Kulturens årsbok 2021

Kulturen 2021

ARKEOLOGI

OMSLAGSBILDEN som pryder både årsbokens fram- och baksida, är ett foto från en grävning i Lund. Men vilken grävning, och vilket år, och var i Lund, och vad hittade man? Vilka är de tre personerna nere i schaktet? Du kanske bara ser två personer, men en av dem har här hamnat bakom bokryggen, vars rostbruna färg symboliserar den kanske mest uppenbara delen av arkeologins väsen och vardag: jord, mylla och lera. Och att veta ”där finns något där under” symboliserar en annan och väldigt fascinerande sida av arkeologin och sannolikt en allmängiltig sida av mänskligheten, vilket är anledningen till att arkeologisk verksamhet ofta ackompanjeras av ett stort publikt intresse. Läsaren bjuds härmed in till att själv gräva vidare, för svaren finns i en av artiklarna.

ARKEOLOGI. KULTUREN 2021 © Copyright Kulturen 2021

Ansvarig utgivare: Gustav Olsson Redaktör: Johan Hofvendahl, Stefan Larsson och Carina Rundberg Foto: Kulturen om inget annat anges Grafisk form: Therese Hellkvist, Hellkvist & Pedersen AB

Typsnitt: Futura, Archer Tryck: Norra Skåne Offset 2021 Papper: Tom&Otto Silk 130 g ISSN: 0454-5915 ISBN: 978-91-87054-15-0

ARKEOLOGI Kulturen 2021

INNEHÅLL KULTURENS ÅRSBOK 2021..................................................... 6 Gustav Olsson

INLEDNING........................................................................... 8 Stefan Larsson & Johan Hofvendahl

LUNDS VATTENHÅL GENOM TIDERNA..................................10 Aja Guldåker

I LYCKA OCH FÖRTVIVLAN.................................................. 28 Gunilla Gardelin

”ALLA VILL TILL HIMMELEN” – GRANNARNA UNDER MARKEN I DE DÖDAS STAD................................................. 42 Helene Wilhelmson

ATT KOPPLA SAMMAN STADEN – OM VATTEN OCH INFRASTRUKTUR I DET TIDIGMODERNA LUND .............................. 60 Adam Hultberg

HEJ OCH VÄLKOMMEN TILL UTGRÄVNINGEN!..................... 72 Annika Knarrström

FJÄDERPENNOR – ETT VIKTIGT VERKTYG OCH EN STATUSMARKÖR?.................................................. 84 Felicia Hellgren

NÄR LIVET FÖRÄNDRAS – SPÅREN AV EN KATASTROF......... 96 Linda Billström

TILL BESKÅDAN – PERSPEKTIV PÅ TEGELKISTORNA VID DOMINIKANKONVENTET I LUND........................................ 110 Hanna Menander

LUNDAPUSSLET – 110 ÅR AV ARKEOLOGI PÅ VÄSTRA MÅRTENSGATAN...................................................124 Linnea Lindh

GRAVKISTORNA FRÅN VÄSTRA MÅRTENSGATAN...............138 Olof Andersson

EN BERÄTTELSE SOM BARA HAR BÖRJAT.............................148 Maria Küchen

NÅGRA FYND OCH FÖREMÅL FRÅN KVARTERET SANKT MIKAEL.................................................160 Sofia Lindberg Chapter Introductions ................................................................. 173 Medverkande författare ..............................................................176 Gåvor och donationer ................................................................ 178 Kulturhistoriska museet för södra Sverige ..................................... 179

KULTURENS ÅRSBOK 2021 K

ulturens årsbok 2021 kommer ut efter ett märkligt år av pandemi som påverkat oss mycket men där vi i skrivande stund (april 2021) törs tro att vi ser ljuset i slutet av tunneln. Pandemin har krävt stora omställningar av verksamheten och har samtidigt gett oss många nyttiga lärdomar för framtiden.

Redan från början var årsboken en ”årsbok till medlemmarna i Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige” och den fortsätter att vara en handfast påminnelse om relationen till museets ägare. Vi som arbetar på museet är stolta och glada att verka i ett medlemsägt museum. I den här boken vill vi berätta om den del av vår verksamhet som är arkeologi.

För ett museum som Kulturen är samlingarna centrala, samlingar av föremål och – eftersom Kulturen också är ett friluftsmuseum – av byggnader. De rika samlingarna är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för museet.

Ett museum måste också ha kunskap om sitt innehåll och kanske finns det ingen del av vårt innehåll där kunskapen så påtagligt växer fram integrerat med museets verksamhet som inom arkeologin.

De arkeologiska samlingarna är i sig mycket intressanta och rika vilket berörs djupare i förordet men de är också en tillgång på andra plan. Kulturhistoria betyder för oss att utgå från människan och människans dagliga liv. Genom att det arkeologiska materialet i Lund är så pass omfattande och ger så mycket kunskap om en specifik kontext, blir det möjligt att berätta om vardagsliv i det förflutna ett skikt längre tillbaka i vårt museum. Vi kan gå långt in i vardagen hos medeltidens människor i Lund och därmed göra en tidsresa som är ovanligt djup.

Lundaarkeologin innebär också en mycket nära och speciell samverkan med universitetet och forskningen. Tack vare den relationen kan vi kombinera att vara en grävande och forskande institution med uppdraget att bevara och förmedla den kunskap som växer fram.

10GUSTAV OLSSON

SANKTA MARIA MINOR (LILLA MARIA) STENKYRKA uppfördes under 1100-talets början i hörnet av Stora Södergatan och Västra Mårtensgatan i Lund och ersatte då en tidigare träkyrka på samma plats. Stenkyrkan revs efter reformationen 1536. I samband med nybyggnation i början av 1900-talet tog Kulturen hand om lämningarna och återuppbyggde dem på Kulturen 1911 och 1914.

Dessutom finns en arkeologisk aspekt av friluftsmuseet som man lätt missar.

Här finns Sankta Maria Minor kyrkoruin, ett fynd från hörnet av Stora Södergatan och Västra Mårtensgatan, och Dekanhuset, som flyttades till Kulturen 1908. Här finns också Örtagården med växter som fanns på medeltiden, och Lapidariet, en liten park av arkeologisk sten och här och där murstycken som uppförts av arkeologisk sten.

Det finns som vanligt mycket att upptäcka såväl i årsboken som i museet och dess verksamhet. Med önskan om god läsning,

GUSTAV OLSSON Museichef

KULTURENS ÅRSBOK 2021

11

INLEDNING I

Kulturens årsbok 2020, där temat var att titta på vad vi har ägnat oss åt i våra tidigare årsböcker, konstaterades att arkeologin i Lund genom åren bitvis varit ymnigt representerad. Detta gällde i synnerhet under årsbokens första decennier. Sedan millennieskiftet har dock antalet artiklar om arkeologin varit mera sällsynta. Det var utifrån den insikten som temat till denna årsbok tillkom: en årsbok ägnad olika aspekter av denna fortlöpande dokumentation av Lunds äldre historia.

Arkeologin är, och har i stort sett ända från första början varit, en väsentlig del av Kulturens kulturhistoriska verksamhet. Sätten att dokumentera, tolka och presentera har skiftat under tidens lopp. Arkeologin är under ständig förändring när det gäller såväl de frågor vi ställer som de tekniker som utvecklas för vår dokumentation. Själva ordet ”arkeologi” är också öppet för tolkning. Archaeo är grekiska för ”gammalt” medan logos betyder ”läran om”. Det sistnämnda kan tas som intäkt för att det kan finnas ett eget synsätt på saker och ting, oavsett tid. Det är fullt möjligt att göra en arkeologisk dokumentation av nutiden. De flesta arkeologer lägger dock sin kraft på det förflutna, må det sedan vara den äldsta stenåldern eller 1700-talet eller någon period där emellan.

Arkeologi är också ett vittfamnande begrepp ur den synvinkeln att det rymmer allt från stora teoretiska modeller om flydda tiders samhällen till mikroskopstudier av slitspår på verktyg, eller numera även DNA-analyser på mitokondrienivå.

Lite då och då är vi alla arkeologer i vardagen i någon mening, utan att ägna det någon särskild tanke. Vi letar kanske efter ett par borttappade nycklar, och även om vi normalt sett inte skrider till verket med samma metodiska försiktighet och noggrannhet som en arkeolog, stöter vi plötsligt på ett fynd ”under ett lager av annat” i form av ett gammalt vykort från en

12

STEFAN LARSSON OCH JOHAN HOFVENDAHL

hädangången bekant eller släkting. Vi läser, vi minns, vi berörs, vi dammar av och lägger på bättre plats – och inser hur mycket vatten som runnit under broarna sedan dagen då bläckpennans kula rullade mot kortet. Vi påminns om hur det var, vi berikas av upplevelsen, vi betraktar oss själva i nytt ljus och vi ser saker som bara syns när tid har förflutit. Arkeologi handlar inte enbart om hur det var en gång, det handlar minst lika mycket om allt märkligt, bedrövligt och fantastiskt som har hänt sedan dess – vår samtid framför spegeln. Årets årsbok ger ett smakprov på den mångfacetterade verksamhet och diskussion som utgör arkeologin av idag. Författarna utgörs av de som dagligdags arbetar med dokumentation av det underjordiska Lund och av de som gjort analyser och presentationer av tillvarataget material.

STEFAN LARSSON OCH JOHAN HOFVENDAHL Redaktörer

INLEDNING

13

”Tillgång till vatten är en förutsättning för att människor ska kunna vistas en längre tid i ett område. I äldre tider behövdes vatten för hushållet, i odlingssammanhang och som dricksvatten både för människor och djur, för till exempel ölbryggning, inom olika verksamheter och inte att förglömma för att kunna släcka bränder.”

UTGRÄVNING av en urholkad ekstock påträffad i kvarteret Själabodarna 1935. Kulturens LA-Arkiv.

Aja Guldåker

LUNDS VATTENHÅL GENOM TIDERNA Kap. 211. Varje vatten, som ej är fäst med damm, är allmänningsvatten, på vilkens mark den än ligger. Och där må envar som vill fara och fiska.

Men i en annans kvarndamm må man ej fiska utan dens lov, som äger kvarnen (Skånelagen 1979).

Tillägg VII. [...] Ty ingen får dämma eller gräva eller sätta hus på en annans jord utan hans samtycke.

Samma lag är om fiskegårdar som om kvarnar. Man får ej leda vatten från sin urgamla plats från en annans fiskegårdar eller från en annans jord (Skånelagen 1979).

T

illgång till vatten är en förutsättning för att människor ska kunna vistas en längre tid i ett område.

I äldre tider behövdes vatten för hushållet, i odlingssammanhang och som dricksvatten både för människor

16

AJA GULDÅKER

och djur, för till exempel ölbryggning, inom olika verksamheter och inte att förglömma för att kunna släcka bränder. Efterhand kom vatten även att få betydelse inom trädgårdskonsten och nytta förenades med nöje.

Idag kan knappast Lund betecknas som en stad med hög andel vattenspegel. Vattnet är mer en dold underjordisk förbindelsevärld. Det finns idag några fontäner runt om i staden som exempelvis i Kulturens friluftsområde, på Stortorget och på Universitetsplatsen. På Kulturens område, i Stadsparken och i kvarteret Botanicum finns dammar, liksom uppe vid Universitetsbiblioteket, och nytillkomna vattenspel vid Domkyrkan, Bantorget och på Mårtenstorget. Men hur har tillgången till vatten egentligen varit i Lund genom tiderna?

DEN ARKEOLOGISKA GENERALKARTAN med dokumenterade brunnar, delar av dammar och partier av vallgraven. Bearbetad av Aja Guldåker. © Lantmäteriet.

DEN ARKEOLOGISKA GENERALKARTAN med dokumenterade stenkulvertar och vattenledningar av ihåliga trädstammar. Bearbetad av Aja Guldåker. ©Lantmäteriet.

Skånelagen, som citeras i inledningen, nedtecknades på 1300-talet och har tryckts flertalet gånger sedan dess. I denna artikel har Åke Holmbäcks och Elias Wesséns version av Svenska landskapslagar från år 1979 använts. I landskapslagarna kan man dra slutsatsen att det fanns regler för hur man fick nyttja vatten. Dessa källor kan hjälpa oss att skapa en bild av regleringen av vattentillgången under medeltid och senare.

P

å 1950-talet upprättades på Kulturen en arkeologisk generalkarta över medeltida lämningar dokumenterade i Lund och ny dokumentation infördes på kartan ända fram till 1990-talet. Genom den kontinuerliga arkeologiska dokumentationen i samband med schaktningsövervakningar vid rörarbeten och övriga arkeologiska undersökningar, har således en bild av det vattenförande Lund kunnat växa fram. Naturliga vattendrag tycks ha varit få och otillräckliga för att täcka behovet för en växande stad. Istället har en kunskap om kulverteringar, ledningsdragningar, brunnsgrävningar och konstruktioner vuxit fram. I det arkeologiska dokumentationsmaterialet finns en

mängd information om framför allt brunnarnas placering och utformning. Skiftesverksbrunnar, timrade brunnar, stenbrunnar, urholkade ekstammar, flätverksbrunnar och så vidare, variationerna är många.

Genom årens lopp har Kulturens arkeologer även dokumenterat olika vattensystem i form av vattenrännor av trä och sten, vattenrör av urholkade trästammar och stenkulvertar.

Underjordiska vattensystem har till viss del även förbundit brunnar så att vattentillförseln inte ströps. På den arkeologiska generalkartan, som avspeglar medeltida miljöer, med de utmärkta anläggningar som kan relateras till vatten, blir det tydligt att det fanns kluster av brunnar.

Det fanns helt klart en kännedom om vattenförande skikt i moränen.

I lermoränen finns grusskikt där grundvattnet kan flöda, och det kände befolkningen till.

Vattentillgången kan även spåras i ett kolorerat kopparstick och en lavyr, båda av Frans Hogenberg, som avbildar 1500-talets Lund (se bilder på nästa uppslag). Avbildningarna är lite motsägelsefulla då de delvis visar samma förekomst av anläggningar, men de har fått olika uttryck. Kopparsticket framställer

LUNDS VATTENHÅL GENOM TIDERNA

19

AVBILDAT KOLORERAT KOPPARSTICK AV HOGENBERG (KM 95448). Lund på 1580-talet. Den kolorerade bilden uppvisar en gulfärgad rektangulär odlingsyta centralt i bilden, samma yta som på en lavyr av Hogenberg (KM 92852) tolkats som en damm. Kulturens arkiv.

en anläggning som en inhägnad odlingsyta, troligen i området för nutida Mårtenstorget. Lavyren visar samma anläggning som en rektangulär damm. En rektangulär damm betyder förmodligen att dammen var fäst med plankor runt om, dels för att stötta upp kanterna, men kanske också för att lagstadga rätten till den. En ”fäst” vattenansamling/damm var enligt Skånelagen endast en tillgång för ägaren, om man inte hade inhämtat tillstånd

20 AJA GULDÅKER

att bruka den. Därmed fanns det en poäng i att tydliggöra sitt vattenhål genom att till exempel klä det med träplankor.

V

allgraven runt staden syns förvisso inte vara fylld av vatten på kopparsticket. Men på lavyren över Lund tycks vallgravarna vara vattenfyllda. Förmodligen har vallgraven inte haft en sammanhängande vattenspegel runt om staden. Det hade inte varit möjligt

rent topografiskt eftersom staden är uppförd på en sluttning. Här kan det arkeologiska källmaterialet komma till hjälp. Vid flera arkeologiska undersökningar har Kulturens arkeologer observerat att det snarare handlade om ett flertal dammar, med regelbundna djupa områden respektive förhöjningar för att förhindra att vattenspegeln försvann helt genom avrinning. På de allra

tidigaste historiska kartorna från 1600-talet, bland annat presenterade i boken Kartornas Lund skriven av André & Högstedt 1990, finns vägar och kvarter markerade, men förutom vallgraven och dammar vid Sankt Peters kloster på en karta i Universitetsbibliotekets kartsamlingar, framgår inte tillgången till vatten i kartmaterialet, även om det rimligen måste ha funnits öppna vattenanläggningar.

AVBILDAD LAVYR AV HOGENBERG (KM 92852). Vallgraven runt staden förefaller vara vattenfylld. Höje å med bro syns till vänster och centralt i bilden en rektangulär damm på en öppen yta. En större rektangulär yta med fyra avdelningar syns i kvarteret öster om stora Södergatan och det skulle kunna motsvara en damm tillhörande Hospitalsträdgården, vars damm fortfarande syns på flera 1700-tals kartor. Kulturens arkiv.

LUNDS VATTENHÅL GENOM TIDERNA

21

VATTENANLÄGGNINGAR på karta uppförd på 1600-talet samt Ragnar Blomqvist förslag på stadsbäckarnas placering. Dessa var dock förmodligen redan kulverterade under tidigmedeltid.

Bearbetad av Aja Guldåker. © Lantmäteriet.

VATTENANLÄGGNINGAR på kartor uppförda på 1700-talet. Bearbetad av Aja Guldåker. ©Lantmäteriet.

P

å 1700-talets kartor fanns dammar och vattendrag markerade strax utanför stadens vallar, bland annat rester av den befästa stadens vallgrav och dammar tillhörande Allhelgonaklostrets anläggningar i nuvarande Universitetsbibliotekets parkområde. Söder om Lunds stadsområde fanns även dammar inom Lilla Råbys ägor och väster om Lund fanns dammar i det som idag utgör Stadsparkens damm. Den försvårande omständigheten med få spår av vatten på historiska kartor kan

förklaras med ett fokus på bebyggelse och vägar, främst inne i staden. År 1932 publicerades en artikel av Hans Erlandsson som berörde vattendrag i Lund. Artikeln grundade sig på tankegångar att det funnits två vattendrag genom staden, de så kallade östra och västra stadsbäckarna. Vanningadammen var upprinnelsen för den västra bäcken, och en liten rest av den oregelbundet formade dammen finns idag intill Reumatologen på lasarettsområdet.

LUNDS VATTENHÅL GENOM TIDERNA

23

24

Från dammen ska det ha funnits rör mellan ytterligare dammar vid Helgonabacken, som alla förbands med rännor. Ragnar Blomqvist, som var verksam arkeolog på Kulturen, ritade år 1946 in de båda bäckarna på en karta där även kyrkorna fanns utmärkta. Idén han arbetade utifrån var att kyrkornas placering delvis påverkats av vattendragens placering, att kyrkogård och kyrka placerades högre än de vattenansamlingar och vattendrag som fanns i den tidigmedeltida staden.

Å

r 1827 bör dammarna och rännorna vid Helgonabacken fortfarande ha varit i bruk då det upprättades en karta av C. Schelin.

Enligt Erlandsson löpte vattnet från den nedersta dammen i sydvästlig riktning vidare i en grop och försvann genom ett galler in i kloakledningen. Vattnets väg från kloakledningen vidare söderut är oklar. En möjlighet var att det fanns en koppling till Domkyrkan. Till brunnen i Domkyrkans krypta fanns

KARTA ritad av Ragnar Blomqvist över östra och västra stadsbäckarna. Kulturens arkiv.

en ledning på 15 fots djup (drygt 3 meter). Arkitekten Carl Georg Brunius ansåg att ledningen i kryptan var kopplad till Vanningadammen och från kryptan rann vattnet vidare ut i staden genom ledningssystem.

Brunius var under åren 1833–59 ansvarig för restaurationsarbetena på Domkyrkan och utförde en höjning av kryptan, varpå iakttagelser gjordes. Vilka iakttagelserna var är emellertid höljt i dunkel.

Erlandssons teori var att ledningen, som Brunius iakttagit, ersatt den västra stadsbäcken som blivit kulverterad. Erlandssons studier av nivåskillnader i staden visade även att Lilla Gråbrödersgatan har en lutning mot Stora Gråbrödersgatan.

Vid grundgrävningen till dåvarande Svenska Handelsbanken i kvarteret Apotekarens sydöstra del, påträffades på 3 meters djup, en flodbädd med sand och rullsten som kunde motsvara den västra stadsbäcken.

Den västra stadsbäcken bör från Klostergatans lägsta punkt därefter ha gått vid sidan om Sankt Clemens kyrka i nordvästra delen av kvarteret Apotekaren, ner till Grönegatans mynning vid Lilla Fiskaregatan.

Vid slutet av Grönegatan bör flödet ha varit kraftigt och en bred jordremsa som på 1837 års karta benämns som stadsallmänning

LUNDS VATTENHÅL GENOM TIDERNA

25

VATTENANLÄGGNINGAR på kartor uppförda på 1800-talet. Bearbetad av Aja Guldåker. ©Lantmäteriet.

26 AJA GULDÅKER

utgjorde förmodligen bäckens översvämningsområde ända ner till vallgraven (jämför med Blomqvist karta över stadsbäckarna samt höjdkurvor i kartorna 1600, 1700). År 1932, då Erlandssons artikel publicerades, påtalades att det tidigare fanns en tämligen djup grop med träbroar över, som ledde in till stora trädgårdar som hörde till husen vid Stora Södergatan.

Antagligen syftade Erlandsson på en bäckravin som senare fylldes igen. Utanför Högevall blev vallgraven försedd med vatten och överskottet rann vidare mot sydväst. I nuvarande Stadsparken låg tidigare Skultelyckan utanför vallen och där fanns på 1704 års karta över Lund två dammar med holmar. Den västra kallades Puggeholmen och den östra för Gidsholmen. Dessa två dammar kan ha tagit emot överflödet av vatten från stadens västra avrinningsområde.

D

en östra stadsbäcken samlade allt ytvatten från Olshögs ägor nordöster om Lund och därefter rann vattnet ner i staden genom öppningen i vallen vid ”Tomegap”.

Vid Tomegapet fanns åtminstone år 1932 fortfarande en markerad sänka. På 1870-talet ska barn ha satt

VATTENLEDNINGSRÖR av urborrad furustam kopplad till en stensatt brunn påträffad i kvarteret Färgaren 25 år 1980 inför uppförandet av Tempohuset. Kulturens LA-arkiv.

barkbåtar i rännstenen och dessa flöt ända till Mårtenstorget, via Hjortgatan, Själbodgatan och Kiliansgatan vid kraftigt regn.

En stor damm ska ha funnits öster om Wieselgrens minne på Kiliansgatan 9, tyvärr utan att lämna spår efter sig i det historiska kartmaterialet, utan endast via hågkomster publicerade i föreningen Gamla Lunds skrift. Från dammen ledde

LUNDS VATTENHÅL GENOM TIDERNA

27

BRÄDFÄST DAMM i kvarteret Färgaren 25 undersöktes år 1980 inför uppförandet av Tempohuset. Kulturens LA-arkiv.

en rännsten ned till Mårtenstorget där ytterligare en vattenansamling fanns i form av en kanal med en ö och kanalerna löpte nästan ända fram till Krognoshuset. Den östra bäcken rann därefter förmodligen vidare i kanten på Sankt Mårtens kyrkogård, vilket man kunde konstatera i samband med nedläggning av gasrör år 1930, då bäckfåran påträffades. I kvarteret Grynmalaren kan bäckens förlopp ha bestämt gränslinjerna i öster för vissa tomter, vilket kan förklara hur vägnätet är utlagt. Söder om kvarteret Grynmalaren sluttar terrängen ner mot ”Ripas äng”, en vattensjuk mark

28 AJA GULDÅKER

mellan Prennegatan, Stora Tvärgatan och nuvarande Södra Esplanaden.

Den lägsta punkten nåddes vid Mariagatan och vattnet ska sedan ha gått i riktning mot Lilla Råby, där även Skönadals- och Stampelyckebäckarna löpte samman för att i en östlig riktning sedan göra en båge mot söder där utfallet gick mot Höje å. Tyvärr medföljde ingen karta till Erlandssons artikel, men genom att jämföra Anders Andréns moränhöjder kan man ändå följa resonemanget.

D

ammar med öar, eller om man snarare ska kalla dem öar med kanaler, har förekommit i Lund så sent som på 1860-talet. På Kulturens område öster om Herrehuset fanns en kanal och det är inte orimligt att tänka sig att anläggningen kan dras tillbaka långt i tiden. På Mårtenstorget fanns en liknade anläggning, som omtalas ovan, som under 1800-talet användes i en trädgårdsanläggning knuten till fastigheten där Krognoshuset ingick. Stadsparkens damm med en numera pytteliten ö var också under 1700-talet en kanalomgärdad ö. Tydligt är att man under 1700-talet ser en markant koppling mellan konstruerade vattenansamlingar och trädgårdsanläggningar i staden. Det ökande

DOKUMENTATION AV URHOLKAD EKSTOCK kv Själabodarna 1935. Kulturens LA-arkiv.

intresset för högreståndsmiljöer med trädgårdskonst runt om i Europa spelade naturligtvis in och nytta förenades med nöje. På nuvarande Katedralskolans skolgård fanns till exempel under tidigt 1800-tal två långa rektangulära dammar som ingick i en trädgårdsanläggning med tillhörande gångsystem – en stor lustpark som omskrevs av Christian Molbech 1812. Huset beskrevs som det största privata hus som fanns i Lund och lustparken uppläts även åt andra under sommaren. Idag finns inget spår av dammarna, ej heller av den trädgårdsanläggning med strålande gångar som uppvisas på diverse historiskt kartmaterial.

A

vslutningsvis kan Lunds vatten summeras med lite statistik, vilket förhoppningsvis också ger perspektiv på stadens vattentillgångar genom tiderna: På den arkeologiska generalkartan/ medeltiden finns 141 stenbrunnar, 27 timrade brunnar i skiftesverk, 58 oskodda brunnar, 30 träbrunnar med osäker konstruktion, 165 timrade brunnar med väggplankor utanför hörnstolpar, 36 urholkade stammar, 14 sinkade knuttimrade brunnar, 33 flätverksbrunnar, 75 sträckor av

30 AJA GULDÅKER

stenkulvert, 82 sträckor av trärör, 8 dammar och slutligen 26 delområden av vallgraven.

1600-talets vattenspeglar är sparsamt dokumenterat i det historiska kartmaterialet, men vid Sankt Peters klosterområde finns tre rektangulära dammar avbildade.

1700-talets Lundavatten är betydligt mer flödande. 14 delsträckor av vallgraven, tre (fästa?) dammar inom stadens vallar, två öar med kanaler utanför vallarna, sju rektangulära dammar (fästa?) utanför vallarna, fyra större dammar utanför staden och flera sträckor med bäckar utanför staden.

1800-talet kan sammanfattas med att det förutom historiska kartor både finns publicerade minnesanteckningar, där dammar omnämns, och skisser på privata trädgårdsanläggningar, där vatten utgör en viktig ingrediens. Inne i staden finns tre öar med dammar, fem rektangulära (fästa?) dammar.

Utanför vallarna finns 15 dammar på kartmaterialet.

Hur kommer 2000-talet att se ut?

STENKULVERT ansluten till stensatt brunn i Helgonabacken.

Undersökt 1951. Kulturens LA-arkiv.

LITTERATUR & LÄSTIPS André, Annika & Högstedt, Christina. 1990. Kartornas Lund. 1580-talet till 1950.

Lund: Gamla Lund, årsskrift 72.

Andrén, Anders. 1980. Lund. Rapport Medeltidsstaden 26. Stockholm: Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer.

Holmbäck, Åke & Wessén, Elias. 1979. Svenska landskapslagar: Tolkade och förklarade för nutidens svenskar. Ser. 4 Skånelagen och Gutalagen. Stockholm: AWE/Geber.

Molbech, Christian. 1815. Resa i Sverige åren 1812 och 1813. Stockholm: Olof Grahn.

LUNDS VATTENHÅL GENOM TIDERNA

31

”Genom tingen kan vi komma närmare upplevda känslor mellan människor. Att ge en gåva till någon var en kärlekshandling.

Människor har också gett uttryck för känslor som att vara olycklig och ha begär om hämnd genom besvärjelser och trollformler.”

OKÄND KVINNA Tidigare omnämnd som Elisabet prinsessa av Sverige 1549-97, hertiginna av Mecklenburg.

Texten Catrina Månsdoter på tavlan har förvirrat tolkningarna om vem kvinnan är.

Konstnär okänd. Nationalmuseum Stockholm. Inventarienummer NMGrh 428.

Gunilla Gardelin

I LYCKA OCH FÖRTVIVLAN D

e amore är namnet på en skrift från slutet av 1100-talet. Den är skriven på medeltidslatin av den franske skribenten Andreas Capellanus. Texten anses vara en beställning av Marie de Champagne, dotter till kung Ludvig VII av Frankrike. Boken handlar om konsten att utöva hövisk kärlek inom riddarkulturen. Den tar upp hur den som ger och tar emot kärlek bör agera på ett respektfullt sätt.

I texten, översatt till engelska av P. G. Walsh (1982), finns ett antal föremål uppräknade som kunde godtas som en kärleksgåva. Det var näsduk, hårband, tiara i guld eller silver, brosch, spegel, bälte, väska, tofs, kam, lösärm, handskar, ring, juvelskrin, målning, skål, kärl, tallrik och minnesvimpel. På målningar som avbildar nygifta personer, syns ofta kvinnor med en handske i ena handen och en näsduk i den andra.

34 GUNILLA GARDELIN

Ibland bär kvinnan också en väska.

Det kan ha varit gåvor vid trolovningen. De som porträtterats tillhörde frälset, samhällets rika jordägare. De som inte ägde så mycket, visade förmodligen också sina ömhetsbetygelser genom gåvor.

KÄRLEKSGÅVOR Speglar användes under medeltiden vid daglig skötsel av utseendet, bland de som hade råd att införskaffa sig en sådan. Forskaren Sabine Melchior-Bonnet (2001) menar att speglar i vissa sammanhang givits en magisk eller religiös innebörd.

I spegeln reflekterades ljuset och upplevelsen av skönhet ansågs bli förstärkt. I skapelseberättelsen, Första Moseboken, berättas att ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem”. Spegeln kan i

DEKORERAD FICKSPEGEL I ELFENBEN Motiv: Belägringen av kärlekens slott (Siege of the castle of love/ Siège du château de l’Amour). Louvre Museum, inventarienummer: OA6933.

I LYCKA OCH FÖRTVIVLAN

35

UNDERDELEN TILL EN SPEGELDOSA FRÅN LUND Kulturens arkeologiska samling, KM 66166:609. T.h. En rekonstruktion av spegeldosan.

Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

det sammanhanget ses som en återspegling av Gud och spegelbilden blir då något gudomligt. Innebörden av spegeln som gåva kan därmed tolkas på mer än ett sätt. Den kan både ses som ett praktiskt och ett symboliskt ting. Under medeltiden fanns små fickspeglar. Glaset var infattat i dosor som liknar dagens puderdosor. De kunde vara av dyrbara material som elfenben och metall. I Paris verkstäder tillverkades på medeltiden rikt

36 GUNILLA GARDELIN

dekorerade kostbara fickspeglar i elfenben. På locken kunde finnas romantiska motiv hämtade ur medeltida berättelser som Tristan och Isolde eller allegorin om belägringen av kärlekens slott. Att de försågs med sådana motiv, gör att de skulle kunna tolkas som kärleksgåvor.

Från 1200-talet finns enklare spegeldosor av trä. När de kom ut på marknaden, kunde även människor ur den borgerliga klassen ha råd att köpa dem.

E

n underdel till en spegeldosa påträffades 1974–75 vid en arkeologisk undersökning i centrala Lund. Då registrerades den som ett lock. Detta kan idag framstå som lite märkligt med tanke på att det i registreringen står ”Lock av trä med glas” (KM 66166:609). Glaset är tyvärr inte bevarat. Det skyddande lock som bör ha funnits återfanns aldrig vid den arkeologiska undersökningen. Dosan var tillverkad av lönn och svarvad. Fynden som kom fram samtidigt med dosan har daterats till tiden 1250–1400. Det finns flera medeltida spegeldosor av trä som återfunnits vid arkeologiska undersökningar i Danmark.

Lundaspegeln liknar dem i hög grad.

I mitten av dosan har en spegel suttit.

Forskaren Vibe Esdahl-Schou har i artikeln Spejle i middelalderens og renæssancens Europa gjort tolkningen att spegelglasen i dessa små dosor ofta var konvexa. Glasbubblor blåstes och lagom stora bitar skars ut.

Glasets baksida belades med material som bly och tenn för att skapa spegeleffekten.

I samma kvarter som spegeldosan hittades, fann man 1984 också en väska i läder vid en arkeologisk undersökning. Den var tillverkad av hästhud med en dekorativ ram av hål på jämna avstånd, vari ett läderband trätts. Väskor brukade fästas i ett bälte och innehöll personliga ägodelar. Just denna väska innehöll en kam. Fyndet påträffades i en brunn där den bevarats under flera hundra år. Väskan med kammen är daterad till tiden 1300–1400-tal.

LÄDERVÄSKA MED KAM KM 71839:328. Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

Även om ägaren av väskan med kammen är en annan än den till spegeln, kan spegeln ha förvarats på samma sätt. Föremålen skulle kunna vara givna som kärleksgåvor och sedan ha vårdats ömt livet ut.

Ett annat arkeologiskt fynd är en kam som har givits som gåva till någon. Det vittnar den inskription med runor som ristats in i föremålet om. Inskriften lyder ”Arngun gav mig kammen” (LUHM:11028 CLIX; Databasen Danske Runeindskrifter, Dk nr. SkL 5). Arngun är ett kvinnonamn. Vem hon var och vem som fått gåvan vet vi inte. Var det en man, ett syskon eller ett barn? Gåvor är i sig en slags kärlekshandling.

KÄRLEKSPLÅGOR Det finns runinskrifter som vittnar om olycklig kärlek som människor under medeltiden upplevt. Vid en arkeologisk undersökning 2003–04 i östra Lund gjordes ett ovanligt fynd i en brunn. Den hade fyllts igen under 1200-talet. Först såg det bara ut som en rund oansenlig träbit. När den sedan tvättades av, framkom på dess ena sida mönstret av ett kors och på dess andra sida tätt skrivna rader med runor. Föremålet tolkades vara en spelbricka som var cirka 5 cm i diameter och cirka 1 cm tjock.

KAM MED RUNINSKRIFT Luhm:11028 CLIX. Bilden har hämtats ur Kulturens årsbok 1942, s 139.

38

GUNILLA GARDELIN

Olika specialister på runinskrift gav sina tolkningar på skriften. Den slutgiltiga blev att texten kunde vara av norskt ursprung och att den borde läsa nerifrån och upp. Texten lyder, som återges i en artikel av forskaren

SPELBRICKA FRÅN LUND KM 86581:1624. Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

och runologen Rikke Steenholt Olesen, ”Þetta reist Rolfr Þorgeirs/ Þorgísls sun; honum var þá angr blandat um þá snæhuítu snót”. En tolkning av textens innehåll blir på modern svenska ”Rolf Thorgers/ Torgísls son snidade denna. För honom var sorg orsakad på grund av den snövita kvinnan”. Tolkningen av texten blir därmed ett uttryck för hjärtesorg i en närmast poetisk form. Olesen Steenholt menar att personen som skrivit texten nog inte var en poet, men en intellektuell och bildad man.

E

tt annat arkeologiskt föremål vittnar om olycklig kärlek eller snarare känslan av att vara

försmådd och viljan att hämnas. Det handlar om en så kallad vävbricka.

Med flera vävbrickor kan man väva band med olika mönster. Just den här bar en inskription av runor.

Texten lyder "Skuarar: ikimar: afa: (m)an; mn. Krat. Allatti:." Det är danska från senare delen av vikingatiden, cirka 900–1050. På modern svenska blir detta ”Sigvors Ingemar vill få min gråt”. Det sista ordet “Aallatti” anses vara en trollformel. Texten kan tolkas innehålla talmagi med 24 runor i meningen och 8 runor i sista ordet ”allatti” (Databasen Danske Runeindskrifter, Dk nr. SkL 13). Runorna skulle bringa ondska över Ingemar. Innebörden kan tolkas som en förbannelse över en

I LYCKA OCH FÖRTVIVLAN

39

man som gjort en kvinnan olycklig någon gång på 1000-talet. Fyndet är gjort i en grav på den kyrkogård som tillhört dominikanernas konvent i Lund, som låg vid Kiliansgatan.

GIFTERMÅL Före 1200-talet var äktenskapet en familjeangelägenhet och ett sätt att knyta band mellan olika släkter. Äktenskap reglerades från 1200-talet av kyrkans kanoniska rätt. Den bygger på ett samtycke mellan de personer som ingår äktenskap. Den kanoniska rätten hade som syfte att säkra den personliga frälsningen snarare än att bidra till lycklig kärlek.

FINGERRING funnen vid schaktningsarbeten på en tomt i hörnet av Klostergatan och Stora Gråbrödersgatan i Lund 1921. KM 27913:b.

Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

VÄVBRICKA FRÅN LUND KM 16688. Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

Giftermålet behövde inte bevittnas av någon präst eller andra vittnen.

Föräldrarnas samtycke behövdes egentligen inte heller, även om det säkert var vanligt. Det kommande giftermålet annonserades i kyrkan genom så kallad lysning.

Det gjordes för att försöka undvika hemliga äktenskap. Gifte man sig i hemlighet, kunde de skapa problem, framförallt med anhöriga. En kyrklig dom kunde avgöra om giftermålet var giltigt eller inte. Äktenskapet innebar ett löfte mellan två personer som bevittnades av Gud. Giftermål genomfördes inte i kyrkan utan oftast hemma.

MAKARNA ARNOLFINIS TROLOVNING Målning av Jan van Eyck. National Gallery, London, NG 186. Daterad 1434. Bilden har tolkats föreställa den italienske köpmannen Giovanni di Nicolao Arnolfini och hans hustru Constanza Trenta.

40 GUNILLA GARDELIN

S

cenen kan föreställa paret Arnolfinis hem i den flamländska staden Brygge i Belgien. Bilden har ansetts visa parets trolovning 1426. I bilden finns flera symboler för trohet i äktenskapet gestaltat genom hunden. Den gröna färgen i hennes klänning hänvisar till fertilitet. Bilden är daterad 1434 och Constanza Trenta gick bort 1433, kanske i samband med födseln av ett barn. På stolen i bakgrunden har en bild snidats föreställande Sankta Margareta, som beskyddare av havandeskap och barnafödande.

Det är troligen inte en slump. Bilden har under senare tid tolkats som ett minnesmärke av Constanzas död.

I porträttet av makarna Arnolfini används spegeln på väggen för att visa personer som finns utanför bilden och som är på väg in i rummet.

På väggen finns också en skrift av konstnären Jan van Eyck där han meddelar att han var där. Vad menade han med det? Intendenter på National Gallery i London, där målningen finns, berättar om bilden på sin hemsida. De menar att det kan vara konstnären själv som är avbildad i spegeln. Spegeln används av konstnären för att införliva mer av rummet i sitt motiv. Eftersom giftermålet skedde inför Gud, är en

42 GUNILLA GARDELIN

möjlig tanke att spegeln också finns med i bilden som ett sätt att skildra detta. Paret har i bilden fattat varandras händer precis som på guldringen från Lund som bär symboliken av två fattade händer i en förening inför Gud med inskriptionen AVE MARIA. Bland frälset och kungliga ätter ansågs det viktigt att skapa band mellan släkter av politiska och ekonomiska skäl. I sammanhanget kan man trots konsensusdoktrinen tala om resonemangsäktenskap.

Därför förekom det att två personer som uppenbart inte från hjärtat samtyckte till äktenskap ändå vigdes samman. En ogift kvinna ansågs omyndig. När hon var ogift stod hon under en manlig släktings beskydd och som gift under sin make. Som änka kunde kvinnan åtnjuta en viss frihet.

H

ur kunde då ett resonemangsäktenskap gå till? Kung Henrik IV av England hade två döttrar, Blanche och Filippa, som han gifte bort till andra europeiska kungahus för att skapa bundsförvanter. Vid den här tiden regerade drottning Margareta I över Norge och Danmark, då hennes son ännu inte var myndig. Margaretas son

MÅLNING Kung Erik av Pommern och prinsessan Filippa av England. Utsnitt ur målning av Mecklenburgska furstehusets stamtavla av konstnären Cornelius Krommeny på 1590-talet. Målningen finns på Nationalmuseum i Szczecin i Polen.

Olav dog 16 år gammal år 1387, vilket skapade problem. Margareta lyckades behålla makten och utropades till ny regent på ett landsting i Skåne den 10 augusti 1387.

Hon hyllades i Lund som rikets ”fullmäktiga fru och husbonde”.

Hon lyckades också ta makten över Sverige och bildade en union mellan

de nordiska länderna. Drottning Margareta behövde en tronarvinge.

Hon adopterade en pojke och en flicka av Hertig Bogislav av Pommern (del av nuvarande Polen). Det var två barn till hans bror Vratislav VII och hans fru Maria av Mecklenburg som båda dött tidigt. Sonen hette också Bogislav och dotterns namn var Katharina.

I LYCKA OCH FÖRTVIVLAN

43

Drottning Margareta I gav pojken namnet Erik av Pommern. När Erik tillträdde tronen var han ännu ogift och det är nu Henrik IV:s dotter Filippa blir en bricka i ett politiskt spel.

Förhandlingar om äktenskap påbörjades och tog flera år. Historien har beskrivits av konsthistoriken Marie-Louise Flemberg i boken Filippa: engelsk prinsessa och nordisk unionsdrottning som kom ut 2015. Utifrån hennes forskning vet vi idag en hel del om bröllopet.

Ett trolovningskontrakt upprättades 1402, då Filippa var åtta år. Förhandlingarna om olika ting rörande äktenskapet drog ut på tiden fram till 1405. Vid en ceremoni vid det engelska hovet den 8 december samma år, förklarades Filippa som Danmarks, Norges och Sveriges drottning. Närvarade gjorde sändebud från Norden. En ceremoni där både brud och brudgum närvarade genomfördes senare.

Utstyrseln för Filippas bröllop uppgick till en kostnad av 3 443 pund vilket motsvarar nästan 47 miljoner svenska kronor idag. En person vid namn Richard Clifford fick uppdraget att ta hand om införskaffandet av det hon behövde. Hans listor finns bevarade. I dem räknas mängder av inköpta varor upp. Där

44 GUNILLA GARDELIN

finns beskrivningar av dräkter av dyrbara tyger med broderier, silverföremål, olika ryttarföremål, sängar, förhängen och kuddar. Där finns en grön klänning i cypriotiskt guldtyg, broderad med vita blommor och med pälsbräm av gråverk, det vill säga ekorrens vinterpäls. En annan dräkt är en röd sammetsklänning broderad med pärlor och kantad med päls av gråverk och hermelin.

Ytterligare dräkter och andra tillbehör räknas upp.

Filippa anlände med båt till Helsingborg troligen någon gång i början av september år 1406. Bröllopet stod den 26 oktober på ärkebiskopens residens i Lundagård i närvaro av ärkebiskop Jacob Gertsen och gäster. Filippa var då endast 12 år gammal och klädd i en vit sammetsklänning. Hon var det vi idag kallar en barnbrud. Festen varade i flera dagar. Filippa fick bo hos drottning Margareta tills hon blev 15 år, då hon ansågs mogen att dela livet med sin man. Tyvärr blev äktenskapet med Erik inte lyckligt. Flera källor vittnar om att han hade ett hetsigt humör.

Att få lov att skilja sig var svårt under medeltiden. Äktenskapet var och är inom katolska kyrkan ett heligt sakrament instiftat av Gud.

Äktenskapet skulle vara livet ut.

I Skånelagen från 1200-talet står skrivet att en man kunde förskjuta en otrogen hustru, om han kunde bevisa det. Han fick inte gifta om sig så länge hon var i livet. Kvinnan kunde däremot inte få äktenskapet upplöst. Mannen kunde dock få betala böter om bevis fanns om otrohet.

FÖREMÅLEN BERÄTTAR Genom tingen kan vi komma närmare upplevda känslor mellan människor. Att ge en gåva till någon var en kärlekshandling.

Människor har också gett uttryck för känslor som att vara olycklig och ha begär om hämnd genom besvärjelser och trollformler.

Att gifta sig var en angelägenhet som bevittnades av Gud – andra vittnen behövdes inte. Giftermålet var på sätt och vis en privat angelägenhet som genomfördes i hemmet.

I katolska kyrkans doktrin från 1200-talet fastställdes att det skulle finnas samtycke mellan de som gifte sig. Detta till trots fortsatte resonemangsäktenskapen inom kungamakten och frälsets familjer. Det var en tradition som gick tillbaka till vikingatiden. Syftet var att skapa vänskapsband och säkra rikedomar.

Kärlek ansågs i sammanhanget inte viktigt. Inte heller kyrkan ansåg att kärlek var av betydelse för äktenskapet. De var snarast en förening som säkrade framtida generationer och skapade gemenskap och trygghet.

LITTERATUR & LÄSTIPS Christensen-Nugues, Charlotte. 2003. Och de skall vara ett hjärta: konsensusdoktrinen i medeltida kanonisk rätt. Ugglan Minervaserien 7. Lund: Lunds universitet.

Esdahl-Schou, Vibe. 2010. Spejle i middelalderens og renæssancens Europa.

Produktion, symbolik og arkæologiske levn. I: Reænssanceglas i Norden.

Hikuin 37 (2010), s. 153-178. Højbjerg.

Flemberg, Marie-Louise. 2015. Filippa: engelsk prinsessa och nordisk unionsdrottning.

Stockholm: Santérus.

Melchior-Bonnet, Sabine. 2001. The Mirror: a history. New York: Routledge.

Walsh, P.G. (red.) 1982. Andreas Capellanus on Love. London: Duckworth. https://www.nationalgallery.org.uk/paintings/jan-van-eyck-the-arnolfini-portrait http://runer.ku.dk/Default.aspx?page=1

I LYCKA OCH FÖRTVIVLAN

45

”Med sina 27 kyrkor och kyrkogårdar tillhörande staden var den en mycket annorlunda plats för medeltidens Lundabor. Överallt tog de döda plats i stadsrummet. Numera är det de levande som tagit samma platser i besittning, ofta ovetande om att bara 1,5 meter under deras fötter vilar fortfarande deras grannar sedan hundratals eller till och med tusen år.”

DET ÖPPNA SCHAKTET drog många nyfikna till sig medan arkeologen arbetade där.

Barnen passade på att ställa frågor om skelett. Kunde det verkligen ligga en människa som dog för 1 000 år sedan där i leran? Hur kunde man se det? Vem var det? Kan man se vad de dog av? Var växte de upp?

Ligger det skelett överallt under gatan? Foto: Maria Küchen.

Helene Wilhelmson

”ALLA VILL TILL HIMMELEN” GRANNARNA UNDER MARKEN I DE DÖDAS STAD

V

ad finns under våra fötter när vi promenerar i en stad som Lund, där folk har levt i minst 1 000 år? Staden och livet i den har förändrats väldigt mycket under denna tid, men under marken finns spår av liv och livsöden från förr. Med sina 27 kyrkor och kyrkogårdar var Lund en mycket annorlunda plats för medeltidens invånare. Överallt tog de döda plats i stadsrummet.

Numera har samma platser tagits i besittning av de levande, ofta ovetande om att deras grannar vilar bara 1,5 meter under deras fötter sedan hundratals eller till och med tusen år.

Utanför Marias Küchens trappa på Stora Sigridsgatan (se även Marias artikel i denna årsbok) påträffade

48 HELENE WILHELMSON

Kulturens arkeologer 2017 delvis intakta gravar av några av de äldsta Lundaborna, i ett smalt schakt under dagens gata. Maria, och vi andra, kan lära känna dessa Lundabor 1 000 år senare genom de undersökningar och analyser som idag sker när gravarna måste tas bort. Som arkeolog blir man ständigt påmind om döden, men också om livet. För skelett berättar inte bara om död, egentligen berättar de mest om livet. Följ med till medeltidens Lund, kyrkogårdarnas och de dödas stad.

MANNEN PÅ KALKBÄDDEN Kvarlevorna av en man hittades i en grav cirka 1,5 meter under dagens gatstenar. Han begravdes någon gång under 1000-talets första hälft.

Det är ingen anspråkslös grav, även

Osteologisk analys: skelettet studeras för att avgöra ålder och sjukdomar

EN SKALLE KVAR Många gravar har under årens lopp skadats och arkeologerna hittar ibland bara en skalle. Men även den lösa skallen kan berätta något med dagens arkeologiska metoder. I bild Kulturens arkeolog Johan Wallin. Foto: Maria Küchen.

om det kan se ut så från schaktkanten tusen år senare. Graven låg några meter öster om en stenkyrka, en väldigt betydelsefull placering, både ekonomiskt och andligt eftertraktad. Mannen hade lagts i en grop på kalkad mark, till synes utan kista men troligen svept i tyg.

Det enda som syntes av det mycket tunna kalklagret, efter tusen år i jorden, var där kalk ”hade blivit ett” med benet och följde med dessa upp ur jorden. Armarna hade lagts utsträckta utmed hans kropp som man gjorde vid denna tid. Inga föremål följde med honom i graven.

Kol-14: prover på skelettet visar när personen slutat ta upp kol från omgivningen, det vill säga när personen dog. Metoden används ofta i arkeologiska sammanhang för att datera olika organiska material (kol, ben, läder, trä och så vidare) och är närmast standard även inom osteologin sedan 20 år tillbaka.

Isotopanalys av diet: prover av skelettet speglar en persons diet under livet eftersom det du äter bildar vävnaden.

Resultaten för kol och kväve i kollagen är det som vi studerat här. Det är en metod som använts flitigt i arkeologiska sammanhang de senaste 10 åren.

Strontiumanalys: prover på tandemalj analyseras för att se halten av två olika strontiumisotoper. Värdet speglar en kombination av tillgängligt strontium i jord och vatten som kan tas upp i skelettet. Man brukar använda djur för att definiera strontiumvariationen inom ett givet geografiskt område.

När emaljen bildas i barndomen avsätts strontium i den vilket gör att man kan kartlägga var en person bodde en viss tid i livet. Denna metod har också använts mycket inom arkeologin de senaste 10–15 åren. Lund med omnejd är relativt väl kartlagt för strontiumvariation.

”ALLA VILL TILL HIMMELEN”

49

KOLL PÅ ALLA SCHAKT Idag har Kulturens arkeologer koll på alla schakt som grävs inne i staden. Även smala schakt som här på Stora Sigridsgatan kan ge spännande fynd och opåverkade lager som är så gamla som 1 000 år. Mycket har förstörts av de senaste århundradenas byggande och rördragningar innan arkeologer fick lov att undersöka vad som fanns i marken så därför är även små schakt väldigt viktiga idag och det är ett allvarligt brott att gräva utan tillstånd inom den medeltida staden. Foto: Maria Küchen.

KALK OCH BEN I ETT

Det enda som syntes av det mycket tunna kalklagret, efter tusen år i jorden, var där det blivit ett med benet och följde med dessa upp ur jorden.

Foto: Helene Wilhemson.

PÅ FRAMTÄNDERNA

syns tydliga fåror i tuggytorna, som om han hållit fast något med tänderna, såsom en spik eller nål som stuckit fram mellan läpparna.

Foto: Helene Wilhemson.

Såväl gravens närhet till kyrkan som kalkbädden visar att han var en betydelsefull person, antingen välbärgad eller med hög position inom kyrkan, eller både och. En vitkalkad grav med trälock kan, förutom symboliken vitt som renhet/fromhet, även ha symboliserat kyrkorummet.

Kalkade väggar och trätak.

En präst i sin kyrka? Vid begravningen gjorde detta säkerligen ett mycket annorlunda intryck i jämförelse med en kropp nedsänkt på mörk botten i en mörk grop, såsom var vanligt.

M

annen var i 60-70 års ålder och hans kropp var sliten.

Han hade gikt i både höger och vänster stortå, en välfärdssjukdom som främst påträffas hos äldre välbärgade män. Sjukdomen kommer och går i omgångar, kan vara mycket smärtsam och tidvis begränsa förmågan att gå. Han led av tandvärk, vilket ett kariesangrepp i överkäken vittnar om. Inflammationen hade nått ner i käken. Smärtan lindrades säkert något när käkbenet gav med sig och varet kunde sippra ut i munhålan, men det verkar aldrig ha hunnit läka ut. Han hade också bihåleinflammation, kanske orsakat av varet från den infekterade tandroten. Tändernas slitage har att göra

SKALLE Nacken var stel av artros och hans styloider var förstorade och det är möjligt att han hade sk Eagles syndrome med begränsad rörlighet av huvudet, ont i halsen och yrsel. Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

med en vana att använda munnen på ett visst sätt. På framtänderna syns tydliga fåror i tuggytorna, som om han hållit fast något med tänderna, såsom en spik eller en nål som stuckit fram mellan läpparna.

Dessa märken kallas ofta för sömmerske- eller sömmärken och skulle kunna ha att göra med utövande av vissa hantverk (sömnad i grövre material som läder eller säckväv, eller till exempel finsnickeri). Han hade också en svullnad i höger näsborre som troligen påverkade hans andning, möjligen från inandning av skadlig rök eller från en infektion i luftrören. Nacken var stel av artros och hans styloider (benen som

”ALLA VILL TILL HIMMELEN”

51

SPÅR AV DET SOM FÖRSVUNNIT Genom att studera benens läge i graven vid utgrävningen, kan man konstatera att mannen fått ett lock på den kalkade gravgropen, trots att inga spår av själva locket fanns kvar. I bild Kulturens arkeolog Johan Wallin. Foto: Maria Küchen.

sticker ut som smala nålar under skallen) var förstorade och det är möjligt att han hade såkallat Eagles syndrome med begränsad rörlighet av huvudet, ont i halsen och yrsel.

Det kan vara relaterat till ålder – förbeningen av broskvävnad tilltar med stigande ålder – eller möjligen till aktiviteterna som orsakade slitaget på tänderna. Axlarna var också slitna, så kallat rotator cuff syndrome, vilket kan ha påverkat hans rörlighet och armstyrka.

I lederna mellan revben och kotor var förslitningen så stor att det

52

HELENE WILHELMSON

resulterade i artros. Möjligen kan det vara orsakat av en svag scolios (en svängning av ryggraden i svag S-form) som syntes vid utgrävningen eller bara genom en asymmetrisk användning av kroppen. Det kan också vara komplikationer av långvariga problem med luftvägsinfektioner och hosta. I den nedre ländryggen fanns artros även i lederna mellan kotorna på vänster sida.

Prover på tandroten visar att mannen, åtminstone under en tid i sitt liv, hade ätit en relativt proteinfattig diet, vilket ger låga kvävevärden i

benvävnaden. Det rör sig troligen inte om den sista tiden i hans liv, när han drogs med gikt, som tvärtom troligen har att göra med lyxkonsumtion av kött och alkohol.

Vad betyder detta? Var han fattig den första delen av sitt liv? Han var 169 centimeter lång och därmed något kortare än genomsnittslängden för män i medeltida Lund. Det skulle kunna peka på en fattigare uppväxt.

Mannens strontiumvärde stämmer väl överens med en uppväxt i Lund med omnejd, eller möjligen östra Danmark, men definitivt inte nordöstra Skåne.

säga oss något – den försvann vid rörläggningen vid 1900-talets början – men varken vänster arm eller revben bär på ytterligare spår av våld. Är det en fråga om respekt att man inte har fortsatt hugga mannen när han dödats? Av gravens utformning framgår tydligt att begravningen skett med stor vördnad och respekt.

D

öden kom plötsligt. Ett hugg rakt ner i skallens topp av ett vasst smaleggat vapen som till exempel ett svärd, ett spjut eller en större kniv med en bladbredd på minst 25 millimeter. Hugget gick rakt igenom skallbenet och bensplittret som lossnat invändigt när bladet drogs ut låg fortfarande kvar inne i skallen. Ett par millimeter från det öppna hålet går en fördjupning i benet, möjligen orsakad av en annan del av vapnet, eller om vapnet knyckts åt sidan (när det drogs ut, eller för att kroppen rörde sig?). Det fanns inga spår av läkning, hugget medförde omedelbar död. Hans högerarm kan inte

SISTA STRIDEN Döden kom plötsligt. Hugget gick rakt igenom skallbenet och bensplittret som lossnat invändigt när bladet drogs ut låg fortfarande kvar inne i skallen.

Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

”ALLA VILL TILL HIMMELEN”

53

K

alkbottnade gravar förekommer i Lund vid denna tid och under de två följande århundradena men är annars ovanligt. Gravar med kalkad botten är mycket ovanligt som fenomen men förekommer i södra Ryssland och lokalt i södra England (men främst något senare, efter 1100). Eftersom företeelsen är så pass ovanlig, är det lätt att tänka sig att traditionen varit knuten till specifika personer. För Lunds del, där de kalkade gravarna ofta ligger i en liten grupp nära kyrkan, kan de tidiga gravarna, före 1050, troligen knytas till prästerskapet. Men i de något senare förekommer även små barn, kanske snarare familjegravar då. Nu kan vi även, glädjande nog, lägga till Sankt Mikaels kyrkogård till listan över de i Lund med kalkade gravar, som inkluderar både den välkända Trinitatis/Drotten (tidigare under bland annat restaurang Gattostretto) och mindre kyrkogårdar som Sankt Jakob (tidigare under dagens Lagerhaus-butik).

Trälock på kalkade gravar, med träet bevarat, har påträffats i utgrävningen av Trinitatis. Men eftersom schaktet var så smalt, vet vi inte om det fanns fler kalkgravar intill denna.

Hur seden har kommit till Lund, eller om seden avviker något i sin form i Lund, är en i högsta grad

54 HELENE WILHELMSON

öppen forskningsfråga. Har det att göra med influenser utifrån? Varför får den så tydligt fäste samtidigt på flera av de tidigaste kyrkogårdarna i Lund? Har det med kyrkliga ämbeten att göra? Stenkyrkornas uppförande? Ska kalken symbolisera kyrkorummets kalkade väggar, och trälocket kyrkans tak? Är det en specifik typ av kalk eller olika varianter? Ju fler av gravarna vi hittar, desto bättre kan vi förstå dem som fenomen, göra nya jämförelser, analyser och finna ledtrådar till det större sammanhanget.

EFTERTRÄDAREN Från denne man till en annan, för 100 år senare, det vill säga under 1100-talets första halva, begravs en annan man direkt ovanpå (grav 5).

Markeringen av den första graven har vid denna tid fortfarande varit tydlig: man har alltså kunnat anlägga den nya graven direkt ovan utan att störa föregångaren. Även denne man läggs ner i med armarna utmed kroppen, precis som sin föregångare.

Han har inte fått en kalkad grav – kanske hade detta blivit omodernt vid denna tid.

Mannen i grav 5 var i 50-årsåldern vid sin död och betydligt längre än genomsnittet med sina 177 centimeter. Hans kropp är tydligt sliten.

HALTANDE FRAM I STADEN? Mannen i grav 5 hade en skada i leden mellan tredje mellanfotsbenet och dess fotledsben (cuneiforme laterale), vilket syns som en serie fördjupningar i ledytan på båda benen.

Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

FÖR MYCKET KISANDE? På muskelfästet bakom ögat (linea temporalis) finns taggliknande benbildningar. Troligen har mannen haft dålig syn och använt muskeln mycket när han kisat för att kunna se bättre.

Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

”ALLA VILL TILL HIMMELEN”

55

GRAV 5 Han har ett liknande skevt slitage på sina första kindtänder som sin föregångare och väldigt mycket tandsten. Dessutom saknar denna man också helt visdomständer, så kallad agenesi.

Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

Han hade en stel nacke, förslitningar på nyckelben och rygg liksom i bålen i lederna mellan revben och kotor. Även denne man led av bihåleinflammationer. Han hade också kraftfulla muskelfästen över lag. Bland annat har han så ett extra muskelfäste (kallat trochanter tertius) på lårbenets baksida, som kan ses hos personer som rider mycket. Det behöver dock inte betyda att mannen red mycket, bara att musklerna i benen använts på liknande sätt under en längre tid i livet. Mannen hade drabbats av en skada i leden mellan ett mellanfotsben och dess fotledsben. Möjligen kan detta förklara varför han hade tydliga benpålagringar (efter benhinneinflammationer) på underbenen på både höger och vänster ben.

56 HELENE WILHELMSON

De tydliga muskelfästena över hela kroppen pekar på att mannen haft ett fysiskt aktivt liv precis som många andra medeltida Lundabor.

Men muskelfästena på pannbenets sidor är väldigt tydliga, något som är mer ovanligt förekommande. Här fäster muskler som används främst när en person kisar för att se på långt håll eller används i ansiktets minspel. Med tanke på hans ålder kanske han fått en försämrad syn?

Han har ett liknande skevt slitage på sina första kindtänder som sin föregångare och väldigt mycket tandsten men ingen karies. Hans tänder har dock inte samma tydliga sömmärken på framtänderna som hos mannen i graven under. En annan skillnad är att denne man också helt

saknar visdomständer, så kallad agenesi. Detta skulle kunna antyda att de genetiskt inte är nära släkt.

Strontiumanalys av tandemalj visar också att mannen inte var uppvuxen i närheten av Lund utan kommer från nordöstra Skåne eller annan region med liknade berggrund, vilket det finns många områden som har över norra halvklotet. Han kommer definitivt inte från dagens Danmark i alla fall, vilket är intressant med tanke på Lunds plats i det danska riket under denna tid.

Mannen hade högre kvävevärden än sin föregångare men för sin tid är det ett något lågt värde. Med tanke på att han också låg nära kyrkan i en tydligt markerad gravvård, således på en viktig plats, är det anmärkningsvärt att värdet är så lågt.

Vissa har läkt medan andra vittnar om en aktiv infektion. Detta kan ha orsakats av trauma såväl som olika bakterier och virus. Den exakta orsaken går inte att bestämma utan DNA-analys, då man kan se ifall det finns spår kvar i blodet av exempelvis malaria, tuberkulos eller liknande sjukdomar som troligen förekom i Lund vid denna tid och kan ge inflammationer i hjärnhinnan.

Personen har väldigt lågt kvävevärde vilket pekar på en diet med mestadels kolhydrater, det vill säga en fattig persons diet. Värdet är faktiskt ännu lägre än hos de

EN SJUK TONÅRING FRÅN 1200-TALET, GRAV 6 Av denna person påträffades bara delar av skallen som låg mitt på mannen i grav 5. Själva graven har troligen grävts igenom under 1300-talet eller senare.

Personen var i sena tonåren, mellan 15–18 år vid sin död. Det finns flera olika benbeläggningar på skalltakets insida som visar att personen under en tid lidit av inflammationer.

INDIVID 6 På skallens insida syns spåren av en inflammation som ett ljust band men även med ben pålagrat som små vindlande strängar inom detta.

Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

”ALLA VILL TILL HIMMELEN”

57

KRAFTIGT SLAG Skallen kallad skelett 9 har på höger sida en bit bakom örat fått ett kraftigt slag som har tryckt in en del av skallbenet. Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

personer som tolkats som slavar och som blev begravna på Trinitatis i Lund, mer än hundra år tidigare.

Kanske var det därför denna tonåring inte överlevde sin infektion?

Flytten till Lund måste ha skett någon gång under livets sista tid – en strontiumanalys visar att tonåringen inte var uppvuxen i Lund med omnejd. Precis som mannen i grav 5, kan denna person ha kommit från nordöstra Skåne, eller möjligen från ett område längre bort. Det kan röra sig om maximalt 10 år som personen har levt i Lund. Sjukdomen, den dåliga dieten och att personen flyttat till staden nyligen väcker tankar. Kan det vara så att denna del av kyrkogården, som alltså tidigare troligen hade ansetts exklusiv, tappade sin sociala status redan under 1200-talet? Skedde det

58

HELENE WILHELMSON

genom en omgestaltning och omorganisering av kyrkogården eller en förändring i synen på vilka som borde få ligga nära kyrkan?

EN VÅLDSAM DÖD UNDER 1300-TALET, SKELETT 9 Detta var en rest av en grav som störts, troligen i samband med nya rördragningar under 1900-talets senare del. Skelettet bestod endast av en skalle. Det är en man som dog i åldern 17–25 år. Han hade också ett lågt kvävevärde, med andra ord en diet med dominans av kolhydrater snarare än protein. Den så kallade metopiska suturen (pannans mittlinje) hade inte växt bort tidigt i barndomen som den brukar utan fanns kvar i vuxen ålder. Detta förekommer i medeltida Lund men är relativt ovanligt. Hans

strontiumvärde stämmer med vad som är lokalt för Lundaregionen.

Han kan ha vuxit upp i Lund med omnejd eller exempelvis även i dagens östra Danmark som har liknande berggrund.

På höger sida av skallen, en bit bakom örat, har han fått ett kraftigt slag som har tryckt in en del av skallbenet. Det finns inga tecken på läkning men det kan ta upp 10 dagar innan dessa syns i benvävnaden. Skadan är en så kallad pond fracture och de har hittats i arkeologiska sammanhang över hela världen och från de flesta tidsperioder. Däremot är de nästan alltid läkta, det vill säga att personen har överlevt skadan. Ett fragment på skallbenets insida hade lossnat men påträffades inne i skallen. Detta skulle i sig kunna vara dödligt om fragmentet rört sig in i hjärnan och skadat vävnaden.

Denna unga man som troligen dött av våld, dog i en orolig tid i Lund då Borgarkrigen pågick. Kanske kan hans död ha med det att göra?

DE OKÄNDA Bredvid gravarna påträffades delar av tre män i skadade gravar intill ett befintligt avloppsrör. Vi vet inte när

gravarna har skadats, kanske i samband med rördragningen, kanske långt tidigare. Vi gjorde därför en kol-14-analys på en av dem. Det gav resultatet att mannen kallad skelett 10 begravdes på Sankt Mikaels kyrkogård någon gång under 1000-talet. Har var cirka 20–25 år när han dog. Han hade relativt fina tänder och något högre kvävevärde än normalt för perioden – det vill säga snarare en rik person än en fattig. Strontiumanalys på tandemalj visar att han kan ha vuxit upp i Lund med omnejd, eller möjligen dagens östra Danmark, men definitivt inte i nordöstra Skåne. Skelett 10 bestod av både skalle med underkäke och de första halskotorna.

Förmodligen satt kotorna och möjligen även käke ihop med skallen när han blev uppgrävd första gången eftersom de låg tillsammans när arkeologen kunde ta dem tillvara nu. Vilket tryck det måste varit på kyrkogården redan under de första 200 åren. Man undrar vad gravgrävarna tyckte när de stod inför uppgiften att fylla på med nya döda där det redan var fullt med befintliga gravar med delvis nedbrutna kroppar. Alla ville till himlen, att ha sin grav i kyrkogårdarnas stad Lund var ett första steg. Trångt eller inte, det var här man ville bli begravd.

”ALLA VILL TILL HIMMELEN”

59

”ALLA VILL TILL HIMMELEN” När alla vill ha en grav nära kyrkan, blir det trångt i jorden fort, även i en stad med 27 kyrkogårdar. Mannen i grav 10 bestod bara av skallen, underkäken och de första halskotorna. Troligen satt detta relativt väl ihop när hans grav blev förstörd första gången, i samband med att nya gravar fick ta hans plats på kyrkogården, kanske redan någon gång under 1100-talet. Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

Två skadade gravar där kranierna lagts ner i återfyllnadsmassorna efter rörläggning är ännu inte daterade. Skelett 7 är delar av skallen av en man. Skelett 11 är bara delar av en skalle och tänder. Det var också en man som var kring 25–35 år liksom skelett 10. Han led av karies och hade ett förtjockat skalltak vilket kan tyda på sjukdom då han var relativt ung. Vi har inte haft möjlighet att göra kol-14dateringar på dessa, så vi vet inte när de levde, eller mer om deras levnad , men möjligen är dessa tre män nästan 1 000 år gamla.

60 HELENE WILHELMSON

DET EVIGA LIVET? Även om vi idag har tillgång till många metoder att studera gravar på, utvecklas hela tiden nya metoder och det finns fortfarande många frågor som väntar på att bli besvarade. Var mannen i grav 8 från England eller hade han någon annan koppling dit? DNA-analys skulle kunna föra oss närmare ett svar. Varför hade han en ”fattig” diet? Detta kan man studera närmare dels med fler prover men även genom att lösa upp tandstenen för att se ”bakteriflora” i munnen, fragment av matrester och så vidare.

Hade gravskicket med kalkade gravar sitt ursprung i Lund och spreds sedan till England? En övergripande studie av alla kalkgravar i Lund, individerna i dessa samt kalken, skulle behövas för att komma vidare. Och kemisk analys av kalken i sig. Kanske kan det finnas något bevarat i den, lite som i tandstenen?

Led personen i grav 6 av hjärnhinneinflammation? Vad orsakade denna? Analys av blodspår i tandroten skulle kunna identifiera DNA för ett virus eller en bakterie.

Mannen med en skallskada, möjligen stupad i Borgarkrigen, hur såg hans liv ut innan? Var han värvad som stridande? Eller var han en otränad yngling? DNA- och tandstensanalyser skulle kunna användas för att ta reda på mer om hans levnadsöde.

Förhoppningsvis får vi fler svar i framtiden när nya analysmetoder, och nya ögon, kan komma tillbaka till dessa skelett i Kulturens arkiv.

För nu är de skyddade där mot tidens tand och andra störningar. Där får de ligga i sina lådor och vänta.

Benen finns kvar som egna vittnen

och som en del av vår gemensamma historia. Politiska strömningar använder sig tidvis av det förflutna för att bekräfta sin ideologi, det är ett historiskt faktum. Genom att bevara skeletten, men även andra lämningar, finns möjligheten att bemöta historieförfalskning och visa en mer komplicerad och nyanserad historia på ett väldigt konkret sätt.

DE SMÅ SCHAKTENS MAGI? Ibland måste de döda ge plats åt de levande, ibland bara efter 50 år, ibland efter 1 000. Så kommer det alltid att vara. Livet pågår. Idag innebär ett ingrepp i stadens undre mark dolda lämningar, även ett så litet som på ett par kvadratmeter som framför Maria Küchens trappa, att vi i alla fall inte går miste om att lägga en pusselbit till mosaiken.

Kunskapen om Lunds förflutna och grannarna under oss växer bit för bit, schakt för schakt. Det är inte alltid något spännande finns kvar, mycket har förstörts i en levande stad, men rätt vad det är står man där, öga mot öga med människorna för 1 000 år sedan.

”ALLA VILL TILL HIMMELEN”

61

ÖGA MOT ÖGA Kunskapen om Lunds förflutna och grannarna under oss växer bit för bit, schakt för schakt. Det är inte alltid något spännande finns kvar, mycket har förstörts i levande stad, men rätt vad det är står man där, öga mot öga med en människa som dog för 1 000 år sedan. Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

LITTERATUR & LÄSTIPS Ahlström Arcini, Caroline. 1999. Health and disease in early Lund: osteo-pathologic studies of 3,305 individuals buried in the first cemetery area of Lund 990-1536. Archaeologica Lundensia. Lund: Lunds universitet.

Cinthio, Maria. 2002. De första stadsborna: medeltida gravar och människor i Lund.

Eslöv: B. Östlings Symposion.

Gardelin, Gunilla. 2015. Kyrkornas Lund. Archaeologica Lundensia. Malmö: C A Andersson.

Lagerås, Per (red). 2016. Environment, society and the Black Death : an interdisciplinary approach to the late-medieval crisis in Sweden. Oxford: Oxbow Books.

Lindberg, Sofia. Rapport: Arkeologiska undersökningar i Hjortgatan/Stora Sigridsgatan.

In manus.

Wilhelmson, Helene. 2017. Perspectives from a human-centred archaeology: Iron Age people and society on Öland. Acta Archaeologica Lundensia. Lund: Lunds universitet.

62 HELENE WILHELMSON

OM DU STÅR PRECIS HÄR på Stora Sigridsgatan med vy mot Domkyrkan, då står du på den plats där männen i grav 5 och 8 begravdes för 1 000 respektive 900 år sedan.

Mannen i den äldre graven hade skorna på sig för att vara redo för återuppståndelsen. Efter 100 år i ensamhet, fick han en granne som begravdes ovanpå. Nu finns båda i Kulturens magasin och fjärrvärmerör har tagit deras plats. Idag, tusen år senare är det en pittoresk gata där de som bor binder upp sina rosor mot husväggen för att hålla vägen fri för cyklisterna, som flyger fram över det lilla som är kvar av den gamla kyrkogården under gatan. De är kanske på väg till Botan, för att lyssna på Timbuktu och spela kubb. Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

”ALLA VILL TILL HIMMELEN”

63

”I den medeltida staden sköttes underhåll av brunnar och renhållning av gator av varje hushåll för sig. Till exempel var varje tomtägare skyldig att renhålla och underhålla även den del av gatan som anslöt direkt till den egna tomten. Från några städer finns medeltida gator dokumenterade, där såväl mittlinjen som tomtgränserna finns markerade i stenläggningen för att markera var och ens ansvarsområde.”

EN VATTENLEDNING av sten och tegel dokumenteras i kvateret Tegnér, år 1960. Fortsättningen av samma ledning påträffades år 2019 i kvarteret Sankt Mikael.

Kulturen LA-arkiv.

Adam Hultberg

ATT KOPPLA SAMMAN STADEN OM VATTEN OCH INFRASTRUKTUR I DET TIDIGMODERNA LUND

I

våra moderna städer tar vi många saker för givet. Bekvämligheter som bara finns i våra hem utan att vi idag behöver ägna dem en tanke.

Under den moderna stadens gator löper milvis med ledningar – för allt från vatten och avlopp till elektricitet, internet och fjärrvärme – allting sammankopplat under marken i för oss osynliga nätverk. Tillsammans utgör dessa nätverk delar av stadens infrastruktur, det vill säga de gemensamma system och institutioner som ska säkerställa att ett samhälle fungerar. Häri kan rymmas långt mycket mer, såsom vägar, hamnar, skolor med mera, men i denna artikel ligger fokus på just ledningsnäten. I takt med

66 ADAM HULTBERG

att den teknologiska utvecklingen driver samhället till förändring, uppstår nya behov av infrastruktur som tidigare inte funnits. I den medeltida och tidigmoderna staden var behoven förhållandevis grundläggande. Hanteringen av vatten, både tillgång och utförsel, är ett av de basala behov som varit konstant för alla städer, genom alla tider.

BRUNNAR OCH VATTENLEDNINGAR som påträffats omkring Stortorget och Domkyrkan. Streckad linje anger stentrumma, heldragen linje anger trärör.

Grå linje är antagen sträckning. Kartan är baserad på den arkeologiska generalkartan i Kulturens Lundaarkeologiska arkiv.

VATTENFÖRSÖRJNING – FRÅN PRIVAT TILL KOLLEKTIV Den tidigmedeltida staden som anlades på Lundaslätten hade i mångt och mycket mer gemensamt med vad vi idag skulle kalla en by än en stad. Tomterna var stora och bebyggda med stolpburna hus av samma typ som på landsbygden.

Varje gård fungerade som en egen enhet och ansvarade för sin egen vattenförsörjning. Vid de arkeologiska undersökningarna som genomförts i Lund de senaste 100 åren har det påträffats brunnar på nästan varje tomt. Antalet brunnar är dessutom slående. Det verkar som att brunnarna har haft en relativt kort livslängd och den stora majoriteten har varit enkla, oskodda gropar som ofta har behövt grävas om. Under medeltiden kompletteras dessa med brunnar i allt från skiftesverk och timmer till återanvända tunnor och urholkade trädstammar.

Först vid medeltidens slut blir stenskodda brunnar vanliga. Det är också vid medeltidens slut som vi ser de första beläggen för ett nätverk av vattenledningar. I början av 1500-talet dyker det upp både arkeologiska och skriftliga belägg för vattenledningar i Lund. I en samtida text skrivs om de stentrummor

68 ADAM HULTBERG

som lett vatten från Domkyrkans krypta och som satts i samband med de stora renoveringsarbeten som utfördes av den tyske byggmästaren Adam van Düren. Stycket avslutas med orden ”Och saa siidhen nedher ath Torggadhen wdi andhre brønnæ lundhe borghere och menighedh til gaffn. Och all lundhe by till ewiigh nøtthe och bystandh”. I en översättning till modern svenska blir detta ”så sedan ner mot Torggatan vid andra brunnen, Lunds borgare och menighet till gagn, och hela Lunds stad till evig nytta och bistånd”. Vattnet från kryptan ska alltså ha letts ut till den stenbrunn på Stortorget som i andra källor finns omnämnd som ”byns brunn”. Detta ska med andra ord vara det första kollektiva vattenförsörjningssystem som vi känner till från Lund. Vattnet har letts i stensatta kanaler under marken, vilka har påträffats vid arkeologiska övervakningar söder om Domkyrkan.

M

ed tiden har stenbrunnarna också kompletterats med rör av urborrade trädstammar som lett vattnet vidare. I kvarteren kring Stortorget har påträffats flera brunnar till vilka sådana rör har anslutit.

Vattenledningar av samma typ har

ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Kvarteret Sankt Clemens väster om Stortorget. Till vänster i bild syns en stor stenbrunn till vilken ansluter ett trärör tillverkat av en urborrad furustam. Brunnen har daterats till 1700-talet. Kulturens LA-arkiv.

också påträffats i andra delar av staden. Norr om Domkyrkan har stentrummor, trärör och anslutna brunnar dokumenterats, vilket får tolkas som att vatten också letts in i staden norrifrån. När man byggde till Universitetsbiblioteket på 1950-talet, hittade man liknande vattenledningar i sten. Sannolikt är det från området här på Helgonabacken som vattnet har kommit.

Sedan har det med gravitationens hjälp kunnat ledas nedför backen

och in i staden. Även andra städer i regionen, såsom Malmö och Köpenhamn, förses med ”indraget” vatten på 1500-talet. I Malmö ska anledningen ha varit att saltvatten från kanalen trängt upp i brunnarna och gjort dem otjänliga för dricksvatten.

Vattnet leddes in till staden från Pildammarna, genom urborrade trärör till en vattenreservoar placerad på Stortorget. Härifrån leddes det sedan vidare ut i staden, på samma sätt som i Lund.

ATT KOPPLA SAMMAN STADEN

69

F

örutom att förse stadens brunnar med vatten, har man samtidigt haft bry med att leda bort vatten i form dag- och avloppsvatten. Trots att den envisa bilden av den smutsiga medeltidsstaden med latrin och dynga på gatorna sedan länge har ifrågasatts, har regelrätta avloppssystem varit ovanliga i Norden. Ett undantag är Visby där ett sofistikerat, självspolande system av latrinkammare konstruerats redan på 1200-talet.

I Lund har man påträffat ledningar som tolkats som delar av ett avloppssystem, men inga av dem är daterade till medeltiden. I Lund, som anlagts i ett sankt område med flera naturliga vattendrag, har dränering och bortförsel av ytvatten dessutom varit ett stort problem.

Det är inte alltid det går att arkeologiskt

bedöma funktionen på de ledningar som påträffas. Har de varit för färskvatten, avlopp, eller rännstenar för att föra bort dagvatten? Ledningar för antingen dränering eller avlopp har påträffats på vitt skilda platser i staden. Från Östra Vallgatan till Bantorget har ledningstrummor i sten och tegel påträffats som ser ut att ansluta till vallgraven. Att leda ut det smutsiga vattnet ur staden bör ha varit lika viktigt som att säkra tillgången på färskvatten, i en tid som beskrivits som ”bakteriernas gyllene tidsålder”.

Brunnarnas roll som källor

ÅR 2019 undersöktes denna vattenränna (eller stentrumma som det också kallas) i kvarteret Sankt Mikael. Delar av samma ränna undersöktes i kvarteret Tegnér redan år 1960, se bild på s 61.

Kulturens LA-arkiv.

70 ADAM HULTBERG

till rent dricksvatten får kanske ses som sekundär. Istället är det värt att betänka alla andra behov och användningsområden man haft för vattnet. Hantverk som till exempel garvning och färgning kräver stora mängder vatten. Djurhållning och odlingar har fortfarande varit vanliga inne i staden vid den här tiden. Men viktigast av allt har vattnet kanske varit för brandskyddet i de medeltida och tidigmoderna städerna.

Det har därför varit av yttersta vikt, inte bara för individen utan även för samhället som helhet, att det fanns tillgång till vatten i hela staden.

Detta påbjuds också i medeltida stadslagar, att varje tomt ska ha en brunn eller annars ett kar med vatten, ifall eld skulle uppstå.

ATT KOPPLA SAMMAN STADEN Redan i Kulturens första årsbok 1935 skriver Ragnar Blomqvist om de vattenledningssystem som presenteras här. Inspirationen till artikeln hade han med största sannolikhet fått från att han samma år hade undersökt en brunn på Stortorget, till vilket anslöt ledningar i såväl sten som trä. I sin artikel skriver Blomqvist om sin förhoppning om att framtida grävningsarbeten ska kunna vinna större

klarhet i ledningsnätets utbredning.

Sedan dess har man åtskilliga gånger påträffat små fragment av det stora ledningsnätet.

Så sent som år 2019 påträffades en stump av en vattenränna (även kallat stentrumma) vid den stora undersökningen i kvarteret Sankt Mikael, söder om Stora Algatan (se bild på föregående sida).

Endast någon meter var bevarad av en stensatt trumma av gråsten, med mindre stenar lagda i botten.

Taket eller locket hade plockats bort sedan tidigare. Samma ledning hade redan undersökts 1960 på andra sidan gatan. I Kulturens arkiv finns ritningar och fotografier från en arkeologisk undersökning i kvarteret Tegnér norr om Stora Algatan. Här undersökte man en längre sträcka av samma ledningstrumma. Denna sträckning var dels byggd av gråsten, dels av tegel (se bild på s 61). År 2019 påträffades också en urholkad ekstock i kvarteret Gråbröder. Funktionen har inte kunnat säkerställas, men en tolkning är att det rör sig om en vattenränna.

Stockens fällningsår kunde dateras till 1519, vilket stämmer bra med de äldsta beläggen för vattenledningssystemen.

ATT KOPPLA SAMMAN STADEN

71

Arkeologiska undersökningar är alltid ett pussel och arkeologer är vana vid att uttolka helheter ifrån fragment. Det historiska vattenledningsnätet drar detta till sin spets, då det sträcker sig över hela den medeltida staden.

DET STORA INFRASTRUKTURPROJEKTET Den stora utsträckningen av det historiska ledningsnätet är inte bara ett problem som gäckar vår arkeologiska förståelse och kartläggning av ledningsnätet. Det får också antas att detta innebar vissa administrativa utmaningar för människorna som byggde det. Konstruktionen av ett vattenledningsnät i brytningen mellan medeltiden och renässansen har utgjort ett av de största infrastrukturprojekt som man tagit sig an i staden fram till dess.

KULTURENS TIMMERMAN Olof Andersson undersöker en urholkad ekstock i kvarteret Gråbröder år 2019. Funktion är osäker men kanske rör det sig om en ränna som tillhört det äldre ledningsnätet.

Foto: Viveca Ohlsson, Kulturen.

Vattenledningsnätet är speciellt för den tidigmoderna staden eftersom det så tydligt illustrerar rörelsen mot den sammanflätade, kollektiva staden som vi lever i idag. Idag är vi smärtsamt medvetna om hur beroende vi är av att det kommer vatten ur kranen och att det finns el i uttagen. När detta inte fungerar, står vi som individer ganska maktlösa att åtgärda problemen. Om en brunn sinade i det medeltida Lund, var det bara för de drabbade att ta fram sina järnskodda träspadar och börja gräva en ny. När de väl fick rörburet vatten, var de istället beroende av att deras grannar skötte underhållet på sina delar av ledningen.

I den medeltida staden sköttes underhåll av brunnar och renhållning av gator av varje hushåll för sig. Till exempel var varje tomtägare skyldig att renhålla och underhålla även den del av gatan som anslöt direkt till den egna tomten. Från några städer finns medeltida gator dokumenterade, där såväl mittlinjen som tomtgränserna finns markerade i stenläggningen för att markera var och ens ansvarsområde.

ATT KOPPLA SAMMAN STADEN

73

R

agnar Blomqvist gick även igenom många av de historiska källor från 1600- och 1700-talet som nämner stadens vattenledningar och brunnar, såsom rådstugurättens protokoll och stadsräkenskaperna.

Där nämns en professor som slarvar med renhållningen, vilket leder till att smuts och orenligheter rinner ner i brunnen, vidare genom rännorna och därmed förvanskar vattnet även i brunnarna hos de grannar som bor söder därom. Där finns också ett protokoll där rådet ger utlåtandet att alla de rännor och ledningar som ligger norr om stadens allmänna brunn ska underhållas med stadens allmänna medel. Söder om Stor-

torget får däremot var och en sköta och reparera rännorna på egen bekostnad.

Hur länge och i vilken omfattning ledningarna är i bruk är svårt att säga, men brunnsvatten står för den huvudsakliga vattenförsörjningen fram till 1870-talet, då Lund får sitt första vattenledningsnät av modernt snitt. Med de stora kloakgrävningarna som genomförs under 1800-talets sista årtionde sluts cirkeln, då man i ledningsschakten finner de omfattande spåren av den medeltida staden som lägger grunden för den arkeologiska verksamhet som bedrivs vid Kulturen än idag.

LITTERATUR & LÄSTIPS Blomqvist, Ragnar. 1935. Brunnar och vattenledningar i Lund under äldre tider. I Kulturen: en årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, s. 173-210. Lund: Kulturen.

Gläser, Manfred. 2004. Lübecker Kolloquium zur Stadtarchäologie im Hanseraum IV: die Infrastruktur. Lübeck: Schmidt-Römhild.

Jørgensen, Dolly. 2008. Cooperative Sanitation: managing streets and gutters in late medieval England and Scandinavia. Technology and Culture 49 (3), s. 547-567.

Magnusson, Roberta J. 2001. Water technology in the Middle Ages.

Baltimore: The John Hopkins University Press.

74

ADAM HULTBERG

”Stadsgrävningar blir tack vare sina centrala placeringar i det moderna livet ett slags offentliga attraktioner. I Lund kan man räkna med inte bara en intresserad utan därtill initierad publik. Vid visningarna är förmedlingen på sin spets. Arkeologen träder fram i ett performance, där kladdiga, bruna jordlager, högar med sten och trasiga keramikfat ska introduceras som begripliga och betydelsebärande lämningar av vår gemensamma historia.”

UTGRÄVNING 1906 i kvarteret Sankt Mikaels södra del, där stadens dominikankonvent låg på medeltiden. Nere i schaktet står Kulturens museichef Georg Karlin, försjunken i sina anteckningar. Till höger om honom sitter Gurli Karlin, Georgs hustru. Längst till vänster står ett välkänt original i det akademiska Lund, Heinz Hungerland, lektor i tyska vid Lunds universitet och amanuens på Kulturen i början av 1900-talet.

Idag är det arkeologer i hjälmar och neongula varselkläder snarare än kostymer och flotta hattar i schakten, men en rad nyfikna spanare vid avspärrningen är sig likt. Foto: Kulturen, LA-arkivet.

Annika Knarrström

HEJ OCH VÄLKOMMEN TILL UTGRÄVNINGEN! 1,26 KVADRATKILOMETER FORNLÄMNING I oktober 2016 presenterade Region Skåne en rapport över skåningarnas kulturvanor. Drygt 3 000 personer hade svarat på en enkät om vad de gjort eller upplevt i kulturväg de senaste tolv månaderna. Sammanställningen visade att högst på listan stod ”Sett någon film (utom på bio)”, med hela 91 procent. På femte plats kom ”Besökt historisk sevärdhet/byggnad” och på sjätte plats ”Besökt museum”. På elfte plats kom ”Besökt fornminne”, med 52 procent, följt av ytterligare femton allt mindre aktiva kulturvanor.

Kulturvanan ”Besökt fornminne” skulle kunna gå i topp på listan om folk kände till att flera av Skånes stadskärnor är registrerade fornlämningar. Lund ser gammalt ut, med ett ålderdomligt gatunät och Domkyrkan, Fru Görvels gård och

78

ANNIKA KNARRSTRÖM

Krognoshuset som ståtar i 1800-talsbebyggelsen. Men asfalt och gatsten täcker i princip helt de gamla kulturlager och rester av svunna byggnader, som är själva fornlämningen. Så sett inte helt enkel att besöka, men faktiskt tillgänglig här och där, när det ska grävas ett rörschakt eller en grop för grunden till något nytt hus. Då rycker arkeologerna ut på undersökningar, ibland mitt på ett torg, ibland i källaren till Lundagårdshuset.

Kulturen har i 130 år tagit hand om fornlämningen samt arkeologin i staden. Att döma av äldre fotografier, stod det även förr i tiden personer på schaktkanten och tittade nyfiket ner på arkeologerna och på kulturlagren. Den vanligaste frågan som folk kastar ut till arkeologer i ett schakt är ”Hittar ni något?!”. I Lund kan man så gott som alltid svara ”Ja” och sedan

diskutera murningsteknik, karpdammar, biskopar, Lundagård, bakgårdsodlingar, gatustråk, begravningar och gödselgropar eller något annat stadsarkeologiskt fascinerande.

FRÅN LAG TILL HANDLING I KVARTERET SANKT MIKAEL En hel del arkeologiska undersökningar i Lund handlar om ett litet titthål. Förmedlingen till allmänheten av resultaten blir några frågor och svar vid schaktkanten. I bästa fall har det också blivit någon tidningsartikel. På senare år har det lagts ut puffar på sociala medier för arkeologiska nyheter. Men ibland rör det sig om mer omfattande undersökningar, som lämpar sig för större, mer organiserade publika satsningar.

Möjligheterna för sådan är bättre idag än för bara några år sedan. År 2014 gjordes en översyn av Kulturmiljölagen, som reglerar uppdragsarkeologin. Lagtexten slog fast att förmedlingsinsatser ska integreras på ett mer planerat och målinriktat sätt i arkeologiska uppdrag. Tidigare låg uppdragsarkeologins fokus på att se till att de inomvetenskapliga

behoven uppfylldes. Förmedlingen gentemot allmänheten hanterades så gott det gick inom projekten eller på arkeologernas fritid. Genom revisionen av lagen förtydligades vikten av att allmänheten ska ha möjlighet att tillgodogöra sig kunskaper och upplevelser kopplade till arkeologi och historia.

När en större arkeologisk undersökning under 2019 skulle genomföras på södra sidan av Stora Algatan, i kvarteret Sankt Mikael, var därför utgångsläget starkt. Länsstyrelsen, som anger förutsättningarna för de arkeologiska uppdragen och därmed även för förmedlingen av dessa, hade helt enkelt angivit att målgruppen skulle vara ”den intresserade allmänheten, där en viktig delmålgrupp är barn och ungdom”. Det nämndes också en ”hemsida eller blogg som är användbar i skolundervisningen”.

I övrigt fick projektgruppen bestämma vad som skulle åstadkommas i förmedlingsväg. Förutsättningarna var goda; intressanta lämningar, fortlöpande arbete under lång tid på en och samma plats i staden, närheten till museet med utställningar och pedagoger, tillgång till museets etablerade sociala medier samt personal med vana att visa och hålla föredrag.

HEJ OCH VÄLKOMMEN TILL UTGRÄVNINGEN!

79

Innan utgrävningen drogs igång lades en plan upp, med tidpunkter för olika aktiviteter. Museets pedagoger, bokningsansvarig och kommunikatörer involverades.

Informationen om utgrävningen och om den planerade förmedlingen publicerades på Kulturens digitala plattformar och i tryckta museiprogram. Utgrävningen startade i slutet av mars 2019 och pågick ända till årsskiftet, men de flesta av aktiviteterna genomfördes under perioden maj till september.

Varje vecka genomfördes kvartslånga visningar på stående tid, vid lunch på tisdag och torsdag. En gång i månaden hölls en längre visning på kvällen. Olika grupper från bland annat universitetet, stadsbyggnadskontoret och andra museer bokade egna presentationer.

Visningarna nådde nästan 1 400 deltagare – då räknas ändå inte alla spontana dialoger med allmänheten, vid staketet mot gatan.

FLERA LUND, UNDER MARK DOLDA För att nå ut brett gick förmedlingen via flera kanaler. På staketet, som av säkerhetsskäl avgränsade utgrävningsplatsen, sattes skyltar upp med information om vad som skulle hända och hänvisningar till sociala medier. Tidigt i maj visades undersökningen för media och det blev artiklar i bland annat Sydsvenskan och Skånska Dagbladet och inslag på SVT Skåne, Sveriges Radio P4 och Radio Rix. Under juli månad visade Turistbyrån ett rullande inslag om utgrävningen på sina informationsskärmar. På Kulturens hemsida flaggades redan i mars för att utgrävningen skulle komma igång.

80 ANNIKA KNARRSTRÖM

LUNCHVISNING mot slutet av utgrävningen i kvarteret Sankt Mikael. Arkeologen stod nere i schaktet, medan publiken radade upp sig längs staketet. Foto: Maria Bohlin, Kulturen.

TIDNINGSURKLIPP Media är snabba att snappa upp arkeologiska nyheter. Skånska Dagbladet publicerade artiklar om undersökningen bland annat 16 juli 2019.

V

ia Kulturens Facebook och Instagram, med många tusen följare, lades uppdateringar ut. För de kunskapstörstiga publicerades också mer innehållsrika bloggtexter på Kulturens hemsida, med ämnen om allt mellan parkeringsplatser, leksakshästar i keramik och tuppfäktning. Inne på museet sattes en bildskärm upp med bilder och texter som introducerade utgrävningen som pågick runt knuten.

Undersökningen presenterades på Arkeologidagen i slutet av augusti, då 120 personer deltog i först ett föredrag inne på Kulturens Auditorium och sedan en visning på utgrävningsplatsen. På Kulturnatten i september dukades fynd upp på bord inne på museets område och personal från utgrävningen visade och uppmuntrade besökarna att ta i föremålen. Det vällde in folk på Kulturen och uppskattningsvis kom ungefär 700 personer förbi fyndvisningen.

Ett skolpedagogiskt program genomfördes under september tillsammans med Kulturens erfarna pedagoger. Museets utställning Metropolis visades för respektive klass, varefter de anslöt till undersökningen och fick höra direkt från

82 ANNIKA KNARRSTRÖM

en arkeolog hur arbetet gick till och vad som hittats. Dessutom kom några klasser som bokat egna, direkta visningar. Över 600 skolbarn och ungdomar från förskoleklass till gymnasiets andra ring deltog på detta sätt. För att erbjuda ytterligare fördjupning, tog projektet fram ett klassrumsmaterial som lades ut på Kulturens hemsida.

I text och bild presenterades till exempel hur en arkeolog jobbar, vilka kyrkor och kloster som funnits i staden under medeltiden samt vad man kan ha tillverkat för saker av skelettdelar från djur.

Men förmedlingen fortsatte även efter fältarbetet och lyfte fram de fortsatta analyserna, främst via bloggar. Coronapandemin satte emellertid krokben för planerade publika arrangemang. Ett filmat föredrag på Facebook blev ett sätt att förmedla den pågående bearbetningen.

FRÅGOR OM FORNTIDEN FRÅN FRAMTIDENS ARKEOLOGER Projektet registrerade samtliga förmedlingsaktiviteter och hur många som deltog. Det var tillfredsställande att under projektets gång se listan växa och det gjorde det

PÅ KULTURNATTEN 2019 kunde besökarna både se och röra vid föremål och ställa så många frågor de ville om arkeologi. Foto: Krister Kám Tayanin, Kulturen.

enkelt att redovisa i rapporten över utgrävningen. I direktkontakten med besökarna och via webben kom respons på hur besökarna upplevde de olika aktiviteterna och vad som intresserade dem.

Många frågade förstås varför det var en utgrävning på just den här platsen (för att det skulle byggas ett hus, vilket skulle förstöra de

arkeologiska lämningarna under mark). Det kom ofta frågor om relationen mellan Lund och Uppåkra, om dominikankonventet som under medeltiden låg i den södra delen av kvarteret, om Skånska kriget och om Domkyrkan. Framför allt kvällsvisningarna kunde dra ut på tiden, där en del besökare dröjde sig kvar och ville diskutera mer, vilket förstås var roligt för personalen.

HEJ OCH VÄLKOMMEN TILL UTGRÄVNINGEN!

83

PÅ KVÄLLSVISNINGARNA kom så många besökare att de delades upp i två grupper. En arkeolog stod på trappan och berättade, den andra stod nere i schaktet. Foto: Kulturen.

En del deltagare vid visningarna var uppenbart återfallsbesökare – en kvinna från grannskapet besökte alla utom två av lunchvisningarna plus flera kvällsvisningar.

Skolvisningarna pågick intensivt under en period. Vissa klasser var mer tystlåtna än andra, men det kom många synpunkter och framför allt mellanstadieklasserna bubblade av intresse. Frågorna gick vitt och brett. Om vad de röda baljorna ute i schaktet användes till. Om vad det var för skelettdelar där borta i ett hörn. Hur vi kunde veta att vi skulle hitta något just här. Om det är svårt att bli arkeolog. Om det är jobbigt när det regnar. Eller lika gärna spontana upplysningar, om vad de hittade i skogen någon gång eller

84 ANNIKA KNARRSTRÖM

hur gammal deras mormor är.

Minst tio skolbarn uttryckte på stående fot en önskan att bli arkeolog som vuxen.

DETTA HAR HÄNT, PÅ RIKTIGT Skolbarnens funderingar verkar kanske lite roande. I själva verket speglar de att barnen och ungdomarna reflekterade över tid och plats och över att saker från förr finns kvar och faktiskt går att hitta.

Detsamma gäller de frågor som kom upp vid de allmänna visningarna och föredragen (som främst besöktes av vuxna). Det är detta som mötet med en utgrävning med sådan framgång väcker: en känsla av autenticitet och platsanknytning.

Det är just här som just detta har hittats, just nu. Äktheten och direktheten inpräntar sambanden och stärker upplevelsen och insikterna.

A

nsvaret för de arkeologiska projektens förmedling är stort och är under fältarbetet en utmaning. Eftersom en utgrävning handlar om att ta fram själva källmaterialet, så utvecklas resultaten allteftersom, och prioriteringar och tolkningar kan förändras. Det är särskilt viktigt att vara tydlig med vad processen innebär, vad som är data och observationer respektive vad som är förväntningar, idéer och möjligheter. I gengäld blir den publika verksamheten en del av denna process och genererar i sin tur återkopplingar.

I Skolverkets läroplan för historia står det att undervisningen i ämnet ska syfta till att eleverna utvecklar såväl kunskaper om historiska sammanhang, som sin historiska bildning och sitt historiemedvetande.

Detta är allmänt goda utgångspunkter, där arkeologin som en del av historieämnet ska komma till nytta och glädje. I det uppdragsarkeologiska projektmaskineriet hamnar fokus ofta på förmedlingens form och teknik. Hur, var, vem och när är onekligen viktiga framgångsfaktorer.

Däremot har innehållet hanterats mer arbiträrt. Det beror delvis på att resultaten vecklar ut sig successivt i takt med att utgrävningen uppdagar

nya företeelser. Det är förvisso det arkeologiska fältarbetets natur att inte allt källmaterial och all data är med från start. Men också exempelvis personalens individuella erfarenheter och projektens vetenskapliga inriktningar spelar in.

Framöver kommer säkert innehållet i förmedling att diskuteras mer. Det sker vissa val av berättelser, som kanske inte alltid ger hela bilden.

Uppsåtet kan vara gott, som att inte röra till framställningen med för mycket detaljer, sidospår och oklarheter. Man kan även behöva hemlighålla vissa resultat, åtminstone en tid. Exempelvis kanske man avvaktar med att tillkännage fynd av mänskliga kvarlevor eller föremål i ädelmetall, av pietetsskäl respektive oro för plundring.

DET VAR BÄTTRE FÖRR – ELLER SÄMRE Men berättelsen om en utgrävning formas också i valet av perspektiv.

Professor Peter Aronsson konstaterade i boken Historiebruk – att använda det förflutna (2004) att berättarteknik inom historia gärna rör sig mellan fyra tyngdpunkter.

Dels mellan att inget är nytt under solen respektive att det förgångna är ett främmande land. Dels mellan

HEJ OCH VÄLKOMMEN TILL UTGRÄVNINGEN!

85

att allt var bättre förr respektive att allt blir bara bättre och bättre ju längre tiden går. Samhörighet – olikhet – det gyllne förgångna – den strålande framtiden. Även om berättaren på så vis väljer perspektiv, och det för att väcka reflektion snarare än att måla upp en fixerad bild, så är vad åhöraren tar in och i sin tur kommunicerar ibland en helt annan sak. Allt detta är i sin ordning: historien har många röster både då och nu.

Stadsgrävningar blir tack vare sina centrala placeringar i det

moderna livet ett slags offentliga attraktioner. I Lund kan man räkna med inte bara en intresserad utan därtill initierad publik. Vid visningarna är förmedlingen på sin spets. Arkeologen träder fram i ett performance, där kladdiga, bruna jordlager, högar med sten och trasiga keramikfat ska introduceras som begripliga och betydelsebärande lämningar av vår gemensamma historia. Tittar ut över tiotals förväntansfulla ansikten. Drar ett djupt andetag och säger: ”Hej och välkommen till utgrävningen!”.

LITTERATUR & LÄSTIPS Aronsson, Peter. 2004. Historiebruk – att använda det förflutna. Lund: Studentlitteratur.

Fornsök, Riksantikvarieämbetets öppna register för forn- och kulturlämningar i Sverige: www.raa.se/hitta-infomation/fornsok/

86 ANNIKA KNARRSTRÖM

”Möjligheten finns att man i den högreståndsmiljön, som funnits omkring kvarteret Sankt Mikael mellan 1100–1400-talet, faktiskt också brytt sig om hur pennorna såg ut. Detta i sin tur är inte helt osannolikt eftersom så även är fallet med handeln av fjädrar som skulle användas i kläder: det var främst de rika människorna från högreståndsmiljöer som bar på de allra finaste fjädrarna från till exempel påfågel.”

88

ETT STILLA LIV MED ETT KRANIUM OCH EN FJÄDERPENNA ”Still life with a Skull and a Writing Quill”, målning av Pieter Claesz, 1628. Public domain.

Felicia Hellgren

FJÄDERPENNOR: ETT VIKTIGT VERKTYG OCH EN STATUSMARKÖR? FJÄDERPENNANS HISTORIA Ordet ”penna” kommer från latin och betyder fjäder. Fjäderpennor började användas av romarna redan under 300-talet efter Kristus som ett substitut för rörpennan. Dock tror man att rörpennor och fjäderpennor användes parallellt under en viss period innan man helt gick över till fjäderpennor. Till skillnad från rörpennan, som gjordes av vass, använde man fjädrar främst från gäss men även från andra fåglar såsom korp och svan. Fjädrar ansågs lätthanterliga eftersom de kunde delas itu och formas på det sättet man ville ha dem. Fjäderpennan användes flitigt ända upp till mitten av 1800-talet, då den nästan helt ersattes av bläckpennan. Dock ansågs den länge som ett av de viktigaste verktygen för skrift i Europa.

90 FELICIA HELLGREN

Det är värt att veta att de bästa och starkaste fjädrarna tas från vingens yttersta del, från de så kallade handpennorna. Detta sker oftast under våren då fåglarna genomgår ruggning och tappar de gamla fjädrarna som ersätts med nya. Det var dock inte helt ovanligt att man plockade fjädrarna från levande fåglar. Det var speciellt fjädrarna från vänstra vingen som var eftertraktade, vilket berodde på att högerhänta kunde få en fjäder som var vinklad ut från kroppen och därför inte störde deras synfält när de skulle skriva.

Gås var alltså att föredra, men ville man ha finare linjer kunde man ta fjädrar från mindre arter som till exempel kråka och korp. Det är även känt att man använt sig av fjädrar från örn, hök och uggla. Oftast

EN POJKE vid namn Henry Hoare håller en penna som skalats längs med skaftet.

Källa: ”Henry Hoare (1784–1836), Son of Sir Richard Colt Hoare, as a Boy, Writing a Letter”, målning av Samuel Woodforde cirka 1796/7 NT; (c) Stourhead.

EN ÄLDRE MAN som vässar sin fjäderpenna. Källa: ”A scholar sharpening his quill”, målning av den nederländska genremålaren Gerrit Dou. Public domain.

sparades bara en del av fjäderns topp som dekoration, så trots att man ofta ser hur hela fjädrar används på avbildningar och i filmer, är det sällan hela sparas utan enbart delar av den. Den nedre delen av fjädern skalades helt enkelt bort så att bara skaftet återstod och pennan kunde på så sätt ligga rätt i handen.

HUR GÖR MAN EN FJÄDERPENNA? Det kanske verkar enkelt men det är inte bara att plocka upp en fjäder och doppa den i bläck och börja skriva. Att göra en fjäderpenna kräver viss kunskap och teknik. Som nämnts tidigare används fjädrarna som kallas handpennor, men enbart de fem eller sex fjädrarna som sitter ytterst på vingen är användbara. För att enklare kunna forma pennan, lägger man spetsen i varm aska, sand eller vatten tills den är mjuk.

Detta gör pennan mer flexibel och tålig för att kunna användas längre och flera gånger. Om man skulle försöka skära i fjädern utan att värma upp den, finns risk att spetsen splittras och går sönder.

Efter uppvärmningen skär man ett ovalt hål relativt nära spetsen och skrapar ut membranet. När detta är gjort, skär man två diagonala snitt så att spetsen formar ett V. Därefter

skär man även ett lodrätt snitt strax ovanför den V-formade spetsen.

Fjäderpennan går att jämföra med den moderna reservoarpennans utseende, vilket gjorde att bläcket stannade kvar längre i pennans spets innan man behövde doppa den i bläckdonet igen. Bläcket bestod av fem komponenter: metallsalter, galläppelsyra, ättika, öl eller vin och gummi.

FJÄDERPENNOR I KVARTERET SANKT MIKAEL Fjädrar består av ett tunt organiskt material, vilket gör att de lättare bryts ner när de väl hamnat i jorden.

Hur ser då möjligheten ut att identifiera fjäderpennor utifrån arkeologiskt material? För att undersöka detta, har jag använt mig av fynd i form av ben som grävdes upp i samband med utgrävningen av kvarteret Sankt Mikael i Lund.

Benen var mycket välbevarade, vilket gör dem enklare att studera.

Materialet kommer från flera olika perioder och täcker ett långt tidsspann på nästan 1 000 år. I kvarterets närhet har det under en period kring 1100-talets mitt troligtvis legat en residensgård. År 1222 grundades även ett dominikankonvent i kvarterets närhet. Detta har i viss mån gått att styrka genom att studera

FJÄDERPENNOR

93

benmaterialet eftersom vissa specifika arter, bland annat delfin, säl, tumlare, rådjur och kronhjort, kan kopplas samman med högreståndsmiljöer. Men vad har då detta att göra med fjäderpennor?

Något som jag fastnade för när jag satt och undersökte benmaterialet från kvarteret Sankt Mikael, var hur många olika fågelarter som gått att identifiera, både tama och vilda. Några av de som stack ut från mängden var påfågel, fasan, kattuggla, jorduggla, tornfalk, havsörn, måsfågel, silvertärna och havssula. Många av dessa fåglar är inte typiska för städer utan har snarare hållits eller fångats för annan användning.

Flera av arterna har

BENEN som jag främst avhandlar i denna artikel har gråmarkerats på bilden.

Källa bild: ©2018 ArcheoZoo.org / Michel Coutureau (Inrap), avec la collaboration de Véronique Laroulandie (CNRS) D’après : Ghetie (V.). - Atlas d'anatomie des oiseaux domestiques. Bucuresti : Editura Academiei Repblicii Socialiste România, 1976, p. 21.

94 FELICIA HELLGREN

troligtvis inte ansetts som källa till mat, om man bortser från påfågel och fasan. Vad som gjorde mig än mer nyfiken, var att från nästan alla dessa arter kommer benen från vingarna, vilket ger en hint om vad man kan ha använt dessa fåglar till. Vingbenen tyder även på att det inte är avfall från matrester, då de flesta av dessa ben inte är lika köttrika som vissa andra delar av kroppen. Kan det möjligtvis vara så att man i kvarteret Sankt Mikael varit mer intresserad av fåglarnas fjäderskrudar för att framställa finare fjäderpennor?

Tamgås (Anser domesticus)

P

åfågeln och fasanen är de två fåglar vars förekomst enklast kan förklaras med att dessa hölls i parker och trädgårdar kring kloster, konvent, slott och i andra högreståndsmiljöer. Tornfalk är även en sådan art som gärna bygger bo i liknande miljöer. Dessa kan till exempel ha vistats kring konventet eller i något av Domkyrkans torn. De andra arterna måste dock ha förts in till staden från andra miljöer. Exempelvis är flera av fågelarterna såsom havsörn, havssula, silvertärna och måsfåglar sådana som finns nära kusten och havet. Om man jagat dessa fåglar aktivt är svårt att säga.

De kan till exempel ha hamnat i fiskenäten av misstag men ändå tillvaratagits som bifångst. Det var dock tillåtet att aktivt jaga sjöfågel om man använde nät. Likartat är det för kattuggla och jorduggla, dessa förekommer varken i eller i närheten av städer och trivs i två skilda miljöer. Kattugglan trivs i träd och skog, till skillnad från jordugglan som bor i naturligt öppna marker. Det finns tecken på att man jagat skogsfåglar, såsom järpe och tjäder. Dessa fåglar måste dock ha importerats till staden eftersom de inte lever i södra Skåne utan längre norrut, vilket inte utesluter att man även jagat och importerat uggla.

VINGBEN från havssula från kvarteret Sankt Mikael. Foto: Felicia Hellgren, Arkeologerna.

FJÄDRAR I ARKEOLOGISKT MATERIAL Mycket beror på vilka jaktmetoder man utövat. Har man använt sig av pil och båge, är det en mer riktad jakt, vilket betyder att man kunnat välja mer fritt vilka fåglar man velat skjuta. Har man däremot använt sig av nät, fällor eller snaror, har det inte gått att välja vilket byte man får, vilket kan leda till att man

FJÄDERPENNOR

95

helt enkelt tagit tillvara på det man fångat. Men skulle man utgå från att fåglarna fångats med syfte att ta tillvara på fjädrarna, måste jakten varit aktivt riktad på specifika arter.

Det finns dock inga fynd eller källor från medeltida Sverige som tyder på en sådan typ av jakt, vilket gör det svårt att dra slutsatsen att så är fallet.

Därför får man istället vända sig mot andra tider och platser för att se om man kan finna några likheter med det fyndmaterial som finns i kvarteret Sankt Mikael.

D

et finns arkeologiskt material från England som är väldigt likt det från kvarteret Sankt Mikael.

Till exempel har det i flera engelska städer från medeltiden anträffats stora benansamlingar med vingben från gås. Dessa ben bär ofta spår efter skärmärken, som tyder på att man avlägsnat vingarna för att ta tillvara dem. Detta för att man vid senare tillfälle ska kunna plocka fjädrarna och använda dem för till exempel tillverkning av fjäderpennor. Det finns dock äldre fynd än så: vingben från en grotta i Italien som varit bebodd av neandertalare för cirka 40 000 år sedan visar på att man redan då har fångat fåglar och tagit tillvara deras fjädrar. Vingbenen från fåglarna bär spår efter verktyg som man använt för att skrapa bort fjädrarna. Att man varit

96 FELICIA HELLGREN

intresserad av fjädrarna och inte köttet, baseras delvis på de specifika märken som anträffats på benen, men även på att det är sådana arter som man ogärna äter, vilket kan efterliknas några av de arter som påträffats i kvarteret Sankt Mikael.

Ett annat exempel är hur handeln av fjädrar har pågått i andra länder och kontinenter under 1400- och 1500-talet. Till exempel hade fjäderhandel mellan azteker och spanjorer en stor betydelse under denna period.

Kan de möjligtvis ha varit så att man handlat med hela fjäderskrudar för att hålla fjädrarna färska under en längre tid, vilket i sin tur leder till att det anträffas vingben från mer exklusiva och främmande arter som inte hör hemma i städer? Detta är enbart spekulationer och går därför inte heller att säga med säkerhet.

Men om man ser till handel av både fjädrar och hela skrudar, skedde det en explosiv ökning av importerade fjäderdräkter under 1700-talet. Detta berodde främst på att man ville ha exklusiva arters fjädrar, såsom strutsar och papegojor, till sina kläder. Och som tidigare nämnts var fjädrar ett eftertraktat material redan för 40 000 år sedan. Kan detta även varit fallet i Sverige och kanske till och med i kvarteret Sankt Mikael?

FÅGELJAKT MED NÄT Källa: Tacuinum sanitatis, Biblioteca Casanatense, Rom, 1300-tal. Public domain.

ETT VINGBEN från örn från kvarteret Sankt Mikael. Vingbenet bär spår efter att man huggit av vingen vid ena leden. Foto: Felicia Hellgren, Arkeologerna.

ÅTER TILL KVARTERET SANKT MIKAEL Vingbenen som hittats i kvarteret Sankt Mikael indikerar att man använt de specifika fågelarterna som identifierats till något annat än bara mat. Det är även relativt tydligt att man under flera årtusenden varit intresserad av fågelfjädrar för diverse användning.

Detta skulle kunna vara ett tecken på att man även i Lund handlat med fjäderskrudar, alltså att man avlägsnat hela vingar från fåglarna för att använda fjädrarna i efterhand.

Möjligtvis har fjädrarna hållit sig färska längre på så sätt, vilket gör att spetsen på fjädrarna inte hunnit torka ut innan de ska användas och göras om till pennor.

98 FELICIA HELLGREN

Den breda variationen bland fågelarterna skulle även kunna tyda på att man behövt pennor i olika storlek för att kunna variera tjockleken på skriften. Möjligheten finns att man i den högreståndsmiljön, som funnits omkring kvarteret Sankt Mikael mellan 1100–1400-talet, faktiskt också brytt sig om hur pennorna såg ut. Detta i sin tur är inte helt osannolikt eftersom så även är fallet med handeln av fjädrar som skulle användas i kläder. Det var främst de rika människorna från högreståndsmiljöer som bar på de allra finaste fjädrarna från till exempel påfågel.

Detta kan sättas i samband med att istället för att bära fjädrarna i sina

kläder, kunde man visa sin rikedom eller vilken klasstillhörighet man hade genom att använda sig av vackrare pennor. Ju finare fjäder, desto bättre, eller ju mer ovanliga och svåråtkomliga fåglar, desto bättre. Med det sagt skulle man kunna tänka sig att personerna som levde i eller i närheten av kvarteret Sankt Mikael faktiskt tillhörde en

skara människor som ingick i eliten.

Kanske var det familjen som levde på residensgården under 1100-talet eller kanske var det dominikanmunkarna som levde på konventet under 1200-talet? Det vet vi inte, men vad vi kan konstatera är att i detta fall tycks pennan ha varit mäktigare än svärdet.

LITTERATUR & LÄSTIPS Ekberg, Bo & Nilsson, Lennart (red). 1994. Skånes fåglar i dag och i gången tid. Del 1: Lommar till och med alkor. Lund: Skånes ornitologiska förening/Signum.

Gidney, Louisa. 2000. Economic trends, craft specialization and social status. Bone assemblages from Leicester, I: Rowley-Conwy, P. (red.), Animal Bones, Human Societies.

Exeter: Short Run Press, s. 170-178.

Iversen, Gunilla. 2016. Ars edendi: att utge texter från Europas medeltid. Stockholm: Riksbankens jubileumsfond i samarbete med Makadam.

Peresani, Marco., Fiore, Ivana., Gala, Monica., Romandini, Matteo & Tagliacozzo, Antonio. 2011. Late Neandertals and the intentional removal of feathers as evidenced from bird bone taphonomy at Fumane Cave 44 ky B.P., Italy. PNAS, 108 (10), s. 3888–3893.

Serjeantson, Dale & Rees, Helen. 2009. Food, craft, and status in medieval Winchester: The Plant and Animal Remains from the Suburbs and City Defences. Winchester Museums.

Strandh, Sigvard. 1969. Don att skriva med. I årsboken Daedalus, s. 81-99.

FJÄDERPENNOR

99

”Arkeobotaniska studier har visat en halvering av den odlade jorden inom bland annat sydsvenska höglandet. Detta indikerar ett utbrett övergivande av gårdar och en omfattande befolkningsminskning.

Nedgången kunde ses redan vid Digerdödens utbrott eller strax därefter, vilket betyder att det första pestutbrottet hade omedelbar effekt på samhället.”

DIGERDÖDEN Den pandemi som idag bland annat kallas för Digerdöden (Stora döden), pågick mellan åren 1346–53 i Asien, Mellanöstern, Nordafrika och Europa. Foto: Max Kleinen, Unsplash.

Linda Billström

NÄR LIVET FÖRÄNDRAS – SPÅREN AV EN KATASTROF

P

est, pandemi, Covid-19 – orden är skrämmande och inger en känsla av osäkerhet, stundande katastrof och rädsla. Coronapandemin som spred sig över världen i början av år 2020 är ny för oss, men är inte någon ny företeelse ur historisk synvinkel. Människor som levde här i Skåne för 670 år sedan ställdes inför en pandemi och dödlighet av ofattbara mått.

Vi kan läsa om en dödlighet upp emot 60–70 procent, men vad innebar det egentligen? Vilka spår kan vi arkeologer urskilja vid våra undersökningar? Hur kan vi se något som inte syns?

Tillsammans med arkeobotaniska och dendrokronologiska analyser såväl som skriftliga källor tecknar arkeologin en bild av katastrofen, men även människornas förmåga och vilja att anpassa sig och leva vidare.

102

LINDA BILLSTRÖM

BAKGRUND Den pandemi som idag bland annat kallas för Digerdöden (Stora döden), pågick mellan åren 1346–53 i Asien, Mellanöstern, Nordafrika och Europa. Det har diskuterats vilken sjukdom det egentligen var som drabbade dessa områden vid mitten av 1300-talet. Ordet pest har haft flera betydelser i svenskan, i äldre historiska redogörelser syftade ordet på en stor epidemi i allmänhet. På 1870-talet upptäcktes att smittsamma sjukdomar orsakades av så kallade patogener, det vill säga mikroorganismer som orsakar en viss typ av sjukdomar. Under ett pestutbrott i Hong Kong år 1894 identifierades pestbakterien Yersinia Pestis, som uppkallades efter bakteriologen Alexandre Yersin.

Det konstaterades även att råttor spelade en stor roll i spridningen av pesten. År 2010, vid en arkeologisk undersökning av en pestkyrkogård i

London, kunde man fastställa att Digerdöden hade orsakats av Yersina Pestis.

Sjukdomen startade som en epizooti bland råttpopulationen för att sedan gå över till människor via loppor och därefter snabbt utvecklas från en endemi till en pandemi. Det är oklart exakt var pestutbrottet startade, men troligen någonstans i Centralasien under våren år 1346. År 1347 belägrades den genuesiska handelsstaden Kaffa av tatarer, vars armé drabbades av pesten. Smittan spreds även till staden och därifrån via panikslagna handelsmän med skepp till Europa. Via handelsleder till lands och till sjöss spreds sjukdomen sedan vidare. Under det första stora peståret 1348 spreds pesten till bland annat Nordafrikas kust, större delen av Medelhavsländerna, södra England, södra Irland och norra Frankrike. Följande år kom pesten till Norden. Troligen ankom sjukdomen till nuvarande Sverige via Halmstad i början av juli år 1349. Kung Magnus Eriksson sände ett öppet brev till invånarna i Linköpings biskopsdöme någon gång i början av september år 1349.

I brevet varnade han för den annalkande farsoten:

Dendrokronologi: är en metod att datera trä med hjälp av träets årsringar.

Det vanligaste är att man mäter bredden på varje årsring i ett träprov, och jämför denna serie siffror med mätserier från andra träd. Genom att utgå från träd med ett känt årtal för den yttersta ringen, kan man successivt bygga upp en referensserie bakåt så långt man har tillgång till träprover.

Med hjälp av en sådan referenskurva, kan man datera andra träprov av samma art (eller ibland släkte) och från samma område, ofta med mycket stor säkerhet, och såvida den yttersta ringen under bark är intakt, kan man fastställa när trädets tillväxt upphörde på året (och i vissa fall på årstiden) när.

Arkeobotanik: är studiet av växtrester knutna till arkeologiska lämningar, varigenom information om till exempel odling, matkultur, medicin och foderhantering inom forna kulturer kan erhållas. Oftast studeras rester av fröer/frukter, men även studier av andra växtdelar förekommer Endemi: när en sjukdom förekommer och sprids hos en begränsad grupp människor eller i ett begränsat geografiskt område.

Epidemi: farsot/sjukdom, ett sjukdomsutbrott som på kort tid drabbar många människor i en population.

Pandemi: farsot/sjukdom som sprids över stora delar av världen och fortsätter smitta många människor.

NÄR LIVETS FÖRÄNDRAS – SPÅREN AV EN KATASTROF

103

Vi kungöra för eder, älsklige, att Vi har förnummit tidender som förvisso är skrämmande, vilka varje kristen människa sannerligen bör rädas; ty att Gud för människornas synders skull har en stor plåga allmänneligen kastat på världen, med bråd död, så att mestparten av det folk som var i de länder som väster om Vårt land liggande äro, äro nu av plågan döda och den står nu runt omkring hela Norge och Halland och nalkas nu hit...

(Citat ur Dick Harrisons bok Digerdöden.)

I slutet av samma år drabbades de västra delarna av Danmark samt nordvästra Skåne, inklusive staden Lund. Kallare väder och vinter medförde att spridningen bromsade eller avstannade helt, för att senare komma tillbaka med full kraft. Det stora peståret för Danmarks del var år 1350.

I Lunds domkapitels gåvobok framgår Digerdödens härjningar tydligt.

Mellan åren 1300–1390 gjordes i genomsnitt 1,2 noteringar om dödsfall per år. Under år 1350 uppgick de noterade dödsfallen till 6 stycken.

A

rkeobotaniska studier har visat en halvering av den odlade

104

LINDA BILLSTRÖM

jorden inom bland annat sydsvenska höglandet. Detta indikerar ett utbrett övergivande av gårdar och en omfattande befolkningsminskning. Nedgången kunde ses redan vid Digerdödens utbrott eller strax därefter, vilket betyder att det första pestutbrottet hade omedelbar effekt på samhället. Först under sent 1400-tal och tidigt 1500-tal visade analyserna att odlingen återupptogs inom studieområdet. Dendrokronologiska analyser visar samma dramatiska resultat; uppförandet av nya byggnader upphör strax efter år 1350 och det dröjde ibland upp emot 60 år innan man började bygga igen. Under senare tid har arkeologiska undersökningar inom skånska historiska bytomter presenterat resultat som åskådliggör pestepidemiernas följder för de människor som bodde där. En undersökning i Örja by utanför Landskrona år 2010, visade att två av de undersökta gårdarna helt övergavs som en följd av pesten. I Fjelie by, undersökt år 2016, övergavs gård 22 omkring år 1400 och återbyggdes inte förrän tvåhundra år senare. Enligt arkeobotanisk analys användes jorden tillhörande gård 22 troligen som gräsvall under ödeperioden.

En fullständig eller delvis ödeläggelse av den högmedeltida bebyggelsen är således urskiljningsbar i många av de skånska slättbyarna och likaså i byar i ris- och skogsbygd. Även ödeläggelse av ensamgårdar har kunnat beläggas genom arkeologiska undersökningar. Det är dock osäkert om denna ödeläggelse berodde på pesten eller på en migration till bättre och bördigare jordar, när dessa inte längre hade någon brukare i livet. I de bördiga slättbygderna förefaller en partiell ödeläggelse ha varit vanlig, där andra bönder i byn tog över marken och nyttjade den till odling eller bete. Olika arkeologiska resultat visar att en plötslig och dramatisk händelse inträffar vid mitten av 1300-talet, där nybyggnadsaktiviteter helt avstannade och bebyggelsen övergavs helt eller delvis. Ödeläggelseprocessen kunde vara snabb och direkt, men studier har även visat att följderna av Digerdöden och de efterkommande epidemierna kunde vara långsamma och inte fick märkbara konsekvenser förrän under 1400talet. Framför allt berodde detta på att de som överlevde pesten tog över gårdar som stod tomma.

Efterhand som de återkommande

epidemierna skördade fler dödsoffer, uppstod en brist på arbetskraft och många av de tidigare brukade jordarna övergavs.

De som överlevde pestepidemierna tvingades anpassa sig till en ny situation, med en brist på arbetskraft, men ibland en större tillgång till jord. En anpassning kunde vara att övergå till en mer extensiv odling, där säden såddes glesare, ogräsrensning och gödsling minskade. Metoden resulterade i en minskad avkastning vilket kunde få långtgående konsekvenser.

En annan lösning var att övergå till den mindre arbetskrävande boskapsskötseln. En ökad djurhållning kan utläsas ur skattelängder från 1400-talet och framåt, där det omnämns att övergivna gårdar ofta brukades av granngårdarna som betesmarker eller höängar.

ARKEOLOGISKA SPÅR I SÖDRA SANDBY Arkeologer från Kulturen genomförde en undersökning i Södra Sandby år 2017. Undersökningsområdet berörde delar av det historiska gårdsläget 8, i nuvarande kvarteret Kryptan 10 (se figur 1 på nästa sida).

NÄR LIVETS FÖRÄNDRAS – SPÅREN AV EN KATASTROF

105

D

en första bebyggelsen etablerades under sen vikingatid/tidig medeltid och fördelade sig på två gårdslägen. Under loppet av 1100talet och det tidiga 1200-talet reglerades bebyggelsen och utgjordes nu av ett enda gårdsläge. Bebyggelsen på gården visade en kontinuitet fram till slutet av 1300-talet eller början av 1400-talet, då gårdsläget tillfälligt övergavs.

Under 1200- och 1300-talet bestod gården av tre större byggnader och en mindre (se figur 2). På gårdsplanen fanns en brunn och vatten hämtades upp med hjälp av en hävarmskonstruktion. Här fanns även en mindre konstruktion, som ibland kallas för fyrstolpshus eftersom konstruktionen ofta var uppförd med fyra stolpar, en i varje hörn. Denna byggnad tolkas ha varit en mindre bod, upphöjd så att skadedjur inte skulle kunna komma åt det som förvarades här. Boningshuset låg i söder och hade fyra rum, varav två var uppvärmda av en

FIGUR 1 Undersökningsområdet i Södra Sandby markerat med rött, mot bakgrund av Fastighetskartan, © Lantmäteriet.

kupolugn och en härd. En ladugård var sammanbyggd med boningshuset och här fanns ett lergolv bevarat. Ladugården hade brunnit ned, kanske i samband med att gården övergavs. Den tredje större byggnaden låg i gårdslägets nordvästra del och hade troligen varit något slags ekonomibyggnad.

Under början av 1400-talet sker en stor förändring då gården överges helt. Hela ytan kom istället att användas till odling eller bete (se figur 3). Efter en tid började området även användas till sandtäkt, vilket avspeglas i ett stort antal gropar (se figur 4). Det är oklart när man åter bebyggde det forna gårdsläget, kanske någon gång under 1600eller 1700-talet eftersom gårdsläge 8 finns utritat på en karta som upprättades inför enskiftet år 1811.

När gård 8 åter bebyggdes, försköts bebyggelsen något norrut.

Den arkeologiska undersökningen i kvarteret Kryptan 10 visar att människorna som bodde på den högmedeltida gården drabbades av pesten. Vi kan inte svara på om de alla dukade under eller om det helt enkelt till slut inte fanns tillräckligt många kvar att bruka jorden.

Gården övergavs och det forna

NÄR LIVETS FÖRÄNDRAS – SPÅREN AV EN KATASTROF

107

FIGUR 2 Bebyggelsen på gården under 1200–1300-talet. De uppskattade husytorna är markerade som grå rektanglar.

FIGUR 3 Bebyggelsen har försvunnit och istället används det forna gårdsläget till odling eller bete.

FIGUR 4 Området utnyttjas till sandtäkt.

FIGUR 5 Ny bebyggelse på platsen, gården är förskjuten norrut. Hus 4 ligger strax söder om Hus 1, som endast delvis syns inom undersökningsområdet. Uppskattade husytor är markerade som grå rektanglar.

gårdsläget kom istället att nyttjas till odling, ängsmark eller bete av någon av granngårdarna. Det kom att dröja minst 200 år innan gården åter togs i bruk. Det har inte genomförts några andra omfattande arkeologiska undersökningar av den historiska byn och vi vet inte om fler gårdar drabbades på samma vis. Med tanke på den ansenliga dödligheten är detta högst troligt.

Kanske visste man vad som väntade i Södra Sandby, nyheten färdades snabbt från Lund. I tätbebyggda områden som sydvästra Skåne,

förflyttade pesten sig med en hastighet av 1,5 kilometer per dag – det dröjde inte länge innan Digerdöden nådde byn. Digerdöden var verklig och den drabbade de medeltida människorna hårt.

Hela familjer utplånades och det fanns inget botemedel. Pest finns fortfarande i världen och då och då blossar nya utbrott av den fruktade sjukdomen upp. Idag finns botemedel och en katastrof som Digerdöden kommer med största sannolikhet inte att drabba mänskligheten igen.

LITTERATUR & LÄSTIPS Benedictow, Ole Jørgen. 2004. The Black Death, 1346-1353: the complete history.

Woodbridge: Boydell Press.

Harrison, Dick. 2019. Digerdöden. Lund: Historiska Media.

Lagerås, Per. 2007. The ecology of expansion and abandonment : medieval and post-medieval agriculture and settlement in a landscape perspective. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Lagerås, Per (red). 2016. Environment, Society and the Black Death. An Interdisciplinary Approach to the Late-Medieval Crisis in Sweden. Oxford: Oxbow Books.

Myrdal, Janken. 2009. The Black Death in the North: 1349–1350. I: Lars Bisgaard & Leif Søndergaard (red), Living with the Black Death, s. 63–84. Odense: University Press of Southern Denmark.

112

LINDA BILLSTRÖM

113

”Kungagravarna i Ringsted men även graven i Klostergatan i Lund ökar på flera sätt förståelsen för tegelkistorna vid dominikankonventet i Lund. Inte minst bidrar de med en datering.

Knut dog 1202, Valdemar 1241 och hans båda fruar på 1230-talet, vilket alltså ringar in tegelkistorna till första halvan av 1200-talet.”

ÅTERANVÄNDNING Karlins akvarellteckning av en av gravarna som visar att tegelkistorna återanvändes. Foto: Kulturen.

Hanna Menander

TILL BESKÅDAN

–P ERSPEKTIV PÅ TEGELKISTORNA VID DOMINIKANKONVENTET I LUND

I

Lund har cirka 10 000 gravar undersökts av arkeologer! Det är flest i Norden. De har tillhört de många sockenkyrkorna och klostren i staden och kan i huvudsak dateras till medeltid. Det är sålunda gravar som kan dateras från slutet av 900-talet fram till reformationen på 1530-talet. Hur man har begravt, det vi arkeologer kallar för gravskick, har varierat över tid. I följande artikel ska vi titta närmare på några speciella gravar från Lund, tegelkistorna vid dominikankonventet Sankta Maria Magdalena. Ämnet behandlas vidare i ett mer djuplodande vetenskapligt sammanhang inom ramen för Birgit och Sven Håkan Ohlssons stiftelse.

De äldsta gravarna i Lund ligger i närheten av Domkyrkan och där har de döda begravts i så kallade stockkistor. I Kattesund finns det exempel från 900–1000-talet där

116

HANNA MENANDER

gravläggningen skett i tråg och korgar. På 1000- och 1100-talen förkommer träkistor och stenkistor men också att den döda lagts direkt i jorden utan kista. Från 1200-talet och framåt är det i princip gravläggning i träkista eller i grop direkt i jorden som blir vanligast.

Förutom att ha studerat hur själva gravläggningen har sett ut, har flera forskare även arbetat med var gravarna ligger, främst i förhållande till kyrkan. Något förenklat kan man konstatera att finast var det att begravas i kyrkan, gärna så nära högaltaret som möjligt, därefter vara det bra att ligga nära kyrkans utsida, i takdroppet. Sämst var det att begravas i utkanten av kyrkogården. Merparten av gravläggningarna gjordes på kyrkogården.

Vi kan således sluta oss till att hur graven såg ut och vidare var den låg var ett sätt att uttrycka status även efter döden.

D

e tiotal tegelgravar som legat i anslutning till dominikanernas kyrka i Lund ska ses i detta sammanhang. Lämningar efter dominikankonventet har kommit fram vid flera mindre arkeologiska undersökningar. Georg Karlins undersökning år 1906 är av störst intresse för denna genomgång.

Dominikanernas kyrka har legat vid Kiliansgatan, ungefär där domkapitlet och stiftskansliet ligger idag. Kyrkan var byggd av tegel, troligen som en salskyrka, det vill

säga som en stor rektangel utan markerad absid. Kyrkan har varit cirka 31 meter lång och cirka 8,5 meter bred.

Karlin grävde fram ett antal gravar alldeles öster om kyrkan, några av dem i tegelkistor. Gravarna uppfattades som märkliga och uppseendeväckande. Gravarnas läge, öster som kyrkan i närheten av koret med huvudaltaret, ansågs vara en väldigt fin plats. Den var troligen reserverad för de högst uppsatta inom konventet och/eller förnäma och rika medborgare från samhällets toppskikt.

ÖVERSIKT GRAVARNA Bilden visar en sammanställning av gravarna och kyrkan som Blomqvist gjorde på 1940-talet.

Kulturens arkiv.

TILL BESKÅDAN

117

TEGELKISTORNA VID SANKTA MARIA MAGDALENA Kistorna var rektangulära till formen och något avsmalnande mot väster med ett fyrkantigt huvudrum, en huvudnisch, i öster.

De var murade i tegel i åtminstone tre skift. I flera av dem stod så kallade gravpottor, keramikkärl.

Kärlen är helt ordinära rundbukiga, blyglaserade keramikskålar som är vanliga i medeltida sammanhang i Lund. Grav nummer 3 utmärker sig genom att kärlen står i särskilda murade nischer i kistans långsidor.

Grav 2 var speciell genom att själva kistbotten bestod av grön-, brunoch gulglaserat golvtegtel. Taket i kista 1 bestod också av glaserat tegel. Karlins fyndförteckning visar att det fanns fynd i gravarna som en järnkniv, en kam, rester efter en lädersko, en sölja, fönsterglas med mera. Keramikkärl likt de i nischerna i grav 3 fanns i flera av tegelkistorna men även i trägravarna. Kärlen har dock inte stått i nischer utan på golvet i gravarna. Tegelkistornas

ENSKILD TEGELKISTA Framkommen vid en undersökning i kvarteret Sankt Mikael 7 år 1906.

Kulturens LA-arkiv.

form, men även inredning med glaserat golvtegel, för tankarna till en miniatyrkyrka, som att själva graven utgjort ett kyrkorum! Vidare tyder klädesresterna och de övriga fynden på att liken begravts i kläder, vilket för tankarna till att kistorna kan ha stått öppna vid något tillfälle.

Trots att det undersökts väldigt många medeltida gravar i Lund, utmärker sig tegelkistorna och kanske framförallt fenomenet med gravpottor i graven. Flera forskare har studerat dessa gravar och gravkärl närmare. Ragnar Blomqvist gjorde den första bearbetningen på 1940-talet och ställde då samman flera olika arkeologiska undersökningar i kvarteret Sankt Mikael.

Blomqvist kunde på så sätt fastslå läget för konventetskyrka samt att de undersökta gravarna tillhört konventet. Vidare har en dansk arkeolog, Per Kristian Madsen, skrivit flera artiklar om ”gravpottorna”. Madsen har sammanställt var det har hittats ”gravpottor” och kommer fram till att det förekommer nästan uteslutande i södra Skandinavien. Flest har hittats i Roskilde och Lund.

Madsen är följaktligen mest intresserad av keramikkärlen medan kistorna är av sekundär betydelse för hans forskning.

TILL BESKÅDAN

119

D

et är helt enkelt så att de flesta gravkärl (gravpottor) hittats i tegelkistor. Men det finns flera exempel på att gravkärl finns i andra typer av gravar. I flera av de kistor av trä som undersöktes av Karlin 1906 fanns gravkärl. Vid den stora undersökningen av Sankt Stefans kyrkogård på 1970-talet hittades åtminstone två enklare endast jordgrävda gravar med gravkärl.

Att det förekommer gravkärl i alla möjliga former av gravar fastslår även Madsen, men han kan samtidigt fastställa att de främst förekommer i tegelkistor. Madsens forskning visar att de vanligast förekommande formerna är de små och runda. Slutsatsen är vidare att kärlen inte är tillverkade enkom för att fungera som gravkärl, tvärtom framstår det som att ”vanliga” hushållskärl använts som gravkärl.

Själva innehållet i gravkärlen har, i de fall det undersökts, bestått av träkol. Några träkolsrester har kunnat analyseras vilket visar att de består av ordinära träsorter, likt något som kan komma från en eldstad i ett hushåll. Madsen håller därför troligt att gravkärlen fyllts med glödande kol varpå man sedan lagt rökelse som det inte finns några förkolnade rester av. Madsens tolkning av grav-

120

HANNA MENANDER

kärlen är att de fungerat och ska ha symboliserat rökelsekar.

VASA NON SACRA Medeltida rökelsekar var gjorda i någon form av metall och bestod oftast av en liten skål med genombrutet lock där lukten av rökelsen skulle tränga ut. Rökelsekaret i sig ansågs inte vara något rituellt kärl utan var ett vasa non sacra, ett icke heligt kärl. Det var istället innehållet, själva rökelsen, som var viktig.

Rökelse anses ha använts redan under antiken och inom flera delar av den kyrkliga liturgin vid mässor, processioner och begravningar.

Under medeltiden fick rökelse, incensering, allt större betydelse och kom efter hand att ses som en religiös ceremoni. Rökelse tros ha symboliserat den uppåtstigande bönen och varit ett tecken på tillbedjan och offer, ett renande medel

TEGELKISTOR HAR HITTATS på flera platser i Lund. Under hösten 2020 undersöktes en tegel- och en stenkista öster om Domkyrkan av Kulturens arkeologer. I tegelkistan hade en man begravts, vid sidan om hans högra höft stod ett keramikkärl med träkol.

Foto: Gunnar Menander.

mot onda makter. Av intresse för denna artikel är att rökelse användes i begravningssammanhang för att incensera/beröka den dödes kropp, bår och grav. Det vi ser är således sannolikt rester efter en incensieringscermoni som troligen skett vid begravningstillfället.

T

egelkistorna har främst daterats genom gravkärlen. Madsen menar därför att gravskicket har använts från mitten av 1200-talet fram till mitten av 1300-talet. Maria Cinthio som studerat medeltida gravar i Lund vill tidigarelägga tegelkistorna och menar att de ska dateras från mitten av 1100- till mitten av 1200-talet. Cinthio gör en koppling till själva materialet tegel, som anses ha börjat användas i Danmark i mitten av 1100-talet.

Därtill består flera av kistorna av återanvänt material, som ursprungligen kan ha ingått i kyrkobyggnaderna. Mot denna bakgrund gör Cinthio tolkningen att personerna i de gravlagda kistorna skulle kunna vara kyrkornas byggherrar.

De skulle alltså ha fått en särskild markering genom att begravas i tegelkistor.

122

HANNA MENANDER

EN KUNGLIG FAMILJEGRAV I RINGSTED Flera forskare anser att det var högt uppsatta personer i samhället som begravdes i tegelkistorna. Det finns nog flera anledningar till det.

Kistorna är påkostade och ovanliga.

Vidare har en anmärkningsvärd kungagrav undersökts i Danmark.

Kyrkan i Ringsted var från början en klosterkyrka tillhörande Benediktinorden. På 1200-talet blev den en kunglig gravkyrka åt Valdemarerna.

Knut VI lät uppföra ett gravkapell i klosterkyrkans kor åt sig och sin släkt.

Framför högaltaret har kung Knut VI, Valdemar Sejr, Dagmar, Berengari och Eleonor begravts i tegelkistor. Knut var Valdemars bror medan Berengaria och Eleonor var Valdemars fruar. Kistorna var byggda som fyrkantiga lådor av tegel med skråtak, förutom en som hade ett välvt tak. Gravarna är mycket spektakulära och innehåller förutom skelettrester även trälådor och blyplattor som omnämner vem som begravts samt när. Flera av gravarna innehåller också blyskrin samt rester efter kläder i silke och läder. Även Berengaris hårfläta är bevarad. I några av tegelkistorna är

det uppenbart att kistan återanvänts för att gravlägga ytterligare en person, exempelvis ett barn.

Knut VI dog i Slesvig år 1202 och man har därmed transporterat liket till Ringsted. Min tolkning är att kungens kropp inför denna transport, som på 1200-talet bör ha tagit åtminstone en vecka, genomgått någon form av balsamering och sedan lagts i det läderhöljde som han hittades i vid utgrävningen på 1800-talet. I det blyskrin som också fanns med i graven kan möjligen inälvorna, sannolikt hjärtat, ha förvarats vid transporten. Detta kan låta som helt vilda spekulationer, men under medeltiden fick hjärtat en viktig symbolisk funktion då det inre livet och kontakten med Gud fick en central plats. Hjärtat ansågs symbolisera kärleken till Gud och man ansåg att Guds ord skrevs in i hjärtat på heliga personer. Även Knut VI:s efterträdare och bror Valdemar Sejr har gravlagts med ett blyskrin. Valdemar Sejr dog i Vordingborg år 1241 och bör även han ha transporterats som balsamerad, även om denna resa är betydligt kortare. Valdemar var också svept i en läderdräkt.

ÄRKEBISKOP JAKOB ERLANDSENS GRAV I LUND Vid en schaktningsövervakning på Klostergatan i Lund på 1970-talet hittades också en tegelkistegrav med blyskrin. Graven har från början legat nära koret i franciskankyrkan i Lund. Denna märkliga grav finns idag utställd i källaren i Dekanhuset på Kulturen i Lund. (se de två bilderna på nästa uppslag) Den är mycket lik kungagravarna i Ringsted, med en tegelkista med välvt tak. I tegelkistan låg ett antal kistspikar och lite trärester men inget skelett. I stället innehöll den ett blyoch ett träskrin. Under tegelkistan låg ett kraftigt stenfundament med två stora flata stenar som lock. Under locket fanns en mindre tegelkammare där det låg ett förmultnat träskrin. I skrinet hade benen efter en fullvuxen manlig individ packats omsorgsfullt! Av flera anledningar som vi får avhandla i ett annat sammanhang antog stadsantikvarie Anders W Mårtensson att det var ärkebiskop Jacob Erlandsens skeletterade kvarlevor som låg i det undre träskrinet. Blyskrinet röntgades men visade sig vara tomt. Det kanske inte är en allt för långtgående tolkning att anta att det innehållit den dödas inälvor, kanske hjärtat.

TILL BESKÅDAN

123

TEGELTUMBAN Den i Dekanhusets källare rekonstruerade tegeltumban, mycket lik kungagravarna i Ringsted, med en tegelkista med välvt tak. Foto: Gunnar Menander.

TRÄSKRINET (KOPIA) som eventuellt har innehållit ärkebiskop Jacob Erlandsens skeletterade kvarlevor. Foto: Gunnar Menander.

K

ungagravarna i Ringsted, men även graven i Klostergatan i Lund, ökar på flera sätt förståelsen för tegelkistorna vid dominikankonventet i Lund. Inte minst bidrar de med en datering. Knut dog 1202, Valdemar 1241 och hans båda fruar på 1230-talet, vilket alltså ringar in tegelkistorna till första halvan av 1200-talet. Om det nu är Jacob Erlandsens grav som undersöktes i Klostergatan, så dog han år 1274 på Rügen. Dateringarna fungerar således väl på tegelkistorna vid dominikankonventet i Lund. I dessa kistor fanns inga blyskrin och i tegelkistorna i Ringsted och Klostergatan i Lund fanns inga gravkärl men i övrigt är gravarna mycket lika varandra. Det är vidare intressant att de alla härstammar från kloster och konventsmiljöer (dominikanernas och franciskanernas sammanslutningar benämns konvent och inte kloster). I andra sammanhang har det visat sig att kloster och konvent var tidiga med att ta till sig nya ritualer och sätt att begrava på, och kanske var det så även i Lund?

TILL BESKÅDAN Om jag ska försöka sammanfatta och dra slutsatser utifrån mina studier av Karlins och Blomqvists dokumentation i arkiven samt de

126

HANNA MENANDER

ovan givna exemplen, tror jag följande: De gravlagda i tegelkistorna öster om dominikankyrkan i Lund har varit högt uppsatta inom den kyrkliga sfären. Under första halvan av 1200-talet har det funnits en trend bland de högst rankade i samhället (som kungar, ärkebiskopar och biskopar) att bygga sig ett gravmonument, en tumba i det för tiden exklusiva materialet tegel.

Dessa gravar, liksom andra gravar som inte varit byggda av tegel, har berökts med rökelse i samband med gravläggningen. Sedan har kärlen ställts ned i graven, möjligen som skydd mot onda andar som man trodde var särskilt verksamma i samband med begravningar. Jag tror således att gravpottorna är rester efter en särskild ritual och ceremoni som inte per definition hör samman med tegelgravarna. Det faktum att det finns rester efter föremål som har undersökts – knivar, en sölja samt klädedräkter i tegelgravarna – gör att jag tror att kistorna stått öppna efter det att liket lagts ned i graven.

Kroppen har varit klädd, möjligen i något särskilt fint, vilket gravarna i Ringsted antyder. De som följt med till graven har kunnat betrakta den döda, som legat i en tjusig tegelkista, som till sin form och utsmyckning har påmint om ett kyrkorum i miniatyr.

LITTERATUR & LÄSTIPS Andrén, Anders. 2000. Ad sanctos - de dödas plats under medeltiden. Middelalderens kirkegårde, Hikuin 27, s. 7-26.

Blomqvist, Ragnar. 1943. Danmarks första dominikankloster. Svartbrödraklostret i Lund. I Kulturens årsbok 1943. Lund: Kulturen.

Cinthio, Maria. 2002. De första stadsborna: medeltida gravar och människor i Lund.

Eslöv: B Östlings bokförlag/Symposion.

Cinthio, Maria & Ödman, Anders (red). 2018. Vägar mot Lund : en antologi om stadens uppkomst, tidigaste utveckling och entreprenaderna bakom de stora stenbyggnaderna.

Lund: Historiska Media.

Huizinga, Johan. 1986. Ur medeltidens höst : studier över 1300- och 1400-talens levnadsstil och tankeformer i Frankrike och Nederländerna. Stockholm: Prisma.

Madsen, Per Kristian. 1983. A French Connection: Danish Funerary Pots – a Group of Medieval Pottery. Journal of Danish archaeology, Vol. 2, s. 171-183.

Madsen, Per Kristian. 1999. Gravens vellugt. Danske gravpotter fra middelalderen.

Aarbøger for nordisk oldkyndighed og historie, s. 67-170.

Mårtensson, Anders W. 1973. En märklig grav i gråbrödernas klosterkyrka i Lund.

I Kulturens årsbok 1973: Lund: Kulturen.

Mårtensson, Anders W. 2016. Lunds undre värld: en ovärderlig kunskapskälla till stadens äldre historia. Del 1: 1890-1939. Lund: Historiska Media.

Worsaae, Jens Jacob & Herbst, Christian Frederik. 1858. Kongegravene i Ringsted Kirke, aabnede, istandsatte og dækkede med nye Mindestene af Hans Maiestæt Kong Frederik den Syvende. Köpenhamn: Thiele.

TILL BESKÅDAN

127

”Vid en arkeologisk undersökning går man igenom vad som tidigare gjorts och vad som har framkommit på platsen och i närheten av grävningen. Det är en bra investering att lägga tid i arkivet inför arbetet i fält då det underlättar för det kommande arbetet, så att man får en uppfattning om vad man kan förvänta sig att finna.”

ÖVERSIKTBILD över den pågående undersökningen vid 2020 års grävning vid Västra Mårtensgatan. Foto: Kulturens arkeologer.

Linnea Lidh

LUNDAPUSSLET: 110 ÅR AV ARKEOLOGI PÅ VÄSTRA MÅRTENSGATAN

V

åren 2020 påbörjades en arkeologisk undersökning på Västra Mårtensgatan i centrala Lund. Anledningen var att Lunds kommun behövde se över kullerstensläggningen på vägbanan då sättningar gjort det svårt för bussarna att ta sig fram. Samtidigt ville VA SYD passa på att byta ut de gamla vattenledningarna i marken som fortfarande var av modellen Höganäsrör och inte alls anpassade efter dagens vatten- och avloppsflöde.

Många Lundabor blev påverkade av ledningsarbetet då bussarna som normalt avgår från Botulfsplatsen tillfälligt fick nya hållplatser vid Stortorget och Stora Södergatan.

Eftersom gatan ligger så centralt, var det dagligen mycket folk som passerade förbi och många som även stannade till och var nyfikna,

130

LINNEA LIDH

inte minst då det hittades gravar vid schaktningsarbetet.

V

id en arkeologisk undersökning går man igenom vad som tidigare gjorts och vad som har framkommit på platsen och i närheten av grävningen. Det är en bra investering att lägga tid i arkivet inför arbetet i fält då det underlättar för det kommande arbetet, eftersom man då får en uppfattning om vad man kan förvänta sig att finna. Efter arbetet i fält skrivs en rapport där man bearbetar dokumentationen och resultaten. Ett steg i den processen kan vara att jämföra med tidigare iakttagelser, och på så sätt kan man skapa en större bild av platsen. Man kan tänka sig fornlämningen Lunds medeltida stadslager som ett stort pussel, där varje grävning, stor som liten, bygger på pusslet och den kunskap vi har om

staden. Till detta pussel finns det både arkeologiska iakttagelser och historiska källor att arbeta med. Här tänker jag att vi kan använda den spännande grävningen på Västra Mårtensgatan som ett exempel på hur man kan bygga på det stora arkeologiska pusslet över medeltidens Lund. Värt att nämna är att i skrivande stund är rapporten för den arkeologiska undersökningen inte färdigskriven. Det ligger en del arbete bakom en rapport med bearbetning av dokumentationen som gjorts, samt inväntandet av resultaten på de prover som skickats iväg på analys. Eftersom rapporten inte är färdig, görs här två nedslag från undersökningen, tillsammans med information om platsen och närområdet.

VÄSTRA MÅRTENSGATAN Västra Mårtensgatan ingår i Lunds äldsta gatunät och får först i slutet på medeltiden namnet Mårtensgatan. Gatsträckningen gick från Stora Södergatan till Österport (eller Sankt Mårtens port som den även kallades) och var stadens östra utfart genom stadsvallen som låg där Östra Mårtensgatan möter Dalbyvägen. Östra Mårtensgatan, södra sidan av Mårtenstorget och Västra Mårtensgatan bildade en

lång gatsträckning som ledde in till stadens centrala delar. Gatan var tidigare betydligt smalare men breddades norrut i samband med uppförandet av huset som står i kvarteret Maria Minors södra del.

I samband med grundgrävningen till denna fastighet påträffade man resterna av den medeltida kyrkan Sankta Maria Minor.

SANKTA MARIA MINOR Kvarteret Maria Minor är alltså uppkallat efter den kyrka som under medeltiden låg på platsen, Sankta Maria Minor, eller Sankta Marias kapell vid torget som kyrkan kallas i det tidigaste skriftliga källmaterialet.

Vid grundgrävningsarbeten åren 1911–12 och 1914 framkom resterna av kyrkan. Det är först när ytterligare en kyrka ägnad Maria byggs inne i Lund som kyrkan fick epitetet ”minor” för att skilja dem åt. Minor betyder mindre och syftar på att den nya kyrkan var förhållandevis större.

Sankta Maria Minor var en av Lunds äldsta sockenkyrkor.

Sankta Maria Minor var bara en av Lunds alla sockenkyrkor, vars uppgift var att se efter sockenbornas själavård. Här skedde allt från dop till begravning och hit gick även den tiondeavgift som betalades.

LUNDAPUSSLET

131

LUND MED SINA KYRKOR OCH KLOSTER omkring år 1500, där Västra Mårtensgatan är markerad med rött och området som behandlas i denna artikel ligger inom den blå cirkeln. Bilden är hämtad ur Gunilla Gardelins bok Kyrkornas Lund, här anpassad med markerade tillägg.

PLANRITNING över 1911–12 och 1914 års grävningar i Kvarteret Sankta Maria Minor.

Bild ur Erik Ekhoffs bok Svenska Stavkyrkor. Kulturens LA-arkiv.

Kyrkans socken omfattade området vid Stortorgets och torggatans östra sida, från Laurentiikyrkogården (Domkyrkan) i norr och ner till Helgeandshuset i söder, som låg strax norr om dagens Mejeriet.

Kyrkan var först uppförd i trä, en så kallad stavkyrka, där kyrkans yttre väggar bestod av jordgrävda stavar som bar upp taket. Träkyrkan är daterad till omkring år 1060 men ersätts under 1100-talet av en stenkyrka. Delar av stenkyrkan monterades ner för att återuppföras

inne på Kulturens friluftsmuseum och står där än i dag. Några av stavarna till träkyrkan har konserverats och kan ses inne på utställningen Metropolis på Kulturen.

VÄSTRA MÅRTENSGATAN ÅR 1994 År 1994 var Västra Mårtensgatan föremål för en större utgrävning, där hela gatan mellan Stora Södergatan och Vårfrugatan banades av från gatsten och bärlager ner till omkring 0,7 meter. På ytan framkom flera tydliga lämningsstrukturer

LUNDAPUSSLET

133

FOTON tagna vid grundgrävningen år 1911–12 när stavarna från Sankta Maria Minors träkyrka grävdes fram. Fotografier tagna av Kulturens dåvarande museichef Georg Karlin. Kulturens LA-arkiv.

som dokumenterades och sedan skyddades för vidare ingrepp.

Strukturer som antas tillhöra tre olika hus dokumenterades. De har legat utmed Västra Mårtensgatan innan vägen breddades och ligger därför idag mitt ute i gatan. Husen har alltså byggts någon gång efter reformationen när kyrkan rivits.

En bred mur i öst-västlig riktning framkom i gatans södra del, vilket tolkades vara kyrkogårdsmuren.

Rapporten från 1994 års grävning var till god hjälp för en översiktlig förståelse för platsen inför undersökningen 2020. Vi räknade med att

134

LINNEA LIDH

röra oss strax intill och i utkanten av kyrkogårdsmarken när markarbetet påbörjades i maj 2020, däremot hade vi kanske inte räknat med att gå på tre välbevarade gravar.

En av kistorna var i så gott skick att den skickades iväg för konservering.

GRAVARNA Gravarna påträffades två meter ner i marken och låg i södra utkanten av kyrkogården tillhörande Sankta Maria Minor. Först framkom två gravar som vi i lugn och ro grävde fram. Den tredje och sista graven framkom ett par veckor senare längre

österut i schaktet. Alla tre gravar var kistgravar av trä där de två första individerna låg intill varandra med fötterna åt öst som sig bör. (Vill man läsa mer om träkistor, kan man läsa Olof Anderssons artikel i denna årsbok.) I en av kistorna låg flera individer tillsammans vilket väckte en del frågor som vi hoppas kunna få svar på när analyserna av de inskickade proverna är klara.

I

de två övriga kistorna låg två individer med armarna längs sidorna, vilket är en armposition som daterar gravarna till tidig medeltid, alltså 1000–1100-tal. Detta

tillsammans med de dendrokronologiska analyserna på trämaterialet från kistorna ger att de första gravarna troligen är från 1100-talets första hälft medan den sista är från den senare hälften av 1000-talet. Vi har alltså tre gravar som troligen hör till tiden för Sankta Maria Minors stavkyrka och därmed tidigt daterade gravar. Med dessa gravar kan vi också rita in kyrkogårdens södra begränsning i Lundapusslet.

FOTO FRÅN 2020 ÅRS GRÄVNING vid Västra Mårtensgatan. På bilden syns grav 2 när kistlocket har börjat lyftas. Foto: Kulturens arkeologer.

LUNDAPUSSLET

135

BROLÄGGNING I STORA SÖDERGATAN När det grävdes för nya brunnar 2020 vid infarten till Västra Mårtensgatan från Stora Södergatan, påträffades en större tillsågad trädstam och några tjockare träplankor av ek. Trämaterialet var resterna av en broläggning där den stora stammen var nerslagen i bottenleran som stabilisering för de horisontella ekplankorna. Samma broläggning, fast någon meter norrut, påträffades vid 1994 års grävning i gatan och är därmed brons fortsättning.

Det gjordes dendrokronologisk analys på några av ekplankorna som påträffades 1994, vilket gav en datering till att plankorna kom från ett träd som fällts efter år 1183.

Då det även framkom ett mynt vid framrensningen av träplankorna, som daterades till år 1424–40, drog man slutsatsen att plankorna antingen var återanvänt material med över

DEN STORA TRÄDSTAMMEN som framkom vid schaktningsarbetet vid Västra Mårtensgatan 2020.

Foto: Kulturens arkeologer.

136

LINNEA LIDH

DEN FRAMRENSADE BROLÄGGNINGEN från 1994 års grävning på Västra Mårtensgatan.

Kulturens LA-arkiv.

200 år på nacken eller att plankorna var så hårt bearbetade att många av dess årsringar saknats till den dendrokronologiska analysen.

Spännande är också att den här träbroläggningen troligen kan kopplas till den som låg över Stortorget under medeltiden.

STORTORGET Vi vet inte exakt när Stortorget anlades, men torget nämns i de historiska källorna i slutet på 1000-talet och då tillsammans med Sankta Maria Minor som ligger

”in foro”, som betyder vid torget.

Hur man ska tolka detta epitet kan diskuteras. I sin bok Lunds historia 1: Medeltiden skriver Ragnar Blomqvist att bruket av in foro i detta fall inte betecknar en särskild avgränsad plats, utan ”snarare orten i dess egenskap av handelsplats”.

Redan i början av 1000-talet hade flera viktiga vägar anpassats så att de anslöt till den nya staden Lund.

En av dessa vägar var den som gick rakt från stadens centrum, Kungsgården som låg i dagens Lundagård,

LUNDAPUSSLET

137

BROLÄGGNINGEN från 1993 års grävning på Stortorget. Kulturens LA-arkiv.

och söderut förbi Uppåkra. Denna väg är dagens Stora Södergatan och torget var inte mycket mer än en vidgning av gatan. Möjligen anlades torget under 1020-talet, samtidigt som en reglering av bebyggelsen gjordes i staden. Torget var stadens nav där handel skedde, där kungen höll manifestationer, där kyrkan höll processioner och en plats för offentlig rättskipning.

138

LINNEA LIDH

I

början av 1100-talet gjordes en större satsning på torget. En träbroläggning lades ut och gick från Domkyrkans område i norr till Västra Mårtensgatan i söder. Spår av broläggningen har framkommit vid flera tillfällen när markingrepp har skett på torget. År 1993 grävdes det för omläggning av vattenledningar och serviser på torget, vilket gav Kulturens arkeologer möjlighet

att närmare undersöka och dokumentera de arkeologiska lämningarna på platsen. Den tidigare arkeologiska dokumentationen på torget hade genomförts mycket sporadiskt och översiktligt.

R

apporten som skrevs efter 1993 års grävning ger en bild av ett omfattande arbete som skett för att skapa denna träbroläggning, eller rättare sagt minst två broläggningar.

Man hade först lagt ett ordentligt lager av grenar och ris, som utgjort en rustbädd för att motverka de fuktproblem som funnits på platsen.

På detta har man sedan lagt stora stenar som utfyllnad och ovanpå detta har man påfört ett stort utjämningslager. Det är först efter detta man lagt ut en träbroläggning som bestod av tjocka plankor som lagts över så kallade dragare, vilka fungerat som fundament till de plankor man gick på. Till denna konstruktion framkom även pålar som slagits ner i marken för att hålla broläggningen på plats.

Med hjälp av dendrokronologisk analys har man kunnat datera torgets första träbroläggning till början på 1100-talet. Därefter kan man med hjälp av både stratigrafin som dokumenterats i schakten och de

dendrokronologiska analyser som gjorts, tolka nästa skede som att en reparation har utförts av träbroläggningen. Det blir sedan lite svårare i tolkningarna. Det tycks som att man återanvänt material från den äldre broläggningen när man istället för att fortsätta reparera bestämde sig för att bygga en ny.

Möjligen läggs den nya broläggningen ut under slutet av 1100-talet.

LUNDAPUSSLET Detta var två nedslag i den arkeologiska undersökningen på Västra Mårtensgatan, som var ett spännande ärende och förhoppningarna är att det blir goda resultat i den vidare bearbetningen av fynden, proverna och dokumentationen. De gravar som grävdes fram är i nuläget daterade från slutet av 1000-talet till början av 1100-talet och kan då troligen knytas till Sankta Maria Minors period som stavkyrka.

Med hjälp av gravarna kan vi också skissa in den tidiga kyrkogårdens södra gräns, då inga gravar påträffats längre söderut. Träbroläggningen hade redan påträffats vid Västra Mårtensgatan så sent som 1994, men kanske kan en kommande dendrokronologisk analys på det nya trämaterialet kasta ytterligare ljus över dateringsfrågan.

LUNDAPUSSLET

139

Jag hoppas det har blivit uppenbart för läsaren, att resultaten som framkommer på de arkeologiska undersökningarna i Lund inte bara ska ses som en ensam företeelse på platsen utan går att knyta ihop med stadens och dess historia. I exemplet Västra Mårtensgatan kan man knyta fynden och kontexterna till kyrkan Sankta Maria Minor och Stortorget. Gravarna berättar om de människor som levde i Lund och träbroläggningen ger i förlängningen en bild av Lunds medeltida stadsbild och gatunät. Om än små pusselbitar, bidrar alla grävningar i staden varje gång med ny kunskap.

ARBETET med att lyfta träkistorna under 2020 års undersökning vid Västra Mårtensgatan.

I bild Kulturens arkeolog Linnea Lidh samt Kulturens byggnadshantverkare och timmerman Olof Andersson.

Foto: Kulturens arkeologer.

LITTERATUR & LÄSTIPS Blomqvist, Ragnar. 1951. Lunds historia 1 Medeltiden. Lund: LiberLäromedel/Gleerup.

Carelli, Peter. 2012. Lunds historia: staden och omlandet. 1 Medeltiden: en metropol växer fram. Lund: Lunds kommun.

Gardelin, Gunilla. 2015. Kyrkornas Lund. Archaeologica Lundensia. Malmö: C A Andersson.

140

LINNEA LIDH

”All trädfällning och kapning av virket till kistorna har skett med yxa, vilket man ser spår av på flera av kistplankens ändträ.”

EN AV DE VÄLBEVARADE GRAVARNA som undersöktes vid schaktningsövervakningen på Västra Mårtensgatan under sommaren 2020. Foto: Kulturens arkeologer.

Olof Andersson

GRAVKISTOR FRÅN VÄSTRA MÅRTENSGATAN I

juni 2020 fick Kulturens arkeologer möjlighet att dokumentera några medeltida träkistor vid en schaktningsövervakning på Västra Mårtensgatan i Lund. VA SYD skulle lägga nya ledningar i gamla ledningsschakt. Eftersom de gamla schakten var handgrävda med spade, var de väldigt smala och med dagens arbetsmiljöföreskrifter behövde de göras bredare. Det innebar att man var inne och grävde i Sankta Maria Minors gamla kyrkogård, vilket Linnea Lidh skriver om i en annan artikel i årsboken. På en sträcka av omkring 15 meter kom det fram två kistor som i princip var helt intakta och en kista som var halverad. Den senare hade skadats vid tidigare grävningsarbeten. Som framgår av bilden på föregående sida var gravarna välbevarade.

144

OLOF ANDERSSON

Jag blev tillfrågad om att titta på träfynden redan när det första kisthörnet kom fram. Jag kunde direkt identifiera att den första kistan var tillverkad i bok, vilket var intressant.

Bok har ett väldigt karakteristiskt utseende genom sin kortfibrighet.

Den har dock en mycket dålig rötbeständighet. Lunds feta lerjordar och bitvis fuktiga mark gör emellertid att trä kan bevaras otroligt bra.

Det har hittats en hel del välbevarat tidigmedeltida bokvirke i Lund tidigare. Jag har själv varit med vid undersökningarna utanför Grand Hotel för några år sedan där det fanns skiftesverksbrunnar med bålar av bok daterade till 1100-talet.

Det tog några dagar att rensa fram, dokumentera och ta hand om skeletten i kistorna på Västra

KISTFYND Linnea Lidh och Olof Andersson rensar fram de två hela kistor som påträffades i samband med ledningsdragningen i Västra Mårtensgatan. Foto: Kulturens arkeologer.

Mårtensgatan. Under denna tid hann syret i luften påbörja nedbrytningen av träet, så att när vi fick upp virket kunde man inte längre se att det var bok. Detta trots att vi under hela processen fuktade virket med vatten och försökte täcka det med plast. Nedbrytningen av träet går alltså väldigt fort. Kistan blev väldigt skör och föll i bitar när vi tog upp den.

Boken bevaras fint så länge den är helt under vatten eller hålls helt torr. Den klarar däremot inte skiftningarna mellan torrt och fuktigt,

vilket är en förklaring till att hus och andra konstruktioner i bokvirke inte bevarats så bra som ek. Bokvirke har däremot andra fördelar. Det är relativt lättkluvet, så i områ­den där man har haft tillgång till bok, har den använts.

De två andra kistorna var tillverkade av ek, vilket är vanligare i det tidigmedeltida fyndmaterialet eftersom det har mycket bättre rötbeständighet än många andra träslag. Det gör också att det bevaras bättre i exempelvis städernas kulturlager.

GRAVKISTOR FRÅN VÄSTRA MÅRTENSGATAN

145

TILLHUGGNING av plank med yxa ger karakteristiska spår i virket. Foto: Kulturen.

A

ll trädfällning och kapning av virket till kistorna har skett med yxa, vilket man ser spår av på flera av kistplankens ändträ. Som framgår av bilden ovan ger det karakteristiska spår. Virket till kistorna är kluvet med träkilar och hugget med yxa på det sätt som var brukligt för att tillverka brädor och plank under medeltiden. Det fanns förvisso sågar under medeltiden, men de användes inte i någon större utsträckning vid framtagning av byggnadsvirke eller plank och brädor.

146

OLOF ANDERSSON

All ek i kistorna från Västra Mårtensgatan är radiellt kluven, det vill säga att virket är kluvet som små tårtbitar ur den runda stammen (se Principskiss a). På detta sätt får man ett mycket formstabilt virke som inte slår sig eller spricker speciellt mycket.

Vill man ha ut breda brädor, krävs det dock extremt grova stammar.

Bottenplankan på kista 2 är av ek och radiellt uttagen. Den är 52 cm bred.

Man kan se ytveden, det vill säga de yttersta årsringarna, men inte kärnan.

Detta träd måste alltså ha varit minst 110 cm i diameter när det fälldes.

Boken däremot är tangentiellt utkluven (se Principskiss b), det vill säga att rundstocken är delad på mitten och sen kluven en gång till parallellt med det snittet. På så sätt har man fått ut ett par brädor av varje halvklova. Boken är, som nämndes tidigare, relativt lättkluven. Sidobrädorna är smalare och uppvisar en del kvist, så de är säkert uttagna ur en andra eller tredje stock, det vill säga högre upp på trädstammen.

Sprättäljning var den vanligaste behuggningsmetoden i Skandinavien under tidig medeltid. När man ska jämna till planken efter klyvningen, så sprätttäljs de med yxa. Denna

behuggning görs i stammens längdriktning och i flera band vilket ibland kan skapa en fin fiskbensmönstrad yta, vilket syns på bilden på nästa sida. Detta syns inte så väl på ekkistorna från Västra Mårtensgatan men kunde urskiljas ganska tydligt på botten av kista 1 av bok.

Redan när vi rensade fram skeletten var vi rätt säkra på att det var tidigmedeltida gravar som troligtvis var samtida med stavkyrkan Sankta Maria Minor strax intill. Armarna på skelettet i bokkistan låg längs med sidan på kroppen, vilket anses ha varit brukligt under tidig medeltid.

Dendrodateringarna verifierade att kistorna är från 1000- och 1100-talet.

PRINCIPSKISS Olika sätt att klyva den runda stammen.

a)

b)

Radiell klyvning

Tangentiell klyvning

GRAVKISTOR FRÅN VÄSTRA MÅRTENSGATAN

147

SPRÄTTÄLJNING På bilden finns tre återskapade yxor och fyra originalyxor på en sprättäljd planka. Yxorna tog jag fram tillsammans med skickliga smeder till rekonstruktionen av 1300-talskyrkan i Södra Råda i Värmland. Sprättäljning var den vanligaste behuggningsmetoden i Skandinavien fram till digerdöden vid mitten av 1300-talet. Foto: Olof Andersson.

D

e dendrokronologiska analyserna har också kunnat proveniensbestämma virket i kistorna från Västra Mårtensgatan till att komma ifrån Lund eller nordöst om Lund inom cirka tre mils radie. Det innebär att det under 1000- och 1100-talet ännu fanns tillgång till grov ek- och bokskog i Lundaområdet. Sankta Maria Minors stavkyrka, som byggdes omkring 1060 och till vilka de

148

OLOF ANDERSSON

undersökta gravarna hörde, är också byggd av väldigt kraftiga ekstavar och det har gått åt många stammar till kyrkbygget.

KISTA 1 Kista 1 var 195 cm lång, 42 cm bred och 32 cm hög. Den var gjord av tangentiellt kluven bok. Trädet som planken tagits ifrån har varit omkring 50 cm i diameter. Det verkar som både första och andra stocken

och eventuellt tredje stocken på stammen använts. Bottenstycket är i princip kvistfritt medan sidobrädorna har en del kvist. På bottenplankan finns spår av sprättäljning.

Bottenbrädan är framtagen nära trädets kärna. Man har eftersträvat att tillverka en jämn entumsbräda men den varierar mellan 16 och 30 mm i tjocklek. Dock ger den visuellt intrycket av att vara jämn.

Sidobrädorna är huggna cirka en tum tjocka med en tjockare del nertill som håller bottnen på plats.

Bottnen är snett skuren för att passa sidostyckena. Detta är ett mycket sofistikerat sätt att hålla bottnen på plats.

Kistan är sammanfogad med både spik och tränaglar av hasselkäppar om cirka en tums diameter. Det sitter en tränagel i mitten av kistans längdriktning, från sidobrädorna in i bottenplankan, och två tretums järnspik en bit från ändarna. Kortsidorna är ställda på bottenplankan och är både spikade och infästa med tränaglar. Samtliga brädor i kistan är kapade med yxa eller annat eggverktyg – man har inte använt såg vid tillverkningen. Locket verkar bara ha lagts på kistan, då vi inte sett några spår efter spik eller

trädubb ner i sidostyckena. Locket var tunt och sönderpressat och fick plockas bort i små fragment.

Som syns på bilden nedan fanns en mycket spännande detalj på insidan av kistans södra långsida.

Här hittade vi nämligen ett stort och väldigt snyggt S inskuret, cirka 60 mm högt. Vi vet inte vad det står för, däremot kan konstateras att kistan inte var hopspikad av vem som helst utan gjordes av en yrkesverksam snickare eller timmerman med mycket noggrannhet och yrkeskunskap. Tyvärr var kistan svår att dendrodatera på grund av tillväxtkollapser, vilket inneburit att vissa årsringar saknas. Troligtvis är den från tidigt 1100-tal.

DETALJ På insidan av kista 1:s södra långsida fanns ett 60 mm stort S inskuret.

Foto: Kulturens arkeologer.

GRAVKISTOR FRÅN VÄSTRA MÅRTENSGATAN

149

KISTA 2 Här syns tydlig hur virket har behållit sitt trekantiga snitt från radiell klyvning. Foto: Olof Andersson.

KISTA 2 Kista 2 var 190 cm lång, 52 cm bred och 30 cm hög. Den var gjord av radiellt kluven ek. Samtliga delar har kvar sitt trekantiga snitt från uttagningen ur stocken, vilket tydligt syns på bilden ovan. Man har alltså inte lagt ner arbete på att hugga ner virket till jämntjocka brädor.

Bottenplankan är 52 cm bred vid huvudänden och 36 cm vid fotänden. Den är ungefär 6 cm tjock i norrsidan och 1,5 cm på sydsidan.

Eftersom plankan är 52 cm bred och radiellt uttagen, måste trädets diameter ha varit minst 110 cm.

150

OLOF ANDERSSON

Plankan är troligtvis uttagen ur en förstastock, det vill säga långt ned på trädstammen, då den är helt kvistfri.

Denna kista är enklare tillverkad än kista nr 1. Den var sammanfogad med spik med riktigt stora skallar.

Kistan är ihopspikad med den ena långsidan ställd på bottnens tunna sida och den andra långsidan ställd bredvid bottnen och fastspikad i denna. De olika delarna visas på ritningen intill. Kortsidorna är ställda på bottnen mellan sidostyckena.

Fotändens sida har liggande virke medan huvudänden har stående virke, vilket framgår av bilderna.

KISTA 2 sedd från fotändan med liggande virke i kortsidans gavel.

Foto: Olof Andersson.

KISTA 2 De olika delarna i kista 2.

Kistan sedd från insidan.

1. Huvudgaveln (monteras på botten) 2. Fotgaveln (monteras på botten) 3. Norra väggen (monteras mot botten) 4. Södra väggen (monteras på botten) 6. Botten Prickarna indikerar spik-/dymlingshål och pilarna visar placering av spik-/dymlingshål som ej syns i bild.

GRAVKISTOR FRÅN VÄSTRA MÅRTENSGATAN

151

”Min första oktoberhelg 2017 blir sällsam, spöklik, full av tankar på de som gick före.

Rester av 1300-talsgravar har upptäckts ovanpå det nyss blottlagda äldre intakta skelettet, störda gravar, söndertrasade av det expansiva nittonde århundradet när man inget begrep om att dokumentera det man måste förstöra.”

STORA SIGRIDSGATAN Drygt tre år har gått sedan en arkeologisk utgrävning uppstod precis utanför min familjs ytterdörr på Stora Sigridsgatan. Foto: Maria Küchen.

Maria Küc hen

EN BERÄTTELSE SOM BARA HAR BÖRJAT T

redje söndagen i advent 2020 är det mulet och kylslaget i Lund.

Gatans kullersten tiger om vad som en gång dolde sig under våra fötter.

Vi står och småfryser i kvarteret Sankt Mikael, osteologen Helene Wilhelmson och jag, i samtal om vad skelett kan berätta.

De dödas ben tiger inte om man har öron att höra med och medel att forska för. Det mumlar i jorden.

Drygt tre år har gått sedan en arkeologisk utgrävning uppstod precis utanför min familjs ytterdörr på Stora Sigridsgatan. Det skulle dras nya vattenledningar. Första veckan i oktober 2017 började kommunen gräva. Bit för bit förvandlades det idylliska kullerstensstråket till ett djupt dike. VVS-montörer och arkeologer hade upptäckt en del av grundmuren till en försvunnen medeltida sockenkyrka, Sankt Mikaels kyrka som en gång i tiden fått ge namn åt kvarteret. Södra

154

MARIA KÜCHEN

kyrkväggen tycktes ha löpt parallellt med Stora Sigridsgatan. Kanske fanns resterna av altarkoret under grannarnas kök.

När grannhuset byggdes, i samband med Lunds expansion på 1800-talet, gjordes inga arkeologiska undersökningar. Arkeologin är ung. Den historiska osteologin, studiet av skelettben som arkeologer finner i jorden, är ännu yngre. Arkeologiska föreningar har funnits i Sverige i drygt hundra år; först 1978 bildades Osteologiska föreningen.

Tusen år och mer efter en människas död berättar benen i hennes skelett om ursprung och livslängd, om kön och klass och sysslor, lidanden och sjukdomar. Delvis överlappas den historiska osteologins forskningsfält av medicinsk osteologi som behandlar skelettets sjukdomar, och av rättsmedicinen. Benen i en död kropp kan bevisa mord.

DET MUMLAR I JORDEN De dödas ben tiger inte om man har öron att höra med och medel att forska för. Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

Sankt Mikaels kyrka, som omnämns i skrift första gången år 1268, revs 1537 när reformationen svepte som en storm genom Lund. Den romerskkatolska kyrkans makt bröts. I hundratals år hade centrala Lund bågnat av kloster och små och stora kyrkor.

Nu försvann nästan allt. Kyrkobyggnadernas tegel och sten och bjälkar kunde stadens borgare nu använda till annat. De enda kyrkorna som fick stå kvar var Domkyrkan och Sankt Peters klosterkyrka på Väster.

Marken där Sankt Mikaels kyrka hade stått lades för fäfot medan staden förföll.

K

or betade, svin bökade. Sol och regn avlöste varandra, sommar följde på vinter, generationer kom och gick. Att kyrkan hade funnits stod nedtecknat, men till sist kom ingen längre ihåg exakt var den hade legat. Men under staden finns en annan stad, under nuet en annan tid. En soligt kall och lite blåsig fredagseftermiddag i början av oktober 2017 öppnades ett levande schakt i min vardag mellan olika städer och tider. ”Då” blev ”nu”.

Och nu är jag tillbaka.

EN BERÄTTELSE SOM BARA HAR BÖRJAT

155

J

ag är på språng förbi familjens lägenhet på Stora Sigridsgatan för att hämta ett paket som ska postas på Coop Mårtenstorget.

Utanför huset gräver de inte längre.

Vid gropen står grävmaskinisten och hans rörläggarkollegor stilla, begrundande. Jag går fram till dem.

En mörk och mustig dunst slår mot mig. ”Det luktar medeltid” hör jag långt senare en arkeolog säga, men jag tänker ”Det luktar grav”.

– Det ligger ett skelett där nere! utbrister jag.

– Jag vet, säger arkeologen i gropen.

Det är därför jag är här.

Det finns inga spår av någon kista.

Den döda ligger med fötterna mot öster och armarna längs sidorna – A-ställning, lär jag mig senare att det heter. Det antyder en begravning senast på 1100-talet, när de dödas armar i stället började arrangeras så att händerna möttes ovanpå kroppen. Tidiga kristna trodde att den som ligger begravd med fötterna mot öster kommer att resa sig på uppståndelsens morgon och genast se Jesus närma sig i gryningsljuset.

Det här kan alltså vara en tidig kristen grav. Den kan vara äldre än Sankt Mikaels kyrka som revs på 1500-talet. Det kan ha funnits en

156

MARIA KÜCHEN

”DET LUKTAR MEDELTID” hör jag Kulturens arkeolog Johan Wallin säga.

Foto: Maria Küchen.

annan kyrka här innan den medeltida sockenkyrkan byggdes. Den döda i gropen kan ha begravts utanför den kyrkan. Schaktet ner i det förflutna djupnar. Gravar som undersökts arkeologiskt får ett nummer. Så småningom kommer dessa ben – benen i grav nummer 5 – att forslas några hundra meter norrut, till Kulturens laboratorium precis innanför muren på Stora Algatan. I den oansenliga vita envåningslängan blir de liggande, skyddade från ljus och fukt och temperaturväxlingar, till sommaren 2020 när Helen Wilhelmson börjar tvätta dem rena från lera.

På skelettbenens undersidor upptäcker hon spår av kalk. Hon tolkar det som att den döda lades i en vitkalkad grop, ett ovanligt men inte alldeles sällsynt gravskick som upptäckts även på andra håll i Lund. En vit grop i svart jord – en människa som begravs så vackert måste ha betytt något. Den osteologiska undersökningen är till stor del okulär. Osteologen ser med egna ögon. Hon kan se att den döda i grav nummer 5 – reslig och muskulös men sliten och plågad av krämpor – blev ungefär femtio år.

Hon ser att det är en man. Prover sänds till analys utomlands – strontiumanalys för att fastställa varifrån han kan ha kommit, kol-14-tester för att datera kvarlevorna. Det ska visa sig att denne man, inflyttad till Lund någon annanstans ifrån, levde under första halvan av 1100-talet. I mitt minne blir schaktet bråddjupt – och grav nummer 5 är inte allt. Det kommer mera.

S

tående vid den öppna graven den där fredagseftermiddagen 2017, blir jag akut medveten om min kropp. Under underarmens hud finns armbågsben och strålben inbäddade i kött. Liksom jorden under mina fötter består jag av molekyler formade för länge sedan av atomer

som uppstod i stjärnor. Likadant var det för mannen som levde här för tusen år sedan, begravdes på en troligen prominent plats och sedan glömdes. Han var gjord av stjärnstoft. Han rörde sig och drömde.

Kanske red han mycket, underbenens muskelfäste tyder på det. En budbärare? Åtminstone efter döden.

Gamla gravplatser är klassamhällen.

Fint folk som detta sändebud från medeltiden fick ofta sin sista vila intill kyrkan, vid söderväggen nära koret. Längre bort låg de fattigare och mindre betydelsefulla. Deras del av Sankt Mikaels kyrkogård hittade man på 1860-talet, i samband med att ett mejeri byggdes i den expanderande staden. När mejeriets källare grävdes återfanns mängder av medeltida ben.

Hästkärra efter hästkärra forslades iväg. Ungefär 120 år senare skulle mejeribyggnaden komma att rivas och ge plats åt hyreshuset där min familj flyttade in och här är vi nu.

Jag står utanför vår dörr och stirrar på ett skelett som liknar miljarder andra – strålben, armbågsben, den raka ryggraden omgiven av spretande revben, det väcker associationer till en fisk. Vi är ryggradsdjur. Vi har vårt ursprung i havet.

EN BERÄTTELSE SOM BARA HAR BÖRJAT

157

BEN- OCH SKELETTFYND från grävningen i kvarteret Sankt Mikael.

I bilden syns ett flertal olika delar från ben, knä och fot. Foto: Nelly Hercberg, Kulturen.

M

en hjälp, jag måste ju till posten! Arkeologen borstar och borstar. Han vill få benen ur jorden innan arbetsdagen är slut, men inser till sist att han måste ta helg och återkomma på måndag.

Paketet. Jag måste lämna paketet.

Med nöd och näppe lyckas jag snirkla mig fram till familjens ytterdörr längs den smala passagen mellan husets yttervägg och avspärrningsräcket vid kanten av den två meter djupa gropen. Vid postdisken inne på Coop Mårtenstorget känner jag in i märgen hur dödliga vi är, alla vi som står här. Det är inte skrämmande. Tvärtom. Det skapar en stilla eufori. Ute drar molnen upp. Skelettet i botten av gropen har täckts av en grön presenning som hålls på plats med stenar. I flera dagar kommer jag att bo intill en öppen grav. Dag ut och dag in i åratal har jag gått fram och tillbaka över en grav utan att veta om det.

Arkeologin är en ung vetenskap.

Jorden däremot är långsam och gammal. I skikt efter skikt, så sakta

att det inte märks, blir den till. Att något är ”grafiskt” innebär att det beskriver. Ett ”stratum” är ett skikt som formades vid jordytan och har egenskaper som skiljer det från över- och underliggande lager.

Stratigrafi är beskrivningen av lagerföljder. I en lämning med flera kulturlager måste varje lager dokumenteras innan man gräver sig ner till nästa skikt, nästa tid, nästa stratum. Kulturstrata i jorden uppstår på grund av mänsklig aktivitet. När äldre tiders strata blottläggs, vid exempelvis en rörläggning, avslöjas spår av berättelser om det förflutna som förstörs medan de beskrivs.

Med tiden multnar kulturlagrens hemligheter om materialet de består av inte är hårt nog. Själar är det mjukaste som finns. Ändå söker jag dem. Den döde utanför min dörr, hans själ, hur var den beskaffad?

Den var som min. Han mindes och gjorde upp planer. Han kisade mot solen, såg kanske dåligt, spände musklerna kring ögonen så hårt att det lämnade tusenåriga spår.

Han hade en arbetande människas kropp och åt inte som de rika, men begravdes som en person med inflytande. Det kollektiva minnet av en tid före kristendomen var kanske fortfarande färskt och blödande när han levde. Jag vet inte.

EN BERÄTTELSE SOM BARA HAR BÖRJAT

159

Egentligen vet jag ingenting, jo, uppståndelsen ur graven blev inte som han trodde. Han uppstår inte som en kropp i himlen på den yttersta dagen, utan som en berättelse. Klokt förpackade i den vita envåningslängan vid Stora Algatan ligger hans ben kvar. Om tio eller tjugo eller femtio år undersöks de kanske på nytt, med nya metoder.

M

in första oktoberhelg 2017 blir sällsam, spöklik, full av tankar på de som gick före. Rester av 1300-talsgravar har upptäckts ovanpå det nyss blottlagda äldre intakta skelettet, störda gravar,

BEN FÖR BEN dokumenteras och läggs i plastpåse och kartong.

Foto: Kulturens arkeologer.

160

MARIA KÜCHEN

söndertrasade av det expansiva nittonde århundradet när man inget begrep om att dokumentera det man måste förstöra. En tonårings kranium, ett oidentifierbart lårben – till sist tycker jag mig bokstavligen se ett skelettben sticka ut under ytterdörrstrappen, omöjligt att rucka. På måndag morgon kommer arkeologen tillbaka och klättrar ner till den döde. Presenningen viks undan. Där ligger kvarlevorna, fästa i jorden. Ben för ben har deras läge dokumenterats. I ett sammelsurium av kartonger och plastpåsar börjar nu arkeologen arbeta vid skelettets fötter.

Liksom i fredags står rörläggarna stilla vid sina maskiner. En grupp förskolebarn i reflexvästar dyker upp. Fascinerat stirrar de medan ben efter ben lirkas ur jorden.

Hälben, språngben, kilben, mellanfotens små rörben, fotrotens korta ben, vadbenen, de stora skenbenen, knäskålarna, lårbenen – jag sträcker på mig och rör prövande på tårna i skon. Att det ens är möjligt, tänker jag. Att vi kan finnas. Blygdben, sittben, tarmben, korsben, ryggradens kotor – skelettet håller mig uppe, möjliggör mina rörelser, producerar blodkroppar, skyddar lungor och hjärta och hjärna.

EN SPÖKLIK HELG I OKTOBER med kvarlevor fästa i jorden. Foto: Kulturens arkeologer.

Långt senare kommer osteologen att hitta rester av den dödes hjärna i leran inuti kraniet. I hjärnvävnad kan revolutionernade fynd göras, som vid utgrävningar i Åhus vid 2000-talets början när arkeologen och osteologen Caroline Arcini upptäckte åderförkalkningar i hjärnan hos flera individer. Det signalerade att vällevnadssjukdomar fanns även på medeltiden. Kanske hade de döda ätit gott – alltför gott – och levt länge nog att få en stroke. Något liknande hade inte tidigare setts någonstans i världen. ”Den första åderförkalkningen påträffades

av en slump när ett av kranierna tömdes på sand” skrev Arcini i sin bok Åderförkalkning och portvinstår från 2003. ”Som en liten intorkad ljusbrun makaron låg förkalkningen där på toppen av sandhögen.”

Utanför min dörr arbetar nu arkeologen flinkt för att få fatt i handens mån- och båtben – os lunatum, os scaphoideum – och skelettfingrarnas falanger. Nu lirkar han loss den dödes ena skulderblad, hans scapula, en förstenad vinge. Varsamt bänds till sist kraniet ur jorden. Det påminner om en förlossning. Den döde föds

EN BERÄTTELSE SOM BARA HAR BÖRJAT

161

igen, in i en berättelse som bara har börjat. Efter en stunds stillhet läggs även kraniet i en kartong men utgrävningen är inte över.

– Det finns ett skelett till här, konstaterar arkeologen.

Det är som en tvillingfödsel. Precis under de nyss hopplockade kvarlevorna ligger ännu en människa – armarna längs sidorna, fötterna mot öster.

Det är, får jag veta av osteologen tre år senare, kvarlevorna av en man som begravdes vid tusentalets början. Med tidens mått mätt blev han riktigt gammal, mellan 60 och 70 år. Inte heller han tycks ha levt i överflöd. Fattigmanskost, hårt arbete och prominent plats i en vitkalkad grop på kyrkogården, hur hänger det ihop? Och vem tog livet av honom och varför?

Han dödades med ett hugg i skallen – kanske av ett spjut, kanske en kniv eller ett svärd. Hans grav, nummer 8, ligger exakt under grav 5. Ungefär hundra år i tiden skiljer de båda männen åt. De som på 1100-talet jordfäste budbäraren i grav nummer 5, måste avsiktligt ha lagt honom hos den mördade i grav nummer 8.

162

MARIA KÜCHEN

Hörde de båda männen samman och i så fall hur? De var mina grannar, hur som helst. Och nu är de borta.

Det är måndag andra veckan i oktober 2017. Även benen i grav nummer 8 har forslats iväg. Rören läggs. Tonvis med grus välts ut från ett lastbilsflak och packas. Så småningom läggs kullerstenarna från 1800-talet tillbaka. Tre år senare står vi där i decemberrusket, Helene Wilhelmson och jag, ovanpå det som var en grav.

Sånär som på de nya vattenledningar och grus är marken under våra fötter tom. Vi står ovanpå en grav som fanns i tusen år, en grav som ingen kände till förrän den försvann.

ÄNNU EN MÄNNISKA med armarna längs sidorna och fötterna mot öster. Kulturens arkeolog Johan Wallin gräver försiktigt fram ett skelett fäst i jorden. Foto: Kulturens arkeologer.

EN BERÄTTELSE SOM BARA HAR BÖRJAT

163

”Precis som idag finns personliga föremål som kan meddela något om identiteter, såsom geografiskt ursprung eller samhällsstatus.

Andra saker berättar kanske mer om tiden, platsen och hur den använts. Föremål som hittas i samband med en arkeologisk undersökning är bärare av historien och förmedlar den vidare till oss som lever idag.”

TIDIG MEDELTID En kam, ett ringspänne i kopparlegering med förgylld nål och en träskål från undersökningen 2019 i kvarteret Sankt Mikael. Samtliga daterade till tidig medeltid. Foto: Lovisa Dal, LUHM.

Sof ia Lindberg

NÅGRA FYND OCH FÖREMÅL FRÅN KVARTERET SANKT MIKAEL

E

n av de vanligaste frågorna man får som arkeolog är ”Har ni hittat något?”. Ofta har vi det, särskilt i en stad som Lund som hyser fantastiska arkeologiska lämningar under asfalten. Jag tror att de som är nyfikna på vårt arbete ofta menar om vi hittat något särskilt intressant, gärna en dyrbar pryl, typ smycken eller pengar. För en arkeolog är det också något som är roligt att visa – det finns något konkret att ta på och visa upp och man kan kanske berätta om härkomst och användning. Helt förståeligt är detta mycket mer begripligt och påtagligt än när vi som så ofta är mer begeistrade över den mörka fläcken längst bak på grävytan, som ingen mer än den initierade kan förstå är en brunn eller i allra bästa

166

SOFIA LINDBERG

fall en latrin med potentiellt ”superspännande” innehåll.

Jag lyfter i den här texten upp några av de föremål som hittades i samband med den arkeologiska undersökningen vid Stora Algatan, kvarteret Sankt Mikael, 2019. En del fynd som görs fastnar i minnet för att de är ovanliga, andra för att de är vackra. Sedan finns de saker som är både vanliga och simpla i sitt uttryck men som man vet kommer att vara ett viktigt bidrag till vår tolkning av platsen, kanske på grund av det sammanhang föremålet hittas i.

En utgångspunkt i arkeologisk forskning är att den materiella kulturen kan berätta om människorna som levt eller tillfälligt

vistats på platsen. Precis som idag finns personliga föremål som kan meddela något om identiteter, så som geografiskt ursprung eller samhällsstatus. Andra saker berättar kanske mer om tiden, platsen och hur den använts. Föremål som hittas i samband med en arkeologisk undersökning är bärare av historien och förmedlar den vidare till oss som lever idag.

FINGERRING I GULD – EN FÖRLORAD ÄGODEL Att hitta ett föremål i guld är en lite särskild upplevelse eftersom det ser helt nytt ut, oavsett hur länge det har legat i marken. Det ärgar inte som koppar, mörknar inte som silver utan ser ut som att någon tappade det igår. Vid undersökningen hittades flera fingerringar.

Guldringen på bilden stack dock ut särskilt. Sedan tidigare finns bara ett tiotal arkeologiska fynd av guldringar från Lund. Guldringen från Sankt Mikael är tillverkad av en spolformad ten som böjts till en ring. Dimensionerna är 28×25 millimeter, vikten 14 gram.

Formen på ringen för tankarna till vikingatid och tidig medeltid.

Ett par mycket snarlika ringar har hittats på Gotland och dateras i

EN FINGERRING i solitt guld hittades i samband med den arkeologiska undersökningen i kvarteret Sankt Mikael 2019. Ringen är tillverkad av en spolformad ten som böjts till en ring, en form som förekommer under vikingatid och tidig medeltid.

Historiska museets databas till vikingatid (SHM 5279:1). Ringen från Sankt Mikael hittades i kulturlager som bedömts vara yngre än så. Här ställs vi inför ett vanligt problem för arkeologer som gräver i miljöer där människor bott under lång tid. Av olika anledningar kan föremål förflytta sig från sitt ursprungliga sammanhang och framåt i historien. Jord som grävs upp på ett ställe används på ett annat och på så vis kan äldre föremål dyka upp i en yngre kontext. Inom arkeologin brukar man tala om omlagring av material. I Lund är omlagringsfaktorn väldigt hög. Som exempel kan man ta den så kallade Östersjö-

NÅGRA FYND OCH FÖREMÅL FRÅN KVARTERET SANKT MIKAEL

167

keramiken från undersökningen i Sankt Mikael. Denna anses vanligen gå ur bruk under 1200-talet men förekommer i sammanhang ända fram på 1800-talet, om än i succesivt mindre mängder.

Men, det kan finnas andra förklaringar till ringens fyndomständighet. Kanske har den gått i arv i samma släkt i generationer innan den glider av bärarens finger.

En guldring har varit minst lika attraktiv då som nu och de minnen som kan finnas inbäddade i ett föremåls biografi kan ha haft betydelse för ägaren. Ett föremål kan fungera som en länk till minnen och en person som kanske inte längre finns.

EN MEDELTIDA SKRIVTAVLA Ett annat mycket speciellt föremål från undersökningen i kvarteret Sankt Mikael är en skrivtavla eller vaxtavla, där man ristade in texten i vax med hjälp av ett skrivdon, stylus.

Tavlan är bevarad i tio mindre delar och är 69 millimeter lång. Materialet är förmodligen elfenben och på baksidan finns en utskuren relief som visar Maria med Jesusbarnet till vänster och till höger en man med en stav i ena handen och ett litet rektangulärt föremål i den andra. Framsidan har en smal ram

168

SOFIA LINDBERG

med ett något nedsänkt mittenparti där vaxet placerades. Liknande skrivtavlor i elfenben, med den gotiska, arkadliknande övre delen, finns i British Museums samlingar.

Dessa sägs samtliga ha tillverkats i Frankrike under 1300–talet. På Victoria and Albert Museum finns även något tyskt exemplar, daterat till sent 1300-tal. Detta exemplar är intakt och reliefbilderna finns på fram- och baksida i en ”bok” med flera vaxtavlor utan motiv i mitten.

Vårt exemplar har ett delvis bevarat runt hål i övre delen, vilket visar att den suttit ihop med fler skrivtavlor, troligen av enklare snitt. Liknande exemplar finns sedan tidigare på Historiska museet i Lund.

I boken Lunds historia – staden och omlandet uppges att det vid bokens utgivning (år 2012) endast hade hittats åtta medeltida vaxtavlor inom det medeltida Danmark, varav sju i Lund. Intressant nog har flertalet, liksom de flesta stylusarna, hittats i profana miljöer i anslutning till Stortorget.

Att bröderna i dominikankonventet i Lund, som fanns i kvarteret Sankt Mikael från cirka 1220 fram till reformationen, haft kontakt med kontinenten, både Frankrike och

EN SENMEDELTIDA SKRIV- ELLER VAXTAVLA i elfenben med biblisk scen på ena sidan och nedsänkt parti på andra sidan för applicering av vaxet. Foto: Lovisa Dal, LUHM.

Tyskland, är självklart. Att det funnits skrivkunniga personer i konventet är inte heller förvånande.

Fyndet av vaxtavlan väckte ändå viss uppståndelse på grävningen.

Föremålet konkretiserar nämligen dessa kontakter och detta kunnande.

Det är i sig dessutom ett utsökt medeltida konstverk som visar den dåtida hantverksskickligheten samtidigt som den för Lund något närmare Paris.

MINIATYRYXA – LEKSAK ELLER AMULETT? Ett ovanligt föremål är en miniatyryxa med utsvängd egg, tillverkad av horn. Yxan är försedd med så kallad punktcirkeldekor. Från samma tidsperiod (cirka 1050-1100-tal) finns ett omfattande material från horn- och benhantverk som bedrivits på platsen och kanske har yxan tillverkats just här. Hantverket har specialstuderats av Adam Bolander som kom

NÅGRA FYND OCH FÖREMÅL FRÅN KVARTERET SANKT MIKAEL

169

EN MINIATYRYXA som hittades vid den arkeologiska undersökningen i Sankt Mikael.

Har det varit en amulett eller en leksak? Foto: Lovisa Dahl, LUHM.

fram till att det förmodligen varit en kringresande hantverkare som tillfälligt etablerat sig på plats. Men varifrån kom influenserna? Yxan har ett genomborrat hål och har antingen varit skaftad eller hängt i exempelvis en läderrem. Från Sigtuna finns flera miniatyryxor men i kopparlegering. Dessa kopplas samman med kontakter österut, närmare bestämt det forntida Ryssland, eller Rus. Dateringen stämmer väl överens med yxorna från Sigtuna, även i dekoren finns likheter. Men

170

SOFIA LINDBERG

naturligtvis är materialet en stor skillnad, där horn är enklare än en gjuten yxa i kopparlegering. En annan intressant vinkel är en eventuell koppling till helgonet Sankt Olof, vars helgonattribut bland annat är en yxa. Sankt Olof var en norsk kung som helgonförklarades kort efter sin död år 1030.

Så vad var syftet med det här lilla föremålet? Är det ett vackert smycke, en amulett eller en leksak?

För att komma vidare i denna fråga

måste yxan studeras närmare, exempelvis om det utifrån slitage är möjligt att avgöra om den varit skaftad eller inte.

DEN MÄNSKLIGA PARASITEN – ETT OSYNLIGT MEN PLÅGSAMT FYND Den arkeologiska metoden är under ständig förändring. Vetenskapen och teknikutvecklingen gör att gränserna flyttas för vad som är möjligt att undersöka, vilket i sin tur gör att vi kan ställa nya frågor till materialen och skapa ny kunskap.

Att analysera förekomsten av inälvsparasiter i jord är ett forskningsfält som är relativt nytt och för Lunds del genomfördes det för allra första gången i samband med undersökningen i Sankt Mikael. Man kan säga att det blev fullträff.

Analys av inälvsparasiter från latrinmaterial kan ge kunskap om parasitsjukdomar, vilket kan berätta om människors (och djurs) hälsa och mående. Några prover som togs från material, deponerat under tidigt 1000-tal, innehöll enorma mängder parasiter. Jonas Bergman, som utförde analyserna, kunde notera skandinaviskt parasitrekord

när det gäller koncentrationen av piskmaskägg. Andra parasiter som hittades var ägg av människans spolmask och i mindre mängd ägg från fiskbinnikemask. Den senare visar att man ätit rå eller kanske torkad insjöfisk.

S

å vad händer med en människa som är infekterad med parasiter?

Friska vuxna individer behöver inte få några större problem av enstaka piskmaskar men större infektioner kan ge diarré och blodbrist. Jonas Bergman konstaterar att en viktig effekt är att en stor del av befolkningen oftast drabbas, vilket kan ha negativ inverkan på hela samhället.

Spolmasken kan ha ännu värre påverkan på hälsan då den förflyttar sig från magen till andra delar av kroppen som lungorna och levern.

Svårigheter med andningen, hosta och feber kan vara symptom på spolmask.

Hygienen var naturligtvis inte som idag och att man gödslade odlingar med latrin var dessutom en starkt bidragande orsak till spridningen.

Det gjorde att det växte bra, men också att parasiterna frodades.

Parasiter är verkligen ett mikroskopiskt litet fynd men förmedlar

NÅGRA FYND OCH FÖREMÅL FRÅN KVARTERET SANKT MIKAEL

171

LATRINMATERIAL i 100 gångers förstoring. I bildens mitt finns ett ägg av människans spolmask, runt om syns ägg av piskmask. Den medeltida Lundabon har plågats av olika inre parasiter som gett besvär med hälsan Foto från Jonas Bergmans text i rapporten ”Kvarteret Sankt Mikael 16, Lund. Arkeologisk undersökning 2019” (i manus).

intressant och viktig kunskap om människornas hälsa, kunskap och insikt om sjukdomar, jordbrukets organisation och den allmänna hygienen i samhället.

AVSLUTNING Tingen, fynden, föremålen – vad vi än väljer att kalla dem – berättar för oss om de människor som levt: hur

172

SOFIA LINDBERG

de organiserade sin vardag, vad de tyckte om, vad de hade råd med, vad de trodde på. Arkeologer som studerar historisk tid har en stor fördel eftersom det kan finnas både skriftligt och arkeologiskt källmaterial att tillgå. Den skrivna historien kan förmedla saker som arkeologin aldrig (eller åtminstone väldigt sällan) kan, såsom direkt

personliga eller institutionella innehav, relationer och förehavanden.

Föremålen och de strukturer som arkeologin studerar har emellertid andra fördelar: idag är vi medvetna om att den skrivna historien är selektiv, flera grupper är under-

representerade såsom kvinnor, fattiga och barn. Spåren är oftast fragmentariska men den materiella kulturen som lämnas kvar kan genom arkeologin ge oss chans till en mer mångfacetterad och demokratisk bild av historien.

LITTERATUR & LÄSTIPS Bergman, Jonas. 2019. Arkeoparasitologisk analys. I: Larsson, Stefan & Lindberg, Sofia (red), se nedan denna referens.

Bolander, Adam. 2019. Kammakeriavfallet från kvarteret Sankt Mikael 16. I: Larsson, Stefan & Lindberg, Sofia (red), se nedan denna referens.

Carelli, Peter. 2012. Lunds historia : staden och omlandet. 1 Medeltiden: en metropol växer fram. Lund: Lunds kommun.

Edberg, Rune & Söderberg, Anders. 2018. Insignier, amuletter, krigsleksaker?

Sigtunas miniatyryxor än en gång. Situne dei 2018. Årsskrift för Sigtunaforskning och historisk arkeologi. Sigtuna Museum, s. 34-59.

Larsson, Stefan & Lindberg, Sofia (red). 2019. Kvarteret Sankt Mikael 16, Lund.

Arkeologisk undersökning 2019. Kulturen rapport. I manus.

NÅGRA FYND OCH FÖREMÅL FRÅN KVARTERET SANKT MIKAEL

173

ÖVERSIKT från den arkeologiska undersökningen i kvarteret Sankt Mikael 2019. I förgrunden syns tegelgolvet till en av svartbrödraklostrets ekonomibyggnader samt delar av en gårdsplan belagd med kullersten. Foto: Kulturens arkeologer.

MELLANÖLSBURK (KM 96 218:519). Antagligen Sankt Mikael-undersökningens mest väldaterade fynd. Vi kan med säkerhet säga att det deponerades den 21 mars 1977. Det finns på sina håll en inofficiell tradition bland arkeologer att "lämna något till kommande arkeologer". Den här ölburken fanns i sanden som användes för att fylla ett schakt från en provundersökning 1977. Datumet finns på den ritning som då gjordes. Av visst kulturhistoriskt intresse är väl att mellanölet försvann några månader senare, den 1 juli 1977. Foto: Kulturen.

CHAPTER INTRODUCTIONS Aja Guldåker

LUND’S WATER SUPPLY THROUGH THE AGES Access to water is a prerequisite for people to stay in an area for a longer period of time. In older times water was needed for the household, for humans and animals alike, for cultivation and drinking, not to mention the ability to extinguish fires.

Gunilla Gardelin

IN HAPPINESS AND DESPAIR An object can say a lot about the feelings that people have experienced. The giving of a gift has signified an act of love through the ages. Equally, feelings of unhappiness and the quest for revenge have been expressed through the casting of spells and incantations.

Helene Wilhelmson

WHO ARE THE PEOPLE UNDER YOUR FEET? What lies beneath your feet as you walk through a city like Lund, considering it has existed for at least a thousand years? Below ground, lives and fates remain to be uncovered despite today’s ever-changing city that sits on its surface.

Adam Hultberg

TO CHART A CITY Archaeological investigations are a puzzle; an archaeologist’s expertise lies in piecing together fragments to create and interpret the whole. Lund’s historic water supply network presents the perfect example of this process, reaching as it does across the entire medieval city.

CHAPTER INTRODUCTIONS

177

Annika Knarrström

HELLO AND WELCOME TO THE EXCAVATION! As a form of public communication, many excavations in Lund are relatively low-key, allowing for a quick peek into the pit followed by a brief question-and-answer session at the edge of the site. But sometimes an excavation is more extensive and therefore more suited to larger public initiatives.

Felicia Hellgren

QUILLS – AN IMPORTANT TOOL OR A SYMBOL OF STATUS? Quills were used as early as 300 AD until the middle of the 19th century, when they were almost completely replaced by the ink pen. This article examines the possibility of identifying quills based on bone remnants taken from an excavation of the Sankt Mikael district in Lund.

Linda Billström

WHEN LIFE CHANGES COURSE – TRACES OF A DISASTER Archaeobotanical studies show that over time the amount of cultivated land was reduced by half, including in the south Swedish uplands. This suggests a widespread abandonment of farms and a substantial decline in population, a decline that could already be seen at the eruption of the Black Death or shortly thereafter.

Hanna Menander

IN THE SPOTLIGHT – BRICK COFFINS AT THE DOMINICAN MONASTERY IN LUND In Lund, approximately 10,000 graves have been examined by archaeologists.

The burial method has varied over time, and in this article, we take a closer look at some of Lund‘s graves of note, namely the brick coffins found at the Dominican monastery.

178

CHAPTER INTRODUCTIONS

Linnea Lidh

THE LUND PUZZLE – 110 YEARS OF ARCHAEOLOGY ON VÄSTRA MÅRTENSGATAN Before an archaeological investigation is launched, one reviews what has been done previously at a particular site, including what has been found there as well as nearby. In this article, the exciting excavation on Västra Mårtensgatan in central Lund is used as an example to illustrate how more pieces of the great archaeological puzzle that is Lund are found.

Olof Andersson

COFFINS FROM VÄSTRA MÅRTENSGATAN In June 2020, Kulturen’s archaeologists documented some medieval wooden coffins during a monitored excavation on Västra Mårtensgatan in Lund. Along a stretch of about 15 meters, two coffins were uncovered that were essentially completely intact while a third was found halved.

Maria Küchen

ONLY THE BEGINNING OF A STORY It is the third Sunday of Advent in 2020, and Lund is cloudy and chilly. The cobbled streets are silent about what once hid under our feet. The osteologist, Helene Wilhelmson, and I stand, freezing, in what was the Sankt Mikael neighbourhood, discussing what skeletons can tell us.

Sofia Lindberg

SOME FINDINGS AND OBJECTS FROM THE SANKT MIKAEL DISTRICT Some findings are remembered because they are unusual, others because they are beautiful. Many things may seem common and simple, but they are important contributions to our interpretation of the place, perhaps because of the context in which the object was found.

CHAPTER INTRODUCTIONS

179

MEDVERKANDE FÖRFATTARE AJA GULDÅKER

LINDA BILLSTRÖM

Arkeolog, Kulturen

Arkeolog, Kulturen

GUNILLA GARDELIN

HANNA MENANDER

Kulturmiljöutvecklare, Kulturen

Arkeolog, Arkeologerna/Lund

HELENE WILHELMSON

LINNEA LIDH

Arkeolog och osteolog, Sydsvensk Arkeologi

Arkeolog, Kulturen

ADAM HULTBERG

Byggnadshantverkare, timmerman, Kulturen

Arkeolog, Kulturen

ANNIKA KNARRSTRÖM Arkeolog, Arkeologerna/Lund

FELICIA HELLGREN

OLOF ANDERSSON

MARIA KÜCHEN Författare och kulturjournalist, Lund

SOFIA LINDBERG Arkeolog, Kulturen

Osteolog, Arkeologerna/Lund

KOLLA! Alla är arkeologer i någon mening, även barn, som gärna får prova på en arkeologs arbete på Arkeologins dag.

Foto: Kulturen.

180

MEDVERKANDE FÖRFATTARE

GÅVOR OCH DONATIONER Kulturen tar tacksamt emot gåvor, föremål, testamenterade medel och mecenatmedel. Tack vare detta kan vi berika våra samlingar, investera i verksamheten samt finansiera projekt som vi i annat fall inte hade haft möjlighet att genomföra.

VI TACKAR FÖR DE GÅVOR OCH DONATIONER SOM MOTTOGS 2020: Bostadsrättsföreningen Pumpan, Lund Broomé, Gisela, Lund Danielsson, Karin, Helsingborg Falkenblad, Cecilia, Lund Holmér, Ulla, Lund Holst, Kerstin, Åhus Kerstensson, Ingar, Lund Lewenhaupt, Tonie, Rydebäck Lidberg, Paulette, Malmö Löfgren, Björn, Lund Molin, Björn, Haverdal Persson, Anders, Lund Dödsboet efter Bengt-Arne och Kerstin Person Persson, Kenneth, Lund Rydbeck Rausing, Cecilia, Stockholm Stensson, Astrid och Anders, Höllviken Ståhl, Per, Lomma Svaneskolan, Lund Wallin, Maria, Lund Wendt, AnnMargret, Helsingborg Zandelin, Birgitta, Lund

182

GÅVOR OCH DONATIONER

KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE HÖGSTE BESKYDDARE

Region Skånes representanter:

Hans Maj:t Konung Carl XVI Gustaf

Ingrid Jägerhed Hans Svedell

HEDERSLEDAMÖTER Bertil Hagman Lennart Nilsson Margareta Nilsson Märit Rausing Martin Wiklund Stefan Wiklund Thomas Wiklund

KULTURENS STYRELSE 2020–2021 Representanter valda av föreningen:

Bengt L Andersson, ordförande Lars Wetterberg, vice ordförande Klemens Ganslandt Eric Hamilton Lena Leufstedt Gustaf Lorentz Hanne Mannheimer Solfrid Söderlind

Lunds kommuns representanter:

Lars V Andersson Sebastian Jaktling Verksamhets- och museichef:

Gustav Olsson Personalrepresentanter:

Mats Engström, DIK Lars Tedenbrant, Vision Arbetsutskott:

Bengt L Andersson (ordförande) Lars Wetterberg Hanne Mannheimer Sebastian Jaktling Gustav Olsson

KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN

183

A

rkeologin har i stort sett ända från Kulturens tillkomst varit

en väsentlig del av den kulturhistoriska verksamheten. Under årens gång har mycket förändrats: metoderna, förklaringsmodellerna och sätten att berätta för allmänheten om fynd och insikter.

Arkeologin är under ständig förändring när det gäller såväl de frågor vi ställer som de tekniker som utvecklas för vår dokumentation. Arkeologi är också ett vittfamnande begrepp ur den synvinkeln att det rymmer allt från stora teoretiska modeller om flydda tiders samhällen till mikroskopstudier av slitspår på verktyg, eller numera även DNA-analyser på mitokondrienivå. Årets årsbok ger ett smakprov på den mångfacetterade verksamhet och diskussion som utgör arkeologin av idag. Författarna utgörs av de som dagligdags arbetar med dokumentation av det underjordiska Lund och av dem som gjort analyser och presentationer av tillvarataget material.