Läkande växter

HJÄRTSTILLA, Leonorus cardiaca. Odlades av tidiga lundabor men har sitt ursprung i Asien. Foto: Kristina Bakran.

”Hanna ansågs bäst lämpad för yrket och fick därför ärva faderns svartkonstbok som antagligen innehöll både tips om läkeväxter och magiska ritualer.”

KRISTINA BAKRAN Läkande växter

IKulturens park finns en örtagård. Den anlades 1954 av Akademiträdgårdsmästare Axel Törje efter medeltida förebilder. Örtagården ligger strax intill vårt medeltida Dekanhus och omsluts av murar, bestående av stenar från medeltida kyrkor i Lund, på kortsidorna och träsektioner i rutnät på långsidorna. Den består av en korsformad gång som delar örtagården i fyra kvarter. Varje kvarter har sedan tre mindre örtrabatter som var och en inramas av en stenkant. Örterna som växer här har använts som mediciner, kryddor och till folkliga och religiösa seder. I mitten finns en sexkantig springvattenbrunn med ett romanskt veckkapitäl som ursprungligen troligen har suttit i ett av Lunds domkyrkas medeltida torn. Under 1100-talet kom cisterciensermunkar till Norden med ny kunskap och nya växter som de lät plantera i sina kloster. Idag vet vi att det redan innan dess fanns lokal kunskap om örter och dess användningsområden. Vikingarna tog till exempel med sig växter från sina färder ute i världen och troligtvis har det alltid funnits människor som velat utforska och hitta nya ätbara eller läkande växter.

Men kanske var det ändå munkarna som började bedriva ett mer systematiskt och rationellt odlande av trädgårds- och medicinalväxter. De spred sina kunskaper om växterna till folket och en del växter ”rymde” ut från klosterträdgårdarna. Den växt som man brukar nämna är kirskål,

KULTURENS ÖRTAGÅRD (bild på nästa uppslag). Här växer örter som har använts till såväl mediciner och kryddor som i religiösa och folkliga seder.

MÄSTERROT, Peucedanum ostruthium. Till utseendet är den förvillande lik kirskål. Den ansågs ha så många värdefulla egenskaper att den fick sitt ståtliga namn mästerrot.

LÄKEBETONIKA, Stachys officinalis. En växt som ansågs kunna skydda mot djävulen, bota ormbett eller ”älvablåst”, det vill säga nässelfeber. BLODTOPP, Sanguisorba officinalis. Omsjungen av Bellman i flera av Fredmans epistlar. Foto: Kristina Bakran.

Aegopodium podograria på latin. Det är ett ofta svårutrotat och därför illa omtyckt ogräs som även går under namnen kers eller skvallerkål. Men även om många av oss kan tycka att den är besvärlig i våra trädgårdar idag så hade den sitt medicinska syfte en gång i tiden. Den kunde nämligen mildra fotgikt, så kallad podager. Dessutom är det en växt som snabbt står grön på våren då många förr i tiden säkert behövde få i sig nya vitaminer efter vinterns avsaknad av färska grödor. Idag har den fått ny popularitet bland dem som vill äta mer hållbart och av det som naturen kan erbjuda. Vad växer då i vår örtagård på Kulturen idag? Det är en samling av örter, rosor och lökar som ska representera en del av det som man bland annat har hittat vid arkeologiska utgrävningar av det medeltida Lund eller från dåtidens klosterträdgårdar. En del växter är nyare tillskott men ändå utvalda som typiska örtagårdsväxter.

I kvarteret närmast Dekanhuset hittar man åbrodd, Artemisia abrotanum. Det är en starkt doftande halvbuske som delvis är vintergrön och härstammar från Medelhavsländerna.

KRANSBORRE, Marrubium vulgare. En sällsynt bekantskap som på medeltiden användes bland annat för att stabilisera ojämn hjärtrytm. PIMPINELL, Sanguisorba minor. Bra mot blödande sår men fungerar även mot diarré och gaser i magen. Dessutom trodde man att den kunde ge aptit och vällust.

Det är en välkänd medicinal- och kryddväxt som har använts mot bland annat kolik, hysteri och som brännvinskrydda. Under just medeltiden kunde den ordineras även mot skallighet och ormbett. Ibland lät man klippa den till en kortklippt häck som skulle sprida väldoft och den ingick även i kvinnornas kyrkobukett för sin starka doft skull. På så sätt kunde kvinnorna hålla sig vakna under de långa gudstjänsterna. Dessutom ansågs åbrodden hålla onda andar borta och kunde skydda kvinnorna på deras väg mot kyrkan. Idag skulle jag själv kunna tänka mig att använda den för att slippa fästingbett genom att gnida in den i huden. Om man tittar i kvarteret strax mittöver så ser man en ört som är vildväxande i Centraleuropa och som heter mästerrot, Peucedanum ostruthium. Till utseendet är den förvillande lik kirskål. Men den ansågs ha så många värdefulla egenskaper att den gavs det ståtliga namnet mästerrot. Och det är just i dess rötter som krafterna sitter. Förr kunde man köpa den i torkat tillstånd på apoteken och den botade bland annat kolik, mask i magen, hysteri och fyllerigalenskap. Den ansågs även stimulera aptiten för den som saknade matlust genom att öka matsmältningsvätskorna.

BLEKINGESTUGAN Framför Blekingestugan finns bondpion, Paeonia x festiva, planterad. Den ansågs skydda mot mardrömmar.

Isamma kvarter hittar man pimpinell, Sanguisorba minor. En ört som trivs i torra och kalkrika lägen och som numera är vildväxande i södra Sverige och upp till Uppland. Den är känd för sin förmåga att läka blödande sår men fungerar även mot diarré och gaser i magen. Dessutom trodde man att den kunde ge aptit och vällust. Var det kanske därför som man gärna planterade den längs gångar så att kvinnornas kjolar skulle nudda den och på så sätt sprida dess väldoft? Självaste Bellman sjunger om den i flera av Fredmans epistlar, varav den mest kända kanske är Vila vid denna källa. I sången är pimpinellen smaksättning i vinet. Eller om det var blodtopp, Sanguisorba officinalis, Bellman menade. Det finns nämligen de som tror att så kan vara fallet. Utseendemässigt är de väldigt lika varandra. Blodtoppen blir dock mycket högre och har en mer långsmal, mörkröd kolvliknande blomma. Även den kan du hitta i Kulturens örtagård.

Går vi längre in i örtagården hittar vi en växt som arkeologerna har hittat i kulturlagren i Lund. Under tidsperioden 1050-1300 finns det bevis för att hjärtstilla, Leonorus cardiaca, odlades av tidiga lundabor. Växten har sitt ursprung i Asien och tanken är svindlande att den redan då fick resa över stora avstånd för att hamna här i Norden. Men nyttiga örter har varit värda att sprida och om den såsom hjärtstilla ansågs kunna lugna oroliga hjärtan och sprida välbefinnande så är det kanske inte så konstigt att den blev vanlig i folks kryddgårdar. Numera är den ovanlig och bör vårdas för att inte glömmas bort. Diktaren Erik Axel Karlfeldt har tillägnat växten en dikt:

”Stilla och skumt är på heden, dagssus och dagsljus dö hän. Stjärnorna skönjas, och veden lyser från murknande trän. Nu när jag uppstår ur rosornas rus, flyktat med sommarens vindar och ljus Hjärtstilla smärtstilla blommar du nu kring mitt hus? ”

Längst bort i örtagården växer två olika örter tätt intill varandra. Det är kransborre, Marubium vulgare, och läkebetonika/humlesuga, Stachys officinalis. För mig var kransborre en ny bekantskap när jag började dyka ner bland Kulturens växter. Den finns på fler ställen än bara i vår örtagård och är en oansenlig växt som inte drar till sig ens blick omgående. Den börjar precis som hjärtstillan att bli en sällsynt bekantskap, men på medeltiden användes den flitigt för att stabilisera ojämn hjärtrytm, för att sänka feber och behandla malaria. Ännu idag används kransborre bland örtkännare som hostmedicin eller för att bota förstoppningar.

Läkebetonikan ser man kanske främst när den får sina lysande ceriserosa blommor. Men tittar man nära har den mycket vackra sågtandade blad också. Det har genom åren diskuterats om den verkligen har några läkande egenskaper, men egyptierna tillskrev den i alla fall magiska kvaliteter. Det var en växt som inte bara

kunde skydda mot djävulen, utan den ansågs även kunna bota såväl ormbett som ”älvablåst”, det vill säga nässelfeber. Numera, precis som då, finns det de som blandar sitt örtasnus av bland annat läkebetonika. Jag själv odlar både läkebetonika och kransborre för att hylla mångfalden och för att jag ser att alla insekter älskar dem högt!

IKulturens park finns även vår vackra timrade Blekingegård som 1892 intog sin placering som det första hitflyttade huset i det alldeles nyinvigda friluftsmuseet. Georg Karlin hade hittat detta sydgötiska hus i byn Nybygden i Jämshögs socken i västra Blekinge. Några vackra skisser i ett anteckningsblock som Karlin själv har gjort, visar en del av utemiljöerna runt gården innan den flyttas från sin ursprungliga plats. Skisserna ger en känsla av en inbäddad och trivsam gårdsmiljö, ett hem. Framför gårdens huvudlänga fanns en smal rabatt alldeles intill fasaden. En rabatt som ibland även kallas för en bihave eftersom gårdens bikupor gärna stod där. I rabatten planterades givetvis örter som kunde läggas i maten som t ex kryddtimjan, Thymus vulgaris, eller kungsmynta, Origanum vulgare. Men där fanns också de mer medicinska örterna som man som självhushåll behövde för att lindra det man själv kunde försöka bota. Därför finns där akleja, Aquilegia vulgaris, som man antog kunde lindra skabb och bota gulsot, men som vi idag vet innehåller giftiga ämnen som absolut inte ska intas. Vi har även bondpion, Paeonia x festiva, planterad. Den ansågs lindra mångalna och hindra maran, det vill säga skydda mot onda drömmar, mardrömmar. Man skulle bara se till att gräva upp rötterna tre dygn före månens nytändning för då blev rötterna extra verksamma. Men även den förlorade så småningom sitt värde som läkeväxt. Trots det är bondpionen en växt som ofta syns i gamla trädgårdar när allt annat har vuxit igen och försvunnit.

VALNÖT, Juglans regia. En valnöt ser ut som en hjärna när man öppnar det skyddande skalet och därför trodde man att den var användbar vid olika problem med huvudet.

Hur visste man vilka växter som gick att använda? En mycket gammal folklig lära som kloka gummor och gubbar utvecklat var den så kallade signaturläran. Den innebar att naturen själv, genom utseende, smak och lukt, visade vad en växt kunde användas till. Om en blomma påminde om ett öga kunde den hjälpa vid ögonsjukdomar. En valnöt ser ju ut som en hjärna när man öppnar det skyddande skalet och därför var den användbar vid olika problem med huvudet. Principen tog sin utgångspunkt i idén om att lika botar lika.

På 1600-talet minskade befolkningen i Sverige. De kloka gummorna och gubbarna ansågs ha kunskaper kring preventivmedel och framdrivande av aborter, vilket inte sågs med blida ögon av samhället. Men att befolkningsantalet sjönk berodde snarare på

BILD 16 (Föregående uppslag) Den onkologiska strålningsavdelningen på Lasarettet i Lund, klar 2013. Foto: Berndt Ehinger, 2014.

den 29 september 1967 (bild 15), men invigdes först den 25 september 1968 som en födelsedagspresent till lasarettets 200-årsdag. Det var en mycket nöjd statsminister Tage Erlander som gjorde detta på sina socialdemokratiska landstingspolitikers vägnar. Landstingsrådet Torsten Andrée var den som främst hade drivit fram bygget, och chefsläkaren professor Olle Olsson hade styrt utformningen av det tillsammans med arkitekten Stefan Hornyansky.

Sjukvården har ändrats mycket också efter 1960-talet, och det stora centralblockets konstruktion med stora öppna våningsplan med endast smala bärande pelare har visat sig mycket ändamålsenlig och anpassningsbar när lokaler behövt ändras. Operationsavdelningars salar har till exempel

BILD 17 Hybridsalen på centraloperation i Lund 2011. Bildkälla: informationsavdelningen, SUS i Lund. Okänd fotograf.

byggs om flera gånger, och har blivit tekniskt mycket avancerade. Bild 17 visar en så kallad hybridsal år 2011, en kombination av en operationssal av standardutförande och ett högteknologiskt röntgenlaboratorium för tredimensionell bildteknik med tung utrustning. Elektroniken är om fattande och behövs för övervakning och bedömningar vid

särskilt avancerade och nya ingrepp. Alla personer i salen bär heltäckande operationskläder och munskydd. Ventilationen har noga styrd temperatur och fuktighet, med filtrerad luft.

Nya byggnader har också tillkommit, senast den nya strålbehandlingsavdelningen 2013 med en färgglad och mycket uppiggande glasfasad (bild 16). Den bryter helt mot den tidigare tunga arkitekturen med enskilda stora klinikhus, stramt utformade i rött tegel, liksom mot centralblockets randiga och numera mörknade och trista betonggrå fasad. Visst går Lasarettet i Lund en ljusnande framtid till mötes, också i fråga om byggnader.

LITTERATUR & LÄSTIPS

Borelius, Jacques. 1918. Malmöhus läns lasarett i Lund 1768 – 1918. Lund. Essen-Möller, Erik. 1947. Bidrag till Lunds medicinska fakultets historia. Lund: C. W. K. Gleerup.

Flaum, Alfred. 1968. Lasarettet i Lund 1768-1968 : en historik utarbetad på uppdrag av Malmöhus läns landsting till lasarettets tvåhundraårsjubileum. Lund. Westling, Håkan. Medicinska fakulteten vid Lunds universitet 1668 – 2003. Medicinska fakulteten. Lund. Ehinger, Berndt, Biörklund, Anders, Landberg, Torsten. 2017. Lasarettet i Lund : 1768-2000: bilder berättar. Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet, Lund.