Issuu

“En värld i ett sandkorn, ett sandkorn i världen, litet men inte ensamt på levnadsfärden...”

Antologi 2012 Göteborgs Skrivarsällskap

Göteborgs Skrivarsällskap

Antologi 2012 med anledning och firande av Skrivarsällskapets Högtidliga 25-årsjubileum

Årets antologi tillägnas

minnet av Jon van Leuven, legendarisk initiativtagare till Galleri Hybris,

Göteborgs Skrivarsällskap

Antologi 2012

epokgörande göteborgsk kulturföreteelse under 80-talet och framåt med bland annat Göteborgs Skrivarsällskap som avläggare

GSS Antologi 2012 © respektive författare Utgiven av Göteborgs Skrivarsällskap http://hem.passagen.se/gss gss_brev@yahoo.se Inscanning, grundläggande textbearbetning: Jan Blomkvist Omslag: Göteborg Redigeringsansvarig: Christian Lanciai Tryckt i Stempel Garamond Tryck: Reproservice, Chalmers tekniska högskola, Göteborg november 2012

– femtonde årgången i bokform

25 författare med över 20 noveller och över 30 dikter

Innehåll : Hilja Almgren, Örgryte Raoul André, Kaverös Jan Einar Blomqvist, Masthugget Göran Dahlman, Majorna Siv Gölin, Länsmansgården Ingemar Hermansson, Bergsjön Brittmarie Hero, Majorna Kristina Holm, Guldheden Cecilia Hultberg, Hörby Bitte Nohrin Jernberg, Orsa Margareta Josefsson, Masthugget Jan Khouback, Annedal Christian Lanciai, Majorna Göran Ljungqvist, Mölnlycke Tommy Martinsson, Kungsladugård Kerstin Moberg, Guldheden Michael Nystås, Partille Kent Petrusson, Masthugget Mariette Roxensjö, Västra Frölunda My Rundqvist, Linnéstaden Arne Rylander, Mjölby Leif Svensson, Hisings Backa Nathalie Walting Marie Vazduh, Kungsbacka Ingrid Winblad, Linnéstaden Göteborgs Skrivarsällskap Nästa antologi

sid. 6 10 15 20 31 35 44 47 51 63 78 82 87 95 104 110 110 115 119 122 127 134 137 138 142 149 150

Inledande handledning med förklaringar Efter ett års uppehåll vågar vi alltså oss på en ny antologi, med den ypperliga förevändningen, att Göteborgs Skrivarsällskap faktiskt överlevt sina första 25 år och med den äran. Dock var det inte utan en viss bävan vi vågade oss ut på detta kamikazeuppdrag med osäker utgång om någon alls, då sju års erfarenheter av det mest hopplösa och tröstlösa av alla redaktörskap, det för en antologi, lämnat oss tämligen luttrade och utbrända. Fallgropar och fällor är nämligen oundvikliga, och i synnerhet de senare överträffar alltid sig själva i djävulskhet. Redaktörer före mig har dragit sig tillbaka dödligt sargade för gott efter att ha fått umbära diverse näsbrännor och slag på fingrarna som resultat av fullständigt oavsiktliga men desto mera ödesdigra misstag, som, det måste erkännas, ibland faktiskt lett till att en och annan poet och prosaist fått sina alster så grundligt vandaliserade av misstag, att även dessa dragit sig tillbaka från arenan för gott. Med denna brasklapp vill vi bara i förväg erkänna oss skyldiga till alla förekommande misstag, då trafikolyckor under den svåra digitala transporten från råa texter till genomliden ordbehandling är oundvikliga. Denna gång har det främsta problemet varit digitala bortrationaliseringar av diverse indrag och kursiveringar samt vandaliserad kommatering. Som vanligt har vi dock tagit mera hänsyn till författarnas originalintentioner och presentationer av sina alster än till ordbehandlares självsvåldiga rekommendationer och förbrytelser. Hjärtligt tack till Tommy Martinsson för ett som vanligt gediget korrekturläsningsarbete med många tips på vägen som vi tagit till oss. Därmed vågar vi sätta punkt för den hjälpliga tillyxningen av årets tjugofemåriga jubileumsantologi och kan bara i vårt stilla sinne hoppas, att sällskapet trots allt skall kunna överleva i 25 år till – med den äran. C.L.

Hilja Almgren

många fågelarter också. Arbetslöshet och kriminalitet är okända. Den svenske konstnären och författaren Roland Svensson levde några år under 50- och 60-talet på Tristan, och har skrivit flera böcker om ön.

Örgryte VAD ÄR EN Ö? En ganska enkel fråga tycker man: ett stycke land som är omflutet av vatten. Med den definitionen har Sverige mer än 200.000 öar. EU:s definition av begreppet ö är följande: Den skall ligga minst en kilometer från fastland, ej ha fast förbindelse, men ha en bofast befolkning året runt. Enligt den definitionen har Sverige 24 öar! Öland är alltså ingen ö! Varför är ensliga öar så intressanta? Världens ensligast belägna, befolkade ö är Tristan da Cunha i Sydatlanten, 2800 km från närmaste fastland, som är Sydafrika. Ön är 78 kvadratkilometer stor. Tvärsöver ön är det 10 kilometer. Endast cirka 5 kvadratkilometer är odlingsbar, på den nordvästra delen, där också öns bebyggelse ligger. Tristan da Cunha är en vulkanö, vars topp når 2010 meter. Vulkanen hade ett stort utbrott senast 1961, då hela befolkningen, cirka 300 personer, fick evakueras men återvände efter några månader. Man lever framför allt på hummerfiske, som görs från specialbyggda båtar som klarar den svåra sjögången. Hummern fryses in och exporteras till världens lyxkrogar. Man odlar potatis, har kor, får, grisar och andra husdjur. Numera kommer det stora kryssningsfartyg med turister till ön under sommarperioden december till mars. Det finns ingen hamn för större fartyg p g a de ständiga stormarna, utan turisterna hämtas med specialbyggda båtar ute på redden. En annan inkomstkälla är utgivning av frimärken. Eftersom ön är så bergig och så liten yta är plant land, kan inget flygfält anläggas. Helikoptrar från något större fartyg kan dock landa på ön vid behov. Både Tristan och de två närbelägna, obebodda öarna Inaccessible och Nightingale är intressanta både ur ornitologisk och zoologisk synvinkel. Växtligheten är till stor del endemisk och

Tristan da Cunha hör till Storbritannien och administreras från S:t Helena, 2000 km nord, som har en inhemsk befolkning och är mycket besökt av turister, liksom den nordväst ut belägna höga vulkanön Ascension, som inte har någon inhemsk befolkning, men cirka 1.100 personer (militär och civila) från UK och USA finns på ön, som har ett strategiskt läge. Ascension är en av tre platser i världen som har GPS-stationer. ESA (European Space Association) har en station där. Frimärken är en stor exportartikel sen 1922. Varje år ges 5-6 häften ut. Turister kan komma till Ascension, men ej utan föregående kontakt. Ön är ofta ett etappmål för Atlantseglare. Många seglare har beskrivit synen när den höga ön dyker upp vid horisonten. Man får stanna högst två dagar. Det finns ett fåtal gästhus, allmän taxiservice samt hyrbilar! Det finns 40 km vägar på ön. Begränsat flygtillstånd. S:t Helena och Ascension minns vi från den civilisationskritiska romanen ”Dressinen” av Carl Henning Wijkmark, som kom ut på 1970-talet.

Gårdagens ö – en roman av Umberto Eco 1600-tal, en ung italiensk adelsman, Roberto, blir sänd på resa ut i världen med uppdrag att finna hemligheten med att beräkna longituderna. Upptäcksresandena har börjat utforska Stilla Havet. Det finns ännu ingen riktigt pålitlig navigationsmetod. Robertos skepp (som heter Amaryllis) går under, vi får ej veta hur. Han vaknar på en träplanka och räddar sig ombord på ett annat förlist eller övergivet fartyg, som heter Daphne. Han tror och försöker bevisa att han befinner sig alldeles nära datumgränsen. Robertos skepp har seglat från Europa västerut, alltså rundat Kap Horn,

medan Daphne har seglat mot öster och rundat Sydafrika. Om någotdera av skeppen har passerat datumgränsen framgår ej i romanen. Daphne bör ju ha gjort det, eftersom Roberto säger att ön han ser ligger på andra sidan. Från det övergivna skeppet ser han en ö, som befinner sig på andra sidan datumgränsen – alltså igår! På det övergivna skeppet finns allt som behövs för att kunna överleva: potatis- och grönsaksodling, fruktodling, höns som värper ägg och ger kycklingar, kaniner m m och allehanda foder, samt vatten till dessa djur och till människor (och vin och brännvin i stora mängder!) Varför är skeppet övergivet? Pesten? Roberto känner på sig att han är iakttagen och efter några dagar upptäcker han en gammal man, som visar sig vara en vetenskapsman, jesuit, från Europa, med namnet Caspar Wanderdrossel. Någon förklaring till varför skeppet är övergivet och varför enbart Caspar är kvar får vi inte. Dessa två personer har långa lärda, och stundtals dråpliga, samtal om tro, filosofi, vetenskap och livet. I många stycken är de inte överens. Båda har som mål att komma iland på ÖN. Ingen av dem kan simma. Caspar skapar tillsammans med Roberto en sorts dykarklocka med vars hjälp han tänker ta sig iland på ÖN. Han ger sig iväg. Syns inte till mer. Har förmodligen omkommit. Roberto lär sig simma för att kunna ta sig till ÖN. Hela tiden blandas flera historier i olika skikt, som tilldrar sig i olika tidsskeden. Det är egentligen en roman om en roman (om en roman). Den är ganska svår att läsa, med en blandning av olika språk: italienska, latin, franska, Caspars språk med tysk ordföljd och så vidare. Det är en hel del jag inte förstår i denna roman. Vad innebär t ex båtarnas namn, ligger det någon symbolik i namnen? Amaryllis är ju ett herdinnenamn från den antika grekiska litteraturen. Daphne betyder lager och var en nymf i den grekiska mytologin. Hur det hela slutar är förborgat. Ett av de sista kapitlen heter Ars moriendi (Konsten att dö).

flera århundraden, men det var först på 1800-talet som det fastlades. Datumgränsen var alltså inte exakt preciserad när handlingen i Ecos roman äger rum. Därför är det litet oegentligt att tala om datumgräns där. Eftersom cirkelns omkrets är 360 grader, finner man alltså datumgränsen på 180:e graden. Den går genom Stilla havet, men inte exakt rakt, eftersom en del ögrupper som utgör en nation vill befinna sig på samma sida om gränsen. Det är av praktiska skäl som man har bestämt att ha en datumgräns: någonstans måste dygnet/ett datum ha sin början. Passerar man datumlinjen från väster till öster måste man minska datumet med en dag och öka tvärtom. Om man reser västerut hoppar man över ett dygn och om man seglar österut blir det två veckodagar med samma namn. Kuriosa: Från gamla tider berättas om att sjöfolkets organisationer förhandlade om ersättningar och arbetstider för den händelse de fick två söndagar i följd och omvänt om det inte blev någon söndag alls. Det kunde vara knepigt för sjöfolk om de tvingades hoppa över en torsdag för då riskerade de att missa ärter och fläsk till middag, som var en helig rätt ombord på svenska fartyg. Det var lättare att klara av två torsdagar i en vecka!

För ytterligare litteratur om denna sällsamma ö kan rekommenderas stormexperten framför alla andra Kapten Frederick Marryats första roman, “Sjöofficeren”, som mest handlar om denna ö, och Eirik Hornborgs tidiga roman “Tristan da Cunha”, en thriller inspirerad av hans eget besök på denna ö från sin segelsjöfartstid.

Diverse info kring meridianerna: 0-meridianen går enligt en internationell vetenskaplig överenskommelse år 1884 genom London (Greenwich – GMT = Greenwich Mean Time). Det geografiska koordinatsystemet har man haft kunskap om i

Raoul André

militärer! Utan våra radartorn längs kusten hade de besegrat oss och jag skulle pratat tyska med dig nu.

Kaverös

Stridspiloterna träffades femtio år efter det att Europas framtid låg i vågskålen vilket brevet handlade om. De hade många Hurricanes, den flygplanstyp vars piloter sköt ner flest fiendeplan under kriget, och 300 nya Spitfires. Han första Spitfire hade både lätta kanoner och kulsprutor. – Den 15 september 1940 kom en stor attack och med min maskin med åtta kulsprutor sköt jag på allt som rörde sig. Många av mina vänner störtade, de tyska jaktplanen var som grå streck på himlen, en blinkning i ögonvrån och de steg snabbare än våra maskiner. Tyskarna hade också börjat sätta pansarplåt kring piloterna och det var nästan omöjligt att få hål på dem.

Spitfire Häromdagen fann jag ett brev avsänt från Bognor Regis vid engelska sydkusten där jag bodde en sommar. Avsändaren stod vacker och mager vid sin Spitfire på fotot ovanför eldstaden i slottet. Nu var han fetlagd och mycket kär i sin lika feta hustru som gjorde det lätt för sig i köket då allt kryddades med mynta. Det låg en miniatyrjärnväg i parken som omgav den mäktiga byggnaden. Det ångdrivna loket i grönt lack och inte större än ihoprullad sovsäck drog lätt fyra vagnar med sex personer. Den före detta stridspiloten satt på första vagnen med kolförrådet mellan knäna. Han matade försiktigt in en tesked kol, drog med knubbiga fingrar åt en liten vev och ångtrycket steg. Hustrun som stod på slottstrappan med en oätlig mintpaj saluterades med ångvisslan och så bar det iväg med hundra mycket lyckliga kilon.

Görings flygflotta var nära att få övertaget, men Tyskland hade under en tremånadersperiod förlorat dubbelt så många plan och sex gånger så många piloter. De tyska piloter som sköts ner över England blev kvar där, dead or alive.

– Hur började kriget för dig, undrade jag. – Min far hade gjort konkurs och dog utfattig men jag ärvde en snabb motoryacht som jag gjorde tre resor med till Dunkerque för att hämta hem rester av den slagna brittiska armén. Allt krigsmateriel som vi behövde för att överleva ett långt krig stod kvar på stranden, tusentals ton! Tyska Stukas försökte bomba min yacht men jag hann gira flera gånger rakt mot de anfallande planen för att minska träffytan och jag åkte slalom mellan bombkrevader och vattenkaskader. De djävlarna sköt med kulsprutor också. Jag fick hem 56 friska killar inklusive en drös med franska soldater, men det var obegripligt och skrämmande att tyskarna knäckte den stora franska armén på några veckor. Hur skulle vår lilla armé klara sig och hur sjutton bar sig tyskarna åt och vad gjorde våra

Slumpen gjorde att Winston Churchill den 15 september 1940 satt som åskådare i hjärtat av operationerna, den 11:e flygeskaderns underjordiska luftförsvarscentral i Uxbrige. Två våningar ner under jorden i den teaterliknande byggnaden låg en enorm karta omgiven av ett tjugotal unga män och kvinnor som flyttade markeringar på kartan allt efter slagets utveckling. På väggen fanns sex kolonner bestående av olikfärgade lampor. Den lägre delen i kolonnen visade olika grader av beredskap, vilka divisioner som startat, vilka som var i strid (röda lampor) och vilka som var på hemväg. Stridsledningen var livrädd för att överraskas av ett tyskt anfall med alla brittiska flygmaskiner stående på marken i färd med att fylla på bensin och ammunition. Medan Churchill satt där med sin hustru lyste slutligen de sex kolonnerna upp som julgranar. Nästan allt som England kunde sätta in kampen var aktiverat men Hurricanes och Spitfies höll emot, min egen sommarvärd överlevde slaget och vann sin stora kärlek. Den länge förberedda invasionen var omöjlig så länge

England orkade försvara luftrummet. England, och kanske resten av Europa, var räddat. – Men du äger ett slott med en stor park. Hur kunde en ung stridspilot arbeta ihop en förmögenhet och ha råd att köpa ett slott! – Alright. Min blivande hustru och jag hade vårt roligaste samtal sedan kriget började. Hur sjutton skulle vi försörja oss? England var fattigt, slitet och fyllt med män som lämnat krigsmakten så det var stenhård konkurrens om jobben. Det ena vansinniga förslaget efter det andra dök upp, vi skrattade så att vi höll på att kissa på oss. Fem år av ångest och krig löstes upp under de timmarna. Vi kom varandra ännu närmare under en resa längs kusten med förstörda hus, bombkratrar och metallskrot. Dittills hade jag mest tänkt på att jag haft en djäkla tur som inte kom hem som ett blodigt paket utan armar och ben och ett sönderbränt ansikte. – Någon måste bygga upp det här, fylla igen hålen. Och vad behövs för att bygga nytt ur ruinerna, frågade jag min hustru. – En bra stenkross och ett rullband man lägger tegel på. Tålamod, nya gator och asfalt, toaletter, svarade hon. Jag minns det som igår. – Toaletter? Träsittsar till toaletter eller tomtstaket, allt sådant eldades upp när kolet tog slut, eller hur ? Och någon som kan rita hus, sade jag som fortfarande inte kan rita ett streck som liknar verkligheten. – Cement och järn, sade hon. Mycket cement. Du som är van vid att spaka en Spitfire, en bulldozer blir enkel att köra och hungriga män som söker jobb finns det massor av. – Rätt många är invalider och blinda, svarade jag. – Var inte negativ nu. Vad sägs om grisuppfödare, jag bakar köttpajer, amerikanerna gillar dom, du också. – Jag kan absolut ingenting om jordbruk och amerikanerna är på väg hem, förklarade jag – Du gillar grisar, det var något jag tyckte om hos dig när vi möttes första gången i Cornwall. – Det sade jag bara för att du verkade gilla grisar. Woman, I know my Spitfire, thats all !

Min sommarvärd började importera cement från Frankrike och armeringsjärn från Sverige. Att han tillhörde de hjälteförklarade Spitfirepiloterna öppnade dörrar till alla banker, kommunledningar och byggmästare. Svenska armeringsjärn hade en stor del i hans förmögenhet och han tackade med att ta emot svenska sommarbarn. Min stridspilot och hans hustru hade inga egna barn men deras kärlek var stark ännu femtio år efter kriget och jag fick en månadslång lektion om Slaget om England som jag aldrig glömmer.

Staden som är en fest för livet. Jag står i Paris vid stadens puls i Harry´s New York Bar, ett av Hemingways tillhåll med vapensköldar längs väggarna från Oxford och Cambridge, järnapan och boxhandskar hänger fortfarande över baren. Som ung ville jag hyra en lägenhet i Paris och försökte övertala föräldrarna med ständigt smatter från min gråa Remington. Det handlade om en allvarlig identifiering med Ernest Hemingway efter att ha läst hans härliga ”En fest för livet” om hans första år i Paris som fattig utrikeskorrespondent, nybliven far och mycket lycklig. Till identifieringsprocessen hör att jag hade varit flera gånger i Pamplona och att Hemingway under min fjärde gång i Pamplona fått en byst uppsatt utanför tjurfäktningsarenan indränkt i rosor och champagne. I tidskriften Femina avfärdas han som ”berömd, olycklig och avverkade fyra äktenskap innan han tog livet av sig 1961”. Harry´s Bar ligger nära den gamla operan med sin svulstiga framsida och härliga Chagallmålning i taket. Framför operan ligger dyra avgasdränkta Café de la Paix, där jag alltid tar ett glas vitt vin och skålar för min egen lycka. Den nya operan ligger i ett modernt charmlöst storhus på Place de la Bastille där fängelset Bastiljen låg. I närheten av Bastiljen har jag

påbörjat en avspänd resa på kanal Saint Martin som inleder med en kilometer under stadens gator. Jag är i sakta mak på väg mot området där ryska poeten Marina Tsvetajeva bodde, undrar om något är kvar av våningen på rue Rouvet nr 8 och om tågen fortfarande går precis utanför hennes fönster på tredje våningen. På Café Tartine satt Lenin och Trotskij och ändrade skalan med vilka vi mäter makten och oss själva, det kan ingen ta ifrån dem, och vid försvunna Café de Foy hölls talet som påbörjade franska revolutionen. Favoritrestauranten Brasserie Flo med gyllenläder är svår att hitta eftersom gatorna byter namn i tät följd. Den ligger i tuffa kvarter som en illustration till staden Paris valspråk som är ”drivs hit och dit men sjunker inte” eller Philip Marlowes ”melonen var söt, mjuk och kall – precis som servitrisen. Zombieliknande blondiner var ute och vallade äldre farbröder”. Atmosfären är tät, ingen ber om ursäkt eller blundar av blygsel. Det erotiska museet ligger dock inte här utan på Boulevard Clichy i nattkvarteren runt Pigalle, där jag bott några gånger på hotell Lorette. År 2012 hyrde jag en liten lägenhet som jag hittade med svenska kyrkans hjälp. Varuhuset Samaritaines takterrass var mitt bästa tips under tjugo år, men den är stängd år 2012. Där såg man hela Paris i dess speciella gråblågula ljus, man åt prisvärt och fick bra tankar en bit ovanför realiteterna på gatan, det är viktigt. I närheten låg Café Momus, dit poeterna i operan Bohème gick. Staden är en scen, där påhittade berättelser blandas med konstnärernas alster i Montmartre och filosofernas tankar i Montparnasse på berömda caféer med stark scenkänsla. Om takterrasserna på stadens varuhus är alltför ljusa och varma finns kloakerna vid Pont de L´Alma som är svala och mörka, eller Musée du Cinéma, men det kräver litet kunskaper i franska för att ge något. Ryska kyrkorna är svala, har inga bänkar men mycket rökelse från svängande rökelsekar och som göteborgare måste jag nämna

flummaren som säger till prästen ”Sjyst svid du har men hajjaru att det brinner i handväskan”. För dig som bara orkar med ett museum finns Musée d´Orsay som är instoppat i en gammal järnvägsstation med vacker restaurant, impressionister, sköna föremål och en begriplig modell över operan. Själv avslutar jag gärna kvällen på Place Clichy på restaurant ”Brasseri”. År 2012 är det fortfarande billigt att dricka ett glas kallt vitt vin, förväntansfulla människor strömmar upp från Metron, bilar omringar statyn i rondellen, flickor på väg mot Pigalle småflirtar och det känns gott att leva ett tag till.

Jan Einar Blomqvist Masthugget Pedagogiskt drama – ämnet för dagen – ämnat för alla Vad är det och vad ger det? Pedagogiskt drama, (tidigare kallat skapande dramatik,) står för en företeelse som förekommer som ämne i många läroplaner från grundskole- till högskolenivå. Även förskolans läroplan har formuleringar som pekar hän mot pedagogiskt drama. Vi, som sysslar med amatörteater, har stor nytta och framför allt glädje av att pröva på olika övningar inom pedagogiskt drama, som mindre pretentiöst kan kallas teaterlekar. Även professionella regissörer utnyttjar denna typ av övningar vid instudering av en ny produktion och särskilt när en ny ensemble skall trimmas ihop. Vad är pedagogiskt drama? Nej, det är inte detsamma som teater. När man överblickar aktuell litteraturs olika uttalanden så får man budskapet att det knappast finns någon disciplin eller något mänskligt sammanhang där inte ”drama”, som facklitteraturen 15

förkortar det, kan och bör komma till användning. Man blandar mål och medel om vartannat och dessutom sätts olika vitt skilda mål upp för verksamheten, samt att de medel som anvisas minst sagt ligger i olika härader. Låt oss titta på ett klipp ur en läroplan för grundskolan: Kursen skall ge kunskaper om hur personlighetsutveckling, kommunikation och inlärning kan stärkas och utvecklas genom skapande dramatik, bild eller musik. Kursen skall ge möjlighet att utveckla tillit genom eget skapande och skapande tillsammans med andra människor. Dessutom skall kursen ge förståelse av hur bild, musik eller drama används som pedagogiska metoder i kreativt arbete med andra människor. [slut citat] Året 1962 infördes i läroplanen för grundskolan att "fritt skapande dramatik bör ägnas stor uppmärksamhet under hela skoltiden." Vi får struktur i frågeställningen genom att t.ex. titta på Malmö Högskolas kurs i Pedagogiskt drama och kommunikation, 15 högskolepoäng. Här står det: Kursen vänder sig till dig som vill utveckla och fördjupa praktiska och teoretiska kunskaper i pedagogiskt drama. Pedagogiskt ledarskap, gruppdynamik och kreativa processer, som syftar till att stimulera lärande, är grunden i kursen. I kursen utvecklas också din förmåga till att inspirera och leda övningar som gynnar kommunikation, samspel, trygghet och fantasi. [slut citat] Under kursbeskrivning sägs: Kursen syftar till att studenterna ska fördjupa sin förståelse för kreativa och kommunikationsprocessers betydelse för den personliga utvecklingen och det sociala samspelet. Vidare syftar kursen till att deltagarna ska utveckla färdigheter i att använda grundläggande praktiska och teoretiska kunskaper om pedagogiskt drama. Under kursinnehåll får vi veta att kursen utgör en grund för dramapedagogiskt arbete och att den behandlar dramapedagogiska, socialpsykologiska och estetiska förklaringsmodeller som syftar till att främja individers kommunikation och lärande. /…/ [slut citat] Nu borde du vara frälst! Var vill Du sätta Din målsättning och ambition i denna spännande djungel av möjligheter?

Pedagogiskt drama – kärt barn har många namn Kortformen ”drama” förekommer i den facklitteratur som behandlar läroämnet pedagogiskt drama. Glosan ”drama” bör vi undvika i denna bemärkelse, eftersom vi ofta talar om drama i betydelsen ”litterärt verk i dialogform, vanligen avsett att framföras av skådespelare på teaterscen”, som Stora Svenska Ordboken uttrycker det. Annars finns det många glosor att bolla med vid sidan om glosan pedagogiskt drama (och det nu föråldrade uttrycket skapande dramatik) såsom dramapedagogik, psykodrama, dramaterapi, skapande drama, kreativt drama, dramalek, sociodrama, logodrama, symboldrama, teaterlek. Rent språkligt sett borde termen dramapedagogik avse undervisning i scenframträdande, alltså regimässiga insatser rörande scenerier (som innebär en skådespelares rörelsemönster på scenen). Glosan dramapedagogiska övningar används dock som samlingsnamn för de aktiviteter som kan träna och ge både teateramatörer och professionella teatermänniskor betydligt mer än enbart underlag för ett scenframträdande, ja, en utveckling och en tillfredsställelse i vår sociala lek med alla de spännande möjligheter som antyds i föregående stycke. Det är denna glosa dramapedagogiska övningar, förkortat till dramaövning, som jag rekommenderar. Den har en högre målsättning än glosan teaterlek. Vid glosorna psykodrama och dramaterapi hör jag varningsklockor ljuda. Psykodrama är ett diagnostiskt och terapeutiskt verktyg för psykologen eller psykiatern eller psykoterapeuten. Det är lätt hänt att en övning, där man lekfullt improviserar för att hitta en dramatisk konflikt, aningslöst kliver rätt in i någons privata och högst verkliga livssituation. Det kan gälla alkoholproblem, sjukdom, dödsfall m.m. för nära och kära till någon deltagare, varvid man kan råka göra någon mycket illa berörd och man har inte kompetens eller förutsättning i gruppen att ta hand om den situationen. Sensitivitetsträning är en verksamhet som genom inslag av improvisation tangerar dramaterapin. 17

Glosan sociodrama avser också en dramaterapi, men i detta fall är det mindre risk att skada individer i gruppen, eftersom här är inte den enskilde individens personliga problem i fokus utan gruppens, och en för gruppen gemensam problemställning, som man sysslar med. Termen logodrama är reserverat för ett ännu mer spännande område än teaterns. Det är en form av psykodrama som Viktor Frankl (1905–1997), en av psykologins pionjärer, utvecklade som fånge i koncentrationsläger under andra världskriget. Den primära drivkraften för en människa är strävan att hitta en mening med livet, åtminstone enligt Frankl. Symboldrama slutligen är en terapeutisk metod där patienten skall vandra i sitt inre landskap med stöd av en terapeut och utforska sin inre föreställningsvärld. En vaken dröm kan man kalla det. Det symboliska uttryckssättet anses avslöja djupare nivåer av personligheten. En professor Leuner utvecklade metoden i mitten av 1900-talet. Leif Kongsrud och Ejner Rosdahl gjorde 1968 ett tappet försök att hyfsa nomenklaturen inom ämnesområdet i sin bok Dramik – lärobok i pedagogiskt drama. Utgående från substantivet drama, definierade de ett verb att drama: att i kroppslig/psykologisk mening skapa en version av sin faktiska omgivning i vidaste bemärkelse. En person som dramar blev en dramare och dramik blev det överordnade begreppet till verbet att drama, förutom att även beteckna läroämnet i sig. Hithörande adjektiv döptes till dramisk och substantivet till att drama, betecknande själva verksamheten, döptes till dramning. Varken jag i ett tiotal böcker eller Google har lyckats hitta någon författare som har nappat på deras nytänkande, men jag vill inte undanhålla mina läsare dessa kreativa godbitar.

Detta är inte alls enbart för teatermänniskor. Teambuilding kallas verksamheten inom industrin. Målsättningen är densamma. En grupp människor skall svetsas samman genom en process.

Processen heter pedagogiskt drama och utövas genom dramaövningar. Låt oss sammanfatta genom att titta på den definition av pedagogiskt drama, som yrkesverksamma dramapedagoger enades om i Storvik år 1977 enligt den tidskrift som då hette Drama. Denna definition står sig och betecknas som ”smått klassisk” enligt Rasmusson & Erberth . Här sägs att pedagogiskt drama: * är en konstnärlig och pedagogisk arbetsform * är att pedagogiskt använda sig av lekar, gruppövningar, improvisationer och andra teaterformer * är ett skapande lustfyllt lagarbete där arbetet är viktigare än resultatet * är ett sätt att stimulera, tillvarata och utveckla kommunikation mellan människor * tränar gemensamt beslutsfattande * tar sin utgångspunkt i varje grupps och dess deltagares förutsättningar, intressen och sociala verklighet ∑ är att genom upplevelse och bearbetning nå kunskap ∑ utgår från en helhetssyn på människan i samhället Och man var överens om att pedagogiskt drama är både ett ämne och en metod. Äntligen fick vi klarlagt begreppsskillnaden – det är ingen skillnad! Ett underförstått nyckelord som hör till alla övningar är ”lek”, som står för skratt och glädje. Enligt Maud Backéus finns det en slags inre verklighet, där drömmen och fantasin kan leka med det redan välbekanta och låta oss uppleva helt andra identiteter. Hon hänvisar till hjärnforskaren Matti Bergström som sägs ha funnit ett speciellt rum i hjärnan för denna inre verklighet, och där uppstår, menar han – i mötet mellan kaos och ordning – lek, konst, omskapande idéer... och i kontakt med den yttre verkligheten medverkar allt sådant till förändringar i den mänskliga kulturen. [slut citat] Jag kan också hänvisa till en vetenskaplig föreställning som är känd under namnet Homo Ludens, d.v.s. Den Lekande Människan, vilken presenterades redan på 30-talet i en bok av kulturhistorikern Johan Huizinga. Han beskriver hur spel och lek har funnits prekulturellt och hur detta har blivit till kultur och hur det

Något för alla i socialt samspel med andra människor

omformat människan som kulturvarelse. Spelen och leken har varit en förutsättning för människans förmänskligande och en grund för fredlig samvaro enligt honom. Här har jag använt Wikipedias sammanfattning. Vem vill inte tillhöra släktet Homo Ludens hellre än Homo Sapiens? Det är ledarens ansvar att se till att alla i gruppen trivs. Hoppas därmed ha väckt ditt intresse. Gack ock Du åstad och uppsök dessa verksamheter! Sökvägarna är många. Du har fått terminologin. Masthugget den 20 juli 2012

Göran Dahlman Majorna Vad är tid? När de gav sig iväg stod hans hustru Gera på knä borta i hagen och mjölkade en av getterna. Hon vände sig om, gav dem ett snabbt leende, vinkade och ropade något som han inte kunde uppfatta. Han visste i detta ögonblick inte om att det var sista gången han skulle se henne. Hela expeditionen var Rudis och Golos idé. De hade länge tjatat om att få likadana björnskinnsmössor som sin pappa. Till sist hade han svarat: ”Ni är nästan vuxna nu. Gå bort till videsnåren och tälj tio pilar var så ger vi oss av upp i bergen sedan. Björnen får ni allt fälla själva.” ”Hur mycket är tio”, hade Rudi undrat och fick svaret att han skulle titta på sina fingrar.

De hade klätt sig i sina getskinnskläder och hade med sig ett par extra skinn hoprullade på ryggen. Det var redan höst och det kunde säkert bli kallt på natten där uppe. I en liten säck bar de rötter, frukter och lite bröd som systern Sana hade bakat. Vatten skulle det finnas gott om i bäckarna. Till sist tog de med sig de tjugo pilarna, pilbågen och hans egen bronsyxa. Hela morgonen följde de den strida floden uppåt längs bergssidan. Efter en kort vila mitt på dagen pekade han ut för sina söner den väg de måste följa: ”Ser ni passet där borta? Vi måste klättra över klipporna här och ta oss genom en myrmark för att nå dit. Vi måste hinna dit innan det mörknar, vi kan inte övernatta på myren.” ”Ända dit?” Rudi stånkade. ”Vill du ha en mössa eller inte”, skrattade fadern och dunkade sonen lätt i ryggen uppmuntrande. Natten blev ännu kallare än de hade väntat sig. De var tvungna att göra upp en eld och han lyckades skjuta ett par fåglar som de kunde steka. Det gjorde gott att få i sig varm mat, men de måste vara sparsamma med pilarna. Nu hade de sjutton kvar. De måste vara på sin vakt, inte bara mot varg och björn. Det kunde komma män från andra stammar norrifrån på väg ner till deras egen dal för att plundra. De skulle säkert vilja tvinga till sig hans yxa i så fall. Det var det enda riktigt värdefulla de hade med sig. De turades om att sova. Någon av dem satt hela tiden vakt vid elden. Det var klar himmel och nästan fullmåne. En gång hördes ylande från en vargflock på mycket långt håll. Men han var inte orolig. Han var säker på att jaktgudarna stod på hans sida. Det hade de gjort förra gången när han råkat få syn på björnen på bara ett stenkasts avstånd, och med vinden rätt emot så att den stora besten inte hade en chans att få vittring. Den första pilen missade visserligen, men den andra satt precis mellan ögonen och björnhonan föll död ner. Han hade nätt och jämnt hunnit flå den med hjälp av sin yxa innan en flock gamar gjorde det omöjligt för honom att stanna kvar. Han tog helt enkelt skinnet och sprang tillbaka mot passet.

I gryningen gav de sig av ner mot det barrskogsområde där det var störst chans att råka på det eftertraktade bytesdjuret. Så snart solen nått över trädtopparna ersattes nattens kyla av en ganska behaglig värme. Rudi och Golo frågade med jämna mellanrum hur långt de hade kvar, och klagade över ont i fötterna eller att de var törstiga. Fadern brydde sig inte om dem utan fortsatte att föra dem längs en ravin ner mot skogen. När de tagit sin matrast och ätit det sista av brödet föreslog han att sönerna skulle övningsskjuta mot några harar som låg och tryckte ett stycke bort. Då blev Rudi röd i ansiktet och stammade fram: ”Jag vet inte var mina pilar är. Jag måste ha glömt kvar dem i morse.” Hans fars ansikte antog samma färgnyans. ”Din fördömda åsna. Gudarna kommer att straffa dig! Du måste genast gå tillbaka efter dem. Vi väntar här. Du måste vara tillbaka innan det blir mörkt.” Rudi småsprang uppför ravinsluttningen. Han kände sig redan helt slut, men han måste klara det. Hur kunde han vara så slarvig? När han till sist nådde passet där de övernattat upptäckte han till sin bestörtning spår av andra människor vid eldstaden och pilarna var borta. Då lutade han sig mot en klippa och grät hejdlöst. Han vågade inte återvända utan pilarna, hans far skulle straffa honom hårt. I stället gav han sig av hemåt, ner mot dalen. Men han hade inte ens lyckats ta sig över myren då han föll ihop av utmattning och sjönk ner med ena benet i ett dyhål. Nu började skymningen sänka sig. Medan Rudi var borta använde Golo och hans pappa tiden till att börja tillverka ytterligare en båge och flera pilar. Golo lyckades träffa en hare på sitt tredje försök med en pil – ja inte samma hare: De två första hade naturligtvis skuttat iväg. Golo var mycket stolt, nu hade de kvällsmat tills Rudi återvände. Fadern arbetade intensivt med de nya pilarna. De hade bara fem kvar, och det var i minsta laget om det skulle dyka upp en björn eller en vargflock. Till slut blev det alltför mörkt för att leta efter stenar som var lämpliga att göra spetsar av. De tände på nytt en eld och stekte haren. Om Rudi var på väg skulle han troligen se elden på långt håll. ”Vad gjorde du av resten”, frågade Golo plötsligt. ”Vad menar du, min son?” ”Det som blev kvar när du gjort mössan.” ”Jaså,

skinnet. Jag bytte det nere på Stora Slätten. Mot just den här yxan. Ja, jag hade mer saker med mig att byta med förstås.” ”Kommer inte Rudi snart?” ”Han kommer nog. När det blir ljust får du leta reda på pilarna som du sköt bort. Det kan bli svårt, men det går ändå snabbare än att göra nya. Och vi måste vända hemåt i morgon.” ”Men björnen...” ”Om gudarna vill att vi ska fälla en björn, så låter dom den komma till oss i morgon. Det kan jag se i elden.” ”Hur kan du se det?” ”Erfarenhet, min pojke. Tiden går runt, runt förstår du. Efter ett eller flera varv är man tillbaka. Då känner man igen sig. Precis som vi kommer att känna igen vägen i morgon när vi återvänder. När du blir äldre kommer du också att förstå.” ”Tänk om björnen också känner igen dig och minns att du dödade en av dem?” ”Björnar är bara djur, Golo. Vi är människor. Gudarna har valt ut oss för att härska över djuren. Sov nu, jag väcker dig i natt när det är din tur att vakta.” När Golo så småningom bryskt väcktes visste han först inte var han befann sig. Han masade sig upp och satte sig på knä alldeles intill elden. Han lade in några kvistar till för säkerhets skull. De vilda djuren skulle inte våga sig fram, men Rudi borde kunna se elden uppifrån passet. Konstigt att han dröjde så länge. Så snart fadern somnat öppnade Golo en liten påse han hade gömt i kläderna där han förvarade solbladen. Rudi hade under sommaren visat var man kunde hitta sådana. Man lät dem torka i solen och tuggade dem sedan. Det gav en skön känsla och man blev piggare. Det behövde han nu. Men fadern hade förbjudit dem att tugga solblad. Men för gudarna, tänkte Golo, far har ju sagt att vi blivit vuxna nu. Då måste vi väl få bestämma själva? Han lyssnade på natten. En uggla dök och tog en mus. Bäcken där de druckit vatten porlade. En svag bris i granarna. Men inga rovdjur, och inga steg från Rudi. Han tänkte ropa efter honom, men då skulle hans far vakna. Han luktade på natten. Det brinnande riset. Granbarren. Mossan. Om det kom en björn skulle han döda den med första

pilen. Golo, björnjägaren. Han tog upp bågen och en pil och siktade rätt ut i det svarta. Men det skulle inte komma någon best. Gudarna ville inte hjälpa honom. Han lade ner bågen igen, och tog fram fler solblad att tugga i sig. Så småningom började det ljusna en aning. Det var bara glöd kvar i brasan nu, men de skulle ändå ge sig iväg så snart Rudi kom tillbaka. Golo beslöt sig att gå bort till en liten kulle och spana efter sin bror. Han tog med sig bågen och pilarna för säkerhets skull. När han stod på kullen kunde han se nästan hela ravinen bort mot passet, och visst var det någon som kom där borta. Golo vinkade ivrigt. Precis då hörde han skriket: ”GOLO!” Det han såg när han vänt sig om skulle han minnas hela sitt liv. Fadern stod med ryggen mot honom med yxan i högsta hugg. Och på bara ett par armlängders avstånd bortom honom stod den på två ben. Björnen gav ifrån sig ett hemskt rytande. Golo tog upp bågen och siktade. Björnen gjorde ett utfall mot hans far. Då sköt Golo. Träff, i magen. Björnen gick ner på alla fyra, men fortsatte mot fadern som kastade sin yxa. Golo kunde inte avgöra hur den träffade, men det stora djuret gav ifrån sig ett nytt, ännu kraftigare rytande och lyfte ramen till ett slag mot fadern, som stod kvar som paralyserad. Då sköt Golo sin andra pil. Träff igen. I PAPPAS AXEL! Fadern sjönk omedelbart ihop, och när Golo tittade efter björnen igen var den redan på väg bort, in i skogen. Golo rusade fram till sin far, som inte visade några livstecken. Golo drog ut pilen ur ryggen. Då färgades hela getskinnsdräkten röd av blod. Golo ställde sig på knä och bad en bön till jaktguden att hans far inte skulle vara död. Det blodiga pilskaftet, som nu saknade sin spets, kastade han iväg bort mot bäcken. Fadern andades inte längre. Golo förbannade björnen och sin egen oskicklighet. Han grät. ”Golo, vad har hänt?” Rudi stod ett stycke bakom honom och stirrade förfärat på sin far. ”Björnen”, sa Golo. ”Det var björnen. Var har du själv hållit hus förresten? Du kunde ha hjälpt oss.” ”Jag hittade aldrig pilarna. Sedan fastnade jag i myren. Men strunt i det nu!” Rudi gick fram och kände på sin fars kropp. Också han insåg

att det var för sent. ”Vi måste hem. Vi måste ta med oss kroppen och begrava honom hemma.” Hela dagen släpade de båda bröderna på sin fars kropp. Yxan hade de kommit ihåg att ta med sig, men de hade ingenting kvar att äta och kände sig utmattade och sorgsna. De hade hela tiden en iskall, hård vind i ryggen och framemot eftermiddagen kom också snöfallet. När de hunnit till passet insåg Rudi att de inte skulle klara att släpa kroppen över den dyiga myren. ”Vi måste lämna honom här, och hämta hjälp. Här är en skyddad plats i bergsskrevan. Lägg yxan hos honom så kanske det skrämmer undan djuren.” Golo trodde inte på detta, men han sa ingenting. Han ville inte begå fler misstag idag. Bättre att hålla tyst. Vädret blev hela tiden värre och värre. Om de stannade skulle de utan tvivel frysa ihjäl. Det fanns inte längre något torrt bränsle att göra upp en eld med. Golo och Rudi kämpade desperat hela natten. Nedåt, nedåt längs bergssidan. Hade de haft snöstormen i ansiktet i stället för i ryggen hade de aldrig klarat det, tänkte Rudi. I gryningen hade de nått ner till floden. Där hade de turen att stöta ihop med en grupp män som kände igen dem, gav dem bröd och vatten, och hjälpte dem hem. ”Vår far är död. Björnen”, sluddrade Golo. ”Kroppen ligger uppe vid passet. Den måste begravas.” ”Det måste vänta till i vår”, sa en av männen. ”Vintern har kommit. Det är omöjligt att ta sig dit upp nu.” Just innan de kom hem viskade Rudi till sin bror: ”Vi berättar inte vad som hänt för Gera och Sana. Vi säger att far förföljde en björn in i skogen, inte kom tillbaka, och att vi till sist var tvungna att ge oss hemåt när snön kom.” ”Just det. Så gick det till”, viskade Golo tillbaka. Det skulle komma att dröja 5300 år innan denna lögn avslöjades, när en välbevarad kropp hittades infrusen i kanten av en glaciär på gränsen mellan Österrike och Italien. Han fick namnet Ötzi. Forskarna kunde med hjälp av röntgen konstatera att han hade en pilspets inne i kroppen, och hittade sedan också ett litet trekantigt märke i ryggen där pilen hade trängt in. De drog också slutsatsen

att han blivit skjuten på relativt långt håll. Annars skulle pilen ha passerat rätt genom kroppen. Han avled troligen inom tre minuter. Med hänsyn till bronsyxan och björnskinnsmössan drog man slutsatsen att han varit välbärgad, kanske en mäktig man. Vad är tid?

Tio små dagisfröknar Tio små dagisfröknar med barnen spelar fia En kommun privatiseras så återstår en nia Nio små dagisfröknar ger småbarnen sin potta En motorled ska byggas så är de bara åtta

Urbant kvinnoliv Tre kvinnobakar i en barsoffa Bara tre kvinnobakar i ett taxibaksäte Tre bara kvinnobakar i en dubbelsäng Vaknar bakis – tar bara en Treo

Åtta små dagisfröknar ber: Sätt er snällt och ät nu! En finanshaj spekulerar så är de bara sju Sju små dagisfröknar gör dockteaterspex SE-banken kraschar så är de bara sex

Bokförlagssnackis

Sex små dagisfröknar hjälper barnen hem EU kräver rörlighet så är de bara fem

– Det är nåt Mankellimang med vår deckarutgivning! – Nesser man på!

Fem små dagisfröknar en trehjuling får styra Marknaden får hicka så är de bara fyra

Telegram från ung man i LA

Fyra små dagisfröknar orkar inte me’ Vi fick en ny regering så var de bara tre

I’m on a holiday with sun on a Harley-Davidson

Tre små dagisfröknar kramar barnen små Reinfeldt kliar flinten så är de bara två

Hollywoodfrutankar

Två små dagisfröknar torkar spyor igen Budgetproppen släpps så är det bara en

Anna Anka skvalpar i sin ankdamm borstar från sin ankdräkt lite ankdamm öppnar lilla näbben: ”Kvinnans lott är spisen, sexbehaga, inte klaga, pussa lilla grisen.”

En liten dagisfröken får nervsammanbrott Nu är jag nöjd, skrattar marknaden rått.

18 stolar Det var en gång en skolklass som skulle leka ”hela havet stormar”. Gymnastikfröken bad barnen ställa upp 18 stolar mitt på golvet i två rader med ryggarna mot varandra. Det blev nio på var sida räknade Sture ut. Eva-Lena och August fick gå och hämta bandspelaren och fröken la i den senaste cd:n med Amy Diamond. ”Nu ska ni gå runt stolarna i en ring och när musiken slutar ska ni så snabbt som möjligt sätta er på var sin stol”, förklarade fröken. ”Vad får den som vinner”, frågade Ludvig. ”Ingen vinner”, sa fröken. Musiken kom i gång. Barnen travade runt, förväntansfulla. Stopp! Barnen kastade sig mot stolarna. Efter bara några sekunder satt det ett barn på varje stol. Men tjocka Berta och lille Bo stod fortfarande upp och såg förvirrade och ledsna ut. ”Nu har ni förlorat”, sa fröken till dem. Lille Bo började då gråta medan tjocka Berta måttade en spark mot frökens smalben. Men fröken bara skrattade. Då sa Sture, som var bra på att räkna: ”Men det går ju inte – vi är ju 20 barn och det finns bara 18 stolar.” ”Prat”, sa fröken, ”visst går det. Det är bara det att Bo och Berta var för långsamma. Dom ansträngde sig inte tillräckligt. Vi får starta en stolsittarkurs för er båda.” Bo och Berta tränade allt vad de förmådde hela veckan inför nästa gymnastiklektion. ”Nu är det dags att leka igen”, sa fröken. ”Men idag tar vi Abba istället. Dom lyssnade fröken på när fröken var i er ålder.” Musiken kom igång. Barnen travade runt, ännu mer förväntansfulla. Skulle alla få en plats idag? Stopp! Men det gick ändå inte. Visserligen satt Bo och Berta på var sin stol, men nu var Eva-Lena och Majsan utan istället! ”Nu var det ni som förlorade”, sa fröken. ”Jag tror bestämt ni har såsat till er sen förra veckan.” Nu protesterade de flesta barnen: ”Men det går ju inte. Det fattas ju stolar. Det kommer ju inte att hjälpa hur mycket vi tränar. Det blir ändå två som blir utan.”

”Vi får ta hit två stolar till”, sa Sture som kunde räkna. ”Va? Är du kommunist eller...”, frågade fröken. Sture blev förbannad och gick hem till sin mamma som just hade förlorat sin A-kassa för att hon inte hade sökt tillräckligt många arbeten den senaste månaden.

KRONVITTNET DOMAREN: Mål nummer 491 A, Staten mot Gunnar Albert Jerker Olsson. (klubbslag) Var så god åklagaren! ÅKLAGAREN: Olsson har alltså ställts inför rätta för mord på sin före detta sambo Hedvig Ulrika Sluging. OLSSON: Det här är ju absurt. Jag har ju aldrig sett henne förut... ÅKL: Vad arbetar du med? OLS: Jag är arbetslös. Annars är jag byggnadssnickare. ÅKLAGAREN: Först vill jag fråga dig, Olsson: Var tillbringade du söndagskvällen den 17 september 1995? OLSSON: Det har jag ingen aning om. Antagligen var jag hemma och såg på TV. ÅKLAGAREN: Du minns inte om Hedvig Sluging också var hemma den kvällen? OLSSON: Jag har väl för fan ingen aning om var hon var... ÅKL: Så ni hade ett fritt förhållande... OLS: Vi hade inget djävla förhåll... DOM: (dunkar klubban i bordet) Jag vill uppmana den åtalade att använda ett vårdat språk! ÅKL: Olsson är rätt temperamentsfull – eller hur? Tappar lätt humöret? OLS: (argt) Absolut inte! ÅKL: Var det inte så den här kvällen att du var på dåligt humör för att du dagen innan var två nummer från en bonusvinst på tre miljoner på Bingo-lotto och nu på söndagskvällen fann att KDS blev utslagna i EU-valet med bara en tiondel. OLS: KDS! Jag skiter väl i KDS! Och vad fan har det med den här bruden att göra?

ÅKL: Det undrar vi också! Anser du att man har rätt att döda en människa av politiska skäl? OLS: Naturligtvis inte! ÅKL: Nå vilket var ditt motiv då? OLS: Men jag har ju inte dödat nån, säger jag ju (småskrattar desperat) DOM: (strängt) Det här är inget att skratta åt. Den åtalade måste visa respekt för rättsordningen! ÅKL: Känner Olsson igen den här kniven? OLS: Jag har haft en sån hemma som brödkniv. Men jag slängde den för en tid sedan och köpte en ny. ÅKL: Tack. Jag vill nu övergå till ett vittnesmål från en person som blev ögonvittne till mordet. DOM: (ropar) Kalla in Hedvig Ulrika Sluging! OLS: Men är det hon som... Då är hon ju inte... ÅKL: Stämmer det att ni är doktor i ekonomisk historia vid Handelshögskolan? DOKTOR SLUGING: Jag var! ÅKL: Naturligtvis. Vill ni berätta vad som verkligen hände söndagskvällen den 17 september 1995. DR SL: Ja, Abbe och jag... ÅKL: Förlåt – ”Abbe”? DR SL: Ja, Olsson alltså. Vi satt hemma hos oss och tittade på valvakan. Han hade säkert hällt i sig bortåt en sjuttifemma vodka, men själv dricker jag bara Ramlösa. Abbe hade gjort popcorn åt oss, men när han skulle hälla upp det brände han sig på kastrullen och det for popcorn över hela köket. Han stoppade ner handen i akvariet för att kyla ner den, men då ramlade beysningen ner i vattnet och gick sönder så det blev kortslutning och TV:n slocknade förstås. (spridda skratt i rättssalen) DOM: Tystnad! ÅKL: Fortsätt! DR SL: Då sa jag till honom att han kanske skulle söka jobb som hovmästare på Operabaren, men då blev han ursinnig och tog den där kniven och stack den rätt genom mitt vänstra bröst och rakt in i hjärtat. Jag hade inte en chans.

OLS: Men hon lever ju! Ni ser väl för fan att hon lever, hon sitter ju här! ÅKL: Ja här står alltså Olssons ord mot Doktor Slugings. Det är alltså en fråga om trovärdighet. OLS: Är ni just utsläppta från Lillhagen allihopa? Varför har jag ingen försvarsadvokat ens? DOM: Men snälla Olsson. Har du glömt bort att du stack ihjäl honom vid dom förberedande förhandlingarna!

Siv Gölin Länsmansgården

Utspridd Kroppen ligger utspridd över lakanet naken, varm och mjuk på kallblank linneväv Sällsam njutning stiger genom varje nerv in i varje tråd främlingsbron är öppen

trots vanan hon älskar det vackra det vackra värmer värmer hennes själ tänder hennes leenden och ögonglitter men kroppen fryser också i det vackra hon har prövat och hoppats hon bor i kroppen vill överleva måste överleva ullgarnet värmer kroppen men torterar huden hennes nerver sätts på prov själen flyr det svarta leenden och glitter även hon måste sticka tröjan men händerna rör sig inte inte än men det ska bli senare … men snart vintern väntar inte

Garnet Garnet ligger på bordet hon ser det garnet är en gåva en gåva till henne hon vet det direkt från spinnrocken spunnet med omsorg omsorg om henne hon känner det garnet är gråsvart naturligt och obehandlat luktar fårpäls hon känner lukten väl inte med välbehag och färgen är inte hennes svart … är en död färg hon älskar livet det riktiga livet orkar inte med det svarta inte på kläder också det finns så mycket svart i hennes hem i hennes by i hennes land hon är utsvulten på det vackra hon behöver det för att orka vintern kommer kall extra … extra kall hon har hört det kallt ute och kallt inne hon hatar att frysa

Sagorna Sagornas svarta sol knäböjer knappast ynklighet motverkas nystade nässlor invävda inombords nakna nyckelben

gnisslar gungan

Mörker

Sällsamma sagor kringlar och kryper ylar mot mörkrets mellanrum nagelfar nuet i isiga immor nedbefaller nåden genomgången grävd

Hon höll andan mellan tummen och pekfingret många var samlade ingen sa något men någon gick ut i ingenting och hon höll andan luften tjock av ångest kall och syrefattig mörkret kompakt

Sagorna samlas kring kanten ytterst ytan mellan liv och liv nära nåbarheten inom ingenting nära Nifelhem genom galaxer

Ingemar Hermansson Bergsjön

Puzzel

Gud hade tråkigt

Jorden är ett söndrat puzzel alla bitar långt isär puzzelbit till puzzelbit andas avstånd nekad närhet någonsin

Gud hade tråkigt. Guds spanande änglar kom med jämna mellanrum med samma rapport: ”Intet nytt under solen.” Inte konstigt om det kändes en aning uttjatat år efter år efter år. Nåväl, han fick ju i viss mån skylla sig själv. Så blir det ju, när man ska gapa över mycket och aldrig har förstått att det faktiskt kunde ligga något positivt i Jantelagen också. Att inte tro att man har alltför stor betydelse.

Jagets puzzel saknar bitar avgrundsmörker sipprar fram penetrerar helhetsbilden andas hålrum nollvisionen negligerad

Det där erbjudandet från radikala feminister om könsbyte, som han fått på senare tid, kunde han väl i alla fall anta, så att det blev någon omväxling i det hela? Det könsneutrala ”hen” borde ju passa honom, men var alltför nymodigt och dessutom lite trist för 34

hans smak. Men, inom parantes sagt, kanske var det bra att Gud var den store stränge eller tröstande fadern för många barn, pojkar i synnerhet, som hade frånvarande fäder? Konjunkturernas upp- och nedgångar var också en sak som påverkade hans humör. Fast omvänt i förhållande till människorna. Under högkonjunktur fick han ju mindre att göra, då folk ofta glömde bort honom. Då man tyckte att man kunde klara sig utan honom. Då bönerna om ett bättre liv och kanske en lottovinst inte duggade lika tätt som under lågkonjunkturer. Efter att ha kikat på en avhandling i religionspsykologi om upplevelsen av bönesvar, där man undersökt olika kategoriers erfarenheter av svar från Gud, försökte han att roa sig själv med att härma Robert de Niro i Taxidriver framför spegeln: ”Are you talking to me?” Kul då, för en del år sen, men nu?

Avskaffandet av det riktiga Helvetet, var kanske inte heller så bra? Åtminstone inte ifrån energisynpunkt. Riktiga styggingar och andra syndare innehöll ju så mycket energi att de kunde brinna i all evighet. Inget tal om energikris, så deras själar var verkligen guld värda och kunde då försörja himmelriket med driften nerifrån helvetet. Deppigheten hade på allvar börjat med postmodernismen, där allt tycktes vara beprövat, och den allt mer utvecklade naturvetenskapen, som steg för steg fråntog Gud makten. Vissa perioder var han helt skönhetsbesatt, och orkade bara sitta och titta i sitt kosmiska kalejdoskop dagarna i ända. Det blev ju alltid så fina mönster och färger, vad som än hände, och hur vi än tumlade runt i vårt allsköns elände.

Att folk försökte ta på sig rollen av att spela Gud var ju vanligt. Dessutom, det där med bönesvar; hur visste folk att det var Gud som svarade? Det kunde ju lika gärna vara Satan eller den så kallade slumpen, som kunde vara nog så jävlig. Han ville ju inte ta på sig ansvaret för något som han inte medverkat till. Så som vissa terrorgrupper gärna gjorde. För att någon annan redan hade gjort jobbet. Nä, han var vare sig lat eller saknade stolthet. Dock inte så mycket som för några tusen år sen, då han blev allmänt upprörd och hysterisk för minsta småsak. Hans ständigt sårade stolthet och ömma tår var mest till förfång för honom själv på sikt. Respekt mannen, var verkligen hans motto på den tiden. Fullständigt kolerisk och bindgalen. Tyvärr fanns inte blodtrycksmedicin och psykoterapi på den tiden. En sådan tyrannisk galning ville man ju inte ha att göra med i längden, om det fanns alternativ.

Sedan alla dessa smådjävlar av olika slag, som han använde sig av för att muntra upp sig med. Som ett slags motsvarigheter till jokrar eller hovnarrar som kungarna hade vid hoven förr. Ibland var de ju rätt kul och kunde till och med överraska honom, som hade sett allt, men lite glömsk hade han ju blivit. En del saker togs om och om igen, utan att han märkte det. De roade sig med att ibland klä ut sig till mycket goda underbara änglar och trodde att han skulle gå på det. Och visst var det väl en och annan galen sekt som uppstod, när de hade varit i farten, som den där Folkets Tempel med Jim Jones, som 1978 tog en ända med förskräckelse. Oftast lät han dem hållas. Inte bara beroende på trötthet, utan också på grund av sin narcissistiska fåfänga. Tänk att ägna honom så mycket uppmärksamhet, när man stred om vem han egentligen var, och hur man skulle blidka och hedra honom, trots att han var så svårbegripligt abstrakt.

Ett par tusen års umgänge med den mer milde Jesusgrabben, hade kanske ändå haft en viss terapeutisk effekt. Han var väl inte så dum alla gånger den där Jesus, även om han kanske var lite väl mesig ibland. Var det verkligen så bra att låta sig bli till martyr? Som en slags självuppoffrande curlingförälder för hela mänskligheten?

Originalitetsdjävulen var ofta mycket påfrestande och fånigt pretentiös. Ibland underskattade han Gud rejält, när han trodde att han kunde roas av något bara för att det var lite ovanligt. Lite nya sätt att ha ihjäl varandra på till exempel. Som atombomben! Den var väl helt i Guds smak i och för sig, så som han kände sig förr, på den gammaltestamentliga tiden. Men inte numera. Även den hade

mist sitt kittlande nyhetsvärde. Men det är klart, den där dalen som uppstod efter bomben i Hiroshima lär numera ge associationer till Edens lustgård, och det är ju inte fy skam. Och så de där lite töntiga men ofta härligt oskuldsfulla banalitets dito. De som lockar folk att ägna sig åt de gamla vanliga sju dödssynderna. De var ju enkla och anspråkslösa och passade en trött och deppig gammal gud. Trygghet kombinerat med lite spänning, jämförbart med deckare på TV. Men nu gick snart kontraktet ut med Djävulen, om att vara kvar på Jorden, som enligt den senaste profetian skulle gå under i slutet av det här året. Nu var det snart dags att dra och lämna över hela härligheten till Satan, som tyvärr hade missat en del av Guds lektioner i personlig utveckling och bara ägnat sig åt de gamla ytliga, tråkiga charmkurserna. Nu väntade en betydligt bättre boning någon annanstans. Där folk hade kommit lite längre i sin utveckling. Nu fick de klara sig själva här bäst de kunde med sina mördande tråkigheter. Alla möjliga varelser drog i honom och undrade hur han kunde gå på den lätte. Att komma till Jorden alltså. Det var ju bara meningen att det skulle vara en kort utflykt, men så kom de där och snärjde honom med makterbjudande över hela konkarongen. Och på den vägen var det. Resten är historia som man brukar säga. Moses, Jesus och… Muhammed … Ja, den där senare ja… Inget ont om honom för allt i världen, men något särskilt sinne för humor har ju hans adepter inte. Undrar om det hade gått bättre med en rondellkatt istället? Är du go i hela hövvet eller? Som någon fånig göteborgare sa till honom en gång, apropå den nya tidsandan och Guds sjunkande popularitet, som han sent insåg vidden av. Nu när man kunde kontrollera så mycket och med vetenskapens hjälp snart kanske kunde uppskjuta åldrandet och förlänga livet. Det smärtade honom lite, att till och med en göteborgare kunde se vad klockan var slagen för honom. Det gick hans ära för när. Men som tur var så hade han ju, förutom någon enstaka människa som ibland kom med smärtsamma sanningar, även alla sina retsamma kära smådjävlar, som hädade honom med sina hyss och gjorde att han

utvecklades och kunde guda på som vanligt trots den tilltagande ledan. All is fucked up, tyckte han egentligen om alltsammans. Det stora problemet var ju att man alltid missförstod honom. Han ville ju verkligen vara god. Det var bara det att det var svårt att få ihop allting. Om man såg det på kort eller lång sikt, var ju den eviga frågan. Och förresten så var väl kapitalets vägar ibland nästan lika outgrundliga som hans egna? Och så det där med utvecklingen i naturen. Om nu människan är Guds avbild, så är det ju som det är. Varför skulle Gud då vara märkvärdigare än människorna? Och då för miljoner år sedan, när det fanns dinosaurier, var väl Gud som en dinosaurie, om nu de var kronan på verket på den tiden? Och vad är det högsta på ett visst stadium? Det är ju heller ingen självklar sak. Kanske är det så att mänskligheten och övriga naturen utvecklas i växelverkan med Gud? Ja, frågorna var många och det roliga nu för tiden var att han å ena sidan blev allt mer ifrågasatt och å den andra kände sig som ett offer för bokstavstrogna uttolkare från gamla tiders synder, då han var hur galen som helst. Det var ju spännande. Så det kanske ändå inte var så dumt att vara Gud när allt kom omkring? Oroande var det dock med uppgiften från de där intighetstroende naturvetenskaparna, om termodynamikens andra huvudsats, som säger att all energi kommer att vara lika kall eller varm över hela universum, på slutet av allt. Den Riktiga slutgiltiga Domedagen alltså. Då allt döms till pissljummenhet. Som buddhisternas slutliga Nirvana för allt? Inga skillnader alls mellan gott och ont således heller. Ingen utveckling mera. Början och slutet på samma gång så att säga. ”Jag är med eder intill tidens ände”, som Jesus sa, då Gud också får vila. Men ändå. Och som man säger, ända mot ända kan ingenting hända och vare sig kung eller jag kan då blad mera vända, skrattade han lite galghumoristiskt för sig själv.

Men låt nu Gud själv få sista ordet: Att jag ändå, trots allt, har utvecklats i positiv riktning, får jag tacka, förutom mig själv så klart, också stora delar av mänskligheten. Ett särskilt stort tack till alla psykologer, filosofer och humorister. I synnerhet de sistnämnda. För som en del kvinnor säger i amerikanska filmer om sina mer eller mindre lyckade karlar: ”han fick mig att skratta”. Må vi därför alla skratta ihjäl oss på Domens dag. Min Domedag. Så har jag bestämt. I all evighet. Amen.

eller tre i veckan några veckor så når du resultat. Det är evidensbaserat. Ryssen kommer nog inte numera. Gula faran är här.

Gräv där du står! Sanning, sanning på väggen där… Varför det? Man måste veta när man ska spetsa till. Gräva, gräva… Och när man ska runda av. Gräva oss ner till Kina. Veta sina begränsningar och välja sina strider. Varför det? Bättre fly än illa fäkta. Är det bättre där? Mycket bättre med större bröst än högre röst. Nu? Då kineserna köper allt? Det blir ett mänskligare och mjukare Sverige på så vis. Det var väldigt bra där på sextio- och sjuttiotalet. Ibland tar det lång tid att få till ett avslut på fastighetsmarknaden. Eller? Det var det väl? Det kan vara livspusslens fel. Gräva och rota i det förflutna och sitt innersta väsen Det var fräckare att stava pussel med z. ska man inte behöva göra. Puzzel. Nu när det är KBT och DBT som gäller. Ser mer spännande ut. Ge mig en kvart om dagen I mitt livspussel ingår inte havsutsikt.

Dagen då alla går vilse

när jag tittar ut genom fönstret. Det drar ner värdet avsevärt och är inte på minsta sätt förbryllande.

Dagen då alla går vilse

Alla är hungriga på hav.

Då gator och torg

Sjön suger. Det är naturligare att suga på bröst än på flaska. Flarra, som man kanske fortfarande säger i Stockholm, där det är jävligt dyrt med bara en liten etta.

går hem till sig och lämnar oss alla i sticket Dagen då de giriga (munnarna) med de stora orden

Därför kan det vara bättre

kräver betalt

att gräva ner sig där man står om man nu tänker på att avrunda För att man aldrig riktigt lyckades spetsa till det,

genomsöker varje skrymsle och vrå och med sina kluvna tungor envist hävdar

när man ofta valde fel strider eller inte insåg sina begränsningar

att det kostar oss kostar oss allt

och avslutade i tid.

Att de underbara blå dunsterna

Det känns så jävla rätt

är av yppersta kvalitet

och är så sant som det är sagt,

att de ju har offrat allt

tänker jag.

Nästan

och bara har sina tomma käftar kvar Är det då för mycket begärt att de får sina beskärda delar så att de kan kommendera fram gator och torg igen (åt oss alla?)

Brittmarie Hero Majorna Summertime and the living is easy… Vågorna gör små plaskande ljud och måsarna ger upp sina skrin samtidigt som de dyker efter föda. ”Fish are jumpin’… And the cotton is high…” Ibland gör måsarna en störtdykning och försöker sno något ätbart direkt ur handen på den som skyltar för tydligt med sin medhavda fika. Det är en underbar sommarsoldag och ännu inga moln på min himmel. Jag njuter av den salta lukten från havet och den lena ljumma brisen som fläktar på huden så skönt. Men allt eftersom dagen går störs idyllen. Jag vill bada men det är kallt i vattnet. Jag har klivit ner med fötterna på det första trappsteget och det isar i alla tår och jag tar ytterligare ett steg ned ”One of these mornings You’re going to rise up singing…”.

Rysningarna går genom hela kroppen upp till hjärnan och tillbaka igen. Jag vill ändå kasta mig i. Nu ser jag också de många små röda brännmaneterna som flockat sig just kring min trappa och lömskt lurar därnere. Jag är emellertid beslutsam och kastar mig i vattnet. Hissnar av kylan och det får gå som det går. Tar några simtag bort från de små odjuren, ändå känner jag den brännande svedan på armarna. Fort upp igen. Det smärtar och svider. Jag springer bort till den lika kalla sötvattensduschen och försöker göra mig ren från de brännande trådarna. Fryser och huttrar och är snabbt tillbaka på plats på handduken under den brinnande solen. Där ligger jag och låter solen steka medan huden sticker och svider. Här är ändå perfekt. Jag djupandas och tar in dagen med öppna sinnen. Måsarnas skrin, smaken av saltet på läpparna, lukten av hav, synen av den blå himlen och det blågröna havet. Det blir så småningom för hett och jag måste in i duschen igen. På återvägen till handduken ser jag den vita segelbåten. Så elegant och smäckert den sakta går för fulla segel, smyckad så fint med flaggspel. I fören står det vackra brudparet och låter vinden smeka dem. Bruden är klädd i en vacker lång klänning lika vit som båten, i handen har hon en brudbukett av ängsblommor. Brudgummen bär svart och håller sin hand lätt på hennes axel. Någon spelar fiol och brudparet vänder sig emot varandra och utväxlar en kyss. Vilken sann bild av lyckan. “Grattis, grattis” ropar alla solbadare och ger paret en långsam applåd. Alla vill dela deras glädje denna nästan perfekta dag. Jag ser flaggorna, musiken, den blå himlen och det vackra brudparet när båten lägger till lite längre bort. Vad händer nu? Vad händer sedan? Självklart blir det bröllopsmiddag med dans. Kvällen och sommarnatten är lång och ljuvlig. Men utgången har en osäker och ömtålig prognos. Framtiden är oviss ”But till that morning... There’s a’nothing can harm you…” När brudparet lämnat båten är jag tillbaka på handduken. Nu fläktar den svaga brisen återigen så skönt och gör det lagom varmt. Jag låter solen fortsätta steka min kropp. Tiden går så fort. Det blir snart höst tänker jag och samtidigt som jag avundas bruden hennes glädje och framtidstro unnar jag henne den.

Bäst är att njuta av nuet. Att vara närvarande just i det innevarande ögonblicket är det som nu för tiden verkar vara det viktigaste av allt. Men vem tänkte då på det? Tankarna vandrar tillbaka i tiden. Jag har verkligen tröttnat på mindfullness. Vad det gäller tankar och minnen så spelar tiden ingen roll. Det går att fundera på dagens och morgondagens händelser men lika snabbt går det att tänka på det som hände för många år sedan. Vart tog min egen kärlekslycka vägen? Den som skulle bli men aldrig blev. Kärleken försvann någonstans i Europa och jag följde inte efter. Vi hittade båda en annan men glömde aldrig. Lyckan flöt bort i en vågrörelse, som själva skummet på vågen. Men känslan av lycka är ändå så närvarande. ”Then you’ll spread your wings… And you’ll take to the sky… But till that morning… There’s a’nothing can harm you … With daddy and mamma standing by… Summertime ande the living is easy…”

Blommor och krukor Krukor oregelbundna och overkliga helt osanna formar de sig av och an mörka och svarta Ljusar med möda upp sparar ut lite vitt tränger ihop grå och blå med stänk av grönt vänder de sig ifrån trängs och knuffas grå och kantiga blir de lika samma, samma sak Återigen trött på att se dem men i morgon målar jag andra krukor lite gladare mer optimistiska krukor som förmår omfamna varandra och stå lite nära och trängas

inte dessa enastående ensamma krukor som stilla står kvar där man ställt dem vinda och skeva men några är kärvänligt runda buktar och vänder sig emot små och tjocka bråkar de med varandra och vrider sig genast loss som ur ett famntag går till slut ut på egna små strövtåg lika bra det de är ändå mest ensamma en människa kan också vara en kruka men inte mina krukor de är stolta och med klara ställningtaganden står de lutade mot varandra i klara varma färger men ibland bleka svårt att veta vad som är lagom hos krukor och människor

Kristina Holm Guldheden En förälskelse Första gången jag kom ut på balkongen till min nya lägenhet såg jag dig, så nära och i rätt nivå. Det var en solig augustidag och du var så rasande stilig i all din prakt att det inte gick att undgå att inte bli förälskad i dig. Jag blev upprymd av tanken på vår kommande

närhet och att den skulle kunna bestå så länge min bostad skulle vara just här. Denna dag var du väldigt vacker, rörde dig stilla och graciöst. Nästan lite lojt i takt med den svaga bris som vinden framkallade. Du var så välklädd och ett ljud likt frasande siden uppstod när vinden tog ett litet kraftigare tag i din klädsel. Jag hörde att du hade besökare, men jag såg ingen av dem. Så märkligt det kändes när jag knappt två månader senare flyttade in i min lägenhet och återigen stod på balkongen och såg hur förändrad du var. Av din vackra klädedräkt fanns inte mycket kvar, den hade trasats sönder till oigenkännlighet, delar av den hängde här och där men i övrigt var den som bortblåst. Din ålder blev uppenbar, någon ungdom var du då definitivt inte men din inneboende skönhet med sin reslighet gjorde ändå att du var mycket vacker. Sedan tog det inte mer än en någon vecka så var du helt avklädd, så sårbar och ynklig du såg ut och inget hade du att skyla dig med. Jag blev berörd och frusen bara jag såg på dig. Höstvindarna slet i dig, du böjde dig så långt du kunde för att undkomma. Man hörde hur plågsamt du hade det, det knakade och gnydde i dig och jag var rädd att du skulle gå sönder. Efter några veckor lugnade vindarna ner sig och det blev stilla, andäktigt stilla innan den bistra kylan slog till med all sin kraft detta år. En morgon var du precis som allt annat klädd i ett tjockt lager vacker vit snö. Du var mycket vacker även i denna klädsel, men den var så förgänglig på just dig och var försvunnen redan nästa morgon. Din ömklighet var slående och man kunde tydligt se att du var riktigt gammal. För var dag som gick blev snödjupet på marken allt djupare och djupare och kvicksilvret på utomhustermometrarna sjönk stadigt ner mot nya köldrekord. Men nu började du åter få besök och nu kunde jag se alla dina besökare och det var minsann en salig samling av udda individer som satt inne hos dig. Du hade förstås ingenting att erbjuda dina besökare så här års och jag kände det som en plikt att bistå med föda till några av dem, framförallt åt de minsta. Så några månader framöver fanns deras överlevnad på min balkong. Det kändes nästan som att du och jag hade ett gemensamt ansvar

för dessa dina besökare i deras bistra och karga situation som de befann sig i och att många av dem kunde överleva tack vare ditt och mitt samarbete. De satt inne hos dig och pockade på min uppmärksamhet att matbordet var tomt och behövdes fyllas på och jag fyllde på så länge de behövde min hjälp. Belöningen fick vi alla när vintern var över och de minsta kunde överleva utan någon hjälp från oss utan försörjde sig själva. Istället satt de inne hos dig och nu kunde jag återigen inte se dem men hörde deras fantastiska sång. Min förälskelse står sig, är nu inne på sitt tredje år och du är just nu klädd i din allra vackraste dress.

Samtidstankar När vi ser att vävens trådar brister

tycks vi oförmögna att förstå

symbiosens regelverk sviktar

undergångens tanke

Såg du?

kittar sig fast

när vi ser krigen vi aldrig kan vinna * Dörrar stängs och vi är tysta

– Såg du? – Nej, vadå? – Men du såg väl? – Jag säger ju att jag inget såg! – Är du blind eller? – Jag måste väl inte vara blind för att jag inget såg. Jag såg bara inget. – Ja, ja, det kan du försöka inbilla någon annan, men inte mig. Jag vet att du såg, men du ville inte se det du såg! Har jag inte rätt, eller? – Kanske, men jag har fortfarande inte sett något. Förstår du? – Okej, jag förstår. Då såg heller inte jag något. – Bra, det blir bäst så.

i cirklar irrar vi ständigt runt

Cecilia Hultberg Hörby

kan se oss själva

Den sista avrättningen

i de andra

Inte hade väl unga fröken Hellsten kunnat ana att döden var henne hack i häl. Denna råkalla januarimorgon när fuktiga dimmor letade sig fram längs Stockholms gator. Vinden var vass och kall. Enstaka bilar rullade fram, samsades med hästkärror på väg att leverera varor till butiker som snart skulle öppna. Det började bli liv och rörelse i stan.

men blundar för säkerhets skull

Ungefär samtidigt lämnade en magerlagd man sitt rum på hotell Temperance en bit därifrån. Smått irriterad över att bara ha fått i sig

en kopp kaffe till frukost blängde han på portieren, som lovat honom att bli serverad ”om en liten stund”. En ”stund” var förstås synnerligen godtycklig, liksom i det här sammanhanget ”liten”. Där gick deras meningar brett isär och han hade inte tid att vänta. Med bestämda och målmedvetna steg gick han ut genom entrén för att uträtta det han föresatt sig. Noga planerat och väl genomtänkt. Han stannade till för en sekund på trottoaren, såg sig omkring, först till vänster, sedan till höger. Utan att tveka fortsatte han så gatan ner. Magen kurrade, men kaffesmaken fyllde ännu hans gom. Äta fick han göra sedan. Ingenting fick gå fel. Ingenting fick hindra honom. Väskan han bar i högerhanden vägde lätt. Den var tom. Än så länge. Victoria Hellsten svepte kappan tätare omkring sig och skyndade på stegen på väg mot sitt arbete på växlingskontoret. Kjolen frasade kring hennes ben. Kängorna klämde en aning över ena lilltån, men hon skulle snart vara framme och då kunde hon lätta på snörningen. Nycklarna till ytterdörren och kassaskåpet låg i kappans högerficka, slog med ansvarsfulla dunsar mot hennes lår för varje steg hon tog. De var i tryggt förvar. Ett leende lekte på hennes läppar; tankarna var hos den unge mannen som uppvaktat henne på nyårskalaset. Känslan de väckte var angenäm och hon såg fram emot när de skulle ses igen. För så var det bestämt. Hon plockade fram minnet av hans mjuka läppar som artigt kysst hennes hand till avsked. Hon nästan rodnade för sig själv när hon tänkte vidare, att de där läpparna någon gång skulle möta hennes egna. I en riktig kyss. Hovar hördes klappra på kullerstenarna, ljudet ekade mellan husen. Hon höjde blicken och nickade igenkännande åt kusken, som lät hästen lunka på i sin egen takt med den tunga lasten efter sig. Flaskorna på flaket skramlade. Hästen frustade till, lyfte en knapp decimeter på svansen och lämnade efter sig en rykande varm hög mitt i gatan. Victoria var nästan framme nu. Hon hade bara någon timme kvar att leva.

Den magerlagde mannen var endast några kvarter bort. Ideligen såg han sig omkring. Han var tvungen att sakta ner stegen; den raska takten hade fått honom att dra in den kalla luften långt ner i lungorna. En hostretning lossade ett illasmakande sekret som han med ett ljudligt ”tvi vale” spottade ut i rännstenen innan han fortsatte vidare mot sitt mål. Det var inte långt kvar. Nervositetens fladdrande vingar fick honom att stanna till och stirra in i ett skyltfönster utan att se. Kände att han behövde stärka sig. En klunk bara. En liten klunk för att ge kroppen den där sista skjutsen som behövdes. Han hade föresatt sig att vänta till efteråt, men nu i kylan och den förbannade hostan . . . en liten klunk, det var precis vad han behövde. Nästan av sig självt gled handen in innanför rocken och drog fram flaskan. Några sekunder, skruvade av korken och lät de välsignade dropparna ge honom mod och kraft att fortsätta. Den gröna emaljskylten blänkte över dörren till växlingskontoret. Victoria Hellsten satte nyckeln i låset och sköt upp dörren. Noterade i förbigående att gångjärnen behövde smörjas. Huttrade till, först och främst skulle hon sätta fyr i kaminen. Hon hängde av sig hatten och kappan i det innersta rummet, behöll sjalen på. Snart sprakade elden och spred en behaglig värme. Victoria öppnade kassaskåpet, tog fram kassaböckerna och gjorde sig redo att möta dagens första kund. Det plingade till i den lilla klockan och gångjärnen gnisslade när ytterdörren öppnades. Victoria vände sig om. Hon hann inte reagera. Slaget träffade henne i huvudet med sådan kraft att hon inte ens hörde det krasande ljudet. Allting svartnade för hennes blick medan blodet stänkte rött. Den magerlagde mannen andades häftigt. Hjärtat slog hårt i hans bröst medan han stirrade på den unga kvinnans kropp. Hon rörde sig inte. Undslapp sig inte ett ljud. Helt livlös låg hon där; hennes huvud vilade i en pöl av blod som långsamt blev större och större. Han släppte tillhygget ifrån sig, fick luta sig mot disken för att stå emot hostattacken, som retade hans lungor. En snabb blick ut mot

gatan, så tog han ett stort kliv över kroppen, såg belåtet att dörren till kassaskåpet stod öppen. Snabbt rafsade han ner pengar och värdepapper i sin väska, märkte inte att högerhanden var blodig och lämnade spår. Mynt ramlade ner på golvet, klirrade, rullade iväg. Småpengar, han lät dem ligga. Så tog han ett raskt kliv tillbaka, undvek att titta på kvinnan, tog upp besmanet igen, torkade hjälpligt av blodet med insidan av rockärmen och försvann sedan halvspringande därifrån. Han orkade inte springa så långt. Märkte att folk tittade på honom. Det gick inte an. Den kalla luften värkte i bröstkorgen, lockade fram ännu en hostattack. Han vek in i närmsta gränd, saktade ner stegen och försökte se oberörd ut. Han gick den förutbestämda vägen till höger, tittade inte på människorna han mötte, tog vänster och sedan höger igen. Kom fram till torget där handeln redan var igång. Diskret lade han ifrån sig besmanet vid ett av stånden och gick lugnt vidare. Kommersen höll på för fullt. Han hörde folk som prutade och hade synpunkter på varorna. Nyfångad fisk fick en och annan mås att slå sig ner på behörigt avstånd och hoppas på tilldelning. Katter strök omkring, lockade av dofterna. En hund sjasades bort och gläfste till. Försäljarna ropade ut sina varor, lockade kunderna till sig. Han tvingade sig själv att gå långsamt, smälta in i folklivet och vardagen. Hjärtat slog åter i normal takt. Han kostade på sig ett leende mot dem han mötte. Magen gjorde sig påmind om den uteblivna frukosten när stekos kom smygande från ett av husen och drog honom in till ett öppet matställe. Han hade gjort sig förtjänt av ett ordentligt mål mat nu. Han slog sig ner vid ett av fönsterborden, beställde två stekta ägg och några feta fläskskivor. Avslutade det hela med svart, hett kaffe. Han lät sig väl smaka och hann få upp värmen i kroppen rejält, innan han gav sig ut i den råkalla kylan igen.

beteende. Borde han begärt betalning i förskott? tänkte han som hastigast. Bäst att hålla uppsikt. Mannen ägnade inte portieren en blick, skyndade upp på sitt rum och sjönk ner på sängen. Han tog fram flaskan ur innerfickan och tog två stora klunkar som fyllde hela hans inre med välbehag. Brännvinet rann efterlängtat lent och hett ner längs strupen. Skänkte värme och lugn. Det hade gått bra det här. Precis som planerat. Nästan i alla fall. Hade väl inte menat att slå så hårt, men han kunde inte riskera att hon började skrika och föra väsen. Man visste aldrig med fruntimmer. Det var hur som helst inget att göra åt det nu. Han tog upp väskan bredvid sig, öppnade den och tittade belåtet på innehållet. Det var en icke oansenlig summa pengar han fått med sig. Han tog upp en bunta och bläddrade, drog in lukten av sedlarna. Hostade till. Obligationer och andra värdepapper fanns det också. Synd bara på blodfläckarna, men de skulle nog gå att tvätta bort. Ännu en hostattack dränkte knackningen på dörren. Överrumplad av att städerskan plötsligt stod på tröskeln, slängde han hastigt ner sitt byte i väskan. Hans uppspärrade, vilda ögon fick städerskan att hejda sig och långsamt backa ut genom dörren igen. Hon mumlade något om att komma tillbaka senare och skyndade ner till receptionen för att beklaga sig över obehagliga typer. I ett svep tömde han det sista ur flaskan och lutade sig sedan mot kuddarna på sängen. Han kände sig förvånansvärt lugn. Att stjäla och slå var inget som bekom honom längre. Tidigare hade det mest rört sig om småsummor och lindriga blessyrer, inte som nu, ett rejält byte. Han kände sig nöjd. Mer än nöjd. Den unga kvinnan skänkte han inte en tanke.

Klockan var 11.30 då han var tillbaka på hotellet. Portier Richard Larsson tittade upp från receptionsdisken när dörren öppnades och noterade åter igen den magre mannens sjaviga stil och avoga

Han vaknade till av en hostretning, hade visst slumrat till. Han måste härifrån nu. Raskt rättade han till kläderna, drog med fingrarna genom håret, tog på sig ytterrocken, tog väskan i ett

stadigt tag och gick ner till receptionen. Han blev stående en stund nedanför trappan. Lyssnade. Det surrade av röster. Något förfärligt hade hänt. En ung kvinna. Överfallen och rånad. Tänka sig. På sin arbetsplats. Mördad. Det var då alldeles förskräckligt. Unga människan. Stan vimlade av poliser. Han började svettas. Kunde inte kontrollera den nervositet som fick honom att flacka med blicken, leta efter flyktväg och gömma sig. Om polisen fick syn på honom, skulle han med säkerhet inte undgå granskning, kanske rentav bli utsatt för kroppsvisitering. Nu var goda råd dyra. Ett snabbt beslut. Han betalade vad han var skyldig för rummet. Bad att få lämna in väskan till förvaring. Tänkte hämta den imorgon. Instämde med en huvudskakning i det förfärliga som hänt och skyndade därifrån. Portieren tittade långt efter mannen som lämnade hotellet med kragen uppfälld, huvudet sänkt och blicken i marken. Dagens stora samtalsämne. Städerskans ord. Och det var alldeles bestämt något besynnerligt med mannen. Portier Richard Larsson tvekade bara bråkdelen av en sekund innan han lyfte telefonluren och bad att få bli kopplad till polisen. Snart stegade två konstaplar in på hotell Temperance och lyssnade noga på portierens och städerskans iakttagelser. Antecknade allt som sades. Väskan som lämnats kvar bars in på kontoret och öppnades. Portieren och de två poliserna drog samtidigt efter andan när de såg innehållet. Snabbt konstaterade man att här var bytet efter rånet. Blodfläckarna konfirmerade ytterligare att man hade rätt. Mördaren hade varit här. Och man visste vem han var. Nu satte en febril verksamhet igång.

var klara med sin undersökning där. Hon hade ett jobb att sköta, det måste hon förstå. Alfred Ander var välkänd hos polisen sedan tidigare och man trodde sig veta var man kunde hitta honom. Alfred återfanns däremot inte i sin bostad, ej heller på ett par andra adresser där han kunde tänkas vistas. Han höll sig undan. Det talade också för att han var den skyldige, resonerade man. Men var skulle han bäst kunna gömma sig? Efter visst detektivarbete anade man att han tagit sin tillflykt till Vaxholm där hans far hade en stuga. Man beslöt sig för att invänta mörkrets inbrott och ta honom med överraskning mitt i natten. Han fick inte slippa undan. Efter noggrann genomgång av hur ingripandet skulle ske, gick ett flertal poliser sent på kvällen ombord på en båt med destination Karlsudd i närheten av Vaxholm. Gärningsmannen måste anses som farlig. Han hade mördat och var med säkerhet beredd att göra det igen. Den isande kylan bet dem hårt i kinderna. Båten plöjde fram genom det svarta vattnet, himlen lika svart, månen och stjärnorna dolda av moln. Luften var kall och fuktig, letade sig in under kragar och huvudbonader. Man skakade av köld, näsorna rann. Men en inre glöd, tänd av det viktiga uppdraget, fick dem ändå att hålla värmen. En blinkande ljuskälla föröver kom närmare och närmare. I skydd av mörkret gjorde man sig redo. Ett allvarligt brott hade begåtts. Allmänheten förväntade sig ett snabbt gripande av den skyldige. Lågmälda röster brann av iver och beslutsamhet.

Städerskan fick sätta sig ner och ta långa djupa andetag när hon förstod att hon stått öga mot öga med förövaren. Vad kunde ha hänt om hon gått in i rummet, propsat på att få städa just där, just då. Tårarna började rinna och portieren klappade henne tafatt på axeln, men hon fick vara beredd på att städa rummet när poliserna

Klockan var strax före midnatt. Alfred Ander snarkade högt i en orolig slummer. Den lilla stugan kunde inte hålla kölden ute. Inte heller alla bekymmer som tyngde honom. Skulderna malde sin ständiga smärta i magen. Tankarna tillät inte den goda sömnen att infinna sig, trängde sig in i hans medvetande som en ständig påminnelse om alla fordringsägare som jagade honom. Madrassen kändes knölig, luktade unket och gjorde drömmarna obekväma.

Hustrun låg med ryggen mot hans under dubbla filtar. Värmen som brännvinet gett honom strax innan han gått till sängs, hade slutat verka. Det kliade på kroppen. Mitt i en ljudlig snarkning hände det. Utan minsta förvarning for dörren upp med ett brak och flera mörkklädda manspersoner stormade in i stugan. Alfred hann inte sätta sig upp förrän han övermannades, fick händerna bakbundna och bryskt fördes iväg ut i natten, mörkret och kylan för vidare transport till häktet. Hustrun gnällde och kved över den omilda behandling hon utsattes för, men lät sig utan större motstånd föras ombord på båten. Hon hade inget att sätta emot. Och hon hade inget att dölja. Båda två skulle in till förhör. ”Vad har han nu hittat på?” klagade hon. Alfred protesterade högljutt. Han hade inte gjort något. Storma in på det här viset, väcka en oskyldig människa mitt i natten. Vad var det för fasoner. Vad de än anklagade honom för så var han oskyldig. Poliserna tog ingen notis om Alfreds haranger av ord. De hade sin åsikt klar. Mördaren var gripen. Hustrun släpptes efter första förhöret medan Alfred Ander blev satt i häkte. Alfred nekade ihärdigt till anklagelserna trots att man presenterade bevisen för honom ett efter ett. Prästbetyget och fotografiet, som funnits bland stöldgodset var ju hans. Inte sant? Han hade motiv. Inte sant? Han var straffad förut. Inte sant? Och hade han inte nyligen införskaffat ett besman. Var fanns det nu? Hustrun hade dessutom intygat att han kunde bli våldsam och inte drog sig för att bruka våld mot en kvinna. Hade han något att invända mot den uppgiften? ”Någon vill sätta dit mig” upprepade Alfred Ander inför varje ny bevisning som lades fram. ”Jag är oskyldig.”

den så brutalt dödade Victoria Hellsten. Det skulle väl få honom att erkänna ändå. Alfred ryckte på axlarna, visst kunde han väl titta på liket om de nu ville det. Kala väggar. En ensam lampas sken. Där låg hon blekt vaxgul och stel med ett krossår i skallen. Tungan skymtade nästan svart innanför de lätt särade, blåaktiga läpparna. Under det vita lakanet anades kroppens konturer. En obestämbar, lite sötaktig lukt genomsyrade rummet. Han tittade pliktskyldigast på henne och ryckte på axlar igen. Han hade ingenting att säga. Alfred fördes tillbaka till häktet. Bevisen mot honom ansågs övertygande och Alfred ställdes inför rätta. Men Alfred nekade. Han tänkte inte erkänna något som han inte var skyldig till. Däremot kunde han namnge flera stycken som han hade ouppklarade affärer med och som hade goda skäl att få honom att framstå som skyldig. Vittnesuppgifter talade däremot inte till hans fördel. Alfred Ander ansågs inte trovärdig. Mot sitt nekande dömdes han till döden. Alfred tog emot domen med ett förvånansvärt lugn. Men erkände gjorde han inte.

Efter ett par dagars idogt nekande till anklagelserna förde man honom till bårhuset för att konfrontera honom med kroppen av

I sin cell på Långholmen hade han trots inrutade dagar, tid att fundera över sitt öde. Och fundera över var hustrun höll hus. Varför besökte hon honom inte? Efter allt de gått igenom tillsammans. Hårt arbete, företagsamhet som visserligen inte gått så bra, men kunde hon klandra honom för det? Hon hade väl sin del i allt som hänt. Det var ju ändå de två. Skulle hon överge honom nu? Han rannsakade sig själv, äktenskapet. Visst, han hade kanske varit lite hårdhänt mot henne någon gång emellanåt, men var det inte en mans sak att vara herre i sitt hus. Det måste hon väl tåla. Som äkta makar skulle de stå vid varandras sida, i nöd och lust. Minnen av festerna kom för honom, de glada stunderna,

champagnen som flödat. Då hade hon inte varit nödbedd. Var fanns hon nu? Blickande ut genom det gallerförsedda fönstret, började tankar ta form. Det måste finnas en väg bort härifrån. Han beslöt sig för att skriva till kungs. Kungen tillskrevs i högtidliga ordalag där Alfred bedyrade sin oskuld och begärde att domen skulle upphävas. Dagarna gick därefter i spänd förväntan. Alfred Ander gjorde sitt bästa för att uppföra sig väl och vara till lags. Han städade sin cell, deltog i gudstjänsterna, gjorde vad man ålade honom utan knot. Han tänkte minsann visa att han inte var den buse de ville ha honom till. Så kom beskedet. Kung Gustav V hade avslagit hans anhållan. Datum och klockslag för domens verkställande var bestämd. Alfred Ander visade inte med en min vad han kände. Skarprättare Dahlman hade med intresse följt ärendet och förstod att snart var det dags. Det var länge sedan sist. Nästan högtidligt tog han emot uppdraget. Fem gånger tidigare hade han agerat bödel. Då med hjälp av handbila. Den här gången skulle det ske medelst giljotin. Inköpt från Frankrike. Dahlman var inte så lite stolt över att vara den som skulle inviga detta redskap. Han sträckte på sig och synade nogsamt den monterade apparaten. Fallbilan var blänkande och vass. Försiktigt lät han fingret glida längs eggen. Han provdrog i snöret, som fick bilan att falla ner med en smäll. Ett enda slag skulle räcka. Dahlman nickade för sig själv. Tidigare hade han fått hugga ett par gånger för att lyckas skilja huvudet från kroppen. Den här gången skulle det gå snabbt och smidigt. Han lät blicken glida upp längs den höga anordningen, lät det ansvarsfulla uppdraget fylla hans bröst med tillfredsställelse.

I dagstidningen stod nu att läsa om den stundande avrättningen. Vid köksbordet satt en magerlagd man med fötterna bekvämt upplagda på stolen intill. Han läste högt medan han serverades kaffe. Så tog han fram flaskan från sin plats under bordet och hällde en skvätt i koppen. Matoset från frukosten dröjde ännu kvar och han noterade att det den senaste tiden blivit allt mer hemtrevligt i hans kök. Han tittade upp på kvinnan, som redan gjort sig hemmastadd i hans enkla boning. Hon var ett rejält fruntimmer. Och laga mat, det kunde hon. Utan att kommentera notisen han just läst upp, smög hon sig intill honom. Hon såg sig redan som änka. Men hon sörjde inte. Livet kunde bara bli bättre nu. Han var en bra karl. Han hade ett fast arbete, bostad och kunde betala hyran punktligt. Inte var han den typen som skulle bära hand på henne heller. Hon var fast besluten att en dag kunna skaffa sig ett arbete igen. Det enda som hindrade henne just nu var hennes skamfilade rykte. Men det skulle bli ändring på det. Hon strök honom över den skrovliga kinden, smekte bort några smulor ur hans mustasch och föreslog liksom i förbigående att han väl kunde raka bort den där. Han lade sin hand över hennes runda bakdel med en viss äganderätt och lät den stanna där. Tyckte att mustaschen gav honom en viss pondus. På morgonen den 23:e november stod giljotinen klar att användas på Långholmens stenlagda innergård. Skarprättare Dahlman, hans tre söner, fängelsechefen och ytterligare ett antal ståndsmässiga personer stod samlade för att övervara avrättningen. Prick klockan 08.00 öppnades porten och Alfred Ander, med bakbundna händer, fördes ut. Det hade precis börjat ljusna. En ensam fågel passerade obemärkt högt uppe i skyn. Allas ögon riktades mot Alfred, som lugnt lät blicken svepa över dem, bugade sig lätt och sa: ”God morgon, mina herrar”. Man lyfte på sina huvudbonader till svar, men ingen sa något.

Ett ensamt löv gled på en vindil över gården. Lukten av våt sand och fuktiga stenar svepte förbi och försvann. Nu harklade sig notarien och tog ett steg framåt. Han vecklade upp ett dokument, höll det framför sig och läste högt och tydlig upp domen. När han tystnat bad Alfred att få säga några ord, men ingen var intresserad av att låta honom komma till tals. Det som behövde sägas var redan sagt. Istället fördes han under tystnad fram till giljotinen. Alfred brydde sig inte om att protestera. Han erbjöds en ögonbindel, men skakade bara på huvudet. Magen värkte. Kylan trängde igenom kläderna. Han skälvde till. Med hjälp av biträdena lade han sig tillrätta på brädan som var hård mot hans magra kropp. Kragen viktes ner. Han blundade. Biträdena tog ett steg tillbaka. Man skruvade på sig, påverkade av stundens allvar. Skarprättare Dahlman intog sin position. Han fattade högtidligt snöret. Så drog han. Bilan föll. Med en dov duns föll Alfred Anders huvud ner i där för avsett kar. Under några sekunder var det alldeles tyst, sedan vände Dahlman på klacken och sa: ”Rättvisa är skipad, nu äter vi frukost.”

Bitte Nohrin Jernberg Orsa Dra åt helveteteorin Hon dängde igen dörren så det ekade genom byn. Med högburet huvud stampade hon nedför trappen. Sista trappsteget bågnade som vanligt och hon snubblade till. Argsint mutter följde. Ögonen drogs ihop till tunna springor. Hon tyckte hennes blickar borde sätta eld på buskarna vid vägkanten, när hon tog ut stegen och skyndade ner till korsningen. Ingen människa ska sätta sig på mig på det här viset, tänkte hon. De kan dra åt helvete allihop. Hon visste att hon reagerat alltför stort. Visste också verkligen innerst inne att det hade andra orsaker än den orättvisa behandlingen. Men allting tornade upp sig. Från alla håll och kanter kom påhoppen nu. Vad hade hon gjort annat än sitt allra bästa? Och vad var hennes lön för mödan? Nej, de kan dra åt helvete allihop. Hon ska sluta. Det ska bestämmas nu, helt klart. Aldrig mer ta hand om situationer och reda ut dem. Aldrig mer ställa upp på småjobben som hela tiden poppade upp, oundvikliga och lockande. För nog visste alla var de hade henne vid det här laget. Små vinkar om hjälp, lite större erbjudande som kunde ge hennes renommé en skjuts i rätt riktning och så kom förstås en vädjan om hjälp i nödsituationen. Hon var såld varje gång. Hon stack ut hakan och tog itu med jobbet. Fick flyt på det och fick det att lyfta. Visst var hon bra på att entusiasmera. Det fanns saker hon brann för och det kände alla till. Hon utnyttjades från alla håll, det var hela sanningen. Ibland sa hon ifrån och fick ovett

för det. Har man förmåga att organisera och utveckla och få andra människor med sig på vägen, då har man inte rätt att säga ifrån. Visst var det orättvist, men det fanns ju ingen annan de kunde be om hjälp just nu. Hon gav sig oftast, alltid. För hon var ju intresserad och engagerad och hon visste ju hur jobbet skulle göras. Det blev ju för det mesta bra resultat, och alla var nöjda. Hon kände ansvar. Hon ville åtminstone få ett erkännande den här gången. Hon ville ha pluspoängen för alla de långa timmarna. Men varför trodde de aldrig att hennes tid var värd något? I många år nu hade hon samlat sina prickar i himlen. De som hon fått i stället för ersättning och noteringar i meritlistan. De fyllde hennes himlavalv som vintergatan fyller himlen. Hon var så trött på prickarna i himlen. Om hon blev tillräckligt ursinnig kanske hon hittade en lösning. Kanske hon kom på hur hon skulle lägga sina ord så alla förstod. Om hon blev arg nog för att säga NEJ. Hon hade ju gjort det förut. Det gick ju vägen då även om de blev stötta i kanten. Men sedan kom de ju krypande och sockrande efteråt. Tänk att de lyckades slå i henne att hon var oumbärlig för dem. Ofattbart, och bara för att de verkligen behövde hennes hjälp. Bara för att hon kände ansvaret väga på axlarna. Så var det igång igen. De kan dra åt helvete allihop! Den här gången skulle hon utveckla en teori och hålla sig till den, en egen dra åt helveteteori. Hon skulle sluta iskallt och definitivt. Där var det igen. Med fruktansvärd klarsyn insåg hon nu att dra åt helveteteorin skulle leda till just det – att bara gå, lägga ner, säga ifrån sig. Tydligen var det precis det hon ville uppnå. Hennes undermedvetna hade lett henne hit. Det var bara att sluta. Hitta på något annat var inga som helst problem. Projekten stod i kö i bakhuvudet på henne. Saker som skjutits upp i flera år, som hon verkligen ville arbeta med. Allt det som hon så gärna ville få tid för.

huvudet fyllt av ilskna tankar. Såg de kanske hur det mulnade runt pannan och hur de mörka molnen samlades över henne? Om de hört hennes tankar idag hade de sprungit in i sina hus och låst dörren, tänkte hon, och kände hur långt in ett vanligt vardagligt leende satt. NEJ, hon måste koncentrera sig på detta nu. Än hade hon kraft att uppbåda ursinnet och förtrytelsen. Än hade hon tankebanor som skulle följas genom konsekvenserna av det stora beslutet hon var på väg att ta. För det skulle hon väl? Konsekvenser är ett obehagligt elände som måste tragglas igenom först som sist. Nu fick hon huvudvärk. Tanken hade nämligen dykt upp. Den välkända vanligtvis tänkta tanken som hon just idag ville bannlysa. Men inte gick det, för här var den nu igen. Arbetet kunde ju bara inte läggas ner. Det vägrade hon gå med på. Och om hon nu så gärna ville ha verksamheten kvar i framtiden, så måste hon ju göra sitt jobb, eller? Fanns det ingen annan? Men hon visste att där inte fanns en enda en som skulle ta vid. Inte nu och inte i någon snar framtid heller. Så vad måste hon då göra? Hon hade stannat. Helt stilla stod hon där och stirrade in i buskarna på grannens tomt. Någon klippte gräsmattan och surret var lugnande på något sätt. Fridfullheten hade tydligen brett ut sig över byn medan hon bolmande av inre ursinne stampat runt i vägdammet. Hon var nästan hemma på gården igen.

Vid det här laget hade hennes fötter travat på en bra bit runt byn. Hon hälsade nickande på en och annan granne men de kunde inte hejda henne för en pratstund idag. Hon gick för fort och med

Hur var det nu med teorin, dra åt helveteteorin? Den höll i sig länge den här gången och det kändes som ett svar kunde vara på väg. Säga ifrån, att säga ifrån utan att använda svepskäl. Det var säkert nyckeln. NEJ var ett ord som hon sällan använde. NEJ. Hon smakade på ordet och det växte i hennes mun. Det stora ansvaret för arbetet, för hela verksamheten – det var ju ändå inte enbart hennes. Hon måste försöka lyfta det från axlarna och räta på ryggen hur tungt det än var. Hon måste få tillbaka känslan av teamwork, för där fanns ju fler med samma intresse. Fler som borde kunna ta sig tid, suga i, organisera, ha överblick.

Hon var inte ensam om verksamheten. Där fanns andra. Dra åt helveteteorin hade fungerat, tänkte hon med förvåning. I ren ilska hade tankarna bränt hål på feghet och svepskäl och kvar fanns nu bara detta förhärdade sotiga NEJ. Nöjd gick hon uppför trappan och in. Hon log och välbefinnandet pirrade till i maggropen. Vid datorn började hon skriva. Ju mer hon skrev ju bättre mådde hon. Ett beslut var fattat. Nej och bara nej, utan onödiga förklaringar och utan skyldighet. Det finns en trygghet i att man inte är ensam, och världen skulle inte gå under om hon bara sa NEJ.

Kolaren och katterna KolarPer hade hört alla historier om Råndan. Det var ingenting som han funderade närmare på. Själv hade han nämligen aldrig varit utsatt för eller ens sett skymten av något skrymt. Ändå hade han ju hållit på i flera år och kolat milor uppe i storskogen. Alltså var det bara dumheter det där med Råndan, tyckte han. Amsagor för vidskepliga gubbar och lättrörda fruntimmer. Det var allt. Han hade då aldrig sett något! Nu var den populäraste berättelsen den om Råndan som ville ha tobak. Granngubben brukade prata mycket om det där och hur vanligt det var att sådant skrymt hjälpte till vid milan. OM man bara var tillräckligt tillmötesgående. Hon kunde till och med vakta åt kolaren så att milan inte brann upp. KolarPer höll sig för god för sådana sagor. Han skrattade bara. – Ja jag röker ju ingen tobak, så det kanske är därför jag aldrig sett henne hos mig? Granngubben snörpte på munnen och blängde till, men sa ingenting. – Råndor och tomtkarlar, det är inget som jag har lust att bekanta mig med i alla fall, sade KolarPer och stampade runt på golvet med stora kliv.

– Du ska inte vara så säker, du Per. Rätt var det är så knackar det på dörren i kojan ska du se. Då gäller det att veta hur man ska bete sig. Granngubben smackade och klapprade med löständerna. – Äh, sådana där historier är bara för gamla gubbar, fräste KolarPer och klampade vresigt ut genom dörren. Den slog igen efter honom så fönsterrutorna skallrade. Granngubben rörde sig inte. Han vände sig inte ens om, bara smålog och nickade stilla för sig själv. Snart nog blev det tid att ge sig av igen och bygga en ny mila. KolarPer gjorde sig i ordning. Han var van och det tog bara en dag att packa ihop allt han behövde. Så gav han sig av. Han gick till fots sista biten och det var en lång vandring – och ensam. Visst funderade han lite över Granngubbens historier men det var ingenting allvarligt. Vid tanken på att en vacker kulla skulle besöka honom i hans lilla skogskoja så skrattade han högt och ruskade på huvudet åt tokerierna. Det fanns väl inget fruntimmer i världen som frivilligt skulle ge sig upp i kolarskogen! Inte ens om de nu vore Råndor allihop! KolarPer kom fram som han skulle. Han gjorde i ordning milan som han skulle och så kunde han då tända den. Nu var det bara att vakta både dag och natt. Kojan låg nära och han sov lätt. Minsta ljud – och han vaknade. Åtminstone intalade han sig själv att det var så. Han vaktade noga på sin mila. En kväll satt han i kojan framför elden och höll just på att äta lite kvällsgröt. Då knackade det på dörren. Kolaren ryckte till och stirrade men sa ingenting. Nu öppnades dörren en aning och en katt klev in i kojan. – Men Missen, var kommer du ifrån då? Sa KolarPer vänligt och kikade mot dörren. Har du någon med dig? – Mjau, sa katten bara och strök sig mot hans ena fot. KolarPer böjde sig ner och klappade katten och småpratade snällt. Då klev ännu en katt in genom dörren. – Nä men, har du en vän med, Missen? Ja kom fram ni och värm er lite här vid brasan.

KolarPer småpratade vänligt med de båda katterna och gav dem lite mjölk. Nu klev en tredje katt in genom dörren, jamade till och ville stryka sig mot hans ben. – Vad är det här egentligen? Tre stycken katter så här mitt ute i skogen – det är ju inte klokt. Han stirrade på dem alla tre i tur och ordning men fick naturligtvis inget svar. Just då dök en fjärde katt upp i dörrhålet och klev in. Nu började KolarPer bli en aning irriterad. – Vad vill det här säga? Är det någon lustigkurre därute kanske? Som vill ha sig ett gott skratt på min bekostnad. Han stegade fram till dörren och kikade ut. – Kom fram kom fram, vem du än är, skrek han ut i skymningen. Nu började han bli riktigt arg. Ingen skulle komma här och försöka göra narr av honom. Surmulet muttrande gick han tillbaka in igen och satte sig. Ingenting hade synts till därute. Skogen var stilla som vanligt. Han blängde nu tjurigt på de fyra katterna som strök sig smekande runt hans ben. Inte för ett ögonblick slog det honom att detta kunde vara något helt annat. Kanske att det till och med kunde vara något slags skrymt. Ja, det kanske rent ut av kunde vara Råndan själv – i kattskepnad. Men nej, det tänkte inte KolarPer på alls. Hade han gjort det kanske saker och ting hade tagit en annan vändning. Det hade kanske inte alls behövt bli så dramatiskt och hemskt. När den femte katten klev in genom dörren var KolarPer så sur att han bara glodde mörkt. Han sa ingenting, bara stirrade med en elak blick. Då talade istället den första katten! – Mjauu, välkommen och stig in i värmen du bara. Kom och sitt här vid brasan. Vi behöver ju alla lite värme. MJAUU. KolarPer spärrade upp ögonen. Han trodde inte sina öron. Vilken fräckhet. Ska alla katter i hela skogen klämma in sig just i hans koja. Nää då, se det blir det inget av med! Det ska han minsann se till. Han for upp som ett skott och skrek och sparkade och viftade ut varenda en av katterna. Dörren slog han igen med en smäll. – Försvinn härifrån och kom inte tillbaks! Kattskrällen!

Tja, man kan ju undra om han ens tänkte på det där med en katt som kan tala. För det stämmer ju inte. Där var ju faktiskt en riktigt fet ledtråd. Men KolarPer missade det. För att han var så upprörd och snarstucken, och kanske också självgod och lite snål av sig. Vad vet jag? Det enda jag vet är att just den natten så brann KolarPers mila ner helt och hållet. Ingenting fanns kvar på morgonen när han vaknade efter en natts tung sömn. Det var inte roligt. Så mycket jobb i onödan. Yrvaken och skamsen röjde han upp. Han som så ofta skröt med att aldrig ha somnat ifrån en mila. Och se nu..! När KolarPer sedan återvände hem var han full av självömkan och harm. Han klagade högt hos Granngubben. Men se där fick han inget medhåll alls. Istället fick han en lång utläggning om Råndan och hennes förmåga att anta olika skepnader. KolarPer blev alldeles tyst. Han satte sig ner och bara stirrade tomt. Sakta, sakta gick det upp för honom att det kanske inte varit fråga om ett skurkstreck eller ett avigt skämt. Det kunde ha varit Råndan! Alltihop stämde in. Det var nog som Granngubben sa i alla fall. Och han som inte ens tänkt åt det hållet! Vilket elände! Minsann, så berättas det om KolarPer och hans första möte med Råndan. Om han någonsin mötte henne fler gånger vet man inget om. I så fall kan man ju ändå lätt tänka sig att ett sådant möte blev mycket annorlunda. Nu när han fått veta vad han hade att göra. Han hade ju äntligen lyssnat på Granngubben och fått lära sig vara lite lyhörd efter skrymtet ute i skogen.

Marknaden i skogen En härligt varm sommardag för mycket länge sedan var en bonde på väg genom skogen. Han skulle hälsa på sina gamla föräldrar och hade packat lite extra fläsk och smör i sin kont. Tomthänt kunde han ju inte komma och därhemma på gården fanns det denna sommar rikligt att ta av. Kanske lite, lite var det också för att han ville visa vad bra det gick för deras son. Vad gården frodades och

korna mjölkade ymnigt, vad hustrun var vacker… Tja det där sista tänkte han nog behålla för sig själv. Och… med en liten på väg nu äntligen så sken verkligen lyckan honom i ansiktet. Han gick där på stigen och var helt enkelt glad. Solen badade honom i varmt ljus och han vände upp ansiktet och njöt. Dofterna från gran och mossa, vindens loja svep genom grenar och lövverk, fåglarnas kvittrande bestyr högt över huvudet på honom. Allt gjorde honom så lugn och glad och förnöjd. Solljuset riktigt bländade honom och han fick blinka hårt. Han stannade och såg sig omkring. Blåa prickar dansade för ögonen ett tag. När de stillat sig fortsatte han stigen fram. Efter någon kilometer blev skogen tätare och det mörknade under grenarna. Solens strålar kom knappt ner till stigen. Bonden hade gjort sig en vandringsstav av en nedblåst grankvist. Han gick med lätta steg och viftade glatt med staven. En melodi kom för honom och han började sjunga för sig själv. Plötsligt gjorde stigen en skarp krök och han saktade in sina steg. – Är jag redan här, mumlade han. Han såg sig om. Hade han redan hunnit ända fram till blåklocksbacken? Jaha, där borta lyste det blått i gräset på flera ställen. Han fortsatte framåt en bit och kom till ett vägkors. – Det där ser då inte ut som något jag kommer ihåg, muttrade han tyst för sig själv och tvärstannade. En stor glänta öppnade sig framför honom nu. Stigen ringlade sig tvärs över och långt bort mot andra sidan skymtade han människor som rörde sig fram och tillbaka. Försiktigt tog han några steg framåt och stigen var med ens borta. Han vände sig om och sökte med blicken i marken. Den var verkligen borta. Så hörde han plötsligt en mängd ljud och stirrade förskräckt omkring. Där var i ett slag fullt med folk. De pratade och skrattade och det var som en regelrätt marknad. Han kunde ju till och med se alla de olika stånden där nasarna sålde sina varor. Hästar gnäggade och kor råmade. Ja det var som en fantastisk dröm alltihop. Och människorna – de var alla så långa och ståtliga och ljusa. Ja när han kikade närmare såg han att varenda en var blond och att de alla verkade så unga. Det kom för honom att allihop kanske var släkt med varandra? Men vilka var de? Var någonstans var han

egentligen? Drömde han fast han var vaken? Det yrde runt i huvudet på honom och han ville fråga någon. Han sträckte fram armen och försökte få fatt på en ung pojke, lika lång som han själv och blond som en solglimt i vattnet. Men i samma ögonblick han öppnade munnen och drog efter andan grep hans fingrar i tomma luften. Pojken var borta. Allt folket var borta. Bonden vände sig häftigt om. – Vad? Han flämtade till. – Hallå, HALLÅÅÅ! Han hojtade högt, han sprang fram till skogsbrynet och spanade in i den tysta skogen, han skrek: – Hallå, kom tillbaka! Men ingenting rörde sig i gläntan. Inga kor, inga hästar och när han tänkt efter lite så insåg han att nu hörde han inget längre heller. Han hade nog haft en dröm. En riktigt kusligt verklig dröm, tyckte han. Medan han stod där och funderade över sin upplevelse drog några lätta moln fram över himlen och det blev lite kallare. Så fick syn på stigen igen och vandringsstaven låg därframme. Han suckade och började sakta vandra igen medan han skakade på huvudet åt sig själv. – Jag tror minsann jag har fått solsting. Marknad mitt ute i skogen? Ha! Det kan jag ju knappt tro på själv fast jag sett det… Tvekande vände han sig om en gång till och spanade mot gläntan. Naturligtvis var det inget som rörde sig, inga människor, inga djur inte så mycket som en skogsmus en gång. Han suckade och ruskade på skallen åt sig själv. Så började han vissla en melodi och tog ut stegen lite. Snart var han långt därifrån. Kvällen var redan sen när bonden kom fram till sin föräldragård. Far och mor hade väntat uppe. Lite oroliga hade de hunnit bli. Det brukade inte ta så lång tid för pojken att gå. Men kanske han hade startat sent hemifrån? Nu stampade det visst till ute i farstun och där var ju pojken glad och välbehållen. Mor suckade av lättnad. Far och mor och son åt kvällsvard tillsammans vid fotogenlampans ljus. De lät sig smaka av fläsket och det fina smöret sonen haft med sig. Man förhörde sig om hustrun och gladde sig åt kommande

barnbarn. Sedan berättade sonen vad han varit med om. Så här efteråt lät alltihopa så fantastiskt och så fel. Men han ljög ju inte. Han kunde i detalj berätta hur människorna sett ut, vad de haft för sig och pratat om. Med stora ögon beskrev sonen alla marknadsstånden och kommersen och så unga de alla hade verkat vara. Han förstod ingenting. Hade det ändå bara varit en dröm? Mor och far tittade på varandra, nickade och tog sats. Mor förklarade om Råndafolket. De som bor i skogen men som man nästan aldrig ser eller hör av. De är väldigt skygga och försvinner så snart man gör en enda liten rörelse. Hon berättade om Råndafolkets – det vackra folkets – utseende och gladlynta sätt. Allt hon sa bekräftade bara det sonen själv varit med om. Men han var ju bonde på egen gård också och han var inte den som hade tid för dagdrömmar och funderingar över skrock och underliga väsen. – Tja, sa han till slut och slog händerna mot knäna och suckade, den som lever får väl se. Tids nog dyker det väl upp fler som har träffat på det där blonda skogsfolket. Jag tänker då inte bestämma mig än för att de bara var något slags skrymt. Dessutom – kanske jag bara fick solsting eller drömde medan jag gick! Därmed vad det slutdiskuterat, menade han. Mor och far sa ingenting. De gick alla till sängs och sov gott den natten utan en enda mardröm. Nästa dag blev tid för sonen att bege sig tillbaka hem till gården där hustrun väntade. – Jag ska nog se mig noga om när jag kommer till gläntan, sa han och skrattade. Mor och far tittade lite menande på varandra men skrattade de också. – Ja, om du hittar dit igen förstås, sa Mor stillsamt. De tog farväl och bonden traskade hemåt. Inte ska ni nu tro att han verkligen hittade något. Nej då! Av gläntan syntes inte ett spår. Han följde stigen precis som han gjort dagen före, men ingenting dök upp som ens liknade den där stora öppna marknadsplatsen. Han tänkte inte vidare på saken heller utan avfärdade hela äventyret med att det nog bara varit en slags dröm. Vad vet man? Visst dök det genom åren upp fler som träffade på Råndafolket, men hittills har ingen lyckats komma så nära som

bonden gjorde den där gången. Varje gång försvann de allihop som i ett trollslag så fort man ens rörde på sig eller öppnade munnen för att tala. Om de fortfarande finns där ute i skogen eller inte? Tja, det kan ju hända, att de fortfarande håller marknad ibland i den där gläntan, där till och med vanligt folk kan få syn på dem. Håll du bara ögonen öppna när du följer skogstigarna och ge akt på var vägkorsen dyker upp. Kanske du har tur?

TID ÄR Tid är tillgång Den är min svurna fiende och min bästa vän. Att ta vara på den är mitt eget ansvar så jag kan göra något som består, som angår, som du och alla människor förstår Visst pressar tiden mig ibland men jag tänker: det är något gott, det är min egen lott och ingen påtvingad komplott. Tid är fienden När den kryper fram och frustrationen bränner När den går så fort att man glömmer det man innerst inne känner, då tänker jag: visst, det tar den tid det tar och allt det man inte hinner finns väl kvar. Men så tänker jag: Min tid är min och ingen annans, och jag måste få tid till allt det jag hellre vill. Tid är bästa vännen Jag skyndar mig, jag stressar fram, jag vill hinna allt Sover – bara lite och äter – om jag kommer ihåg. Men en dag blir jag klar, helt klar, och gott om tid är det också kvar. Jag sover gott, jag äter härlig middag, Jag har hur mycket tid som helst att hitta på något roligt av.

Vinterbesök En kall och snöig februariförmiddag satt jag som vanligt vid min dator innanför köksfönstret. Morgonen hade jag ägnat åt att städa och sota ur kaminen ordentligt. Det var kallt. Inspektionen av vedkorgen visade att där behövdes påfyllning. Alltså var det dags att klämma på sig alla lager med sockor och vantar, tjockylletröja och täckjacka, mössa och halsduk, och så greppa vedkorgen för en kort promenad över gården till vedboden. Jag gruvade mig och drog på det i det längsta. Där ute låg snön djup. Den räckte nästan upp till fönstren och mer var på väg ner. Eller hade det börjat blåsa nu också, så det var därför luften var full av vinterfluff? Det var kort sagt en riktigt kulen dag. Hunden låg hopkurad i sin korg och snarkade och drömde. Inte vill hundar vara ute i onödan. I alla fall inte gamla seniorhundar. Han hade istället makat sig närmare och närmare elementet i köket. Han svarade inte på tilltal heller. Inte ens när jag ropade. Det var bara yttersta toppen på öronen som rörde sig lite. Jo, han hörde mig, men anade vad som var på gång och ville helt enkelt inte följa med ut idag. Med dystra suckar sneglade jag ut genom fönstret mot det vita fältet tills det gjorde ont i ögonen. Datorn väntade förstås också, men nog borde jag pallra mig ut i vedboden först. I ögonvrån uppfattade jag en rörelse i det böljande vita snötäcket och knep ihop ögonen mot det obevekliga vinterljuset. Jag stirrade ut. Vad var det som rörde sig? Ingen fågel fanns i närheten, och ingen granngårdskatt hade synts till. Förresten kunde väl inte snön bära den heller, trodde jag. Ett långt tag satt jag bara och stirrade. Så såg jag något igen, som en mörk fläck mitt i snön. Den bredde ut sig och växte. Det såg faktiskt ut som om snön smälte, underifrån. Är sådant möjligt? Ett djur, det måste vara ett djur, tänkte jag och letade i det sunda förnuftets kammare efter tänkbara förklaringar. Klart det var ett djur, bestämde jag mig för, men vilket?

Snart såg det ut som en för länge sedan skottad gångväg tvärs över gården. Jag stirrade. Det där, vad-det-nu-var, var på väg raka spåret fram till vår rensopade parkering. Jag väntade med spänning för att få se vad som gömde sig under snön. Närmare och närmare kanten rörde sig fläcken. Så blev det stopp och nu såg jag tydligt att snön smälte. Fläcken växte där den stannat alldeles nära parkeringen. Jag stirrade. Yrsnön blåste runt därute och sakta började fläcken snöa över. Nu blev det äntligen fart på mig ut i hallen, på med vinterskor och jacka, mössan nerdragen och vantarna i fickan. I två långa kliv var jag ute genom dörren. Vinden tog i. Snön piskade mot kinderna och ögonen tårades lika mycket från vinterljuset som av snålblåsten. Där var fläcken i alla fall, eller det som hade varit fläcken. På den enda lilla extra minuten det tagit mig att få på lite kläder hade märket i snön nästan helt försvunnit. Inget mörkt sågs till som ens skuggade det vita täcket. Allt var stilla. Ja, om man nu bortser från den allt friskare vinden som piskade omkring oräkneliga lätta flingor mot ansiktet. Jag stirrade ut över gården med de djupa drivorna. Snön låg inte helt slät ännu. Det gick fortfarande att urskilja rännan som vad-det-nu-var hade gjort, men bara som ett oansenligt veck på ytan, fullkomligt intetsägande. Där fläcken hade stannat var en rund mjuk fördjupning som snabbt fylldes ut av snödrev.

Medan jag såg på började nu den mörka fläcken flytta sig rakt över gården. Snön sjönk undan efter den och bildade som en ränna.

Spaden stod ganska nära till hands vid trappan och jag skyndade mig verkligen. Inte hjälpte det. En enda sekund tog det, eller kanske två eller tre. Men ändå! När jag stod där vid snökanten med spaden i högsta hugg syntes absolut ingenting. Det var borta. Helt borta! Rännan, fläcken, allting var borta! Jag grävde ändå. En annan har väl lite ögonmått. Dessutom grävde jag ganska brett för att vara säker på att inte missa något. All snö, vartenda korn och ända ner till den hårdfrusna gräsmattan skottade jag bort. Sedan tog jag sopen och sopade så rent jag kunde, och stirrade. För där under snön var små fotspår som frusit till is i marken. Små och täta som om en liten docka hade gått där, runt i en större och större cirkel. Det såg ut som en liten spiral med ett ensamt fotsteg i mitten. I ytterkanten var det tydligaste sista fotspåret, och inget mer.

Jag stod mitt på parkeringen med spaden i handen och stirrade. I snökanten hade jag åstadkommit ett hål på en meter i fyrkant. Snön yrde. Jag förstod ingenting. Sakta gick jag mot trappan, ställde ifrån mig spaden och slog snön av mössan. Vinden tog i ytterdörren så jag nästan tappade greppet. Jag stampade av mig snön på hallgolvet extra hårt och hunden vaknade och kom svansviftande mot mig. Så snart jag hälsat på honom gick han raka spåret tillbaka till sin korg. Datorn stod fortfarande på. Jag sneglade ut mot det vita täcket med snö som nådde nästan ända upp till fönstret och satte mig ner. Visst var det något underligt med de där spåren jag sett. Det enda som dök upp i mina tankar var småfolket. De som mormor en gång berättade om. Men det var ju sagor. Det handlade om skrock och skrymt som hör hemma i en annan värld och inte borde dyka upp på det här viset en vanlig vardag i februari! Jag funderade över vad jag skulle göra nu, ända tills jag kom ihåg mormors råd från när jag var liten flicka. ”Titta noga och kom ihåg vad du ser, men håll tyst om det.” Det brukade hon säga, och jag skrattade och svarade att jag verkligen inte skulle få se något om där inget fanns att se. Tja, nu fanns det något att se och komma ihåg ändå, och inte hade jag tänkt berätta om det heller. Ingen skulle ju tro mig. De där fotspåren skulle smälta så snart vi fick lite töväder och efter det fanns ju inget kvar att visa upp. Jag funderade.

Små planteringar runt om gjorde det hela till ett vackert blickfång mitt på gården. Jag ritade in granen i kanten på gräsmattan, precis där jag hade grävt fram virveln av fotspår. Duschen satte jag nästan mitt för köksfönstret, precis där jag först sett den mörka fläcken i snön. Det blev fint. **** Den sommaren som följde fick vi väldigt mycket gjort på vår gård, och nu har min nya gran rotat sig fint och verkar trivas med sitt vindskydd. Utomhusduschen fungerar alldeles utmärkt precis där den står och vi har haft mycket nytta av den. Jag tänker på den där infernaliskt varma veckan vi hade i juli! Det är vinter igen nu och jag spanar varje dag efter hjälpsamma små tecken för det är fler planteringar som väntar. Vi ska nog få till en riktigt fin liten trädgård till slut, tillsammans. Jag har inget sagt om vad jag såg den där kalla vinterdagen. Småfolket visar sig hjälpsamma ibland, men jag tänker att det ju också kan vara hustomten som ger oss små vinkar då och då. Det är som det ska vara. Det här är ju en gammal gård med en lång historia, och man ska inte ta allting för givet. Det sa alltid mormor. Tack kära snälla småfolk. Jag ska aldrig mer skälla er för skrymt och otyg. För nu har jag lärt mig både att lyssna vaket och att se öppet, och jag har lärt mig att inte glömma små sällsamheter i vardagen.

Om nu mormor hade rätt i att småfolket ibland kunde visa ut det rätta stället för t ex att bygga ett hus eller en flaggstolpe eller varför inte en plantering? Precis rätta stället för att plantera min tänkta lilla vintergröna oas kanske? Om hon hade rätt i att småfolket bodde här på gården och att de var hjälpsamma ibland? Varför inte? Så bestämde jag mig. Datorn väntade och surrade lite otåligt. Jag slängde mig genast på den, letade fram ett bra skissprogram och började planera till våren och sommarens trädgårdsarbete. När kvällen kom hade jag redan en alldeles utmärkt liten skiss. Där fanns min fina lagom stora gran, ett vindskydd i vinkel och ett hörn i söderläge som var alldeles utmärkt för en utomhusdusch.

Margareta Josefsson

Min fru blev sjuk efter några år i Sverige. Hon hade fast anställning som lokalvårdare på Mölndals sjukhus. Jag har inte lärt mig så bra svenska, men hon förklarade för mig att detta var mycket viktigt för att lättare kunna få förtidspension. Efter att ha åkt in på

sjukhus akut flera gånger har hon nu ett hjärta som drivs av ett batteri. Hon får nu varje månad lön från Partiet. Själv lyckades jag få startaegetbidrag och öppnade en bilverkstad nära Biltema vid Hjalmarbrantingsplatsen på Hisingen. Kunderna är mest landsmän men en och annan svensk dyker också upp. Ibland får jag hjälp av en pensionerad man som är duktig på bilar och som kan språket. Han får låna lokalen för att reparera sin gamla Opel. Ibland får han också en limpa Marlboro. Jag har kontakter som levererar cigaretter. Min årsinkomst är inte så hög. För säkerhets skull har jag en revisor som hjälper mig med min deklaration. Han är grek och har bott länge i Sverige. Jag har en assistent på Försäkringskassan i Mölndal som också hjälper till så att vi klarar oss. Jag är inställd på att min fru kan dö mycket snart. Då vill jag ha en ny fru så snart som möjligt. Från andra kurder har jag hört att det finns gott om ensamma kvinnor som går till dansställen för att träffa män. Själv har jag blivit tipsad om ett ställe på Erik Dahlbergsgatan i Göteborg. Dit kan man gå fredag och lördag kväll. Jag har börjat gå dit och kan nog kalla mig för stamgäst. Min klädsel är svarta byxor och svart välstruken skjorta. Har min fru varit sjuk och inte kunnat stryka, går det lika bra med en svart bomullströja. Viktigast är att jag har min nyckelknippa med metallkedja hängande på ett ledigt sätt. Det inger pondus. Jag brukar vid en danskväll titta ut en eller två kvinnor som verkar vara där för första gången. De som ofta går dit nekar ibland att dansa med mig. Blickarna de ger mig är kyliga, de behandlar mig som luft. De kan vända sig till någon väninna med en suck eller kommentar som jag inte förstår men anar innebörden i. Jag tycker inte om att bli nekad en dans. Florence från Borås träffade jag när hon var där för första gången. Hon blev intresserad av mig som man och vi dansade hela kvällen. Musiken brukar vara hög, min svenska är dålig, men ibland kan jag ändå göra mig såpass förstådd att jag kan avtala en träff. Florence verkade intresserad av mitt land, hade rest mycket och arbetade som översättare. Vad detta var för anställning blev jag inte klok på, men att det var hemma som hon skrev på en dator förstod jag till sist. Hon skrev ner sitt telefonnummer på baksidan av en nota från

Masthugget Alladin Jag är kurd, fyrtionio år, och bor sedan tio år tillbaka i Sverige. Min mamma bor kvar i Arbil som ligger i norra Irak. Flera av mina syskon bor i Al Mavsil eller i byar i utkanten av Nineveöknen. Min mamma har fött fjorton barn. Fyra av dem dog innan de blev ett år, men vi tio syskon som lever har tät kontakt med vår mor. Jag bodde med min fru och mina tre söner i närheten av Tigris i en ganska stor by Al Hadr. Där ägde jag byns största bilverkstad. Vi levde bra där innan jag 1997 sålde verkstaden och flyttade till Sverige. Min fru och barnen hade flyttat två år tidigare. De bodde i en stor och modern lägenhet i Mölndal. Mina planer att sälja verkstaden och återförenas med familjen dröjde längre än planerat. Rätt köpare infann sig inte förrän ett drygt år gått. Mamma bromsade min flytt, själv hade jag också svårt att skiljas från Tigris tröga flyt och dess dofter efter midnatt. Jag kom till familjen på hösten som anhöriginvandrare. Några släktingar till min fru bodde i Sverige sedan tidigare. Vi hade tillsammans med dem noga planerat hur vi skulle kunna starta ett nytt och bättre liv. Skillnaden mellan vår bostad vid Tigris och den moderna lägenheten i staden är enorm, men Mölndalsån har inga dofter. Hela Mölndal är rent och propert. Det luktar inte från ån och inte från hela Mölndal.

Hemköp innan vi skildes för kvällen. Hon hade berättat att hon var skild. Jag sa att jag var änkeman under tiden som jag korsade två fingrar bakom min rygg. Två dagar väntade jag med att ringa. Jag har inte plats för något stort kontor, men i en verkstadshörna finns telefon, hylla för pärmar, almanacka från Playboy, porträtt av min mamma som hänger så att hon inte ser de nakna flickorna och en vikdörr som jag drog igen innan jag slog 033-17066. Det ringde flera signaler. Misstanken dök upp att Florence var den hala typen av kvinna som gett falskt nummer. När jag precis skulle lägga på luren svarade hon. – Translate AB, Florence. – Det är Alladin Jag längtar efter dig. Får jag komma på besök? – På onsdag skall jag till Göteborg, vi kan ses en stund hemma hos dig på kvällen. Jag svalde hårt två gånger, innan jag med korsade fingrar förklarade att det var omöjligt att komma till min kusin och hans barn som jag bodde hos. Jag ville åka till Borås i stället. Vi bestämde att jag skulle komma på fredag samma vecka. Jag tog med en limpa Prince från mitt lager när jag klockan sex styrde kosan mot Borås. Hemifrån tog jag med Gaz, det är godis som innehåller pistage, en påse saffran stoppade jag också i fickan. I Borås köpte jag röda rosor i en blomsterhandel. Det var en parkeringsficka lämpligt utanför affären där jag parkerade en av mina kunders Audi. Den skulle inte lämnas förrän på måndag och nu var den städad inuti och nypolishad utanpå. Min nystrukna skjorta stramade över bröstet, nyckelknippan dinglade ledigt från fickan när jag ringde på dörren till Florence. Omfamningen från henne var innerligare och varmare än jag någonsin vågat hoppas på. Jag talade om hur mycket jag längtat och överlämnade mina gåvor. Princepaketen uppskattades, Florence är storrökare, rosorna glödde och speglade en farlig glans i hennes ögon. Hon ville bjuda på ett glas vin, men jag avböjde. Jag dricker inte alkohol och äter inget som härstammar från gris. Vi åt pannbiff från blandfärs och hon såg mig rätt i ögonen när hon

sa att 70% var nöt och 30% kalv. Smaken var ovan för mig, men utsökt. Efter middagen tog Florence fram en atlas och jag pekade ut byn där jag var född och mamma bodde kvar som änka. Jag berättade, med två korsade fingrar bakom ryggen, hur mitt liv som nittonåring ändrats. I en vägkorsning hade en flock getter krockat med min bil. Min unga fru som var gravid dog. Vi var på väg till hennes föräldrar. Florence var märkbart blek när jag suckande förklarade att jag efter katastrofen levt ensam. Florence hällde upp ett glas rödvin åt sig och drack som om det varit vatten. Jag stannade hela helgen. Vi gjorde en utflykt till Ulricehamn, åt på en vägkrog, skrattade mycket åt oundvikliga språkförbistringar och uppträdde som kalvar på grönbete. Men den mesta tiden tillbringade vi ändå i sängen. Under månaderna som följde var jag så ofta jag kunde i Borås. Jag fotograferade Florence, för att visa min kusin i Mölndal och min mamma. Hon log på varje foto och var gudomligt vacker med sitt blonda hår och stora, blåa ögon. Det blev skolavslutning och jag åkte med familjen till Irak på vår årliga vistelse. Till Florence hade jag sagt att mamma sett ut en ny fru åt mig, men jag lovade stå emot alla giftermålsplaner. Det var ju henne jag skulle visa foto på och få godkänd. Jag lovade ringa, bara mobilen hade täckning. Jag ringde faktiskt en gång och ropade vid Tigris att jag led, saknade, längtade! Tillbaks i Mölndal, efter tvåmånadersvistelsen, avkrävde Florence en förklaring. Hon hade under min frånvaro ringt Lokala Skattemyndigheten och fått reda på allt som höll på att rasera hela vårt förhållande. Jag förklarade min frus svåra sjukdom, min önskan om en ny fru, min kärlek till henne och min fasta förvissning om att vår relation var stark som urberget. Florence var tyst länge innan hon frågade om jag skulle göra likadant ifall hon hade en svår sjukdom? Jag uttryckte mig nog inte så klokt när jag svarade: ”Det beror på vilken sjukdom!”

Hon ville inte träffa mig mer. Detta kunde hon helt och hållet bestämma själv! Hon lade på luren när jag sa att jag var på väg till henne med en vacker gåva. Hon svarade inte på hela kvällen, nästa dag upplystes att abbonenten upphört och ingen hänvisning gavs. Fotografierna har jag fortfarande kvar. Jag tittar på dem och kan inte förstå hur det kunde sluta så här.

Resan hade börjat lite ovanligt. Både vagnen och min sittplats existerade då jag steg på tåget. Kupéns sex sittplatser fylldes och tåget avgick, bara en timme försenat. Efter resans gång normaliserades dock tågrutinerna och nu så här strax före gränsstationen Biharkeresztes satt det tolv personer i kupén och min sittplats hade reducerats till en osäker tredjedels mittplats. För det mesta befann sig den platsen mellan gammelfarmor med alla pynglingarna i knät och en liten låda innehållande ett missnöjt spädbarn. Kanske tyckte barnet att det var trist att ligga där helt overksamt i en låda i 40 graders fuktvärme och med luften fylld av cigarettrök, vad vet jag. Det var så rökigt i kupén att man knappt ens skymtade skylten som upplyste om att rökning var förbjuden.

Tåget var nu fyra timmar försenat. En äldre man med vemodiga balkanmustascher och obestämbar huvudbonad av kepstyp balanserade på en fot bland de fullpackade glasfiberpåsarna på golvet. Han distribuerade flottiga små tidningspaket, innehållande rent fläsk med rå lök, till de andra medpassagerarna i kupén. Samtidigt skar han med en stor slaktarkniv rejäla skivor av ett enormt bröd. Tala om simultankapacitet! Brödets frasiga skorpa omvandlades under det frenetiska knivsågandet till ett tätt smulsnöfall som snart hade täckt hela golvet. Även jag försågs med en fläsksvål, en rå lök och en skiva bröd som utan vidare på egen hand skulle täcka socialstyrelsens hela dagsransonsbrödrekommendation. Till denna måltid bjöds en dryck som inte ingår i socialstyrelsens rekommendationer och som effektivt slog ut känseln i matsmältningssystemet från munhålan och neråt. Sex till åtta barn i varierande åldrar yrde oupphörligen in och ut i kupén. Någon vrålade någonting utifrån gången. Det visade sig vara tågets konduktör som meddelade att tåget skulle rulla in på stationen i Biharkeresztes om fem minuter. Det var i detta ögonblick som det började. Jag är inte riktigt säker, men jag tyckte mig skymta en liten blick av konspiratoriskt samförstånd mellan konduktören och mannen med den vemodiga balkanmustaschen. Hur som helst så upphörde han omedelbart med matdistributionen, lade ifrån sig paket, bröd och kniv, fimpade i golvröran och började ryta ut order åt alla håll. Under tiden strömmade det till folk från de angränsande kupéerna. Ett otroligt antal personer började nu rota i alla glasfiberpåsarna och riva ner pynglingar från bagagehyllan, säten och gammelfarmors knä. Påsarna och pynglingarna visade sig alla innehålla olika typer av hushållsartiklar. Där fanns stekpannor, kastruller, grytor, porslin, mikrovågsugnar, bestick, bakmaskiner, kaffebryggare samt en del ting som jag inte kunde identifiera. Alla dessa föremål delades ut till folkmassan i kupén på ett sätt som tydde på god organisation. Alla visste precis vad de skulle ha hand om. De som hade kommit från andra kupéer tog sina hushållsutensilier och gick sedan skyndsamt tillbaks till sina platser. I samma ögonblick som tåget

Jan Khouback Annedal STEKPANNEDANSEN I BIHARKERESZTES

stannade på stationen i Biharkeresztes befann sig alla i sina originalkupéer igen. Utanför på perrongen stod beväpnade vakter utplacerade och tulltjänstemännen, med sina små arbetsväskor i väl tummat trämaterial, gjorde sig redo att stiga på. Då reste sig gammelfarmor upp, tog lådan med det missnöjda spädbarnet och gick ut i gången. Hon fortsatte mot vagnens utgång i avsikt att kliva ner på perrongen. Hon blev dock hindrad av en vakt, men lyckades övertyga denne om att barnet inte mådde bra och behövde komma ut. Vakten såg tveksam ut. För säkerhets skull bjöd hon därför honom och de andra vakterna på cigaretter och tände en själv så att det stackars barnet inte skulle drabbas av syreförgiftning. Under det att hon delade ut cigaretter på perrongen passade ytterligare ett antal kvinnor i varierande åldrar, med och utan medhavda barn, att smita ut. Tulltjänstemännen började sin vana trogen sitt arbete i båda ändarna av tåget. Min vagn befann sig ungefär i mitten. När tullarna började närma sig, så ställde sig mannen med den vemodiga balkanmustaschen vid ett av fönstren i gången. Han gjorde ett diskret, men ändå tydligt tecken till gammelfarmor på perrongen. Hon satte då varsamt ner lådan med det missnöjda spädbarnet på marken. Därpå gick hon fram till en av de andra kvinnorna och slog till henne. Det blev upptakten till ett rejält bråk. Alla de kvinnor som smitit ut deltog i slagsmålet med liv och lust. De skrek och vrålade, svor och skällde. Barnen tjöt, grät och gnällde och vakter kom tillrusande. Mannen med den vemodiga balkanmustaschen lutade sig ut genom korridorfönstret och blåste i en visselpipa, varpå han snabbt stoppade ner den i fickan igen och återgick till sitt rökande. Visselsignalen fick även de vakter som stod posterade på andra sidan tåget att komma springande. Snart stod alla vakterna i en ring runt om de stridande kvinnorna och de tjutande barnen. De visste inte riktigt vad de skulle ta sig till. Flera av dem hade dragit sina batonger, men de kunde ju inte gärna ge sig på att puckla på kvinnor och barn. Nu var det dags för nästa insats. Alla de som försett sig med hushållsartiklar, tog dessa och smet ut på tågets andra sida som nu

var obevakad. En del tog vagnsdörren som mot alla regler inte var låst och en del hoppade ut genom kupéfönstrena. Alla visste precis åt vilket håll de skulle springa. Hälften sprang framåt och hälften sprang bakåt. Så sprang de utmed tåget bort till de vagnar som redan blivit tullkontrollerade och lämnade där snabbt ifrån sig sina saker till tjänstvilliga händer som sträcktes ut genom fönstrena. Samtidigt som vakterna försökte skingra de stridslystna kvinnorna på ena sidan tåget, kunde man på andra sidan skymta en strid ström stekpannor, kastruller, grytor, porslin, mikrovågsugnar, bestick, bakmaskiner och kaffebryggare dansa förbi kupéfönstret. Mycket snart var alla ting omplacerade. En av männen från min kupé gick fram till mannen med den vemodiga balkanmustaschen och viskade något. Mannen med den vemodiga balkanmustaschen tog upp sin visselpipa igen, lutade sig ut genom fönstret och blåste en snabb signal, stoppade tillbaka visselpipan i fickan och såg sedan ut som om det regnade. Kvinnorna upphörde omedelbart med sitt stridande. Vakterna drog en suck av lättnad och skyfflade dem och deras ungar ombord på tåget igen. Med suckar av lättnad återtog de sedan sina poster, samtidigt som konduktören diskret låste den dörr som regelvidrigt hade varit olåst. Mannen med den vemodiga balkanmustaschen började distribuera matpaket och skära bröd igen. Mycket snart kom tulltjänstemännen fram till vår kupé. En av dem tittade in och frågade om det var någon som hade något att förtulla. Mannen med den vemodiga balkanmustaschen tittade upp från sitt brödskärande, rättade till kepsen nästan lite yrvaket. Han betraktade tullaren med ett lätt förvånad och troskyldig blick. Sedan svarade han: – Nej.

Kärlekens dualism Kärleken är en vildsint vinande skoningslöst skarpslipad lie Som dundrande dånar fram över förnuftets sprött spirande gröda Kärleken är en liten muntert guppande rödnäbbad badanka Som flyter fram över livets nytappade badvatten, utan större möda. Kärleken är en uppblossande, uppvirvlande, upphetsande sandstorm Som kapslar in tungsinnet i ett tjockt moln av ogenomtränglig sand. Kärleken är en solig dag vid en vanlig vänlig villig saltstänkt strand Som hugsvalar sinnet och styrker kropp och själ – åtminstone ibland. Kärleken är en valhänt vulgär väntan, trotsande tanketvivel och tvist Ett osynligt klibbigt spindelnät som väver tusen taggiga trådars trål Kärleken är en vanligt ovanlig dag, ett leende, en samförståndsnick Som binder ihop tillvaron, limmar band och fyller alla sinnets hål

Christian Lanciai Majorna En obehaglig historia

Kärleken är ett flyende flämtande ljus i en mörkt molntyngd natt Dit alla vägar och stigar ohjälpligt kör fast i en Minotauruslabyrint. Kärleken är en lerkruka i kvällningen, på en vitmenad fönsterkarm Höljd av den euforiska doften från en stolt prunkande kungshyacint. Kärleken är en förvildad förvandlande häxdans i själens fåfänga hopp. Ett imaginärt fängelse, murat av omöjlighetens evighetsfyllda dag. Kärleken är en fripassagerare, en medpassagerare på livets silverväv För kärleken, min vän, är ju trots allt intet annat än just du och jag.

Det var på den tiden jag arbetade som taxichaufför i den hemskaste av alla miljöer i själva huvudstaden. Jag piskades av dess självupptagna storstadsstress och måste ständigt riskera livet för att hinna föra mina själviska kunder i tid till vart de skulle. Så fick jag som kunder tre tysta passagerare. Det var två herrar och en dam, och det var något olycksbådande över dem, så att man kunde misstänka dem för att vara någon sorts vampyrer: det var sådana vibrationer de utstrålade. Alla tre var elegant klädda, damen hade lång klänning, och de tigande herrarna bar fläckfri smoking. Det var något oerhört med de två tigande herrarnas kompakta tystnad. De bar damen in i bilen. Alla tre var ordentligt berusade, men damen var i vanmakt och snarare död än levande. Hon rörde inte på sig och var vit som lärft. I bilen talade de två herrarna sluddrande med varandra. Alla tre satt i baksätet. De båda berusade herrarna hade med nedslagna blickar insisterat på att få sitta där bak med damen mellan sig, eftersom hon inte mådde bra. De såg mig aldrig i ögonen, som om de ville dölja sin identitet. Men genom deras sluddriga samtal började jag förstå ett och annat. De försökte att tala så tyst som möjligt kanske just för att undvika att jag skulle förstå situationen, men samtidigt var de så pass påstrukna att de måste höja rösterna för att få orden något så när artikulerade. Den ena herren sluddrade mindre än den andra, som hela tiden bad honom tala tystare, medan denna den mindre sluddrande hela tiden måste be den andra tala högre. De båda herrarna var ministrar. Det var premiärministern och hans på den

tiden ännu så glade industriminister. Jag hade inte känt igen dem i deras tillstånd förrän nu genom deras oförblommerade konversation. Damen var deras kända väninna och hustru till någon hög diplomat, en kvinnlig journalist som var känd för att gärna göra sig glada kvällar i högt sällskap. Hon hade nu druckit sig redlös och dessutom tagit piller, och där satt hon nu plakat i en taxibil i baksätet mellan landets två högsta ministrar, som var lulliga. De båda ministrarnas sluddrande och knappt hörbara konversation handlade om henne. "Tror du hon försökte ta livet av sig?" frågade industriministern, som talade något högre än den andre. "Det verkade nästan så." "Lönar det sig att hjälpa henne mera?" "Solidaritet, broder, solidaritet." "Men hon är ju helt väck." "Det är vårt fel som inte hindrade henne från att knarka." "Men hur hade vi kunnat stoppa henne? Hon har ju hållit på i åratal." "Ja, hon får väl skylla sig själv." "Varför kör vi till sjukhuset?" "Det skulle väl se för taskigt ut om vi inte hjälpte henne." "Hjälpte henne att dö, menar du." "Medge, bror, att det skulle se ännu jävligare ut om hon dog och vi inte hade hjälpt henne. Vi har ju varit med henne hela tiden." "Du är inte realistisk. Kan vår situation bli taskigare?" "Nej." "Varför hjälper vi henne då?" "Vi måste ju visa oss mänskliga, för helvete." "Men hon är ju journalist! Tänk på pressen!" "Det är ju den jag tänker på, för helvete! Vi får ju inte förlora ansiktet för journalisterna! Och hon är ju journalist! Hon om någon kan sätta dit oss för hela pressen! Det måste synas som om vi hade hjälpt henne." "Det är kanske tur att hon är medvetslös. Vad tror du hon säger till pressen?" "Vi får väl se till att hon sköter väl om den när hon vaknar, om hon vaknar. Hon kommer nog ändå inte ihåg så mycket imorgon."

"Särskilt inte om hon kolar av denna gång." "Det får hon inte göra." "Säg det till henne." "Det vet hon." "Men om hon kilar vidare – varför hjälper vi henne då?" "För att vår situation inte ska bli taskigare, begriper du väl." "Du talar som en statsminister." "Är jag inte det då?" "Du hade inte varit det imorgon om hon hade varit vid medvetande i kväll." "Det var väl bra då att hon tog sina piller." "Var det du som proppade i henne dom?" "Hon bad om dom." "Allihop?" "Jag kunde väl för helvete inte stå där och börja leta efter doseringsinstruktioner?" Så pratade landets två mäktigaste män sluddrande med varandra och visade endast liknöjdhet inför den livlöst likgiltiga damen. Hela deras resonemang styrdes endast av vad som kunde vara politiskt minst olämpligt och mänskligt minst skandalöst. Det var ju deras första år som ledande ministrar. Då och då kom det dock fram små mänskliga drag också, som när den glade sade: "Du är i alla fall snäll som ställer upp för henne fast hon är så dålig." "Ja, vad begär du av en statsminister egentligen? Oridderlighet?" "Du borde inte ha gått med henne så långt." "Man måste väl få ha lite roligt ibland." "Det trodde jag också ända tills nu." När vi var framme vid sjukhuset och jag stannade sade plötsligt den inte längre så glade ministern: "Du, hon är död." "Det får hon inte vara." "Det hjälper inte. Hon är död." "Nej, det är hon inte. Det är hon först när läkarna har konstaterat det och skrivit på papper om det." "Jag säger dig att hon är död."

"Skitprat. Det får inte vara sant." "Det är sant, men det är sant. Hon är stendöd. Känn på henne. Rena vinterstenen. Nu ryker våra ministerportföljer." "Om hon verkligen har strulat till det för oss på det sättet så har jag aldrig sett henne." "Inte jag heller." Tystnad. "Vad ska vi göra?" frågade industriministern sedan. "Du är ju den som alltid kan finna på råd." "Vi lämnar in henne och sticker sedan." "Kan vi smita från henne?" "Vi måste. Och hon har ju smitit från oss." "Men genom en högst olämplig utgång." "Jag vill mena det." "Och hur tystar vi vittnet?" "Vilket vittne? Här är ju bara du och jag." "Chauffören." "Jaså han. Han får väl lov att tiga. Han har ju sin fackförening. Han vill väl som alla andra inte bli arbetslös. Han är väl tvångsansluten som alla andra och får tiga. Han är väl opportunist som du och jag och alla andra och kan väl begripa vad som är bäst för honom utan att bli omskolad. Vi får tipsa hans chefer om något så att han tiger. En baggis." "Han hör vad vi säger." "Desto större anledning för honom att tiga." "Tror du han kan det?" "Han måste. Annars är han väl inte klok. Han måste väl inse vad som är bäst för honom och alla andra." De lämnade in liket av diplomatfrun som om hon ännu levde, lyckades göra det anonymt, och lät sig köras hem. Hur de klarade av sjukhuset med bibehållen anonymitet vet jag inte, men premiärministern var väl bra på att tysta ner saken från början. Jag var för skrajsen för att ställa några frågor. Jag vågade inte ens tänka högt. Jag vågade inte ens tänka. Sjukhuspersonalen kanske också var fackligt tvångsansluten. Ministrarna sade inte ett ord mera. De litade på mig. De litade på att jag var en lojal anhängare av systemet. De litade på att jag inte ville förlora mitt jobb. De litade

på att de kunde lita på min fackförening. De litade på att de genom sin ställning skulle komma undan skandalen. Och det gjorde de, för de var ju fiffiga politiker. Men jag kom inte undan. Jag körde hem dem kallsvettig och väl medveten om att jag skulle bli sparkad och aldrig få jobb mera om jag knystade ett enda ord så att det kom till fackets kännedom. Partiets trygghet och materiella standard tvingade mig till tystnad. Aldrig hade jag kört två så berusade ministrar hem under en så tryckande tystnad. Jag stod inte ut sedan. Jag flydde från huvudstadens byråkratfästning befarandes att min fackförening skulle jaga mig till skogs med hundar och helikoptrar för att jag till avsked till statsministern vågat säga: "Men damen då?" när han bara betalat för två och en halv. Det kändes som om jag hade blivit inblandad i en djävulsk komplott och som om jag nästan blivit vittne till mord. Men vad tusan kunde något sådant betyda? Vem var i fara? Skulle jag ringa till statsministern och varna honom för vad? Det var ju han som om någon var skyldig och som hade tvingat mig till att vara ett för alltid tigande vittne till någonting skriande hemskt. Samtidigt kändes det hela som en uppenbarelse av ett motiv till ett brott, men jag fick heller inget grepp om detta motiv. Alla visste vi att den vackra diplomatfrun var död, hon hade seglat upp i societeten som en glittrande dagslända under premiärministerns smekmånadsår och plötsligt bara försvunnit ingen visste hur. Nu kändes det som att jag visste hur, och hennes man den internationelle diplomaten måste också veta det. Och om diplomater får ett tillräckligt motiv till mord, till exempel ren hämndlystnad, så kan ingenting hindra dem. Men tiden skulle gå och bli till år, vilket den också gjorde, och hon verkade definitivt ha försvunnit både från scenen och från det allmänna minnet, medan premiärministern sedan både vann och förlorade många val, medan tydligen ingen påmint honom eller bråkat om saken, hur många fiender han än hade i bagaget. Ändå kändes det som att jag var skyldig honom en varning, då jag mycket väl visste, att en död fiende kan vara värre än någon levande. Jag fick äntligen ett tillfälle att varna honom många år senare, när jag befann mig i huvudstaden och hade god kontakt med några

vänner som varit bjudna hem till honom i hans mysiga radhus med hans förtjusande fru. Vännerna hade bara gott att säga om den mäktiga familjen, som bortom politiken bara uppvisat sina allra bästa sidor. De lovade att tala för mig, att jag hade ett budskap till premiärministern, och skulle försöka ordna ett sammanträffande. Den eftermiddagen råkade jag en annan gammal vän, egentligen ungrare, som kunde hela huvudstadens undre värld och dess tentakler utantill. Jag råkade berätta för honom om den skuld i form av en varning som jag kände till landets mäktigaste man i hans radhus, han lyssnade uppmärksamt och sade sedan: ”Det är ingen idé. Han är körd.” ”Vad menar du?” ”Han är färdig, pantad, förlorad. Ingenting kan rädda honom, och han har nästan alltid varit pinsamt medveten om det själv.” ”Jag förstår fortfarande inte vad du menar.” ”Du vet ingenting. Du är naiv. Han må ha varit duktig som internationell politiker och skaffat sig renommé framför allt i alla vänsterstater, han må ha varit hur överlägsen som helst, men allra bäst har han varit på att skaffa sig fiender, och det har han hållit på med så idogt, att alla de fiender han skaffat sig under åren mer än bara hatar honom.” ”Vilka tänker du på?” ”Vill du höra hela katalogen? Redan fyra år innan han blev premiärminister sade han i TV inför hela landet att han satte Marx och Lenin bland sina tio främsta historiska idoler. Före det hade han som skolminister redan hunnit socialisera landets skolsystem, så att det omvandlats från ett av världens mest effektiva utbildningssystem till ett system för socialistisk indoktrinering och fördumning, där kunskaper och färdigheter kom i andra hand efter fostrandet till socialistiska medborgare eller för nomenklaturen nyttiga idioter. Alla med kunskapstörst och -ideal fick finna sig i att nöta stjärtarna i skolbänkarna utan att få lära sig vad de ville – enligt socialismens oskrivna lag är det värsta man kan göra sig skyldig till att vara överkvalificerad – då är man direkt förpassad till permanent skrotning. Bara de kom undan som stack utomlands eller fann alternativa utbildningsmöjligheter än statens. Han fick därmed halva sitt parti och alla bildningsförsvarare emot sig, det är

i princip hela intelligentsian, som marginaliserades och i princip uteslöts ur samhället, som övertogs av aggressiva röda radikaler, typ dyrkare av Pol Pot. Därmed hade han skaffat sig olösliga konfliktproblem inom inrikespolitiken, som han patetiskt försökte skydda sig mot med att i parlamentet behandla sina opponenter och alla som var emot honom med rent bolsjevikisk brutalitet – ingen politiker i landet har någonsin gjort sig skyldig till så konsekventa och oupphörliga personangrepp och slag under bältet, som för att utmärka sig för ofinhet mer än någon annan. Sedan skaffade han sig USA till fiende för att inte tala om Sydafrika. Dessa båda länder kunde kanske lättare än några andra få fram kompetenta lönnmördare för att fixa honom. I synnerhet Sydafrika har han aldrig slutat reta och provocera. Han må i princip ha rätt, men han framför sina påhopp ytterst odiplomatiskt. Du vet kanske om att familjen hade affärer i Auschwitz?” ”Jag har inte mer än hört ryktas därom.” ”Hans onkel var inblandad i Auschwitz tvålindustri, men 1944 beslöt familjen att vända kappan efter vinden och övergå från Hitler till Stalin. Sedan dess har han av säkerhetspolisen alltid varit stämplad som en latent säkerhetsrisk, vilket bekräftats genom åren av hans farliga förbindelser med sovjetiska underrättelseofficerare, när han presenterat Moskvas förslag som sina egna, och när han alltid satt sin egen karriär före landets intressen. Men till och med Ryssland blev till slut hans fiende när han genom de ständiga och övertydliga ubåtskränkningarna helt enkelt tvingades säga upp sina band med Sovjetunionen. Liksom Högerpartiet aldrig förlåtit honom för att han av opportunistiska skäl svikit dem för socialisterna kunde inte Sovjet förlåta honom att han lämnade deras sjunkande skepp. Det skeppet sjunker, var så säker. Inte ens Gorbatjov kan rädda det.” ”Vart vill du komma?” ”De enda som inte vill hans död är den stora okända naiva oskyldiga massan, som är helt utan inflytande och makt. För makten är han redan död.” Jag svalde. ”Du menar, att han kommer att avrättas?”

”Motiven är överväldigande. Vem som gör det är helt utan betydelse. Kanske en KGB-agent, kanske en välmotiverad och besviken kurd, kanske en sydafrikansk legionär, kanske en inhemsk polis, kanske rentav en säkerhetspolis, men vem som än gör det kommer bara att lyda order och komma undan med det, och de ansvariga kommer att hålla sig fria från ansvar då det var en nödvändighet. Dessutom gör man honom därtill en tjänst.” ”Hur menar du?” ”Han är i utförsbacken. Hans mor blev fullständigt senil. De har det i familjen. Han har alltid lidit av maktmani sedan han redan i barndomen skolkade från skolan för att gå hem och lyssna på Goebbels i radion. Han är helt enkelt maktgalen och blir alltmer patetisk som socialistledare med ohållbar ideologi. De gör honom en tjänst som gör honom till martyr innan det är för sent och hans psykiska labilitet blir för uppenbar. Han har redan gjort ett antal resor till en viss anstalt. Inte ens du kan rädda honom.” Jag suckade. Vad annat kunde jag göra? När jag träffade mina vänner och de ville ta mig med till premiärministern, som gärna ville träffa mig, sade jag, att jag tyvärr måste deklinera. ”Han vet redan vad det handlar om,” sade jag. Jag var inte i landet när avrättningen inträffade. Hans fru identifierade en närvarande alkoholist och narkoman som mördaren. Han trodde att det var hon. Polisen schabblade bort utredningen från början, medan flera vittnade om att det funnits märkvärdigt mycket poliser med walkie-talkies i närheten av mordet innan det ägde rum. Det så kallade ”polisspåret” har aldrig kunnat följas. Jag träffade min ungerske vän något år senare. Även han hade fått påhälsning av polisen. De hade frågat honom: ”Vet du vem som gjorde det?” Han hade helt lugnt svarat: ”Ja, det var jag.” Polisen hörde aldrig mera av sig.

Livets resignation Omkring 20 år så tål man ännu vad som helst, vid 30 vill man gärna ha en egen säng att sova i, vid 40 känner man behovet av en egen bostad, när man fyller 50 börjar ambitionerna bli mindre viktiga, vid 60 har man redan börjat trappa ner, vid 70 kan man acceptera pensioneringen, när man är 80 år så är man nog på säkra sidan av sitt liv, vid 90 börjar det bli dags att tänka på refrängen, och vid 100 är det dags att börja om igen.

Göran Ljungqvist Mölnlycke Jokern Du undrar över det där spelkortet du har i handen och vart det kommer ifrån. En joker, omritad till en ruteråtta med hjälp av blyertspenna. Om jag det visste! Det är knappt jag vet om jag törs berätta hur kortet kom i min ägo. Kanske för dig, du som känt mig så länge, du kan kanske tro på detta. För så här var det. Jag satt i båten norr om Smögen en högsommardag. Det var en dag för badstranden, inte för segling. Athenas segel hängde slaka och jag snarare drev i den nordliga strömmen än seglade. Jag hade inte bensin nog att gå för motor dit jag hade tänkt mig. Å andra sidan hade jag gott om tid. Resten av familjen var på klanträff i Dalarna.

Jag hade seglat natten upp för en god västan, men på eftermiddagen dog vinden ut. Vid sextiden siktade jag, när jag satt och åt aftonvarden ur en öppnad tonfiskburk, en större segelbåt. Den måste ha varit bortåt 50 fot, och när jag kom närmare såg jag att den låg för ankar. Underligt var det, visserligen var det inte så djupt enligt kortet, men det var utomskärs och fullkomligt oskyddat. Kanske OK för en betydligt större båt, men knappast för den här. På något sätt såg den övergiven ut, fråga mig inte varför jag fick det intrycket. Allt såg ut som om det var lämnat i all hast, lite slarvigt. Inte ett ljud, inte en rörelse. Det var en underlig båt. Jag är ju inte en sådan som sträckläser varje utgåva av Gelin och kan alla båtar utan och innan. Men jag kan ju skilja en Najad från en Rassy. Men den här liknade lite av varje, målad som en Arcona i vattenlinjen, överbyggnaden liknade en Malö, riggen – ja som en Colin Archer! Ingenting och allt stämde på en gång! Inget rörde sig ombord. Rodret slog lite i strömmen. Nedgången till ruffen stod öppen, som ett svart hål. Ju närmare jag kom, ju mer nyfiken blev jag. Inte bara nyfiken, det var som om jag drogs till båten. Jag förtöjde långsides i lä. Det hängde en stege från relingen och eftersom min IF var bra mycket lägre, så använde jag den för att komma upp på däck. Väl uppe så blev jag stående. Däcket var fullt av prylar och bråte. Och om utseendet på båten var underligt, så var de här grejorna ännu underligare. Bredvid en nymonterad Lewmar-winsch låg en tågrulle. Och då menar jag inte nylon från Polyrope, utan tjärat tågvirke. Mot kajutaväggen fanns ett ställ med något som jag bara kunde få till änterhakar i rostigt järn! Trädäcket knarrade när jag gick mot kajutadörren. Jag ropade ett försiktigt ”Hallå”, inget svar. Ingången var svart som beck och jag blev i närmast blind när jag kom ned några trappsteg. Jag blev stående, tvekade, men det gick inte att motstå lusten att se vad som fanns där nere. Så vande sig ögonen och jag tog de sista stegen ned på durken. Då såg jag ryggen på en man. Hjärtat höll på att stanna och första tanken var att vända och rusa upp på däck igen. Men utan att se sig om, så svepte mannens arm ut med befallande kraft

och pekade på stolen mitt emot honom. Där stod ett halvfyllt glas av samma slag som han höll i sin vänstra hand. Jag hasplade ur mig något om att båten sett övergiven ut, att jag trodde man behövde min hjälp. ”Tja”, sa han, ”på sätt och vis har du rätt i att jag behöver din hjälp. Jag ankrade här för att vänta på dig”. Jag satte mitt emot honom och fattade glaset. Han skålade med en nick och genom att tippa på glaset en aning åt mitt håll, jag följde efter och smuttade på innehållet. Jag fick det till rom, någon mörk variant, kanske Martinique. Mannen framför mig var en väldig best. Håret var stramt uppknutet i nacken. Ansiktet var till större delen täckt av kindskägg, mustasch och skägg, och inget av allt detta hår vittnade om att han ägnade sitt yttre särskilt mycket tid. Ovanför den väldiga näsan satt två ganska tätt sittande mörka ögon som studerade mig intensivt. ”Det tog tid för dig att ta dig hit”, sa han och log ett snett leende, som blottade gulnade betar till tänder, värdiga en gammal vildsvinsgalt. Missfärgningen kom sig säkert av långvarigt tobaksbruk, liksom den intorkade bruna saliven i mungipan. Jag berättade om min segling upp från Göteborg. Om färden genom den ljusa natten, om fyrarnas blinkningar och skenet från fiskebåtarna. Om fåglar som ger plötsliga skrik och på snabba och målmedvetna vingar far mot för oss okända mål. Han satt och nickade igenkännande, men hans kroppsspråk och ansiktsuttryck fick mig att tro att han sett nog av sådant. Men han tog artigt upp tråden och berättade om nattliga seglingar under helt andra stjärnbilder. Segling i nätter så svarta att kompassljuset var ens enda navelsträng till mänsklig närvaro och civilisation. ”Klara nätter är ljusskenet från stjärnorna så starkt att nackhåret reser sig när man tittar upp. Du hittar inte kända stjärnbilder bland de andra miljonerna stjärnor som du ser. Och vintergatan är som en bred allfarväg, grusad med diamanter.” Han släppte mig med blicken och var för ett ögonblick långt borta i tid och rum. Ansiktet fick ett nästan plågat uttryck som fullständigt motsade hans poetiska utläggning. Men så kom han tillbaka. ”Skål för nätter som dessa”, sa han till sist.

”Ska vi spela?” sa han plötsligt. Och utan att jag såg hur det gått till, höll han en sliten kortlek i händerna. Korten var avgjort större än Öbergs, de var flottiga och kartongen hade delat sig i hörnen efter alla blandningar. En del hörn var till och med av, andra hängde löst. Snabbt delade han två kort till oss var. ”Texas, heads up. Men vad skall vi spela om? Våra båtar? Den som vinner få välja vilken båt han seglar iväg med när nattbrisen kommer!” sa han med ett grin. ”Och här kommer markerna!” Han hällde ut en hög med mynt på bordet ur en tygpåse. De föll tungt och utan klang och jag kände tyngden när jag lyfte ett av dem. Under lorten kunde man ana två korsade sablar och några bokstäver. Vant fördelade han mynten i sex travar, behöll tre och sköt över de andra tre till mig. Jag sa inget, men min hand darrade när den sträckte sig efter korten. Det kändes som om jag inte hade något val. Att jag måste spela med i detta spel som jag anade gällde mer än bara vem som i natten skulle segla vidare i vilken båt. Jag lyfte försiktigt kanten på korten, pocketpar i damer, inte illa. Men innan jag släppt ned dem igen mot bordsytan, så tyckte jag att håret rörde sig på hjärter dam. Häpet lyfte jag korten och såg att det var sant. Och jag kände igen henne. Ja, båda. Hjärter dam var min fru, Cecilia, och spader dam var hennes syster, Ann-Charlotte! Ann-Charlotte gick på som vanligt, munnen gick, hon plutade med munnen, slängde kyssar och drog sen, som av en händelse, ned ena axelbandet. Cecilia hade vänt ryggen till, men jag kunde ändå se att hon var gravid och ryggen krampade av gråt. Och allt kom tillbaks. Den där olycksaliga julen hemma hos svärföräldrarna. Cecilia bar på Gustaf, vår äldste. Det var lilljulafton och redan den blev ganska blöt, som brukligt var hos svärfar. Vi spelade ett tjuvöppnat julspel, Cecilia mådde illa och försvann ganska snart och efter henne de andra så småningom. Till slut var det bara jag och Ann-Charlotte kvar. Behöver jag berätta mer? Och där har du skälet till att jag uteblev från släktträffen. Jag stönade högt, där jag satt och tittade på korten. ”Lankor, eeh?”, frågade mannen med ett vargleende.

bilar till mina kvinnoaffärer. Min barndoms släktkalas, där jag alltid lyckades ha sönder något. Tonårens plumpheter, mobbing jag lett, svikna löften. När jag åt upp godiset ur barnens påskägg! Och värre: när jag utnyttjat personal som var i beroendeställning till mig, skumma affärer med folk jag helst vill glömma. Den gången jag slog Cecilia. Allt! Luften i kajutan kändes kvävande, svetten dröp från pannan. Självfallet kunde jag inte koncentrera mig på spelet. Hans stack växte, min krympte. Egentligen borde jag inte ha något att frukta, om han vann, borde han ju rimligtvis välja sin egen båt, inte min ynkliga IF? Men något fick mig att känna att så inte var fallet. Att jag var tvungen att vinna det här. ”Snart har du väl sett alla kort? Möjligen ett kvar?” sa han när han delade på nytt. Grinet blev ännu bredare nu och ögonen glimmade i ljuset från fotogenlampan. Jag lyfte och såg mig själv. En löjlig joker, som med en trubbig blyertspenna hade ritats om till en ruteråtta. Gycklarmössa svängde när bilden rörde sig och jag lallade fånigt i den. ”Du-du din jävel”, stammade jag. ”Tack för komplimangen”, sa han, ”men riktigt så illa är det ändå inte. Ska du spela eller?” Men det var svårt, för i kortet kom en kronologisk resumé av mitt löjliga, ryggradslösa och förkastliga liv. Men så upptäckte jag något mer. Kortet var en spegel! När jag vickade på huvudet, vickade jokern samtidigt. Och i kortets spegel såg jag en annan spegel, en som satt bakom mig. Och i den spegeln såg jag ett vargagrin. Han hade kunnat se mina kort genom hela spelet och jag hade varit för upptagen med att se vad som utspelades i korten för att ha vett att hålla undan dem!

Sen följde den vidrigaste stund jag upplevt. Spelet blev en road mowie genom mitt sorgliga liv. Allt av uselhet jag gjort passerade revy i korten. Inga undatag. Från smitningar efter påbackningar av

Nu blev jag alldeles kall, trots värmen i kajutan. Jag bet ihop och spelade för mitt liv. Jag började spela tight och aggressivt, lyfte korten någon millimeter nu och lade händerna över dem, så att hundöron och flottfläckar inte skulle avslöja dem. Och jag började vinna. Jag förstod att han ändå inte var så driven i det här spelet om det spelades fair. Och till slut satt jag där med alla dublonerna. ”Nå, nu när du vunnit, vilken båt väljer du? Din IF, som du kan få ut så där 85 tusen för om du har tur eller min 47-fotare, Orustbyggd med mycket nytt?” Rösten var gäckande, men i

ögonen såg jag något annat. Spelets sista tell; ett uns av fruktan. Det blev en lång paus, det blev alldeles tyst. Det var som om också nattbrisen höll andan för att lyssna till utgången av samtalet. ”Jag behåller Athena”, fick jag ur mig till sist. I samma stund reste sig mannen med sådan kraft att bordet välte över ända, kort och dubloner regnade ned över mig och ned på golvet. Ögonen glödde rött, skinnet på kinderna stramade åt och grinet liknade alltmer en dödskalles eviga grin. I en enda rörelse svängde han helt om och försvann i akterkajautan och slog igen dörren med ett brak. En skakning gick genom skeppet, det knakade oroligt i skrovet, orustsnickeriernas teak bröts upp som ett ägg knäcks, otåliga förbannelser, och under syntes svart ek, och lukten av gammalt slagvatten fyllde rummet. Jag snubblade uppför trappen och över däcket, ramlade fram över allt bråte. Jag måste ha tappat bort tiden fullständigt därnere. Det var sen natt nu. En månskära tittade fram mellan trasiga skyar, vinden hade kommit tillbaka och ökade.

sittbrunnen. Den var fortfarande vattenfylld, men höll på att tömmas genom länshålen. Till all lycka hade jag haft nedre delen av ruffluckan på plats, bara en del vatten verkade ha gått ned i båten. Athena flöt, om än lite djupare i vattnet, och jag var ombord. Bredvid oss verkade skeppet växa upp ur havet, det fanns inget av Arcona eller Malö över det nu, nej det var en fregatt med århundraden bakom sig som krängde bredvid oss. Och medan jag satt där och stirrade, så lättade skeppet från vattenytan, det väldiga ankaret slets upp ur vattnat bara några meter från Athena och svängde hotfullt fram och tillbaka i ankarkättingen. Vind fyllde de trasiga seglen och skeppet svepte knarrande och jämrande iväg över vattenytan, ut mot havet. Rakt mot vindögat. Det sista jag uppfattade var en ljuspunkt från aktern. Det måste ha varit från kaptenens kajuta.

Borden var höga nu, stegen var förvandlad till en lejdare ned till mitt lilla nötskal till båt. Jag klättrade eller snarare rasade ned, ruttna stegpinnar knäcktes under min tyngd. Väl nere försökte jag lossa förtöjningstamparna, men de var spända till bristningsgränsen. Det var som om båten höll på att lyftas i dem. Jag slet och skrek i den ökande vinden, naglarna blödde men jag kom ingen vart. Till slut fick jag tag i morakniven som var fasttejpad på pullpiten och skar av akterförtöjningen. Athena gick ned med aktern i vattnet med ett dovt plumsande och tog in vatten. Jag slog huvudet blodigt mot ankarhållaren, men började hasa och dra mig upp mot fören med hjälp av grabbräcke och vant. Båten lutade alltmer, aktern var helt under vatten när jag till slut nådde förtöjningstampen och sågade mig igenom den, kardel för kardel. När repet väl gick av lät det som när en fiolsträng brast. Fören störtade ned i vattnet, Athena gjorde en överhalning, riggen slog i fartygssidan så att babord spridare knäcktes. Själv for jag omkull, kastades framåt mot förstaget och sedan akteröver, men blev tursamt nog hängande som en märla kring vanten. Jag var genomblöt, jag blödde från huvud och händer, ena knät vägrade att räta på sig, men på något sätt lyckades jag ta mig tillbaka till

Jag satt länge, oförmögen att ta mig för någonting. Det var som en ond, ond dröm som jag vaknat ur. Men där satt jag i mitt blod och ovanför mig kunde jag se Athenas knäckta rigg. Jag vet inte hur länge jag drev därute, innan livsinstinkterna kom tillbaks i gryningen och jag länspumpade båten. Jag försökte manövrera Athena så jag fick in vinden från styrbord, där vant och spridare var intakta, och hissade förseglet. Det blåste väst igen och jag kunde styra söderut. Jag seglade förbi Smögen, vågade inte gippa och gå in mot Kungshamn, utan fortsatte söderut medan solen steg. På något sätt lyckades jag krångla mig in i Gullmarn och in i Fiskebäckskils hamn. När folk fick se min trasiga rigg blev det ett väldigt hallå, villiga händer förtöjde Athena vid en bryggnock. Jag haltade i land, benen bar knappast, men jag banade mig rakt genom de församlade människorna. Hälsade inte, svarade inte på frågor. Bara gick rätt upp mot kyrkan och blev sittande där på muren. Jag var förbi av trötthet. Jag trevade efter cigarettpaketet i bröstfickan, men det hade förstås gått i sjön. Men det låg någonting där. Gissa vad? Precis, den där jokern, omritad till en ruteråtta, det kort som du håller i din hand. Nu rörde sig inget i kortet, jokern blottade bara sina tänder i ett dött grin. Och då kom tårarna, länge, länge. Jag grät för att jag klarat mig, det kändes som jag på något sätt

100

101

återfötts och fått en andra chans i livet. Men framför allt grät jag över all min uselhet som jag skådat i korten. Varvet där fick reparera Athena, sen seglade jag ned henne till Göteborg och sålde henne, jag fick förresten precis 85 tusen för henne. Kortet har jag behållit. Jag vet inte om det som hände den där natten, om det nu hände, gjorde mig till en bättre människa. Men ibland tar jag fram kortet och ibland har det hjälpt mig i valet mellan att vara narr och människa.

Öga mot öga Glo du, glo med ditt stela obarmhärtiga öga. Glo där uppifrån! Nu har du ju mig äntligen. Jag väntar mig ingen barmhärtighet. Förr eller senare visste jag att du skulle få mig fast. Vänster fot ligger förvriden och traktorns halvband tuggar sig sakta uppför benet. Tur att det mesta av tjälen har gått, var det verkligen meningen? Du följde snökanten norrut, jag har spanat uppåt och när de första plogtiltorna jäste fram ur den smutsiga snön var du där. Som ett svart kors mot den ljusa himlen. Ett kors med fransiga tvärarmar. Det hjälpte inte att korsa Atlanten, du lånade nya ögon i stället för gamarnas. Gamarna som svävade över White Water Ridge.

Att du törs lunna timmer gåendes bredvid traktorn, frågar grannen. Men jag har aldrig varit rädd. Tror du man blir tree topper om man är rädd? Om man tar en rök sittande på stammen av en avsågad svajande Douglasgran? Trettio meter över backen? Ser ut över White Water Ridge, drar in röken och känna svetten rinna ned innanför skjortkragen. Nu arbetar bandets stålplattor sig upp mot bäckenet, mot roten till min förbrytelse. Jag känner stenen under höften, jag vet vad den kan betyda. Jag visste vad som skulle komma samma stund som foten fastnade i blåbärsriset och halvbandet malde ned den i björnmossan. Du vred runt mig så du kunde se mig i ögonen. På rygg ligger jag så jag kan möta din obarmhärtiga blick medan traktorn gör jobbet åt dig. Du tror dig kunna skilja gott från ont. Onåbar på dina stela vingar seglar du. Men vad vet du om världen härnere? Har du känt svedan i skrevet efter tre månader i baracken? När längtan tvinnar kropp och sinne på nätterna? Bara kunna snegla på kokerskan, hennes halvvuxna dotter. Men jag klagar inte, jag är här för dig nu. Mitt bäcken bräcks med ett dovt ljud. Känseln är borta i underkroppen. Jag har aldrig påstått mig fri från synd. Det är bara du som gör anspråk på det. Jag vet vad jag gjort. Mina händer glömmer aldrig greppet om låren när jag bände isär hennes knän. Skräcken i ögonen. Skammen efter utlösningen. Skriken när hon befriat sig från trasan i munnen.

Jag tar mitt straff. Du kan bryta varje ben i min kropp. Men du bryter inte mig.

Du knäcker mina revben, ett efter ett. Lungan punkteras. Jag kan knappt andas när traktorns tyngd pressar ihop min överkropp. Flykten. Tunga kroppar vältrar sig över britsarnas kanter, händer som rotar efter bootsen i mörkret. ”What the hell?” Och skriken som bara fortsätter. Pass och pengar. Flykten börjar. Från arbetslaget, från dig. Lönlöst. Hem, sen vidare hit upp i skogarna. Från gamarna över White Water Ridge. Men inte undan ditt obarmhärtiga öga. Du bytte bara från gam till vråk.

102

103

Som om skriken som ekat i min skalle alla år inte vore nog. Nej, jag vet att det som är gjort inte kan göras ogjort. Inte det jag gjort mot en av dessa dina små. Nu hör jag hur knäet krossas, jag hör ljudet av bräckta ben, ingen smärta ännu, den kommer.

Nyckelbenet. Jag vrider huvudet så mycket jag kan för smärtan och känner bandets kalla, fuktiga stål mot mitt öra. Stockens rotända passerar min sida. Den slapp jag ändå.

Det är en från början vanlig dag i juli, vilket år kan vara osagt. Det är varmt, solen ligger på. Två killar närmar sig ön från den lugna sidan. Från den strömmande är det omöjligt att gå iland. De sitter i en kanadensare och saknar både flytvästar och packning. Och i deras blickar finns ingen respekt. – Ni får inte gå iland här, säger jag, medan jag tar på mig överdelen av min bikini, ön tillhör vårt hus. – Vad då, jag ser inget hus, säger killen som sitter framtill i kanoten. Han är mörkhårig, har en röd t-shirt och fransiga, avklippta jeans. – Den hör till vårt hus, det stora, vita som du ser på andra sidan

där. Jag pekar över deras huvuden och vattnet bakom dem. – Du äger inte naturen bara för att du kanske har en rik farsa, säger den andre killen. Han sluddrar lite. Ovanför en nött jeansjacka är han cendréfärgat långhårig och har tunga, simmiga ögon. De är några år yngre än jag själv men inga spinkiga typer, den mörk-hårige ser riktigt vältränad ut. Han kliver ur kanoten och drar upp den mellan ett par strandstenar. Situationen känns olustig, men jag vet att det gäller att stå fast. – Det här är privat mark och det framgår av den stora skylten på udden som ni just paddlade förbi. – Ön ligger ju mitt i älven, säger den mörkhårige. Vi tänkte gå iland här, det verkar vara en riktig paradisö. Han granskar min kropp. Jag drar på mig badkappan, medan han hjälper sin kompis iland. – Ön ligger inte mitt i älven utan i anslutning till vårt hus. Den här lilla bryggan och muren har min pappa gjort, det är inte för allmänheten. Jag hör hur flat jag låter. Den mörkhårige förankrar kanoten med ett rep och anlägger ett grin, som han själv och antagligen en del andra idioter av båda könen anser ska gå under kategorin ”charmigt”. – Har du hört talas om allemansrätten, lilla vän? Han uttalar ordet långsamt, det känns som ett slag i magen, eller som ett skamgrepp. Det är han som är farlig, han kan vara riktigt farlig, tänker jag. Hans kompis har fumlat fram en cigarett och letar nu i fickorna efter en tändare. – Ge er av härifrån, innan jag kastar i er, säger jag och försöker låta iskall. Min morska attityd framkallar deras munterhet. – Nu ska vi inte hetsa upp oss, lilla gumman, säger den mörkhårige, Bruno tänker jag mig att han heter. Eller är det kanske det vi ska? Ligger du här ensam på paradisön och har ingen att roa dig med? – Okej, stanna ni en stund, säger jag. Men om ni inte tar för illa upp, så tänker jag ta min lilla eka och ro hemåt.

104

105

Traktorn mal en stund mot en tallstam, sen stannar den. Det blir tyst i skogen, bara grannens motorsåg. Skogskiftena är smala häruppe. Du kretsar på dina trasiga vingar. Jag har fått mitt straff. Hör jag ett triumferande jamande? Jag kan röra höger fot och hand. Du har märkt mig för livet. Men du bröt aldrig min ryggrad.

Tommy Martinsson Kungsladugård Att sakna respekt

– Vi tar illa upp, säger Bruno. Eftersom vi tänkte vara här ett tag, får du stanna och hålla oss sällskap – så paddlar vi sedan lugnt och fint vidare. Jag inser att jag inte kommer att kunna övertala dem att ge sig av frivilligt. Och att åtminstone Bruno när som helst kan få för sig att släpa in mig i buskarna. Dags för en försonligare attityd, tänker jag. Jag räcker fram handen mot den långhårige och ler lite. – Ja, då får vi väl hälsa. Inger heter jag. – Tomas. Hans handslag är ganska slappt. Men Bruno griper om min handled och håller den hårt. – Se där! Det var en vacker tass! säger han. – Har ni med er något att äta? säger jag och lyckas bevara mitt lugn, trots att han håller mig fast. Annars har jag faktiskt lite jag kan bjuda på i korgen där. Kan lite skinkpaj och en varm Carlsberg va’ något? Bruno släpper sitt grepp och går fram till korgen. – Kanon! säger han. Du är inte så dum, tjejen, som man kan tro när man ser dig. Men vi går över på andra sidan ön! Han lyfter upp korgen. – Javisst, säger jag och ler. Solen kommer väldigt fint på klippan där nu. Det är mindre än åttio meter till öns västra sida. En stig går genom ett par skogsdungar. Från klippan ovanför det strömmande vattnet ser man inga hus. Bruno konstaterar detta faktum och blinkar mot mig. Jag bara ler och säger: – Låt er väl smaka. Jag åt förut och är nöjd, så ni kan dela det som finns. Båda två äter med god aptit, medan de tittar på mig och utbyter flinande kommentarer om att man inte kan ha det bättre. Jag är deras villebråd, har knutit badrocken om mig men vet att det inte kommer att hindra dem. När de har ätit, säger Bruno med len röst: – Är det inte varmt i solen? Ska du inte lätta på klädseln lite? Jag tänker inte ge efter för dem. Har jag någon chans? Det har jag naturligtvis.

– Jo, det är varmt, säger jag, ler mot honom och ser honom djupt i ögonen. Du kanske ska hjälpa mig?

106

107

Jag reser på mig, vet att badrocken glipar lite upptill och för med en långsam rörelse undan en hårslinga från pannan. – Det är så skönt när solen möter huden, säger jag och ställer mig så att vinkeln blir den exakt rätta. Bruno kommer upp framför mig. Han ser ut som en pojke som fått sin älskade brandbil i julklapp – och för upp händerna mot mina bröst. Han är inte alls beredd. Jag träffar perfekt. Det gör inget att jag är barfota. Samtidigt som han viker sig dubbel hoppar jag hastigt åt sidan och stöter med hela min tyngd mot hans nyckelben. Det blir som en ren biljardstöt mot tyngdpunkten. Trots att vi från början är över en meter från klippkanten kan han inte undvika den. Han hinner inte ens vråla ordentligt, innan han störtar ner i det forsande vattnet tre meter nedanför. Han förs snabbt bort och verkar försvinna under vattenytan. Tomas, den långhårige, har kommit på fötter. Han stirrar ner i vattnet och sedan på mig. – Vad i helvete gör du! skriker han. Jag vet inte om han tänker anfalla mig, men jag agerar automatiskt. Inget beslut fattas, allt laddar bara ur sig. Eftersom han är beredd, måste jag först finta en spark med vänsterfoten, innan den högra träffar honom i njurtrakten. Sedan är det bara att undvika hans famlande händer, innan slaget går mot halsen. Det är första gången jag använder detta utanför självförsvarskursen och jag är förvånad över hur lätt det går. Jag vräker honom över klippkanten. Även han försvinner i virvlarna. Jag blir tvungen att sätta mig och gråta en stund. Därefter det som måste göras: jag går över till andra sidan ön, drar deras tunga kanadensare genom skogspartiet men är noga med att inte göra nya repor i den, tar den ner till strandstenarna uppströms om klippan och låter den delvis vattenfyllas, innan jag puttar ut den i strömmen. Paddlarna har jag tagit ur och nu låter jag dem gå samma väg.

Femtio procent. Det är min bedömning av deras chans att klara sig. Det vill säga sjuttiofem procents chans att någon eller båda överlever. Men ingen av dem fixar det. Deras kanotfärd leder till ännu en av älvens tragiska drunkningsolyckor.

Skrivarkursen Det var konstigt att han hade kommit med på den här skrivarkursen. I brevet hade han angivit att han ville förkovra sig i att skriva instruktioner och kataloger, kunna beskriva material och strukturer och att han ville lära sig göra abstrakta symbolsammanfattningar av logiska system. Emellertid var allt detta tydligen högsta mode i den moderna poesin – så därför befann han sig i denna pressande miljö med dessa påflugna människor. Redan vid första samlingen förstod han att allt var käpprätt fel. Men eftersom han alltid genomförde vad han påbörjat, beslöt han sig för att kämpa och hålla god min. Illavarslande var att en stor majoritet av kursdeltagarna var kvinnor. Han hade svårt att stå ut med deras fräcka ögonkast och hur de klädde av honom med blicken. Även de äldre damerna ägnade sig ogenerat åt detta. Medan de hackande hasplade ur sig totalt meningslösa, osammanhängande och klorofyllbemängda ordkluster pågick denna kötthantering. Och det var just honom man ville åt. Det hjälpte inte att han trots den kvalmiga sommarvärmen hela tiden uppträdde oklanderligt i kostym och välknuten slips. Inte heller fokuserades intresset på kursens andra män, fastän några av dem var yngre. En av dem var rufsigt skäggig och blottade ofta halvnaken sin solbrända hud, så man blev tvungen att titta åt annat håll.

108

Till råga på allt visade det sig att den ena av kursledarna hade skrivit en detaljerad bok i genren ”så vill kvinnan bli älskad”, något som hon med stolthet berättade om vid en av sittningarna. När de gick ut från middagen i matsalen den andra kvällen, tog Anna, en av de yngre kvinnorna som kom söderifrån, honom i armen och sa: – Kan inte du komma till mitt rum ikväll? – Varför då? Han hoppades att hon skulle vara intresserad av att fortsätta en ganska intressant diskussion om skrivarstrukturer, som de hade haft under förmiddagspasset. Men Anna svarade: – För att vi ska komma varandra lite in på skinnet. Han mumlade något om att han måste arbeta med skrivuppgifterna. Under måltiderna de följande dagarna såg han till att inte hamna nära Anna vid matsalsbordet. Sent på kvällen den tredje dagen bestämde han sig för att inte öppna, när det knackade på hans låsta rumsdörr. Detta sedan han fått ta emot inte mindre än tre besök av kvinnor klädda i olika löst sittande nattlinnen. Deras ärenden var alltifrån att låna tandkräm till att tipsa om den senaste materialstrukturalistiska diktsamlingen. Det vill säga, det var vad de sa att de ville. Kursen blev allt mödosammare. I responssamtalen var nu inte bara kursledarna på honom om att han borde visa engagemang och känslor i sina texter. Men han förstod att det bara var en sorts känslor de ville ha. De gömde dem under den på kursen mycket gångbara beteckningen ”livsbejakande”. Frågan var om han ens skulle få sitt diplom. Natten till torsdagen låg han och våndades i sin säng och kunde inte sova. Inte ens lösandet av elva svåra sudokuer hade hjälpt.

109

När jag blir graffitimålare ska jag också heta Kaos Kaos i de lättkränktas land

Kerstin Moberg

Jag sitter och ser på dig Jag sitter och ser på dina läppars rörelser Jag arbetar halva dagen och du arbetar halva Jag sitter och ser på dig Jag ser på dig och kan bara tänka att jag inte vill att du ska gå Jag vill inte låta dig gå Jag vill inte att du reser dig Jag vill inte att du ställer dig upp

Guldheden Orden Orden svävar sakta i vinden hit och dit Några får fart av en vindpust stiger högt och försvinner bortom synfältet Några kraschlandar mot marken och blir liggande stumma

Du reser dig Du ställer dig upp Du vinkar så där förstulet som bara du gör Så där som jag hoppas att du inte gör mot någon mer Du säger bara saker av värde Du säger bara saker av stor vikt Du säger bara saker av betydelse Jag är inte bra på att lyssna Jag är inte bra på att se Jag är inte bra på att svara Jag är inte bra Jag är inte Jag är

Michael Nystås Partille Det är jag som är Innebandypappan Är jag så dålig på att lyssna? Är jag så dålig på att svara? Är jag så dålig?

Jag är en graffitimålare som heter Kaos Gamla vykort ligger strösslade över golvet Breven jag aldrig skickade kantar listerna Fyllda med orden jag aldrig skrev Dina chockrosa naglar är en bild dold under frimärket Jag har 4 011 olästa tweets men ingen som kan hjälpa mig att le Där sitter du ju Så underligt det känns att se dig osminkad

110

111

Dina fingrar kramar kaffemuggen Du har många röster Du har bara en röst Det är 1993 men tv-bilderna känns mycket äldre Nu blir det kallare Blir det kallare nu? Jag funderar allvarligt på att lägga mina sista pengar på reklam Det är så lätt att bli kränkt i Sudan Jag granskar dig Jag ska granska dig Kaffet smakar verkligen skit Går det att kalka av maskinen? Den nya kvalitetsskolan fyller innerstadstwittrarna med den falska självgodhet bara de är mäktiga att känna Det är så lätt att känna sig kränkt Låt oss genomföra en landsomfattande razzia för att få bort alla oljud För att avskaffa allt oväsen genomför vi en landsomfattande razzia i gryningen En gryningsräd i svart En gryningsräd mot bruset av information som väller in tills allt som återstår är det enda som inte går att vifta bort tills det enda som finns kvar är det som når fram och inte kan ignoreras Jag läser Paganinikontraktet Jag läser inte Paganinikontraktet Jag vaknar upp efter elva år till sängs Kan du hålla huvudet still medan du pratar? Det vore bra om det gick att lösa så snabbt som möjligt Tack så mycket

112

Våldsamheterna fortsätter även i dag Den här dikten utspelar sig under Reinfeldtregimen Jag skickar korniga ögonvittnesfilmer över gränsen tagna med en Iphone med krossat glas En gång satt Lisbeth Åkerman och tände ljuset på julafton Jag har aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv Är vi fortfarande kvar? Jag tänker att jag inte vill låta dig gå Jag tänker att jag inte vill att du ska resa dig Det är jag som är Innebandypappan Alla barn får leka i bollhavet Det är jag som är flickans mamma Det är jag som är Ikeapappan Kan du garantera bildernas äkthet eller är du totalförstörd? Manipulerar du oss? Jag har 4 022 olästa tweets som förvaras i en ambulans på utryckning i en låda låst med säkerhetslås Jag har kombinationen till låset tatuerad under tungan och skriver ut den när klockan slår 19.47 med automatisk skrift Du är ditt varumärke Vattennivån stiger kraftigt under natten En konkursförvaltare heter Påtå En annan går på tå En tredje rör sig ljudlöst mellan raderna Jag är en skugga med alla orden ännu oskrivna Hur kan jag förlora dig när jag aldrig har haft dig? Se mig, det vore underligt Se igenom mig Se mig som bara du gör

113

Kent Petrusson

Du har vackra snälla ögon Du skriver om min grundlag och ser milt på mina misstag Jag har sju sekunder på mig innan allt är försent Jag har sju sekunder på mig innan allt är över och boken slås igen Ett ögonblick att övertyga dig Det är alltid flera decennier sen Kom och sätt dig här bredvid mig Se på mig och säg sanningen Säg som det är Alla flygplanen står i hangarerna nu och väntar på signalen Jag har 1 124 olästa tweets men ingen som orkar höra på Kommer du att övergå till snöfall om jag ber dig? Är det svårt att vara exakt? Varför är det så svårt att vara exakt? Kan vi inte vara lite exakta som omväxling? Är jag allvarligt skadad eller är jag bara död? Kan vi sluta med bomberna så att vi kan börja med biståndet? Jag har tv:n på i bakgrunden Radion står på i förgrunden Den här dikten har 4 000 olästa tweets att öppna

Masthugget Kaffegrossisten Telefonen ringde och han hörde en välkänd röst i luren. Det var Bengt på Arbetsförmedlingen som han träffat många gånger tidigare. – Jag har hittat en praktikplats hos en kaffegrossist, som jag tror passar dig, sa Bengt. – Trevligt, jag som tycker så mycket om kaffe, svarade Erik, som studsade till på sängen där han låg och vilade sig. Samtal från Arbetsförmedlingen hörde inte till vanligheten. Han slets från sina dagdrömmar in i verkligheten, som just nu tycktes öppna sig för förändring. Men allt var inte klart, sa Bengt. Vissa formaliteter med arbetsgivaren återstod att göra. Erik, som hade skaffat sig en mobiltelefon, begav sig ut i det vackra vårvädret. Med mobilen i innerfickan kände han sig lugn, ifall Bengt snart skulle kontakta honom igen. Han begav sig till ett bibliotek där han ganska ofta satt och läste. Att läsa böcker och tidningar hade han varit intresserad av sedan ungdomen. Arbetslösheten hade haft en positiv effekt på läsintresset. När han satt där vid ett skrivbord och läste en bok på engelska ringde det i mobilen. Det var Bengt som sökte honom på nytt. Nu var det klart. Erik skulle stämma träff med Bengt kommande fredag. Denna dag var en tisdag. På fredag skulle det ske. Då skulle kanske den långvariga arbetslösheten vara förbi. Vilken lättnad! Men samtidigt fanns hos honom en känsla av osäkerhet. Det gällde att göra bra ifrån sig. Bengt kände han, men hur skulle det gå i mötet med arbetsgivaren, som skulle bli en ny bekantskap? Efter några dagar som långsamt flöt förbi infann sig fredagen. Det var i

114

115

alla fall inte fredagen den trettonde, tänkte Erik, som var lite vidskeplig. Allt skulle ordna sig med rätt inställning, intalade han sig. Att hålla nerverna under kontroll och att verka intresserad av jobbet hade han klarat av många gånger förr. Erik kom till Arbetsförmedlingen i god tid innan mötet skulle äga rum. Han försökte att undvika att stressa till detta viktiga möte. I så god tid kom han, att han blev tvungen att promenera runt i stadsdelen en stund. Som tur var hittade han en tavelaffär alldeles i närheten. Där kunde han stå en stund och titta på alla mer eller mindre intressanta tavlor som ställdes ut till försäljning. Som naturälskare hade han mest preferens för naturmotiven. Han hade i yngre dar deltagit i konstkurser och hade utvecklat en hygglig förmåga att teckna modeller men aldrig landskap. Konstperioden i hans liv flimrade förbi i minnet, kanske var den en bättre tid, tänkte han. Men snart väntade andra uppgifter. Det fanns ingen anledning att försvinna in i det förflutna. Bengt mötte honom med ett brett leende. Han var visserligen något försenad, men vad betydde det en sån här dag? Det viktiga var att ett möte blev av. Erik steg in i Bengts bil och så bar det iväg till arbetsplatsen. Företaget låg i ett industriområde i utkanten av Göteborg. Bengt lyckades ta sig fram till platsen efter att ha kört fel två gånger. Efter viss möda parkerade han bilen framför ett lågt hus med ingång direkt från gatan. Dörren saknade ringklocka och brevinkast, vilket gjorde ett dystert intryck på Erik. Vad kunde han vänta sig här? Kaffegrossisten öppnade dörren med ett leende. Han presenterade sig som Jonas Adolfsson. Han hade kortklippt hår och mustasch och gjorde ett prydligt intryck. Erik fick följa med Jonas in på ett stort lager, där kaffekartongerna låg staplade i ordentliga packar från golv till tak. Eriks uppgift skulle vara, att ta emot order och registrera via en dator samt att arbeta med packning av kaffepåsar i kartonger. Det här är ett arbete som jag kommer att klara av även om det blir ansträngande, tänkte Erik. Vid kaffebordet blev det samtal om vad han hade arbetat med tidigare. Han tyckte att frågorna var lätta att besvara. Ingenting sades om hans ganska starka teoretiska meriter, men det behövdes

116

kanske inte heller. Jonas bestämde kort och gott att praktiken skulle börja nästa vecka på onsdagen. Bengt och Erik for från Kontinental, som företaget hette, in mot stadens centrala delar via en livligt trafikerad motorväg. Allt hade gått enligt förhoppningar och både Bengt och Erik kände sig nöjda med insatsen. Men säg den glädje som varar beständigt. Måndagen kom som den alltid gör med envis regebundenhet. Denna dag vaknade Erik med en obehaglig känsla i sinnet. Hur skulle han komma till Kontinental på onsdagen? Han hade ingen bil eller något annat fordon att färdas med. Erik måste alltså ta reda på buss- och spårvagnsturer för att vara i tid på onsdagen. Trafikupplysningen gav honom lugnande information. Det gick turer dit både på morgonen och på eftermiddagen. Plötsligt kom han på att han hade ett besök på vårdcentralen på torsdagen för att ta ett blodprov. Det skulle bli svårt för honom att komma fram och tillbaka samma dag med glesa turer och ganska stort avstånd. Då fick han tanken att skjuta på startdatumet. Han ringde till Kontinental och bad att få börja på måndag i stället på grund av sjukvårdsbesöket. Det märktes på Jonas röst att han var missnöjd med detta, men han beviljade Eriks begäran. Samtalet efterlämnade en obehaglig känsla hos Erik. Hade han råkat i onåd gentemot Jonas genom sitt ganska odisciplinerade agerande? Ja, just så var det. Erik hade gjort ett fatalt misstag genom att skjuta på startdatumet. Därmed kunde han vänta sig obehag från den stränge arbetsgivaren som förberedde sig på att statuera exempel. Vad för slags människa var denne Jonas Adolfsson? Han hade en känd möbeldirektör som ideal. Mannen som från nästan ingenting hade gjort sitt företag till ett världsföretag. Naturligtvis var Jonas ambitioner betydligt mindre, men den kände direktören var hans förebild. Som väl brukar vara fallet med småföretagare tyckte han om folk som var praktiskt sinnade. Han uppskattade mycket folk som kunde ta tag i saker och ting eller ”hugga i” som han själv sa. Därför avskydde han teoretiker, som var motsatsen till hans ideal. Han var bristfälligt skolad och bristen på kunskap doldes bakom en ridå av förakt mot teoretiker.

117

Erik kom till Kontinental i rätt tid på morgonen första dagen. Han hade lyckats hitta rätt i tidtabellerna och passat in hållplatser och avgångstider. Det var fint vårväder så väntetiderna vid hållplatserna passerade utan besvär. Erik arbetade två timmar i företagets lager med att packa kaffekartonger. Där träffade han Annika, en kollega som också arbetade med bokföring och fakturering. Redan vid kafferasten på förmiddagen märkte Erik att allt inte stod rätt till. Jonas var på dåligt humör vilket märktes på kommentarer och röstläge. – Hur har helgen varit? frågade Erik. En standardfråga som Erik ställde i brist på bättre alternativ. Han hade inget intressant att säga om sig själv för tillfället, eftersom helgen som så ofta hade varit händelsefattig. – Jag har tränat på gymmet både i lördags och igår, i övrigt kopplat av, svarade Annika helt uppriktigt. Att träna var viktigt för henne, eftersom jobbet i lagret krävde en hel del fysisk ansträngning. Det gällde att ha stark rygg och starka armar, vilket Erik upptäckte redan första dagen. Vid halvtolvtiden var det dags för lunch. Eftersom Erik inte hade med sig lunch till skillnad från Annika och Jonas, gick han till en lunchrestaurang i närheten. Där kunde han lite tursamt beställa en favoriträtt, som han åt ensam med god aptit. Efter en dryg halvtimme återvände han till jobbet mätt och belåten. Men till sin stora förvåning såg Erik, att Jonas, Annika och en chaufför höll på att lasta in kaffekartonger i en lastbil som stod parkerad utanför kaffelagret. Erik, som inte hade underrättats om att en hämtning skulle ske blev helt överrumplad. Han blev chockad och passiviserad. Att det handlade om ett slags överfall märktes tydligt på deras nonchalans mot honom. Han blev inte uppmanad att hjälpa till och han kände ingen lust att ingripa i ett arbete som han inte tidigare hade jobbat med. Denna händelse kostade Erik anställningen som praktikant. Nästa dag blev Eriks sista på Kontinental. Jonas tillkallade Bengt och det blev ett möte som mest var en attack mot Erik som beskylldes för att vara en teoretisk typ. Erik valde att inte försvara sig eller låta sig

118

provoceras. Han insåg att om han hade blivit upprörd så skulle allt bli mycket värre och han ville inte heller arbeta för en så eländig typ som Jonas. Bengt hade en uppgiven inställning redan från början och förklarade att Erik inte skulle ta detta som ett personligt misslyckande. – Hur känns det? frågade han. – Det känns lite vemodigt. Lämpliga jobb växer ju inte på träd för mig, men i kväll ska en god vän och jag besöka Mikael Wiehes konsert på Liseberg, något att se fram emot, svarade Erik.

Mariette Roxensjö Västra Frölunda Resan Vi finns samlar saker data idéer människor upplevelser

119

Tiden rann iväg sitter stilla försjunken lyssnar viskar budskap reser

Att resa som ensam kvinna gav äventyret en extra dimension, som trots speciella motigheter ändå var mödan värd. När jag landade på Goas flygplats kändes det mer som ett överfall, än ett möte med vänliga människor. Jag blev förskräckt när folk i horder skrek och slet i mig med propsande förslag om skjuts. Den här situationen, att bli attackerad av riksha- eller taxichaufförer, undgår väl ingen turist, men jag kände mig väldigt obekväm. Konkurrensen är hård speciellt om oss västerlänningar eftersom vi betalar mer än indierna. Med skakiga ben gick jag fram till en chaufför och frågade om han kunde ta mig till Goa, Chalston Beach Resort. ”Javisst”, sa han med ett brett tandlöst leende. Han tar min resväska, men jag hindrar honom och frågar hur mycket han ska ha betalt. Efter ett evigt förhandlande gjorde vi upp om saken De andra indiska chaufförerna som intresserat lyssnat på vårt köpslående skriker och säger: “No, madam no madam, it´s too expensive! ”I know,” I said, I have no choice.” ”Okey” sa de med ett finurligt leende.

Pärlan Människor möts På livets stig Små korta möten I närvaro Vem är du Hur är du Är du pärlan Du bär om din hals

Ambivalenta känslor tynger mig redan. Trots att min resa har varit ett hårt jobb med ständig uppmärksamhet på biljetter, valutor, förhandlingar om priser, besvärande och påträngande män, tar jag ändå risken att åka med till Chalston. Beräknad tid till Goa är ca en timma. Vägen som går över stock och sten är gropig, slingrig och framförallt väldigt smal. Tack och lov har jag med mig en flaska vatten. Det är hett, värmen är besvärande, efter en lång resa känner jag mig både törstig och hungrig. Väl framme vid ”resorten” pustar jag äntligen ut.

Är den äkta Är den falsk Hur vet jag Vad vet jag

Resan till Indien Resan till Goa liknar ingen annan resa som jag tidigare gjort, bland annat för att den aldrig har tagit slut. Förväntansfull reste jag dit med många fördomar och förutfattade meningar. Först trodde jag att Goa var en liten plats eller snarare en by, men Goa visade sig vara en stat i Indien, den minsta i och för sig. Goa ligger på västkusten, och man badar, i arabiska havet.

Det privatägda hotellet inklusive den stora trädgården ägs av en indier med svensk maka. Hotellet ser fint ut och trädgården är underbart vacker, där växer papayaträd, ingefärsplantor och fina anlagda rabatter, helt ljuvligt.

120

121

Här i Goa förväntar jag mig inte några stora och annorlunda

upplevelser. Hit åker man för att sola och bada, gå långa strandpromenader bland heliga kor, getter och avföring. Jag förfasas över alla plastprylar, trasiga flaskor och skräp som ligger utmed stranden. Indiska familjer njuter av långledigheten på stränderna, kvinnorna badar med sin sari på, medan turisterna osmakligt nog badar topless eller rättare sagt less. Ingen hänsyn tas till landets seder och bruk. Goa har dåligt rykte, inte utan grund. Här finns drogmissbruk och allmänt slapp moral bland turisterna. Myndigheterna har ögonen på problemet men behöver turismen för sin överlevnad. Efter att ha spenderat några lata dagar under en palm, promenerar jag till närmsta by Calangute. Där besöker jag en tibetansk marknad, köper silversmycken av vänliga tibetanskor, tar bussen till Punji, som är huvudstaden i staten Goa, strosar omkring i hettan och besöker en turistbyrå med några få fler turister, bl a två holländare, ett äkta par ifrån Schweiz och en engelsman. Vi bestämde oss för att resa tillsammans till Hampi, beställde tågbiljetter, hotell och en guide som skall visa oss runt på denna historiska plats. Det kändes underbart med sällskap. Vi möttes dagen efter för att åka med tåget till Hampi. Hampi är en historisk ruinstad med tempel ifrån 1300-talet. Där står även statyer av alla gudarna, t ex Ganesh, elefantguden. Lotustemplet var det tempel som fascinerade mig mest. Denna ståtliga byggnad hade ”aircondition,” dock inte vad vi menar med detta. Men med inbyggda kanaler för kallvatten som togs från floden nedanför, gjordes templet svalt under heta dagar. Det var en fantastisk byggnad. Vi turistade i två hela dagar i Hampi och på de närbelägna ställen som är ett ”måste” när man är här.

122

Det är förfärligt att resa i Indien, smutsiga tågkupéer, tidtabeller som inte hålls, folk som trängs och svettas om vart annat, men någon slags charm finns där. Jag har varit borta i en knapp månad och Indien har krupit innanför skinnet. Har man en gång varit där blir man aldrig av med det. Jag bär med mig en gåta, det handlar om något som man inte kan ta på. Jag bär med mig Indien, inte bara i tankarna, utan också innanför skinnet, på näthinnan men framförallt i hjärtat.

My Rundqvist Linnéstaden Möte i Calcutta – Sch, Mister My, kan jag inte få låna en kant på din filt? – Va, varför då? svarade jag yrvaket. – Jag råkade mosa en råtta när jag vände mig om i sömnen. Min tygbit är så kladdig och jag fryser. Får jag? Jag satte mig upp, tog bort några grässtrån ur munnen, tittade på honom uppifrån och ner. Jag hade sett honom förut. Han brukade också sova här, fast på tempeltrappan. Han var lika smal som alla andra fattiga indier, med korpsvart hår och mörkbruna ögon. Hans namn var Lebar Set. Han hade en doth runt höfterna, den lyste vit i natten. Gruffande makade jag mig åt sidan av min filt, lite obehagligt, eftersom jag inte kände honom mer än till namnet. Jag rös till lite, temperaturen hade sjunkit snabbt. Vi somnade snart men vaknade av något. Vad var det? Jag hörde en stor suck bredvid mig. – Nu kommer monsunen, det börjar alltid blåsa så här minuterna före. Vi får tränga in oss bland de andra på tempeltrappan.

123

Det fanns inte plats kvar att ligga ner. Att dela filt på två med så smala trappsteg var omöjligt. Där satt vi, timme efter timme. Det gick inte att sova så därför började Lebar berätta om sitt liv. – Jag kommer ifrån en liten by vid havet. Min pappa hade en liten åkerlapp, men jobbade för det mesta åt storbonden. En dag när han kom för att arbeta på åkern fick han se alla arbetarna samlade. Han blev nyfiken och klev fram. I mitten stod storbonden med putande mage och bister uppsyn. Han hade föreslagit att alla arbetarna skulle sälja sina egna små åkerlappar för en billig penning, för storbonden ville utvidga sina ägor. Alla var uppretade och försökte förklara att om de inte hade sina åkerlappar skulle de svälta ihjäl, med den låga lön de fick av honom. Alla i hela byn vägrade. Storbonden var förbannad. Några dagar senare hade han kommit på en plan. Han lejde några män från en annan by. De fick nattetid underminera vallarna ut mot havet. Efter några nätter kunde man höra hur vattnet vällde in. Snart stod det upp till knäna på åkrarna. Vi kämpade ursinnigt med att bygga upp vallarna igen. Det gick inte att rädda något. Det värsta var inte vattnet utan saltet. Det tar flera år att få en sådan åker brukbar igen. Vem kunde vänta på det? Ja, inte vi i alla fall. Det fick bli som storbonden ville. Men nu hade han sänkt priset ännu mer. Marken var ju inget värd. Enda sättet för oss var att göra som alla andra – gå till Calcutta. Här köpte jag en rikshaw för pengarna. Pappa var knäckt och dog snart. Många orättvisor hade han stått ut med, men nu hade det gått för långt. Det blixtrade till en syn för mig. Innan vi åkte till Indien fick vi efterplocka potatisåkrarna. På några dagar hade vi plockat flera ton. De fick vi gratis, det var ju ändå inte lönsamt att ta upp dem. Så här satt jag nu med Lebar i Calcutta. Han hade ingen familj, inga kläder, inte ens en ordentlig filt. Pengarna han tjänade på att dra rikshawn räckte till mat och lite fick han skicka hem till sin orkeslösa farmor. Medan han berättat detta hade monsunregnet dragit vidare och solen gick nu upp som ett eldrött klot. Dagen kom tillbaka med värme och flugor. – Lebar, hur många rupies tjänar du på en dag, frågade jag.

– Ja, en bra dag kan jag tjäna fyra. – Men om jag skulle ge dig fyra rupies, kan vi inte ta bussen ut till havet istället? Så får du vila dina trötta fötter tyckte jag. Lebar satt och såg fundersam ut en stund, men sprack därpå upp i ett stort leende. – Ja visst, Mister My, gärna. Jag ordnar mat och du betalar bussen. På vägen till bussen sparkade han sin fot med de spretiga tårna i asfalten, ungefär som när man fått en sten i skon. Så haltade han till några steg och stannade. – Vad är det, undrade jag ängsligt. Han svarade inte, utan drog koncentrerat ut två häftstift. Det skulle nog dröja innan mina fotsulor fick sådan pansarhud. Vi tog bussen ut till en liten vik med lite grönska och stora lummiga träd. På ett fält bredvid stod tusentals gamar och glodde. Efter vi ätit ville Lebar bada, medan jag tog en promenad. Jag undrade just om det var så bra att gå där barfota, när jag plötsligt fick se en orm framför mig mitt i ett steg. Bredvid den var låga taggbuskar. Vad gör man om man har en taggbuske eller en orm att välja mellan att trampa på? Rent instinktivt valde jag busken. Det brände till av hundratals nålar som borrade sig in i foten. – Jäklar, fan! skrek jag, medan jag hoppade omkring på ett ben. – Vad är det, vad är det? skrek Lebar och rusade fram genom vattnet. Jag berättade vad som hänt och hur ormen såg ut. – Du skulle trampat på ormen, den var ofarlig. Men giftet i taggarna är inte bra. Not good! Not good! Jag fick rida på hans rygg upp till busshållplatsen. När vi kommit in till stan tog vi taxi till sjukhuset. Jag hade hört att det var Indiens bästa innan och tänkte att det nog var bäst om jag skulle överleva det här. Väl där blev vi anvisade att vänta i ett kombinerat undersöknings- och operationsrum. Jag började få panik, den kom krypande när jag såg all skit och alla blodiga trasor som låg i hörnen. – Snälla Lebar, låt dem inte ge mig någon spruta. Jag kommer aldrig att överleva det. Kan du inte hjälpa mig ut till toaletten. Jag

124

125

fick rida på hans rygg i den öde korridoren. Jag gled ner utanför damtoaletten. Konstigt, där låg en man i ett hörn och sov på golvet. – Vänta här, jag kommer strax, sa jag och gled in fram till de två toalettbåsen. Djävla idioter som skiter på golvet. I det ögonblicket hade jag inte mycket till övers för indier eller deras sjukvård. När jag öppnade dörren till en av toaletterna fann jag en stor, svart katt som var stendöd och låg utsträckt i skiten. Jag vände mig om för att ta seden dit jag kom och göra som alla andra. Då kom en fet råtta gående, de brukar ju vara rädda, den här bara blängde på mig. Jag hasade ut till Lebar och bara grät. – Du får inte lämna mig här. Jag vill bort. – Doktorn väntar på dig, allt ska bli bra, svarade han lugnt. Doktorn var en äldre kvinna med gråsprängt hår. Hon var lugn och effektiv. De pratades vid några minuter, Lebar ivrigt gestikulerande. Därefter gav hon mig en genomskinlig flaska med en lila vätska. Ett paket med valiumtabletter och ordinationen att dricka mycket Coca-cola och saften från gröna nötter. – Ja, grät jag. Vad som helst, bara jag får komma härifrån. Doktorn skakade lite på huvudet när vi gick. Lebar trodde inte det skulle vara bra för mig att sova på tempelgården eftersom jag hade feber. Han lyckades få tag på ett hotellrum för en femma natten. Han följde med och vårdade mig som ett barn i en vecka, fastän jag inte hade råd att betala honom. Men för Lebar var det en stor händelse att bo på hotell. Många nätter satt vi upphasade i varsin säng och berättade om våra liv. Jag har aldrig glömt honom, en man som Lebar får man leta efter.

Arne Rylander Mjölby Gatlyktan Decembernatt Satt och stirrade på gatlyktan En väggklocka slog klangfattigt Tankar kom från den gångna dagen stannat som en svartvit bild Genom väggar kom grannens drömmar som inlåsta i förgångna liv Som ett stelnat foto rann nattens ord förbi Till slut såg han ej gatlyktan Troligen somnade Och upplevde svarta vatten Det var svårt hitta farkoster Vaknade av grannens skrik Som troligen berodde på upplevelser Då han för längesen sett en död anförvant Lyktan på gatan hade slocknat Tiden hade tagit struptag Något måste ske Drack två koppar vinbärste Trodde hela världen skulle visa ljusa sidor Skymning kom fort

126

127

Hörde ibland unga röster tala om sig själva Som de skulle leva för evigt Hans ord hade fastnat Som han hoppats på skulle ändra färdriktning men svårt få dem loss

jobbet i ortens Vårdcentral. Han hade hört då hon låste ytterdörren. Han somnade om med en viss skamkänsla. Hade inga tider att passa. Var numera arbetslös. Efter nån timma vaknade han till, låg där och stirrade i taket. Från en grannes radio hördes kvinnlig sång om ”forever love”.

I väntan utan att tänka på tiden kom dagar av vilsenhet Försökte le åt all villervalla Dövade sig med mollackord Ändå förnams ljus och mörker Nya år uppträdde – satt där i väntan Solen letade sig in – även mörker och tjutande vindar – tågsätt, bullrande

Möbelfabriken hade bringats till konkurs. Tillverkningen överflyttats till Polen. Framtiden sågs mörk för honom och kamrater. Men förmedlare jobbade på lösningar. Förut hade han stigit upp klockan sex. Ätit gröt och druckit en kopp starkt kaffe. Cyklat iväg får att komma i tid till jobbet.

Himlar förmörkades – hörde jetplan mot söder Vissa nätter syntes månen förmedlade ny och nedan och såg stjärnor som kanske har invånare I sin ensamhet brukade han vissla "Blott en dag ett ögonblick i sänder" I vissa stunder av tystnad begrunda kala träd I undran om att någon gång åter se dem i sommarskrud

Mötts av fläktarnas sus och morgonsnacket. Ljudet från klingor, fräsar, planhyvlar, bandsågar och sliptrissor. Även starka dofter från ytbehandlingens lacker, och färger.

Att oviss vakna Hubert vaknade – hörde från gården sopbilens slammer. Under natten hade han haft konstiga drömmar – känt svett och oro. Hade känt att sambon ibland sträckt sina mjuka händer – kanske sökt förhindra hans oroliga sömn. Hon hade gått tidigt opp till

128

Ibland med glädje – men också med hatkärlek till det monotona. Ändå känt samhörighet med kompisar.

Han steg opp – lättade på persienner. Såg solen. Några barn lekte på gården. Kraftiga vindar syntes som fick träden att gunga. På marken fanns ännu snö. --- Under tiden han tvättade sig hördes vindtjut från luftventilen. Radions nyheter förmedlade förödelse. Delgav att vinden något bedarrat. Han tänkte på melodien ”Over The Rainbow” och mindes filmen” Trollkarlen från Oz”. Stormen som förde flickan till vänner och sagans land. Efter frukost hade han tänkt skriva ett brev till en vän i Grebbestad. Dagens tidning damp ner från postspringan och förmedlade mest negativa artiklar om rån, krig, svält, nedskärningar artistskvaller och annan spaltfyllnad som inte bidrog till inspiration. Kände behov av luft och begav sig ut. Vissa områden kändes marssolens värme. Passerade en park där ett gäng A-lagare intog

129

återställare. De hade en aggressiv hund som skällde på honom. Gänget höjde sina flaskor mot honom. Hoppades att inte bli som dom. Fortsatte till områden utanför orten. Ute på en plöjd åker lyfte kråkor. Passerade en äng – där ekar ännu bar fjolårslöv. Stannade till. Lyssnade på det säregna suset. – Längre bort flöt en strid bäck på vars öar växte alträd. Passerade ett gammalt skolhus där länge sedan hans fader gått i skolan. Numera husets förfallet. Användes som lagerlokal. Föräldrar var sedan länge döda – men deras berättelser kom som ekon. Förundrades över tidens gång. Vemodet lättade. Begav sig till deras gravplats. Som var belägen ej långt från det gamla skolhuset. Stenvallar omringade området. Stannade i begrundan vid entréns stenstolpar. Gravstenar tecknade skuggor i snötäcket. Han ville inte kliva in i området. På sydsidan reste sig ålderdomliga träd. Som beskyddare. Hubert kom till ett gammalt järnvägsspår som ej längre var i bruk. Gräs växte mellan slipers. Skenor hade rostat. I minnet mindes han de gamla lokomotivens dofter och rök. Under hemfärden filosoferade han över hur allt förändras. För några år sen hade under en vecka uppförts ett Jehovas Hus. Yrkesfolk från spridda delar av riket hade mött upp med krafter om sektens, tro på drömriket. Själv hade han inte hänförts av sekten, men hade haft en morbror i Amerika som anslutit sig till sekten. Snart blev hemmet under synhåll. Iakttog på ett hustak kurande duvor. Vid ett hus slog en lina mot dess flaggstång. Sambon hade kommit hem. När han öppnade dörren kändes matdoft. Mötte hennes leende. Arbetsförmedlingen hade ringt.

130

Kemisten William var en privilegierad människa. Fått jobb i ett kemiskt labb. Där det tillverkades vitaminpreparat mot åldrande. Tillverkningen skedde tre dagar i veckan. Tre timmar om dagen. Det mesta sköttes av den nya teknikens datorisering. På vissa poster fanns ännu social gemenskap. William kände sig nöjd. Många av hans kompisar hade svårt finna trygghet trots lång utbildning. Många behövde statliga medel för att överleva. Med stor ansträngning hade han lyckats skaffa bostad i ett experimentkvarter utanför staden. På en naturskön skogsås hade uppförts kupolformade byggnader. Liknade jättestora ägg som fick tankar till arkitekten OSCAR NIEMEYER. Vars byggnadsstil uppförts bl. a. i Brasilia och le Havre. Det var onsdag arbetsveckan var slut. Han var på väg hemåt i sin säkra elbil. Den lilla backen upp mot åsen var överbyggt med plasttak. Snöröjning behövdes inte under vintertid. Nådde det vita huset. Där porten digitalt öppnades. Körde till nedre planet där P-plats var reserverad. Det kändes befriande att ha fyra dagar ledigt. Klockan var 14.00. Spännande musik strömmade ut från armbandsklockan och satte bilens batteri på laddning. Äntrade en hiss. Efter några sekunder var han i våningsplan. Spejade ut genom panoramafönstren. Upptäckte i ett träd en ny art av fåglar. Ornitologerna hade senaste tiden planterat in en ny art – eftersom många hade utplånats av gifter. Allt vanligare syntes de och började allmänt kallas ''Bluewings". Han tog fram en liten ask ur rockfickan. Innehöll lägenhetens koder.

131

I köket fanns även en tavla med knappar till olika bekvämligheter. Tryckte in "bastu" och nittio grader. Åkte sedan ner till nedre plan. Snart satt han i ångande hettan. Sökte sig sedan som final till swimmingpoolen. Kände välbehag. Åter till våningen – klädde sig, ringde upp föräldrar som snabbt uppträdde i rutan. – Trots sina gråa hår och rynkor syntes de ännu vitala. Men något släpiga röster. De ordnat ett nytt boende – där robotar utförde sysslor, som förr ej var personalt omtyckt. Kommer hem i morgon – sa han. – Kanske hinner vi åka till kyrkogården där farfar och farmor är begravda. De instämde – men syntes allvarliga. Snart var bilden borta och han började planera inför kvällens nöje. Tog på sig röd peruk, gult färgad kjol, höga, lätta stövlar. Och en röd skjorta med stor dekorerad krage. Ämnade åka på dans. Det började skymma. Från en närliggande byggnad såg han helikopter lyfta från ett tak. Blivit allt vanligare att de som hade god ekonomi allt mer utnyttjade transportmedlet. Han kände sig törstig – troligen av bastubadet. – Hällde upp en röd dryck. Hade smak av granatäpple och mint och hade hög alkoholhalt. Drömmande såg han ut i skymningen. Från väggens inbyggda radio hördes kompositören Lars Erik Larssons gamla vemodiga Adagio från Pastoralsviten. Vissa verk fortlevde. Det blev dags för uppbrott – lät elbilen stå på P-platsen. – Begav sig med raska steg till tunnelfarkosten. Det hade borrats milsånga tunnlar vari monterats ståltuber, som medelst luftkompressorer kunde forsla farkoster i 260 kilometer. Varje tub kunde ta ett dussin passagerare. En monotont visslande ljud hördes under färden. Han förnam det som tonen F. Han steg av nära stadens nöjeskvarter. Lokalen kallades "Palatset”. På framsidan roterade tusentals belysningar. Framför hade rests ett monument över gången tid. Jättelika skulpturer föreställde studiemän med paletter. Vakade över böjda, och slitna gestalter.

132

Nära stod ett arbetslag med bistra ansikten och såg på. På sockeln var inristat: "Till minne över människornas seger och frihet att själv forma livet." Det strömmade in människor i Palatset. Väggar var dekorerade med målningar över utdöda yrken. Även fanns reliefer som föreställde arbetslösa. Teknikens utveckling. Även pornografiska bilder med människor i olika ställningar. Han möttes av orientaliska rytmer och syntmattor som förtrollade. Tre tatuerade musiker stod på estraden, medan ljusorglar roterade och några nakna kvinnor klädda i kedjor vaggade till musikens rytmer. Han tänkte på rymdresan i Harry Martissons diktsamling Aniara. Läste den för länge sedan. Resenärerna roade sig utan ansvar före undergång. Levde ut sina drifter. Han började känna sig upprymd av lokalens atmosfär – kände modet och ådror stiga. Tänkte bjuda upp till dans. Men blev uppbjuden av en formskön, blond kvinna, som hade fylliga läppar och stora bröst. Mörka ögon och violett hår. Vajande sögs de med i rytmen. Hon log. Glansen i hennes ögon tycktes acceptera honom. Det uppstod bekantskap. De fortsatte flera danser. Musikerna utnyttjade alla tekniska möjligheter att framställa tonflöden och klangfärger. Känslor väcktes till verklighetsflykt. Hon lovade William följa honom efter tillställningen. Medan dansen pågick kom tonfIöden och lugnare tempon. De kedjeklädda hade nu dräkter där deras sågs som könslösa. Medan färgrika figurer visades på väggar. Även natursköna havsstränder och höga vågor. Dansen avslutades med öronbedövat crescendo och ett sprakande fyrverkeri. Då slutackordet förklingat låg lokalen i ett mörkblått

133

rökskimmer. Endast svagt ledljus ledde ut då de steg ut ur lokalen. William ledde ut sin partner. Vandrade nöjda mot tunneln. Snart satt de i en cylinderfarkost. Monotont, visslande ljud sövde. Vid framkomsten gick de hand i hand mot det vita huset och nattens lekar.

Leif Svensson Hisings Backa Sextrakasseri Det var mycket folk på bussen i morgonrusningen men jag lyckades klämma mig ner på en ledig plats. Precis när bussen lämnat hållplatsen hörde jag, som en väsning från platsen bredvid: – Kuken. Jag sneglade lätt åt höger. Där satt en gammal dam och log lyckligt. – Kuken, sade hon igen och tittade på mig. Jag misstänkte att här hade faktiskt tröttheten och sorlet på bussen spelat mig ett spratt, så jag vände mig mot tanten och sade: – Ursäkta mig? – Jo, jag sade…, och så sade hon det där ordet igen och med eftertryck faktiskt. Det vill säga att nu rådde det ingen som helst tvekan om vad det var hon hade sagt. Jag såg mig om efter en annan ledig plats men förgäves. Inte ens en hygglig ståplats fanns att uppbringa.

på något vis riktat till mig. Kanske jag kunde accepterat det på ett annat sätt om det vore en ungdom, en kaxig yngling med lila hår, eller en svartsminkad tonårstjej som uttalat det. Men nej, det var den här damen, som visserligen luktade en aning unket men i övrigt såg ut som vilken välartad tant som helst. – Ja, just det, svarade jag och log lätt. Hon log tillbaka och tittade sedan rakt fram. Jag sjönk tillbaka mot sätet så gott det nu låter sig göras på Västtrafiks bussar, och var nöjd med att hon inte utvecklade ämnet vidare. – Fitta! Jag vände mig om igen, men damen satt fortfarande och tittade rakt fram med ett krampaktigt tag i handväskan i sitt knä. Samtidigt blev en plats ledig några rader längre fram, men jag hann bara lyfta ändan en halv decimeter innan en gubbe med keps hade ockuperat den. – Fitta! Och så kände jag hennes hand på mitt lår, samtidigt som hon lutade sig fortroligt emot mig. Jag gjorde allt för att luta mig oförtroligt i en annan riktning, men som sagt – bussen var packad. – Jag tycker om att säga små snuskigheter, jag tycker det är upphetsande, förklarade hon. Hur är det för dig? – Nja, försökte jag. Det är nog lite för tidigt för min del. – Inte för mig, jag ska hälsa på Kurt, vi ska ha lite hejsansvejsan. Jag tycker om att vara förberedd!

Det var väl inte så mycket ordet i sig som gjorde mig obehaglig till mods utan mer att det uttalades så där i största allmänhet och ändå

Nu är det väl så att jag tycker det är härligt att äldre människor har ett sexliv, jag hoppas faktiskt att jag och min fru också ska ha det när vi en dag blir pensionärer. Det är ju faktiskt då som man har tid! Men att bli inblandad i en främmande kärings förspel på bussen till jobbet, det är ändå lite magstarkt. Fast väluppfostrad som jag är log jag bara ansträngt och sade: – Trevligt! Samtidigt som jag försiktigt transporterade damens hand från mitt lår tillbaka till hennes handväska. – Vi ska nog knulla med en gång när jag kommer fram. – Jaha, jag ska ha ett styrgruppsmöte direkt nu på morgonen, men jag hinner nog med en kopp kaffe först.

134

135

– För oss blir det nog inget förrän till 11-kaffet. Hon lutade sig åter emot mig och satte ansiktet alldeles intill mitt. ”Rädda mig”, tänkte jag. – Jag ska nog pussa honom på kuken idag, viskade hon. Jag har aldrig gjort det förut, aldrig i hela mitt liv. Tror du han kommer att tycka om det? – Jo, det tycker han säkert om, menade jag. Då klappade hon mig på benet och satte sig tillrätta på sitt säte, med ett nöjt och förklarat leende. Som om det strålade inifrån. Som om hon var en pingstvän som just mött Jesus. Bara Götaälvbron kvar. – Du är en trevlig man! Hon klappade mig på låret och jag passade på att resa mig, nickade lätt ”ha en trevlig dag” och trängde mig framåt mot utgångsdörren. Min chef stod redan där, jag hade inte sett att hon var med. Vi hälsade förstås och så hände det som jag önskar inte skulle ha hänt. Min tant halvstog upp i sätet och ropade högt och omisskännligen till mig, trots alla människor så var det ingen tvekan att det var till mig hon ropade, för hon pekade faktiskt också med ett krokigt finger: – Tycker du jag ska svälja sperman? Min chef tittade på mig, tyvärr så rodnade jag. Sedan gick dörren upp så jag fick ingen chans att svara på tantens fråga. Och vad skulle jag i så fall sagt? ”Ja, det tycker jag?” Jag kom inte ens på något intelligent att säga till min chef. Sedan dess har relationen till henne varit något kyligt. Det har varit besvärligt med löneutvecklingen och utvecklingssamtalen har varit en katastrof. Dessutom har jag noterat att hon aldrig går med kjol på kontoret längre.

136

Nathalie Walting Hej, December Vi säger hej och välkomnar december för det är ju en trevlig månad och den behöver ju känna sig lite behövd som om den inte gör det för det är snart lucia, sen jul och sedan nyår Vi säger hej till december, för den får ju aldrig hålla någon i handen får aldrig känna ljuset den får bara höra massa vackra sånger på lucia den får bara en massa fina julklappar på julafton och den sista december, får den bara se raketer skjutas upp december är sista månaden på året och det är den månaden som får välkomna det nya året med champagne men december är ändå ensammast av oss alla för i december gråter alla vilsna själar ut sina tårar

137

Marie Vazduh

Nattro

Kungsbacka Ögonblicksbild den 4 juli Idag på amerikanska nationaldagen förvandlades min halvvuxna bengalkatt Leo för ett kort ögonblick till en fullfjädrad leopard. Åsynen av en fjäril väckte en vildhet som legat gömd långt nere i kattgenerna, utslätad under många uppfödares tamkattsgenerationer. På ett ögonblick fastnade vilt flaxande vackert mönstrade sidenmjuka fjärilsvingar mellan skruvstädsstarka käftar. Jag bände och bände – käkarna var som fastnitade av en obändig naturkraft och en sylvass protesterande klo fastnade i mitt reumatiska finger. Häpet lättade käftarnas tryck och den stridssårade fjärilen slank ur vilddjurets gap och flög på haltande vingar ut i sommarvärmen. En mörkröd rännil sipprade sakta fram ur hålet på mitt finger och Leo var åter en vilsen jamande halvvuxen Bengal.

Funderingar ur plågad nutidssjäl Hur svårt är det inte i vår larmande skramlande tid att ta till vara nuet i form av inre bilder och känslor. Att se det vackra i vardagen Att stanna upp inför ett löv och betrakta dess ådring Att leva med det förflutna och framtiden i nuets frö Att höra mångfaldens stämmor i ett alltmer idékrympt samhälle

138

Så förflöt ännu en dag som bjöd på nya mönster i Varandets ofattbart intrikata väv – små, kanske till synes obetydliga spår som i vatten, men tankar, ord och toner färdas i lätta krusningar in i oändligheten för att präntas i Livets Stora Bok och hur dagen än har varit, går vi till sängs rikare, lite närmare kunskapen om Helheten.

Mikrospår Allt som tänkts och sagts Svävar i universums domäner Vaga avtryck i atmosfären Mikrospår av miljarder och miljarder liv

Macrospår Sofistikerad och smäcker De rena linjerna gör den läcker Dess sensuella utförande Är helt enkelt förförande Dess färg är rödlätt brun Den täckes av små dun Alltid föremål för puss och ros Fascinerad förblir jag av – Simbas nos En värld i ett sandkorn

139

Hör stilla vågor mot en strand känn hela världen i din hand i trädets konturer finns livets gång grenverkens strävan och lövens sång en cirkel av födelse, liv och död återuppstår i morgonglöd en värld i ett sandkorn ett sandkorn i världen liten men inte ensam på levnadsfärden När blommorna vissnar blir luften kvav i städer av sten och steril betong när livsgnistan slocknar i sjö och hav så småningom tystnar fåglarnas sång gåvan vi fick tynar långsamt bort men i evighetstid syns vår vistelse kort en värld i ett sandkorn ett sandkorn i världen liten men inte ensam på levnadsfärden När Orden är dunkla och Tanken grå och makten inte längre tål kritik När lögnen höjs till sanning att lita på bland slagord och skramlande tom retorik man skriker från höger och vänsterhåll vid maktens grytor spelar färgen ingen roll en värld i ett sandkorn ett sandkorn i världen liten men inte ensam på levnadsfärden

140

Musiken och oändligheten Ett samhälle utan musik är svårt att föreställa sig. Min mormor brukade säga: “Wo man singt, da lass Dich nieder – böse Menschen haben keine Lieder”: man ska slå sig ner där människor sjunger för där finns ingen ondska – de onda har inga sånger. Musiken finns överallt omkring oss och den skyddar oss dessvärre inte från ondskan men den höjer livskvalitén för de flesta av oss. Musiken gör livsvandringen lättare, skapar stämning och ökar gemenskapen oss emellan. Musik vi gillar kan trösta, läka, ge hopp och innerlig glädje. Och på ett djupare andligt plan kan musiken göra underverk. Sann musik ger människan en smak av oändligheten men musikupplevelsen låter sig inte mätas: den musik som går rakt till hjärtat fångas intuitivt, kanske av ett sjätte sinne. I vilket fall hittar musiken till hjärtat utan att ta omvägen om det rationella tänkandet. Underbara är de ögonblick då musiken lyckas beröra på djupet, då den dröjer sig kvar länge i ett förunderligt skimmer. Då utövande musikanter och lyssnande publik får dela samma glimt av en annan tillvaro. Dessa ögonblick kan inte tränas in på repetitioner eller manas fram under föreställningen; de bara händer. Flödet av toner blir plötsligt gudomligt, öppnar ridån till en värld bortom vårt förnuft, ett paradis som inte låter sig beskrivas i ord. Våra tankar hålls fångna i språket och inget språk kan ge ord åt känslan. Uttrycket blir enkelt och lika rent som vänskap och kärlek. Kanske får vi en glimt av paradiset, av vad vi kunde vara – en värld där man kan ösa hur mycket som helst ur kärlekens outsinliga källa och ju mer man ger ut, desto mer finns det kvar. Konsten kan lyfta ridån en aning och låta oss kika in i detta vårt förlorade paradis som inte kan tvingas fram i tanken. Vi får ta del av en allomfattande känsla av kärlek som finns i universum, vårt universum som våra begränsade sinnen inte låter oss förstå.

141

Vad är då sann musik? Den finns överallt i alla genrer och spelas av virtuoser såväl som amatörer. Men de förtrollande ögonblicken då alla kanaler öppnas – både mellan musikanterna själva och mellan dem och publiken i ett förunderligt flöde – är sällsynta juveler i vår ljudstarka värld där musiken mer och mer blivit redskap för att hamra in kommersialismens mantra: konsumera mer!

Och det är därför våren tvekar – inför den isande vinden som ligger i bakhåll, som plötsligt kastar sig fram och stryper små knoppar som aldrig mer kan finnas till.

2012-04-01 Herregud vilken röra!

Ingrid Winblad

Vitsippa, Magnolia Påskliljor Överallt och på en gång.

Linnéstaden

Efter regnet (2012-04-21) 2012-03-11 En grå dimma över träden pyttesmå gula stjärnor i backen något friskt och välbekant i morgonluften kan det vara våren än en gång i år

Kära Karin (2012-03-21) Nu har jag nogsamt studerat våren något fler årtionden än du valde att göra. Som du kanske kommer ihåg, drog sig inlandsisen tillbaka – inte en gång utan många gånger. Och varje gång gled ishyveln åter fram över markerna och utplånade allt. Det tog många århundraden innan ens fjällaven återigen vågade visa sig.

Denna ljuvliga morgon då våren äntligen slappnar av och vilar ut på min gata Går jag ner till Seven-Eleven och köper snus och mjölk Och efter moget övervägande avstår jag från den KRAV-märkta mjölken Ingen kravmärkt mjölk över min tröskel Därför att min syster i hyddan långt bort förlorat sina barn och nu måste ta hand om mina barnbarn Vid den oskyddade elden, med gröten kokande, med stenhackan som enda vapen och med de gamla brösten tomma på mjölk Ska jag då lägga ett litet bedövningsplåster på min ömma tå Eller ska jag lätt haltande möta våren

142

143

Och den snälla sköterskan gav mig, som alla barn, en liten plastgroda till tröst

Varför får man döttrar? För att stapplande och blind utöva den Loving Kindness och Compassion Som lamorna analyserat i tusentals år och Pratar om timme efter timme efter timme För att lära sig älska det gömda, det glömda i sig själv För att skydda och bära sitt barn, sig själv För att med tiden bli tuktad Och satt på plats av någon med större kraft

Och på systemet går jag inte, någon måtta får det vara Så varje kväll slinker jag in på krogen vid hörnet och dricker kopiösa mängder med vin Och axlar därmed rollen som kvarterets berusade äldre dam Min T säger att jag ska vara rädd om mig Och ta ett glas, en flaska, till TV:n

För att slutligen ge dem Den stora smärtan Att bära den döende gudinnan Uppför den sista backen

Helst i sängen så jag faller mjukt Men det skiter jag i

Gråtande och utan fruktan

Stående faller jag.

Därför har man döttrar

På YouTube ser jag Odette i sin tunga ålderdom

Tack jag mår bra

– A motherless child

Visserligen kommer jag några timmar för sent till jobbet om mornarna

Och jag gråter, vi är alla moderlösa

Men jag har lärt mig att manipulera stämpelmaskinen

Som min mamma var moderlös, är jag moderlös, så är mina döttrar moderlösa

Så ingen märker något

Telefonen ringer om natten, men jag förstår inte vem det är

Jag stänger in mig på mitt tjänsterum och glor på de 93 oöppnade mejlen

Anmärkningsvärt nog, genomförde jag idag ett magnifikt utvecklingssamtal med min chef

Igår var jag hos doktorn och gnällde för yrsel och utmattning

144

145

Som ärrade krigare i det offentligas tjänst samtalade vi ömsint och insiktsfullt

Lågmält och arm i arm Och så denna meningslösa bomb

Om beslutsunderlag och strategier Kvinnor, flyktingar, barn, straffarbetare För att få våra politiker att lyfta sig mot högre höjder (våra höjder?)

På den överfulla perrongen

Stående faller jag samman

Hannelore, Hans, Heinrich, Helene, Horst, Hubert

Och diskhon är full och kylskåpet trasigt och tvättstugenyckeln borta

Isak, Jakob, Estelle, Viktoria, Ingrid

Och kvällarna mörknar snabbt och hösten är här Som en skrämd kyckling flaxar jag pipande runt i lägenheten Stående vill jag falla med min lilla plastgroda i famnen

Alla 20 000 brann upp i eldhavet Hur många timmar av vaka, Hur många kalorier krävs för att skapa en människa Från cellklump till en ung man, en soldat, en kvinna

Hur jag mår? Tack jag mår bra. Och själv då?

Gissningsvis 13 miljoner kalorier i form av bönor, potatis, kål, griskött, Som ska gödslas, odlas, skördas, slaktas, bearbetas, tillagas För att inte nämna oräkneliga kramar, örfilar, förhoppningar

KRIGSKYRKOGÅRDEN I GOLM, TYSKLAND

Och så denna meningslösa bomb

Denna folktomma sluttning

Den 12 mars 1945, då kriget ändå är avgjort

Med tallar och enkla träkors

Här måste jag bekänna, att även jag har ett rum

Där kurortsgästerna förr kurtiserade varandra

TA INGEN SKIT

146

147

Göteborgs Skrivarsällskap (GSS)

slå tillbaka, nog är nog Men jag går förbi detta rum För de ändlösa timmarna av vaka För de oräkneliga middagar jag skapat och serverat För denna kärlek som tidigt blev att tänja sig, stretcha sig Bortom mitt eget lilla jag Och det blev inte särskilt mycket Men jag har en dröm, en Stor Dröm Om ett annat rum Ja herregud Och pinsamt nog brister jag i gråt där i Golm, i Östra Tyskland Vid det höga träkorset som placerats så det kan ses från Polen ”Ni har lidit, vi har lidit, låt oss försonas Vid våra gränser och vid våra gravar”

Under trivsamma former träffas vi, lyssnar på varandras texter, umgås och inspirerar varandra. Sällskapet, som är religiöst och politiskt obundet, har som mål att: * uppmuntra och stimulera människors skrivande * värna om yttrandefriheten och allas rätt och möjlighet att uttrycka sig i skrift * vara ett forum för kontakt mellan skrivande människor av alla åldrar, kön och etniska tillhörigheter * ge människor ett tillfälle att presentera sina texter såväl skriftligt som muntligt * stödja människor som vill utveckla sitt skrivande * erbjuda skrivarträning och etablera samtal kring skrivande och läsande * låta olika kulturyttringar befrukta skrivandet * stimulera läsandet av litteratur Tyngdpunkten i vår verksamhet är Cafékvällarna, då vi träffas, fikar och njuter av de mest skilda lyrik- och prosauppläsningar och ibland någon sång. Anything goes. De som vill får dela med sig av sin kreativitet, men man är lika välkommen att bara lyssna och ha en trevlig kväll. Och alla är välkomna. Andra aktiviteter som sällskapet arrangerar är responsgrupper (där vi delar med oss av synpunkter på varandras texter), skrivarcirklar, skrivartävlingar, skrivarhelger, kulturfester och resor. Vi har uppläsningar hos intresserade bibliotek, caféer, föreningar, festivalarrangörer m.m. Vi deltar årligen på antingen Textivalen eller Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg, då vi i samband med dem ger ut vår antologi. Medlem i GSS blir man genom att betala in 200:- på pg 35 86 46–8.

148

149

Hon höll andan mellan tummen och pekfingret.

Antologi 2013

Originalitetsdjävulen var ofta mycket påfrestande och fånigt pretentiös. Det är naturligare att suga på bröst än på flaska.

Alla medlemmar är välkomna att medverka i vår kommande antologi. Ingen blir refuserad, men utrymmet är – framför allt av ekonomiska skäl – begränsat. Låt därför ditt bidrag hålla sig inom maximalt två A4-sidor. Vi som producerar antologin hoppas slippa den svåra uppgiften att välja bort något av det du skrivit. Skicka gärna ditt bidrag på en diskett i Word (för PC) men bifoga då en utskrift så att vi vet hur du vill att det skall se ut. Allra enklast är om du skickar Ditt bidrag per e-post. Ditt bidrag vill vi ha preliminärt senast den 1 juni 2013 till: Göteborgs Skrivarsällskap Jan Blomkvist Seminariegatan 3B 413 13 Göteborg e-post: intermezzo@allt2.se

Granngubben smackade och klapprade med löständerna. Kärleken är en valhänt vulgär väntan, trotsande tanketvivel och tvist. Spelets sista tell: ett uns av fruktan. När jag blir graffitimålare skall jag också heta Kaos. En väggklocka slog klangfattigt.

och/eller: lanciai@yahoo.co.uk

En värld i ett sandkorn, ett sandkorn i världen, litet men inte ensamt på levnadsfärden... Stående faller jag samman.

150

151

152