en oförglömlig epok

Rysslandstrafiken – en oförglömlig epok

Lasse Södergård har många minnen från vägarna, och speciellt de norska och ryska. På tavlan syns en av hans bilar och trots uppnådd pensionsålder arbetar Lasse fortfarande i perioder varje höst och vår.

Mycket hinner hända under tre decennier, och för många av de tidigare chaufförerna på Scandic Trans urskiljer 1990-talet på ett särskilt sätt. Det var då Rysslandstrafiken kulminerade. Efter Sovjetunionens fall kom frakten till öst igång med stor kraft och en till synes aldrig sinande ström av delikatesser fraktades varje vecka till Moskva och St. Petersburg.

Ibland var resorna mer spännande än vanligt – det vittnar bland andra Lasse Södergård, Jan Gullans, Johan Rosenqvist, Göran Sandås och Kurt Löfqvist om. De var med ”från början” och anekdoterna från den här tiden är många.

– En av våra trafikanter stötte en gång, dagarna före julafton, på falska tullmän som krävde honom på 60 000 mk, inleder Kurt Löfqvist, en av grundarna till Scandic Trans och även företagets första VD. Det hela fick sin lösning innan jag hunnit dit med checken, men när bilen skulle hämtas var godset försvunnet. Bilen försattes i kvarstad och kunde först efter långa och svåra förhandlingar fås ut ur Ryssland på vårvintern följande år.

Förutom margarin och choklad var glass även eftertraktat på en ryska marknaden. Många var nyrika och hade råd att konsumera i Ryssland. – Jobb fanns det hur mycket som helst, minns Lasse Södergård, som idag är pensionär efter att ha kört utlandstrafik i 43 år.

Rysslandsepoken pågick mellan 1991 och 1999, och tog slut i och med rubelns fall, då en stor del av köpkraften försvann. Södergård minns de här åren som den bästa tiden i arbetslivet. – Rubelns fall och den ökade konkurrensen var inte de enda orsakerna till att trafiken upphörde, fortsätter Kurt Löfqvist. En mycket avgörande orsak för oss var hotet om att beslagta någon Scandic Trans-bil som kommer över gränsen till Ryssland, eftersom de ansåg att den bil som varit i kvarstad, förts olagligt ur landet.

Så visst hade den här tiden sina nackdelar också. – Väntetiden vid gränsen visste man aldrig något om och det längsta jag köade var 38 timmar. Kön kunde i värsta fall börja direkt efter Kotka, fortsätter Lasse Södergård.

En stor del av kötiden ägnades åt kortspel på terminalen eller vila i hytten. – Systemet fungerade så att den två kilometer långa sträckan i Ingemansland fylldes på först när den var tömd – inte vartefter, förklarar han.