5 minute read
Ung Dramatik
Barnteaterns status kan höjas
Ung Dramatik har prövat nya arbetsmetoder och skakat om trygga grundvalar. »Vi hade som målsättning att nå 500 barn men vi har nått 1010.«
Text: Camilla Lindberg | Bilder: Cata Portin
Vad skulle du bestämma om du fick sitta i president Sauli Niinistös stol? Den frågan fick många barn svara på inom ramarna för projektet Ung Dramatik och temaområdet demokrati och medbestämmande.
Barns delaktighet och att möjliggöra att deras röster blir hörda på våra teaterscener har varit två av de viktigaste utgångspunkterna inom det nationella projektet, som leds av Unga Teatern. När en riktig stol en dag anländer från presidentens kansli, en stol som även Urho Kekkonen använt, är delaktigheten inte bara påhittad utan ytterst konkret. Nu får barn från olika sammanhang sätta sig i stolen och fundera över viktiga frågor.
INoM RAMARNA FöR det treåriga projektet har man lyckats skapa åtta nyskrivna barn- och ungdomspjäser med ett innehåll som är hämtat direkt ur de ungas erfarenhetsvärld och tangerar aktuella problemställningar. Man har även skapat tre pjäser där barn fungerat som dramatiker i samarbete med proffsdramatiker.
Ett annat delmål har varit att skapa mötesplatser där barn och professionella teaterarbetare fått arbeta fram pjäser
Monster är ett klassrumsspektakel som förverkligats i samarbete med Teater Viirus.
som sedan förankrats vid projektets olika samarbetsteatrar. Bland dem hittas Åbo Svenska Teater, Wasa Teater, Lilla Teatern, Teater Viirus, Lilla Villan, Oblivia, Unga Teatern och Radioteatern. Man har även ordnat läsningar, verkstäder och tvärkonstnärliga labb.
Metoden som använts har varit processinriktad och involverat barnen redan i skapelseprocessen. De har även fått fungera som referensgrupp. Samtidigt har målgruppen bidragit till att skapa användbart material till själva teatertexten.
Projektledaren Harriet Abrahamsson och producenten Anki Hellberg-Sågfors arbetar aktivt för att förnya den finlandssvenska barn- och ungdomsteatern. –Det handlar kanske inte så mycket om tematiken. Vi har ofta och med stort mod lyft fram svåra ämnen här i Finland. Formmässigt har själva narrativet däremot varit ganska likartat. Det har byggt på ett koncentrerat berättande av en historia. Pjäsen börjar och så händer det saker och i slutet löser sig allt, säger Harriet Abrahamsson och förtydligar:
–Vi har skapat diskussion kring barnteaterns formspråk. Det finns inget som säger att barnteater inte kan göras genom ett dekonstruerat berättande, där själva texten spjälks upp och byggs fram i flera lager. Man brukar tala om ett polyfont berättande där det ingår flera röster. Det finns inte bara en sanning idag.
METodERNA SoM UNG dRAMATIK har använt sig av har genomgående varit tvärsektoriella och tvärkonstnärliga. Utgångsläget har varit att arbeta med ett vidgat textbegrepp där till exempel sceniska uttryck betraktats som ett teaterspråk.
Möjligheterna att få experimentera och även misslyckas har funnits med hela tiden. Diversiteten har likaså varit viktig och att inkludera barn från olika bakgrund och olika regioner. Den regionala aspekten visade sig vara lite svår att förverkliga. Man har ändå kunnat ha verkstäder på femton orter, bland andra i Tenala, Pargas, Kvevlax samt Uleåborg och även kompetenshöjande verksamhet för barnträdgårdslärarstuderande i Jakobstad.
Inom projektet kunde till exempel ett klassrum bli en scen för professionella skådespelare.
HARRIET ABRAHAMSSoN LYFTER fram en viktig aspekt som sträcker sig långt in i framtiden. –En målsättning har varit att höja barnteaterns status. Därför har vi försökt få personer som har en hög status på teaterfältet att göra barnteater. Det handlar också om kompetenshöjning för dem som arbetar inom olika utbildningsinstitutioner. Det är viktigt att minnas att när man utvecklar teaterfältet så handlar det i grunden om att utveckla människor.
Daghemspersonal och lärare har genomgående varit viktiga målgrupper som man nått genom verkstäder, seminarier och föreläsningar. Under projektets gång har Harriet Abrahamsson överraskats av hur verkligheten sett ut på fältet. Vanorna att arbeta tvärsektoriellt varierade mycket på olika orter i landet. –Det var ställvis ganska skralt faktiskt. Den nya läroplanen inkluderar drama i undervisningen, men det finns ingen nationell plan eller given finansiering för det här ute i skolorna. Man borde arbeta med kulturens gemensamma infrastrukturer och skapa bättre plattformer för gemensamt arbete som går tvärs över sektorgränserna. Det skulle vara extra viktigt för barnkulturområdet i en tid då skol- och kultursektorn samtidigt utvecklas.
Harriet Abrahamsson projektledare PRoJEKTET HAR ENLIGT Harriet Abrahamsson haft lyckade samarbeten med de olika teatrarna, även om samarbetsprocesserna ibland tagit längre tid än väntat. –När man arbetar tvärkonstnärligt och kollaborativt uppstår ofta merarbete och det kräver att man förändrar arbetsprocessen. God planering och att föra många och långa diskussioner på förhand är viktigt. Det kräver tid och resurser. Eftersom teatrarna varit vana att arbeta med färdigskrivna texter har det lett till att arbetsgången kring produktioner formats enligt det. Om skapelseprocessen ser annorlunda ut påverkar det förstås många på en teater.
Harriet Abrahamsson betonar att hur man gör teater faktiskt påverkar slutresultatet. Utmaningarna har ändå inte förminskat den ursprungliga målsättningen. –Vi hade som målsättning att nå 500 barn men vi har nått 1010.
UNG dRAMATIK HAR också genererat över fyrtio arbetstillfällen för olika konstnärer. Man har även samarbetat med textförfattare. Bland dem kan
nämnas Ann-Luise Bertell och fantasyförfattaren Maria Turtschaninoff som debuterar som dramatikförfattare med en familjepjäs som är under arbete.
Projektet har även involverat bild- och mediekonstnärer. En av dem är videokonstnären Oscar Hagen som arbetade fram Horrorlabbet där ungdomar fick skapa en föreställning, en horrorshow i äkta spökhus-anda. –Vi hade videokanoner, datorer, kameror, ljudutrustning och en stor mängd rekvisita till förfogande. Vi filmade scener som spelades upp under showen och använde video och ljud för att förstärka upplevelsen. Det var otroligt givande och roligt. Än en gång blev jag överraskad av ungdomarnas kreativitet.
Har videokonsten någon framtid inom teaterbranschen? –Jag anser att om video används rätt och tillför något till föreställningen kan det vara ett starkt element som bidrar till en mer mångsidig upplevelse. Det skulle vara konstigt om det inte blir mer vanligt. Men jag vill samtidigt understryka att man måste veta när videokonsten verkligen behövs, och inte bara använda den för att försöka visa upp häftig teknik.«
