Issuu

Resedokumentationer av Christian Lanciai

Fj채rde delen 2008-2013

Resedokumentationer, del 4 Innehåll: Nya lektioner i Zanskar (2008) Den lugna stormresan Resan trots allt (2009) Resan till Phuktar Rekordresan Återresan (2010) Katastrofresan Den strålande fiaskoresan (2011) Bonusresan Påskresorna (2012) Resan till Dzhongkhul Påskbesvär (2013)

3 45 83 99 138 181 211 237 268 297 303 339

Ny a l ek ti on er i Z an sk ar , del 1 : Lyftet. Resan föregicks av diverse omständigheter. Olympiaden i Peking stod för dörren med diverse bråk på vägen, speciellt från östturkestanskt håll, som lovat störa olympiaden så mycket som möjligt med oberäkneliga terroraktioner över hela Kina och som redan sprängt ett antal bussar och polisstationer i luften, främst i Kashgar, där 16 poliser avklarats på en gång. Tibetanska protester och demonstrationer hade pågått globalt sedan i mars, när våldsamheter utbrutit i Lhasa och ett okänt antal munkar och civila tibetaner omhändertagits på okänt sätt. Det var ju främst Tibet och Östturkestan som hade anledning att bråka med kineser då kineser ockuperat deras land, tagit det ifrån dem, genomfört långsiktig etnisk rensning genom masstvångsinvandring (ofta genom deportationer) av kineser, reducerat dem själva till andrahandsmedborgare i deras eget land, berövat dem möjligheter till utbildning och jobb, gjort sitt bästa för att förstöra deras kultur, försökt utplåna deras religion och identitet, med mera, med mera. Följaktligen kunde vad som helst hända under olympiaden inklusive väderkatastrofer i form av smogchock och sandstorm från Gobiöknen, så Olympiadkommittén, som gett olympiaden åt Peking i stället för åt Toronto, hade all anledning till självförvållad huvudvärk. På berget K2, världens farligaste berg, mot vars trakter jag var på väg, hade den värsta olyckan inträffat sedan 1986. Då omkom 12 personer på berget. Nu omkom hittills 11. Vackert väder hade lockat upp ett lämmeltåg av turister, när de nått toppen hade vädret slagit om (som det alltid gör i strategiska ögonblick på K2), en viktig del av uppförsbacken

hade kollapsat, och ett antal blev strandsatta uppe på berget ovanför 8000 meter inför natten. De hade oförsiktigt och amatörmässigt nog bara tänkt på att ge sig upp och glömt att de också måste klättra ner igen helst innan det blev mörkt. Dessutom hade de startat sent, man ska helst lämna toppen före klockan 2 på dagen för att kunna ta sig ner igen, medan många inte nådde toppen före klockan 8, när det redan var mörkt. De blev tvungna att övernatta och frös ihjäl. En svensk, som varit klok nog att vända i tid utan att ha nått toppen, lyckades rädda några liv på vägen ner till baslägret på 5200 meter, där de kunde avhämtas med helikopter, men ingen helikopter kunde flyga upp till 7000 meter, ovanför vilka de flesta satt fast. Omsider kunde ytterligare några räddas, men ej utan amputationer av diverse förfrusna armar och ben, och den siste att räddas var en seg italienare efter tre dygn i dödszonen. I Himachal Pradesh mellan Simla och Manali, vart jag skulle, hade 160 hinduiska pilgrimer trampat ihjäl varandra när templet uppe på berget de skulle till hade varit stängt, massan av pilgrimer hade fått vända, skyddsräcken rasade, folk fick panik, och så trampades 40 barn och för övrigt mest kvinnor ihjäl i den som en löpeld spridande förvirringen. Sådant är inte ovanligt i Indien men mycket ovanligt i mina hemtrakter där. Utan tvekan skulle jag få höra mycket om saken i Manali. Min resa startade på Hiroshimadagen, onsdagen den 6 augusti 2008, med Finnair skulle jag flyga till Delhi med mellanlandning och byte i Helsingfors, jag räknade med att nå Manali torsdag kväll och Leh söndag kväll. Halvar hade som vanligt erbjudit mig sin bostad som lämplig övernattning precis ovanför flygbusshållplatsen vid Korsvägen, varför vi hade en trevlig samvaro den kvällen och morgonen. När jag vandrade genom hela Göteborg från Majorna till Johanneberg var vädret fullkomligt idealiskt, och Göteborg hade aldrig varit mera till sin fördel med sina parker och träd överallt, bevarade idyller i Majorna och Haga, de vackra kyrkorna och öppna platserna, de lugna rena gatorna en tisdagskväll och de vackra palatsen i Vasastaden med Götaplatsen och den nya Humanisten som skapelsens krona i den nya expanderande universitetsstaden Göteborg. Dagen innan och hela helgen hade dock dominerats av nästan Gudrunartade stormar med hällregn tillräckligt för en månad under en enda dag och förfärliga huvudvärksproblem för min del till följd av de drastiska skiftningarna från högtryck till lågtryck. Det skulle bli mycket intressant att följa med vilka uttryck mitt nu två år gamla huvudvärksproblem (migrän) skulle ta sig under resan. Jag siktade även på att dra ut en besvärlig visdomstand mot slutet i Dharamsala. På morgonen när jag skulle skiljas från Halvar ringde en polis på dörren som visade sig ha gått fel. Det är lätt gjort, då det finns två adresser med samma nummer, A och B, där den ena är osynlig. Jag hade själv gått fel som vanligt kvällen innan och gått ända upp till översta våningen på B innan jag kapitulerande tagit på mig glasögonen för att orientera mig. Denne man med polisärende visade sig vara hemma i Finland, varför konversationen blev vidlyftig där på morgonkvisten i svalen på tre man hand innan jag äntligen kunde traska iväg, ta min buss och ta mitt flyg. Det lyfte punktligt i idealiskt väder, men i Helsingfors blev jag nedslagen av beskedet att mitt flyg vidare därifrån försenats två timmar minst. Det tilltänkta planet hade fått problem varför det bytts ut mot ett annat som måste inväntas från Peking av alla ställen. Sådant kunde således till och med hända Finnair, det bästa av alla flygbolag. Förseningen

kunde strula till hela den första kritiska etappen upp till Manali, då förseningar som bekant tenderar att multiplicera sig. En sen ankomst till Delhi kunde medföra svårigheter att hitta buss mitt i natten och komma vidare. Planet ankom dock till slut och lyfte, och den enda faran på vägen var Finnairs speciella äppeljuice. Den serveras i plastkopp med folieskydd som lock, som måste avlägsnas med våld. Denna operation är omöjlig att utföra utan spill, om den ej genomförs med kirurgisk precision. Äppeljuicen är mycket klibbig, och har man råkat ut för detta försåt blir man aldrig av med det. När planet ankom till Delhi två timmar försenat fanns det ingen ledig gate, så vi fick sitta kvar och vänta. Ett franskt plan skulle lämna sin gate och ge plats för oss men fick problem och stannade kvar. Slutligen fick vi efter 40 minuters kvarsittning hämtas med buss mitt ute på flygfältet. Sedan hände allting väldigt snabbt då man äntligen var fri. Jag växlade genast resans pengar (200 pund, 16ooo rupier,) fick genast ut mitt bagage, tog genast en taxi till Inter State Bus Terminal 20 km bort på andra sidan staden, fick genast en billig buss till Chandigarh (140 rupier) och for iväg. I Chandigarh på morgonen fick jag genast en buss till Manali, något dyrare då den var luftkonditionerad. Dock fungerade inte luftkonditioneringen, varför takluckan öppnades i stället, vilket medförde kronisk blåst i hela bussen, varefter takluckan inte kunde stängas igen. Jag somnade ifrån alltihop. När jag vaknade igen var takluckan stängd och luftkonditioneringen fungerade. Vädret var mycket varmt (över 30 grader) och fuktigt med sporadiska korta men täta regnskurar, så man var tacksam för luftkonditioneringen. Manali nåddes efter 8 på kvällen precis 36 timmar efter att jag tagit bussen mot Landvetter. Första etappen var bärgad utan men. Min gamle värd tog emot mig på Grönland lika oförändrad som alltid. Vädret var idealiskt i Manali, vägen till Leh var öppen, så ingenting kunde just bli bättre.

del 2: Nederlag i Keylong Huvudvärken kom och gick nyckfullare än någonsin. Vid touchdown och befrielsen från det försenade planet försvann den spårlöst för att sedan många timmar senare återkomma i en blixtattack över ögonen och i vänster öga för att bara försvinna spårlöst igen tills man glömt den, då den återkom med en ny blixtattack i bakhuvudet eller på hjässan, vandrandes omkring som en stygg demon för att fortsätta slå till i blixtattacker när man var som minst beredd på det och var man minst anade det. Det fanns ingen mera rationell förklaring. Migränfenomenet har varit ett olöst mysterium sedan de gamla egyptiernas tid när de byggde sina första pyramider. Det var bara att låta bli att ta den på allvar, och man kunde trots allt somna ifrån den, även om den alltid slog till som hårdast på morgonen när man vaknade. Bill på mitt hotell Grönland hade betydligt värre problem. Under ett besök i Simla hade han blivit attackerad av en apa som rasande klöst honom i ryggen med en vass nagel som trängt djupt in i köttet. Följden blev att han måste genomgå en serie rabiessprutor. Han hade

inte fått vattuskräck men väl apskräck. Vid ett tillfälle hade han just köpt en klase bananer när en grupp konspirerande apor uppmärksammat honom. Han visste direkt vad de tänkte, och hellre än att bli klöst på nytt av en hel hop rasande djuriska galningar slängde han till dem en banan och flydde för livet i hopp om att de fördömda gluphalsarna skulle massakrera varandra över bananen. Det hör till saken att alla apor är heliga i Simla. Nils Sjöström bodde på mitt hotell, vilket jag fick veta efter att han lämnat. Vi hade aldrig lyckats träffas. Han var min kollega i Göteborg som gav regelbundna bildvisningar från sina resor i Himalaya, främst från Nepal, vi hade tidvis stått i mailkontakt när han velat visa sina bilder i tibetanska föreningen mot arvoden, det hade aldrig funkat, och när vi ibland försökt organisera ett sammanträffande hade det alltid misslyckats. Nu hade han lämnat Manali en dag före mig och bott på mitt hotell när jag ankommit utan att jag vetat om det. Min värd visade triumferande och intet ont anande upp hans namnteckning vid incheckningen när han hade farit. Dock fanns det en möjlighet att vi kunde stöta samman någonstans i Ladakh eller Zanskar, fastän jag inte ens visste hur han såg ut. Indien led av nästan hyperinflation till följd av matpriserna på råvaror, som över lag stigit 50%. Inflationen nådde nu 12%, och mot kronan hade rupien sjunkit med en tiondel. Min värd skyllde på regeringen och politikerna, och min försäkran om att det var likadant i hela världen gav föga tröst. Dock hade monsunen i år varit god, börjat tidigt och hållit sig relativt lugn, och jag hörde bara goda rapporter från Ladakh. I Manali regnade det hela morgonen, det var 27 grader varmt, någon sol var knappast att hoppas på, så det var bara att satsa på att snarast ta första bästa buss över bergen. Det gick inte längre att få plats och biljett direkt hela vägen till Leh. Man måste först fara till Keylong och där omorganisera sig. Det gick bussar stup i kvarten hela morgonen. Det var bara att hoppa på första bästa. På Grönland talades det som alltid om resestrapatser. Ett helt gäng hade varit i Spiti och kommit igenom så mörbultade att det skulle kännas i veckor efteråt, då vägarna där, som alltid varit värst i landet, nu var värre än någonsin och dessutom i upplösningstillstånd, då det hade regnat hela sommaren. Monsunen hade ju börjat två veckor för tidigt i år och sedan dess hållit på, och så länge det regnade var det svårt att reparera upplösta vägar. Ondast hade Bill farit, som efter sina aphugg i ryggen var extra känslig just mot hårda och kantiga ryggsäten i våldsamt skumpande bussar. Jag gick upp till Vashisht i vanlig ordning, men då det bara regnade fanns där just inte mycket annat att studera än regnet. Ej heller inspirerades man till en tvagning i de varma källorna då prospektet att efteråt torka sig med en våt kall handduk inte var särskilt attraktivt. Kort sagt, det fanns inte mycket annat att göra i Manali än att lämna. Dock var jag i ypperlig form efter ett dygns välgörande vila i Manali när jag lämnade klockan sex på morgonen och på bästa humör fastän det regnade. Busstationen var full av startande bussar, och en av dem skulle till Keylong men var redan fullproppad. En vänlig man makade sig dock åt sidan på första bänk precis bakom chauffören, där jag fick sitta i mitten. Jag var den enda västerlänningen ombord. Det regnade hela vägen upp till Rohtangs fasansfulla pass där djävulsklyftorna inte blev mindre avskräckande genom ovädret och dimmorna. De vanliga stoppen där vägen spolats bort och måste repareras åtminstone temporärt ägde rum i vanlig ordning, men upp

kom vi, 2000 meter på två timmar (från 2000 till 4000 meter) in i mjölkdimlandet närmast himmelriket där man såg ingenting. Men så fort vi passerat det vådliga passet upphörde det regna. Nedstigningen 1000 meter på andra sidan till Koksar var en baggis, och i Koksar var regnet reducerat till ett minimum. Klockan ett (efter sju timmar med två uppehåll på vägen i Marhi och Koksar) var vi framme i Keylong där det alltjämt duggade minimalt vilket småningom upphörde helt. Där väntade den stora besvikelsen. Allt var förändrat. Tvillingbröderna, som i alla år drivit Tashi Delegs utmärkta restaurang och extremt billiga natthärbärge, och som blivit mina vänner, var borta. Härbärget var stängt. Restaurangen var kvar men avskyvärt moderniserad och standardiserad. Jag fick ta ett konventionellt hotellrum (150 rupier, drygt 20 kronor, trots allt billigast på orten,) och trösta mig med vad restaurangen hade att erbjuda i brist på bättre alternativ. Att uppleva att saker och ting inte längre fungerar och inte längre finns kvar efter att man vant sig vid dem och odlat kontakter och relationer i åratal hör till de värsta frustrationer en resenär kan råka ut för och gör honom ovillig att mera komma tillbaka. Men solen kom småningom mer och mer till synes och lovade bättre tider, och resan till Leh skulle inte vara något problem, sade man på den odrägligt hypermoderna busstationen långt utanför byn. Det fick vi se hur det skulle bli med det.

del 3: Den underbara huvudvärksresan Det fanns ett kloster i Keylong jag ännu inte hade besökt. Det låg norr om staden högt uppe, och det visade sig inte gå några vägar eller stigar dit. Det upptäckte jag när jag chansade på en genväg upp mot något som såg ut som en väg men visade sig bara vara en vattenränna. Då var det för sent att vända. Samtidigt började det regna, och jag var naturligtvis utan paraply, lockad i en liknande fälla som de 11 förolyckade på K2 lockade av förledande vackert väder. Det var bara att fortsätta klättra uppåt tills man kommit helt fel och terrängen var fruktansvärd med lössjord, vassa stenar och taggiga buskar. Den gyllene regeln förnekar sig aldrig: vilken stig som helst är bättre än ingen stig. Till slut kom jag ner till klostret uppifrån bakvägen efter diverse omvägar. Det var naturligtvis låst och alldeles nytt, för det verkade inte ens ha fått något namn ännu. Utsikten hade varit skaplig om solen hade varit framme. Nu var den inte det, men jag invigde min nya underverkskamera (Canon Power Shot) med några bilder ändå. Det var resans första trek genomförd av ren dumdristig överoptimism efter att jag suttit stilla och varit overksam alltför många dagar, och eftersom jag i alla fall kom helskinnad ner, vilket de 11 förolyckade på K2 inte gjorde, måste jag beteckna denna inledningsexpedition som framgångsrik. När jag kom ner gällde det att organisera biljetten till Leh. Många var vid busstationen i samma ärende. Biljettförsäljaren hade bett alla Lehresenärer att infinna sig 17.30, det gjorde alla, och då visste han ännu ingenting, då bussen från Delhi ännu inte hade kommit. Utom jag var det bara unga människor, en ryss, en spanjor, en schweiziska i sällskap med en irländare, och ett franskt par. Det lovade som vanligt att bli en brokig Lehresa.

Alla var bekymrade över det nya systemet, att det inte längre var möjligt att köpa biljett hela vägen från Manali till Leh, då ju ändå alla startade från Manali. Till slut kom Delhibussen fram överraskande tidigt bara en timma försenad, och genast blev biljettkön mycket lång. Som vanligt var alla de goda platserna redan tagna långt i förväg, och alla vi utlänningar fick nöja oss med att sitta nästan längst bak. Det skulle bli en hoppig resa. Ryssen och jag sammanträffade igen senare för en gemensam middag. Efter den oersättliga förlusten av de tibetanska tvillingbrödernas guldgruva ”Tashi Deleg” hade jag spanat efter alternativa ställen och tyckt mig hitta ett nära busstationen. Vem mötte vi väl där när vi kom dit? Det var brödernas nya ställe! De hade bara flyttat sin verksamhet närmare händelsernas centrum i Keylong, alltså busstationen, där den florerade obekymrat som vanligt. Inte konstigt att jag vädrat upp stället utan att veta något! Det var den totala rehabiliteringen genast av alla dagens besvikelser och missöden, och Kyrill och jag kalasade av hjärtans lust på resans första och kanske gedignaste tibetanska thenthuk. Även han hade varit mycket i Dharamsala och trivdes där, och vi hade flera gemensamma ställen. Han var 29 år gammal och hemma i Moskva, hans föräldrar och deras föräldrar hade alla varit kommunister, men han var det inte. Mina tibetanska vänner var glada åt att jag ändå fått ett bra billigt rum med tibetanskt värdfolk under deras gamla ställe, och vi såg fram emot att träffas igen när jag kom ner från Leh. Då skulle jag veta bättre var jag då skulle härbärgera. Natten blev fruktansvärd, fastän jag gick extra tidigt och lade mig. Jag vaknade före midnatt och kunde sedan inte sova resten av natten. Det var främst huvudvärken som spökade. Den hade satt i gång med alla klutar på en gång så fort jag lagt ifrån mig arbetet på kvällen, jag hade lyckats somna ifrån den, men liggandes vaken var den ofrånkomlig. Det var ju den hisnande bussresan till Leh som stod för dörren över fyra pass på över 5000 meter, som alltid resulterade i självklar huvudvärk, vilket jag bävade inför. Det var som om huvudet tog ut den huvudvärken redan i förskott. Min värdinna hade lovat väcka mig 4.30 vilket hon inte gjorde, men jag låg vaken ändå, så det var bara att traska iväg. Schweiziskan med sin irländska kille uteblev. Tydligen hade de fått annat att tänka på, till exempel kärlek, och föredragit att sova. Alla de andra var där: det franska paret, Kyrill från Moskva och Kicko från Alicante, fyra mycket unga och naiva koreaner, och fyra medelålders ryska turister från Vladivostok, som reste i Nikolaj Roerichs fotspår, den store ryske forskaren och målaren och hela hans familj, som etablerat sig i Indien. Således blev ryskan det dominerande språket bland bussens 13 utlänningar. Den första prövningen blev en truck som fastnat i en dypöl och blockerade trafiken i en timme. Dypölsproblemet blev en återkommande följetong under dagen: det regnade i öknen, och vägarna var utan beredskap. Den andra prövningen blev svårare: en bro måste repareras, vilket tog två timmar. Därigenom tog den 60-mila ökenresan sammanlagt nästan 17 timmar. Varken Kyrill eller Kicko fick ens någon huvudvärk av höjderna, medan även min blev minimal, som om den nöjt sig med att få värka ut under natten.

Då de ingenstans hade att bo tog jag med mig Kyrill och Kicko till mitt hem i Leh. Klockan var 10 när vi kom fram på kvällen, men icke desto mindre togs vi emot med öppna armar. Allt ordnade sig, och alla mådde bra. Man var hemma igen. I Lahaul hade det varit torrt hela tiden ända tills det börjat regna lagom tills vi kom. Även Ladakh hade haft regn de senaste dagarna, och det var osäkert om vägarna var användbara. Genom öknen hade vi haft flera regnskurar, och den stora ökenslätten mellan Pang och Tanglang La, 64 kilometer ökenraksträcka, som förr varit helt steril, var numera grön sedan tre år. Jag hade stigit upp den morgonen i Keylong i sämsta tänkbara form, och så kommer man fram till Leh efter 50 mil och 17 timmar över fyra 5000-meterspass oavbrutet sönderskakad av en mörbultande buss – och befinner sig i bästa tänkbara form vid framkomsten med all huvudvärk bortblåst. Kan det förklaras?

del 4: Läget i Leh. Första morgonen i Leh vaknade man som vanligt i paradiset. Kyrill ville ha eget rum, och jag delade rum med Kicko. Han hade en påfallande likhet med Viggo Mortensen, särskilt i rollen som Aragorn, och kanske också med målaren Andrej Rubljev i Tarkovskijs film, och han var den typen – han hade kunnat vara ikonmålare. Han hade varit länge i Indien och i sex månader arbetat socialt i Bodhgaya. När hans visum gått ut hade han rest till Nepal för fyra månader och sedan begivit sig till Dharamsala, varifrån han kommit tillsammans med Kyrill på väg till Ladakh. Han ämnade stanna kvar i Indien till december, då han måste resa hem till Alicante för sin systers nedkomsts skull. Sedan skulle han återkomma till Indien i januari för nya sex månader. Även Kyrill var filosofiskt-mystiskt lagd, och han gav mig en bok att läsa om George Ohsawas makrobiotiska filosofi. George Ohsawa var japan och drabbades vid 17 år av lungtuberkulos. Alla i hans familj hade dött av sjukdomen vid unga år, och när de flesta av hans närmaste avled omkring honom beslöt han att göra något åt saken. Han studerade näringsämnena och kom fram till att yin- och yangsystemet kunde appliceras i maten lika väl som i livet. Yin och yang handlar om att få livet i balans. Yin är de inåtriktade krafterna, och yang är de utåtriktade. Han fann att i maten kan allting systematiseras efter yin och yang och således komponeras för att åstadkomma rätt balans i metabolismen. De flesta sjukdomar beror av obalans i kostens yin och yang. I västerlandet har det i decennier varit välkänt att de flesta sjukdomar är välfärdssjukdomar till följd av överdrifter i ätandet, främst av kött- och mjölkprodukter, som kan få balansen att tippa över åt yanghållet resulterande i aggressioner, vrede och stress, medan för mycket yin, som i fisk och grönsaker som äggplanta och avocado, kan få balansen att tippa över åt andra hållet resulterande i sorg, gråtfärdighet och depressioner. Kan man få balansen rätt mellan yin och yang i matförsörjningen kan man bli hur frisk som helst och, nota bene, äta och dricka vad som helst. Dessa forskningar ägnade George Ohsawa sitt liv åt, otaliga har till följd därav blivit friskare och fått bättre liv, och själv levde han i 73 år, från 1893 till 1966.

Går man vidare i studiet av yin och yang ställs man inför det förbluffande filosofiska faktum, att yin- och yangsystemet är applicerbart på allt i livet – livet måste vara dualistiskt för att komma i balans och fungera. Ingen mår bra av att bara ha sig själv att tänka på – det behövs en motpart. Liksom ljus måste balanseras av mörker, sommar med vinter, liv med död, regn med solsken, extas med fasa, aktivitet med sömn, mat med dryck, införing med avföring, osv, måste man själv och allt vad man gör i livet balanseras av ett motsatsförhållande. Ensidighet fungerar aldrig, medan ju större mångsidighet och pluralism, utvikningar och variationer, desto mer kontraster och motsatsförhållanden, och desto rikare liv. Toniot var hemma, den yngsta sonen, som jag inte fått träffa på sex år. Han hade för fyra år sedan gift sig med Sarah från Arizona, som jag träffat varje år 2000-2002, och jag hade 2004 precis missat deras bröllop. Sedan dess hade han varit i Arizona varje gång jag besökt Ladakh där han studerat vidare och nu övergått från ekologi till filosofi. Vi hade ett långt livligt samtal hela morgonen om de stora livsfrågorna, om den äldsta grekiska filosofins (främst Pythagoras och Platons) nära släktskap med buddhismen, om vetenskapens och den naturalistiska livsåskådningens stora misstag i förnekandet av Gud att göra sig av med skapandets mysterium, om omöjligheten i att definiera och beskriva det innersta av en individ, och så vidare. Vi avbröts i våra diskussioner av att han måste vidare till ett möte. Bland de andra gästerna, som var få, märktes två original från Sydtyrolen. När de först kom och jag hörde deras dialektala rotvälska trodde jag först de var holländare. De var tämligen bortkomna, hade kommit till Ladakh för att trekka i en grupp om tolv, blivit magsjuka, blivit efter och lämnats kvar i Leh i väntan på de andras återkomst, och kunde dessutom dåligt engelska. Jag talade hjälplig italienska med dem. Så var där ett mycket kultiverat äldre isarelitiskt par. Han var lärare på en teknisk högskola i Tel Aviv, som han menade att var platsen för det nya Israels skapande medan allt övrigt i Israel hörde till det förgångna. De hade kommit hit på rekommendation av Benny Shiloh, som jag träffat här med hans ampra fru förra gången. Således hade vi gemensamma vänner i Israel. Jag träffade min lille reseagent, som var lika glad åt att se mig igen som jag var åt att se honom. Han skulle genast se sig om efter en jeep mot Zanskar. Till följd av regnen hade en bro rasat och flutit bort vid Ulle Tokpo, så att vägen mot Srinagar tills vidare var stängd, men den skulle nog repareras inom några dagar, då vägen var livsviktig för Ladakh. Regnet var ett bekymmer. Jag hade brukat råka ut för våldsamma oväder kring månadsskiftet juli-augusti och därav lärt mig att komma senare, men att det regnade rikligt så här sent (efter 10 augusti) var helt nytt. Kvällen den 11-e var det åska och ösregn, varpå det regnade hela natten och morgonen, så att det till och med läckte in i mitt och Franciscos rum. Det fanns anledning att oroa sig för vägarna.

del 5: Nya Zanskarturer. Man gjorde alla de vanliga exkursionerna och återbekantade sig med alla de gamla kontakterna, gick upp till Fredspagoden och Tsemofortet med dess oöverträffbara

utsiktspanoraman över Leh och slutligen upp till slutet av dalen för att träffa överste Wangdus. Han hälsade mig med orden: ”Så du för välsignelsebringande regn med dig igen som vanligt.” Med tanke på översvämningarna, de bortspolade broarna och oöverskådliga vägskador hoppades jag verkligen att det inte var jag som var skyldig till allt detta, och jag frågade något förvånad: ”Menar ni att regnen behövs?” ”Regn behövs alltid,” menade han lakoniskt och struntade fullkomligt i alla eventuella skador. Om det är något i väderleksväg jag alltid varit rädd för, och faktiskt det enda, så är det störtregn och slagregn. Tyvärr hade han inte mycket tid över för mig, då han var upptagen med fyra ingenjörer som hjälpte honom med byggandet av en ny minnesstupa vid sidan av den tidigare, som var rest efter hans fader. Den nya skulle resas efter hans moder. Vi hann ändå prata något, och jag berättade för honom om mina nya Zanskarplaner och lovade besöka honom på nytt efter fullbordat Ladakhprogram. På mitt härbärge dök det upp en fransk lärarinna i engelska med en tibetansk munk. De kom direkt från Zanskar, varför det naturligtvis bara pratades Zanskar mellan oss. Vi var helt överens om att det bara förelåg två problem med Zanskar: att komma dit, och att komma därifrån. Hon gjorde vad hon kunde för att underlätta mitt planerade besök i Zanskar med att fabricera ett lokalt pass i form av en skriftlig inbjudan till klostret Mane 18 km från Padum, där hon bodde med munken. Jag tog tacksamt emot det som ett värdedokument. När jag forskade i möjligheterna mot kvällen visade det sig att det förelåg problem. Enligt nya lokala bestämmelser i Kargil fick taxi- och jeepförare inte längre transportera utlänningar (”turister”) hela vägen från Leh till Padum, utan de måste stiga av i Kargil och där byta till chaufförer från Kargil. Det enda resultatet av detta var naturligtvis att chaufförerna från Leh blev helt utan utländska passagerare medan chaufförerna i Kargil fick dem ännu mindre – hur dumt som helst. Alternativet var bussen. Den var billigare men tog mera tid på sig, och ingen visste när den skulle gå – högst två gånger i veckan. Jag skulle infinna mig vid busstationen följande dag klockan 10 på morgonen för att höra efter om det möjligen skulle gå en buss klockan 2 på natten. Problemet med den bortspolade bron vid Ulle Tokpo kvarstod också. När jag kom till busstationen fanns det naturligtvis ingen buss där. Det hade det inte gjort förra året heller. Jag väntade hela timmen och var till slut färdig att ge upp och skrota hela Zanskarföretaget för att i stället satsa på lokala treks. Jag frågade en pojke om han visste något om bussen. Han föreslog att jag skulle komma tillbaka klockan 2 och då köpa biljett. Bussen skulle gå 5 på morgonen. När jag återkom klockan 2 var bussen där, och jag fick till och med köpa biljett. Jag fick den sämsta platsen – allra längst bak, men åtminstone vid fönstret. Det skulle bli en ny uppskakande 50-milabussresa för ytterligare krut till min överlevnadspotens. Kyrill sysslade mest med sina hälsoterapier och övningar när han inte var ute med tre franska flickor, men han förberedde ett gediget trekkingprogram med till och med uppköp av syrgastuber som förberedelse. Han ville vandra mellan Lamayuru, Alchi och Hemis, och det var möjligt att vi skulle stöta på varandra någonstans ännu.

Francisco hade hittat en lämplig lama i en lämplig by 9 km från Leh att gå in i en tre månaders retreat för. Det hade varit hans avsikt med att komma till Ladakh. Efter de tre månaderna skulle han fara hem till Spanien för att närvara vid sin systers nedkomst för att efter det möjligen återvända till Indien. Vi hade delat rum och kommit väl överens som de bästa vänner hela vägen. På mitt härbärge bodde också ett israeliskt par, en kollega till Benny Shiloh som jag träffat förra gången, som skickat sin kollega med fru hit i sina fotspår. De var mycket trevliga, och vi hade utomordentligt givande samtal och diskussioner varje kväll vid middagen om litteratur och filosofi, buddhism och judendom, historia och vetenskap. Han liksom Benny arbetade som lärare och projektledare vid Weizmanninstitutet i Tel Aviv, och vi formade genast en mycket innerlig vänskap. Han var bara tre år äldre än jag med barn och barnbarn. Problemet var vädret – regnet envisades med att inte hålla sig borta. Under den sista natten kom det två långa skurar som höll mig vaken med oro och skräck, och den sista hade ännu inte bedarrat när jag fick traska iväg till stationen halv 5 på morgonen med paraply och ficklampa. Francisco hade ställt sitt väckarur för säkerhets skull (då jag saknade,) men jag hade ändå inte kunnat sova en blund, precis som i Keylong. Han bjöd ett ömt avsked, både han och Kyrill hade varit ytterst tacksamma för att jag fört hem dem till ett ställe som Lung Snon, och vi skildes för att kanske aldrig mer återse varandra. Jag hittade bussen i regnet och steg på. Bara en annan vit man var ombord, en äldre österrikare från Wien. Bussen satte av klockan 5 i regnet, och det var bara att hoppas på det bästa.

del 6: Padumbussen Avfärden var anmärkningsvärt tyst – ingen ombord sade ett knyst, när bussen bröt upp under hotande regnskyar klockan 5 på morgonen från Leh. Regnet hade upphört men molnen var mörka, och det klarnade aldrig helt under dagen. Redan klockan 8 nådde vi Khaltse efter 10 mil, som blev den första anhalten, där man kunde inta en frugal frukost. Då jag inte sovit under natten blev jag efter frukosten så sömnig att jag i stort sett sov hela vägen till Kargil under ständiga upphoppningar. Då jag satt bakerst i en hoppig buss längs gropiga vägar fick man utveckla en speciell teknik för att undvika att slå huvudet i fönstret eller vassa kanter fast man sov, med båda händerna stadigt i handtaget i sätet framför. Det blev en del extra uppehåll på grund av bensinbrist och tankställen som inte fungerade, men det första riktiga uppehållet efter Khaltse blev Mulbek 4 mil från Kargil med en uppfriskande kopp te. Tjugo i tre var vi framme i Kargil efter nästan 10 timmars resa. Där förnyades bensinlagret, och chauffören, konduktören och några andra ledande resenärer samlade sig till en konferens. Det hade varit sagt tidigare, att vi skulle fortsätta från Kargil klockan 2 på natten. Nu var tydligen chauffören i så god form att han ville starta tidigare. Hör och häpna! Efter bara två timmar (klockan 5) skulle vi fara vidare och således

krångla oss igenom oländiga bergsstigar med en stor skrymmande buss hela natten! I gengäld slapp vi hotellbekymret. För en senkommen lunch uppsökte jag mitt gamla ställe ’Standard’, som varit så tillfredsställande förra året i Sarkas sällskap. Knappt hade jag satt mig, så meddelade mig den sorgsne kyparen, att all mat var slut. Han rekommenderade mig till ’Las Vegas’ i stället. Detta låg tvärs över gatan och var ett något finare ställe med förträfflig mat. ’Las Vegas’ är ett märkligt namn på en restaurang i en nästan helt och hållet muslimsk stad som skaver direkt mot Pakistan, men Kargil är bättre än sitt rykte, och jag såg fler damer på gatorna den här gången än förra gången. Min äldre reskamrat Johannes från Österrike avstod från min inbjudan till lunch, då han inte ville äta under resan, vilket kanske var klokt med tanke på dess genomgående uppskakande karaktär, men jag lämnade ’Las Vegas’ mätt och belåten och helt beredd på vad än den kommande skakiga natten skulle ha att erbjuda. Detta var dessutom inte bara Napoleons, Lawrence av Arabiens och Walter Scotts födelsedag utan dessutom Indiens självständighetsdag, vilket firades i TV och offentligt under mycket mer anständiga former än den fasaväckande olympiaden i Peking. Två fantastiska möten: vem dyker upp där i Kargil i min väg om inte min chaufför från förra året? Vi kände genast hjärtligt igen varandra och var helt överens om det skamlösa i de nya jeepbestämmelserna för Kargil, som faktiskt saboterade hela turisttrafiken till ingen glädje för någon men till förtret för de flesta. En amerikan från Hawaii dök upp på ’Las Vegas’. Vi hann inte prata mycket, men han hade varit i Srinagar till och från sedan 1967, och det hade alltid varit krig, som om detta var Kashmirs normaltillstånd. 1967 hade problemet gällt kineserna, som vällt in som Pakistans bundsförvanter. Han var vegan och skulle nu till Srinagar än en gång för att hämta sin hustru. Vad hon gjorde där lär vi aldrig få veta. Två nya passagerare dök upp inför avresan. De hade kommit med en annan buss från Leh, det var ett äldre erfaret österrikiskt par, så nu fanns det tre österrikare i bussen och jag, hon var mycket blid medan han tydligen varit ute på en del expeditioner: han visste allt om Maya i Honduras och Guatemala, som en sliten och gleshårig, spröd och gammal Indiana Jones. Därmed blev bussen ännu fullare, och mina utsikter att få en bättre plats eller åtminstone att få sträcka ut mig blev noll. Vi nådde Sanko klockan 7 precis i skymningen, varefter allt blev mörkt. Det blev vår enda tepaus för en lång tid. Jag kunde inte upphöra att förvåna mig över chaufförens djärvhet att vilja köra en smockfull buss längs så omöjliga bergsvägar i nattmörker. Saken var den, att det var fullmåne. Men om molnen var täta, vad hjälpte fullmånen då? Dock klarnade det efter hand, och man bjöds hela kvällen på den sensationella upplevelsen att få färdas genom ett ständigt vildare månlandskap i fullmånesbelysning. Kulmen nåddes strax efter midnatt när vi närmade oss Rangdum och det plötsligt utanför mitt fönster mellan mig och floden dök upp två hästar, som företog sig att ta upp en kapplöpning med bussen. Den ena hästen var svart och galopperade, men den andra, som tog ledningen, var en vit passgångare och tycktes närmast sväva fram. Och inte nog med det. Snart slöt sig andra hästar till dessa, den galopperande flocken med den vita passgångaren i

täten växte i antal till minst ett dussin, vartill kom också flera föl. Det gav en oerhört romantisk verkan att se denna skimrande flock hålla jämn takt med bussen, nästan som när en flock delfiner ackompagnerar ett fartyg till havs, medan månen glänste över flodens mörka vatten och förvandlade det till silver medan de oerhörda bergens svarta silhuetter tornade upp sig i bakgrunden med hisnande överväldigande trollkraft. Klockan 1 kom vi fram till Rangdum, som var halva vägen mellan Kargil och Padum. Där blev det ett omfattande tekalas, medan en hel flock unga damer dök upp och ville åka med bussen. Om den var trång förut blev den dubbelt så trång nu, ty dessa damer var minst 20 till antalet och fick alla stå i gången, där de på allra bästa humör höll i gång halva natten med sånger och fnitter och det gladaste tänkbara flickkvitter, tills de steg av någonstans.. Efter hand förmörkades skyarna igen, månen försvann för resten av natten, och efter det stora passet Penzi La började tröttheten bli outhärdlig. Detta var den andra natten utan sömn, och Johannes från Wien var i samma sits men tycktes klara det bättre än jag – han slapp åtminstone sitta längst bak. Bussresan kan närmast beskrivas som en oavlåtligt skakande stormfärd i mycket krabb sjö, då bussen inte bara oavbrutet hoppade och skakade utan även krängde. Man kunde inte somna in utan att huvudet smällde i någonstans, och man kunde undvika detta som längst bara med att krampaktigt hålla fast i handtaget i sätet framför med båda händerna. Då vaknade man när huvudet föll på händerna, och det gjorde inte lika ont. Efter passet var det omöjligt att alls hålla sig vaken längre, man somnade automatiskt in igen så fort man vaknat och drömde närmast hallucinatoriska drömmar, som fick en att treva och klämma på grannarna, som sov lika groteskt oroligt… Det ljusnade efter hand, och klockan 7 på morgonen kom vi fram till Padum, efter precis 24 timmars bussresa, om man räknar bort de två timmarna i Kargil. Man var tämligen ankommen och kunde knappt stå på benen, den oavlåtliga bussjögången hade satt sin stämpel, man fick ta det mycket försiktigt, men österrikarna fick plats på hotell Ibex medan jag tog in på the Tourist Bungalow, samma ställe som förra året, som då rekommenderats mig av de oförglömliga tjeckiska trekkarna Peter och Sarka. Man hade landat och kunde lugnt se om sina skepp, (min toalettmugg och två pennor saknades,) ta en välbehövlig frukost på Kailasrestaurangen och försöka ta igen något av två dygns förlorade sömn.

del 7: Zanskar, första dagen: Stagrimo och Karsha. När man vaknade till liv igen uppsökte jag mina äldre österrikiska vänner bara för att se om de fortfarande levde. Johannes var på språng och redo för vad som helst och väntade på paret, som inte höll tiden. När Hasso uppenbarade sig till slut bad han om ursäkt för att han legat död ända sedan han kom in på rummet, men nu ville han genast gå upp till klostret Stagrimo, då där skulle finnas en del hemlighetsfulla klippreliefer och mycket gamla statyer. Då jag även ville besöka Karshaklostret denna dag kunde jag inte ständigt vänta på dem utan kom upp till klostret, som var tre, utforskade dem, det äldsta var från 900-talet med bibehållna fresker, men fann inga klippreliefer. När jag begav mig ner igen upptäckte jag

Johannes som gått fel och letade efter de andra som gått ännu mera fel. Jag ursäktade mig med Karsha och lät dem fortsätta klara sig själva – det var ju de som velat upp hit. Styrkt av en idealisk lunch bestående av två koppar te på en tibetansk sylta fortsatte jag direkt mot Karsha. Vinden var hård, som den alltid tycks vara i Zanskar, men vädret var barmhärtigt, regnet höll sig på avstånd trots hotande molnighet, och fastän det tydligt var stark nederbörd över bergen nåddes jag bara av några daggdroppar torrt ökenregn. För övrigt var vägen rak och lätt, det var omöjligt att gå fel, och på vägen mötte jag en frisk europeiska ävenledes vandrandes, en lärare i engelska från Tyskland som bodde hos nunnorna på klostret. Karsha är ett av Ladakhs mest svårbestigliga kloster, då det är stort och allt är byggt lodrätt längs med berget, och det är flera hundra meter upp till det översta templet. Jag hade tur då jag hamnade mitt i en session där till och med min gamle vän från Ibex deltog, som hjälpt mig så mycket förra året. Aldrig hade jag väntat mig att få se honom här. Konferensen bjöd på te och skorpor, vilket erbjöd en välbehövlig vila och omväxling på vägen upp, varefter jag kunde fortsätta till toppen. Vädret hade klarnat och var nu idealiskt och kunde inte bli mera så för en fotograf. I byn nedanför kunde jag förfriska mig med en kopp te – förra året hade inga tesjapp förekommit ännu, men nu hade de tydligen lärt sig att det behövdes. Jag skymtade även en annan stor grupp turister med senilskidstavar för torrgående terräng. När man kom tillbaka vid 6-tiden efter en hård dags arbete var det skönt att sträcka ut sig i det ljuvligt moltysta Tourist Bungalow i egen säng med en saliggörande drink Martini. Ingen visste något om bussar tillbaka. Enligt min värd kunde det gå en i morgon bitti, och i så fall skulle det dröja 3-4 dagar till nästa. Min gamle vän på Ibex lovade ta reda på saken. En ljuvlig middag väntade på Kailashrestaurangen, där jag intog traditionellt en präktig tibetansk thenthuk. Johannes var där, efter Stagrimoäventyret hade österrikarna tagit det lugnt och nästan bara vilat, men de siktade högt mot Karsha i morgon. Och hälsan? Den hängde med. Min huvudvärk var borta (peppar, peppar) men hade varit outhärdlig hela den sista bussnatten, vilket ju inte är så konstigt, när man smällde huvudet i något hårt hela tiden varje gång man somnade. George Ohsawa hade också vetat allting om huvudvärk. Det värsta man kan göra är att ta något medel emot den, för det bara bedövar och kväver signalerna utan att åtgärda problemet, som då naturligtvis måste riskera att bli värre. Ohsawa rekommenderar massage, massage och åter massage, med koncentration på de punkter där smärtan är focuserad. Detta råd hade jag följt med gradvis allt bättre resultat. Ett annat mera originellt råd, som jag en gång fick från en helt annan källa, nämligen en musiker, och som gäller all ohälsa över huvud taget, är att man skall hela tiden helt enkelt springa ifrån den, alltså hålla själen mer aktiv än kroppen och alltid ligga före i medvetandet om de kroppsliga och fysiska besvären och krämporna, så att man helst aldrig skall få tid att tänka på dem och bekymra sig om dem så att de blir värre, precis som en dirigent alltid måste ligga en aning före i musiken före alla musikerna i orkestern, ty annars tappar han greppet om musiken. Det gäller att aldrig släppa greppet om själen, och bara själen är kroppens mästare och kan få den att besegra vilka sjukdomar som helst, med modifikation,

naturligtvis: amputationer, ögonförlust och andra rena lyten räknas naturligtvis inte som överkomliga sjukdomar. Jag mötte österrikarna igen till kvällen, och de hade fullständigt villat bort sig under dagen och slutligen tagit sig över staketet till Stagrimo för att ta sig in, och slutligen hade de funnit sina stenskulpturer. Johannes hade fotograferat dem och lovade att skicka mig fotot. De bad så mycket om ursäkt för sin veliga bortkomst. Middagen intogs på Kailash enligt tradition och hävd, trots att det hade blivit dyrt. De tog nu 60 rupier för en kanna te (6 koppar) medan alla sjappen bara tog 5 rupier per kopp. En frukost på ett annat ställe var hälften så dyr som på Kailash. Det följde en välbehövlig och fullkomligt god natts sömn.

del 8: Zanskar, andra dagen: Bardan och Mune Jag hade gärna velat starta på dagens vandringar så tidigt som möjligt, men återresan krävde organisering i så god tid som möjligt. Ett sällskap på fyra fransoser måste hinna till Srinagar i tid för att ta ett flyg, men priset för en jeep var 8000, och de ville helst inte betala 2000 per man. De försökte locka mig, men jag hade inte lika bråttom. Själv satte jag ut en lapp om önskvärd återfärd på måndag, ty nu skulle jag ju upp till Bardan och Mune. Det var uppförsbacke hela vägen som var ganska monoton, men plötsligt låg Bardan där i all sin glans uppe på en klippa vid en klyfta ovanför den rasande floden. Jag försökte ta mig in i klostret, men ingen var hemma. Alla munkarna var ute på arbete. Mitt emot låg ett tält, och jag chansade på det för en kopp te. Det var en man hemma i tältet, och han tog hjärtligt emot mig och trugade på mig tre koppar te på raken. Det visade sig att han var polis och att hans tält var en checkpost, så jag måste fram med mitt pass. Det var tur att jag hade det med mig. Det visade sig att vi var jämnåriga, så det var mycket svårt att bryta upp därifrån – han ville ju bara bjuda mig på te hela tiden. Men slutligen kom jag iväg. Avståndet var något kortare till Mune (kanske 10 km från Padum till Bardan och 8 från Bardan till Mune) men det var ändå uppför hela tiden, och mot slutet blev det ansträngande. Dessutom måste två floder forceras genom vad, det gällde att hoppa över på opålitliga stenar, medan fordon bara kunde köra rätt igenom. Man såg ingenting av Mune förrän man kom fram. Man anade ett klosters närvaro genom skymtande gröna odlingar och någon tempelpåle, men först när man rundade hörnet låg klostret där i hela sin härlighet blickande över ett ljuvligt pastorallandskap av gröna ängar och ytterst fåtaliga hus. Hit hade Suzy, den franska lärarinnan i engelska, bjudit mig och skickat med mig ett rekommendationsbrev. När jag inträdde i kongregationssalen satt det tre munkar där fullt upptagna med att läsa högt ur sina heliga böcker (olika texter samtidigt i oregerlig kör) och dricka te, och jag blev omedelbart serverad. Jag hade bjudits på smörte även av min jämnårige poliskommissarie i Bardan men där föredragit svart te utan smör, men detta munkte var bättre och rent aptitligt, så att man gärna drack mera. Plötsligt blev man då serverad en hel lunch.

De tre munkarna tog alltså mycket hjärtligt emot mig och godkände rekommendationsbrevet utan prut fastän de inte kunde engelska. Jag blev omedelbart anvisad ett rum där jag kunde få vila något, och de hoppades innerligt att jag skulle stanna över natten. Lunchen de bjöd på var en mycket exotisk zanskarisk specialitet. Det var min första kötträtt i Indien denna gång. Det var smaskiga köttslamsor, troligen av får, i någon sorts gul stuvning, som var mycket smaklig. Naturligtvis var det tyvärr omöjligt att lära sig namnet eller att erhålla ett läsligt recept. Här stod man nu inför ett mycket svårlöst dilemma. Jag ville naturligtvis ingenting hellre än att stanna över natten här i detta fullkomliga paradis, men samtidigt hade jag redan betalat för mitt rum i Padum för kommande natt, och där måste jag också bevaka mina jeepintressen. Om det gick en jeep i morgon ville jag inte missa den. Ej heller hade jag tagit med mig mina toalettsaker eller någon tröja för natten, som kunde bli kall här uppe. Därför beslöt jag att inte stanna. Huvudlaman, som Suzys brev hade adresserats till, var tyvärr på ärende i Raro, en by en kilometer därifrån där vägen tog slut, och Suzy, som bodde här, var ju själv i Leh fortfarande. Inte ens hennes munk var här. Hade de varit här hade de säkert lyckats övertala mig att stanna trots allt. Vägen ner blev lättare då det ju var nerförsbacke hela vägen och medvind dessutom, men vinden kunde ibland bli rent besvärlig, då byarna nådde stormstyrka. När jag försökte fotografera ett vattenfall kom vinden rusande ner mot vattnet och blåste det i kaskader emot mig, så att det nästan var omöjligt att fotografera – min kamera var ingen vattenkamera. Plötsligt kom det en regnskur, lyckligtvis hade jag tagit paraplyet med mig, men det var svårt att spänna upp det, då regnet i princip var vågrätt. Det var märkligt att stå där mitt i öknen med ett paraply mot en ursinnig regnskur som bara blötte benen medan solen ändå lyste för fullt. Det saknas ett ord i svenska för solhällregn. Poliskommissarien i Bardan tog lika hjärtligt emot mig igen, men den här gången slapp jag dra upp passet igen. Han hade en gäst hos sig i kortbyxor, en japan vid namn Shia, som inte blivit insläppt i klostret då han inte kunnat skyla sina ben. Polisen satt och lagade någon sorts byxor så att japanen med denna nyckel kunde bli insläppt i klostret. Det är ju faktiskt ganska rimligt att man inte blir insläppt i ett heligt kloster utan byxor. Klockan 6 var jag nere i Padum och tog genast in på ett tesjapp för att bärga mig efter en niotimmarsarbetsdag på hög höjd under oavlåtligt marscherande. Upp hade det tagit 3,5 timmar, ner bara 3, sammanlagt 36 kilometer. Där på sjappet satt det en fransyska, som hörde till dem som skulle med en jeep i morgon. Hon blev glad när det visade sig att jag var den Christian som skrivit lappen. Fem var intresserade utom jag. Det skulle innebära en kostnad per person om 1250 rupier till Kargil – jämför det med 500 i buss från Leh. Men den bussen hade förstört min rygg åtminstone tillfälligt, vilket kunde undvikas i jeep, där man även när som helst kunde be föraren stanna för fotografering. Dessutom kunde man själv bestämma avfärden, som inte måste vara 5 på morgonen eller 2 på natten eller 5 på kvällen. Jeepresenärerna skulle träffas för konferens i hotell Ibex klockan 7. Jag var punktlig, men de var inte där. I stället satt österrikarna kring ett eget bord och diskuterade utfärdsmöjligheter. De hade bjudits av en sherpa till Phuktal och av den

kungliga familjen till Zangla. Den kungliga familjen i Zanskar hade ekonomiska problem, deras jordbruk bar sig inte längre, och om detta skulle de konferera med en av österrikarna. De hade alltså fullt upp. Vi utbytte adresser, vi skildes under bättre vänskap än någonsin, och jag hittade mina jeepmänskor. Saken var klar. Avfärd 7 på morgonen. Jeepen skulle bara till Kargil, där fyra skulle hoppa av mot Srinagar, medan vi övriga fick ta någon buss mot Leh och Lamayuru, som var min nästa anhalt. På kvällen i restaurang Kailash dök det upp ett helt gäng italienare, som firade på vanligt bankettvis. Jag deltog bara på avstånd, ty deras bord var fullt, även de skulle vidare i morgon, så det var möjligt att vi skulle sammanträffa igen i Leh. Det blev en värdig avslutning på Zanskaräventyret för denna gång. Föga anade man vilken överraskning som väntade följande dag.

del 9: Zanskar, tredje dagen: Stongdayfiaskot.

(Det var planerat att lämna Zanskar i jeep tillsammans med en del andra…) Som vanligt inför ett uppbrott var det omöjligt att sova. Man var färdig redan före gryningen, klockan 6 var man resklar, och halv 7 lommade man iväg till Ibex. Ingen var där, ingen jeep, ingenting. Tio i 7 uppenbarade sig Wolf, holländaren från Namibia, som var den mest angelägne att komma iväg. Han berättade att de skulle ta en truck i stället för jeepen. Trucken skulle ta dem hela vägen till Srinagar. De skulle sitta på flaket. De skulle starta först klockan 12. Han kände till tre kashmiris som också sökte en jeep och bad oss (mig och fransyskan, de två som svikits,) söka upp dem på hotell Chang Tang, ett hotell där restaurangen alltid var stängd. Vi fann kashmirerna. De var inte tre utan två. På fyr man hand skulle jeepen kosta 2000 per skalle. Det var för mycket. Möjligen kunde vi få ner det till 1500, men det sved ändå i plånboken, då budgeten därmed var hotad till livet. Vi gick tillbaka till Ibex. För att plåstra om oss bjöd Wolf oss på kaffe. Hans flickvän var också från Namibia, de var de första namibier jag någonsin träffat, men de bodde i Holland sedan 20 år och var vita. De räknade med att det bodde allt som allt fyra vita namibier i Holland. De andra två som skulle resa till Srinagar på lastbilsflaket var ett ungt tjeckiskt par. De hade trekkat den långa vägen från Darcha över 5000-meterspassen. Många tjecker gjorde detta. En anledning var ett tjeckiskt projekt i Kargyal på 4000 meter, där de byggde en ordentlig skola. Ett liknande projekt drevs av ungrare i Zangla, där de restaurerade kungens palats, den där kungliga familjen som levde på jordbruk och inte fick det att gå ihop. Tjeckerna berättade att det redan börjat snöa i Kargyal. Lyckligtvis skulle det gå en buss dagen därpå. Jag köpte genast en biljett och fick plats inte längst bak denna gång men näst längst bak. Denna buss hade dock sitsar med nackstöd, vilken den förra saknat, och jag fick fönsterplats på rätt sida. Därefter var det dags för dagens äventyr. Jag ville satsa på Stongday, eller vanligen kallat bara Tongde. Österrikarna ville dit också men först upp till Bardan och Mune. De

kanske skulle finna mig kvar i Stongday när de kom dit. I så fall skulle jag få följa med dem i jeepen hem. Det var bara 12 km till Stongday, men vägen var rak och oändligt monoton. När jag efter halva vägen fann ett genvägsspår satsade jag på detta. Byn skymtade redan i fjärran, men det var en bra bit dit upp, solen var brännande, och vinden var besvärlig. Det var en mycket vacker by hur pittoresk som helst, men jag kunde inte upptäcka klostret. Ovanför byn låg en annan byggnad. Det var bara att fortsätta uppklättringen, men ej heller denna byggnad var något kloster utan bara en vanlig farm. Jag tittade på andra sidan krönet. Där låg djupt där nere Stongday i all sin glans med sitt praktfulla kloster på höjden. Jag hade gått fel och låtit mig luras av en falsk genväg. Att gå ner igen och upp på andra sidan var man alltför nedslagen av nederlaget för att orka göra. Sannolikt hade ingen utlänning före mig besökt byn jag kommit till, som inte fanns i guideböckerna och som ingenting hade att erbjuda utom sin hänförande utsikt mot Stongday och dalen norrut mot Zangla, där kungafamiljen bodde i sitt palats i en by om kanske 100 invånare. Denna fotograferade jag, och sannolikt hade ingen fotograferat den förut. Jag traskade tillbaka igen i stormvindar som blev besvärligare för varje ögonblick. När jag senare vilade ut hemma väcktes jag av tillfälligt orkanliknande oväsen av bara blåst. Jag kände mig alldeles tillräckligt blåst hela dagen. När jag senare på eftermiddagen gick på en kortare promenad till klostret Pipiting uppe på en kulle bara 4 km från Padum mötte jag österrikarna i deras jeep på väg hem från Stongday. De hade sökt mig. Jag kunde inte med att avslöja att jag aldrig kommit dit, hur mycket högre ovanför jag kommit i stället. De berättade dock att de skulle försöka komma med samma buss tillbaka till Leh som jag i morgon. Tillbaka från Pipiting, ett helt intetsägande kloster där inte ens utsikten var värd att fotografera, mötte jag Johannes. Han skulle stanna ytterligare några dagar, medan paret misslyckats med att få biljett till bussen: det hade bara funnits en plats kvar. Ingen jeep var heller i sikte, så de var verkligen i en svår sits, då de hade ett plan att passa i Delhi inom en vecka som inte skulle vänta på dem. Hade jag stannat över natten i Mune hade jag antagligen varken fått jeep eller buss. De hade missat bussen för att de stannat i Mune för länge och inte löst biljett innan de stuckit vidare till Stongday. Zanskar är fullt av lektioner. Jag hade inte nått mitt mål, som hade varit att komma till Phuktal, men jag hade lärt mig vägen dit. Från Mune till Phuktal är det inte mer än två dagsmarscher, den första till Surla, den andra till Phuktal, och så samma väg tillbaka: det behöver inte ta mer än fyra dagar, fast guideböckerna säger sex. Dagens marscher idag hade jag klarat på fyra timmar, inalles 24 kilometer, så jag tycks hålla en jämn gånghastighet på 6 km i timmen. Jag hade hunnit med Phuktal på denna resa om jag vetat mera så att jag kunnat förbereda mig bättre, men det finns alltid en nästa gång. Tjeckerna menade dock att Phuktal inte alls var märkvärdigare än Karsha, som var mycket vackrare. Där har ni hela situationen. En kuriositet: buddhister och hinduer är beryktade för sin oomkullrunkeliga optimism som aldrig medger att något kan ha ett slut eller vara begränsat. Utanför Padum finns redan en vägskylt som visar den nya vägen mot Leh över Zangla och Nimmu, en väg som alltså

ännu inte konstruerats, och har man börjat konstruera den har man ännu inte kommit långt. Tio år till, sade någon. Men vägskylten finns där, för vilken nyanländ förare som helst att pröva lyckan på: bara 167 kilometer till Leh i stället för de 480 som den gamla och hittills enda vägen bjuder på.

del 10: Lamayurubussen Marianne, min franska granne, väckte mig i tid till bussen. Annars hade jag väckt henne. Vi infann oss alltså i tid klockan 2 på morgonen vid busstationen, och snart satte bussen iväg, men inte utan att först tuta upp hela staden. Den for omkring överallt, stannade här och där, ut till ändan av gamla staden och ner igen till andra ändan, hela tiden högljutt tutande, så att ingen skulle missa bussen. Följaktligen missade ingen bussen. Jag hade en bra sits den här gången fastän den var näst längst bak och på rätt sida vid fönstret, men min granne var en ung koloss som omöjligt kunde styra sitt sovande: han törnade över mig hela tiden. Jag försökte skuffa bort honom när hans huvud ramlade ner på min skuldra eller i min famn eller krockade med mitt, men han bara fortsatte att sova på som i en fullständigt hjälplöst raglande fylla. Så höll det på till soluppgången. Solen gick upp precis när vi kom fram till uppstigningen mot Penza La, det högsta passet på 4400 meter bara (från Padums 3600 och sedan ner till Kargils 2500), och jag kunde frossa i att begagna kameran, hur svårt detta än var under bussens oavlåtliga skumpande. En digital kamera måste ju avfyras två gånger, en första gång för att fixera inställningarna och en andra för att knäppa bilden. Under en buss skumpande rörlighet är det omöjligt att få det första klicket att stämma med det andra, många bilder måste bli misslyckade, varför det bara är att ta desto fler. Klockan 10 var vi framme vid Rangdumklostret, vars läge måste vara något av det mest spektakulära i världen, mitt ute helt ensamt på en kulle på en oändlig platå omgiven av branta förbjudande bergskedjor. Det är mer än ett månlandskap. Det är ett Saturnuslandskap. Vi var åtta utlänningar ombord den här gången, och majoriteten var faktiskt italienare: ett par som var socialarbetare från Lago Maggiore, cyklisten Ennio från Gorizia, jag, två fransoser, min franska kollega Marianne och en helt ung och liten flicka, samt mina vänner Hasso Hohmann och Margarete Schober från Graz i Österrike. De hade lyckats komma med trots allt. När de inte fått biljetter hade de fått rådet att sätta sig på bussen i alla fall, och de fick då sitta längst fram på motorhuven vid växelspaken utan ryggstöd. De hade inget val, då de måste hinna med ett flyg från Delhi om fem dagar. Klockan 4 kom vi fram till Kargil. Fastän det varit nedförsbacke hela vägen från Rangdum hade resan bara tagit en halvtimme mindre än uppresan: 13,5 mot 14 timmar. Det enda problemet under resan, utom min tumlande jätte till sjusovare bredvid mig, han som oavlåtligt föll ihop över mig, var det vanliga eländet med högtalarmusiken, som ingen bett om men som alla måste lida. Om bara nivån hade varit anständig hade man kunnat lida den. Det var samma forcerat hurtfriska klämkäckhetsmusik i kvadrat som förra året men ännu mera upphaussad, då all musik från förra året var spårlöst borta, glömd och

begraven och ersatt med en ny som var ännu värre. Dessutom hade bussen TV. Där förevisades en hinduisk film om kärlek, våld och ond bråd död. Två karlar slogs om en kvinna, och de skrädde minsann inte medlen. De pucklade på varandra för det vildaste med plankor och släggor, bollträn och cricketracketar, de hoppade på varandra och sparkade ständigt om och om igen ihjäl varandra, och ljudeffekterna av allt detta var naturligtvis många gånger förstärkta, så att när en slog en flaska i huvudet på den andra och den gick sönder lät det som en glasfabrik som exploderade. Så höll de på, och varje gång någon blev blodigt utslagen reste han sig igen och fortsatte, medan kvinnan bara såg på som det hjälplösa offret. Filmen hade varit fullständigt befängd om den inte faktiskt hade varit tragisk: kvinnan dog själv till slut med den hon troligen älskade, och musiken var mästerlig. Filmen började som en Bollywoodkomedi med bara ljuv kärlek och praktfulla sång- och dansnummer för att sedan och mer övergå till melodram och tragedi. Tyvärr missade jag filmens titel, men musiken glömmer jag aldrig. Framme i Kargil uppstod övernattningsproblemet, som snart beledsagades av middagsproblemet. Hasso, Margarete och jag tog in på Nukhtal, där jag tillbringat en händelserik natt redan förra året, stället med bara en toalett och ett enastående nattliv, där vi ockuperade ett fyrabäddsrum för 150 rupier. Vi erbjöd den fjärde sängen åt Marianne, då skulle vi bli jämna par, men hon vägrade ha något annat än ett privatrum. ”Bordelle!” sade hon och gick. Det slog mig med häpnad igen hur vackra Kashmiriskorna var. Det spelade ingen roll vilken ålder de hade, de var alla vackra eller stiliga eller bådadera (vanligen) och klädde sig utsökt, med slöja eller utan. Även det året ’99 under Kargilkriget när jag var i Kashmir hade jag aldrig sett någon kvinna som inte var vacker, oavsett ålder, med undantag endast för dem som gick helintäckta i burkhor, som man ju inte kunde ana hur de såg ut; men sannolikt var inte ens de utan behag. Därefter gällde problemet maten. På ’Standard’ var maten slut som vanligt, och ’Las Vegas’ var stängt. I stället hittade vi ett tibetanskt ställe som var idealiskt. Där satt vi sedan mer eller mindre hela kvällen och diskuterade några av Hassos specialområden, där han arbetat, främst Nablus på Västbanken och situationen där, och Mayakulturen i Centralamerika. Före historisk tid, alltså innan spanjorerna kom till Amerika, hade det redan på 1000-talet före Kristus funnits flera stora städer inte bara i Mexico utan även på Nordamerikas sydkust vid Mississippi. När Cortez kom till Tenochtitlan 1521 var den större som stad än någon samtida stad i Europa – och välorganiserad med vattenledningar och allt. Spanjorerna förstörde allt vad de kunde, sjön som Tenochtitlan låg på torrlades, och där ligger idag i en smoggryta Mexico City. Engelsmännen i Nordamerika tog över spanjorernas metoder och trodde att historien där började med dem. Därför har vi idag fått presidenter som Nixon och Bush. Brigitte, den lilla fransyskan, som valde att sova över i bussen, ämnade följa mig till Lamayuru. Vi skulle få se hur det skulle gå med den saken. Hasso och Margarete hade också varit i Nepal i år för första gången i sina liv, och vad de berättade därifrån om det rådande kaoset förtjänar en novell för sig, särskilt historien om en ukrainsk pianolärarinna som strandat där och inte kunde resa hem och fick sin bror på besök. En annan gång.

del 11: Lamayuru För första gången på hela resan var himmelen alldeles molnfri när vi reste från Kargil till Lamayuru den 20 augusti, en fem timmars bussfärd, så att hela resan från Padum till Lamayuru tagit nästan 19 timmar. Vi hade dock sovit gott under natten, Margarete, Hasso och jag, även om ett flertal försökt ta sig in i vårt rum, som lyckligtvis hade kunnat reglas. Naktal är ett livligt hotell där livligheten verkar accelerera under natten, och det är lätt att gå fel, vilket ett flertal gör. Margarete observerade, att många av de livliga unga männen på hotellet gick med gröna pannband, vilket kunde tyda på någon shiitisk kongregation. Marianne, fransyskan, var av annan mening och vägrade sova där. ”Bordelle!” sade hon och gick. Hon fann sedermera the Tourist Bungalow inte långt ifrån, ett rent, propert och billigt ställe, där ingen försökte ta sig in till henne under natten, så hon kunde lugna sig. Vi var alltså ovanligt utvilade inför den sista etappen, vars enda egentliga ansträngning var den förfärliga videoapparaten. Där visades en förskräcklig film med både buskis och musikalinslag som bara handlade om krig och våld och massakrer, alla sköt ihjäl varandra på löpande band och speciellt, tycktes det, kvinnor och barn, som alla sköts i ryggen när de försökte fly. Moskéer och islam var involverade, så man kan misstänka det värsta: en indisk SK-film i kvadrat. Ackompagnemanget var perfekt därefter: min store kluns till granne sov hela vägen och klättrade på mig hela vägen, som om han ville begrava mig i sin sömn. Var det inte benen som täckte mina, huvudet som rammade mitt eller hela kroppen som tycktes vilja pressa ut mig genom fönstret, så var det armbågen som grävde sig in i min mage eller något annat. Han var fullständigt omedveten om allt vad han höll på med i sömnen och därvidlag ett fenomen, och fastän han väcktes av motstötar ibland när det gick för långt somnade han genast in på nytt med sitt stora rullande raglande huvud och sina slingrande tentakler till armar och ben. Han var minst 1.90 och kraftigt byggd, vilket är mycket stort för Ladakh. Det fanns ingen annan ledig plats i bussen, och videon larmade på med allt blodigare massakrer och mer vrål och skrik. Jag lämnade bussen i Lamayuru mitt under fullt inbördeskrig med nya massakrer på gång, och bombkrevaderna från bussen hördes ännu långt därifrån – volymen var som allting annat i indisk film drastiskt överdriven. Ingen västerlänning ombord kunde njuta av detta, medan ladakhierna var alerta som på en vilda-västern-matiné. En ljuv frid rådde som kontrast i Lamayuru. Ingen turist syntes till, och mitt trogna värdfolk tog översvallande väl emot mig med en kopp te och ville höra allt om Zanskar. Jag berättade bland annat om den hårda blåsten där med de korta men frenetiska vågräta regnskurarna, som när man gick med paraply gjorde benen alldeles genomdränkta medan resten av kroppen klarade sig. Efter att ha fått ta mitt gamla rum i besittning var jag klar för välbehövlig trek (efter 19 timmars hårdsittande) till Wanla. Det var en underbar dag, och inga incidenter saboterade vandringen till Wanla. En naturupplevelse måste dock nämnas. När jag kom ner från det som alltid berusande och hänförande passet Prinkiti La, som blottade hela Zanskarkedjan med alla dess spetsigaste toppar, möttes jag av en dal full av getter. Två herdar ledde en astronomisk getabocksflock genom bergen, som fyllde hela dalen. De var minst hundra.

I Wanla kunde jag konstatera att renoveringsarbetet av klostret fortgick med framgång, så att det nu var betydligt lättare att komma fram och upp till dess svåraste delar. När jag första gången besökt Wanla hade det nästan varit oframkomligt och mycket svårtillgängligt. Hemma igen efter drygt sex timmar kom jag i samspråk med en belgare och en ryska, som båda arbetade i Delhi och hade tagit en tolv dagars semester, vilket var i kortaste laget för Ladakh. Hon var från Petersburg, född i Leningrad, och naturligtvis blev det mycket tal om Ryssland. Hennes perspektiv var kort sagt: Lenin var bra, Stalin var dålig, Gorbatjov var bra, Putin var dålig. För henne var Putin KGB, och hon tyckte inte om dagens utveckling i Ryssland. Förr hade Ryssland och Indien varit bästa vänner, många indier hade därför kommit till Ryssland för att studera, men nu vågade de inte gå ut på kvällarna om inte i en grupp på minst 10, ty Ryssland hade blivit hårt, främlingsfientligt och rasistiskt. Jeltsin hade varit bra i början men tappat greppet redan 1993 och spårat ur, och det var han som dragit fram Putin. Jag kunde inte hålla med om Lenins förträfflighet, som beordrat massakern på tsarfamiljen och startat upp Gulag, men vi var helt överens om att maoismen, som fortfarande förhärskar i Kina, var till och med värre än stalinismen. I Lamayuru mådde jag bättre än någonsin efter den uppfriskande vandringen till Wanla, min första genomgripande dusch på sex dagar efteråt och med det godaste teet i Ladakh hittills, men Johannes mötte inte upp här denna gång. Han var upptagen med problemen i Kashmir, i Kargil hade jag på ett cybercafé fått underrättelsen att vi skulle träffas senare, han hade låtit sitt hår växa igen, så han varnade mig och hoppades att jag skulle känna igen honom. Mina ögon hade plötsligt blivit drastiskt mycket bättre, intet spår var kvar av något ryggont, vid nedstigningen till Kargil (på bara 2500) hade huvudvärken kommit tillbaka men genast vikit igen i Lamayuru, som om den hade med lufttrycket att göra: någon menade att jag hade för mycket i huvudet, medan ett lättare lufttryck även lättade huvudtrycket. Det är en teori så god som någon. Klart är att mitt huvud som barometer är ytterst känslig för förändringar i väderlek och lufttryck – i Ladakh är det normalt mycket torrt, och Lamayuru hörde till de allra torraste platserna. Jag mindes från förut att kocken på det ytterst primitiva hotell Shangri La kunde göra en utsökt Thenthuk, och fastän den var fullständigt olik alla Thenthuk jag ätit slog den alla rekord – jag hade aldrig förplägats med någon bättre. Den kostade 40 rupier, de kunde inte växla min hundralapp, så de bad mig betala i morgon. Jag lovade att gärna återkomma i morgon för en ny delikat omgång Thenthuk. Teet intog jag dock på Dragon, därmed firade jag kanske resans finaste dag hittills, jag hade lovat mitt värdpar att stanna en dag till, det hade jag råd till då jag låg bra till i tidtabellen och hade vunnit en dag och inte förlorat någon på force majeure typ sjukdomar eller infektioner. Bara mina tår var krossade: nackdelen med sandaler är att alla trampar en på tårna utan att märka det, särskilt i överfulla bussar, och när man vandrar i bergen slipper man aldrig vassa stenar. Det räcker med en oavsiktlig kollision med en olyckligt extra skarptandad sten, och en nagel är krossad och sandalen badar i klibbigt blod, vilken äckliga klibbighet saboterar vandringen. Det är bara att plåstra om tårna när man är hemma igen. Mina tår var ett praktexempel på en tåmanikyrists yttersta mardröm.

del 12 : Farväl, Lamayuru. Min sista dag i Lamayuru vigdes åt klostret Atitse, som ligger långt ovanför byn ganska nära passet Fotu La på 4000 meter. För en gångs skull hade jag tur med ett genvägsexperiment – den genväg jag valde uppåt på måfå för att komma bort från stora vägen visade sig (efter en spänningsladdad timme på väg blint uppför genom öknen) vara den riktiga. När jag kom fram till klostret efter två timmar stod där dock både en bil och en motorcykel. Ändå är detta kloster relativt okänt, det finns inte i guideböckerna och inte på kartan, och ändå hade två fordonslaster fransmän hittat dit. Fransmännen i Ladakh är ett kapitel för sig. Marianne, hon som vägrade övernatta på vad hon kallade en ”bordell” i Kargil, som var ett högst anständigt hotell, menade att 90% av alla utlänningar i Ladakh var fransmän. Ändå var de alltid i minoritet där de uppträdde, och när de var som mest, som i bussen från Padum, var de bara 25% av utlänningarna. Det vanliga tilltalet och hälsningsordet i Ladakh mellan vem som helst är ”Julley”, men säger man det till en mötande trekker, och han är fransman, svarar han ”Bonjour” för att demonstrativt markera sin franskhet och gör därmed all vidare konversation omöjlig om du själv inte är fransman. Jag hade dock kommit vandrandes upp ensam genom öknen och över bergen och slog därmed ut fransmännen med sina jeepar och motorcyklar. Vandringen tillbaka blev ännu mer spektakulär, ty jag följde en högre stig, som förde mig troligen högre än både Prinkiti La och Fotu La, vilket gav mig berusande kameraprospektiv, som utnyttjades till fullo. På sitt sätt, mot denna oändliga vildhet överallt, med hela Zanskar för sina fötter, som ensam i ett land likt Mordor, var detta kanske en höjdpunkt på hela resan. Under vägen ner försämrades vädret och hotade bli ostadigt igen. På klättringen ner mot klostret i Lamayuru uppenbarade sig en tromb, som skoningslöst slet sönder och kastade upp allt som kom i dess väg: ett helt litet solkraftverk rycktes upp med rötterna och kastades omkring. Det var bara att hålla sig stilla i beredskap, bevaka den och hoppas att den inte skulle vända sin framfart mot dig. Ikbal och Ina, belgiern och ryskan, kom lyckligt tillbaka från sin vandring till och från Wanla, och uppenbarade sig gjorde också munken från Mune, Lama Dorje, Suzys sällskap. Suzy hade nu rest tillbaka till Frankrike men skulle komma tillbaka nästa år, och munken insisterade på att jag skulle göra det samma. Det skulle bli svårt att låta bli. Restaurangen på Dragon var som vanligt dyr och dryg: mycket pengar för små portioner, som ett franskt kök, så jag gick alltid upp till det 0-stjärniga Shangri La för middag, där man kunde få rejäla portioner för halva priset som dessutom smakade alldeles förträffligt. De hade det lilla extra som alla överspecialiserade kök saknar. Där mötte jag ett tyskt par från Freiburg, som hade arbetat i Nepal. Då de bara vistats i Kathmandu hade de inte märkt mycket av kaoset i landet, men de hade tydligt märkt den ökande oron bland tibetanerna och förstod deras situation: ingen förändring till det bättre i Tibet, bara till det sämre, och ingen exiltibetan såg någon möjlighet att komma till ett ockuperat hemland där det egna folket gradvis reducerades till andrahandsmedborgare och till en minoritet i städerna genom tvångsinvandringen av kinesiska översittare. Vi pratade mycket om detta problem, och vi kunde råkas igen i Nubra. (Tyvärr gjorde vi inte det.)

De hade varit i Dah, en mycket sällan besökt ort längre ned längs med Indus på bara 2800 meters höjd, där människorna är av en helt annan ras: inget tibetanskt, bara indoeuropeiskt, och de liknar inte heller kashmirer. De hade där mött en italiensk grupp som dock inte velat vandra upp till byn, varför de haft den helt för sig själva. Ingen kunde engelska, där fanns ingen elektricitet alls, utan allt var primitivt, ursprungligt och pastoralt. De rekommenderade mig varmt att fara dit nästa år. Vädret var oroväckande genom den tilltagande blåsten och mulenheten, men det föll inget regn, och det var huvudsaken. Aldrig hade jag mått så bra i Ladakh och Lamayuru som denna gång: inga maghistorier, inga infektioner, inga förlorade dagar på återhämtning, bara krossade och deformerade tår. På morgonen avreste Ikbal och Ina, och vi hoppades återse varandra här nästa år. Min avfärd följde, och mitt underbara värdfolk gav mig en avskedspresent: jag fick själv bestämma hur mycket jag ville betala i hyra. Detta är äkta buddhistiskt: ingen egoism, och fullständigt förtroende. Nu hade jag ju varit regelbunden gäst i åtta år, och för varje år blev återseendet kärare, men ändå: gesten var överväldigande i sitt förtroende. (Naturligtvis betalade jag inte mindre än rimligt.) Bussen jag hamnade på till Likir var en sådan där video coach igen med alla passagerares ögon fastklistrade vid en absurd ytlig skräpfilm med musikalnummer, blod och våld och slagsmål. Naturligtvis stördes filmen som alltid av plötsliga små fyrkanter över hela bilden som avbröt ljudet och ersatte det med klickanden, och alltid var det något huvud i vägen som utsattes för gräl av andra, medan folk gick och stod i gången och inte kunde gå ur vägen. Hela idén med videobuss är fullständigt befängd, och det är omöjligt att få någon behållning av sådana föreställningar medan man minns allt som förstörde dem. I Likir gick jag som vanligt vilse igen: allt var förändrat, nya hotell, nya campingar, plötsligt ett cybercafé i denna pastoralidyll – jag kom bort totalt, liksom varje år tidigare. När jag äntligen kom fram till rätt ’Norbu Guest House’ (det fanns flera) var min underbara lilla vackra värdinna, som tagit hand om mig varje år, ensam hemma. Samma dag hade 12 gäster gett sig iväg mot Alchi och Leh men ingen mot Themisgang. Jag fick tillbaka mitt lilla enbäddsrum och kunde koppla av och njuta med en underbar kopp te före min obligatoriska traditionella vandring till klostret.

del 13: Likir Förra året här hade jag haft min lunginflammationskris, en torr ensidig lunginflammation ådragen i jeepen från Zanskar och utbruten i Alchi. I år hade jag hoppat över Alchi för att kunna göra den trek till Themisgang jag inte orkat med förra året. Allt var annorlunda i år: jag var friskare och starkare än någonsin, och Norbus hotells trädgård, som förra året ännu varit ganska fattig, prunkade nu av ett överflöd av meterhöga blommor. Norbu själv och hans son var inte hemma då de var upptagna med att bygga ännu ett nytt hotell i närheten, som jag ämnade inspektera på vägen upp till klostret. Klostret var som vanligt: överväldigande, majestätiskt och fullt av liv. Naturligtvis var där en stor italiensk grupp och härjade. Det pågick en puija för fullt i tempelsalen, minst 35

munkar var med och höll i gång, och stämningen var utomordentlig. Vilken skillnad från alla vidriga videoföreställningar i bussen, med ideliga störningar och reklaminslag! Här var allting levande och äkta och fullständigt bedövande vackert och innerligt. Ett lamaistiskt kloster är närmast likt ett medeltida europeiskt slott. Det är fullt av salar, kammare och gångar i en arkitektur helt utan ordning, där allting är improviserat och liksom staplat och ständigt påbyggt, kapell på kapell, kammare efter kammare, så att i ett kloster som Likir till exempel kan man gå på upptäcktsfärd i alla dess olika byggnader, gångar och vindlingar under en hel dag och ändå ha hälften kvar att upptäcka. På vägen ner besökte jag Norbus nya hotell, det tredje i ordningen. Det första, som jag bott i under mina första fem besök, var nu rivet och ersatt av ett lyxhotell, det andra var det jag bodde i nu för andra gången, men detta tredje var rena palatset. Gamla Norbu själv tog vänligt emot mig och bjöd på en kanna te. Med vid tillfället var även två unga israeliska turister och en guide från Himachal Pradesh. De två israelerna hade jag mött redan på väg upp till klostret, de hade varit på väg ner efter att inte ha orkat gå hela vägen upp – helt unga och helt kraftlösa israeliska ungdomar, som tydligen kommit till Indien mest bara för att röka billig hasch. Guiden och farbror Norbu och jag diskuterade den allmänna situationen. Det hade varit ett dåligt år med få turister, det hade regnat för mycket, och Pakistan hade som vanligt vållat oro och avskräckt turister från att våga sig i närheten. Dock hade året inte varit så illa som 2000, när hela Manalivägen stängts av efter att den spolats bort ovanför Upshi, eller 2004, när hela Sutlejdalen översvämmats, hälften av staden Rampur omkommit och flutit bort och Rohtangpasset varit stängt i fjorton dagar efter att vägen brutits sönder av skyfall, eller 2006, när alla broar i hela Leh kollapsat av översvämningarna. I år hade bara bron vid Ulle Tokpo strukit med, med vägen Leh-Srinagar stängd under bara fyra dagar. Guiden berättade, att det vid det högsta passet i Zanskar nära Kargyak på nära 5000 meters höjd växte en blomma som det gällde att se upp med. Någon hade uttröttad slagit sig ner vid passet, hittat blomman, plockat en och doftat på den, funnit att den doftade alltför gott, och dött. Örter, växter och blommor i Himalayas högre regioner är kända för att ha extraordinära egenskaper, men alla är inte av det helande slaget. Min värdfamilj (i tre generationer) bjöd på en underbar middag som vanligt, och de enda gästerna utom jag var en irländska och hennes kille en fransman, som jag redan mött uppe vid klostret. Vädret var oroväckande som vanligt, med mycket mörka moln i söder med snöfall över bergen men klarblå himmel norrut och stark blåst från nordväst. Det hade nästan alltid blåst från väster. Natten var emellertid fullkomligt stjärnklar, som vanligt, och Vintergatan i sin överväldigande oändlighet var nästan påtaglig i sin mångfald och detaljrikedom. Skytten och Skorpionen dominerade den södra stjärnhimlen, som man aldrig ser på våra breddgrader, och man kunde till och med skönja kölen av Argo. Just i Likir, som helt saknar nattbelysning och ligger fjärran från alla samhällen, kommer stjärnhimlen och Vintergatan en särskilt nära, så att man verkligen känner sig som en medlem av Vintergatans stjärnehops stora familj.

del 14: Themisgam Jag lämnade Likir 7.30 på morgonen, och det var ljuvligt att än en gång få göra denna klassiska ”baby trek” genom öknen och över fem pass till Thingmosgang, Ladakhs gamla huvudstad. Vädret var idealiskt: varken för soligt eller för molnigt. Till all lycka fanns det i år en bro vid Sumdo. Utanför den byns enda hus satt ett glatt sällskap lokala bönder och spisade och bad mig delta. Jag drack två klunkar smörte men var sedan för ivrig att komma vidare för att unna mig att stanna kvar. Utanför Jangthang på nästan halva vägen mötte jag en annan ensam vandrare på väg åt Likirhållet. Det visade sig att han var estländare från Tallinn. Liksom jag var den första finländare han mött på sin resa var han min första estländare. Skepp som mötas. Hen hette Lauri. Jag visste att det skulle bli bekymmer vid strömmen Ulle Tokpo. Det var den bron på stora landsvägen som hade spolats bort jämte vägen till Rizong, och det fanns ingen bro kvar längs hela floden. Vägen från Jangthang till Hemis Shukpachen var därmed också borta jämte hela byn vid bron. Resterna av den bron låg som strandade vrak utmed strömmen, och ändå hade det varit en helgjuten betongbro. Det var bara att vada över. I Hemis Shukpachen vid forsen satt det ett glatt sällskap på tio damer i mycket mogen ålder och bara en man. En man till visade sig senare. Sex damer och den äldre herren var från Stuttgart och mycket hjärtliga och livliga, ett yngre par var från Frankrike liksom även den sista ensamma damen. Jag kom i glatt samspråk med den ledande Stuttgarttanten, och vi skulle troligen ses igen i Themisgam när de kom dit i morgon. Efter en halv timmes uppehåll i Hemis Shukpachen, det första och enda under vandringen, bröt jag upp precis vid 12. De återstående två passen passerades utan nämnvärd svårighet, och halv 3 var jag framme i Thingmosgang eller Themisgam efter sju timmars vandring. Emellertid verkade mitt sedan sju år älskade värdfolks hus där vara tomt så när som på en gammal kvinna som jag inte kände igen. Tydligen var hela familjen ute och arbetade denna lördag. Det fanns en annan gäst i huset, en försynt äldre herre, som verkade angelägen att komma därifrån. Då jag av naturliga orsaker var vrålhungrig gick jag ut och upptäckte byns första restaurang. Som mycket annat i år var denna ny och saknade tills vidare meny, men de kunde laga en thenthuk åt mig. Denna plus tre glas vatten plus det obligatoriska teet återställde ordningen, och man kunde börja leva igen. När jag kom tillbaka fann jag två damer i det stora gästrummet som varit låst men nu var öppet. De var från Frankrike och Tyskland men hörde egentligen till campingen men ville inte bo i tält. De var vänliga nog att inbjuda mig till deras campingmiddag, om min familj inte skulle servera middag. Två andra damer var vilsna och visste inte vart de skulle ta vägen. De var från Israel, och jag kunde visa dem på de olika nya alternativ som fanns, då mitt familjeställe dess värre verkade fullt. Icke desto mindre hamnade de till slut hos mig i mitt hus, så att jag fick dem till mina närmaste grannar. Min familjs middag skulle bestå av ris och linser, vilket man i regel får opp i halsen i Indien redan den första dagen, så jag valde att acceptera de båda originella damernas

inbjudan i det stora rummet. Vi gick således till campingen och åt där en hejdundrande middag tillredd av deras guide och kock i tre rätter: den läckraste tänkbara tomatsoppa, en omfattande huvudrätt som omfattade allt möjligt och till och med svampar, efterrätt med ananas och till och med kaffe efteråt. Dessutom anslöt sig till oss tre andra yngre damer i campingen, också från Frankrike, tre från Paris och en från Lyon, som bjöd på en apéritif från Martinique som var rena bomben: något mycket starkt med citron och socker, så att man kunde vänta sig det värsta; men aptiten sköt fart som en raket, och sedan kunde man äta vad som helst: en sorts kombinerad medicin- och vitaminbomb med sprängkraftsdynamik. Den äldre (från Frankrike) var mycket litterärt och cineastiskt bevandrad, så vi hade mycket att tala om, närmare bestämt i tur och ordning Victor Hugo, Tolstoj, Dostojevskij, Vittorio de Sica, Zeffirelli, Ettore Scuola, René Clair, Marcel Carné, Julien Duvivier, Jean Gabin, Arletty, och så vidare, så att den stackars tyskan från Stuttgart hamnade helt utanför, då hon tillhörde en yngre generation som inte visste något och missat allt. Min värd kom hem på kvällen, och återseendet blev utomordentligt hjärtligt, så att vi riktigt dunkade om varandra. Ordningen var återställd, jag var hemma igen och väl omhändertagen, och resten av kvällen tillbringades med dem. Följande dag gjorde jag mitt traditionella obligatoriska besök i Tia, där Norbus bror var ensam hemma, men han anmodade mig att komma med ut på fältet och fotografera kvinnorna och släktingarna som arbetade där: Norbus son i Leh hade dator, så den vägen kunde de lyckade bilderna framkallas och spridas. Jag stannade längre hos honom än någonsin, och det gjorde hela dagen. Mer är inte att säga om Themisgam den här gången. Jag hade tänkt vandra till Alchi (25 km) för att fotografera Indus på vägen, men magen var inte i ordning, vilket fick mig att avstå och ta bussen.

del 15: Alchi – och sedan? Hos min familj i Themisgang bodde även en konfys äldre fransman som tydligen talade mycket dåligt engelska. Förgäves försökte jag få till stånd någon konversation med honom, men han verkade inte intresserad, och allt jag sade måste jag repetera innan han fattade. Han tyckte inte om Alchi, medan jag måste berömma det om inte för annat så för dess sköna landskaps skull, som han tydligen inte hade sett. Vi satt på samma buss från Tingmosgang men kändes inte längre vid varandra, om han alls märkte att jag stigit på bussen. Förra året hade Alchi inneburit den svåra resekrisen, där jag fått ta till sängen utslagen i lunginflammation, så det var med viss bävan jag återkom och för säkerhets skull lämnat till sist. Det visade sig vara vackrare än någonsin, och jag blev väl emottagen som stamgäst på gamla ”Lotsava”, där jag fick ett fint ljust och rent rum med utsikt för bara 200. Därtill fanns det vattenklosett med dusch (kall) i badrummet plus, hör och häpna, tvål och handduk! Vilken lyx! Därmed kunde jag faktiskt komma ren tillbaka till Leh i morgon.

När jag inledde min Alchi-dag med en kopp te vid busstationen dök plötsligt en gammal vän upp. Det var min värd från ”Choskor”, där jag alltid bott under mina första sex besök här. Förra året hade han stängt sitt ställe för att överlåta det till ett företag på två år, vilken tid skulle utlöpa detta år, varefter han skulle öppna igen och återgå till ’business as usual’. Sanningen att säga föredrog jag mitt nya hem ”Lotsava” med Alchis bästa restaurang. Problemet i år var bara det att kocken hade stuckit, så restaurangen hade upphört tills vidare. Det var mycket sådant på gång i Ladakh på grund av drastiska förändringar. På bara sex år hade Norbu i Likir byggt åt sig två nya hotell och låtit riva det gamla, som varit bäst. I Themisgang hade något drastiskt hänt med min familj, den vackraste dottern var inte där längre, som jag varit mycket god vän med, utan ersatt av en grov och beskäftig slyna som inte ens kunde laga god mat men kryddade ihjäl den, som om det skulle hjälpa mitt magproblem. Även i Leh och Tia var en yngre dotter i min värdfamilj, den vänaste, spårlöst försvunnen utan förklaring medan bara den fula var kvar. Vad var på gång egentligen? Likväl var Alchi övervägande positivt. Jag kunde återhämta krafterna med att vila och äta upp mig i någon mån, där det att få tvätta sig var den avgjort största njutningen. I Leh väntade bara chocker, så att man hade gett vad som helst för att få stanna en extra dag i det sköna idylliska Alchi. Den kinesiska skräck- och folkmordsolympiaden var över med värre eftersmak och bestående intryck än Berlinolympiaden 1936, som framstod som en oskyldig tillställning mot de pågående kinesiska folkmorden särskilt i Öst-Turkestan, där halvannan miljon uighuriska kvinnor evakuerats för att sättas i tvångsarbete utan lön i Kina och tvångsgiftas med kinesiska män med avsikten att dessa sedan skulle flytta till ÖstTurkestan för att gradvis ersätta den uiguriska befolkningen med kinesisk – långsiktig etnisk rensning. Då uighurerna i sitt eget hemland redan var förslavade och berövade alla mänskliga rättigheter hade de ockuperande kineserna där redan en dubbel nativitet mot uighurerna. Inte konstigt då att fler och fler uighurer sökte sig till Al Quaida och tränade sig för ständigt värre terrorattacker inne i Kina. I Indien hade en miljon hinduer i Bihar gjorts hemlösa av monsunöversvämningarna, medan oroligheterna i Kashmir blev värre med nya bombdåd bland oskyldiga. Samtidigt gick president Bush från klarhet till klarhet fast motsatsen: uppträdde full vid Pekingolympiaden, har brutit alla överenskommelser mellan Reagan och Gorbatjov som då avslutade det kalla kriget som han därmed gör allt för att starta på nytt utan anledning, ger FBI samma befogenheter som KGB på sin tid och gör allt för att etablera en järnhård fascistdiktatur i republikansk förklädnad med militären, FBI och CIA som ryggrad för att förvandla USA till en stalinistisk terrorstat, där Guantánamo bara var inledningen och ett föregångsexempel. Kort sagt, Bush måste dras inför rätta innan det är för sent, då han gick för långt från början och ingenting hittills lyckats stoppa honom från att gå hur långt som helst. Till och med KGB-Putin framstår som en mera kompetent politiker. Efter mitt metaboliska sammanbrott i Themisgang var frågan om jag alls skulle orka med ännu en tre dagars utflykt till Nubra, men jag förhörde mig i alla fall om möjligheterna. Min gode reseagent föreslog att jag skulle ta bussen – det vore billigast. Han hade alltid försökt ordna åt mig de billigaste alternativen. Det skulle gå en på torsdag och komma tillbaka på lördag – på måndag senast måste jag återanträda resan söderut mot Manali. En annan agent

erbjöd mig en jeep tillsammans med två fransoser och en italienare. Det skulle bli dyrt, men fördelen skulle vara den att man fritt skulle kunna fotografera. Jag höll båda möjligheterna öppna. Det tredje alternativet var att ta hänsyn till mina metaboliska problem, stanna hemma och vila och fara tillbaka till Manali tidigare, där det högre lufttrycket alltid återställde ordningen i kroppssystemet. Med tanke på Nubraalternativet var det ändå bra att jag inte stannat en dag extra i Alchi. Hade jag gjort det hade det tredje alternativet varit det enda.

del 16: Krisen. Metabolismkrisen i Themisgam förföljde mig även den fjärde dagen med tre diarréer under natten… Har magen väl kommit i oordning tar det tid för den att återfinna sin reguljära normalitet och särskilt på 3500 meters nivå. Ju längre upp man vistas, desto känsligare blir balansgången för att hålla hälsan upprätt, och minsta rubbning kan ha förödande konsekvenser. Misstaget jag begick i Themisgam var att stilla min hunger efter sjutimmarsvandringen i bergen. Till krisen bidrog chocken över att finna hur min familj i Themisgam inte fungerade. Uthungrad fick jag skaffa mat själv, och senare på kvällen bjöd mig de två charmerande damerna på en extra middag, som jag inte kunde motstå. Det blev för mycket med två rejäla middagar efter varandra (med bara två timmars mellanrum) efter att ha varit alltför uthungrad. Det förstörde Themisgam för mig, och familjens ihjälkryddade mat gjorde inte saken bättre. Två nätter av ohyggliga gasattacker och krampanfall följde med åtföljande diarrékris i Leh. Dagen i Alchi var ett välkommet avbrott för vila i krisutbrotten. Onsdag morgon fick jag en fin billig bussplats till Nubra för torsdagen medan frågan hur jag skulle komma tillbaka lämnades öppen. Därmed föll det andra Nubraalternativet med jeepen, och jag skyllde på mina tre diarréer. De hade ändå inte lyckats få ihop det till mer än fyra personer, vilket skulle medföra en för dyr kostnad. Min buss till Sumur i Nubra skulle fara tillbaka på fredagen, så det gällde att hinna med helst hela Nubra med även Diskit och Hundar på torsdag eftermiddag. I nödfall fick jag förlänga vistelsen till lördagen med mera oviss återkomst. Kom jag tillbaka på fredagen skulle jag kunna anträda återresan söderut mot Manalis för hälsan lägre och säkrare nivåer redan på söndagen den sista augusti, vilket skulle ge mig två vilodagar i Manali före vidareresan till den slutliga återhämtningen i Dharamsala. Lauri dök upp på Old Fort Road i Leh, min estniske vän från vandringen över Yangthang. Han bodde för tillfället i Choglamsar men sökte ett boställe i Leh för sina sista dagar, så jag tog med honom till mitt ställe Lung Snon. Han erbjöds ett idealiskt rum med varm dusch för bara 300 och var intresserad. Senare mötte jag honom igen, och han hade då ändrat sig och ville stanna med en annan vän på hotell Lumbini närmare staden. Så kan det gå. Han gav mig dock den intressanta upplysningen, att klostret Atitsa, målet för min intressantaste vandring i år, faktiskt var Ladakhs äldsta kloster. Guideböckerna nämnde det

inte och kallade Lamayuru det äldsta, som var det andra, och endast specialkartor hade utmärkt Atitsa med en liten prick. Lauri hade varit där och mediterat och även frekventerat klostrets äldsta delar, några grottor, där något helgon för mer än tusen år sedan varit den förste att praktisera buddhism i Ladakh, varefter han gått vidare och fortsatt i Lamayuru. Natten var lugn, men tyvärr lovade inte vädret mycket gott inför Nubra. Det var blåsigt och disigt, och över bergen snöade det för fullt. Vi kom lätt över passet Khardung La på 18350 fot eller 5600 meter och mötte bara sporadisk is på några ställen, men risken var att det skulle vara annorlunda när vi kom tillbaka. Jag minns min förra bussfärd över Khardung La år 2000 under rykande snöstorm vid månadsskiftet juli-augusti utan pardon, så att konduktörerna måste ploga snön med händerna fem meter i taget för att bussen skulle komma över. Vi såg många bilvrak som kört över kanten, mest jeepar men även lämningar av minibussar, truckar och till och med plogmaskiner. Jag var ensam utlänning i bussen, som var full som vanligt. Vädret var disigt och inte idealiskt för fotografering. När jag anlände till Sumur efter sex timmar visade det sig att jag inte även skulle kunna besöka Hundar och Diskit. Det hade behövts en extra dag. På grund av vädrets försämring ansåg jag det inte värt att ta risken men att i stället satsa på att snarast komma ner över Rohtang La till lugnare och lägre nivåer. Jag hade återkommit till Nubra efter tre år, jag hade fått se hur vägarna och kommunikationerna hade blivit bättre och hur det knappast annars hade förändrats, Diskit och Hundar hade jag fått besöka och fotografera så utomordentligt väl 2004 och 2005, så jag kunde undvara dem och vara nöjd med att alls ha fått återkomma till Nubra och Sumur, som jag nu kunde utforska närmare.

del 17: Den sista trekken i Ladakh Egentligen var Nubrafärden ett fiasko, ty allt gick fel. Först satte jag mig på fel buss, vilket inte framgick förrän den skulle avgå. Bussen jag hamnade på var full med underbara unga västerlänningar som skulle till Nubra, och en av dem hade jag råkat förut, så jag såg fram emot att få färdas med detta glada sällskap, när det visade sig att jag hamnat på fel buss. I min rätta buss var jag ensam västerlänning i en fullsatt lokalbuss av bara lokalt folk. Det ena var dock lika gott som det andra, och vem vet vart den andra bussen tog vägen? Det var första gången jag reste till Nubra utan grupp, under bussresan 2000 hade jag haft gott ressällskap av två tyska lärare, och 2001, 2004 och 2005 hade varit grupputflykter i jeep. Nu landade jag ensam i Sumur och visste inte vart jag skulle ta vägen. Följaktligen tog jag in på första bästa ställe, som var det sämsta och dyraste, ett stort dubbelrum utan stol och bord och med onödigt eget badrum, men jag fick ner priset till 250 från 300. Som ensam resenär i Indien är man alltid utsatt, och det finns alltid folk som älskar att utnyttja ens utsatthet och tar i regel fullt pris för ett dubbbelrum även om man är singel, så att man får betala för två. Naturligtvis är det orättvist. Senare, när jag gick upp till klostret, fann jag de härbärgen i Sumur jag tidigare hade bott på, som alla var bättre, men då var det för sent att ångra sig: givet ord gäller. Naturligtvis var det omöjligt att hinna med hela Nubra, alltså Sumur, Diskit och Hundar, på en dag. Teoretiskt var det möjligt – jag kunde ha tagit den lokala eftermiddagsbussen till

Diskit men hade knappast hunnit till och från Hundar innan det blev mörkt. Så det var bara att glömma Diskit och Hundar och spara det till en annan gång i förhoppningsvis bättre väder. Vädret var den största besvikelsen i Nubra, kanske mest för att det varit så osedvanligt perfekt och positivt för tre år sedan. Nu såg man inte bergstopparna som doppade sig i molnen, vinden var ursinnig, solen var hela tiden helt eller delvis frånvarande, varigenom intrycket av vild ödslighet förstärktes. Jag var ensam utlänning i bussen, jag steg ensam av i Sumur, jag var ensam gäst på hotellet, tills det kom fyra fransmän, som besvarade mitt engelska tilltal på franska, jag gick ensam upp till klostret och var helt ensam i ruinerna av det gamla kungliga palatset. Detta måste vara ett av Ladakhs allra märkligaste ställen. Det är helt övergivet sedan länge, det finns inga dörrar och fönstrena är tomma, samma enda inskrift fanns kvar som jag funnit här för tre år sedan: ”Losar 2005” – någon hade firat Losar här 2005, medan stället gav intryck av att ingen varit här sedan dess. Ändå är utsikten enastående och hundra gånger bättre än från det nya ståtliga klostret med sin långa imponerande paradtrappa – man finner ingen utsikt alls från hela klostret fastän det ligger högt uppe. Träd och telefonstolpar står i vägen överallt, och taket är inte tillgängligt för löst folk. Från det tomma skalet av det kungliga palatset har man i stället kanske Nubras mest storslagna utsikt åt alla väderstreck, och man ser de snöhöljda toppar som man inte ser från Hundar och Diskit. Tio mil rakt norrut ligger gränsen mellan de av Kina ockuperade Tibet och Turkestan, närmare bestämt Karakorampasset, och tio mil åt nordväst ligger Pakistan, då Sumurdalen leder upp mot K2. Längre norrut och västerut får dock ingen västerlänning bege sig utan specialtillstånd. Det dåliga vädret erinrade om att hösten stod för dörren. Det var den 28-e augusti, Goethes och Tolstojs och Charles Boyers födelsedag, och redan i Themisgang hade jag sett gula popplar. Vädrets farlighet och opålitlighet påminde om att passen snart kunde börja snöa igen, så det var inte för tidigt att börja tänka på återfärden söderut till Manali. Det blåste så hårt här i palatsruinen att det var omöjligt att finna någonstans var man kunde kissa. Den kungliga toaletten fanns kvar – ett hål i golvet, men det blåste även därifrån nedifrån och upp. Hur man än försökte finna lä var det omöjligt utan att vinden vispade till det ordentligt. Jag gick tillbaka dit upp senare på eftermiddagen, då det var något lugnare. Fortfarande hade ingen annan varit där, och ändå kändes stället så oerhört levande, som om det förflutnas kungafamiljer fortfarande levde i harmoni där. Stället var omtalat för spökerier, vilket inte var så konstigt. Detta var min sista trek i Ladakh för den här gången. Nubrabesöket hade varit halverat och halvfalerat, men det hade lärt mig hur jag skulle göra nästa gång, liksom misslyckandet att nå Phuktar i Zanskar hade lärt mig hur jag skulle nå dit nästa gång. Och huvudsaken var att jag i alla fall kommit tillbaka till Nubra – efter tre år.

del 18: Nubra. Mirakelresan bjöd på ännu en av sina små överraskningar. Medan fransmännen åt frukost och jag väntade på min buss för avfärd hade det varit oartigt att inte konversera med dem, varför jag gick upp till dem och började prata med dem. Det var bara två som var dåliga i engelska, de andra två talade det ledigt, och vi fick genast mycket att tala om, ty de var i Ladakh för första gången och hade ännu bara passerat en vecka. De var alltså gröna och friska och hur entusiastiska som helst, och snart började de ställa mig frågor som till en sakkunnig expert. De skulle göra baby-trekken men i omvänd ordning från Themisgang till Likir, och före det skulle de upp till Lamayuru. Vad jag hade att berätta om Zanskar intresserade dem mycket, men de skulle tyvärr inte ha tid för det denna gången. Klockan blev halv nio, och jag måste börja gå till busshållplatsen. Medan jag betalade min räkning kom den ena fransmannen fram till mig och frågade mig om jag inte ville följa med i deras jeep i stället. Jag var överväldigad av tacksamhet. Det skulle göra resan tillbaka till Leh så mycket lättare, och framför allt skulle jag slippa det eländiga discorockhjärntvättsskvalet i bussens högtalare var man än satt i bussen. Tyvärr var det värre med den saken än någonsin till och med i Ladakh. Var man än satte sin fot på ett offentligt ställe, buss, jeep, restaurang eller tesjapp, så utsattes man för högtalarnas stresshjärntvätt – ständigt samma dunka-dunk. Televisionernas fördubblade utbredning hade multiplicerat problemet, som tyvärr bara vi som led av det såg att var ett problem. Det visade sig att mina fyra nya kamrater inte alls var vanliga fransmän. Det paret som talade god engelska var franskspråkiga schweizare från Genève, och det andra paret hörde hemma i det internationella Cannes på rivieran. De hade träffats i Burma för ett antal år sedan och sedan dess gjort gemensamma resor tillsammans. Bättre ressällskap kunde man inte ha. Min man som inbjudit mig, Jean-Luc, arbetade på televisionen, och vi utbytte naturligtvis elpostadresser för fortsatt kontakt. Vädret var bättre denna dag hur iskall morgonen än hade varit, så man kunde njuta hela morgonen av Nubras överväldigande monumentala skönhet i all dess prakt som även fransmännen menade att överträffade Grand Canyon. Från passet Khardung La kunde man nu se Gasherbrun och Karakorams yttersta utlöpare från K2 långt i fjärran. Fransmännen från Cannes hade en höjdmätare, som inte angav någon högre höjd än knappt 5200 meter, fastän den officiella höjden på passet var 5600 eller 18380 fot. Antingen hade höjdmätaren fel, eller också hade vägbyggarna i vanlig indisk ordning överdrivit höjdberäkningen kanske för turismens skull. År 2004 hade allting här uppe varit ödelagt av stormar och man hade inte ens kunnat få en kopp te, men nu hade man öppnat en hel kafeteria med bar. Passet var dränkt i böneflaggor, så ville man ta sig högre upp för en bättre vy av utsikten måste man trassla sig igenom spindelnät och lianurskogar av böneflaggor med deras snören som hotade strypa en för varje steg uppåt. Det var förvånansvärt många cyklister i farten – minst ett dussin passerade det branta passet medan vi var där, allesammans extremt magra med spindelben. Det förekom också massor med motorcyklister, vanligen engelsmän, kraftiga och härdiga och genomgående mycket grova – motsatsen till spindelbenscyklisterna, som också mest var engelsmän.

Den som vi mötte på vägen upp för passet var dock inte engelsman, för han körde på fel sida, helt glömsk av att det var vänstertrafik i Indien och en klar livsfara för andra vägfarare. Man tänker då på alla skeletten av jeepar, truckar, bulldozers och till och med större militärfordon som ligger där nere som skrynkligt järnskrot. Den senaste jeepen körde över för bara en vecka sedan. Det var ett nygift par som skulle fira smekmånad i Nubra. Ett sagolikt bröllop, oöverträffat i festlig prakt, och det lyckliga paret under skratt och förväntningar väljer att fara till Nubra för sin smekmånad – och kör över kanten. Alla de små broarna där nere med de små husen vid forsarna ser ut som om de var konstruerade av tändstickor. När naturen sätter in med bara något raseri så måste ju alltsammans bara genast spolas bort utan att någonting kan bli kvar. Det är kanske den viktigaste lektionen med hela Ladakh: naturen framstår i hela sin oförlikneliga överväldigande storlek medan människan framstår i sitt rätta perspektiv som försvinnande liten, utsatt i hjälplös värnlöshet och hopplöst maktlös mot all den makt som inte är hennes, medan hennes egen precis bara är fåfänga.

del 19: Vägen ner. Naturligtvis var min sista dag i Leh melankolisk. Vädret var hotfullt och oroande som vanligt med mycket mörka snömoln hängande över Zanskarbergen medan det var molnfritt i norr, och blåsten var hård på gränsen till ursinnig. Jag gjorde mitt avskedsbesök hos överste Wangdus högst upp i dalen, men han hade inte tid för mig då han måste leda arbetet på sin moders stupa. På kvällen sökte jag efter en tibetansk restaurang, jag hade ju gått in för att hålla mig till en tibetansk diet för att bibehålla stabiliteten i metabolismen – endast tibetansk mat smakade, och slogs av det märkliga faktum att alla tibetanska restauranger och affärer var stängda hela denna dag – den 30 augusti 2008. Ingen kunde ge någon förklaring. Därmed fick jag låta mig nöjas med en vanlig thukpah på en vanlig restaurang – det var det närmaste jag kunde komma en tibetansk avskedsmiddag. Någon menade att det var tibetanska bråk på gång igen med Kina, nya upplopp hade ägt rum i Turkestan med flera döda, och Dalai Lama hade inställt sin turné i Sydamerika på grund av trötthet. Att hela Leh hade haft stängt på onsdagen (27.8) hade berott på en religiös tilldragelse. Detta var något helt annat. Det regnade under natten, vilket var oroväckande, men när jag traskade iväg mot bussen efter 4 på morgonen var det uppehåll. Det var sagt att man skulle vara vid bussen 4.30, och flera var det, men bussen visade sig då redan vara överfull av sovande människor, som låg huller om buller om varandra på bänkarna och golvet och sov inbäddade i sina sjalar och filtar. När då passagerarna propsade på att få inta sina platser utbröt naturligtvis ett fullständigt kaos i form av en storm av gräl och tjut och protester så att bussen hotade sprängas. Mänskorna som sovit i bussen visade sig vara passagerare utan biljetter. Jag hade inte fått en bättre plats än 39 nästlängst bak, men jag hade fått mitt fönster på höger sida, vilket var huvudsaken, så att jag kunde fotografera. Omkring mig och på alla platser bakom mig satt en stor familj om minst tjugo personer med mest fruntimmer och småbarn. Det var rena barnträdgården. Jag kunde inte se fler än två fäder, medan kvinnorna

var i överväldigande majoritet. En mycket ung liten pappa satt bredvid mig med en treårig son och kanske fjortonårig dotter. Hon blev problemet. Från början insisterade de på att hon skulle få sitta vid fönstret, men jag vägrade. Jag hade min sittplatsbiljett, de var utan, och jag ville fotografera. Problemet var att hon var bussjuk. Hon fick sitta närmast mig, och varje gång hon fick ett anfall måste jag hiva ut henne halvvägs genom fönstret för att låta henne ulka och dregla och ropa på Ulrik och ha sig med de oaptitligaste tänkbara läten, och detta pågick hela resan, så att ett antal bildmöjligheter gick förlorade för mig – man kan inte fotografera med en spyende tonåring i knät. Helst hade jag velat hiva ut henne hela vägen genom fönstret en gång för alla, men de möjliga konsekvenserna avhöll mig. Hela familjen var från Delhi. Det var Delhibussen som skulle hela vägen till Delhi från Leh, och man frågade sig vad sådana slättmänniskor och typiska enkla hinduer gjorde uppe i Ladakh. De förstod att jag måste få hålla min plats för att få fotografera, men flickan var den enda bussjuka i hela bussen, och naturligtvis måste just jag, som behövde mitt fönster för fotografering, få henne på min lott. Jag var för övrigt den enda utlänningen på bussen. Det snöade omkring det första passet (Tanglang La, 17582 fot), vädret var mulet och kallt, men snöfallet var försiktigt. På vägen ner från passet fick jag syn på en sällsam gäst som stod och vaktade bara ett tjugotal meter ovanför vägen. Det var en livslevande underbart vacker varg i nästan kamouflagefärg mot klipporna och omgivningen i brunrödvit päls. Den undrade säkert vad det var för en galen cirkus som åkte utför. Bilvrak prydde vägen i vanlig ordning, mest truckar och militärfordon men även pajade bilar och till och med en kapsejsad ångvält. Att få den att gå igen och på fötter såg ut som den yttersta omöjligheten. Längre ner såg vi också en flock antiloper, tyvärr på så långt håll att det var omöjligt att avgöra arten, och mellan Pang och Sarchu även en betande flock vildåsnor. Fastän vädret var tämligen misslyckat var öknen oerhört vacker just för att det hade snöat. Bergen mot Tibet var helt snötäckta av färsk gnistrande snö, som mot bakgrunden av den färgstarka öknen i alla regnbågens färger som blått och rött och grönt och gult och grått i mjuka, svaga och ljusa nyanser erbjöd ett överväldigande slags landskap av skönhet i bara klippor och berg. Tyvärr var det omöjligt att fånga i flykten i kameran. Vid Sarchu fylldes bussen till bristningsgränsen av en ny omgång passagerare, så att vi blev minst 70 – alla de nya fick stå. Trots snö och överbefolkning nådde dock bussen fram till Keylong till 7 innan det var mörkt. 14 timmar är det optimala för denna bussresa på 375 kilometer och över tre-fyra pass på över 5000 meter längs vägar som förbättrats avsevärt under åren men fortfarande är milt sagt skakiga. Dock slipper man numera de oändliga långtradarköerna vid passen. Bara två västerlänningar syntes till på hela vägen. Den ena var en ung dam i sällskap med en lokal guide som hon talade lokalspråket med. Hon måste ha vistats länge i Indien. Hon steg på i Leh men steg av igen förrän jag hunnit prata med henne. Hon skulle upp till Tso Moriri med sin guide långt från Pang. Den andra steg på i Keylong, och vi hann växla några ord, men han steg av i Gramphu för att bege sig till Spiti.

I Keylong sov jag hos de tibetanska bröderna för 40 rupier och hade en ordentlig tibetansk middag med massor av te för 45. Detta var min billigaste dag hittills: 140 rupier eller lite drygt 20 kronor.

del 20: Måndag morgon vid Rohtang. Det var en mycket råkall morgon med bara mörka moln, vilket från början gav värsta möjliga utsikter för dagen, och vilket förstörde mina chanser att kunna fånga den vackraste delen av Lahaul på min kamera. Flickan som spytt hela gårdagen i min famn hade nu fått sätet vid fönstret bakom mig – att familjen inte tänkt på det tidigare, men denna dag spydde hon typiskt nog inte en enda gång, fastän det blev en mycket lång dag. I Kokhsar mötte jag två unga engelskor som just kommit över Rohtang och var på väg mot Leh med minibuss, som skulle göra hela trippen på en dag. De var redan färdiga. Rohtang hade knäckt dem, och mitt glada budskap att de bara tillryggalagt en femtedel av resan och att det väntade dem tre pass till, alla högre än Rohtang och varje pass högre än det tidigare, bidrog knappast till deras goda humör. De kunde inte ens äta någonting och såg mig frossa på min omelett som om de inte trodde det var möjligt att någon alls kunde ha någon aptit denna gråkulna dag av bara umbäranden och katastrofer. (Den 1 september, denna måndag, startade även det andra världskriget och upplevde Tokio sin värsta jordbävning 1923.) Vädret hade varit instabilt hela resan, och i Nubra hade jag haft de första frostkänningarna, varför jag skyndat på med att lämna Ladakh. På väg ner för Rohtang snöade det tydligt på bergen mitt emot. Det var för tidigt att tala om vinter, men risken var att hösten skulle komma tidigare i år. De två stackars redan färdiga och sjuka engelskorna var väl sent ute med sin resa till Leh. Men vid Khoksar bröt solen fram, och uppstigningen för Rohtang blev trots den rågråa morgonen en oerhörd upplevelse igen. Även på andra sidan Rohtang lovade vädret inte bli sämre, men när vi passerat Marhi, den första byn efter passet, greps jag av onda farhågor när jag blickade ner. Det är delen mellan Marhi och Kothi, en mil längre ner, som är den försåtliga i Rohtangpasset. Det är där skogen tar sin början, och jordskredsrisken är överhängande på ett flertal ställen här. Det märktes att det hade regnat mycket, ty jordskreden var många, och överallt där vägen inte var asfalterad var den bara grötig gyttja. Vad som väckt min oro var ett antal truckar som jag sett stå och vänta i en lång stillastående kö långt där nere. Farhågorna besannades fullkomligt. Kön var oändlig. När vi lämnade bussen för att se vad som stod på möttes vi av en caterpillar som med vajer bogserade en truck upp för en lervälling till backe. Det gick oändligt långsamt. Kanske hundra truckar stod i kö. Om de skulle dras upp en och en på detta sätt skulle det ta hela dagen. Det var armén som hade satt in vägröjarn med larvfötter. Tydligen hade kön redan hunnit växa under några timmar medan truckarna slirat i dyn och man väntat på caterpillarn. Lyckligtvis visade sig ändå de flesta kunna ta sig upp för egen maskin en i sänder under ett oändligt slirande meter för meter med stenar omedelbart placerade bakom

hjulen så fort motorn slocknade. För att det skulle gå fortare gick caterpillarn slutligen in och skuffade upp de fordon som fastnade. Så höll det på i tre timmar. Ett sådant tröstlöst evigt väntande är mycket mera tröttsamt än en hel dag i buss som ändå går framåt. Efter att ha väntat i tre timmar på att trafiken uppåt skulle gå igenom blev det äntligen ändrad färdriktning, så att nedåttrafiken kom i gång. När vi körde förbi alla de som ännu väntade räknade jag till 142 fordon, mer än 90% truckar, alla groteskt överlastade, som alla en och en skulle sladda upp för gyttjebacken, som för varje nytt sladdande fordon skulle bli mera gyttja och mindre väg. Samtidigt hotade nya regn och oväder från väster, och det började precis regna när vi kom igenom. De 107 kilometrarna från Keylong till Manali över Rohtang skall inte ta mer än fem timmar men tog nio. Klockan fyra var jag framme i Manali mera slagen än välkomnad. Det visade sig även slå in på mitt gamla hem: en ny talang hade anställts som visade sig vara en ödesdiger pedant. Den förre hade måst lämna för sin hustrus nedkomsts skull, i och för sig ett giltigt skäl, men ersättaren var förödande, vilket hans goda kunskaper i engelska bara gjorde värre. Han hade en förolämpande attityd mot gästerna, ständigt sur och aldrig med ett leende och därtill arrogant. När jag bad om en kopp te den andra kvällen före klockan 9 låg han och tittade på TV och vägrade göra något fastän köket var öppet och strålade av ljus. Dessutom fuskade han. En kopp te kostade 6 rupier, en halv kanna tre för tre koppar kostade 15, och en stor kanna te för fem koppar kostade 25. En halv kanna från honom gav bara två koppar och en hel bara tre. En gång beställde jag en hel kanna, och han gav mig en halv (två koppar). Ändå hade han fräckheten att vid sluträkningen kräva mig för två hela kannor fastän han bara gett mig halva. Jag har aldrig tidigare i Indien behövt gräla om en slutnota. Min gamle värds riktiga hjälpreda kom förbi ibland, och sista kvällen gav han mig en extra kopp te, som jag tolkade det, för att gottgöra sin yngre kollegas förödande pedanteri. Nästa morgon, när jag skulle ta bussen, krävde mig pedanten på extra 6 rupier för den koppen. Detta gav naturligtvis en dålig eftersmak av Manali, så att jag övervägde att inte komma tillbaka hit i november, hur underbart Vashisht än hade varit. Jag hade fått mina två dagars välbehövliga vila men bittert fått smaka på motsatsen till den underbara gästvänligheten i Ladakh, där det aldrig rått någon teransonering eller något tebedrägeri. Så mycket som jag njöt av teet i Indien var det att beröva mig den glädjen ungefär det mest fatala en indier kunde göra – och det i Manali, som jag alltid lärt mig älska som ett av mina indiska hem.

del 21: Äntligen till rätta Alltid då och då undrar någon varför jag under mina tjugo resor i Indien aldrig har lärt mig hindi eller något av lokalspråken, som nepali och tibetanska. Hur väl befogad frågan än är så är svaret enkelt: jag kunde bara lära mig språk bokstavsvägen, teoretiskt med att läsa och studera. De grekiska och ryska alfabeten beredde mig inga svårigheter, men värre var det med det hebreiska och indiska, där ingenting stämmer med våra bokstäver. För att lära mig dessa språk måste jag alltså börja från början med att lära mig bokstav för bokstav. Jag

gick bet på hebreiska, för där fanns för många olika k- och ch- bokstäver (ach-laut) som det inte gick att skilja på varken fonetiskt eller som bokstäver, och dessutom var allting baklänges. Hindi har ännu fler bokstäver än ryskan, och dessutom talar bara hälften av alla indier hindi. Till exempel här i Himachal Pradesh talas ett lokalt språk som är en blandning av nepali, kashmiri, hindi och tibetanska, och få talar därför hindi här. I Nepal med Darjeeling och Sikkim talas mest nepali, och med denna enorma språkförbistring över hela Indien är faktiskt det engelska språket det enda som håller landet samman, ett språk som alla kan uttrycka det väsentligaste på och ett språk som jag redan behärskar. Jag känner många som lärt sig hur många språk som helst men aldrig lärt sig något av dem ordentligt. Jag har föredragit att lära mig svenska och engelska ordentligt och i tredje hand italienska och att hålla mig till och koncentrera mig på dem. Min skolfranska och tyska har jag aldrig haft någon större användning för, ryska ännu mindre, medan latinet och grekiskan alltid har varit mig till hjälp. Det räcker så. Efter den katastrofala ovälkomsten i Manali tog jag bussen till Dharamsala tidigt på morgonen i hopp om att kunna komma fram före kvällen. Det lyckades. Som reskamrat hade jag en ung man från Toronto, hur grön som helst och fullständigt omogen och insiktslös. Han var full av beundran för Kina och dess kapitalistiska frammarsch (med en syndaflod över världen av skräp, främst leksaker, som kunde vara giftiga: ingen bidrar så mycket till skräpsamhällets omsättning av skräp som Kina) och var ett typiskt offer för det skenande bedrägerisamhället, som bara lever på folk som villigt låter sig bedragas. Regnovädren hade gått hårt åt Himachal: vid ett tillfälle passerade vi en bro, där det stod: ”Bron skadad. Tyngre fordon kör över på egen risk.” Det var ju vänligt att varna i förväg. Man väntade sig nästan en skylt även på andra sidan med texten: ”Vad var det vi sa!” Regnet hade även hunnit upp mig i Manali, sista dagen ertappades jag utan paraply uppe i Vashisht på väg ner för den slippriga stenstigen när ett nytt ihållande regn tog en med överraskning, och resan ner till Manali blev våt, men sedan började det klarna. Återkomsten till Dharamsala (McLeod Ganj) blev ett leende triumftåg. Alla mina gamla vänner bland tibetanerna fanns kvar och välkomnade mig hjärtligen. Här var man åtminstone välkommen. Min värd på ”Green Hotel” sade till och med att det var som om jag hade lämnat igår. Alla enkelrum var upptagna, men han gav mig ett fint dubbelrum för nästan samma pris. Vad som var nytt var att min värdinna varnade mig för inbrott, att alltid hålla dörren låst och fönster stängda, att aldrig lämna värdesaker kvar i rummet, och så vidare. Tydligen varnades alla gäster på samma sätt. Även i Manali hade den ökande kriminaliteten varit påtaglig. En av Greenlands gäster, en tysk på motorcykel, hade blivit bestulen på pengar, kamera, pass, allt som en narkoman kunde skaffa sig kontanter på. Tysken hade gått till polisen, men bara genom mutor hade han fått polisen att agera, och de hade faktiskt fått fast tjuven. En annan sak var om han kunde fällas i en dyr och segsliten rättegång. I Vashisht hörde det till den naturliga självklara ordningen för dagen att folk gick och skördade hampa (hasch), som växte fritt, och satt öppet och rökte i grupper offentligt vid själva huvudgatan. Man menar att hasch är hälsosamt, det har medicinska egenskaper, det

utvidgar hjärnan och förhöjer medvetandet, det kan till och med lindra hjärtkrämpor, medan man ignorerar bieffekterna, hjärnskadorna, psykoserna, kriminaliteten, det besatta beroendet och konsekvenserna av alla dessa negativa följder. Frågan är om det alls lönar sig att ägna sig åt något som är så väldigt mycket på både gott och ont. Jag vet inte, för jag prövade aldrig på det – varje form av rökning bjöd mig alltid emot, då jag aldrig haft mer än bara två lungor. Som kontrast upplevde jag Dharamsalas McLeod Ganj direkt som en positiv krutdurk av dynamisk konstruktivitet – studenter och lärare överallt, kurser och yogainstitut i varje gathörn, massageinrättningar i stort sett varje hus, hälsa och blomstrande välstånd, och god hälsosam mat överallt – inga onödiga kryddor för att dölja bristen på näring och smak. Jag firade naturligtvis rejält min återkomst efter nio månader med dubbel middag och kaffe med brownie hos Nick efteråt – en middag i tre restauranger, samtidigt som jag med spänning såg fram emot Johannes entré, som skulle ske någondera av mina tre dagar i Dharamsala. del 22: Tandläkaren i Dharamsala. När jag gick upp till Triund i ottan och vidare upp till Snow Line träffade jag ideligen igen gamla bekanta, bergsmänniskor som bodde helt eller delvis här uppe så lång tid av året som det var möjligt, i princip från april till december. I år hade regnen varit ovanligt besvärliga. Monsunen hade börjat för tidigt och hållit på oavbrutet i 6-7 månader, och i Bihar hade två miljoner blivit hemlösa, under de värsta regnen hade de samlats i tiotusental uppe på de små kullar som funnits i det platta slättlandet och vägrat komma ner och hellre svultit. Om det hade regnat i Manali, så öste det i Dharamsala varje dag från 12 till 5 – det gällde att ta vara på morgnarna. En schweizare var där uppe vid Snow Line, den första för min resa i år (om man bortser från det franska paret från Genève), men han var tämligen rädd och försiktig och tålde inte höga höjder. Även Greg, min kanadensare från Toronto, hade ryst inför den eventuella skräckresan Manali-Leh: ”Om man måste passera pass på över 5000 meter kan man ju dö!” Han var rädd för allt och särskilt för tandläkare. Han var tvungen att besöka en tandläkare i Dharamsala för att fixa en jacketkrona och var livrädd: ”Om han lämnar någon enda liten bakterie kvar där i tanden kan man ju dö!” Min andra och sista visdomstand hade gett mig två besvärliga inflammationer i april och juni, den senare med feber, som jag framgångsrikt bekämpat med whisky, men en veckolång whiskykur är jobbig. Förra året hade Halvar, min reskamrat från 2006, framgångsrikt låtit dra ut en visdomstand i Dharamsala, varför jag tänkt göra det samma för samme tandläkare. Han tog bara 100 rupier (15 kronor) för konsultation och lyckades visa för mig att min visdomstand var alldeles svart. Diagnosen var enkel. Utdragning eller reparering. Kunde den repareras? Naturligtvis. Och han gjorde det. Han fick borra upp nästan hela tanden och använde av princip aldrig bedövning. Det märkliga var att han gjorde det så skickligt att absolut ingenting kändes. Han borrade och borrade, och jag fick spotta ut munfull efter munfull av rester av tandrötan. Så fyllde han den, och allt var klart. Han visade för mig tandens nya utseende i tandspegeln. Den var vit igen. Sluträkningen gick på 700 rupier (drygt 100 kronor).

Han undersökte även resten av munnen och konstaterade att jag hade ett antal gamla amalgamfyllningar som borde förnyas, då de var slitna och kunde börja avge metall och kvicksilver till njurarna och hjärnan. Kanske detta delvis kunde vara en källa till mina huvudvärksproblem. Jag lovade tänka på saken och skulle gärna konsultera honom igen, kanske just för att byta ut de gamla skrotfyllningarna nästa gång i november. Så dök Johannes upp från Pathankot direkt från Kashmir. Jag kunde tyvärr inte erbjuda honom en säng för natten, då jag just fått bytt till ett billigare enkelrum. Han var sig lik och tog förnöjd in hos munkarna på Lhasa. Han hade inte så mycket att berätta som jag inte redan visste. Han hade engagerat sig ordentligt i det nya problemet i Kashmir, där hinduer exproprierat land för hinduiskt religiöst bruk från muslimerna, vilket gjort muslimerna ifrån sig och utlöst blod och våld i Jammu. Än mera hade han engagerat sig för muslimerna i Turkestan (det kinesockuperade Sinkiang, där befolkningen är turkiska muslimer, som kineserna förtryckt och försöker tränga bort genom kinesisk massinvandring och bortrövande av hittills åtminstone 240,000 kvinnor för tvångsslavtjänst i Kina och tvångsäktenskap med kineser, för att dessa sedan skall tvångsflyttas till Turkestan, alltsammans led i långsiktig etnisk rensning.) ”Är det då så konstigt att muslimerna reagerar? Är de inte människor, bara för att de är muslimer? Sovjetunionens fall utlöstes genom dess fatalaste misstag att ockupera Afghanistan och därmed vända hela den muslimska världen emot sig från Marocko till Filippinerna, och en fjärdedel av Sovjetunionens befolkning var muslimsk. Man kan faktiskt härleda Sovjetunionens upplösnings kedjereaktions begynnelse till ryska soldaters bombning av moskéer i Afghanistan och deras användning av Koranen till skitpapper. Religion när den lever är det heligaste som finns och har en exceptionell förmåga att förena folk, som vid andra världskriget i Ryssland till och med under Stalin när Hitler invaderade. Om Kina genom sina övergrepp i Turkestan under 60 års tid lyckas få den muslimska världen med alla dess terroriströrelser emot sig är det inte att undra på och knappast mer än vad de förtjänar. Muslimer skiljer sig från andra samfunds troende genom att de är besatta av en inre oro som hindrar dem från att, som kristna och buddhister, stänga in sig i kloster bara för att tänka, kontemplera, meditera och bedja och begrava sig i ett slags fängelse av förnöjsamhet som förser dem med behagliga skygglappar mot verkligheten, som ju bara kan ha en menlig inverkan på deras fredliga idealism och strävan efter harmoni och frid. Nirvana är en illusion. Det finns inte, utan det finns bara verkligheten, och nirvana är bara illusionen om den evigt bestående verklighetsflykten. Den kan synas vacker och attraktiv, men den fungerar inte. Vad jag har svårt för med buddhisterna är just deras fåfänga strävan efter den bestående självgodhetens illusion, de flesta klostermunkar ägnar sig däråt, medan det finns inga människor jag vördar högre än de buddhistiska munkar som öppet tar ställning och går ut och demonstrerar, som de burmesiska initiativtagarna förra hösten. Terrorism ligger inte för buddhismen, lika litet som för kristendomen, medan det sociala engagemanget i stället är deras främsta källa till moralisk energi och pånyttfödelse. Och det är den vägen de måste vandra med eftertryck. Liksom judarna aldrig upphör att påminna om Förintelsen och dra fram nytt material därifrån, publicera nya dokumentationer och göra nya filmer, så måste

tibetanerna och uigurerna ständigt på nytt hålla upp de kinesiska övergreppen för världens spegel och kinesernas förlorade ansikten i de fortgående, långsamma men metodiskt långsiktiga och effektivt förödande folkutrotningarna genom deportation, koncentrationsläger, försvinnanden i fängelser och massteriliseringar och tvångsaborter av kvinnor och mödrar, den omfattande 90-procentiga kulturförstörelsen, de ständiga trakasserierna och förödmjukelserna av folken i deras eget land där de metodiskt reduceras till sekundära medborgare om de får lov att vara medborgare alls, tvångsinterneringen av fria nomader i cementghetton där de går under, och så vidare. Katalogen är ändlös, och just genom att den aldrig tar slut bör man aldrig upphöra att läsa upp den, då dess innehåll är ständigt mera hårresande. Det är nazimentaliteten, det socialistiska arbetarpartiets rasistiska fascistdiktatur i nya mer raffinerade, mera långtgående, mera manipulativa, mera försåtliga och mera bedrägliga former, vars medel bara är lögner i form av bländverk och bedrägeri ämnade att föra hela mänskligheten bakom ljuset.” Vi satt och diskuterade dessa problem mitt under pågående åskväder och slagregn i ett av Dharamsala-McLeods mera sjabbiga kaféer i skenet av stearinljus, då strömmen hade gått inför det massiva åskvädrets kvällsupplysande fyrverkeri av blixtar. En åskknall verkade slå ner inom mindre än en kilometer, kanske bara två hundra meter. Vi får kanske veta om eventuella skador i morgon.

del 23: Farväl till bergen. Johannes begav sig vidare i gryningen, och jag begav mig upp mot Triund trots de molniga skyarna. Redan i början av uppstigningen började det regna. Det regnade sedan hela vägen upp och var kallt. Flera gånger måste man stanna och tveka inför att fortsätta i detta tröstlöst trista väder eller inte, men varje gång beslöt man att fortsätta lite till, och så var man uppe. Min unge vän från Bihar hade haft en fruktansvärd natt där uppe. Han berättade att blåsten hade kommit med full kraft från norr, och han trodde hela hans hydda (hopfogad av plastsjok, tältduk, rep och pinnar) skulle blåsa ut över kanten. Lyckligtvis hade bara ett rep slitits av, men det hade varit nära ögat. Bergen var fullkomligt snötäckta, och det var precis som om vintern redan börjat – den 6 september. Att fortsätta vidare upp mot Snowline med stigen sumpigare än någonsin och kanske vadande i snö var inte att tänka på. Det var bara att gå ner igen, och sedan regnade det hela vägen ner också. Ändå mötte man en del hurtiga frisksportare på väg upp, en ung man till och med i T-shirt och utan paraply, och även gamle Lakka från Snowline var på väg upp för att stanna där. När man väl kom ner upphörde regnet, och på eftermiddagen kom solen fram, så att man äntligen kunde sitta och njuta av kaffe med brownie på Nick’s cafés stora öppna veranda. Dalai Lamas äldre bror hade plötsligt avlidit i sitt hem i Amerika, varför alla butiker i Dharamsala plötsligt stängde för att respektera sorgen, varför alla mina uppköp (av böcker

och presenter hem) helt kom av sig. Det var dessutom lördag, och vem visste vad som skulle vara öppet på söndagen? Clay var en liten mexikan som jag stötte samman med på Nick’s café då vi tvingades dela bord under oväderskvällen då allt inomhus var fullsatt. Han var gränslöst pratsam medan hans fru i lika hög grad var tystlåten, så de kompenserade mer än väl varandra. De var gifta men barnlösa, då de var alltför upptagna med att leva och resa för att hinna ha något familjeliv. De hade just kommit ner från Pakistan, Baltistan, Karakoram och K2 och var mycket ivriga med att samla information om Manali och Ladakh, så att jag var gefundenes Fressen för dem. Han hade varit helt betagen av höglandet i Pakistan, där 7000-meterstopparna var lika vanliga som alper i Schweiz och där livet, mentaliteten och folket var helt annorlunda från det indiska Himalaya. Där fanns ingen reguljär busstrafik, utan det enda framkomstmedlet var tummen – man fick lifta sig fram hela vägen från Gilgit norrut. K2 var inte alls något imponerande berg. Det var bara en topp omgärdad av ett batteri av andra toppar, där K2 dock stod för sig och var något högre och spetsigare. Clay medgav att det var ett farligt berg, då ingen kunde förutse vad det kunde hitta på i gränslöst nyckfull försåtlighet. Att bestiga K2 var bara dumdristig fåfänga, medan det gränslösa bergslandskapet där omkring med hela Karakoram, Baltistan och Rakaposhibergen från Gasherbrum och Masherbrum till Nanga Parbat var en fullkomligt hänförande sagovärld av skönhet utan motstycke. Det var i detta land som det ännu förekom blonda blåögda ättlingar till Alexander den Store och hans makedonier och som en av Kiplings allra bästa rövarhistorier, ”Mannen som ville bli kung”, handlar om. Det förekommer ingen turism, utan allt är vilt och otillgängligt. Johannes bekräftade Clays uppgifter då han vid flera tillfällen frestats att närmare undersöka det. Han menade, att det landet, om något land i världen, kunde det vara värt att förlora sig i och försvinna i. Clay visste inte, att dalen österut från K2 småningom utmynnar i Nubradalen tio mil längre nedåt. Ännu långt inne på Pakistan-ockuperat område förekommer det lamaistiska tempel och kloster. Med Johannes hade jag också diskuterat mitt tandläkarbesök, och han hade bara gott att säga om den tandläkaren. ”Han arbetar snabbt och effektivt, gör precis bara vad han skall, är sakligheten själv och är noga med att låta patienten veta allt vad han tänker om patientens tänder. En bättre tandläkare kan du knappast få i Indien.” Tandläkaren hade också påtalat det väsentliga med, att varje naturlig del av kroppen är omistlig, så långt det går, inklusive tänder, blindtarm, hårväxt och naglar. Därför bör man aldrig klippa sig mer än nödvändigt (hår, naglar och skägg av enbart praktiska skäl) och aldrig dra ut en tand förrän det visar sig nödvändigt, då alla tänder i munnen behöver varandra för käkarbetets jämvikt och balans – inklusive visdomständer. ”Därför klipper jag mig så sällan som möjligt,” sade Johannes, ”liksom alla fria tibetaner.” Därmed är det inte så mycket mer att tillägga. McLeod Ganj invaderades dessa dagar av en zigenarmarknad, som helt fyllde och täppte igen den ena av McLeods gator med rena syndafloder av skräp och krimskrams, mest kinesiska barnleksaker och billiga fruntimmersprydnader, samma bjäfs i stånd efter stånd längs hela gatan, som om firandet

gällde monsunens äntliga avslutning, som dock när som helst kunde börja blåsa och forsa igen med förödande åska och blixtar som på ett ögonblick kunde ställa till med fullständig oreda längs hela gatan och förvandla hela cirkusmarknaden till ett enda oframkomligt kaos av lös bråte… Sista morgonen gick jag upp till Triund och Snowline igen för ett sista farväl till bergen. Jag hade nästan bjudit dem ett huvudsakligt farväl vid passerandet av Rohtang, när jag lämnat Ladakh och Lahaul och de stora bergen bakom mig, men de små bergen återstod. Vädret var inte vackert men i varje fall fritt från regn. Min unge vän från Bihar bjöd mig på citronte till avsked, som han vägrade ta betalt för, medan jag lovade att försöka hitta ett par bättre skor åt honom i Sverige till nästa gång. Därmed var fortsättningen på resan redan inledd, om 50 dagar skulle jag vara tillbaka här i Dharamsala och McLeod med förhoppningsvis ett par ordentliga skor åt bergsvaktaren. Det var bara att se fram emot och längta efter nästa mugg undergörande citronte uppe vid Triund i bättre väder med helst just det välgörande solsken som man bara finner i Himalaya och ju högre upp, desto bättre. del 24: Avslutning. Resan var lätt att summera: det hade varit en av mina bästa resor någonsin trots det kritiska vädret. Mest förvånande hade min hälsas stabilitet varit – förra året lämnade jag Ladakh som ett vrak efter en skräckinjagande plågsam ensidig torr lunginflammation, som det tog en och en halv månad att återställa sig ifrån, medan i år hälsan bara hade blivit bättre hela tiden. Varje utmaning, trek och höjd och pass hade klarats med lätthet medan bara fötterna tagit stryk, vilket tyder på ett mera aggressivt trekkande än tidigare. Jag hade aldrig trekkat så mycket i Himalaya förut på någon resa. De 200 pund jag växlat till mig 16,000 rupier för hade precis räckt till – det var inte mer än 2400 kronor. Därmed uppgick hela resekostnaden (34 dagar) till bara knappt 9000 kronor. Reserven hade använts till mitt tandläkarbesök i Dharamsala och till beställningar hemifrån, men även inklusive dessa extra utgifter hade resan inte kostat mer än 9000 kronor allt som allt. Jag tog den vanliga nattbussen ner till Delhi igen, som fick punktering i gryningen – bara den andra punkteringen på hela resan. Den första hade inträffat på vägen ner från Rohtang. I Mauna Ka Tilla fann jag mitt gamla slusslokus Lhasa House igen, där jag kunde tvätta av mig, klippa mig och byta kläder. Jag skulle ju vara representativ så fort jag landade i Göteborg igen. Jag fick samma rum uppe på taket där jag kunde njuta för fulla muggar av min sista indiska dag i solsken och värme. Min taxichaufför körde som en vansinnig till flygplatsen och grälade med så många andra bilister på vägen han kunde. Flygplatsen Indira Gandhi International fungerade efter ombyggnaden plötsligt häpnadsväckande effektivt. Det var ett utmärkande drag för hela resan: allt fungerade bättre, i synnerhet kommunikationerna. Skall man ta fram det sämsta under resan var det tråkigaste av allt en observation jag gjorde under vandringen från Likir till Themisgang. Strax före Sumdo kom jag fram till en plats där en trekkingtrupp hade haft en vilopaus. De hade haft med sig matpaket i papp. Allt

skräp hade de lämnat kvar, pappfodralen, påsar, papper, plast, folie – allt var lämnat på platsen, en förödande vandalisering av naturen av mest slarv, okunnighet, ansvarslöshet och tanklöshet. Och så är det tyvärr för det mesta i Indien. Miljösamvetet existerar inte. Framför mig på bussen från Dharamsala satt det sex stökiga ungdomar. I Kangra köpte de en massa påsar med skräpmat och läsk. Allt slängdes ut genom fönstret, medan deras mobiler skrällde på för fullt med stresshjärntvättsskvalmusik. Den audiella hjärntvättsplågan har fördubblats sedan alla skaffat sig mobiler och spelar skvalmusik på dem. En besynnerlighet, som verkar tillta med åren, är min ”omvända höjdsjuka”, att jag bara mår bättre ju högre upp jag kommer, medan besvären vid återgång till ”normal nivå” bara blir värre med åren. Det märktes särskilt i år vid nedkomsten till Kargil (under 3000 meter) och den ohyggliga kontrasten vid nedkomsten till Manali efter Rohtangpasset – resans enda depression förvärrad genom den nya ovänliga uppassaren i mitt hem i Grönland. Bland tibetanerna i Dharamsala blev det bättre medan i stället vädret blev sämre med den kraftiga ovädersstormen. Höjdpunkterna var Lamayuru med besöket i Ladakhs äldsta kloster i en ökentrek på hög nivå och mötet med Johannes, hur beskt det än var. Hans tålamod med Kina är hårt pressat, ”Kinas problem är den ofrånkomliga övergången till demokrati med den lika nödvändiga skrotningen av kommunistpartiet som konsekvens, som inte kan ske utan en plågsam revolutions oöverskådliga prövningar, som bara kan bli värre ju längre den uppskjuts,” medan han var lika radikal om inte mera beträffande både Irans och USA:s presidenter, som enligt honom båda måste dras inför rätta som ansvarslösa galningar, medan ”massmordet på Himmelska Fridens Torg i Peking den 4 juni 1989 aldrig kan försonas med mindre än att Maos mausoleum jämnas med marken med likvideringen av hela kommunistpartiet.” Även böckerna, medhavda och nyinförskaffade, hade gått jämnt ut med resan liksom pengarna. I Helsingfors uppstod en ny väntan på fyra timmar i gråväder och regn, vilket bara gav näring åt en välbefogad längtan tillbaka till bergen närmare solen. I Göteborg skulle den näringen säkert bara ytterligare tillspetsas. Jag var magrare och friskare nu men skulle säkert påverkas i osund riktning igen genom ett mera hektiskt leverne i Göteborg fram till mitt nästa lyft den 27 oktober. En sista överraskning, ett sista nytt ansikte på vägen hem: en ung dam från Närpes, som jag hade ressällskap med från Helsingfors, för första gången i Göteborg på konferensresa. Jag kunde tacksamt bereda henne en förteckning på dess måsten: Konserthuset, universitetet, humanisten, orgelutbildningen ( – hon hörde till musikaliska kretsar i Närpes,) saluhallen, Sun Wall (som billig och god Kinarestaurang), Stadsteatern, Stadsbiblioteket, och så vidare. Hon visste inte att Göteborg var Åbos vänort, hade Sveriges nationalorkester och var Sveriges musikhuvudstad. Hon var mycket tacksam för min ledning. Sålunda kunde jag mildra min egen (vanligen chockartade) hemkomst med att göra den desto mera angenäm för en landsmaninna på besök för första gången. Det var framför allt rent mänskligt som resan varit en succé med fördjupade kontakter och nya vänner överallt, och inga minus kan väga ner ett sådant trumfplus, som måste bli det bestående huvudintrycket av hela resan. Vad är vilka fysiska strapatser som helst med självsprickor och blödande fötter och tår mot det? Bara kryddor i maten. 6.8 – 9.9.2008

Den lu gn a s tor mr es an Tid: 27 oktober–28 november 2008. Plats: Indiska Himalaya. Total kostnad: Under 8000 kronor. Del 1: Stormvarning utfärdad. Resan föregicks av diverse stormar. I en hel månad nästan hade alla världens börser rasat i ett stormväder som ständigt slog nya rekord, så att Stockholms börs vid min avresa hade förlorat 42% av sitt värde på mindre än tio månader. Banker världen över hade mobiliserat alla världens politiker för att hjälpa dem med deras till havets djup sjunkna krediter, varpå världens politiska ledare gladeligen hade hoppat in och erbjudit dem tusentals miljarder att slänga ut för att täppa igen alla svarta hål som ingenting kunde fylla, så att det äntligen började bli uppenbart för en allt större del av mänskligheten att världsbanker och politiker huvudsakligen bara var bra på att slänga bort hederliga människors (skattebetalares) pengar. Denna kosmisk-ekonomiska storm var emellertid ingenting mot de kataklysmer man utsattes för den sista helgen hemma. Den fredagen var jag bjuden ut till Askim för första gången på ett antal år, varför det bara inte gick att ge återbud hur man än försökte och hur det än stormade. Senast jag hade cyklat ut dit på en inbjudan hade även Gudrun infunnit sig den 8 januari 2005, vilken storm slängt och strött grenar och fallande träd i min cykelväg

med generösaste raseri, varför jag lovat mig själv att aldrig mer cykla till Askim i en storm som Gudrun. Nu infann sig en sådan storm och min första inbjudan dit sedan dess som inte gick att refusera. Efter framkomsten trots allt fick man nöja sig med det erforderliga sjöslaget som tröst. Nästa kväll var jag bjuden ut till Långedrag, som det inte heller gick att refusera, medan en ny storm var på väg. Det hade väl gått an att trampa vatten hela vägen ut till både Askim och Långedrag per cykel om det inte hade blåst så förbaskat. Stormen nådde sin höjdpunkt av vindstyrka och slagregn lagom tills man måste cykla hem. Den kvällen föll 50 millimeter. Detta var förspelen till den nya resan till Himalaya, som var tänkt att vidta direkt i Dharamsala där jag avbrutit den förra resan efter en lyckad expedition till Zanskar. Det hade inte kunnat storma värre i världsekonomin medan det ändå stormade betydligt mer i både Askim och Långedrag som lämpligt ackompagnemang till två gedigna höstsjöslag till 250årsminnet av Nelson som genomförde slaget vid Trafalgar. Emellertid tog jag det lugnt. Pågående projekt avslutades systematiskt i god ordning jämte städning, och mera packad behövde man ju inte bli. Som avslutningsclou avnjöt jag en vegetarisk lunch på Café Hängmattan i Musikens Hus på Djurgårdsgatan i Majorna tillsammans med healingentusiasten Nicklas Christensson innan det var dags att bege sig ut till flygstationen. Ett praktiskt problem hade orsakat några nätters huvudbry: i Helsingfors skulle jag bara ha 35 minuter på mig att byta flyg. Hur skulle bagaget hinna omlastas på bara en halvtimme? För att säkert få med mig allt bagage till Indien på en gång lyckades jag pressa ner allting i min största ryggsäck, som jag ämnade låta passera som handbagage. Personalen accepterade det utan problem. Man fick ha med sig 8 kilo i handbagage, och ryggsäcken vägde kanske 7,99. Vi vågade inte kontrollera. Därmed var man lyckligt inne på rätt väg, och det var bara att låta det rulla på. Nästa orosmoln vid horisonten skulle Diwalihögtidens utbrott i Indien vara samtidigt som man kom fram. Man uppsköt gärna den problematiken till framkomsten till Delhi. Jag hade landat i Indien mitt i Diwali förut, och just den resan (1995) hade blvit en av mina bästa någonsin utan en enda kris och ändå inklusive Nepal och Bodhgaya. Vädret var idealiskt, och när vi lyfte från Landvetter gjorde flyget en lov västerut så att hela Göteborg uppenbarades i underskön skymningsbelysning. Sett från någon kilometer uppifrån luften måste Göteborg med sitt läge vid floden mot havet och mot skärgården utanför vara en av världens vackrast belägna städer, speciellt med tanke på att den öppnar sig västerut med alla de fördelar detta innebär i kvällsbelysning. Under resten av resan hände ingenting. Man förplägades väl ombord och landade snart i Helsingfors, där den halvtimme man gavs för byte behövdes mer än väl då mitt Delhiflyg låg i andra ändan av flygstationen och ombordstigningen redan var i full gång. Klockan 8 lyfte planet, man fick middag och frukostbulle och två omgångar rödvin, och så var man framme i Delhi precis vid soluppgången. Vid immigrationen visade det sig att pundet hade fallit med nästan 4 procent mot rupien. Detta var mycket ovanligt. Annars hade rupien alltid varit fallande mot både kronan och pundet. I somras hade det gått 80 rupier på ett pund och 40 rupier på en dollar. Nu var det 77 respektive 61. Så mycket hade det ändrat sig på bara två månader.

Även i Delhi var vädret idealiskt, varken för varmt eller för ruggigt, med ett vänligt solsken som kontrast mot de infernaliska stormarna i Göteborg. När jag nådde bussterminalen var det som jag hade misstänt, att Dharamsalabussen skulle gå först på kvällen. Däremot skulle det gå en enda buss till Simla om en timme. Följaktligen hoppade jag på Simlabussen hellre än att sitta och vänta hela dagen i busstationen mitt i Delhi-oväsendet: resans första improvisation. Jetlaggen tog ut sin rätt på bussen – jag sov mest hela vägen. Det var en svindlande Volvobuss jag hade hamnat på för tre gånger det normala priset. Det hade inte funnits något val – det var dagens enda buss till Simla, och alternativet hade varit att sitta på busstationen till kvällen och vänta på nattbussen till Dharamsala. Detta hade ändå varit klokare. Det var Diwali som ställde till det, som smällde av ordentligt vid min framkomst till Simla i skymningen kl. 18, 13.30 svensk tid, nästan 24 timmar efter att jag lämnat hemmet. En Kashmiri hjälpte mig till ett hotell, som alla var för dyra. Det gavs inget annat val än att stanna vid det sista, där priset var 250 – ingen prutning tolererades. Det var ett tvåbäddsrum utan varmvatten eller dusch, men man var trött. Tyvärr var the Indian Coffee House stängt som nästan allting annat också. Det var hopplöst att finna något middagsställe. Det visade sig mer och mer ha varit ett fullständigt misstag att komma till Simla till Diwali. Ingenting fungerade, allt hade varit fel, från den svindyra bussen till nödhotellet, medan ungarna i staden kastade smällare under mina fötter, så att man allt utom smällde av själv…

del 2: Diwaliförödelsen. Diwalieländet fortsatte följande dag med förnyade kriser. Jag lyckades hinna med en kaffe och frukost på ”The Indian Coffee House”, som jag mest rest till Simla för att få uppleva igen, innan det var dags att bryta upp ner till bussen. Där på busstationen rådde fullständigt kaos. Biljettköerna var milslånga, och det verkade inte gå några bussar. Min buss till Dharamsala var ”sen”. Det betydde att den i bästa fall verkligen var sen eller inte skulle gå alls. I så fall var man hänvisad till en annan hyper-de-luxe-Volvobuss för okristligt pris med outhärdlig videounderhållning och skrällande rockmusik, som man kommit hit med. Staden såg ut som ett slagfält. Alla gator var översållade med avbrända raketer och smällare. Man formligen vadade i aska och skräp. Jag skulle betrakta mig som överlycklig om jag alls kom loss från Simla denna dag. Jag rekommenderades att stanna vid busstationen och vänta. I fall det kom en buss kunde jag då ta den. Det blev en tröstlös väntan bland hoper av vilsna människor som också blivit av med sina bussar. Det gick så få bussar, att när det kom någon blev den omedelbart så fullproppad att ingen fick plats. För säkerhets skull försäkrade jag mig om en biljett till den enda säkra bussen som fanns, som skulle avgå 14.30 och tidigast nå Dharamsala 22.30, då det var för sent att ta sig upp till McLeod, vilket skulle innebära andra bekymmer, som det var bäst att uppskjuta tills vidare. Nu minsann dök det upp tjänstvilliga bärare som erbjöd en hotell för bara 150. Det var så dags nu.

Vad kunde jag annat göra än sätta mig ner på the Indian Coffee House och vänta? Där kunde man åtminstone glömma tiden för de timmar som återstod till avfärden över en kopp kaffe och en enklare lunch. Det var fortfarande lika stökigt nere vid busstationen när jag kom ner igen. Nu väntade många på Dharamsalabussen medan ingen visste när och om den skulle komma, och klockan blev halv 3 – avresetiden. Några äldre herrar väntade också, och vi delade våra bekymmer med varandra. Den ena var mycket munvig på engelska och fryntlig, så han blev ett gott sällskap hela dagen. Efter en kvart kom bussen, fylldes genast och gav sig äntligen genast iväg. Det skulle vara en non-stop-resa på åtta timmar till Dharamsala, men det infann sig fler stopp på vägen än vad någon önskat sig. Det första stoppet var ett totalt trafikstopp, när två långtradare med enorma trummor till fabrikcementblandare, som fyllde hela vägen, hade fastnat. Det hade inte hjälpt att de bara kunde röra sig i ultra rapid. Trummorna gav samma väldiga intryck som Juggernautkärror, De var säkert tio meter i diameter. Som alla förstoppningar löstes även denna, och nästa stopp blev en klassisk punktering. Denna var emellertid så kraftig, att den måste föranleda ett extra stopp vid en verkstad senare för kontroll av läget, som varade i en timme. Min gode medresenär, som skulle hoppa av i Haripur, uttryckte sin stora oro över att jag skulle komma fram till Dharamsala först efter midnatt, när allt var stängt och ingenting fungerade. Jag försäkrade honom att läget var lugnt. Han avkrävde mig både adress och telefonnummer och lovade höra av sig. Vi kom fram till Dharamsala långt efter midnatt. Allt var dött och tyst. Strandade med mig var tre ungdomar från Sikkim för första gången på besök i Dharamsala. Jag ville stanna vid stationen och övernatta där i förtröstan på kantinens öppnande tidigt på morgonen för att sedan satsa på första bussen upp till McLeod Ganj, men de ville gå på. Alltså visade jag dem vägen upp till McLeod 600 meter upp i 6 kilometer, vart vi vandrade i mörkret. Framme vid McLeod – klockan var då 2 – inleddes sökandet efter nattkvarter. En nattsuddare anvisade oss ett hotell som vi inte hittade. På vår väg annonserade ett hotell att det hade öppet dygnet runt. Det var svårt att väcka dess portier. När han slutligen kommit så långt att han (i sömnen, tycktes det,) öppnat ett rum för oss, kostade det 600 rupier. Ingen prutning accepterades. Det var avskyvärt modernt med TV och allt, och jag tackade nej för min del. De tre från Sikkim valde att följa mig. Vi fann inget annat öppet hotell. Det enda vi fann var utrymmet under tak framför bussbiljettluckan där det fanns några fastskruvade väntstolar. Ytterst obekvämt, men det var under tak, stolarna gick att sitta på, och natten var inte alltför kall. Det låg flera andra uteliggare på gatorna, en rentav med kryckor och allt och med huvudet i rännstenen. Han hade av allt att döma firat Diwali på övligt sätt kräkandes sina muggar fulla i rännstenen. Vi var således i gott sällskap. Jag hade flera gånger förut tvingats tillbringa nätter utomhus, som redan i Lissabon 1989, på grund av stängda omständigheter, men jag började bli för gammal för sådant nu. Värre var det med ungdomarna från Sikkim. Sitsarna var hårda, neonljuset bländade, och gathundarna skällde ut varandra med besked utan att bry sig det minsta om utsatta människor som försökte sova strax intill och som vaknade med slag varje gång ett

nytt hundgatugräl ursinnigt inleddes. De två flickorna övergav mig först. Pojken lämnade en stund senare. Antagligen gick de tillbaka till det svindyra hotellet. Efter klockan fyra väcktes jag av ett vänligt tilltal. Då hade jag börjat frysa. De ville erbjuda mig sitt hotell, 200 rupier bara. Helst hade jag blivit lämnad i fred och sovit vidare fram till gryningen, men de insisterade. Till slut gick jag med på att ta erbjudandet under beaktande. Det var ett annat hypermodernt hotell med TV och varmvatten. 200 var naturligtvis billigt. Efter många försök till tvekan föll jag till föga på det villkoret, att det skulle gälla även över nästa natt, då den här natten redan var förlorad. Klockan var över fem. De gick med på det. Alla Diwaliumbärandena avslutades alltså av denna positiva överenskommelse. Jag kunde lugnt sova de sista två timmarna av natten innan det skulle bli dags att leverera ett par medhavda skor till min vän från Bihar, tälthållaren uppe vid Triund. Man var på rätt spår igen efter en olycksdiger Diwalipärs, och nu gällde det bara att hålla en bättre och stabilare kurs resten av resan.

del 3: Dharamsala i sin prydno. Det kändes i benen att man knappt sovit på tre dygn när man steg upp klockan 8 efter två timmars sömn efter den nattliga ankomsten till Dharamsalas McLeod Ganj. Men jag ville bli av med skorna jag släpat med mig från Göteborg, ett par avlagda gymnastikskor av hög kvalitet jag en gång fått som present men aldrig kunnat använda då de var för små, varför de passade perfekt min unge Bihariväns önskan och beställning om ett par nya skor. De hade inte fått plats i den sprängfyllda ryggsäcken, varför jag måst låta dem hänga och dingla utanför. Nu gällde det att bli av med dem. Triund nåddes utan problem trots utlevade ben, och snart uppenbarade sig min Biharivän. Skorna passade precis. Det hade inte kunnat bli bättre. Han frågade genast vad jag ville ha för dem, men eftersom jag själv fått dem som gåva kunde jag bara ge bort dem gratis. I stället kunde han bjuda mig på te och omelett, min vanliga frukost, vilket han gärna ställde upp med. Då jag kommit senare på morgonen än vanligt var där redan ett ansenligt antal turister, mest kanadensare. Ett helt gäng satt och språkade inför den monumentala utsikten och beklagade staden Calgarys förfall genom explosionsexpansion till döds, och Vancouver hade inte blivit bättre med åren heller. På vägen ner träffade jag ett ungt nordiskt par, Pia och Simon från Danmark, där hon var svensk. Danmark hade genomlidit samma ekonomiska trauma som Sverige, flera banker om inte tre hade gått i konkurs, och inget ljus syntes i ändan av avgrunden. Vi var helt överens om att allt var Bushs fel, han var världens största katastrof och USA:s största genom tiderna, och allt kunde bara bli bättre om det blev ett regimskifte. Om det inte blev det kunde det bara fortsätta bli ännu värre. McCain kallades offentligt i tidningen som ”ett 72-årigt hjärtslag från döden med en labil och omogen kvinna som vicepresident fullständigt olämplig och inkompetent att ta över världens ansvarsfullaste jobb.”

Inför den ekonomiska krisen hade de sagt upp sina jobb och skulle nu tillbringa fem månader på resande fot i Asien och Australien, härnäst till Nepal och sedan till Darjeeling och Sikkim. Vi kunde åter sammanstråla där. De bodde på Nick’s, granne med mitt Green Hotel, så vi skulle säkert ses igen. På sin resa hit hade de även varit igenom Iran, där situationen är ungefär den samma som i USA: alla skäms för presidenten, som har lett deras land åt helvete, både ideologiskt, ekonomiskt och integritetsmässigt. Båda presidenterna borde ställas inför rätta för hela de folk som de har bedragit med misslyckade krampaktiga försök till manipulativa metoder främst manifesterade genom sina lögner: Irans presidents försök till historieförfalskning och förnekelse av Förintelsen samt införandet och spridandet av ”Sions Vises Protokoll” (en förfalskning i Ryssland för mer än 100 år sedan,) och USA:s presidents yrkande på att Iraks massförstörelsevapen måste förstöras genom massiv förstörelse av hela landet för Al Quaidas skull, som inte hade något med Irak att göra. Jag sammanträffade också med Mustafa mitt på öppen gata, kände igen honom och anropade honom – annars hade han inte sett mig. Han var alltid i farten liksom jag och nygift dessutom. Vi lovade varandra att träffas och pratas vid senare, båda lika glada över att ha sett varandra. Även mitt värdfolk var kashmirer och mycket angenäma sådana. Deras hotell ”Pawan” var snyggt och hemtrevligt om dock rummen något kalla, som de är i hela detta område, ”the Kashmiri village” utanför McLeod nedanför klostret. Inte heller varmvattnet fungerade, så min efterlängtade varma dusch blev kall lika förbannat. Det förekom naturligtvis manifestationer i Dharamsala. Dalai Lama hade blivit sjuk efter sin äldre broders bortgång vid 86 år (se nr.171), intagits på sjukhus och opererats för gallsten och nyligen kommit levande tillbaka. Han har låtit meddela att han är trött på fruktlösheten i samtalsomgångarna med Peking, som aldrig tagits på allvar av Peking och som aldrig lett till något utom förnyade personliga attacker från Peking mot Dalai Lama som ”separatist, intrigmakare, manipulator, svekfull folkförförare, terrorist” och allt möjligt som han aldrig varit men alltid tagit avstånd från. En folkmanifestation i vilken halva McLeod deltog gick två varv runt staden under sjungandet av fyra manifestpunkter: 1) Hela folket står enat bakom Dalai Lama, 2) Han ensam är betrodd att föra det tibetanska folkets talan, 3) Kina måste ge klart besked om det vill förhandla alls, och 4) Kina måste sluta med meningslösa ärekränkande personliga påhopp på Dalai Lama själv, vilka inte betyder någonting. Samtidigt har nu 45 miljoner före detta medlemmar av Kinas kommunistparti tagit avstånd från partiet, som officiellt har 70 miljoner medlemmar av Kinas befolkning på 1400 miljoner.

Vem br yr sig? Sedan de tibetanska protesterna för ett år sedan har 5000 protestdeltagare försvunnit spårlöst, medan man samtidigt märkt en stigande statistik gällande försäljningen av livsviktiga organ på transplantationsmarknaden från Kina. Varifrån alla dessa organ har kommit finns det ingen information om, men det är ett faktum att i Kina är man inte lagligt död förrän man är hjärtdöd – följaktligen existerar det ingen hjärndödhet i Kina, och ”patienter” eller offer som på naturlig eller konstgjord väg blivit ”hjärndöda” slösar man inte

bort med att inte ta hand om deras organ, främst njurar, levrar och hornhinnor, som är och förblir en betydande inkomst för den kinesiska staten (läs Partiet) och har varit det sedan 1980-talet. Det var först 2006 som det slogs larm om saken, men larmet kom från Falun Gong, varför det inte togs helt på allvar. Problemet med folkförföljelser är, att det först bara är offren själva som slår larmet och då med tämligen skärande för att inte säga hysteriska toner, vilket misstänkliggör dem såsom subjektiva. Det var samma sak med judarna under 1930-talet – ingen tog varnande röster som Arthur Koestler på allvar emedan han var jude själv, fastän han hade rätt hela vägen. Hade man tagit alarmet på allvar från början hade hela Förintelsen kunnat undvikas. Nu har organhandeln från Kina åtföljts av andra aktuella alarm. Det har visat sig att terroristerna från Bombay i slutet av november förra året hade kinesiska vapen och bomber. Det har visat sig att Hamas raketer från Gaza har varit kinesiska. Redan tidigare vet man att endast Kina beväpnat diktaturer som Khmer Rouge, Zimbabwe, Sudan och Burma. Vem bryr sig? Vem brydde sig om judarna på 30-talet? Vem brydde sig om armenierna i Turkiet under sultanatets sista decennium, när historiens första avsiktliga och metodiskt planerade folkmord ägde rum? Vem brydde sig om tibetanerna, när Kina invaderade och ockuperade det självständiga Tibet 1950? Tyvärr har trenden i historien hittills varit, att först när folkmorden genomförts och avslutats har de uppmärksammats. Först efter Mexicos och andra latinamerikanska staters självständighet tog man upp spanjorernas folkmord på hur många indianska folk som helst. Först under 1900-talet tog någon upp USA:s obönhörligt metodiska folkutrotning av indianerna. Först efter att de tyska koncentrationslägren avslöjats efter kriget började man ta Förintelsen på allvar, när det var för sent. Tibetanerna lever ännu, åtminstone 80% av dem, men de har varit döende som nation och folk sedan 1950, när deras land togs ifrån dem och deras ledare tvingades i exil för att alls kunna överleva. Skall de också få dö ut som folk och kultur innan man på allvar börjar försöka förstå vad Kinas kommunistiska parti under sina 60 år som terrordiktatur har gjort?

Förs var f ör de f örtr amp ade Vår tid skall komma, deras tid som trycktes ner, förtrampade och ignorerade och nedvärderade till ingenting blott för att de dock var, mot strömmen, därför förbisedda, överkörda för att de var annorlunda, utfrysta och fockade som icke lämpliga och refuserade som främlingar, ett obehag att skrota och förtränga och betrakta som ej existerande just för att deras existens är oförneklig.

Men vi finns och skall för alltid resa oss på nytt och fortsätta som osaliga andar bara desto säkrare för vår exil i underjorden i förträngdhetens föraktade asyl och alltid hemsöka historien för att man någonsin i ignoransens namn försökte att begrava någon levande.

del 4 : Diwalis lyckliga slut Det blev en förtrollande vacker dag som redan på morgonen kröntes av utomordentliga naturupplevelser uppe vid Triund. Även gamle Lakka, bergseremiten vid Snowline, behövde nya vinterkängor. Jag kunde inte lova honom några förrän tidigast i september nästa år. Det gick bra, sade han. Där uppe på 3000 meter upplevde jag för första gången vilda gaseller. De var ett par, och jag blev så betagen av deras uppenbarelse att jag alldeles glömde bort att fotografera dem. Rudyard Kipling har skrivit en dikt om sitt första möte med vilda gaseller i Indien som exakt återger de känslor som nu överväldigade mig. Det måste ha varit ett helt ungt par, ty de var mycket små, som stora hundar, och verkade på något sätt valplika. Men deras skuttande var det inget fel på. Om jag var känd för att dansa i bergen så var de många strån vassare. Redan igår hade jag träffat den unge amerikanske violinisten från Michigan, som stannade uppe vid Triund natt efter natt med violin och allt. Vi kom att tala om det amerikanska presidentvalet om fem dagar, och till det tänkte han nog ta sig ner för att på något sätt rösta. Det var ett ödesval som inte fick gå fel för tredje gången. Ett av symptomen på tillståndet i Amerika var de många uppmaningar som spreds på nätet om hur man skulle undvika att få sin röst bortfuskad eller förvänd till motsatsen – fusket var satt i system i betänkligt många delstater. Möjligen skulle EU bli tvunget att sända ut valobservatörer för att i efterhand kunna rapportera om valet hade gått riktigt till. Vanligen var sådana rapporter negativa, då EU:s valobservatörer bara sändes vart det väntades fusk. På sådana ställen fick de ofta inte komma in alls. Dock var det ett gott tecken att så många amerikaner förekom i Indien igen. I åratal hade de varit försvunna och bara sporadiskt förekommande och då alltid lika skamsna över den amerikanska situationen, om de inte frivilligt gått i exil. Jag flyttade tillbaka till min enbäddscell i Green Hotel där temperaturen var tre grader varmare än i Kashmirbyn. Bara det! Under eftermiddagen fullgjorde jag min andra mission i Dharamsala. Den första hade varit att leverera skorna till min Biharivän. Den andra var att för min vän Axel Odelbergs räkning forska efter upplysningar om ett förlorat kloster i Inre Mongoliet nordväst om Vargbergen (Lang Shan) och Gula Flodens nordligaste krök före staden Baotou vid namn Shande Miao. Möjligen kunde det finnas upplysningar därom i Dharamsalas bibliotek. Man fick lämna ifrån sig väskan innan man gick in, men sedan ställde bibliotekarien upp med all hjälp hon kunde ge. Hon fick fram ett antal digra volymer, somliga på ryska, men

naturligtvis fann vi ingenting. Sven Hedin hade besökt klostret för 100 år sedan, medan Axel Odelberg bara funnit dess ruiner. Det närmaste vi kom var ett utsökt bildverk av en viss Mabel H. Cabot från 2003 om ”Förlorade kungariken i Tibet, Kina och Mongoliet” där hon kombinerat autentiska kolorerade sagolika fotografier av expeditioner i dessa områden från 1920-23 med sin egen moderna resa genom Gobi till Tibet genom just det eftersökta området, där Vargbergen omnämndes men ingenting om det förlorade klostret Shande Miao . På Nicks berömda café sammanstrålade jag igen med Pia och Simon, och jag kunde hjälpa dem med en hel del tips inför deras fortsatta resa över Simla till Nepal och Darjeeling. Det var inte omöjligt att vi kunde återses i Naini Tal om 10 dagar. De bodde själva i Köpenhamn, och det var inte omöjligt att vi kunde råkas där också någon gång. Äntligen kom vi så långt att vi bytte adresser. Kvällen tillbringades i sällskap med det kanadensiska gänget från Triund. Vi hade den utsöktaste middagen hittills i Indien på gamla anrika Yak Café med vegetariska momos i soppa. Detta ställe lagar alldeles fabulöst god mat – man blir positivt överraskad varje gång. Natten bjöd på ett märkvärdigt fenomen. I Kashmirhotellet hade jag aldrig frusit och aldrig haft mer än en filt. I Green Hotel hade jag det tre grader varmare men frös ändå så starkt att jag vaknade och måste klä på mig mer och mer, först byxor och sedan tröja. Även här hade jag en filt. Hur är det möjligt? På morgonen gick jag på min sista vandring uppåt bergen för den här gången och inkluderade även Snowline och Kali-kapellet högst upp utom Triund. Det tog 6 ½ timmar, och man var slut efteråt. Den här gången blev det fotografering av, och vädret kunde inte bli bättre. Ett stort och glatt sällskap tibetaner, både munkar och lekmän och damer, begav sig den här dagen upp också för traditionsenlig dekorering av alla pass och höjder med vindhästar, alltså bönevimplar och flaggor. De var på ett utomordentligt gott humör och skrattade och hojtade under muntraste tänkbara upprymdhet. En japanska där uppe hade råkat illa ut. Hon hade gett sig av på egen hand för att uppsöka ett vackert vattenfall, stigit ner och störtat ner i ravinen säkert 50 meter. Det sades 100, men det tror jag inte, för hon överlevde. Lyckligtvis klarade hon sig utan frakturer, men hela hennes vänstra ben var bara ett enda stort blåmärke, och hon haltade svårt. Hon hade inte kunnat ta sig upp ensam, och först följande morgon hade hon hittats. Jag hade träffat henne haltande på sin käpp igår, men idag var hon borta – hon hade genom ihärdig sjukgymnastik och envishet trots allt lyckats ta sig ner från Triund för egen maskin. Existensen kunde inte bli ljuvligare i Dharamsala, och ändå blev den det hela tiden. Särskilt roligt hade vi uppe vid Snowline , där en amerikan och två sikher gafflade med varandra, vari jag deltog. Det amerikanska valet var om tre dagar, men vår vän här från Kalifornien hade redan röstat. De två sikherna beskyllde Bush för alla världens katastrofer och i synnerhet för den ekonomiska, vilken Bush kommenterat en gång då han tillfrågats om vad han menade om den globala ekonomiska krisen: ”Vilken ekonomiska kris?” Indiens börs hade förlorat 60% av sitt värde på ett knappt år, och känningarna av krisen närmade sig katastrofläge. Och allt var bara Bushs fel, som invecklat världen i Irakkriget. Det var svårt att lämna Dharamsala även om det bara var tillfälligt. På eftermiddagen hade jag en underbar pratstund med Mustafa, som var lyckligt nygift. Det värsta han visste var Diwali med dess stök och oväsen och att resa. Jag unnade mig en avskedsmiddag på

Yak, där det bara satt tjecker och ryssar. Den internationella charmen med McLeod Ganj i Dharamsala bara ökar med åren. Nu var Diwali äntligen slut, och man kunde tryggt resa vidare.

del 5: Vidare österut, längre bort och högre upp. Det blev en bökig och stökig resa ner till Dehra Dun och Rishikesh. Diwali var visserligen slut, men efter Diwali gällde det för alla människor att resa hem igen, och det var på en sådan dag jag hamnade på den överfulla bussen till Dehra Dun. Den hade aldrig varit överfull tidigare, varför den blev det desto mer denna gång. Jag hamnade bredvid en ung karriärist som hoppades på ett jobb i USA om ett år, om han skötte den anställning han nu hade. Han var mycket intresserad av västvärlden med USA och Europa och undrade vad jag egentligen såg i det så djupt eftersatta Indien med bara kaos, smuts och befolkningsexplosioner. Jag svarade, att i Indien var livet ännu tämligen jordnära och verklighetsbetonat med alla hantverkarskrån helt intakta och fungerande, så att man när som helst kunde anlita en skomakare eller skräddare billigt och få ett fullt professionellt resultat. I västvärlden var allting uppskruvat dyrt och artificiellt, varför vi förfallit till ett mycket osunt slit-och-släng-samhälle. Indien hade också världens äldsta nu levande helt intakta religion att förvalta med en obruten kulturhistoria 5000 år bakåt, medan exempelvis Sverige inte sträckte sig mycket längre tillbaka i tiden än 1000 år, vilken ingrodda kulturtradition gav hela Indien en ryggrad utan motstycke i världen vad anbelangar etnisk struktur, samhälle och samarbete, pietet och moral och framför allt familjesammanhållning, någonting som nästan gått helt bankrutt i västvärlden. Som resultat av Indiens djupt gående mänskliga civilisationsstruktur förekom det nästan ingen kriminalitet, vilket min vän bekräftade. Man var 100 gånger mera trygg i Indien som människa än i USA, världens falskaste föregångsland. Å andra sidan hade vi terrorismexplosionerna i Indien, där tre bomber skickat 300 oskyldiga till sjukhus så sent som i torsdags. Det var visserligen i Assam 700 km från mitt Darjeeling, ungefär som om det skulle explodera bomber i Tyskland när man var i Sverige, men detta fenomen gjorde min vän alldeles rabiat av hat mot muslimerna, som han menade att startade problem vart de än kom. Men varför skulle muslimer spränga bomber i Assam, där det knappt fanns några muslimer? Jag fick det inte att gå ihop och vågade betvivla att det låg muslimer bakom, men vi får se. Dock låg det bara muslimer bakom 11/9 –01 i New York, talibanernas terrorregim i Afghanistan, Al Qaida-rörelsen, och så vidare, så visst fanns det militanta muslimer som orsakade problem. Den problematiken slipper inte muslimerna. Som kontrast kan jag anföra Mustafas argument, att allt är politikernas fel och de cynikers som struntar i om hundra tusen eller en miljon dör då det bara mildrar befolkningsexplosionen, alla de samvetslösa mördare som oavsett religion eller ideologi i historiens namn fortsätter i det oändliga med att offra oskyldiga för sina egna storhetsvansinniga nyckers skull. Mustafa menade att alla politiska gränser var åt helvete och att det aldrig borde ha funnits några då det är mot naturen, och jag kunde inte varmare

hålla med honom fullständigt. Säg det till dem som vidmakthåller Berlinmuren i Nicosia på Cypern eller muren mot palestinierna i Israel. Det var svårare än någonsin att lämna Rishikesh, detta underbara konsekvent helvegetarianska ställe, som för varje nytt besök bara verkade bli mera paradisiskt. Min gamla trädgård i Rishikesh var som fullständigt isolerad från staden med dess brus och hets och oväsen, som en klosterträdgård på behörigt avstånd som till och med få kände till och få besökte – jag hade nästan alltid fått sitta ensam i denna väl tilltagna trädgård i ro för mig själv, och utgångsläget förblev idealiskt för långa promenader uppåt backarna och över floden till ashramstränderna med deras ghats, där man kunde flanera omkring hur länge som helst utan att tröttna på det ständigt omväxlande klientelet av gurus och sadhus, hippies och turister, hinduer och främlingar av alla de slag, invalider och tiggare, från de yngsta till de äldsta, som alla var där tillsammans för att njuta av Ganges skönhet och helighet när det var som bäst. Men det var hopplöst för varmt i Rishikesh. Min rumstemperatur gick från 25 ner till 24 till natten, och utomhus gick den ner från över 30 till knappast mindre än 24 där heller – Rishikesh har för det mesta tropiska nätter. Så hur svårt det än var att bryta upp var det det enda rätta att göra. Trött efter den uppslitande kaotiska mörbultande trängselresan från Dharamsala på 16 timmar gick jag och lade mig extra tidigt och orkade stiga upp klockan 3 för att vandra ner till busstationen och ta första bästa buss mot Joshimath. Jag fick nöja mig med en till Karnaprayag, två tredjedelar av vägen, där jag omedelbart fick byta till en Joshimathbuss. Halv 3 var vi framme efter en ganska jämnt 10 timmar lång bussresa (på 25 mil) ständigt uppför längs klassiska enfiliga vägar i bedrövligt skick längs halsbrytande hisnande bråddjup på flera hundra meter upp till 2000-metersnivån. Vädret var strålande och utan alltför oroväckande molnskockningar tills vidare. Trött på att mitt gamla hotell Shailja bytte ägare och blev dyrare varje år, redan för tre år sen hade det varit förstört, tog jag nu tungan i kinden och prövade ett nytt (gammalt) hotell, Nanda Devi i utsökt Joshimathstil – ingen TV, brusfåtölj som inte gick att spola, en bucklig säng med vacklande sängbord och en trasig stol som dock gick att sitta på. På vägen hade jag erbjudits ett annat hotell med hela lyxköret – TV, varmvatten, dusch, för 350, vilket hade ruinerat mig. Nanda Devi tog 100 för betydligt mer av vad jag ville ha. Inget ont om hotell med TV på rummen, men råkar man ut för ett sådant i Indien kan man vara säker på att någon annan gäst har sin TV på hela natten med skrik och bråk och pangpang utom fullt ös i rockmusiken och musikalköret, och lyhördheten är 100%. Så jag gjorde vad som helst för att avstå från den lyxen. Det kändes gott att ha kommit fram till Joshimath. Nu kunde man börja umgås med bergen på allvar. Och vad råkar man inte ut för när man tar sig ett glas te på en sylta? Där finns en TV för gästernas fromma, som råkar ha på musikvideos från Ladakh! Fastän det var TV blev man dubbelt hemma genast.

del 6: Rening i Joshimath Joshimath erbjöd prövningar denna gång. Efter middagen, mitt första mål mat på hela dagen, biryani med curd, exakt samma rätt som jag haft i Rishikesh, reagerade magen våldsamt, och jag spydde hela kvällen. Den middagen hade jag kunnat bespara mig både ekonomiskt och kulinariskt. Dock var det ingen förgiftning, sjukdom eller infektion utan bara en effektiv kroppsrensning som hette duga. Det smakade inte illa, och jag blev inte trött av det, det var bara kroppen som plötsligt krävde rensning. Morgonen därpå drack jag te och åt frukost som vanligt. Tyvärr var det moln i farten, vilket saboterade mitt program. Det var min Aulidag med min årliga uppvaktning av Nanda Devi, Kamet, Hathi Parbat och andra gränsberg mot Tibet, och promenaden upp till Auli ställde krav på krafter och väder. Jag kom upp på 1 timme 50 minuter, exakt samma tid som uppstigningen till Triund i Dharamsala brukade ta, och fortsatte sedan vidare upp genom skogen till det lilla hindutemplet och vidare uppåt högslätterna där uppe vid pass 3200 meter. Vinden var emellertid stygg, och molnen tätnade och lade sig över kullarna, så att man kunde sticka huvudet in i dem. Det var ingen idé att fortsätta. Vinden nöp i öronen, molnen luktade minusgrader och snö., så jag vände efter en så nära bild på Nanda Devi som möjligt – närmare lär jag aldrig komma – det var väl 30 kilometer dit, men hon var praktfullare än någonsin i sin strålglans. Vädret var sedan ombytligt – turvis värmande solsken och iskalla vindar med hotfulla moln. Vi slapp i alla fall regn. Några ungrare var där i affärer för något omfattande projekt som handlade om miljoner Euro. Jag hörde när de kom, och det tog en stund innan jag kunde identifiera språket. Man väntar sig inte att träffa på ungrare på 3000 meters höjd i isolerade delar av Himalaya. Sedan kom också en grupp danskar förbi från Köpenhamn. Jag förberedde dem på ovädret som väntade dem där uppe, som de ändå insisterade på att pröva. Det var bara att hoppas att de skulle komma ner igen. Det är lätt att gå vilse där uppe, och anslag har satts upp som strängt förbjuder turister att vandra på egen hand, vilket bara provocerar dem till att göra just det, varpå de försvinner och i bästa fall kommer till rätta halvt förfrusna och gråtfärdiga följande dag efter mardrömsförirrningar bland molnen med otillräcklig utrustning och inte ens paraply… En indisk familj höll mig sällskap, och fadern förvånade mig med att vara väl insatt i klassisk västerländsk musik. Han hade bott i Frankrike och där blivit intresserad. Han hade alla Haydns och Mozarts symfonier (145 stycken) och kunde dem nästan utantill. Annars är det svårt att komma över klassisk musik i Indien. Den finns inte tillgänglig eller är svindyr, medan alla Bollywoodregissörer gärna använder vilka klassiska melodier som helst som schlagers i sina filmer. Därigenom har den klassiska musiken mest triumferat i Indien. Det var märkligt att höra honom förklara, att Indien var det mest stressinfekterade landet i världen. Vi var helt överens om, att samhällsstressen, jäkten och stressen var mänsklighetens och civilisationens värsta sjukdomskris som direkt och indirekt ledde till så många andra, främst insomnia (sömnlöshet, halva mänskligheten,) hjärt- och

blodtrycksproblem, nervösa besvär, mentala kriser, alla psykiska sjukdomar, med mera, med mera. Och Indien var värst, enligt honom. Även han behövde komma loss ibland, ut i naturen, upp till bergen, bort från mänskligheten. Jag vågade mig på en lunch i Badri Kedar, där jag återfann min gamle nepalesiske kock. Återseendet blev hjärtligt. Han klagade fortfarande på att han aldrig kom loss, men han var hemma i bergen, och vad som helst var bättre än slättlandet. Han gick ännu klädd i sina röda skjortor och med sitt Osho-halsband runt nacken. Han var helt oförändrad, vilket var ljuvligt att konstatera. Molnen var helt kompakta, jag hade lämnat Nanda Devi efter sista skymten av henne före molnen klockan 12, och nedstigningen tog förvånansvärda 2,5 timmar. Joshimath är och förblir ett vilt och ruskigt ställe med mycket härdande egenskaper, och någon njutbar bekvämlighet finns det inte utrymme för här. Ändå kändes det som att jag än en gång undfått det bästa. Följande morgon var vädret strålande, vilket gjorde det oändligt svårt att lämna Joshimath. Jag övertänkte möjligheten att stanna en extra dag och kuta upp till Nanda Devi en gång till och ta risken att på nytt bli kallt bemött med mörka moln och isande vindar, men risken var liten. Det låg frisk snö på bergen, vilket tydde på att molnen avreagerat sig, vilket i sin tur tydde på en klar och strålande dag. Men jag for ändå vidare med siktet ställt på Kausani.

del 7: Triumfens ögonblick Bussen skulle ha gått direkt till Gwaldam, men i sista stund ändrade sig konduktören, så jag fick bara följa med den halva vägen till Karnaprayag, där jag måste byta till stökigare fordon för knöligare vägar. Det är nyckfullt med trafiken i övre Himalaya. En gång tog jag en buss från Rishikesh till Joshimath som ändrade sig och for till Gwaldam. Även då fick jag hoppa av i Karnaprayag, ett stökigt ställe. På den nya bussen från Karnaprayag fick jag naturligtvis den enda lediga sitsen längst bak inför en av Himalayas knöligaste och hoppigaste vägar. Resan till Gwaldam från Karnaprayag på 65 kilometer tog mer än tre och en halv timmar under ständigt hoppande och hårda slängningar och mörbultningar av bussens svårigheter med vägen. I Gwaldam hade jag tänkt omedelbart fortsätta 40 km mot Kausani i ännu obekvämare jeepar, men vädret var för underbart. Två år i rad hade jag stannat till i Gwaldam i hopp om att få uppleva berget Trisul på närmare håll, och varje gång hade det heliga berget varit insvept i moln, den andra gången värre än den första. Nu plötsligt reste hon sig klar och ren över horisonten och molnen. Jag hade inget val. Jag måste stanna. Jag fick inte anledning att ångra det. Gwaldam bjöd enbart på behagligheter, jag bemöttes med översvallande vänlighet överallt, hela byn verkade vara på extremt gott humör, och på min gamla restaurang (den enda med någon meny) var personalen nästan clownaktig i uppspelthet.

Två gamla gubbar på ett tesjapp hjade utomordentligt nöje åt att få konversera med mig och skrattade ordentligt åt nästan varje replikskifte. Sällan har man mött så lättroade människor, och jag har alltid njutit av att få folk att skratta. Som vanligt fick jag en billig säng i the Tourist Rest House mitt i byn för 80 rupier. Det hette att en annan skulle dela sovsalen med mig, men han kom aldrig. Det visade sig senare att han fick den andra sovsalen i undre våningen helt för sig själv. Den bästa nyheten och mest positiva överraskningen var emellertid att jag äntligen efter tio dagar var i kapp med min budget. Den hade sprängts från början genom Simlakatastrofen och dess svindlande utgifter till följd av Diwaliterrorn, och nu först var reseekonomin i takt med budgeten igen, genom att jag ända sedan Simla strängt avstått från varje tänkbar bekvämlighet. Det var bara att njuta av det otroligt idylliska Gwaldam, frossa i bergspromenader och i det äntliga fotograferandet av Trisul och sova gott och ut och ta det lugnt och njuta av det positiva sällskapet överallt innan det var dags att fara vidare till Kausani. Resan dit blev utomordentligt långsam och stökig som vanligt. Klockan tio bar det av, och först halv ett kom man fram efter 40 kilometer. Där väntade sanningens ögonblick. Vad skulle hända i Kausani denna gången? Skulle något ha drastiskt förändrats igen? Skulle jag ha råd att stanna där? När jag steg av ansattes jag genast av två ytterst ivriga hotellagenter som ville dra mig till sina hotell, båda excellenta, båda alldeles intill, båda rena med alla moderna bekvämligheter, och så vidare. De verkade nästan ivriga att dra mig med med våld, men jag måste ju ta hänsyn till mina traditioner. Min gamle nepalesiske vän, som för 14 år sedan värvat mig för Uttarakhand, fanns inte att upptäcka, men jag måste ju ändå gå dit för att se vad som gällde detta år. Jag fann min vän värden hemma vid receptionen, och det blev ett hjärtligt återseende. Jag var ju kanske hans äldsta västerländska stamkund. Jag sade som det var, att jag inte hade råd med mer än 200. Han kom då med ett märkligt förslag. Han hade i år fått färdigt ett andra hotell, Shivam, någon kilometer från Uttarakhand men med bättre utsikt och läge och utan stökiga hinduturister, som Uttarakhand just nu var fullt av. Där fick jag bo i ensamt majestät om jag ville för mitt eget pris, och till råga på allt hade han flyttat dit upp sin gamla kock, som gjorde den bästa maten i Uttaranchal. Jag gick med på att bese stället. Det låg mycket riktigt på avstånd från Kausanis hjärtpunkt men höll allt vad han hade lovat. Utsikten var ännu bättre, det var sol hela dagen medan Uttarakhands sol gick bort vid elvatiden redan, och min gamla kock var där och kände igen mig. Det kunde inte bli bättre. Han trollade omedelbart fram min bästa lunch i Indien hittills: vegetarisk pulao, eller ett slags potatisrisotto. Jag kunde inte hålla tillbaka min nyfikenhet men frågade min värd hur det hade gått i det amerikanska presidentvalet. Han var osäker. Han kom inte ihåg namnet. ”Hur många var kandidaterna?” frågade han. ”Bara två.” ”Vad hette de?” Jag gav honom namnen. ”Obama vann,” sade han. För mig personligen upplevde jag det som ett den totala triumfens ögonblick. Äntligen kunde det bli bättre ordning på Amerika och världen, vilket var minst sagt behövligt. Bush

förtjänade riksåtal flera gånger om för sin vanvettiga politik från början till slut, men sannolikt skulle han gå till historien med ett så dåligt rykte som kanske Amerikas sämsta president genom tiderna, och det kanske skulle vara straff tillräckligt. Hur jag än försökt finna något försonande drag hos honom hade jag aldrig lyckats. Han var helt enkelt för bedrövlig. Och denna nyhet nådde mig i Kausani den 6 november 2008 medan jag samtidigt fick ta ett helt nytt hotell i besittning med Kausanis mest grandiosa utsikt mot Garwhal och Nepal, ett panorama överblickande 300 kilometer av nordvästra Indiens samtliga vackraste berg, och med en gammal vän som kock i källaren som lagade Kumaons bästa mat. Man frågade sig allvarligt: Kunde det bli bättre?

Triu mfens ög onblic k Triumfens ögonblick är här med töväders höga förhoppningar i bagaget. Ännu är det ej för sent för alla krig att upphöra och för bättre ordning i vår illa sargade värld så misshandlad av skurkar och bedragare, som ständigt gjort historien till en tummelplats för mest bara hänsynslösa bulldozrars tanklöshet. Alla länder är nu delvis ruinerade av ansvarigas ansvarslöshet och idioters krig som handlat först och skjutit blint och efteråt i bleknad eftertankes misstags insikt inte kunnat vända något sätt igen. Vad som helst vore väl bättre än vad vi har gått igenom, så det är ej fel att ha förhoppningar då vilken förändring som helst måste bli till det bättre. Låt oss hoppas även på någon upplysthet och något sunt förnuft som omväxling; så hjärtligt välkommen, herr president Obama, som bringar hopp och tacksamma förväntningar till framför allt Amerikas förtvivlade belägenhet, och hela världen kan väl blott med mig på samma sätt välkomna med applåder och uppmuntran detta hopp om någon ytterst angelägen uppryckning med vad Amerika som mest behöver: en ny giv. (skrivet vid mottagandet i Kumaon av nyheten om det amerikanska presidentvalets utgång, original på engelska. )

Innebörden av resultatet är att inte sedan Franklin D. Roosevelts dagar har det demokratiska partiet haft en så stark position, med en klar majoritet i både representanthuset och senaten. Dess gynnsamma läge och sällsamt starka ställning bekräftas ytterligare genom president Obamas utnämning av Hillary Clinton som utrikesminister. Därmed har han samlat det bästa tänkbara garde omkring sig av både demokrater och republikaner. Vi kommer att noggrant följa med allt vad han säger och gör. Han har allt vårt 100-procentiga stöd hittills. Vad Amerika behöver är en president som kan arbeta hårt, vilken ingen republikansk president har gjort på 48 år.

del 8 : Familjesammankomst i Almora Min värd utsatte mig för ett experiment, men det slog mycket väl ut. Hans nya hotell var knappt färdigt, duschkranarna var ännu inte installerade, belysningen var nödtorftig, och så vidare, men det kunde inte ha blivit bättre, vilket jag konstaterade när jag jämförde med alternativen. Han hade byggt sitt nya egentligen anspråkslösa hotell på ett mycket strategiskt ställe med kanske den finaste utsikten i hela Kausani, och framför allt hade han installerat sin gamla klassiska köksmästare där. Han övertalade mig att lita på hans konst och bara inta indisk mat, vilket jag gärna gjorde, då det blev bättre varje gång – kryddstarkt, frätande, svidande och magstarkt men ack så hälsosamt, och genomgående vegetariskt. Under min vilodag i Kausani satt jag bara uppe på taket och läste och njöt och gjorde ingenting annat, för ingenting annat kunde vara bättre. Min gamle vän, som först introducerat mig i Kausani och värvat mig som stamgäst i hotell Uttarakhand, en gång det enda i Kausani, kom till rätta, och han berättade att han nog sett mig komma men varit upptagen med att köpa ris åt sin familj just då. Vi träffades igen den andra dagen, och han klagade på den hinduiska turistfloden och kallade dem djur. De var verkligen ett gissel. De kom i enorma släktgrupper på tre-fyra generationer och förde maximalt oväsen överallt och bredde även ut sig maximalt, som om de kom som erövrare som alla måste vika sig för. Det var ju deras land. Det värsta var dock deras infernaliska telefoner som de måste spela digitalt skrällande skräpmusik på hela tiden medan de samtidigt måste ha på sina rumstelevisioner för högsta volym. Jag kunde förstå Kausaniborna att de inte uppskattade dem alltför våldsamt. Kausani är ju ett fridens ställe, idealiskt för retreat och vila, meditation och författande, Gandhis ashram är ett levande bevis på detta där han skrev sina memoarer här inspirerad av friden och den hälsosamma luften, mitt nya hotell var nästan som ett kloster i sin upphöjda avskildhet, och det var synd att Kausani blivit så turistinfekterat och exploaterat. Denna exploatering syntes också överallt i landskapet. Särskilt omkring Joshimath hade grävskoporna gått hänsynslöst fram i byggandet av vägar och industrier, som förstörde landskapet för alltid. Detta var det mest beklämmande med Indien, inte fattigdomen och de sociala klyftorna, utan okunnighetens nedsmutsning, kapitalistegoismens kortsiktiga och fatala miljöförstöring och den besinningslösa befolkningsexplosionen – sexismen är mänsklighetens sjukaste besatthet.

I Almora fann jag Mr Shah vid bästa välmåga och nästan friskare och piggare än någonsin – han är i sitt tionde decennium och berättade livligt om sin lärare som ännu lever i Kausani och är aktiv vid 94 års ålder medan dock hans hustru vid det här laget torde vara lika död som Mr Shahs. Han var som vanligt full av historier, uppslag och idéer och förvånades storligen över att jag inte kände David i Kausani, en engelsman som där varit verksam i 20 år med humanitär verksamhet och som slutligen fått indiskt medborgarskap. Han frågade mig när jag tänkte skaffa mig indiskt medborgarskap, så naturaliserad Himalayabo som jag borde vara vid det här laget. Jag beklagade att jag fortfarande behövde min arbetsbas i Göteborg och att det därför troligen skulle dröja innan det var läge att uppge ett svenskt medborgarskap för ett indiskt. Egentligen skulle jag helst vilja åter bli både italiensk och finländsk medborgare, vilket jag varit, utom svensk, medan Indien först kunde komma i fjärde hand som hemland. Som vanligt gjorde jag den långa promenaden upp mot Kesaar Devi för att besöka restaurangen Pugmark som inte fanns kvar. Även restaurangen Hans var borta. Jag kunde inte förstå det. Kanske de slagit på för stort och gått under. Faktum var att de var spårlöst försvunna – jag hade inte gått fel, vilket jag trodde först när jag inte ens kunde finna eller känna igen husen som de varit inhysta i. Det var ett totalt mysterium, i synnerhet som jag frågade andra om ”Pugmark” och de mycket väl kände till det. Av tre personer förfäktade två att det alltjämt fanns kvar medan den tredje instämde med mig att det måste ha funnits en gång i tiden även om det inte längre fanns kvar. På kvällen fortsatte jag min angenäma samvaro med den gamle herr Shah och fick även träffa hans son (som led av epilepsi), hans sonhustru, hennes bror och hans sonson. Han hade bara en son, då en tidigare dött, men fem döttrar, av vilka tre levde ännu i bästa välmåga främst som framstående lärare. En var professor i etymologi vid universitetet i – var det nu Haldwani eller Haridwar. Den tibetanska frågan bekymrade honom mycket, men han hoppades (som alla andra) mycket av den nye amerikanske presidenten. Han menade att Indiens största katastrof genom tiderna var självständigheten 1947, som splittrat Indien i flera stater och utlöst Punjabkatastrofen med massinvandringar av flyktingar från Pakistan till känsliga områden som just Garwhal och Kumaon. Innan Tibet ockuperades av Kina hade tibetaner regelbundet kommit till marknaderna i Kumaon, främst Bageshwar. Det fanns ännu mycket tibetaner i Almora, man kunde finna tibetanska restauranger i stort sett överallt i synnerhet upp längs vägen (Binsar Road) mot Kesaar Devi, Vivekanandas utvalda heliga ställe. Det var för resten han och ingen annan som först inspirerat Gandhi till att verka för Indiens självständighet, berättade Mr Shah, som haft mycket med Gandhi, Nehru och Indira Gandhi att göra som politiker runt självständigheten, medan dock hans käraste politiska minnen var från 30-talet då han inlett sitt politiska engagemang som lärjunge till engelsmannen Victor Moran, som skapat den kristna kyrkogården i Almora (till vänster om vägen upp mot Kesaar Devi) som alltjämt var i mycket gott skick. Någonstans uppåt Kesaar Devi låg också dansken Soniata Sen begravd, en helig man med en hund, som dog här i Almora för 15-20 år sedan efter en lång del av sin levnad i Indien. Jag lyckades få min tågbiljett här i Almora för den 11-13.11 mot Darjeeling denna lördag en timme före stängningsdags. Därmed var även den delen av resan försäkrad.

Jag beklagade mycket att jag inte kunde stanna en extra dag i Almora, som vanligt. Likaledes beklagade jag att jag inte kunnat stanna en extra dag i Kausani, Joshimath och Rishikesh. Mr Shah bekräftade min uppfattning om den speciella magin med Kausani: luften där med dess rena syre och höga klimat förlänar Kausani en alldeles särskild renande förmåga som jag ännu aldrig upplevat maken till i Indien. Där råder en naturlig frid som är svår att finna annanstans. Följaktligen är Kausani ett idealiskt ställe att gömma sig undan världen i och försvinna i om man därav känner behov eller ser en nödvändighet till.

del 9 : Vilse i Naini Tal Mr Shah var alldeles otroligt pigg och skärpt för sina 90+ år men hade dock haft känningar. Blodtrycket måste hållas nere, varför han måste ta sina piller. En gång glömde han det, (alltför lätt hänt,) varpå blodtrycket genast rusade i höjden och sprängde några blodkärl i hjärnan, så att han förlorade synen på ena ögat. Med det andra läste han dock fortfarande utan glasögon. Resans största problem tycktes vara den otillräckliga tiden. Det hade varit guld värt att få stanna en dag extra även i Almora för att närmare undersöka Kesaar Devi-området med dess charm och magi och udda kollektiv (med haschrökande israeler) som levde där omkring. Än en gång fick det vänta till en annan gång. Resan till Naini Tal gick på förvånansvärd rekordtid, 55 km på 2,5 timmar inklusive byte från buss till jeep i Bowali. Detta är osedvanligt snabbt för indiska förhållanden och särskilt för förhållanden i Kumaon. För en gångs skull ankom jag till Naini Tal utan att det var insvept i kalla moln och dimmor. Turen med vädret hade i princip förföljt mig precis hela vägen med den enda senare molniga dagshälften i Joshimath som undantag, och nu i Naini Tal var vädret fullkomligt kristallklart. Jag erbjöds flera hotellalternativ vid framkomsten men ville först pröva mitt gamla – gammal lojalitet brukar löna sig desto bättre med åren. Tyvärr var min fjolårsvärdinnas hotell Vikrant fullt, och hon hade bara dyra rum kvar. Då prövade jag ett av alternativen och hamnade inte långt ifrån på Punjab hotell för 200 rupier med dusch men utan varmvatten. TV fanns, men chanserna var stora att jag skulle slippa stökiga grannar som körde hårt med TV-oväsen hela natten. Hos mr Shah hade jag varit helt välsignad av obefintligheten av televisioner i närheten. En tjeck hade bott i rummet bredvid natten innan, han hade sett ut som jag, städpojkarna trodde först att jag var han, så där missade jag ännu en dubbelgångare. Tyvärr gjorde jag samma erfarenhet i Naini Tal som i Almora: alla mina gamla restauranger var borta. I stället låg där nya med hutlösa priser och skrällande skräpmusik ägnad att stressa livet ur en. Som jämförelse: på Annapurna Café i Almora, ett gammalt ställe, kostade en kopp te 3 rupier. På ett nytt ersättningsställe i Naini Tal kostade en kopp te 15 rupier. Uppåt Kesaar Devi hade jag fått en generös lunch för 27 rupier. I Naini Tal kostade någonting liknande uppåt 100, och överallt denna förfärliga hjärntvättsmusik, som om det var obligatoriskt att alla måste lyssna på den för den allmänna fördumningens skull.

Det var således en kulturchock att komma från det mystiska och folkliga, enkla och anspråkslösa Gwaldam, Kausani och Almora till det rika turistparadiset Naini Tal för snobbar och nyrika, där man var helt vilse som backpacker. Denna vilsenhet accentuerades ytterligare genom att Almora hade gett ett bättre intryck än någonsin. Tidigare hade det nästan varit avvisande, kanske för att man varit västerlänning och för att Kesaar Devi dragit till sig flockar av degenererade västerlänningar som bara kommit för att röka och odla sitt egoistiska självsvåld genom konstgjorda egotrippar, men nu var Almora som en omvänd hand, kanske för att kulten kring Kesaar Devi och Vivekananda återfått en mer religiös prägel och vunnit ny respekt, så att fromheten vunnit insteg medan ytligheten kommit på skam. Det var det intryck jag fick, och om det stämde var det ytterst positivt. Naini Tal dominerades dock av den vidrigaste tänkbara discomusik som spelades för högsta volym hela eftermiddagen och kvällen (till halv 11) från hotell Sheela, ett finare hotell uppåt sluttningen, så att det stressiga dunket genljöd över precis hela samhället. Det kunde inte bli vidrigare. Man var fullkomligt vilsen. Tydligen firades någonting, ty det förekom också fyrverkerier och parader och till och med smällare, som om Diwaliterrorn fortfarande gällde. I gryningen gick jag upp till Naini Peak på 2611 meter där man äntligen kunde få lite frid. Vädret var perfekt, jag hade sällan sett bergen från Himachal till Nepal så klart urskiljbara, och det var nästan så att man kunde se ända till Kailash. Det kunde man för 80 år sedan. Mr Shah berättade om det, och om man såg det heligaste av alla kultberg nu så var det dock knappast urskiljbart allra längst bort bland de vitglänsande diffusa bergmassorna längst i nordost. Alam var där, som varit där redan vid min första bestigning för 13 år sedan, men detta var bara tredje gången som han tjänstgjorde som meteorologisk vädervakt där uppe under mina nio besök där. Han beredde mig världens godaste te och en präktig omelett. Trots allt var jag glad att jag kommit till Naini Tal, även om jag delade mr Shahs besvikelse över ortens kulturella förfall och vulgarisering. Jag hade tur, ty när jag följande morgon på nytt gick upp dit var det Alams sista dag där: han skulle resa till Rom med sin fru. Det var verkligen nya tider på gång i Indien. Mitt bästa ställe i Naini Tal förblev Cyberia, Kumaons första Internet Café, som också inhyste restaurang och kondis till mycket rimliga priser: 1 timmes nätsurfning för 20 rupier (3 kronor), min resas kraftigaste frukost för 8:50 kronor (två paranthas och en kanna te med fyra koppar,) och en kopp kaffe med bakelse för 3:50. Gamla restaurang Negi i Mallital höll också stilen liksom Shana Punjab med utsikt över hela strandpromenaden och sjön. Fem mycket intresserade ungdomar från Jarkhand (f.d. södra Bihar) intervjuade mig ingående, men västerlänningarna var som alltid i Naini Tal ytterst få: högst fyra om dagen. På tisdag kom det verkliga Naini Tal-vädret med kompakta dimmoln tillbaka, vilket för mig var signalen till att bryta upp. Mitt hotell hade fräckheten att kräva extra betalt för nattäcket – annars hade jag fått frysa med bara en filt. Så jag skildes inte från Naini Tal denna gång med någon saknad.

På stationen i Kathgodam var allting nytt – man kände inte igen någonting alls, och restaurangen var helt förstörd av drastisk modernisering. Även de gamla kyparna var borta. Man var mera vilsen än någonsin.

del 10 : Bisarr ankomst till Darjeeling. Så kom man då hem till Darjeeling där allting var så välbekant och man var precis som hemma, men vägen dit blev längre än vanligt. Ju mindre sagt om tågresan, desto bättre. Från Gorakhpur till Sonpur och Muzaffarpur var det fullständigt kaos hela vägen fastän det var två veckor efter Diwali, och tåget stannade en halvtimme vid varje station och kröp fram mellan dem i snigelfart dignande av sina sprängfyllda vagnar av gastande, kacklande och grälande passagerare som gjorde allt för att trampa varandra på tårna fastän det var vad de försökte undvika. I allt detta gränslösa ståhej och kaos av ett babelskt sammelsurium av kakofonier och röster kunde jag ändå från början till slut läsa Louis de Bernières 600-sidorsroman ”Fåglar utan vingar” om Turkiet under kriserna 1912-23 varunder alla greker fick lämna, en mycket välskriven, givande och upplysande roman om ett historiskt kapitel inte många har brytt sig om att skriva om tidigare. Jag hade alltid undrat vad som egentligen hände med grekerna i Anatolien då de alla försvunnit så fullständigt spårlöst utan att lämna någon enda kvar. Jag hade inte fått biljett med det önskvärda tåget North East Express när jag köpt biljetterna i Almora och då i stället fått biljett till ett senare tåg. Bagh-expressen från Kathgodam kom fram till Barauni 1 ½ timme försenat, vilket var måttligt. Nordostexpressen kom precis lagom, och jag hoppade på. Jag fann en liggplats ledig i den vagn som motsvarade min biljett, vilket var tur, då tåget skulle ha varit fullt. Ingen annan gjorde mig äran stridig om den platsen, så jag tog den. Frågan var vad konduktören skulle säga på morgonen. Jag behövde inte bekymra mig. Han kollade mig aldrig. Hade han ändå gjort det hade han naturligtvis konstaterat att jag satt på fel tåg men knappast gjort något väsen av saken. Flera andra västerlänningar förekom på samma tåg och i samma vagn, så jag föreslog att vi skulle ta en gemensam jeep upp till Darjeeling. Det var de med på. De var ett mycket ungt skotskt par, ett ännu yngre franskt par och en far och son från England. Det franska paret var förtjusande, och vi blev genast goda vänner – han råkade studera i Umeå, så vi kunde tala svenska. Den gamle pappan och hans son var också underbara människor, medan det skotska paret från början visade sig problematiskt. De var på en jorden-runt-resa på ett och ett halvt år och överdrivet snåla. När de hörde att de måste betala 130 rupier för jeepen upp till Darjeeling ville de genast backa ur och ta bussen. (130 rupier är inte ens 20 kronor, och vägen är 80 km och bara uppför längs bitvis eländiga vägar.) Det hör till saken att alla sex var fullkomliga gröngölingar i Indien och för första gången i Darjeeling – de visste ingenting. Det hör även till saken att tåget blivit extra försenat – det hade tagit 40 timmar från Kathgodam medan det borde ha tagit 36, varför det snart skulle börja skymma. En bussresa skulle inte komma fram förrän långt efter skymningen.

Efter en maximalt jobbig tågresa genom hela den stökigaste delen av Hindustan försökte alltså denna nervösa skotska göra allt för att sabotera vår resa upp till Darjeeling för några få kronors skull. Lyckligtvis lyckades hon inte. Vi kom iväg, då majoriteten var för det, varken det unga franska paret eller den fryntliga pappan med sonen delade skotskans överdrivna utgiftsskräck, medan pappan gärna hade betalat extra för att få komma ända fram till hotellet. De skulle bo på hotell Dekeling mitt i stan, där jag och Tony bott i februari ’95, ett hotell jag entusiastiskt rekommenderade. Det mörknade när vi kom fram till Darjeeling, men jag eskorterade pappan och sonen upp till Dekeling och såg sedan till att vi kvickt blev av med det skotska paret som fick vara hur kinkigt det ville och gärna försvinna till vilket hotell som helst bara vi slapp dem – de ville ha TV på rummet och betalade gärna 500 för det. Den skotskan var ett skräckexempel på hur velig och inkonsekvent en kvinna inte får vara men ändå gärna är. Självsvåldiga kvinnor kan med sina nycker ödelägga andras liv utan att ens vara medvetna om det. Själv tog jag hand om det franska paret, de hade tänkt bo på Aliment, ett annat bra ställe, men de följde med mig till mitt ställe Tower View och tog utan vidare in där. Själv fick jag mitt gamla dormitorium och tog genast en varm dusch för att sedan bryta resans långa fasta – min senaste måltid hade varit i Naini Tal. På tåget hade det bara varit te och bananer som gällde. Men Darjeeling chockade mig med att vara stängt och tyst. Kunga var stängt, den bästa och min stamrestaurang, och också stadens bästa internetcafé var stängt. Jag frågade om orsaken. Denna dag precis före vår ankomst hade ett barn blivit överkört av en militärjeep mitt i centrum, vilket nästan utlöst kravaller. Alla affärer i centrum hade stängt för tre timmar i sorgesolidaritet, och efter tre timmar var det ju redan kväll, så de förblev stängda. Sålunda kom jag hem till Darjeeling efter ett förlängt gatlopp genom hela Hindustans värsta kaos trots en absurt snål skotskas försök att sabotera hemkomsten – till ett Darjeeling mörklagt av sorg genom en trafikolycka. Det var fullmåne, men molnen hade varit dramatiska på vägen upp, och ingenting garanterade något gott väder, då molnen hängde kvar efter skymningen. Det skulle bli en spännande dag i morgon.

del 11: Darjeelingdramat. Gudomligare kan det knappast bli än när man får uppleva en soluppgång i klart väder från Tiger Hill med Kanjenjunga och Mount Everest och hela baletten bort mot Bhutan i fullmåne. Det var med tvekan jag steg upp, min klocka var död så jag hade ingen aning om tiden, min kamera måste byta minneskort, och det förekom en del moln och dimma. Hur det nu var kunde jag inte motstå fullmånen utan kom iväg på den 11 kilometer långa vandringen uppför till 2600 meter. När man kom fram var utsiktstornet stängt på grund av strejk. Hela cirkusen pågick därför utanför med kaffeservering ur termos, dånande popmusik som förstörde hela stämningen och ett enormt trafikkaos genom de 175 jeepar som trängdes där. Om man antar

att varje jeep transporterat cirka fem personer dit i medeltal var det närmare 900 och minst 800 människor på en gång som trängdes för att få se soluppgången och Kanjenjunga på detta mycket begränsade område av en utsiktsterass, men som ensam vandrare dit fick man sin belöning: soluppgången över det för mig heligaste och vackraste av alla berg på 8600 meter var magnifik. Endast K2 och Mount Everest är högre, men de är inte lika vackra. De är enstaka toppar som sticker ut, medan Kanjenjunga är ett helt massiv av enastående representativt majestät och med två toppar. Det var frost i gräset, och naturligtvis frös alla utom jag, som hade gått. Senare fick jag veta av andra, att under högsäsongen i maj är det tio gånger fler hinduiska turister som trängs här. I staden fortsatte strejken från igår. Det betydde att alla mina favoritställen var stängda, främst min lunchrestaurang gamla Orient, min kvällsrestaurang den oumbärliga tibetanska Kunga, och Darjeelings klassiska kondis Glenary’s. Aliment på toppen av stan med dess bästa restaurangutsikt var dock öppen, men där var maten dyr och gavs i små portioner. Man var då hänvisad till små tibetanska syltor på baksidan av stan som kringgick den allmänna generalstrejken. Det var ingen vits att stanna i Darjeeling under sådana förhållanden, så jag köpte en jeepplats för morgonen till Gangtok. Emellertid var denna strejk i sig ett fenomen. Här demonstrerade en hel stad sin solidaritet med ett minderårigt trafikoffer, och det var militärers vårdslöshet som orsakat olyckan, vilket gjorde manifestationen desto mera laddad. Det demonstrerades även, tusentals marscherade under sammanbiten tystnad genom hela staden, vilket var gripande att se, och allt detta för en död fjortonårings skull. Darjeeling har hundratusen invånare, och man kan faktiskt säga att man gick man ur huse för detta. Till saken hör att det inte var första gången. Det hade hänt flera gånger förut. På ett av dessa tibetanska kyffen hade jag som bordsgranne en ung tjeck, som jag kom i samspråk med. Han hade varit på resande fot i sex år, i början hade han tänkt att han snart skulle fara hem, men han tänjde ut resan mer och mer, tills han fann sig en arbetsbas i Australien, närmare bestämt i tropikernas Queensland, varifrån han allt emellanåt gjorde reseräder inåt Asien. Han var i Darjeeling för första gången och dyrkade det genast som den tefantast han var. Vi blev mycket goda vänner, och vi fortsatte vår tibetanska lunch på mitt favoritteställe med sötsaker längre neråt stan, ett av de få ställen som hade öppet. Vår orgie där urartade till tre glas te och dubbla indiska konfekter, så det blev rena festen. Han planerade att komma till Sikkim på måndag, så det var möjligt att vi skulle återses där då. Även Samuel och Fanny, mitt unga franska par tänkte sig till Sikkim men skulle först göra ”the Siliguri trek” på tre dagar med guide. Numera kunde man inte längre gå på egen hand utan guide i Darjeelings omgivningar, och speciellt högre upp var det förbjudet att gå utan guide. Det skulle aldrig falla mig in att gå på guidade fjällvandringar. Det strider helt mot den nordiska naturen. Under sin vistelse i fem dagar där uppe ovanför 300 meter dag och natt hade han av kylan tvingats stanna i sin sovsäck 12 timmar om dygnet men ändå njutit av det, då det var torrt och vackert så högt upp. Jag skulle aldrig kunna ligga i tolv timmar.

Det blev problem närt de små tibetanska syltorna på baksidan av stan var de enda som höll öppet, ty ordet spred sig, och snart skulle alla in och trängas i dessa små garderobssyltor, varpå deras mat snart tog slut, varför även de måste stänga. Maten tog även snart slut i mitt lilla hotell, då alla gästerna som en sista nödlösning fann sig hänvisade till dess sista rester, varför det fick stänga redan klockan åtta på kvällen. En ung man från Dresden dök upp, och då han var den förste från Dresden jag någonsin träffat var det intressant att prata med honom. Givetvis blev det tal om den 13 februari 1945, då Arthur ”Bomber” Harris (engelsman) utsatte staden med dess 200,000 civila flyktingar och 650,000 civila medborgare, mest gamla, kvinnor och barn, då alla män var tvingade ut i kriget, för en avsiktlig eldstorm som utplånade hela staden, känd som ”Nordens Florens” för dess skönhets och konstskatters skull, och lämnade omkring 50,000 förkolnade lik oidentifierbara. Han var i stort sett nöjd med restaureringen och återföreningen men berättade, att man fortfarande kunde se minnen av kriget mest i form av större plana ytor, som gräs- och parkområden, som fram till krigets slutskede varit tätbebyggda. Vi var helt överens om vår förundran inför detta allierade nidingsdåd när kriget egentligen redan var avgjort, bara motiverat av huliganisk förstörelselusta och utan något positivt resultat alls, bara en meningslös total ödeläggelse av en av Europas vackraste och anrikaste städer. Som meningslöst nidingsdåd var det helt jämförbart med Hiroshima och Nagasaki. Detta var en sällsam betraktelse i beaktande av Darjeelings medborgares stilla empatiska strejk., protest och demonstration mot militär överhets vårdslöshet i trafiken som dödat en fjortonårig yngling utan något annat som följd än sorg och elände för alla, medan militärerna borde ha lärt sig något av att ha gjort samma sak tidigare.

För el äsni ng en i D ar jeeli ng – en orientering i samtida litteratur, given i Darjeeling 2000 och (reviderad) 2009. (En god vän till mig i Darjeeling, som är lärare, bad mig ge denna föreläsning i hennes skola (Loreto College) redan 2000, vilket tidsnöd då omintetgjorde, varför den då bara kunde meddelas skriftligt. I år kunde den äntligen levereras muntligt.) Bibeln – Homeros – Dante – Shakespeare. Dessa är världslitteraturens och civilisationens fyra hörnstenar, Bibeln som grund för de tre monoteistiska världsreligionerna, Homeros som grunden för hela den klassiska civilisationen, Dante som Renässansens frambringare och Shakespeare som skaparen av den moderna människan. Dessa fyra dominerar första hälften av hela litteraturhistorien. Victor Hugo – Charles Dickens – Dostojevskij – Leo Tolstoj.

Dessa är de fyra litterära giganter som dominerar 1800-talet, Victor Hugo genom sin romantiska fantasi, Dickens genom sitt mänskliga pathos, Dostojevskij genom sin avancerade psykologi och Tolstoj genom sin suveräna realism. Sedan kommer 1900-talet, men varför har vi inte sådana giganter i detta århundrade? Därför att det första världskriget förstörde en hel generation av lovande hopp och talanger, en så briljant och lysande berättare som Henri Alain-Fournier stupade på västfronten, många var de diktare som rönte samma öde (exempelvis Rupert Brooke och Wilfred Owen), och det andra världskriget var ännu värre. Katastroferna i den första hälften av 1900-talet gjorde det nästan omöjligt för kreativa klassiska andar att existera. Till de mest typiska exemplen hör paret Romain Rolland och Stefan Zweig, konsekventa pacifister som arbetade tillsammans och tog avstånd från den politiska världens vilsenhet för att nästan uteslutande ägna sig åt att författa biografier i avsikt att för framtiden bevara och hylla sådana verkliga konstnärers och författares verk vilkas existens en ny omänsklig tidsålder gjort omöjliga. Romain Rolland tog slutligen avstånd från hela Europa och blev hinduist, medan Stefan Zweig, efter att ha beskrivit kanske 1900-talets mest glänsande litterära karriär, begick självmord i det andra världskrigets tredje år såsom österrikisk jude. Han fann det omöjligt att leva vidare i en värld som hade fört en Adolf Hitler till makten. Vi har naturligtvis ändå haft berömda författare även i vår tid, men vilken sort har dominerat den? Tillgjorda modernister och poserande bluffar som T.S.Eliot. James Joyce, Samuel Beckett, Ezra Pound och andra konstiga prickar som krampaktigt försökt göra sig märkvärdiga med att förvrida språket till obegriplighet. Liksom klassisk musik och klassisk konst har den klassiska litteraturen nästan helt försvunnit för att finna sig ersatt av nonsens, fulhet, smaklöshet och oväsen. Lyckligtvis har det ändå funnits undantag, och några exempel är värda att hålla i minnet. I Amerika har de varit som mest sällsynta, då där en allmän vulgaritet alltid dominerat det mesta i medialt utbud, men i Europa har det trots allt funnits en del intressanta exempel på nyskapande i klassisk riktning. Robert Graves fick nog av västerlandet genom första världskriget och drog sig tillbaka till Mallorca för att nästan uteslutande ägna sig åt klassisk historia och mytologi. Joseph Conrad var polack men skrev på engelska i en psykologisk avancerad klass för sig, och hans största beundrare var Graham Greene, som också måste betecknas som en av 1900-talets viktigaste nyskapare, liksom dess kanske största människokännare William Somerset Maugham. En annan underskattad författare var James Hilton med sina välskrivna och ibland förvånansvärt genialiska romaner. Bland senare tillskott bör även noteras en modern traditionalist som John Fowles, som genom sin ”Den franske löjtnantens kvinna” gjorde ett lyckat försök att återuppliva den klassiska 1800-talsromanen. Låt oss även ihågkomma några viktiga författare utanför England, som Boris Pasternak, som genom sin ”Doktor Zjivago” fortsatte den stora ryska romantraditionen från Dostojevskij och Tolstoj. Jean-Paul Sartres dramer är helt originella men mycket effektiva, medan han samtidigt bygger vidare på antikens stora grekiska dramatradition. En annan mycket viktig modern roman är Elsa Morantes ”Historia” i sin skarpa neorealistiska uppgörelse med hela 1900-talets infektioner i form av diktaturer och fascismer. Fastän den stora romantisk-realistiska berättartraditionen har lidit de värsta avbräcken

sedan medeltidens mörkaste sekler, så har den överlevt och fortsätter. Men samma regel gäller fortfarande som alltid: vi har ingenting annat att bygga på än våra hävdvunna traditioner. Vi har våra stora universella föregångsexempel i Bibeln, Homeros, Dante och Shakespeare, och vi har 1800-talets stora romanförfattare att se upp till; och även om den första hälften av 1900-talet nästan bara bjöd på katastrofala motgångar och avbräck, så har vi fortfarande de gamla exemplen att hålla kvar i minnet, fortsätta att lära oss av och hålla upp inför framtiden. Varför är då den traditionen så viktig? Varför alls bry sig om att läsa böcker? Därför att i dessa gamla outslitliga böcker har vi allt det som är heligt inom mänskligheten, och egentligen har vi ingenting annat. Vi måste gå till dem för att finna rötterna till vår mänsklighet, som är själva den civiliserade människans identitet. De stora klassiska författarna var de som bäst förstod och visste mest om människan, och därmed kunde de förbättra henne genom att ge henne ytterligare exempel. Därför vill jag kalla författaren bakom ’Shakespeare’ den moderna människans skapare, då ingen förstått människan bättre och därmed bättre kunnat bidra till hennes utveckling och förbättring. Beträffande konsten att skriva är det tre saker man alltid bör hålla i sinnet: koncentration, mening och stil. Vad man än skriver kan det bara tjäna på att vara så koncentrerat som möjligt för att inte riskera att tråka ut någon läsare, och det måste förmedla någon mening – utan mening kan ett litterärt verk aldrig bli mer än bara nonsens. Stil kan i allmänhet bara förvärvas med tiden genom hårt och träget arbete under så lång tid som möjligt. Den bästa skolningen är dock att helt enkelt vara en god läsare, att läsa så mycket god kvalificerad litteratur som möjligt, där den klassiska är den som ger mest, och därmed tillgodogöra sig och lära sig av vad andra har skrivit. Kunskap är viktigast av allt, som man bara kan förvärva genom outtröttlig läsning och erfarenhet. En exemplarisk bok som man kan lära sig mycket av i den vägen är då Somerset Maughams ”Summeringen” (”The Summing Up”), en liten bok som dock alltid förblir outtömlig genom sin bästa tänkbara rådgivning till alla läsare och skribenter. Lycka till!

del 12: De livsfarliga indiska karamellerna När jag lämnade Darjeeling var det fem grader varmt, men märkligt nog frös man inte alls. Himlen var klädd i genomsynliga slöjor, så min vän Thomas från Dresden skulle trots allt få en fin soluppgång över Kanjenjunga från Tiger Hill. Min jeep tog mig till Gangtok, som var oigenkännligt ännu en gång, ty jeepstationen för Siliguri och Darjeeling hade flyttats än en gång ännu ett steg längre ner och nästan utanför staden. Gangtok hade fått prägel av storstad, och trafiken var förfärlig. Man fick gå fyra kilometer för att komma upp till jeepstationen för norra Sikkim. På vägen ned för kullarna från Gangtok stötte man på ett nytt problem, som aldrig drabbat mig tidigare. Ett väldigt klippblock hade ramlat ner och blockerat vägen fullkomligt.

På långt håll stod fasaväckande långa köer av jeepar som väntade på att förstoppningen skulle avlägsnas. Det såg väldigt skumt ut på avstånd. Bumlingen var så stor att den måste sprängas innan den kunde avlägsnas. Detta var en omständlig process. Jag gick ner förbi den kilometerlånga kön för att se om jag kunde hjälpa till med att rensa vägen med mina muskler och goda vilja, men det var hopplöst. Förstoppningen måste sprängas. När den väl blivit sprängd ryckte en bulldozer fram med skopa och rensade vägen på en halvtimme. Hela processen hade tagit två timmar. Därför kom jag fram till Phudong väldigt sent. När jag steg av vid Northway i hopp om att mina gamla vänner skulle finnas kvar kände jag inte igen en kotte. Jag var vilsnare än i Gangtok. Allt var nytt och fullständigt förändrat. Alla människor var fullständigt främmande. Det verkade som om Chini och Onghel hade gjort sig av med sitt hotell och gett sig av. Följaktligen var man milt sagt strandsatt. Jag talade med en som arbetade där, som förklarade att Chini och Onghel hade bytt ner sig – de hade numera det mindre hotellet bredvid, som hette Norbuling. Jag gick dit. Mycket riktigt. Chini tog genast hand om mig som den perfekta värdinnan hon var med te och momos, och en god vän till henne, en turistagent, bjöd mig på en whisky. Det var ett nytt märke för min erfarenhet – Royal Challenge, och den var märkvärdigt god för att vara indisk. Jag hoppades kunna kurera min tandvärk med den, som jag ådragit mig igår efter sötsaksfesten med Roman. Deras nya hotell var visserligen mindre men betydligt trevligare än det gamla stora, så de hade snarare bytt upp sig till något bättre. Det var bara att gratulera. Jag hann upp till klostret före skymningen, men det var naturligtvis stängt för dagen. Dock kunde man ännu njuta för fulla muggar av det sällsamt harmoniska pastorala landskapet, där alla kände varandra, där inga miljöproblem fanns, och där det enda sociala problemet tycktes vara att alla drack för mycket då de var alldeles för friska, ett problem man finner i många zoner ute på landet, som ute på Bohusläns öar, i Skottlands högländer och, det land som har den högsta alkoholkonsumtionen per capita i världen, Venetos högländer mot Friuli i nordöstra Italien. Emellertid var jag mitt inne i resans kanske svåraste eller åtminstone besvärligaste kris, då det var just ingenting man kunde göra åt saken. När något kostar ojämnt och det saknas växel brukar man i stället för en eller två rupier få en eller två karameller. Dessa konsumeras ju efter hand, men då de inte går att tugga går man och suger på dem, och de varar länge. Jag vet inte vad det är med dem, men de är extremt söta och goda, så man suger gärna länge på dem, speciellt om det är kallt och man går smått och huttrar. Emellertid är de livsfarliga. Speciellt för äldre personer med känsliga, trasiga eller reparerade tänder kan de visa sig fatala, för de där söta bakterierna letar sig in i alla de minsta skrymslen och vrår och sätter där i gång med terrorverksamhet. Har de väl kommit upp i varv väntar en bara mardrömsplågor, sömnlösa nätter, plågsamma svullnader och ett elände utan ände. Ej heller söker man gärna frivilligt upp en tandläkare i Indien då man aldrig vet vad de kan hitta på. De annonserar braskande och lovar generösa tandutdragningar, stumputdragningar, fyllningsersättningar, djupgående fyllningar, reparationer av tandfästen och annat sådant, vilket inte gör dem mera lockande. Jag lyckades få min sista visdomstand räddad i Dharamsala under min senaste resa, men det var en rekommenderad tandläkare

och efter fyra månader av återkommande inflammationer och tandvärk. Nu var man där igen, och inte ens whisky hjälpte, då infektionen startat inne i själva tandköttsnerverna. Detta hade naturligtvis en förödande effekt för mitt resande. Man blev nervös, känslig, otålig och irritabel och kände sig påpiskad hela tiden av krisen, så att man bara måste resa vidare. Följaktligen stannade jag inte i Phudong. Dessutom hade jag bara tolv dagar kvar av min resa och viktiga sociala plikter kvar i Darjeeling och Dharamsala och ville heller inte gärna missa Pelling, så det var bra om jag inte stannade i Sikkim för länge. Morgonen var ren och klar och lovade vackert väder hela dagen, och endast några sporadiska molnslöjor hotade Kanjenjunga, men det var tillräckligt för att jag skulle avstå från min Singhikpromenad från Mangan för första gången någonsin. Den fick anstå till nästa år, och på det här sättet kunde jag se fram emot att komma tillbaka. Hade omständigheterna varit annorlunda – ingen tandvärk, mitt gamla rum i Northway Hotel i stället för bara en säng i en kall sal, och bättre beredskap för oväntade förändringar i Sikkim, hade jag stannat, men nu lämnade jag detta förlovade land, detta pastorala paradis med bara så hjärtegoda människor, denna botaniska trädgård av oförstörd vildmark, det norra Sikkim. Det var bara i Kausani jag hade upplevt en liknande miljömedvetenhet i Indien. I norra Sikkim såg man plakat överallt om att värna om naturen, att träden får naturen att andas, att inte använda naturen för att odla sin girighet utan bara till nöds, ”Use nature not for greed, but for your need”, och så vidare. Därmed var norra Sikkim ett föregångsland.

del 13: Varmt välkomnande i Pelling. I Gangtok kom jag bort igen. Glenarys konditori fanns inte kvar, och jeepstationen för jeepar till västra Sikkim hade flyttats liksom dem till Darjeeling och Siliguri. Följaktligen måste man gå igenom hela staden flera gånger bara för att hitta sin jeep. När jag äntligen fann den var det sent, och jag fick en dålig plats. Ej heller kunde jag finna något Internet Café. När jag slutligen vände mig till turistcentret och fick instruktioner och fann ett var det strömavbrott. Jag var helt väck i Gangtok. Till slut hittade jag en tibetansk restaurang som kunde göra en riktig Thenthuk, min tibetanska älsklingsrätt. Det kunde annars bara Kunga i Darjeeling och tibetanerna i Dharamsala. Men utanför på gatan bråkade och skakade och förde grävmaskinerna ett infernaliskt oljud denna söndag, då hela gatan skulle läggas om, i enlighet med den hårda takt i vilken Gangtok förändrades drastiskt från dag till dag. Jag kommer hit bara en gång i året, och varje gång är allt nästan fullständigt förändrat. Jeepen till Pelling tog den outsägligt vackra vägen över Rawangla, men längst bak i jeepen ovanpå bagageluckan inklämd mellan tre andra såg man naturligtvis ingenting utanför utom vägrenarna, och dessutom förstördes den eventuella naturupplevelsen fullständigt av att chauffören under hela vägen spelade den vidrigaste tänkbara dunkadunk-musik med jordbävningsvolym. Lyckligtvis hade jag öronproppar med mig på denna resa, som jag demonstrativt applicerade när han satte på hard metal tecno med vrålande röster utan någon melodi. Lyckligtvis stannade jeepen för en rast strax efter Rawangla, och

då passade jag på att tilltala honom. Jag undrade om han skulle kunna tänka sig att sänka volymen bara litet. Han förstod inte engelska, så min medpassagerare översatte för honom. Följden blev, att han stängde av stereon fullständigt. Tydligen vill dessa rockhjärntvättade fördummade hörselbedövade skvalmusiksfantaster kunna spela för högsta volym, eller annars får det vara, som om meningen med all musik bara var volymen. Jag var lycksalig, och resten av den 14 mil långa jeepresan längs omöjliga vägar var räddad. Vi var tolv personer i jeepen, men in till Gangtok från Phudong hade vi varit tretton. För att komma in i det bakersta baksätet måste man vika ner en stol i det främre baksätet. Detta är bökigt om man är många som sitter och trängs. För att göra det lättare valde därför vissa sikkimeser, som skulle in och ut från det bakre baksätet, att ta vägen genom fönstret, om de var tillräckligt små. Vissa var inte det, men de som var det (typ 160 cm) var faktiskt akrobatiskt skickliga på att klämma in sig och ut sig genom det lilla bilfönstret. Som vanligt kom vi fram till Pelling precis i mörkningen efter fem. Utanför mitt stamställe Garuda brann en eld på gården. Min värd satt där. Han kände genast igen mig och bad mig sitta ner och värma mig, vilket jag gärna gjorde. Emellertid var det gamla Garuda, det äldsta hotellet i Pelling, helt ombyggt. Därmed hade exakt ingenting i Sikkim varit det samma för mig som tidigare år. Precis allt hade drastiskt förändrats. Hela innanmätet i Garuda var ersatt av nya större rum, den gamla kojsiga restaurangen var borta och ersatt med en ny, mitt gamla dormitorium fanns inte kvar medan det nya hade badrum och samma pris som förut. Två extra våningar var i färd med att byggas uppåt. Jag beställde genast Garudas berömda specialitet stekt potatis med stekta tomater, som också den hade bytt namn till ”Pota-toma-onion-saucy”. Den påfanns vara lika läcker fortfarande trots benämningens ansiktslyftning. Naturligtvis saknade jag dock den gamla restaurangen, där jag mött Håkan Hjälmström första gången 1998 och dit Lama Yonda brukade komma med några lärjungar till Nehrus födelsedag den 14 november och bjuda dem på öl. Man satt mera tillsammans i den gamla restaurangen om dock den nya var varmare och elegantare. Jag hade knappast vågat hoppas på att Johannes skulle dyka upp. Han hade meddelat per mail att han skulle försöka genskjuta mig i Pelling, annars fick det bli i Darjeeling efter den 20-e, men han dök upp här som på beställning. Vad vi talade om denna gång dokumenterar jag i en annan form denna gång, då det blev så vidlyftigt, men det är möjligt att jag även sammanställer det i ett kapitel för sig i efterhand. Jag delgav honom min nya svaghet i och med tandkrisen och frågade honom om han kände till någon alkoholbutik i Pelling. Det gjorde han, så jag var räddad – i morgon, ty det var än så länge söndag. Jag kunde knappt tugga alls på vänstra sidan, och hela dagen under dess jeepresor hade jag massivt masserat det sjuka området. Liksom med migrän vandrade det ömma stället omkring och skiftade ständigt former men blev långsamt bättre, då jag aldrig upphörde att utsätta det för behandling. Vi gick faktiskt ner dit till alkoholbutiken då han ville visa mig var den låg, och vi behövde sträcka på benen. Det var söndag kväll, och den var öppen! En förtjusande flicka erbjöd generöst massor av whisky och rom i nästan obegränsat utbud och variationer i både hellitrar, halvlitrar och kvarter, och det var märkvärdigt billigt: en kvarts bästa sikkimesisk

rom för bara 35 rupier (knappt 6 kronor)! Min traditionella Martiniflaska från flygfältet i Göteborg var nästan helt utsupen, så mitt medicinförråd var räddat – och kanske också tanden. Johannes erinrade mig om hur han för länge sedan i Kalimpong hade rått mig att inleda och avsluta varje dag med en nyttig medicindos whisky, ”men,” tillade han, ”jag visste inte att du numera mest nyttjade whisky bara mot tandvärk.” Det lät på honom som om detta i hans ögon var en förnedring av god whisky och ett oanständigt slöseri. Om han tyckte så gav jag honom rätt.

del 14: Yuksomfrågan. Min värd och jag hade mycket att tala om då han också skrev och filosoferade och deltagit med artiklar i en tidning, som sedan förbjudits. Han frågade mig om råd med webbsidor och hur man gjorde, och jag hjälpte honom så gott jag kunde. Han var mycket intresserad av den tibetanska frågan och kom med en del synpunkter som var mycket tänkvärda. Morgonen var helt idealisk med strålande väder, och jag kunde utnyttja den helt och hållet till mitt främsta indiska nöje: att få sitta utomhus med alla bergen som panoramisk omgivning och få läsa och studera. Yuksomfrågan infann sig i år igen som varje år. Jag hade en dag extra på mig, men tyvärr var det omöjligt att ta sig dit och komma tillbaka samma dag. Man måste stanna över natten. Dessutom var Yuksom ett kallare ställe än Pelling, och jag hade inga strumpor med mig, och

jag hade här med nöd lyckats pressa upp rumstemperaturen från 12 till 13 grader. Jag hade frusit våldsamt halva natten. Lama Yonda var borta men skulle kanske komma tillbaka i morgon. Yuksom var alltså uteslutet, men det vore vettigt och kanske njutbart att stanna en extra dag i Pelling. På dagen gick jag ner till ruinerna av den gamla huvudstaden Rabdentse, Sikkims andra huvudstad efter Yuksom, där en livlig engelsk dam förekom med sin hotellvärd, som väl kände till mitt lokus i Darjeeling, då han själv bott där. Hon var inte nöjd med maten på sitt hotell, så hon kom över till mitt till middagen, och vi hade mycket trevligt utbyte av varandra. Hon var från Exeter och läste mycket och hade som e-mail-namn ”joyfulness”, vilket säger allt om henne. Hon arbetade som reseledare men tog sig ständigt mera ledigt för egna resor på egen hand. Hennes humör var det bästa tänkbara, vilket jag kunde behöva, då min tandkris inverkat menligt på mitt. Det blev långsamt bättre, jag rensade tänderna regelbundet med Sikkim Rum för 35 rupier (42,8%), men den högra kinden var hålig, medan den vänstra var svullen, vilket gav mig ett slående oregelbundet utseende där något inte stämde. Krisen kom under natten, när tandvärken blev så svår att den nästan drev mig till vansinne. Till detta kom att jag inte kunde få fötterna varma – de frös förskräckligt trots täcke och dubbla filtar. När jag denna gång lämnade Göteborg hade jag faktiskt inte kommit på mig själv med att ha glömt någonting alls, och väl medveten om kalla nätter i Himalaya hade jag fått med mig både strumpor, skor och vantar. I Darjeeling hade jag emellertid inte frusit alls, varför jag lämnat vantarna, strumporna och skorna där, medan nu infann sig det rätta ögonblick då de verkligen hade behövts. Det var bara att gnugga fötterna varma om och om igen. Resan hade utmärkts av att det hade varit alltför litet tid från början. Redan första dagen hade jag förlorat ovärderlig tid genom Diwalioredan, som dessutom spräckt min budget från början, och jag beklagade att jag inte kunnat stanna en dag extra i Rishikesh, Joshimath, Kausani och Almora, och Phudongvistelsen i norra Sikkim hade också förkortats. Nu unnade jag mig dock äntligen en extra dag i Pelling, och det lönade sig. Vädret den dagen var kanske det bästa på hela resan, inte ett moln på himlen, och så förblev det hela dagen – Kanjenjunga, den största och kallaste av alla skönheter, hade aldrig varit vackrare. Mitt värdfolk var också idealiska. Trots ombyggnaden av sitt hotell hade de inte höjt priserna, och med särskild omtanke om budgetresenärer (som jag) och backpackers hade de behållit det billiga dormitoriet. Vissa rum hade TV, men de hade också låtit somliga vara utan, för att tillfredsställa alla sorters gäster. Detta borde vara standard. Joan ”Joyfulness” var ett fenomen. Hon var otroligt livlig och vital med ett stort hjärtligt homeriskt skratt och enda dottern till ett par som just hade gått bort, 92 och 96 år gamla, kärnfriska, utan ett grått hårstrå och utan glasögon. Hon arbetade ju som reseledare, och jag kunde föreställa mig henne som den perfekta turistplågaren och turistpådrivaren, men hon var också mycket beläst och talade ett härligt språk, så vi hade mycket gott utbyte av varandra. Nästan alla böcker jag nämnde för henne som särskilt bra hade hon läst. Dock hade hon för bara tre år sedan haft en gruvlig olycka i en annans bil och nästan brunnit inne, suttit instängd och inte kunnat komma ut, förrän hon tog sig genom vindrutan och skar sönder hela ansiktet. I tre månader på sjukhus hade hon varit blind tills förbanden

avlägsnades. Detta hade gett henne en fallenhet för hysterisk klaustrofobi, vilket kom till uttryck under vår gemensamma resa tillbaka till Darjeeling, när hon tvingades sitta inklämd längst bak i ett hörn utan möjlighet att ta sig ut om något hände. Det förekom en svensk i Pelling. Han hade kommit som lärare för att arbeta vid Lama Yondas skola, men han hade kommit in på ett turistvisum, vilket inte tillät honom att arbeta i Indien. Följaktligen kom han i klammer med de byråkratiska myndigheterna, det värsta man som utlänning kan råka ut för i Indien, och vilket normalt resulterar i att man aldrig kommer tillbaka eller ofta inte ens får komma tillbaka. Han fick nöja sig med att vara utan arbete under sina tre månader i Indien och siktade på ersättningsunderhållning i Nepal och Tibet, men det var alldeles fel årstid att fara till Tibet, så jag tvivlar på att han kommer dit. Han hade gärna velat träffa mig för att äntligen få tala svenska igen, och jag försökte också uppsöka honom, men våra vägar möttes aldrig. Vi gick om varandra eller hade otur. Bara för att få en sista möjlighet att få träffa honom följde jag den sista kvällen med till ett litet aftonsamkväm med öl, trummor, gitarrer och sång, men han kom inte dit. Ej heller fick jag träffa Lama Yonda. Andra gången jag gick upp till Pemayangtseklostret var allt stängt och låst, och tredje gången hade han farit vidare till Gangtok. Johannes fick träffa honom innan jag kom, och de hade ett långt givande samtal och utbyte av varandra denna första gång de träffades, medan jag fick vara utan denna gång. Det hade hänt förut. Dagen efter hade Johannes rest före mig tillbaka till Darjeeling, medan jag vilade och vårdade min obeskrivliga tandköttsinflammation, som blev bra precis tills jag återvände till Darjeeling. Det låg troll i detta. Darjeeling hade sänt mig denna infektion för att jag lämnade staden, och när jag kom tillbaka efter fyra dagar gick den över. Joan var helt övertygad om att hon levt i Sikkim i ett tidigare liv, då hon kände igen sig överallt. En sådan känsla hade hon bara fått i Norge tidigare – hon hade rest över precis hela världen. Jag hade känt mig hemma i Darjeeling från den första gång jag kom dit 11.11.1992 vid invigningen av dess japanska fredsstupa, och jag var fortfarande mest hemma här i hela Indien. Det förelåg definitivt ett outrannsakligt förhållande mellan oss.

del 15: Samtal i Darjeeling. Det var svårt att lämna Pelling men nödvändigt, då jag i Darjeeling måste fixa biljett till min återresa västerut till Delhi och Dharamsala och ägna mig åt mina sociala plikter där. Denna dag, den 19 november, skulle en dubbel högtid firas i Pelling, delvis någon buddhistisk tilldragelse och delvis minnet av en avliden familj, vars sista medlem, modern, gått bort nyligen. Dessutom var det Indira Gandhis födelsedag, som annekterat Sikkim. Två andra politiska martyrer delade samma födelsedag: Charles I Stuart, som blev av med sitt huvud, och president Garfield, som mördades efter bara tre månader i ämbetet. Han är inte ihågkommen för någonting annat. Den sömniga katten med samma namn (på svenska ’Gustav’) är knappast uppkallad efter honom. Resan från Pelling till Darjeeling blev som vanligt äventyrlig. Den lugna bussresan ner till Jorethang förlöpte stilla skumpande utan problem, men jeepresan upp, som kostade 90

rupier fast det bara var drygt tre mil, bjöd som vanligt på turbulenser. Kylaren kokade två gånger, och jeepen måste repareras under vägen – det var kanske kardanaxeln som brustit eller kommit ur led. Chauffören tillbringade en halvtimme under bilen, och hans medhjälpare klämde alla fingrarna i jeepdörren när han själv stängde den. Hur kunde han? Och Joan fick sitt klaustrofobiska anfall, men när det väl var över lyckades hon hålla sig lugn. Det var då hon berättade hela historien om sitt trauma. Hon hade varit medpassagerare i en annans bil när bilolyckan hände som höll henne inspärrad tills hon med våld kom ut med ansiktet sönderbränt och sönderrivet. Det syntes inte på henne idag alls. Hon tog in på mitt Tower View och var nöjd med utsikten men rädd för trapporna, som verkligen är gjorda för stengetskliv. Det var en grad varmare i rummet i Darjeeling än i Pelling. Man behövde således inte frysa. Efter den obligatoriska varma duschen intog jag en traditionell överdådig middag på gamla ”Orient” med tomatsoppa och ägg-chowmein för bara 60 rupier (9 kronor). Man var verkligen hemma igen. Sedan gick jag till Glenary’s och fick finaste fönsterplatsen genast med utsikt direkt mot Kanjenjunga medan solen gassade genom fönstret. Glenary’s i Gangtok hade upphört – jag hade redan förra året haft svårt för att återfinna det, men i år misslyckades jag helt. Gangtok försöker som huvudstad vara flott och snygg och håller hög standard men gör därmed bara ett frånstötande intryck av förställning och förkonstling, onaturlighet och tillgjordhet. Det är för ensidigt och för enfaldigt modernt. Darjeeling är tvärtom – där finns ålderns patina, där finns klasser och sociala nivåer från de lägsta tiggare till de förnämsta teplantageägare, det är gammaldags och har en med åldern fullmogen stil som inte kan förneka sig, det är internationellt och har en förnämare vy av Kanjenjunga än kanske hela Sikkim, vilket kanske ändå är vad som gör staden. Den brittiska kolonialkulturen har överlevt bättre här än kanske någon annanstans i Indien (med möjligen undantag av Mussoorie), vilket ger staden en helt överlägsen charm trots dess nedgångenhet och smuts, dess slitna fasad och dess utsatta läge för Himalayas ibland värsta väder, (Joan begravdes här i snö i mars tidigare i år,) och Darjeeling har ganska säkert den högsta skolstandarden i Indien – alla talar engelska. Dess politiska ställning utgör tvisteäpplet. Det vill ha självständighet som ”Gurkhaland”, vilket är absurt, då Gurkha ligger i Nepal och de berömda ”gurkhorna” var nepalesiska bergssoldater. För mig är Darjeeling geografiskt en del av Sikkim, och det är det också historiskt. Låt det för all del bli en delstat i Indien som alla de andra, som Sikkim och Kashmir, men gör inte livet svårare för Darjeeling med att yrka på orealistisk suveränitet och självständighet. Följden skulle bara bli tumult, kaos och isolering. Naturligtvis dök Johannes upp där på Glenary’s. ”Du sade att du brukade gå hit mot slutet av eftermiddagen.” Han slog sig ner mitt emot mig, och vi började planera de närmaste dagarna. Jag hade mina sociala plikter mot gamla vänner och mot svenska vänners vänner, men han hade daglig kontakt med en liten grupp upplysta och sökande människor från Europa, i vilka diskussioner han bad mig delta. Det ville jag gärna i den mån jag kunde göra mig ledig. Vi jämförde bland annat Darjeeling och Dharamsala med varandra. Han var mera hemma och kände sig mera väl till mods i Dharamsala men medgav, att Darjeeling hade en

extra charm genom den nepalesiska närvaron och var mera internationellt och universellt till sin prägel. Vi var helt överens om att båda var oumbärliga och helt unika i hela världen. Efter många års fruktlösa försök lyckades jag äntligen hitta mina goda vänner Håkan Forshults och Ingemar Magnussons gode vän i Darjeeling, en före detta säkerhetsvakt hos Dalai Lama, som med sin fru brukat hålla öppet hus för gäster i Darjeeling. Han var själv född i Darjeeling men av tibetanska föräldrar, som utvandrat till Darjeeling redan före självständigheten. Tyvärr fick jag inte träffa hans fru, då de höll på med att bygga om sitt hus och var mycket splittrade och upptagna. Emellertid fick jag en mycket intressant intervju med honom. I stort sett var vi överens om allt, att Darjeelingområdet (’Gurkhaland’) borde separera från Väst-Bengalen och bilda en egen stat inom Indiska unionen, som Uttaranchal gjort från Uttar Pradesh. Det var ett rimligt krav som Darjeelingarna själva insisterade på med all rimlighet, medan bara lågländarna och Calcutta var emot det, vilket man ju kan förstå. Deras argument var att Bengalen separerats redan en gång för mycket (i Väst-Bengalen och ÖstPakistan, numera Bangla Desh, tidigare Öst-Bengalen). Vi trodde också båda att Kinas kommunistdiktatur måste falla och att därmed situationen för Tibet skulle förändras drastiskt, liksom för hela Kina. Det var bara en tidsfråga. Han berättade också att de tibetanska flyktvägarna till Indien var många fler än bara den klassiska över Nepal i Everestregionen. Det fanns en väg ner till Lachung i Sikkim, en annan ner till Tawang i Arunachal Pradesh (vilka båda vägar hade använts av Dalai Lama 1956 och 1959) och egentligen hur många vägar som helst, som dock alla var lika svåra. Han berättade, att de tibetanska flyktingarna under 60- och 70-talet (från 1959) nästan alltid hade varit tiggare medan de hävdat sig väl med åren genom sin arbetsamhet och uppfinningsförmåga, så att de faktiskt blivit det flyktingfolk i världen som klarat sig bäst i att göra sin lycka i främmande länder. Av dagens flyktingar återvände många frivilligt till Tibet, då de haft högt spända förväntningar på Indien som grusats av en hårdare realism än beräknat, och då de ändå haft egendom och utkomst och hem i Tibet. Jag gick till Tiger Hill igen denna morgon, vädret var klart, och Mount Everest framträdde tydligt. Det var bara 150 jeepar denna gång, och alla hade lämnat när jag kom fram efter gryningen, så för en gångs skull slapp man det hysteriska Tiger Hill-turistjippot med oväsen och trängsel.

del 16: Darjeelingsituationen. Min andra dag var det strömavbrott i hela staden, varför den inte kom i gång förrän senare på eftermiddagen. Jag uppsökte dock Dolly och fick mitt lystmäte på nyheter om allt vad som hänt under året. Hennes son planerade komma ut med en bok om Darjeeling och bad mig om bidrag. Tyvärr var det inte mycket om Darjeeling jag kunde stå till tjänst med, då jag ju aldrig varit här före 1992. Situationen i Darjeeling var lika brokig som ett granatäpple och lika explosiv som en granat. Det ledande partiet, som mest bestod av nepaleser, ville ha en särskild stat inom den Indiska unionen som skulle heta Gurkhaland, men blotta namnet utesluter alla tibetaner,

hinduer och sikkimeser fastän Darjeeling geografiskt och historiskt egentligen är en del av Sikkim. För nepalesernas skull vill Sikkim inte ha Darjeeling. Ett annat problem är Siliguri, den största tätorten, där de flesta är bengaler. De vill därför fortsätta höra till Väst-Bengalen och vill inte ha en separat stat. Affärsmännen däremot, som leder utvecklingen och politiken, har inget emot en separat stat. Kanske det bästa för alla därför ändå är status quo. Det är vad regeringen i Delhi vill ha, som bestämt motsätter sig separationer och nya delstater, då eftergifter kan leda till fler separationer och statsdelningar, vilket absolut inte är önskvärt. Min vän som varit säkerhetsvakt hos Dalai Lama hoppades trots allt att denna linje skulle segra, men risken är att nepaleserna insisterar och går för långt och tar till våld, så att undantagstillstånd måste införas. Då måste området regeras direkt av presidenten från Delhi, vilket kunde innebära en separat stat i praktiken. Kort sagt, ingen vet vad som kommer att hända, och vad som helst kan hända. Den 21 november blev det för första gången så kallt att jag måste ta på mig strumpor. Dagstemperaturen nådde som högst 15 men låg morgon och kväll omkring 5. Darjeeling ligger trots allt högre än Kebnekajse. Stora moln täckte solen, det blev riktigt rått och kallt, men på lördagen var det en sista klar soluppgång över Kanjenjunga med Mount Everest och Makalu klart framträdande 100 km åt väster. Emellertid kändes det skönt att nu kunna lämna Darjeeling med gott samvete. Det var bara Darjeeling och Dharamsala som jag kunnat ge all den tid jag velat under denna resa. Alla andra hade blivit lidande, främst Nepal men även Sikkim, Kausani, Almora, Joshimath och Rishikesh. Jag hade behövt en extra vecka minst, kanske mer, vilket var något att tänka på inför nästa år. Den sista dagen var vacker men disig, varunder Kanjenjunga allt mera upplöstes och försvann i dimmorna, tills den sista snötoppen slocknade i solnedgången, men jag var nöjd. Kanjenjunga hade varit mig mycket nådigt under denna resa. Till all lycka fick jag uppleva slutet på de intressanta diskussionerna mellan Johannes och hans fjärran vänner, vilket jag inte hade velat missa för allt i världen. Han avslutade dem inte för min skull, utan de bara råkade löpa jämnt ut. Fler och fler lämnade redan Darjeeling, jeeparna vid Tiger Hill hade minskat från 175 för åtta dagar sedan till 125 idag, och tågen till Calcutta och västerut var alltid fullbokade en vecka framåt. Därför kunde jag inte få det tåg till Delhi jag velat ha utan fick nöja mig med ett långsammare, vilket skulle leda till komplikationer i Delhi när jag kom dit och skulle ta bussen till Dharamsala, som jag skulle missa, om jag inte kunde ändra min biljett i New Jaipalguri, vilket Dalai Lamas säkerhetsvakt rekommenderade mig att försöka göra i sista stund. Vi fick se. Sista kvällen bjöd mig Joan på middag. Det var under de vanliga kaotiska Darjeelingförtecknena: den restaurang vi velat ha stängde (liksom många andra) tidigt på grund av nya demonstrationer och processioner, och alla affärer stängde. Följaktligen fann vi oss strandsatta och hänvisade till en hindurestaurang med bara svetslågemat, där vi dock lyckades välja några mildare rätter och klarade oss med den äran och lyckades ha trevligt dessutom. Joan är ytterst underhållande, och det är svårt att åtminstone försöka vara lika underhållande själv.

Johannes önskade mig lycka till i Dharamsala och kunde tyvärr inte följa med själv. Han skulle vidare till Kalimpong. Därmed var Darjeelingkapitlet över och hemresan de facto inledd, men den var verkligen långt ifrån över ännu – jag hade fortfarande fem hela dagar kvar i Indien före den slutliga hemresan. När jag lämnade Darjeeling tidigt på morgonen hade Kanjenjunga helt svept in sig i moln, ingenting var synligt, som om hon gömt sig för att slippa säga farväl en sista gång.

del 17: Tåget som kom bort. När jag kom ner till new Jaipalguri för att ta tåget fanns det inget tåg. Det var försvunnet. Senast någon hört något om det hade det varit tolv timmar försenat, och det var länge sedan. Det hade varit strul med min tågbiljett från början, som om Darjeeling också genom denna ödesnyck inte velat släppa mig ifrån sig. När jag köpt biljetten för fyra dagar sedan hade expediten först gett mig en biljett till Calcutta. Lyckligtvis upptäcktes misstaget genast, så jag fick en annan biljett, men det var inte till det tåg jag velat och brukat ha, Rajdhaniexpressen, ett pålitligt standardtåg som nådde Delhi på 22-25 timmar (1500 kilometer). I stället fick jag ett tåg som hette Mahanandaexpressen,som ingav mig dåliga aningar. Dess restid till Delhi var 31 timmar, enligt biljetten. Skulle det bli 1-2 timmar försenat skulle jag missa nattbussen från Delhi till Dharamsala. Nu var det 12 timmar försenat. Jag blev naturligtvis angelägen att byta tåg. Stinsen sa: ”Kom tillbaka senare.” Jag kom tillbaka senare. Negativt besked. Rajdhaniexpressen var hopplöst full. Jag frågade om alternativa tåg. Nordostexpressen skulle gå klockan 5. Det var ett tåg jag bara hade goda erfarenheter av, det första tåg jag kommit till Darjeeling med 1992 och som jag nästan varje gång kommit till Darjeeling med på nytt. Men även det var fullbokat. De skulle se vad de kunde göra och bad mig komma tillbaka senare. När jag kom tillbaka klockan 3 (fyra timmar efter mitt egentliga tågs egentliga avgångstid) fick jag negativt besked: Även Nordostexpressen var fullbokad, inga vakanser. Det gick bara inte att acceptera. Jag kunde inte förlora ett dygn på att invänta ett förlorat tåg. Den hyggliga biljettmästaren gav mig då en chans: ”Försök komma med på tåget i alla fall, och tala med konduktören.” Det var ett halmstrå i en strid ström. Även Nordostexpressen var en och en halv timme försenad. När den kom skulle som vanligt allt löst folk packa sig in där på en gång. I mängden dök plötsligt Samuel och Fanny upp, mina vänner från uppfärden till Darjeeling, som accepterat mitt hotell. Även de hade biljetter till Mahanandaexpressen, vilket olyckståg de visste att berätta att nu var 15 timmar försenat. Det innebar, att för varannan timme hade det försenats en timme. Det var Akilles och sköldpaddan fast tvärtom. Jag berättade för dem att jag måste ta chansen att komma med Nordostexpressen då jag inte kunde missa mina anslutningar i Delhi för mina sista dagar i Indien. Fanny ville inte ta risken att bli stående i tåget hela natten, så de stannade kvar för att invänta Mahanandaexpressen under tilltagande försening hela natten. Det är så

det fungerar: är förseningen ett faktum kan den bara fortsätta växa, som en skenande cancersjukdom. Jag kom med tåget och fick en provisorisk sittplats men inte mer. Konduktören betraktade min biljett under dödstystnad. Han gav den tillbaka under samma dödstystnad, vilket betydde, att han inte kunde ge mig en nattkoj fastän jag betalat för en sådan. Jag fick klara mig själv. Min biljett betydde bara, att han inte kunde slänga mig av tåget. Det blev till att sitta hårt och obekvämt hela natten, men folk var hyggliga och lät mig vara. Dagen efter lät mig en ung man vila mig i sin kojplats, då han hade vänner i vagnen bredvid. Han var mycket kultiverad, skrev dikter, var gift, högst 30 år, och vi talade ingående om allt möjligt, framför allt de kulturella skillnaderna mellan Indien och Väst. I Indien är kärnfamiljen fortfarande en stabil grund för hela samhället. I Väst är den det inte, då mer än hälften av alla äktenskap spricker och merparten av alla barn blir utan antingen mor eller far, vilket inte är bra. Ett alternativ är kollektiven, som, om de fungerar och håller, är värda all uppmuntran, medan dock många av dem tyvärr faller som experiment. I Allahabad kom det på en familj, far, mor och dotter, där flickorna var mer än gråtfärdiga. De grät hela vägen. Även de hade råkat ut för Mahanandaexpressen, som nu var 19 timmar försenad. De hade tydligen fått biljett till det tåget, väntat i sju timmar, missat alla anslutningar och, liksom jag, desperat tagit närmaste alternativa tåg. Modern grät oavbrutet. Dottern hade full förståelse för min situation. De steg av vid Lucknow. Tåget nådde Delhi strax efter halv 10, endast två timmar försenat. Mitt tåg skulle ha nått Delhi fyra timmar tidigare. Nu hade det kommit bort någonstans på vägen, hopplöst upplöst i en ständigt tilltagande försening, som ett spöktåg, som en indisk ”flygande holländare”. Det hördes ingenting mer om detta tåg, förmodligen fullproppat med desperata människor i upplösningstillstånd, fast i ett tåg som aldrig kom fram, av vilka två var mina vänner Samuel och Fanny. I bästa fall skulle de komma fram klockan 13 nästa dag, om förseningen inte blev värre, vilket den förmodligen dock blev. Jag tog tunnelbanan upp till Kashmir Gate och fick genast en buss till Pathankot. Halv 9 på morgonen gick bussen till Dharamsala därifrån, som förde oss ända upp till McLeod Ganj. Vädret var varmt och strålande. Klockan var halv 2. Resan från Darjeeling hade tagit 55 timmar inklusive två hårda uppesittarnätter. Den gamla slutsummeringen av en tysks resor i Indien bekräftades ännu en gång: ”Travelling in India is hard work.” (”Att resa i Indien är ett tungt arbete.”)

del 18 och avslutning. När jag på onsdagen gick upp till Triund förbluffades jag av att det var helt öde. Alla tälten stod tomma och övergivna fastän vädret var klart och idealiskt och rentav varmt denna den 26 november 2008. Total stillhet härskade. Det var bara att gå ner igen. På vägen ner mötte jag både Lalu, den lille biharin som jag skänkt skorna, och Lakkha på väg upp. De berättade att verksamheten där uppe gradvis höll på att packa ihop. Lakkha skulle stanna där uppe vid Snow Line bara fyra dagar till, och Lalu skulle inom kort fara hem till Bihar och Bodhgaya för vintern ända fram till vårdagjämningen.

Ändå var vädret varmt och idealiskt, och om turisttrafiken höll på att avmattas märktes det inte. Denna dag nåddes jag av det förfärliga sorgebudet att min vän och kollega sedan 33 år, Pär Jönsson, sångare och spexare, hade gått bort alldeles för ung ett knappt halvår efter en inte helt lyckad operation för en elakartad hjärntumör. För två år sedan var det Lisbeth, och nu hände det igen. Båda var alltför flitiga användare av världens värsta stressfaktor mobiltelefonen. När jag sista dagen gick upp till Triund för att slutligt ta farväl av bergen för i år nåddes jag av nyheten genom Lalu och hans radio, att terrorister sprängt två hotell, två sjukhus och en biograf i luften i Bombay, Indiens största stad, med hittills 80 döda och 274 skadade. Det var den världen jag var tvungen att återvända till ner från bergens frihet och frid. Det var ett av dessa fullständigt befängda och vansinniga nidingsdåd utan skäl, utan rätt och utan mening som mest bara drabbade oskyldiga och som bara kunde resultera i intensifierad klappjakt på terrorister med hatets focus inställt på militanta muslimer. 11 september 2001 utlöste det mest vanvettiga av alla krig utan anledning, och det rasade fortfarande utan anledning, där angriparna bara kunde betecknas som de värsta tänkbara skurkar och galningar och där samtliga offer var oskyldiga civila. Skurkarna inriktade sig inte ens på sina fiender utan slog bara blint till i det onda syftet att döda så många som möjligt för den rena terrorns skull. Det var den värsta tänkbara formen av maktmissbruk – ett meningslöst dödande av ren destruktivitet bara för att demonstrera och manifestera ondskans gränslöst sjuka makt. Därmed slutade min resa som den börjat med katastrofer, När jag kom smällde bomberna i Guahati, och lagom till min hemresa genomfördes terrorbombningen i Bombay. En annan terror som alltid varit svår i Indien och alltid blivit svårare för varje gång och den här resan varit svårare än någonsin var terrormusiken, den hårda dunka-dunk-musikens förtvivlade hjärntvättsskval. När jag diskuterade den frågan med Johannes i Pelling bekräftade han, att ”folk mer och mer försöker bedöva sig, och ett medel är skvalmusiken, som bedövar hörseln, så att mänskligheten ständigt blir allt dövare.” Han framlade en intressant teori, om att hörseln skyddar sig själv med att stänga av sig inför alltför mycket oväsen. En alltför svår hörselchock resulterar i bestående dövhet. Musiker lider av detta, särskilt orkestermusiker, när de alltid måste utsätta sig för hårda klanger. Tinnitus är helt enkelt ett annat sätt för örat att reagera och skydda sig. Det lät på honom, som om människan bara har en begränsad kvot i livet att kunna utnyttja hörseln till, och om denna förslösas genom oväsen och dunka-dunk och annan audiell miljöförstöring måste hörseln duka under tidigare än naturligt. Det var en intressant teori. Det värsta var, att inte ens öronproppar kunde eliminera det hårda basdunket. Under tiden fortsatte offerstatistiken från Bombay att rasa i höjden, till över 100 döda, till 120… Samtidigt ockuperades flygplatsen i Bangkok av tusentals demonstranter som krävde premiärministerns avgång. Ingen kunde flyga till eller från Thailand. Det hade legat snö uppe vid Snow Line men inte mycket, och det hade inte varit farligt kallt. En pytonorm hade krupit ur sitt skinn uppe vid Triund. Det var mer än en decimeter i diameter. Det hade kunnat vara Kaa…

När jag lämnade Dharamsala i skymningen glödde alla bergen i lysande höstfärger. Det var ett smäktande avsked från Indien för i år. Jag hade oturen att bredvid mig få en tjock pladdrande tant, som envisades med att kräva att få byta plats med mig. Hennes egentliga plats var intill dörren. Jag ville inte sitta vid dörren och envisades med att vilja behålla min plats. Detta gjorde henne till min fiende för hela bussresan ner till Delhi. Av alla medpassagerarna hade jag fått den värsta. Delhi nåddes halv 6 på morgonen, och jag kunde i lugn och ro ta en rickshawscooter ut till flygplatsen genom helt trafikdöda gator – min chaufför körde mot vartenda rött ljus på hela vägen. På flyget fick jag till medpassagerare en två meter stor och tjock dansk, om möjligt ännu mera skrymmande än den stora plufsiga tjattrande tanten på bussen. Av alla möjliga medpassagerare hade jag råkat få den största. Han hade tydligen svårigheter att pressa ner sig i sitsen, och varje gång han skulle stiga upp därifrån var det ett omständligt och mödosamt företag. Han trängde nästan ut mig alldeles, och att försöka använda armstödet var inte att tänka på. Han frågade mig kuriöst nog: ”Är du indier?” Var jag verkligen så liten, undrade jag och kände mig som en dvärg, drunknandes i jättens oöverskådlighet. Planet startade klockan 11 på förmiddagen, och från 10,000 meters höjd kunde man avnjuta hela Himalaya från Nepal till Afghanistan. Det var ett oerhört skådespel, ehuru man inte kunde särskilja de tiotusentals topparna, som på 50 mils avstånd alla var små men i alla fall – hela Himalaya fyllde precis hela horisonten. När planet sökte sig upp över det vilda Baltistans snötäckta bergshöjder i Afghanistan började molnen skocka sig, varefter de täckte in jorden norrut över Uzbekistan och Kazakhstan, men dessförinnan hade man fått se Le Corbusiers geometriskt exakta Chandigarh som ett mycket precist geometriskt mönster där nere, en helt modern framtidsstad, som fungerade väl och som stod i utsikt att snart få ett internationellt flygfält, så att man skulle slippa flyga till Delhi varje gång i framtiden. I Chandigarh bodde min sista nya vän för resan, den unge intellektuelle på tåget till Delhi, som hjälpt mig med att låna mig sin plats. Jag hann få ett mail från honom, där han följt min uppmaning att börja delta i poetbay.com-sajten, nätets bästa forum för poeter. En annan vän som jag glömt att berätta om var en ung 32-årig man uppe i Phudong, Sikkim, nummer två av fem syskon, där föräldrarna grälade på honom för att han inte gift sig. Hans äldsta bror var gift men inte hans två yngre och systern. Jag rådde honom att inte skynda sig. Kommer det, så kommer det naturligt, och det är aldrig för sent för en man att gifta sig medan det ofta är för tidigt. Han var en sympatisk intellektuell med glasögon och mycket tacksam för vårt samtal. Därmed nalkades resan sitt slut. Finnair-planet gled in över Finska Viken och for in över Emsalö medan Borgå lyste i öster – solen sken på Borgå, och man kunde faktiskt urskilja den restaurerade Domkyrkan, som tronade i vitt över staden. Snön låg vit över Finland, snödjupet i Nyland var 20 cm, men det var inte särskilt kallt – jag behövde inte dra på mig strumpor. Resans mirakel var budgeten, som jag nödgats spräcka den första dagen genom Diwalikaosets extravaganta omständigheter. När jag lämnade Delhi hade jag fortfarande 210 rupier

kvar – 30 kronor. Det hade gått precis jämnt ut. Därmed hade kostnaden för hela resan (33 dagar) understigit 8000 kronor. När planet mot Göteborg lyfte från Vanda var klockan 4, och solen hade gått ner. I Göteborg lovades det regn – det första regnet på hela resan. I Bombay fortsatte offerstatistiken att stiga, medan flygtrafiken till Thailand förblev lamslagen, men Barack Obama hade valts till president i USA med demokratisk majoritet även i Kongressen, vilket var resans stora triumfens ögonblick, när jag fick nyheten i Kausani, som därför blev resans höjdpunkt jämte den sista förtrollande dagen i Pelling den 18 november, då Kanjenjunga varit mera till sin fördel än under någon av mina tidigare resor. Det hade dock behövts en extra vecka, vilket var något att tänka på inför nästa resa. Prövningarna och utmaningarna hade varit svårare än vanligt, vilket inte hindrat att resan ändå måste betecknas som fullkomligt framgångsrik och oförglömlig. 27.10-28.11.2008.

Res an trots al lt, del 1: Restaurering Det var ett under att man alls kom iväg. Allting samverkade till att totalt sabotera resan från början: den ekonomiska krisen, som gjorde hela Euroland inklusive Danmark 25% dyrare, datorsammanbrottet på jobbet, där en hårddiskkrasch hotade 24 tidskrifters samlade arkiv av texter, bilder och filmer, min hälsa – naturligtvis blev jag förkylningssmittad tre dygn före avresan, och visdomstandskrisen då en visdomstand kraschade precis en vecka före påsk. Till all lycka blev denna provisoriskt fylld tills den kunde dras ut i maj, och därmed var den svåraste krisen åtminstone uppskjuten. De andra kunde man helt enkelt rymma från med att resa bort, kosta vad det kosta ville. Natten till måndagen i stilla veckan drabbades Italien av en jordbävning uppe i bergen rakt österut från Rom med hundratals dödsoffer och 50,000 hemlösa eller fler. Premiärminister Berlusconi reste dit och inspekterade röran och sade offentligt till de 50,000 som fått sina liv, sina livsverk och allting slaget i spillror: se det som en campingsemester. De som förlorat sina anhöriga i jordbävningen blev inte gladare av en sådan uppmuntran. Samma söndag men före jordbävningen hade president Obama krönt sin europeiska turné och firandet av Nato:s 60-årsdag med ett besök i Prag, där han på Vaclavplatsen hälsats av ett jublande folkhav inför sin offentliga stadfästelse att verka för en kärnvapenfri värld. Hur många nästan enbart goda intryck den kosmopolitiske presidenten än gjort redan var inget mera positivt än hans framträdande i Prag. Självaste den gamle diktatorn Fidel Castro på Kuba, USA:s fiende sedan 50 år, lät hälsa presidenten med orden: ”Vad kan jag göra för att hjälpa till?” Obama hade tidigare kungjort att han eftersträvade en normalisering av relationerna med Kuba. Det hör till saken, att Kuba från början aldrig velat ha USA till fiende. Kuba tvingades i armarna på Sovjet när sockerrörsexporten ströps efter revolutionen 1959 av USA, vad nu det skulle vara bra för. Battista var en mångdubbelt värre diktator än Castro, och Castro ville aldrig bli beroende av Sovjet. När han tvingades till det och lät Kuba bli en av Sovjet beroende satellitstat tog självaste Che Guevara avstånd från Castro. Kuba

tvingades in i ett hörn av en kortsynt ekonomisk intoleranspolitik från Eisenhowers administration, som var mycket olycklig och onödig. Kubakrisen hade aldrig behövt äga rum. Nu låter Obama som Kennedy men har äntligen fått över Kuba på sin sida. Försoningspolitik är alltid framgångsrik, om den goda viljan finns, och nu finns den definitivt hos både gamle Castro och unge Obama. Emellertid drabbades man av den nya europeiska ekonomiska situationen redan i Köpenhamn: en kopp kaffe kostade 30 danska kronor (45 svenska). På ett ställe vägrade man till och med ge växel. Lyckligtvis fann jag ett oaskafé som annonserade dagens tillbud: 30 kronor för kaffe med wienerbröd. Det fick svida, men man kunde inte vara utan. När man sedan skulle gå till tåget fanns det inget tåg. Det gick helt enkelt inget tåg till München fastän man hade biljett till det. Det var struket från avgångstiderna och, som det hette på danska, ’avlyst’. Utanför informationen stod det en lång kö av väntande medan de som höll på vid luckan aldrig blev klara, och det var en kvart kvar till avgångstid. Tåget hade mycket riktigt inställts. I stället fick man ta ett lokaltåg till Fredericia, varifrån man fick fortsätta med buss till Padborg. Där skulle Münchentåget återfinnas. Den struliga situationen gjordes inte bättre av att tåget efter Odense invaderades av högljudda fotbollshuliganer, som entusiastiskt och stinkande av sprit höll i gång med den falskaste tänkbara allsång, som fotbollsentusiaster i allmänhet gör, den ena vrålkråksången efter den andra, alla enstämmigt dock utan att någon höll tonen, så att det just inte kunde bli falskare. Så höll de på ända fram till Fredericia. Där gick man fel på jakt efter bussen, som ingen visste var den skulle finnas. Man hittade fel busstation, som argt kommenderade en till en annan busstation på andra sidan tågstationen. Där fick man sedan gå in och trängas. Bussresan till Padborg skulle ta två timmar. Någon glömde kvar något bagage utanför bussen, som ingen kändes vid. Kort sagt, kunde en skärtorsdagsnatt bli bökigare och stökigare? Lyckligtvis var det glest med folk på det äntliga tåget vidare från Padborg genom Tyskland under natten, så man kunde sträcka ut sig. Jag överlät gärna min plats i en kupé åt ett annat ungt förälskat danskt par, som därmed kunde sova obehindrat i hela sin längd utan att behöva dela samma sitsar, då jag fann en hel kupé ledig längre bort. Tåget söderut från München var emellertid fullt och servicen dålig. Endast en kypare skötte om restaurangvagnen och verkade angelägen om att hålla så många som möjligt borta därifrån för att slippa arbete. Jag fick inte sitta där med min cappuccino, som var dålig med gammal koagulerad mjölk, då jag bara hade cappuccino . Ingen annan satt där, medan restaurangens fåtaliga besökare, som alla bara var där för kaffe, fick sitta och trängas obekvämt i baren. Han skulle göra lysande affärer hela dagen med en sådan politik. I Verona var allt gott och väl med 21 grader varmt och solsken långfredag den 10 april. Achille, snart 89, hade varit med om en trafikolycka, men det märktes inte. Gina, Albertos mamma, hade fyllt 89 och skulle hålla i många år till. I farozonen var endast Paolo, som om en månad vid 62 skulle gå i pension. Han visste inte vad han skulle göra av sitt liv från den dagen. Han var ingenjör och hade arbetat hårt som sådan i hela sitt liv men hade inga andra intressen varken i kultur, litteratur eller något annat som han kunde ha växlat om till. Naturligtvis dominerades Italien av jordbävningskatastrofen i Abruzzo. Idag hade 203 begravts i en offentlig massceremoni, och 80 till skulle begravas senare. Hela staden var

ödelagd och evakuerad, de flesta hänvisade till tält, andra spridda över hela Italien, medan hela Italien grät över olyckan och sörjde de döda, och premiärministern kallade de hemlösas och utblottades situation för en campingsemester. Även den ekonomiska krisen märktes överallt – alla var berörda. I jämförelse hade Sverige faktiskt kommit billigt undan, smällen 1994 hade gjort det nya fallet mindre, medan i Danmark den ena banken efter den andra hade gått omkull. Det var trots allt underbart att vara tillbaka i Italien igen – man kände sig omedelbart välbehövligt restaurerad som italienare. Frågan var hur världsekonomin skulle restaureras, om den alls kunde restaureras, medan den till och med ännu kunde förvärras. Många såg det som en prövning som egentligen inte handlade om pengar. Vem kunde beklaga banker som gick omkull för att de handskats ansvarslöst med andras pengar? Det är ju alltid bara andras pengar som banker har om hand och skall sköta, och kan de inte det så är det deras eget fel och kan de bara skylla sig själva om de går under. Nej, många såg krisen som en nödvändighet för den mänskliga moralen att restaureras. Girighetssamhället höll inte, och inte heller konsumtionssamhället, som båda stupat på bristen på ekonomisk moral, som varit den som gjort bankrutt. Det behövdes en ny ekonomisk världsmoral som byggde på hushåll och vett i stället för överkonsumtion och girighet.

del 2: Påsken Achille och Ida skall fylla 89 respektive 86 i sommar, och lyckligtvis hade året passerat utan problem för deras del. Achille var mera uppe i sina filosofiska projekt än någonsin, och det var ett nöje att höra på honom, då han hade alltför mycket inom sig och var alltför ivrig för att kunna sluta tala. Han berättade uttömmande om sin totala besvikelse på samhällets utveckling till det sämre, där han menade att dess fyra grundpelare, kärnfamiljen, skolan, politiken och kyrkan, alla hade gått åt fanders. Kärnfamiljen bara fanns inte mer, fastän den var varje samhälles viktigaste hörnsten, skolan kunde ingen längre ta på allvar, medan bästa sättet att lära sig något var att lämna den, då alla dess diplom och certifikat, examina och akademiska grader bara var värdelösa papper som inte sade något om det enda som verkligen borde vara en merit, nämligen kunskap; politikerna dög bara till att ge högre löner åt sig själva på samhällets bekostnad, och i kyrkan hade moralupplösningen gått så långt att vissa biskopar ansåg att prästerna måste gå på kurs för att lära sig predika. Han såg ingen ljuspunkt alls i hela den västerländska samhällsordningens kräftgång, som nu dessutom accelererades genom den världsekonomiska krisen. Hans enda nöje var att vandra i bergen. Han berättade mycket intressant, att han på 1500 meters höjd i Sydtyrolen hade stött på lämningarna av en gammal keltisk by från 400-talet före Kristus med magiska symboler såsom svastikakors, som enligt honom stod för de fyra elementens samspel och samhörighet, och stenformationer typ Stonehenge fast små, som vittnade om de gamla kelternas förkärlek för processioner. Den keltiska svastikan var den samma som den urindiska, som också mest påträffas uppe i bergen inom den tibetanska

kulturen, vilket kan indikera något ursamband mellan de gamla kelterna och den indiska kulturen. Hans stora akademiska vetenskapligt-filosofiska projekt handlade om kommunikationen, hur man skall få den att fungera i alla lägen, hur alla måste lära sig att göra sig begripliga, om klarhetens nödvändighet och hur den ständigt behöver renodlas, och hur egentligen all civilisation bara beror av hur kommunikationen fungerar och dess kvalitet. Efter alla sina katastrofer förra året med bruten ryggkota och ett mardrömsår på sjukhus hade Ida nu haft ett lugnt år och fungerade normalt, och var sötare och godare än någonsin. I stället hade Cristina haft en svår trafikolycka. En lastbil i en backe hade kört på henne bakifrån. Hon hade sett honom komma vinglande i sicksack, troligen berusad, i full fart ner för backen, varför hon kört åt sidan för att släppa förbi honom. Ändå hade han kört på henne, och endast säkerhetsbältet hade räddat hennes liv. Lårbenet hade brutits, och hon hade fått gå med gips hela vägen upp till armhålan i tre månader. Försäkringen hade gett henne ersättning och en ny bil, men hon hade helst avstått från att alls köra bil mera. Hennes självförtroende som förare var rubbat, och hon skulle aldrig mera känna sig säker i en bil. Lastbilsdrullen hade kört så obehärskat att det var ingenting man kunde göra för att skydda sig – hon hade varit helt försvarslös i en dödsfälla – och ändå till all lycka åtminstone lyckats klara livet, medan hennes bil blev fullkomligt skrot. Den stora familjesammankomsten på påskdagen firades denna gång på Mattarana, där Giordano firat bröllop för några år sedan. Efter Burmaresan hade han rest till Marocko, mest Marrakesh, och Cuba, som tydligen är ett land i total färändring efter påvens triumfartade besök där för några år sedan. Landet hade öppnat sig och blivit katolskt igen och var nu helt inriktat på reformer, medan Fidel Castro öppet uttalat sitt stöd för president Obama. Alla var nöjda med honom. Vi var sjutton vid bordet i fyra generationer, vädret var idealiskt, och eftertåt fortsattes det som vanligt uppe vid Castagnè, där vi alla satt ute hela tiden med de snötäckta Alpernas utlöpare gnistrande i härlighet längs hela horisonten i norr. Vi höll på till klockan halv åtta på kvällen, när det började skymma, efter en lång och hård arbetsdag – inget arbete är hårdare än att festa. Jag var så trött efter den långa festdagen ute i det fria, att så snart jag satte mig i en stol i mitt rum somnade jag bums. Achille skulle dagen därpå flyga till Lourdes under en vecka. Själv skulle jag ta tåget ner till Ancona klockan 7 för att ta färjan över till Grekland. Paolo var hygglig nog att erbjuda sig att köra mig till stationen halv 7. Alla trafikljus visade grönt hela vägen, så transporten blev smärtfri och utan komplikationer. På tåget till Bologna sov jag hela vägen, men överraskande nog kom tåget fram i tid, varför jag hann med nästa tåg som gick inom fem minuter. Strul på vägen: i Verona skulle tåget avgå från perrong 4, men högtalarna meddelade om och om igen att det i stället skulle avgå från perrong 12. Följaktligen gick jag genom trapporna och tunnlarna till perrong 12 och väntade där på ett tåg som aldrig kom, och tiden gick. Fyra minuter före avgång meddelade högtalarna att tåget skulle avgå från perrong 4, som om ingenting hänt. Jag hann precis. När jag kom fram till färjeterminalen i Ancona visade det sig att biljettkontoret hade flyttat till okänd ort. ”Du måste ta bussen dit,” sade man mig. Med nöd kunde jag fråga mig fram, men det var en fruktansvärt krånglig väg till det nya biljettkontoret – det gamla hade

varit precis bredvid fartyget och hade inte kunnat vara mera praktiskt beläget, medan det nya inte hade kunnat placeras mera opraktiskt. Det var en labyrintväg dit under viadukter och över broar och runt ett helt betongkomplex för att man skulle komma fram till ingången på baksidan. Det var en Kafkaprocess att ta sig dit. På vägen hade jag försökt lyda en tjänstemans råd att vänta på bussen, men den kom aldrig, och det var bara en timme till avgång. Däremot beslöt jag mig för att ta bussen tillbaka från biljettkontoret till båten. Efter att ha kört mig runt hela hamnen men inte till båten kom den tillbaka till biljettkontoret. Konduktören bad mig lugna mig. Vid andra varvet runt hamnen kom den fram till båten. Sålunda kom man ombord, och båten satte av för full fart nästan med rivstart. Det var annandag påsk eftermiddag, och därmed var påsken över.

del 3: Det athenska miraklet. En av punkterna i Achilles program för effektiviserad kommunikation var nödvändigheten för lärare att applicera ett språk som studenterna kunde förstå. Kommunikation måste alltid vara dualistisk för att fungera med framförande och gensvar. Utan gensvar dör kommunikationen. Detta är naturligtvis självklart, i synnerhet för lärare, och Achille om något är lärare, men alla lärare är inte medvetna om denna självklarhet, och det finns de som struntar i den och bara kör på vare sig eleverna kan tillgodogöra sig framförandet eller inte.

Därför blev jag aldrig lärare. Jag ville bli lärare under skoltiden och pryade som lärare men fattade redan då beslut att inte bli det. Det var inte skolans fel. Jag fann det helt enkelt omöjligt att kompromissa med mina ideal. Då det stod klart för mig att jag aldrig skulle kunna nå fram till alla elever med mina ideal fick det vara. Hellre behöll jag mina ideal och förvaltade dem så väl jag kunde för åtminstone begränsad kommunikation än att jag sänkte mig under deras nivå för att realisera dem och prostituera dem. Jag har ofta blivit kallad för ”alltför avancerad” och ”svår” men kan inte bli mindre så då idealen kräver sin standard. De som inte orkar omfatta dem med förståelse och kärlek får vara utan dem, men jag släpper dem inte. Det regnade i Grekland. Adriatiska havet var turbulent och sjögången svår, så det var svårt att stå på huvudet i båten under den obligatoriska morgonyogan. I Patras hällregnade det understundom i skyfallsartade skurar. När jag inför landstigningen skulle ta fram mitt paraply ur väskan för denna resas galapremiär visade det sig vara trasigt. Bergen var höljda i regnmoln, så man kunde inte se om de var snöhöljda eller inte, men troligen var de det, och småningom klarnade det trots allt. Som ressällskap hade jag en ung dam från Alaska som läste Tom Wolfe. Jag hade aldrig läst honom, så jag undrade hur han var. ”Det bästa jag har läst sedan Stephen King,” svarade hon. Hon var första gången i Grekland men hade tydligen en vän här som hon skulle fira påsken med på Kreta. I Kiato (greklands motsvarighet till Kyoto) fick vi vänta en halvtimme på fortsättningståget till Athen. Det var en fullständigt livlös järnvägsstation väster om Korint, och regnet skvalade. Hela resan till Athen tog fyra timmar. Det var bra med tanke på att det brukade ta fem, men den gamla helt smalspåriga resan från Tripolis järnvägsstation utmed tvära stup och utan tunnlar hade varit mycket roligare och vackrare. Sträckan Kiato-Athen dominerades av tröstlösa tunnlar. Man kom ganska utschasad och trött fram till ett grådaskigt Athen i mulet väder, som drastiskt framhävde denna förfärliga storstads karaktär av mördande steril och enformig stenöken. Hur kunde någon bo där över huvud taget? Det har sagts, att antingen hatar eller älskar man Athen men vanligen bådadera. Det deprimerande vädret och vätan med trasigt paraply gjorde mig mest upplagd för hat och lämnade just inget utrymme för någonting annat. Så kom man hem till sitt gamla vandrarhem och togs hjärtligt emot av gamla kända ansikten som kände igen en – det var väl fjärde året nu som jag bodde på samma ställe efter ”Annabels” frånfälle, som fortfarande låg nere. Jag fick genast ett hyggligt sexbäddsrum för 12 Euro, och den goda nyheten för i år var att Internet var gratis på hemmet. Man slapp vidare gå ut mitt i natten för billigare Internet till nattpris på Akademiasgatan. Och vädret öppnade sig. Den blå himlen började plötsligt stråla, och efter den regniga dagen var allting utomordentligt fräscht och rent. Jag sprang genast till Akropolis och lyckades fånga den rätta solnedgångsbelysningen däröver mellan 6 och 7. Kvällen hade inte kunnat bli vackrare och mera strålande och mera absolut i sin fullkomlighet. Det fattades bara doktor Sandy. När jag sökte upp honom utbrast han: ”Här råkar du ut för varje slag av katastrofer, universella datorhaverier, din svenska valutas fall och en havererad visdomstand, och så kommer du ändå! Hur bär du dig åt?”

Han hade varit på Malta för att studera de massiva problemen med den illegala invandringen där, det svåraste och värsta exemplet i hela Europa, och bara kommit tillbaka till Grekland för min skull. ”Eftersom du nu kommer trots allt vill jag ju inte att det skall bli sista gången.” Vi tog en kaffe tillsammans, och han utbredde sig över det ekonomiska läget. ”Det är en chimär. Den ekonomiska krisen finns inte, och den kris det verkligen handlar om är mycket värre och svårare än bara ekonomisk. Under hela historien ända sedan Syndafloden har människan oavbrutet utvecklats och gått framåt ekonomiskt och numerärt. Plötsligt är det idag stopp med det, för själva naturen säger stopp. Till och med världshaven storknar i människans sanslösa nedskräpning, och Stilla Havet domineras av två Sargassohav av bara plastavfall, områden stora som kontinenter, där det bara driver omkring plastskräp runt runt runt, som aldrig försvinner men bara växer. Människan kan inte bli mera numerär, ty då förstörs planeten. Det måste till drastiska förändringar på ett eller annat sätt, och ingen människa vet vad de kommer att innebära. I bästa fall kan vi lyckas med att stoppa klimatuppvärmningen, befolkningsexplosionen och miljöförstöringen, så att det inte blir värre, men de skador som redan skett blir svåra om inte omöjliga att reparera. Kanske kan vi ta oss ut i rymden och finna kolonier i andra solsystem, men det kan inte ske på en natt. Alla andra scenarion är skräckscenarion.” ”Varför är den ekonomiska krisen en chimär?” ”Rikedomar finns inte. De är bara inbillning. Miljonärer och miljardärer har bara bekymmer med sina ekonomiska belastningar som gör dem olyckliga. De har fastnat i sina egna girighetsfällor. Vem är rik? Den är rik som kan använda små pengar till mycket. Du hör till de rikaste personer jag vet, ty du har just ingen inkomst och reser ändå årligen på omfattande resor till världens vackraste trakter som Himalaya och Verona och Athen. Du hör till de lyckligaste personer jag vet, ty du har ett meningsfullt arbete som håller dig i gång och i form dag och natt i det oändliga, och du tjänar inte ens pengar på det. Det kallar jag rikedom. Miljardärerna med sina lyxjakter och skatteparadis kan gå och hänga sig. Aristoteles Onassis var världens rikaste man, och vad blev det av hela hans familj utom oändliga miserabla familjetragedier? För att inte tala om Maria Callas och Jacqueline Kennedy, vilkas liv han förstörde med sitt eget fall. Pengar är värdelösa. Endast den är rik som kan göra något värdefullt av livet.” Så började han. Jag var hemma igen och återställd även här i Grekland som restaurerad antik filosofisk lärjunge till en skotsk doktor som var mera levande än Sokrates.

del 4 : Kriser och kransar i Athen Två unga danskar delade rum med mig. De såg ut som bröder men var bara oskiljaktiga vänner sedan skoltiden. De hade till och med tillsammans varit vid högvakten och hört till drottningens björnskinnsmössor utanför Amalienborg. De skulle ut till öarna till helgen men hade biljetter över både till Akropolis och muséerna där och frågade om jag ville ha dem. Jag tog hjärtligt emot dem då jag inte varit uppe på Akropolis sedan Annabels tid.

Det slog mig med förvåning, att Athen var hemsökt av myggor. Det hade visserligen regnat, men det var bara i mitten av april, och det var mitt i staden. Inte ens i Göteborg kommer det någonsin myggor in till staden. De höll en vaken hela natten, de var små och djävliga, och när man undantagsvis lyckades klå någon av dem blev blodfläcken större än myggan. Något liknande hade jag aldrig upplevt i Athen tidigare. Den dåliga nyheten var att detta blev resans vändpunkt. Från Lucca fick jag det sorgliga budet att mina vänner där skulle till Albanien till helgen – Paolo var sedan länge tillbaka engagerad i ett återuppbyggnadsprojekt där för just den här tiden. Det gick inte att ändra på. Troligen var även Sergio och Silvia borta från Milano – de brukade alltid ta ledigt efter påsk. Jag brydde mig inte ens om att kontakta dem och ställde in mig på att återvända härifrån direkt till Verona efter en förlängning av Athenvistelsen med en dag. Den goda nyheten var att en ny släkting funnit mig i Verona. Hon fann mig på Facebook, och det var sällsamt att plötsligt finna sig tjatta på facebook med en släkting jag aldrig hade sett. Hon var dotter till min gamle storonkel Michaels yngsta bror Romano, han som varit direktör för Lanciais marmorbrott i Domegliara under många årtionden, och vars son Romanino jag träffat i Cisano vid Lago di Garda 1973. Tydligen hade denna lillasyster till Romanino varit med då också, för hon mindes mig därifrån. Hon gav mig alla nyheter om alla sina släktingars familjer, och sålunda kunde jag få en välbehövlig uppdatering om vilka släktingar som egentligen fanns. Vi såg hjärtligt fram emot att få träffa varandra i Verona. Doktor Sandy frågade mig om jag hade märkt något av den tilltagande nya fattigdomen i Grekland. Jag hade observerat att fler tiggde mig om pengar än förut, och till och med människor som kunde uppfattas som helt normala och av medelklass, och att kaffet blivit extremt mycket dyrare. Däremot hade Retsinavinet förblivit billigt. ”Det har en förunderlig egenskap, detta retsinavin,” sade han. ”Det är världens underbaraste vin, men bara i Grekland. Så fort du försöker föra det utomlands blir det äckligt. Det är något med klimatet och luften här som saknas annanstans och som gör retsina bara drickbart här. Jag försökte ta en flaska med mig till Malta, men där hade den helt förlorat sin smak – omedelbart, som i ett trolleri, som i Jesu underverk vid bröllopet i Kana fast tvärtom.” Jag hade tidigare år märkt, att när jag tagit med mig överblivet retsinavin till Italien hade det där inte alls längre smakat likadant. Han hade rätt. Retsina, liksom Recioto i Italien, dög bara på hemmaplan men var där oöverträffbart. Jag försökte få honom att berätta mera om Malta, men han var inte helt villig därtill. ”Det är en tickande bomb,” sade han. ”Du har väl märkt att här i Athen också förekommer det fler negrer och somalier än någonsin? Skulden ligger i Västeuropas bortskämdhet. De vande sig vid en ständigt ökande standard och välstånd, kräsenheten tog över, fler och fler ville inte arbeta längre och framför allt inte ägna sig åt lägre yrken som hederligt hantverk och jordbruk, mer och mer industrialiserades bort och automatiserades, varpå priserna ständigt växte, och så måste man börja importera utländsk arbetskraft för det nödvändiga grov- och slavarbete som de vita ansåg sig för fina och dryga för. Och så började det. Lavinen tilltar hela tiden. Vi kommer knappast att få uppleva nya Spartacusuppror, men visst kommer alla dessa färgade från utomeuropeiska länder, främst muslimer, att kräva mer och

mer rättigheter och inflytande, men de vita kommer aldrig att vilja släppa fram dem. Då blir det bråk.” Nästa morgon var det vackert väder, och jag gick för att utnyttja danskarnas överblivna biljetter till Akropolis. Det visade sig att de inte var giltiga. Själva inträdesfliken var bortriven. De hade alltså använt biljetten bara till att gå upp till Akropolis och struntat i alla muséerna där, till vilka biljetterna fortfarande gällde, men man blev inte uppsläppt utan inträdesfliken. Om jag ville upp dit måste jag köpa ny biljett för hela köret för 12 Euro. De hade gett mig biljetterna i god tro naturligtvis, okunniga om hur de fungerade. De hade missat det mesta och velat låta mig få det i stället, men det var redan kört genom deras inträde. Överallt där uppe blev man bjuden vattenflaskor av färgade invandrare. Då utbudet var så stort var det ingen som köpte, då de flesta hade egna vattenflaskor. När jag träffade doktor Sandy över en kopp kaffe för ”elevenses” förklarade jag situationen. Han kom med en utläggning. ”Det är kapitalismen i ett nötskal. Någon kommer på att sälja egna vattenflaskor på strategiska ställen i stället för alla de som säljs i affärerna, och han gör lysande affärer. Genast tar alla andra efter idén, marknaden mättas på rekordtid, och så finns det ett överskott av försäljare som ingenting får sålt. Så fungerar kapitalismen. De första initiativtagarna gör lysande affärer på bekostnad av alla de som faller i farstun för girighetens frestelse och vill göra samma sak men för sent, som alla blir offer. Några vinnare och många förlorare, och så blir de rika rikare och de fattiga fattigare i all oändlighet. Kommunismen försökte råda bot på detta och nivellerade alla med våld till samma nivå, men det klasslösa samhället var dödfött, då det inte finns två människor som är likadana, lika begåvade, har samma mentala resurser och duger till samma sorts liv. Varje människa är en unik individ med alldeles egna personliga förutsättningar, fallenheter och begåvningar, som det gäller att ta vara på och inte reducera. Kommunisterna trodde de kunde reducera alla människor till en gemensam nämnare som blev Homo Sovieticus, som aldrig blev mer än en oacceptabilitet, då alla människor var honom olik.”

del 5 : Reträtten. Den ortodoxa påsken stod för dörren, och den iakttogs mycket mera rigoröst i ortodoxa länder än i den katolska världen. Jag hade ett givande samtal om detta med min unge värd. Han berättade, att under 40 dagar före påsk får de ortodoxa varken äta kött, ägg eller olja. Fastan tas på allvar, och påsken är årets högsta högtid. I katolska länder är påsken och julen ungefär jämbördiga, medan i protestantiska länder julen nästan är den enda som räknas och då nästan är helt sekulariserad. Ingen fasta i protestantiska länder, i stället gäller fettisdagsbullarna ända fram till påsk, och inte ens katolikerna tar fastan helt på allvar längre. Diana i Bulgarien hade hoppats att jag skulle komma dit till den ortodoxa palmsöndagen, då jag firade påsksöndagen i Verona, och nu hade jag alltså möjlighet att fira

en påsk till. Jag hade faktiskt en gång förut under en resa på 90-talet kunnat fira dubbel påsk, men jag avstod denna gång. Resan var ju lemlästad från början. Ändå hade den varit värd besväret, och ännu var den inte slut. Mina dagar i Athen hade varit fullkomligt underbara, och det var svårt att lämna. Doktor Sandy hade varit på sitt allra bästa humör (överraskande nog, det hade han minsann inte alltid varit,) trots sin nästan totala pessimism angående mänskligheten: ”Människan är född oförbätterlig. Hon kommer aldrig att fatta att klimatkrisen och faktiskt alla världens problem bara är hennes eget fel, hon kommer därför aldrig att kunna helt ta ansvar för situationen och göra något åt saken, och då måste det gå som det går: åt helvete. Och allt vad vi kan göra, som ändå är beredda och villiga att ta ansvar och göra något åt saken, är att i den mån det är möjligt dämpa fallet och lindra skadorna. Jag har tur som är gammal.” Han är 74 år i år. Den sista överraskningen som Athen bjöd på var unge Louis, en tjugoårig fransman som studerade i Utrecht i Holland. Han var en ung entusiast ute i världen för första gången och mycket ivrig att lära sig allt. Han vände sig till mig för vägledning, vi pratade en hel kväll tillsammans, han ville bli resenär och journalist, och jag gav honom alla goda råd jag kunde ge, främst att tillgodogöra sig så många språk som möjligt så tidigt som möjligt, och att resor var alltid den bästa utbildningen. Vi kom till och med in på klimatkrisen och Tibetfrågan, och han var inte alls lika pessimistisk som doktor Sandy – han var ju ung! Han bad mig även om en litteraturlista, och då han var inne på den moderna litteraturen, (han läste Jack Kerouac,) rekommenderade jag några böcker av Gore Vidal, Stephen Marlowe och Philip Roth, främst Gore Vidals båda klassiska antikskildringar ”Creation” och ”Julian the Apostate”. Vi blev mycket goda vänner, utbytte adresser, både sköldpadds- och elektriska, och lovade hålla kontakten. (Louis hör numera till mina vänner på Facebook.) Min avskedsdag i Grekland var vädret alltför idealiskt men likväl alltför disigt för att fotografering skulle löna sig. Mina gamla restauranger i Patras hade klappat igen troligen till följd av krisen, och däckspassagerarna ombord var påfallande många. För första gången var inte backpackers i majoritet bland dem utan vanliga människor, till och med hela familjer. En äldre kvinna hade förskansat sig på det övre caféet bakom en hel barrikad av fåtöljer för att känna sig trygg med sina saker. Resan tillbaka genomfördes utan komplikationer. Alla tåg gick i tid, och i Imola någon timme före Bologna började det regna. Det regnade även i Bologna, men sedan klarnade det upp tillräckligt inför Verona, där det halv 6 på kvällen ändå var 21 grader varmt. Alberto var inte på tjänstgöring i sin butik, och Ida var ensam hemma. Achille var fortfarande borta och skulle inte komma hem förrän på tisdag. Jag väntades i Danmark onsdag eller torsdag, och det vore synd att lämna Verona utan att ha återsett Achille. Där fanns det också en del andra släktingar att klara av, så program fanns det alltid. Jag har glömt att dokumentera doktor Sandys utlåtande om mitt hälsostillstånd eller diagnos, som kan vara intressant för likasinnade. Han uraktlåter aldrig att förhöra mig noga på denna punkt. Mitt aktuella visdomstandsproblem struntade han i medan han livligt intresserade sig för mitt huvudvärksproblem, som nu gick på tredje året. Jag gav honom alla detaljer. ”Så du blir alltid fri från huvudvärken när du reser bort, och du får den alltid tillbaka när du kommer tillbaka. Och hemma dricker du massor av kaffe hela dygnet, går och lägger

dig halv två och stiger upp sju normalt. Det behövs ingen expert för att säkerställa att alla dina symptom är psykosomatiska. Diagnosen är enkel. Du är bara en stackares kronisk självplågare (”self-tormentor”), och det är det enda du lider av. Fortsätt bara att hålla dig på resande fot, så klarar du av det.”

del 6: Resans höjdpunkt Vad var den förra påsksöndagen mot denna påsksöndag? Min okända kusin hämtade mig klockan 10, och fastän vädret var regnsjukt och trist blev det resans hittills mest oförglömliga dag. Min kusin visade sig vara fullständigt uppdaterad beträffande inte bara alla världens problem utan även metafysiskt och elektroniskt. Plötsligt hade jag en italiensk släkting som var på samma våglängd som jag och som i allt uppfyllde alla ens möjliga önskningar om en verkligt god vän. Det var nästan för bra för att vara sant. Äntligen kunde man genom henne uppdatera sitt släktträd. Hon visade mig sina gamla familjealbum, där hennes far som ung man var som min fars tvillingbror. Hon kunde inte engelska, men hennes dotter i Bologna var mycket kulturell. Hon hade två döttrar och var frånskild, varför hon återtagit sitt flicknamn Lanciai. Vi pratade hela dagen. Vi inledde med en liten frukost på en trevlig bistro, for sedan hem till henne och inledde familjeutredningen, for sedan till en idealisk restaurang i Fumane i Valpolicella ute i det fria och avnjöt en idealisk middag med klassiskt Valpolicellavin, hennes dotters svärmor arbetade där och skickade med mig en extra flaska som komplimang, och sedan fortsatte vi hela eftermiddagen hemma hos henne med utredningen. Jag mindes hennes föräldrar. Hennes mor var en stor och robust kvinna, ”un donnone”, och hennes far var storrökare och levde ändå till över 90, då han dog i lungcancer. Han sålde marmorbrotten i Domegliara först vid 84 och arbetade alltså med tung industri ända fram till dess. Hans son, Paolas bror, som jag träffade 1973, har i begränsad utsträckning fortsatt arbeta med marmor men håller nu på att lägga av vid 71. Jag trivdes förträffligt hos henne i hennes vackra hem i ett modernt hyreshus längst bort i Veronas västra utkanter mot bergen, där hon bodde högst upp i två etager med magnifika babyloniska hängande trädgårdar på taket, en väldig terrass, i strålande färger. Hon kunde berätta allt om familjen som jag inte visste. Redan när hon ringde mig igår kväll slogs jag av den varma klangen i hennes röst. Hon är en hjärtlig människa med stor humor, och trots en svår skilsmässa var hon i god form till kropp och själ. Dessutom var hon fullständigt hederlig, vilket kanske var hennes främsta adelsmärke. Kort sagt, vi trivdes förträffligt tillsammans och hade roligt hela dagen. Umgänget och finnandet av henne utgjorde nästan en lättnad mot de ständiga spänningarna mellan min fars kusin och hennes man, som jag alltid bodde hos, där katolicismen var stark och där det inte fanns mycket humor. Hon gav mig också äntligen lösningen till mysteriet med Danielas död för nästan 50 år sedan. Daniela var en glad och charmerande ung flicka som blev bästis med min syster Margherita när hon var här till sin 14-årsdag på sitt enda besök till Italien. Några år senare

omkom Daniela i en trafikolycka. Efter det ville min syster aldrig mer komma till Italien. Daniela var sin fars enda dotter, och det enda syskonet var en minderårig lillebror. Med Danielas olycka förhöll det sig på följande vis. De var fyra ungdomar som omkom i samma olycka, två pojkar och två flickor, men pojkarna var tio år äldre än flickorna, som bara var tonåringar. Det var alltså en präktig skandal som naturligtvis tystades ner medan bara sorgen fick göra sig gällande. Hon arbetade med att hjälpa sin andra dotter i hennes café på andra sidan bron från Albertos arbetsplats. Där hade alltså i åratal Paola och Alberto arbetat nästan inom synhåll för varandras arbetsplatser utan att ana att den andra var kusin och existerade. Äntligen kunde de sammanstråla, och de skulle utan tvekan ha mycket glädje av varandra. Det låg något overkligt över hela detta skede. Hon hade funnit mig på facebook bara någon dryg vecka efter att jag låtit mig bli medlem, och tagit kontakt med mig utan att ana att jag befann mig på resa i närheten. När vi träffades hade vi bara känt varandra genom nätet i fem dagar utan att före det någonsin ana den andras existens. Och när vi fann varandra passade vi varandra fullständigt. Hennes uppdykande i mitt liv ur etern medan jag trots allt kom ända fram till Athen var utan tvekan resans största lyckträff och fullträff. Det var ett mirakel att sitta hos henne och genom hennes dator få höra min musik spelas i Italien genom digitaliserade kasettbandinspelningar jag gjort hemma för två år sedan med slaktat långfinger. Ljudåtergivningen var naturligtvis inte den bästa, digitalt ljud har alltid något vasst i sig, och jag hörde själv naturligtvis allt som var fel och ville helst göra om alltsammans, men så är det alltid när en musiker hör sina egna inspelningar. Det kan aldrig bli tillräckligt bra. Så regnade denna dagen bort med idel paradisfröjder i hjärtat och två lyckligt tömda flaskor vin att fira den med, medan min återresa obönhörligt ryckte an.

del 7: Bittert avsked Återresan bestämdes plötsligt följande morgon. Achille mådde inte bra efter sin strapatsresa till Lourdes, och Ida ville ha mig ur vägen. Jag ansåg inte att jag kunde fresta på Paolas värdskap för en natt, även om hon säkert utan tvekan varit glad åt att få ha mig. På detta sätt skulle jag ännu en gång få ge mig av utan att ha fått träffa min kusin Alberto ordentligt, vilket jag beklagade mycket. Det skulle bli ett plötsligt uppryckande och brutalt avbrott i resan utan att man fått kunna genomföra sitt program. Både Paola och Alberto skulle bli besvikna. Likväl bjöd hon på ännu en överraskning av sällsammaste slag. När jag dyster i hågen gått för att skaffa mina sittplatsreservationer för hemresan och på tillbakavägen besökte hennes dotters café St. Thomas vid San Tommasokyrkan kom inte bara hon dit utan även hennes andra dotter med fästman som bodde i Bologna. Sålunda fick jag träffa båda döttrarna på samma gång. De var 29 och 30 år gamla och varandras motsatser, Lisa, den yngre, lik sin mormor, stor och välväxt med en praktfull hjärtlighet, och den äldre, som verkade tio år yngre, liten som en gosse och mycket lågmäld. Hon var den som kunde engelska, och hennes kille Mario var musiker. Vi pratade mycket

musik, och plötsligt insåg jag moderns mening. Hon var ju frånskild, och döttrarna hade förlorat sin far. Nu visade hon för dem en kusin som, ehuru levandes långt borta, dock genom sin blotta existens, personlighet och familjära kontakt kanske kunde bli till något av en alternativ fadersgestalt. Den rollen som vän och nära släkting hade jag ingenting emot att ta på mig. Tvärtom, jag välkomnade den med glädje. Typiskt nog så bad mig Paola när vi skildes att särskilt hälsa till min syster, som hon visste att hade haft fem män. Hennes äldre systrar hade tyvärr visat intolerans inför hennes enda skilsmässa efter 24 år, medan min syster aldrig mött komplikationer i den vägen – jag och mina tre syskon stod mycket nära varandra trots oerhörda differenser i avstånd och livsföring, och min enda reaktion mot två av mina syskons amerikanska statistik av skilsmässor var att jag aldrig själv velat gifta mig. Likväl kändes det tungt och svårt och fel att nödgas lämna Verona för tidigt. Achille hade alltid reservationslöst bett mig betrakta sitt hem som mitt, medan Ida alltid haft reservationer och velat ha mig bort tidigare än jag ville själv fastän det var hon som var min faders kusin. Anledningen var att hon trivdes illa med att ha mig som vittne till hur Achille alltid behandlade henne ovärdigt. Ändå var jag den enda i familjen som alltid ställde mig på hennes sida, utom hennes son Paolo. Nåväl, det var kanske lika bra att lämna de känsliga relationsstörningarna bakom mig och fara hem till arbetet, som minsann inte saknades men alltid var förkrossande i sin oöverskådlighet. Nästa gång skulle jag få träffa Paola mera och få njuta av att jag åtminstone hade en kvinnlig släkting som var mogen, uppdaterad och upplyst. När jag ringde de mina i Danmark berättade de, att solen sken med paradisisk sommarvärme, medan här i Verona det rådde höstklimat, nästan som i november, med råa regn och hårda vindar, så att man frös även inomhus. Världen var sannerligen upp och ner. Och vädret klarnade inte. Även sista dagen var grå, och när jag gick min sista runda genom staden var inte heller Alberto i affären. Sålunda missade jag min kusin totalt. Allt jag kunde göra var att hälsa till honom. På tåget till München hade jag fått sittplats i den allra sista kupén allra längst bak i den allra sista vagnen. Som om detta inte var nog besynnerligt, så blev denna kupé fullsatt. När jag senare gick till baren för en kopp kaffe konstaterade jag med häpnad, att det var den enda fullsatta kupén i hela tåget – alla andra var mer än halvtomma och många heltomma. Varför alla biljettförsäljare proppat den allra sista kupén i den allra sista vagnen proppfull och ingen annan var omöjligt att förstå. När jag satt på toaletten bultade det på dörren. ”De måste väl förstå att det är upptaget,” tänkte jag och låtsades om ingenting. Då bultade det igen. ”Upptaget!” skrek jag. Dödstystnad. Sedan bultade det en tredje gång. Att uträtta sina bestyr under sådan terrorverksamhet var omöjligt. Alltså måste jag avbryta och öppna och skälla ut vederbörande. Det visade sig vara passpolisen. Tåget från München till Köpenhamn stannade strax före Ingolstadt, den första stationen, och förblev stående. Folk blev oroliga, öppnade fönster, sprang omkring och ringde i sina mobiler. Ingenting hände. Efter en halvtimme meddelade högtalarna att loket hade gått sönder. Det måste med nöd tricksas in till närmaste lokalstation där vi fick ett nytt lok.

Även för övrigt var detta ett olyckståg. Varannan sittkupé var ledig, så jag fick en kupé helt för mig själv och kunde sträcka ut mig till natten, men halv 2 vaknade jag med ett ryck av att jag frös. Det visade sig inte vara någon värme i tåget. En natt genom Tyskland i ett tåg utan värme med bara en kall sittplats är rena tortyren, då Tyskland är långt. Tågresan var på 15 timmar exklusive förseningen. Ingen konduktör fanns tillgänglig under natten. Det fanns ingen att överklaga till. I kupén bredvid min satt en arg tant som bara blev argare hela tiden. När gränsen nåddes strax före gryningen och passpolisen kom fick de anträda ett gatlopp. Första anhalten var den arga tanten. De blev spöade med invektiv. Nästa anhalt blev jag, som med äkta italienskt raseri inte tvekade att ta upp stafetten. När de kom till den tredje kupén var de redan garvade, och de frågade den stackars passageraren där: ”Har ni också frusit ihjäl i natt?” Ingen gjorde något åt saken. Dock kom det en man från barvagnen som erbjöd en mugg gratis kaffe. Det togs emot med tacksamhet, så att man kunde fortsätta hålla ut och frysa lite till. Men när tåget kom fram till Köpenhamn var man så illa tvungen att ta in på ett ställe bara för att värma sig. En kopp kaffe med ett wienerbröd fick väcka en till liv igen, och även om man knappast var hälsad välkommen så hade det minsann känts att man var hemma i den kalla Norden igen.

del 8: Toleransfrågan Den stora händelsen i Danmark var att få träffa sin äldsta bror igen för första gången på 16 år. Han lämnade Göteborg med sin familj 1984 och var bosatt i Köpenhamn fram till för sex år sedan, när han flyttade till Los Angeles, Amerika, för sitt arbete där. Han var här nu för att förnya sitt amerikanska visum och planerade sedan att flytta för gott till Amerika, Los Angeles, med hela familjen. Äldsta dottern var redan där. Jag frågade honom hur det kändes att vara tillbaka i Danmark efter så lång tid i Amerika, och jag föreställde mig att det måste vara lite grann som att gå in i en garderob. Han gav mig rätt – det var åt det hållet. Jag frågade honom var han kände sig hemma, om någonstans. Han svarade: ”I världen.” Han gjorde alltså ingen åtskillnad mellan några länder eller kulturer. För Paola hade jag berättat om mina syskons och min mors engagemang i Scientology. Själv hade hon fått inbjudningar men tackat nej, då hon var nöjd med sig själv som hon var. Själv hade jag aldrig mera lagt ut en slant för rörelsen sedan 1969, då jag ännu var omyndig. Min far hade konsekvent alltid hållit sig utanför men ändå tolererat dess filosofi. Efter sin skilsmässa hade Paola utsatts för intolerans av sina båda äldre systrar, som fortsatt umgås med hennes man men utan henne, medan hennes bror helt accepterat hennes situation som katolsk frånskild. I Danmark var debatten fortfarande het om Muhammedkarikatyrerna, som endast muslimer förknippat med Muhammed personligen. ”Bomben i turbanen”, den mest anslående karikatyren, föreställde en anonym muslimsk terrorist – ingenting annat. Ingenting påstod att det var Muhammed, utom vissa muslimer som ville få det till en personlig kränkning, medan det bara var en saklig karikatyr och skickligt

genomförd som sådan. I en berömd intervju av en dansk med Egyptens kändaste författare drog sig inte dansken från att vidröra de mest kontroversiella ämnen med honom, bland annat just fundamentalist-karikatyrerna, men där gick gränsen. Även för denne helt liberale författare utgjorde karikatyrerna en personlig kränkning av varje muslim, och han ansåg inte att det hade med tryckfrihetsdebatten att göra. Toleransdebatten är alltid aktuell. Var går gränsen? Vad bör man tolerera, och vad får man inte tolerera? Svaret är enkelt. Allt är tillåtet och acceptabelt utom våld. Ingenting kan berättiga de muslimer som i islams namn tar till våld för våldets skull med oskyldiga som offer. Alla religioner bör tolereras till 100% så länge de är religioner och inte gör våld, men just där går gränsen. Inom min familj förekommer det inga som helst relationsproblem fastän min mor och mina syskon är scientologer och jag inte är det. Vi är ändå helt öppna för varandra, och den ömsesidiga toleransen är total. I Verona är läget annorlunda. Jag känner mig inte helt accepterad och tolererad av mina katolska släktingar då jag inte går i kyrkan och betraktas som bara en enprocentig katolik, om ens det. Paola har problem med sina systrar för att hon som katolik har skiljt sig från sin man (och efter 24 års äktenskap), då kyrkan i princip inte accepterar skilsmässor utan tvingande skäl. Påvens yttringar i abortfrågan har inte gett honom några poäng, och kyrkans intolerans mot abort och preventivmedel förblir en knivig fråga, även om debatten gått framåt. En annan form av intolerans är det ofta förekommande fördömandet av celibatet, som dock måste respekteras om det är frivilligt, och som i synnerhet i våra befolkningsexplosionstider är vettigt och som katolska kyrkan och buddhismen har all heder och ära för. Som sagt, endast våld får aldrig tolereras. Är då abort våld? Naturligtvis, men om barnet är oönskat, om befruktningen varit ofrivillig, om modern är sjuk eller fostret redan är skadat kan ett kirurgiskt ingrepp vara berättigat för att eliminera ett värre lidande. Om modern själv vill abort måste hon få lov att få det, då ansvaret helt är hennes. Konsekvent abortmotstånd bara för principens skull är en löjlig absurditet, då varje fall är individuellt och kräver individuell utvärdering. Min bror hade inga pensionärsproblem. Det var svårt att föreställa sig honom som pensionär, och han skulle minsann ha fullt upp med arbete för resten av sitt liv ändå. Vi verkar alla tre bröder vara hängivna arbetsnarkomaner, då min andra bror arbetar lika hårt fysiskt, som Marcus och jag sliter med ordets konkretisering. Det är omöjligt att säga vem som arbetar hårdast av oss, och den enda krisen i familjen är vår kusin Paolo i Verona som nu skall bli pensionär och som efter ett långt och hårt arbetsliv plötsligt inte har en aning om vad han skall göra. Kontrasterna mellan Italien och Norden var alltså totala. I Italien rådde höstklimat med råväder och kalla vindar med stormregn, medan Skandinavien hade haft perfekt sommarväder genom hela april. Våren härskade suveränt med bokskogarna skimrande i guldgrön beslöjning som i gamla romantiska riddarsagor, och alla överarbetade sig med entusiasm, medan i Italien man inte visste vad man skulle göra med pensionen. Paola var det lysande undantaget och resans utan jämförelse stora positiva överraskning, och det var bara en början. Vi mailade varandra redan dagligen. Men det skulle bli en positiv överraskning till…

del 9: Resans clou och avslutning. Mitt sista möte under resan ägde rum i Helsingborg med en person jag aldrig hade träffat tidigare, men vi hade talats vid i telefon. Det var han som hade introducerat mig till Vulkanförlaget, han bodde i Hässleholm (20,000 invånare) men var egentligen Kristianstadsbo, han hade arbetat i Grekland och Egypten och var så nära en professionell arabist som man kunde komma och mycket intresserad och insatt i allt som rörde den muslimska världen. Vi fick en och en halv timme tillsammans på en cafébar i stationshuset i Helsingborg och hade utomordentligt god behållning av varandra. Jag frågade honom rent ut om han trodde att president Obama kunde lösa Mellan Östern-problematiken. ”Glöm det,” sade han rakt av. ”Den kan aldrig lösas.” Han förvånade mig med att som arabist vara 100% för Israel. ”Efter andra världskriget fick Tyskland ta emot 11 miljoner flyktingar från Polen och förlorade tidigare tysktalande områden som försvunnit in i Östblocket. Efter tio år fanns det inte kvar ett enda flyktingläger, och varenda flykting hade inlemmats i samhället. När Israel blev stat upprättades det flyktingläger överallt utanför gränserna, och alla dessa flyktingläger finns kvar ännu idag efter 60 år. Araberna har inte gjort den minsta ansträngning för att ta hand om alla dessa skeppsbrutna mänskor. De har bara låtit dem förbli strandade.” Däremot tog han fullständigt parti för den egyptiska författaren Ala´a El-Aswany och hans ställningstagande mot fundamentalistkarikatyrerna. ”Det finns ingen ursäkt för dålig smak, och provokationer utan anledning är alltid onödiga.” Vi kom också mycket att tala om Turkiet och president Atatürks otroliga bedrift att på kort tid reformera det turkiska alfabetet (med avskaffandet av den arabiska skriften och införandet av latinskt alfabet) som i ett slag förde Turkiet 500 år framåt i tiden och fick det i princip färdigt europeiserat; sedan dess är Turkiet en västerländsk sekulariserad nation, hur mycket islam än lever kvar. Vi talade också om armenierna och deras lott, och han berättade om inrikesminister Enver Paschas onda bråda slut, han som beslutat om folkmordet. Efter sultanatets fall fick han gå i exil, och en dag mitt på Kurfürstendamm i Berlin blev han tilltalad. Han vände sig om och fick ett skott för pannan. Bödeln var sonen till ett av Enver Paschas otaliga offer bland armenierna. Domen och avrättningen blev mycket snabbare, effektivare och mera smärtfri än exempelvis Adolf Eichmanns fall. Inget snack, bara rakt på sak, pang och färdigt. Han var orolig för att ha besvärat mig och uppehållit mig för länge under min hemresas sista etapp, men jag lugnade honom genast. Han hade blivit pricken på i-et för hela resan, och även vårt mellanhavande med varandra hade tills vidare bara varit inledningen till en början. Sålunda kompenserades alla resans besvikelser och uteblivna träffar av främst min nya kusin i Verona, återföreningen med min sedan 16 år förlorade bror ”lost in translation” i Amerika, och min kollega från Hässleholm. Det återstod bara att tillryggalägga den sista etappen hem och genast återuppta allt det arbete som fått ligga nere under 16 långa, intensiva men omistligt värdefulla dagars frånvaro.

9-24.4.2009

Res an till Ph uk tar – del 1 Det började bra. Utgångsläget för min nionde resa till Ladakh var det bästa tänkbara. Det hade regnat hela juli i Göteborg, Sverige hade haft den regnigaste juli på 50 år, varför alla ens planerade utflykter under juli funnit sig inställda av regnet, varför man hade skäl minsann att längta bort hur långt som helst. Samtidigt reste min kusin i Verona Paola Lanciai till Mongoliet och skulle stanna lika länge där som jag i Ladakh. Lanciaiarna invaderade alltså Asien på två fronter. Hon jublade i Facebook: ”Djingis Khan, här kommer jag!” och skulle förbli isolerad utan cyberkaféer ute på Mongoliets stäpper hela resan, medan jag dock skulle förbli kontaktbar hela tiden. Så dök det plötsligt upp ett ressällskap: Birgit från vår tibetanska förening skulle för första gången resa till Indien och då just till Ladakh, dess mest extrema landsända. Hon visade sig vara en glad dam i min egen ålder och mycket redo för improvisationer. Hon hade ordnat sin resa med ”Läs och Res”, men det var tydligen si och så med den organisationen, då hon inte visste om hon först skulle fara till Taj Mahal eller något annat ställe före Ladakh, som hon tydligen ändå skulle ta den svåra bussresan upp till i stället för flyget. Där var det minsann bäddat för improvisationer. Samtidigt anlände Dalai Lama till Ladakh där han skulle stanna i nästan tre veckor fram till den 29 augusti. Det kom som en överraskning i nyheterna att han plötsligt landat och välkomnats i Leh dagen före min avresa.

Halvar ställde vänligen upp igen med upplåtandet av sin lägenhet natten före min avfärd, vart jag anlände vid midnatt efter den vanliga prisvärda vandringen genom ett mycket lugnt nattligt Göteborg – jag var tacksam för att få slippa regn. Emellertid kom jag på morgonen ihåg två saker som jag glömt. Tidigt på avresemorgonen fick jag därför låna Halvars cykel, snabbt ta mig hem och stänga köksfönstret, som jag avsett att stänga men ändå glömt öppet, medan jag fick glömma den andra detaljen: Suzys introduktionsbrev för mig till abboten för klostret i Mune. Det var inte livsviktigt, och jag hade inte tid att leta efter det. Kvällen innan hade jag förlorat en timme på att söka rätt på försäkringsbevis och reservsandaler. På vägen tillbaka till Halvar bröt störtskuren ut, så att man kom fram genomsur till Halvar. Som sagt, dagen började bra. Man hade åtminstone sluppit morgonhuvudvärken på kuppen. Denna utgjorde fortfarande efter tre och ett halvt år mitt livs ständiga problem. Den saboterade min verksamhet, den gjorde ont, den vållade bekymmer, och den var fullständigt oberäknelig och nyckfull och kunde spela en vilka spratt som helst. Var det migrän eller Horton eller något värre? Den kunde inte ens definieras. En teori var elallergi, då jag ständigt arbetar med datorer. Vid minsta resa försvann den men kom i regel tillbaka efter två veckor hemma. Hur skulle jag försöka lura bort den för gott den här gången? En annan teori var hemaglobulinfaktorn. Jag trivdes och mådde bättre på högre höjder, vilket tydde på förträfflig syresättning av blodet, som på lägre höjder och under normala förhållanden kunde få det att tjockna. Ett annat problem inför resan var utebliven kontakt med Johannes. Han var försvunnen. Han hade varit försvunnen förut, som det visade sig efteråt, under dramatiska omständigheter, så risken var att något hänt nu igen, som kunde resultera i nya dramer och romaner. Det sista jag visste om honom var att han begivit sig till Swat och Hunza, riskabla nordliga områden i Pakistan, där hans engagemang i Kashmirfrågan, talibanfrågan och islam var minst sagt oroväckande. Halvar var i full färd med att studera teologi, men fast han hade Koranen uppslagen hade han aldrig läst den från pärm till pärm. Han höll med mig om att det var en ganska avskräckande aggressiv bok – en filosof hade kallat den ”världens argaste bok”. Nummer två i ligan för aggressiv religiös marknadsföring var vi båda överens om att var Paulus. Både hinduismen och buddhismen är kliniskt fria från aggressivitet med undantag för BhagavadGita, där aggressionstemat dock bara är en del av dess mångsidighet och mångtydighet i mystisk mångfald utan like. En annan faktor att ta i beaktande och ständigt bevaka var naturligtvis vädersituationen. Som bäst rasade tropiska stormar över Japan och Taiwan som vräkt hela hotell och tiovåningshus ut i havet, vilka förödande stormar nu väntades in över Kina. I Delhi var det dock 35 grader och solsken medan det ösregnade i Calcutta. Man fick göra med vädret som med huvudvärken: leva med det och göra det bästa av saken. Vädret i Helsingfors, där jag skulle byta flyg, lovade mulet och regnskurar, men under vår fem timmar långa väntan ljusnade utsikterna. När vi sedan lyfte från Vanda klockan 7 på kvällen var vädret perfekt, och flyget gjorde en lov först norrut för att sedan passera söderut väster om Helsingfors. Det betydde att jag fick hela Helsingfors utanför mitt fönster. Så väl

100

hade jag aldrig fått se min födelsestad tidigare. Hela centrum kom i focus med Drumsö och Sveaborg, och det var bara att fotografera. För en gångs skull hade jag fått uppleva min ursprungliga hemstad i det gynnsammaste av alla tänkbara lägen, väder och belysningar. del 2 : Manali. Birgit var en erfaren Kina- och Tibetresenär och hade till och med varit ute i TaklaMakan-öknen medan hon aldrig hade varit i Indien. Det var liksom det som fattades. Hon var den verkliga resentusiasten med världens bästa humör, så jag kunde inte ha fått en bättre medresenär. Dessutom var hon jämnårig. Hennes resa hade organiserats av ”Läs och Res”, men på grund av diverse avhopp och avbokningar, dessvärre mycket vanligt i dessa svåra ekonomiska tider, hade hon även anlitat en annan researrangör, så att hon först skulle göra Delhi, Agra, Taj Mahal och kanske även annat innan hon skulle nå Leh om en vecka. Vid det laget var mitt program att vara i Zanskar. Det var mördande hett i Delhi, och det var bara att klä av sig genast. Värre var det med byxorna. Benen svettades kopiöst hela tiden i 35 grader och plus, medan man ju inte kunde ta av sig byxorna, åtminstone inte offentligt i en buss. Jag fick en buss hela vägen till Manali 6.40. Den kom iväg klockan 7, och vid middag efter fem timmar var vi i Chandigarh efter 25 mil. De återstående 31 milen över Bilaspur, Sundar Nagar, Mandi och Kullu tog tio timmar. Vi var framme först halv elva. En kopp te på busstationen i Delhi, en vattenflaska på vägen, några digestivkex och ett äpple från Sverige var allt man fick leva på under dagen, och när man kom fram var allting stängt. Man kunde inte ens få en kopp te, utom nere i centrum vid busstationen. Men man kom fram levande enligt sin vana trots allt, och man fick plats i sitt gamla härbärge. Allt verkade normalt, och även min favoritrestaurang Lakshmi, Manalis äldsta och bästa, fanns kvar. Allt var lugnt, och i morgon kunde man se fram mot en välbehövlig vilodag efter nonstop-resan under två dygn från Göteborg. Landvetter-Manali hade tagit 36 timmar men hade kunnat göras på 24, om man räknar bort alla de onödiga väntetiderna. En ung grabb ville genast haffa mig för sin billiga busstaxi till Leh. Den tog tio personer, gjorde resan på en dag, kostade bara 300 men startade 2 på morgonen. Nej tack. Bussen var dyrare men lugnare och bekvämare. Grabben i fråga var chauffören själv och något påstruken och frågade mig flera gånger om jag rökte och drack, som om han inte kunde tro att jag var en som aldrig rökte något och bara drack vid behov. Han ville ha mig bokad genast med halva avgiften betald i förskott, men jag krävde betänketid. Det kunde han inte ge mig. Man kan tänka sig vad för ett sällskap en så alert chaufför kunde ragga upp som helst både skulle kunna röka och dricka allt möjligt under vägen… Man sov ut ordentligt och vaknade igen fullkomligt utvilad efter nio timmar. Vädret var fuktigt men regnfritt, och solen tittade nästan fram genom molnen. Jag gick upp till Vashisht för att genomgå det ceremoniella badet i de varma hälsokällorna, men denna gång gick det inte. Fötterna vägrade acceptera den heta temperaturen, som kan ha varit över 40 grader. Det brändes för mycket helt enkelt. Ingen tortyr är värd något pris, så det var bara att avstå. Det hade aldrig hänt förut. Hade mina fötter härdats så mycket åt det kalla hållet att de så resolut krävde värmebegränsningar?

101

Jag hörde mig där uppe bland gamla hippies och guruer som jag visste att Johannes brukat umgås med om de visste något om honom. Han hade varit hos dem på vårvintern senast och haft siktet inställt på problemen i Pakistan, i synnerhet Swat. De hade avrått honom från att bege sig dit, som tydligen alla andra, men han hade naturligtvis rest ändå. ”Jag tyckte inte om hans inställning,” sade en gammal man. ”Han lever för mycket i framtiden och har extrema visioner om islams fall som jag tycker luktar rent önsketänkande, och han tror sig kunna påverka saken. ” ”Är det talibanerna?” ”Bland annat. Sådana problem är inte hälsosamma.” Naturligtvis kunde jag inte få ut något mera konkret från honom. Nere hos buddhisterna omkring templet fick jag veta något mera men inte mycket: ”Han är orolig för Pakistans stabilitet efter mordet på Benazir Bhutto, en oro som delas av hela Indien. Vad han egentligen gör där i Pakistan har vi ingen aning om, men han berättar väl om saken när han kommer nästa gång.” Det var vad jag fick veta, samstämmiga ledtrådar men inget konkret. Det var allt vad jag kunde åstadkomma. Min gamle värd berättade att monsunen i år var en katastrof genom sitt uteblivande – det hade knappast regnat alls, medan förra årets monsunregn hade varit desto rikligare. Äppelskörden hade då blivit så rik att priserna gått ner till 20 rupier för ett kilo. Nu var de uppe i 70, och det fanns nästan inga äpplen att få tag på. Det kom inte mer än några få droppar regn under hela dagen mitt under monsunsäsongen, så jag förstod vad han menade. Även vinterns snöfall hade varit sällsynta och sparsamma. En polack på härbärget levde i Breslau (Wroclaw), och vi kom att prata mycket om polsk film och de alltjämt problematiska relationerna med Ryssland. Han hade varit i Georgien under det ryska kriget förra året och sett vad ryssarna gjorde där med bombningar och ödeläggelse. Han bekräftade att Adrzej Wajdas film förbjudits visning i Ryssland av de ryska myndigheterna för dess avslöjandes skull av sanningen om Stalins behandling av Polen. Under Putin hade Ryssland åter halkat in på den officiella historieförfalskningens politiska snedtripp. Annars var allt frid och fröjd i Manali, alla mina gamla (unga) vänner på Greenland fanns kvar, och man kunde som vanligt inte annat än bara må gott i Manali. del 3 : Ankomst Leh. Naturligtvis försov jag mig, så att jag missade bussen 6.30. Nästa skulle gå 7.30, men det blev 8. Den var naturligtvis överfull, men jag fick ändå en dräglig plats längst fram men utan utsikt, men det gjorde inget, för allt var bara mjölk ändå. Tydligen började det regna nu. Först när vi närmade oss krönet av Rohtangpasset kunde man börja urskilja något. Den totala växlingen från en värld till en annan var lika sensationell som vanligt. På den ena sidan drypande fuktig tryckande tropisk värme, på den andra vild ödslighet och kalla ilkårar. Man var tillbaka hemma igen i landet bortom bergen, som bara kunde ha ett namn: Tibet, vare sig regionen hette Lahaul eller Spiti eller Kinnaur eller Ladakh eller Zanskar eller

102

något annat. Det var Himalaya, och hela Himalaya tillhör egentligen bara tibetanerna, vilka underfolkgrupper de än bildar. Under resan ramlade en gubbe över mig. Han ramlade raklång pladask rakt i min famn från andra sidan gången och låg där orörlig som död. Efter en stund öppnade han ett öga. När det andra också öppnades såg han förvånad ut. Han hade helt enkelt tuppat av totalt. Han hjälptes till att dricka litet vatten, och snart var han helt återställd och satt upprätt igen. Inga andra intermezzon på grund av höjden spordes, utom ett litet barn, som skrek allt vad det orkade hela vägen, tills vi var nere på andra sidan. Keylong nåddes klockan 3 efter 7 timmar. Vädret var vanskligt, mörka moln lurade och hotade, men jag frestades ändå att besöka klostret 500 meter ovanför. 200 meter före målet bröt regnet och åskan fram. Som vanligt hade jag varit oklok nog att bege mig upp i Keylongs berg utan paraply. Att detta bara måste hända på nytt varje år! Jag var ändå glad åt exercisen, även om klostret var stängt och låst som vanligt, men jag hade även varit glad om jag stannat i byn och sluppit regnkrisen och åskvädret. Blixtarna var riktigt praktfulla. Där nere igen gällde det att köa för en biljett till Leh. De enda andra västerlänningarna som köade var ett ungt japanskt par och tre polacker, en ung man med två damer. Han fick köa för dem, varvid vi kom i samspråk. Liksom polacken i Manali var även denne Andrzej från Wroclaw och i Indien för första gången. I Dharamsala hade de varit fullkomligt inregnade, varför de beslutat sig för att pröva på Ladakh. Andrzej var mycket tacksam för alla råd och tips jag kunde ge. Med dessa polacker skulle den extrema resan upp bli riktigt behaglig. Som vanligt blev det en tämligen sömnlös natt i den tibetanska sovsalen för uttröttade resenärer, då merparten av dessa utgjordes av ivriga tibetaner på väg mot Dalai Lamas kurser i Leh. Snarkorkestern var fascinerande. Gutturala suckar blandades med osammanhängande sömnprat med snyftningar och rosslingar, det hela tämligen rytmiskt, och där emellan något kvidande från någon drömmande dam. Redan fyra reste sig de ivrigaste tibetanerna ur sina sängar, och sedan blev det inte mera sömn den natten. Passagen upp till Leh gick tämligen smärtfritt – inga incidenter. Först i Pang! blev vädret något hotfullt med någon åska och några regndroppar, men det gick över. Redan halv 7 nådde vi Upshi medan det ännu var ljust, och hade det inte varit för alla de övermåttan stökiga tibetanerna som skulle lassa av hela busstaket med deras bagage vid avstigningen i Choglamsar för att ställa upp på Dalai Lamas föreläsningar, vilket tog en otrolig tid av ivrigt stök, så hade bussresan från Keylong till Leh slagit alla rekord. Nu tog den i alla fall nästan 14 timmar. Hela dagen hade i princip varit idealisk. Öknen hade varit vackrare än någonsin i ett barmhärtigt beslöjat ljus, som både neutraliserade gassande solsken och höll regn- och åskstormar på avstånd. 12 kilometer från Upshi inträffade resans enda incident – en punktering, som chauffören dock lät vara då vi var så nära målet. Bakhjulen var dubbla, och om ett däck sprang sönder kunde ändå det andra däcket bära hela bussen vidare en måttlig sträcka, om vägarna var goda, vilket den sista vägen var. Min tiodagarshuvudvärk, som föregått resan, verkade vara över, då de sista skarpare känningarna försvann efter Rohtangpasset. För hälsans skull kanske man borde stanna här.

103

Västerlänningarna var omkring dussinet, de tre mycket unga och ivriga polackerna, ett japanskt par, en mycket tystlåten och seriös tysk, en praktfull engelska längst bak, en annan engelsman bredvid mig som hela tiden skulle fotografera ut genom mitt fönster, som han då alltid plötsligt slet upp med våld i synnerhet om jag sov, två andra japanska flickor och en kroat utom jag. Kroaten blev min synnerligen goda vän. Han var konstnär och hade en kyrkorganist till mor och musiklärarinna till moster, men själv var han universalkonstnär inom konst, film, musik och vad som helst men arbetade mest med festivaler och konstutställningar. Han och polackerna följde med mig till Lung Snon, mitt gamla hem, där återmottagandet var lika överväldigande hjärtligt som vanligt, och polackerna fick ett trebäddsrum medan Marko kroaten delade rum med mig. Vi satt sedan länge efter aftonmåltiden och pratade igenom hela den aktuella världssituationen när det gällde religion, filosofi, politik, livets mening och allt annat. Det var en så god början på Ladakh-séjouren att den knappast kunde bli mycket bättre. del 4: Ärenden i Leh. Polackerna fick problem. Marluiszia hade på bussen från Dharamsala till Manali blivit bestulen på sin plånbok i trängseln med alla sina kontokort, så hon var utan pengar. Ella gick till första bästa ATM-bank i Leh, som plötsligt stängde då pengarna tog slut. Samma sak var det i Lehs andra ATM-bank: hon kunde inte få ut några pengar. Så hon var också utan pengar. Bara Andrzej hade pengar, och de måste nu förtvivlat leta efter ett billigare ställe att bo på. Jag stötte ihop med Alimjan, som generöst erbjöd ett trebäddsrum för 300, vilket jag framförde till dem. Med Marko talade jag mest italienska, vilket han kunde riktigt bra, bättre än engelska. Han bodde ju på Istrien nära vad som en gång hette Fiume, som ju varit italienskt före kriget, så italienska ingick i hans arvegods. Han ville helst av allt in till Pakistan, men det var svårt att få visum dit, i synnerhet om man hade många indiska visum och stämplar i sitt pass. Markos pass svämmade över av sådana. Enklast kom man in till Pakistan med ett helt nytt pass utan stämplar, men även då kunde det ta en vecka i Delhi. Marko var en entusiastisk Indienbesökare sedan 2000. Hans första resa hade gått till som så, att han begivit sig till Venedig för att därifrån flyga till Wien för vidarebefordran till Delhi med Austrian Airlines. Det var fel på flygplanet från Venedig, så det måste gå ner igen till Venedig, varpå Marko skickades med ett annat flyg till Paris. Där på Charles de Gaulle hittade han ingenting och allra minst några Austrian Airlines. Nu hade han för länge sedan missat anslutningsflyget från Wien, och i Paris kunde ingen hjälpa honom. Till slut kunde en ovanlig skönhet till hjälpreda få honom fram till Austrian Airlines, som låg i källaren som en underavdelning till Lufthansa. Därigenom kunde han äntligen fraktas till Wien, varifrån man slutligen fick över honom till Delhi. I Delhi hade genom alla dessa turer då naturligtvis hans bagage förkommit. Det tog fyra dagar för att få det tillgängligt igen. Då bodde han på ett hotell mitt i den värsta smeten i Delhis slumcentrum, och just då inleddes en hejdundrande Shivafestival. Han vaknade upp inför ett oväsen från gatan som

104

sakta men säkert oavbrutet tilltog, tills han slog upp dörrarna till balkongen, där han möttes av en färg- och festprakt utan like över hela torget. Han stod som bedövad och var från den dagen slav under den indiska kulturen. Egentligen var han anarkist, men även anarkisterna marscherade nu för tiden under banér och var väl organiserade, liksom syndikalisterna, medan han definitivt var emot det kapitalistiska världstyranniet, som ensamt åvägabragt den stora recessionen, som egentligen bara drabbade de fattiga och utsatta. Ändå var han inte någon revolutionär eller politisk aktivist utan trodde på konsten som den egentligen enda möjliga positiva och kreativa världsförbättrande faktorn i längden. Därom var vi helt överens. Han hade ett stort Jesuskomplex med sin katolska familjebakgrund och tyckte inte alls om den nya påven, medan han i princip kunde omfatta alla andra religioner, till och med islam, men mest hinduism och buddhism. Han var en professionell sökare som aldrig nöjde sig utan alltid sökte vidare. Hade Johannes nu varit i Leh hade han utan vidare kunnat hjälpa Marko till Pakistan fullkomligt säkert och helt inofficiellt utan byråkratiskt krångel. I den Moraviska missionen träffade jag en ortodox kollega till Johannes som visste en del om hans förehavanden och fullkomligt delade min oro för hans öde. ”Han tar på sig för mycket,” menade han, ”och går för mycket upp i sina visioner, som om man kunde leva mera i framtiden än i nuet. Han ser det som en ofrånkomlighet att både den kinesiska kommunismen och hela världsislam går mot sin upplösning, han kallar det implodering eller sammanbrott, och därför engagerar han sig så djupt i vad han kallar den utvecklingens hjärtpunkt, Tibet och Kashmir med Afghanistan. Jag tror han har fullständigt rätt i detta. Både islam och den kinesiska enpartistaten har inget existensberättigande i en värld som går mot en ny tidsålder där internationellt samarbete blir det viktigaste av allt i synnerhet i beaktande av klimatkrisen. Mänskligheten kan inte ägna sig åt dårskaper när hela den naturliga världsordningen står på spel.” ”Du låter som Johannes själv.” ”Jag har pratat mycket med honom och vet hur han tänker. Men han kan inte själv ta ansvaret och ledarskapet för islams och Kinas sammanbrott. Det är i det avseendet han går för långt.” ”Ser du inget konstruktivt i hans engagemang?” ”Jag försöker se det, men om hans subversiva anarkism är konstruktiv så är den det på så lång sikt att jag inte kan se fram till utmynningen av hans visioner.” Han visste inte heller var Johannes var nu, men han var säker på att han skulle höra av sig, i synnerhet då han måste veta att jag nu befann mig i området. Mindre lycka hade jag med min gamle vän överste Wangdus. Han var inte hemma. Jag gick förgäves den sex kilometer långa uppförsbacken till slutet av Leh- och Sankaradalen och fick gå tomhänt samma väg tillbaka igen. Samtidigt mulnade det ordentligt, och över Zanskar åskade det ordentligt, så att molnen var alldeles massivt och kompakt blygråa i så dramatisk mörkläggning att de nästan var blåsvarta. Däremot träffade jag Skarma. Då Dalai Lama nu befann sig i Zanskar gick det många fordon dit, och jag skulle kunna följa med någon dit på tisdag om två dagar.

105

Senare på kvällen träffade jag polackerna igen. Det hade äntligen ordnat sig med deras ekonomi, de hade hittat ett ATM-kontor som fungerade, och morgonen därpå kunde jag hjälpa dem orientera sig och planera sina två veckor i Ladakh. Samma morgon reste Marko vidare västerut för att upptäcka Kashmir och kanske finna någon väg in till Pakistan. Det var bara att önska honom lycka till. Sålunda förlorade jag en synnerligen intressant rumskamrat. Han såg ut som ett troll med sin vilda hår- och skäggväxt och intensiva blå ögon, något av en universalkonstnär med djupa insikter i det religiösa och kosmiska och en passionerad Vipassana-praktiserare. Vi skulle hålla kontakten. del 5: Zanskarproblem. Varje år uppstår det nya Zanskarproblem av en helt annan natur än de föregående årens. I år råkade Dalai Lama bege sig samtidigt som jag till Ladakh, det hade hänt förut, det var inte alls märkvärdigt, men i år skulle han dessutom till det avlägsna klostret Lingshed för att där gå i retreat och hålla föreläsningar. Han kom till Ladakh den 10 augusti, dagen före min avresa, och avreste till Zanskar den 15-e, samma dag som jag ankom till Ladakh, för att stanna där till den 21-a. Följaktligen hade alla bussar och jeepar till Zanskar från Ladakh mobiliserats till den 15-e för att återkomma den 23-e, för alla som ville vara med på hans pilgrimsresa. Följaktligen gick det inga bussar eller jeepar till Zanskar från Leh mellan den 15-e och 23-e. Jag hade hoppats komma iväg till Zanskar den 18-e. Det var hopplöst. Alla tåg hade gått på en gång den 15-e, och det fanns inga kvar. Ändå försökte min trogne guide och agentvän Skarma göra vad han kunde för att uppamma ett fordon, men alla de hjältemodiga försöken misslyckades. Till slut hade jag inget annat val än att pröva på en utväg som jag aldrig prövat tidigare: att ta bussen till Kargil och där försöka finna ett annat fordon till Padum. På busstationen hänvisade de mig till poloarenan, där det någonstans skulle vara möjligt att köpa en biljett till Kargil, men poloarenan med omnejd var ett väldigt komplex. Naturligtvis hittade jag ingenting. Vid ett kontor av något byråkratiskt slag, slutligen, där ingen var villig eller kompetent att hjälpa mig, dök min unge värd från Alimjan Guest House plötsligt upp som en räddare i nöden. Han visade mig på en buss som stod ensam helt utanför alltihop. Jag begav mig dit, och där kunde jag köpa en biljett till Kargil för 250 rupier klockan 5 följande morgon. I backen stötte jag ihop med mina tre eviga polacker. De hade nu organiserat sig för ett mycket ambitiöst program. Andrzej och Matiusja skulle bege sig till Nubradalen, medan Ella skulle bestiga Stok Kangri (6100 meter), Ladakhs högsta berg. De hade inte erfarit några höjdproblem alls. Ella frågade mig om jag ville hänga på, medan de andra två ville ha mig med till Nubra, och visst var båda företagen frestande, men jag var redan bergtagen av Zanskar. Vi lovade dock att hålla kontakten och, om möjligt, att ses igen när jag kom tillbaka. En ung tyska ankom till Lung Snon som hade bott där också för två år sedan, varför vi då måste ha träffats, men vi kom inte ihåg varandra. Hon hette Birgitta med svensk stavning, vilket var mycket ovanligt som tyskt namn.

106

Så var där Walter, en högväxt och bullrande holländare som inte förstod någonting av buddhismen, som jag därför inte kunde förklara för honom någonting om. Ett medelålders israeliskt par hade kunnat vara vänner till mina israeliska vänner från förra året, men de höll sig för sig själva. De pensionerade svenskorna Eva och Birgitta hade redan varit i Ladakh en månad och gjort den berömda ”baby trek” från Likir till Themisgang på tre dagar, vilket de upplevt som rena tortyren. Det såg inte ut som att jag skulle hinna med Themisgang detta år, men allt var fortfarande möjligt. Under eftermiddagen gjorde jag ett nytt försök att hälsa på min gamle vän överste Wangdus högst upp i dalen, men han var fortfarande inte hemma. Allt var låst och alla gardiner fördragna. Han kunde mycket väl vara i Zanskar, då han var engagerad i Dalai Lamas familj. Helena Norberg-Hodge var i Leh sedan en månad men förkyld. Många var förkylda efter sommarens osedvanliga hetta utan regn. Jag hade inte möjlighet att besöka ”Women’s Alliance” denna gång, men hon var kanske ännu kvar och friskare när jag kom tillbaka. Det blev naturligtvis en sömnlös natt i vanlig ordning, i synnerhet som min klocka ibland inte gick. När man vaknade till någon gång då och då måste man därför springa ner emellan för att kolla receptionsklockan, men just denna natt höll min klocka hela tiden. Klockan 4 fick man knalla iväg tvärs genom staden till bussen vid poloplan. Den avgick punktligt, men tyvärr var det en videobuss, och jag upptäckte videotelevisionen med en obeskrivlig fasa. Lyckligtvis skonades passagerarna till efter klockan 8, men sedan brakade helvetet löst med grälla showfilmer och utslitna högtalare som mest bara brötade på med mycket oväsen. Dessutom hade jag bredvid råkat få bussens största och bredaste passagerare, en gubbe som hade behövt tre säten, varför vi som satt på ömse sidor om honom fick ungefär bara ett halvt säte var. Dock hade jag åtminstone fått fönsterplats. Vädret var mulet och trist, och vi ankom till Kargil efter denna tio timmars resetortyr klockan tre. Där började problemen. I Kargil rådde nämligen samma problem som i Leh: alla bussar, jeepar och fordon för trafik till Zanskar var redan där för Dalai Lamas skull. Därför gick det inga jeepar eller bussar till Padum denna dag, fastän det annars alltid gick regelbunden trafik dit. Det var inte bara jag i bussen som skulle till Padum. En äldre lokal herre hade med sig hela sin trekkingutrustning för en trek från Padum till Darcha med tält och kistor, ryggsäckar och eldstäder, tältstolar och matförråd, som fyllde hela busstaket. I Kargil kom han inte ett steg vidare. Några andra skulle också till Padum. Vi var omkring ett halvt dussin. En privat busschaufför ställde upp med sin minibuss med 16 platser, men den kunde omöjligt fyllas, varför det skulle bli dyrt för var och en. En annan möjlighet uppenbarade sig genom en jeep med flak, som kunde vara billigare. Hårda underhandlingar följde. Ej heller stannade bussen vid den vanliga busstationen utan vid en helt annan för privat busstrafik, där vi var helt vilse. Fem passagerare skulle vidare till Srinagar, men det fanns inte ens någon buss till dem förrän följande kväll. Ej heller gick det att hitta till centrum från denna fälla utan återvändo, och jag gick vilse totalt. Det enda hotellet i närheten erbjöd ockerpriser, 300 för ett sjaskigt rum med toaletthål i korridoren, men vi lyckades få ner det till 250. Kort sagt, vi var hopplöst strandsatta i en prekär situation.

107

Jag lyckades dock omsider hitta tillbaka till den trivsamma tibetanska restaurang där jag tillsammans med Hasso och Margrethe från Graz hade haft en så angenäm middag i fjol. I Mulbek hade vi också passerat den alldeles särdeles inbjudande hotellrestaurangen ”Janson’s”, ett namn som måste sticka varje skandinav i ögonen, ehuru dess ägare knappast är skandinav ens om han råkar heta Janson. del 6: Resan till Zanskar. Hungern drev mig tillbaka till den tibetanska restaurangen för en extra omgång momos, vilket visade sig vara ett lyckokast av ödet. En ung man tilltalade mig där som visade sig vara tibetansk flykting och i färd med att grunda en skola för föräldralösa barn. Han var alltså en kollega till Lama Yonda i Pemayangtse i Sikkim, och jag gav honom dennes adress. Han ville inte ha pengar, bara hjälp med spridning av ordet, ty han skulle vara i behov av frivilliga lärare, precis som Lama Yonda, som skulle få mat och husrum gratis om dock ingen lön. Där fanns då också Alberto från Monza, kollega och redaktör, och en fransk filmregissör, som fått sin film ”Samsa” representerad vid Göteborgs filmfestival. Han hade alltså varit där. Samtalen blev ytterst intressanta och givande, och det var svårt att bryta upp därifrån. Min vän tibetanen, Mohd Izbal, drev två restauranger i Kargil och var dessutom lärare och hade arbetat som lärare sex år i Zanskar. På skoj frågade jag honom om han händelsevis stött ihop med Johannes och gav en beskrivning. Han var just en sådan man som var lagd för att träffa individer sända av ödet, och han tänkte efter noga. Så sade han: ”Jag tror han kan vara i Lingshod.” Det var där Dalai Lama var för retreat och föreläsningar. Det skulle mycket väl kunna stämma: ett kloster mitt i hjärtat av Zanskar så fjärran från alla civilisationens vägar man kunde komma. Det blev 16-sitsbussen för 1000 rupier per person. Vi skulle starta klockan 4 i morgningen, det skulle svida i allas plånböcker, men vi skulle åtminstone komma fram, vilket var det enda viktiga. Även den gamle med hela sin ofantliga utrustning skulle därmed komma fram trots allt. Vi kom iväg närmare 5. Den gamle mannens guide hade blivit svårt insektsbiten under natten, ej av en skorpion men näst intill. På grund av den myckna utrustningen hade de stannat på bottenplanet, för att slippa bära den upp och ner, trots varningar för just dessa giftiga insekter i Kargil. Men vädret var ypperligt. Jag drömde att det var hällregn i ständigt drypande skval, medan Brahms skrev i direktionen för sats 3 i sin fjärde symfoni: ”Till det hälsosamma rödvinets lov”, – det finns inget belägg för detta, det är sådant man drömmer, den satsen är för övrigt hans mest bullersamma och stökiga scherzosats, själv lär han ha sagt att den illustrerade ”Alexander i strid med elefanterna i Indien”; men det var en frisk dröm trots regnet – Brahms var ju en av de få av dessa stora kompositörer som hade ordning på sig. Han hade för övrigt samma födelsedag som Tjajkovskij, och båda är väl det senare 1800talets främsta symfoniker.

108

När vi nådde Sanko klockan 6 hade redan solen gått upp, där vi kunde inta dagens första kopp te – mera fanns inte att tillgå. Under dagens lopp skulle vi stifta alltför nära bekantskap med denna dags unikt sällsamma problematik. Men vädret var alldeles underbart. Där vägen kröker österut och tvillingbergen Nun och Kun framträder i överväldigande majestät kunde vi fotografera utan ett moln på himmelen, och så fortsatte det, även om det var bittert kallt. Under vägen möttes vi av cirka 20 fullproppade bussar, alla på väg mot Leh. Det var hemresan för alla dem som rest till Zanskar för Dalai Lamas skull. Alla dessa bussar hörde hemma i Leh, de flesta var minibussar och tagna ur lokaltrafiken, så jag kunde förstå att Leh varit tämligen fordonlöst. Samtidigt verkade vi vara de enda på väg uppåt – inga fordon att köra om på vägen. I Sanko satt en rejäl 120-kilos engelsman och hoppades på att få lift mot Padam. han vände sig till mig, men vi var redan nio personer, och hade vi klämt in honom hade dörrarna sprängts, så det var tyvärr säkrast att avstå. Vädret höll i välsignande storslagenhet, och vi nådde Rangdum efter halva vägen omkring middag och motsåg då en äntlig och efterlängtad frukost. Då infann sig problemet. Det fanns ingenting att äta eller dricka i det lilla samhället Rangdum. Alla gästhus var stängda och låsta utom ett, de hade alla gett upp, och det enda det återstående kunde erbjuda var ris och linser. Det fanns inte ens te. Allt var slut och hade fullkomligt uppslukats av de 20 busslasterna återvändande ladakhier till Leh som av en gräshoppssvärm. Vi fick nöja oss med ris och linser med vatten. Det var rena fängelsematen och smakade förfärligt. Vid gott mod trots allt på grund av det härliga vädret fortsatte vi vidare medan himlen bara blev blåare hela tiden och solen började värma ordentligt, medan vi samtidigt kunde frossa i idealiskt fotograferande. Jag hade knäppt allt detta förut, men de två av mina medresenärer som hade kamera, ett trevligt kultiverat par från Delhi åt det trindare hållet, var fullkomligt saliga och lika aktiva som jag. Vi kom fram till Padam klockan 4 efter 11 timmar. Det var en fantastisk prestation av föraren, som varit på bettet hela vägen men vid ett tillfälle riskerat att somna. Då hade min vän från Delhi tillfälligt tagit över men bara kört i ultra-rapid, så han blev snart avlöst igen. Både paret och jag fick rum i mitt gamla ställe the Tourist Bungalow, varefter jag äntligen kunde skaffa mig en anständig frukost. Där på hotell Kailashs stora restaurang satt den trinde engelsmannen från Sanko och höll hov. ”Hur kom ni hit?” frågade jag förvånad. En timme efter att vi hade lämnat Sanko hade han fått skjuts med någon och kommit lyckligt fram samtidigt som vi. De enda andra västerlänningar jag råkat på vägen var ett cyklande sällskap på tre personer från Spanien, en dam och två herrar, som cyklat ända från Srinagar. I Rangdum satt det ett sällskap på fyra personer utanför det enda öppna stället. De hade inte heller fått någonting. Det var två äldre engelsmän och ett ungt par, där han var från Sverige, närmare bestämt Hälsingland, Hudiksvall. Han bodde med sin engelska dam i Kullu och skötte sitt arbete därifrån – den moderna lösningen på problemet att vara tvungen att bo vid sin arbetsplats, vilket digitaliseringen av samhället gjorde överflödigt. Numera kunde man som min kusin arbeta i Europa och bo i Nya Zeeland. Paret från Delhi, som jag nu bodde granne med, hade haft turen att hitta oss. De hade redan gett upp försöket i Kargil att hitta ett fordon mot Padam när det inte fanns något och

109

redan tillgripit sin B-plan att återvända samma väg och stanna till i Lamayuru och bokat plats på Leh-bussen, när de hörde talas om oss. Jag hade haft samma B-plan, och lyckligtvis hade vi sluppit tillgripa den och bodde nu grannar i Padam medan vädret bara strålade och strålade. del 7: Munkarna i Mune En annan välsignelse i rummet jag hade i Tourist Bungalow i Padam var, att dess dusch faktiskt avgav varmt vatten. Jag hade frågat om det fanns tillgång till varmt vatten då badrummet hade två kranar, men fick nej till svar, och den röda kranen gav inget vatten. Döm om min förvåning när den blå kranen i duschen faktiskt gav mig en varmdusch! Jag startade klockan 8 från Padam innan det blev för hett. När jag nådde Bardan satt den tjocke engelsmannen där med en vän och blev inskriven i rullarna för check-posten. Klostret var öppet, så jag passade på att bese det och bestiga det, blev sedan inskriven själv i rullorna och kunde fortsätta vidare. De andra färdades i jeep, den store engelsmannen skulle inte ens kunna sitta på en åsna eller ponny utan att knäcka dess rygg, medan jag klarade mig mer än väl till fots. Längs vägen arbetade hundratals vägarbetare. Vägen var nu fin och asfalterad ända fram till Bardan, där sandvägen vidtog, som i fjol gått ända ner till Padam. En grupp arbetare insisterade på att jag skulle fotografera dem alla tillsammans, vilket jag gjorde, då jag kunde få vinkeln och ljuset att stämma, varefter alla skulle komma fram till digitalkameran och titta på det mirakulösa resultatet. De var helt betagna och mycket tacksamma. När jag kom fram till klostret Mune syntes ingen till någonstans. Jag fann min väg ner till samlingssalen, och där satt tre unga munkar och hade puija medan en fjärde serverade te. En av de tre var min munk, och han tog genast hand om mig. Han var besviken för att jag inte ytterligare besvarat hans inbjudan i mars att komma till Mune, efter att jag då besvarat hans mail med att jag tänkte komma efter den 20 augusti, vilket han hunnit glömma på fyra månader. Jag serverades te i mängder och av alla de sorter och en utomordentligt välsmakande lunch av ris med enkla grönsaker, som definitivt hörde till mina bästa måltider i Ladakh hittills. Han anvisade mig en bädd i sitt rum, så jag fick i artighetens namn övernatta, även om jag gärna hade fortsatt genast. Han bekräftade att det bara var sju timmar till Phuktar, medan jag häpnade storligen när det visade sig, att jag klarat av sträckan Padam-Mune på tre timmar. Jag hade kommit fram klockan 11, då deras puija startade klockan 11. Klockan 3 var nästa puija, varefter de flyttade tillbaka Dalai Lamas tron, som de ställt i ordning i fall han skulle komma förbi på vägen till eller från Lingshot. Nu gjorde han inte det, han hade tagit helikopter i stället, och vi hade mött hans helikopter och eskorthelikopter på vägen från Sanku. I stället hade jag kommit till Mune. Till varje Puija serverades det rikligt med te, vanligen smörte, eller snorte, som skandinaver brukar kalla det för att identifiera dess konsistens, som det var lätt att dricka för mycket av, men även vanligt te kunde förekomma, och på rummet bjöd min munk mig på saltat te, som faktiskt smakade riktigt gott. Tänk om det till de kristna gudstjänsterna i väst

110

alltid skulle serveras te? Då skulle man få något för kollekten, och kyrkorna skulle aldrig bli tomma. En annan rolig skillnad mellan öst och väst belystes av mina indiska journalistvänner från igår i form av en anekdot. Bill Gates tillfrågades hur många Microsoft han hade sålt. Han svarade: ”20 miljoner och 2.” – ”Men varför en så märklig siffra? Varför två mer än 20 miljoner?” – ”20 miljoner till väst, en till Indien, och en till Kina,” detta på tal om Pirate Bay, som både jag och mina vänner hade varit överens om att borde ha fått behålla sin frihet utan inskränkningar. Gästfriheten och den pastorala idealexistensen i Mune var total. De båda unga munkarna, som bodde i min munk Lama Dorjes lilla munkskjul, lagade sin mat själva och åstadkom en mäktig middag som de kallade Thukpah men som snarare var Skiu – om inte båda. Lama Dorje upplät helt sitt rum åt mig och sov själv hos medmunken. På vintern kunde det dock bli 42 minusgrader här, och minus 30 var tämligen normalt. Det är ett hårt liv för en munk, särskilt i dessa recessionens tider, när nästan alla priser hade fördubblats. Under dagarna arbetade munkarna hårt bland annat med att skifta de väldigt viktiga bevattningskanalerna, så att vattnet fördelades jämnt mellan hushållen. Detta vattenkanalsystem, där det gäller att ständigt växla om vattenkanalernas riktningar så att det blir rättvist, är en grundläggande livsnödvändighet för hela Ladakh, som ju egentligen är rena rama bergsöknen. Suzy från Frankrike, som inbjudit mig till Mune förra året, så att jag redan då kommit på en första visit, visade sig precis ha lämnat. Hon for härifrån den 19-e, och den 20-e satt jag på vägen från Kargil till Padam. Någonstans söder om Sanku möttes vi av en röd bil, vars passagerare vi naturligtvis inte kunde se, men en av dem var hon. Det var annars inte mycket att göra i Mune. Området var begränsat, och vid ett tillfälle blev jag inlåst, då den andra munken tanklöst lade haspen på utifrån, så att jag måste klättra ut genom fönstret, om jag inte ville finna mig i att vara oavsiktligt inspärrad som fånge; men för övrigt var allting idealiskt i Mune. Man fick en lång god natts sömn inför ett himlavalv där man nästan kunde urskilja varenda stjärna i hela Vintergatan, fast det sägs att bara cirka 2000 stjärnor är urskiljbara, och vaknade i ottan fullständigt i toppform inför dagens utmaning, vilket kunde behövas. Jag och lama Dorje räknade naivt med cirka 7 timmar till Phuktar, ungefär som ”the baby trek” från Likir till Themisgang, men ack vad vi bedrog oss. del 8 : Den farliga vägen till Phuktar. Klockan 6.40 startade jag på dagens äventyr precis när solen väl var uppe utan att ännu gassa, så jag fick några idealiska timmars promenad innan det började kännas varmt. Efter två timmar nådde jag Pepul på 3800 meter, där jag fick min första tepaus. Jag fann mig i bästa tänkbara lokala sällskap, och stämningen var mer än bara hjärtlig. Ändå skulle det bli ännu bättre. Nästa tepaus blev Tsetan, där den lilla tehyddan visade sig vara full med folk. Det var bara lokalt folk men hela familjer, 15 vuxna och fyra barn till att börja med, men det fylldes på hela tiden. Det var rena folkfesten, det var som en resa ur Dickens, och som

111

föreställningens clou gjorde en praktfull lama entré i full festmundering i knallrött och hög strutmössa som en kardinal, – varefter jag fann mig tillräckligt utvilad och fortsatte. Jag mötte många hästar på vägen, men det förvånade mig att vägen, som förlängdes en liten bit varje år, faktiskt gick ända fram till Pepul. Enligt kartorna och böckerna tog den slut vid Reru strax efter Mune, men efter Pepul följde en reguljär ponnystig på gott och ont, ibland omöjligt sandig och stenig men ibland bekvämare än någon sandväg, så det var bara att hålla till godo. Det sista testoppet blev vid Kalgyok strax före den dal som leder in till Phuktar. Dittills hade vandringen varit tämligen smärtfri, och jag var inte alls trött. När en bro kom och en by visade sig på andra sidan floden antog jag att det redan kunde vara Phuktar, varför jag gick över och klättrade upp till byn med dock en obestämd känsla i maggropen att jag var helt fel ute. Byn jag kommit till visade sig vara Cha, men en lokal guide på vandring med en västerländsk dam sade, att man kunde fortsätta till Phuktar därifrån. Jag konsulterade Charlie Lorams klassiska guidebok Trekking in Ladakh, ett måste för varje Ladakhresenär, där han beskrev genvägen från Cha till Phuktar såsom ”farlig”. Den var inte utmärkt på hans kartor, och han talade inte om varför den var ”farlig”. Uppenbarligen hade han aldrig vandrat den själv. Klockan hade varit halv 3 i Kalgyok, och guideboken beskrev den återstående vandringen till Phuktar lite löst som något mellan 1 och 2 timmar. Vägen visade sig vara mycket längre än vad kartorna lät förstå, och snart blev jag medveten om dess ”farlighet”. Den ringlade sig högt upp och höll sig sedan konsekvent på randen av hisnande bråddjup. Föll man ner där så föll man långt. Dessutom var det mycket blåsigt på denna höjd över 4000 meter, och vägen var upprepade gånger blockerad av ras, bestående vanligen av småsten, som gav efter för varje steg och som man måste ta sig över. Dessutom började jag nu bli ordentligt trött. Hela vägen hittills hade det ständigt varit upp och ner, upp och ner, och nu var det mera så än någonsin, med branta uppklättringar längs sicksackstigar och ännu brantare krokvägar nerför, som det var den enklaste saken i världen att slinta i med den ofrånkomliga följden att man slog sig mer än fördärvad. Lyckligtvis hade detta inte hänt mig ännu, men varje ny uppförsbacke, hur liten den än var, blev mer än dödligt ansträngande, och alltid kom det en ny ännu högre, medan man aldrig såg var man var, vart man var på väg eller fick något mål i sikte. Och man var fullkomligt ensam – ingen annan tycktes använda denna ”farliga” väg åtminstone idag. Så plötsligt rundade man ett hörn, och där låg Phuktardalen i hänförande grönska. Själva klostret låg sensationellt upphängt under bergsväggen. Det var svårt att beskriva det på annat sätt. Ett splitternytt värdshus låg i min väg, varför det var lika bra att ordna med sin inkvartering genast. Man var ju ganska trött och ville gärna ha en säng. Jag visades ett dubbelrum för 400, dusch och toaletthål i golvet, bara kallt vatten, ingen elektricitet, inga solarlampor, men där fanns i alla fall en säng. Jag lyckades få ner priset till 200 och slog mig raklång ut på sängen och bara andades en längre stund. När jag kände mig kapabel att åter stå på benen gick jag upp till det hängande klostret. Phuktar ligger på precis 4000 meters höjd och är i sanning spektakulärt och gör skäl för sitt

112

rykte av att vara det sällsammaste klostret i Ladakh. Ingen vet när eller hur eller av vem det grundades, men vem det än var föll det sig naturligt för honom att etablera ett kloster i en naturlig jättegrotta högst upp i berget, som klostret sedan har växt ut ur. När jag kom upp kom jag precis lagom till en puija, som hölls under tälttak, då nybyggnationer höll på inne i den jättelika grottan. När jag kom ner igen till mitt härbärge vågade jag satsa på den kalla duschen, som sannolikt var den kallaste under hela resan. Det var omöjligt att bli varm igen efteråt, och jag blev rentav tvungen att dra på mig strumpor. Olyckligtvis hade jag fått med mig mina allra finaste frackstrumpor, men jag hoppades innerligt att det var enda gången jag skulle behöva dem under resan. På härbärget visade sig även bo ett ungt italienskt par från Torino – jag hade mött torinesare förut på denna resa, och det är nästan bara piemontesare (=alpinister) som reser till Ladakh bland italienare, men de är många. Paret berättade att de var betydligt fler i år än i fjol. De var själva i Ladakh för tredje året i rad. Vi kom i glatt samspråk, och vi såg fram emot en gemensam middag tillsammans. Den blev synnerligen trevlig. Fabio och Micaela var mycket intresserade av det indiska köket och var för det mesta vegetarianer även hemma och lagade till och med indisk mat hemma ibland. Han försökte lära sig ladakhiska och arbetade på en italiensk guidebok för Ladakh, men arbetet gick långsamt, och han hade en backlog på Internet sedan förra året. Middagen bestod av ris, linser, ärter och några andra grönsaker men var mirakulöst god. Sålunda kröntes min kritiska framstöt mot Phuktar med fullständig framgång – med italienare på plats i Phuktar som kronan på verket. del 9: Tillbaka till Padum. Namnet Phuktar betyder egentligen ”Grottfrälsning” – Phuk är grotta och tar är frälsning eller salighet. Namnet beskriver ställets innersta natur. Det är en grotta där man finner frälsning. Att de flesta kallar det ’Phuktal’, som det också står i böckerna, är ett missförstånd och helt fel. Tibetanen som påstod detta och kände hela Ladakhs historia och till och med vem som grundat det, ett omöjligt tibetanskt namn, hävdade att klostret var mer än tusen år gammalt. Jag kom iväg efter klockan 8, då jag ville uppleva klostret i morgonsol. Det var mycket lyckligt att jag valde den enklare vägen därifrån i stället för gårdagens ’farliga’ väg, ty den var mycket vacker och helt annorlunda och bjöd på fler oemotståndliga fotomotiv än gårdagen. I den första tehyddan vid Kalbok kom jag i glatt samspråk med tre australiensare från Melbourne, vilket ledde till att tepausen drog ut i det oändliga, men det var det värt. Vädret var fortfarande mirakulöst nådigt, och solen gassade, vilket mina överarmar och underarmar tog stryk av. Den andra tehyddan var tom när jag kom dit, men medan jag satt där och intog en lunch i form av nudelsoppa och många erforderliga koppar te kom det fler och fler inhemska gäster och tog plats i hyddan. Det var nästan så att Dickens-scenen från vägen upp upprepade sig.

113

Värden var älskvärdheten själv. På väggen hade han satt upp Dalai Lamas hela program för sin vistelse i Zanskar, ankomst med helikopter till Lingshed, vidare transport till Helipad, vidare helikopterfärd till Padum för tre dagars föreläsningar med besök i Paddar, och återfärd med helikopter till Leh för fortsatt undervisning i Choglamsar utanför Leh. Jag kunde varken hitta Helipad eller Paddar på kartan. Han hade också på väggen satt upp noggranna miljövårdsföreskrifter på tibetanska och engelska. (Helipad, lärde jag mig senare, är helt enkelt landningsplatsen för en helikopter. De finns överallt.) Den tredje tehyddan vid Ichar där vägen tar slut och börjar hade dock liksom på vägen upp det bästa teet. Jag tog tre koppar och behöll länge den läckra eftersmaken i munnen. I denna tehydda fanns det mycket folk, både fransmän och tjecker och lokala förmågor, som alla väntade på biltransport. Jag var tydligen den enda som behagade vandra vidare till fots. Här gick gränsen mellan bekvämlighets- och natursamhället. Liksom vägen upp tog också vägen ner 9 timmar, och med ryggsäck var det rena tortyren, men ändå var det värt det. Jag kom fram till Muneklostret just som solen började försvinna bakom bergen, och min vän lama Dorje tog översvallande vänligt emot mig igen med en omedelbar kopp te. Det är alltså fullt möjligt att vandra mellan Mune och Phuktar på en dag, även om det är nog så arbetsamt. Sträckan är mer än 40 kilometer, kanske 50, och räkna därtill alla branta uppförs- och nedförsbackar, alla kringelikrokar, den ständiga uppförsbacken, den förtärande solen, den hårda vinden och en ständigt plågsam ryggsäck. Det är mycket lämpligt att dela upp sträckan i fyra etapper med var och en av de tre tehyddorna som mycket tillfredsställande rekreationer. Som ressällskap i min munkcell min andra natt i Mune fick jag tre små munkpojkar mellan 5 och 13 år. De var mycket ivriga och hade varit hur trevligt sällskap som helst hela natten, om inte en av dem, den mellersta stackaren, hade snarkat. De enda oangenäma efterverkningarna av de två 9-timmars dagsmarscherna höll mig också vaken: mina armar var svårt förbrända av solen, trots rigoröst nyttjande av solkräm. Lama Dorje inbjöd mig att närvara vid morgonpuijan klockan 7, men jag föredrog att vandra iväg. Ju tidigare jag kom fram till Padum, desto bättre, ty desto säkrare kunde jag ordna med rum och fordon mot Leh. Det var mulet denna morgon, så att nedmarschen på tre timmar från Mune till Padum blev ganska behaglig. Först när jag började närma mig Padum började solen gassa ordentligt. En incident på vägen ner: jag blev våldsamt nödig och hade till slut inget annat val än att slå en stråle där jag var mitt på vägen utan möjlighet till någon diskretion. Strålen blev rejäl och varade länge. Medan fontänen sprutade ser jag till min förskräckelse det indiska vägarbetslaget på många dussin man komma uppmarscherande längs vägen. Jag hade inte sett dem innan, och jag kunde inte avbryta min strålande process. De måste alla ha sett mig och kanske fallit i undran över att jag kunde stråla så länge och så kraftigt. Som sagt var, jag hade faktiskt varit tvingad av nöden. Efter gårdagens långa heta marsch hade jag varit mycket törstig, och lama Dorje hade bjudit på obegränsade mängder te, varmt vatten och soppa, plus att jag haft min egen vattenflaska. Omsättningen hade varit betydande. När jag kom fram till Padum infann sig problemen. Man var nedstörtad från bergen och ställdes inför mycket konkreta problem. Min ena sandal var helt utsliten och hängde på en

114

skör tråd. Mina reservsandaler var helt oingångna och kändes som tvångströjor och skruvstäd för fötternas, men jag ville gärna hinna med någon utflykt även denna dag med Stongday i sikte, som jag ju misslyckats med att nå förra året. Att gå dit med antingen nya otympliga sandaler eller en gammal som kunde brista när som helst var otänkbart. Det stod några bussar längs vägen, men ingen skulle till Leh. Även med rummet blev det problem, ty det var inte utrymt ännu. Jag måste vänta en obestämd tid. Innan jag hade ett rum kunde jag inte göra något. En glad överraskning var att mina indiska journalistvänner var kvar. De berättade att det skulle gå en buss till Leh i morgon bitti klockan 3, den skulle infinna sig till kvällen, då man kunde köpa biljett, och de skulle med den till Lamayuru. Alltså kunde vi få sällskap igen hela vägen till Lamayuru, som också var min nästa anhalt. De var mycket nyfikna över min trek till Phuktar, och jag rekommenderade dem att göra en dagsutflykt till vägens slut vid Ichar, där den sista och bästa tehyddan låg, och de nappade på förslaget och for iväg. Jag fick omsider mitt rum, och jag fann en skomakare åt min sandal. Då var klockan redan ett. Att bege sig till Stongday var ogörligt, men jag kunde besöka Karsha igen. Dit skulle kanske mina hemska reservsandaler bära mig, medan jag väntade på invalidens restaurering, då det inte var så långt. Jag mindes tjecken förra året som sagt att Phuktar ingenting var mot Karsha. Visserligen kände jag Karsha väl sedan gammalt, Zanskars största kloster, som jag besökt varje år, men nu kunde jag göra en egen jämförelse mellan Karsha och Phuktar. Så jag traskade iväg på gensträviga sandaler medan min gamla trotjänare låg på operationsbordet. del 10: Stongdaysuccén. Det var en befrielse att kunna bergsvandra utan ryggsäck, hur vedervärdigt monoton vägen än var genom sand- och stenöken hela vägen, bitvis på asfalterad väg. Men det var ett nöje att återuppleva Karsha, Zanskars mest majestätiska kloster med dess ojämförligt bästa utsikt över hela Padamslätten. Phuktar hade ett intressantare läge med sin originella karaktär av att liksom komma uthängandes ur en grotta, och dess dal var en underbar oas, men ingenting kunde överträffa Karshas utsikt. Utflykten till Karsha tog fyra timmar, och när jag kom tillbaka närmade sig klockan 5. Det var ännu en idealisk dag, den fjärde i rak följd, med strålande solsken som gjorde Zanskar liksom förklarat i all sin mest strålande glans. Tyvärr fanns det dock inget tesjapp i Karsha längre, som det funnits förra året, så man fick gå telös tillbaka till Padam. Där fanns ännu ingen buss. Följaktligen gick jag upp till restaurang Kailash och beställde en stor kanna te. Min sandal var återställd, min skomakare var en gammal hederlig man som gjorde ett gott arbete för 80 rupier med ny sula och återställd bindning, så teet var det enda som fattades. En originell scen på vägen från Karsha: en fullproppad buss hade kört i diket, och fastän alla passagerarna hjälptes åt med att knuffa kunde de inte få upp bussen, tills någon fick idén att backa upp den. Alla knuffade framifrån, chauffören lade in backen, och upp kom den genast till allas utomordentligt tacksamma förvåning och jubel.

115

Emellertid kom det ingen buss från Kargil denna dag som kunde hämta oss från Zanskar. Det var det gamla vanliga Zanskarproblemet igen – omöjligt att ta sig dit, och omöjligt att ta sig därifrån. Jag förhörde mig om jeepmöjligheter, men det var möjligt tidigast onsdag (om två dagar). Alltså hade man i varje fall en extra dag i Padam – om inte fler. Därmed bereddes det utrymme för ett besök i Stongday trots allt, till och med i mina gamla renoverade sandaler. Jag stötte ihop med mina australiensiska vänner från Phuktar igen. Plötsligt var Hillary där, som berättade att Robert var svårt magsjuk. De var därför tvungna att stanna och vila ett par dagar i Padam. Kort därpå mötte jag den tredje, Kim, den stöddigaste, en jätte typ Gånge-Rolf, som tänkte fortsätta ensam och vandra hela vägen till Lamayuru. På kvällen mötte jag hela gänget minus Kim. I stället var där två fransmän, som tänkte vandra till Darcha på tre dagar – de hade kommit från Lamayuru på fem. Liksom jag gick de för sig själva med bara en ryggsäck, det utan tvekan bästa sättet att vandra i Zanskar, inga hästproblem, inga tältproblem, ingen dyr guide, och ingen att vänta på, bara full fart fram för högsta växel. Det kallas ’tempovandring’. Robert var plötsligt mycket bättre. Polacken Gregorsz bodde i Thailand och var bergsklättrare. På frågan om han hade familj, vilket ingen av oss ännu hade, svarade han, att han bara hade en mamma, som han hade en dålig relation med, då hon bara hela tiden klagade och tjatade om att han måste gifta sig. Sådant väcker knappast någon entusiastisk lust för den saken. Mina indiska vänner berättade, att om det inte kom en buss idag så måste det komma en i morgon. Och om det inte kom någon i morgon heller? Det var bara att konstatera att vi satt fast och att följaktligen göra det bästa av saken. Vi var ju trots allt i Zanskar, kanske den mest betagande delen av hela Himalaya, och mådde bara förträffligt av det. Det fanns en ung amerikanska i Padam, en liten blåögd snärta, som imponerade på mig med att tala flytande ladakhi. Hon hade bott tre år i Ladakh och Zanskar och bara emellanåt tagit små pauser för återbesök i Amerika med långt mellan varven. Hennes grej i Ladakh och Zanskar var nunneklostren. Det fanns nio nunnekloster i Zanskar, och hon menade att de behövde mycket stöd och hjälp. Hur hon hjälpte dem vet jag inte, men hon var mycket engagerad, och när jag vid ett tillfälle såg henne tillsammans med unga vackra nunnor märktes det tydligt att hon trivdes och att hon var populär. När jag själv gick runt och förhörde mig om möjligheter visste en källa att berätta att ingen buss väntades idag. Jag fann dock en sympatisk jeepchaufför, som kunde ta oss till Kargil för 1000 rupier per person. Jag berättade detta för de andra och lämnade åt dem att sköta resten av saken – jag gav dem fullt mandat och begav mig äntligen mot Stongday innan det blev för sent. Klockan var redan 11. På vägen passerade jag en annan intressant fotgängare. Han skulle också till Stongday, sade han. Jag gick förbi honom, men på andra sidan bron låg han före mig igen – han hade tagit en genväg. ”Finns det fler genvägar till Stongday?” frågade jag. ”Nej,” svarade han, ”men här kommer ett fordon som ska dit.” Han ställde sig i vägen, och vi fick lift. Halvvägs stannade jeepen och bad mig kliva av. ”Där är ett annat fordon som ska till Stongday,” sade min vän och indikerade en vit bil. Deras bil fortsatte ner mot floden. Jag vandrade vidare, men när den vita bilen kom tog den upp mig, och jag fick lift ända fram till uppstigningen mot klostret Stongday. Jag hade haft en unik tur hela vägen.

116

Stongday ligger högre än Karsha, och vägen dit upp är följaktligen svårare, men vilken framkomst! Munkarna tog genast hand om mig och tvingade på mig massor av utsökt smörte – jag försökte dricka så långsamt som möjligt, så att varje påfyllning inte blev en full omgång. Så sade den bisarre kocken: ”Du måste stanna till lunch.” Den var klockan ett om en halvtimme. En sådan befallning hade det varit oartigt att trotsa. Till dess kunde jag se mig omkring, och om det finns något kloster i Zanskar som jag skulle kunna tänka mig att dra mig tillbaka till som gammal, så är det Stongday. Mune är för instängt, och hur makalösa Karsha och Phuktar än är så överträffar Stongday dem alla. Utsikten är storslaget härlig åt alla håll, klostret är inte för stort, det är inte turistinfekterat, inte vem som helst orkar upp för den backen, det finns ingen väg dit utom den mödosamma stigen upp, och stämningen och harmonin, samhörigheten och gemenskapen kunde inte kännas mera idealisk. Lunchen blev riklig, en generös thukpah med tvättäkta spaghetti, hur läckert som helst, med till och med fårkött med i stuvningen. Jag kunde inte äta för mycket, då jag skulle vandra hela vägen tillbaka, två timmar i mördande solgass på smältande asfalt, och jag hade lärt mig hos Lama Dorje att inte äta för mycket. Det är lätt att få för mycket hos de vänliga munkarna och därför viktigt att kunna säga nej. Annars blir det lätt kalsongtvätt. Jag tackade för mig och traskade tillbaka ner mot Padam, bara 13 kilometer i eftermiddagssolen, utomordentligt nöjd med Zanskaräventyrets avslutande höjdpunkt. del 11: Farväl till Zanskar Hemma igen i Padam fann jag Hillary och Robert vid en sen lunch på Kailash. Snart fick vi sällskap av Gregorz. Vi hade flera jeepar att välja mellan, men det lutade åt min lille sympatiske chaufför för 1000 rupier till Kargil, samma pris som vi kommit upp med. Det indiska paret hade varit uppe vid Bardan och därifrån fått lift med en alternativ chaufför, som skulle till Leh i morgon, men han hade ännu inte sagt något pris. Det blev den lille till slut. Eftermiddagen tillbringade jag med omelett, te och bakelse på Uttaranchal, mitt favoritsjapp i Padam. Till middagen ville det israeliska paret dra oss med till en indisk dhaba bara för att den var billig. Det var ett stökigt ställe med bara hårt kryddad mat, så jag tackade för mig och drog mig ur och återvände till Kailash, medan Robert och Hillary stannade kvar med det israeliska paret, ett bisarrt par cyklister, där han hela tiden talade illa om sin fru och den typiska israeliska okunnigheten kom fram, när det visade sig, att han inte visste vad Vintergatan var för något. Han hade hört talas om ’the Milky Way’ i hela sitt liv och ofta betraktat den men aldrig fått veta vad det var. På Kailash satt Gregorz och höll hov med fyra polska kamrater. Gregorz är något av den klassiske trekkaren, ser ut som en rövarhövding, med vilt utseende, alltid halsduk och mössa och långt hår. Han skulle göra en omständlig trek genom södra Zanskar som skulle mynna ut vid Keylong. Han skulle följa med oss den första milen på vår avfärd. Gregorz var en sammansatt karaktär av bisarra motsägelser. Han var den djärvaste Himalayavandrare jag träffat på men fullständigt ansvarslös och slarvig. Han var dålig på att läsa kartor och gick esomoftast fel, det värsta man kan göra i bergen, och fast han då gick tillbaka kunde han gå fel igen. Ibland tog maten slut då han gått vilse alltför mycket, så att

117

han måste räddas till livet av lokala krafter som hade turen att upptäcka honom i tid. En gång hade han gått så fel att han fann sig vid en så brant nedförsklättring att han inte kunde genomföra den med ryggsäck. Han slängde då hela ryggsäcken ned för berget, varpå den försvann helt ur sikte 500 meter längre ner, och klättrade själv ner efter. Han gick hela tiden på nya trekvandringar som inte bara han själv utan ibland ingen annan heller försökt sig på, och nästa år hoppades han kunna ge sig på Pakistans övre okända fjällvärld med framför allt Rakapochemassivet, som nästan bara bestod av 7000-meterstoppar. Han steg av vår jeep i Ating för att bege sig upp till klostret Zulkhu och starta sin nya trek därifrån genom hela det sydliga okända Zanskar till Keylong. Avskedsvädret var inte vackert. Det var mulet och dystert, och man såg knappt en enda bergstopp. Tidvis höll det till och med på att börja regna, men det satte aldrig i gång på riktigt. Naturligtvis var det även kallt på över 4000 meters höjd, men genom att jeepen fylldes upp till 11 personer (med fyra lokala förmågor längst bak, där det hoppade som värst,) kunde vi åtminstone hålla värmen. Humöret blev bättre efter Rangdum, som denna gången hade allt vad man kunde beställa – lunch, omelett, te, kakor, och då började också solen försiktigt titta fram. Som alltid i Zanskar, vare sig man reser in eller ut, skall chauffören nödvändigt stanna vid varenda by och varenda hus på vägen där han har en god vän för att hälsa på ett tjogtal människor innan man lämnat allt bakom sig. Den här gången hade chauffören också sin pappa med sig i bakutrymmet, som när han steg av vid Penzi La insisterade på att vi skulle få med oss en hink med curd. Vi nöjde oss med att fylla en termos, och den var ypperlig, när vi sedan avnjöt den med risotton eller omeletten till lunchen. Med sig hade chauffören också en yngre kollega, som tydligen skulle lära sig köra jeep. Emellanåt fick han ta över ratten och körde då mycket försiktigt, så att det erinrade om Slow Motion. Följaktligen drog resan ut på tiden. Vi kom fram till Kargil först klockan 6 efter 13 timmar (25 mil). Större delen av resan hade vi då varit fem västerländska resenärer och fyra lokala, vilket det indiska journalistparet från Delhi och nästan australiensarna också menade att inte hade varit riktigt juste. Bilen hade ju varit knallfull hela vägen, vilket aldrig är helt bekvämt. Jag ville inte bråka om saken utan betalade full summa enligt överenskommelse, australiensarna gjorde det också omsider, medan det indiska paret valde att bråka. Det gick så långt att de gick till polisen, och där slutade det med att de ändå fick betala fullt belopp. Då hade de grälat i en och en halv timme fullständigt i onödan och därvid bara förlorat mycket tid och energi. Jag erinrade mig min fars föräldrar, som inte var rika och som alltid bråkade om pengar, då farfar Ferruccio måste försörja farmor Selma och sin son och inte alltid lyckades så bra med den saken. Aurelio min far, som måste åhöra detta eviga gräl dagligen, lovade sig själv då redan som barn att aldrig gräla om pengar. Han blev en nästan fulländad affärsman. I Kargil prövade jag Internet och lyckades avhandla det viktigaste men inte mer. Därefter ägnade jag mig åt en kalasmåltid på min gouterade tibetanska restaurang, ehuru det bara fanns chowmein (spaghetti) och thukpa (soppa). Det räckte gott och kunde kompenseras med diverse koppar te.

118

Vi tog in på samma hotell som vid uppresan men till något lägre pris, och jag fick dela rum med Tashi, en av våra inhemska medresenärer, som liksom australiensarna skulle till Leh i morgon, medan jag och det indiska paret skulle stiga av i Lamayuru. Priset var det samma för Leh som för Lamayuru: 250 rupier, normal taxa. Jeepen från Padam för samma avstånd men sämre vägar hade kostat 1000 per person, de lokala undantagna. Robert hade varit sjuk i princip under hela resan, men Hillary var kärnfrisk och tog väl hand om honom. De var första gången i Indien och hade tagit sig an allt det svåraste på en gång. I Benares hade Robert ådragit sig den fruktansvärda Dyardiamasken (med diarré i sex månader som normal följd,) i Joshimath hade de så när begravts i ett jordskred som stängde vägen för dem i ett antal dagar, i Ladakh hade de genast kastat sig ut på den svåraste trekken uppför Darcha till Phuktar, där jag träffade dem, varefter Robert hade börjat spy och må illa, och så vidare, medan Hillary varit oförskämt frisk hela tiden. De var ytterst trevliga och kultiverade, Robert var lärare i det hyperaktuella ämnet miljöutbildning, och Hillary var textilkonstnärinna med vävning som specialitet. De dök upp på min tibetanska restaurang medan jag satt där men avstod från middag (chowmein och thukpa) för att i stället nöja sig med något från brödbutiken inunder. Medan jag satt där på den tibetanska restaurangen uppenbarade sig ägaren min tibetanske vän, precis när jag höll på att bli klar, och vi hade en angenäm avslutande konversation på Zanskaräventyret. Han gav mig en hel del goda råd om trekkingvägar, och han fick mig att lova att återkomma nästa år, men det blir naturligtvis en helt annan fråga om jag kommer att kunna göra det. Jag kunde bara lova honom att göra mitt bästa. Jag glömmer att nämna det viktigaste för dagen. I dagens Internetbesök ingick ett äntligt livstecken från Johannes: ”expecting you at Lamayuru” – ”jag väntar på dig i Lamayuru” med bara hans underskrift ”John”. Det kändes som om det var det jag hade väntat på hela resan. del 12: Sen frukost i Mullbäck Vi väcktes medan det ännu var natt av de förfärliga böneutroparna, vars mikrofoner och högtalare studsade mellan bergen och åstadkom ett fruktansvärt stammande eko. Det var den totala audiella miljöförstöringen. Profeten föreskrev aldrig några mikrofoner eller högtalare och allra minst skrikande dånande högtalare för högsta volym. Detta med högtalarhjärntvätt har alltid varit mitt största och enda problem i Indien, då det alltid drabbar mig personligen som musiker. Under bussresan till Lamayuru satt det närmast framför mig en osympatisk okunnig israel som spelade tecno hela vägen med öronproppar med så stark volym att alla runt omkring honom måste pinas därav, vilket han struntade i. Folk som hänger sig åt att hjärntvätta sig själva med skvalmusik struntar i regel i om de därmed utsätter hela sin omgivning med samma hjärntvätt också eller inte. Som musiker har jag alltid harmonisk klassisk musik spelande i mitt huvud, och om andras konkretare hjärntvätt då överröstar denna så är det en direkt våldföring på min musik och mitt privatliv, som de inte har rätt till. 11 km från Mulbek stannade bussen. Framför oss var en lång kö av väntande fordon. Framför denna låg ett stort klippblock mitt på vägen, som endast motorcyklar och mindre

119

fordon kunde ta sig förbi. Detta hade legat där sedan natten och hade ännu inte åtgärdats. Vi fick vänta. Det kunde ta timmar och skulle ta timmar. Jag övervägde att promenera de 11 kilometrarna till Mulbek för en efterlängtad frukost där, men hela tiden kom det hoppfulla nyheter – som följdes av nedslående. Precis när jag bestämt mig för att ge mig iväg kom nyheten, att en vägtruck var på väg. Efter en lång väntan kom den fram och lyckades omsider skjuta klippblocket över kanten. Därmed trodde man att krisen var löst (efter två timmar), och man satte sig till ro i bussen i väntan på att den mötande trafiken, en kö på bort emot 80 fordon ( - detta var mitt på den viktiga enda vägen mellan Kashmir och Ladakh), som mycket riktigt strömmade förbi som en skock får, varunder man somnade – man hade ju varit uppe sedan böneutroparna satte i gång klockan 3. En timme hade man då tillbragt med att söka efter bussen och någon som hade klocka på sig, och när klockan visade sig bara vara halv 4, och bussen skulle komma halv 5, var det bara att gå och lägga sig igen tills man väcktes klockan 4. Min rumskamrat var Tashi, som varit den tibetan som räddat livet på Gregorz. Han tog det lugnt hela tiden och sov till sista minuten. Under kvällen hade han överlåtit rumsnyckeln åt mig och lugnt och snällt väntat till min sena ankomst innan han kunde få komma in i vårt rum. På bussen märkte jag aldrig att han kom med, varför jag oroade mig över att han eventuellt inte kommit med, men på något sätt hade han slunkit med i sista minuten i alla fall. Detta blev som synes en omständlig resa då allting hände som inte får hända. Längs hela vägen från Kargil till Lamayuru arbetade horder av vägarbetare med att bredda och förbättra vägen och spränga bort överhängande stenar som kunde ramla ner och blockera den, men icke desto mindre hade vägen blockerats och det rejält av ett klippblock stort som en elefant, som måste ha hängt över vägen men som ingen sprängt bort och som det tog ett halvt dygn innan någon gjorde något åt saken. När jag vaknade upp ur min slummer i väntan på att bilproppen skulle lösa sig stod allting stilla. Inte ett fordon rörde sig i motsatt riktning, vägen var blockerad av fordon i båda riktningarna så långt man kunde se, och proppen var så fast och solid och massiv som en trafikpropp alls kunde bli. När jag gick ut och frågade varför ingenting hände fast vägen var befriad fick jag höra den snöpliga historien: traktormannen med vägtrucken, som avlägsnat trafikhindret, hade på vägen därifrån efter bara 700 meter kört i diket och blockerat hela vägen, och det skulle bli betydligt svårare att avlägsna och bärga vägmaskinen än vad det hade varit att med den putta blocket över vägkanten. Då blev jag förbannad och började äntligen gå mot Mulbek med min ryggsäck vilket jag skulle ha gjort från början. På halva vägen mellan olycksplatsen och Mulbek började jag äntligen höra fordon bakom mig, och bussen kom och plockade upp mig. Tre andra hade gått i förväg utom jag, som vi fick söka efter. De befann sig välbehållna på ett tesjapp i Mulbek, då en bil plockat upp dem dit. Sålunda kom vi äntligen fram till Mulbek efter 6 mil och 7 timmar bara fem timmar försenade till en äntlig frukost klockan 12. Emellertid var humöret i bussen desto bättre för att förstoppningen lösts, och det skämtades friskt om allehanda ting. Det finns många farthinder på vägen särskilt i de passerade byarna, men ”fart” på engelska betyder fjärt.

120

Således får ”farthinder”, som det står så varnande på så många vägskyltar i Sverige, sin alldeles egna betydelse på engelska, och ännu roligare blir det med ”infart”, en lika vanlig svensk vägskylt, som alltid angiver en enkelriktning. Hinduerna skrattade nästan på sig. Kort sagt, vi hade roligt, tills vi kom fram till Lamayuru klockan 3 på eftermiddagen. Den nedre vägen var fortfarande blockerad, varför vi måste ta den övre vägen, och den första syn som mötte oss när vi höjde oss över Lamayuru var ett alldeles färskt truckvrak, som kört över vägkanten och blivit ett dragspel väl synligt inför hela Lamayuru, då det hänt precis rakt mitt ovanför. Från den övre vägen blev vi tvungna att klättra ner för den branta stigen till klostret. Vi var många som steg av, de flesta helt unga människor, som tycktes vilja bo var som helst utom i mitt hotell ’Dragon’, det billigaste och bästa, medan Hillary och Robert fortsatte mot Leh. Jag gav dem ett kort till mitt hem ’Lung Snon’ ifall de skulle hitta det och rekommenderade dem min tibetanska favoritrestaurang ”Tenzing Dickey” i hopp om att vi skulle återförenas där. Jag planerade komma dit på söndag. Mitt indiska par tog in på min ’Dragon’, de var de sista som kom ner och de enda som kom rätt, men de var ganska medtagna av dagens alla upprördheter och försvann in på sitt rum, medan jag äntligen var fri att söka rätt på Johannes. ’Shangri La’ hade vi brukat mötas på för längre överläggningar, men det låg helt nere och verkade övergivet. Köket var rivet, och där fanns inga gäster. Då återstod bara klostret. Jag hänvisades till meditationsberget, en kulle med munkbostäder särskilt avsedda för enskild meditation. Han steg precis ut på backen när jag kom fram. Först kände jag inte igen honom, men jag förstod ändå att det måste vara han. ”Det var länge sedan,” sade jag. Det var det. Det var hela nio månader sedan men kändes mycket längre. Han bad mig berätta var jag hade varit, och jag berättade allt om Zanskar. ”Då är du med andra ord i allra bästa form just nu. Vad sägs om en tur upp till Atitsia?” Efter uppstigning klockan 3 och resans hittills mest prövande bussresa som förlängts från 5 till 10 timmar var det nu den hetaste timmen på dagen under frätande solgass, och de få människor som varit synliga i byn hade mest legat i siesta utslagna i solen eller suttit uppkrupna i någon knapp skugga, mest gamla spökaktiga gummor, som alltid satt i backen, den lortiga dikesfåra som är byn Lamayurus huvudgata. Jag var tvungen att säga nej. Jag måste ta igen mig och få ta det lugnt, särskilt i hettan, där öknen och bergen skulle vara rena smältugnen. ”Då gör vi det i morgon,” sade han lugnt. Han bad mig vila upp mig och äta upp mig, så skulle vi ha hela dagen tillsammans i morgon. Jag stannade där uppe med honom på meditationsberget tills solen började försvinna bortom bergen: Meditationskullen var det sista i Lamayuru som belystes av kvällssolen. Anledningen till att Lamayuru var så spökligt folktomt var att det var skördetid, och alla människor var ute på fälten och arbetade, även min värdinna. Jag hade påträffat tjänstefolket sovande siesta på taket, och byn hade nästan varit helt död så när som på ett och annat barn och de mycket gamla spökliga gamla gaggiga kvinnorna. Johannes hade mycket riktigt varit hos Dalai Lama i Zanskar och hade därom mycket att berätta, men det tar vi i nästa avsnitt.

121

del 13: Johannes bekännelse. På eftermiddagen såg jag att det satt folk på terassen till Shangri La, så efter att jag tagit en lång nödvändig (kall)dusch för att få av mig den värsta smutsen begav jag mig dit för att se om stället ändå levde trots allt. På terassen satt ett vackert och intagande italienskt par från Milano, så jag blev kvar där. De var första gången i Indien, och jag kunde glädja dem med att avslöja alla hemligheter och väsentligheter med Indien, Himalaya, buddhismen och hinduismen, Tibet, sikherna och muslimerna och allting annat. Jag lyckades få min traditionella thenthuk där, men den var mager. Av värdfolket var bara barnen hemma, den äldsta flickan på högst 12 år stod för hela hushållet och köket medan några småbarn stökade. Föräldrarna, berättade italienarna, hade rest av och an för att köpa nya fönster åt stället. Maten tillagades i källaren. Barnens stökiga sovrum tjänade som kök. Efter en mycket god natts sömn för alla parter i det stabila torra kalasvädret vaknade man i den kalla ottan fit for fight. Här är min summering av Johannes senaste intryck: ”Med Dalai Lama diskuterade vi mest nomadernas situation i Tibet. Detta var anledningen till hans största lidande just nu. Kineserna har fått för sig att samla ihop alla nomader och samla dem i byar för att få dem ’civiliserade’, men dessa byar är koncentrationsläger där nomaderna drivs till förtvivlan och dryckenskap i brist på frihet och verksamhet. Detta är det grymmaste man kan göra åt en människa. Nomaderna är världens friaste människor, de lever bara för att få vara fria, och om denna frihet berövas dem är de lika förlorade som vingklippta örnar. Till detta kommer också den religiösa aspekten. All religion kommer av naturen, vistelse i naturen och umgänge med naturen. Det är naturen endast som inspirerat mänsklighetens högsta religiösa uttryck, som Moses i öknen med Sinai-euforin, som Muhammed på sina karavanutflykter, som Jesus umgänge med himmelen och som de buddhistiska klostrens situationer bara vid de mest natursköna platser med de mest hänryckande utsikterna, liksom de grekiska teatrarna, som uteslutande var friluftsteatrar. Att beröva en människa som en nomad denna direktkontakt med naturen borde rubriceras som det grymmaste tänkbara av alla brott, då det är grymmare än döden, då det angriper och dödar själen mer än antastar kroppen, men följden blir vanligen dödlig sjukdom eller, som i många frihetsberövade tibetanska munkars fall, plötsliga hjärtattacker till följd av brustet hjärta. Jag ber dig att än en gång anteckna Kinas brott mot mänskligheten så som jag ser dem. För det första är det den massiva miljöförstöringen av hela centrala Kina initierad av Mao och sedan konsekvent ledd och förvärrad av kommunistpartiet. I delar av Kina ser man aldrig mera himmelen då smogen aldrig lyfter, och alla människor där är som apatiska zombies, i bästa fall arbetande maskiner tills de dör, vilket Kina helst vill ha alla till. Sedan är det den långa litanian om politiska brott i först och främst den etniska rensningen av Manchuriet, där manchurierna reducerats till en procent, i Öst-Turkestan, de turkiska uigurernas land, varifrån turkarna ursprungligen kom för 1500 år sedan, där uigurerna reducerats till en minoritet, i Tibet, där Kina överlagt och metodiskt försökt utrota en hel kultur genom massiv nästan total förintelse av alla kloster, skolor och tempel utom skrifter och nationalidentitet genom att omvandla hela Tibet till ett fängelse och

122

koncentrationsläger för alla som försökt bevara sin frihet, varför det enda alternativet för dessa varit att utrymma landet och prisge det åt den kinesiska universalförstörelsen; i Kambodja, där Mao Zedong backade upp Pol Pot-regimen med Sydostasiens mest omfattande folkmord som resultat, i Burma, där Kina alltjämt håller världens nästvärsta skräckdiktatur om ryggen, i Nordkorea, världens skurkdiktatur nummer ett, som bara kunnat existera genom Kinas stöd, samt i andra skurkdiktaturer som Sudan, Mugabes Rhodesia, i Iran och Pakistan där Kina stått bakom deras kärnvapenprogram vilka ekonomiskt utarmat dem som länder, för att nämna några typiska exempel. Men Kinas värsta brott mot mänskligheten är mot dess egna medborgare. Mao Zedong hade slutligen omkring 100 miljoner kinesers onaturliga död på sitt samvete och struntade i det, då han ansåg det kinesiska folket som något man kunde slösa obegränsat med. Genom den forcerade industrirevolutionen, som blev ett katastrofalt fiasko, genom den vanvettiga jordbrukspolitiken som hade utrotningen av sparvar på programmet med insektsinvasioner som resultat samt tvångsodling av vete i Tibet som slog helt fel vilket bara ledde till massvält över hela Kina och de ockuperade Tibet och Turkestan med 43 miljoner offer, och som tvingade många kineser till kannibalism – ett inte ovanligt fenomen i kommunistdiktaturer – och med den absurda vattenpolitiken med miljökatastrofer som Three Gorges Dam som resultat, har Kina gjort sig till det värsta inrikespolitiska skräckexemplet i historien. Människan kan inte gå emot naturen utan att det hämnar sig. Hennes enda val är att samarbeta med henne och låta sig undervisas av henne. Kinas kommunistparti har genomgående bara gått emot naturen och visat sig som historiens värsta fiende till allt naturligt, främst friheten och den naturliga rätten till ett naturligt liv.” ”Skulle du alltså sätta likhetstecken mellan hebréernas och muslimernas Gud, Jesu himmelske fader, den panteistiska inspirationen till buddhisternas kloster och grekernas teaterföreställningar, och så vidare?” ”Kärt barn har många namn. Hebréernas ursprungliga namn på sin ’Gud’ är ’den som är’, många greker kallade kraften för omväxlande ’naturen’, ’försynen’ och ’ödet’, buddhisterna tillber ingen gud men har övertagit hinduernas universalism som också är Lao Tses, alltså betraktelsen av universum och allt liv som en enda organisk enhet, de fria indianerna var knappast gudliga eller hedniska men levde dock i ständigt umgänge med ’den store anden’ – ja, Christian, jag skulle vilja påstå med tvärsäkerhet att allting handlar om exakt samma sak. Jag skulle dock inte vilja kalla detta odefinierbara för organiskt men dock som anden bakom allting, osynlig, abstrakt, otillgänglig, hopplöst gåtfull och obegriplig men desto mera närvarande, kraftfull och verksam. Allt som vi upplever med sinnena är bara ytliga manifestationer därav, och det behövs andlig medvetenhet för att kunna närma sig den. Därför är jag som teolog totalt självförnekande. Jag vill inte lämna något spår i historien, ingen anteckning i livets gästbok, ingen stupa över mina ben, helst inget konkret vittnesbörd om mig alls om något av min verksamhet, ty som osynlig och okänd och med bara själens och moralens kraft kan jag få desto mera gjort, som jag skulle förlamas om jag fick någon reell makt. Det är det sista jag vill ha. Hellre dör jag. Låt mig verka effektivt och desto mer i det tysta och osynliga utan några spår, och jag skall gärna arbeta ända tills jag stupar och dör. Låt mig sedan bara försvinna och vara försvunnen tills jag kommer tillbaka.”

123

del 14: Alchiexperimentet Vi hade startat tidigt på morgonen efter frukost klockan 8, i Wanla hade vi varken funnit munkar i klostret eller folk i tetältena, men en hästman kallade på en gammal gubbe på åkern, det var ju skördetid, och han kom, öppnade sin tehydda och serverade oss nudelsoppa och te för 30 rupier (5 kronor) inklusive påtår. Sedan gick vi tillbaka till Lamayuru och var där klockan 2 utan incidenter – vi hade bara gjort en paus för vattenlåtning på vägen. Han bad mig vila mig en timme innan vi företog oss vandringen upp till Atitsia, Ladakhs äldsta kloster. Det var oändligt vackert att vandra upp dit i eftermiddagssolen, hur påfrestande det än var efter morgonens 6-timmars trek. Denna trek tog tre timmar, och vi hann tillbaka precis innan solen började försvinna bakom bergen klockan 6. Detta blev alltså resans tredje 9timmars trekkingdag. Atitsiaklostret på 4000 meter 1 1/2 timme upp från Lamayuru har liksom alla kloster i Ladakh och Zanskar sin alldeles egna karaktär. Där finns inte mindre än tio meditationsceller, dit man kan dra sig tillbaka och meditera i månader, tre var upptagna av åtminstone två västerlänningar, och Johannes visade mig även grottorna som jag missat förra året. Dessa finns längst in i klostret, och liksom Phuktar har detta kloster liksom vuxit ut ur grottorna. Ett annat sådant kloster är Taktok i östligaste Ladakh. Vi skildes inför återinträdet i Lamayuru, han till sin meditationscell i klostret och jag till min middag. Jag gick upp till Shangri La, och denna gång var föräldrarna lyckligtvis hemma. Frun lagade en lika förnämlig, professionell och välsmakande thenthuk som gårdagens (av barnen) varit amatörmässig, och jag fick till och med påfyllning. Mannen satt länge hos mig och berättade om sina planer för att renovera sitt fallfärdiga hotell, det annars bäst placerade i Lamayuru. Det var de nya vägarbetena som hade raserat hans kök, då Shangri La ligger precis vid vägen, och nästa år lovade han att allt skulle se bättre ut. (Nästa år var lyckligtvis precis allting fullständigt oförändrat.) Att sitta där i skymningen med en fulländad thenthuk i två portioner medan månen seglade upp i silverglans för att följas av stjärnorna medan gradvis det ena ljuset efter det andra tändes i klostret och nere i byn – Shangri La har den bästa utsikten över Lamayuru – efter en tröttsam dag av nio timmars trekking under hårdaste solsken, var något av den absoluta lyckan i Ladakh. Det kunde bara inte bli bättre, och det är sådant man sedan får drömma om under vinterhalvåret i Sverige – tills man kommer tillbaka. Detta var för övrigt både Goethes och Leo Tolstojs födelsedag utom Charles Boyers den 28 augusti, ehuru den ryska kalendern var 11 dagar efter. Mina indiska vänner hade på morgonen rest tillbaka till Leh, där jag på söndag antagligen skulle få träffa både dem och Robert med Hillary igen, min resas hittills bästa reskamrater. Ju mindre sagt om min resa vidare till Alchi, desto bättre. För första gången någonsin fick jag ingen rabatt i Lamayuru. Det kom aldrig någon buss. Efter två timmars väntan fick jag lift med en jeep. Det visade sig att vägen ner från Lamayuru var helt förstörd av vägarbeten, som om de anlade en autostrada där. Vi hann i kapp bussen bortom Khaltse. Den hade alltså

124

tagit den gamla övre vägen och därför missat alla passagerare från Lamayuru. Jeepen körde med aggressiv discomusik hela tiden, och chauffören verkade dyster. Bussen hade tagit 50 rupier till Alchi, jeepchauffören insisterade på 100. När jag kom fram till Alchi var mitt gamla hem Lotsava stängt för tre månader. Det var ett helvete att hitta något annat improviserat lokus för en natt, då Alchi hade blivit svindyrt. Ett normalt hotellrum kostade minst 500. En buss skulle avgå till Leh klockan 3. Jag kände mig nästan frestad att ta den, men jag hade redan bundit mig för en natt på ett golv hos en familj. Teet på centralsjappet vid busshållplatsen hade kostat 5 rupier förra året. Nu kostade det 10. Där satt emellertid en mycket trevlig engelsman från Jersey. Han hade lämnat Jersey för 15 år sedan då livet där blivit för absurt – värre än Norge. Körde man inte Rolls-Royce var man misslyckad. Hela livet på Jersey kretsade bara kring bankerna i detta etablerade skatteparadis. Banker, hor och alkoholister – det var allt vad livet på Jersey handlade om. Enligt min vän var 80% alkisar, då pubarna hade öppet tills den sista gästen gått hem, om han alls gick hem. Så fick jag i alla fall bo hos en riktig ladakhifamilj den sista kvällen före återfärden till Leh, och det var nästan bättre än något hotell eller gästhus. Föräldrarna var fromma och goda, äldsta sonen talade bra engelska och hjälpte mig till rätta, och det förekom även en yngre son och en liten flicka. Jag åt dock ute och fick en gedigen thenthuk på den tibetanska syltan. Trots omständigheterna blev det en gedigen vila i Alchi, vilket Alchi är oöverträffbart för i Ladakh. Min sömn blev lång och ljuv med underbara drömmar, och jag nästan försov mig till bussen. Mitt värdfolk var mycket älskvärda och omsorgsfulla, och jag fick lova dem att återkomma nästa år. Det hade varit ett intressant experiment. Bakom alla turistfasaderna med snobbhotell och en odräglig turistindustri, som särskilt Alchi är drabbat av, finns det alltid enkelt och hederligt folk bakom grannlåtskulisserna, där man kan bo hur billigt som helst och möta de bästa människorna. Bussresan in till Leh blev dock en mardröm. Det fanns ingen sittplats, och chauffören torterade hela bussen med jordbävningsartad dunka-dunk-musik, där jordbävningsbasens stressande ljudtortyr var det enda som hördes. Jag var den enda västerlänningen ombord och antagligen äldst i hela bussen och den enda som blev utan sittplats. Resan tog tre timmar, och en mil från Leh sprängfylldes den av ungdomar med sina fördömda mobiler som med dem skulle överrösta bussens ljudtortyr. De flesta ladakhierna i bussen verkade dock vana, avtrubbade och apatiskt likgiltiga. Trots att jag aldrig fick sittplats måste jag betala full biljett för 60 km skumpande i tre timmar.

del 15: Krisen i Leh. Mitt kära värdfolk gav mig Lung Snons finaste rum när jag kom tillbaka, det stora varma hörnrummet på andra våningen med stora fönster längs två väggar, där det fanns tre sängar, av vilka jag dock bara behövde en.

125

Skarma, min pålitlige reseagent sedan många år, tog sig genast an uppgiften att försöka få mig till Nubra före min avresa. Idag var för sent, på måndag var vägen stängd, men på tisdag gick det en buss till Diskit. Saken var i princip klar. På kvällen gick jag till min tibetanska krog som vanligt. Hela dagen hade jag spejat efter mina vänner från Zanskar, och snart dök Robert och Hillary upp där med två yngre tyska väninnor från samma hotell. På dagen hade de virvlat på floden, och i morgon skulle de besöka Hemis, Stakna och Thiksey. Våra indiska vänner hade haft samma svårighet att komma ifrån Lamayuru som jag. De hade nödgats ta en taxi ner till Khaltse, varifrån de kunnat fortsätta med buss, men inte utan att den fick tre punkteringar på vägen. Nu var de uppe vid Pangong Tso, den stora långa saltsjön vid gränsen mot Tibet. Vi hade en mycket trevlig kväll, som återställde mig helt efter de sista pärserna efter Lamayuru: bussresan ståendes till jordbävningsmusikmissbruk hade varit mera prövande än alla de tre 9-timmars trekkarna tillsammans. Den följande dagen överraskade alla med att regna bort fullständigt. Det var resans första dag med fullständigt dåligt väder, och alla lamslogs totalt och paralyserades till att ligga kvar i sina sängar. Min planerade promenad till Sabu kom av sig helt och måste inställas – det är inte roligt att vandra 6 kilometer i regn och samma väg tillbaka. I stället blev denna måndag en gedigen vilodag. Dock kunde jag organisera min sista utflykt till Diskit med bussbiljett för 116 rupier och tillstånd av min gode vän Skarma. Han var pålitligheten själv och tog alltid varmt och hjärtligt emot mig, som om vi alltid hade känt varandra. Vårt samarbete hade inletts 2006 för fyra år sedan, den sommaren då hela Ladakh regnade bort och alla broar i Leh sveptes iväg, då jag inte kunde göra några utflykter utom till Pangong Tso under blygrått stormväder. I stället blev det Konferensresan, det tillfälle då Helena Norberg-Hodge organiserade sin stora världskonferens här med anledning av klimatförändringen. Jag hade inte sett henne i år ännu. Dock stötte jag ihop med två gamla vänner – Ali Rahi och Tony från Örebro, som nu var sjunde sommaren i Ladakh. Vi hade mötts första gången under hans första besök här och sedan hjärtligt återsetts varje sommar. Han var den andra svensk jag träffade här, och det var sensationellt att plötsligt få bubbla iväg på ren svenska igen. Även min vän från Jersey dök upp, och på mitt härbärge bodde det två unga italienare från Alto Adige, närmare bestämt Trento, fast hon egentligen var sydtyrolska. Min vän från Jersey hade liksom jag helt chockats av den drastiska väderleksförändringen med temperaturfall på 10-15 grader och liksom jag mest legat hemma och vilat. Han skulle senare liksom jag både till Keylong och Dharamsala. Det var han som berättade, att pundsedlarna från Jersey i stället för drottningen som vattenstämpel hade en ko. Jerseykon är ju världens berömdaste ko, och det var väl därför drottningen gått med på att låta bilden av sig ersättas av bilden av en ko. Hon förekom ju ändå på alla andra pundsedlar i stället för en ko. Det lär finnas några miljoner sådana på Jersey men bara 87,000 invånare. Min trevlige kanadensare från Lamayuru dök upp igen för tredje gången, och även han skulle till Nubra. Han frågade mig om jag ville dela jeep med honom, men en jeep kostade 6000 medan min bussbiljett bara kostat 116. Han medgav att det var en viss skillnad.

126

Detta var alltså resans första förlorade dag, och även för övrigt hade jag kommit lindrigt undan. Förra årets problem med ständigt blödande och sönderslagna tår hade inte alls upprepats. Min enda tillfälliga skada var i stället solbränna under överarmarna, som för första gången i mitt liv gav mig ordentliga blåsor. Jag blev förvånad när det började drypa vatten från överarmarna. Dock var bara de första tre nätterna efter Phuktar direkt plågsamma. Denna vilodag gav mig för första gången ordentligt med utrymme till att slicka såren. Ahit och Nandu, mitt trevliga indiska journalistpar, kom aldrig till Pangong på grund av regnet. Ett stort antal cyklister hade också fått vända tillbaka. De västerländska cyklisterna i Ladakh blir allt vanligare. Man stöter ibland på landsvägarna ut för hela grupper om 6-10 personer på väg uppför de omöjligaste oändliga uppförsbackar helt uttröttade och så långsamt på väg att man skulle kunna gå förbi dem. Värst var det israeliska paret i Padam som hållit på i tre år och cyklat omkring överallt i Europa och Asien medan han aldrig fattat vad Vintergatan var för något. Ett nytt problem för i år var dock min ålder. Det hade aldrig märkts tidigare. Plötsligt förelåg det en betydande åldersskillnad mellan mig och inte bara de flesta resenärer i Ladakh utan framför allt till nästan allt aktivt liv i Ladakh. Plötsligt var jag äldst, och de enda undantagen hittills var de två äldre svenskarna på Lung Snon som genomfört baby-trekken som en Golgatavandring. Alla mina nya vänner hade kunnat vara mina barn. Tydligast märktes den nya klyftan på bussen från Alchi, där jag som enda utlänning och äldst i bussen fick stå hela vägen i tre timmar, medan allt folk i bussen var dunka-dunk-njutande ungdomar utom två gamla kvinnor. Problemet tillspetsades ytterligare genom att de flesta tog mig för en 45-åring högst medan tyvärr ingen kunde gissa att jag var lika gammal som Charles Dickens när han dog. Ett annat äldre par än jag var från Berlin, som bodde på Lung Snon. De hade av Helena Norberg-Hodges ekologiska föredrag i Berlin inspirerats till att besöka Ladakh men var mycket pessimistiska: ”Detta är en utopi som kommer att försvinna inom 20 år.” Jag var inte så säker på den saken. De ekologiska revolutionära krafterna i världen, som värnar om jordbruk, ursprung och naturenlig livsföring växer sig ständigt starkare, och i Ladakh bärs de främst fram av Secmol och Women’s Alliance, där Ladakhs kvinnor slutit sig samman för att beskydda kultur och gamla traditioner. Och kvinnor är alltid starkare i längden än män. Så hade vi det unga paret Robert och Hillary från Australien, mina bästa nya vänner, hur unga som helst men ytterst medvetna och väl orienterade i världens nya situation med klimatförändring och problematiken människan som obotlig miljöbov. Med dem hade jag inga åldersskillnadsproblem alls. Vi hade ännu en trevlig middag, varunder det ösregnade. Vädret lovade bli riskabelt för morgondagens Nubraäventyr, som jag dock inte kunde backa tillbaka från, om det dock kanske hade varit klokare att stanna i Leh ännu en vilodag och resa till Manali en dag tidigare. Men min biljettbokning och tillståndsansökan hade inlämnats redan innan det första höstovädret bröt ut.

127

del 16: Regn i Nubra – sista trekken i Ladakh – kronan på verket Det såg ganska hoppfullt ut när jag begav mig halv 6 i gryningen för att ta bussen till Nubra. Det var uppehåll, men det skulle inte vara så länge. Dessutom fick jag fel plats – jag hade köpt en fönsterplats på förarsidan för att få bäst utsikter att fotografera, men lika förbannat hade jag fått en fönsterplats på fel sida, som inte gick att byta. Snart började det snöa ändå, och hela passbestigningen till 5000 meter var rena julkortet. Tesjappen vid passet var stängda på grund av ovädret, som fortsatte hela vägen ner. Var det inte bara mulet, så regnade det och var mulet, vanligen det senare, alltså båda delarna. De enda andra västerlänningarna ombord var tre unga israeler, två flickor och en ung man, studenter allihop, men den yngsta laborerade med akupunktur. På grund av vädret beslöt vi att inte stiga av vid Diskit utan fortsätta hela vägen till Hundar. Där hoppades jag att vädret skulle lätta på tröstlösheten, så att jag kunde besöka klostret och vandra tillbaka till Diskit. I värsta fall fick jag finna mig i att vara inregnad i Hundar tills i morgon utan några klosterbesök. Till alla dessa motgångar kom också det, att min ena sandal gick sönder igen, så att sulan halvvägs lossnade. Det var omöjligt att få den lagad före återkomsten till Leh. Vi fann mitt gamla ställe där jag bott på med italienarna ’04 och ’05. Det hade expanderat, så att matsalen nu var kök medan salongen blivit matsal. Där kunde jag lämna israelerna med gott samvete och gå på min tur. Det regnade hela vägen upp till klostret, och mitt paraply var som vanligt trasigt. Dock kunde jag ta några bilder i skydd av paraplyet, och när jag kom ner igen kom solen fram. Följaktligen var det ingenting som hindrade att jag vandrade den fulla milen till klostret i Diskit. Under tiden klarnade det hela tiden. När jag kom fram till Diskit ordnade jag genast med stadens flottaste hotellrum på Zambala för bara 150 och begav mig genast upp mot klostret. Klockan var då omkring 4-halv 5. Skymningen lovade bli sagolik, det var jungfruligt stilla, och det blev bara vackrare hela tiden. Diskit är väl det mest majestätiskt belägna klostret i hela Ladakh. Som vanligt får man arbeta hårt för att ta sig upp till det översta templet, men belöningen är magnifik. Man har utsikt över hela Nubradalens centrala delar med hisnande berg i rött och kopparbrunt, grönt och blått, med gyllene ängar och fält mellan byn och floden och ett storartat slättlandskap runt det väldiga floddeltat, där Shyok flyter samman med Nubra för att senare i Pakistan rinna fram i Indus. Det är ett sagolikt landskap som man aldrig kan bli mätt på, och trots molnen rådde det tillräckligt mycket solstrålar emellan för att förgylla dalen med ett ständigt omväxlande och överväldigande ljus, så att man kunde fotografera trots allt. Det blev liksom kronan på verket för hela resan. Dagen hade börjat hur ryslig som helst, man hade kämpat ändå mot regnet, och så slutade allting med naturens triumf och skönhetens förklaring. Det kunde inte bli bättre. Det fanns inte många restauranger i Diskit, jag hittade tre, en hade bara ris och chowmein, en annan hade bara ris och fårkött, men den tredje hade vad som helst som stod på menyn, så jag satsade där ordentligt på en mättande thukpah med rispudding och te som efterrätt, på vilket man blev ordentligt mätt, så att man påminde sig Kim och hans kamrat,

128

två jätteaustralier, som under en lång trek bara livnärde sig på sågspån ungefär och sedan nådde ett samhälle med restaurang. De beställde momos, omgång efter omgång, tills hela restaurangens förråd av momos tagit slut och de hade satt i sig 150 stycken. Då var deras värsta hunger stillad, och de kunde fortsätta på sin trek. Det kan inte hjälpas, men den buddhistiska klosterkulturen är på sitt sätt en oöverträffad högkultur, som överlevt intakt och oförändrad i snart 2500 år som den främsta civiliserande kraften i hela Asien, och den grundar sig egentligen bara på samlevnad i kollektiv enligt justa och rimliga regler i fattigdom, kyskhet och vördnad för allt liv. Det är egentligen allt. Undervisning och meditation ingår, så att alla dessa kloster egentligen mest är skolor och universitet, och deras kontinuitet hör till det säkraste i hela Asien. Det är bara att beundra, i synnerhet när man ställs inför ett sådant kloster som Diskit med sitt överväldigande och nästan oöverträffbart natursköna läge. På morgonen när vi väntade på bussen klockan 6 fanns det en annan västerlänning som visade sig ha kommit hit hela vägen från Chile. Han hette Ruben och var av polsk-italiensk härkomst och hade mest vandrat för sig själv till så avlägsna och okända dalar och byar som möjligt. Han hade vandrat upp från Hundar genom den långa klyftan och där träffat på ett ensamt uråldrigt hus halvvägs ner i jorden, där en och samma familj hade bott sedan urminnes tider – man visste inte hur många århundraden. Vi blev hjärtligt goda vänner, och jag erbjöd honom att dela rum med mig om hans familjeställe vid Old Road nu var fullt på grund av festivalen. Resan tillbaka blev odramatisk. Bussen var försenad som vanligt, och när alla trodde att den inte alls skulle komma, så kom den. Vädret var som igår, molnigt med regnskurar, och i North Pullo strax nedanför passet snöade det. Det såg ruskigt ut över passet, men vi klarade oss över det och kom levande ner till Leh efter klockan ett bara några timmar försenade. Jag skaffade genast en biljett till Manali för morgondagen och reparerade sedan min sandal hos min skomakarpojke, som genom åren lärt sig vad jag hette. Så kunde den sandalen fungera ännu litet till.

del 17: Insnöade Ruben Polansky var inte släkt med regissören, så vitt han visste, även om han var kameraman med dokumentärer som specialitet. Vi följdes åt från Nubra, han kom till mitt boställe och trivdes bra men beslöt ändå att stanna på ett annat ställe som var billigare – jag skulle ju avresa i morgon, och om han då inte längre kunde dela rum med mig skulle det bli dyrt för honom. Vi avslutade vår samvaro temporärt med eftermiddagste på Gesmo. Ali Rahi stötte jag åter ihop med på gatan, och i vems sällskap? Birgits, som jag flugit hit tillsammans med! Även hon skulle avresa i morgon men komma hem till Sverige före mig och var mycket nöjd med allt i sin Ladakhresa utom ressällskapet, som jag skulle få höra mera om senare. Även Eva bodde fortfarande kvar på Lung Snon, vilket jag aldrig hade väntat mig, och verkade friskare och nytrare än senast. Ett varmt farväl bjöd jag till Skarma, som inte hade vetat att detta var min sista kväll – annars hade han planerat något. Även min kanadensare

129

från Montreal dök upp, alla hans planer på Nubra och Pangong hade strandat, det var mycket svårt att organisera något nu under den pågående Ladakhfestivalen, som bjöd på dansuppvisningar i tibetanska masker, thankautställningar, polomatcher, parader och allt möjligt, och även han ville ha mig på middag, liksom Ali Rahi och Birgit, men jag hade bestämt mig för mitt gamla tibetanska sjapp, det bästa i stan. Förhoppningsvis skulle antingen han, Ruben, Robert och Hillary eller allesammans dyka upp där också. Även Stewart, min vän från Jersey, var på väg att lämna. Han hade tagit det dåliga vädret ad notam och tänkte stanna till i Keylong innan han for vidare till Dharamsala, där det var möjligt att vi kunde träffas igen. Min avskedsmiddag hade jag sedan med Mark från Montreal. Av någon anledning kom vi genast att diskutera Jesusproblemet. I princip var vi överens: Jesus var bara en människa som tagit på sig att genomföra Messiasmissionen för att göra en behjärtansvärd insats för mänskligheten, överlevt korsfästelsen och återupplivats av esséerna, för att kanske sluta sina dagar i Indien, då mycket tyder på att det var där han tillbringade de okända åren. De viktigaste skrifterna som stöder detta är Kerstens viktiga bok ”Jesus Lived in India”, Alex Notovitjs återgivande av det ”tibetanska evangeliet” i sin bok om sin resa i Ladakh från 1876, vilket evangelium han sade sig ha funnit i klostret Hemis, vidare Tomasevangeliet upptäckt i Egypten efter andra världskriget och de redan på 300-talet utrensade delarna av Markusevangeliet, främst hans version av fallet Lazarus, som kompletterar Johannes version och förklarar en hel del. Vi kom att prata om detta hela kvällen. Han är fysiker och katolik med franska som modersmål, och vi lovade varandra att hålla kontakten. (Det blev ingenting av med det.) Ingen av de andra dök upp, men det kändes som den lämpligaste tänkbara avslutning på hela denna Ladakh- och Zanskarresa. Det återstod sedan bara att ta avsked av familjen vars hem jag delade. Detta skedde under övliga hjärtligaste former. Det var fullmåne den kvällen, och jag såg fram emot en förhoppningsvis problemfri morgondags bussresa till Keylong, men ack hur jag bedrog mig! När jag klev ut efter fyra var himlen täckt och lovade en dyster och mulen dag. Allt gick bra till en början. Ombord på bussen var en av veteranerna från haveriresan till Lamayuru, när vi försenades fem timmar av ett klippblock på vägen. Jag hade bästa tänkbara plats längst fram vid fönstret bakom föraren, bredvid hade jag två unga fransyskor, och till bussen anslöt sig också tre våghalsar som saknade biljett och därför blev utan sittplatser: en israel, en engelsman och en mycket ung australiensare som liknade Matt Damon och Leonardo di Caprio. På väg upp mot Tanglang La, det första och högsta passet på 5300 meter, började snöfallet redan på ett tidigt stadium och förvärrades sedan oavbrutet. Snart började det snöa in i bussen fastän alla fönster var stängda: dessa gamla bussar är inte särskilt täta. Det uppstod möten, där till charmen hörde, att när de två fordonen körde upp på var sin sida av den enfiliga vägen för att komma förbi, började de sakta glida ner mot varandra. Flera i bussen var i sandaler utan strumpor, som jag, och de fötterna blev kalla. Det lättade efter Tanglang La, snöfallet upphörde i öknen, och uppehållet i Pang för lunch klockan 11 var till och med regnfritt. En mäktig syn mötte oss nere på slätten, när en

130

väldig hjord hästar och jakar drevs genom öknen, minst 200 djur. Tyvärr satt jag på fel sida för att kunna fotografera. De följande passen Lachlung La (16616 fot) och Natu La (15437) gick an, men det började regna igen, och i Sarchu snöade det och såg inte ut att vilja sluta. Halvvägs upp för nästa pass, problempasset Baralacha La, mötte vi mindre fordon som berättade att vägen till Keylong var blockerad av snö. Vi kom så långt som till tältlägret före Baralacha La. Där hade alla strandat. Jeepar, truckar, bussar, ingen kom fram. Det var bara att erkänna sig insnöade, och snöfallet upphörde inte. Tillsammans med min unge italienske vän Sandro från Monfalcone vid Trieste och en ung kanadensiska från Vancouver fick vi frysande krypa in i ett serveringstält här på 4500 meters höjd och göra det bästa av saken med ris och linser, te, konversation och en och annan bok i väntan på att snöovädret skulle upphöra, medan vi knappast kunde fortsätta förrän tidigast följande morgon, bara 80 km från Keylong. Något liknande hade inte hänt mig sedan jag blev insnöad i bergen i östra Turkiet i mars 1993 och den gången inte ens kunnat komma ut ur bussen – på 24 timmar.

del 18: Dramat vid Baralacha La Natten blev fruktansvärd för i princip alla. De flesta övernattade i bussen, och för att de inte skulle frysa ihjäl väckte dem konduktören alla klockan 11 och delade ut filtar. Sedan tog det någon timme för dem att kunna somna igen, och även om de gjorde det blev sömnen knappast mer än fragmentarisk. Alltid var det någon som pratade, någon som spelade musik på sin mobil, någon som måste ränna ut och in för att uträtta behov, varvid isvinden stormade ylande in och väckte alla under jämmer, alltid var det någon som hostade, kvarkade, nös, snörvlade eller pratade högt i sömnen under ångest. Fastän vårt tält var tämligen stabilt och höll i motsats till de flesta andra ruskade vinden ständigt om det rasslande och vinande, och då isen lade sig utanpå och sedan smälte inifrån förekom det oavbrutet ett litet duggregn. Också vårt tält var proppfullt, det fanns kanske sju övernattningstält i detta provisoriska rastläger före passet Baralacha La 25 kilometer från Sarchu, och det var kanske 30 fordon som strandat där, truckar, jeepar, minibussar och två stora bussar. Alla dessa kanske 200 personer måste lägga in sig som sillar i tälten, om de inte föredrog de vida kallare fordonen. Sandro från Monfalcone vid Trieste, den vackra kanadensiskan från Vancouver och jag fick, då alla andra bäddar var upptagna, dela på en sorts halvsäng. Senare lades en metallkoffert vid den för att i någon mån förlänga sängen, men denna tingest blev naturligtvis iskall. Vi fick dela på en halvsäng tre personer med gemensamt täcke, men när vi vaknade upp på morgonen var vi fyra. En fjärde hade smugit sig in, och då jag låg ytterst på andra sidan var det inte så konstigt att jag inte fick mer än en flik av täcket. Påklädd allt vad jag hade frös jag dock endast om fötterna, som med nödvändighet måste vila på metallkistan, och det gällde att ständigt linda om dem med sjalar. Sandro hade gett mig ett par varma sockor. Annars hade jag varit pantad.

131

Sent på kvällen kom det två israeliska flickor till tältet. Det visade sig att de hade vandrat från en strandad buss sju kilometer längre uppåt passet i snöyran och kylan – det snöade oavbrutet från tidig eftermiddag och hela natten. De var på väg till Leh, och deras minibuss hade inte klarat sig längre. Tältet var fullt, den sista sovande, en äldre engelska, hade pressats in mellan en hostare och en snarkare, och värdfolket måste tyvärr meddela att de inte hade fler sängplatser, inte ens för sig själva. Israeliskorna blev då alldeles förkrossade. För dem var det ett mirakel att de alls hade lyckats ta sig fram till tältlägret och inte dött på vägen. Till slut fick de ändå plats någonstans på ett annat ställe jag vet inte var. Även i mitt tält förekom det nattliv. En gammal gubbe med spindelben kved uppgivet hela natten, och flera pratade oupphörligt både i sömnen och med varandra i vaket tillstånd. Till mina egna problem infann sig ett alldeles nytt som jag aldrig haft förut, nämligen med blåsan. På något sätt hade min urinomsättning skenat, så att jag måste upp och kissa ideligen utan att ändå slippa nöden. Det hade börjat redan i Leh, under bussresan hade det varit mycket besvärande, och det blev inte bättre under natten. Antagligen hade det orsakats av kaffedrickning i Leh, där den höga höjden (3700 meter) accelererar ämnesomsättningen, matsmältningen och troligen också njurfunktionen. Därför är det extra riskabelt att äta för mycket på hög höjd. Det enda jag kunde göra var att sluta dricka kaffe, och på morgonen var läget under kontroll. Redan kvällen innan hade det tvärsäkert sagts, att vi skulle komma loss tidigt på morgonen. När vi steg upp på morgonen snöade det fortfarande, ehuru avtagande, och solen lovade nästan bryta fram bakom molnen. Men när vi skulle gå ut klockan sex var det så kallt, att tältdörren, ett skynke bara, var solid av is. Men solen bröt fram, och så blev det varmare. Morgonen blev lång, och snart hette det att vi skulle komma loss efter 11. En erfaren man berättade, att han varit insnöad på samma sätt förra året i hela fem dagar, men först den 19 september, varunder flera turister från Bombay dött. Vägen underhölls och kontrollerades av regeringen fram till den 15 september, därefter var det på vars och ens eget ansvar att begagna den, och därför var vägmyndigheterna mycket alerta nu med att få fram plogar och truckar. Vi släpptes slutligen fram av vägpolisen strax efter 12, efter att först alla mindre fordon och minibussar släppts igenom. Vi hade bara varit några kilometer från passet, och när vi väl var över det var resten enkelt. Det snöade visserligen fortfarande, men vi kom fram till Keylong till kvällen lagom till en himmelskt skön solnedgång över det Lahaulska sagolandskapet. Jag hann med en tur upp till klostret, efter två dagar med fastlåsta ben i buss och vinterskruvstäd längtade jag efter att få röra på dem, och hann precis upp till dagens sista strålar. Sedan smakade det med middag hos mina tibetanska tvillingbröder på Tashi Deleg, där jag också traditionsenligt fick en säng i deras primitiva dormitorium. Mina andra vänner från bussen fastnade i ett annat lika billigt dormitorium på andra sidan busstationen av något bättre klass, och vi lovade att försöka alla samlas till Manalibussen klockan 5 följande morgon över Rohtangpasset. Vi startade punktligt 6.30, och allt gick bra. Jag förberedde Sandro på att jag kunde bli dålig vid nedkomsten från Rohtang, en nedstigning på 2000 meter, och mycket riktigt: vid den första trafikstockningen blev jag ordentligt sjuk för första gången på hela resan med

132

kväljningar, frossbrytningar, illamående och uppkastningar. Sedan var jag färdig. Det gick dock över, och vid framkomsten till busstationen (efter åtskilliga andra trafikstockningar) kunde jag fungera normalt om dock på något skälvande ben. Det har alltid förekommit problem vid nedkomsten från Rohtang. Den här gången var det dock inga översvämningar, inga mudderpölar, inga genombrutna vägar, utan bara en oskicklig chaufför som kört sin truck i diket. Dock fick vi höra, att vädret i Manali varit dubbelt vidrigt mot vad vi råkat ut för, med svidande kyla, hällregn och översvämningar, snöstormar och snöskred under tre dagar, så att Rohtang varit stängt. Sandro följde mig till Greenland, då han följande eftermiddag skulle vidare till Delhi för att ta flyget på morgonen om tre dagar. De andra tre, Will, Paul och Clément, klev av vid uppgången till Vashisht. På Greenland väntade alla behövliga bandage på såren: en varm dusch, ställets nästbästa rum, och en varm kopp svart te för blidkning av magen.

del 19: Med Sandro i Manali Vi blev rentav tidningsrubriker i dagspressen. Den uppgav att 182 personer blivit insnöade vid Baralacha La, 4880 meter ö.h. (enligt vissa kartor 200 meter lägre) och att de kunnat räddas först mot middag dagen därpå efter 20 timmar, när bättre väder lett till så pass tillräcklig snösmältning vid Baralacha La att fordon börjat kunna komma igenom. Det ironiska var, att hade jag (vi) lämnat Leh en dag tidigare eller en dag senare hade vi kommit igenom utan svårighet och missat hela showen. Den enda tråkiga ingrediensen var föreståndarinnan för vårt tält, som utnyttjat situationen till maximal fördel för sig själv genom att ta hutlöst betalt för övernattningarna – 150 rupier för privilegiet att få ligga som sillar och frysa. Man kan förstå henne – alla dessa människor utlämnade åt hennes gottfinnande, det var kanske hennes livs jackpot, och hon ville inte gå miste om en enda rupie. Vi, som fyra personer fick dela på en halv säng med iskall metallkista som stöd för fötterna, vägrade naturligtvis finna oss i detta och betalade bara 100. Hon sade rentav: ”Är ni inte nöjda så kan ni gå.” Vart då? Ut i snöstormen? Vår kanadensiska hade natten innan nödgats betala bara 50 rupier för en liknande plats i ett tält i Sarchu. Men det var över nu, och i Manali gottade vi oss ordentligt, Sandro och jag. Han utbildade sig till skådespelare och hade fört ett ganska utsvävande liv och reste nu i Indien för första gången med sin 60-åriga mor, som han lämnat nere på slätterna. När han inte hört av sig på 10 dagar hade hon kontaktat ambassaden. Här i Manali kunde han nu lugna alla parter. Han berättade mycket intressant om skådespelaryrket och dess villkor idag. Ville man bli en verkligt framstående skådespelare måste man vara beredd på att kunna ge tre olika föreställningar om dagen. Att idag sätta upp en pjäs av låt oss säga 15-1600-talsstandard med tjogtals roller var i princip omöjligt på grund av kostnaderna. Den moderna tekniska utvecklingen hade för teaterns del inneburit tvångströjeartade begränsningar på det mänskliga planet.

133

Han hade kommit till Ladakh från Kashmir och hade en hel del att berätta från Srinagar. De hade kommit dit just som fastemånaden Ramadan inleddes, så att allting var stängt till halv 8, i synnerhet alkoholbutikerna. De hade desperat sökt efter något ställe där de kunnat köpa någon form av whisky och slutligen funnit en shop i en av förorterna. De hade kommit dit klockan 7 och motats av fyra poliser, som sedan hade något besvär med att hålla en växande kö tillbaka. ”Ingen släpps förbi före halv 8!” och kön bara växte och pressade på. På pricken halv 8 öppnades portarna, och butiken formligen stormades: alla skulle ha allt på en gång, ej sällan med tungan hängande utanför munnen. Efter 20 minuters stormning kom Sandro med sällskap fram till luckan och kunde äntligen få en liten patetisk flaska av något som skulle föreställa whisky. Det hade varit värre än en fotbollsmatchmassaker. Nästan lika svårt hade det varit att få tag på en vanlig kopp te under dagen. Till slut hade de givit upp och modfällda slagit sig ner, när en gammal man kom fram till dem och frågade: ”Önskar ni te?” De såg upp, och han fortsatte: ”Kom med här.” Han förde dem bakom ett annat förhänge, där festen pågick för fullt: te med korv och alla förbjudna frukter, som alla samvetslösa fastebrytare hänsynslöst frossade i, som om någon Ramadan aldrig förekommit. Jag kom ihåg min belgares liknande erfarenheter av Pakistan och berättade historien. I någon större stad i Pakistan hade han förgäves sökt efter någon form av alkohol, alkohol är ju officiellt förbjudet i muslimska länder, och till slut gett upp, när hovmästaren på hotellet överraskat honom med att säga: ”Men vi har alkohol här.” Han hade naturligtvis genast beställt första bästa flaska och till sin häpnad läst på etiketten att det var destillerat och producerat i Pakistan. ”Men är inte alkohol förbjudet i ert land?” hade han häpet frågat hovmästaren, som svarat: ”Jo, men vi producerar bara för export.” Vi satt nästan hela dagen uppe i Vashisht och njöt på den tibetanska restaurangen Lhasas soliga terrass med en lång lunch och värmde oss ordentligt, tills det blev oväder klockan 3 med häftiga och dramatiska regnskurar, som dock snabbt gick över, varpå solen värmde mer än någonsin igen, omväxlingen gick snabbt utan regnbåge, och vi satt kvar och fortsatte njuta tills solen dalade bakom kullarna vid 5-tiden och pratade mest om Italien. Vi fortsatte dagen därpå. Jag vaknade i tid för att hinna uppleva hela den magnifika klara soluppgången över Manali och dess kullar och njöt i fulla drag tills det blev för hett. Sandro sov ut ordentligt men hann uppleva en god del ändå. Sedan gick vi upp till Vashisht och baddade våra kantstötta fötter i de varma svavelkällorna, men denna gång var det rusch där. Det var söndag, och då så många badade kunde faktiskt det heta vattnet badas i, då de många kropparna kylde ner det en aning. Emellertid avstod både jag och Sandro för trängselns skull medan vi nöjde oss med att unna fötterna denna mycket välgörande heta baddning. Mitt enda problem med fötterna under alla mina ökenvandringar i Ladakh hade dock bara varit självsprickor, medan sandalerna mått desto sämre. Sandro kom från Venezia Giulia, berömt för att vara ett av världens tre mest alkoholistdrabbade områden, de andra två lokaliserade i Skottland och Australien. Han visste mycket om drogmissbruk, då han som ung själv förspillt tre år på meningslöst rökande, och han berättade hårresande historier från Italien om detta. Helt harmlösa ungdomar som ”prövat på det” hade fått år i fängelse för innehav av till exempel 0,2 gram kokain, inte ens tillräckligt för en slinga. Andra hade fått betala 10,000-tals Euro bara för

134

harmlöst innehav av gräs för att slippa fängelse, och så vidare. Ungdomar får sina liv förstörda från början för några harmlösa experiments skull genom en helt överdriven och paranoid narkotikaförföljelsepolitik, som bara förvärrar saken, då det bara ökar attraktionen hos det förbjudna. Sandro klassade ut Berlusconiregimen direkt som fullständigt absurd, inkompetent och fördärvlig, då den egentligen bara levde på allomfattande fördumningshjärntvätt genom Berlusconis egna skräp-TV-kanaler med reklam stup i kvarten överallt. Han menade tyvärr att ingen regering kunde vara sämre än Berlusconis. Alla vet att han är en rutten gammal playboy, hans skandaler tornar hela tiden upp sig, och ändå är folket dumt nog att låta honom vara kvar. Han är en belastning inte bara för Italien utan för hela EU, och han är arrogant nog att strunta i det. På väg ner från Vashisht stötte vi äntligen ihop med våra vänner från resan ner igen, Paul från Brighton, Will från Australien med gitarren och Clément från Frankrike, så att vi hjärtligt kunde bjuda varandra farväl. När jag följde Sandro till bussen stötte jag också ihop med några av polackerna från Padum, Grzegorzs vänner. De hade lyckligt genomfört trekken från Stongday till Phuktar på fyra dagar, och bara det första passet hade varit svårt utom de många strömövergångarna. Liksom jag hade de varit mycket imponerade av Stongday. Så bjöd jag och Sandro hjärtligt farväl av varandra efter en lång och mycket givande samvaro under resan, och vi såg fram emot att bibehålla kontakten.

del 20: High life i Dharamsala. Det var svårare än någonsin att lämna Manali. Sista kvällen fördrev vi där på Greenland med ett trevligt kortspel som hette Remi, mycket enkelt med absolut lika chanser för alla oberoende av tur eller skicklighet. Vi spelade på tre man hand och vann ungefär lika många gånger alla tre. Bussresan till Dharamsala följande morgon blev en thriller. Min vän på Greenland sade att min buss hörde till det privata bussbolaget Bedi och gick klockan 6. Den gick halv 7 och hörde till bussbolaget Prem, men chauffören körde bra och konduktören var sympatisk. Halv 11 var vi i Mandi och redan halv 3 i Palampur. Sedan började problemen, när det var så lite kvar. Ett jordskred stängde vägen, men värre var att vi fick stanna och byta hjul två gånger. Trots den snabba resan kom vi därmed ändå inte fram till Dharamsala förrän halv 7. Bussresan hade varit tröttsam på grund av den heta solen och den ryckiga framfarten med ständiga stopp för av- och påklivning, det var ju en lokalbuss, men tröttsammast av allt är ändå att förlora tid på att vänta (på punkteringarna) och den infama stresshjärntvättsskräpdunkadunkmusiken i bussens högtalare. Man slapp åtminstone video och DVD. Pojken på Sunriserestautangsjappsgarderoben kände genast igen mig, och min värdinna på Green Hotel hade mitt gamla rum ledigt åt mig. Det var kära återseenden överallt, och på Gakyi slickade jag dagens sår med en ordentlig traditionsenlig fruit salad med curd samt te. Sedan kunde man börja leva.

135

Redan följande dag började det emellertid skvala på nytt, så att man saknade både Ladakh och Manali med deras generösa solsken. Det var si och så med Snowline Café uppe på 3350 meter, ibland öppet, ibland stängt, och med min vän från Bihar vid Triund diskuterade vi vädersituationen. Allt hade gått fel i år, och i Bihar var det katastrofläge genom torka – förra året hade det varit översvämningar. Risskörden blev minimal, och priset på ris väntades gå upp 80%. ”Antingen dör vi genom missväxt och torka, eller också dränks vi i översvämningar,” var hans slutsats. Det största problemet var emellertid miljöförstöringen, som i Indien kanske tog sig värre proportioner än någon annanstans i världen utom Kina. Bhopal var bara ett skräckexempel, men liknande katastrofer i mindre skala förekom överallt och berodde i regel alltid bara på okunnighet och dumhet. Det finns ingen generell ansvarskänsla, som i större delen av Europa. Folk fortsatte att slänga skräp överallt, vilket var plågsamt uppenbart i en känslig bergsmiljö som Dharamsala, där det inte gick att dölja, ty om man slängde plastflaskor i buskarna kom de fram och ner med regnet. Före sommaren hade lag skickats upp till Triund för att städa stigen, en 10 kilometers väg med 1100 meters höjdskillnad, och när monsunen sedan kom flöt ändå floder av skräp, plastpåsar och plastflaskor och även glasflaskor, fram och ut och ner till byn och samlade sig i skräckinjagande drivor, som de väldiga plastskräpsamlingarna i Stilla Havet, två stycken öster och väster om Hawaii, stora som hela Indien, som bara flyter omkring i oöverskådliga plastsörjor, som får håren att resa sig när man skärskådar denna enorma miljöförstöring, som alltså även manifesterar sig i Dharamsala om dock i något mindre skala, som en oavvislig vittnesbörd om att hela mänskligheten ur naturlig synvinkel bara utgör ett monstruöst hot mot hela planeten och dess liv i sin egenskap av naturmissbrukande skräpkonsument av osundaste tänkbara gigantdimensioner. Detta kommer fram även i den audiella miljöförstöringen, som bara sådana som jag är plågsamt medveten om, då jag har olyckan att vara musikalisk, medan de flesta struntar i det och låter sig hjärntvättas och fördummas av det mekaniska jordbävningsoväsendet. Det är omöjligt i ett ställe som Dharamsala att hitta ett tyst ställe där man kan få någon matro, då även om stället är tyst det dunkar på för fullt från olika stereoanläggningar ute i gatan, av vilket man bara hör jordbävningsbasdunket in till kyffena. Folk kan inte förstå och tror att man inte är klok eller att man är sjuk om man ens vågar antyda en önskan om nedsatt volym. Robert Armstrong från Australien, min gode nye vän från Melbourne, var som miljölärare helt medveten om denna problematik och ställde helt sakligt människans existensberättigande i fråga såsom konsumtionsmonster av skräp. Naturen kan helt enkelt inte ta emot mera oorganiskt osmältbart skräp av människan, och därför har vi den fullständigt oberäkneliga klimatförändringen med dess tendenser till skenande oväder. Somliga ser det som naturens hämnd, andra ser det som Guds straff, medan det bara är en fullständigt naturlig konsekvens av människans missbruk av naturen. Liksom det är naturligt och ofrånkomligt för människan att spy när hon ätit för mycket olämpliga saker, så måste hela naturen reagera inför människans alltför onaturliga avarter. Vi är beroende av naturen och måste lyda och anpassa oss efter henne, men naturen är inte alls beroende av

136

oss, och klarar hon sig bättre utan människan än med, så är det helt naturligt att hon gör sig av med henne, i synnerhet om hon hotar hennes liv. Hemresan blev en hårresande nagelbitare. Alla försäkrade mig om att jag skulle hinna till Delhi och flyget halv 9 fredag morgon med 5-bussen på eftermiddagen från Dharamsala. Bussresan skulle ta 12 timmar högst, det hade den alltid gjort, och 3,5 timmar var mer än tillräckligt för resan till flygfältet och incheckningen. Det gick ingen tidigare buss utom dagen innan. Dessutom var det en semi-de-luxe-buss med alltså bättre standard än de bussar jag alltid tagit. Kort sagt, det var lugnt. Med på bussen var Sebastian från Provence, som alltid tagit denna 5-buss tidigare och kommit fram i lugn och ordning och god tid. Vad som hände var följande. Det regnade. Det låg sjöar på vägen. Trafiken var besvärlig. Skyfallen gjorde sikten omöjlig. Väglaget var farligt. Och vi fick punktering. Resultat: två timmars försening. Vi kom fram klockan 7 på morgonen i ösregn. Sebastian frågade mig: ”Hinner du?” Bra fråga. En rickshawförare erbjöd genast sina tjänster när jag steg av, men då jag var i ett prekärt läge behagade han utnyttja situationen. Han ville ha 800 för resan till flygfältet. Det var absurt. Jag sade 200. Vi enades till slut om 500. Jag hade inte tid att argumentera om pengar. En normal rickshawfärd till flygfältet hade inte behövt kosta mer än 150, men jag var i en nödsituation, och liksom vid Baralacha La, där vi blev insnöade i 20 timmar, behagade de mänskor åt vars godtycke vi var utlämnade att dra fördel av vår olycka. Det var utpressning, men man hade inget val. När jag kom fram till flygfältet hade bagageincheckningen stängt, naturligtvis. Jag fick ta allt som handbagage – det gavs inget val, och jag hade ju inte så mycket. Men i ryggsäcken, som jag tänkt checka in, hade jag sax, nageltång, rakhyvel och whiskyflaska. Jag blev av med bara saxen. Jag hade tur. Så kom man trots allt på flyget i absolut sista minuten utan andra förluster än saxen. Värre var det i Helsingfors. Där ombads man klä av sig in på bara kroppen för min penningpåses skull. Jag bad dem titta i den för att själva se att den verkligen bara innehöll sedlar, men den måste röntgas. Samma med bokpaketen. De hade kunnat se själva att det som såg ut som böcker också verkligen var böcker, men de ville inte. Böckerna måste röntgas. I min whiskyflaska (180 ml) fanns bara några droppar kvar. Jag fick inte ta den med mig. Då ville jag dricka upp de sista dropparna. Det fick jag inte. ”Border-line-fara,” var ursäkten. En tetrapak med juice från flyget var oöppnad. Den fick jag inte heller ta med mig, fastän flyget självt förpackat och förseglat den. Dock fick jag behålla nageltången och rakhyveln, om de lades i ryggsäcken och jag checkade in dem. För att göra detta leddes man runt upp och ner i hela flygstationen. Man slapp i alla fall klä av sig på nytt, om dock bältet innebar komplikationer. Detta måste man ta av sig, men då det var gammalt och slitet fastnade det hela tiden. De hade mycket väl kunnat se att det bara var ett gammalt bälte, men det måste ändå avlägsnas och röntgas. Och så vidare. Frågan är om inte de flesta av dessa överdrivna säkerhetsåtgärder är något onödiga, då man skulle komma mycket längre och vara mycket effektivare med bara litet mänsklig psykologi. Röntgandet av pocketböcker, till exempel, måste ju ändå lukta litet paranoia. Kanske det var för att jag såg suspekt ut, otvättad, strapatsmärkt, slitna och smutsiga kläder, inga strumpor, medan de flesta från

137

Vanda flygfält är uppklädda med slips och parfymerade med pressveck och maximalt fräscha intill konstgjord tvålfagerhet, vilket bara framhäver deras brutala yttre om de, som är ofta påfallande, är skinnskallar. Alltså måste mina böcker röntgas – Maupassant, Homeros, med mera. Emellertid var det en njutning att få flyga fram över den finländska skärgården i klart solsken mot Sverige, så att man såg den i hela dess bredd från Porkkala till Estland, och att sedan även få njuta av Vättern i hela dess längd och bredd före landningen vid Göteborgs Landvetter precis före klockan 5, vid alltså exakt samma tid som man lämnat Dharamsala igår. Tidsförskjutningen gjorde att resan Dharamsala-Göteborg tog 27,5 timmar, men räknar man bort väntetiden i Helsingfors blev det i alla fall ganska precis 24 timmar, vilket är ett intressant rekord för mina resor mellan Göteborg och Himalaya. Den totala kostnaden för resan (32 dagar) blev strax under 10,000, men då får man ta i beaktande den låga kronkursen, som var som lägst under våren när själva flygbiljetten köptes för 7200 kronor, vilket då var extremt billigt. Och i Göteborg väntade äntligen vackert väder efter de senaste tio dagarnas ostadighet i bergen, vilket väl kunde behövas, även efter det oändliga regnandet i Göteborg i juli. Man var hemma igen och redo att genast börja planera för nästa Himalayaresa om 40 dagar.

Rek or dr es an, del 1 : Festen har börjat Resans rekord var dess längd, sex veckor, min längsta resa i Indien hittills. Problemet var avgångstiden. Den var klockan ett mitt på dagen och alltså den bekvämaste tänkbara. Men man måste ju vara där ett antal timmar innan och följaktligen lämna staden redan klockan 11, varför det inte gavs möjlighet till någon lunch. Följaktligen sattes man på planet på fastande mage, och ombord serverades det först och främst förfriskningar, som på tom mage genast slog an mot huvudet… Det var bara fyrtio dagar efter att jag kommit hem från den framgångsrika och intressanta resan till Phuktar och tog mer eller mindre vid där denna hade slutat – jag hade egentligen bara varit hemma och vänt och fått ytterst litet gjort på grund av den envetna haverisäsongen – den 20 mars hade Verkstans stora back-up server kraschat och tagit med sig allt lagrat material från 30 tidskrifter in i ett svart hål av ovisshet om oersättliga kulturskatters öden. Därefter hade den ena kraschen följt på den andra, så tre bandspelare och tre hemdatorer blivit odugliggjorda och blivit nödvändiga att langa in på rehabilitering – med nya svarta hål av ovisshet om deras överlevnad eller icke som hittills enda resultat. Från allt detta rymde och flydde jag utom för det påkrypande novembermörkret – om en vecka skulle sommartiden upphöra, morgnarna skulle vara svarta för en lång tid framöver, skymningarna skulle komma tidigare och tidigare, i november accelererar mörkret som värst i samlag med kylan och ett ständigt värre väder, så man hade lärt sig att lämna november i Norden i tid – det var enbart till godo för en själv. Dock visste man inte vad man reste till. I Afghanistan höll dess första demokratiska val på evigheter på att förklaras

138

ogiltigt, i Pakistan krigades det för fullt med talibanerna, och i Indien krigades det lokalt i Bihar mot militanta maoister, som inte alls var roliga. Dessa hade gjort sig prominenta och permanenta i Nepal, vart jag äntligen hoppades få komma efter åtta år av misslyckanden till följd av politisk oro, tidsbrist och maoisterna, som helt på egen hand kastat in det stackars fattiga landet i tioårigt inbördeskrig till ingen nytta alls för någon, beväpnade av kineserna. Kina utgjorde det största hotet, som just i dagarna tagits på bar gärning med att projektera en 112 meter hög damm i Brahmaputras övre lopp, vilket kanske skulle beröva Calcutta och Bangla Desh det mesta av deras vatten… Samtidigt hotades Kina av 62 miljoner demonstrativa avhopp från kommunistpartiet och fördömanden från hela den muslimska världen, särskilt Turkiet, för dess marginalisering av uighurerna i deras eget land ÖstTurkestan, som varit tvångsockuperat av Kina lika länge som Tibet. Då ingen folkgrupp så gärna tar till självmordsbombningar som muslimerna, vilket i dagarna visade sig inte minst i sydöstra Iran, där muslimerna självmordsbombade varandra, så är det i längden knappast klokt att riskera att få muslimer till att förklara heligt krig emot en, vilket de nu har gjort mot Kina. Man flög i luften som vanligt, luftfärden blev ovanligt stillsam utan turbulenser, Afghanistan och Pakistan verkade hur fridfulla som helst från 12,500 meters höjd, och man kom ner igen, som man alltid gör hur mycket man än flyger i luften. I Delhi råkade man ut för den första brydsamheten, när mitt bagage verkade försvunnet, enär det aldrig kom fram på bandet. Efter diverse sökningar och efterforskningar visade det sig, att det visst kommit ut på bandet men plockats ner vid ändan och gömts undan bland en massa annat nerplockat bagage från bandet, som också väntade på att hittas. Efter detta dröjsmål fick jag genast en buss in till Delhi, där jag genast fick min 6.40-buss mot Manali. Jag hann till och med med en frukost. Det var härligt att sitta där igen mitt i den myllrande busstationen med dess öronbedövande stoj och stök med vilda aktiviteter på gång överallt – serveringar, konduktörer jagande och värvande resenärer, väntande resenärer med skrikande barn, tiggare in absurdum, (ett stackars barn blev verkligt förvånat över att jag gav det något,) och annat kommersiellt marknadsgyckel. Att finna sig välkommen på detta sätt i det indiska myllret med den första koppen te i handen kändes som ett större lyft än hela flygningen. Strax före Chandigarh blev vi påkörda bakifrån, och det var en hel annan buss som körde på oss. Ingen kunde förstå hur det kunde ha gått till. Antagligen hade vår chaufför bromsat lite lätt, vilket bakomvarande busschaufför inte uppfattat, och så brakade han in i oss. Det blev avsevärda bucklor i baken. En stege, som sitter på baksidan av alla indiska bussar, kunde på vår buss inte längre bestigas utan avancerad akrobatik. Naturligtvis följde en palaver som drog ut i en halvtimme vari de flesta passagerare från den andra bussen deltog utan att det ledde till någonting medan två bussar blockerade halva autostradan under pågående gräl. Till slut for den andra bussen helt sonika därifrån och lämnade oss med vår sargade bak. Andra förseningar kom sig av bland annat en getabocksflock mitt på en bro. För att inte getterna skulle bli skrämda och störta i floden måste bussen hålla sig blickstilla tills alla 200 getterna tagit sig förbi på det trånga utrymme som bussen lämnade dem. I Kullu satt vi i en proppfull buss och väntade på avfärd utan att chauffören och konduktören kom. De var

139

trötta, men det var vi också. Det var mörkt, och till slut kom de, men vi nådde inte Manali förrän 22.40, alltså efter 16 timmars resa. Jag skyndade mig genast upp till Greenland, men allt var mörkt och låst, och ingen vaknade till ringklockan. Jag var för sent ute. För första gången fann man sig utan hem i Manali, och det var bara att försöka hitta ett annat tillfälligt så länge. Det var inte det lättaste efter klockan 11 när bara fyllon och andra tvetydiga nattsuddare var uppe. En pojke försökte hjälpa mig, men vi fann bara lyxhotell med TV på rummen för 400. Vad som helst men inte det. Till slut fick jag rum på Solang nära Greenland för 250 efter prutning från 300. Det var utan TV, så jag tog tacksamt emot det. Jag firade naturligtvis med att öppna min flaska Martini, som flugit i luften intakt med mig hela vägen från Göteborg. I morgon skulle det bli bättre ordning på torpet. del 2: Resans första sammanbrott Vädret var fullständigt fullkomligt. En klar sol lyste från en klar himmel, och man kunde fröjdas åt en dag som ljusnade 6 och mörknade först sex – borta var allt hot om ett anryckande novembermörker, och i stället hade man en förlängd sommar som bara lovade gott. Jag gick upp till Vashisht och kunde njuta av det hälsosamma heta stålbadet med perfekt lagom temperatur. Denna gång hoppades jag det möjligen kunde lindra mitt onda i tummen, som förföljt mig sedan i vintras. Efteråt höll jag simbyxorna på och kunde ledigt använda dem som shorts hela resten av dagen. Min sista dag här i morgon skulle jag definitivt upprepa stålbadet. Det första jag hade gjort på morgonen var att flytta hem till Greenland. Min gamle vän var mycket riktigt där, men han var ensam. Inga pojkar hade stannat kvar hos honom efter Diwali, så han fick klara hela ruljangsen själv – vid 80+. Han hade varit hemma igår kväll men sovit under mina ringningar. Jag blev ensam gäst på hans idealiska hotell. Detta verkade på något sätt att ange tonen för hela resan, som jag hade föresatt mig att forma till något slags reträttresa – jag hade många efterblivna arbeten att åtgärda, främst skriftliga, som krävde koncentration och ostördhet, och ensam med den gamle i det utomordentligt väl belägna hotellet med dess rimliga priser hade jag perfekta förutsättningar att genast börja lyckas. Det var bara att hoppas att premissen skulle fortsätta, helst hela resan. Han steg upp klockan 6 varje morgon men gick och lade sig tidigt redan vid 8 och tog fortfarande en kall dusch varje morgon, som är mycket kall i Manali. Detta ämnade han hålla på med i en månad till tills vattnet blev för kallt, när det blev fruset. Han besökte regelbundet en klinik för kontroll av blodtrycket, men annars var han kärnfrisk och skulle förmodligen hålla i ett obestämt antal år till. Det var bara att hoppas att hans kollega mr Shah i Almora också fortfarande skall ha bibehållit sin goda tidlösa form. Sålunda förflöt mina två dagar i Manali under stilla njutning under solen, mest uppe i Vashisht, där jag till fullo denna gång kunde behandla mig med det välgörande mineral- och svavelvattnet i de varma källorna och efteråt njuta av den rena maten och utsikten från

140

terassen till restaurang Lhasa, men även nere i staden i café Momo vid det tibetanska klostret och hemma i det mycket tysta och fridfulla hotellet med te, som min värd själv tillredde. Nätterna var dock kalla, och temperaturen på rummet gick under natten ner till 14 från 20 under dagen. Den tredje morgonen tog jag bussen till Dharamsala. I Palampur endast tre mil från målet ombads vi plötsligt att byta buss utan förklaring varför. Kanske chauffören var trött, kanske konduktören var trött, hur som helst, så hänvisades vi till en annan mindre buss som var proppfull, där vi fick sitta längst bak. Sådana överraskningar timar ständigt i Indien, och man är aldrig förberedd på dem. Emellertid hade vädret hittills varit fullkomligt paradisiskt och stabilt. Följande morgon gick jag upp till Triund, som aldrig hade varit mera till sin fördel. Alla mina gamla bergsvänner mötte jag där eller på vägen, och vid Triund hade också ett par tyskor övernattat, den ena från München, den andra från Köln, där den andra var bofast i Manali sedan fem år tillbaka. Hon hade mycket att berätta om utvecklingen där, som hon såg an med stigande oro: vägbyggena, tunnelprojektet under Rohtang, det ständigt växande drogproblemet, alla israeler och italienare som bara försvann i okända drogparadis i bergen, och så vidare. Hon var allvarligt bekymrad. På vägen ner träffade jag två mycket käcka flickor, och när vi talades närmare vid visade det sig att de båda var från Finland. Den ena bodde dock i Stockholm, men de talade god svenska båda två. Ett märkligt sammanträffande. De bodde i Dharamkot ovanför McLeod, varför det var osäkert om vi skulle mötas igen, men vi hoppades på saken. Nere i McLeod stötte jag ihop med Eva, den äldre svenskan från Ladakh och Lung Snon i somras. Ingen av oss hade väntat sig att få träffa den andra här. Hon hade inte fått tala svenska på över en månad. Vi hade senast setts vid Baralacha La som två av de 180 insnöade för 50 dagar sedan. Hon skulle i morgon fara ner till Delhi och Goa, då det började bli för kallt för henne här. Ännu ett märkligt sammanträffande. Smärtsamt var det dock att varsebli den tilltagande nöden bland tiggarna. En ung skoputsare förföljde mig outtröttligt tills han fått något, bara för att han var förtvivlat hungrig. Sonen till McLeods mest primitiva café, som hjälpte sin far med ruljangsen, klagade på att han frös (i bara armar), då hans pappa inte hade råd att köpa en tröja åt honom. Och så vidare. På vägen ner från Triund brast slutligen min vänstra sandal, den som hade reparerats för andra gången i Padam i Zanskar i somras. Nu var den definitivt slut. Jag hade inte hjärta att slänga bort den efter så lång livstid under mycket tacksam tjänst, men den gick inte att rädda. Det var resans första sammanbrott.

del 3: Utmaningar och frestelser, överraskningar och ödesavgöranden. När jag andra dagen gick upp till Triund och fortsatte upp mot Snow Line, upptäckte jag för första gången hur lätt det kunde vara att ta sig upp till Chambapasset på 4400 meters höjd, bara drygt 1000 meter till. Vägen var spikrak, och vädret var idealiskt. Frestelsen blev oerhörd.

141

Jag talade med Lakka vid Snow Line om saken, och han bekräftade att det var lätt. Det kunde genomföras på fem timmar, upp och tillbaka. Men det låg snö där uppe, jag hade inga strumpor med mig och ingen tröja, vilket nog kunde behövas, och antagligen måste jag övernatta antingen hos Lakka eller vid Triund. Äventyret lockade. Jag lovade att fundera över saken och kanske genomföra den i morgon. Det skulle förlänga min vistelse i McLeod med minst en dag. En annan frestelse i McLeod var Dan Browns femte roman ”The Lost Symbol” som jag nu fann i tre olika bokaffärer för ganska olika priser. Minimipriset var 100 kronor, men den fanns bara inbunden, och den var stor och tung och diger, som en rejäl tegelsten. Där var ännu något att fundera över. Mina egentliga sandaler hade ju strandat, och det reservpar jag hade med mig gav mig tyvärr skoskav. Det märktes tydligt på vägen ner den andra dagen, och en trek upp till Chambapasset skulle kanske kosta mina fötter blåsor. Moln seglade upp på himlen som ytterligare en varning. När jag begav mig upp den tredje dagen lämnade jag tröja, strumpor och vattenflaska kvar – jag hade i princip gett upp idén. När jag kom upp till Triund var Lakka där – han var inte ens vid Snow Line. Det avgjorde saken. Jag gick inte längre. Jag skonade fötterna. Dessutom bad min skomakare där nere sedan att få inspektera mina ”nya” sandaler. Han påvisade genast flera sprickor i sulorna. Så var det med dem. Jag hade köpt dem begagnade och inte tänkt på att inspektera sulorna. De var kanske spruckna redan när jag köpte dem. De var klart odugliga för högre utmaningar i krävande bergsterräng. Hade jag tur kunde de till nöds hålla resan ut. Jag tröstade mig med att köpa boken. På måndagen var McLeod översvämmat av besökare. Varenda café och restaurang var överfulla, det var svårt att få plats, och man kunde som ensam till och med bli utkörd. När jag frågade vad som stod på var svaret, att alla dessa människor som kryllade överallt hade precis avslutat en Vipassanasession och mediterat bakom lyckta dörrar under påbjuden tystnad i minst en vecka, så de hade mycket att ta igen. Efter återtåget från Triund den tredje dagen var det just inte mycket annat att göra än att omgående köpa biljett till Dehra Dun och Rishikesh. Jag fick den genast, en dålig plats nästan längst bak, men man skulle få komma iväg. Vädret fortsatte dock vara idealiskt, och det var bara att njuta hela resten av dagen. Dalai Lama undervisade uppe vid den stora tibetanska barnskolan, men jag hade upplevt hans undervisning förut både här och i Ladakh, så jag var inte skyldig att delta. Turismen kryllade fortfarande överallt och kunde emellanåt bli pinsam, en fransman på det tibetanska Gakyi beställde en Chop Suey och fick en sådan som ”inte var helt torr” varför han vägrade ta emot den, fastän den verkade hur läcker som helst. Hans flicka försökte få honom att acceptera den i alla fall, försäkrandes att den var god, men han bara gick ut och drev den stackars värdinnan vansinnig. Så gör man inte. Den goda nyheten gällde mina gamla strandade sandaler. Jag övervägde om jag skulle lämna dem kvar åt någon eventuell skodonsbehövande som kanske kunde restaurera dem, eller ta dem med mig som museiföremål. De hade ju åtskilliga historier att berätta genom åtskilliga reparationer. Bara för att ge dem en sista chans visade jag den brustna för min

142

skomakare. Han lagade den genast: opererade bort det trasiga lädret, inplanterade nytt, sydde och limmade och bankade, och så var sandalen klar och redo för nya trekkingsäsonger i Himalaya. Jag var nästan hågad att ändra min biljett, stanna en dag till och satsa på Chambapasset. Sista Dharamsaladagens sista behållning var emellertid det litauiska par jag hade träffat uppe vid Triund. De hade rest i Ladakh innan de kom hit och härdat ut där så länge de kunde tills kylan blev för stark och hade en mycket svår nedresa från Leh som tog 29 timmar med allsköns incidenter på vägen som hör till, som punkteringar, brustna kardanaxlar, fientligt väder och annat sådant. De var alldeles unga och tämligen nygifta och var kanske ute på ett slags bröllopsresa. De var med i Facebook och hade över 200 vänner, så vi kunde hålla kontakten den vägen, i synnerhet som de ämnade sig i samma riktningar österut som jag. Jag hade först gissat att de var från Polen eller Tjeckien, men de berättade mycket intressant, att det fanns tydliga gemensamheter i litauiskan och sanskrit. Också i grekiska, latin och ryska kunde man ju skönja spår av sanskrit, men i litauiskan skulle det vara extra tydligt. Jag hade haft förträffligt god aptit hela tiden i Manali och Dharamsala, men så fort jag lämnade Dharamsala tycktes den försvinna totalt. Antagligen hade det med nedstigningen från 2000 till slättlandsnivån att göra. Ändå var resan till Dehra Dun och Rishikesh inte värre än vanligt. Visst var den ohyggligt påfrestande och tröttsam, hela kalla natten i skakande skallrande buss där fönstren oavbrutet gick upp av sig själva och blåste en i ansiktet och nacken, så att man blev långt mer än bara blåst; men jag hade gott sällskap hela vägen, mest tibetaner. Förr hade det alltid funnits västerlänningar med ombord på dessa primitiva nattskräckfärder, men sedan det senaste året hade jag nästan alltid funnit mig ensam västerlänning i en statlig lokalbuss. I Dehra Dun hade jag rentav turen att genast finna bussen vidare till Rishikesh, så att jag var där redan vid 12 efter bara 16 timmars resa. Där avgjordes mitt öde. Mitt gamla stamställe Rishilok väntade en större grupp i morgon, så jag kunde bara stanna en natt. Ville jag stanna längre måste jag byta till ett rum mer än dubbelt så dyrt. Det var första gången jag mött ett sådant problem i Rishikesh. Men det var lika bra, för det var alldeles för varmt i Rishikesh, ännu varmare än förra året, så att man inte alls kunde sitta ute under dagen. Småningom gick genom en sen frukosts intagande låglandsillamåendet över, så att man kunde börja aktivera sig igen och börja ta sig över Ganges för att på andra sidan meddela i Facebook att man skulle vara avkopplad i bergen en vecka eller så, och framför allt kunde man ju se det friska perspektivet an att snarare än väntat få vara uppe bland bergen igen. del 4: Krisen i Rishikesh, den långa svåra vägen till Auli, och seger. Min nya värdinna på Rishilok i Rishikesh var en fryntlig dam som hatade Rishikesh. Hon var från Dehra Dun, och jag försökte trösta henne med att Dehra Dun var värre, men hon höll inte med. Dehra Dun hade en gång varit bättre, innan det blev provinsens huvudstad. Sedan hade det förfallit alldeles.

143

Vid ankomsten hade jag ju blivit anmodad att flytta efter en natt, men detta justerades. Hon försäkrade mig att jag fick stanna hur länge jag ville för 165 rupier natten, och om det skulle bli trångt med påträngande turistgrupper kunde ett annat rum arrangeras. Jag var tacksam för alternativet till frihet, då jag ännu inte helt beslutat att resa vidare klockan 4 nästa morgon. Jag var nämligen inte frisk. Det hade pågått ända sedan jag lämnat Dharamsala, då aptiten plötsligt svikit mig helt och ersatts av äckel. Efter frukosten i Rishikesh var jag reducerad till 50%, och det var direkt plågsamt och tröttsamt att göra den lilla promenaden till ett cybercafë på andra sidan Ganges. Hjärtat skenade, och jag hade tydligt feber. Efter promenaden vilade jag en timme före middagen. En vegetarisk biryani intogs med curd och te, det var en fullständigt oskyldig middag, men efter téet kände jag det komma. Det var bara att gå ut och kasta upp ordentligt. Min gode kypare menade att det var föreningen av curd med te, men jag hade alltid intagit biryani med curd och te efteråt i Manali utan att någonsin uppleva det minsta obehag. Snarare var skulden att finna i det ganska nya problemet av ökad känslighet inför nedstigning några tusen meter. I september hade jag erfarit samma sak vid Rohtangpasset. Vid nedstigningen 2000 meter ner till Manali hade jag blivit riktigt dålig och kräkts, vilket Sandro kunde vittna om. Nu hände samma sak efter en vecka på 2000 meter i Manali och Dharamsala vid nedfarten till betydligt lägre nivå i Rishikesh. Efter anfallet kändes det dock betydligt bättre, det var helt enkelt en alldeles normal kroppsrening som ägt rum, som nästan händer mig varje gång i Indien, och som egentligen bara var en bekräftelse på att man blivit färdig med anpassningen. Natten blev dock inte lätt. För att orka gick jag och lade mig tidigt, men det fanns en osynlig mygga i rummet, och varenda gång man äntligen höll på att somna kom den surrande som en slipskärare och antastade en. Det var omöjligt att skydda sig då den var så liten att man aldrig kände var den landade. Varje gång spände man sig och väntade på sticket som aldrig kom. Så började den surra igen. Varje gång man trodde man hade fått den, och man nästan somnade igen, kom den surrande fram igen. Klockan 4 hade jag fått nog och gick till bussen. Jag hade tur. Den första buss jag mötte på gatan skulle till Joshimath, och jag fick en utmärkt plats längst fram vid fönstret på vänster sida. Stolen kunde fällas något bakåt, så man kunde till och med få sig lite sömn. Strax efter att vi lämnat Rishikesh definitivt bakom oss kom det på en europeisk passagerare. Han tog platsen bredvid mig, och vi kom i samspråk. Det visade sig att han var ryss och hemma från Omsk. Han arbetade i Tyskland och Nederländerna men bodde nu i Köln. Tyvärr skulle han genast stiga av igen. Vi hade bara sällskap i tre kilometer, så skildes våra vägar. I Karanprayag efter 15 mil hände det igen – bussen skulle inte köra vidare, den hade ändrat sig och skulle ta en annan väg. Man hänvisades till en mindre buss och dess sämsta plats nästan längst bak med folk som stod och trängde i gången, så att man inte fick se någonting av utsikten. Det var helt misslyckat. Lyckligtvis fick man byta buss igen i Chamoli 5 mil längre fram, och där fick man åter en hyfsad plats. Joshimath nåddes halv 4 på eftermiddagen efter elva timmars färd, det var fortfarande vackert och ljust, vädret lovade bara gott, man fick tillbaka sitt 100-rupiers rum på Nanda Devi från förra året, och jag kunde med tillfredsställelse konstatera, att alla mina gamla

144

ställen fanns kvar och levde. Ingenting hade förändrats. Man var lyckligt återbördad till bergen från det odrägliga slättlandet. Emellertid var magen kaputt. Det visade sig vid middagen när jag försökte äta normalt och misslyckades. Den extremt dåliga maten i Joshimath gjorde inte saken bättre. Man frågade sig hur man alls kunde få någon mat att smaka så övermåttan djävligt. Till och med en oskyldig ”rice and dal”, ris med linser, den universella basmaten i Indien, måste de krydda ihjäl. Man frågar sig varför hinduerna insisterar på att aldrig klara sig utan extrema kryddor som bara förstör all mat. Det är kanske för att de skall äta mindre. Tomatsoppan var riktigt smaklig, men riset gick bara ner till hälften. Ingenting annat smakade heller. För övrigt var det inget fel på mig, och fastän temperaturen i rummet gick ner till 12 frös jag inte och behövde jag inte nyttja strumpor. På morgonen gällde det: skulle man klara Auli? Jag startade sju, och ganska snart kom den första diarrén, men vädret strålade. Efter den andra diarrén var jag nästan framme och kändes det redan bättre, och väl framme kunde jag njuta av en omelett med kaffe. Sedan var det bara att fortsätta. Vädret var himmelskt, och det var väl det som avgjorde saken. Jag var fortfarande delvis reducerad, men det gick. Toppen hägrade, och varje steg var ett steg i rätt riktning som förde mig ett steg närmare målet. Jag hade inte nått toppen på nio år, och när jag nådde den år 2000 i samma kalasväder hade jag först tagit linbanan upp med det holländska paret Strik, som stannat i Auli. Magproblemet kändes som Chambapassets hämnd, för att jag hade svikit det, vilket ökade på min motivering – inte ett svek till! Vinden var iskall, det låg snö här och där men aldrig så att den blev ett problem, benen fylldes alltmera av bly, och jag blev ständigt allt tröttare och måste allt oftare vila för att vänta ut hjärtklappningar. Och så var man plötsligt uppe på samma toppar som man inte kunnat fotografera sedan 2000, resan när min bästa kamera förolyckades, varför jag inte kom tillbaka på tre år av grämelse över nederlaget; och som jag nu kunde fotografera igen men digitalt. Dock var det bara en örn i skyn som svävade över mig där den här gången. Då hade det varit fem. Naturens tillbakagång hade också märkts på andra platser. Vägen genom skogarna mellan Dehra Dun och Rishikesh hade brukat vara fullknökade med apor. Tillbakagången hade märkts redan förra året, men i år såg jag bara fem apor vid vägen i den första skogen och en enda vid den andra, som var mycket större och tätare. Hade trafiken massakrerat dem alla? En stor skuld till fria naturvarelsers drastiska tillbakagång, som bin och fladdermöss, hade tillmätts masterna för mobiltelefoni, som nu finns överallt och även här. När jag inte kunnat sova i Indien hade det alltid funnits en sådan mast i övertydlig närhet. Man kunde nästan inte se en kulle utan att det stod en polkamast där med osynlig strålning. Nåväl, jag hade i alla fall nått toppen vandrandes hela vägen nerifrån Joshimath, vilket var en personlig seger som inte kunde bli bättre – drygt 1500 meter rakt upp. Chambapasset var hämnat, och jag kunde fortsätta vidare.

145

del 5 : Nya problem i Gwaldam – och i hamn. Det enda problemet med Joshimath var egentligen den så extremt dåliga maten. Blev man serverad något som gick att äta över huvud taget var det en lyckträff. Dock tändes hoppet när jag fann en ny restaurang som serverade tibetansk mat som thukpa och momos. Jag prövade thukpan (tibetansk nudelsoppa med grönsaker) och den gick att äta – den var inte helt ihjälkryddad. Senare prövade jag även deras momos. De gick inte att äta. Till och med oskyldiga momos kunde de krydda ihjäl. Det var därför inte med någon saknad man lämnade Joshimath. Man var så innerligt trött på all denna oätliga mat, som bara gjorde en hungrigare varje gång, då man varje gång man på nytt möttes av denna av överkryddning fördärvade aptitretande mat åt ännu mindre. Kanske kryddningen var till för att bedöva den allmänna svälten. Det kunde ligga något i det. Tyvärr gick det inte längre några bussar direkt till Gwaldam från Joshimath, utan man måste byta i Karanprayag. Detta hade jag erfarit redan i några år, men nu fanns inte ens den busslinjen officiellt mera. I Karanprayag släpptes jag av utanför staden och ombads själv finna en fortsättningsbuss någonstans på andra sidan floden. Denna fann jag. Den konduktör som kom i stället sade, när bussen väl var å färde, att den inte skulle gå till Gwaldam. Den förra konduktören hade fått mig att betala för resan bara fram till vägskälet till Gwaldam utan att tala om att bussen inte gick till Gwaldam. Så hade han stulit en passagerare från den riktiga Gwaldambussen. Vid vägskälet slängdes jag av och fick stå där och vänta. En jeep kom förbi och erbjöd sig att ta mig med – för 500 rupier. De fick tji. En annan jeep som bara stod där erbjöd mig de 22 kilometrarna för bara 300 rupier. Jag övervägde att börja vandra, ty han hängde kvar efter mig. Då kom äntligen den rätta bussen. Resan upp till Gwaldam kostade där 20 rupier. Tyvär hade mycket förändrats i Gwaldam. Jag kände inte igen någon. Mitt vandrarhem hade ny ledning och hade höjt priserna med över 50%. Jag gick till min gamla restaurang för att vrålhungrig få något att äta. De kunde bara erbjuda chowmein. Det fick duga. När man äntligen skulle släcka sin hunger efter sju timmars resa med två strandsättningar visade sig denna chowmein vara groteskt ihjälkryddad in absurdum. Det var som om Indien bara ville jävlas med mig hela tiden. Det var bara att tvinga i sig maten tills smärtgränsen var nådd. Hälften blev kvar. Denna Indienresa höll mer och mer på att urarta till ett rent självplågeri à la Tantali kval. Även moln började segla upp över bergen, så fotografering var tyvärr utesluten. Det enda man hade att göra i Gwaldam var således att bara stå ut och uthärda tills man kunde fara vidare i morgon. En lokal guide kom glädjestrålande till mitt förgiftade matbord och insisterade på att jag skulle anlita honom för trekkingen i Joshimath. Han talade så dålig engelska, att det var nästan omöjligt för honom att förstå, att jag kom från Joshimath och inte skulle dit mera. Ändå tog han för givet att jag måste anlita honom för trekkingen i Joshimath. Det förekom fyra schweizare i Gwaldam, som var mycket trevliga. De hade varit i Gangotri och frusit strax före stängningen efter diwali, och jag kunde rekommendera Kedarnath åt dem. Jag trodde först de var holländare eller israeler, då deras språk var så

146

oidentifierbart om det dock förekom tyska erinringar ibland, men de var alltså schweizare. De åt samma chowmein som jag – och tyckte om den. Därför beslöt jag att ge den en ny chans till kvällen. Jag beställde då uttryckligen av köksmästaren och kocken en chowmein helt utan kryddning! De var älskvärdheten själva och lovade efterkomma min önskan. Resultatet blev en chowmein som äntligen kunde ätas men var likväl måttligt kryddad på gränsen till det outhärdliga. Men den gick att äta, och det var huvudsaken. På mitt härbärge dök ett gammalt ansikte upp, som trots allt hörde till den gamla ordningen. Han meddelade, att priserna föll i morgon, den 9 november, till normal lågsäsongsnivå. Jag hade alltså kommit en dag för tidigt och tjänat på om jag stannat en dag längre i Joshimath, vilket jag hade gjort, om bara maten där hade gått att äta! Därmed blev ändå trivseln i Gwaldam så gott som återställd och fullkomlig, och så snart solen gått ner skingrades molnen helt och lovade gott för följande morgon. En beklämmande sak med Gwaldam var dock slumlägret utanför, som låg alldeles ovanför den lokala soptippen. Vägen som ledde ut ur byn mot utsiktsberget utgjorde denna soptipp, som var helt belamrad med plastpåsar i alla regnbågens mest psykedeliska färger och mönster och annat skräp, som slumbarnen och tiggarbarnen hade som utsikt och fyndplats varje dag. Den allmänna indiska miljöförstöringen kunde knappast bli mer beklämmande och gräll än här. Tiggarna var dock inte så påträngande här som i Dharamsala, där de direkt antastade en och vägrade lämna en i fred. En halt och lytt tiggarpojke kunde där ställa sig mitt i gatan utanför en restaurang och avge pinsamma oartikulerade läten med vindande ögonvitor i det oändliga, tills någon bryskt körde bort honom… Dock blev morgonen idealisk, och jag kunde göra två givande fotopromenader före frukosten tillsammans med schweizarna, som hette Stefan, Daniela, Joachim och Renée och bodde nära Zürich, och som skulle med samma buss som jag men till Almora. Jag bad dem inspektera hotell Kailash och hälsa mr Shah så gott från mig, om han ännu var verksam, vilket jag innerligt hoppades. Jag skulle hoppa av i Kausani, men vi skulle hålla kontakten genom Ansiktsboken. Det var med bävan jag än en gång nalkades Kausani nu för fjortonde året. Förra året hade blivit något av en pånyttfödelse för mitt hemmavarande där genom min vän Ajits nya billigare hotell på betryggande avstånd från turistbullret, då jag där hade haft en underbar samvaro med vår gamle kock och undervärden. Skulle de finnas kvar? Det var nästan med andakt jag beträdde stegen upp till det gamla hotell Uttarakhand, Kausanis äldsta. Jag behövde inte vara orolig. Min gamle vän, som först raggat upp mig för nästan 15 år sedan, mötte mig vid ingången, och från expeditionen hörde jag jubelrop från min värd och hans fru. Vi håller numera kontakt även under året genom Ansiktsboken, så han visste att jag skulle komma. ”Numera vet jag allting om dig,” hälsade han, varpå jag svarade: ”Jag är pinsamt medveten om detta.” Jag installerades bums på det övre reträtthotellet, ehuru kocken och vicevärden där var nya men lika goda som mina gamla vänner. De hoppades jag skulle lära dem bättre engelska. Min värd sade: ”Välkommen hem igen.” Jag kunde bara underdånigast tacka.

147

del 6 : Andhämtning i Kausani och Kesaar Devi Min värd såg mycket dystert på utvecklingen i Indien, då egentligen ingenting gick åt rätt håll. Folk blev bara sjukare och arbetade mindre hela tiden. Fler och fler övergav lantbruket, då det lönade sig mindre och mindre, medan i stället storstäderna lockade med sitt fördärv med höga löner för ingenting, som vanligen slutade i arbetslöshet och giftig slumtillvaro. I stället för nyttigt arbete ägnade sig ungdomen mest bara åt sina mobiltelefoner, som vi med rätta kallade hjärntumörsmonitorer. De unga kvinnorna kunde inte längre arbeta och hålla ihop ett hem utan skulle bara klä sig västerländskt och ägna sig åt flärd. Att göra rätt och nytta för sig ersattes mer och mer av egoistisk nöjeslystnad, och kortsiktigheten uteslöt framtiden. I år hade dessutom monsunen slagit fel, den försenades en månad och kom sedan bara med skyfall och översvämningar som förstörde allt. En ung dam från Delhi uppmärksamgjorde mig på Kausanis vackraste träd, som kan ha varit en jakaranda eller någonting ditåt med ljusröda blommor över hela trädet som helt undanskymde eventuella blad. Det visade sig att hon i flera år hade bott i Skandinavien, främst Malmö och Köpenhamn, vilka år hade varit de bästa i hennes liv. Ett äldre par hade varit samtidigt med mig i Gwaldam, och vi utbytte erfarenheter av bergen. Jag förklarade för honom varför jag kom till Indien varje år framför allt för bergens skönhets skull, då Europas alper bara var en fjärdedel mot Himalayas dimensioner. ”Ännu mindre!” utbrast han och konstaterade, att Himalaya faktiskt dominerade åtta länder, som tillsammans nästan bestod halva mänskligheten: Afghanistan, Pakistan, norra Indien, Nepal, Bhutan, Tibet, västra Kina och Burma. En ung man med familj från Gujarat bjöd mig till hans hem nära Ahmedabad, men tyvärr måste jag göra honom besviken med att jag i Indien alltid bara vistades bland bergen. Tre spanjorer avslöjade för mig det häpnadsväckande faktum, att Internet fanns i Kausani och fungerade! Dock vågade jag inte pröva på det. Sålunda förgick mina båda dagar i Kausani under studier, arbete, promenader och fotografering, och existensen kunde knappast bli ljuvligare. Min nya kock lagade rice-n-dal varenda dag till lunch och middag men lyckades göra det smakligt, om dock min sjätte rice’n’dal på raken började kännas tjatig. Det var dags för uppbrott, och Almora väntade. Min värd skickade med mig ett paket äkta Kausani-te som avskedspresent, men jag kunde denna gång inte lova att återkomma nästa år. Vid hållplatsen fick jag genast en jeep och nådde Almora prick 12. Mr Shah var vid god vigör men ute när jag kom, så jag fick inte genast träffa honom. I stället gick jag genast till tågbiljettdatorcentralen, som hade flyttat från the Tourist Rest House till centrala postkontoret, där en lång kö ringlade sig, men efter 40 minuter fick jag min biljett hela vägen till New Jaipalguri. Därefter sökte jag mig upp mot Kesaar Devi på jakt efter mitt gamla lunchställe. Mycket bortkommen fann jag det till slut och hade äntligen en annan måltid än bara rice’n’dal. Det var bara att prisa sin lyckliga stjärna att allt hade gått väl hittills. Morgonen därpå gick jag hela vägen till Kesaar Devi och avlade visit vid Vivekanandas heliga kultplats, som är intakt som sådan ännu idag efter 100 år, och fortsatte bortom, ty vädret var alltjämt alldeles idealiskt, och så länge ännu vackrare vyer hägrade ännu längre upp och

148

man hade ork tillräckligt var det bara att fortsätta uppåt och vidare. Det var första gången jag besökte Kesaar Devi ordentligt, fastän detta var min elfte visit i Almora under 14 år, och det var påfallande hur väl sedd man var överallt. Det finns en del västerlänningar som bor här konstant eller under längre perioder, vilket uppmuntras. En av dem var Odd från Oslo, en av Indiens ytterst sällsynta norrmän. Han tillbringar varje vinterhalvår här och åker omkring på sin motorcykel och har gjort så i tio år. Det var befriande att få tala sitt hemspråk igen vilket inte varit möjligt på hela resan, och han kände det likadant. Dessutom hade han släkt på Sicilien som drev ett hotell i Syrakusa, men han hade inte varit där på många år. I fall han skulle dyka upp på facebook någon gång gav jag honom mitt namn, och det var troligt att vi någon gång skulle sammanstråla igen, då vi ju båda var regelbundna ”stammisar”. Mr Shah började bli gammal. Han företog varje dag sina promenader in till staden, men han hade börjat förlora kontakten med verkligheten. Exempelvis avslöjade han att han under dagen på egen hand hade företagit en promenad till Panchulis glaciärer, en sträcka på 40 km, att han hade erbjudits skjuts på vägen men att han avböjt den. Naturligtvis hade han drömt det, och han medgav själv att han alltmera hade börjat ”flyta ut”. Dock var han helt medveten och närvarande, det gick att tala med honom, och ibland var han helt sitt gamla jag. Helt i sitt ässe var han när han kom in på gamla tider och berättade hur det var i sin barndom. På den tiden kunde man köpa ett getskinn för en rupie och sedan rengöra det och tvätta det och kamma det och sälja det vidare för fem rupier. På denna förtjänst kunde man sedan leva gott i månader. Han försökte intressera mig för en miljökonferens, som skulle äga rum om någon vecka, men då jag inte kunde stanna så länge bad han mig åtminstone att skriva något debattinlägg, som han kunde vidarebefordra. Hans huvudfråga var vattenproblemet med dess sinande tillgång och hur man bättre skulle ta vara på det. Han hade några idéer i den vägen om några uppfinningar. Indiens främsta miljöproblem ansåg jag dock vara något helt annat. Så här löd mitt bidrag till hans konferens, som han ämnade låta översätta även till hindi och ge pressen: ”Öppet brev till berörda parter: Vad Indien måste genomföra för dess folks skull, deras hälsa, framtid och välfärd, är en nödvändig landsomfattande rengöring. Vad som mest förvånar utländska besökare i Indien är den totala ansvarslöshet och okunnighet som visar sig i hur folk slänger skräp överallt. Till och med i de mest avlägsna och pittoreska byar finner man öppna soptippar av plastpåsar och skräp, som bara lämnas framme utan åtgärder och utan att någon känner avsky inför denna oanständighet. På grund av detta är Indiens internationella rykte skamligt dåligt, då landet ofta refereras till som en ’soptipp’. Jag kan försäkra er, att om detta skulle ändras på och något radikalt gjordes åt problemet, såsom en framgångsrik kampanj för att lära folk vilken skada de gör med att inte ta något ansvar för sitt avfall, ( – i Singapore kan man inte ens spotta på gatan utan att få böter,) och en nationell rörelse genomfördes för att städa upp landet, så skulle turismen explodera med hälsan och välfärden, miljöproblemen skulle nästan försvinna, och Indien skulle bli ett bättre och lyckligare land. Så var så snälla och gör någonting åt saken.”

149

del 7: Avsked och bakslag. Jawaharlal Shahs käpphäst var som alltid att allting var bäst under den brittiska tiden. Då var det god ordning i landet och det var lätt att leva, det var fred, och det rådde ingen skillnad mellan Indien och Pakistan, mellan islam och hinduer, utan gränserna var öppna om det alls fanns några, och Tibet var även fritt. I och med att dumma fanatiker som Mohindas Chandra Bose framtvingade en forcerad och omogen självständighet blev det kaos i hela Indien, och britterna uteslöts från varje möjlighet att kunna hjälpa Tibet. Han menar som han alltid har menat, att det brittiska kolonialväldet var något gott, då det fungerade och gav trygghet, ordning, utveckling och utbildning. Det borde aldrig ha fått upphöra, det menade också Churchill, och att det gjorde det var huvudsakligen Attleeadministrationens fel, som aldrig borde ha valts och som (menar mr Shah) valdes av misstag. Attlee och Churchill hade samarbetat under hela det sexåriga kriget, och i valet efter kriget trodde därför många att de röstade på Churchill fast de röstade på Attlee, att de fortfarande var en enhet. Indien var den första tegelstenen som föll ur muren och krossades i kaos, och det rev småningom med sig hela muren – varvid Tibet inte kunde räddas. Han hade upplevt sina första 32 år under britterna och 62 år av Indiens självständighet, så han visste vad han talade om och kunde jämföra. Nehru hade begått många misstag som självkrönt självhärskare av Indien, av vilka det största var att låta kineserna ta Tibet utan vidare – vilket som bekant ledde till kriget med Kina 1962, vilket knäckte Nehru, när han plötsligt insåg vilket monster Kina hade tillåtits få bli genom ren släpphänthet och naivaste flathet. När jag satt bredvid mr Shahs säng och ansträngde mig för att höra varje ord han sade var det som om våra själar flöt in i varandra, så att vi kunde förstå varandra och gå in i varandra utan ord. Han var mycket faderlig, hade själv satt sex barn till världen och sett sin älsklingsdotter och sin fru gå bort och var helt på det klara med att han kunde gå bort när som helst. Hans långa händelserika liv passerade ständigt revy för honom, han hade suttit i parlamentet vid självständigheten och hade alltid varit en stor filantrop och hjälpt föräldralösa barn till en utbildning. Han var så nära ett fullmoget helgon man kunde komma. Mitt intryck av Almora hade denna gång varit bättre än någonsin, och det var med en viss serenitet man satte sig på bussen till Naini Tal. För en gångs skull fick jag åka lugn buss hela vägen dit längs den underbart vackra och oändliga floddalgången upp till Bowali, där jag fick en annan buss till Naini Tal för inalles 55 rupier, inte ens 10 kronor, för 65 kilometer. Det tog dock en hel timme för bussen att ta sig ut ur Almora, då den gjorde världens omväg runt faktiskt hela staden för att plocka upp folk i olika delar, och på halva vägen gjordes ett uppehåll för lunch klockan 12 – efter två timmar! En stig ledde upp till skogen, som för mig verkade som den idealiska toalettindikationen – men ett stycke upp varseblev jag pinsamt att det redan var upptaget – någon hade hunnit före och satt redan på huk och kunde bara känna sig allvarligt störd i sitt extra ämbete med djupt förebrående blickar. En annan sådan upplevelse men av ett helt annat slag hade jag haft i Kausani, när jag var på väg hemåt i natten. Där fanns mycket apor och även av den större grå sorten, som är mycket vackrare och vanligen håller sig i träden. Över vägen brukar de sitta där och roa sig med att låta sitt vatten över intet ont anande människor som passerar under, som inte kan

150

förstå hur det kan regna i helt klart väder, tills de varseblir vad det är för en mild men fatal dusch de varit utsatta för. Vädret var fullkomligt klart och strålande när jag kom fram till Naini Tal. Hur många gånger hade jag inte kommit fram i tunga mon och täta dimmor! Det var redan eftermiddag, de dryga milen hade tagit tre timmar, och den stora frågan var var jag skulle komma att bo den här gången. Vikrant uppe på sluttningen till höger hade varit perfekt för två år sedan, förra året hade det varit fullt, och det jag hade funnit i stället hade varit något av en besvikelse, och i väntan på att få något erbjudande under vägen började jag vandra mot Vikrant. Jag behövde inte vandra många meter förrän jag fick napp. Erbjudandet gällde ett mindre hotell strax under Vikrant, där jag kunde få ett rum för 200. Stället hade det oemotståndliga namnet ”Sweet Home” och kunde rentav vara bättre än Vikrant. Jag fick välja mellan två rum, ett mörkare för 200 och ett ljusare och varmare för 250. Jag valde det senare och lyckades få ner priset till 200. Jag betalade genast hela hyran i förskott för tre dagar och två nätter, och alla var nöjda och glada. Sedan var det bara att för fulla muggar njuta av Naini Tals skönhet, utomordentligt vackra väder, goda mat och något bättre stil än vad jag gått igenom i Garwhal och Kumaon hittills. Och vad möts man då av i detta paradis om inte resans obehagligaste överraskning hittills och den värsta tänkbara mardröm för en sådan som jag. Just i dessa dagar gick en festival av stapeln i Naini Tal, som innebar att en estrad hade konstruerats med en högtalaranläggning som dånade som en rockkonsert på Ullevi. Dunka-dunket var rena krigsterrorn och gick genom märg och ben var vid sjön man än befann sig, ty sluttningarna återkastade ljudet i en gigantisk akustik, som verkade fördubbla och magnifiera den extrema oljudsorgien i audiell miljöförstöring, vilket var allt vad det handlade om: att producera så mycket oljud som möjligt med, som det verkade, många miljoner decibel i basen. De startade så fort solen försvann bakom kullarna klockan 4 p.m. och höll på hela kvällen båda kvällarna jag var där. Extrem otur och synnerligen avskräckande, som om Naini Tal, som kunde vara ett sådant paradis, denna gång verkligen ansträngde sig för att visa sig så avskyvärt och omänskligt som möjligt. Det mest förunderliga var att folk verkade köpa det. Alla gick ju med hjärntumörmonitorer med proppar i öronen för att hjärntvätta sig med oväsen på så hög volym som möjligt, och det var få ställen där man fick vara i fred utan dunka-dunk-hetsstressmusik för högsta volym, där alla måste skrika för att göra sig hörda, som om folk i gemen vinnlade sig om att ständigt skruva upp volymen på hjärntvättsmedia och sina röster för att desto fortare få kunna bli ordentligt döva… Hade man rest till Indien för detta? Kunde man riskera att resa till Indien på nytt för detta? Sådana frågor infann sig med pinsam aktualitet inför en resa, som jag hade tänkt mig som en reträttresa… Mitt hotell låg i andra ändan av staden, men inte ens där fick man vara i fred, då det naturligtvis även där måste pågå ett annat oljudsparty med dunka-dunk över hela sjön, som om det inte räckte med ett helvete utan det måste fördubblas och göra det helt omöjligt för någon människa i hela staden att få vara i fred för det extremt överdrivna oljudsterrormissbruket…

151

Som om det inte räckte med det, så körde minareterna i gång klockan 4 på morgonen med sina spruckna högtalare och höll på hur länge som helst, för att när de äntligen slutade avlösas av de hinduiska templens högtalare och deras spruckna gubbrösters utomordentligt falska mässande utan att bry sig det minsta eller ha den minsta aning om hur många och vilka de väckte ursinnigt hat hos och plågade livet ur. Högtalar- och hjärntvättsterrorn kunde inte bli mera total. del 8 : Befrielsen Mr Shah ville aldrig mera besöka Naini Tal. Han hade bott där i nitton år och sett hur det hade vulgariserats och förflackats från att ha varit kanske den mest förfinade orten i hela västra Himalaya. Hans kusin hade ett väldigt hotell där, Himalaya Hotel alldeles vid ankomstplatsen, och han hade i åratal rekommenderat det och bett mig ta in där, men jag föredrog anspråkslöshet. Han menade om mig att jag nu kände Indien så bra att jag nästan visste för mycket om det, varvid han kanske menade att jag riskerade att få det upp i halsen, smutsen, ansvarslösheten, påflugenheten, och risken var att han hade rätt, i synnerhet efter skräckupplevelsen nu i Naini Tal, varefter jag alltid kommer att vara allergisk mot alla högtalare. Emellertid gick tågresan österut tämligen smärtfritt. Den stora överraskningen var att alla tågen höll tiderna precis. Det hade aldrig hänt förut. Bagh-expressen brukade höra till Indiens trögaste tåg som alltid blev ett antal timmar försenat, en gång åtta, men plötsligt verkade det ha genomgått en ordentlig ansiktslyftning. Det hade inte haft pentry tidigare men hade det nu, och allting fungerade tillfredsställande – för första gången. I Barauni, den ökända orten mitt i natten i Bihar där man måste byta tåg, möttes man av den överraskningen, att tåget man skulle byta till inte längre gick från Barauni. I stället gick det från en annan station, som hette Nya Barauni, som låg tre kilometer bort. Dit måste man ta bil. Skjutsen kostade 10 rupier och gick till som så, att femton skräckslagna passagerare, alla tagna av samma överraskning inför en flyttad järnvägsstation, pressades in i en liten jeep, så att ingen av dem kunde röra ett ben, och forslades de tre kilometrarna till den nya stationen, där allt naturligtvis var kaos, ofärdigt, provisoriskt, som i en absurd Kafkahistoria. Där fick man sedan vänta två timmar i natten på anslutningståget. Även detta höll emellertid tiden, och vi kom fram punktligt till New Jaipalguri klockan 12.30 på dagen. Där hade jag turen att genast få en jeep upp till Darjeeling, som jag delade med en amerikan, som var i Indien för första gången. Kuriöst nog hade han beskrivit exakt samma resa som min allra första Indienresa: Agra-Varanasi-Darjeeling. Till skillnad från min traumatiska upplevelse i Varanasi hade han dock haft motsatsen och fått träffa Goldie Hawn, genom en liten pojke han händelsevis knutit kontakt med, som råkade vara nevö till Goldie Hawns guru i Varanasi. Och hon råkade just när Frank var där komma ner till floden, så att han fick träffa den legendariska komiska blondinen, som också gjort några seriösa roller. Frank och jag hade gott sällskap av varandra, vilket en aning kompenserade äventyrligheter i den vådliga jeepfärden, då chauffören körde som en dåre, mera ryckigt än vad jag någonsin upplevt i en jeep, och utan paus hela vägen upp de åtta milen till

152

Darjeeling, med den påföljd att vi kom fram medan solen ännu var uppe före 4, vilket också var ovanligt. Det var sällsamt att så bli påmind om sin första Indienresa för 17 år sedan genom en mycket grön novis som nu råkat ut för precis samma resa och hamnat i samma jeep som jag. Det var mitt trauma i Varanasi som första gången fört mig till Darjeeling, utan krisen kring doktor Singhs död hade jag troligen aldrig kommit dit, då jag knappast vågat resa dit på eget initiativ med så kort restid – bara två veckor. Kim och Johannes hade skickat mig åstad utan att ana att Darjeeling skulle bli min första stora kärlek i Indien, vilket den förblivit ända till denna dag, med den historiska konsekvensen att jag ständigt återvänt nu för 12-e gången på 16 år. Jag gick genast upp till mitt gamla stamställe Tower View, men där möttes jag av motgången att mitt gamla dormitorium var upptaget, liksom nästan alla andra rum. Tower View hade varit fullt, och vakanser väntades först i morgon. Men jag blev tillsagd att sitta ner och vänta, jag fick inte veta på vem, vilket jag tålmodigt gjorde, tills sonen i huset kom hem och kunde hitta det sista enkelrummet åt mig. Det fick duga så länge. Sålunda förankrad kunde jag slå mig lös och gick genast till Glenary’s. Vem fann jag där om inte två svenska flickor! Den ena bodde till och med i Göteborg. Vi hade te tillsammans, och sålunda kunde min återankomst till Darjeeling firas riktigt ordentligt. Vädret hade varit stabilt vackert men disigt, varför jag inte hade kunnat se Kanjenjunga från tåget. Det kunde inte ens ses från staden. Jag hade förvånats över bergets frånvaro i klart väder och överraskades av den plötsliga framkomsten till New Jaipalguri utan en skymt av berget i klart väder, som alltid brukat hälsa mig välkommen… Efter Glenary’s gick jag till en traditionell middag på Kunga’s, där mina tibetanska vänner hjärtligt kände igen mig och hälsade mig välkommen. Där kunde man gotta sig i sin första riktiga thenthuk sedan Dharamsala… Och vem sitter inte då där om inte ett helt gäng med svenskar! De hade just kommit från Pokhara efter trekking där runt Annapurna. De var skåningar, men den fjärde var finne, och honom talade de engelska med. Typiskt! Han var från Tammerfors och förstod svenska bra men talade det helst inte… Så liten var världen till och med i Darjeeling inför anblicken av världens högsta berg… Dalai Lama rörde sig också i närheten. Han befann sig i klostret Tawang på andra sidan Bhutan, som han inte besökt sedan flykten 1959, då han tagit vägen där förbi. Det var ett mycket emotionellt återbesök, och Kina fradgade av ilska och skramlade med vapen och hotade med krig mot Indien om inte Dharamsala ”desarmerades”, medan det enda som verkligen behövde desarmeras var det kinesiska kommunistpartiet, som nu 63 miljoner av dess medlemmar övergivit och tagit avstånd från. del 9: Överraskningen. Tyvärr var vädret inte det bästa i Darjeeling. Kanjenjunga var osynligt helt täckt av molnslöjor och dimma, det hade varit så i några dagar, och ingen förbättring var i sikte. Följaktligen var Darjeeling kallt och rått.

153

Ett annat orosmoment var den politiska propagandan för ett autonomt ”Gurkhaland” som förekom överallt genom plakat och gul-vit-gröna flaggor med slagord och banderoller uppklistrade överallt. Jag har alltid varit allergisk mot politisk propaganda, som jag känt som en personlig förolämpning mot min intelligens, då den alltid är så dum, och som ett inkräktande på min intellektuella frihet, på samma sätt som offentlig skräpmusik gör det. Sålunda var jag mycket misstänksam mot denna politiska propaganda, som var lika dominerande som vilken diktatur som helst i en diktaturstat och gav associationer till fascism och kommunism, 1900-talets två största och fatalaste politiska fiaskon och dödliga återvändsgränder. En annan sorglig nyhet var att min värdinna på ”Tower View” hade gått bort i april. Hon hade inte varit särskilt gammal och alltid godheten själv, en mjuk och rar kvinna och nog den bästa jag känt i Indien. Ändå var Darjeeling oerhört inspirerande och upplyftande trots råheten och den fuktiga kylan. Det var ändå så unikt i sin karaktär av te-stad och skolstad, de bästa skolorna i Indien fanns i Darjeeling, och kulturellt var det fortfarande dominerat av det brittiska arvet – det var ändå britterna som grundat och byggt upp Darjeeling, vilket var särskilt övertydligt i all den gamla pittoreska arkitekturen. Nepaleserna må vara i majoritet, geografiskt må det vara en del av Sikkim, politiskt må Indien styra det, men det var det engelska språket som förenade de olika folkgrupperna och religionerna i Darjeeling, nepaleser, sikkimeser, hinduer, tibetaner, bengaler inom kristendom, hinduism, islam och buddhism, där dock faktiskt buddhismen dominerade, särskilt emedan det var tibetanerna som hade lyckats bäst i Darjeeling med att utveckla de mest framgångsrika och bästa rörelserna, framför allt hotell och restauranger. Samtidigt fanns det nästan lika mycket västerlänningar i Darjeeling som i Dharamsala, vilket gjorde dem som internationella centra ganska lika varandra till karaktären fastän de var motsatser: Dharamsala geografiskt isolerat genom höga begränsande berg och komprimerat till en liten yta dominerat av den tibetanska exilproblematikens melankoli; Darjeeling öppet och fritt dominerat av Himalayas mest majestätiska berg som uppfyllde halva horisonten, med vida vyer överallt och tibetanerna väl assimilerade och socialt framgångsrika, och med alla världens religioner samlade i en sorts gemensam universalupplysning – Darjeeling var också ett Mecka för teosofer. Komforten var större i Dharamsala, men Darjeeling var mera universellt. Det visade sig att vädret hade varit gott tills jag hade kommit. Det var nästan så att man fick dåligt samvete för att ofrivilligt ha kommit med det kalla råa mulna vädret, och en annan kände likadant. Han uppenbarade sig helt plötsligt och oväntat för mig på Kungarestaurangen, där jag just hade avslutat min lunch. Johannes visste att jag skulle befinna mig i Darjeeling den här tiden, men han hade inte kunnat lova att visa sig. Vi hade diskuterat möjligheten att eventuellt träffas i Kalimpong något senare, men nu var han plötsligt i Darjeeling och steg in från molnen och dimmorna på Kunga, direkt ankommen från Nepal. I somras i Lamayuru hade han sagt så litet som möjligt om sina bestyr i Pakistan och längre bort, men nu var han helt öppen om saken.

154

”Problemet är de hjärntvättade talibanerna och militanta extremmuslimerna, som är så sönderbråkade i hjärnan av muslimsk fanatism att de inte kan fatta att de med sina terrorsjälvmordsbombningar med syfte att få med sig så många oskyldiga döda som möjligt är det mest extremt antimuslimska som någonsin funnits. Det är dessa jag försöker bearbeta och få på mindre sjuka tankar. Ända fram till det senaste presidentvalet i USA kunde talibanerna och extremmuslimerna sägas ha en sak och rentav rätt, då alla som var emot Bush hade rätt. I och med Obamaavlösningen blev hela situationen som en omvänd hand. Amerika vände 180 grader, och från att ha varit hela världens värsta fiende som värsta skurkstat blev det plötsligt allas bästa vän – medan de muslimska terroristerna lika plötsligt förlorade marken under sig. Det finns inget mera föraktat folk idag än dessa stackare, som bemödar sig om att självmordsbomba sig själva och så många andra som möjligt bara för att smickra profeten. Det är deras liv jag försöker rädda. Deras väg leder hopplöst åt helvete, det är nästan skottpengar på dem, till och med Pakistan har framgångar mot dem, alla hatar dem som de urskiljningslösa massmördare de är, medan de egentligen är sunda ordentliga människor som bara kommit hopplöst fel från början. Jag har den största möjliga respekt för de afghanska krigarna som män, som främmande makter gett obegränsade resurser till att ta till vilken terror som helst, främst Kina och USA, vilken möjlighet galna muslimska ledare utnyttjat för sina egna syften till fanatisk programmering av dem helst redan som barn bara för att offra dem för ingenting utom så många andras undergång som möjligt. Allt de behöver är deprogrammering och upplysning om en annan sida av saken, att deras ”verklighet” inte är den enda. Ursäkta att jag inte berättat om detta tidigare, men först nu känner jag att vi är på säkra sidan och att det kan finnas möjlighet att vi är på väg åt rätt håll. För bara ett år sedan såg det hopplöst ut, då den enda möjligheten som Bushpolitiken erbjöd var urskiljningslöst övervåld med så många döda som möjligt medan ”olycksfall i arbetet”, civila döda främst i Irak, inte räknades. Miraklet som ändrade allting till motsatsen hette Obama, och så länge han får hålla på med sin vinnande diplomatipolitik, som i längden alla bara kan vinna på, tror jag att vi kan hålla kursen. Så du ämnar dig äntligen till Nepal. Den här gången kommer du inte undan. Du bara måste dit och hjälpa till med att se till att det blir ett normalt land igen.” Vi hade gått från Kunga till Glenary’s, där vi umgicks med våra tankar och planer över två kannor Darjeelingte med ”Death by Chocolate”, en hel sådan var, medan vi fullkomligt glömde bort det sorgligt dystra vädret, medan turisterna omkring oss, mest tyskar och engelsmän, bara klagade och överträffade varandra med sina tröstlösa historier om sina vedermödor och traumatiska upplevelser av trekkingturer i moln och kyla, varmvattenduschar med vatten som bara blev kallare, strandning i dimmorna och andra lyxlidanden. del 10: Samtal i Darjeeling. Vi kom också att tala om den speciella universalismen i Darjeeling, som är dess utmärkande spirituella karaktär. Han bodde som vanligt i ett av de buddhistiska klostren,

155

och jag frågade honom om han över huvud taget fortfarande bekände sig till någon religion och i så fall vilken. Hans svar var överraskande men typiskt: ”Här i Indien är jag officiellt en konsekvent buddhist i alla lägen, för då slipper man alla religiösa problem, i synnerhet den indiska kastproblematiken men även besväret att behöva associeras med det kontroversiella västerlandets kontroversiella kristendom. Buddhismen struntar i alla religioner och är bara konsekvent snusförnuftig och konstruktiv, då varken jaget eller någon gudomlighet betyder någonting medan endast allt omgivande liv spelar någon roll och ens rätta ödmjuka inställning till det för att alls vara värdig att vara delaktig i det. Endast livet som helhet är heligt. Allt annat är egentligen bara ovidkommande och subordinerade detaljer. Det är en bra grund att stå på vilken religion man än tillhör egentligen. Naturligtvis förblir jag alltid ortodox kristen innerst inne, men Buddha och Jesus har för mycket gemensamt för att någondera i längden skulle kunna utesluta den andra. Och Buddha hade trots allt fem hundra års företräde.” Min rumskamrat råkade illa ut. Sängen brast under honom utan att han hoppade i den, och ingenting kunde sätta ihop den igen. Han förflyttades till ett annat rum, men vi hann bli mycket goda vänner. Han hade varit omkring i Sikkim och trivts bäst i Yuksom men hade även besökt ett ställe mellan Geyzing och Jorethang som han varmt rekommenderade. Han var fransman och den mest sympatiske från det landet jag träffat hittills under resan. En äldre amerikan skulle också till Sikkim men hade råkat ut för ett sällsamt olyckligt öde. Han hade tagit en tur med tåget, och när tåget kört förbi några träd hade en gren åkt in genom fönstret och tagit med sig hans glasögon från näsan. Det var hur förargligt som helst, särskilt som han försökt återvända till brottsplatsen för att återfinna dem utan resultat. Han måste skaffa sig nya med alla de komplikationer det innebar, då linserna var olika, vilket skulle ta sin tid. Därför försenades hans utflykt till Sikkim med en vecka. Vi hade mycket trevligt tillsammans. Han var från Syddakota och hette Richard. Svenskar mötte jag överallt. Det var häpnadsväckande hur många svenskar det förekom i Darjeeling. Första kvällen hade jag två svenskor till bordet hos Glenary’s, så var det de tre svenskarna med finnen till middagen, och nästa dag satt det fyra svenska glada pensionärer vid samma bord där en var från Uleåborg. De klagade på alkoholproblemet i Darjeeling – det gick inte längre att få alkohol någonstans i Darjeeling, då förbudslagar hade upprättats, och allting smugglades i största hemlighet, vilket man var mycket försiktig med, då all alkoholförsäljning och –förtäring hade belagts med förbud med hot om böter. I stället florerade naturligtvis hembränningen och under-disken-smusslandet. Under vägen till Darjeeling hade vår jeep stoppats flera gånger och alltid av kvinnogrupper, och de visade sig vara utposterad kvinnlig milis på jakt efter smugglare och deras sprit. Dolly förklarade situationen för mig. Allt var den nya ledarens fel. Han hade vänt upp och ner på hela Darjeeling men i vissa avseenden till det bättre och välbehövligen. Alkoholförbudet hade lett till att det inte längre förekom någon öppen redlös gatufylla med raglande gubbar i dikena, och att hustrumisshandeln gått ner betydligt om den inte nästan försvunnit helt. Darjeeling hade också blivit mycket renare som resultat av den nya samhällspolitiken, som förbjöd folk att kasta sopor efter en viss tidpunkt på morgonen och efter en viss tid på kvällen, då sophämtningar genomfördes. Det var påfallande rent i Darjeeling i jämförelse med det övriga Indien (se kapitel 6).

156

Den ekonomiska politiken innebar att Västbengalen och Calcutta inte längre kunde lägga beslag på Darjeelings extra förtjänster genom teodlingen och elektricitetsproduktionen. Det var kanske mer än något annat alkoholförsäljningen i Darjeeling som gett Calcutta och Västbengalen extra förtjänster, av vilka inte en paisa kom Darjeeling till del. Som protest mot detta hade all alkoholförsäljning stoppats och alla elektricitetsräkningar vägrats betalning av tills vidare. Målet var ”home rule” för Darjeeling, alltså ett slags autonomi som självständig provins inom den indiska unionen, vilket Calcutta naturligtvis hade allt intresse av att motsätta sig. Dragkampen var i gång, och fördelen var på Darjeelings sida, då denna disciplinerade endast 50-åriga ledare hade god kontakt med folket och kunde få dem till vad han ville. Den enda faran var egentligen att han kunde urarta till diktator, vilket var den huvudsakliga fruktan hos alla utbildade och intellektuella, och visst fanns det skäl för detta. Avigsidan av all denna konstruktiva reformpolitik var detta enda partis totala dominans med skicklig partipropagandapolitik genomförd överallt, som folk måste hänga med i eller bli trakasserade för att stå utanför – det alltför vanliga mönstret för gryende diktatorer. Lenin, Stalin, Hitler, Mao, Lukasjenko, Mugabe, Pol Pot, alla började på samma sätt. Räddningen för Darjeeling såg Dolly i universalismen, den fantastiska toleransen för varandras religioner som egentligen alla Darjeelingbor delade och som ingen stod utanför av vad ras och tro och åsikter hon än hade. Sådana människor kan inte luras och ledas hur som helst, och om denna karismatiska ledare skulle göra ett felsteg skulle det märkas, och gemene man skulle reagera, vare sig han gillade och tålde det eller inte. Den mest avstickande åsikten av alla stod kanske Johannes för, som försvarade både alkoholisten och narkomanen: ”Jag har prövat alla opiater själv och vet vad det handlar om, men ett rus har jag alltid noga aktat mig för, det mest försåtliga av alla, nämligen alkoholens, vilket jag hade goda skäl för att undvika. Min bestämda uppfattning är att alla rusgifter är mindre skadliga och farliga än alkohol och nikotin, och det finns vetenskapliga belägg för detta. Ändå är alkohol och nikotin lagliga medan alla andra är olagliga, därför att alkohol och nikotin för alltför länge sedan etablerat sig som ytterst förtjänstbringande på den allmänt accepterade marknaden. Ändå vill jag försvara även alkoholisten med alla narkomaner, då deras enda labilitet är att gå för långt, bli beroende och ta till desperata åtgärder för att underhålla ett skadligt och självdestruktivt missbruk. Alla njutningar bör genomföras med måtta, ty försvinner måttan försvinner njutningen som i stället blir självskadlig. Ett rus genomfört med vilka medel som helst är oskyldigt så länge man inte tappar kontrollen och balansen. Och den oskyldigt rusige är trots allt sympatisk och andligt medveten, ty ruset ger honom distans till den fysiska och kroppsliga begränsningen – en som en gång flippat ut i ett rus hänryckning och eufori blir aldrig mera en inskränkt och tråkig materialist, då han trots allt erhållit vissa andliga insikter. Jag har träffat många före detta professionella alkoholister som efter en definitiv torkning blivit desto mer upplysta som människor, och trots alla opiater som jag prövat i yngre år har jag aldrig märkt någon bestående eller cerebral skada därav på något sätt, medan opiater och andra droger i många fall berett mig andliga upplevelser med bestående behållning.” Måtta i allt, balans till varje pris, gränslösa njutningar under självdisciplin, inga andliga begränsningar – allt detta var typiskt buddhistiskt – genomförd dubbelmoral på alla fronter,

157

inom ramen för det konstruktiva och den totala respekten för livet och dess maximala rättighet till frihet. del 11: Paradoxen. Vädret blev tyvärr inte bättre, och när det inte är något vidare är det ganska förfärligt i Darjeeling. Fukten tränger in överallt med förlamande verkan, råheten är gastkramande, och när man varken får se solen eller Kanjenjunga är hopplösheten total. En dag kunde man härda ut, men redan andra dagen tröttnade man på att ständigt gå och frysa. Johannes skulle vidare till Kalimpong, och det var möjligt att han skulle uppsöka mig igen i Darjeeling när jag kom tillbaka från Sikkim efter en vecka. Efter den frysande råheten kändes det gott att fara vidare igen, men någon utsikt fick man inte på den kanske vackraste vägen i Indien från Darjeeling till Gangtok, då dimman och molnen höljde allt. Gangtok var värre än någonsin med sitt trafikkaos, där alla ständigt tutade vilt på varandra liksom i hela Indien, och sträckorna att gå mellan de olika jeepstationerna, som ständigt flyttas längre bort från varandra, var längre och tyngre än någonsin. Vid den norra jeepstationen för norra Sikkim hade jag dock turen att genast få en jeep. Resan upp till Gangtok hade komplicerats av en äldre dam med later, som propsade på att få ta min plats, och av en indisk turist från Sydafrika, som på vägen tappade sin flygbiljett tillbaka hem. Det finns en betydande indisk minoritet i Sydafrika, Gandhi var ju mycket aktiv där bland dem vid förra seklets början, och denne man var hemma från en ö utanför. Han hade landat i Delhi och tyckte inte alls om staden men hade ändå stannat där i två veckor för att vänja sig vid sin familjs ursprungliga hemland. Han talade inte hindi men god engelska. I Gangtok skulle han bara stanna några timmar för att sedan genast igen återvända till Darjeeling. Han hade bara två veckor på sig, så han kunde inte hinna med allt, men han ville ändå till Simla, Manali och Dharamsala och frågade mig till råds om hur man reste dit. Vid gränsstationen Rangpoo upptäcktes det att han tappat sin flygbiljett. Följaktligen fanns det ingen jeep kvar när jag kom ut från passkontoret efter att ha fått mitt Sikkimtillstånd stämplat, men jag lyckades spåra den till ortens finaste och kanske enda hotell. Jag kunde inte förstå vad man i Rangpoo kunde göra åt en förlorad flygbiljett, men saken löste sig: det visade sig att han hade malplacerat sin flygbiljett i fel ficka. Redan före mig var jeepen fylld med elva personer, och jag blev den sista. Under resans gång tillkom ytterligare tre. Precis som upp till Darjeeling var vägarna i sämre tillstånd än någonsin, och vi fick flera gånger stanna för att vänta ut grävmaskiner, ångvältar och bulldozers. I Darjeeling hade man tröttnat på att ledningen i Calcutta aldrig gjorde något för att reparera vägarna, varför man tagit saken i egna händer – det hörde till den politiska autonomirörelsen. Sikkim var ju redan en autonom provins, men där fanns det ännu mer att göra, och det såg illa ut för möjligheten att kunna hålla takten med hällregnens och jordskredens systematiska men helt naturliga sabotageverksamhet. Värre var det dock att den unge mannen bredvid mig envisades med att hantera sin hjärntumörsmonitor (mobiltelefon) till att spela hamrande skräpmusik. När jeepen upptog

158

en extra passagerare, en ung moder med ett barn, beredde jag generöst plats för dem som barriär mot skräpmusikfantasten, som en välbehövlig vägg däremot, men tror ni inte att denna unga dam i sin tur också tog fram sin mobil och satte på skräpmusik, som hennes lilla dotter fick sitta och hålla i tills hon somnade. Dessa båda skräpmusikdiggare var inte alls störda av varandras helt olika dunka-versioner i olika takt och tonarter, medan de inte hade en aning om vilken tortyr de utsatte främlingen bredvid för. Sålunda kom man rådbråkad och mörbultad fram till Phudong i dimmigt och rått ruskväder, men där var åtminstone lyckligtvis allting som vanligt. Jag fann min pålitliga tibetanska värdinna i köket, där jag tacksamt slog mig ned mitt i stöket bland alla husgeråden och en febril verksamhet vid spisarna för att föda ett skrymmande antal bengaliska turister i matsalen utanför, medan hon beredde mig min bästa lunch under resan hittills: en överdådig bankett med ris, grönsaker, kyckling och sallat med utomordentligt Sikkimte och frukt efteråt. Det kunde inte bli bättre. Bara vädret kunde bli bättre. Som det nu var var det i sorgligaste laget, och vi hade haft en del regn på vägen upp. Hela första hälften av resan hade vädret varit för gott för att i längden kunna vara sant utan knappt ett moln på himlen, medan de personliga besvikelserna efter Dharamsala hade varit många och stora, särskilt i Naini Tal, som skulle ha varit första halvlekens clou, medan Darjeeling mötte en med avskräckande förödande trist och dåligt väder, (jag hade ännu inte fått se en skymt av Kanjenjunga, inte ens från Tiger Hill,) men desto större mänsklig gemenskap, vänlighet, värme och hjärtevärmande tillmötesgående, och särskilt så fjärran från allt vad civilisation heter i norra Sikkim i Phudong, där den digitala stressvärlden helt enkelt inte existerade. Klockan fyra gick jag i det dystra och blytunga vädret upp till klostren Phudong och Labrang för första gången utrustad med ett paraply i Indien den här gången, och det var något av min mest njutbara tur i Indien hittills under denna resa. Friden var total, men den mest berikande faktorn var Sikkims egenskap av Indiens och kanske världens största botaniska trädgård. Skönheten därav med denna överväldigande rikedom och mångfald av blommor och dofter i en prunkande djungel är så smäktande, att man bara av hela sitt hjärta ville be naturen återerövra hela världen från människans rovdrift och miljöförstöring. Naturen är så mycket mer än människan, som egentligen bara är en förödande parasit på naturens skönhets gränslöshets generositet. Detta var fredagen den trettonde november, Robert Louis Stevensons födelsedag och Vittorio de Sicas dödsdag. del 12: Vidare västerut Det förekom även en annan vandrare i norra Sikkim än jag, en schweizare betydligt äldre än jag, som hade vandrat hela vägen från Gangtok upp till Phudong – 45 km på åtta timmar. Han bodde i Thailand numera men kom till Himalaya varje år bara för att vandra. I stort sett hade han beskrivit samma väg som jag men under längre tid och börjat redan i Kashmir. Han hade närmast kommit från Nepal och avrådde mig direkt från att bege mig dit – ingenting fungerade som det skulle, då maoisterna, det största partiet, hade lämnat regeringen och låg i opposition och saboterade allt vad regeringen försökte göra.

159

Följaktligen, till exempel, hade viktiga broar längs landets viktigaste vägar inte reparerats efter monsunens förstörelser, utan bilar och bussar fick helt enkelt köra genom vattnet. Han var mycket pratsam, en ensam gammal schweizare i Thailand, vars livs egentligen enda stora glädjeämne var att vandra och cykla. Han var säkert närmare 70. Vädret ljusnade en aning men inte helt, fastän kvällen blev stjärnklar. Onghel, min värd, kom hem, och vi fick äntligen prata ordentligt samman igen. Han förvånades över att jag bara spenderat drygt 20,000 rupier under min resa (c:a 3500 kronor), medan jag skyllde på att jag redan under studentårens svälttid i lägenheter utan värme lärt mig den ekonomiska konsten att leva på ingenting, vilket jag drog fördel av i Indien, varför jag regelbundet kunde komma tillbaka. Återseendet var hjärtligt, vi hade en fantastiskt trevlig kväll tillsammans, och det var bara gynnsamt väder som fattades. Då efter en mycket god natts sömn med sagolika drömmar om hippiekolonier i ruiner i Dorélandskap det beslöjande dimmiga vädret alltjämt hängde kvar, var det bara för mig att bryta upp mot Pelling, men jag var utomordentligt tacksam för denna fullständigt återupplivande intima gemenskap och upplevelse i det dimmiga Phudong fjärran bortom de botaniska trädgårdskullarna i norra Sikkim. Om det i Darjeeling rådde alkoholproblem på så sätt att man där inte längre fritt kunde köpa och servera alkohol, så var det motsatt alkoholproblem i Sikkim, vilket schweizaren konstaterade: det dracks alldeles för mycket, då det fanns spritbutiker precis överallt och spriten (mest rom och whisky) var extremt billig. Det var det enda felet med Sikkim, menade den gamle schweizaren, ehuru säkert inte alla såg det som ett problem. Onghel sov som vanligt länge på morgonen, så jag fick inte säga adjö till honom. Däremot kom min vän schweizaren knallande förbi igen för en thukpah till frukost. Jag hade gissat rätt. Han var 67 år, och hela hans familj ansåg honom vansinnig. Han hade gjort karriär inom juridiken och gjort mycket pengar, men hälsan hade svikit honom. Stormrik och sjuk är ingen lycklig kombination. Slutligen hade han opererat sig och fått en ny aorta, skrotat karriären, och sedan dess hade han knallat och kuskat omkring i Asien helst till fots. Mest tyckte han om Vietnam, där folk faktiskt arbetade, om dock oväsendet var förfärligt – där fanns 25 miljoner motorcyklar. Thailand föraktade han för att det var rasistiskt, och Indien hade bara tre problem: överbefolkning, smuts och oljud. Man slapp alla tre endast uppe i bergen. På den punkten hade vi kommit fram till exakt samma slutsats och blivit lika kloka. Den lokala skolläraren ville inte skiljas från mig. Han bad mig enträget stanna en extra dag och bo hos honom uppe vid hans skola, men jag hade bestämt mig. Det enda jag fruktade på min resa var att få tråkigt, och skulle jag stanna en hel dag till under mulna skyar med allting sett som kunde ses skulle risken bli oundviklig, hur sympatisk han än var. Jag fick i stället lova honom att i hopp om bättre väder försöka infria hans förhoppningar nästa år. Därmed var det kört, och det begav sig tillbaka till Gangtok. De fyra milen tog två timmar i nerförsbacke på grund av vägarbeten, som vi måste vänta ut tre gånger. Det var lördag, och i Gangtok var alla jeepar till Pelling fulla. Då uppenbarade sig en extravagant dam, fyllig, välparfymerad och välsminkad, som ringde ett samtal, och så fick jag plats.

160

Internet fungerade inte i Gangtok – servern var nere. I stället intog jag en tibetansk restaurang och tog en lunch, en mycket smaklig gyathuk, ett mellanting mellan thukpah och thenthuk, egentligen spaghetti i soppa med grönsaker. Dock hade de en vinlista, som jag inspekterade. Där fanns ett vitt vin som verkade intressant, men när jag bad att få se flaskan fanns det inte. I stället satsade jag på ett rött, och när de visade upp flaskan visade det sig vara portvin av märket Caravella. Alltså blev det spaghetti med portvin till lunch i Gangtok för 12:50 (75 rupier). Vinet var inte alls dumt utan helt övertygande. Resan västerut blev en rysare. Vi höll på att aldrig komma ut ur Gangtok, sedan blev det en lång väntan i Singtam, och under vägen upp mot Rawangla inträffade det första intermezzot. Naturligtvis skulle chauffören spela dunka-dunk på vägen, och det gick med den saken som det alltid brukar göra. Volymen skruvades upp högre och högre, allt snabbare avbröts låtarna för att chauffören aldrig var nöjd, till slut fick ingen låt spela mer än några takter innan den avbröts för en annan, medan volymen var hjärnsprängande. Då sade jag till: ”Var snäll och sänk volymen!” Då stängde de av alltsammans, det blev dödstyst, och man förkrossades av dåligt samvete för att man förstört all glädje för alla andra passagerare. Ingen sade något, och till och med barnet, som blivit mycket livligt under dunka-dunket, blev alldeles tyst och somnade. Det andra intermezzot var en total överraskning för alla inblandade. Det kändes som om jag fick en fontän över mig. När jag såg mig om för att se varifrån vattnet kom visade det sig, att det var flickan bakom mig som plötsligt kräkts ordentligt. Alla mina sparade pappersservietter kom till pass, då det var mycket att torka upp i nacke, på kläder, i håret och överallt runt omkring mig. Jeepen fick stanna och tvättas inuti. Vi hade gjort ett stopp före Rawangla, där de flesta passat på och fyllt sina magar ordentligt, vilket är det sista man ska göra när man åker jeep. Allt hade kommit upp för den stackars flickan, och jag hade suttit alltför nära till hands – ingen annan blev drabbad. Resten av färden till Pelling gick utan vidare missöden, men skymningen föll redan efter Rawangla, och de sista fem milen uppför och nerför ytterst smala och dåliga vägar kördes i kompakt mörker. Klockan sju kom vi fram till Pelling. Resan på 115 km hade tagit fem och en halv timmar, men väl framme var man hemma igen hos gamla vänner och lika hjärtligt mottagen som i Phudong. Till och med det dåliga vädret var det samma. Där kunde man sedan i lugn och ro inspektera skadorna. Det var bara att konstatera, att hela ryggen på min bästa och varmaste tröja var fullkomligt nerspydd. Som rumskamrat fick jag en japan, som skulle värma sig med att ta en skön varmdusch, tänkte han sig. Naturligtvis visade det sig, att det varma vattnet var ännu kallare än det kalla. Han skulle aldrig bli varm igen. Dock lovade vädret småningom bli bättre – någon gång. del 13: Vägen till Yuksom Under morgonen kunde man bitvis skönja några diffusa konturer av Kanjenjunga som genast försvann. Det var allt. Vädret lovade ingen bättring alls. Ändå satsade jag på utflykten till Kacheopari (Kheciperi, Khacepeere, stavningarna varierar i det oändliga,) och jag hade

161

turen att få följa med en familj från Calcutta i deras hyrda jeep. Det var en mycket glad familj, där fadern hade en passion för bilkörning och brukade själv köra upp hela vägen från Calcutta till bergen. De två barnen var tre och fyra år gamla och följaktligen i sin bästa ålder. Den äldre pojken blev genast svartsjuk på mig och undrade om jag också skulle kalla frun för ”mamma”, men risken var verkligen minimal, då jag hade kunnat vara hans farfar. Jag bad honom kalla mig det universella ”onkel”. Det var mycket tillfredsställande att konstatera, att vi var helt överens på en punkt, nämligen om skräpmusiken. Även deras hyrda chaufför satte på en sådan och höjde sedan ständigt volymen, medan dock CD-n eller kassetten hela tiden avbröts av störningar, så att musiken var bitvis jordbävningsdunkig och bitvis moltyst, så att man bara fick höra taktbrottstycken innan de avbröts av tystnaden. Jag undrade då om det inte var lika bra att låta det vara heltyst, då man ändå inte kunde höra hela musiken. Frun menade att chauffören kanske ”behövde” ha den på, medan fadern helt delade min mening – den bästa musik som finns är alltid tystnaden, – och vi fick slut på den. Det paradoxala var, att dessa chaufförer tycktes tro att deras passagerare ville bli ihjälplågade av dunka-dunk-oväsen och spelar den bara för att vara till behag. Khacheopari är en helig sjö i en förtrollande vacker dal, och det var min sista rumskamrat i Darjeeling, den unge amerikanen Daniel, som rekommenderat stället åt mig och att bo på ett ”home stay” ovanför klostret, där en familj erbjöd helpension för billigt pris. Jag fann en skylt med ”home stay” och följde en stig uppåt höjden och fann mycket riktigt ett sådant ställe där dock ingen talade engelska och en arg tant drev bort mig och bad mig gå ner igen. Ett annat övernattningsställe nere i byn erbjöd ett stort kalt rum med tre sängar, jag behövde bara en, så jag försökte en andra gång blidka någon uppåt ”home stay”. Den här gången fick jag en tant att faktiskt försöka öppna ett rum, vilket hon misslyckades med, det var något fel på låset, de indiska hänglåsen erbjuder alltid tusen komplikationer i synnerhet om man inte har glasögonen med sig, jag blev tillsagd att vänta, jag väntade, hon gav upp, ingenting hände, och jag gick ner igen och tog den ena sängen i tresängsrummet. På samma ställe övernattade dock ett ungt danskt par, som också planerade att ta sig till Yuksom morgonen därpå, så vi beslöt att slå oss samman. Sedan kom också ett ungt kanadensiskt par vandrandes som bodde i London, så vi blev fem. Vi hade en lång angenäm middag tillsammans under livliga samtal om varandras liv och erfarenheter, då vi alla fem var ivriga trekkare. Danskan hade i flera år arbetat i Bangla Desh på danska ambassaden i Dacca och hade mycket att berätta om det gudsförgätna landet. Alla fyra tänkte också bege sig till Burma och de andra sydostasiatiska länderna, så det blev mycket tal om den delen av världen. Thailand var lyxlandet, Kambodja var det trevligaste, medan det bästa folket fanns i Burma. Skulle man över huvud taget resa till en diktatur som Burma? Danskan menade, att den frågan borde man ställa sig till vilket land man än reste, då det förekom grälla brott mot mänskligheten i vilket land som helst, inte minst i Indien och Nepal. Danskarna hade just varit i Nepal utan problem, medan de erkände att det kunde förekomma problem med strejker och demonstrationer, som helt kunde lamslå landets pulsåder, den stora landsväg som gick genom hela landet.

162

Medan vi satt där började regnet skvala. Hur skulle det gå med vår trek till Yuksom, om stigarna förvandlades till slipprig gyttja? Det bekymret fick vänta till morgondagen. Vi satt i ett litet mörkt krypin med en svag glödlampa i taket som enda belysning och stortrivdes med varandra i över två timmar, och det var kanske den bästa kväll jag haft på resan hittills. Emellertid ställde regnet till med rejäla problem. Jag förhörde mig noga om de olika möjligheter som fanns under morgonen. Att vandra till Yuksom och tillbaka samma dag i branta utförsstigar och ännu brantare uppförsstigar som skulle vara rena lervällingen skulle vara ett hopplöst och tröstlöst företag. Alternativet var att ta en jeep till Yuksom och stanna där över natten. Det skulle kanske inte komma någon jeep förrän till skymningen. Ett annat alternativ var att uppge Yuksom i det dåliga vädret och återvända till Pelling. Det kunde komma en jeep på väg dit under förmiddagen. Detta var det alternativ jag fastnade för, och så skulle jag ha kvar Yuksom till ett annat år. Även Ditte och Henrik, mina danska vänner, var brydda, men de var inställda på hela pilgrimsrutten runt via Yuksom till Tashiding och ville inte svika den. Följaktligen gav de sig iväg till fots på vinst och förlust. Londonkanadensarna Jeff och Diana visade sig först efter deras avfärd, och Jeff hade haft en dålig natt. Han skulle inte kunna orka med någon trek och måste kanske stanna kvar i Kacheopari för att återhämta sig. Precis då kom den ena jeepen efter den andra. En innehöll bara fyra jovialiska damer, och jag frågade föraren vart de var på väg. Svaret var Yuksom. Fanns det plats för en? Ja, längst bak. Fanns det plats för två till? Ja. Saken var klar. Kvart över tio satt vi på en jeep till Yuksom längst bak, och Jeff var verkligen slak. Denna jeep hade kommit som en gudagåva just för honom. Vi såg inte till Ditte och Henrik på vägen, som antagligen hade en hård trek i lervällingar och tvärbranta utförsbackar och uppförsbackar, medan vi kunde njuta hela vägen av fantastiska scenerier och vattenfall, tills Yuksom nåddes halv ett efter 36 kilometer. Jag hade helt uppgett allt hopp om att komma dit, och just då hade situationen löst sig mirakulöst. Och det bästa av allt: vädret verkade även det att långsamt men säkert återhämta sig och bättra sig. del 14: Yuksom Yuksom drällde av israeler men även av andra turister från väst, som här var i överväldigande majoritet – hinduiska turister tycktes inte förekomma här. Tidigare hade jag upplevt, hur hotellvärdar bekänt hur mycket hellre de föredrog västerländska turister mot hinduiska, därför att västerländska, inte ens israeler och italienare, kunde aldrig bli lika högljudda och stökiga som den indiska medelklassens plumpa turister, som alltid vållade kaos och skräpade ner överallt. I synnerhet var deras preferens för den västerländska kulturen övertydlig i Darjeeling, Sikkim och de östra indiska delstaterna. Folken här hade ingen som helst släktskap med hinduerna. Alla andra indiska folk hade sitt språkliga ursprung i sanskrit, men inte de tibeto-burmesiska folken i Sikkim, Bhutan, Assam och hela området mellan Nepal och Burma. Därför var det logiskt att dessa folk aldrig från början velat tillhöra indiska unionen, medan de kände större samhörighet med västerlandet genom britterna, som varit justare mot dem än hinduerna. Det var ju

163

britterna som skapat Darjeeling och hela teindustrin, som varit hela östra Indiens huvudsakliga källa till något välstånd över huvud taget. Diana hade knappt lämnat mig för att se till att Jeff kom i säng för en välbehövlig ordentlig vila, så dök Henrik och Ditte upp. De hade haft tur. De hade varnats för att trekka ner längs genvägen från Khacheopari brant ner mot floden men gjort det ändå, varvid Henrik en gång fallit, slagit sönder byxorna och slagit upp ena knät, men det hade kunnat gå värre. Vägen uppför från floden hade dock varit ytterst påfrestande, och de hade inte kunnat få mat någonstans på vägen. Klockan två kom de fram efter en fyra timmars trek på knappt 10 kilometer, det mesta nästan rakt nedför eller uppför. Jag hade redan ätit lunch men tog gärna en till för sällskaps skull, varvid Diana snart dök upp igen. Dessförinnan hade också två muntra pensionärer kommit förbi, som skröt med hur enastående vackert vädret hade varit under deras två månaders indiska resor ända tills jag kom till Darjeeling. Efter den förträffliga lunchen gick jag och Diana och prövade den lokala Internetmöjligheten. Det fanns åtminstone en dator i Yuksom med uppkoppling, som alla gäster kände till. Den var långsam och därför desto dyrare – en rupie i minuten. I Pelling var det en halv, och i Almora hade det varit en tredjedels (3,3 öre i minuten). Ditte och Henrik planerade för sin fortsatta trek ner mot Tashiding med diverse övernattningar i kloster, medan det var ovisst om Diana och Jeff alls kunde fortsätta. Eventuellt måste de hoppa över en dag. Yuksom var lätt att överblicka, och man gjorde hela byn med dess båda kloster på en kvart. Hur trivsamt det än var så beslöt jag därför att återvända till Pelling följande dag – man kunde ju ändå inte få ens en skymt av Kanjenjunga. Middagen med Ditte och Henrik blev därför något av en avskedsmiddag, och vi bredde på för fullt med tre rätter vardera, momos, chowmein, pizza, rispudding och allt möjligt, medan vi diskuterade de skandinaviska julmiddagsmenyerna. Det enda helt gemensamma för alla Skandinaviens (inklusive Finland) länder tycks vara risgrynsgröten. Medan vi satt där fick vi sällskap av ett ungt par från Minsk i Vitryssland, som jag hade träffat förut i Darjeeling. De hade haft otur: de hade satsat på en fyra dagars trek, och redan första dagen hade deras bärare bara försvunnit, så de måste bara gå tillbaka. De hade startat i Ladakh för tre veckor sedan och varit uppe vid Pangong Tso, och så hamnat i de otillgängligaste delarna av Sikkim och råkat illa ut, vilket de beskyllde fullmånen för – det bringar dålig tur att vandra i bergen vid fullmåne. Dessutom hade de sett en gumma som bar på en tom korg. I Vitryssland betyder det extrem otur om man ser en gumma bära på en tom korg. Till saken hörde dessutom, att den unga fästmön hade skräck för kackerlackor, och i Indien hade de knappt sett andra djur än kackerlackor överallt, särskilt på tåget, och de hade rest hela vägen med tåg från Delhi till Calcutta… Hon hade i panik nästan fått tåget att spåra ur. (Till saken hör dessutom att det inte varit fullmåne när deras bärare smitit utan tvärtom.) Men stämningen i Yuksom var helt enkelt underbar. Israelerna dominerade i alla restauranger, överallt hörde man akustiska gitarrspelare någonstans under hela dagen, alla språk och nationaliteter var representerade, tyskar, fransmän, skandinaver, engelsmän, bengaler, nepaleser, sikkimeser, spanjorer, medan endast italienare saknades. De hade inte hittat till Yuksom ännu, medan det vitryska paret tydligen specialiserat sig på de mest

164

extrema ytterligheterna i Indien, från Ladakh och Pangong Tso till trekking uppåt Helskotta från Yuksom med bärare som smet ifrån dem i blotta förskräckelsen över deras ständiga skräckångest och panikanfall inför så fruktansvärda djur som kackerlackor i ständigt upprepade attacker… Emellertid bröt regnet ut igen under natten och menade allvar den här gången. Det ösregnade ännu på morgonen, och det bröt ut något av en panisk flykt bland alla turisterna. Alla skulle iväg på en gång, och avskedet från Ditte och Henrik blev därför något abrupt. Vi hade tänkt gå upp till klostret Dubri på morgonen, varifrån de skulle ha fortsatt vandra ner till Tashiding, men regnet förstörde allt. De tog en jeep till Tashiding, och jag tog en jeep till Pelling. Sålunda gav inte Yuksom mer än en glimt av paradiset. Under dagen hade man kunnat sitta ute sommarklädd och njuta, men det gick raskt över och ersattes med förlamande regn och kyla… del 15: Pelling. Yuksom var Sikkims första huvudstad, där dess förste kung kröntes 1642, och strax efteråt instiftades klostret Dubdi en halvtimmes klättring ovanför, som vi missade när det dåliga vädret förstörde allt för oss. Jag återvände till Pelling i en jeep, som liksom vanligt satte på automatmusik som var värre än vanligt: inte bara spelade den bara brottstycken av låtar, som hela tiden avbröts av tekniska kommunikationsfelspauser, utan dessutom hakade CD-n upp sig hela tiden, så att inte ens den första låten någonsin fick komma till någon form av avslutning – allting var åt helvete, dunkadunket, rytmen, melodiken, allt förstördes av tekniska bristfälligheter. I Pelling var allting bara dimma, och det var svårt att hålla värmen i denna totala råhet. Efter lunchen gick jag därför upp till klostret Sanga Choeling, för att i någon mån återfå någon värme i synnerhet i fötterna, som jag tvingats bekläda med strumpor; och vem mötte jag på vägen upp om inte Henrik och Ditte?! De hade inte funnit något gott mat- eller övernattningsställe i Tashiding och därför fortsatt till Geyzing och därifrån återvänt de 9 kilometrarna till Pelling, bara för att få ett gott hotell och dräglig mat. Emellertid var jag bokad för kvällen, då jag uppe vid Pemayangtse stött ihop med Lama Yongda, kapten Gyapo Yongda, som hört till Sikkims sista kungs livvakt och därför råkat illa ut när Indien inkorporerade Sikkim. Han var upptagen men kunde träffa mig mellan 6 och 7 på kvällen. Följaktligen knallade jag uppåt Pemayangtse efter mörkrets inbrott utrustad med nödtorftig ficklampa. Ingen Lama Yongda fanns där då. Hans moder hade nyligen gått bort på en tisdag, och därför ägnade han varje tisdag åt minnesceremonier. I stället fick jag träffa hans enda lärares farfar, som var en utomordentlig historiker, 85 år gammal, som arbetade på ett verk om Sikkim. Vi hamnade genast i diskussioner om andra världskriget, om Stalins roll och Stalingrad och El Alamein, då detta råkade vara Bernard L. Montgomerys födelsedag… Småningom kom Lama Yongda till rätta, han hade fördröjts genom transportproblem, men vi fick en intressant pratstund tillsammans, varunder han generöst bjöd på whisky av märket Royal Stag. Vi pratade om alla Sikkims problem – Indiens hårda satsning på Sikkim med flygplats och järnväg upp till gränsen vid Rangpoo, som Lama Yongda såg som rena

165

mobiliseringen mot Kina, om Indiens hänsynslösa exploatering av Sikkim för dess mineraltillgångar, som ödelade alla Sikkims mest heliga platser, och så vidare. Kapten Yongda var fortfarande en glödande patriot och hade berättigad kritik mot allt vad Indien gjorde i Sikkim, som han fått två fängelsestraff för. Naturligtvis kan Indiens intrång i Sikkim kritiseras och fördömas. Indira Gandhi tog Sikkim med ursäkten att Kina gjort det annars, och folkomröstningen som genomfördes, där en överväldigande majoritet röstade mot kungadömet och för en anslutning till Indien, var naturligtvis triggad genom omfattande lobbyverksamhet 1974. Just i denna kris omkom kronprinsen i en bilolycka, medan samtidigt drottningen, en amerikanska, övergav sin man och flyttade till Amerika med sina båda barn, där dottern omsider gifte sig med en polisman, medan den yngre brodern till kronprinsen blev munk och bosatte sig i Nepal. Sikkim är dock fortfarande ett förlovat land, en gigantisk botanisk trädgård, som till 82,32% procent består av urskog och djungel, med 36 olika arter av rhododendron (nationalträdet: Rhododendron Niveum) och 515 olika arter av orkidéer, (nationalblomman: Dendrobium Nobile) som dock är mycket känslig i sitt ekosystem. Hela landet består av ett virrvarr av djupa floddalar omgivna av ogenomtränglig urskog, som gör avstånden mellan de fyra olika landskapen oöverbryggliga trots de korta avstånden. Folket är unikt sympatiskt och älskligt till karaktären, de är småväxta och milda som barn, och det är oemotståndligt att inte vilja ta dem under beskydd. Just deras unika mildhet och mjukhet gör dem desto sårbarare för brutala stormaktsingrepp, och det är just detta Indiens centralregering är helt blind för och omedveten om. Nepal gick igenom en ännu värre traumatisk kris med sitt kungahus kataklysmatiska fall, när kronprinsen 2001 sköt ner föräldrar och de flesta av sin kungliga familj, medan endast den värste (farbrodern Gyanendra) överlevde och senare avsattes, och den processen är inte över ännu. Det skall bli mycket intressant att ta del av den aktuella situationen i Nepal, om det är möjligt. Jag hade planerat att återvända till Darjeeling följande morgon, men Lama Yongda insisterade på att få träffa mig åter nästa morgon på sin skola klockan 9, så jag uppsköt avresan en dag. Dessutom hade jag mycket trevligt sällskap till middagen på kvällen, två originella herrar, en engelsman och en berlinare, som bodde och levde och reste tillsammans sedan åtta år, och tre franska schweizare, en karl och två damer av yngre årgångar, så naturligtvis blev det mycket tal om mat, och kocken instämde fullkomligt med mig om det italienska kökets totala överlägsenhet, om han dock insisterade på att det kinesiska var en mycket god tvåa. På grund av överkryddningen (’blåslampseffekten’) i både det kinesiska och indiska köket föredrog jag dock det mjukare och lättare tibetanska. Följande morgon tog oss alla med överraskning. Solen strålade klart, och för första gången sedan jag kommit till Darjeeling för åtta dagar sedan visade sig hela Kanjenjunga för mig. Det var på tiden. Jag hade nästan gett upp, när den överraskande tvärvändningen inträffade. Skönhetens liksom vädrets totala nyckfullhet förnekar sig aldrig, allra minst i Indien och Himalaya.

166

del 16: Darjeelingproblem När jag lämnade Pelling och redan satt i bussen blev jag till min obeskrivliga fasa plötsligt medveten om att jag kunde ha glömt min lilla livsnödvändiga whiskyflaska kvar i sängen. När jag letade efter den i min väska tycktes mina ondaste aningar besannas. Alltså måste jag köpa en ny whiskyflaska i Jorethang innan gränsen passerades till Darjeeling, ty där var ju alkohol förbjudet. Inköpet i Jorethang gjordes utan svårighet, ehuru expediten gav mig en sned blick. Vad den betydde skulle jag få erfara senare. Knappt hade vi kommit in på Darjeelings territorium förrän jeepen stoppades av en aktningsvärd kommitté av tanter. De var till för att hejda alkoholsmuggling. Min väska var olyckligt placerad precis vid bakluckan, varför denna var den första de såg och öppnade. Genast fann de den lilla whiskyflaskan. ”Vad är detta?” frågade de triumferande. Jag protesterade vilt. ”Det är medicin för min mage. Jag måste ha den.” Tanterna överlade sinsemellan och kom till slut överens om att jag skulle få behålla den som nödvändig medicin för min mage. När vi körde vidare berättade flickan bredvid mig att jag kommit undan med en hårsmån från döden. Om man tar med sig sprit måste man gömma den på sig, ty ännu hade tantkommittéerna mot spritsmuggling inte börjat med kroppsvisitering. Om man togs på bar gärning med sprit med sig kunde man få dryga böter.

167

Efter en stund och väl uppe i skogen stannade chauffören och befallde att flaskan genast skulle avlägsnas från väskan och placeras på mig. Jag smusslade således ner den i en ficka. Nästa tantkommitté fann ingenting. Hur många av oss som satt i eller på jeepen som hade sprit i kläderna nämndes inte, men alla såg fullkomligt oskyldiga ut, särskilt jag. Flickan berättade, att den första tantkommittén låtit mig komma undan bara för mina gråa hårs skull. Det var första gången jag hade någon fördel av min framskridna ålder. Hemma i Darjeeling strålade solen, men vädret var vanskligt. Det var mycket disigt, och molnen såg ut som monsunmoln, som om denna ännu inte var över, fastän det var svinkallt. Framme i Tower View Lodge tog jag genast en dusch och intog sedan en fantastisk lunch på gamla ”Orient”, mitt första favoritställe i Darjeeling redan 1992. Det var helt oförändrat sedan dess, ehuru den gamla ägaren numera var döv och 86 år gammal, men han körde likväl på för fullt som vanligt samman med sin nästan lika gamla hustru. De var ett mycket exotiskt par, på något sätt tidlösa, hon fortfarande vacker och med så långt hår att hon kunde sitta på det ehuru delvis grått. Det hade varit konstigt annars. De är hinduer och kände genast igen mig, men för dem är Darjeelings alkoholproblem en katastrof, då de hade rättigheter och alltid fullt med gäster som bara kom för att värma sig med spriten. De hade förlorat 75% av sina kunder, medan Darjeelingborna kunde se fram emot att få frysa ihjäl till vintern, då de flesta mest hållit sig varma med sprit. Det var omänskligt av den politiska ledningen att vidmakthålla detta alkoholförbud, nu i kraft sedan 2-3 månader, som bara var ett utpressningsmedel mot regeringen i Calcutta, som tjänat gott på alkoholskatten, för att få ”Gurkhaland” fritt som en egen stat från Väst-Bengalen. Det var ett spritkrig på gång, ”Gurkhapartiet” spelade ett högt spel där det egna folket sattes i pant som utpressningsmedel mot Calcuttamyndigheterna, som inte ville avstå från Darjeeling. Det kunde sluta hur som helst, och ”Gurkhapartiets” ledare hade hotat skjuta sig om Darjeeling med omnejd inte fick bli en egen stat. När jag gick igenom mitt bagage för att se vad jag fått med mig och inte fått med mig visade sig i alla fall min tidigare halvtömda whiskyflaska finnas med. Därmed var mitt medicinförråd fullkomligt tillfredsställande, och jag kunde sova lugnt på nätterna utan att behöva frukta för nödvändigheten att tvingas ut i skumma gränder i mörkret för att hitta någon väl dold spritbutik som till nöds fortfarande fick sälja sprit ”för hämtning och export”, som då måste smusslas och smugglas och döljas väl för att undgå militanta tantkommittéers hårda bevakning för eliminering av all otillåten alkoholförtäring. Jag undersökte även Nepalmöjligheten. Den var reell. En resa med buss till Kathmandu skulle kosta (allt inklusive) 2830 rupier (470 kronor), där själva visumet kostade 2000 och bussresan från gränsen till Kathmandu 700. Kathmandubussen startade före skymningen och nådde fram strax efter gryningen. Inga problem i sikte. Det enda problemet var om jag alls ville det. Jag trivdes bra i Darjeeling trots kylan, och både Kathmandu och Pokhara låg ju långt under Darjeelings nivå. Men om jag skulle hinna till Nepal före Dharamsala borde jag starta senast lördag om två dagar. Jag överlät det åt vädrets makter att fälla avgörandet. På kvällen besökte jag min tibetanska familj och kom i livlig diskussion med sonen Phuntsok, som var en briljant begåvning. Vi diskuterade allt på en gång, det engelska språkets historia och utveckling, Dan Brown och hans böcker, klimatkrisen och dess möjliga

168

och omöjliga konsekvenser och inkonsekvenser, den nya filmen 2012 (som gick i Darjeeling), islam och Newton, sanskrit och alla språks upphov och framför allt situationen i Nepal, som var värre än jag hade trott. Min resekollega stackars Angelica hade varit på väg till Nepal fyra dagar i buss, och risken var att jag kunde råka ut för samma sak. Det var fortfarande egentligen bara säkert att flyga dit, då man med buss kunde råka ut för strejker, stängda vägar, stängda gränser och vad som helst, så att man måste jaga nästa gränsstation. I stället rekommenderades Bodhgaya, där det tydligen idag gick direkta tåg från Siliguri till Gaya och sedan direkta tåg från Gaya till Pathankot nära Dharamsala. Detta var en frestelse som skulle bespara mig 3000 rupier. Det var dock kallt i Darjeeling, och frågan var hur länge jag skulle stå ut. Vädret var ytterst spännande och kunde innebära precis vad som helst. Johannes lät meddela att han inte skulle återkomma till Darjeeling då han redan begivit sig tillbaka västerut. Hade han stannat kvar hade han säkert övertalat mig att ändå fara till Nepal. Nu lutade det mer och mer åt Bodhgaya, då den råa kylan gjorde en hungrig efter värme och solsken. Så bröt med ens krisen ut. Redan när jag kommit till Darjeeling hade jag märkt en del oroande tecken på att något var i görningen. Trafiken hade blockerats och enskilda fackklungor hade manifesterat någon sorts protest. På fredagen bröt strejken ut. Ingenting fungerade. Jag märkte det först när jag begav mig ut till bergsklättrarnas museum i den zoologiska trädgården. Det var stängt. Anledning: strejk. Ingenting öppnade på morgonen. Man kunde inte ens köpa cigaretter. Min reseagent hade stängt, och ingen kunde organisera någon resa vidare. Alla satt fast. Den enda lättnaden var att ändå mitt anspråkslösa Tower View Lodge likväl höll sitt kök öppet. Joseph, min unge rumskamrat från Sussex, skulle med ett tåg i morgon på morgonen och kunde nu inte komma iväg eller få ut biljetten. Anledningen till strejken var solidaritet: några fast anställda tjänstemän med åldern inne hade avskedats, och därför måste hela Gurkhaland gå i sympatistrejk. Strejkvakter fanns överallt: det var omöjligt att agera på egen hand. Plötsligt manifesterade sig den lokala diktaturen med övertydlighet. Som Joseph sade: Om någon nu blev skadad och till exempel bröt ett ben skulle det vara omöjligt att få honom till sjukhus. Säkert var det flera som avled till följd av den lokala lamslagningen av hela samhället. Aldrig hade Darjeeling varit mindre till sin fördel: kallt, rått och dåligt väder, ursinnig dunka-dunk-musik, och en allt förlamande strejk dessutom på överhetens befallning, som ödelade all verksamhet och allt liv i hela staden. De ekonomiska konsekvenserna måste bli förödande negativa. Fy fan för varje form av diktatur och centralstyrning! Återigen fann jag det skäligt att ifrågasätta om jag alls skulle komma tillbaka till Indien mera. del 17: Nya Darjeelingäventyr Det fanns de som igår köpt biljetter till bion, men bion var stängd hela dagen genom den allomfattande strejken, så de kunde inte ens få pengarna tillbaka. Andra missade sina flyg genom de helt meningslösa och sanslösa vägblockaderna. Det stod i tidningen om dem – ungefär 15% av alla flygresenärer från flygplatsen nära Siliguri hindrades från att koma med

169

dem. Denna helt improviserade strejk som genomfördes utan förvarning och som alla tvingades delta i förlamade och saboterade hela samhället, och turisterna blev vansinniga. Darjeeling borde veta bättre än att reta turisterna och få dem att vilja fly från Darjeeling, när Darjeeling så väl behövde deras inkomster. En plötslig improviserad generalstrejk som denna måste innebära något av en ekonomisk katastrof för hela området. Ingen blev glad av denna arroganta och resultatlösa utpressningstaktik mot en regering som inte kunde göra något. I detta kaos fann jag en kuriös lättnad i en begivenhet på Glenary’s. Jag var frusen och sökte någonstans att värma mig – Darjeelings enda varma ställen var cybercaféerna, som var stängda hela dagen, och Glenary’s konditorirestaurang. Övre våningen var öppen där och full av folk, så jag gick in för att ta reda på vad som var på gång. Det verkade först vara en politisk manifestation för att backa upp och rättfärdiga strejkrörelsen, men jag misstog mig. Visserligen fick jag veta mer om strejken, som var en demonstration för att kommunanställda inte skulle kunna avskedas, det var alltså en sak mellan kommunen och dess anställda och ingenting annat, som inget parti hade någonting med att göra, men det visade sig att jag hade hamnat mitt i ett bröllop och var synnerligen välkommen som dess enda utländska deltagare. Alla gästerna bjöds på mat hur mycket som helst och därtill mangojuice, kaffe och gräddig körsbärspudding men naturligtvis ingen alkohol – till maten bjöds det bara på vatten. Emellertid var stämningen hjärtligt behaglig och till och med musiken angenäm, så det var bara att dröja kvar så länge som möjligt och njuta. Jag hade redan ätit min lunch, så jag tog bara tre portioner av den gräddiga körsbärspuddingen, två glas mangojuice, det läckraste av allt, och tre omgångar kaffe, som definitivt gjorde mig på bättre humör. Ingen verkade sakna eller behöva alkohol. Det intressantaste var dock att studera alla deltagarna. Antagligen var det hela Darjeelings ledande societet som samlats här, och alla var tydligt nepaleser av det mest välmående och välbärgade slaget, allesammans goda och vänliga, artiga och belevade, positiva och blomstrande människor, småväxta men ibland ganska trinda, alla åldrar representerade, ungdomar och ärevördiga gamlingar med käppar, alla välklädda, i synnerhet damerna, där faktiskt de flesta (av det yngre slaget) var utomordentliga skönheter. Det var bara att sitta stilla i värmen och njuta med alla dessa trivsamma människor, vilkas tillställning utgjorde den extremaste kontrast mot den pågående strejkkrisen. Hade strejken inte ägt rum hade jag sannolikt inte kommit på detta oförglömliga nepalesiska Darjeelingbröllop. Det mesta förblev stängt även efter strejken, så ingenting kunde göras för min fortsatta resa, och Nepal var det bara att glömma – efter denna förlorade dag skulle tiden inte längre räcka till. Hade jag tur kunde jag åtminstone ännu komma till Bodhgaya, och jag hade i alla fall fått uppleva det kanske bästa som kan upplevas av det nepalesiska väsendet här i Darjeeling. Jag vet inte om det var samma bröllop, men det var i alla fall ett bröllop i huset bredvid vårt också, som höll på för fullt hela natten med hysteriskt dunka-dunk in absurdum med samma monotona melodilösa skriklåt om och om igen hela tiden, som om bröllopsgästerna inte kunde få nog av det grövsta musikaliska barbari som var möjligt.

170

Men klockan fyra lovade stjärnorna att en soluppgång över Kanjenjunga kunde bli något, så jag begav mig traskandes iväg till Tiger Hill, även om dimmorna svepte kring det mesta med ett svagt dis, så att man såg de högsta bergen vilande på moln med fastlandet under sig, vilket alltid var något. På vägen tillbaka höll jag på att överraskas av tre likaledes vandrande norrmän, två damer från Bergen och en ung man fra Oslo, precis när jag gjorde toalett, så att jag nätt och jämnt hann dra på mig byxorna tillbaka. När det visade sig att jag vandrade de 15 kilometrarna på en och en halv timme även till Tiger Hill blev de frustrerade. De hade trott att de var tuffast, som bara gick därifrån, och så mötte de en svensk som var värre. Jag kunde lugna dem: Jag var finlandssvensk. Tillbaka i Darjeeling gällde det att åtgärda skadorna efter gårdagen. Jag fann ett öppet Internet och kunde till att börja med åstadkomma en uppdatering utan att ana ännu om jag skulle kunna komma vidare eller ej. Sedan gick jag till min reseagent. Det visade sig stämma att det faktiskt fanns ett tåg direkt från New Jaipalguri till Gaya. För att få en tågbiljett rekommenderade han mig en annan reseagent, som bara sysslade med tåg, och han bekräftade saken: det skulle gå ett tåg till Gaya på måndag. Jag köpte omgående biljett. Det fick bli en ”emergency quota” – biljett som jag fick betala extra för (455 + 145, 25% i provision,) men det var det värt. Sedan följde äventyret med min föreläsning i Darjeeling. I det längsta hade jag hoppats få slippa den, men Dolly gav sig inte, och hon fick mig att inställa mig till klockan 11. Den Darjeelingföreläsning jag då gav skulle jag ha hållit redan år 2000 när jag första gången träffade Dolly, men då hade tiden sagt nej, och så hade det varit varje gång sedan. Nu kunde jag äntligen hålla den för en mogen flickklass där alla satt som tända ljus i andäktig moltystnad med extra tillägg till 2000 års version. Den tog en halvtimme med eftersnack och frågor och ytterligare improvisationer, men alla var mer än nöjda. Jag fick även träffa lärarna, underbara människor allesammans, särskilt den lilla historieläraren, en glad prick, men när jag kom tillbaka efter föreläsningen hade min plastkasse försvunnit med mitt viktigaste material. Det letades överallt utan resultat och jag spekulerade redan i konsekvenserna av att mina tre senaste dramer skulle ha skrivits förgäves och förskingrats. Vad som ytterligare förhöjde det roliga var, att det i deras badrum inte fanns fast tvål men däremot flytande. När man försiktigt tryckte på dess pip blev man fullständigt nerstänkt av flytande tvål – rena Buttericksgrejen. Det visade sig dock att en av lärarna hade tagit fel kasse med sig och lämnat kvar sin egen. Hon var alldeles förkrossad när hon kom tillbaka med den, men jag bedyrade för hela kollegiet, att jag aldrig hade förlorat något i Indien utan att ha fått det tillbaka. Hela detta läraräventyr hade varit hur skoj som helst. Därmed hade Darjeelingkapitlet svängt från mörker till ljus och från dystra klanger till gemytlig dur, och även vädret verkade nästan vara på bättringsvägen. Jag hade två dagar kvar, som jag kunde hänge åt mina tibetanska vänner, Oxfordbokhandeln och bio och kunde ta det lugnt, då nästa etapp till Bodhgaya nu var säkrad.

171

del 18: Till Bodhgaya. Det var ironiskt att vädret i Darjeeling skulle bli som bäst lagom till min avfärd och under de sista dagarna bättre hela tiden, men jag hade ändå fått ut mitt lystmäte och måste vara nöjd. Det återstod att se om strejken, som ändrade mitt program från Nepal till Bodhgaya, skulle ha varit en välsignelse eller motsatsen. Jag träffade Phuntsok igen den sista kvällen, och han gav mig alla detaljer i Gurkhakrisen. Efter våldsamheterna 1986-87 hade Calcuttaregeringen till slut gått med på att ge Darjeeling ett eget Gurkharåd, som fått relativt fria befogenheter att göra vad de ville med ganska generösa fonder. Avsikten var att underlätta reformer. Gurkharådet gjorde en del men blev iögonfallande feta och rika själva, medan folket inte fick det bättre. Till slut var Gurkharådet så besuttna och etablerade, att de började slåss om makten inbördes och mörda varandra – inom ett fåtal år hade åtta av gossarna i Gurkharådet mördats. Det var rena maffiakriget. Naturligtvis kunde detta inte gå an. Gurkharådet berövades alla befogenheter men fick fortsätta existera, medan en ny falang tog makten som nu har initiativet och är mycket aktiva. Den mest påfallande förändringen är det storartade arbetet med reparation av vägarna, som verkligen behövs. Andra sidor av deras politik är det märkliga alkoholförbudet, men de försöker faktiskt rycka upp ”Gurkhaland” och få det på fötter som en egen stat inom den indiska unionen, och troligen kommer de att lyckas. Det är väldigt mycket retorik och yviga gester. Här kanske mer än någon annanstans är 98% av all politik bara teater, men det är arbetet som betyder något, och det går definitivt framåt. Den sista morgonen i Darjeeling gick jag en sista gång till Tiger Hill i gryningen. Vädret var perfekt och mera så än de båda tidigare gångerna, så jag tog ut svängarna och gjorde den stora rundan några kilometer längs den vackra vägen ner mot Teesta, upp till det gamla Ghoomklostret och upp till Vishnutemplet, som tyvärr var helt förfallet och övergivet, liksom barnnöjesparken utanför. Men vädret kunde inte bli bättre, Darjeeling inte mer till sin fördel och Kanjenjunga inte mera majestätiskt. Min polska rumskamrat Jakob hade varit i Nepal under krisen 2001 när kungafamiljen massakrerades av deras egen kronprins, som avslutade massakern med att avrätta sig själv. Jakob kom ner från Annapurna till Pokhara dagen efter, visste ingenting och fann hela Nepal paralyserat. Ingenting fungerade i hela Nepal, precis som i Darjeeling under strejken. Enda sättet för honom att ta sig till Kathmandu var liftandes med truckar. Där i Kathmandu hade inbördeskriget redan börjat. Han hade sedan, liksom jag, inte återvänt till Nepal på åtta år men kom nu därifrån och hade, i likhet med alla andra resenärer därifrån, funnit landet lugnt och behagligt. Det blev inte min resa ner från Darjeeling. Som vanligt tycktes Darjeeling vilja hålla kvar mig med vilka ödesdigra medel som helst. Jag startade fyra timmar innan mitt tåg skulle gå, och det var inga problem med nedresan, men 15 kilometer från Siliguri, när vi redan lämnat alla bergen bakom oss, ville chauffören nödvändigt ta en fika. Denna drog ut på tiden i det oändliga – en halvtimme gick förlorad. Sedan fastnade vi naturligtvis i åtskilliga trafikstockningar i Siliguri. De sista etapperna blev en nagelbitare. En del passagerare steg av i Siliguri, och naturligtvis blev det bråk om pengar. Grälet mellan chauffören och ett äkta

172

tredskande par pågick i tjugo minuter. I jeepen satt det också tre munkar som skulle med tåget. De lyckades till slut få loss chauffören. Vi kom fram till stationen exakt fem minuter efter att mitt tåg skulle ha gått, men lyckligtvis var detta en kvart försenat, vilket räddade mig. Tåget var primitivt, och natten blev kall, men med på tåget var också Bettina från Darjeeling. Hon skulle ha rest igår, men hon hade fastnat i Siliguri, där hyggliga reseagenter hade övertalat henne till att ta tåget till Gaya följande dag i stället för att resa ensam med buss genom hela Bihar med byte i Patna. Sålunda kom hon på samma tåg som jag. Även hon hade liksom jag fått lägga 25% på priset för biljetten. Tåget blev fyra timmar försenat – i stället för 14 timmar tog resan New Jaipalguri–Gaya 18, men vi kom levande fram. I Gaya försökte jag omedelbart få en biljett vidare mot Delhi till Pathankot nära Dharamsala. Det fanns en väntelista på 53 personer, så jag gav upp genast. I Bodhgaya fick vi inte plats på den burmesiska missionen. Det var fullt. Vi hänvisades till hotell Deep strax bredvid, där Bettina tog in, men som det var för dyrt för mig hamnade jag i stället på Rainbow något längre bort, där jag fick ett rum för halva priset. Efter en dusch gick jag in till stan för att åtgärda biljettproblemet. Det var påfallande hur Bodhgaya igen hade fördubblats i storlek och livlighet. Marknadstorget framför Mahabodhitempelområdet, buddhismens Vatikan, var nästan oframkomligt. Icke desto mindre fann jag genast min gamle vän sedan redan mitt första besök här 1993 för sexton år sedan, något mera satt och nu med glasögon, men återseendet var hjärtligt som alltid. Han fixade genast min biljett. Det var nya strejker på gång, om jag ville till Pathankot med tåg måste jag vänta till torsdagen den 26-e, det kunde jag inte göra, men jag kunde ta tåget till Delhi i morgon. Naturligtvis måste jag betala extra för biljetten, som kostade mig 650 rupier (108 kronor). Det fick gå. Indiens slättland är ett myllrande kaos som bara måste vara outhärdligt för en västerlänning. Det är inte bara den förfärliga skrällskvalmusiken, utan alla skriker och gormar, och alla bilar tutar som vansinniga hela tiden, Någon framkastade hypotesen att alla indier måste vara födda med nedsatt hörsel för att kunna verka och tvingas hålla på som de gör. Emellertid hör man aldrig en indier som sjunger falskt, och aldrig någonsin hör man en enda falsk ton i musiken, vad det än är för musik. I detta gormande myllerelände, där det värsta symptomet är den totala nedskräpningen överallt, finns det dock undantagsöar som fungerar. Jag har funnit dem uppe i bergen, där de alla överglänser varandra, och Sikkim som stat borde tas som föregångsexempel för hela Indien, där de är mycket noga med att inte skräpa ner i naturen, naturvård, trädplantering, och så vidare. Även i Himachal Pradesh (där Dharamsala, Manali och Simla ligger) är plastpåsar numera förbjudna. En annan sådan oas är Bodhgaya. Mina stackars vänner Angelica och Kristoffer valde att färdas den hårda vägen till Nepal till lands genom den värsta delen av hela Hindustan. För att få ett tåg från Gorakhpur for de från Rishikesh till Delhi, där de inte fick något tåg, så det fick bli buss till Gorakhpur genom krigsskådespel av strul tills de kom fram till Pokhara efter fyra dagars resa från Rishikesh. De vet vad jag menar med det ”normala” Indiens outhärdlighet, som konsekvent fått mig att sky slättlandet från och med min tredje resa –

173

detta är min 25-e – där endast vissa undantagsplatser som Bodhgaya någon gång får en att sticka sin näsa ner i slättlandsskiten trots allt. del 19: Mitt gyllene besök i Bodhgaya. En pojke hjälpte mig och Bettina till rätta i olika hotell och vägrade sedan släppa mig förrän han visat mig sin by och sin skola, som var helt ideell och instiftad för att kunna ge föräldralösa och fattiga barn utbildning – jag fick bevittna hur tolv små flickor i en klass utbildades till sömmerskor, endast sex åt gången, då det bara fanns sex symaskiner. Han ville att jag skulle betrakta honom som min son, fast jag snarare kunnat vara hans farfar – han var 39 år yngre än jag. Men han var älsklig och innerligt engagerad i att propagera för att skaffa sin enkla skola sponsorer. Hans hem var en nyuppförd tegelbyggnad av bara nakna tegelmurar – inga fönster, som en eländig hydda i Kairos utkanter i Egypten. Sedan träffade jag äntligen min gamle vän sedan 16 år Shahabuddin, som omhändertagit mig så hjärtligt vid den burmesiska missionen här för 16 år sedan, och som nu förestod den ena av Bodhgayas båda bokhandlar – den andra fanns inne på tempelområdet och var mera specialiserad. Det var hans bror som fixat biljetterna åt mig, medan jag hade missat honom själv, men den skadan tog vi nu ordentligt igen. Han bekräftade Bodhgayas dynamiska expansion, det tillkom nya tempel och statyer varje år medan centrum med dess trafikfria marknadsplats hela tiden utvidgades. Det fanns fler västerlänningar i Bodhgaya än någonsin, som alla verkade upptagna med något lokalt projekt för någon skola, något kloster eller något annat. Trivseln infann sig, och det blev lika svårt att lämna Bodhgaya som något annat av Indiens mera särskilda undantagsställen. Så blev det plötsligt strömavbrott halv nio på kvällen, och hela Bodhgaya mörklades. Tydligen hände sådant inte bara högst upp i de Himalayiska bergen. Floden var helt uttorkad som resultat av årets snåla monsun, vilket jag aldrig sett den vara förut. Följaktligen var även insekterna mera sparsamma och inte alls så överväldigande i sina fladdrande flockar som tidigare år – både flugplågan och myggplågan var minimaliserad. Det var således över eller genom floden som pojken Pankaj ledde mig till sin by på andra sidan med en mycket märklig stupa från 500-talet, som grävts fram av arkeologer och var mycket lik den gamla stora stupan (dess ruin) utanför Leh i Ladakh. Shahabuddin berättade dock att det fanns 600 sådana skolor i omgivningen som alla drog fördel av turisters välvilliga blåögdhet till att få donationer för ingenting, och att de flesta av dessa skolor var falska – rena papier-maché-kulisser för att bedraga dem som ville bedragas. Emellertid var Pankaj inte sådan. Han gjorde ett fullständigt ärligt intryck och försökte aldrig få en paisa av mig. Tvärtom hjälpte han mig på betydande sätt, i synnerhet med min återresa till Gaya, som skulle ha kostat 100 medan jag kom undan med 20. Det blev dock 10 extra för cykelrickshawföraren som cyklade de två

174

kilometrarna från rickshawhaltpunkten till stationen, jag ville ge honom 20, han hade ingen växel, en växlingsman uppenbarade sig som ville ha 10 i dricks, så hela återresan till Gaya (12 km) kostade ändå 50 rupier, precis som vägen ut. Någon visste att berätta att vädret i Dharamsala nu var svinkallt med mycket is och snö, men myggorna i Bodhgaya var värre. Man kan sova i kyla, men man kan inte sova under ständig trakassering av fullständigt oskäliga ilsket surrande myggor. Det var ett mysterium hur de kunde komma in, ty alla mina fönster var försedda med täta myggnät. Min värd hade gärna sett att jag stannat kvar som kvalificerad myggmördare. Det mest imponerande med Bodhgaya var emellertid hela tempelkomplexet med den febrila aktivitet i form av ren böneverksamhet som pågick där. Inträdet var fritt, men om man hade kamera kostade det 20 rupier. När jag gick runt där med Pankaj under kvällen var hela det vidsträckta tempelområdet med den mäktiga Mahabodhistupan i centrum översållad med prostrerare, alltså böneidkare som utförde buddhistiska ritualböner med att kasta sig raklång på marken om och om igen, rena avancerade gymnastiken och säkert mycket nyttig och effektiv för hela kroppen och dess kondition. Det var inte bara munkar utan människor av alla de slag och åldrar, om dock munkarna med sina underbart om dock diskret färggranna togor i vinrött och gult var dominerande och gjorde hela området med alla dess blommor dessutom till en prunkande fest för ögat. Av ren respekt tog jag inte med mig kameran till området. Prostrerarna var i tusental – det fanns inte ett hörn av området som inte var ockuperat av dem. Diverse intermezzon vid avfärden: en tiggare gjorde mig ursinnig med att bara komma rakt på mig och säga: ”Ge mig.” Det var inget yttre fel på honom alls. ”Varför?” svarade jag ursinnigt. Han var hungrig. ”Jag är också hungrig och har inte ätit idag!” svarade jag, men han var ömkansvärt obeveklig. Så visade det sig att han var från Kenya, en hindu från Kenya helt vilsen i sitt hemland. Jag gav honom 10 rupier och begav mig raskt därifrån. En lika vilsen engelsman av datum ”bäst före” för länge sedan passerat frågade mig hur man kunde köpa biljett. Mitt tåg skulle just gå, men jag hann ge honom instruktioner innan jag måste försvinna. Han var helt utsliten, gammal och trasig men totalt europeisk. Mitt tåg skulle enligt mina instruktioner avgå från plattform 2, men till plattform 2 kom Pagapattamexpressen som skulle åt fel håll. Tiden började bli knapp. Av en händelse fick jag se ett tåg misstänkt likt mitt eget på plattform 5. Det var det rätta. Jag hann med det i sista minuten. Som ressällskap till Delhi hade jag en mycket trevlig hindu som det gick att utbyta tankar med. Vi diskuterade hela den politiska situationen med Obama, Afghanistan, Tibet, Kina, Iran, Nepal, och vi var helt överens om allt. Vi dryftade också kulturella frågor, och han frågade mig vad skillnaden var mellan kultur och civilisation. Mitt svar var, att kulturen var mental medan civilisationen var konkret men att de var intimt sammankopplade och beroende av varandra. Han var nöjd med svaret och undrade vad som alltid drog mig tillbaka till Indien. Jag svarade som det var: den 3000-åriga obrutna konsekventa kulturtraditionen, som fanns så djupt etablerad i mentaliteten, som jag aldrig kunde tröttna på att utforska och umgås med. Han var nöjd med svaret.

175

Tåget blev en timma försenat till Delhi, varför jag missade Dharamsalabussen 06.30 och fick skarva med en Chandigarhbuss. Därmed lovade även denna resdag att bli en rysare. del 20: De sista dagarna I Chandigarh var förvirringen fullständig. Man hänvisades till en öppen biljettdisk där fyrtio människor stod och trängdes och brottades för att få biljetter, mest larmande ungdomar. Efter att ha stått en halvtimme i denna omöjliga så kallade kö sade min tidigare konduktör, att Dharamsaladisken var den andra disken, nr 19. Där stod en lika stor larmande kö som ingen expedierade. Omsider dök det upp två respektingivande men ålderstigna sikher in i båset och började sälja biljetter, som alla krävde på en gång. Till slut fick även jag en. Jag frågade då vilken tid bussen gick och från vilken plattform. Den ena sade 1.50, den andra sade 1.55. En tredje sade plattform 56. En sådan plattform fanns inte. Tyvärr genomskådade jag inte att ingen av de tre kunde engelska. Då det var 35 minuter till avgång tog jag mig en fika och infann mig sedan punktligt till bussen, som avgick från plattform 19 där även biljettbåset var. Ombord på bussen blev jag tillfrågad vilken plats på bussen jag hade. Någon sådan hade inte nedskrivits på biljetten. I Himachal måste man ha seat number, annars är man pantad. Jag var pantad, ty min biljett var inte ens till den bussen utan till en buss som avgått 1.15. Det kallas communication gap i Indien och är ett allmänt förekommande fenomen som kan leda till vilka personliga katastrofer som helst. För att avhjälpa saken ombads jag bege mig till rum 13 för utredning. Lydig som alltid gick jag på jakt efter detta obefintliga rum medan mitt bagage blev kvar på bussen, och till slut fann jag ett rum med rubriken 13. Där diskuterade ett antal sikher min biljett och skickade mig med en man tillbaka till bussen, vars uppgift tydligen var att utrannsaka vilket seat number jag kunde få. Han bad mig sedan vänta medan han återvände till kontor nr 13. Den väntan blev lång, medan bussen blev alltmera fylld och startades. Till slut rusade jag tillbaka till kontor nr 13 och berättade att bussen måste åka. Det visade sig att deras dröjsmål berodde på att min biljett måste stämplas, men de hade inget bläck till stämpeln. Jag frågade ursinnigt vilket seat number jag fått och stack med biljetten. Bussen skulle just köra iväg, och det var nätt och jämt att jag hann upp på trappsteget. Konduktören bekräftade att min biljett gällde för en annan buss som redan åkt iväg 45 minuter tidigare men lät mig vara. Dock undrade han varför min biljett inte fått sin erforderliga stämpel. Jag berättade som det var, att byråkratsikherna på kontor nr 13 funnit sig vara utan bläck. De förlorade 45 minuterna hade jag minsann behövt, ty nu riskerade jag komma för sent fram till Dharamsala när allting redan var stängt. Jag hade gjort det förut en gång och tillbringat en kall natt utomhus och ville helst inte göra det igen, men det var inget jag kunde göra. Bussen råkade ideligen ut för blockerande vägarbeten och trafikstockningar särskilt vid en järnvägsövergång. Vid skymningen var vi inte längre än halvvägs, och min enda vän ombord, som kunde tala engelska, en ung man som arbetade för Air France, berättade att det

176

var tre timmar kvar. Samtidigt tilltog trängseln i bussen, så att de flesta fick stå i gången. En väldig sikh stod och hängde på mig utan att vara medveten om det. Senare hamnade han sittande bredvid mig varvid jag halvt begravdes, vilket han var ännu mindre medveten om. Halv 10 på kvällen kom vi fram till Dharamsala. Om jag skulle gå upp till McLeod Ganj skulle jag definitivt komma fram för sent, så jag chansade på en taxi. Det fanns bara en tillgänglig bland taxibilarna ovanför busshållplatsen, han kunde ta mig upp för 150 rupier och vägrade pruta, så jag slog till. Vi nådde fram till Green Hotel tio i tio, och det var ännu öppet, så jag fick ett rum. Sedan fattades bara maten, som jag varit utan hela dagen. Jag fann ett öppet kyffe, där en barberare satt mitt emot mig och bjöd mig på Boxer whisky, ett märke som jag aldrig smakat förut. Den kompletterade riset och linserna, min enda möjliga middag, mer än väl. Sedan fattades bara teet på maten. Jag hamnade på Malabar, där de visserligen inte hade te men kunde bjuda på varm lemonad. Det var bättre än ingenting. Samtidigt satt där två österrikare och spelade schack, men den största överraskningen var musiken. Den första musik jag fick höra i McLeod Ganj denna gång var Beethovens 30-e pianosonat opus 109 på sjappet Malabar, som var känt för att annars bara spisa vanlig dunka-dunk-skräpmusik på för hög volym. Jag välkomnade Beethoven, som blev den som mest välkomnade mig till McLeod Ganj. Under min första tur upp till Triund på vägen ner hade jag ett fall och slog upp näsan. Det hade kunnat gå värre. Det var ett stenigt parti med vassa stenar och klippor, och slumpen ordnade min touchdown så att den träffade precis mellan näsan och överläppen. Något högre upp eller längre ner hade antagligen näsan brutits eller framtänderna slagits ut. Nu blev det bara massivt näsblod, en sorts ordentlig nässkakning, som gjorde näsan så öm, att det var omöjligt att röra den eller snyta sig på ett dygn, vilket orsakade vissa prekära besvär, men redan efter två dagar kunde jag snyta mig igen ehuru försiktigt. Det var mitt första fall i bergen sedan 1999 på fjället i Kashmir, när jag nästan krossade vänsterhanden, och mitt andra fall i bergen någonsin. Det blev därför inget återbesök upp till Snowline den här gången, i synnerhet då den andra dagen, då jag planerat det, var mulen. Den tredje dagen var vädret bättre, men då tillät inte tiden, då det var min avresedag. På kaféet halvvägs upp mötte jag ett glatt internationellt gäng från Irland, Tjeckien, Italien, Japan och Portugal. Italienaren tog en bild av mig som blev ganska bra, men med portugisen kom jag i animerad diskussion om 2012-spekulationerna och nödvändigheten av en universalrevolution som måste komma inifrån och radikalt förändra människans attityd till livet med skrotning av girighet, egennytta, ansvarslöshet, nedskräpning och hela hjärntvättssamhället som nödvändig process. Vi var helt överens om allt och utbytte adresser för bibehållandet av kontakten. del 21: Avslutning Johannes hade väntat på mig i Dharamsala. Han beklagade att han inte kunnat vänta på mig i Darjeeling efter min vecka i Sikkim, men han hade ju alltid så mycket på gång. Han bekräftade, att om han inväntat mig där hade jag aldrig missat Nepal. Nu var det som det var.

177

Om Nepal berättade han bland annat, att redan när Kina ockuperat Tibet 1950 varnade Nepals dåvarande kung Nehru för Kinas imperialistiska strävan och bad att få ansluta Nepal till den indiska unionen. Nehru svarade: ”Låt oss vänta ett tag och se.” Han trodde då ännu bara gott om Kina. Efter kriget 1962, när Kina angrep Indien på två fronter, i Ladakh och Arunachal Pradesh, påminde sig Nehru Nepals varningar och vände sig till den nye unge kungen och påminde honom om hans fars begäran om anslutning till Indien. Den unge kung Mayendra svarade: ”Låt oss vänta ett tag och se.” En liknande historia berättade han om Djinna och Pakistan. Det var bara Djinna som ville separera Pakistan från Indien för att själv få makt över 100 miljoner muslimer, fastän han inte själv var muslim och hemmahörande i Bombay och inte ens kunde urdu. När han fått igenom sina ambitioner och ledarskapet för ett separat Pakistan med Punjabkatastrofen som följd, vari en miljon människor omkom eller mördades i onödan, utan att avslöja för någon att han var döende i cancer, (hade han gjort det hade ingen gått med på separationen, varken Gandhi, Mountbatten eller någon annan – han var kedjerökare,) uppstod Kashmirproblemet. Naturligtvis ville han ha Kashmir också. Han bad att få ta en semester i Kashmir på 16 dagar, men maharadjan därstädes genomskådade hans politiska avsikter och vägrade släppa in honom. Då gav Djinna order om militär invasion av Kashmir som personlig hämnd. Bara därför såg sig maharadjan tvungen att vända sig till Indien och be om hjälp. Hela Kashmirkonflikten med alla dess problem var alltså Djinnas fel, liksom Punjabkatastrofen och Indiens delning med katastrofala konsekvenser för Calcutta och nuvarande Bangla Desh, då Öst-Pakistan. Hade Djinna avstått från Kashmir från början hade det kanske varit intakt och självständigt ännu idag. ”Pakistan kom fel från början som en olycklig diktatur på katastrofkurs. Det är nästan bara familjen Bhutto som försökt och delvis lyckats få det på rätt köl som demokrati igen, men den kursen är en våldsam och besvärlig kryssning genom grundbeströdda vatten förbi farliga skär.” Det nya problemet med Kina med dess vapenleveranser till Pakistan, inblandning i Kashmir och ordkrig om Arunachal Pradesh såg Johannes som utslag av Kinas växande inrikespolitiska kris med stigande missnöje och arbetslöshet (150 miljoner jord- och arbetslösa bönder som bara drev omkring i landet,) och allt våldsammare demonstrationer mot partiet: Kina försökte avleda uppmärksamheten mot stipulerade syndabockar utomlands i första hand Indien. ”Kina är olyckligt och sjukt och har svåra bekymmer, medan Indien är lyckligt och klarar sig allt bättre. Kina är bara avundsjukt, och avundsjuka är den dummaste och onödigaste av alla mentala blockeringar. Det kan inte bli bättre förrän den groteska enpartistaten äntligen faller.” Islam menade han att också var på fallrepet och höll på att bli världens mest föraktade religion genom den groteska terrorism som utövades i dess namn och genom dess ensidiga självisolering och bakåtsträvande som låste den i ett medeltida återvändsgrändstänkande, ”vilket är synd, då muslimer i regel är rejäla människor, hederliga och klartänkta och mycket trogna som vänner. Dess enda hopp vore en total radikal humanistisk reformation.” Naturligtvis hade han mest att säga om Kina. ”Problemet med Kina är dess centralstyrning, som endast undantagsvis varit kompetent. Doktor Sun Yat Sen försökte äntligen bryta denna, och hans försök till införande av en republik framstår som lika berömvärd som Kerenskijs i Ryssland sex år senare. Men tyvärr blev det bara katastrof på katastrof framför allt genom japanernas

178

imperialistiska intramp, som kastade in Kina i tjugoårigt inbördeskrig, där tyvärr alla de goda var dömda att förlora. Vad Mao gjorde var att införa ett nytt kejsardöme som var värre än något tidigare. Allt han gjorde var katastrofer, där den värsta var den sista, den så kallade kulturrevolutionen, som hade de högsta ansvarigas carte blanche att förhärja Kina, Tibet och ÖstTurkestan under tio år, tio år som var värre än något inbördeskrig. Sedan lät Deng Xiaoping pendeln slå över åt det motsatta extrema hållet – tvångsinförandet av rovkapitalism har nästan ödelagt Kina, eller vad som var kvar av det, lika mycket som kulturrevolutionen. Vad som ännu inte förstörts av det gamla Kina förstördes av den nya tvångskapitalismens hänsynslöshet. Se på alla Pekings moderna skyskrapebunkrar, som byggdes på gravarna av det gamla urkinesiska Peking, för att inte tala om Shanghaj, Kanton och Hongkong. Det enda hoppet för Kina vore en demokratisk totalsanering med ett äntligt förpassande av centralstyrningens maktmonopol och godtycke till medeltidshistorien. Parallellt med centralstyrningens maktmissbruk och fiaskon genom årtusendena framstår som det största av alla kinesiska misstag genom tiderna tyrannernas konsekventa och systematiska bekämpning av andligheten, främst buddhismen och taoismen, medan förnuftet i stället borde ha manat till motsatsen, då dessa båda filosofiska livsmetoder och inställningar måste betecknas som kanske världens och tidernas mest uppbyggliga. Eller hur?” Han menade alltså ungefär att Kina genom nästan alla tider begått samma misstag som det romerska imperiet, när det i slutfasen underminerade sig självt med att bekämpa kristendomen i stället för att samarbeta med den eller åtminstone tolerera den. Genom alla tider hade Kinas kejsare haft allt att vinna och ingenting att förlora på att alliera sig med buddhismen, medan alla försök att bekämpa den bara slutat illa – för regimen. Ingen hade begått detta misstag mera eftertryckligt än Mao och hans parti. Till centralstyrningens vansinniga resultat hör den fullkomligt förvridna demografin. Det finns ett groteskt överskott på ensamstående pojkbarn medan flickorna börjar bli en minoritet, och medelåldern stiger hela tiden groteskt uppåt, då de gamla bara får högre medelålder och barnbegränsningen hämmar återväxten. I Indien är det tvärtom. Medelåldern stiger inte, medan befolkningsexplosionen bara tilltar mest tack vare muslimerna, som vägrar bry sig om familjeplanering, medan hinduerna gör det. Detta innebär att Indien med tiden skulle kunna justera Kinas demografiska skevhet – Indien har överskott, Kina underskott, och där kommer att bli ett vacuum att fylla, som Indien med sina groteska trängselmassor skulle kunna hjälpa både Kinas och sina egna problem med. Däråt lutar även Dalai Lama, som hela tiden tänker på vad som kunde göras åt Kinas obalans när kommunistpartiet en gång har kollapsat.” Han berättade även att han tänkte vidta åtgärder för att skydda sig på nätet, som idag är världens främsta spionverksamhetspotential, och skrota sin e-postadress på yahoo. Han lovade att vi skulle kunna kommunicera desto säkrare på nätet i fortsättningen, men, tillade han, ”bli inte förvånad om jag försvinner.” Jag tolkade det dock som att han i så fall bara skulle försvinna tillfälligt, som han gjort så många gånger tidigare. Därmed var i princip min resa avslutad. Sista trekken upp till Triund den allra sista dagen slog jag min fjärde tå så illa att den stukades, det blev inga yttre skador men gjorde alldeles förtvivlat ont, och därefter verkade det som alla prompt såg det som sin skyldighet att trampa på den. Sandaler har den fördelen att man känner allt vad man beträder men den nackdelen, att det känns när man blir trampad på, vilket är oundvikligt i folksamlingar typ köer, buss och flyg.

179

Särskilt på flyget blev problemet extra kännbart, då man hade en samling oregerliga polacker framför sig och man hamnat närmast gången, så att de alltid måste trampa tungt på ens högertår när de tumlade iväg på toaletten, helst med massiva skor på. I Helsingfors mellanlandade man på 70-årsdagen av Vinterkrigets utbrott, då Stalin bombade huvudstaden utan förvarning och anledning, vilket var en märklig upplevelse. Klockan ett på dagen var det redan mörkt i Helsingfors då det var mulet. Det var bara att genast börja vänja sig vid det nordiska tröstlösa midvintervädret efter en rekordresa på sex veckor, som bara kostat mig 9000 kronor allt som allt. Därav hade själva uppehållet i Indien utgjort 20,000 rupier (40 dagar) eller 3,333 kronor. Emellertid tillstötte i Helsingfors det värsta strulet på hela resan – flygstrejk av markpersonalen, så att vi inte släpptes ut ur planet. Timmarna gick och vi satt fast och fick inte ens med oss vårt bagage. Inte sedan 1993 hade något flygbolag bjudit mig på en sådan obehaglig överraskning till hemresan – och dessutom till dess sista avgörande fas. Somliga passagerare hade betalat tusentals kronor extra bara för att säkert få med sig sitt bagage. Naturligtvis var ingen glad. Personalen bjöd på ett glas vatten till tröst medan timmarna gick. Vattnet gjorde inte precis någon succé, så de försökte med karameller… Situationen var värre än allt strul i Indien under hela resan, då den inträffade i det psykologiskt sämsta tänkbara momentet, i sista etappen. Det regnade ute, ingen gjorde något, och ingen kunde göra något. Där satt vi i tre timmar inlåsta, medan piloten bara pladdrade på finska hela tiden. Det delades ut dagstidningar, men bara på finska. Jag frågade då om det fanns svenska tidningar. Flygvärdinnan svarade: ”Jo, vi har,” men inte kom det några. Det enda man kunde trösta sig med var rödvin, sammanlagt 750 cl under dagen. Man kunde ju inte bara trösta sig med vatten… Det var bara inledningen till kanske den bedrövligaste hemkomst jag någonsin upplevt från Indien. Bagagestrejken fortsatte dag efter dag, tills det till slut tornade upp sig till 10,000 bagage på Vanda som måste sorteras och levereras i efterskott. Det tog sex dagar innan jag fick mitt bagage. Hemma var det is och snö, och naturligtvis placerade sig en isfläck extra försåtligt i en krök, som i överlagd avsikt att få mig på fall, och när man faller med cykeln slår man sig ordentligt. Ett revben tog stöten, varefter det var omöjligt att andas och sova normalt i några dagar. Till detta kom en djävulsk förkylning, som kulminerade just i tid till vår stora konsert för andra advent, där om någonsin det gällde att ha rösten i skick. Den var helt reducerad till nästan ingenting. Min bandspelare skulle ha varit färdig och reparerad till min hemkomst, vilken jag var helt beroende av för ett omfattande inspelningsprojekt. Det visade sig att reparatören stuckit till Amerika på sex veckor och lämnat allt arbete ogjort efter sig… Till mina ofärdigheter med influensan och det skadade revbenet, som gjorde ont som fan, kom mina medhavda blessyrer från Dharamsala, den stukade tån, den förintade näsan, osv. Inte konstigt att man under alla dessa omständigheter längtade tillbaka till Darjeeling.

30.11.2009

180

Återresan, del 1 : Nagelbitarresan Det stora bekymret inför årets vårresa var om jag skulle ta med en flaska rödvin som färdkost eller om jag skulle köpa en Martini Rosso på vägen, som jag brukat göra. Mina vänner rådde mig att satsa på rödvin, och det hade jag helst gjort. Problemet med rödvinsflaskan var att Martini alltid hade skruvkork, som kunde tillslutas helt, medan en rödvinsflaskas vanliga kork alltid medförde risker och olägenheter, då den var svår både att pressa ner och avlägsna och då den aldrig kunde sitta säkert. Alltså blev det Martini ändå. Resan hade föregåtts av betänkliga omen, när jag dagen innan var bjuden på en konferens med lunch på ett ställe på Hisingen som jag lovat komma till men som jag sedan aldrig hittade. Alla, som jag frågade på vägen kände till det, men ingen visste var det låg. Jag brukar inte ge upp, men efter att ha snurrat omkring på norra älvstranden i nittio minuter mellan Ramberget och Älvsborgsbron med många falska napp och felaktiga vägvisningar på vägen var jag tvungen att göra det – och blev utan lunch, som jag fick skarva till i efterhand hemma efter att ha förlorat halva dagen. Stället fanns icke ens i Gula Sidorna. Ett annat orosmoment var att jag i Hamburg bara skulle ha 17 minuter på mig att byta tåg. Tåget dit fick alltså inte bli försenat, men det var Tyskland, och vädret verkade inte bereda några nya halsbrytande överraskningar efter detta års fimbulvinter med ideliga snöstormar, ehuru det fortfarande snöstormade i Barcelona med en halvmeter snö; så man kunde åtminstone hoppas. Vädret ner genom Sverige var det tråkigaste tänkbara – bara mulet och dimmigt, så att man knappast ens såg havet vid Varberg. Snön låg tjock kvar överallt hela vägen ner till Helsingborg med tio dagar kvar till vårdagjämningen, men där hade jag tid att åtminstone inta en rejäl lunch. Jag återuppsökte den gamla Kinarestaurangen några kvarter norrut, som jag först besökt 1990 men nu försummat i flera år. Den fanns kvar ehuru mycket förändrad. En buffé kostade där nu 79 kronor, men det var inget fel på maten med förträfflig citronsaft till. På båten kom så det kritiska ögonblicket. Vinförsäljningen i Helsingörterminalen hade upphört, så man var hänvisad till båtens tiominutersbutik – halva resan säljes bara tobak, andra halvan bara sprit. Problematiken skärpte till sig när det visade sig att Martini Rosson var slut. Det fanns bara Bianco, rosé och äppelfärgad. Jag vände mig till expediten, som grävde i lådorna. När hon grävt färdigt konstaterade hon snopet, att den var förvisso slut. Det var första gången någonting sådant hade hänt på mina resor. Om det var någonting som alltid fanns, så var det Martini Rosso. Jag tog risken och inhandlade en Rosé, som åtminstone hade samma pris, vilket tydde på en likartad kvalitet. Magen var inte helt bra, jag var bara 90% funktionsduglig efter att ha hostat och haft nyckfull vinterdiarré hela året hittills, så det var som vanligt med största tvekan och självövervinnelse jag gett mig iväg, men jag var redan väntad åtminstone i Bulgarien, där jag inte varit på tre år, och i Milano och Verona. Inter Rail-biljetten för en månad kostade nu 600 Euro, och med platsbiljetter ner till Sofia blev det genast 7000 kronor från början, vilket var mer än en flygbiljett tur och retur till Indien. Men resan kändes angelägen, och ingenting kunde stoppa mig.

181

Vädret förblev trist hela vägen, och naturligtvis uppstod det en försening från Köpenhamn från början till Hamburg – färjan blev försenad. Jag frågade konduktören om tåget kunde hinna till min förbindelse. ”Inga problem,” sade han med total självklarhet och försvann. För varje station tilltog förseningen. Min marginal i Hamburg krympte från 17 minuter till 13, till 10… Till slut kom vi fram till Hamburg, och jag lyckade rädda mig till Wienperrongen. 5 minuter till avgång, och inget tåg i sikte. Detta tåg var försenat. Till slut kom det, ett bekvämt och dyrt nattåg, och jag hade inte passerat Wien på tre år. Jag fick en bra sittplats och kunde sova ut ordentligt. På morgonen i Linz snöade det. Även i Wien snöade det. På Westbahnhof var allting fullständigt förändrat. Det var som att komma till en järnvägsstation där man aldrig varit tidigare, fastän man ofta hamnat där. En kopp kaffe kostade 2,80 Euro. Jag fann till slut en disk med pappmuggskaffe för 1,80, som fick duga till nöds. Budapesttåget visade sig sensationellt nog vara ett snabbtåg med toppfart på 160 km/timmen, och Budapest nåddes punktligt efter tre timmar endast en minut försenat. Min marginal i Budapest var bara 16 minuter, alltså 15, men det visade sig att Belgradtåget avgick fem minuter tidigare än vad biljetten sade. För varje tågbyte på denna nagelbitarresa verkade alltså marginalerna krympa. Belgradtåget var mycket långsamt och tog minst en timme på sig vid gränsen, men jag tog det lugnt, ty i Belgrad hade jag enligt biljetten 45 minuters marginal. Emellertid visade det sig, när tåget kom fram till Belgrad, att det var 40 minuter försenat. Men det var inte det värsta. Precis när jag hittat rätt tåg inom denna femminutersmarginal och kommit väl inom det, stötte jag i gången ihop med en ung individ i glasögon och skägg, som såg mycket intellektuell och bortkommen ut. Jag bad om ursäkt för mitt bagage på engelska, varpå han genast svarade mig på god engelska och bönföll mig om hjälp. Han hade glömt sitt Visakort hemma och kunde därför inte köpa biljett till tåget, medan hans far väntade på honom i Sofia. Han bad mig om ett lån på 12 Euro. Då han verkade lika uppriktig som angelägen och olycklig, och jag hade kontanter, sade jag honom, att han hade haft tur som stött samman med mig, och gav honom pengarna. Jag hänvisade honom till min plats när han kom tillbaka till tåget, vilket han lovade göra omgående. Vi glömde båda bort att tåget nått sin avgångstid. Så fort han lämnat tåget gick tåget. De 12 Euro skulle jag aldrig få se röken av. Det var bara att hoppas att hans historia var sann, så att min hjälp var skälig och verkligen kunde hjälpa honom, och att hans far inte skulle skälla ut honom i så fall. Detta Sofiatåg blev bara en halv timme försenat, och det var total vinter överallt. Det var faktiskt ingen skillnad mellan Göteborg och Sofia – samma tunga snölandskap med slask i hela staden och fyra grader varmt. Hos mina vänner var allting fullständigt oförändrat. Diana levde nu ensam med sin 90åriga moder Jotka, som fortfarande skötte husets affärer; jag fick själv eskortera henne till banken, hissen var fortfarande utan belysning, men Internet fungerade förträffligt. Det var bara att i vanlig ordning ta i tu med sin eviga backlog igen.

182

del 2: Den idealiska konserten. Med Jotka invecklades jag genast i religiösa diskussioner. Hon är i princip emot allt och kritiserar allt, 90 år gammal, och skonar ingenting. Om kristendomen menar hon att det är att beklaga att den ännu lever. Alla religioner betecknar hon som förryckta fanatismer som aldrig kan åstadkomma någonting bättre än söndring, grymhet och krig, då i princip alla genom partisk hjärntvätt utvecklar och odlar psykopati. Hon bor nu ensam med Diana och kräver att Diana aldrig får lämna henne ensam. De är nästan varandras motsatser i allt och har aldrig kommit överens, så det är en tung börda för Diana, som nu är fjättrad vid sin mor. Min ankomst utgjorde ett välkommet avbrott i tristessen. Vi besökte Lilianas nya kontor på eftermiddagen, översättarfirman Polyglotos, som nu har bättre lokaler, där Lilly nu arbetar mest med Nina, som är bäst på franska, medan Lillys expertspråk är tyska. Vi hade planerat att på tre man hand bege oss ut till helgen till Bansko nära Makedonien, men Diana hade blivit svårt förkyld, vilket omintetgjorde det programmet. Vi fick stanna kvar i staden, där det var samma slaskväder som i Göteborg, och det till och med snöade ibland. På kvällen gick vi på konsert med radiosymfonikerna, som framförde Brahms violinkonsert med den knappt 40-årige Domenico Nordio från Venedig som solist och Emil Tabakos åttonde symfonis uruppförande. Tonsättaren var dirigenten. Symfonin var jobbig utan melodier och med mycket få harmonier, ibland lät det som trumpetande elefanter, och det var mest bara ljudeffekter i tre satser, som alltsammans slutade i ingenting, som modern musik vanligen gör. Den har aldrig någon riktig final, då dess obefintliga formspråk utesluter möjligheten av en reguljär avslutning. Domenico Nordio däremot gav ett bedårande extranummer, en sorts cavatina med variationer som kunde ha varit av Bach eller Tartini. Diana talar dagligen med sina tre barn genom skype. Jag fick själv tala med Nayden, hennes son, på det sättet. Han lider av kronisk diabetes men studerar nu i Bielefeld i Tyskland ornitologi och biologi med stor framgång efter att i två år ha varit mycket aktiv politiskt för de gröna här i Bulgarien. Döttrarna Alena och Denise har nyligen båda fått en förstfödd son. Alena är gift med en spansk dirigent och har bott mest i Torino, där jag några gånger besökte henne, medan Denise är konstnär och gift med en tysk i Jena i Tyskland. Diana får inte resa och besöka sina barnbarn för sin mor. Dianas syster Ludmila ämnar komma på besök hit men vi vet ännu inte när. Vad som närmast bekymrade mig i Sofia var utvecklingen i Grekland. För närvarande pågick det en 24-timmars generalstrejk i hela landet, som innebar att alla tåg, bussar och flyg stod stilla. Greklands ekonomi var dödssjuk och drog ner hela Euron, det var faktiskt Eurons fel vilket ingen ville erkänna, för att stävja krisen hade regeringen infört impopulära drastiska nedskärningar som minskade pensioner och löner och ökad arbetstid och sänkt pensionsålder, så inget slut på krisen var i sikte, som bara förvärrades av folkets missnöje och vilda proteststrejker. Det var bara att hoppas att situationen skulle förbättras tills jag kom dit.

183

Vårt planerade bastubesök på lördagen utmynnade i fullständigt fiasko. Diana var för sjuk för att kunna följa med, varför jag måste leta mig till stället ensam. Det låg precis vid gårdagens konsertlokal, varför jag bara behövde hitta denna för att hitta rätt. Naturligtvis hittade jag den inte direkt, varför jag måste fråga folk om vägen, alltid lika pinsamt, varvid det visade sig att ingen visste var Bulgariens radiosymfonikers konsertlokal låg. De beklagade sin okunskap eller svarade mera negativt på bulgariska. Till slut fick jag av en luffare veta att den låg på Aksakovgatan. När jag äntligen hittade Aksakovgatan var det en halvtimme för sent. Slokörad var det bara att gå tillbaka. Där blev Diana arg på mig för att jag inte hittat trots hennes självklara instruktioner. Jag hade begärt en karta, någon sådan fanns någonstans men ingen visste var, jag sökte en Sofiakarta på Internet och fann en, men den kunde inte laddas ner eller ens öppnas… Ludmila kom på besök, som skulle bereda mig en andra chans att hitta rätt – till kvällen inbjöd hon mig till en ny konsert på samma ställe. Hon var i smöret, var mycket arbetsam och hade bra jobb, talade mycket om sin lika duktiga adoptivson som nu var vakt på en bank med telekameraövervakning som livsuppgift, och hon gav mig goda inblickar i Bulgariens rådande situation. Bland annat förklarade hon snökaoset i Sofia. Snön låg i drivor överallt, varför det var svårt att röra sig i staden, ty ingen skottade någonsin. Allt fick konsekvent ligga kvar som det var tills det smälte, ty det måste ju smälta. Vi talade också om den politiska situationen och kom in på Turkiet. Där hade det i dagarna varnats för, efter jordskalvet i östra Turkiet, att det när som helst kunde inträffa ett nytt som med sannolikhet kunde drabba själva Konstantinopel vilken dag som helst inom de närmaste tjugo åren. Hon var mycket rädd för den muslimska faran, dessa aggressiva fanatiker som smög sig in överallt och fick bygga sina moskéer överallt som lagliga centra för fundamentalistisk expansion, där den närmaste ambitionen var att återerövra hela Balkan för islam, som orättvist hade avhänts sultanatet… Hon berättade också om det tysta kriget mot hennes exman, som satt på hennes villa, och jag gav henne det gamla kinesiska ordspråket, att om du bara sitter tillräckligt länge vid floden och tålmodigt väntar kommer du en dag att få se din fiendes lik flyta förbi. Det hade hon mycket roligt åt, men hon tänkte nog inte sätta sig vid någon strand för att invänta sin ex-mans kadaver. Det fick han ordna själv. Hon tänkte ingenting göra, och det var nog det allra bästa. Konserten på kvällen blev den totala överraskningen. Inte heller Ludmila hade anat något. Hon hade inbjudits av en väninna till en ”fransk” konsert, en ”helfransk” afton, och jag hade föreställt mig litet Debussy, Ravel och andra svårare halvmodernister av den diffusare sorten, men det visade sig i stället bli motsatsen till gårdagens konsert. Det var två helt unga pianister som spelade bara Chopin, till dennes 200-årsminne, en dam från Frankrike (Dina Ben Said, 21, född i Marocko,) och en ung begåvning från Polen, Jatzek Kortuz, endast 22. Dina kom av sig ibland men gjorde då modiga omtagningar med den äran utan skarvar men var bäst på etyderna, den fjärde i opus 10 och den 9-e och 10-e i opus 25. Kortuz framförde en alldeles utomordentlig tolkning av Chopins sista nocturne opus 62:2, fantasin opus 49 och den andra sonaten i sin helhet. Som extranummer gav han helt spontant den sjätte polonäsen opus 53. Han spelade med total kontroll, utsökt känslighet och behärskad virtuositet. Dina forcerade ibland och kom därför av sig, men Kortuz spel var suveränt och felfritt. Konserten hade sponsrats av de polska och franska instituten i Sofia

184

tillsammans, konsertsalen, som igår varit halvfull med en delvis ointresserad publik, var nu proppfull av entusiaster. Det var en av mitt livs bästa konserter, oförglömlig i sin komposition och kvalitet och med sin totala överraskningskaraktär som extra förfining. Jag har aldrig sett en lyckligare publik. del 3: Andra bulgariska musikupplevelser Den traditionella bulgariska ”martenitzan” har många betydelser. Det är en liten rosettliknande prydnad i vitt och rött som man fäster på bröstet i månaden mars och står för välkomnandet av våren, men som alla vet är vårvintern nyckfull och det sista man kan lita på. Det kan fortfarande snöa och bli kallt, och man bör därför bära martenitzan som ett slags beredskap och totemskydd ända tills man ser den första storken, ett säkert vårtecken, och då skall man avlägsna sin martenitza och hänga den i ett träd, så att fåglar kan bygga bo av den. Morgonen var alldeles strålande och bländande av den smältande vårsolen, och som traditionen bjöd använde jag söndagsmorgonen till ett besök i Alexander Nevskij-katedralen, den högsta punkten i Sofia och stadens centrum och nav, där det firades full gudstjänst med överväldigande samstämmig kör, som vanligt. Ortodoxa mässor är egentligen de enda kristna gudstjänster jag tycker om att besöka. Allmänheten står hela tiden på golvet, och ceremonierna är alltid rikliga. Det förekommer ingen orgelmusik i regel medan körmusiken i stället är desto mera stämningsmättande. Mina vänner introducerade mig för fenomenet André Rieu, den nya valskungen, som genomförde en renässansvåg över världen för valsen och annan klassisk sällskapsdans. Han turnerar med sin orkester över hela världen, som han leder med sin violin som en annan Johann Strauss, spelglädjen är enorm, och damerna i orkestern är festligt uppklädda i fylliga pastellklänningar nästan som krinoliner. Det är bara det som fattas i detta prunkande pastellshowsällskap. Utom Strauss och andra valser har han även på repertoaren Glenn Miller-program, Zorba (sirtaki), Hava nagila och andra medryckande och mera folkloristiska danser. Han direkt uppmuntrar publiken att dansa med, vilket de gärna gör, så att ett uppträdande med honom i Albert Hall blir som ett mellanting mellan en nyårskonsert från Wien och ett last night of the proms-evenemang. Han är från Holland och fyller i år 61 år, så han har ännu långt kvar. På eftermiddagen upplevde vi en föreställning av Hoffmanns äventyr av Offenbach på operan. Det var första gången jag fick uppleva en iscensättning av denna fabulösa opera, som i tretton år hört till mina absoluta favoritoperor, och även om man kunde ha invändningar mot vissa modernistiska inslag framför allt i första akten var helheten magnifik. Den andra akten i Venedig var bländande i kostymprakt och scenografi, och den tredje akten var en klar musikalisk höjdpunkt – Antonia var den bästa sångerskan. Hoffmann själv spelade en aning över och sjöng något i underkant och var helt fel typ men gick bra ändå, medan skurken Coppelius/Dappertutto var imponerande demonisk. Föreställningen tog 3 ½ timmar och var mer än väl värd sitt pris av 100 kronor. Då många platser var tomma inbjöds vi av personalen att flytta fram, så att vi som satt nästan längst bak på parketten fick flytta fram till andra bänk. Jag har aldrig tidigare haft en så god placering på en operaföreställning.

185

En annan stor musikupplevelse var att genom den franska kanalen ”Mezzo” få uppleva en utomhuskonsert med Neeme Järvi och Berlinfilharmonikerna. Verket i fråga var RimskijKorsakovs ”Sheheradzade”, det var en oöverskådlig publik som satt med tända ljus i sommaraftonen som på arenan i Verona, och dirigentens precision var fullständigt makalös. Under 80-talet var han ju den som ryckte upp Göteborgssymfonikerna till en både nationell och internationell status, och hans grammofoninspelning av Sibelius andra symfoni blev kanske den bästa. Han var elev av Jevgenij Mravinskij, den störste Tjajkovskijdirigenten, och ledde oss i många år medan jag var i konserthuskören. Vi gjorde bland annat Bachs H-mollmässa tillsammans och flera grammofoninspelningar, bland annat av Sibelius enda opera, enaktaren ”Jungfrun i tornet”. Han är alltjämt bara 73 år idag. På kvällen gavs det en fantastisk balettföreställning med enbart musik av Chopin. Det var baletter i koreografi av Jerome Robbins, han som gjorde koreografin till ”West Side Story”, och det var förunderligt att åse hur väl han hade koreograferat Chopin. Bitvis var det utomordentligt humoristiskt och bitvis utomordentligt betagande. Ett avsnitt bar titeln ”In der Nacht” där tre par utförde fyra av Chopins nocturner, varje par en nocturne för sig och slutligen alla tre tillsammans. Den i ciss-moll (nr 7) gjorde det största intrycket med ballerinan i lång mörk klänning med kardinalrött undertill. Föreställningen var från operan i Paris. Bara det! Den sista dagen i Sofia tog Lilly hand om mig. Diana var rasande på sin dåliga hälsa och måste sova bort halva dagen, men med Lilly kunde vi sitta utomhus för lunch. Våren var trots allt tydligt på väg även om klimatförändringen nu hade gått så långt att de fyra årstiderna blivit två, bara vinter och sommar, vilket var alldeles tydligt påtagligt i Bulgarien. Det värsta med Bulgarien var emellertid den finansiella situationen. Allt understöd Bulgarien fått från EU, i synnerhet för vägförbättringar, hade bara försvunnit i de korrupta byråkraternas fickor, och ingen kunde förklara hur. Ingen var ansvarig. Alla medborgare måste betala tusentals kronor för förnyade pass, körkort och ID-kort, vilket var ett påbud från staten för anpassning till EU – staten betalade ingenting. Till detta kom ökade skatter och priser, och allt drabbade naturligtvis de fattigaste hårdast. När jag lämnade Sofia tisdag kväll var det omöjligt att hitta rätt tåg på stationen. Jag mötte en grupp helt förvirrade unga spanjorer som förtvivlat utropade: ”Det finns inget tåg!” och det skulle avgå inom bara några minuter. Till slut hittade vi det rätta tåget i andra ändan på stationen, men då hade de flesta spanjorerna försvunnit och irrat bort sig. Det tog en god stund innan de alla lyckades hitta rätt. Det gick inte längre att åka sittplats till Istanbul över natten, utan man måste ha sovvagn. Jag fick dock en hel kupé för mig själv, viljet jag utnyttjade till att läsa slut två böcker och sova gott. del 4 : Chocken i Konstantinopel. Vädret var alldeles klart vid ankomsten till Konstantinopel, men helt lätt var det inte att hitta mitt imponerande vandrarhem från förra besöket för tre år sedan. Jag fick fråga mig fram och hamnade till slut i gott sällskap med några gatuturkar, som genast hjälpte mig med

186

en kopp kaffe. De frågade mig varför jag ville ha just det vandrarhemmet, och jag förklarade att jag mindes dess goda service med fri Internet och gratis frukost. Emellertid hade mycket förändrats på tre år när jag slutligen fann det. Framför allt hade priserna skjutit i höjden – detta billiga fyndvandrarhem var nu dyrare än Athen. Även vädret verkade gå åt det sämre hållet. Enligt stationen gick det bara ett tåg till Grekland om dagen och detta på kvällen, så jag beslöt att stanna bara en natt i denna överväldigande stad, där jag mest saknade mina underbara dagar med Ringo från förr i tiden. Som vanligt borde jag ha stannat längre i Bulgarien och kanske hoppat över Konstantinopel helt. Inte bara kunde man bara resa till Istanbul med tåg från Bulgarien med sovvagn i första klass, vilket betingade ett pris – det fanns inte ens liggvagnar. Men i Istanbul visade det sig att man heller inte kunde åka tåg in till Grekland utan sovvagnsbiljett i första klass, som kostade 250 kronor extra. Om andra-klass-möjligheten på tåg på detta sätt elimineras förlorar Inter Rail-kortet sin mening. Marocko har redan uteslutits ur det internationella Inter Railsamarbetet, och ingen vill väl resa till Turkiet med Inter Rail mer när det blir allmänt känt att enda sättet att resa dit med tåg är under tvånget att lösa sovvagnsbiljett i första klass, åtminstone inte jag. Jag delade rum med tre japaner, som det var lätt att vara artig med, ehuru en av dem inte ens sov i sin säng under natten. Det var påfallande mycket turister i Istanbul, och det var väl dessa som hade förstört staden. I mitt gamla vandrarhem Yücelt kostade brukade en säng för en natt kosta en dollar, det steg gradvis till 5 och 7, varpå det avancerade till Ottoman Imperial Hotel, så att man inte kunde bo där längre, och mitt nya vandrarhem krävde 20 dollar. Dock ingick frukost och Internet, och frukosten var angenäm med god utsikt mot Bosporen och Marmarasjön från takterassen. Turkarna var älskvärda och lätta att ha att göra med, så man kunde ändå ta det lugnt mellan stressvarven, ehuru det nog ganska definitivt var mitt sista frivilliga besök i Konstantinopel. Dock blev vädret bättre under torsdagen och klarnade så till den grad att man kunde se hela den långa bergkusten bortom Varna på andra sidan Marmarasjön, så att man till och med kunde gå ut och fotografera – på onsdagen hade det i princip regnat hela dagen. Slutnotan för Konstantinopel för en enda natt blev 65 pund eller i runt tal 1000 kronor, där den påtvingade sovvagnsbiljetten västerut i första klass stod för en tredjedel. Mitt vin var på upphällningen, det hade behövts många tröstetårar, så jag investerade i en flaska Ottomanvin för 50 kronor. Det måste i alla fall vara bättre än ingenting. Jag hittade också en mycket lämplig lunchrestaurang av det enklare slaget, där jag sista dagen åt både lunch och middag för sammanlagt 50 kronor. Sådana investeringar lönar sig alltid. Säga vad man vill om Turkiet och deras historia, men åtminstone odlar de vin, vilket måste betraktas som ett försonande och befriande drag. Det var ju till och med i nuvarande Turkiet nedanom Ararat som Noak introducerade den festen. Emellertid var det ett problem förknippat med allt vin man kunde köpa i Istanbul: alla flaskor var korkade, och det sista jag någonsin tagit med mig på en resa var en korkskruv. Hur korkar man upp en flaska på tåg utan en korkskruv? Emellertid löstes problemet: expediten korkade själv upp flaskan, varefter jag själv kunde ”dekantera” det på mindre plastflaskor med skruvkorkar. Vilket helgerån! Men resnöden har inga lagar.

187

Jag var inte litet glad när jag satt på tåget bort från Konstantinopel på kvällen, och det var inte bara för tiggartanternas skull som tyckte det var roligt att lägga krokben för en med sina kryckor. Jag hade alltid känt mig obehaglig till mods i ”det nya Rom” där allt hade gått fel från början trots världens bästa förutsättningar, och det var kanske ingen slump att jag vid detta mitt troligen sista besök i staden där hade fullbordat mitt drama om Julianus Apostata, det första kejserliga offret för kristendomen. Hybris hade markerat staden från dess begynnelse till sultanatets fall, och även om det inte bara var Europas största men kanske även vackraste stad för dess läges skull vid Bosporen fanns alla fiaskominnena kvar. Konstantin den store hade byggt staden med att plundra allt som fanns kvar av Antiken i Grekland, den kristna fanatismen hade gjort de flesta bysantinska kejsardynastierna till monster och mördare av varandra, tills västerlandet velat lära den högmodiga staden veta hut med ett korståg och plundring 1204, varefter vad som återstod av det grekiska Bysans var helt utelämnat åt turkarna och islam. Mika Waltaris bästa roman ”Johannes Angelos” beskriver i detalj den slutgiltiga tragedin. Och jag såg fram emot att helst aldrig mera behöva få se den av onödiga historiska fiaskon alltför belastade staden, alltjämt Europas största och vackraste. del 5: Thessalonikikrisen Som hyttkamrat på tåget hade jag en amerikan från Philadelphia som just hade kommit upp från en rundtur i hela Främre Orienten. Han hade bott fem månader i Israel och kunde hebreiska, både modern och antik, och kunde även hjälpligt förstå och tala arabiska. Som alla andra menade han att Israel-Palestina-konflikten var olöslig på lång sikt, då ingendera sidan hade något intresse av att kompromissa. Jordanien hade han som alla andra funnit välordnat, rent och välorganiserat, medan Syrien hade varit intressantast genom sin ålderdomlighet. Knappast några västerlänningar reste dit, så när han uppenbarade sig som en amerikan i Damaskus var det en lokal sensation. Alla ville ta hand om honom. Mest hade han dock fascinerats av Libanon, ett lika brokigt land som Israel med lika stora kontraster, motsättningar och diametralt motsatta mentaliteter, kristna blandade med druser och shiamuslimer, muslimska fundamentalister och helt sekulariserade muslimer, allt omöjligt i mänskligt hänseende var möjligt i Libanon, Beirut höll definitivt på att återuppbyggas, och Libanon var det vackraste landet i Orienten. Mest hade han dock tyckt om Egypten. Där hade jag ju själv varit, även om det nu var 18 år sedan, men våra intryck stämde väl överens. Istanbul har nu 16 miljoner invånare, men Kairo har 17 på en mycket trängre yta. Han hade även varit i Japan, ett land där man som västerlänning är fullständigt desorienterad och kan bli galen av att av japanerna konsekvent behandlas som ingenting. Hans erfarenhet stämde väl överens med en god väns till mig som gifte sig i Japan och inte härdade ut längre än halvtannat år. Det japanska samhället verkar så strängt reglerat i nästan kadaverdisciplinerad social perfektion att det helt saknas utrymme för någonting från världen utanför, och så verkar det alltid ha varit. Han skulle nu upp till Skopje och Nish för en rundtur på Balkan innan han skulle återvända till Istanbul och flyga hem igen till Philadelphia, Amerikas första huvudstad, 5

188

miljoner invånare, en av Amerikas bästa storstäder, som alltjämt betraktar New York som ”lillebror” bara två timmar ifrån norrut. En annan passagerare på tåget var halvt färgad (som Obama) och talade den grövsta tänkbara amerikanska, men han var holländare. Jack, min rumskamrat, tog för givet att han måste vara amerikan, men han hade bara lärt sig sin amerikanska genom disco och videospel. Det var hela hans utbildning. Han blev mycket upprörd när de tog ifrån honom hans pass vid gränsen och tog för givet att han aldrig skulle få det tillbaka, varför han protesterade högljutt i en halvtimme trots den turkiska stinsens försäkran att han skulle få det tillbaka efter stämpling och bokföring. Han protesterade ända tills han fick det tillbaka, som om de tillfälligt tagit hans själ ifrån honom. Jack föll för frestelsen att ta en kopp kaffe på tåget. Han anade inte att det kostade pengar. ”Det talade de inte om för mig!” utropade han upprörd, som om han utsatts för ett bedrägeri, vilken uppfattning den färgade holländaren befäste honom i. Kaffet bestod av en kopp hett vatten som man själv fick blanda svart och vitt pulver i. Det kostade 2 Euro. Jag hade tidigare frågat hur mycket det kostade och fått detta svar, varför jag inte velat ha det. Jacks plastmugg med vätska och pulver befäste min föresats att avstå. Detta första-klass-tåg var vedervärdigt men bekvämt. Jack provade dess dusch på morgonen och var imponerad. Vi sov gott och vaknade till samma kristallklara vinterväder som vi lämnat Konstantinopel i, det var frost i markerna, och vi nådde Thessaloniki bara en halv timme försenade. Visst var detta tåg utan byte bekvämare än dagståget jag alltid brukat ta tidigare med byte och lång väntetid både i Pythion och Alexandropolis, en resa på sammanlagt 22 timmar, medan denna bara tagit 13. Likväl hade jag föredragit det charmigare jobbigare tåget med dess kafépauser i det pittoreska stationshuset i Pythion och restaurangbesöket i Alexandropolis hos min tyskatalande värd på sjappet ”Nereiden”, där jag nu inte varit på tre år. Hoppas det finns kvar. Framför allt prismässigt var ju detta påtvingade första-klass-tåg en katastrof, och den katastrofen var inte slut än. I Thessaloniki visade sig nämligen alla tåg till Athen vara fulla. Vi var flera som var strandade och inte kunde komma vidare, och en ung engelska övervägde att ta flyget. Med de andra kom de överens om att kanske satsa på en hyrbil, som skulle vara billigare än flyget. Jag ville ge tåget en sista chans, kanske jag kunde smita ombord med min Inter Railbiljett utan reservation, och de andra lovade vänta på mig under tiden. Det gjorde de inte. När jag fått bestämt avslag av biljettanten med beskedet att första möjliga tåg var på kvällen klockan 23 om tolv timmar, och jag återvände till mina vänner i olyckan, var de borta. Jag sökte efter dem utan resultat och fick så idén att ta bussen. Det fanns precis en biljett kvar till bussen klockan 12 längst bak, och jag köpte den. Vad som hände med de andra kommer vi aldrig någonsin att få veta. Bussalternativet var det absolut klokaste, det skulle ta samma tid som tåget, priset var ”bara” 35 Euro (samma som sängen på det odrägliga första-klass-tåget), så resan hotade nu att bli en ekonomisk katastrof, men det var inte mitt fel. De andra kanske verkligen flög i luften eller hamnade i en bil någonstans, och vi kanske åter möts i Athen. Kanske de också hamnade på en buss. Jag kunde i alla fall inte klaga på min lösning, även om den sved, och jag kunde i lugn och ro ta min traditionsenliga kopp kaffe på stationen.

189

del 6: Doktor Sandys förbannelse Det var inte ointressant att för omväxlings skull färdas med buss från Thessaloniki till Athen, då bussen tog en helt annan väg än tåget och i princip följde kusten hela vägen. Därigenom kunde man äntligen få se och uppleva Olympos, gudarnas hemvist, Greklands högsta berg, på lämpligt avstånd i all dess skimrande snöklädda mäktighet, som man aldrig fått se från tåget, då tåget for genom en tunnel under det. Man fick även den sensationella upplevelsen på köpet, att få färdas över Thermopylae, där 300 spartaner i perserkrigen nästan slog tillbaka en hel persisk armé under befäl av den stollige Xerxes. Sedan dess (på 2450 år) har geografin förändrats väsentligt, och passet är knappast längre något pass, men visst var det sensationellt att få passera var detta ett av historiens mest namnkunniga och anmärkningsvärda slag faktiskt en gång ägde rum. Vädret var strålande hela vägen, vilket förgyllde färden. Endast Parnassos missade man, som ses desto bättre från tåget. I Lamia gjordes det ett 20-minuters uppehåll, vilket var välkommer efter fyra timmars tilltagande styvhet. Fram till Athen kom vi efter skymningen precis halv 8, där avstigning skedde vid Omonia, varvid jag skyndsamt störtade mot mitt vandrarhem. Då alla tågen hade varit fulla från Thessaloniki hade den oron väckts att även mitt vandrarhem kunde vara fullt denna fredagskväll den 19 mars. Jag hade inte behövt oroa mig. Det fanns gott om plats. Min unge vän som nu arbetat där i tre år tog emot mig med mjukaste välvilja och gav mig ett eget rum, då 6-bäddsdormitoriet verkade vara knökat och stökigt. Han blev förvånad över att höra att alla tåg från Saloniki varit fulla. Han menade att det troligen berott på ett ras vid Tempe som blockerat järnvägen i några dagar, så att nu alla reste på en gång. Jag hade haft tur som fått tag på sista platsen i en buss. Kort sagt, återvälkomnandet var 100%, precis som i Sofia. I Konstantinopel hade det bara varit 10% på grund av ekonomiskt chockerande omständigheter, men i Athen helades alla sår omedelbart. Allt var som vanligt och även min gamla anrika 30-talsrestaurang Tripolis. Man var definitivt hemma igen. I och för sig hade jag kunnat vänta i Saloniki till 11-tåget på kvällen, som var normalt och där jag med Inter Rail sluppit betala något. Med natten på det tåget hade det besparat mig 500 kronor. Men nu var jag redan i Athen, och det var lika bra det. Jag hade redan kastat strumporna i Thessaloniki, men i Athen måste jag börja klä av mig. Det var redan nordisk sommarvärme på gång denna vårdagjämning i Athen, och det var bara att med lättnad anpassa sig därefter i det befriande solskenet. Doktor Sandy var förbannad i största allmänhet. Den största anledningen var klimatkrisen, men den ekonomiska krisen, som speciellt utmärkte Grekland, kom inte långt efter. ”Du ser oförskämt frisk ut,” sade han, ”som om du blev friskare för varje år.” Han förundrades över att min treåriga huvudvärk tycktes ha försvunnit spårlöst. ”Men det värsta är, att jag blir det också. Men jag blir bara argare samtidigt.” Vi kom genast in på klimatfrågan. ”Problemet är alarmisterna. Redan när Al Gore kom ut med sin film anklagades han för alarmism av besserwissarna, fastän han bara presenterade nakna väl dokumenterade fakta och belyste vilka möjliga konsekvenser dessa fakta kunde

190

ha. Men folk blev upprörda av hans obekväma sanningar och tog skydd bakom negativister som ingav dem trygghet med att stämpla Gore som alarmist. Jag frågar dig: vad gott kunde någon få ut av det? Glaciärerna fortsätter ju ändå att smälta, årstiderna fortsätter att falla ur rytmen, så att vår och höst försvinner mer och mer, stormarna, tyfonerna, orkanerna, cyklonerna och tsunamifloderna fortsätter att öka och tillta i styrka, Arktis och Antarktis fortsätter att smälta mer än de tillväxer om vintern, översvämningar och ökensandstormar fortsätter att accelerera, medan klimatavtal i Köpenhamn stoppas av Kina och dess nya satellitstater i Afrika med Sudan och Zimbabwe i första rummet. Mänskligheten blir bara dummare hela tiden och tror att den kan komma undan klimatkrisen med att anklaga varnarna för alarmism, vilket är som för storken att stoppa huvudet i sanden för att slippa se. För varje dag blir jag mera förbannad på mänskligheten. Fakta finns där, och de vägrar acceptera dem bara för att några negativister vågar anföra invändningar och har framgångar med sig bara för att de lyckats upptäcka några småfel i en 600-sidig vetenskaplig dokumentation, som om ett tryckfel eller misstag i en bok var tillräcklig anledning för att bränna boken. Naturligtvis hänger klimatkrisen och ekonomikrisen samman. Den som bär största skulden är förra presidenten Bush, som kastade in hela världen i ett vansinneskrig mot Irak som kostade triljoner och satte världsekonomin i pant hos Kina, världens värsta och största diktatur med lika många fler avrättningar per år än resten av världen som solen är större än planeterna. Bush pantsatte världens framtid på detta krig, medan Saddam Hussein borde ha avrättats av någon agent långt tidigare, vilket inte hade varit så svårt, när man ser hur lätt er Olof Palmes mördare kom undan. Alla ville döda Saddam Hussein. Problemet var att Amerika hade gjort honom i det närmaste ointagligt etablerad med att dränka honom i vapen, vilket gjorde honom krigsgalen. De misslyckades med att oskadliggöra honom 1991 genom att lämna jobbet ofullbordat, vilket de fattade tolv år för sent, varpå de bombade ihjäl Irak med ursäkten att Saddam fortfarande hade kvar alla de massförstörelsevapen USA hade givit honom. Och för det skuldsatte de sig hos Kina. Finns det något hopp för mänskligheten, när dess ledande demokratiska stat bär sig så taffligt åt? Tror du det? Jag tror det inte. Jag bara väntar på den stora jordbävningen, den stora översvämningen, den stora tsunamin och den äntliga syndafloden, som behövs för att ge världen tillbaka till naturen, som ensam kan sköta den, ty människan kan det inte och har aldrig kunnat det. Hon var oskyldig bara som liten, och redan då gjorde hon mera skada än nytta.” ”Då frågar jag dig som Abraham frågade Gud: Vill du offra de oskyldiga med de skyldiga?” ”Naturligtvis inte, och därför överlever alltid de oskyldiga, som Noak överlevde Syndafloden. Har du sett filmen 2012? Den är inte så dum om man bortser från groteskerierna. Den hade varit effektivare om naturkatastroferna hade orsakats av klimatkrisen och människans ansvarslöshet i stället för en absurd planetställning. Men dess scenario är på intet sätt omöjligt, och det gör filmen anmärkningsvärd. Som de vettigaste människorna i världen har jag alltid betraktat de galnaste. Redan på 60-talet kanske i samband med Kennedys fredskår och definitivt i reaktion mot Vietnamkriget uppstod alla dessa naturliga filosofer som ville lämna civilisationen och leva

191

ett bättre liv i naturen. Hippierevolutionen har pågått i det tysta sedan dess, den har aldrig förtröttats men bara tilltagit, då de från början visste att de hade rätt. Att avstå från konsumtionssamhällets osunda tvångsslöseri, skrota slit-och-släng-kulturen och satsa på ett liv så nära naturen som möjligt har alltid varit kanske det absoluta livsidealet från Diogenes till Rousseau och Monte Verità och 50-talets beatniks. Allt de ville var att ersätta krig med kärlek, och vad är sundare än det? Samhällets etablerade negativister försökte stämpla dem som dekadenta och förfallna missbrukare, men det var återigen att fälla trädet för att ett äpple var maskätet. Jag tror att de kommer att klara sig om världen går under. De är oberörda av dess politiska och ekonomiska problem och ägnar sig åt väsentligheter i stället, som studier, musik och filosofi med annan andlig odling, vilket ju är det enda väsentliga på längre sikt. Vad gör det om de dricker och röker och berusar sig? Det är bara mänskligt, och om de bara kommer ut på andra sidan blir de bättre människor. Jag kommer alltid att hävda att alkohol i lämpliga doser bara är hälsosamt och ju mera så ju äldre man blir. Jag dricker numera nästan bara whisky, men jag behöver inte mycket. Alkohol blir bara hälsosammare med åren samtidigt som man behöver mindre och mindre. Så varför började man redan på 60-talet trakassera filosoferande hippies för att de rökte hasch och marijuana som är mindre giftigt än nikotin och alkohol? Bara för att de hade rätt i sitt avståndstagande från den samhällsordning som dominerades av girighet och krig. Jag stödde dem från början, och det har jag gjort i snart 50 år nu. Det finns inga mer respektabla och älskvärda människor.” Hans vrede hade i viss mån stillnat. Han hade haft sitt utbrott och kunde nu ta det lugnare, och jag var helt oskyldig och hade bara njutit av att få vara hans bollplank. Detta var vår vårdagjämningslunch den 20 mars 2010. del 7: Nya vänner i Athen Om man skulle ge sig på en sorts summering av doktor Sandys svidande svada, skulle kontentan ungefär kunna koncentreras till fyra punkter: 1. Den kapitalistiska rovgirigheten måste upphöra Man kan inte i all oändlighet fortsätta att missbruka naturen och hennes resurser för snöd vinnings skull och fåfängan att omge sig med mer än man behöver av ren nöjeslystnad, praktlystnad och onödig slöserikonsumtion. 2. Befolkningsexplosionen måste hejdas, och världsbefolkningen måste minska. Detta är ett måste om världen och naturen skall kunna överleva. 3. Naturen måste skyddas och ekosystemen måste bevaras, om livet skall kunna bestå. 4. Man måste lämna fossila bränslen därhän och övergå till rena energiformer, typ solenergi (källan till 90% av all energi på jorden) och vindkraft först och främst. Vattenkraft borde komma först i tredje hand, då de flesta dammar är lika miljöförstörande som energialstrande, hur ren den energin än är. Dessa fyra punkter måste genomföras. Annars ser det direkt illa ut för framtiden, mänskligheten och allt liv över huvud taget. Och den viktigaste förutsättningen för att det skall kunna lyckas är att krig till varje pris måste undvikas. Doktor Sandy introducerade en ny vän för mig som hette Andreas. Han var filosof och uttalad sådan och representerade något helt nytt för min erfarenhet, nämligen en rent filosofisk-mystisk-esoterisk inriktning hos de unga. Doktor Sandy trodde jag kunde få utbyte

192

av honom då han som så många unga var en Internetvirtuos. Han tillhörde en filosofisk grupp på Facebook som omfattade mer än 25,000 medlemmar, som alla hade samma inriktning: dyrkan av det sköna och av kärleken, avståndstagande från politik och den etablerade samhällsordningen och ett direkt ställningstagande mot all fascism, nynazism, rasism och varje form av högerextremism. Vänsterextremismen ansågs mer eller mindre vara död i världen och kanske ersatt av denna sundare och mer livsdyrkande nästan hedonistiska antipolitiska, antireligiösa, helt sekulära men mycket filosofiska och djärvt experimenterande nästan idealistiska rotrörelse, som tydligen hade börjat i Tennessee men vunnit global uppskattning och efterföljelse. Jag fascinerades av detta fenomen just för att det var så uttalat filosofiskt (filosofi = visdomskärlek) och som i Grekland direkt framstod som en fortsättning på antikens filosofiskolor med inslag av mysticism och magi. Jag hade känt några sådana i Sverige, som till och med varit insatta i kabbala, men denne Andreas pekade direkt mot framtiden och lovade något helt nytt. En annan ny vän dök upp i Plaka. Jag var på väg ner från Akropolis när en liten äldre dam sade något till mig på grekiska. Jag beklagade genast på engelska att jag inte kunde grekiska. Hon förklarade då på engelska, att en skylt på husväggen betecknade en lekplats för barn, och runt omkring oss överallt satt det cafégäster hos tavernan Dioskurerna, inte ett bord var ledigt, och gästerna var alla, som hon mycket riktigt påpekade, som barn. Vi fortsatte konversationen, och det visade sig att hon bodde i Stockholm och kunde svenska, fast hon egentligen var polska och mest behärskade franska. Hon hade varit gift många år i Sverige och haft en fin villa på Älgö, tills hennes man hade svindlat henne, rymt utomlands med en iranska, sålt både villan på Älgö och villan på Rivieran och bestulit henne på en miljon. Samtidigt hade hennes son ramlat ner från fjärde våningen och nästan brutit nacken av sig för tjugo år sedan men var nu så pass återställd att han kunde översätta en bok som hon skrivit på franska om fenomenet Anafiotika. Anafiotika är en liten by vid sidan av Akropolis, som byggdes av hantverkare och arbetare från en ö i Egeiska havet, som hämtades till Athen för att de skulle hjälpa till med att återställa Akropolis. De tog med sig allt från sin ö, sina traditioner och konster, sina hantverk och särpräglingar, och byggde upp sin egen by i skuggan av Akropolis, som finns kvar intakt än idag. Den får inte röras, intet hus eller tomt kan köpas eller säljas, utan de kan bara ärvas. Därför är det alltjämt idag mest ättlingar till hantverkarna från ön som lever där. Den är helt skyddad från resten av staden, intet av dess brus hörs upp dit, och luften är alltid frisk. Där bodde Ilona, min dam, inbjuden av en av byns skulptörer, under en längre tid och skrev byns sällsamma historia. Boken finns redan på franska och polska, och nu har hennes son översatt den till svenska. Det fattas bara en svensk förläggare, som blir svår att hitta, då hon vill tjäna pengar på boken, då hennes ekonomi efter katastrofen knappast varit vattentät, och då hennes svenska pension efter recessionen krympt betänkligt. Hon var 72 år gammal och aktiv på Facebook, vi bytte adresser, och jag inbjöd henne till språkvännerna ”Amici linguarum”, då hon kunde så många språk: polska, franska, svenska, engelska, grekiska, med mera. Hennes dotter var dessutom översättare och tolk mellan de flesta av Europas större språk. Hennes efternamn var iögonfallande nog Jagiello, alltså

193

samma som den gamla polska konungaätten (som Johan III:s drottning Katarina Jagiellonica). Kunde hon ha kungligt påbrå? Ingenting var omöjligt i Grekland. Under dagen hade jag också konfererat med Italien om min vidare resa. Paola väntade mig när som helst i Verona, Sergio och Silvia skulle resa till Marseille över helgen, och Paolo i Lucca hade skilts från sin Valentina för fyra månader sedan men var redo att ta emot mig. Även han kunde sägas ha någon del i den nya unga filosofiska orienteringens generation. Dock skulle det bli strejker i Grekland på tisdag, så det var möjligt att jag fick uppskjuta min avresa till onsdag. Under dagen hade det varit fri entré för alla till Akropolis. Jag hade begagnat mig av tillfället och kunnat närmare skärskåda renoveringsarbetenas framåtskridande. Nästa hela den norra långa väggen av Parthenon var nu återställd, och man arbetade nu mest med Propyléerna och det lilla Niketemplet. Äntligen började det märkas att restaurationsarbetena på Akropolis faktiskt gick framåt. del 8: Sista dagarna i Athen Vi hade med Ilona bestämt att träffas ungefär halv 11, och jag meddelade henne per mail när jag startade klockan 10. Jag föredrog att gå och hade på kartan sett att det var tämligen nära och ganska raka spår. Från Omonia hade det bara varit fyra T-banehållplatser, då Syntagma låg på halva vägen. För säkerhets skull skaffade jag mig en karta från min tyska värdinna, så att jag var försäkrad mot att gå fel. Efter en kvart märkte jag att jag glömt ta med mig kameran, så jag gick tillbaka efter den. Efter Syntagma märkte jag till min förskräckelse att kartan tog slut, just när jag började bli osäker om vägen. Jag fick fortsätta gissningsvis och fråga mig fram. Till slut nådde jag äntligen en ny tunnelbanestation, som jag tyckte borde vara den rätta vid hennes gata. Ack vad jag bedrog mig! Jag var slut i benen, och det visade sig att jag gått alldeles för långt och hamnat två tunnelbanestationer bortom hennes. Det var ingen annan råd än att i alla fall ta tunnelbanan tillbaka. När jag kom fram till henne hade hon bitit på naglarna i en timme, då jag var 90 minuter försenad. Men sedan hade vi en mycket angenäm dag tillsammans. Det var nästan redan för varmt, 24 grader, våren hade exploderat, och Athen kokade av dynamisk vårberusning – alla var ute, och det var knappt man kom fram på Monastirakis. Hon visade mig sina tavlor och var full av historier från sitt rika och dramatiska liv. Hon var liten till växten och hade därför alltid särbehandlats med nedlåtenhet. Till hennes dråpligaste historier hörde denna: På den tiden då hon hade villa på Älgö och var tämligen i smöret hos högsta societeten hamnade hon en gång i ett sällskap av unga nyrika män på en lyxkrog. De var hur stöddiga som helst, och av någon anledning blev det diskussion om vem som kunde supa vem under bordet. ”Och du, din lilla polska, skulle först av alla hamna under bordet,” sade någon. Det skulle han inte ha sagt, och tydligen var han sorgligt okunnig om polackers natur. Hon föreslog genast ett vad om att hon kunde supa dem alla under bordet. Hon hade det gott ställt, så hon föreslog en insats på 100,000 kronor. De tio unga männen lade skrattande fram 10,000 kalla var, och sessionen började.

194

Första omgången var fyra whisky efter varandra. Sedan följde fyra cognac, fyra glas vin, fyra nubbar till sillen, fyra Grand Marnier, och så vidare. Redan halvvägs började den manliga patrullen stupa. Allt fler fick kräksjuka av den drastiska och ohälsosamma blandningen av allt möjligt, och snart låg de där, den ena efter den andra, somliga utsträckta stönande på bänkar, andra under borden, hon fick lägga dem till rätta så att de inte skulle vakna snedvridna, och till slut var det bara hon kvar, så hon tog alla pengarna och gick. När de i fortsättningen råkade ut för att möta henne på gatan gick de till den motsatta trottoaren för att slippa se henne i ögonen. Det var bara en av hennes historier med mångårig erfarenhet som läkare och psykiater i Stockholm, som vägrade skriva ut psykofarmaka och botade de flesta. Hon hade fotografiskt minne och kunde därför lära sig vad som helst utantill och blev färdig läkare rekordsnabbt. Jag utsattes för hennes kulsprutande intellektuella effektivitet under några timmar och var sedan helt slut och avstod från att träffa henne på nytt följande dag, då det gällde att samla sig för Italien. Dock skulle hon bli en underbar vän att ha.

På kvällen invaderades mitt vandrarhem av en skolklass från Moskva i lägre tonåren med en hippie till lärare. När de överväldigade hotellet med sin tjoande livlighet var det bara att ge sig av därifrån, och när jag senare satt på restaurangen Prestaria, ett nytt fynd, billigt och rikligt, dök de snart upp även där och översvämmade restaurangen, men de var mycket charmiga. De blev nyfikna på mig, och en pojke med rockbandet ”Kiss” på sin svarta tröja sade helt spontant, att jag var den mest positiva människa de hade upplevat i Grekland. De

195

hade trott att jag var vetenskapsman, men jag var bara humanist, och de var även på en humanistisk rundresa och hade gjort alla Greklands viktigaste kulturplatser: Olympia, Delfi, Mykene, Epidauros, Meteora och några till. Nu skulle de närmast ut till Aegina. Efter den dagen var jag tröttare än någonsin tidigare i Grekland, så jag beslöt att ägna hela min sista dag i Athen och Grekland åt återhämtning och förberedelse för Italien, där Paolo väntade mig i Lucca klockan 16.30 på torsdagen om två dagar. del 9 : Nya nagelbitarresor. Vädret försämrades långsamt men säkert liksom även luften i Athen, som gjorde en ännu tröttare. En nervös resa var att vänta, varför det var omöjligt att sova den natten. Klockan sex var man trött på att bara vrida sig, så det var bara att stiga upp och göra sig klar, vilket hade den fördelen med sig, att man kunde göra en sista uppdatering på Internet innan man begav sig. Ett förargligt fenomen: i rena ivern glömde jag lämna nyckeln tillbaka till mitt värdfolk, som hade varit helt idealiskt hela vägen, då de till och med gett mig ett rum med fyra bäddar där jag fick bo helt ensam. Först på tåget märkte jag att nyckeln var kvar i fickan. Både jag och de hade helt glömt bort den. Greklandstågresan blev just så stökig som jag hade befarat. Inga klockor eller monitorer fungerade ännu på stationen efter strejkerna, så man visste inte vart tåget skulle ta vägen, om man skulle föras ut till flygplatsen, vilket hänt en gång förut, eller om man faktiskt skulle komma rätt. Från Kiato skulle man vidare mot Patras med ett IC-tåg, vartill det krävdes ett supplement som jag omöjligt kunnat ordna på grund av strejkerna. I Kiato fanns det inget tåg, så man fick ta bussen till Diakofto, där man fick byta till tåg. Upprörda tanter grälade häftigt på konduktören under hela resan. I Diakofto kom man slutligen på ett tåg som skulle gå ända fram, så man var räddad. I Patras fick jag genast biljett till båten och ombads stiga ombord 12.30. Punktligt infann jag mig där i ett sakta strilande duggregn, varpå jag skyfflades åt sidan och ombads vänta. Vi fick vänta i nästan en timme. Sedan släpptes man äntligen fri ombord på båten. En äldre italienare, som fått vänta nästan lika länge som jag, hade nyckel till vilostolarna men kom inte in där. Emellertid var båten stor, detta var ”SuperfastXI”, och det fanns åtskilliga soffgrupper man kunde utnyttja. Överfarten lovade bli behaglig trots ett väder utan sikt. Därmed var Athen ett avslutat kapitel för den här gången. Fyra dagar och fem nätter i Athen hade kostat lika mycket som den enda natten i Konstantinopel med dess extra kostnader för oförvarnad påtvingad transport i första klass, vilket säger en del om den katastrofala Istanbulparentesen, en stad som jag aldrig skulle besöka frivilligt igen. Halva resan hade gått, och den hade redan kostat över 10,000, vilket fick alla mina tidigare Europaresor att framstå som lönsamma affärer mot denna fatala brakförlust. Men värdefullast av allt var mina nya vänner i Athen. Dem skulle jag aldrig glömma. Kyparen på restaurang ”Self Service” ombord på Superfast XI såg precis ut som Putin och gick till och med som en pingvin, precis som den ryske presidenten (premiärministern). Det var nästan löjligt att se honom som kypare.

196

Men framför allt förgylldes överfarten av en skolklass, som klev ombord i Igonoumenitsa. Det var mest flickor, men helt spontant bildade de en kör och en orkester, och den kören var stor. Några pojkar ackompanjerade dem med mandolin och gitarr, någon lättare trumma förekom också, men framför allt ackompanjerades sången av virtuos rytmmarkering med händerna. Deras musik var genomgående ytterst grekisk, smäktande enkla melodier som konsekvent höll sig till musikalisk fundamentalism, rena harmonier, enkla men klara melodier, över lag homofon musik om dock i stämmor typ ytterst rena treklanger, som gjorde den desto mera njutbar. Och rytmen var fulländad, som konsekvent var regelbunden hela tiden, om dock den kunde växla mitt i en sång, och det var aldrig den samma rytmen i två sånger. Till denna positiva sirenmusik somnade man ljuvligt in på en soffa, efter att ha skrivit färdigt pjäsen ”Pianot”, en dramatisering av Daniel Masons betagande musikroman ”Pianostämmaren”. Båten blev en halvtimme försenad till Ancona, men ännu fanns det tid kvar till tåget till Bologna. Jag lyckades hinna köpa sittplatsbiljett till Bolognatåget, men när jag skulle stiga på det gick det, två minuter för tidigt. Min nyköpta platsbiljett blev oduglig, what a waste, och jag måste ta nästa tåg en kvart senare. Min italienska reskamrat från Patras skulle med samma tåg, men det visade sig, att stationens klockor tydligen inte var synkroniserade med tågens. Därför avgick alla tåg två minuter tidigare än de enligt stationens klockor skulle. Jag såg aldrig min reskamrat från Patras stiga på mitt äntliga tåg, varför risken förelåg, att han inte hann på det. På grund av bristen på synkronisering av stationens och tågens klockor, som gjorde att alla tåg avgick två minuter för tidigt, var risken att många missade sina tåg denna dag. Förr eller senare måste ju dock stationen upptäcka den fatala diskrepansen. I Bologna stod det klart att jag inte skulle hinna fram till Lucca i tid, varför jag försökte ringa dit. Jag fick inget svar. På det andra numret kunde jag dock lämna ett meddelande men utan att veta om det gick fram. Det var bara att chansa på att det gjorde det och resa vidare. Utan vidare incidenter kom jag fram till Lucca, där det visade sig, att det just idag varit årets första vårdag, varför Paolo varit ute och sått när jag ringt. Han hade inte hunnit fram till telefonen efter åtta signaler, men han hade därefter fått mitt meddelande och kunnat möta mig vid stationen. Återseendet var hjärtligt efter två år, och till vår middag på kvällen infann sig också Eduardo, vår tredje musketör. Middagen blev överväldigande med pasta, kanin och dessert efter svältföda över hela Balkan, till vilken fest inte minst viner och grappa vidtog med den äran. Sålunda slutade allting väl efter denna ytterligare nagelbitarresa. Man var hemma i Lucca, Toscana, än en gång, och visserligen var Paolos hus något tommare efter den sista skilsmässan, (jag frågade varför Paolo och Valentina egentligen skilts, men Paolo svarade, att det visste egentligen ingen av dem,) men det mesta var oförändrat. Efter den sista sömnlösa natten i Athen och en natt utan säng på båten var det bara att slappna av och njuta i hjärtat av Toscana.

197

del 10: Lucca Ingenting hade förändrats i Lucca fastän allt hade förändrats. Paolo och Valentina hade separerat för fyra månader sedan, men det var en naturlig och ”oblodig” skilsmässa. På min fråga varför svarade Paolo att de knappt visste det själva. Hon hade flyttat ut helt av sig själv och tagit allt det lilla med sig som var hennes och däribland två hundar, vilket de tre hundar som blev kvar tog mycket hårt så till den grad, att de ständigt ylade och till och med försökte sarga sig själva. Den äldre bar ännu svåra märken av denna smärtsamma process. Paolo klarade sig bra som nybliven ungkarl. Han skötte väl sitt stora hus, han var mycket ordentlig och huslig och dessutom en utsökt kock. Han vägrade låta oss hjälpa honom när han stod i köket, och utan jämförelse var hans mat den bästa jag haft på denna resa, (jag hade knappt haft någon tidigare,) så att till och med min mage började bli normal igen efter två veckor av ytterst ensidig meny utan grönsaker. Den första kvällen kom Eduardo och höll oss sällskap, så att mitt Luccasällskap blev trevligare än någonsin. De arbetar båda för ”Carlo del Prete”, en frivilligorganisation som verkar för att hjälpa invandrare och ge dem rättvisa, vilket inte är lätt i Berlusconis Italien, men de tar det lugnt och lyckas. Därför reser Paolo numera varje påsk till Albanien för att hjälpa till med utveckling och skolbygge där. Albanien var det första land i världen som deklarerade sig själv ateistiskt, varför islam inte är störande utan högst moderat, trots att det egentligen är ett muslimskt land. De kristna har aldrig förföljts i Albanien, som är ett typiskt och kanske det mest balkanska landet – man börjar dricka rakía redan på morgonen. Det är oerhört vackert om man bara kommer utanför Tirana och är kanske det sista landet i Europa som inte är ihjälturistifierat – ännu. Så orört som det är lär den vandalismen bli oundviklig. Båda var helt oförändrade sedan mitt senaste besök och kanske till och med friskare. Eduardo hade skaffat sig glasögon och såg egendomligt nog ännu bättre ut i dem. Han är den mest bredaxlade man jag någonsin sett och dessutom lång och långhårig. Paolo skötte sitt jordbruk utom allt det andra och hade blivit en ännu aktivare man och även han mera långhårig. Han talade tydligare och högre än förut, tydligen en följd av hans resor delvis som lärare, så jag förstod honom bättre än Eduardo, som delvis sluddrade, en åkomma man lätt skaffar sig om man stannar hemma för länge. Jag tror aldrig han har varit utanför Lucca. Paolo och Valentina, liksom Sergio och Silvia, liksom Lorella och Gian Carlo i Biella, hade jag mött i Dharamsala så långt hemifrån som möjligt, vänskaper som hållit i alla lägen. Paolo var mycket socialt engagerad och mycket intresserad av de sociala sjukdomarna i de skandinaviska extrema välfärdsstaterna – alkoholism, där man söp inte för hälsans skull utan bara för att bli full, självmorden (Finland, Danmark och Sverige hör till de sex värsta länderna i världen samman med Japan, Ungern och Österrike, numera kanske också Portugal till följd av den ekonomiska krisen,) och alla svåra följder av den bottenlösa tristessen med kyla och mörker om vintern, främst betänkligt psykiska sådana. Det regnade på fredagen i Lucca, varför vi höll oss inomhus. Pojkarna arbetade hela dagen med den sista fasen i årets vintappning. Paolo hade haft ännu en olycka med denna process. Förut hade han förlorat en hel vinlast under transport från bergen. Ett kar med 500 liter vin hade denna gång sprungit läck, så att när Paolo och Valentina vaknat på morgonen hade hela huset doftat rödvin. ”Din vinprocess verkar ha lyckats bra,” sade Valentina helt

198

glatt på morgonen. Tyvärr var det värre än så. Den smärtsamt sorgliga saneringen tog en hel arbetsdag. Mot kvällen ljusnade det, och Mauros lilla hustru kom på besök, så vår middag blev för fyra i gladare sällskap än någonsin. Redan lunchen hade för vår trevlighets skull tagit tre timmar, varunder vi diskuterade hela den italienska politiken. Berlusconi och Fini var nu i luven på varandra, då Fini som realist med alla andra sådana i Italien såg Berlusconi som en pinsam belastning i synnerhet inför omvärlden. Berlusconi är inte fullt så korkad och misslyckad som Bush Junior men dock åt samma håll. Fini vill bli fri från honom med avsikt att ta över när väl il Berluscos tid är förbi – han är redan över 70. I Italien blir alla gamla i politiken och vägrar att pensionera sig. Giulio Andreotti är över 90 och alltjämt aktiv som Italiens ledande grå eminens sedan 1945… Äntligen hörde Michael Wedde av sig från Athen. Som jag gissat hade deras situation varit känslig, då Ethel, 87, var mycket bräcklig till hälsan. Jag hade inte gjort mer än trevningar för att inte störa, om situationen var så känslig som den var, vilket Michael var tacksam för. Framför allt Ninas man hade jag gärna träffat. Han är tibetan, och vi skulle ha mycket att tala om, då jag var mer än hemma i hans hemtrakter. Till helgen planerades ett födelsedagskalas för Mauro, därför hade hans lilla fru kommit på besök, och till söndagen en utflykt upp i bergen. Förra gången för två år sedan hade de varit snötäckta, medan nu all snö var bortrunnen. Våren var på väg och verkade ha börjat samtidigt med min ankomst. Vädret skulle bli bättre och varmare och kanske uppnå 20 grader under söndagen. Jag planerade att inte lämna Lucca förrän på tisdag, då Silvia och Sergio för närvarande befann sig i Marseille. Till Verona skulle jag nog komma till onsdag kväll och då först ta in hos Paola – Ida brukade inte vilja se mig förrän hon vårstädat färdigt hela huset på skärtorsdagen. del 11: Hårda bud i Lucca Alla planer slog slint. Festen på lördagen inleddes redan på eftermiddagen med diverse krogbesök och andra vänner. Till dessa hörde två bokhandelsexpediter. Den ena, Laila, skänkte mig en fantastisk bilderbok om Puccini, som vattenskadats och därför blivit värdelös – desto mera värdefull blev den för mig. I den andra träffade jag en äldre vän till Paolo, som jag träffat förut. Efter krogbesöken med diverse chiudini, en drink bestående av en blandning av vin och Campari, en mycket försåtlig drink där man aldrig kunde vara säker på mängden Campari, ibland för mycket, ibland för litet, besökte vi ett bullersamt innecafé mitt emot den kyrka som brukade ta emot de flesta uteliggarna, som är ganska många även i det lilla Lucca, om dock långt ifrån så iögonfallande som i Athen. Sedan inleddes middagen på en lokal restaurang, då klockan redan var 8 och man bara fått dricka hela dagen. Ehuru middagen blev väl tilltagen blev man inte bara rund under fötterna utan även svag i benen, varför vi gick hem till Nadia och fortsatte, där den verkliga middagen inleddes. Vid ett-tiden trodde man att klockan var 10 och slocknade man ofrivilligt. När man vaknade och skulle köras hem visade sig klockan vara 6. Detta var den natt då klockan ställdes fram en timme, (varför inte tidigare före vårdagjämningen?) så man var fullkomligt desorienterad i den totala årliga tidsförvirringen.

199

Det blev inte många timmar sömn sedan fastän man försov sig totalt. När vi vaknade till i ett eländigt tillstånd fram emot middagen och kom i gång på skakiga ben kom Mauro med sin fru på besök, så det var bara att glömma hela det planerade söndagsprogrammet med utflykter och andra ansträngningar. För säkerhets skull varken åt eller drack jag någonting under dagen för att koncentrera mig på att nyktra till, vilket man gjorde till kvällen, då man kunde börja dricka igen. Utflykten blev i stället av på måndagen till Paolos födelseby, där det numera bara bodde 35 personer kvar efter att där varit 500 för 50 år sedan. En sådan by vi besökte hade bara 8, högst 10 sådana bofasta kvar. 1968 hade regeringen kommit med ett oemotståndligt förslag till alla bybor och bönder – de skulle få sälja sitt hus till staten för en miljon lire (då ungefär 50,000 kronor, mycket pengar på den tiden,) mot att de skulle få jobb i större städer inom industrin med höga löner – fabrikerna behövde arbetskraft. De flesta föll för detta, fem år senare kom den stora energikrisen med total inflation överallt och många blev arbetslösa, men de hade sålt sina hus och kunde inte få dem tillbaka. För att klara sig måste de stanna kvar i fabrikerna och arbeta, och många dog av grämelse eller gifter i den industriella miljön, deras tidigare hus blev öde och förföll liksom deras naturliga näringar, ost, ägg och andra naturprodukter, och därmed avfolkades landsbygden och bergstrakterna till 90%. Först under senare år har det stora misstaget uppdagats genom dess hälsomässigt, miljömässigt och ekonomiskt katastrofala följder. Varje steg bort från naturen med denaturalisering som följd kan naturligtvis bara ha enbart dåliga konsekvenser. Under måndagen måste Paolo arbeta under eftermiddagen från 3 till 9, varunder jag fick klara mig själv, vilket jag gjorde med den äran, trots utspillt kaffe, stopp i diskhon efter diskningen, tomma flaskor och sämre väder. Jag kunde bara sitta i trädgården en kort timme i efermiddagssolens bortdöende kyla (4 grader idag morse) men kunde dock i lugn och ro ägna mig åt en välbehövlig uppdatering, vilken pågår ännu. Paolos arbete gjorde att vi förlorade en dag i Lucca, varför jag övervägde att stanna en dag extra, så att jag även kunde träffa Valentina, hans ex. Jag ville gärna åtminstone försöka återförena dem. Ingenting hade hörts från Milano, varför det var tveksamt om jag skulle få träffa Silvia och Sergio i år, då jag helst väntades till Verona under onsdagen. Det blev till att stanna en extra dag, varunder vädret ytterligare försämrades. Anledningen var, att det inte passade Paola att jag kom under onsdagen, och Silvia och Sergio var upptagna då och skulle resa till sin alphydda redan till torsdag kväll, så enda chansen att träffa dem var då. Jag kunde då lämpligt infinna mig hos Turris under fredagen – om jag fick övernatta hos Sergio fastän han reste bort. Jag förberedde mig på att passera den natten på cirkulerande tåg i värsta fall. Den sista kvällen bjöd Paolo på fegato alla veneziana, någonting av det bästa man kunde få i Italien. Han skulle själv resa bort på långfredagen, så jag kunde ändå inte stanna längre där. Hans arbete med invandrare och utlandsprojekt förde honom till Albanien flera gånger om året, nästa gång i maj. Han arbetade med invandrare, mest illegala sådana, för att rädda dem och skydda dem, och deltog i ett skolprojekt i Albanien. Den sista kvällens sista middag avnjöts under ömsesidig njutning av Rondò Veneziano och Fabrizio de Andrè, en av Italiens viktigaste kulturpersonligheter under 1900-talets senare del, en utsökt poet och sångare, som hade spelat in ett antal sånger, många smått anarkistiska och mycket samhällskritiska med

200

intelligent ironi, ett slags italiensk Vysotskij, men med mycket behagligare och renare röst. Vysotskij kraxade som en kråka i jämförelse med Fabrizios harmoniska och alltid rena röst med perfekt tonträff, som alltid var älskvärt angenäm och nästan oemotståndlig. Han blev alkoholist ganska tidigt, och när hans far dog anmodade denne honom att sluta dricka. Det var hans livs sista önskan. Fabrizio slutade direkt och återtog aldrig flaskan. Men både han och hans fru blev våldtagna på Sicilien. Han dog i min egen ålder – 58 – men med en enorm produktion bakom sig i form av intima, intelligenta och betagande sånger. Rondò Veneziano är en kammarensemble, som framför helt nya kompositioner av en viss Giampiero Reverberi sedan 1980. Emellertid låter det inte alls som ny musik utan som en direkt fortsättning på den venetianska 1700-talsepoken med Vivaldi, Albinoni och andra sådana. Den är helt betagande, och de uppträder alltid i 1700-tals rokokodräkter, ungefär som André Rieu men ännu bättre och finare. Rieu är mera effektiv, medan Rondò Veneziano är mera smakfull. Många av deras stycken är helt enkelt bearbetningar av gamla mästares, de har till exempel gjort en bättre version av Ravels Bolero som inte spårar ur. Många av deras inspelningar finns tillgängliga gratis på YouTube, de flesta med mycket intressanta bildspel. Det var där vi fann dem. Under middagen turades vi om med att plocka fram en ny, och det var väl den bästa möjliga njutning som kunde tillfogas en redan alltför njutbar middag. (De bästa hittills vi fann var ”Rondò Veneziano”, ”Desirée” och för mig den vackraste av alla, ”Tiepolo”, som man helt enkelt bara måste göra en egen variant av.) del 12: Milano Avresedagen från Lucca var vädret grått och blev bara gråare. Under hela tågresan längs kusten fram till Genua bara regnade det. Tisdagen hade varit stormig med åska och blixtar, så att ett hus i Lucca fattat eld men utan någon skadad, och detta lynniga väder tycktes fortsätta. Jag var oändligt melankolisk och sov därför mest hela vägen, men efter tunnlarna norr om Genua klarnade det, och plötsligt kom solen fram. Jag slapp konduktörer på detta tåg, varför jag slapp avlägga den supplementavgift som jag inte kunnat erlägga i Genua i brist på tid – sex minuter för tågbyte och oändliga köer denna skärtorsdag. Men resan fungerade perfekt hela vägen, denna gång hade jag lärt mig att inte försöka ta en genväg över Pisa, och på stationen i Milano mötte mig Sergio. Han bjöd mig genast på lunch. Han beklagade mycket valresultatet, som Berlusconi, den kvasifascistiske narren, hade vunnit med brakförluster för vänstern i de mycket viktiga provinserna Latium (Rom) och Piemonte (Turin) som tidigare tillhört vänstern. I Lucca hade vi noga följt med i valet, Matteo, Paolos vän, var ju traktens politiker, en mycket röd socialist men både ädel och sympatisk. Paolos besvikelse och bitterhet var total. Han avslöjade, att Berlusconi hade på sitt program att nästa vinter genomföra en White Christmas på så sätt, att partiet skulle gå runt i landet och knacka dörr och dela ut julklappar, men bara till ”vita”. Alla andra skulle vara uteslutna. Det skulle vara ett rent främjande av rasismen med mycket lömska och manipulativa metoder. Jag undrade i mitt stilla sinne vad doktor Sandy skulle mena om

201

sådant, som bara skulle ge mera vatten på kvarnen av hans undergångsscenario. Jag skulle antagligen höra mera om invandringen i Verona. Sergio och jag fungerade lika hjärtligt väl tillsammans som tidigare. Dessa var mina mest litterära vänner i Italien, och det var alltid en njutning att diskutera litteratur med dem och utbyta de senaste goda läserfarenheterna. De skulle ju resa bort denna skärtorsdagskväll, men det var inga problem med att sova över. Jag anförtroddes reservnycklarna med klara instruktioner om hur jag skulle lämna dem tillbaka till Silvias föräldrar några hundra meter ifrån, och alla möjligheter till kaffe, kylskåp, frukt och bar, som alltid var välförsedd, öppnades generöst. Det var svårt att avgöra vem som var den bättre värden, Sergio eller Paolo, då båda var 100%, men Sergio var nog mera omtänksam, medan Paolo var så mycket yngre. Lustigt nog hade jag mött både Sergio och Silvia och Paolo med Valentina på samma resa, ”Regnflykten” 2004. Tyvärr hade jag inte fått träffa Valentina. Jag hade ändå gjort vad jag kunnat för att få dem ihop igen, Valentina ville det tydligen själv, men det var hon som hade lämnat honom, och för hans del var det ett avslutat kapitel. De hade haft mycket goda år tillsammans som han inte ville att skulle försämras. Vid åhörandet av min musik på Internet sade han, att just så känns det efter henne – en oändlig smärta, som var oändligt vacker. Vad kunde man göra? Silvia och Sergio avreste klockan sju på kvällen, och jag blev ensam i ett fullkomligt tomt hus som var fullkomligt tyst. Det var bara att återgå till arbete och uppdatering, som alltid låg efter. Deras våning i två etager bara 500 meter från hennes föräldrar var oändligt charmfull. Nedervåningen består av ett enda stort rum, som är kök och bibliotek, och i övervåningen finns bara en sängkammare, ett gästrum och badrummet. De måste ha haft denna våning nästan alltid, för den är helt inpyrd av deras personligheter. Nästan allt möblemang är av trä, och de lever ytterst hälsosamt utan TV. De måste ha haft våningen mycket länge, ty det är mycket som behöver åtgärdas och repareras – det är si och så med hur elektriciteten och vattensystemet fungerar, toaletten kan bara spolas med handfat, flera strömbrytare får man sätta på flera gånger om de fungerar alls, de har tvättmaskinen i köksavdelningen, och man får se upp att man inte törnar emot något oväntat som hänger eller finns på fel ställe. Men de har en underbar terrass. Kort sagt, med alla dess mänskliga brister är det ändå det vackraste hemmet jag vet i Italien, ett hem mycket betecknande för ett synnerligen kultiverat par levnadskonstnärer, humanister och mycket goda psykologer, tillika världsresenärer och vänner till mig. På Milanostationen vid avresan var allting fullständigt kaos som vanligt. Den jättelika stationen var fortfarande under restaurering sedan många år, det fanns ingen riktig bar eller väntsal, toaletten måste man betala för med ett mynt i en automat som åt mynten utan att man slapp in ändå. Alla tågen österut var fulla, så jag fick stå där och frysa med alla andra under årets värsta trafikdag i Italien. Under sådana omständigheter var det naturligtvis skönt att slippa Milano. Men vädret var gudomligt. För första gången kunde jag se Alperna från Milano, vilket var en utomordentligt imponerande syn, nästan lika bra som Himalaya. Alperna reste sig dock bara 4000 meter ovanför slätten, Himalaya 8000, och Kanjenjunga 6000 från Darjeeling. Men vad gjorde det så länge det var vackert?

202

del 13: Verona. Hela vägen från Milano till Verona förblev Alperna klart framträdande längs hela horisonten denna kristallklara långfredag. Jag hade aldrig sett på maken. Hemma på Via Zamboni väntade Achille och Cristina. Achille var mycket nöjd med valresultatet. Äntligen hade Lega Nord triumferat i Veneto så att Venedig äntligen kunde få sig en venetiansk landshövding, en mycket företagsam och effektiv man på bara 43 år, som Kennedy när han blev president. Segern, som gav Lega Nord 62-63%, medan nästa parti, Berlusconis Demokratiska frihetspartiet fick 32, innebar att Veneto helt själv kunde rå om skolan, sjukvården och medierna. Det innebar att skolorna kunde börja undervisa i modersmålet venetianska, där det förekom, och att Venetien kunde fortsätta sin väg mot autonomi med kanske det målet i sikte att återupprätta den mer än tusenåriga venetianska republik som förstördes av Napoleon, den första moderna kungen av Italien. När jag frågade Achille om den ökande rasismen var hans svar, att om utlänningar kommer hit måste de arbeta. Om de inte arbetar har de ingenting i ett för dem främmande land att göra. Det var nästan övertydligt hur den illegala invandringen genomförd av smugglare börjat bli ett iögonfallande inslag i samhället, och i synnerhet de färgade kan vara ganska oförskämda. En sådan hade jag upplevt på tåget från Lucca. Han var utan biljett. Konduktören bad honom stiga av tåget. Han vägrade och hade inte råd att köpa biljett. Konduktören var helt saklig och gav sig inte. De höll på och käftades i en halvtimme innan konduktören äntligen fick av honom. Den färgade hade i det längsta försökt provocera konduktören till rasistiska övergrepp men inte lyckats. Det var på ett hår när att jag missat tågförbindelsen vidare till Viareggio. Allvarligare var det med krisen i kyrkan inför alla pedofilskandaler, som bara tycktes bli fler och multiplicera sig själva hela tiden. För första gången kritiserade Achille påven. Han menade honom vara hård och fyrkantig, hur lärd och klok han än var. Knappt någon tyckte om honom i Italien. Hur duglig och kunnig han än var hade han oturen att vara en tysk påve i Italien. Hans pontifikat innebar också ett steg tillbaka från Johannes XXIII:s, Paul VI:s och de båda Johannes Paulus reformer. I Sverige hade pedofilskandalerna lett till journalistiska krav på avskaffning av den katolska kyrkan, som om sådant inte förekom i den protestantiska, där prästers övergrepp mot konfirmander och flickor är precis samma sak. Skall då en hel kyrka utdömas för att några gör övertramp? Det vore som att ta livet av en patient bara för att han blöder. Jag gick i svaromål mot den svenska journalisten, en viss Schlyter, men han svarade aldrig tillbaka. Alberto var stolt över att äntligen få bli morfar: Sara skulle föda inom en halv månad. När jag frågade vem fadern var visste ingen. När Alberto fick frågan svarade han: ”Åtminstone en man,” alltså ingen häst eller kamel. Vem mannen var spelade ingen roll. Huvudsaken var att han fick bli morfar. Mariana hade mycket att berätta. Hon var aktiv på nätet och följde energiskt med vad som hände omkring henne. Hon överraskade mig med att även ha tagit sig in på Facebook och blivit min vän utan att jag varit medveten om att det var hon. Hon var mycket insatt i

203

historia, särskilt i sitt eget lands, och hade mycket om Rumänien att berätta, som i stort sett alltid varit ett lyckligt land, utom när det måste tampas med turkarna, med ryssarna, med tyskarna eller med något annat folk som bara ville dem illa. På Ceaucescus tid hade välstånd rått till en början, han var ju den enda statschefen i något land i Östeuropa som vägrade delta i Warszawapaktens invasion i Tjeckoslovakien 1968, på den tiden hade alla haft arbete i Rumänien medan hyllorna i butikerna stod tomma – arbete fanns men ingen kommers, och produktionen tog nog partiet och ryssarna hand om, och nu var det tvärtom: arbetslöshet, men överflöd på utbud. Nu gick det så bra för Rumänien, sedan det kommit med i EU, med en dynamisk ekonomisk utveckling, att Mariana trodde sig om några år kunna flytta hem igen och få det bättre ställt än i Italien. Cristina hade förändrats till det bättre. Idas olycka för två år sedan och hennes egen förra året, som resulterat i återkommande operationer i år, hade fört henne närmare sina föräldrar igen, så att hon dagligen var hemma och såg efter dem. Achille var i fin form trots sina snart 90 år och alldeles som vanligt, klar och snabb i intellektet och fullständigt rak, även om han börjat röra sig något långsammare, och Ida var hur gullig som helst. Hon kunde inte riktigt klara köket längre, då hon alltid då och då tappade något, men det var inget fel på henne heller. De var inne på sitt 66-e år av sitt äktenskap. Vad kallas det efter guld- och diamantbröllop? Platina? Titanium? Wolfram? De hade firats hos själva borgmästaren och har fotograferats tillsammans med honom. Det är inte alla äkta par som orkar hänga ihop längre efter 65 år. Visserligen bråkade de fortfarande, men det hade de nu gjort i +65 år, så det var de väl vana vid. del 14: Den magnifika påsken Mariana visade sig vara ekologist. Hon berättade, att hon blivit mycket vred, när hon fått ett nytt fördelaktigt erbjudande som gjort för att få vilken lyxtörstig kvinna som helst att falla, och hon presenterade tidskriften ”Marie-Claire” för att chockera os alla. Åtminstone jag blev övermåttan chockerad. Denna modetidning består bara av reklam. Är det inte ren reklam så är det förförisk modereklam genom vackra bilder på vackra damer med vackra kläder. Varje bild, och det finns inte en sida i denna tidning som inte har en heltäckande bild, är tryckt på det dyraste tänkbara papper – papperskvalitén och fotot på den är absolut. Men det är väl ingenting? Jo, men tidningen har 550 sidor och väger cirka ett kilo. Man frågar sig då hur många skogar som har gått åt för att trycka denna enda tidning, som distribueras över hela världen. I Italien kostar den bara 30 kronor men i resten av Europa minst 80, i Sverige 100, i Norge 120, i USA och Canada 125. Hon tog denna tidning av misstag och ångrade sig naturligtvis, när hon såg vad det var för en skräpkatalog som inte ens var någon telefonkatalog fast den vägde lika mycket, och när hon inte förnyade prenumerationen efter ett år fick hon erbjudandet, att om hon genast förnyade prenumerationen till nedsatt pris skulle hon få en annan likadan och lika tjock modetidning gratis. Och samtidigt tilltar skogsskövlingarna och ökenspridningarna, som sänker hela tiomiljonstaden Peking i sandstormsmörker från Gobi för att alla skogar där emellan skövlats bort för länge sedan… Inte för att det ytterst dyra och miljöfientliga pappret måste komma från Kina, men visst är det ju absurt, att sådana helt meningslösa blytunga

204

tidskrifter har en spridning över hela världen medan staten Sverige drar in stödet till kulturtidskrifter… Kanske Sveriges kvinnliga kulturminister, som tycker om och förstår sig på graffiti, också föredrar ”Marie-Claire” med 550 sidor tunga glansbilder framför vilken kulturtidskrift som helst, som har text redan på första sidan… Nå, påsken stod för dörren och blev hur magnifik som helst som vanligt. Vi blev bara 16 vid bordet i år, jag, Cristina, Ida och Achille, Achilles svägerska (änka), Achilles son Paolo med familj och familjer, hustrun Gabriella, sönerna Andrea och Nicola (utan fästmö denna gång), Federica med familj (make och svärfar samt två minderåriga döttrar) och Giordano, äldsta sonen, med hustru. Han kom till påskmiddagen ordentligt försenad med praktplåster över hela näsan, nästan bländande vitt, då han stått på näsan med cykeln och även skadat knogar och axlar men ej brutit några ben. Trots att han haft cykelhjälm hade han slagit sin näsa betydligt blodigare än vad jag lyckats göra utan cykelhjälm. Till eftersitsen kom dessutom Andreas och Nicolas fästmör, som lyckligtvis var de samma som förra året, men då hade Giordano och Barbara (hans hustru) gått. Men alla i släkten var på ypperligare form än på länge – för en gångs skull inga katastrofer under det gångna året, – om man undantar Giordanos cykelolycka med den förolyckade näsan trots cykelhjälm; och hälsan är alltid det viktigaste, då bara den gör alla möjligheter möjliga. Achille talade fortfarande varmt om Finland som den bästa och mest minnesrika resa utomlands han någonsin hade gjort. Till annandagen tog mig Cristina med ut på en grupputflykt till Lago di Garda. Vi samlades strax utanför stadens västra gräns och färdades sedan i karavan upp mot de berg som omgärdar Italiens största sjö Lago di Garda. Vi stannade vid en äng som sträckte sig ett stycke halvvägs mellan Bardolino och Rocca di Garda, den imponerande klippa, som höjer sig 300 meter över sjön och på vars krön bland annat ett kloster ligger nedbäddat i cypresslunder. Vädret var osäkert till en början, solen var blek bakom slöjförsök till moln, så att man inte visste om det skulle bli storm eller solsken, men gradvis blev det bättre. Före lunch gick vi ner till Bardolino, följde hela strandpromenaden och tog en kaffe eller något annat på en av de ytterst trevliga serveringarna vid vattnet. Vår kärntrupp var ungefär 20 personer som växte till 30, men efter lunch, som bestod av vår medhavda picknick i form av smörgåsar och vinflaskor för det mesta, växte den till 50. Dessutom växte den genom andra grupper som fann vårt drömställe under eftermiddagen, då solskenet äntligen triumferade med härlighetens fullkomligaste värmestrålglans, till närmare 100, kanske mer. Efter lunchen gick de som orkade, som var anmärkningsvärt många, upp till Rocca di Garda och klostret. Där uppifrån har man en vidunderlig utsikt över Gardasjöns hela bredd och ett gott stycke upp mot norr. Det kunde inte bli mer magnifikt. Klostret var tyvärr stängt för besökare, men man fick besöka kyrkan, som hade en mycket övertygande stämning av ett seriöst sanktuarium. Så höll vi på hela dagen och firade våren. Inte en av männen som deltog i detta hade en enda öronring i något öra. De var alla fullkomligt naturliga människor utan några choser eller later. Later har alltid varit det värsta jag vet hos människor. Det bara saboterar kontakten.

205

Vi hade startat 9 på morgonen och kom hem klockan 7 på kvällen – tio timmars festande utan mycket annat än bröd och vin, kanske några chokladkakor, kanske litet grappa, litet frukt, någon kall sallad – det var allt. Ingen betalade just någonting, men många bjöd gärna andra på vad de hade, i synnerhet vin – några hade till och med skumpa med sig, både vitt och rött. Min speciella väninna för dagen var en viss lång och rödhårig Lorella. Hon var den enda som följde mig hela vägen upp till toppen av Rocca di Garda. Naturligtvis påminde hon om min tidigare bergsflicka Lorella i Biella, varför jag kände mig dragen till henne utan att jag kunde beröra mitt samröre med den tidigare Lorella, som jag nu tills vidare förlorat all kontakt med. Läraren Angelo, Cristinas goda vän och kollega, körde oss hela vägen till Garda och hem igen. Han är utomordentligt sympatisk, berest och kan många språk, och det var ett stort nöje att kunna få förnya bekantskapen med honom igen efter några års uppehåll. På detta sätt fick jag en härlig kompensation för att vi på påsksöndagen inte kunnat fara upp till Castagnè och se bergen och litet vildmark. Vintern hade varit sträng och lång, så att allting var en månad försenat, varför det var alltför kallt där uppe. Kort sagt, på ett värdigare sätt kunde knappast Veronaséjouren avslutas. Ändå hade jag ännu minst ett kapitel kvar. Paola Lanciai skulle hämta mig i morgon. Så blev det emellertid inte. del 15: Sista dagen i Verona Paolo hade gjort en resa till Finland med Gabriella. De hade flugit billigt till Tammerfors från Bergamo och sedan tagit bussen norrut till Nordkap och Hurtigruten ner till Narvik, där de tagit bussen till Kiruna och fortsatt ner till kusten, över till Finland igen och med buss tillbaka till Tammerfors. De hade alltså missat hela sydkusten och alla de bästa bitarna av Finland. De hade dock mycket imponerats av Finlands oändliga vildmarksskönhet. På bussen från Vasa till Tammerfors hade de dock i längden funnit landskapet något repetitivt. Oj så vackra skogar, oj så vackra sjöar, på andra sidan vackra skogar igen och vackra sjöar igen, gran, gran, gran i all oändlighet, fullkomligt platt i all oändlighet, så en liten höjd, få se hur det ser ut på andra sidan, oj, skogar igen, och sjöar igen, och på andra sidan? Mera skog, mera sjöar, mera skog och sjöar, och så höll det på hela vägen ända ner till Tammerfors, i 70 mil… Nordkap hade de inte heller sett mycket av, då det regnade mest hela tiden. Men när bussen emellanåt stannat till i Finland hade de omedelbart överfallits av svärmar för att inte säga moln av myggor, som ätit dem. Det hade nästan varit skrämmande. De konstaterade, att hade man missat bussen och blivit lämnad i skogen levande hade man uppätits av myggor levande. Även Andrea och Giordano hade rest i Skandinavien men under vintern. Andrea hade varit i Stockholm före jul, varför han missat allt det vita, medan Giordano kommit dit efter och råkat ut för det. Trettonhelgen hade varit praktfull i fullständigt insnöad lamslagenhet. Samtidigt hade Rasmus, hans nästan jämnåriga tremänning, varit på resa i Italien…

206

På morgonen min sista dag i Verona skulle jag ringa till Paola när jag var färdig. När jag gjorde det svarade en automatisk telefonröst, att numret inte existerade. Det var ohjälpligt. Det existerade inte. Ändå stod det i katalogen 2009/2010. Att få tag på något annat nummer till henne genom upplysningsbyrån gick inte heller. Alltså kunde jag inte kontakta henne. Alltså fick jag gå till henne i hopp om att hon höll sig hemma. Ida föreslog att jag skulle försöka kontakta baren där hennes dotter arbetade. Det fanns inget nummer dit heller. Dessa moderna människor som gör sig av med allt utom sina mobiltelefoner gör sig lika okontaktbara som kontaktbara. Men baren låg på vägen, så jag kunde se om någon var där. Jag startade från Via Zamboni klockan 9.10 och tänkte vara framme hos Paola senast 10. Ingen var hemma i baren. Den var stängd. Alberto var inte heller i sin butik på andra sidan floden. Sedan gällde det att krångla sig fram till någon bro på andra sidan staden, vilket inte var lätt i Veronas medeltida gränder. När jag slutligen kom över en bro trodde jag mig vara på rätt väg. Så visade sig inte vara fallet. Någonstans i västra utkanten av staden bortom Borgo Milano var misstaget uppenbart. Jag hade följt Corso Milano när jag borde ha följt Corso Trento. Det blev till att krångla sig tillbaka mot nordost igen, och varje gång jag frågade om vägen gick jag fel igen. Genom att gå för snabbt och ha för bråttom hade jag gått för långt, precis som i Athen på jakt efter Ilona och i Sofia på jakt efter Konserthuset. Nu hade jag dessutom ryggsäck och armbagage, så promenaden tog tre gånger så lång tid som den skulle ha tagit, och allt var mitt eget fel. Men hon var hemma när jag kom fram, lyckligtvis fortfarande före middag, och nu fick jag äntligen hennes två aktuella telefonnummer. Hon hade lämnat den fasta telefonin i juli. Under eftermiddagen följde jag med på hennes ärenden, och vi hälsade gemensamt på hos Alberto. Det var ett historiskt ögonblick – tre kusiner på en gång från tre helt olika familjer. Sålunda fick jag denna gång åtminstone säga farväl till Alberto, som blir morfar om två veckor, 67 år gammal och fortfarande i full aktiv tjänst. På kvällen kom Paolas vän och kollega på besök, och vi hade en angenäm kväll ute tillsammans i en pizzeria. Det blev naturligtvis mycket tal om resor, då Paola var lika mycket om inte mera berest än jag, men hon hade aldrig varit i Indien. Hennes nästa resmål var Alaska i augusti. Vi talade också mycket om filosofi och österländsk visdom, och jag kunde utbreda mig om buddhismen och hinduismen och hur de tillhörde varandra. Roberto, hennes vän, var materialist och trodde på den absoluta döden, medan Paola var mera flexibel. Så avslöts min sista kväll i Verona under ivrigt samkväm med goda trevliga och intelligenta vänner, varav den ena var min själsligt närmaste släkting i världen, varför det knappast kunde bli bättre. Vädret var helt fantastiskt, värmen och solen tycktes hålla sig, medan återresan ännu var ett oskrivet kapitel. När jag bad om att få beställa sittplats från Verona till Köpenhamn hade expediten på stationen sagt mig: ”Skaffa det på tåget.” Det fick jag nöja mig med så länge…

207

del 16: Danmarksuppehållet Paola och jag hade en lång och angenäm förmiddag tillsammans, och hon förberedde en gedigen matkorg åt mig för den långa återresan, som skulle bli längre än någon räknat med – kanske hon förutsåg dess omfattande behov. Efter en lunch med lasagne och kyckling men utan vin – det var bara det som fattades – stadsitalienare som kör dricker aldrig mera vin – körde hon mig till stationen. I allt verkade vi fortfarande liksom förra året som gjorda för varandra. Även hon älskade klassisk musik, var omåttligt reslysten, njöt av att studera människor, det var bara det litterära och historiska intresset som saknades, men hon lyssnade med begärelse på vad jag berättade. Dessutom var hon mentalt lyhörd och vaken, klarspråkig och nykter, klok och mycket ekonomisk och helt sansad, en god mor åt sina båda döttrar och både huslig och praktisk. Hon hade kort sagt alla goda egenskaper. Hennes enda ovana var rökning, men jag lovade henne att hon skulle komma ifrån det om hon följde med mig till Ladakh. Krisen i hennes hem när jag kommit till Italien var att hennes ex-make åkt in på sjukhus och nästan dött. Därför hade hon haft båda sina döttrar hos sig, och de hade varit av och an till sjukhuset nästan varje dag under påsken. Därför hade jag uppskjutit att störa henne till efter påsken, när det värsta var över, men då hade jag bara en dag kvar. Hennes man var 80 år, så hon hade blivit gift som tjugoåring med en +25 år äldre man, som blivit far till hennes barn. Utan tvivel hade äktenskapet varit harmoniskt, men när han kom upp i +70 hade hon fortfarande ett liv kvar att leva. Det var antagligen därför hon släppt honom, om jag dock aldrig frågat henne om saken. Vi var tremänningar, hon var gift och skild och hennes make levde ännu i ett antal år till, hon hade en vän så gott som jämnårig med henne som också var skild med barn, så jag behövdes inte, men vi var desto bättre släktingar. Skillnaderna mellan oss var främst den, att hon var rik och välbärgad medan jag var motsatsen. Vi vinkade innerligt av varandra på stationen, och tågresan gick sedan smärtfritt ehuru det blev en nagelbitare igen – från början var tåget försenat en kvart, och jag hade bara en halvtimme på mig i München att byta tåg, som således från början var krympt till en kvart. Vid österrikiska gränsen till Tyskland kom det på ett helt gäng (6 personer) skidturistare från Sverige av alla ställen med ett berg av skidutrustning och bagage med sig och lovade från början alla grader av stökighet. Det sista jag ville var att blotta för dem att jag var svensk. De skulle ändå förfölja mig ända till Köpenhamn. Det var glada gossar i den stöddigaste slyngelåldern, fullfjädrade och utspända muskelbiffar allihop, högljudda och festfriska med ölburkar och rapande som aldrig tog slut, så att de hördes i hela vagnen. De hade skidat färdigt för i år, så nu började festen, som lovade att hålla på till nästa gång, av entusiasmen att döma. Tågbytet lyckades i München, och naturligtvis hamnade de i kupén bredvid min i Köpenhamnståget. Jag lyckades dock somna tidigt ifrån dem, lyckligtvis fick jag egen kupé, och vaknade inte förrän sent i natten när allt var tyst, så att jag kunde fortsätta studera. På morgonen visade sig tåget vara två timmar försenat. Det är alltid något med det här stackars tyska tåget till Köpenhamn. Förra året hade tåget varit utan värme. Nu var det två

208

timmar försenat. Nu var jag verkligen tacksam för Paolas matsäck med riklig frukt och kakor till vilka jag ännu hade kvar litet Martini från resans begynnelse. Allt gick åt. De två följande tågen var det inga problem med – till Helsingör, och sedan ”Grisen” till Hornbaek, men fram till Dronningmölle efter den sista vandringen på 7 kilometer kom jag inte förrän klockan 2 – efter 25 timmars resa från Verona. Mors första fråga när jag kom fram var nästan, ”Varför har du inte mobiltelefon?” Vi hade en angenäm middag med Michael och Suzanne, varunder Suzanne noga förhörde mig om mitt arbete och mitt mål. Det gällde litteraturen och musiken och mitt eviga problem att jag aldrig kunnat tjäna några pengar på någondera och att jag aldrig kunnat arbeta med något annat. Vad gör man? Det enda jag kunde göra – fortsätta söka trevande kontakter med teatrar och bokförlag och att göra mina arbeten åtminstone tillgängliga på Internet. Man vill ju alltid dela sitt liv med andra. Vad har man annars sitt liv till? Mor hade beslutat att inte komma med till Finland i år, men våren hade ännu inte kommit till Danmark. Den sista snön hade knappt sköljts bort av det senaste regnet. Ännu kunde hon ångra sig. Ej heller Marcus och Rasmus såg ut att kunna eller vilja komma till Finland i juni i år. I Verona skulle Achille då fylla 90, och Giordano hade redan frågat mig om jag kunde komma. Det finns alltid alternativ. Om det skulle bli en kall juni i Finland med mig som ensam självmordskandidat dit, kanske en 90-årsdag i Italien hos den man värderade högst i familjen som lärare och historiker och hela släkten dessutom skulle vara något roligare. Vi får se. del 17: Slutakten. Varför blir alltid mina resor från Danmark hem så dramatiska? Sexkilometerspromenaden från Enggården till Hornbaek beredde inga problem den här gången, men förra gången i januari snöade det, och då ingen kunde köra mig till Hornbaek ombads jag ta en buss på halva vägen. Den bussen stod jag alltmer frysande och väntade på i en timme. Då den aldrig kom fick jag gå även den återstående vägen ner till Hornbaek till fots, och just då kom tåget. För att hinna med det och inte missa bussen i Sverige fick jag springa och korsa järnvägsspåret med grindarna nere mot rött ljus mitt framför (det långsamt) anryckande tåget. Jag kom med, men lokföraren kom sedan och grälade på mig, fastän inget hade hänt. ”Nästa gång slänger jag av dig,” lovade han, men jag försäkrade honom, att detta var enda gången jag blivit en timme försenad i Danmark i väntan på en buss som aldrig kom och samtidigt hade en buss i Sverige att passa. Den här gången, den 9 april när alla danska flaggor slokade på halv stång på grund av minnet av den tyska ockupationen 1940, var det ännu kallt, och i Göteborg skrapade man is på bilfönstren. Precis när jag kom ner till Hornbaek hörde jag tåget komma. Det blev till att springa samma väg som förra gången, men den här gången hade jag mycket mera bagage, både ryggsäck och tung axelväska. Tåget ställde sig på stationen, och jag sprang efter det och tog genvägen på rälsen, så att jag sprang på varannan räls i hög fart. Det gick bra, tills uppstigningen till perrongen kom. Tåget stod kvar. Då föll jag omkull. Det var bagaget som drog omkull mig, som ville fortsätta i samma fart, medan jag hejdats i uppförsbacken. Handen, ansiktet och knät tog stöten. Tåget stod kvar. Jag reste mig igen och föll omkull

209

igen. När jag äntligen kom in i tåget var jag helt slut och mörbultad, en blåtira, ärr i pannan, sprucken läpp och knäskada. Vad behövde man mer? I Helsingborg väntade en ännu värre katastrof. Min vän från Hässleholm kunde inte ställa upp. Han hade drabbats av en plötslig svår förkylning och måste besöka läkare. Ingenting att göra. Vi kunde bara båda beklaga detta djupt. Oturen hade lägrat sig över min hemresa, som om den förberedde det ultimata gatloppet. Men vädret klarnade, och på Göteborgståget slapp jag betala. Det var sista giltighetsdagen för min Inter Rail-biljett, och i tågexpeditionen i Helsingborg, som numera bara ombesörjde Skånetåg, visste de inte hur detta skulle hanteras. De bad mig vända mig till Pressbyrån. Pressbyrån bad mig fixa det på tåget. På tåget sade konduktören: ”I Pressbyrån vet de ingenting,” och lät mig vara. Det var bara att tacka och ta emot. I Göteborg välkomnades jag av prunkande solsken och vårvärme, som om våren inträtt just i detta ögonblick. Tacksam tog man in på sin internationella favoritrestaurang och slog sig till ro för att avsluta denna resedagbok innan man återinträdde i arbetet med omedelbar verkan i form av drunkning i detsamma som följd. I princip hade allting varit bra på hela resan. Det hjärtinnerliga återseendet med Bulgarien efter tre år hade varit en strålande inledning, Konstantinopel hade gett mig den nyttiga lärdomen att jag inte mer behövde besöka den staden, Grekland hade som vanligt bjudit på de starkaste upplevelserna, av någon anledning har Grekland en förmåga att alltid bjuda mig på något helt nytt som slår allt annat, den här gången i form av nya vänner, den varmaste samvaron hade Lucca bjudit på, Milano hade varit en strålande lyckträff trots omöjliga odds, och släktevenemangen i Verona hade överträffat alla tidigare. I princip hade alla varit i bästa form hela vägen och konsekvent visat alla sina allra bästa sidor. Den sista anhalten i Danmark hade varit pricken på i-et. Det enda negativa hade egentligen varit dem man inte fått träffa. Dock kvarstod den betänkliga notan: detta var den första Europaresa jag någonsin gjort som överträffat alla mina Indienresor kostnadsmässigt. Om man skall välja en slutvinjett för denna härliga resa blir det nog upplevelsen av den tyska skolklassen i Athen, som uppe på Filipappos mellan Akropolis och havet under sin lärares ledning i vårlig solskensprakt reciterade Homeros på antik grekiska i kör. Först trodde jag det var ur ett av de athenska dramerna, men det var Homeros, som ännu levde. Göteborg 9.4.2010 efter 31 dagars resa.

210

Katastrofresan, del 1: Gästspel i Simla. Resan föregicks av betänkliga katastrofer. Översvämningarna den första veckan i augusti 2010 drabbade inte bara Pakistan, utan under natten till den 6-e bröt skyfall ut över Leh som spolade bort halva Choglamsar med mer än 100 döda och bortåt 500 skadade. Vägarna förintades, och dit var jag på väg. Naturligtvis måste man överväga att uppskjuta resan under sådana omständigheter, men det vore ändå fegt, och jag hade redan meddelat min ankomst till mina vänner i Leh. Johannes propsade på att krisen gjorde det bara desto mer angeläget att jag kom och att just en sådan resa kunde frambringa desto mera värdefulla erfarenheter. De sista dagarna i Göteborg blev hektiska, då samma torsdag som katastrofen inträffade i Leh en kollega till mig uteslöts ur Facebook efter att ha lagt ner fyra månaders arbete på att där bygga upp ett nätverk. Det gällde att rädda vad som räddas kunde och bevara nätverket med eller utan facebook, vilket gjorde mina sista nätter hemma sömnlösa, men natten till min avresa löstes problemet, och hela hennes nätverk var intakt och räddat. Jag hade turen att få en idealisk medpassagerare i Roijoi från Guahati, en ung fotografjournalist som arbetade i Delhi och hade varit på besök i Sverige och Finland. Vi blev genast hjärtligt goda vänner och upprättade en bestående förbindelse på facebook. Han visste mycket om problemen i Kashmir, att Manalivägen var stängd, att halva Pakistan spolats bort och att ingenting fungerade norr om Dharamsala. Han hade brukat besöka Dharamsala förr men tröttnat när det blev för turistiskt och för infekterat av trafik. I Helsingfors gällde det att döda sju timmars väntan på flygfältet, men där fanns till all lycka gratis Internet. Man fick dock söka efter stationerna och lära sig, att det fungerade dåligt eller inte alls ju längre inåt terminalen man befann sig medan det fungerade bäst närmast fönstren. En kopp kaffe med karelsk pirog kostade 4,40 Euro, men jag hade försett mig med ett fruktförråd hemifrån som fick tjäna som överlevnadsmedel i brist på humana priser. Vädret hade varit gynnsamt hela dagen, men frågan var vad som väntade i Indien. Skulle man alls kunna ta sig upp till Ladakh? Om inte kunde man försöka med Kinnaur och Spiti, de vanliga översvämningsregionerna, som i år var lämnade helt i fred. Emellertid var det befriande att komma ombord på flygplanet och mötas av Offenbachs ”Barcarole” från ”Hoffmanns äventyr”. Detta följdes av andra örontröster av Bach, Erik Satie, Mozart, Debussy och andra, och bara detta var ett gott tecken för resan. Man kunde sova på flyget, men jet-laggen tog ut sin rätt på bussen från Delhi. Vädret var outhärdligt tungt av tropisk väta, det kändes som 110% luftfuktighet, och molnen var tjocka som havremust. De sju timmarnas väntan i Helsingfors hade försenat mig till Delhi, så att jag gick miste om Manalibussen. Hade de 7 timmarna varit 6 hade jag hunnit. Nu var enda möjligheten att nå Manali direkt att vänta till kvällen på en nattbuss, men att sitta där i den överfuktiga bastun en hel dag och vänta var inte inbjudande. En buss skulle just gå till Simla. Jag hoppade på den, och sålunda blev det ett improviserat återbesök i Simla. Bussresan tog 10 timmar men var inte särskilt tröttsam – jag sov nästan hela vägen och tog ut jet-laggen till fullo. I skymningen nåddes Simla, jag fick genast en nattbussbiljett till Manali klockan 21.40, och det tycktes inte föreligga något problem med vägarna.

211

Därefter skyndade jag upp till mitt gamla älskade ”Indian Coffee House”. Det var sent, risken var att det hade stängt, det var redan halv 8, men till all lycka var det öppet fortfarande. Sålunda kunde jag inta en mycket försenad kvällsfrukost. En kopp te, några äpplen och en banan hade varit min enda näring under dagen, och jag hade fortfarande ett äpple kvar från Göteborg. Då ”The Indian Coffee House” stängde först halv 9 utvidgade jag kvällsfrukosten till att urarta till rena festbanketten med även tomatsoppa och en extra kaffe och kände mig vräkigt lyxig. Den hävdvunna vänligheten i Simla förnekade sig inte. Alla var vänliga och hjälpsamma, och naturligtvis ville alla erbjuda mig sina hotell. En erbjöd rentav 50% rabatt. Tyvärr måste jag göra dem alla besvikna då jag redan försäkrat mig om nattresan till Manali.

del 2: Manali Nattresan till Manali förlöpte utan svårigheter trots punkteringar på vägen, och jag fick mycket angenämt ressällskap genom fyra unga tyskar från Greifswald, den gamla svenska staden som mirakulöst räddades undan förstörelse i andra världskriget genom en klok officers insatser. De var i Indien för första gången, tre flickor och en kille, och kunde inte vara mer än 20 år om ens det. Det var förbjudet att dricka på bussen, men de var ändå mogna och kunniga nog att kunna bjuda på en liten whisky. Min egen flaska Martini låg ännu oöppnad, vilket jag nästan skämdes för. De hade sitt eget förbokade hotell, så vi skildes vid framkomsten i gryningen halv 7 efter 11 timmars resa. Uppe vid Greenland fann jag gudskelov allting oförändrat. Min gamle värd satt i receptionen lika oförändrad som alltid och tog hjärtligt emot mig. Han hade tänkt på mig i dessa dagar, när Leh var helt ödelagt av vattenmassorna och vägen till Ladakh var stängd – den hade kollapsat av vattenmassor på båda sidor om Pang! mitt i öknen, men troligen skulle vägen öppnas igen någon av de närmaste dagarna. Förra året hade det regnat för litet, och i år regnade det för mycket. Vi möttes av regn hela vägen så fort vi lämnat Kullu. Man var åtminstone bärgad hem till Greenland, och folk fortsatte bege sig upp till Ladakh och Zanskar. Under dagen klarnade situationen, och den var milt sagt förfärlig. Översvämningskatastroferna 2000, 2004 och 2006 var ingenting mot detta. Under måndagen evakuerades 81 strandsatta turister från Zanskar med helikopter till Leh. 250 indier och 76 utlänningar satt fast i Pang mitt i öknen på vägen mellan Manali och Leh då vägen på båda sidor om hade förstörts av ”massiva jordskred”. Dessutom satt det mycket folk fast på vägen mellan Kargil och Leh, och 150 satt fast i Lamayuru med vägarna förstörda runt omkring. Min unge vän på Greenland berättade att det kunde ta fem dagar innan vägen blev farbar igen. Även Rohtang hade blockerats av jordskred redan före katastrofen den 6.8, kort sagt, det såg så illa ut att det knappast kunde bli värre. Det var mycket värre än jag någonsin kunnat tro av vad jag redan fått veta i Sverige. Ett alternativ var att återvända till Simla och pröva lyckan mot Kinnaur och Spiti i stället. I år hade de trakterna skonats från översvämningar – hittills. Ett annat alternativ var att fara

212

tillbaka till Delhi, skita i alltsammans och återvända hem – med extra kostnader för biljettombokningen. Det tredje alternativet var att stilla och tålmodigt vänta i Manali – och det var trots allt det mest inbjudande. Man hade det ändå bra här. Internet fungerade effektivt (drygt 8 kr/tim), man var bland vänner, och miljön var idealisk. Det var bara vädret det var fel på, som förstörde allt, men vägen var trots allt oumbärlig för Indien och kunde öppnas tidigare än om fem dagar… Som alltid i Indien fick jag olika och motsägelsefulla besked från olika terminaler. Enligt turistcentrum kunde det dröja en vecka, men en äldre man menade att vägen var viktig och därför hade topprioritet, varför det kunde gå fortare. Hela Leh med omnejd skulle dock vara som en krigsskådeplats. Genom Internet skickade jag förfrågningar till mina vänner i Ladakh om det alls skulle vara någon mening med att komma dit. Ingen av dem hade besvarat mitt mail av den 2 juli, och frågan var om Internet alls fungerade där uppe. Dock fick jag kontakt med Janne i Göteborg, som lyckligtvis ännu inte hade startat på sin resa mot Ladakh. Han frågade mig samma sak, om det var bäst att avbryta resan. Jag berättade att jag väntade på nyheter från Leh och frågade om han visste något om Birgit, som reste till Ladakh före oss. Han visste att 81 turister evakuerats från Zanskar. Jag visste att ingen av dem var svensk. Mera visste vi inte. Ett alternativ som framstod som allt mera lockande var att bege mig till Dharamsala och därifrån organisera en tidigare hemresa. Det skulle förekomma viktiga körjippon i Göteborg kring månadsskiftet med Åsmabesök från Åbo, bland annat. Körfester skulle givetvis vara trevligare än gyttjebad och krigsruiner i Ladakh. Till dessa frestelser bidrog även högtalarplågan i Indien, som var värre än någonsin, medan jag tyvärr glömt mina öronproppar i Göteborg. Emellertid fick jag gott svar från Ladakh. Vägen var redan öppen till Keylong och skulle vara öppen hela vägen upp inom de närmaste dagarna. Följaktligen fattade jag beslutet att ta bussen till Keylong på måndag i hopp om att den långa vägen skulle vara öppen på tisdag. Därmed skulle jag bara ha förlorat två dagar, men förmodligen var Zanskar inte längre att tänka på. Janne meddelade att han ändrat sina planer och avbokat sitt flyg till Leh. I stället skulle han koncentrera sig på Dharamsala och Kullu. Jag berömde honom för beslutet. del 3: Nederlaget Man hamnade fullkomligt i limbo. Alla uppgifter motsade varandra. Det fanns i huvudsak två riktlinjer. Den ena var positiv och hävdade att vägen skulle bli fri när som helst. Naturligtvis lyssnade man helst till dessa. Den andra var negativ och pessimistisk och såg väl mörkt på det hela och frambar helst bara dåliga nyheter: ”Många far till Keylong och får vända tillbaka”, ”nya ras inträffar hela tiden”, ”för varje litet regn förlängs väntetiden”, och så vidare. Tyvärr visade det sig att dessa var de mera realistiska. Jag väntade till måndagen i hopp om att vägen till Leh då skulle vara öppen på tisdagen. När jag kom ner till busstationen fann jag ett ungt vackert tyskt par som också hoppades komma åtminstone till Keylong men ingen buss. Det gick ingen klockan 6, men halv 7 kom det

213

in en till perrongen. Jag frågade om det var rätt buss till Keylong, det var det, och återvände till tyskarna för att delge den goda nyheten. Då försvann bussen. Samtidigt öppnade biljettkontoret, och där fick vi veta, att det inträffat nya ras vid Rohtang under nattens regn och att vägen till Keylong nu var stängd igen. Ironin var den, att vägen varit öppen under söndagen och att jag kunnat ta mig till Keylong då. Nu skulle sannolikt vägen från Keylong till Leh öppnas medan Rohtangpasset var stängt. Det var bara att slokörad återvända till hotellet med bagaget extra tyngt av nederlag. Hur länge till skulle man nu behöva vänta? Jag beslöt att försöka på nytt på tisdag, och om vägen ännu var stängd på onsdag då erkänna nederlaget och retirera till Dharamsala för organiserandet av en tidigare resa hem. Men än så länge kunde ännu vad som helst hända. På eftermiddagen fick jag bättre information om läget. Vägen kunde öppnas när som helst men var helt bortspolad vid Rumtse nedanför det sista passet. Det var alltså samma situation som år 2000, när enda landvägen ut ur Ladakh var via Srinagar. Jag var där då när katastrofen inträffade och måste ta vägen över Srinagar för att komma ut, en bussfärd på mer än 50 timmar till Dharamsala, och den vägen var förstås också öppen nu. Ett annat alternativ var en inre väg längre österut från Sarchu till Leh för att kringgå Rumtseproblemet, men den vägen kunde bara tas med jeep och kostade en förmögenhet utom att den krävde specialtillstånd. Så det var bara att planera för Dharamsala. När jag kom ner till busstationen efter klockan 6 stod där en buss till Keylong och väntade. Den var fullproppad. Det var oerhört frestande att hoppa på den, och jag hade gärna besökt Keylong igen även om man därifrån måste vända tillbaka, och under tiden kunde Rohtangpasset kollapsa igen… I stället hamnade jag på Dharamsalabussen, som var en skräckbuss med skrällande video som inte fungerade – den bara klickade och stannade och visade små fyrkanter hela tiden, medan den ena råa våldsfilmen efter den andra avbröts på halva vägen, och ändå envisades konduktören med att ha på denna helveteslåda för full volym. Jag hade som sagt glömt öronpropparna hemma, vilket bidragit till resans totala fiasko. I Palampur fem mil från Dharamsala måste vi byta buss i vanlig ordning och hamnade nu lyckligtvis på en buss utan video, men trängseln var fullkomlig, och alla trampade mig på tårna. Men fram kom vi. Det regnade förstås i Dharamsala. Det hade i princip regnat hela dagen. Det hade i princip regnat hela resan. I McLeod Ganj gick jag genast till Green Hotel och hoppades att mitt gamla rum för 100 rupier var ledigt. Tyvärr var mitt gamla hem i McLeod Ganj the Green Hotel oigenkännligt. Allt hade gjorts om. Moderniseringen hade gått som en bulldozer genom hela hotellet. Det fanns inga billiga rum kvar och inga enkelrum. Det billigaste var för 400 rupier, medan de flesta låg bortåt 800… Således var man hemlös i Dharamsala för första gången på sju år. Min väninna i receptionen gav mig hänvisning till ett annat liknande ställe som jag aldrig hittade. I stället försökte jag finna mig till rätta i ett gästhus mitt emot, där värdinnan ville ha 190 för ett singelrum men kunde tänka sig att pruta till 180. Om jag stannade i flera dagar kunde det bli tal om 170, (alltså från 32 till 28 kronor). Jag installerade mig så länge för att bli av med bagaget men började genast söka efter ett annat ställe.

214

Jag hittade ett i backen upp mot Dharamkot, där jag blev väl emottagen av en förtjusande vacker tibetanska med mycket långt hår som talade god engelska. Hon hade singlar för 100 rupier. Jag installerade mig genast och återfann nästan hela resans förlorade moral i och med att jag funnit ett nytt hem i Dharamsala. del 4: Nederlaget fortsätter När jag vaknade första gången i Dharamsala efter min bästa natt hittills ( – i Manali sov jag alltid dåligt,) ösregnade det. Bara för sakens skull gick jag ändå på en liten promenad uppåt men kom inte långt. Efter en frukost i byn klockan 8 slutade det regna, så jag beslöt att göra ett nytt försök för att komma lite längre. Av gammal vana fortsatte jag och kom ändå upp till Triund på 3000 meter utan regn. Detta var min första lyckade trek i bergen under hela denna resa – på 10-e dagen! Men sedan började det naturligtvis regna igen, men det var ljuvligt att återse mina gamla bergsvänner där uppe. Även Lakkas café vid Snowline lovades vara öppet, och det vore intressant att våga ett försök dit i morgon. En engelsk familj satt i ett av caféerna på vägen ner och hade varit i Ladakh när katastrofen inträffade. De hade klarat sig med ett nödrop – just då hade de varit ute och kamperat mellan Spituk och floden, och deras guide hade varit mycket orolig över den stigande floden och de överhängande klipporna, som kunde lossna i det ihållande regnet, men lyckligtvis hade ingenting hänt. I det ihållande regnet hade hela busstationen, televerket, sjukhuset och andra livsviktiga byggnader spolats bort eller fyllts av lera. Med sina två barn ville de inte delta i det uppslitande räddningsarbetet i Choglamsar, men de hjälpte till med att rensa sjukhuset från lermassorna. Det krävdes 200 man i flera timmar för att befria den första våningen från ett två decimeter tjockt lager av lera. Jag försökte få ett tidigare flyg hem. Vi försökte med Finnair, men min biljett var inte ombokningsbar. Vi försökte med andra flygbolag, men det billigaste vi fann var Austrian Airlines den 26 augusti för 5000 kronor, enkel resa. Om jag satsade på det skulle det inte bli fler resor i år. Kort sagt, nederlagens tid var inte förbi, och dagens nyheter från Finnair och de ihållande regnen var inte precis upplyftande nyheter. En möjlighet vore att resa ner till Delhi och böna hos Finnair. Om det blev nej ändå måste man sedan resa tillbaka till Dharamsala igen efter ännu ett nederlag. I Ladakh nådde dödssiffran 200 medan 400 fortfarande saknades. Och vägen från Manali till Leh var fortfarande stängd redan vid Rohtangpasset. Några kashmiris anbefallde mig att fara till Ladakh via Srinagar. Det var också ett alternativ, liksom Austrian Airlines den 26-e. Min agent bad mig hålla kontakten, i fall något skulle dyka upp. Också med Finnair, det billigaste, kunde jag få en enkel biljett tidigare för mer än vad tur- och returresan hade kostat… Folk älskar att sko sig på andras katastrofer. Jag återupptog förhandlingarna nästa dag. Det visade sig, att jag kunde få en plats hos Finnair på fredagen relativt billigt. I så fall måste jag bryta upp plötsligt utan att ha hunnit köpa presenter och böcker och utan att hinna säga farväl till någon. Det gick inte. Jag presenterade för min agent tre fullgoda argument för att Finnair skulle bereda mig plats tillbaka utan extra kostnad: 1) Jag kom från katastrofens Ladakh, 2) dess katastrof var värre än

215

tsunamin 2004, och 3) jag var trogen kund hos Finnair sedan 2006. Jag bad honom fortsätta underhandla med Finnair på egen hand och lovade komma tillbaka till kvällen. När jag så öppnade mina mail väntade ett svar från min vän i Leh, som hävdade att vägen från Manali nu var öppen… Kunde man tro på det? Han måste ju veta. Jag försökte få uppgiften bekräftad, men nätet hade inga nyheter om saken sedan 22 timmar… Även om vägen verkligen var öppen var det tveksamt om jag skulle orka resa tillbaka till Manali och ta mig över den stora Himalayatröskeln till Ladakh, då min resemoral sjunkit till botten. Man hade den kraften som entusiastisk nyanländ från Norden, och konsten att få något gjort i Ladakh var att komma så långt som möjligt de första dagarna. 10 dagars strapatser och motgångar hade reducerat den kraften till ett minimum, men om Finnair skulle vidhålla sin omänskliga attityd var det ändå det bästa alternativet. Emellertid fortsatte katastroferna och nederlagen som i en ond cirkel. Nya ösregn bröt ut, det skvalade hela natten till fredag den 20-e, och klockan 4 bröt oväder ut även i magen: total diarré, som lämnade mig kraftlös. Och på morgonen var det ovisst om man alls kunde ta bussen till Manali längre, då det hårda regnandet kanske brutit sönder vägen. Hur såg det i så fall ut vid Rohtang? Det blev ingen Triundpromenad den morgonen, regnet ville aldrig upphöra, och det var bara att vila och vänta och ha utomordentligt tråkigt, känna sig misslyckad och vara övermåttan deprimerad. del 5: Islossning Det blev en buss till Manali. Den skulle ta 11 timmar, starta klockan 17 och vara framme 4 på morgonen, när staden låg som tystast och helt öde, men jag tog den. Man skulle i alla fall få sitta hela natten och slippa göra något. Det blev en resa inte helt utan problem, ty naturligtvis bröt det ut regn på vägen, och söder om Kullu efter 3 på morgonen uppstod det en trafikpropp i ösregnet. Vi kom fram till Manali halv 6, då det började gry och staden började vakna. Det första jag gjorde var att ta reda på hur det förelåg med vägen till Leh. Rohtangpasset var öppet, man kunde bege sig till Keylong, men Rumtseproblemet kvarstod, där vägen var helt bortspolad nedanför Tanglang La-passet. Det skulle ta minst en vecka innan den var farbar igen. Man kunde dock ta den längre vägen till Leh via Tso Moriri, den kunde ta tre dagar och var mycket dyr. Hade jag varit yngre hade jag kanske gjort det. Nu var jag 58, i dålig form efter magkrisen och ville egentligen bara hem, trött på regnandet och kedjan av motgångar, som blivit ofrånkomlig i och med att redan den första länken brast: en framgångsrik resa till Ladakh kräver att man kommer fram genast utan svårigheter. Möter man svårigheter måste dessa oavlåtligt föröka sig. Emellertid yppade sig en lysande möjlighet. Jag stötte ihop med en av mina gamla vänner och trotjänare från Greenland, och han visste att berätta, att man i delad jeep kunde fara upp till Leh via Tso Moriri för bara 1700 rupier (nästan 40 mil över ofarbara vägar för inte ens 300 kronor). Tso Moriri var den heliga sjön jag ännu inte besökt i Ladakh, så naturligtvis var frestelsen överväldigande. Det skulle också vara den lyckligaste lösningen på resans

216

problematik. I stället för en förlust på mer än 5000 extra för en tidigare hemresa skulle resan upp till Leh kosta mig inte ens 200 kronor extra, och jag skulle kunna genomföra och fullborda resan. Jag sökte genast efter en jeepförare och fann en genast. Kruxet var att han skulle bege sig redan i natt klockan 4, och i morgon hade jag lovat närvara vid Dalai Lamas gästföreläsning i Manali, en stor händelse för Manali. Det skulle bli mitt fjärde möte med honom efter två i Leh och ett i Dharamsala. Jag sökte vidare efter en annan jeepförare, fanns det en kunde det finnas många, och nästa jag kom på ringde genast ett samtal till sin chef. Efter samtalet meddelade han mig, att det var möjligt att dela jeep till Leh via Tso Moriri, men ”utlänningar fick inte färdas den vägen”. Har ni någonsin hört något så dumt? Så var det med det. Han menade att det kunde bli problem på vägen med polis och böter och mutor… Jag lämnade honom genast. Emellertid var vädret på bättringsvägen, och detta var den första dagen och kvällen under resan och nästan under hela sommaren som man kunde sitta utomhus och njuta. Det var fortfarande molnigt men äntligen åtminstone drägligt. Jag avnjöt den uppe i Vashisht till min första middag ute på restaurang Lhasas balkong, och på väg därifrån kom jag förbi ett jeepkontor. Spontant steg jag in och frågade om de hade en jeep till Leh på måndag. Den unge mannen in charge ringde också här ett samtal och fick budskapet: Vägen till Leh är öppen! Det sades ingenting om priset ännu, men jag fick inbokad en fönsterplats på rätt sida och skulle återkomma i morgon efter Dalai Lama. Den tillställningen visade sig ganska problematisk, ty tempelområdet var litet, men folk hade kommit från när och fjärran, trängseln var oerhörd och köerna till ingången oändliga. Det hade varit perfekt för en intim sammankomst med några hundra åhörare, men det kom några tusen. Dalai Lama själv var dock sig lik och alldeles sig själv – jag har inte märkt någon förändring hos honom under de 17 år jag varit engagerad i hans sak. Söndagen blev åter regnig igen, men min resa fastställdes. Jag fick min biljett, det skulle bli en liten minibuss för elva passagerare, och den skulle ta omvägen över Tso Kar, inte Tso Moriri. Priset blev 1700 – allt stämde exakt som min vän vid ankomsten hade sagt. Det var bara att hoppas att den äntliga resan över Rohtang till månlandet bortom bergen skulle gå bra utan vidare komplikationer. Kvällen tillbragtes i gott sällskap med fyra unga vänner från Tyskland, Argentina, Chile och Mexico. Mexikanskan var den trevligaste och den enda kvinnan, Diego från Chile var en stor entusiast, och argentinaren var egentligen italienare men hade aldrig lärt sig italienska, till sin stora grämelse. De ville alla tre komma till Ladakh men hade ännu inte lyckats. Vi hoppades kunna återses där.

del 6: Lyftet Resan började illa. Jag infann mig punktligt vid busstationen klockan 6 på morgonen som jag instruerats, men ingen buss var där, och ingen buss kom. Efter en halvtimme började jag bli orolig. Då kom den. Chauffören var effektiv och beklagade förseningen, men den var inte hans fel. Den berodde på två israeliska turister som vi skulle plocka upp långt uppe i Old Manali på vägen.

217

De var dock förkrossade över den försening de vållat. Men vi kom nu äntligen iväg en timme försenade, vilket var kritiskt, då det just på denna farliga väg på 50 mil mellan Manali och Leh det gällde att hinna så långt som möjligt i dagsljus, då den mesta vägen var farlig genom den vildaste bergsöken. Chauffören var dock mycket skicklig till all lycka och nästan virtuos. Han körde fort och klarade Rohtangpasset med alla dess trafikstockningar och lerpölar, som andra fordon körde fast i för att blockera vägen, på fyra timmar, vilket med en större buss hade brukat ta sex eller sju. Den tog elva passagerare, vi var sju till Keylong, två lokala vuxna och två barn utom israelerna och jag, och detta lokala folk hoppade av i Keylong. Där steg två nya passagerare på, ett ungt tyskt par.

Parallellt med oss reste en annan minibuss med nästan bara lokalt folk men även ett ungt amerikanskt par. Sålunda var vi sju västerlänningar och fem lokala män som färdades tillsammans i två minibussar mot Leh. Målet för dagen var att hinna fram till Pang till kvällen. Det lyckades. Gradvis lämnade vi molnskyarna bakom oss, efter Baralacha La, det första passet på 5000 meter, började det klarna betydligt, och efter Naku La och Langchung La klarnade det nästan helt. Öknen var magnifik, genom denna annorlunda resa mot tidigare bussresor fick jag uppleva den i helt andra belysningar än tidigare, och det var mera påtagligt än någonsin hur den blev grönare för varje år. Vi hann fram till Pang medan det ännu var ljust nästan exakt 12 timmar efter starten i Manali, och vi fick nattläger i Pang för 100 rupier sängen. Det var normalt.

218

Stämningen var god, moralen var på topp, alla var på gott humör, chaufförerna med sina kamrater drack whisky och åt äpplen, det israeliska paret spelade kort på sängkanten, medan jag satt med det tyska och amerikanska paret och pratade äventyr och erfarenheter. Allt lovade gott för morgondagen, och man var äntligen fri från det eviga regnandet, den klibbiga vätan i vilken ingenting torkade, och den ständiga molniga dysterheten. De bara fötterna frös en aning under natten (på 4500 meters höjd!), men det var också det enda. Ingen snarkade, och alla verkade sova gott. Efter 7 timmar vaknade man klockan 5, då husfolket vaknade och började stöka i köket. Man fick en tillfredsställande frukost och var redo för avfärd. Israelerna försenade oss igen med att inte vilja vakna, men det blev inte mer än en halv timme. Vi följde den vanliga vägen tills uppstigningen mot Tanglang La började. Där avvek vi mot öster och passerade småningom Tso Kar, en mindre sjö, och fortsatte sedan mot nordost till ett pass, inte särskilt högt, och sedan en lång väg nerströms mot Indus, där vi kom ut vid Mahe. Sedan var det bara 16 mil kvar till Leh och längs Indus hela vägen. Detta var den intressantaste delen av vägen, att få följa Indus hela vägen ner från bara 10 mil från den tibetanska gränsen fram till Leh. Nackdelen med att vår chaufför var så skicklig och körde så fort var emellertid, att den lätta minibussen hoppade hela tiden, varför det var omöjligt att fotografera från fönstret. Chauffören körde inte, han hoppade, studsade och flög. När vi kom fram till katastrofområdet vid Choglamsar var huvudvägen avstängd, och vi måste ta en omväg alldeles intill floden för att sedan komma upp till Fort Road. Det var inte mycket man kunde se av katastrofens lämningar, men ett och annat bilvrak kunde skönjas ute i floden. Dock var staden ännu befolkad och gav intryck av business as usual. Man hade hört att alla turister flytt i panik så fort de kunnat efter den 6.8, men ändå såg man en del här och där. Det låg sordin över hela staden, men det var allt. Hemma på Lung Snon blev jag lika väl emottagen som vanligt. Även där var allt som vanligt, alla mådde bra, och denna västra del av staden hade inte alls berörts av katastrofen. Min värdinna hade till och med fem gäster. Även busstationen fungerade, även om delar av den låg i ruiner. Däremot var Themisgang ett annat katastrofområde, där regnet hade skövlat alla vägar och broar och en del hus. Det var alltså inte lönt att bege sig dit i år. Det fick räcka med Lamayuru, Likir och kanske Alchi, om jag dock inte kunde släppa tankarna och drömmarna om Lingshed helt. del 7: Leh. Min första rekognocering i Leh gav till känna, att det mesta fungerade. Turismen fungerade, bara ungefär 25% av butikerna och rörelserna var stängda, och det var de bästa turisterna som var kvar. De första jag stötte ihop med var naturligtvis italienare. Fatalt var dock dråpslaget mot televerket. Det hade spolats bort och nivellerats, varför den digitala trafiken fungerade dåligt. Mobiltelefonin kunde man glömma, ehuru den fungerade ibland med avbrott, och Internet hade tvingats återuppta den långsamma satellitkopplingen. Att sköta sin Internettrafik skulle därmed kosta skjortan, då den var lika dyr som långsam.

219

Det är ju tyvärr den orättvisa Internetregeln – ju långsammare, desto dyrare, ju snabbare, desto billigare. Det var bara att koppla ner och meddela, att jag skulle fungera så litet som möjligt på Internet så länge jag var i Ladakh – världens största och oundgängligaste universitet och bibliotek, men samtidigt världens värsta forum för trams och nonsens. Alla var dock glada att se mig, vänligheten överallt var underbarare än någonsin, och jag var mera hemma än någonsin hos min familj i mitt hem i Lung Snon. Min vän Skarma fick jag inte tag i ännu, men i morgon ämnade jag besöka både honom och min andre gamle vän i Leh, överste Wangdus. Alla mina gamla stamställen var öppna, så det var bara att njutningslystet begå kvällen hos ”Tenzing Dickey”, bästa restaurangen i Leh, som bara en annan tibetansk sylta kunde tävla med. Kort sagt, man var mer än hemma igen, och vänligheten hos gamla vänner överallt var så definitiv och överväldigande, att man bara måste komma tillbaka nästa år igen för att göra allt det som väderkatastroferna i år omöjliggjorde. Ett ungt tyskt par på Lung Snon hade just kommit tillbaka från Zanskar och kunde berätta hur det var där. Det var helt orört av katastroferna. Bussen gick som vanligt och tog sina 17 timmar på 250 kilometer, och visst förekom det problem på vägen, som det alltid gör, men de hade gjort en trek från Darcha till Padum utan någon extra svårighet. Zanskar var alltså öppet och fungerade. Det var bara att åka dit, om man hade tid. Det viktigaste med ankomsten till Leh var väl ändå vad det betydde psykologiskt. Ännu i morse i den slängiga bussen, plågad av den infernaliska indiska skrällpopmusiken, som en liftande soldat envisades med att tortera oss med, under blytunga skyar och snålblåst och fullkomligt slut av den alltför tröttsamma resan, hade jag undrat, om jag någonsin mer skulle våga lämna Göteborg, ännu mindre våga återbesöka Indien. I och med framkomsten till Leh var situationen som en omvänd hand. Man var hemma, man var borta från den värsta delen av världen, man hade bergen i närheten utom mängder av vänner överallt, det var ett gyllene hemkomstögonblick, som man bara kunde önska att alltid skulle fortsätta. Man hade hunnit glömma vilket paradis detta var. Alla mina vänner i Sverige avrådde mig från att fara, och de skulle säkert ha kritiserat Johannes för att han ändå uppmuntrade mig att komma, fastän han om någon måste ha känt till katastrofens omfattning och kunnat informera mig därom, vilket han inte gjorde, kanske just för att han visste att det kunde avskräcka mig. Nu var jag honom tacksam för detta, medan nyckelrollen ändå innehades av min vän Pinto, som arbetade under Skarma, som fick mig att återvända till Manali, efter att jag redan farit till Dharamsala i ett försök att fara hem, för att ge Rohtang och vägen till Leh en andra chans. Utan hans påstötning hade jag sannolikt bränt plånboken och budgeten och återvänt hem, betalat en förmögenhet extra för en enkel biljett och sedan fått problem med reklamation från Finnair och krig med mitt försäkringsbolag. I och med ankomsten till Leh hade alla sådana faror eliminerats, och min budget (på 10,000 kronor) skulle räcka till. På kvällen satt vi på tre man hand, fast två var damer, och diskuterade väderkatastrofen och dess resultat. Allt hade hänt på 20 minuter halv ett på natten med en upprepning tre timmar senare, som om någon skurit upp en kontinental säck med vatten över hela centrala

220

Ladakh. Det hade tydligen bara hänt en gång tidigare nedanför västra Leh för 60 år sedan och i Nubradalen för 100 år sedan. Den hade denna gång helt förskonats. En av de båda damerna var en energisk gammal fransyska, som kommit regelbundet till Ladakh sedan 1998 och kunde allt om alla vandringsleder – hon visste precis hur man från Lamayuru skulle ta sig till Lingshed med de genvägar som fanns, men i år var det problem med förstörelsen genom vattnet och regnen. Den andra damen var samma Karin som jag blivit så god vän med för tre år sedan, en fin äldre dam från Holland som varit gift i Amerika och var ute i humanitära ärenden. Det var verkligen en angenäm överraskning att få uppleva henne igen och inte ett dugg förändrad, snarare föryngrad, och det var helt ömsesidigt. del 8: Leh (forts.) Äntligen lite trekking! Äntligen var man fri att röra sig obehindrat utan regn, varför man kom ganska långt. Vid bestigningen av Tsemofortet konstaterades att ingenting alls syntes av Lehs skador efter katastrofen. Sjukhuset, telecentralen och busstationen, som skadats värst, stod ändå kvar och kunde återanvändas efter bortskaffningen av all lera. Choglamsar syntes inte från fortet. Jag vandrade upp till dalens slut för att avlägga ett sedvanligt besök hos överste Wangdus, men jag hade inte mycket hopp om att träffa på honom. Mycket riktigt: allt var låst och förbommat utom herrtoaletten och hade antagligen varit så sedan katastrofen. Som överste hade han säkert ryckt in i katastrofhjälpen. Under tiden kom solen fram ordentligt och blottade äntligen hela härligheten i det ladakhiska landskapet. Det var en gudomlig befrielse. På vägen tillbaka besteg jag ett berg bara för möjligheten att få några fina bilder, vilket lyckades. På vägen gick jag även upp till den japanska fredsstupan, som i år fyller 25 år. Där hade de tyvärr slagit upp ett staket runt hela tempelområdet, förmodligen för att förhindra att någon går över kanten, men staket ger alltid ett beklämmande intryck. Inte en kotte var där när jag kom upp, vilket aldrig har hänt tidigare. Hela området verkade övergivet, och bara staketet var där och verkade skyldigt. Internet fungerade, men nackdelen med satellitkoppling är att vädret måste vara klart om det ska fungera. Jag försökte koppla in min egen lilla handdator, men den kopplingen fungerade inte. Därmed försvann hoppet om att kunna komma undan gratis med Internet, när det ändå var så extremt långsamt. Man fick fortsätta betala skjortan för att mest bara sitta och vänta på långsamma uppladdningar. På kvällen hade jag middag med Karen, vilket var mycket angenämt. Hon bara dök upp på min favoritsylta ”Tenzing Dickey”, och vi var nästan ensamma där. Hon berättade, att hon flugit till Indien den 5.8 dagen före katastrofen, att det redan följande morgon hade publicerats bilder från förödelsen som bara kan ha sänts digitalt med telefon, och att hon suttit på det första plan som flugit till Leh efter katastrofen. Hon hade varit mycket aktiv i räddningsarbetet. En annan som hade varit det var Skarma. Återseendet med honom var hjärtligt, och han visade mig ett unikt dokumentärt material från katastrofen som han fångat på sin kameratelefon. Kanske var det han som sänt bilderna till pressen. Han hade till och med

221

fotograferat blixtarna när ovädret började halv ett och som sedan upplyst hela natten. Efteråt hade han deltagit aktivt i räddningsarbetet främst med att gräva fram lik både i Choglamsar och borta i Markhadalen, där en holländsk dam hörde till offren. Att gräva fram lik i hårdnad lera och sedan få dem presentabla inför transport hem för begravning är minsann inget tacksamt arbete, men någon måste göra det. Senare på kvällen, när jag intog mitt kvällskaffe på Gesmo, mitt favoritkafé, dök en av mina medpassagerare från Manali upp som följt med i den andra jeepen. Vi hade blivit goda vänner under resan, nu dök han upp igen på Gesmo, och det visade sig att han var ägaren. Vilket sammanträffande! Vi bytte adresser och skulle säkert ses igen, då jag var stamkund på hans kafé sedan åratal tillbaka. Stenzing på Lung Snon visste att berätta, att det katastrofala ovädret halv ett på natten den 6 augusti hade vandrat från by till by mellan Indus och Ladakhbergskedjan och i princip förstört dem alla, från Sabu till Choglamsar och vidare bort till Phiyang och Themisgang, där den värst drabbade byn var Tia. Det kanske allra värsta momentet var dock när regnstormen slog till mot Lehs busstation. Där brukade alla de hemlösa samlas i drivor och särskilt till natten, då det alltid fanns sängplats på perrongerna, och just till midnatt avgick många bussar och lokalbussar, varför när regnstormen slog till denna busstation var som allra mest överbefolkad med passagerare, hemlösa, tiggare och löst folk. Det är omöjligt att uppskatta hur många som spolades bort och ut i tomma intet, då de flesta var okända och medellösa utan fotfäste i samhället. Catherine, min franska gamla dam från Lung Snon, som talade lika god tyska som franska och var lika flytande i engelska men med ett förskräckligt uttal, blev under kvällen uppringd av sin man, som sade: ”Du är försvunnen!” Hon hade varit i Zanskar när det hände och varken evakuerats eller meddelat sig med sin ambassad, varför hon rapporterats som försvunnen. Det fanns säkert många som hon, som inte berörts av katastrofen, varit på något skyddat ställe bortom ingenstans, fortsatt sina vandringar och upptäcktsresor som om ingenting hänt och inte ens nåtts av något bud om att hon borde meddela sig med sin ambassad. Det var ett lysande tillfälle här och nu för folk som faktiskt ville försvinna officiellt att göra det och lätt komma undan med det, då så många var försvunna som aldrig skulle kunna hittas. del 9: Leh och Sabu Under morgonen hade jag föresatt mig att besöka Choglamsar till fots för att beskåda förödelsen, fastän jag redan var övermättad med bilder därifrån, men halvvägs ner råkade jag ut för avtagsvägen till Sabu, som jag aldrig hade besökt tidigare. Där hade min vän Francisco från Alicante gått i retreat för två år sedan, varefter jag aldrig mer fått kontakt med honom. Nyfikenheten drev mig dit, och ingen hade rapporterat något om skadorna där. Jag hamnade på ett fantastiskt ställe i början av byn, där jag bjöds på en extra frukost och te av ett vackert inhemskt turistsällskap, där deras guide, som så översvallande väl tog emot mig, såg precis ut som Ian Holm (Bilbo i Tolkienfilmerna). Det blev ett litet gemytligt garden party som inte alls ingått i programmet, men lika glad var jag för det. Han bad mig ta skadorna i byn i beskådande längre bortåt.

222

Där kunde man se hur hårt naturen hade farit fram. Det är bara lavaströmmar och lerskred av detta slag som kan transportera med sig stora stenbumlingar, som är de som åstadkommer den värsta skadan. Träd rycks upp med rötterna, hus pulvriseras till trassel av bråte, ruiner och grus, broar förintas, medan lervällingen breder ut sig formligen som en lavaström. Den hade plöjt en bred gata genom hela byn och dragit med sig allt inklusive fyra hem och tolv personer. En familj hade på tjugo minuter förlorat fyra medlemmar. På vägen därifrån fick jag lift med en herre som vänligt nog stannade sin bil bara för att erbjuda mig sitt sällskap. Han visade sig vara författare och musiker som just kommit ut med en bok om ladakhisk musik och folkdans. Vilket sammanträffande! Han var mycket berest och hade varit både i Danmark och Norge men inte i Sverige. Här är nu en summering av den artikel, som publicerades 10.8, samma dag som min avresa från Göteborg, och som jag inte fick läsa förrän i Manali torsdag den 12.8 en vecka efter katastrofen. Hade jag fått inblick i denna artikels innehåll och därmed katastrofens omfattning hade jag säkert aldrig rest: ”Med hundra turister fortfarande strandsatta runt om i Ladakh arbetade helikoptrar i stafettrafik på övertid för att evakuera 81 utländska turister från Zanskar till Ladakh under måndagen. Samtidigt satt 150 indier och 76 utlänningar fast i Pang då jordskred raserat vägen på båda hållen omkring. Hundratals indiska turister sitter fast på olika ställen på vägen mellan Kargil och Leh. Armén förser dem med mat, vatten och skydd, men det kan ta 2-3 dagar innan de kan bärgas till Leh. Över 150 utländska turister sitter fast i Lamayuru mellan Kargil och Leh. De flesta av dem hade räddats från Zanskar, medan de indiska turisterna mest sitter fast på vägen. Av de 81 som räddats från Zanskar är 17 fransmän, 17 britter, 9 holländare, 8 tjecker och slovaker, 7 tyskar, 4 från Schweiz, Israel och Rumänien, 3 från Österrike, Australien och Italien och 2 spanjorer. Även lokala guider och tre bärare evakuerades. En rumänska i Zanskar kunde inte räddas, och tre utlänningar saknas fortfarande, däribland en fransyska.” Det var troligen min ampra tappra fransk-tyska dam på Lung Snon, en krutgumma en god bit över 70. Kvällen tillbringades med Karin, som skulle fara till Nubra på fyra dagar.Vi skulle komma tillbaka ungefär samtidigt, men jag beklagade att jag inte kunde ackompanjera henne, då jag denna resa skulle få vara helt utan Nubra, Ladakhs pärla och clou, där dess största magiska och spirituella energier är hemma. Jag mådde inte bra, natten blev sömnlös så när som på två timmar, men jag hoppades på Lamayuru och Likir och på att dess bättre luft och avstånd från Lehs alla gräsligheter och trauman skulle hjälpa mig på fötter igen. Johannes skulle invänta mig där. Han hade hållit sig i beredskap hela tiden sedan jag kom till Leh, och som vanligt skulle den återföreningen antagligen innebära höjdpunkten på resan. del 10: Konvalescenten. Med på bussen från Leh mot Srinagar var ett ungt vackert österrikiskt par, ett ungt tjeckiskt par och en ensam typ som verkade teutonisk. Det tjeckiska paret skulle liksom jag till Lamayuru medan de andra skulle till Srinagar. Österrikarna berättade att de väntat länge på

223

en buss till Srinagar, att de fastnat i Pang, att de väntat i Manali och råkat ut för många andra väntans prövningar. Med var också en ung japan som skulle till Srinagar. Bussen tog den övre gamla vägen upp från Khaltse till Lamayuru, varför man än en gång fick gotta sig åt det svindlande övermäktiga bergslandskapet med oändliga serpentinvägar, ehuru man tyvärr begått misstaget att hamna på fel sida om bussen – höger i stället för vänster, men man kunde fotografera då den otympliga bussen var tillräckligt långsam. I Lamayuru väntade en del överraskningar. Man fick gå ner från den övre vägen, men när man kom ner och hem till ”Dragon Hotel”, mitt hem i Lamayuru sedan 10 år, var det stängt, dött och låst, förmodligen till följd av turismkollapsen för nu exakt tre veckor sedan. Man fick alltså finna ett nytt hem åt sig i Lamayuru, men till all lycka var Shangri La öppet, där jag blev överväldigande hjärtligt emottagen. Min gamle värd där kände genast igen mig och omfamnade mig spontant. Jag fick deras finaste rum för bara 150, som var finare än något jag någonsin haft på det dyrare ”Dragon”. Jag bjöds på välkomst-te, och sedan gällde det att rekognocera. Jag sökte efter andra restauranger i brist på ”Dragonen”. Alla turistrestauranger var stängda, och de sjapp som var öppna serverade bara ris och linser eller omelett med chaupathi. Det var allt. Naturligtvis var klostrets nya restaurang öppen men svindyr, när jag kom dit krävde en munk mig genast på pengar för en inträdesbiljett till klostret, men det var restaurangen, inte klostret, som intresserade mig. Då dök Johannes upp. ”Jag såg när du klev av bussen men ville låta dig göra dig hemmastadd först. Jag visste att du skulle komma hit inom en timme.” Han var åldrad och sliten, och hans hår drog sig alltmer åt en askblond dominans. Han skulle aldrig bli helt vithårig men troligen alltid behålla den askblonda nyansen med inslag av den naturliga gulblondheten. Han var liksom hela Ladakh ganska sordinerad och dämpad. ”Jag är ledsen att jag lurade dig hit,” sade han, som om han ville be om ursäkt. ”Jag var rädd att du inte alls skulle komma om jag berättade hur det var. Tack för att du kom. Men kommer du alls att våga komma till Ladakh eller över huvud taget till Indien efter detta?” Det var just det som var frågan, och jag kunde inte besvara den. Han såg på mig att jag var medtagen, jag berättade om min dåliga natt, att jag var mycket reducerad till kanske 60-75% och att jag hade en anstrykning av feber. ”Det är bäst att du vilar dig. Se till att du får en ordentlig lunch där du bor, de lagar god mat där, och vila dig sedan ordentligt. Om du orkar kan vi sedan gå upp till Atitse efter kockan 3, när den värsta värmen är över.” Hans råd var gott, och jag följde det till punkt och pricka. Förra året hade jag begivit mig till Wanla av och an och till Atitse på samma dag och det efter Zanskar, men nu var frågan om jag alls skulle orka upp till Atitse ens. Det var inte så mycket den fysiska energin som falerade mig som den moraliska, som reducerats till kanske 20% av motgångarna under denna resa. Emellertid fick jag en idealisk lunch, och jag kunde riktigt njuta av den stekande solen på Shangri Las terrass i väntan på min bästa måltid i Ladakh hittills, jag avrundade med te och kunde sedan sträcka ut mig på sängen i mitt vackra rum, medan livskrafterna långsamt återvände. Tjugo över tre kom Johannes och hämtade mig, eller John, som alla kallar honom – det är väl bara jag och greker som fortfarande känner honom som Johannes. Det var ett vanskligt initiativ, men det var bra för moralen, och John puffade på mig med sina oerhört starka ben

224

som bara var senor och muskler. Det var sent, men han var säker på att vi skulle hinna tillbaka i tid före solnedgången, och jag litade på honom. Vi kom ända upp, men till och med lilla Atitse hade drabbats av lerskred. De hade vällt fram precis vid sidan av klostret och lyckligtvis lämnat klostret i fred, men lerströmmarna låg kvar och hade torkat. De var förvånansvärt identiska med lava: oerhört vassa och oframkomliga, sylvassa som korallrev, och vägen upp till Atitse var delvis begravd: en caterpillar jobbade för fullt med att återställa vägen. Bara en gäst bodde i klostret i en av dess tio retreat- och meditationsceller, förmodligen de bästa i Ladakh genom sitt läge och anrikhet – tystnaden och isoleringen var total, och klostret var Ladakhs allra äldsta. Han råkade vara ungrare, och John bytte en del ord på ungerska med honom. Där bodde och mediterade han alldeles ensam vem vet för hur lång tid, och så fick han besök av finländare. John var mycket explicit i sin realism mot mig. ”Så länge klimatkrisen fortsätter att accelerera, så länge kommer världen fortsätta att drabbas av förödande väderkriser, och kanske särskilt just Himalaya. Redan 1995 kunde man konstatera väderleksförändringen, när de gamla mönstren inte längre höll och hela Himalaya drabbades av skyfall och jordskred den 9 november, varvid 14 överraskades och omkom på Mount Everest. Det var alarmsignalen. Sedan dess har det hela tiden fortsatt att bli värre. Jorden är inne i en kataklysmisk kris av drastiska förändringar. Människan har blivit en fara för allt liv på planeten och måste ta sitt ansvar och göra något åt saken eller gå under. Övergången från fossila bränslen till solenergi måste bli total och genomföras så snabbt som möjligt. Det är enda möjligheten att rädda allt liv på jorden. Så om du kommer tillbaka, så vet, att väderlekskriserna hela tiden accelererar tills klimatförändringen hejdas, om den kan hejdas. Jag bara förelägger fakta för dig som du ensam kan ta ställning till. Tror du att du kommer tillbaka i november?” Jag kunde bara säga som det var: att jag ännu inte bokat biljett. Vi kom i god tid ner igen före solnedgången. Hela vandringen hade tagit exakt tre timmar, men jag var helt slut. ”Se där,” sade John, ”hur dålig kondis du än har orkar du ändå.” Han kunde tyvärr inte stanna till nästa dag, då han måste bege sig tillbaka till Srinagar tidigt på morgonen och återvända till de oöverskådliga hjälparbetena i Pakistan. ”Du har sett förödelsen här i Ladakh, och likväl är det bara en promille av skadorna i Pakistan. Jag tror aldrig de kommer att kunna hämta sig.” Vi slöt dagen med en pikant och väl kryddad thenthuk på mitt Shangri La. Det var fortfarande fullmåne, och hela dagen hade varit paradisisk. Det var som ett välkommet plåster för hela denna olycksdrabbade resa hittills, och jag kunde med gott mod vika morgondagen för Wanla och lekte till och med med tanken att stanna en dag extra i Lamayuru – det var så fridfullt, det var så tyst, vädret var så vänligt och idealiskt liksom alla människorna, så risken var att man skulle ångra det om man lämnade för tidigt. Jag erbjöd John att dela säng med mig, jag hade ju en dubbelsäng och ett vackert rum, det var mycket länge sedan vi hade delat säng senast, och vi skulle förmodligen båda sova som stenar – ingen av oss snarkade, utan vi kunde faktiskt tävla om att sova ljudlöst. Han tackade gärna ja, och så slöts denna gudomligt minnesvärda dag. John påminde mig om att det var

225

Moder Teresas av Calcuttas dag jämte Konfucius, den kinesiske samhällsbyggaren, och förmodade att jag kände väl till det. Jag hade faktiskt inte kommit att tänka på det. Man var mycket frusen efter dennas hjärtevärmande och ansträngande dag när mörkret kom, men min värd hade försett oss med fyra filtar, så det var ingen risk att någon skulle vakna frusen under natten. del 11: Lamayuru Johannes överraskade mig med att gråta i sömnen. Det var så hjärtslitande att jag måste väcka honom, och då visade det sig att han var vaken. Han grät av förtvivlan. Jag hade aldrig sett honom sådan. Jag rörde vid honom, och när han märkte att jag var vaken behärskade han sig genast och bad om ursäkt. ”Ursäkta mig, men jag är så förbannat trött.” ”Händer det ofta?” undrade jag. ”Nästan varje natt. I sjutton år har jag hållit på och gjort vad jag har kunnat för tibetanerna, men den kinesiska ockupationen har pågått i mer än 50 år och bara fortsätter och fortsätter under långsamt men säkert söndermalande av det tibetanska folket. Det finns inga mänskliga rättigheter i Kina, och tibetanerna är de som mest berövats varje tillstymmelse till dessa. De har ingen rätt till utbildning, till sitt eget språk eller sin egen kultur. De är mera plågade och hunsade och förtryckta än kurderna av turkarna. Vet du vad den största skillnaden mellan tibetaner och kineser är? Det är inte att de är av olika raser med vitt olika språk, kulturer, traditioner och seder, men för en tibetan är varje individ det dyraste som finns och oersättlig. För kineserna är det likgiltigt om miljoner går under i en översvämning. Det är för dem bara en siffra, som det var för Stalin. Det individuella är fullkomligt värdelöst i Kina och snarare en belastning eller något oegentligt än något att ta vara på. Och så kommer detta skyfall i Ladakh som på 20 minuter lägger halva landet i ruiner och drabbar bara oskyldiga. Jag orkar inte ta i tu med all denna universella orättvisa. Vi tar på oss för mycket, vi som försöker göra något åt saken, och det blir bara mer och mer hela tiden. Och nu kryper till och med Obama för kineserna, därför att Bush satte USA i skuld hos dem. Världen struntar i det ständigt pågående folkmordet av minoriteter inom Kina och bara svansar och gör sig till för Kina därför att det är ’good business’, medan kineserna förbereder sig för att ta över världen. Det går inte. Någon måste protestera. Alla underjordens makter och demoner måste resa sig. Orättvisor kan inte få pågå hur länge som helst. Till och med Satan måste ju börja reagera. Och tibetanerna med sin mest särpräglade kultur och mysticism i världen är kanske just det folk som är det mest oumbärliga för världen av alla.” Han var kroniskt upprörd, men det hjälpte att han fick avreagera sig en smula. Vi lade oss till rätta igen och försökte somna om, men det var omöjligt, och jag märkte att han stilla fortsatte gråta för sig själv. Han lämnade mig omedelbart efter gryningen före sju, försökte säga lite skämtsamt: ”Det är risk för att bli blödig när man kommer upp i den över medelåldern.” Och när han gick verkade han lika käck och spänstig som vanligt.

226

Annat var det med mig. Det visade sig nu tydligt att det var en lunginfektion jag hade fått om dock inte alls så allvarlig som min lunginflammation här för tre år sedan. Jag gick ändå till Wanla, men när jag kom ner till vägkaféet hade det inte öppnat ännu. På väg tillbaka mot Shangri La, för att satsa på en frukost där, märkte jag att porten till ”Dragon” var öppen. Jag gick in och mötte min gamla värdinna/väninna sedan tio år i köket och stöket. Återseendet var övermåttan hjärtligt. Hon bjöd på frukost, och detta oväntade möte var det bästa omen jag hade kunnat få för dagen. Sedan gick jag åstad mot Wanla. Klockan var halv 8 när jag startade. Även här hade översvämningarna drabbat vägarna, så att geografin nästan var oigenkännlig. Jag hade gått fel om inte en bonde vid strömkanten uppmärksamgjort mig på att jag gått för långt när det strida flödet gjorde vadställena nästan oöverkomliga. På andra sidan passet var det ju en lätt promenad hela vägen nedför till Wanla, men krafterna var definitivt mycket reducerade, utom att jag led av självsprickor på fötterna och att sulan på vänstra sandalen höll på att lossna efter lerklivandet igår vid Atitse. Den svåraste självsprickan var mellan höger stortå och pektå, en spricka jag aldrig haft tidigare. I Wanla förestod samma antika gubbe som förra året det enda stället som var öppet. Han gav mig te och nudelsoppa för 30 rupier, vilket var den perfekta lunchen. Styrkt av detta kunde jag försöka gå tillbaka igen, vilket bjöd på uppförsbacke nästan hela vägen. För första gången någonsin gick jag inte upp till det högt belägna klostret i Wanla, men jag hade ju besökt det alla år tidigare. Som väntat blev återvägen tuff, men lyckligtvis fick jag litet medvind, vilket betydde mycket, och det förekom underbara moln, som svalkade. Icke desto mindre måste jag vila flera gånger under den långa uppförsbacken i den stekande värmen. Jag nådde Shangri La igen precis klockan 1, efter en trek på fem timmar med en halv timmes vila i Wanla. På den nya restaurangen i klostret fann jag rispudding på menyn som välkommen lindring för min förkylning. Jag tog en andra portion efter några timmar. En indisk turist blev intresserad av mig och frågade ut mig. Jag berättade precis som det var, att jag förlorat resans tio viktigaste dagar bara på att vänta på att vägen till Ladakh skulle öppnas, att detta bara gav mig en vecka i Ladakh under vilken man knappt hann göra något, att resan därför var ett misslyckande och att det var osäkert om jag alls skulle komma tillbaka ett annat år. (Jag underlät att nämna de spruckna fötterna och de två hälsokriserna.) Han tillade stillsamt: ”Ändå kom du tillbaka.” Att jag kommit alls trots katastrofen betecknade han som det enda väsentliga. del 12: Likir. När vi skulle lämna Lamayuru på morgonen dök det upp tre andra bussaspiranter, en mycket trevlig ung kvinnlig konservator från Kroatien som skulle till Alchi, och ett par från Nya Zeeland. Vi hade tillsagts att bussen skulle komma mellan 9 och 10, klockan 9 var kroatiskan och jag där, Nya Zeeländarna skulle till Srinagar så deras buss väntades senare, men vår buss kom halv 11, precis som förra året. Vi hade tillsagts att vänta vid den övre vägen, då den nyare var stängd, och det var ingen liten klättring upp till den övre vägen. När

227

bussen kom möttes vi av en chock – den vände ner för att ta den nedre vägen, fastän denna egentligen var avstängd. Jelena från Kroatien undrade: ”Kan vi klara det?” ”Vi måste,” svarade jag och inledde språngmarschen ner från berget mot bottnen av staden. Jelena trodde aldrig vi skulle klara det men följde med. På vägen ner brast först axelremmen på mitt bagage, och sedan gick den trasiga sandalen definitivt åt pipan. Panik-trekken ner involverade ett nödvändigt hopp på två meter, men både min och hennes kamera klarade det när vi slungade våra väskor, och vi hann precis till bussen, där vi hälsades ombord som hjältar. Några lediga platser fanns det inte, men vi kom i alla fall med. Under detta äventyr blev Jelena och jag riktigt goda vänner tills vi skildes när hon steg av vid bron till Alchi och bytte e-postadresser. Hon visste allt om de pågående restaurationsarbetena i Ladakhs olika tempel och kloster. När jag steg av i Likir väntade nästa chock. Mitt gamla Norbu-värdshus var stängt. Det var reglat inifrån, varför jag inte gav mig, och till slut öppnade en gammal gubbe och berättade att det var alldeles stängt. Han hänvisade mig till det andra nyare Norbu-värdshuset, skräckkomplexet för lyxturism, och med onda farhågor begav jag mig dit. Emellertid möttes jag där av den gamla gumman som jag redan känt i nio år under mina besök i Likir. Hon bjöd mig genast på te med bulle, och det förekom en annan gäst i komplexet: Jean-Luc från Frankrike, som var en stor fotograferingsentusiast som mest älskade att plåta insekter. Han hade varit i Leh under katastrofen och talade varmt om de magnifika räddningsinsatserna. Alla hade arbetat tillsammans, buddhister, hinduer och muslimer med hela armén och många kristna som stannade kvar. Det hade varit en magnifik uppvisning i solidaritet. Under en hel vecka var Leh helt isolerat, medan det främst gällde att få ut all leran från sjukhuset. Det hade varit ett hårt arbete, men alla hade hjärtligt ställt upp. Det hade tagit två dagar bara att röja sjukhuset. Även Jean-Luc hade försökt avbryta sin resa och fara tidigare hem. Air France hade krävt honom på 1000 Euro för en enkelresa hem, som han egentligen redan betalat för. Han flyger aldrig mera med Air France. Så mycket kan man säga om katastrofkrisen i Ladakh, att alla har skött krissituationen på ett föredömligt sätt, särskilt folket, myndigheterna, turisterna och militären, med ett enda undantag: flygbolagen, som genomgående tycks ha struntat totalt i naturkatastrofen med alla dess mänskliga tragedier och krissituationer för att i stället stenhårt hålla på omänsklig formalism. Jag vet inte om alla flygbolag burit sig lika pottigt åt, men åtminstone Finnair och Air France – hade Finnair låtit mig fara hem när jag ville hade två sjukdomskriser undvikits. Deras tölpaktiga agerande bidrog inte så litet till denna resas totala demoralisering, som antagligen utlöste båda sjukdomskriserna. Denna andra var dock någonting i hästväg. Jag hade aldrig gått igenom någonting så fruktansvärt förut, och ändå var det egentligen bara en vanlig förkylning. Det var nätterna som var så fasansfulla i sömnlöshet, och emellanåt mardrömssviter, svullen hals, smärta vid sväljning, ibland en gastkramande frusenhet och en mördande matthet, som gjorde att jag denna gång inte ens orkade besöka klostret i Likir. Hostan var förödande och skulle antagligen hänga med länge.

228

Min värd var dock den samma som alltid, älskvärdheten själv, mycket uppmärksam på sina gästers välbefinnande och glad och fryntlig. Hans vackra hustru fick jag tyvärr inte träffa den här gången, hon var ute med korna, men mamman fanns på plats. Barnen var också borta och utflugna, så han skötte i princip hela stället ensam. Vi talade om hans gamla hus, hur mycket trevligare det hade varit i sin primitivitet och intimitet och enkelhet. Två nya hus hade han byggt i stället, det ställe som nu stod tomt och detta magnifika lyxpalats med hur många rum som helst. Priset var i regel 500-600, men han var god nog att låta mig komma undan för 300 – mitt dyraste logi för denna resa. ’Hat’ (uttalat så kort som möjligt) var en holländare som bodde hos Norbu, och det var han som erbjöd mig skjuts in till Leh. Han var en av Ladakhs intressantaste personligheter från västerlandet. Han hade haft ett välbeställt jobb inom IT och hög ställning, när han helt sadlade om, bytte liv, sålde allt och köpte en bondgård i Frankrike och blev bonde. Han hade några underbara år tills han måste sälja allt igen och blev globetrotter på heltid i stället. När han trivdes någonstans stannade han och tog ett jobb för sex månader, och så hankade han sig fram i princip genom halva Asien. Han hade arbetat i Korea, Kina, Filippinerna och Indien bland många andra länder och var nu i Ladakh som skolinspektör betalad av den holländska staten. Han var djupt beläst och var troligen kvalificerad för vilket ansvarskrävande arbete som helst, men hans favoritfilosof var Schopenhauer, och han hade tyvärr en ganska syrligt pessimistisk syn på tillvaron. Han var troligen i min egen ålder och tyckte om att prata mycket, men trots sina skyhöga kvaliteter kvarlämnade han något av en bittert besk eftersmak. Så for vi tillbaka in till Leh, där det gällde för mig att snarast möjligt finna en nedresa till Manali för hälsans skull samt att reparera min brustna väska och sandalen som förlorat sin sula. del 13: Leh och Choglamsar I Leh var allting som vanligt, och jag kunde genast börja organisera mig, fick väskan och sandalen reparerade och fick en minibuss bokad till Manali till onsdagen den 1 september, bara två dagar tidigare än ursprungsplanen. Jag noterade att fler gick omkring i Leh med ansiktsmasker än någonsin tidigare. Stenzing hade en intressant förklaring. Även detta var lerrasets fel. Det hade lämnat efter sig ett lerstoft som var omöjligt att bli av med och som täckte hela östra delen av staden och som hela tiden flög omkring vid minsta vindpust. Man hade försökt alla medel, vattenspolning, dammsugning och allt möjligt, men ändå låg det kvar och flög omkring överallt. Även därför var det skäl att lämna Leh så tidigt som möjligt. Min hälsa var dock på återkommande, och för första gången på tre nätter hade jag ingen skräckmardrömsnatt med dödsångestkänningar längre. Emellertid gjorde det fortfarande ont både att hosta, andas och svälja. Min resa ner skulle kosta 2000, men det var det bekvämaste sättet, samma sorts minibuss för 12 personer som jag kommit upp med, och min hälsa hade rätt att kräva det. På grund av de försmädliga omständigheterna missade jag en del vänner i år, främst överste Wangdus. Jag hade tänkt göra ett nytt försök att besöka hans hus i ändan av dalen, det

229

skulle ha blivit min sista trek, men krafterna räckte inte till, och han var antagligen ändå inte hemma. Ej heller träffade jag min vän Alimjan denna gång, Lung Snons granne, som hjälpt mig med italienarna 2004, eller Ali Rahi, min äldsta vän, som alltid brukat dyka upp men ej gjorde det denna gång. Däremot återupplivade jag bekantskapen med Muhammed från Zanskar med Zanskar Heritage-butiken på Old Leh Road, en mycket dammhärjad gata. Det var han som fann mig strax innan jag reste till Lamayuru och bad mig hälsa på när jag kom tillbaka, vilket jag gjorde, ehuru i ett bedrövligt tillstånd. Vi fick i alla fall återses. Turerna kring min resa ner blev många. Först hette det att avresan skulle gå av stapeln klockan 6 och att vi skulle klara Tanglang La. När jag köpte biljetten hade det ändrats till klockan 4 via Tso Kar, alltså samma väg jag kommit, då Tanglang La ändå fortfarande var stängt. Jag hade bett om en fönsterplats på förarsidan för att få de bästa utsikterna och bilderna genom fönstret, men bara den vänstra fönsterplatsen längst bak var ledig. Med tanke på resans jobbiga förlängning och min havererade hälsa förhandlade jag mig då i stället till högerplatsen bredvid föraren längst fram – hälsan var viktigare än fotografering. På morgonen infann sig jag och en äldre man punktligt vid banken klockan 3.30 i natten, som vi var anbefallda. Bussen kom klockan 4, den bestämda avgångstiden, men ett antal människor måste tydligen ännu plockas upp. Följaktligen for vi kors och tvärs i staden, upp och ner, ibland hittades några, ibland inte, så körde vi iväg till Choglamsar och man trodde att man äntligen var på väg, men där vände bussen om och körde tillbaka till Leh igen och för andra gången till busstationen, där det söktes efter någon som lika litet fanns där andra gången som första gången. Klockan var halv 6 innan vi definitivt var på väg. Alla de andra passagerarna var lokala. Två gånger hade bussen passerat Lung Snon, så jag hade lika väl kunnat bli upplockad där. Emellertid fick jag nu se Choglamsar i gryningsljus. Det var värre än jag kunnat föreställa mig eller fått intryck av genom några bilder. I princip hade halva staden eller hela centrala staden fullkomligt begravts levande av brun mudderlera, som krossat allt i dess väg. Kvar av katastrofen var nu bara fullkomligt tillintetgjorda ruiner, värre än efter något krig, jag kom faktiskt att tänka på Nagasaki, och de enorma högarna överallt av den bruna mudderlera som rensats undan. Det var inga små högar. De var som slagghögar efter kolgruvor fast bruna och låg i princip på båda sidor utmed hela huvudgatan, så att det inte fanns mycket plats kvar för gatan och trottoarerna. Hur kunde detta hända? Experterna är överens. Det meteorologiska fenomenet med den extrema vattenurladdningen från skyn, som på 20 minuter slog ut ett helt land, var bara möjligt genom den höjda medeltemperaturen. Vid normal sommartemperatur, som var alldeles tillräckligt hög redan, hade det varit omöjligt, men vid de överdrivna temperaturerna kunde massiva moln bildas över denna dal och samlas där och tvingas till urladdning just genom den extrema temperaturen. Felet var alltså helt och hållet den globala uppvärmningen, som är särskilt kännbar och tydlig just i Himalaya, och som det fortfarande finns folk som förnekar. Den siste idioten är inte född än.

230

del 14: Resan ner. Då det var två förare som alternerade fick jag inte tillgång till platsen bredvid föraren utan måste hålla till godo med en fönsterplats på fel sida näst längst bak, där det var så gott som omöjligt att fotografera. Amerikanen satt framför mig, och vi blev goda vänner. Han var egentligen från Israel men bodde nu i Portugal, men hans accent var den samma som Isaac Bashevis Singers. Han hörde litet dåligt och var därför ansträngande att prata med – ingen direkt kommunikation – och gjorde ett halvt gaggigt intryck – han var säkert omkring 75 om inte mer – men man lärde sig trivas med honom ändå. Han var den enda andra västerlänningen ombord. I Upshi tog vi upp ett par strandsatta som behövde lift, varför de fick åka med upp till Chumthang, ett vackert litet samhälle vid Indus övre lopp. Hon var tysk tibetolog men klädd som en äkta tibetanska men likväl mycket tysk till sättet, medan hennes vän var en lokal guide, en stor svartmuskig kashmiri, skulle jag tro. Annars förlöpte resan väl och utan incidenter. Naturligtvis insisterade chaufförerna på att ha i gång sin infernaliska indiska popmusik – jag fick ideligen be dem dra ner på volymen, vilket de gjorde, men de skruvade alltid upp den igen. Chaufförer som spelar högt i bilen tycks inte fatta, att ljudet alltid är starkare ju längre bak man sitter, men det är svagast hos chaufförerna längst fram, där det inte finns några högtalare. Den sena starten gjorde mig orolig för resten av resan. Vid Sarchu inträffade den enda incidenten, när en stor militärtruck fått motorstopp och placerat sig precis mitt i vägen så att ingen trafik kunde passera – militärfordon tycks alltid göra så när de får motorstopp, åtminstone i Indien. Vi försökte alla hjälpa till med att dra i gång den men utan resultat. Helst hade man tippat den över ravinkanten. Vi nöjde oss med att slutligen skuffa den åt sidan av vägen. Där fick den stå och skämmas tills en bärgningsbil kom med förstärkning, så att den vanliga trafiken kunde fortsätta köra förbi. Det var redan mörkt när vi passerade Baralacha La, men inga oväder störde oss den här gången, och vi nådde Darcha 21.10 efter 15 timmars och 40 minuters resa, vilket är ett gott resultat. I Darcha fick vi en god säng för 30 rupier, middag och te, och amerikanen bjöd på kakor, närmare bestämt äkta Digestive-kex, som han en gång lärt sig uppskatta i Sverige. Han hade arbetat på Billingsfors pappersbruk av alla ställen och även tjänstgjort i Bohusläns fiskarflotta samt på andra fiskefartyg vid Lofoten och Tromsö. Han hade fortfarande vänner i Borås och hade tyckt om Göteborg. Det var tillsagt om avfärd klockan 5, men det blev kvart i 6 innan alla blev klara. Det var disigt och därför inget fotograferingsväder, men på vägen upp för Rohtang kunde jag ändå inte hålla tillbaka kameran. Vid nedstigningen 2000 meter på andra sidan somnade jag oavbrutet inför syrechocken. Det var varmt och fuktigt i Manali, men det hade inte regnat på en vecka. Det var som att komma från öknen till tropikerna. Vi var framme vid busstationen halv 1 efter knappt 7 timmar. Således hade hela resan tagit drygt 22 timmar, vilket är starkt med tanke på att vägen förlängts från 45 till 60 mil på grund av Rumtsesituationen – vid Rumtse saknades det fortfarande 18 km väg, som bara försvunnit och upplösts. Det var ingenting att reparera. Allt hade spolats bort. Man måste börja bygga en ny väg där från ingenting.

231

I Manali hade det inte regnat på en vecka, men det började när jag kom. Där var allt sig likt, och jag fick ett billigare rum denna gång äntligen utan television. Hälsan återvände snabbt, den bättre tillgången på syre gav mig omedelbart all min spänst tillbaka, men det gjorde ont i mellangärdet att hosta, då därvid muskler ansträngdes som aldrig annars används – samma problem som för tre år sedan. Natten blev helt paradisisk med ostörd jämn och obruten sömn med förtrollande drömmar som väckte eftertanke – äntligen fungerade man normalt igen nattetid, och de fasansfulla nätterna i Ladakh verkade passerade. Men hemma i Göteborg gick samtidigt Åsmabesöket från Åbo av stapeln med sångarfest i tre dagar, medan man satt som konvalescent i Manali och mest bara använde mellangärdet till att hosta. Det kändes inte rätt alls. Min reseentusiasm och –optimism hade fått ett rejält vådaskott under vattenlinjen genom denna resa som mest dominerats av frustrationer och umbäranden, sjukdom och strul, daglig skvalmusik och ett ständigt väntande på allt som inte fungerade och alla som inte höll tiden. Det kändes inte rätt att behöva betala 10,000 kronor för en månad av sådant. Enda ljuspunkten var egentligen att jag lyckligtvis ändå lyckats genomföra en hel del arbeten under vägen, av vilka det sista skulle kunna fullbordas i tid före hemkomsten. Men i Ladakh hade allting gått i stå då ingenting fungerade, då jag blev sjuk och då framför allt Internet hade satts tillbaka 10 år i tiden. Bredbandet hade förintats av regnkatastrofen, och man hade hänvisats till satellituppkoppling, som var beroende av molnfri himmel och som ändå kunde vara hur instabil som helst. Jag förlorade hela dagar i Leh på jakt efter något Internetkafé som fungerade, och om något fungerade kunde man bli avbruten mitt i sessionen av att det inte längre fungerade. När det var som värst var det bara två kaféer i huvudstaden som fungerade vilka alla då satt och väntade i kö på. Men det svåraste och värsta av allt är den förfärliga nedskräpningen som hela tiden fortsätter att pågå överallt. Till och med i Ladakh slänger lokala människor ut tomflaskor, plastpåsar, karamellpapper och annat giftigt material som naturen bryter ned med svårighet ut i naturen utan den ringaste eftertanke. Det gör ont i själen och hela kroppen att ständigt behöva åse detta. Till och med framför anslag om att ”Don’t litter” så gör folk just detta nästan demonstrativt, och lika litet som de själva städar upp efter sig gör någon annan det. ”India is a dump,” sade Claude La Barre till mig i Konstantinopel för ett decennium sedan, jag reagerade emot det, men tyvärr hade han inte helt fel utan snarare alltför mycket rätt.

del 15. I Manali återhämtade jag mig snabbt, så att snart alla spår av den fasansfulla infektionen var borta utom en lindrig hosta. Jag kunde avsluta mina sista arbeten och sista medhavda böcker och tog sedan nattbussen till Dharamsala. Det var för att undvika videoterrorismen och trängseln ombord som jag valde nattbuss framför dagbuss, men det visade sig knappast vara något bättre alternativ. Jag hade oturen att bredvid mig få en kashmiri med mycket bagage som han krävde att få hålla i famnen, så att jag pressades in i hörnet. Dessutom försökte han stjäla min plats, men där gick gränsen. För att få plats för sitt bagage knycklade han ihop mitt i ett otillgängligt hörn (vid ett tillfälle när jag tog en tepaus vid ett uppehåll) med den påföljd, att när jag steg av i Dharamsala hade

232

vattenflaskan kommit upp och ner och varenda droppe runnit ut. Jag fann dock ingenting vått i väskan, tills min mest sönderlästa bok dök upp, som hade sugit i sig varenda droppe. Det var fortfarande regntid, så det var inte mycket hopp om att boken skulle kunna torka. Det regnade hela vägen från Manali, varför det också regnade in i bussen, och en av damerna bland mina medresenärer fick hela sitt bagage genomdränkt. Vi kom fram till Dharamsala alldeles för tidigt klockan 4, inte ens kantinen var öppen, det regnade, så att vandra upp till McLeod Ganj var uteslutet. Det var bara att sitta där på stationen i regnet och vänta och frysa och kanske sova litet emellanåt. Bussen upp skulle komma klockan 7, men naturligtvis var den mycket försenad denna måndag morgon. Den kom inte förrän närmare 8. Inte heller hade man på nattbussen skonats från skvalmusikhelvetet. Hur mycket nattbuss det än var höll någon sin förbannade telefon på halva natten med digital skräpmusik, som var omöjlig att lokalisera, då den var där framme någonstans. Ännu en mardrömsnatt att lägga till annalerna. Samtidigt drabbade i dessa dagar en jordbävning Christchurch på Nya Zeeland med 7.1 på Richterskalan. Även där, liksom i Leh, slogs hela mobiltrafiken ut och staden blev isolerad, precis som i Leh, fastän Nya Zeeland och Christchurch är fullständigt modernt och teknologiskt högutvecklat, i motsats till Leh, som var fattigt och knappt rest sig ur stenåldern. Mina koreanska vänner bodde kvar på mitt ställe ”Khalsang” och var lika stökiga som förut – de tycktes ha haft fest varenda natt så länge de varit där. Som längst hade de hållit på till halv 5. Nu var de ett helt gäng med whiskyflaskor och mycket höga röster plus en stökig radio, som de försökte överrösta hela tiden, så jag fick säga till dem. Jag hade ju knappt sovit under den hemska bussnatten, klockan var 22 och jag var mycket trött, men de fann sig genast, stängde av burkmusiken och lät mig sova. Jag fick därför en mycket god natts sömn, vilket jag var mycket tacksam för. Därför kunde jag gå upp tidigt till Triund följande morgon. Solen sken, så det var riktigt njutbart. En god nyhet mötte mig där uppe: de förskräckliga staketen hade äntligen avlägsnats efter tre år, jag hade skriftligen protesterat mot deras förfulning av detta fantastiska högfjällsområde redan när de sattes upp, och nu hade de äntligen åkt ner. I stället hade ett plakat satts upp där besökare bönfölls om att inte skräpa ner. Även detta var ett utomordentligt steg framåt. Men det märkligaste av allt var att min hälsa var så hemskt mycket bättre. Jag hostade fortfarande, men jag kom upp till Triund som ingenting, vilket var en avgörande bekräftelse på att min hälsa och kondition var mycket bättre nu än i början på resan, trots alla kriserna. Det var en sådan njutning att sitta där uppe i solen i det befriade Triund, som äntligen var helt rent igen, att jag rentav började umgås med möjligheten att komma tillbaka 26 oktober. Är man frisk kan man tänka hur positivt som helst, och det gör bara gott. Emellertid blev natten svår. Under eftermiddagen bröt det ut ett massivt skyfall som urartade till ett ännu värre åskoväder som varade halva natten med oavbruten blixtbelysning. Så måste det ha varit i Leh under natten till den 6 augusti. Det var omöjligt att sova för dundret och spänningarna, medan man nödgades hosta desto mera i stället. På morgonen var rösten delvis borthostad igen. Emellertid lovade morgonen gott och blev idealisk, så jag gick upp till Triund igen och vidare till Snowline. Det hade inte kunnat vara vackrare. Som min vän Ali Baba sade, där han hjärtligt tog emot mig i sin butik: ”Vad spelar det för roll om man är sjuk eller frisk, om ens

233

resa havererar eller blir lyckad, man kanske hade blivit ännu sjukare hemma eller där råkat ut för en trafikolycka och ångrat bittert att man inte rest bort, allt kommer på ett ut, och man kommer alltid igenom, och på andra sidan väntar alltid ens rättmätiga belöning genom erfarenhet som man kan vända till godo.” Det kunde stå som motto för hela resan. del 16: Plåster på såren. Om resultatet av denna till 50% katastrofresa skulle bli att jag inte mera skulle återvända till Indien skulle anledningen dock inte vara katastroferna, det faktum att det blivit dubbelt så dyrt att leva i Indien som för 10 år sedan eller några andra umbäranden och besvär, utan helt enkelt det problem som dök upp redan under 90-talet och som tyvärr oavlåtligt förvärrats: den förbannade skvalmusiken, som alltid spelas för högt och som alltid är outhärdligt stressande. Ingenting ont om den indiska popmusiken som sådan, den är mycket bättre än den västerländska, där i regel ingen sjunger rent men alla skriker, i den indiska sjunger man utan att skrika och alltid perfekt rent, så att bara detta är ett beundransvärt fenomen; men jag råkar tyvärr vara något av en kompositör, jag har alltid teman att laborera med i huvudet, där jag alltid spelar min egen musik som jag föredrar, typ Brahmssymfonier, Sibelius, pianokonserter och sådant, och att då få denna musik avbruten, störd och ersatt av enfaldig popmusik är den totala förnedringen. Jag vill inte bli påtvinghad musik som jag inte vill höra, det måste jag uppleva som ett slags hjärntvättsvåldtäkt, och det är detta som alla restauranger, taxibilar, jeepar, bussar, flygplan och hotell utsätter en för utan någon hänsyn alls. Detta stressproblem kan jag sorgfälligt undvika hemma, men som resenär i Indien är det omöjligt, och det har oupphörligt blivit värre från år till år. På tal om detta hjärntvättsproblem hade jag ett av resans intressantaste samtal med holländareen Hut i Likir, som menade att tankefrihet var en omöjlighet, att vårt moderna stressamhälle helt utmanövrerat den, och att den till och med bland hur fritänkande filosofer som helst var en omöjlighet, då dessa alla fallit för svagheten att skapa sina egna filosofiska system, som måste trälbinda sina lärjungar i ett tvångsmässigt beroende, som kristendomen gjort, Karl Marx, Martinus och i stort sett vilken filosof som helst. Ingen filosof var fri, utan de hade alla fastnat i sina egna tankesystem som de gjort till en fälla för alla som följde dem. Således var egentligen den enda riktiga tankefriheten att ta avstånd från alla filosofiska system utan undantag, alltså den totala anarkismen. Allt annat, menade Hut, är hjärntvätt. Och visst är det sunt, då konsekvensen av detta är att ifrågasätta allt och tvivla på allt och bemöta allt med en skälig kritisk inställning. Av alla religioner är buddhismen den enda som uppmuntrar detta. Således är egentligen alla andra religioner i princip bara fördömda hjärntvättsfällor. För att i möjligaste mån undvika problem under hemfärden valde jag att bege mig i god tid ner till Dharamsala för att där ta en lokalbuss till Delhi klockan 3. Detta visade sig klokt. Bussen var rymlig och bekväm, chauffören körde effektivt, och för en gångs skull bjöds man på intressantare musik från högtalarna. Det var en sorts primitiv upptagning av en hinduisk fest utan andra instrument än suggestiv rytmik och någon flöjt. Huvudsångaren var ett barn som svarades av ett slags indefinit kör, men barnet sjöng spontant och entusiastiskt, och

234

responsen var enorm. Stämningen var helt äkta och levande, ingen playback, ingen mixning, utan det var helt naturligt, vilket gjorde det trots den primitiva och något skrälliga kvalitén riktigt intressant och njutbart. Vi nådde Delhi efter 3 på natten, jag fick genast en motorrickshaw till flygfältet, han begärde 400, jag föreslog 200, och vi samsades om 300 – det var ändå billigare än taxi, och inga bussar gick på natten. Vid det hypernya flygfältet stannade min förare någon kilometer utanför och sade att motorrickshaws inte fick komma närmare. Jag fick fortsätta med taxi. En taxi uppenbarade sig, och efter mycket argumenterande gav jag rickshawföraren 200 och taxichauffören 100. Sålunda kom man åtminstone fram till flygfältet. Monitorerna meddelade att man redan kunde checka in på Finnair. Det visade sig att det kunde man inte alls. Vi fick stå och vänta i en timme utanför diskarna, ett dussin tidiga passagerare och jag, innan de öppnade. Som en av de första kunde jag försäkra mig om en fönsterplats. Jag lovades en sådan hela vägen till Göteborg, men när det kom till kritan var det lika förbannat en plats vid gången. In i det sista var Finnairs samarbete med mig på denna resa obstruerande. Nackdelen med att sitta vid gången är att där vandrar alla passagerare förbi med baciller från hela världen. Har man inte blivit smittad tidigare under resan blir man det då, då alla andas samma luft. Det var förkylningen i Leh som definitivt hade stukat mig och min resa den här gången, det sista som får hända på en krävande resa är att man blir sjuk, just det hade mer än något annat saboterat min resa, vilket jag betecknade som ett avgörande nederlag. Det lutade definitivt åt inga fler indiska resor detta året. Emellertid var det stora plåstret på såret, att jag trots de extrema omständigheterna med större omkostnader hade klarat resebudgeten på under 10,000 inklusive allt, fastän livet blivit så mycket dyrare i Indien. Den dagliga kostnaden hade varit 111 kronor med då även de båda dyra minibussresorna till och från Leh inräknade plus tre flaskor whisky, den enda effektiva och gångbara medicinen – utan den hade jag knappast klarat resan. Min sista reskamrat blev en indier från Punjab som 1992 flyttat till London och där skapat sig en förmögenhet, varpå han flyttat hem till Indien igen. Det fanns många sådana. Han medgav att Indien blivit dyrare, på tio år hade priserna tredubblats, men man kunde ännu leva hur billigt som helst om man hade de rätta kontakterna. Han rekommenderade åt mig en god vän i Kullu, som jag kunde bo gratis hos hur länge som helst, medan jag samtidigt kunde utforska Parvatidalen med platser som Manikaran och Malana… Han erbjöd mig alltså ett strålande framtidsperspektiv i Indien. Jag belyste för honom mitt problem med den fördömda oväsensmusiken och att jag hade mitt musikaliska arbete i Göteborg… Så slutade denna skitresa, mitt livs första, som jag aldrig ville upprepa. Finnairs avskedspresent för min treåriga trohet var att vägra mig en fönsterplats, och vin på flyget fick man numera betala för. Vem fan vill flyga med omänskliga flygbolag? Alltid när jag inte fått en fönsterplats har den personen som fick den i stället fullkomligt struntat i fönstret, dragit ner luckan, bara sovit eller läst tidningar. De har aldrig visat något intresse för utsikten, medan för mig det är något av en flygresas enda tjusning. Så kom jag hem arg och sjuk och med infekterat öga dessutom men skulle åtminstone nu äntligen få börja arbeta igen.

235

När jag kom hem visade sig vädret i Göteborg ha varit vackert och lagom varmt hela tiden, ännu en indikation på resans fullkomliga felslagenhet. Min vikt påfanns vara under 60 kilo. Inte konstigt att jag känt mig svag, medan dock segheten trots denna svaghet måste framstå som smått imponerande. *** Kommentar. Denna resa kom att i överväldigande grad fullkomligt domineras av den häftiga naturkatastrofen i Ladakh den 6 augusti 2010, som till 50% sopade rent bland byar och städer strax norr om Indus och svepte med sig 700 offer som aldrig kunnat återfinnas. Detta plötsliga skyfall, som endast varade i en knapp halvtimme, var ett meteorologiskt fenomen som rent fysiskt uteslutande berodde på den globala uppvärmningen. I princip regnade det aldrig i Ladakh före detta århundrade, medan sedan år 2000 de ungefär vartannat år återkommande regnkatastroferna och översvämningarna ständigt förvärrats. Det finns fortfarande människor som förnekar den globala uppvärmningen och klimatkrisen och som hävdar att den enbart har naturliga orsaker. Även om den faktiskt bara skulle ha naturliga orsaker är ändå människan i den positionen, att hon kan ta ansvar och göra något åt saken. Det finns ingen ursäkt för ståndpunkten att ingenting bör göras åt saken eller att man ändå inte kan göra något åt saken. Antag å andra sidan att klimatförändringen faktiskt bara är ett resultat av människans missbruk av naturen. Faktum är att detta globala missbruk är brottsligt då det resulterat i oöverskådliga miljökatastrofer med redan ett antal djur- och växtarter utrotade. Om människan då ställer sig passiv blir hon bara ännu mera brottslig, och naturen har hittills sedan tjugo år oavlåtligt accelererat frekvensen av naturkatastrofer och jordbävningar, som har bevisats ha ett samband med klimatuppvärmningen. Naturligtvis innebar resans prövningar ett svårt mothugg för framtida reseprojektering över huvud taget, och det blev ingen mera resa det året, men följande år blev det inte bara en återresa till Ladakh utan dessutom en senare och mycket lycklig Himalayaresa (se Bonusresan), så det finns ingen anledning till att avstå från vidare resor. Den enda ursäktliga anledningen skulle i så fall vara plikter på annat håll som till exempel nödvändigt arbete. Det största problemet med mina resor har alltid varit att jag aldrig kunnat ta med mig den musikaliska verksamheten. 10 augusti – 10 september 2010

236

Den strålande fiaskoresan, del 1: Saturnusövergången Hur kom det sig att vi hamnade fyra man stark på detta nya vådliga reseäventyr? En av oss hade knappast ens varit i Indien förut utom i Poona, en annan hade aldrig varit i Ladakh medan den tredje just innan avresan råkade ut för ett dödsfall i familjen men reste ändå. Och jag tror inte att någon av oss egentligen kan redogöra för hur denna kvartett kom till. Halvar hade ju rest med mig förut för snart fem år sedan och visat sig då redan som min bäste reskamrat någonsin, och ända sedan dess hade vi då och då pratat om att göra en ny resa till de trakterna gemensamt. Janne hade varit i Ladakh för två år sedan och liksom jag siktat på Ladakh förra året men inte kommit längre än till Manali. Vi hade inte rest tillsammans förut, men då vårt Ladakhintresse och –entusiasm var gemensamt föll det sig naturligt att han skulle komma med. Bertil var det oskrivna kapitlet men samtidigt det mest fullskrivna kapitlet. Han hade varit i Pakistan för snart 30 år sedan och då letts av sitt intresse för Sufi, och han var även nu den mest religiöst motiverade av oss som mycket aktiv i tibetanska föreningen. Han hade önskat följa med mig till Indien i fjol på den resa som aldrig blev av efter augustikatastrofen, och då han var äldst av oss och den mest oerfarne fanns det anledning till tveksamhet. Emellertid vidimerade Janne entusiastiskt att han skulle följa med, och därmed var saken klar. Vi förberedde resan rigoröst genom ett antal gemensamma träffar dels på mitt kinesiska restaurangstamtillhåll Sun Wall, dels på Solrosen och dels hemma hos Bertil när tibetanska

237

föreningen var stängd. Sålunda hade vi sammanlagt fem möten under våren före själva resan. Jag var den första som skaffade biljett och meddelade de andra hur de skulle gå till väga, varvid den ena pusselbiten föll på plats efter den andra. Inga svårigheter uppstod, alla fixade sitt visum, och den 12 augusti bar det iväg från Landvetter. Jag skulle ha fått en gäst från Irland som skulle ha använt min lägenhet i min frånvaro, men i sista stund gav hon återbud. I Syrien rasade massakrerna från regeringen mot civilbefolkningen, även i Libyen fortsatte våldet på samma sätt, medan vi i Norden mest berördes av massakrerna i Norge den 22 juli. Min vän Jan Fagerberg fyllde år den dagen och hade brukat rusta till kalas med anledning av detta, men i år blev det ingenting av med det. Han dök emellertid upp på avresedagen på Sun Wall, så att vi ändå fick träffas en gång före avresan. På Landvetter ställdes man inför diverse strul. Ett toalettbesök var angeläget, men toaletten råkade just då var stängd för städning, så man fick hålla sig till efter incheckningen. Vid incheckningen hoppade plötsligt det ena glaset ut ur mina glasögon, vilket sedan var omöjligt att finna någonstans på golvet, då bara mitt sämre öga hade något glasöga kvar, tills man trampade på det och det gav sig till känna. Utflippade glasögon var ett nytt fenomen för min erfarenhet. I Helsingfors hade vi bara 40 minuters byte, varför vi innerligt fick hoppas att vårt bagage skulle kunna flyttas med i den knappa transiten, och mer än så kunde vi inte göra åt saken. Vädret vid avresan var emellertid alldeles idealiskt. Efter en dryg veckas monsunoväder med råa störtskurar varje dag hade vi plötsligt klart och praktfullt sensommarväder, och för första gången kunde jag från luften ta hela Vänern i skärskådande med dess öar och arkipelager, med Tidaholm och Mariestad klart urskiljbara och med Karlstad på den andra stranden, från 9 kilometers höjd. Något sådant hade man aldrig sett tidigare, och det var förvånansvärt hur liten Vänern plötsligt blivit. Planet var knappast ens halvfullt, varför så många platser var tomma, att man kunde sträcka ut sig över de fyra platserna i mitten och sova gott en liten stund, vilket många gjorde. Jag hade förbokat en fönsterplats men fick en annan, det systemet fungerade inte, men jag kunde flytta till en tom fönsterplats. I Delhi var det 26 grader varmt och solsken, monsunen var tills vidare återhållsam i år, på sina håll var den nere i bara 37%, så den verkade knappast vilja vålla oss problem. I stället hamnade vi rakt i smeten av ett annat. Det råkade vara helg i Indien denna dag den 13 augusti, Indiens självständighetsdag och allt möjligt annat, varför allt var totalt kaos när vi anlände till busstationen. För första gången under mina 27 resor till Indien var det omöjligt att få en buss bort från Delhi – det fanns ingen, om de inte redan var överfulla. Vi gjorde det enda man kan göra under sådana omständigheter, väntade på att något skulle dyka upp, vilket det alltid gör i Indien. Flera försökte verkligen göra sitt bästa för att hjälpa oss, men de var i samma omöjliga sits själva. Busstationen var full av strandsatta hjälplösa resenärer vilkas enda hopp var att något skulle dyka upp. Slutligen dök Nick upp. Han var i samma situation själv. Han skulle till sin familj i Simla och hade inte räknat med att bli utan buss, och när han fann oss i samma situation föreslog han att vi skulle dela

238

en taxi. Det var den enda möjliga lösningen, och det gick inte ens att få en taxi där vid stationen. När vi trodde att vi fått en och chauffören gick för att hämta den kom han snopen tillbaka och meddelade att den redan begivit sig till Chandigarh. Enda möjligheten för oss att alls komma loss var att bege oss in till centrala Delhi och ta en taxi där vid taxistationen. Inte förrän klockan 11 kom vi äntligen iväg, och taxin kostade oss 1800 per person. Vi kom fram till Simla vid samma tid på kvällen, ty i synnerhet vägen ut från Delhi var belamrad med eviga trafikstockningar. I Simla var det väl sent att hitta ett hotell efter 11 på kvällen, så vi fick nöja oss med första möjliga. Flera var fulla, allas priser var hutlösa, helgfestivalen saboterade allt för oss, då alla begivit sig just till Simla för helgen för att fira den där, och slutligen kom vi undan med 500 per person och natt. Denna dag stod Mars i opposition mot Pluto och Uranus i opposition mot Saturnus, alla i kvadratur till varandra i ett kardinalt kors, medan samtidigt Neptunus stod i opposition mot en retrograd Merkurius och fullmånen kulminerade. Det blev en svår Saturnusövergång, och resans budget var spräckt ordentligt från början. Janne hade inte sovit mer än tre timmar under de senaste två dagarna. Halvar och jag hade väl sovit två sedan avresan. Bertil hade knappast sovit alls. Vi hade förberett oss extremt noga för resan, ingenting hade lämnats åt slumpen, dag för dag hade de metodiska förberedelserna genomförts för undvikande av missgrepp, och så landar man i den totala katastrofens Delhi, värre än Diwali, i den peniblaste situation man där kan råka ut för, nämligen att inte kunna lämna staden. Hade inte Nick uppenbarat sig och som angloindier kunnat finna en väg ut ur situationen hade vi varit preliminärt förlorade. del 2 : Nya prövningar. Till följd av de oväntade för att inte säga halsbrytande strapatserna under lördagen den 13-e, Alfred Hitchcocks födelsedag och 50-årsdagen av den hatade Berlinmurens uppkomst (osalig i åminnelse) beslöt vi unisont spontant vid förläggningen i Simla att ta det lugnt under söndagen, som för resten var en helgdag och Indiens självständighetsdag. Vi sov dock gott under natten, och Halvar och jag gjorde stan under morgonen med frukost på the Indian Coffee House och därefter undersökningar av möjligheter för resans fortsättning. På den alternativa busstationen fick vi veta att bussen till Sangla avgick 7.45 måndag morgon. Ingenting kunde passa oss bättre. Vi hade sedan även alla fyra lunch på Indian Coffee House, en enkel Chicken Chowmein för 45 rupier (7:50) och kunde därefter uppdatera oss på ett litet cybercafé. Jag försökte vågstycket att ta en dusch senare på eftermiddagen i ett badrum där toalettlocket på intet sätt kunde hållas uppe och där hälften av kranarna inte fungerade. Det blev resans första kalldusch. På kvällen, när vi skulle inta en enkel middag tillsammans, beställde Janne en pulao och jag en biryani. Ganska snart kom den ena av rätterna, men det var omöjligt att säga vilkendera det var, och sevitören försvann genast. Det såg ut som min biryani, varför jag tog hand om den, men när den andra rätten kom såg den likadan ut, och sevitören försvann igen

239

genast. Jag och Janne fick byta rätt några gånger innan vi blev säkra på vilket som var vilket, fastän det var två helt olika rätter. På morgonen gällde det att ta bussen till Sangla. Biljettpriset var 1040 rupier för fyra personer, varpå jag effektivt slängde fram två femhundralappar, som jag trodde, ur min bröstplånbok med storkovan. Under grävandet efter de övriga fyrtio fick jag ett argt tillrop av expediten. Något var fel med mina sedlar. Det visade sig vara två 50-lappar. Vid midnatt hade regnet brutit ut utan förvarning, och på morgonen knäcktes ett träd intill vårt hotell som bröt en kraftledning, så att vårt hotell blev utan ström. Man fick leta sig ut ur hotellet och betala räkningen i mörker. Dess värre varade regnet hela dagen. En olycka inträffade på vägen. När vi väntade på att få köra om en truck lastad med järnbalkar råkade denna släppa på bromsen, varpå truckens järnbalkar krossade bussens vindruta. En timmes palaver följde mellan chaufförerna, varunder regnet tilltog. Resan till Sangla skulle ha tagit 8 timmar men tog 10. Ingenting var sig i likt i Sangla sedan jag var där senast för sju år sedan . Då hade stället kryllat av turister, nu fanns knappt en enda utom vi själva, och min favoritrestaurang från det året 2004 ”Lama Dhaba” var borta. Vi fann dock ett tibetanskt sjapp där vi kunde äta oss nöjda, medan strömmen gick. Vår präktiga värdinna meddelade att den nog skulle komma tillbaka till morgonen. Vid förfrågan av vår värd om vägen var öppen till Spiti meddelade han att den i morgon kunde vara blockerad av regnet till Rekong Peo, 43 kilometer åt nordost, vårt nästa mål. Vi hade tänkt besöka Chitkul, men regnet omintetgjorde det programmet. Vi fick vara glada om vi kunde komma ner till Rekong Peo åtminstone. Allt annat var osäkert. På morgonen möttes vi av det väntade chockbeskedet: vägen var stängd. Det hade då regnat oavbrutet i 24 timmar och mer, och väderstituationen var värre än 2004, det förra besöket i Kinnaur, då man i Chitkul överraskades av ihållande störtregn och vägen till Spiti förstördes, så att man hänvisades till Manali, där man måste attraversera Rohtang till fots för att alls komma över alla vägavbrotten. Skulle det gå lika illa nu? Man var åtminstone i gott sällskap. Vi fick finna oss i att vara inregnade i Sangla tills vidare och hoppas på att vägen skulle öppnas åtminstone till Rekong Peo 43 km längre bort, varifrån man till nöds kanske kunde ta en buss till Manali. Senare på dagen kom bekräftelsen: vägen över Nako till Spiti var stängd av vattenskador. En bunt israeliska turister som kom ner från Chitkul, dit vägen också var fördärvad, meddelade detta. De hade kommit från Spiti före regnet och i Rekong Peo fått veta att vägen bakom dem försvunnit. Däremot var vägen till Rekong Peo öppen, och vi planerade ta bussen dit i morgon klockan 7. Hade vi tur kunde vi därifrån ta en buss till Manali och slippa återvända till Simla i ett totalt uppgivande och erkännande av ett fullständigt nederlag. del 3: Bakslag i triumfens ögonblick. På kvällen dök det upp ett trevligt franskt-tyskt par, Pierre och Sabine, som kom oppifrån Spiti efter 2 1/2 månad i Indien. De berättade, att vägen var i gott skick och i mycket bättre tillstånd än vägen mellan Leh och Manali. Detta styrkte oss i hoppet om att den skulle vara öppen till Spiti.

240

Bussresan ned från Sangla till Rekong Peo vållade inga som helst problem. Regnet hade slutat, och till och med solen tittade fram. I Rekong Peo kunde vi gotta oss åt att få skåda Kinnaur Kailash i all sin glans. Egentligen borde vi ha gått upp till Kalpa och övernattat där, för att få uppleva en soluppgång över Kinnaurs heliga Kailash därifrån. Vi nöjde oss med en rejäl frukost intill busstationen. Frågan om tillståndet måste lösas. Utanför porten mötte vi ett ungt par, som berättade att ingen visste något om tillståndsfrågan i Rekong Peo. De hade hört, att bussarna inte ens stoppar vid checkposterna, och de tänkte själva ta bussen direkt till Kaza i morgon klockan 7 utan att bry sig om något särskilt tillstånd för restricted area. Det lät för bra för att vara sant, men vi köpte det. Gladeligen hoppade vi på en buss klockan ett med biljett till Nako. Ombord fick vi veta att bussen skulle gå ända till Shalkar, varför vi insisterade på att följa med ända dit nästan till Spitis gräns.. Vädret var strålande, och för första gången kände vi oss gynnade av vädrets och ödets gudar. Om vi kom fram till Kaza i morgon skulle vi ligga två dagar före tidtabellen. Bussen vi hamnade på till Shalkar var full eller fylldes snabbt av bland annat ett större israeliskt sällskap. Resan gick lugnt längs helt godkändbara vägar fram till den första poliskontrollen två timmar från Rekong Peo. Där stoppades vi. Checkposten ertappade oss utan erforderliga papper, vi saknade tillstånd, och vi blev slängda av bussen. ”Var så goda och ta nästa buss tillbaka till Rekong Peo och skaffa tillstånd innan ni fortsätter.” Så var det med det. Israelerna hade alla sitt tillstånd, och en vänlig själ föreslog att vi skulle muta polisen. Sådant låg inte för oss. Vi traskade tillbaka till sista passerade tesjapp och slog oss ner där i tålmodig väntan på returbussen, medan vi diskuterade om vi skulle offra två nätter i Rekong Peo på att skaffa tillstånd där eller hoppa över byråkratin och ta nattbussen till Manali. Vi kunde åtminstone trösta oss med te och somoza. Det var bittert att stå där med skägget i brevlådan ertappade med synden eller förseelsen av att ha försökt bege oss in på förbjudet område utan erforderligt tillstånd, mitt i ruset av vår framgång över att ha funnit vägen öppen till Kaza och med det falska budet att vi inte hade behövt bry oss om något tillstånd. En liknande känsla och obehaglig inre omvälvning torde Napoleon ha genomgått när han hade segern inom räckhåll vid Waterloo, och så kom Blücher med sina preussare och förstörde allting. Dessutom började det sakteligen regna igen. Vi hade fått budet att det skulle gå en buss tillbaka från Shalkar klockan 4, men den kom klockan 5. Klockan 6 var vi tillbaka i Rekong Peo. När vi hade en strålande middag tillsammans uppe på Chef, en trevlig tibetansk restaurang mitt i staden med dess enda fungerande Internet, konstaterade vi, att vi aldrig hade kunnat drömma om mitt på dagen att vi skulle sitta där på kvällen. En reseagent hade lovat hjälpa oss med vårt tillstånd, och vi litade på honom, ehuru han gav oss ett visitkort som saknade adress. Dessutom förelåg det ett nytt hot om en ny helg på torsdagen, vilket kunde försvåra tillståndet. Halvar saknade fotografi, så han måste dessutom finna sig en fotograf, allt för tillståndet, som bara berodde på de förbålda kinesernas närvaro i Tibet. Allt var deras fel.

241

Men vår ’chef’ på restaurang Chef kände agenturen och kunde visa oss var den var i morgon. Om ingenting skulle klaffa återstod nödmöjligheten att ta nattbussen till Manali. Den gick klockan 5 på eftermiddagen, så den hade redan gått när vi återkom med svansen mellan benen från vårt Waterloo till Rekong Peo. Problemet med biljetten, som vi inte kunnat använda mer än en femtedel av, löstes genom att biljettförsäljaren lovade att vi kunde använda samma biljett följande dag. Trots allt var dagen en succé, och vårt humör låg på toppen. Vägarna till Spiti var trots allt öppna för oss, och det var bara frågan nu om vilken väg vi skulle ta. Mitt i allt detta infann sig en helt annan kris. Strax före vår avresa hade Jannes svärmor avlidit, en pigg och nyter 90-åring, som plötsligt avbrutits i sin verksamhet av stroke och avlidit efter två veckor i limbo. Nu mitt under vår resa, två veckor efter hennes död, gick hennes man lika plötsligt bort. Detta gav Janne mycket att tänka på, vilket vi delade med honom. del 4: Nya förtretligheter När vi följande dag satsade allt på att skaffa oss tillstånd hade vi först en del besvär med att finna vår agent. Alla visste var det var, men ingen ville besvära sig att visa oss dit. Slutligen fann vi stället, och då visade det sig att ingenting kunde göras denna dag, då det olyckligtvis var en lokal helgdag (torsdag 18 augusti). Expediten hade den bästa viljan i världen att hjälpa oss till rätta och lovade göra allt för oss – i morgon. Detta föranledde en del diskussioner. Vad skulle vi ta oss till? Bertil förordade att vi skulle ta det lugnt denna dag och kanske ägna den åt ett besök i Kalpa för att sedan försöka komma till rätta med tillståndet i morgon. Vi övriga tre var ovilliga till att förlora en hel dag till. Vi röstade därför för att ta nattbussen till Manali. Vi hade i alla fall en lugn eftermiddag, som vi i fulla drag kunde njuta av på terrassen till Little Chef som hade allt vad vi behövde i både matväg och cybertillgång. Solen sken, och för första gången under resan kunde jag njuta för fulla muggar. Manalibussen beredde inga problem till en början. Den havererade Spitibiljetten kunde tyvärr inte återlösas mer än till hälften, så att Manalibiljetten kom att kosta 400 rupier per man i stället för 450. Det var rimligt. Även i Sverige återlöses havererade biljetter bara till hälften. När jag gick upp för gatan i Rekong Peo mot busstationen förföljdes jag av en solkatt. Någon behagade skämta med mig. Jag trodde grabben, som jag förmodade att det var, skulle tröttna snart, men solkatten fortsatte följa mig hela vägen upp. Till slut vände jag mig om för att utrannsaka källan, varpå en vacker ung dam vid ett takvåningsfönster kvickt försvann in i huset. En sådan där pittoresk idyllsituation. När jag försiktigt frågade närmare detaljer om bussresan fick jag veta att den skulle nå sitt mål Manali först klockan 10 på morgonen. Den skulle alltså ta 17 timmar och var 43 mil lång, nästan lika lång som sträckan Göteborg-Stockholm. Detta vågade jag inte tala om för de andra. Bertil såg redan fram emot denna nattbussmardrömsresa kanske i regn med läckande busstak med fasa, och jag var inte den som ville stegra fasan.

242

I början körde chauffören försiktigt, men väl ute på huvudvägen gasade han på och höll en ganska god takt på 40 km i timmen även i alla kurvor, varför bussen krängde och slängde alldeles förfärligt, då vägen bara bestod av kurvor. Två mil före Rampur måste vi vika av på en annan väg på grund av vägarbeten, varpå bussen sedan körde fel och nästan vilse. När vi passerat Rampur på fel sida om floden började tre passagerare bråka som hade löst biljett till Rampurs busstation. Vi måste köra tillbaka några mil och släppa av de bortförda passagerarna på rätt ställe. Det var den första förseningen. Naturligtvis regnade det, och naturligtvis regnade det in. Vi hade haft oturen att få den minst bekväma tänkbara busstypen, där ingen fick plats för knäna. Till all lycka blev dock bussen aldrig mer än halvfull, så att de flesta kunde sträcka ut sig över tre sitsar. Jag och Janne, som satt på kortsidan med bara två sitsar, kunde det inte. Vi hade ett ungt par från Sydafrika som reskamrater. De hade varit i Spiti, vart de hade farit från Manali. När de skulle återvända till Manali efter den ödesdigra 15 augusti, när en regnstorm drog igenom Himachal och satte i gång ras överallt, var vägen blockerad av ras och Rohtang stängt, varför de tog sig ner genom Kinnaur i stället. Därför hamnade de på vår buss till Manali. De berättade, att det hade varit ständiga problem med vägarna i Spiti, som då och då hade varit avstängda. Andra resenärer därifrån hade sagt samma sak, och vissa jeepförare hade krävt 1000 rupier extra av sina passagerare för att riskera deras och sina egna liv med att ta dem igenom och över rasande broar och vägar. Kanske vi hade kommit billigt undan i alla fall. Även Janne hade konstaterat bara på den 3 mil korta vägen till den första poliskontrollen att vägen hade varit borta här och där och att bussen ”hoppat över” dessa hål i vägen med att köra extra fort. Nattskiftet gick non-stop hela vägen fram till Mandi med bara en liten paus klockan 3 i natten. Mellan Rampur och Mandi, den svåraste sträckan med de slängigaste vägarna, stannade vi alltså bara en gång under 22 mil och nio timmar. I Mandi lastades bussen full med postsäckar, som skulle levereras under vägen. Varje postsäck innebar en extra omväg. Vi var framme i Manali 10.40, alltså bara 40 minuter försenade. Det var mirakulöst att förseningen inte blivit längre. I Manali fann mig min gamle vän från Greenland på busstationen och ringde till vår värd, så att han kunde bereda oss två rum. Allt var i sin ordning som vanligt på Greenland, och vädret i Manali var förhållandevis gynnsamt. I ett rum intill oss bodde Rick från Brisbane, Australien, som hade kommit ner från Ladakh. Det hade varit snö för första gången i mannaminne i augusti i Keylong, och Rohtang hade varit stängt, så han hade fått klättra över. Vår buss från Rekong Peo skulle vidare ända till Keylong, och många steg på bussen i Manali, vilket indikerade att passet nu var öppet. Hopp om livet och framtiden förelåg alltid. Dock kom vi överens om att ta det lugnt i Manali under två dagar och två nätter för att vila upp oss och reorganisera oss efter det omfattande men ändå framgångsrika Kinnaurfiaskot. del 5: Limbo i Manali Det regnade till och från i Manali hela tiden. Som vanligt var buden om tillståndet för vägen över Rohtang ytterst varierande. Flera hävdade att vägen var stängd, men ändå hade vi sett folk tränga sig ombord på Keylongbussen. Janne samlade på fakta. Han fick beskedet, att vägen till

243

Spiti över Kunzun La tyvärr definitivt var stängd. Spiti kunde alltså inte alls komma i fråga längre. Detta var resans första defintiva och kompletta nederlag, och det var en svår besvikelse för mig och Janne, medan Bertil och Halvar redan haft blandade känslor inför bestigningen av Kunzun La på toppen av Rohtang La. Å andra sidan kunde vi kanske betrakta oss som lyckliga. Hade vi lyckats ta oss upp till Spiti från Kinnaur och kommit ända fram till Kaza och Kibar så pekade nu allting på att vi därefter skulle ha varit nödsakade att ta hela den långa vägen genom både Spiti och Kinnaur i en oformlig reträttresa tillbaka. Ur den synpunkten hade vi kommit billigt undan. Alla möjliga historier var i omlopp om incidenter vid störtregnet den 15 augusti, som drog härjande fram genom hela Himalaya och raserade alla ömtåliga vägar. En buss var på väg tillbaka mot Rohtang från Keylong med massor av glada musikanter ombord som hade firat självständighetsdagen. Förmodligen var chauffören något påverkad efter festligheterna, men regnet kunde ingen göra något åt, och en rasande stenbumling hade den olyckliga pricksäkerheten att bussen träffades och tvingades av vägen och utför stupet med ett överväldigande antal döda som följd. Ett annat ras, som definitivt täppte till Rohtang, orsakades av att 100 militärtruckar skulle över passet på en gång. Hur dåraktig får man vara som militärbefäl? Naturligtvis sattes jordmassor i skakning, den minsta skakning räckte, och där låg hela den massiva militärkonvojen fullständigt utslagen och odugliggjord. Under dagen öppnade emellertid Rohtang, och väginformationen meddelade att vägen till Spiti skulle öppnas om 3-4 dagar. Men vi hade redan beslutat oss för att bege oss direkt till Ladakh om måndag. Halvar fann en ny tibetansk restaurang på jakt efter en gammal, som han inte fann. Vi åt där på kvällen, men deras thenthuk var inte lika gedigen som Café Momos thupka kvällen innan för bara tre femtedelar av priset. Det förelåg väldigt olika möjligheter inför resan till Ladakh. Halvar ville helst ta en jeep som startade 2 på morgonen och avverkade hela resan på 20 timmar. Det var den dyraste och mest stressiga möjligheten. Janne fann en lyxbuss som för 2000 rupier fördelade resan på två dagar med bekväm övernattning och alla måltider inkluderade. Bertil blev entusiastisk för detta. Själv hade jag föredragit en lokalbuss för 700 med övernattning för 100 med måltider som man valde själv, men då detta var ett strapatsförslag föreslog jag även en minibuss. Förra året hade den kostat 1200 med övernattning i Pang. I år var situationen helt annorlunda. Det visade sig att det billigaste alternativet i år var en minibuss för 1600 som tog hela resan på 18 timmar non-stop. Detta stressalternativ med en stor del av resan i mörker var uteslutet. Jeepalternativet var det dyraste och närmade sig 3000. Min agent tyckte som jag att den billiga bussen var det bästa. Tyvärr måste vi acceptera lyxbussalternativet inkluive övernattning och måltider som det lämpligaste för oss, vilket skulle eliminera alla möjligheter till klagomål från någon. Då infann sig som en blixt från klar himmel en oformlig svårighet och monstruöst förhinder, som verkade oöverkomligt. Jag hade fått fullt mandat av alla mina tre kamrater att boka resan på det sätt och med det fordon som var bäst för alla, lyxbussalternativet krävde handpenning med bindande bokning, och när jag berättade resultatet för kamraterna (med fönsterplats för alla fyra) reagerade en av dem negativt. Han ville inte vara med om en stor buss på de små vägarna inför de stora stupen. Han fick nojan direkt och kände sig överkörd av beslutet och menade sig inte ha

244

givit mig något mandat därtill då han inte sagt något. Han vägrade helt enkelt följa med och ville i stället satsa på en minibuss för egen del, som han tog för givet att måste vara säkrare. Detta bragte mig till förtvivlan. Mandatet hade varit unisont, ingen hade protesterat eller ställt några villkor, och bussalternativet var det bästa och säkraste, även om jag själv hellre valt en billig lokalbuss. Jag hade uppoffrat mina anspråk för gruppens bästa, medan vår vän vägrade göra sammanledes. Och hur skulle vi förklara det för reseguiden? Han hade oåterkalleligen poängterat gång på gång att bokningen var bindande. Halva natten försökte jag övertala honom och ville till slut knappast ens vistas i samma rum med honom längre. Hur kunde han vara så säker på vad som var säkert vid Rohtang som aldrig hade åkt den vägen förut? Hans noja var fullständigt irrationell, men hur skulle man få honom att inse det? Och om han tog sig för egen maskin till Leh, hur skulle han sedan hitta oss där, när skulle han infinna sig, skulle han med sin noja över huvud taget kunna ta sig över Rohtang, skulle vi alls få se honom på hela resan mera? Det enda att göra var att ta upp honom till reseguiden och låta honom själv få försöka avboka sig. Detta visade sig vara det förnuftigaste. Reseguiderna hade erfarenhet av sådant. Med vänlig övertalning kunde de skingra hans noja och få honom övertygad om bussens fullkomliga säkerhet, och min bön till honom, ”Snälla vän, du har aldrig rest den vägen förut. Försök lita på oss som gjort det många gånger.” Då sprack det i motståndet, och han kom äntligen med på noterna. Vi hade haft alldeles tillräckligt mycket krångel under resan redan, lämnade utan buss i Delhi, ösregn i 36 timmar från Simla, tillståndsstrul och raserade vägar i Kinnaur, stängda portar för Spiti, och så vidare, så vi behövde verkligen inte ett till. På den tibetanska restaurangen träffade jag några trevliga tibetanska studenter, som berättade, att Lahaul hade begravts i snö för första gången någonsin i augusti. Jag hade hört talas om snöfallet i Lahaul, men dessa breddade bilden av det extrema ovädret med att berätta om alla odlare som fått sina grödor begravda i snö och förstörda. Detta var vad som väntade oss i Lahaul. Förra året hade det varit skyfallskatastrofer. I år var det snö. del 6: Över tröskeln Det regnade kraftigt efter midnatt, vilket fyllde oss med onda aningar och gränslös oro. Regnet fortsatte hela natten och upphörde inte förrän vid 7-snåret på morgonen. Vår värd förvissade oss om att det inte var så farligt, men min rumskamrat tog en morgontur i staden och ställde frågor, vilket han inte skulle ha gjort. Av någon fick han veta att det regnade uppe vid Rohtang. Det fick honom att bestämma sig ännu en gång. Han hoppade av. Bussen var bekväm men erbjöd vissa svårigheter. Alla 22 passagerare skickades till ett kontor för att fylla i ett formulär med fullständiga personuppgifter. Detta tog sin lilla tid och innebar en försening på 40 minuter. I sista minuten kom vår kamrat med allt sitt bagage. Han hade ångrat sig igen. Vädret bjöd på uppehåll hela vägen upp mot Rohtang, men vid Marhi (3400 meter) lägrade sig dimmorna, och vägen övergick i gyttjesörja. Många fastnade, det uppstod många långa väntningar, och jag har aldrig tidigare kommit så långsamt över Rohtang. När vi äntligen kom över öppnade sig en bättre värld på andra sidan. Aldrig tidigare har jag sett en

245

så tydligt markerad klimatgräns. Bortåt Rohtang rådde bara mörker och tunga blymoln med drypande kompakta dimmor, men på andra sidan i Lahaul rådde strålande blå himmel. Det var den totala kontrasten, och frontlinjen gick rakt över Rohtang. Bussen var långsam, resans vackraste del företogs i mörker så att ingenting kunde fotograferas, och vi kom fram först klockan 9 på kvällen till Keylong. Resan från Manali, som kan ta fem timmar och brukar ta sju, hade tagit tio. I resan ingick övernattning och måltider. Till övernattningen slussades vi iväg till ett isolerat ställe ovanför staden, där vi bjöds på en middag av ris, linser och grönsaker. Inget te serverades efteråt. För att få te måste vi gå ner till staden. Janne och jag misslyckades med detta, då det var för lång väg. Vi stannade på halva vägen, där vi hade turen att hitta ett trevligare hotell med servering än det som ingick i resan, där själva övernattningen var hänvisad till tält. Varken Janne eller jag ville någonsin mer satsa på detta tråkiga resealternativ som lyxresa mellan Manali och Leh. Bussens passagerare var en trevlig blandning. Det var fyra japaner, fyra hinduer, vi fyra från Sverige, några gamla obestämda ungkarlar, och en stor grupp italienska schweizare från Zürich och Ticino. De talade nästan bara italienska allesammans, och det var ett nöje att ha dem som ressällskap. Det blev uppstigning halv 4 för en paketfrukost, som var föga aptitlig. I den ingick ett kokt ägg, en dubbel marmeladtoast, en banan och en mangodryck men obegränsade mängder te, vilket var ett plus. Mangon och bananen sparade man för färden. Bussen gick olidligt långsamt. Janne hade redan några dagar tyvärr lidit av en förkylning men hängde med på allt ändå. Han konstaterade att bromsarna var dåliga, då de gnisslade, och att det var föga kraft i motorn. Det var ingen Tata-buss, och chauffören körde aldrig på treans växel, mest bara ettan och ibland tvåan. Fördelen med detta blev att resan blev ytterst säker. Nackdelen blev den värsta försening jag varit med om på denna väg. Den enda incidenten inträffade vid lunchen i Pang vid 3-tiden på halva vägen mellan Keylong och Leh. Mitt utanför ett restaurangtält spydde vår enda amerikan ner hela backen i tre kraftiga omgångar. Det var bara att gå till ett annat restaurangtält. Emellertid hade vi en sagolik tur med vädret. Jag hade aldrig sett bergen från Lahaul till Sarchu så vackra förut. Det hade verkligen snöat i Lahaul och mycket, så att alla högre berg var vita, och nästan alla berg var ju högre. Man var i ett bländande paradis av skönhet. Först 20.10 nådde vi fram till Upshi vid Indus. Vägen genom Rumtsedalen ned från det sista passet Tanglang La hade varit svår med oformliga stenbumlingar på vägen som man måste köra runt, och fastän resan hade varit hur säker som helst hade den dock inte varit mindre skumpig, och genom den ständiga fördröjningen var vid det här laget de flesta ordentligt trötta och griniga. 21.50 kom vi äntligen fram till Leh. Resan från Keylong hade tagit 17,5 timmar, det slog alla rekord, och bussresandet ända från Manali hade tagit sammanlagt över 27 timmar. Det tidigare rekordet var 22. Det hade varit värre än en nattbuss, och det var bara att konstatera, att genom att välja det säkraste alternativet och det som skulle ge minst anledning för någon av oss till klagomål hade vi valt det sämsta alternativet. Janne hade nästan fått sina knän krossade av den nedfällbara stolen framför, vars innehavare ständigt glömde att det satt en man med långa ben bakom, som på en dålig flygmaskin. Med en lokalbuss hade resan varit stökigare men också roligare, också den hade

246

säkert gett anledning till klagomål, men den hade varit så hemskt mycket trevligare och effektivare. I Leh var allt förändrat. Mellan Old Road och Fort Road byggdes en ny gata, varför vi gick vilse i mörkret till Lung Snon på grund av de främmande desorienterande jordhögarna. Även Lung Snon hade byggts om. Väggarna hade förstärkts med cement, så att det inte skulle regna in mera, och en stor matsal hade inretts i stället för den öppna terrassen. Det hade varit en god säsong med litet regn och mycket turister, inga katastrofer, och hotellen hade varit fulla. Och vem mötte jag på Lung Snon om inte Hervor Ericson från Ladakhs Vänner? Vi hade inte setts på en del år, men jag kände igen henne, och hon var här med två väninnor. Föreningen med 75 medlemmar mådde bra och var engagerad i en del behjärtansvärda projekt med SIDA och mycket aktiv i Stockholm som vanligt. För övrigt huserade på Lung Snon ett ansenligt sällskap från Sydtyrolen, som ockuperade merparten av vårt gästhus. De var av alla åldrar och mycket livliga och ivriga, så stället var fullt av liv. De blev glada när de hörde att min familj kom från Verona, som ju var nästgårds. del 7: Hemma i Leh Överste Wangdus var hemma. Till min enorma lycka hade jag tur denna gång efter att två år i rad ha missat honom. Vi hade en lång pratstund tillsammans i hans svalkande trädgård under dryftandet av de tre senaste årens väsentligheter. Ja, han bekräftade att Leh var mera nerskräpat än någonsin och många gånger mer än förra året. Turismen hade varit för hård under juli, och de flesta turisterna hade varit skräpiga hinduer från slättlandet och storstäderna, som inte hade mera kultur än att de skräpade ner överallt. Hinduiska turister har aldrig varit populära i Ladakh eller ens i Himachal. Han berättade också om det problematiska i att vissa tibetanska sekter ville splittra sig från Dalai Lama och huvudströmmen i den tibetanska buddhismen. Bertil hade ämnat närvara vid ett större konvent i Shey för rödhattarna, just en av dessa sekter som behagade och försökte gå sin egen väg. Splittring är aldrig bra naturligtvis. Jag träffade även Skarma, min gamle agent för Luna Travels, och återseendet var lika hjärtligt som alltid. Han lovade göra vad han kunde för vår kommande Nubrautflykt med tillstånd och sådant. Åtminstone tre av oss var villiga till detta medan enbart Bertil tvekade och hellre ville till konventet i Shey. Så träffade jag även Johannes. Han beklagade att vi inte kunde träffas i Lamayuru denna gång, då han var på väg ner till Himachal. Han skulle vara i Manali när jag kom ner igen om tio dagar, så att vi kunde fortsätta konferera där. Han hade under våren varit i Irak och Syrien och besökt gamla kristna vänner och församlingar där. Han hade följt med revoltrörelsen i de muslimska länderna mycket noga men ej besökt Egypten. ”De klarar av sin revolution själva, och Mubarak var klok som steg ner så pass tidigt. Ändå blev han åtalad, men det är inget mot vad som väntar de andra

247

diktatorerna. Både Khadaffi och Assad, kanske också Ahmadinejad, har knappast något bättre att se fram emot än Saddam Husseins öde.” Han verkade mycket yngre och friskare än förra året. Håret hade han låtit växa hela året, så man nu kunde ta honom för en kvinna, vilket hans tibetanska kjolliknande munktoga förstärkte intrycket av, medan rösten var alltför manlig, liksom hela hans synnerligen välskapta och kraftiga kroppskonstitution, då han nästan bara bestod av muskler och senor. Han var mycket intresserad av mitt samröre med och mina pågående projekt med Laila Roth, som ju hade gjort ett anmärkningsvärt genombrott på facebook, som Johannes inte ville ha med att göra, om han dock gluttade ibland. Det var ju Johannes som en gång skickat henne på mig eller anbefallt mig att göra vad jag kunde för henne, vilket uppdrag jag samvetsgrant genomfört under alla åren, om vårt samröre dock intensifierats märkbart under de senaste fyra åren. Vi kom faktiskt att prata mest om detta, då Lailas mysticism var som en direkt motsats till Johannes teologi. En annan sak vi talade mycket om var tidens relativitet. Jag skulle ju fylla 60 om 17 dagar, och han skulle fylla 60 nästa år, så åldrandet stod oss båda inför dörren. Han avfärdade det hela: ”Man är aldrig äldre än man känner sig. Den biologiska åldern har föga betydelse. Om man lever som om var i den yngre medelåldern, som vi båda gör, som om vi fortfarande var under 45, så är det så gammal man är i realistisk bemärkelse. Man kan lugnt strunta i åldrandet så länge det går. När det börjar ta emot skall man naturligtvis inte forcera sig, men det dummaste man kan göra är att sakta ner bara för att man tror att man blir gammal. Det är bara att köra på för fullt så länge det går, ingenting är skadligare än att bli passiv, då är man färdig, så motsatsen är bättre. Det är bättre att vara en ständig pådrivare än en bromsare.” Jag tyckte jag såg Karin från Holland på gatan, och mycket riktigt, hon dök upp på Lung Snon morgonen den andra dagen, som var hennes sista dag i Ladakh. Hon hade varit här i en månad och mest bott på Lung Snon men flyttat på sig när den sydtyrolska invasionen kom. Det var ett kärt återseende för oss båda, denna fenomenala ädla kvinna, som långt över 70 aktivt arbetade för skolor i Ladakh och envist fortsatte att komma hit årligen. Så träffade jag även Ali Rahi. Han såg mig passera förbi på Changspa Road och kallade in mig på sin resebyrå, varvid vi hade ett hjärtligt samtal över en kopp te. Han var ganska pessimistisk som vanligt. Allt förändrades ständigt för mycket och till det sämre. Han bekräftade att den hinduiska turistinvasionen ställt till med elände och nedskräpning överallt, och vad värre var: när västerlänningar såg hur hinduerna skräpade ner tyckte de att de inte behövde vara bättre. Så följde den besynnerliga ögonundersökningen. Mina vänner hade sett mig gång på gång leta efter mina utflippade glasögonlinser och var så generösa, att de som 60-årspresent ville bekosta ett par riktiga glasögon åt mig. Jag skulle hitta glasögonen, och de skulle betala vad det än kostade. Men detta företag var betydligt mera komplicerat än vad någon hade kunnat ana. För det första fick man springa kring i hela staden på jakt efter en optiker, upp och ner, upp och ner. När man slutligen hittade en sådan kunde han ingenting göra utan ett recept. Ett recept kunde bara fås genom en undersökning, men en ögonläkare var ännu svårare att

248

hitta. Det skulle finnas en sådan någonstans som bara skulle vara tillgänglig vissa tider. Jag var färdig att avstå från projektet. Dock hade jag ögonen med mig vart jag gick, och slutligen stötte jag på några kliniker, där en lång rad folk satt och väntade medan ingen fanns på kliniken. Slutligen fick jag direktiv till en ögonspecialist någonstans vid den allmänna marknaden. Efter att ha fått nya direktiv från en vänlig glasögonförsäljare vid marknaden till centrala staden var jag på väg dit, när jag plötsligt stod inför skylt som sade ’ögonspecialist’. Jag gick in, och där fanns faktiskt en sådan inne i ett kyffe i detta apotek. Han undersökte mig, jag fick det bekräftat att jag hade +2,5 på ena ögat och +6 på det svagare, men han menade att jag inte behövde nya glasögon. Mina gamla läsglasögon var fullt tillräckliga, ty även om jag skulle få nya glasögon med +6 för det svaga ögat skulle jag ändå mest bara använda det starka ögat till att läsa. Så var det med det. Mina välvilliga kamrater kom undan billigt med 0 i utgifter för ett par nya glasögon som inte behövdes. del 8: Sjukdomsförbannelsen. Tyvärr måste även ett sådant kapitel skrivas. Det började redan i Simla, när Bertil blev svag och Janne drabbades av en förkylning. När vi slängdes av bussen på väg till Spiti var Bertil den som förespråkade att vi skulle ta det lugnt i Rekong Peo och invänta en annan dags gynnsammare utsikter att utverka tillstånd för Spiti. I stället for vi till Manali, där jag drabbades av en visdomstandsinflammation, som blev svårbemästrad. Min sista visdomstand hade aldrig bråkat med mig förut, fastän det inte återstod mer av den än en stump. Tvärtom hade var resa till Indien alltid tidigare kurerat mig från alla visdomstandsbesvär. För att göra resan till Leh så bekväm som möjligt för mina vänner bokades en lyxbuss, som visade sig vara rena tortyren, då den köpte säkerhet för långsamhet. Den 27 timmar långa bussresan, den sista dagen från 4 på morgonen till 10 på kvällen, satte sina spår. Vid framkomsten till Leh drabbades Janne, som om förkylningen inte var tillräckligt, även av magproblem, som antagligen hörde ihop med nervös överansträngning, en total förändring av klimatet och den osunda luften i Leh. Sedan drabbades även Halvar av oavbruten diarré. Så var situationen när vi satsade på Nubra. Bertil behagade stanna kvar i sängen, medan Halvar och Janne hurtfriskt och entusiastiskt ställde upp. Vi planerade ta bussen till Diskit, därifrån göra den 7 kilometer långa promenaden till Hundar och återvända till Diskit till kvällen för att återvända till Leh morgonen därpå. Halvar slapp nöd under jeepresan till Diskit, som tog bara drygt fyra timmar med en idealisk chaufför som min vän Skarma fixat åt oss, och även Janne var på bättringsvägen. Emellertid var solen hård i Nubra, det var ju det lägsta området i Ladakh, och jag hade haft en dålig natt med kväljningar utan logisk anledning. Knappt hade vi satt oss till frukost i Diskit efter att ha fixat mitt idealiska hotell ’Zambala’ för två år sedan, så spydde jag upp inte bara den aktuella omeletten utan även gårdagens hela underbara Thenthukmiddag på Tenzing Dickey. Jag blev helt utslagen direkt. Vi hade redan beslutat att skrinlägga Hundarpromenaden, men jag skulle inte ens orka upp till klostret i Diskit. Det var bara att stanna på rummet och vila medan kamraterna

249

gjorde klostret, medan en envis fluga gjorde min vila till en mardröm med att hindra mig från att sova. Det var tyvärr en parallellsituation till förra årets trauma, när jag blev våldsamt sjuk i en luftrörsinfektion, som fick mig att förkorta Ladakhvistelsen och inte bli bra igen förrän nere i Manali. Skulle samma olidliga process genomgås nu? Att bli sjuk på en påfrestande resa i Himalaya, som kräver ofelbar hälsa, är förödande för självförtroendet, medan man inte orkar göra något, inte ens prata eller skriva eller läsa. Att tvingas till overksamhet är det absolut värsta jag vet, och i den situationen var jag nu – för andra gången i följd i Ladakh. Den troligaste anledningen till sammanbrottet var överansträngning i Leh med två dagars rännande omkring i hela staden med omnejd upp och ner, upp och ner i den tunna luften, men skulle jag någonsin igen våga ta ketchup på en omelett, som var droppen som fick bägaren att kollapsa? Skulle jag någonsin våga ta en omelett igen, min standardfrukost i Indien? Skulle jag någonsin våga besöka mitt favoritställe Tenzing Dickey i Leh igen? Skulle jag någonsin våga fara till Ladakh igen? Det var en fråga som alltid infunnit sig vid alla mina besök i Ladakh, men hittills hade jag alltid kommit tillbaka. Janne och Halvar fick en underbar eftermiddag och kväll uppe vid klostret och var borta i nästan fem timmar, men de åt ingenting under tiden. De bara drack vatten. Det är svårt och hårt att leva med en tredskande mage, så vi gick ut på kvällen och intog en enkel och liten ris med curd och hoppades kunna behålla det. Halvar var ju första gången i Nubra och hade gärna stannat längre. Janne och jag var inriktade på att fara tillbaka följande dag för att i Leh kunna se hur mycket man kunde återhämta sig i Ladakh. Lamayuruprogrammet var i fara, om jag inte snabbt blev mycket bättre fick det vara medan jag i stället drogs mot att återvända till normal nivå i Manali och Dharamsala, men det vore att kasta in handduken, ge upp resan som förlorad och erkänna ett bittert nederlag. del 9: Tillbaka i paradiset från paradiset Nästa morgon vaknade man och var fullt normal igen. Det hade alltså bara varit den naturliga och normala självrensningen, som man vanligen råkar ut för i Indien varje gång. Morgonomeletten gick ner med någon tvekan, men resten av dagen förekom intet spår längre av den genomgångna krisen, som om den aldrig förekommit. Dock återstod problemet med visdomstanden. Liknande problem dominerade det digitala. Det fungerade i Leh men kunde när som helst utan förvarning och utan anledning kollapsa fullkomligt. Sedan kunde det bli bra igen efter någon lika oförutsägbar längre eller kortare väntan. Min cyberföreståndare menade att uppkopplingen med dess nyckfulla kriser varken kunde jämföras med väder, jordbävningar eller något annat, då i cybervärlden allting hände så ytterst snabbt och plötsligt. Vädret kan man studera, jordbävningar hinner man ta betäckning för, men ingenting kan skydda en mot vad som händer i cybervärlden. Vi hade vissa problem med återkomsten från Nubra. Vår idealiske chaufför infann sig inte vid överenskommet klockslag, och när jag undersökte saken visade det sig att vi hade väntat vid fel jeepstation. Han förekom inte heller vid den rätta, vi hade redan beställt en ny

250

jeep, när han plötsligt dök upp en trekvart försenad. Ändå måste vi ta en annan jeep och klämma in oss med fem andra personer. Det var många turer i denna förvirring. Vår chaufför hade bett oss komma till ”jeepstationen” utan att precisera exakt var den låg, varför vi naturligtvis kommit fel. Vi hade gått till ett ställe där många jeepar stod parkerade i tron att det var jeepstationen, medan han menat en annan som legat mycket längre bort och givetvis tagit för givet (som alla indier gör) att vi automatiskt skulle veta exakt var den låg. När jag talade med jeepföreståndaren på den riktiga stationen och efterlyste vår jeep, vars nummerplåt jag kom ihåg, visste han mycket väl vilken jeep det gällde. Den hade kommit fram till Diskit igår kväll klockan 9 och skulle fara tillbaka till Leh idag klockan 2. Det stämde inte alls. Vi hade ju kommit igår klockan 2 och avtalat att fara tillbaka idag klockan 9. Han hade fått allt om bakfoten. Så dök plötsligt vår chaufför upp med rätt jeep, men vi kunde inte fara tillbaka med honom till samma pris som igår. I stället för 300 måste vi betala 800. Därför fick vi i stället dela jeep med fem andra. Då blev det 300 per person. Vi hade alltså varit synnerligen privilegierade igår. När vi återkom till Leh tog vi genast in på en tibetansk restaurang som Halvar upptäckt vid basaren, där vi hade en förträfflig måltid som plåster på såren. Janne hostade ännu våldsamt men var helt återställd i magen. Halvar fortsatte ta det försiktigt. Vi gick efteråt till mitt favoritkaffeställe, där Janne uppskattade kaffet mycket medan Halvar för säkerhets skull stod över. Sedan gick vi hem, där Janne bjöd på en flaska tvättäkta hagtornsdricka, som kanske var den ljuvligaste av alla drycker i Ladakh. Han brukade köpa en flaska (65 cl) varje dag. Bertil var borta, vilket vi såg som ett gott tecken. Då var han åtminstone på benen och troligen till och med i farten. Dagens enda smolk i glädjebägaren hade varit den infernaliska jeepmusiken. Chauffören sätter på musik redan vid starten, som ingen vill vara ofin nog att klaga på, hur hög volym han än använder. Det är uteslutande indisk skvalmusik, visserligen renare och mera harmonisk än västerländsk sådan, framför allt mera musikalisk, men likväl endast skvalmusik, som understundom kan vara ganska stressig och hysterisk. Plötsligt avbryts den när chauffören tröttnar på monotonin och vill ha en annan låt, och så avbryter han igen, och så håller han på och låter färre och färre låtar spela färdigt, medan en musikalisk och känslig passagerare oavbrutet blir mer och mer irriterad och arg. Jag lovade mig själv denna gång att aldrig mera sätta mig i en jeep utom på villkoret ingen musik. Även om den indiska pop- och schlagermusiken ibland kan vara lyrisk och intressant är likväl 90% bara outhärdligt hjärntvättsskval. Under en jeepresa genom världens vackraste land över världens högsta farbara pass och med enbart njutbara utsikter hela vägen vill man kunna njuta av detta utan att få resan förstörd av oupphörlig monoton och påfrestande schlagermusik. När jag träffade Bertil igen var han visserligen i farten men hade haft en dålig natt och kräkts igen, så han kunde inte på rak arm säga om han ville följa med till Lamayuru. Janne avstod då han ville vara tillgänglig för sin hustru på Skype. Även Halvar blev tveksam när det uppstod nya krångel med Lamayurubussen. Det fanns ingen.

251

del 10: Lamayuruturer De bussturer som följde visade sig bli omfattande. Att det inte förekom någon statlig morgonbuss västerut från Leh mot Lamayuru och Kargil var bekymmersamt och hänvisade en till ett olustigt alternativ. Enda bussen som gick västerut gick klockan 5 på morgonen från polofältet, och för att få biljett måste man gå dit och köpa ombord på bussen av konduktören, om han var där. Han var där. När jag köpte biljetten för Halvar och mig skrevs biljetten ut ända till Kargil för 300 rupier. Jag protesterade och sade att vi bara skulle till Lamayuru, som var halva vägen. Han ändrade biljetten till Lamayuru, men vi måste ändå betala 300. Det stämde inte. Det var något lurt med det hela. Jag sökte upp min agent Skarma för att få veta vad som pågick, varför det inte längre fanns en statlig morgonbuss och varför den enda morgonbuss som fanns därför idkade utpressning. Tyvärr var Skarma sjuk denna dag. Jag besökte hans kontor åtskilliga gånger, varje gång hette det att han skulle komma om en timme, men han kom aldrig. Av hans kompanjon fick jag dock veta, att detta privata bussbolag var muslimskt. Tyvärr är mina generella praktiska erfarenheter av muslimer den, att de föraktar dig för att du inte är muslim och gör vad som helst för att lura dig, en erfarenhet som ständigt har bekräftats av andra, i synnerhet damer, som tagit risken att resa på egen hand i muslimska länder. Det kan man inte göra som dam, då den muslimska kvinnosynen är omänsklig: mänskliga rättigheter är inte för kvinnor. Vid ett senare besök på centrala busstationen fick jag det bekräftat, att biljettpriset var oegentligt. Det borde ha varit 150 rupier, som det var halva sträckan till Kargil. Till vår angenäma överraskning anmälde sig Bertil entusiastiskt till att få följa med. Det blev ett nytt besök hos de sura muslimerna i Kargilbussen med ännu ett bidrag till ockrarna. Busstationen hade visserligen bekräftat att deras pris var oskäligt och rent bedrägeri men kunde ingenting göra. Så är det med privatisering. Vi diskuterade detta en dag med Janne och Halvar. Janne berättade, att bruket av ordet ’solidaritet’ enligt en undersökning hade minskat med 65% under de senaste 25 åren (sedan 1986, då Palme sköts,) medan ordet ’ego’ under samma tid hade ökat med 68%. I vårt land kan privatiseringarna av företag som posten, elverket, Statens Järnvägar och andra allmännyttiga företag, som alla behöver, med skäl ifrågasättas, då dessa privatiseringar medfört kännbara för att inte säga extraordinära prisstegringar för alla, samtidigt som de nya privata bolagen inom dessa områden frambringat en djungel av komplikationer som ingen begriper något av, medan deras då och då avsatta direktörer kommer undan med astronomiska fallskärmar och miljonpensioner. Hoppas inte Indien går samma omänskliga väg. För Bertils skull, som fortfarande var ganska svag och gått ner mycket i vikt, bokade vi en taxi till Kargilbussen på polofältet till måndagsmorgonen klockan 4.15. När det kom till kritan och vi steg upp klockan 4 var Bertil för svag för att kunna följa med. Han avstod frivilligt. Sålunda blev det ändå tyvärr bara Halvar och jag som for iväg.

252

Även vädret vållade bekymmer. Det ösregnade i Leh under natten, och vi vet alla vad regn i Ladakh kan betyda, där det inte skall regna. Den som känner Ladakh och varit med om vad vanliga regn åstadkommit hör ljudet av regndroppar med fasa – jag har lidit av regnskräck ända sedan mitt första omfattande Ladakhbesök år 2000. Regnet återkom även efter Khaltse på väg upp till Lamayuru, så den hisnande utsikten förmörkades och fördystrades totalt. Lamayuru är det torraste stället i Ladakh, och om det regnar där kan det tyda på universella översvämningar i resten av landet. Luften rensas, blommor andas, grönskan blir grönare, men vägar och broar samt byar kan spolas bort. Bussen stannade vid Khaltse naturligtvis vid ett muslimskt kafé, varför vi gick till ett annat och fick en förträfflig frukostomelett med jättegott te. Gästerna på det muslimska kaféet verkade inte lika nöjda. Färden upp till Lamayuru genom regnet blev en skräckfärd genom att busskonduktören behagade sätta på den skrälligaste varianten av dålig skräpmusik, samtidigt som några gubbar bakom oss spelade ännu sämre musik på sina telefoner bakom oss. Vi satt mitt i korselden. Mönstret var det samma: ingen låt fick spela färdigt, utan varje låt avbröts hela tiden för att följas av en ännu sämre. Lyckligtvis hade jag denna gång mina öronproppar till hands, som distansierade mardrömmen en aning. Så kom man fram till Lamayuru och kunde lämna den eländiga muslimska bussen och möttes av en omvänd hand. Vi tog skydd i kaféet vid vägen för regnet och hamnade i rena välkomstkommittén bestående av kanadensare, ett argentinskt par från Buenos Aires i grannskapet av vårt hem 1952-55 i San Isidro, och, hast du mir gesehen, en vacker ung finlandssvenska från Esbo. Hon hade inte fått tala svenska på ett halvår. Givetvis hade vi mycket att tala om men fick tala desto mindre, då hon färdades med en väninna som liftare i en truck, som omgående måste fortsätta mot Kargil. Kanadensarna från Montreal hade två sjuka kamrater i bronkit och magsjuka men hoppades ändå senare kunna promenera upp till Atitsaklostret. Vi skulle antagligen på nytt möta honom där. Halvar fick välja mellan mina gamla stamhotell Dragon och Shangri La och valde Shangri La, där vi välkomnades med öppna armar och omfamningar och återfick mitt gamla rum från förra året, där jag då legat som patient. Han sträckte genast ut sig, fann sig med välbehag till rätta och gick in för att ta igen den förlorade morgonen. Jag gick ner till the Dragon och återfann min gamla lilla värdinna i lika strålande form som alltid. Regnet drog förbi, solen tittade fram, klockan var bara 10 på morgonen, så vi hade fortfarande hela dagen på oss. Det var bara att njuta och därtill ha gott om tid för det. Man var äntligen än en gång hemma igen. del 11: Lamayuruturer (forts.) Redan den första eftermiddagen gick vi upp till Ladakhs äldsta kloster Atitse två timmars promenad rakt uppåt, som kan vara den vackraste dagtrek man kan göra i Ladakh. Halvar var helt entusiastisk, och där uppe träffade vi åter de vänner som välkomnat oss på morgonen: det argentinska paret, franskkanadensaren och några till. En stammande tysk var tydligen inneboende där, ty han hade förtroendet att öppna alla dörrar för oss och visa oss

253

det allra heligaste: de gamla grottor innerst i klostret, som varit Ladakhs första munkbosättning för mer än 1000 år sedan. Något senare hade Lamayuruklostret instiftats som fristad åt förbrytare på order av Kashmirs då buddhistiska maharadja, så att vad man än var efterlyst och bannlyst för kunde ingen röra en i Lamayuru. Sålunda växte Ladakhs klosterrörelse till. Vi kom upp på 100 minuter och ner på 75. Värre än så var det inte. Men på kvällen var man så trött, att man somnade redan klockan 8. Det hade varit en intensiv dag med förfärlig bussresa, stora upplevelser, social livlighet, god mat och kraftig aktivitet. Tyvärr mådde inte Halvar bra under natten: han hade ännu inte sluppit sin förfärliga diarré, så det var tveksamt om han kunde följa med till Wanla. Väl medveten om detta dilemma, – vem har inte haft diarré i Indien, vilket är den vanligaste folksjukdomen därstädes och tillika det vanligaste samtalsämnet mellan alla indier, – var jag fullt på det klara med att ta maximal hänsyn till omständigheterna. Vädret var emellertid idealiskt: inte ett moln på himlen, gårdagens regnbyar hade förfriskat luften, och det fläktade lagom skönt. Vi kom inte iväg förrän klockan 9, och Halvar gav upp före passet. Jag gav honom så mycket toalettpapper han ville ha, och där skildes vi. Han planerade stanna en extra dag i Lamayuru och kanske då vara vid bättre vigör för att kunna göra denna vandring. Klockan 11 var jag framme vid Wanla, det var första gången jag fått göra denna vandring till Wanla ensam, och det gick i ett huj. Vädret kunde inte bli bättre, och klostret verkade färdigrestaurerat och sken i solen i sin pittoreska färggrannhet med lysande röda och ljusa färger. Jag hade inte varit där uppe på två år, och där förekom både en ny väg ingen visste vart, och nya klosterbyggnader. När jag gick upp på taket hörde jag en bestämd amerikansk röst under mig och en sträng kvinna som kom upp och sade: ”The public is not allowed here.” (”Tillträde förbjudet för obehöriga.”) Det var knappt att jag ens fick ta den bild jag höll på att knäppa. Jag talade dock vänligt med henne, och hon var inte amerikan utan naturligtvis en tyska. Ja, de höll fortfarande på med restaureringsarbetena, jag önskade dem lycka till med detta, men jag måste ändå genast bege mig ner från taket. Det hjälpte inte att jag gjorde denna pilgrimsvandring varje år från Lamayuru eller att jag varje år kom som pilgrim till Ladakh ända från Skandinavien. För denna tyska dam var jag inte välkommen. Jag hade stört dem i deras arbete, vilket jag bad dem om ursäkt för. Betydligt trevligare var en schweizare och en österrikare som kom upp till klostret med motorcykel. Den ena hade gjort Lamayuruvandringen för fem år sedan, och vi beklagade att han inte kunde göra den i år, så hemskt mycket mera njutbar än med motorcykel. På vägen ner fastnade jag i en trevlig mycket skuggig campingground där det fanns folk. Då den verkade inbjudande frågade jag om de hade mat, varpå de svarade beklagande: ”Tyvärr bara Maggiesoppa.” Det var precis vad jag behövde, så jag slog mig ner för en lång och trevlig lunch. Den berömda Maggiesoppan, som man får överallt vid vägkaféerna i det övre Himalaya, är en genialisk näringsrik och smakfull nudelsoppa som tillreds på några minuter. Den uppfanns av en schweizare 1882 just för att tillfredsställa alpinisters behov av varm och mättande mat genast och har sedan dess gjort sitt segertåg över alla världens högländer. Det finns ingen bättre tänkbar lunch i Himalaya: lätt, näringsrik, smakfull, mättande och läcker.

254

Ett större sällskap schweizare skulle tälta där, så jag gick vidare när de anlände och började slå upp sina tält till mitt andra gamla rastställe i Wanla, där samma gamla gubbe fanns kvar som serverat mig de senaste 10 åren. Även där satt ett större schweiziskt sällskap, men dessa höll inte på med sina tält utan satt vid bordet och pratade, varför det var angenämt att delta i konversationen över en kopp te innan man fortsatte. Jag kom inte ifrån Wanla förrän halv två, vilket var väl sent med tanke på att solen var som hetast och hårdast då. Man fick stanna ett antal gånger i den skugglösa långa djupa solstekta ”Death Valley”ravinen för att dricka. Lyckligtvis fläktade det något, normalt står luften helt stilla här i ständig lä, och lyckligtvis förekom det en del moln, och man var ju tacksam för varje litet ögonblick av tillfällig skugga. Uppe på Prinkiti La, när den långa uppförsbacken äntligen var över, kunde man stanna till och vila och dricka ordentligt och njuta hur länge som helst av en av Zanskarbergens vackraste och mest hisnande utsikter, men det blåste förfärligt, man hotades nästan blåsa bort, så det var bäst att fortsätta. Vägen tillbaka tog 2,5 timmar. Jag hade hört av en guide i Wanla att Halvar ändå lyckats ta sig upp till passet och sedan vänt tillbaka. På Dragons restaurang satt det argentinska paret från igår och pladdrade sprutande spanska med ett annat par. Även argentinarna hade gjort en framstöt mot passet men vänt om med Halvar. Min nye colombianske vän från i morse såg jag inte till men hoppades få se honom igen. På vägen upp tillbaka till Shangri La mötte jag Halvar på vägen ner. Han hade haft en sista ordentlig diarré på väg ner från passet som en avskedssalut, Jag rekommenderade honom en ordentlig rispudding på Dragon, som jag själv hade haft till lunch, en riktigt läcker rätt med kanel, kardemumma och nötter utom ris i sin bästa form, som borde sätta definitivt stopp för den skenande magsprutten. Han trivdes för övrigt så väl i Lamayuru att han planerade stanna inte bara en dag extra utan två. Även jag hade gärna stannat längre, men det fick vänta till nästa år. När vi satt där och samtalade kom det en skördeman förbi med tre åsnor fullpackade med årets skörd. Packningarna var som berg och erinrade om vår Tidskriftsverkstads signaturbild i Göteborg men utan kärra. Bredvid en av åsnorna gick en inte många veckor gammal fåle. Skördemannen sjöng, som alla skördemän gör när de skördar och tröskar och (för hand) mal tsampamjöl i Ladakh. Detta var det verkliga Ladakh. Det kunde inte bli bättre, när i skymningssolen sedan Lamayuru visade upp sig i sin mest pastorala och intagande prydno. del 12: Rizong och tillbaka till Leh Vädret fortsatte vara idealiskt. Halvar trivdes så bra i Lamayuru att han planerade stanna minst två nätter extra, mest för att kunna göra hela Wanlapromenaden med övernattning i Wanla. Även jag hade gärna stannat kvar, men det fanns mycket att göra i Leh före avfärden om tre dagar. Som vanligt ville Lamayuru inte släppa mig ifrån sig. Bussen skulle dyka upp någon gång mellan 8 och 10 men gjorde det inte. Då tålamodet tröt vände jag mig till en jeep som händelsevis dök upp. I den satt det en ensam kraftig människa med stubbad frisering. Jag

255

frågade om det möjligen kunde finnas plats för en passagerare till i bilen och frågade vart den skulle. Den skulle till Leh. Jag fick prata med chauffören. Denne svarade, att hela bilen var bokad och han inte kunde ta en extra passagerare utan lov av den som hyrt bilen. Jag frågade denne. Jag var välkommen att följa med ända fram till Leh. Detta var en av resans mest strålande lyckträffar, och jag hade varit med om sådant förut. Bilens abonnent var en kraftig berlinare som bodde och arbetade i Schweiz nära Zürich som psykiatrisk vårdare. Han var mycket sympatisk och välberest. Hans favoritland var Thailand, men han trivdes bra över hela Asien och var mest fascinerad av Japan, som han hoppades kunna besöka ordentligt någon gång under en längre tid. Han hade rentav studerat och kunde japanska, tillsammans med engelska, som han talade bra, franska, spanska, holländska och italienska, medan han beklagade att han inte studerat latin, nyckeln till nästan alla europeiska språk. Han avskydde det anglosaxiska Nordamerika och var inte alls lockad av Afrika, medan han gärna skulle göra Sydamerika på allvar. De hade på programmet att på vägen till Leh göra en avstickare till Rizong. Detta besked mottog jag med tacksamhet, då jag inte varit där på nio år. I Rizong pågick omfattande renoveringsarbeten. En ny väg hade konstruerats efter den som spolats bort för fem år sedan, men renoveringsarbetena berodde inte på katastrofen förra året utan var något som försiggick över nästan alla kloster i Ladakh. Vi hade tur som kom till Rizong just när klostret besöktes av ett professionellt schweiziskt fotograferingsteam, som hade med sig en utomordentligt vacker levande lokal modell, som samtidigt tjänstjorde som guide. Hon medverkade på alla de bästa fotografierna. Genom detta fotolags verksamhet fick vi med dem besöka alla klostrets heligaste kammare. Det har två tempel och är det enda kloster i Ladakh som inte tar inträdesavgift. Klosterregeln är mycket sträng. Kött och ägg är inte tillåtet, endast tsampa och nudlar, och ingen mat är tillåten efter klockan 12 på dagen. Jag blev mycket god vän både med Alex, som min nye vän hette, och chauffören, som var en guldgruva när det gällde information och som jag hade gemensamma vänner med, främst Skarma. När vi skildes ville jag ge honom 200 rupier för liften, vilket han ädelt refuserade – hans abonnent gav honom tillräckligt. Med Alex bytte vi adresser och facebookkontakter. Hemma på Lung Snon var både Janne och Bertil på strålande humör, emedan de inte längre hade mycket med varandra att göra. Bertil hade den olyckliga omedvetna vanan att snarka och det på ett så nyckfullt och abrupt sätt att det var omöjligt att inte vakna därtill varje gång om man sov i samma säng. Till slut hade Janne tröttnat och flyttat till eget rum. Även jag hade blivit en aning trött på Halvars nattläten ehuru han inte snarkade men dock frustade, pustade, flåsade, gurglade och förde en hel del andra ljud, som det var svårt att sova i samma säng till, som om han ständigt var på språng även i sömnen. När Kerstin hade följt med mig till Ladakh 2007 hade hon visat sig vara en våldsam snarkare. Det kan förefalla fräckt att inte meddela sina medresenärer att man har sådana vanor när man skall sova tillsammans med dem, men snarkarens tragedi är att han aldrig stör sig själv men bara alla andra. I och för sig kunde man tycka, att det kunde jämna ut sig mellan Janne och Bertil, då Janne genom sin olyckliga förkylning hostade sig genom nätterna och det våldsamt, vilket vi erfarit i Nubra. Janne var nu den friskaste av mina tre reskamrater, han var ju den enda som varit i Ladakh förut, han hade haft diarrésviter men kommit över det, medan Bertil kanske fått sin svåra höjdsjuka men dagar i sträck som sängliggande just för att han i god tid

256

preparerat sig med mediciner mot höjdsjuka, som om läkemedel kunde bota vad naturen ställer till med. Halvar hade jag från början varnat för att äta för mycket i Ladakh, litet för litet var bättre än det minsta för mycket, men han hade haft en så strålande aptit hela tiden och hjärtligt gång på gång glömt min varning med bedrövliga nattpromenader och urlakningar som resultat. Förhoppningsvis var han nu äntligen på bättringsvägen i Lamayuru. Den stora Ladakhfestivaslen stod för dörren i Leh, och fler och fler förberedde sig för avresa. Säsongen närmade sig sitt slut men var fortfarande på högvarv. Det lutar åt att sommarsäsongen i Ladakh blir längre och längre och åtminstone år för år fortsätter längre in i september. Det var fortfarande mycket varmt denna den sista augusti. del 13: Nya turer i Leh Den första september gick Ladakhfestivalen av stapeln med praktuppvisningar utan like. Den stora inledningen genomfördes på polostadion, där borgmästaren höll ett entusiastiskt välkomsttal inför tusentals samlade ladakhier och utlänningar till stor del på god engelska, där han särskilt vände sig med tacksamhet till turisterna. Alla damer hade klätt upp sig, åtminstone alla ladakhier och indiskor, så man kunde aldrig se sig mätt på den överväldigande brokigheten av nationalkostymer och vackra dräkter. Min guide från Lamayuru hade emellertid påtalat för mig vikten av den militära närvaron för Ladakhs välstånd. Det var militären som underhöll vägarna och ryckte in och gjorde berömliga insatser, så utan den militära närvaron hade Ladakh varit hopplöst eftersatt och nästan oframkomligt. Visserligen utgjorde militären också med sina oändliga och ständiga truckkonvojer Ladakhs ständiga förstoppning på vägarna, men ladakhiernas berömda oändliga tålamod hörde till den positiva nationalkaraktären. Till vår stora glädje bestämde sig Bertil för att följa med Janne på dennes lilla ’baby trek’ från Likir till Themisgang under fredag och lördag, så att han äntligen kom bort emellan från Lehs ohälsosamma luft för att få stifta bekantskap med byarna och lantfolket och livet bortanför landsvägen. De skulle alltså lämna Leh min sista morgon i staden så att vi inte skulle återses förrän på flygfältet hemåt. Dagen tillbringades mycket i sällskap med Janne, och på kvällen hamnade vi tillsammans med en italiensk grupp på tre personer från Milano, ett äkta par från Milano och deras väninna, som alla var psykologer. De kände inte mina vänner Sergio och Silvia om de dock var välbekanta med deras del av staden, då de också bodde söder om Porta Romana. Jag blev särskilt god vän med Hilaria, psykologens hustru, som genomskådat att jag var sångare och tenor med att höra på rösten. Jag kunde smickra dem med att min kör var den första i Sverige som framfört Puccinis ’Messa di Gloria’. Vi blev mycket goda vänner och lovade varandra att ses igen i Milano. Detta var deras sista kväll före återresan till Delhi. Då de var psykologer kom vi att tala en hel del om sociala problem. Ett av dem var israelerna i Indien. De var välbekanta med problemet, då de själva varit uppåt Parvatidalen med Malana, i vilken trakt daturan växer vilt, ett utmärkt läkemedel mot astma men bara i minimala doser. En överdos kan temporärt slå ut hjärnan, och det har hänt att missbrukare försvunnit i Malanatrakten och återkommit efter två år utan något minne av var de varit eller

257

gjort under de två åren. Ett år försvann 14 personer på detta sätt, de flesta israeler men också ett antal japaner. Israelerna är alltid mycket unga, kommer hit efter den hårda och långa militärtjänstgöringen för att glömma den, vet ingenting om Indien och ägnar sig helhjärtat åt bara droger. De blev ett sådant problem, att Israel måste skicka rabbiner hit för att själavårda dem och få dem att ta sig samman och uppföra sig. Problemet kvarstår. Särskilt omkring Manali finns det hela kolonier av israeler som bara ägnar sig åt rökandet. Old Manali är som en israelisk enklav. I Israel kallas fenomenet för ”delfinsyndromet”. Ursprunget till benämningen är ett särskilt fall. En ung israelit for till Indien efter sin militärtjänstgöring för att glömma alltsammans och knarkade ner sig fullständigt i månader med det resultatet, att han blev fullständigt övertygad om att han var en delfin. Ingenting kunde få honom ur den vanföreställningen. I det hopplösa tillståndet kom han hem igen, och sedan dess säger släktingar till muckaren som åker till Indien: ”Kom inte tillbaka som en delfin.” Följande dag reste Janne och Bertil åstad till Likir för att göra sin baby trek. Jag gick till busstationen för att köpa min biljett till lördagen. Jag hade tillsagts att infinna mig 8.30, vilket jag gjorde och möttes då av beskedet att det inte skulle gå någon buss på lördag. Bussförbannelsen förföljde mig fortfarande. Jag hänvisades till jeep eller minibuss och lyckades boka en sådan hos Skarma till det dubbla priset mot bussen. Jag hade så sett fram emot att äntligen få göra den billiga och trevliga bussresan till Manali med övernattning i Keylong. I stället blev det dyr minibuss med start vid midnatt och framkomst följande kväll med alltså en stor del av resan i mörker. Det skulle bli en ny erfarenhet om inte annat.

del 14: Avslutning i Leh. Efter besvikelsen med den havererade bussresan gick jag upp till överste Wangdus vid dalens slut för en avskedsvisit. Han hann upp mig på vägen, då han råkade köra upp från Leh just då. Vi hade sedan ett mycket givande samtal över en kopp mycket stimulerande kaffe med en ladakhisk bakelse. Naturligtvis måste jag berätta om festivalen. Jag refererade borgmästarens tal, och han kände sin borgmästare eller ”Ladakhs kulturminister”. Han var en bra ledare och politiker för Ladakh men förteg och bortsåg helt från turismens baksida. Om ingenting görs åt de nedskräpande hinduiska turisterna som varken tål Ladakhs klimat eller mat och bara kommer hit för att bli sjuka men ändå skräpar ner överallt, eller åt den dåliga luften i Leh som man knappast mera kan andas, så kommer problemen att förvärras. Turism är inte bara expanderande statistik och inkomster. Som alltid kom vi in på religionen, och min vän var mycket kritisk mot det hinduiska nationalistpartiet BJP som var fundamentalistiskt. Det går inte i vår moderna globala värld. Desto nöjdare var han med premiärminister Singh, som är sikh och mycket högt respekterad runt om i världen, och med Sonia Gandhi, italienskan som styr Indien. De var ett utmärkt par som närmade sig det idealiska då de kompletterade varandra i ett mycket kompetent styrande av Indien.

258

Genom hinduismens problem kom vi också in på den katolska kyrkans förfall och alla skandalerna med pedofili och homosexualitet. I buddhistiska kloster hade homosexualitet alltid förekommit och aldrig väckt ont blod. Han frågade mig om min mening, och jag menade att alla människor egentligen är bisexuella men att det naturligtvis bara är heterosexualitet som kan ge riktiga barn. Både homosexualitet och lesbicism borde därför tolereras universellt, och världen är väl på väg dithän. Naturligtvis har homosexualitet även förekommit i katolska kyrkan tidigare och det allmänt. Det är först på senare tid saken har blivit offentlig. Det förekommer även muslimska sekter där homosexualitet rentav odlas och uppmuntras. Vi pratade om väldigt mycket mer, men tiden gick, och vi beslöt som vanligt att fortsätta nästa år. På eftermiddagen dök Halvar upp mitt på gatan, och vi gick genast in på ”Gismo” och tog en kaffe tillsammans. Hans fortsatta förlustelser i Lamayuru hade artat sig väl. När vi skilts hade han gått direkt till Wanla och övernattat där för att följande dag kunna återkomma till Lamayuru och följande morgon ta sig tillbaka till Leh med en högst ordinär buss, som den morgonen synes ha varit punktlig klockan 9 (enligt min erfarenhet för första gången någonsin) men tog 5 timmar på sig till Leh (11 mil) på grund av vägarbetena. Vi hade sedan även middag tillsammans, och Daniele från igår var med oss på ”Norlakh” medan endast hans två milanesiska damer gett sig av. Jag mailade dem alla tre med länkar till mina fotoalbum på Internet, vilket de genast svarade positivt på, var i Delhi de än befann sig. Min sista dag i Leh tog jag det riktigt lugnt för att vila upp mig och förbereda mig för nattresan till Manali på 18 timmar med start vid midnatt. För första gången under resan tog jag en siesta under eftermiddagen, vilket gjorde mycket gott. Jag hade sedan en träff med Skarma och fick träffa hans kompanjon Tsering Angduc, som mest arbetade från Tyskland. Vi diskuterade framför allt bussfrågan. Tsering bekräftade att det var ett stort problem i synnerhet för lokalbefolkningen, som inte har råd att åka jeep och minibuss hur som helst. Problemet är till stor del en rest och kvarleva från förra årets katastrof. Då kunde det inte gå några bussar alls på grund av alla de fördärvade vägarna, medan minibussar och jeepar med nöd kunde ta sig förbi hindren. Därav kom det sig att alla begagnade dessa färdmedel medan busstrafiken fullkomligt kom av sig. I år är dock jeep- och minibusstrafiken väsentligt dyrare än förra året, medan den normala, billiga busstrafiken ännu inte kommit i gång riktigt. Med Halvar hade vi bestämt att äta middag på ”Tenzing Dickey” klockan 7, och där infann sig till vår glada överraskning även Janne. Han hade med Bertil lyckats genomföra baby-trekken från Likir till Themisgang, men när de kom fram den första kvällen mot Hemis-Shukpachen var de fullkomligt uttröttade. Nästa dag hade de fortsatt över det sista passet men passerat Themisgang utan att stanna och gått hela vägen ner till Nurla, där de hade skilts. Bertil hade velat fortsätta till Lamayuru, medan Janne var inriktad mot Leh. Där kom han fram klockan 5, och det var en stor lättnad för Halvar och mig att de hade klarat det så bra. Vi hade en kalasmiddag på ”Tenzing Dickey” med kaffe efteråt på ”Gismo”, och därmed var min sista dag i Leh avslutad. Det återstod endast att packa sina saker och invänta den midnattstimme då det gällde att uppsöka den minibuss som genom natten och dagen skulle flyga med mig tillbaka till Manali.

259

del 15: Den stökiga nedresan. Det var tvivelsutan någon mening med att min avresa uppsköts en dag, för dagen för min planerade avresa invaderades Lung Snon av 21 svenskar från Göteborg tillhörande The Global College of Gothenburg (det globala gymnasiet in Gothenburg), de flesta helt unga men också med några veteraner, och en av dem som varit i Ladakh ett imponerande antal gånger redan kände min goda vän Ulla Moström i Stockholm, och han menade att det var Hervor Ericsons och Ulla Moströms förening ”Ladakhs vänner” som givit upphov till intresset för Ladakh i Göteborg. Legdan, sonen i huset, hade ju varit där med en grupp andra ladakhier under våren utan att jag visste om det och utan att han var klar över att det var där jag bodde. Detta utbyte mellan Ladakh och Göteborg fortsatte således med denna entusiastiska gruppinvasion av 21 härliga människor som skulle göra Ladakh under 15 dagar med kloster och tempel och hela faderullan. Gruppledaren hette Karin och bodde i Majorna, liksom de flesta andra i gruppen, medan de äldre i gruppen så vitt jag kunde se inskränkte sig till mellan 3 och 5 personer. Jag fick inte mer än träffa dem, men bara detta var positivt nog. Mina tre medresenärer hade ju konsekvent varit förföljda av varjehanda nederlag och sabotage, och här kom nu en helt ny och frisk svensk grupp redo att ta över inför min avresa. Jag undrade hur mycket det skulle återstå av deras entusiastiska framåtanda och friskhet efter en vecka i den tunna luften som nästan ingen av dem hade haft någon erfarenhet av. Den av dem som hade erfarenhet hade då gått igenom hela höjdsjukeprogrammet. En kvart före midnatt lämnade jag Lung Snon för att traska upp till basaren i mörkret, där jag skulle hämtas. Lyckligtvis regnade det inte, men molnen hade varit hotande under dagen. Vid basaren väntade sex bilar, två personbilar, två jeepar och två minibussar. Inget av dem var mitt fordon, men de väntande passagerarna hade redan packat in sig, och snart for den första jeepen iväg. Det var bara turister, mest israeler men även engelsmän, tjecker och fransoser. Min avgångstid var 0.30, men 0.20 hade min minibuss ännu inte kommit. Detta varslade illa, då det att ett beställt fordon inte finns tillstädes en kvart före avgång vanligen betyder att det inte kommer alls. Då kom en liten chaufför fram till mig och bad att få se min biljett. Det visade sig naturligtvis att jag hade fått fel bilnummer. Min minibuss skulle ha hetat 1492 men hette i själva verket 8400. Det var inte första gången ens under den här resan som man fått fel bilnummer. Vi satte av med god fart, bussens passagerare delade sig i tre grupper, fyra stökiga, unga och helt oerfarna israeler (två par), fyra sympatiska och tystlåtna tjecker (tre unga män och en dam) samt två lokala förmågor som satt hos chauffören. Israelerna krävde genast från början stark musik med hög volym, chauffören tillfredsställde dem, men då det var natt och somliga ville sova bad jag honom sänka volymen, vilket han villigt gjorde. Det är ju svårt både att sova till hög dunka-dunka-musik och att koncentrera sig på nattkörning i den längs nästan ofarbara vägar, i synnerhet som det började snöa, vilket åtföljdes av tät ogenomtränglig dimma. När jag bad chauffören sänka volymen för andra gången, nu på väg upp för passet Tanglang La på 5300 meter och i snöstorm, sade han, att han faktiskt inte behövde ha den på, och stängde av.

260

Natten blev svår då det naturligtvis var svinkallt, och gradvis måste man bylta på sig det ena extra plagget efter det andra, tröja, strumpor, medan man frös ändå och det drog genom fönstren, som gick upp av sig själva – normal indisk standard. I gryningen kom vi gradvis fram till Pang, halvvägs mellan Leh och Keylong, och först där upphörde det äntligen snöa. Vi fick ta igen oss något, gradvis blev det sedan varmare under morgonen, men molnen hängde kvar, och någon riktig frukost blev det inte förrän i Sarchu efter elva på halva vägen mellan Leh och Manali. Där blev vi fördröjda av att passkontrollspoliserna ville genomsöka tjeckernas bagage. Naturligtvis fann de inget. Israelernas bagage hade säkert varit intressantare. Dessa fortsatte hålla hov hela resan med oupphörligt höga röster på sitt fula språk, och deras skorrande nasala engelska skall vi inte tala om. Vid ett tillfälle insisterade en av damerna, den dummaste och fulaste, stor och vulgär till tusen, på att musiken skulle spela på för fullt så att hon kunde dansa. Hon bjöd upp den ena efter den andra, men ingen var villig, och jag sade: ”Never!” och gick så långt bort från jeepen som möjligt. (Det var inför en av dagens flera incidenter i form av trafikhinder genom ras och långsamma bulldozers.) Snart följde de flesta mitt exempel, minibussen blev tom, och chauffören stängde av den vilda vulgära musiken. Ett annat hinder utgjordes av asfaltering. Ett tredje utgjordes av ett jätteblock som ramlat ner och måste sprängas bort från vägen. Den explosionen var inte ringa, och vi måste ta betäckning på flera hundra meters håll. Allt detta innebar naturligtvis förseningar. Resan skulle ha tagit 18 timmar, vår flinka chaufför som ständigt skickligt körde om alla andra, hade kunnat göra den på 16, men den blev på 20. Vi kom fram efter mörkrets inbrott klockan 8, och då höll israelerna fortfarande på med sitt vassa högljudda prat. De visste ingenting om Indien och var bara specialister på att ställa dumma frågor, som ”Varför far vi inte direkt till Manali från Lahaul i stället för att ta omvägen till Kokhsar?” eller, när vi nådde Manalis utkant, ”Är detta Keylong?” (som ligger 10 mil back på andra sidan Rohtang), och en frågade mig: ”Är Manali farligt?” De skulle bo i Vashisht eller i Old Manali och trodde att Old Manali låg i hjärtat av downtown Manali, medan det ju ligger 8 km därifrån. De verkade fullständigt ogenerade och omedvetna om att de hela tiden uppträdde som idioter utan någon tillstymmelse till självkritik eller någon distans alls. Med överste Wangdus och Skarma hade vi diskuterat frågan positiv turism och negativ turism. Positiva turister kommer av rent intresse för naturen, kulturen och folket. Negativa turister kommer för att roa sig på vilket sätt som helst. Till dessa hör de hinduiska turisterna, som i regel kammar noll, bara blir sjuka och varken tål maten eller höjden och inte förstår att inte skräpa ner, och dessa högljudda fullkomligt okunniga och enfaldiga israeliska grupper, de flesta direkt från militärtjänsten för att glömma denna med att knarka ner sig, som inte har någonting i Indien att göra utom att väcka irritation och skämma ut sitt land. Tjeckerna var som kontrast underbara. De skulle omedelbart vidare till Dharamsala. Jag skyndade hem till Greenland, där min gamle värd ännu var uppe halv 9, tog faderligt emot mig och gav mig sitt bästa rum. Sedan skyndade jag mig till Café Momo, stadens bästa och billigaste restaurang (tibetansk), som också fortfarande var öppen, där jag

261

omgående åtgärdade dagens resas umbäranden och eftersmak med en rejäl Mutton Thukpah, min första kötträtt på 13 dagar. del 16: Inför den sista veckan Naturligtvis föranleder en sådan här annorlunda resa vissa reflektioner. Nu var jag äntligen på egen hand efter att ha lämnat mina reskamrater i synnerligen goda händer och efter många om och men även vid god hälsa, samtidigt som jag naturligtvis saknade dem, men frågan som infann sig var: Skall jag på nytt satsa på reskamrater ett annat år eller hålla på att resa ensam? Janne hade visat sig den starkaste och mest kvalificerade kamraten av dem trots sina 67 år, men han var också den enda av dem som varit i Ladakh förut. Han ville gärna en gång göra en resa till Padum för att därifrån utgå på olika vandringar, vilket även var attraktivt för mig. Jag funderade redan ordentligt på att nästa år göra en ny framstöt mot Zanskar med Lingshed som preliminärt mål. Dock hade den här resan med alla sina missräkningar varit ytterst lärorik. Den kanske viktigaste insatsen av alla var Bertils och Jannes bragd att faktiskt klara av Themisgangs baby trek på två dagar vid sina 67 respektive 69 år och det med gott resultat och förbättrad hälsa. Åldern betydde alltså i det närmaste ingenting. Johannes hade påpekat att vi lever som 45åringar och lugnt kan fortsätta med det ett gott tag till. Janne vid 67 vill gärna återkomma till Ladakh, och för min egen del ser det nog inte bättre ut än att det kan bli ett antal ytterligare Himalayaresor ännu efter dessa första 27 på 19 år, i synnerhet som de i allmänhet verkar ge ett så extremt hälsosamt resultat. Förra årets katastrofresa var ett undantag, därför blev det ingen ny resa förrän denna som för att rehabilitera den, vilket lyckats över all förväntan. Att alla mina tre kamrater blev sjuka medan jag blev frisk (utom en enda dag) verkar endast ytterligare accentuera att jag bör fortsätta hålla på med dessa resor, då jag tills vidare (åtminstone ännu och även i år) bara blir bättre av dem. En annan kuriös sak att reflektera över är skillnaden i klimatet mellan Ladakh och Himachal. Med sin nästan hälften så tunnare luft erbjuder Ladakh en utmaning som heter duga, som kroppen måste anpassa sig till och som måste begränsa ens fysiska förmågor. Det är exempelvis farligt att äta sig mätt i Ladakh, för den tunna luften gör att matsmältningen fungerar annorlunda. Det gäller att ge magen så litet arbete som möjligt, främst genom att tugga maten så väl som möjligt, ty minsta överarbete kan få magen att råka i sken. Detta innebär praktiskt, att varje form av mänsklig hybris omöjliggörs, då man tvingas anpassa sig efter kroppen och dess tvång och anpassa sig efter det heta tunna klimatet med ständig syrebrist. Å andra sidan, om man klarar denna anpassning, mår man sedan desto bättre ju längre man stannar i Ladakh. Resans mest kritiska vändpunkt var väl momentet i Rekong Peo, när vi tillbakavisats från vägen till Spiti och inte kunde få passertillstånd den dagen. Bertil var den enda som pläderade för att vi skulle ge oss till tåls och acceptera förlusten av en dag för att få tillstånd och kunna fortsätta nästa dag. Hur hade det gått om vi följt hans rekommendation? Tvivelsutan hade vi då kunnat göra Spiti, men vägen ut därifrån mot Keylong hade varit stängd, och hade vi väntat på dess öppnande hade vi förlorat ännu mera tid – ingen vet hur mycket. Då hade eventuellt en del av vårt Ladakhprogram gått förlorat.

262

Höjdpunkten på resan hade utan konkurrens varit dagarna i Lamayuru, den äntliga befrielsen, då man sent omsider men desto mera hade kunnat hänge sig åt riktiga bergsvandringar under idealiskt väder och omständigheter i mina älsklingsomgivningar bland Zanskarbergen. Bara de två dagarna hade försett hela resan med guldkant. Till vår lättnad regnade det inte när vi kom ner över Rohtang, men den groteska gyttjebrottningen, som fick fordon att fastna till och med på vägen ner, vittnade om att det hade regnat mycket. Följande morgon var det mulet och skulle säkerligen bli regn, så det var dags att börja sakna solen i Ladakh och längta dit igen inför nästa år. Kvar på programmet hade jag egentligen bara mitt möte med Johannes här i Manali och Karin i Dharamsala. För övrigt var det enda egentligen några dagtreks på båda ställena och att äntligen kunna fördjupa mig i min medhavda litteratur. På morgonen var det strejk i Vashisht, så att ingenting fungerade där, och allt var stängt. Jag tänkte på mina fyra israeliska följeslagare från Leh, som inte vetat något om Indien, ängsligt frågat mig om Manali kunde vara farligt och efter mycket debatterande kommit fram till att det var säkrast och bäst att bo i Vashisht. Vad snopna de skulle bli när de vaknade upp där en måndag morgon och fann allting vara stängt i hela Vashisht och ingenting alls som fungerade. Med Johannes gjorde vi en liten promenad upp till Old Manali på eftermiddagen. Vi ville inte gå långt då det kunde bli regn, men Johannes ville framför allt veta mera om mitt förhållande med Laila Roth och bad mig förklara hennes satanism för honom. Han kunde inte ha bett om något svårare. Då han ännu mindre kunde förstå den själv kunde jag bara göra så gott jag kunde, då jag trots allt var mera initierad i den. Om jag har förstått satanismen rätt är den idag närmast en filosofisk strömning som fått en enorm medvind genom dels de omfattande pedofilskandalerna i katolska kyrkan med den globala miljö- och klimatkrisen, som måste medföra ett ifrågasättande av mänsklighetens existens. Laila har aldrig varit religiös, och hennes engagemang i satanismen är för henne närmast en social grej. Det är nästan bara extrema och radikala människor som är satanister, och hon har tagit det som sin uppgift att försöka leda dem till rätta. Hon har ju en lång erfarenhet av världens bråkigaste och brokigaste elever i ett antal länder av olika mentaliteter och i princip lärt sig hantera vilket hopplöst fall som helst genom förnuft, diplomati och tålamod. Inom satanismens extremismer rör sig både varma humanister, höga akademiker, mystiska fanatiker, nynazister och rasister men framför allt revolutionärer. Karl Marx började ju som satanist, och även om Laila inte representerar någon förkunnelse omfattar hon alla satanistiska strömningar i ett självuppoffrande försök att leda dem rätt. Hennes filosofiska utgångspunkter är Jobs Bok, den äldsta, vackraste och mest problematiska i Bibeln (med den eviga frågan: ”Varför just jag?”), Lao-Tses lära om Vägen samt Bhagavad-Ghita som belysning av världslitteraturens största moraliska dilemma: Arjuna måste likvidera sina släktingar för att det är det enda rätta att göra men måste tveka för att det är hans egna släktingar. Det är för tidigt att säga om Laila haft någon framgång i sin sociala insats, men det står helt klart att hon åtminstone hittills inte misslyckats. Hon är bara aktiv med detta på Internet men är där en virtuos. ”Älskar du henne?” frågade han mig.

263

”Vem gör inte det som känner henne?” ”Har ni haft ett förhållande?” Ja, det hade vi haft, och ett passionerat sådant, men efter att hon blev satanist har det blivit komplicerat. ”Det betyder, att du är hennes enda. Det är ett stort ansvar.” Han berättade, att han känt henne väl och avrått henne från att gifta sig, men hennes man hade inte gått att hejda. ”Han gjorde fruktansvärda saker med henne, mer eller mindre behandlade henne som en experimentdocka. Vi brukade röka på tillsammans, och jag antar att hon gör det fortfarande. Jag tror aldrig att hon har kommit över traumat av sitt äktenskap.” del 17: Vidare. Följande dag gick vi till Solangdalen mest för att se hur det skulle ta på oss. Det var 14 km uppåt med långsam stegring hela vägen, vädret var vackert, så det var utomordentligt svettigt. Vi nådde Solang efter 2,5 timme, och återvägen tog 2 och en kvart. Det var hyfsat. Johannes berättade de senaste dåliga nyheterna från Kina. Folk förs fortfarande bort och försvinner, som i Stalins Ryssland efter kriget. Kinas ekonomi fortsätter att blomstra understödd av hela världen, med den påföljd att Kinas giftiga leksaker sprids över hela världen medan Kina samtidigt hänsynslöst sprider sin generösa miljöförstöring till grannländer och ockuperade områden, främst Öst-Turkestan och Tibet men även Laos, Vietnam, Burma och Indien, vars floder alla rinner upp i Tibet och genom det ödesdigra Kina, där vattnena förgiftas. Han gav mig en detaljerad analys av kontrasten mellan indisk och kinesisk mentalitet, världens två största stater när det gäller världspopulationen. Vad som utmärker indisk mentalitet är universalitet och flexibilitet. Den är generös och uppskattar, älskar och omfattar allt med fullt förtroende och intimitet med den andliga verkligheten. Det är Indiens viktigaste kulturdrag: andlighet, konstant medvetenhet därom, kunskap och initiering i den, som är självklar. (Det är därför vi båda trivs så bra i Indien, då vi betraktas som mycket mer än bara människor, då här den andliga öververkligheten är en självklarhet som ingen är okänslig för.) Nackdelen med allt detta är en viss ansvarslöshet, de är som de gamla grekerna: allt flyter, ordning är en sekundär fråga, allt är hela tiden improviserat. Sålunda kan man aldrig lita på en indiers ord, för två indier ger aldrig samma uppgifter, allt ändras hela tiden, och det är viktigare för en indier att behaga dig än att säga sanningen. Detta har han gemensamt med kinesen, då detta är ett typiskt asiatiskt karaktärsdrag. Även kinesens mentalitet utmärks av universalitet men av ett mera filosofiskt och abstrakt slag och mera i det lilla, medan indiern alltid omfattar det stora. Kinesen är perfektionist och minutiös i sin noggrannhet och precision. Hans hantverksskicklighet är ofta den högst utvecklade och finaste i världen. Det värsta kinesen vet är att misslyckas, att göra fel, att begå misstag och att få någonting att skämmas för. Kinesens största fara är att förlora ansiktet – vad som helst men inte det, medan indiern är fullständigt sorglös därvidlag, han generar sig aldrig och är aldrig rädd för att göra bort sig, medan just detta är det hemskaste kinesen vet.

264

Indiern kan aldrig förställa sig. Han kan hålla masken men inte vara falsk. Han är hjärtligt uppriktig av naturen när han inte grälar, men hela kinesens liv är ett förfinat maskspel där allt är förställning för att inte förlora ansiktet (masken). Kinesens hela liv är en utomordentligt förfinad tillgjordhet där vänlighet och förbindlighet är det viktigaste av allt för att hålla det viktiga skenet uppe av universell harmoni. Indiern är mycket grovare och kan vara hur brutal som helst och det utan choser medan kinesen är grym och brutal med ett charmerande leende: ”Vad jag än måste göra får du aldrig tro något ont om mig.” Han berättade också om den indiska militärens berömliga insatser för att få Ladakh på fötter igen efter förra årets katastrof. De sparade inga medel och ingen energi på att helhjärtat sätta in eftertryckliga insatser överallt där de behövdes, i återställningen av hus och vägar, rehabiliteringen av sjukhuset och infrastrukturen, återuppbyggnader överallt av busstation, televerk, raserade affärshus och i princip allt. Därför märktes så litet i år av förra årets ofantliga katastrof. Indiens militär är en yrkesarmé. Militärtjänstgöring är frivillig, och vill man bli yrkessoldat kan den vara upp till 14 år. Efter 14 år får man hoppa av om man vill eller verkligen bli yrkesmilitär. Därför är den indiska armén ytterst kompetent. Där råder ordentlig ordning och reda, även sikherna står för mycket av ordning och disciplin i Indien, (den globalt högt respekterade premiärministern är sikh,) och därför klarar sig resten av Indien i ett behagligt flytande och improviserat kaos. Han stannade kvar i Manali medan jag for vidare. Han är mera hemma där än jag, han känner de olika hippiekolonierna, somliga urgamla och på tredje generationen, och har många gamla vänner där. Jag fick en buss klockan 7 på morgonen som nådde Dharamsala exakt klockan 17. Där möttes jag av åska och regn, dunder och blixtar. För en gångs skull var fordonet jag färdades med utan nervös stressig vulgärskvalmusik, varför resan blev njutbar, och för en gångs skull kom jag fram till målet före mörkret. Jag fann mitt gamla hotell Khalsang i backen förbi den tibetanska kliniken Men-Tsi-Khang, där mitt gamla rum var ledigt. Hyran hade dock gått upp från 100 till 110 rupier. Det betydde att jag skulle klara resans budget trots allt. De hårresande utgifterna i början av resan med taxi till Simla hade ödelagt min budget från början och lämnat mig helt utan marginaler. Hela resan hade därmed blivit en ständigt prekär och känslig balansgång vid ruinens brant, men väl framme vid Dharamsala med låg hyra kunde man nästan pusta ut. Regnet hade varit bekymmersamt, men det hade varit vackert emellan som i Manali, så det troddes allmänt att det häftiga ovädret var övergående. Det var bara att hoppas. del 18: Dharamsala Denna resas stora missräkning var vädret. Då förra året var ett sådant katastrofår för monsunens skull, och då jämna år nästan alltid hade medfört översvämningar, räknade vi kallt med att detta år skulle vara mildare och lättare, men vad vi bedrog oss! Prognosen höll till att börja med, monsunen gjorde inget väsen av sig utan tvärtom fick bönderna att klaga på för litet regn, tills vi landade i Delhi. Redan i Simla drabbades vi av katastrofregn som förstörde vägar och broar runt omkring oss.

265

Ingenstans märktes denna missräkning tydligare än i Dharamsala. Under den andra veckan i september skall normalt monsunen redan vara på upphällningen och som värst erbjuda några svaga eftermiddagsskurar, men detta år var olikt alla andra. Vid ankomsten till Dharamsala möttes jag av blixt och dunder, åska och hällregn, som varade i 24 timmar. Den första dagen regnade bort, jag hade regn hela vägen upp till Triund på morgonen, och även om det lättade där uppe var det åter regn hela vägen ner. Andra dagen var det bättre, det blev inget regn förrän på eftermiddagen, men då öste det åter rejält i timmar. Från Triund såg inte Snowline särskilt attraktivt ut insvept i moln och regndimmor, så jag avstod från ett besök, men sista dagen gick jag upp dit, 1500 meter upp från McLeod Ganj. (Denna ligger på 1750 meter, Triund på 2875 och Snowline på 3200.) Det var knappast värt det. Man gick bort sig i dimmorna och fastnade i geggan. Ingen utsikt, men mycket lera. Lakka var inte ens hemma. Det var ju inte så särskilt lyckat att dagen för sin avresa gå vilse i dimmorna mellan Triund och Snowline på 3000 meter och trampa ner sig i lerig gegga. Dock träffade jag där uppe hos Lalu i Triund en trevlig ung skotska, som länge bott i närheten av Cambridge, så vi hade gemensamma hembygder att tala om. Hon hette Fiona Sheath och var för första gången i Triund men ville gärna återkomma, då landet erinrade så mycket om Skottland. Både McLeod, Forsythe och Dalhousie är ju skotska namn. (Forsythe Ganj ligger mitt emot McLeod Ganj.) Min 60-årsdag firade jag stilla tillsammans med Karin från Ladakh, den vackra holländskan som varit gift i Philadelphia och hjälpte skolorna i Ladakh, 68 år men iögonfallande vacker fortfarande. Hon är den enda vackra holländskan jag någonsin träffat men är desto vackrare. Hon kom till Lung Snon i Leh första gången 2003 (när jag uteblev,) vi träffades 2007, och sedan dess har vi hållit kontakten. Hon reser dit varje år, hennes kloster är Lingshed som jag har kvar, och vi hade både lunch och middag tillsammans. Mitt enda problem i Indien förblir dock den vulgära skvalmusiken. På mitt härbärge ”Kalsang” bodde ett ungt gäng glada sydkoreaner som festade varje kväll, precis som förra året, och när de sjöng själva var det en njutning att höra dem, men när de spelade musik var det outhärdligt. Jag vet inte vad det är med det digitala ljudet, men speciellt på telefoner har det en genomträngande vasshet som skär som knivar i hjärnan. Denna digitala burkmusik spelas offentligt överallt, inte minst i jeepar och andra fordon under påfrestande resor, och är rena tortyren. Trots det ständiga regnandet och leriga rotblötan i McLeod Ganj var det lika svårt som alltid att lämna denna tibetanska idyll och fristad, som blivit som ett hem för mig i Indien. Melankolin var total, trots att vädret klarnade upp fullständigt så fort man åkte ner från bergen. Inte en droppe regn förekom under hela vägen till Delhi, som nåddes punktligt vid soluppgången klockan 6. Det var inte så konstigt att busstationen vållat oss vissa problem vid ankomsten. Nu kunde jag konstatera, att hela busstationen var upp-och-ner-vänd, allt var under ombyggnad, och det var bara till nöds som en viss busstrafik alls fungerade. På baksidan, där flygbussarna avgick, kunde jag dock inta en liten frukost med omelett och te. Sedan var det bara att i lugn och ro ta flygbussen. Vid incheckningen kunde jag inte se Janne och Bertil någonstans, så jag hoppades de kommit före mig. Mycket riktigt. Inne i terminalen satt Janne på en väl synlig plats med

266

skorna av och mådde väl. Bertil var inte långt borta magrare än någonsin, men båda mådde väl. Jannes besök i Srinagar med bröllop och allt hade varit något av en missräkning, då han i likhet med så många andra där hela tiden bevakats som en fånge. Dock ville han gärna tillbaka till Ladakh ett annat år mest för att göra Zanskar. Bertil var inte lika pigg på att återvända, ehuru han haft goda dagar i Lamayuru, och såg Kambodja som sitt nästa resmål. Flygplansmaten erbjöd samma svårbemästrade komplikationer som alltid. Plastförpackningarna med bulle, smör, vatten och så vidare var som vanligt omöjliga att få upp utom genom mobilisering av maximalt våld, medan samtidigt att inta en måltid ombord på ett flygplan kräver en så minutiös försiktighet och precision, att det ena svårligen går att kombinera med det andra. Det är en omöjlig ekvation. När man slutligen med uppbjudande av allt sitt våld får upp den hårda plastförpackningen med en bulle är det omöjligt att undvika ett totalhaveri för hela lunchpaketet, varvid allting skvätter omkring och hamnar på golvet, där det är hopplöst förlorat. Får man upp smöret är det stenhårt och går inte att breda på bullen utan att plastkniven går av. Vattnet med sitt aluminiumfolielock går inte heller att öppna utan ett visst våld så att allting skvätter omkring och stänker ner alltsammans. Kycklingfilén är naturligtvis seg som gummi och går inte att skära med den brustna plastkniven. Även desserten, en degig sötsak, bara fastnar i tänderna och växer i munnen, som en kinesisk kroppkaka, så att man varken kan tugga den eller svälja den. Vattnet har då runnit ut på golvet och på kläderna efter haveriet vid det forcerade öppnandet. Till och med osten går inte att öppna, då förpackningen ständigt går sönder, så att man måste skala fram osten fragment för fragment av aluminiumomslaget, varvid det ändå blir en del folie kvar, som fastnar mellan tänderna. Salladsdressingen går inte heller att öppna utom vid galen ända, den ända som säger ”öppnas här” går inte att öppna, och ur galen ända får man bara ut dressingen droppvis, om ens det. När kaffet slutligen serveras inträffar det olyckliga luftgropar, så att man får det heta kaffet i famnen, som inte går att torka upp. Och hela tiden lever man i skräck för att mannen framför skall fälla sitt ryggstöd bakåt, så att hela ens känsliga servering på nytt saboteras genom jordbävning, som sprider allt på golvet och i famnen, vilket han naturligtvis gör, om och om igen. När det gäller måltider på flygplan är vi alla Mr Bean – och kan ingenting göra åt saken. Däremot var det väldigt intressant att följa med vad vi flög över. Vår rutt gick över Lahore och rakt över Khyberpasset in i Afghanistan, vilket man kunde se, och sedan över Kabul, vilket man kunde studera i detalj från 11,5 kilometers höjd. Det var påtagligt hur hela Afghanistan var i behov av vatten. Norr om Kabul kunde man se de högsta topparna av Pamir i öster med K2, bortom vilket ju vår Nubradal sträckte ut sig. Vidare gick resan över Dushanbe, Uzbekhistan och Kazakhstan. Efter Aralsjön skymdes utsikten av moln, och vid Ladoga kom varningen för landning. Där emellan såg man ingenting. Kapten Grönroos genomförde en fulländad mjuklandning i Helsingfors, som nästan inte ens märktes. I Helsingfors var det bara att gå direkt till nästa plan, och plötsligt var man åter i Göteborg. Total flygtid Delhi-Göteborg: 8 timmar exakt. Bussresan från Dharamsala hade tagit 12, och inklusive bytesuppehållen hade resan Dharamsala-Göteborg tagit mindre än 24 timmar, vilket torde vara rekord. Visserligen tog det, om man räknar med tidsskillnaden, nästan 29 timmar om man räknar från ögonblicket man lämnade Dharamsala tills man låste

267

upp dörren hemma i Göteborg, men den faktiska restiden var dock inte mer utan snarare mindre än 23 timmar. I Göteborg höll just en Nordsjöstorm på att blåsa in med regn och rusk. Det var så att man knappast lämnat Dharamsala: precis samma oväder mötte en hemma som där. Till och med temperaturen var den samma, medan dock mörkret och råheten var värre i Göteborg. Det var bara att fara tillbaka till Indien igen snarast möjligt. Och det var väl den främsta förtjänsten av resan: en fullkomlig rehabilitering efter förra årets totala katastrofresa, med en hälsa bättre än någonsin (om dock reducerad till 60,5 kg) och med en ny god tillförsikt om att kunna fortsätta göra obegränsade resor till friheten i Himalaya ett icke alltför ringa antal år till. 12.8-12.9.2011

Bonusresan, del 1: Rivstart. Den nya resan föregicks av ett antal kriser. Knappt hade man kommit hem från Indien så rycktes man iväg på en häftig körresa till Berlin, och knappt var man tillbaka därifrån så stundade den hektiska bokmässan, som i år var mera berikande än någonsin, och knappt hade man hämtat sig från den och kommit i gång med den reguljära arbetsrutinen, så råkade man på en kraftig förkylning, när plötsligt temperaturen rasade till minus och många hyreshus hade glömt att sätta på värmen. Det gällde att bli frisk till nästa resa. Denna möjlighet äventyrades av att man var bjuden till ett större symposium i Stockholm helgen före avresan, vilket förvärrade den allmänna nervösa stressituationen. Naturligtvis kom då migränen tillbaka med mera förödande attacker än någonsin, som om den väntat på det tillfälle när man var som mest sårbar. Även om förkylningen blev bättre släppte inte migränen, och det var föga uppmuntrande att få ta del av de senaste vetenskapliga rönen, som påvisade, att migrän kunde framkallas av bananer, äpplen, kaffe, rödvin och choklad. Då jag alltid nyttjat alla fem såg det illa ut. Då den envisades med sina bombardemang fann jag mig nödsakad att kasta in handduken till Stockholm med ursäkten att jag måste se till att bli frisk till nästa resa. Ursäkten godtogs, migränen släppte, och jag blev frisk, så att jag kvällen före avresan kunde delta i Par Bricoles årsmöte, där jag avfirades tillsammans med ett annat födelsedagsbarn som behagat vara fysiskt frånvarande på sin bemärkelsedag. Som extra uppmuntran i kampen mot migränen begåvades jag med fyra flaskor rödvin, spanskt, franskt och argentinskt. De sattes på hyllan tills vidare. Vädret hade varit förfärligt i Göteborg hela tiden. Det kunde regna veckor i sträck, och fastän man som cyklist blev genomsur av kallduschar varenda dag vande man sig inte vid det, utan det var lika vedervärdigt varje gång. Därför fanns det anledning att hälsa en fortsättningsresa till Indien och Himalaya välkommen. Halvar var kvar i Dharamsala, och det var planerat att vi skulle återförenas där. Dock var det nu Diwali, och hur busstrafiken norrut från Delhi skulle fungera dessa festdagar av årets största och stökigaste helg i Indien visste ingen något om.

268

Strulet började i Delhi. Det visade sig att mitt bagage inte kommit fram. Flera andra var i samma sits. I Helsingfors hade personalen ”glömt” att skicka Göteborgsbagaget vidare till Delhi. Det skulle komma med morgondagens flyg i stället. Vad gjorde man till dess? En dam i samma sits hade tydligen varit med förut. Hon visste att man hade rätt till 70 Euro i ersättning, inte i reda pengar men i uppköp mot uppvisande av kvitton. Allt detta tarvade omständliga formaliteter med blankettfyllning och diskussioner, men lyckligtvis kunde man fara vidare utan sitt bagage – Finnair skulle leverera det fram till var man bodde. Då hade redan en hel del av morgonen gått, och frågan var om man kunde få en buss norrut mera så här sent – klockan var redan närmare åtta. Situationen påminde starkt om vårt läge i augusti, när vi fann oss ställda utan bussar… Min dam skulle vidare till Nepal men visste inte alls var hon skulle bo där. Till vår stora häpnad bodde hon i samma kvarter som jag. Vi hade rest i Indien ungefär lika länge, hon hade börjat tidigare men gjort färre resor, så vi hade mycket att tala om. Hon trivdes i Benares, där hon en gång kommit med ett sällskap, där en medlem visade sig ha kommit till Benares bara för att hänga sig. Han påträffades självmördad av sällskapet en morgon. De flesta ville avbryta resan och resa hem igen, men andra ville stanna kvar. Frågan var vad man skulle göra med liket. Det var inte någon avundsvärd situation. Vi tog tunnelbanan tillsammans till New Delhi Railway Station, där vi temporärt skildes för att säkert återses i vårt hemkvarter. Hon bodde bara på andra sidan. På busstationen lyckades jag få en buss till Chandigarh, det nåddes vid middag, men där var det svårt att få en buss vidare mot Manali. Men det gick en buss till Dharamsala, så jag tog den. Jag lyckades få den sista platsen, nummer 50 längst bak i hörnet, där man mest satt och studsade på de dåliga vägarna, men jag lyckades sova bort en god del av åttatimmarsresan i alla fall (25 mil med två underbara tepauser) med den påföljd, att allt vad jag hade i fickan gled ur. Vi fick sedan ett bestyr med att leta fram alla pennor, mynt och glasögon som sökt sig ner och in i alla möjliga skrymslen på det lortiga golvet. Ressällskapet var mycket angenämt, jag hade tur med detta hela dagen från Ingrid i mitt kvarter till tre unga män till Dharamsala. Med två av dem delade jag en taxi upp till McLeod Ganj. Vi var framme där halv 9. Mitt gamla hotell Kalsang var fullt, men hotellet bredvid ”Seven Hills” råkade ha en ledig singel för 100 rupier. De hade även Internet, så jag kunde maila Halvar om att jag var där och meddela Finnair min nya adress för bagageleveransen. Det var bara att hoppas att det skulle fungera. Sålunda slöts en fantastisk resdag med i princip bara goda resultat. Jag hade lyckats ta mig upp i bergen mer eller mindre direkt, Diwalihögtidens andra dag hade inte vållat något märkbart strul, jag hade haft tur med bussarna och reskamraterna, vädret hade varit helt idealiskt, och överlag hade dagen dominerats av idel goda stämningar och vibrationer. Jag kunde avsluta dagen med en övlig Thukpah på Malabar med kaffe efteråt efter en väl överkommen första resdags utomordentliga rivstartsstrapatser.

269

del 2: Stilla dagar i Dharamsala När jag skulle bege mig hemåt efter den sena middagen på Malabar såg jag Halvar vid den centrala busshållplatsen spanande efter mig. Han hade fått mitt mail, och vi hade mycket att tala om, så kvällen blev sen. Han hade trivts så bra i Dharamsala att han förblivit där och lagt allt annat på hyllan och tänkte stanna kvar tills det blev dags att fara hem. Rishikesh, det smutsiga, skumma och flummiga Rishikesh lockade honom inte alls längre då han mediterade mycket bättre här. Väl bekomme. Han kunde inte få det bättre. Han hade börjat med att bo på Kalsang men så småningom flyttat uppåt mot Dharamkot och bodde nu i ett eget litet hus där ovanför. Han ville att jag skulle flytta in i huset bredvid, men först fick han visa mig var det låg. Vi uppsköt detta till morgondagen. Han skulle då gå på en Milarepafilm klockan 11 medan jag siktade mot Triund men lämnade avgörandet åt vädret. Vaknade jag klockan 6 kunde jag hinna ner igen till filmen, men om jag sov längre kunde vad som helst hända. Jag vaknade klockan 7, och ingenting kunde avhålla mig från bergen. Min kondis var dock låg, lika fantastisk som den varit efter Ladakh i somras var den nu nedsatt efter överarbete och förkylning, så promenaden upp 1100 meter och ner igen tog på krafterna. Jag försökte ta det lugnt resten av dagen, inväntandes mitt bagage som aldrig kom och uppdaterandes mina engagemang på Internet. Klockan 7 träffade jag äntligen Halvar, och vi hade en angenäm kväll tillsammans. Han hade haft otur med sina Milarepafilmer. Vid föreställningen klockan 11 hade elektriciteten uteblivit, så föreställningen inställdes. Milarepafilmen klockan 2 omfattade bara hämndberättelsen och tog slut när det intressanta i hans liv började vid mötet med Marpa – ett snopet slut, när det borde ha börjat. Vi talade mycket om morgondagen och beslöt att träffas mellan halv ett och ett, när jag kom ner från Triund och Snowline. Min natt blev dock svårartad. Av okänd anledning var det omöjligt att somna, man låg vaken mer än halva natten, och de stunder man sov fylldes av onda drömmar. Till slut lyckades man ändå somna in, varpå man naturligtvis försov sig. Klockan 7 kom jag upp och störtade iväg upp mot Triund, men det begav sig inte bättre än att när nästan halva vägen ännu var kvar, sulan på min sandal lossnade till största delen. Till nöds kunde man ta sig ända upp, där Lalu hjälpte mig med en provisorisk reparation – han hade tyvärr inte lim. Vi lyckades driva fyra småspikar genom sulan, så att den höll provisoriskt. Med den lyckades jag ta mig upp till Snowline, där Lakka mötte mig med glädje, och ner igen till Triund, men på vägen vidare ner började reparationen gå upp. Därtill brast remmen. Det blev en svår nedstigning under ideliga nya provisoriska reparationer av sandalen, varpå jag naturligtvis kom en halv timme för sent till mötet. Jag fick dock sandalen reparerad under dagen och en annan sandal också, så att jag fick två par dugliga sandaler att kunna springa omkring i bergen med, för sammanlagt 300 rupier (45 kronor). Det var det värt. Bagaget fick jag äntligen besked om. Det skulle komma fram söndag kväll, alltså tre dagar efter ankomst. Det innehöll bland annat mina bästa sandaler, min handduk, mina böcker och annat som hade behövts.

270

En stor del av tiden fördrevs givetvis i sällskap av Halvar. Han visade mig sitt hus, där han bodde bortom Dharamkot. Tidigare hade han bott i ett annat hus vägg i vägg med en författare från Jakutsk, som var där bara för att skriva. Vi träffade honom, en liten mycket försynt och sympatisk man med ett mycket östsibiriskt utseende. Redan den andra dagen hade några moln börjat segla upp under middagen, men tredje dagen blev det nästan mulet. Det var kanske lika bra att fara vidare till Manali. Även den morgonen begav jag mig upp till Triund men inte ända upp till Snowline och hade en lång angenäm stund med Lalu i pastoral fullkomlig salighet. En extravagant engelska med amerikansk brytning från Newcastle var också med samt en israel, som var mycket intresserad av min verksamhet. På vägen ner hade jag ett missöde, då i en skarp och brant krök jag hade ett möte med två hästar med bred last i stark fart uppför. Det var omöjligt att undvika dem. Den första såg mig stint i ögonen, kunde inte stanna och sade liksom: ”Jag är ledsen, men du står i vägen.” Det var hans breda last som slog omkull mig och av vägen, så att jag ramlade ner tre meter. Min lycka var att jag landade på fötterna samtidigt, så jag skakades inte alls, medan endast ena handen fick ta emot en svårare stöt. Det skulle bli svårt att lämna Dharamsala, och jag räknade med risken att jag kunde försova mig nästa morgon, så att jag skulle missa bussen. I så fall skulle jag stanna en extra dag i Dharamsala och kanske få uppleva bergen vid Snowline ännu en gång. del 3: Idyll i Manali Halvar hade hela tiden varit på sitt allra bästa humör, glad och uppsluppen och vid formidabel vigör, så att det formligen strålade om honom att han trivdes i McLeod Ganj, Dharamsala. Med Janne hade vi redan i Göteborg diskuterat gemensamma planer på Ladakh inför nästa år med siktet ställt på Zanskar, och Halvar var utan vidare med. Dock skulle han föredra att fara tidigare på sommaren redan i juli. Jag föredrog den senare delen, då de värsta väderkriserna brukar infalla i augusti, och far man då hem i september borde dessa vara över. Far man hem mitt i augusti kan man råka ut för dem och blockeras, vilket hände mig redan 2000. Jag kom iväg följande morgon. Bussen startade direkt från McLeods upplysta ”Piccadilly Circus” klockan sex, den lilla busshållplatsen vid McLeods stora vägskäl med sex vägar åt olika håll, men resan blev ganska tröttsam. Chauffören insisterade på att spela hård skvalmusik hela vägen, och sådana bussar plägar bli försenade. Fastän jag bad om en sänkning av volymen spordes ingen sådan. Jag hade i alla fall mina öronproppar, som i princip måste användas hela den 245 km och nästan 12 timmar långa vägen. Först vid 9 nådde vi Palampur och Mandi vid 1. En glad kanadensisk tant från Montreal fick jag nöjet att konversera en aning med, som steg av i Kullu. Manali nåddes i skymningen halv 6. Det var en Bedi-buss. Flera försökte ragga mig till sina hotell vid busstationen. En äldre herre hade sitt ganska nära Greenland, så han följde med mig hela vägen upp, i fall Greenland skulle vara fullt. Det var långt ifrån fullt. Alla fönster var svarta. Det verkade helt stängt, men det lyste i ett rum uppe till vänster. Jag ringde om och om igen på portklockan, tydligen var min värd ensam hemma, och hans television dånade, men till slut fick jag ner honom.

271

Ja, det var stängt för säsongen, men han hade alltid plats för mig. Jag fick det finaste rummet, och han lagade te åt mig. Strömmen gick, så det blev en märklig ankomst i mörker med en kopp te vid stearinljus. Men man var åtminstone hemma igen i goda händer i Manali. Och man kunde knappast vara i bättre händer. Vädret var fullkomligt idealiskt, inte ett moln på himmelen, och värmen kunde till och med kännas svår, men nätterna var desto kallare. Man frös på morgonen, rumstemperaturen hade då sjunkit fem grader till 14 den första morgonen, 13 den andra, medan man på dagen med öppnade fönster till nöds kunde få upp temperaturen till 19. Det var ju den verkliga Allhelgonaafton, men för Indiens del var det lågsäsongen som började efter Diwali 26-29 oktober. Det var få västerländska turister kvar i Manali men desto fler indiska, och trafiken kunde vara besvärande. Jag tillbringade dagarna under idealiska studier av mina sju medhavda böcker av Yüri Lina, av vilka de två tyngsta redan var avverkade, och med de vanliga promenaderna upp till Vashisht och till Old Manali. Jag hade tänkt resa vidare på onsdagen, men jag trivdes så gott och kunde arbeta så väl, att jag beslöt att stanna en dag extra. Resan med buss från Manali till Dehra Dun skulle bli värre och längre än från Dharamsala till Dehra Dun, 17 timmar i stället för 16, så det gällde att få en god plats. Detta var omöjligt till onsdagen, men till torsdagen lyckades jag få den under omständigheterna bästa tänkbara. Ett särskilt folknöje ägde rum i Old Manali, vilket är värt att notera. Över forsen hade man spänt upp linor, och ut på dessa firades den som ville för att ovanför forsen få gunga på linorna. Man var naturligtvis säkert fastsurrad, ungefär som vid ett bungey-jump, men man gungade inte själv, utan linorna manövrerades från stranden. Det kunde gå ganska vilt till, så att man blev doppad i forsen, men folk tjöt av glädje. Det var ett hisnande nöje, bättre än Liseberg. Fastän det var kallt på nätterna, den sista morgonen var det under noll, var det ohyggligt svårt att lämna Manali. Jag hade gärna stannat ännu en extra dag, men vistelsen hade redan fördröjts med en dag, och biljetten var köpt. Så det var bara att bita i det sura äpplet och lämna kanske resans tre mest idylliska och njutbara dagar bakom sig och fara vidare. del 4: Joshimath trots allt Som befarat blev nattbussresan ner till Dehra Dun och Rishikesh en alldeles ohygglig mardröm av obekvämlighet och dålig sömn. Jag hade aldrig gjort denna resan tidigare från Manali, då bussen ändå måste ta omvägen förbi Chandigarh. Det var trångt, folk stod i gången, det var kallt, man frös om benen, och passageraren bredvid knödde på hela tiden, vilket man inte rår för att man gör när man sover. Halv 8 var vi framme i Nahan efter 13 timmar, och därmed var det värsta över. Vi nådde ändå Dehra Dun inom skälig tid, där jag hade turen att genast få en buss vidare till Rishikesh. Jag hade inte varit där på två år, och mycket var förändrat. En ny väg hade anlagts från gamla busstationen, som var mycket förstorad, ner längs bifloden mot Ganges, vilket underlättade trafiken mycket. Men på mitt gamla stamställe Rishilok, en ljuvlig oas med idealisk trädgård mitt i staden, vars brus inte alls hördes, var allting sig likt trots fullständigt ny personal. Ingenting hade förändrats där på 16 år utom något till det bättre. Även priset för mitt rum med gemensamt badrum, 185 rupier, var oförändrat.

272

Efter att ha kommit i ordning igen efter dusch och eftermiddagste gjorde jag min vanliga runda upp och över bron till den andra stranden. Trafikstockningen på bron var oerhörd. Det är en gångbro men medger också tvåhjulsfordon, och dessa blockerade ständigt gångtrafiken i båda riktningar: kärror, cyklister, mopedister, motorcyklister, motorrickshaws, barnvagnar och vad mera. Ibland möttes två cykelrickshaws och trasslade in sina hjul i varandras nav, så att ingen alls kom fram någonstans. Internet var billigt men fungerade inte alls. Man fick veva i gång den. Till nöds kunde man klara av sin post, men facebook ledde ohjälpligt bara till hängning och nödtvungen avstängning. Ingenting var uppgraderat. Dock hamnade jag på en angenäm restaurang med dunkel belysning med utsikt över floden, där de rentav hade tibetansk mat. Jag avnjöt en thenthuk som var mycket indisk: mera kryddor än mat. Jag fick gottgöra detta med en buryani hemma och med te innan det var skäl för ett tidigt sänggående, om jag skulle orka upp till Joshimath i morgon. Det var inga problem med det. Jag vaknade kvart över tre, steg upp kvart i fyra och gick de tre kilometrarna till busstationen, varunder axelremmen till min axelväska brast. Två av de andra hade brustit förut och reparerats, men på busstationen fick jag genast en buss på vilken jag slapp betala, för det var tydligen osäkert hur långt den skulle gå. Den friade till passagerare till Gwaldam, och då morgonvädret var ytterst disigt, nästan dimmigt och man inte såg någonting av landskapet övervägde jag allvarligt att hoppa över Joshimath och fara direkt till Gwaldam. Med sådan sikt skulle man aldrig kunna se Nanda Devi. Emellertid klarnade det gradvis och långsamt, och i Srinagar fick jag byta buss och sattes på en direkt till Joshimath, så det var bara att hänga med. Det klarnade fullständigt, och dagen blev vacker och varm, men vid middag började moln dyka upp. Jag hade mycket angenämt ressällskap, en äldre man och en yngre student som hade mött vår gamle vän chaupathi express i Goa, den legendariske italienaren som sedan mer än 30 år kör omkring i Indien på en scooter med detta pittoreska namn, som utmärks med en skylt. När vi stannade vid Piplikot vid 2-tiden för lunch behärskades himlen av molnen, men de hotade inte med regn. Joshimath nåddes halv 4, och jag återuppsökte genast mitt gamla hotell. På vägen antastades jag givetvis av turistfångare. En av dem var den senaste ägaren till Shailja, mitt gamla Joshimathhotell, där jag trivts och bott för 100 rupier natten tills det renoverades till oigenkännlighet och krävde ockerpriser, en nästan tandlös och tämligen gaggig gubbe, som envisades i det längsta. Jag lovade åtminstone senare pröva hans restaurang. Mitt gamla ställe Nanda Devi fanns kvar, och jag fick mitt gamla rum tillbaka för samma gamla pris: 100 rupier. Man var hemma i Joshimath igen, men vädret var på gränsen till instabilitet, och natten lovade bli kall. Det var trots allt femte november. Till min stora förvåning fungerade Internet i Joshimath. Det var första gången, och det fungerade bättre än i Rishikesh, lika bra som i Manali. Till middagen fick jag som sällskap ett trevligt engelskt par från Bristol. Liksom jag hade han varit i Joshimath för första gången för 16 år sedan, och han manifesterade samma symptom som alla andra västerlänningar som kommer hit: en stigande hänförelse ju

273

närmare Gudarnas Dal man kommer, som är Joshimath. Hans fru var välbekant med Darjeeling. En österrikare var också där som varit uppe vid Auli igår: 15 grader, solsken, men stark blåst, moln efter middag. Det verkade vara så varje dag, så det förelåg gott hopp inför morgondagen. Paret skulle vidare till Badrinath och övernatta där, men de skulle sedan neråt Gwaldam liksom jag, så vi kunde säkert mötas igen.

del 5: Lycklig resa till Kausani Redan på vägen till Joshimath var det övertydligt att årets monsunregn hade drabbat Uttarakhand hårt. Vägen var mycket sämre än 09, och det var i år de stora skadorna uppkommit. När jag morgonen söndagen den 6 november gick upp till Auli för att hälsa på Indiens högsta och vackraste berg Nanda Devi, en nästan årlig pilgrimsfärd, konstaterades det att trappvägen upp var nästan fullkomligt förstörd av årets kedjereaktioner av slagregn. Jag hade trots allt en vederkvickande natt och sov i 9 timmar (!) från halv 10 till halv 7 och vaknade upp till en rumstemperatur av 10 grader. Efter frukost på Shailja, där jag bott 1998-2000 för 100 rupier natten, och som sedan dess utvecklats till ett lyxhotell med förnämlig restaurang öppen från 6 till halv 11, företog jag min vandring upp till Auli. Ganska snart fick jag en följeslagare hela vägen upp. Han var någon sorts föreståndare för någon av liftarna, men i år låg alla liftarna nere och även linbanan för första gången. Styrkt med kaffe i tältet där den lilla liften slutade fortsatte jag upp mot bergen. Jag var i god tid, men det blir mer och mer ansträngande med åren att ta sig hela vägen upp till den lokala toppen. Jag fick vila mig hur många gånger som helst för att ständigt få hjärtklappningen att upphöra men nådde toppen till sist ännu en gång. Det var mitt tolfte besök i Joshimath, men toppen hade jag bara nått under 2000-talet. Vanligen hade jag hindrats av snö, toppen låg på kanske 3600 meter, men under 2000-talet hade detta hinder avtagit. Idag fanns det endast ytterst sporadiska vita fläckar. Men vinden var kall och stundtals hård, så det som man fått klä av sig på vägen upp fick man klä på sig igen: strumpor, handskar, tröja och jacka. Den sista etappen var rena självplågeriet, men när man väl kommit ett stycke ner igen och vinden avtog var det bara att njuta. Enbart utsikten, en av de mest imponerande och dramatiska i hela Indien, varför man aldrig tröttnar på att återkomma, gör självplågeriet värt besväret. På vägen ner stannade jag på nytt vid kafétältet och styrkte mig med mera kaffe och en omelett. Klockan var då redan ett. Klockan 3 var jag nere i byn efter en trek på sju och en halv timmar i klass med de svåraste jag gjort i Ladakh. Naturligtvis var man fullkomligt uttröttad efteråt. Man måste dock medge att jag hade tur med vädret. Igår hade molnen varit hotfulla, men de hade skingrats och gett rum för nästan fullkomligt klara dagar. Diset dominerade på morgonen men försvann efter hand, så det sista man kunde klaga på var vädret. Jag tog bussen klockan sex på morgonen, som försenades genom att den invaderades av militärer som beslagtog alla de bästa platserna. Karanprayag nåddes klockan 9, där jag hade turen att få en buss direkt till Gwaldam. Det svåra valet var om jag skulle stanna upp i

274

Gwaldam och njuta av närheten till bergen där eller fortsätta direkt till Kausani fyra mil längre bort i Kumaon. Jag intog i alla fall en enkel måltid på mitt stamställe i Gwaldam och fick sällskap av ett förtjusande ungt israeliskt par, som också skulle till Kausani. Vi beslöt att ses där, så jag fortsatte till Kausani. Det blev jeepbyte på halva vägen mellan Baijnath och Garur, men fram till Kausani kom man klockan 3. Min gamle nepalesiske vän sågs ingenstans till, och min gamle värd på Uttarakhand var inte hemma, men jag fick mitt gamla rum utan vidare uppe på Shivam ovanför och bortom byns larmande oväsen för 200 rupier med eget badrum som förut. De ville köra mig upp, men jag behövde röra på benen efter den nio timmar långa resan i buss och jeep på 17 mil längs knaggliga men hela vägar och bad att få vandra upp. Detta larmande oväsen tarvar tyvärr ett kapitel för sig. Det är Indiens landsplåga – och säkert många andra länders också. På bussen från Rishikesh till Srinagar i förrgår satt det tre unga män på olika håll i bussen som spelade skvaloväsensmusik på sina eländiga mobiler utan att bry sig om den trippelkorseld de utsatte de övriga passagerarna för. På bussen från Joshimath idag hamnade en ung man bredvid mig som naturligtvis nödvändigtvis genast måste sätta på sin skvalmusiksmanick. När han steg av avlöstes han av en annan som gjorde samma sak, som om vidrig oväsensmusik var ett absolut måste överallt i Indien. Den inkräktar på din själ, förstör ditt focus, hindrar dig att tänka, överröstar och utesluter alla naturliga ljud med sin digitala vasshet och förstör alla tänkbara naturupplevelser på vägen. Men man var hemma i Kausani igen och i goda händer, för första gången lyckades jag använda Internet även här och få en hel del studerat och skrivet trots allt det förfärliga oväsen, som tyvärr även invaderat, erövrat och beslagtagit en så vacker plats som denna. del 6: Vägen till Naini Tal. Min värd dök upp under kvällen. Han nästan överföll mig i en mörk gränd, och mörkret gjorde att jag inte genast kände igen honom, men det var han, och han såg betydligt yngre ut än senast. Det var sent, så vi kunde inte mer än utbyta några ord, men han lovade vara hemma hela dagen i morgon. Det blev inte så. Genast på morgonen kallades han bort igen. Även min äldsta vän dök upp. Han arbetade inte längre för Uttarakhand men var ändå något av en Kausanis allt-i-allo och alltid närvarande i god kontakt med alla. Vår vänskap firade nu 16 år och hade i princip aldrig förändrats. Tyvärr hemsöktes Kausani av högtalarterrorism. I ett av hotellen pågick en sorts konvent som skulle hålla på till lördagen med hysterisk högtalardominans oavbrutet hela dagen som dränkte hela byn i distraherande hjärntvätt. Bara uppe hos mig på Shivam två kilometer ovanför byn hördes inte eländet. På morgonkaféet vid Gandhis ashram mötte jag en ung italienska från Abruzzo som var i Indien för första gången. Även hon led av den konstanta högtalarterrorismen. Vi diskuterade mycket jordbävningarna i hennes hemtrakt. För drygt hundra år sedan ödelade en jordbävning mer än halva staden, och rätt så nyligen drabbades även Assisi och Aquila i grannskapet. Dock ansåg hon inte att jordbävningarnas frekvens accelererade. Jag rekommenderade Naini Tal åt henne, men hon tyckte också mycket om Almora men hade bara en vecka kvar.

275

Jag hade beslutat hoppa över Almora denna gång då jag förlorat så mycket tid i Dharamsala och Manali, 32 dagar hade än en gång visat sig för litet för mig i norra Indien, men samtidigt var vädret så idealiskt, så det var dumt att lämna Kausani i förtid. Jag lyckades ta reda på vilka möjligheter det fanns att flyga till Siliguri. Tyvärr låg närmaste flygplats i Lucknow, dit det var en hel natts tågresa, och flyget därifrån till Siliguri avgick tidigt på morgonen 7.20. Det skulle vara omöjligt att hinna till det flyget med nattåg från Kathgodam till Lucknow. Alltså var jag hänvisad till den långa hemska tågresan på 36 timmar från Kathgodam till Siliguri i vanlig ordning. Och i konventet halvvägs upp till mig skrällde den förfärliga högtalarterrorismen genom spruckna och gurglande högtalare samma kaotiska låtar om och om igen, som om de bara hade två låtar på repertoaren. Överallt lade jag ut små mullvadsantydningar om denna högtalarterrorism, och då Kausani är ett litet samhälle och utlänningarna märks för sitt fåtal gick pratet vitt omkring. Faktum är att oväsendet var mindre den andra dagen. Den morgonen ville jag inget hellre än bara fly därifrån för att slippa den vulgära hjärntvätten, men när trycket minskade något hade det samma effekt som ett avtagande bombanfall eller skyfall – man såg nästan freden och solen, så jag stannade kvar – och skulle utan tvekan sakna Kausani lika mycket efteråt som jag saknade Manali. På webben försökte jag fixa min tågbiljett, teoretiskt var det möjligt, men det lyckades tyvärr inte. Kausanis tre datorer orkade bara med mail, så jag var tvungen att fara vidare till Naini Tal snarast för att säkert sedan kunna komma vidare. Min kompis hade lovat hjälpa mig fixa ett färdmedel mot Naini Tal torsdag morgon, men han dök aldrig upp. Typiskt indiskt – hjärtliga generösa löften där ingenting håller. Däremot kunde jag säga adjö till mina vänner på Uttarakhand. Vipin Upreti, min värd där sedan 16 år, född i hotellet, begåvade mig med ett stort paket Uttarakhand Tea. Naturligtvis kunde jag inte tala om för honom att hans senaste avskedsgåva av detta te fortfarande står oöppnad hemma efter två år. Dumt nog dricker jag aldrig te hemma. Det var gåvans symbolik som räknades. Han bodde själv i sitt hotell i det lilla rum närmast expeditionen som brukade vara mitt rum, tillsammans med sin fru, som han haft nu i två år. Det är trångt i rummet men mycket mysigt, som det var redan på min tid. Därmed lämnade jag Kausani. Jag fick en långsam buss som dock förde mig bekvämt hela vägen till Bowali, tio mil på nästan fem timmar, med tre stopp på vägen för te, lunch och te. I Bowali fick jag genast en jeep vidare mot Naini Tal som genast sprängfylldes med fjorton personer, femton med föraren, där sex faktiskt satt där framme – två var barn. Halv tre var vi framme i Naini Tal. Där gällde det att fixa tågbiljetten och någonstans att bo. Det var ingen lång kö till tågbiljettluckan, så jag gjorde mitt bästa. Det visade sig vara 82 personer på väntelistan för biljetter till mitt tåg om tre dagar. Det såg hopplöst ut. Men expediten bad mig komma tillbaka följande morgon klockan 9, så skulle han se om han kunde ordna en biljett på ”emergency quota”. Jag var ju ändå utlänning och över 60 år. Värre var det med att finna logi. En gubbe förklarade sig ha ett rum för 200, men när vi kom till hans avskräckande hotell utan sol sade portieren att minimipriset var 500. Det var bara att genast gå därifrån.

276

Jag sökte mig till mina gamla ställen uppåt östra sluttningen, som alltid hade morgonsol och där man inte behövde frysa. Vikrant, där jag bott för fyra år sedan för 200, hade sitt billigaste rum för 600, Sweet Home, där jag bott för två år sedan för 200, erbjöd 400, men en pojke i backen erbjöd sina tjänster. Hans hotell Kothi erbjöd rum med varmvatten men utan dusch och utsikt för 300. Jag fick ner det till 250 och slog till. Det var i alla fall under 40 kronor. Nästa problem gällde att åtgärda min tynande lektyrtillgång. Jag hade haft med mig sju massiva böcker av Juri Lina där det nu var 50 sidor kvar av den sista. Naini Tals bokhandel visade sig pålitlig. Jag kom över Bertrand Russells kompletta självbiografi och Bill Brysons ”Historia om nästan vad som helst”, en av samtidens bästa stilister på engelska och oslagbar som essayist, för sammanlagt 1000 rupier (knappt 150 kronor). Resten av resan var räddad. del 7: Naini Tal Det blev en hektisk morgon. Det gällde att befinna sig punktligt vid biljettkontoret klockan 9 för att försöka få sin biljett, före det hann man inte gå upp till Naini Peak, men man hoppades hinna med en frukost före det. Emellertid var inga frukostställen öppna. Många höll på att öppna men långsamt, de tvättade golv eller förstukvistar, men man fick gå längs hela staden förgäves på jakt efter något ställe som kommit fram till att sätta på spisen. Till nöds fann jag ett till slut vid busstationen. Biljetten blev en rysare. Jag fick skriva särskilt på biljettansökan högst upp till höger ”emergency quota” varpå det tydligen var formeln som gav mig biljetten åtminstone fram till Barauni. Från Barauni till slutstationen New Jaipalguri var det ännu en väntelista på 15 personer, men på tre dagar skulle den troligen lösa sig, så jag fick köpa biljetten ända fram: 100 mil för 100 kronor (nästan 700 rupier), otroligt billigt. Och då hade jag försäkrad liggplats ända fram till Barauni, nästan nio tiondelar av vägen. Sedan gick jag upp till Naini Peak. Det blåste kraftigt denna morgon, och när jag kom upp såg jag att alla bergen i norr insvepts i moln. Det hade snöat där. Jag hade kommit förbi Joshimath och Kausani just i tid för att hinna vidare före molnen och snön. Uppe vid Naini Peak mötte jag en annan sällsam vandrare, en indisk tandläkare som bodde i Kalifornien och visade sig vara 78 år. Han var mycket kultiverad och kunnig, han hade bott femton år i Naini Tal under 1960- och 70-talen och besökt nästan alla de berömda och legendariska pilgrimsmålen i Garwhal och Kumaon och nästan kommit ända fram till Roopkund. Där låg jag i lä. Jag hade ju alltid för litet tid på mig och hade inte ens kommit upp till Mukteshwar eller ner till Bageshwar. I år hade jag inte ens kunnat stanna till i Gwaldam och Almora. Vi talade mycket om världens problem, om den förfärliga miljökrisen och växthuseffekten som hotade förinta allt liv på jorden, om Obama, som vi båda var överens om att stödja, och om diverse filmer. Han talade särskilt varmt om en gammal amerikansk film som hette ”Oh God!” som redan på 60-talet belyst dagens globala problem. I filmen lär den invändningen göras mot Gud, att ”du har skapat världen men samtidigt förbannat den med en ryslig oreda och olösliga problem,” varpå Gud ger svaret, att han visserligen skapat världen och människan men också gett henne ansvaret av en fri vilja, vars

277

konsekvenser människan helt själv måste ta ansvar för. Människans fria vilja skulle alltså ge Gud fullständig ansvarsfrihet. Det var mycket upplyftande att träffa en så gammal vandrare så högt upp på omkring 2700 meter, dit han gått själv med bara en hjälpstav. Hans syster hade just dött vid 98, familjen hade goda gener, och jag berättade om mina två reskamrater till Ladakh i augusti, som klarat av vad som helst och även pass på 5600 meter utan minsta svårighet i åldern 6869, vilket varit oerhört upplyftande. Plötsligt blev man då medveten om hur relativt ung man fortfarande var vid bara 60. Jag hade turen att upptäcka en tibetansk restaurang. Den låg litet ovanför det stora basarghettot i Mallital, så man fick leta sig upp dit längs ett labyrintiskt gytter av gränder, bakgårdar och trappor, så att man till slut befann sig vid utgångsläget men ovanför. Den andra kvällen prövade jag maten där, och den var billig, helt övertygande och superb. Den liknade ingen thenthuk jag tidigare intagit någonstans men var desto bättre. Under dagen gled några moln in som lade hela Naini Tal i dimma, så att man knappt såg sjön ens, men temperaturen var dräglig, och det rådde ingen fuktig råhet. Det var bara att fortsätta att njuta. Den enda besvikelsen med Naini Tal i år var att mitt favoritställe hade upphört. ”Cyberia” var Uttaranchals äldsta cybercafé och låg inom ett fantastiskt trivsamt kondis med både te och kaffe, bakelser och läckerheter. Där var alltid varmt och trivsamt, och man kunde sitta där till sent på kvällarna. ”Cyberia” hade flyttat till lokalen bredvid, och kondiset hade byggts om till affär. Det fanns inget motsvarande kondis i Naini Tal. Den andra morgonen var vädret fullkomligt klart, och man kunde njuta för fulla muggar av bergen uppe från stationen vid Naini Peak på 2700 meter. På vägen upp mötte jag fyra mycket trevliga och kultiverade unga män från Delhi som hade tillbringat fullmånenatten där uppe. Det var svårt att gå ner igen. Avstånden är stora i Naini Tal, så det är omöjligt att inte få god kondis där. Igår till exempel när jag gick till den tibetanska restaurangen i Mallital vid norra ändan av sjön visade det sig att jag hade glömt glasögonen hemma och inte kunde läsa menyn. Det var bara att gå hem de några kilometrarna till Tallital och upp för backen till mitt hotell, hämta glasögonen och sedan gå tillbaka till Mallital igen, vilket tog en trekvart. Man fick i alla fall benövning och ännu bättre aptit, vilket åtminstone för egen del motverkade världens största hälsoproblem: välfärden, enligt vad jag och Rahit uppe vid Naini Peak var överens om i våra diskussioner om världshälsan. Lika briljant och klar som den andra dagens generösa solsken gjorde dagen, blev den nästa dagen en antiklimax. Redan på morgonen lägrade sig molnen, vilket inte bådade gott: de borde vänta till efter middagen, och klockan 2 bröt ösregnet ut – mitt första regn på resan. Två dagar hade varit molniga, men nu var det färdigt. Det verkade som en mycket lämplig avskedshälsning från det västra Himalaya, när jag nu skulle vidare till det östra. Strömmen gick, det gick inte att komma ut på nätet då servern sprack, det till och med åskade, så det var bara att slå till reträtt och lämna bergen innan man frös ihjäl. Dock hade temperaturerna hållit sig anständiga. I Joshimath hade jag haft 10 grader på rummet på morgnarna, men för övrigt hade den hållit sig mellan 13 och 15, vilket inte vållat några problem.

278

Det var alltså i ruskväder jag lämnade Naini Tal med kraftigt temperaturfall, rå kyla och fuktighet, tät dimma och mera regn. Man blev nästan driven på flykten.

del 8: Stålbadet På stationen i Kathgodam inför den långa väntan på min Bagh-express österut klockan 10 på kvällen hamnade Brian vid mitt bord i stationsrestaurangen, en angloindier som bodde i Thailand, Bangkok, och var på jakt efter en skola åt sin son, som till hälften var av thailändskt blod. Han talade varmt om England, då hans far hade hört till dem som byggde Indien med dess skola, järnvägar, infrastruktur och egentligen allt det som fortfarande höll. Han hade tvekat mellan att sätta sin son i skola i England, Schweiz, Canada och andra länder men slutligen bestämt sig för Naini Tal, Indien, där skolorna var i samma klass som nämnda länder men kostade en tiondel och saknade de västerländska problemen med droger, sex, våld och kriminalitet, då den indiska kulturen och mentaliteten inte lider av sådant. Han var lärare till yrket, och det var mycket intressant att höra på honom. Även han hade i Naini Tal drabbats av det kraftiga temperaturfallet med regn och rusk och mördarkyla. Vi utbytte givetvis mailadresser och lovade hålla kontakten. Vi pratade naturligtvis mycket om katastroferna i Thailand, särskilt tsunamin 2004, den största svenska katastrofen i modern tid, då så många svenska strukit med, vilket ledde till arvskattens avskaffande i Sverige. För närvarande hade översvämningarna i Bangkok sjunkit undan. Brian hörde inte till de drabbade, men inte långt ifrån honom stod vattnet fortfarande 70 cm över marken, så det var inte slut än efter en dryg månad. Även min vidare resa skulle bli något av ett stålbad. Natten som kom medan tåget ilade söderut var gastkramande kall, och man fick oavbrutet klä på sig mer och mer tröjor, sockor, handskar och annat. Det var dessutom den ökända Bagh-expressen, som kan bli hur mycket försenad som helst och blev det även denna gång. När vi nådde Muzaffarpur i bortre ändan av Bihar var vi mer än två timmar försenade, och det blev mer, med den påföljd att när jag äntligen nådde Barauni möttes jag av det beskedet att mitt vidare tåg hade gått. Stinsen satte mig på ett lokaltåg till Katihar, varifrån jag ombads ta mig vidare till New Jaipalguri. Detta lokaltåg till Katihar var sprängfullt, och det rasade in mer och mer folk hela tiden. Resan blev absurd. Jag satt inklämd och kunde inte röra mig, och skulle jag försöka gå på toaletten skulle jag omedelbart förlora platsen, så det var bara att sitta kvar och hålla sig. Man visste inte heller var man var eller när Kahitar skulle komma, så man var helt prisgiven åt ödet. Emellertid visade sig Katihar vara ändhållplatsen, det kunde stinsen ha talat om gör mig, så att jag sluppit kolla varje station vi passerade med den fruktan att jag redan missat den rätta, och där i Katihar gällde det sedan att hitta ett tåg till New Jaipalguri. En äldre herre menade att jag fick vänta 3-4 timmar på ett sådant. Natten hade varit fullständigt sömnlös, då man först vakat för att komma av vid rätt station och sedan råkat ut för det fulla tåget, där alla väsnades hela tiden, så man var ganska trött när man stapplade fram till frågedisken vid Katihar, men det visade sig stå ett lämpligt tåg just nu vid perrong ett. Det var ett tåg från Chandigarh på väg till fjärran Assam

279

någonstans, och jag lade detta tåg på minnet som något man kunde använda i framtiden. Med detta tåg kom jag fram till New Jaipalguri klockan 14.14, bara två timmar och fjorton minuter försenat. Men alla jeepar till Darjeeling hade gått för dagen. Efter mycket köpslående mellan två olika jeepar, som båda var ute för att skinna mig, fick jag till slut plats tillsammans med åtta andra och åkte iväg klockan 3. Halv sju kom vi fram till Darjeeling i mörker, regn, rusk och kyla. Jag fick dock omedelbart min gamla säng i Tower Views gästhus dormitorium och var därmed parkerad, men det var inte mycket kvar av mig, och vädret behagade skämta. Darjeeling var mörklagt i strömavbrott, det blir det alltid när det regnar, och de flesta ställen var stängda och mörka. Jag kunde inte få någon middag på mitt favoritställe Kunga. Det var kolsvart. Det var nästan som att vara tillbaka i Darjeeling för första gången igen: strömavbrott, ingen ficklampa, man trampar ner sig i pölar, hittar inte restauranger, går fel i mörkret och ser med fasa an mot natten. del 9 Natten blev svår men kunde överlevas. Temperaturen föll inte till mer än 12 grader, men som alltid i Darjeeling är det den råa fuktigheten som är förödande och förlamande med främst den paralyserande effekten, att man om morgonen vägrar stiga upp ur sängen. Allt var dimma och moln, och det hotades med regn hela dagen, så det var inte mycket av det bästa man kunde göra av saken. Självklart motiverades man att planera för att lämna stället. Jag övervägde till och med att lämna snarast möjligt och undersökte därför flygmöjligheterna exempelvis till Dharamsala härifrån. För sakens skull ordnade jag också ett tillstånd för Sikkim, i fall jag skulle bli kvar och vädret förbättras. Det fanns inga direktförbindelser från Siliguri till Dharamsala. Man fick byta i Delhi, och där avgick flyget till Dharamsala samtidigt som Delhiflyget avgick från Siliguri. Det var så kallad dålig timing. Jag planerade dock för ett definitivt besök i Sikkim även om man där snart skulle vara hänvisad till att hela tiden bege sig bort från regnet från en plats till en annan där det regnade mera. Flygkomplikationerna ledde mig till att i alla fall satsa på en fasansfull tågbiljett. Det visade sig att det för ovanlighetens skull inte var någon längre kö till biljettkontoret, så jag ställde mig i den och kom genast till tals med problemen. Emellertid visade det sig att jag enligt indisk värdemätning numera var en ”senior citizen”, alltså åldring, då jag fyllt 60, vilken nyfödda status alltså gav mig plötsliga privilegier. Jag kom förbi alla väntelistor och köer och fick biljett direkt till det snabbaste tåget Rajdhani i luftkonditioneringsavdelningen för bara 1035 rupier (150 kronor), ett av de lyxigaste tågen i Indien, som skulle avgå bekväm tid efter middag den 25-e och föra mig till Delhi till tiotiden följande morgon, varefter jag lugnt kunde passera en dag och en natt i de tibetanska kvarteren Mainu Ka Tilla i ersättning för Dharamsala och sedan ta tunnelbanan ut till flygfältet lagom till mitt flyg söndag morgon. Därmed hade jag nio dagar att disponera i Darjeeling och Sikkim. Jag hade känt

280

tidsnöd inför resan till Darjeeling och därför hoppat över Gwaldam och Almora, och plötsligt hade jag nu hur mycket tid i Darjeeling som helst. För att fira detta på lämpligt sätt gick jag till gamla Orient för lunch. Ja, det gamla strävsamma paret satt fortfarande kvar där och skötte ruljangsen långt uppe i 80-årsåldern. Det var för dem bara att köra på. Darjeeling var alltid för mig en överväldigande utmaning på mina resor, det hade alltid erbjudit överraskningar och ej sällan av icke positivt slag, och i år var det bistra vädret en synnerligen avskräckande utmaning. Ändå hade jag aldrig sett så mycket västerländska turister i Darjeeling, nästan lika mycket som i Dharamsala, och betydligt mer än i Rishikesh och Manali, fastän vädret med molnen och dimmorna och regnet och den tilltagande kylan och tristessen knappast kunde visa upp ett mera motbjudande ansikte. Det var till och med kallt på Glenary’s, där folk satt påpälsade i både täckjackor och tjocka sjalar samtidigt. I detta hemska väder under i princip de mest odrägliga omständigheter dök Johannes upp. Han var i Kalimpong, och vi hade kommit överens om att han skulle komma ner när jag kom upp, och den säkraste träffpunkten hade vi bedömt vara Glenary’s. Igår hade jag meddelat honom min ankomst, och han dök upp just när jag hade påbörjat min andra tekanna. Återseendet var hjärtligt men något sordinerat på grund av vädret, då det var kallt till och med inne på Glenary’s fastän de använde värmebatterier. Vad vi talade om riskerar att bli denna resas mest kontroversiella kapitel hittills. Jag berättade för honom om mina lyckträffar både i Naini Tal och Darjeeling, då det att jag var 60 hade inneburit överraskande privilegier i Indien, då jag som ’senior citizen’ (åldring) kunde strunta i köer och väntelistor och automatiskt kunde få biljett direkt av vilket slag det vara må. Han hade ju ännu ett stycke kvar till 60, då han tills vidare bara var i 50årsåldern. Vi kom att tala om de böcker jag hade läst, och då jag lyckats ta mig igenom alla Jüri Linas sju svenska böcker med utomordentlig behållning talade jag varmt om denna författare. Johannes hade träffat honom flyktigt under 80-talet när han var ny här, (han kom ju till Sverige 1979 när Johannes och jag först träffades,) och då han hade mycket gemensamt med Jüri Lina både beträffande rysk bakgrund och hård uppfostran med det kommunistiska trycket oavbrutet som ett plågeri, hade han följt med estsvenskens förehavanden så länge han kunnat. Detta hade avbrutits när han flyttade till Indien 1992. Jag återgav de av Linas böcker han inte hade läst, främst de tyngsta och den sista UFOboken (1992), varunder Johannes blev alltmer allvarlig. Själv hade jag ingen UFO-upplevelse, men både Jüri Lina och Johannes hade haft sina. För första gången fick jag höra närmare om Johannes erfarenhet av de flygande tefaten. del 10: På tal om UFO Han frågade mycket noga om detaljerna från Jüri Linas skildringar, hur utomjordingarna burit sig åt för att kommunicera, hur de manipulerat sina utseenden, hur deras farkoster såg ut, och så vidare. Allt detta kom jag ihåg från Linas bok, och Johannes bekräftade att allt stämde.

281

”Jag skulle inte tro att deras civilisation ligger 3-4000 år före oss som de hävdar, men det är fullt realistiskt att anta att vissa av dem kan ligga tusen år före oss. Se på oss själva för tusen år sedan och idag. Då krigade vi med yxor och blotade till gudarna och rodde våra fartyg. Idag kommunicerar vi globalt och digitalt och kan spränga världen i luften. De som inte behöver lära sig språk för att kunna använda sig av dem, kommunicerar telepatiskt som helt naturligt, kan leva så länge de vill och manipulerar fritt med dimensionerna och till och med med tiden, kan mycket väl ligga minst tusen år före oss. Min senaste UFO-träff var för bara några år sedan, och min första var på 90-talet. Där emellan har jag inte kunnat räkna dem. De bad mig från början följa med på ett besök hem till dem, men jag vägrade envist från början, då min plats var här, det var här jag hade min livsuppgift, och den ville jag inte låta störas av omtumlande erfarenheter av främmande planeter, dimensioner och civilisationer. Detta hade de förståelse för medan jag var mycket noga med att samtidigt poängtera, att jag satte värde på deras kontakt och gärna ville fortsätta ha den. Detta behagade dem, och sedan dess har vi haft fortlöpande kontakt, mest telepatiskt, så att de inte nödvändigtvis måste söka upp mig.” Naturligtvis var jag intresserad av att få veta hur han hade sett att de sett ut. ”Som din författare tycks belysa, så tycks de kunna manipulera sina egna former. Ju mer de gör detta, desto lättare är de att ha kontakt med. De allra bästa och mest positiva är de som konsekvent får sina kroppar att se ut som vanliga vackra människor, så att skillnaden blir minimal. Ju mindre de ser ut som människor, ju mindre mänskliga de verkar, desto svårare och mera komplicerad och kritisk kan kontakten bli. Då jag visste vad det handlade om förstod jag genast vad de var för ena och blev inte alls förskräckt vid deras kontaktinitiativ, vilket de flesta blir, utan bara skärpte mig för att kunna sköta och bevara kontakten. Detta har jag lyckats med.” ”Vad pratar ni om?” ”De svåraste tänkbara saker. I princip alla jordens problem och i synnerhet sådana problem som människor själva har svårt för att konfrontera och diskutera.” ”Kan du berätta om ert senaste möte?” ”Det var här uppe i bergen. Dimman låg över dalarna, medan den övre bergsregionen, typ Sandakphu, badade i solsken och klarhet i en fulländad och nästan varm höstdag vid monsunens avtagande. Jag var ensam med bergen när jag såg en äggformad farkost landa med utspretade spindelben, precis som en lockespindel eller harkrank, långa smala ben, men mycket elastiska. Sedan kom de ut och såg ut som fulländade människor.” ”Var de blonda och långhåriga?” ”Hur kunde du gissa det?” Jag nämnde att Jüri Lina beskrivit flera sådana. ”Vi återanknöt genast till vår förra diskussion ett knappt år tidigare, men de var denna gång mera brutalt direkta. Det gällde naturligtvis den globala miljökrisen och dess enda bov överbefolkningen. De hade tydligen varit i kontakt med den gamle professorn James Lovelock, han med den mycket intressanta och övertygande Gaiateroin, om allt liv på planeten som en enda enhet med universellt medvetande som vid behov själv kan åtgärda obalanser, som helt offentligt hävdat att mänskligheten bör reduceras till 500 miljoner medlemmar, alltså sju procent. Hur detta skall ske har ingen ens kommit med något förslag till, men tydligen har Lovelock kommunicerat problemet till utomjordingarna och bett dem åtgärda problemet. Detta har

282

vållat utomjordingarna ansvarsproblem. Vem skulle ta ansvar för något som ingen vill göra, hur angeläget det än vore? De sökte mitt råd i denna fråga och frågade mig rent ut om jag ville ta ansvaret för en ny böldpestepidemi som den under medeltiden eller svininfluensan efter första världskriget fast i tiodubbelt högre skala. Naturligtvis varken ville eller kunde jag det, lika litet som någon annan. Och dessa utomjordingar har som princip och nästan lag att inte blanda sig i mänskliga angelägenheter. De kommer hit för att försöka hjälpa till med utvecklingen av oss, men politik är för dem som universums mest riskabla sjukdom. Den mänskliga historien, så hemsk som den har varit, är det sista de vill ha något att göra med.” ”Så deras roll är närmast som en sorts beskyddare och välmenande övervakare.” ”Precis. De vill inte se någon planet gå åt skogen, vilket denna planet oavlåtligt varit i riskzonen för att göra ända sedan atomsprängningarna 1945. Och den risken har förvärrats genom den aldrig hanterade överbefolkningsfrågan.” ”Kom ni fram till något?” ”Naturligtvis ingenting konkret. Vi rörde oss bara med hypoteser. Vi kom fram till att problemet skulle kunna lösas utan ansvarsproblem om någon anonym försiktig hjälte eller kamikadzesjäl kunde ta på sig ansvaret att släppa något förödande virus eller specialbakterie lös över jorden som bara skulle drabba människor men desto fatalare, så att mänskligheten åtminstone till synes på naturlig väg skulle reduceras till ett sådant antal att planeten kunde försörja dem, vilket den inte kan nu längre. Men en befolkningstillväxtreduceringsdisciplin är nödvändig och ett måste. Annars måste nya elimineringsvirus frigöras gång på gång på nytt och på nytt. Det vore som en operation som aldrig lyckades. En enda effektiv operation som fixade problemet en gång för alla vore i högsta grad önskvärt, både för patientens och planetens välfärd. Det kan också hända att naturen enligt Gaiahypotesen fixar saken själv. Dessa är de båda mest diskuterade alternativen mellan oss och mellan mig och de utomjordingar jag kom och förblir i kontakt med.” del 11: Allvarsmoln i Darjeeling Det kunde inte hjälpas, men det var mycket jag avundades Johannes, främst hans alltjämt imponerande ungdomlighet, han hade knappast tappat något hår alls och såg mycket yngre ut än jag fastän han också skulle vara 60 nästa år, och han frös inte alls, inte ens i Darjeeling. Hans stålhälsa kom sig nog mest av att han inte alls längre levde i Sverige men i stället på nästan ständigt rörlig fot i mycket hälsosamma bergstrakter för det mesta – som tibetanerna. Min sista morgon i Darjeeling för tillfället före Sikkim passerade jag tillsammans med den vackra Svenja från Hannovertrakten. Hon hade arbetat ett år som lärare i Indonesien och visste allt om problemen med indonesiska-javanesiska och hur tagalog förhöll sig till dem. Hon hade sedan besökt översvämningarna i Bangkok och rest omkring i Burma, där folk levde på ett hopp som när som helst kunde tillintetgöras på nytt av den gräsliga diktaturjuntan. I Indien hade hon bara upplevt Calcutta och det regn- och dimdrabbade Darjeeling men skulle på vägen västerut besöka Varanasi och Taj Mahal med kanske andra turistfällor. Vi pratade i två timmar innan hon skulle avresa och blev mycket goda vänner.

283

En dålig nyhet nådde mig på eftermiddagen. Dolly hade gått bort i somras efter en svår cancer i inälvorna. Hon hade i det längsta vägrat besöka läkare, varför det var för sent när hon till slut inte längre kunde annat. Hon var bara 56 – jag trodde alltid att hon var äldre än jag, och hon tog alltid emot mig som en storasyster. Därmed hade jag förlorat min bästa vän i Darjeeling. Det var hennes son som upptäckte mig i ett tesjapp och kom in, och jag har åtminstone fortfarande kontakt med honom och lovade besöka honom och hans far munken vid den japanska fredsstupan när jag kom tillbaka från Sikkim. Där hoppades jag möta på nytt min unge vän från Korea, som delat rum med mig, och Thomas Christian från Frankfurt, som båda denna dag avrest mot Pelling. Dolly var lärarinna på the Loreta College i Darjeeling, en av dess finaste skolor för bara flickor, och det var där jag för länge sedan anmodades att hålla en föreläsning om litteratur i allmänhet, vilket projekt äntligen kunde genomföras senast jag var här för två år sedan – och nu var hon plötsligt borta. På eftermiddagen hade jag te med Johannes på Frank Ross i stället för Glenary’s, för Glenary’s körde då med hård musik som omöjliggjorde bättre samtal. Han var mer än någonsin engagerad i den tibetanska frågan, och för honom var det alltid ett nöje att komma till Darjeeling, där tibetanerna hade klarat sig så bra och i regel arbetat upp sig till toppositioner med alla de bästa restaurangerna och hotellen, medan han i Dharamsala aldrig kunde slippa ”den oändliga tibetanska melankolin över att aldrig kunna återvända till sitt eget land” då det förblev ohjälpligt kroniskt våldtaget, vilket inte minst alla årets tibetanska självmordsbrännare burit vittne om. ”Materialismen såsom den i princip etablerats som ideologi och nästan religion genom socialismen i de kommunistiska länderna, främst Ryssland och Kina, är kanske mänsklighetens värsta misstag genom tiderna. Genom socialismens diktatur förvandlades Ryssland och Kina metodiskt till världens största miljöförstörelser, i Ryssland minskar populationen genom alkoholism, cancer, miljögifter och social misär, Ryssland har insett sitt misstag och försöker arbeta sig ifrån det, men Kina är mitt uppe i det med en fullständigt snedvriden demografi genom den hårda barnbegränsningen, som lett till att en majoritet nyfödda flickebarn mördats. Och av detta monstruösa Kina är Tibet ockuperat med våld och förblir det. Det är världens svarta hål av oåtgärdat förtryck. I sextio år har det tibetanska ramaskriet förblivit upphöjt mot världens omänskligaste förtryck utan att någon menat sig kunna göra något åt saken. Tibetanerna fortsätter att decimeras genom åsiktsförtryck och en ständig flyktingström, medan den socialistiska diktaturen i Kina får fortsätta hålla på och förstöra landet och utrota minoriteter. Det har varit oacceptabelt i 60 år och förblir oacceptabelt och ett sår i hela mänsklighetens ansikte som bara blir värre och en större vanära för mänskligheten så länge världens värsta, mest obefogade och orättvisa förtryck får fortsätta. Förstår du varför jag inte kan lämna tibetanerna? De är mänsklighetens värsta symptom på mänsklighetens tillstånd. Om ingenting kan rädda tibetanerna kan ingenting rädda mänskligheten.” Han stämplade alltså den ideologiskt dogmatiska materialismen, såsom den etablerats av socialistiska diktaturer under 1900-talet, som roten till det onda och en skada som måste åtgärdas innan mänskligheten kan fortsätta.

284

del 12: Phudong. Det var dags att bege sig till Sikkim. Jag steg upp i ottan och för första gången i solsken över Darjeeling. Mina vänner från Amerika och Tyskland, Austin och Svenja och några till, hade stigit upp halv fyra igår i hopp om att få en skymt av Kanjenjunga innan de måste resa vidare. De tog en jeep ut till Tiger Hill där de tillsammans med minst 50 andra jeepars besättningar och passagerarturister fick stå och frysa i väntan på soluppgången, som bara bjöd på moln och dimma. Idag var det vackert, och idag på morgonen i leende solsken med Kanjenjunga strålande av härlighet måste de ge sig av. Jag hade turen att få en väldigt trevlig medpassagerare, en civilingenjör som pendlade mellan sitt hem i Lebang utanför Darjeeling och ständiga projekt i Sikkim. Hela hans familj för övrigt var lärare, och han hade två späda barn. Han bjöd mig hem till sig, och vi diskuterade vilda planer för framtiden om att tillsammans bege oss upp till Sandakphu längs hemliga billiga vägar. Bara detta var motivation nog för att börja planera en återkomst nästa år. I Gangtok mötte jag samma infernaliska storstadsjäkt som vanligt och skyndade mig upp förbi hela stan för att snarast möjligt kunna lämna den. Plötsligt var jag framme vid jeepstationen för norra Sikkim, där jag genast fick en jeep till Phudong. När den fyllts körde vi iväg – klockan var väl ungefär halv två. Jeepen förevisade den vanliga skräckinteriören: bombastisk dunka-dunk-musik hela vägen, där öronpropparna kunde utestänga musiken men inte jordbävningsdunket, och flickor spyende ut genom fönstren. Vägen var i sämre skick än någonsin, och som passagerare längst bak slog man hela tiden huvudet i allt som var hårt omkring det. Men man kom fram till Phudong klockan 3, och den första person jag såg var min värdinna. Hon tog emot mig som om jag lämnat igår, men det var två år sedan. Hon bjöd genast på en substantiell lunch, och sedan gick jag upp till klostret. Två skolflickor var på väg upp, de var systrar, skolan hade just slutat, och de bodde tydligen ovanför klostret. Jag bedömde den äldre som 13, men hon var 16 och hur rar som helst. Hon hette Bundy och ville bli min vän, och det fick hon. Själva klostret beredde bara behagliga inblickar. Phudongklostret är ganska stort, utom själva templet omfattar det ett helt kvarter av byggnader runt omkring, och allt är väl skött och exemplariskt underhållet. Bara volleybollplanen för de yngre munkarna var ganska lerig, men det berodde på den fuktiga väderleken. Inne i klostret var den hemliga kammaren öppen där det satt någon och mässade, så jag gick in. Det är det så kallade demonrummet med svarta demonspöken målade med svart bakgrund på alla väggarna, där munkarna håller sina hemligaste sessioner. Det var fritt fram idag – där satt en ensam munk och höll i gång med sin puija, och lät honom hålla på. På vägen därifrån fick jag sällskap av en annan munk, en typisk liten tibetan, som var mycket käck och ivrig. Vi blev så goda vänner att han inbjöd mig till en hemlig session i demonrummet i morgon på morgonen, vilket jag inte kunde tacka nej till direkt. Min värdinnas man var bortrest till Yumthang men skulle komma hem i morgon, så det var ytterligare ett skäl för mig till att stanna mer än en dag. Vädret hade varit si och så hela

285

dagen, molnen hade kommit upp tidigt, men det hade inte blivit någon regnrisk, så man kunde även hoppas på att det skulle fortsätta klarna upp. Där på mitt hotell Norbuling hos min värdinna dök en vänlig polis upp, som visade sig vara just den polis som för fjorton år sedan tagit fast den tjuv från Bangla Desh som stulit min reskassa på 6000 rupier, vilka jag tack vare denna polis då återfick vid återkomsten nästa år. Vi hade en hjärtlig konversation, det visade sig att han hade tre svenska vänner i Göteborg, som han tjänstgjort tillsammans med i Kossovo under FN:s insatser där. Han blev så glad över vårt sammanträffande att han gav mig en liten whiskyflaska Royal Stag. Jag ville dela den med honom, men han tackade nej: jag skulle ha den själv. På hans försiktiga förfrågan om jag kanske var nykterist svarade jag som det var, att jag drack vad som helst men aldrig rökte något. Detta behagade honom. Jag kunde då berätta för honom, att den person jag senast druckit Royal Stag med var Lama Yonda, som jag hoppades få träffa härnäst i Pelling-Pemayangtse. Det visade sig då att min polisväns kusins bror var svärson till Lama Yonda. Jag visste inte ens att Lama Yonda hade en dotter. De hade tydligen ett hotell i Gangtok. På kvällen talade vi mycket om jordbävningen, som ägt rum i norra Sikkim den 18 september. Min värdinna hade aldrig upplevt en jordbävning i Sikkim tidigare, och den hade anställt stora skador. Epicentret låg fem mil norrut, men även hennes hus hade skadats, och det var anledningen till att vägen norrut från Gangtok nu var i sitt sämsta tillstånd någonsin. Den hade i princip ännu så länge bara gjorts hjälpligt farbar. Som nattläger fick jag det finaste rummet i hela huset, deras salong i andra våningen. Det var så mycket som 14 grader i rummet (10-11 i Darjeeling) och min bästa indiska middag under resan hittills, ris och linser men smakligt. Man var helt bortanför världen långt ute på landet i norra Sikkims vilda urskogar och utan Internet – vad kunde vara mera hälsosamt? del 13: Polismästaren i Phudong. Polismästaren bjöd mig på en liten frukost med kaffe och kaka och var mycket angelägen om att jag skulle frambära en gåva till en av sina gamla kolleger inom FN-tjänsten i Kossovo, som bodde i Göteborg. Tyvärr kunde han dock inte hitta adressen. Han sökte överallt, och naturligtvis var efternamnet omöjligt att komma ihåg. Förnamnet var John, och han bad mig ändå försöka hitta honom och överlämna gåvan, en ganska stilig mössa. Jag bad honom fortsätta söka efter adressen. Efter inbjudan igår gick jag upp till tempeltjänsten i klostret klockan 9 och måste därmed inhibera min plan på att besöka Mangan och Singik 3 mil högre upp för att hälsa på Kanjenjunga. Frågan är om inte detta hade varit mera meningsfullt. Min inbjudande munk fanns naturligtvis inte där, puijan ägde inte alls rum i det hemliga rummets intimitet utan var en vanlig munkförsamling i stora huvudsalen med ungefär 30 deltagare, och visst var det stämningsfullt och intressant. Ämnet tycktes också vara högeligen väsentligt: medkänslamedlidande (compassion) och vikten av att vara mänsklig, det enda som alla människor har eller kan ha gemensamt, varför ingenting borde vara viktigare än utvecklingen och odlingen av den förmågan, karaktären och grunden för vår existens, så visst var puijan (som alla puijor) uppbygglig.

286

Polismästaren var mycket tillmötesgående. Han visade den största omtanke i förmedlandet av sin present genom mig till sin före detta kollega i Kossovo, och vi gjorde allt för att underlätta saken. Jag gav honom min e-post-adress, medan det var tveksamt om hans Yahoo fortfarande fungerade, då han inte använt den på 4-5 månader. Ett annat orosmoment dök upp mot kvällen. Min värdinna varnade att mitt rum (salongen) skulle ockuperas under 2-3 timmar under kvällen av ett sällskap vänner, som skulle inta en måltid. Jag skulle alltså hänvisas till de lägre regionerna med de lägre temperaturerna under denna tid, tills mitt rum blev tillgängligt igen. I det längsta hoppades jag naturligtvis att dessa gäster inte skulle dyka upp. Halv nio hade de ännu inte dykt upp, men efter halv nio dök de upp, den ena efter den andra. Jag hade placerat mig strategiskt i salongen för att vara med om vad som egentligen hände, och de kom den ena efter den andra och fyllde upp rummet i ett ständigt tåg som hela tiden fylldes på. Till min stora glädje var en av dem min värd, som äntligen kom tillbaka efter en lång resa norrut. Vi hade ett gemensamt öde: ständigt mera arbete, ständigt mindre pengar, men vi diskuterade även den globala väderkrisen. Det hela utvecklade sig till en regelrätt fest med mycket whisky och mat, och man fann sig i det bästa tänkbara sällskap. När man hamnar i ett regelrätt buddhistiskt sällskap finner man sig ofta överväldigad av att all denna vänlighet och generositet verkar för god för att kunna vara sann, men den är sann. Jag har ofta upplevat detta. Man är van vid hårda, själviska och materialistiska attityder som alltför ofta verkar nedslående och direkt mördande, och när man sedan möter motsatsen, som i ett land som Sikkim, finner man det svårt att tro på det. Men det är verkligen uppriktigt menat utan några reservationer. Festen pågick i två timmar fram till halv elva, när plötsligt alla bröt upp på samma gång. Onghel, min värd, berättade att han aldrig varit utanför Indien men medgav, vilket jag bekräftade, att Sikkim ändå var ett av världens vackraste länder. Det hade bara 5-600,000 invånare men konstituerade av sig självt kanske världens vackraste naturliga trädgård. Följande morgon tog polismästaren hand om mig. Jag hade försiktigt ställt en förfrågan om det var möjligt på vägen ner till Gangtok att ta en vända upp till Mangan och Singik tre mil högre upp, bara för att få en glimt av Kanjenjunga, om det var möjligt. Tashi Gyatso, som han hette, var mer än villig, men vi fick då starta tidigare. Det blev uppstigning före 6 för att hinna uppleva Kanjenjunga under de bästa morgontimmarna. Det var hårt att behöva stiga upp så tidigt efter en så gedigen fest med så mycket whisky, men det gick. När jag infann mig klockan 6 låg han ännu och snarkade. Jag lyckades väcka honom, och det visade sig att han hade haft en dålig natt med diarré. Jag frågade honom om han alls var i form att genomföra företaget, men visst ställde han ändå upp, och iväg for vi. Det visade sig vara den mest lysande morgonen på hela resan hittills. Vi fann Kanjenjunga norr om Mangan alldeles strålande i sin morgonprakt, och både han och jag fotograferade henne och varandra med henne. Det blev en verkligt lyckad fotofest. Jag hade inte varit på stället på fem år och då bara kunnat ta analoga bilder, så detta tillfälle var verkligen ett unikum.

287

Vi återvände till Phudong för en hastig frukost, varvid jag fick säga adjö till min värdinna och återsåg alla de glada festprissarna från gårdagen. För oss alla hade det varit en oförglömlig fest för livet och kanske resans höjdpunkt. Vi for vidare till den gräsliga storstaden Gangtok, nu 150,000 invånare (50,000 när jag besökt den första gången för 16 år sedan), en hård, modern och avskräckande metropol med hög frenesi, där jag aldrig mer kunde trivas eller vilja stanna, men Tashi tog mig med till sitt hus nedanför staden efter att vi fixat min jeepbiljett till västra Sikkim. Det gick bara en jeep till Geyzing (nedanför Pelling) denna söndag, och jag fick sämsta tänkbara plats: längst bak i mitten. Tashi ordnade så att jeepen kunde plocka upp mig vid hans hus, alla jeepar ut ur staden måste passera den vägen, och på det sättet fick vi litet extra tid. Han hittade ändå inte adressen till sin vän John i Sverige men lovade maila den till mig senare (vilket han aldrig gjorde – förmodligen hittade han den aldrig). Vi fick vänta på jeepen en hel timme. Den var försenad. Till slut kom den plötsligt, och vårt avsked blev abrupt. Tashi var alltså tibetansk sikkimes och polismästare i Phudong. Under Kossovokrisen hade han tjänstgjort för FN och så kommit i kontakt med internationella soldater i fredens tjänst. Han var mycket mångkunnig och ivrig och intresserad av allt. Det var alltså han som tagit fast tjuven som stal min reskassa 1997 och som min väninna och reskamrat det året, Belinda Davis, råkat ut för. Han hade velat hjälpa henne precis som han nu visade en sådan utomordentlig omtanke och tjänstvillighet mot mig, men hon hade missförstått hans

288

avsikter, tackat nej och missat Kanjenjunga. Han var visserligen ganska påfrestande med sin påträngande påstridighet, men jag kunde ta det lätt och tog hans omtanke för den uppriktighet den var. Vi blev därmed vänner för livet. del 14: Lama Yonda Resan till Pelling blev ännu en mardröm. Man satt trångt i jeepen, vägarna i Sikkim var efter jordbävningen i sämsta tänkbara skick, det gick utomordentligt långsamt, skakigt och gropigt, och vid Rawangla gick jeepen sönder. Vi var då halvvägs, och klockan var fyra. Det började redan skymma. Efter en halvtimmes reparation kunde vi fortsätta under tilltagande mörker. Klockan 7 (efter fem timmar, bara drygt tio mil,) var vi äntligen framme i Geyzing. Jag hade utlovats vidare transport med samma fordon till Pelling 8 km högre upp, men nu backade chauffören då det var så sent och mörkt. Något annat fordon stod inte att finna. Någon försökte pressa mig på 200 för att ta mig upp de åtta kilometrarna. Jag föreslog 100, men då ville de inte ta mig. 200 var rena utpressningen. Till slut blev jag arg och gick upp. Det var halvmörkt, men det struntade jag i, och det fanns ändå stjärnor. Flera fordon passerade mig på vägen upp, både taxibilar och jeepar. Jag gick mitt i vägen för att få dem att stanna och kanske ta mig. En försökte med 200 igen. En annan bara tutade bort mig och körde förbi. Snart fick jag också alla infernaliska skällande hundar efter mig. Det var motsatsen till den översvallande medkänslan och vänligheten i Phudong. Efter en timme var jag framme och kunde ta igen mig med varm dryck och middag, men jag var på dåligt humör. Jag var ändå senior citizen och över 60, ingen bil hade velat hjälpa mig fram upp för den 8 km långa backen utom till ockrarpriser, det var dålig stil och dålig reklam för Pelling – och givetvis saknade jag mina innerliga vänner i Phudong. Inom ett dygn hade dessa båda små orter, båda säten för anrika kloster, demonstrerat den absoluta kontrasten mellan god service och dålig i Sikkim. Som pricken på i-et fick jag inte sitta kvar i restaurangen och skriva efter middagen. Klockan var inte mer än halv 10, men en av köksorna ställde sig demonstrativt och väntade ut mig. Jag försökte övertyga henne att jag kunde släcka ljuset själv efter mig, men hon insisterade på att köra bort mig. Jag fick fortsätta skriva på rummet – utan bord. På morgonen fick jag den dåliga nyheten. Mitt värdfolk, mina vänner sedan 13 år, var på sjukhus. Frun var sjuk i jag fick inte veta vad, men efter Dollys frånfälle kunde man befara vad som helst. Jag kanske inte alls skulle få träffa dem. Jag gick dock upp till klostret Sanga Choeling på morgonen, det äldsta i Sikkim, från 1642. För första gången fann jag det öppet, men det var molnigt väder, så det var ingen mening i att stanna länge där. På nedvägen träffade jag en trevlig israel. Han hade också prövat mitt ställe Garuda men funnit det för dyrt och flyttat till Ladakh Guest House, ett betydligt mera anspråkslöst ställe, som troligen skulle bli mitt lokus nästa gång. Garuda hade förvandlats till oigenkännlighet under dessa 13 år, från ett intimt och trivsamt hemtrevligt ställe till halvvägs lyxhotell med TV i nästan varje rum. Internet fungerade inte eller dåligt, så jag gick till ruinerna i Rabdentse och passerade Pemayangtse på återvägen. Den första människa jag såg var Lama Yonda. Han tog vänligt

289

emot mig, var mycket vital och pratsam och hade bara problem med sitt knä, och ville inte släppa mig. Han tog mig med sig till sin skola och frågade nostalgiskt om den svenska kungafamiljen. Han hade ju varit kapten för Sikkims siste konungs livvakt och åkt i fängelse bara därför utan att ha gjort något annat än sin plikt. Hans skola har nu 18 lärare men inga utländska, och den stora skrivsalen högst upp var omgjord till ett tempel med en pyramidal mandala i mitten. Vi kom överens om att träffas igen senare på eftermiddagen. På vägen ner mötte jag min nye Londonvän Harry, som bodde i Deptford av alla ställen, och en ung polack. De var på väg till Pemayangtse, men jag rekommenderade dem varmt ruinerna i Rabdentse, som bara låg en kilometer längre ner. Mitt möte med Lama Yonda mot aftonen blev äventyrligt. Vi hade avtalat tid klockan 17, men när jag kom till hans hem var allt släckt och låst. Ingen visste något, men någon sade att han kunde vara vid skolan, så jag begav mig dit. Det var strömavbrott, så även där var allting släckt, men jag fick tag på honom just när han höll på att lämna skolan. Han hade inte glömt vårt möte, men han hade fått fullt upp med skolan: tre elever hade i mörkret begett sig ner till Pelling, vilket var förbjudet för eleverna efter mörkrets inbrott. Vi blev kvarhållna där med detta bekymmer en timme. Lama Yonda ursäktade sig med: ”Vad händer om någon elev då blir påkörd i mörkret? Jag åker i fängelse som ansvarig!” Till slut fick vi äntligen en stund tillsammans, varunder vi hann diskutera det viktigaste. Under de senaste två åren hade Indien hunnit genomföra oräkneliga hydroprojekt i Sikkim, jag hade sett en av de mastodontiska dammarna vid Singtam, det hade sprängts tunnlar överallt, och enligt Lama Yonda var detta anledningen till jordbävningen. Sikkims natur, fastän nästan intakt och till 90% urskog, är ytterst sårbar, och Himalaya växer medan dalarna grävs djupare av floderna. Det är utmärkande för några av världens mest ambitiösa dammprojekt att de genomförts trots seismologers varningar, som Tehridammen ovanför Rishikesh, den ökända Three Gorges Dam i Kina och de flesta andra. När en sådan storhetsvansinnig damm brister, och det måste ske förr eller senare, blir konsekvenserna oöverskådliga. Vi diskuterade även Sikkims kungahus. Den tredje sonen till förre kungen är de facto konung av Sikkim och därtill en högt utbildad buddhist. Under tolv år hade han under tre månader varje år varit i reträtt enligt buddhistisk disciplin och meditationspraxis och därmed fördjupat sig så i den mänskliga naturen och själen att han inte bara var kung av Sikkim utan även kung av mänskligheten, enligt Lama Yonda. Vi kommer därmed in på frågan och mysteriet i att vara mänsklig, vilket kanske är universums högsta utbildning. Man kan inte vara nog mänsklig, medan det är lätt att spåra ur och bli omänsklig. Denna balansgång, såsom den framför allt skildrats i Asiens två berömdaste moraliska och filosofiska skrifter, Bhagavad-Ghita och Lao-Tses lära om vägen, ”Tao-Teh-King”, torde vara eftersträvansvärt för alla människor och ett självklart ideal, som alla borde sträva efter. Han bjöd mig på chang, på middag och på whisky under vårt samtal, men tyvärr rann tiden ut, så jag kunde inte stanna över middagen. Jag måste bryta upp, klockan var halv 9, och mitt hemlokus stängde portarna och restaurangen klockan 9 – det var 6 km ner. Jag måste även betala min räkning, då jag skulle bege mig morgonen därpå. Vi beslöt att

290

fortsätta diskussionerna nästa år, och jag lovade honom att då ta bättre tid på mig. Den här resan hade behövt minst fem extra dagar. I natten strålade dock alla stjärnor, vilket bådade gott för morgondagen. Jag hade fått en duvning av buddhistiska initieringar i både Phudong och Pemayangtse och kunde inte mer än vara nöjd över behållningen av lektionerna och nödvändigheten i att helt enkelt vara mänsklig. del 15: Darjeeling Det var svårt att lämna Pelling när vädret var som bäst, men jag hann i alla fall med en fullvärdig soluppgång från klostret Sangha Choeling klockan 6 på morgonen. Solen berörde toppen på Kanjenjunga precis klockan 6, varefter Kanjenjunga gradvis framträdde i all sin härlighet. Jag hann också träffa Harry från London strax innan jag gav mig av, så att vi kunde byta adresser. Han hade ju rest i Ladakh, vi var båda lika välbekanta med klostrena där, så vi kunde mycket väl träffas där på nytt om inte i London. Han hade enbart lovord till övers för läsplattor, på engelska ”kindle”, vilket var ett nytt ord för mig, så att han entusiasmerade mig att åtminstone pröva denna mirakulösa uppfinning, på vilken man kunde lagra hur mycket böcker som helst och läsa texten i dem i en storlek som man själv kunde välja. Klockan 7 gick bussen, och med mig följde min nye koreanske vän, en bonde och biodlare som var lika förtjust i Indiens högland som jag. Jag tog upp med honom frågan om bikrisen till följd av den digitala strålningstrafiken, där mobiltelefonmanin är den stora boven, men han bodde uppe i bergen i Korea fjärran från all sådan trafik, så hans bin mådde väl. Tyvärr steg han av i Gyelshing (Geyzing). Klockan 10 var vi nere i Jorethang, och där var den gamla Darjeelingstationen borta. I stället hade det konstruerats ett gigantiskt jeepkomplex i tre våningar för trafik över hela Sikkim, där det enda man kunde göra var att gå vilse under hopplöst letande efter rätt destination. Där fanns inte ens trappor, så man måste gå upp längs körbanorna, alldeles som i ett parkeringshus. Till slut hittade jag en jeep, där jag fick plats nummer 3, som skulle avgå när alla jeepens platser fyllts. Jag fick alltså tid för en äntlig frukost. Detta visade sig praktiskt taget omöjligt i hålan Jorethang. Jag gick in på flera ställen, men antingen hade de inte ägg eller te eller bådadera. Det enda som folk tycktes göra på de serveringar som fanns var att supa. Spritbutiker fanns överallt, så att nästan var femte butik var en spritbutik. Inget system där, utan vem som helst fick sälja vad som helst. Poliskonstapel Tashi Gyatso, min gode vän från Phudong, hade utan vidare anfäktat, att ”i Sikkim är vi alla alkoholister”. Han gav mig en halva whiskyflaska den första kvällen och den andra kvällen en till och förvånades då storligen över att jag ännu inte avslutat den första. Hans gode svenske vän i FN-tjänsten i Kossovo hade föregått med gott exempel och hävdat, att man omöjligt kunde klara sig utan två hela flaskor whisky om dagen. Denna naturliga och självklara alkoholism är Sikkims största problem. Tashi Gyatsos patentkur mot detta var rörsocker, som han menade att hjälpte levern på traven.

291

Klockan 11 bar det av med jeepen från Jorethang, och vi nådde Darjeeling före klockan ett. Precis när jag passerade det gamla rådhustornet (1850) slog dess Big Ben-klocka ett. Jag fick tillbaka min säng i Tower View, jag var ensam i dormitoriet där nu, liksom jag varit i Pelling, varefter jag gick på lunch hos gamle Orient. Varje gång jag återkommer till Darjeeling ställs jag inför ett fenomen som tvingar mig att ställa frågan: ”Varför älskar jag Darjeeling så mycket?” Det finns ingen vettig orsak. Denna drottning bland metropolerna i Himalaya, hundratals meter högre upp än både Naini Tal, Simla, Manali och Dharamsala, de enda konkurrenterna, är nedgången, skitig, rå och kall, ofta förbjudande och avskräckande, och likväl har hon en charm som på inget annat tänkbart ställe på jorden. De små smala gatuprången med sina dockskåp till tesjapp, den gamla exbrittiska kolonialprägeln på arkitekturen och omgivningarna, det älskvärda men intensiva folket, nästan alla huvudet lägre än jag, men framför allt Kanjenjungas närhet, om dock nyckfull och bara när hon själv behagar, i en majestätisk snödrottningshögtidsdräkt, varmed hon fullkomligt dominerar hela horisonten och världen i sin makalösa skönhet, gör Darjeeling till ett fullkomligt oemotståndligt Shangri La av skönhet, charm och dramatisk spänning. Kort sagt, hon är en personlighet som man inte kan leva utan när man lärt känna henne. Under natten kunde jag inte sova längre än till klockan 3, varför det var lika bra att stiga upp och gå till Tiger Hill. Det visade sig bli en kalasmorgon, vädret var fullkomligt klart, och till och med Mount Everest framträdde i fjärran. Det var sent på säsongen, så turisthysterin var inte alldeles omöjlig, och jag fick biljett till högsta våningen, ”super de luxe”-klassen, men det var bittert kallt, vilket förvärrades av en ilsken blåst. Det var svårt att fotografera utan att darra på händerna, så bilderna kan ha blivit skakiga. Det var den långa Tiger Hill-promenaden jag gjorde, 11 km till kullen, sedan några kilometer österut för ytterligare landskapsbilder, sedan via gamla Ghoomklostret och Vishnutemplet tillbaka till Darjeeling, där jag kunde ta min frukost klockan halv 11 efter sju timmars vandringar. Naturligtvis blev man uttröttad, så när jag senare intog en kopp Darjeelingte uppe på Aliments terrass somnade jag ohjälpligt över min bok. Samma upprepades vid kaffet på Frank Ross senare. Klockan 3 chansade jag på att hälsa på Dollys son Sai en gång till, två gånger igår hade jag funnit hänglås på dörren, men nu hade jag tur. Han var hemma och överlycklig över mitt besök. Vi pratade naturligtvis mest om Dolly och jordbävningen, som även känts ända ner i Darjeeling, så att halva befolkningen av skräck hade samlats på Chowrasta, den stora samlingsplatsen uppe vid The Mall, och inte vågat gå hem igen. Enligt Sai hade jordbävningen pågått i 21 sekunder med ett antal efterskalv i flera dagar efteråt. Han ville också inkorporera mig i ett projekt som han ville genomföra om en fotografiutställning om Darjeeling under våren. Då kunde jag inte komma, men vi kunde konferera om saken genom nätet, och naturligtvis stod alla mina bilder till hans förfogande. Till slut inbjöd han mig i november nästa år att komma och bo hos honom – han var ju nu ensam. Vi kom också överens om att träffas nästa morgon, så att jag fick träffa hans flickvän. Även Dalai Lamas f.d. livvakt var hemma med sin fru, så jag fick även umgås och ha trevliga samtal med dem. Även de inbjöd mig att komma och bo med dem nästa år.

292

(Ingen av dessa inbjudningar kunde infrias, då det nästa året var det sista i min moder Guns liv, och det i november gavs en möjlighet för alla hennes barn att träffas tillsammans hos henne för första gången på 20 år. Den chansen kunde inte missas, så Darjeeling fick vänta, som det ofta tålmodigt också sju gånger hade väntat förut – detta var mitt trettonde besök under 20 år.) del 16: 1000 mil till Göteborg På morgonen bjöd mig Sai på en utomordentlig brakfrukost på taket av Padmabaren inför Kanjenjungas strålande anlete. Vi pratade igenom våra kommande projekt, och han förevisade ett unikt fotoalbum med svartvita fotografier som hans farfar hade tagit efter ankomsten till Darjeeling efter flykten från Burma undan japanerna under kriget. Hans farfar var självlärd som konstnär, han var en lika utsökt realistisk tecknare som renässanskonstnärerna, och jag kunde se att många av hans konstverk hade kommit till med dessa fotografier som modell. Albumet utgjorde en unik dokumentär guldgruva över det gamla Darjeeling och dess människor. Inte konstigt att hans sonson ville göra en utställning över honom. Han hade känt Nikolaj Roerich, en annan Darjeelingmålare med Kanjenjunga som favoritmodell ofta återgiven i färggrann och suggestiv men realistisk expressionism. Nikolaj Roerich hade dock mest varit verksam i Kalimpong. Vi fortsatte vår samvaro på eftermiddagen, då han tog mig med till sin fästmö och hennes familj. Då han är mycket fotografiskt intresserad hade jag med mig min kamera och demonstrerade den, och han var mycket imponerad. Naturligtvis blev det ett vackert gruppfotografi. Han är en ung och ivrig ung man som ännu inte har funnit sin väg i livet, men han vill göra affärer och är mest intresserad av turism, fotografering och journalistik. Han behöver bara ta initiativet, och han är på väg. Han ser många möjligheter hur turismen i Darjeeling skulle kunna utvecklas, framför allt genom att restauranger skulle ha öppet längre än till åtta på kvällen. Nästan hela Darjeeling stänger då, vilket bara turisterna lider av. Hans fästmö var mycket vacker och hade varit fotomodell. Kort sagt, vi hade haft en fantastisk dag tillsammans, jag hade fått nytt och djupare fotfäste i min Darjeelingfamilj, och jag hade fått något av ett faderligt ansvar för denne unge man, som för några månader sedan hade förlorat sin moder. Detta var min sista dag i Darjeeling och i Himalaya. På kvällen fick jag en skyddsling till på halsen: Phuntsok dök upp, vars föräldrar jag hälsat på igår. Det var redan sent på kvällen då han bröt sig in i restaurangen och slog sig ner hos mig som om vi hade skilts igår – det var två år sedan. Han var lika högröstad och nästan maniskt pratsam som förra gången, men i restaurangen hade han en större publik än hemma – alla lyssnade och häpnade inför denna högljudda tibetanska pratmakare. Det var som sagt sent, så han kunde inte hålla på hela kvällen, då jag ännu inte hade packat, men vi fick i alla fall en mycket underhållande halvtimme tillsammans. Jag rekommenderade både Michael Baigents ”The Jesus Papers” och Bill Brysons ”History of Nearly Everything”, vilka jag läst med stort intresse i Darjeeling, och vilka definitivt låg inom hans metafysisk-vetenskapliga intressesfär.

293

Nästa morgon inleddes återfärden. Vädret hade inte kunnat vara bättre, och det hade inte kunnat vara mera motbjudande och svårt att lämna Darjeeling när det var som allra bäst och vackrast. När skulle jag få se det igen? Tidigast om ett år. Även nedfärden liksom uppresan tog 3,5 timmar, och det var bra att jag startade redan klockan 9. Halv ett stod jag på perrongen, och tåget var obetydligt försenat. Det anlände till Delhi endast en timme försenat efter 22 timmar. Under resan hann jag läsa Frederick Forsyths senaste och mycket aktuella roman ”Cobra” om det globala kokainkriget och en samling elisabetanska kärleksdramer av Shakespeares samtida som jag inte känt till tidigare. I Delhi gällde det att hitta till Mainu Ka Tilla via tunnelbanan. Jag chansade på två stationer norr om Kashmir Gate, och det var rätt. Därifrån fick jag ta en cykelrickshaw vidare, för jag hade aldrig hittat vägen själv. Tunnelbanan kostade 12, cykelrickshawn 50 för inte ens en kilometer. Det överenskomna priset var 30, men han hade ingen växel. I Mainu Ka Tilla verkade alla hotell vara fulla, och jag hittade inte mitt gamla. Till slut fann jag ett hotell med ett rum ledigt, Wangdus Home, för 600 med eget badrum. Det var inte ens 100 kronor men min dyraste säng i Indien hittills – 250 hade denna resas tidigare rekord varit i Naini Tal. Det var skönt att få duscha av sig ordentligt, med den påföljd att jag framträdde ännu mera avmagrad inför spegeln, varefter jag uppsökte en lämplig restaurang för att i någon mån omedelbart bearbeta avmagringen. Mitt gamla ställe Tara House fanns kvar, från vars restaurang man har en skön utsikt över floden Yamuna, där jag avnjöt resans sista men desto mera njutbara Thenthuk. Tibetanerna i Indien är bara 150,000, men var de än är så är de framträdande och verkar nästan dominerande, och framför allt får de en att känna sig märkvärdigt mycket mer än bara hemma. De har skapat sig en ny värld och ett nytt liv i exilen i Indien, och deras naturliga kreativitet utstrålar inte bara dynamik utan även hjärtlighet och heder. Det var över lag dimmigt i Delhi och mera så än någonsin när det gällde att flyga iväg. Redan när man satt i planet klar för start kunde man inte längre se marken. Det hade varit dimmigt länge, och några indiska flygfält hade måst inställa talrika avgångar och landningar under mer än en månad. Vi lyfte dock och kom snart ovan molnen, varefter allt man såg under resan var bara moln, tills man landade i Helsingfors, där det regnade. Där skulle man sitta i fyra timmar och vänta på anslutningsflyget denna regniga första advent den 27 november 2011. Det var regnigt och blåsigt. Vi transporterades med buss längst bort på Vanda flygplats, där vårt plan stod och väntade. När vi gick ur bussen angreps vi av stormvindar och regn, under vilket kalla och våta gatlopp vi måste kämpa oss upp för trappan till flyget. Denna inledning bådade inte gott. Vi kom till Göteborg under oupphörlig turbulens hela vägen, varunder säkerhetsbälteslampan aldrig släcktes. Inför landningen krängde planet vilt. Plötsligt reste det sig i en våldsam uppstigning. Tydligen hade landningen misslyckats. Planet försökte igen och misslyckades igen. Så kom beskedet från kaptenen, som bara kunde finska och dålig engelska: ändrad resplan. Landning i Oslo.

294

Även i Oslo efter en halvtimme misslyckades landningen. Det var för blåsigt. Det var småbarn ombord som bara skrek hela tiden. Nästa besked: Det skulle inte gå att landa i Köpenhamn heller. Tillbaka till Helsingfors. Det var för stormigt till och med i Stockholm. I Helsingfors lyckades man åtminstone landa under krängande turbulenser. Där anvisades man en hotellplats för natten och en kupong med 17 euro för livsmedel. Flyget hade varit fullsatt, så köerna blev långa och väntetiden ännu längre. I kiosken fanns bara skräpmat, så alla köade för baren, där all varm mat var slut. Man fick nöja sig med sallader. Klockan var väl halv 12 när man äntligen fick sin sallad, men det var inget fel på den, med getost och kyckling utom grön och röd sallad med vindruvor, nötter och dressing. Det var åtminstone plåster på såren. Frågan var om det alls skulle vara någon mening med att uppsöka det där hotellet. Jag frågade i receptionen, där expediten inte kunde svenska och dålig engelska. Han sade att det var inga problem att från hotellet ta sig tillbaka till flygplatsen klockan 5 på morgonen. Så jag gav bussen och hotellet en chans. Ute var det fortfarande bitande kallt med regn och blåst, och det var ett stycke till paviljong 11, men där stod faktiskt en buss. Problemet var att utanför bussen stod någon sorts ishockeylag och köade med massiv utrustning, som tillsammans utgjorde ett berg som bara det knappast skulle få plats i bussen. Så jag återvände till den betydligt varmare och förhållandevis mindre stökiga flygplatsen för att där åtminstone finna mig en soffa. Soffan fanns, men under hela den korta natten var det märkvärdigt mycket livlighet omkring och nästan bara damer. Två flickor satt och fnittrade och hade hjärtligt roligt tillsammans hela natten, och en annan tant satt och arbetade vid en dator klockan ett och satt ännu kvar och var flitig klockan 4. Det var bristen i denna resa: jag hade ingen dator med mig. Jag hade lämnat min lilla handdator hemma då jag aldrig lyckats koppla upp den i något internetcafé, jag var således hänvisad till dessa under hela resan, vilket var otacksamt, då där alltid förekom störningar: hög skvalmusik, ungar som höll på med spel som förde oväsen, tjattrande flickor som arbetade i klunga vid datorn bredvid, skrikande skypefantaster och annat sådant. Man fick aldrig vara i fred och kunde aldrig koncentrera sig. Min nattlunch (salladen med kaffe) hade kostat 16 euro. I indiska rupier var det 1000 rupier. Jämför det med min sista middag i det tibetanska Mainu Ka Tilla: en urläcker Thenthuk med biffkött för 50 rupier (7:50 kronor). Nattlunchen var min dyraste måltid på någon indisk resa någonsin. Firman betalade. På morgonen hade flygen till Köpenhamn och Oslo inställts. I Finland var tusentals strömlösa. Så hade vi firat första advent. Dock verkade det vara grönt ljus för Göteborg. Vädret var klart, och det skulle bli upp till 8 grader varmt under dagen. Hoppet vaknade om att kanske få kunna komma hem trots allt. Resans pris hade varit 20,628 rupier under 32 dagar, vilket blir 645 om dagen eller 86:75 kronor eller sammanlagt ungefär 3100 kronor utom flygbiljetten på 6300 kronor. Alltså hade resan än en gång klarat sig under 10,000 kronor. Det var en bonusresa. När jag skulle stiga på flyget visade det sig vara överbokat. Jag hänvisades till ett senare flyg fyra timmar senare. Nu började det gå för långt.

295

När vi kom skeppsbrutna i återtåg från Göteborg och Oslo igår kväll fick vi skriftligt på att vi ombokats till morgonflyget. Detta ord hade brutits av Finnair. Jag krävde kompensation och fick en ny måltidskupong på 17 euro. Detta började bli tjatigt. Skulle man skratta eller gråta? Bådadera samtidigt. Det är tydligen en ofelbar regel, att när strul inträffar måste det accelerera genom att det resulterar i en kedjereaktion som måste multiplicera sig själv, så att en försening leder till en försening, som leder till en försening, varpå dessa förseningar ständigt måste bli längre och längre… En komplikation måste leda till en komplicering av komplikationen, så att dessa blir plurala och måste leda till fler, som genom celldelning eller en cancersjukdom… I värsta fall blir det till en ond cirkel, som genom sin egen inneboende natur göder sin egen omöjlighet till utbrytning. Och stormen var på väg mot Helsingfors. Skulle nästa plan ens kunna lyfta? Det var en skräckupplevelse för samtliga ombordvarande passagerare igår kväll, när planet inför landningen i Göteborg skakade som om det skulle gå i bitar och plötsligt stegrade sig nästan som i ett stort Alfa, så att man trodde det skulle gå av… Lyckligtvis gjorde det inte det, men man kände igen känslan från alla flygkatastroffilmer med scener inifrån sekunderna före kraschen… Min assistent bekräftade att stormen varit svår. Hur det nu var så lyckades vi flyga i luften igen klockan kvart över elva. Bredvid mig hamnade en indier från Garwhal. Han frågade om jag var irakier. Mycket exotiskt har jag blivit tagen för men aldrig för en irakier. Jag lyckades glädja honom med att visa för honom mina bilder från Garwhal och Kumaon i kameran, från Naini Tal och Joshimath, som var hans hemtrakter. Vädret var i uppklarnande, så jag försökte fotografera både Stockholm och Södertälje i solens strålglans innan vi gick ner för landning i Göteborg. Ombord var de flesta av de skeppsbrutna från igår. Landvetter hade varit stängt igår för stormen, men idag lyckades vi landa. En uppsjö av försenade resenärer trängdes för att få plats i bussen, som sprängdes av ståpassagerare och kappsäckar i samma karusell och kaos som i Indien. Det var nästan som att man fortfarande var där. Men vid avstigningen vid Kungsportsplatsen var man äntligen fri och sig själv och på hemmaplan igen, och den därpå omgående intagna kineslunchen på Sun Wall för 70 kronor smakade överlägset bättre än alla 17-euros skräpsubstitutsmåltider på flygfältet under den 20 timmar olidliga förseningen. Man hade klarat av det värsta.

26.10 - 28.11.2011.

296

Påskresorna, del 1: Äventyret med mobiltelefonen Situationen var ganska krisartad. Det var värre än den vanliga dubbelbokningen, som man jämt råkar ut för, när flera evenemang kräver ens närvaro samtidigt, så att man i rättvisans namn måste avstå från alla eller i bästa fall offra ett för två. Här gällde det påsken och ett bröllop i helt olika delar av Europa. Redan i februari fick jag inbjudan till mitt nästyngsta kusinbarns bröllop i Italien, som skulle äga rum lördag efter påsk. Samtidigt hoppades han jag skulle kunna fira påsk med dem. Samtidigt hade jag en inbjudan till påsken i Danmark hos min mor och min brors familj. Det blev till att laborera med alla tänkbara olika möjligheter, för att vara så många till lags som möjligt. Jag tackade i princip ja till bröllopet, ett ja som jag inte kunde gå tillbaka på, medan jag lämnade påskfrågan öppen. Den svåra frågan var om jag skulle kombinera dem i min vårresa. Diana hoppades jag skulle komma till Bulgarien, men hon skulle själv fara till sin dotter i Spanien den 20 mars och komma tillbaka först i påskveckan. Vad ingen hade kunnat ana var att jag i mars skulle bli mera upptagen än någonsin med ett nytt musikprojekt. All min musik skulle produceras på nytt i bättre tappning än någonsin, detta projekt skulle ha varit färdigt i februari men försenades hela tiden, och först i april kom vi i gång. Där föll Bulgarien. Dessutom lärde jag mig ett nytt hantverk: äntligen lyckades jag göra videor till musik, och de första blev klara till palmsöndagen. Från detta projekt, som krävde mycket tidsödande precisionsarbete dag och natt med hundraprocentig koncentration och intensitet blev det svårare än någonsin att göra avbrott för påsk- och bröllopsfirande. För att minsta möjliga skada skulle vållas beslöt jag mig för att genomföra två olika resor, en till påsken i Danmark och en till bröllopet i Verona. Mina släktingar blev besvikna när jag måste backa ut från deras påsk och såg chanserna att jag skulle kunna komma till bröllopet som små, men det löftet höll jag fast vid. Det blev till att ta bussen ner till Helsingborg under långfredagen i vidrigt vinterväder med snöblandat regn och blåst. Jag hade ombetts ta min nya mobiltelefon med mig, som jag aldrig prövat och inte lärt mig ännu, för att ringa när jag satt på lokaltåget i Danmark. Jag hade hoppats kunna gå från Hornbaek till Enggården om vädret tillät, vilket det tycktes göra i Helsingör, varför jag inte ringde, men när jag kom fram till Hornbaek satte regnet och blåsten i gång. Alltså tillgrep jag telefonen för att försöka åstadkomma erforderliga nödsignaler. Emellertid är dessa mobiltelefoner så avancerade att det är omöjligt för en novis att hitta rätt i dem. Man måste gå på kurs för att lära sig dem. Där finns kamera, radio, internet, film och alla möjliga och omöjliga extra funktioner som inte direkt behövs, men det var omöjligt i denna automatdjungel att hitta telefonen. Jag försökte då med SMS men det kom bara alla möjliga bilder med fyrverkerier och snurrande spiraler som man blev yr av, och i det iskalla vädret lydde inte fingrarna. Så jag gav upp och började gå med paraply. Det gick det också. Precis halvvägs i regnstormen stannade en bil. Den var full av barn. Det visade sig vara Susanne och Michelle som varit på bio med fyra barn i Helsingör och nu var på väg hem.

297

Egentligen fick jag inte plats, och det var mot lagen, men vi möblerade om bland barnen, och jag lyckades bli inklämd bland dem. Därmed var allt frid och fröjd. Det värsta av påsken var över. Både lördagen och söndagen bjöd sedan på idealiskt väder, och på påskdagen var vi 16 vid bordet i fyra generationer av vilka fyra var småbarn. Det kunde inte bli bättre. På måndagen när det gällde att resa hem igen och tillfälligt återgå till arbetet och alla projekten för tre dagar var det regn och blåst igen, men man kom hem och kunde omedelbart sätta i gång.

del 2: Kafkatåget. Så kom nästa bekymmer med bröllopsresan till Italien. Den var ofrånkomlig. När jag bokade biljetterna på torsdagen visade det sig, att det inte längre fanns något direkttåg mellan Köpenhamn och München, som det alltid funnits hittills. I stället måste man byta i Fulda mitt i Tyskland mitt i natten och där vänta i en och en halv timme på anslutningen. Mera avskräckande kunde det inte bli. Jag undersökte Ryan Air-alternativet. Det var bättre. Det kostade lika mycket som platsbiljetterna på tåget ner till Verona, men det gick till Bergamo och bara på torsdag. Från Bergamo måste man ta sig ner till Milano och sedan vidare med tåg till Verona. Och jag var för sent ute: Ryan Air bör bokas så tidigt som möjligt och minst tre veckor i förväg.

298

Det var bara att bita i det sura äpplet och köpa Inter Rail för 22 dagar, av vilka jag bara skulle utnyttja fem. Det blev en dyr bröllopsresa om fem dagar av vilka två nätter måste sittas på tåg med byte mitt i natten i Fulda. Kunde det bli värre? Det återstod att se. Man fick tills vidare nöja sig med lärdomen till nästa gång. På tåget ner genom Sverige hade jag ressällskap med en gammal kollega Jens, som bekräftade, att de europeiska järnvägssystemen fungerade sämre och sämre. Nyligen hade ju SJ lagt ner Västkustbanan. I stället fick man trängas i Öresundståg under färre avgångar. Det blev värre i Tyskland än vad jag kunnat vänta mig. Min sittplatsbiljett ner till Fulda gällde en plats nr 12, som inte fanns i vagnen. Dess platser började med nr 20. Flera flickor i vagnen hade råkat ut för samma sak. De hade sittplatsbiljetter, men vagnen hade bara couchetter, och det var rätt vagn. Ingenting stämde. Till slut hade jag turen att möta en vänlig konduktör. Han förstod problemet och sade: ”Du kan ta plats 110” i en kupé intill konduktörskupén. Denna kupé uppvisade platserna 107, 109, 111 och så vidare men ingen 110. För säkerhets skull stannade jag i kupén. När konduktören kom tillbaka sade han, att det skulle komma annat folk i kupén senare, men han skulle kolla läget. När han kom tillbaka en tredje gång sade han att läget var lugnt: jag kunde stanna kvar. Det skulle bara komma på två personer till i Hamburg. Likväl fick jag flera påhälsningar på vägen ner till Hamburg. En kom ombord utan biljett och hoppades kunna skaffa en efter Hamburg. Jag hänvisade honom till den snälla konduktören, och han försvann. En annan ung man hade sittplatsbiljett till denna vagn som bara var för couchetter. Han var i samma belägenhet som flickorna och jag. Även han försvann så småningom på okända öden efter att ha tagits om hand av konduktören. Tåget stannade upp till en halv timme vid varje station, men vid Fulda, där många skulle stiga av och byta, fick det plötsligt bråttom. Klockan var 5 på morgonen, och det var minst tjugo människor som trängdes vid utgångarna, och en annan konduktör visslade i ett som för att köra i gång tåget. Det var hårt klockan fem på morgonen, och det var knappt vi gavs tillfälle och tid att stiga av utom i fullkomlig oordning. Men Fulda hade åtminstone en öppen servering, där man kunde ta igen sig med en kopp kaffe. Alla samlades där. Det var bättre än att sitta i ett väntrum och frysa. Münchentåget kom i tid, och även i München fick man vänta i en och en halv timme på nästa tåg. Jag försökte sätta i gång min nya handdator, men det gavs ingen uppkoppling. När jag skulle stänga av den hade den hängt sig. ”Windows avslutas” sade den, men det avslutades aldrig, fastän jag drog ut kontakten. På Veronatåget fick jag sedan dra ut batterierna för att få den att koppla av. Då slocknade den äntligen, och sedan fungerade den normalt. I Verona regnade det. På vägen hem passerade jag Albertos optiska affär. Han var där. Han arbetar ännu vid 69 och blev glad att se mig. Vi tog ett glas rödvin tillsammans och återupplivade vår hjärtligt goda kontakt, som alltid varit den bästa tänkbara. Det hade regnat hela påsken, på påskdagen hade det varit hela 2 grader varmt, vilket är unikt i april för Italien, och vädret hade inte blivit bättre. Enligt utsikterna skulle det regna i tre dagar. I så fall skulle det bli ett vått bröllop.

299

del 3: Orientering i Verona En av böckerna jag haft med mig på resan var Barack Obamas självbiografi, den första delen ”Min far hade en dröm”. Den handlar mycket om hans barndom i Hawaii, hans familj och ursprung i Kenya och även en del om Indonesien, medan focus ligger på hans politiska uppvaknande. Boken är väl skriven och har följts av en andra del, som det skall bli lika intressant att läsa. Han drivs av en fullkomligt äkta uppriktighet i viljan att göra en social insats. Mycket handlar om hans lärlingstid i Chicago, hans insikt i sociala missförhållanden, inträngande skildringar av fattigdomens problem och en djup orientering i drogproblemet. (27 miljoner kämpar med detta problem i världen idag, och 200,000 dör i det årligen.) Kort sagt, han är rätt man på rätt plats, han är världens kanske största hopp, en värdig efterträdare till bröderna Kennedy och Martin Luther King, som om deras drömmar och visioner nu äntligen kunde komma till sin rätt. Jag visade boken för Achille, och han var av samma mening: ”Om amerikanerna röstar bort honom begår de ett stort misstag.” Och motkandidaten är mormon. Mer behöver inte sägas om honom. Går man in i politiken med en religiös stämpel är man jävig och oduglig som politiker. Kennedy erkände sin katolska behörighet men omfattade alla religioner och humanismer, och Obama konstaterar att hans farfar var muslim men tar inte parti för någon religion, om han dock visar förståelse för kristet svärmeri. Han är mera intresserad av människor. Alberto visste att berätta att ett tåg spårat ur i Tyskland under min resdag med ett antal döda. Han hade sprungit marathon under söndagen i Venedig i plaskregn. Jag försökte förklara för honom något av den stora tågförvirringen i Tyskland. Cristina skrattade och sade: ”Det är inte bara vi!” åsyftande de italienska problemen. Ida tycks ha klarat benbrottskrisen bra. Hon har ju varit med om sådant förut. Hon var på sitt bästa humör och hade bara blivit något dövare. Achille var helt oförändrad. Han körde på som den professor han alltid varit om han dock nu bara hade Ida att undervisa. Cristina (58) hade råkat ut för en sol-och-vårare, ett datorsnille, och de hade haft sällskap en tid tills han tröttnat och sagt att det var bäst att de gick skilda vägar. Då visade det sig att han börjat sällskapa med Cristinas bästa väninna. Cristina träffar inte någon av dem mera. Kort sagt, allt var som vanligt i Verona. Ingenting hade förändrats, fastän Berlusconi äntligen hoppat av och Bossi också och hela tågsystemet var förändrat och Veronas tågstation var inpackad i skynken för totala ombyggnader igen. Och i morgon skulle min småkusin Paolos mellanson gifta sig med en för oss helt okänd ny medlem i familjen i ösregn, som det verkade, men ingenting var lyckligtvis säkert.

del 4: Bröllopet. Vi fick tur med vädret. Regnet uteblev, och bröllopet gick av stapeln utan missöden, sånär som på några detaljer. Jag höll på att missa hela bröllopet. För att röra på benen innan man måste sitta stilla hela dagen tog jag en promenad på morgonen väl medveten om att jag måste vara tillbaka före 10. Bröllopet skulle gå av stapeln klockan 11, så jag trodde inte det

300

skulle vara någon brådska och beräknade ha tio minuter på mig när jag kom tillbaka att klä om. Tydligen blev jag försenad eller råkade ut för missvisande klockor. När jag kom tillbaka var alla resklara och satt i Paolos bil och väntade bara på mig. Klockan var tydligen 10 redan. Paolo gav mig fem minuter, under vilka jag måste rafsa ihop allt vad jag behövde inklusive bröllopskostymen. Det blev naturligtvis kaotiskt, och under stress inträffar alltid missar. Jag fick med mig kostym, kamera och strumpor men glömde brudgummens present och missade slipsen. Jag hade trott att jag lagt den i kavajfickan, men när denna undersöktes låg den inte där. Det blev att klä om i bilen under hoppet att det inte skulle dra till sig nyfikna åskådare. Vi kom fram alldeles för tidigt, så dessa fadäser var helt onödiga. Paolo hade mycket väl kunnat ge mig tio minuter, men de hade nu bestämt sig för att fara iväg prick 10. Kyrkan var iskall. Det förekom ingen värme. Alla frös under hela vigselakten, som var lång, då den var så rigorös, att den omfattade utom själva vigselceremonielet även hela dopliturgin, en hel mässa och alla juridiska formaliteter. Det var väl 15 grader i kyrkan, och flera var redan förkylda. Firandet gick sedan av stapeln i San Martino i Soavedistriktet, och där fattades ingenting. Vi satt sex timmar till bords under en trerätters middag med idealiska viner från Soave och Valpolicella till utom inledningsskumpat och avslutningsdessertvinet, som naturligtvis var Recioto. Jag satt bredvid Cristina, och hon berättade för mig allt om de senaste turerna i familjen. Idas lårbensbrott förra året kom sig av att hon i sin sons och sonhustrus närvaro rest sig ur köksstolen, halkat med foten och fallit med stolen baklänges så illa att lårbenet gick av. Vid 87 år är detta ingen baggis, och hon gavs sämsta möjliga prognos. Ändå klarade hon sig och blev bra igen under behjärtansvärd vård och uppmärksamhet hela vägen från sin son och Cristina. Nu verkade hon helt normal. Alberto betecknade dem som alltför gamla, men det märktes inte på Achille, som ändå ska fylla 92. Vi kom hem klockan 8 efter en tio timmars arbetsdag för att överleva ett ordentligt bröllop. Ida och Achille var trötta. För mig gällde det nu att få tag i Paola för planering av morgondagen. del 5 och avslutning. Hundraårsdagen av Titanics förlisning bjöd på resans definitiva haveri. Förgäves försökte jag hela kvällen efter bröllopet nå Paola, ännu halv 12 försökte jag sista gången utan resultat, och försöken återupptogs efter klockan 8 på morgonen. Hon hade per mail förklarat sig ledig hela söndagen och vikit denna dag för mig men var då hopplöst oåtkomlig. Jag hade två nummer att tillgå, ett mobilnummer och ett verkligt. Ingendera svarade under hela kvällen, men på morgonen dök plötsligt en automatisk röst upp på mobilnumret: ”Mobilen ni har ringt till är antingen avstängd eller utom räckhåll – försök ringa senare.” Men på det vanliga numret tutade det två gånger upptaget. Vad hade hänt? Hade hon blivit sjuk? För två år sedan hade hennes ex-make åkt in på sjukhus, och hon hade besökt honom varje dag med sina döttrar. Hade en liknande situation uppstått nu? Förmodligen väntade mig någon

301

förklaring i mailbrevlådan, och det var katastrofalt att jag inte kunnat få någon uppkoppling på hela resan hittills. Det fick aldrig mera hända. Utan daglig uppkoppling är man förlorad, kosta vad det kosta vill, men det måste finnas något universalmodem att tillgå, som klarar mail över gränserna till rimligt pris. Jag gjorde sista försöket att nå henne klockan 7 på kvällen. Det regnade hela dagen, så det var inte så mycket man kunde göra. Jag gick till stationen i regnet i sandaler med paraply för att skaffa de nödvändiga platsreservationerna för hemresan. På stationen visade det sig, att dessa platsreservationer med tillägg bara kunde göras ombord på tåget. Jag hade alltså gått dit förgäves, och det var bara att gå tillbaka igen. Varje resa är full av överraskningar, goda och onda, och dessa ger resan innehåll och dynamik, ibland alltför mycket dramatik och understundom hisnande lyckoupplevelser, men även de sämsta erfarenheter kan alltid komma och vändas till godo. Jag hade åtminstone lärt mig att aldrig mera resa ut utan säkra uppkopplingsmöjligheter. På kvällen visades Titanicfilmen. Det var intressant att se om den efter sju år. Den är välgjord och vacker, och särskilt förtjänstfull är musiken i sin försiktiga framtoning i en oförglömlig melodi framförd av Nina Simone, men intrigen är under all kritik: banal, absurd, osannolik och vulgär, om dock Kate Winslet och Leonardo di Caprio gör det bästa av saken. David Warner som den monstruösa betjänten är fullständigt otrolig. En sådan betjänt skulle aldrig få anställning någonstans utom hos en maffiaboss, och sådana fanns ännu inte 1912. Det upphörde dock äntligen att regna efter att det regnat hela dagen, och måndagen började med någon ljusning. Paolo kom förbi en sista gång med lilla Maddalena, Federicas äldre dotter, precis när jag skulle bege mig, så avskedet förgylldes av en berikad samvaro. Tåget nåddes utan problem, tågresan gick utan problem, men precis utanför München gjorde tåget halt, och det annonserades att vi skulle stå där i 20 minuter – precis utanför München. Det blev nästan uppror bland passagerarna. Jag hade hoppats på en halv timmes paus i München för en efterlängtad kopp kaffe. Förseningen gav mig en marginal på precis 5 minuter. Det var bara att gå direkt till nästa perrong. Inget kaffe i München. I Fulda hade jag åter en och en halv timmes väntetid på tåget till Köpenhamn. Förväntansfullt gick jag till kaféet som varit så varmt och trevligt vid nedresan. Det var stängt. Det var öppet från 05.00 till 21.00. Allt annat var stängt också, utom en discobar med hård hjärntvättsdunkadunk och ett internetcafé för 3 Euro i timmen med nästan lika högt och hårt dunka-dunk. Det enda andra stället som var öppet var en turkisk kebab-sylta. Där kunde jag äntligen få mig en kopp kaffe. Emellertid blev den fröjden begränsad, ty även den baren stängde efter en kvart klockan 11. Därefter var man hänvisad till kylan ute på perrongen de återstående 45 minuterna. I Köpenhamn snöade det. Där var frågan om man skulle fara hem via Helsingör eller Malmö. Jag beslöt att ta det tåg som gick först och hoppades på Helsingör, då jag föredrog färjeresan framför den tråkiga bron. Tåget ankom 10.07. Det gick ett tåg till Helsingör 10.12. Fastän jag sprang hann jag inte. Det gick ett tåg över bron till Göteborg 10.32. Det blev det tåget. Men det blev tågstrul in i det sista. Det visade sig, att dagen innan den 16.4 hade det inletts banarbeten mellan Ängelhom och Laholm. Där emellan gick inte tåget fram till den

302

20.5. Man fick ta buss från Ängelholm till Laholm och därifrån fortsätta med tåg. Dock slapp man betala extra. Alltid något. PS. Senare i Göteborg kunde mysteriet med Paolas försvinnande uppklaras. Allt hade visat sig vara ett missförstånd. I meddelanden på facebook hamnar det äldsta meddelandet högst upp medan det nyaste kommer längst ner. Detta ser man inte när man öppnar sidan. Det meddelande från henne jag läst hade varit tre år gammalt, och hennes beklagande att hon var bortrest när jag var i Verona hade hamnat längst ner utom synhåll. Då datumen ändå hade stämt, i mitten på april även för tre år sedan, hade jag inte reagerat då årtalet inte angivits. Trots detta missöde har samma misstag inträffat även senare – man har uppfattat det översta meddelandet som det nyaste och inte kommit att tänka på att på facebook är allting tvärtom – det nyaste kommer sist. Man lär sig av misstagen. April 2012

Resan till Dzhongkhul, del 1: Den svåra förstoppningen. Under juni var jag bortrest i Finland där jag behövde mitt pass, så det var inte att tänka på att ge sig på en visumansökan före Finland. Efter återkomsten hade jag så fullt upp med allt möjligt att min visumansökan till Stockholms indiska ambassad inte blev postad förrän den 13 juli. Efter sex dagar kom den tillbaka. Något var fel. Jag hade följt anvisningarna enligt första bästa sajt på nätet, enligt vilken priset för visumet var 440 kronor. I returbrevet, som jag måste lösa ut för 250 kronor hette det att visumets verkliga pris var 667 kronor. Därtill måste man bifoga avgift för rekommenderad returpost, vilket jag redan hade gjort en gång. Förtvivlad mailade jag till ambassaden: ”Jag fick just tillbaka min visumansökan och pass med det meddelandet att jag inte betalat tillräckligt. Enligt den visumansökan jag fyllde i var visumavgiften 440 kronor, vilket jag betalade till fullo och bifogade ett kvitto av till Er. Detta var den hemsida vars instruktioner jag följde, daterad den 23 januari 2012: http://www.indianembassy.se/visa_services.php Utom detta betalade jag för både mitt rekommenderade brev med passet och för rekommenderad returpost för totalt 144 kronor. För att alls kunna hämta ut mitt returnerade pass måste jag betala extra 250 kronor. Totalt: 834 kronor. I tillägg till detta ber ni mig betala 227 kronor extra i utebliven betalning. Jag beklagar, men jag kan inte resa till Indien under sådana tilltrasslade omständigheter. Enbart visumkomplikationerna tornar upp sig till absurda kostnader. Jag har rest dit regelbundet sedan 1992 under totalt mer än 20 resor och sedan 2000 tolv gånger till Ladakh. Under denna tid har visumkomplikationerna ständigt tilltagit i krånglighet, men en sådan oredighet i formaliteterna som i detta år har jag aldrig upplevat tidigare. Var vänlig och besvara mitt brev, eller jag kommer inte att kunna besöka Indien fler gånger.”

303

De svarade att jag skulle uppsöka en annan sajt, som gav helt andra instruktioner. Jag följde de nya instruktionerna till punkt och pricka, betalade en ny returpostrekommendation och meddelade ambassaden: ”Jag har just betalat in 313 kronor extra för visum + REK enligt de nya instruktionerna. Hela paketet med kvitton har jag tillsänt er på nytt per snigelpost inklusive frankerat returkuvert, vilket borde nå er om måndag. Observera, att den tidigare inbetalningen gjordes till ett annat bankgiro: 5816-4930, men jag hoppas innerligt att denna yttersta ansträngning skall avsluta ärendet.” Det var den 20 juli, och mitt flyg var den 9 augusti. Ingenting hände. Den andra veckan gick, det blev den 3 augusti, och mitt visum hade inte kommit. Måndag 6 augusti, tre dagar före avresan, mailade jag ambassaden och delgav min oro. De svarade att jag kunde följa med utvecklingen av mitt visum på en sajt på nätet. Denna krävde en massa inloggningar med koder och en massa fallgropar som alla måste ramla i innan man kom fram. Där meddelades det att mitt visum hade processats. Varför hade det inte kommit då? Det var ändå tre dagar kvar, och tydligen var det åtminstone på väg. Inget visum på tisdagen heller. Mot kvällen gick jag till posten och frågade om det inte kunde finnas ett rekommenderat brev till mig där. Något sådant fanns inte. Då ringde jag Finnair på flygfältet och delgav dem situationen. Jag kunde ju inte resa utan pass. Damen jag talade med var mycket tillmötesgående. Hon undersökte min biljett och meddelade att den medgav inga ändringar. Mitt avbeställningsskydd gällde bara vid sjukdom eller anhörigs frånfälle. Jag påpekade att ett försvunnet pass var en mera definitiv blockering av en resa än sjukdom eller anhörigs frånfälle. Hon skulle titta på saken. Eftersom passet ändå tycktes vara på väg föreslog jag en framflyttning av avresan vid nödfall. Hon skulle se vad hon kunde göra men kunde inte garantera något. Om brevet inte heller kom på onsdagen skulle jag omedelbart återkomma. En god vän hade råkat ut för något liknande en gång och rekommenderade mig att jaga postverket. Jag gjorde detta. Där kunde de inte hjälpa mig om de inte fick veta kollinumret på brevet. Detta kunde jag bara få veta av avsändaren, alltså ambassaden i Stockholm. Ambassaden i Stockholm meddelade, att de hade utfärdat mitt visum för länge sedan och överlämnat det till TT-services för vidarebefordran till mig. Ambassaden gick fri. Kollinumret kunde jag bara få från TT-services. De hade stängt för dagen och telefontid endast morgnar 9.30-12. Både Finnair, postverket och TT-services hade genomfört telefonkösystemet. Man fick vänta en halvtimme i telefonluren under ideliga upprepningar av meddelandet: ”Du står fortfarande i kön.” Torsdag morgon ringde jag 9.30 till TT-services och fick vänta en halvtimme i telefonkön fastän det bara var två före mig. Till slut fick jag beskedet att de hade skickat mitt visum den 1 augusti. Nu fick jag åtminstone kollinumret. På postverket hittade de försändelsen genast. Den hade gått till mitt postkontor och legat där en vecka, där jag varit och frågat om mitt brev. Jag hade aldrig fått någon avi. De hade aldrig skickat någon avi. I stället hade de aviserat genom SMS. De kunde ju inte veta att jag aldrig använde mobil och att den jag hade var död.

304

Slutligen kunde jag alltså hämta mitt rekommenderade visum på posten klockan 11 några timmar före min avresa, Jag kunde meddela Finnair att problemet var löst. Det återstod bara att packa och ge sig iväg. Det var alltså ingens fel. Alla hade gjort rätt, och den bristande länken var bara att jag hade mobil utan att använda den. Vädret var strålande, jag hade redan städat och tvättat och dammat färdigt, packningen genomfördes under panisk stress på en timme, och så bar det iväg. Jag hoppades att det värsta av resan skulle vara över med detta, men den förstoppningen hade varit svår. Det var som en ständigt växande mardröm som man ständigt måste mobilisera mera tålamod för att klara av. Jag hade haft för mycket tålamod. Jag borde ha ringt ambassaden och TT-services genast när jag började bli orolig. I stället hade jag väntat och hoppats på det bästa och låtit mig torteras av den förskräckliga ovissheten. del 2: Misstaget Flygresan gick smärtfritt, och monsunen verkade inte ha farit för hårt fram ännu över norra Indien. Över Afghanistan och Pakistan hade vi sett frenetiska åskväder, men i Delhi var det torrt. Jag fick genast ut mitt bagage och kunde därmed ta den första morgonbussen klockan 6 in till den centrala busstationen. Där infann sig frestelsen. Genom att jag var i god tid kunde jag hinna till Manali till kvällen och slippa vänta fem timmar i Simla på en strapatserande nattbuss till Manali. Jag fick genast en buss till Manali och en god placering i den dessutom nästlängst fram vid ett fönster. Det var bara att tacka och ta emot. Emellertid avgick bussen först klockan 8. Jag beräknade en restid på 14 timmar. Vi skulle då vara framme tio på kvällen, vilket skulle vara väl sent, men jag tog risken. Oron började för att det skulle bli förseningar på vägen. Klockan 2 var vi i Chandigarh efter 6 timmar och 250 kilometer. Det var 333 kilometer kvar. Till en början såg det bra ut, då tydligen en ny autostrada hade anlagts norrut från Chandigarh, men så fort vi kom upp i bergen började problemen med trafikstockningar, dåliga vägar, ständiga uppehåll och väntningar och annat strul. Mest förödande var emellertid fikapauserna. Det stannades för lunch efter Chandigarh, det blev flera långvariga fikauppehåll uppe på de smala vägarna som gjorde att resan ständigt blev långsammare, vi tycktes aldrig nå halvvägs mellan Chandigarh och Manali, och innan vi nått Mandi gick solen ner. Där blev det en lång fikapaus. Det såg illa ut. När jag skulle komma fram till Manali skulle alla ha gått och lagt sig, och jag skulle få svårigheter med att bli insläppt, särskilt som jag var motvillig att väcka dem. Därtill började det regna. I Kullu var klockan 10. Vi nådde Manali först efter klockan halv ett. Att då gå i regnet genom halva stan och väcka upp mitt värdfolk närmare ett var inte att tänka på. En vänlig man erbjöd mig ett rum. Det fick bli en nödlösning. Tyvärr fanns det inga enkelrum lediga, jag fick ta ett dubbelrum för 400, det gick inte att pruta, nödsituationer var som vanligt ingenting att ta hänsyn till utan bara att dra fördel av, rummet var utrustat med

305

en förhatlig TV som extra kostbar lyx, och rummet gick inte att låsa. Hela dörhhandtagsanordningen var trasig. Kort sagt, det var en nödlösning. Jag hade i alla fall min Jägermeister. Naturligtvis skulle jag ha följt min plan att ta det lugnt i Simla under kvällen och sedan ta nattbussen för att ankomma optimalt till Manali under morgonen. Jag hade varit för överoptimistisk och fallit för Manalifrestelsen väl medveten om att den innebar en risk, men jag tog risken. Den beräknade restiden för för Manali till 14 timmar var inte orimlig, men den reella blev 17. Naturligtvis borde jag ha vetat bättre, då jag faktiskt gjort samma erfarenhet tidigare och också förut kommit fram för sent och blivit hänvisad till en oönskad nödlösning. Som vanligt fick man göra det bättre nästa gång. På morgonen lämnade jag hotell ”Undesirable” så tidigt som möjligt och fann min gamle värd på Greenland i bästa form i sin trädgård som vanligt. Han är ett gott stycke över 80 men håller säkert i många år till. Han måste bara behärska sitt blodtryck en smula men sköter sig för övrigt perfekt. En del undrar över att jag alltid återbesöker samma platser och inte längre besöker nya länder. 90-talet var de stora utforskningsresornas tid, börjandes med södra Europa 1989, Egypten och Indien 1992, Tibet 93, Israel och Cypern 94, och 1995 genomfördes de två stora sonderingarna av hela det indiska Himalaya inklusive Sikkim. 1997 genomfördes expeditionen till Kailash, 1998 kom jag till Meghalaya, 1999 blev det dags för Kashmir, och 2000 gjordes Ladakh ordentligt inklusive Nubra. 2007 kom jag första gången till Zanskar efter upprepade misslyckade försök tidigare, och längre har jag inte kommit. Jag var då 56, och även om jag inte gjort nya landvinningar efter den lyckade trekken till Phuktar i Zanskar 2009 har jag i stället blivit mer och mer hemma på mina favoritställen, där jag vuxit fast, som i Darjeeling, Dharamsala, Manali, Naini Tal, Leh, Lamayuru och Sikkim, så till den grad att det kommer att bli mycket svårt att en gång bryta återbesökens årliga rutin. Är det ett tecken på att man börjar bli gammal? Man kan inte skylla på åldern för något – Sven Hedin genomförde sin sista expedition till Öst-Turkestan vid 70 utan problem. Möjligen har jag dock blivit mera sentimental med åren, så att jag inte vill förlora vad jag en gång vunnit. Tre saker hade jag glömt i Göteborg: ficklampan, toapapper och att temporärt stänga av telefonsvararen. Det sista kunde jag inte göra något åt, ficklampan kunde jag till nöds klara mig utan, medan det var värre med toapappersituationen. Jag hade nämligen inte plats i mitt bagage för en stor ny indisk toarulle, då en sådan är ganska skrymmande, då pappröret i mitten är dubbelt så stort som de svenska. En gång tidigare när detta hänt hade jag klarat det med att helt enkelt ta med mig från offentliga toaletter jag besökte. Nu upptäcktes inte saknaden förrän i Manali, och indiska toaletter har i regel inte toapapper. De har en kran. Så även om man kan tvätta sig har man ingenting att torka sig med. Man hade inget annat val än att förse sig med servietter från restauranger, som var mera spridande än sugande, då de var mycket tunna och lätt gick sönder. Dock måste man förr eller senare hamna på en toalett med tillgängligt toapapper. Detta var hittills det största och enda problemet på min resa. Trots förseningen på tre timmar hade likväl hela resan från Göteborg till Manali bara tagit 28 timmar.

306

del 3-6: Konferensen John var mycket besviken på utvecklingen i Himalaya. Han hade varit i Ladakh för första gången för 18 år sedan och sedan dess följt med den fasansfulla utvecklingen, där kronan på verket (fast tvärtom) var den hinduiska medelklassens framfart när de blev turister. De förstod inte att uppskatta naturen utan bara skräpade ner överallt, som jag själv hade sett i Ladakh förra året. Civilisationens förbannelse med ökad trafik, tyngre trafik, mera monstruösa industrier och det ständigt ökade turisttrycket innebar nästan bara miljöförstöring i ständigt tilltagande oreparerbar omfattning. Som kontrast till Johns uppgivenhet inför den skenande negativa utvecklingen inbjöd mig Johannes till en konferens om framtiden. När han fått veta att jag äntligen kommit iväg ilade han till Manali för att möta mig, där det just i dagarna förekom en sammankomst mellan de mest brokiga representanter för olika livsinriktningar. Den som höll i det hela var en kvinna. Det var en Helena Norberg-Hodge-typ men mycket yngre och mindre akademisk. Hon hade samlat ett sällskap ockultister, filosofer och idealister för att diskutera framtiden. Först trodde jag att hon var muslim då hon var helt klädd i svart, men det var något så ovanligt som en svart saari. Hon hade stil och smakmedvetenhet och visste både vad hon ville och vad hon gjorde. Hon hade social talang och hade tydligen samlat vänner omkring sig representerande alla världens religioner och extremismer, varför konferensen lovade att bli exotisk. Precis som för sex år sedan hade jag alltså turen att ramla rakt in i en internationell konferens om hela världens aktuella situation, men om Helena konferens var brett upplagd med seminarier under tre dagar från morgon till kväll, så var denna mera intim och kammarmässig men liksom kammarmusik också mera koncentrerad och fundamental. Varje deltagare gick direkt rakt på sak och lyckades få fram väldigt mycket med att fatta sig kort. Det hela var över på någon timme. Ändå var allt som dryftades så pass väsentligt så det kommer att ta mer än ett avsnitt att återge hela konferensen, kanske tre. Ändå har jag försökt ta till vara bara det viktigaste. Det hela gick av stapeln i ett obskyrt litet ställe i skogen norr om staden som hette Sunside, Sunshade eller något liknande, - jag kunde aldrig lägga namnet på minnet. Det var där Marianne bodde, fransyskan som ledde det hela, och där fanns ett rum som var precis som anpassat för vår lilla samling. De övriga deltagarna var en australiensisk ekologiexpert, en indisk kombinerad buddhist-hinduist med Osho som specialitet, en perser (inte muslim), en kristen från Irak, ett gäng Crowleyaner från Europa, de flesta engelsmän och haschrökare förmodligen, några pittoreska hippies, en ryss, en tibetan och några andra européer. Det bjöds på te och frukt, som det skulle vara obegränsad tillgång till hela kvällen. Marianne skulle vara ordförande. De flesta var redan där när vi kom, det serverades obegränsade mängder frukt och te så länge någon var kvar, och vi kunde bekanta oss med dem alla under lugna avslappnade men dämpade former innan konferensen inleddes när alla hade kommit. Den sista som kom var ryssen.

307

Efter ett avslappnat temingel inleddes konferensen. Jag ska här försöka återge det viktigaste som avhandlades. ordf. Jag hälsar er alla välkomna. Då vi alla behärskar engelska medan långt ifrån alla behärskar alla de andra otaliga språk vi behärskar ber jag att vi konsekvent håller oss till engelska, så att ingen missar något. Om det ändå är något som någon inte förstår ber jag er att vifta med handen och begära upprepning. Vår vän Toby från Australien har härmed det första ordet. Toby Mina vänner, jag är mycket tacksam för detta tillfälle att få dela med mig av vad jag är insatt i inför just ett sådant utvalt sällskap med så höga självpåtagna ansvarspositioner att vi kanske kan komma någon vart på väg. Vi har alla insikter i de värsta avgrunderna av världens problem, och vi kan säkert komplettera varandras kunskaper på ett sätt som kan vara tjänligt för oss alla. ordf. Till saken. Toby Tack, fru ordförande. Vi är alla medvetna om världens ekologiska problem som en följd av växthuseffektens klimatkris. Människorna har blivit för många vilket har lett till en överkonsumtion av världens resurser med utarmning av både hav och land som följd. Konsumtionssamhället håller på att bereda både sin egen och världens undergång genom blind och skenande överkonsumtion. De ekologiska systemen håller på att kollapsa, och om de kollapsar ett efter ett i en hotande dominoeffekt, då de alla är beroende av varandra, kommer det att uppstå global hungersnöd och vattenbrist, då alla vatten är mer eller mindre förgiftade. Jag ser ingen lösning på problemet utom radikala globala åtgärder, som knappast kan genomföras på demokratisk väg. Förbränning av fossila bränslen måste tvångsavslutas, födelsekontroll måste tvångsinföras vad än den katolska kyrkan och slam kan ha att säga däremot, och rovfisket i alla världens hav måste upphöra. Dessa är bara de preliminära nödvändiga åtgärderna. Ersättningen av fossila bränslen med solenergi och vindkraft måste forceras. Där har vi i stora drag den ekologiska verkligheten. ordf. Tack, Toby. Någon replik? (Ingen replik.) Då ger jag ordet åt vår oceanograf. (Denne var en av tyskarna och hette Bernd.) Bernd Tack, nådig frun. Ni är säkert alla medvetna om vad som pågår. Oceanerna håller på att stiga ytterst långsamt men säkert och accelererande. Tills vidare handlar det bara om tiondedels millimetrar, men redan vid två millimeter kan det börja bli kritiskt. Om havsbalansen en gång rubbas och havsnivån spränger de gränser den hållit sig inom under all historisk tid kan vad som helst hända. Holland och Venedig står först i tur jämte Louisiana, som redan drabbats en gång som en varning. Golfströmmen håller på att avstanna och har redan saktat av så mycket att klimatet affekterats i Nordeuropa, framför allt de Brittiska öarna och Skandinavien, som fått våtare klimat och kallare vintrar. Grönlandsisen smälter och har redan börjat utlösa tsunamis genom lavinartade isbergskalvningar. Om Grönland smälter och Arktis blir isfritt upphör Golfströmmen helt, och alla världens havsströmmar påverkas i oförutsägbar riktning. Klimatet världen över har redan blivit fem procent fuktigare, vilket manifesterar sig genom de ständigt allt värre tropiska regnstormarna och katastrofcyklonerna, som nu har dränkt hela Manila. De har oavbrutet accelererat de senaste tjugo åren i samma takt som jordbävningar, och ett samband har konstaterats.

308

Vi vetenskapsmän kan ingenting göra. Vi kan bara iaktta och rapportera. Världens politiker har aldrig lyssnat på oss med ett enda undantag: Al Gore. Jag ser det som världens enda möjlighet till räddning att köra över politikerna, som politikerna alltid kört över alla andra. Om vi inte kör över politikerna kör naturen över oss alla. ordf. Tack, Bernd. Någon replik? (Ingen replik.) Nästa talare är Albert från Calgary. (Den som nu reste sig var amerikan men tydligen kanadensare av indiansk härkomst.) Albert Problemet är globalt och handlar om den vite mannens framfart. Ja, jag talar som indian, som representant för det naturfolk som var Amerikas verkliga ägare och som förvaltade det väl tills den vite mannen kom och med kristendomens falska hjärntvätt som ursäkt för sin rovgirighet förstörde hela Nord- och Sydamerika och förslavade eller förvandlade deras rätta förvaltare till slavar, trälar eller fredlösa andrahandsmänniskor utan mänskliga rättigheter. Så utrotade spanjorerna metodiskt och skrupelfritt otaliga indianfolk från Latinamerika, varpå de engelsktalande amerikanerna gjorde samma sak i Nordamerika fast ännu mera brutalt, grymt och ordentligt. Spanjorerna bara mördade och torterade ihjäl, men amerikanerna praktiserade metodisk biologisk krigföring i ett beräknande utrotningskrig mot indianerna genom att utrota deras levebröd bisonoxen, metodiskt förstöra deras odlingar och döda deras husdjur och hästar och massakrera deras kvinnor och barn i förintandet av deras läger. Den nordamerikanska förintelsen av indianerna kan mycket väl jämföras med den turkiska folkförintelsen av armenierna, med den tyska förintelsen av judarna, med Stalins folkförintelser under Sovjetunionen och med Maos likgiltiga offrande av sitt eget folk. I alla dessa folkförintelser var den drivande kraften den mänskliga girigheten och maktlystnaden, som har gjort människan till ett monstrum ovärdigt att leva på vår jord. Hela naturen klagar på människan och hennes onaturlighet och oaktsamhet. Detta är problemet. För två hundra år sedan var vi bara en miljard. Robert Malthus varnade och sade att vi inte borde bli fler. Vi är nu sju gånger så många och har fördubblats bara under de sista fyrtio åren. Vem som helst kan se att det inte håller i längden. Någon måste gå. Människan eller naturen? Människan kan inte överleva om hon låter naturen gå. Naturen och människan kan bara överleva om människan låter naturen överleva med att återställa henne, för hon behöver återställas. Skogar behöver återplanteras över hela världen, naturen behöver städas, haven behöver rensas på skräp, miljöförstöringar måste upphöra, giftiga industrier måste demonteras, alla kärnvapen måste skrotas, och resurserna måste i stället läggas på utvecklingen av rena miljöer genom sol och vind och på bevattningen och uppodlingen av öknar. Det sade redan president Kennedy. Vi har mycket att göra som måste göras, och det viktigaste är att den vite mannens skadlighet måste oskadliggöras. ordf. Tack, Albert. Någon replik? (Ingen replik, men en hippie höjde ett finger.) Var så god, Steve. Steve Du talar om desarmeringen av alla kärnvapen men glömmer att nämna världens största och mest lönsamma industri vapenindustrin. De rikaste länderna har alltid tävlat om att få sälja vapen till båda sidor i en väpnad konflikt och gjort sina största inkomster just därför på konflikter. Den industrin vore den mest angelägna att desarmera. Ett annat krig som gör stora pengar är kriget mot narkotikan, som bara gör stora pengar emedan all narkotika är kriminaliserad. Samtidigt som narkotikahandeln genom dess

309

kriminalisering är världens näst mest lönsamma affärsrörelse kostar kriminaliseringen av narkotika astronomiska utgifter genom alla de krig kriminaliseringen kräver med därtill hörande fängelsevård, sjukhusvård, juridiska komplikationer och rättsfall. I Portugal har narkotikan avkriminaliserats för tio år sedan med enbart positiva resultat i synnerhet för ekonomin genom att alla kostnader för kriminaliseringen har sjunkit undan. Skrota vapenindustrin och avkriminalisera narkotikan, eller legalisera åtminstone den enbart läkande och helande marijuanan, och vi har kommit ett långt och nödvändigt steg i positiv riktning. (Till detta hördes nästan allmänt bifall.) ordf. Tack, Steve. Fler repliker? (Ingen replik.) Då går ordet till Thubten från Tibet. Thubten Min amerikanske broder nämnde något om den vite mannens framfart i Amerika med både folkutrotningar och djurutrotningar. Samma sak har vi sett i Tibet, från vilket hemland jag är en flykting, som kineserna har stulit från oss, liksom den vite mannen stal Amerika från er, och som kineserna även stulit Öst-Turkestan från uighurerna, Inre Mongoliet från mongolerna, Manchuriet från manchurerna, och så vidare. Men Amerika var åtminstone en demokrati. Problemet med Kina är att det är en diktatur, vilket gör det hopplöst att komma till rätta med det så länge diktaturpartiet fortfarande har makten, och det gäller alla diktaturer, som är den största stötestenen för hela världsordningen. Kina är idag världens största diktatur och förser länder som Iran, Syrien, Burmas diktatur, Mugabes Rhodesia och egentligen alla diktaturer med vapen. Även Tysklands folkutrotningsprogram var bara möjligt i en diktatur liksom Turkiets sultanat, Sovjetunionen, Pol Pots Kambodja och så vidare. Vi kan aldrig få någon dräglig mänsklig ordning på världen förrän alla diktaturer är borta. ordf. Ali har ordet. Ali (perser) Jag håller med. Efter Syrien tror jag att även Iran kommer att falla. Burma håller på att uppluckras, och Kina är på väg. Jag kan försöka uppmuntra broder Thubten med, att snarare än att diktaturerna i världen är på väg upp är de på väg ut. Jag tror att Kinas fall också bara är en tidsfråga. Thubten Tack, min vän från Persien. Det tror jag också. Isak (från Irak) Mycket av människans framfart och i synnerhet den vite mannens självsvåld i Amerika har beskyllts på kristendomen. Som kristen representant måste jag dock framhålla att kristendomen är ensidigt en kärlekens religion, en martyrernas och offrens religion, vilket exempel Kristus redan statuerade genom sin frivilliga offerdöd, och vilket jag som assyrisk kristen i Irak kan vittna om att alltid utgjort kristendomens röda tråd och bärande kraft, martyriet, kärleksdöden, offerviljan, människokärleken, medlidandet, empatin och medkänslan, som inte fått synas mycket i diskussionerna här hittills. Det är bara kristendomen och buddhismen som framhåller sexuell avhållsamhet som en positiv dygd och som utan tvivel avhållit människan från hennes befolkningsexplosion och avstyrt denna om fördelen med den dygden observerats bättre. ordf. John? John Alldeles riktigt, broder Isak. Kristendomen och buddhismen har många gemensamma drag som tvillingbröder, men dess värre har den västerländska kristendomen åkt en aning på sned. Den katolska kyrkan har gett upphov till intolerans och inkvisitioner,

310

som resulterat i meningslösa häxförföljelser och kättarbål, som bara länt kristendomen till avskyvärdhet och vanära. Kristendomens framfart i den Nya Världen har tyvärr sanningsenligt åskådliggjorts av Albert från Calgary. Vi österländska kristna, och särskilt vi som lider under det ständiga hotet av islam, är mera vana vid martyrtänkandet och lidandet, som du mycket riktigt betecknar som kristendomens sanna karaktär som kärleks- och självuppoffringsreligion. Isak Tack, John. ordf. Då har vi syster Berenice från Paris.

(Denna fransyska var en ung bländande skönhet, också i sari men i förtrollande exotiska färger och mönster, motsatsen till Mariannes, och dessutom rikt utrustad med smycken. Hon var som en indisk prinsessa. Hon var tydligen indierns dam.) Berenice Med all respekt för vad ni står för och era värderingar, mina bröder, men kristendomen har spelat ut sin roll. Den behövs inte mer, åtminstone inte som religion, då den i vår tid har genomskådats som den bluff den är. Den gör fortfarande nytta som bålverk mot islam och som social verksamhet, den behövs verkligen när det ena efter det andra landets välfärdssystem börjar klicka, som social hjälporganisation kan de kristna kyrkorna verkligen göra förtjänstfulla insatser världen över vid svält- och översvämningskatastrofer, men som dogmatik och irrlära etablerad genom hjärntvätt och skräckpropaganda – något helvete har aldrig funnits, om det inte alltid varit här på jorden – är kristendomen död. Dess vidskepelse, övertro och blinda fanatism hör lika mycket hemma i den mörkaste medeltiden som islam, som fungerar precis på samma sätt, genom trälbindning med hjärntvätt som medel och falsk propaganda för etablerade lögner som bara hittats på för att hålla massorna i schack. Inför världens problem med främst dess överbefolkning – Guds ord till Adam i lustgården att fortplanta sig in absurdum och härska över naturen – framstår som en skrattretande absurditet idag, då människan misslyckats totalt i sitt skötande av naturen. Hon gavs naturen som en trädgård att värna om, och vad har hon gjort? Förgiftat hela naturen, fyllt världshaven med skräp, gjort regnen och världshaven sura med sina industriutsläpp i atmosfär och vatten, utrotat djurarter och fört ett ständigt större antal arter till risk för utrotning, kort sagt, hon har misslyckats totalt och gjort bankrutt som livsduglig varelse. Professor James Lovelock förkunnar att människan borde reduceras till 500 miljoner eller till en fjortondel eller 7% av vad hon är idag i antal, och jag håller med honom. Om vi inte själva stoppar befolkningsexplosionen och vänder den neråt kommer naturen att göra det med hårdare medel. Vi har ingen chans mot naturen. När vi nu misslyckats med att umgås med henne på rätt sätt och står med ett katastrofalt deficit kan vi inte ha något annat än överväldigande katastrofer att vänta. Där hjälper ingen kristendom längre, när naturen ställer oss till svars. Henrik Vad vill du ha i stället för kristendomen? Berenice Rationalism. Panteism. Tillbaka till naturen. Återupprätta de gamla europeiska naturreligionerna, den grekiska och den nordiska mytologin och druidismen. Kristendomen gjorde allt för att utrota dem med våld. Det är dags att de äntligen får komma till sin rätt igen med sin högre tolerans och större fromhet mot allt liv och naturen. Harish Jag instämmer med Berenice. Om något avlägsnat människan från naturen är det kristendomen, där den judiska grunden från början satt människan över naturen, vilket gjort den monoteistiska människan så övermodig, att hon tagit sig rätten att försöka

311

bemästra och manipulera naturen, vilket måste hämna sig. Om naturen nu hämnas och sveper bort stora delar av mänskligheten är det främst de monoteistiska religionernas fel genom sin uppmuntran till storhetsvansinne och diktatorisk dogmatik utom materialismen och den mänskliga girigheten. ordf. Ingen replik? (Ingen replik.) Då går ordet till Boris. Boris (ryss) Som representant för världens största land är jag pinsamt medveten om hur vi har gått i täten för den mänskliga våldtäkten på moder jord. Sovjetunionen var ett enda stort misstag och fiasko från början till slut, och när dess misshushållning äntligen tog slut efter 70 år uppvisade summan av dess misstag en enda oformlig industriell miljöförstöring från Kaliningrad till Vladivostok. Under Lenin och Stalin var Ryssland ett öppet sår under oupphörlig förblödning, som tyvärr de styrande herrarna var ansvariga för och såg till att forsade, om de inte rentav uppmuntrade och bidrog till det öppna sårets blodflöde och infektion. Vi har inte sluppit problemen med att Sovjetunionen upphörde. Vi slipper dem aldrig. Under Jeltsin försökte vi faktiskt gå till rätta med dem, men ganska snart föredrog han att supa sig full och glömma dem, och under Putin har vi delvis återgått till den gamla ryska praxisen att hålla staten i styr genom lögner och Potemkinkulisser. Kina har gått samma fatala väg som Ryssland in i den totala diktaturens självdestruktivitet och har ännu värre problem att möta när partiet äntligen faller än vad Ryssland hade, då Kina har fem gånger större folkmängd och där miljöförstöringen gått mycket mera skenande och härjande fram. I många kinesiska storstäder kan man aldrig mera se solen för bara kronisk smog. Så illa var det aldrig ens i Ryssland. Problemet är att vi kan inte lösa våra egna problem. Naturen måste lösa dem för oss. Vi har skapat resistenta bakterier, som årligen blir mer resistenta och skördar mer och mer offer, tuberkulosen har den vägen kommit tillbaka, malaria är på frammarsch globalt, och vi har aldrig kunnat lösa problemet Aids, som är här för att stanna. Den officiella statistiken är inte att lita på då mörkertalet alltid förblir ett mörkertal. I Ryssland började redan under Sovjettiden befolkningsstatistiken sjunka, och den har senare börjat sjunka även i Japan. Fler dör än föds, i Ryssland sjunker medelåldern genom förgiftning och alkoholism, medan det är aktningsvärt att i Japan fler dör än föds fastän medelåldern stiger. På denna punkt kanske ändå Ryssland och Japan kan tjäna som föregångsexempel för världen. Jag är dess värre övertygad pessimist. Detta skall vara en framtidskonferens, men jag tror inte mänskligheten har någon framtid. Hon har misskött sig och spårat ur alltför definitivt i ett skenande som fortsätter trots urspårningen. Naturen får lösa våra problem åt oss, som vi själva har skapat och som har vuxit oss över huvudet och som vi drunknar i genom vår egen förskyllan. Och det finns antydningar om att detta inte är något nytt. Vår egen Helena Blavatsky hävdar i sin teosofiska lära att det före syndafloden och före Atlantis fanns andra civilisationer som även de gick under genom naturkatastrofer eller egen förskyllan. Hon daterar de äldsta till för hundratusentals år sedan. Den så kallade syndafloden brukar dateras till ungefär fem tusen år före vår tideräkning, dess historia verkar trolig genom att den förekommer i ett antal kulturers äldsta annaler, medan dessa annaler har det gemensamt, att de ingenting säger och troligen ingenting vet om vad som var före syndafloden. Det kanske var en civilisation som vår. Vi kanske försvinner på samma sätt genom att med vår misshushållning av planeten utlösa oavsiktliga kedjereaktioner av

312

naturkatastrofer som inte lämnar någonting kvar utom en vrakspillra, som Noak och hans ark efter floden. En joker i leken och oberäknelig faktor kan vara UFO-fenomenen. Mycket tyder på att vi är bevakade av missionärer från högre civilisationer någon annanstans i rymden, som med oro följer med vad vi håller på med. Efter utlösningen av den första atombomben har UFOfenomenens förekomst statistiskt exploderat. Detta är en annan sak vi inte kan hantera och som vi får finna oss i vad den än kan leda till. Tack för ordet.” Det var den sista talaren. Han var tydligen ufolog och väl insatt i vad han endast vagt presenterade av vad som måste vara ett oöverskådligt material av överväldigande globala problem med ingen annan lösning i sikte än försynens opersonliga godtycke. Ordet släpptes fritt, och det blev allmänna diskussioner. De flesta var ganska lågmälda, men alla försökte tala med och utbyta tankar med alla. Teet dracks i ymniga mängder, och det bars hela tiden in mera frukt. Vi höll på i två timmar till tills de första bröt upp. Det var ryssen och fransyskan. Ganska snart följde de flesta efter. Till slut var det bara jag, Johannes och Marianne kvar. Det började bli mörkt. ”Stannar ni över natten?” frågade Marianne. För mig var konferensen inte slut. Den hade bara börjat. Det var väldigt mycket jag ville fortsätta diskutera med Johannes och Marianne, men jag hade betalat för mitt hotellrum och skulle vidare till Leh. Johannes och jag diskuterade om han skulle komma med. Det var inte uteslutet. Vi beslöt att fortsätta diskutera saken medan vi gick därifrån. Marianne skulle vara kvar i Manali ännu i morgon. ”Hur lyckades ni samla dessa fantastiska människor under samma tak och till samma tidpunkt?” frågade jag honom. ”Det var rena lyckträffen. De råkade alla befinna sig här i Manali just nu, Marianne kände de flesta, men jag kunde också bidra med några. Ibland uppstår det gynnsamma tillfällen som det gäller att ta vara på. Marianne lyckades till fullo och högst beundransvärt.” Vi skildes för kvällen, men jag behövde röra på mig och gick ännu ner till the Tibetan Kitchen för en sista kopp sängfösarte. Café Momo hade ju tyvärr upphört, det gamla huset hade rivits och där byggdes nu ett nytt, men på försök gick jag runt hörnet för att se om kanske Café Momo hittat en annan lokal. Och mycket riktigt! Där låg det i ett gammalt ruckel ett stycke ner till vänster om det lamaistiska templet. Återseendet var kärt. Min Manali-séjour kändes krönt med en lättnadens seger. del 7: Fel buss Johannes bestämde sig för att avstå från att komma till Leh med mig men uteslöt inte möjligheten att komma senare. Jag lovade hålla honom underrättad om hur jag rörde mig. Min gode värdshusvärd kom med en besk medicin när han presenterade min räkning: hyran hade gått upp med en tredjedel. Han förklarade det med att alla hotell i hela Indien fått ökade kostnader för att alls kunna hålla någon personal. Den fatala ökningen var en tredjdel. Det betydde, att under mina tio år i Greenland Guest House i Manali hade hyran ökat med 300%.

313

Det hade regnat hårt under natten, vilket man visste vad det betydde: Rohtang skulle bli en utmaning. Det skulle bli skönt att lämna det dystra molniga vädret i Manali, som jag inte sett annat än i Indien hittills, om det gick. Min buss skulle gå klockan 8. Raja uppenbarade sig vid busstationen och lyckades klämma in mig i en tidigare buss. Jag var motvillig, ty det fanns ingen plats i bussen, men bussen satte av, och jag var med. Jag fick åtminstone sitta på golvet. Det var närmast ingången med trappan. Så man blev hela tiden påtrampad, då bussen hela tiden fylldes med mera folk. Ingen steg av, men fler klev på hela tiden. Jag började tröttna på sådant men fortsatte uppfordra ytterligare resurser tålamod. Men vädret blev sämre och alltmera hotfullt. När vi kom till Marhi näst högst upp mot Rohtang fick man äntligen sitta av och lyfta på den mörbultade baken. 15 minuters rast hette det, men dessa 15 minuter tog aldrig slut. De växte till en timme, och då fick man genom att enträget fråga veta, att bussen råkat ut för tekniska problem. Vi måste byta buss. Den överfulla bussens fullkomliga folkmängd måste alltså evakueras till en annan buss som redan var full. Samtidigt började det regna. Detta såg inte bra ut. Lyckligtvis hade dock flera lokala passagerare tydligen bestämt sig för att fixa annan transport vidare, då dessa försvann, och den nya bussen bara fylldes så att folk fick nöja sig med ståplatser. Till min omåttliga förvåning fick jag en förmånlig sittplats ganska långt fram. Två österrikare som hamnat längst bak från början blev avundsjuka på mig. De hade från början från starten i Manali tvingats stå i den bakre ingången men till nöds senare fått sittplatser längst bak, de så kallade ”flygande platserna” i en Himalayabuss, som esomoftast överraskar passagerarna med att slunga dem i taket. Dock var vädret minsann ingen höjdare. Regnet tilltog, och tjockan blev ogenomtränglig. Ju högre upp vi kom, desto tjockare blev vägens gyttjevälling, och desto mera hopade sig problemen i form av truckköer, som fastnat i modden. Vi fick hanka oss fram tio meter åt gången med pauser på en kvart för varje etapp. Dit gick hela dagen. Jag har aldrig upplevat en gyttjigare övergång av Rohtang, men det var ett mirakel att vi över huvud taget kom över. Det såg så illa ut ibland, fast mellan hopgyttrade köer av truckar både framtill och baktill, att flera såg det som en oundviklighet att nödgas tillbringa natten i bussen i regnet på Rohtang. Men till slut kom vi över, och på andra sidan denna ”great divide” öppnade sig himlen som vanligt, och allt blev klart. Vi kom fram till Keylong klockan 7 i skymningen efter 11 timmars färd på 115 kilometer. Det slog alla rekord. Mina österrikare frågade mig var man kunde tillbringa natten. Jag hade inte övernattat hos mina tibetanska bröder på ’Tashi Delek’ på tre år men hoppades de fanns kvar. Stället fanns kvar, samma hårda sängar i samma primitiva sovsal som vanligt, och damerna på stället lovade försöka fixa fram bröderna. Man var åter förankrad i gamla Keylong-traditioner. Den ena brodern dök upp lagom till middagen. Den andra var sysselsatt med att organisera en liten festival, som skulle gå av stapeln nästa dag. Jag inbjöds att delta. Tyvärr hade jag redan köpt bussbiljett klockan 5 till Leh.

314

Men det var ett härligt återseende med alla dessa lokala talanger i Keylong. Stämningen var oförändrad sedan första gången jag kom hit för 10 år sedan, och stilen var den samma. Det var bara att njuta och känna sig hemma. Även här hade priset gått upp från 100 till 150 för en lös säng för natten, men min tibetanska broder lät mig passera för det gamla priset – och österrikaren också, för att de skall vara glada del 8: Lycklig resa Det saknades inte underhållning under natten. En av de andra gästerna var en något bedagad amerikanska som levde i Nagar och verkade ganska välrökt. Hon klagade på allt. När en annan midnattsgäst började sängröka (vi var ungefär 16 gäster i samma rum på hårda sängar) fällde hon genast en ryslig kommentar om någon ”fucking idiot”. Utanför bullrade det oavbrutet av en bred meny av dunka-dunk-bilar, bussar, truckar och andra gnisslande fordon, då det var den lokala huvudgatan. När cigarettkillen tände sin andra cigarett och fortsatte röka i sängen vaknade den äldre österrikaren och sade strängt till honom att släcka cigaretten. Han ville inte ha eldsvåda i sovsalen. Vem ville ha det? Risken var naturligtvis liten att sängrökaren skulle vara så ansvarslös, men det var festivalkväll, och allt material i salen var eldfängt, så sängrökaren fick släcka sin andra cigarett men bad inte om ursäkt. Den bitska amerikanskan tackade österrikaren. Det fanns även skrikande småbarn i salen som vaknade till och började gråta ibland, men deras moder var hårdhänt, så de var svåra att få tyst på. Det var dessutom god akustik och eko i salen, så det var omöjligt att lokalisera var barnen egentligen fanns. Men amerikanskan blev slutligen led vid allt oväsendet utanför. Där förekom tydligen tre lokala påverkade unga herrar som var invecklade i ett outredligt argument. Amerikanskan sov närmast fönstret, så hon måste höra varje ord utan att förstå något. Till slut blev hon rasande och steg upp och bad dessa motherfuckers dra åt helvete med andra liknande odiplomatiska uppmaningar. De tre unga männen bad om ursäkt gång på gång medan hon bara fortsatte och slutligen gav sig, men de tre unga männen förblev invecklade i sin diskussion och kunde inte avsluta den. Den var mycket livlig och lät mycket intressant, men den stackars amerikanskan hade fått nog. Efter en halvtimme steg hon upp igen och återupptog den råbarkade utskällningen utan nyanser. De tre unga männen bad igen så absolutely om ursäkt, hon gick till sängs igen, – och de tre männen fortsatte. Jag tror inte hon reste sig en tredje gång. Dunka-dunk-bilarna och truckarna höll också på. Jag somnade ifrån det och sov gott hela natten. Till min stora förvåning fungerade min väckarklocka, så jag kunde stiga upp i god tid för min buss klockan 5 och ta det lugnt. Det regnade, och vädret verkade allmänt hotfullt och var dessutom kallt. I bussen infann sig två unga käcka italienare från Carrara och Florens, den ene tungt biffig och den andra mager, som Helan och Halvan, men båda var långa. En tredje passagerare av vår sort var en ung venezolanska, som liten och späd ändå vågade resa på egen hand. Hon var mycket behagfull. Det blev heller inte många andra lokala passagerare, bussen blev inte mer än halvfull om ens det, så vi fick alla goda platser. Äntligen var

315

förutsättningarna idealiska för att kunna fotografera från båda sidorna av bussen när man ville, medan vädret tyvärr saknades – det småregnade ända upp förbi Baralacha La, det första passet, och det var bittert kallt. Så småningom tinade man hjälpligt upp, och vid Sarchu såg det redan hoppfullt ut. Framför allt hade vi tur med vår chaufför, som var en god pådrivare. När vi kom fram till Pang var det dags för lunch, och till min utomordentliga förvåning var klockan bara något över 12 – vi hade kört halva vägen på bara drygt sex timmar. Detta verkade för lovande för att man riktigt skulle våga tro på att det var sant. Det visade sig vid lunchen att italienarna var för första gången i Ladakh, och tyvärr drabbades florentinaren av höjdsjuka – han kunde inte smälta frukosten, som kom upp. De visste inte var de skulle bo i Leh, så jag lovade visa dem mitt värdshus. Under tiden blev vädret bättre och bättre, och i Pang mådde man redan bra i solen. Resan fortsatte att gå effektivt till, vi kom igenom Changtangöknen före 4 och nådde Upshi redan halv 5. Det var första gången kanske någonsin som jag skulle nå fram till Lung Snon i dagsljus. Vi kom fram till Leh 20 minuter i 6, alltså 12 timmar och 20 minuter efter Keylong. Det slog alla rekord. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Och detta var en gammaldags skraltig statlig klumpbuss av typen skolbussen skumpa-dumpa. Jämför samma resa med förra årets lyxbuss som tog 17 timmar på sig för samma sträcka i bättre väder. Vi hade ändå haft regn hela morgonen. 2000 hade den bussen kostat, vår hade kostat 655 från Manali. Jag tog med mig italienarna och venezolanskan till mitt hotell, som tyvärr var fullt. Lung Snon var besatt av grupper, och min värdfamilj hade naturligtvis bara reserverat ett rum för mig. Men det var tidigt på kvällen, och mina vänner skulle lätt hitta ett annat ställe i närheten. Österrikarna hade jag tagit farväl av tidigt på morgonen. Vi hoppades vi skulle ses igen i Zanskar. del 9: I Leh. Hemma hos familjen på Lung Snon var det naturligtvis landssorg, men de bar det bra. Pappa Norbu hade gjort sitt bästa och kämpat till slutet, han hade haft hjärtproblem sedan 20 år och opererats flera gånger, men i juni var det kört. Sonen Tonyot kom hem från Amerika, Arizona, och äldste sonen Legdan tog över chefskapet för gästgiveriet och skötte det bra, vilket fullbelagdheten vittnade om vid min ankomst. Men för Amale Dolma var det naturligtvis svårt att nu stå ensam efter ett gott äktenskap på 50 år. Norbu hade varit 70 vid sitt frånfälle. Även överste Wangdus hade förlorat sin fru. Jag gick upp till honom vid middag, och vi hade en lång angenäm pratstund tillsammans på hans terrass. Förlusten märktes knappast, han verkade ledigare och hade börjat odla skägg, och han verkade klara sig bättre – hon hade varit sjuk i många år. Äktenskapet var barnlöst, men han hade en stor familj, då hans syster, en av Dalai Lamas läkare, hade flera barn och familjen hörde till de mest välbeställda i Leh. Dalai Lama mådde bra. Jag hade precis missat honom, då han varit 26 dagar i Ladakh och lämnat söndagen innan jag kom, alltså för fyra dagar sedan.

316

Med Skarma gjorde vi upp vilda planer för Zanskar. Det skulle gå en buss kanske på torsdag men ingen visste när, då den skulle gå när den var fullbokad. Jag hade nu inte varit i Zanskar på tre år och tog emot nyheterna därifrån med blandade känslor. Då hade jag vandrat hela vägen från Padum till Phuktar, kanske fyra mil, på två dagar, men numera hade vägen byggts ända fram till Phuktardalen, så att man bara behövde gå den sista biten, så att man kunde göra allt på en dag. Det var ungefär det samma med Lingshed, det andra icke biltillgängliga klostret i Zanskar, där numera vägen gick ända fram till det första passet både i söder och norr. Det var ändå fortfarande en av de mest otillgängliga platserna i Ladakh, då den sista vandringen från passen både i norr och i söder till klostret tog två dagar. Överste Wangdus bjöd på soppa och aprikoser med curd, så jag gick väl styrkt därifrån men gick ändå fel, så att jag måste ta en omväg tillbaka. Där stötte jag ihop med mina båda reskamrater italienarna från den lyckliga bussresan. De hade naturligtvis fått hotellplats uppe i Changspa men verkade må alldeles förträffligt. De dåliga nyheterna var, att trafiken i Leh förvärrats betydligt nästan till det dubbla, att vägen upp till överste Wangdus numera mer än halvvägs var försedd med fientligt taggtrådsstängsel, och att priserna rasat i höjden. Det var inte bara i Manali. Mitt rum skulle egentligen kosta 400, men min familj var hygglig nog att låta mig hålla det gamla priset 250. När jag först kommit hit 2000 var det 100. Mitt kaffe med chokladbulle hos Gesmo, som kostade 30 senaste år, kostade nu 50. Och så var det överallt. Kronan hade stärkts mot rupien, den stod nu i 7:50 (mot 4 år 1992), men rupien var inflationssjuk. Jag hade gjort rätt i att växla alla mina pengar färdigt i Sverige. För två år sedan hade jag för första gången konstaterat, att det numera var billigare för mig att leva i Sverige än i Indien försörjningsmässigt, men detta läge hade förvärrats. 1998 hade min dagsbudget i Indien varit 250 rupier, men nu var den 700, från 50 kronor till nästan 100. Så den oavvisliga frågan infann sig mera pockande än någonsin: var det verkligen värt besväret att utsätta sig för det indiska stöket, som bara blev värre från år till år, när man hade det mycket lugnare och kunde leva billigare och därtill kunde arbeta bättre hemma? Det var de fria vidderna, med de höga oändligt ståtliga och överväldigande bergen, de oändliga öknarna, de fantastiska vandringsmöjligheterna och det härligt intensiva folket som drog och som man aldrig kunde finna hemma. Detta var den dag, den 16.8.2012, enligt vilken New Age-rörelsens översteprästinna Shirley McLaine och diverse antika kalendrar enligt Hopi, Maya med mera, skulle vara märkesdagen för en ny astrologisk tidsålder, då en 5000-årig tidscykel denna dag skulle avlösas av en annan. Om det verkligen var så märktes det inte. När jag följande dag besökte Skarma hade han fixat biljett åt mig. Bussen till Zanskar skulle gå först tidigt lördag morgon klockan 3, så man hade två dagar att döda. Jag hade varit redo att fara genast, men i Indien är det inte mycket man kan göra för att få saker gjorda i sitt eget tempo om man inte har mycket pengar. Pengar är den trista nyheten i Indien. Girigheten har gripit omkring sig i takt med det stigande välståndet och uppkomsten av en fasaväckande välbärgad medelklass, som avancerat till turister och nu förstör hela Indien med att skräpa ner vart de kommer och få priserna att höjas. När jag gick upp till fortet Lhamo Lhatso under dagens hetaste timme

317

hoppades jag att ingen vakt skulle bry sig om att klämma pilgrimer på pengar, men lika fullt låg där i skuggan en vakt vid ingången och krävde biljettinträde. Det lär bara vara två kloster kvar i Ladakh som inte kräver biljettinträde. Att behöva betala inträde för att gå in i ett religiöst tempel känns som en profanering. Naturligtvis gick jag inte in då jag varit där inne förut, men de ideliga besökare som gör sig besväret att klättra upp dit under dagens hetaste timmar borde belönas för sin tapperhet och inte krävas på pengar. Nere vid moskén pågick ett möte. Halva bazargatan var ockuperad av muslimer som deltog, trafiken var stoppad, och ingen fick passera. Uppifrån Lhamo Lhatso kunde man höra den aggressiva högtalarrösten som predikade. Det lät precis som diktatorn Hynkels masstal i Chaplins film ”Diktatorn”, samma tonfall, samma röst, sammma obegripliga ursinniga retorik och till och med samma läten. Det var nästan komiskt. Denna högtalarpredikan inför de lokala islammassorna följdes av en demonstration, som faktiskt leddes av kvinnor följda av skolbarn. Det var plakat på arabiska, och det var omöjligt att förstå vad som aggressivt skanderades, men så plötsligt dök Irans flagga fram. Jag frågade min värdinna på Tibetan Kitchen vad det handlade om. ”Boycott Israel,” sade hon. Det var alltså en antiisraelisk demonstration där muslimerna i Indien krävde att Indien skulle bojkotta Israel. Mitt intryck av den iranska aggressiva propagandakampanjen mot Israel, världens största hatkampanj, är att de vill avleda uppmärksamheten från Irans inre problem och störande demokratirörelser med att hetsa upp folket mot en yttre fiende, som diktaturer alltid gör för att rädda sitt ansikte. Det har aldrig gått.

del 10: I Leh (forts.) Plötsligt presenterades jag med en rumskamrat, en ung amerikan från Louisiana som aldrig varit i Ladakh förut. Vi hade gott utbyte av varandra utom att vi dessutom sänkte hyran för varandra. Han läste en intressant bok om själen, ”Nature and the Human Soul” av en viss Bill Plotkin, tydligen en gedigen aktivist inom både ekologi och psykologi. I min tur kunde jag för honom rekommendera de faktiskt besläktade ”Bury my Heart at Wounded Knee” av Dee Brown (inte Dan Brown), en nu femtioårig klassiker, och Mark Vonneguts virtuosa ”The Eden Express”. Under min promenad igår upp till överste Wangdus och min vilsegång med omväg på vägen tillbaka hade jag överansträngt vänstra vadmuskeln så pass betänkligt, att det inte var mycket jag kunde gå mera. Jag var helt enkelt tvungen att ta det lugnt. Kvällen delade jag med Marianne, min nya stora bekantskap här för i år, som bor större delen av året i Nepal nära Kathmandu. Äntligen fick jag komma henne något närmare. Hon är både fransk och brittisk med italienskt påbrå dessutom och har samma förkärlek för Darjeeling som jag. Vi delar samma passion för restaurangen Kunga där, och i Nepal arbetar hon enbart med olika NGOs i humanitär riktning. Vi kommer framdeles att hålla noggrann kontakt på facebook. Även min sista kväll före Zanskar tillbringade vi tillsammans. Hon berättade närmare om sitt engagemang i WWF och särskilt i snöleopardernas situation. De har det bättre än

318

tigrarna, de är ungefär 5000 i hela världen, och på sistone har de till och med ökat, medan hela Indiens halva tigerbestånd är begränsat till dess enda riktiga nationalpark som fungerar, Corbettparken. Vi var helt överens om att alla naturliga populationer inom flora och fauna nödvändigt måste öka medan mänskligheten helt enkelt måste vara så god och börja minska – eller tvingas därtill av naturen. Hemma fick jag veta att min kära väninna Karin från Holland också hade kommit i år men liksom mina italienska vänner inte fått plats i härbärget och därför fått bo annanstans. Därför hade jag inte sett henne, men hon skulle stanna in i september. Suzie med sina munkar var som bäst i Zanskar i Mune, så det var möjligt att jag kunde få träffa henne där. Catherine från Lyon var på väg tillbaka från Zanskar, så henne skulle jag missa – hon skulle bara stanna några dagar ytterligare i Leh. Helena skulle inte komma i år. Hon var inte riktigt frisk, åldern började ta ut sin rätt, men hon planerade komma nästa år, fortfarande Ladakhs ledande eldsjäl, Helena NorbergHodge, som fått det alternativa nobelpriset för sina ekologiska insatser. Hon hade kommit till Ladakh 1974 när det först öppnades för utlänningar, genast funnit att det var ett ekologiskt paradis med sin snillrika naturahushållning främst med vattenekonomi och – fördelning och fått det alternativa nobelpriset 1979 för sina ekologiska insatser. Hon har alltid oförtrutet påpekat människans misshushållning och varnat för de ekologiska katastrofer som måste bli följden, vilket vi ser nu med klimatkrisen, den ökade globala luftfuktigheten, de i frekvens och styrka accelererande naturkatastroferna och så vidare. Marianne var lycklig över att hon aldrig satt barn till världen. För varje år såg hon med större oro an mot framtiden och dess växande hot med främst översvämningar, som England drabbats mycket av, och ingen människa kan ju göra någonting åt om havet stiger, vilket det redan börjat göra. del 11: De vackra flickorna i Kargil Min buss skulle avgå 03.00 från busstationen. Så hette det åtminstone, och så stod det på biljetten. När jag kom till busstationen i god tid var allting dött. Intet liv någonstans. Så hörde jag en bildörr någonstans, så jag gick dit och frågade. Ingen visste någonting om någon Zanskarbuss. Hade bussen inställts, eller skulle den komma senare? Omöjligt att veta. Jag försökte gå omkring litet och leta efter andra livstecken någonstans, men det var hopplöst. Skulle jag gå hem igen, uppge företaget som ett fiasko från början och kräva pengarna tillbaka? Under mina strövanden där sökte jag bland annat efter någonstans att sitta. Det fanns stenar, men det var inte särskilt bekvämt. Det måste ju finnas soffor, tänkte jag. Och mycket riktigt. Det fanns soffor överallt där de stora bussarna stod, men varenda en var bara ett skelett. Det var en påminnelse om katastrofen för två år sedan. Syndafloden av lermassor hade inte bara svept med sig alla som slaggat där under natten på sofforna utan också varenda brädbit, så att inte en enda soffa mer kunde sittas på: det vara bara nakna stålskelett. Ingen soffa hade ännu restaurerats till sittbart skick.

319

Då kom en soldat där förbi. Klockan var halv 4. Bussen skulle ha gått för en halvtimme sedan. Jag pekade på min biljett och frågade om han visste något. Han pekade på en död buss bland de andra som stod parkerad där. Det var den. Klockan 4 kom den första andra passageraren. En kvart senare kom två till. Så småningom började de komma, och bussen blev full och avgick vid den första morgongryningen klockan 5. Mysteriet var varför man bett mig inställa mig klockan 3 och angivit denna tid som avgångstid när den var klockan 5. Det blev trångt i bussen, för som vanligt var Zanskarbussen liten. Det förekom fyra andra utländska medborgare, som måste få sitt pass dagfört i Khaltse. Den ena var en gammal munk kanske från Burma som steg av i Lamayuru. De andra två var ett mycket rart och ungt sydkoreanskt par som visade sig vara bror och syster. Vi beslöt att hålla samman inför eventuella prövningar i Kargil. Det visade sig att vi skulle följas åt länge och på resans största äventyr. I Kargil frågade jag chauffören till råds i övernattningsfrågan. Han var mycket hjälpsam och anvisade mig genast Hotel Crown, där de hade en sovsal för 50 rupier natten. Ville man ha täcke och madrass också kostade det 100 rupier extra. Hade jag accepterat det hade jag sluppit en del tråkigheter, men en medpassagerare kom med ett förslag som inte kunde avslås. Han föreslog att vi skulle dela ett rum för 300, vilket skulle ge oss samma kostnad som för sovsalen med madrass och täcke med den skillnaden, att rummet hade en säng. Jag slog till, för vi skulle ju båda vidare med samma buss i morgon. Problemet var att rummets hänglås hade bara en nyckel. Jag ville gå ut och äta, klockan var bara två, resan till Kargil tog alltså bara nio timmar inklusive två fikapauser, han följde med mig till den tibetanska restaurang jag kände till sedan gammalt, men han ville inte äta. Han ville gå en runda på torget, ringa några telefonsamtal och sedan återvända till hotellet. Då han skulle dit före mig fick han ha nyckeln, och vi skildes. När jag skulle läsa menyn visade det sig att jag glömt mina glasögon på hotellet. Utan dem var jag hjälplös och kunde inte göra något. Det var bara att bryta upp utan lunch och gå och leta efter min rumskamrat på marknaden. Naturligtvis var det omöjligt, då hela staden myllrade. Det var bara att återgå till hotellet och vänta på honom där. Egentligen borde jag ha slutat ge mig ut på vådliga resor 1997, när jag blev ögonhandikappad. Det är ett förfärligt besvär att vara beroende av glasögon, det är alltid något med dem, man får med sig fel glasögon, man glömmer dem och får jaga dem över hela staden, och så vidare. Ännu värre blir det när det uppstår glasögonstrul medan man reser. Lyckligtvis kom min rumskamrat snart till rätta, så jag kunde hämta mina glasögon och återgå till lunchäventyret. Den tibetanska restaurangen var inte vad den hade varit. Senast hade jag träffat den tibetanska ägaren här, som inbjudit mig till att stanna hos honom, nu sköttes ruljangsen av ungdomar med dunka-dunk-musik, och restaurangen vimlade av unga vackra damer. Alla var ungdomar. Det hade blivit ett synnerligen stökigt ställe. När två av de unga damerna började intressera sig för vad jag skrev uppstod en kris. De ville utröna det ordentligt, de fick låna mitt kollegieblock, de gick igenom sida för sida, men allt var ju skrivet på svenska med min mikroskopiska handstil, så de blev inte klokare för det

320

men bara mer intresserade. Detta väckte även andras intresse, och plötsligt var det ett dussin ungdomar, nästan alla unga mycket vackra flickor, som skockades omkring mig för att se varje ord jag skrev, som bara blev mer spännande ju mindre de förstod eller kunde dechiffrera. Till råga på eländet tog kulspetspennan plötsligt slut. Det var bara att bryta upp från stället och överge det åt den stökiga ungdomsmassan. Men en av damerna var vänlig nog att ge mig en ny kulspetspenna i stället för den som falerade. Jag fann ett annat lugnare ställe, ”Las Vegas”, där jag också varit förut och tog kaffet där och kunde avsluta kapitlet där. Hotel Crown kände jag igen från för tolv år sedan, när Srinagarvägen var den enda vägen ut ur Ladakh efter översvämningen och vägbortspolningen år 2000, min första stora och min fortfarande bästa Ladakhresa. Bussresan från Leh via Kargil, Srinagar, Jammu och Pathankot till Dharamsala hade varit rena kapplöpningsgatloppet, då det gällde att hinna med den sista bussen. I Kargil hade jag och ett festligt sällskap italienare haft en festbankett på hotellet, men nu var både restaurangen och bankettsalen borta. Det var den senare som omgjorts till sovsal. Resan till Dharamsala från Leh hade tagit 56 timmar, och det var bussbytet i Srinagar som var det kritiska, ty där kom man nätt och jämnt med den sista bussen för dagen. Också tidigare hade det slagit mig hur vackra damerna i Kargil var. Man såg ingen burkha eller heltäckande slöja någonstans, damerna behärskade gatubilden mer än männen, och alla var de vackra med nästan exempellöst vackra kläder. Emellertid hade man tydligen kommit till Kargil på fel dag. Det fanns tesjapp överallt, men inte ett enda kunde servera en kopp te. På den tibetanska restaurangen kunde de inte heller servera te eller kaffe fastän det stod på menyn, medan Las Vegas dock tillhandahöll mig kaffe för undantagets skull. Det var nämligen den sista dagen för ramadan, den stora ätdagen, då alla fick äta hur mycket de ville men ingen fick dricka, ej heller buddhister eller kristna och inte ens på en tibetansk restaurang. Man kunde inte låta bli att göra sig skyldig till den reflektionen, att en religions förbud mot inmundigande av te eller kaffe knappast höjer den religionens status. del 12: Förvirring i Padum. Det oerhört glädjande med Zanskar var att det var nästan helt oförändrat sedan min senaste visit för tre år sedan. Naturligtvis hade priserna gått upp som över hela Indien, men den enda radikala förändringen var digital. Padum i hjärtat av ett av världens mest otillgängliga bergsländer hade ett snabbt fungerande internet, och det fanns flera cybercaféer. Resan gick smärtfritt och var som vanligt på Zanskarbussen rena folkfesten. Jag hade sällskap av fyra andra västerlänningar, mitt betagande koreanska syskonpar och ett nytt ungt par från Polen, Mikael och Sofia. Alla fem var vi inställda på att besöka den berömda Rimpochegrottan vid Dzhongkhul. Dessutom förekom det på bussen tio munkar från Sikkim. Jag hamnade bredvid en av dem, och vi hade ivriga diskussioner om Lama Yonda och Rumteksituationen – de var från Rumtek. Även de skulle så småningom till Dzhongkhul.

321

Vi nådde Padum klockan 4 efter 13 timmars resa för de 25 milen. Det märktes tydligt hur glaciärerna hade minskat på vägen sedan senast. Även i Padum härjade det förfärliga Ramadanavslutningstraumat. Alla hotell var fulla, och det fanns ingen plats för oss i mitt vanliga Tourist Bungalow. För att gå på jakt efter någonstans att sova lämnade jag mitt bagage hos en vänlig indier. Vi hade inte ätit på hela dagen, så en sen lunch blev det viktigaste, som intogs på Chamling-Kailash. Hotelljakten gav inget resultat, hotellen var fulla, eller ingen var hemma, eller det krävdes 1000 rupier för ett enkelrum. När vi kommit till Padum hade vi mött en ung ungrare vid bussen som frågat när den skulle fara vidare. Den skulle fara tillbaka till Leh den 23-e, vilket passade oss perfekt, men inte ungraren, som ville fara i morgon. Han tillhörde den ungerska restaureringsgruppen som arbetat i Zangla redan för tre år sedan, och jag frågade honom om jag till nöds fick tillbringa natten i hans rum, då jag trodde han var ensam. För honom gick det bra, men han måste fråga de andra i gruppen. När jag fick träffa honom igen visade det sig att min indiske vän farit iväg med mitt bagage när jag inte kommit och hämtat det. Han skulle vara tre timmar borta i Karsha och komma tillbaka klockan 11. Detta komplicerade situationen. Det visade sig att min ungerske vän delade rum med chefen för gruppen, som var en äldre man och inte ville höra talas om en extra nattgäst. Han kände mig inte, de skulle bryta upp halv 4 på morgonen och då återlämna nycklarna, kort sagt, det gick inte. Efter mycket diskuterande föreslog jag att jag skulle följa med dem och återlämna nycklarna, och då gick det. Först när det problemet var löst vågade jag berättade om indiern som farit iväg med mitt bagage. Ändå var det ljuvligt att vara tillbaka i Zanskar, ”das Land der reinen Seelen”, och med Mikael och koreanerna planerade vi för morgondagen. Det hade varit en lycklig resa, och alla komplikationer kunde lösas trots allt. Jag sökte min vän med mitt bagage ideligen, och i god tid före elva satte jag mig ner utanför hans fönster och väntade. Han kom inte. Några trevliga bengaleser från Calcutta var där. De hade vandrat hela vägen från Manali över Ganglapasset på 5500 meter under ett antal dagar men verkade hur pigga som helst. De skulle fara vidare till Kargil klockan 4 samma tid som ungrarna. Klockan blev 11.40. Min vän hade inte kommit. Jag var uttröttad efter två nätter med uppstigning 02.30, så jag gav upp och fick alltså tillbringa natten i en stol hos ungrarna. Min unge vän Szombor var dock mycket förbindlig och gjorde allt han kunde för att underlätta min situation. Vi hade ett långt samtal tillsammans viskandes medan den gamle mannen sov, mest om musik, som var det han saknade mest i sitt liv. Hans favoritmusik var spansk flamenco, då han hade levt och älskat i Spanien. Klockan 4 var det dags för ungrarna att resa. Komplikationerna var därmed inte över. Jag kunde dock se att min vän med bagaget var tillbaka, men jag ville inte störa hans goda sömn. Jag menade att det inte gick an före klockan 7, då jag inte ytterligare ville riskera hans besvär. Men den gamle ungraren insisterade på att jag tog med mig mina saker när de lämnade, som om han ville göra allt för att hindra mig från att få deras rum. Vi skulle ha återlämnat nyckeln tillsammans, men även detta drog han sig för, medan jag väntade i

322

ovisshet. Till slut kom Szombor och berättade att damen i deras sällskap hade lämnat sitt rum olåst. Jag kunde tillbringa resten av natten där, och hänglåset skulle finnas i rummet. Jag och Szombor bjöd farväl, och vi lovade hålla kontakten på nätet. Inget lås fanns i rummet, men jag kunde åtminstone vila, även om det utan bagage och utan lås var omöjligt att sova. Klockan 7 gick jag till min vän med bagaget. Han öppnade efter tre knackningar och var mycket ledsen. I sin bil med mitt bagage på väg till Karsha hade han sökt efter mig i hela Padum, liksom jag sökt efter honom. Slutet gott allting gott. Jag fick äntligen mina toalettsaker, mina vitaminer och min Jägermeister. Sedan gällde det att fixa rummet. Den 16-åriga pojken på stället fixade allting genast, inskrivning med pass, nyckel med lås och förskottsbetalning. Alla komplikationer hade lösts. Därefter gick jag till min gamle vän föreståndaren för Uttaranchal. Han kände igen mig, och jag fick äntligen mig en ordentlig frukost, den första på tre dagar. Det bör dock noteras, att hela denna härva av komplikationer enbart berodde på Ramadanfinalens firande, som gjorde att alla hotell i staden var fulla. Det var naturligtvis orättvist att den muslimska situationens krav skulle drabba icke-muslimer. Nästa prövning: Dzhongkhul. del 13: Padumpiruetter När jag träffade Mikael på morgonen kom vi överens om att satsa på Dzhongkhul. Jag hade varit en idiot som inte tagit chansen och hoppat av bussen på rätt ställe på vägen ner, men de andra ville etablera sig i Padum först. Att ta sig till Dzhongkhul visade sig inte vara så lätt som vi alla trott. Min värd på Uttaranchal berättade att det gick en buss till Phey i närheten klockan 4, så att man måste stanna i klostret över natten. Min förfrågan om jeepmöjlighet gav ett pris på 3300 rupier, 600 per person. Det var uteslutet. Då vi inte kunde ta bussen förrän sent på eftermiddagen ville jag gå av och an till Karsha. Mikael och Sofia ville hänga på liksom även ett roligt äldre par från Hongkong, som vi träffat redan i Kargil. På fem man hand gick vi iväg, men då de två andra männen hela tiden måste vänta på sina kvinnor kom jag snart långt ifrån dem. Karsha var sig likt i sitt oförlikneliga panoramaläge, det bästa i Zanskar. På väg ner träffade jag kinesen sittande väntande på sin fru. De hade i alla fall kommit så långt. Det polska paret var spårlöst försvunnet. De hade inte sett dem. Tillbaka i Padum fick jag veta att det inte alls gick någon buss norrut denna dag. Vi var hänvisade till jeep, men det koreanska paret hade fått tag på en för bara 2000, som även skulle köra oss ner nästa dag. Alltså inväntade vi Mikael och Sofia, som fortfarande var borta. Men de kom till rätta. De hade träffat kineserna i Karsha, och nu ville också kineserna komma med till Dzhongkhul. Det skulle bli sju i bilen för bara 300 per person. Det verkade lovande, om det gick. På morgonen hade jag förlorat mina glasögon någonstans. Jag var säker på att det var på kaféet där jag hade suttit med Mikael, när jag senast använt dem, men där hittades ingenting.

323

Jag vände upp och ner på allt i mitt rum, men de fanns ingenstans. Det var den totala katastrofen. Utan glasögon var jag värdelös. Jag försökte på nytt på kaféet, kocken tillkallades och köket genomsöktes, men utan resultat. Till slut kom Mikael till mitt rum med deras bagage. Jag berättade för honom om den stora olyckan och var beredd att dra med honom till kaféet som vittne. ”Vad är det som ligger där?” frågade han och pekade på madrasstyget. Det var glasögonen. De var så perfekt kamouflerade mot tyget att jag varken kunnat se dem utan eller med reservglasögon. Än en gång blev man påmind om hur sårbar man var med sitt ögonhandikapp och hur viktigt det var att alltid kontrollera vad man hade och inte hade med sig. På Chamling satt det ett italienskt par. De hade beställt den spaghetti som stod på menyn och väntat i två timmar. Kyparen förklarade enträget att den måste kokas först. Det var inte Buitoni. Till slut gav de upp. Damen gick ut, och hennes äldre kavaljer tänkte följa efter, när spaghettin plötsligt var klar efter två timmar. Den kunde ätas. När Mikael sökte ett värdshus fann han ett ställe som hette ”Kailas Hotel Restaurant and Bar”. Han frågade om det fanns rum, och visst fanns det rum. ”Hur mycket kostar det?” frågade Mikael. Det kostade 400 rupier. ”Får jag se?” frågade Mikael. Värden tog fram en flaska och sade: ”Here is your rum.” Han berättade också om sin resa som liftare till Vladivostok från Polen. Det hade tagit 45 dagar. ”I början var det intressant, man träffade nya människor, men det var bra att vi var två, för efter den första veckan började det upprepa sig. Efter varje 300 kilometer fanns det en restaurang med en bar, och där träffade man alltid samma folk. Vi liftade mest med lastbilschaufförer, och de ställde alltid samma frågor, varifrån vi kom och vart vi var på väg. Efter Ural blev också landskapet bara en ständig upprepning. Bara platt och skog vecka efter vecka. Det inträffade aldrig någon förändring, aldrig nya frågor, aldrig omväxlande människor, bara upprepad monotoni hela vägen i fyrtiofem dagar, så det var tur att vi var två.” Till slut lyckades vi komma till rätta alla igen, och koreanerna hade fått fram bilen med chaufför. Han verkade mycket trevlig men talade dålig engelska. Vi var alltså en intressant grupp om ett sydkoreanskt par, ett äldre par från Hongkong, ett polskt par och så jag. Kineserna och jag var över 60, medan alla de andra fyra var under 30. Molnen var ganska hotfulla, och det uppstod den vanliga eftermiddagssandstormen med en handfull regndroppar, men vi körde hastigt iväg. Efter halva vägen ungefär gjorde chauffören plötsligt en tvär gir och körde över en bro över floden för att fortsätta i motsatt riktning på andra sidan. Något verkade fel, men ingen sade något. Vägen var bra, och det gick ständigt uppåt, så det var möjligt att chauffören visste bättre än vi – ingen av oss hade ju varit i Dzhongkhul förut. När chauffören omsider stannade för att kolla ett bakhjul frågade jag Mikael bakom mig: ”Har du någon aning om vart vi är på väg?” Det hade han inte. Även han hade för sig att vi borde ha fortsatt norrut på den andra stranden. Ingen av de andra förstod kursändringen heller. Så när chauffören kom tillbaka frågade jag honom vart vi var på väg. ”Zombao,” sade han, ”Guru Rimpoches heliga grotta, som koreanerna önskat.” Det hade uppstått ett missförstånd. ”Dzhongkhul” och ”Zombao” låter ganska lika på ladakhiska, och han hade missuppfattat destinationen. Det var bara att vända och köra tillbaka igen.

324

Det visade sig senare att Guru Rimpoches heliga grotta och Naroda Rimpoches heliga grotta vid Dzhongkhul var två helt olika saker. Guru Rimpoches heliga grotta låg mycket riktigt vid Zombao men var utan kloster, och det var två kilometers vandring upp för berget till grottan från Zombao. Det var denna heliga grotta koreanerna önskat besöka och meditera i, men när vi väl kom fram till Dzhongkhul var det för sent att även besöka den andra heliga grottan. Jag föreslog att vi skulle ta den på vägen tillbaka följande dag, men chauffören avrådde på grund av de två timmarnas extra vandring uppför. Ingen annan utom koreanerna var heller intresserade av den heliga grottan. del 14: Dzhongkhul. Det bor 27 munkar i klostret Dzhongkhul av vilka vi såg ungefär 8, av vilka de flesta var minderåriga barn. Naroda Rinpoche bodde tydligen här på 1400-talet och var helig och gav anledning till klostret. Det påminner mycket om Phuktar men är betydligt mindre och framför allt mindre turistiskt. Det är därför mera övertygande och ursprungligt och betydligt mera inspirerande genom den vilda terrängen, det storslagna landskapet med snöiga skyhöga bergstoppar och vattenfall och den genuina fromhet som besjälar denna meditationsplats. Själva den heliges grotta kommer man till genom klostret, men man kan gå betydligt högre upp till andra grottor och enskilda kapell.

325

Vi fick bo på nåder i två rum mellan klostret och munkbostäderna, då vi inte hade något tält, men vi trakterades dessutom med både middag och frukost dagen därpå. För första gången sov man riktigt gott i Ladakh under denna resa. Tre nätter i rad hade varit fruktansvärda med uppstigning 02.30 eller utan säng, som den senaste natten, men här sov man på en madrass på golvet tillsammans med fyra andra utan att någon snarkade. Alla sov ut ordentligt. Naturligtvis var det koreanska paret besvikna för att de inte fick komma till Guru Rinpoches grotta, som hade varit avsikten och meningen med hela deras resa. På återvägen pekade chauffören ut den för oss på andra sidan floden. Det var en mycket brant stig mycket högt upp, och längst där uppe var det ett mycket litet hus. Sedan gick det en ännu brantare stig ännu högre upp till grottan, som inte syntes. Det enda som syntes var hur omöjligt det var att ta sig dit. Då chauffören bara instruerats att föra oss dit och inte alls till Dzhongkhul blev detta en extra resa för honom som vi fick betala för. Koreanerna tog skulden till misstaget på sig, och vi andra behövde bara betala 100 rupier extra. Det var det minsann värt, ty det var så mycket vi hade lärt oss av munkarna på bara detta knappa dygn. De lever ett fullständigt rent liv så nära naturen att det knappast går att komma närmare inpå den, och den mat de bjöd på var den godaste under resan hittills, fastän middagen bara var ris och linser och frukosten en sorts stuvning av den vanliga munksorten med både grönsaker och en och annan köttbit av får. Klostret hade aldrig haft så många gäster på en gång förut, rekordet var fem på en gång, så vår lilla exotiska grupp slog alla rekord. Efter återkomsten till Padum flyttade polackerna och kineserna in i mitt härbärge. Det verkade som om alla sex skulle följa med mig på bussen åtminstone till Kargil på lördag morgon. För de två dagar i Padum som återstod diskuterades planer på Stongday och Zangla, men ingenting var säkert. Därmed var förvirringen i Padum inte över. Den tog sig ständigt nya uttryck. Klockan 2 måste vi avbryta all internettrafik på grund av ständiga strömavbrott. Två gånger skrev jag ett brev som när det skulle skickas avbröts av strömavbrott och var borta när strömmen kom tillbaka. Avbrottet varade till halv 8, och då var strömmen så svag att ingen dator kunde fungera. För att summera förvirringen med Dzhongkhulresan: Det var koreanerna som arrangerade jeepen, medan vi andra hela tiden talat om Dzhongkhul. Koreanernas dröm var om en helig grotta som var omöjlig att nå. Förhoppningsvis blev de ändå nöjda med resan. Brodern satt högst upp i klostret i två timmar och mediterade medan han frös i vinden. Även systern mediterade till maximum. Guru Rinpoches heliga grotta blev en ouppnåelig dröm för dem, men ärligt talat kunde de inte ha fått något bättre än Dzhongkhul. Min internetvärd berättade, att strömmen var så svag för att den levererades med diesel. Något hade gått på tok med det hydrauliska kraftverk som skulle ha levererat strömmen. Som konsekvens skulle Padum ha ström bara mellan 7 och 10 på kvällen och ingenting för övrigt. Han lovade att reparera sin generator i morgon på morgonen, när vi skulle gå till Mune.

326

Anledningen var att jag på kvällen stötte ihop med min vän munken Dorje från Mune, som jag inte sett på tre år. Hans fransyska sponsor Suzie var där nu, vilket allt förpliktade till en artighetsvisit. Jag berättade mina planer för Mikael och Sofia, och de beslöt att hänga på. Under natten fick jag ett hemligt besök. Det var ungefär vid fyratiden, och det lät precis som om någon smög utanför knutarna. Jag beslöt att vänta och se, det kanske bara var en nattlig vandrare, ett vilset fyllo eller någon som behövde slå en drill, men prasslandet bara fortsatte och tilltog. Till slut måste jag konstatera till min förvåning att det var inne i mitt eget rum. Detta bekräftades när någon gjorde ett kraftigt anfall mot papperskorgen. Det kunde bara vara en mus. Då tände jag ficklampan. Mycket riktigt. Under min säng såg jag den lilla musen med en rikhaltig fångst av en aprikoskärna. Den var inte större än att den rymdes mellan tummen och pekfingret när man satte deras spetsar mot varandra och var världens sötaste, med pyttesmå svarta ögon tindrande som små stjärnor och världens tunnaste lilla svans. Jag lät den fortsätta göra nya räder mot papperskorgen och erövra nya aprikoskärnor så länge den ville, men dess prasslande och nästan oväsen till stök var imponerande för en så liten mus. Man fick naturliga associationer till den klassiska Peter Sellers-filmen ”Musen som röt”. del 15: Artighetsvisiten Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Ändå var dagen idealisk, och allt började väl. Vi hade frukost på Uttarakhand, mitt odödliga favoritfrukostställe, och Sofia och Mikael bjöd dessutom på en delikat kaka. Sedan gick vi upp mot Mune, 15 kilometer enligt uppgift, bara uppförsbacke. Fastän det fanns rikligt med moln på himmelen, vilket lovade att trekken skulle bli behaglig, så slumpade det sig så, att inte ett enda moln placerade sig mellan oss och solen. Vi fick inte en enda paus från gassandet under hela vägen. Bara på ett ställe efter Bardan fann vi en lutande klippa som barmhärtigt gav oss vandringens enda respit. Jag kom fram prick 12 efter tre och en halv timmars vandring, och Mikael och Sofia kom 20 minuter senare efter att ha fått skjuts. Vi bjöds generöst på te av köksmästaren, och jag frågade genast efter Suzie, anledningen till min artighetsvisit. Tyvärr hade hon rest för två dagar sedan tillbaka till Leh, så hon satt nog nu på Lung Snon och fick höra att jag letade efter henne i Zanskar. Den typiska Padum-förvirringen: Lama Dorje hade sagt till mig att hon var i Mune och nog trott på det själv men tyvärr haft fullkomligt fel. Vi deltog dock i puijan, som redan hade börjat, och var med till slutet, varunder vi generöst bjöds på te med bulle och marmelad, smörte och min första skiu för i år till lunch, den ladakhiska typiska nationalrätten, alltid lika läcker, här med potatis, grönsaker, nudlar och en och annan insmygd liten bit fårkött. Det var hur furstligt som helst. Rent allmänt kan man framhålla, att det buddhistiska klosterlivet handlar om en så god gemenskap som möjligt i en så positiv miljö som möjligt. Alla lamakloster är fullständigt bedårande i sin varma trivsel och avancerade estetik. Det enda buddhistiska undantaget jag någonsin upplevat från denna regel var ett Zen-buddhistiskt kloster.

327

Vi hade ingen anledning att stanna länge, men nu var solen som hetast på dagen, det var fullständigt brännande utomhus, och sandalerna fastnade i den smältande asfalten. Men moln var på väg, så vi vågade ge oss ut klockan 2, just som det kom ett litet svalkande regn. Det tog snabbt slut, och solen blev obönhörlig igen. För mig uppstod ett annat problem: jag hade fått på mig fel sandaler. I tron att vägen skulle vara stenig och grov, som den varit senast, bara en primitiv grusväg, hade jag tagit på mig mina grövre sandaler, men dessa var inte bra för fötterna. Det visade sig nu att vägen var i stort sett asfalterad hela vägen upp. Jag hade mycket väl kunnat använda mina finare sandaler. Det gick bra på vägen upp, men ganska snart på vägen ner skavs skinnet på lilltårna sönder, smärtan blev olidlig, och som nödlösning försökte jag fortsätta barfota. Det kändes befriande, men asfalten var brännande, och även om vissa sandsträckor erbjöd någon lisa fanns det ändå små stenar överallt, små vassa stenar som fastnade i fötterna, så att jag ideligen måste befria mig från dessa. Inte var det roligt heller att hela tiden behöva titta ner i marken. Jag klarade mig ner till Bardan. Där var fötterna nu så ömma, att jag måste åter ta sandalerna till nåder. Jag försökte skydda lilltårna med pappersbitar, och det fungerade, då sandalerna var så trånga, att pappersbitarna hölls på plats. Därmed var prövningarna inte över. Det märktes att det hade regnat då forsarna plötsligt var mycket stridare och större, så att det var svårt att ta sig över dem. Jag hade precis klarat en när det kom en lastbil med vägarbetare som tog mig ombord. Ombord fanns även Mikael och Sofia. Vi kände oss lyckligt lottade. Då började det regna. Detta regn urartade snabbt till en störtskur med åska. Vi hann i sista minuten fram till vägarbetarnas läger, där alla störtade in under tältduk i panik. Det var ingen trevlig regnstorm, då åskan dånade. Jag fann skydd i någon sorts litet lagertält där jag fick sitta ensam och övervintra, och regnstormens ursinniga kraft gav en aning om regnkatastrofen över Ladakh för två år sedan. Lyckligtvis varade den inte så länge. Efter en kvart kunde man gå ut igen och fortsätta vandra i forcerad takt den sista milen till Padum, det småregnade fortfarande, men bakom oss i söder var hela himlen fullständigt massivt svart. Det kunde inte se mera hotfullt ut. Intet spår efter Mikael och Sofia. Jag nådde mitt rum precis klockan sex – nedvandringen med dess äventyr hade tagit fyra timmar trots den hjälpande skjutsen på två kilometer på vägen. Mina ben och fötter var helt slut, och det var dagens högsta lisa att få sätta de senare i ljuvligt kallt vatten, bättre än balsam. Det var som om de glödde, och det behövdes vatten för att släcka dem. Mikael och Sofia dök upp senare. De hade fått skjuts hela vägen hem fastän de egentligen inte velat det. Lyckans ostar! Min hjärtlige beduin från internetstället hade under dagen fått sin generator lagad, så nu fungerade Internet hjälpligt igen hos honom – i en timme. Sedan var det stopp. Jag fick det viktiga brevet som jag saboterats sändningen av två gånger igår äntligen avsänt, men det var ungefär det enda nyttiga jag lyckades åstadkomma. Allt annat saboterades. Även på Padums societetsställe nummer ett, Kailash-Chowling, mitt stamställe, var strömmen så svag att jag måste använda ficklampa för att kunna skriva detta.

328

I stort sett handlade mitt Zanskarbesök denna gång nästan bara om att återuppliva gamla kontakter och revir och göra mig hemmastadd igen och känd igen i de närliggande kloster jag brukat frekventera, och om man bara ser Zanskaräventyret ur denna vinkel så hade det varit enbart och fullständigt framgångsrikt.

del 16: Avskedsvisiten Mikael berättade om sina upplevelser under sitt liftande i Centralasien. I Kalmuckien (Kalmychia) hade han råkat ut för en spökstad där det dock fanns ett hypermodernt buddhistiskt tempel, som var nyligen invigt. Spökstaden var en grå förfallen skugga av en stad, medan templet varit desto mera levande i total kontrast mot den döda staden. Han påmindes om det när vi satt och deltog i puijan i Mune. Vid ett annat tillfälle hade den truck han skulle lifta vidare med blivit försenad. Problemet var att det var en plats utan skugga och 48 grader varmt. Han fick vänta i fyra timmar. Det tog tre dagar för honom att återhämta sig efter en farlig dehydraulisering. De valde att inte följa med till Stongday. Det var lika gassigt som igår, det var en tolv kilometers promenad, men lyckligtvis vållade mig fötterna inga problem trots gårdagens umbäranden. De hade återhämtat sig förvånansvärt väl under natten. Även Stongday är otillgängligt utom till fots, och den långa uppstigningen från landsvägen är mycket högre och längre än den till Karsha. Jag begick misstaget att ta en omväg dit som jag trodde skulle vara en genväg, så jag var ganska slut när jag kom fram men blev inte desto mindre väl emottagen. Vid puijan bjöds rikligt på smörte och zampa, men någon lunch ingick inte. Av dessa tre kloster vi nu besökt, Dzhongkhul, Mune och Stongday är det sista dock det mest genuint lamaistiska. Det är isolerat, genom att ingen bil kan ta sig dit, medan Dzhongkhul är mera turistiskt genom bilvägen ända fram, och Mune är mera jordnära, avslappnat, ledigt, lättsamt och alldagligt med stor gästvänlighet. På vägen därifrån passerade jag en av de yttersta gårdarna mellan Pipiting och Karsha innan öknen tog vid, där vid mitt Karshabesök min reskamrat från Leh Tashi velat bjuda mig på lunch. Tyvärr hade jag fått skjuts tillbaka, som inte tog samma väg, så det tillfället hade jag missat. Nu försökte jag i stället, och tyvärr var han inte hemma. Dock var hans föräldrar, hans syster och hennes inte ens ettårige son hemma, och de insisterade på att få bjuda mig på lunch. Jag fick prata med Tashi i deras mobil, och så fick jag i alla fall kontakt med honom. De bjöd på massor av smörte, ris och curd, så lunchen kunde inte bli bättre. Det kändes som en mycket lämplig avskedsvisit från Zanskar för den här gången. De talade inte engelska, och vi satt på golvet, men hade det hur trivsamt som helst. Internet i Padum var en följetong för sig. Det förekom ständiga problem. Kashmir ströp strömmen till Zanskar till följd av problem i ett kraftverk, min beduinvärds generator måste repareras, man kunde bli ett nervöst vrak med att försöka nätverka hos honom då uppkopplingen ständigt avbröts, men sista kvällen fungerade det äntligen, varför man äntligen kunde uppdatera sig som en värdig avslutning på Padumspektaklet. Bussresan de 25 milen tillbaka till Kargil på 13 timmar förlöpte utan mer än normalt besvär, men vädret var bekymmersamt. Maya från Ostrava i Tjeckoslovakien, som satt

329

bakom mig, hade befunnit sig i Zangla när vi råkade ut för åskregnstormen strax efter Bardan. I Zangla hade det varit ännu mera hotfullt då det varit kombinerat med en sandstorm. Allt hade varit svart, man hade inte kunnat se något, allt gick nästan bokstavligt upp i rök, och det hade varit mycket obehagligt och skrämmande. Hon var en erfaren Zanskarresenär, hon hade i år vandrat i två veckor över alla passen från Alchi till Padum, och hon hade också märkt att vädret blev vildare för varje år. 2010 hade hon lämnat Ladakh precis några dagar innan katastrofen slog till medan jag ju anlände efteråt. Vi hade en mycket angenäm festmiddag på Las Vegas i Kargil på fyra man hand, polackerna, hon och jag. Koreanerna och kineserna hade vi inte sett röken av, så vi antog att de hade avrest före oss. Även natten förlöpte utan problem, och det var sedan bara att ta bussen klockan 4 mot Lamayuru. Vid Lamayuru steg jag och polackerna av medan Maya fortsatte mot Leh. Jag hoppades få se henne där igen. Hon var en fantastisk människa, mångerfaren och duktig, van att vandra ensam på fullständigt okända stigar i det vildaste Zanskar, talade mycket god engelska för att vara tjeck och utgjorde ett mycket behagligt sällskap. Hennes specialitet var te, hon visste allt om te och teodling, och hon var tespecialist till professionen. Ändå hade hon ännu aldrig varit i Darjeeling, även om hon var mycket väl medveten om att Darjeelingteet var det bästa i världen.

del 17: Lamayuru. Efter 18 timmar på buss under två dagar ville man ingenting hellre än röra på sig. Jag hade planerat att använda återstoden av dagen till en vandring upp till Atitse och morgondagen till Wanla, men när vi var framme i Lamayuru redan klockan 10 ville jag genast gå till Wanla. Mikael och Sofia ville följa med. Det var en idealisk vandring då vädret inte var för gassigt, det var ganska mycket moln, och när man gick tillbaka hade solen redan dalat en smula så att man inte var helt exponerad mot solen under hela den långa uppförsbacken genom den uttorkade flodbädden. I Wanla var emellertid servicen dålig. Det märktes att säsongen led mot sitt slut. De bästa campingplatserna låg öde och var stängda, det verkade inte finnas en kopp te ens att få någonstans i byn, men till slut hittade vi i utkanten ett ställe. Allt de kunde erbjuda var te och somoza. Vi beställde och väntade och ingenting hände. Den unge värden på stället, en lång ung man med glasögon, erinrade om Basil Fawlty. Han var fullständigt likgiltig, nonchalant och oförskämd. Efter en kvart måste vi tillkalla en hjälpreda för att sätta i gång den ointresserade värden. Då fick vi genast vårt te med somoza. Samtidigt kokades det ris, men det var tydligen inte för oss. När värden med två vänner intog detta ris med grönsaker frågade Mikael om vi också kunde få. Motvilligt gick de med på att servera Mikael och Sofia en portion. Man blev ju inte mätt på somoza och te, så jag bad om mera te. Vi ville ha mera te alla tre. Det tog en god stund innan det kom, men då kom värden med en termos och ställde fram den demonstrativt på bordet och sade, ”Här är te!” som om han slängt morötter till grisar. Termosens innehåll räckte precis till tre koppar.

330

Efter en sådan lunch var jag föga hågad att stanna kvar i Wanla, så jag avstod från att besöka klostret, där jag varit senast förra året, och ville vandra hem igen. Mikael och Sofia ville stanna kvar och besöka klostret, så jag lämnade dem där. Klockan var 2, och det var fortfarande idealiskt väder. Några israeler, ett sällskap på fem som vi gått förbi på vägen och som hela tiden grälat om de skulle dricka kaffe eller inte, hade då hunnit fram till bron vid Shilla. De visste inte att det fanns ett kloster i Wanla. Jag klarade hela vägen upp till passet i en etapp utan att behöva vila på vägen. Så hade det inte varit förra året, då jag behövt stanna och vila ett flertal gånger. Något resultat hade alltså den dagliga exercisen i Zanskar fört med sig. Jag var hemma klockan 4. Klockan 6 kom Mikael och Sofia, och de hade tagit ut svängarna och njutit ordentligt av sin vandring, särskilt upp på passet, för mig det vackraste passet jag visste i Ladakh. Jag bjöd dem på middag på Shangri La på kvällen, det blev thenthuk med påfyllning, och det blev en mycket angenäm kväll. Sedan vågade jag pröva Lamayurus sensation för i år: internet. Det var dyrt, 2 rupier i minuten som i Padum, men det fungerade helt problemfritt. Sedan kunde man äntligen sova ut ordentligt. Mikael och Sofia hade tänkt stanna två nätter liksom jag, men till min förvåning ändrade de sina planer och inställde vandringen med mig till Atitse. De hade fått bråttom och ville hinna med Nubra och Pangong Tso. Vädret var kallt denna morgon och fullständigt mulet, vilket gjorde mig orolig. Det visade sig att stormen på torsdagen, som vi upplevt i Zanskar, hade gjort huvudvägen obrukbar. I stället var det den övre vägen som gällde, och för att Mikael och Sofia skulle komma säkert iväg visade jag dem vägen. Vi hann upp efter den branta klättringen precis i tid när bussen kom. Det kom tre bussar efter varandra, så för en gångs skull fungerade avresan från Lamayuru utan problem. Jag promenerade ner till Moon Palace, min gamla värdinna på Dragons annex och plantering nere vid det mest anslående partiet av Lamayurus månlandskap. Planteringarna hade tagit sig väl, men stället var öde, ingen camping och ingen servering. På vägen tillbaka tog jag äntligen en sen frukost vid landsvägen, te och omelett för bara 30 rupier, och där satt en amerikan och en fransman. Fransmannen spelade gitarr, och amerikanen ritade mandalor. När fransmannen gått in för att ringa vågade jag mig fram till amerikanen, och vi hade en mycket givande konversation. Han var datorprogrammerare och var mycket insatt i musikens värld. Han gratulerade mig till att leva i denna drömvärld, medan jag justerade hans uppfattning om musik till en högre grad av verkligheten. Han hette Ralph Hutchinson och var från Ohio. Vi hade i synnerhet en mycket djupgående diskussion om klimatfrågan, där vi var helt överens. Han var bara 32 år men anmärkningsvärt väl orienterad i hela problematiken. Jag hade sedan en liten lunch på klosterrestaurangen, en rispudding, men där dominerades hela hotellet av en mycket larmande grupp fransmän, så man var glad åt att komma därifrån. Det är sådana grupper som genom sin massinverkan haft en förödande verkan på Ladakhs standard, så att den tvingats höjas till västerländsk och mycket dyrare nivå än den ursprungliga, som var naturlig, bättre och mera hälsosam.

331

På eftermiddagen gick jag upp till Atitse, det första klostret i Ladakh för mer än tusen år sedan. Där påträffade jag samma vänliga ungrare som förra året, som dessutom hade två italienska gäster. Vädret var oroväckande hotfullt och mörkt, så jag försökte vänta ut regnet. Emellertid blev det så tunna droppar, och jag kunde inte vänta hur länge som helst, så jag tog risken och gav mig av. Regnet var irriterande, och det var första gången jag haft regn på en trek till Atitse. Det mest irriterande var att regnet skymde bergen, så att jag inte kunde fotografera dem. Jag beslöt att vänta ut regnet, och så småningom kunde jag ändå få en och annan bild av de mest imponerande berg jag känner, berg inte högre än 5700 meter men ändå. Till kvällens middag hade jag sällskap av en ung ukrainare Sasja från Kiev, som var i Indien för första gången. Vi pratade mest om Gogol, Karl XII, Ilja Repin och familjen Roerich. Han talade mycket god engelska, och jag hoppades få se mera av honom. Men mest satt jag tillsammans med min gamla värdshusvärd. Han var så glad över att se mig igen och gav mig nästan betänkliga förmåner. Han bjöd på en riktig Skiu den sista kvällen, som var så kraftig, att det var omöjligt att tänka sig en påfyllning. Vädret verkade något friskare på avresedagens morgon, men även om jag som vanligt gärna hade velat stanna kvar måste jag vidare. Man kan ifrågasätta att jag gör samma vandringar varje år i Lamayuru, men dessa vallfärder till Wanla och Atitse är klassiska. Man tröttnar inte på dem, och de är lika berikande varje gång, liksom man aldrig kan tröttna på en god operaaria eller melodi, som alltid varieras och är ny för varje gång man hör den i olika inspelningar och tolkningar. Belysningen och vädret är aldrig desamma över dessa berg, som alltid måste trollbinda en med sin skönhet och frihet. del 18: Åter i Leh Det var svårt att lämna Lamayuru, då på avresedagen vädret lovade bli just så vackert som jag hela året drömt om att få uppleva det i Lamayuru. Mitt värdfolks hjärtliga gästvänskap gjorde det dubbelt svårt, då deras godhet var av så stora mått att det var svårt att tro på att det var sant. Min värd lovade mig att hålla mitt rum i ordning åt mig samma period nästa år. (Där brast det.) Till min stora lycka vaknade Sasja till liv innan jag hann lämna, så vi fick en sista liten pratstund tillsammans varunder vi utbytte elpostadresser. Jag bad om ursäkt för att jag varit trött och osällskaplig igår, vilken skada jag lyckligtvis nu i någon mån hann reparera. Bussen kom ganska lagom till att jag hunnit upp till busskröken ovanför klostret, och naturligtvis råkade det olyckligtvis vara en luxuös videobuss, ett ”rullande palats” med de vanliga tramsiga indiska Bollywoodspektaklen i lysande färger men extrem fånighet och ytlighet. Jag fick plats längst bak så långt från dumburken som möjligt. Den nedre Lamayuruvägen var ju avstängd efter ras till följd av stormen, så vi måste ta den övre mera hisnande vägen. Genom att all trafik måste ta den vägen uppstod det naturligtvis problem. På den allra smalaste enfiliga sträckan högst upp med 500 meter ner över kanten uppstod det ett möte med den bredaste sortens lastbilstruck. Bakom denna truck

332

växte en skara av andra bilar och truckar. Bussen måste backa. Då det var vägens känsligaste avsnitt tog det sin lilla tid innan alla hade klarat sig vidare. På sträckan efter Nurla mot Ulle Thokpo, där vägen gick tätt utefter floden, hade vägen rasat och halverats. Reparationer pågick. En röd flagga och en tvärparkerad lastbil spärrade vägen resolut. Det var bara att vänta i kön på två kilometer som uppstod, och den var ungefär lika lång åt andra hållet. Eter en timme vågade man släppa trafiken lös igen. Jag såg aldrig vari skadorna bestod, men vägen gick farligt nära floden, som stigit och skummade forsande argt, och vägkanten mot floden (Indus) var borta. Resan på tolv mil tog därmed sex timmar. Hemma i Leh var en av de första personerna jag träffade min äldre väninna Karin från Holland och Philadelphia. Catherine från Lyon och Suzie hade jag missat, men Karin skulle vara kvar en månad. Jag träffade också Skarma och berättade om mina upplevelser och det vilda vädret i Zanskar. Han såg på en film på TV där två hjältar just höll på att brännas levande medan ett kavalleri levererade batalj och satte eld på hela det samhälle där hjältarna tydligen varit fångar. Naturligtvis dök det fram en spion som befriade dem i sista minuten. Det är alltid så. Det har aldrig hänt på film att någon hjälte utsatts för en avrättning utan att någon eller något i sista ögonblicket fått honom att klara sig. Undantaget är verklighetsskildringar. Under onsdagen och resans sista trek i Ladakh besökte jag överste Wangdus. Han bjöd på lunch, och vi diskuterade bland annat presidenten av Iran. ”Problemet med islam,” sade han, ”är att en muslim från barnsben uppfostras i den fördomen att alla icke-muslimer icke är värda att leva. Det är ett socialt system som alla muslimer fastnar i och inte kan ta sig ur, medan de missar allt det väsentliga med mänskligheten. De hjärntvättas i den uppfattningen att det är deras mission och plikt att göra hela världen muslimsk. Det går inte. Det måste utlösa olösliga konflikter. Och så fort något går fel i den muslimska världen, som i Libyen, Tunisien, Egypten, Irak och Syrien, så kan det enligt muslimerna bara vara Israels och Amerikas fel. De tror att de kan överleva på den propagandan, men den är dödfödd.” Vi diskuterade även fallet Shastri, Indiens statsminister efter Nehru, som dog plötsligt i januari 1966 efter ett toppmöte med Pakistan i Tasjkent under mystiska omständigheter efter att en överenskommelse uppnåtts efter kriget 1965. Hans anhöriga har alltid hävdat att han måste ha blivit förgiftad. När de fick hem hans lik var det blått och hade flera yttre skador. Någon obduktion gjordes aldrig, den aktuella kocken skall ha anhållits men frisläppts, men det är svårt att finna något motiv till mordet, särskilt 46 år efteråt. Utredning pågår och bedrivs främst av journalister. Då jag redan börjat planera för nästa år i Ladakh frågade jag honom till råds om vägmöjligheten från Nubra till Pangong Tso (sjön mot Tibet). Han sade att det gick inte. Det fanns en väg, men den var mycket dålig och under militär bevakning. Jag kunde inte låta bli att frestas till att cykla i Nubra och ta Pangong Tso på hemvägen. Ali Rahi påstod emellertid motsatsen. Jag spanade efter honom på vägen tillbaka genom Changspa, och plötsligt dök han upp. Han var som vanligt men magrare än någonsin. Han frågade mig om de Rosa Bussarna från Sverige och om jag visste något om dem. Jag visste att de börjat söka sig även till Ladakh utom ner till Afrika och över hela Asien men inte mer. En kashmiri hade påstridigt försökt locka mig in i affärer med att påtala sin kontakt med de Rosa Bussarna, men jag hade fått säga ifrån ordentligt att jag inte var i Indien i affärer, ett

333

klart besked som jag tvingats avfyra allt oftare till påflugna kashmiris som tog för givet att jag bara måste köpa hela deras affär. Ali Rahi berättade, att man inte bara kunde följa floden Shyok till Pangong Tso utan att man dessutom numera fick följa den medströms ända ner till Turtuk. Sedan gjorde jag några goda affärer. Min sista slurk Jägermeister hade tagit slut efter återkomsten från Zanskar, den hade alltså varat i 19 dagar, varför jag behövde en ny magmedicin. I det lokala systembolaget fick jag en fin liten halvflaska Signature för 350 rupier, inte ens 50 kronor, den bästa whisky jag vet i hela Indien. Hos den sikhiske bokhandlaren Bookworm fann jag den svårfunna och eftersökta The Yogins of Ladakh i ett andrahandsexemplar för bara 270 rupier (inte ens 35 kronor). Den var utan fotografier men helt tillräcklig annars. På kvällen hade jag turen att åter få stöta ihop med Maya på Tenzing Dickey. Vi hade middag tillsammans och pratade naturligtvis mest bara Zanskar och Lamayuru, Nubra och Padum. Bättre sällskap kunde man inte ha för kvällen. Dessutom verkade vädret klarna och stabiliseras, så att jag allvarligt började överväga att stanna en extra dag i Leh.

del 19: Tillbaka under molnen I Manali träffade jag Gaulan, en god representant för den hinduiska tankevärlden, något av en tidig guru med hår ner till midjan och skägg ner till naveln. Han skröt med att man i Afghanistan, när han arbetade där, brukade kyssa hans imponerande skägg. Han hade även levt i Amerika. Vi pratade mest om ohyggligheter, främst Breivik. Han menade att Breivik blivit besatt av Satan vilket jag avfärdade som en bortförklaring. Han var förvånansvärt väl insatt i skandinaviska och i synnerhet norska förhållanden och menade, att Breiviks reaktion varit logisk, sådant som det norska samhället var. Han berättade om en intressant konflikt mellan den indiska regeringen och ett norskt bolag Nortec, där Nortec farit med bedrägeri och blivit slaget på fingrarna av Indien. Han visste inte att Breivik fått 21 års fängelse men blivit friskförklarad. Jag berättade om parallella norska fall av galenskap, som Quisling, Knut Hamsun och Varg Vikernes, som också fått 21 års fängelse för sina nidingsdåd, och hur Henrik Ibsen genomskådat Norge och gått i frivillig exil i Italien under drygt 20 år. Han var också mycket intresserad av Palmemordet, varför jag fick redogöra för hur det faktum att polisen sabbade alla spår från början nästan övertydligt pekade mot ”polisspåret”, som aldrig kunnat avfärdas eller bortförklaras. Han berättade också mycket om Indien och förvånade mig med att påstå att både hinduismen, sikhismen och jainismen skulle utdö medan bara buddhismen skulle finnas kvar. Jag trodde inte riktigt på det, hinduismen hade ändå överlevt längre än judendomen, sikher såg man överallt och behärskade samhällets viktigaste funktioner, medan det var förvånansvärt att jainismen fortfarande existerade, så isolationistisk och exklusiv som den var, då den inte tillät några morganatiska äktenskap – återväxten var begränsad från början.

334

Han förklarade att jainismen var rikast i hela Indien, den absoluta exklusiva överklassen, och att Osho av alla människor kommit från deras krets. Han var mycket underhållande och något av en gycklare, han laborerade med tankeexperiment som gäspbomber – ingen människa är så hjälplös och vanmäktig som när hon gäspar, hon bara måste gäspa, och detta såg han möjligheter i. Vi blev mycket goda vänner. Bortskämd av det höga varma torra och soliga vädret i Ladakh var det svårt att finna sig i ett liv under molnen med ständigt regnhot – monsunen var långt ifrån slut och tycktes börja om på nytt hela tiden. Det var varmt men ytterst fuktigt och klibbigt, och vad man än gjorde kom man i tropisk svettning som i Goa. Det var mycket obehagligt. Under måndagen tog oss alla en åskstorm med överraskning med temperaturfall på minst tio grader, det var ett tropiskt skyfallsutbrott med våldsam åska, och jag befann mig då svettig utan ytterkläder i Vashisht och kunde inte skydda mig. Det vore konstigt om jag inte blev förkyld, och jag var pinsamt medveten om risken – nerkylning efter svettning kan lätt bli lunginflammation. En liten halsbränna infann sig nästa dag, men det var allt. Man fick lov att dricka mycket citronte. Mitt favorittillhåll Momo Café var stängt och blockerat av gatuarbeten, men sista kvällen kunde det öppna, så att jag kunde ha en ordentlig avskedsmiddag där med mycket chili mot halsbrännan – kanske det hjälpte. Jag hade tydligen glömt mitt paraply i Leh, ty det fanns inte längre någonstans i mitt bagage, men min gode värd utrustade mig med ett nytt. Men om det regnade så mycket som det gjorde i Manali var tyvärr sannolikheten stor att det skulle regna ännu mer i Dharamsala. Och dess värre måste jag naturligtvis återlämna paraplyet till min gode värd vid mitt avsked, och den dagen var hopplöst regnig. Det var min mörkaste och dystraste dag i Manali, och resan till Dharamsala blev fruktansvärd: från början satte man på den automatiska högtalartankeförslavningshjärntvätten, och den höll på hela resan i elva timmar. Förgäves försökte jag drömma mig tillbaka till mina allomfattande samtal med Gaulam, men hans syrliga realism och skoningslösa genomskådande av allt och alla plus hans hävdande att döden var en viktigare faktor i livet än både Gud och kärleken, gav mig föga tröst. Till råga på eländet så insisterade passageraren framför mig, vem det än var, och de avlöste varandra hela tiden, på att öppna sitt fönster på vid gavel varje gång så att jag blev genomblåst, vilket knappast kunde innebära någon reducering eller mildring av min utbrytande förkylning. Vi kom fram halv 6 till Dharamsala efter en omväg via Kangra och många onödiga väntestunder på vägen, och då återstod bara den sista bussen upp till McLeod Ganj. Det ösregnade, och jag hade inget paraply. Det gällde att komma fram före stängningsdags till McLeod, så att jag hann köpa ett nödvändigt paraply, som aldrig varit mera behövligt. Att jag förlorat mitt paraply i Leh var en oförlåtlig katastrof. Naturligtvis blev den bussen sen. Vi väntade och väntade i ösregnet. Till slut kom den och slog oss med fasa varför den var sen: den var sönder och måste repareras. Således körde den inte upp till McLeod med sina blöta passagerare utan till en verkstad.

335

Där plockade man sönder växellådan. Någon bläddrade i en instruktionsbok. Tydligen visste ingen riktigt vad han höll på med. Det skruvades och joxades och pratades vilt hela tiden medan tiden gick. Så var den lilla bussen plötsligt äntligen resklar. Det fattades bara en sak. Snälla, bad jag i mitt stilla sinne, sätt inte på den där förbannade högtalarförlamningshjärntvätten med den evinnerligt upprepade gälla och jamande skvalmusiken! Men det var just vad han gjorde. För högsta volym. Sålunda kom man fram som ett färdigt vrak till McLeod precis klockan 7 efter 12½ timmars tortyrresa. Jag kan tåla vilka busstrapatser som helst men inte automatisk skvalmusik. Men så fort man kom fram löste sig allt. Det slutade regna, man fick ett paraply för 100 rupier vid en affär vid ändhållplatsen, man fick sitt gamla rum på Seven Hills för 150 rupier, och man fick en god middag på Gakyi – i gott sällskap med en italienare som också trekkat i Zanskar under en månad, från Lamayuru till Darcha 20 dagar, genuesare och författare, Fabrizio Nicoletti, så man var i utmärkt gott sällskap utom fullständigt hemma igen.

del 20: Bakslaget och gatloppet. Det kom som en ohygglig baksmälla på hela resan, helt oförtjänt och lömskt försåtlig – aldrig tidigare har jag blivit så förrädiskt överfallen och bakifrån och dessutom i Manali och Dharamsala, de två orter som jag alltid med tillgivenhet betraktat som mina säkraste hamnar i Indien. Jag var helt hjälplös och kunde ingenting göra. I Manali hade jag bemötts med solsken visserligen, men med tropisk klibbig värme, så att man svettades oupphörligt – just den sortens klimat som är det värsta jag vet. På måndagen satt jag i detta tillstånd uppe i Vashisht med min fruit curd-lunch utan jacka, ty man kunde inte ta med sig jacka dit upp så svettigt som det var, och morgonen hade varit dränkt av solsken – när ovädret och temperaturfallet kom. Jag visste att det var farligt men hoppades att jag skulle klara mig, och mer kunde jag inte göra. Det var omöjligt att skydda sig mot denna vädernyck. I Dharamsala bröt förkylningen ut med förintande kraft – jag blev fullkomligt lamslagen och orkeslös, medan näsan forsade som Niagara. Min motståndskraft hade räckt tre dagar till Dharamsala men inte längre. Jag hade aldrig varit sjuk vare sig i Manali eller Dharamsala tidigare. Ännu på torsdagen räckte mina krafter till för en vandring upp till Triund i regn och dimma, men den eftermiddagen var det kört. Det enda jag kunde göra var att köpa whisky. Ännu på fredagen orkade jag upp dit, men det var med nöd och näppe. Torsdag kväll laddade jag mig med en äggthenthuk med mycket chili och sov nio timmar på det. Niagara upphörde, men det gjorde outsägligt ont att hosta. Johannes som var i Dharamsala för Dalai Lamas föreläsningar, som han höll öppet varje morgon, var mycket bekymrad för min skull. Han bad mig att inte ta det så hårt, att inte betrakta hela resan som misslyckad för bakslagets skull, att det inte var mitt fel, och så vidare. Det var inte mycket jag orkade prata med honom, min röst var helt väck, men vi

336

diskuterade i alla fall paret John Crook och James Low och deras intressanta bok om lamorna i Zanskar, som de besökt i kloster efter kloster medan de ännu levde, för att få veta deras hemligheter. Vi var helt överens om våra meningar om boken. Om och om igen hade lamorna försökt förklara för engelsmännen att deras meditationsteknik och mystiska hemligheter var ingenting man kunde klä i ord, och att engelsmännen bemödade sig förgäves. Johannes förstod fullkomligt vad de menade. Inga ord räckte till för förmedling av livets djupaste andliga insikter. Därtill krävdes förståelse för andra dimensioner. Mina italienska vänner från Milano, som jag råkat i Leh förra året och som jag nu sammanstrålade med igen i Dharamsala, ville ge mig aspirin, men sådant trodde jag inte på. Vila, varm soppa, varma drycker, mycket citronte med ingefära, vitaminer och mera vila var det enda rationella receptet. Jag frågade Johannes rent ut: ”Måste det vara så, att ju bättre du mår och trivs, och i ju bättre form du kommer i, måste då baksmällan vara desto hårdare så fort du kommer ner till skugglandet igen?” Hans svar var nej. Han menade att jag bara haft otur. Jag fick den känslan att han bara ville trösta mig, som en läkare undviker att meddela en sanningsenlig diagnos om den är dödlig. Det kändes som om hela resan var förfelad. Jag hade tänkt mig en meditationsresa med mycket läsning och skrivarbete, men aldrig hade jag skrivit så litet under någon resa som under denna. Och nu satt man inregnad i Dharamsala med en förkylning som gjorde en både socialt och fysiskt handikappad, med kroniskt rinnande näsa, förlorad röst och en hosta som gjorde ont, medan det enda man dög till var att ligga på sängen instängd i sitt rum och dricka whisky, som man hela tiden måste köpa mera av. Man var fullkomligt utslagen, bara för att vädret gjort en nyckfull vändning i Manali. Ljuspunkten denna trista dag var att jag på det risigaste (och billigaste) kaféet Tsonghka sammanträffade med en gammal vän. Det var han som kände igen mig. Han hade varit kaféets ägare 2006-09 men var nu gift och hade en hustru i Belgien, som han i februari måste resa till för att stanna där. Han var en äkta tibetan, och vi hade ett långt och trevligt samtal tillsammans över min våldsamt chilikryddade kvällssoppa. Han mindes med glädje hur jag hade hjälpt honom till rätta med det engelska språket. Nästa morgon regnade det hela morgonen. Triund var uteslutet. I en paus gick jag upp till Dharamkot åtminstone för att få möjligheten att njuta av en kopp te där. När jag nådde kaféet möttes jag av den vanliga vidriga hjärntvättsskvalmusiken, samma billiga låt som jag redan hört tusen gånger på andra caféer som jag avskräckts från. Daniel Barenboim beskrev en gång fenomenet att påtvingas dålig musik man absolut inte ville höra som att tvångsmatas med skräpmat. Och i Indien blir det bara värre för varje år. Något te vid Dharamkot blev det inte, och pausen i regnandet avbröts av mera regn. Emellertid var det något fenomenalt med denna förkylning. Efter två dagars intensivt ”dukande under bordet” var såväl snuvan som hostan som bortblåsta, och krafterna var tillbaka. Som väl var hade tydligen infektionen inte gått ner i lungorna denna gång. Återstod gatloppet tillbaka till Sverige. Bussen avgick punktligt klockan 18, men chauffören var långsam. Den skulle ha nått Delhi samma tid på morgonen men var 90 minuter försenad. Krympande marginaler var det värsta jag visste. I bussterminalen fick man lägga in högsta växeln för att komma förbi alla

337

gatloppsinstanser (rickshawförare, taxichaufförer, rådgivare och andra byteslystna ”hjälpare”) för att komma fram till tunnelbanan. Det gällde att komma raskt fram till flygfältet, varför jag avskrev bussalternativet. Det skulle jag inte ha gjort. För att komma fram till tunnelbanestationen måste man ränna runt hela busstationen, då där pågick renoverings- och gatuarbeten överallt, som spärrade alla vägar. Man kom genomsvettig fram genom alla säkerhetskontroller och röntgenbagageundersökningar till tunnelbanetåget, men vid New Delhi kom chockbeskedet: tunnelbanetåget till flygplatsen var nerlagt för dagen, troligen för reparationer. Man fick ta bussen. Innan man hittade bussen hade man sprungit runt hela New Delhi Railway Station, men den bussen existerade åtminstone, och den förde en åtminstone fram till flygplatsen – en dryg timme före avgång. I Delhi skulle man alltid infinna sig minst tre timmar före. Till följd av detta fick jag ingen fönsterplats, ty planet var fullt, men jag kom med. Den som fick fönsterplatsen bredvid mig släppte resolut ner fönsterluckan för att aldrig öppna den mera förrän vid landning medan han bara tittade på filmer typ ”I, Robot” och sådant eller sov. Man kunde åtminstone trösta sig med rejäla doser rödvin till maten, men oturen ville att vi skulle få två ystra kraftiga fullständigt omogna och tanklösa unga amerikanskor framför oss. Dessa slängde sig i sina stolar hela tiden. Vid ett tillfälle, utan förvarning, fällde amerikanskan framför mig plötsligt ner sitt säte hela vägen, så att mitt fulla vinglas spilldes ut inte bara över byxorna och sätet utan även ner i min öppna väska med alla böckerna. Dock var flygvärdinnorna mycket förstående och hjälpsamma. De försåg mig med byxrengöringsmedel och gav mig en ny torr sits i stället för den rödvinsdränkta och dessutom ett nytt fullt glas. Naturligtvis torkade man dock inte. Det var bara att finna sig i att känna sig nerpissad. De två damerna fällde inte upp sina säten igen förrän inför landningen efter sex timmar. Vädret var dock hyfsat, och det värsta gatloppet verkade vara över vid Helsingfors. Man kunde försiktigt börja summera resan. Den började så lyckligt trots omfattande strul och förblev genomgående lycklig ända fram till bakslaget i Dharamsala. Jag hade tänkt kalla den ”lyckliga resan”, men efter slutfasens kriser måste det i stället mera korrekt bli ”Resan till Dzhongkhul”, då det besöket blev resans clou. Emellertid uppvisar resan ett häpnadsväckande bokslut: total kostnad: 7500 kronor. Jag hade lyckats hålla budgeten på max 750 rupier om dagen, alltså under 100 kronor, och hade därmed inte behövt röra reserverna. Nosen rann ännu något, om dock syndafloden övergått i en försvinnande rännil, hostan var så gott som obefintlig redan, ingenting hade gått ner i lungorna – tre dagars inkubation, två dagars utbrott, och färdigt – så man kunde anse sig som tämligen skadeslös trots allt. Man var ännu inte kokt. 9.8 – 9.9.2012

338

Påskbesvär, del 1: Nödresan. Problemen inför resan var värre än någonsin. Min mor hade plötsligt ryckts bort 92 år gammal, medan hon alltid varit så kärnfrisk, att vi alla tog det för nästintill en självklarhet att hon ledigt skulle klara 100. Det hade hon själv sett fram emot. Torsdag morgon den 14 mars kände hon plötsligt att hon inte mådde bra och alarmerade genast Michael, som omgående fick henne till sjukhus. Där konstaterades hjärtinfarkten. Emellertid stabiliserades tillståndet genast, jag talade med Michael i telefon på kvällen, och då Gun genast blivit så mycket bättre var prognosen att hon skulle komma hem igen efter fem dagars vila. Fredag middag fick jag chockbeskedet från min systerson Rasmus i Stockholm att Gun hade gått bort. Det hade uppstått komplikationer genom att det även konstaterades lunginflammation, och under fredagsmorgonen försämrades hennes värden så drastiskt, hennes närmaste tillkallades och var hos henne vid avskedet omkring middag. Antagligen hade hon gått med lunginflammationen länge, men då hon varit så frisk annars hade hon bagatelliserat den som ”en vanlig efterhängsen förkylning”, men när hjärtinfarkten kom försvagades motståndet i hennes kropp så kraftigt, att lunginflammationen tog över och besegrade en segsliten under ett långt liv hårt utarbetad kropp. Hon arbetade, var verksam, aktiv och vaken in i det sista och kan utan vidare hedras med slutsatsen, att hon stupade på sin post.

339

Detta plötsliga oväntade och ovälkomna avsked tog alltså bara 24 timmar, och ingen var säkert mindre villig till det än hon själv. Mina släktingar i Italien väntade mig till påsken. Redan någon vecka tidigare hade jag fått förfrågan om min ankomst, och jag hade svarat preliminärt ja. Detta hade Gun också blivit insatt i. När katastrofen var ett faktum fick jag ett mycket varmt meddelande från Paolo, min kusin i Verona, där han anmodade mig att komma så fort som möjligt. Jag skrev tillbaka att jag troligen skulle komma skärtorsdagen eller långfredagen. Så fick jag chockbeskedet från Danmark: avskedshögtiden skulle äga rum där på påsksöndagen. Jag hade missat två påskar i Verona, de första efter 15 år, och det kändes inte rätt att svika släkten en tredje gång. Samtidigt hade jag från början varnat mina kusiner att jag hade väldigt mycket arbete och att det skulle vara svårt att bryta sig loss. Jag hade alltså tre alternativ: att fara till avskedshögtiden i Danmark och svika den italienska släkten, att fara till Italien och missa familjen och min syster vid avskedet, som kom från Amerika, eller att stanna hemma och arbeta och svika alla. Mest kände jag för det sista, men jag valde det minst onda av de tre. Familjen i Danmark kunde jag träffa senare. Samtidigt höll oss vintern i ett stadigt grepp. Det var minusgrader ända fram till skärtorsdagen med bara någon dagsmeja under dagarna, och vintern lovade hålla på. Naturligtvis var södern och Medelhavet oavvisligt lockande som äntlig kontrast mot fem månaders vinter. Sålunda köpte jag biljetterna, Inter Rail 10 resdagar under tre veckor för 3200 fullt medveten om att resan kanske bara skulle bli en vecka. Arbetet hemma krävde sin man. Naturligtvis smärtade det mig att inte kunna vara med familjen och min syster vid avskedssamlingen, men samtidigt hade vi ju träffats alla fyra under så ljusa omständigheter i november, så att det nästan varit pricken på i-et för livet på Gun, och den samlingen som ägt rum i Stockholm den 24 mars med Michael och Susanne närvarande men ingen av oss andra syskon hade tydligen varit ganska tårartad. Dock hoppades jag åtminstone få träffa min äldste bror i Köpenhamn när jag reste ner. Det visade sig att detta inte var lämpligt. Tiderna passade inte, jag hade inte mobil, och jag visste inte ens när jag skulle komma fram till Köpenhamn. Väl medveten om kaoset på stationen i Köpenhamn planerade jag inta min lunch på stationen i Helsingör. Det visade sig när jag kom dit att den hade upphört. På stationen i Köpenhamn sökte jag förgäves efter någon karta över staden att åtminstone försöka leta upp min bror genom. Det fanns ingen. När jag slutligen fann ett informationskontor berättade de att kartorna i stationen tagit slut. De hänvisade mig till någonstans i staden. Dock fick jag en liten måltid där. Vid sidan om alla de förfärliga skräpmatsbarerna fanns ett litet kryp-in med indisk mat. Innehavaren var från Kerala och mycket hjärtlig. Jag beställde en Lamb Korma Curry som var alldeles förträfflig och en stor kaffe på det för tillsammans 103 danska kronor. Ett annat bekymmer hade dykt upp redan vid starten hemifrån. Hela vintern hade jag gått i tunga vinterstövlar och hoppades nu äntligen kunna slippa dem. Frågan var vilka sandaler jag skulle välja. Alla var ju inte hela, men ett par gamla svarta, där sulorna

340

visserligen var hårt åtgångna och något spruckna, passade bra och var bekväma, så jag valde dem. När jag bommat för hemmet och redan var gående på gatan med allt mitt bagage visade det sig, att den ena sandalens tåfäste var brustet. Sandalen var trasig, och det skulle inte gå att springa i den. Jag vände inte tillbaka, utan resan fick lov att genomföras med trasig sandal. Det gav åtminstone resan en viss nästan alltför passande karaktär från början. Där fick man för att man har svårt för att slänga gamla avlagda skodon. del 2: Ankomst Verona I Sverige väcker rasismen och främlingsfientligheten en ständigt växande debatt med ständigt djupare polarisering och motsättningar, men det är rena barnkammaren mot Danmark, där attentat blir allt vanligare med bomber. Pressfriheten och yttrandefriheten är hotade genom partisk och osaklig antipati mot faktiska obekväma sanningssägare, och på gatorna i Köpenhamn verkar det utomeuropeiska folkelementet genom färgade och gutturala arabisktalande nästan dominerande. På Hovedbanestationen i Köpenhamn var varannan människa antingen muslim, asiat eller färgad. Vad gör alla dessa människor i Danmark? I Storbritannien har premiärministern det svårt med att försvara nödvändigheten i att minska antalet färgade invandrare från 100,000 till 10,000 om året då detta verkar stötande för så många, men tyvärr måste man vänja sig vid sådan politik parallellt med accepterandet av klimatförändringens icke önskvärda konsekvenser. Dessa tendenser till omänsklighet ser man överallt i Köpenhamns järnvägsstation. Det finns skyltar på cafémöbler, som direkt förbjuder icke-cafégäster att alls sätta sig där, även om de är tomma. Man får inte gå in i en något värmande lokal (från stationens allestädes närvarande iskyla) utan att beställa något. Skräpmatsbarerna är förfärliga, då personalen tydligen aldrig hinner rensa borden från allt kladd, matrester, nersölade servetter och annat äckligt som samlas där. Personalen är i regel färgad. Tåget var emellertid varmt – man slapp frysa där den här gången, men snön låg kvar denna skärtorsdag den 28 mars så långt ögat kunde se, smutsig, halvsmält, men dock snö. Genom hela Tyskland snöade det, och tåget blev ordentligt försenat. När vi kom fram till Fulda en timme försenade klockan 6 på morgonen skulle kaféet, det enda varma stället på orten, ha öppnat klockan 5. Det var stängt, och asiater städade där inne, vilket i alla fall tydde på att det skulle öppna. Det öppnade halv 7, så att man precis hann med en kopp kaffe före nästa tåg. Även Münchentåget var försenat. Toaletten var förstoppad, det gick inte att spola, allting simmade omkring i klosetten hur äckligt som helst – ursäkta realismen. Ingen var ansvarig, och ingenting gjordes åt saken. Kupén fylldes till mer än trängsel av folk som kommit fel. Det var påsktrafiken. Den blev värre efter München, så att folk måste sitta i gångarna. Kappsäckar på hjul rullade omkring i korridoren, så att förstoppningarna maximerades. Det snöade åtminstone inte längre, men snön låg kvar överallt.

341

I Italien avtog snön för att försvinna helt och avlösas av ganska tjock dimma, men så fort jag klev av tåget i Verona började det regna. Mån om mina kommunikationslinjer gick jag genast till mitt gamla internetcafé på Via Roma, men det fanns inte kvar. Jag frågade en grupp ungdomar på Piazza Brà efter något internetkafé, och de rekommenderade det på Via Roma. Jag gick tillbaka dit i hopp om att jag missat det, men det fanns definitivt inte där längre. Jag fortsatte till Alberto, som blev lika glad som alltid över att se mig. Vi tog en espresso tillsammans, och han berättade att det hade regnat hela vintern i Verona så gott som varje dag, och bättre var inte att vänta inför påsken. På min begäran ringde han till Via Zamboni för att förvarna om min ankomst. Han fick tala med Achille som ”som vanligt drevs vansinnig av sin hustru”. Det var bara att fortsätta dit – alarmet hade gått. Som vanligt blev jag mottagen med öppna armar och varma hjärtan. Paolo min kusin kom också dit senare och tog hand om sina föräldrar. Ida berättade att Achille inte längre går ut på grund av sina onda knän, men hon ska alltid överdriva. Han medgav att han inte längre körde bil, men det var allt. Ida hade dock själv varit två månader på sjukhus igen. Jag redogjorde för Paolo om Guns bortgång, och han berättade, att det var livsfarligt för gamla att hamna liggande på sjukhus. Ligger de på rygg bildas det vatten i lungorna som nästan ofelbart leder till lunginflammation, och det var precis vad som hade hänt med Gun. Vi hade dock en trevlig stund tillsammans, och jag kunde berätta Albertos nyhet, att hans mor Gina vid 93 var vid full vigör och aktiv fortfarande. Achille skulle fylla 93 i juni, men både han och Ida verkade må efter omständigheterna fuller väl fortfarande. Achille var entusiastisk över den nye påven, ”vi har ingen regering, men vi har en förträfflig påve”, som under skärtorsdagen hade besökt ett fängelse för att i enlighet med evangeliet tvaga tolv lärjungars fötter. Påvens tolv lärjungar hade varit unga fängelseinterner. Han hade undanbett sig all publicitet och alla media, det var något fullkomligt privat, och under korsvägsandakten i TV på långfredagskvällen fick jag äntligen se honom live. Han gjorde ett mycket öppet och ärligt intryck. Så var man lyckligt hemma i Verona igen, och det verkade som att man skulle bli kvar här och varken komma vidare längre söderut i Italien eller till Grekland denna gång.

del 3: Påskprospekt Huvudansträngningarna under påskafton gick åt till desperata jaktförsök på kommunikationslinjer. Kommunikation var ju huvudingrediensen i mitt liv, och utan internet i Verona var jag helt prisgiven. Ungdomarna igår, som först dirigerat mig till ett internetcafé på Via Roma som hade upphört, hade nämnt något om Via 20 Settembre. Denna långa gata låg mitt i invandringsghettot, där det huvudsakligen rörde sig negrer och lankeser. Det ösregnade hela dagen, så det var omöjligt att undvika att fötterna i de trasiga sandalerna omedelbart måste bli blöta i vinterkylan – det var under 9 grader i Verona och rått. Det var bara att traska på.

342

Ungdomarnas vink visade sig stämma. Där låg ett litet internetkontor för kombinerad telefon- och internettrrafik, där internet bara kostade en euro i timmen. Det innehades av en lankes, så det var precis som att komma till Indien och nästan lika billigt. Kommunikationskrisen var räddad. Där väntade mig mail från båda mina äldsta syskon och från Eva Dickson i Stockholm, Mammas goda vän sedan drygt 50 år, som var journalist och ombesörjde avskedsnotiserna i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Hufvudstadsbladet. Genom denna kommunikationslinje kunde hon skicka mig artikelutkastet, som jag kunde korrigera. Sålunda löstes en rad svåra problem genast. Nästa företag var min hittills okände kusin Alberto Lanciai, som jag fått kontakt med genom Paola, medan vår kontakt på facebook varit ytterst sporadisk. Nu fick vi telefonkontakt och kom överens om att träffas till kvällen på gamla klassiska Caffè Mattei, där jag brukat dricka kaffe med storfarbror Michael fram till 1994 och ofta även med Cristina och Marisa, ett kärt ställe att återvända till med goda vänner. Fastän vi aldrig sett varandra kände vi genast igen varandra på de Lanciaiska ögonen. Han är alltså yngre son till den yngsta av Michaels bröder och bror till min systers bästa vän i Italien enda gången hon var här ordentligt 1959, Daniela, som omkom tragiskt i en trafikolycka några år senare, varefter Margherita inte ville komma till Italien mera. Därför uteblev hon när vi återvände 1966 och har mig veterligen aldrig senare heller besökt våra anfäders land. Alberto har ett hus i Domegliara ovanför Verona, som gör att han pendlar mellan Domegliara och San Bonifacio i Vicenza där han bor med Verona mitt emellan. Han är mycket släktintresserad och har i sin ägo ett släktträd troligen rekonstruerat av Michael med uppgifter hela vägen ner till 1200-talet, men i detta träd finns det luckor, främst vår familj, varför han varit särskilt intresserad av att få träffa mig. Vi är jämnåriga, och han mindes min syster mycket väl. Nu hade vi bara tid för en kopp kaffe men blev mycket goda vänner och lovade att träffas igen på tisdag. Paola var för närvarande på Kanarieöarna sedan sex månader och skulle komma hem först i april. Genom den äntliga kommunikationsbefrielsen genom internetmöjligheten kunde alltså resans största fråga aktualiseras: mina Greklandsplaner och nödvändigheten att få träffa doktor Sandy, som inte heller var så ung längre. Han hade överraskat mig med att meddela att han till påsken kunde befinna sig i Verona. Detta hade ytterligare spätt på min motivation och beslutsamhet inför resan. Genom mail denna påskafton bekräftades det att han befann sig i Verona och kunde sammanstråla med mig när som helst. Jag föreslog preliminärt måndagen. Hela dagen dominerades TV av den politiska diskussionen om Italiens tillstånd av interregnum utan regering. Nationens president Napolitani framträdde i TV i ett historiskt tal där han betonade att han skulle stanna kvar på sin post och arbeta för en lösning till sin sista stund i ämbetet. Det lutade åt nyval med Berzani som huvudledare i samförstånd med Florens borgmästare Matteo Renzi, en ny stjärna, vilket skulle neutralisera Berlusconi och Beppe Grillos missnöjesparti och definitivt sätta punkt för all italiensk vänster- och högerpolitik med koncentration på den absoluta mitten. Alla både inom och utanför Italien med något vett i skallen verkade överens om att Berlusconi var den onda boven i italiensk politik och desto värre som sådan just därför. Han ser numera ut som en robot med sitt

343

konstgjorda hår och ännu mer konstgjorda utseende, som om han var animerad. Han ser inte längre ut som en människa, då det inte finns något liv i det ansiktet mera.

del 4: Påskutflykter Påskaftonen regnade bort fullkomligt, men under min morgonpromenad genom staden över Don Calabrios institut och Castel San Pietro till centrum med besök i Sant’Anastasia och Santa Maria Antica (fullproppad) började det plötsligt till allmän överraskning ljusna, så att med ens solen tittade fram och bjöd på blå himmel. Det var sensationellt. Därmed klarade sig söndagen. Vi åkte upp i bergen till en by på kullen bortom Castagné, där tydligen familjen hade haft sitt påsktillhåll de senaste tre åren – jag hade ju missat de två förra, så det var mitt första besök. Vi var femton vid bordet, de enda som saknades var Andrea med sin fästmö, som befann sig i Moskva, där det snöade, på tryggt avstånd från alla familjer. Efter påskmiddagen tog mig Giordano med upp till Castagné för att tända kaminen, då han och Barbara skulle dit nästa dag för att arbeta i trädgården. Han bad mig komma ner någon gång under sommaren, då vädret och temperaturen var bättre, för att stanna där några dagar och idka friluftsliv. Naturligtvis lovade jag att tänka på saken. Efteråt begav vi oss alla hem till Paolo för eftersläckning med Pan d’Oro med Reciotovin. Paolo är numera uppkopplad, så jag kunde ta fram Gun på facebook och förevisa bilderna, sammanlagt sju stycken, med naturligtvis stor diskussion om gamla minnen. Alla kom plötsligt på saker som de hade glömt. Paolo och Gabriela var mycket intresserade av min nya kontakt med Alberto Lanciai, då de på äldre dagar blivit släktintresserade. Jag redogjorde så gott jag kunde för vad jag visste men saknade vissa pusselbitar. Vi lovade fortsätta arbeta på saken. Påven fortsatte att göra ett ärligt, varmt och hederligt intryck och verkar i allt vara en hedersman. Petersplatsen hade aldrig varit så full av folk tidigare, och även vallfartstrafiken till Lourdes har tilltagit. Han verkar redan ha inneburit ett uppsving för kyrkan, vilket den väl behövde. Annandag påsk inleddes med solsken, och Paolo, Gabriela och jag gjorde slag i saken och bestämde oss för att våga utflykten. Målet var la Madonna della Corona, ett sanktuarium och pilgrimsmål uppe bland bergen på östsidan av Monte Baldo, bara 1000 meter upp men stupande brant ner mot slätten. Det påminde ganska mycket om Phuktar i Ladakh, ett annat kloster uthugget högt uppe ur klippan, och karaktären här var den samma. Enda sättet att ta sig dit var under århundraden att fira ner sig i en korg från en by ovanför, tills man högg ut en tunnel som möjliggjorde tätare trafik, så att numera till och med bussar kunde ta sig upp dit. Tunneln är kroniskt drypande, så man behöver paraply när man går genom den. Utsikten från stället var naturligtvis magnifik.

344

Sedan for vi ner till Pai vid Lago di Garda för en lätt lunch vid den lokala kyrkan. Gabriela är född där genom en olyckshändelse, under bombanfallen 1945 evakuerades hennes mor från Verona till ett säkert ställe, som var mormoderns hem i Pai, där Gabriela föddes i frihet från bomber. Mormodern hade ägt ett stort hus med omgivande park med strand, som senare hade exproprierats av kommunen för dragandet av en väg utmed stranden. Hon hade haft 12 barn, så tomten hade omsider styckats och sålts den ena biten efter den andra, så nu fanns ingenting kvar. Någon kusin hade något hus på någon del av tomten. Det blev således en underbar dag av utflykter, och regnet höll sig barmhärtigt på avstånd, ehuru det förhöll sig ständigt hotande och då och då släppte iväg någon liten droppe. När vi kom hem fortsatte vi utflykten, Paolo och jag, med att sätta oss på ett par cyklar och göra hela Montorio. Detta är ett märkvärdigt litet samhälle med vattenströmmar överallt i olika nivåer, som noggrant regleras så att inga översvämningar kan inträffa. Fastän vattnet når upp till vägkanten och fram till husens trappor har det aldrig hänt att något barn drunknat eller ens fallit i eller att någon källare översvämmats. Där finns två små sjöar, den ena, den större, kan torka ut vid långa torrperioder men aldrig den andra. Vattnet kommer genom källor underifrån, och norr om Montorio förekommer inga strömmar eller något vatten. Allt kommer i dagen där. Det är ett hydrogeologiskt fenomen. Efteråt berättade Paolo för mig om den diplomatiska krisen mellan Italien och Indien, som nu pågått i 15 månader. En tanker bevakades av två italienska beväpnade sjömän utanför Indien mot pirater, och vid ett tillfälle kom en misstänkt båt för nära. Sjömännen

345

anropade båten och bad den förklara sig och sköt varningsskott, men den kom bara närmare. Till slut sköt sjömännen skarpt enligt skriftlig order. Två män på båten sköts, som visade sig vara en vanlig fiskebåt. Sjömännen togs i arrest i Indien men fick till julen lov att fara hem till de sina i Italien för att fira jul på villkor att de sedan kom tillbaka. De kom tillbaka, men till påsken ville de göra om samma sak. Den här gången påbjöd Italiens utrikesminister att de inte fick fara tillbaka. Då de inte kom tillbaka sattes den italienska ambassaden i Indien under bevakning, och ambassadören belades med utegångsförbud: han fick inte lämna ambassaden. Till följd av den diplomatiska krisen avgick Italiens utrikesminister, och sjömännen fick fara tillbaka till sitt fängelse i Indien. Där är de fortfarande, medan den trassliga diplomatiska härvan utreds. Någon lösning är inte i sikte, och relationerna mellan Indien och Italien är de sämsta tänkbara. Det kan inte ens Sonia Gandhi göra något åt. del 5: Doktor Sandy Vi träffades i det bortersta kaféet vid Piazza delle Erbe, där han satt och väntade på mig när jag infann mig exakt punktligt. Han var inte det minsta förändrad utan utstrålade samma vitala något oförskämda och förmätna nonchalans som alltid, som jag alltid betraktade som typiskt skotsk, medan jag förvånades över hur väl han kände Verona. Han hade tydligen varit här många gånger. ”Gratulerar. Du slipper komma till Athen i år,” hälsade han mig och beställde en Bailey’s Irish Coffee åt mig och en andra omgång åt sig själv. Naturligtvis dök vi genast in på de stora europeiska problemen. ”EU var ingenting annat än en politisk och ekonomisk opportunism från början, som totalt struntade i vanligt folks välfärd och inte hade några skrupler i att hänsynslöst köra över de maktlösa majoriteterna för att forcera igenom sitt massiva ekonomiska exploateringsprogram. Det var naturligtvis bankerna som styrde och satte i gång det hela, och genom deras planlöshet och dåliga framsynthet gick allting fel från början. Det var bara Finland av alla länder i EU-unionen som genomförde övergången till Euron på ett sansat sätt. Alla de andra såg bara den ekonomiska kortsynta profitmöjligheten och översatte de nationella priserna till sanslösa Europriser, så att allting plötsligt blev mer än dubbelt så dyrt i både Grekland och Italien. Naturligtvis måste skutan få slagsida. Alla medelklasser i medelhavsländerna reducerades till underklasser, och nu riskerar alla pensioner i dessa länder att försvinna. Har du varit i Portugal?” Det hade jag inte på 23 år. ”Ingenstans är EU-eländet tydligare än där. De har ingenting och låter allting förfalla. Genom en nödåtgärd gav de upp kampen mot narkotikaliberalismen och all narkotika, så att visserligen de statliga kostnaderna för detta krig praktiskt taget nivellerades medan å andra sidan i dessa svåra tider nästan alla hänger sig åt vilka verklighetsflykter som helst , och det är dess värre bara mänskligt. Bankerna bär huvudansvaret och skulden. De drev igenom Euro-revolutionen med massiva vinstmöjligheter för ögonen och håvade girigt in vinsterna medan Europa gick åt helvete ekonomiskt. Nu tvingas bankerna till provisoriska nödreparationer av de skador som är följderna av deras girighet och ansvarslöshet. De vrider sig i kramp inför att nödgas betala men måste betala medan de ändå behåller merparten av de ekonomiska vinsterna, som delas ut under borden genom bonusar och det stora internationella tvättsystemet, som styrs av de

346

italienska maffiorna. De ekonomiska skurkarna är alltid bra på att till varje pris komma undan. Se till var de största vinsterna har gjorts, och se vart de största förlusterna har tagit vägen, och du har skurkarna i ett nötskal. Vårt enda vapen mot dem är hemligt agerande självständiga sällskap och agenter, som Anonymous, som har det som grundprincip att hålla sig anonyma och till varje pris undvika offentlighet och övervakning. Känner du till dem?” .Jag visste att min kollega Laila Roth anslutit sig till dem, men mer än så visste jag inte. ”Kan man se dem som ett slags modern motsvarighet till 1700-talets frimurare?” ”Du är på rätt spår. Du vet vad det handlar om.” Han menade att den europeiska monetära unionen naturligtvis skulle klara sig, då krisen bara var ekonomisk och då även ekonomin styrde politiken, därför var det bra att ekonomen Mario Monti fick sitta kvar tills vidare som premiärminister i väntan på en ny regering som ingen vet när den blir av, Grekland verkar ha kommit levande igenom det värsta, medan Cyperns akuta kris för tillfället avvärjts, medan ingenting definitivt är över för dessa länders och även för Spaniens, Portugals och Frankrikes del. Fler EU-länder kan stå på tur. Han mådde annars bra trots sina +75 år och fortsatte att vaket och kritiskt följa med utvecklingen utan att ta ställning för eller emot någon, som den perfekta observatören. Dock måste jag föra på tal den kontroversiella frågan om Europas högervridning, som ju var särskilt markant just i Grekland. ”Ja, den är extrem, men jag kan inte ta den på allvar. Jag är inte bekant med förhållandena i Tyskland, där nynazismen minsann inte är rolig, men Greklands extremhöger är löjligare än Berlusconi. Alla världens nynazister, som idealiserar Hitler som en upplyst despot, vet ingenting om vad det tredje riket egentligen handlade om. Det var bara terrorism från början till slut och i regeringsställning, men dessa ungdomar som kallar sig nynazister har ingen aning om vad terrorism egentligen är. De är amatörer som sysslar med pojkaktigt okynne. Hela denna högervridning i Europa, som började i Frankrike med revisionismen, är bara en reaktion mot massinvandringen av färgade från främst muslimska länder. Kristendomen och demokratin gör ingenting för att motverka den muslimska invasionen, som bara verkar tillta hela tiden, då en som lyckats invandra tar med sig hela släkten så småningom. Då reser sig högerkrafterna och börjar reagera. Det är bara naturligt. Och vad har alla dessa färgade muslimer i Europa att göra? För hundra år sedan hade Europa koloniserat hela världen genom en konstruktiv suprematism som ägnade sig lika mycket åt att utveckla dessa primitiva länder såväl kulturellt som industriellt. Vi gav Indien och Afrika järnvägar, infrastrukturer och administrationer som de aldrig hade haft förut, och så svarar dessa länder med att kasta ut oss och låta inhemska monsterdiktaturer ta över, som kastar sina länder in i inbördeskrig och onda cirklar av terror. Uganda är ett praktexempel, varpå undersåtarna flyr från grymheterna och inbördeskrigen och massinvaderar Europa, fastän de kastat ut Europa från sina hemländer. Och vad gör de här utom att slå dank och vägra befatta sig med sina hemländers problem och försöka göra något åt dem? Nej, de hoppas att Europa och Amerika ska göra något åt dem, och när dessa nu en gång för alla känner sig utkastade från de kolonier de försökte sätta på fötter så tar Kina över i stället. Kina tar över deras länder, och deras invånare flyr till Europa och ägnar sig där åt att sprida och befästa islam. Naturligtvis måste det uppstå krafter som reagerar.”

347

Han ämnade sig närmast till Rom för att ta den nya påven i skärskådande. ”Det är det första positiva som har hänt i Europa sedan Karol Wojtyla blev påve och järnridån rasade. Han är den förste utomeuropeiske påven någonsin och kallar sig dessutom Franciskus och har fattigdomen och anspråkslösheten som rättesnöre. Det har ingen påve gjort förut. Jag ger inte mycket för kyrkan, det är hyckleri, vidskepelse och hjärntvätt alltsammans, liksom alla religioner och ideologier, men han ger faktiskt fingret åt den etablerade girigheten och kapitalismen. I princip alla religioner har grundats av bedragare och bluffmakare, kulter håller aldrig utan är alltid grundade på lögner, bluff och båg, men man kan inte bortse från den kristna kulturen. Konsten är något som alltid överlever all politisk och sekteristisk fåfänglighet. Egyptens religion har gått under men dess monument och myter finns kvar. Israel gick under ständigt på nytt och på nytt, men Bibeln och dess berättelser lever alltid vidare som litteratur, och hur fåfäng och absurd kristendomen än är som kult så måste man beundra och älska dess konst och arkitektur, dess kyrkor och katedraler, Michelangelo och Rafael och alla andra, särskilt här i Italien. Man kommer inte ifrån det. Fulheten och lögnen försvinner, men sanningen och skönheten består. Babylon har fallit för evigt, men Job fortsätter sin tidlösa klagan och anklagelser mot orättvisans makter.” del 6: Avskedsreflektioner Det blev si och så med tisdagen. Min morgonkrök med doktor Sandy drog ut på tiden, så att jag kom hem först halv 12 och fick då veta att Alberto Lanciai ringt två gånger. Jag ringde genast upp honom och fick då veta att han var på väg och skulle vara hos mig om fem minuter. I huset städade man, och alla golven var nybonade, så det fanns inget rum att ta emot honom i, utom Achilles studio. Men där tog vi plats medan han framlade alla släktutredningar som Michael hade gjort tio generationer bakåt. Vad han saknade var vår familjegren från farfars far och nedåt med alla dennes sju syskon. Med Idas hjälp kunde vi rekapitulera sju medan den åttonde fattades. Till Albertos kopierade dokument hörde också ett brev som min syster Margherita skrivit till hans syster Daniela på engelska för femtio år sedan utom några gripande fotografier från den tiden, ett med Margherita och Daniela tillsammans 1959, då de var 14 respektive 16 år. Daniela omkom tragiskt i en trafikolycka några år senare, och man talar fortfarande om det. Daniela och Alberto var Hennis enda barn. Meningen var att jag skulle passera kvällen på middag hos min småkusin Alberto Beltrame, men när vi satt mitt i lunchen ringde han plötsligt och frågade varför jag inte kom. Det hade blivit ett missförstånd. Jag hade bjudits halv ett, inte halv åtta, så jag skyndade mig genast över dit, och vi kunde åtminstone dricka vin och kaffe och Irish Coffee tillsammans och ta en tårtbit. Han förevisade sin dotterdotter Giada, en skönhet på tre år. (Giada är italienska för Jade.) Hennes mor Sara är 40 år och Maras enda dotter, men Mara är fortfarande en skönhet, i praktiken oförändrad under alla de 40 år jag har känt henne. Alberto är jämnårig med min äldsta bror och skall fylla 70 om åtta dagar. Han springer inte Marathon längre utan nöjer sig med hälften.

348

Den största behållningen av denna resa var egentligen denna kusinträff med tre mycket olika kusiner, Paolo, som efter sin pensionering inlett ett helt nytt liv och minsann har gjort väl ifrån sig som duktig ingenjör och far till fyra förträffliga barn, Alberto Beltrame, som fortfarande arbetar som optiker vid 69 (snart 70), och den mera lågmälde Alberto Lanciai, som mest sysslar med trädgårdsarbete och familjeforskning. Denne fick jag nu träffa för första gången, medan de andra två jag fick bättre kontakt med än någonsin, i synnerhet som båda är stora humorister. Paolo gör allt för att ta hand om sina gamla föräldrar, som nästan bara grälar hela tiden, vilket de håller sig desto mera levande på, och är rörande omtänksam om alla, samtidigt som han är den perfekta noggrannheten själv i allt vad han gör. Han kan i princip fixa precis vad som helst och gör det. Vi återsågs även till kvällen, då Paolo kom förbi och jag kunde förevisa allt vad de båda Alberto hade givit mig, Alberto Lanciai de utomordentliga familjedokumenten och Alberto Beltrame de tre gedigna vinflaskorna av märkena Custoza, Soave och Lambrusco. På kvällen visades i italiensk TV en film om Barabbas byggd på Pär Lagerkvists roman med Billy Zane i huvudrollen och Filippo Negri och Anna Valle som Pontius Pilatus och hans vackra hustru Claudia. Filmen var väl gjord medan ju storyn är fullkomligt konstruerad och tillrättalagd. Jag har aldrig hört till Pär Lagerkvists beundrare. Det bästa var dock musiken av en viss Paolo Vivaldi. Resans mest glädjande nyhet, och egentligen den avgörande anledningen till resan, var att Paolo numera var uppkopplad. Hans inbjudningsbrev efter Guns frånfälle var oavvislig. När vi var hos honom gick vi bland annat in på Google Earth och letade upp diverse adresser, bland annat min i Göteborg. Det var nästan skrämmande att se hur man genom satellit kunde gå in på själva min egen gata och se att jag hade lämnat båda mina fönster åt gatan en liten bit öppna. Många är rädda för internet för dess möjligheters skull till närgångenhet, och många skyr därför facebook och alla sådana nätverk, som dock inte är det minsta farliga eller riskabla så länge man ingenting har att dölja. Achille hade lagt ner sitt projekt med att utarbeta en pedagogisk analys och utläggning över vad han betraktade som det viktigaste av alla ämnen, nämligen kommunikation. Utan kommunikation är man död, medan ju mer man kommunicerar, desto mera lever man. Han förvånade mig också med att för första gången någonsin kritisera Israel. Han var fortfarande trogen den israeliska lärdomen och traditionen men förkastade nästan kategoriskt dess politik. Han berättade, att på den tiden Verona hade haft en judisk rabbin hade han varit den rabbinens enda icke-judiske vän i Verona. Judarna hade alltid varit ensamma i världen, genom staten Israel hade de äntligen fått en plats i världssamfundet, men ända sedan intifadan började 1987 har denna plats ständigt halkat neråt och är nu mera i farozonen än någonsin. När Benjamin Netanyahu tog emot Obama vid dennes besök var det tydligt med motvilja, då Netanyahu hade stöttat republikanerna. Vad de ständiga ordkrigen med Iran må leda till har ingen någon aning om, medan Nordkoreas vansinneshotelser mera lutar åt det absurda. Tur att Obama vann valet. Annars hade det verkligen kunnat bli krig igen, och den faran är tyvärr aldrig helt över än så länge.

349

del 7: Smärtan i Danmark Sista dagen i Verona var samtidigt den första vårdagen och min avresedag. Vid Brennerpasset väntade snön, och den låg även kvar i Danmark, ehuru vädret där var alldeles strålande. Resan gick bra till Fulda, där man liksom förra året fick vänta en och en halv timme efter att allt hade stängt på anslutningståget, som som vanligt var förfärligt: antagligen de mest obekväma sittvagnarna i Europa, som man måste sova käpprakt sittande i då de inte gick att dra ut, och då man inte kunde sträcka ut sig, då det var för många i varje kupé. Dessutom blev det en timme försenat. I Köpenhamn gällde det att få tag på min äldsta broder. Jag följde hans instruktioner via mail och försökte nå honom genom en mynttelefon, som bara släppte igenom alla mynten. Minimiavgiften var 15 danska kronor, så jag måste satsa mitt 20-kronorsmynt på ett enda samtal. När jag slutligen fann en automat som fungerade svarade en automatisk röst något på danska och klippte genast av samtalet. Jag hade åtta kronor till godo, men automaten behöll alla åtta. 20 kronor för ett automatiskt telefonmeddelande som inte kunde besvaras. Mitt enda val var att bege mig till den enda adress till någon av hans arbetsplatser som jag kände till, som var Store Kongens Gade någon kilometer bortom Ströget. Där blev jag vänligt mottagen av receptionen, en grekinna, som gjorde vad hon kunde för att hitta honom. Jag fick tala med diverse kolleger, som slutligen anvisade mig till en annan gata nere vid hamnen. Det var bara några kilometer bort. Här blev jag åter väl emottagen av en rysk receptionissa som gjorde vad hon kunde för att hitta honom. Det skickades sökare över hela huset, men ingen kunde hitta honom, medan han ändå borde vara där någonstans. Till slut föreslog jag att man skulle pröva hans mobilnummer. Det kunde jag ju inte slå själv, då jag saknade mobil och aldrig ville skaffa mig någon sådan, då bland annat tre av mina vänner avlidit i hjärntumörer till följd av mobilsamtalstrålningar, och så fick vi plötsligt tag på honom. Det visade sig att han varit i huset hela tiden men osynlig, så vi fick äntligen talas vid. Han hade inte mycket tid, men huvudsaken var att vi alls fick ses. Han hade fått nya glasögon med +6 på det ena ögat, dubbelt så starkt som mitt sämsta, men annars var han helt som han alltid hade varit. Han och kusin Alberto i Verona skall båda fylla 70 i år och arbetar båda lika hårt fortfarande som alltid. Vi diskuterade hans eventuella planer för firandet, men ingenting säkert var planerat. Min andra bror var precis i Köpenhamn och skulle fara ut, och vi försökte nå honom, men det gick inte. Senare fick jag veta att han då satt i bastun. Där kan man inte ens svara i en mobil. Så jag fick fara ut till Dronningmölle på egen hand. Som väl var var vädret drägligt, så det var ett friskt nöje att gå från Hornbaek till Enggården, trots det tunga bagaget. Väl där fick jag äntligen ta del av smärtimpakten efter frånfället. Gun hade ringt till Michael den torsdagsmorgonen och sagt att hon nog inte kunde laga middag åt dem den dagen. Han hade hört på hennes röst att hon inte mådde bra och ringde genast till Susanne att kolla upp henne. Susanne fann det genast angeläget att kalla på en ambulans. De var hos henne hela den dagen på sjukhuset tills Marcus tog över på kvällen.

350

Då hade tillståndet stabiliserats, och det var då jag hade mitt telefonsamtal med Michael om den goda prognosen att hon troligen skulle komma hem om fem dagar. På fredag morgon ringde de från sjukhuset och sade att tillståndet hade försämrats – oregelbunden puls, otillräcklig syrehämtning och lunginflammation. Michael och Susanne kom genast. Marcus ville komma, men Michael sade i telefon, att antingen skulle hon bli bättre eller skulle det gå snabbt, så att Marcus ändå inte skulle hinna. Det gick snabbt. Hon verkade lugna sig, bad om en kopp kaffe, fick sin kopp kaffe – och försvann plötsligt. Michael ringde till Rasmus, som mailade mig och många andra. Det var omkring halv 2 på dagen den 15 mars. Nio dagar senare hölls minnesstunden i Stockholm med Rasmus och Bianca, Michael och Susanne bland andra närvarande men ingen av oss andra syskon – Margherita hann inte i tid, och både Marcus och jag var för upptagna. En vecka senare hölls minneshögtidsstunden på Enggården i Danmark, och då var bara jag frånvarande, som var med den övriga släkten i Verona. Ett femtiotal gäster kom, bland annat dottern till en dam som på sistone blivit nära vän med Gun och vars man begravts samma dag som Gun föll ifrån. Sedan dess har Danmark haft vackert väder. Det var således ett abrupt avsked med abrupta avskedstillställningar. Vanligen brukar man vänta någon månad efter frånfället för att få allting väl organiserat, men här väntade man inte, lika litet som Gun gjorde det själv, som om hon haft bråttom. Följaktligen måste tre av hennes barn bli frånvarande från avskedet i Stockholm och jag själv inte kunna närvara vid det andra heller. Michael bad mig gå igenom hennes saker om det var några skivor eller böcker jag ville ha. Hennes hem hade redan packats ihop och omvandlats till något av ett litet museum för henne med enbart hennes konst, vilket jag innerligt hoppas det får förbli. Helst hade jag sett att hela hennes sista hem hade fått förbli intakt som det var. del 8: Avslutning. Detta var en av mina hemskaste och mest smärtsamma resor någonsin, fastän den också var en av de allra kortaste. Vinterresan 1993 var någonting liknande men inte lika smärtsam, medan i och med denna resa man definitivt plötsligt hade förlorat en stor del av sitt liv. Memento mori heter det ju, tänk på att du skall dö, men den schablonfrasen täcker intet av den smärta, vånda och tvångsomvälvning av hela ens liv med ofrånkomliga omvärderingar av alla värden som förlusten av en så närstående innebär. Från andra sidan har hon bett mig trösta mig med min andra närmaste kvinnliga vän, som hon står i kontakt med, men livlinan, navelsträngen och den livsviktiga konkreta kontakten är ändå ohjälpligt bruten och därmed med båda mina föräldrar. Det måste bli ett trauma som består som en total oacceptabilitet, det går inte att acceptera, och ändå måste man göra det. Hennes liv förlängdes utan tvekan med ett antal år genom hennes flytt till Enggården, men det groteskt ironiska är det, att ju längre en människa lever och klarar sig, desto värre blir sedan skilsmässan både för hennes närmaste och troligen även för henne själv – ju längre man lever, desto mera fäster man sig vid sitt liv, vilket bidrar till att man lever ännu längre.

351

Jag sov illa min natt i Enggården, vaknade klockan 3 och kunde inte somna om, och när detta var ett ologiskt och oförklarligt fenomen, när jag borde ha varit dödstrött efter min förfärliga natt i likkisttåget, började jag undra och försöka pejla in Gun. Det var som om hon ville fram med någonting, att hon var ledsen för någonting och ville be om ursäkt för att hon hade misslyckats. Hon hade inte alls misslyckats. Hon hade varit världens bästa mor, det hade inte kunnat finnas någon bättre, men det var något annat. Jag hade ännu inte fått del av Guns testamente, och i bilen in till Helsingör menade Michael att han hade skickat det. Den filen hade helt enkelt undgått mig, som om det rentav hade varit meningen att jag inte skulle känna till det. När jag senare fick del av hennes testamente förstod jag hennes hemlighet och bryderi. Det är en sak mellan mig och henne och mellan mig och familjen, så den kan inte gås närmare in på här, precis liksom även hon alltid behöll sina känsligaste relationshemligheter med till exempel sin bror för sig själv. Det viktigaste var att vi var förenade i harmoni och vänskap och enbart ljusa minnen av vår mor. Det var min föresats att hålla bättre kontakt än någonsin inte bara med mina syskon utan också med mina kusiner och andra släktingar, främst de i Verona. Som Aurelios släktingar kan jag lugnt dela hemligheten med dem, då jag vet att de kommer att bevara den väl, men det är möjligt att det blir onödigt att göra det, och nu nästan ett år senare kan jag konstatera att det blev faktiskt så. Ingen hemlighet kan dock hållas i längden, allt måste bli uppenbart förr eller senare, men man kan åtminstone styra hur det skall gå till. Detta kunde bli en svår diplomatisk uppgift, som min far väl hade förstått sig på, då han var den perfekta diplomaten, men som sagt var – det är inte längre aktuellt. Förhoppningsvis är hon nu återförenad med honom – de var perfekta ihop, och jag njuter fortfarande vid blotta tanken på dem och gläds åt deras bestående ljusa minne, som om de båda alltjämt var kvar och för alltid.

352