Issuu

Brontëdramat av Christian Lanciai

Stormiga höjder Rochester Den svarta änkan Efterskrift

sid. 2 62 94 134

Stormiga höjder tragedi i fem akter (efter Emily och Branwell Brontë) Personerna: fyra stamgäster en bartender två andra gäster Branwell Brontë Joseph Catherine, den yngre Hareton Lockwood Ellen Dean (Nelly) Heathcliff Catherine, den äldre Hindley herr Earnshaw fru Earnshaw Frances en andra kroggäst Edgar Isabella en präst Ben, en tjänare Linton, Isabellas son Handlingen utspelar sig i norra England i början av 1800-talet. Stormiga höjder Akt I scen 1. Det inre av ett värdshus. Det är normaltid med inte alltför många kunder. Bartendern har inte för mycket att göra, en grupp sitter vid ett bord och spelar kort, och stämningen är ganska avspänd. 1 kortspelaren Fan också! 2 Svär inte så förbannat. 1 Var tacksam i stället, för att du får veta att jag har dåliga kort! 3 Spela i stället.

1 3 4 1 3 1 3 2 4 2 3 2 1 2 1 4 3 4 3 2

Det är ju det jag gör. Nej, du sitter bara och svär hela tiden. Till saken, mina herrar! Det är ju det jag säger! Nej, du sitter bara och svär! För böveln! Låt mig då äntligen få koncentrera mig! Nu svär han igen. Håll tyst och spela kort! Vem fan kan spela när det drar ett sånt munväder? Tänker ni spela eller tänker ni lägga er? Ta det lugnt, John. Vi har hela dagen på oss. Hela dagen har ju redan gått bara till att sitta här och prata skit. Värre är det att sitta här och lyssna till skit hela dagen. Gå hem då och tvätta äntligen lorten ur öronen! Ska man sitta här och lyssna till skitprat hela dagen? Gubbar, till saken! Det är ju det vi hållit på med hela dagen. Vad då? Aldrig kommit till saken. Så sant, så sant. (Dörren öppnas, Branwell kommer in, på dekis, ostadig på benen.) 4 Kommer han nu också! 2 Det var bara det som fattades. bartendern Borde inte du vara hemma, Branwell? Branwell Jo. bartendern Vad gör du här då? Branwell Ja, varför kommer man hit, min gode man? Det borde väl du kunna svara på. bartendern Du är full. Branwell Nej, bara halvt berusad. en annan gäst Du har långt kvar, Branwell. Jag trodde du låg till sängs för jämnan nu för tiden. Branwell Det vill doktorn att jag ska göra, så att jag blir ännu sjukare, så han kan ge mig mer mediciner. Det är så att man kan spy och bli galen. gästen (tar honom om halsen) Ta det inte så allvarligt. Du ser bättre ut idag. Branwell Det var inte meningen. bartendern (känner sin stamkund) Vad får det lov att vara, Branwell? Branwell Det gamla vanliga. bartendern Ingenting annat? Branwell Dagen är lång. Jag hinner med det andra sedan. bartendern (häller upp ett glas åt honom) Du vet att jag har mina restriktioner. Branwell (slår näven i bordet) Finns det då ingenstans i världen var man kan vara fri? Inte ens på en pub?

gästen Ta det lugnt, Branwell. Du är bland kompisar här. Du är fri bland oss. Branwell Man kan inte gå nånstans utan att folk talar om för en vad man inte får göra och vad som är förbjudet. Sätt mig då i tvångströja genast! bartendern Ingen vill göra dig till martyr, Branwell. Branwell Jag föddes som martyr. Jag ville det aldrig själv ens. bartendern Martyr för vad? Branwell Och det frågar du? bartendern Ja, det gör jag. Branwell För det fria ordet! Jag föddes till diktare! Ingen blev något annat i min familj! Vi är alla gudabenådade fabulerare! Jag är det fria ordet personifierad! Men ingen vill ha det. Jag skriver ner det, men ingen läser det. Jag skickar runt mina dikter, men ingen vill ha dem. Jag bönar hos förläggare, men de bara tackar för sig och ber mig gå. Jag är den fria människan som fötts i en ofri värld av bara medelmåttor och tröghet! Jag är för levande för denna värld! Jag är den ensamma pärlan i en värld av bara svin! gästen (klappar honom vänligt) Vi tycker om dig, Branwell. Här är du förstådd. Branwell (föraktfullt) Ja, av andra fyllon. gästen Snäs inte så nedlåtande åt mig. Jag är ju din vän. 1 kortspelaren Här kan man fan inte spela! Läs nånting för oss, Branwell! Du har ändå förstört spelet för oss! gästen Ja, läs nånting för oss, Branwell. bartendern Läs din senaste dikt, om du har någon. Branwell Alltid har jag väl något skräp i min mössa. (tar av sig hatten och tar ut några papper) gästen Det är bra, Branwell! Dig kan man lita på! Du förnekar dig aldrig! 1 Läs då högt och tydligt, så man kan förstå vad du säger. 2 Och sluddra inte, för då blir det bara komiskt. 3 Det blir det ändå. 4 Eller patetiskt. 3 Det blir allt på en gång och obegripligt som summa. 2 Men Branwell läser bra, när han vill. gästen Läs, Branwell! Visa att du kan! Branwell (tar fram sina papper, tar på sig glasögon och börjar läsa, medan han använder sin lediga arm för gestikulationer) "Det är något illavarslande över den kalla vinden som rasslande hotar och bromsar mig när jag vandrar över heden med de tröstlösa ändlösa gråa stengärdsgårdarna, som verkar som gravstenar i sina sterila rader av likstelhet, mossbemängda, bortglömda och delvis raserade, som om de bara hade haft olyckliga liv att någonsin vittna om." (avbryter läsningen, något förlägen) Det här har inte jag skrivit. Jag har fått med mig fel papper. gästen Läs mera! Läs mera! (De andra stämmer in.) bartendern Det började bra, Branwell. Vi väntar på mera.

Branwell Jag har fått med mig min systers manuskript. Det var inte meningen. gästen Din syster är lika bra som du. 4 Vilken av dom? 3 Vilken som helst. Alla kan skriva och berätta. 2 De är häxor alla tre, och pappan vill aldrig gifta bort dem därför. 1 Vad är han rädd för? 2 Olyckor. gästen Vad handlar berättelsen om, Branwell? Branwell (har med växande alarm ögnat igenom pappren) Det är en roman, ett utkast till en roman. Men det är min roman. Men hon har skrivit ner den. Det var aldrig meningen. 4 Det låter intressant. Läs mera. gästen Ja, Branwell! Läs mera! Branwell (tar plats mitt i krogen) Jag har plötsligt blivit nykter. Ja, jag ska läsa mera, men ge er till tåls, för det är en lång och svår historia. 2 Vad handlar den om? Branwell (har satt på sig glasögonen igen) Det är en gäst som hyr en vacker herrgård ute på heden av en besynnerlig excentrisk gammal mörk och dyster herre, som lever i elände på en sämre gård. Men det är bara början. 1 Du gör oss nyfikna. Branwell Orkar ni? (Alla tittar på varandra, som för att mäta oddsen.) bartendern Börja bara, Branwell, och se hur långt du kommer. Branwell Som ni vill. Kom med mig ut på den ödsliga heden, där vinden aldrig lämnar de otröstliga andarna någon ro, där evig ofrid pinar den osaliges virvlande hjärna, och där olyckan är det enda säkra kortet i livet, från vaggan till galgen. Kom med mig ut i det svindlande helvetet av ofärd och evig tragedi! (blackout)

Scen 2. Det inre av en tämligen nergången större stuga. Stämningen dyster och tryckt. Ingen säger ett ord. Alla är illa klädda och ser slitna ut, det råder fullständigt förfall överallt, men ingen undergångsstämning, utan snarare en stämning som i ett unket fängelse. Joseph, Catherine, Hareton i rummet, när det knackar på porten. Catherine (syr) Öppna, Hareton. (Hareton, smutsig, reser sig och öppnar för Lockwood.) Lockwood (en trevlig gentleman) Guds fred i stugan! (tar av sig hatten i en vänlig hälsning.)

Catherine Vem är det? Hareton En främling. Joseph Ni har visst kommit fel, Sir. Det är ingen Guds fred i den här stugan. Lockwood Bor inte herr Heathcliff här? Joseph Just därför är det ingen Guds fred här i stugan. Catherine Tyst, Joseph! Joseph Jag får säga vad jag vill. Jag har ju ingenting att säga till om ändå. Catherine Gör inte läget värre än vad det är! Joseph Kan det bli värre än det är? Catherine Har du levt så länge och inte lärt dig, att det är det det ständigt blir? Joseph Alltså spelar det ingen roll vad jag säger, för allt blir ständigt värre ändå. Lockwood Det var inte min mening att störa, (försiktigt) men är herr Heathcliff här? Joseph Är ni den där hyresgästen i Thrushcross Grange? Lockwood Just det! Joseph Är det något som inte är bra? Lockwood Nej då, allting är bra, det var bara några små detaljer.... Ellen (den stora präktiga köksan, kommer ut från köket) Vem är det? Joseph Bara den nye hyresgästen. Ellen Jaså, men han ser ju artig ut. Be honom då för sjuttsingen stiga in! Joseph Ja, stig in då, herrn. Vad väntar ni på? Lockwood Herr Heathcliff, om ni ursäktar. Ellen Heathcliff är där uppe. Han kommer nog ner. Han hör allt. Han måste ha hört att någon kom. Catherine Han hör bara vad han vill höra. Därför hör han mer än alla andra. Lockwood Det där förstod jag inte riktigt. Catherine Ingen kan förstå Heathcliff. Ellen Har ni träffat honom? Lockwood Ja, jag har träffat honom. Ellen Ni verkar inte imponerad. Lockwood Han gjorde ett något, hur ska man säga, förbryllande intryck. Ellen Var han inte oförskämd och avskräckande mot er som mot alla andra? Lockwood Något åt det hållet, kan man kanske säga. Heathcliff (ropar från övre våningen) Ellen! Vem var det som kom? Ellen (ropar tillbaka) Er hyresgäst i Thrushcross Grange. Heathcliff Den där oljade mesen! Vad vill han? Ellen Det får ni fråga honom själv. Heathcliff Jag är upptagen. Be honom gå. Ellen Heathcliff, han är en av de få som aldrig gjort er något illa! Ni är hans värd! Var så vänlig och visa honom någon mänsklighet! Heathcliff (argt för sig själv) Fan i helvete! Aldrig får man vara i fred! (Man hör buller, som tyder på att han är på väg ner.) Lockwood (när Heathcliff visar sig i trappan) Det var inte meningen att störa...

Heathcliff (kommer ner med käpp) Bär er inte så fånigt åt. Ni vet ju mycket väl att det är just vad ni gör. Ellen (till Heathcliff) Det drar ihop sig till storm. Heathcliff Det gör det alltid. Ju mer det stormar, desto bättre. Låt det storma! Låt vindarna yla ihjäl sig över våra osaliga själar! Låt trollen dundra fram över hedarna med virvelvindens dans och dra oss alla med sig till helvetet! Joseph Fy så han svär, husbond! Heathcliff Det vet du väl att jag alltid har gjort! Ellen (till Lockwood) Han är alltid sådan, men han menar ingenting ont. Heathcliff Var inte så sjåpig, Ellen! Du om någon här vet hur mycket ont jag alltid har både velat och åstadkommit! Ellen (till Lockwood) Han är bara på dåligt humör. Heathcliff Jag är alltid på dåligt humör! Lär er det genast, min herre! Nå, vad kan jag göra för er? Lockwood Det gällde några detaljer i huset jag hyr av er. Heathcliff Kom tillbaka i morgon. Ellen Han kan inte komma tillbaka i morgon. Heathcliff Varför inte det då? Ellen Det sade jag redan. Det blir storm. Han kan inte gå hem. Heathcliff Om jag kan gå ut och härja i vilka väder som helst så kan han det också. Varsågod och packa sig iväg, herrn! Kom igen i morgon! (Det utbryter åska och dunder utanför.) Ellen Ingen kan gå ut i det vädret. Heathcliff Jo, jag kan! Ellen Ni kanske, men ingen annan. Heathcliff Jag vet många som kan. Cathy, till exempel.... Ellen Blanda inte in dom döda. Ingen dödlig kan vara utomhus mera idag – utom ni. Heathcliff (drömmande) Nej, bara de odödliga. Bara de osaliga. Bara de osaliga minnena av alla osaliga andar.... Lockwood (till Ellen) Är han alltid så där? Ellen Vi har vant oss. Lockwood Han verkar inte riktigt kry. Ellen Det har han aldrig verkat. Lockwood (indikerar Hareton och Catherine) Är det hans barn? Ellen Nej, gudbevars! Det ser ni väl på dem? De är inte ens släkt med honom. Han har inga egna barn. Lockwood (försiktigt) Adopterade? Heathcliff Stå inte och skvallra med gästen, Ellen, utan visa ut honom! Ellen Gud förlåte mig, men det går inte. Heathcliff Blanda inte in Gud i det här. Han har ingenting med saken att göra! Ellen Han måste få stanna här över natten. Heathcliff (slår argt käppen i golvet) Nej, säger jag!

Lockwood För all del, jag kan nog finna vägen i mörkret över heden mellan blixtarna.... Ellen I det här vädret finns det ingen väg längre. Det finns bara lera. Heathcliff Vad fan skulle ni komma hit och störa för? Som om jag inte hade nog av oro och sorg redan! Nu har ni fått mig på dåligt humör dessutom! Fan anamma! (går ut och slänger igen dörren efter sig) Lockwood Vart går han? Hareton Han går ut i regnet för att kyla av sig. Det gör han alltid. Han trivs bara i dåligt väder. Lockwood En högst besynnerlig husbonde ni har. Ellen Och besynnerligare blir han. Joseph Det blir värre med åren. Och det kommer att sluta illa för oss alla genom honom, det vet jag! Ellen Prata inte strunt, Joseph. Gå ut i stallet i stället och se till djuren. Joseph Det var just vad jag tänkte göra. (går ut) Catherine Oroa er inte, Sir. Ni kan stanna här över natten. Jag ska ge er ett rum och sängkläder. Lockwood Tack för er vänlighet. Men vad ska er husbonde säga? Catherine Jag tar ansvaret. Han säger aldrig emot mig. Ellen Sätt er här framför brasan och värm er. Lockwood (drar sig närmare elden) Tack. Jag är faktiskt frusen. Ellen Det syns långa vägar. Alla fryser så fort Heathcliff uppenbarar sig. Lockwood Dock tror jag faktiskt det är kylans och inte hans fel. Ellen Vi vet bättre. Vi känner honom. Catherine Prata inte strunt nu, Ellen, utan ge honom något att äta. Ellen Vi har lite kyckling kvar. Vad sägs om det? Lockwood Kalas! Ellen Ni är åtminstone mänsklig. Vi är inte bortskämda med mänsklighet här precis. Lockwood Det är ni som är mänskliga mot mig, inte tvärtom. Hareton (något generad) Jag går ut i stallet och hjälper Joseph med hästarna. Catherine Ja, gör det, Hareton. (Hareton går ut.) (till Lockwood) Han är orolig för Heathcliff. Lockwood Är han fäst vid Heathcliff? Catherine Ja, fastän Heathcliff reducerat honom till en slav och ett djur. Ellen Säg inte så, fröken Catherine. Catherine Men det är sant. Ellen Heathcliff kan alltid stå bakom dörrar och lyssna. Det har han alltid gjort. Catherine Jag går upp och ställer ert rum i ordning, herr Lockwood. Lockwood Det tackar jag för. Ellen Här är lite mat. Snart ska ni nog bli varm. Lockwood (ensam med Ellen) Ni verkar inte särskilt lyckliga här, om jag får säga min mening, Ellen. Får jag säga Ellen? Ellen Naturligtvis. Känn er bara som hemma.

Lockwood Kan någon göra det? Jag menar, er husbonde verkar vara en något gruvlig tyrann. Ellen Det har inte alltid varit så. Lockwood Varför blev det så? Ellen Förr var här alltid glada klingande skratt, men det var länge sen. Det var innan alla ungdomarna gick och dog. Det var innan Heathcliff kom till gården. Lockwood Han har inte alltid varit här? Ellen Nej. Han är hittebarn. Jag har alltid undrat om inte gamla husbond plockade upp honom direkt ur helvetet. Lockwood Han verkar inte ond men däremot olycklig. Ellen Han har gjort alla olyckliga med sin olycka. Lockwood Vad är hans olycka? Ellen Att han kom till gården. Och att han inte fick Cathy. Lockwood Cathy? Jag hört henne nämnas tidigare ikväll. Vem var hon? Ellen Unga fröken Catherines mamma. Och exakt henne lik. Lockwood Hur gammal är Heathcliff? Ellen Äldre än alla andra men ändå fortfarande alltför ung. Lockwood Ja, så verkar han. Ellen Det är en lång historia, Sir, men jag kan försöka berätta den i all korthet medan husbond är ute. Orkar ni? Lockwood Jag brinner av intresse. Ellen Jag var med från början, så jag vet allt. Så här var det. (Hon vänder sig mot brasan, medan det blir scenväxling.) (Cathy och Hindley som barn kommer inrusande.) Cathy Pappa! Pappa! Det är Pappa som kommer! Ellen Såja, barn. Hur vet ni det? Cathy Vi såg honom genom fönstret! Hindley Det är faktiskt sant, Ellen. Han är på väg. (I det samma öppnas dörren, och in kommer herr Earnshaw med en liten pojke på ryggen.) Earnshaw Här är jag, mina barn! Är allting väl här hemma? Cathy Pappa! Pappa! (hoppar upp i hans famn.) Earnshaw Såja, ta det försiktigt! Vält mig inte! (sätter sig och omfamnar Cathy.) Frun Men vad i all fridens namn är det du har på ryggen? Hindley Ett troll, ser du väl, mor. Ett svart troll från heden. Earnshaw Nej, inte alls, Hindley. Det här är din nye lillebror. Tillåt mig presentera.... (tar ner Heathcliff från ryggen) ...vår nye familjemedlem. Jag har gett honom namnet Heathcliff, kära hustru, efter barnet vi förlorade. Frun Men var i all fridens namn kommer han ifrån? Hindley Från helvetet, ser du väl, mor. Det är en riktig svartskalle från helvetet. (klår Heathcliff) Earnshaw Nej, Hindley! Inga översittarfasoner här! Då får du ingen kvällsmat! Vårt hem har alltid varit ett gästfritt hus och skall så alltid förbliva. Aldrig skall någon vara annat än välkommen i detta goda gudfruktiga hem. Slog han dig, Heathcliff?

Heathcliff (stoiskt) Det var inget. Frun Men var i all fridens namn har du hittat honom? Earnshaw På Liverpools bakgator. Ingen familj. En liten tiggare. Jag såg min chans att rädda ett barns liv och tog den. Var det fel, hustrun min? Vi hade ju ett tomrum här hemma. Frun Stackarn. Han ser alldeles färdig ut. Ge honom en tallrik soppa, Ellen. Hindley (arg) Ska han få mat och inte vi? Earnshaw Uppför dig, Hindley! Ett hårt ord till, och du får sova i stallet i natt! Detta är er nye lillebror! Hindley Du har skaffat oss fan själv till lillebror. Frun Hindley! (slår honom) Hindley Jag trodde jag var din äkta son, Mamma. (går ut) Cathy (till Heathcliff) Slog han dig, lilla troll? Heathcliff (oberört) Jag är van att bli slagen. Ellen Han måste tvättas och göras ren ordentligt. Han kan ju ha loppor och ohyra. Earnshaw Det kan vi alla, Ellen. Men renast är den som är ren i själen, och det är den som har det längsta tålamodet. Och om någon har tålamod här i huset är det vår nye lille vän här, eller hur, Heathcliff? Heathcliff Om ni säger så, Sir. Earnshaw Jag säger så. Ge honom nu en tallrik soppa. Han huttrar ju fortfarande av Liverpools bakgators råkalla slask. Ellen Han kan ju rentav ha pestlöss. Earnshaw Nu räcker det, Ellen. Cathy Slog han dig, stackare? Heathcliff Jag är ingen stackare. Cathy Det är du visst, för du har kommit till en stygg familj och fått två stygga äldre syskon. Heathcliff Det tål jag nog. Cathy Men ett av dem är åtminstone en syster. (kramar honom) Heathcliff Vad heter du? Cathy Catherine. Kalla mig Cathy. Earnshaw (till frun) Cathy har åtminstone accepterat honom. Frun Det är mitt fel som alltid har skämt bort Hindley. Earnshaw Hindley är inte enda sonen längre, och det är nog nyttigt för Hindley. Frun Ja, min make, vad far gör är nog alltid rätt. Earnshaw (menande) Jag tror att Heathcliff och Cathy redan har funnit varandra. Frun Bortbytingen blir nog en människa han också. (Earnshaw och frun tillsammans samt Cathy och Heathcliff tillsammans trivs idylliskt medan Ellen går bort till Lockwood. Ljuset koncentreras på dem och lämnar småningom familjen Earnshaw.) Ellen Men jag märkte det genast. Det var som om ett mörkt moln kom in i huset den dagen, och det molnet var inte bara Hindleys avundsjuka. Det molnet låg i luften över oss alla, och jag tror att vi alla nog fattade att det kom från den nye

familjemedlemmen själv, men ingen vågade uttrycka sin misstanke. Det var något med Heathcliff som inte var av denna världen. Så hade han ju också fått namnet av fruns framlidne andre son. Nej, det bådade ingenting gott. (Man hör något buller utanför, som om något fönster blåst upp.) Den där infernaliska hedenvinden! Nu har fönstren mot norr blåst upp igen! Jag får nog gå och stänga fönsterluckorna. Ett ögonblick, herr Lockwood. (går ut) Lockwood (läppjar på sitt te) Ett underligt hus, fullt med skelett i garderoben. Hur många? Det vet de kanske inte ens själva, men någon ro lär de aldrig få. (Det närmaste fönstret blåser upp.) Nu spökar det här också. Nåväl, det minsta jag kan göra är väl att stänga fönstret. (går bort till fönstret för att stänga det. När han sträcker ut armen för att nå det, griper en naken kvinnoarm om den utifrån och håller fast den.) Cathy Släpp in mig! Släpp in mig! Lockwood Vem är ni? Hjälp! Cathy (drar våldsamt i Lockwoods arm) Släpp in mig! Lockwood Arma kvinna, vad gör ni ute i stormen! Dörren är öppen! Kom in genom den men inte genom fönstret! Cathy (som förut) Släpp in mig! Lockwood Ni gör mig illa! Släpp! Cathy Släpp in mig! Släpp in mig! (Lockwood lyckas med våld befria sin nerblodade arm och lyckas med våld få fast fönstret.) Lockwood Vad är det för dårar som tillåts springa lösa ute på heden i det här vädret? Heathcliff (kommer in) Ni här fortfarande. Vad gör ni här? Varför har ni inte gått? Lockwood Ni ska vara tacksam för att jag är kvar och försvarar ert hus. En galen kvinna försökte just dra mig ut genom fönstret. Heathcliff (bestört) En galen kvinna? Vem var det? Lockwood Hur ska jag kunna veta det? Ni kan ju inte ens själva hålla ordning på alla era spöken här i området! Heathcliff Vad var det för en kvinna? Hur såg hon ut? Lockwood Blond, vacker, som er unga släkting fröken Catherine men mognare. Heathcliff (rusar till fönstret, slår upp det på vid gavel, stormen kommer tjutande in) Cathy! Cathy! Var är du? Lockwood Lugna er, Heathcliff! Jag hade just allt sjå i världen med att få fast det där fönstret! Heathcliff Cathy! Cathy! Kom tillbaka! Lockwood Han är galen. Heathcliff (vänder sig ursinnigt om) Nej, jag är inte galen! Vet ni inte vem kvinnan är ni fick se? I åratal har jag väntat på henne! Och så kommer hon när ni är här! Varför kommer hon till er och inte till mig? Lockwood Det får ni väl fråga henne. Heathcliff Idiot, hon är ju död! Lockwood (betänksamt) Ja, det komplicerar ju situationen betydligt. Heathcliff (ut igen) Min älskade! Kom tillbaka!

Lockwood (uppgivet, sträcker upp händerna) Jag tvår mina händer. (sätter sig ner vid sitt te igen. Ellen kommer in igen.) Ellen Vad står ni där vid fönstret för, master Heathcliff? Ni kan ju få lunginflammation! Heathcliff Det struntar jag i. Lockwood Han spanar efter förbipasserande flickor. Ellen Master Heathcliff, har ni blivit galen? Heathcliff (vänder sig till Ellen) Cathy var här, Ellen. Ellen Ja, det är klart att hon är här. Hon bor ju här. Heathcliff Nej, Ellen, jag menar den riktiga Cathy. Den avlidna Cathy. Ellen (spanar in Heathcliff) Ja, ni ser sannerligen ut som om ni sett ett spöke. Heathcliff Hon var här, Ellen! Ellen Ja, ja, men för Guds skull, stäng fönstret! Heathcliff (stänger resolut fönstret men rusar direkt på dörren i stället) Cathy! Cathy! (ut) (en stunds tystnad medan Lockwood och Ellen ser på varandra.) Lockwood Här försiggår mer än vad något mänskligt förstånd kan begripa sig på. Ellen Jag fruktar att ni kom lagom till finalen. Lockwood Vad har jag missat? Ellen Bara hela romanen. Lockwood Ni kom visst i gång med början. Ellen Ja, den lyckliga början. Den ljuva, glada början, som sedan bara oavlåtligt skenade iväg med oss alla ner i en tragedi utan botten. Cathy och Heathcliff älskade varandra. Hindley, hennes äldsta bror, hunsade med honom och gjorde allt för att förnedra honom, men det ledde bara till att Cathys kärlek för honom blev ännu mera okontrollerad och översvallande. De växte upp tillsammans som syskon, men deras kärlek var mer än väl passionerad från början. Den var vild och ohejdbar, som en naturkraft. Och frun dog, och Hindley blev allt svårare och grymmare. Han njöt av att plåga Heathcliff. Lockwood Gav Heathcliff aldrig tillbaka? Ellen Nej, det var det som var miraklet. Hans tålamod var övermänskligt. Han gav aldrig något tillbaka. Och det gav honom ett ständigt växande förtroende från gamle Mr Earnshaws sida, samtidigt som Cathys kärlek bara tilltog i samma takt som Hindleys hat och oförskämdheter. Men Hindley reste bort, meningen var att han skulle bli utbildad, men det blev som det blev med den saken. Pojken hade ju inget sinne för böcker. Det har ingen någonsin haft i den här ändan av världen. Han blev bara sjuklig och instängd och förlorade all den knappa friskhet han dittills ändå hade haft. När Mr Earnshaw blev sjuk och det stod klart att han stod inför avskedet skickade vi genast bud till Hindley att han skulle komma hem. Men det blev inte som vi hade tänkt oss...

Scen 3. Mr Earnshaws dödsbädd. Catherine, Heathcliff, tjänstefolket, alla är samlade kring honom. Earnshaw Det är bara Hindley som fattas. Vet han om att jag ska dö? Catherine Vi har skickat bud till honom, Pappa. Han borde ha kommit redan. Earnshaw Han höll aldrig tiden. Men det gjorde aldrig jag heller. Jag dröjde alltid kvar och försenade mig. Du tar väl hand om lille Heathcliff, Cathy? Catherine Naturligtvis, Pappa. Earnshaw Du var mitt olycksbarn, lille svartskalle. Allt gick på tok för mig i Liverpool. Fiolen jag köpte åt Hindley gick sönder, och ditt ridspö, Cathy, slarvade jag bort. I stället kom jag hem med den där. Var det en dålig affär? Heathcliff Inga affärer är dåliga, mr Earnshaw. Earnshaw Så talar en boren affärsman. Kanske det ändå kan bli något av dig, i motsats till Hindley. Catherine Du får inte prata så mycket, Pappa. Du bara tröttar ut dig. Earnshaw Nej, Cathy, försök inte. Det är bara er jag tråkar ut. Men det här är ju sista chansen. (Cathy gråter.) Såja. Ta det inte så hårt. Det blir bättre sedan, när ni är fria från mig och kan ägna er åt era vilda lekar i fred. Åja, jag vet nog vad ni håller på med, Cathy och Heathcliff, era oborstade barn! Låt det bara inte bli en vana, och framför allt, gör aldrig slut på det roliga, utan håll alltid sams och bevara er goda kontakt när den är som bäst. Kärlek är ett heligt ting, som aldrig får besudlas med meningslösa missförstånd. Och jag vet, att er kärlek är äkta. Så håll bara fast vid den, och svik den aldrig. Ellen Jag tror bestämt att någon kommer. Heathcliff Flera. Hindley (utanför) Är det någon hemma? Catherine Hindley! Här uppe! Hindley (kommer in med sin unga fru) Jaså, här är ni. Får jag presentera min unga fru, lilla fröken Frances. Earnshaw Din klåpare, vad har du nu gått och gjort? Hindley Jag har gått och gift mig. Earnshaw Med det där skrället? Hindley Hon är inget skrälle. Hon är min fru. Catherine Fick du inte vårt bud, om att Pappa låg sjuk? Hindley Jo, visst fick jag det, men det gör han ju alltid. Ska han äntligen till att dö nu? Earnshaw Ja, Hindley, det är dags nu, så imorgon blir du husbonde här. Och så kommer du hem med en blekfis till storstadstös som troligen inte ens kan städa. Kunde du inte ha tagit hem något roligare till din faders dödsbädd? Hindley Jag har alltid gjort mitt bästa, far. Earnshaw Nej, du har alltid gjort ditt sämsta. Se så blek om nosen hon är. Och du själv! Vad har det blivit av dig? Jag skickade ju iväg dig med en massa pengar för att du skulle bli något! Och vad har du blivit? Bara blek om nosen, bara smal om benen,

bara klen och bortskämd, och så för du till råga på allt hem en än blekare och klenare hustru! Hindley Frances, hör inte på honom. Han är bara gaggig. Earnshaw Skicka ut henne då, om hon inte får höra på vad jag säger! Det ska jag tala om för er, att det sista jag är är gaggig! Andra dör hur senildementa som helst och yngre än jag dessutom, men jag dör åtminstone inte gaggig. Så det så! Ut med dig, din bortklemade blekfis, så att jag slipper se ditt stackars misslyckade hustruskrälle mera! Hindley Kom, Frances. Det går över. (går ut med Frances.) Earnshaw (ropar efter honom) Nej, Hindley, döden går aldrig över! Den är alltid närvarande! Vi slipper den aldrig! Även du ska dö, men din hustru går i graven först! (inser att Hindley inte hör honom) Hur kunde han ta hem en hustru som aldrig kommer att kunna tåla det här klimatet? Han kommer ju att bli hennes död! Catherine Bekymra dig inte för andra nu, kära Pappa. Det är ju du som ska dö. Earnshaw Ja, tänk, det hade jag nästan glömt. Ja, det är väl lika bra att jag dör då, så får vi det undanstökat. Vad det ska bli skönt att äntligen få slippa er alla! Har jag tur så väntar min kära hustru på andra sidan med åtminstone ett äntligen välstädat hem. (dör) Ellen Han är död. Catherine Pappa! Pappa! Heathcliff Ja, han är borta. (Catherine kastar sig ned vid sidan av sängen och gråter. Heathcliff smeker och tröstar henne ömt.) Hindley (kommer in) Vad är det jag hör? Har gubbskrället äntligen lämnat in nu? Det var på tiden! Nu är det alltså jag som är herre här! Ut med dig, Heathcliff! Du sover i stallet hädanefter! Nu är det slut på farsgubbens daltande med dig! Du är härmed bara dräng på gården! Och du, Catherine, får aldrig umgås med honom mera. Nu är det jag som är herre, och jag och min hustru bestämmer allt! Ni måste respektera oss! Catherine Respektera dig, din brutale översittare? Aldrig! Hindley Har ni då ingen respekt för den avlidne? Ett sånt språk! Ut med er, allihop! Här ska nu bli ordning och reda! Äntligen är det slut på vanstyret! Ellen Kom, mina barn. Låt oss lämna vår nye herre ensam med sin faders lik. (Alla ut utom Hindley.) Hindley Jag kom tydligen hem i rätt ögonblick för att misshaga dig en sista gång riktigt ordentligt! Du föredrog alltid både Cathy och Heathcliff, den svartskallen. Men nu är jag i min laga rätt att göra livet till ett helvete för dem, om de så ens vågar knysta tillsammans mera! (knyter näven mot sin döde fader och går med största självbelåtenhet.)

Akt II scen 1. Värdshuset. (som akt 1 scen 1)

1 2 3 2 4 Branwell bartendern flera 2 4 3 Branwell till början. 2

Vad är det för en jävla historia du drar, Branwell? Äh, låt honom få dra den till slut, så kan han gå hem sedan. Ja, annars slipper vi honom aldrig. Ge honom mera öl, så att han håller fyr under pannan. Du pallar väl för några sejdlar till, Branwell? Gärna, om ni bjuder. Så länge du har något att berätta står vi för bränslet. Rätt så! Drick, Branwell! Drick och berätta! Ja, dra den där långa. Låt oss nu i detalj få höra hur båda familjerna går under. Jag har varnat er. Det är en lång historia, och jag har bara kommit fram

Dagen är lång, och drinkarna är längre. (En ny karl har kommit in och satt sig.) Branwell Men vem är den där nye gästen? Jag har sett honom förut. 1 Bry dig inte om honom. Han är bara ett fyllesvin som alla andra. 2 En sann underhållare roar sig utan att bry sig om publiken. 4 Ja, dra nu den där långa. Branwell (går fram till gästen) Sir, känner inte vi varandra? gästen Bry er inte om mig. Gå till era vänner och fortsätt deklamera. Branwell Vad gör ni här? gästen Lyssnar. Branwell Varför? gästen Om det skulle vara intressant. Branwell Ni har kommit hit för att lyssna på mig. gästen Ja, det medges. Branwell (till de andra) Jag vet vem han är. Han är en förläggare. 1 Bry dig inte om honom, Branwell. Kom hit nu. bartendern Lämna honom i fred och fortsätt underhållningen. Det har du betalt för. Branwell Vad tusan gör han här? bartendern Det är det kanske säkrast att inte lägga sig i, Branwell. 4 Kom nu, Branwell. Var inte löjlig, och ofreda inte gästerna. Branwell (rusar på gästen och fattar honom om strupen) Din förbannade knöl! Varför har du kommit hit? (Alla ingriper och försöker hindra Branwell från att strypa gästen.) Branwell (vild) Jag vet vem han är! Jag vet vem han är! bartendern Lugna dig, Branwell! (till gästen) Vi ber om ursäkt. Han är berusad. gästen (ruskar på sig) Det vet jag nog. Branwell Din förbannade gam! Vad vill du med mig? Har du inte förolämpat mig tillräckligt? 1 Vad har han gjort dig, Branwell?

Branwell Ingenting, utom att han slitit själen ut ur min kropp. gästen Jag vet inte vad han talar om. bartendern (till gästen) Förklara er, Sir. Vem är ni? gästen Jag har bara träffat den här individen en gång förut och det flyktigt. Branwell Flyktigt! Lika flyktigt som en bödel avrättar en oskyldig! gästen Jag förstår inte vad han talar om. Branwell Släpp mig! Jag ska inte flyga på honom mera! (De andra släpper honom.) Jag vet allt om den här personen, men han vet ingenting om mig. Jag gav honom mina dikter att läsa. Jag gav honom mina romaner att läsa. Jag var ingenting annat än en boren poet och författare, och jag bönföll honom om att acceptera mig, så att jag skulle komma ifrån det här ormgropsträsket av bara förfall och ruin, elände och trångsynthet. Jag gav honom min själ. Och vad gjorde han med den? Han trampade ner den i en värre skit än jag var född i, och vad sade ni, Sir, som ett utlåtande? Kommer ni ihåg det? Gästen Det är min otacksamma uppgift att få bedöma hundratals som han i månaden. Branwell Vad sade ni, Sir, som ett utlåtande? Jag ställde er en fråga! gästen Det minns jag inte. Branwell Nej, naturligtvis minns ni inte det! Ni minns det lika litet som flugan ni senast massakrerade mot er kind! Det är vad vi författare är för er förläggare: flugor att massakrera och spotta på och jämna ut med marken och torka bort fläcken av! Ingenting mer! bartendern Branwell, du går för långt. Du blir aldrig publicerad på det där sättet. Branwell (fortfarande ifrån sig) Säg mig varför ni kom hit , Sir! gästen (inser att han står till svars) Jag kom hit för att lyssna på er. Jag ville ge er en chans till. Jag ville höra hur ni berättar och om vad ni berättar vore något att satsa på. Det är allt. bartendern Vi har ingen bättre berättare i norra England. Inte sedan Walter Scotts dagar. gästen (borstar av sig) Det kan så vara. Det vill jag inte utlåta mig om. Men saken är, att han är omöjlig. Ni såg själv hur han attackerade mig i avsikt att döda mig. En sådan författare kan aldrig bli någon försäljningssuccé. Det enda han kan åstadkomma är skandaler, hur bra han än berättar. Jag beklagar, Mr. Branwell Brontë, att ni inte hade vett att ta bättre vara på den andra chans jag var beredd att ge er. (går kallt och resolut ut därifrån.) (En stunds tystnad medan alla hämtar sig.) den andra gästen Branwell, fortsättningen. Branwell Hur kan jag mera läsa något efter detta? bartendern Du var bara full, Branwell. Glöm intermezzot. 1 Ja, vi väntar, Branwell. 3 Din skröna om hur båda familjerna går under är inte slut än. Branwell Det är min systers manuskript. bartendern Men det är din historia.

Branwell Den kan aldrig bli känd under mitt namn. andra gästen Strunt i namnet. Vem fan bryr sig om ifall Shakespeare skrev sina dramer eller någon annan? Det är bara de färdiga skrönorna som räknas. 2 Han har rätt. bartendern Tror du att du kan plocka upp tråden? Behöver du mera öl? Branwell Ja, jag tror att jag behöver mera öl. (Alla vill vara med och servera honom.) Såja, det räcker. Det räcker! andra gästen Sätt i gång, Branwell! Vi väntar! 4 Ingen ska störa dig mer. 3 Vi har kastat ut alla dumma förläggare. Branwell (med fyra fyllda sejdlar framför sig) Tål ni höra mer? Alla Ja! Branwell Nåväl. (vecklar upp manuset igen, tar på sig glasögonen igen och börjar läsa.) De tyckte så mycket om den förvildade Cathy på det förnäma och rika Thrushcross Grange att de behöll henne där, för att uppfostra henne och lära henne seder, så att när hon kom tillbaka till Stormiga Höjder kände vi inte igen henne..... (Scenen skiftar tillbaka till Ellen och Lockwood.) Ellen Hon hade blivit fina damen och skaffat sig fasoner som rakt inte hörde hemma hos oss och som framför allt stötte Heathcliff, som kände sig ringaktad och bortstött. Som om det inte hade räckt med att Hindley behandlade honom som ohyra! Att dessutom hans enda allierade Cathy skulle bli för god för honom var mer än vad han tålde. Och Cathy tyckte själv för mycket om sina nya fasoner för att kunna gå något steg tillbaka.

Scen 2. Stormiga Höjder (som Akt 1 scen 2). Hindley Se till att skärpa er nu! Cathy har varit borta i fem veckor och skaffat sig fina fasoner, så se till att inte skämma ut er nu! Frances Men varför har hon varit borta så länge? Ellen Det vet Heathcliff. Hindley (mörkt) Ja, det är Heathcliffs fel, om det är ett fel. Frances Hur gick det till egentligen, Heathcliff? Heathcliff (lortigare och mera ovårdad än någonsin) Vi var ute på heden och lekte som vanligt, när vi kom bort oss till Thrushcross Grange och beslöt att kika in i fönstren. Där var så fint och ombonat, rena sagoslottet, och så kom hundarna ut och angrep oss och bet Cathy i benet så att det nästan bröts. De var mycket ledsna för Cathys skull, men de ansåg att det var mitt fel. Hindley Det var det också! Frances Hindley!

Heathcliff Så de krävde att få vårda Cathy tills hon var återställd, men mig skickade de tillbaka. Hindley Ja, tillbaka med dig ut i stallet, Heathcliff! Vad gör du här inne i stugan? Heathcliff Vi skulle ju alla vara med och ta emot Cathy. Hindley Fröken Cathy för dig, Heathcliff! Du är bara en gödseldräng! Ja, ja, stanna inne då, så kanske Cathy av din uppenbarelse äntligen fattar vad du är för en! Ellen (viskar till Heathcliff. Denne ler, fattar och avlägsnar sig.) Frances Nu kommer hon! (Alla fröjdas.) (Tjänarna öppnar dörren. Cathy inträder som fina damen.) Cathy O, så många som är med och möter mig! Vad rart av er! Och så fint ni har fått det i huset! Är det din förtjänst, Ellen? Ellen Det är allas vår förtjänst, men Hindley har befallt det. Cathy (hälsar på alla i tur och ordning med kindpussar och dylikt) O, så rart av er! Så underbart det är att komma hem till ett städat hus! (har hälsat på alla, saknar Heathcliff) Men här fattas en. Var är han? Ellen Han kommer genast. Cathy (till Hindley) Har du förvisat honom till stallet igen, Hindley? Hindley Det är bara där han hör hemma. Han måste lära sig sin plats och att veta hut. Men det är inte mitt fel att han har försvunnit nu. Han var här nyss. Ellen Han skulle bara gå på ett ärende. (Heathcliff inträder, rejält uppsnyggad och nästan ståtlig.) Cathy (förtjust) Där är du, älskade Heathcliff, min enda sanna broder! (omfamnar honom hjärtligt) Var har du varit? Heathcliff Jag har bara tvättat av mig skiten. Hindley (rasande) Din plats är i stallet, Heathcliff! Cathy Inte idag. Idag skall han sitta med oss till bords, för min skull, för jag vill ha det så. Hindley Du är fina damen nu, Cathy. Du kan inte umgås med tattare. Cathy Det bestämmer jag och inte du. Och jag umgås inte med tattare, så vida den tattaren inte är du, Hindley. Hindley Nåväl, men bara idag! Cathy Hur går det, Ellen? Har du noga förberett kalaset? Ellen Allt är färdigt, miss Cathy. Gästerna får komma när som helst. Cathy De kan också komma när som helst, så det är bäst att ni alla skärper er. Hindley Vad har du nu hittat på, Cathy? Du har väl inte bjudit någon hit? Cathy Jo, jag har faktiskt bjudit Lintons hit. Hindley (förfasar sig) Hela familjen? Cathy Nej, bara Isabella och Edgar. De var så nyfikna på de främmande djuren i deras trädgård. Hindley Vad menar du med det? Cathy Vi är ju deras grannar. Ellen Jag hör vagnen komma. Det måste vara de.

Cathy Är allt klart, Ellen? Ellen Allting är i perfektaste ordning. Vi skulle kunna ta emot själva drottningen. Cathy Gamla goda kära Nelly! Vad vore vi utan dig? Hindley Ge dig av till stallet nu, Heathcliff. Kommer det gäster får de inte se dig här. Cathy (arg) Han stannar här, Hindley! Han är min gäst också! Hindley Det blir bara bråk. Cathy Låt det bli bråk då, men han stannar här! Ellen Nu kommer de. Edgar (kommer in med sin syster Isabella, försynt) Har vi kommit till rätt hus? Cathy (hälsar och omfamnar dem översvallande) Välkomna, Edgar och Isabella! Så roligt att ni ville komma! Edgar Du har ju gjort oss så nyfikna på ditt folk. Isabella Så prydligt här är! Hindley (avsides) Det är första gången. Edgar Vi måste få hälsa på alla i tur och ordning. Detta måste vara Nelly från köket. (hälsar artigt på Ellen.) Cathy Det är hon som står för ordningen här. Isabella Den kunde inte vara mera exemplarisk! Edgar Hindley, min komplimang för att du har så god ordning på torpet! Hindley Det krävs en stark hand för detta kärva hus! Isabella Och detta måste vara din underbara fru, Hindley. (hälsar på Frances) Frances Vi ska säkert bli de bästa vänner. Edgar Och vem är nu detta? (kommer till Heathcliff) Hindley Stalldrängen. Han skulle egentligen inte vara här, men Cathy envisades. Edgar Jag förstår. Detta är den berömde Heathcliff från rännstenen i Liverpool. Han ser ovanligt ren ut för att annars bara mocka skit i stallet. Hindley Jag kan lova dig, Edgar, att han aldrig har sett så ren ut tidigare. Han har gjort sig till för Cathys skull. Cathy Var inte dumma nu, utan kom och sätt er. Ellen har lagat världens läckraste middag åt oss. Edgar Vill du inte hälsa på mig, Heathcliff? (sträcker fram handen) Heathcliff (hälsar motvilligt) Hindley Han kan nog ge vacker tass men bara när Cathy är i närheten. Cathy Hindley! Hindley Ja, vad är det? Isabella Han är mycket grannare, Cathy, än vad du någonsin lyckats beskriva. Heathcliff Tack för det, nådig fröken. Det gläder mig uppriktigt att någon annan är mänsklig här idag utom bara Cathy. Hindley Understå dig inte att tala med gästerna, ditt hjon! Heathcliff Har jag inte yttrandefrihet? Hindley Inte i mitt hus! Cathy Bråka inte nu! Edgar Försvarar Cathy zigenaren mot herrskapet?

Cathy Varför ska alla alltid racka ner på Heathcliff, som om han inte ens var en människa? Hindley Det är han ju inte heller, eller hur, Edgar? Edgar Ärligt talat ser jag under hans uppsnosade yttre bara en simpel tiggarsjäl. (Blixtsnabbt tar Heathcliff en såsterrin och kastar dess innehåll i Edgars ansikte. Alla förfasar sig.) spridda röster Nej! O ve! Inte detta! O nej! Nu är det kört! O fasa! (etc.) (Endast Heathcliff är belåten, och endast Cathy kan inte hålla sig för skratt.) Edgar (när han hämtat sig) Om ni vore en jämlike skulle jag utmana er på duell. Heathcliff (sätter armarna i kors) När som helst, Sir. Edgar Men det är under min värdighet. (till Hindley) Jag sätter aldrig mer min fot i detta hus, Sir, där ni låter gödseldrängar misshandla gästerna. Isabella (börjar också se det lustiga i situationen) Det var bara dig han misshandlade, Edgar. Edgar Kom, syster! Låt oss gå! Vi har inget mera här att göra! Isabella (alltmer road, till Cathy) Synd att vi inte fick den där middagen. Edgar har ju redan gjort slut på hela såsen. Men vi fick i alla fall se det roligaste. Cathy Vi får fortsätta en annan gång, Isabella. Isabella Det ser jag fram emot. Heathcliff (oförskämt djärv) Jag beklagar, fröken, men er bror bad faktiskt om det. Hindley (rasande, kommer fram och slår brutalt ner Heathcliff) Har du inte gjort tillräckligt skada för idag? Måste du även förolämpa damerna? Cathy Jag ber om ursäkt för min bror, Isabella. Isabella Jag tror att vi båda hellre hade haft Heathcliff till bror. (går med Edgar) Hindley Aldrig mer, att du får sätta din fot i detta hus! Cathy Hindley, både du och Edgar bar er faktiskt mer än tolerabelt illa åt. I jämförelse med er båda framstår faktiskt Heathcliff som oskyldig. Hindley Jaså? Han är kanske rentav ett helgon? Cathy Ja, åtminstone i jämförelse med er båda. Hindley Dra åt helvete! (försvinner rasande. Frances rusar efter för att blidka honom.) Cathy (hjälper upp Heathcliff) Gjorde det mycket ont? Heathcliff Rör mig inte! (tar sig upp själv) Cathy Jag vill bara hjälpa dig. Heathcliff Du är fina damen nu. Du ska inte mer behöva lorta ner dig tillsammans med mig. Min plats är i stallet, tills jag kan ta mig härifrån för alltid. Och ditt hem är borta på Thrushcross Grange där de har finare fasoner som är mer värdiga dig än ditt rötägg till bror. Cathy Du är min enda riktiga bror. Heathcliff Nej, Cathy, vi är inte ens släkt. Och din bror kommer aldrig att låta dig få mig. Cathy Du är grym. Heathcliff Nej, bara realistisk.

Ellen Han har delvis rätt, Cathy. Tillvaron här kommer bara att bli mer och mer olidlig genom att Hindley mindre och mindre kan tåla Heathcliff. Cathy (förtvivlad) Vad har jag gjort för att förtjäna en sådan bror! Heathcliff (ömt) Mig – eller Hindley? Cathy (ler) Det värsta är, att jag tror att jag förtjänat er båda. Ellen Det finns mat kvar för ett helt kompani. Cathy Ja, det har vi ju alldeles glömt bort. Edgar och Isabella får skylla sig själva som inte ville stanna. Och Hindley också, som gått bort bara för att tjura. Heathcliff Han har sin flaska i stället. Cathy Vad väntar vi på? Nelly, till bords! Ellen Det var det jag väntade på. (går ut i köket) Cathy (slår sig ner med Heathcliff vid bordet) Ännu kan vi leva, Heathcliff, trots alla dumma människor i världen. Heathcliff Den var skapt bara för dig och mig. Cathy Så låt oss då åtminstone ta vara på den, så länge vi lever. Ellen (kommer in med kycklingen) Här är kycklingen! Cathy Vad väntar du på, Heathcliff? Hugg i! Heathcliff Som ni befaller, fröken. Hindley tycks ju ha kommit av sig i att köra ut mig. Cathy Vi har ett tillfälle att begagna oss av. (De kastar sig över maten.) Ellen (åter hos Lockwood) Och så fortsatte det. Edgar Linton och Heathcliff var som varandras absoluta motsatser: Heathcliff, alltid oborstad, smutsig, dyster och ond, medan Edgar alltid var den perfekta gentlemannen, som om han kom från en annan bättre värld. Givetvis föredrog Cathy Edgar, som kunde lova henne ett bättre liv, men Heathcliff behöll ändå hennes hjärta, som om det låg i bojor hos honom. Den naturkraften var större. Och samtidigt fortsatte Hindley med sin brutala förnedring av honom, som hela tiden blev värre, för Hindley blev inte bättre med åren. Hans fru var sjuklig, och i takt med att hennes sjukdom ständigt blev värre blev Hindley allt bättre vän med flaskan.... Hindley (kommer in i stugan, berusad. Cathy och Heathcliff är borta.) Ellen Hindley, du måste gå in till din fru. Har du glömt att du just har blivit far? Hindley Fan ta fanskapet! Ellen Nej, fan ta ditt faderskap, Hindley, om du inte vill behålla barnet! Din fru får du ändå inte behålla, så illa som du har skött om henne! Hindley Ger du mig skulden för att Frances inte duger något till? Ellen Ja, det gör jag, för hon har aldrig tålt att du dricker! Hindley Det har botat hennes sjukdom hos mig, även om det inte botat henne. Frances (svagt, inifrån) Hindley! Ellen (allvarlig) Hon har inte långt kvar, Hindley. Hindley Fan ta allt käringtyg, som aldrig håller måttet inför männens krav! (går in till frun. Scenen öppnar sig inför samma scen som akt 1 scen 3) (blir genast rörd inför fruns avtärdhet) Hur är det, stackars liten?

Frances Hindley Frances Hindley

Din son mår prima, Hindley. Han klarar sig. Men du då? Glöm mig, Hindley. Här behövs starkare virke än lilla jag. Min lilla duva! (störtar fram och begraver ansiktet i sängkläderna. Frances tröstar honom ömt och moderligt.) Frances Jag var aldrig någon god maka åt dig, Hindley. Du var för vild för mig, liksom hela livet här ute var alldeles för vilt för mig. Hindley Du får inte lämna mig, älskade! Då är jag förlorad! Frances En stor stark oxe som du kan aldrig bli förlorad. Du är ju född här och som skapt för detta hårda liv. Hindley Jag är mycket svagare än du, Frances, för jag har ingen karaktär. Frances Prat, Hindley. Och nu har du ju dessutom en son, som sedan får ta över gården. Du har allt att leva för. Hela din framtid är tryggad. Hindley Nej, Frances! När du är borta ser jag ingenting annat än ett stort tomt gapande svart hål! Frances Det är bara din inbillning. Hindley Jag är realist, Frances! Ingenting är verkligare här i livet än ens egen inbillning! Frances Så du pratar. Jag tror bestämt du har varit på flaskan igen. Hindley Jag står inte ut med livet, Frances, inte om du ska lämna mig! Frances (stilla) Jag har inget val, Hindley. Hindley (arg) Jo, det har du visst! (reser sig rebelliskt) Vad tusan skulle du gå och bli sjuk för? Det är bara det som fördystrat livet för oss alla här ända sedan du kom! Din förbannade svaghet drar oss alla ner i träsket! Frances Hindley, du rasar. Hindley Det vet jag förbannat väl, att jag rasar, för jag har rätt att rasa! Det är mitt hus! Och jag tål inte sjukdomar i mitt hus! Jag tål inte jämmer och ve! Jag tål inte att du tänker lämna mig! Jag accepterar det inte! Hör du? Jag accepterar det inte! Ellen (kommer in, Cathy och Heathcliff kommer in efteråt) Hindley, skrik inte så, när din hustru är sjuk! Hindley (förbannad) Det ger jag fan i! Cathy Hindley, skäms du inte! Du har druckit igen! Hindley (som förut) Det ger jag fan i! Heathcliff Det är bäst att vi tar ut Hindley härifrån. Hindley Och du, din förbannade zigenare, din avgrundsande som dragit förbannelse över min faders hus, som vållat min hustrus död och som kommer att ruinera oss alla, åt helvete med dig! Cathy (till Ellen) Han vet inte vad han säger. Ellen Det är värre än så. Han vet vad han säger. Cathy (hos Frances, till Hindley) Hindley, din hustru är döende! Frances (svagt) Låt honom rasa. Det blir bättre när jag är borta. Hindley Försök inte! Det blir aldrig bättre! Det blir bara sämre! Det blir inte ens bättre för att du dör!

Cathy Hindley! Ellen (rusar fram till Frances) Unga frun! Cathy Hur är det med henne? Ellen Hon är död. Hindley (bortkommen, tafatt) Död? Ellen Ja, master Hindley. Hon är död. Hindley Död? Min hustru död? Omöjligt. Det kan inte ske. Inte i mitt hus. Heathcliff, säg att det är omöjligt. Något sådant kan inte drabba mig. Jag är ju Hindley Earnshaw, herren här i huset! Jag äger våra Stormiga Höjder! Allt är mitt! Min hustru får inte dö! Nej! (störtar ut, desperat, gråtande och vrålande) Cathy Nu är helvetet löst. Ellen (tar upp det lilla gråtande barnet från Frances sida) Lyckligtvis är det alltid någon som överlever. (tröstar det) Så, lilla vän. Så, lilla vän. Det är ingen fara. Cathy Gå efter Hindley, Heathcliff, och se till att han inte gör något dumt. Heathcliff Det är en praktisk omöjlighet, då jag är hans livegna slav. Cathy Var inte dum, Heathcliff. Gör som jag säger. Heathcliff (ironiskt) Som frun befaller. (går) Ellen Han blir bara lömskare med åren. Cathy Inte konstigt, så som Hindley behandlar honom. Ellen (försiktigt) Fröken Cathy, borde han inte komma bort härifrån, innan något värre händer? Cathy Vad menar du, Ellen? Ellen Utan unga frun i närheten kan man bara vänta sig det värsta mellan Hindley och Heathcliff. Cathy Låt stormen rasa, Ellen. Vem kan stoppa den ändå? Låt dem ta kål på varandra, om de behagar. Livet går vidare ändå. Själv lär jag slippa dem båda, om jag gifter mig med Edgar Linton. Ellen Har han friat? Cathy Ja, han har friat. Ellen Men ni är för ung. Har ni sagt ja? Cathy Inte ännu. Ellen Han är för snäll för er, fröken Cathy. Cathy Är han? Är jag för stygg för honom? Kan han gå sönder? Ellen Ja, miss Cathy, i era händer kan han gå sönder. Här på Stormiga Höjder har vi hårdare nypor än vad som är bra för det klenare folket på Thrushcross Grange. Cathy Ellen, du har alltid rätt. Men ingenting kan stoppa naturen. Om Edgar vill ha mig får han mig. Ellen Och Heathcliff? Cathy Han får klara sig själv. Ellen Ensam här med Hindley?

Cathy Det blir roligt att se vem av dem som går under först. Personligen håller jag på Heathcliff. Ellen Fröken, ni är grym. Cathy Nej, Nelly. Här på Stormiga Höjder är vi bara realister. Ellen Du och Heathcliff är så lika varandra både i stygghet och vildhet, att jag för allas vårt bästa verkligen hoppas att ni aldrig får varandra. Cathy Så ska det låta, Nelly. Nu börjar du bli realistisk. Låt mig nu få ta hand om vår lilla telning. (tar över barnet och vyssjar det hur moderligt som helst.) Ellen Även du kan bli en god moder, Cathy. Cathy Vad är vi kvinnor skapta till om inte för det? Ellen Är du inte skapt för Heathcliff? Cathy (ser på henne) Nej, Nelly. Heathcliff är skapt för mig. Ellen Men du har väl inte svarat ja, Cathy? Cathy (skamset) Jo, det är det jag har. Ellen Du ser ut som om du skämdes för det. Cathy Det gör jag också. Ellen Men varför det? Edgar Linton har ju allt vad du kan önska. Han är välbärgad, Thrushcross Grange är ett tio gånger finare hem än Stormiga Höjder, du får ditt på det torra och en hel tjänarstab att hunsa med, – och du slipper mig. Cathy Nej, det är det jag inte gör, Nelly, för du kommer med till Thrushcross Grange. Ellen Jag har då aldrig hört på maken! Jag som slavat här vid spisen i hela mitt liv! Cathy Du kommer upp dig lika mycket som jag, Nelly. Ellen Ändå ser du skamsen och bedrövad ut. Cathy Jag tänker på Heathcliff. Ellen Det är honom du älskar. Cathy Ja. Ellen Alltså måste du avstå från Thrushcross Grange och Edgar Linton, och jag får stanna kvar här. Cathy Nej, det går inte, Nelly. Ellen Varför inte det? Cathy Jag kan inte gifta mig med Heathcliff. Det vore under min värdighet. (Heathcliff, som stått dold och lyssnat hela tiden, rusar plötsligt ut.) Vad var det? Ellen Gode Gud, vad har du nu ställt till med? Cathy Det var väl inte Heathcliff? Ellen Det kan ha varit det. Jag hörde honom aldrig gå ut tidigare. Cathy Jag anade aldrig att han kunde höra vad vi sade. Ellen Han hör allt och finns alltid överallt. Men fortsätt, Cathy. Om du älskar honom, hur kan du då avstå från honom? Cathy Det är det jag inte kan. Även om jag gifter mig med Edgar skulle jag bara vara honom otrogen med Heathcliff och bara längta efter Heathcliff hela tiden. Heathcliff är mera jag än vad jag själv är. Han är allt, både mig och sig själv, och jag

är ingenting mot honom. Han har besatt mig. Jag kan aldrig slippa honom. Jag kan aldrig avstå från honom. Men vad ska vi göra om han hörde mig och missförstod mig? Ellen Vi måste finna honom. Men han kommer alltid tillbaka. Det får vi reparera sedan. Kanske det i alla fall blir bäst om du gifter dig med Edgar Linton. Han är en så kultiverad gentleman. Och han älskar dig verkligen. Du borde ge honom chansen, Cathy. Cathy Men han är bara vatten där Heathcliff är bara eld. Ellen Nej, Cathy, Heathcliff är bara passioner och stormar, och de är livsfarliga för oss alla. (Det blåser upp där ute.) Cathy Nu börjar det storma igen. Och Heathcliff är kanske ute på heden! Han är kanske vild av sorg över mina desperata nycker! Ellen Han kommer alltid tillbaka. Han klarar sig alltid. Cathy Men tänk om han inte gör det! (rusar upp) Ack, vad har jag nu ställt till med! (öppnar plötsligt dörren på vid gavel och rusar ut) (utanför) Heathcliff! Heathcliff! Ellen (rusar till den öppna dörren, ropar efter henne) Fröken Cathy! Kom tillbaka! (resignerar) Lönlöst. Nu kommer regnstormen också. (stänger dörren mot blåsten) Bara vi inte får lunginflammation i huset igen. (Hindley rumlar in med flaskan.) Hindley Fan ta er, era förbannade mesar och torskar! Ellen Hindley, Cathy och Heathcliff är ute i stormen. Hindley Rätt åt dem! Låt dem bara förgås! Ellen Hindley! Ni är berusad! Hindley Tror du inte jag vet det, din gamla toka? Det är ju därför jag är berusad! Ellen Hindley, det regnar och stormar där ute, Cathy irrar på heden efter den bortsprungne Heathcliff, och ni bara dricker! Hindley Ja, vad fan ska jag annars göra? Min hustru är ju död! Det är det enda som betyder någonting här i livet. Ellen Er syster kan få lunginflammation och dö, Hindley! Hon var i bara klänningen! Hindley Det är hennes ensak. Det kan jag inte göra något åt. Ellen Förlåt att jag säger det, Sir, men ni är ju fullständigt oduglig och misslyckad! Hindley Tacka fan för det! (dricker, dråsar omkull på en stol vid bordet, somnar omedelbart med ansiktet i armarna.) Ellen Och den ska kalla sig karl! Han är ju värre än en rutten hösäck! Joseph (kommer in) Vi har hittat henne, Nelly. Ellen (förvirrad) Hittat vem då? Joseph Fröken Cathy. Men hon är helt genomvåt och förfrusen. Ellen Och Heathcliff? Joseph Inte ett spår. Hon sprang omkring som ett vitt spöke på heden och gallskrek hysteriskt efter Heathcliff. Men om jag får säga vad jag tänker, Nelly, så tror jag det är bäst för oss alla och kanske allra bäst för honom själv att han aldrig kommer till rätta igen.

Ellen Tänk på vad du säger, så att du inte säger vad du tänker. Joseph Det är det jag gör. Ellen Ja, det är det jag menar. Joseph Så vad är då felet? Ellen Ingenting, Joseph. Var är hon? Joseph De bär henne hitåt. Hon hade nästan tappat förståndet ute på heden och visste inte var hon var. Det var tur att vi fann henne. (Några drängar och pigor bär in den helt genomsura Cathy, som hostar.) Ellen Stackars lilla fröken! Vad skall vi ta oss till med dig! Springa ute på heden i bara armar, i bara klänningen och barfota! Hon är kraftigt nedkyld. Vi måste bädda ner henne genast. Cathy (med stor möda mellan hostanfallen) Var är Heathcliff, Nelly? Ellen Kära nån, om vi det visste! Han är den minsta olyckan just nu, fast han annars alltid är den värsta. Cathy Jag tror att jag har krossat hans hjärta. Men det var inte meningen, Nelly! Det var inte meningen! Ellen Jag vet, käraste. Cathy Jag älskar honom! Jag tillhör bara honom! Jag är bara hans! Hindley (vaknar vid bordet) Vem fan är det som inte får dricka i fred här va? (tuppar av igen) Ellen Bär upp henne till hennes rum. Hon har hela krisen framför sig. Joseph Hon repar sig säkert, Nelly. Ellen Nej, Joseph, jag tror aldrig hon blir hel igen, fastän hon repar sig. Joseph Vi ska nog ta hand om henne. Ellen Ja, Joseph. Vi ska pyssla om henne som ett barn. (Cathy bärs ut, svårt hostande, rosslande och yrande.) Cathy Heathcliff! Det var inte meningen! Jag menade inte vad jag sade! Jag dör utan dig! Lämna mig inte ensam, inte efter detta! (hon bärs ut) Ellen (sätter sig hos Lockwood) Heathcliff kom inte tillbaka. Han hade lämnat oss. Och ingen saknade honom utom Cathy. Föga anade vi att just det skulle leda till oöverskådliga katastrofer....

Akt III scen 1. 1 Hämta dig, Branwell. Du tar ju ut dig. 2 Den här historien verkar angå honom personligen. 3 Den där Hindley verkar vara ett porträtt av honom. 4 Är du Hindley eller Heathcliff, Branwell? Branwell Jag är båda. Jag är alla. Jag är ingen. Det är min syster som skrivit sagan. Ge mig en drink. 1 Ska vi ge honom mera?

2 Han har ju inte ens kommit halvvägs. 3 Låt oss vända oss till vår bartender, det enda sanna förnuftet i varje bar. bartendern Jag tror inte det är tillrådligt. 4 Ja, så säger en riktig bartender. Branwell Vad är det för fel på mig, George? bartendern Du tar ut dig för mycket. Du slösar med dig själv utan att inse att du inte är outtömlig. Branwell Det är inte det saken gäller. Här gäller det att fylla på, inte att tömma eller ösa. bartendern Alkohol är ett farligt bränsle som kan fatta eld. Branwell Men det är ju det som är meningen! Jag måste få brinna! Jag lever bara för att få ta ut mig själv! Det är ju det som är livets mening! bartendern (till gästerna) Tål ni höra mer? gästerna (ser på varandra, alla är överens) Ja. bartendern Branwell får som han vill, för tyvärr så tål han mer. Branwell Jag är outslitlig! Jag är outtömlig! Ingenting kan knäcka mig när jag väl kommer i gång! gästen Sila snacket och sätt i gång och berätta! Branwell Det är ju det jag gör! gästen Nej, du bara skryter med det utan att göra det! Branwell Men jag måste ju få förbereda mig! bartendern (serverar) Här är förberedelsen. Branwell (sveper det) Det var precis vad jag behövde. Håll i er nu! För Cathy gifte sig faktiskt med den fisförnäme Edgar Linton. Men till bröllopsmottagningen dök det upp en oväntad gäst....

Scen 2. Bröllopsmottagningen. Cathy och Edgar som brud och brudgum tar emot alla lyckönskande ortsbor. gäst Tänk att du blev gift så tidigt, Cathy! Nu har du goda chanser att få många barn! Cathy Det räcker med ett till att börja med, Charlotte. gäst 2 Varmaste gratulationer! Men har du helt glömt Heathcliff? Cathy Heathcliff har varit försvunnen i tre år. Men jag glömmer honom aldrig. Edgar Förhoppningsvis har han glömt dig. Cathy Är du svartsjuk för en främmandes skull? Edgar Hur kan jag vara det, när jag nu har dig? Inga stormar får lägra våra hjärtan mer, Cathy. Du är i säkerhet nu. Cathy Ellen! Så roligt att se dig! Ellen (orolig) Jag ville bara varna er, miss Cathy. Heathcliff har synts i byn. Cathy (enkelt) Varför kommer han inte hit då? Ellen Det var det jag ville varna er för. Det är kanske det han gör.

Cathy I så fall är han välkommen. Edgar Jag har också hört ryktet men tror inte på det. Cathy Varför har du inte sagt något? Edgar Därför att jag vägrar tro att det är sant. Cathy I så fall kommer han säkert. Heathcliff (gör entré, diskret, men går förbi alla andra) Ursäkta att jag uteblev från själva bröllopet. Jag ville inte ta risken att störa. Edgar Ni är inte bjuden, Heathcliff. Cathy Men du är välkommen ändå. Heathcliff Mina hjärtligaste gratulationer. Jag visste att ni skulle få varandra och ville inte hindra processen. Därför har ni inte sett mig tidigare. Cathy Var har du varit? Du tycks ha kommit upp dig i världen. Edgar Milt sagt. Han är inte långt ifrån en gentleman. Cathy Han kanske rentav är en gentleman. Edgar Nej, det kan han aldrig bli. Heathcliff Det skulle ni ha låtit mig få medge själv, mr Linton. Cathy Kalla honom Edgar. Hur länge stannar du? Heathcliff Så länge de vill ha mig kvar på Stormiga Höjder. Cathy Har du tagit in där? Heathcliff Ja, Hindley och jag är nu bästa vänner. Cathy Heathcliff, jag anar att du inte har kommit hem med rent mjöl i påsen. Heathcliff Vem frågar efter rent mjöl hos en som aldrig kan bli en gentleman, och som ni, Catherine Linton, ansåg under er värdighet att någonsin kunna höja till er nivå? (lämnar dem) Cathy De knivarna var både vassa och medvetna. Edgar Glöm honom, Cathy. Han är bara en stalldräng. Isabella Heathcliff, välkommen tillbaka! Heathcliff Så roligt att se er, fröken Isabella. (kysser elegant hennes hand) Isabella Landet här har varit dött utan er i tre år. Heathcliff Det var därför jag kom tillbaka. Isabella Så det var inte bara för Cathys bröllop? Heathcliff Det var bara den springande punkten. Äntligen har jag inget ansvar mer över hennes öde. Jag är fri. Isabella Det är vi båda. (Han ledsagar henne till bordet med förfriskningar.) Cathy Var är Hindley? Varför har inte han kommit för att lyckönska sin syster till hennes bröllop? Han var ju ändå bjuden. Ellen De säger att han sover ruset av sig, miss Cathy. Cathy Söp han till kvällen före sin systers bröllop? Ellen Ordentligt. Han spelade kort hela natten med Heathcliff. Joseph Heathcliff tålde det men inte Hindley. Cathy Var det Heathcliff som söp Hindley full? Joseph Båda söp som svin, men Heathcliff förblev nykter som Satan själv.

Cathy Jag förstår. Han samlar själar. Bara för att han inte kom åt min samlar han nu på andras för att kunna hämnas på dem. För vad för slags skörd, Heathcliff, om inte det rena helvetets? Edgar Förlåt, vad sade du? Cathy Jag talade för mig själv. Edgar Bara du vet vad du säger, käraste. (Bröllopsbjudningen sjunker i bakgrunden när Ellen återvänder till Lockwood.) Ellen Ja, Heathcliff var tillbaka efter tre år. Han lät henne gifta sig med den fine Edgar bara för att börja hemsöka oss redan dagen efter. Likt en gam hade han haft koll på allt vad som timat hos oss under alla dessa tre år. Han uppenbarade sig som ett rovdjur som hela tiden bevakat oss och som nu visade sig bara för att börja jaga oss.... (Scenen skiftar till Stormiga Höjder, där Hindley spelar kort med Heathcliff och andra skälmar. Heathcliff har lagt av gentlemannafasonerna och kavlat upp ärmarna.)

Scen 3. Stormiga Höjder. Hindley Du har klått mig igen, Heathcliff. Heathcliff Det är bara tur. Ingen skicklighet. Hindley Din tur är för djävulsk för att inte vara skicklig. Heathcliff Du är väl ändå ingen dålig förlorare, Hindley? (fyller på hans glas) Hindley Vad har jag väl att förlora? Min hustru har dött ifrån mig, och min syster har gift sig till en finare gård. Vad har jag kvar? Bara den stimulerande berusning som finns i livets utförsbacke. Heathcliff Rätt så, Hindley! Blanda nu korten! Hindley Är det säkert att du inte fuskar? Heathcliff Det är ju därför jag låter dig blanda själv, för att övertyga dig om att allt fusk från min sida är omöjligt! Hindley Jag tror dig. Ingen kan vara mer övertygande än djävulens egen advokat. Joseph Master Hindley, ni ser ju själv att han kollrar bort er åt helvete. Hindley Behåll dina infernaliska kommentarer för dig själv, din Satans farisé! Gå och sällskapa med prästen, om du vill predika! Joseph Men master Hindley, jag vill ju bara hindra er från undergången. Hindley Vad då för undergång? Undergång kan du vara själv! Hela din förbannade helighet är bara självbedrägeri och lögner, och alla så kallade kristna som går i kyrkan är bara lurade och förtrollade av svarta bedragare i prästkappor! Joseph Det där har den här svarte Satan själv lärt er. (menar Heathcliff.) Hindley Nej, din förtappade sopprot, det har jag faktiskt fattat själv! Gå nu och dra och låt oss ägna oss åt våra viktiga affärer i fred. Joseph Han spelar av er allt vad ni äger, master Hindley! Hindley (reser sig, förbannad) Fattar du ingenting, Joseph? Vi håller på att göra upp! Han har kommit tillbaka uppsnosad och förmögen och har utmanat mig på

ekonomisk duell på liv och död. Det är han eller jag! Men jag ämnar spela av honom allt inklusive hans sista nerlusade ruttna kalsonger! Så låt du mig hänga den här djävulen i fred och blanda dig inte i! Heathcliff Gå och bläddra i din bibel, Joseph. Hindley Ja, det är det enda du duger till. Och inte ens den fattar du att innehåller mest bara dumheter och trams. Joseph Ni hädar, master Hindley! Hindley Hör på den! Jag hädar! Ja, att säga sanningen har alltid varit detsamma som att häda, för ingen har någonsin tålt att höra sanningen, utom de få undantag som vågat stå för den och fatta den! Joseph Vad är sanning, master Hindley? Hindley Sanningen, Joseph, är att du är en gammal obotlig dumbom. Gå nu och häng dig med dina heliga postillor. Joseph (resignerar) Ack, han är fullständigt förtappad! Hareton (liten och smutsig, rycker Hindley i ärmen) Pappa! Pappa! Hindley Vad är det nu då, din skitunge? Hareton Prästen är här igen. Heathcliff (reser sig) Jag tar hand om honom. (går och öppnar dörren) Välkommen, pastorn! Hindley Är du nu här igen, din gamle gök! Nej, har jag ju sagt! Heathcliff Seså, Hindley. Så talar man inte till en helig gudsman. Stig in, herr pastor. prästen Jag är ledsen, mr Earnshaw, men jag måste insistera. Det går inte an att er son inte får någon undervisning. Hindley Jag undervisar honom själv. prästen Nej, det är det ni inte gör, mr Earnshaw. Hindley Heathcliff hjälper mig. prästen Mr Heathcliff är inte ens döpt och ännu mindre troende. Hindley Har jag inte gjort det klart för dig, ers förfalskade skenhelighet, att vi inte vill ha någon etablerad vidskepelse här i huset? prästen Lille Hareton är tio år och kan ännu varken läsa, skriva eller räkna. Hindley Det är hans ensak! Om han inte vill lära sig något är det hans mänskliga rättighet att slippa lära sig något! prästen Ni fördömer honom därmed åt ett liv av okunnighet och vad som är värre! Hindley Här är vi alla fördömda och det av vår egen fria vilja. Det var allt, pastorn. prästen Hela byn fördömer ert leverne! Hindley Inte ett ord till, pastorn. Heathcliff Ni hörde vad han sade. Han är husbonde här. Ingen annan har rätt att bestämma något i hans hus. prästen Men jag tror vid min själ, herr Heathcliff, att ni bestämmer över honom utan att han själv fattar det. Heathcliff Han följer bara sin natur, pastorn. Hindley Ut med er, prästjävel! (kastar en tomflaska mot honom. Prästen skyndar sig ut och försvinner.)

Heathcliff Hindley Heathcliff Hindley Heathcliff

Var var vi nu innan alla idioter kom och störde oss? Du höll på att blanda korten. De är blandade för länge sen. Då är det bara att dela ut dem. Jag har blandat. Då är det du som ger, Heathcliff. Rent spel hela vägen. Rent spel hela vägen. (delar ut korten.)

Scen 4. Thrushcross Grange. Isabella (går och plockar blommor i den vackra trädgården) Ack, när får jag se honom igen? Älskar han mig, eller vill han bara utnyttja mig? Vad spelar det för roll, så länge jag bara älskar honom? Älskar, älskar inte.... (börjar plocka en blomma) älskar, älskar inte.... Han älskar mig inte. Ack, man kan lika lite lita på blommor som på kärleken. Varken blommorna eller kärleken kan någonsin komma fram till något definitivt. (Heathcliff uppenbarar sig.) Ah! Vad ni skrämde mig, Heathcliff! Heathcliff (på humör som charmör) Låt mig inte få skrämma dig i onödan. Isabella Vad ni är elegant idag, Heathcliff. Heathcliff Det är enbart er förtjänst. Era ögon gör mig vackrare än jag är. Isabella Jag ser bara själen, Heathcliff. Ert mörka yttre betyder ingenting. Heathcliff Hur kan någon se min själ, som jag själv inte ens kan känna? Isabella Kvinnor ser allt, Heathcliff, som män är blinda för. Heathcliff Och vad är jag blind för? Isabella Att jag älskar er. Heathcliff Farliga ord, Isabella. Om er bror hörde er skulle han slänga ut både mig och er. Isabella Ljuva öde! Jag delar vilket liv som helst med er, Heathcliff. Heathcliff Vet ni då inte att jag är en rövare? Isabella Hela världen talar om er med den nattsvartaste fruktan. Ingen har någonsin haft så dåligt rykte här i nejden som ni. Och detta förlänar er en sällsam aura av magi och oemotståndlighet. Jag vet att ni är god, Heathcliff, innerst inne, och att ni kan älska kanske mer än någon annan. Heathcliff Det gör jag. Isabella Jag visste det! (erbjuder honom sin mun. Han omfamnar henne och ska just begrava henne i en kyss när Catherine, som smugit sig in och tjuvlyssnat och tjuvbevakat en stund, avbryter:) Cathy Isabella! Heathcliff! Heathcliff (avbryter sig) Vi har fått sällskap. Cathy Jag trodde det var mitt sällskap du sökte på Thrushcross Grange och inte min stackars svägerskas. Isabella Varför säger du 'stackars', syster?

Cathy Genomskådar du honom inte, stackars Isabella? Ser du inte det kompakta mörkret i hans själ av enbart ondska och bitter hämnd? Isabella Vad menar du? Cathy Jag menar att han är ute efter att förföra dig och genom dig komma åt din brors familj och Thrushcross Grange. Isabella Du är bara svartsjuk, Cathy! Du älskar honom lika mycket som jag! Cathy Heathcliff, bekänn dina avsikter. Heathcliff Du har behandlat mig skändligt, Catherine Linton. Cathy Så skändligt att du måste hämnas på alla som står mig nära? Heathcliff När farao trampar på sin tjänare trampar tjänaren på sina slavar. Cathy Och hur har jag behandlat dig skändligt? Heathcliff Det vet du mycket väl. Isabella (tyr sig till honom) Bry dig inte om henne, Heathcliff. Hon är bara svartsjuk. Cathy Våga inte röra honom, Isabella! Heathcliff Försök hindra henne, om du kan. (omsluter henne) Cathy Heathcliff, gör mig inte upprörd nu igen! Du vet att jag inte tål det! Heathcliff Vad är det du inte tål, Cathy? (omfamnar Isabella) Edgar (uppenbarar sig) Är han här nu igen, den där eländige gödseldrängen! Har jag inte förbjudit dig, Isabella, att träffa honom? Isabella Förbjuden frukt smakar desto bättre. Edgar Heathcliff, jag har varnat er! Ni måste lämna oss i fred! Heathcliff Får man inte hälsa på sina vänner? Cathy och jag växte ändå upp tillsammans. Edgar Men hon är min fru nu! Om ni inte avlägsnar er genast måste jag kalla på mina knektar! Heathcliff Förstärkning utan strid, Edgar? Vågar ni inte slå mig själv? Cathy Edgar, om du är en man kastar du själv den objudne gästen ut ur ditt hus. Edgar Ge er iväg, Heathcliff! Jag varnar er! Heathcliff Ingen är löjligare än den som hotar, Edgar. Jag visste inte att ni var en så barnslig mes. Edgar (ropar) Jamie! Roger! Kom och jaga ut den här tattaren från gården! Isabella (vill försvara Heathcliff) Ingen rör ett hår på vår inbjudne gästs huvud! Edgar (förvånad) Är det du eller Cathy som fått hit honom? Heathcliff Jag kom hit alldeles själv för att byta några ord med min barndoms lekkamrat. Edgar Och har du uträttat ditt ärende? Om du gjort det, så försvinn! Heathcliff Jag har låtit henne veta hur skändligt hon har behandlat mig. Edgar Har Cathy behandlat dig skändligt? Cathy Förklara dig, Heathcliff! Heathcliff Varför försvann jag för tre år sedan? Bara för att Cathy, som jag växte upp med och dyrkade under hela barndomen, förklarade att jag inte var värdig hennes gunst.

Edgar Och hur kunde du tro att du någonsin kunde bli det, din gödseldräng? Genom att snosa upp dig och komma hem som en tillgjord stropp och störa hennes bröllop? Heathcliff Jag uteblev från ert bröllop just för att inte störa det. Edgar Isabella, jag är förvånad över ditt uppförande. Du måste välja. Antingen ser du aldrig mer den där gödseldrängen, eller också har du inget hem mer här hos mig. Isabella Min bror, inte ens du kan motstå hela naturen. Edgar (till Cathy) Vad menar hon? Cathy (till Heathcliff) Ge dig av, Heathcliff, innan någon dåre här skjuter ner dig. Edgar Jaså, är jag en dåre nu också? De orden från din mun, Cathy, anstår inte en värdig mans hustru. Isabella Gå in, Edgar, innan du gör dig ännu löjligare. Heathcliff Den mesen kan inte göra sig löjligare som äkta man än han redan är. Edgar (ursinnig, angriper Heathcliff, försöker ta struptag på honom, men Heathcliff kastar honom till marken) Heathcliff Jag ber om ursäkt för din äkta man, Cathy. Isabella (rusar fram till Edgar) Min bror, hur kan du vara så barnslig! Edgar (blödande ur munnen) Oss eller han, Isabella. (kravlar sig upp och försvinner in i huset) Cathy Är du nöjd nu, Heathcliff? Min make i gruset och hans syster befläckad av din intimitet.... Isabella Lämna oss i fred, Cathy! Cathy Han lämnar oss aldrig i fred. (går in efter Edgar) Isabella Jag är din Heathcliff. Ta mig bort härifrån, vart som helst. Heathcliff Som du vill, min kära. Men tiden är inte mogen än. Kom när jag kallar på dig. (ger henne en hastig kyss på munnen och försvinner.) Isabella Han må vara den största skurken i grannskapet, men han är då samtidigt den enda rejäla människan här och den enda som är värd att älskas.

Scen 5. Catherines sovrum. Catherine till sängs. Ellen (kommer in med en bricka) Mår ni bättre nu, fröken Cathy? Cathy Är det du, Nellie? Ellen Ja, det är jag. Cathy Jag har drömt så mycket. Jag vet inte längre vad som är dröm eller verklighet. Hur är det med Edgar? Ellen Han håller sig inlåst i biblioteket. Cathy Inlåst? Ellen Ja, han är lika dum som ni. Han vill inte se någon. Cathy Stackars Edgar! Stackars blödige mes till äkta man! Hur kunde jag gifta mig med honom? Ellen Ni ville det själv. Cathy Men jag älskade alltid en annan.

Ellen Det är kanske det er make har insett och nu inte kan komma över. Cathy Han kommer över det. Sedan när jag är död.... Ellen Så får ni inte tala, fröken Cathy. Cathy Inte ens du kan hindra mina tankar, Nelly. De måste få ta sin egen riktning oberoende av relationer. Men Heathcliff har inte kommit tillbaka sedan Edgar angrep honom? Ellen Nej, han har inte kommit tillbaka. Cathy Tror du han hatar mig, Nelly? Ellen Ingen kan hata er, fröken Cathy. Cathy Men det finns ett slags kärlek som liknar hat och som kan ta sig hatfulla uttryck utan att vara det. Ellen Heathcliff är bara förmögen till en gränslös bitterhet. Cathy Och det är värre än hat, ty däri plågar han bara sig själv. Bitterhet är en sjukdom som bara förtär en själv medan hat alltid går över genom att det tar sig hälsosamma uttryck. Ingenting är värre, Nelly, än när en människa plågar sig själv utan att någon kan hindra honom. Ellen Jag försäkrar er, Cathy, att det inte går någon nöd på Heathcliff. Värre ställt är det då med er man. Cathy Han vet väl inte att jag är sjuk? Ellen Han vet ingenting, för han vill ingenting veta. Han har helt stängt av yttervärlden från sitt gömställe i sitt bibliotek. Cathy Man begraver sig i böcker när man är besviken på människorna. Men vad gör det där skåpet där? Jag har aldrig sett det förut. Ellen Det har alltid stått där, fröken Cathy. Cathy Omöjligt. Det hör inte alls hemma på Stormiga Höjder. Ellen Är det där ni tror att ni är? Cathy Var annars? Ellen Söta fröken Cathy, ni är värdinna på Thrushcross Grange och gift med dess patron Edgar Linton. Ni har inte varit på Stormiga Höjder på åratal. Cathy Då är det därför jag aldrig känt mig hemma här. Men vem är den där gräsliga haggan som stirrar mig rakt i ansiktet? Ellen Det är en spegel, miss Cathy. Cathy Täck över den, fort! (Ellen gör så.) Om det är något jag inte tål nu så är det att se min egen själ i hjärtat. Ellen Ingenting är ofarligare än en spegelbild, miss Cathy. Cathy Fel, Nelly. Ingenting är farligare. Den avslöjar allt. Ellen Det är bara det som inte kan avslöjas som är farligt, fröken Cathy. Cathy Vad klok du är, Nelly! (skriker plötsligt hysteriskt till och gallskriker under ett hysteriskt anfall när skynket glider av spegeln.) Ta bort henne! Ta bort henne! Ellen (hänger upp skynket igen och vrider bort spegelbilden) Lugna sig, fröken! Det är ju ingenting!

Cathy Jag blev så rädd. Jag såg det som min dubbelgångare, mitt sämre jag, som kommit för att föra bort mig. Låt henne inte ta mig, Nelly! Ellen Lugn. Jag är ju här. Cathy Stanna hos mig, Nelly. Jag är så rädd för mörkret. Det håller på att kväva mig och krama andan ur mig, så att jag hostar blod. Ellen Det går över, miss Cathy. Ni är ju hälsan och styrkan själv. Cathy Det är inte mitt eget onda jag lider av. Det är den smärta jag har vållat Heathcliff, som fräter mig sönder och samman lika outhärdligt som Heathcliff plågar sig själv med sin grämelse. Men skillnaden är, att han kan stå ut med det. Det kan inte jag. Ellen Ni grubblar för mycket, miss Cathy. Cathy Ingen varelse har högre ansvar för livet än kvinnan, Nelly. Jag har rätt att bekymra mig till döds för livet, för jag är kvinna. Om livet blöder har jag rätt att för livets skull blöda ännu mera. Ellen Ta det lugnt, fröken Cathy. Ni måste bara vila och äta. Cathy Tror du det hjälper? Ju friskare jag är, desto mera blöder min själ. Men allt har en gräns. En dag kan inte ens livet hålla mig kvar här längre, utan jag flyger ut på heden tillbaka till älvornas grotta under Peniston Crag, där jag och Heathcliff alltid glömde bort hela den grymma världen och försvann från dess åsyn för att få vara lyckliga tillsammans.... Ellen Ni får inte spekulera i er egen död, fröken Cathy. Cathy Vem kan hindra mig? Min man har ju låst in sig i biblioteket. Kan han gömma sig och fly bort i sina böcker så kan jag. (rusar plötsligt upp ur sängen och skyndar bort till fönstret, som hon slår upp på vid gavel. Vinden viner isande in.) Kom och ta mig! Kom och ta mig! Ellen (rusar upp) Fröken, vad tänker ni på? (försöker dra bort henne från fönstret) Ni skaffar ju er bara lunginflammation igen! Cathy Det är meningen! Låt mig vara fri! Låt mig slippa leva med mina synder! Ellen Fröken Cathy, ingen har något att förebrå er, men om ni förkyler er så att ni dör kommer alla att beklaga er dårskap! Cathy Låt mig då få vara en dåre! Låt Edgar mögla ihjäl med sina luntor i sitt bibliotek, så att jag får vara fri och bege mig ut på heden med Heathcliff! Det är bara vi två som känner! Varför försökte alla hindra oss från att umgås? Hindley var grymmast av alla. Det var han som började. Han misshandlade stackars Heathcliff och förvandlade honom till en avgrundens hämndängel. Sedan var det Edgar som kom emellan. Varför lät ni honom uppvakta mig? Jag tillhörde ju redan Heathcliff! Ellen Fröken, ta er samman! Cathy Tack vare det dör jag osalig och skall förbli osalig ända tills Heathcliff förenar sig död och kall vid min sida! Hur djupt ni än begraver mig, och hur mycket sten ni än tynger ner min grav med skall jag ändå ständigt husera och kalla på Heathcliff, bara för att jag aldrig fick honom.... Edgar (inkommer plötsligt) Vem var det som skrek? Cathy Tar det så lång tid för dig att reagera, Edgar?

Edgar Cathy, du är dig inte lik! Du ser ju sjuk ut! Och vad gör du vid fönstret? Hur vågar ni släppa in så kall luft, Nelly, med öppna fönster? Ser ni inte att Cathy är sjuk? Vill ni ta livet av henne? Ellen (lyckas äntligen stänga fönstret och få Cathy bort ifrån det) Hon har varit sjuk i fyra dagar, master Edgar. Edgar Sjuk i fyra dagar! Och varför har jag ingenting fått veta? Ellen För att ni har hållit er instängd i biblioteket lika länge! Edgar (helt generad) Åh! Cathy Fick du många böcker lästa den här gången, Edgar? Edgar Inte en enda. Cathy Och vad gjorde du då där inne? Satt du bara och tjurade? Ellen Gräla inte på honom, frun! Ni gjorde knappast bättre ifrån er här i sängen! Edgar Vad gjorde hon i sängen? Ellen Vägrade äta. I fyra dagar. Edgar Och det får jag veta först nu! Hur vågar ni, Nelly? Cathy Det är inte hennes fel. Det var mitt fel. Jag ville inte att du skulle veta något. Jag befallde det. Jag ville bara dö. Edgar Dö? Varför? Cathy Därför att jag begick mitt livs största och enda misstag när jag gifte mig med dig, din töntige impotente omöjlige mes! Ellen Hon är sjuk. Hon vet inte längre var hon är. Hon tror hon är på Stormiga Höjder. Cathy Förmildra inte omständigheterna, Nelly. Jag är kriminell. Jag är en äktenskapsbryterska. Ellen Hon bara svamlar. Edgar Hur kan du begå äktenskapsbrott om du bara ligger sjuk och inlåst hela tiden? Ellen Bra fråga. Cathy Förlåt mig, Edgar. Jag är inte mig själv. Hur är det med dig? Edgar Bra, förutom att jag är djupt olycklig. Cathy Och varför är du det? Edgar För att du inte älskar mig. Cathy Är det allt? Edgar Vad menar du? Kan det vara värre? Cathy Du har inte kreverat av svartsjuka för Heathcliffs skull? Edgar Nämn inte hans namn i detta hus! Han är färdig här! Cathy Han är en del av mig, Edgar. Det måste du acceptera. Vi växte upp tillsammans. Han står närmare mig än min egen bror. Edgar Den suputen! Han är också färdig här. Cathy Och din syster älskar Heathcliff, Edgar. Edgar Det fattades bara det. Men det har jag gjort klart för henne. Hon måste välja mellan oss eller Heathcliff. Väljer hon Heathcliff är hon färdig här. en tjänare (i dörren) Sir. Edgar Stör mig inte i min hustrus sängkammare!

Cathy Edgar, jag tror att någonting har hänt. Ellen Vad är det, Ben? (tjänaren viskar i Ellens öra. Ellen blir blek av fasa.) Edgar Vad är det? Cathy Vad har hänt, Ben? Ben Fröken Isabella saknas. Prästen är här. Edgar (tror inte sina öron) Prästen? Ben Han tycks veta vad som har hänt. prästen (gör en värdig, solenn entré) Förlåt att jag måste komma i denna sorgliga angelägenhet, men det gäller er syster. Hur mår ni, fröken Catherine? Ni ser alldeles förstörd ut. Cathy Tack, det går över. Rör det Heathcliff? prästen Om vi ändå kunde bli av med den där gynnaren för gott! Men nu tycks han faktiskt ha gett sig iväg igen. Cathy Ensam? prästen Det är det värsta. Nej. Edgar Säg inte att.... prästen Heathcliff kom ridande med en dam till Gimmerton. En häst var halt, så de var tvungna att byta en hästsko där. Damen var klädd i en slängkappa med kåpa, som skymde hennes ansikte, men den gled av.... Edgar (utropar) Det får inte vara sant! Cathy Sätt dig, Edgar. (Edgar faller ner i en stol.) prästen Smeden igenkände damen som er syster Isabella Linton. Edgar (hämtar sig långsamt) Omöjligt. Det kan inte vara sant. Så kan hon inte dra vanära över sin broders hus. Jag varnade henne! Den där Heathcliff var Satan själv! Det måste ha skett mot hennes vilja. Säg att hon var bunden, att hon var hans fånge och bortförd med våld! prästen Tyvärr så log de och skrattade de mot varandra. De rymde båda helt frivilligt med varandra. Edgar Detta är slutet! (dånar) Cathy Nej, det är bara början. Ellen (försöker väcka Edgar) Det är bra, pastorn. Ni kan gå. prästen Jag lämnar patienterna i era trygga händer, Ellen Dean. Tag väl hand om dem. Ellen Det kan ni lita på. (Prästen lämnar. Ellen bryr sig inte om Edgar men pysslar mycket om Catherine och stoppar ömt om henne i sängen igen och stannar vid hennes sida.) Scen 6. Stormiga Höjder. (Joseph och lille Hareton sitter ensamma vid bordet när Heathcliff gör entré med Isabella.) Joseph Nu kommer den där onde Satan igen. Och vad har han med sig om inte ett förbannat bihang dessutom? Heathcliff Klaga inte, Joseph. Nu får du någon som kan hjälpa dig laga mat. Joseph Hon ser ju ut att aldrig ha stått i köket förut.

Heathcliff Det har hon inte heller. Så du får lära henne laga mat. Joseph Vad kan du, ditt stycke? Isabella Jag kan faktiskt koka gröt. Joseph Hon kan koka gröt! Men har man hört på maken! Och var har han hittat ett sådant infernaliskt underverk, master Heathcliff? Heathcliff Hon råkade komma i min väg, så jag räddade henne undan ett öde värre än döden. Joseph Men hon ser inte precis ut som en rännstensunge. Hon ser inte ens ut som en vanlig sköka. Heathcliff Ser du då inte vem det är, Joseph? Joseph Nej. Borde jag veta det? Heathcliff Presentera dig, Isabella. Isabella Jag är faktiskt Isabella Linton. Heathcliff Numera fru Heathcliff. Gift med mig av egen fri vilja. Joseph Har du hört på den, Hareton? Heathcliff har skaffat sig ett bihang. Isabella Ursäkta mig, men vad är det för ett ställe du har fört mig till egentligen, Heathcliff? Heathcliff Det här är ditt nya hem. Välkommen till Stormiga Höjder. Du är den enda kvinnan i hela huset, så du kommer att få mycket att göra. Isabella Men detta hus tillhör väl mr Earnshaw? Heathcliff Bara delvis. Stora delar av huset är intecknade hos mig. Isabella Men går han med på att vi bor här? Heathcliff Det får du väl fråga honom när han behagar visa sig. Var är den slusken, Joseph? Joseph Han håller sig instängd för det mesta. Heathcliff Det gör han klokast i. Känn dig som hemma, Isabella. Koka gärna gröt åt pojkarna. Isabella Vart går du? Heathcliff Jag bär bara upp våra saker. Sätt dig ner och ta det lugnt så länge. (går) Isabella (slår sig utmattad ner vid bordet) Vad är det för ett ställe jag har kommit till egentligen? Joseph Det ska jag tala om för ers fina fröken. Det här är helvetets förgård. Helvetet bor där inne. (visar mot en dörr) Och helvetets tamburmajor finns där uppe. (pekar efter Heathcliff) Isabella Vad har jag gjort? Vem är Heathcliff egentligen? Joseph Ni vet bara själv vad ni har gjort. Och ni om någon bör väl veta vem Heathcliff är, eftersom ni gift er med honom. Isabella Jag trodde att jag älskade honom. Men nu tror jag att jag gift mig med en avgrundsdemon. Joseph Då vet ni alltså vem han är. Isabella Men hur har han kunnat få sådan makt här i huset? Han är ju inte ens född inom familjen!

Joseph Han är djävulens egen utsände, och djävulen ger honom all makt över alla han kommer i närheten av. Han bara är sådan. Isabella Och honom är jag gift med! Joseph På gott och ont, men mest bara på ont och knappast på något gott alls. (hasande steg hörs) Isabella Vem är det som kommer? Det låter som en debil idiot. Joseph Det är husbond. Hindley (kommer in, en skugga av sitt forna jag, fullständigt förfallen, långhårig och vämjelig)(trött) Jag hörde röster. Joseph Vi har fått ett fruntimmer i huset, husbond. Hindley Vasa? Joseph Ett fruntimmer. Hindley Ja det ser jag väl. Isabella (reser sig) Är detta Hindley? Hindley Res er inte för mig, flicka lilla, vem ni än är. Jag vet ju inte ens vem ni är. Isabella Hindley! Känner du inte igen mig! Hindley Vasa? Isabella Jag är den som brukade vara Isabella Linton. Hindley Och jag är den som brukade vara Hindley Earnshaw. Då sitter vi i samma båt. Har du också hamnat i klorna på Heathcliff? Isabella Jag är gift med honom. Hindley Stackars liten! Oj oj oj! Då är du verkligen att beklaga. Då är du värre däran än jag, för jag är lyckligtvis inte gift med honom. Jag är bara pantad åt honom med kropp och själ och hus och gård. Därför är det ingenting kvar av mig, som du ser. Isabella Stackars Hindley! Hindley Nej, stackars Isabella, för han kommer att pina livet ur dig. Vet du varför han har gift sig med dig? Isabella Jag gifte mig av kärlek. Hindley Han såg sin möjlighet att utnyttja dig för att komma över din broders gods. Isabella Nej! Det är omöjligt! Det kan han aldrig lyckas med! Hindley När du dör får han din arvsrätt. När din bror dör ärver han med Catherine, men då är säkert Catherine också redan död och barnlös. Så han ärver allt. Sedan får han sitta här ensam med spökena av sina offer och gamle Joseph. Isabella Men du har en son, Hindley! Du måste leva för honom! Hindley En skitunge som alla andra, ett oönskat barn som tog livet av min hustru, en gödseldräng som Heathcliff en gång var, en komplett odugling och parasit på naturen som alla vi fördömda människor. Isabella Han är din son, Hindley, ditt eget kött och blod! Hindley Och mitt eget kött och blod är förbannat. Lär dig det, Isabella! Alla i detta hus är förbannade! Heathcliff har spelat av mig allt, men jag har ett kort kvar. Isabella Du får inte ge upp, Hindley. Hindley Det tänker jag inte göra heller. Vet du vad det här är? (tar fram en kraftig pistol med bajonett från ett gömställe)

Isabella (ryser) Det är ett vapen att döda med. Hindley Det är ett dubbelt mordvapen. Jag sitter och vakar som en katt på sitt byte. En natt måste Heathcliff glömma att låsa dörren om sig. Då har jag min chans. Då kan ingenting rädda honom. Då går jag in och skjuter honom i huvudet och skär ut levern på honom och sliter ut hans hjärta och sågar av hans huvud och sätter upp det på en påle utanför gården så att alla skall få se att djävulen äntligen är död.... Isabella Hindley, du är inte dig själv. Du är en helt annan människa än den jag kände som barn. Du är din egen motsats. Du har blivit omänsklig. Hindley Tacka fan för det med en som Heathcliff i huset. Heathcliff (har tyst och omärkligt kommit in) Lägg undan den där leksaken, Hindley. Hindley (skrämd) Den är min! Heathcliff Du kan skada dig själv med den. Den är ingenting att skrämma jungfruliga damer med. (kommer beslutsamt ner) Hindley Kom inte närmare! Då skjuter jag! (siktar med darrande hand) Heathcliff Skjut bara. Du kan inte träffa en elefant på en meters avstånd. Hindley Jag varnar dig, din ohyggliga Satan! Heathcliff Ja, sikta du på Satan och skjut åt helvete. Jag är bara en människa. Hindley (skjuter och missar. Tappar pistolen och koncepten totalt.) Heathcliff (tar hand om pistolen) Se på honom! Se på detta kräk! Tänk att han var en sådan översittare en gång! Upp med dig, Hindley Earnshaw, din faders stolthet och universalarvinge, din store godsägare och brukspatron! (sparkar honom. Hindley ligger förkrossad på golvet och bara skakar.) Det var en gång Hindley Earnshaw, Isabella. Se på honom nu. Och allt är hans egen förtjänst. Ingen har hjälpt honom till hans undergång utom han själv. Han är vad han själv har gjort sig till. Hur skulle du definiera honom? En ynkrygg? Ett vrak? Ett levande lik? Eller något värre? Hans förnedring är total, och ändå fortsätter han bara att ytterligare förnedra sig. (Isabella vill rusa fram och hjälpa upp Hindley.) Heathcliff (hindrar henne) Nej, Isabella. Låt honom klara sig själv. Låt honom resa sig på egna fötter, om han kan. Han är ju kurerad nu. Han behöver inte göra fler tandläkarbesök, för nu har han blivit av med sin sista tand. Det finns ingenting kvar i honom som kan göra ont. Isabella Men han är fortfarande Hindley Earnshaw. Heathcliff Och vem är Hindley Earnshaw? Hela hans liv är intecknat. Han har skuldsatt sig för mer än det dubbla av vad han var värd, och jag äger alla växlarna. Det enda Hindley Earnshaw har kvar av sitt liv är en massa minus. (till Isabella) Kom upp när du är färdig. (går upp igen med pistolbajonetten.) Joseph (till Isabella) Låt honom vara. Han insisterar alltid på att få ta sig upp själv när Heathcliff har förintat honom. Isabella (försöker hjälpa upp Hindley) Hindley Förbannade käringluder! Lämna mig i fred! Joseph Du ser vad jag menar. Isabella (sätter händerna för ansiktet i förtvivlan)

Joseph Det hjälper inte att gömma sig, flicka. Ni har kommit hem nu. Välkommen hem. Isabella (sänker långsamt händerna från ansiktet, har plötsligt blivit en helt annan person) Jag fattar. Jag har blivit en av råttorna i Heathcliffs kök. Joseph Stå dig väl med honom, så kanske du klarar dig. Isabella (betraktar den liggande, skakande Hindley) Det är väl min enda chans? Joseph Ja. Isabella Jag ska skriva till min bror och till Nelly Dean och berätta vad som hänt. De måste underrättas om läget. Och jag ska älska Heathcliff. Det kanske kan rädda honom. Joseph Ingenting kan rädda honom, inte ens kärlek. Isabella Jo, kärleken ska rädda honom, även om det kanske inte blir min. (går upp för trappan efter Heathcliff.) Joseph Han har henne i en kedja runt foten som alla andra. Och vad hon än gör kommer hon aldrig mer ur buren förrän hon har svultit och misshandlats ihjäl. Stackars lilla kanariefågel. Hindley Joseph, hjälp mig upp. Joseph Jaså, är det så dags nu? (kommer till hjälp) Hindley Och ge mig sedan något att dricka. Jag behöver en styrketår. Joseph Ja, master Hindley, flaskan är nog allt vad som återstår er i livet. Hindley (lyckas stapplande ta sig plats på en pall vid bordet. Får plötsligt syn på sin son.) Vad glor du på? Försvinn! (Hareton rusar genast ut.) Joseph Ni föregår inte precis med något gott exempel för pojken. Hindley Det är inte meningen heller. Hit med flaskan! Joseph (räcker honom flaskan) Gud förlåte er, master Hindley. Hindley Nej, han förlåter mig aldrig. (dricker)

Scen 7. Nelly åter hos Lockwood. Ellen Hon skrev ett brev som kom fram till Thrushcross Grange, men tror du inte Heathcliff läste det på vägen? Men han struntade i det. Han visste alltför säkert att Isabella var helt i hans våld. Hon kunde inte ens rymma från honom, och att han fick tag på hennes brev gav henne svidande upptuktelser. Han var en ointaglig borg och ett rymsäkert fängelse. Lockwood Men reagerade inte hennes bror åtminstone på hennes brev? (Man ser Edgar Linton i en stol med ett brev.) Edgar Jag kan ingenting göra. Hon har bara sig själv att skylla. Ju mindre vi har med familjen Heathcliff att göra, desto bättre, och Isabella är numera en Heathcliff och inte en Linton. Hon är förlorad. (suckar, reser sig och går.) Lockwood Och gjorde ni ingenting för att hjälpa henne? Ellen Tror du inte jag gjorde mitt yttersta? Hennes bror skickade mig till Stormiga Höjder för att leverera hans svar, men det var inget glädjande svar för henne.

Lockwood Hur reagerade stackaren? Ellen Hon var redan helt förnedrad när jag begav mig till Stormiga Höjder. Men jag hade ett annat kort i bakfickan. (åter till Stormiga Höjder) (Heathcliff vid hedersplatsen, en välbärgad gentleman, medan Isabella är förnedrad till en sjaskig slampa. Joseph och Hareton men ingen Hindley.) Heathcliff Välkommen, Nelly Dean! Har du något brev till Isabella från hennes barmhärtige bror? Ellen Tyvärr har jag inte det, fröken Isabella. Jag har bara muntliga hälsningar. Heathcliff Framför dem då, Nelly. Jag och min hustru har inga hemligheter för varandra. Ellen Fröken Isabella, han beklagar, men han kan inte hjälpa er, inte förrän er make mr Heathcliff har lämnat landet. Heathcliff (skrattar rått) Han är alltså rädd för mig! Den haren! Han vågar inte komma nära sin syster förrän jag har lämnat landet! Den haren dör före mig, Nelly! Han har inte långt till graven, den blekfisen! Ellen Det har inte fröken Catherine heller. Heathcliff (upprörd) Vad säger ni? Ellen Hon har legat sjuk ända sedan senaste uppträdet mellan er. Och hon är i sjunde månaden. Heathcliff Med Edgar? Ellen Vem annars? Heathcliff Detta är ju förfärligt. Jag måste få träffa henne, Nelly. Hur sjuk är hon? Ellen Dödssjuk. Heathcliff Det säger du bara för att stegra min smärta. Ellen Ni får inte träffa henne. Det skulle bara döda henne. Heathcliff Desto viktigare är det då att jag får se henne innan hon dör. Ellen Edgar skulle skjuta er på fläcken om ni kom i närheten av hans hus. Heathcliff Låt honom göra det då! Ingenting kan separera Catherine och mig. Isabella Inte ens jag? Heathcliff Allra minst du. Ellen Kan ni inte bara lämna honom, fröken Isabella? Ert äktenskap är ju ändå bara rena rama farsen. Isabella Tror ni inte jag har försökt? Men han har alltid ögonen på mig. Jag infångas, han slår mig, jag blir inlåst, han binder fast mig vid sängen, han misshandlar mig, han missbrukar mig. Heathcliff Det räcker, Isabella! Gå upp på ditt rum! (Hon lyder underdånigt.) Ellen Under era händer, Heathcliff, har hon sjunkit ner till den lägsta sortens tjänstehjon. Heathcliff (hårt) Det är meningen! Hennes bror har förstört Catherines liv! Ellen Hon ville det själv. Heathcliff Nej, ni tubbade henne till det, era asgamar! (behärskar sig) Förlåt mig, Nelly. Jag måste få träffa henne.

Ellen Omöjligt. Heathcliff Ingenting är omöjligt. Ellen Allt är omöjligt. Heathcliff Så säger en kvinna. En man säger motsatsen. Ellen Alla på Thrushcross Grange säger nej inklusive Catherine själv. Heathcliff Alltså måste jag bryta mig in där med våld! Alltså måste jag hålla er kvar här med våld, så att ni inte kan varna dem! Var resonlig, Nelly. Ingen kan hålla stånd mot mig. Ellen (inser att situationen är hopplös) Det är söndag i morgon. Kom medan Edgar Linton är i kyrkan. Heathcliff Det är det jag alltid har sagt, Nelly Dean. Ni står för allt förnuft på Stormiga Höjder och Thrushcross Grange. Ellen Men jag ansvarar inte för följderna. Riskerna är helt och hållet era egna. Och ni kan inte stanna mer än en timme. Heathcliff Det räcker. Ellen Jag ska varna Catherine att ni kommer. Heathcliff Gör så. Tänk på att det gäller hennes liv, inte mitt. Ellen Det gäller hennes död, inte er. Heathcliff Kvinnor ska alltid tolka allt till motsatsen mot dess manliga mening. Ellen Jag ser inte Hindley här. Var är han? Heathcliff Han är krasslig. Ellen Jag förstår. Ja, adjö då. Men jag tvår mina händer. Heathcliff Gör det i lugn och ro, Nelly Dean. Tack för besöket. (Hon går.) Joseph Tänker du verkligen hemsöka de stackars ungdomarna ännu en gång? Heathcliff Jag måste. Nöden har ingen lag. Joseph Du blir hennes död, master Heathcliff. Heathcliff Nej, Joseph. Hon blir min död.

Scen 8. Catherines sovrum. Catherine (Nelly kommer in) Öppna fönstret, Nelly. Jag kvävs. Ellen Ni tål inte frisk luft längre, fröken Cathy. Catherine Tvärtom. Den befriar mig. Ellen En förkylning till vore döden för er. Catherine Så låt den då äntligen befria mig! Varför skall jag plågas mer? Ni håller mig alla i detta fängelse mot min vilja, i denna ödets fälla utan återvändo som är mitt liv, i denna usla sköra kvinnokropp som inte duger någonting till! Ellen Men tänk då på ert barn, fröken Cathy. Catherine Det är det enda liv jag har. Ellen (försiktigt) Jag kunde inte hindra honom, Cathy. Catherine Från vad? Ellen Från att besöka er. Han kommer hit.

Catherine Jag tänkte nog det. När kommer han? Ellen När som helst. Catherine Medan Edgar är i kyrkan? Ellen Det var enda möjligheten. Catherine (skämtsamt) Du är världens bästa kopplerska, Nelly. Ellen Det var mot min vilja, frun. Han tvingade mig till det. Catherine Ja, jag vet hur han fungerar. Ingenting kan stoppa honom. Men jag kan inte uthärda att se honom. Ellen Det sade jag till honom. Han kommer ändå. Catherine Låt honom då komma och ta mig med ut på heden en sista gång till Peniston Crag. Bara där kan vi någonsin få frid med varandra. Ellen Jag hör honom komma. Catherine Låt döden komma. Jag fruktar honom mindre än Heathcliff. Heathcliff (kommer tyst och smidigt och snabbt in genom fönstret, är grannare än någonsin) Catherine! Catherine Varför har du kommit, Heathcliff? För att se mig dö? Heathcliff (fram till sängen) Nej, för att se dig leva! Catherine Det är för sent. Heathcliff Det är aldrig för sent för att leva. Catherine Ser du inte att jag är döende? Heathcliff Du är i sjunde månaden! Du har allt att leva för! Catherine Varför har du då tagit mitt liv ifrån mig? Heathcliff Tvärtom! Du tog mitt liv ifrån mig! Catherine Förstår du inte vad du har gjort, Heathcliff? Du har konsumerat mig! Du har förtärt mig och förbrukat mig. Din kärlek har förbränt mig! Heathcliff Catherine! (omfamnar henne) Catherine För sent! Du har kommit för sent! (kysser honom våldsamt. Hon reser sig, och de omfamnas våldsamt.) Det var alltid bara vi, Heathcliff. Heathcliff Varför övergav du mig då? Varför gifte du dig med den där Linton? Varför sade du att jag inte var dig värdig? Varför försköt du mig? Hur kunde du vara så grym mot dig själv och mot mig? Catherine Det bara blev så, Heathcliff. Jag ville det inte själv. Felet med mig är att jag var kvinna. En kvinna är hopplöst underställd villkoren för hennes egen kropp. Hon kan inte värja sig mot sina kvinnliga egenskaper. En man kan ta sitt öde i egna händer, men en kvinna kan aldrig värja sig. Heathcliff Men du valde själv Linton! Du gifte dig med honom själv! Catherine Han stod för trygghet och ett hem och en god familj. Han blev säkerheten i mitt liv när Hindley reducerat dig till en gödseldräng. Min egen familj hade dig med våld utom räckhåll för mig, Heathcliff! Heathcliff Du sålde din egen själ. För vad? Kvinnlig fåfänga! Falsk trygghet! Självbedrägeri och pengar! Catherine Nu rasar han igen.

Heathcliff Förlåt mig, min älskade. Ännu är det inte för sent. Kom med mig ut på heden igen. Älvorna dansar vid Peniston Crag och väntar på oss. Catherine Och din hustru, Heathcliff? Min svägerska? Har du trampat ner henne som du trampat ner alla andra bara för att du inte fick mig? Heathcliff Det är bara du som känner mig. Det är bara du som vet hur olycklig jag är. Catherine Och det är bara du som känner mitt lidande. Å Heathcliff, hur kunde livet bedraga oss så i världens orättvisaste grymhet, bara för att vi alltid älskade varandra! Vi var förutbestämda åt varandra från före födseln! Vi måste ha känt varandra redan innan! Ellen Hennes feber stiger igen, Heathcliff. Det är bäst att ni går. Herr Linton kommer hem nu när som helst. Heathcliff Jag kan inte släppa henne nu. Ellen Hon kan dö i era armar, Heathcliff. Catherine Ja, låt mig så få dö i hans armar, Nelly, eftersom jag inte fick leva i dem! Jag släpper dig aldrig, Heathcliff! Dör jag så tar jag dig med mig. Heathcliff Du får inte dö! Catherine Försök hindra mig. Ellen (alltmer orolig) Jag hör herrns steg i huset. Han är på väg hit. Heathcliff En sista kyss, min älskade. Catherine Ta den! Ta mitt liv! Heathcliff Nej, jag ger dig livet. (kysser henne. Hon svimmar och hänger som livlös i Heathcliffs armar.) Ellen (skriker) Hon är död! Hon är död! (I det samma öppnas dörren och Edgar kommer in.) Heathcliff (lugn) Hon är inte död, Linton. Hon har bara svimmat. Ta hand om din hustru och ert barn, Edgar. Jag står till din tjänst när du vill. (går) Edgar (med den livlösa Catherine) Vad har hänt, Nelly? Ellen Cathy ville se honom bara en sista gång. Edgar Och det blev en gång för mycket? Ellen Nej, hon lever ännu. Jag blev bara så rädd när hon svimmade. Edgar Vi måste genast få henne i säng. (lägger henne i säng med Nellys hjälp) Ellen Och Heathcliff? Edgar Jag vill inte se honom. Han får gå hem. Ellen Han måste få veta hur Cathy mår. Edgar Och jag? Har jag ingen rätt till någon del i min egen hustrus känsloliv? Måste den där osalige anden Heathcliff alltid få vara mellan henne och mig? Alltid när jag sökte henne fann jag bara skurken Heathcliff. Ellen Hon bär ert barn, Sir. Edgar Det är en annan sak. (Catherine rör sakta på sig.) Catherine, min älskade! Hur är det? Catherine (svagt) Jag vill inte se dig, Edgar. Ellen Herrn, det är bäst att ni går. Jag vakar hos henne.

Edgar Låt mig få veta allt vad som händer. Ellen Ja, Sir. (Edgar avlägsnar sig.) Catherine (svagt, frågande till Nelly) Heathcliff? Ellen Han väntar på besked ute i trädgården. Han vakar där, och jag vakar här. Catherine Gamla goda trygga Nelly. Ellen Hur mår ni? Catherine Det sista blev för mycket. Jag visste att ett möte till skulle bli slutet för mig. Men jag vill föda mitt barn först. Ellen Det är för tidigt! Catherine Det blir i natt ändå. Annars föds hon aldrig av en levande moder. Ellen Tror ni det är en flicka? Catherine Jag känner det på mig. Var beredd, Nelly. Vi har en svår natt framför oss, och det blir min sista strid. Ellen Det är mitt fel. Jag skulle aldrig ha låtit Heathcliff komma. Catherine Nej, Nelly, Heathcliff rår inte för sin egen natur. Han är sådan. Han är för stark och har för dynamiska känslor. Han måste förstöra alla i sin väg genom sin blotta dynamik. Han kan inte rå för det. Vi blir alla hans offer, jag, Edgar, Isabella, Hindley – ingen ska klara sig, utom du, som är immun genom din erfarenhet och ålder. Men jag var den enda som älskade honom och som var älskad av honom. Det är mitt livs enda merit, men den är större än hela världen. Sätt i gång, Nelly. Värm vattnet. Värkarna kommer. Det är dags. Ellen Och Heathcliff? Catherine Låt honom vänta. (får akuta födslosmärtor. Nelly skrider till verket.)

Akt IV scen 1. På krogen. (Branwell har fallit i sömn över ett bord med huvudet i armarna.) 1 Vakna, Branwell! Det är inte färdigt än! 2 Han får inte sluta nu. bartendern Ni gav honom för mycket. 3 Hur fan ska vi veta hur mycket han tål? Det ska du veta! bartendern Jag varnade er! 4 Nu får vi aldrig veta om hon dog eller klarade sig. 3 Så klart hon dog. 2 Ska vi slå vad? 1 Det löser inga problem. Vi måste väcka honom. 3 Bartender! Hjälp till här! bartendern Jag har en bättre lösning. (tar en spann och slår kallt vatten över Branwell, som vaknar genast) Branwell Är elden lös? bartendern Nej, men du är färdig här. 1 Men han måste berätta slutet!

bartendern Inte om han fortsätter att dricka. Branwell Vilket slut? 1 Hur gick det för Catherine? Branwell Det har jag glömt. 2 Det kan du väl inte ha glömt! Du har ju papprena i hatten! Branwell (tycks dra sig något till minnes) Jaså, Catherine. 3 Ja! Vad har du gjort med henne! Branwell Hon dog. 4 Bara så där? Branwell Hon födde den natten ett flickebarn och dog. 3 (ursinnig) Och sen då? Branwell (konfys) Det har jag glömt. 1 Har du skrivit den här historien eller inte? Branwell Det är min historia, men min syster har skrivit den. 2 Berätta den färdigt då! Branwell (sansar sig) Ja, jag får väl göra det då. 1 Så ska det låta. Branwell Men i så fall behöver jag mer att dricka. bartendern (kategorisk) Det ska inte vara mera här. Branwell Jag måste! bartendern Det måste du inte alls. Branwell Då blir det ingen historia. 1 Öppna låset på honom, för vår skull. Du har ju makten. bartendern Det är mot mitt samvete. 2 Vi är alla dina medbrottslingar. 4 Ingen annan behöver veta något. 3 Du kan inte låta en historia lämnas på hälft. bartendern Nåväl, kör till då, men skyll inte på mig sedan när han kreverar eller går under. Branwell (högtidligt) Det är på mitt ansvar. 2 Så ska det låta, grabben! 3 Det är rätta sportsmannaandan! 1 Fyll på! (Bartendern fyller på. Stämningen blir åter fullkomnad.) Branwell (intar positionen) Nå, alltså, mina herrar.... Scen 2. Catherines sovrum. Dämpad belysning med tända ljus omkring Catherine, som står lik. Plötsligt är hon helt avslappnad och skön. Nelly vaktar bredvid henne. Det kommer smuts på rutan. Nelly går och öppnar. Heathcliff (utifrån) Är kusten klar? Ellen Du måste vara alldeles tyst, och du får bara några minuter. Heathcliff Det räcker. (kommer in.)

Ellen Du har inte varit ur kläderna på tre dagar, Heathcliff. Heathcliff Catherine är ju död, Nelly. Vad kan du då begära av mig? Ellen Har du stått ute i trädgården varje natt? Heathcliff Naturligtvis! Och slagit min panna blodig mot eken! Och svettats och våndats blod! Och förbannat mitt öde! Ellen Tyst! Du får fem minuter. (går ut genom dörren) Heathcliff (närmar sig Catherines kropp) Så lyckades du då lämna mig till slut, men jag är ändå inte ensam. Du lovade att spöka för mig, Catherine. Gör det. Ansätt mig, hemsök mig, och lämna mig aldrig i fred! Det var kanske jag som tog ditt liv, men det var i så fall bara av kärlek. Varför skulle inte jag få älska? Är jag icke en man? Var mina passioner för stora och för starka för dig? Kan några känslor någonsin bli för stora? De blir aldrig värdiga kärleken i alla fall, ty kärleken förblir ändå ouppnåelig. Idealisten är fördömd inte för att han är idealist utan för att han aldrig helt kan realisera sina ideal. Den största och äktaste kärleken är därför den olyckligaste, ty den kan aldrig bli besvarad efter förtjänst. (sjunker förkrossad och gråtande ner vid hennes sida.) Å Catherine, förlåt mig! Förlåt mig att jag svek dig med min kärlek! Förlåt mig att jag inte var dig värdig! Jag tar på mig alla fel och skulder. Hemsök mig till döds! (lyfter slöjan) En sista kyss. Nej, hon är inte hemma. Hon är vackrare än någonsin men kall och har lämnat fodralet tomt. Hon är redan ute på heden och flyger fri under stjärnorna. Men här har hon lämnat något kvar. (öppnar hennes medaljong runt halsen) En hårlock från din jungfrutid. Den stjäl jag. I stället ger jag dig min egen. (sliter av en svart lock från sitt hår och lägger den i medaljongen) Ta med mig in i döden, Catherine, för utan dig kan jag aldrig mer få ro i detta livet. (reser sig och går tillbaka ut genom fönstret. Efter en stund kommer Nelly åter in.) Ellen Den här gången var han klok nog att inte dröja sig för länge. Men det är ingen fara nu när det är över. Stackars galna män! I tre dygn har de båda vakat och sörjt och hållit sig uppe om nätterna under oupphörligt självplågeri, gråt och tandagnisslan, mannen i biblioteket, älskaren i trädgården, lika löjliga båda två, utan att ha en aning om den andras lika stora plågor. Men Edgar har sin dotter nu, om dock det stackars lilla barnet är den klenaste av tröster, medan Heathcliff har förlorat allt, sin enda vän, sitt enda ankare i livet. Men vad har han gjort med dig, fröken Cathy? (rättar till slöjan) Han har varit på henne och öppnat medaljongen! Vilken närgångenhet! Och här har han lagt sin egen svarta lock vid hennes. Det må vara hänt. Det är ju ingen likskändning. Men jag förstår inte varför prästen inte vill låta henne bli begravd i kyrkan.... Scen 3. Stormiga Höjder. Joseph sitter vid bordet och läser Bibeln när Hindley kommer in. Joseph Ni har inte klätt er ännu, master Hindley. Hindley Tror du inte jag vet det? Joseph Skulle ni inte på er systers begravning idag? Var det inte därför ni höll er nykter igår?

Hindley (ömkligt) Jag kan inte gå, Joseph. Jag är inte i form. Jag skäms så för mig själv. Vad har jag gjort av mitt liv? Jag är bara en förfallen slusk! Jag är inte ens värd att träda i närheten av min systers döda kropp! Joseph Ni kan inte bara utebli, master Hindley. Ni är inbjuden, och man väntar er. Hindley Ännu mindre kan jag gå. Ack, jag är förlorad, Joseph. (sjunker ner i en stol) Ge mig något att dricka. Jag står inte ut med mig själv som nykter. Joseph Är att bedöva er med djävulens medicin det enda ni duger till, master Hindley? Hindley Ja, Joseph, det är det enda jag duger till. Isabella (kommer in) Släpp inte in honom. Hindley Vem då? Isabella Du vet vem. Tyrannen. Allas vår ende fiende. Förtryckaren. Hindley Jaså den. Är han inte och gråter borta hos Cathy? Isabella Han har inte varit här på fyra dagar. Nu har vi chansen. Han kommer. Lås honom ute! Hindley Lås dörren, Joseph! (Joseph gör så. Till Isabella:) Har du någon plan? Isabella Här får du din pistol tillbaka. Jag stal den från Heathcliff. Hindley Duktig flicka! Och nu är jag nästan nykter. Vi har alla en räkning att göra upp med honom. Heathcliff (utanför, känner på dörren att den är låst, börjar gå runt) Joseph Han kommer bakvägen. Hindley Där är det alltid låst. Isabella Om inte Hareton är där och släpper in honom. Hindley Fördömt! Hareton! Heathcliff(s röst från andra sidan utanför) Hareton, öppna! (Man hör Heathcliff komma in.) Isabella Han är inne. Hindley Jag knäpper honom så fort han visar sig. (Heathcliff kommer in. Hindley tvekar.) Isabella Skjut, fort! (Hindley skjuter och bommar, Heathcliff rusar genast på honom. De slåss på golvet. Heathcliff vrider loss pistolbajonetten. Båda blir skurna av det vassa bladet.) Isabella Döda honom, Hindley! Döda honom! Heathcliff (håller Hindley nere)(till Isabella) Jaså, det är du som ligger bakom det här! (till Hindley) Skulle inte du på din systers begravning idag? Joseph Han var inte i form. Heathcliff När du för en gångs skull var nykter nog att kunna hålla stadigt i en pistol! Vad du behöver, Hindley, är en sup! Ge mig flaskan, Joseph! (Joseph tvekar. Hareton har kommit in och betraktar passivt scenen, som om han sett det många gånger förut.) Ge mig flaskan, Hareton! (Hareton ger honom flaskan.) Här har du, Hindley! Du behöver inte gå på någon begravning förrän det blir dags för din egen! Hindley Äntligen! (dricker begärligt)

Heathcliff (låter honom vara) Och vad beträffar dig, min fru, som stjäl mordvapen från mig för att sätta det i min mördares händer, trodde du verkligen han skulle kunna skjuta mig? Varför försökte du inte själv? Isabella Heathcliff, ge mig fri, så slipper vi varandra sedan! Heathcliff Och vart skulle du gå? Du är inte välkommen i din broders hus. Han skulle bara kasta ut dig. Du bär vårt barn under ditt bröst. Vart skulle du ta vägen som ensamstående moder? Möjligen kunde du försörja dig som fallen kvinna i London. Isabella Hellre det än att förbli under samma tak som du. Heathcliff Hatar du mig så gränslöst att du föredrar en kvinnas förnedring i rännstenen framför mitt sällskap? Är jag ett sådant monster, en sådan omänniska, ett sådant missfoster? Isabella (skrattar till) Du är värre än så. Du är ju nekrofil. Heathcliff Vad menar du? Isabella Den enda du någonsin älskat var Catherine, och hon är den enda du kan älska fastän hon nu är död. Så gå och ligg med henne! Knulla henne där borta där hon ligger nergrävd så långt utanför kyrkan som möjligt! Heathcliff Blanda inte in henne i det här. Isabella Och hur tror du att hon någonsin kunde älska dig? Hon var din vän bara av nedlåtenhet. Hon tyckte bara synd om dig. Hon var lycklig med min bror, men med dig var hon bara olycklig. Hindley (fyllnar till) Ja, det är rätt, Isabella! På honom bara! Slit ut själen ur kroppen på honom! När attentat inte biter på honom kan vi åtminstone rådbråka hans själ! Isabella Han har ingen. Han har inget hjärta heller. Han är bara makt och grymhet, och min svägerska stod sig väl med honom bara av respekt för hans mörka farlighet, så att han inte skulle göra henne illa. Ändå tog han livet av henne. Heathcliff (mörkt) Sluta, Isabella! Isabella Om du bara aldrig hade kommit till Thrushcross Grange, Heathcliff, hade jag och Catherine och Edgar kunnat leva lyckliga där. Och om du bara avstått efter Catherines giftermål från att störa henne hade hon aldrig dött. Heathcliff Hennes namn i din mun är som en juvel i en paddas. Isabella Endast du bär hela skulden för Catherines död. Bär den till dina döddagar och ta den med dig ner till helvetet sedan! Heathcliff (farligt behärskad) Jag vill aldrig se dig mera. Bege dig så långt härifrån som möjligt, för ditt eget bästa. Isabella Jag tar med mig ditt barn utomlands, som du aldrig får se. Heathcliff Isabella, lämna huset innan jag mördar dig. (Isabella tvekar inte, flyr ut genast.) Aldrig trodde jag att jag kunde bli en mördare. Nu vet jag det. Hindley Synd att du inte mördade henne. Det hade äntligen fått dig bakom galler. Heathcliff Du är inte färdig än, Hindley. Du har flaskan kvar. Hindley Den enda tröst du gett mig för det liv du stal från mig. Heathcliff Du är död redan. Det är ingen idé att mörda dig.

Hindley Ja, Heathcliff. Se ditt offer framför dig, som du mördat så långsamt och metodiskt att du aldrig kan åka fast för det. Först tog du min hustru, sedan min själ, sedan min son, sedan min syster och huset och egendomen. Jag har ingenting kvar. Ändå lever jag för att håna dig. Heathcliff Håll käften, Hindley, håll dig till saken och drick. Hindley (lyfter flaskan) Skål, Heathcliff, för din död och min. Heathcliff Det lovar jag dig, Hindley, att du aldrig ska behöva leva en dag mer utan din flaska. Hindley Det är det enda jag har mer att begära av dig. Heathcliff Då är vi överens. Hindley För första och sista gången. Du vann, Heathcliff. Du fick allt – huset, gården, min stackars son. Men jag är lyckligare. Jag får dö. Du måste leva. Heathcliff Skål, Hindley. (lämnar salen) Joseph Han har redan fått sitt straff. Hindley Vad då? Joseph Catherines alltför tidiga död. Hindley Må det straffet hemsöka honom så länge han lever – och fortsätta efter hans död. Joseph Amen. Scen 4. Thrushcross Grange. Det ringer. Nelly rusar för att öppna. Ellen Isabella! Isabella (våt och eländig) Jag har flytt från Heathcliff och återvänder aldrig mer. Ellen Ska jag hämta Edgar? Isabella Nej, gör inte det. Jag vill inte störa honom i hans sorg. Jag ville bara säga farväl till dig. Ellen Men vart ska du ta vägen? Isabella Det finns gott om rum för sådana som jag i London. Ellen I London? Där går man bara under. Isabella Jag vet. Ellen Detta liknar ingenting, Isabella. Låt mig få hämta Edgar. Edgar (kommer in) Jag hörde ringningen, Nelly. Du vet väl, Isabella, att du inte är välkommen här. Isabella Jag hade inte tänkt träffa dig. Jag lämnar genast. Edgar Så du har lämnat Heathcliff? Isabella Definitivt. Edgar Du behöver pengar. Skicka oss din adress. Isabella Jag begär ingenting, Edgar. Ni ska få slippa mig, som ni nu slipper Catherine. Edgar Blanda inte in Catherine i det här! Isabella Nu låter du precis som Heathcliff. Farväl, Nelly Dean. Du är den enda jag kommer att sakna. (ger sig hastigt iväg.)

Edgar Som om det inte räckte med Catherines sjukdom och död! Kunde hon inte bara försvinna utan att skjuta till måls mot mitt hjärta! Ellen Ni är överkänslig, Edgar. Edgar Det är vi alla, och det blir vår död. Stör mig inte mer, Nelly Dean. (går) Ellen Som om det var jag! Han kom ju själv! Vad begär han av mig egentligen? Själv vill han inte se åt sin tös, utan det blir bara jag som får dadda barnet. Vad är jag egentligen? Vill de få mig till någon sorts kurator? Som om de var helt oskyldiga själva till alla sina egna dårskaper! (går tillbaka till Lockwood. Scenen försvinner.) Och sex månader efter sin syster dog Hindley. Han låste in sig och drack tills han dog. När Heathcliff och Joseph äntligen lyckades bryta sig in hos honom var han redan stel och kall. Men han dog utan att klaga som en nöjd baron på höjden av sin karriär som alkoholist. Mindre lyckligt gick det för fröken Isabella....

Scen 5. En skum förfallen lägenhet i London. Linton Kommer inte far snart? Isabella Du har ingen far, Linton. Du har aldrig haft någon. Linton Men du säger alltid att han ska komma. Isabella Nej, Linton, det är min bror vi väntar på, din morbror. Linton Är han snäll? Isabella Han måste vara snäll, Linton. Annars är det ute med oss. Linton Men när kommer han då? Isabella Det frågar du jämt. Jag orkar inte svara längre, käre lille älskling. Jag orkar inte mycket mer. Men han måste komma innan jag dör. Linton Är du mycket sjuk, mamma? Isabella Ja, lille Linton. Jag är mycket sjuk. Linton Du får inte dö ifrån mig, mamma. Isabella Kära vännen, det kan varken du eller jag bestämma. Linton Vem bestämmer det då? Är det min onde far? Isabella Nej, inte ens din far, Linton, inte ens om han vore allsmäktig. Linton Vad har vi väl då att hoppas på? Isabella Ingenting, Linton. Ingenting. (Det knackar på dörren.) Äntligen! Kom in! (Edgar stiger in märkbart åldrad.) Edgar Äntligen har jag funnit dig, syster, efter alla dessa år. Hur kunde du vägra lämna din adress? Isabella Jag ville inte plåga dig, Edgar. Edgar Du plågade bara dig själv. Jag erbjöd dig pengar. Jag erbjöd dig allt. Och så bor du här i detta usla kyffe, som en tiggerska! Hur har du klarat dig i dessa tolv år? Isabella Det vill du inte veta, Edgar.

Edgar Jag vet det ändå. Jag kan se det av din miljö. Du har haft det svårt, Isabella, svårare än jag kunnat föreställa mig. Och så finner jag dig äntligen – så här! Isabella Jag fick ändå se dig igen innan det var för sent. Edgar För sent? Vad menar du? Linton Mamma säger att hon ska dö. Edgar (omfamnar henne) Nej, Isabella! Inte detta! Inte nu när jag äntligen funnit dig! Isabella Ta hand om lille Linton. Edgar Nej, Isabella! Jag tar dig med mig! Isabella För sent. Linton Är du min far, farbror Edgar? Isabella Låt honom tro det, Edgar. Låt honom aldrig veta att han hade en far. Edgar Så detta är lille Linton Heathcliff. Ett sällsamt namn i mina öron. Isabella Bara Linton, Edgar. Stryk det andra namnet. Edgar Det går aldrig juridiskt. Isabella Låt mig i alla fall aldrig mer få höra det. Edgar Som du vill, älskade syster. (omfamnar henne. Hon dör.) Nej, Isabella! (blir hysterisk) Lämna mig inte! Linton Har hon gått bort nu, farbror Edgar? Edgar Ja, min gosse. Vi har förlorat henne. Linton Tar du med mig hem till min far nu? Edgar Nej, Linton. Jag tar bara med dig hem. Men vi måste begrava din mamma först. Linton Är det säkert att hon är borta? Edgar Nej, min gosse. Hon lämnar oss aldrig. Linton Jag tänkte väl det. Edgar Kom, min gosse. Vi kan inte stanna här nu. (tar med sig pojken ut) Det är alltför outhärdligt för oss båda. (båda snyftar och gråter och tröstar varandra.) Ellen (hos Lockwood) Knappt hade Edgar kommit hem med sin lille systerson förrän Heathcliff krävde vårdnaden om sin son. Han var tyvärr i sin fullaste rätt juridiskt, hur lite moralisk rätt han än hade. Edgar hade ingenting annat att göra än att kapitulera – och den lille svage pojken hamnade genast i det mest hårdhudade tänkbara sällskap på Stormiga Höjder hos Heathcliff, Hareton och Joseph. Det förstod vi alla att han aldrig skulle kunna överleva länge där. Han var för lik sin mor och morbror, som alla var av klent och sjukligt material som inte var gjort för att stå sig mot denna världen.

Akt V scen 1.

Branwell har allas uppmärksamhet.. Branwell Heathcliff fick som han ville. Eftersom de båda familjerna vägrat honom Catherine var det naturligt för honom att i stället ta makten över båda gårdarna och krossa båda familjerna, och ingenting kunde stoppa honom. Därför tog han hand om och uppfostrade den lille klene Linton bara för att gossen skulle kunna bli gift med Catherines dotter Catherine innan han dog, för att sedan Heathcliff skulle ärva honom och sedan kunna överta även Thrushcross Grange. 1 Men prästen då? Hade han ingenting att säga till om i byn? Branwell Präster är bara fega krakar. Det räcker med att hota dem, så faller de för vad som helst, för de vet att allt vad de representerar är bara självbedrägeri....

Scen 2. Stormiga Höjder. prästen Men ni kan inte hålla mig här mot min vilja, Heathcliff. Det är ju absurt. Heathcliff Ni får gå så fort ni har vigt dem. Det är bara en formalitet. prästen Ni vill tvinga dem att gifta sig mot deras vilja! Heathcliff Inte alls. De tycker om varandra. Linton har ingen annan i hela världen att ty sig till, och Catherine tycker synd om sin lille kusin. Med sitt goda hjärta kan hon inte med annat än att uppoffra sig för honom. prästen Det är mot lagen! Heathcliff Var inte dum nu. Ett bröllop om något är lagligt. Vi har till och med lagliga vittnen: Hareton och Joseph. prästen Det är en parodi! Vi kan inte göra det utan Edgar Lintons tillåtelse. Heathcliff Han ligger döende. Han är inte i stånd att tillåta något. Och Catherine råkar vara här nu. prästen Har ni bortfört henne? Heathcliff Nej, hon kom hit helt frivilligt. Hon tycker om sin lille kusin. Jag ber er, pastor, att samarbeta. Att få bli gift med Catherine blir den sista och enda glädjen i stackars Lintons liv. prästen En vädjan om medlidande i er mun låter avskyvärt grotesk. Heathcliff Jag är bara uppriktig. prästen Ni får allt hjälpa mig med lite mera sherry. Den här situationen tarvar noggrant övervägande. Heathcliff Drick så mycket ni vill, pastorn. Ni får hur lång betänketid ni vill. Men ni kommer inte härifrån förrän ungdomarna är vigda. prästen Ni vill göra mig skyldig till en vigsel under hot. Heathcliff Nej, jag bara påskyndar den naturliga utvecklingen. Tänk på ert kall, pastorn. Ni är ju till för att vara nåderik och kärleksfull. Är inte tolerans er religion? Tänk i nåd på era syndare, och förlåt dem. Det är ju bara det ni är till för. Och jag kan inte se att ni har något val. prästen (tömmer ett stort och fullt sherryglas) Sätt i gång då. Låt oss få det undanstökat.

Heathcliff Er himmelska visdom, pastorn, överträffar sig själv. Joseph, hämta ungdomarna. Här ska bli kyrkligt bröllop. (Joseph hämtar ungdomarna.) prästen Dock är det nästan mot mitt samvete. Heathcliff Lämna ni samvetsförebråelserna åt mig, pastorn. Jag har gott om utrymme. (Joseph kommer in med unga Catherine, förskrämd, och Linton, blek och svag, i en primitiv rullstol.) prästen Är detta Isabella Lintons son? Heathcliff Isabella Heathcliff. Ja, det är vår son. prästen Han har ju inte långt kvar. Heathcliff Skynda på då. Linton Vad gör pastorn här? Ska jag dö redan? Heathcliff Nej, Linton, nu börjar livet. Du ska gifta dig. Catherine Är det därför jag har hållits kvar här mot min vilja? Heathcliff Det har du vetat hela tiden. Bara du kan rädda Linton till livet. Bara om du gifter dig med honom kan du förlänga hans liv. Catherine Min far är svårt sjuk. Jag måste få träffa honom. Heathcliff Sedan. Gift dig först. Catherine Är det ett villkor? Heathcliff Du får kalla det vad du vill. För mig är det bara en naturnödvändighet. Sätt i gång, pastorn. prästen Kan pojken stå? Heathcliff Kan du stå, Linton? Linton Ja, om du inte slår mig. Heathcliff Jag ska inte slå dig om du lyder. Stå upp då, när prästen talar till dig! Catherine Det är snart över, Linton. (hjälper honom att resa sig.) prästen (öppnar bönboken) Är vi då alla redo? (Alla nickar instämmande.) Heathcliff Ni verkar tveka, pastorn. Hareton och Joseph är här som bröllopsvittnen. Se så sött bruden och brudgummen troget står och stöttar varandra. Vad behöver ni mer? Brudens far har förhinder genom sjukdom. Vill ni ha mera sherry, pastorn? prästen (förskräckt) Gud hjälpe oss. Ju förr denna ceremoni är över, desto bättre. Heathcliff Det tycker vi också, pastorn. prästen Må Gud förlåta oss. Vi är samlade här idag....

Scen 3. Thrushcross Grange. Edgar (i sin säng, döende) Jag förstår att Catherine har övergett mig, Nelly. Ellen Vi tror att hon har kvarhållits mot sin vilja på Stormiga Höjder. Edgar (mycket svag) Hur kan de vara så grymma och omänskliga? Gör de det bara för att hindra henne från att träffa sin far levande?

Ellen Vi tror det är värre än så. Vi tror de använder ert tillstånd som utpressningsmedel för att få henne att gifta sig med Linton. Edgar Linton? Den lille sjuklige pojken? Ellen Ja. Edgar Är han inte lika döende som jag? Ellen Nästan. Edgar Så Heathcliff vinner till slut. Han får sin son gift med min dotter, så att han själv ärver sin son. Så går Thrushcross Grange förlorat, och min dotter blir hans livegna slavinna. Varför all denna kvävande infernaliska grymhet, Nelly? Ellen Bara för att Heathcliffs älskade gifte sig med er. Edgar Var det mitt fel? Ellen Nej, det var ingens fel. Det bara blev så. Edgar Hade Heathcliff kunnat göra henne lycklig? Ellen Det får vi aldrig veta. Edgar Vi lever för att dö för att få chansen att lära oss något på vägen. Men det enda vi får på vägen är ödeslektioner som bara förbryllar oss. Men något måste vi ha gjort fel, Nelly. Vad gjorde vi för fel? Ellen Ingen har gjort något fel utom Heathcliff allena, som beslöt att hämnas för ingenting. Edgar Hindleys dryckenskap? Catherines sjukdom? Var allt Heathcliffs fel? Ellen Ursäkta att jag säger det, Sir, men ja, allt var Heathcliffs fel, för om han bara hade väntat och inte gett sig iväg hade Catherine ändå hellre valt honom. Edgar Så han har i princip bara sina egna känslors dårskap att skylla? Ellen Liksom vi alla. Edgar Därmed är vi alla lika skyldiga. Ack, Nelly, vad skall vi ta oss till med oss själva egentligen? (fattar hennes hand. De förstår varandra. Catherine kommer in.) Catherine Pappa! Pappa! (rusar fram och omfamnar honom) Edgar Var har du varit, min flicka? Catherine Jag blev uppehållen. Edgar Jag vet allt, Catherine. Du blev kvarhållen på Stormiga Höjder. Du tvingades ingå äktenskap med Linton Heathcliff. Han är döende liksom jag. Han har nu din arvsrätt, och när han dör övertar din svärfar Thrushcross Grange. Catherine Ack, far, Linton är så sjuk! Och han är så lik dig! Edgar Det är därför han inte klarar sig. Det är därför hans fader hatar honom. Han hatar honom som han hatade Isabella, och det är därför min stackars systerson är dödsdömd. Han har ingen chans. Catherine Förlåt mig, far! Edgar Det var inte ditt fel. Det var ingens fel. Det var kanske mitt fel, som gifte mig med din mor. Men annars hade vi inte fått dig. Catherine Nej, allt är mitt fel, far! Edgar Försök inte. När jag är borta, Catherine, skall du ta hand om din unge make på Stormiga Höjder tills han dör. Sedan är allting fullbordat. Sedan har tragedin bara att avsluta sig själv.

Catherine Lämna oss inte, far! Du är allt vi har kvar! Edgar Jag vet, mitt barn. Jag har tyvärr inget annat val än att stå mitt eget kast. (dör) Catherine Far! Far! Ellen Han har gått bort, Cathy. Catherine Ensamma i mörkret! Vad är vi arma människor annat än allesammans bara ensamma skräckslagna stackare i mörkret! (tillbaka till Nelly och Lockwood) Lockwood Och den stackars pojken? Hur gick det för den stackars veklingen utan hälsa, som den grymme fadern tvingade till äktenskap i spekulationer över hans död bara för att få ärva honom? Ellen Han dog han också. Lockwood Vållade den där mångmördaren även den yngste martyrens död? Ellen Belasta inte stackars mr Heathcliff med alltför överdrivna skulder. Ingen har lidit mer än han själv. Lockwood Den människoförbrukaren och själsmördaren, som har förintat alla i hans väg! Heathcliff (råkar komma in) Jaså, är ni här fortfarande, herr Lockwood? Lockwood (reser sig rasande) Jag har något att säga er, Sir. Heathcliff Nå, säg det då. Lockwood Ni kan se er om efter en annan hyresgäst på Thrushcross Grange. Heathcliff Men ni är redan kontrakterad för ett år. Ni måste betala hela årshyran. Vadan denna plötsliga nyck? Lockwood Jag vet allt om er, mr Heathcliff! Ni är en skurk och en mördare! Heathcliff Åhå! Så intressant! Och vad är jag mer? Lockwood En människomisshandlare och barnaplågare, roffare och kort sagt och rent ut sagt en ärkeknöl! Heathcliff Har man hört på maken! Och vad förskaffar mig det nöjet att få bli så generöst tilltalad av er? Har ni lyssnat på byskvallret? Lockwood Jag har vittnen! Heathcliff Jaha! På det viset! Varför hotar ni mig inte då med fredsdomare och stämning? Har ni någon stämningsman? Och om ni vill anklaga mig för något får ni allt hitta på bättre visor än de barnsliga skällsord ni använt hittills. Lockwood Efter att ha fått veta hur ni kommit över Stormiga Höjder och Thrushcross Grange måste ni ju förstå att jag omöjligt längre kan hyra något av er. Heathcliff Nå, så ge er iväg då. Vad väntar ni på? Lockwood Tack. Det gör jag genast. Jag beklagar att jag någonsin hade något med er att göra, mr Heathcliff. (går) Heathcliff Det är bara normalt. Det gör alla. (får syn på Catherine och Hareton som sitter tillsammans ett stycke längre bort i stugan och vilka lagt märke till Lockwoods uppträde) Och vad glor ni på då, mina barn? Har ni aldrig sett mig förut? (De fortsätter att titta. Heathcliff avancerar.) Och vad håller ni på med? Ni har aldrig förut kunnat samarbeta. Svara! Vad gör ni? Hareton (stammande) Fröken lär mig läsa.

Heathcliff (tror inte sina öron) Lär hon dig läsa? Hareton Ja. Heathcliff Och varför i alla hängda satars namn försöker hon lära dig läsa? Hareton Jag tänkte det skulle vara roligt att kunna det. Heathcliff (till Catherine) Då lär du väl den tölpen att skriva också, så att han kan börja skriva sitt namn? Catherine Ja, svärfar. Det är hans mänskliga rättighet. Heathcliff Och sedan när har en gödseldräng fått någon mänsklig rättighet? Catherine Det har han alltid haft. Men du har undanhållit honom alla hans rättigheter. Heathcliff Jag hade inga rättigheter när jag växte upp här som gödseldräng och fick ligga i koskiten! Catherine Du var inte son till herren i huset och hette inte Earnshaw. Heathcliff (argare och argare) Vad understår du dig till? Hur vågar du? Ni är mina livegna slavar! Jag äger er till kropp och själ! Ni är ingenting! Jag ensam äger allt! Catherine Därför att du har roffat åt dig allt vad våra föräldrar ägde med list och orätt. Ingenting av vad du har förvärvat dig har du egentligen någon som helst rätt till. Heathcliff (farligt behärskad) Du går för långt, flicka lilla. (tar ett stadigt grepp om hennes långa hår) Du har retat mig för länge. Ni blir båda bara mer och mer lika era satans föräldrar. Min dröm var att få besegra och krossa er alla, men ju mer ni börjar likna mina förhatliga adoptionssyskon, desto mindre tappar jag lusten att fortsätta försöka krossa er ungdom och skönhet, er charm och ert ljus. Det växer ifrån mig. Allt mitt hat räcker inte till. Men en sak har jag kvar att göra. Jag fick aldrig din moder, Catherine Heathcliff. Hon dog ifrån mig bara därför att hon begick misstaget att gifta sig med din misslyckade far. Hon gifte sig med en olycka bara för att slippa bli min! Men du är aderton år nu, Catherine Heathcliff, du är min egen svärdotter, och din man, min infame stackars olycka till oäkta son med en svagsint toka till hustru, är död. Allt vad du har ägt tillhör mig. Det återstår mig bara att även tillgodogöra mig din kropp. Inte ens din mor kan hindra mig däri, Catherine Heathcliff! Hon kunde undanhålla mig sig själv, men du är helt i mitt våld! Eller vad säger du, Hareton? Är hon inte vacker? Är hon inte förtrollande som den oskuld hon fortfarande är? Vill du ställa dig i vägen, Hareton? Tror du verkligen hon kan lära dig läsa? Inte en enda bok ska ni få behålla, era lågborna tjänstehjon! Jag ska bränna varenda bokstav i hela huset utom den gamla malätna tattarbibel som stackars Joseph alltid ältar om och om igen medan han dräglar ner varenda sida i den! Vad säger du, Hareton? Vågar du hindra mig från att tillgodogöra mig din älskade kusin Catherine? (Catherine Earnshaw börjar visa sig.) Se inte på mig så där! Måste ni båda ha hennes ögon? Catherine Earnshaw, vad gör du här? Har du kommit för att banna mig? Ska du äntligen sätta stopp för min brutala framfart bland hela din familj? Ska du äntligen ta mig till dig och med mig bort härifrån ut ur mitt eget helvete! (faller ner på knä. Catherine Earnshaw försvinner.) Ellen Han är tokig.

Joseph Nej, fan håller äntligen på att hämta hem honom. Catherine Nej, det är något annat. Det är en förändring. Hareton (försiktigt, fram till Heathcliff) Hur mår du, farbror Heathcliff? Heathcliff (gråter) Ett nervöst anfall. Det går över. Det har aldrig hänt mig förut. (ser sig omkring) Var är hon? Catherine Vem? Heathcliff (reser sig) Hon var här! Jag såg henne med egna ögon! Hon påminde mig om att jag fortfarande älskar henne! Catherine Earnshaw, var är du? Kom tillbaka! Ellen Han är galen, och det är allvarligt. Joseph Nej, det är djävulen som rycker och sliter i honom. Det är dags. Catherine Håll mun, din gamla åderförkalkade farisé! Joseph Ni ska få se att jag har rätt. (fördjupar sig i sin Bibel.) Hareton (mjukt) Kan jag göra någonting för dig, farbror Heathcliff? Heathcliff Nej, Hareton. Jag förstår inte själv vad det är som händer. (Plötsligt blåser fönstren upp med fullaste kraft och går sönder medan vinden tjuter.) Heathcliff (extatiskt) Catherine! Catherine! Ellen Stäng fönstret! Catherine (försöker) Det går inte. Heathcliff (som förut) Catherine! Catherine! (rusar plötsligt på dörren och ut.) (Därefter börjar stormvinden avta. Catherine får fast det sönderblåsta fönstret.) Catherine Det var en plötslig stormvind från Peniston Crag. Hareton Ja, ibland kommer det fruktansvärda vindilar därifrån. Ellen (till dörren, utåt) Heathcliff! Heathcliff! Joseph (lugnt) Vi ser honom aldrig mer. Ellen (går fram till honom) Vad menar du, Joseph? Joseph Han har gått hem. Ellen Hem? Joseph Ja, hem varifrån han kom från. Catherine (tecknar åt Ellen att Joseph inte är riktig i huvudet) Ellen Var kom han ifrån då? Joseph Helvetet naturligtvis. Catherine (säker) Där ser ni. Hareton (tittar utåt) Vi kan inte gå ut och söka honom nu. Ellen Nej, det är mörkt och stormen kommer. Joseph Ni finner honom nog vid Peniston Crag i morgon, när stormen är över. Ellen Tror du han hittar dit? Joseph Han hittade alltid dit i Catherines sällskap. Ellen (tankfullt) Alltid när de försvann var det dit de hade tagit vägen. Ingen annan vågade gå dit till de farliga förbjudande klyftorna. Joseph Det är där de båda är nu. För alltid. Hareton (försiktigt) Menar du att de är fria? Joseph Jag tror det. Ellen Vi får se i morgon.

Catherine (tar Haretons hand) Vi var inte klara ännu, Hareton. Hareton Tror du vi kan få börja läsa ostört nu? Catherine Livet är kort, Hareton. Låt oss äntligen komma i gång. Hareton Ja, jag har mycket att ta igen. Catherine Hela livet, Hareton. Och vi har många andras förlorade liv att ta igen också. Hareton Pappas? Catherine Och mammas. Joseph (får en klok ingivelse) Ni har två förlorade familjer att återupprätta, mina barn. Catherine Så låt oss då sätta i gång! (sätter sig på sin förra plats med Hareton.) Vad är nu det här för en bokstav, Hareton? Hareton Det måste vara H. Catherine Bravo! Du lär dig! Ellen Jag tror Catherine Earnshaw räddade Heathcliff i sista minuten, Joseph, innan han gick över gränsen. Joseph De gick båda alltid över gränsen. De har det bra tillsammans nu. Låt dem vara. Ellen Och gårdarna? Joseph Båda blir Cathys och Haretons. Ellen Vet du att Heathcliff den här gången inte kommer tillbaka? Joseph Ingenting kan få honom att släppa Catherine Earnshaw nu, Nelly. Ellen Jag tror du har rätt. Joseph Jag har alltid rätt. (fördjupar sig åter i sin Bibel. Ellen går till spisen och börjar sköta sina åligganden där.) Epilog Krogen. Branwell medvetslös över ett bord igen. 1 Han lyckades i alla fall komma fram till det lyckliga slutet. 2 Men jag tror inte att slutet blir lyckligt för honom. 3 Låt oss kolla hans manuskript, nu när vi har chansen. 4 Tror ni verkligen att hans syster har skrivit det? 3 Låt oss se efter! 1 (får fatt i Branwells papper. Bläddrar ivrigt igenom. Hittar ingenting.) Det är tomt! Det är bara tomma papper! 2 Det förklarar saken. 3 Vad menar du? 2 Branwells berättelser har alltid bara varit oskrivna blad. 4 Du menar att han aldrig har skrivit något? 2 Jag tror inte det. 3 Han var alltid bäst på att bara berätta. 1 (till bartendern) Vad säger du, som vet allt om oss alla?

bartendern (efter moget övervägande) Jag har bara en sak att säga, mina herrar. Alla Nå? bartendern Stängningsdags. 1 Inte redan! 2 Ett stop till! 3 Vi måste ju få liv i Branwell! 4 Vi är inte klara än! bartendern Men Branwell är färdig. Det är det enda som räknas. 1 Han har rätt. 2 Branwell! Vakna! (försöker väcka honom utan att lyckas.) 3 Är han död? 4 Nej, han sover. bartendern Jag skickar doktorn att hämta hem honom senare. 1 Vi litar på dig, Mac. 2 Kom, låt oss gå. Vi får nöja oss för idag. 3 Ja, han blev ju ändå färdig med historien. 4 Nu verkar han helt färdig. bartendern Nej, det blir han aldrig, mina herrar. Välkomna igen i morgon. (vill stänga efter dem.) 1 Hej då, Mac. 2 Tack för i afton. 3 Hälsa Branwell. (de går.) bartendern (när han låst dörren) Dags att gå hem, Branwell. Branwell (lyfter sitt huvud försiktigt) Vad ska jag ta nästa gång? bartendern Ta den där om han som råkade bli gift med en hustru som var kroniskt sinnessjuk. Branwell Historien om Edward Bulwer-Lytton? bartendern Ja, varför inte. Branwell Det är en bra skröna. Men jag får använda andra namn. bartendern Givetvis. Det går alltid hem ändå. Branwell Jag får väl också gå hem då. Vi delar väl förtjänsten som vanligt, Mac? bartendern Du har alltid din ständiga procent här, Branwell. Branwell Tack. Då har jag din tillåtelse att supa ihjäl mig med gott samvete? bartendern Ja, men dra gärna ut på det så länge som möjligt. Branwell Ska göra mitt bästa. bartendern Det litar jag på att du gör. Branwell Godnatt, Mac. bartendern Godnatt, Branwell. (Branwell går.) Det var det det. Ännu en god dag i kassan, tack vare Branwell. (stänger butiken och släcker belysningen och går.) Slut. (Konstantinopel 27.3.2001.)

Rochester drama i fem akter efter Charlotte Brontë av Christian Lanciai (2008)

Personerna: Fadern Edward Rochester Richard Mason Bertha Mason Deras far En betjänt Céline Varens En vicomte, hennes älskare Adèle, hennes dotter Mrs Fairfax Jane Eyre Blanche Ingram Grace Poole Doktor Carter Fanny, tjänarinna Prästen Advokat Briggs Tanter och farbröder Handlingen tilldrar sig i norra England, i Paris och på Jamaica under förra hälften av 1800-talet.

Rochester Akt I scen 1. Hemma. Fadern Jag vill bara hålla dig skadeslös, min son. Edward Men min bror får ju allt! Jag får ju ingenting! Är det rättvist? Är vi inte båda lika mycket dina söner? Fadern Naturligtvis, men du måste förstå mig. Jag kan inte splittra egendomen. Den måste gå intakt vidare genom släktled efter släktled. Men du behöver inte vara skadeslös. Edward Du förklarar mig arvlös och försäkrar att jag inte skall vara skadeslös. Vad är det för dubbla budskap? Fadern Jag har en gammal vän på Jamaica. Hans familj hör till de bästa och rikaste på ön, och hans äldsta dotter är värd 80,000 pund. Jag har kontaktat honom. Du skall resa dit och göra din lycka där. Edward Vad heter familjen? Fadern Mason. Edward Så du skickar mig i exil till en feberö av moskiter och djunglar för att gottgöra mig för min arvlöshet. Fadern Du slipper gå här hemma och bli möglig och glåmig av fukten och det dåliga vädret och slentrianen här. Du slipper din brors öde att fastna här. Du kommer ut i världen. Hänger du med? Kan du tro på mig, att jag vill ditt bästa? Edward (resignerad) Jag har väl inget val. Fadern Jag skulle aldrig erbjuda dig detta om jag inte var säker på min sak. För säkerhets skull har jag sett till att skaffa fram ett miniatyrporträtt av henne. (tar fram ett miniatyrporträtt och visar det för Edward, som baxnar.) Nå, vad säger du, min son? Är hon inte vacker? Edward Vad heter hon? Fadern Bertha, Edward (smakar på namnet) Bertha Mason. Fadern Ärligt talat, min son, tror jag du är mera lyckligt lottad än din bror, som inte heller har något val men måste ta hand om alla våra egendomar. Han blir fast som godsägare för livet, medan du får fara till Jamaica på äventyr och där faktiskt genom familjen Masons förbindelser och företag kan göra en långt större lycka och förmögenhet. Edward Jag vet inte vad som är rätt, far. Du berövar mig all rätt till familjens egendom och kastar i stället ut mig på äventyr på vinst och förlust. Det är ett risktagande från sin sida, och det är jag som får riskera livet. Men jag måste acceptera att jag inte har något val, liksom min bror måste acceptera det. Han får allt men får kanske tråkigt på köpet. Vad jag än får så verkar det i alla fall inte vara tråkigt. Fadern Så ska det låta, min son. Då är vi överens. Du seglar iväg med det snaraste, och du får knappast se mig i livet mera. Jag har försökt göra det bästa av

saken med två söner utan att splittra egendomen, och jag ber er båda att också var och en på sitt håll göra åtminstone så gott ni kan. Vem som blir den lyckligare vinnaren är omöjligt att säga. Ni är olika och varandras motsatser, och jag har försökt ge er vardera den sorts destination som passar er läggning bäst. Det var allt, min son. Jag är glad att vi slipper bli ovänner. (omfamnar honom) Edward Men det hängde på ett hår, far. Berthas skönhet är kanske det enda som räddar situationen. Fadern Jag har satsat på en vinnande häst åt dig. Hantera henne väl när den dagen kommer, släpp inte tyglarna, och gör det bästa av saken. Edward Ja, far. (De omfamnas igen.) Fadern Nu är det dags för lite sherry före middagen. Eller föredrar du port? Edward Jag tar vad du tar, far. Kan du välja mitt öde får du också välja min aperitif. Fadern Då blir det sherry. (tar fram flaskan och häller upp.) Skål, min son, för ditt förhoppningsvis långa och lyckliga, givande äktenskap. (De skålar.)

Scen 2. Kingston, Jamaica. Familjen Mason. Richard Vad vet vi om honom egentligen, far? Mason Rochester är en av mina äldsta vänner och har alltid varit pålitligheten själv liksom hela hans familj. Den är vattentät. Richard Och vad vet han om oss? Mason Tillräckligt. Bertha Vad vet han om mig? Mason Tillräckligt, Bertha. Jag har försett honom med ditt porträtt. Mer än så behöver han och hans son inte veta om dig. Det är alldeles tillräckligt. Richard Ett lockbete, alltså. Mason Han måste nappa på det. Richard Och vad vet han om vår bror? Mason Ingenting. Bertha Och vår mor? Mason Ingenting. Richard Och han kommer hit? Mason Ja. Sonen är på väg. Han måste få den behandling han förtjänar. Vi får inte göra honom besviken. Vi måste hålla skenet uppe till varje pris så länge det går. Bertha Vad heter han? Mason Edward. Bertha Ett alldagligt namn. Mason Han är bättre och ser bättre ut än han låter. Bertha Det hoppas jag verkligen. Richard Sköt dina kort väl, Bertha. Släpp honom inte inpå dig förrän ni är gifta. Bertha Hur gammal är han?

Mason Fem år yngre än du, men det behöver han inte veta. Få honom bara att dregla över dig, och du behöver inte säga något. Bara fånga honom. Vi behöver nytt bättre blod i familjen. Bertha Lita på mig. Jag kan mina konster. Richard Vi litar på dig, Bertha. Mason Då har vi bara att invänta Berthas drömprins och ta väl hand om honom. Han är kanske den bästa chans du någonsin kunnat få, Bertha. Bertha Jag ska ta väl hand om honom. Bara lämna honom åt mig, och jag kan lova er att bli gift med honom. Mason Det är allt vi begär. Richard Lycka till, Bertha. Bertha Det behöver du inte önska mig. Min framgång är självklar. En betjänt (gör intåg) Master Edward Fairfax Rochester, Sir. Mason Punktligheten själv! Jag visste vi kunde lita på honom. Visa in honom. (reser sig) Säg nu ingenting onödigt, barn. Bara smek honom medhårs. Det enda vi har att inrikta oss på är att skämma bort honom. (Rochester gör entré.) Min käre vän, min bäste väns son, välkommen till Kingston, Jamaica! Jag hoppas du har kunnat vila upp dig efter resan. Edward Tack, resan blev lättare än vad jag hade väntat, då vi hade förliga vindar hela tiden och inga oväder. Jag tror vi gjorde överfarten på rekordtid. Mason Möt min son, Richard Mason. Richard (reser sig och skakar hjärtligt hand) Vi kunde knappast ha fått någon lämpligare svågerkandidat. Mason Och min älskade dotter. Edward En ära att få se er i verkligheten, Miss Bertha. Mason Menar du att du sett henne förut men inte i verkligheten? Edward Min far lyckades skaffa ett miniatyrporträtt åt mig. Jag överdriver inte när jag säger att hon är ännu vackrare i verkligheten. Bertha Min far har finkammat hela världen efter en lämplig friare åt mig som han skulle kunna acceptera. Vi anade inte att hans bästa vän hade en giftaslysten son. Edward Giftaslysten är väl för mycket sagt. Det var min far som var lysten på att få mig gift. Bertha Det är precis lika bra. Mason Säg inte för mycket, Bertha. Ni är inte gifta ännu, men det verkar nästan som om en trolovning vore så gott som självklar. Edward Min far och ni har väl redan kommit överens om den saken över våra huvuden? Mason Om ni inte har någonting emot det. Bertha Jag har ingenting emot det. Edward Vad kan väl jag ha emot det, utom att jag ännu inte känner henne?

Mason Tids nog lär ni känna varandra. Man ska aldrig ha för bråttom in i varandras armar. Tvärtom – ju längre man uppskjuter föreningen, desto ljuvligare blir den. Edward Men visst måste väl jag och Bertha få umgås innan vi gifter oss? Mason Självklart, men inte mer än nödvändigt, bara som vänner på anständigt avstånd och utan att några frestelser uppmanas i onödan. Edward Ingen risk, Sir. Jag har alltid kunnat behärska mig. Mason Då är saken klar. Vi eklaterar förlovningen i morgon. Richard (hjärtligt, klappar om honom) Välkommen in i familjen, frände! Edward Tack, min bror. Bertha Och välkommen till Jamaica. Du vet inte vad som väntar dig. Edward Jag vet faktiskt ingenting om ön. Jag antar att här väntar mig allehanda mysterier och mystiska underverk som vi inte har en aning om hemma i England. Mason Kom med mig, min blivande svärson, så skall jag visa dig runt i vårt hus. Det kommer ju att bli ditt hem också med tiden. Jag måste visa dig parken och trädgården framför allt. (leder ut Edward på en inspektionsrunda) Richard Kom, Bertha. Du har gjort ditt för ögonblicket. Bertha Skötte jag mig? Richard Du var på gränsen, men vi klarade oss. (för ut sin syster.)

Scen 3. Bröllopsmiddagen. Mason (reser sig) Det är med utomordentlig glädje vi hälsar denna dag välkommen med dess strålglans över världens lyckligaste par och, låtom oss hoppas, världens längsta äktenskap. Av alla världens tänkbara svärsöner råkade jag få den bästa, och jag hoppas du, Edward, kommer att vara tillfreds med den fru du har förtjänat, världens vackraste kvinna. Må ni länge leva, vara lyckliga i alla era dagar och få många barn och barnbarn och barnbarnsbarn! (höjer sitt glas. Alla skålar hjärtligt.) Edward (reser sig) Tack, svärfar, men sanningen att säga vet jag inte vad jag har gett mig in på. (småskratt) Denna ö är en främmande värld för mig med sina exotiska mysterier och sin ogenomträngliga djungel, dess varmblodiga folk är för hett för mig och mentaliteten för snabb och för impulsiv för att jag skall få något grepp om den, jag är bara en engelsman från landet van vid regn och kyla och de ständiga kallduscharna av ett rått och förlamande klimat; men ett vet jag, att jag faktiskt råkat vinna världens vackraste hustru på min lott, och vad jag lovade min fader innan jag reste hit står jag fast vid, nämligen, att jag kan inte göra mera än det bästa av saken. Mason Det räcker, min käre svärson! Det är gott nog! Min älskade dotter har vunnit världens präktigaste och hederligaste gentleman, och vad kan vi mer begära? Richard Skål, Edward, för ett långt liv av gemenskap och lyckligt samarbete! En gäst (till en annan) Vad vet han om familjen egentligen? Den andra Ingenting utom att de har pengar. 1 Det är också det enda de har.

2 Vänta tills Pandora lyfter på locket till sin hemgift! 1 De har alltså lurat honom? 2 Deras enda möjlighet att få henne bortgift var med en utländsk gröngöling. 1 Stackars sate! 2 Men familjen har anledning att vara glad. 1 Hur kom han hit? 2 Hans far sände hit honom och dog sedan och lämnade hela sin förmögenhet till den äldre brodern. Han kände Masons sedan ungdomen och visste inte annat än vad han kom ihåg av Masons bästa sidor. Han skickade bort sin yngre son till detta äktenskap för att ”rädda” honom. 1 Vilket öde! 2 Säg inte annat. Bertha Så din far lämnade dig ingenting när han dog? Edward Han anförtrodde mig åt er. Bertha Så vi är det enda du har i hela världen? Edward Så kan man se det. Bertha Då ska vi minsann, som du sade, göra det bästa av saken! Edward Bertha, jag älskar dig verkligen och vill göra allt vad jag kan för att leva upp till att ha förtjänat dig. Ni har accepterat mig helhjärtat fastän jag ingenting haft att komma med, mitt underläge är totalt, jag är fullständigt utlämnad åt er nåd, och allt jag har är min heder och mitt goda namn. Men jag lovar dig, att min heder kommer du alltid att kunna lita på. Bertha Den behövs inte. Edward Vad menar du? Bertha Vi är gifta nu, Edward. Du har tagit mig för vad jag är. Håll till godo. Mer behövs inte. Mason Ännu en skål för det lyckliga brudparet! Må de länge leva och alltid förbli kära i varandra! (Alla skålar.) Edward Varför har du aldrig talat om din mor? Bertha Hon är död sedan många år. Edward Vad dog hon av? Bertha Sjukdom. Richard Vi har inte talat om henne, Edward, då hon är vår största sorg. Bertha Ju mindre sagt om henne, desto bättre. Edward Det låter nästan hjärtlöst. Bertha Det är vårt bröllop, Edward. Hon har ingenting med det att göra. Edward Fruktar du henne som död? Bertha Prata inte strunt. Vi ska älska varandra nu, och det är det enda som betyder något. Richard Skål, Edward! Välkommen in i familjen! (Edward besvarar skålen med någon eftertanke.)

Akt II scen 1. Sängkammarscen. Edward Du har lurat mig! Varför har du lurat mig? Bertha Jag har inte bedragit dig. Edward Du är fem år äldre än jag! Varför talade du inte om det för mig? Bertha Vad spelar åldern för roll i kärlek? Edward Din mor är inlåst på mentalsjukhus! Varför fick jag inte veta det? Bertha Vi ville inte skrämma bort dig. Edward Så ni var alla med i bedrägeriet! Och ni har en yngre bror, som är en efterbliven idiot! Vad mer har ni dolt för mig? Har ni ingenting annat än skelett i alla era garderober? Bertha Edward, klaga inte, du fick mig ju. Vi älskar varandra. Kan det inte räcka med det? Edward Hur kan jag älska en som avsiktligt fört mig bakom ljuset! Hur kan jag känna mig höra till en familj som lurat mig in i en fälla av avgrunder! Bertha Edward, vi är gifta nu. Du slipper mig aldrig. Nöj dig med det och acceptera situationen. Du har inget val. Edward Men varför? Varför mig? Bertha Vi hoppades att nytt blod i familjen skulle bota vår förbannelse. Edward Och vad är då er förbannelse? Ärftlig sinnessjukdom? Bertha Bland annat. Jag släpper dig aldrig, Edward. Du är min. Och du är en gentleman. Du kan inte släppa mig. Du kan inte överge mig. Du måste stå ut med mig och min familj, som är allt du äger. Du klarar dig inte utan oss, en familj av missfoster och galningar. Det är bara du som kan föra vårt blod vidare, ty min bror är impotent. Edward Du vill ha barn med mig? Du ber mig föra vidare ert sjuka degenererade osunda blod? Bertha Det är vårt enda hopp. Annars slocknar familjen, och all vår storhet och välfärd och förmögenhet var bara onödigt besvär. Bara du kan rädda oss. Edward Bertha, ert svek mot mig omintetgjorde era möjligheter från början. Ni spelade med falska kort medan alla mina kort var öppna. Den skillnaden kan aldrig utplånas. Bertha Du föredrar således att göra dig impotent och oduglig som make? Edward All den kärlek jag kände för dig var illusioner som ingavs mig av ett porträtt och din mask av falsk skönhet. Döm aldrig en människa efter hennes yttre, då det bara är det inre och osynliga i henne som är sant. Och i detta fall var det yttre med all er prakt och skönhet och rikedom lika bländande som ert inre var lika ruttet som ett av maskar kryllande lik. Hur skulle jag någonsin kunna älska dig efter att ha lärt känna ert svek? Bertha Är då inte alla familjer lika ruttna? Vilken släkt har inte idioter undangömda och förträngda någonstans? Vilken familj är inte drabbad av ärftliga

sjukdomar? Var finns det något hem utan skelett i någon garderob? Du är chockad, Edward, och dömer oss av fördom. Vi är varken bättre eller sämre än alla andra. Edward (omfamnar henne) Bertha, jag är gift med dig och måste acceptera det, och jag skall försöka leva med dig och göra det bästa av saken. Jag skall hjälpa er att hålla en anständig fasad utåt så länge det går, men vänta dig inte att jag någonsin skall kunna älska dig. (släpper henne, går ut och slänger igen dörren efter sig.) Bertha Han har genomskådat oss och är förblindad av sin genomskådning. Men det finns andra medel. Jag ska nog kunna göra honom kåt igen. (tar fram en voodoodocka) Du är min, Edward. Jag äger dig till kropp och själ. Du kan inte undkomma mig. Du måste älska mig. Du har inget annat val. Vi släpper dig aldrig. Och måste jag gå under som min mor tar jag dig med mig i undergången. Vi har betalat för ditt liv, och det tillhör oss, och vi ger det aldrig tillbaka. (sticker en nål i dockan och skrattar djävulskt.)

Scen 2. En krog. Edward vid disken. Richard kommer upp. Richard Där är du, Edward. Jag hörde nyheten. Edward Vad skulle du göra i mitt ställe? Richard Du är fri nu. Du har dina egna pengar. Du kan göra vad du vill. Du är inte längre beroende av oss. Edward Oberoende och frihet medför en hel värld av ansvar. Jag vill inte göra fler misstag, Richard. Richard Det var inte ditt fel. Du lurades i en fälla av våra fäder, som inte visste bättre. Mest ansvarig var min far, som var den enda som visste vad han gjorde. Din far visste ingenting. Nu är de båda borta, och jag är familjens överhuvud. Jag är delvis medansvarig, då jag deltog i konspirationen mot dig utan att varna dig. Därför har jag skuld i ditt fall. Edward Du har inte svarat på min fråga. Vad råder du mig att göra? Richard Så som jag ser det finns det bara en sak att göra. Lås in henne, som vår far gjorde med hennes mor. Det blir lätt att skaffa ett läkarintyg i hennes fall. Edward Du ger mig mandat att göra det? Richard Utan vidare. Du kommer ändå att tvingas ta det steget förr eller senare. Vår far stod ut i tio år och hoppades i det oändliga på en bättring. Det var tio förlorade år för honom. Edward Jag har stått ut i fyra. Jag klarar inte av det längre, Richard. Richard Jag förstår dig. Edward Jag måste hem till England och ta hand om familjeegendomen. Vem kunde ana att min bror skulle lämna in så tidigt? Jag tar henne med mig och får henne där under kvalificerad vård. Ingen känner henne i England eller vet ens om att jag är gift. Jag kan leva helt fritt och resa omkring så mycket jag vill och ha henne undanstoppad i Thornfield Hall utan att någon märker det, som ett levande begravt

skelett i garderoben, men jag kan aldrig gifta om mig så länge hon lever. Ni såg ju dessutom till att vi blev gifta katolskt. Richard Du menar, att du kan inte överge henne. Edward Just det. Richard Tillåter du att jag kommer över någon gång och hälsar på ibland? Edward Naturligtvis. Du är hennes bror och min svåger. Richard Då är vi överens och kan förbli vänner fastän vi är svågrar och fastän jag lurade på dig en osund hustru. Edward Det var din far, Richard, som stod för bedrägeriet, men man är alltid ansvarig själv om man är dum nog att gå på ett bedrägeri. Richard Bedragaren kan emellertid aldrig förlåtas. Edward Nej, det kan han inte. (De pokulerar tillsammans.) Richard När anade du först ugglor i mossen? Edward Direkt efter bröllopet. Bröllopsnatten blev en mardröm. Hon gjorde sig till ett djur. Richard Hade du ingen erfarenhet av kvinnor tidigare? Edward Nej. Richard Och Bertha blev den första. Vilken chock! Edward Jag trodde aldrig jag skulle komma levande ur hennes grepp. Hon vägrade släppa mig, och hon vägrade låta mig sova, medan hon bara hetsade upp sig till hysteri hela tiden. Richard Kunde du inte fullborda äktenskapet? Edward Hon lät mig inte. Hon ville göra allt och vad som helst utom fullkomna äktenskapet. ”Vill du inte ha barn?” frågade jag henne. ”Aldrig i livet!” skrek hon. Allt hon ville var att utnyttja mig sexuellt som ett objekt för perversa njutningar. Jag hade kanske kunnat få henne naturlig om jag brukat våld, men det har jag aldrig velat eller kunnat göra. Richard Det var där du brast. Hon har alltid drömt om en våldtäktsman. Edward Varför kunde ni inte ge henne en sådan? Richard Det var svårt att finna en sådan med gott namn och av anständig familj. Hon fick hålla till godo med lägre stående varelser under tiden, tills vi fann en kandidat som kunde hålla oss anständiga. Edward Så hon var inte ens jungfru? Richard Trodde du det ett enda ögonblick? Edward Jag trodde det hela tiden. Richard Du var den perfekta gröngölingen. Edward Ni gillrade verkligen den perfekta fällan. Ingenting kom fram före bröllopet, och först så småningom kröp den ena masken efter den andra fram: hennes rätta ålder, hennes voodookontakter, att er mor ännu levde, att hon var för alltid bakom lås och bom, hennes mycket för primitiva orgier, och så vidare. Det tog sex månader innan jag insåg att jag begått mitt livs misstag.

Richard Du är räddad nu. Du kan göra dig fri. Ta henne bort härifrån, ta hennes pengar med dig, lås in henne där ingen får veta att hon finns, och ta igen dina förlorade år. Edward Din far förlorade tio. Jag kom kanske billigt undan som bara förlorade fyra. Richard Men du slipper henne aldrig. Edward Påminn mig inte om det. (De dricker.)

Scen 3. Paris. En luxuös svit. Amorös scen. Edward Céline, jag älskar dig. Céline Jag vet. Du gör ju allt för mig. Edward Vad mer kan du begära? Jag ger dig allt, kläder, lyxsvit, jag ger dig allt vad du vill ha, jag ruinerar mig för din skull, säg bara vad mera du vill ha. Céline Äktenskap. Edward Jag är redan gift. Céline Alltid är de allaredan gifta! Är det bara därför alla vill ha mig – för att de redan är gifta och därför inte kan gifta om sig? Edward Du kan inte tvivla på min kärlek. Céline Det gör jag inte heller. Men vad är det för fel på din hustru, eftersom du så handlöst kastar dig ut på orgier med mig? Edward Hon är inlåst för gott som kroniskt mentalsjuk. Céline Bara det? Gör dig av med henne då, och gift dig med mig. Edward Jag är en älskare, ingen mördare. Céline Hur kunde du bli gift med en sådan? Hur kunde du begå ett sådant misstag? Edward Varför gifter man sig? Andra vill det. Samhället kräver det. Föräldrar ombesörjer det. Céline Älskade du henne inte? Edward Jag trodde att jag gjorde det men lärde inte känna henne innan det var för sent. Jag lurades in i en fälla av min far och hennes far. Céline Stackars liten. Och du kan inte med att döda ett så olyckligt äktenskap ens av barmhärtighet. Edward Nu talar vi om något annat. Céline Därför är du så dyster och inbunden, som en lord Byron som bar på världens mörkaste hemlighet, som en självmordsgrubblande Manfred. Edward Så illa är det inte. Jag gör det bästa av saken. Céline Då vågar jag kanske avslöja en hemlighet för dig. Edward Nå? Céline Jag har en dotter. Edward Vems? Céline Din, kanske, eller någon annans. Ingen vill ta på sig skulden. Hon kan vara dotter till vem som helst. Edward Vad heter hon? Hur gammal är hon?

Céline Lika gammal som vår vänskap. Hon heter Adèle. Edward Har du haft andra älskare samtidigt som mig? Céline Nej, fy, Edouard, så fula frågor ställer man inte sin älskade! Edward Alltså har du haft det. Céline Är du svartsjuk? Edward Fruktansvärt. Livsfarligt. Genast. Céline Älska mig då. Bevisa att jag är din. Edward Behöver jag bevisa det? Céline Ingen man är trovärdig som inte bevisar det. Edward De största älskarna behöver aldrig bevisa det. Céline Struntprat. Edward Om det är något jag vet något om är det kärlek. Céline Det bevisar att du ingenting vet om kärlek. Edward Jag vill ha dig för mig själv, Céline, eller inte alls. Céline Ha mig för dig själv då och svik mig inte. Edward Jag sviker aldrig någon. Céline Utom din hustru. Edward Inte ens henne. Jag är ansvarig för den kvalificerade vård hon får. Céline Vad gjorde hon för att få dig vansinnig? Edward Hon gick för långt med abnormala perversiteter. Céline Är inte all kärlek pervers? Undervisa mig i hennes avancerade perversiteter! Edward Céline! Céline Jag bara retas. Edward Jag vill inte förlora dig också. Céline Jag ska se vad jag kan göra. Edward Låt oss skrida till verket. (De skrider till verket.)

Scen 4. Samma ställe. Rochester kommer in med egen nyckel. Edward

Ingen här? Då väntar jag. Hon kommer väl så småningom. (slår sig ner, gör sig hemmastadd, tar en sherry, börjar röka) Bara hon inte ballar ur också som Bertha. Vad gjorde jag för fel? Var det mitt fel att hon visade sig storhetsvansinnig genom vårt äktenskap och så pervers att hon penetrerade sig med krucifix? Var det mitt fel att hon inte bara trodde på voodoons svarta magi utan hängav sig åt den? Var det mitt fel att hon blev så vansinnigt grov i munnen att jag inte kunde visa mig med henne offentligt? Hade jag något val mot att låsa in henne och skilja henne för gott från människornas gemenskap? Den frågan kommer att förfölja mig tills jag dör. (muntra skratt utanför: Céline med kavaljer.) Hon kommer! Men inte ensam! (gömmer sig)

Céline (kommer in smått berusad med en vicomte) Nej, vet ni vad, herr vicomte, så dum är han inte att han lägger sig i mina affärer! Vicomten Men är ni gift med honom eller inte? Céline Naturligtvis inte. Han är gift förut med en fru som han fått inspärrad för att hon kom på hans impotens. Vicomten Så han har ingen rätt till er och inga krav på er? Céline Absolut inga alls! Han är inte ens pappa till min dotter! Vicomten Alltså kan vi strunta i honom. Var är han nu? Céline Han är väl hemma och grubblar som vanligt, den tråkmånsen. Det är det enda han kan göra: grubbla över sitt misslyckade äktenskap. Hela han är ett fiasko, och han är inte kapabel att inse det. Kom i säng med mig nu, min vän. Vicomten Med er tillåtelse… (De skrider till verket.) Edward (drar ifrån draperiet han dolt sig bakom) Ha! Tagna in flagrantia! Céline! Du svor att jag var din enda man! Céline Det var då det! Edward Din usle vicomte, kunde du inte finna ett bättre fnask att roa dig med? Vicomten Ni understår er att förolämpa min älskarinna! Edward Var inte löjlig, eller förresten, gör er inte löjligare än vad ni redan är. Kunde du inte hitta en bättre toffelmes att bedra mig med, Céline? Vicomten Toffelmes! Detta kräver blod! Céline Jag älskar tuppfäktningar! På varandra, era höns, och slåss så att fjädrarna strittar! Edward Det skall bli mitt nöje att få utgjuta ert blod å det ymnigaste! Pistol, värja eller ballong med muskedunder? Vicomten Pistol! På liv och död! Edward På liv och död, naturligtvis. Kan ni sikta? Vicomten Jag är väl inte enögd heller! Edward Förlåt, jag tog er löjliga monokel för ett emaljöga. Céline Slå inte ihjäl varandra, mina herrar. Jag vill ha er båda. Edward Céline, ditt ord är min lag. Jag avstår härmed från att döda honom, hur mycket han än är förtjänt av en sådan ära. Jag överlåter honom åt dig helt och hållet, den menlösa tråkmånsen, och släpper dig ner i kloaken med honom. Roa dig så gott du kan med honom, men du tröttnar väl på honom som du tröttnade på mig. Vicomten (nästan besviken) Ingen duell, alltså? Edward Jag överlåter åt andra att spilla ditt blod med den äran. Utan tvekan blir de besvikna när det visade sig bara vara vatten. (går ursinnig) Céline (efter honom) Edouard! Tänk på vårt barn! Vicomten Han har gått, Céline. Han var inte värdig. Han kan inte ha älskat dig eftersom han inte ens ville duellera med mig. Céline Jo, han älskade mig verkligen, men för mycket. Han förtog sig. Hans äktenskap var honom en så fruktansvärd besvikelse att han hade alltför mycket att ta igen, vilket skrämde mig. Han hade ett behov av att frossa i mig. Därför måste jag

skaffa mig en motvikt, för att inte drunkna i honom. Men utan honom är du värdelös för mig, vicomte. Jag tror jag sticker till Italien. Vicomten (upprörd) Och din dotter? Vårt liv? Våra planer? Din ställning? Våra prospekt? Vår prognos? Céline Du är mig redan för tråkig, vicomte. Den vilde mörke Rochester var åtminstone dramatisk. (går in till sig och låser efter sig) Vicomten Fan må begripa sig på kvinnor! Älskade hon mig då bara för att slippa Rochester? Och diskar hon då mig för att Rochester diskat henne? Måste jag då diska henne? Nej, hon har diskat mig. Nåväl, vicomte, bättre lycka nästa gång, och måtte min nästa dame inte på nytt ha en Rochester i skåpet! (tar sin hatt och går)

Akt III scen 1. Thornfield Hall. I köket. Fru Fairfax Herr Rochester! Vad gör ni här? Edward (försiktigt) Jag ser att den nya guvernanten sitter i salongen. Fairfax Har ni träffat henne? Edward Vi träffades ute på heden. Jag red nästan omkull henne, och det fick jag fan för, när hästen snavade. Hon hjälpte mig upp. Vad vet hon om mig? Fairfax Bara att ni är mr Rochester. Edward Och vem är mr Rochester? Fairfax Lilla Adèles förmyndare. Edward Är det allt? Fairfax Och miss Jane Eyres arbetsgivare. Jag försäkrar er, herr Rochester, att det är det enda hon vet. Edward Hon vet ingenting om min fånge i tornet? Fairfax Ack, herrn, Grace Poole är en utmärkt sköterska, men hon dricker till ibland, och då blir hon vårdslös. Då kan vad som helst hända. Edward Har någonting hänt? Fairfax Nej, ingenting har hänt. Edward Så hon misstänker ingenting? Fairfax Absolut ingenting. Hon har bara hört underliga röster ibland, som ystra skratt. Jag har sagt till Grace Poole Edward Bra. Låt henne inte veta någonting. Håll henne i största möjliga okunnighet. Jag vet från Adèle att hon är en bra lärarinna och människa. Jag vill i det längsta bespara henne min tragedi. Fairfax Naturligtvis, herr Rochester. Edward Jag litar helt på er. Tack, fru Fairfax. (går) Fairfax Edward Fairfax Rochester, du har fått en sällsam gäst i ditt hemsökta liv av demoner och ödesförföljelser, något så sällsamt som en hederlig jungfru. Naturligtvis är det i allas vårt intresse att hon förblir som hon är.

Scen 2. Salongen, vid en öppen brasa. Edward Flytta er närmare mig, fröken Eyre. Ni är väl inte rädd för mig? Jane Eyre Absolut inte, Sir. Edward Min myndling är mycket nöjd med er. Vi hoppas alla att ni stannar. Jane Hon är en strålande begåvad flicka och mycket läraktig fastän hennes modersmål inte är engelska. Får jag fråga, Sir, hur ni har fått en fransk myndling? Hon verkar inte alls vara er dotter. Edward Rätt gissat. Det är hon inte alls. Hennes mor var en fransk scenartist som jag hade oturen och svagheten att bli hopplöst förälskad i. Naturligtvis bedrog hon mig med en annan. Så göra de alla. Hon tröttnade omsider på älskaren och gav sig av till Italien och lämnade en dotter efter sig vind för våg som var helt utan far. Inte ens modern visste vem fadern hade varit, men det kunde ha varit jag. Emellertid var hon säker på att jag var det då inte. Jane Så ni tog hand om henne av ren barmhärtighet? Edward Någon måste göra det. Ingen annan kunde göra det. Naturligtvis hade jag helst sluppit. Nu är det som det är. Åtminstone kom hon bort från den osunda storstadsdjungeln med dess depraverade förförelser och fördärv. Här är hon i säkerhet och får ett sunt liv och uppfostran ute på landet. Det fattades bara en god guvernant. Henne tror vi oss nu ha funnit i er. Jane Jag ska göra mitt bästa, Sir. Edward Men jag vet ingenting om er. Jag förstår att ni haft en ganska enkel bakgrund. Jane Som föräldralös sattes jag av fientliga släktingar på Lowoods internatskola för flickor. Det var en hård skola. Vi uppfostrades i princip till nunnor. Som jag inte hade någon annanstans att ta vägen fortsatte jag där som lärare sedan, men jag sökte alltid efter andra möjligheter, tills jag en dag fick se fru Fairfax’ annons. Jag trodde hon var värdinnan här och min arbetsgivare. Edward Tyvärr måste jag göra er besviken. Det var en man, och det var jag. Fru Fairfax är en betrodd släkting som alltid varit vår familjs pålitligaste trotjänare. Hon kan allt och förstår allt. Ni kan fråga henne om vad som helst och förlita er på henne i allt. Tack vare henne kan jag resa bort härifrån så ofta som jag gör. Jane Fröken Adèle är inte glad åt er ständiga frånvaro. Edward Tror ni jag är det då? (behärskar sig) Förlåt mig, men det är för många minnen behäftade med detta urgamla släkthus, som ibland blir mig väl tunga att bära. Därför min rastlöshet och ständiga behov av omväxling och förnyelse. Jane Det är inte mer än mänskligt. Och var då er franska sångerska inte omväxling och förnyelse nog? Edward Ni har mig, fröken Eyre. Den omväxlingen och förnyelsen blev ett felsteg, men vem kunde veta det innan det var för sent? Min far skickade mig till Jamaica som ung. Min äldre bror fick överta egendomen och familjeansvaret, men han dog plötsligt efter bara fyra år. Då återkallades jag till att överta plikterna. (mörkt) Jag kunde ha skickats längre bort än till Jamaica.

Jane Vad fattas er, herr Rochester? Ni kan lätt finna er en annan bättre fru i er egen ställning. Edward (bittert road) Säger ni det, fröken Eyre? Den rika Blanche Ingram är mycket giftaslysten och har satt ut frestande krokar för mig. Hon har allt vad man kan begära hos en ung vacker kvinna, glänsande intellekt, friskt sportintresse, traktens rikaste familj som bakgrund utan fläckar, kort sagt, ett idealiskt parti ur alla synpunkter, både ur hennes familjs och ur min. Jane Varför slår ni inte till? Ni behöver en sådan hustru åt er myndling. Edward Ni skall få träffa henne. Sedan vill jag höra ert omdöme om henne. Ni inger förtroende, fröken Eyre. Er långa bana som hårt tuktad elev och erfaren lärarinna i en hård skola har givit er en gåva som är mera värd än alla mänskliga rikedomar, nämligen människokännedom. Jag önskar jag själv haft den människokännedomen som ung och själv fått gå i en hård skola för att lära mig den innan det var för sent. Jane Varför tror ni att jag har den? Edward Det har jag redan sagt. För att ni inger förtroende. Det var också fru Fairfax’ första intryck av er. Vem som helst skulle kunna lita på er. Jane Tack, herr Rochester. Edward Det är ingenting att tacka för. Ni är tydligen inte van vid komplimanger, eftersom ni rodnar. Jane (generad, kan inte bärga sig) Ursäkta mig, herr Rochester. Jag tror det är dags för Adèles kvällsprogram. (avlägsnar sig hastigt) Edward (ensam) Vad sade jag nu för fel?

Scen 3. Blanche Ingram Vad vet ni om fröken Eyre, fru Fairfax? Fairfax Allting, och det är nästan ingenting, fröken Ingram. Hon kommer från de enklaste tänkbara förhållanden och har i hela sitt liv levt utan allt det som ni har, fröken Ingram, utan att sakna det. Hon är helt enkelt en produkt av livets grundläggande hårdaste skola och är bara inriktad på att göra sitt bästa när det gäller undervisning. Blanche Hon verkar sannerligen vara den perfekta guvernanten. Fairfax Alla är nöjda med henne. Blanche Och särskilt Edward. Fairfax Jag försäkrar er, fröken Blanche, att han har inte mer än anledning att vara det. Blanche Vad menar ni? Fairfax Han hade tur som fick en sådan lärare åt sin myndling. Han ser henne bara som sådan, och hon har ingen hållhake på honom.

Blanche Det har inte jag heller. Han verkar alltid se förbi mig. Vi försöker göra allt för honom och vara honom enbart till behag, men han har alltid sin uppmärksamhet på något annat eller någon annan. Fairfax Ha tålamod, fröken Blanche. Det får alla ha med honom. Blanche Särskilt hans blivande fru, verkar det. Fairfax (lågt) Ja. Edward (kommer in) Där är du, Blanche. Skulle vi inte ut och rida? Blanche Jag väntade bara på dig, Edward. Edward Och passar på att skvallra med fru Fairfax under tiden. Blanche Bara fruntimmersprat, Edward, ingenting annat. Edward Jag förstår precis. Jane (kommer in, blygt) Ursäkta mig. Jag visste inte att ni var här. Jag ville bara tala med fru Fairfax. Blanche Nej, skäms inte, fröken Eyre, och var inte blyg för att ni är så förträfflig. Om ni visste vilken succé ni redan har gjort som guvernant här! Edward Hon tål inte komplimanger, Blanche. Blanche Det är för att hon är ovan vid dem. Desto viktigare att de framställs. Ni är accepterad som en av familjen, fröken Eyre. Försök vänja er vid det. (Jane ser blygt ner medveten om sin underordnade ställning.) Fairfax Vad var det om, Jane? Edward Jane, du får aldrig vara blyg inför Blanche Ingram. Jag vill att ni skall vara vänner. Så länge du är min myndlings guvernant står du på samma sociala nivå som alla mina vänner. Jane Det kan jag inte göra, herr Rochester. Edward Varför inte det? Jane Därför att ni är min arbetsgivare. Blanche Försök inte beröva henne hennes sunda grepp om verkligheten, Edward. Hon vet var hon står och står där säkert. Edward Ja, jag märker det. Kom, Blanche. Låt våra härskarinnor prata i fred om husets affärer. (går med Blanche) Fairfax Nå, Jane? Jane Det gäller bara frågan hur jag skall förhålla mig till alla husets gäster som herr Rochester har bjudit in. Hur ställer ni er själv? Fairfax Vi som står för maten och organisationen håller oss i bakgrunden för att kunna sköta vårt arbete i fred. Jag råder er att göra det samma. Jane Och om herr Rochester envisas med att bjuda in mig tillsammans med gästerna? Fairfax Bara var er själv. Ni är god nog som ni är. Klä inte upp er, och säg inte mer än nödvändigt. Er enkelhet är i sin ärlighet ett bättre yttre än vad någon förnämitet eller rik uppkläddhet kan påvisa. Jane Tack, fru Fairfax. Jag skall visa mig så litet som möjligt. (går) Fairfax Hennes ärlighet går nästan för långt. Hur skall det sluta?

Scen 4. Bjudningen. Allsköns fina uppklädda gäster. En tant Hur bär du dig åt, Blanche, för att lyckas hålla herr Rochester hemma så länge? Tidigare har han aldrig stannat hemma längre än två veckor i sträck som allra längst. Blanche Jag försäkrar er, tant, att jag inte har gjort någonting. Tant 2 Jag har aldrig sett herr Rochester så harmonisk tidigare, som om han var nöjd med sitt liv. Det har han aldrig varit tidigare. Tant 1 Något har uppenbarligen lättat upp honom. Det måste vara du, Blanche. Blanche Jag hoppas det, tant, men jag är inte så säker. Den nya guvernanten i hans hushåll har uträttat underverk med lilla Adèle och stämningen här. Om jag är skyldig till hans bättre humör så är vi utan tvekan två om det. Tant 2 Det är bäst att du gifter dig med honom med det snaraste, innan någon annan gör det. Blanche I sådana danser, maman, är det bara han som kan bestämma takten. Tant 1 Naturligtvis. Farbror Det är sannerligen på tiden att han gifter sig. Han har varit ungkarl alldeles för länge, han är nästan fyrtio år, hans myndling behöver en fostermor, huset behöver en värdinnas ledande hand, och han är den enda som kan föra familjen vidare. Jag måste påpeka detta för honom. Edward (har dykt fram) Det har du gjort i hela mitt liv ända sedan jag kom hem, farbror, men jag har inte mera bråttom än vad jag hade då, för så länge jag saknar en hustru kan jag åtminstone hålla mig ung. Med en hustru om halsen vet man aldrig vilka extra pålagor livet kommer att tynga ned en med. Blanche Du bestämmer takten, Edward. Jag har inte heller någon brådska. Vi är båda unga och har all tid i världen. Tant 1 Men vi har fått höra så mycket om den nya guvernanten. Kan vi inte få träffa henne? Edward Hon är blyg inför så många förnäma gäster och saknar väl kläder att ta på sig som matchar dem. Blanche Kalla på henne, Edward. Ingenting klär henne bättre än hennes rättframma enkelhet. Tant 2 Här kommer hon visst själv. Jane (kommer in) Herr Rochester, en oinbjuden gäst har anmält sig. Fru Fairfax var upptagen i köket. Annars hade hon framfört det själv. Edward Vad då för en oinbjuden gäst? Jane En viss Richard Mason. Edward (studsar genast upp, förfärad) Mason! Vad gör han här? Hur har han hittat hit? Farbror (till damerna) Utan tvekan en gäst från Edwards vilda förflutna. (till Edward) Jag hoppas vi får träffa honom, Edward, så att vi får veta lite mer om ditt utländska ungkarlsliv.

Edward Jag lovar er att han har ingenting intressant att avslöja ens om han får sitta hela natten med er. (ger sig genast ut utanför salongen där han får träffa Mason) Richard! Vad gör du här? Richard Jag ville bara vara mån om att bibehålla kontakten och göra en artighetsvisit. Lever min syster fortfarande? Edward Hon är väl omhändertagen, jag försäkrar dig. Richard Jag hoppas få träffa henne själv. Edward På egen risk, Richard, på egen risk. Du dyker upp mitt under den största och enda bjudning jag någonsin haft. Richard Ja, jag läste om det i tidningen. Det ryktas om förlovning med en rik arvtagerska. Därför blev jag nyfiken. Edward Du får bara komma in, Richard, under extremaste tystnadsplikt. Richard Du kan lita på mig, Edward. Vi har vår överenskommelse. Jag är min familjs överhuvud och vet att föra mig anständigt. Edward Så länge du sköter dig är du hjärtligt välkommen, men ta inga risker! Richard Den enda risken med detta har jag redan tagit, och det var att komma hit. Edward Kom in då och möt min hönsgård. (visar in honom i salongen) Möt en kollega till mig från mina år i Jamaica. (presenterar honom) Richard Richard Mason, plantageägare. Farbror Vi har alltid undrat vad du egentligen gjorde på Jamaica, Edward. Nu kanske vi äntligen kan få veta något om det. Edward Min far sände mig dit i affärer. Jag skötte dem tills jag kallades hem igen efter min faders och broders död. Det är hela historien. Richard (upptäcker Jane Eyre) Och vem är detta? Blanche Edwards myndlings guvernant, herr Mason, miss Jane Eyre. Richard Har du varit gift, Edward? Edward Jag är inte far till min myndling, om det är det du undrar, Richard. Adèle är dotter till en bekantskap jag hade i Paris som lämnade dottern vind för våg. Ingen kunde ta hand om henne utom jag. Richard Ja, jag hörde talas om detta. Du var alltid den självuppoffrande typen, Edward, även om du aldrig var det frivilligt. Miss Jane Eyre, ni var en positiv överraskning som en välkommen kontrast mot alla dessa societetsprydnader. Utan tvekan är Edward tacksam för ert stöd. Jane Jag kan inte göra mer än fullgöra min uppgift. Richard Och ni är Edwards tillkommande, förmodar jag? (vänder sig till Blanche) Blanche Jag tar det med ro. Edward har inte bestämt sig ännu. Richard Tidningarna har skrivit om era familjers troliga förening. Tant 2 Ja, jag läste om det också. Är det inte spännande? (Jane vill dra sig undan.) Edward Jane, stanna. Var inte blyg för alla dessa påfåglars intetsägande fåfänga. Jane Jag har ingenting här att göra, herr Rochester.

Edward Jag är Edward för dig som för alla andra här. Du är den enda anständigt klädda i hela hönsgården. (Jane generas och skyndar ut.) Vad jag än säger skrämmer bara bort henne. Vad gör henne så känslig? Blanche Vad sade du nu för dumt till henne, Edward? Edward Bara att hon var den enda anständigt klädda här. Blanche Fy på sig, Edward. Du vet att hon inte tål komplimanger. Din vän Richard Mason kom i rätta ögonblicket som vår mest exotiska gäst. Annars hade hon med sin enkelhet stulit hela föreställningen. Edward Hon är bara en av oss, Blanche, och jag vill att hon skall känna det. Blanche Inget ont i det, men hon tycks fästa större vikt vid sin guvernantroll och inte vilja riskera den för okända inkräktande känslor. (Samvaron fortsätter.)

Scen 5. En mörk korridor. Grace Poole sitter utanför en sluten dörr. Mason kommer in. Richard Där är ni. Poole Herrn har talat om er och att ni ville besöka henne. Men ni borde inte komma ensam. Richard Jag ville tala ensam med henne, om det går. Poole Jag är inte så säker på det. Richard Jag är hennes bror. Poole På er egen risk då. (släpper in honom. Scenen öppnas för Berthas cell, ett vanligt rum med alla faciliteter och inrett för att ge intryck av bekvämlighet och hemkänsla. Bertha sitter med mycket långt gråsprängt utslaget hår i ett hörn.) Richard Bertha! (Hon reagerar inte.) Poole Hon har inte varit på särskilt gott humör idag. Richard Vet hon att jag är här? Poole Ja, jag har talat om det för henne. Richard (försöker igen) Bertha! Bertha (vänder sakta på huvudet) Har du kommit för att besöka mig, min bror? Richard Hon känner igen mig! Bertha Skulle jag inte känna igen den som fick en läkare att skriva vårdintyg för mig? Richard Bertha, jag ville bara hälsa på dig. Bertha För att se hur jag artade mig i min förnedring? Richard Jag ville bara se att du hade det bra. Bertha Har jag det inte bra då? Inburad som ett farligt vilddjur, fullkomligt berövad allt människovärde, bara för att jag blev bortgift med våld! (rusar plötsligt med ett rytande på dörren)

Richard Nej, Bertha! (stoppar henne, blir angripen, Bertha anfaller honom som ett vilt djur, sliter sönder hans kläder, borrar tänderna i axeln på honom. Grace Poole tar henne bakifrån, låser hennes armar och får bukt med henne.) Poole Det är bäst ni avlägsnar er genast, Sir. Jag ska säga till herrn så fort jag fått henne nerlugnad. Richard (förtvivlad) Bertha! Bertha! (vacklar ut. Dörren och scenen sluts bakom honom, och han försvinner i mörkret.)

Scen 6. (Edward i nattrock visar sig med en kandelaber, kommer fram till Jane Eyres säng, väcker henne) Edward Jane, kan du komma med mig? Jane Herr Rochester! Vad är det? Edward Ställ inga frågor. Håll dig tyst. Var bara observant, som du alltid är. Vi kan behöva din hjälp. (visar henne ut i korridoren till ett annat rum där Richard sitter halvt medvetslös, chockad och medtagen, i en fåtölj.) Richard (vaknar till liv när de kommer) Edward! Edward Håll dig alldeles stilla, Richard. Doktorn är på väg. Vi måste få dig ut härifrån. Hur kunde du gå in dit ensam? Richard Jag måste få se henne! Men det var knappt att jag kunde känna igen henne! Vad har vi gjort för att förtjäna ett sådant vilddjur? Edward Den frågan kan ingen besvara, Richard. – Tror du att vi kan få ut honom till en vagn utan att det väcker gästernas uppmärksamhet? Jane Vi kan få ut honom bakvägen. Fru Fairfax får hjälpa oss. Richard Hon angrep mig. Hon bet mig, Edward! Och ögonblicket innan var hon hur sansad och samlad som helst! Edward Jag varnade dig. Du skulle ha väntat tills jag kunde följa med dig. Richard Hon får väl den bästa tänkbara vård? Edward Vi har vår överenskommelse. Det är i bådas vårt intresse att ingen någonsin sviker den. Richard Naturligtvis. Vi är båda lika skyldiga. (slocknar. Det knackar mycket försynt.) Edward Läkaren! (släpper in honom) Kan vi få ut honom härifrån, doktorn? Doktor Carter (undersöker patienten snabbt) Bara ytliga köttsår. Han har inte lidit någon skada utom genom chock. Några dagars vila, och han är sig själv igen. Edward Kan jag anförtro honom i er vård tills vi kan få ut honom ur landet? Carter Givetvis. Edward Ingen får oroas. Ingen gäst får väckas. Ni håller väl tyst, doktor? Carter Jag har tystnadsplikt. Edward Tack, doktor. Håll kandelabern, Jane, och lys oss ut medan vi hjälper honom på fötter. Kan du gå, Richard? Richard (vaknar till) Jag är glad att jag överlevde.

Edward Vi kom kanske undan billigt denna gången, men jag hoppas du aldrig tar risken igen. Vi måste få ut dig ur landet, Dick. Innan dess kan ingen av oss känna sig säker. (Doktorn får upp Richard och hjälper honom ut.) Förstår du något av det här, Jane? Jane Absolut ingenting. Edward Det är bäst så. Glöm att det någonsin hänt. Jane Bara en fråga, Sir. Edward Nå? Jane Är det klokt att behålla Grace Poole i huset under sådana omständigheter? Edward (oförstående) Grace Poole? Jane Ja, jag tänker också på den natten när någon satte eld på er säng. Hade inte jag vaknat då och känt röklukt hade ni varit förlorad. Edward En olyckshändelse. Glöm det också, Jane. Grace Poole vet vad hon gör när hon är nykter. Det är bara när hon slocknar ibland som saker kan hända. Jag ska säga till henne på skarpen. Oroa dig inte för henne. Hon är fullkomligt tillförlitlig och den bästa vi kan uppbringa för hennes uppgift. Jane Det är kanske bäst att jag ingenting förstår, Sir. Edward Ja, det är bäst. Fortsätt med det och var min vän. Bara du har sett scenen i natt utom doktor Carter. Kan du tiga om hela saken? Jane Ja, men inte utan att komma ihåg den. Edward Det är rimligt. Spar din erfarenhet för kommande tider. Vi vet ingenting om framtiden, och bara erfarenheten kan hjälpa oss. Det var allt, Jane. Tack för i natt. Jane Ingenting att tacka för, Sir. Edward Säg Edward. Jane Mr Rochester... Edward Säg Edward. Jane Sir, Edward. Edward Nej, bara Edward. Jane Som ni vill, Sir. Edward Din envishet är obotlig. Det är bra. Man kan lita på den. God natt nu, Jane. Jag följer läkaren hem med sin patient. Jane God natt, (blygt) Edward. Edward (hajar till) Det är bra, Jane. – Klarar ni er, doktor? Carter Ja, han kan nästan gå själv. Edward Jag följer med er. (försvinner med läkaren) Jane Vilka hårresande mysterier döljer detta underbara hus? Såren på hans axel var efter tänder, och om det inte är Grace Poole som går lös, vad är det då för en furia eller vampyr eller kvinnligt vilddjur som hon vaktar, och som bara en främling från Jamaica vet någonting om och till och med tydligen står i nära kontakt med? Kan voodoo sprida sig hit? Nej, det är bäst jag bara koncentrerar mig på Adèle och vad jag är anställd för. Mr Rochester kan med sina hemligheter tydligen driva

vem som helst vansinnig. (går tillbaka med sitt ljus till sitt rum och återtar sin säng men kan inte sova.) Det är hopplöst. Intrigerna är för täta, och mysterierna hopar sig i osalighet som fyller hela huset med mardrömmar. Ovissheten är det värsta av allt, och omöjligheten i att få klarhet i vad som pågår måste leda till kaos i mitt inre. Men vem skrapar på min dörr? (Det skrapar på dörren, som öppnas långsamt, medan Jane stirrar därpå med fasa. Slutligen visar sig Rochester.) Igen, – Edward? Nya nattliga uppträdanden? Vem har blivit biten av vem den här gången? Edward (kommer fram till henne) Jane, glöm alla dessa fantomer som inte har med oss att göra. Mason kommer att lämna landet, och sedan kan ingen störa oss mera, inte ens Grace Poole, som blivit lika drabbad som jag och Mason denna natt av vad ingen av oss förtjänat. Skona mig, Jane. Du har ingenting med mitt förflutna att göra, och jag vill hålla dig utanför det. Skona dig själv framför allt, så som jag vill skona dig, ty du är det värdefullaste jag har tillgång till som den enda verkliga vän jag kan lita på. Jane Men är ni inte förlovad med fröken Blanche Ingram? Edward Vem är Blanche Ingram? Bara en ytlig förströelse och flärd och glitter, en bortskämd fullkomlighet utan innehåll, norra Englands bästa parti men bara till det yttre medan det inre bara är den blankaste tomhet. Jag älskar henne inte, Jane, och har aldrig gjort det. Det är dig jag älskar. Jane Men, Sir… Edward Säg inte nej, jag ber dig. Adèle och jag hade aldrig kunnat finna en bättre uppfostrarinna. När jag först såg dig trodde jag inte det kunde vara sant att det kunde finnas en idealisk kvinna, och jag beslöt att pröva dig ordentligt under all den tid det kunde behövas då jag är den som minst av alla har råd eller nerver tillräckligt att ta några risker. Jag har gått på för många tåg för att kunna bli överkörd av ett till, men du har räddat mig. Hade Blanche sett vad du har sett i natt hade hon aldrig gett sig förrän jag avgett en full förklaring, och den förklaringen hade tvingat henne ut ur mitt liv för alltid. Du inte ens antydde någon fråga utan bara accepterade allt utan att missa en enda detalj av mysteriets manifestationer, medan Blanche är blind för allt utom för sina egna begär. Du har accepterat allt hittills, Jane, utan att ens antyda någon frågande invändning eller tvivel. Kan du då också acceptera mig som jag är? Jane Menar ni, mr Rochester, att ni friar till mig? Edward Ja, Jane, det är just vad jag menar, och jag gör det på mina bara knän. Bara du har räddat mig hittills, och bara du kan fortsätta rädda mig. Jane (stryker ömt hans hår) Edward, för första gången vågar jag kalla dig så utan försagdhet, du var allt för mig från första början. Din grubbliga svårmodiga personlighet fyllde mig med moderskänslor som jag inte kunde avvisa men som bara har tilltagit hela tiden. Naturligtvis accepterar jag dig som du är utan att ställa några frågor. Jag behöver inte ställa några frågor, ty jag känner dig som du är. Det är något av dilemmat med skönheten och odjuret över dig, men liksom odjuret aldrig kunde få makt över prinsen hur mycket det än manifesterade sig, så kan ingenting dölja din suveräna skönhet både till det yttre och det inre. Ja, jag råkar

vara människokännare, det är en gåva jag fått gratis som kompensation för min orättvist grymma barndom, och den är självklar för mig, och jag såg från början inte bara ditt vackra yttre utan framför allt ditt utomordentligt svåra och djupa inre, och det var det jag som kvinna föll för direkt. Du har mig, Edward, reservationslöst med allt det lilla jag äger till kropp och själ men med ett hjärta så fullt av kärlek att det är mera outsinligt än någonting annat i universum. Edward Jane, lilla Jane, är det sant eller drömmer jag? Kan en sådan kärlek komma till mig efter alla de misstag jag har begått? Jane Den är här, och den är här för att stanna. Edward Inte ens Blanche Ingram kommer att kunna ha någon tanke på några invändningar inför en sådan äkthet i den renaste kärlek. Jane Jag står till ert förfogande, mr Rochester, med lön eller utan men mest av allt med den största innerlighet som din hustru, Edward. Edward Tack gode Gud för denna himmelska nådegåva! (kysser henne) Vi eklaterar vår förlovning och tar ut lysning i morgon. Jane Som du vill, Edward. Du har mig nu och för alltid. (De kyssas igen, innan Edward drar sig tillbaka till sitt rum med en sista ömhetsgest.) Jane (ensam) Äntligen kan jag sova, men denna natt har nästan kostat mig förståndet. (Hon somnar fridfullt in, men sömnen är orolig, som när man drömmer i vaket tillstånd. Lilla Adèle glider in som en liten älva.) Adèle Jag är så glad, mademoiselle, för din skull att du äntligen blir en av oss! Jag är så glad att jag får en ny mamma i stället för den som jag förlorade och att det blir ni, mademoiselle! Jag är så glad för mr Rochesters skull, som äntligen kommer att stanna hemma och kanske bli lycklig! Jag är så glad för er och för min och för allas vår skull! Överge oss aldrig, mademoiselle! (En mörk skugga lägrar sig över scenen, och Adèle glider ut.) (Bertha uppenbarar sig, lång och kraftig med sitt extremt långa svarta gråsprängda hår nästan ner till stjärten och i oordning, iförd fotsid vit nattskjorta. Hon kommer in förstulet med ett ljus, nosar omkring och fastnar för klädskåpet och öppnar det. Jane vaknar och ser henne genast men inte hennes ansikte.) Jane (försiktigt) Grace Poole? (Bertha hör henne inte, får tag i en bröllopsklänning, blir munter och hoar till, dansar groteskt runt med bröllopsklänningen som om den var hennes, skrattar skräckinjagande lössläppt och gällt nästan hysteriskt, en galnings gapskratt, släpper sedan klänningen men behåller slöjan, kastar den över sitt huvud, dansar runt med den, medan Jane hela tiden skräckslaget ser på, tar sedan plötsligt slöjan och river den brutalt i två bitar, slänger dem på golvet, hoppar och stampar på dem.) Jane (en andra gång, förfärad) Grace Poole? Bertha (lystrar, vänder sig om, fixerar Jane, som för att borra sin blick i henne, kommer sedan raskt och rakt fram till sängen och lyser Jane rakt i ansiktet. Jane, slagen av skräck, svimmar. Bertha betraktar henne ännu en stund, drar sig så tillbaka, skrockar, hoppar och stampar på den sönderrivna slöjan igen, stannar upp orörlig, lyssnar, dörren öppnas utifrån och Grace Poole visar sig, kommer resolut in och tar hand om Bertha.)

Poole

Stygga flicka! (för ut Bertha med van hand. Jane ligger kvar orörlig och avsvimmad.) (Så småningom ljusnar det, hon vaknar till, sätter sig upp, skakar huvudet som för att befria sig från kvardröjande mardrömmar, och försöker sansa sig.) Jane Hur ska detta sluta? Vad är på tok? Allt är på tok, men jag vet inte vad. (ringer på en tjänarinna. Hon infinner sig genast.) Fanny O frun, har ni inte sovit gott? Inte konstigt inför er egen bröllopsdag! Jane Fanny, jag blir försenad. Jag har haft ohyggliga mardrömmar och blivit våldgästad i natt, så det kommer att ta tid för mig att bli klädd. Vi måste skaffa en ny brudslöja. Fanny (ser den sönderrivna skändade brudslöjan på golvet) O! Jane Säg till mr Rochester att fara före mig till kyrkan. Jag kommer sedan så fort jag kan. Fanny Naturligtvis, frun. Jag skall berätta allt. (niger och beger sig.) Jane Vad är på tok? Om jag ändå visste! Men jag har inget val än att gå i land med det, det måste jag för Edwards skull, och det är kanske enda möjligheten att få veta vad som är fel.

Akt IV scen 1. I kyrkan. Edward (brudgumsklädd) Så hon blev våldgästad av Grace Poole? Fairfax Det är vad hon säger, herrn. Edward Hon har aldrig träffat Grace Poole, men vi vet vem som rev sönder hennes brudslöja. Hon kommer väl, fru Fairfax? Fairfax Säkert som amen i kyrkan. Hon är lika bestämd som ni. Edward Det är för att vi älskar varandra, fru Fairfax, uppriktigt och rent, och ingenting får komma emellan och besudla den kärleken, inte ens gamla spöken. Fairfax Jag tror att hon kommer nu. Jag välkomnar er sedan där hemma. (drar sig ut) Edward (för sig själv) Skulle jag då avstå från livet för ett enda misstags skull? Skulle jag då förvisa kärleken ur mitt liv för att den en gång missbrukats och en gång slagit fel? Skall jag då hemsökas hela livet för något som jag inte var direkt skyldig till själv men blott offrad i som en satsad pant som blev utslagen? Ja, jag var beredd att acceptera ett sådant öde och finna mig i det och ej sträva efter något mer än att leva med det och överleva det, tills denna obefläckade rena dam kom, stigandes rakt ner från himmelen ner i mitt helvete kanske just för att frälsa mig och visa mig en förlösning därur, och inte från vilken himmel som helst utan från den enklaste tänkbara bakgrund av bara fattigdom och hårt arbete. Vem skulle kunna ha hjärta att få mig att avstå från en sådan möjlighet? Inte ett enda mänskligt hjärta åtminstone. (Portarna slås upp, och Jane gör entré som brud.) Jane (kommer långsamt upp till honom men med klar inriktning, låter sig omfamnas vänt av honom)

Prästen Det där kan ni göra sedan. Jane Förlåt att jag är sen. Edward Du har haft en ohygglig natt. Jane Jag har överlevt den, och ingenting kan stoppa mig. Edward Tack för de orden, Jane. Du räddar mitt liv. (till prästen) Vi är redo, Sir. Prästen Får jag då, som sig bör, och som ritualen föreskriver, inför denna församling kungöra, att om någon känner till något som kan omöjliggöra denna vigsel, av laga kraft eller andra omständigheter, framträda nu och framlägga sin sak eller för alltid finna sig i tystnad. Briggs (tidigare osynlig, framträder nu ur skuggorna) Detta äktenskap kan ej ingås då brudgummen redan är gift. Jag har dokument med mig som lagligen bestyrker detta faktum. Prästen Vem är ni, Sir? Briggs Advokat Briggs, Sir, från London å min klient Richard Masons vägnar från Jamaica. Hans syster Bertha Mason är herr Rochesters lagvigda hustru sedan många år. Prästen Och hon lever ännu? Briggs I hans eget hem på Thornfield Hall. Sagde Richard Mason kunde själv nyligen konstatera detta faktum. Prästen Är detta med verkligheten överensstämmande, mr Rochester? Rochester (har aldrig släppt Janes hand) Jag ber er alla härmed att följa med mig hem till Thornfield Hall för att själva med egna ögon se om detta är sant eller icke. Ju fler vittnen till detta fall, desto bättre, så att alla sedan kan vara helt överens om sakernas tillstånd. Kom med, Jane. Det är inte över ännu. Du måste också få bli vittne till en högst diskutabel verklighet. (vägrar släppa hennes hand. Hon nickar bara och följer med. Alla bryter genast upp från kyrkan.) Prästen (till Briggs) Kan det verkligen vara sant? Det lovade bli ett så vackert par. Briggs Vi får se, pastorn, vi får se. (går ut efter de övriga)

Scen 2. Edward (med hela sällskapet inför ingången till Berthas boudoir) Välkomna till mitt helvete! Jag hade helst besparat er alla den scen som vi kommer att få bevittna nu, men den gode Richard Mason, som klokt nog valt att hålla sig borta denna dag, då han vid sitt förra besök här utsatte sig för mordförsök från huvudpersonen i fråga, sin egen syster, har i sin frånvaro ändå lyckats göra den oundviklig. Öppna scenen, Grace Poole! (Scenen öppnas och visar den kända inredningen i Berthas livsrum. Själv är hon knappt skönjbar i rummets andra ände i sin fotsida vita särk och sitt vilda långa gråsprängda hår.) Hur mår vår patient idag, Grace Poole? Poole Hon är lite lynnig, Sir, men man vet aldrig vad hon hittar på, så ta er i akt, Sir. Pass på, Sir. Nu har hon sett er.

Bertha (reser sig och blir tydlig då hon ser Rochester, kommer långsamt fram, som en smygande leopard som förbereder en attack.) Nej men är det inte min egen äkta man som vågar besöka mig med hela byn i släptåg inklusive självaste den nya tilltänkta bruden! Ni ser själva, gott folk, (spinner som en katt) det är inget fel på mig. Jag råkar bara vara gift med den fine gentlemannen där, (pekar på Rochester) vilket han aldrig kan förlåta mig, varför han spärrat in mig på livstid, bara för att jag vågade leka lite väl djärva lekar med honom. Kan du förlåta mig, Edward? Det spelar ingen roll, för jag kan aldrig förlåta dig! (störtar fram i en attack som en furia med kniv i högsta hugg mot Rochester, som dock är på sin vakt och lyckas parera attacken. De brottas i en kamp på liv och död.) Fairfax Hon har kniv! Briggs Avväpna henne! (Grace Poole lyckas avväpna henne, vilket bara förnyar Berthas raseri, som försöker både strypa och bita Rochester, som ett rasande vilddjur, men han har tampats med henne förut.) Edward Ett rep! Fort! (Grace Poole tillhandahåller repet. Han lyckas bakbinda henne, bringa ner henne i en stol och binda fast henne vid stolen, där hon rycker och stretar och fräser förtvivlat.) Mitt herrskap, får jag presentera min hustru sedan femton år, lurad på mig av en familj av galningar och idioter, hennes mor, en kreolska, var likadan, vilket jag inte fick veta förrän efter mitt katolska bröllop, som ingenting kunde upplösa. Ni ser själva vilket mönster av representativ och social talang min hustru är. Kan någon överträffa henne? Hon behärskade även andra sällsamma talanger inom konster som voodoo, satanism och nekrofili för att nämna några av dem, i vilka utsvävningsområden hon brukade fira sällsamma blodiga orgier. Som omväxling önskade jag en människa till kvinnligt sällskap och fann en sådan i en sällsynt klok och försynt guvernant åt min myndling Adèle, den unga fröken Jane Eyre här, som skulle ha blivit min hustru idag i stället för denna. Se denna rena hederliga brud, hur saktmodig och tålmodig hon står alldeles samlad inför anblicken av det först nu uppenbarade helvetet av äktenskapet i dess vidunderligaste fasansfullhet. Detta (visande Bertha) ville jag kunna åsidosätta för att vinna detta (visar Jane). Kan ni klandra mig? (Jane vill dra sig undan. Briggs vänder sig till henne.) Briggs Miss Jane Eyre, ni är fullkomligt oskyldig i detta, då ni uppenbart ingenting visste. Fairfax Kom, Jane. Det är delvis mitt fel, som var tvungen att lyda order. (Jane flyr med händerna för ansiktet. Fairfax följer efter henne.) Edward Ta hand om henne, fru Fairfax! Jag ber alla er andra också att avlägsna er, då jag måste ta hand om min hustru. (Alla drar sig tillbaka. Rochester stänger dörren. Scenen sluts.) Prästen (till Briggs) Nog kände vi alla till ryktet om att en mystisk galning vårdades på Thornfield Hall, men aldrig anade vi att det var mr Rochesters hustru! Briggs Hans tragedi är att lagen saknar makt att ta hänsyn till så extremt aggraverande omständigheter som dessa. Hade jag vetat detta hade jag aldrig

kommit hit utan vägrat acceptera Richard Masons uppdrag. Jag måste se vad jag kan göra för den helt oskyldiga miss Eyre. (När alla gått öppnas scenen för cellen igen.) Edward Nå, din stackars hagga, är du nöjd nu, när du lyckats fördärva även ett annat lyckligare äktenskap än ditt eget, och det innan det ens fick en chans? Är du nöjd med att lyckas fördärva även andras liv än ditt eget? Hur känns det att låta oskyldiga lida och få sina liv fördärvade för att du behagar vara hopplös? Svara, Bertha, om du alls kan svara för dig själv! Eller har du verkligen reducerat dig själv till bara ett oskäligt djur? Poole Ni talar för döva öron, Sir. Hon har inga mänskliga känslor och ingen anständighet kvar, om hon någonsin hade någon. Edward Men hon var väl så vältalig när vi först kom in. Poole Hon tänker bara på flykt och hämnd, Sir, om hon tänker alls. Hon såg en chans i ert besök, liksom hon såg en chans i herr Masons. Hennes kvinnliga slughet och beräknande är fortfarande utan gränser, men det är allt hon har kvar. Edward Vad hjälper ditt voodookunnande och dina besvärjelser nu, Bertha? Vem skall du nu kalla till hjälp när inte ens Djävulen längre vill hjälpa dig? Du är körd, Bertha. Du har inför vittnens åsyn försökt mörda både din bror och din make, de två som velat dig mest gott i världen. Det enda du kan göra till ditt försvar är grymta, spotta och fräsa, som ett fjättrat monster. Poole Jag vågar nog inte befria henne från repen på ett tag, Sir. Edward Håll henne utan mat också tills det är riskfritt att befria henne, om det någonsin blir det. Bertha Jag släpper dig aldrig, din grobian. Du är min nu och för alltid. Jag skall dra dig med mig ner ända till helvetet. Edward Det tvivlar jag inte på att du kommer att försöka göra, men du kan lita på att jag aldrig följer med dig godvilligt. (till Poole) Jag orkar inte mer, Grace. Meddela mig som vanligt om någon förändring inträder. (reser sig trött och går) Poole Ta det nu lugnt, stygga flickan, så ska du snart bli befriad från repen.

Scen 3. Jane gråter ensam på sängen i sitt rum. Hon har inte klätt av sig. Rochester kommer in. Edward Jane, kan du förlåta mig? Jane Det är inte ditt fel, Edward. Det är omständigheternas makt. Tror du inte jag förstår det utan förklaringar? Edward Vad du än gör, Jane, så överge mig inte nu. Jane Ditt öde har drabbat mig i en värre våldgästning och våldtäkt än vad någon fysisk hemsökelse kunde innebära! Du måste ge mig tid att hämta mig från chocken. Edward Jag ger dig all den tid du behöver och all tid i världen.

Jane Det är inte tillräckligt. Jag måste bort, Edward, och skaffa mig distans. Detta ödets grymma spel med mig har gått för långt med mig. Jag förstår att du inte kunde berätta något. Du gjorde det för att skona mig. Men allting sprack till slut ändå, men det var ingens fel. Det bara blev så. Det var omständigheternas makt. Edward Be mig om vad som helst, och jag gör vad som helst för dig. Jane Jag har bara en enda sak att be dig om. Lämna mig i fred. Jag måste få vara ensam för att kunna återhämta mig efter fallet. Edward Din önskan är min lag. Jane Du sade i kyrkan att det inte var över ännu. Jag hoppas bara, särskilt för din egen del, Edward, att det någon gång går över. Gå nu. Edward Jag går. (Han går.) Jane (ensam) Jag måste lämna dig, Edward, fullständigt och genast. Det är enda vägen ut ur detta svarta hål. (gråter lite till, torkar tårarna, sansar sig, och börjar förbereda sitt uppbrott.) Akt V scen 1. Följande morgon. Edward (förtvivlad, efter en sömnlös natt, alltjämt oavklädd) Är då hela mitt liv förfelat, bara för att jag försökte förändra det? Är jag då dömd till livstids slaveri, bara för att jag var lydig min far och inlät mig på att få bli gift? Hur kan någon mänsklig relation i längden fungera, om en enda relation kan bli så utomordentligt olycklig utan att ha förtjänat det? Är då mitt äktenskap blott en karikatyr av varje äktenskap, och är det äktenskap, som alla par drömmer om och lever för, som det idealiska prospektet med Jane Eyre, dömt att misslyckas, fördömas, bestraffas och aborteras från början av en oförsonlig verklighets grymma realism? Fairfax (kommer försynt in) Sir, ni har inte legat i er säng i natt. Edward Är det då så konstigt? Fairfax Jag beklagar, Sir, men jag har en dålig nyhet. Edward Vad kan vara värre än vad som redan hänt? Fairfax Fröken Jane Eyre har gett sig av. Edward Har hon då övergett oss? Fairfax Utan förklaring, utan avsked, utan ett ord. Edward Klandra henne inte. Vilken brud hade inte gjort det samma under sådana omständigheter? Fairfax Lilla Adèle undrar när hon kommer tillbaka. Vad skall jag säga henne? Edward (tveksamt) Säg henne som det är. Säg att fröken Jane Eyre tagit ledigt på obestämd tid. Hon förstår säkert. Fairfax Ja, Sir. Edward Hon flydde väl inte mitt i natten? Fairfax Nej, hon lämnade i gryningen, Sir. Hennes rum är i bästa ordning. Hon hade inte mycket och har tagit allt det lilla med sig, utom brudklänningen. Edward Naturligtvis. Det är bra, fru Fairfax. Låt oss ta hand om de vrakdelar som fortfarande flyter kvar, och främst lilla Adèle. (Fairfax går.)

Hon har lämnat mig ensam fjättrad vid min osalighet till hustru för att lämna mig i fred i mitt äktenskap. Hon har gjort klokt däri, ty hon har valt att överleva själv genom att lämna mitt i ångest och desperation sjunkande fartyg med alla dess förbannelser. Lev väl, Jane Eyre, jag lämnar dig i fred. Om jag bara kunde få vara i fred själv. Vad har jag väl nu mer att leva för? Hur kan jag se någon människa mer i ögonen, efter att mitt äktenskap uppenbarats i all sin skändlighet för hela bygden? Jag får skicka lilla Adèle i skola. Det är inget annat att göra. Jag behåller bara de allra nödvändigaste tjänarna och skickar bort fru Fairfax – hon har gjort nog och så gott hon kan och kan inte göra mera. Jag blir så gott som ensam med min hustru och hennes fångvaktare Grace Poole med flaskan, jag blir en dyster eremit som bara har sina verklighetsfrämmande drömmar kvar att leva för om Jane Eyre, den enda människa som någonsin skänkt mig något hopp i mitt ständigt djupare mörker. Är det Berthas svartkonst och voodooförbannelse som försatt mig i denna kroniskt helvetiska situation? Om det är det skall jag brottas med den så länge jag lever, om inte för annat så för en chans att någon gång få en skymt av min enda riktiga brud igen. Scen 2. I Thornfield Halls mörka korridorer. Edward Här går jag nu och spökar som en osalig ande, begraven levande i mitt eget anrika släkthus tillsammans med min själsdöda hustru i vraket av vår tragedi, fjättrade vid ett gemensamt öde som en drunknande vid ett sjunkande lik, och jag kan ingenting göra, bara gå omkring i mina öde hallar och spöka och veta, att alla som en gång känt mig skrattar åt mig och beklagar mig. Vilken klåpare, vilken narr, att gå i fällan av ett katolskt äktenskap med en galen abnormitet till fördärvad kvinna! Nej, jag kan inte resa bort från henne, inte denna gång, inte en gång till, inte efter nesan av mitt försök till alternativt bröllop till det sataniska aborterade fiaskot, jag har flytt tillräckligt och måste äntligen en gång stanna kvar och kämpa och gå till botten med vraket av mitt liv. (Allt börjar gradvis flamma.) Men vad är detta? Säg inte att hon har sluppit lös igen! Grace Poole! Grace Poole! (Man hör Berthas diaboliska hoande skratt på avstånd.) Har du somnat över flaskan nu igen! Hon har satt eld på huset! Vi måste få ut tjänarna! Poole Jag är väldigt ledsen, Sir. Jag vet inte var hon är. Hon måste ha lyckats stjäla mina nycklar medan jag sov. Edward Det är inte första gången, Grace Poole, men det är kanske den sista! Hela Jane Eyres rum är övertänt! Vi måste få ut tjänarna! Vart har den hyndan tagit vägen? (Bertha uppenbarar sig högst uppe långt ovanför scenen.) Poole Där är hon, Sir! Högst uppe på taket! Bertha (dansar på taket) Brinn, mitt liv, och förtär mig äntligen med din helvetesbrand, så att jag får drunkna i den kärleks eld jag aldrig fick åtnjuta! Edward Vi måste få ner henne därifrån. Är alla tjänarna i säkerhet? Poole Ja, Sir. Gå inte dit upp, Sir! Hon är galen!

Edward Säger du det nu. Tack för varningen, men vi måste göra vad vi kan. (springer upp för stegarna mot Bertha.) Bertha Nej, rädda mig inte! Jag är förtappad och njuter av det! Varför gick du aldrig med på att få vara gift med Djävulen, Rochester, som jag? Det var så himla roligt! Edward Bertha! Kom ner därifrån! Bertha Aldrig i livet! Edward Huset brinner! Du brinner upp om du stannar kvar! Bertha Aldrig i livet! Jag har aldrig annat än brunnit! Men jag brinner aldrig upp! Jag bara flyger och försvinner och kommer tillbaka! Du slipper mig aldrig, Rochester! Jag är din för evigt! (hoppar ut) Edward Bertha! (En kör av tjänare skriker långt nedanför.) Poole (längst där nere) Massakrerad! Ingenting kan mera hjälpa henne nu! Kom nu, Sir, innan det är för sent! (Rochester försvinner. Flammorna når sin kulmen. Så hörs ett väldigt brak. Tjänarna skriker igen.) Poole (förtvivlad) Herr Rochester! Herr Rochester! Röster Han kanske lever ännu. – Gräv fram honom ur ruinerna! – Fallet är Thornfield Hall! – Och Bertha Rochester har spökat för sista gången. – Ingen kan påstå att vi inte gjorde allt vad vi kunde för henne. Prästen Hon var självdestruktiv från början och genomförde sin destruktivitet med konsekvens. Kan herr Rochester räddas? Poole Det är frågan det. Det är mitt fel alltihop. Prästen Nej, Grace Poole. Det var djävulen som genom flaskan och Bertha Mason överlistade er och oss alla.

Scen 3. Ferndean, en enkel mindre salong. Rochester ett vrak vid brasan, enarmad och blind, förfallen och beklämmande. Edward Är det du, Mary? Ställ vattnet här bredvid mig. Jane Mary är ute i köket. Edward (lystrar) Vem sade detta? Jane En som vill er väl. Edward Har jag inte lidit tillräckligt? Skall alla mina kval ytterligare fördubblas genom hörselhallucinationer från det förflutna? Förställ inte din röst, Mary. Det kan inte vara någon annan än du. Jane Sir, Mary är ute i köket. Jag kommer in med vattnet åt er i hennes ställe. Edward Vem är du? Vem driver med mig genom att tala till mig genom en röst jag bara fortfarande kan höra i mina vildaste fantasier? Jane Sir, jag har kommit tillbaka. Edward Det är inte möjligt. Jane Jo, det är möjligt, och det är sant. Edward Jane? Är det verkligen du?

Jane Det ser verkligen inte bättre ut, Sir. Här är ert vattenglas. Edward Driver du med mig? Eller är det ödet som driver med mig? Är det mina sinnen som driver oförskämda spratt med mig? Kan det verkligen vara du? Jane Jo, det kan verkligen vara jag. Edward Låt mig få bekräftelse på detta underbara faktum. Ge mig en omfamning, och låt mig få trycka min ängel till mitt hjärta, om det är möjligt. Jane Det är fullt möjligt. (omfamnar honom. De kramas länge, liksom för att känna efter ordentligt.) Edward, jag har fått veta allt vad som har hänt. Jag vet att du är blind och har förlorat din ena hand, men det betyder ingenting, och det är inte därför jag har kommit tillbaka. Jag kom tillbaka därför att jag hörde eller kände att du kallade på mig. Edward Det har jag verkligen gjort ända sedan du övergav oss. Så du har äntligen hört mig? Jane Jag är fri, Edward. Jag är inte fattig längre, utan jag är oberoende och behöver inte längre arbeta. Mitt liv tillhör dig, ty det är jag skyldig dig, ty du gav mig ett liv. Edward Du är inte skyldig mig något, Jane. Jag är skyldig allt, bara för att du har kommit tillbaka. Menar du att du stannar? Jane Om du fortfarande vill ha mig, fastän jag är en förlupen brud. Edward ’Om’, frågar hon! Jag är också fri, Jane. Jag kunde inte följa min hustru ända ner i hennes egenmäktigt frambringade grav, fastän jag försökte. Jag fick betala med en hand och med synen för mitt sista försök att rädda henne. Säg inte att du ändå vill ha en krympling. Jane Jag vill ha dig, Edward, och ingen annan. Edward Och jag vill ha dig, Jane, och ingen annan. Jane Du har ett öga kvar. Det verkar vara helt, och då kan du återfå synen på det. Edward Kan jag återfå dig, Jane, så är jag nöjd med det och behöver ingenting mera. Jane Du har mig för livet, Edward. Edward Menar du allvar? Jane Annars skulle jag inte säga det. Edward Min ängel, då kan jag trots allt försona mig med livet och mitt öde. Då är livet inte bara lidande och ofärd trots allt, utan det kan faktiskt finnas lindring. Jag accepterar dig på ett villkor. Jane Det är redan infriat. Edward Du får aldrig mera överge mig. Jane Jag skall vara dina ögon och din högra hand. Jag skall vara allt för dig, Edward, så länge du lever och längre. Jag skall leva för att gottgöra allt vad din förra hustru förbröt sig mot dig genom. Edward Då har du ett stort arbete framför dig med femton förlorade år att hela skadorna efter. Jane Jag är ännu ung och har bara börjat. Vi skall ge dig synen tillbaka, Edward. Edward Kan det till och med äntligen bli en anständig familj till slut? Jane Om du vill det. I ren kärlek är allting möjligt.

Edward Jag börjar nästan tro på dig, Jane. Jane Det är därför jag är här. Edward Tack, Jane, för att du finns, för att du kom tillbaka, och för ditt oerhörda mod att ta dig an ett hopplöst fall. Jane Inget fall är hopplöst, Edward. Edward Inte ens mitt? Jane Allra minst ditt. Din hustru är död, Edward, men kärleken lever, och du har den här. Edward Tack, Jane. Får jag be dig om en sak? Jane Vad som helst. Edward Låt oss gå ut i ljuset. Jag vill se om jag kanske kan börja skönja det. Om inte, skall vi hålla på tills det går. Jane Naturligtvis, Edward. (De börjar gå ut.) Edward Välkommen hem, Jane. Jane Det har varit en lång resa. (De går ut i ljuset.)

Efterskrift. Redan när jag första gången läste ”Jane Eyre” som tioåring slogs jag av karaktären Bertha Mason som en av världslitteraturens mest dramatiska kvinnofigurer. Jag har aldrig kunnat glömma henne, men romanen framstod i det längsta för mig som omöjlig att dramatisera, ända tills jag kom på idén att försöka se allt ur Rochesters synvinkel. Resultatet blev något helt annat än romanen. Den uppmärksamme läsaren skall finna att nästan ingenting av romanens samtal och resonemang finns med här, då dialogen här är fullständigt annorlunda, om dock berättelsen och meningen är den samma – ingen kan vara Charlotte Brontë trognare än mr Rochester. Romanen har filmats ett antal gånger, men ingen av filmversionerna har enligt min mening gjort Bertha Mason rättvisa – hennes dramatiska potential har i regel ignorerats. Två av filmerna har varit romanen trogna nog att framställa Rochester som en jättelik karl och Jane Eyre som pytteliten, den första versionen med Orson Welles och Joan Fontaine, samt 70-talsversionen med George C. Scott och Susannah York. Ingen av dem var lyckad. I den senaste versionen med Toby Stephens och Ruth Wilson framställs båda som tämligen naturliga och normala, och det är den bästa versionen hittills, där dock Bertha normaliserats till oigenkännlighet. Att ta fasta på att Rochester är 20 år äldre än Jane och dubbelt så stor finner jag onödigt, då det är deras personligheter som betyder något. Det är detta den sista versionen även kommit fram till, och således bör det vara fritt fram att ge dem den gestaltning som faller sig naturlig för en iscensättning. Endast Bertha Mason bör verkligen vara just sådan som hon framställs i boken: stor och skräckinjagande i sitt långa vilda mörka hår och den vita särken – hon kan egentligen inte demoniseras

tillräckligt. Genom att ge henne en röst och en talan har jag försökt göra det möjligt för henne att framstå som den dramatiska praktroll hon borde vara. Pjäsen skrevs mest i Athen men fullbordades på havet utanför Grekland den 28 mars 2008.

Den svarta änkan dramatisering av Anne Brontës ”The Tenant of Wildfell Hall” av Christian Lanciai (2013)

Personerna: Rose Markham Gilbert Markham deras mor kyrkoherde Millward Eliza Millward Lawrence Helen Graham Jane Wilson Arthur Huntingdon Annabella Wilmot Farbror Wilmot Grimsby Hattersley Lord Lowborough Rachel Walter Hargrave Millicent Hargrave, hans hustru Arthur Huntingdon junior en läkare Scenen är 1820-talets England.

Akt I scen 1. Rose Välkommen hem, käre bror! Hur känns det att ha blivit godsägare? Markham Ärligt talat känns det som att jag kommit hem. Det skall bli skönt att äntligen bli stadgad. Rose Alla talar om dig och förväntar sig mycket av ett äntligt tillskott till vårt lilla samhälle. Markham Är det många nya här som jag inte känner? Rose Jag har faktiskt bjudit hit några stycken, så att du genast från början skulle få känna dig riktigt hemmastadd. Jag vet inte om du känner herr Lawrence, som väl är din närmaste kollega. Markham Han med det gamla slottet Wildfell Hall? Rose Han bor inte där längre. Han har skaffat åt sig ett mera lämpligt residens närmare sina ägor och med bättre faciliteter. Markham Ändå tyckte jag mig se att någon hade varit på Wildfell Hall, trots att det såg alldeles förfallet ut. Rose Det var det också. Han har hyrt ut det. Hans hyresgäst är en ung änka med en liten sjuårig son. Hon gör åtminstone något åt trädgården. Markham Är det ingen vi känner? Rose Hon heter Helen Graham. Ingen vet något om henne, varför alla spekulerar om hennes öde. Hon går alltid i svart och verkar mycket reserverad. Hon går inte ens i kyrkan. Markham Vad tycker kyrkoherden om det? Rose Jag antar att han kommer att påpeka det för henne genom en artighetsvisit. Sedan får vi säkert se mer av henne. Markham Tänker han tvinga henne att gå i kyrkan även om hon kanske inte vill? Rose Det tror jag inte, men kyrkan är ju ändå byns bästa samlingsplats. Bara där kan alla träffa varandra. En som inte går i kyrkan riskerar att bli helt utanför. Markham Men det är kanske det hon vill. (Det ringer.) Rose Det måste vara Eliza Millward. Hon kommer bara för att skvallra, då hon vet allt om alla. Jag varnar dig. Hon är giftaslysten. (går och öppnar) modern Mera te, Gilbert? Markham Det är väl bäst att jag bröstar mig inför eventuella celebra besök från trakten. Men mor kan vara lugn. Jag är själv inte det minsta giftaslysten. modern Med sådant skall man aldrig ha bråttom. Låt det mogna i lugn och ro. Kommer det, så kommer det naturligt. (Rose kommer in med kyrkoherden och Eliza, hans dotter.) Eliza (rusar genast på Markham) Så roligt att se dig igen, Gilbert! Det är ju flera år sen! Tänk att du kom tillbaka! Markham Jag hade inget val. Vår far ville att jag skulle överta godset.

Millward Det gläder mig att ni åtagit er det ansvaret. Ni kommer att växa med uppgiften. Markham Det tror jag alldeles säkert. modern Litet te, kyrkoherden? Millward Gärna det. Eliza (till Rose) Kan du tänka dig, att Jane Wilson har försökt göra fru Grahams bekantskap men inte lyckats få ett ord ur henne! Rose Är hon avvisande? Eliza Inte alls, bara stängd som en mussla. Hon måste bära på en mycket hemlighetsfull sorg. Far har lovat gå dit och tala med henne. Millward Hon har redan bott här hos oss en avsevärd tid, och en så ung och vacker änka borde man ju ta sig an, så att hon någon gång kommer över sin sorg. Jag tänkte försiktigt försöka locka henne till kyrkan, så att hon åtminstone får se oss. Än så länge har knappast någon här sett henne. Rose Utom herr Lawrence. Millward Av förståeliga skäl. (Det ringer.) Rose Det måste vara han. (går och öppnar) Markham Senast jag såg honom var han lika odräglig som jag, men det är ju länge sedan. Millward Även han har vuxit med sin uppgift som godsägare. (Rose kommer in med honom.) Rose Gilbert, möt din kollega. Markham (reser sig och hälsar på Lawrence) Jag känner knappt igen dig. Lawrence Det är ömsesidigt. Så du har äntligen kommit hem igen. Gratulerar. Markham Det är för familjens skull, och de har genast satt mig på det hala med att bjuda hit hela byn bara för att visa upp mig. Lawrence Det är inte så farligt som det verkar. Allt skvaller är oskyldigt, ty ingen menar något ont bara med att prata. De enda farliga intrigerna är de som slutar med äktenskap. Markham Jag håller med dig. Du är alltså ännu ungkarl. Lawrence I högsta grad, och jag har ingen som ens lockar mig. Eliza Därför försöker desto flera. Lawrence De ofredar mig inte. Markham Men vad är det för en hyresgäst du har fått? Alla talar om henne fast ingen vet något om henne eller kanske just därför. Lawrence Hon sökte en tillflykt från sitt förflutna, och jag kunde erbjuda en sådan. Tack vare det förfaller inte vårt gamla familjeresidens alldeles till oigenkännlighet. Eliza Alla är så nyfikna på henne. Vad vet du om henne? Lawrence Ingenting. Eliza Om du inte visste någt om henne var det en risk du tog, eller var det barmhärtighet?

Millward Om hon begärt en fristad har ingen någon rätt att inkräkta på den. Jag skall avlägga ett kristligt artighetsbesök i ett försök att få henne till kyrkan. Om jag lyckas med det tror jag vi kan få in henne i vår gemenskap. Rose Lycka till, kyrkoherden. modern Kyrkoherden lyckas alltid. (De dricker te. Lawrence är den första som tackar för sig och går.)

Scen 2. Helens ateljé. Lawrence Är du säker på att du har det bra här? Helen Jag kunde inte få det bättre. Lawrence Men det är slitet och nedgånget, det drar överallt, och det här är egentligen det enda rum som kan hålla värmen. Helen Därför har jag inrättat min studio här. Lawrence Det gläder mig att du kan få några tavlor sålda. Helen Jag önskar jag kunde bli självförsörjande på min konst. Lawrence En vacker dag. Helen (har kastat en blick ut genom fönstret) Nu kommer han igen, den där nyfikne unge mannen! Lawrence Skall jag köra bort honom? Helen Det behövs inte. Han har sällskap av sin syster. Men det är bäst att du går. Lawrence Jag försvinner genast. (avlägsnar sig) Helen Måste mitt öde väcka en sådan epidemisk nyfikenhet överallt? Jag trodde jag kunde få leva i fred här, men även i grevskapets minsta by måste alla rikta sin uppmärksamhet mot den enda utbölingen. (Det knackar. Hon går och öppnar.) Markham Ursäkta att vi tränger oss på igen, Mrs Graham. Rose Min brors promenader tycks alltid dra honom hitåt. Helen Det gör ingenting. Jag får nästan aldrig besök ändå, men ni får ursäkta röran. Markham (ser sig förbluffad omkring) Jag visste inte att ni målade. Helen Det här är det enda rummet som håller värmen. Ni får hålla till godo. Jag kan omöjligt ta emot gäster i något annat rum just nu på grund av råheten. Markham Jag är imponerad. Rose Vi saknade er på vår bjudning i lördags. Ni var den enda som inte kom. Helen Jag vet. Jag beklagar min oartighet, men jag tycker inte om bjudningar. Markham Varför inte det? Helen De är så krystade. Alla döljer sig bakom struntprat. Endast ytlighet är tillåten. Och man ser igenom dem alla och blir beklämd över hur de förställer sig. Markham Ni är alltså för djup för vanliga människor. Helen Säg inte det. Jag vill bara inte delta i göra-sig-till-tillställningar. Rose Här i byn har ingen några hemligheter. Alla vet allt om alla.

Helen Alltså är det bara jag som har det, och då är det ännu större skäl att hålla sig borta, då jag inte vill skylta med mig själv. Markham Detta måste göra alla desto mera nyfikna på er. Vill ni inte berätta? Helen Aldrig i livet. Ursäkta mig. Jag måste ge min tjänarinna instruktioner för dagen. (skyndar ut) Rose Du borde inte pressa henne. Markham Hon måste ha mycket intressanta hemligheter. Rose Ge dig till tåls. De kommer nog fram så småningom. Markham Men vilka tavlor hon målar! Vem kunde tro det! En konstnär mitt ibland oss! Och hon är skicklig. (studerar tavlorna) Rose Jag trodde hon bara hade det som hobby, men jag har hört att hon säljer också. Markham Inte så konstigt. De här landskapen är helt i klass med Constable. Och här är några porträtt också. Har du sett pojken? (tar fram ett barnporträtt) Rose Ja. Det är mycket porträttlikt. Markham (tar fram den ena tavlan efter den andra med stigande intresse) Och här är tydligen ett familjeporträtt. (tar fram en tavla med pojken och en annan främmande man) Helen (råkar komma in just då) Lägg undan den där! Markham Ursäkta mig, men är det händelsevis er tidigare man? Helen Det har ni inte med att göra! (rycker den från honom och ställer den i ett hörn med baksidan utåt) Rose (till Markham) Det är bäst att vi går. (till Helen) Ursäkta oss, men min bror är så impulsiv. Han menade inget ont. Markham Tvärtom. Jag beundrar er konst. Försörjer ni er på den? Helen Inte ännu, men jag hoppas komma därhän. Tack för besöket. Min son kommer strax in, och jag behöver ägna mig åt honom. Rose Som det anstår en god mor. Kom, Gilbert. Ursäkta än en gång vår framfusighet. Helen Det gör ingenting. Jag är van. Välkomna tillbaka en annan gång. Markham Tack, det gör vi gärna. (uppriktigt) Jag ber uppriktigt om ursäkt om jag berörde något känsligt. Helen Tack, Gilbert. Ni bara snubblade. Det är mänskligt. Adjö. (Rose och Markham bjuder artigt farväl) Markham (utanför) Hon kallade mig Gilbert! Helen (ler) Vilken spoling! Hoppas han bara inte blir mera närgången. (sätter sig vid sitt staffli) Scen 3. En bjudning. Eliza Jane Wilson Eliza Jane

Som vanligt är alla här utom den hemlighetsfulla fröken. Varför kallar du henne för fröken? Ärligt talat tror jag aldrig hon har varit gift. Men hon bär ju änkesorg.

Eliza Gör hon? Jag tror hon gör det bara för att skydda sig mot frågvishet och intrång. Jane Vad tror du egentligen? Eliza Jag har hört egendomliga rykten om henne. Hennes så kallade man lär fortfarande leva och har ett helt annat namn. Det verkar som om hon hade rymt från honom. Jane Det var det värsta! Millward Sitt nu inte och skvallra om vad ni inte har den blekaste aning om, flickor. Jane Vi bara spekulerar. Eliza Här är äntligen Gilbert. Vad nytt, Gilbert? Har du träffat henne igen? Markham Flera gånger. Jag har inte vunnit hennes förtroende men väl hennes sons. Hon tycks ha uppfostrat honom enligt säregna metoder. Bland annat har hon inpräntat hos honom en total aversion mot vin. Millward Mot vin? Det kan inte vara hälsosamt. Markham Precis min mening. Eliza Men varför i all sin dar? Markham Man frågar sig. Hon ger honom bara vin när han är sjuk som en medicin, som hon saltar för att det skall bli ännu äckligare. Millward Vin är den bästa medicin som finns, och vanligen blir patienten så förtjust i det, om sjukdomen blir långvarig, att det kan leda till missbruk. Detta är särskilt vanligt hos äldre gentlemän när deras medicin avancerat från vin till whisky. De slutar sedan aldrig med att dricka whisky vid behov. Man brukar sockra medicin för att den lättare ska gå ner hos barn. Detta är första gången jag hör talas om motsatsen. Rose Kanske hon har sina skäl. Eliza Här är nu Lawrence. Lawrence, vi diskuterar som vanligt din hemlighetsfulla hyresgäst. Lawrence Vad är det med henne? Eliza Det är det vi inte vet, och ju mindre vi vet, desto mera frodas ryktena. Lawrence Vad för rykten? Eliza Berätta om tavlan, Gilbert. Markham När jag var där med min syster fick vi se hennes ateljé. Jag blev mäkta imponerad. Jag fann där en tavla med hennes son och, som jag förmodar, hennes tidigare man. När jag såg den blev hon förfärligt upprörd och gömde tavlan. Eliza Hur såg mannen ut? Millward Eliza! Markham En frisk ung man med trevligt utseende och något spjuveraktigt över sig med ett småleende som kunde betyda vad som helst. Eliza Som vad då? Markham Skälsmkhet, rackartyg, hemlig beräkning, löje, föraktfullt hån eller överlägsenhet, något i den stilen. Eliza Var det hennes man, Lawrence? Lawrence Jag vet inte. Jag har inte sett tavlan.

Eliza Men du om någon borde veta något om henne. Lawrence Varför det? Eliza Hon är ju din hyresgäst. Inte hyr du väl ut till någon utan att undersöka vem hon är? Lawrence Hon hade tillräckliga rekommendationer. Eliza Alltså vet du något. Lawrence Jag känner hennes morbror. Eliza Alltid något. Lawrence Är du intresserad av henne, Gilbert? Markham Hur så? Är du svartsjuk? Lawrence (skrattar kort) Inte alls. Men jag trodde inte hon var din typ. Markham Ingen är min typ. Därvid är vi lika. Lawrence Tills vidare. Vem vet när någon av oss faller. Jag tror inte jag blir först i så fall. Markham Inte jag heller. Ska vi slå vad? Lawrence Topp! Markham Den som först faller av oss får bjuda den andre på sitt bröllop. Lawrence Blir det jag får du bli min marskalk dessutom. Markham Topp! Och vice versa! Millward Ni tycks ha kommit ifrån ämnet. Kanske bröllop är viktigare än svarta änkor. Jane Vi vet inte ens om hon är änka. Rose Vad skulle hon annars vara? Eliza Vi vet bara att hon utger sig för att vara änka. Millward Då har vi ingen rätt att förmoda att hon inte skulle vara det. Lawrence Det enda jag vet säkert om henne är att hon har flyttat hit för att få vara i fred. Jane I fred för vad? Rose För grannars nyfikenhet. Eliza Därför gör hon oss så nyfikna. Jane Och är hon så spännande att spekulera om. Millward Låt oss nu lämna henne i fred och övergå till gladare ämnen. Är det du som har bakat tårtan, Jane? Markham Det är vår mor som har bidragit med sconesen. Millward Traktens bästa scones, vår särskilda specialitet. Rose Förse er! Receptet förblir hemligt. Lawrence Attraktionen med hemligheter varar bara så länge de förblir hemliga. Millward Huvudet på spiken, Lawrence! (De dricker te.)

100

Akt II scen 1. Några klippor vid havet. Helen (kommer först upp) Tack för att ni tog mig hit, Gilbert. Jag har alltid önskat komma hit då alla mina motiv där hemma för länge sedan uttömts. Markham (kommer efter) Det var ett privilegium att få visa er vägen hit. Helen Varför det? Markham Jag beundrar er konst. Nu har jag lyckats bidra till dess utveckling genom att öppna dörrar för er för nya motiv. Helen Jag är egentligen ingen riktig konstnär. Jag började måla på allvar som en sorts terapi för att undfly vardagen och dess tristess. Markham Får jag fråga er en sak? Helen Det beror på vad det är. Markham Det är ingen fara. Jag undrar bara varför ni valt åt er ett så stort och ödsligt hus, där ni blott begagnar er av några få rum, medan större delen av kråknästet får stå öde och tomt och förbli ett spökhus. Helen Jag tycker om stora ytor. De många tomma rummen kan jag använda som skräpkammare vid behov. När det regnar kan lille Arthur springa omkring där och leka när han inte kan gå ut. Och jag tycker om läget. Det är både nära till byn och har någon distans till den. Markham Ni tycker om avskildhet. Tycker ni inte alls om sällskap? Helen I begränsad utsträckning. Jag vill undvika fel sorts människor, och i större sällskap är de tyvärr oundvikliga. Ert kotteri där i byn är alldeles tillräckligt, men jag vill helst inte vara i närheten när de alla är tillsammans. Markham Varför det? Helen Det har jag redan svarat på. Markham Vem har skadat er så att ni inte tål människor? Helen Betänk er, mr Markham. Nu går ni för långt. Markham Ursäkta mig, men det enda liv som finns är tillsammans med andra. Ensamhet är inget liv. Helen Jag är aldrig ensam. Jag har min son, och jag har naturen. De är mitt universum där jag kan trivas. En och annan kan få hälsa på i detta universum ibland, men ingen får göra någon åverkan på det. Markham Det är det sista jag vill göra. Minns ni vårt senaste samtal? Helen Om litteratur? Markham Ni uttryckte en önskan om att någon gång få läsa Walter Scotts ”Marmion”. Jag råkar ha den med mig. Helen Vad menar ni? Markham Jag ber att få ha den äran att få förära er den som en blygsam present. Helen Ni menar inte att ni skaffat den för min skull? Markham Jo. Helen Jag kan omöjligt ta emot den. Markham Varför? Ni har ju inte läst den, och ni ville ha den. Helen Jag kan bara ta emot den om jag får betala för den.

101

Markham Då är det ingen gåva längre utan bara en leverans. Jag hoppades ni skulle ta nådigt emot min vänskapliga gest. Helen Jag kan inte stå i tacksamhetsskuld till er. Markham Ni slipper. Helen Och ni har inga andra avsikter med er gåva? Markham Jag försäkrar er. Helen Ni oroar mig. Markham Det är inte meningen. Helen Jag tar emot den, men inga fler gåvor, om jag får be. Markham Er nådiga vänskap är det enda jag ber om. Helen Ni har gjort mycket för min son. Han har omfattat er med hela sitt förtroende. För detta är jag mera tacksam än för er gåva. Markham Vi har roligt tillsammans. Helen Det är vad han behöver. (vänder sig bort) Han hade aldrig någon riktig far. Markham (behärskar sig) Jag kan aldrig bli mer för honom än bara en kompis, men det kanske räcker. Helen Det räcker mer än väl. Kom, det är dags att vi går tillbaka. Vi får inte ge mera näring åt byskvallret. (Han hjälper henne upp. Ett ögonblick har han henne i sin famn men släpper henne genast.) Markham Jag bad Lawrence följa med oss, men han ville inte. Varför? Helen Fråga honom. Markham Har han något emot er? Helen Nej. Han vill bara hålla distansen. Markham En klok hyresvärd. Helen Därför kan jag bo här – tills vidare. Markham Vi skall alla beskydda er. Helen Tack, men det behövs inte. Min son är den enda riddare jag behöver. (De går sakta tillbaka.)

Scen 2. Ännu en tebjudning. Eliza Jag tycker synd om Gilbert. Jane Varför det? Eliza Han låter sig blint föras bakom ljuset. Jane Vad menar du? Eliza (lägre) Jag börjar ana mer och mer av sanningen om den där så kallade änkan. Har du inte märkt att hennes son liknar Mr Lawrence? Jane (synar Lawrence, som är med i sällskapet) Vad är det du säger? Eliza Varför håller sig Mrs Graham så hemlighetsfull? Det kan bara finnas en anledning. Hon har en hel del att dölja. Hon är inte bara på flykt från sitt förflutna utan också från sig själv och sina synder.

102

Rose Jag hör vad ni säger, kära vänner. Hur jag än betraktar vår änkas son och herr Lawrence kan jag inte se någon likhet utom mellan honom och hans mor. Snarare finns där helt andra drag som inte tillhör någon av dem. Jane Du spekulerar i blindo, Eliza, därför att du själv åtrår Gilbert och därför har blivit svartsjuk på hans kontakt med den svarta änkan. Eliza Här är han nu. Glöm vad jag har sagt. Jane Aldrig i livet, tills vi vet sanningen. Millward Hur kommer det sig, Mr Lawrence, att ni och er hyresgäst aldrig förekommer på våra träffar tillsammans? När hon följer med på utflykter och överraskar oss med att verkligen våga komma fram på våra bjudningar uteblir ni, och när ni är här kommer aldrig hon. Det är väl aldrig något problem mellan er? Lawrence Tvärtom. Jag respekterar henne lika mycket som hon respekterar mig. Jane Eliza påstår att hennes son liknar er. Jag håller inte med henne. Lawrence (skrattar kort) Det var det dummaste jag har hört. Markham Ärligt talat, Lawrence, något är det mellan er. Vad har ni att dölja? Skäms ni för den kontakt ni har med henne eftersom ni inte vill låta den synas? Lawrence Det finns ingenting att misstänka, Gilbert. Det försäkrar jag dig. Andra är oroliga över din uppvaktning av henne. Jag kan också försäkra dig att du har ingenting att hämta där. Markham Vi är bara vänner. Jag beundrar hennes konst. Lawrence Och du ger henne presenter. Markham Bara en. Jag har fått lova att inte ge henne fler. Lawrence Där ser du. Markham Vad har du för hållhake på henne? Lawrence Du är inne på fel spår. Om du är svartsjuk har du ingen grund för det. Jag är bara hennes hyresvärd. Markham Men varför kom hon till dig när det finns hundratals bättre och billigare ruckel än ditt? Lawrence Hennes moster rekommenderade mig. Markham Är det så enkelt? Lawrence Lämna henne i fred, Gilbert, för hennes och för din egen skull. Markham Alltså svävar hon i någon sorts fara. Då kan jag aldrig lämna henne i fred för mitt beskydd. Lawrence Alla här vill beskydda henne. Markham Men mot vilken osynliga fara? Den kan bara du veta något om. Lawrence Det räcker med att hon vet om den. Ingen annan vill veta om den. Markham Du gör henne bara ännu mera hemlighetsfull. Lawrence Var och en har vi våra egna problem. Låt du henne sköta sina, och sköt själv dina egna. Markham Mitt enda problem är hon. Lawrence Glöm det. Rose Han menar, att hans enda problem är kärleken. Lawrence Ännu större skäl att glömma det.

103

Markham Omöjligt. (reser sig och går) Lawrence (till Rose) Är det så illa? Rose Det blir bara värre. Han kan inte få henne ur tankarna. Lawrence (allvarligt) Då är det allvarligt. Rose Och det går inte över. Lawrence Jag förstår. Jag måste låta henne veta det. Rose Och om det är ömsesidigt? Kan det bli något? Lawrence Omöjligt. Jane (som tjuvlyssnat) Alltså lever hennes make ännu. Lawrence (betraktar henne nästan chockartat) Vill ni jaga henne härifrån? Eliza Tvärtom. Vi vill bara hjälpa henne, om det går. Rose Vad hon än har varit med om känner vi alla deltagande med henne för hennes mörka sorgs skull och vill vi alla beskydda henne. Lawrence Tack för det, Rose och Eliza. Jag tror inte heller att någon här vill henne illa, tack och lov. Men jag måste hålla henne informerad om vad ni säger om henne. Jane (menande) Det är er plikt som hyresvärd. Lawrence (sakligt och allvarligt) Det är det faktiskt. Rose Jag tror téet är serverat. Millward Till bords, mina damer och herrar! De frånvarande får skylla sig själva. Jane (menande) Ju färre de frånvarande är, desto mera märks de. Rose Spekulera inte mera nu, Jane. Du bara drar oss andra med ut på alltför djupt vatten. Eliza Avgrundsdjup har alltid varit oemotståndligt lockande, och djupast är oceanen. Mrs Graham tar med sig Gilbert dit ibland. Rose Tyst nu, Eliza. Hon målar havet, inte djupet. Eliza Men hon om någon går på djupet. Rose Och där har vi ingenting att göra. Kom nu. (De går till bords.) Scen 3. Wildfell Hall. Det knackar. Helen öppnar. Det är Markham. Helen Å, det är ni igen. Markham (indikerar dukarna) Jag ser att ni gör framsteg. Helen Jag försöker. Stig in. Markham Ni får ursäkta min allt mera påträngande uppvaktning, men jag måste få tala med er. Helen Har det hänt något? Markham Ännu en gång lyste ni med er frånvaro på vår senaste bjudning, medan Lawrence var där. Helen Och? Markham Jag lider av att höra allt skvaller om er. Helen Det gör inte jag. Markham Är ni så van?

104

Helen Jag vet att de inte vet vad de talar om. Markham Det är så uppenbart att det bara är lögner. De spekulerar i de vildaste fantasier som tydligen bara jag genast känner att måste vara lögner. Helen Bry er inte om dem. Ni borde inte bry er om dem. Markham Men de skadar er! Helen Jag kan inte bli mera skadad än jag redan är. Markham När får vi äntligen veta er hemlighet, som kan göra slut på alla skvallerspekulationer en gång för alla och skingra alla lögner? Helen Inte ännu. Markham När? Helen När tiden är mogen. Markham Hur kan ni vara så obekymrad om er egen ära? Helen Jag har ingen. Markham Kan det då ligga någon sanning i allt vad de säger? Helen Om ni visste sanningen om mig, Gilbert, skulle ni inte koma hit. Därför är det lika bra att ni går och aldrig kommer tillbaka. Markham Jag kan inte låta mig bli avvisad. Därtill håller jag för mycket av er. Helen Och min son håller mycket av er. Jag är tacksam för er vänskap och för er omsorg om oss, men jag ber er att låta det stanna därvid. Markham Jag tål vad som helst. Ingen sanning kan vara så fruktansvärd att min trohet till er inte därmed bara skulle förhöjas. Helen Ni är ädel. Markham Det är inte ni, om ni avvisar mig. Helen Jag måste avvisa er, för er egen skull. Så som ryktesspridningen om min obetydliga person har utvecklat sig som en epidemi här kan jag snart inte bo här längre. Markham Ni flyr alltså? Låt mig då åtminstone få försvara er! Helen Kan ni verkligen utan betänkligheter ställa upp för någon som alla känner misstänksamhet och förakt mot och att likställa era intressen med hennes? Tänk efter! Det är en allvarlig sak. Markham Utan vidare. Det skulle bli min stolthet. Och om detta är enda hindret mellan oss (faller på knä och breder ut armarna med hatten i hand) så är det inget hinder för att ni skulle få bli min. Helen (bestört) Res er! Lika litet som ryktesspridarna vet ni vad ni talar om! Markham (reser sig) Vad ytterligare kan stå mellan oss? Jag ser inga skuggor. Det förflutna är det förflutna och kan aldrig hinna i kapp er, om ni med mig tar sats för att gå in i framtiden. Med all respekt för er förkrossande djupa änkesorg så kan jag inte hjälpa eller dölja att jag älskar er obotligt av hela mitt hjärta. Helen Det är mitt fel. Jag har låtit er hållas och inte åtgärdat er uppvaktning från början. Markham Är ni då helt utan kärlek för mig? Helen Det kan jag inte svara på. Markham Alltså är mina känslor besvarade.

105

Helen Gå nu, Gilbert. Detta har gått alldeles för långt. Markham Och kan aldrig mer gå tillbaka. Helen Ni är för ärlig och för ung och för oerfaren. Ni beträder ett gungfly och ser er inte för. Jag måste be er gå tillbaka. Lämna mig, Gilbert, för bådas vår skull. Markham Bara om ni lovar att det är tillfälligt. Helen Jag lovar. Markham Då kan jag lyda er. (bockar artigt och kysser henne för första gången på handen. Hon drar den förskräckt tillbaka, som om hon fått en stöt.) Förlåt mig. (går) Helen Detta är förfärligt. Vad skall jag göra? Jag kan ju inte bara förneka honom eller vad som hänt mellan oss. Men jag hör någon komma upp för stigen. Det måste vara Frederick. (Hon rusar på den andra dörren och öppnar för honom.) Frederick! Lawrence (kommer in) Har det hänt något? Helen Jag är rädd för det. Det som inte fick hända har hänt. Lawrence Vad då? Helen Jag kan inte bo kvar här längre, Frederick. Jag måste ge mig iväg. Lawrence Berör dig skvallerryktena så illa? Helen Jag trodde de skulle gå över, men de blir bara värre. Och jag vill inte dra in dig i dem. Lawrence Jag är redan indragen. Jag borde ha varit försiktigare. Helen Det har gått för långt för att vi skall kunna göra något åt saken mer. Enda lösningen är att jag flyttar. Lawrence Men vart skall du ta vägen? Du var skyddad här. Du kan aldrig finna en mera idealisk fristad. Ingen kan nå dig här. Helen Utom folks tankar och spekulationer, och det är bäst att jag ger mig av innan något händer. Lawrence Vad kan hända? Helen Du kan råka illa ut. Lawrence Jag är inte rädd för något, men det är det minsta jag fruktar. (omfamnar henne och tröstar henne) Om du inte går säker här går du inte säker någonstans. Om du flyttar måste jag flytta med dig. Jag kan inte acceptera att du går ett ovisst öde till mötes där ute. Här kan jag slå vakt om dig och skydda dig, och flera i byn vill det ännu hellre än jag. Det är bara ovissheten som gör dem nyfikna intill ofinhet. Helen Och den ovissheten kan vi inte skingra så länge hotet kvarstår. Lawrence Ja, det är en ond cirkel, som vi måste uthärda. Försök ge dig till tåls. Helen Men inte för länge. Lawrence Jag ska se vad jag kan göra. Kom. Låt oss ta en promenad. (De går ut tillsammans. Han håller om henne, och hon lutar ömt sitt huvud mot hans axel.) Markham (har dröjt sig kvar, har hört allt och ser dem nu tillsammans) Alltså är du ändå en förledare och bedragare, min käre granne och kollega! Vad har du henne som? Sexslav? Ditt svek går över alla gränser. Nej, detta är för mycket! (ger sig förtvivlad iväg)

106

Scen 4. Eliza Gilbert har inte varit sig själv på sistone. Jane Nej, han har mulnat betänkligt och nästan helt upphört med sina besök hos den där människan. Eliza Tur att han har sitt arbete och kan ägna sig åt skörden i stället. Jane Kanske vi är orättvisa mot henne. Egentligen vet vi ju ingenting om henne. Eliza Eller också har han fått veta sanningen om henne och fattat avsky för henne. Jane Det tror jag inte. Det är något annat. (Rose kommer in.) Eliza Hur mår din bror, Rose? Rose Är det ironiskt menat? Jane Inte alls. Vi är bara måna om honom. Rose Han bara arbetar. Eliza Tur att han har sitt arbete. Annars hade han surnat och torkat ut. Rose Vad menar ni? Jane Ingen har sett honom glad på länge. Eliza Det började efter den där olyckan Mr Lawrence råkade ut för. Jane Ligger han fortfarande till sängs? Eliza Han håller sig kliniskt inomhus och tar inte emot besök men lär sitta uppe. Jane Vilken tur att han inte bröt några ben! Rose Vad talar ni om? Jane Mr Lawrence råkade ut för en ridolycka. Hästen kastade av honom… Rose Omöjligt! Jane … och han slog sig illa i huvudet. Det var blod överallt men lyckligtvis inga ben brutna, bara en lindrig hjärnskakning men en desto värre chock. En bonde fann honom halvt medvetslös och farligt nerkyld och tog hand om honom. Han har haft feber sedan dess men lyckligtvis ingen lunginflammation. Men det var nära ögat. Det märkliga är att hästen stod kvar tjudrad bredvid honom. Rose Mr Lawrence är en alldeles för god ryttare för att kunna kastas ur sadeln. Eliza Det är det alla menar. Vi tror att någon måste ha överfallit honom. Rose Men vem och varför? Och varför hålla det hemligt? Ingen vet ju något om det utom ni, som alltid vet allt. Eliza Han vill inte berätta om saken. Jane Alltså blygs han för sin olycka. Eliza Om det nu var en olycka. Jane Här kommer din bror. Litet te, Gilbert? Markham (kommer in direkt från arbetet, utschasad) Jag är inte hungrig. Rose Vi talade just om Mr Lawrences olycka. Kände du till den, Gilbert? Markham Vad då för olycka? Rose Han lär ha kastats ur sadeln av sin häst och fann den tjudrad bredvid sig när han vaknade upp. Markham Då har väl någon vänlig själ hjälpt honom.

107

Eliza Men inte längre än till hästen. Han lät den medvetslösa ligga kvar och bli nerkyld. Rose Inte ens Mrs Graham känner till denna historia. Markham Han vill väl inte oroa sin hyresgäst. Hur mår han? Eliza Han kvicknar till så småningom och blir långsamt bättre. Markham Det gläder mig. Rose Du borde hälsa på honom. Markham Aldrig i livet. Det får min bror göra. Jane Inte heller hälsar du på den mörka frun mera. Markham Vad angår det er? Eliza Ni ser. Han tål inte ens att hon nämns i hans närvaro längre. Han har fått upp ögonen för att hon inte längre kan nämnas bland rättfärdiga människor. Du borde inte ha nämnt henne, Jane. Det är inte trevligt för någon att höra hennes namn. Markham (rasande) Nej, vet ni vad! (slår näven hårt i bordet och försvinner) Rose Nu har ni gått för långt. Ut med er! Eliza (bryter upp med Jane) Du skulle inte ha nämnt henne, Jane. Jane Som om det inte var du som lade ut kroken! (De körs ut. Rose stänger dörren bakom dem och suckar.)

Scen 5. Wildfell Hall. Helen Vad förärar mig denna visit efter en så lång tystnad? Markham Er son ville att jag skulle besöka er. Helen Så ni kom motvilligt? Markham I högsta grad, och egentligen bara för er sons skull, vars oskuld uppväger all skuld i världen. Helen Ändå har han gått igenom det samma som jag och kanske tagit ännu större skada därav än jag. Det får framtiden utvisa. Därför är han så brådmogen. Markham Jag beslöt att komma för att ge er en sista chans. Helen Detta blir alltså vårt sista möte. Markham Ja. Det förvånade mig i byn att höra att ni inte blivit informerad om er hyresvärds olycka. Helen Inte heller har han hört av sig på länge. Markham Och ni har ingen aning om varför? Helen Jag har hört att han blev sängliggande i en svår förkylning. Markham Han har alltså inte gett er några detaljer? Helen Nej. Har er ömsesidiga frånvaro härifrån något samband? Markham I högsta grad. Senast jag var här såg jag honom komma på besök omedelbart efter att jag lämnat er. Jag dröjde då kvar för att diskret spionera och kanske få veta något om er relation. Jag fick veta tillräckligt. Tyvärr, min fru, fick jag ovedersägliga belägg för att allt som pratats om er i byn har varit sant. Jag behöver knappast få veta mera om er. Min sista nyfikenhet gäller bara frågan om hur länge

108

ert förhållande har pågått, om det är han som håller er bunden eller tvärtom, och om ni fört fler aningslösa unga män bakom ljuset med fler män än honom. Helen Nu förstår jag er totala omsvängning efter er hängivna kärleksförklaring senast. Det är delvis mitt eget fel, som inte tidigare tagit er i mitt förtroende, men jag måste be att få försäkra er att det var aldrig min mening att föra er bakom ljuset, även om detta blivit det beklagliga resultatet med ett avfallsberg av missförstånd som det måste bli min smärtsamma plikt att reda upp. Markham Vad har jag missförstått? Helen Allt. Men egentligen har ni bara gjort er skyldig till ett av de vanligaste av alla mänskliga svagheter och fel, nämligen att dra förhastade slutsatser. Markham Om jag begått något fel ber jag er att korrigera mig. Helen Låt det ordet stå fast för säkerhets skull, att det här är sista gången vi ses. (tar fram en skrivbok) Detta är min dagbok under hela mitt äktenskap. Läs den, och döm mig sedan. Markham Ni har aldrig sagt ett ord om er man. Helen Därför att han alltjämt lever. Ni finner allt ni behöver veta om honom på dessa blad. Markham Min fru, jag skall vördsamt förvalta ert förtroende och ta del av er bikt med ett försök till så rättvis distans som möjligt. Det gläder mig att jag inte har funnit er försvarslös efter de komprometterande omständigheter jag senast såg er i. – Ni ler? Helen Förlåt mig. Det var inte åt er. Ni kommer att förstå. Markham Det hoppas jag verkligen. Helen Gå nu. Och tack i alla fall för att ni gav mig en chans. Markham Tacka er son, min fru. Endast hans oskuld tvingade mig tillbaka till er. (går utan vidare) Helen Stackars oerfarne man! Han anar inte min sons bakgrund. Han anar ingenting. Akt III scen 1. En bal i London. Huntingdon Annabella Huntingdon Annabella Huntingdon Annabella Huntingdon livet. Annabella Huntingdon Annabella Huntingdon

Jag har gjort bort mig igen, Annabella. Det är ingen nyhet. Det gör du ju alltid. Inte när jag vinner. När gjorde du det senast? Det kommer jag inte ihåg. Där ser du. Jag borde finna åt mig en rik änka, som kan försörja mig för resten av De flesta är för gamla för dig. Finns det inga unga? Inte änkor. Bara arvtagerskor. Det går lika bra, bara de inte är fula. Har du någon på lut?

109

Annabella Flera. Men de är kräsna och hårt hållna av sina fäder. De flesta lämnar avgörandet åt föräldrarna. Men jag vet en som bara har en moster som kan stå i vägen. Huntingdon Känner jag henne? Annabella Hon är här i kväll. Hon är hårt ansatt av sin mosters ålderstigna slöfockar till grinvargar. Om mostern får som hon vill blir hon gift med en sådan tråkmåns. Huntingdon Ser du henne? Annabella Hon sitter där borta. Huntingdon (spetsar ögonen) En skönhet. Jag vet vem hon är. Min far kände hennes morbror. Annabella Du gör en insats om du frälser henne från gubbig impotens. Huntingdon Jag skall göra ett försök. (går fram till Helen, som nu blir synlig, glittrande och ung i skinande vitt.) Får jag lov? Helen (glatt överraskad) Med vem har jag den äran? Huntingdon Arthur Huntingdon, till er tjänst. Min far var god vän med er morbror. Helen Javisst, jag känner igen namnet! Jag trodde jag skulle bli panelhöna hela kvällen. (De valsar ut.) Wilmot (till Annabella) Vem har unge Arthur Huntingdon fångat den här gången? Annabella Systerdottern till en av hans fars vänner. Wilmot Hon är vacker. Är hon välbeställd? Annabella Tillräckligt. Wilmot Det är dags att Arthur kommer ifrån sitt rucklarliv. Samtidigt kommer vi att sakna honom om han blir gift. Annabella Han behöver ett ankare. Annars bara driver han vind för våg. Wilmot Tror du att ett ankare kan hålla fast honom? Annabella Det är frågan. (Huntingdon och Helen kommer tillbaka och slår sig ner tämligen ankomna.) Huntingdon Jag hoppas jag inte gjorde er andfådd. Helen Det var bara roligt. Huntingdon Tänk att vi aldrig har träffats tidigare. Helen Jag har nog hört talas om er, och ert rykte är inte det bästa. Huntingdon Jag vet. Jag är känd för att slå runt. Men det gjorde också er morbror i sin ungdom. Helen Det har han glömt vid det här laget. Huntingdon Hur gammal är ni? Helen Ofin fråga. Jag är inte ens tjugo ännu. Huntingdon Då är jag bara tio år äldre. Är jag för gammal för er? Helen Inte om man jämför. (indikerar gamle Boarham) Huntingdon Ni skulle passa mig precis. Ni är ungdomlig och glad och kommer av en god familj. Jag tycker om er, och ni är inte dum heller som de flesta andra. Helen Går ni inte litet för fort fram? Huntingdon Tvärtom. Jag försöker äntligen stanna.

110

Helen Om ni redan är trettio, varför har ni inte gift er tidigare? Huntingdon Jag har inte funnit den rätta. Helen Har ni sökt henne? Huntingdon Ja, och jag fann henne genast. Helen Varför tog ni då inte hand om henne? Huntingdon Jag har inte hunnit ännu. Ni är för snabb för mig. Helen Ni är då inte lite fräck, men jag tycker om er direkta ärlighet. Huntingdon Ni är den mest respektabla unga dam jag kan se här i kväll, medan jag är motsatsen. Jag har levt ett vilt ungkarlsliv i hela mitt liv och hängett mig åt måttlösa utsvävningar. Jag dricker och spelar som ingen annan. Känns ni fortfarande vid mig? Helen Så länge ni är ärlig. Huntingdon Det är då min enda positiva egenskap. Så ni avvisar mig inte? Helen Inte direkt. Huntingdon Vad sägs om att återuppta dansen? Helen Ni hade inte kunnat komma med ett bättre förslag. Annabella Nu släpper han henne aldrig. Wilmot Allting börjar bra och slutar illa. Annabella Men hon kanske är just den rätta för honom. Wilmot Han kommer att fördärva henne i så fall. Annabella Jag tror inte hon är så lätt att fördärva. Wilmot Vi får se. Jag tror inte på lyckliga äktenskap. Annabella Vilket äktenskap som helst med de gamla friare hon har hade blivit olyckligare än med honom. Wilmot Det tror du. Fördelen med gamla friare är att de dör snart. Arthur kommer inte att dö förrän han har fördärvat alla i sin väg. Annabella Du målar fan på väggen, farbror. Wilmot Nej, han är redan där. Annabella Vi får se. Jag tror det finns hopp för Helen. Wilmot Men inte för Arthur. (Balen fortsätter, och Helen är lycklig med Huntingdon.)

Scen 2. Huntingdon Helen Huntingdon Helen Huntingdon Helen Huntingdon

Jag är glad att du inte tackade nej till mig, Helen. Hur kunde jag? Du kunde aldrig ha accepterat ett nej. Var motståndet svårt att övervinna hos din moster och morbror? Moster var svår. Hon har ideligen varnat mig. Jag vet att jag är oförbätterlig. Ändå tror jag du kan älska, och det kan rädda dig. Tror du det?

111

Helen Jag vet det. Det blev mitt starkaste argument mot moster, och hon resignerade slutligen och överlät frågan till min far. Huntingdon Har du någon kontakt med din far? Helen Ingen alls. När mor dog släppte han oss helt och överlät oss på moster och morbror. Min far hade ingenting att säga till om och kunde inte neka mig mitt äktenskap. Har dina vänner bråkat för att du övergett ditt vilda liv? Huntingdon Om de har! De förlåter mig aldrig! Vilda protester överallt! Det enda de har att komma med är förbannelser och förebråelser! Det finns inte en enda välgångsönskning till mig eller ett enda gott ord om dig. De betraktar dig som min onda genius som för evigt har förslavat mig i dygdens helvetes blytyngsta kedja, som jag aldrig mera ska kunna slita mig ur. Jag har blivit ett hopplöst fall för dem, och allt de kan göra är att dystert ruska på huvudet. Inga glada dagar och strålande nätter mer, och mitt skräckexempel kommer obönhörligen att leda till att andra i vårt sällskap slår in på samma mardrömsväg, och allt är mitt fel, som är den förste som bryter kedjan, i synnerhet som jag var sällskapets liv och själ och hjärta, som nu skändligen har svikit deras förtroende… Helen Du kan träffa dem igen när du vill. Jag tänker aldrig stå hindrande i vägen för dig. Huntingdon Är du säker på det? Helen Ärligt talat klarar jag mig kanske bra utan dina stackars övergivna vänner och dig, när du är med dem. Huntingdon Då är du den idealiska hustrun. För mig är det ’allt för kärleken eller världen går förlorad’. Låt dem alla dra åt helvete om de insisterar, där de tvivelsutan hör hemma. Om du visste hur de har förtalat dig skulle du älska mig desto mer för att jag vågat så mycket för din skull. Roligast är den fjanten Hattersley, som svär på att han ska hämnas och själv kasta bort sig på första bästa gamla nucka som behagar lägga ut sina krokar för honom. Vilka vänner man har! Helen Ärligt talat tror jag aldrig de har varit särskilt bra för dig. Huntingdon Men roligt har vi haft, även om det har kostat oss många bistra uppvaknanden dagen efter med huvudvärkar för en livstid… Men nu ska vi fira bröllop och svänga om ordentligt! Vårt bröllop ska bli det roligaste av alla, med obegränsade mängder champagne! (lyfter henne och virvlar runt med henne) Helen Sätt ner mig, Arthur! Du gör mig yr! Huntingdon Det är meningen! Och det är ingenting mot vad som väntar dig! (sätter ner henne och kysser henne) Helen Inte ännu! Huntingdon Struntprat! (virvlar runt mera med henne och får även henne att skratta)

112

Scen 3. Rucklarnästet. Grimsby Detta är milt sagt en förfärlig katastrof. Wilmot Du sa det. Hattersley Nu har Lowborough också fallit. Wilmot Det tror jag inte på. I ett halvår har han sagt att han ska sluta spela och supa, och ändå har han kommit tillbaka varenda gång. Hattersley Men nu ska han gifta sig. Grimsby Det är den där Huntingdons fel. Vad fan skulle han gå och kära ner sig för? Om det är något vi har för mycket av här i världen, så är det kjoltyg! Hattersley Men vi behöver våra damer. Grimsby Till vad utom till naturbehov? Nej, det är de som behöver oss, de behöver suga vårt blod och vår styrka ifrån oss därför att de inte har någon egen, de behöver oss till att göra barn för att de inte kan göra det själva, och de behöver oss för våra pengar som de själva inte kan annat än slösa och slarva bort. Wilmot Här har vi vännen Huntingdon. Grimsby Arthur, din förrädare, hur kunde du självmant offra din frihet för livstids fängelse? Huntingdon Ni känner henne inte. Hon är tolerant. Hon kommer att låta mig ha mina vänner och nöjen i fred. Jag kan fortsätta som vanligt. Ni behöver inte bekymra er. Annars hade jag aldrig stött på henne. Wilmot Även dina älskarinnor? Huntingdon Det får vi se. Om hon inte tillfredsställer mig får jag ta till nödutgångar. Hattersley Hon är faktiskt ganska vacker. Jag avundas dig, Arthur. Du fick den bästa och vackraste. Grimsby Skönheten är den lömskaste av alla fällor, där djävulen själv ligger på lur i myrlejongropen. Huntingdon Ni tycks alla betrakta mig som hopplöst förlorad. Grimsby Det är du. Wilmot Min brorsdotter hade så hoppats på dig. Huntingdon Lugn, Wilmot. Jag släpper henne inte. Grimsby Nej, men ser man på vem som dyker upp vid rätta tillfället! Vi tänkte just sätta i gång verksamheten. Vi väntade bara på dig. Lowborough Det är sista gången. Hattersley Det säger du alltid. Grimsby Häll upp ett glas åt honom. Det behöver han. Han ska ju gifta sig. Hattersley Är det sant? Grimsby Dess värre. Huntingdon Vem blev den lyckliga eller olyckliga? Lowborough När du ratade Annabella blev jag ju tvungen att ta henne. Huntingdon Det menar du inte! Lowborough Jo. Huntingdon Är det sant, Wilmot?

113

Wilmot Min brorsdotter har tackat ja, och det är hon som försökt övertala vår vän här till att sluta umgås med oss bara för att hämnas på dig. Huntingdon Hon släpper väl inte mig så lätt. Du låter mig väl fortsätta träffa henne, Sylvester? Lowborough Vem kan hindra er? Grimsby Arthurs hustru! Huntingdon Aldrig i livet! Grimsby Låt mig fylla på, käre lord Lowborough. Lowborough Det här är sista gången jag dricker. Wilmot Det säger du alltid. Jag hade hoppats på din fru själv, Arthur, men du hann före. Huntingdon Och jag är trettio år yngre. Tror du inte det hade någon viss betydelse? Wilmot Aldrig i livet! Grimsby Ju äldre man blir, desto svårare blir kåtheten. Med damer är det tvärtom. Ju äldre de blir, desto mera frånstötande blir de. Hur kan naturen vara så orättvis? Därför behöver gubbar ju äldre de blir desto yngre fruntimmer. Hattersley Ska vi inte börja spela snart? Grimsby Rätt så! Dela, Huntingdon! Lowborough Detta är sista gången jag spelar. Hattersley Det säger du alltid. Grimsby Låt honom ha sin sista gång en gång till. Wilmot Och sen en gång till, så får han lust att komma tillbaka en gång till. Lowborough (tömmer sitt glas) Jag lovar er, att detta är sista gången! Grimsby (fyller på hans glas) Vi tror dig. Lowborough Ni måste ta mig på allvar. Wilmot Naturligtvis. Grimsby Hur är hon egentligen i sängen, Arthur? Berätta nu litet. Huntingdon Bättre än de flesta, i synnerhet för att vara så oerfaren. Grimsby Du menar inte att hon var jungfru? Huntingdon Tror du jag hade tagit henne annars? Varför tror du jag lämnade Annabella därhän? Lowborough Säg inte ett ont ord om min hustru! Huntingdon Det har jag inte gjort. Lowborough Det har du visst! Huntingdon Är det elakt att säga att hon är bra i sängen? Är det inte snarare en komplimang? Grimsby Sluta nu, gossar. Vi vill inte ha slagsmål här igen. Det har vi haft nog av förut. Lowborough Han har förolämpat min hustru! Han har haft henne före mig! Huntingdon Ni är ju inte ens gifta ännu. Wilmot Lugna er, lord Lowborough. Ni blir gifta. Lowborough Och sedan är det slut med mina besök här! Grimsby Vi tror dig.

114

Huntingdon Fyll på hans glas, Wilmot. Han behöver det. Han ska ju gifta sig. Grimsby Har du gjort henne på smällen ännu? Huntingdon Jag tror det. Hon mår illa. Wilmot Ni hade ju en lång vacker smekmånad i Frankrike och Italien. Det vore konstigt om det inte gav er inspiration. Huntingdon Och jag kan i varje fall vara säker på att barnet är mitt, om det blir något. Om du får barn, Sylvester, kan du aldrig bli helt säker på den saken, såvida du inte råkar vara impotent, som många lorder är. Men i så fall vet du åtminstone vem som inte är fadern. Grimsby Sluta nu. Lowborough (reser sig) Vill du ha duell? Huntingdon Det blir definitivt sista gången för din del i så fall. (Wilmot och Grimsby överlägger och fyller på Lowboroughs glas.) Grimsby Det är bäst du coolar ner dig med en drink, min bäste lord. Lowborough Det är sista gången! (tömmer glaset och kastar det ursinnigt på Huntingdon) Huntingdon Hallå där! Fel vapen! Håll dig till reglerna! Lowborough Föredrar du kanon? Huntingdon Då skulle du bomma ännu värre. Grimsby Lugna ner er nu, gossar. Det här är ingen sandlåda. Hattersley Ska vi spela eller inte? Lowborough Det är ingen idé, för Huntingdon vinner ändå, för han bara fuskar. Wilmot Ska du inte ha en drink till innan du går, käre frände? Lowborough Aldrig i livet! (går förbannad) Grimsby En ungkarl mindre. Vem blir nästa som faller? Hattersley Jag är rädd att det blir jag. Huntingdon Det är inte så farligt som det verkar, Hattersley. Äktenskapet förändrar ingenting. Du får en dam till på halsen. Det är allt. Hattersley Men man blir inte av med henne. Huntingdon Det beror på. (De spelar och dricker och röker.)

Scen 4. Köket i Grassdale. Rachel Om jag får säga min mening, frun, så borde ni aldrig ha gift er med honom, men det är för sent att säga det nu. Helen Jag visste inte vem jag gifte mig med, eller jag trodde mig veta det och vara säker på min sak, men han har förändrats. Den jag är gift med nu är inte samma man som jag gifte mig med. Rachel Är det drickandet eller hans vänner som förändrat honom? Helen Jag vet inte, kanske bådadera, kanske ingendera. Jag gifte mig av kärlek, och mannen jag gifte mig med älskade jag oförbehållsamt och fullständigt, och vi hade en underbar smekmånad. Sedan blev jag havande, och allt förändrades när jag

115

fick mitt barn. Han kunde inte kännas vid barnet, han äcklades av det och ville inte se det. Sedan började han resa bort på allt längre resor. I början tog han mig med till London men skickade hem mig efter några veckor medan han stannade i månader och kom hem uppsvälld och utbränd av tallösa orgier med sina tygellösa vänner, och jag fick aldrig veta några detaljer om detta hans hänsynslöst utsvävande liv. Och resorna blev fler, han kom hem allt tröttare och ibland sjuk, han klagade på allt och jag fick kurera honom så att han blev en människa igen, så att han kunde göra nya orgieresor till London. Det har blivit som en ond cirkel. Rachel Ni borde lämna honom. Helen Hur kan jag göra det? Han skulle vägra låta mig göra det. Han vill ha mig inspärrad här som hans sköterska och slav och som en slagdyna som han kan gräla med och ösa sitt missnöje på. Rachel Om ni stannar kvar blir det bara värre. Helen Men vart skulle jag ta vägen? Min far har dött, och jag kan inte belasta moster med mitt misslyckande. Rachel Er bror då? Helen Honom vill jag ännu mindre belasta. Han har inte kommit över sorgen efter vår far. När jag var med honom på begravningen ville han inte låta mig fara därifrån. Rachel Där har ni åtminstone en tillflyktsort. Helen Men jag kan inte överge Arthur. Han är ju sjuk av sitt utsvävande liv, sin galla, sitt drickande, som han tror han kan bota med att dricka ännu mera, jag kan inte bara lämna min äkta man i sticket, det vore det nesligaste av allt. Rachel Jag tror ni blir tvungen förr eller senare. Helen I så fall väntar jag till senare och så sent som möjligt. Rachel Jag känner till den sortens libertiner. De bara drar med sig alla andra i fördärvet. De blir alltmera patetiska med tiden samtidigt som de blir mer och mer beroende av vård och tillsyn, medan de bara tar ifrån en ens livskraft och ger ingenting tillbaka. De utvecklas till utsugare och parasiter, och det enda som kan bryta den onda cirkeln är deras äntliga död. Helen Så får du inte säga, Rachel. Det är min man du talar om. Rachel Han är som alla andra män. Fast i fördärvet reser de sig aldrig mera men drar bara ner så många andra med sig som möjligt. Huntingdon (kommer plötsligt in) Vad får vi till middag idag? Helen Mår du bättre, Arthur, älskade? Huntingdon Jag börjar återfå aptiten. Helen Det gläder mig. Det blir Rachels kalkonstuvning till din ära. Huntingdon Har vi något vin kvar, eller måste vi införskaffa mera? Helen Det vet du bäst själv. Huntingdon (kommer in på riktigt, knäfaller för Helen) Förlåt om jag varit besvärlig, Helen. Jag har inte riktigt varit mig själv på sista tiden, men nu mår jag bättre. Helen Nu känner jag igen dig. Huntingdon Hur mår vår son? Jag har inte sett honom på hela dagen.

116

Helen Vill du se honom? Han sover som bäst. Huntingdon Då kan det vänta. Du får aldrig tvivla på min kärlek, Helen, vad som än händer. Helen Det har jag aldrig gjort. Jag har bara tvivlat på min egen. Huntingdon Varför? Helen Det vet du. När du dricker blir du en annan människa, som om någon sorts reptil hotade ta över din varelse. Och din bortavaro på dina resor gör inte saken bättre. Sedan kommer du hem plufsig, utvakad och oigenkännlig och måste läggas till sängs inför en lång konvalescens, då du bara är grinigheten själv som bara klagar på allting och är otrevlig. Jag är trött på ditt sämre jag, Arthur. Huntingdon Och jag är rädd att det bara blir sämre. Jag måste till London i morgon igen. Helen (upprörd) Vad säger du? Huntingdon Affärer. Helen Det säger du alltid. Vad för affärer? Spelbord, dryckenskap eller bara vanliga nya fruntimmersaffärer? Huntingdon Nu är du orättvis. Helen Jag bara frågar. Huntingdon En sådan fråga vägrar jag besvara. Helen Alltså har du hemligheter för mig. Huntingdon Har jag inte rätt till ett privatliv? Helen Inte om du bedrar mig med andra. Huntingdon Din svartsjuka sårar mig. Helen Jag är inte svartsjuk. Jag vill bara lära känna dig och inte förlora dig. Huntingdon Har du inte känt mig tillräckligt? Har jag inte älskat dig intill den absoluta fullkomningen genom en lycklig förlossning? Helen Och för det är jag dig synnerligen tacksam. Men du vill knappast kännas vid vår son. Huntingdon När han blir äldre kanske han börjar likna en människa. Nu är han ju bara en krälande ohyra som bajsar ner överallt. Helen (ler) Det är vi som torkar upp efter honom. Du slipper. Huntingdon Tack och lov. Helen Men res inte till London. Huntingdon Jag måste. Helen Hur länge blir du borta? Huntingdon Två, kanske tre veckor. Helen Det betyder två, kanske tre månader. Huntingdon Jag ska försöka bättra mig. Helen Försöka duger inte, Arthur. Det måste bli bättre. Annars blir det ohållbart. Huntingdon Vem fan gifte jag mig med egentligen. Helen Med mig och ingen annan. Huntingdon Men du vill kontrollera mitt liv och hindra mig i mina behov av frihet. Så var det inte när vi gifte oss.

117

Helen Då var du alltid tillsammans med mig. Huntingdon Ditt första fördömande av en av mina vänner satte upp den första skärmen mellan oss. Helen För att den vännen skilde dig från din son och mig. Huntingdon Nog av! Jag reser i morgon! (går ut och smäller igen dörren efter sig.) Helen (gråter) Det blir värre för varje gång. Rachel (tröstar henne) Jag stannar med frun lika länge som hon stannar med sin man, och när frun slutligen rymmer rymmer jag med henne. Helen Tack, Rachel. Men vad skall det bli av vår son med en sådan far? Hur kan han växa upp i en sådan omgivning? Rachel Om det inte går får vi se till att han inte gör det. (Helen gråter, och Rachel håller om henne och tröstar henne.)

Scen 5. En tillställning på Grassdale. Hargrave Var är alla våra fruar? Lowborough De är väl ute och hämtar frisk luft. Ärligt talat struntar jag numera i vad min fru tar sig till. Hon gör vad hon vill ändå. Hargrave Är inte ert äktenskap lyckligt? Lowborough Så lyckligt som ett äktenskap kan bli, utåt sett. Jag dyrkade henne verkligen och gjorde allt för henne, men jag har tydligen skämt bort henne. Hargrave Var är hon nu? Lowborough Hon gick ut med Grimsby. Här är nu din fru. Henne kan du åtminstone lita på. Millicent Det är så vackert där ute i månskenet, Walter. Här inne är det så kvavt. Hargrave Tack, vi sitter bra här och är för bekväma för att resa oss, Lowborough Har du sett min fru? Millicent Hon är väl där ute nånstans. Lowborough Huntingdon är inte här heller. Millicent Jag såg honom ute med Grimsby. Hargrave Här har vi äntligen vår värdinna, lika vacker och strålande som någonsin och som i strålglans slår ut själva månen. Helen (kommer in, ljust uppklädd och strålande) Här sitter ändå några av våra gäster kvar. De flesta tycks ha lockats ut av månskenet. Har ni sett min man? Millicent Jag såg honom senast där ute med Grimsby. Kom nu, Walter. Sitt inte stilla och bli trög och tung. Du måste komma ut. Hargrave Du formligen tvingar mig. (De går ut tillsammans.) Helen Er fru tycks också vara ute, mylord. Lowborough Jag är rädd för det, men hon är nog i gott sällskap. Helen Med vem då? Lowborough Jag vet inte så noga. Alltid är det någon. Helen Skall jag hämta henne åt er?

118

Lowborough Jag gissar att hon sitter i er vackra trädgårdsberså. Helen Alldeles ensam? Lowborough Det är frågan. Helen Då hämtar jag henne åt er. Ni får inte vara ensam med en så vacker fru. Lowborough (för sig) Och ni vet inte hur ensam ni är med en så flyktig man. (Helen går ut mot bersån, som blir synlig och visar Huntingdon och Annabella på en trädgårdsbänk tillsammans. Helen gör halt när hon ser dem och håller sig dold.) Annabella Det här kan inte fortsätta, Arthur. Rachel misstänker oss. Huntingdon Hon misstänker alla. Hon lever bara för Helen. Annabella Det borde du göra. Huntingdon Aldrig i livet. Hon tråkar ut mig och blir bara besvärligare med åren. Annabella Ni har ett barn tillsammans. Huntingdon Den där vedervärdige pojken, som bara skriker och bajsar och stör omgivningen? Jag kan inte med hans skrikande. Annabella Hade du hellre varit honom utan? Huntingdon Jag hade helst aldrig varit gift. Jag gick in i en vägg och fastnade där. Det har bara medfört bekymmer och besvär och inskränkningar. Annabella Ändå lever du lika fritt nu som innan. Huntingdon Utan mina eskapader i London skulle jag inte stå ut med livet. Du borde komma med nån gång. Annabella Jag följer med min man. Han struntar i vad jag gör. Tack vare honom kan vi ju faktiskt ha ihop det i London. Huntingdon Men bara periodvis och under ständigt hot om upptäckt. Annabella Jag har större hållhake på dig än din fru. Jag kände dig långt innan du kände henne, och det var jag som satte dig på henne. Glöm inte det. Huntingdon Vi kände varandra alltför väl på den tiden. Vi förstod varandra för väl för att gifta oss, då vi båda insåg att den andra inte kunde tämjas. Annabella Och vi har lyckats behålla vår frihet även som gifta. Huntingdon Din lord har åtminstone gett dig mycket pengar. Annabella Medan din fru inte har gett dig något utom sin besvikelse. Huntingdon Jag älskar henne ännu. Annabella Gör du? Jag tror vi blir tvungna att rymma snart. Min lord tycker inte det är roligt längre. Huntingdon Den tiden är inte mogen ännu. Annabella Vi får nöja oss med hemliga nätter i London så länge. Grimsby (kommer in) Jag tror er man söker er, Annabella. Det är bäst att han inte får se er här. Annabella Tack för varningen. Jag går genast in och lugnar honom. Huntingdon Gå med henne in, Grimsby, och säg att ni varit på en månskenspromenad. Grimsby Så gärna. (går med Annabella) Huntingdon (röker) Nu skulle det sitta bra med en ordentlig whiskygrogg och ett gott ligg med Annabella i London. Men vi får väl vänta några veckor.

119

Helen (står plötsligt inför honom. Han häpnar.) Jag hörde allt. Huntingdon Har du spionerat? Helen Hennes man skickade ut mig. Huntingdon (röker demonstrativt, arrogant) Än sen? Helen Det är slut mellan oss, Arthur. Jag kan inte ha någon aktning för dig längre, då du inte har någon för mig. Huntingdon Är vi då inte gifta längre? Kan du stryka ett streck över vårt äktenskap? Helen Låter du mig ta vårt barn och vad som återstår av min förmögenhet och ge mig av? Huntingdon Och vart skulle du ta vägen? Helen Vart som helst. Huntingdon Aldrig i livet! Helen Låter du mig få barnet då, utan pengarna? Huntingdon Aldrig, och inte heller utan barnet får du ge dig iväg. Tror du jag utan vidare skulle låta mig bli utskämd inför hela landet av din snarstuckenhet? Jag trodde du var tolerant. Helen Jag tänker bara på barnets framtid. Huntingdon Barnet stannar hos mig. Helen Du vill ju inte kännas vid din son. Huntingdon Inte så länge han bajsar i famnen på mig. Förhoppningsvis växer han ifrån det. Då tar jag hand om hans uppfostran. Helen Med dina vänner och drinkare? Huntingdon Ditt inflytande skulle vara skadligare. Helen Du tvingar mig alltså att leva kvar här hatad och föraktad. Men hädanefter är vi man och hustru bara till namnet. Huntingdon Utmärkt. Helen Jag är bara ditt barns mor och din hustru – ingenting mer. Du behöver inte hyckla kärlek längre. Huntingdon Den var sann så länge den varade. Helen Var den? Hur kunde du gifta dig med mig när du hade ett förhållande med Annabella? Huntingdon Hon föreslog dig. Jag nappade. Helen Varför? Huntingdon Du hade pengar. Helen Du behövde alltså bara pengar? Huntingdon Jag hade spelat bort mitt modersarv. Helen Och det var all din kärlek, kärleken till mina pengar? Huntingdon Du var snygg och vacker. Jag försökte faktiskt älska dig. Helen Och du lyckades. Min son är vittne om saken. För hans skull skall jag förlåta dig, om du någonsin visar ånger. Huntingdon Ånger för vad? Helen För att du bedragit din familj. Huntingdon Inte för mitt rucklarliv?

120

Helen Det, Arthur, vet jag att du aldrig kommer att ångra om det så skulle bli din snara död. På den punkten har jag gett upp för länge sen. (går) Huntingdon Förbannade moraltant! (fimpar förargad cigaretten, tömmer snabbt en drink och går.) Akt IV scen 1. Grassdale, Huntingdons vänner. Wilmot Var dröjer den där Huntingdon? Vad är en fest utan värden? Hattersley Kallar du det här en fest? Vi kan ju inte ens spela kort ordentligt. Grimsby Var tacksamma för det. Huntingdon skulle bara spela av er era pengar igen. Hargrave Jag har inte på länge sett lord Lowborough här. Skulle han inte komma och spela och dricka för sista gången? Grimsby Han tror han har gjort det för sista gången. Han kommer alltid tillbaka för en ny omgång när man minst väntar det. Hattersley Jag tror han har tröttnat på sin hustru. Grimsby Det är väl hon som har tröttnat på honom. Vad säger du, Wilmot? Wilmot Både hon och Huntingdon har bedragit sina äkta hälfter. De kunde inte hålla sig från varandra. Hattersley Vad säger fru Huntingdon om det? Hargrave Hon tycks tiga och lida. Wilmot Här har vi honom äntligen. Huntingdon, du ligger efter igen! Men vem har du med dig? Grimsby Är det inte självaste unge herr Arthur Huntingdon? Huntingdon (kommer in med sin son) Jag tyckte det var dags att han äntligen blir introducerad och initierad i de stora karlarnas sällskap. Grimsby Ge honom något att dricka, så han kommer i form och ifrån sin blyghet. Huntingdon Drick det här, min son. Det gör dig gott. Arthur Vad är det? Grimsby Karamellvatten. Det kallas för punsch. Arthur (dricker det) Det är gott. Grimsby Drick mera. Hargrave Det är bara barnet. Huntingdon Än sen? Han måste lära sig förr eller senare. Grimsby Fyll på hans glas. Snart är han i kapp oss. Wilmot Han dricker bättre än du, Arthur. Huntingdon Jag dricker aldrig punsch, bara vin eller starkare saker. Grimsby Ska vi se vad han tycker om whisky? Det är ju rent honungsvatten. Wilmot Pröva portvin hellre. Det går lättare ner. Hargrave Hur är det med din hustru, Arthur? Huntingdon Jag ser henne knappt numera. Hattersley Är Annabella bättre? Huntingdon Hon samarbetar åtminstone.

121

Hattersley Inte med sin man. Huntingdon Min fru får gärna ta honom. Hargrave Du verkar inte särskilt fäst vid din fru längre. Huntingdon Vill du ha henne? Du får henne gratis. Hargrave Tack, jag har min egen hustru. Huntingdon Vill ingen ha henne? Jag bjuder ut henne gratis, den jävla slampan. Hon är helt värdelös för mig. Grimsby (till pojken) Hör du vad din far kallar din mor? Kan du säga efter honom? Arthur Den jävla slampan. (Helen kommer in.) Helen Vad håller ni på med? Ni försöker väl inte lära honom dricka? Huntingdon Det är aldrig för tidigt, älskade. Du borde ha lärt dig det för länge sen. Grimsby Åskmolnet nalkas. Storm är på väg. Arthur De lär mig bordsskick, mamma. Helen Deras bordsskick är inget bordsskick. Hur kan ni, mina herrar? Huntingdon Kom nu inte och förstör det roliga. Han har bara fått litet punsch och portvin i sig. Whiskyn har vi sparat till senare. Helen Ni har supit honom full! Ni gör honom sjuk! Huntingdon När han mår illa får han gärna gå till din famn och kräkas. Grimsby De menar inget ont, mrs Huntingdon. De har bara lite roligt med pojken. Helen Den värsta ondskan är den som oavsiktligt av ren ansvarslöshet åstadkommer oreparerbar skada. (avancerar för att ta gossen ifrån dem. Huntingdon lägger krokben för henne. Hon faller.) alla utom Hargrave Ha-ha-ha-ha-ha! (skrattar ihjäl sig) Hargrave (reser sig) Nu går det en aning för långt. (tar pojken och bär honom till Helen, som reser sig) Jag ber om ursäkt, min fru. De får till och med mig att skämmas. Helen Tack, Hargrave. Ni har åtminstone en fru fortfarande. (går ömt omfamnande lille Arthur men kan inte dölja att hon gråter) Huntingdon Den skenheliga lipsillen! Hennes offermentalitet är för ömkansvärd. Man vill ju bara sparka på henne. Hargrave Det gör du. Huntingdon Inte ännu handgripligt, men det är bara det som fattas. Grimsby Varför kör du inte ut henne? Huntingdon Det skulle se för illa ut, och hon har pengar fortfarande. Hargrave Ursäkta mig, mina herrar, men jag kan inte hålla med fyra starka karlar mot en ensam moder med barn. (bryter upp) Huntingdon Han är svag för henne. Hattersley Du borde inte ha supit honom full. Huntingdon Han drack ju själv och det begärligt! Han brås på far sin! Grimsby Det var inte så farligt. Han blev bara lite lullig. Huntingdon Vilket öde! Nu ser hon till att han aldrig mer får röra alkohol. Grimsby Han kommer att törsta ihjäl. Det blir aldrig karl av honom med en sådan mor.

122

Huntingdon Åja, än så länge är jag hans far. Jag ska nog få fason på honom! Wilmot Du riskerar att förlora dem bägge två. Huntingdon Det har jag redan gjort. Jag har bara deras liv kvar att förstöra. Hattersley Du förstör bara ditt eget. Huntingdon Det är min ensak. Och jag tar med mig vem jag vill i graven! Låt oss nu äntligen börja spela och dricka på allvar! Grimsby Fram med whiskyn! Huntingdon Livets vatten, som botar alla sjukdomar! Hattersley Vi kan alla behöva en styrketår efter intermezzot. Huntingdon Precis! (fyller på deras glas som en god värd. De dricker och skålar och skrålar och spelar och röker.)

Scen 2. Helens studio. Nu helt i svart försöker hon arbeta men gråter samtidigt. . Helen Det går inte. Min terapi fungerar inte. Man kan inte arbeta med bekymmer. Hur ska vi klara oss härifrån? Min man vänder alla emot mig, och min son är försvarslös. Huntingdon (kommer in burdust) Har du saknat något? Helen Jag har inte saknat dig. Huntingdon Ingenting du har förlagt eller sökt efter? Helen (osäker) Nej? Huntingdon (tar fram skrivhäftet) Oroa dig inte. Du får det tillbaka. Mycket intressant läsning. Nu vet jag var jag har dig. Du kommer aldrig härifrån mer. Helen Har du tagit min dagbok? Huntingdon Bara lånat den. Äkta par bör ju inte ha några hemligheter för varandra, eller hur? Jag ville bara se vad du egentligen tänkte. Du har åtminstone inte intrigerat ännu. Helen Det enda jag ber om är att få vara i fred. Huntingdon Så att du kan hänge dig åt ditt sjukliga självömkande och drömma dig bort i dina egna inre världar med att inbilla dig att du kan vara en konstnär? Det är vägen till storhetsvansinne och sinnessjukdom. Lita på mig. (kommer fram och bryter sönder hennes penslar) De här behöver du inte längre. Det är osund verklighetsflykt. (slår sönder de tavlor av henne han ser) Inget porträtt av mig? Du målar vad som helst men bara inte mig. Du är en bluff. Du kommer aldrig att förtjäna en penny på dina tavlor. Det är onyttig parasitism. (har slagit sönder nästan allt) Allt det här skräpet duger bara till att tända brasor med. Och så skall jag be att få dina nycklar. Helen Vilka nycklar? Huntingdon Alla. Inte bara till huset utan även till dina hemliga skåp, skrivschatullet, din byrå och allt som du kan gömma något i. Vi skall inte längre ha några hermligheter för varandra. Helen (räcker fram sin nyckelring) Det här är alla nycklar jag har. Jag har inte brukat låsa in något.

123

Huntingdon Jag tror dig, för du har aldrig ljugit. Här får du din dagbok tillbaka. Den bekräftar att du i alla fall aldrig varit falsk, fastän du planerat rymma med min son och skämma ut mig inför världen. Helen Det gör du alldeles tillräckligt själv. Du behöver inte min hjälp till det. Huntingdon Men hur skulle det ha sett ut om min fru rymde ifrån mig? Vem tror du skulle bli mera vanärad därav, du eller jag? En fru som rymmer från sin man har ingenstans i världen att ta vägen, hon blir stämplad som obehaglig icke önskvärd paria överallt, medan en övergiven man är slätare än en toffelhjälte eller bedragen äkta man med horn. En sådan förnedring kommer jag aldrig att tåla. Hellre dödar jag dig. Helen Döda mig då, och din son med mig, så är du av med oss utan att vi behöver fly. Huntingdon Fresta mig inte. Helen Risken är att du gör det om vi stannar kvar. Huntingdon Så långsamt som möjligt i så fall, så att ingen märker det.. Helen Du är sjuk. Huntingdon Nej, Helen, det är du som är överkänslig och galen! (går ut och smäller igen dörren efter sig efter att ha lämnat rummet i ruiner. Helen segnar ner.) Helen (matt) Jag tål inte konflikter. Rachel (kommer in) Jag hörde allt. Sansa er, frun. Det är dags att ge sig av. Helen Men vart? Rachel Jag har i hemlighet kontaktat er bror. Han har öppnat ert gamla hus åt er, då han själv flyttat till ett annat residens. Helen Frederick? Wildfell Hall? Vårt gamla barndomshem? Rachel Precis. Helen Vad gör Arthur nu? Rachel Det samma som han alltid gör när han kommer från er. Sitter och dricker och svär och är arg på allt och alla. Helen Stackars man! Rachel Tyck inte synd om honom. Det är det sista han förtjänar. Helen Vi måste ge oss av härifrån. Rachel Jag är glad att frun äntligen inser det. Helen Men det måste förberedas noga. Inget får gå fel. Det är en svår resa. Jag måste förbereda min son. Rachel Er bror väntar er med öppna armar. Helen Tack, Rachel. Du är den enda vän jag har. (Rachel hjälper henne upp och leder henne trött stapplande ut.)

124

Scen 3. Lawrences sängkammare. Markham inträder. Markham Jag ber om ursäkt, frände, för mitt bryska intrång, men jag bara måste tala med dig. Lawrence (ordentligt ombyltad till sängs) Tänker du slå till mig igen? Markham Aldrig i livet! Lawrence Jag hoppades aldrig få se dig mera. Har du inte ställt till med tillräckligt mycket trassel? Markham Just därför måste jag se dig. Jag är skyldig dig en uppsjö av ursäkter. Lawrence Äntligen. Det var på tiden. Så här har jag legat i två veckor efter att du utan anledning slog mig av hästen. Jag hade kunnat få lunginflammation och dö. Markham Jag beklagar. Allt berodde på ett missförstånd. Lawrence Det missförståndet måste ha varit ofantligt. Markham Det var det, och oförlåtligt. Jag trodde du var Helens älskare eller kopplare. Nu vet jag att du är hennes bror. Lawrence Hur fick du veta det? Har hon talat om det för dig? Markham Hon har gett mig sin dagbok att läsa. Nu vet jag allt. Lawrence (allvarlig, tänker efter) Vad tänker du göra åt saken? Markham Fria på allvar. Lawrence Det är det dummaste du kan göra. Du borde ju då veta att hon fortfarande är gift. Markham Med en omöjlig äkta man som bara förstört livet för henne. Lawrence Men han lever. Han går aldrig med på skilsmässa. Markham Då ska jag vänta ut honom. Lawrence (mildare) Jag är rädd, min vän, att det är det enda vi kan göra. Då kanske det kan glädja dig att han är svårt sjuk. Markham Jag kan aldrig glädjas åt andras lidanden. Lawrence Självfallet. Men du vet inte allt. Även han har haft en ridolycka, ramlat av hästen och slagit sig mycket värre än jag, då han gjorde det i full galopp. Han är inte döende men helt satt ur spel tills vidare. Genom sitt usla leverne har han skrämt bort alla vänner och tjänare, så ingen sköter om honom utom en. Markham Någon släkting? Lawrence Helen har återvänt till honom. Markham För gott? Lawrence Tills vidare. Hon tog sonen med sig för att han åtminstone skulle känna igen honom. Han lär annars just inte känna igen någon. Markham Spriten? Lawrence Inte bara. Även opium i övermått. Markham Det gör mig ont om dem båda. Lawrence Tack för att du kom, Markham. Jag hade nästan börjat betrakta dig som en broder, när du överraskade mig med ditt vilda överfall i blindaste svartsjuka. Jag är glad att den är botad av sanningen. Nu kan vi kanske bli bröder igen. Markham Hemskt gärna.

125

Lawrence Nu kan jag åtminstone tillfriskna, när jag äntligen vet anledningen till ditt ursinne. Markham Jag är förkrossad av ånger. Lawrence Det gör inget. Vi har nu gemensamma intressen och tillber samma helgon, som vi bara vill göra livet lättare för. Din hand, broder. (räcker sin hand, Markham tar emot den.) Markham Tillfriskna snart. Lawrence Så fort jag kan. Lämna mig nu, men kom snart tillbaka. Markham Jag lovar. (går) Lawrence Stackars gosse! Han är alldeles förstörd av sin kärlek till henne. Men hon kan knappast få någon bättre man. Det återstår att se slutet på den förstas tragedi. Den kanske redan har blivit för mycket för henne. Hm!

Akt V scen 1. Grassdale, Arthurs sängkammare. Arthur till sängs i ett bedrövligt tillstånd. Huntingdon Är det du, Alice? Helen (kommer försiktigt in) Nej, det är jag, Arthur. Det är Helen, din hustru. Huntingdon (rycker till, skräckslagen) Min hustru! För Guds skull, nämn henne inte! Jag har ingen. Måtte djävulen ta henne, och dig med! Varför gjorde du det? Helen Gjorde vad då? Huntingdon Det vet du mycket väl, din plågoande! Helen Du är sjuk, Arthur. Jag har kommit för att hjälpa dig. Huntingdon Hjälpa mig att dö, vad? Det fattas bara annat! Det är det enda någon kan hjälpa mig med mera! Varför stack du, Alice? Alla andra har ju lämnat mig i sticket! De tålde inte att jag bara okvädade dem och kastade saker på dem. De kan skylla sig själva, det patrasket! Vilka vänner man har! Man störtar med hästen, och alla försvinner! Helen Jag har kommit tillbaka. Huntingdon Dra för fan i våld, din hemsökerska! Vem sa du att du var? Helen Helen Huntingdon. Huntingdon Jag håller visst på att bli vansinnig. Jag kan inte skilja på spöken och levande människor. Ända sedan hon lämnade mig har hon förföljt mig, natt och dag, var jag än har varit. Hon skall hemsöka mig till döds. Lämna mig, vem du än är, så får jag ha mitt delirium i fred åtminstone! Jag står inte ut med det där vita ansiktet och de där genomskådande ögonen. Skicka hit vem som helst, bara inte någon som ser ut på det sättet! Och kör den där gamla sköterskan på porten, hon som daddar mig. Hon blir min död! Helen I så fall blir det ingen kvar. Huntingdon Jo, du blir kvar, Alice, och du är i alla fall bättre än ingen. Jag älskade henne faktiskt, men inför mina ögon förvandlades hon till en vampyr fast tvärtom. Hon trodde hon kunde omvända mig och frälsa mig, men jag kunde ju inte bara

126

överge alla mina ljuvliga laster och gräsliga vänner. Då blev hon min Nemesis och tog pojken ifrån mig och rymde. Jag fick aldrig uppfostra honom till en ännu bättre alkoholist än sin far, så han har missat sitt livs chans, och det är hennes fel. Helen Han är här, om du vill se honom. Huntingdon Aldrig livet! Det är hennes son! Helen Och din. Huntingdon Varför tog hon honom ifrån mig i så fall? Varför gav hon liv åt honom, om det bara var för att beröva mig honom? Varför var hon en så jävla dålig samarbetspartner? Helen Hon kunde inte dricka som du. Huntingdon Var det bara det? Helen Ja, det var bara det. När du var nykter var hon det också, och då var ni lyckliga tillsammans. Huntingdon Var vi det? Tänk, det minns jag inte. Helen Hon minns det och glömmer det aldrig. Huntingdon Tur att någon minns det i så fall. Allt mitt minne har runnit ned i alkoholen. Jag är bara tom och ihålig inuti. Jag har ingenting kvar. Ge mig något att dricka. Helen Inte så länge du är sjuk. Huntingdon Det är vad alltid den där gamla skräcktanten säger mig, hon som daddar mig och tror att jag ska bli frisk. Helen Du ska bli frisk. Huntingdon Inte om jag får bestämma det själv. Jag har förverkat mitt liv, och det är bara att löpa linan ut. Hjälp mig att dö, kära Alice, så gör du mig en tjänst. Helen Jag är bara här för att hjälpa dig tillbaka till livet. Huntingdon Vilket liv? Mitt liv som usling? Mitt liv som horbock? Mitt liv som drinkare och svindlare? Mitt liv som hustyrann? Mitt liv som fyllo? Jag har inget annat liv. Helen Du hade, och du kan återfå allt. Huntingdon Aldrig i lvet. Vem sa du att du var egentligen? Helen Vem du vill. Det enda väsentliga är att jag är här för att bistå dig. Huntingdon Du påminner mig om någon. Har vi inte setts förut? Helen Jo, vi har setts förut. Huntingdon Jag har så egendomliga fantasier. Jag blir inte av med dem, och de ger mig ingen ro, och den underligaste och envisaste av dem alla är ditt ansikte och din röst, som om de kom från andra sidan graven. De påminner precis om hennes, men hon är död. Jag dödade henne. Jag tog livet av hennes själ. Ändå kunde jag svära på att hon i den här stunden är alldeles nära mig. Helen Det är hon. Huntingdon Det känns på något sätt lugnande, och under tiden bleknar de andra fantomerna bort, medan denna bara blir starkare. Fortsätt, tills den också försvinner. Jag står inte ut med ett vansinne som detta. Det tar ifrån mig det sista liv jag har kvar.

127

Helen Den kommer aldrig att försvinna, för den är verklig. Huntingdon Vad är verkligt? Det enda verkliga för mig är hon, men hon försvann först. Kvar är bara du. Säg inte att du är hon. Helen Det är jag, men jag är inte den du tror. Jag har bara kommit för att ge dig all den hjälp som ingen av alla de andra ville ge dig. Huntingdon Så du, min värsta plågoande, är den enda som är kvar? Helen Och den enda som kan ta hand om dig och få dig frisk. Huntingdon Hur kunde du, efter allt som jag har gjort dig? Helen Det har jag också undrat ibland. Kanske bara för att jag är kvinna. Huntingdon Det räcker. Vad har du gjort med min son? Helen Han är i säkerhet. Huntingdon Här? Helen Du får träffa honom när du har lovat överlämna honom helt och hållet åt min vård och beskydd – skriftligt i vittnens närvaro. Före det får du inte se honom. Huntingdon Jag vill se honom! Helen Inte nu. Huntingdon Jag lovar! Helen Du har aldrig hållit ett tomt löfte. Huntingdon Ge mig pappret då, så skall jag skriva under, bara jag får se honom innan jag dör. Helen Du kommer inte att dö, och du får se honom efter undertecknandet. Huntingdon Jag vill se honom nu! Jag är hans döende far! Helen (suckar, överlägger med sig själv och går ut, kommer tillbaka med pojken) Huntingdon Kom till pappa, min son. Är du inte glad åt att se mig? Nej, det är han inte. Han ryggar tillbaka som inför ett monster. Har jag blivit så ful? Är jag så fördärvad? Är jag så vederstygglig, att jag bara kan skrämma dig? Vet du vem jag är? Känner du igen mig? Arthur Ja. Huntingdon Vem är jag? Arthur Pappa. Huntingdon Säg inte att du är glad åt att se mig. Arthur Jo. Huntingdon Jag visste det. Han föraktar sin egen far och känns inte vid honom. Arthur Nej, far. Men jag har lärt mig vem du är. Huntingdon Vem är jag? Arthur Min far, som aldrig blev min far. Huntingdon Detta är för pinsamt. För bort honom! Jag vill aldrig se honom mer! Du har fördärvat honom! Han är inte min son! Jag visste det! Han har ingen far! Jag är död, ty jag har förverkat min rätt till honom! (brister plötsligt ut i förtvivlad gråt) Helen (skickar ut pojken, som springer ut, och omfamnar sin man för att trösta honom) Du kan gråta! Då finns det hopp för dig!

128

Huntingdon Om jag ändå kunde gråta mig till döds! Om allt jag druckit kunde flöda ut ur mig som tårar! Ge mig oceaner av smärtor att dricka, och jag skall gråta ut dem alla över mitt förbannade misslyckade liv! Helen Ännu kan allting bli bra. Huntingdon Aldrig! Jag kom fel från början! Helen Inga fel är så grova att de inte kan rättas till. Huntingdon Plattityder! Trösta lagom! Säg mig, Alice, vad är det egentligen för fel på mig? Varför är jag så sjuk? Helen Läkaren säger att du har inre skador efter ditt fall från hästen. Hur stora eller fatala de är kan ingen säga. Men jag tror du kan bli bättre. Huntingdon Det är du den enda som tror i så fall. Jag vet att jag aldrig kan bli bättre. Jag brinner i helvetet redan. Ge mig något att dricka. Vad som helst, men inte vatten. Helen Du tål inte alkohol längre. Den har gett dig delirium. Det enda som finns är doktorns hälsodryck, citronte med ingefära. Huntingdon Rena giftet. När allt vad jag behöver för att bli frisk är whisky. Ni driver med mig och utnyttjar min utsatta situation för att förnedra mig. Helen Vi vill bara få dig frisk. Huntingdon Som om det var möjligt. Ni ber en dödssjuk patient att leva. Är det inte att använda grymhet som gyckel? Helen Hela livet är ett grymt gyckelspel. Huntingdon Där sa du något. Det kan jag skriva under. Nåväl, ge mig det där slaskvattnet, så skall jag dricka av det och låtsas det är medicin med socker i botten. (Hon räcker, han dricker.) Är du nöjd nu? Helen Du ser. Det finns hopp för dig. Huntingdon Så får jag beröm av doktorn i morgon för att jag tilltalat hans fåfänga med att leva en dag till. Låt mig sova nu, så skall jag försöka att inte drömma om dig. Helen Att sova är det bästa du kan göra. Huntingdon Endast den som sover syndar inte, eller hur? Det var länge sen jag kunde sova. Helen Desto mera är du äntligen värd en god natts sömn. Huntingdon Vi säger väl det då. Vem sa du att du var? Du är inte Alice. Helen Nej, Arthur, jag är inte Alice. Huntingdon Låt det stanna vid det. Jag slocknar och lämnar livet och vålnaderna i fred därhän tills vidare. Hoppas jag slipper vakna mer. Helen Om man bara sover mår man bättre när man vaknar. Huntingdon Så förnumstig du är. Du behöver inte vakta mig mer. Jag sover. (Han somnar och börjar snarka. Hon reser sig, släcker ljusen och går.) Helen God natt, Arthur. Jag ger mig aldrig förrän du blir frisk igen.

129

Scen 2. Hargrave Hur är det med honom? läkaren Inget hopp. Kroppen har gett upp kampen mot sin innehavares självsvåldiga missbruk av den. Hargrave Vi trodde han höll på att bli bra igen. läkaren Det blev han, tack vare sin vårdarinnas trogna trägenhet mot honom. Men så snart han kom upp ur sängen och kände sig bättre började han dricka igen. Sedan måste han avsluta flaskan och börja på en ny. Ni vet ju hur det är. Ni har själv deltagit i hans rucklargäng. Hargrave Jag är den enda lyckligt gifta av dem och den enda som tagit avstånd. läkaren Var inte lord Lowborough lyckligt gift med Annabella Wilmot? Hargrave Hon bara bedrog honom. Han vill inte se henne mer, och hon utsvävar nu i ett tygellöst liv i London och förslösar alla sina tillgångar. läkaren Och Grimsby och Wilmot har båda övermannats av gikt och podager, välfärdssjukdomarnas kungar med smärtor och plågor utan tal. Hargrave Är Helen hos honom nu? läkaren Hon försöker mata honom med varm mjölk. Det går inte. Han är ett hopplöst fall och gör världen sitt livs bästa välgärning om han bara dör. Hargrave Jag tror hon kommer. Helen (kommer in, gråtande, försöker dölja det) Ursäkta mig. Det tar på mina krafter. läkaren Ni borde bara låta honom dö i fred, frun. Det är allt vad han begär. Helen Inte så länge han lever. Hargrave Hur är det med honom? Helen Han svävar ständigt mellan yrsel och nykterhet. Ibland yrar han vilt och hallucinerar och tror jag är vem som helst utom den jag är, och ibland får han anfall av klarsyn och kommer ihåg allt, känner igen mig och far ut i bannor för att jag vårdar ihjäl honom. Han ger mig skulden för allt, sitt tillstånd, sin sjukdom, sina svek och bedrägerier, allt är mitt fel för att jag lämnade honom. Hargrave Ni kunde inte annat. Helen Jag vet, och jag har aldrig ångrat det, och inte heller att jag kom tillbaka. Vad är er senaste diagnos, doktorn? läkaren Han verkar inte ha någon lever kvar. Levern är ett aktningsvärt organ, lika oumbärligt som hjärtat, men den arbetar i tysthet oupphörligt dag och natt och klagar aldrig och gör aldrig ont. Men när den till slut har fått för mycket, till exempel av sprit eller gifter, så lägger den helt enkelt av och vägrar samarbeta mera. Den skrumpnar ihop av överansträngning och upphör att fungera. Det är vad som håller på att hända med Arthur Huntingdon. Hargrave Han har förslösat sitt liv på självdestruktiva utsvävningar, som man kunde bränna ett ljus i båda ändar utan att bränna sig i mitten. Vilken chans han har missat, som ändå vann en hustru som er. Helen Och jag förblir hans hustru tills han dör. Han behöver mig så länge han lever, för han har ingen annan. (börjar gråta igen, försöker dölja det med att avlägsna sig.)

130

Hargrave läkaren Hargrave pantad. läkaren

Går hon in till honom igen? Jag tror det är sista gången. En usling kan bara bli en värre usling så länge han är en usling. Han är Milt sagt.

Scen 3. Arthurs sängkammare. Huntingdon Kommer du hit nu igen, din förbannade slyna? Har du inget bättre att göra än att se mig dö? Helen Vill du hellre dö ensam? Huntingdon Jag är aldrig ensam även om jag är ensam. Du är alltid hos mig. Jag slipper dig aldrig. Bara döden kan befria mig från dig och kanske inte ens den. Helen Är det enda som återstår av vårt äktenskap din makt att plåga mig? Huntingdon Det fanns aldrig något annat. Det är det äktenskapet är till för, att parterna skall få full frihet att plåga ihjäl varandra. Du har plågat ihjäl mig. Du borde vara nöjd. Du har lyckats. Helen Allt jag ville var att älska dig, för jag trodde att kärlek var det enda du kände för mig. Huntingdon Och vad är kärlek? Otukt, slemmig sinnlighet, vältrande i smuts, självförnedring, masturbation, missbruk, horor, könssjukdomar, oönskade barn att öka världens överbefolkning med, kort sagt, det är bara att bidra till mänsklighetens självförintelse. Livet är bara en plågsam resa ner i helvetet. Där börjar allt och slutar allt. Jag har varit där i hela mitt liv. Det är mitt enda hem. Inte ens du kunde bjuda på någon omväxling. Helen Du bara yrar och vet inte vad du talar om. Huntingdon Tvärtom. Nu ser jag plötsligt allting klart. Plågorna ansätter mig inte mer. Jag känner ingenting mer. Det är ett mirakel. Blir jag frisk, eller dör jag? Helen (ropar på doktorn) Doktorn! läkaren (kommer in) Vad är det? Någon förändring? Helen Han undrar om han håller på att bli frisk eller håller på att dö. Han känner inga plågor mer. läkaren (känner på honom) Det är slutet. Kallbranden har satt in. Hans inre skador gick upp igen när han tömde en flaska för mycket. Huntingdon Nå, doktorn, får jag då åtminstone en smärtfri död? läkaren Det verkar så, även om ni inte förtjänar det. Huntingdon Ni är åtminstone rakt på sak och jolmar inte till det som hon där. Hon är som en gam som bara väntar på min död. Se på hennes svarta vingar, som hon förbereder på att få svepa in mig i! Sedan blir det bara mörker i all evighet, och förhoppningsvis behöver jag aldrig vakna mer för att se det.

131

läkaren Med att konsekvent missbruka och misshandla er kropp har ni bara lyckats med att döda er själ, men den kommer att göra desto mera ont efter att ni är död. Huntingdon Så ni muntrar upp mig, doktorn! Ni är bättre än min hustru, som bara kväver mig med sitt svarta mörker. läkaren Det är ni som har förkvävt henne. Varför gifte ni er någonsin med en så god kvinna om det bara var för att skada henne? Huntingdon Det är väl därför man gifter sig, för att få någon med laglig rätt att kunna misshandla. läkaren Om man inte gifter sig av kärlek för att ära sin hustru och uppfostra sina barn, så borde man kastreras. Huntingdon Ni är för sent ute, doktorn. Jag borde ha kastrerats innan jag fick mina könssjukdomar. läkaren Så ni gifte er trots att ni hade könssjukdomar. Huntingdon Ja. Jag kunde älska ändå. Var det fel? läkaren (reser sig indignerad) Jag står inte ut med honom. Låt honom för böveln bara dö, och låt djävulen ta honom! (går ut) Helen (omfamnar Arthur) Hur mår du, älskade? Huntingdon Hur kan du fortfarande kalla mig för det, efter allt vad jag gjort dig? Helen Jag är din hustru. Huntingdon Påminn mig inte om det. Jag önskar att jag kunnat lämna dig i fred och fått dö tidigare. Helen Du är bara trettiosju. Du hade kunnat ha hela livet framför dig fortfarande. Huntingdon I stället får jag hela helvetet i all evighet. Vilken komfort! (får ett anfall. Bleknar.) Helen Arthur! Stanna kvar! Huntingdon Djävulen hugger tag i mig. Jag saknar mitt delirium. Det gav mig åtminstone verklighetsflykt. Nu har jag ingenting kvar utom nya plågor. Helen Det går över, käraste. Huntingdon Nej, det går inte över. Det går aldrig över. Jag dör för evigt, Alice. Jag är redan död, för jag har ingen själ, som doktorn sade. Det är min enda sjukdom. Jag trodde jag kunde skaffa mig en själ med att dricka mig på lyran hela tiden, men det gav mig bara huvudvärk och spyor. Oroa dig inte, Alice. Jag blir lyckligtvis inte långvarig. Livet är kort och blir bara kortare hela tiden. Helen Jag är Helen, din hustru, Arthur. Huntingdon Jag vet. Jag ville bara reta dig. Har du aldrig varit svartsjuk på mig? Helen När du bedrog mig med Annabella in flagrantia var du inte mera något för mig att bli svartsjuk på. Huntingdon Och före det? Anade du inte hur mycket jag bedrog dig i London med horor och prostituerade i alla möjliga bordeller? Helen Ditt liv i London var din ensak. Jag hade ingenting med det att göra.

132

Huntingdon Du var tolerant. Du lät mig ta kål på mig själv långsamt men säkert och klippte av först när du hade konkreta skäl. Du var en klok kvinna och klokare än någon man. Helen Jag hade en son att ta hänsyn till. När du aldrig kändes vid honom blev han den man jag fick att leva för. Huntingdon Du har inte gjort något fel. Du gjorde rätt som lämnade mig. Du skulle ha gjort det tidigare. Då hade jag också dött tidigare. Helen Tala inte om döden. Livet lurar alltid döden. Huntingdon Nej, döden lurar alltid livet. Ska vi slå vad? Jag ska vänta på dig i helvetet. Det var du som skickade mig dit. Helen Arthur! (brister i gråt och gråter vid hans säng. När hon höjer huvudet igen är han död.) Arthur! Arthur! (försöker väcka honom) Doktorn! läkaren (kommer in igen, tar pulsen på patienten)(lakoniskt) Stendöd. Det är över. Ni kan återgå till livet nu, Mrs Huntingdon. (går ut igen, lämnar Helen att ensam gråta otröstligt vid Arthurs sida.)

Scen 4. Wildfell Hall. Markham (inträder tveksamt i trädgården) Hur kan jag med? Hur vågar jag se henne i ögonen? Jag har misshandlat hennes bror och trampat på hennes känslor i okunnighet och ovarsamhet till oförlåtlig skada och grad, och hon kanske inte vill se mig mera. Det skulle inte förvåna mig. Men ändå kan jag inte slita mig ifrån henne. Gör jag rätt i att än en gång våga komma hit? Jag gör inte fel, om jag bara sätter mig här och försöker njuta av hennes närvaro i dessa blommor, i denna förtrollande trädgård som hon har trollat fram, berusade av den luft som även hon en gång har andats. (sätter sig ner, sluter ögonen och försöker drömma) lille Arthur (kommer ut ur huset och fram till honom) Herr Markham! Mamma vill tala med er. (rycker i hans rock) Markham (yrvaken) Vad? Vem? Hur? När? (ser gossen) Är det du, Arthur. Hur mår din mor? Arthur Bra, men hon har sorg. Markham Det tror jag det, efter allt vad hon har gått igenom. Arthur Men hon vill träffa er. Markham Nu? Arthur Ja. (Han drar i honom, och Markham måste resa sig och följa med till ingången. Just innan de nått fram öppnar Helen dörren.) Helen Markham, min bror har berättat att ni har friat till mig. (De omfamnas spontant.) Markham Är det över nu? Helen Nej, det är nu det börjar. Men ta det försiktigt, Markham. Först nu är jag en riktig änka, och jag måste låta sorgen värka ut långsamt men säkert.

133

Markham Jag kan vänta hela livet, om du vill. Helen Medan min man ville ha allting genast. Låt det bli en lång och lugn förlovning. Och glöm aldrig, Markham, att det var min son som förenade oss. Markham Barnet har alltid rätt. Helen Ska vi låta honom bestämma? Markham Jag litar på hans instinkt. Helen Och han har godkänt dig. Var välkommen. (lille Arthur drar in dem båda i huset) Slut. 9.9.2013, Dharamsala

Efterskrift : Anne Brontë (1820-49) Den brontëiska världen av romantiska drömmar, förvecklingar och lidanden har aldrig upphört att fascinera världens ständigt stigande intresse för vad som egentligen odlades i den gamla charmlösa och ödsliga ensamma prästgården i Haworth vid norra Englands vildaste hedar. Charlotte var äldst och något av en ledare för sina systrar som den mest dynamiska av dem. Emily var den mest särpräglade och romantiska, medan Anne, den yngsta, var den mest blyga och anspråkslösa men samtidigt den mest initierat realistiska genom att hon tveklöst var den mest psykologiska av dem och därför kanske den intressantaste. Alla tre var eniga om att den mest begåvade av dem var brodern Branwell, som tyvärr aldrig disciplinerade sig för litteraturen. Som ensam pojke i en överbegåvad familj blev han tämligen bortskämd av sina mer eller mindre dyrkande systrar och förföll till alla den tidens laster: hasardspel, alkohol och opium. Systrarna såg med fasa hur han långsamt men obönhörligt förstörde sig själv och kunde ingenting göra, utom en enda sak: skapa ett oförgängligt och kärleksfullt monument över hans personlighet genom sina unika och i sitt slag oöverträffbara romaner. Det är nästan med övertydlighet man spårar honom i alla de tre mästerverken ”Jane Eyre”, ”Svindlande höjder” och ”Främlingen på Wildfell Hall”. Det är den demoniska maskulina överlägsenheten med bottenlöst djup och mörka baksidor som färgar alla de tre manliga huvudpersonerna i dessa romaner som dominerar dem. Rochesters mörka hemlighet i ”Jane Eyre” inte ens antyds till en början tills dess naturbehov och oavvislighet så småningom börjar uppträda i alltmer gåtfulla och skrämmande former, tills plötsligt hela den ofattbara tragedin i Rochesters fall avslöjas som en chockerande ridåöppning för en förkrossande fasansfull avgrund. Det är inte hans fel, han är inte självdestruktiv utan bara offer för olycklig påverkan, och hela romanen är som en ursäkt, förklaring och försvarsdikt för hans med all rätt gränslöst bittra personlighet.

134

Heathcliff i ”Svindlande höjder” är ett parallellfall, han är en utböling från början som inte passar in någonstans och som man därför menar att bör behandlas hur som helst och uppfostras därigenom av oupphörliga förödmjukelser, förtryck, sadism och orättvisa till den han blir, ett hopplöst monster av grämelse. Han försvaras aldrig utom av Cathy, som älskar honom och dör, men författarinnan tar honom aldrig i försvar. Hon bara skildrar honom i nästan hänsynslöst konsekvent saklighet och med nästan stoisk självbehärskning inför detta ödes dock svindlande romantik. Anne Brontë går ett steg längre. Liksom Emily låter hon en man berätta historien, en ung, impulsiv men ärligt älskande man, som blir kär i den gåtfulla änkan på Wildfell Hall. Helen Graham är ett av den viktorianska litteraturens mest fascinerande och tilldragande kvinnoporträtt. Man förstår att Markham blir oåterkalleligen kär i henne för livet, vilket hon trots sitt konsekventa avvisande dock förstår och därför vågar inviga honom i sitt öde. Det visar sig att hennes man fortfarande lever som knappast leder ett mänskligt liv. Hon charmeras av honom och mer eller mindre kollras till äktenskap mot sin mosters bättre vetande, och först så småningom tar hans dåliga egenskaper över hans personlighet och gör honom hopplöst självdestruktiv. Hon gör allt för honom och uppoffrar sig helt för sin idealiska uppfattning om honom trots allt, tills han bedrar henne. Då ersätts hennes idealism av sträng realism. Annes iakttagelser och inlevelse i denne alkoholists och självförbrännares gradvisa undergång steg för steg är något av det mest svårhanterliga romantema som en författare kan ge sig in på, men Anne har sett och upplevt allting själv med alltför egna ögon. Det är en verklighetens mardröm som hon följer med intill slutet, och när det slutligen inte är mycket kvar av honom och hon för länge sedan lämnat honom med sin son väljer hon ändå att ställa upp för honom och försöka få honom frisk medan det ännu finns något hopp kvar. Men han är och förblir oförbätterlig, och när han återvunnit hälsan genom henne utnyttjar han den bara till ett katastrofalt återfall. Hennes roman är den längsta av de tre systrarnas och ytligt sett den mest avskräckande men samtidigt även den djupaste, finaste, mest konsekventa och intressantaste och sannaste skildringen av deras älskade broder. När de skrivit sina romaner som ett vittnesbörd om honom på gott och ont men desto mera kärleksfullt, är det som om de själva ansett sig fullbordat sitt livs främsta plikt och inte funnit något mera att leva för. Alla var märkta av lungtuberkulos, som också blev Branwells faktiska dödsorsak, och både Emily och Anne dukade under för den innan de kommit över 30 blott några år efter att de fullbordat sina romaner och året efter att de blivit tryckta. Charlotte tycktes klara sig men begick misstaget att gifta sig, hennes far fördömde steget och vägrade närvara vid hennes bröllop, då han ansåg att ett äktenskap skulle förstöra hennes bräckliga hälsa, vilket det gjorde, då hon dog i barnsäng endast 39 år gammal. ---------

135

Författaren, född i Helsingfors som italiensk medborgare, svensk medborgare sedan 1965, har skrivit noveller, romaner, essayer (främst litteraturhistoriska), reseskildringar, dikter och 280 dramer och dramatiseringar utom dessa, huvudsakligen i dokumentär form och stil, har i Sverige varit refuserad sedan 1969 men ger sedan 1992 ut kulturtidskriften Fritänkaren, har dock huvudsakligen förtjänat sitt levebröd som musiker, 15 år som pianolärare och 6 år som kyrkorganist. Här presenteras tre dramatiseringar av de tre Brontësystrarnas viktigaste romaner, med tillskott och efterskrift. Ankargatan 2 A 414 61 Göteborg 031-247887 clanciai@yahoo.co.uk facebook: Christian Lanciai

136