” Några ord på vägen” av socionom Petra Lax Omslagsfoto: Ikon

Några ord på vägen ...

Jag tror att vi människor behöver varandra. Att vi behöver kämpa för andra och att andra behöver kämpa för oss. I vardagen, på sjukbädden, i familjen, i relationen, på rasten och i livet. Vi bygger oss själva tillsammans med andra. I ensamheten hittar vi sällan hopp och glädje. Där bor istället osäkerheten och i osäkerheten bor fördömandet och rädslan.

Ett samhälle där de tillfälligt starka hjälper de tillfälligt svaga är en förutsättning för det kretslopp livet utsätter oss alla för. Ingen av oss är stark genom hela resan. Ingen av oss behöver heller vara ensam genom hela resan om vi bygger en gemenskap och ett klimat där vi förstår att skammen inte ligger i att behöva hjälp, utan i att neka andra hjälp. Ensamheten är en av Sveriges största utmaningar, både kulturellt och socialt. Ett fascinerande mänskligt drag är att vi tenderar att så ofta tro så hårt på individen att vi tror att den är starkare än gruppen.

När vi är som svagast är vi beroende av varandras solidaritet, välvilja och omhändertagande. Det är inte när vi är som svagast som vi bör gruppera oss i gamla fällor som vi och dem. Vi är alla på denna jord på en lånad tid, ingen tar med sig jordens rikedomar i graven. Det är tillsammans vi kan skapa en värld som värnar och ger mening åt de existentiella grundfrågeställningar som vi alla bär på – ensamhet, frihet, död och kärlek.

Jag hoppas att du, vem du än är som läser denna text, kan se att det är andra människor som hjälper dig att ge mening till livet. Att det är andra människor som satt dig till livet. Att det är tillsammans vi skapar liv. När människor är ensamma blir vi ofta rädda. När vi är rädda skapar vi ofta snabba egenkonstruerade lösningar i vårt huvud. Jag vill utmana dig att våga utmana den där rädslan, du behöver inte vara ensam. Du kan istället välja att vara tillsammans med andra. Andra människor som lär dig något nytt, något som för dig är främmande. Det är inte språken, kulturen, våra kön eller vår bakgrund som skiljer oss åt. Det är rädslan för att inte passa in. Men hemligheten ligger kanske i att vi alla passar in. Precis som dem vi är.

”Det är tillsammans vi skapar liv"