1. Inledning

Ordkonsten som konst- och utbildningsform är relativt liten och synligheten på fältet är också knapp. Ändå finns det ett stort antal aktiva ordkonstpedagoger som idag arbetar inom många olika sektorer i samhället, till exempel inom den grundläggande konstundervisningen, den grundläggande utbildningen, småbarnspedagogiken, äldreomsorgen och på bibliotek. Ordkonstlärarnas och -pedagogernas utbildningsbakgrund är heterogen och det är idag inte möjligt att avlägga en examen där man blir ordkonstlärare. Att det saknas en utbildningsväg till yrkesbehörighet gör ordkonsten till ett undantag i jämförelse med andra konstformer inom den grundläggande konstudervisningen. Denna brist återspeglas också starkt på hela fältet. Vi befinner oss i en situation med ett stort antal yrkesaktiva ordkonstpedagoger för vilka det finns arbete, behov och en beställning, men ingen klar utbildningsväg till yrket.

De nya grunderna för läroplanerna för den grundläggande konstudervisningen som Utbildningsstyrelsen fastslog år 2017 öppnade möjligheten att ordna ordkonstundervisning enligt fördjupad lärokurs. Detta medförde ett ökat behov både av att utbilda nya ordkonstlärare och att höja kompetensen hos redan yrkesverksamma ordkonstlärare. I utredningar som gjorts bland aktiva ordkonstlärare framkommer att de flesta har en utbildning eller examen inom de humanistiska vetenskaperna. Många saknar dock en formell pedagogisk behörighet.

För att kunna ordna lagstadgad grundläggande konstudervisning av hög kvaliet är det nödvändigt att utveckla utbildningen av ordkonstlärare. Oron över barns och ungas försämrade läs - och skrivkunnighet är ett ständigt återkommande ämne såväl i media som inom småbarnspedagogiken och utbildningen. Inom ordkonstpedagogiken finns de metoder, redskap och verktyg som behövs för att upprätthålla, stärka och utveckla barns läs- och skrivfärdigheter. För att ordkonstundervisningens metoder och potential ska identifieras och värderas i samhället behövs dock utbildning och akademisk forskning inom området. I denna utredning kartläggs ordkonstundervisningens nuläge och bakgrund samt ordkonstlärarnas yrkesfält och kompetenser. Syftet är att presentera olika modeller för hur utbildningsvägar för ordkonstlärare och -pedagoger kunde byggas upp. Utredningen fokuserar på behovet av utbildning främst inom den grundläggande konstundervisningen för barn och unga. Samtidigt betonas ordkonstens bredd och potential inom småbarnspedagogiken och den grundläggande utbildningen samt inom kultursektorn och även inom övriga sektorer. Ordkonsten är en framtidsbransch som på gräsrotsnivå blomstrar och mår bra, men som nu är i ett stort behov av stärkta strukturer och en höjd status för att garantera kontinuitet och utveckling.

Här i inledningen är det skäl att notera användningen av begreppet lärare. Ett symptom på avsaknaden av en utbildning är att det används väldigt många olika termer och titlar för personer som undervisar i ordkonst. Det mest förekommande är ordkonstledare, sanataideohjaaja på finska. Begreppet ordkonstlärare, sanataideopettaja, används i en del ordkonstskolor. I samband med denna utredning används främst begreppet pedagog som ett allmänt begrepp för alla som undervisar i ordkonst. I samband med utbildningsmodellerna används vid akademiska studier på universitetsnivå begreppet lärare och vid studier på yrkeshögskolenivå begreppet pedagog. Detta följer också de nuvarande benämningarna vid examina. Vilken titel arbetsgivarna och arbetsplatsen väljer att använda vid olika befattningar bestäms av respektive arbetsgivare.