Röster om judisk kultur LOTTE MÖLLER 223 Det är snudd på otroligt!

Den väg som bjudits dig att vandra - röster om judisk kultur.

EN AV UTSTÄLLN INGENS TEXTER

Jag växte upp på 1 g50-talet i Malmö. Min judiska identitet var självklar från början. Så långt tillbaka jag kan minnas höll vi på de judiska traditionerna. Jag tycker om traditioner. De ger en fin trygghet och kontinuitet i livet. Men jag tror inte på Gud. Nej, jag har aldrig känt någon sådan koppling. På något sätt lever jag nu. Det är nu man lever.

Mamma och hennes familj hamnade i koncentrationsläger. Man är nästa generation efter förintelsen. Det tror jag präglar oss alla på något vis. Det ger en slags existentiell otrygghet. När jag växte upp levde jag på något sätt i två världar. Jag hade mina icke judiska kompisar. Vi tränade gymnastik och hade uppvisningar. Sen hade jag det judiska parallellt. Egentligen höll jag det väldigt mycket isär. När jag träffade nya människor tog det lång tid innan jag sa att jag var judinna. Nu har det förändrats. Det judiska är en viktig del av mig som jag är glad för. Det är berikande att ha vuxit upp med två kulturer. Man kan liksom mer än bara det svenska.

220 Foto: Ana Skute.

221

Det är snudd

på

SYDSVENSKA DAGBLADET DEN 2 SEPTEMBER 1995 AV LOTTE MÖLLER

Foto sidan 222, 226-22]: Åke E:son Lindman.

FÖR NÅGON SOM KOMMER utifrån, från Boden eller Hamburg eller Århus till exempel, låter det kanske inte så värst märkvärdigt att ett museum i Lund fått en ny entre och en tillbyggnad med bland annat en ny hörsal.

Men för mig som lundabo - och säkerligen för många andra - är det som hänt på Kulturen närmast överväldigande. Och mycket glädjande, vill jag genast tillägga, med tanke på de stormar som rasat kring projektet. Intendent Margareta Alin och arkitekterna Månsson och Dahlbäck har all anledning att känna sig nöjda.

Allra mest betagande känns det nog att från den nya entrehallen gå vidare till trädgårdsrummet -tillbyggnadens bottenplan - och blicka ut över området bakom Vita huset. Tidigare har det knappast imponerat genom sin gestaltning utan verkat lite tillfälligt hopkommet och oälskat. Men det nya perspektivet skapar en helhet. Plötsligt finns här ett fantastiskt uterum med den gula allmogehallen som sammanhållande fond. Den generösa gatustensbeläggningen mot passagen under Adelgatan bidrar till intrycket av omsorg om såväl besökare som estetiska detaljer.

Går man uppför trappan till andra våningen - fortfarande befinner vi oss i tillbyggnaden - bjuds man på ännu ett panorama. Genom ett stort fönster mot Adelgatan ser man von oben ut över Kulturens norra del med dess byggnader och lummiga grönska. Tillbyggnaden har skapat vyer över friluftsmuseet som har givit det ett enastående lyft. Saken blir inte sämre av att den före detta medeltidshallen, ritad av Klas Anshelm, befriats från sina anskrämliga montrar och åter fått öppen sikt genom glasväggen - och dessutom nyinvigs med en märkligt gripande utställning av textilaren Anna Karin By lund.

Det finns mycket att vara tacksam för.

Inte minst handlar det om att ute och inne har blivit en integrerad helhet, vilket var på tiden. Förr var det ett företag

att över huvud taget krångla sig ut på området. Det lär ha funnits besökare som aldrig upptäckte att Kulturen har något mer än Vita huset att bjuda på. Risken att någon ska göra samma miss i framtiden är obefintlig.

Så mycket om vad förändringarna innebär med blicken riktad inifrån och ut. Från andra hållet är de inte lika dramatiskt förnyande. Att huvudentren har flyttats känns som en ganska naturlig sak, fast måtte restaurangens krögare snarast ta bort några av de parasoller som skymmer den, även om värmen skulle råka Det skulle inte heller skada om utemöblerna fräschades upp och kom i estetisk nivå med den nya omgivningen, i vilken en bred, avgränsande granitmur ingår.

Har något förlorats exteriört genom entreflyttningen somliga tycker ju det - har desto mera vunnits interiört. Man har fått en funktionell och välkomnande hall, en hjärtpunkt med lockande förgreningar åt alla håll. I och med att trappan tagits bort inne i Vita huset har nya ytor och rum tillkommit. På översta våningen har det gamla auditoriet blivit en integrerad del av utställningslokalerna, vilket känns som en av ombyggnadens stora förtjänster.

Vad gäller tillbyggnaden på Vita husets baksida har det befarats att den utifrån skulle bli alltför dominerande.

Planerna modifierades till följd av kritiken och om det färdiga resultatet kan konstateras att det på inget sätt skämmer omgivningarna. En typisk baksida, för att inte säga en skamvrå, har förvandlats till en hedersplats. Jag är inte säker på att jag gillar det utskjutande taket, lite för vikingaaktigt för min smak, men å andra sidan måste ett arkitektoniskt mischmasch - vilket Kulturen onekligen är - få lov att artikulera sig lite yvigt när där någon sällsynt gång byggs nytt. Tar man ett friluftsmuseum på blodigt allvar har man nog missat en del av vad saken gäller. Det är en dröm och fantasi lika mycket som verklighet.

Mest undrande ställer jag mig till det nya auditoriet. Det är

225

en flexibel och användbar lokal med vackert färgsatta textilier och säkert tiptop vad gäller ljus, ljud och annat tekniskt, även om detta undandrar sig min bedörnningsförmåga. Men det känns som om rummet är i obalans, vilket ibland har att göra med åhörarplatsernas osymmetriska placering i förhållande till väggen och hörnfönstret mittemot. Symmetri är inget måste, men balans måste till för att en byggnad eller ett rum ska inge välbefinnande.

Det är möjligt att intrycket förändras när publik finns på plats och något pågår som ger auditoriet en naturlig tyngdpunkt. Jag är Och skulle jag även i fortsättningen känna mig som ombord på ett krängande skepp är det inte hela världen.

Det väsentliga är ju att en genomgripande förnyelse över huvud taget har kunnat äga rum på Kulturen. Det är uppmuntrande, med snudd på otroligt, att där har tänkts så stort och nytt, att så djärva ideer har kunnat finansieras och genomföras.

Lund har ju sedan lång tid tillbaka varit en tröghetens stad, där saker ältas i det oändliga, går i baklås eller floppar ur. Eller trivialiseras som kulturnatten. Sfinxernas triumfatoriska återkomst till universitetsbyggnaden och iordningställandet av busshållplatsen på Botulfsplatsen är det enda jag på rak arm kan komma på av glädjande offentliga händelser under go-talet.

Därför är förnyelsen av Kulturen, som ännu inte är avslutad, något som går långt utöver en om- och tillbyggnad. Den vittnar om mod, vilja och handlingskraft. Om att saker trots allt går att förändra, bara rätt människor håller i trådarna. Det tror jag kan inspirera folk inte bara i Lund utan också vara ett hoppets budskap på andra håll - kanske ända borta i Boden, Hamburg och Århus.

228