kom hit frivilligt. 13

Judar Är det många som kommer hit frivilligt och söker arbete hos dig? Sultana De kommer hit frivilligt men inte för att söka arbete utan för att arbeta, och de betalar för det dessutom. Men du skall inte behöva betala. Du blir avlönad i stället. Därför blir du unik. Judar Men varför har du sålunda valt ut mig? Sultana För att du är den dygdigaste mannen i Kairo. Du är beryktad för ditt oändliga tålamod med dina misslyckade bröder. Judar Så därför har du bjudit mig hit för att ge mig någon sorts belöning? Sultana Precis. Ät nu, så att du orkar arbeta sedan. Judar Berätta då vad det är för slags arbete du vill att jag skall göra. Sultana Du skall behaga mig. Judar Är det allt? Sultana Ja. Judar Då har jag kanske redan börjat – arbeta? Sultana (road) Jo, du har faktiskt börjat. Du behagade mig från den första stund jag såg dig. Judar Jag har kanske redan – arbetat – en hel del då utan att känna till det? Sultana Du har åtminstone redan kommit en bit på väg. Judar Vad är målet? Sultana Vad menar du? Judar Vilken sorts utbildning får jag? Sultana Drick nu lite mera. Utbildningen kommer av sig själv. Judar Du gör mig berusad. Sultana Det är kanske meningen. Är jag mycket vacker? Judar Jag har aldrig förut sett någon vacker kvinna. Jag tror att du är den vackraste kvinnan i världen. Sultana Tror du det? Så snällt av dig. Judar Men vad går utbildningen ut på? Sultana Kom lite närmare mig. Judar Varför det? Sultana Jag skall visa dig en sak som har med din utbildning att göra. Judar (flyttar sig närmare henne) Är det bra så? Sultana Bättre kan du! Judar (flyttar ännu närmare) Så? Har jag inte vågat mig för nära nu? Sultana I ditt blivande yrke kan man inte våga sig för nära. Du kommer att få mycket att göra, yngling. Du har alla förutsättningar för att lyckas över hövan. Jag visste nog att Judar var Kairos dygdigaste man, men jag visste inte att han var så behagfull förrän jag fick se honom på gatan. Kom närmare, min vän. Judar Ni är förtrollande. Sultana Tack. Känn nu mitt finger. (går varsamt med handen mellan benen på honom.) Har du inte något där som känns? Judar Ni kittlar mig. Sultana Jag mer än kittlar dig, min vän. Jag undersöker dig, och jag har funnit undersökningen helt tillfredsställande, ty här är någonting som reser sig. Judar Min fru, ni borde inte.... Jag är för beusad.... Blodet stormar inom mig.... Den myckna goda maten.... Jag kan ej behärska mig.... Sultana Ge bara efter. Känn min hand och njut av mina smekningar. Följ med i rytmen. Det är alldeles naturligt. Kom med, min käre yngling, i den ljuvaste av lekar. Jag vill bara lära dig att bli naturlig. (Judar ger efter för hennes bearbetningar och faller automatiskt in i älskogsleken. Långsam blackout.)

Scen 4. Hemma hos Judar. Selim Judar har varit borta i en vecka nu. Fatima Nej, min son, han har inte varit borta i bara en vecka. Suleiman Selim har rätt, moder. Det var för sju dagar sedan bagaren kom till oss med pengarna och berättade att Judar var försvunnen. Fatima Mina söner, vad som för er är blott en vecka är för mig en evigheters evighet. Selim Hon är blödig, Suleiman. Bry dig inte om henne. Suleiman Hon saknar honom. Det gör inte vi. För mig får han gärna stanna borta för alltid, bara han ville skicka oss mera pengar! Fatima Är pengar allt för er, mina söner, och er broders liv ingenting? Suleiman Vår broders liv är allt för oss så länge det är värt pengar! Selim Du menar, Suleiman, att Judars liv är som vatten om det inte ger oss pengar. Suleiman Judar är bara en människa. Ingen människa är värd mer än sitt penningvärde. Fatima Då är jag, som födde er, icke värd mer än vatten. Då kan jag lika gärna gå bort och dö om inte Judar kommer tillbaka till oss mera. Suleiman Du kan åtminstone gå ut på gatan och tigga för oss, kvinna! Det är vi för goda till, ty vi är aktade män. Men en gammal tiggande kvinna skall många ha förbarmande med. Selim Suleiman, du talar till din moder. Suleiman Än sen? Har jag inte rätt kanske? Och är inte de tio piastrarna som Judar sände oss förra veckan slut för länge sedan? Fatima Är pengarna slut? Selim Suleiman kunde inte motstå frestelsen att pröva sin lycka, och den här gången var han verkligen säker på att vinna. Fatima Hur mycket spelade du bort? Suleiman Åtta piastrar. Fatima Åtta piastrar! Det hade räckt till mat för oss i fyra veckor! Suleiman Tig, kvinna! Gå ut och tigg i stället och gör någon nytta för dig! Du duger ju inte ens till att hora längre! Selim Suleiman! Suleiman Har jag inte rätt kanske? Fatima I vårt samhälle har mannen alltid rätt och kvinnan alltid fel. Jag skall gå ut och tigga. Suleiman Gör det. Judar har ju övergivit oss. Fatima Han är kanske död. Selim Han har nog bara lämnat oss i sticket. Fatima Han har kanske tröttnat på att försörja sin gamla moder. Han är kanske någonting värre än död. Suleiman Gå ut, mor, och tigg. Selim Ja, mor, gå ut på gatan och gör rätt för dig. Annars kanske Suleiman säljer dig som slav till de kristna. Suleiman Driv inte med henne så grymt, Selim. Ingen vill väl köpa henne. Selim Nej, men du vill kanske ändå sälja henne. Alltid finns det någon köpman som åtminstone kan göra tvål av henne. Suleiman Hon har ju inte ens något fett kvar i kroppen. Fatima (reser sig och går mot utgången) Mina söner, jag har fött er, och därför är jag skyldig er era liv så länge ni lever. Jag skall nog försörja er som en pelikanmamma med sitt eget blod om det så behövs. Och min enda tröst skall vara att när jag väl är död ni inte längre skall kunna klaga på mig. 15

Selim Ja, gå, mor. Suleiman Om du inte kan försörja oss så kom inte tillbaka. (Fatima möts vid utgången av bagaren.) Bagaren Goddag, min ädla fru. Fatima Ni igen! Jag fruktar er. Selim Äntligen! Stig in, bagare! Suleiman Och ut med språket! Var håller Judar hus? Varför skickar han oss inte mera pengar? Bagaren Er broder låter hälsa att han mår väl, men han blir tyvärr något fördröjd på sitt angenäma affärsuppdrag. Fatima Är han bortrest? Bagaren Ja och nej. Han är strängt upptagen, då han har mycket arbete att fullborda, då han har mycket outrättat arbete att hinna i kapp med. Fatima Får han lida för andras synder? Bagaren Nej, bara för sina egna, det vill säga sina underlåtelser. Selim Alltså har han råkat illa ut. Är han i fängelse? Bagaren Han har inte råkat illa ut, men han är i fängelse. Suleiman Du talar i gåtor, bagare! Ut med språket! Vi struntar i vad Judar har råkat ut för bara han uppfyller sina förpliktelser mot sin familj! Selim Vad är ditt ärende, bagare? Bagaren Att uppfylla Judars plikter gentemot sin familj. Här är hans budskap. (tar fram en pung med pengar.) Selim Pengar! Suleiman Äntligen! Fatima Jag vädrar en värre olycka än någon olycka. Jag vill ej röra eller se dessa pengar. (vänder sig bort) Suleiman Mor är galen. Hur mycket är det? Bagaren Se efter. (tömmer innehållet. En ansenlig mängd skinande guldmynt rinner ut.) Selim Detta är ju en förmögenhet! Suleiman Vi kan ej räkna dem. Hur mycket är det? Bagaren Tusen piastrar. Men göm dem väl, så att ni inte blir rånade. Fatima Det måste vara blodspengar! Bagaren Nej, min fru, dessa pengar har Judar ärligt förtjänat genom hårt och förtjänstfullt arbete. Och han har inte behållit någonting för sig själv utan skickat allting hem till er. Fatima Men vad har då hänt honom? Bagaren Min fru, jag beklagar, men även jag har fått min lön för att tiga. Jag kan bara säga att någonting underbart har hänt honom. Selim Han har gjort sin lycka! Han har blivit rik! Han har blivit någon rövarhövding! Han måste ha blivit bordellkung! Och så lämnar han oss här och lämnar oss bara brödsmulor! Suleiman Min broder, denna rikedom är inte att förakta. Selim Brödsmulor är vad det är! Och jag tror inte ett ögonblick på ditt ord, bagare, att han inte har behållit något för sig själv. Han skulle inte slänga till oss dessa brödsmulor om han inte minst hade funnit Ali Babas grotta! Bagaren Selim, din otacksamhet är inte väl placerad. Jag har sagt sanningen, och du har ingen rätt att bringa den i tvivelsmål. Suleiman Var är han då? Säg åtminstone det, så att vi själva kan få komma till tals med honom! Bagaren Jag har stränga tillsägelser att inte avslöja någonting, ty gör jag det är både ni och han förlorade. Fatima Ack, han är redan förlorad! Bagaren Sörj inte, fru Fatima! Ännu kan han komma tillbaka. 16

Fatima Det hopp du ger är alltför litet mot det massiva mörker av synd som dessa pengar utgör och som har skilt min son från mig. Suleiman Mor är snurrig. Hon vet inte vad hon talar om. Hon har blivit oredig. Hon förstår inte längre vad reda pengar betyder. Hälsa Judar, bagare, att han gärna för oss får stanna var han är för alltid om han bara skickar oss mera pengar. Selim För denna förmögenhet kan du bo på spelhuset, Suleiman. Suleiman Och du kan vältra dig med alla kvinnor du vill, Selim. Selim En god idé. Fatima Och jag då? Suleiman Du, mor, kan gå ut och tigga. Nu klarar vi oss utan dig. Bagaren Då mitt ärende är slutfört ber jag att få avlägsna mig. Selim Glöm inte att hälsa Judar att han gärna får återkomma med mera. Suleiman Våra företag kräver större investeringar. Fatima Hälsa Judar, bagare, att jag beklagar honom. Bagaren Nej, min fru, det kan jag inte göra. Jag beklagar. Men jag skall alltid ha den vördnad och respekt för er som saknas hos era andra söner. Fatima Kommer jag att få träffa Judar igen? Bagaren Det är jag alldeles säker på att ni kommer att få göra. Han glömmer aldrig sin moder. Fatima Då skall jag leva blott för det. Men jag skall aldrig röra hans pengar. Hellre skall jag tigga. Suleiman Ja, gör du det, mor, och låt oss sköta ruljangsen. Selim Du behöver inte laga mat åt oss mer. Nu kan vi försörja oss själva. Bagaren Jag lämnar dessa reptiler åt sitt öde med Judars pengar. Kommer ni med mig, mor Fatima? Fatima Våga inte förolämpa mina söner! Bagaren Jag kallar dem bara vid deras rätta namn. Fatima De är ändå mina söner. (bagaren och Fatima går ut tillsammans, medan Selim och Suleiman blir kvar vältrande sig i pengar och förtjust räknande dem.) Scen 5. Hos Sultana. Judar Min fru, ni är outsäglig. Sultana Du har tillfredsställt mig, Judar, och jag är nöjd med dig. Jag tror att du nu kan betecknas som färdigutbildad. Judar Vad innebär det? Sultana Det innebär, Judar, att vi har tillfredsställt vår kärlek. I en månad har vi levat tillsammans under outsinlig älskog och paradislycka, men den månaden är nu till ända. Jag har dock anledning att vara nöjd med dig, ty du har givit mig den fulla kraften av din uppdämda och oförbrukade svendom. Du har behagat mig, men nu måste vi skiljas, för att ej vår lycka må bli sämre. Judar Tänker du överge mig, dyrkade Sultana? Sultana Min pojke, du är färdigutbildad. Jag är tio år äldre än du. Jag har bara lekt med dig. Nu är leken över. Du är nu flygfärdig och bör lämna boet. Det finns andra kvinnor och yngre kvinnor än jag. Judar Men du är den enda för mig. Sultana Det tror du. Vänta bara. Lita på mig. Du måste ha respekt för min erfarenhet. Den första kärleken är den ljuvaste av all tänkbar lycka, men den varar aldrig längre än en månad. Jag måste tvinga dig till att inte fresta den lycka som du har vunnit. För att du må behålla den och inte glömma den måste du skiljas från mig. Judar Skiljas från dig, Sultana! O nej! Det är omöjligt! Sultana Vägrar du? 17

Judar Jag skulle icke kunna överleva det! Sultana Älskar du mitt sätt att leva så mycket? Judar Jag vill aldrig svika dig, Sultana, ty du är den klokaste av alla tänkbara kvinnor. Sultana Ändå känner du mig inte och vet ingenting om mig. Judar Känner jag dig inte? Jag som legat med dig varje natt i en hel månads tid! Sultana Judar, du har känt min kropp, men du har aldrig känt mig. Är det alldeles omöjligt för dig att skilja dig från mig? Judar Giv mig en månad till med dig! Bara en månad! Sultana Nåväl, Judar, jag skall erbjuda dig en kompromisslösning. En månad till med mig är omöjligt. Du får mig icke för en enda natt mer. Men det finns andra. Judar Vad menar du, ljuva Sultana? Sultana Jag skall inviga dig i ett mysterium. Judar Så spännande! Berätta! Jag älskar dina mysterier! Sultana (reser sig och går mot fonden) Jag bedriver en omfattande verksamhet. Om du är klok kan du bli en bra affärskompanjon åt mig, men jag måste få pröva dig först. Judar Pröva mig gärna! Det skall bli min stora glädje att få bestå alla dina prov! Sultana Nåväl, Judar, tärningen är kastad! (drar ifrån väggarna. En stor sal blir blottad full med vad som verkar vara sannskyldiga i lyx sig vräkande haremsdamer.) Du kan aldrig få mig mera, Judar, men välj vilken av dessa som du vill. Judar Jag drömmer. Du bedövar mig, Sultana, med dina uppenbarelser. Detta kan inte vara sant. Varenda en är ju ung och vacker och fräsch och – ja, ännu mera attraktiv än du! Sultana Välj vem du vill, och hon skall vara din i en månad. Judar (går in bland damerna) Detta är otroligt! Är ni alla till enbart för kärleken och skönheten och människans behag? några flickor (fnittrar) Lita på oss, Judar! Judar Sultana, du driver inte med mig? Du menar verkligen allvar? Sultana (smått road) Naturligtvis, Judar. Detta ingår i din välförtjänta belöning. Judar För vad? För att jag har älskat dig? Sultana För att du har levt som du levt, för att du har haft tålamod med dina bröder, för att du är vad du är, och för att du har sparat dig för mig. Judar Sultana, jag är överväldigad! Sultana Nå, vem väljer du? Judar Vad vill du jag skall göra? Sultana Älska. Bara älska. Judar Men varför? Sultana Den frågan ställer man inte i kärlek, Judar. Man tar emot eller är dum och refuserar. Judar Jag kan aldrig refusera något som du erbjuder, Sultana. Sultana Då är du i alla fall inte dum. Nå, vem väljer du? Judar (vänder sig till den allra vackraste) Vad heter du? Sultana Suleika är mitt namn. Judar Suleika, får jag älska dig? Suleika Naturligtvis får du det! (omfamnar honom) Judar Jag väljer henne, Sultana. Sultana Du har gjort ett gott val. Älska henne nu och var henne trogen i en månad eller tills du tröttnar på henne. Sedan kan du komma till mig. (drar för väggarna igen.) Han är förlorad. Han är min. Ett steg till, och han blir min mest idealiska affärskompanjon någonsin!

Akt IV Scen 1. Ett intimt rum. Judar och Suleika ligger tillsammans nakna i en säng, båda i sin ungdoms fullkomliga skönhet. Dämpad belysning. Suleika Älskar du mig än, Judar? Judar Hur kan du tvivla? Suleika Älskar du mig mycket? Judar Mer än hela världen. Suleika Du har inte tröttnat på mig efter en hel månad? Judar Jag kommer aldrig att tröttna på dig, min älskade. Suleika Så säger de alla alltid strax innan de övergiver en. Judar Jag är annorlunda, Suleika. Suleika Du är visserligen vackrare och kanske ädlare än alla andra, men du är ändå bara en man. Judar Jag ska bevisa för dig att riktig kärlek varar längre än en månad. Suleika Hur? Judar Det vet bara du. Förelägg mig ett prov, och jag skall uppfylla det. Suleika Det finns då bara ett sätt för dig att bevisa det på. Judar Pröva mig. Suleika Gör mig med barn. Judar Barn? Redan? Suleika Tag ut mig härifrån, gift dig med mig och gör mig med barn. Judar Menar du allvar? Suleika Ja. Judar Och du tvivlar på att jag skulle kunna göra det? Suleika Ja. Judar Varför? Suleika Därför att jag är vad jag är. Judar Varför skulle din karaktär hindra mig? Suleika Därför att jag har haft så många före dig. Judar Hur många då? Suleika Kanske ett fyrtiotal. Kanske flera. Judar (bestört, drar sig tillbaka) Menar du att fyrtio och kanske flera har älskat dig på samma sätt som jag? Suleika Ja, minst. Judar Men, Suleika, vad är det du säger? Suleika Bara vad som är sant. Judar Jag tror dig inte. Du måste ljuga. (lämnar sängen) Suleika Judar, vet du då inte vad detta är för ett ställe? Judar Jag tog för givet att det var paradiset. Suleika Det är det också, men det är Profetens paradis, ett förbannat paradis fullt av horor som enbart är till för att tillfredsställa männens animaliska aptit. Judar Menar du att fler män än jag har kommit hit? Suleika Stackars oskuld, det är synd om dig. Du har då inte anat någonting? Judar Jag har bara njutit, tackat och tagit emot. Suleika Och tror du att Sultana skulle binda dig vid detta ställe om hon inte hade särskilda avsikter med dig? Judar Vad för avsikter? Suleika Vi är alla anställda av henne. Vi är alla beroende av henne. Vi är alla livegna hos henne utan någon rätt eller ära. Vi är alla prostituerade, och hon är vår bordellmamma. Vet du vad en bordell är? (Judar är förstummad.) Du har aldrig känt kvinnor tidigare. Därför kunde du förföras så totalt. Sultana vill göra dig till sin mönsterkopplare! Allt vad hon vill ha, liksom allt vad alla kvinnor bara vill ha, är makt och inflytande över männen. Hon behärskar redan hela 19

staden genom att de flesta av dess högsta styresmän är bundna till henne genom sina oumbärliga besök här. Hon driver alla bordeller i hela staden! Alla dess domare, ämbetsmän och självaste kalifen är bundna till henne. Hon ägde hela staden. Genom dig ville hon utvidga rörelsen till Alexandria. Judar (paralyserad) Och vad skulle jag då göra? Suleika Rädda unga vackra fattiga flickor! Judar Från vad? Suleika Från deras hjälplöshet och fattigdom! Judar Och vad skulle de då få i stället? Suleika Livegenskap och prostitution! Judar (börjar klä på sig) Detta är helvetet. Suleika Judar, vad tänker du göra? Du skulle ju ta mig härifrån! Judar Först har jag annat att bestyra om. Suleika Vad då? Vad är viktigare än ett människoliv? Judar Att förgöra de myter som har bragt det i fördärv. Suleika Vad tänker du göra? Judar Så detta är Profetens paradis? En bordell! Och Gud själv är då en bordellmamma! Profeten var en galning, och jag måste förgöra hans maktlystna Gud. Suleika Vad tänker du göra? Judar Jag måste döda Sultana. (går hastigt) Suleika (ropar efter honom) Judar! Judar! Han kunde åtminstone ha lämnat kvar det sken av anständighet som han alltid trodde att jag hade. Scen 2. Torget. Fatima (sitter trasklädd vid en vägg och tigger) Skänk en slant åt en stackars fattig änka! Hav förbarmande med en barnlös moder! en borgare (till en annan) Se på den där skrynkliga trasan! Finns det inte en anstalt för sådana? den andre Hon är säkert bara en gammal färdig hora. Inte ett ord av vad tiggare säger är sant. Jo, hon blir nog säkert omhändertagen. Fatima Ack, jag hör er, ädle herrar borgare! Men jag hade faktiskt tre söner! borgaren Vad har du gjort av dem då? Kan tre söner inte försörja dig? Fatima En son försörjde mig, men han togs ifrån mig. De andra två orkade inte försörja mig, så de körde ut mig. den andre De tröttnade kanske på dina kunder och ditt koppleri? Fatima Nej, mina herrar, jag är inte sådan. borgaren Ingen är skyldig till sin egen situation utom en själv. Du har bara dig själv att skylla för att du tigger. Fatima Ja, jag är inte den som anklagar mina båda äldsta söner för att de hellre spelar bort sina pengar på tärning och flickor än försörjer mig. borgaren Stackars moder. Ej ens du kan ha förtjänat sådana söner. Fatima Tala icke föraktfullt om dem! Ni känner dem inte, och de är mina söner! den andre Här har du två piastrar, gumma lilla. Gå nu hem och ät. Fatima Mitt hem är gatan numera, ty jag är en barnlös moder och änka. Bagaren (kommer förbi) Så här sitter hon! Det ante mig! Fatima (tigger ömkligt) Skänk en stackars skärv till en stackars barnlös moder och änka! Bagaren Fru Fatima, sitter ni här? Fatima Var skulle jag annars sitta? Jag blev ju kommenderad hit av mina söner. Bagaren Men de är ju rika! Ni behöver inte försörja dem längre. 20

Fatima Nej, men jag behöver försörja mig själv. Bagaren Ger då era söner ingenting åt er? Fatima Deras pengar är dödens pengar. Sådana pengar gör bara ont. Låt dem spela bort dem! Låt dem fördärva sig själva med fördärvets pengar! Bagaren Men ni vet ju inte hur Judar har förtjänat dem. Fatima Judar är död. (samtidigt kommer Judar in och ser och hör henne, men hon varseblir honom ännu inte.) Pengarna är mutan för att vi ska begrava honom i vårt medvetande och glömma honom. Han har sålt sig. Han tillhör oss inte längre. Bagaren Min fru, ni kan inte vara säker. Man bör aldrig dra förhastade slutsatser. Tro inte på era egna fantasier. Tag reda på fakta i stället. Fatima En moder misstar sig aldrig. Jag känner vad Judar känner, och jag vet att han är förlorad. Judar (avsides) Min moder en tiggerska ute på gatan? Vad har mina bröder gjort med henne? Detta är värre än döden. Min lön för att jag i okunnighet umgåtts med prostituerade är att jag därmed har gjort min egen moder till någonting värre än prostituerad. Mitt hjärta, kan du se ditt livs upphov barfota tiggande smutsig i trasor och ej explodera av smärta? Bagaren Jag ber, min fru, att ta ert vett till fånga. Tänk om er son Judar just nu kom förbi och fick se er i denna totala förnedring? Fatima Mitt yrke som tiggerska är mera hederligt än alla mina tre söners affärer. Judar (störtar fram och kastar sig i stoftet framför henne) Min moder, förlåt mig! Du har så rätt som blott en moder kan hava! Jag ber dig: tillgiv mig mitt snedsteg och brott och låt mig åter dela din heliga ödmjukhets fattigdomsheder! Fatima Min son! Judar Nej, jag är den förlorade sonen, men jag har nu kommit tillbaka. Fatima Du lever! Judar Jag lever i köttet, men jag har förverkat min själ. Fatima Om du därom är medveten finns det dock hopp. Judar Nej, min moder, jag kan aldrig mera förlåta mig själv. Fatima I så fall är du redan förlåten. Judar Om du kan förlåta mig kan ingen annan dock göra det. Fatima Gud har förlåtit dig. Judar Han minst av alla skall någonsin kunna förlåta mig, ty det är honom just som jag har dödat. Fatima Det inbillar du dig i sjuk fantasi. Ingen kan döda Gud. Judar Vad är då gudsförnekelse och ateism, en förkastelsedom över själva Profeten och uppriktig hädelse? Fatima Är det så illa, min son? Judar Jag blev insnärjd i en djävulsk fälla av paradisfröjder som representerades av den förföriske falske profetens personliga houris. Fatima Du har alltså kommit i riktig konflikt med vår världs religion? Judar Jag vill bränna Koranen och döda Profetens hantlangare, representanter och lärjungar i hela världen, ty jag har fått se att hans lära blott är ett självbedrägeri! Fatima Min son, då har du kommit till rätta, ty då kan allenast din moder beskydda dig. (omfamnar honom ömt) Bagaren Sade jag icke, min fru, att er son skulle komma tillbaka? Fatima Det sade ni icke. Ni sade blott att han ej alls var så illa däran som han är. Bagaren Men han är väl dock icke förlorad nu längre? Fatima Nej, det är han inte. Men han hade endast en möjlighet till att bli räddad, och den har han funnit i det att han kommit tillbaka till sin arma fattiga tiggande moder, vars ödmjukhets heder, förnöjsamhet och anspråkslöshet var hans enda chans. Endast fullständig utblottad prisgivenhet kan förlösa allt människosläktet från

dess värsta kroniska synder. Min son här har endast begått den mest ringa och blygsamma i det att han har förkastat all världen. (tar Judars ansikte mellan sina händer) Välkommen tillbaka, min son, till det yttersta mänskliga armodet. Scen 3. Hemma. Suleiman Nej, det här går inte. Vad menar du, Judar, med att komma hem utan pengar? Judar Jag var död och har kommit tillbaka till livet. Borde ni då inte vara glada? Selim Hade du inte ett bra arbete? Du förtjänade ju stora pengar! Men de pengarna håller nu på att ta slut. Hur kan du då komma hem utan pengar? Suleiman Och så säger du att du har lämnat din inkomstbringande tjänst för alltid! Det är ju alldeles oerhört! Judar Men hur har ni redan kunnat göra slut på alla de pengar som jag gav er? Selim Det är dyrt att leva, Judar. Suleiman Allting kostar pengar numera. Ingenting får man gratis. Judar Men fick ni inte tusen piastrar? Och kan man inte leva gott på två piastrar i veckan? Fatima Dina bröder har dyra vanor, Judar. Judar Hur mycket har du spelat bort på tärning, Suleiman? Suleiman (rycker på axlarna) Bara en sex-sju hundra sådär. Judar Och hur mycket har du givit ut på fala kvinnor, Selim? Selim Bara en tre-fyra hundra sådär. Judar Jag förstår. Då finns ingenting kvar. Selim Nu har du frågat oss, Judar. Nu är det vår tur att fråga dig, och du måste svara. Var har du varit, och vad har du gjort? Judar Jag har varit i tjänst hos Sultana. Selim och Suleiman (omåttligt häpna) Sultana! Judar (enkelt) Ja. Selim Vad fick du göra hos henne? Judar Jag fick bo i hennes slott i två månader och uppfylla hennes önskningar. Det var allt. Suleiman Och för det fick du tusen piastrar? Judar Ja. Jag behagade henne. Hon erbjöd mig till slut kompanjonskap, men jag tackade nej. Suleiman Du tackade nej, din dåre, till Kairos största förmögenhet! Vet du, Judar, vem du har tackat nej till? Judar Ja. Jag har tackat nej till en kvinna. Selim Men den kvinnan har hela Kairo i sin hand. Alla vår stads mäktige är beroende av hennes nåd. Alla mutar och betalar henne, och den som hon skrotar ser aldrig mera dagens ljus. Suleiman Och den kvinnan bjöd dig hem till sig! Och den kvinnan har du skrotat! Judar Min mor var hederligare i sin fattigdom och med sin tiggarstav. Selim Min bror, att du var misslyckad visste jag nog, men inte visste jag att du var Kairos största dåre! Suleiman Hon om någon hade ju kunnat göra din lycka! Judar Det spelar ingen roll vad ni säger, bröder. För mitt vidkommande är hon såsom död. Suleiman Du är galen.

Selim Suleiman, vi måste ta skadan igen på något sätt. Judar, hade hon någon anledning att vara gramse på dig? Judar Nej, tyvärr inte. Selim Då har vi chansen. Jag går dit och ställer in mig och hälsar från Judar och ställer mig till hennes förfogande i Judars ställe. Jag är väl lika bra som Judar, om inte ännu bättre? Jag känner ju kvinnorna! Jag måste säkert göra en bättre karriär hos henne än Judar, som kastar sin egen lycka i sjön. Suleiman Ja, gör det, broder! Du har alla möjligheter att lyckas. Så får vi en inkomst av tusen piastrar i månaden. Fatima Mina söner, inser ni inte att Judar var förlorad men har kommit tillbaka? Och så ämnar du dig, Selim, att slunga dig ut för samma stup utan att veta om du kan komma tillbaka! Selim Det är inget stup, mor. Det är bara en chans, en möjlighet, en lycka, ett äventyr och kanske en lycklig dröm. Fatima Judar fann paradiset men fann det vara förkastligt. Selim Då skall även jag finna paradiset, men så dum är jag inte att jag kan förkasta det om jag finner det. Suleiman Gå, Selim, och finn din lycka! Om du misslyckas kommer jag efter. Selim Jag skall inte misslyckas. (bryter upp) Jag går direkt. Suleiman Gör så. Judar Gör dig inga illusioner. Fatima Minns att jag har varnat dig. Selim Ni två pratar bara strunt. Tacka vet jag lustens, kroppens och kärlekens språk, som är det enda språk här i livet som aldrig ljuger! (går) Judar Det behöver inte ljuga, ty det är i sig en lögn. Suleiman Du hädar, Judar. Judar Jag vet. Det är det enda jag duger till efter att ha lärt känna Sultana och hennes paradis. (går) Fatima Ät nu, min son. Jag har lyckats tigga ihop till ditt dagliga bröd även idag. Suleiman Det blir sista dagen, mor, ty nu skall Selim försörja oss! Scen 4. Bordellen. Sultana Vad är det, Suleika? Suleika Det har kommit en sällsam man på besök. Sultana Vem då? Suleika Han hälsar från Judar. Sultana Vem är han då? Suleika Judars äldre broder. Sultana Såå. Och vad vill han? Suleika Det är det värsta. Han säger att han vill tjäna pengar här som Judar gjorde. Sultana Såå. Berätta hurdan han är. Suleika Oförskämd. Sultana Bra. Det räcker. Han skall få betala som alla andra. Ge honom allt vad han vill ha, och när han inte har några pengar kvar så kasta ut honom på gatan. Ta utkastarna till hjälp om det behövs. Har han kommit hit för att vara egennyttig så skall han skinnas. Var fullkomligt hänsynslös med honom. Suleika Tack, o härskarinna. Jag gissade att ni skulle förorda någonting sådant. Kan jag ta emot honom här? Sultana Det går bra. Du får rummet för dig själv. (går)

Suleika Judars äldre broder? Jo, jag tackar! Han är lika omogen som Judar är mogen. (det knackar) Kom in! Selim Kan jag komma in? Suleika Du är välkommen, Selim, Judars äldre broder. Selim Vad sade Sultana? Suleika Du är välkommen. Selim Får jag träffa henne? Får jag göra affärer med henne? Suleika Först måste du prövas. Först måste jag ta reda på vad du går för i sängen. Selim Här? Suleika Ja. Vi är ensamma. Selim Jag kan inte vänta. (kastar av sig kläderna och slänger sig upp i sängen var Suleika skrattande väntar.) Suleika (efter en stund) Du har väl pengar med dig? Selim Pengar? Suleika Ja. Du tror väl inte att vi arbetar gratis? Selim Gratis? Suleika Ja. Har du pengar med dig eller inte? Selim Jag går aldrig ut utan pengar. Suleika Det visste jag väl, Selim, alla lösa flickors främste älskare! Inte har du lyckats slösa bort alla Judars pengar på mina kolleger ännu. Selim Inte ens hälften. Suleika Du skall veta att det här är ett dyrt ställe. Selim Hur mycket kostar du? Suleika Jag är läckrast av oss alla. Mitt minimipris måste därför vara hundra piastrar. Selim Min bror har slösat bort andra hälften. Suleika Din bror Judar? Selim Nej, min bror Suleiman. Suleika Har Judar två bröder? Selim Ja. Men han fick ju betalt för att vara här. Kan inte jag få tjänstgöra på samma sätt som han? Suleika Så du och Suleiman har tillsammans gjort av med alla Judars pengar? Selim Ja, nästan. Suleika Hur mycket har ni kvar? Selim Kanske femtio piastrar. Suleika (stöter bort honom) Sade jag inte att jag var värd hundra? Varför kommer du hit om du inte har pengar? Selim Skona mig, allra nådigaste skönhet! Avbryt inte vårt ljuva samlag! Suleika Här får du ingenting om du inte betalar fullt pris! Selim Du kan inte vara så grym! Det finns ingenting mera ohälsosamt än att inte genomföra ett samlag! Suleika (ringer i en klocka. Några förfärliga maskerade utkastare kommer in.) Ut med honom! Han har inga pengar! (Utkastarna griper tag i honom.) Selim Tänker ni kasta ut mig naken? Suleika Kläderna behåller vi som pant. Släng ut honom bara! Selim Hjälp! (kastas ut) Suleika Det var det. Så har vi hämnats på en av Judars bröder. Antagligen kommer även den andra hit för att pröva sin lycka. Han skall få precis vad han förtjänar.

Scen 5. Hemma. Suleiman Tror ni Selim kommer hem till natten? Fatima Om han kommer och när han än kommer och i vilket tillstånd han än kommer så är han välkommen. Selim (kommer naken krypande in på alla fyra) O ve mig! Suleiman, Fatima, Judar Selim! Judar Vad har hänt? Selim O ve! Jag har blivit misshandlad och slagen och skymfad och smädad och bespottad i hela staden! Fatima Min son! Vad har du gjort? Selim (till Suleiman) Min bror, nu får du ta över. Jag har misslyckats. Jag tjänade inte en skärv. Jag fick inte ens träffa Sultana. Men ta pengar med dig, Suleiman. De måste pröva dig först, och du måste betala inträde. Suleiman Hur mycket behöver jag? Selim Ta allt vad du kan. O ve mig! Jag har blåmärken över hela kroppen, och jag fryser! Sparkade mig gjorde de också! Fatima Du ser ut som om du krupit genom alla Kairos dypölar. Selim Jag blev bombarderad med kamelskit från alla håll. Suleiman Men varför? Selim Fråga Sultana! Och hälsa från mig om du träffar en viss Suleika. Judar Jag hoppas verkligen inte att detta är mitt fel. Suleiman Det hoppas jag också, Judar, för i annat fall, när jag kommer tillbaka.... Selim Gå nu, Suleiman! Vi behöver pengar! Fatima Jag skall tigga igen i morgon. Judar Det är nog säkrast, mor, ty även om jag fiskar hela dagen vet ingen om jag får någon fångst. Selim (jämrar sig) Ack och ve! Ack och ve! Fatima Det var det jag sade, att det var ett dåligt ställe! Därifrån skall aldrig annat än fördärv komma över oss! Akt V Scen 1. Bordellen. Suleika Sultana, Judars andra bror är här. Sultana Är han som den förste? Suleika Ja, fast dummare. Sultana Förfar med honom på samma sätt. (avlägsnar sig.) Suleiman (visar sig) Får jag komma in? Suleika Du är välkommen, om du har pengar. Suleiman Jag har pungen full. Suleika Bra. Kom i mina armar. Suleiman Genast? Suleika Varför inte? Suleiman (skyndar sig att klä av sig) Jag kommer! Jag kommer! (kastar sig i sängen) Suleika (efter en stund) Hur mycket har du? Suleiman Menar du hur mycket säd jag har att ge? Suleika Nej, pengar, din dumsnut! Suleiman Jag har allt vad som fanns hemma. Suleika Och hur mycket är det? Suleiman Tillräckligt för att tillfredsställa den dyraste sköka! Suleika Jag kostar två hundra. Suleiman Vad?! 25

Suleika Jag är den bästa horan på stället och kan inte begära mindre. Suleiman Men Judar arbetade här gratis! Suleika Nej, han fick betalt för det. Suleiman Är jag då ej som Judar? Suleika Judar anställdes av Sultana. Du har inte ens sett Sultana ännu. Suleiman Driver du med mig, ditt stycke? Suleika Inga förolämpningar, om jag får be. Detta är ett fint ställe. Suleiman Är det? Och dina metoder då? Suleika Du har ännu inte sagt hur mycket pengar du har. Suleiman Jag har så det räcker. Suleika Till vad? Till att spela bort på tärning? Då har du kommit fel. Suleiman Kvinna, du är grym. Suleika Nej, jag är kvinna. Suleiman (plötsligt från sina sinnen) Jag har lockats i en fälla! (griper Suleika om strupen och försöker strypa henne. Hon hinner ej få tag i klockan.) Ditt fördömda luder! Har Selim skickat mig hit bara för att jag skulle bli illa behandlad, va? Är det skick och fason att behandla en hederlig karl på det sättet, va? Vem tror du att du är, va? En ängel kanske? (stryper henne) Se inte på mig så där! Vad är det med dig? Varför svarar du inte? (släpper taget) Svara, ditt fördärvade luder! (slår henne) (Han förstår att hon är död och blir plötsligt rädd.) Vad har jag gjort? Ve mig! Detta ville jag aldrig. Må Gud förlåta mig! Vad har jag gjort? Vad har jag gjort! (drar sig från sängen, glömmer att klä på sig.) O, måtte jag förgås! (smiter ut.) (Det knackar från andra sidan.) Sultana (utanför) Suleika! Är du kvar? (öppnar och träder in) Här är tyst. Varför har hon inte ringt efter utkastarna? Men vad är detta? Hon ligger ensam i sängen. Suleika! Svara! (skakar henne) Suleika! Vid den heliga Sheheradzade! Hon är ju död! Han har strypt henne! Detta skall stå den dålige brodern dyrt! (ringer i klockan. Utkastarna kommer.) Suleiman, Judars bror, har strypt Suleika till döds. Låt honom inte undkomma. Hela staden skall få veta det! (Utkastarna skyndar ut.) Det finns inget mera nesligt brott än ett mord på en prostituerad, och det har Judars egen bror begått. Nu kan jag icke mera hjälpa Judar. Scen 2. Hemma. Selim (påklädd och i bättre form) Tror ni han kommer hem i natt? Fatima Om han kommer, och när han än kommer och i vilket tillstånd han än kommer så vet jag inte längre om han är välkommen. Suleiman (kommer inkrypande naken på alla fyra) Göm mig! Fatima Min son! Vad har du gjort? Suleiman Rädda mig! Fräls mig från mig själv! Selim Min broder, är du riktigt klok? Suleiman Det ser du väl själv att jag inte är! Hjälp mig! De är efter mig! De är snart här! Judar Men så säg då, Suleiman, var skon klämmer! Selim Det ser du väl, Judar, att han inte har några skor på sig? Judar Men om vi inte får veta vad som har hänt så kan vi ju knappast hjälpa honom. Fatima Min son, du har gjort någonting gräsligt! (plötsligt bryter det beväpnade vakter med kroksablar in) vakt 1 Grip honom! vakt 2 Vem då? vakt 1 Den nakne! Fatima Nej! (kastar sig över Suleiman för att skydda honom) 26

Judar Vakter, vad har han då gjort? vakt 3 Han är anklagad för mord på en prostituerad, det nedrigaste brott som kan begås! Suleiman Hon provocerade mig! vakt 3 Gjorde hon? Hur då? Hade hon kanske fräckheten att begära betalt? Suleiman Just det! Vakt 3 Och du vägrade henne, din spelgalning, fastän du slösat bort alla din familjs förmögenheter på spel? Och i stället mördade du en ung vacker och försvarslös kvinna! Du är värre än ett djur! Bind honom! Judar (orolig) Vem har han mördat? vakt 1 Ett fnask som heter Suleika. Selim (chockad) Suleika! Judar (avsides) Ve mig! Det är mitt fel! Fatima (försvarande Suleiman) Ni får inte ta min son ifrån mig! vakt 3 Han skall dö som det missfoster han är. vakt 2 Vi beklagar, fru Fatima, men han skall stenas. Fatima Nej! (svimmar) Selim Nu går det för långt! Skona då åtminstone en gammal kvinnas modershjärta! vakt 2 Ha-ha! Hör på den! vakt 1 Hör på, Selim, Kairos värsta horkarl! Var det inte du kanske som just smet från betalningen? vakt 2 Det var kanske till och med du som uppviglade din broder till att hämnas? Akta dig, Selim, din horbock! (de går med Suleiman bunden mellan sig.) Selim De tänker döda honom. Judar (försöker väcka Fatima) Moder! Moder! Vakna! Selim Nej, väck henne ej, Judar. Hon har lidit tillräckligt. Låt henne få sova. Judar Men vi måste taga hand om vår moder. Selim Vad hjälper det, nu när Suleiman skall dö? Vår vanära är fullkomlig. Judar Din och Suleimans kanske men inte min och min mors. Selim Det där skulle du inte ha sagt. Judar Vad menar du? Vad stirrar du så vilt på mig för? Selim Tänk efter, Judar! Vems fel är väl hela denna situation? Vem skickade oss till Sultana, till vår vanära? Var det kanske någon annan än du? Judar Jag medger att en del av ansvaret är mitt.... Selim En del av ansvaret! Hör på den! Hela ansvaret är ditt! Du ensam är skyldig! Du ensam har berett mig och Suleiman vår olycka! Du har ruinerat oss! Judar Min broder, du är vild. Selim Men jag har rätt. Men nu har jag fått nog. Du skall icke vidare få inleda oss i frestelse, broder. Judar Vad menar du? Selim Jag menar att du är en äcklig skit som aldrig borde ha fått födas ur din moders sköte! Jag menar att om du har åvägabragt vår broders ändalykt så måste jag ta rättvisan i mina egna händer! Jag menar det här! (blottar en dolk) Judar Min bror, du är förryckt. Selim Är jag? Har jag inte rätt kanske? Du gick till Sultana och blev upphöjd till ära och förmögenhet där för. Jag gick till Sultana och blev jagad därifrån naken med min vanära. Suleiman gick till Sultana och skall nu avrättas där för som en fördömd mördare. Skulle vi finna oss i detta och låta dig leva? Judar Nej! (Selim stöter dolken i honom.) Selim För sent! (stöter dolken i honom en gång till.) Död. Mitt ädla järn fann vägen till hans hjärta. Tålamodet brast, min bror tog livet av vår broders älskarinna, och jag själv tog livet av vår lille bror. Det finns ej något tålamod som håller. Den som håller 27

tålamodet längst blir själv det första offret för det tålamod som brister. (gråter) Ack, vad har jag gjort! Fatima (vaknar) Jag lämnade en mardröm för att sjunka in i mörker. Ack, om ändå mörkret kunnat vara lite till! Jag vill ej veta av den mardröm som jag lämnade. (blir varse den gråtande Selim) Men vad är detta? Varför gråter du, min son? Jag har ej sett dig gråta förut. Är det för att de har tagit klåparen Suleiman ifrån oss? Jag kan dock förstå din sorg. Men den omöjlige vivören var dock inte mycket att ha kvar. Han lämnade vårt hus och har ej lämnat något kvar. Hans minne är liksom hans själ ett obefintligt tomrum. Men du gråter bittert som en kvinna. Hur är detta möjligt? Selim, fatta dig! Suleiman var ej värd att gråta över. Vi kan ej få honom åter. Medan han var här så kunde vi försöka hålla honom kvar, men nu när han är borta är det ingen mer idé. Låt honom vara borta. Men vad är det för en djup hjärtskärande och smärtsam klagan? (ser sig omkring) Vem är det som ligger där på golvet? Men det är ju Judar! Judar, stöttepelare för våra liv, stig upp! Det är ej dags att sova nu, och där på golvet ligger du så obekvämt. Men vad är detta? (känner på Judar) Du är kall, och något klibbigt låder vid din kropp. Vad är det för en smutsig smörja? Blod! Vad är det som har hänt? Min Selim! Sluta gråta! Säg mig vad som hänt! Du klagar och är helt omöjlig som en kvinna! Svara då! Din lille broder ligger ju här kall på golvet och förblöder! Selim (mellan sviterna av sin gråt) Moder, han är död! Fatima Du ljuger. Han kan icke vara död. Han kan ej dö, ty vi behöver honom. Selim Han är död, och det är jag som dödat honom! Fatima Son, vad är det för en mardröm som du kommer med? Jag är ej vaken. Detta är ett drömtillstånd mer fasaväckande än verkligheten. Gör ej verkligheten värre, son, än vad den redan är. Selim Jag gör ej verkligheten värre, moder. Den kan icke bliva värre än vad den nu är. Fatima Du talar nu i gåtor dessutom. Tag genast åter ditt uttalande om att din lille broder skulle vara död! Selim Han är förvisso död, och det är jag som dödat honom! (störtar ut i oförmåga att kunna uthärda längre)(utanför:) Tag mig! Grip mig! Det är jag som dödat honom! Fatima (omfamnar Judars döda kropp) Hör ej på din broder, Judar. De är båda galna. Jag är kvar hos dig och skall ta hand om dig. Men du får icke lämna mig. Du kan ej dö, ty du allena lever av oss alla fyra. Låt all världen dö, men låt min son få leva. Låt Profeten dö med Kaaba och hans hela religion, men låt min son få leva. Låt all världen glömmas bort och ignoreras, men låt alltid Judar finnas till som minne för oss alla och såsom det käraste som mänskligheten äger. Mina äldre söner må förgås i vilka dårskaper de vill, men denne yngste rene yngling skall alltid få leva vidare i evighetens modershjärta, ty han var det enda liv hans moder ägde, men det livet var långt mer än hela världen och all mänskligheten. Du är icke död, min son. Du sover bara. Jag vet det med säkerhet, och det skall hela världen veta. (vaggar den döde sakta av och an som ett barn. Ridå.)

Scen 3. Bagaren Min fru, jag ber er att glömma er själv och att ta emot den gamla änkan. Sultana Hon kommer bara för att förbanna mig. Ett sådant möte leder till ingenting gott. Bagaren Hon är dock Judars moder. Sultana Och vem är jag? Att hon är Judars moder må hedra henne i mina ögon, men vad skulle hon se mig som? Judars älskarinna? Hans förförerska och fördärverska? Alla hennes tre söners mörderska? Bagaren Min fru, ni måste ta emot henne. Sultana Jag kan ingenting göra för henne. Jag skänkte henne pengar som blev hennes söners fördärv. Jag kan bara skänka henne mera pengar, och ingen gåva skulle vara henne förhatligare. Bagaren Min fru, hon ser er som ett instrument för Guds makt. Hon vill gå till rätta med er bara för att gå till rätta med Gud. Sultana Om det är Gud hon söker och icke mig så må hon träda in. Bagaren Tack, nådiga fru Sultana. (avlägsnar sig) Sultana Aldrig ville jag någon av de tre männens död. Jag ville hjälpa Judar. Det var allt. Hur den hjälpen kunde leda till att hans bröder blev till mördare och till att han själv blev mördad kommer jag aldrig att kunna begripa. Mest av alla saknar jag den ljuva Suleika, min vackraste anställda. (Fatima inträder.) Var hälsad, kvinna. Jag är Sultana. Fatima (utan att unna Sultana en blick) Giv mig tillbaka mina söner! Sultana (lugnt, efter någon paus) Hur? Fatima Ni tog dem ifrån mig! Alltså måste ni ge mig dem tillbaka! Sultana Stackars moder, jag har icke tagit någon av era söner ifrån er. Jag lånade Judar i två månader, men därefter återvände han till er. Er andre son tog min bästa anställda ifrån mig genom att han strypte henne till döds. Därför stenades han ihjäl enligt lagens bokstav. Er andre son mördade Judar vilket jag aldrig har kunnat föreställa mig att han skulle göra. Jag visste inte ens om det. Hur kunde jag rå där för? Följaktligen blev även er äldste son stenad till döds enligt lagens bokstav. Vem tror ni att jag är? Endast Gud har berövat er era söner. Vänd er till honom med era bittra anklagelser. Jag är bara en bordellmamma. Fatima Men ni förförde Judar! Sultana Judar förförde sig själv. Ingen kvinna har någonsin förfört en man. En man faller endast för sina egna idéer om en kvinna och för sin egen obotliga lusta. Mannen har alltid sig själv att skylla när det gäller kärleken. Fatima Men ni gav honom pengar! Sultana Han behöll inte en skärv för sig själv. Allt gav han till er och till sina bröder. Är det mitt fel att era äldre söner inte kunde sköta sina affärer? Fatima Måste jag då förbanna Gud för resten av mitt liv? Är ni då helt oskyldig? Har ni inget samvete? Ni har ändå all makt här i staden över alla män! Sultana Det är sant att alla stadens ledande män är beroende av mig och att jag är rikast i staden, men någon makt över människors öden har jag ej. Jag har hört att Judar förbannade mig och ville mörda mig när han begrep att jag bara var en bordellmamma och att han då även hädade Profeten och Gud. Kanske det var Gud själv som därför straffade honom med döden. Fatima Nu hädar ni! Judar var en bättre människa än alla mullor och imamer och kanske än profeten själv! Ingen förtjänade döden mindre än han! Sultana Äntligen vågar ni se mig i ögonen. Jag håller fullständigt med er. Judar var bättre än någon religiös fanatiker. Fatima Ändå dog han! Varför? Sultana Tydligen för att han hade tålamod med sina misslyckade bröder. 29

Fatima Även de var mina söner! Våga inte smäda dem! Sultana Jag beklagar, men tydligen har ni drabbats av deras förlust emedan ni är orättvis nog att ta dem i försvar. De gjorde sig till mördare. Hur kan ni försvara dem? Fatima (börjar äntligen gråta) Ha då medlidande med mig! Jag är bara en moder! Sultana Desto viktigare hade det varit att ni inte hade närt ormar vid er barm. Ni borde ha förkastat dem genast. Fatima Får då icke en moder hoppas på att hennes egen livsfrukt kanske en dag skulle bättra sig? Sultana (betraktar henne en stund. Breder sedan ut sina armar:) Stackars moder! Kom i min famn! Fatima (kan ej motstå erbjudandet, gråter hjärtslitande) Sultana (tröstar henne) Så! Så! Jag kan ej bli en dotter för er, men jag kan bli en syster. Se, här är mitt hem. Ni har kommit hem nu. Stanna här hos mig, och vi skall tillsammans vårda minnet av Judar. Fatima (drar sig ifrån henne) Jag är en gammal utsliten kvinna. Erbjuder ni mig anställning som en av era prostituerade? Ni hånar mig! Tvi! (spottar) Förbannelse över mig! Sultana (lugn) Jag beklagar, kvinna, men jag är allt vad ni har kvar. Jag älskade Judar, och jag gjorde honom lycklig, även om det endast var tillfälligt. Jag älskade honom lika mycket som ni. Därför kanske ni behöver mig. Ni får alltid bo hos mig. Var en moder åt alla mina moderlösa barn. Jag räcker inte till för alla mina anställda döttrar. Jag kan endast ge dem trygghet och välfärd, men ni kan ge dem moralisk tröst. Fatima Ni vill göra mig till er kollega, en bordellsyster? Sultana Bordell är ett fult ord. Kalla det hellre vid dess rätta namn: ett hem för kärlek. Även en hora kan vara god, och hon skonar aldrig sig själv. Och hennes människokännedom står i allmänhet högre än alla heliga profeters. Fatima Ni ger mig hem och uppehälle? Sultana Med hela mitt hjärta. Fatima Min fru, jag tackar er men icke för vad ni vill erbjuda. Jag tackar er för att ni vill ge mig ert hjärta. Ni har rätt. Endast ni kan nu trösta mig. Hos er kan jag alltid minnas Judar och kanske glömma de två andra. Sultana Min målinriktning i livet har alltid varit konstruktiv. Om jag kan göra er något gott över huvud taget, goda moder, så ber jag att åtminstone få göra bara det och ingenting annat. Fatima Jag tror er, prunkande värdinna. Jag kände inte er och höll er ansvarig för mina söners undergång, men nu inser jag att även ni endast är en kvinna. Sultana Och mera vill jag aldrig bliva. Fatima (faller på sina knän till golvet i en underdånig bugning) Då är jag er. Då vill jag tjäna er och detta hus och allt ni går för tills jag dör, ty då kan jag visst vara säker på att Judar, åtminstone mellan er och mig, för alltid får förbli den som han var. Sultana (tar hennes händer) Ja, mellan oss förblir han alltid helig. Stig nu upp, min syster, och kom in och tag din plats i mitt blott mänskliga men dock förnäma tempel. (Fatima reser sig, och Sultana och Fatima går in tillsammans.) Slut. 8.3.1990, tillägnat Salman Rushdie med varmaste sympatier.

Det stora släktbråket tragedi i fem akter av Christian Lanciai Personerna : Torstenssönernas parti: Torsten blinde Gerd, hans hustru deras söner: Sten Erik Ulf Mård Bjarne, Gerds broder Eyvind hemlös Astrid, hans moder Torleifssönernas parti: Torsten blindes brorsöner: Leif Stenleif Björn Torgny Stentor på Gärdet Björg, hans dotter Tor gästvän Gunnar Håkansson, bonde på östlandet Kåre, hans son samt talrika andra kämpar på Island, var handlingen äger rum under 900-talet. Copyright © Christian Lanciai 1990

Det stora släktbråket Akt I Scen 1. En högsal i en stor gård. Torsten Mina söner och brorsöner, jag har kallat er hit idag för att öppet förklara för er hela sanningen och ingenting annat än sanningen, på det att ingen av er någonsin må göra sig skyldig till följder av missförstånd. Nu när min broder är död är ni alla mina söner, och ingen av er skall någonsin förfördelas. Leif Farbror, vi är förlamade av sorg över vår faders plötsliga död och vår moders, vi begriper ingenting, och ett stort mörker av onda aningar har belägrat våra själar, ty vi fruktar att inte ens vår ädle farbror kan ersätta vår dock seende far, som var Islands namnkunnigaste man.

Torsten Jag känner igen din röst, min äldsta brorson, ty den vibrerar som alltid av klarsynthet och visdom. Jag kan förstå din och dina tre bröders farhågor, men er fader, min bror, och jag var alltid såsom en kraft tillsammans. Han var mina armar och mitt vapen, men jag var hans förstånd. Min blindhet ifrån födseln var mig städse en svår förbannelse, som dock mer och mer med åren har kompenserats av mentala gåvor som jag torde vara ensam om att besitta. All min åstundan inför framtiden går dock ut på att ni, mina fyra söner, och ni, mina fyra brorsöner, skall ersätta den kraft, den handling och det vapen som vi alla förlorat genom Torleif min broder. Sten Berätta, far, för våra kusiner vad som har hänt. Torsten Ingen tog er far eller er moder av daga. De dog en fullt naturlig död. Stenleif (reser sig upprörd) Naturlig! Jo, jag tackar! Det fattades bara att de hade dött i sängen! De var ju inte ens gamla! Hur dör man på Island utomhus om man inte blir dödad, skulle jag vilja veta! En kan väl falla ner och dö utan vidare, men ingen kan inbilla mig att både far och mor dog utomhus naturligt och det samtidigt! Jag kräver att få veta vad som har hänt! Sten Det var vår, Stenleif. Er far och mor låg ute i gräset. Allt var vackert. Fåglarna sjöng. Det var varmt. De var tillsammans. Vad tror du de gjorde? Din far blev kåt och började knulla. Tyvärr blev han för het och stressade ihjäl sitt hjärta förrän han hade nått hem. Din mamma blev utan säd. I stället för ett tillfredsställande samlag fick hon ett lik i famnen. Hennes besvikelse blev så stor, så vad tror du hon gjorde? Torsten Sten, det var jag som skulle klargöra sanningen, inte du. Du har en förmåga att få allting att framstå så billigt och rått. Er moder, Leif och Stenleif och Björn och Torgny, dog av sorg. Hon tog livet av sig. Hon ville inte leva längre. Så enkelt var det. Stenleif Och därför står vi faderlösa och rättslösa inför våra fyra äldre och övermäktiga kusiner, som nu hånar oss och vill beröva oss vårt arv. Torsten Det är just för att bevara freden mellan er som jag har sammankallat er hit. Sten (hånfullt) De där fyra glinen har alltid spelat oss fula spratt. Kör bort dem, far. Vi är utleda på dem och har alltid varit det. Torsten Min äldste son, vet hut! Annars är du inte värd att vara min arvinge! Leif Den där Sten har alltid varit den som startat alla bråk mellan oss. Vi kan inte leva i fred med varandra om farbror inte kan få slut på hans eviga provokationer. Sten Och du, din dryge viktigpetter, ska då alltid diktera för vår far vad han skall göra, som om du var hans förmyndare! Tror du inte att han kan tänka själv, va? Torsten Sten, Sten, hetsa inte upp dig! Det blir allas ert fördärv om du aldrig kan lära dig att behärska dig! Erik (reser sig) Sten har rätt, far. Vi kan inte leva tillsammans med de där fyra. De måste bort från gården. Så länge farbror Torleif levde höll han ordning på dem, men utan en rättrådig tuktande far med starka vapen att hålla efter dem med måste de bli alldeles odrägliga. Vi fyra bröder, dina äkta söner och arvingar, måste kräva att de försvinner härifrån. Torsten Erik, Erik, du vet inte vad du begär! Gården är inte er och inte deras! Den är min och var min döde broders! Ulf (reser sig) Men han är borta nu, och (med en föraktfull gest) de där finns i stället. Torsten (i en kraftansträngning att verka bestämd) Gården med alla dess marker tillhör mig så länge jag lever. Ni åtta är samtliga mina arvingar. Ni måste hålla sams, ty nu är det bara ni som kan sköta den! Mård Du kan inte räkna pengar, far. Vi litade på vår farbror, men de där var städse opålitliga. Ulf De har alltid försökt lura oss. 2

Erik De måste bort från gården! Leif (lugnt) Och vart, kära kusiner, menar ni att vi skulle ta vägen? Sten Ni kan dra åt skogen! Leif (lugnt) Det finns inga skogar kvar på Island. Sten Dra då åt Häcklefjäll! Leif (lugnt) Du hör, farbror, hur dina söner hatar oss. Torsten Sten, Sten, sansa dig! Du kommer ingen vart på det där sättet! Sten Om de inte flyttar frivilligt måste vi köra bort dem med våld. Torsten Vad har de då gjort er? Ulf Vi är trötta på dem. Mård De vill bara vår undergång. Erik Vi litar inte på dem. Leif Ni vill bara ha hela gården för er själva. Ert hat mot oss är blint styrt av er girighet. Stenleif (reser sig upprörd) Om ni vill köra bort oss från vår faders gård med våld så kan vi försvara oss med vapen! Leif Stenleif, sitt ner! Torsten Björn och Torgny, ni har inte sagt någonting. Björn Vi sörjer vår fader. Torgny Vi sörjer vår moder. Sten Låt dem gråta, far. Det är det enda de duger till, de där blödiga lipsillarna. Det är bara det, att vi i det här huset inte kan med lipande män. Vi har nog av lipande käringar, och käringgråt från män betackar vi oss för. Håller du dem här, far, så går de bara och lipar sig till odugliga parasiter i sorgen över sin döda mamma. Om ni måste gråta, så gå och dränk er hellre. Björn (reser sig) Nu har vi fått nog. Torgny (reser sig) Han kränker våra föräldrars minne! Torsten Ack, Torleif, varför i alla gudars namn måste du få en hjärtattack! Du kunde inte ha gått bort vid ett olägligare tillfälle! Sten Tvärtom, far. Han gick bort så att vi äntligen kunde få anledning till att befria oss från hans misslyckade söner. Torsten De är era bröder! De är mina brorsöner! Sten Lika väl är de misslyckade. Leif (reser sig) Mina bröder, låt oss visa de här översittarna att vi klarar oss bättre utan dem. Är ni med? Stenleif, Björn och Torgny Ja! Leif Vi tackar för oss, farbror, och ber att få lämna din gård för alltid. Torsten Detta ville jag minst av allt. Överger ni oss, ädlaste brorsöner? Sten (lugnar sig och sätter sig ner) Låt dem gå, far. Torsten Men vart skall ni ta vägen? Leif Vår moder har land på andra sidan fjorden. Där skall vi bygga oss en ny gård som blir väl så god som denna. Torsten Men det landet är svårbrukbart och sluttar brant. Det är svårbebygglig mark. Därför har den aldrig bebyggts. Leif Eftersom dessa dina söner tydligen tvivlar på att vi är män så må vi visa oss bättre än män. Bara för att reta dem skall vi göra det omöjliga. Stenleif Bra talat, bror! Björn Vi går. Torsten Ni behöver virke, får, hästar och kor. Ta allt vad ni behöver. Leif Tack. Vi har så det räcker till. Vi behöver ingenting av vad som tillhör våra kärvänliga kusiner. Kom, mina bröder. Låt oss gå. (de går) Torsten (efter en stund) Jag skäms över er, mina söner.

Sten (buttert) Du får se, far, att de kommer tillbaka med svansarna mellan benen och tigger dig på nytt om att få bo här, och så blir de värre parasiter och mera odrägliga än någonsin. Torsten Risken är dock att du har fel, min son, och att de klarar sig och gör ett bättre arbete än ni. Mård Den risken är obefintlig. De har ju inte ens en kvinna någon av dem. Ulf Ouppfostrade valpar är vad de är. Erik Och styva i korken är de. Ulf De skryter gärna men arbetar ogärna. Torsten Era fördomsfulla oförbätterliga klåpare! Aldrig har jag så skämts för er som idag, när ni borde ha respekterat er farbrors och hans hustrus minne! Ingenting är farligare än att förolämpa en man i hans sorg, och i synnerhet om man är släkt med honom! Har vi inte haft nog med släktbråk här på Island? Sten Det var de som började. Erik De har plågat oss hela livet. Torsten Och ni har kanske aldrig plågat dem? Vet hut, era snorvalpar! Ni vet inte vad ni har gjort! Vi var Islands rikaste och mäktigaste familj, och plötsligt är vi halverade! Vad skall tinget säga om oss nu? De kan få ära av det, men aldrig ni! Gerd (kommer in) Är försoningsmötet över nu? Torsten Ja, och det utmynnade i öppen konflikt. Torleifssönerna har lämnat oss nu. Gerd Förstod de inte hur deras föräldrar hade dött? Torsten Dina söner, Gerd, förstod inte deras sorg utan trampade på den. Gerd Mina söner, säger du? Och är de kanske inte dina söner också? Torsten De är dina söner i köttet, Gerd, ty du ser bara deras hjärtan. Men jag har sett deras själar, och därför är de inte längre mina söner. (reser sig) Gerd Vart går du, Torsten? Torsten Bort från den skämda luft son dina söner andas. (går) Gerd Har ni nu bråkat med era kusiner igen! Ulf Kusiner är väl till för att bråkas med. Gerd Men ni har gjort er far på dåligt humör. Sten Det är hans ensak. Gerd Och vad tänker ni göra? Sten Leva. Vad annars? Scen 2. Det inre av en stor bastu. Stentor Var välkomna, ädla Torleifssöner! Känn er som hemma här i mitt ringa tjäll! Denna stuga skall helt stå till ert förfogande tills ni fullbordat ett eget tak över era huvuden. Leif Gamle far, vi tackar dig för din gästfrihet och generositet. Utan er hjälp vet vi inte vart vi skulle ha tagit vägen. Stenleif Det är inte roligt att ligga utomhus när det regnar. Stentor Hela Island beklagar den olycka som drabbat ert hus. Aldrig trodde någon att landets solidaste familj skulle kunna splittras. Torgny Vi blev utdrivna. Stentor Naturligtvis blev ni utdrivna. Torstenssönerna har gjort detta till sin egen olycka. Som en familj av åtta dugliga söner var ni osårbara som Islands mest fruktansvärda och ansedda familj. Plötsligt har ni blivit sårbara, och ingen fruktar längre någon av ert hus. Men känn er trygga här i min bastu. Leif Vi tackar dig, gode Stentor. Vi har aldrig känt dig tidigare utom som vår avundsman, men plötsligt har du blivit vår vän.

Stentor Det är min plikt att ställa upp när grannar råkat illa ut, och jag har råd att vara generös. Leif Du var aldrig generös mot vår far eller farbror. Desto mera uppskattar vi din generositet nu när vi blivit fattiga. Stentor Efter er farbror är jag rikast på ön. Vad gör man inte för att hjälpa hans offer? (går) Björn Litar du på honom, Leif? Stenleif Är du säker på att han inte har betalts av våra kusiner för att röja oss ur vägen? Torgny Vilka misstankar du har, Stenleif! Stenleif Stentor tittade alltid snett på oss, och hans leende var alltid giftigt. Nu kan han inte ens se oss i ögonen längre. (det knackar) Torgny Vem är det? Leif Öppna, Torgny! (Torgny öppnar dörren. Björg visar sig.) Björg! Björg Se inte så förvånade ut. Jag är glad att jag hann i tid. Leif Vad gör Björg, Islands fagraste jungfru, ensam hos fyra ogifta bröder? Björg Fråga inte så dumt. Jag är här för att varna er. Björn Vad har hänt? Björg Ingenting har hänt ännu, dumsnut, men mycket kommer att hända om ni fortsätter att bara stå och gapa som fån. Leif Du talar i gåtor, Björg med det midjelånga håret. Björg Nåväl, Leif, med den stela staturen, för att fatta mig kort, så kommer ni alla att bli dödade om ni stannar här. Torgny Dödade? Stenleif Hur? Leif Varför det? Björg Era kusiner har lovat far en förmögenhet om han bränner er inne. Han är bara glad åt att få utrota hälften av er hatade familj. Leif Du förråder alltså din far, du, hans enda dotter? Björg Min far är ett monstrum av girighet. Han gör ingenting gott om han inte tjänar på dess destruktiva syften. Björn Men vet inte din far att du är här? Björg Jag kände till planen innan ni kom hit. Jag hörde fars samtal med Torstenssönerna. Jag gömde mig här innan ni och far kom hit. Alla förberedelser har vidtagits för att bränna er inne här i bastun. När allt är övertänt väntar far och hans män utanför för att dräpa envar som försöker fly. Känner ni inte redan hur det luktar bränt? De har redan tänt på! Leif Och du är här inne med oss. Torgny Vi har inte våra vapen här! Vi är förlorade! Björn Lita aldrig på välgörare. Leif Har du, Björg, någon plan hur vi skall fly? Björg Annars vore jag inte här. När far byggde bastun planerade han den även som en försvarsskans. Därför finns det en väl dold tunnel här under, vars ingång endast far och jag känner till. Den går under jorden och mynnar i en klyfta. Leif Så vi har bara att gå under jorden. Björg Ja. (det börjar spraka, och gradvis börjar det glöda och flamma.) Leif Kommer du med oss? Björg Jag skall visa er vägen. Leif Jag menar, kommer du med oss för alltid? Björg Det blir en senare fråga. Jag kommer med er ut i friheten, men jag behåller min frihet. Däremot kan ni vinna mig på lång sikt. alla Hur? 5

Björg (skämtsamt) Så ivriga redan? Stenleif Det vet du väl, Björg, att du är den mest åtrådda kvinnan på Island? Torgny Hela Island vill kämpa om dig. Björg Jag vet. Och nästa vecka ordnar min far idrottstävlingar för att kunna sovra bland alla mina friare. Om ni lever då är ni hjärtligt välkomna att delta. Stenleif Till din ära skall vi på en vecka bygga Islands vackraste hus och gård, och vi skall besegra alla Islands kämpar. Björg Ni får den hårdaste dusten med era kusiner. Sten är den som uppvaktar mig hårdast. Björn Han får dig aldrig. Björg (kallt) Ingen får mig någonsin utom den som jag själv kan acceptera. Leif Är din far med på det? Björg Ja. Men kom nu. Vi måste skynda oss. (Hon leder dem ut genom en lucka i golvet. Flammorna tar överhanden, och scenen fylls av rök.) Scen 3. Idrottstävlingarna. Många kämpar är församlade. Stentor Välkomna, alla ni praktfulla män av Island! Jag är övertygad om, att här idag finns gräddan av alla Islands och världens yppersta män, ty vårt Island är ju det enda fria landet i världen. Vårt enda hot är kristendomen, som jag innerligt önskar att alla kunde ta sig i akt för, och som jag själv kommer att bekämpa i hela mitt liv, då den endast, liksom kung Harald, vill lägga oss i träldom. Torsten Fel, Stentor! Kristendomen är ett sätt att genomföra lag och rätt! Stentor Välkommen, ädle Torsten blinde, att återigen tvista med mig om den saken, som vi så ofta har gjort förut. Välkomna är också alla dina fyra söner, som vi alla vet att tillhör de yppersta kämparna på Island. Det är en ära för mig, alla ni ädle unge män, att ni alla är min dotters friare. Det hedrar inte bara henne, utan det hedrar även er själva, ty därmed vittnar ni alla om att Björg endast kan vinnas av den bäste mannen på Island, vilken titel ni alla gör anspråk på. Stenleif Du har inte välkomnat oss, Stentor. Stentor Har jag inte välkomnat er? Nej, jag har faktiskt inte välkomnat er, härliga Torleifssöner! Och innerligt beklagar jag er faders snöpliga död. Som Torstens broder och ögon var han Torstens like i visdom såväl som i respektabilitet. Björn Beklaga inte oss för förlusten av vår fader. Beklaga i stället våra kusiner för förlusten av oss som resultat av vår faders bortgång. Sten Muckar du gräl, Björn? Stentor Nej, nej, nej, vi är inte här för att träta, utan vi är här för att tävla! Ni har alla accepterat villkoret för att få vara med här idag: att ingen man får dräpas. Vi är här för att tävla i bågskytte, spjutkastning och brottning, men någon närkamp med vapen får ej äga rum. Den som tar till våld refuserar Björg omedelbart! Stenleif Likväl försökte du själv nyligen mörda fyra av din dotters friare. Stentor Det är en annan sak. Stenleif Står du utanför din egen lag? Stentor Det hör inte hit. Stenleif Hade det hört hit om du hade lyckats? Stentor Stenleif Torleifsson, hade jag vetat att de fyra du talar om hade varit min dotters friare hade de aldrig nödgats fly bakvägen från mitt hus. Stenleif Hycklare! Leif Lugna dig, Stenleif. Tänk på Björg.

Stenleif Det är just henne jag tänker på. Alla hennes friare är henne värdiga i jämförelse med hennes ovärdige far. Leif Lägg band på dig, Stenleif! Sten (hånfullt) Stenleif kunde alltid babbla på men aldrig agera som en man. Stenleif Ska du säga, den fegaste kraken av alla! Sten Tillåt mig att inleda bågskjutningen innan den där galningen genast bryter mot reglerna. (höjer sin båge och skjuter.) (nöjd) Mitt i prick! Slå det den som kan! (alla blir upptagna av tävlingen. Den ena efter den andra kommer fram och skjuter, men alla kommer i skuggan av Stens resultat.) Eyvind (kommer fram och skjuter)(nöjd) Slå det om du kan, Sten Torstensson! Sten Vem är du? Eyvind Det spelar ingen roll. Jag kallas Eyvind. (sorl bland männen) Det är Eyvind hemlös! (andra) En mästerskytt! (andra) Det slår Sten aldrig! Sten Är du Eyvind hemlös? Eyvind Jag kallas så. Sten Friar även du till Björg? Eyvind Ja, för det tycks ju alla de bästa göra. Sten Detta blir en duell mellan oss två, Eyvind hemlös. Eyvind Alla har inte skjutit ännu. Glöm inte Torleifssönerna. Sten De är glömda för länge sedan. (tävlingen fortsätter) Stentor (till Torsten) Vem är Eyvind hemlös? Torsten Ett hittebarn, son till barnmorskan Astrid. Stentor Var inte Torleif kåt på henne? Torsten Det har aldrig sagts att Eyvind är en son till Torleif. (tävlingen fortsätter. Det blir Torleifssönernas tur. Leif skjuter.) männen (uppskattande) Ett mästerskott! (Stenleif skjuter.) männen (med beundran) Ännu bättre! (Björn skjuter.) männen (imponerade) Ännu bättre! (Torgny skjuter.) männen (med jubel) Fantastiskt! Torgny (nöjd) Slå det om du kan, Eyvind hemlös! Eyvind (stiger fram) Jag antar utmaningen. Vet det, Torleifssöner, att det finns ingenting som ni kan göra som jag inte kan göra ännu bättre. Se noga på nu! Med fyra skott skall jag splittra alla era fyra pilar! (spänner bågen) Björg Stopp! (Eyvind sänker bågen.) Stentor Varför säger du stopp, min dotter? Björg Jag blir aldrig Eyvind hemlös hustru. Eyvind (överlägset) Skyll dig själv, jungfru! (till männen) Beklagar att ni inte får se tävlingens fyra bästa skott! Alltså är jag ute ur tävlingen. (vill gå därifrån) Sten Stopp, Eyvind! Vi vet att du är Torleifssönernas överman. Räkna alltid med vår hjälp i framtiden. Eyvind Tack. Räkna inte med min. Leif Om en så fin tävlare som Eyvind hemlös måste diskvalificeras för att han är bäst av oss alla vill jag inte heller fortsätta tävlingen. Björn Inte jag heller. Stenleif Inte jag heller. (Torgny sluter sig till honom.) en annan Om Torleifssönerna utträder är det ingen vits att fortsätta tävla. 7

en tredje Ingen vill tävla mot enbart Torstenssönerna. Sten Är ni fega, Torleifssöner? Stenleif Kusin mordbrännare som lejer gubbar som mördare, ingen är rädd för dig. (angriper honom.) Stentor Skilj dem! (alla ingriper. Stort tumult. Allmänt slagsmål: alla mot alla. Björg skrattar.) Gläds du över detta, dotter? Björg Skyll dig själv, far, som inbjöd alla dessa galna tuppar på en gång. Stentor Vill du då inte ha någon av dem till äkta man? Björg Jag bestämde mig redan i förra veckan. Stentor Varför har du inte sagt någonting? Vem har du då valt? Björg Torleifssönerna. Stentor Vilken av dem? Björg Alla fyra. Stentor (förfasad) Alla fyra? Björg Alla fyra, bara för att du försökte bränna dem inne. Jag försvinner från ditt hem idag, far. Räkna aldrig med att se mig igen. Stentor (förtvivlad) Men de är Islands sämsta parti! De äger ju ingenting! De är hemlösa och medellösa och fullständigt hopplösa! Min dotter! Du kan inte mena allvar! (hon är redan borta.) Borta. (Slagsmålet fortsätter oförminskat bland männen.) Torsten, hur vill du att vi skall lösa detta? Torsten Stentor, du inbjöd själv alla dessa unga tjurar. Endast du kan upplösa deras tillställning. (går med Gerd.) Stentor (griper sig om huvudet. Tumultet fortsätter ohejdbart. Ridå.) Scen 4. En grotta i bergen. Björg sköter om Torleifssönernas blessyrer. Björg Klaga inte. Ni fick i alla fall en hustru. Stenleif (buttert) Inte klagar vi heller. Björn Vi bad inte om en hustru. Leif Klaga inte, Björn. Torgny Allt är den där usle Stentors fel. Björg Ni borde vara tacksamma för att han avlade mig. Björn (arg) Vi bad inte om dig! Leif Tyst, Björn! Björn Nej, jag står inte ut längre! Vad är det här för sätt? Hon kan väl inte vara hustru åt oss alla fyra heller? Torgny (troskyldigt) Varför inte det? Björn Vi är ju fyra stycken, dummer! Stenleif Vi bör vara glada åt att vi inte är fem. Björg Rätt så, Stenleif. Björn Men hur i Odins namn ska det väl gå till i praktiken! Leif Det har ingen tänkt på. Torgny Det får väl hon bestämma. Björg Jag håller med dig, Torgny. Björn Fjäska inte, Torgny! Jag kan aldrig komma vid en kvinna som alla mina bröder har haft! Björg (lugnt) Och varför inte det, Björn? Björn (utom sig) Varför inte det? Därför att.... Björg Därför att du skulle förgås av svartsjuka. Är det det du menar? 8

Björn Ja! Leif (efter en paus) Det är onekligen en stötesten. Hur har du tänkt dig att befria oss från den detaljen, Björg? Björg Det är mycket enkelt. Jag hade aldrig kommit hit till er om jag inte klart hade tänkt ut allt från början. Jag skall vara er alla fyra en god hustru, men inte alla fyra på en gång. Jag är bara kvinna och kan inte tillfredsställa er alla fyra samtidigt. Ni måste turas om. Därför blir jag Leifs hustru det första året, sedan Stenleifs hustru i ett år, sedan Björns i ett år, sedan Torgnys i ett år och sedan Leifs igen under ett år, och så vidare. Således är jag er hustru endast vart fjärde år, och under treårsperioder där emellan får ni var och en vackert finna er i att vara gräsänklingar. Och ve er om ni är mig otrogen! Björn (efter en paus) Det är hårda bud, Björg. Björg Det är mitt villkor. Leif Jag tror att vi accepterar. Björg Ni kan endast acceptera ett sådant villkor om ni verkligen alla fyra älskar mig. Om ni alla fyra verkligen accepterar så vet jag att ni älskar mig. Torgny Vi accepterar. Stenleif Ja, jag accepterar också. Björn (med en suck) Ja. Björg Bra! Då är vi alla nöjda och glada. Nå, vad väntar ni på? Skulle ni inte bygga ett hus åt mig? Björn (går ut) Du har det bra, Leif, som fick henne först. Leif Kärleken är tidlös, Björn. Stenleif (går ut) Trevlig smekmånad, Leif. (Torgny följer efter.) Björg (efter en paus) Nå, Leif, vad väntar du på? Leif Vad väntar du på? Björg Att du ska gå ut och bygga mig ett hus! (Leif drar sig pliktskyldigast ut.) Så där ja! Nu är jag åtminstone lyckligt gift! Akt II Scen 1. Hos Torstenssönerna. Torsten Nå, mina söner, vad lärde ni er av ert besök hos era kusiner? Mård De har åstadkommit storverk på mindre än ett halvår. Deras nya gård är präktigare än de flesta, i rask följd har de uppfört stall och ladugård och svinstia, ingenting saknas hos dem, och därtill har de Islands vackraste kvinna till hustru. Torsten Ja, jag har hört enbart gott om deras flit och konstruktiva iver. De är utan tvekan fyra av Islands dugligaste söner. Men jag frågade er vad ni lärde er av besöket. Erik Dessutom, far, har nu din frände Stentor bytt läger och blivit deras bästa vän och beskyddare. Han gör nu allt för dem. Torsten Det är naturligt. De vann ju hans dotter. Ulf Men antag, far, att Torleifssönerna och Stentor nu gör gemensam sak mot oss? Stentor har säkerligen bekänt allt för dem om försöket att bränna dem inne. Torsten Det försöket var kanske ert livs misstag, mina söner. Ni fick enbart vanheder därav medan de fick Björg på köpet. Sten Det är så förbannat orättvist! Torsten Är det det, Sten? Sten Ja! De var utkastade och medellösa, och så har de lyckats bygga åt sig Islands vackraste gård. Vi borde genast bege oss över sundet och sticka den i brand! Torsten Varför det, Sten?

Sten Därför att det är så orättvist att de bara ska ha det så bra och bara bli belönade för vad de än gör medan vi alltid måste dra det kortaste strået. Det var jag som älskade Björg, och hon föredrog fyra medelmåttor mot mig! Torsten Och därför vill du bränna Björgs och dina kusiners gård? Sten Ja! Du anar inte hur snygg den var, far! De har helt anpassat den efter klyftorna och backarna där i naturen, den kan stå emot vilka ras och laviner och översvämningar som helst, de har alltid sol i söder medan de uppfört perfekta vindskydd mot alla stormar som kan tänkas överfalla dem, deras boningshus är snillrikt byggt och vackrare än någon borg i Norden, allt vad de har byggt förråder en skaparglädje och en fantasirikedom utan motstycke. Varför ska de få allt och vi bara bli lämnade vid sidan om, som om vi var de odugliga parasiterna? Torsten Ni har ingen rätt att hysa agg mot era kusiner för att de lyckats vända sin olycka till sin lycka. Och att hämnas på dem av ren avundsjuka vore det absolut dummaste ni kunde göra. Ni måste lära av dem i stället och vända det till er egen fördel. Mård Det vore dumt av dig, Sten, att tutta på deras gård för ingenting och därmed kanske även döda Björg och få hela Island emot dig. Erik Björg är deras drivkraft och livsförsäkring. Ingen vill dem längre något ont för Björgs skull. Ulf Vad är det du vill, Sten? Sten Jag vill ha Björg! Mård Då måste du först överträffa kusinerna i slughet. Sten Hur? Ulf Går det? Erik Det måste gå. Vi måste bevisa att vi är bättre än Torleifssönerna. Sten Ja, men hur? Torsten Ni kommer ingen vart med era småaktiga resonemang. Jag skall berätta för er vad jag tänker göra. Jag tänker ordna en stor försoningsfest här hemma till vilken alla Islands främsta män och även Stentor och era kusiner kommer att vara bjudna. Välkommen, svåger! (Bjarne inkommer.) Bjarne Tack. Jag hörde just om de kommande festligheterna när jag var ute och talade med Gerd. Hur mår ni, systersöner? Erik Tack, bra. Ulf Du är kanske rätt man att hjälpa oss. Bjarne Med vad? Ulf Du får höra. (tecknar åt honom att lyssna på Torsten.) Torsten Jo, Bjarne, det är en stor försoningsfest som vi kommer att anordna, och meningen med den festen blir att göra det klart för hela Island att alla rykten om fiendskapen mellan mina söner å ena sidan och deras kusiner med Stentor på Gärdet å andra sidan är falska. När festen är över skall alla veta att Torstenssönerna och Torleifssönerna återigen lever som bröder med varandra utan en tillstymmelse till kiv, och inseglet på den eviga vänskapen är Stentor på Gärdet, vars dotter numera är mina brorsöners hustru och mina söners svägerska. Bjarne Det låter väl optimistiskt, svåger. Torsten Har du någonting emot det? Bjarne Inte alls, men jag känner dina söner. Torsten Har du förutfattade meningar om dem? Bjarne Inte alls, men jag kanske kan hjälpa dem. Erik Far, gå ut, så får vi höra vad morbror Bjarne kan ha att säga. Torsten Du gör mig verkligen en tjänst, Bjarne, om du hjälper mina söner till rätta. Bjarne Vad önskar du av dem? Torsten Att de ska bli av med sitt hat. 10

Sten Gå ut nu, far. Torsten Bra. Jag går och lämnar er ensamma med Bjarne. (vid utgången) Så, Gerd, jag tror att din bror nu kan få våra söner på bättre tankar. (stänger dörren bakom sig.) Bjarne För det första, systersöner, så måste ni vara vänliga mot era kusiner. Ulf Och varför skulle vi vara det? Bjarne Därför att jag har en plan. Vi skall inbjuda dem till ett tärningsspel. (gör ett tecken till bröderna att komma honom närmare. Han börjar viska med dem.) Scen 2. Hos Torleifssönerna. Leif Vad gör du här, Sten? Sten Min broder, jag kommer i ödmjukhet för att inbjuda dig till försoning. Min far vill försonas med hela sin broders familj, och vi söner vill göra detsamma. Som insegel på denna stora försoning anordnar vår fader ett gästabud till vilket alla betydande män i vårt land nu är inbjudna. Och ni skall få allt tillbaka som vi i vår måttlöshet fräckt tog ifrån er. Björn Tro inte på honom. Det ligger något svek bakom det hela. Sten Är du så misstänksam, broder? Stenleif Kalla honom inte för broder, din fräcke och lismande råtta! Tror du att vi kan ta din spelade ödmjukhet för annat än ren teater? Leif Min bror, ta det lugnt. Låt oss icke i onödan fläcka ner vår egen gästfrihet. Sten har dock kommit som gäst utan vapen och är därför välkommen. Men denna omsvängning kommer som en överraskning. Vi väntade oss ingenting annat än evig oförsonlighet från er sida efter ert tappra försök att bränna oss inne. Sten Det var icke vi. Det var Stentor. Stenleif Han ljuger! Har Stentor ej ärligt bekänt för oss att han tog pengar av er för att bränna oss inne? Leif Penningen som styr dådet är mäktigare än dådets arm, Sten. Sten Stentor är slug och skyr inga medel i sina beräkningar. Han ljuger och fantiserar när det passar honom. Även han är välkommen till vårt gästabud. Leif Jag ser ingen anledning varför vi skulle tacka nej, Sten, men för säkerhets skull kommer vi nog beväpnade. Stenleif Vi väntar oss ingenting gott av er familj. Sten Ni behöver inte komma beväpnade. Björn (misstänksamt) Vad är då haken? Leif (efter en paus) Björn har rätt. Vad är egentligen meningen med det hela, Sten? Torgny Du måste avslöja allt. Annars kommer vi inte. Sten Nåväl, bröder, som kulmen på festligheterna har vi den stora äran att få inbjuda dig, Leif, till en tvekamp med mig utan vapen. Leif Vad menar du med en tvekamp utan vapen? Sten Ett tärningsspel. Leif Jag ägnar mig inte åt hasard. Sten Det är bara en lek. Ni har förvärvat er stor rikedom och ära genom ert outtröttliga arbete, och tillsammans med allt det som ni kommer att återfå av vår far blir du och dina bröder ganska jämnspelta med mig och mina bröder. Endast en fördel har ni som vi saknar: Björg. Leif Vill du spela om henne? Björn Hon är vår! Torgny Vi släpper henne aldrig! Sten Lugna er! Tärningsspelet blir endast en lek för att kröna vår nya vänskap och återanknyta till vår gemensamma barndom. Vi har båda mycket pengar och 11

ägodelar att satsa med, så vi behöver knappast våga oss på att spela om kött. Vidare skall alla Islands främsta män bevittna tärningsspelet och kontrollera att allt går riktigt till. Insatserna blir frivilliga, och vem som helst får bryta spelet när han vill. Vad säger du? Leif Hm! Björn Tro inte på honom. Stenleif Jag vädrar den lömskaste av alla fällor. Torgny Han vill locka oss hemifrån bara för att sätta eld på vår gård. Leif Då skulle han få hela Island emot sig. Sten Det blir bara ett vänskapligt spel för spänningens skull, i stället för våldsammare kämpalekar, ingenting annat. Vad säger du? Leif Vi kommer för din faders skull, Sten. Det är han som ordnat det hela, och vi tror på honom, även om vi inte tror på er. Sten Och tärningsspelet? Antar du vår utmaning, eller är du feg? Leif Naturligtvis antar jag den. Utmaningar är till för att antas, och den som tackar nej till en sådan är feg. Sten Bra. (sträcker fram handen) Ni är hjärtligt välkomna. Leif (fattar Stens hand med någon tvekan) När? Sten På Odins dag om åtta dagar, vid middag. Leif Vi kommer. Stenleif Men ve er om vi kommer att ångra det! Sten Ni skall aldrig glömma det i hela ert liv, jag lovar det. (går) Torgny Vad menade han med det? Leif Det får vi se. En sak är dock säker, mina bröder, och det är, att vi står inför en utmaning, en utmaning som kanske blir vårt livs största. Björn Vad tror du att vi har att vänta oss? Leif Det är det vi inte vet. Deras far menar säkert väl, men Sten kan mycket väl styra hans avsikter till någonting mycket svårare än Stentors bastu. Stenleif Skall vi ta Björg med oss? Leif Aldrig. Hon får vakta gården. När ondska är inblandad, och det är den alltid när Sten spelar god, så måste kvinnorna hållas utanför. Och vi behöver alltid en brandvakt när vi är borta. Scen 3. Gästabudet hos Torstenssönerna. Ett väldigt dukat gästabudsbord. Alla är ätna och druckna och mår ytterst väl. Torsten (reser sig från högsätet) Det är mig en stor glädje att ha er alla församlade här, i synnerhet som ingen av alla inbjudna har uteblivit. En försoningsfest är någonting alltför sällsynt här på Island, då vårt släkte tycks ha fört den förbannelsen med sig att i sin närmaste släkting se sitt livs ärkefiende. Om detta beror på klimatet eller på vår fria demokratiska ordning är svårt att avgöra, men jag kan inte tro att det beror på nedärvda anlag av sjukligt slag när jag hör så många friska och glada, unga och starka röster här runt omkring mig vid detta glada gästabud. Måtte denna försoningsfest bli en vändpunkt i historien om Islands alla blodiga släktfejder! Själv ämnar jag föregå med gott exempel och här inför er alla kungöra att jag har antagit kristendomen. (häpnad i församlingen) spridda röster Det blir ingen skillnad ändå. Ska han nu predika för oss också? Gubbtjyven har blivit narr. Torsten blinde börjar bli gammal.

Torsten Jag hör alla era spydiga kommentarer, unge män, men jag lovar er att ni alla kommer att ha följt mitt exempel inom hundra år. spridda röster Så länge lever vi inte. Vad har vi för glädje av det om hundra år? Han tror att ett kristet lik är bättre än ett mänskligt lik. Stentor (reser sig) Visserligen är ni alla unga och självsvåldiga hingstar som sätter er högsta ära i ert övermod, och visserligen är jag själv kanske mest emot kristendomen av alla här på Island, då jag i den inte kan se annat än rofferiförsök av utländska präster; men har ni redan alla glömt den goda mat och dryck som vår värd så frikostigt har bjudit på? Har ni redan glömt att detta är en exempellös försoningsfest? I stället för att vänta på att någon skulle resa sig och tacka för maten reste han sig själv och höll ett värmande tacktal för att ni alla var här. Ett sådant exempel på välvilja, det försäkrar jag er alla, får ni aldrig höra i framtiden. Därmed vill jag höja min bägare och skåla för värden och hans trofasta ögon till hustru Gerd, med ett innerligt tack för en oförgätlig fest. (höjer bägaren. Alla skålar hjärtligt med varandra.) spridda röster Festen är inte slut ännu. Det bästa återstår. Vi kräver kämpalekar! Skulle inte Sten slåss mot Leif i en vänskapsmatch? Torsten (reser sig på nytt) Allt våld är härmed för tid och evighet bannlyst från vår gård. Däremot har Leif Torleifsson antagit en utmaning från vår son Sten till ett spännande tärningsspel, som ni alla kommer att få vara vittnen till. spridda röster Tärning kan man spela hemma. Vad är det här för larv. Vad är insatsen i spelet? Björg, naturligtvis! Då kan det bli riktigt spännande! Sten (reser sig) Fört att undvika att vårt spel eventuellt spårar ur och övergår till handgripligheter, emedan ju alla vet att jag och Leif alltid har haft svårt för att tåla varandra, så har jag överlåtit tärningarna för min del till min morbror Bjarne, som därmed får spela mot Leif i mitt ställe. Accepterar du det, Leif? Leif Ett klokt beslut, med tanke på ditt våldsamma humör. spridda röster Är detta riktigt? Om Leif har accepterat det är det riktigt. Torgny Gör det inte, Leif! Bjarne Är du rädd för mig, Torgny Torleifsson? Björn (till Stenleif) Bjarne har rest vida omkring och samlat många hemliga kunskaper. Han kan bli farlig för Leif. Stenleif Gör det inte, Leif! Bjarne Leif får dra sig ur spelet när han vill, så fort han inte längre vågar fortsätta. Leif Jag ställer upp. Bjarne (håller upp tärningarna) Ni får alla undersöka tärningarna om ni vill. Björn (till Leif) Bjarne har varit vid det kejserliga hovet i Tyskland och där lärt sig många fula tricks. Leif (tillbaka) Då är jag varnad. Jag skall vara på min vakt. en röst En ung stark man mot en skraltig gammal gubbe i ett fånigt tärningsspel! Vilken besvikelse! en annan Det kan bli nog så intressant. Bjarne är en illslug räv och svår att genomskåda. Det kan bli en själslig kraftmätning om inte annat. Bjarne Härmed överlåter jag åt Sten att alltid få slunga första kastet så länge partiet pågår. Låt oss ta plats här i mitten av de tre gästabudsborden så att alla kan se 13

oss klart och tydligt, och vi ska högt ropa ut resultaten av tärningarnas fall varje gång, och vem som helst ska få kontrollera oss. Leif Du har rykte om dig, Bjarne, att kunna praktisera magisk svartkonst. Trolldom undanbedes denna gång. Bjarne (skrattar) Ha-ha-ha! Är du vidskeplig, Leif Torleifsson? Det är inte jag. I ett spel som detta är allt fusk omöjligt. Det är ej heller en fråga om tur utan om skicklighet. Har man rätt inställning till spelet vinner man. Förlorar man sig i spelet för spelets egen skull så förlorar man spelet. Så enkelt är det. Så låt oss mäta våra psykiska krafter mot varandra. Låt oss börja. Eftersom du kastar först får du också satsa först. Leif (tar fram två silvermynt) Jag satsar två silvermynt. Bjarne En måttlig insats. Du har alla utsikter att vinna. spridda röster Leif tar det lugnt. Det gör han med besked. Två silvermynt är den lägsta inträdesavgiften i ett riktigt tärningsspel. (Leif kastar tärningarna.) Leif (glad) Fem och sex. Bjarne (kastar tärningarna) Sex och sex. Jag har vunnit. Leif (förvånad) Jag satsar på nytt samma insats. Bjarne Och jag dubblar. Leif Nåväl, jag synar. (kastar tärningarna) (ledsen) Två och två. Bjarne (kastar tärningarna) Två och ett. Du har vunnit. (jubel bland åskådarna) Leif Jag satsar alltsammans. Bjarne Jag synar. Leif (kastar tärningarna) Fyra och fem. Bjarne (kastar tärningarna) Tre och sex. Oavgjort. Leif (kastar) Ett och sex. Bjarne (kastar) Tre och fem. Jag har vunnit. (alla är nöjda) spridda röster Det går hederligt till! Om de fortsätter att öka insatserna kan det bli ett ganska spännande spel. Bjarne Jag satsar allt vad jag har vunnit. Leif Jag synar. (kastar tärningarna)(stolt) Sex och sex. Bjarne (kastar) Sex och sex. Oavgjort. Leif (kastar) Två och fem. Bjarne (kastar) Sex och tre. Jag har vunnit. Jag satsar allt igen. Leif (till bröderna) Hur mycket pengar har vi med oss? Björn Vi har så det räcker. Satsa du bara. Leif Bra. Jag synar. (kastar tärningarna) Sex och ett. Bjarne (kastar) Fyra och fyra. Jag har vunnit. Jag satsar allt igen. Leif Jag synar. (kastar) Tre och fem. Bjarne (kastar) Fyra och fyra. Oavgjort. Leif (kastar) Tre och två. Bjarne (kastar) Ett och fyra. Oavgjort igen. Leif (kastar) Fyra och fyra. Bjarne (kastar) Sex och tre. Jag har vunnit. Jag satsar allt igen. Leif Jag synar. (kastar) Sex och tre. Bjarne (kastar) Fem och fem. Jag har vunnit. Jag satsar allt igen. Leif Jag är med. (kastar) Fyra och fyra. Bjarne (kastar) Fem och fyra. Jag har vunnit. Björn Kassan är slut, Leif.

Bjarne Du behöver inte satsa mera, Leif. Låt oss ta det lugnt. Vi spelar om allt vad du har förlorat. Om du vinner är vi tillbaka vid utgångsläget. Leif Bra. (kastar) Ett och ett. Bjarne (kastar) Ett och ett. Oavgjort. Leif Du kan inte vinna jämt, Bjarne. (kastar) Två treor. Björn Vad händer om han förlorar? Stenleif Vi blir skyldiga Bjarne det dubbla. Bjarne (kastar) Två och fyra. Oavgjort. Leif (kastar) Fem och ett. Bjarne (kastar) Du får dåliga resultat, Leif. Sex och ett. Jag har vunnit. Ska vi fortsätta? Leif Du kan inte vinna jämt, Bjarne. Jag vill fortsätta tills jag vinner en gång. Sedan kan vi tala om att sluta. Bjarne Bra. Jag satsar allt vad jag har vunnit av dig. Leif Jag synar. Vi har ju pengar, eller hur, bröder? Vi har ju idag fått hälften av all vår farbrors egendomar och ägor! Björn Bli inte övermodig, Leif! Leif (kastar) Två och ett. Bjarne (kastar) Två treor. Jag har vunnit. Jag satsar åter allt vad jag vunnit av dig, så att du kan få allt tillbaka i ett enda kast. Leif Jag är med. (kastar) Tre och sex. Bjarne (kastar) Fem och fem. Jag har vunnit. Leif Detta är otroligt! Bjarne Men sant. Vill du sluta? Leif Och erkänna mig besegrad? Aldrig! Bjarne Jag satsar åter allt vad jag har vunnit av dig i så fall. Det uppgår nu till omkring 10,000 silvermynt, om jag har räknat rätt. Leif Din räkning stämmer med min. Vi har så det räcker. Jag synar. (kastar tärningarna) Torgny Sluta nu, Leif! Leif För sent. Sex och fyra. Bjarne (kastar) Fem och fem. Oavgjort. Leif (kastar) Fyra och fyra. Bjarne (kastar) Sex och tre. Jag har vunnit. Jag satsar allt igen. en bland publiken Tjugo tusen i potten! (Eyvind kommer diskret in.) en annan Det börjar bli spännande. Leif Jag synar. (kastar) Sex och fem. Bjarne (kastar) Sex och sex. Jag har vunnit. Leif Du är övermänsklig. Bjarne Inte alls. Men du har kanske otur. Leif Aldrig! Du måste förlora någon gång! Bjarne Någon gång måste bli den första. Jag erbjuder dig igen allt vad du förlorat. Leif Jag synar. (kastar) Tre och fem. Bjarne (kastar) Fem och fyra. Jag har vunnit. Jag satsar allt och vinsten. Eyvind Åttio tusen i potten, bröder! Leif Vad gör du här, Eyvind hemlös? Eyvind Jag är här på besök. Är det förbjudet? Leif Är du bror till dem? Eyvind Nej, men jag är skyldig dem mitt moraliska stöd, för de hjälper mig ibland. Bjarne Prata inte nu utan spela. Leif (kastar) Fyra och tre. Bjarne (kastar) Sex och tre. Jag har vunnit. 15

Björn Det här går för långt. Torgny Satsa inte mera, Leif! Bjarne Om du vill fortsätta får du satsa något annat än pengar nu, Leif, för annars satsar du mera pengar än vad ni äger trots er farbrors rikedomar. Jag erbjuder dig som vanligt allt vad du har förlorat. Leif Vi har får. Jag satsar alla våra får. (kastar) Tre och sex. Bjarne (kastar) Sex och fyra. Jag har vunnit. Jag erbjuder dig allt igen inklusive dina får. Leif Vi har svin. Jag satsar alla våra grisar. (kastar) Tre och fem. Bjarne (kastar) Fyra och fem. Jag har vunnit. Leif Vi har hästar och kor. Jag satsar våra hästar och kor. (kastar) Fyra och fyra. Bjarne (kastar) Tre och sex. Jag har vunnit. Leif Vi har oxar och ladugårdar. Jag satsar våra oxar och ladugårdar. (kastar) Två och sex. Bjarne (kastar) Två och sex. Oavgjort. Leif (kastar) Fem och tre. Bjarne (kastar) Fyra och fem. Jag har vunnit. Leif Vi har gårdshus. Jag satsar alla våra byggnader utom huvudgården. (kastar) Två och fem. Bjarne (kastar) Sex och två. Jag har vunnit. Leif Jag satsar huvudgården. (kastar) Fem och tre. Bjarne (kastar) Sex och fyra. Jag har vunnit. Leif Jag satsar all vår jord. (kastar) Sex och fem. Äntligen! Bjarne (kastar) Sex och – (väntar på att tärningen ska rulla färdigt) – sex! Jag har vunnit. Sten Nu har du ingenting mera att satsa, Leif. Ulf Du har spelat av dig allt! Du äger ingenting mer! Bjarne Du får allt tillbaka, Leif, om du satsar din yngste bror Torgny. Leif Du måste förlora åtminstone en gång, Bjarne! (tystar ner sina bröder) Sedan skall jag sluta. Jag satsar Torgny. (kastar) Tre och fem. Trista siffror! Bjarne (kastar) Sex och tre. Jag har vunnit. Du kan satsa Björn mot Torgny och allt vad du har förlorat. Leif Kör till! (kastar) Två och fyra. Bjarne (kastar) Två femmor. Jag har vunnit. Du kan satsa den vilde Stenleif, som ingen rår på, utom du med din intelligens. Leif Bra. Jag satsar Stenleif. (kastar) Tre och tre. Bjarne (kastar) Två och sex. Jag har vunnit även Stenleif. Vad har du kvar att satsa mot allt vad du har förlorat inklusive dina bröder? Leif Jag har mig själv. Jag kan satsa mig själv. Jag satsar mig själv och mitt liv. (kastar) Två femmor. Bjarne (skakar tärningarna länge i handen) Få se nu vad ditt liv är värt. (kastar) Sex och fem. Elva tärningsögon. Gratulerar! Det var alla tärningsögon utom ett. Sten Nu har du bara Björg kvar, Leif. Torgny Du får inte satsa henne, Leif! Sten Är det du eller Leif som spelar, Torgny Torleifsson? Torsten Det här så kallade spelet har för länge sedan överskridit alla rimliga gränser. Avbryt spelet genast! Bjarne Endast Leif har makt att bryta det. Vågar du ännu en omgång, Leif, eller drar du dig ur efter att ha spelat bort alla din hustrus övriga män utom henne själv? Du får allt tillbaka och det dubbla om du vinner. Björn Gör inte något, Leif, som du sedan kommer att ångra! Stenleif Bjarne måste ha fuskat! Man vinner inte så många gånger i rak följd!

Bjarne (reser sig och går omkring med tärningarna) Spelet har skett inför öppen ridå, ni har alla fått se oss slå med exakt samma två tärningar hela tiden, här är de, syna dem noga och bekräfta om vi spelat hederligt eller ej, och Leif har när som helst fått dra sig ur när han har velat, men han har icke velat. Han har ständigt velat fortsätta. Leif Jag har förlorat allt inklusive mig själv utom det sista vi äger. Spelet har gått för långt för att kunna hindras från att löpa linan ut. Jag tror på Bjarnes ärliga spel. Ingen kan påstå att han har fuskat, och hans sista erbjudande är generöst. Jag synar med att satsa Björg. Ge mig tärningarna! Torgny Du har ingen rätt att spela bort en annan mänska, Leif! Sten Är det du eller han som spelar, Torgny Torleifsson? Björn Torgny har rätt. Leif hade varken rätt att spela bort oss eller Björg. Han kunde spela bort sig själv, men han ägde inte oss andra. Sten Ni har ingen talan, småglin, för ni är redan bortspelade jämte er storebrorsa själv! Ni är alla slavar under mig! Hans sista talan är att spela bort även Björg till oss! Stenleif Håll käften, din bjäbbande byracka, eller jag klyver dig ända ner till bålen! Sten Håll honom innan han tar till våld! Leif (gör en avvärjande gest) Tyst med er, allihopa! Jag måste få koncentrera mig! (kastar tärningarna) Sex och ett. Bjarne Det högsta och det lägsta. Jag föredrar något mitt emellan. (kastar tärningarna) Tre och fyra. Oavgjort. Gerd (till Torsten) Bryt spelet, min make, innan det är för sent! Torsten (lugnar henne) Det är redan för sent. Spelet måste få spela ut sin roll. Leif (kastar) Sex och ett igen! Bjarne De mest extrema siffrorna ger bara medelmåttigt resultat. (kastar) Två och fem. Oavgjort igen. Torgny Jag står inte ut! (rusar ut) Sten (till de sina) Vart tog han vägen? Ulf Ut och kasta vatten. Sten Se till så att han inte smiter. Leif (kastar) Fyra och fem. Något bättre. Bjarne Du artar dig, frände! Ett tu tre har du vunnit! (kastar) Tre och sex. Oavgjort igen. Leif (skakar tärningarna) Vart tog Torgny vägen? Björn Han behövde gå ut för att spy av avsmak inför den här tillställningen. Leif (tappar tärningarna oavsiktligt) Ett och ett! Jag tappade dem! Sten Tärningarna är kastade! Lagt kort ligger! Bjarne (skakar lugnt tärningarna och kastar dem. Lugnt konstaterande:) Sex och sex. Jag har vunnit. Sten Erik, Ulf och Mård! Far genast över sundet och hämta Björg! Hon ska hit! Leif (förkrossad, döljer ansiktet i händerna) Vi är förlorade! Torsten (reser sig) Leken är nu över. Härmed förklarar jag spelet ogiltigt. Sten Ogiltigt, far? Hur kan du göra det? Alla här har ju sett hur öppet och hederligt det har gått till! Torsten Ingen har rätt att spela bort andra mänskors liv på tärning. Sten Det skulle du ha sagt innan det gjordes. Gjort är gjort och kan inte göras ogjort! Jag tar er alla här närvarande till vittnen på att allt har gått hederligt till! Leif var det som själv hela tiden drev spelet vidare! Har jag rätt eller har jag fel? Eyvind Du har rätt, Sten. Ingen kan påstå att din morbror har fuskat. Bjarne Jag beklagar din otur, Leif. Visa dig nu som en god förlorare!

Stenleif Du din gamla skinntorra kråkskrämma, du har lurat honom till att tappa huvudet med dina gemena tricks och svartkonster! Man borde hugga huvudet av dig utan vidare! Sten Du befinner dig i en främmande mans hus, Stenleif, och har ingen rätt att så kränka vår gästfrihet mot er utbölingar. Jag frågar er alla, Torleifssöner, om någon av er kan påstå att Bjarne har spelat falskt? (Torleifssönerna är ställda och tiger.) Leif Allt har till synes gått hederligt till. Likväl har någonting oförklarligt hänt i detta spel som förefaller mig onaturligt. Hur bar du dig åt, Bjarne? Förklara din metodik! Bjarne Enligt era mått mätt så hade jag bara vanlig tur. Leif Du förnekade själv i början av vårt spel förekomsten av tur och otur. Bjarne I så fall var det skicklighet. Leif Vem har någonsin kunnat visa prov på skicklighet när det gäller ren hasard? Sten Du har sett det ske nu, om du inte varit blind, Leif Torleifsson! Leif I så fall har jag varit blind. Bjarne Det är nog den enda förklaringen. Du spelade bara för dig själv, Leif, medan jag bara spelade för andra, för mina systersöner. Du gick in i spelet för spelets skull, men jag behöll mitt syfte i sikte. Leif Ändå strider spelets utgång mot all logik. Bjarne Det gör alla märkliga saker här i världen. (Mård inkommer.) Sten Nå, var är Björg? Mård Hon ville inte komma. Sten Det spelar ingen roll! Tog ni henne inte då med våld? Mård Ulf grep henne i håret och släpade henne med sig. Då skyndade jag i förväg. De är på väg. Ulf (inkommer med Björg, dragande henne i håret) Jag fick själv släpa henne varje bit av vägen. Hon vägrade samarbeta. (kastar ner henne på golvet) Björn Björg! Björg (med rivna kläder och tilltrasslat hår) Rör mig inte! Är det sant, Torleifssöner, att ni har spelat bort mig på tärning? Leif Jag har gjort det, Björg, efter att ha spelat bort alla mina bröder. Björg Och du själv? Satsade du mig före eller efter att du hade satsat dig själv? Leif Efter. Björg Alltså ägde du inte ens dig själv när du spelade bort mig. Alltså hade du ingen rätt att spela bort mig. Leif Det är helt riktigt. Endast du av oss alla äger ännu dig själv och din egen frihet. Sten Ni är alla vittnen till att vi ärligt har vunnit Björg genom rent spel! Hon tillhör oss nu! Torsten Även om det var sant, Sten, det som du nu sade, så skulle du aldrig få Björg, ty med dina medel för att få henne kan du bara förlora henne. Gerd Kan ingen döda den där olyckan Sten som annars bara kommer att störta hela min familj i olycka! Torsten Gerd! Du talar om din egen son! Gerd Jag vet! Han blir allas vår död om han får leva! Sten Hon är hysterisk. Leif (reser sig från golvet) Sten, om du står fast vid att du faktiskt vunnit Björg och oss alla och allt vad vi äger ifrån oss, så kan det aldrig råda någonting annat mellan oss för evig framtid än bittraste fiendskap och hat. Och vi har många vänner. Betänk vad du vill åstadkomma! Det kan bli den bittraste släktfejden på Island någonsin!

Torsten Nu är det nog! Spelet var absurt och löjligt från början. Återtag allt, kära brorsöner, och betrakta spelet som en lek som aldrig ägde rum. Fred, endräkt och försoning var ju den enda meningen med hela denna sammankomst! Bjarne Jag föreslår en sista tärningsomgång. Leif Vi har ingenting kvar att satsa, Bjarne. Bjarne Även om vi sluter fred och ni återfår allt så tror jag aldrig att det kan bli någon varaktig fred mellan mina systersöner och er. De är alltför halsstarriga, och ni är alltför duktiga. Därför föreslår jag följande insats. Om jag förlorar måste mina systersöner dra i landsflykt i tolv år. Sedan får de återkomma men måste då leva ett år inkognito i landet utan att bli igenkända. Om de blir igenkända under det trettonde året måste de dra ut i en ny tolvårig landsflykt. Samma öde drabbe er om du förlorar, Leif. Era och mina systersöners ägor tillfaller vinnarens parti. Vad sägs om vadet? Sten Utmärkt! Vi kan ändå aldrig leva i fred. Leif Och vad händer med Björg? Bjarne (sänker huvudet) Vi måste alla böja oss för det faktum att du inte ägde dig själv när du satsade henne. Hon är fri att följa vem hon vill. Björg Jag följer förlorarna. Eyvind Och jag följer vinnarna. Bjarne Därmed blir alltså varken vinnarna helt utan förlust eller förlorarna helt utan vinst. Vad säger du om vadet, Leif? Leif Vi har inget att förlora. Men du får kasta först den här gången, Bjarne. (faller på knä på tävlingsgolvet igen.) Bjarne (tar tärningarna, skakar dem och faller ner på knä på tärningsgolvet) Som du vill, frände. (kastar tärningarna. Tiger inför resultatet.) många (rusar fram och tittar) Ett och tre! flera Nu är det slut med Bjarnes tur! några Klå honom nu, Leif! Leif (kastar tärningarna) Då förlorar vi Björg. (tittar stumt på tärningarna) alla (rusar fram och vill titta) Två och två! flera Oavgjort! några Kasta på nytt! Bjarne (griper tärningarna) Vi är åtminstone jämnspelta nu, Leif. (kastar) många Tre och tre! flera Det är lätt att slå! några Klå honom nu, Leif, så att vi får klå de odrägliga Torstenssönerna! Leif Vänner, glöm ej att ni är gäster under Torstenssönernas tak! (kastar tärningarna) många Fyra och tre! flera Bättre kan du, Leif! några Du har tappat sugen! Bjarne Det har vi nog båda gjort. (kastar) många Ett och (väntar på tärningen) – sex! Oavgjort igen! flera Kasta på nytt! några Du måste vinna nu, Leif! Leif (kastar) Egentligen gör det mig detsamma. Jag är inte längre herre över mina egna önskningar. Bjarne Det är alltid resultatet av alla konflikter, Leif. många Sex och tre! flera Nu har du chansen, Leif! några Nu måste han förlora! Bjarne Jag önskar nästan att jag gjorde det. (kastar) många Sex och (väntar) – fyra! Bjarne har vunnit! 19

flera O nej! några Det är för sorgligt! Leif Jag ger mig, Bjarne. Du har vunnit. Vi lämnar Island och tar Björg med oss. Sten Ja, gör det! Torsten Vänta litet! Någonting är inte som det ska! Torgny (kommer plötsligt in) Leif! Stenleif! Björn! De har satt eld på vår gård! Leif (reser sig) Vem har satt eld på vår gård? Björg Det måste vara Erik. Han stannade kvar efter Ulf. Leif Det var Islands finaste gård. Ni fick den av oss gratis. Är det så ni förvaltar andras arv, Torstenssöner? Torsten Det får inte vara sant! Torgny Stig alla ut och se om ni inte tror mig! Leif Torgny! Björn! Stenleif! Kom med! Vi kan inte stanna här! (går skyndsamt ut) Sten Kör ut de gemena inkräktarna! Stenleif Ser ni denna handfull jord som jag tar från marken? Ser ni hur jag kastar den åt er? Nästa gång är det ett pilregn av spjut och vapen riktade mot era ruttna hjärtan, förbannade Torstenssöner! (går ut) Björg Ulf, för att du grep mig om håret skall jag en dag tvätta av dina händers smuts i ditt eget hjärtas blod. (går) Björn Farbror Torsten, jag beklagar att din försoningsfest inte ledde till något annat än ett evigt oförsonligt hat som aldrig kan släckas förrän ni alla är döda. (går) Torgny Ni har kränkt vår hustru och bränt vår gård. Fråga nornorna vad det kan betyda för er del. (går) Tor (en av gästerna, efter en lång paus) Det var en dyster fest. Torsten Mina söner! Varför insisterar ni på att till varje pris krossa er gamle faders hjärta! Gerd! Led mig ut! (bryter upp med Gerd. Alla gästerna gör detsamma.) Bjarne Mina systersöner, jag har gjort vad jag har kunnat för er. Nu får ni klara er själva. (går ut efter sin syster) Ulf (efter en paus) Vi står ensamma och har inte ens Björg att trösta oss med. Eyvind Vad är Björg? En kvinna åt fyra män! Vad kallar man en sådan? Man kallar henne fnask! Och förlusten av en sådan gråter ni över? Att ni inte skäms! Hela världen är full av sådana fnask! Var män, mina bröder, och rusta er inför Torleifssönernas hämnd i stället, ty en dag måste den komma! Mård Det är nog bara Eyvind hemlös som kan hjälpa oss nu. Ulf Kom, mina bröder. Låt oss gå och ta hand om våra kusiners kvarlåtenskap och organisera oss en smula! Vi är dock rikast på Island nu, och många kvinnor vill säkert ha oss. Sten Det är bara Björg vi har förlorat. Eyvind Ja, det är bara ett fnask som ni har förlorat, och dessutom har ni sluppit era kusiner på åtminstone tolv år. Njut av de tolv åren, föröka era rikedomar, skaffa er familjer, och festa! Sten (efter en dyster stund) Efter denna fest är det lättare sagt än gjort. Akt III Scen 1. I vildmarken. Tor (hinner upp dem) Leif! Stenleif! Torleifssöner! Stanna! Leif Vem är du? Tor Kalla mig Tor. Jag vill följa er. Leif Varför det? Vi är utstötta från all mänsklig gemenskap. Tor Det är ni inte alls. Torstenssönerna är de dömda. 20

Stenleif Det är ju de som har dömt oss. Tor Ett misstag har begåtts. Det var du, Leif, som vann över Bjarne, men det är det ingen som har fattat. Leif Bjarne slog mig med sex-fyra mot sex-tre. Tor Fel! Vem av er var det som slog först i den sista omgången? Leif Var det inte jag? Tor Nej! Du överlät i omgångens inledning initiativet till Bjarne! Du slog honom flera gånger! Men de andra var så uppslukade av spelet att de automatiskt deltog som om det var du som hade initiativet, de tog över hela spelet utan att själva fatta vilket misstag de begick, och allt verkade som om du förlorade, medan du i själva verket vann över Bjarne gång på gång! Björn Han har rätt, Leif. Leif Vem är du, Tor? Tor Jag är en kollega till Eyvind hemlös. Jag vet vem min mor var men har aldrig känt min fader. Ryktet förmäler dock att jag skulle kunna vara oäkta son till er farbror. Leif Våra kusiner vann Eyvind, men vi har vunnit deras egen halvbror Tor, som hedrar oss i vår landsflykt med sin gästvänskap. Därför skall du heta Tor gästvän. Tor Ni måste inte alls gå i landsflykt. Leif Vi äger ingenting, våra kusiner har bränt våra hus och tagit alla våra vapen ifrån oss, vi kan inte ens försvara oss, och vem som än vann spelet är vi dömda till landsflykt i tolv år och tolv år till om vi blir igenkända det trettonde. Tor Stanna på Island. Många är övertygade liksom jag om att det var Bjarne och inte du som förlorade spelet. Många är beredda att skydda er mot Torstenssönerna. De har gjort bort sig medan allas sympatier är på er sida. Leif Om du är en halvbror till Torstenssönerna så är du en förrädare mot dem. Tor Jag förråder hellre orättfärdiga bröder än lämnar orättvist behandlade i sticket. Och ni är i så fall dock mina helkusiner. Stenleif Det är faktiskt riktigt. Jag är den förste att hälsa dig hjärtligt välkommen till vår skara, Tor gästvän! (omfamnar honom glatt) Björn Men du kan aldrig bli en medmake till Björg. Tor Det begär jag heller inte. Torgny Vad begär du då? Tor Att få bli Stenleifs vapendragare. Björn Det är inte mycket begärt. Leif Vad säger du, Stenleif? Behöver du en vapendragare? Stenleif Någonting säger mig, att denne unge lille man kommer att bli just den jag behöver i mitt livs svåraste stund. Leif Då är du hjärtligt välkommen, gästvän, i vår utstötta och utblottade skara, nu och för alltid, som vår enda äkta kusin. (De fyra bröderna drar hjärtligt vidare som vore de plötsligt fem.) Scen 2. Hos Torstenssönerna. Mård Tor har övergått till Torleifssönerna. Sten (upprörd) Tor? Vår egen halvbror? Mård Ja. Och han är inte ensam. Sten Vad menar du, Mård? Ut med språket!

Mård Efter tärningsspelet och branden på Torleifssönernas gård är de flesta redbara mäns sympatier på Torleifssönernas sida. De lär knappast behöva lämna Island. Sten De bryter således vår överenskommelse? De struntar i landsförvisningen? Mård Det verkar så. Sten Det betyder krig. Mård Ja, det gör det, och vi är nästan ensamma. Vårt enda pålitliga moraliska stöd på Island är Eyvind hemlös. Sten Med honom kan vi försvara oss mot hela Island. Mård Vi behöver bara komma åt Torleifssönerna. Ingen vågar utmana oss om de är borta. Sten Det är sant. De måste dödas! Varenda en! Mård Tor också? Sten I synnerhet Tor, som har förrått oss! Mård Och vem ska då få Björg? Sten Det fnasket kan vi lämna åt Eyvind att hantera som han vill. Mård Tror du Ulf och Erik går med på det? (går) Sten Äldsta sonen är jag till den mest förmögna mannen här på Island. Jag har alla manlighetens krafter och naturliga fördelar på min sida, jag är till och med oemotståndlig för varenda kvinna utom en, och likväl är jag ensammast på hela Island. Far föraktar mig, undviker mig och talar nedlåtande till mig, som om jag var något av en orm, och mor vill se mig död. Nu har vår halvbror svikit mig, och mina egna bröder börjar tvivla på mig. Vem har jag då kvar? Den vilde Eyvind, detta halvblod utan härkomst, är naturen som försvarar mig mot mänskligheten, och det känns som att med honom vid min sida kunde vi våldtaga hela mänskligheten. Jag har inget annat val. Rent lagligt vann vi tärningsspelet inför hela Islands åsyn, Björg och Torleifssönerna är lagligt våra trälar, dumt nog brände Erik ner en vacker gård som vi haft nytta av om vi skött saken bättre, det och Ulfs hantering av den vackra Björg har ensamt vänt all Islands ungdom emot oss. Självsvåldiga är vi tyvärr obotligt av naturen, far och mor förstod att skämma bort oss, vi har aldrig haft det svårt, och kanske var det för att vi beständigt hade det så bra som vi begynte odla en så bitter avundsjuka mot våra kusiner, som allena här på Island fick det lika bra. Ty de var bättre människor än vi och fick en hårdare uppfostran av mer dugliga föräldrar. Det har vi ej någonsin förmått förlåta dem. Självsvåldet bryter fram med jämna mellanrum hos Ulf och Erik, och allenast Mård förstår att vända handlingen till klok beräkning. Mård och Eyvind får bli mina bundsförvanter, Ulf och Erik får bli våra vapen. Och måhända kan vi bruka morbror Bjarne till nödvändiga politiska manövrer, ty om vi ska klara oss mot nästan hela Island så behövs det mer än bara muskler och rå styrka. Då behöver vi en segrare i rävspel såsom morbror Bjarne. Bjarne (inträder) Kallade du på mig? Sten Nej, men för resten, stanna här, morbror. Vi står inför en svår uppgift. Enligt de senaste nyheterna stannar Torleifssönerna i Island för att försöka uppvigla alla stridbara män emot oss och ej utan framgång. Bjarne Jag vet, käre systerson, men de är utomordentligt listiga. Många skulle gärna ställa upp genast med att hjälpa dem med vapen och kämpaskaror, men enligt mina underrättelser söker de i stället upp gårdar var de inte blir igenkända. Där stannar de och tar tjänst som drängar och gör sig omtyckta och välsignar därmed

gården och de mänskor de arbetar för med all sin kunnighet, kunskap och konstruktivitet. Sten Jag anser att vi genast borde uppsöka dem med en väpnad skara och göra slut på dem innan de hinner växa sig starka. Bjarne Det är just vad de tror att du vill göra, och just därför tror jag att de har valt att leva inkognito som andras tjänare. Men jag tror ändå det kan bli lätt att hitta dem. Fråga efter Islands mest välmående gård, och du ska där finna en grupp på sex mänskor, fem män och en kvinna, som arbetar för den gården och som är de som har ryckt upp den. Sedan kan du skicka ut en väpnad skara mot den gården och söka bråk med den med att exempelvis döda några får eller röva bort någon boskap. Gårdsfolket tvingas då ut för att jaga boskapstjuvarna, de inleder själva striden, då blir det lätt för er att meja ner infödingarna och sedan belägra Torleifssönerna. Men då borde du inte döda dem. Det skulle definitivt vända hela Island mot din familj. Tvinga i stället fram deras landsflykt för alltid. Sten Ett klokt råd, morbror. Jag ska låta skicka ut spejare över hela Island. Snart ska vi finna den gård som åtnjutit de mest iögonfallande färbättringarna i år. Scen 3. En enklare bondstuga. Kåre (kommer instörtande) Far, nu har de varit framme igen! Gunnar För tredje veckan härjar bovar ibland mina får och skrämmer bort var dräng och herde. Varför plågar man oss så? Min son, fick du ej heller denna gången syn på dem? Kåre Jag såg en del av dem. De verkar vara kämpar, smidiga till häst och väl utrustade. De rider kring med hjälmar över sina ansikten. Gunnar Det här förstår jag inte. Vi har aldrig gjort en enda mänska något ont. Kan det då vara simpel avundsjuka som har drivit någon granne ifrån vettet? Det har ju gått så otroligt bra för oss alltsedan ni, okända vänner, tog anställning här hos oss som drängar. Stenleif Låt mig rida ut och ta i tu med tjuvarna. Med Kåre med som vapendragare så skall jag nog få dem att ge sig av för alltid. Gunnar Vad förmår en enkel bonddräng såsom du mot järnbeväpnade soldater? Stenleif Tro mig bara. Vi skall nog få bort dem. Gunnar Vet du vilka stråtrövarna är? Stenleif Jag har nog mina misstankar. Gunnar Du känner dem? Kan de då plåga oss för er skull? Stenleif Det är möjligt. Gunnar Kåre, vill du rida ut som vapendragare åt denne man? Kåre Jag vet ej om jag vågar. Jag har aldrig stridit förr på blodigt allvar. Leif (kommer in) Vad står på? Stenleif Man har fått korn på oss. Gunnar Det här blir alltmer hemlighetsfullt. Vem är ni egentligen? Leif (på knä) Vi är blott dina trogna ödmjuka lojala arbetsdrängar, fader Gunnar. Gunnar Ja, det vet jag nog. Jag frågade nu efter er identitet. (tittar från den ena till den andra) Och vad är det för herremän som plågar mig för att få bråk med er? Björn (kommer in) Vad är å färde? Leif Torstenssönerna har funnit ut vår fristad. Gunnar Torstenssönerna! Leif Ja, fader, det är de som önskar driva oss från Island och helst se oss döda före dess. Gunnar Vad vill de er? Har de en tvist med er? Björn De vill beröva oss vår hustru. 23

Gunnar Hustru? Var hon ej er syster? Leif Jo, så sade vi, för att beskydda henne. Gunnar Detta blir ju ständigt bara värre. (reser sig) Är ni då bedragare? Björg (kommer in) Vad alla ser upprörda ut! Vad är det som har hänt? Leif Jo, traktens marodörer har på nytt ställt till med härjningar bland Gunnars fårahjordar. Det har nu undsluppit oss att det är Torstenssönerna som jagar oss. Gunnar Är du, min goda tjänarinna, kära jungfrupiga, hustru och ej syster åt fem kontroversiella män? Björg Nej, fader, jag är hustru åt allenast fyra av dem. Gunnar Och vem är det då av dem som ej får ligga med dig? Leif Det är vår kusin, Tor gästvän. Gunnar Ni är alltså ändå släkt inbördes med varandra? Björn Ja, far Gunnar. Vi är fyra bröder som har en och samma hustru, och så har vi en kusin. Gunnar (sätter sig) Hur kan väl detta hänga samman? Kåre Far, var ej bekymrad. Det är mycket enkelt. Dessa fyra bröder är ju Torleifssönerna, så klart! Gunnar Är ni då Torleifssönerna? Och varför har ni kommit hit? Leif För att få leva någonstans i lugn och ro, emedan vi behövde tid på oss för att förmå organisera ett behövligt motstånd mot våra förföljare. Stenleif De usla Torstenssönerna tog från oss gård och grund och utan rätt, och nu vill de dessutom döda oss. Björn De har nu genom spioneri fått reda på vart vi har tagit vägen, och nu vill de locka ut oss härifrån. Stenleif Jag är dock välövad och åtar mig att jaga bort dem. Gunnar (trött) Jaga bort dem då, men om det händer Kåre något skall varenda skada som har vållats honom utkrävas av dig och på din kropp. Stenleif Men Kåre ville ju ej följa med. Kåre Nu när jag vet vem ni fem är så är jag icke längre rädd för något. Alla vet ju alltför väl att Stenleif Torleifsson är Islands yppersta och enda oslagbara krigare. Stenleif Blott Eyvind hemlös är min överman ibland. Kåre (leende) Det tror jag inte! Kom! Vad väntar vi väl på! (Kåre ut med Stenleif.) Gunnar Om jag det vetat när ni kom så hade jag ej någonsin mottagit er. Emellertid så har ni gjort mig många tjänster, och om ni nu även jagar bort stråtrövarna från mina marker har jag ingenting att klaga på. Tvärtom. Och jag förstår samtidigt nu hur svårt ert läge måste vara. Räkna inte med min hjälp i ert ofrånkomliga krig mot Torstenssönerna. Leif Det har vi aldrig gjort. Men det som du har givit oss, moraliskt stöd och en nödvändig fristad såsom bas för våra framtida operationer, är vi mera tacksamma och glada för än om vi hade fått ett tusen kämpar av dig. Gunnar Mera skall ni inte få. Ni får bli kvar här såsom drängar för så lång tid som ni har behov av, och jag skall fullständigt glömma bort allt vad som här har sagts emellan oss. För mig är ni fortfarande fem bröder och en syster, den fasaden utåt skall bestå, om blott ni även jagar bort de hemska marodörerna. Tor (inkommer) Jag kommer utifrån. Med framgång har tillsammans Kåre Gunnarsson och Stenleif nu satt skräck i boskapstjuvarna, den tappre Stenleif lyckades från hästryggen förvandla flera av dem till ryggbrutna igelkottar krälande på marken såsom nåldynor och blödande av hundra pilar som han genomborrat deras brynjor med. Och de har givit sig till känna. Gissa vem som är på väg hit? alla Nej? Tor Sten Torstensson personligen och ensam med din sköne son, far Gunnar, och den glade Stenleif. Gunnar Och min son? Hur har han klarat sig? 24

Tor Han är helt utan skråmor liksom Stenleif. Gunnar Tack och lov! Då lämnar jag er här åt er parlamentering. Jag vill ej ha någonting att göra med en enda av de usla och fördömda Torstenssönerna. (går) Tor Så säger hela Island. Björn Jag hör hästhovarna närma sig. Leif Få se vad Sten nu har att komma med. Tor Ska vi ej ta honom som gisslan? Leif Aldrig. Vi skall kräva fred och rätt, och det är allt vad vi skall kräva. Vill han inte ha det får han krig. Björn Här kommer de. (Stenleif, Kåre och Sten kommer in.) Stenleif Se vem jag hittade där ute! Leif Var välkommen, Sten. Sten Jag tackar. Leif Kåre, din far är där ute och vill tala med dig. Kåre Får jag inte vara med? Tor Gå ut och fråga pappa. (Kåre går.) Stenleif Nå! Till saken! Sten Tor, jag ser att du är här mitt i fiendelägret. Tor Hellre rättvisa bland fiender än orättvisa hemma. Sten Vi har aldrig accepterat dig som halvbror. Du har ingen status vart du än beger dig. Leif Vi har accepterat honom dock som vår kusin, och som kusin är han långt bättre för oss än de fyra falska Torstenssönerna. Sten Nu börjar han igen. Stenleif Till saken! Fram med dina argument, Sten Torstensson! Vad ville du parlamentera om? Sten Det är ej rätt att Tor skall strida på er sida. Han är Islands största folkuppviglare. Ett hundra kämpar minst står när som helst till hans förfogande. Han är vår halvbror och ej er. Stenleif Men, Sten, du sade ju precis att ni ej någonsin har accepterat honom. Leif Du vill alltså ej ha fred, Sten Torstensson? Sten Det är ni själva som stör freden och gör den omöjlig med att stanna kvar på Island tvärt mot den överenskommelse som träffades i hela Islands åsyn. Tor Många äger ett och annat att anföra mot det sätt på vilket tärningsspelet genomfördes. Sten Det hör inte hit. Leif själv erkände resultatet och tog konsekvenserna och fick behålla Björg. Han har således ingen rätt till några andra anspråk. Leif Du vill alltså ej ha fred, Sten. Alltså kräver du ett blodigt krig. Sten Ni gör det själva oundvikligt. Men jag kräver även Tor tillbaka. Tor Med vad rätt? Vem äger mig? Kan jag ej själv bestämma på vems sida jag vill slåss? Sten Det vet du mycket väl, att du förfogar över stora militära krafter och att dina bröder mot dem skulle vara utan chanser. Tor Du vill alltså ta befälet över mina män allenast? Mig själv struntar du fullkomligt i? Sten Vi kräver dina män, Tor. Om du ger dem över till oss får du slåss precis på vilken sida du behagar. Tor Stenleif, Björn och Leif, vill ni ha mina män? Leif Långt hellre ser vi att du själv förblir hos oss. Tor Då får du mina män, Sten, men jag blir er fiende för evigt. Sten Vad du själv gör struntar vi fullkomligt i. Det enda viktiga är att du ej för över dina män på deras sida. Jag är nöjd med denna garanti. De många är långt viktigare än privatpersonen. 25

Leif Blott privatpersonen äger dock integritet, identitet och mänskovärde. Sten Dina fagra ord, Leif, och din visdom är som vanligt bara nonsens. Leif Fred är allt vad vi begär. Det har du vägrat oss, och därmed gör du kriget ofrånkomligt, som skall lägga alla Islands bästa män i tidiga och oförtjänta gravar. Men vi skall dock ge dig en ny chans. Ditt ord är ej det sista. Den som äger sista ordet är din fader, Torsten blinde, som fortfarande är ensam ägare av all er och vår egendom. Sten Ni har förverkat själva allt vad ni har ägt! Ni har ej någon talan! Ingenting skall ni få någonsin! Juridiskt är ni döda! Stenleif Hör så hunden skäller! Björn Jag tror snarare att skallet kommer från en skälleko. Så dum och tom är hjärnan som ger upphov till ett så intelligensbefriat ovett. Sten Endast vapen äger starka tungor nog i en så låg konversation! (går rasande ut) Tor Där gick han. Leif Bröder och kusin, vårt sista hopp står nu till Torsten blinde. Kan ej han mer stifta fred så kan ej någon göra det. Björg Och inte ens en kvinna. Leif Nej, Björg, inte ens en kvinna. Akt IV Scen 1. Hos Torstenssönerna. Alla sönerna församlade jämte Eyvind, Torsten, Bjarne och Gerd. Gunnar inträder. Sten Är du Torleifssönernas sändebud? Gunnar Ja, det är jag, Gunnar Håkansson från östlandet. Torsten Var hälsad, Gunnar Håkansson från östlandet. Vi är glada åt att du är här. Gunnar Jag hoppas bara att det kan leda till något positivt resultat. Torsten Det hoppas vi alla. Sten Vad har du att erbjuda, Gunnar Håkansson? Gunnar Bara vad som rimligt är: fred och rättvisa. Sten Är det allt? Sådant trams har vi hört förut. Torsten Sten, gå ut härifrån. Sten Varför skulle jag göra det? Torsten Jag sade till dig att gå ut härifrån. Gerd Sten, din far kommenderar dig, och du måste lyda. Sten (som om han inte förstod någonting) Som ni vill då. (går ut) Torsten Nu kan vi börja resonera. Jag var från början övertygad om att tärningsspelet inte gick alldeles riktigt till, och de flesta som då var närvarande lär vara av samma mening. Vad har Bjarne att säga till sitt försvar? Bjarne Jag spelade hederligt. Emellertid lät sig Leif fullständigt ryckas med av spelet. Därför förlorade han hela tiden. Sedan lät sig hela publiken fullständigt ryckas med av spelet. De tog nästan helt och hållet över hela ledningen av det. Man kan inte ta en sådan publik på allvar när den långt efteråt vill fungera som domare. Torsten Jag kan inte se någon svag punkt i Bjarnes resonemang. Gunnar Ändå borde du, Torsten, som ser klarast av alla ha upptäckt allt. Med vid spelpartiet befann sig Tor, din enligt ryktet oäkta son. Han var en av dina söners närmaste män före och under spelet, men efteråt slöt han sig spontant till Torleifssönerna. Enligt hans utsago vann Leif flera gånger över Bjarne utan att någon märkte det, därför att alla var så besatta av spelets spänning.

Bjarne Alla var överens om att jag vann i den sista omgången och även Leif själv. Det att han erkände mig som segrare unisont med alla andra kan han inte gå och ändra på långt efteråt. Torsten Bjarne har tyvärr rätt. Jag beklagar att jag inte själv kunde se vad som hände, men jag hörde tärningssiffrorna utropas. I den sista omgången kände jag på mig att något gick galet men jag kunde inte se vad. Jag kommer dock ihåg att Bjarne till slut vann med sex-fyra mot Leifs sex-tre. Gunnar Men det var Bjarne som kastade först och inte Leif. Bjarne Leif kastade först genom hela spelet, eller hur, mina systersöner? Ulf, Erik Ja, morbror, det gjorde han. Torsten Det vill även jag minnas att han gjorde. Gunnar Här står ord mot ord, och jag var inte med själv. Jag är rädd att vi inte kommer längre på den punkten. Erik Alltså kan du gå hem, Gunnar Håkansson! Torsten Tyst, Erik, eller jag kör ut dig också! Gunnar Jag har inte kommit hit för att bli förolämpad av dina ouppfostrade söner, Torsten. Jag sade från början till Torleifssönerna att jag aldrig ville ha något med dem att göra, och samma grundinställning till dem har de flesta som känner dem. Emellertid hade dina brorsöner inget annat neutralt sändebud. Men okvädar de mig igen är det omedelbart slut på mitt besök här. Torsten Näste man som talar hårt mot Gunnar Håkansson åker ut! (tystnad) Nå, tillbaka till saken. Mård Vad är det du vill, Gunnar Håkansson? Gunnar Fred på Island. Torleifssönerna vill stanna kvar på ön och bo i fred med Björg utan att någon bråkar med dem. Ulf Var? Gunnar Var som helst. Ni äger många hus och marker. Ge dem ett enda av dem med någon odlingsbar jord och mark, och ni åstadkommer fred på Island. Ulf De har brutit mot lagen om landsförvisning. Därför är de fredlösa och skall så förbli! Gunnar I så fall har du, dina bröder, era föräldrar och er morbror ingenting annat att vänta er än fullt krig. Ulf Vi ska försvara oss. Gunnar Det lär ni bli tvungna att göra. Men ni är i underläge och har ingen moralisk grund. Ni körde bort Torleifssönerna utan rätt och brände sedan ner den gård de uppförde på sitt eget område utanför ert. Ulf De hade förlorat alltsammans genom tärningsspelet! Det var vårt! Torsten Ut med dig, Ulf. Du skriker. Ulf Det struntar jag i! Torsten Ut med dig, oförbätterlige odåga! (Ulf lommar ut.) Nå, Gunnar Håkansson, du skall veta att ingen vill mer gärna ha fred än jag. Gunnar Det är därför jag är här. Fredens enda hopp står till dig. Torsten Jag är glad över att mina brorsöner velat satsa på den möjligheten. Själv gav jag dem gärna tillbaka allt vad mina söner velat ta ifrån dem. Jag har hela tiden velat bortse helt från tärningsspelet och dess narrspel, som ju egentligen endast var en lek. Bjarne Nej, svåger, det var en formell utmaning från din son Stens sida som Leif antog. Torsten Han måste anta den då han annars hade blivit kallad feg av mina söner. Men hade han vetat att han ej skulle få spela mot Sten personligen hade han aldrig gått med på spelet. Man börjar inte duellera med sin motståndares sekundant. Bjarne Det var just för att en duell skulle undvikas som jag inträdde. Ett spel direkt mellan Sten och Leif hade omedelbart lett till slagsmål. 27

Torsten I stället fick du det till en fejd på liv och död mellan hela min familj och Torleifssönerna, som hela Island håller på att engagera sig i. Var det det du ville, Bjarne? – Eller det var kanske just det som Sten ville. Gunnar Du har rört vid problemets känsliga kärnpunkt, Torsten. Din äldste son måste förvisas från Island på livstid som dess farligaste bråkmakare. Därom är de flesta här på Island överens. Erik Och vilka är de flesta här på Island? Du och dina löss, gubbskrälle? Torsten Erik, ut med dig! Ack, dessa mina hopplösa söner! Jag är rädd, Gunnar, att om en måste utvisas måste alla utvisas. Mård Och i så fall stannar vi alla kvar med samma rätt som Torleifssönerna. Torsten Du ser, Gunnar, vilket dilemma jag befinner mig i. Gunnar Dina söner är i sanning hopplösa om inte rentav räddningslösa. Erik Vem är det nu, far, som förolämpar vem? Torsten Vad du än säger och gör, Erik, så lyckas du bara förvärra situationen. Erik Vi kräver bara vår rätt! Gunnar Jag har tydligen ingenting här att göra. Eyvind (stiger fram) Stanna, farbror Gunnar. Hör vad jag har att säga. Saken är mycket enkel. Det spelades om vem som skulle dra i landsflykt: Sten och hans bröder eller Leif och hans bröder. De som drog det kortaste strået skulle få Björg som tröst medan vinnarna skulle få mig, då jag avskyr dygdelösa kvinnor som Björg, som är en kvinna åt fyra män. Sten vann och Leif förlorade enligt allas enhälliga konstaterande. I stället för att ta konsekvenserna och gå i landsflykt stannar Leif och hans bröder med Björg i landet. Det kan vi inte acceptera. Det är helt enkelt mot vår lagenliga överenskommelse. Alltså är ett fullt krig ofrånkomligt. Torleifssönerna har själva bett om det. De har ingenting annat att vänta. Gunnar Då måste jag fråga er, Torstenssöner, med vilken rätt överföll ni mina får och herdar? Torsten Har ni gjort det, mina söner? Mård Vi gjorde det för att få Torleifssönerna att avslöja sig och visa att de hade stannat kvar trots överenskommelsen. Gunnar Icke desto mindre, Torstenssöner, har ni genom att ofreda en oskyldig man och hans egendom fått halva Island till extra fiender. Tänk på mina oskyldiga får när ni själva dukar under! Torsten Söner! Söner! Vad har ni gjort! Mård Vi följde Bjarnes råd, som var klokt. Bjarne Jag visste att Torleifssönerna stannat kvar, och jag gav dina söner råd om hur de skulle få veta var de uppehöll sig. Torsten Därigenom, Bjarne, har du smitt ett svärd mot min och din egen systers nacke! Varför kan ni inte låta mina brorsöner få leva i fred? Vad ont har de gjort er? Varför förföljer ni dem? Erik Du favoriserade alltid dem, far. Mård De var alltid bättre än vi. Eyvind Sten kommer aldrig ifrån sin ed att en gång visa sig bättre än dem. Torsten Så det är allt vad det handlar om: en kraftmätningstävling? Eyvind Det verkar så, Torsten blinde. Gerd Varför måste livet riskeras på kuppen? Och varför måste ni blanda in andras liv i leken? Bjarne Gerd, du har inte varit på Europas kontinent. Där finns det någonting som heter politik som är ett system av lagar som rör alla mänskor vare sig de vill det eller inte. Denna brödrastrid och detta annalkande krig, som kommer att uppröra hela Island, är blott tecknet på att även Island drabbats av den europeiska sjukdomen politik. Gerd Är vi då icke längre fria mänskor? 28

Bjarne Vi har aldrig varit fria från vårt öde. Erik Detta luktar kristendom. Bjarne Nej, Erik, kristendomen är blott ett av många utslag av det öde som jag nämnde. Ödet är långt äldre än all religion i världen. Ödet är det kanske som har skapat världen. Gunnar Är det icke nornorna som skapar ödet? Bjarne Ingen skapar ödet. Det har alltid funnits, och det kommer evinnerligen att finnas. Det är nog det enda odödliga oföränderliga väsendet som existerar. Erik Morbror flippar ut. Mård Hans tyska konster har ej någonsin tilltalat oss. Torsten Du menar, Bjarne, att vi måste acceptera kriget såsom något som vi varken kan förhindra eller kontrollera? Bjarne Jag beklagar, men det verkar så. Gunnar Och vad skall jag då hälsa Torleifssönerna? Erik Att de får slåss om de ska ha nånting! Mård De har ej laglig rätt att finnas kvar på Island. Därför skall de hemsökas av rättvisan. Torsten Så säg mig, Mård, du som vet allting säkert, vad är då rättvisa? Mård Det som allmänt accepterats vara rätt. Torsten Hur kan du säga då att det är rätt att Torleifssönerna blir utkörda ur landet när en halva av vårt lands befolkning menar detta vara fel? Erik Då måste tvisten avgöras med våld. Torsten Så är det, Gunnar Håkansson! Ej några människor är så gemena, hopplösa, besvärliga och onda och omänskliga som släktingar mot egna släktingar. Gunnar Det ser ej bättre ut. Om ändå någon kvinna kunde medla mellan alla dessa självsvåldiga män! Eyvind Just kvinnan är det som definitivt gör situationen hopplös. Gunnar Varför det? Eyvind För det att alla älskar henne, utom jag, för det att hon är oförsonlig emot Ulf, och kanske för att hon måhända är just ödet. Erik Ska du bli så flummig och besynnerlig som morbror Bjarne? Eyvind Jag försöker endast att förstå hans realism. Gunnar Det blir nog inte lätt. Eyvind Vi lär nog ej begripa oss på ödets sanning förrän vi i striden hänsynslöst ställs inför döden. Torsten Jo, det verkar så. Gunnar Jag måste djupt beklaga att ni är så omedgörliga, beklagansvärda Torstenssöner. Ni lär ej se mig igen, ty ni lär aldrig få en annan chans. Erik En annan chans till vad? Gunnar Till att besinna er, intelligensbefriade fördömda åsnor! (går) Torsten Där försvann all frid för evigt. Bjarne Ni har initiativet nu, fatala systersöner. Visa nu om ni kan leda ödet som ni önskar eller om ni såsom alla andra måste ledas av det vart ni icke vill. (går) Gerd Jag visste redan när han föddes att min äldste son med tiden skulle ödelägga hela min familj. Erik Vad är det, mor, för sinnessjukt resonemang du för? Vi har ju blott gjort allt just för att rädda släkten! Gerd Du ser icke längre än din egen näsa, Erik. Du blir aldrig gift, och du får aldrig barn. Din släkt är icke din släkt endast utan hela mänskligheten. (går med Torsten) Erik Vad menar hon?

Mård De gamle dillar i sin ödsliga senildemens. Som tur är kan vi unga alltjämt handla och bekämpa tankens lättjas sjuka grubblerier med det sunda arbetets och stridens muskelkraft. Eyvind Vi måste nu mobilisera och organisera vårt försvar. Erik Sten är vår ledare. Han får befalla allt och alla, ty han vet bäst hur de oförskämda Torleifssönerna, de envisa banditerna som bara vill oss ont, skall bringas slutgiltigt på fall, som äntligen utrotat ogräs. Scen 2. Hos Torleifssönerna i Gunnars enkla stuga. Leif Nej, jag tycker inte om det! Hela detta bråk är fåfängt och ett helvete för ingenting! Björn Vi har gjort allt, Leif, vad vi kunnat. Gunnar Inte hade jag begett mig därifrån med outrättat ärende om inte allting verkligen var hopplöst. Leif Jag kan aldrig bringa mig till att inleda krig mot mina egna köttsliga kusiner, som blott måste leda till en masslakt på all Islands manliga befolkning! Jag är inte den som mäktar lyfta svärdet mot min egen släkt och mot min egen blinde farbrors egna söner! Torgny Alla känner vi som du, Leif, men det är oåterkalleligt. Vi måste kriga nu. Leif Det måste finnas någon annan väg. Det har ej funnits någon endaste konflikt i världshistorien som inte kunde undvikas igenom fredliga samtalsmetoder. Tor Det må vara sant, men ingen av er får riskera nu att offra er, ty Sten är alltför uppenbart på blodtörstigt humör. Jag känner honom. Ingenting kan blidka honom när hans ögon glöder av den sinnessjuka odämpbara vreden. Jag har vuxit upp med dem och slagits för dem i ett antal strider, och de hade en gång stort förtroende för mig. Jag åtar mig att än en gång försöka tala dem till rätta. Björn De kommer endast att ta dig till fånga och så göra bruk av dig som gisslan. Tor Jag är inte rädd för dem, och jag ska ställa mig direkt och hålla mig till Torstens och hans frus beskydd. Han är ju dock min far, om dock han aldrig själv har erkänt det. Stenleif Mot fyra blinda rasande omdömeslösa söner står sig en blind ensam gammal man nog ganska slätt. Tor Jag vill ändå försöka. Björn Du riskerar livet. Vi har inte råd att mista dig. Gunnar Jag fruktar, Tor, att dina så kallade bröder aldrig skall förlåta dig ditt svek mot dem. De kommer ej att tveka med att skära upp dig. Tor Jag tror nog ändå att jag kan handskas med dem. Ge mig denna chans. Det är vår sista möjlighet. Ej någon av oss vill ha krig, ej någon här på Island önskar det, och jag allena kanske ännu kan avvärja det. Ni har ej råd att icke ta den chansen. Leif Låt Tor löpa. Kanske han allena ännu kan prestera underverk. Björn De kommer bara strax att rista blodörn på hans rygg! Leif Vi måste låta honom löpa, eftersom han vill det själv. Vi kan ej hålla våra egna samveten tillbaka. Torgny Och om detta blir Tors död? Leif Då blir det troligen med tiden även hans kusiners död. Om Torstenssönerna är så omänskliggjorda av sin ondska att de dödar Tor så kommer ingen mänsklig människa att kunna stå emot dem. Men jag tror fortfarande att Torstenssönerna är mänskliga, och det tror jag att alla vi nog ännu tror. Tor Jag tackar dig, kusin. Jag skall nog klara av problemet.

Leif Lycka till, vår bäste självuppoffrande kusin! (omfamnar honom. Alla de andra omfamnar honom hjärtligt i tur och ordning. Plötsligt:) Kåre (kommer in) Far! De är över oss! Gunnar Vad går det åt dig? Vem är över oss? Kåre De svärmar mot oss ridande i rustningar och hjälmar tungt beväpnade i hundratal! Gunnar (ruskar om honom) Vem kommer? Kåre Torstenssönerna och alla deras män! Stenleif Vi måste fly! Till häst! Vi måste genast söka upp de våra! Gunnar Skynda! Här kan ni bli inneslutna! Tor Kom, Leif. Nu har samvetet gjort sitt och dött. Nu hjälper inga böner längre. Gunnar Skynda! Far med dem, min son! Kåre Och du, far? Gunnar Jag är gammal, så jag stannar här och vaktar stugan. Björg Låt mig få bli här hos dig, far Gunnar. Kriget passar icke heller mig. Gunnar Men här kan Torstenssönerna få tag i dig. Du måste skynda med de andra! (alla lämnar utom Gunnar) Så är jag då ensam kvar, en gammal envis fura mitt i stormen. Men låt stormen rasa. Jag är redan bliven såpass gammal att det gör mig ingen skillnad om jag faller eller får stå kvar. Sten (i full krigsrustning, bryter in med några andra kämpar.) Nej, ser man på! De fredlösas beskyddare personligen! Och var är delinkventerna? Gunnar Vad då för delinkventer? Sten Du vet mycket väl, din gamla fähund, vilka kackerlackor som jag menar! Gunnar Om du söker Torleifssönerna, så är de icke här. Sten (måttar sitt svärd mot gubbens hals) Det ser jag mycket väl! Var är de då? Gunnar Hur kan ni tro att jag kan veta någonting om det? Sten Förrädare! Du ljuger! (stöter ner honom) Ligg nu där och ruttna, ditt förrädaras! Tag av den gubben huvudet och stick det på en lans! Det är vår första segervittnande trofé! Eyvind (träder fram) Sten Torstensson, du har just åstadkommit ditt krigs första offer, en neutral ambassadör, en åldring som ej kunde slåss. Sten Och vad vill du ha sagt med det? Eyvind Att kriget börjar illa. Sten Stick du hem till mamma, om du ej har något positivt att säga. Karlar! Sätt vartenda hus i brand! Vi måste undantagslöst statuera lysande exempel! (Man hör och ser hur allting sätts i brand. Alla ut utom Eyvind.) Eyvind Det var inget dåligt råd att jag nu skulle söka upp min moder. Hon är nog den enda som kan rensa ut de tvivel som just nu fördunklar all min själ och livskraft. (går) Scen 3. Eyvind och modern. Astrid Eyvind Astrid Eyvind Astrid Eyvind Astrid

Det var många år sedan du uppsökte mig, Eyvind. Jag vet, moder. Det har ej funnits anledning. Vad är anledningen nu plötsligt? Island är i krig, mor. Jag vet. Jag har tagit Torstenssönernas parti mot Torleifssönerna. Du borde ha gjort tvärtom. 31

Eyvind Varför det? Astrid Därför att Torleifssönerna har rätt, och för att Torstenssönerna kommer att förlora. Eyvind Jag slåss för Torstenssönerna för att jag anser att de har rätt vare sig de vinner eller förlorar. Astrid Varför inbillar du dig att de har rätt? Eyvind De har hjälpt mig med mycket, och de har rätt att försvara sin egendom. Astrid Om du är så säker på deras sak, varför har du kommit hit då? Eyvind Torstenssönerna har rätt, men de har låtit ändamålet helga medlen. Det har gjort mig betänksam. Astrid Överge Torstenssönerna medan du kan. De kommer alla att bli dödade. Eyvind Hur vet du det så säkert? Astrid Jag bara vet det. Eyvind Det ligger något annat bakom. Astrid Jag vill dig väl, min son. Det har jag alltid velat. Eyvind Det har inte alltid verkat så. Du vet mera än vad du har talat om för mig. Du har aldrig omtalat för mig min faders namn. Astrid Sök upp Torleifssönerna och strid vid deras sida innan det är för sent! Eyvind Varför? Astrid Därför att du är deras broder. Eyvind Vad säger du, mor? Astrid Jag fick lova din far att aldrig avslöja dina dagars upphov. Jag har varit honom trofast sedan dess och inte avslöjat det för någon. Men när ditt eget liv står på spel kan inte en död man längre göra anspråk på min trofasthet. Eyvind Du säger det alltså bara för att rädda mig? Astrid Det är oundvikligt att Torstenssönerna kommer att gå under. Jag vore icke en moder om jag ej gjorde vad som helst för att rädda dig därifrån. Eyvind Vik hädan, kvinna! Du vet inte vad du begär av mig! Skulle jag försaka min heder blott av feghet? Vet du varför jag tog parti för Torstenssönerna? Astrid Nej. Eyvind Hade Torstenssönerna fått Björg hade jag valt Torleifssönerna. Nu fick Torleifssönerna, de som du kallar mina halvbröder, Björg, och endast därför valde jag Torstenssönerna, som dock är mina kusiner. Astrid Vem är då Björg? Eyvind Upphovet till kriget! Från början tävlade Torstenssönerna och Torleifssönerna om henne, och kriget började när hon blev en mans kvinna. Så länge hon var jungfru och alla tävlade om henne var allting frid och fröjd, men när hon bestämde sig för någon blev kriget oundvikligt. Därför valde jag bort henne. Hon är ett luder, hon tillhör flera män, hon har smutsat ner Torleifssönerna, och därför är endast Torstenssönerna ärliga och hederliga män. Astrid Du tror då att man kan leva om man utesluter det kvinnliga ur sitt liv? Eyvind Min mandom är min stolthet, och endast den innebär liv för mig. Kvinnor är parasiter som är till bara för att suga ut ur mannen den glädje, stolthet och ära som är hans mandom. Och emedan jag har denna sakliga inställning är jag osårbar i striden. Endast Stenleif kan mäta sig med mig, och endast vi två har ibland kunnat besegra varandra. Astrid Stenleif och hans bröder är dina bröder! Eyvind Jag vet det nu, och jag beklagar, mor, att du har låtit mig veta det. Därigenom kan jag inte döda någon av dem. Astrid Avhåll dig då från striden! Eyvind Det vore att svika Torstenssönerna. Mor, du är bara en kvinna, och med ditt råd har du, som alla kvinnor, endast gjort mannen svagare. Jag gjorde fel som kom till dig. Jag borde ha klarat mig ensam. Ditt råd har nu fört mig ut på en omöjlig 32

balansgång som bara kan sluta med att någon dödar mig. Må jag då åtminstone dö i striden för mina kusiner Torstenssönerna! Astrid Eyvind! Kom tillbaka! Eyvind Nej, mor. Jag kommer aldrig mer tillbaka. (går) Astrid Eyvind! (sjunker ihop ensam i mörkret.) Akt V Scen 1. Hos Torsten blinde. Torsten Vem är det som kommer? Gerd Det är Bjarne. Varför kommer du tillbaka, Bjarne? Bjarne Jag vägrar att delta i striden. Dina hutlösa söner får klara sig själva, Torsten. Jag är trött på dem. Torsten Vad har hänt? Bjarne Dina söner anföll Torleifssönerna utan förvarning. De har bränt Gunnar Håkanssons gård och spetsat hans huvud på en lans. Den lansen bär de skrytsamt omkring såsom ett segertecken. Hela Island har reagerat mot dina söners hutlöshet. Efter en serie bakslag på östlandet har de nu dragit sig tillbaka hit samtidigt som Torleifssönerna hunnit organisera sig. Islands två väldigaste kämpahärar genom tiderna står just nu grupperade mot varandra på motsatta sidor om Krukslätten. De är jämnstarka, men dina brorsöner har bättre moral och är bättre organiserade, medan dina söner bara skryter, förhäver sig, dricker och gör sig odrägliga. Torsten Och därför har du lämnat dem? Bjarne Ja. Torsten Din hund! Tillbaka med dig genast! Jag fordrar det! Annars skall jag få dig dömd inför tinget för landsförrädiskt svek! Var det inte du, Bjarne, som stod för det skändliga tärningsspelet som inledde hela denna röra? Om du inte genast återvänder till mina söner och hjälper dem så får du aldrig veta av mig mer. Bjarne (till Gerd) Är han tokig? Inser han inte att hans söner är förlorade? Gerd Jo, men han ger dig skulden där för, och därför måste du hjälpa dem. Det blir din bot. Bjarne Din dom över mig är fruktansvärd, Torsten. Torsten Men rättvis! Ge dig av! Bjarne Lugna dig. Med min hjälp skall nog dina söner segra. (går) Torsten Vart går han, Gerd? Gerd (ser ut genom fönstret) Han återvänder till sin häst. Torsten Och vart rider han? Inåt land eller utåt havet? Gerd Han styr kosan raka vägen västerut direkt mot havet. Han har bråttom bort från Krukslätten och rider snabbt i motsatt riktning. Torsten Då ser vi aldrig honom mer. Min hustru, din broder har förkastat oss. Han rider nu mot kusten för att gå ombord på första bästa skepp som för honom bort från Island för alltid. Gerd Jag vet. Men jag stannar kvar. Torsten Du stannar kvar hos mig, du arma moder till fyra misslyckade söner. Gerd Nej, jag stannar kvar på Island. I stället för min broder skall deras moder uppsöka dina söner och stå dem bi. Torsten Menar du allvar? Gerd Ja. Så som min broder har hjälpt dem hittills, så skall jag hjälpa dem nu. Och om jag ej kan hjälpa dem på annat sätt så kan jag alltid hjälpa dem att dö. Torsten Du lämnar mig då ensam utan mina ögon? Gerd Om din gode Gud vill kommer jag tillbaka, men jag tvivlar på att han är god. (går)

Torsten Mitt sista stöd i livet, svik mig inte! Följ ej alla onda och fördärvliga fördömda rötäggsmänskor in i deras självsvåldiga död! Sök ej den grav som alla andra söker i sin blinda ignorans! För sent! Jag får ej svar! Nu hör jag endast tystnaden, så som jag endast alltid fått se mörkret. Scen 2. Torleifssönernas läger. Leif Björg, kriget är ej någon skådeplats för dig. Björg Har jag då icke följt er över berg och genom dalar, genom stormar, isregn, jöklar, hedar och fjällvidder, har jag ej kamperat med er uti vildmarkens omänskliga och hänsynslösa väderlek i tält av skinn och filtar såsom enda skydd mot stormarna och tak för gisslande hällregnet, har jag icke delat med er all er fruktansvärda fredlöshet och dess strapatser, har jag icke härdats naken emot vinterkölden som ni själva och som rena eskimåer under bar och frostig norrskenshimmels sprakande dödsspökerier och den oändliga vinternattens kalla skräck, och skulle jag då svika er efter allt detta nu? – Klä ut mig i en manlig rustning, ge mig spjut och lans och svärd, och sätt en hornprydd hjälm över mitt huvud, och jag skall bli fruktansvärdare än någon sköldmö. Björn (till Leif) Vi har aldrig lyckats tukta Björgs totala egensinne. Leif Björg, du får väl som du vill då, men sätt då åtminstone ditt hår inunder rustningen, så att ej alla genast ser att du blott är en kvinna. Björg Finns det icke män med lika härligt hår som jag, och skyler de sin stolthet, kanske? Nej, tvärtom! Ju längre hår, dess mera fruktansvärda kämpar! Låt dem se mitt djärva fria hår och frukta för en hämnd som värre är än någon manlig sådan! Stenleif (till Leif) Hon är modig. Björn Vi bör låta henne få det som hon vill. Björg Ni kommer ej att ångra er. Leif Min broder Stenleif, du är ypperst av oss alla som oöverträffad krigare. Jag ger dig härmed högsta ansvaret för alla våra män. När du är redo att inleda striden, giv då tecknet, och vi skall som en man alla samtidigt inleda detta avgörande slag. Varenda man skall se till dig, blott du skall få ge tecknet, ingen annan anförtror jag sådant ansvar. Stenleif Du kan lita lugnt på mig. När allt är klart så giver jag signalen. Leif Bra. – Tor, vår allena riktiga kusin, dig kommenderar jag att hålla dig från striden. Du får icke slåss mot dina bröder. Tor De är endast halvbröder till mig. Ni Torleifssöner är mig mer än bara bröder. Leif Lyd mig. Du får icke strida. Tor Vad vill du att jag skall göra då i stället? Jag kan icke åse detta Islands största slag och vägra delta i det. Stenleif Låt Tor få bli vapendragare åt mig, så har jag någon nära mig som jag kan prata med. Leif Vad säger du om det, Tor? Tor Gärna det. Jag skall väl underhålla dig med vapen, Stenleif. Stenleif Ja, det tvivlar jag ej på. Leif Var man nu till sin plats! Låt oss få ordning på varenda enhet i vår här! Du, Stenleif, stannar här på kullen, var man syns väl över hela slätten. Vi skall alla observera dig och vänta på ditt tecken. Stenleif Bra. Jag övervakar alla härifrån. När jag är tillfredsställd med allas ordning ger jag tecknet. Leif Bra. Farväl, bror. Lycka till! 34

Stenleif

Det samma, store bror. (Leif avlägsnar sig med alla utom Tor.) Nå, Tor, vad tror du om vår ställning? Tor Den är ganska gynnsam. Vi har vinden i vår rygg, vi bländas ej av solen, sikten är fullständigt klar, och vi har nerförsbacke. Torstenssönerna är dårar om de själva börjar striden. Stenleif Ingen räknar med att de skall börja. Deras ställningar är typiska försvarsgrupperingar. Vi måste klart anfalla dem. Och kan du urskilja vem som är där? Tor Det kan jag visst. Hur strålande är icke Eriks uppenbarelse, där han stolt svingar svärd och lans till häst framför en överdådig skara av de yppersta och bästa män som Island skådat. Aldrig har jag sett min halvbror grannare. Stenleif Vem ser du mer? Tor Ett stycke mer åt höger syns den bålde Ulf. Ock han har klätt sig upp idag och skiner som en gud i solen, och hans blonda hår, han måste nyss ha tvättat det, bär han utslaget över silverglänsande och osårbara brynjor. Högbröstad och stolt och rakryggad som fadern i sin ungdom blänger han med trots mot oss och den annalkande obönhörliga striden. Stenleif Ser du någon mer? Tor Jag ser den dystre Mård, men han är lika grann. Dock rider han med effektivitet snabbt mellan lederna och blixtrar med intelligenta direktiv. Han talar eldande och varmt till kämparna och har en upplivande verkan, ty de lyssnar gärna och med iver. Han är tydligen dina kusiners strategi och hjärna. Stenleif Han var den av dem som aldrig gjorde bort sig. Ser du icke Sten? Tor Visst ser jag Sten! Helt svart och dyster som en klippa vilar han orörlig sittande till häst och tycks försöka utrannsaka dagens hemligheter. Som en djup vulkanisk oberäknelig naturkraft väntar han på stunden som skall tvinga fram hans väldigaste fruktansvärdaste och oförsonligaste krafter. Även han bär sitt korpsvarta långa hår utslaget över ryggen, och hans hela uppenbarelse blott förutspråkar död åt envar som är djärv nog att befinna sig i vägen för hans kompromisslöshet. Men vem är där? En ny gestalt har nästlat sig in bland de fientligas led. Stenleif Vem är det? Tor Det är våra dödsdömda kusiners moder. Det är Gerd. Hon stormar fram och ropar an sin son, den orygglige Sten, som vägrar svara på sin moders tilltal. Han blott schasar undan henne. Därför rider hon i stället nu till Ulf. Stenleif Vad vill hon? Tor Hon tycks banna sina söner. Ulf avsnäser henne bitskt, och hon beger sig nu till Mård, men yngste sonen vänder henne helt lakoniskt ryggen. Men hon ser den granne Erik. Stenleif Hur beter hon sig för Erik? Tor Ungefär på samma sätt, och Erik svarar henne vänligt. Nu nedstiger hon från hästen. Har man sett på maken! Framför Erik faller hon till jorden och ber honom innerligt på sina knän.... Stenleif Kan du förstå vad kvinnan vill? Tor Det är omöjligt. Det är klart, dock, att ej Erik jagar henne bort. Nu stiger han av hästen och tar vänligt hand om sin förkrossade och uppjagade moder. Nu är stunden, Stenleif, då det vore lämpligast att anfalla. Stenleif Det kan jag inte göra. Tor Varför inte det? Stenleif Skulle jag då bära våld på mina egna köttsliga kusiner, när de är som ståtligast och grannast och har hela livet framför sig? Och skulle jag riskera att bestraffa Erik för att han uppbrände allt vi ägde, just när han fromt ägnar sig åt att försöka trösta en förtvivlad moder? Vi är ej omänskliga, Tor gästvän.

Tor Tänker du då ej ta initiativet och inleda striden? Tänker du då låta tillfället gå dig förbi? Stenleif Jag kan ej bjuda anfall när ett angrepp i så fall nog skulle leda till att en oskyldig kvinna offrades. Tor Nu ser jag att den gode Erik leder Gerd ur leden. Han avlägsnar henne milt från linjerna. Ej heller han vill ta henne på allvar men blott bli den gamla kvinnan kvitt. Stenleif Han slipper aldrig upprörd moders sista ord. Tor Nu återvänder han till sitt kommando. Stenleif Och var ser du Gerd? Tor Hon är försvunnen. Stenleif Alla våra styrkors ögon är nu riktade mot oss. Jag känner hur all deras uppmärksamhet är total. Vår fiende har själv avlägsnat sista hindret för vår blodiga uppgörelse. Ej ens en sista mänsklig faktor kunde blidka dem. Må loppet vara kört. Jag ger signalen. (ger tecknet. Rymden fylls av ett väldigt härskri. Scenen läggs i fullständigt mörker.) Scen 3. I stridens hetta. Vapengny och krigslarm hörs överallt, men scenen är lagd i dimma. Ur dimman framträder Mård. Mård Vad har hänt? Var är mina män? Plötsligt gick solen i moln, och hela slätten insveptes av en mördande kväljande dimma. Fan också! Hur ska man nu få ordning på eländet? Torgny (framträder) Ge dig! Men det är ju bara Mård! Mård Jaså, den yngste mot den yngste! Det passar ju bra! (de slåss och försvinner bort genom dimman.) Kåre (framträder) Allt är bara mjölk. Precis hade vi fått överhanden, och så kommer denna dimma och förstör alltsammans! Nu får jag leta förgäves efter min faders mördare. Det är knappt att man längre kan skilja vän från fiende. Eyvind (framträder) Vem där? Kåre En vän till Torleifssönerna. Eyvind Således ingen av Torleifssönerna! Ge dig eller dö! (de slåss) Kåre Vem är du själv? Eyvind En vän till Torstenssönerna! Kåre Således ingen av Torstenssönerna! Eyvind Vad gör en valp som du här i de vuxnas krig? Kåre Försvarar mig och hedern mot brutalitetens översitteri! Eyvind Du menar då att du har rätt? Kåre Den övermakt som mördade min far och satte upp hans huvud på en påle utan sak kan man ej annat än ha rätt mot! Eyvind Du är ursinnig men chanslös, stackars gosse. Lämna striden innan ditt rättshaveri har offrat dig på meningslöshetens gudlösa altare! Kåre Om du hör till min faders mördare så kan jag aldrig skona dig. Jag dör då hellre för din hand än upphör att försvara min familjs och faders heder mot skurkaktigheten! Eyvind Du ger mig då inget annat val. (de slåss. Eyvind dräper Kåre.) Min gosse, jag beklagar detta, men du ignorerade ditt eget bästa, och jag varnade dig väl. I krig har man ej annat val än att urskiljningslöst gå fram och mörda. Du var nu den fjortonde idag. Ännu återstår minst ett hundratal. Men vem kommer där? Vän eller fiende? Björg (i full stridsmundering) Svara själv på en så omöjlig fråga! Eyvind En kvinna! 36

Björg Du verkar häpen. Slåss i stället, om du är en man! Eyvind Jag slåss icke mot en kvinna. Du måste vara Björg. Björg Och vem är du då, som gapar av förvåning med dreglande mun? Eyvind Det spelar ingen roll. Jag var alltid hemlös. Så har jag då fått se den kvinna som ligger till grund för hela denna fatala släktfejd. Björg Vad dillar du om? Slåss eller ge dig! Annars är du död! Eyvind Hon är ju vacker. För en sådan kvinna kan man faktiskt dö. Björg Alltjämt gapar du som en idiot av pur förvåning. Har du då aldrig sett en kvinna förr? Eyvind Jo, jag har sett dig förr, men det var länge sedan. Björg Kan du icke slåss? Eyvind Jag ville skona dig, men plikten manar mig att hämnas all den ondska som en enda kvinna vållat två fullständigt hederliga präktiga familjer. (kastar sina vapen) Jag vill icke slåss med dig, men låt oss brottas! Björg (ryggar tillbaka) Vilddjuret har vaknat. Jag kan ej slå ner en obeväpnad man. Eyvind (griper tag om henne, fäller henne till marken) Du, din falska skönhet, är all skulden till all olycka på Island! Nu skall du få betala! (sliter rustningen av henne och av sig själv och ämnar våldta henne.) Björg Han är galen! Eyvind (besegrar henne fullständigt) Nej, jag är en man som alla andra! Och liksom för alla andra män blir kvinnan min ruin! (våldtar henne) (Sten uppenbarar sig.) Sten Vad är detta? Mitt i stridens larm ett samlag mitt på heden! Men det är ju Björg! Vad är det för en våldtäktsman? (ränner svärdet i ryggen på Eyvind.) Dö, din usla torsk! (Eyvind faller bakåt och visar sig.) Eyvind! Vad har jag gjort! Min broder! (fattar tag om honom.) Eyvind (döende) Du gjorde rätt, soldat. Nu har du dödat en av Torleifssönerna. (dör) Sten Det får ej vara sant! Björg (hämtar sig gradvis) Allt det som ej får vara sant är alltid sant. Han dog först efter att han genomfört sin våldtäkt. Sten Eyvind var den renaste av män som aldrig kom vid någon kvinna. Björg Förrän nu. Mig smutsade han ner som alla andra gjorde ifrån början. Sten Fly, Björg, bort från detta helvete! Björg Det är för sent. Ulf (inträder) Där är du, Sten! Vad står du här och sölar för? Man saknar dig i stridens hetta, och man fruktar att du stupat! Visa dig, för fan! Sten Vi har förlorat Eyvind. Ulf Vem är detta? (intresserar sig för Björg) Sten Du rör inte henne, Ulf! Ulf En av de fredlösa som följt med Torleifssönerna! Sten (släpper Eyvind och vänder sitt vapen mot Ulf) Tillbaka! Ulf Men vad är det med dig? Sten Björg! Fly undan! Visa dig ej mer i striden! (Björg lämnar scenen.) Ulf Har du blivit galen! Här är mitt i slaget en halvnaken kvinna, som placerad av en gudomlig försyn i vägen för två överstimulerade soldater, som vi båda kunde ha haft nytta av, och du av alla låter henne löpa! Sten Vår plats är i striden, ej i diket. (ger sig av.) Ulf Och här ligger Eyvind död och lika avklädd han. Jag vädrar något ofattbart mysterium. Stenleif (inträder) Ge dig eller dö! Ulf (griper till vapen) Jag ger mig aldrig, Stenleif Torleifsson! (de slåss. Striden blir hård.) Stenleif (dödar Ulf efter en hård strid.) Ha! Äntligen! Nu jublar universum! Drick en nedrig mänskas blod, du omättliga jord, berusa dig av saften från den ljuva slakten 37

av ett mänskouslingsoffer; Björg, kom hit och tvätta håret i det svarta hjärteblod som tvingade dig bort från hemmet! Torgny (inkommer) Jag hör broder Stenleif vråla vällustigt så att det hörs och väcker skräck i alla män på hela slätten. Stenleif Jag har dödat Ulf! Nu är det dags för Björg att äntligen få tvätta håret! Björn (kommer med Björg) Det var ju jag som skulle döda honom! Torgny Döda Sten i stället! Han och Erik är nu ensamma i livet av de fyra Torstenssönerna. Björn Så även Mård är död? Torgny (stolt) Här ser ni banemannen! Björn Kom! Vi måste finna Sten och Erik! (alla går utom Björg, som vällustigt rentvår sitt hår i Ulfs blod.) Scen 4. En annan del av slagfältet. Sten (visar sig) Vi har förlorat. Hälften av oss har försvunnit och rymt hem i dimman, som kom lägligt för att dölja desertörers djävulska förräderi, men Torleifssönerna har stridit som en man med få förluster, i god ordning och helt utan oegentligheter. Deras övermakt är alldeles förkrossande. Skall jag då fly som den mest fega, sista desertören? Gerd (visar sig) Nej, det skall du ej, min son. Sten Min moder! Var kom du ifrån? Gerd Här har jag varit hela slaget och som moder gjort min plikt. Sten Vad har du gjort? Gerd Jag har sett till att mina söner har förlorat. Sten Du har icke deltagit i striden såsom Björg? Gerd Nej, jag har varit mera effektiv. När inte en av mina fyra söner ville höra på mig vände jag mig då i stället till de ordinära kämparna, och jag har övertygat alla som jag talat med om att det enda rätta var att fly, och därför har de alla flytt och räddat livet. Sten Mor, du är från dina sinnen. Gerd Men du ensam, Sten, skall icke fly. Sten Det är, mor, något skräckinjagande nu över dig. Vad vill du? Jag kan ej förstå logiken i ditt sällsamma resonemang. Och varför skall jag ensam icke fly när du intalat alla övriga att fly? Gerd Du kommer ej att fly, Sten. Ulf och Mård är döda. Även Eyvind, er mest osårbara kämpe, finns ej mer. Sten Du är väl informerad. Gerd Erik ensam talade till mig som till en moder. Även han förvisade mig ifrån slaget, men han gjorde det tillmötesgående med artighet och vänlighet. Jag ämnar därför rädda honom. Men du, Sten, skall aldrig fly från denna slutstrid av den släktfejd som du själv allena givit upphov till. Sten Vart vill du komma, moder? Gerd Kan du icke gissa det? (går upp mot honom) Sten Nej, mor, jag kan icke gissa det. Gerd Här går jag brynjeklädd med slagsvärd som en annan veteran men har ej ännu blodat ner mitt svärd, ty det är reserverat för ett högre värv än kriget. Sten Mor, du skrämmer mig med din blodsprängda blick. Du verkar vara oberäknelig och vansinnig. Varför har du då kommit väl beväpnad hit till striden om ej för att slåss som alla andra? Gerd Sten, jag vill omfamna dig en sista gång.

Sten Förrän du lämnar mig? Förrän du dör? Är då ditt högre värv ett självmord? Gerd Ja, det gräsligaste mödrasjälvmord som en moder kan begå. Du är förbannad, Sten, en destruktiv förödare av mänskoliv, och därför måste jag ta livet av dig. (sticker resolut svärdet i hans bröst.) Sten Min mor! Vad gör du! Är du alldeles....(sjunker ihop)....fördömd som jag. (dör) Gerd Det skulle jag ha gjort för länge sedan. Må jag bära straffet nu för att jag låtit honom leva alldeles för länge. (sticker svärdet i sitt eget bröst. Tvekar inte, träffar rätt, och dör.) Leif (efter en stund, kommer förbi) Erik är tillfångatagen, alla deras män är skingrade och har gett upp, och endast Sten vet ingen något om. Han har i hela striden spelat en högst gåtfull roll. Men vad är detta? (upptäcker Gerds lik.) Gerd! Och här bredvid är Sten! (undersöker dem kvickt) Helt döda är de båda, men hur har de dött? – Det får utredas senare. (ropar) Män! Låt era lurar signalera slut på striden! Sten är död! (män inkommer) Bär bort de miserabla liken! Låt de här två ligga öppet till allmän beskådan liksom Mård och Ulf och Eyvind! Alla fem skall få så ceremoniösa jordfästningsritualer som det anstår hederliga hjältar. (liken bärs ut. Leif följer efter.) Scen 5. Herremännen är alla samlade. I centrum står Leif, enhälligt hyllad som Islands huvudman. Tor Länge leve Leif, den förste konungen på Island! Leve! alla Hurra! Hurra! Hurra! Tor Vi har ej någon ärftlig konungavärdighet på Island, men om Island någonsin har haft en konung är det du, och kanske det ej heller efter dig kan bli en annan. Leif Spar på era hyllningar, isländske män, som jag ej har förtjänat. Få är de av oss som har förtjänat något alls på denna dag för att ha tagit livet av sin granne, kanske släktingar, kanske kusiner, kanske rentav bröder, fäder eller söner. De som verkligen idag gjort sig förtjänta är de döda, och det enda de förtjänar är en högtidssorg och innerligt deltagande förutan ände. Bären in de döda hövdingarna! (Sten, Ulf, Mård, Eyvind och Gerd bärs in på sköldar.) Gråt, o hela Island, över dina tappraste och ädlaste, mest omistliga ridderskämpar, som ej någon av oss ville sända hädan men som dog ändå. Vi vet att Mård dog reguljärt en hjältes död i envig mot vår broder Torgny, och vi vet att Ulf dog kämpande till döds en bitter kamp med Stenleif. Men hur Eyvind hemlös dog, vår egen broder, är ett outrannsakligt mysterium, och än djupare är Stens och moder Gerds slut höljda i ett kolsvart dunkel. Erik Hycklare! Ni vill blott dölja sanningen! (ett sus går genom mängden) Leif Släpp fram vår ende fånge. (Erik förs fram bunden.) Vad är det för sanning som vi döljer, Erik? Vet du någonting om saken? Erik Nej, det vet du mycket väl, Leif Torleifsson, att jag ej vet, och endast därför vågar du att ställa frågan! Det är uppenbart för alla att ni Torleifssöner i ert blinda hat och i er girighet ej skytt att slakta kvinnor i den bittra kampen och att dräpa Eyvind, er halvbroder, som dock före striden lovat att ej ge sig in i närkamp med sin egen brödraskara. Ändå blev han av er dödad bakifrån! Björn (träder fram) Det var ej vi. Erik Vem var det då? (tystnad) 39

Leif Finns det någon här i samlingen som kan förklara Eyvinds död? Erik Du ställer frågan, Leif, emedan du själv vet att ingen utom du kan ge ett svar. Och svaret ämnar du bevara hemligt för att stärka dina positioner. Björg (träder fram) Jag kan svara på hur Eyvind dog. Torgny Låt höra. Björg Jag deltog i striden själv beväpnad som en man och mötte Eyvind, men han märkte genast vem jag var. I stället för att slåss med vapen kastade han dem ifrån sig och utmanade mig till en brottkamp. Jag var ingen brottare, han fick mig under sig och utnyttjade detta till att våldta mig. Han har just halvvägs dödat mig och ämnar göra det totalt förrän han lämnar mig, han hatade ju alltid kvinnor, när Sten själv helt plötsligt dyker upp och ränner spjutet genom Eyvinds rygg. Så dödades den tappre Eyvind bakifrån av svartsjukan personifierad i den stränge Sten. Astrid (visar sig) Så talar frillan till de sedeslösa Torleifssönerna blott för att rädda deras ställning. Erik Du föredrog naturligtvis den stränge Sten, Björg, eller hur? Björg Nej. Han bad mig med hänsynsfull respekt att lämna platsen. Erik Hänsynsfull! Jag tackar! Vem har någonsin upplevat Sten som hänsynsfull? Ha-ha! Den horan känns igen! (han lyckas väcka något löje bland männen.) Stenleif (rasande) Du förolämpar inte Torleifssönernas gemål! (munterheten ökar.) Leif (myndigt) Tillbaka, Stenleif! Det är nog! Vi har avlägsnat oss från ämnet. Erik, vi vill ge dig fri. Släpp fram hans blinde fader. (Torsten blinde visar sig.) Torsten Erik! Är du än vid liv? Min ende son, var är du? Erik Här, far. (Torsten finner honom och omfamnar honom ömt.) Torsten Gud ske lov! Gud är då god trots allt, då han har skonat en av de mest brottsliga! Erik Här är vi alla brottslingar, far, komna som vi alla är från stridens mänskoslakteri. Torsten Dock lever du, och därför vare alla brottslingar förlåtna. Leif Det är ock vår mening, Torsten blinde. Alla stupade vill vi blott minnas såsom hjältar, och som hjältar vill vi ära dem för evigt. Torsten Du är ädel, Leif, min äldste brorson. Erik Nej, far, tro ej på hans ord. Han bara hycklar. Leif Nej, klentrogne Erik, jag har aldrig ljugit. Torsten Det är sant. Erik Säg då ut hela sanningen, kung Leif! Vad kräver Torleifssönerna i skadestånd för kriget? Övertar ni icke nu vår gård och tvingar mig i landsflykt med min blinde far? Leif Nej, Erik, ni kan lugnt behålla allt ni har. Vi drar oss ödmjukt alla fem tillbaka till den ödelagda Gunnarsgården för att åter bygga upp den. Sedan stannar vi på östlandet. Erik Och lämnar mig vid liv? Tror ni då att jag skulle avstå från min hämnd? Leif Vi har förlåtit allt. Björn Vi har sett nog av blod. Stenleif Ja, hela Island har fått lida alldeles tillräckligt. Erik Detta passar väl ditt kristna sinne, far? Men gammal vikings lag förkunnar att man aldrig får riskera att en mordbrännare får förbli vid liv. Leif Vi vill ej att din faders blod dör ut, du hårde Erik. Torsten Du kan ännu gifta dig och avla barn, min son. Erik Jag kan ej tala fritt så bunden som jag är med händerna fastfjättrade på ryggen. Lös mig från de fega rep som skär mig in i köttet, och jag skall uppriktigt ge er alla svar på ert väl generösa storsinta förslag. (På ett tecken från Leif lösgör två män Eriks rep.)

Så där! Nu är jag människa igen! Så ni vill lämna mig vid liv, mig ensam, efter att ha dödat alla mina bröder? Skyll er själva! (har utan att någon märkt det fått fram en kniv, störtar på Leif och hugger Leif djupt i högra bröstet.) Hämnd! (Ett ramaskri. Fullt upplopp. Många störtar sig med höjda vapen över Erik. Tumultet går snart över. Blodiga reser sig kämparna från Eriks massakrerade kropp. Björg har först skyndat till Leif efter att denne fallit. Flera andra har skyndat till.) Tor Hur är det med honom? Björg Den kniven visste var den tog. Dess namn var hat och nådde ända in i hjärtat. Stenleif Broder! Tala till oss! Leif (matt) Det är över. (dör) Torgny (förtvivlad) Han dör! Han dör! Tor (lugnt) Nej, Torgny, han är redan död. Torsten (förvirrad) Vad har hänt? Björn Du gamle far, din siste son har just gått hädan efter att ha tagit livet av din äldste brorson. Torsten Det får inte vara sant! Björg Allt det som ej får vara sant är alltid alltför sant, tyvärr. Stenleif (förtvivlad) Min broder! Min broder! (gråter bittert och kastar sig till marken framför Leif.) Björn Detta är då slutresultatet av all vår möda. Bittra frukter har vi skördat av vad andra sådde för oss. Tor Leifs ord har besannats. Vi har ingenting förtjänat utom sorg. Torsten (förvirrad) Jag förstår det inte. Jag förstår det inte. Björg Far, du behöver ej förstå det. Det är illa nog att vi är tvungna till att ändå leva vidare. (tar hand om den gamle) Tor Lägg den fallne konungen på ytterligare en sköld. Liksom de andra sex skall han få alla tänkbara ridderliga hedersbetygelser. Torgny (frågande) De andra sex? Tor Tror du att Leif hade förvägrat Erik all den ära som han redan givit åt de andra? Torsten (träder fram i centrum) Vilken sorgedag! Hur kunde detta hända? Varför gifte man sig då, och varför avlade man barn i världen? Varför har jag levat över huvud taget? Hur är detta möjligt? Inte ens min hustru skonades! Vad är det för ett öde som regerar världen? Är då Gud själv maktlös mot sitt eget verk? Och varför har han skapat mänskorna om de skall vara sådana? Förvisso finns det högre lagar här i världen än Guds egna, och de lagarna kan ej ens Gud och allra minst vi själva någonsin förstå. (Medan han har talat har församlingen upplösts, liken burits ut på sju sköldar i procession och scenen mörknat. När hans sista ord klingar ut är han ensam kvar på scenen som blivit helt mörk. Sista strålkastaren vilar på honom och släcks när även han börjar stapplande treva sig bort med sin blindkäpp.) 3-14 juni 1990.

Efterskrift. Sin tribut till den isländska sagolitteraturen, har författaren kallat denna sin 30-e större pjäs om släktfejder som sluts i så blodiga uppgörelser som möjligt. Egentligen handlar hela orgien om ödet och dess totala oberäknelighets hemlighetsfulla mekanismer, som verkar övergå både allt mänskligt och gudomligt förstånd. Ingenting lämnas kvar i slutet av någons tro på någon kosmisk ordning, utan allt är blott oberäknelighet liksom hela naturen, som alla mänskoliv blott är som kringblåsta höstlöv mot. Märkligast är förstås den stora gästabudsscenen med tärningsspelet och kören (akt II scen 3) som nästan dominerar hela dramat. Karaktärerna är ovanligt väl utvecklade, i synnerhet den friska Björg, den intressante Eyvind hemlös med sin sårbara överlägsenhet, den totalt och ensidigt destruktive Sten som (typiskt nog för denna författare) ej är helt utan försonande drag, den frejdige Stenleif, den envist godtrogne Torsten blinde, ja, varje karaktär är av personligt intresse, och de bildar tillsammans en tätt spunnen väv där allting passar väl in såsom alla de minsta delarna av precisionsmaskineriet i ett urverk. Enheten är i detta drama genomförd med anmärkningsvärd bravur och styrka. De första jamberna uppträder först i tredje akten (Stens monolog i scen 2). Sedan återkommer de i nästan varje scen förr eller senare men ackompagnerar huvudsakligen Torleifssönernas ageranden. Enligt författaren bör en paus läggas (om någonstans) efter tredje aktens första scen. Dramats bakgrundsberättelse är höljd i forntidens legendariska dunkel. Den lär tillhöra de ofärdiga och fragmentariska isländska sagor som aldrig översatts till svenska, Torsten blinde skall ha varit en av Islands allra första kristna, men det finns även påtagliga influenser i dramat från Wecksells "Daniel Hjort" och Akira Kurosawas film "Ran". Antagligen skulle detta släktdrama ha kunnat utspelas i vilken nations forntida hedendomsgryning som helst. Det enda författaren själv velat avslöja om sina källor är att han velat spåra en reell konkret verklighet bakom legenderna. J.B.W. juli 1990

Att fånga en dröm Personerna : Familjen Lindholm: Harry, affärsman Märta, född Eklöf, sjukgymnast Tor och Per, tvillingar Berndt, guldsmed Lisbeth, hans fru Familjen Lanciai : Aurelio, affärsman Gun, konstnärinna Marcus Margherita Michael Christian Tore Hedström, Margheritas fästman en räddande bilist en läkare i Helsingfors en sjuksköterska Doktor Bengt Johansson, "Plast-Johan" Hubert Evert Kerstin Juslin, värdinna på Keramikbacken på Vessö. dessutom kvartettsångare, patienter, 1-a-maj-gäster, unga festdeltagare på Onsala, hantverkslärlingar, publikmedlemmar, med mera. Handlingen utspelar sig i Helsingfors (akt I), Göteborg (akt II-IV) och Borgå (akt V) i Sverige och Finland under åren 1960-1989.

Prolog. I all enkelhet vill jag med denna pjäs försöka säga en del av allt det som aldrig sades i verkligheten. Det mesta som talas i denna pjäs har därför aldrig sagts i verkligheten. De som själva var med kommer utan tvekan att komma med kommentarer som, "Inte var det så", "Det där har jag då aldrig sagt", "Du förskönar det hela", "Du har utelämnat allt det viktigaste", med mera sådant, men ändå vill jag påstå att pjäsens berättelse är fullkomligt sann. Risken med att försöka fånga sanningen är att den aldrig låter sig fångas helt och hållet. Man kan aldrig få med alla fakta, man kan aldrig göra en en gång levande mänska fullkomlig rättvisa, och ju närmare man kommer sanningen, desto större blir risken för kontroverser till följd av känslighet. Mitt enda försvar mot eventuella attacker måste bli, att jag i dramatisk form försökt återge min historia om Berndt så som jag själv upplevde den, och jag kan garantera att åtminstone den biten är sann. mellan Finland och Sverige, 26 juni 1990. Att fånga en dröm Akt I scen 1. Ett stort vackert vardagsrum i en stor elegant villa på Brändö i Helsingfors. Märta Jag förstår inte varför Berndt inte har kommit hem. Har ni sett Berndt, pojkar? Tor Nej. Per Nej. Harry (läser tidningen) Han är nog tillsammans med Marianne. Tor Ja, han är ju alltid tillsammans med Marianne. Per Han föredrar sin kusin framför sina bröder. (det ringer) Märta Det måste vara Berndt. Harry (sitter bredvid luren) Jag tar det. (svarar) Hallå? Jo, det är hos Lindholms. (reser sig upprörd) Vad! (lyssnar i luren en lång stund. De andra betraktar honom med spänning.) (det ringer på dörren. Per går och öppnar.) Tack så mycket. (lägger bedövad på luren.) Märta Vad har hänt? Harry Berndt har råkat ut för en trafikolycka. Mannen som körde honom till sjukhuset kommer hit och redogör för alltsammans. Det är troligen han som kommer in nu. främlingen (stiger in) Goddag. Är det familjen Lindholm? Märta Ja. främlingen Jag råkade köra bakom er son när olyckan hände. Lyckligtvis hade jag en liten släpvagn. Harry Sätt er ned, var så god. Vi är alla spända av förväntan men behöver kanske lugna ner oss. Vill ni ha en drink? främlingen Tack, gärna. Harry Whisky? Likör? Konjak? Sherry? Madeira? främlingen Får jag en liten whisky, tack. Håller ni mig sällskap? Jag tror vi alla behöver stadga oss. Harry Vi vet ju redan att ni inte har goda nyheter. Vi väntar oss ingenting mindre bistert än en redogörelse för katastrofens omfattning. Märta Har Berndt klarat sig?

främlingen Han hade tur, får man nog säga. Framför mig körde en långtradare med släpvagn. Han hade ganska hög fart. Längre fram ser jag vid trottoarkanten två barn. De närmar sig en krök, och jag tänker: måtte nu långtradarchauffören ta kröken ordentligt så att han inte utsätter barnen för fara. Kröken kommer i sikte, och på andra sidan kröken ser jag två bilar komma i motsatt riktning, av vilka den ena kör om den andra. Omköraren tycks tro att han ska hinna före långtradaren, och om långtradaren ska undvika barnen blir krocken oundviklig. Gastkramad ser jag allt detta och sänker farten. Långtradarchauffören bromsar något men gör inget för att svänga ut så långt som han behöver för att klara barnen. Instinktivt förstår jag att han har valt att rädda sig själv och sitt fordon och är beredd att offra barnen. Hade han något val? Hur skulle en annan ha gjort i samma situation? Tänker inte alla först på sig själv? Märta Nå, hur gick det? främlingen Pojken blev överkörd med cykel och allt medan flickan såg på. Långtradarchauffören klarade de mötande bilarna som också klarade sig. Jag tog hans bilnummer, och här är det. (river ett blad ur en anteckningsbok.) Själv stannade jag bilen, och till en Guds lycka hade jag min lilla släpvagn. Försiktigt lyckades jag med flickans hjälp få upp Berndt på släpvagnen. Han lade sig till rätta där i hopkrupen ställning. Han var vid medvetande och sade vem han var och var han bodde. Hur gammal är han? Märta Fjorton år. främlingen Då sade han rätt. Men han var så illa skadad att jag tyckte att han borde komma direkt till ett professionellt sjukhus. Där ligger han nu. Barnsjukhusets slentrianmetoder var ingenting för honom. Harry Hur illa skadad blev han? Låt oss få höra det värsta nu. främlingen Han kom levande fram till sjukhuset. Märta Svara på vår fråga! främlingen Det var en Guds lycka att han kröp ihop på släpvagnen. Annars hade han förblött invärtes. Harry Hur illa skadad blev han? främlingen Han fick långtradarens släpvagns bakhjul över magen. Märta Och det betyder? främlingen Att han nästan gick av på mitten. Märta (får en chock) Harry Lugna dig, Märta. Han lever ju. Vi far genast allesammans till sjukhuset. främlingen Jag tänkte just föreslå att köra er dit. Harry Vi kör nog själva, men ni kan följa med. främlingen Tack, gärna. Harry Och sedan ska vi ta i tu med barnaöverköraren. (går med Märta och främlingen) Per Vi glömde fråga hur det gick för kusin Marianne. Tor Hon klarade sig ju. Per Ja, men hon fick se allting på kanske alltför nära håll. Tor Du har rätt. (går ut efter de övriga.) Scen 2. En steril väntsal i ett sterilt sjukhus. Alla sitter och väntar utanför operationssalen. Märta (efter en stunds tryckande tystnad) Jag står inte ut! Jag står inte ut! Harry (lägger armen om henne) Sansa dig, älskade vännen min. Du är ju sjukgymnast. Märta Men varför skulle det just hända mig och min yngste son! Per Var glad för att det inte hände någon av oss. 3

Tor Tänk om det hade hänt oss båda. Per Vad hade du då sagt? Märta Men här ligger en fjortonårig pojke som just står inför puberteten och blir överkörd så att kanske hela hans liv förstörs! Och mördaren går ännu fri! Harry Vi ska nog få tag på honom. Vi har hans registreringsnummer. Märta Det blir en process som kommer att dra ut i åratal medan min pojke bara dör! Per Såja, mamma, han dör nog inte så lätt. Tor Han vet att han har hela livet framför sig. Per Det är bara de första operationerna som blir svåra. (En läkare kommer ut. Alla reser sig.) Harry Nå? Lyckades det? läkaren (resignerad) Vi ska försöka igen. Märta Vad gick på tok? läkaren Vi måste ge honom en ny konstgjord urinledare. Precis när operationen såg ut att ha lyckats så brast allting igen. Men ni har tur. Det är ett mirakel att pojken lever. Per Som jag sa, han går nog inte åt så lätt. Märta Hur är det för övrigt? läkaren Han har utsikter att klara sig, men det blir en lång konvalescens, och de första operationerna är de avgörande. Bara vi lyckas ge honom en ny urinledare så har vi kommit den första viktigaste biten framåt. Harry Får vi träffa honom? läkaren Han ligger nu medvetslös, men kom tillbaka i morgon. Märta Jag kräver att få veta allt. Hur står det egentligen till med honom? Hur stora är hans chanser? läkaren Hans matsmältningsapparat fungerar. Det är njursystemet som är illa skadat, men egentligen beror hans väl och ve på någonting helt annat. Harry Vad? läkaren Jag tror att allt beror på om han själv vill leva vidare eller inte. (går) Per (tröstande till modern) Han går nog inte åt så lätt, mamma. Märta (beslutsam) Nej, det kan du ge dig sjutton på att han inte kommer att göra! Scen 3. Samma situation, 1 1/2 år senare. Harry Här sitter vi igen. Per Det börjar bli tjatigt. Märta Han måste klara det den här gången. Tor Det är den 38-e operationen på mindre än två år. Harry Ännu finns det liv och hopp. Märta Han måste klara det! Per Lugn, mamma, han klarar det säkert. Harry Om vi ändå kunde få hans avmagringsprocess att upphöra. Tor Det tror jag det, att han inte har någon aptit när han ständigt hela tiden bara måste ligga på operationsbordet medan vilt främmande mänskor aldrig tröttnar på att gräva honom i magen med vassa saxar och instrument. Harry Han är medvetslös, Tor. Tor Det tror jag det! Märta Sluta nu, gossar. Någonting säger mig att den här operationen är hans sista hopp. Harry Varför det? Märta Operationerna är oppe i antalet 38, och hans vikt är nere i 38 kilo. Det kan nu inte längre bli värre. 4

Per Vad far gör är alltid rätt, men vad mor känner är också alltid rätt. Tor Tro det den som vill. Harry Här kommer läkaren. (Samma läkare inkommer.) Nå, hur gick det? läkaren Operationen ser ut att ha lyckats. alla Äntligen! Harry Efter 37 misslyckanden! läkaren Det återstår bara att se att urinledaren den här gången verkligen håller. (En sköterska kommer ut och viskar allvarligt med läkaren.) O nej! (sätter sig ner förtvivlad och begraver ansiktet i händerna.) Harry (dovt) Operationen måste ha misslyckats igen. Tor Samma operation 38 gånger har misslyckats igen för 38-e gången. Får det vara sant? Märta Är det sant, doktor? läkaren (tar bort händerna) Tyvärr. Urinledaren har brustit igen. (alla står bedövade) Harry (efter en paus) Vad tänker ni göra? läkaren Det är bara att börja om från början igen. Någon gång måste det lyckas! (går) Märta Det här går inte längre. Vi måste göra något. sköterskan (som har stannat kvar) Vi har gjort allt som kan göras på något sjukhus i Finland. Men det finns andra sjukhus utomlands.... Märta (vaknar genast) Berätta vad ni vet! sköterskan På Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg arbetar man framgångsrikt med plastkirurgi, något som vi inte kommer att ha här ännu på flera år. Märta Säg mera! Säg mera! sköterskan Den ledande läkaren där inom plastkirurgins område heter Johansson och kallas för Plast-Johan. Kanske han skulle lyckas med en operation som här bara inte vill lyckas. Märta Vi tackar er tusenfalt för ert råd. Harry, så fort Berndt kommer ut från operationssalen sätter jag honom med säng och allt på ett flygplan och flyger med honom till Göteborg. Där ska den där Plast-Johan få operera honom. Harry Men Märta, är det realistiskt? Märta Det måste vara det, för det är troligen vår enda chans! Scen 4. På Plast-Johans mottagning, Sahlgrenska Sjukhuset, Göteborg. Plast-Johan och Märta. Plast-Johan Nej, jag vägrar. Märta Ni kan inte vägra! Plast-Johan Jag måste vägra. Fallet är för komplicerat. Märta Ni får inte vägra. Här har jag kommit flygandes från Helsingfors med ett helt enpersonssjukhus bara för att vädja till er som är den enda som kan rädda livet på Berndt. Då kan ni bara inte säga nej! Johan Jag beklagar, men jag vill ingenting ha att göra med er son. Fallet är för svårt, hans skador är för omfattande, era läkare i Finland har med sina primitiva klåparmetoder opererat bort alla tillfriskningsmöjligheter, och patienten vill ju inte ens äta. Hur kan väl jag rädda livet på ett så hopplöst fall? Märta Ni bara måste. (sätter sig på huk på golvet) Jag sätter mig här och matvägrar. Flytta mig om ni kan! Jag är professionell sjukgymnast. Den som rör mig slänger jag i väggen. Ingenting kan rubba mig härifrån förrän ni har lovat försöka rädda livet på Berndt. Johan (tyst först, reser sig sedan imponerad) Ni är en modig kvinna, fru Lindholm. Ni är oemotståndlig. Ni formligen tvingar detta patientpaket på mig. Jag måste väl 5

acceptera honom då, men jag kan inte garantera några som helst bestående operationsframgångsresultat. Er son kommer kanske att kunna räddas till livet för tillfället, men han kommer att förbli en patient i hela sitt liv, och hans liv kan även med de bästa tänkbara operationsresultat i vilket fall som helst inte bli långt. Märta Bara han får leva! Bara han får smaka på livet! Han är bara sexton år! Inte kan man förvägra en mänska hans liv i den åldern! Johan Ur mänsklig synpunkt har ni rätt. Jag ska göra allt vad jag kan, men jag ansvarar inte för konsekvenserna. Märta Det får han själv och jag göra. Johan Ske er vilja, tappra moder. Akt II scen 1. Två mödrar. Märta Inte vet jag hur det kommer att gå. Jag är nu hos min son varje dag och ligger ofta över på sjukhuset i en säng bredvid honom bara för att vara honom nära. Det är något märkligt med honom. En dag när jag var där började han plötsligt gråta. Han grät alldeles hejdlöst, och jag blev riktigt orolig. "Vad är det?" frågade jag honom, men han svarade att han inte själv visste varför han grät. Han bara grät, det var ett helt anfall, och han kunde inte själv redogöra varför. Nästa dag fick vi veta att hans kusin Marianne i Helsingfors just i den stunden då han gråtit hade gått bort. Hon var jämngammal med honom och lika frisk som han före olyckan. Hon var hans favoritkusin. Gun Men varför dog hon? Märta Som du vet, så var hon den enda som fick se Berndts olycka på riktigt nära håll. Hon älskade hästar och red gärna, men en tid efter Berndts olycka hade hon själv en olycka med en häst, som hon kom under. Hennes skador var lindriga, men snart visade det sig att en cancersjukdom hade slagit rot i henne. Snart led hon av en galopperande och mycket malign form av skelettcancer, hennes fall blev alltså ett klart parallellfall till Berndts, men hon dog medan han nu kommer att överleva. Gun Så han kände det på sig när hon dog utan att veta anledningen till sin egen häftiga sorg? Märta Just det. Jag tror att det skulle göra honom mycket gott om även du, som en annan mor till fyra barn, besökte honom. Gun Det ska jag gärna göra, även om jag har obehag för sjukhus. Märta Det är mänskligt. Varje sjukhus är en dödens förgård, och den blir bara hemskare för att man till varje pris försöker dölja det. Gun Men hur gick det för mannen som körde över honom? Åkte han inte fast? Märta Vi fick tag på honom till slut, och vi startade en skadeståndsprocess mot honom. Han vare en ung man som haft sitt långtradarkörkort i bara sex månader. Domslutet borde ha varit indragning av hans körkort, men han kom undan med ett lindrigt skadestånd. Han blev glad över den milda domen och bjöd efteråt min man och mina äldre söner på kaffe. Vi tackade nej, vi fann en sådan inbjudan ganska förnedrande, som om karlen ville släta över att han kört över Berndt, och sedan hörde han aldrig mera av sig. Han kunde åtminstone ha hållit sig underrättad om hur det gick för hans offer. Gun Var han finsk eller svensktalande? Märta Han var en helt enkel finsk man utan någon känsla för vad han hade lyckats åstadkomma. Gun Han är då egentligen också skyldig till kusinens död. Märta Kanske. Marianne stod Berndt närmast av alla. Men en sådan eventuell skuld är i så fall endast moralisk. Antagligen är en såpass okänslig person inte ens medveten om det själv. Han kanske rentav glömmer alltsammans – tills han själv en 6

dag kanske blir överkörd. Det är kanske orättvist, men vi kan aldrig sätta fast den skyldige för den chock som en liten flicka upplevde när hon framför ögonen på sig fick se hur hennes bästa kusin fick en långtradare över magen. Gun Det är ju ohyggligt! Märta Men vi lever, och vi ämnar fortsätta leva, och vi måste fortsätta leva med det. Därför behöver vi våra vänner. Vilken lycka att Harry hade en gammal körbroder här i Göteborg med villa och bastu och allt! Och era äldsta barn är ju i Berndts ålder. Gun Ja. Berndt är mitt emellan den nästäldsta och den nästyngsta. Märta Kanske de också med tiden skulle kunna bli Berndts vänner. Gun Det kan de säkert. Men jag ska börja med att besöka honom. Märta Det kommer att göra honom glad. Hans fall är nog mer än vad en moder orkar med, så det kan nog hända att han behöver flera. Scen 2. På sjukhuset. En avdelning för olycksskadade. En patient är blind och har ett fullständigt vanställt ansikte, andra patienter är fullständigt sängbundna, och så även den 16-årige Berndt, en utmärglad kropp med glest rött hår och med ett dussin apparater med slangar omkring sig vilka alla försvinner ner under lakanen i hans säng. Gun Är det du som är Berndt? Berndt (med pigga ögon) Jo, och du heter Gun. Du är visst konstnär? Gun Jo, jag har arbetat med lera, gips och terracotta i hela mitt liv. Berndt Jag roar mig här med att försöka åstadkomma lite mobiler. Lyckligtvis kan jag arbeta obehindrat med händerna. (ler och visar en mobil som hänger ovanför sängen.) Gun Den är ju riktigt vacker. Berndt Tycker du? Här är en annan som jag just håller på med. (drar upp en halvfärdig mobil från brickan framför sig.) Tror du inte den skulle passa till att hänga från en röd lampa? Gun Jo, men den lampan får nog i så fall vara ganska liten, så att den inte blir dominerande över mobilen. Berndt Precis min tanke också. Tyvärr har de andra i min familj inte riktigt samma estetiska sinne. Men sitt ner, för all del! Du är ju här för att stanna en stund hos mig, eller hur? Jag tror att vi två kommer att ha ganska mycket att prata om. Gun (sätter sig) Jo, nog verkar det så alltid. (ridå) Scen 3. En vridscens-scen. Plast-Johan (till några läkare och sköterskor) Den pojken ska inte utsättas för några fler operationer! Man har ju nästan opererat ihjäl honom! Här hjälper inga operationer längre. Vad han behöver är livslust. Låt honom äta ordentligt och komma utomhus och få frisk luft. Det är vad han mest av allt behöver. (till Märta) Ni brukade visst hela familjen ägna er ganska mycket åt friluftsliv, eller hur? Märta Vi var alltid mycket ute i skogen och ute i skärgården. Johan Bra. Jag har en gammal extra strandvilla ute på Onsala som ingen annan behöver. Den är från sekelskiftet och saknar värme, men ni får hemskt gärna hyra den om somrarna. Den ligger vid vattnet, och där finns också en badmintonplan. Se till så att din son äter ordentligt, så att han kan vara mycket utomhus när sommaren kommer. (lämnar scenen)

Märta (till Gun som kommer in) Hör du, Berndt vägrar äta igen. Vi kan inte tvinga honom att äta heller när han inte vill. Vi Lindholmar är så envisa när vi en gång har bestämt oss för något, och jag känner Berndt. Tror du att du kan besöka honom igen? Du har gott inflytande på honom. Gun Gärna det. (Märta försvinner. Gun återbesöker Berndts sjukhusavdelning och säng.) Hör du Berndt, vet du vad jag har med mig åt dig idag? Berndt Jag kan aldrig gissa. Gun (tar fram en liten terracottastatyett) Vet du vad det här är? Berndt Är det ett litet muminbarn? Gun Nästan. Det är ett drakbarn. Berndt Javisst ja! Nu ser jag! Vad skulle det väl annars vara! Det har ju en präktig draksvans och allt! Får jag ha det här i några dagar och visa det för de övriga på avdelningen? Gun Javisst. Det är ditt. Berndt Är det sant? Gun Jag skulpterar sådana på mindre än en timme. Det här var riktigt ämnat för dig. Berndt Det skall få en hedersplats. Det kommer att lysa upp hela sjukhuset. Jag tror redan det framstår som hela Sahlgrenska Sjukhusets mest levande väsen. Gun Det är skapat med glädje och ägnat att sprida glädje. Berndt Det har lyckats redan över all din förväntan, är jag säker på. När kommer du nästa gång? Gun Jag tänkte komma i slutet på den här veckan och ta även några av mina barn med mig. Berndt Hur många har du? Gun Fyra. Två är äldre än du och två är yngre. Berndt Du behöver bara ta med de äldre. De två yngre skulle bara få det tråkigt här på sjukhuset. Gun Vi får se vad de själva tycker. Ett tu tre kommer de alla fyra. Berndt De är välkomna i så fall, (indikerar patienten med förstört ansikte) men tänk på vad du kan utsätta dem för. Gun Jag är blödigast av alla i min släkt. Vad jag kan tåla kan nog mina barn också tåla. Berndt Jag ville bara underlätta det för dig. Gun Tack, Berndt. Jag önskar jag kunde underlätta något för dig. Berndt Det gör du med att bara komma hit och hålla kontakten med mig. Och jag vill gärna träffa dina barn. Gun Du är så underligt utåtriktad, som om du inte alls hade ont. Berndt (leende) Jag tänker inte på mig själv. (scenen försvinner och återgår till Johan och Märta) Johan Jag kan glädja er, fru Lindholm, med att er son har börjat äta på allvar. Märta Då kanske han snart äntligen kan lämna sin säng. Johan Det blir vårt närmaste mål, och jag tror nog att vi kan lyckas, bara hans nya livsvilja håller i sig. Märta Det måste den göra. Johan Det kan inte vi befalla om. Märta Det kommer den att göra. Jag känner Berndt. Hans envisa matvägran och önskan att motarbeta våra försök att hålla honom vid liv har avlösts av en ännu envisare livsvilja. Nu kommer han att leva. Johan Hur klarade ni av det? Märta Ensam hade jag inte klarat det, men jag hade en kollega vid min sida. Johan En annan sjukgymnast? Märta Nej, en annan moder. (Johan försvinner och Gun återkommer.) 8

Berndt har börjat äta. Nu kommer han att klara sig. Gun Det gläder mig. Nu gäller det att få ut honom. Vi har en stor fin trädgård utanför stan. Tror du man kan frakta honom ut till oss med säng? Märta Säkerligen. Så tog vi ju hit honom från Finland över havet. Gun Och mina äldsta söner musicerar. Tycker han om musik? Märta Det gör han säkert. Men vet du vad det innebär att Berndt nu klarar sig? Gun Nej. Märta Nu kan vi sälja vår villa i Helsingfors och flytta hit. Nu kan vi satsa allt på att Berndt kommer att bli frisk. Min man kommer hit och hjälper mig, det blir det nödvändiga extra moraliska stöd som jag behöver, Berndts konvalescens kommer att bli lång och svår, men nu är jag säker på att vi kommer att lyckas. Ingenting kan stoppa mig och honom nu. Gun Kanske ni rentav kan komma ut till oss och bada bastu? Märta En utmärkt idé. Det kommer säkert att gå så småningom. Vilken lycka att du och din familj fanns i staden!

Scen 4. I trädgården utanför sommarvillan vid Onsala sommaren 1964. Ett långt bord är dukat utomhus. Närvarande: hela familjen Lindholm och hela familjen Lanciai. Harry (reser sig med glaset i hand) Förlåt mig, men jag måste få störa stämningen lite när vi nu har ett så underbart väder och vi alla är så festligt församlade här idag, när Berndt fyller 18 år. Ni måste medge att den här alldeles ovanligt trevliga situationen kräver ett tal av huvudmannen för den ansvariga familjen. (flera bifallsrop) Egentligen vill jag bara hälsa er Lanciaiar välkomna. Ni anar inte vilken tur det var för oss att ni fanns till i den här vilt främmande staden bortom alla Finlands horisonter och så långt bakom Stockholm. Vi har en avgrund av mänskliga, psykiska och ekonomiska strapatser bakom oss, ett oblitt öde har under tre års tid fört oss genom en oblidkelig dödsskuggans dal som inte bara oupphörligt hotat Berndts liv men även hans båda föräldrars hälsa. Med nya goda vänners hjälp i Göteborg kan vi idag för första gången känna fast mark under fötterna och blicka mot ljuset från en klarblå himmel efter en fyraårig fasansfull skoningslös stormnatt. I sommar är Berndt ur sängen för första gången sedan den fatala dagen för fyra år sedan som rev hans och alla våra liv i trasor. Han har badat bastu, han har lärt sig segla, han har spelat badminton, och han har fått nya vänner. Trofasta vänner i Finland har aldrig svikit honom, men till dessas skara har slutit sig nya vänner av dyrbaraste tänkbara slag. Aurelio, gamle broder från M.M, låt mig få omfamna dig i en broderlig kram, (Aurelio reser sig och kommer fram,) med de enkla orden: vad vore vårt nya hem i Göteborg utan er? Vi sjöng tillsammans i Helsingfors under kriget, du dansade då redan med min blivande hustru, och efter 20 år har våra vägar åter förenats liksom våra hem. Och Gun, du godaste av mödrar, å Märtas vägnar vågar jag säga till dig: tack för att du blivit den extra moder åt Berndt som var just vad han behövde! Dina föräldrar och Märtas umgicks redan på 20-talet i Borgå, cirkeln har nu fullbordat ett varv och inleder ett nytt, och kanske våra barnbarn fortsätter var vi en gång slutar. Slutligen vill jag vända mig till er vackra dotter. Du kom till Berndt på sjukhuset först tillsammans med din moder, men sedan började du uppsöka Berndt på eget bevåg. Du har fått se det breda öppna sår som löper tvärs över hela hans midja, och du har stött honom som ytterligare en moder om än blott ett år äldre än Berndt själv. Du har blivit vad Berndt alltid har saknat, en syster. I vår familj är barnen bara män, även er familj har tre söner men även en välsignad dotter som, låt mig få säga det, utgör

pricken på iet i vår samvaro. Var hälsade och var välkomna alla! (höjer äntligen sitt glas.) Berndt Heja pappa! Tor och Per Svarstal! Svarstal! Aurelio (som återvänt till sin plats, reser sig) Jag är ingen talare, och därför är det bäst att jag fattar mig kort. Vårt hus stod öppet för er med bastu och sexhövdat mänskligt innehåll från det ögonblick då en gammal MM-broder uppenbarade sig i staden, och det kommer alltid att förbli öppet för er alla. Emellertid måste jag häpna över att ni till svar har öppnat två hus för oss i samma stad. Ni har inte bara lyckats skaffa er Göteborgs underbaraste villa av det lilla slaget utan därtill ett sommarhus vid vattnet med hela Onsala skärgård utanför tröskeln.... Harry Det är inte vårt. Aurelio Nej, men ni har öppnat det för oss, och det var dit jag ville komma. Dess värre kan vi i fortsättningen bara fortsätta begränsa oss till ett hus, som dock bara desto säkrare alltid förblir öppet för er alla. (sätter sig) Christian (12 år) Bravo, pappa! Gun (reser sig) Nu måste jag också få ha ett ord med i leken. Jag vet vad ni båda har gått igenom, Märta och Harry, och jag vill egentligen bara ge er ett erkännande för ert otroliga mod och civilkurage. Här har ni haft en absolut toppställning i Finland med Eklöfska affärsrörelsen i ryggen och en av Brändös berömdaste villor som hem. För er sons skull har ni lämnat allt bakom er i Finland, sålt hem och härd, lämnat tjänster och startat ett helt nytt liv på en helt främmande plats utan några som helst garantier för att kunna lyckas. Det är heroiskt. Märta Ni har hjälpt oss. Gun Vi har backat upp er i den mån vi har kunnat, och det kommer vi alltid att fortsätta med. Vi är en familj som alltid har haft det bra, medan ni haft det ännu bättre och fått ett skott i vattenlinjen. Det är en glädje för oss att kunna hjälpa er med det lilla vi kan. (sätter sig) Aurelio Nästa talare! Marcus (äldsta sonen Lanciai, 21 år, reser sig) Jag vill bara säga, att det är roligt att vara tillsammans med er Lindholmar. Vi har haft roligt tillsammans i sommar, ni tvillingbröder är något äldre än oss och har lärt oss mycket, och jag är bara tacksam om det fortsätter. Med er kan min syster äntligen dansa Cha-cha-cha, med er har jag kunnat dyka i riktig grodmansdräkt från Gottskärs klippor, vi har festat tillsammans, och det är vi glada för. Det tror jag var allt. (sätter sig.) Berndt (reser sig) Får jag säga en sak. (alla tystnar) Vad jag vill säga är någonting helt annat. Jag vill bara att mänskor ska vara glada och lyckliga omkring mig. Okej, pappa, en lång natt är över, men låt den vara över. Glöm sorger och bekymmer. Lev i stället, och ta det inte så förbannat högtidligt. Vi är bara vanliga dödliga mänskor allesammans, och låt oss vara tacksamma för det, för egentligen har vi ingenting annat att vara tacksamma för. Vi har fått vårt liv, och det ska vi använda, det spelar egentligen ingen roll hur, bara vi har roligt. Jag är tacksam för att ha fått er som vänner, men alla mänskor är mina vänner. Det första Christian sade till mig när vi en gång satt vid köksbordet hemma hos er var: "Kan du räcka mig en apelsin?" Mamma hann före och räckte honom apelsinen, men med sin enkla förfrågan visade han att han såg mig som ingenting annat än en vanlig mänska som alla andra, och det vill jag att alla ska göra, för det är den bästa behandling jag kan få. All mänsklig hjälp är värdelös för mig om jag betraktas som en invalid och inte som en mänska. Det var egentligen allt vad jag ville ha sagt. Tack för att ni har kommit på min födelsedag. (höjer sitt glas med saft. Alla skålar, och stämningen blir hjärtligare än någonsin.)

Akt III scen 1. 1 maj 1965 hos Lanciais. En trivsam öppen salong. Det bjuds på mjöd och struvor, och det sjungs kvartettsånger: Bellman, Marschner, serenader, svenska folkvisor m.m. Margherita syns med en intressant fästman. Det ringer, och Lindholms kommer in utifrån: Harry, Märta och Berndt. Gun Stig in! Stig in! Ni kommer precis när kvartettsångarna har satt i gång och här är som mest mänskor! Märta Det här är ju precis som hemma i Finland vid den här tiden. Harry Finns det mjöd och struvor kvar? Gun Naturligtvis! Det blir alltid över efteråt. (Kvartettsångarna klämmer i med "Bort allt vad oro gör".) Margherita (efter sången) Hej, Berndt! Berndt Det var länge sen! Margherita Du blir bara friskare för varje gång! Berndt Det är meningen. Mitt enda problem just nu är njurarna. Margherita Vad är det med dem? Berndt Jag har bara en som fungerar, och den fungerar dåligt, så de kanske måste ge mig en ny. Margherita En njurtransplantation? Berndt Det är kanske oundvikligt. Men vem är din kille? Margherita Tore Hedström, datorgeni på Chalmers Tekniska Högskola. Berndt Aha, en teknolog. Trevligt att råkas! (skakar hjärtligt hand med honom.) Tore Du har ett fast handslag. Berndt Ditt kunde vara fastare. Tore Jag trodde du var klen. Berndt Även om allting annat är klent kan man skaka hand ordentligt så att den andra känner att man ändå menar något med sin hjärtliga hälsning. Tore Det ska jag tänka på. Margherita Kom nu, Tore. Var inte så blyg. Du måste smaka på vårt mjöd. (går bort till flaskorna med Tore. Berndt drar sig åt sidan. Sångarna klämmer i med "Fridolins dårskap".) Berndt (avsides) Vad är jag mot en teknisk ingenjör från Chalmers? Högst en grå skugga utan framtid. Alla älskar denna livssprudlande unga flicka, och alla vill ha henne, men ingen kan känna djupare för henne än jag, ty jag kan aldrig få henne. Var glad, Margherita, och unna dig att leva det ljuva fria liv som jag tills vidare bara kan drömma om. Dansa cha-cha-cha med mina bröder, lev med dina kavaljerer och fästmän, gift dig och få barn och bry dig inte om mig, som bara måste kräva allt av mina medmänskor utan att egentligen kunna ge dem något. Kanske jag någon dag i framtiden kan bli en fullt normal mänska och även jag gifta mig och få barn, men då är det för sent för Margherita. Hon kan inte vänta på mig, ty hon är frisk och levande som ingen annan. Jag kan bara älska dig på avstånd som en hemlig beundrare utan chanser, och det får bli min enda glädje med dig, medan tusen plågor skall gnaga i mig för varje ny fästman du finner åt dig utan att ana mina känslor. Margherita (kommer tillbaka) Kan du dricka mjöd, Berndt? Berndt Jag var alltid bäst på att dricka mjöd av alla på första maj. Jag har nästan glömt hur det smakade. Margherita Vågar jag bjuda dig? Berndt Om det smakar gott är det ingen fara. (dricker) Jo, just så brukade det smaka när det smakade som bäst. Hur brygger Gun det? Margherita En öl, vatten, lite farinsocker, russin, lite jäst och lite honung. Berndt Här fattas nu bara en riktig tjinuskij-tårta, så har jag fått hela min barndom tillbaka. 11

Margherita Det kan vi nog ordna. Men vad tycker du om min fästman? Berndt Du kan nog inte få någon bättre. Men var är dina bröder Marcus och Michael? Jag glömmer aldrig när de spelade för mig ute i trädgården här när jag ännu var paket. Margherita (blir något brydd) Michael håller tyvärr på att spåra ur. Han kommer bara hem till nätterna och sover då till klockan tolv på dagen. Han har blivit popmusiker på heltid och är just nu i Stockholm för att försöka bli en stjärna där. Berndt Det var inte dåligt. Är han bra? Margherita "Why Not" är ett mycket bra band som dock inte får de framgångar som de förtjänar. Därför försöker Michael nu på egen hand. Berndt Hoppas han lyckas. Margherita Det verkar inte som om han skulle göra det. (Tore återkommer.) Där är du! Kom nu så går vi ut i trädgården! (går ut med Tore.) (Berndt drar sig avsides. Sångarna sjunger "Warum bist du so ferne".) Scen 2. Gun och Aurelio. Aurelio Det kan inte fortsätta så här. Jag kan inte fördra det. Gun Men han är en ung man och måste få leva som han vill. Aurelio Så länge han inte är myndig har han ingen rätt att få leva som han vill. Han kan inte leva som han vill. Han är inte mogen. En 18-årig ung man som sover varje dag till klockan två och tillbringar kvällarna och nätterna med att spela dålig musik i dunkla krogar och källare och umgås med utsvävande kolleger – jag kan inte ha en sådan boende gratis i mitt hus! Gun Men han förtjänar ganska mycket pengar.... Aurelio ...som han omedelbart slösar bort på elgitarrer och sidenskjortor med tjafskragar och ett utsvävande liv! Inser du inte att hans umgänge är skadligt för honom? Han blir ju bara slöare, trögare, mera omöjlig och mera arrogant! Gun Vad vill du göra med honom då? Aurelio Skicka ut honom på arbete! Låt honom lära sig hantera yxan i vildmarken tillsammans med riktiga skogshuggare! Då skulle han bli en mänska igen. Gun Jag ska tänka på det, men jag tror inte han vill det. Aurelio Jag kan inte ha min son sovande hemma varje dag till klockan två! Gun Jag förstår det. Du får då trösta dig med att han är mindre och mindre hemma. Nå, vad ska vi göra med Margherita? Aurelio Hon får inte sluta skolan. Hon måste plåga sig igenom den. Hon har ju bara ett enda år kvar. Gun Hon säger att hon vill avbryta gymnasiet för att gifta sig och få barn. Aurelio Med vem? Gun Hon har många som uppvaktar henne. Aurelio Jag tålde inte den första, och jag tålde inte den sista, och det var bara en där emellan som jag tålde. Gun Jag vet. Tore. Aurelio Ja. Han var åtminstone en intressant människa. Vet du varför det tog slut? Gun Jo, det vet jag. Aurelio Nå? Gun Han avbröt sina studier och kom på dekis. Han har sedan dess experimenterat med droger. Det var kanske där Margheritas problem började. Aurelio Det var tråkigt att höra. Var han inte ett teknologiskt geni? Gun Jo, han var mycket lovande, men något gick snett. Aurelio Har Michael också experimenterat med droger? Gun Det vet jag inte. 12

Aurelio Det har han säkert med de vagabonder och parasiter som han umgås med. Gun Kalla inte hans musikervänner för parasiter. Aurelio Kalla dem inte för musiker. De står ju bara och vrålar. Gun Tillbaka till Margherita. Hennes depressioner är mycket svåra, och vi måste göra någonting åt saken. Aurelio En läkare? Gun Finns det någonting annat? Aurelio En psykiatriker? Gun Det finns ju mediciner mot allt numera.... Aurelio Nåväl. Jag ska ta kontakt med doktor Eriksson på Lillhagens sjukhus. Komme vad som helst, men vår dotter får inte avbryta sin skolgång. Scen 3. Märta och Plast-Johan. Johan Jag beklagar, fru Lindholm, men Berndts ena njure håller på att ge upp. Situationen är kritisk, en njurtransplantation är en svår operation som ej får utföras om den inte säkert lyckas, Berndts blodgrupp är sällsynt, och vi ser ingen njure i sikte. Märta Hur länge kan han leva? Johan Högst två år till, om han inte får en njure. Märta Hur stora är chanserna att ni kan få en rätt njure? Johan Mycket små. Märta Vad tänker ni göra? Vad föreslår ni? Johan Vi kan bara vänta och hoppas och ge Berndt påfrestande dialysbehandlingar, som inte är roliga och som ytterligare kan förkorta hans liv. Märta Ni har inga andra idéer? Johan Inte just nu. Märta Ni har alltså inget initiativ att komma med. Då ber jag själv att få komma med ett förslag. Jag har samma blodgrupp som Berndt. Ta en njure av mig. Johan Ert mod upphör aldrig att imponera på mig, fru Lindholm, men vet ni vilka risker ni skulle ta? Märta Jag är så frisk som en människa i min ålder kan vara. Mina njurar är bara 50 år gamla och kan arbeta i minst 20 år till. Vad kan det leda till för annan skada för min del än ett förhöjt blodtryck? Johan Det kan förkorta ert liv. Märta Vad gör det om Berndt får leva? Johan (efter en paus) Ert förslag är inte ointressant. Ni är, som jag alltid har sagt, en modig kvinna. Om det inte dyker upp andra alternativ är det möjligt att ert förslag dock skulle kunna bli den definitiva räddningen för Berndt för en avsevärd tid framåt. Men operationen är svår och får inte misslyckas. Vi måste noga överväga varje tänkbar risk både för er del och för Berndts del.... Märta Jag gav honom hans liv, och det var mitt livs största glädje. Jag offrar gärna mitt liv för att rädda hans. Johan Som sagt var.... Märta Lägg mig på operationsbordet och skär ut en njure från min kropp. Jag är beredd när som helst. Johan Vi skall återkomma till saken längre fram. Kanske dyker det upp en annan lösning.... Märta Jag vet hur känsliga njurtransplantationer är. Och jag vet att min njure säkert kan rädda Berndt. Johan Men kanske bara för 20 år, som ni själv sade....

Märta 20 år är en hel livstid. Berndt har redan lärt sig konsten att ta vara på livets flyktighet. Johan Nåväl, fru Lindholm. Vi ska noggrant diskutera och överväga saken. Diskutera det även gärna med er man. Märta Givetvis. Scen 4. Margheritas studentfest i maj 1967. Aurelio (med champagneglas, stiger upp och håller tal inför gamla och unga, inte särskilt snofsigt men ej heller illa klädda, dock sommarbetonat utstyrda, glada mänskor.) "Efter många om och men, togs studenten sen," har Berndt skrivit till Margherita i sin lilla bokpresent till henne, och i all sin enkelhet uttrycker väl den versen allt. Hon har bytt skola fem gånger, hon kämpade sig igenom en urusel folkskola var hon drogs med den skolans sämsta lärare, hon kämpade mot skrynkliga och fanatiska nunnor i katolska skolan, hon kämpade mot nervsammanbrytande rektorer i Burgården, hon kämpade sig igenom hela flickskolan, och slutligen kämpade hon genom hela gymnasiet på latinlinjen mot skolans egen Eichmann. Hon har ofta velat sluta, avbryta, hoppa av och göra något annat, vi har satt tusen mänskor till att hjälpa henne till rätta, bland annat flera fästmän, av vilka en, den bäste, sitter här, (visar mot Tore,) hon har fått mediciner av psykiatriker, neuroleptika av farmaceuter, ryggkotsbehandlingar av kiropraktiker, semestrar i Spanien och dragarhjälp med traktorer, och allt för att hjälpa henne nå fram till denna dag. Slutligen har vi nått fram, efter många om och men, men, tro det eller ej, studenten togs faktiskt sen. Det blev trots allt till slut det enda rätta utan att man för spolning behövde vidta någon closetta. Jag gratulerar, efter att ha gatugrälat i så många år för den här sakens skull, och jag hälsar er hjärtligt välkomna med tömmandet av årets första glas champagne. Skål! (alla dricker och ropar skål. Det blir musik och underhållning och glatt samspråk alla mellan alla.) Berndt Jag kan inte se Michael här. Var är han? Margherita Han är den enda som fattas. Han har rest till England. Berndt För att spela? Margherita Nej, inte alls, utan för något mycket intressantare. Tore har just kommit hem från England och kan berätta om det. Tore Ja, hör du, som alla vet så har jag varit borta de senaste åren på olika trippar. Tillsammans med två andra var jag till exempel den första som förespråkade LSD här i staden. Därmed kom min utbildning av sig. Sen dess har jag varit hängiven åt droger. Men nu har jag hittat något nytt, och sedan dess är jag helt fri från droger. Margherita Det är en sorts filosofi med ett terapeutiskt system. Berätta mera, Tore. Tore Det är studier i det undermedvetna som går ut på att oskadliggöra det undermedvetnas skadliga effekter. Berndt Då är det ingenting för mig men kanske något för Michael. Gick inte han på droger också? Margherita Det var just vad han gjorde. Christian visste genast att den här ideella rörelsen i England skulle bli Michaels räddning, han är säker på att Michael ska komma hem drogfri, och nu först berättar han för mig att Michael alltid har haft en haschpipa stående på deras gemensamma skrivbord i deras sovrum. Michael har hållit på i åratal utan att föräldrarna har haft en aning om det. Berndt Bjöd han Christian? Margherita Det tror jag inte. Med Christian har Michael bara brukat göra det som är värre. Men det är inte omöjligt. Berndt Men det är ju förskräckligt! Då är ju faktiskt vad som helst bättre. Margherita Som du ser är Tore fullständigt ren och normal igen genom sin terapi. 14

Berndt Vad gjorde de med dig? Tore En sorts biktpsykoanalys med lögndetektor. Margherita Nu reser alla våra vänner och kolleger över till England för att gå igenom samma sak. Berndt (kallt och kritiskt till Margherita) Känner du några narkomaner? Margherita I en krets som jag umgåtts med har det varit mycket inne att syssla med sådant. Jag hade en narkoman som fästman en gång. Berndt (i samma ton) Varför? Margherita Fråga inte mig. Varför får man fästmän? För sent får man veta deras avigsidor. Berndt Och du själv? Margherita Aldrig. Berndt Och Marcus? Margherita Han har nog prövat på det men föll aldrig för det. Fråga honom själv. Tore Margherita tänker själv fara över till England ändå. Hon vill bli av med sina psykiska mediciner. Berndt Jag hoppas du kommer tillbaka. Margherita Det gör jag säkert. Tore Med en ny fästman. Margherita Det vet man aldrig. Marcus (kommer) Men Margherita, varför dansar du inte? Margherita Jag måste ju underhålla mina gäster. Berndt Har du knarkat, Marcus? Marcus Jag har försökt, men jag lyckades inte. Det var bara dumt och meningslöst och inte ens någon njutning. Berndt Tack och lov! Och ändå vill du släppa iväg din syster till England, där alla popband gör reklam för droger. Marcus Jag vet. Jag önskar hon kunde vara lika kritisk som jag. Berndt Så du tror inte på Tores terapeutiska psykoanalytiska system med lögndetektor? Marcus Man måste vara kritisk. Men kom nu, Marghe. Någon måste inleda dansen, så varför inte vi? Låt mig få bjuda upp dig. (Han för ut sin syster på dansgolvet. Musiken blir spansk, och dansen övergår till ett slags tjurfäktning där Marcus är tjuren. Alla står omkring och tittar och skrattar och jublar.) Berndt Det märks att de har varit i Spanien! Tore Hur har det för resten gått med alla dina operationer? Är de färdiga ännu? Berndt De blir aldrig färdiga, men jag har precis fått en ny njure. Hoppeligen är det inledningen till en stadigare förbättring. Tore Men är det inte svårt att transplantera njurar? Det gör man väl ytterst sällan, då det är ett så ytterst känsligt organ. Berndt Helt riktigt. Man kan få vänta i åratal på en ny njure då det är så mycket annat utom bara blodgruppen som måste stämma. Tore Hur fick du din? Berndt Min mor gav mig sin ena njure. Tore Så nu har ni båda vardera bara en enda njure? Berndt Ja. Tore Hur länge räknar ni med att få leva? Berndt Min mor kanske femton år, om hon inte överanstränger sig. Själv har jag faktiskt anledning att för första gången på sju år kunna se en aning ljust på framtiden. Tore Älskar du fortfarande Margherita? Berndt Om. Tore Hon är din. Du får henne. 15

Berndt Men hon har ju så många andra som kommer före. Tore Förr eller senare blir hon nog din i alla fall. Berndt Min mor och hon kommer mycket bra överens. Men jag skulle nog bli för beroende av henne, liksom jag nu är det av min mor. Tore (i förtroende) Jag tror ändå att ni två skulle passa för varandra. Berndt Varför? Tore Ni är så extremt utåtriktade båda två. en gäst Hej, Tore! Berätta mera om Scientology för oss! (Han blir upptagen av andra vänner.) Berndt (avsides) Är en sådan lycka möjlig? Nej, i alla fall inte ännu. Låt henne komma över alla sina lekar. Låt henne nosa på den här nya rörelsen, låt henne avverka ett antal friare och fästmän, och låt henne bli mogen. Hon kan ändå aldrig bli din förrän hon själv vill det. Hon har ju till och med tillhört din egen bästa vän i Finland. Om en sådan lyckodröm alls kan fångas så kan bara tiden ge dig den i dina händer, och jag måste i så fall vänta ut tiden. Hur länge? Kanske tills jag dör. Scen 5. Gun och Märta. Lanciais hem, hösten 1967. Märta Hör du Gun, vad är det som egentligen försiggår i din familj? Jag får höra så underliga rykten. Vart har Margherita tagit vägen? Gun Hon har kommit hem från England och bor tillsammans inne i stan med en ung violinist som hon träffade där. Märta Tänker hon gifta sig? Gun Det tror jag inte. Hon har blivit scientolog. Märta Vad betyder det? Gun Det är den nya läran som räddade Michael. Märta Det är just om det som jag får höra så underliga rykten. Har det inte också stått i tidningarna om den? Kostar den inte hemskt mycket pengar? Gun Den har räddat två av mina barn. Därför kan jag inte se någon nackdel hos den. Märta Hur räddade den Margherita? Hon behövde väl inte räddas från något? Gun Hennes antidepressiva mediciner höll på att förstöra henne. Efter att ha blivit fri från dem har hon fått tillbaka sin intuition. Det är mer än guld värt. Märta Varför tog hon över huvud taget mediciner? Var det alla hennes fästmän? Gun Det spelar ingen roll. Hon är bättre nu. Märta Betyder detta att du också har blivit – vad var det du sade att det hette? Gun Scientolog. Ja. Vi har alla blivit det, och Aurelio kommer också att bli det. Märta Marcus också? Gun Marcus har lämnat sina studier och flyttat till England och arbetar där för rörelsen. Märta Och Christian? Gun Christian tänker sluta skolan och fara över till England. Märta Men han har ju nyss börjat i gymnasiet? Tänker han avbryta det? Gun Ingen tvingar honom till det. Han vill det själv. Märta Och vad säger Aurelio? Gun Det får du fråga honom. Märta Tänker du också gå in i rörelsen? Gun Märta, du måste förstå mig. Jag är yngre än du men är moder som du. Den här rörelsen har räddat två av mina fyra barn från en farlig nerförsbacke och kanske undergång. Är inte det tillräckligt för att en moder ska vara den rörelsen tacksam för resten av sitt liv och i möjligaste mån göra allt för den? Märta Jag skulle svara ja till båda sakerna om den här rörelsen inte kostade pengar. Inser du inte, Gun, vad för ett bedrägeri som måste dölja sig bakom en 16

väckelserörelse som kostar pengar? Även psykologi och psykiatri är ju bara värre som bedrägerier ju mera de kostar. Av allt sådant är det bara katolsk bikt som är vettig nog att vara gratis. Hur mycket har ert engagemang kostat er hittills? Gun Bara tre tur- och returresor till England och ett banklån för Michaels del. Märta På hur mycket? Gun Sex tusen kronor. Märta Som Aurelio får amortera och betala? Gun Han har gått med på det för Michaels skull. Märta Det här är bara början, Gun. Om ni menar allvar kommer ni att ruinera er. Hela din mans livsverk och hela din familj kan gå förlorad. Gun Menar du att det hade varit bättre om Michael förblivit narkoman och Margherita blivit mer och mer beroende och fördummad av psykiska mediciner? Märta Naturligtvis inte, men ni kan inte ge era liv åt en dylik företeelse som denna amerikanska kvasireligion bestående av kommersialiserad buddhism korrumperad med science fiction. Gun Du vet inte vad du säger. Märta Och du vet inte vad du gör. Gun Jag måste tänka på mina barn. Märta I stället för att förlora två riskerar du att förlora alla fyra plus dig själv. Har ingen annan avrått dig från detta äventyr? Gun (bedrövad) Alla mina vänner är kritiska. Ingen förstår mig. Märta Jag förstår dig mycket väl. Ni är alla vilsna och saknar ryggrad. Därför söker ni den någon annanstans, men ni bara lurar er själva. Ni faller därmed in under den större kategori av mänskligheten som vill låta sig bedragas och låter hellre andra tänka åt er än tänker själva. Gun Du är hjärtlös och cynisk. Märta Nej, saklig, realistisk och praktisk, som jag tror att också Aurelio är. Jag är inte rädd för döden, jag vet vad den handlar om, det att jag offrade min ena njure för Berndt är i själva verket en biljett i förskott till den sista resan, men ni vet ingenting om dödens allvar och leker därför med den utan att ana att dess skorpion har en dödlig tagg i stjärten som kommer att hugga djupt. Gun Vi kommer ingen vart med det här, Märta. Acceptera vad vi gör och förbli våra vänner. Ni måste inskränka er till en okritisk hållning, eller också skiljs våra vägar. Märta Jag måste få höra Aurelios mening om saken. Han är i alla fall äldre än oss båda. Gun Det kan jag inte hindra dig från. Märta Jag ska se till att han och Harry träffas en dag ordentligt. Scen 6. Harry och Aurelio. Aurelio Nu har den sista också blivit besatt av sjukdomen. Harry Vilken sjukdom? Aurelio Den där affärsrörelsen i religiös förklädnad från Amerika som redan har gjort mina tre äldsta barn alldeles snurriga och blåögda. Nu har Christian också fallit. Harry Hur är det möjligt? Aurelio Han kräver att få avbryta sin skolgång utan att fatta att han ödelägger sin egen framtid. I stället vill han studera Scientologin. Och han är bara sexton år. Harry Kan du inte tvinga honom att fortsätta, som du gjorde med Margherita? Aurelio Jag har försökt allt. Hans bästa lärare har bearbetat honom, hans rektor har talat med honom, till och med hans klasskamrater har försökt tala honom till

rätta, men han har bestämt sig, och jag har fyra andra i min egen familj som stödjer honom mot mig och mot bättre vetande. Harry Är de andra tre alldeles hopplöst förlorade? Aurelio Michael ska bli professionell scientolog på heltid, och för att kunna bli det har han tvingat mig till nya banklån för att en sådan värdelös bluffutbildning ska kunna finansieras. Harry Den här religionen är med andra ord ett amerikanskt affärsföretag? Aurelio Just det och ingenting annat! Och den lever på att suga ut oskyldiga lättrogna och lättlurade barn som mina som inte har ett hum om pengars betydelse! Harry Och Margherita? Aurelio Margherita har flyttat samman med en sådan där scientolog, och han är hennes mest värdelösa fästman hittills. Han är en tyst, obegåvad och lat sengångare, och med honom lever hon i synd! Harry Hon tycks kunna ta hand om avsigkomna karlar. Aurelio Gud vet varför de alltid måste vara avsigkomna. Harry Nå, och Marcus och Gun? Aurelio De är båda helt förlorade också. Marcus är i England nu som slavarbetare åt firman, och Gun tror fullständigt på rörelsens ofelbarhet. Mitt enda hopp var Christian. Majoriteten har nu ryckt honom med sig i sin vettlösa självdestruktiva marsch mot undergången, som barnen förtrollade av råttfångaren från Hameln och hans pipa, och jag står maktlös och ensam med förhöjt blodtryck. Och min firma går åt helvete. Harry Riskerar du avsked? Aurelio Jag kämpar tills vidare. Harry Jag beklagar din familjs öde. Vi höll på att förlora Berndts liv, men alla medlemmarna i din familj tycks ha sålt sina själar, vilket nästan är värre. Men ett sådant fall måste nå ett botten och sedan vända. Aurelio Tror du det? Harry Till och med Berndts öde har ju vänt i positiv riktning, vilket vi aldrig förrän i år trodde var möjligt. Men det tog sju år.... Aurelio Just nu är hela min familj hopplöst förlorad. Men jag tänker aldrig falla för samma svindel och bluff. Hör du det? Aldrig! Harry (fattar hans hand) Då ska du se att det även finns hopp för de andra. Aurelio Tyvärr måste jag som realist tvivla därpå. Harry En hopplös situation är aldrig allvarlig, och en allvarlig situation är aldrig hopplös. Aurelio Men är den inte det ena så är den det andra. Harry I vilket fall så ligger det en tröst i att det ena måste utesluta det andra. Aurelio Jag hoppas du har rätt, men just nu ser jag ingen ljusning i mörkret. Harry Det är höst nu. Ha tålamod. Aurelio Det är det jag aldrig har haft. Harry Inte undra på då att du då får högt blodtryck. Men, min bäste vän, tänk nu efter ordentligt, det är ju en helt omöjlig situation. Är det ett bedrägeri, vilket det ju är, så måste de ju genomskåda det förr eller senare. Då blir de besvikna och återvänder till livet en erfarenhet rikare. Förhoppningsvis går de inte sedan på en lika stor bluff igen. De måste ju se det. Inget av dina barn är ju dumma. De är kanske något bortskämda av din sunda ekonomi och dess solida trygghet jämte din kärvänliga hustru, jag kan inte tänka mig någon mera idealisk moder i världen utom Märta, så naturligtvis är de lite naiva och godtrogna. Det blir bättre när de vaknar ur drömmen, vilket de måste göra. Inga drömmar är varaktiga, och i synnerhet inte ekonomiska drömmar, som den här amerikanska svindeln. Som en tornado måste den upplösas av sig själv. Aurelio Men vi är mitt i stormen nu och kommer inte ur den. 18

Harry Då måste du helt enkelt koncentrera dig på att bara överleva. Och den här amerikanska gurun, den här affärsmannen som hittat på det här science fictionreligiösa skojet, vem som helst kan ju se på honom att han inte är någon seriös person. Jag har aldrig sett en fulare eller mindre övertygande guru. Han är kanske världens största självbedragare. Han är ju som en parodisk summa av alla en galen vetenskapsmans schabloner. Aurelio Risken är att du har rätt. Men varför skulle då just min familj råka ut för honom? Scen 7. 1-a maj 1969 hos Lanciais. Klientelet helt annorlunda mot scen 1. Man ser långhåriga ungdomar, en ung dam utan behå med alltför litet barn på armen och allsköns löst folk. Icke desto mindre förekommer det även kvartettsång, mjöd och struvor. Det ringer på dörren. Berndt, Märta och Harry kommer in. Gun Stig in! Stig in! Ni kommer precis när kvartettsångarna har satt i gång och här är som mest människor! Harry Är vi välkomna trots revolutionen? Märta Tyst, Harry. Låtsas att allt är som vanligt. Berndt Huvudsaken är att kvartettsången är den samma. (de kommer in. Gun försvinner bland myllret.) Harry (stannar i tamburen) De här mänskorna är visst lite annorlunda mot vad vi är vana vid. Märta Försök att inte bry dig om det. Berndt Lanciais umgänge har minskat i ålder. Harry Jo, medelåldern kan inte vara långt över tjugo. Är det där en flicka eller pojke? Berndt Det spelar ingen roll. Han eller hon är scientolog. Harry Det förklarar saken. Berndt Här är i alla fall ett bekant ansikte. Var är dina syskon i år, Christian? Christian (17 år) Margherita är kvar i England liksom Marcus och Michael. Harry Och du? Christian Jag stannar här. Harry Är inte du också scientolog? Har inte du också varit i England? Christian Jo, men jag kom tillbaka. Märta Och vad gör du nu när du inte längre går i skolan? Christian Kom med så ska jag visa. (visar vägen ner för en källartrappa. De försvinner.) Aurelio Vart tog Lindholms vägen? Gun Jag tror att de följde med Christian ner i hans rum. Jag gissar att han tänker spela för dem. Aurelio Nå, då kommer de tillbaka. Jag hoppas de inte känner sig alldeles försummade av oss i detta hemska sällskap av alla dina unga scientologvänner. De tränger ju ut alla normala mänskor från vårt hus. Gun Säg inte så. Kvartettsångarna är kvar. (Kvartettsångarna sjunger "Bort allt vad oro gör". Deras standard har deklinerat, och entusiasmen har förbytts till vemod. Icke desto mindre applåderar några av de äldre.) Aurelio Den här första-maj-dagen kommer att gå till historien som den hemskaste under alla våra tretton år. Kvartettsångarna börjar redan bryta upp, och sedan blir det bara löst folk kvar. Gun Här kommer Lindholms. Harry (fullständigt betagen) Det var någonting det! Gun Vad spelade han för er? 19

Harry Chopins ballad i f-moll och fullständigt felfritt och med en fullständigt förtrollande, övertygande och rätt känsla. Er unge son förstår Chopin! Märta Jag visste alltid att han var skicklig, men jag har aldrig hört honom spela förut. Berndt Med den musiken kan han kanske rädda familjen. Gun Vad menar du, Berndt? Han är lika mycket scientolog som nästan alla andra här. Harry Kom han inte besviken tillbaka från England? Gun Man blir inte besviken i vår religion. Han kom tillbaka men bara för att fortsätta studera ämnet här. Harry Han verkar mera ha studerat musik, vilket han nog också kan lära sig mera av. Märta Börja inte nu igen, Harry. Så länge det finns musik finns det hopp, och låt oss nöja oss med det. Berndt Hur gick det med violinisten som Margherita levde tillsammans med? Christian De flyttade tillsammans till England, men Per Gardström kom tillbaka igen. Sen har han försvunnit. Hans föräldrar ringde en gång hit från Linköping för att fråga oss var han fanns, men vi visste det inte. Berndt Och var är Tore i år? Är han också i England? Christian Nej, han kom också snart tillbaka. Berndt Är han fortfarande scientolog? Christian Nej, han har återvänt till drogerna. Berndt Fann han dem vara bättre? Christian Åtminstone fann han den frälsningen vara mänskligare. Berndt Och du? Är du engagerad i rörelsen? Christian Jag är neutral, alltså varken för eller mot. Berndt Men du har inte återupptagit gymnasiet? Christian Nej. Berndt Varför inte det? Christian Jag måste först gå till botten med scientologin, musiken och litteraturen. Berndt Vad väntar du dig att få ut av scientologin? Christian Jag vet inte. Det är därför jag måste göra det. Men när jag är färdig och har förstått den ska jag gärna återkomma och meddela resultatet. Berndt Du är välkommen. (Christian går för att sköta om mjödutskänkningen.) (avsides) Din musik lovar mycket och kanske en lösning på min fråga. Jag tror att den om något kan rädda både dig själv, din familj och knäcka den scientologiska nöten, ty klassisk musik är höjden av klartänkthet och tankeskärpa. Du om någon, Christian, kan genomskåda och avslöja scientologin. Gör det för din egen familjs skull! – Och för min skull, som kanske aldrig kan återfå Margherita. Akt IV scen 1. Högbergs silversmedja på Aschebergsgatan i Göteborg, hösten 1970. Christian (19 år) kommer in i butiken. Christian Kan man få tala med Berndt? expediten Javisst. (går in till smedjan) Berndt, en ung man söker dig. Berndts röst (bakom kulissen) Vem är det? expediten Jag tror att det är Christian. Berndt Bra. Jag kommer. (Småningom blir han synlig. Han har blivit fet av kortison. På vägen ut i butiken stöter han olyckligtvis ena höften i dörrposten, just var en av hans katetrar sitter. Utan en min:) Aj. (Christian inser genast Berndts ohyggliga smärta.) 20

Christian Hej, Berndt. Jag ville bara lämna tillbaka boken vi lånade. Berndt Javisst. Var det det enda du ville? Christian Egentligen inte. Minns du vårt samtal på första maj för ett och ett halvt år sedan? Berndt Ja. Christian Jag tog fullständigt avstånd från scientologin för precis ett år sen. Berndt Det gläder mig. Vad gör du i stället? Christian Det var det jag ville tala med dig om. Berndt Berätta. Christian Jag skriver och komponerar. Det är allt. Berndt Det är inte litet. Christian Jo, det är litet. Alltför litet. Berndt Har du tänkt återuppta skolgången? Christian Nej. Berndt Varför det? Christian Därför att jag tänker begå självmord. Berndt (utan en min) Det var något nytt. Och varför det? Christian Minns du, att jag lovade berätta för dig om mina resultat av utforskningen av scientologin när de väl var färdiga? Berndt Ja. Vad kom du fram till? Christian Jag såg hur scientologin räddade två av mina syskon kanske till livet. Jag såg hur lycklig min äldsta bror blev av att ägna sig åt den, och jag såg hur min moder levde upp som konstnär på nytt inspirerad av denna filosofi. Jag trodde verkligen på den och dess positiva möjligheter, även om det inte bara var för dess skull som jag avbröt min skolgång. Min avsikt var att tillgodogöra mig alla dess fördelar precis som mina syskon och min mor. Berndt Nå? Christian Efter att ha blint trott på den i två och ett halvt år och ägnat ett och ett halvt år åt att utforska den blev det totala resultatet ett totalt status quo. Religionen som sådan är lika värdelös som den kostar mycket pengar. Den är en fullständig bluff, ett utomordentligt självbedrägeri, en skickligt utstuderad svindel och en hjärntvättscentral av gigantiska mått som hålls i gång genom en fullständigt totalitär och militant organisation. Berndt Det var det vi alla i min familj alltid ansåg. Men varför säger du att du vill begå självmord? Christian Jag har begått mitt livs misstag med att fästa tilltro till en sådan firma, jag har förlorat mitt livs två värdefullaste år på den, och jag har nu tillbringat ett helt år med systematisk självdeprogrammering som har bestått i självmordstankar, som faktiskt är det enda medel som hjälper mot religiös hjärntvätt, liksom det enda som hjälper mot förlusten av en närstående är att gråta ut sig ordentligt. Smärta är den enda medicinen mot hjärntvätt, och som sådan kan självplågeri vara effektivt. Självmordstankar är att ifrågasätta sin egen existens och att driva självplågeriet till sin yttersta spets. Det är mycket effektivt. Innan scientologin kom in i vårt liv var jag en odelat positiv och oskuldsfull sven dominerad av glad optimism. Nu när jag har förstått vad som hänt min familj och hur mitt eget liv har förstörts så känner jag mig plötsligt gammal. Berndt Du är bara nitton år. Du har bara förlorat två år. Det är ingenting. Jag kan inte se någon grund för ett självmord. Christian En sak har scientologin övertygat mig om, och det är själavandringen. Jag betraktar mitt nuvarande liv som fullständigt förspillt. Jag har försuttit min chans, och jag kan aldrig slå igenom som musiker. Jag är redan för gammal, och den seriösa musiken är idag fullständigt överkörd av popmusikens skrällande elgitarrer

och hesa vrål och skrin. Woodstock har beslagtagit världen med sitt bedövande knark, och den världen står jag som musiker hopplöst utanför. Berndt Så det är ditt problem. Scientologin har inbillat dig att du är odödlig, och därför vill du begå självmord emedan du tar för givet att det ska ge dig en chans att kunna börja om på nytt. Det enda du behöver, Christian, är att få lära dig leva. Du hade väl en lycklig barndom åtminstone? Christian Den lyckligaste tänkbara. Berndt Men du har aldrig haft någon ungdom, för den förmörkades fullständigt av dina närmaste syskons beklagliga urspårningar. Vi ska ha fest hemma hos mig på lördag. Kom med! Christian Får jag? Berndt Du är hjärtligt välkommen. Säg mig bara en sak: varför har du vänt dig till mig? Christian Det tror jag du vet. Berndt Säg det ändå. Christian Av det som du har gått igenom och klarat av kan jag bara dra den slutsatsen att det finns mera gudomlighet i dig än i hela scientologin. Berndt Du sätter mig då på en piedestal. Gör helst inte det. Det kan stressa ihjäl mig, och egentligen orkar jag inte med så mycket. Vet du vad det är som har gjort att jag har kunnat klara av mitt liv? Christian Nej? Vad är din hemlighet? Berndt Den tröst som finns i den tanken att jag bara är en vanlig dödlig. Christian Du menar din kropp. Berndt Vad är jag om inte min kropp? Christian Du är mycket mer, Berndt, än bara en vanlig dödlig. Berndt Bevisa det! Christian Det går inte genast, men ge mig tid. På längre sikt ska jag nog klara av det. Berndt Bra. Du kan börja med att komma på min fest på lördag. Och jag måste be dig att lämna självmordstankarna därhän. Du har ett liv. Ge det en chans! Christian Jag ska tänka på det. Jag kommer på lördag. Berndt Bra. Nu måste jag återgå till arbetet. (återvänder till verkstaden utan att stöta sig.) Christian (avsides) Tack, Berndt. Du är mig nu mitt enda äldre syskon i stället för de tre som jag förlorat. Scen 2. Hubert Men för två år sen lyckades du fullständigt övertyga mig om att scientologin fungerade. Tar du nu allting tillbaka? Christian Jag måste göra det, Hubert. Erfarenheten ger mig inget val. Jag tar ingenting tillbaka av vad jag sade då: dianetiken har gjort en del intressanta upptäckter och uppfunnit en terapi som kan göra stor nytta om den används rätt, men grundarens ekonomiska framgångar steg honom åt huvudet och frestade honom till att omforma sin vetenskap till en religion, som han behärskar enväldigt genom en skräckorganisation, som bara är till för att utnyttja ihjäl goda människor som du och jag. En god vän till mig reste ner till organisationens flaggskepp full av entusiastisk idealism för att viga sitt liv åt rörelsen och blev utsatt för kategoriskt översitteri genom brutalt våld och råhet. Han blev lagd i järnkedjor i kölsvinet, och han var inte ensam. Det finns ingen kärlek i den religionen. Dess organisation är bara skapad för att kontrollera och hänsynslöst utnyttja dem som låter sig luras. Hubert Så du avråder mig från att fortsätta?

Christian Definitivt. Den har bara gjort mig olycklig, och den skulle bara göra dig olycklig. Du förtjänar ett bättre öde. Hela min familj har gått förlorad. Låt inte din göra det också. Hubert Du ställer mig inför en avgrund. Christian Nej, jag står inför den själv och varnar dig för att komma för nära. Titta inte ner! Glöm den! Hubert Ska jag då glömma min idealism och bli en krass medel-Svensson som alla andra och bara inskränka mig till enformigt och tråkigt liv i materialismens tecken? Christian Jag är ledsen, Hubert, men det är inte mitt fel. Vi måste se upp med idealismer som bara är fallgropar. Ödet är svårt nog ändå utan att man låter sig luras in i själafällor som sedan håller en fast för en tillräckligt stor del av livet för att det fullständigt skall förstöras. Hubert Och din familj är alltså helt förlorad? Christian Jag är rädd för det. Bara min far är nykter och realistisk. Hubert Och du då? Hur ska du kunna rädda dem? Hur ska du klara dig ut ur detta ensam? Du har ju inte ens någon utbildning. Christian Lyckligtvis har jag musiken. Men alla mina vänner har jag förlorat. Utom dig har jag bara två andra kvar. Hubert Mig har du alltid. Jag finns alltid, Christian, även om det skulle gå år utan att vi träffas. Vi skildes efter katolska skolan, men vi återfann alltid varandra. Christian Ja, det tycks vara så, som en av livets få ljuspunkter. Men det var nästan att du hade förlorat mig förra året. Hubert Hur så? Christian Det är över nu. Låt oss återuppliva gamla minnen och spela sjörövarspelet igen. Minns du hur vi härjade i vår vilda kurragömmalek bland Utbybergen? Hubert Vi kunde hålla på i dagar. Christian Hela världen var vår då ännu. Vad lyckliga vi var på den tiden! Hubert Jag tror, att just genom att vi känner olyckan och dess avgrund, så kan vi vara lyckligare än de flesta genom vår kunskap. Christian Du var alltid klokare än alla andra. Hubert Det finns ingen annan klokhet än godheten, och den övervinner alltid allt. Christian Tålamodet då? Hubert Även tålamodet kommer av godhet. Christian När ses vi nästa gång? Hubert Kanske aldrig mer. Kanske i morgon. Men vi har varandra alltid ändå. Christian Jag hoppas du har rätt. Scen 3. Fest på Onsala, juni 1971. Solen har gått ner. Christian underhåller ett stort glatt ungdomligt kultiverat sällskap med spökhistorier. Berndt syns ej. Christian Jaså, har det blivit så sent redan att det har blivit dags för spökhistorier? Nå, i så fall måste jag få berätta en fullkomligt sann upplevelse. Det var i skärgården i mitt vilda hemland Finland, och en god vän hade lovat att föra mig till ett speciellt ställe. Kruxet var att man bara kunde komma dit i kanot. Vi paddlade hela dagen, och så småningom kom vi djupare och djupare in i övervuxna vassvikar. På ett ställe reste sig en kompakt mur av vass från strand till strand tvärs över fjärden, men likväl fann min ledsagare en ingång i muren, och vi begynte färdas in i en ständigt allt trängre kanal. Det var rena mangroveträsket, och man kunde vänta sig att få uppleva krokodiler och flodhästar dyka upp ur vattnet eller apor och giftormar komma 23

nedramlande från lianerna. Men kanalen fortfor att bli trängre, och plötsligt försvann all vass, och vi kom in i ett sund omgivet av branta sluttningar och höga trän med djup grönska. Sakta gled vi in till stranden, och där fanns det en liten trappa ner i vattnet. "Vi är framme," sade min kamrat, och jag fick stiga ur och ta trappan upp i land. Han förankrade kanoten och kom efter. Där låg en liten bastu vid vattnet, och på motsatta stranden reste sig inbäddad i grönska något som liknade en förfallen herrgård. (en uggla hoar utanför, alla lystrar, men Christian återupptar sin berättelse.) Vi följde stranden och gick över en liten bro, en förtjusande välvd liten bro i kinesisk stil, som gick över sundets smalaste ställe, och så klättrade vi upp till herrgården. (nytt hoande med samma reaktioner som tidigare.) Herrgården och dess trädgård var fullständigt övervuxna med grönska, men man kunde se att det en gång verkligen hade varit ett fint ställe. Herrgården var djupt förfallen, och i den visade sig en mycket gammal dam ensam hålla hov över en förgången värld av fester och glitter. (Hoandet fortsätter alldeles i närheten.) någon Värst vad den där ugglan tjuter. en flicka Men det är ju Berndt! Christian Nej, det måste vara en riktig uggla som blivit hysterisk. (Berndt kommer in.) flickan Det var Berndt. Berndt Var bakgrundseffekterna lämpliga? Christian Du gav hela min historia en alldeles egen poäng. en annan Låt oss nu få höra fortsättningen. Christian Nej, det kan kvitta. Bättre än så här kan det inte bli. Berndt Spökhistorier ska aldrig komma fram till slutet. Christian Nej, just det. en annan Men vi har ju ingenting att dricka! (alla kommer i gång med festandet igen, musik spelas upp, och hela spökstämningen har skingrats.) Christian Det gjorde du bra. Berndt Jag brukade vara bra på att imitera fåglar. Christian Du räddade mig från att avslöja en familjehemlighet. Berndt Då kan du avslöja en annan i stället. Säg, varför började egentligen Margherita umgås med narkomaner? Christian Det bara blev så. Hon bad inte om deras sällskap. Hon hade en sällsam förmåga att mest bara bli uppvaktad av rötägg, och hon var för god för att inte ta sig an dem. Jag får för resten nu äntligen gratulera dig till ditt mästarbrev som silversmed. Berndt Jag har bara gjort det för att jag tyckte det var roligt. Christian Men hur kom det sig att du valde att börja arbeta med metallsmide? Berndt Du vet att jag alltid tyckt om att peta och pyssla med händerna. Jag träffade Högberg på sjukhuset. Han led av en njursjukdom, och där på sjukhuset kom vi överens om att jag skulle börja hos honom. Christian Så nu är du vorden silversmed. Berndt Och jag får gratulera dig till att du äntligen sökt in på vuxengymnasiet. Christian Jag måste bli normal igen. Men det kommer att stjäla all min tid. Vi kommer inte att kunna umgås mera lika flitigt i framtiden. Berndt Jag beklagar. Men jag kommer att ha ganska mycket att göra själv. Christian Men nu åter till festen. Vi får inte undandra oss de andras sällskap. Berndt Det spelar ingen roll. De tror alla redan att vi är bröder. Christian Det förvånar mig inte. Berndt Inte mig heller. Kom! (klappar honom i axeln, och de går till de övriga.)

Scen 4. Ett och ett halvt år senare. Harry och Märta i sängen. (Det är mörkt, de sover. Märta vaknar men rör sig inte. Hon väcker Harry.) Harry Vad är det? Märta Nu har jag hjärnblödning. Ring genast till ambulansen. Harry Är du säker? Märta (lugnt) Naturligtvis är jag säker. Jag är död inom en halvtimme. (förlorar medvetandet.) Harry (störtar upp, ringer genast i telefonen, kastar oroliga blickar mot Märta.) Ja, goddag. Kan jag få en ambulans till Pipblåsaregatan 23. Det är bråttom. Min fru tycks ha fått en ordentlig hjärnblödning. Namnet? Harry och Märta Lindholm, för helvete! (slänger på luren. Återvänder till hustrun.) Märta! Hur är det med dig? (ingen reaktion. Han känner på henne. Blir stum och sätter sig bredvid sängen med ansiktet begravt i händerna. Sitter så tills ambulansmännen kommer.) Här är hon. Skynda er! en ambulansman Följer ni med till sjukhuset? Harry Naturligtvis! Skynda på! (följer efter ambulansmännen i nattrock. Scenen blir öde och tom.) Scen 5. Något år senare. Lindholms hem. Lisbeth Varför bad du mig komma tillbaka egentligen? Berndt Jag saknade dig. Jag kom på att jag behövde dig. Lisbeth Men du har ju dussintals andra sjukgymnaster hos dig att välja ut en vackrare än jag till ny moder åt dig. Berndt Jag ser inte till utseendet. De andra saknar dina inre gåvor. Lisbeth Och vad har jag för inre gåvor? Berndt Du har ett hjärta av guld. Du är pålitlig. Du har mycken mänsklig värme. Lisbeth Varför sade du inte allt detta när jag först var här och skötte om dig i ett år? Berndt Det var först efter att du hade åkt som jag upptäckte vad du betydde för mig. Lisbeth Du struntade i mig under det året. Du föredrog alla de andra och tänkte att det bland dem fanns flera som såg bättre ut än jag. Berndt Det spelar ingen roll vad jag tänkte då. Vad som gäller är nuet. Lisbeth Och vill du då verkligen ha mig? Berndt Du är nog den enda jag kan lita på. Lisbeth Jag ska berätta en sak för dig. Jag älskade dig från början, därför stannade jag hos dig i ett år, men du bara rynkade på näsan åt mig och föredrog andra. När jag var borta hade jag sagt adjö till dig för alltid, och jag har inte alls saknat dig under den här tiden. När du bad mig komma tillbaka efter att jag åter vänjt mig vid ett eget liv ville jag helst inte det. Det var motvilligt som jag kom. Men nu är jag här, och jag kan inte längre backa. Om du vill ha mig stannar jag, men jag är beredd att resa hem till Danmark igen när som helst. Det räcker med att du säger ett ord. Berndt Vi kan båda resa tillbaka till Danmark. Där kan jag vidareutbilda mig till guldsmed. Lisbeth I Danmark kan jag bli mer än en ny moder för dig. Där kan jag helt och hållet inrikta mitt liv på att leva för dig. Berndt Inte mig emot. Lisbeth Så låt oss då leva tillsammans, Berndt. Låt oss gripa livet nu och fånga lyckan medan den finns inom räckhåll. Om du vill leva för att älska, Berndt, ska jag

alltid stå dig bi. Grip kärleken medan den finns inom räckhåll. Du lever nu, och jag finns här. Berndt Det är just det jag är medveten om. (segue ad libitum) Akt V Scen 1. Borgå, Finland, tio år senare. Guldsmedjan på Mellangatan. (Verkstaden är dunkel, och en av arbetarna är Berndt med djuprött helskägg.) Christian (32 år, skäggig, kommer in) Träffas Berndt? Berndt (lystrar, reser sig upp) Hej, Christian! Nu är det sommar när Christian kommer cyklande hit från Göteborg igen! Vad för cykel har du den här gången? Christian Det är samma gamla växlingslösa militärcykel från 1948. Hur går affärerna? Berndt Det går nu lite knaggligt men det går. Har du träffat Lisbeth förut? Christian Nej. Är det här Lisbeth? (indikerar expediten) Berndt Ja. Det är min fru eller åtminstone levnadspartner tills vidare sedan elva år tillbaka. Christian Nå, äntligen får jag träffa henne! Angenämt! (skakar hjärtligt hand med henne) Berndt Och du är inte gift ännu? Christian Nej, jag har än så länge bara begått misstag. Berndt Hur har det gått för din familj? Är de fortfarande scientologer? Christian Ja, hela bunten fortfarande, utom pappa. Det var tråkigt för resten att din pappa dog. Berndt Ja, han dog plötsligt just när han skulle börja leva upp igen efter att ha sörjt mamma i åtta år. Han hade alltid svagt hjärta, men vi trodde han skulle fortsätta klara sig när han ändå kunnat hålla på så länge.... Christian Så nu är både Pipblåsaregatan och Onsala för evigt förlorade. Berndt Ja, villan på Pipblåsaregatan såldes, och villan på Onsala revs för att bereda plats åt en modern lyxsommarvilla med swimmingpool.... Men vad vet du om dina syskon? Hur har det gått för Margherita? Christian Hon gifte sig i England med en canadensare, men det äktenskapet blev kortvarigt och barnlöst. Hon kom på sin chef där i England med att förskingra sin kyrkas medel, varför hon blev asvkedad av honom, flyttade till Stockholm, började ett nytt liv där och gifte sig med en norrlänning. De verkade båda helt komma ifrån scientologin och levde lyckliga tillsammans i sju år och fick två barn, men så fick de ett återfall och flyttade till Amerika för att fullständigt ge sig hän åt religionen. Där blev det skilsmässa, och norrlänningen kom luttrad och besviken tillbaka till Sverige. Båda gifte om sig, var och en på sitt håll. Berndt Så Margherita är nu gift för tredje gången? Christian Och det verkar inte hålla det heller. Berndt Och barnen? Christian Hon har behållit dem i Florida. Berndt Och dina bröder? Christian Michael är gift för fjärde gången. Berndt Har det alltid varit scientologfruar? Christian Ja. Bara Marcus är fortfarande gift för första gången och bor nu i Danmark. Berndt Och dina föräldrar? Christian De flyttade till Stockholm för sju år sedan, så jag är nu den siste av oss som är kvar i Göteborg. Berndt Och som kommer till Finland på somrarna. Christian Givetvis. Jag har ju mina rötter här. 26

Berndt Du borde komma och bo här i Borgå för gott. Åtminstone borde vi här ordna någon konsert med dig någon gång. Christian Gärna det. Berndt Du spelar med andra ord lika flitigt fortfarande? Christian Flitigare än någonsin. Jag är numera organist i Göteborgs synagoga. Berndt Det visste jag inte. Hur går det? Christian Det är tacksam musik men dåligt betalt. Därför får jag magsår, så jag måste komma hit för att kurera mig med jämna mellanrum. Berndt Det passar oss bra. Du får komma hem till oss och se hur vi bor. Christian Gärna det. Jag har tid på mig. Berndt Och så måste vi diskutera din konsert. (de gå hjärtligt ut tillsammans ivrigt pratande) (vid behov: Christian kommer tillbaka) Christian Ursäkta nu att ni får vänta på konserten och andra festligheter, men Berndt måste just nu byta till frack inför nästa scen. Dessutom är han åter i Göteborg för att bli opererad: han har angripits av cancer i ögat, ett första symptom på att hans enda njure håller på att säga upp kontraktet, och gamle Plast-Johan ska försöka operera bort cancern med att operera bort ögat. Få se hur det går. (drar sig tillbaka.) Scen 2. Festen på Eklöfska strandvillan Sjökulla juli 1986. Scenen föreställer ungdomsgårdens scen inomhus. Berndt och Lisbeth framträder tillsammans, Berndt i frack och hög hatt men utan väst och fluga och med svart lapp för ena ögat. Lisbeth är enklare klädd i en mörk anspråkslös blommig klänning. Berndt Jag hälsar er alla hjärtligt välkomna. Som ni alla säkert vet så är historien om hur denna fest kom till ganska tragikomisk. Jag fick ju cancer för två år sedan, och den angrep mig i ögat. Övertygad om att jag äntligen skulle dö beslöt jag att organisera en ordentlig fest för alla mina vänner så att de alla skulle få göra sig riktigt glada över mig en sista gång. Jag blev opererad, mitt ena öga avlägsnades, och hör och häpna! Cancern gav med sig, och jag blev frisk om dock kroniskt enögd. Men jag kunde fortsätta arbeta och leva, och av pur glädje över den oväntade vändningen beslöt vi att ha min begravningsfest i alla fall. Så välkomna alla, från Danmark, från Skåne, från Göteborg, från Stockholm, från Helsingfors och Pörtö hit till Borgå och mitt gamla barndomssommarställe, som vi fått hyra av de nya ägarna enkom för detta utomordentligt festliga tillfälle. Taket läcker, balkongen sviktar, tapeterna flagnar och stödbjälkar har rests för att hålla det hela uppe, men huset är ändå ett paradishus om dock för litet för vår bankett, varför vi i stället har samlats här i Hammars ungdomsgård. Som ni alla vet är jag en oförsonlig fiende till alla former av högtidliga tal, men jag måste nu få välkomna er alla, kolleger, vänner, medrullstolsfartdårar, hantverksmedarbetare, drakflygare, konstnärer, läkare, trollkarlar, miljökämpar, äventyrare, luffare, släktingar, seglare, gamla, ungdomar, barn och normala, och allt vad ni är vilket språk ni än talar! Utom i Norden har jag även vänner i England, Tyskland, Grekland, Israel, på Färöarna och Island, men tyvärr hade somliga litet för lång väg. Särskilt glad är jag för att så många av mina äldsta vänner har kommit, somliga barndomsvänner och klasskamrater från före 1960, andra som jag lärde känna under de svåraste åren, och till slut ber jag att få bekräfta den saliga nyheten att min fru faktiskt väntar barn och tvillingar. Även om de är närvarande så kan ni dock inte ännu få se dem förrän kanske i oktober och kanske ännu senare. Det beror allt på när de behagar infinna sig. Än en gång, hjärtligt välkomna till vår storslagna tredygnsfest med anledning av min uteblivna begravning och min och Lisbeths 40-årsdag. Utom mat och dricka i obegränsade mängder har vi bastu, drakflygning, underhållning och dans på 27

programmet i all oändlighet. Jag ber att utskänkningen av mat till våra 200 gäster må börja. (går ner från scenen.) (eventuellt kan skådespelare befinna sig utspridda bland publiken och berika talet med muntra kommentarer, beundrande utlåtanden, skratt och naturligtvis entusiastiska applåder efteråt.) Scen 3. Guldsmedjan helt restaurerad, uppfräschad och renoverad. Den är ljus och ren och full av aktiva lärlingar och arbetare när Christian inträder. Berndt Nå, Christian, nu är allting klart för din konsert. Du får tala med Borgåbladet i morgon, och det kommer också att meddelas i radion. Christian Bra, bra. Hur mår småflickorna? Berndt Tvillingarna mår alldeles utmärkt, men de håller mig ibland vaken om nätterna. Christian Så är det att ha familj. Du ser faktiskt ganska tärd ut. Berndt Jag får åtminstone dialysbehandling nu. Christian Betyder det att din mors njure har upphört att fungera? Berndt Fullständigt. Jag står nu på väntelistan för en ny njure, men sjukvården här i Finland bara rojsas med mig. De flyttar hela tiden ner mig på väntelistan, och dialysbehandlingen är ganska besvärlig. Christian Det tror jag det, om du måste fara in till Helsingfors varje gång. Varför försöker du inte få en ny njure i Göteborg i stället? Där är sjukvården bättre organiserad. Berndt Jag försöker nu här så länge tills vidare. Man får ha tålamod. Du anar inte vad jag ser fram mot din konsert på lördag. Christian Jag får gratulera till den storartade fulländningen av hela Guldhörnan. Så du är chef och mäster nu. Berndt Ja, jag har äntligen lyckats med mitt livsverk, men jag fick kämpa hårt i många år. Många var de affärsmän som ville se Finlands äldsta guldsmedsbutik jämnad med marken för deras planer på betonghus och sterila affärskomplex. Christian Du har räddat halva staden undan rivningsraseriet. Berndt Jag beklagar att du inte lyckades lika bra i Göteborg. Christian Jag kom i gång för sent. Berndt Men nu till konserten. Vi har talat om detta i fem år, och nu blir det äntligen av. Har du besökt stället? Christian Ja, pianot är tillräckligt bra, och omgivningen är perfekt. Allt är som det ska vara. Berndt Bara vi får vackert väder också. Christian Även om vi inte får det klarar vi oss nog. Berndt Det tror jag också. Men kom! Du måste få se de senaste förbättringarna i vår butik! Scen 4. Keramikbacken hos Bengt Juslin på Vessölandet den 12.8.1989. Himlen är mörk och regnsjuk, men ett tjugotal mänskor har ändå samlats. en av publiken Vi har hört att pianisten skadats. en annan Jo, han blev visst påkörd av en bil på vägen hit. en tredje For han med cykel? en fjärde Jo. Han sitter just nu där inne och överlägger med keramikern och tavelutställaren. en femte Då blir det kanske ingen konsert. 28

en sjätte Det sägs nog att han kanske kan spela ändå. en sjunde Här är han! (Christian kommer ut med armen i band. Han är enkelt klädd i blå tröja och vit skjortkrage.) Christian (till publiken) Ni har säkert alla hört vad som har hänt. På vägen hit hade jag oturen att kollidera med en rattfyllerist, och resultatet ser ni här. (visar armen) Jag har försökt spela ändå, men nyckelbenet verkar vara skadat på något sätt, så att jag har ingen kraft alls i armen. Jag beklagar verkligen att konserten måste inställas, men om ni skriver upp era namn med adress så kan jag i efterskott skicka er kasettband med min musik från Göteborg. Detta är det enda sätt på vilket jag kanske i någon mån kan ersätta er för den uteblivna konserten. Vi hoppas kunna anordna en ny konsert nästa år utan trafikolyckor. (Berndt kommer med Lisbeth.) Berndt Vad har hänt? Christian Jag krockade med en bil som svängde ut till höger utan att se mig. Chauffören hade baksmälla. Berndt Visste du att det var min födelsedag idag? Christian (förundrad) Nej, det visste jag inte. Berndt Det blir alltså ingen konsert? Christian Nej, tyvärr inte i år heller. en av publiken En sådan skada måste man låta sjukhuset undersöka. Får vi köra herr pianisten till sjukhuset? Christian Jag tackar för erbjudandet. (talar på nytt till publiken) Gott folk, jag har nu blivit erbjuden bilskjuts till närmaste sjukhus. Jag ber att få avlägsna mig för en timme eller så. Under tiden bjuds det här på gott sällskap, öl och både en tavel- och keramikutställning. Var goda och känn er som hemma! (försvinner ut med chauffören.) Berndt Nu ser jag aldrig Margherita mer. Lisbeth Vem är Margherita? Berndt Det var min första kärlek, Christians äldre syster. Hon besökte mig på sjukhuset i Göteborg när jag var som sämst, och hon gav mig mycket. Hon har sedan varit gift tre gånger med orätta personer. I Christians musik återupplevde jag henne, och när jag äntligen skall få höra en hel konsert med honom händer detta och på min egen födelsedag. Jag känner mig nästan skyldig. Vad tror du om detta? Lisbeth Hoppas att det inte är så farligt. Berndt Pianister har lika känsliga fingrar som guldsmeder. Kerstin Juslin (värdinnan, kommer ut) Christian ringde just från sjukhuset. Enligt röntgen har han brutit nyckelbenet, och läkarna har skällt ut honom för att han inte kom till sjukhuset genast. Berndt Det blir värre och värre. Kom, låt oss gå, Lisbeth. Varför förföljs jag så av olyckan att till och med andra måste drabbas för att jag vill dem väl? (Berndt går med Lisbeth. De övriga stannar kvar och resonerar under en hotfull himmel som varslar om höst.) Scen 5. Restaurang Hanna-Maria på Mellangatan i Borgå. Christian sitter och äter tillsammans med en nu helt gråhårig dam och två små barn, 7 och 12 år gamla, en flicka och en pojke, båda blonda eller rödblonda. Christian (med armen i band fortfarande) Berndt sade att han skulle komma. Gun Då kommer han nog. Vi har bara att ge oss till tåls. Berndt (kommer oförmärkt bakom dem) Hej. Gun (hjärtligt) Nå, men hej, Berndt!

Berndt Jag kunde inte komma genast, för jag hade mycket kunder. Vi har just nu en gästjuvelerare här på besök hos oss från Danmark. Gun Vi hade tid att vänta och hade kunnat vänta ännu längre. Berndt Och är det här Margheritas små barn? Christian Ja. Berndt Är de lika henne, tycker du? Christian Kanske mera till själen än till utseendet. Berndt Du med din eviga blick för det enbart själsliga! Christian Det är det som håller oss vid liv. Berndt Men det hjälpte inte dig vid din kollision eller mig under långtradaren. Christian Men det själsliga förhöjer oss som mänskor just emedan vi är invalider. Berndt Hur länge måste du gå med armen i band? Christian En månad. Berndt Och sedan? Christian Sedan kan jag börja sjukgymnastisera. Berndt Kommer du att kunna spela igen? Christian Jo, men det tar tid. Berndt Hur mycket? Christian Jag kommer att vara helt återställd om högst ett år. Berndt Då har du något att se fram emot. (till Gun) Jag är glad att jag äntligen fick se Margheritas barn. (till C.) Vet de något om mig? Christian Ytterst litet. Berndt Nå, jag fick i alla fall se dem. Tyvärr måste jag återvända till mina plikter. Men vi ses nog igen. Gun Ja, vi kommer ju ofta förbi Borgå. Berndt Sedan när du är frisk, Christian, får du inte glömma att gå till Helmis och dricka kaffe. Där finns ett piano. Christian Vi går dit direkt härifrån. Berndt Det gör ni rätt i. Hej så länge. Christian Hej. Gun Hej. (Berndt går ut.) Han verkar mycket skröpligare än senaste år. Christian Han får flera dialysbehandlingar i veckan. Gun Det måste vara oerhört påfrestande. Christian Man ser det på honom. Han går sällan någonstans nu utan att ha en krycka med sig som stöd. Gun Är det så illa? Christian Vi ser bara en bråkdel av toppen på isberget.

Epilog. Christian (med armen i band) Senare på hösten hedrades han med utmärkelsen årets guldsmed i Finland. I november försämrades hans hälsa allvarligt, och tillsammans med Lisbeth reste han till Göteborg i ett sista försök att skaffa sig en ny njure. Men en andra njurtransplantation på samma patient lyckas i regel aldrig, och därför finns det ej läkare som gärna åtar sig att utföra en sådan operation. Berndt lyckades ändå utverka ett löfte om en ny njure under våren, varefter han reste hem alltför överansträngd för att orka vänta längre. Efter julen fick han en hjärnblödning och var medvetslös i tre dagar innan han stilla avsomnade på nyårsafton. Hans mors njure hade då lyckats förlänga hans liv med 22 år. 30

Som han önskat sig blev hans kropp kremerad, och hans aska blev utspridd över det hav i den skärgård utanför Borgå som han älskade. Ingen gravsten bär hans namn, ingen plats utmärker hans minne, ty han ville enbart bli ihågkommen som en levande människa. Som han i förväg ordnat det blev det en samling till hans minne på restaurang Iris i Borgå. Alla gäster bjöds på mat, snaps, kaffe och lättsam 60-talsmusik. Ungefär 80 gäster var väntade, men det kom 200 från Finland, Sverige och Danmark, och stämningen blev just så god som Berndt hade önskat sig. FINIS. -------------------------------Efterskrift. Detta drama kan sägas höra ihop med "Det stora släktbråket" men vara av motsatt karaktär: i "Släktbråket!`" är en konflikt ledmotivet medan här två familjer förs samman av helt andra skäl: sympati, kärlek och lidanden. Drömmen som verkar svårfångad men som dock huvudpersonen ständigt förföljs av flyktiga skymtar av är hans olyckliga men trogna kärlek till Christians syster Margherita. Därmed är dramat faktiskt en kärlekshistoria. Tyvärr är det väl närmast ospelbart genom de nödvändiga kraven på miljötrogenhet, särskilda statister (såsom kvartettsångare) och ett snabbt åldrande för skådespelarnas del, (Christian hinner åldras från 12 till 37, även Berndt hinner få kraftig skäggväxt och dessutom bli fet och sedan skröplig igen, och en helt svarthårig Gun blir helt gråhårig, m.m.) men däremot inte oläsbart. En speciell charm uppstår därur att hela historien är självupplevd. En dubbel familjekrönika utspelas under 30 år (med en förhistoria på ytterligare 40 år) med intima och delikata skeenden och ständiga omvälvningar vars intressantaste ingrediens väl dock är den 25-åriga vänskapen mellan Berndt och Christian, som här avslöjar allt det som endast dessa två visste om varandra. J.B.W. P.S. av författaren inför den digitala versionen i februari 2003: en scen har tillagts, som inte är mindre historisk än alla de andra: akt IV scen 2 med vännen Hubert, med anledning av dennes tragiska bortgång den 10 januari detta år. Intressant att observera är att pjäsen om Berndt skrevs medan Aurelio fortfarande levde, ehuru han aldrig fick läsa den. Han avled 83 år gammal den 12 februari 1993. Berndts bror Per avled i leukemi några år efter sin 50-års-dag, medan hans tvillingbror Tor fortfarande lever men någonstans i utlandet i tjänst hos FN. Harry Lindholm var en älskvärd gentleman och charmör, som förde sig elegant och charmant in i det sista. Han var en känslig pianist som även komponerade egen musik. Märta var en klassisk skönhet med eldrött hår. Hennes son Tors dotter Malou sägs vara en exakt kopia av henne ehuru mörk i stället för rödhårig. Tore Hedström lever ännu underligt nog, fastän han i princip gjort allt för att förkorta sitt liv, som ett legendariskt original i Majorna, Göteborg, efter en vild karriär av mest bara olika sorters berusning.

Efter Berndts bortgång flyttade hans fru Lisbeth tillbaka hem till Danmark med sina tvillingdöttrar. Hela Berndts ofantliga kontaktnät och internationella vänkrets har fullkomligt upplösts i och med hans bortgång. Han var den vänsällaste person jag någonsin har känt. Här är en dikt jag skrev till honom 1983:

Det röda skägget Vad gömmer sig bakom hans rävpäls till skägg? Den robustaste hantverkaren Finland känner, en nordisk Cellini men helt utan högmod, den starkaste individualist men med omdöme, smak och förnuft, en ädelt genuin karaktär, med en avgrund av prövning och lidanden bakom sig. Ej är han hemma i Borgå hos sitt eget folk, sina egna, ty han är för stark som personlighet och alltför strävsam och påstridig. Ej är han hemma hos fästmön i Danmark, på det platta Jylland med platt kust och öbankrutt skärgård. Nej, hemma blott är han i sin öppna segelbåt, ute på fjärdarna, ensam med klipporna, kämpande mot stormars salt och sitt ödes och allt universums församlade bitterhet. Ensam är stark – och ej finns någon starkare eller mer ensam än mannen bakom det färgsprakande, bländande skägget. På havet allenast bland vassa och ödsliga klippskär och under bar himmel och verksam i uråldrig guldsmedjas dunkel och fukt kommer han till sin rätt som titan, som en ständigt mot ödet djärvt trotsande allting utmanande människa.

Christian Lanciai 12.2.2003 tioårsdagen efter Aurelio Lanciais frånfälle.