Issuu

Kulturen 2020

85 ÅR MED ÅRSBOKEN

85 ÅR MED ÅRSBOKEN Kulturen 2020

HANS RAUSING IN MEMORIAM I stadgarnas 2 § för Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige anges att ”Till hedersledamöter utses av föreningen på förslag av styrelsen sådana personer, som gjort sig synnerligen förtjänta om föreningen. Deras antal må icke överstiga tolv.” Vår hedersledamot Hans Rausing avled 30 augusti 2019. Han kallades till hedersledamot i samband med årsmötet 1990 då även Bertil Hagman och Gad Rausing blev hedersledamöter. Hans, liksom flera av familjen Rausing, var en engagerad tillskyndare av föreningen och vi minns honom med stor tacksamhet.

KULTUREN – forntid, framtid.

HANS RAUSING 25 mars 1926 – 30 augusti 2019

HANS RAUSING – IN MEMORIAM

85 ÅR MED ÅRSBOKEN. KULTUREN 2020 © Copyright Kulturen 2020

Ansvarig utgivare: Gustav Olsson Redaktör: Johan Hofvendahl och Lizette Gradén Foto: Kulturen om inget annat anges Grafisk form: Therese Hellkvist, Hellkvist & Pedersen AB

Omslag: Bokhyllan. Foto: Lizette Gradén/Kulturen. Typsnitt: Futura, Archer Tryck: Norra Skåne Offset 2020 Papper: Tom&Otto Silk 130 g ISSN: 0454-5915 ISBN: 978-91-87054-14-3

INNEHÅLL EN ÅRSBOK OM EN ÅRSBOK................................................ 6 Gustav Olsson

ÅRSBÖCKERNA..................................................................... 8 Lizette Gradén & Johan Hofvendahl

BAGATELLER, ELLER?.............................................................10 Karin Hindfelt

MED CYKEL SOM SÖKORD ................................................. 32 Charlotte Hagström

SILVER OCH KAFFE I LUND – BÖRJAN TILL EN NY TID .......... 46 Karin Schönberg

DET KOMPLEMENTÄRA MUSEET – ENTREPRENÖRSKAP OCH GÅVOR I KULTURENS TJÄNST ... 68 Lizette Gradén

MED FOTOGRAFINS HJÄLP ÖVERLÄMNAR VI OSS TILL FRAMTIDEN................................ 92 Per Lindström

RAVENSBRÜCKSAMLINGEN ............................................... 114 Gustav Olsson

EN RESA GENOM ÅRSBÖCKERNA MED KONSTSLÖJDANSTALTEN............................................130 Kerstin Lind

ARKEOLOGI I KULTURENS ÅRSBÖCKER ..............................144 Stefan Larsson Chapter Introductions ................................................................. 163 Medverkande författare ............................................................. 166 Gåvor och donationer ................................................................ 168 Kulturhistoriska museet för södra Sverige ..................................... 169

EN ÅRSBOK OM EN ÅRSBOK N

är jag skriver detta är det mars 2020 och Kulturen liksom övriga Sverige och världen har drabbats av ett nytt virus och oroar sig för sjukdom och efterföljande ekonomisk kris. Det känns osäkert att skriva något om en samtid som är så oviss men samtidigt konstigt att inte nämna den alls. Kanske är allt över när du läser detta, kanske har det satt djupa spår, förhoppningsvis inte. Den 26 juni 1894 gav Kulturen ut sin första periodiska skrift, Kulturhistoriska meddelanden, och på dagen 125 år senare höll vi det första mötet för planeringen av den årsbok du just nu läser. Även om Kulturen har publicerat sig i 125 år, var det först 1935 som årsboken började komma ut i sitt nuvarande format, som en årlig publikation, oftast med ett uttalat tema. Att lägga fast årsbokens tema är därför en viktig del i planeringen. Temat för boken den här gången kändes ganska snart givet. Kulturen hade i två etapper under de närmast föregående åren digitaliserat samtliga årgångar från 1935–2019. Detta gjorde att vi själva blev medvetna, eller kanske snarare påminda, om vilken rik kunskapsmassa böckerna utgör. Samtidigt stod det återigen klart och tydligt att årsboken verkligen är den fysiska manifestationen av den direkta relationen mellan Kulturen och dess medlemmar. Nu ville vi dela med oss till föreningens medlemmar av denna upplevelse och vad passar då bättre än att göra ”en årsbok om en årsbok”. Se den gärna som en liten aptitretare – en försmak av allt som du nu på egen hand kan upptäcka i 85 årgångars samlat skrivande.

GUSTAV OLSSON Museichef

10 EN ÅRSBOK OM EN ÅRSBOK

NATIONALDAGEN 6 JUNI 2019 I bild syns statsminister Stefan Löfven (som höll högtidstal på Kulturen Nationaldagen), i mitten Kulturens styrelseordförande Bengt L Andersson, längst till höger Kulturens museichef Gustav Olsson.

ÅRSBÖCKERNA K

ulturens årsbok är en bok som har engagerat föreningens medlemmar och andra kulturhistoriskt intresserade sedan första volymen kom ut 1935. Den bok du håller i handen är den 86:e årsboken, och just denna handlar om de 85 föregående. Årsboken har under åren samlat artiklar rika på uppgifter om hur människor format sydsvensk kulturhistoria. Tillsammans utgör de en volym på drygt 18 000 sidor, vilket ungefär motsvarar Bibelns omfattning gånger 12! På dessa sidor hittar man bland annat 1 005 artiklar och 476 uppsatser skrivna av 366 olika författare. Böckerna har i genomsnitt 10 medverkande författare per volym, men fyra årsböcker har bara en författare (1955, 1964, 1992 och 2003). Sammantagna skvallrar dessa tusentals berättelser och bilder om museets roll under en viss tid i historien. Lästa i följd blir alla föregående författarnas alster till värdefulla källor för berättelser om museet och friluftsmuseets miljöer. Men de blir även källor till nätverk och tidstypiska professionella förbindelser. Lite drygt 60 procent av texterna har skrivits av män, vilket delvis speglar personalsammansättningen under Kulturens tidiga år. Då var merparten av de anställda män, likaledes de externa skribenter som engagerades. Årsböckernas tematik och innehåll förändrades något när Kulturen anställde sina första kvinnliga intendenter och skiftade än mer när den första kvinnliga chefen Eva Nordenson tillträdde på 1980-talet. Efter Nordenson har Kulturen haft ytterligare två kvinnliga chefer: Margareta Alin och Anki Dahlin.

ed årsboken ger sig ledning, personal, forskare, professorer, landshövdingar och andra skribenter i kast med en av de mest vardagliga och kanske därför svåraste företeelser: att i text fånga, beskriva och ibland analysera komplexa materiella och immateriella gestaltningar – miljöer, berättelser, enskilda ting och samlingar. Artiklarna speglar stort och smått, teman och detaljer, rytmer och ritualer, ansatser och slutsatser, inledningar och avslut. Framför allt formar varje årsbok Kulturens aktuella prioriteringar, förr som nu, i ett kontinuum. Under åren har årsböckerna

12 ÅRSBÖCKERNA

tjänat som uppslagsverk för personalen och flera teman dyker upp gång på gång – en spegling av Kulturens rika samlingar och publika verksamhet.

rsboken kan läsas som en palimpsest av prioriteringar, lager på lager av företeelser som hör Kulturens kulturhistoria till. Vad ska museet göra? Hur ska museet samla? Var ska det samlade rymmas och för vem ska det visas? På vilka sätt kan allt bevaras och aktualiseras för framtiden? Dessa frågor finns det svar på i Kulturens årsböcker i den meningen att vi får veta vad Kulturen har upptagits av och hur Kulturen har prioriterat. Men vi får också syn på Kulturens kultur – på vems villkor som ting, berättelser och miljöer tas ur cirkulation och återuppstår som kulturarv och kulturhistoria innanför. Ytterst handlar kanske böckerna om Kulturens egen kultur – hur ett medlemsdrivet museum uppstår, förvaltas, finansieras och utvecklas. I denna årsbok vill vi ge läsaren några glimtar av allt intressant som finns att hitta i en av Kulturens mest spännande samlingar, Årsböckerna. Trevlig läsning!

LIZETTE GRADÉN & JOHAN HOFVENDAHL Redaktörer

ÅRSBÖCKERNA

”I Kulturens samlingar finns det gott om föremål som kan ses som kuriositeter eller ’bagateller’, inte minst när vi många gånger saknar föremålens kontext och proveniens och inte heller alltid vet anledningen till varför just dessa föremål införlivats med samlingarna.”

PORTRÄTT föreställande Anna Ulrica Arfvidsson. Enligt uppgift ska säljaren ha köpt porträttet av Carl Michael Bellmans fru Lovisa Fredrica Grönlund. O.p.d. av Lorens Pasch d.y. daterat 1781. Nordiska museet, NM 77241.

Karin Hindfelt

BAGATELLER, ELLER? Å

r 1735 skänkte Kilian Stobaeus sitt kuriosakabinett till Lunds universitet. Tidigare hade samlingen bara visats för ett fåtal speciellt utvalda i Stobaeus hem. Denna typ av samlingar bestående av ”märkvärdigheter” hopsamlade av välbeställda privatpersoner från renässansen och senare, kan sägas ha varit föregångare till museernas samlingar.

Insamling är en av grundpelarna i museernas verksamhet. Framförallt är det föremålen som förmedlare av både historia och kultur som gör dem värda att bevara. De kan vittna om människors levnadsvillkor, tankar och handlingar. Men för att kulturarv ska kunna bevaras måste samlingarna hela tiden utvecklas, genom förvärv av både nya föremål och ny kunskap. Kulturens årsbok 1959 har den udda och modiga titeln Bagateller. Boken består bland annat av 28 ”en-sidesuppsatser”, som var och en presenterar endast ett föremål eller en företeelse på en enda sida. Här finns även ett antal längre artiklar över skiftande ämnen under titlar som till exempel Islamiskt, Kistebrev som förebild och Tandpetaren.

OMSLAG ÅRSBOKEN 1959 Kulturens årsbok 1959 har den udda och modiga titeln ”Bagateller”.

KARIN HINDFELT

Denna blandning av långt och kort, smalt och brett utgör en del av årsbokens egenart under flera decennier, men visar också på den bredd som är en del av Kulturens ”väsen”, vilket också återspeglar sig i museets föremålssamlingar. I Kulturens samlingar finns det gott om föremål som kan ses som kuriositeter eller ”bagateller”, inte minst när vi många gånger saknar föremålens kontext och proveniens och inte heller alltid vet anledningen till varför just dessa föremål införlivats med samlingarna.

ill stor del bygger museernas insamling av föremål på gåvor och Kulturen har genom åren haft turen att ha många generösa givare. En av dessa var bryggeridirektören Carl-Erik Borgenstierna som under åren 1939–1972 skänkte över 650 föremål till Kulturen. Han var också mångårig ledamot av Kulturens styrelse och arbetsutskott. Från föräldrahemmet i Ystad kom bland annat två små tygbitar av linne. De överlämnades i ett dubbelvikt fint papper. Utanpå pappret var det skrivet med bläck: ”En Bit af den Olycklige Sturerns [sic!] Skjorta Han blef mördad af Erik XIV”. I Kulturens årsbok 1952 berättar Märta Lindström den spännande

historien om hur dessa tygbitar tack vare forskningsinsatser visade sig verkligen härröra från två av de skjortor som bars av riksrådet greve Svante Sture och hans söner Nils och Erik när de mördades på Uppsala slott 1567. Märta skriver i artikeln att det inte finns någon vetskap om hur tygbitarna kommit in i släkten, men att det i början av 1800-talet ska ha bott en läkare vid namn Borgenstierna i Uppsala. När jag tittade närmare på familjeförhållandena, visar det sig att denne hette Carl Robert Borgenstierna och var givarens farfars far. Carl Robert var student i Uppsala från 1808 och anställd som lasarettsläkare där från 1816. Länge förvarades de blodiga skjortorna, tillsammans med de mördades övriga kläder, i en kista i Uppsala domkyrka där de lär ha lagts av Märta Leijonhufvud, mor och maka till de mördade. Så förvarades kläderna till 1700-talets mitt, då kyrkan köpte ett skåp där kläderna, som nu fått status av antikviteter, skulle bevaras ”väl och anständigt”. I artikeln om Svante Sture i 16:e bandet av Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män, utgiven 1849, framgår det att ”man i ’Sturechoret’ ännu ser de mördades blodiga kläder.” Men skåpet var inte lika säkert som kistan med sina åtta

BAGATELLER, ELLER?

EN AV SKJORTORNA FRÅN DE SÅ KALLADE STUREMORDEN Lägg märke till att kragens tätt rynkade remsa saknar en bit. Anna-Maja Nylén, som i många år arbetade vid Nordiska museet, forskade på skjortorna och publicerade sina rön 1948. Tack vare detta kunde det konstateras att de två linnebitarna i Kulturens samlingar verkligen kom från Sturarnas skjortor. Foto: Upplandsmuseet. DIG024962

låskolvar, och dräktdelar började försvinna. En silverknapp här, en bit siden där – och så då det fragment av en krage och bit av en sidsöm som hamnade i Kulturens samlingar. I sin artikel i årsboken skriver Märta Lindström att kläderna 1883 fördes till Statens historiska museum för att 1908 återföras till samlingarna i Uppsala domkyrkas

KARIN HINDFELT

skrudkammare. Nästan 25 år efter Märtas efterforskningar och artikel, beslutade Kulturens styrelse att ”souvenirerna” skulle avföras ur samlingarna och överlämnas till Riksantikvarieämbetet för att återförenas med skjortorna som nu är utställda i Uppsala domkyrkas skattkammare.

AV FÖREMÅLEN OVAN är vi endast säkra på proveniensen för de broderade tavlorna med fågelmotiv. De är sydda i tvistsöm av Svea Olsson i Lund i slutet av 1960-talet. Solfjädern med ställ i elfenben och idylliska scener, keruber och Amor kan mycket väl ha tillhört prinsessan Sofia Albertina. Mer osäkert får det anses vara huruvida den lilla biten sammetstyg verkligen kommer från hennes brors, Gustav III, morgonrock. Kulturen, KM 21686, KM 88794, KM 93559.

en här typen av kuriösa souvenirer finns det fler av i samlingarna. År 2013 visades den tillfälliga utställningen Guldkorn ur samlingarna i Textilhallen. Bland föremålen fanns en bit rutig silkessammet med små blommor i rokokons pastellfärger på benvit botten. I katalogen till utställningen presenterades föremålet: ”Sammetsstycke som varit en del av kung Gustav III:s morgonrock. Köptes 1911 in från en icke namngiven person. Äktheten kan naturligtvis ifrågasättas.” Efter attentatet på Operan 1792 levde Gustav III i nästan två veckor innan han dog av blodförgiftning efter att såret blivit infekterat. Kläderna kungen bar när Jacob Johan Anckarström sköt honom finns i dag på Livrustkammaren och i dess samlingar finns även det skott bestående av kulor, bitar av bly och nubb som först efter döden kunde avlägsnas ur Gustav III:s kropp. Kanske var den sårade kungen iklädd flera olika morgonrockar innan han avled, men om den lilla biten sammet verkligen kommer från en av dem vet vi inte. Från samma säljare köpte Kulturen även två bitar spets, den ena i silver med silkebroderi och den andra en bred spets knypplad i guld- och silvertråd. Den anonyma säljaren

20 KARIN HINDFELT

uppgav att 1600-talsspetsarna skulle komma från släkten De la Gardie och att de ägts av ”grefve A. F. von Posses första grefvinna”. Arvid Fredriksson Posse, ibland kallad Kungen av Skåne, var riksdagsman under 35 år och Sveriges statsminister 1880–1883. Han gifte sig 1846 med Amalia De la Gardie och två år senare lät han bygga den nuvarande huvudbyggnaden på Charlottenlunds slott utanför Ystad. När det gäller spetsarna verkar det inte omöjligt att den proveniens säljaren uppgav stämmer, men beträffande morgonrocken vet vi inte.

enom TV-program som Antikrundan har många tittare blivit upplysta om vikten av föremålens proveniens. I denna typ av program lyfts gärna saker med en kunglig eller på annat sätt celeber bakgrund fram. En av de ”bagateller” som presenteras i årsboken 1959 är en docka klädd i gul kjol, ett svart spetsprytt förkläde och en intressant huvudbonad. Dockan sitter på stol och framför sig har hon ett bord där en kortlek till del lagts ut i en halvcirkel. Allt är monterat på en svartlackerad platta som precis som både stol och bord ger ett något hemmagjort intryck. På baksidan sitter en fastklistrad etikett:

”Spåquinnan Mamsell Anna Arvidsson [sic!] tillhört Prinsessan Sofia Albertina. Från AUG. LANDEGRENS Fornsamlingar.” Onekligen något av en kuriositet och dessutom med en kunglig proveniens – om man ska tro på vad som står på etiketten. I en artikel i årsboken 1959 skriver dåvarande museichefen Sven T. Kjellberg om Anna Ulrica Arfvidsson som dockan uppges föreställa. På 1780- och 1790-talen var spådomskonst mycket fashionabelt och Mamsell Arfvidsson var långt ifrån den enda professionella spåkvinnan i huvudstaden. Hon blev den mest välkända av dem, kanske tack vare att både Gustav III och hans yngre bror Karl XIII lär ha funnits bland kunderna. Enligt vissa källor ska hon en kort tid före skottet på maskeradbalen ha varnat Gustav III för en man med röd väst och att månaden mars skulle komma att innebära fara. Sven T. Kjellberg skriver i sin årsboksartikel att Gustav III i slutet av februari 1792 berättade för en ”fransk ädling” att han blivit spådd att mars månad skulle bli farlig för honom.

”KAFFEPYTISSAN” Docka som enligt uppgift på etiketten föreställer Mamsell Anna Ulrica Arfvidsson (1734–1801). Hon kallades ibland ”Kaffepytissan” och spådde mest i kaffesump, i alla fall under de år det inte rådde totalförbud mot att importera och dricka kaffe på grund av olika överflödsförordningar. Kulturen, KM 22684.

BAGATELLER, ELLER?

Uppgifterna om samtalet ska enligt Kjellberg ha antecknats i den franske aristokratens dagbok. Även om Sven T. Kjellberg inte namnger vederbörande, bör det handla om generalen François Claude Amour, markis de Bouillé (1739–1800) som tillsammans med sin son Louis flydde från hemlandet efter den franska revolutionen. Markis de Bouillé utsågs av den svenske kungen till generallöjtnant 20 juli 1791 och 1797 publicerade han sina memoarer.

ustav III sköts av Anckarström den 16 mars och avled 13 dagar senare. Prinsessan Sofia Albertina (1753–1829) var syster till Gustav III och Karl XIII och uppges ha varit dockans ägare. När det gäller huruvida dockan en gång verkligen ägts av henne och om den faktiskt föreställer den kända spåkvinnan är artikelförfattaren Kjellberg säkert medvetet vag i sina formuleringar. Han skriver att den ”uppges ha

tillhört konungens syster” och att det i tiden passar bra in att den skulle föreställa Mamsell Arfvidsson, men att det faktum att dockan spår i kort talar emot detta då spåkvinnan enligt artikelförfattaren var känd för att använda sig av kaffesump. När man tittat närmare på dockans utförande, klädsel och den stol hon sitter på, går tankarna snarare till den andra halvan av 1800-talet än till 1700-talets slut. Även då var spiritism och spådomskonst modernt. Med tanke på att dockan sannolikt är tillverkad långt efter att Sofia Albertina avled, så har den knappast heller tillhört prinsessan. Något gammalt katalogkort skrivet av Georg Karlin i samband med köpet av dockan finns inte i Kulturens arkiv. Det kan naturligtvis ha förkommit sedan den införskaffades 1913, men kanske anade Karlin själv oråd vad det gällde den kungliga proveniensen och avstod av den anledningen från att skriva något?

SOFIA ALBERTINA (1753–1829) klädd i hovdräkt. Puffärmarna med gallerverk fanns redan i den nationella dräkten som infördes av hennes bror Gustav III år 1778. Porträttminiatyr, akvarell på elfenben, Eric Reuterborg 1817. Nationalmuseum, NMB 2477.

KARIN HINDFELT

BAGATELLER, ELLER?

ockan ropades in på auktion i August Landegrens hemstad Norrköping för 3 kronor och 50 öre. Samma kungliga proveniens tillskrivs även ännu en docka som vid samma tillfälle ropades in för hela 15 kronor. Den dockan däremot ger ett betydligt ålderdomligare intryck och på Karlins katalogkort uppges den vara från 1750-talet. Efter att ha tillhört Sofia Albertina ska den ha övergått i grevinnan Brita Sofia Svaneflychts ägo. Anna Sanfridsson skriver om dockan i Kulturens årsbok 2005 Ting för Lek och konstaterar då att den inte går att datera exakt, men att det är troligt att den angivna åldern stämmer och att dess ursprungliga ägarinna rört sig i hovkretsar. Någon grevinna Svaneflycht har dock aldrig existerat. Båda dessa dockor har av Georg Karlin säkert ropats in till Kulturens samlingar till stor del tack vare den påstått kungliga proveniensen. Med tanke på Karlins idé att Kulturen skulle spegla livsmiljöerna för de fyra stånden – adel, präster, borgare och bönder – kan det kanske tyckas förvånande att i samlingarna finna föremål med mer eller mindre väl belagd kunglig proveniens, men i början av 1900-talet skulle varje stort museum ha en samling av föremål efter berömdheter och gärna då

24 KARIN HINDFELT

kungliga. Ett par stolar inköpta av Karlin i Köpenhamn 1907 som ska ha tillhört Anna Sophie, drottning av Danmark-Norge 1721–1730, får anses ha en trovärdigt dokumenterad proveniens, medan några benfragment utgörande reliker som tillhört Valdemar Atterdag, dansk kung 1340–1375, kan sägas ha ett mer tveksamt ursprung. Benfragmenten återfanns på vinden i Thomanderska huset 1955 där de låg i en pappask med uppgift om att de ska vara hittade i Visby. De två tidigare nämnda dockorna är inte de enda föremålen i Kulturens samlingar som påstås ha tillhört Sofia Albertina. År 1915 mottog Kulturen en uppsättning dockmöbler i barockstil som också de hävdas ha denna proveniens, trots att möblernas barockstil var omodern redan när prinsessan föddes. Dockmöblerna presenteras i en artikel i årsboken 1941 där det framgår att det är oklart hur de kommit i prinsessans ägo, men givarens uppgifter verkar vederhäftiga vad det gäller ett kungligt ursprung. Det samma kan sägas om en solfjäder som gått i arv inom släkterna von Geijer och Lewenhaupt innan den skänktes till Kulturen 2004, men kanske i mindre mån för ett kinesiskt teskrin som kom till museet 1901.

De drygt 30 föremål som tillsammans med de två dockorna 1913 ropades in på auktionen i Norrköping visar på stor bredd i August Landegrens så kallade ”Fornsamlingar”. Samlingen verkar snarast ha haft karaktären av ett kuriosakabinett. Intrycket motsägs inte heller av de föremål som herr Landegren vid ett tidigare tillfälle skänkt till Kulturen. Bland dessa finns såväl en vikingatida stridsyxa som varglappar, en bit ur Gokstadsskeppet, drottning Lovisa av Danmarks (1851–1926) första par skor, en guldbrakteat med runinskrift (inte i original utan en kopia) och andra mer eller mindre kuriösa ting.

ör museet är en ”bra proveniens” en väl dokumenterad sådan. Det betyder att vi vet något om hur, var, när och av vem föremålet använts. Dessa uppgifter innebär att föremålets så kallade källvärde ökar. Men vi måste alltid vara beredda att kritiskt granska dessa uppgifter, det vill säga idka källkritik. I årsboken 1956 presenteras ett förvärv från varje år som gått sedan Kulturhistoriska föreningens grundande 1882. Några av föremålen i artiklarna verkar precis som dockorna här ovan kanske främst ha förvärvats för sina kopplingar till berömda personer, till exempel ett par glasögon som tillhört den danske

skulptören Berthel Thorvaldsen och en kopp med fat som enligt traditionen ingått i en servis som Axel von Fersen fick som gåva från Ludvig XVI och Marie Antoinette. I det senare fallet motbevisas detta dock i artikeln skriven av Sven T. Kjellberg. Fabriksmärkningen på porslinet visar att koppen tillverkats 1792, samma år som kungaparet fängslades och fatet året efter, alltså det år de båda avrättades. Proveniens är naturligtvis inte allt. Ibland är det andra faktorer som gör föremål viktiga och betydelsebärande. De kan till exempel vittna om systemskiften, historiska brytpunkter och utvecklingstendenser, eller ha ett konstnärligt värde. Det konstnärliga värdet hos de fyra broderade tavlorna med fågelmotiv som jag för Kulturens räkning tackade ja till för några år sedan kan inte sägas vara så stort. Kanske många rent av tycker att de är ”fula”. Inte heller är de på något sätt unika eller har någon koppling till någon celebritet. Tvärtom. De är broderade av Svea Olsson som föddes 1903 i Örby i Västergötland som ett av sex barn. Svea slutade skolan vid 13 års ålder och arbetade först som barnflicka innan hon sökte arbete som undersköterska på Lunds lasarett där hon stannade fram till pensionen.

BAGATELLER, ELLER?

På ortopeden mötte hon Oscar som var där som patient – kärlek på lasarett uppstod och de gifte sig 1932. Året efter föddes det som skulle bli deras enda barn, sonen Nils Fredrik. Familjen bodde på Norra Promenaden, ett stenkast från lasarettet. Toaletten som installerats på vinden på 1930-talet delades med två andra familjer och i köket fanns det bara kallt rinnande vatten. Oscar arbetade som typograf på Håkan Ohlssons tryckeri, i den byggnad där jag idag har mitt arbetsrum. Svea älskade att läsa poesi och att handarbeta, hennes man tyckte mycket om att spela fiol. De var båda engagerade i nykterhetsrörelsen. De sista åren innan pensionen fick Svea lite längre till arbetet då familjen flyttade till en nybyggd lägenhet på Dag Hammarskjölds väg. Lägenheten var ljus, hade rinnande varmt och kallt vatten och inte minst Svea njöt av badkaret i den nya lägenheten. När hon gått i pension 1965 tog Svea hand om sina fyra barnbarn. Efter att maken Oscar dött 1974 blev Svea en trogen besökare på

26 KARIN HINDFELT

Gernandtska Lyckan, en dagcentral i Lunds centrum. Kaffepauserna och den sociala samvaron var viktiga för Svea, men handarbetet kom alltid i första hand. På dagcentralen fortsatte hon att sticka, sy och brodera, men hon började också väva allt från flamskt till dukar och löpare. När synen försämrades tvingades Svea sluta brodera, men vävningen fortsatte hon med tills hon vid 85 års ålder avled efter en kort tids sjukdom.

llt detta, och mer därtill, har Sveas son berättat i samband med att de broderade tavlorna överlämnades till Kulturen. Genom hans berättelse kommer vi nära Svea, får en inblick i hennes tillvaro. Inte något kungligt eller celebert levnadsöde, utan ett ganska vanligt men ändå helt unikt människoliv. Dessa vardagliga berättelser och föremål kopplade till dem, är något vi idag eftersträvar vid insamling till museet. Den här typen av uppgifter om föremåls sociala och kulturella kontext är oerhört viktiga då de möjliggör en berättelse som kommer nära och berör.

”Inte något kungligt eller celebert levnadsöde, utan ett ganska vanligt men ändå helt unikt människoliv. Dessa vardagliga berättelser och föremål kopplade till dem, är något vi idag eftersträvar vid insamling till museet.”

ör drygt två år sedan blev jag kontaktad av en kvinna som ville skänka en del föremål till Kulturen. Det rörde sig om två kinesiska dockor från 1930-talet. Skulle Kulturen vara intresserade av att ta emot dessa? Till att börja med var jag lite tveksam; vi har gott om dockor i samlingarna, betydligt fler än vad vi har av ”pojkleksaker”. Men dockorna visade sig bära på en historia. De hade tillhört givarens svägerska Gunilla, född i Stockholm 1935 och död i New York 1999. Hennes far Erik Kronvall var attaché vid UD när han 1936 fick en befattning som vicekonsul i Shanghai. Familjen reste med båt till Kina vilket tog en månad. Under andra kinesiskjapanska kriget 1937–1945 ockuperades Shanghai av japanerna och diplomaternas familjer evakuerades till Japan. Så småningom kunde Erik återförenas med sin familj där och tillsammans reste de med transsibiriska järnvägen hem till Sverige. En del av deras ägodelar, däribland dockorna, packades ned för att senare kunna skeppas till Sverige. I samband med att Kulturen tog

emot dockorna fick vi låna ett fotoalbum med bilder och menyer från den långa båtresan till Kina och fotografier från livet i en av Shanghais internationella koncessioner. Fotografierna och menyerna scannades och finns nu i Kulturens digitala arkiv. Ungefär en månad efter att dockorna kommit till Kulturen hörde givaren av sig igen. Nu hade hon hittat ett lapptäcke i siden som kanske hade använts som för att svepa in en del av ägodelarna i när de skulle transporteras till Sverige, ville Kulturen ha det också? Med tanke på historien bakom dockorna så tackade jag ja. Letar ni i Kulturens databas (http://carl.kulturen.com/ web) efter ett lapptäcke från Kina lär ni inte hitta detta ”täcke”. Vid närmare efterforskningar visade det sig att det är en japansk kesa, en typ av mantel som utgör en del av en prästvigd buddistmunks klädedräkt. Någon sådan hade vi inte sedan tidigare i Kulturens samlingar av världskulturföremål och de verkar inte finnas i andra svenska museisamlingar, med undantag för Östasiatiska museet i Stockholm.

ERIK KRONVALL med dottern Gunilla på trappan till familjens hem i Shanghai. Bilden tagen i juli 1936. Kulturens arkiv.

28 KARIN HINDFELT

BAGATELLER, ELLER?

SS CORFU Familjen Kronvall reste med SS Corfu till Kina 1936. Fartyget ägdes av Peninsular and Oriental Steam Navigation Company. I september 1939 rekvirerades Corfu av det brittiska amiralitetet och beväpnades med åtta 6-tums kanoner. Från februari 1944 till krigsslutet transporterade Corfu brittiska soldater. Fartyget skrotades i Japan 1961. Kulturens arkiv.

30 KARIN HINDFELT

SS CORFUS RÖKRUM Förstaklasspassagerarnas rökrum ombord på Corfu. Totalt kunde fartyget ta 391 passagerare, 177 i första och 214 i andra klass. Kulturens arkiv.

BAGATELLER, ELLER?

tt föremål kan vara alldagligt och vanligt förekommande och av den anledningen värdefullt, men det kan också vara så sällsynt att det kanske är unikt och därför värt att bevara i museets samlingar. Unicitet, tillsammans med frekvens och representativitet, vilket innebär att föremålet förkroppsligar en idé, en händelse eller en grupp med människor, är tre begrepp som tillsammans med proveniens är viktiga när det gäller förvärv till Kulturens samlingar. Precis som på kuriosakabinettens tid är nyfikenhet och lusten att upptäcka, samla och studera än idag viktiga drivkrafter, men sättet att se på insamling och föremål har naturligtvis förändrats över tid. Det finns ganska få exempel på presentationer av föremål med celebra eller kungliga provenienser i Kulturens årsböcker. Ju längre fram vi kommer i tiden, desto mer

sällsynta blir de. När de förekommer är den förmodade proveniensen ofta starkt nedtonad eller ifrågasatt. Kanske hade det varit annorlunda om årsböcker hade getts ut redan under Georg Karlins tid som museets chef. Spektakulära provenienser skänkte status åt museets samlingar och inte sällan har säljare av föremål till Kulturen hittat på en historia för att få mer betalt, eller så har den muntliga traditionen bättrat på berättelsen. Idag eftersträvar Kulturen samlingar med föremål som kan representera olika typer av företeelser och händelseförlopp, olika generationer, genus, etniciteter, sociala och kulturella tillhörigheter. Det är en förutsättning för att vi ska kunna förmedla en mer mångfacetterad bild av det förflutna och det bidrar till att skapa ett kulturarv som rymmer en mängd olika berättelser som hjälper oss att försöka förstå vår omvärld.

BUDDISTISK PRÄST omkring 1890 med stav och tiggarskål. Manteln, en kesa, bärs draperad över ena axeln. Den ska påminna om ett lappat plagg som Gautama Buddhas mor sydde till sin son och formen har knappast förändrats sedan buddismen introducerades i Japan på 700-talet.

BAGATELLER, ELLER?

SOM EN PÅMINNELSE om Buddhas egna enkla plagg sys en kesa av många lappar av samma tyg. Vanligtvis är bitarna ordnade i en serie med rader som ramas in av en kantbård. Antalet rader, som oftast är sju men så många som 25 förekommer, indikerar dels det specifika plaggets funktion men ger också en fingervisning om bärarens rang inom den religiösa hierarkin. Kulturen, KM 95436, detalj.

LITTERATUR & LÄSTIPS Dusenbury, Mary M. 2004. Flowers, Dragons & Pine Trees. Asian Textiles in the Spencer Museum of Art. Manchester: Hudson Hill Press. Grimberg, Carl. 1922. Svenska Folkets underbara öden VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772–1809. Stockholm: Norstedts förlag. Henriot, Christian & Yeh, Wen-Hsin. 2009. In the Shadow of the Rising Sun: Shanghai under Japanese Occupation. Cambridge Modern China Series. Cambridge: Cambridge University Press. Impey, Oliver & MacGregor, Arthur. 2001. The Origins of Museums: the Cabinet of Curiosities in Sixteenth- and Seventeenth Century Europe. London: House of Stratus. Lindström, Märta. 1953. En bit af den olycklige Sturerns skjorta. I Kulturens årsbok 1952, s. 32–36. Lund. Mordhorst, Camilla. 2009. Genstandsfortællinger. Fra Museum Wormianum til de moderne museer Tidlig Moderne, bind 7. København: Museum Tusculanums forlag. Nylén, Anna-Maja. 1948. Stureskjortorna. Stockholm: Livrustkammaren.

34 KARIN HINDFELT

”Cykeln har alltså spelat stor roll både för samhällets omvandling och för dokumentationen av denna. Att cyklar och cykling under åren skulle ha uppmärksammats i årsböckerna är därmed ett ganska rimligt antagande. Men så är det alltså inte.”

Charlotte Hagström

MED CYKEL SOM SÖKORD N

är den första av Kulturens årsböcker utkommer har det gått nästan 50 år sedan den så kallade säkerhetscykeln, konstruerad av engelsmannen John Kemp Starley, kom i bruk. Även om cykeln sedan dess har utvecklats med avseende på material och komfort är konstruktionen fortfarande densamma: två lika stora hjul, fästa vid en ram med fram- och bakgaffel, drivs framåt med hjälp av pedaler kopplade till en kedja ansluten till bakhjulet. En cyklist i 1930-talets Lund skulle därför, liksom en cyklist 2020, inte ha några besvär att använda den. Cykeln har vid denna tid också blivit allmän och utgör ett vanligt inslag i stadsbilden. Kanske är det just detta som gör att det under 1930- och 40-talen förekommer så få cyklar i årsböckerna? För de är inte många.

GUMMIRINGAR OCH TVÅHJULINGAR Under dessa decennier är det främst i annonser som cyklar figurerar i årsböckerna. I boken från 1935 finns reklam för cykelslangar och däck. ”Att plåstra med punkterade ringar är inget flickgöra” står det i en annons som visar en bild på en leende ung kvinna i färd med att pumpa en cykel. ”Välj därför ett cykelgummi, som erbjuder den säkraste garantien för behaglig och bekymmersfri åkning” fortsätter texten från Trelleborgs Gummifabrik: ”Trelleborg heter ringen… bättre finns ingen”. Annonser finns i årsböckerna fram till 1960-talet. Åren 1945 till 1953 annonserar Otto Molin i Kristianstad i samtliga

ANNONS för OMO-cyklar finns t.ex. bland annonserna i slutet av årsbok 1945.

CHARLOTTE HAGSTRÖM

MED CYKEL SOM SÖKORD

årsböcker för OMO-cyklar: ”Lekande lätt går färden på OMO-cyklar som utmärka sig för lätt gång och hög kvalitet”. Mellan 1938 och 1945 finns också varje år reklam för Skånska Brand som förutom försäkringar mot brand, ansvarighet, inbrott och glas- och vattenledningsskada också tillhandahåller försäkringar mot cykelstöld. Annonserna upplyser om att det finns ”Kommittéer och ombud i Skånes städer och större samhällen” men att huvudkontoret ligger i Lund på Tegnérsplatsen 4 – således granne med Kulturen.

vriga inslag om cyklar i de första decenniernas årsböcker är mycket fåtaliga. Bland donatorerna 1949 listas Knut Bomans Cykelaffär och i en artikel från 1950 om spansk keramik, som bygger på en resa som dåvarande museichef Sven T. Kjellberg gjort, uppges att ”Vägen fylldes i kvällningen av hundratals arbetare som återvände till städerna från fälten ridande på mulor, åsnor och cyklar”. I årsboken 1945 finns artikeln Flygkompassen från det första svenskbyggda aeroplanet. Kompassen kommer från det plan som landskronabon Hjalmar Nyrop flög 1910 och författaren, Carl Gustaf Lekholm, förklarar hur planen vid denna tid var konstruerade: ”Det var flygplansembryon man flög, små spinkiga plan med vingar

40 CHARLOTTE HAGSTRÖM

hoplimmade av tunna trälameller och duk och stagade av tunn wire, och med landningsställ av cykelhjul”. I redogörelsen för föregående års verksamhet i årsboken från 1956 anges att det bland de föremål från Lund som har förvärvats finns sådana ”som tillhört Wilhelm Theodor Hedemann-Gade, känd som cykelpionjär i staden – kuriöst är ett cykelspö, som användes att driva bort hundarna under cykelpromenad”. Grosshandlare Hedemann-Gade, som bland annat var ordförande i Lunds Bicycle Klubb, importerade engelska cyklar och satt i Lunds stadsfullmäktige, lär ha varit den förste i Lund som skaffade en cykel.

en enda text som specifikt handlar om cyklar är en fyra sidor lång artikel med titeln Tvåhjulingar i årsboken från 1946, skriven av Carl Gustaf Lekholm. Den handlar om cykelns äldre historia och innehåller tre fotografier av cyklar som finns i Kulturens samlingar. Den ena är en så kallad draisienne, som är en slags sparkcykel med sadel och styre, vilken uppfanns av Karl Drais och som han år 1818 tog patent på under beteckningen vélocipède. Den är även känd under namnen laufmaschine, hobby-horse eller, mer nedsättande, dandy-horse.

HEMMABYGGE

Velociped med högt framhjul och lägre bakhjul, brunmålade, järnmonteringen svartmålad med vit rand, trampor av trä med konkav profil, läderklätt säte. Tillverkad av snickaren Jöns Lardin (född den 4 augusti 1852) vid 24 års ålder. KM 39371.

Kulturens exemplar uppges ”möjligen har varit i bruk i vår egen huvudstad någon gång under första halvdelen av 1800-talet”. Den tekniska utvecklingen av cyklar fortsätter så och de förses med pedaler, gummiringar sätts på hjulen och ramarna görs av järn eller stål istället för trä. Många tillverkas av smeder och snickare som bygger dem från grunden. Den andra cykeln i artikeln är ett exempel på en sådan, tillverkad av snickare

Jöns Lardin i Häglinge. Under 1880-talet kommer så höghjulingen och det tredje fotografiet visar en sådan, tillverkad av W. von Gegerfelt i Lund 1883. Författaren påpekar att den kedjedrivna cykeln, som introduceras några år senare, var efterlängtad och fyllde ett behov: ”Det dröjde nämligen inte många årtionden förrän cykeln erövrat den förstaplats bland våra trafikmedel, som den alltsedan behållit”.

MED CYKEL SOM SÖKORD

DRAISIENNE Velociped (”sparkhjuling”) omkring 1800. KM 17390.

HÖGHJULING Velociped tillverkad av ingenjör W. von Gegerfeldt, Lund. KM 3452.

FÖREMÅLSFÖRVÄRV OCH MINNEN Det har onekligen hänt en hel del vad gäller fordon och transporter sedan 1946 och cykeln kan väl knappast sägas ha behållit förstaplatsen. Någon framträdande plats intar den i alla fall inte i Kulturens årsböcker. Under 1960- och 70-talen är det synnerligen skralt med cyklar. Ivar Lindéns cykelaffär anges som en av donatorerna 1961, år 1966 förvärvas en damcykel från 1917, och 1973 en leksak med fjärderverk i form av en cyklande pojke. Den anges vara från omkring 1900 och finns med på bild. Vidare anges i redogörelsen för år 1971 (i årsbok 1972) att ”skolelever från Lund gjorde en liten uppskattad utställning i oktober: ’Att tämja en cykel’”. Därutöver ger orden ”cykel” och ”cyklar” under dessa decennium bara ytterligare tre träffar.

en ena finns i en artikel om underkläder, Från blaggarnssärk till nylontrosor, i årsbok 1963. Mot slutet av den förhållandevis långa texten, som tidsmässigt rör sig från 1000-talet och fram till 1960, har författaren Sven T. Kjellberg ett kort stycke om sportens betydelse för klädmodet på 1880-talet. ”Bicykeln bidrar till att emancipera kvinnan” skriver han men diskuterar

inte detta vidare. Den andra träffen finns i en text om Wienerstolen av Nils Nilsson i årsbok 1968 där det i samband med en redogörelse för tillverkningen vid Gemla Fabrikers AB anges att inom ”böjträkonstruktionen förekom f.ö. också hjulfälgar, inte minst till cyklar”. Den tredje träffen är från 1979 i en artikel av Simon Bengtsson om August Strindberg i Lund under 1890-talet. Där anges var han bodde sedan han kommit till Lund den 13 december 1896 ”med smärre avbrott för cykeloch tågresor i nordvästra Skåne”. I årsböckerna från 1980-talet och fram till idag förekommer något fler cyklar även om de inte heller här är särskilt många. De texter där cyklar figurerar kan i stora drag delas in i tre kategorier: sådana där cykeln används som exempel, återgivande av berättelser av någon person som där talar om cyklar eller cykling, samt skildringar där författarna använder sig av egna erfarenheter. Det senare gör Rolf Lindborg som i artikeln Småstaden och den intellektuella miljön i årsboken från 1997 konstaterar att ”ofta böljar slätten ganska mycket, för oss som cyklar där: det blåser” medan Björn Ryberg i årsbok 2008, som har temat Kina, i en artikel om hur han tillsammans med

MED CYKEL SOM SÖKORD

andra lundastudenter 1967 besökte landet minns hur det ”Från tidigt till sent sågs i städerna människoskaror under förflyttning, med eller utan uniform: till fots, på cykel, i cykelriksha, i buss eller på lastbilsflak”.

yklar nämns som hastigast i några artiklar, som i Kulturen och Världskulturen från 1994 där Anna Landberg diskuterar hur begreppet ”världskultur” förändrats sedan Karlins tid. Hon menar att ”I den bemärkelsen är vikingasvärd, medeltidsballader och kåldolmar lika mycket ’världskultur’ som cyklar, popmusik och hamburgare”. I artikeln Med sinne för färg från 2016 skriver Richard Öhman, målare på Kulturen, om färgens betydelse: ”Tänk dig en värld utan färg, så tråkigt och innehållslöst”. Liksom hans minnen är fyllda av färg gissar han att även läsarens är det: ”Färgen på din första cykel, på en favoritröja – listan kan göras lång”. I årsbok 1997, vars tema är Aspekter på modernismen, skriver Martin Kylhammar om hur det före första världskriget hade varit möjligt att resa utan pass i Europa: ”Efteråt var det värre, men de unga konstnärerna gjorde vad de kunde. De reste ut, tog tåg, cykel, liftade eller vandrade ut i Europa – andra nådde t.o.m. främmande kontinenter”.

46 CHARLOTTE HAGSTRÖM

ETT SJÄLVKLART TRANSPORTMEDEL Den relativa frånvaron av cyklar i Kulturens årsböcker kan kanske förklaras med att vare sig cykeln som föremål eller cyklandet som aktivitet framstår som något särpräglat eller exklusivt. Som redan nämnts var cykeln då årsböckerna inleddes väl etablerad och ett vanligt inslag såväl på landsbygden som i stadsbilden. Visserligen har det inte alltid setts som lämpligt att alla bör cykla i alla sammanhang, något som nämns i artikeln Väntekläder av Christina Lindvall-Nordin 1980. Där berättar en kvinna hur hon, då hon väntade barn i början av 1930-talet, ”chockerat sin mor för att hon i sitt gravida tillstånd hade cyklat. Det var inte passande”. Men detta hör till undantagen. Att transportera såväl sig själv som allehanda saker och varor med cykel ses oftast som självklart. Det blir tydligt i flera texter som handlar om helt andra saker än cykling men där cyklandet nämns mer eller mindre i förbifarten.

artikeln Berättelser om krukor och krus av Eva Kjerström Sjölin i årsbok 2009 berättar krukmakare Albert Elfstrand i Sjöbo om hur ”Mor cyklade till Hörby, Lund, Simrishamn och runt omkring och tog upp beställningar”.

Kärlen kördes sedan ut med häst och vagn. Birgitta Conradsson skriver 1987 i Vår förpackade historia om sina minnen av olika förpackningar. På 1930-talet flyttade hon med sina föräldrar till Bromma där det fanns en speceriaffär som hon minns mycket väl. Hon beskriver hur det såg ut och hur det luktade och att ”Varorna som min mamma beställde hos Sam Larssons kördes hem med cykelbud, en service som de flesta butiker hade”. I Låt det bli ljus! från 1983, där Marianne Ekström skriver om elektricitetens intåg på landsbygden, cyklas det också. Hon har intervjuat personer som minns eller som själva varit verksamma i elektrifieringen. Linjestakning, skriver hon, var ett tungt och hårt arbete som utfördes utan skyddskläder och hjälmar. Dessutom måste linjemontörerna ta sig ut i markerna för att sätta stolparna: ”Ofta fick man cykla tre, fyra mil om dagen”. Även avläsarna, som läste av abonnenternas elmätare och tog upp betalning, cyklade: ”Också de fick ta cykeln till hjälp för att ta sig fram mellan gårdarna men de behövde oftast bara vara ute en vecka i taget”.

yklade gjorde också de folklivsforskare och kulturhistoriker som i början av förra seklet reste

runt i landet och samlade föremål, dokumenterade traditioner och upptecknade dialekter. En av dessa var Sven T. Kjellberg som på 1910-talet arbetade för Sigurd Erixon, då amanuens vid Nordiska museet och sedermera professor i etnologi i Stockholm. I årsboken från 2012 skriver Karin Gustavsson i artikeln En kapplöpning med förödelsen, som handlar om dokumentation av allmogekultur under det tidiga 1900-talet, om hur ”Fältarbetarna tog sig fram på cykel på landsbygden, och arbetade med att mäta upp och göra ritningar av äldre bebyggelse, fotografera och samla in uppgifter om byggnaderna från äldre invånare”. År 1916 befinner sig Kjellberg i nordvästra Skåne och skriver till Erixon att han önskar att denne kunde komma dit: ”Med Lärkesholm som huvudkvarter skulle vi per cykel kunna befara en nog så intressant periferi”. Det är bråttom att dokumentera den försvinnande allmogekulturen som hotas av industrisamhället. Men, påpekar Gustavsson, en förutsättning för dokumentationen och därmed räddandet var just det nya samhället. Med det följde ”till exempel den moderna kameratekniken och effektiva transporter med hjälp av järnväg och cykel”.

MED CYKEL SOM SÖKORD

CYKELN IGÅR, IDAG OCH IMORGON Cykeln har alltså spelat stor roll både för samhällets omvandling och för dokumentationen av denna. Att cyklar och cykling under åren skulle ha uppmärksammats i årsböckerna är därmed ett ganska rimligt antagande. Men så är det alltså inte. Förutom artikeln Tvåhjulingar från 1946, som tidigare har diskuterats, finns endast ytterligare en artikel som uttryckligen handlar om cyklar. Det är De första turerna av Maria Cinthio som finns i årsboken från 1980. I den beskrivs cykelns historia såväl internationellt som ur svenskt

perspektiv och med särskild koppling till Lund. Lunds Hjul-Sällskap och Svenska Hjulförbundet, som stiftades på initiativ av den tidigare nämnde Hedemann-Gade, lyfts fram liksom att Lund 1892 fick Sveriges första idrottsplats. Där anlades också en velodrom vilken invigdes året efter. Artikeln illustreras med material ur Kulturens arkiv från olika tider. Här finns bland annat reklambilder för Cleveland-cyklar från 1899, ett foto på två cykelsportare från Lund från 1800-talets slut och en vy över Skomakaregatan i Lund 1944 med cyklister och fotgängare. Vidare finns ett dansprogram från en av de många baler som Lunds Hjul-Sällskap arrangerade samt en färgbild av sällskapets fana. På ett gult kors på blå botten står bokstäverna ”L H S”. Över dem syns en cykel, under de tre tornen som ingår i Lunds stadsvapen.

FANAN från Lunds Hjul-Sällskap, KM 42894.

48 CHARLOTTE HAGSTRÖM

det avslutande stycket skriver författaren att bilen sedan 1950-talet dominerat men ”ännu cyklar brevbärarna och det köps fler cyklar än någonsin även om de kanske oftare används för rekreation än för kommunikation”. Sedan 1980-talet har dock en hel del hänt. Brevbärarna kör till exempel idag i stor utsträckning moped. Samtidigt planeras det på ett helt annat sätt för cyklar i stadsmiljö. Det byggs cykelvägar och cyklingens många fördelar för hälsa, miljö och ekonomi lyfts fram i olika sammanhang. Cinthios kommentar till sitt eget påstående – ”Dock, vem vet vad kommande oljekriser kan föra med

sig…?” – känns därför mycket relevant även fyrtio år senare. Visserligen lär den klimatkris vi befinner oss i knappast lösas genom att alla går över till att cykla. Men medvetenheten om cyklingens många positiva sidor, såväl ur ett individuellt som samhälleligt perspektiv, är stor. Det finns, avslutar Cinthio sin artikel, ”i Kulturens samlingar […] cyklar med tillbehör som väl kan belysa cykelns tekniska utveckling”. Kanske kan detta tas som utgångspunkt för en framtida årsbok där temat är cykeln och de olika roller, funktioner och laddningar den tillskrivits under historiens gång?

LITTERATUR & LÄSTIPS Ekström, Gert. 2001. Älskade cykel. År 1800–2000. Stockholm: Prisma. ETN:HOJ. 2006. Temanummer av den etnologiska tidskriften ETN om cyklar och cykling ur olika perspektiv. Fritt tillgänglig på www.kultur.lu.se/forskning/skriftserier/etn/ Lindström, Per & Mårtensson, Jan. 1996. Lunds nav. Malmö: Bild & mediaproduktion. Slade, Nicky (red). 2015. The Cyclists’s Anthology. Trailblazer Publications. Tell, Johan. 2016. En cyklo pedi. Allt jag vet om cykling. Stockholm: Norstedt.

MED CYKEL SOM SÖKORD

”Årsböckerna är naturligtvis i första hand till för museets publik. Men vi som arbetar med samlingarna på Kulturen har också stor användning av dem, bland annat för att sätta nya föremål i perspektiv till de befintliga samlingarna. Museets mål idag är att dokumentera vår egen tid på ett bredare sätt, men förvärv görs också för att komplettera den kunskap, som de äldre samlingarna ger.”

KAFFEKANNA i silver tillverkad 1748 av Lars Holmström (KM 96623)

Karin Sc hönberg

SILVER OCH KAFFE I LUND – BÖRJAN TILL EN NY TID

tt av Kulturens inköp till samlingarna 2019 är en intressant kaffekanna av silver, tillverkad 1748 av lundasmeden Lars Holmström, mästare 1747–1772. I årsböckerna finns en tradition att belysa utvalda nyförvärv och kannan blir här utgångspunkt för en tillbakablick på några artiklar i dessa. Böckerna är naturligtvis i första hand till för museets publik. Men vi som arbetar med samlingarna på Kulturen har också stor användning av dem, bland annat för att sätta nya föremål i perspektiv till de befintliga samlingarna. Museets mål idag är att dokumentera vår egen tid på ett bredare sätt, men förvärv görs också för att komplettera den kunskap, som de äldre samlingarna ger. Databasen är ett snabbt och mycket bra hjälpmedel i arbetet med samlingarna, och besök i magasinet är nödvändigt. Men om man vill ha överblick över samlingarna och

KARIN SCHÖNBERG

ställa olika frågor till dem så är också ”överläggning” med föregångare via årsböckerna ett viktigt komplement.

SILVERSMEDEN Lars Holmström gick i lära i Göteborg och blev gesäll 1739. I Lund söker han 1747 burskap, det vill säga rätt att utöva sitt hantverk i staden. Under de åtta åren som gesäll ingick även gesällvandringar i Tyskland. Göteborg var centrum för en livaktig handel och en port ut mot världen. Här fanns Ostindiska kompaniet vars skepp levererade nyheter och lyxvaror som sedan spreds över landet och så även till Lund. Det känns logiskt att Holmström var modemedveten och att han var den som införde rokokon i Lund, som William Karlson, antikvarie på Kulturen, skriver i sin bok Lundensiskt silversmide 1952.

VÄGGKAKEL av fajans, Delft, Nederländerna ca 1700. KM 28210–28212.

Kannan är stilmässigt tidig, i en försiktig rokoko. Kring 1743–45 gjordes de allra första kannorna av denna typ på kontinenten och för lundaborna var detta mode nytt. Lund var 1748 fortfarande fattigt med få invånare och utbrunna tomter efter de dansk-svenska krigen på 1600-talet, men staden repade sig så sakta, befolkningen ökade och universitet började återhämta sig. Carl von Linné säger vid sitt återbesök 1749 att Lundagård vid domkyrkan har blivit en vacker oas med träd och vackra järngrindar i muren. Här övergår Kyrkogatan norrut i Bredgatan och på östra sidan av denna, närmare Norrtull, bodde flera silversmeder liksom andra

välbeställda hantverkare och köpmän. Holmström ägde ett hus på västra sidan av Bredgatan, nr 269 i Clemens rote och hade sin verkstad tvärsöver gatan i Krafts rote.

ad kan vi veta om människorna bakom kaffekannan? Stämplade silverföremål har fördelen att vi vet vem som är tillverkaren. Lars Holmström blev godkänd mästare 1747 med en nu försvunnen tekanna som mästerstycke. Han gifte sig samma år med guldsmeden Michael Burmans änka Maria Andersdotter som då var 28 år. William Karlson berättar att hon hade tänkt driva verkstaden vidare själv men blev stoppad av skrået. Det var stor

SILVER OCH KAFFE I LUND

DETALJ av Lars Holmströms kanna, en vacker hjärtformad öppning.

konkurrens om möjligheterna att slå sig ner som mästare i en stad. Änkor med verkstäder såg ofta till att verksamheten fortsatte antingen genom att driva den själv eller gifta om sig. Maria skulle också överleva sin andre man Lars och fortsatte då

54 KARIN SCHÖNBERG

i hela sju år att driva verkstaden. Det var ett ovanligt rikt hantverkarhem. Under de 25 år som Holmström och Maria drev verkstaden fanns mestadels i hushållet en gesäll, ett par lärgossar och en piga. Holmström betalade extra skatt för bruk

av tobak, puder och spanskrör (en käpp) med silverknopp. Familjen ägde också en svart ko, en kviga, fyra får och fem svin. Vi lär tyvärr inte känna familjen Holmström mycket närmare än så, men en senare kollega, Erik Holmberg, mästare 1774 till 1819, har lämnat efter sig en stor arbetsbok som beskrivs i Kulturens årsbok 1952. Här finns kommentarer om beställningarna och kunderna i och kring Lund som ger oss en uppfattning om livet som silversmed. Något som blir uppenbart är hur ofta kunderna ville smälta ner gamla omoderna saker för att få något nytt. Vilken tur att vår lilla kannas design inte gått upp i rök!

KAFFE I LUND När började man dricka kaffe i Lund? Samlingens äldsta kannor i porslin kan sällan berätta något säkert om var de använts. Det är faktiskt bara med vår lundastämplade silverkanna som man kan känna sig ganska säker på att användaren faktiskt fanns i eller nära staden. I Lund liksom i andra småstäder vid denna tid, dracks kaffe i små mängder och endast i välbärgade familjer. I en bouppteckning 1755, efter köpmanshustrun Anna Schmidt på samma gata, finns en omfattande

beskrivning av bostadens inventarier och affärslager. Hon väntade sitt fjärde barn och familjen stod mitt i livet med lysande affärer. Lagret omfattade förutom tjära, spik och rep även sidentyg från Kina och kryddor från Indonesien som köpts genom Ostindiska kompaniet i Göteborg. I bostaden fanns tekittlar, te- och kaffekanna samt flera tebord. Gården beskrivs också i den första årsboken 1935, där det berättas att både kaffe- och tekannor av silver fanns i hemmet 1792 när hennes make Jacob Lindschoug dog. Men kaffe måste ha druckits tidigare än så i staden, när riket regerades från Lund. De två år Karl XII bodde här 1717–1719 fanns i hans följe från Turkiet hantverkare och andra som anlitats där, bland annat en kaffekock. Under vistelsen i Turkiet ska kungens hov ha förbrukat mer än tre kilo kaffe om dagen.

SILVERSAMLINGEN Varför utökar Kulturen samlingen med en silverkanna från 1700-talet? Finns det inte tillräckligt med silver på museet? Jo, silversamlingen är stor, men betoningen ligger inte på kaffekannor. Kulturen har en omfattande europeisk samling och en mycket stor samling av silver tillverkat i Lund av Wiwen Nilsson,

SILVER OCH KAFFE I LUND

men antalet äldre silverföremål som är tillverkade i Lund före 1900 är inte så stort. Det finns 18 lite större korpusarbeten, föremål med kropp såsom kannor och skålar. När kan man då tidigast sammanföra lundensiska silversmeder nämnda i arkiv med existerande föremål? I sin bok Lundensiskt silversmide tar Karlson upp en kalk i Domkyrkan, signerad HV, troligen lundamästaren Herman guldsmed 1657. Reformationen under dansk tid samt krigen utplånade många silverföremål. Lars Holmströms föregångare i verkstaden Michael Burman 1734–1747 är den första säkra stämplande silversmeden som det finns bevarade föremål av och dessa är i kyrklig ägo. Det äldsta silverföremålet i Kulturens samlingar, som bevisligen är tillverkat och stämplat i Lund, är således vår aktuella kanna av Lars Holmström 1748. 1952, samma år som William Karlson ger ut boken om Lunds silversmeder, skriver han i årsboken om svensk silverhistoria sedd genom Kulturens samling. Kulturens samlingar bygger

56 KARIN SCHÖNBERG

till stor del på generösa gåvor från samlare vars intressen och val av föremål avspeglas i museet. Här ser man att bägare och dryckeskannor står i centrum. Form och funktion hos dessa har anor långt tillbaka i medeltida öl- och brännvinsbägare av trä, vilket troligen tilltalat samlare. Skålar, öskar och kåsor berättar också om gamla festseder. 1600-talet var en tid då man även i Sverige fick råd att använda silver. Karlson skriver om 30-åriga krigets slut att ”de [herremännen] blivit nyrika och fått kontinentala vanor. […] Bland det mest praktfulla blev bordets uppsättningar […], allt efter tyskt manér. […] Ett stycke in på 1700-talet förlorade dryckeskannan sin uppgift som dryckeskärl bland de högre stånden. Ölet var inte längre huvuddrycken, kaffe och te hade kommit istället”. Vid denna tid började kaffe- och tekannor, sockerskålar och gräddkannor att utgöra en allt större del av silverproduktionen. I museets samlingar fanns tidigare endast tre rokokokannor från 1700-talets mitt, tillverkade i Kristainstad, Turin respektive Danzig (Gdańsk).

TEKANNA 1740-TAL Bukig, lodgrepe, pip med djurhuvud, platt lock med knopp. På vardera sidan kartusch i guld och brunt med polykromt miniatyrmåleri. På ena sidan två resenärer med en packåsna, andra sidan ett hamnmotiv. Små strödda blommor. På locket två scener med figurer i landskap. KM 60321.

KAFFEKANNA 1750-TAL Bukig på låg fot, snås och handtag med reliefdekor. Kupigt lock med knopp. Polykromt målad dekor föreställande fjärilar och andra insekter. Guldbrokad. KM 10809.

KAFFEKANNA åttkantig av porslin med blå underglasyrdekor, locket saknas. Tillverkad ca 1680–1700 för export till Europa, Kangxi Qing 1662–1722 Jingdezhen, Kina. KM 26680.

DE ÄLDSTA KAFFEKANNORNA I Kulturens samlingar finns dock många kaffekannor i andra material. Den äldsta kannan är tillverkad ca 1680–1700 för export till Europa, Kangxi Qing 1662–1722 Jingdezhen, Kina. KM 26680. Professor Anette Hoff berättar i boken Den danske kaffehistorie om resultatet av ett stort forskningsprojekt vid museet Den gamle by, i Aarhus. Den äldsta bevarade kaffekannan i Danmark är en kanna i Fredrik IV:s inventarium 1680. Den är av porslin och liknar Kulturens äldsta kanna med sin konade form. Hoffs spännande studie av ett stort antal bouppteckningar visar att kaffekannor, kvarnar och andra kaffeutensilier endast fanns hos de allra rikaste under 1720- och 30-talen. I Danmark hade köpmän i alla köpstäder, förutom Köpenhamn, tvingats lämna in en lagerinventering 1732. Av den framgår att te var betydligt vanligare än kaffe och att det i mindre städer inte fanns något kaffe alls att köpa. Större köpstäder som Kalundborg, Aalborg, Aarhus, Odense och Randers hade lite större mängder kaffe i lager. Både i Danmark och Sverige användes kannor av plåt, tenn, mässing och koppar. I Kulturens ägo finns en kanna av tenn tillverkad i Stockholm

60 KARIN SCHÖNBERG

1735 som är den äldsta svenska kaffekannan i samlingarna. William Karlson tar upp den i sin genomgång av tennsamlingen i årsboken 1936. Päronformen, som blir den vanligaste för kaffekannor, kommer från de kyrkliga nattvardskannorna. I Kulturens stora samling av porslin från Meissen och andra fabriker i Tyskland ingår flera kaffekannor i denna form. I början av 1700-talet när européerna just lärt sig tillverka porslin, växer också konsumtionen av kaffe.

affekannor i litet format var inte ovanligt vid denna tid då kaffet fortfarande var mycket dyrt. Kannor för en person, solitaire, eller två, tête-à-tête, gjordes också. Att Holmström kanna är gjord för varm dryck är tydligt då den har ett trähandtag som inte leder värme. Den är mest troligt en kaffekanna, men kan möjligen i detta lilla format (höjd 16,5 cm) varit avsedd för varm mjölk till kaffet. I årsboken 1956 kan man läsa att man i Sverige använde varm mjölk i kaffet, på franskt manér. Övergången från varm mjölk till grädde i kaffet har Lars Holmström upplevt. 1772 tillverkade han en vacker gräddsnipa som finns i Kulturens ägo, ”ett förnämt prov på rokoko” enligt William Karlson.

TVÅ ROKOKOKANNOR med dekor av vridna knäckar: den stora 26,5 cm och med pip från Turin, Italien, ca 1750 stpl MC, samt den mindre 16,5 cm med snås, Holmström, Lund. Kaffekannor i litet format var inte ovanligt vid denna tid då kaffet fortfarande var mycket dyrt. KM 34664, KM 96623.

KAFFEKANNA i silver, tillverkad i Kristianstad 1766 av Caleb Engelholm mästare 1766–1785 (1786). Denna stora kanna, med höjd 27,5 cm, är hans mästerstycke. KM 33490.

KAFFEKANNOR AV TENN som tycks tävla med silverformgivning. Äldre tecknade katalogkort: KM 32818 tecknat 1927 troligen av Maria Olsson, samt KM 8878 tecknat/laverat ca 1894 av Axel Nilsson.

Gräddsnipor började komma i bruk först under högrokokon. Bland formgivaren Christian Prechts ritningar till silverkärl från 1740-talet finns inga gräddsnipor. Precht är den som anses ha ritat det första verkliga rokokoföremålet i Sverige: den Grillska dopskålen från 1745 som finns på Nationalmuseum.

KONSTHISTORIA, TEKNIK OCH KVALITET Museets nya kanna är som sagt liten och av ett lite enklare slag. Trots det är den både av hög kvalitet och stilmedveten. Under barocken blev det

vanligt med en dekor som bestod av vertikalt drivna knäckar, det vill säga rundade eller kantiga åsar som sträcker sig över hela kannan och locket. Under tidig rokoko blir dessa vridna i en spiralrörelse runt kärlet. Kannan har ingått i Falk Simons samling, då en av de viktigaste silversamlingarna i Sverige. Bengt Bengtsson, Kulturens chef 1961–1977, skriver om silverteknik i Gammalt silver, Ur Kulturens samlingar, i boken Silversmide samt detaljerat om ciselering i årsboken 1975. Den gamla hantverksmässiga metoden är att smida och forma silver med hammarslag. Dekor i

SILVER OCH KAFFE I LUND

relief drivs i en kanna först inifrån med hammare och snarrjärn och sedan görs ciseleringen av detaljer utifrån med hammare och olika punsar.Drivningen av formen med vridna knäckar kring kannan är en stor konst att åstadkomma. Pålödningen av gjutna element är också en omständig och svår teknik. Det förstår man om man läser Carl Gustav Lekholms artikel i årsboken 1952 där även verktygen beskrivs. Kulturens första silverkaffekanna gjord i Kristianstad 1766 av Caleb Engelholm, som presenteras i årsboken 1937, är ett exempel med gjutna och pålödda fötter, lockknopp samt snås eller pip. Holmströms kanna med knäckar och Engelholms med blommor representerar två huvudtyper av rokokokannor. På Kulturens ”nya” kanna finns inte några gjutna dekorer, ej heller gravyr, stämplade ornament eller ytbehandling som ger olika färger i ytan såsom förgyllning.

årsboken 1966 skriver Bengt Bengtsson flera artiklar om silver ur ett stilhistoriskt perspektiv, framförallt om rokoko. Här får den intresserade en detaljerad inblick i hur hantverket utvecklas och förändras med nya moden. Bengtsson är engagerad och menar att det är en omstridd fråga i Sverige när

64 KARIN SCHÖNBERG

rokokons genombrott infaller. Han ifrågasätter Gustaf Munthes (chef vid Röhsska konstslöjdsmuseet) bedömning att Christian Prechts teckningar är rokoko, och menar att vissa i själva verket ”är barock med rokokodekoration”. Bengtsson anser att den svenska kaffekannan med vridna knäckar (likt Holmströms) under tidig rokoko är speciell och får en friare gestaltning än i många andra länder. Han pekar på de danska kannorna som dröjer sig kvar längre i barocken än de svenska. I artikeln Skånsk rokoko tar Bengtsson upp att landsortsmästarna inte var så isolerade som man kanske tror och att de vid gesällvandringar ofta förde med sig ritningar hem. Bengtsson berättar här mer om Caleb Engelholms mästerstycke i högrokoko. Engelholms arbeten ”vittnar om stor yrkesskicklighet och om förtrogenhet med den härskande modestilen.” Från kannans övre kant ”faller en blombukett nedåt, med oregelbundet arrangerade rosor”.

engtsson tycker inte om att Carl Hernmarck, chef för konsthantverksavdelningen på Nationalmuseum, beskriver rokokon som mindre manlig än barocken. Bengtsson visar att silversmederna

redan under barocken lyfter fram de motpoler som bildas av stramheten i den släta silverytan och dynamiken i drivna reliefer. I artikeln Från nyantik till nyrokoko beskriver Bengtsson hur den senare gustavianska och nyantika stilen inbjuder till tekniska genvägar och massproduktion. Successivt övertar pressning ciseleringens roll under 1800-talet och dyra investeringar i järnstansar tvingar fram massproduktion. Bengtsson menar att ”rokokons fria och skenbart nyckfulla form och dekor gjorde sådan teknik otänkbar”.

Kulturen. Det Portugisiska Ostindiska kompaniet bildades 1587 och följdes av det Brittiska 1600 och det Holländska 1602. När det Svenska Ostindiska kompaniet slutligen bildades 1731 var Lars Holmström ett barn i Göteborg, kanske redan lärpojke hos en silversmed. Te odlades länge endast i Kina vilket innebar att alla kompanier kunde konkurrera om handeln och inte bara kolonialmakterna. I Sverige var kompaniet framförallt teimportör och 90 procent av Sveriges import av te gick på export igen.

KAFFET OCH KONSUMTIONEN

Redan i första årsboken 1935 på sidan 18 nämns ordet kaffe. I en artikel om holländsk fajans skriver Sven T. Kjellberg, Kulturens chef 1934–61, om hur svenskt husgeråd länge bevarade sin medeltida prägel och ändrades först då kaffe och te började användas. De äldsta notiserna i Göteborg om införsel av te är från 1684 och året efter 1685 kom ett halvt kilo kaffe som apoteksvara. De ostindiska kompaniernas historia får ofta utgöra en del av Kulturens berättelser om porslin genom åren, både i årsböcker och utställningstexter, så även i den aktuella utställningen Världen på

affet spreds i den arabisktalande världen på 1400-talet. Från staden Mocka i Jemen kom kaffe till det Osmanska riket (nuvarande Turkiet). Det första kaffet i Europa kom därifrån till Italien, troligen på 1580-talet, då Venedig och Konstantinopel utbytte ambassadörer. Claes Rålamb blev bjuden på kaffe i Konstantinopel 1657, och är den förste svensk som skrivit om drycken. I sin rapport om resan som kungligt sändebud säger han att ”Det är elljest illa smakande”. Men kaffet blev snart omtyckt och i många hamnstäder i Europa öppnades kaffehus på 1640-talet. I årsboken 1937 får vi läsa om riksrådet Ulrik Scheffers recept på

SILVER OCH KAFFE I LUND

PORTRÄTT föreställande industrimannen Wilhelm Scheibler med hustru ca 1770, av okänd målare. Denna rokokokanna kan ha varit familjens favorit i många år. 1770 var kannor med blommor mer modernt. Foto Monschau, Scheibler-Museum.

bryggning av kaffe från mitten av 1700-talet ”som ger det bästa kaffe man kan smaka”. Scheffer var bland annat riksdagsledamot, riksråd, ambassadör i Paris och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, så han borde veta! Fram till 1700 var allt kaffe som importerades till Europa odlat i Jemen. Nederländska Ostindiska kompaniet köpte kaffe där och sålde i Amsterdam. 1696 planterades det första kaffet på Java och 1721 kunde man sända 100 000 kilo hem till Holland. Under denna period steg kaffepriserna till det tredubbla. Det Franska Ostindiska kompaniet fick på 1710-talet en gåva med sex mockaträd från Jemen och startade odlingar på Bourbon, numera Réunion, utanför Madagaskar. 1786 producerades nära 1 400 ton där (Elgklou 1993). I Sverige kunde man vid 1700-talets mitt välja mellan dyrare äkta arabisk mocka och holländskt Javakaffe importerat via Amsterdam, eller franskt Bourbonkaffe importerat via Bordeaux. Först under Napoleonkrigen importerades kaffe från Storbritannien till Göteborg och då som hemlig, avtalsstridig handel och smuggling.

å tidigt som 1705 skrev den svenska regeringen att man oroade sig för kaffehusen i Stockholm som blivit ett tillhåll för ”spehl och dobbel, samt annat otienligit och otijdigt owäsende” som störtar ungdomen ”uti liderlighet, ofärd och olägenhet” (brev De la Gardie mfl.) Statsmakterna såg dock möjlighet till intäkter och 1747 infördes först ökad tull på kaffe, te och tobak. Så kom kaffeförbuden, flera förbud som varade 2–4 år. De var överflödsförordningar enligt teorin att landets ekonomi mådde bättre av inhemsk produktion än av import. 1756 infördes det första förbudet att dricka kaffe. Det genomfördes med böndernas stöd i riksdagen, troligen av den anledningen att de ville hämnas på ett samtida tillfälligt förbud mot husbehovsbränning. Kaffeförbuden förlöjligades och många insåg att te och kaffe var en motvikt till brännvinet. Bengt Bengtsson säger om förbudet 1766 att ”ett kaffeförbud 1756 kringgicks öppet, men nu tedde sig saken allvarligare.” Trots förbuden hade kaffekannan redan hunnit bli silversmedernas vanligaste mästerstycke. De nya dryckerna skapade nya umgängesformer samt en stor

SILVER OCH KAFFE I LUND

FÖR ATT DRICKA KAFFE var porslinskoppar nästan nödvändigt. Varken silver, tenn eller trä var tjänligt och lergods dög inte i högreståndsmiljö. Introduktionen av kaffe, te och choklad i Europa sammanföll med en stor import av porslin från Kina. KM 12343 och KM 12854.

marknad för tillbehör som serviser, kannor, kvarnar och rostar. Artiklar i flera årsböcker till exempel 1965, 1987, 1994, 2008 och 2014 berättar om hur handeln påverkat vanor och formgivning av föremål. 1968 säger Jan Gerber att Ostindiska kompaniets betydelse för utvecklingen av konsthantverket under rokokon inte kan överskattas.

en koloniala handeln var början till en helt ny världsekonomi och förutsättning för industrialismen som inleddes i Storbritannien vid denna tid. Forskning har visat att

68 KARIN SCHÖNBERG

hela samhällen kunde ändra sina dryckesvanor på kort tid. Kaffe och te gick snabbt från att vara exklusiva drycker, som bara de allra rikaste hade råd med, till att bli hela samhällets dryck. Från 1760 ökade kaffeimporten snabbare än både socker och te, och kaffekannornas antal ökade dramatiskt. På senare tid har forskare tittat djupare på orsakerna till den ekonomiska utvecklingen (Müller 2004). Man menar att den politiska debatten på 1700-talet fick en mycket stor betydelse för det man kallar ”konsumtionsrevolutionen”, vilken ses som en drivande faktor

KAFFEKOPPAR i porslin från Kina, 1700-talets första till mellersta del. Dessa tidiga små så kallade ”turkkoppar” gjordes utan fat och öra. KM 60231, KM 79365 och KM 60222.2.

för industrialismens start. Tidigare har forskare mest studerat Sveriges ekonomi utifrån produktionen, vilken inte förändrades förrän omkring 1850. Den svenska konsumtionen och utvecklingen anses i ny forskning lika dynamisk som den internationella. För att fastställa hur konsumtionen påverkade den svenska utvecklingen behövs mer detaljerad forskning. Här rymmer museernas samlingar viktiga ledtrådar och Holmströms vackra kaffekanna är ett tidigt tecken.

rsböckerna utgör en ovärderlig källa både till föremålens och museets historia. Utan dem hade

vi inte haft så mycket kunskap om museets syn på samlingarna och vad man ville berätta med dem. Fakta bevaras i museets digitaliserade katalog men utställningstexter har inte alltid dokumenterats. Visningar eller tankar bakom utställningar finns sällan kvar. Årsböckerna fångar teman på ett mer varierat sätt, både djuplodande och lättsamt. Här har man haft möjligheten att kreativt vrida och vända på idéer för att berätta om stort och smått med utgångspunkt i föremålet. Även Kulturens nya kanna kan sättas in i ett sammanhang med hjälp av årsböckerna.

SILVER OCH KAFFE I LUND

GRÄDDSNIPA i silver, inuti förgylld, tillverkad 1772 av Lars Holmström, Lund. KM 75793.

LITTERATUR & LÄSTIPS Ahlberger, Christer. 1996. Konsumtionsrevolutionen. 1 Om det moderna konsumtionssamhällets framväxt 1750–1900. Göteborg: Humanistiska fakulteten. Bengtsson, Bengt. 1979. Gammalt silver: ur Kulturens samlingar. Lund: Kulturen. Bengtsson, Bengt & Munthe, Gustaf. 1962. Silversmide: konsthistoria och teknik. Stockholm: Natur o. Kultur. Elgklou, Lars. 1993. Kaffeboken. Höganäs: Bra Böcker. Hernmarck, Carl., Stavenow, Åke & Munthe, Gustaf. 1943. Svenskt silversmide 1520–1850, Del II, Senbarock, Fredrik I:s stil och rokoko: 1700–1780. Stockholm. Hoff, Annette. 2015. Den danske kaffehistoria. Den Gamle by: Wormianum. Karlson, William. 1952. Lundensiskt silversmide. Lund: Gleerup. Kjellberg, Sven T. 1974. Svenska Ostindiska Compagnierna 1731–1813: kryddor, te, porslin, siden. Malmö: Allhem. Munthe, Gustaf. 1938. Falk Simons silversamling. Stockholm: Fritze. Müller, Leos. 2004. Kolonialprodukter i Sveriges handel och konsumtionskultur, 1700–1800. Historisk Tidskrift, 124(2): 225–248. Mörner, Magnus. 2001. Människor, landskap, varor & vägar: essäer från svenskt 1600- och 1700-tal. Stockholm: Atlantis. Schiedlausky, Günther. 1990. Kaffe, te og chokolade: indflydelsen på europæisk kultur. I: Ole Villumsen Krog (utg.) Flora Danica og det danske hof: udstilling af porcelæns-, guld- og sølvservice. Köpenhamn: Statens Informationstjeneste. Wästfelt, Berit., Gyllensvärd, Bo & Weibull Jörgen. 1990. Ostindiefararen Götheborgs porslinslast. Höganäs: Wiken.

70 KARIN SCHÖNBERG

NÅGRA SKÄRVOR ur den bärgade lasten från ostindiefararen Götheborg som sjönk vid inloppet till Göteborg 1745. KM 94447. Totalt har, enligt Kjellberg i årsboken 1968, minst ca 28 miljoner porslinspjäser (med ett lågt räknat snitt på ca 250 000 pjäser per skepp) kommit med Svenska Ostindiska kompaniet.

”Sedd i backspegeln har årsboken fungerat som personalens uppslagsverk för många produktioner och en rik källa att ösa ur för analys av museets egen historieskrivning.”

KULTURENS DONATORSTAVLA visar att gåvogivare kommer från Lund med omnejd likväl som andra delar av landet.

Lizette Gradén

DET KOMPLEMENTÄRA MUSEET – ENTREPRENÖRSKAP OCH GÅVOR I KULTURENS TJÄNST

enna bok överlämnas till Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige medlemmar såsom uttryck för den djupa tacksamhet, varuti Kulturhistoriska museet står till dem. Den är en gengåva, varigenom museets ledning önskar att i någon mån återgälda sin tacksamhetsskuld. I en för föreningen mörk tid har nya medlemmar i stort antal mött upp för att bringa hjälp. […] Genom sin insats ha de icke blott bidragit till att för stunden moraliskt och ekonomiskt lätta bördan utan även till att ingiva förtröstan på en ljus framtid för museet. Så skriver intendent tillika museichef Sven T. Kjellberg till föreningens medlemmar i inledningen till Kulturens första årsbok som utkom 1935. Kjellbergs text ekar av företrädaren Georg J:son Karlins årsskrifter som publicerades med

LIZETTE GRADÉN

början från 1885. De förebådar även hans efterträdares bidrag. Men texten som Kjellberg författar år 1935 sammanfattar också vad som kan sägas vara Kulturens starkaste tradition; den återkommande berättelsen om museets ekonomiska utmaningar, innovativa lösningar på problemen och en idog tro att kulturhistorisk kunskap kan göra skillnad för hur människor förstår och relaterar till varandra. Den här artikeln handlar om ekonomins roll i Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige (Kulturens) värld. Syftet är att titta närmare på Kulturens egen berättelse om utmaningar och innovationer, gåvor och donationer och utifrån dessa berättelser visa hur de har bidragit till att Kulturen har blivit det Kulturen är idag. Analysen har jag gjort genom att granska hur

Kulturens museichefer i sina förord i årsböckerna 1935–2017 beskriver museets utmaningar (och hur dessa tacklas) samt genom närläsning av avdelningarnas rapporter och Kulturens årsredovisningar. Jag har särskilt intresserat mig för vilka utmaningar och framgångar som skrivits fram under olika tider, samt vem och vilka som betonas vara museets möjliggörare, också finansiellt. För att konkretisera frågorna ytterligare har jag i de digitala versionerna av årsböckerna gjort sökningar på ställen i texterna där det förs på tal att någon person eller organisation har donerat medel, gåvor eller har kommit med viktiga idéer eller gett inspiration. Sedan en tid tillbaka befinner sig Sverige mitt i en internationell debatt om museers ökade behov av blandade finansieringsformer. Medan diversifierad finansiering är en självklarhet i flera nordiska länder och i USA, anses det som ett nytt villkor inom svensk kulturpolitik. Medan den kulturpolitiska debatten i Sverige har präglats av centralmuseernas fri entré-reformer, en ny museilag, och förslag till nya spektakulära museer, har Kulturen aktivt förhållit sig till en framväxande kulturekonomi präglad

av hybriditet och civilsamhällets engagemang och delaktighet. När man läser årsböckernas inledningar och nämnda övriga källor, träder fyra olika perioder av engagemang fram.

GEORG J:SON KARLIN: En framsynt entreprenör och ”tiggare av rang” Karlin hade inte för avsikt att utplåna kulturell mångfald när han frammanade allmogekulturen som kulturarv i det urbana offentliga samhället. Innan charterturismen banade väg för massturismen och gjorde det möjligt för andra än kungligheter och aristokrati att resa, fungerade museer som resande på hemmaplan. Formen för ett sådant resande började i privata samlingar och kuriosakabinett i 1600-talets koloniala Europa, för att expandera, förnyas och bli offentliga på 1800-talet. Kjellberg betonar att Karlins ambition var att ”dela med Lunds befolkning den mångfald och skönhet som allmogekulturen i södra Sverige visade upp”. Karlin växte upp i Huaröd där hans far var präst och familjen levde i nära kontakt med allmogekulturen. Karlin kom till Lund 1879 för att studera. Hans engagemang för sydsvensk kultur och historia växte fram genom hans

DET KOMPLEMENTÄRA MUSEET

MUSEETS VÄGLEDNING från 1910 ger uttryck för Karlins sätt att locka medlemmar till att bidra med materiella och ekonomiska gåvor. Foto: Lizette Gradén.

aktiva medlemskap i Landsmålsföreningen vid Lunds universitet, som startat 1875. Karlin och hans studiekamrater kom också att dela vurmen för samtidens populärkultur hämtad från Europa och USA, som innebar att förmedla kunskap genom teatraliska iscensättningar, tablåer (tableux vivant) i vilka miljöer, ting och aktörer tillsammans levandegjorde historiska händelser och berättelser från förr. Enligt Kjellberg, som hänvisar tillbaka till verksamhetsredogörelserna från 1880-talet, var Karlins vision

76 LIZETTE GRADÉN

att bland studerande i Lund som kommit från andra delar av landet och särskilt från Halland, Blekinge och Skåne, ingjuta både uppskattning för landsmålen och stolthet över hembygden. För detta krävdes en permanent plats – ett museum. Att lyfta fram en landskapsbaserad mångfald i museiform låg i tiden. Det var ett sätt för Karlin, Artur Hazelius (Nordiska museet), Hans Aall (Norsk Folkemuseum) och andra skapare av kulturhistoriska museer i Sverige, Norge och Danmark att forma samförstånd

kring regionalitet och framväxande nationer. Genom att musealisera allmogekulturen och ståndssamhället banade de (implicit) väg för en ny framväxande samhällsordning.

ust som Norsk Folkemuseum och Skansen, skapades Kulturen i Lund utifrån ett ”paviljongsystem”. När Aall forslade stugor till Bygdøy och Hazelius samlade torp och gårdar på Skansenberget och fyllde dem med föremål och aktörer, gjorde Karlin tvärtom. Karlins utgångspunkt var tablåerna som han och hans studiekamrater skrev och satte upp. Dräkter och husgeråd samlades in i syfte att levandegöra tablåerna. Byggnader från olika platser i södra Sverige kom att bli scener och kulisser på Kulturens område i Lund. På denna sydsvenska centralscen gestaltades berättelser ur de fyra ståndens liv ”från forntid till nutid” som Karlin uttryckte sig (1920). Karlins ambition att gestalta det förflutna krävde människors engagemang och talang och besökarnas vilja att spela med och uppleva. Framför allt krävde paviljongsystemet, till skillnad från ett monterbaserat museum, mer underhåll och flera finansieringsformer. Vid genomläsning av 1992 års årsbok, där professor Nils Arvid

Bringéus tecknar Karlins porträtt, framträder bilden av Karlin som en uppfinningsrik entreprenör och ”tiggare av rang”. Hans iver att samla in byggnader och föremål, klä aktörer, iscensätta tablåer och locka publik, krävde mer än biljettintäkter. Kulturen kom därför att finansiellt stå på flera ben, däribland Konstslöjdsanstalten, som kopierade föremål ur museets samlingar till försäljning, vilket Kerstin Lind beskriver mer ingående i en separat artikel i den här volymen. Därtill äskade Karlin medel ur Kungl. Maj:ts lotteri samt uppvaktade dåtidens filantroper som grevinnan Wilhelmina von Hallwyl, som tillbringade somrarna på familjens gård Hildesborg belägen norr om Landskrona. Vid genomläsning av inledningar och rapporter i årsböckerna före Bringéus porträttering av Karlin år 1992 förefaller skildringen vara kumulativ. Från 1930talet och framåt betonas Karlins vision och handlingar, föreningens utmaningar, lösningar och vinningar. Men framträder gör framför allt hans efterträdares hårda arbete för att hålla visionen om ett levande museum vid liv, att lotsa museet genom samhällets stormar och stiltje, genom politiska förändringar och skiftande ekonomiska villkor.

DET KOMPLEMENTÄRA MUSEET

Utmaningar och framgångar behandlas i årsboken, som Kjellberg skriver år 1935: ”Årsboken är icke ett nytt företag. Redan 1885 utsändes första häftet av den Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige verksamhet, som alltsedan dess årligen utgivits. För att behandla kulturfrågor av mera allmän natur och giva tillfälle till vetenskaplig bearbetning och populär framställning av museets material har tidigare utgivits serien Kulturhistoriska Meddelanden. Årsboken är en fortsättning och arvtagare av dessa publikationer och skall inom sin ram söka förverkliga avsikten med dem båda.” Årsboken blir således också ett uttryck för chefens och medarbetarnas reflektion över den egna produktionen, en betydelsefull medlemskontakt och ett materiellt avtryck när utställningar och program sedan länge blivit historia. Som Sigfrid Svensson påpekar i årsboken 1982, kan årsboken läsas som ett uttryck för museets forskargärning. Sedd i backspegeln har årsboken fungerat som personalens uppslagsverk för många produktioner och

LIZETTE GRADÉN

en rik källa att ösa ur för analys av museets egen historieskrivning. Årsboken ger även vid handen hur föreningens etablering och Kulturens utveckling till museum präglas av Karlins uppfinningsrikedom och ”tiggeri” och civilsamhällets stöd i form av materiella gåvor och finansiella donationer. Även om orden inte brukades på Karlins tid, kan vi med dagens vokabulär tala om hybridekonomi, entreprenörskap och filantropi i Kulturens tjänst.

1936–1970: Kulturen bygger medlemskap Den andra perioden som tonar fram i museichefernas inledningar omfattar tiden från 1936 till 1970, en tid då folkrörelserna växer sig starka och präglar Sverige. I egenskap av förening engagerar sig Kulturen i aktuella sociala frågor. Sven T. och Greta Kjellbergs hjälpverksamhet för människor på flykt och nödställda i Danmark och Norge under andra världskriget är en del av ett sådant engagemang. Krigsåren slog hårt mot Kulturens verksamhet med färre donationer. Mellan 1944 och 1951 sanerades Kulturens ekonomi allt medan antalet medlemmar ökade. 1951 skriver Kjellberg:

”Under 1951 har vi kunnat räkna in den 20.000:de medlemmen – de gångna fem åren har sett medlemsstocken fördubblas. Det är en aktningsvärd siffra. Vi känner dess förpliktelser. I djup tacksamhet sänder vi våra medlemmar denna bok.” Till grund för ett sådant växande medlemskap låg museets värvningskampanjer. När Kjellberg blev chef 1934 hade föreningen 300 medlemmar. När han pensionerades 1961 var antalet uppe i 30 000. Till sin hjälp hade han överste Sven Forsberg, som värvade medlemmar under 1940-talet. Men inte enbart det. Bilder av ett bombat Europa generade en ny medvetenhet om kulturhistoriska värden. Samtidigt stod folkhemmet på tillväxt och ståndssamhällets relegerades till den museala världen. I takt med att södra Sveriges befolkning moderniserade sina hem, donerades och såldes föremål till museerna. Kulturens samlingar växte. Med start i början av 1950-talet och fram till 1970-talet expanderar Kulturen med en avdelning för keramik och en för konservering. Från 1951 och framåt speglas även nyordningen

av för Kulturen tematiska årsböcker: keramik, möbler, silver, dräkter och vapen. Medan föreningens ekonomi under 1950-talet består fortsatt av tilldelning av lotterimedel, som äskas av Kungl. Maj:t., ökar nu de offentliga medlen. I 1951 års årsbok redovisas bidrag från ”staten 49 800 kr”, ”staden Lund 20 000 kr”, ”Malmö läns landsting 10 000 kr”, ”Kristianstads läns landsting 5 000 kr”. De privata finansiärerna är under saneringsperioden få, men fram lyfts ett engångsbelopp om 6 000 kr från Skånska städernas brandstodsförening. Medlemsavgifterna år 1951 genererade drygt 90 000 kr och var efter lotterimedlen från Kungl. Maj:t Kulturens största egenintäkt.

r 1966, drygt tre decennier efter att Kjellberg skrev inledningen till Kulturens första årsbok, skriver hans efterträdare, museichef Bengt Bengtsson, liknande texter. Men Bengtsson tar medlemsvärvningen ett steg längre. Det visar sig att Bengtsson under flera år förutom medlemskortet bifogat en separat hälsningsinlaga med en vänlig uppmaning till medlemmarna att beställa fler årsböcker för att ge bort som gåva.

DET KOMPLEMENTÄRA MUSEET

MEDLEMSKORT Ut ur Kulturens årsbok 1966, som gått i arv i min familj, singlar ett medlemskort och en pappersinlaga. Vidlägget väcker min nyfikenhet och jag bläddrar efter fler. Foto: Lizette Gradén.

”Ärade medlem! Tycker ni om årsboken? Om ja, varför inte ge den i present till någon god vän på födelsedagen eller i julklapp? Kulturens ’present service’ erbjuder sig att sända årsboken med angivande avsändaren, till önskad dag […] Högaktningsfullt Bengt Bengtsson, intendent.”

älsningen från 1966 innehåller information som ger inblick i dåtidens version av än idag aktuella frågor om prisnivåer, programverksamhet och målgrupper. Den påminner om dagens medlemsbrev. Vid den här tiden får medlemmen veta att man erhåller ”fritt inträde till museerna i Lund och Östarp under ordinarie öppethållande”. Formuleringen skvallrar om att

80 LIZETTE GRADÉN

museet tar inträde för helhetsupplevelser utöver Kulturens vardagliga verksamhet, till exempel Julstöket och Östarpsdagar. Med hälsningen informeras också läsaren att ”Fritt inträde gäller även för medlems maka (make) och medföljande barn under 15 år”, en lydelse som vittnar om att familjen också vid den här tiden var en viktig målgrupp. När Bengtsson tillskriver årsboken epitetet gengåva för medlemskap och finansiellt stöd, skapas i bästa fall hos medlemmen incitament för fortsatt stöd och medlemskap, som hos min släkting vars årsböcker jag ärvt. Mellan den ärvda bokens pärmar finns från medlemmen, en slags performativ gengåva till Kulturen – spår av ett intellektuellt

engagemang i form av tummade sidor, pennstreck i blyerts, och spridda utropstecken i bläck. Här finns noteringar som visar på läsarens intresse för Karlins teatraliska tablåer, kunskap om Konstslöjdanstaltens aktörer och ett intresse för konsten att driva en kulturhistorisk förening. Anteckningarna är materiella avtryck efter en av Kulturens tusentals medlemmar och vittnar om engagemang – även på distans. Utifrån de vägval som återges i årsböckernas inledningar och ekonomiska redovisningar, förefaller det inte långsökt att se museet som del av ett större reformprojekt som strävade efter att skapa en modern sydsvensk medborgare i en modern välfärdsstat, där ekonomiska skillnader och social klass skulle minimeras eller raderas ut. Museets betoning på bevarande av kulturen hos de fyra stånden – adel, präster, borgare och bönder – gick hand i hand med strävan att skapa ett folkhem och där skillnader i termer av språk, religion och kultur samt nationella minoriterer i Sverige ignoreras, en utveckling som Kulturen delade med andra museer, till exempel Nordiska museet.

Det förefaller som om att museets prioriteringar av kultur från de fyra stånden, skrån och gillen samverkade med efterkrigstidens urbanisering och den rådande politikens ambition att minska ekonomiska skillnader i Sverige. Ekonomiska faktorer kan därmed sägas ha påverkat hur Kulturen drog upp nya gränser för hur kulturell mångfald skulle förstås. Om Karlin betonade mångfald utifrån landskapstillhörighet och ståndssamhället, framstod de som kontrast till en framväxande urbaniserad arbetarklass. När politiken i Sverige strävade efter ett ekonomiskt homogent folkhem, kom de fyra stånden, skrån och gillen att leva vidare på museet, bevarade med stöd från ättlingarna av de egna grupperna, de av folkhemsreformen nedtonade bönder, adel, präster och borgare samt deras bostäder och livsvillkor.

1970–1990: Kulturen inifrån och ut Den tredje perioden jag vill lyfta fram innefattar 1970–1990-talet. Inte oväntat hade Kulturens insamlingsvurm och tillväxt mellan 1930–1970-talet skapat nya behov och postmodernism hade inneburit ökad frihet för museerna i Sverige

DET KOMPLEMENTÄRA MUSEET

att prioritera. När Eva Nordenson tar vid som museichef efter Bengt Bengtsson ärver hon ett friluftsmuseum med upprustningsbehov där ”läckagen och vattenskadorna var legio” (1980:7). Detta sker samtidigt som de externa kraven på god förvaltning av samlingarna och museimiljön ökar. År 1981 inleder Nordenson årsboken med att lyfta fram de hopade utmaningarna. Kulturen ”har ’inre’ problem” och hon betonar att de gamla byggnaderna, ”varav några är skröpliga månghundraåringar”, kräver kostsamma reparationer. Kulturrådets granskning av Kulturens verksamhet har fastslagit att ett stort vårdbehov finns av föremål och hus. Bristen på ändamålsenlig förvaring och ett klimatkontrollerat magasin nämns som den mest brännande utmaningen, och Nordensson nämner att 2 000 plagg ur museets dräktsamling har flyttats akut till hyrda lokaler. Flytten skapade enligt Nordensson bristande tillgänglighet till samlingarna som orsakat personalen tidsödande transporter. Både hyrda lokaler och personalens tid kostar, framhåller Nordensson. När Anders Mårtensson tillträder som chef 1983 kvarstår utmaningarna.

82 LIZETTE GRADÉN

Fokus läggs på att skapa bättre förutsättningar för de samlingar som Kulturen har byggt upp och som fram till 1980-talet härbärgeras i tillfälliga externa förråd och i museipaviljongernas alla tänkbara skrymslen. En plan för ett nytt externt magasin dras upp och äskande av medel pågår under nästan tio år. I inledningen till årsboken 1988 beskrivs det gångna året som ett ”slitsamt och arbetskrävande år”. Underskottet i 1987 års bokslut ledde till en utredning som via Länsstyrelsens försorg genomfördes våren 1988. Kulturens styrelse tillsatte flera arbetsgrupper som fick i uppgift att fördjupa utredningen och lämna förslag till målsättningsprogram, lokalutnyttjande, medlemsservice, medlemsvärvning, försäljning, sponsring med mera. Trots analyser och insatser uppnåddes inte den beräknande intäktsnivån och styrelsen kom att kräva ett åtgärdspaket med ökade inkomster och minskade utgifter.

NYBYGGE Birgitta Crafoord tar första spadtaget för magasinsbyggnaden på Gastelyckan.

Kulturens beskrivning av utmaningarna följs av lösningar. År 1989 redovisar Mårtensson att antalet medlemmar ökat till 31 626, ett nytt rekord. Han hänvisar till årsboken 1987 som avbildar ”Kulturens stordonator Birgitta Crafoord efter väl förrättat första spadtag till det blivande magasinet”, ett höglager med sex meter i takhöjd och två låglagerdelar med strax under tre meter i takhöjd som invigdes i november 1988. Totalytan för förvaring är 3 400 kvadratmeter. Mårtensson skriver i inledningen: ”Vi kan inte nog uttrycka vår stora tacksamhet till Birgitta Crafoord och hennes tre söner Stefan, Thomas

och Martin för att de genom sin storslagna donation på 20 miljoner kronor gjorde det möjligt för Kulturen att bygga och inreda en egen magasinsbyggnad.” Han fortsätter, och blickar framåt: ”Med denna resurs av ändamålsenliga lokaler, anpassade för olika föremålskategoriers speciella krav på adekvat bevarandemiljö, kan vi med stor förtröstan se framtiden an. Från och med nu kan vi på allvar leva upp till en av museernas huvuduppgifter – att på rätt sätt förvara de föremål, som en gång förvärvats för att bevaras.”

MAGASINET på Gastelyckan består av höglager, tempererade magasin med kubinoster.

84 LIZETTE GRADÉN

Kulturen arbetar under den här perioden alltmer med de sydsvenska stiftelserna som Crafoordska, Margit och Lennart Carlssons, Birgit och Sven Håkan Ohlssons och Nordenstedtska för att professionalisera Kulturens museala verksamhet. Generösa donationer går till adekvat förvaring och vård av samlingarna, samt till att säkerställa byggnadsbeståndet.

1990 TILL 2017: Kulturen tar plats Ett tydligt skifte i hur museets prioriteringar kommer till uttryck i årsböckerna sker när Margareta Alin blir Kulturens chef. Kulturen framstår från den här tiden än mer som det ”kompletterande” museet, en verksamhet som tacklar ”inre utmaningar” samtidigt som det lyhört samspelar med det omgivande samhället. Kulturen tar plats i samhällsdebatten. Alin tar sig an många av Kulturens svåra utmaningar, både innehållsliga och finansiella. Hon ökar egenintäkterna, skapar samarbeten med universitetets forskare och med andra museer och ställer krav på offentliga aktörer i Lund och Region Skåne för finansiering av basutgifter som personal och underhåll.

Under den här tiden rustas till sist byggnaderna på museiområdet. När fastigheterna besiktigades i slutet av 1990-talet fick Kulturen för första gången i museets historia omdömet att ”byggnaderna är i gott skick”. Ett gott genomfört arbete och Alins tack till externa bidragsgivare och framför allt till mecenaterna, banar även väg för ökade offentliga medel. För första gången i Kulturens historia höjde Lunds kommun sitt årliga anslag med 1,5 miljoner och Region Skåne höjde med hälften av den summan. Dessutom bekostade Regionen en heltidstjänst för Kulturens utveckling av dramapedagogiskt arbete. I fokus för Margareta Alin står fyra typer av satsningar: barn och ungdomar, dynamiskt utställningsarbete, forskning för utveckling av museets samlingar samt samarbete. I årsboken 2001 skriver hon: ”Medlemsmötets viktigaste beslut 1999 var att satsa på de unga. Långsamt har verksamheten utvecklats från projektfinansieringar med tillfälliga verkstäder i källarlokaler och extra anställd personal till att år 2000 få en riktig plattform. En samlad pedagogisk idé och adekvata lokaler har skapats.”

DET KOMPLEMENTÄRA MUSEET

amtidigt som kärnverksamheten utvecklades lokalt och regionalt bedrivs projekt som sätter Kulturen på kartan nationellt och internationellt. Mest synliga är utställningarna, som utgår från forskningsprojekt och djupdykningar i samlingarna. Bland de större satsningarna märks Tutanchamon då och nu, som exponerade gravföremål ur den egyptiska samlingen, Sverige och den islamiska världen – ett svenskt kulturarv, ett nationellt samarbetsprojekt som i den islamska immigrationens kölvatten pekade på de tusenåriga relationerna med den muslimska världen. Kulturen bidrog till projektet genom att plocka fram föremål ur samlingarna som var kopplade till islam. Bland de internationella satsningarna märktes Swedish Folk Art: All Tradition is Change – ett kulturhistoriskt samverkansprojekt med ett 30-tal museer under ledning av Kulturhuset i Stockholm, där Kulturen bland annat bidrog med allmogetextilier och änglaskåp. Under den här tiden är basen finansiering från Region och kommun. Under tidsperioden växer också listorna över enskilda donatorer, mecenater och bidragsgivare. Kanske bidrar synliggörandet av

86 LIZETTE GRADÉN

engagemanget till att summorna ökar väsentligt? Bland de enskilda donatorerna märks Greta Kjellbergs utökning av kapitalet i Greta och Sven T. Kjellbergs fond för Kulturens arbete, och fil dr. H.C. Gudrun Malmers donation av aktier till ett värde av 500 000 kronor. Bland de större bidragsgivarna svarar Crafoordska stiftelsen och Sparbanken Finn för satsningen på Unga Kulturen, ett projekt som sedan övergår i pedagogisk kärnverksamhet. Vid övergången från projekt till kärnverksamhet bidrar Region Skåne med medel till en heltidstjänst. Till de mest generösa bidragsgivarna kan räknas Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, som satsar 7,3 miljoner för IT-utveckling på Kulturen, där bland annat kortkatalogen ersätts med ett digitalt katalogsystem. Under den här tiden bildades även det av de tre regionala museerna samägda Regis. Regis bidrar till förädling av Kulturens material på liknande sätt som Konstslöjdsanstalten och Konserveringsservice.

LJUSKRONA skapad av Karin Ferner, och med utgångspunkt i brudkronor och kvinnlig grannlåt, här för basutställningen ”Folkkonst och design” hos Kulturen. Foto: Lizette Gradén.

ECCE HOMO av Elisabeth Ohlson Wallin var en utställningssuccé. Temat ”Sexuellt”, genererade en rad utställningar.

id sekelskiftet 2000 vittnar årsböckernas redovisningar om att antalet besökare till museet har ökat markant medan Kulturens medlemmar har minskat i antal från cirka 10 000 till cirka 3 500. Till utställningssuccéerna räknas externfinansierade Ecce Homo av Elisabeth Ohlson Wallin och temat Sexuellt, som genererade en rad utställningar. Båda satsningarna satte Kulturens samlingar i nytt perspektiv och summerade upp Alins tid som chef på Kulturen. En ny organisation formades 2007 när museichef Anki Dahlin tillträdde. Ett av uppdragen var att öka Kulturens egenfinansiering med bland annat utställningar som definieras som kommersiellt gångbara. Tio år senare har egenfinansieringen ökat till 40 procent med hjälp av ökad programverksamhet och satsningar på ”säkra kort”, som dragit stora publiker på andra museer. Vägen till ökade intäkter kan enligt årsböckerna sägas varit en styrning mot externfinansierade

projekt och teman med samhällsaktuella kopplingar.

r 2008 var temat Kina, motiverat av OS och möjligen även av att Sverige satsade på medverkan i världsutställningen i Shanghai 2010. Flera stora utställningar invigdes, bland annat Drakar från Kina, Kinesiskt tuschmåleri, Trådar från Mittens rike och Kina mitt i världen. Den senare bygger på Kulturens rikhaltiga samlingar av föremål från Kina. I samlingarna finns 4 000 år gammal keramik och porslin från 1400-talet och framåt. Museichefen lägger i sin redogörelse för året vikt vid frekventa visningar av de tematiska utställningarna om Kina, Qigong i parken och ett växande programutbud med föredrag och träffar för barn och vuxna även på kvällar och helger. Förutom Julstök, Midsommarfirande och Nationaldagsfirande, återupptogs Karlins tradition med en medeltidsfestival och en höstmarknad. Kulturens fokus på Kina genomfördes med stöd om 1,8 miljoner kronor från Tetra Pak AB och 500 000 kronor från Sparbanken Finns framtidsstiftelse. Projektledaren för Tetra Pak AB fick ta emot Kulturens K-märke i silver vid årsmötet – en gengåva?

DET KOMPLEMENTÄRA MUSEET

FRI ENTRÉ I samband med utställningen ”Kina – mitt i världen” infördes fri entré till friluftsmuseet i syfte att i högre grad bjuda in till nyttjande av parkmiljöerna och de kulturhistoriska byggnaderna mitt i Lund.

en mest framgångsrika temasatsningen sker 2009. Då öppnas en permanent utställning om folkkonst baserad på samlingarna med tillskott av samtida konstnärer. Kulturen vill med utställningen visa på ”kulturarvets relevans för samtiden och för samhällsutvecklingen”. Vid en snabb genomgång av tematik och analytiska ingångar, förefaller 1990-talets utställningar – Slöjdsommar på Liljevalchs (1992), Folkkonst på Kulturhuset i Stockholm (1992), Traditioner på Nordiska museet (1992) och Kulturens medverkan i produk-

90 LIZETTE GRADÉN

tionen av utställningen Swedish Folkart: All Tradition is Change i Sante Fe, USA (1994) – ha banat väg för Kulturens produktion av en ny basutställning på temat. I årsboken 2009 konstaterar museichefen att ”Det har väl inte undgått någon att folkkonst, allmoge och slöjd är trendigt just nu liksom allt som förknippas med design.” Vid en tillbakablick framstår en permanent utställning om folkkonst vara ett säkert kort både finansiellt och ur publikhänseende. Utställningen möjliggjordes av en rad olika donationer, samt från en generös

TEMA: KINA År 2008 var temat ”Kina”, motiverat av OS och möjligen även av att Sverige satsade på medverkan i världsutställningen i Shanghai 2010. Flera stora utställningar invigdes, bland annat ”Drakar från Kina”, ”Kinesiskt tuschmåleri”, ”Trådar från Mittens rike” och ”Kina mitt i världen”.

testamentarisk gåva. Merparten av stödet var dock statligt. Statens kulturråd (Kulturrådet) bidrog med 690 000 kronor i Access-medel, samt 189 000 kronor pedagogisk verksamhet, RAÄ bidrog med 723 000 kronor till forsknings- och utvecklingsmedel, och Kultur Skåne bidrog med 900 000 kronor i forsknings- och utvecklingsstöd. Utställningens styrka låg i att Kulturens äldre samlingar visades upp i ljuset av samtida verk från andra delar av landet.

KULTURENS DONATORSTAVLOR Den stora donatorstavlan fick efterhand kompletteras med ytterligare tavlor.

Även om det entreprenöriella arbetet med Kulturens uppbyggnad betonas i årsböckerna från 2007 och framåt, har likväl de enskilda medlemmarnas bidrag tonats ned med åren. Ytterst blir den mer sentida berättelsen om museets etablering, tillväxt och fortlevnad en berättelse om bolag, donatorer och större möjliggörare som rimmar väl med dagens kulturarvspolitik, där kraven på egenfinansiering ökar och näringsliv, stiftelser och biljettintäkter förväntas bära en allt större

del av ansvaret för Museisveriges utbud. Å andra sidan rimmar de senaste femton årens ökade satsningar på publikfriande utställningar och evenemang mindre väl med Kulturdepartementets ökade krav på museerna anammande av normkritiska perspektiv, och detta är inte unikt för Kulturen. Om vi betraktar Karlins satsningar på teatraliska tablåer och tingens teater som en komplementär verksamhet till Landsmålsföreningarna vid universitet, framstår han idag som en visionär och en framåtblickande kraft. Sett i backspegeln kan Karlins betoning på samarbeten som en finansieringsmodell tolkas som helt i linje med samtidens kulturarvspolitik.

id en tillbakablick i årsbokens inledningar har Kulturen under de senaste tio åren fokuserat på att stabilisera ekonomin och engagera nya målgrupper. Museets aktiviteter har sakta skiftat från samlingsnära initiativ till fler tillfälliga utställningar och ökad programverksamhet. Ökad betoning på trendkänsliga utställningar och mer programverksamhet vittnar inte enbart om Kulturens villkor utan om de kulturhistoriska museernas villkor i Sverige, en balansgång

mellan ”trend och tradition”, som Nordiska museet formulerar det. Trenden kan sägas vara något man följer för att möta den breda målgruppens behov och generera inkomster. Den kan också anammas av museer som delar produktioner med andra i en cirkulär utställningsekonomi. Kulturens fokus på mode och populärkultur (Gudrun Sjödén, Katja of Sweden, kostym från Jane Austen-filmatiseringar) har som vid andra kulturhistoriska museer i Sverige kombinerats med modevisningar och föreläsningar som tilltalar en publik som inte tvekar att betala inträde. Sedan 2012 har Kulturen även producerat litteraturbaserade lekutställningar – till exempel Pettson och Findus, Alice i Underlandet, Hans och Greta – som öppnat lagom till sportloven i regionen, satsningar som enligt årsböckerna ökat antalet besök av barnfamiljer i Lund. Lösningarna i form av publikfriande utställningar och fler program förefaller ha lett fram till fler besökare. Att de förefaller komma från samma samhällsgrupper, genererar för nuvarande museichef nya utmaningar att tackla.

DET KOMPLEMENTÄRA MUSEET

DET KOMPLEMENTÄRA MUSEET: Entreprenörskap och gåvor för kunskap i Kulturens tjänst Flera av de finansiella frågor som museicheferna även på senare tid har tampats med, var heta redan på Karlins tid. Att museer är beroende av extern finansiering är emellertid ingen nyhet. En genomgång av årsböckerna visar att Kulturen, sedan grundandet, har skapat sina samlingar genom både vad Karlin kallade ”tiggeri” och ”inköp”, ett arbetssätt som genererat både gåvor och förvärv. Likaledes har museet skaffat inkomster genom försäljning och lotterier, medel som finansierat personal och verksamhet. Idag är krav på ökade egenintäkter och ”fundraising” en utmanande del av omställningen för många museer i Sverige. Kulturen har en tradition av att arbeta med både egenintäkter och filantropi, och de senaste tio åren har externa medel i ökad grad kompletterat minskade offentliga anslag. Vid en tillbakablick kan sägas att Kjellbergs och Bengtssons texter identifierar årsboken som gengåva, ett materialiserat tack för de insatser som medlemmar gjort för att säkra museets fortsatta verksamhet.

94 LIZETTE GRADÉN

Kjellbergs uttryckliga syn på årsboken som gengåva, i utbyte mot medlemmarnas stöd och engagemang, formulerar även viss förväntan på fortsatt stöd och engagemang. Utväxlingarna som sker mellan museet och medlemmarna bildar länkar i ett långsiktigt relationsbygge. Sett i backspegeln genomför Kjellberg och Bengtsson de största värvningskampanjerna i Kulturens historia – och Kulturen framstår som en trygg plats och angelägen gemenskap i tider präglade av världskrig, folkhemsbygge och omfattande samhällsförändring. Fram till sekelskiftet 2000 betraktades kulturarvsekonomi som ett tämligen ointressant område i Sverige. Detta till skillnad från förhållandena i länder som Danmark och USA, där stiftelsers bidrag sedan länge betraktats som en självklar del av museernas utveckling. Den kulturekonomiska debatten i Sverige har i regel begränsats till hur de årligen budgeterade statliga och kommunala medlen ska fördelas. Om själva grundfrågan – museernas innehåll, ideologi, uppgift och roll i samhället – rådde fram till för tjugo år sedan väsentligt konsensus i Sverige. Så är inte fallet idag. Med en ny sorts nationalism på den politiska scenen har kulturarv, museer och

dess ekonomiska villkor blivit ett laddat område. För Kulturens räkning handlar det om hur Karlins berättelse om södra Sverige ska förvaltas, om vems föremål som ska bevaras som del av framtida historia, om mångfald och om demokrati. Vems historia samlar och synliggör Kulturen idag? Vem kommer att känna sig hemma på Kulturen om 100 år? Vem får möjlighet att bidra till den framtida historieskrivningen – via finansiellt

eller materiellt engagemang? Kulturens ekonomi och museets kunskapsproduktion har alltid gått hand i hand. Kulturens arbete med begränsad budget har i likhet med många andra icke-vinstdrivande museer reglerat hur kunskapsinnehåll prioriteras, hur stoff väljs ut, iscensätts, visas fram, paketeras och säljs till en publik. Vilken budget behövs för att forma det samhälle Kulturen vill stå för, nu och i framtiden?

LITTERATUR & LÄSTIPS Bäckström, Mattias. 2012. Hjärtats härdar. Folkliv, museer, folkmuseer och minnesmärken i Skandianvien 1908–1907. Stockholm: Gidlunds förlag. Ekström Karin M. (red.) 2020. Museum Marketization: Cultural Institutions in the Neoliberal Era. New York: Routledge. Gates, Christopher T. 2002. The Civic Landscape. I: Mastering Civic Engagement: A Challenge to Museums. Washington D.C: American Association of Museums, s. 67–72. Gradén, Lizette. 2013. Performing Nordic Spaces in Scandinavian-American Museums: Gift Exchange, Volunteerism and Curatorial Practice. I: Peter Aronsson & Lizette Gradén (red.) Performing Nordic Heritage: Everyday Practices and Institutional Culture. Farnham: Ashgate. Gradén, Lizette & O’dell, Tom. 2020. Hip Heritage and Heritage Pasts: Tensions when Refashioning Museum Culture. I: Karin M. Ekström (red.) Museum Marketization: Cultural Institutions in the Neoliberal Era. New York: Routledge, s. 115–133. Jackson, Maria-Rosario. 2002. Coming to the center of community life. I: Mastering Civic Engagement: A Challenge to Museums. Washington D.C: American Association of Museums, s. 29–30. Jacobsson, Bengt. 2014. Kulturpolitik: Styrning på avstånd. Lund: Studentlitteratur Klein, Barbro. 2014. Cultural Heritage, Human Rights, and Reform Ideologies: The Case of Swedish Folklife Research. I: Deborah Kapchan (red.) Cultural Heritage in Transit: Intangible Rights as Human Rights. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, s. 113–124.

DET KOMPLEMENTÄRA MUSEET

”Lika viktigt som det är att välja rätt bild är det att välja bort onödiga bilder. Under mina år som Sydsvenskans bildchef försökte jag mer än en gång förklara att bara för att någon skriver om en morot behöver man inte visa en morot på bild. Inte ens på en liten bild, den skulle bara bidra till den allmänna visuella nedsmutsningen.”

ÅRSBOKEN 1968 Stiernhielms måttsystem, vackert förevigad på färgfilm av Lennart Hansson på Institutet för Färgfoto i Lund.

Per Lindström

MED FOTOGRAFINS HJÄLP ÖVERLÄMNAR VI OSS TILL FRAMTIDEN

et är med en mjölkko på omslaget som Kulturens årsbok gör sin entré 1935. Vi vet inte hur Kulturens intendent Sven T. Kjellberg tänkte när han valde en frilagd holländsk figurin från 1700-talet på omslaget till den första årsboken, men vi vet att den lilla kon som blir mjölkad av en pojke blev en riktig kassako för det museum som han just fått ansvar för. När Kjellberg tog över chefskapet 1934 hade Kulturhistoriska föreningen 300 medlemmar och när han lämnade stafettpinnen vidare 1961 var antalet 30 000. Att många då var bosatta utanför Skåne visar att Kulturens årsbok spelar en viktig roll när det gäller att locka medlemmar. Årsboken hjälper också museiledningen att fullgöra en av museets väsentligaste uppgifter: att offentliggöra samlingarna. Den lilla fajansgruppen är gjord av Jacobus

98 PER LINDSTRÖM

Halder i Delft och har arkivnummer KM 27270 och är alltså ett föremål i Kulturens samlingar. Med den och liknande föremål kunde Kjellberg visa museets bredd och till exempel peka på skillnaden mellan konst- och kulturhistorisk forskning. Det noterar Sigfrid Svensson i en tillbakablick i årsboken 1982: ”Ett konsthistoriskt problem är t.ex. hur den holländska fajansen förhåller sig till porslinet i Meissen. Men därtill kan kulturhistorikern undra över varför bilder av kor här är så populära och var det återgivna mjölkningssättet praktiseras. Och han kan fråga sig om blomsterkransen kring kons hals möjligen som festbruk haft en motsvarighet i verkligheten.”

ÅRSBOKEN 1935 På sida 53 finns en bild på en holländsk figurin från 1700-talet. Bilden används också som årsbokens omslag.

ÅRSBOKEN 1954 ”Tiden flyr utan återvändo”. Försättsblad till årsboken 1954, tecknat av Sven T. Kjellberg. Hans ambition som årsboksredaktör var att kombinera lättlästa artiklar med väsentliga bildtolkningar.

amspelet mellan bild och text var viktigt redan från start. Liksom blandningen av högt och lågt, stora frågor och små detaljer. Det vinnande konceptet blir tydligt när man bläddrar i gamla årgångar. Liksom omsorgen om det visuella. Under de första tre decennierna handlar det inte bara om svartvita fotografier utan också om talande vinjetter signerade Sven T. Kjellberg och förklarande teckningar och kartor, ofta med Ragnar Blomqvist som upphovsman.

100PER LINDSTRÖM

I årsboken 1938 låter redaktören en schematisk skiss berätta om Kulturens organisation. Från intendenten och hans sekreterare i topp, via ”vakthållningen” bestående av en rustmästare, en vaktmästare, fem–sex vaktflickor och tre nattvakter, till ”provtjänstgörare och tillfällig arbetshjälp” i ett obestämt antal. 1942 får kammar från Lunds medel-tid sina ”15 minuter” i rampljuset, liksom en förfalskning av ett romerskt hängkärl av brons från tiden omkring Kristi födelse (KM 35206). 1946 är fokus riktat mot malmgrytor på tre ben, en utmaning för varje ambitiös museifotograf. Berättelsen om Dekanernas residens i Lund i samma årsbok är föredömligt presenterad i ord och bild. Här finns kartor, fotografier tagna före flytten från Bredgatan, skisser av hur huset ser ut och fotografier som visar det på sin nya plats på Kulturens norra område.

ÅRSBOKEN 1959 Ordet ”bagatell” ska ursprungligen ha betytt ”sprattelgubbe”. Därför valde Sven T. Kjellberg att visa en sprattelgubbe i museets samlingar på årsbokens omslag 1959. Lärdom och lekfullhet präglade Kjellbergs redaktör- och författarskap.

I årsboken 1948 är det ett citat som fångar min uppmärksamhet – ”Var plåga har sitt skri för sig, blott hälsan tiger still” – och som får mig att läsa Något om hus- och reseapotek. 1950 beskrivs utgrävningen av Falsterbohus lika föredömligt som flytten av dekanernas hus. Årsboken kryddas detta år med en betraktelse över gatubelysningen i Lund 1813–1863, en inte alldeles mörk tid i den akademiska bondbyns historia. Och 1951 är det dags för ett riktigt bildreportage. Årets tema är Keramik och bilderna tar oss med till ett skånskt krukmakeri, närmare bestämt Elfstrands verkstad i Sjöbo. I 31 bilder på 33 sidor får vi se hur ett stycke skånsk lera förvandlas till vacker keramik.

å rullar det på med teman som Tiden, Bibeln och 1500-talet – till 1959 då det är dags för Bagateller. På omslaget en sprattelgubbe och till den tidens bagateller hör tydligen tandpetaren och tandborsten. Texten

om den senare tar avstamp i en gammal Albert Engströmhistoria i Strix 1898. En dag när Kolingen och hans halvbror strövar vägen fram finner de en gammal tandborste. Kolingen tar upp den till närmare granskning och undrar vad den kan ha använts till. Halvbrodern svarar med förakt: ”Ä, de ä väl någe nytt njutningsmedel som öfverklassen har hittat på.” Halvbroderns kommentar ska ses som ett inlägg i en då ny samhällsdebatt om tandvård och munhygien. Under 1960-talet ökar årsböckernas intresse för vad som sker i samhället i stort.

101

MED FOTOGRAFINS HJÄLP ÖVERLÄMNAR VI OSS TILL FRAMTIDEN

ÅRSBOKEN 1959 Albert Engströms teckning (Strix 1898), där Kolingen hittar en tandborste och en kort diskussion uppstår.

r 1962 byter årsboken tryckeri – från närmaste grannen Håkan Ohlssons Boktryckeri till Berlings flera kvarter bort – och det är dags för de första färgbilderna. Årets tema är Skånsk miljö och Kulturens medlemmar får för första men inte sista gången njuta av vykortsblåa himlar och solgula rapsfält – och den som vill kan öka sitt vetande om Arsenik och gamla hästar. Revolutionsåret 1968 passerar obemärkt, inte minsta bild på brinnande

102PER LINDSTRÖM

studentmössor. Men universitetet är aldrig långt borta. I ljuset av Lunds universitets 300-årsjubileum 1968 uppmärksammas året därpå till exempel Stiernhielms måttsystem, vackert förevigad på färgfilm av Lennart Hansson på Institutet för Färgfoto i Lund. Georg Stiernhielm (1598–1672) var filosof, skald och vetenskapsman men knappast måttfull. Han beskrivs som en man med glatt sinne som hellre försatte sina angelägnaste

sysslor än försummade ett roligt sällskap; ”var arbetsam och hade ganska mycket för sig, hvilket merendels stannade i blotta förslag”. Det är sån bonusinformation som gör historien levande när man betraktar målkärlen dedicerade till riksdrotsen Per Brahe d.y. och den tidsresa de gjort från nyttoföremål till artefakter i universitetshistorien.

å 1970-talet får Kulturen en egen fotograf – Lars Westrup – som visar sig vara en mästare på att fotografera allt från gjutjärnshällar till bröllopsskedar från 1500-talet. 1982 100-årsjubilerar Kulturen och bland de tillbakablickande bilderna fastnar jag för ”ett i efterhand kolorerat fotografi” föreställande en glad Skånepåg – informator dr Magnus Billing – fotograferad av Lina Jonn under en lundakarneval på 1880-talet. Bildens ”impact” måste ha avgjort att den kom med, inte Billings betydelse för att Vita huset på 1920-talet blev Kulturens nya huvudbyggnad. I samma årsbok finns en annan ”glad skåning”,

Georg J:son Karlin, förevigad på sin 70-årsdag den 23 april 1929 med en spettekaka i famnen. 1983 är temat Ljus och lykta och Lars Westrup skriver om Magnesium och fotografi, om den dyrbara metallen som skingrade mörkret för fotografins pionjärer. En samling termosar och TV- kannor på en bild i årsboken 1984 väcker minnen till liv av Hylands hörnor och mormors kafferep med sju sorters kakor.

ÅRSBOKEN 1982 s. 145, informator dr Magnus Billing som glad Skånepåg. Foto: Lina Jonn/Trolleholms arkiv.

103

MED FOTOGRAFINS HJÄLP ÖVERLÄMNAR VI OSS TILL FRAMTIDEN

ÅRSBOKEN 1984 Termosar och TV-kannor. Foto: Lars Westrup/Kulturen.

ÅRSBOKEN 1987 Tetrapak med variationer. Foto: Lars Westrum/Kulturen.

Josephine Brandt svarar på frågan varför någon drygt tjugo år efter Napoleons död porträtterar honom på detta sätt. Jo, för att han då åter ses som den hjälte och halvgud han alltid eftersträvade att vara:

ÅRSBOKEN 1988 s. 114, Napoleon uppstigande ur sin grav. Målning av Pehr Lindhberg (1842).

Årsbokstema 1987 är Förpackningar och än en gång fascineras jag av Lars Westrups knivskarpa kompositioner i färg, Tetrapak med variationer, och ett svartvitt stilleben med olika patroner från 1860–1950, den minsta med kaliber 2,7. Steget från det dokumentära till det konstfulla fotografiet behöver inte vara långt. År 1988 är det dags för Konst och bilder och en av de historiska verk i museets samlingar som lyfts fram är en målning som visar Napoleon Bonaparte uppstigande ur sin grav, signerad Pehr Lindhberg ”pt 1842”.

106

PER LINDSTRÖM

”Det är i detta historiska sammanhang Pehr Lindhberg 1842 har målat sin pastell. [...] Det dramatiska lövverket i bakgrunden prasslar i romantisk anda medan ljuset något omotiverat faller på det kejserliga låret. Napoleon själv, naivistiskt utförd, stiger i knubbig beskäftighet ur sin grav i oplastisk rörelse. Ansiktet är en mask som söker understryka stundens allvar. Skall man ta det seriöst?” Lika sällsam är en svartvit blixtbild som dyker upp i årsboken 1994 och visar skådespelaren Benkt-Åke Benktsson iförd mexikansk jaguarmask tillsammans med sonen Christian. Texten inleds med ett citat av Benkt-Åke Benktsson, som skänkte hela sin samling med masker från hela världen – 275 stycken – till Kulturhistoriska föreningen i Lund:

ÅRSBOKEN 1994 s 55, Benkt-Åke Benktsson med mask och son.

ÅRSBOKEN 2000 s 188, Öresundsbrobygget. Foto: Lennart Olson/Hallands konstmuseum.

”Masker äro inte främlingar, vilka i skymningen injaga skräck, de äro snarare speglar för olika sinnesstämningar. Du skall alltid finna någon som uttrycker just det du själv går och bär på … Betrakta dem om och om igen – alla deras hemligheter får du inte ur dem.” Bilden är ett bra exempel på den kraft som finns i bilder som inte omedelbart lämnar ifrån sig all information. Ofta är frågorna lika viktiga som svaren. Här vet vi

108

PER LINDSTRÖM

inte ens vem som tog bilden av storsamlaren och hans son, än mindre varför. Kanske var det en veckotidningsfotograf som under ett hemma-hos-reportage lockade fram den lekande människan i den korpulente skådespelaren?

ed nytt millennium följer för Kulturens årsbok också ett nytt format. Samma tilltal och samma höjd men lite bredare. Och med en omslagsbild som är stor fotokonst. Årsbokstema år 2000

är Skånes renässans och Lennart Olsons svartvita bilder från det stora Öresundsbrobygget får ackompanjera Wilhelm Agrells avslutande kapitel med rubriken Landet kring Sundet. Regionen som myt, verktyg och historisk konsekvens. Olsons bilder är inte illustrationer till Agrells text, som handlar om allt från sillens, saltets och sundstullens tid till svenskarnas olyckliga kärlek till det danska. De berättar en alldeles egen historia, om väntan och förväntan och armeringsjärn som sträcker sig mot varandra som två broderfolk. Med sitt abstrakta bildspråk tar en av 1900-talets stora svenska fotografer oss från den ena sidan till den andra. I en magisk 1/125del av en sekund, tillika en blinkning till kommande generationer. År 2004 är temat Mellanöstern här och mycket handlar om islamskt i Kulturens samlingar, vackert illustrerat och kunnigt berättat. Och mitt i det förväntade en snabbt fångad telefonbild inifrån Abu Ghraib-fängelset i Irak som jag inte tror lämnar någon oberörd. Cecilia Uddéns text har rubriken Den rasslande behån i Gaza och andra ögonblicksbilder. Hon skriver: ”Den mest skrämmande av bilderna

från Abu Ghraib är den minst spektakulära, den minst visade. Där syns tortyrens normalitet – på golvet i en fängelsekorridor ser man en ihopslingrad klunga nakna fångar – tre, kanske fyra män – en med särade ben, två med fotbojor. Runt människohögen står tre män i militäruniform. En har långa svarta gummihandskar på sig. En annan böjer sig ner över de nakna människokropparna och ser ut att rätta till sin installation med ena handen, en tredje i kamouflagekeps står framåtlutad och tittar ner på kroppshögen. Torterare utan tvekan.” Det mest chockerande med denna bild är alla människor i bakgrunden. Sysselsatta med vardagligheter. Scenen utspelar sig mitt i en gulbeige fängelsekorridor, inte i ett slutet tortyrrum. Bakom gallerdörrar syns andra fångar och bara ett par meter från den groteska förnedringshögen av människokött står andra soldater inbegripna i ett till synes vardagligt samtal. En soldat i kamouflagebyxor kommer gående in i bilden med ett vitt papper i handen. Cecilia Uddén noterar att byråkrati och tortyr här uppträder ”sida vid sida i ondskans banalitet”: ”Tortyren i Abu Ghraib har påverkat inte bara vår bild av USA, utan också vår bild av arabvärlden.

MED FOTOGRAFINS HJÄLP ÖVERLÄMNAR VI OSS TILL FRAMTIDEN

109

ÅRSBOKEN 2004 s 66, telefonbild från Abu Ghraib-fängelset i Irak.

Av offren. Men medan många av oss kan namnet på den unga kvinnan, Lynndie England, som höll i hundkopplet, så förblir de flesta av offren anonyma objekt. Är det en slump?”

ika viktigt som det är att välja rätt bild är det att välja bort onödiga bilder. Under mina år som Sydsvenskans bildchef försökte jag mer än en gång förklara att bara för att någon skriver om en morot behöver man inte visa en morot på bild. Inte ens på en liten bild, den skulle bara bidra till den allmänna visuella nedsmutsningen. I årsboken 2005 är temat Ting för lek och vad hittar jag där om inte en morot i sällskap med en knallpulverpistol. Bildtexten förklarar: ”Lek handlar om överenskommelser: en morot kan vara ett skjutvapen om man vill.” Överenskommelser är viktiga, liksom vem som är avsändare. En dagstidning har en överenskommelse med sina läsare, ofta formulerad i en bildpolicy, och den ser inte nödvändigtvis ut som den som ett museum har. I Kulturens årsböcker finns plats både för Albert Wikings fotografiska iscensättningar och Lego:s färgglada rymdgubbar. De senare dansar lekfullt på några sidor med text om Vuxenlek i datavärlden, medan Wikings stadsvy med en kraxande

kråka får illustrera en betraktelse om Djurs lekar – och människors. Sexuellt är tema i årsboken 2007 och Kulturens fotograf Viveca Ohlsson skriver om en bild tagen av Elisabeth Ohlsson Wallin, en bild med ”en explosiv kraft” som är total: ”Den fascinerar och irriterar i en skön blandning, och den väcker förundringar hos mig om roller, sexualitet, kärlek, pornografi, tabun, homo-hetro, manligt-kvinnligt, dominans och underkastelse.” Bilden är lättläst samtidigt som den öppnar för egna tolkningar. Det som gör bilden ovanlig i sammanhanget, är att den skapats utifrån ett kvinnligt seende och, skriver Viveca Ohlsson, ”att den för mig så tydligt berättar om kvinnors sexualitet. […] Hur spännande vore det inte, om kvinnliga bildskapare oftare gav sig in i detta tabubelagda område med sina visualiseringar och bilder.” Bilden ingår i en serie, Gender Warrior – Könskrigare från 2001, och Elisabeth Ohlsson Wallin gör ingen hemlighet av att det är ett självporträtt och att hon inspirerats av den klassiska affischbilden till Michelangelo Antonionis film Blow Up (Förstoringen) med den sexistiska och nonchalanta fotografen Thomas och modellen Veruschka.

MED FOTOGRAFINS HJÄLP ÖVERLÄMNAR VI OSS TILL FRAMTIDEN

111

ÅRSBOKEN 2007 s 4, kalenderbild med Marilyn Monroe. Kulturens arkiv LXXXVII:64.

ÅRSBOKEN 2007 s 110, Gender Warrior – Könskrigare. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin.

ÅRSBOKEN 2007 s 142–143, S:ta Maria sjukhus, ”beslagtagen lust”.

Fotograferna tar plats i sina bilder i en tid då det handlar om att göra det osynliga synligt. Elisabeth Ohlson Wallin har bokstavligen klivit in i sin bild och är både betraktare och medaktör. Viveca Ohlsson skriver: ”Genom kameran fokuserar hon, har kontroll och distanserar sig samtidigt. Kameran står för makt, kontroll och fokus, men också för närmande, nyfikenhet och intresse.” En lite oväntad bild på temat Sexuellt är ett svartvitt fotografi taget på en manlig avdelning på Sankta Maria sjukhus i Helsingborg på 1930-talet. Den tar oss med till en okänd värld i en snart glömd tid, och dess sexuella laddning blir tydlig först genom rubriken Beslagtagen lust. Det är i mina ögon en bild som, lite klyschigt uttryckt, har allt.

Låt mig avsluta med några ord av min vän Claes Wahlöö, som i sitt dagliga arbete på Kulturen, och som årsboksredaktör under några år, alltid höll fotografins fana högt över den skånska slätten. I årsboken 1999 skriver han om Fotografin och den modärna traderingen och börjar sin text med att konstatera att fotografin kan betraktas som den viktigaste uppfinningen efter hjulet: ”När Louis Jacques Mandé Daguerre 1839 offentliggjorde sin fotografiska metod i Paris satte han ett revolutionerande redskap i händerna på mänskligheten.” Wahlöö ser fotografin som en av det moderna samhällets hörnstenar: ”Med fotografins hjälp överlämnar vi oss till framtiden.” Bättre kan det inte uttryckas.

LITTERATUR & LÄSTIPS Bremmer, Magnus. 2015. Konsten att tämja en bild. Fotografiet och läsarens uppmärksamhet i 1800-talets Sverige. Lund: Mediehistoria, Lunds universitet. Lindström, Per. 2008. Svart på vitt om Tio Fotografer. Lund: Historiska Media. Sontag, Susan. 2001. Om fotografi. Stockholm: Natur o. Kultur. Söderberg, Sten. 1955. Ögonblicket åt framtiden: bilder tagna av medlemmar i Pressfotografernas klubb. Malmö: Allhem. Trotzig, Gustaf. 2018. Arkeologins fotografier: några milstolpar. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien. Wahlöö, Claes. 2002. Fotografin och Lund. Lund: Föreningen Gamla Lund.

116

PER LINDSTRÖM

ÅRSBOKEN 2005 s 35, lek handlar om överenskommelser.

”En av de samlingar som vi känner ett särskilt ansvar för är Ravensbrücksamlingen. Den omfattar lite över 200 registerposter av föremål som kom till Sverige våren 1945 med fångar från koncentrationslägret Ravensbrück.”

118

MASSGRAV Internationell kommission undersöker massgravar i skogsområdet Katyn väster om staden Smolensk i Ryssland, 1943. Foto: Lunds universitetsbibliotek, Witnessing Genocide.

Gustav Olsson

RAVENSBRÜCKSAMLINGEN

ulturen i Lund med Kulturens Östarp är kanske mest känt som friluftsmuseum men det är också ett kulturhistoriskt museum med stora samlingar av imponerande bredd. Här finns skånsk kulturhistoria, världskultursamlingar, arkeologiska samlingar och mycket annat. Flera föremål är speciella på något vis och lockar till besök. En av de samlingar som vi känner ett särskilt ansvar för är Ravensbrücksamlingen. Den omfattar lite över 200 registerposter av föremål som kom till Sverige våren 1945 med fångar från koncentrationslägret Ravensbrück. Det är så vitt vi vet den tidigast genomförda föremålssamlingen som dokumenterar Förintelsen. Den verkar ha genomförts redan i månadsskiftet april– maj 1945 och tillsammans med Ravensbrückarkivet på Lunds universitetsbibliotek utgör den en dokumentation av stora värden även i ett internationellt perspektiv.

120

GUSTAV OLSSON

Samtliga bilder i artikeln är hämtade från det arkivet. I det följande vill jag ge en bakgrund till samlingen och dess tillkomsthistoria och även relatera till hur den syns i våra årsböcker.

SAMLINGEN I KULTURENS ÅRSBOK Kulturens Ravensbrücksamling dyker inte upp i årsböckerna förrän 1966. Detta år ställdes samlingen ut i utställningen Att överleva, som öppnade den 2 april. Enligt årsbok 1967 var det en liten utställning som handlade om ”mänsklig förmåga att uthärda de svåraste umbäranden och ändå vidmakthålla andlig vitalitet”. I utställningen visades det material som samlades in av dr Zygmunt Lakociński, då polska koncentrationslägerfångar togs emot i Lund vid krigsslutet 1945. Ur årsbok 1967 igen, ”Utom de bedrövliga kläder, som dessa fångar utrustats med, visades exempel på olika slag av religiös, litterär och konstnärlig verksamhet, som vidmakthölls trots

ATT ÖVERLEVA Från utställningen ”Att överleva” på Kulturen i Lund, 1966. Foto: Lunds universitetsbibliotek, Witnessing Genocide.

avsaknad av alla hjälpmedel i form av skrivmateriel m.m.” I årsboken 1994 finns en intervju med Greta Kjellberg, änka efter Sven T. Kjellberg som var chef för Kulturen under kriget, där hon berättar om Lund och Kulturen i samband med krigsslutet. Hon berättar också hur den första transporten med Vita bussarna kom till Lund 26 april 1945 och hur hon själv

blev chef för det karantänläger som inrättades i Klosterskolan (numera Polhemskolan). Det är inte svårt att se den potentiella kopplingen mellan Kulturen, genom hustrun till Kulturens chef, och den frivillige tolken Zygmunt Lakociński som bedrev insamlingen av föremål från lägren. Först i årsboken 1999 finns en lite längre text om Ravensbrücksamlingen. Den är skriven av

RAVENSBRÜCKSAMLINGEN

121

GRINDAR Grinden till kyrkogården på koncentrationslägret i Ebensee. Foto: Lunds universitetsbibliotek, Witnessing Genocide.

Anita Marcus och bör ha kommit till i samband med att hon hade anlitats för att gå igenom samlingen inför att den skulle ställas ut. Från museets ledning utgick man från att en föremålssamling från ett koncentrationsläger borde vara judisk och det var inledningsvis därför man hade kontaktat Anita. Det visade sig emellertid att föremålen i minst lika hög grad var katolska – bland annat innehåller den ett antal radband.

122

GUSTAV OLSSON

I årsböckerna 2002–2005 finns referenser till, och bilder av, föremål från Ravensbrück. Man kan tänka sig att det hänger samman med förberedelserna för utställningen Att överleva – röster från Ravensbrück som är namnet på museets nuvarande utställning av föremålen från Ravensbrück. Här finns också information om föremålen, till exempel den lilla fem centimeter stora jultomte av garn som en pojke bevarat som minne. Anita Marcus

har fått höra att den kanske hjälpte honom att överleva lägervistelsen. Utställningen är numera en del av våra permanenta utställningar och lämnar återkommande spår i Kulturens årsbok.

et förefaller alltså som om samlingen har existerat en lång tid innan den börjar sätta några mer påtagliga spår i Kulturens årsböcker och mitt syfte med följande text är att försöka reda ut samlingens tillkomsthistoria och dess väg till Kulturen. Men låt mig först ge en liten bakgrund.

VITA BUSSARNA Ravensbrück var ett av de många koncentrationslägren i det nazistiska Tredje riket. Förhållandena var vidriga och en stor del av fångarna mördades eller gick under av sjukdom och svält. Ravensbrücklägret, som ligger i anslutning till den idylliska byn Fürstenberg några mil norr om Berlin, var särskilt inrättat för kvinnliga fångar och verksamt från 1939 till slutet av kriget. I mars och april 1945 evakuerades ett betydande antal före detta fångar från Ravensbrück och andra läger till Sverige genom operationen ”Vita bussarna”. Bakgrunden var att det under hösten/vintern 1944 stod

klart att kriget närmade sig slutet och i samtal mellan den norska exilregeringen och svenska myndigheter resonerade man om det bästa förhållningssättet i relation till de skandinaviska fångarna i tyska läger. Skulle man följa strategin ”stay put”, det vill säga tänka att fångarna var säkrast där de var, eller skulle man försöka få till stånd någon form av evakuering? Efter de inledande kontakterna från norska och danska till svenska myndigheter fördes frågan över till Röda Korset. Genom kontakter mellan bland annat Folke Bernadotte och Heinrich Himmler som delvis förmedlades av Himmlers massör, den finländsk-baltiske Felix Kersten, växte operationen fram under vårvintern 1945. Inledningsvis var syftet med operationen att evakuera norska fångar och svenska civila som var gifta med tyska medborgare, men redan innan operationen hade inletts kom den att utvidgas till att även omfatta danska medborgare. Mot slutet av operationen vidgades den till att omfatta fångar från Ravensbrück oberoende av nationalitet. Dock verkar det ha funnits vissa begränsningar och bland annat ryska fångar lämnades kvar i lägret eftersom man tänkte sig att de skulle befrias av den närmande

RAVENSBRÜCKSAMLINGEN

123

KRIGETS FÖRÖDELSE Piłsudski-torget i Warszawa, 1940. Foto: Lunds universitetsbibliotek, Witnessing Genocide.

Röda armén. Evakueringen började i mitten av mars och ägde rum under mer eller mindre kaotiska förhållanden där processen ännu inte är helt utforskad. Röda Korset tog år 2000 fram en redogörelse som visar att ungefär 15 000 före detta fångar anlände med buss genom Danmark och till Malmö och Skåne i slutet av april och början av maj 1945. I Sverige hade myndigheterna planerat för risken att de stora tyska militärenheterna som fanns

124

GUSTAV OLSSON

i Danmark och Norge skulle göra fortsatt motstånd och orsaka en våg av civila flyktingar till Sverige. I Skåne var man beredd på möjligheten att stora flyktingströmmar skulle komma över Öresund och man hade erfarenheterna från räddningen av de danska judarna i oktober 1943 i färskt minne. Därför fanns en viss beredskap för att ta emot bussarna. I förberedelserna räknade man dock med friska danska civila och i verkligheten kom svårt sjuka och medtagna före detta

koncentrationslägerfångar. Eftersom ett uttryckligt villkor från tysk sida var att operationen skulle hållas hemlig, var det svenska civilsamhället bara delvis förberett när transporterna började anlända. Vid bussarnas ankomst till Skåne hamnade de före detta fångarna först i karantänläger för att säkerställa att de inte spred smittsamma sjukdomar. Ett antal av dessa läger fanns i Lund, dit de före detta fångarna kom med tåg och passerade badhuset för ”sanitetsbehandling”, innan de fördelades i läger runtomkring i staden. Elisabeth Reuterswärd skildrar behandlingen så här i en artikel i tidskriften Ale 2005: ”Flyktingen fick klä av sig helt och hållet och lämna ifrån sig alla kläder och även alla andra tillhörigheter. Varje persons ägodelar lades i en säck som försågs med identitetslapp så att dess ägare skulle få tillbaks dem i karantänlägret. Kläder som personalen ansåg obrukbara brändes emellertid, övriga behandlades med DDT och värme för att döda eventuella klädlöss. En första läkarundersökning gjordes och därefter blev alla grundligt tvättade från topp till tå. Slutligen avlusades de med DDT som generöst pudrades i håret och på all

annan kroppsbehåring, ingen kände på den tiden till farorna med DDT.”

ZYGMUNT LAKOCIŃSKI Zygmunt Lakociński undervisade i polska vid Lunds universitet och var bosatt i Lund sedan 1934. Under kriget arbetade han på uppdrag av den polska exilregeringen i London (som för övrigt fortsatte att fungera fram till att exilpresidenten Ryszard Kaczorowski lämnade över insignierna till den folkvalde presidenten Lech Wałęsa den 22 december 1990). Uppdraget bestod bland annat i att från det neutrala Sverige dokumentera och sammanställa rapporter om den nazistiska ockupationsregimens illdåd i Polen. När transporterna från Vita bussarna anlände till Lund anmälde sig Lakociński som tolk och kom på detta vis i kontakt med flera av de före detta fångarna. Enligt de uppgifter som finns var det i samband med detta som han samlade in de föremål som sedan kom att bli Kulturens Ravensbrücksamling. Under hösten 1945 organiserade Lakociński en grupp före detta fångar som bildade en arbetsgrupp kallad Polska källinstitutet. De genomförde mer än 500 intervjuer med före detta fångar som nu var

RAVENSBRÜCKSAMLINGEN

125

placerade i olika flyktingläger eller andra boenden över Sverige. Det är möjligt men mindre sannolikt att viss insamling av föremål även skedde i samband med detta – intervjuerna dokumenterades noggrant och man kan tänka att det funnits noteringar om föremålsinsamling i det fall sådan hade skett. De insamlade föremålen och arkivet med intervjuer stannade i Lakocińskis ägo efter att Polska källinstitutet verksamhet successivt avvecklades från 1946. Materialet blev internationellt känt och användes vid rättegångar efter kriget. Den brittiske officeren Keith Mant vid War Crimes Investigation Unit som besökte Lund i september 1946 var imponerad av arkivet: ”I was able to gather a large quantity of important material for the prosecution of the accused and also obtained addresses of many valuable witnesses”.

SAMLINGENS OCH ARKIVETS ÖDEN Under tiden som Polska källinstitutet bedrev sitt intervjuarbete, började det stegvis bli mer och mer uppenbart att den tyska ockupationen av Polen ersatts av en sovjetisk ockupation. Folkomröstningen om ny konstitution i juni 1946 och de första parlamentsvalen i januari

126

GUSTAV OLSSON

1947 präglades av påtryckningar och valfusk. Ledaren för det polska bondepartiet PSL, som varit premiärminister i exilregeringen under kriget och den ledande oppositionspolitikern, lämnade Polen senare samma år för att undgå arrestering. Lakociński och hans institut oroade sig för eventuella sovjetiska påtryckningar och kanske även ockupation av Sverige. Kanske var man även orolig för kvarvarande nazistsympatier i Lund omedelbart efter kriget. Därför beslutade man sig för att deponera arkivet vid Hoover Institute i USA 1948. Föremålssamlingarna fördes enligt uppgift till Lakocińskis sommarbostad i Småland. I intervjuerna hade vissa av de utfrågade berört förhållanden före fångenskapen och även sådant som ägde rum i östra Polen, som var ockuperat av Sovjetunionen 1939–1941. Tomasz Lesniak som hanterar arkivet på Universitetsbiblioteket vid Lunds universitet (UB) bedömer att det främst var dessa uppgifter som ansågs känsliga och även detta som motiverade att vissa intervjuer hemligstämplats av Polska källinstitutet. Det var först 1972 som arkivet fördes tillbaka från USA för att deponeras vid UB och först 2004 som det slutgiltigt

MÄN UNDERSÖKER MASSGRAV Internationell kommission undersöker massgravar i Katyn, 1943. Foto: Lunds universitetsbibliotek, Witnessing Genocide.

ÖVERLEVANDE Före detta koncentrationslägersfångar möts i Linz, 1946. Foto: Lunds universitetsbibliotek, Witnessing Genocide.

MAN sitter intill ett lik. Foto: Lunds universitetsbibliotek, Witnessing Genocide.”

donerades till UB av Zygmunt Lakocińskis efterlevande. Föremålssamlingen deponerades på Kulturen i samband med utställningen 1966. Enligt depositionsavtalet hade föremålen samlats in av Zygmunt Lakociński, ”1945 i Lund […] vid flyktingtransporternas ankomst”. Vid tidpunkten för depositionen hösten 1966 förvarades föremålen hos Lakocińskis kollega Ludwika Broel Plater på Erik Dahlbergsgatan i Lund. Det är värt att notera att den formella depositionen skedde på hösten 1966 medan den första utställningen skedde på våren samma år. Det var inte förrän 2004 som samlingen överlämnades som

128

GUSTAV OLSSON

en ovillkorad gåva till Kulturen och införlivades i museets samlingar. I samband med att samlingen ställdes ut på 1990-talet, dokumenterades också berättelserna från ett antal överlevande i en ny serie intervjuer som idag förvaras i Kulturens arkiv. Föremålssamlingen har alltså stegvis knutits allt närmare Kulturen och vår verksamhet och samma process kan man följa i våra årsböcker. Från de första omnämnandena i samband med den tillfälliga utställningen 1966 blir artiklar och referenser allt tätare. Detta sker under 1990-talet och 2000-talet när Ravensbrücksamlingen både blir utgångspunkt för nya intervjuer med överlevande och ett permanent inslag i Kulturens utställningar.

FÖREMÅLEN När Ravensbrücksamlingen togs in i Kulturens samlingar 2004 hade Lakociński avlidit och det var inte längre möjligt att dokumentera exakt proveniens för alla föremålen. Den information som fanns att tillgå, var de begränsade uppgifter som fanns på ett antal handskrivna lappar. Det är först genom att samläsa senare sammanställningar som vi tämligen säkert kan säga att föremålen samlades in i samband med ankomsten till Lund 1945. Det är också värt att notera att föremålssamlingen inte har samma entydigt polska karaktär som intervjuarkivet på UB, något som visar att den

tillkommit i ett lite annorlunda sammanhang än intervjuerna. Bland föremålen finns till exempel en belgisk flagga, ett hjärta av garn i de belgiska färgerna, ett litet pappershjärta med en hälsning på ryska, en liten miniatyrväska i de franska färgerna med fransk kokard. Dessutom finns ett antal handritade kartor, som verkar vara kopior av tryckta kartor. Bland dessa finner man en översiktskarta över Frankrike och två mer detaljerade kartor över norra Frankrike med nordkusten samt en karta över västra Ryssland. Av informationen på de handskrivna lapparna framgår att flera av de föremål som har icke-polsk karaktär

OMRÅDE Före detta övningsområde för SS-hundar vid koncentrationslägret i Dachau, 1953. Foto: Lunds universitetsbibliotek, Witnessing Genocide.

RAVENSBRÜCKSAMLINGEN

129

EN LITEN FLICKA läser en bok. Fotot hittat på koncentrationslägret i Ravensbrück. Foto: Lunds universitetsbibliotek, Witnessing Genocide.

är föremål som förmedlats genom Ludwika Broel Plater som själv var fånge i Ravensbrück, ibland genom att hon fått dem som gåva från andra fångar under lägervistelsen. Även om föremålen inte är fullständigt dokumenterade, bär de i sig själva på ledtrådar om ursprunget och det är inte omöjligt att digitaliseringen och det ökade europeiska samarbetet inom Förintelseforskningen kan ge oss många fler svar i framtiden. När jag deltog vid en konferens i Ravensbrück sommaren

130

GUSTAV OLSSON

2019, visade det sig till exempel att ett franskt museum i Besançon har broderade tygmärken som påminner om de märken som finns i Kulturens samlingar. Där hade man fått uppgiften att fångarna broderade dessa märken som ett slags minne där man turades om att brodera varsin liten del av mönstret.

KULTUREN OCH FÖRINTELSEN Med Förintelsen avses ofta den systematiska förföljelsen och mördandet av judar under andra

världskriget. United States Holocaust Memorial Museum definierar det som “the systematic, bureaucratic, state-sponsored persecution and murder of six million Jews by the Nazi regime and its collaborators.” Myndigheten Forum för levande historia formulerar definitionen som ”det svenska namnet på de tyska nazisternas folkmord på omkring sex miljoner judar, som ägde rum under andra världskriget.” Det finns också definitioner som inkluderar dödandet av romer och människor med ärftliga sjukdomar i Förintelsen. Under kriget skedde samtidigt med Förintelsen ett omfattande mördande av andra civila under fruktansvärda förhållanden. Kulturens samlingar representerar både Förintelsen och sådant som faller utanför den precisa definitionen av Förintelsen. Våra föremål kommer så vitt vi vet i första hand från koncentrationslägret Ravensbrück och härrör från personer med olika nationaliteter och religion, dock med tyngdpunkt på det polska. Det i många stycken parallella arkivet med intervjuer av före detta fångar som förvaras på UB är upprättat av det Polska källinstitutet och mer ensidigt fokuserat på polska medborgare – såväl judiska som katolska.

å Kulturen finns ytterligare en aspekt av Förintelsen som mer påtagligt knyter an till friluftsmuseets upplevelse av genuina tredimensionella miljöer. I anslutning till ”Lilla torg” – stadskvarterets torg mellan Locus Virtutum, Ystadhuset och Rustmästarbostaden – finns en mur som är uppförd av kalksten som hittats i olika arkeologiska grävningar. Innanför öppningen i muren finner man en trädgård och ett hus som består av en äldre vitputsad del och en mer modernistisk del i rödbrunt tegel. Det är den före detta intendentbostaden, numera det Nordenstedtska huset. Här bodde Kulturens chef Sven T. Kjellberg och hans hustru Greta Kjellberg med familj under andra världskriget. Hos familjen bodde också en österrikisk flicka som hette Blanka. Hennes föräldrar hade lämnat Wien för Palestina, men av något skäl hade man bedömt att det var bättre för flickan att flytta till paret Kjellberg i Lund. Under hösten 1943 blev de danska judarna tvungna att fly över Öresund till Sverige. Den danska regeringen hade sedan ockupationen 9 april 1940 fortsatt att fungera som vanligt och judarna hade oförändrade rättigheter och skydd av den danska staten, men regeringen avgick i augusti och ockupationsmaktens

RAVENSBRÜCKSAMLINGEN

131

tryck hårdnade. I en omfattande operation under oktober 1943 räddades nästan samtliga Danmarks judar över till Sverige. Bland dessa fanns ett pensionerat professorspar, Herman och Ebba Bing, som nu gjorde Blanka sällskap i intendentbostaden på Kulturen. På så sätt får vi här på Kulturen ytterligare ett perspektiv på

Förintelsen. Den starka närheten som vi kan uppleva i ett föremål som förbinder besökaren i Kulturens utställning 2020 med lägret i Ravensbrück 1944 eller 1945, kompletteras med den fysiska miljö där vi kan föreställa oss en liten flicka som bor i ett tryggt museihem, men samtidigt kanske längtar efter sina föräldrar i Palestina.

LITTERATUR & LÄSTIPS Det mest omfattande materialet finns på Witnessing Genocide på ub.lu.se. Bernadotte, Folke. 1945. Slutet: mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder. Stockholm: Norstedts. Dahl, Izabela A. 2011. Collective Memory and National Identity Construction: Polish Survivors’ Records in Sweden. I: David Cesarini, Suzanne Bardgett, Jessica Reinisch & Dieter Steinert (red.) Landscapes after Battle: Justice, Politics and Memory in Europe after the Second World War. London: Vallentine-Mitchell Publishers, s. 169–186. Greayer, Agneta., Sjöstrand, Sonja & Wikberg, Martin. 2000. Vita bussarna. Svenska Röda Korsets räddningsaktion till Tyskland under Andra världskriget. Stockholm: Svenska Röda Korset. Helm, Sarah. 2015. If This Is A Woman: Inside Ravensbrück: Hitler’s Concentration Camp For Women. London: Litte, Brown. Kersten, Felix. 1947. Samtal med Himmler: minnen från Tredje riket 1939–1945. Stockholm: Ljus. Lomfors, Ingrid. 1996. Förlorad barndom - återvunnet liv: de judiska flyktingbarnen från Nazityskland. Göteborg: Historiska institutionen. Lomfors, Ingrid. 2005. Blind fläck: minne och glömska kring svenska Röda korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945. Stockholm: Atlantis. Masur, Norbert. 1945. En jude talar med Himmler. Stockholm: Bonnier. Reuterswärd, Elisabeth. 2005. Det svenska mottagandet 1945 av flyktingar från koncentrationsläger. Ale, 2005(3): 20–26.

132

GUSTAV OLSSON

MASSGRAV Internationell kommission undersöker massgravar i Katyn, 1943. Foto: Lunds universitetsbibliotek, Witnessing Genocide.

”Konstslöjdanstalten i Lund (KSAL) är ett sådant exempel, där verksamheten stundtals glömts bort eller trängts undan för andra företeelser. Vid sekelskiftet 1900 var bilden en annan. Då blomstrade verksamheten i likhet med många andra bildningsanstalter. Två fackskolor med verkstäder, en för textil och en för trä och metall blev utgångspunkten 1897, då anstalten bildades.”

KARTONG Förlaga för vävning ”Sven i Rosengård”. Konstslöjdanstaltens samling.

Kerstin Lind

EN RESA GENOM BÖCKERNA MED KONSTSLÖJDANSTALTEN

e som är bekanta med medeltida ballader känner säkert igen stroferna här bredvid från Sven i Rosengård – en makaber skildring om huvudpersonens mord på sin egen bror. Ett tema som varit vida spritt och vars motsvarighet går att finna i både skildringar och gestaltningar kring sekelskiftet 1900. Några av er kanske aldrig har hört talas om Sven i Rosengård eller associerar till berättelser och företeelser från en annan tid och plats. Själv fick jag den återberättad för mig av min mormor, under min barndom. I vilka sammanhang och varför minns jag inte. Sedan dess har den fallit i glömska, vilket saker så lätt gör, när de inte längre önskas, får eller ges en plats i den samtida kontexten. Konstslöjdanstalten i Lund (KSAL) är ett sådant exempel, där verksamheten stundtals glömts bort eller

136

KERSTIN LIND

trängts undan för andra företeelser. Vid sekelskiftet 1900 var bilden en annan. Då blomstrade verksamheten i likhet med många andra bildningsanstalter. Två fackskolor med verkstäder, en för textil och en för trä och metall blev utgångspunkten 1897, då anstalten bildades. Inspiration till KSAL tillägnade sig verksamhetens föreståndare Georg J:son Karlin under sin bildningsresa i Europa. Hans läromästare blev museimannen Justus Brinckmann vid Museum für Kunst und Gewerbe i Hamburg. Idéerna omsatte han till en treenighet, med Kulturhistoriska föreningen som bas. Museets bibliotek och samlingar blev utgångspunkt för KSAL:s produktion, som avyttrades i verksamhetens konstindustrilotteri. KSAL kom också att ägna sig åt utställningsverksamhet, förmedling, rådgivning och konservering.

”Hvar har du varit så länge, Sven i Rosengård?” ”Jag har varit i stallet, Kära moder vår, I vänten mig sent eller aldrig!” ”Vad har du gjort i stallet, Sven i Rosengård?” ”Jag har vattnat fålar alla, Kära moder vår, I vänten mig sent eller aldrig!”

TVÅ STROFER ur balladen ”Sven i Rosengård”. Modern frågar sin son var han har varit och han svarar att han har varit i stallet. Modern fortsätter att fråga, och när hon undrar varför hans svärd och skjorta är så blodiga, erkänner han att han har mördat sin broder.

Sven i Rosengård, var ett av de första motiven som visualiserades vid KSAL. Redan i ett brev till Anna Karlin daterat den 21 november 1897, rådfrågar textilkonstnären Märta Måås Fjetterstöm om motivet var lämpligt att väva. Uppenbart ansåg han det, för den 13 mars 1899 skickar hon kartongen. I ett bifogat brev berättar hon entusiastiskt om kartongen, som hon menade var teknisk lätt att väva, eftersom den inte krävde några schatteringar. Svårigheterna var istället att finna de rätta garnerna och färgerna samt att fånga gestalternas uttryck. Hon avslutar brevet med att be Karlin överlämna visans text till väverskan, eftersom hon till sin förvåning mött flera personer som ”ej haft reda på innehållet i visan.” Avsikten med denna text är att illustrera med utgångspunkt från bilder av balladen Sven i Rosengård, hur KSAL har framställts i Kulturens årsböcker under perioden 1935–2016. Till grund för texten ligger sex artiklar från tre decennier; 1950-, 1980- och 1990-tal. Fokus för texten är: Hur framställs Konstslöjdanstaltens verksamhet i Kulturens årsböcker, utifrån valda artiklar? Hur återspeglas skribentens samtid i framställningen?

138

KERSTIN LIND

SKÖNHET, UPPGÅNG, FALL När konsthistorikern Sven T. Kjellberg inleder sitt anförande till Kulturens 75-årsjubileum 1957, så gör han det genom att hänvisa till föreningens och museets devis, Forntid – Framtid. Ett valspråk som hans företrädare Karlin lär ha likställt med Museum och Konstslöjdanstalt. Museum skulle i sammanhanget förstås som forntid och Konstslöjdanstalt framtid. Vid denna tidpunkt hade ett kvarts sekel gått sedan nedläggningen av KSAL och under nästan lika många år hade Kjellberg varit chef för Kulturen. Tiden efter nerläggningen, menade han, hade varit en besvärlig tid med ekonomiska bekymmer och en eftersatt byggnadsvård. Först i samband med 75-årsjubileet kunde Kulturen åter blicka framåt, in i en ny och ljus framtid, vars grund var utsprungen ur De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening samt Landsmålsföreningarna vid Lunds universitet. Föreningens och museets historiska betydelse, som nationens minnesbärare av en förgången tid och dess värde för samtidens rotfasthet, var den verksamhet som Kulturen skulle ägna sig åt. I den fanns

inget utrymme för KSAL. Kjellberg menade att KSAL hade genomgått samma händelseförlopp som många andra områden inom kulturlivet. Först upptäckten av skönheten, som ledde till museets insamlingar. Därefter följde kopiering och en förnyelse som inte mottogs väl. Istället återgick man till mönsterkopiering, vilket hade blivit omodernt. Ointresset från marknaden bidrog därefter till nedläggningen. Konstslöjd var följaktligen inte ett prioriterat område för Kjellberg och kom därmed inte att representera Kulturens framtid. Under hans ledning avvecklades KSAL och vävutbildningen överläts till Lunds stads lärlings- och yrkesskolor. Museet kom däremot att fortsätta sitt arbete med vård, konservering och katalogisering. Kjellbergs fokus var istället museets historiska och nationella uppdrag. När Kjellberg skriver sin text inför 75-årsjubileet har de första efterkrigsåren av osäkerhet lagt sig och Sveriges ekonomiska tillväxt tagit fart. Framtidstron är stark och de föregående decenniernas ekonomiska svårigheter har man lagt bakom sig.

Kjellbergs framställning av KSAL kan tolkas som en parallell till denna samtidsskildring. En verksamhet som inte längre tillhörde eller ingick i samtidens framtidstro. Men tack vare en stark textil tradition, till vilken KSAL bidragit, skapades förutsättningar för 1950-talets utveckling och storhetstid inom textil inredning. I bräschen för förnyelsen stod kvinnorna, som banade väg för ett nyskapande och mer abstrakt textilt uttryck. Kjellbergs framställning av verksamheten skulle med tre ord kunna beskrivas som skönhet, uppgång och fall eller illustreras med hjälp av bilderna av Sven i Rosengård. En kartong och vävnad från 1899 skulle då få representera skönhet och uppgång, det vill säga upptäckten och insamlingen av de skånska textilierna och de medeltida urkunderna samt KSAL:s glansdagar kring sekelskiftet 1900. Medan en bildvävnad från 1929, kan tolkas som det kopieringsarbete som Kjellberg menar ledde till verksamhetens nedläggning.

EN RESA GENOM BÖCKERNA MED KONSTSLÖJDANSTALTEN

139

KONSTNÄR, HANTVERKARE, KUNSKAPSCIRKULATION Under 1980-talet blir Konstslöjdanstalten uppmärksammad i ett flertal artiklar. Kring några bildvävnader på Baltiska utställningen är den första i raden, i vilken intendent Märta Lindström lyfter fram textil konst. Med avstamp i två bildvävnader från Baltiska utställningen 1914 – Sankt Göran och draken av textilkonstnären Märta Måås Fjetterström och Jubmel vänder jorden av konstnären Ossian Elgström – ger hon en bild av textil konst i sin samtid. I en avslutande del, om gobelängväverskan Alma Andreasson-Wenchert, knyter hon samman artikeln. Texten i sin helhet kan förstås som ett exempel på den textila konst som tillverkades vid KSAL. Ingen av vävnaderna tillverkades vid KSAL, men både verk av Måås Fjetterström och Elgström ingår i Kulturens samlingar. Sankt Göran och draken och Jubmel vänder jorden är exempel hämtat från legendens och gudarnas värld. Bildvävnader med denna motivkrets, tillsammans med den fornnordiska mytologin, blev vid sekelskiftet 1900 en uppskattad konstform. I båda verken har berättelsernas litterära gestaltningar intagit en visuell form, en omtyckt

140

KERSTIN LIND

berättarteknik för mediet. Att hävda att S:t Göran och draken enbart skulle vara ett naivt och fantasifullt motiv dementerar Lindström. Bildvävnaden är ett exempel på hur de norska bildvävnaderna under 1890-talet kom att inspirera senare generationers formgivare. Mönsterformerna, menar Lindström, går att återfinna i både senmedeltidens och renässansens textila tapeter. Bildvävnaderna definierar hon som folkkonst, ett naturligt och förenklat formspråk, sett till förlagan som lånats och ärvts i generationer. Sista avsnittet ägnar Lindström åt konstväverskan AndreassonWencherts liv genom att lyfta fram hennes utbildning, arbeten och vänskap, vilket ger en bild av svensk textilkonst från sekelskiftet 1900 fram till Baltiska utställningen 1914. I utställningen fanns AndreassonWenchert representerad med kompositioner av konstnärerna Sigrid Hjertén och Ernst Norlind. Lindström anser att konstväverska, som yrkeskategori, inte har fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Gobelängväverskans konstnärliga skicklighet och lyhördhet är en aspekt som hon menar ofta glöms bort i samband med textil konst.

BILDVÄVNAD Sven i Rosengård 1929. Konstslöjdanstaltens samling.

ör att knyta samman artikeln nämner Lindström också några ord om KSAL och den kontext inom vilken verksamheten verkade – ett museum. Karlin menade att museet skulle utgöra en mönstersamling, utifrån vilken hemslöjden och konstfliten skulle utvecklas. Enligt Lindström hämtades idéerna från England och kretsen kring konstkritikern John Ruskin och konstnären William Morris, som i likhet med Karlin reagerade mot de massproducerade produkternas kvalitetsförsämring och bristfälliga estetik. Under samma decennium publicerades ytterligare två artiklar om KSAL, båda i samband med föreningens 100-årsjubileum 1982. Museichef Eva Nordenson inleder årsboken med att göra en tillbakablick av verksamheten utifrån den så kallade Kulturtapeten – en översiktsbild av friluftsmuseet under 1910-talet. Formgivarna Pär-Axel och Maria Olsson var båda anställda vid KSAL. I panoramabilden får KSAL:s pedagogiska och folkbildande verksamhet en framträdande roll, med illustrationer av verksamheten i bildens fyra hörn – föreläsningar, rådgivning, hantverksutbildning och konserveringsarbete.

142

KERSTIN LIND

Samma år ger Lindström en övergripande bild av KSAL:s fackskolor med verkstäder i artikeln Konstslöjdanstalten och Lotteriet. Hon beskriver verksamhetens bakgrund, tillblivelse och organisation samt dess relation till Sydsvenska konstindustrilotteriet och museet. I texten får eleverna och de anställda en framträdande roll. I både Lindströms och Nordensons texter framställs KSAL:s pedagogiska och folkbildande uppdrag som ett värdefullt bidrag till Kulturens historieskrivning. Lindström väljer specifikt att lyfta fram kvinnans betydelse, både de namngivna konstnärerna och de anonymiserade hantverkarna. Hon betonar också hantverkets och bildvävnadens ursprung och spridningsmönster genom att hänvisa till folkkonsten. Att Lindström är påverkad av sin tid lyser igenom i hennes texter, där folkkonsten, hantverket och kvinnan har centrala roller – tre fenomen som diskuterades flitigt under 1980-talet, vilket resulterade i ett flertal publikationer. Istället för att lägga tonvikt på det unika, ger Lindströms och Nordensons artiklar en representativ och vardaglig bild av ett samhällsfenomen i tiden. Texterna knyter också an till tidens

förebilder Arts and Crafts-rörelsen och Handarbetets Vänner. 1980talets skildring av KSAL kan sammanfattas med tre ord: konstnär, hantverkare och kunskapscirkulation. Måås Fjetterströms kartong av Sven i Rosengård ska då förstås som representant för konstnären. Vävnaden från 1899 för gobelängväverskans bidrag till det konstnärliga uttrycket och bildvävnaden från 1929 för den textila kunskapscirkulationen över tid.

KOSMOPOLITISK, KONSTINDUSTRI, BILDNING Under 1990-talet får artiklarna om Konstslöjdanstalten en annan karaktär. I årsboken 1992 lyfts verksamheten fram i samband med museets 100-årsjubileum. Till skillnad från tidigare jubileum behandlas Kulturens historieskrivning detta år utifrån en person – Georg J:son Karlin. Med utgångspunkt från hans roll som museichef för Kulturen och föreståndare för KSAL, väljer etnologen Nils-Arvid Bringéus att placera in KSAL:s verksamhet i ett internationellt perspektiv, genom att knyta verksamheten till de tyska bildningsanstalterna och Justus Brinckmanns konstindustriella idéer. Vidare lyfter han fram Tyskland

och kontinenten som värdefulla kontakter för museets utveckling, bildningsresor och inköp. Karlin såg aldrig några begränsningar för museets samlingar, varken då det gällde deras geografiska eller tidsmässiga perspektiv. Bringéus menar därför att Kulturen skulle kunna definieras som ett världsmuseum i miniatyr – ett museum av europeisk dignitet. Han är däremot kritisk till samlingarnas innehåll, som ofta bär prägel av det unika och vackra istället för att spegla vardagslivets föremål. Trots Karlins insamlingspolitik såg han ett folkligt och estetiskt värde i både den skånska konstslöjden och bildvävnader av olika art och ursprung. Till Bringéus glädje kom Karlin aldrig att använda begreppet folkkonst, utan utvecklade istället ett eget bildseende, som han benämnde ”folkets bildande konst”. Han tog aktiv del i den samtida smakdebatten och förespråkade folkhögskolornas kärlek för de gamla textilierna och deras skicklighet i arbetet, framför den eklekticism som fanns representerad vid Handarbetets Vänner. Något som Bringéus menar aldrig kom att prägla KSAL:s verksamhet, som dessvärre blev en alltför exklusiv verksamhet för att överleva.

EN RESA GENOM BÖCKERNA MED KONSTSLÖJDANSTALTEN

143

VÄRLDSUTSTÄLLNING Crystal Palace i London den 1 maj 1851. Drottning Victoria inviger ”The Great Exhibition”.

vå år senare diskuteras Kulturens internationella keramiksamling i artikeln Kosmopolitiskt – konstindustriellt, keramiksamlingen och världskulturen. I texten ger intendent Gunilla Eriksson flera förklaringar till hur det kan komma sig att en internationell samling ingår i museets samlingar, men väljer att stanna upp vid en förklaring – att samlingen speglar tidens strömningar. En tid, som hon hänför till Kulturens begynnande år, då verksamheten anslöt sig till dåtidens europeiska idéer om utställnings- och bildningsanstalter i museal regi. En företeelse som växte fram i svallvågorna efter världsutställningen i London 1851. Då handlade det om att skapa ett bättre samhälle, som var nationalekonomiskt bärkraftigt. Idéerna växte fram i Europa, särskilt i Frankrike, England och Tyskland. I Tyskland fick idéerna stor genomslagskraft där bildningsanstalter i museal regi växte upp som svampar ur jorden. Men även i Skandinavien mottogs idéerna med entusiasm. Det var i denna kontext Kulturen grundades, byggdes upp och förverkligade de europeiska idéerna – en bildningsanstalt – med mönstersamling, bibliotek, utställningsverksamhet och

framförallt en konstslöjdanstalt. Konkret var det i och genom den textila konsten som skapades vid KSAL som de samtida fosterländska och etnografiska idéerna, tillsammans med de kosmopolitiska och konstindustriella, smälte samman eller möttes sida vid sida. I och med inträdet till 1990-talet inlemmas KSAL i ett globalt perspektiv. De internationella förbindelserna vidgades och kom därmed att omfattas av hela den europeiska kontinenten. Kanske var det en markering för att synliggöra sin tillhörighet i en större gemenskap som så småningom ledde fram till Europeiska unionen. Hur som helst skrivs de internationella kontakterna fram som en förutsättning för och ett bidrag till den inhemska konsten som formgavs och producerades vid KSAL. Till skillnad från tidigare decennium betonades kontakterna med Tyskland och de konstindustriella idéerna. I framställningen förekommer också inlägg i den ständigt spirande smakdebatten, där såväl Karlins som Bringéus åsikter avspeglas i 1990-talets debatt, som utmynnar i den omdiskuterade boken Svensk smak. I sammanhanget lyfts

EN RESA GENOM BÖCKERNA MED KONSTSLÖJDANSTALTEN

145

också folkkonstbegreppet fram, ett begrepp som Bringéus tar avstånd från. Istället hänvisar han till Karlins uttryck ”folkets bildande konst” som ligger nära ”bildlore”, ett begrepp som Bringéus introducerade under 1980-talet. Tre ord sammanfattar 1990-talets texter: kosmopolitism, konstindustri och bildning. Kartongen och vävnaderna med motivet Sven i Rosengård ska i sammanhanget förstås som KSAL:s internationella perspektiv, med rötter i ett konstindustriellt sammanhang där folkets bildning står i fokus. Konstslöjdanstaltens framställning i Kulturens årsböcker lyfter i första hand fram den textila verksamheten och då företrädesvis i samband med att Kulturen jubilerar. Nio ord har fått representera Kulturens framställning av KSAL, utifrån sex artiklar författade av fem skribenter under tre decennier. Skönhet, uppgång, fall, ger i stora drag en bild av hur verksamheten uppfattades under 1950-talet. KSAL var ett avslutat kapitel, vars saneringsarbete hade varit långt och ekonomiskt krävande, i likhet med efterkrigsåren.

146

KERSTIN LIND

BOKOMSLAG Tre antologier med texter om Konstslöjdanstaltens verksamhet.

Konstnär, hantverkare, kunskapscirkulation, har fått företräda 1980-talet. KSAL:s pedagogiska och folkbildande uppdrag beskrivs som ett värdefullt bidrag till Kulturens historieskrivning. Folkkonsten, hantverket och kvinnan har centrala roller, tre flitigt diskuterade och omskrivna fenomen under 1980-talet. Kosmopolitism, konstindustri, bildning, har fått representera 1990-talet. I texterna skrivs KSAL fram i en internationell konstindustriell kontext. Denna text från 2020 blir mitt bidrag till framställningen av KSAL, en skildring i ett större sammanhang. Mina val och tolkningar ska därför förstås och uppfattas som några av flera möjliga, präglade av min samtid.

LITTERATUR & LÄSTIPS Ahl, Zandra & Olsson, Emma. 2002. Svensk smak: myter om den moderna formen. [Ny utg.] Stockholm: Ordfront. Aronsson, Peter. 2004. Historiebruk: att använda det förflutna. Lund: Studentlitteratur. Bringéus, Nils-Arvid. 1981. Bildlore: studiet av folkliga bildbudskap. Stockholm: Gidlund. Danielson, Sofia. 2002. Signums svenska konsthistoria [Bd 12] Konsten 1915–1950. Lund: Signum. Furuhagen, Birgitta. (red.). 1993. Äventyret Sverige: en ekonomisk och social historia. 1. uppl. Stockholm: Utbildningsradion. Hirdman, Yvonne. (red.). 1992. Kvinnohistoria: om kvinnors villkor från antiken till våra dagar. Stockholm: Utbildningsradion. Jacobsson, Bengt. 1983. Svensk folkkonst D. 1. Lund: Signum. Jacobsson, Bengt. 1985. Svensk folkkonst D. 2. Lund: Signum. Lind, Kerstin. 2017. Snövits död: en ny formvilja med inslag av textil tradition. I: Kjell O. Lejon (red.) Föreställningar om döden: forskares aspekter på vår existens och dess begränsning. Stockholm: Carlssons, s. 37–66. Lind, Kerstin. 2018. En uggla bland textilierna: en bild med många tolkningsmöjligheter. I: Kjell O. Lejon (red.) Perspektiv på ”den andre”. Stockholm: Carlssons, s. 324–349. Lind, Kerstin. 2019. Lycksalighetens ö? Dekadens eller löfte om lycka - en begreppsdiskussion. I: Kjell O. Lejon (red.) Tankar om lycka: några kulturvetenskapliga forskares perspektiv. Stockholm: Carlssons, s. 134–165. Länne Persson, Marie., Länne, Toste & Niklasson, Påvel. 2014. Källan i Slaka: en bok om svensk folkmusik. Mjölby: Atremi.

EN RESA GENOM BÖCKERNA MED KONSTSLÖJDANSTALTEN

147

”En av de grundläggande museala praktikerna är arkeologi i form av insamling av fynd och dokumentation av spår och lämningar i Lund. Det kan vara värt att än en gång påminna om att Kulturen är den institution i landet som har den längsta, kontinuerligt bedrivna arkeologiska verksamheten; vi har hållit på sedan 1890. Omfattning, inriktning, teknik och metoder har genom åren självfallet varierat och förändrats.”

RAGNAR BLOMQVIST sitter och räknar silvermynt som hittades i september 1946 vid en grävning på Grynmalaregatan i Lund.

Stefan Larsson

ARKEOLOGI I KULTURENS ÅRSBÖCKER

emat för årets årsbok är årsboken. Eller snarare årsböckerna, och hur de speglat de verksamheter som bedrivits och bedrivs vid Kulturen. En av de grundläggande museala praktikerna är arkeologi i form av insamling av fynd och dokumentation av spår och lämningar i Lund. Det kan vara värt att än en gång påminna om att Kulturen är den institution i landet som har den längsta, kontinuerligt bedrivna arkeologiska verksamheten; vi har hållit på sedan 1890. Omfattning, inriktning, teknik och metoder har genom åren självfallet varierat och förändrats. Dagens arkeologi är en nogsamt reglerad och villkorad syssla med upprättande av undersöknings- och ett antal andra planer, strikta budgetar samt krav på så kallad avrapportering. Det vill säga en formaliserad och likformig resultatredovisning enligt anvisningar från högre ort. I äldre tider redovisades däremot resultaten

150

STEFAN LARSSON

från undersökningarna ofta genom artiklar i olika sammanhang, bland annat då i Kulturens årsbok. Arkeologi bedrivs nu inte i isolat. Ämnet och dess utövare påverkas av – och är en del av – vidare samhälleliga sammanhang, såväl politiska som ekonomiska, men självklart även av trender inom forskningen. Så frågan är i vilken mån detta kan sägas finnas speglat i Kulturens årsböcker. Hur har arkeologin och de arkeologiska verksamheterna presenterats? Representationen kan antas vara kopplad till en outtalad eller uttalad självbild och uppfattning om, vad som i dagens läge kallas arkeologins samhällsuppdrag. I akt och mening att diskutera i vilken mån sådana trender – eller andra faktorer– kan sägas ha varit synliga i framställningen av Lundaarkeologin, har Kulturens årsböcker från starten 1935 och

framöver gåtts igenom; en nog så trevlig uppgift som inneburit omläsning och återseenden. Inledningsvis görs några enkla kvantitativa uppställningar rörande antal, frekvens och omfattning av arkeologiska artiklar i Kulturens årsböcker. Urval och definitioner av vad som räknats som arkeologiskt är relativt snäv och helt subjektiv. Många gånger är gränsdragningen lite luddig i förhållande till vad vi skulle kunna kalla en bredare kulturhistoria. Det är ju nu inte så konstigt på ett kulturhistoriskt museum. Dessutom är väl arkeologi snarast att betrakta som ett av flera metodiska tillnärmelsesätt på kultur- och socialhistoria. Det görs också en kortfattad kvalitativ diskussion av texterna och deras förändring. Detta moment är om möjligt än mer subjektivt. Jag har utgått från tilltalet i texterna, det vill säga en slags bedömning av genre, ämne och framställningens struktur, om texten kan sägas vara riktad till en inomvetenskaplig eller populärvetenskaplig läsekrets. Vem har man tänkt sig som läsare? Från slutet av 1930-talet fram till 1950-talets slut fanns i årsboken

”en-sidesuppsatser”, korta texter om enskilda ting. Flera av dem behandlar arkeologiska artefakter. De har lämnats därhän i detta sammanhang eftersom de behandlas på annan plats i den här volymen av Karin Hindfelt.

KVANTITETER OCH SIFFEREXERCIS Någon egentlig närläsning av eller diskussion kring sakinnehållet i samtliga artiklar har inte gjorts. Syftet är inte att recensera texterna utan att placera dem i relation till ett slags övergripande omvärldsanalys. Tillvägagångssättet har varit kvantitativt och framför allt enkelt; jag har räknat antalet artiklar, författare och antal sidor. Man kan till exempel konstatera att Kulturens årsböcker sedan starten ägnat 1 079 sidor åt arkeologi. Samlat i en enda volym skulle det utgöra en imponerande diger lunta. För att kunna diskutera förändringar och trender har årsböckerna periodiserats i femårsintervall, något som föll sig naturligt utifrån det faktum att årsboken startades 1935. Periodiseringar kan alltid ifrågasättas, och man kunde säkerligen haft både tätare och glesare intervall.

ARKEOLOGI I KULTURENS ÅRSBÖCKER

151

12 10 8 6 4 2 9 01 –2 15 20 4 01 –2 10 9 20 00 –2 05 4 20 00 –2 00 20 9 99 –1 95 19 4 99 –1 90 19 9 98 –1 85 19 4 98 –1 80 19 9 97 –1 75 19 4 97 –1 70 19 9 96 –1 65 19 4 96 –1 60 19 59 19 5– 54 19 0– 5 19

9 94 –1

5 19

19 3

4 94 –1

5–

45 19

19 3

40 19

FIGUR 1 Antal artiklar i Kulturens årsbok som handlar om arkeologi fördelade på femårsintervall.

Materialet för den här betraktelsen utgörs av 84 artiklar. Texternas omfång har varierat från någon enstaka sida till 45 sidor som längst. Den sistnämnda i årsboken 1946 (se figur 1 och figur 2). Eftersom 84 artiklar sammanlagt innehållit 1 079 sidor text, gör det att den arkeologiska genomsnittsartikeln i Kulturens årsbok varit 12,8 sidor lång. I det följande klassificeras artiklar med färre antal sidor som ”kortare”. Frekvensen har också varierat. Några årsböcker innehåller flera artiklar och somliga årgångar

152

STEFAN LARSSON

har inga texter alls om arkeologi (figur 1). Man kan redan så här inledningsvis konstatera att under de 16 första årgångarna innehöll årsboken alltid minst en arkeologisk artikel. De är relativt omfångsrika; av de sammanlagt 1 079 sidor som ägnats åt arkeologi, är 501 publicerade i årsböckerna mellan 1935 och 1951 (46 %). Av dessa sidor är 493 skrivna av Ragnar Blomqvist (45 %). (Lägger man till artiklarna från 1969 och 1970 har Ragnar Blomqvist sammanlagt publicerat 529 sidor i Kulturens årsbok, vilket motsvarar 49 %!)

ram till början av 1950-talet, 1951 för att vara exakt, innehöll som tidigare nämndes varje årsbok minst en arkeologisk artikel, i regel en ganska omfattande sådan. Under de följande tio åren var det bara årsboken 1958 som hade en arkeologisk text. Denna var i och för sig ganska lång (27 sidor). Den första halvan av 1960-talet erbjöd ett begränsat antal artiklar, nämligen fyra stycken, varav en längre. Den ökade frekvensen texter i andra halvan av decenniet representeras av årsböckerna för 1967 och 1969 vilka innehöll tre respektive två artiklar. Årsboken 1967 innehöll två något mera omfattande artiklar om 11 respektive 16 sidor. Perioden 1970 till 1974 erbjöd 11 texter om arkeologi varav nästan hälften (5 stycken) var mer omfattande, det vill säga längre än genomsnittet. 1975 och 1976 förekommer tre artiklar, sedan dröjde det till 1981 innan arkeologin dyker upp igen. Perioden 1980 till 1984 erbjuder sex artiklar. Den därpå följande femårsperioden innehåller nio olika texter om sammanlagt 57 sidor. Årsboken 1990 var ägnad Lunds tusenårsjubileum och hade tre renodlat arkeologiska artiklar. Här har dock gränsdragningen

varit en smula svår. På sätt och vis är mycket av det som förekommer i det årets årsbok mer eller mindre relaterat till arkeologi. Perioden 1995 till 1999 erbjuder ännu en topp när det gäller antal arkeologiska artiklar, 10 stycken. Dock återfinns samtliga dessa i årgången för 1998. Denna var tematisk och ägnades helt åt den då nya utställningen Metropolis. Artiklarna var av både kortare och längre slag. Den inledande femårsperioden av 2000-talet representeras av tre artiklar i årsboken 2002, som handlade om Tingsligheter. Arkeologin dyker sedan upp som en artikel 2005 och två 2006. Under 2010-talet har årsböckerna sammanlagt innehållit fyra texter som berört arkeologi, 2011, 2012, 2016 och 2018. Som framgår av figur 1, beskriver antalet arkeologiska artiklar i årsboken, omvandlat till stapeldiagram, närmast en bergoch dalbana med markanta toppar och dalar. Detta är emellertid bara en möjlig kvantitativ bild. Tar man istället fasta på antalet sidor, även de fördelade på samma femårsintervall, blir bilden något annorlunda, figur 2.

ARKEOLOGI I KULTURENS ÅRSBÖCKER

153

180 160 140 120 100 80 60 40 20 0 4 00

–2

9 01 –2 15 20 4 01 –2 10 9 20 00

–2

9 19

5–

9 19

94 19

0–

8 19

5–

9 19

84 19

9 97 –1

0–

8 19

75 19

4 97 –1

6 19

5–

70 19

6 19

64 19

5 19

0–

6 19

54 19

5–

9 94 –1

0–

5 19

45 19

4 94 –1

3 19

5–

40 19

3 19

FIGUR 2 Antal sidor i Kulturens årsbok som handlar om arkeologi fördelade på femårsintervall.

et är, som nämndes tidigare, de första 16 årgångarna som stått för närmare hälften av den text som hittills ägnats arkeologi i årsböckerna. (Perioden 1950 till 1954 representeras av en artikel 1951, jfr figur 1). Två femårsperioder framträder också tydligt i diagrammet, 1970–1974 respektive 1995–1999. Den senare kan förklaras med att årsboken 1998 helt ägnades åt Metropolis, och det blev då sammanlagt 109 sidor. Under perioden mellan 1970 och 1974 förekommer

154

STEFAN LARSSON

arkeologiska artiklar i varje årsbok. Något som egentligen även gäller årsböckerna 1975 och 1976.

EN FÖRSTA TOLKNING I kvantitativ bemärkelse har alltså arkeologins synlighet i Kulturens årsböcker varierat. Egentligen med ganska kraftiga svängningar eller konjunkturer. Om man släpper på den gjorda periodiseringen, så saknas det arkeologi i årsböckerna 1952–1957, 1963–1966, 1977–1980,

1994–1997 samt 2005–2010. En tolkning som ligger nära till hands är att det på sätt och vis också har varit ett uttryck för konjunkturerna i byggbranschen. Vi arkeologer följer ju dessa eftersom bygg- och anläggningsarbeten, som innebär markingrepp, innebär att det görs undersökningar eller dokumentationer i en eller annan form. Sambandet framstår som spegelvänt. Ju fler undersökningar som pågått, desto färre artiklar i årsboken. En del av ”dalgångarna” i arkeologins närvaro i årsböckerna sammanfaller i tid med några av de största undersökningarna i Lund. Arkeologins relativa frånvaro i början och mitten av 1960-talet skulle kunna förklaras med undersökningarna för det så kallade Thulehuset 1961–1962 respektive för Stadshallsbygget 1964 och 1965. Även året därpå gjordes några större undersökningar, bland annat för Pingstkyrkan vid Stora Södergatan (numera även Erikshjälpen). Den andra halvan av 1970-talet såg dels den omfattande undersökningen i kvarteret S:t Clemens för dåvarande Pk-banken och omfattande byggnationer ibland annat Nöden.

Däremot håller inte tolkningen streck när det gäller det mesta av 1980-talet. Även om det i huvudsak rörde sig om kortare artiklar, innehöll varje årsbok mellan 1981 och 1987 arkeologi i en eller annan form. Detta var en period som, ur lundaarkeologiskt perspektiv, präglades av de stora undersökningarna av framför allt kyrkogårdarna runt Kattesund. Ett tredje diagram kan kanske i viss mån förklara detta. Antalet författare har ökat med tiden, figur 3. Artikelskrivande spreds på fler händer. Än en gång sticker perioden 1995 till 1999 ut, men även i det här fallet är det Metropolisårsboken som ligger bakom. Till denna inbjöds ett större antal författare, specialister på olika ämnen. Fram till skiftet mellan 1960- och 1970-talet var antalet författare få. Egentligen var de bara två stycken, Ragnar Blomqvist och så småningom Anders W. Mårtensson. Fram till 1972 kompletterades dessa ibland av specialister som skrev om något enstaka fynd eller fyndkategori som exempelvis numismatikern Georg Galster och runologen Sven B. F. Jansson. Fram till 1976 hade

ARKEOLOGI I KULTURENS ÅRSBÖCKER

155

10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0 9 01 –2 15 20 4 01 –2 10 9 20 00 –2 05

4 00

–2

9 19

5–

94 19

0–

8 19

5–

84 19

0–

9 97 –1

9 19

8 19

75 19

4 97 –1

6 19

5–

64 19

0–

5 19

54 19

5–

9 94 –1

0–

70 19

6 19

5 19

45 19

4 94 –1

3 19

5–

40 19

3 19

FIGUR 3 Antal olika författare av arkeologiska artiklar i Kulturens årsbok, fördelade på femårsintervall.

åtta personer skrivit om arkeologi i en eller annan form i årsböckerna. Under slutet av 1970-talet och fram till 1989 var det fyra skribenter som återkom, vilket var den ”ordinarie personalen” på dåvarande Stadshistoriska avdelningen, för att under 1990-talet involvera 14 personer (och då inte bara i Metropolisårsboken). Under 2000-talet finns fyra författare till tio artiklar. Vad som måste betecknas som anmärkningsvärt vid en sådan här kvantitativ genomgång,

156

STEFAN LARSSON

är att av sammanlagt 23 författare av arkeologiska texter i Kulturens årsbok har bara tre varit kvinnor. Här finns, milt sagt, underlag för eftertanke och förbättring.

FUNDERINGAR KRING INNEHÅLL OCH FRAMSTÄLLNINGAR Det kan vara lämpligt att börja från början, med Ragnar Blomqvists artiklar i de sexton första årgångarna av Kulturens årsbok. Han behandlar, med utgångspunkt i museets

samlingar av lundaarkeologiska fynd, i stort sett en föremålskategori per årsbok. Undantagen utgörs dels av en beskrivning av Drottenskyrkan utifrån det dåvarande kunskapsläget (1944) och det så kallade Dekanhuset på Kulturen (1946), dels av bearbetning och presentation av några undersökningar. Artiklarna i årsböckerna för 1941 och 1950 handlar om äldre undersökningar gjorda av Georg Karlin på tomten för nuvarande restaurang Stortorget respektive av Falsterbohus vilka sammanställts, bearbetats och tolkats av Ragnar Blomqvist. Det samma kan på sätt och vis sägas om artikeln i 1943 års årsbok, där han klarlägger att ett antal undersökningar som på sin tid antogs ha berört Sankt Mikaels sockenkyrka i själva verket rörde sig om Dominikanernas konvent i Lund. Något som varit till stor hjälp inför de nyligen gjorda undersökningarna i kvarteret Sankt Mikael. Annars är det som om Ragnar Blomqvist liksom betat av ett antal fynd- eller anläggningskategorier i tur och ordning: Brunnar och vattenledningar i Lund under äldre tider (1935), Kakel och kakeltillverkning i Lund under dansk tid (1936), Medeltida svärd, dolkar och slidor

funna i Lund (1937), Medeltida skor i Lund (1938), Medeltida bultlås och bultlåsnycklar från Lund (1940), Kammar från Lunds medeltid (1942), En medeltida skotyp (1945), Spännen och söljor (1947), Stigbyglar (1948) samt Lerpottor – jordfynd från Lund (1951). Att notera är att det ofta uttryckligen anges i titlarna att det rör sig om medeltid och att det rört sig om hela fyndkategorier snarare än enskilda fynd. I texterna ger Blomqvist kulturhistoriska sammanhang, gör jämförelser och analogier med andra fynd och fyndplatser. Han presenterar empiri, daterar och typologiserar. Artiklarna är försedda med såväl noter som referenser. Flera av hans materialpresentationer håller streck än idag och används alltså fortsatt 70–80 år senare. Tilltalet i texterna är sakligt, närmast på gränsen till torrt och får ses som en del av en folkbildningstradition. Man önskade förmedla den kunskap (i det här fallet om det medeltida Lund) som man hade skapat genom arkeologin. I så motto har man varit i samklang med den rådande samtidsandan. Ragnar Blomqvists texter är också genomgående fria från den ibland

ARKEOLOGI I KULTURENS ÅRSBÖCKER

157

ETT EXEMPEL från årsboken 1940 som väl illustrerar önskan om att förmedla den kunskap som skapats på grundval av museets samlingar och arkeologiska undersökningar.

något storvulna patos som kunde prägla en del av arkeologin under ofredsåren, då det ju i god beredskapsanda gällde att förstärka den nationella självkänslan.

raditionen med lite längre och vidare texter av didaktisk karaktär fortsatte sedan sporadiskt under 1960- och 1970-talet, exempelvis om styli (skrivdon) och vaxtavlor 1961, om medeltida metallhantverk 1972 av Anders W. Mårtensson och en längre artikel om Knut den store av Ragnar Blomqvist 1970. Från slutet av 1960-talet inte bara minskar artiklarna i sidomfång, de framstår också som allt mer lokala och partikulära. Det vill säga de handlar om ett enskilt fynd och mer ofta än sällan understryks Lund i titeln. Det blev ”ett dosformigt spänne”, ”en alsengem” (en typ av smycke), ”en engelsk pundvikt”, ”en krukmakeriprodukt”, ”en märklig grav”, ”en gryta bly”, och ”en grann ugn”. Mest då i Lund (i ett fall Källby, figur 1).

Ofta rör det sig om kortare texter, en form av kulturhistoriska notiser liknande dem som förekom i årsboken under dess första 20 år. En tolkning av den här traditionen är att arkeologerna vid Kulturen även betraktat sig som museitjänstemän och verkat inom, vad som med en gammaldags benämning av ”samhällsuppdrag” kan kallas, en folkbildningstradition. Det finns flera förklaringar till de kortare texterna. Som påpekades ovan pågick det stora arkeologiska undersökningar från mitten av 1960-talet, vilket innebar att det nog fanns begränsat med tid till artikelförfattande åt årsboken. Dessutom hade årsboken förändrats i riktning mot att göras allt mer tematisk så det var inte alltid arkeologin kunde klämmas in. En tredje sannolik förklaring är att arkeologin tog sig andra vägar. Förvisso hade Ragnar Blomqvist skrivit både i Gamla Lund och Meddelanden från Lunds universitets historiska museum (MedLUHM) och 1951 utgett första volymen av Lunds historia, men 1957 startades en egen arkeologisk monografiserie vid Kulturen. Denna har det gedigna namnet Archeologica Lundensia.

ARKEOLOGI I KULTURENS ÅRSBÖCKER

159

Investigationes de antiqvitatibus urbis Lundae och kan sägas ha givits ut med en viss oregelbundenhet (1957, 1963, 1968, 1970, 1973, 1976, [2 st], 1999, 2000, 2005 och 2015). De mera omfattande redovisningarna av arkeologiska rön och undersökningar flyttade till Archaeologica Lundensia.

är det gäller lundaarkeologins förhållande till olika forskningstrender, har detta åtminstone i Kulturens årsböcker varit outtalat. Man har rört sig inom ramarna för vad som kan förstås som normalvetenskapen, vilken man, åtminstone delvis, bidragit till att frambringa och upprätthålla. Kulturens arkeologiska verksamhet var en av de faktorer som spelade in när landets första avdelning för ämnet ”medeltidsarkeologi” kunde förläggas till Lund. Lundaarkeologer, det vill säga sådana som medverkat vid undersökningar i staden, var aktiva deltagare i det medeltidsarkeologiska forskningsseminariet så länge det fanns. På så sätt har man varit i takt med tiden, även om detta snarast är att utläsa mellan raderna.

SLUTORD Det får konstateras att antalet sidor ägnade åt arkeologi i Kulturens

160

STEFAN LARSSON

årsböcker har minskat sedan 1980talet. Detta har sannolikt inte bara att göra med med att årsböckerna ofta blivit tydligt tematiska. Även arkeologin har förändrats under samma period. Formalisering och den så kallade professionaliseringen har haft fokus på de formella avrapporteringarna, de redovisningar av undersökningar och deras resultat som helt och hållet får sägas vara riktade till de antikvariska myndigheterna och forskarsamhället. Nya metoder och tekniker har också medfört att de mängder data och information som varje undersökning genererar har ökat exponentiellt, vilket gör såväl arbetet med, som rapporterna själva, både krävande och omfattande. På sätt och vis fick mycket av annan förmedling än avrapportering stryka på foten. Revideringen av Kulturmiljölagen 2014 kan sägas utgöra en bekräftelse av denna omständighet. Från och med då ingår en vidare förmedling som en självklar del av de arkeologiska undersökningarna. Numera står ett stort antal kanaler för arkeologisk förmedling öppna. Mycket görs via sociala medier, men visningar och presentationer – väl inarbetade museala praktiker –

ARCHAEOLOGICA LUNDENSIA Delar av förmedlingen av lundaarkeologin har gjorts i Kulturens skriftserie ”Archaeologica Lundensia”, här omslaget till nr XII, ”Kyrkornas Lund” (2015) av Gunilla Gardelin.

håller uppenbarligen ännu. Att det finns ett stort intresse för arkeologin framgick inte minst i samband med undersökningen i kvarteret Sankt Mikael 2019. Att arkeologin utgör en så väsentlig del av Kulturens verksamhet är både en fantastisk möjlighet och

något av en förpliktelse att föra ut insikter och förståelser av de kulturhistoriska aspekter av Lund, Skåne och Norden som undersökningarna genererar allt eftersom. Jag slår därför, avslutningsvis, gärna ett slag för såväl vår årsbok som arkeologins fortsatta synlighet i densamma.

LITTERATUR & LÄSTIPS Det bästa tipset för den som vill fördjupa sig i lundaarkeologins historia, är de artiklar som diskuteras i texten. Mårtensson, Anders W. 2016. Lunds undre värld: en ovärderlig kunskapskälla till stadens äldre historia. Del 1, 1890–1939. Lund: Historiska Media. Mårtensson, Anders W. 2018. Lunds undre värld: en ovärderlig kunskapskälla till stadens äldre historia. Del 2, 1940–1969. Lund: Historiska Media. Larsson, Stefan. 2000. Stadens dolda kulturskikt. Lundaarkeologins förutsättningar och förståelsehorisonter uttryckt genom praxis för källmaterialsproduktion. Avh. Lund: Kulturen.

ARKEOLOGI Även om de arkeologiska undersökningarna i Lund under 130 år förändrats många gånger i metodiskt, tekniskt och organisatoriskt avseende, förblir delar av det grundläggande arbetet sig likt.

162

STEFAN LARSSON

163

ETT URVAL AV KULTURENS ÅRSBÖCKER 1946–1954 Ett urval av Kulturens årsböcker 1946–1954. Drag anas mellan raderna, som vore de ute på vift i Kulturens friluftsmuseum. ”Jag kom före dig”, säger den ena till den andra. ”Vad spelar det för roll? Det innebär att jag är yngre än du”, blir svaret. ”Helt sant, men det innebär också att jag förmodligen har blivit mer läst än du”. Ställda intill varandra för Kulturens årsböcker vanligtvis inte sådant väsen. De väsnas hellre med sina läsare.

166

SUMMARIES IN ENGLISH

CHAPTER INTRODUCTIONS Karin Hindfelt

BAGATELLER, ELLER? / BAGATELLES, REALLY? Kulturen’s 1959 yearbook features the rather odd yet bold title Bagatelles. It’s fair to say that there are a number of artefacts in Kulturen’s collections that could be considered curios or ”bagatelles”, not least when we often lack the artefact’s context or provenance or know even less about why these particular artefacts came to be subsumed into the museum’s collections. One example of such a ”bagatelle” are the two small fragments of linen donated to Kulturen by brewery director Carl-Erik Borgenstierna.

Charlotte Hagström

MED CYKEL SOM SÖKORD | CYCLE AS A SEARCH TERM 50 years had passed since the introduction of the so-called safety bicycle when Kulturen’s first yearbook was published in 1935. The bicycle was a common sight in everyday city life during the 1930s. Was it perhaps for this reason that it rarely featured in the yearbooks issued during the 1930s and 1940s? During these two decades it was most common to hear about them through adverts. Nonetheless the bicycle played a big part in society’s transformation and its subsequent documentation.

ETT GULNAT BLAD? Förutom väl läsvärda texter om alla de ting, bjuder sedan länge varje årsbok på en kavalkad av vackra bilder. Här är ännu en, ett foto taget utanför Allmogehallen i friluftsmuseet. Att skapa är att leva två gånger.

CHAPTER INTRODUCTIONS

167

Karin Schönberg

SILVER OCH KAFFE I LUND – BÖRJAN TILL EN NY TID SILVER AND COFFEE IN LUND – THE DAWN OF A NEW ERA In 2019 Kulturen acquired a fascinating silver coffeepot, crafted by the Lundbased silversmith Lars Holmström in 1748. Traditionally the yearbooks shine a light on selected new acquisitions and this coffeepot is no exception, representing as it does the beginning of a backward glance through history. Needless to say the books are primarily intended for the museum’s audience. That said, they are even of great use to those of us who work with Kulturen’s collections, helping us to put new acquisitions into context with the existing collections. Lizette Gradén

DET KOMPLEMENTÄRA MUSEET – ENTREPRENÖRSKAP OCH GÅVOR I KULTURENS TJÄNST THE COMPLEMENTARY MUSEUM – ENTREPRENEURSHIP AND BEQUESTS IN KULTUREN’S FAVOUR This article looks at the role economics play in Kulturen’s world. Its purpose is to take a closer look at how Kulturen talks about its own challenges, innovations, gifts and donations and how these have contributed to making Kulturen what it is today. The study uses the yearbook forewords written by Kulturen’s museum directors between 1935–2017 as a starting point, looking at how they describe challenges faced by the museum and how these have been tackled as well as who has emerged as enabler for the museum. Per Lindström

MED FOTOGRAFINS HJÄLP ÖVERLÄMNAR VI OSS TILL FRAMTIDEN GIVING OURSELVES OVER TO THE FUTURE THROUGH PHOTOGRAPHY Kulturen’s 1935 yearbook was presented with a dairy cow adorning its cover. We don’t know what Sven T. Kjellberg, curator at Kulturen, was thinking when he chose an ostentatious Dutch figurine from the 18th century for the cover of the very first yearbook, but we do know that the miniature bovine being milked by a boy became a veritable cash cow for the museum. The dialogue between image and text was important right from the outset. This article selects a number of examples that speak volumes on the subject.

168

CHAPTER INTRODUCTIONS

Gustav Olsson

RAVENSBRÜCKSAMLINGEN / THE RAVENSBRÜCK COLLECTION The Ravensbrück collection is one that we feel a very particular responsibility for. It holds over 200 registered artefacts that arrived in Sweden in the spring of 1945 together with prisoners released from the Ravensbrück concentration camp. As far as we know it is the earliest complete collection that documents the Holocaust. This article provides a background to the collection and how it came to be as well as how it features in our yearbooks. Kerstin Lind

EN RESA GENOM BÖCKERNA MED KONSTSLÖJDANSTALTEN A JOURNEY THROUGH THE BOOKS WITH THE ART CRAFT INSTITUTION The Art Craft Institute in Lund (Konstslöjdanstalten i Lund) is an example of an educational institute that is occasionally forgotten or brushed aside by other events, but by the turn of the 19th century it was another story. The society blossomed as did many other educational institutes during this time. The purpose of this article is to illustrate, using pictures from the ballad Sven in Rosengård as catalyst, how the KSAL has been regarded in Kulturen’s yearbooks between 1935–2016. Stefan Larsson

ARKEOLOGI I KULTURENS ÅRSBÖCKER KULTUREN’S YEARBOOKS AND ARCHEOLOGY One of Kulturen’s founding museological functions is archeology and takes the form of collecting artefacts and documenting traces and remnants found in Lund. This subject, including its practictioners, are influenced by – and part of – wider societal contexts, political as well as financial, and of course trends within research. We therefore pose the question, to what extent can we see this reflected in Kulturen’s yearbooks. How have archeology and archeological practices been presented?

CHAPTER INTRODUCTIONS

169

MEDVERKANDE FÖRFATTARE KARIN HINDFELT

PER LINDSTRÖM

Intendent på Kulturen.

Journalist, fotograf och adjungerad professor i fotografi, inriktning bildjournalistik, Mittuniversitetet i Sundsvall.

CHARLOTTE HAGSTRÖM Docent vid Institutionen för kulturvetenskaper, Avdelningen för etnologi, Lunds universitet.

KARIN SCHÖNBERG

GUSTAV OLSSON Museichef på Kulturen.

F.d. intendent på Kulturen.

KERSTIN LIND

LIZETTE GRADÉN

Universitetsadjunkt vid Institutionen för kultur och samhälle, Linköpings universitet.

Forskare vid Institutionen för kulturvetenskaper, Avdelningen för etnologi, Lunds universitet, samt forskningsansvarig på Kulturen.

STEFAN LARSSON Arkeolog på Kulturen.

HERREHUSET Omnämnt 219 gånger i Kulturens årsböcker 1935–2019. En utsmyckad, ståtlig och färgglad byggnad i friluftsmuseet. En gång i tiden museets huvudbyggnad. Idag ryms här den permanenta utställningen ”Världen på Kulturen”.

170

MEDVERKANDE FÖRFATTARE

171

GÅVOR OCH DONATIONER Kulturen tar tacksamt emot gåvor, föremål, testamenterade medel och mecenatmedel. Tack vare detta kan vi berika våra samlingar, investera i verksamheten samt finansiera projekt som vi i annat fall inte hade haft möjlighet att genomföra.

VI TACKAR FÖR DE GÅVOR OCH DONATIONER SOM MOTTOGS 2019:

172

Almenberg, Gustaf, Dalby

Lagerstam, Lena, Morjärv

Andersson, Anna Karin, Mora

Lindberg, Anna-Lena, Lund

Andrén, Karin och Carl-Gustaf, Lund

Månsson, Gudrun, enligt testamente

Dödsboet efter Bengt Bengtsson, Helsingborg

Nilsson, Anita, Lund

Bergh Røkke, Ågot, Norge

Nordquist, Anita, Svedala

Bierich Löfstedt, Pia, Blentarp

Persson, Bengt-Arne och Kerstin

Blomquist, Ingrid, Lund

Dödsboet efter Tapani Rossi, Höör

Condelius, Ulla, Kvidinge

Schultze, Staffan, Lund

Enghoff, Ebba, Uppsala, enligt testamente

Sonesson, Mikael, Lund

Fristedt, Sven, Simrishamn Granqvist, Åsa, Malmö

Svensson, Inga, stiftelse för främjande av skånsk kultur

Göransson, Lotta, Bjärred

Tegmar, Elisabeth, Vellinge

Hallin, Ove, Lund

Torebo, Inger, Landskrona

Hammam, Tag, Hagar och Tarik

Terje, Ola, Höör, enligt testamente

Hansson, Hertha, Löddeköpinge

Wadenbäck, Anna-Karin, Löddeköpinge

Johansson, Bengt, Lund

Åkesson, Mari, Lund

Kerstensson, Ingar, Lund

Öhrnell, Gunilla, Lund

GÅVOR OCH DONATIONER

KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE HÖGSTE BESKYDDARE

Region Skånes representanter:

Hans Maj:t Konung Carl XVI Gustaf

Ingrid Jägerhed Hans Svedell

HEDERSLEDAMÖTER Bertil Hagman Lennart Nilsson Margareta Nilsson Hans Rausing † Märit Rausing Martin Wiklund Stefan Wiklund Thomas Wiklund

KULTURENS STYRELSE 2018–2019

Lunds kommuns representanter:

Lars V Andersson Sebastian Jaktling Verksamhets- och museichef:

Gustav Olsson Personalrepresentanter:

Mats Engström, DIK Lars Tedenbrant, Vision

Representanter valda av föreningen:

Bengt L Andersson, ordförande Lars Wetterberg, vice ordförande Klemens Ganslandt Eric Hamilton Lena Leufstedt Gustaf Lorentz Hanne Mannheimer Alexandra von Schwerin (t o m 8/1 2020)

Arbetsutskott:

Bengt L Andersson (ordförande) Lars Wetterberg Hanne Mannheimer Sebastian Jaktling Gustav Olsson

KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN

173

ORD ÄR OCKSÅ FÖDA Fikastund i Bosmålatorpet, ett fattigtorp från Småland som man kan besöka i friluftsmuseet på Kulturen i Lund.

ven om Kulturen publicerat sig i 125 år, var det först 1935 som årsboken började komma ut i sitt nuvarande format, som en årlig publikation, oftast med ett uttalat tema. Det innebär att du just nu läser baksidestexten på den 86:e volymen. Sedan 2019 finns samtliga årsböcker även i digital form, bland annat tack vare medel från Kungliga Patriotiska Sällskapet. Kulturens årsbok fortsätter naturligtvis att utkomma fysiskt, men nu kan också vem som helst med tillgång till internet helt kostnadsfritt ta del av hela innehållet på Kulturens webbplats. När vi i juni 2019 kunde informera omvärlden om detta, stod det också klart för oss vad just årsbok 2020 skulle handla om. Det skulle självklart bli en årsbok om årsböckerna! Kulturens årsbok har engagerat föreningens medlemmar och andra kulturhistoriskt intresserade. Den har under åren samlat artiklar rika på uppgifter om hur människor format sydsvensk kulturhistoria. Tillsammans utgör de en total volym på drygt 18 000 sidor, vilket ungefär motsvarar Bibelns omfattning multiplicerat med 12! På dessa sidor hittar man bland annat 1 005 artiklar och 476 uppsatser skrivna av 366 olika författare. Årsböckerna är naturligtvis i första hand till för museets publik. Men vi som arbetar på Kulturen har också stor användning av dem, bland annat för att sätta nya föremål i perspektiv till de befintliga samlingarna. Sedd i backspegeln har årsboken fungerat som personalens uppslagsverk för många produktioner och en rik källa att ösa ur för analys av museets egen historieskrivning. Se därför gärna denna årsbok som en liten aptitretare – en försmak av allt som du nu på egen hand kan upptäcka i 85 årgångars samlat skrivande.