Kulturens årsbok 1982 by Kulturen

KULTUREN 1982

En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

KULTUREN 1982

Omslagsbild: " Kulturtapeten", del av kartong målad med te mpera på väv av Pä r-Axel och Maria Olsso n, 1910-tale t. Reda ktion: Eva Nordenson, Be ngt Bengtsson , Britta Hammar , Sigfrid Svensson, Gustaf Trolle-Bonde och Claes Wah löö Fotograf: Lars Westrup Upplagan är 28.500 exemplar Tryckt på Skogs Bo ktryckeri i Trelleborg 1982 , 62059 ISSN 0454-5915

Innehåll

7 18 20

Eva Nordenson Årets gång Eva Nordenson Bengt Bengtsson in memoriam Georg J :son Karlin Det stora äventyret. Efterskrift av Sigfrid Svensson 36 Holger Rasmussen Georg Karlin og Bernhard Olsen 49 Märta Lindström Konstslöjdanstalten och lotteriet 63 Gösta Berg Karlin och Hazelius 79 Ragnar Blomqvist Amanuens hos Karlin 91 Gustaf Trolle-Bonde När Vita Huset var privatbostad 103 Sigfrid Svensson Sven T . Kjellberg och Kulturens årsbok 109 Claes Wahlöö " Nyheter" i vapenutställningen 114 Bitte Wengert På bönders och borgares vis 123 Bengt Bengtsson Dramatiska förvärv 145 Bo Gyllensvärd Ställ av porslin i form av en trädgårdsklippa 152 Sigfrid Svensson Uppifrån och ner - eller tvärtom 160 Anders W. Mårtensson Några söljor och beslag i Lund från sen vikingatid 169 Nils Nilsson Allmogehallens utställningar

EVA

O RD ENSON

Arets gång inför jubileet

Till färgbilder I - I V Å rsbo ke ns pä rm ar prunk a r av färg detta år och bilde rn a skild ra r det glada livet på Kulture n , som de t kunde te sig vid midsommartid unde r 1910-talet . Mo tiven åte rfinn s på en sto r karto ng kall ad Kulturtapeten , målad med te mpera på väv av medarbetarn a på Kulture ns ko nstslöjdanstalt , Pär-Axel och Ma ri a Olsso n , e ft e r ett utkast av mu seets inte ndent Georg J :son Karlin . Kartonge n prydde Kulture ns avdelning på Baltiska utställnin gen i Malmö 1914 . De t är en panoram askildring av Kulture ns friluft smuse um , so m de t såg ut på det fö rst fö rvä rvade o mrådet. På karto nge n i sin he lhet syns till höger He rre huset , ursprungligen ett enke lt empire hus, me n av Karlin o mgjo rt till ett barockpalats för att det bättre skulle illu strera he rrema nne ns bostad i se rie n o m hur de fyra stå nden byggt och bott i sydsverige. I detta syfte fl yttade han också Ble kin gegå rd en , bo nde ns bostad , och Bosebo småländska träkyrka till Kulture ns o mråde . På bilden är dessa byggnade r do ld a av de n blo mma nde kastanj en och Bo rga rhuse t och Be rlingska huse t i ko rsvirke. I sce ne ns fo nd syns e n stadsutsikt - e n milj ö so m var Karlin s självständi ga bidrag till friluftsmuseitanken . Stadsgatan ä r garnerad av husfasade r , kopierade ell e r reko nstruerade efte r byggnade r i o lik a skånska städe r. Huse n bakom fasaderna är kuli ssa rtade, " ha lverade" på längden för att inte ta så sto rt utrymm e! Gatan mynnar ut vid Ystadhuset , nu inne hå ll ande utstä llningar o m sk rå , hantverk, mått , mynt och vä rde och enli gt denn a bi ld också anvä nt so m hande lsbod . På gräs pl ane n invid Lill a to rg dansa r i ring stude nter , folkdräktsk lädd a ungdom ar och fli cko r med svajande plymer på hatt arn a. Anslaget är glädj e, somm ar och blommande kultur .

1. " Kul turt ape te n" , ka rt o ng på väv av Pä r-Axe l och Maria O lsson , Ko nstslöjdansta lten på Kulture n .

Frilu ftsmuseets grundide va r de n ped agogiska. Artur H azelius sa tte mottot Känn Di g Sj ä lv öve r sin skape lse No rdi ska mu seet och Skanse n och G eo rg Karlin hyll ade devise n ForntidFramti d. A tt fö rvärva kun skap va r inte likt ydigt med att plugga to rra fa kta ut an att med egna uppt äckte r och upplevelse r vinn a något be rika nde fö r fa nt asi och inl eve lse. De ga ml a byggnade rna och " hur vi klädde oss själva och våra hem", som Karlin säge r , trädgå rd arn a, utsikte r , vye r - detta är mö jligt att uppl eva med all a sinn e n på ett frilu ftsmu se um. Med de n egna kroppen som mått ka n pro po rti o ne r och avstånd mätas. Man få r böja

nacke n vid de n låga dörre n till bo ndens dagligstuga , kan känna tj ärdofte n kring no tbindare ns sjö bod elle r kanske still a sig e n stund i lantkyrkans frid . So m pedagogiskt hj älpmedel i fö rståelse n , både av det fö rflutna och sa mtiden , framstår alltj ämt friluft smuseet so m oöve rträffa t , äve n o m en del milj öer måste reduceras till det mest överskådli ga och processe r och fö rl opp av o lik a skäl framställ as i ett förk o rt at perspe ktiv . I de fyra hörne n på den sto ra karto nge n finn s rund a fä lt med mo ti v, som ger ytte rligare e n finge rvisning o m hur Karlin ville att museet skulle fun gera. I övre vänstra hö rn et syns interiö ren 9

2. Det a lj av " Kulturt ape te n·» Georg J :son Ka rl in fö rel äse r i Boseby kyrk a.

av Bosebo kyrka. I predikstole n står inte ndente n själv, predikande elle r rättare sagt föreläsande för e n sto r menighet , kanske om " Det lill as betyde lse i kulturens tj änst" e ll er o m favo rit ämnena skånsk textil e ll e r kera mike ns hi stori a. Folkbildning hade vid denna tid blivit e tt leva nde begrepp och fö reläsningsföreninga r av o lika slag start ades öve r landet , där inspirerade fö re läsare, inte min st från den lunde nsiska akademi e n, spred kunskap om populärvetenskapliga ä mn e n. Mu seet var för Karlin en bildningshärd och för ho nom hade både det talade och skrivn a ordet sin stora betydelse . Motivet i det övre högra hörne t berättar vid are om Karlins pedagogiska gärning i en tid av stora förändringar i sa mh ället , inte minst för ungdom ars möjligheter till utbildning, framförallt inom vissa hantve rksyrken. Bilden visar en interiör fr ån vävskolan , en de l av de n fackskola , kall ad Kon stslö jdanstalte n , so m Karlin grundade på Kulturen 1897. Märta Lindströ m , förestå nda re fö r vå r textil avdelning , beskrive r i ett kapite l i årsboken Konstslö jdanstaltens uppkomst och verksamhet. D e t är påfallande hur lyhörd Karlin va r för de idee r , so m var aktue ll a på det intern ation ell a planet. När de stora musee rn a för

3. Detalj av .. Kulturt ape ten ... In teriör fr ån vävsko lan på Konstslöjdanstalten.

konsthantve rk och konstindustri grundades i E uropa unde r 1800-talets and ra hä lft , var det i avsikte n att i indust ri alismens tid skapa för lagesamlinga r av ä ldre förem ål av högsta kvalitet , so m kunde tj äna som förebilder för dagens produktion . Men res ultatet kunde bli ett slaviskt kopiera nde av äldre tiders st il ar , en histo ri sm ut an vilja till förnyelse. Karlin s tanke med en skola inom mu see ts väggar var att e leve rn a inte skull e ko piera ut an uppöva sin känsla för kva lite t och inspireras av de mö nster oc h fo rm er som fa nn s i museets stora skattki sta , fö r att sed an gå vid are på ege n ha nd . Karlin lyssnade också på a ndra signale r o m förnyelse av hantverk och ko nst i fö re ning, so m redan vid 1800-talets mitt hade sä nts ut av framför allt William Morris i E ngland . Det var därifrån kravet först ko m att äve n bildkonstnärer borde medverka vid for mgivning och mö nsterskapa nde. Därigenom sk ull e hantverk ets ära återupprättas och ett nytt sa mtid a fo rm språ k framträda . Många fa ktorer spe lade in , me n det kan ko nstateras att i skärningspunkte n me ll an bildk o nste n och " de n till ämpade ko nste n" - konsthantverket , uppsto d ett he lt spe ktrum av nya stil a r vid 1800-t ale ts slut . De kom att få o lik a namn , beroe nde

4. Detalj av .. Kulturtapeten'". Konservcringsatcljcn på Kulturen .

på var i E urop a de hade uppstått ; L'Art Nouveau , Juge nd , Wienerstil, Mode rn E ngli sh osv. Gemensamt för de m a ll a var ett sta rkt dekorativt drag , ytm ässighe t , stili serin g av mo ti v hä mtade från nat ure n och ibl a nd e tt litt erä rt , sy mbo ll adda t inn e håll. A nl edn inge n att dröja vid de tta ä r a tt Ka rlin , som fr a mgå r av Konstslöjdanstaltens produkt e r och lära rstab , i hög gra d var öppen för dessa idee r och o msa tt e de m i praktiken. Ti ll Konstslöjdanstaltens ve rk sa mhe t hör oc kså den tred je bilden, som visa r konserveringsateljen, dä r speciali ste r in o m KSA:s facko mråde n utförd e a rbe te n fö r mu see ts och allm ä nh etens behov. Ko nt a kte n me ll a n musee t och allm ä nhe te n behandlas också i det fjärde motive t. H ä r gä ll e r de t råd frågnin g a ngåe nde förem åls åld e r , hä rk o mst , kv alit e t osv. och möj li ghe te n för museet till fö rvä rv ge no m kö p e ll e r gåva. D e nn a service upp fa ttades so m e n ped agogisk in sa ts och de n var och är e n viktig kontak t , inte min st fö r e tt muse um , ägt av e n fö re ning och dess medlemmar. Det var so m sy nes e tt i sa mtide n leva nd e och ve rk a nde mu seu m , so m hä r skapa ts. Me n Ka rlin ö nskade oc kså att i musee ts sam la nd e vidga kulturbegreppet i sin he lh e t. Sydsverige och

5. Det a lj av " Kult urtape te n" . Rådgivn ing å t a ll mänh e te n.

fra mför allt Skå ne sågs som de n stora slusspo rten ut mot ko ntinente n och det fa nn s anl ednin g att lyfta bli cke n frå n lo kalkultu re n och se ut mot vä rlden . R ötte rn a till kulturblomstren fa nns hemmavid , me n fröe t till pl anto rn a hade kanske ko mmit långt ifrån. Var fa nn s fö reb ilde rn a till de inh e mska mö nst ren eller ursprunget till kärlfo rme r och ve rktyg, till te knik och material? För att fra mh äva be tydelse n av de många influ ense rn a från and ra kul turkretsa r skapade Karlin jämföra nde " kosmopo liti ska" sa mlinga r. D ärav fö re ko msten på Kultu ren av kin esisk t po rslin , o ri e ntali ska vävnader och dräkter , persiskt glas , japa nska vape n etc. Ta nke n är storartad och har full fö ljts geno m å re n . D et vore ange läget att i fra mtide n göra separata utställ nin ga r för att de fini era och klara re be lysa influ ense rn as väg i växlinge n me ll a n det inte rn at io ne lla och det lo kala . Man har anl edning att erin ra sig grundritnin ga rn a till mu seets verksa mh et i det dagliga arbe tet och särskilt aktue lla bli r de in fö r ett 100-årsju bile um. D et gångna året har givetvis va ri t fy ll t av fö rberedelse r till jubileet . T re o mfa ttande basutställnin ga r har påbö rjats och ko mme r att stå fä rdi ga till vå ren 1982 . D et gä ll e r va pe nutställninge n i Vita huset och i sa mm a byggnad en 13

Kulturhistoriska Museet som med 300,000 föremål i 30 historiska byggnader belyser

Lands- och Världskulturen i slott och koja från förhistorisk till modern tid.

-1-:-i-Öppet alla dagar från kl. 10 till skymningen. ObsJ Servering under sommaren. Obs.I Ingång mitt emot Tegnt!rstoden.

6. Kulturens affisch fr ån 1929, utförd av Gösta Adrian-Ni lsson GAN.

medeltidsarkeologisk expose , kallad Lund , kyrkornas stad och vidare utställningen av bostad och bohag från 1500- och 1600talen i Borgarhusets första våning. En vägledning kommer under jubileumsåret. Trots att blicken varit riktad mot 1982 har den ordinarie verksamheten varit livlig med en rad tillfälliga utställningar ,

u:a ,JJ,,lµ:...:~-...r/

BISKOP THOMA"lD!J{S BOSEBO'l89+ 954 HlJS '19Z4

7. Fö rsä tt sb lad i å rsbo ke n 1956 med några a v Kulture ns byggnade r. Tec knin g av Sve n T. Kj e ll be rg.

regio nala å taga nde n , a rkeo logiska utgräv ninga r och e n o m fa tta nde progra mverksa mh e t , både i Lund och Ö sta rp . D et ta beha ndl as ut fö rligare i å rsbo ke ns redogö re lse. D ä r finn er ma n också o rga ni sa tio nspl a ne n för musee t , so m ut arbeta ts i sa mråd med pe rsona le n och godkä nt s av fö re ninge ns styrelse 198 1. På plussid a n ka n också a nteckn as att museet nu di spo ne rar e n 15

8. Arbetsutskottets ordförande Holger Crafoord talar " under kastanjen" vid årsmötet 1981. I bakgrunden syns Borgarhuset under reparation.

magasinsbyggnad i det centrala Lund , som visserligen inte är tillfredsställande ur alla synpunkter, men kommer att innebära en viss lättnad i förvaringsfrågan . Museet har under året fått sin larmanläggning helt färdiginstallerad och därvid uppnått ett rimligt stöldskydd. Byggnadsunderhållet är som bekant den tyngsta posten i budgeten . Borgarhusets helrenovering , såväl exteriört som interiört , har gått planenligt. Men gamla hus har en benägenhet att sätta sina vårdare på hårda prov . Utanför planeringen har både Västra Vrams prästgård och Blekingegården måst undergå ge16

nomgripande reparationer. Husens ålder och otillräckliga dränering med fukt och svampangrepp till följd förorsakade ytte rligare kostnader för den redan pressade ekonomin på byggnadssidan. Blekingegården är emellertid nu renoverad , byggnaden har lyfts upp på nya stockar och försetts med nytt torvtak och nymurad skorsten. Prästgården kommer att stå färdig till vå re n , om allt gå r efter beräkningarna . Slutligen några ord om årsboken och dess innehåll . Det är naturligt att boken handlar om Kulturens tidigaste historia och därmed om portalfiguren Georg J :son Karlin . Hans skapelse, ett livsverk , förvaltar vi alltjämt även om många förhållanden är annorlunda idag. Vi har för årsboken lyckats samla skribenter , som är djupt förtrogna med sina ämnen. Professor em . Gösta Berg , f. styresmannen för Nordiska museet och Skansen , beskriver de två stormännen inom friluftsmuseets område , Artur Hazelius och Georg Karlin , deras bakgrund och samspel. Karlin kommer själv till tals i ett avsnitt ur minnesskriften , utgiven till Kulturens 50-årsjubileum 1932, där han berättar om " det stora äventyret". Hans samarbete med skaparen av Dansk Folkmuseum Bernhard Olsen beskrivs i en artikel av overinspekt0r Holger Rasmussen vid Nationalmuseet i Köpenhamn. " När Vita huset var privatbostad" är titeln på en artikel skriven av ledamoten i Kulturens styrelse greve Gustaf Trolle-Bonde. Hur det va r att tjänstgöra som amanuens under Karlins regemente, därom vittnar f. stadsantikvarien i Lund fil.dr. Ragnar Blomqvist. Kul turens nyutnämnde hedersledamot professor em. Sigfrid Svensson deltar med flera bidrag bl.a. med artiklar om museisamlande och om Sven T . Kjellberg och hans skapelse, Kulturens årsbok. Fil. dr. Bengt Bengtsson har inspirerats av några " dramatiska förvärv ", gjorda under årens lopp . Professor Bo Gyllensvärd, f . chefen för Östasiatiska museet i Stockholm , har valt att skildra ett intressant föremål ur Kulturens samling av kinesiskt porslin . Vidare har medarbetare vid museet behandlat olika ämnesområden och händelser , aktuella inom Kulturens verksamhet idag. Till sist hälsar vi på Kulturen alla våra medlemmar varmt välkomna till jubileet. I årsbokens redogörelse återfinns programmet för jubileumsdagen den 5 juni 1982. 17

Bengt Bengtsson 213 1910-29/12 1981

En av de sista decemberdagarna kom budet om att Bengt Bengtsson avlidit efter en kort tids sjukdom. Vår bestörtning var stor. Det var ju alldeles nyss han lämnat manuskriptet till årsboksartiklarna och deltagit i planläggningen för jubileet. På hans skrivbord trängdes anteckningar och material för framtida forskningsuppgifter. Han stod mitt i arbetet och var en betydelsefull person i Kulturens gemenskap, alltid beredd att dela med sig av sina outtöm liga kunskaper och sitt goda och sä llskapliga jag .

Bengt Bengtsson var verksam på Nordiska museet och Skansen i knappt tjugotalet år fram till 1961 , då han blev chef för Kulturen , en tjänst som han innehade till 1977. Att med några få rader beskriva hans gärning som Kulturens intendent låter sig inte göras. Som museiman var han ovanligt rikt utrustad och kombinerade forskarglädje med praktiskt handlag och förmåga att inspirera skaran av medarbetare och auditorier av de mest skiftande slag. Under hans tid kom undervisningsavdelningen till , liksom den för ide- och lärdomshistoria . Konserveringsavde lningen fick också utvidgade möjligheter. Många betydande utställningar avlöste varandra och några av dem visades också utoml ands. Flera av Kulturens permanenta utställningar fick sin form efter Bengt Bengtssons anvisningar bl.a . hantverksexposeerna i Ystadhuset och silvervalven i Herrehuset. Vita husets övre våning inreddes för samlingen av bildkonst av lundakonstnärer och i Allmogehallen arrangerades de basutställningar , som utförligt behandlas vidare i denna årsbok. Kulturens årsbok blev mottagare för hans i landet enastående kunskaper om typografi och bokhistoria . De många uppsatserna under åren av hans hand vittnar om vilket brett register han behärskade även utanför specialområdena silversmide och boktryckarkonst. Han skriver med djup historisk förtrogenhet, elegant och med munter berättarglädje och resultatet blir popul ärvetenskaplig framställning av bästa märke. De flesta av han s tyngre vetenskapliga arbeten utgavs på 1940- och 50-talen , men efter sin pensionering förberedde han publiceringen av forskningar om bl.a. de svenska kistebreven . Under sin intendenttid skrev han själv och inspirerade sina medarbetare att skriva populära handböcker om museets samlingar. Karlshamnssonen Bengt Bengtsson var också en hängiven seglare av hemmakustens blekingseka. Om livet kan ses som en seglats så hade Bengt en händelserik och lustfylld sådan . Kanske förekom kastbyar och hårt väder , men han höll upp i vind och till glädje för oss alla som följde hans färd länsade han för fulla segel i sol och värme och höll som alla goda seglare in i det sista kurs och fart. Eva Nordenson

G. J:SON KARLIN

Det stora äventyret Kulturhistoriska museets första decennium Å tergivet i sa mmandrag efter minnesskriften till 50-å rsjubileet 1932.

Så började det I Lund bildades 1865 en skånsk fornminnesförening , som inom kort fick det utvidgade namnet De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening. I sakta fart hade den börjat samla skånska fornsaker och etnografika. Under inflytande av Artur Hazelius gärning i huvudstaden tillsatte föreningen 1879 en kommitte som skulle uppgöra en plan för skapandet av ett skånskt etnografiskt museum. Men härvid stannade det. Vid denna tid bröt sig emellertid en ny rörelse fram vid universiteten. Det var landsmålsföreningarna som nu bildades inom de olika studentnationerna. När jag , redan från barndomen livligt fornminnesintresserad , 1879 blev student , rycktes jag med i denna rörelse som en ganska aktiv deltagare. Den stora livaktighet som nu utmärkte föreningarna under deras första år tog sig bl a uttryck i anordnandet av landsm ålssoareer med musik , dans , sång , sagoförtäljning , bygdeskildringar och skådespel. Svårigheten vid våra dramatiska divertissement var emellertid frågan om rekvisita . Vi behövde folkdräkter och husgeråd , för att våra bilder skulle få livets och sanningens prägel , och särskilt för mig , som producerade några av de " dramer", som spelades , stod denna fråga, som för alla regissörer , i förgrunden. Därför väckte jag vårterminen 1882 förslag om insamlandet under sommaren av behövliga rekvisita . Några av mina närmast lierade " landsmålare" sammanträffa-

1. Scen ur lustspele t " Besöket hos svä rföräldrarn a'', 1880-tale t. J. Melen och G. J: son Karlin.

de så vid midsommartiden 1882 i mitt hem , Huaröds prästgård . Där var marken väl förberedd. Mina starka folkloristiska intressen hade smittat av sig i ett hem , där redan en liten samling folklig konst , särskilt den gamla textila , funnit en fristad. Och med fo lk et här , en uteslutande självägande bondebefolkning, stod jag sedan barndomen i nära kontakt. Det var en mycket ålderdomlig bygd . Här satt alltså vi fem kamrater i Huaröds prästgård och bearbetade Gärds härads tungom ål, deklinerande och konjugerande , när min fader, just hemkommen från en ämbetsförrättning i Svensköp , trädde in i vårt lag med en jobspost , som djupt upprörde oss. Det hade kommit en jude till Svensköp , annexförsam lin gen . Han gick från stuga till stuga och köpte upp eller 21

2. Scen ur lustspelet " Ost, bröd och brännvin " av G . J:son Karlin , 1880-talet. Per Larsson och C.A. Lundgren.

bytte sig till gammalt si lver, konstvävnader och husgeråd och höll på att köpa Ol a Lundbergs samling. Ola Lundbergs sam ling! Det fattades bara! Det var 70 nummer, so m jag redan lagt beslag på - ja , naturligtvis om jag kunde skaffa de hundra kronor som den kostade. Där fanns stolar och skåp, trätallrik ar och fa t och först och främst gamla kläder , som vi så väl behövde att skruda oss i, när vi spelade landsm ålskomedier. Nu var det lyckligtvis så, att jag i min a kära föräldrar ägde tvenne i den vägen icke alldeles oförstående hjärtan . Här måste alltså attacken sättas in och den lyckades över all förväntan väl , så att vi dage n efter - midsommardagen - befunno oss i besittning av ett förskott på 200 kronor . 22

Vi hade då redan efter en allvarlig diskussion i den stilla, varma midsommarnatten beslutat taga det djärva steget att utvidga rekvisitaplanen till en museiplan - vitt famnande, lika vitt som landsm ålssträvandena vid universitetet. Tidens slagord kulturhistoria - fick bestämma namnet. Alltså Kulturhistoriska museet för södra Sverige eller, då vi fruktade att det sista ordet museet - skulle betraktas som förmätet: Kulturhistoriska samlingarna för södra Sverige. Men södra Sverige höllo vi styvt på. Någo n markerad provinsialism ville vi i varje fall icke veta av. Vi ville hå lla vägen öppen till något större och vidare. - Och så började det stora äventyret.

Museet öppnas i Lund. Kulturhistoriska föreningen bildas Midsommardagen satte vi i gång vårt fälttåg i Svensköp genom att göra olika inköp . D å erhöllo vi också de första gåvorna, några silversmycken. Natten tillbragte vi under lek och gamman med församlingsborna, som enligt gammal hävd höllo midsommarvaka i Kilhults skog. De flesta köpen gjorde vi sedan andra dagen , innan vi i prästgårdens charabang, lastad med vårt rov, återvände till herdetjället i Huaröd , dock för att efter middagen i en av grannbyarna göra ett nytt strandhugg. Härmed hade de Kulturhistoriska samlingarna för södra Sverige stigit till 97 nummer , av vilka 12 voro skänkta och de övriga inköpta för 131 kronor. Dagen efter skrev jag i min dagbok: Vad månde varda utav detta barnet. Nu började en husesyn i snart sagt varje gård och stuga i de båda hemsocknarna , och skatterna växte dag för dag , förnämligast genom gåvor. Innan avfärden till Lund skedde, var det Kulturhistoriska museet redan öppnat, visserligen icke i Lund utan den 21 aug. i Huaröds prästgård med en utställning på ett vindsrum, dit församlingens innevånare genom kungörelser i kyrkorna inbjudits att beskåda härligheten och erfara min a högtflygande planer. Vi skulle förvärva , rädda och flytta e n gammal klinegård till Lund och i den skulle samlingarna tills vidare förvaras och utställas. Härm ed var alltså redan friluftsmuseitanken uttalad. Den avsedda gården, Anders Pers i Flensma , kom emellertid aldrig till Lund. När Kulturen äntligen 9 år därefter hade tomt och pen-

3. Kulturen s emblem , ritat av Svante Thulin på 1880-talet.

ningar till dess förflyttning fanns den icke mera . När jag den 31 aug. anlände till Lund kunde jag där mönstra en samling på 242 nummer. Men vad skulle nu ske ? Jag och mina kamrater Nils Olseni uppvaktade omedelbart professor M. Weibull , själen i De skånska provinsernas historiska och arkeologiska förening. Hans intresse för saken var snart vunnen. Sin första tillfälliga lokal erhöll samlingarna på Akademiska Föreningen. Medan den stora festmiddagen med anledning av nya universitetshusets invigning pågick i Föreningens stora sal , höll jag som bäst på med samlingarnas uppställande i ett par sidorum . Redan dagen efter kunde alltså inbjudan ske att bese sommarens förvärv. Resultatet skulle snart visa sig. Det såg ut , som om det djärva tilltaget verkligen fyllt ett behov. 14 dagar därefter kunde vi flytta in i ett par av de genom Historiska museets överflyttande till nya universitetshuset ledigblivna salarna i gamla bibliotekshuset. Den 21 okt. 1882 öppnades museet för allmänheten . En styrelse bildades med professor Martin Weibull som ordförande. Dess första uppgift blev att utarbeta stadgar och utfärda det upprop som skulle göra Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige till något mer än blott en styrelse. Uppropet blev färdigt 24

4. Framför Borga rhuset. Höstmarkn ad på Kulture n omkring år 1900.

den 1 mars 1883. Det räknade 84 underskrifter och samlade mellan 500 och 600 medlemmar, därav 70 studenter. Under tiden hade det museala samlingsarbetet fortgått , jag kan gärna säga rastlöst. Många gåvor gavs som svar på det första offentliga föredrag, med vilket jag den 2 jan . 1883 från katedern i Huaröds folkskola invigde min nya kulturmission . Ämnet var " Det lillas betydelse i kulturens tjänst". I samband med uppropets utsändande tog insamlingen ännu starkare fart. Medarbetarna hade blivit många. När Kulturhistoriska föreningen den 26 maj 1883 sammanträdde till sitt första årsmöte hade samlingarna vuxit till 1.081 nummer , av vilka 449 voro skänkta och 632 inköpta för en summa av kr 1.065:36. Vid Föreningens 2:dra ordinarie sammanträde den 30 maj 1884 stodo vi beredda att lämna den provisoriska lokalen i Lundgårdshuset mot övre våningen i det förnämliga " Kuggis ", förunderligt 25

nog nu rivet. D en nya lo kale n , som äve n de n kostn ad fr itt uppl åtits av universitetet , kunde såvä l ge no m sitt läge vid östra sid an av Lundagård so m sitt utrymme betra ktas såso m vä l mo tsvara nde den närm aste tidens krav - och vi hyste oc kså fö rho ppninga r att ko mm a i besittnin g av sjä lva huvudvå ninge n och att dä rmed kanske bita oss så fas t att vi icke e n gång kunde ru bbas från pl atse n . Längre sträckte sig icke styre lse ns pl aner. Min a egn a tank ar gingo vä l något vida re ; fö r mig gä llde det framfö r allt att få utrymme fö r åte ruppföra nde och inredande av de n gaml a Flensmagå rde n so m jag ö nskade inrätta till en fi li al i park bolagets trädgård i Lund be läge n i nuvara nde Stadsparke n . När min a pl ane r togo sin a dj ä rvaste luftsprång tänkte jag mi g dä r också uppförandet av e n riktig museibyggnad - i tidens fullbo rd an .

Museet hemlöst Våra vid " Kuggis" fä sta framtidsförhoppnin gar skull e eme lle rtid snart grusas. Universitetet hade få tt en profess ur i fysiologi och vi fi ck ett åläggande att till bestä md tid utrymma " Kuggis" fö r att giva pl ats åt fysio loge rn a . De t va r mitt unde r so mm aren avfl yttninge n skulle ske , styre lsen va r skingrad fö r all a vinda r utan att hava träffat några anstalte r fö r magasine ring. Jag var alltså lämn ad he lt åt mig själv . Sa mtidi gt fö rbe redde jag e n skånsk textilutställning i Kö pe nhamn , so m skulle öppn as på Industriförenin ge n den 9 sept. Men inna n den ha nn o rdn as skulle fl yttningen ske - me n vart ? " Ni ha r Er sjä lv att skyll a" , sade mig re kto r magnificus Wise n , när jag i fö rtvivlan att icke äga mö jlighe t att skaffa maga sinsrum fö r våra nu till 4. 000 numme r ö kade sa mlinga r , he lt e nke lt ne kade att fl ytta . " Är amanuense n ga len?" fr ågade han då . " Nej, me n jag har ansva r'', sade jag. " Jag kan icke fl ytta sa ml ingarna ut på Lundagå rd och jag betvivlar att Professo rn har mo d att göra det. Alltså blir vi k var, tills Ni lämnar oss magasinsrum" . D et hj älpte. Vi fin go också sådant , de ls och fö rst på U niversitetet , de ls något se nare på fyra andra ställe n i staden , i källare och på vindar. D et gällde nu att söka skaffa anslag av vå r egen stad för att

5. " Tag ge nast upp din penningpung att den ej blifver dig för tung och töm den sen på de nn a disk så får du kött och fläsk och fisk och bröd och smör och ost därtill och annat so m din mage vill. " Höstm arknad på Kulturen omkring år 1900.

hyra en tillfällig museilokal. Styrelsens första försök i denna riktning hade besvarats nekande - och det såg mörkare ut än någonsin. Då föll mig den tanken in , att, om Lund icke aktade oss värdiga ett litet offer, kunde kanske vår grannstad Malmö göra det. Så började jag sondera ställningen i Malmö . Rätt som det var togs frågan upp i pressen . Opinionen vände och vi beviljades ett årsanslag av 1.000 kr. Lokaler förhyrdes i Weibullska gården vid Gråbrödersgatan , där museet åter kunde öppnas den 28 febr. 1888. Någon lön hade " Kulturen " naturligtvis inte råd att under dessa år giva sin första tjänare och han begärde icke heller någon. De arma föräldrarna, såsom man vänligt beklagande kallade prästfolket i Huaröd , läto fortfarande topprida sig av sin förlorade son och fingo alltså betala fiolerna .

6. Samlingsbild av de medverkande vid höstmarknad på Kulturen omkring år 1900.

Vid denna tid lade sig Kulturhistoriska Föreningen också till med det av Svante Thulin tecknade emblem, som sedan följt oss genom tiderna - en medaljong med ett av sjuuddig stjärna belyst sydsvenskt landskap med stad , borg , kyrka , land och i fonden en strimma av havet. Från medaljongen utgingo tvenne band med orden: Forntid - Framtid markerande Föreningens och museets dubbla uppgift.

Museet på egen mark Sedan vi vunnit temporärt lugn i den Weibullska gården gällde det att allvarligt gripa sig an med att anskaffa en egen byggnad. Vägen gick genom ett varulotteri, som i runt tal gav oss en behållning av 60.000 kr. Redan innan detta ekonomiska resulta t var vunnet , trängde sig emellertid byggnadsfrågan fram. Den Tollska gården - en del av Per Henrik Lings , där den svenska 28

gymnastiken fötts - i centrum av staden hade genom ägarens död blivit till salu. För mig stod det såsom en bjudande nödvändighet att förvärva densamma - den bar i sig alla framtidsmöjligheter , ej blott genom sitt fasta tre våningars stenhus utan ännu mera genom sin stora trädgård , som erbjöd det yppersta tillfälle att förverkliga mina museala framtidsdrömmar. Min plan rönte emellertid starkt motstånd inom styrelsen . I denna hade nu stora förändringar inträtt , bl.a. hade professor greve G.K. Hamilton efterträtt Weibull såsom ordförande. Och jag kunde icke driva det längre än till ett beslut att , om jag själv kunde bilda ett konsortium , som ville inköpa gården och tillhandahålla museet densamma utan andra kostnader än själva köpeskillingen 39 .000 kr. , skulle man , ifall lotteriet lämnade en behållning , som tillät ett köp , gå med på ett sådant. Man hade alltså väl garderat sig mot alla äventyrligheter. Det lyckades mig få ett sådant korsortium av elva personer till stånd . Styrelsen underströk mina framtidsplaner genom att i årsberättelsen för 1889-90 intaga en passus , där det bl.a. säges att det nya området gav möjligheter till museets ordnande efter paviljongsystem med inflyttandet av gamla byggnader , som var för sig kunna bilda ram för likartade samlingar. Sedan detta uttalande väl gjorts , skulle det icke dröja länge förrän planen också var utarbetad och i princip av styrelsen godkänd. Att dess fullbordande hos oss kom ett par månader senare än för Nordiska museet berodde därpå att vi hade hela museibygget , inredandet och flyttningen av samlingarna under arbete. Redan vintern 1884, då jag gjorde en resa till västra Blekinge och därunder även besökte Bröthultstugan i Kyrkhult köpte jag en del av dess inventarium samt gjorde förbehåll på själva stugan, när vi kunde få plats och penningar att uppställa densamma. Några år senare hade jag emellertid vid ett sammanträffande i Lund med museets gamle vän och gynnare Jämshögsbarnet Bengt Nordenberg fått anvisning på och teckning till en annan och äldre ryggåsstuga därtill fullständig med gårdens alla uthus bevarade . Huruvida den var till salu eller möjligen redan rive n , visste emellertid varken jag eller Nordenberg. Just som jag stod

i begrepp att resa upp till J ämshög fö r att bes kåd a de n eve ntu e lla stuga n i N ybygde n och fö r att kö pa he nn e e ll er Bröthultstuga n , fick jag se i e n tidning, att H aze lius reda n inkö pt de n senare . Naturligtvis blev jag icke allt fö r ange nä mt be rö rd av underrätte lse n . På ritningarn a till vå r byggnadspl an va r Brö thultstuga n elle r rättare e n sche mati sk bild av de nsa mm a återgive n . - T ä nk nu om stugan i Nybygde n va r ri ve n elle r icke ti ll sa lu . Men till min gl ädj e fann jag de n i be håll om också mycket fö rfa ll en och till salu . - Jag tack ade Gud fö r att det icke va r stuga n i Nybygde n som fallit i H aze lius hände r. D et låg mer ä n 100 år me lla n de båd a gårdarn as tillko mst. Alltnog, redan våren 1891 bö rj ade arbetet med fö rfl yttnin g av Le mbkeska , det s. k . Bo rgarhuset frå n Ma lm ö, som skänkts av de dåvara nde äga rn a. Ble kingegå rden och Smålandsstugo rn a fö ljde efter . Sa mtidigt pågick o mgestaltninga r av det på den inkö pta to mte n befintli ga sto ra stenhuset . Men lotterimed le n fö rslogo icke , vad an jag måste begi va mig ut på tigga refä rder geno m he la södra Sverige vilk a inbragte ko ntant elle r i natu ra (byggnadsmate ri a l) omkring 30.000 kr.

Min omvändelse: ny syn på k ulturminnesvården! I sa mba nd med redogö re lsen fö r vå r byggnadsverksamhet är det min tunga plikt att äve n offentlige n göra den syndabe känn else, jag ofta gjo rt man och man e me ll an . D e n rö r huvudbyggnadens o mgestaltande till e n he rrgård från vå r sto rhetstid - H e rre huset - det fö rsta stånde ts representant i vå r riksståndspl an fö r paviljo ngssyste me t . I fullt sa mfö rstånd med styre lsen ko m jag på den d åraktiga ide n att fö rva ndla det nyktra empirhuse t till en svä ll ande barockbyggnad . Vi hade e me ll ertid fö rst vä nt oss till öve rintende nten Z ette rvall , som i kä rl e k till Lund , där han , ett barn av sin tid uppfö rt den nya domkyrkofasade n och utfö rt sitt övriga förstöre lseve rk på de n ga ml a do me n , nu kostn adsfritt ritade o m det T o ll ska huset till e n ridd arborg med torn och tinnar. Men denna mycket beundrade pl an blev o ss för dyr. D å skisserade jag upp mitt barockpalats, som renritat av arkitekten H e nrik Sjöström av styre lsen godkändes , då det kunde utföras för 15 .000 iställ et för 30

__ ._....

:. .:.;:.

7. Majgrevefest omkring år 1900. Stående bakre raden nr 3 fr .h. G. J:son Karlin .

40.000 kr , som det Zettervallska förslaget skulle kosta. Min omgestaltning var emellertid icke väl utförd , förrän jag bittert ångrade densamma. Min omvändelse hade redan skett. Den tog sig två å r därefter uttryck i skriften: Huru vi skydda våra kyrkliga minnesmärken, närmast framkallad av det förkrossande intryck Uppsala cementerade domkyrka gjorde på mig. För oss var det emellertid för sent , om jag också många år gick och närde den stilla förhoppningen att åter få knacka bort gesimser och festurer. Men nu får väl omändringen vara kvar såso m en illustration till den mänskliga kulturens förvillelser , förklarlig på grund av att även den var ett barn av en tid , som ännu icke vaknat till restaureringspurismens enkla sanning. Redan 1887 hade Föreningens revisore r avslutat sin berättelse med att " lägga styrelsen på hjärtat att söka bereda samlingarnas föreståndare någon ersättning för hans outtröttliga arbete med museet", en sats som med mitt goda minne ströks vid publicerandet. Först 1891 såg sig dock Föreningen efter sju år i stånd att bevilja sin amanuens och sekreterare en lön som sedan hans 31

8. Tombola i lusthuset. Höstmarknad på Kulturen omkring år 1900.

egna resurser nu voro i det närmaste uttömda , gjorde det för honom möjligt att fortfarande ex istera. Men innan vårt byggnadsarbete ännu var fullt avslut at, hotades detsamma av en katastrof. Vi hade nämligen icke avvaktat byggnadsnämndens tillstånd att uppföra våra gamla trähus i musei parken . Och istället för tillst ånd erhö ll o vi ett föreläggande att åter omede lbart riva ned dem såsom eldfarli ga och icke motsvarande " måttliga anspråk på prydlighet". Den nästan tragikomiska processen slutade hos Kungl. Maj:t med tillstånd icke blott att låta husen stå utan att utök a dem med en liten träkyrka och klockst apel , vilken senare emellertid ännu icke (1932) intagit sin plats vid kyrkan. Men när detta en gång sker kommer det i enligh et med våra principer att om möjligt ske såsom kopia. Den till museipa rken flytt ade loftboden från Uranäs i Elghu lts socken , Småland , hade jag först förgäves sökt bevara på platsen 32

9. Museimann a föreninge ns mö te de n 17 juni 1909.

såsom ett monument över sin gamla Nils Dacke-tradition . Vi förvärvade den liksom Mocketorpsboden under en resa i Småland vintern 1891 närmast för att söka efter någon gammal , till rivning dömd kyrka och klockstapel. Båda funno vi . Den senare , Stockaryds i Småland , gick oss emellertid åter ur händerna och står nu i Slottsskogen i Göteborg. Med den förra min gamle morfars , sedermera Prosten Carl Fredrik Nilssons i Vittaryd , kyrka under de sju år han var komminister i Bosebo , skulle det dröja ännu tre år , innan hon kom till Lund , beroende på våra ansträngningar under tiden, att , i enlighet med museets redan då stadgade uppfattning av det oberättigade i att i onödan flytta gamla hus i all synnerhet Gudshus , söka bevara henne för sitt kultändamål på sin historiska plats. Det var här så mycket mera önskvärt , som hon befann sig i bästa kondition och dessutom var alldeles tillräcklig för den

lill a församlingens be hov . Me n vi levde d å i de t värsta kyrkoombyggnadsraseriets tid , vilket och icke minst på grund av Bose boe pisode n framkallade min indigna tionsskrift mot vanvå rde n av våra kyrkliga minnesm ä rken . Allnog , efte r tre nne å r blevo vi i all a fa ll tvungna att taga kyrk a n för att he lt rädd a he nne frå n unde rgå ngen ; men det var d å icke med församlingen ut a n med byggmästa ren , som vi uppgjorde ha nde ln .

EFTE RSKRI FT Minn esskriften 1932. " Kulturhistorisk förenin g och muse um i Lun d" ä r e tt praktve rk på nära 400 sidor i sto rt 4:o med G. J :son Karlin so m e nsa m fö rfa tt are . Näs ta n till hälfte n ä r bo ke n fylld av plansche r i ljustryck oc h fä rg av musee ts byggnade r, inte riö re r och fö re målssa mlin gar jämte ett sto rt po rträttga ll e ri av styrelse ledam ö te r , tj ä nste mä n oc h gynn a re . I sin d yrbara utstyrse l ut gjorde minn ess krifte n e n sta rk ko nt rast till musee ts vid de nn a tid i botten kö rd a e ko no mi . Me n hä r so m i må nga a nd ra fall hade Ka rlin visa t sin förm åga a tt skaffa vä lvilli ga do na to re r. Fö re nin ge n själv hade icke sa tsa t me r ä n e n i sa mm a nh a nge t obe tyd lig summ a på 1.300 kr , so m därtill kompense rades av res tupplaga n. Boke ns utgiva re va r Jo hn Kroo n oc h ha ns lju st ryc ksa nstalt i Malmö. Utgivninge n stöddes av öve r 200 fö rhandsubskribe nte r , av vilk a nära fjä rdedelen teckn a t sig fö r de n sam ti d igt utgivna d yrbara biblio filuppla ga n . Karlins fö redrag i Huaröd nyåret 1883. De n tex t so m ova n å tergivits i va rsa mt sa mm a ndrag å te rfinn es på minness krifte ns fö rsta 50 sido r. E nd ast i korthe t o mn ä mn e r Ka rlin sitt fö redrag i Hu a röds sko la: Det lili as be tydelse i kulturen s tjän st. Föredraget uppre pades e tt pa r å r sena re på H vil a ns fo lkhögsko la. Ka rlin s ma nu sk ript ä r bevara t i Kulture ns a rkiv. D e n a llm ä nn a e tn ografin hade nu få tt e n blo mstrin gstid . I a pril 1880 hade Adolf Norden sk iö ld efter nordostpassage ns ge no mföra nde å te rvä nt till he mla nde t. De t var också i e tt vä rl dso mspä nn a nde sa mm a nha ng Ka rlin inlednin gsv is satte in sin fö rkunn else. Ka nske något fö rbrylla nde fö r å höra rn a , me n ha n slutade med e n ma ning so m de säke rt fö rstod. De t va r de gaml a minn e na fr å n de ras ege n och deras förfäde rs lill a vä rl d ha n vill e ha till sitt muse um . I ve te nska pe ns tjä nst kunde de t lill a berätta o m någo t stort, o m de må nga na mnlösas insa ts i mä nskli ghe te ns ut veck ling. Ha n fra mhö ll oc kså a tt kulturhi sto rie n även innefatt ade " fo lkl ynn e nas , slö jde ns, yrke nas , de all dagli ga sysselsä ttninga rn as hi sto ri a". Avfly1111i11ge11 från " Kuggis" . Karlin to rde bygga sin histo rik i Minnessk ri fte n frä mst på det egna minn e t ut a n det aljko nt ro ll i styrelse prot o ko lle n . De t kan förk lara , a tt ha ns sk ildring av musee ts uppsägnin g fr å n loka le rn a i " Ku gg is' '

ge tts stö rre dramatik än vad som o bj ektivt sett ve rklige n fö relåg. Inflyttningen hade skett 1884. I styre lseproto ko lle n , so m skrivits av Karlin , skymtar då en fö rho ppning , att musee t i de nya lo kale rn a skulle kunn a utvidga sig och " bita sig fas t". Men här ha r Karlin låtit lura sig av sitt ege t ö nsketänk ande. Uppsägningen kan int e ha ko mmit så öve rras kande . Ty när styrelsen året eft e r får e n målarräkning på de reparatio ner so m be hövts enbart fö r infl yttnin gen anhåll er de n , att unive rsite tet inträde r som betalningsskyldi g, då såsom de t säges i proto koll et " inga utsikt er funn os att någo n längre tid få di sponera öve r lokale n" . Styrelse n hade helle r inte fö rh ållit sig så passiv so m Karlin skri ver i sin framställning. I fö rsta hand begärde man att uni ve rsitetet måtte bevilj a uppskov och när utgången av juli månad 1886 definiti vt bestämts fö r avfl yttning anhöll man att ann at lämpli gt fö rvarings rum tills vid are ställdes till fö rfoga nde. Vidare hade o rd fö randen professor Martin We ibull fö rhandl at med Skånska hypoteksföreninge n om en magasin sbyggnad vid G råbröde rsgatan. Me n det ansågs (av Karlin ?) inte ha ett bra läge och skulle kräva dyra reparatio nskostn ade r. Iställ et ville man att o rd fö rande n skulle fö rh ö ra sig hos do mk apitle t o m möjlighete n att få hyra öve rvå nin ge n i ett inkö pt hus vid Sto rto rge t. Result atet bl ev nega tivt. De t ve rk ar som o m Karlin själv inte insett situatio ne ns all va r och iställ et hängav sig åt e tt ö nske tänk ande, att e n fö rfl yttning inte fi ck inn ebära e n fö rsämring av musee ts tidiga re villko r . Nä r de här nämnd a lokale rn a diskuterades vid styrelsens sa mm anträde de n 10 juni (a lltså e n och e n halv månad fö re av fl yttninge n skulle va ra skedd ) läses i proto ko lle t , att styrelse n i fö rsta rummet ville ve rka fö r e n ege n muse il o kal och därfö r med det snaras te av stade n Lund utve rka fritt uppl åta nde av lämplig bygg nadsto mt. Så uppstod situati o nen med de t av Karlin bes krivna sa mt alet med uni ve rsit etets re kto r.

Karlins avlöning. Karlin hade unde r många år på ett uppo ffra nde sätt arbetat utan lö n. D et hade va rit möjligt ge no m det bistånd han fått av sin a fö rståe nde och gene rösa fö räldrar. Men de t är dock ett minnes fel, när han ova n skri ve r, att det fö rst va r 189 1 fö re ninge n kunde ge ho no m någon lö n . E n blygsam sådan på 800 kro no r årligen jämte fr i bos tad hade dock bevilj ats redan 1887 i sa mba nd med musee ts fö restående inflyttnin g i Weibullska gå rden . Karlin de kl arerar också att han inte begä rt någon lö n . D et kan va ra rikti gt , de n hade påyrka ts av fö renin ge ns rev isore r. I styrelse pro to koll et den 2 febr . 1887 har doc k Karlin själv skri vit : " § 3. A nmälde unde rt eckn ad på grund av ekonomiska skäl ej längre än till nästa årsmöte kunn a so m Fö reninge ns se kretera re och amanuens vid sa mlinga rn a kva rstå." Men i slute t av samm a år va r Karlin avlö nad tjänsteman hos fö reninge n . Uppsägnin ge n o mt alas icke vida re. Sigfrid Svensson

HOLGE R R AS MUSSEN

Georg Karlin og Bernhard Olsen

D a Karlin i 1918 udsendte sin håndbog fo r bes0g og selvstudium ved Kulturhistoriska Museet i Lund , tilegnede han de n " skapare n av det da nska fo lk emuseet direktör Bernhard Olsen i erindring o m 35-årigt sa ma rbete" . D et f0 re r kontakten me ll em de to muse umsgrundlreggere tilb age til å ret 1883 kort tid eft er , at Ka rlin havde gjo rt begyndelsen til sin museumsvirksomhed med de 0stskånske sa mlinger i uni ve rsitetets bibli ote kshus og da nne lsen af Kulturhi sto riska Fö re ninge n . T il be lysning af sa marbejdet fo re ligger en o mfa ttende brevve ksling melle m de to mark ante personlighede r med e t sidelys fra e n tilsva re nde me llem Bernhard Olse n og A xel Nilsso n . U nde r benyttelse n af mate ri alet går det ofte en ligesom Bernh ard O lse n , de r i et brev til A xel Nil sson af 19/11 1896 kl ager over et brev fra Karlin: " J eg kan som sredvanlig ikke med min bedste vilj e dechiffre re det . .. " H e lt så galt e r det imidle rtid ikke , og korrespo nd ancen giver et inte ressant indblik i o pbygningsfase n af de no rdiske , kulturhisto riske museer og de relatio ne r , der de nga ng fa ndtes melle m museumsmrende ne. Me ns Artur H aze lius' betyd ning fo r denne museum skatego ris o pko mst for lrengst e r e rk endt og do kumenteret , bl. a . i min bog om Be rnh ard Olsens virke og vrerke r , savnes de r e n n0 jere analyse af fo rbinde lse rne og påvirknin ge rne me lle m e t bredere udsnit af fo rst og fremmest no rdiske museum sfo lk , me n også med udblik til ko lleger i det 0v ri ge E uro pa. D et e r så ledes oplagt , at for såvel Karlin som fo r Be rnh ard Olsen har inspi ratio nen fra og sa marbejdet med Justus Brinckmann i H amburg vreret af ove rordentlig sto r betydning. U d fra udva lgte e kse mple r skal i det fo lgende tegnes en skitse af de in spi rati o ne r og samarbejdsre latio ne r , der e ksisterede 36

!. Uppställning av skå nska fo lkdräkte r i " Kuggis" år 1883-84. Ka rl in fick dockorn a fr ån Köpe nhamn ge no m Be rnh ard Olse ns fö rmed lin g.

mellem de to museer i Lund og K0 benh avn . Kontakten over 0 resund synes skabt ved e n henve ndelse fra Be rnh ard Olsen ti l stude nt Karlin o m et rnermere samvirke , som Kulturhisto riska Föreningens sekretrer besvarer 13/4 1883 positivt med , at man ge rne vil " utbyta befintliga och möjligen inko mmande dupplesse r mo t sådana fö re mål, som kunn a vrera af nytta fö r våra sa mlinga r" . Srerskilt havde Bernh ard Olse n tilbudt at sende en d ragtm annequin som pr0ve. H e r kom e rfa ringe n fra hans udstillin g ved Kunst- og lndustriudstillingen i K0 benhavn 1879 den skå nske instituti o n til gode. A llerede fra det f01gende år blev e n sådan udve ksling af genstande mell em de to vo rdende museer etableret , og sa marbejdet fik i 1885 en e ndnu intime re karakter , idet Karlin medvirkede ved indretningen af D ansk Folkemuseum i Pano ptiko nbygninge n og pe rsonligt sva rede fo r Inge lstadstue ns indretning efte r det af Bernhard Olsen kn resatte interi 0rprincip , men utvivlsomt med realisering af egne ideer ved at udstyre den til jule he lge n med dragning af vregge, julehalm på gulvet og 37

den var målet for dem begge, selv om Karlin i sin museumspolitik udvidede virksomheden langt ud over Sydsveriges grrenser ved opbygningen af kunsthistoriske og etnografiske samlinger. Samarbejdet mellem de to museer var intenst og antog mange former lige fra gensidige informationer, opk0b og udveksling af museumsgenstande , frellesre jser for besigtigelser og erhvervelser til udlån ved srerudstillinger og medvirken som prisdommere . Dansk Folkemuseum var utvivlsomt det af de to museer , der fik st0rst synligt udbytte af samarbejdet. Resultatet kan tydeligt aflreses i Bernhard Olsens frilandsmuseum , hvor de gamle danske landskaber 0stensunds blev tidligt og fortrinligt reprresenteret ved bygninger , der blev erhvervet ved udstrakt h jrelp fra Karlin og hans medarbejdere , isrer Axel Nilsson , der foretog omfattende rejser sammen med Bernhard Olsen. Karlin tilb0d gener0st sit museums medvirken. Så tidligt som 1892 gjorde han opmrerksom på " en utmärkt gammal fatabur, som du , om du kommer att genomföra paviljongsystemet ej får låta gå dig ur händerna". Da Bernhard Olsen et par år senere gjorde begyndelsen til sit frilandsmuseum i Kongens Have , tilb0d Karlin 13/5 1896 at vaktmester Persson ikke blot kunne drage med til Halland for at tage rygåsstuen ned , men også genopf0re den i K0benhavn. Bag det nrere samarbejde lå f0lelsen af, at de to museer var forbundsfreller i modstanden mod det storsvenske hegemoni , som ud0vedes fra Stockholm. Det fremgår bl.a . af et bes0g , som Karlin sammen med professor Weibull i 1884 aflagde i K0benhavn for at tilbyde Dansk Folkemuseum en st0rre samling skånske genstande , " da deres Museum savner Midler til at vrerge de gammeldanske Provinser mod Hazelius ' febrilske lndkj0b", som Bernhard Olsen 20/12 1884 meddelte lederen af Oldnordisk Museum J.J .A. Worsaae .' Udformningen af " Kulturen " efter paviljongsystemet var utvivlsom en inspiration for Bernhard Olsen til at tage fat på sit frilandsmuseum , ialtfald benyttede han det som anskuelsesundervisning for sin egen museumskomite og for medlemmer af den danske rigsdags finansudvalg ved bes0g i Lund , hvor han sin vane tro gennemarbejdede bes0gene i alle enkeltheder i samarbejde med Karlin som en rrekke breve de to imellem i 1892

vidner om. Uforberedt gik han dog ikke til opgaven, for han kendte reldre eksempler på bygningsmuseer og kunne derfor i et bidrag til Salmonsens Leksikon (1897) om Friluftsmuseer g0re ret og skel mellem Hazelius og Karlin , der begge ville hrevde paterniteten til denne museumsform . 2 Selv om der kan påvises forgrengere til museer af flyttede og genopf0rte bygninger , var de tre her nrevnte en nyskabelse , der ikke over alt blev hilst med bifald. Den skarpeste kritiker fandt de i den fremragende danske arkreolog , dr. Sophus Muller, der på et museumsm0de i K0benhavn i 1897 frakendte såvel interi0r- som eksteri0rmuseer al videnskabelig vrerdi. Muller regnede dem for en egen kunstart , beslregtet med panorama og panoptikon . " Herunder , under disse belrerende Kunstanstalter , vilde de saakaldte Frilufts- og Parkmuseer samt Interi0rerne og Exteri0rerna indgaa". Og i konsekvens heraf " maatte dog alle originale Sager afgives til Museerne , hvor de h0rer hjemme, og Kunsten vilde virke alene med Efterligninger. For de regte Sager har den ingen Brug . - Gustav Adolfs Drabanter tager sig fortrreffelig ud i Hazelius's Etablissement ved Stockholm til Trods for, at de ikke er if0rte originale Dragter". 3 Sophus Mullers angreb gjaldt det lille byningsmuseum i Kongens Have , som netop var åbnet og dets ide forklaret i en vejleder af Bernhard Olsen.' Men som citatet viser, havde Mullers overvejelser Iige så fuldt adresse til bygningsmuseet på " Skansen" og det kulturhistoriske museum i Lund. Begge steder havde man gjort rig brug af historiske og kulturhistoriske optrin. På m0det i K0benhavn havde Bernhard Olsen kort taget til orde mod Sophus Mullers foredrag , men da det senere på året blev publiceret i det danske tidsskrift " Tilskueren ", henvendte han sig til Hazelius for at få ham til at im0degå de fremsatte synspunkter. Hazelius svarede 0jensynligt aldrig på denne henvendelse , men lod i stedet en af sine tjenestemrend , Nils Edvard Hammarstedt , im0degå angrebet i Meddelanden från Nordiska Museet (1897). Da breve mellem Karlin og Bernhard Olsen af en eller anden grund ikke findes fra året 1897, er Karlin muligvis ikke blevet opfordret på tilsvarende vis. Bernhard Olsen s0gte oplysninger om sagen hos Axel Nilsson , bl.a . om Sophus Muller nogen sinde

3. Ingelstadstuen i Dansk Folkemuseum i Panoptikonbygningen . G .J. Karlin forestod opstillingen , der viste stuen udstyre t til julehelgen . Tegning af Karl Jensen til Nordstjernens Aarsrevue 1885.

havde set museet i Lund. Nilsson svarede bekneftende , og Bernhard Olsen kunne ved at gå tilbage i korrespondancen have fundet et meget indholdsrigt brev fra Karlin af 10/111892 , hvori berettes om et bes0g af Sophus Muller og hans kollega , etnografen Kr. Bahnson . " Jag förstod " - skriver Karlin - " naturligtvis genast att det var kritiker af systemet som uppenbarade sig. Som cicerone hade de naturligtvis Söderberg. Jag var ute i andra ärenden när de kommo , hvadan de hade en half timme på sig till ytterligare fixerande af sina förutfattade meningar". Karlin lod sig derfor ikke forbla:nde af de bes0gendes "all mänt menskliga artighet och betydelselösa hederlige omtale ", men bem<erkede sig deres anma:rkninger. Da disse giver et v<esentligt bidrag til forståelsen af de kulturhistoriske musee rs vanskelighed med at vinde anerkendelse hos de etablerede forhistorikere , skal Karlins referat af bes0get anf0res in extenso: 41

k (J4

~~ !J ~ '

(JJ;~

~·Crt.~J 4. Teg nin g af Bernh ard Olse n i et brev til Karlin i 189 1, hvo ri han bes krev fas te ren fra H je lms0 lill e , der ved bes0g i K0be nh av n va r if0 rt e n hat ' 'fra 1796 a l' incroyable ".

"Fö rst fö rvå nade de sig öfve r att systemet icke va r rent ut an e n "samme nsmeltelse" med både skåp och mo nte r. Jag tycker nu att det bö r vara tämligen sje lfkla rt att man ej bygge r sä rskilda hus fö r bläckho rn och särskilda fö r gnidste na r. Vidare tyckte de att den ve modi ga känslan af att dessa gaml a hus kanske o m två hund ra år ej mera existerade var tillräckligt nog att d raga i betänk ande deras fö rfl yttande och uppställande tvåhundra år fö rut. - Jag fi ck härvid e n lifli g erinran om po jke n so m gick och grät he la somma re n i tanken på de n ko mm ande vinte rn. Så ansågo de d. v.s. Mulle r att o m också något sådant kunde låta sig gö ra i Sve rige ginge de t absolut icke i D anm ark ; där funn es nämlige n intet att fl ytta - ! Jag rådde Mull er att studera Mejbo rgs "Gamle danske hj e m" - och dessuto m va r ha n principie llt emo t att fo lke museet saml ade skånska sa ke r. Jag frågade hono m o m han trodde att en kulturströ m afklippt es ge no m ett freds lut ; därpå svarade han endast att han såg att vi hade o lik a 42

uppfattning, hvaremot jag icke opponerade". Af Bahnson fik Karlin det indtryk , at han var "en snäll och hyggelig man , som rädd och tvungen följer sin chef". I det lille skrift , som Karlin udsendte ved museets 25 års jubilreum, tog han imidlertid sagen op og gjorde rede for sit system og dets evne til at supplere " den gamla museianordningen med föremålen kronologiskt eller tekniskt utställda i skåp och monter" ved benyttelse af eksteri0r- og interi0rprincippet . Men , understregede han , gjorde man dette , måtte idealet vrere, "att , om de människor , som lefde på den ort eller den tid , byggnaden eller interiöret representerar, kunde vakna upp och skåda verket , de i detsamma skulle känna sig fullt hemma och icke gå omkring med den undrande frågan: " Haben wir alles dieses gethan? " - en fordring , som Bernhard Olsen helt naturligt kunne tilslutte sig , og som han havde tilstrrebt i den f0rste opstilling i sit museum , hvor imidlertid den strerkt begrrensede plads og de hurtigt voksende samlinger i l0bet af få år kuldkastede princippet. Det var bl.a. under indtryk heraf han planlagde sit frilandsmuseum , der fra 1901 fandt sin blivende plads i Sorgenfri og for hvis f0rste erhvervelser samarbejdet mellem Karlin og barn havde vreret af vresentlig betydning . Et replikskifte mellem Karlin og Sophus Muller fortjener en uddybelse , nemlig om Dansk Folkemuseums samleraktivitet i de tidligere danske landskaber 0stensunds. Som ovenfor bemrerket var Karlin og Bernhard Olsen helt i overensstemmelse på dette punkt , og Bernhard Olsen anså dette som en essentiel del af sit virke og som en direkte forpligtelse . Da museumskollegaen Emil Hannover i 1906 forberedte en hyldestartikel til hans 70 års dag , prreciserede Bernhard Olsen i et brev til Hannover, hvad der havde vreret hans ledemotiv for skabelsen af Dansk Folkemuseum og dets bygningsafdeling i Sorgenfri: " Oldnordisk Museum havde efter Thomsens Tid (d.v.s. under Worsaae og Sophus Muller) betragtet de tabte Lande 0stensunds som absolut Udland. Efter Slesvigs Tab (ved krigen i 1864) fik det samme Skrebne og gled saavelsom de skaanske Lande helt ud af Museets Omraade og Arbejde - at dette delvis er anderledes nu , skyldes mit Initiativ. " Han 0nskede at ska be et nationalt museum , men hans nationalbegreb omfattede mere end det davreren43

5. Bernhard Olsen på bes(llg i Nresgårdene inden de flyttedes til Frilandsmuseet ved Sorgenfri . Johanne Andersen fot. Dansk Folkemuseums billedsamling.

de Danmark, nemlig hele det gamle danske monarki, " fordi Ungdommen her skal belceres om alt det , der en Gang har h0rt til Danmark , fcestne Mindet om det Tabte og bane Vejen for den aandelige Samling af det Spredte, der er den eneste Form for en Generobring, som jeg kan 0jne" . Af de mange breve fra Bernhard Olsen til Karlin skal jeg citere et fra 16/12 1891, der kaster lys såvel over de to mcends personlige forhold som over deres fcelles livsopgave . Det fremgår af brevet , at Karlin hcerges af influenza , og Bernhard Olsen bemcerker , at den sygdom kender han personligt, men, fortscetter han , " det er en meget behagelig Sygdom iscer , naar den ytrer sig , som hos mig , med dominerende Lyst til at spise og drikke og drive i en Lcenestol og man faar Ryper og Brokfugle m .m . til at styrke sig paa. Jeg var syg saa Icenge , som det lod sig g0re . Jeg haaber du gennemlever lignende velsignede Forhold. - Det

glreder mig meget at h0re , hvor meget Held du haft med dig i Stockholm. Du har Lykken med dig , og du fortjener den ved din Rastl0shed og Flid. Der er ingen som f0lger din Fremgang med Museet med mere Sympathi end jeg. Du synes jo at faa udrettet mere ad den Vej , jeg anser for den rette , end jeg selv naar herhjemme , hvor vi har en Embedsmand ved det oldnordiske Museum , som hidtil har domineret alle. . . (Sophus Mull er igen) . Han har skabt Planen om at tilbygge Prinsens Palais med nya Fl0je og domineret hele Kommisionen. . . Sandsynligvis bliver der dog ikke noget ud af det hele , da Folkethingets Venstre nok ikke synes om Prinsens Palais , og der grelder nu at faa dem til at interessere sig for at lregge den nye Museumsbygning i en Park med Plads til Huse omkring sig , saaledes som jeg altid har foretrukket det , og som du har gennemf0rt det. Ulykken er , at det er enorme Arealer , som det drejer sig om ... " Efter at have indbudt Karlin til et bes0g i julen , ventilerede han planen om et bidrag til " Kulturens " kommende festskrift : " Jeg har en Ide til en Artikel i dit Festskrift , men det er et Sp0rgsmaal, om du vil have den , da den r0rer ved Museern es mindre heldige Resultater , Maskeradetendenserne , der blomstrer saa frodig Sverige over. Jeg ville saa dele Nationaldragternes Historie i tre Perioder: 1. min Barndom , naar jeg maatte gaa i Butikerne med min Faster fra Hjelms0lille , der optraadte med en Hat fra 1796 a l'Incroyable . Jeg var frerdig at synke i Jorden af Skrrek for at m0de mine Skolekammerater. 2 . da jeg aabnede Folkemuseet og de inviterede B0nder kom med deres Nationaldragter i Pakker under Armen , fordi de generede sig for at gaa ad Gaden med T0jet paa . De klredte sig om i Lokalet , inden Kongen kom . Denne Gang var det B0nderne , der skammede sig. 3. da jeg saa de unge Damer paa Raml0se kostumeret i Almuedragter , dragende af med Majtrreet gennem Skaren af Almue (2den Klasses Br0ndgrester) i moderne Klreder , som undrende saa paa dette Intermedium. Her var der ingen , som skammede sig. Det var en ren Maskerade til Glrede baade for de udklredte og for Tilskuerne . Jeg var ikke til Stede (!), ellers vilde jeg have skammet mig for anden Gang over Nationaldragternes perverse Brug paa Overklassens Kroppe ". Denne ide blev aldrig fort ud i livet , men i f0rste bind af 45

6. På en af sine mange rejser i de skånske landskaber bes0gte Bernhard Olsen gården Lundeh0je i Vester G0inge h. og blev fotograferet sammen med alle gårdens beboere . Det er BO helt til h0jre . Johanne Andersen fot. Dansk Folkemuseums billedsamling.

" Kulturhistoriska Meddelanden" offentliggjordes et af Bernhard Olsens st0rre arbejder om kalendere og mrerkedage, hvor "Kulturens" bestand af stedsevarende kalendere indgick som en vresentlig bestanddel. 5 De to herrer kendte utvivlsomt hinandens samlinger udmrerket. Da derfor Kulturhistoriska Föreningen ved sit allmänt sammanträde i juni 1900 havde besluttet at lade foreningens og museets samlinger vurdere, var det helt naturligt for Karlin at anmode Bernhard Olsen om at påtage sig opgaven i samarbejde med den kendte k0benhavnske privatsamler, murmester J .W. Frohne og antikvitetshandler Alfr. Nathanson sammesteds. Karlin håbede , at Bernhard Olsen villetage sin familie med i de dage , vurderingen varede. Endnu et eksempel på samarbejdet skal fremdrages. I 1909

gravede Karlin påny i Falsterbo, hvor han ved gravningen på de gamle fed i 1887 havde indbudt Bernhard Olsen til at bes0ge sig " här på vår klassiska medeltidsmark" . Han regnede dengang med at få resultater, der kunne blive til en "mördande kritik af Prof. Schäfers förläggande af de danska fiten ute på Falsterbo refvel och Skanörs hafö". 6 Ved den genoptagne gravning var flere pramme kommet for dagen ved kajen til Falsterbohus , og Karlin havde tilbudt direkt0ren for det danske Nationalmuseum , dr. Mollerup , en af dem: " Han tycktes vara intresserad för saken och trodde att medel skulle kunna erhållas ur Karlsbergsfonden. Huvudfrågan blef, hvar man skulle uppställa fartyget , och till slut hann han till det resultat , att detta bäst låte sig göra ute hos dig i Lyngby. Altså har du blifvit part i målet ... " Der blev dog intet af planen. I denne korte redeg0relse er det umuligt at udnytte alt, der kan belyse forholdet mellem de to museumsgrundlreggere. Jeg vil afrunde skildringen med et brev, som Bernhard Olsen sendte Karlin fra Rouen . Brevet er udateret , men må vrere skrevet som en hilsen til Karlins 50 års dag: " Krere Yen! Du skulde til din H0jtidsdag have havt et Diplom paa Pergament med vedhrengende Segt , men du maa paa Grund af Forholdene n0jes med et Stykke Hotelpapir , men hvad der staar derpaa , er godt ment , hvor ringe Stoffet end er. Jeg 0nsker dig til Lykke for den kommende Tid og takker for de Dage , der er svundne siden vi den 8de September 1892 fejrede dit Museums Aabningsfest. Du kan med Stolthed se tilbage paa det , du har udrettet for og efter den Dag. Du er ung endnu og har Muligheder for dig. Det g0r mig ondt, at jeg ikke kan vrere til Stede hos dig. Det var saa mindevrerdige Dage , jeg den Gang havde sammen med dig og dit Museums Venner og dine Kolleger , at jeg ikke har glemt dem, og de dukker op nu paa ny. Den gang stod du ved en Begyndelse eller rettere paa en Station efter et Arbejde , som havde strakt sig over en Aarrrekke . Godt og ve! 10 Aar i Forvejen havde vi jo knyttet vor forste Forbindelse og ved den Tid var jeg for f0rste Gang i Lund for at se, hvad der var samlet i det forste Lokale. Senere har jeg vreret der ve! hundreder af Gange og de Forbindelser og Venskaber ,

jeg sluttede i de Tider, har h0rt til mit Livs gode Erhvervelser og er det fasteste Baand , jeg har knyttet , naar jeg undtager mine nrermeste Krere. Tak derfor , krere Ven , for de mange Aar , der er gaaet og mine bedste 0nsker for den Tid , dit Museum med dig gaar ind i. En krerlig Hilsen til Hustru din . Din hengivne Ven Bernhard Olsen Noter I . Holger Rasmussen: Bernhard Olsen . Virke og vrerker. Nationa lmuseets fo rlag, 1979, 132. 2. I e n hå ndskre~e n hilsen til Pou l N0rlund 1948 bed0mmer Gösta Berg dette bidrag som " kanske värdefull are än någo t ann at , som sk rivits i de tta äm ne ''. 3. Sophus Miiller: Museum og Inte ri0r (Tilskuere n 1897). I et brev fra Karlin til Be rnh ard Olsen af 20/l 1893 nrevnes opf0relse n af fo lkefeste r i museumshave n, hvore fte r der fo rtsrettes: " Jag har tä nkt att , sedan jag här med nu gjort börj an, genomgå de för o lika årstider och märkesdagar egendomliga lekar och fo lkbruk . Hvad jag däre mot icke kommer att göra är att anordn a " fosterländska" komedier med drabanter och fo lketåg a la Nordiska Museum. " 4. Bernhard Olsen: De gamle Huse i Konge ns Have . K0benh avn 1897. 5. Bernhard Olse n: Stedseva rende kalende re i Lunds kulturhistori ske museum (Kulturhi storiska Meddel anden . I , 1: 69-85, 94- 108 . I, 2: 7-28, 51-69. Lu nd 1894- 1911. 6. Brev af 2717 1887. Karlin skriver , at prof. Schäfer på for ham uforkl arli g vis havde fået nys om udgravningen og nu tilb0d at vej lede ved unders0gninge n.

Vår på Östarp . I bakgrunden ligge r va tte nmöllan och Gamlegårde n. Il Onsjöstugan på Kulture n i fö rsommartid .

III Höststämning på Kulturen. IV Vinterbild från Östarp med bron över Röddeå.

ALLMÄ ' N.\ SYOSVLNSKA

KON. TSLÖJDUTSTÄLLNINO I liALM 'TAD '!os.>r.t - 9Jhl H)OI

!litmstad 28/9 lgOI.

V Affischen till den tredj e Sydsvenska Ko nstslöjdutställninge n i Halmstad 190 1 är som en festlig fa nfa r. Teckn ad av den mångsidi ge konsthantve rkaren Jöns Mårtensso n.

V I VII V III Bildväv nade r som fl e ra gå nge r ut fö rdes so m vin ste r till lott e ri et. Ovan : del av karto ng till " Prinsessa n och de elva sva narn a '', tecknad av Märt a Måås-Fjett erströ m 1897. T.v. " Primulo r" och " Prästkraga r" e ft e r kart o nge r av Maja H alle n-Fj aestad 1898- 1900. " Prästkraga r" var en av tre bildv ävnade r fr ån KSA , so m va r med på No rdiska musee ts utställning av vävd a tapeter 1902. Båda ko nstnärinno rn a delt og i den fö rsta ko nstslöjdutställninge n i Lund 1897 och fo rtsa tte sa ma rbe tet med Kulturen so m free -l ance-k o nstn äre r. 1902- 1905 verkade MMF som textil fac kl ärare på KSA .

IX X XI XII Elevarbeten från Konstslöjdanstaltens fackskola, utförda på 1920talet. Från vänster, övre raden, kuddstycke i finnvävnad och del av vävnad med blommotiv i HY-teknik, skrivbordsmatta med silkebroderi i plattsöm och stjälkstygn, längd med bårder i dukagång och halvkrabba med mellanbårder i helkrabba. Föremålen inlånade från f.d. elever.

1. . . . . . . . . . .

---

XIII Vinster till lotteriet , utförda på Konstslöjdanstaltens textilverkstad . Bl.a. ses här exempel på hur man tillämpat allmogemönster och -tekniker för modernt bruk. Lotteriet lades ned 1932, varefter en stor del av vinstlagret såldes på tio auktioner i Sydsverige. Några föremål på bilden finns i privat ägo.

XIV " G nistre spår hertig Magnus", bildvävnad i liksidig rölakan och e n matsalsstol i polerad björk , rit ade av amanuense n vid Kulture n Pär-Axe l Olsson, 1906 resp. 1907. Han har bl.a. följt Georg Karlin s idee r och vid bildens uppbyggnad utgått från rölakansteknikens rakt avgränsade färg pl an. Stol KM 59.889.

MÄRTA LINDSTRÖM

Konstslöjdanstalten och Lotteriet

Till färgbilder V- XIV " .. . och skall verka som en kraftig häfstång för konstskicklighetens höjande i södra Sverige." Konstslöjdanstalten på Kulturen grundades 1897. Det var namnet på en fackskola med verkstäder som genom teknisk och konstnärlig handledning åsyftade att "så långt möjligt är , väcka och utbilda befintliga anlag och därigenom arbeta för skapandet af en individuell, personlig konstslöjd ". Redan i Kulturhistoriska föreningens redogörelse 1889- 1890 nämns bland andra önskemål en skola för konstslöjd - om man bara hade pengar. I Meddelanden från Svenska Slöjdföreningen 1890 beskriver Georg Karlin sina planer på en konstslöjdanstalt , dess mål och organisation och dess möjlighet till förverkligande genom ett lotteri. Redan 1882 förebådas den , i den då nybildade Kulturhistoriska föreningens upprop , när man skriver att e n kulturhistorisk museisamling " ej häller torde sakna sin betydelse för konstflitens och hemslöjdens fortgående utveckling". År 1889 beviljades föreningen tillstånd av Kungl. Maj :t att starta ett konst-, industri- och hemslöjdslotteri för inköp av en museibyggnad. Det ekonomiska resultatet av detta lotteri blev över förväntan och man beslöt att söka tillstånd till ett permanent sydsvenskt konstindustrilotteri . Styrelsen gick i borgen mot att museet ställde all lös och fast egendom som sä kerhet. Den eventuella vinsten skulle gå till konstslöjdens fr ämjande i södra Sverige och delas i tre lika delar avseende resor och stipendier , en fackskola och inköp till samlingarna. Lotteriet organiserades som ett andelslotteri för de fyra södra landskapen med fördel-

+:-:+ +:-:+ •

I. I närmare tjugo år, innan Malmöhus läns hemslöjdsförening bildades 1905 , fungerade Kulturen som förläggare och försäljare åt den skånska hemslöjden och gjo rde den känd på utställnin ga r. Karna Bengtsso n i Bjeresjö, Skånes skickligaste rölakansväverska , representerar här den tradition och det kunn ande som fördes vidare genom Konstslöjdanstaltens verksamhet.

ning av inköpen efter den försäljning av lotter , som uppn åddes i varje län . Om man i Karlskrona med omnejd sålt lotter för 6.000 kronor , gjordes inköp av konstslöjd för 4.500 kronor. Alla vinster , även de minsta , måste vara alster av individuellt arbete. Det var fyra dragningar om året och vinst på var femte lott. Lotteriet annonserades som det liberalaste i landet. Vinster på mer än 300 kronor var s.k . anvisningslotter, som gav rättighet att välja föremål för motsvarande summa efter en lista . Bakom arbetet med lotteriorganisationen låg en vilja att "försöka rycka konstslöjdsyrkena upp ur den slentrian och dvala , i hvilken den historiska stilismen, fabriksindustrin och det tekniska ritarväldet bragt dem " . 50

Sc 1·. 2 UJ\)5

09'27(l :

2. Lo tte rn a till de t Sydsve nska Ko nstindu stril o tteri e t tecknades av dek ora ti o nsmålare n Svante Thulin . På de fö rsta se riern a , 1894-96, finn s Kulture ns e mble m , o lika ha nt verkssymbole r och de fyra sydsvensk a la ndskapsva pn e n o mramade av blo mm o r , lage r och band. I fortsätt nin gen fi ck lotterna en betydligt för e nklad utformnin g.

Man måste få med sig hantverksföre ningarna för att denna målsättning skulle bli verk li ghet. På styrelsens uppdrag gjorde Karlin i november 1893 en föreläsnings- och propagandaresa till städerna i sydsve rige fö r att få hantverks- och industriföre ningarna intresse rade av fackskoleiden. Föredragets titel var: " Hv ad hafva vi att göra för att höj a vå ra yrken och vår konstindustri ?". D et gick i ko rthe t ut på att refo rmera utbildningen och förlägga de n på Kulture n i Lund. Talaren beskrev situation en så här: Nä r skråväse nde t upph ävdes - här i Sverige 1846 - förkastades en lå ng utbildningstraditi o n , där verkstaden varit en lärorik sko la och gesä ll va ndringa rn a givit erfare nh et. Hantverke t kan nu ofta ersät tas av maskinindu strin - och förfaller. För att råda bo t ha r inrättats te kniska sko lo r för mö nste rrit are , so m aldri g stått på ett verkstadsgolv , me n som duktigt kan kopiera all a hi sto riska stil ar. Nej , bort med ritarvä ldet och det " stereotypera nde tröskand et i de hi sto ri ska st il arn as långhalm ". Ute i Europa har man börjat inrätta sko lve rkstäde r , dä r e leve rna får utföra indi vidu ellt arbete efte r sin a egna mö nste rritnin ga r. Skulle inte vi i Sverige kunna o mpl antera dess idee r till fromma för vå rt hantverk? Rörelse kapital et kan anskaffas ge no m ett lo tte ri . Lära re skall 51

anställ as som be härska r yrk ets form e ll a och mate ri ell a krav. " Leva nde" mode lle r ska ll a nvä nd as så att snick aren tec kn ar möble r eft e r mö bl e r o.s .v. D e n d yrb ara. nästan all enaståe nde samlin g af ko nstslöjdsa lste r so m de t kulturhi sto riska musee t i Lund ege r få r ej vara obegag nad. Sjutto n hantverksföre ninga r stödde ide n och va r villiga att sa tsa sin a egna produkte r so m vinste r i lo tte rie t. Å r 1896 gav lo tt e ri et e n vinst på 3.000 kro no r , som fö r fö rsta gå nge n kun de använd as till de uppgivna ä nda målen , stipe ndie r , fac ksko lan oc h inköp . Stipend ie rn a anno nserades ut i dags presse n. Bland åtta sö kande (en av de m o rn ame ntbildhugga re n Ca rl Mill es i Paris) va ldes två sydsve nska ko nstslö jdare , so m und er tre må nade r kunde stude ra inta rsiaa rbe te n i T ys kla nd respek ti ve broderi i E ngland . Sjutto n stipe nd ie r de lades ut t. o. m . år 1904 fö r studi e r i utl ande t av gobeläng, glasmålnin g och bil d hu gge ri . Sex av sti pendi ate rn a fick resa till vä rldsutställnin ge n i Paris år 1900. 250 kro no r de lades ut till var och e n fö r två vecko rs viste lse. R esebe rätte lse måste alltid sk ri vas. U nder 1896 o rga ni serades också de n bliva nde ko nstslö jdanstalte n . D e n skulle arbe ta efter tv å lin je r ; de ls sko lan med två fac k , ett textilt med kurse r i konstvävnad , broderi och go be läng och ett fö r trä- och metall arbeten med bildhugge ri och inl äggning, ko nstsmide och drivning och dels själva " anstalte n" med fas t anställda " ko nstslö jdare" , som fått sin utbildnin g på sko lan och efte r givna förl ago r skull e utföra vinste rn a fö r lotte riet. Ko nstn ärligt utbildade fac kl ärare skulle ge undervisnin g och handledning. Kulturens intendent va r föreståndare fö r ko nstslöjdanstalte n , KS A, och tillik a direk tö r fö r lotteriet och ansva ri g fö r de båd a verksamhetern a in för styre lse n . D e var eko no mi skt fr iståe nde med egen revision och betalade hyra, e ldbrand och lyse för sin a lo kale r på Kultu rens o mråde: Lindfo rsska huset och " Locus virtu tum ". D etta gav museet en liten me n sä ker inko mst, som delvis täckte tj änstemännens lö ne r. Allt som rö r KSA och lo tteri et fi nns redovisat och arkiverat. Ko nstslö jda nstalten startade, som tidiga re sagts, december 1897 , fö rst i lite n skala som en textil fac ksko la med to lv elever. Ku rse rn a ko m att fyll as ut unde r de närm aste åre n . E tt regle52

3. Eldskärm av snidad e k med bildvävnad i gobelängteknik. Vävnaden är utförd 1897 av fru Anna Karlin , Georg Karlins första hustru. Figurerna , som föreställer Margareta Leijonhufvud och Gustav Vasa. är tecknade efter ett nordt ys kt 1500-talsbroderi i Kulturen s samlingar. Ramen kröns av parets alliansvapen och är trolige n snidad av Jöns Mårte nsson .

mente för skolan skrevs år 1901. Alla elever finns antecknade i de s.k. slöjdböckerna, där man finner deras betyg på utförda prover. Anna Nordström f. 1880 står som nummer ett i den första slöjdboken. Hennes ritböcker och prov i gobelängteknik har återgått till museet och finns nu i Kulturens ägo. Hennes prover i konstvävnad utgjordes enligt slöjdboken av " Sängmatta , helflossa I Kuddöfverdrag , trensaflossa I Förkläde , bårder-rosengång, krabba , skälblad I Serveringsduk , delad dukagång I Bordduk , dukagång , munkabälte , krabbasnår". Det var tillämp-

4. Från den av Georg Karlin arrangerade stora skånska konstslöjdsutställningen i Lund 1897, där bland annat Märta Måås-Fjetterströms första bildvävnader visades. Till vänster sagan om Sven i Rosengård, till höger Bebådelsen . Däröver Axel Nilssons Vinterstämning.

ning på gamla svenska vävtekniker efter Jakob Kulles mönsterböcker. Men även andra tekniker har använts på skolan. När jag intervjuat elever som gått på kurserna på slutet av 1920-talet, har de sagt att man fick lära sig tio tekniker, däribland finnvävnad, norsk rölakan och HY-teknik. Till ämnena på kursen hörde teckning, komposition, färgval och montering. Eleverna minns också föreläsningarna i konstslöjdens historia som intendenten höll varannan vecka. I broderikursen lärde man de vanliga teknikerna - schattersöm, plattsöm och hålsöm . S.k. landskapssömmar och tyllträdning antecknas som en nyhet 1916. Alla bildvävnader som tecknades för KSA utfördes i gobelängteknik, med undantag av några stora, strängt stiliserade

5. I tävlingen Dekorativa utkast och kompositioner, utlyst av Kulturen 1900, fick fackläraren vid KSA , Bror Sahlström första pris för denna nordi ska högbä nk med skulpterade bockhuvuden.

kompositioner av Märta Måås-Fjetterström och Pär-Axel Olsson, som vävdes i norsk rölakan . Teckningslektionerna användes till studier i samlingarna. Man skulle lära sig se och avbilda föremålet så exakt som möjligt , men vid tillämpningen för det egna provet - som man fick göra utan hjälp - kunde eleven få ändra mönsterdetaljer och färger och använda sin fantasi och sitt omdöme. Den tekniska skickligheten tummades inte på och inte heller på den riktiga , goda kvaliten. Det framgår också klart av de elevprover, som vi fått låna till museet vid insamlingen under hösten i år. Färgställningen måste vara den ursprungliga , friska, om förlagan var en äldre vävnad. Kopiering av de smultna, " dekadenta" färgerna från en sliten och blekt framsida , som var på modet , var för 55

6. Ciselören Sven Bengtssons förlaga till keramikfat med motivet " Från sockerbeta till sockerbit" . Här har han släppt loss sin omvittnat burleska fantasi. 1890talets slut.

Karlin en styggelse. Han visste , hur det skulle se ut. Mer än en gång under sin uppväxttid hade prästens nyfikne påg fått titta i bondkvinnornas kistor "och därvid bländats af färgprakten i de gamla rödlakans- och snärjeväfnader som ännu lågo hopade sen mors och mormors dagar". Trä- och metallfacket i skolan startade på hösten år 1900. Under fackets verksamhetstid arbetade där endast ett tjugofemtal elever. Två av dem finns representerade på museet och de gick här samtidigt från januari 1904 till juli 1905 . Båda sökte sedan till konstakademien i Stockholm. Den ene hette Ragnar Svensson. Hans elevarbete, en tidstypisk vägghylla , inköptes till museet efter hans död 1906. Den andre var den blivande skulptören Ivar Johnson , som senare efter foton och minnesbilder skulpterade den kraftfulla porträttbysten av Georg Karlin , som nu står i trapphallen i Vita huset på Kulturen. Han fick bra betyg på sina elevarbeten: "Modellerad porträttbyst I Skrin med intarsia , bildhuggeri och ciselering I Ram med intarsia I Hängskåp , skulpterat , mahogny I Teckning och komposition". Konstslöjdanstaltens verkstäder var en självständig affärsrörelse som framförallt arbetade med lotteriets vinster, men som även tog emot uppdrag från andra håll. Fanorna för Skåne och 56

7. Skiss till taklampa i järnsmide , okänd formgivare. På 1910talet smidd av Henning Persson, som samarbetade med Konstslöjdanstalten från 1907.

Halland till Bondetåget 1914 syddes här, ett museum i Norge beställJe en kopia av en stor skånsk dukagångsdrätt , år 1912 gjordes en exakt kopia för Kulturen av den berömda Överhogdalsbonaden i Östersund, år 1924 syddes delar av den skånska dräkten till kronprinsessan Louise för Östarpsinvigningen o.s. v. Även museet fick betala för tjänster och uppdrag, utförda på KSA. Det gav KSA medel till löner åt sin fast anställda personal (ca 16 personer) och till inköp av material för vävnader och broderi , konstsmide och träarbeten. Och man får inte glömma all den konservering och restaurering som utfördes på KSA åt museet, allmänheten och många kyrkor i Skåne. När man läser vinstlistorna i KSA:s slöjdböcker och lotteriets förteckningar på vinstinköp från slöjdare, yrkesmän och verkstäder runt om i södra Sverige, tar miljöerna form och föremålen faller på plats. Det är vad en kvalitetsmedveten, vanlig svensk hade eller borde ha haft i sitt hem under den 40-årsperiod, då så mycket hände inom konsthantverk och inredning i Sverige. Förlagorna till vinster för lotteriet var tecknade av konstnärer som Märta Måås-Fjetterström, Bror Sahlström, Colma Svensson, alla tidvis facklärare och de konstnärligt verksamma amanu57

8. Konstslöjdanstaltens avdelning på den femte Sydsvenska Konstslöjdutställningen i Kristianstad 1906. Möbler, textilier och arbeten i metall är tillverkade för lotteriet. Jöns Mårtenssons piano med sträckande svanor och Colma Svenssons gobelängskärm " De fyra elementen " blev särskilt lovordade . Hängskåpet med Yggdrasil, ett elevarbete från 1905, samt gobelängerna tillhör Kulturen.

enserna Axel Nilsson, Pär-Axel Olsson och Maria Engström-Olsson , förutom av museiintendenten Karlin själv. Konstnärerna Maja Fjaestad och Helmer Osslund engagerades av Karlin och de representerade Kulturen på den stora utställningen av vävda tapeter på Nordiska museet 1902. Vidare kan nämnas Justus Lundegård, allkonstnären i Lund Jöns Mårtensson , konstsmeden Henning Persson och till sist konstnären Gösta Adrian Nilsson - GAN. Konservatorn Anders Gräns och bildhuggarna Per Månsson och Henry Nilsson bidrog med sin konstskicklighet att utföra ideerna . Förlagorna på KSA , framförallt för textilier, både större och mindre kartonger , mönster och arbetsritningar kunde lånas därifrån av slöjdare och yrkesmän . Ut lån av föremål och mönster var ett led i den fostrande uppgift , som var museets målsättning 58

9. Väggur med fodral av mörkpatinerad mässing. Driven dekor med glasnussinläggningar i rött , grönt och brunt. Konstslöjdanstalten, 19()()-talets början . Höjd 59,5 cm . KM 50.733 .

redan från början. Över 4.500 förebilder vandrade under åren 1886-1940 ut och in ur samlingarna. Dit räknas också tidskrifter som The Studio , Deutsche Kunst und Dekoration m.fl. och mönsterböcker som givits ut av Handarbetets Vänner, Nordiska museet och Svenska Slöjdföreningen . 59

10. Förslag till broderi i blekingesöm , mittparti till kudde. Komponerat av Hildegard Dinclau 1916. Under sina två år som textil facklärare på KSA införde hon nyheter som landskapssömmar, tyllträdning och HY-teknik . Hon blev senare konstnärlig ledare på Johanna Brunssons vävskola i Stockholm.

Utställningar följde slag i slag under de första trettio åren . Det var dels de stora mönstringarna av konstindustri och hemslöjd i de olika länen, där inköp gjordes till lotteriet , dels de mindre med alster från KSA tillsammans med den av Karlin särski lt utvalda skånska hemslöjden, som visades på Kulturen eller fördes ut på turneer. Konstindustriutställningarna var en stor apparat med noga utva ld jury. Bara att få deltaga var en utmärkelse. Det gällde att hålla hög klass på vinsterna i lotteriet. Landshövdingar och andra honoratiores höll tal. Pris och diplom utdelades och det gjordes stora inköp , ibland för över 20.000 kronor. Det var ett enastående tillfälle för slöjdare och yrkesmän att bli kända och att få sälja. Vinsterna spreds ju över hela landet. År 1916 fanns lottkoll e ktörer på 420 orter i Sverige, och i Tyskland var från 1897 Hohenzollern Kunstgewerbehaus i Berlin "generalagent"

11. Mittmotiv från kartongen till Finnsagan , teckn at av Gösta Adrian-Nilsson , GAN. S:t Laurentius med halstre t framför Lunds domkyrka , därunder jätten Finn och jättedo ttern Gerda. Finnsagan var e tt uppdrag fr å n Georg Ka rlin till utställninge n på Kulturen 1929 och gobelängen vävdes på KSA . Den är 500x250 cm och tillhör Universitetsbiblioteket i Lund sedan 1957.

för Kulturens lottförsäljning och utgjorde ett nederlag för KSA och skånsk hemslöjd. Den första av de stora utställningarna hölls i Lund 1897 på hotel Altona , mitt emot domkyrkan. Den blev en stor framgång. Nästa mönstring hölls i Karlskrona 1899 och två år senare i Halmstad. År 1904 kom turen till Jönköping och den sista utställningen av detta slag var i Kristianstad 1906. Under åren 1899 och 1901 for Karlin två gånger till Tyskland på utställningsturneer. Med sig hade han kollektioner , som han hindrats från att visa, dels på Stockholmsutställningen 1897 , dels på världsutställningen i Paris 1900. Han tog revansch och turneerna blev lyckosamma. " Vinterstämning" eller " Elgskog", en vävnad av Axel Nilsson , sedermera chef för Röhsska Konst61

12. Från utställningen 1929, GAN i mitten , på besök hos sina väverskor. " De hade större kunskaper än jag om färgtr ådarnas effekt. "

slöjdmuseet i Göteborg blev bl.a. mycket prisad av den tyska pressen. Enligt Miinchener Zeitung "uttryckande en stor naturen avlyssnad skönhetseffekt" . Den stora utställningen av " konst, konstindustri och hemslöjd" i södra Sverige , som blev en verkligt lysande final, hölls sommaren 1929 på Kulturen. Till den vävdes tre av GAN:s folkvisebilder i nära samarbete med konstnären och även den stora " Finnsagan" , som nu hänger i läsesalen på universitetsbibilioteket i Lund. KSA var beroende av lotteriet och vice versa. Under många år var lotteriet också museets ekonomiska livsnerv. När det måste läggas ner i november 1932 efter de sista årens förluster, upphörde även KSA efter ett år. Men vävkurserna fortsatte t.o.m. våren 1939 med KSA:s verkmästare Anna Karlsson som lärare . Från hösten 1941 och fram t.o.m. våren 1949 hyrde Lunds stads lärlings- och yrkesskolor vävskolans lokaler på Kulturen för sina kurser.

GÖSTA BERG

Karlin och Hazelius

De båda främsta sve nska museigrund arna , G. J :son Karlin och Artur Hazelius, kom på skilda vägar till sin livsgä rning. En erfarenhet hade de emellertid gemensam, nämligen att de i unga år lärt känna förhållandena på den svenska landsbygden , där då ännu den långt övervägande delen av Sveriges befolkning levde. Prästsone n Karlin växte upp i Huaröd i Gärds härad i Skåne och började efter ett par års militärtj änstgöring 1879 sina unive rsitetsstudier i Lund . Där greps han snabbt av en nyväckt röre lse bland studenterna, som såg som sitt mål att inventera de särpräglade folkliga dialekterna och att ta till vara det muntliga traditionsstoff, som man för var dag såg förvandlas och försvinna. En skånsk landsmålsförening hade bildats 1875 och 1878 slöt sig de olika nationernas organisationer samman till ett gemensamt utskott. För att väcka intresse för sin verksamhet och för att skaffa medel till fortsatt arbete anordnade detta utskott två år senare en stor fest som snart följdes av flera . De viktigaste inslagen i programmen vid dessa soareer var de prov på folkdiktning av skilda slag , som av studenterna framfördes på deras hembygders dialekter. I november 1881 finner vi Karlin i verksamhet vid en sådan tillställning. Han berättade här om Kä ringen som red till Blåkulla , om Mjölkharen , om Liafrun och om Böj-om i Ramsadal. De flesta historierna hade han upptecknat i Huaröd , men en kom från Vollsjö i Färs härad . De trycktes senare i den i Uppsala utkommande vetenskapliga tidskriften " Nyare bidrag till kännedomen om de svenska folkmålen och svenskt folklif". Vid soareerna, som väckte livlig anslutning , blev det vanligt att de uppträdande klädde sig i sin respektive bygds dräkter och ibland även demonstrerade husgeråd och redskap . 1882 väcktes 63

inom den skånska landsmålsföreningen förs lag att anskaffa en mera permanent samling rekvisita att användas vid dessa tillfällen men också vid de uppteckningsaftnar som man sam lades till varje vecka. I avsikt att förverkliga dessa planer inbjöd Karlin vid midsommartid nämnda år sina kamrater till ett möte i Huaröds prästgård. I samband härmed igångsattes en intensiv insamlingsverksamhet i bygden. De förem ål, som hopbragtes , blev kärnan i Kulturhistoriska museet i Lund , såsom det kallades redan från början. Senare samma år stiftades Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige , som blev ägare av sam lin gen. Ett decennium hade vid detta tillfälle gått sedan Hazelius i Stockholm grundat vad han kallade den Skandinavisk-etnografiska samlingen , Nordiska museets föregångare. Det är helt klart att detta initiativ verkat inspirerande på Karlin . I mars 1883 skriver också den sistnämnde i ett brev till sin stockholmske kollega: "Liksom den ide, för hvilken Herr Doktorn är banerförare inom vårt land , vunnit en ny konkretion i Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige , hvilken med sina samlingar söker åstadkomma ett motstycke om än svagt till Nordiska museet ; på samma sätt vill då också jag genom mina uppteckningar och folklifsstudier söka draga ett om än aldrig så ringa strå till den stora stacken och det är med uppriktig glädje öfver att Herr Doktorn vill räkna äfven mig bland sina medhjälpare som jag nu med djupaste högaktning tecknar ödmjukligen Ge. Fr. J:son Karlin. " Den medverkan som åsyftas i brevet gällde främst ett bidrag till den av Hazelius utgivna skriftserien Ur de nordiska folkens lif. Om de båda första häftena av denna publikation hade Karlin redan i december 1882 skrivit en mycket positiv anmälan i den ovan anförda tidskriften Nyare bidrag . Han utlovar nu flera egna bidrag, bland dem ett om Julens firande i Gärds härads skogsbygd under början af 1800-talet. Den sku lle illustreras " med teckningar gjorda på ort och ställe" . Dessa planer kom dock aldrig att genomföras, trots att Hazelius t.o.m. uppsökte den unge studenten i hans "kula" i Lund . Femtio år senare har Karlin berättat, hur man vid detta tillfälle även kommit att sainta la om den av honom högt beundrade August Strindberg. Hazelius ställde sig kritisk till dennes "arenande i egen rede ",

I. Georg J:son Karlin. Foto fr ån 1880-talet.

som han uttryckte sig. Karlin fann "i likhet med annan 'kritisk ' 80-tals ungdom Hazelius något patetisk och chauvinistisk " och menar att denna inställning var bakgrunden till att hans institution kom att i huvudsak begränsa sitt samlingsområde till de skandinaviska länderna. Kulturhistoriska museet ville redan genom sitt namn visa att man i sin samlingsverksamhet i lika hög grad ägnade uppmärksamhet åt internationell växelverkan . Artur Hazelius var son till en radikal ofrälse officer med förankring i borgerliga familjer i Stockholm men samtidigt nära knuten till Carl Jonas Love Almquist och kretsen kring honom. Fadern hade en kritisk inställning till det enligt hans mening förflackade och konventionella umgängeslivet i huvudstaden och sände därför sonen till skolgång hos en prästman av herrnhutisk läggning i Hannäs i Tjust. Han fick där liksom Karlin 65

tillfälle att delta i alla lantliga sysslor och lära känna skilda levnadsförhållanden. Men långa fotvandringar under sommarferierna förde honom också till andra delar av landet , särskilt till landskapen i nedre Norrland. När Hazelius började sina universitetsstudier i Uppsala 1854 fanns där ännu ingen folkrörelse bland studenterna för tillvaratagande av dialekter och folkminnen. De första landsm ålsföreningarna bildades 1872. Och visserligen intresserade sig Hazelius lärare Carl Säve för utforskningen av folkspråket, men de akademiska studierna i nordisk filologi bedrevs ännu på ett ålderdomligt sätt med huvudvikten lagd på fornsprå ken . Själv disputerade Hazelius 1860 för sin magistergrad på en avhandling om Håvarna) eller Odens sång. Under ett decennium blev han sedan en uppskattad läroverkslärare. Han fann emellertid också tid för andra arbetsuppgifter i anslutning till sina filologiska och pedagogiska intressen. En betydelsefull insats gjorde han som sekreterare vid det rättstavningsmöte i Stockholm 1869, då riktlinjerna för den följande utvecklingen utstakades fram till Fridtjuv Bergs stora reform 1906. En sådan reform tedde sig för Hazelius som nödvändig för skriftspråkets demokratisering och därigenom för en vidgad folkbildning . Språket framstod för honom samtidigt som den viktigaste faktorn i den nationella samhörigheten. Att denna språkets roll kunde uppbäras också av andra kul turyttringar stod självfallet klart för Hazelius. Men insikten om rikedomen och variationen i den folkliga odlingen i de svenska bygderna synes ha drabbat honom som en uppenbarelse från ovan under en resa i Dalarna sommar.en 1872. De spår av den börjande industrialiseringen som han här kunde iaktta , kom honom att inse " att man skyndsamt måste ingripa , om man ville göra sig till godo de hjälpmedel för forskningen, hvilka ännu erbjödo sig i dessa gamla boningar, som refvos , eller i dessa bohag , som ringaktades, och i dessa dräkter , som borpades". De blygsamma förvärv av några folkdräktsplagg , som han och hans hustru gjorde under denna resa, var i och för sig inget märkvärdigt. Det var redan tidigare vanligt att tidens turister förs åg sig med sådana reseminnen och en och annan hade hopbragt aktningsvärda samlingar av dylika ting. Men märklig är 66

2. Scen ur lustspelet " Besöket hos svä rföräldrarna", 1880-talet . S. Budde, J . Melen , A . Kullberg , G . J: so n Karlin och C.A. Ljunggren.

den klara målsättningen och den omfattning som verksamheten snabbt fick. Till en början var det visserligen främst folkdräkter och produkter av folklig konstutövning som fångade Hazelius intresse , men ganska snabbt vidgade sig detta att omfatta även hantverksprodukter och redskap . Redan följande år inbegreps också andra samhällsklasser än bondebefolkningen i verksamhetsfältet. När det gällde att vinna intresse för den sak som snart kom att

fra mstå som H azelius allt uppsluk ande li vsgä rnin g, beträdde han till e n bö rj a n red an uppt ra mpade stiga r. Vid ett par världsutställningar i Pari s på 1850- oc h 60-t ale n hade Sve ri ge väc kt uppmä rksa mhet geno m att fr amvisa fo lkdräkt e r , mo nterade på docko r i naturli g sto rle k . D e nna me tod att fö revisa samlin ga rn a blev nu också tage n i bruk i de n fö rsta utställnin gslo kale n vid D rottninggatan i Stockho lm , som ö ppn ades redan inn an året hade gått till ända . D e n i sådana ting fö rfa rne skulptö ren C .A. Söde rman sto d till tj änst med huvude na . D äremot de ltog H aze lius inte , som Karlin synes tro, i världsutstä llninge n i Wie n 1873. Så va r däremo t fa lle t i Paris 1878, då No rdiska musee t blev världsbe kant ge no m de tabl åe r med fo lkdräktskl ädda docko r som visades d är. Vid de nn a tidpunkt hade de nn a utställningsfo rm ytte rliga re utveckl ats och med skickli g hj älp av bl. a. de koratio nsmåla re n Fritz Ahlgre nsso n nått e n viss fullk o mnin g. Nu ko m äve n .he la rumsinte ri ö re r till anvä ndning, där docko rn a fra mställdes i o lika scene rie r , i arbete e ll er fest. I e n tid , nä r de n tryckta bilde n ännu var mycket ofullkomli g och de " levande" bildern a i fo rm av bi ografe r och te levisio n helt sa kn ades, gjo rde dessa tabl åer e tt djupt intryck på besökarn a. E n och ann an fa nn så småningo m det he la alltför teatraliskt. Hit hö rde de n danske museiskapare n Be rnhard Olse n , som också fö redrog att låta publiken komm a in i inte riö re rna och inte e ndast beskåda dem geno m ett begrä nsat blickfång. E melle rtid står de första utställninga r Karlin gjo rde av sin a sa mlin ga r mycket nära dem som visades i Stockho lm . H an kände de m givetvis vä l geno m alla bilder so m fra mko m i tidnin gspresse n och de talrika publik ationer H aze liu s gav ut. Med egna ögon beskåd ade han de m fö rst vid ett Stockh o lmsbesök 1885, sa mm a år so m H aze lius på nytt gästade Lund fö r att se, hur långt ha ns unge vä n hunnit i sin verksamhet. H a n måste ha få tt ett positivt intryck , ty när Karlin fö ljande år mötte åtskilliga motigheter i sitt arbete, erbj öds ha n anställning vid No rdiska museet , ett anbud som han e me lle rtid inte behövde ant a, sedan det mesta o rdn at upp sig. De inte riö rer , e ll e r rätta re halvinteriö re r , med vil ka muse imä n och utställningsa rrangöre r a rbe tade, hade emelle rtid fl e ra svaghete r. E n framskymtar , när man se r på den " bålastuga" från Ha ll and som utställdes både vid D rottninggatan och på 68

Parisutställningen. Eftersom interiören är hämtad från en ryggåsstuga har man sett sig nödsakad att ta med ett stycke även av det halmtäckta yttertaket. Också i andra fall har flera byggnadsdelar än själva interiörerna måst medtagas. Här låg embryot till en utställningsmetod som inte helt utan framgång har tillämpats bl.a . i några tyska museer, t.ex. i Detmold , där man utställt delar av hela byggnaden inne i museilokalen, så att man kan studera exteriör och interiör i ett sammanhang. Det förefaller inte uteslutet att Hazelius varit inne på liknande tankegå ngar , när han i september 1884 förhandlar om inköp av den stuga från Östnor i Mora , som sedermera flyttades till Skansen , och då tillser att han får med inte blott alla biutrymmen utan även den karakteristiska kronskorstenen. Det möter eljest vissa svårigheter att se, var gränsen går mellan förvärv av interiörer som avsågs att utställas i den planerade museibyggnaden och sådana som skulle reserveras för det friluftsmuseum som Hazelius tydligen redan tidigt hade i tankarna. Detta sammanhänger med den dubbla betydelse som ordet stuga har i det svenska språket av dels vardagsrummet i boningshuset , dels detta självt. Redan 1884 skriver Hazelius emellertid i en dagboksanteckning : " I Håsjö en gammal klockstapel , som kanske kunde flyttas till Stockholm" och följande år: " I H åsjö finnes en gammal, mycket intressant klockstapel som nödvändigtvis måste förvärfvas." Det gällde alltså den jämtländska stapel som - visserligen endast som kopia - uppfördes på Skansen 1892 som ett prov på landskapets färgrika folkkonst. Även andra anteckningar från sistnämnda år visar att planerna på att flytta hela byggnader till Stockholm var högst aktuella. Planerna på ett friluftsmuseum i Stockholm höll också på att bli verklighet, när greve Walter von Hallwyl 1890 inköpte och som gåva till Nordiska museet överlämnade det s.k. Framnäsområdet vid Djurgårdsb runnsviken. Året innan hade Hazelius låtit arkitekten Ferdinand Boberg göra en ideskiss över hur denna mark skulle kunna utnyttjas . Här skulle kunna uppföras kopior av Ornässtugan , av Borgunds stavkyrka, av fatburen från Björkvik etc. Dessa planer skrinlades emellertid lyckligtvis , när Hazelius påföljande år kunde förvärva ett större markområde uppe på själva Skansenberget. I häpnadsväckande rask takt

inrättades där den länge planerade friluftsavdelningen till museet och kunde öppnas den 11 oktober 1891. Frågan om hur friluftsmuseiiden framkommit blev anledning till en viss misshällighet mellan Karlin och Hazelius. Den förre hävdade med den för honom karakteristiska envisheten livet igenom att han borde ges äran härav. Vid den nämnda sammankomsten i Huaröds prästgård 1882 hade man enligt honom på hans initiativ planerat att " förvärva , rädda och flytta en gammal klinegård till Lund. Offret var redan utsett och i den skulle samlingarna tills vidare förvaras och utställas". Förvärvet gick emellertid om intet och först i september 1892 kunde Kulturhistoriska museet inviga sina nyöppnade anläggningar. Karlin har givit ett par olika versioner , hur hans ideer skulle ha förmedlats till Hazelius. Dels skulle han efter julen 1891 ha förevisat sina pl aner på anläggningen vid ett tillfälligt sammanträffande i Stockholm , dels skulle Hazelius ha läst om dem i Kulturhistoriska museets årsberättelse för 1889-90. Ingetdera av dessa uppgifter är rimlig och när Karlin i sin stridsskrift Museumssystem (1897-98) gick till angrepp inte blott mot Hazelius utan även mot Bernhard Olsen , grundaren av Dansk Folkemuseum , skrev den förre till den senare i ett brev 1897 , under påpekande att det var honom " tämligen motbjudande .a tt skrifva i detta ämne" : " Jag hade verkligen aldrig trott , att jag skulle behöfva träta om någon företrädesrätt med afseende på Skansens friluftsmuseum. - - - Faktiskt är för öfrigt, hvilket ni torde veta, att Skansens friluftsmusem öppnades förr än i Lund. Planen för det förra är dessutom alldeles ojemförligt vidare , hvilket äfven för en ytlig betraktare torde lätt springa i ögonen , och utvecklingen! - och möjligheten till utveckling! Att tala om någon kappstrid emellan Stockholm och Lund i denna fråga , synes mig mindre egentligt. Att 2 sådana museer finnas i landet - detta är ju i sin ordning . Ja , ännu flera äro i uppväxt, om ock efter anspråkslös måttstock . Kanske bör jag fästa er uppmärksamhet på att Skansen har ej endast sin stora kulturhistoriska betydelse , utan ock en viktig nationel och social." Att flytta gamla hus till parker och trädgårdar och även att inreda dem med möbler och annat bohag hade förekommit 70

.·· 'l't' l 'l(~l'O

N . KJCLLIH!KG.

3. Artur Hazelius. Teckning av N. Kjellberg . Foto Nordiska museet.

'--~ .J:J.0~.

tidigare i de nordiska länderna. Man kan erinra om de byggnader som den norske köpmannen Thomas Johannesen Heftye uppförde i början av 1880-talet på sin egendom Frognerseteren vid Oslo. Ungefär samtidigt flyttades till Bygd0y kungsgård de hus , bl.a. Gols stavkyrka, som Oscar Il fick som gåva av norska undersåtar. Och i Sverige flyttade godsägaren Alfred Bexelius 1876 en stuga från Harplinge i Halland till Varberg för att inrymma hans samlingar. Det nya med friluftsmuseets ide var att ge allmänheten tillträde till samlingarna och därigenom ställa dem i folkbildningens och folkupplysningens tjänst. Karlin har själv i en högstämd minnesartikel i samband med 100-årsjubileet av Hazelius födelse berättat om sitt sista möte på Skansen med sin gamla vän och trätobroder: "- - - i det djupa famntag , med vilket vi skiljdes , sedan vi talat ut , hade allt gammalt groll och alla missuppfattningar upplösts." Men i fråga 71

om prioriteten behöll Karlin sin ege n mening till livets slut. Som en dyning av de gamla stormarna läser man t.ex . i den tryckta mötesberättelsen från Skandinavisk Museumsforbunds konstituterande möte i Köpenhamn 1915 , där Sveriges riksantikvarie Bernhard Salin höll föredrag om Några drag af det svenska museiväsendets utveckling , de lakoniska orden: " Hr. Karlin gjorde gällande , att det Kulturhistoriska museet i Lund icke följt Skansens exempel såsom friluftsmuseum , då planerna för detsamma varit utarbetade före Skansen ." Samtidigt har man anledning att betona att likheterna mellan anläggningarna i Lund och de på Skansen i Stockholm inte är alltför påfallande . För Karlin gällde det redan från börjat ett " museumssystem" , "paviljongsystemet" , där de flytta~e byggnaderna främst skulle tjäna som utställningslokaler för förem ålen . För Hazelius stod efter allt att döma boskillnaden fullt klar mellan museibyggnaden på Lejonslätten å ena sida n och Skansen å den andra , något som ofta kommer till uttryck både i brev och intervjuuttalanden till pressen . Karlin hävdade sin uppfattning om paviljongsystemets förtjänster även inför internationellt forum. Han har emellertid vunnit föga gehör bland museimännen för dessa sina tankar . Hazelius och Karlins institutioner utvecklade sig även i övrigt i olika riktningar. En gällde samlingarnas omfattning. Medan Hazelius målmedvetet koncentrerade sig på vad han betraktade som sitt geografiska samlingsområde, varvid han av naturliga skäl bland de nordiska länderna särskilt uppmärksammade Norge, vidgade Karlin , som jag redan antytt , tidigt sin intressesfär ut över Europa och världen , även om det skulle dröja in på det nya århundradet , innan hans ansträngningar att utöka samlingarna i sådan riktning tog verklig fart. Inriktningen sammanhänger givetvis också med den tidigt framträdande orienteringen åt konstslöjdshistorien. Han räknade sig på detta område som lärjunge till den framstående tyske museimannen Justus Bruckmann , skaparen av Kunstgewerbemuseum i Hamburg. Medan Hazelius knappast hade något utpräglat estetiskt sinnelag, gäller det motsatta Karlin och detta satte i mycket sin prägel både på samlingsverksamheten och på museets arbetsformer i övrigt. Det torde sålunda ha tett sig som en särskilt viktig komplettering 72

4. En " bålastuga" från Halland , som ställdes ut av Nordiska museet både vid Drottninggatan och på Parisutställningen 1878. Foto Nordisk a musee t.

till museet , när han där 1897 kunde öppna en s.k. konstslöjdanstalt, som tidvis utövade en livlig verksamhet och som han själv ledde under hela sin tid som museichef. Redan från barndomen var Karlin förtrogen med den rika vävnadsslöjden i de skånska bondhemmen och han , som givit sitt museum valspråket Forntid-Framtid , menade att den gamla vävnadskonsten borde tj äna som inspirationskälla för nutidens konstslöjd . Men han ägnade sig också själv åt att komponera textila verk i starkt tidsbunden stil. Varken Hazelius eller Karlin kan väl sägas ha utövat någo n mera omfattande vetenskaplig verksamhet på de områden deras 73

samlingar och museer företrädde. Men Karlin blev på ett område, nämligen keramikhistorien , en framstående kännare. Hans redan i ungdomen dokumenterade intresse för arkeologisk forskning kom honom att ovanligt tidigt inse betydelsen av att tillvarata det rika material som framkom vid grävningsarbeten i det medeltida Lund. Hans insatser på detta område blev , bedömda efter sin tids krav, förebildliga. Han blev också den förste som med ett friluftsmuseum införlivade prov även på städernas bebyggelse. Bland märkliga uppslag som denne rikt begåvade man ruvade på var vidare en "arkeologisk trädgård ", alltså en anläggning av det slag som den förre danske rigsa ntikvaren P.V. Glob långt senare anlade på Forhistorisk Muse um på Moesgård vid Århus. Inte heller får man glömma förvärvet av Östarp , som han förmådde Wilhelmina von Hallwyl att inköpa för Kulturens räkning och som blev Karlins skötebarn under senare år . Hans ideer angående dess framtida vård har väl inte kunnat uppehållas , men tankegången pekar onekligen fram åt. I länder med större resurser än hos oss, såsom i Förenta staterna , har det visat sig möjligt att, om också endast i begränsad omfattning , hålla sådana " living farms " vid makt. Gemensamt för H azelius och Karlin var det utvecklade intresset för folklig bildning. Hazelius som redan före Nordiska museets tillkomst hade rika erfarenheter av arbete på detta fält ägnade stor omsorg och en oavlåtlig energi åt publiceringsverksamheten. Han förstod också att i detta sammanhang aktivera många framstående krafter utanför sin institution . Men även Karlin hade ett gott pedagogiskt handlag och ett lågande patos att ställa sina samlingar och sin rika erfarenhet i bildningsarbetets tj änst. Vid museet skolade han också medarbetare som under en tid kom hans institution att nära nog framstå som en undervisningsanstalt för blivande museimän . Bland dem som fick sin utbildning här kan nämnas Otto Janse, Nils Lithberg , Axel Nilsson , Pär-Axel Olsson , Emelie von Walterstorff och Sanfrid Welin . Av dessa kom Axel Nilsson , von Walterstorff och Lithberg att i tur och ordning utföra betydelsefulla och högt skattade insatser inom Artur Hazelius institution. Alla tre kom de att i hög grad medverka till uppbyggnaden av museet som en ovanligt må ngsi-

. Georg J :son Karlin . Ka rikatyr 1 C. Jense n- Ca rlen 193 I.

dig vetenskaplig institution . När detta 1918 ännu en gång med mak arna Walter och Wilhelmina von Hallwyls hj älp , kunde inrätta en professur i nordisk och jämförande folklivsforskning , den första i vårt land , blev Lithberg dess innehavare. D etta är hände lser so m inträffade efter Hazelius bortgång , me n det finns anledning att e rinra om att ha n , som ovan blivit anfört , reda n från början i första hand tänkte sig sina samlingar som " hj ä lpmede l för forskningen" . Om stor framsynthet vittnar också vad han säger i förordet till arbetet Ur de nordiska folkens lif (1882) " Jag kan här ej undertrycka de n anmärkningen , att vigten av en sådan de olärdas medverkan långt ifrån så uppskattas, so m vederborde . D et är dock visst , att månge n äfven utan fackstudie r men med begåfning och klart omdöme kan , helst med någo n led ning, göra forskningen ovärderliga tjänster. Och vi borde lära oss att skatta hänförelse n för en ide lika högt, då hon te r sig hos den fattige smeden eller sn ickare n , hvilka undan slägga n eller hyfveln rycka en del av sin dyrbara tid för att tjäna vetenskapens syften, som då ho n uppenbarar sig hos den med samm a vete nskaps alla hjälpm ede l utrustade lärde". Det är måhända ägnat att fö rvåna, att sone n till en engagerad och ytterst st ridbar politiker so m ge neralen Johan August Haze-

lius kunde stå så fri i sin tids samhälleliga tvister . Det har sin förklaring i hans med enastående viljestyrka genomförda koncentration till den arbetsuppgift som han gjort till sin. När det gällde denna kunde han å andra sidan , som Karlin påpekar i sin minnesteckning , utveckla en sällsamt suggestiv kraft. Till hans stora framgång bidrog emellertid andra rent mänskliga egenskaper. En av hans äldsta kvinnliga amanuenser har skildrat de tta med orden: " Hans betagande vänliga väsen, när han gav sitt gillande , sitt beröm. Hans häftigt uppbrusande vrede inför något småsinnat , dumt. Hans nästan skygga tillbakadragenhet , när det gällde offentligt framträdande. Hans enastående och övertygande vältalighet , när han ville övertyga. Hans hart när pedanti ska ordningssinne. Hans faderliga omsorg om sina underordnade - - -. Alltsammans bildar ju blott liksom en bakgrund för den brinnande kärleken till den stora uppgift han satt sig före , för det som blev hans livsgärning". (Visen Lewin). Karlin var i mycket ett helt annat slags människa . Både han och Hazelius kände sig förvisso som goda patrioter, men detta var då som nu ett mycket allmänt och vagt begrepp . Viktigare var att Kulturens skapare med sitt starka temperament på ett helt annat sätt än sin stockholmska kollega engagerade sig i dagens strider. Han var , som Torgny Segerstedt skrev i sin vackra dödsruna, "en dunderkarl i många avseenden. Han hade överskott av kraft. Hur han stod i och slet , fanns det ånga kvar och den måste släppas av på något sätt. Han måste gorma , när han inte hade annan användning för den " . Den danske museimannen Bernhard Olsen vittnar om samma sak i ett brev till Hazelius medarbetare P.G. Wistrand 1897: "Jeg vedl<egger et Omslag , hvorpaa De kan se , hvorledes Karlin optager det , at jeg giver Oskar Il' <eren for Friluftsmuseerne. Han har kun en Maade at deltage i en Diskussion og det er at raabe h0jere end den , han taler med " . Men alla visste vi att allt detta var yttre åthävor. Eller som Segerstedt skriver: " Hans samlarnit kände inga gränser och inga hinder. Med hela sin lidelsefulla själ gick han upp i samlandet. Själv levande på gränsen mellan tvenne tidsåldrar, räddade han den dödsdömda kulturens skapelser undan förgängelsen. - - Med sitt gorm, sina gåpåartag, sin otämjda obändighet , var han

6. Georg J: so n Karlin vid sitt 50-åriga studentjubileum.

en bjässe . Verket vittnar om mannens storvulna mått. Alla som sett denna märkliga explosionsmotor i gång, ler vid minnet. Men i det leendet ligger uppskattning , respekt , vördnad". Och några år senare gav en svensk museiman , Erik Wettergren , sin syn på honom i liknande ordalag: " För Karlin var det de stora svepen, strävan efter fullständighet som var det avgörande. En tiggare som Hazelius , en saftig renässansmänniska som Axel Nilsson , en bråkstake och enveting gömde han fonder av en blyg och barnslig ömhet för det han höll av". 77

1. G. J:son Karlin på 70-årsdagen den 23 april 1929.

RAGNAR BLOMQVIST

Amanuens hos Karlin

I den lilla grupp , som stod och väntade utanför Lindforsska huset på Kulturen, såg de flesta en aning ängsliga ut . Gruppen stod och väntade på att få uppvakta intendenten Georg J :son Karlin. Dagen var nämligen den 23 april 1929 och den dagen fyllde Karlin sjuttio år. De som väntade var museets personal med äldste amanuensen William Karlson i spetsen. Deras födelsedagspresent var en spettkaka , som bars av flickorna från vävskolan och väverskorna på konstslöjdanstalten. Undertecknad , som den förste i samma april månad tillträtt en befattning som förste amanuens vid museet , bar på en hyllningsadress från Nordiska museet. Vadan de väntades ängsliga uppsyn ? Den var förklarlig nog . På andra sidan Adelgatan hade jubilaren en uppgörelse med byggmästaren Lars Larsson , Kage-Lars . Han var entreprenör för ombyggnaden av Bondpinan , sedan 1932 kallad Vita huset. Det var bråttom , ty huset skulle om endast några månader vara så pass i ordning, att det kunde hysa årets stora attraktion på Kulturen , utställningen Konst och Konstslöjd. Uppgörelsen försiggick ingalunda diskret. Den hördes vida omkring. Karlin hade goda röstresurser och var inte van att skräda orden, när han ansåg det önskvärt att säga ifrån ordentligt. Det gjorde han nu mot Kage-Lars , det hördes . Det högljudda ordsvallet pågick en stund men slutade omsider och då tämligen tvärt , endast åtföljt av några korta morrningar. Det blev en märklig tystnad. Den utplacerade utkiken kunde rapportera , att Karlin var på väg ut genom grindarna mot Tegnersplatsen . Strax därefter passerade han Locus peccatorum och kom med sin vanliga spänstiga gång mot gratulanterna. Den Karlin , som nu tog emot födelsedagshyllningarna från

2. Utgrävning av Svartbrödraklostret vid Kiliansgatan i Lund år 1906. Dr H. Hungerland , G. J:son Karlin och fru Gurli Karlin.

personalen , var en helt annan än den, som några minuter tidigare skällt på byggmästaren. Han var nu idel välvilj a. Med ett högst vänligt leende tackade han för spettkakan och han såg mycket glad ut över Nordiska museets adress . Mitt första möte med Karlin hade inträffat några år tidigare. Jag hade, under tjänstgöring på Statens historiska museum i Stockhom, fått i uppdrag att utreda, vad som kunde vara känt om Karlins utgrävningar i Falsterbo. När min rapport var färdig kom Karlin till Stockholm. På Östermalmsfängelset, som då blivit magasin för museets medeltidssamlingar, tillbragte Karlin och jag en dag tillsammans och gick igenom Karlins fynd från slottsområdet i Falsterbo. Efteråt bjöd Karlin på middag på Rosenbad. Vår samvaro hade på Östermalmsfängelset varit enbart angenäm och fortsatte här i samma anda . Karlin var mycket underhållande och berättade hela tiden. Jag fick utförligt höra Karlins version av hans mellanhavande med riksantikvarien Hans Hildebrand. Med offentliga anslag hade Karlin 1888, -89 och -91 gjort utgrävningar av Falsterbohus. Karlin hade emeller-

3. Ragnar Blomqvist vid utgräv ninge n av S:t Botulfs kyrkogård år 1931. Foto G . J: son Karlin.

tid ådragit sig riksantikvariens misshag och anslag till fortsatta grävningar hade lämnats till docenten Sven Söderberg vid Lunds universitets historiska museum. Det var illa, ty när det gällde arkeologi i Lunds jord , var denna institution en besvärlig konkurrent till Kulturen . Kontroversen mellan Karlin och Hildebrand nådde en kulmen med grundgrävningen 1906 för nykterhetsföreningarn as byggnad Wieselgrens Minne på Kiliansgatan 9. Där konkurrerade de båda lundamuseerna om fynden, varvid Historiska museet hade riksantikvarien bakom rygge n . Striden hade varit häftig och bitter, men Karlin kunde för mig belåtet konstatera , att det var han som slutligen hemfört segern. Han hade nämligen författat en skrift om Hildebrands agerande. Den slutade med de hotfulla orden " Vi träffas vid Filippi ! ". Med skriften i handen hade Karlin ställt ultim atum till Hildebrand ; avgå som riksantikvarie, annars publicerar jag skriften. Resultatet blev, enligt Karlin , att Hildebrand avgick. Oscar Montelius blev riksantikvarie och Karlin fick anslag till tre somrars fortsatta utgrävningar vid Falsterbo. 81

Fö rfattare n till dessa rader ha r fö rvä rvat de n mest ingåe nde kännedo m om Karlin som ark eolog. Jag fick 1934 - 35 på riksantikva rie ns uppd rag full fö lj a de av Karlin påbörj ade unde rsö kningarna av Falste rbo hus' bo rgruin . D ärtill har jag i min tj änst vid Kulturen grävt unde r Ka rlin s s. k . ledning och äve n haft anledning att grundligt pe netrera Karlins ra pporte r o m grävningsundersökningar i Lund . D et vore o riktigt att sticka under sto l med den uppfa ttning, jag därvid få tt , att Hildebrands misst ro mot Karlin som arkeo log va r be rättigad . G rava och befä nga fe lto lkningar av gjo rda fynd vittna r om total avsa kn ad av vetenskapligt kriti skt sinne. D e tt a kan dock icke fö rringa de n ära , som tillkommer Karlin såsom grundl ägga re av stadsa rkeologie n i Lund . D et nämnda sa mmanträffandet med Karlin 1926 ledde till att de nne pro mpt ville ha m ig till amanue ns på Kulturen . D et blev jag också och bö rj ade som sagt min tjänstgörin g där i april 1929. Kulturen e rbj öd e n högintressa nt a rbetsmilj ö fö r en museiman och för mig va r de n unde r de fl esta åre n huvudsa klige n tri vsam . Karlin mull rade , me n därav hade jag föga o läge nhet. D et sa kn ades inga lund a ljusa punkte r och av brott i va rdagen. Festlig i åminne lse är den supe, va rmed Kulture ns revisore r eft e r full gjo rt uppdrag undfäg nades e n ljum fö rsomm arkvä ll i slutet av maj 1929. D e n avåts i D ackestuga n , loftb oden från Ura näs i Ä lghults socke n i Små la nd . Om boden hade Ka rlin hö rt be rätt as , att upp ro rsle dare n Nil s D acke e n vinter hållit hov i de nsamm a. D e nn a t raditi o n må vara osa nnolik , me n de båda rumme n i bo de ns ovanvåning var fö rsedda med till traditio ne n passa nde inredning. D ä r hängde äve n ett po rträtt av upp ro rsmannen sjä lv. Supen avå ts i det västra rummet i ova nvånin ge n . Vid ett bo rd i e tt inre hö rn satt Karlin med reviso re rn a. Dessa va r O sca r H eyden , T hure Weste rströ m oc h Ca rl Wickm an . Vid ett ann at bo rd st rax inn anfö r dö rre n mot sva le n satt amanue nse rn a W illi a m Karlson , jag och Be rtil H e llquist , teckne rska n Karin Rudmark och verkm ästarinn an , väv lära rinn an A nn a Karl sson . D et avtaga nde skymningsljuset , som sil ade in ge no m dö rrö ppnin ge n lik so m de leva nde ljusen i rumme t gjo rde milj ön i de n åldriga byggnade n synn erli ge n stämnin gsfull. Förpl ägnande n kom fr ån

4. Årsmötet 1929. G. J:son Karlin (nr 7 fr .v.) och amanuenserna Ragnar Blomqvist och William Karlson (nr 5 och 6 fr.h .).

det karlinska köket. Det var god mat , tillagad av Karlins hembiträde Ebba från Broby , sedermera maka till museets rustmästare Wilhelm Jönsson . Gedigen skånsk smörgåsmat med småvarmt serverades och därtill sedvanliga drycker , öl, brännvin och punsch. Av alla håvorna fick vi vid personalbordet vår beskärda del. Stämningen steg efterhand hos Karlin och herrar revisorer. Vid vårt bord rådde en diskret och vördnadsfull tystlåtenhet. Karlin kom efterhand mer och mer i högform . Berättade och stod i. Satt inte mycket stilla vid bordet utan rörde sig fritt på golvet, om det var för att hälla något i glasen, ge order åt Ebba eller snoppa något ljus. Konversationen blev livlig. Karlin dominerade högst eftertryckligt och det var inte lätt för de andra att komma in med mer än korta repliker som Karlin gärna avbröt genom att höja rösten . Hans röstresurser var revisorernas överlägsna och han hade ingen svårighet att leda konversationen . Revisorerna tycktes trivas eller åtminstone taga Karlins dominans med jämnmod. För mig , som nykomling, var kvällen en upplevelse , som stannat i minnet: den sammansatta stämningen av vårkväll, romantisk miljö och Karlin i obunden form. Jag var snart inne i det ordinarie museiarbetet. Till en början bestod detta mest av katalogisering . Efterhand blev de arkeolo83

5. G. J :son Karl in och Konstslöjdanstaltens väverskor 1929.

giska undersökningarna i Lund min speciella uppgift. I utställningen " Konst och Konstslöjd", som öppnades den 10 augusti 1929 i närvaro av kronprinsen, var jag endast obetydligt engagerad . Under den följande hösten blev jag beordrad att åhöra Karlins textilhistoriska föreläsningsserie , som han regelbundet höll för Vävskolans elever. Det var en lärorik genomgång av museets bestånd av allmogetextilier. Vi ambulerade runt i museet till de kistor , i vilka vävnaderna var magasinerade . Karlin plockade upp , demonstrerade och berättade. Jag var därmed någorlunda förberedd , när jag fick uppdraget att hänga en utställning av hela samlingen av skånska allmogetextilier. Detta skulle ske i Allmogehallens ovanvåning. Karlin meddelade anvisningar - det skulle vara mellanrum mellan vävnaderna - och avreste därefter till Stockholm. När han kom tillbaka var hängningen färdig. Den kasserades omedelbart av Karlin. Med egna händer ryckte han under stor vresighet ned varenda vävnad. Sedan Karlin lugnat ner sig spikade vi tillsammans upp vävnaderna igen, nu utan mellanrum. Det kunde alltså vara nog så påfrestande att ha Karlin som chef. Det berättades om amanu-

en ser, som var så rädda för Karlin att de sprang och gömde sig då de hörde honom nalkas. Av det anförda kan det se ut som om alla mina år under Karlin varit påfrestande , men så var alls inte fallet. Sedan 1929 års utställning stängts i september gällde det att helt nyordna muse isam lingarna till 50-årsjubileet , som firades den 30 november 1932. I detta arbete var jag med hela tiden som Karlins hantlangare , då jag inte var ute på grävningsplatser eller i andra uppdrag . Avdelning efter avdelning gjordes färdig och öppnades i regel till en folksöndag. Ofta var det stor hets in i det sista. Men det var ytterst lärorikt. Så gott som allt i samlingarna gick då ge nom mina händer. Vapen , textilier , dräkter , allmogens all a redskap och mycket annat fick jag göra en grundlig bekantskap med. Samarbetet med Karlin var för det mesta gott, ibland t.o .m . trivsa mt. Karlin berättade gärna om föremålen. Jag fick även höra mången hi storia om tidigare amanuenser, Nils Lithberg , Axel Nilsson , stortysken Heinz Hungerland och andra. Historierna kunde vara drastiska men Karlin berättade dem alltid med en viss godmodighet. Karlin hade en enorm arbetsförmåga. Från bittida till sent var han i farten. All hans idoghet gällde hans livsve rk Kulturen. Museet var hans skötebarn , åt vilket han offrade allt. Bättre än någo n annan visste han hur detta barn skulle skötas och he lst ville han sköta det själv . Detta orkade han givetvis inte , museet hade nu blivit för stort. Men i det längsta behöll han greppet även över detaljer. Liggaren över nyförvärv förde han egenhändigt alltifrån det första numret 1882 till det sista vid 1933 å rs slut. D et var nummer 36.882 . Flera gå nge r hörde jag Karlin framh ålla , att ordet semester ej fanns i hans ordbok och jag kan intyga , att under de fem år jag var i hans tjänst tog han ledigt endast en gång . D å låg han en vecka på Möen . Det var strax före det ödesdigra styrelsemöte den 26 augusti 1933 , då Karlin tvingades avsäga sig ledarskapet. Mitt i det idoga arbetet med museets nyordning hann Karlin med att planera och genomföra en höstmarknad , ett evenemang i museets tillvaro , som brukade återkomma med något ojämna intervaller . Den hölls hösten 1931. Tre dagar mitt i oktober fyllde den museets område med liv och rörelse . Skänkta varor 85

såldes i markn adsstånd och dansen gick på dansba nan. Kabarete n " R öda Fj ädern " i Wahlbomska huset lockade med e n o rmtjuserska , e n dragspelsv irtous, gluntsång och mycket ann at. Ändamålet va r att få in pe ngar till museets verksamhet. E tt stort antal pe rsoner , däribland fl e rt alet av museets pe rsonal, medverkade i olika aktivitete r. På min lo tt hade bl. a . fa llit att ha hand o m " Marktschreie r" och and ra fi gurer , som e nli gt Karl in hö rde till för att ge publike n de n rätta markn adsatmosfäre n . I det lill a ga rde av fri villiga studenter, som jag fi ck iho p , skulle e n agera po lis och en ann an vara bov, so m in få ngades av po lise n och unde r me r e lle r mindre uppseendeväckande motstånd fö rdes till fink an , som va r i deka nhuset. Båda stude nte rn a , sede rme ra kända unde r namnen Vill grund och Ljunghusen , agerade med inlevelse. Vid samma höstm arkn ad framträdde Karlin också som d ramatisk fö rfa tta re . H an skrev e tt fo lklustspel " Vid Smygehuk , ett ishavsdram a i e n a kt " , som uppfördes i kabarete n " Röda Fj ädern " . Jag fi ck a ldrig tillfä ll e att se pj äsen och vet därfö r inte hur munte r de n va r. Lö ne krav frå n anstä llda tyckte Karlin inte o m . Stj ärngossarna , som tågade runt i muse iparke n på tretto ndedagen under avsjungande av så nger o m Staffa n och Jungfru Ma ri a , försökte e n gång , det var 1932, med e n lö nerö re lse . Deras " sta rke man" va r gossen Knut , so n till museets städerska , som bodde i huse t bredvid inte nde ntsbostade n . H an va r alltså uppvuxen i Karlins o mede lbara nä rhet. Det va r e n framåt gosse , härd ad i li ve ts hårda sko la. H an befa nn sig nu i springpojkså lde rn . Jag hade hand o m stj ärngossedeta lj e n i tretto ndedagsfi ra nde t och i den uppgifte n ingick att öva gossarn a i sjungande t. Några dagar efte r vi bö rj at repetitio ne rn a fra mförde Knut unde r in stä mm ande mumme l från de andra ett ö nske mål att a rvodet för deras medve rk an skulle hö jas från , sedan fl e ra år gä ll ande , e n och fe mtio till två krono r pe r gosse. Stj ärngossarn a va r nio till antalet och den begä rd a lö nehöjningen skulle betyda en årlig kostnad fö r Kulture n på fyra och fe mti o . Jag hade inte befogenhet att besluta i ett såda nt ä rende, utan hänvisade gossarn a till Karlin . Knut sa ml ade mod och stegade uppfö r trätrappan till Ka rlin s arbetsrum , so m be fa nn sig i and ra våninge n i e n 1940 ri ve n fl yge l till

6. Möte på Kulturen . G. J :son Karlin och professo r Ragn ar Josephson. 1930-talets början. Foto Waldemar Wahlöö.

intendentsbostaden. Knut slapp in till intendenten och framförde sitt ärende. Karlin måste ha blivit något förbluffad över det djärva kravet men reagerade snabbt med ett rytande: U-U-U-T - U-U-U-T. Knut kom i hög fart utom dörren ned för trappan under stort buller frå n trätofflorna . Efter en stund kom Karlin till mig , smått förgrymmad över det oförsynta lönekravet och gav order att hela stjärngossegruppen skulle avskedas och att jag skulle värva ny uppsättning. Det var ingalunda lätt , men det gick. Tiden blev dock för kort att öva den nya truppen till önskvärd kläm i sjungandet. Publiken på trettondedagsfesten fick uppleva en säregen tillställning . Medan de nyövade gossarna beskedligt sjungande tågade runt med stjärnan inne på Kulturens område, exekverades ute på Adelgatan samma sånger med en helt annan bravur. Det var det avdankade gardet, som på detta sätt för full hals demonstrerade sitt missnöje.

Karlin mullrade oft a , men mullret va r icke alltid så ill a me nat. Jag minn s en gång d å han hade va rit på järn vägsstati o ne n fö r att änd ra e n tågresa till Stockho lm . D et hade int e gått frikti o nsfritt utan utlöst ett animera t me ningsutbyte mell an Karlin och bilj ettförsä lj are n . När Karlin ko m tillbaka till musee t va r jag de n fö rste han stötte på . D et var i parke n bako m Vit a huse t. Karlin va r ännu något upprö rd och vill e lätt a sitt sinn e . H an lade hande n på min axe l och så vandrade vi o mkring i pa rke n medan K arlin upprepade allt de t skäll han leve rerat in i bilj ettluckan uppenb arligen med sa mm a röststyrk a , so m han d är anvä nt. R öste n e kade mot väggarn a i krin gligga nde kvarte r och fo lk måste ha fått den uppfa ttnin gen , att det var jag , so m råkat ut fö r Karlins vrede . Fe mtioårsjubileet 1932 var e n ståtlig och vä lregissera d fes t , med uppva ktningar frå n myndigheter , från Riksa ntikva rieä mbetet och fr ån e tt sto rt antal musee r och kulture ll a in stitutio ne r. H yllninga rn a riktade sig främst till Karlin . Vid årsmötet ett halvt år tidigare hade han tillde lats medalj e n " Illis quo rum ''. Vid bankette n vid fe mtioårsjubileet ta lade bl. a. kro nprins G ustaf A do lf. H a n slutade med e n ö nskan , att Karlin ännu i många år skulle få stå i spetse n fö r sitt verk . Man behövde dock inte vara särskilt lyhö rd fö r att fö rnimm a, att det stundade oväde r fö r Karlin. D et talades alltme r o m att museets e ko nomi va r sä mre än någonsin . D et skylldes på Ka rlin . Samlinga rna skö ttes enli gt fö rlegade principer. Det spreds e n åsikt , att Karlin måste bo rt , om museet skulle kunn a rädd as. T ill e n bö rj a n utsades de n inte öppet utan inlindades i parolle n att fö r Kulture ns de l måste saml andets tid nu vara fö rbi , bevara ndets och de t vete nskapliga utn yttj andets tid va r inne. D e t blev två , av hande lsmini ste rn tillk all ade, sakkunni ga fö r utredning av Kulturens e ko no miska ställning, som otvetydigt fo rmulerade kravet : Karlin måste lämn a ledningen fö r museet vid 1933 års slut. D enna högst o lustiga och tragiska hi stori a skall här inte åte rbe rättas. Vare nog sagt , att för oss på amanue nsnivå va r de t e n påfrestande tid . Vi befa nn oss i en högst obehaglig mell anställnin g i det spe l som bedrevs. Både Willi am Karlson och jag fö rdjupade oss i museiarbetet. Mycken tid fi ck vi också ägna åt att skriva ansö kninga r o m anslag och andra inl agor på mas kin .

7. G. J :son Karlin framfö r Bo rga rhuset. 1930-t alets början. Foto Waldemar Wahlöö.

Jag dikterade Karlins manuskript och William skrev med två pekfingrar på maskinen. Karlin fick lunginflammation i mars och låg en tid på lasarettet. Bulletinerna därifrån lät oroväckande och man börj ade räkna med att Kulturens flagga skulle vaja på halv stång, man t.o.m . önskade det , hur hemskt detta nu må låta. Det är nu inte lätt att förklara det psykiska tryck , som kunde framkalla en sådan önskan. Karlin tillfrisknade emellertid. När jag mötte honom i museiparken förkunnade han: " Jag har varit i dödens käftar". Man kände sig liten. Det flerå riga samarbetet under nyordningen av museet hade inte skapat den kontakt mellan den åldrige chefen och den 42 år yngre amanuensen, som kunde ha lett till en djupare samhörighet och vänskap. Avståndet oss emellan var för stort. Någon fiendskap vad det dock inte fråga om. När Karlin skulle bevista invigningen den 20 juni 1933 av den nyrestaurera-

de Kiviksgraven , tog han med sig icke endast hustru och en son utan även sina båda amanuenser. För det lilla sällskapet slöts dagen med supe på Östarp . Någon uppsluppen samvaro var det dock inte . Ett annat tecken på önskan om kontakt var den gåsmiddag vi fick vara med på hemma hos Karlins vid Mårtenstiden. Den sista sällskapliga samvaron med Karlin hade vi tillsammans med museets övriga personal på årets sista dag i intendentsbostaden efter Karlins avskedstal i Bosebo kyrka . William Karlson överlämnade våra blommor och uttalade personalens tack. En sångerska, som medverkat i Bosebo , stämde spontant upp " Du gamla, du fria ", som vi sjöng unisont , understödda av smeden Ernst Cederqvist på fiol. En tragedi fullbordades. Karlins mångårige vän professorn i straffrätt Johan Thyren hade avlidit tidigare under året. Därmed var den siste i den rad av män , som trott på och kämpat med Karlin vid skapandet av Kulturen , borta . Och icke nog därmed. Den arbetsuppgift, som varit innehållet i hans liv , hade tagits från honom . Han var totalt ensam.

GUST A F T RO LLE-BON D E

När Vita huset var privatbostad

Till f ärgbild XV Unde r åre n 1881 till 1887 ägdes no rra halvan av Vita huset av Ca rl och Eva Bo nde sede rmera Trolle-B o nde , min fa rfa rs fö räldrar. D e hade fl yttat ned till Skåne 1877 fö r att arre ndera T rolle ho lm s huvudgå rd av Carl s far Gu staf Tro lle- Bo nde. D e lämn ade Kj esäter , numera sco ute rn as folkhögsko la, vid Vin gåke r där de bott sed an de gifte sig 1867 och d är de äldsta av deras barn va r född a . Slo ttsbyggnade n på Trolle holm hade före 1877 stått obebo dd unde r långa tide r och den visade sig snart vara en alltfö r kall och o hälsosa m bostad , inte min st fö r de n växa nde barn askaran . E ft e rsom de äldsta ba rn en dessuto m bö rj aåe bli stora nog att gå i " riktig" sko la hyrde Ca rl Bo nde våning i Lund vint ra rn a 1878-81, me n när det JO :e barne t vä ntades köpte han , den 29/1 1881, auditö ren M. Larssons hu s vid Tegne rspl atse n , nuvara nde Vita husets no rra ha lva , med infl yttning bestämd till 1/10. D e n söd ra halva n ägdes av e n do kto r Sjögre n som ko m att bo kvar i huse t in på 1900-t alet. E tt växa nde lundensiskt umgänge gjo rde väl också att Ca rl ville ha ett stö rre antal sällskapsrum än vad hyresvå ninga rn a i allm änhe t kunde e rbjuda. Carl Bo nde hade betydande hum anistiska intressen och samlade unde r sitt liv c:a 50 .000 böcke r ; i bö rj an av 80-t alet utgjo rdes sa mlinge n av c:a 2.500 vo lyme r , även dessa krävde ö kat utrymme. U nde r 1881 fyllde Ca rl 38 år. H an var ko mmun alpo liti skt engagerad och snart också riksd ags ma n , satt som ledamo t i dive rse fö re nings- och bankstyre lse r och de ltog också fliti gt i det akademiska lundalivet. D essuto m skött e han , som nämnts, Trolle ho lm s huvudgå rd och reste oft a dit , liksom till sin gå rd Kj esäte r i Sö rml and. H a n va r e n rastl ös arbetsmänni ska , inte llige nt och fö rsedd med e n ganska sa rk astisk humo r , me n han va r 91

1. Eva Bo nde (Tro lle- Bonde efte r 1886) f. Leijonhufvud , 1848- 1940. Foto c:a 1880.

2. Carl Johan Bond e (Tro lle- Bond e efter 1886), 1843- 19 12. Foto c:a 1880. Båda ur Trolleholrns arki v.

sa mtidigt en sträng och ekonomisk familjefar , som injagade stor respekt i sin omgiv ning. Hans hustru Eva fyllde under året 33 år och fick i maj sitt lO:e barn , hon hade nu 9 barn under 13 år - en liten son hade dött tidigare . Eva födde så småningom 3 barn till och dog först 1940. Henn es yngsta dotter är idag 94 år. Eva hade a lltså ansvar för ett stort hushåll , där nästan alltid minst ett av barnen var sä ngliggande på grund av sjukdom. I hushållet ingick , förutom familjen , följande personer: Fil. och jur. doktor Magnus Billing (1850-1906), färgbild XV , som sedan 1879 och många år fram åt var de äldre sönernas informator ; guvernanten Mademoiselle Ningler , förmodligen schweiziska; Kerstin , Anna och Bengta i köket ; Min a och Cillia , amma resp . barnsköterska ; ett par städerskor ; drä ngen Pehrson , som övertagit från auditör Larsson och som stannade i familjens tj änst till sin död på 1920-talet samt hyresgästen , Reinhold Geijer (1849 - 1922) docent i praktisk filosofi . Kusk och betjänt fanns ej fast anstä llda, utan lånades från Trolleholm. I stalle t (nuvarande Allmogehallen) fanns korna Bengta och Blomma samt hästarna Mars och Venus och i hundkojan utanför 92

3. Eva T -B. o mgive n av si na 11 barn , fr .v. C hriste r, Sigrid , E lisabe th . Eva , Margare th a (leve r fo rt fa rande) , Claes. G ustaf. Wi ve ka , Philip , Märth a , Fredrik . Fo to frå n 1894, alltså efte r Lund a- ti de n . Troll e holms a rki v.

bodde hunde n Frey, en 2-årig gul Newfo undl a ndshund so m gjo rde ko nste r , vilk a drä nge n Pe hrson lärt ho no m . Sto r spa rsamhe t rådde , man fi ck ensidi g mat och gick i grova kl äde r frå n stade ns billigaste skräddare. Till jul lättades något på spa rsa mhe te n men några extravaganse r var det kn appast fråga om . De prese nte r barn e n gav bort hade de alltid gjo rt själva, men Eva kunde unn a sig att gå i stade ns boda r , julen 1881 skri ve r hon till sin mo r: " Jag ger Ca rl 6 nattskj o rtor med culö rta b&nd , nu mode rnt , ha r bestä llt de m i e n bod ; det är inge n ge ntil julklapp , me n nytti g; e n e ll e r ett par småsa ke r blir det vä l dessuto m ." Eva, fö rsedd med stark fysisk , e tt milt sinne lag och e n unde r åren ö kande kl o kh et , utövade e tt gott infl yta nde i he mme t , där ho n oft a fi ck dämpa Ca rls hä fti ga te mperame nt och unde r hans många reso r e nsa m hade ansva re t för familj e n . Ho n fö rm ådde skapa ett lyckligt he m och bl and de 11 barne n , so m all a bl ev öve r 80 å r , fa nn s det a lltid e n ovanlig samm anh ållnin g och sysko nk ä rle k . 93

4. Vita Huset , fö rmodligen å r 1854 . Av bilde n fr a mgår tydli gt a tt huse t va rit uppde la t i 2 halvor med va r sin grind frå n Tegnerpl a tse n. De n norra hushalva ns po rt al skyms delvis av de t lill a pumphuse t som tydli ge n stod un ge fä r mitt fr a mfö r de båda grind a rn a . Kulture ns a rki v.

Av brev, dagböcke r och and ra handlinga r i Tro ll eho lm s arki v fra mgå r fö lj ande. När Ca rl Bo nde å r 1886 sålde fas ti ghe ten nr . 52 vid Tegne rspl atsen med " tillhöra nde jo rdlo tt i stade ns mark " till löjtnant La rs Lindebe rg och lantbruk are Nils Sve nsso n , öve rtog kö parna även dive rse handlinga r som be rätt ar o m vem som tid iga re ägt fas tighete n . E nligt ett sa lubrev från 1824 fö rsä lj es gå rden och to mten nr. 52 av bisko pinn an H essle ns arvinga r till p rofesso r Cederschi ö ld ; M ari a Beata H esslen , f. vo n E ngeströ m (1 744 -1822) va r änk a efter biskope n i Lund 1805- 1811 Nils H esslen (1728- 1811 ). Fredrik Jo han Cederschiö ld (1774- 1846) va r p rofesso r i mora lfi losofi och universitetets re kto r. Se nare ägdes fas tighete n bl. a. av Shakespea reöversä ttare n C.A . H agberg (1810- 1864) och en ryttm ästa re To ll , va rs dotte r va r gift med de n baro n To ll , som ägde e n de l av nuvara nde Kulture ns no rra o mråde , bl. a. Lindfo rsska huset. 1849 köptes fas ti ghete n av auditö re n La rsso n och 1854 gjo rde han en skri ftli g öve re nsko mm else , va rs inn ehåll jag tyvä rr inte

känn er till , med ägaren av gra nnfastighete n , nr. 53 , d .v.s. södra halva n av nuv rande Vit a huse t. Ko m man överens o m att bygga Vita huset då? E ll e r är byggnade n möjlige n ifrån bi sko p Hessle ns e ll e r någon ann an tidi ga re ägares tid ? Sanno likt byggdes huse t å r 1854 , me n det framgå r inte av de handlin ga r jag har tillgång till . Ur Ca rl Bo ndes d agbok 1881: " 14: e jan . Besåg Eva till sa mmans med mig Auditör Larsso ns hus so m ho n fa nn rätt trevligt. 29:e ja n . Köpte jag Auditö r Larssons hus och tomt no . 52 Tegne rspl atse n här i stade n för 50.000:- krono r med tillträde den 1 :e nästk o mm ande octobe r. " I se pte mbe r sa mm a år bö rjar fl yttbestyre n: brev från Eva till he nn es mor , skri vet på Trolle ho lm 23/9: "Vi togo vår Kj e rst in till stade n . .. 2 år hos oss varit kö kspiga och jag har ju i H e lsin gbo rg prövat he nn e e nsa m och tror att det ej blir så to kigt. Som vå rt nya hu s inne hålle r fö rva ringsrum och skafferier tänk e r jag hava mycket o m hand själv och hoppas få vara rask så skall det roa mi g .. . D e n 28 :e få r vi flytta våra sa ker Carl och jag , kassö r och in specto r , ma mse ll Sandberg , hästar och drängar härifrån , alla sko la vi göra vå rt bästa . . . fö rst de n 4:e oct. fl yttar vi med barne n , men gossa rn a (de 2 äldsta) och D octo r Billing sk ull e genast börja få sin a middaga r he mm a, de få dessa nu som förut hos Fru Gegerfelt. " D en 29:e skrive r Carl i sin dagbo k : " ... företogs fl yttninge n av våra effe kter och bohagsting från gamla vå ninge n vid Klostergatan till eg na huse t vid Tegnerplatsen no . 6. Vi lämn ade den ga ml a bostaden med glädje , emedan vi d är haft så sjukligt och under de bästa förhoppningar infl ytt ade vi i nya bostade n , so m med sin stora trädgå rd , sitt läge åt öster och väster , sin a rymliga och bequäma läge nh ete r lovade de t allra bästa. " Eva , i brev till mode rn: 5/10 1881 Lund Tegnersplatsen No. 6, " ... vi lycklige n anl änt i gå r f.m . till dett a vårt eget hem och att vi tri vas red an mitt i a llt stö k , ty vi finner a lla att det är o beskrivligt beqvä mt och vackert på allt sätt. Vi känn a oss såso m på landet i de nn a stora trädgård med be rsåer, rabatte r , 1 vacke r bl adgrupp och fruktträd , av stade n se vi endast dess vackraste del Lundagå rd , Tegnersplatsen , D o mkyrk an m .m. Vi hava all a barne n i sa mm a våning , Gustaf och C hriste r i ett sto rt rum 95

5. Eva Bondes ritning över tomte n nr 52 , gjord i nov . 188 1. Brandmuren mot södra delen av Vita Huset är tydligt markerad . Trolleholms arkiv .

bredvid förmaket. Eva , Viveca och Märta med jungfru i 2 små rum till vänster om salen , Claes , Fredric och Sigrid med Mina och Cilia i 2 små rum till höger om salen och Philip hos mig. Sängkammaren är stor och vacker med alkov (nästan alla sovrum hava sådana) . . . Vi hava sadelmakare som sy om mattorna , gardinerna sättas upp och jag . har många järn i elden dessa daga r, men mår mycket bra. " Den 13:e november skriver Eva ett långt brev i fo lioformat till sin mor , där hon ritar upp alla 3 våningsplanen i huset och dessutom gör en planritning av trädgården och ekonomihusen. Framförallt i planen över mellanvåningen har hon bemödat sig om att rita ut varje enskild möbel och förse det hel a med utförliga kommentarer. " Under hela västra fasaden finnes källare, ljusa rymliga , försedda med hyllor , fack, bord , allt i bästa skick. Det är ett nöje att gå där. Trädgården är mycke t lummig.

6. Skiss öve r bo tt e nvånin ge n av Vit a Huse ts no rra halva . Eva Bo nde, nov. 188 1. Troll e ho lm s a rki v.

'--1' t!.";L .l' "7--.

~~,,[./

?{,. ,,~ ~

:.G,,. ,.,..,< ~

vt\~ ~ r. ',1'1

'"7.,..z;;.,.,.....;

1Ä JJ

/w./A .

l..'.:7/"'-J

z ·L...;+_/,.• / ,,fH ,

r_) ' ~

·-

~ -- ......'. - il I

I I

~ t

•

.,..._

--- ~

1,,,,..z~

....... .'

~ ~ ~

...... " . . '.

~........

...

... .... "" ' . ...

. .

. ..... . ..............- .. "

.....

8. Vin dsvå nin ge n i Vita Huset , Eva B . nov. 188 1. Tro lle ho lms arkiv .

100

vattenledning, som är nästan färdig, pumpvattnet var dåligt. " Dittills hade man tydligen burit vatten från pumpen som stod på Tegnersplatsen. Ett par glimtar av hur familjens första jul i huset tilldrog sig får man i ett annat brev: " Julgranen var strålande med 120 culörta ljus i vackra hållare , med silverglitter, äpplen och confect ... Tack för borddukarna , de taga sig mycket väl ut bland allt mörkrött i salongen." - Man kan se den tunga oscarianska prakten , med ett överflöd av ekmöbler i eftergjorda stilar, tunga mörka textilier , dubbla gardiner, blomkrukor med bl.a . akacior i, blomsterbord, puffar och mängder av prydnadssaker och fotografiramar. Inte ens papegojan saknades, hennes bur fanns i matsalen . Även mörk are sidor av vardagslivet framskymtar. Eva i brev till Carl på resa i Mellansverige , 11/1 1882: "Jag ville be Dig att få beställa en smörkärna av Kihlgren ; ty man lär ej få på långt när lika mycket smör genom vispning och det är skada. Dessutom är nu grädden så tunn sedan höet är slut att det i går kväll ej blev smör av den alls , oaktat Kerstin och Bengta turade om att vispa i 5 timmar ... " Sonen Gustaf i brev till Eva 22/9 1884: " Vattenbristen är ingalunda avhjälpt uta n tilltager snarare. Av de tre vattendammarna utanför staden är två alldeles torra och i den tredje stå r vattnet endast ett par fot högt. Emedan tilloppet är uttorkat , så är det allt vad som finnes , och man måste spara det i händelse av eldsvåda. Dock utdelas det ännu på samma sätt som Christer omtalade i sitt brev . Tyfus och koleran har börjat gå i staden. Det är mycket varmt om dagarna och gatorna luktar illa ... Kerstin har bett mig säga att hon behövde lite mera potatis och grönsaker; hon har även måst köpa kött ibland . .. Christer har sagt till muraren att mura igen råtthålen i källaren ... " Ett intressant dokume nt är ett arkitektritat förslag till ombyggnad av Vita huset , som jag nyligen funnit i Trolleholms arkiv. Tyvärr är ritningen varken signerad eller daterad , men försedd med anteckningar av Carl Bonde. Ombyggn adsförslaget omfattar hela huset och det bör tyda på att Carl även tänkt försöka köpa doktor Sjögrens halva . För att kunna göra en huvudentre som den nuvarande, mitt på huse t , fordrades ju att

101

r 9. Förslag till ombyggnad av Vita Huset. 1880-tale t. Osignerat. Proje kt et inn eba r bl. a . e n helt ny fö nste rindelning sa mt en to tal fö rändri ng av takko nturen . Trolle ho lms ark iv.

b ra ndmure n me ll an de båda bostäde rn a hade få tt rivas. På husets baksid a hade man tänkt sig 2 fl ygla r. H e la ide n måste ha va rit ko rtlivad - i varj e fa ll finn s det inge nting i skrift o m de n . I breve n och dagböcke rn a skild ras också det akademi ska sä llskapslivet , med soiree r , ko nserte r , O sca rsbale r, mott agninga r och även offentliga fö re läsninga r , vilk a senare Eva gä rna bevistade . Med p rofesso re rn a Ljunggre n , H amilto n , Bo re lius , Tegne r , Win roth m .fl . idkades ett fliti gt umgä nge , fl era av de m fö rbl ev Ca rl s vänne r i dece nnie r. E ft e r att so mmare n 1886 ha blivit äga re till T ro ll eho lm byggde Ca rl o m slo ttet och be hovet av e tt sto rt hus i Lund fa nns inte kva r längre. D e sista daga rn a i ma rs 1887 lämn ade därfö r fa mil jen Vit a huset , e nd ast några av de äldre sö ne rn a samt de n t rogne do kto r Billing stann ade kva r i Lund, men nu i e n mindre vå ning vid St. A lgatan . I nove mbe r 1882 hade Ca rl bli vit in va ld i styr Ise n fö r " kulturhisto ri ska samlinga rn a" och de n 20 dece mbe r sa mma å r deltog han fö r förs ta gånge n i ett styrelsesa mm anträde . Men inte fö rrän nästan 45 å r senare skull e Kulture n komm a att fl ytt a in i det hus som Ca rl och hans stora fa milj be bo tt under drygt 5 tillsynes lyc kli ga år.

102

SIG FRID SVENSSON

Sven T. Kjellberg och Kulturens årsbok

Nä r Sve n T. Kj ellbe rg 1934 öve rtog chefskape t för museet hade Kulturhisto ri ska fö re ningen fö r södra Sve rige omkring 300 medle mm a r. Nä r ha n pe nsio nerades 196 1 var a ntale t ca. 30.000. Bla nd de t tuse ntal he mbygds- och muse iföre nin ga r vi har i vårt la nd ä r de nn a o mfa ttning he lt e nsa mstående. Hur ha r de tta fa ntasti ska resultat kunn at nås? E n viktig fa kto r ha r naturli gtvi s varit de n organi satio n fö r medl e msa nskaffnin g so m reda n i slute t av 1940-t alet byggdes upp vid musee t unde r öve rste Sve n Fo rsbe rgs skickliga lednin g och som sed a n e ft e rfölj a rn a förm å tt a tt vidm a kthåll a. Me n inge n kundkre ts beva ras och vidgas e nba rt geno m o rganisa tion och re kla m , o m ma n inte ha r något vä rdefullt att sälj a. D et fri a inträde t till museet ä r na turli gtvis e n uppskatt ad fö rmå n , me n vad so m frä mst skaffa t medl e mm a r och hå llit de m kva r ä r Kulturen , musee ts å rsbo k . D e t fra mgå r red a n med all tydlighe t av att me r ä n hälfte n av före nin gsmedle mm a rn a ä r bosa tta utanfö r Sk å ne. Kulturhisto riska före nin gens medle msantal har blivit e n sta bil och o undgä nglig fakto r i museets e ko no mi , so m va rj e å r hä ri genom tillföres brutto öve r e n och e n halv milj o n kr. D e nn a e nergiska vilj a till sjä lvfö rsörjnin g to rde dessuto m i hög grad ha ve rk a t stimul erande på myndi ghe te rs och do nato re rs bevåge nhe t . Me n de t va r inte bara ur krass e ko no misk synpunkt Sve n T. Kj ell be rg sta rt ade utgivnin gen av å rsbo ke n . D e n skull e också vara e tt uttryck för museets uppgift som forskningsin stitutio n. E tt sto rt ve te nskapligt be tyde lsefullt a rbe te ligge r red a n i fö remå le ns in sa mling, katalogise rin g , uppo rdnin g och vå rd . D e tt a ä r mu seim a nne ns va rd ag, e n se rvice tj änst so m medför a tt de t indi vidue lla vete nska pa nde t i hög grad måste eft e rsättas till fö rm å n

103

KULTUREN EN ÅRSBOK

1935 1. Två årsböcker. Första årgången 1935 och årsboken 1959 med titeln Bagateller.

för vad som kommer framtida forskning och undervisning till godo. Men även rutinarbetet kräver aktiv vetenskaplig verksamhet. Till ett museums väsentliga uppgifter hör att offentliggöra sina samlingar. För Kulturen har årsboken blivit det främsta organet härför. De egna tjänstemännen har också i största utsträckning varit medarbetare . Att Karlin kallade sitt museum Kulturhistoriska museet innebar i och för sig ett program . Han förtydligar det i sitt första upprop till allmänheten: museet skall samla allt som kunde tjäna till upplysning av kulturutvecklingen från äldre till närvarande tid, museisamlingarna skulle ge "en faktisk illustration till vår odlings historia". Att detta var en huvudlinje också för Sven T. Kjellberg har han med all tydlighet visat i årsboken både som redaktör och 104

2. Försättsblad till årsboke n 1949. teck na t av Sven T. Kjellberg.

som en av dess huvudförfattare. Kulturen är inget konst- eller konstindustriellt museum utan ett kulturhistoriskt och Kjellberg var först och främst kulturhistoriker. Med förkärlek har Kjellberg i årsboken skrivit om keramisk ornamentik men han har där också dragit upp spinningens tekniska och kulturhistoriska utvecklingslinjer. Han har presenterat de redskap som har att göra med "gnida , mangla och stryka" . Han vet " något om vax" och kan ge åskådliga bilder " ur tobakens svenska historia". Ett plock alltså ur uppsatsrubrikerna . Kjellbergs allsidiga vetande och rikedomen i museets samlingar kommer till synes också i sådana uppsatser som "Oljelam105

3. Vinjett ur årsboken 1951 , tecknad av Sven T. Kjellberg.

pan" och "Om djur" . I det norska Osebergsfyndet från 800-talet påträffade man oljelampor som består av en liten järnskål satt på ett skaft. Samma slags lampa eller fackla håller de " kloka jungfrurna" i handen på en smålandsbonad från 1791. Men det betyder inte att vikingatidslampor varit i bruk i Småland vid denna tid . Kjellberg förutsätter med rätta att en äldre förlaga ligger bakom överensstämmelsen. Och i tidiga förlagor ser han också upphovet till samma bonaders kuriösa djurfriser med bl.a. krokodil , lejon och enhörning. Det är lättlästa uppsatser , men med väsentliga bildtolkningar. Den här återgivna fajansfigurinen från Delft prydde omslaget på årsbokens första årgång . Den har blivit symbolisk. Som god mjölkko för Kulturen har årsboken överträffat alla förväntningar. Med den lilla fajansgruppen kan man också åskådliggöra skillnaden mellan konst- och kulturhistorisk forskning. Ett konsthistoriskt problem är t.ex . hur den holländska fajansen 106

4. Försättsblad till årsboken 1954, tecknat av Sven T. Kjellberg.

förhåller sig till porslinet från Meissen. Men därtill kan kulturhistorikern undra över varför bilder av kor här är så populära och var det återgivna mjölkningssättet praktiseras. Och han kan fråga sig om blomsterkransen kring kons hals möjligen som festbruk haft en motsvarighet i verkligheten. Den forskning som Kjellberg själv presenterat i årsboken (i registret 1965 upptages omkring 180 rubriker) och som ovan rapsodiskt exemplifierats går alltså inte att dela upp och etikettera som etnologisk å ena sidan och konstindustriell å den andra . Den täcker i det fallet helt Kulturhistoriska museets ursprungliga, fortsatta och väl också framtida arbetsprogram . Dubbelsidigheten i detta gör samtidigt samlingarna till ett så mycket nyttigare studie- och forskningsobjekt för universitetets studerande såväl i etnologi som i konsthistoria. De finner att deras framtida arbetsmaterial inte låter uppdela sig lika rätlinjigt som kursplanerna i deras studieämnen är avgränsade . 107

Me n åte r till de n redan stä llda fråga n: Vad är det som säkrat de n stora publikframgången ? Fö rvi sso det läsvä nliga och studi elock ande sä tt på vilket lärdo me n se rve rats. H ärvid har det rik a bildm ateri alet spe lat e n sto r ro ll. H är grundl ade Kj ellbe rg e n tra ditio n so m blivit beståe nde. Kulture ns årsbok skilj e r sig fr ån all a andra i sitt slag ge nom att inne hållet så gott so m he lt utgår från musee ts egn a sa mlingar med föremå le n i medelpunkte n . I prese ntatione n har reda ktione n också va rit o ko nventi o ne llt ide rik . Längre uppsa tse r ha r luckrats upp geno m o mväx lande ko rt a a rtikl ar , där bild och tex t stått i o mede lbar ko rrespo nde ns. Olika ämne n har förts fram : e n jubileumskava lk ad det e na året , en bilde rbo k det andra. Silve r , gl as, ke ramik , tideräkning, barn är rubrike r på olika årgå ngar. Kj ellberg va r dj ä rv nog att sä tt a Bagatelle r so m ryggtitel på årsbo ken 1959. Det skulle han nog inte ha vågat göra i börj an , då det fr ämst gä llde att hävda allva ret i e n ny giv. Men skickligt lägger han ut texten i nämnd a årgå ng. " B agate ll " skall ursprunglige n ha be tytt spratte lgubbe , därfö r e n sådan på pärme n . Han har sa mm anh ang med det le kfull a. Lä rdo m och le kfullh et prägla r också Kj e llbe rgs eget redaktö r- och förfa tta rskap . De t är en traditio n som sedan fö rts vid are i de n långa seri e n av årgånga r. Att va ra vederh äfti g behöver inte be tyd a att man skall va ra tråkig. Omfattninge n av årsbo ke ns läse krets vittn ar härom .

108

CLA ES WAHLÖÖ

"Nyheter" i vapenutställningen

Kulture ns vapenutställning har unde r 1981 få tt en välbehöv lig ansiktslyftning. A vde lninge n måste i juli 1980 stängas av sä kerhetsskä l. De n ga ml a utställningen som arrangerades redan på 1940-talet va r dessuto m i starkt be hov av nyordning. T ill fä lle t ko m då ett mo dernt inbrottsla rm skulle installe ras. Skjutva pe navdelningen kunde i sitt nya skick återöppn as i a ugusti 1981. G eno mgången av samlinge n infö r nyordnandet gav upphov till o mbestämning av e n de l fö remål. E tt exempe l ä r det ryska armegevä rsschatull som i Kulture ns katalog uppges ha tillhö rt tsa r A lexander Il , me n som vid läsning av etikette n på locke ts innersid a visa de sig vara ett skyttepris, uppsatt av vapenfa brikant ern a i T ul a . Nog finn s tsarens mo nogram på trälådans lock och på ko lve n , me n det inn ebär alltså inte något ann at än den övliga reverensen fö r den högste befä lh ava ren . Nu är det sä ke rt inte bara de n fö regivna kejsa rkopplingen som få tt Karlin att köpa de n sa mmetsinredd a lådan med 1856 å rs ryska armegevä r fö r minie-kul a och tillhöra nde verktyg, utan också den uppövade känslan fö r kva litete n och det unik a fö remålet. Detta bä r vapensa mlingen i övrigt i sin breda samm ansättning vittne o m . Ett ann at fö remål som väckte fö rfa tta rens misstänksamhe t är e n bössa signerad H inderick Be ll frage 1684. Det står visse rl ige n i standa rdverket av Stöcke l att det skall vara fråga o m e n , möjligen tysk , vape nsmed . Me n namnet är krö nt av en frihe rrlig kro na och bruk ar verklige n vapensmeder vara barone r? O ftast inte. När så ytte rligare ett fö re må l, e n kalibe rto lk med signaturen HIND E RI C H B E LFR AG dö k upp i magasin sgömmo rna , stegrades mi sstänksa mhe te n ytte rliga re. Den öve rgick he lt e nkelt i visshet o m att Stöc ke l fe lattribuerat bössa n , e ft ersom kalibe rto lk en fö ruto m namn et har inskrifte n H . M . FECJT

!09

l. Schatull med rys kt a rmegevär fr ån 1856 . Uppsa tt so m skyttepris av va pe nfabri ka ntern a i T ul a. KM 32.806.

A NO 1693. Alltså va r det inte e n va pe nsmed med namnet Be lfrag, som gjo rt måttstocke n och vä l inte he ll er någon Bellfrage, so m tillve rkat bössa n . E nkl aste slutl edning ledde därefter fra m till att båda fö remålen ursprun gligen måste ha tillhö rt H e nrik Joh an Be lfrage (1640-1706). D enn e va r son till ätte ns stamfa der i Sve ri ge , so m 1662 blev till fö rordnad bo rgmästare i Vä nersbo rg och 1666 adl ades Belfrage. Bitarn a fö ll e lega nt på plats. H e nrik Joh an va r nämligen på sin tid öve rste lö jtnant i artill e ri et (han fö rde som majo r befä let öve r he la artille ri et unde r skå nska krige t 1676) och ve m be hövde e n kalibe rto lk o m inte e n artille rioffice r? Kalibe rto lke n ä r till verkad i mäss ing och vikbar tack va re ett på mitte n .placera t gå ngjä rn , längde n ihopvikt är 13,5 cm . D en har 6 o lika gradera de skalo r e ller " linj er". På inne rka nten med ägares ignatur är e n skala fö r sve nska tum (ru bri cerad SOL). På ytte rka nte n finn s ska lan för bly (BLY) . D e n e na breds ida n ha r de ls e n linje fö r kali ber (CA LIB E R ) och dels en linj e fö r järn ( IE RN ). D e n and ra bredsid an har e n linj e fö r ste n (STE EN ) sa mt e n o rubricerad linj e. Ova n besk rivna instrum e nt anvä ndes fö r bestämnin g sä rskilt

110

2. Mäss ingspl akett med tsa r A lexa nder II: s mo nogram och inskriften: För skicklighet i skytt e . På loc ket till gevä rsschatull et , bild I.

av ka no nk alibrar och a mmumt1o n. Kalibe r va r e tt mått som hä nfö rde sig till kul vikt e n och e ndast indire kt till e ldrö re ns och kulo rn as d ia me t ra r . D e o lika ska lo rn a a nger alltså vik tmåtte n fö r kulor av o lik a ma te ria l med utgångspunkt frå n di ame tra rn a . När de t gä llde hande ldva pe n angavs kalibe rn eft er det a nta l kulo r av e n given sto rle k som gick på ett pund (fö r ha nde ldvape n ko m e ndast bl ylin jen till a nvändning) .

111

3. Räfflad jaktbössa med flintlås från 1684 tillhörig Henrik Johan Belfrage . KM 29.263

4. Låsblecket på flintlåsbössan bild 3. Hanen på helspänn. Ägaresignatur med friherrlig krona och årtalet 1684.

En svensk artillerimåttstock konstruerades ca. 1675 av en tygmästare Samuel Örn. Förebilden var en i Niirnberg 1540 tillverkad måttstock som i stort sett dittills bildat standard för nordeuropa. Örn flyttade över de tyska måtten till svenska, men fick inte bättre precision än att det 1705 var dags för revidering. 112

5. Kalibertolk för artilleriet. Tillhörig Henrik Johan Belfrage. Tillverkaresignatur H.M . FECIT 1693. KM 71.507

Henrik Belfrages tolk bör alltså med dateringen 1693 basera sig på Örns måttstock. Den bössa som också tillhört Henrik Belfrage är ett jaktvapen med flintl ås. På låsblecket finns den krönta ägaresignaturen samt årtalet 1684. Hela längden är 121 cm och piplängden 83,5 cm. Pipan är räfflad och utvändigt dekorerad med spiralvridna vulster och hålkälar. Laddstakens ända har en mässingshylsa med gänga för det rengöringsverktyg, som ovanligt nog finns kvar i fettlappslådan på kolven. Den grova kalibern (17 mm) visar att vapnet är avsett för jakt på storvilt som björn och älg. Bössan saknar tyvärr helt tillverkningsstämplar. Bössan och måttstocken har tillförts Kulturens samling vid olika tillfällen och det är alltså en lycklig slump som efter skilda öden återförenat dessa Henrik Belfrages forna ägodelar.

Referenser Alm , J ., Eldhandvapen I. 1934. Stöckel, J .F., Handskydevaabens bedömmelse. 1938. Elgestjerna, G., Den introd. sve nska adelns ättartav lor. 1925.

113

BITIE WENGERT

På bönders och borgares vis

En lägerskola på Östarp och ett skolprogram på Kulturen Under våren och hösten 1981 anordnade Kulturens undervisningsavdelning två program för barn i årskurs sex. Båda handlade om tiden kring 1850, men de sociala miljöer , som skildrades, var vitt skilda. Programmen var också till sin uppläggning helt olika. På lägerskolan i Östarp fick tjugo barn leva på en gård från 1811, som ligger i ursprunglig miljö . De följde under tre dagar i maj dygns- och arbetsrytmen hos en skånsk allmogefami lj. De spelade rollerna som barn och tjänstefolk med ledarna som husbondfolk och auktoritära föräldrar. Skolprogrammet handlade om staden Lund 1849 , familjen Thomander och om post och brev. Det varade i tre lektioner och pågick under september månad . I de avsnitt som handlade om Lund och fami lj en Thomander var barnen iakttagare , medan de under lektionen om post och brev fick pröva på praktiska göromål.

Lägerskolan Undervisn ingsavde lningen på museet hade i flera år önskat att få anordna en lägerskola på Östarp. Den 22-24 maj blev lägerskolan verk lighet genom ekonomiskt bistånd från Crafoordska stiftelsen. Lägerskolans tema var " På bönders vis 1850". Tjugo barn från Lunds kommuns fritidsgårdar med ledare sku lle bo , äta och arbeta på gården på det sätt so m en skå nsk bondfamilj gjorde vid 1800-talets mitt. De sku lle få ta del i männe ns och kvinnorna sysslor oavsett kön . På fredagseftermiddagen kom barnen stormande med serietidningar och gottis i bagaget. De utsattes för en " kulturchock " redan från början , då tidningar och snask konfiskerades. Inte 114

I . - Att rade n aldrig tar slut , - sa Truls till Jeppa i rovorn a. Fo to Ro land Bond esson.

ens sina riktiga namn fi ck de behåll a . D e byttes ut mot 1800talsnamn som Pette r , Truts, Karn a, Mette och Bolla o .s.v. D e fi ck också lämn a ifrån sig sin a klockor. Nu gällde det att lära sig avläsa tide n med hj älp av sole ns gå ng och a ndra tecke n i naturen . Barne n och fritidsledarna indelades i tre grupper , som växlade sinse me ll an . En grupp växtfä rgade, kardade och spann , e n annan skö tte mat och hushåll och den tredj e hade hand o m djuren och utesysslo rna på gårde n . Efte r e n rundvandring på G amlegården och i dess o mgivningar var de t tid fö r lekstuga , 1800-talets di scote k . Inkall ade spe lmän spe lade upp och fo lkdansare försö kte lära ut några enkl a danssteg . I börj a n gick det inte bra . Pojkarn a busade och kände sig gene rade inför flick o rn a. Men mot slutet kunde all a ta några va lssteg . " Jag vägra r" sa J eppa , när han vid kvällsmate n fi ck se ölsupan , so m all a skull e äta med träsked ur ett gemensamt fa t. När han hade sma kat , påsto d han , att de n smakade lite som Oboy. Ölsupa är en bl andning av varm välling, svagdricka , sirap och gamm alt , grovt rivet bröd . 115

2. - Mums för brännesnuda , - sa Petter. Foto Roland Bondesson .

I skymningen begav sig samtliga ut på mörkervandring i skogen. Helge och Nils gick i täten med bössan och fångstsaxarna. De hade slokhattar på huvudet och Helge hade " tattarbälte" om midjan och långstövlar på fötterna. De berättade, att på 1850talet fanns det fortfarande varg i Skåne , visade var viltstigarna fanns och hur bössan och saxarna fungerade . När det blivit ännu lite mörkare mellan de stora bokarna , började Nils och Helge viskande tala om 1850-talsmänniskans föreställningsvärld, om folktro och om skogen och alla väsen som bor där . I skumrasket och med fantasins hjälp såg vi alla älvorna och bäckahästen vid kärret , från bäcken hördes näcken spela och ett och annat troll syntes bakom trädstammarna. " Det här är bättre än Baretta" tyckte en av pojkarna. Mette hade ont i magen . Genom att de andra tryckte henne mot ett knotigt träd blev hon botad. " Jag undrar om träd kan ta emot magont" sa Mette tvivlande . Att gå och lägga sig i beckmörker på Gamlegården efter mörkervandringen var en kuslig upplevelse. Några ljus fick inte 116

3. Lillpigan krossa r salt i sterset. Foto Roland Bondesson.

tändas på gården mellan maj och Mickelsmäss enligt gammal sedvänja . " Inte om jag fick hundra kronor , gick jag i den skogen igen " sa Petter. Klockan halv fem på morgonen var det uppstigning . Nu gällde det för matgruppen att skynda sig, så att flottamadarna var bredda och drickan upphälld i stopet. Ty ladugårdsgruppen skulle börja mocka , utfodra och mjölka korna senast halv sex på Möllegården under överinseende av Kulturens arrendator. För växtfärgningsgruppen gällde det att få eld under grytorna nere vid kvarnen , samla växter och löv till olika färgbad , och i väntan på att färgningen skulle bli klar , karda och spinna ull med slända och spinnrock. Matgruppen skulle laga mat sju gånger om dagen. Någon särskilt varierad kost förekom inte bland de skånska bönderna på 1800-talet. Lägerskolans matsedel på lördagen såg ut så här: 117

4. Så här ska en tröska dras. Foto Roland Bondesson.

Kl 04.30 FRUKOST Flottamadar d.v.s. grovt bröd med nott , dricka Kl 07.00 DA VER Salt sill, kall kokt potatis , grovt bröd , dricka Kl 10.00 LILLEMIDDAG Grovt bröd med ost och korv , dricka . I bråda tider bars måltider ut till dem som arbetade på åkern . Kl 13.00 MIDDAG Brännesnuda , dricka . Brännesnuda är en soppa kokt på rökt och salt näsk, kål, potatis, morötter och purjolök. Kl 16.30 MEDAFTON Flottamadar, dricka Måltiden åts ute på åkern Kl 19.00 KVÄLLSMAT Rågmjölsgröt Kl 22.00 NADRA Flottamadar med rökt kött , dricka

Mellan måltiderna fick barnen i matgruppen lära sig ysta, kärna , mala kaffe, krossa salt, hacka socker samt sätta och kn åda deg i det stora tråget i sterset. Ett tungt arbete var vattenhämtningen. Den gick i skytteltrafik mellan Gamlegården och Möllegården. Barnen klagade över 118

5. - Till den här kagan har det gått åt tre tj og ägg, barn , - sa tant Ester. Foto Ro la nd Bondesso n.

skavsår på axlarna av oket. Vattenåtgången var stor, trots att disken var liten. Alla åt ju ur samma fat , drack ur samma stop , slickade av sin egen sked och ingen tvättade sig eller borstade tänderna. Vid måltiderna läste husfadern eller någon annan bordsbön. Brödet skars upp och delades ut i rangordning. Ingen fick lämna bordet , förrän husfadern rest sig från bordsändan. I början tyckte både barn och vuxna , att det var lite äckligt och ovant att äta ur samma fat, men andra dagen hade de vant sig. Inte populärt men nödvändigt var det att tömma dasset. " Usch , fy vad det luktar" sa Johanna och höll för näsan. " Du skall vara glad, att du slipper sitta på gödselstacken. Hugg i nu! " sa Helge och slängde slokhatten i backen. Efter förrättat värv berättade dasspatrullen stolt för sina kamrater , vad de hade gjort och fick som belöning kandisocker av gammelmor Boel. På lördagskvällen satt alla vid elden vid Röddeå och gjorde björkvispar och räfsepinnar , medan historierna gick om näcken , 119

vättarna och annat oknytt. " Snälla , berätta inte mer. Jag vågar inte höra", bad Maria. När de nygräddade gorånen var uppätn a, ville de full stä ndigt utmattade barnen frivilligt gå och lägga sig. Men först skulle Helge läsa en folksaga för de lite djärvare. Den natten sov alla tungt på Gamlegården och hörde inte golvens knarr och näktergalens sång i " haven". Ett olyckstillbud inträffade under lägerskolan . Det var när Truts olovandes använde stifttröskan på logen som spagettimaskin och fick in fingret. Efter en snabb tur till lasarettet kom Truts tillbaka med ett sytt finger. Det var inte så farligt . Truts kamrater var övertygade om att det var goenissarna i stallet , som hade straffat honom . Truts hade klagat på lukten i kostallet. Lägerskolan avslutades på söndagseftermiddagen med ett gille i trädgården . Inbjudna var Östarpsborna , som visade upp sina folkdräkter och berättade om dem. Barnen bjöd på kokt kaffe , äppelmust och spettkaka. Stor åtgång på äppelmusten efter all dricka förväntades. Men Jeppa sa: " Ro hit med svagdrickan! Nu har jag vant mig".

Familjen Thomander I Lund 1849 Avsikten med skolprogrammet " Familjen Thomander , Lund 1849" var att skildra hur en professorsfamilj levde och bodde och hur Lund såg ut vid den tiden. Från undervisningsavdelningens sida ville vi med detta program pröva hur längre skolbesök på museet fungerade. Två museilärare skulle arbeta med var sin halvklass under tre lektionstimmar i ett varierat program med praktiska inslag . Skolbesöken på museet brukar annars omfatta en lektion i helklass . Först gjorde barnen tillsammans med sin lärare en rundvandring i det centrala Lund . Med hjälp av uppförstorade äldre bilder , som visade hur staden såg ut omkring 1849, kunde barnen se vad som förändrats sedan dess. De fick veta , att det då i Lund fanns omkring 6 500 invånare och att de flesta av dessa bodde i korsvirkeshus byggda i en eller två våningar. Lundaborna fick sina huvudsakliga inkomster från handel , hantverk och jordbruk . Eleverna kunde se , att tornen på domkyrkan var 120

6. Sj ätteklassarna speglar sig i glaskulan i trädgården vid Thomande rska huse t.

annorlunda, att gatubelysningen var dålig och att det fanns många offentliga brunnar, där invånarna kunde hämta vatten. Lundagård ansågs på den tiden som den vackraste platsen i den annars mycket fula staden. Med bildernas hjälp kunde eleverna på parkeringsplatsen vid Paradisgatan föreställa sig familjen Thomanders hus och med fantasins hjälp kanske skymta professorskan Thomander bakom ett fönster. Huset flyttades 1924 till Kulturen. Tillsammans med museiläraren gick eleverna sedan till Thomanderska huset. Där låg saker och ting framme , som om husets invånare just gått ut. Allt var förberett för att barnen skulle känna , att här hade tiden stått stilla sedan september månad 1849. Tillsammans med museiläraren fick eleverna lära känna familjemedlemmarna , pappa professorn Johan Henrik , mamma Emelie , döttrarna Fredrika , Ida och Emma, fosterdottern Natalia , jungfrun Johanna och pigorna. Under dagens lopp förändrades scenografin i huset. På förmiddagen stod strykjärnen på köksbordet , trävispen låg i skålen med dänkvatten och bandkrusaren hade just använts. I sängkammaren hade Johan Henrik glömt att lägga ner rakkniven i lådan under rakspegeln och i musiksalongen hade Ida och Em121

7. " Kära tant Emelie , Idag har vi .. . "

ma lämnat kvar memoryspelet på bordet. På eftermiddagen stod kaffet framdukat i förmaket och Emelie , i gestalt av en docka , satt vid fönstret och virkade. För att ytterligare öka känslan av att befinna sig hos familjen Thomander i september 1849 låg dagens datum uppslaget i räkenskapsboken på chiffonjen i förmaket. Också Aftonbladet , som låg på skrivpulpeten i biblioteket , var " dagsfärsk ". Emelie Thomander var i likhet med många andra en flitig brevskrivare. Breven var en viktig nyhetsförmedlare och brevskrivningen kunde utvecklas till en konst och ett nöje. Programmet avslutades därför med att eleverna fick skriva brev med stålpenna , vika breven, lacka och sätta sigill. De fick läsa brev , som Emelie och Johan Henrik hade skrivit till varandra, lära sig hur posten fungerade , när det inte fanns brevl ådor , brevbärare och frimärken och var uttryck som "en plump i protokollet" och "att stå på överblivna kartan " kommer ifrån. I de många glada brev, som museet fick från " Thomanderelever" framgick att det roligaste hade varit att skriva snirkligt med stålpenna och att få veta att det tog tre år för den fina servisen från Kina att komma till Thomanders hem. 122

BENGT BENGTSSON

Dramatiska förvärv

Ti// färgb ilder XVI -XXII Kulturhisto riska fö re ninge n fö r söd ra Sveri ge - dett a namn innehåll er (för att inte re nt av säga understryker) det nya museets huvudinriktning vad samlin gsområdena beträffa r och de förs ta förvä rven be kräftar , att man fö ljde de nn a inriktning. Men sna rt vidgades samlin gsve rksamhete n , till s Geo rg J :son Karlin e n vacke r dag kunde beteckna museets intresse n so m unive rse ll a. D etta inne bar re nt p ra ktiskt att han mer och me r beva kade auktio ne r när och fj ärra n , gjo rde inkö psreso r i he mlandet och på kontin e nten och skaffade sig o bse rvatö rer och "skaffa re" lite varstans . H an hade e n glupa nde aptit på nyfö rvärv. E tt museum - vilket so m helst - kan pe ka på somli ga hä ndelse r e ller till fä lle n , som ä r minn esvä rda och stimulera nde mo t de n grå va rdagens rutin e r. Kanske Kulture n har mera såda nt att minnas än de fl esta and ra i sitt slag. D et kunde skrivas mycket o m de tta , inte min st såd ana hände lser som inträffade unde r grund aren Karlins tid . Sigfrid Svensson skriver i Kulturen Runt : " D et är sympatiskt me n sä ll sy nt , att det som sker sto r ske r tyst. I va rj e fa ll har Ka rlin visat , att det som ske r med bull er också kan vara stort. Museets histo ri a är inte minst e n krigshisto ri a , skri ver han själv till museets 50-å rsjubileum och åsyft ar o lik a ko nt roverse r med ko lleger och myndighete r. " D etta gä llde inte bara anslag elle r prestige , krigsförkl aringa r kunde också utfä rdas i anslutning till fö remålsförvärv. H är ska ll inte redovisas stridern a med unive rsitetets histo ri ska muse um (t. ex. nä r e n vagnslast kyrkliga fö remål inte som avsett hamnade där utan dirige rades till Kulture n) ej helle r stride n kring grävninga rn a vid Kil ia nsgatan 1906 (strax fö re riksa ntikvarie H ans 123

I. Sköljkärl av bro ns, 11 00- 1200- talet , funn et år 189 1 vid grävning på den s.k. Gaddeska to mten i Lund . De talj av ce ntralm otiv med Humilitas = Ödmju khe· te n. KM 25 .557 .

Hilde bra nds pensio nerin g, som Karlin ansåg sig ha åstadko mmit) , då ett sto rt murblock undgick att " makadamiseras" tack va re hans insatse r - de t ingå r nu i " Lapida ri et" på no rra o mrådet. Nej , de t finn s andra episode r, var för sig vittn ande o m eldsjälen Karlin och hans metode r och belysande fl e ra av Kulture ns verksa mhetsgre nar.

En samlares tack Vad som här skall be rättas , har mycket lite med kri gshi sto ria att göra , även o m de t be rö r vissa irritatio n mo me nt i Kulturens arbete. När stade n Lund skull e fö rses med unde rj o rdiska kloa ker, började 1890 ett vidlyfti gt grävande av djupa dike n i ga to rn a . D å lades grunden till den o mfa ttande medeltidsarkeologiska verksamhet , som reda n frå n bö rj an omhä ndertogs av Karlin och 124

efte r åtskilliga strider med myndigheterna , främst riksantikvarien , ko m att åvil a Kulturen . Men red an från börj an hade Karlin besvä rlig ko nkurrens när det gä llde att ta hand om fy nde n . E fte rsom grävninga rn a juridiskt och e kono miskt sett inte lydde under Kultu re n , bl ev Karlin tvunge n att köpa fö remålen av de arbeta re , som påträffade dem . H an tala r också om konkurre nse r från Histo ri ska musee t. " Värre va r det med en de l e nskilda o kynnessamla re, som bö rj ade gripa in och oft a lyckades ge no m öve rbud på enstaka fö rn ämliga re ting åstadko mm a en o lyck li g fy ndsplittring. " Fo rnminneslagen fö reskrev visserlige n att fö remål av äde lmetall och bro ns skull e he mbjud as åt staten , men ann alerna nämner inte något sådant fa ll . Karlin kl aga r vid ett till fä lle äve n öve r att anato miska institutio ne n kö pte upp nästan all a kra nie r fö r e n kron a per styck. T raditio nen be rättar att Ka rlin med brännvin bj ö d öve r sin a ko nkurrente r. E n av d em som Karlin kall ade " o kynnessaml are " va r juristen och sto rsa ml are n Thure W este rströ m , so m se de rmera skulle bli e n av Karlins och Kulture ns bästa vä nne r och bl. a. mångårig reviso r i fö reninge n . So m sa ml are va r Weste rströ m mest känd fö r sitt stora intresse fö r keramik . När han 1916 så lt sin stora keramiksamling på auktio n , skä nkte han sin sa mling av mede ltidsfynd till Kulturen . D e n tar upp ca. 240 numme r i kata logen , me n består av ca . 600 bes kri vna fö re mål, fö ruto m " masso r" av kera mikfragme nt , avfa ll frå n ve rkstäder , t. ex. de fö r mede lti dens Lund karakte risti ska kamma keriern a. Fyndplatse rn a fö r de all ra fl esta fynde n är noggra nt specifice rade och därmed är också tidpunkte n fö r respektive fy nd angive n. Weste rströ m bö rjade tidigt. Fynd frå n 1883 hö rde till de äldsta , men e tt fy nd från Klosterga tan skulle ha gjo rts reda n 1872. D å kan Westerströ m inte gä rn a ha fö rvä rvat det dire kt från "grope n" . Me n 1891, d å kloa kgrävningen va r i full gå ng, d å va r han i Lill a Fiska regatan , och frå n grävningen på den s. k . G addes ka to mte n ko m han över e n sto r sa mling fy nd , åtskilliga kamm ar , men framfö r a llt det fö rn äma skö ljk ärle t av bro ns , som vi av bildar här , bild 1 och färgbild XVI . R agnar Blo mqvist har i Kulturens å rsbo k 1941 bes kri vit de nn a skå l och dä rtill e n nästan ide ntisk sådan , troli ge n funne n unde r jo rd på Kulture ns no rra o mråde . 125

Skålarna är rikt graverade med figurer , text och ornament och det gemensamma motivet är de kristliga dygderna. Den Westerströmska skålen har HUMILIT AS , ödmjukheten som centralfigur och runt därom ses gestalter som symboliserar FIDES (tron), SPES (hoppet), KARITAS (kärleken) och PACIENTIA (tålamodet). Runt kanten - väl avskilda från dygderna - ses symboler för hat , synd och falskhet. Den på Kulturens område funna skålen har en motsvarande motivframställning, men här är SPES centralfigur. G e nom Ragnar Blomqvists utredning får vi veta , att denn a typ av skålar är mycket sällsynt, att deras ursprung troligen ä r Köln eller Aachen och att de kan dateras till 1100- och 1200talen . De har troligen inte använts vid kyrkliga ceremonier, men kan ha förekommit vid må ltider i förnäma hem , då man med den tidens bordskick ofta behövde skölja händerna. Ett annat av de många jordfynd från Lund , som Westerström tagit hand om och sedan skänkte, är ingenting mindre än ett processionskrucifix av brons frå n 1100-talet. Det hade påträffats 1908 i en brunn vid nuvarande Bredgatan , bild 2 och färgbild

XVII. Korset är av brons och har varit förgyllt, höjden är 34 cm. Kristusbilden är försvunnen och framsidan sålunda mindre intressant. På baksidan ser vi ett kvinnligt helgon , som hå ller ett rökelsekar. Det är den heliga Salome , som skall ha funnits bland kvinnorna vid korset. I rundlarna ses bevingade änglar. Frånsett den saknade Kristusfiguren är korset väl bevarat fastän förgyllningen har släppt här och var. Det här är några exempel på vad en privatsamlare kunde förvärva vid kanten av kloakdiken och grävningsgropar i det centrala Lund kring sekelskiftet och därefter . Mycket gick kanske tillspillo genom att den som köpte fynden inte förstod deras rätta värde och såvitt jag vet är Karlins vän och Kulturens revisor Thure Westerström en av de få , som förstod detta och drog de rätta konsekvenserna , vilket visade sig genom att han donerade sin förnäma samling , som han förvärvat - i fullt laglig ordning - och kanske i samförstånd med vännen Karlin. Men därom vet vi intet.

126

2. Processionskrucifix av brons, 1100-talet. Detalj. KM 25.511.

En silversked på auktion Georg J :son Kar lin bevistade 1894 en auktion i Köpenhamn. Han var en relativt ung man, som med vördnad hade stiftat bekantskap med Danmarks främsta museimän och kulturminnesvårdare. På den Stausholmska auktionen, som det här gäller, förvärvade Karlin en medeltida silversked, visserligen utan stämplar något annat kunde man väl knappast vänta - men väl bevarad och av yppersta kvalitet, bild 3. Skaftet är sexkantigt , med en fint proportionerad knopp - och slutar i ett lejonhuvud, som biter om det cirkelrunda bladets förlängning uppåt och där bildar en förstärkt övergång. Denna säregna form stammar från 1200- eller 1300-talet och den hänger som matsilvermonterns första nummer i Kulturens silverutställning. Karlin har själv strax före sin avgång som intendent - kompletterat en kataloglapp , bild 4, som år 1901 författats och illustrerats av hans amanuens Axel Nilsson , med följande upplysningar. " Skeden inköptes på Stausholms auktion, Kbhvn 1894 för den billiga pengen av 30 kr därför att ingen av de närvarande museimännen 127

to rdes kö pa de n , då de n tillhö rde Nati o nalmusee ts 2d ra avdelnings sa mlingso mråde och detta muse um icke va r represe ntera t på auktio n . Man sö kte sede rmera mo t e rbjudande av 100 kr i lösepä ning fö rm å mig att avstå me n fö rgäves. Den danska fo rnminn eslagen va r (här fö lj e r några oläs liga o rd). Skede n va r i lik a e ll e r ä nnu högre grad behövlig fö r oss so m sä ke rli ge n aldri g mer skull e komm a i tillfälle att fö rvä rva e n no rdi sk sked av de nn a ålde r. G Kn 34" Grosserer J.C. Sta usholm var en av D anmarks förn ämsta vinimpo rtö re r och e n storsaml are av ko nst och konsth antverk av inte rn atio ne lla mått. H ans samlinga r så ldes i februari 1894 på e n auktio n , som va rade i dagarn a sju och som li vligt kommenterades i presse n. D e n dag, då porslin såldes, höll sig Karlin framme: " Museet i Lund be talte 112 Kron er fö r e n Gruppe; Afrik a fre mstillet som e n sidde nde Nege rinde , der holder en Slange, mede ns en Löve ligge r ved he ndes Side. " D etta gällde e n pj äs av kö pe nhamnspo rslin , färgbild XIX . Bara detta va r ett fint förv ärv , nu skulle en grupp som de nna o m man studerar ett par å rgångar av Bruun-Rasmusse ns kataloger - få betalas med ett högt 5-siffrigt belopp . Me n vidare i dansk press (det gä lle r Da nn ebrog de n 1 mars 1894): " Ved en saaden Auktio n forefald e r ganske naturligt ret kuri0se Tilfae lde. Vi kan medde le et Pa r Exe mple r paa ualmindelig heldi ge Indkjöb . D e n Sölvske , so m Museum sdire ktö r Karle n (! ) fra Lund til fae ll es Fo rbavselse betalte med saa stor e n Sum som 30 Kr. , havde ha n gjaerne givet det tredobbelte for. De n e r ne mli g e n stor Sjae lde nhed ; de n er fund et af en Bo nde paa Sj aell and og et Par Exe mplare r, de r e r ganske Mage tilde n , der findes i det histo riske Muse um i Stockholm og er fundn e sa mme n med e n D e l M0 nte r fra ca. A ar 1200, altsaa e r Skeen romansk og e n saaden eje r intet af vo re Musee r." Karlin gjo rde a lltså sensa tio n i dansk press. H an fö rsummade nog inte hell er att utnyttj a sin a fö rbindelse r med de skånska tidninga rn a och Sydsvenskan kunde den 12 mars meddela bl. a.: " Kulturhisto riska museet i Lund har också på aukti o nen fö rvä rfvat ett ej o betydli gt a ntal högst värdefull a föremål, af hvilka fl era represe nterade gamm al god sve nsk ko nstslöjd . Intendente n Karlin som sjelf unde r he la tide n beva kat museets intressen 128

'ki5 ~ ~'-"' "],../ ~ "\

~ ""'·

~· tA.<-L ~

... :

~.~

~ ~

...

3. Sked av sil ve r, 1200- 1300-talet , in köpt av Karlin år 1894 i Köpenha mn . L 13,6 cm. KM 8.870 .

.__ ___,,.

...........

..\ .

4. Kataloglapp med silverskeden KM 8.870 . Teckninge n gjo rd av Axel Nilsso n.

har sä rskildt af pl atstidninga r be tecknats som lycklig i sin a in köp . Särskildt gälle r detta fö rvärfvandet af e n unik samtida po rträttre lief i e lfe nbe n af Ca rl XII , tve nne präktiga s. k. strutspo kaler , bild 5, samt en silfve rsked till hvilke n D anmarks sa mtliga musee r icke ega motstycke , - de n re prese nterar nämlige n den äldre medeltide n och är i no rde n hittills endast företrädd af ett G otl andsfynd i state ns hist. museum i Stockho lm . Såväl sked so m porträtt , hvilka hr Karlin hade i minne från föregående besö k i de n Stausholmska samlingen hade , som e n dansk tidning säge r " dessvä rre undgått de danska museern as uppm ärksa mhet" . D e n för öfri gt mycket o msorgsfullt utarbetade katalogen beteckn ar Ca rl XII :s porträtt som " Billede af e n Ridde r i Ha rnisk". Prisen , till hvilka dessa sa ke r fö rvä rfvades sto do , också i ett allde les omvändt förh ålla nde till deras värde. Fö r öfri gt inköpte museet andra värdefull a kon starbeten i trä, bild 6, silfver , koppar , te nn och porslin , inte minst av Kö pe nhamnstillverkning." 129

5. Pokale r av elfe nbe n med cuppa av st rutsägg, omk rin g 1700 . H 36 cm. KM 8.883 , KM 8.882 .

Karlin lät utställ a dessa nya förvärv unde r några veckor i " museets borgarstuga", vilket vittnar om hans stolthe t öve r att till sitt re lativt nya syd sve nska " provinsmuseum " ha förvärvat konstföremål av högsta inte rnatione ll a klass. Jag inbilla r mig att han satte skede n högst.

Vad en smörask kan åstadkomma " H a n behöver aldrig fåfä ng gå , så länge han ha r G auffin !" Detta ä r ett klipp ur Lundagå rd och tycktes då inte be höva någon närm a re förklaring , troligen för att tidninga rn a ägnat sin a inrikes- och in sä nd arspalter åt e n ko ntrove rs, d är överintendenten , tillika chefe n för Nati o nalmuse um , fil. dr. Axel Gauffin samt inte nde nte n för Kulturen , Georg J :son Karlin , va r huvudkombatta nte rn a. D e suto m fö re ko m i pe rife rin chefe n fö r Nordiska museet Gustaf Upmark, ecklesiastikministern , riksa ntikvarien m .fl . Hösten 1926 sku ll e det bli en sto r keramikauktion i Stockholm . AB Rörstrand skulle sä lj a ut sin a vida be rö md a sa mlinga r av äldre fajans från ege n och and ra fab rike rs tillve rkning. För att inte de mest intresserade museerna sk ulle konkurrera inbö r130

des o m de begä rligaste utropen , vidtogs mått och steg från stockho lmsmuseernas sida, bl. a. gentemot Kulturen. Ma n talade eft eråt från deras sida o m e n "öve rensko mme lse", so m bl. a . skulle inne bära att Karlin skulle avstå att bjuda på vissa fö remå l som "centralmusee rn a" förbe hållit sig. Vad man " kommit öve re ns o m" blev tidigt hö ljt i dunke l. I tidningen Social-D emo kraten förekom e me ll ertid e tt kåseri , som fi ck chefern a för No rdiska museet , resp . Natio nalmuseum att ge me nsa mt utbri sta i en in sända re: " I anle dnin g av en uppgift i dagens numm e r av ede r ärade tidnin g att vid gårdage ns kera mik auktio n på R ö rstrand skull e ha fö re ko mmit en kra ftm ätning me ll an No rdiska museet och Nationalmuseum angåe nde e n smö rask med lock och fa t , tysk keramik från 1800-talets börj an , ha underteckn ade härmed ära n påpe ka: de ls att smöraske n ifråga ej va r av någo n " tysk keramik " utan e n sällsynt pj es av Rö rstra ndskt flintpo rslin , de ls att de två instituti o ne r som tävl ade o m pj ese n ifråga ej vo ro Nati onalmuseum och No rdi ska museet utan No rdiska museet och Kulturhisto riska museet i Lund . De nna omständighet har e n stö rre betydelse än de n mö jlige n vid fö rsta anblicken kan synas äga." Så ko mme r e n lång redovisning för de n hänsyn och lo jalitet som de fl esta museer och även privatsaml are visa t fö r stockholmsmuseern as självkl ara rättigheter. " T. o .m. represe ntanterna fö r grannlände rnas museer ha lojalt böjt sig för det av k .m :t som ce nt ralmuseum fö r sve nsk keramik designerade , Sve riges Natio nalmuseum .... Men de t ä r allde les tydligt att så lä nge det ä nnu finn s ett e nda museum som ej lärt sig inse betyde lse n av att söka gå i sa ma rbete med sin a ko llego r , så lä nge få svenska museer vara be redd a att , so m vid fl era tillfä ll en va r fall et vid gå rdage ns auktio n betala onödigt höga summo r fö r sin a förvä rv." Auktio ne n ägde alltså rum den 16 september 1926. Vad inträffade? Jo - Karlin ropade in en smörask i ljusbrun terrakotta med lock och fa t , fä rgbild XX. D et märkvä rdiga med de n va r signe ringe n , som visade att de n va r tillve rk ad av e n specie ll provlera och dä rfö r begä rlig fö r Nordiska museet , som fö rut ägde likn ande produkter från R ö rstra nd , me n också fö r Kultu-

131

re n , som dittills ick e ägd e något mo tsvara nde , bild 7. Vid auktio ne n bj öds upp till 50 kro no r , d å No rdi ska museet rätte ligen bo rde be hållit aske n , me n så sa tte Karlin igång och budgivninge n me ll an de två ko nkurre nte rn a steg till de n då fasa nsfull a hö jde n av 425 krono r , som all tså Kulture n fi ck punga ut med . D e t va r detta , so m låg till grund fö r Social-D emo kratens kåse ri och som a lltså hade fö rarga t he rrar U pm ark och G auffin . Naturli gtvis svarade Ka rlin på deras " berikti ga nde ". Spydi ghete n va r e n av ha ns vassaste do lka r: " D å Ede r ärade tidning fäs t viss uppm ärksamhe t på ett högst o ffi cie llt sva r i SocialD e mo kraten i Stockho lm från ch efe rn a fö r Nati o nalmu se um och No rdi ska museet med anl edning av ett kåse ri i nämnd a tidning .- ", så bö rj a r ha ns inlaga i Skånska Afto nbl adet (!) . H an fort sätte r med att ski ldra Kulturens kera miksa ml ing som " Skandin av ie ns stö rsta och vete nskapligt sett fö rn ämsta .. . " även o m vi icke, vad enstaka praktföremå l beträffar , vilj a elle r kunna täv la med Nationa lmuseet i Stockho lm ". Några citat från Karlin s långa insä nd are : " Ä ve n om he rr G auffin förkl a rar att Nati o nalmuseum är av Kungl. Maj :t designerat till centralmuseum fö r svensk kera mik går Kulture n sin under me r än fyrtio år fö ljda väg utan att finn a sig i några e nsidiga brorskåla r , åtminsto ne så länge jag ha r dess närm aste ledning om hand ." Karlin fo rtsätte r med att unde rstryka den " undfa lle nhet" han trots allt visat. H an hade fäs t sig vid två sa ker ; e n tidi g bl åmålad bäga re och smö raske n . " När vid auktio ne ns bö rj an No rdiska museets representa nt fö rkl arade att de nn a bäga re va r de n e nda, so m museet abso lut hö ll på , fö ll jag o m också med svida nde hj ärt a undan , vilk et eme lle rtid icke med fö rde från museets sid a den reciprocitet jag hade vä ntat beträffande smöraske n ." Karlin klaga r sed an öve r att han - i mo tsats till cent ralmuseerna - inte kan a nvä nda allmänn a anslag till inkö p . " Ko nse kve nsen blir , att jag själv , som jag under fyrtiofyra år få tt göra , får bära fö ljde rn a . . . tills jag i lyckligaste fa ll kan finn a en do nator. " O ch så ko mm er e n s. k . ra ll arsving: " Nä r Ni mina ä rade herrar ko nkurrente r prövat på att själva 132

6. Lockpo kal av masurbjörk med knoppar av ben , 1600-talet. H 28 ,5 cm. KM 8.875.

gå i breschen och även ekonomiskt taga ansvaret för vad Ni tillföra Edra institutioner, kan Ni kanske vara berättigade att kasta sten på Kulturhist. Museet och G. J:son Karlin. Lund den 23 september 1926. " Men detta var bara början. Om Karlin trodde att rallarsvingen gjort motståndaren "groggy ", så bedrog han sig. Den 13 november avgav Gauffin ett remissutlåtande med anledning av Kulturens ansökan till Kungl. Maj:t om ökat anslag. Gauffin börjar vackert: " Den av nämnda museum bedrivna verksamheten är utan allt tvivel synnerligen betydelsefull och värd understöd från statens sida. Det förefaller mig emellertid ... " och detta emellertid är inledningen till en rad villkor för 133

7. " Berg: Bors Lära(= bergborrslera) , Rörstrand , Schirmer 1802 ." Signering i botten på smöraskens fa t. Rödbrunt lergods. KM 32.064.

alla statsunde rstö dda men icke statliga museer , nämligen - fö r att nu något nä rm a sig Karlins a rgumente ring - rätta sig efte r vad centra lmuseern a säge r o m sa mlingsområde n . I slut klämme n får Kulture n e n känga fö r bristande lojalitet och öve rintende nten tillstyrke r statsanslaget " med det villko ret att Fö re ningens styresman geno m av Kun gl Maj :t fas tställd in stru ktio n ålägges att vid inkö p träffa överensko mmelse med represe ntante rn a fö r rike ts centralmuseer fö r att så lunda all skad lig ko nkurre ns måtte fö r framtide n kunn a undvik as " . Dess uto m yrk ade G auffin på inspe ktio nsrätt öve r Kulture n , vad gä ll de " sam linga r , som fö ll unde r Natio nalmusei sa mlingso mråde n ." 134

D etta kunde självkla rt va rken Ka rlin e ll er hans styrelse tåla och nu sätter polemiken igång på allva r. Kulturens styre lse svara r den 15 december. med en " förkl aring", där man med näbbar och klor avvisa r tanke n på att stå under Natio nalmuseums in spe ktio n. Man tar upp G auffin s ankl agelse mot Karlin fö r han s påstådda illojalitet vid Rö rstra ndsauktio ne n , räknar upp keramikpj äse r som rätte ligen bo rde ha hamn at i " No rdens e nd a kera miska centra lsamling" d .v.s. Kulture n , men vilka på grund av Karlin s undfa ll enhet ha mn ade i Nordiska museet och Nationalmuse um . " Kulturhi sto riska museet skulle svika sin plikt mot sin ställning som kerami sk ce ntralsa mling, o m de t på a ukti one rna nö jde sig med de smulo r , so m fa lle r från stockholmsmuseern as bo rd ". D etta o m aukti o nsbråket. Men så granskar man - sida upp och sida ne r - de n principfråga, so m fö rvä rvet av smöraske n drivit fram ; inspe ktio nsrätten och ko mme r fram till att o m chefe n fö r Nati o nalmuseum skulle inspe ktera, så måste också riksantikva rie n , chefern a fö r No rdiska museet , Livrustkamm a re n sa mt Etn ografi ska museet få inspe ktionsrätt . " He rr G auffi n såsom inspekto r skulle komma att känna sig ganska hemlös på Kulture n". Man tillba kavisa r alltså G auffin s förslag, me n fö rkl ara r att man med vissa reservatio ner kunde tänka sig riksantikvarie n. Så kom andra ronde n i kampen. D en inleddes, liksom den fö rsta, av G auffin som den 17 decembe r 1927 svarade på " nådig remiss" med anledning av Kulture ns petita. G auffin säger sig där vara o rättvist angripe n och hänvisar i sin skrive lse till en PM , som han hade sänt till Kulturens ordföra nde, professor Karl Petren , då ha n "ö nskade visa den stö rsta mö jliga hänsynsfullhe t mo t Kulturhisto riska fö reninge n" och alltså inte ville att ha ns PM skulle offentliggöras i pressen. Skri velsen blir därfö r ga nska ko rt och slutar med sa mma yrkande som året innan. Men de n PM , som sändes till Petren var på 26 maskinskrivna fo liosidor. D en fi ck eme lle rtid varke n Karlin elle r styrelsen se, eft ersom Petre n avled inn an ha n hunnit fö redra den fö r styrelsen. Fö rst seda n de n o mn ämnts i pressen , fa nn vice o rdf. den med Privat påskrivna handlinge n och så kunde pole mike n gå vid are. 135

Ga uffi ns PM utveckl a r i detalj vad som föra rgat stockho lmsmuseern a vid auktio ne n , ha n redovisa r va rt och ett av de numme r i auktio nskataloge n , som skulle fö rde las me ll an musee rn a. Karlin hade grovt brutit mo t öve re nsko mme lse n , inte bara vad smöraske n beträffa r. H an hade geno m att " ni cka" drivit upp bude n äve n på såda na ting, som ha n inte sjä lv va r intresserad av och däri ge no m hade Natio nalmuse um få tt betala 2.140 kron o r i o nödan fö r endast åtta fö remål. G auffin s PM till Petren är mycket tempe rame ntsfullt och han anvä nde r många sido r fö r att bevisa hur dåligt Kulturen har behandlat forskare och musee r , so m sö kt bistånd elle r samarbete . H an cite rar intyg från chefen fö r Kungl. Livrustk amm are n och frå n professor Romd ahl i Götebo rg, han misstänkliggö r Karlins o mh ändertaga nde av Bengt No rde nbergs kva rl åtenskap och mycket a nnat. Till slut går han in på Kulture ns användning av o rdet " cent ralmuseum " . Kulturens svar , daterat 1 maj 1928, tar upp de principie ll a frågo rn a o m fö rhå ll andet me llan Kulture n och " rik smuseern a" och öve rl åte r åt Karlin att upptaga de frågor, som " synes oss närmast innebära ett mell anhava nde me ll an ho no m och överintende nten G auffin ". Nu kämpar styre lsen för Kulture ns sjä lvständighet , för statsa nslaget , som kunde bortfalla , då Kulture n under inga fö rh ållanden kunn at böja sig för de krav på fö rm ynde rskap , som uppställdes av Nationalmuseets chef. De n högtidliga , till Konungen ställda skrivelsen kan då och då tillåta sig små krumbukter. " Men styre lsen anser , att i varj e fa ll natio nalmuseichefe n ej har något att göra på Kulture n ," säger G auffin och styre lsen replike rar : " D et är så långt ifrån att styrelse n anser något så dant , att de n tvä rto m med synne rlig tillfredsställelse skulle hälsa överinte nde nten välko mmen såsom gäst efter de många år , som fö rgått sedan han sist besö kte museet ." D et va r vänli gt sagt. Karlins bilaga till styrelsens genm äle ä r ett - som man kunde vä nta - fes tligt a ktstycke. H an citerar sin motstånd are på ett in fe rn aliskt sätt , ha n unde rvisa r i begreppet konst, ställe r hallä ndska bo nadsmålninga r samm an med R oslin och Breda , ste nålde rs ke ramik mot H aupt och Kändl er och ra lj erar mo t G auf136

fin s konstuppfattning med tillhyggen som tonkonst , bo ktryckareko nst , lä ke ko nst och t. o. m . ko kko nsten ! Se n blir Karlin re nt infa m . H an säger att en inspekto r måste inne ha; sakkunsk ap och erfarenh et. " D e ls får man icke offra penninga r i o nö dan , såsom nä r Natio nalmuseet fö r några år sedan till det me nings löst sv indlande priset av 72 .000 kr in kö pte ett Leibl-po rträtt , de ls och ännu mindre kasta dem i havet , såsom nyligen skedde med vid fö rvärvandet av den fa lska archaistiska Cho ren fö r 18 .000 kr , och så som det höll på att gå med den fa lska " D avid", de ls måste ma n ha e n någorlunda va ken bli ck , fö r vad som av verkligen os kattbart värde kan fö rvärvas .. . " Karlin syftar hä r på e n må ln ing av A lbrecht Diirer . Karlin säge r apropå dessa incidente r , dels att en inspekto r av dett a slag vore fa rlig, dels att " de ropa på skärpt ko nt ro ll och inspektio n över just detta museum och dess öve rinte nden t. " A tt punkt fö r punkt redogöra fö r Karlins sva r på G auffins PM skulle ta fö r mycket utrymme i anspråk . H an fö rsvarar varje åtgä rd , va rj e dröjsmå l med ursi nne och sist i detta avsnitt ko mme r en ripost mot G auffin : Kulture n hade lånat ut e n må lning av Masreliez till e n svensk utstä llning i Kö pe nh amn , o rdnad av G auffin . Tav l a ~ återsändes icke till Kulture n , men efter åtski lliga påstö tningar hittades den i ett skåp på Natio nalmuse um - e tt år efte råt ! Karl in säger att han a ldrig skulle yppat detta " o m jag icke tvingats därtill , ty fö r mig var sa ken ut agerad . Me n so m man ropar i skogen , få r man sva r , och någo n stö rre merit fö r ett in spektorat to rde icke Masre liez-sa ken vara fö r överinte nde nten G auffi n ." Jag hoppar öve r de många sidor , där Ka rlin bemö te r Gauffi ns ankl agelse r mo t ho nom fö r hans åtgärde r på R ö rstra ndsauktione n . H ans argumente ring verk ar bestickande , va rj e anfa ll besvaras med mo ta nfa ll - " detta lyckligtvis i sve nska museiann ale r e nastående utslag av ko ll egialt översitte ri och fö rsök att e ko nomiskt skada en ko nkurre nt. " D et sägs apro på aukti one n att man där enligt Karlin " ej e ns d rog sig fö r att på aukt ione ns and ra dag ho ta med ind ragning av vårt statsanslag . .. " Karlins råd till G a uffi n blev " att sopa rent fö r ege n dö rr , inn an du går till gra nn e ns." 137

R esultatet av dessa må nga och långa skrivelser , artikl ar och insä nda re blev, att riksd agen beslö t bevilj a det av Kulture n begä rda a nslaget på fö rut till ämpade villk o r. Karlin gjo rde i årsredogö relse n fö r 1927- 1928 e n triumfe rande slutkl äm , med goti ska type r: l{ung l. Maj :! s l iill e r om fö rm iilda a n slag ti ll fii1'fogand c a v s ty re lsen för kult urhi s to ri s ka före nin ge n fö r södra Sve rige att m o l red o vis ni ngss ky ldig hc t inför ri ks rä ke nska psvc rk c t anvii n rla s enlig t rik sda ge ns bes lut och des s ut o m un d er v illk o r a tt uta v lcdam ö lerna i s ty relsen e n ~ir av l{un g l. Maj :t fö ro rdn ad, att före ni nge n icke f:\ r ut an l\u ng l. Maj :ts till s t:l nd fö ry tt ra någo t m u seets samli ngar ti llh ö rand e fö rc m :H m ed undan tag nv cl up lc ll e r, s amt att en fö rte ck n ing p :"1 und er li de n I j ul i I !128 - 30 j u n i 1929 gj orda nyfö n ·iirv fiirc den I se p t ember 1929 Ö»c rl ii m na s till cc kl csiaslik d cpartc m cn t e t.

Allt så

~tatun

quo.

Hur skall e n sentida gra nskare bedö ma denn a affä r? Att Karlin sve k e n övere nsko mmelse - även om den va r suddi g - är vä l tämligen kl art , likaså att herrarn a på Nati onalmuseum ilsknade till . G auffin va r född i Kri sti anstad ; studerad i Lund , me n efte r sin di sputatio n 1909 anställd vid Nati o nalmuseum . H an va r ege ntlige n e n fr idsa m och vänlig människa och passade kanske inte så b ra som mo tståndare till e n så ettrig polemike r so m Karlin . Kanske de n mera te mperam entsfull e E rik Wettergre n , so m då var chef fö r ko nsth antve rksavde lningen , bestod bränslet fö r e lde n . Hur so m he lst , det va r sä ke rt taktiskt fel av G auffin att ko mbine ra villko re n fö r statsa nslaget med Karlins uppträd ande på auktio ne n . Som slutvinj ett på detta långd ragna bråk vill jag åte rge vad som sto d i Lunds Dagblad för de n 6 septe mbe r 1929: " C hefe n fö r Natio nalmuse um , öve rintende nten d :r G a affin besåg igår Kulturens utställnin g, va rvid öve rko mmissa ri en d :r Karlin tj änstgjorde som cice ron . D e båda herrarn a tri vdes uto mo rde ntli gt vä l iho p bl and uttällnin gens skatte r. D et bull er , so m hö rdes kl. 3 och åtfö ljdes av ett litet regn , va r åskbull e r . D age n va r m ycket va rm och kvav ." S ven T. Kjellbergs fä rd till Perstorp " För känn edom o m tillverkninge n vid det skånska glas bruket i H e nriksto rp , Pe rsto rp , har mu seet e rh å llit e tt mycket o mfa ttande mate ri al av på pl atse n påträffade glasfragme nt. D essa håll er

138

8. Hund , fi gurin av fajans. Marieberg. omkring 1760. H 33,5 cm. KM 32.077. Inkö pt på Rö rstrandsauktione n 1926.

på att bearbetas och kommer att kasta nytt ljus över den omfattande produktionen vid detta bruk . Om en systematisk utgrävning av det 1762 nedbrunna glasbruket kommer till stånd, skall vi erhålla en mycket säkrare kännedom för bedömande av det glas, som påträffades i sydsvenska bygder. Redan nu kan bel äggas många former, som man icke trodde tillverkades här. Värdefull är samlingen av glasstämplar , 237 stycken av 56 olika typer , bild 9. Sådana stämplar sattes invid flaskhalsen . Många fla skor kommer nu genom stämplarna att kunna hänföras till Skånska glasbruk." Så står att läsa i Kulturens årsredogörelse för 1957 , signerad av Sven T . Kjellberg och publicerad i årsboken 1958. Inte ett ord om hur förvärvet gick till. Men intendenten kanske då ansåg sig ha goda skäl att inte tala för högt om händelseförloppet. Det fanns risk för att vissa skulle ha känt sig stötta i kanten , om Sven T. skulle ha varit för öppenhjärtlig. 139

I museets accessio nskatalog finn s sa mlin ge n noterad under

51. 254-5 1.308 och där medde las att sa mlin ge n inköpts fö r 5.000 kro no r av en pe rso n i Persto rp och vid are : "' Dett a och efte rfö ljande fö re mål t. o .m . K .M. 51. 308 har fra mgrävts unde r åre n 1950-56 på pl atsen fö r Skå nska glas bruk et (169 1- 1762) i Pe rsto rp av sä lj aren ." Samlin gen består av ca. 1. 500 registrerade fö remål, mestadels fr agment , me n dä rtill också lådo r med smärre o registrera de grävnin gsfynd . D et ä r alltså ett aktnin gsvä rt antal fö re mål och inte minst intressanta är de små apote ksfl asko rn a. fä rgbild XVIII , och naturligtvis också de av Kj ellbe rg nämnd a glasstämpl arn a. Grävningarn a blev uppmärksamm ade av myndighete rn a. Chefe n fö r Pe rstorps AB fick en skri ve lse från Rik sa ntikvarieä mbe tet , som bl. a . medde lade att " ämbetet underrättats o m att grävninga r företagits ino m o mråde t för de t år 1762 nedbränd a Skå nska glasbruket i Persto rp , vilket o mråde ligger på E de r tillhörig mark . Enligt lage n o m fo rnminn en de n 12 juni 1942 § 2 är o mråde t ifråga att betra kta so m fas t fornl ämning. E nligt sa mm a lag § 1 ä r det fö rbjudet att utan riksantikvarie ns tillstånd utgräva , rubba, överh ö lj a ell er på ann at sätt föränd ra elle r skada elle r bo rttaga fast fornl ämning. Fynd , som påträffa ts i fas t fo rnlämning och har sa mband med de nna , skall vid are enligt 10 § tillfall a kron an. I avva ktan på att ämbetet närm are utrett vilka åtgä rde r som lämpligen bö ra vidtagas i detta fa ll få r ämbetet anh åll a att Ni i egenskap av markäga re ville tillse att inga unde rsökninga r företagas på o mrådet. " Sven T. Kj ellbe rg hade tidiga re få tt se grävningsfynden och fö rstått deras sto ra betydelse fö r fo rskningen , inte bara när de t gä llde Skånska gl asbruket , utan också för äldre glashante ring överhuvudtaget. O ch nu fi ck han veta att det fann s risk för att den värdefull a sa mlingen icke skulle ha mn a på Kulturen , ja rentav fö ras till Stockho lm! Han satte sig i sin bil och va r beväpn ad med e n checkbo k och på åte rfä rden från Pe rsto rp kunde han ha samlingen i sin he lhet med sig i bile n . Vad sade man i Stockho lm ? Såvitt jag vet , var det inge n so m mi ssunn ade Kulturen för vä rvet och någon påföljd för de n e ntu-

140

9. Sigillstamp och sigillmärken från Henrikstorps glasbruk i Skåne , 1700-talet.

siastiske privatarkeologen blev det inte heller. I varje fall finns inga skriftliga bevis på någon negativ reaktion. Och nu kan ett representativt urval beskådas i glasutställningen , vittnande om ett viktigt kapitel i Skånes kulturhistoria och om en beslutsam och rask museichef! Sejdlarna från Göteborg

Det var på våren 1963. En dam i vad man ibland kallar övre medel åldern kom till Kulturen och hos intendenten tog hon ur sin väska fram en ölsejdel av silver , färgbild XXII , och sade , att 141

JO. Bältesbeslag på dryckeshornet KM 61.686 med graverad dekor och textband i gotisk minuskelskrift. 1400-talet.

hon hade hört att hon kanske kunde få tusen kronor för den. Nu hade intendenten inte sett en sådan sejdel förut - den var tillverkad i Göteborg 1798 och utomordentligt ren i stilen, en unik pjäs - så han måste säga henne detta. Dessutom måste han säga henne , att den var värd mycket mera än tusen kronor. Nu är det ju så att museimän , enligt allmän överenskommelse, inte får utföra värderingar, men det här måste betraktas som ett särskilt fall. Och eftersom sejdeln kunde betraktas som ett unikt och först~lassigt exempel på sengustavianskt silversmide, så sade intendenten ungefär så här: " Kulturen kan erbjuda Er femtusen kronor för sejdeln, men det är möjligt att Ni kan få mera i allmänna marknaden. " Detta låter ju vackert, men museerna får inte förstöra sitt anseende genom att lura "änkor och faderlösa". Damen tackade för beskedet och lovade återkomma , vilket hon också gjorde efter någo n vecka. Hon hade med sig sejdeln, som hon ställde på bordet och det vackra ekvirkets ådring speglade sig i den blanka silverytan. 142

11 . Mynningsbeslag på dryckesho rnet KM 61.686 med utsågad list av trepass och fran ska liljor och tex tband i gotisk minu skelskrift. 1400-talet.

- Ja , nu kanske ni köper den här för femtonhundra kronor. - Men vi bjöd ju femtusen! - Jag behöver bara femtonhundra och vill inte ha mera! Här kunde ju historien sluta på ett nog så vackert sätt , me n det gör den inte. Någo n vecka efteråt återkom vår vänliga affärsbekanting och väl inne i intendentens rum tog hon fram två identiskt lika sejdlar ur sin väska och sade (om intendenten nu minns rätt) : " När ni var hyggliga mot mig , så vill jag gärna vara hygglig tillbaka , så om ni vill , så får ni de här två på köpet! " Hon berättade också att det funnits ett halvt dussin av dessa sejdlar i familjen. Kommentarer är egentligen överflödiga , men utom det att Kulturen på detta sätt fick ett utomordentligt värdefullt tillskott till sin silversamling , så kändes denna kontakt med en fin människa stimulera nde och värmande .

" Prippska hornet" Det här skall bli ett ä reminne över Carl-Eric Borgenstierna , en av Kulturens främst a gynnare och vänner (ledamot av styrelse och arbetsutskott i jag vet inte hur många år) och en av hans må nga fina insatser till museets fromma . 143

XVI Sköljkärl av brons med graverad dekor. Sannolikt från Kölnområdet, 1100- eller 1200-talet. D 29 cm. KM 25.557.

XVII Processionskrucifix av brons med rester av förgyllning, 1100-talets andra hälft. H 34 cm . KM 25.5 1 l. Fotot visa r korse ts baksida .

XVIII En samling flaskor av glas från Henrikstorps glasbruk , Skåne. 1700-talet.

XIX "Afrika", figurin av porslin. Den Kongelige Porcelaensfabrik, Köpenhamn , 1780-81. H 28 cm. KM 8.871.

XX Smörask med fat av rödbrunt lergods. Rörstrand , 1802. H 8 cm. KM 32.064.

XXI Dryckeshorn från 1400-talet, troligen jylländskt , med beslag av förgylld koppar. Ursprungliga och senare inskriptioner på ring beslag och skenor. L 39 cm. KM 61.686. XXII Ölsejdlar av silver. Stämplade A.F. Ekeberg. Göteborg 1798. H 10 ,5 cm. KM 56.374.

XXIII Treflikigt beslag av förgylld brons, 1000-talets första hälft. Funnet i Lund. L 6,35 cm . KM 7 1.075 :24 1. XXIV Torn ar av brons till re msö lj o r, om kring 1040. Funna i Lund . L 2 ,9 cm. KM 70 .361 : 11 94 . L 4, I cm . KM 70.36 1: 1240.

BO G YLLE NSVÄ RD

Ställ av porslin i form av en trädgårdsklippa

Kulturen äge r e n omfattande och inneh ållsrik sa mling av kin esisk keramik , som belyser utvecklinge n från ste nålde r fram till senaste århundrade t. D en utgö r så lunda en utm ärkt studi esamling över så gott som hela de nna keramiska kultur , d å alla viktiga form e r och de kore r ä r företrädda. 1 Samlinge n rymme r också ett stort antal mera ovanliga pj äser som kan ge anledning till specialstudier . Hit hör e tt porslinsställ vilke t fått fo rme n av en trädgå rdsklippa i mini atyr som vil ar på en profilerad sockel, bild 1. Inte nog med att fo rme n är ova nli g utan också de ko re n so m visa r he lt okin esiska drag i ranko r med palmetter och mo lnvoluter och kartusche r med ara bisk in skriptio n . Hur ko mme r det sig att e n krukm akare vid po rslinsfabrikern a i Ch ' ing te C he n på 1500-talets bö rj a n format och de ko rerat ett så särprägl at fö remål för det kejserliga hovet i Pekin g? Ställ ets fo rm är i huvudsa k symmetrisk i sin ko mpli cerade ko ntur me n återgå r utan tvekan på en vatte nmo de llerad sten e ll er klippa av den typ , som man i Kina sa mlat och ordnat i sin a trädgårdar e ll er i mindre form at i den lärde mannens studi o sedan årtusende n . E n praktfull klippa av den typ so m va r o mtyckt vid 1100-tale ts bö rjan unde r kejsa r Hui Tsungs rege ring återfinn s på e n målning tillhö rande Ö stasiatiska museet i Stockho lm , bild 2, vilke n till skri ves kejsaren själv me n självfa llet ä r av se nare datum . Kopi an återgå r trolige n på en Sun g-m ålning och utgö r därfö r e tt bra jämfö re lseobj e kt. De n stora va tte nmode ll erade klippa n täcke r största de le n av side nm ålninge n men lyckosvampar och amarantusblommor (Yen-l ai-hun g) li var ge no m fä rgtill satse r de n mö rka stene n. A v stort intresse är kalligra fin vid sidan av klippa n. D e n åte rger e n mängd dikte r . E n av de m 145

lyder i fri öve rsä ttning: " T'ao-hun g (e n pe rso nifi erad be nämning på de n ste n mot vilket tuschet ri ves) är ständi gt i ditt sä llskap . /H an ko mme r från No rde n , men du (trädgå rdsklippan) komme r från Söde rn ./ Du kan tj ä na som stöd fö r e n unde rbar pe nsel, ställd i e n skål, dä r måne n speglas i va ttnet . /U r hj ärtat fö das många vackra tank ar ;/ och tuschet d ro ppa r såso m regn bl and be rge n. /Blo mmorn a öppn ar sig so m vid fl ode n ,/ O ch du är så vacke r som T' ai-hu-be rget. " Poemet ä r signerat Hui Tsung och bär hans sigill ; båda är imitatio ne r. Det syft a r på e n mindre vatte nmodellerad ste n , som tj änat till pe nse lstöd e lle r - hålla re på skri vbordet och i sä llskap hade en rivste n för tusch et. I ett annat poem bes kri vs ste nen " fri frå n mossa och glänsa nde so m jade". Målnin ge n ge r så ledes be lägg fö r Sung-tide ns be und ra n såvä l fö r de sto ra klippblocke n vilk a a rrangerades i trädgård arn a som fö r de mindre ste narn a , som pl acerades på de n lärde ma nnens skrivbo rd fö r att där tj äna som pe nse lställ . I båda fa lle n fyllde ste narn a sa mma syfte , nämlige n att inspirera äga re n att i fa ntasin fö rfl ytta sig till mäktiga be rglandskap med strö mm ande vatten . Be rge n och klippo rn a symbo lisera r e nli gt tao istisk uppfa ttning dess uto m Yang, som ä r de n manliga principe n i skape lse n , och Yin, som är de n kvinnliga. D e av vattnet urgrö pt a hålighete rna alludera r sä ke rligen också på Yin . Vad kunde vara lämpliga re att pl ace ra än de nn a dubbl a symbo l på kalligrafe ns och målare ns bo rd . D e n skulle ge ko nstnä re n inspi ra tio n att måla ett leva nde landskap med berg och vatte n (Shan shuei) elle r skri va ett poem med likn a nde motiv. I de rykt bara klippträdgårda rna i Suchow och H angchow finn s fo rtfara nde de mest fa ntastiska klippo r , som ibla nd ka n påminn a o m d rakar och lejo n. D essa trädgårdar va r o mtyckta pl atse r fö r ko nstn ä rer unde r SungYii a n , Ming och Ch'ing och många landskapsbilde r har tillko mmit i de nna fa ntasieggande milj ö. O m man så lunda prydde trädgå rdarn a med stö rre vatte nmodellerade klippblock , he lst hämtade fr ån Ta i-hu e ll e r and ra sjöar i söd ra Kina , fi ck man självfa ll et nöja sig med mindre stenar i stud ieka mm aren . A ntingen kunde man då ställ a ste nen so m e n re n prydn ad e nsam på e tt bo rd elle r i ko mbin atio n med blo mmor och dvärgträd . Me n de n kunde också anvä nd as so m stöd e ller stä ll fö r tu schpe nslarn a. Så s m å n ~n go m efte rbil da de man 146

l. Penselställ av po rslin , blå un derglasyrde ko r, tid och märke Cheng Te ( 1506-21) . H 25 cm. KM 29.438 .

ste narn a i ann at materi al såsom trä, b ro ns e ll er kerami k . Flera exempl ar på klippo r utfö rda i po rslin är kända i västerländska sa mlinga r ; här av bildas e n ur Carl Ke mpes sa mling, bild 3, som är fö rsedd med de ko r i e malj fä rge r av hj o rtar och apo r som rör sig bl and klippo rna . D e n är avsedd att anvä ndas som pe nse lstöd . Stället , so m kan d ateras till Wan-li , är uppe nba rlige n 147

mode llerat med e n naturfo rm ad klippa som förebild . Ställe t i Kulture ns samlinga r skilj e r sig avsevä rt från det ovan nämnda bl. a. ge no m att de t är symmetriskt form at. Låt oss skärskåda det i de ta lj . Stället består av tre de lar, två bredare partie r med ett smalare parti e mell an. I geno mskärning ä r både unde r- och överde le n spetsigt ova la, den undre något bredare. På båda sidor sitter två kartuscher i sköldform inramade av band målade i bl ått. I varje kartusch åte rfinns e n arabisk in skripti o n , upptill ino m e n cirke l och nedtill ino m en kantställd kvad rat. Inskriptione n lyder i fri öve rsättning: " Måtte Allah pryda sitt ko nunga rike ge nom att hå lla de t blo mstra nde så länge det består" . Förutom kartusche r slingrar bl å symmetriskt form ade ra nko r i reli ef från basen upp till ovande len. Rank o rn a bär pa lmette r och mo lnvoluter , som av kinesern a beteckn as hui hui wen , vilket be tyde r muh ammedanska ra nko r. På ställ ets ovansida är sju rund a hål symmetriskt ordnade och fö rsedda med blå konture r. Ste nen står på e n socke l, som har form e n av ett lågt , profil erat träbo rd med indraget mittparti , so m har genombrytningar ma rkerade i blått och vid basen volutfo rm ade fötte r, som också är målade . På socke lns undersid a finn s inskrivet ett regeringsmärke (nien hao) ino m e n kvadrat med dubbl a konture r. H ä r står: T a Ming Che ng-te nie n hao , d .v.s . " utfö rd under (kejsar) Che ng-te av de n stora Min g-pe riode n". Porslinet och glasyren är av högsta kva litet. De n bl å glasy re n är utfö rd i de n ble ka nyans som är typisk fö r pe riode n. Både nien hao och pj äsens kva litet tyde r på att den verklige n utfö rts fö r kejsa rhovet. Man ställe r sig o mede lbart fråga n varför e n po rslinspj äs med kl art muslimska inslag tillverkats fö r Minghovet. Ä ve n o m just de nn a typ av ställ är mindre va nli g och ännu e ndast känd i ett ide ntiskt exempl ar i Rijksmuse um i Holland 2 så finn s det rätt må nga and ra po rslins- och bro nsfö remå l med ara bisk in skriptio n från kejsa r Che ng-tes regeringstid . Denn a kejsa re besteg d ra ktron e n i 16-å rsålde rn och ko m att o mges av ett hov, so m va r starkt påve rkat av islam . Många av de s funkti o näre r, inte min st de infl yte lse rik a e unucke rn a, bekände sig så ledes till ko rane n. E n östturkisk köpm an vid namn A li E kber, so m besökte Kin a 1505, har vittn at o m det starka muslimska infl ytande t vid hovet och antyde r t. o. m . att kejsa ren 148

2. Kin esisk målning med trädgå rdsklippa. 1700- talskopia e ft e r Sungfö rebild . Östasiatis ka musee t.

149

3. Penselstöd av porslin med emaljfärgsdekor, Wan-Li (1573-1619). Carl Ke mpes samling.

själv var starkt positiv till Profetens lära. Det är då helt förklarligt att dessa ämbetsmän använde sig av föremål i brons och porslin försedda med korancitat. Det är mest olika slags ställ, askar och andra mindre föremål avsedda för skrivbordet men också lampor och prydnadsskärmar. Arabisk och persisk inskription förenas med hui hui wen (muhammedanska rankor) , vilka i regel är symmetriskt utformade . Mera sällan förekommer rankorna med lotus och lyckosvampar medan ju-i-motivet och blomblad kan användas som kantdekor. Det var i och för sig inget ovanligt att man vid de kinesiska keramikugnarna tillmötesgick alla utländska kunders smak då det gällde former och mönster. Ända sedan T'ang-tid (618 - 906) hade man tillverkat stengods och porslin särski lt avpassat för den muslimska världen utanför Kina och detta fortsatte intill förra å rhundradet. Den

150

blå dekoren på porslin uppträder i Kina under stark påverkan från den muslimska världen och den största delen av blåvitt gods från Yiian och tidig Ming exporterades dit. Det var dock i första hand föremål med praktisk användning såsom skålar, fat , koppar och kannor. Pjäser av det slag , som var avsedda för den bildade mannens studio i Kina , hade man ingen anledning att exportera och det förekommer också ytterst sällan bland exportvarorna . Om vi kunnat placera Kulturens porslinsställ i tid och rum så återstår att fastställa dess funktion . I handboken " Kinesiskt porslin och dess förhistoria" , som utkom 1978, har författaren av denna lilla uppsats kallat pjäsen ifråga för blomställ. Häremot talar det ovan redovisade förhållandet att verkliga vattenmodellerade stenar användes såsom penselstöd , respektive stä ll. Allt tyder på att detta porslinsställ ej var avsett för blommor utan för pensl ar. Storleken på håle n i ställets översida passa r bra för ordinära må lar- och skriftpenslar. Den vanligaste type n av penselställ var en cylindrisk bambusektion eller cylindriska behåll are av trä , elfenben , porslin eller brons. Det var därför naturligt att också ansluta klippans form till den cylindriska beh ållarens i andra material. En fördel med att stä ll a penslarna i de sju håle n är att de känsliga hårspetsarna ej kommer i kontakt med varandra och därför kan beh åll a den slutna konform , so m de bör ha när de ej används. Förutom denna praktiska förd el med stället var trädgå rdsk lippan e n lämplig symbol på skrivbordet. Noter ' De tt a fra mgå r av min bok i seri e n Ur Kulture ns sa mlinga r, Kinesiskt po rslin och dess fö rhi sto ri a, de n e nda ha ndbo k på sve nska, som fö r nä rva ra nde finn s a tt tillgå i ä mn e t. 2 Lim , K. W ., Ee n C he ng Te-vaas me t Arabisch opschrift. Bulle tin va n he t Rijk smu se um . J aa rga ng 23 , 1975, numm e r 2 , s. 105-107 .

151

SIGFRID SVENSSON

Uppifrån och ned-eller tvärtom? Något om kägelspel i Skåne och om museisamlandets brister

Min far hemmansägaren Lars Svensson , född 1865 och bosatt i Hagestad , Löderups socken i sydöstra Skå ne , har beskrivit hur det i hans barndom gick till att spela kägle. Under våren och sommaren försiggick spelet utomhus. Man höll till i inkörsporten till en av granngårdarna. " Där stod ett par stora kastanjer och då brukade vi alltid stå under dem. " Käglorna ställdes upp i en fyrkant och i mitten av denna placerades " kungen ''. Den gällde för 9 och benämndes följaktligen " nikungen " . De övriga käglorna var 4 " treor" och 4 " ettor" . " Treorna" ställdes i de fyra hörnen och mellan dem de fyra " ettorna". Slog man omkull mer än en kägla räknades endast antalet. Man skulle komma till 24 . Gick man över hette det att " man brände upp sig" och fick gå tillbaka till 15 . Men kunde man sen slå ut kungen ur " gården " vann man ju. Käglorna var hemmagjorda, " kungen skulle väl va ra tre kvarter hög" (d.v .s. nära en halv meter) . Man kastade med ett träklot. Nyå rsafton 1927 utlyste Sydsvenska Dagbladet Snällposten på min hemställan och för Nordiska museets räkning en pristävlan om gamla lekar , spel och tidsfördriv. Till tidningen insände min syster Klara en stor samling hithörande uppteckningar som hon gjort efter vår far. Bland mycket annat beskrev han där, såsom ovan anförts , sin barndoms kägelspel. Man kunde också spela inomhus. Far berättar: " Om julen brukte vi att spela kägle med sm å käglor. Käglorna gjorde vi själva , de täljdes med en kniv. Ettorna var minst, treorna större och nikungen störst. ' Nikungen' var ungefär en kvarter hög och hade huvud, vilket visst också fanns hos treorna . 'G åren ' skulle vara så stor att kungen kunde 152

""--"N

GAVE.I..

/"\OT N V

I. Kägelbanan i Sö lvesborg , byggd 1848- 49. Uppmätning av Riksantikvarieämbetet 1973. Eft er Blekingeboke n 1978.

rulla ut mellan käglorna. Käglorna placerades på bordet och från loftet hängde ett band , i vars ända en järnmutter var fästad. Men bandet fick placeras så att muttern ej räckte bort till fönsterrutorna eller andra ömtåliga saker. Kungen skulle placeras mitt under , där bandet var fästat i loftet. " Käglornas antal och poängvärden var desamma som ovan beskrivits . Uppställningen likaså. " Detta lekte vi ", tillade berättaren , " när vi gick i skolan. Sen vi var konfirmerade var vi ju stora karlar. " Ett kägelspel av samma slag men av yngre karaktär och anpassat för borgerlig hemmiljö beskrives i Albert Norman: Ungdomens bok 1, s. 181 (Stockholm 1883). Vad som man i det ovanstående särskilt skall observera är att käglorna , såväl utom- som inomhus var uppställda i en fyrkant , i en " gård" . Så är det ju i det moderna kägelspelet. Men så har man ingalunda alltid spelat kägle . 153

Biskop Gottfrid Billing i Lund (184 1- 1925) ha r i sin a minn en be rättat om hur man i hans fö räldrah em Fridh e m i Önnestads socke n , halva nn an mil no rdväst o m Kristi anstad , bedrev käge lspe l på so mm arkvä lla rna. " Omkrin g kl 7 på kvä ll en möttes de ma nli ga medl emm arn a (av fa milj e n och dess gä te r) till käge lspe l på stora gå rde n . Spe let fö rsiggick ej so m på kägelb ana utan ma n de lade sig i 2 grupper och dessa uppställde va r sin a käglo r vid gå rde ns ändpunkter och sedan gä llde det att svä lta ut den ena de n a nd ra . Spe le t va r vunne t , då e na partiet ej hade någon kägla kva r och ej he ll e r något klo t , med vilket det kunde nedslå och så ledes återtaga någo n av mo tparti ets käglo r. D etta spe l drevs unde r många år på Fridhe m , gav oss mycket nöje och va r mycket uppfriskande och stä rka nde. Klo te n vo ro stö rre och mindre, de stö rsta mycket tun ga och e n ga nska stor kraft be hövdes för att - ej rull a de m fr am , ty det var ej vå r praxis - kasta dem frå n ena ändan av gårde n till den andra ." (G o ttfrid Billings levnadsminne n t. o. m . Yäste råstide n , utg. av Hilding Ple ij e l, Stockho lm 1955 , s. 32) Spelregle rn a är i skildringen ovan något ofullständigt beskri vna, tydlige n inn ebar de att en träffa d kägla skull e kastas över till det andra partie t. Väsentligast i de tta sammanh ang är dock käglo rn as placerin g; de är inte uppställda i en fyrk ant , utan på rad . D e här båda beskri vna , o lika forme rn a av kägelspe l är i sto rt sett från sa mma tid , högst med ett par årtio nde ns differe ns (ca 1860- 1880). Me n de är fr ån olika de lar av Skåne; det nordöstra och de t sydöstra hö rnet av landskapet , det senare kä nt under be nä mninge n Ö ste rle n. D e är också från olik a soci ala milj öer ; he rrskapshem och bondby. Det ö verraskande är att dessa miljöer fö r de båda typerna av kägelsp el är m otsatta dem man närmast kunde vänta sig. Kägelspelets historia i Sverige ha r utförli gt be handl ats av Ca rl-Herm an Tillhagen i e n längre uppsats i Saga och sed , 1949. E ft er käglo rn as uppställning ka n ma n tala o m fy rkantspel, resp . linj espel. T illh age n har visat att linj espe len do minerat i så gott som he la Sverige, e n re likt av ett med sä kerhe t medeltida me n sa nn o likt vida ä ldre käge lspel. Fyrkantspe let (käglo rn a kunde ibland ställ as i ring) var e nli gt Tillh agen i huvudsa k ett herr-

154

2. Kägelklubben i Ystad 1898. Byggnaden i bakgrunden är kägelbanan med paviljong och bana , jfr bild 1. Bland klubbmedlemmarna märks en rad bemärkta Ystadsborgare bl.a . stående: Salomon Smith (nr 5 fr.v.). Emil A . Borg (nr 6 fr.h .) och Ivar Schultz (längst t.v.). Foto tillh. Kulturnämnden i Ystad .

skapsnöje som från städer och herrgårdar så småningom spritt sig till kringliggande landsbygd och lokalt blivit ett allmogespel , alltså "uppifrån och ned". Detta gäller södra Skåne, delar av Västergötland och Mälarbygden samt Öland (M. Hofren: Gammaldags lek och spel , Kalmar 1929 s. 6). Fyrkantspelet var alltså ett herrskapsspel, linjespelet däremot ett kägelspel med uråldriga och folkliga traditioner. Men ovan har omtalats linj espel från den blivande biskopens hem , fyrkant spelet däremot från bondbyn Hagestad. Av biskopens berättelse framgår , att man mycket väl kände till att kägelspel kunde ske på annat sätt än på Fridhem : på kägelbana och alltså med fyrkantsuppställning och med rullade och ej kastade klot. Husfadern på Fridhem var vad vi nu kallar veckopendlare; som lanträntmästare hade han sin ämbetslokal i Kristianstad och reste hem vid veckoslut. I Kristianstad har funnits åtminstone, enligt vad chefredaktör Christer Olofson meddelat, två kägelba-

155

3. Kägelklubben , oljemålning från sekelskiftet av Axel Borg (1847-1916). Foto Örebro museum .

nor; i Tivoliparken och på Udden. I Sölvesborg, Kristianstads grannstad österut, finns en av landets äldsta bevarade kägelbanor , tillkommen 1848-1849, bild 1 (Herman Winzenz i Blekingeboken 1979). Säkerligen hade också de många ungdomarna i släktkretsen sett sådana på sina studieorter och då med käglorna ordnade i fyrkant. Ändock fortsatte man på Fridhem det gamla bruket att ställa käglorna i linje. Carl-Herman Tillhagen upplevde motsvarande i sin ungdom: " Från min hemstad Sundsvall minns jag kägelklotens dundrande på Tivoli, men vi drömde aldrig en minut om att söka efterlikna sågverkspatronernas kägeluppställning . Vi slog käglor med vedträn , som vi på fädrens vis satte upp i hederlig linjeslagordning. " Från t.e.x. Östhammar omtalas också , att trots den fina bana, som stadens honoratiores slog kägel på, roade sig stadspojkarna i första hand med linjespel. Även från andra orter omtalas att 156

detta levde vid sidan om fyrkantspelet men i var sin social a krets (Tillhagen i Saga och sed 1949). Men varför har då bruket att ställa käglorna på linje så helt saknats i södra Skåne? Varför har linjespelet här så fullständigt , även ute på landsbygden , ersatts av metoden att uppställ a käglorna i en fyrkant , den s.k. "gåren " eller " byn ", alltså som de uppställda käglorna framför kägelklubben i Ystad utvisa r, bild 2. Strax intill staden låg värdshuset Missunn a och här fanns kägelbanor liksom på det kortlivade - 1883-1884 - förlustelsestället H asselbacken (Ystads hi storia 3, s. 253). Kägelspel omtalas t.ex. också från Malmö och Eslöv och även från äldre badorter . Att det nya sättet att uppställ a käglorna kommit till Skåne frå n Danmark eller direkt från Tyskland är uppenbart med tanke på de gamla traditioner fyrkantspelet haft i dessa lände r. Det bör då troligast ha skett när Skå ne var danskt och ha samband med den nya tid som under 1500-talets senare hälft nådde Norden och bl.a. förde med sig nyheter i heminrednin g och klädedräkt (härom har förf. berättat i en uppsats i Kulture ns årsbok 1974). Att kägelspel i form av fyrkantspel innebar en påverkan uppifrån och ned har tydligt nog exemplifierats ovan . Ifråga om käglor uppställda i linje kan det förhålla sig tvärtom . I si n enkelhet är uppställningen tidlös. Och en lantlig miljö synes vara lämpligare än en trång stadsbebyggelse . Men att möjligheter fanns även här framgå r dock av en jämförelse med den närstående kastleken "slå kag". Denna förekom också i min hemby och levde i motsats till kägelspelet kvar ännu i min egen barndom . " Kaget" var tre större stenar staplade på varandra med en stenskärva i toppen . Denna pyramid skulle man på vissa stegs avstånd slå omkull med en sten. Till den förut omtalade pristävlingen i SOS inkom även ett bidrag från den i Ystad födde geologprofessorn Karl A . Grönwall i Lund (1869-1944). Han berättade där om "slå kag" i Ystad på 1870-talet: "Tvivelsutan härstammar leken från bygatan , men här hade den flyttat in i staden och där funnit rikligt av lämpliga platser för sig, dels på landsvägar och åkerkanter i närheten av staden, dels på bakgårdar eller andra skyddade platser hälst på så långt avstånd som 157

4. Linjespel med käpp som kastredskap. England 1300-talet. Efter Tillhagen.

möjligt från fönsterrutor. Och passande områden fanns rikligen i den tidens stora köpmans- och hantverksgå rdar" (Nordiska museet , E.u. 174).

Rubriken på denna uppsats åsyftar ett inom etnografin och folklivsforskningen tidigare ofta diskuterat problem : i vilken utsträckning har kulturgodset från högre , mer utvecklade kulturstadier spritt sig nedåt , blivit vad som på fackspråk kallats " gesunkenes Kulturgut" , sjunkna kulturföreteelser? Eller i vilka fall har utvecklingen varit den motsatta , rört sig nedifrån och uppåt? Exempel på den förra rörelseriktningen ger dräktmodet och möbelstilarna i rik mån . Men att soldatkappan efter 30-åriga kriget blev barockens livrock och att sjömännens och arbetarnas lå ngbyxor efter franska revolutionen blev ett plagg på modet visar, att också en motsatt utveckling existerat. Frågan om " uppifrån och ned eller tvärtom " är också aktuell i förf:s uppsats om "skrapnos" eller " pinnaspelet" i Kulturens årsbok 1960. Den blir där besvarad med ett " både-och " och ett likartat svar kan även gälla kägelspelet . I ett bidrag till Kulturhistoriska museets i regel så rikt illustrerade årsbok hade det varit önskvärt att kunna visa, hur de säkerligen hemmatillverkade käglor såg ut som herrskapsungdo158

marna på Fridhem e lle r bondpo jkarna i H agestad anvä nde sig av. T yvärr är detta o möjligt. Kägelspelet i H agestad kvarlevde dock in på 1880-talet , alltså vid den tid då Kulturen ko m till . Men i museets sa mlinga r fi nns inga käglo r av detta slag och tro ligen är sådana o befintli ga e lle r sällsy nta äve n i and ra museer. E tt und antag är ett käge lspe l (med fy rka ntuppställning) i No rdiska museet so m tillhö rt bya laget i U lle rva ds by i Västergötl and (Sigurd E rixo n : E n bys insigni er och in strume nt , Sve nska kulturbilder I:l , 1929). De nna brist i våra museisa mlingar är beteckn ande ifråga o m he la bestånde t av äldre fo lkliga och hemm agjo rda spe l och le ksa ker. D et är de köpt a fö re målen som här helt do minerar. Leksa ke r av annat slag har e nd ast i undantagsfa ll tillvaratagits av ägarn a och därtill dire kt förbi setts vid musee rnas fö remålsinsamling, tydligen i uppfa ttningen att de sa knade större intresse. Vad som anförts i de nn a uppsats har dock velat visa , att äve n fö remål so m kanske e nd ast utgjo rdes av e nk elt tillhuggna vedträ ändock ka n utgöra vittnesbö rd o m ett kulturhisto riskt hände lsefö rlopp . De vittn ar alltså om " det lillas betydelse i kulturens tj änst", såsom Geo rg Ka rlin fö r ett se ke l sedan rubri cerade det fö redrag i Hu arö d , med vilket han inl edde sin offentliga pro paga nde fö r Kulturhisto riska museet i Lund .

159

AN D ERS W. M Å RTENSSON

Några söljor och beslag i Lund från sen vikingatid

Till färgb ilder XXIII -XXI V Intresset fö r vikin ga rn a och deras vä rld har unde r 1980-82 fo kuserats till två betydande utstä llningar. De n e na öppn ades i febru ari 1980 på British Museum i Lo ndo n och visades därefte r i New Yo rk , Minneapo lis och Stockho lm . D e n and ra utställningen hade sin vernissage i Natio nalmuseets lo kale r i Brede ut anfö r Köpenh amn i april 1981, va reft e r den fo rtsa tte till Moesgå rd utanfö r Å rhus och till Yo rk i norra E ngland . D e båda utställ ninga rn a blev publiksuccee r av oa nade mått. Merparten av de fö remå l, som Kulture n i Lund bid rog med , är från Thul egrävninge n 1961 och PK-banksgräv ningen 1974 - 75. Inte minst mo t bakgrund av det påtagliga intresse , so m allmänhete n och massmedi a fö r närvara nde visar fö r vikingatide n , kan det kanske va ra lägli gt med e n redovisning av några i Lund nyfunna fö re må l fr ån de nn a o msusade epo k . Tre av de m ko m fra m vid SE -banksgrävnin gen 1979-80 vid Sto rto rget i kva rt eret A po te kare n nr . 4. På e n yta av ungefä r 200 m 2 unde rsö ktes sa mm anl agt fe m me ter tjocka kulturl ager , som bl. a. inn ehö ll ett fe mtio tal registre rba ra anl äggninga r och ett rikt va ri e rat fö remå lsbestånd . I a nslutning till framfö r allt anl äggninga rn a i scha ktets östra del fa nns ko nce nt rati o ner av verkstadsfynd , so m bl. a . avslö jade , att gördelm akare och guldsmede r va rit ve rksa mma på pl atsen under fl era sekl er med bö rj an i 1000-talet. De n rikli ga fö re ko mste n av vä lbeva rat trä gav goda til lfä lle n till årsringsmätningar. D essa ha r va rit till ovä rderlig hj älp vid datering av anläggninga r , nivåe r och e nskild a fö re mål. Såsom ett av de mest be tydelsefull a grävnin gsresultate n är utan tvive l ko nstaterande t att de n aktue ll a tomten haft bebygge lseaktiviteter redan o mkring år 1000. 160

1. Sölja av bly. KM 70361:1343. Kv Apotekaren 4. L. 5,1 cm. 1000-1020.

Den fragmentariska remsöljan , bild 1, påträffades i ett av de undre lagren , som bl.a. inneh öll gödsel, träkol och sot. Den kan stratigrafiskt och dendrokronologiskt tidsfixeras till perioden 1000-1020. Söljan är gjuten i bly . Den röjer ingen större handaskicklighet hos den person som en gång tillverkat den gjutform, i vilken söljan gjutits. Men ornamentiken är omisskännlig och kan genom förekomsten av de stiliserade bladflikarna med inrullad tipp och den päronformade fliken på söljeramens mitt hänföras till den yngre vikingatida stil, som brukade benämnas Ringerikestilen. Denna har som huvudmotiv det Stora djuret med inslag av växtornamentik. Stilen sammanfaller i sina huvuddrag med Mammenstilen , namngiven efter en praktyxa från Mammen i Danmark . Välkända exponenter för Ringerikestilen är Vangstenen från Ringerike i Norge, gravstenen från S:t Pauls kyrkogård i London, de ristade plankorna från gården Flatatunga på Island , Söderalaflöjeln m.fl ... Det andra föremålet från SE-bankstomten är en torne (nål) av brons , till vänster på färgbild XXIV , som i motsats till den fragmentariska blysöljan är av hög kvalite. Den kan dateras 161

2. Remsö lj a av brons . KM 21. 622 . Kv Brunius 3. L 5,35 cm . B 6,2 cm. 1000-talets fö rsta hälft.

ganska snävt till perioden 1030-50 med hjälp av dendrokronologiska mätningar (1038±5- 1046±5) och ett silvermynt, präglat i Lund under kung Hardeknuds regeringstid , 1035-42. På tornens bakre del framträder i den ena utdragna hörnfliken en i slingor lagd bandformig djurkropp med ett tydligt urskiljbart djurhuvud med uppstående öron. I de graverade , bitvis punktförsedda fårorna på djurets kropp sitter här och var en mörk massa, vilket kan tyda på att tornen varit utsmyckad med gropemalj , d.v.s. att fårorna varit fyllda med färgad glasmassa. På undersidan finns en ögla, avsedd att ledas i en söljeram. Dessbättre finns ett äldre jordfynd på Kulturen , som kan illustrera tornens funktionella placering. Vid en grundgrävning 1911 på tomten nr 3 i kvarteret Brunius , i hörnet Magle lilla kyrkogata-Laboratoriegatan, påträffades i de äldsta lagren bl a en remsölja av brons , bild 2, som är gjuten i ett stycke med vidsittande remplatta. Den genombrutna plattans bakre del är avb ruten , men centralmotivet, merparten av två från varandra 162

ställda fyrfotadjur återfinns på plattans främre del. Denna är försedd med flera genomgående nitar med två olika funktioner. Några utgör fästen för ett tunt bronsbleck , varav endast fragmentariska bitar återstår på remplattans undersida , andra har hållit fast den ca 2 mm tjocka läderrem , som söljan varit avsedd för. Djurens ryggar är inbördes sammankopplade med stiliserade bladflikar och den stång runt vilken tornen skall ledas . Som en kuriositet kan nämnas att det på stångens ena förtjockade ändparti finns en ingraverad figur, som är identisk med fl era av de förenklade skeppsavbildningar, som är vanligt förekommande på hällristningar från bronsåldern. Tornen frå n SE-banksgrävningen , till vänster färgbild XXIV , kan mycket väl ha suttit på en sölja av denna typ. Dess storlek , utformning och fastsättningsanordning motiverar en sådan kombination . Förekomsten av emaljspår på tornen kan indirekt ge en förklaring till förekomsten av det tunna bronsblecket på remsöljans undersida. Detta kan ha utgjort underlag för smält färgad glasmassa i de genombrutna partierna , ett tillskott som gett remsöljan ett mera exklusivt utseende. Under alla omständigheter kan det fastslås att bronsblecket inte har använts vid fastsättningen på remmen , eftersom det inte finns något mell anrum mellan blecket och söljans undersida. Fastsättningsfunktionen kan istället tillskrivas de två något kraftigare nitar , som sitter vid tornestången. Det finns nämligen ett avstånd mellan nithuvud och söljans undersida på ungefär 2 mm , vilket bör motsvara remmens tjocklek . Ytterligare två nitar av motsvarande sort bör ha suttit på söljans bakre avbrutna del. Även det tredje föremålet från SE-bankstomten kan stratigrafiskt dateras till decennierna före 1000-talets mitt, till höger på färgbild XXIV. Det består av ett fyrsidigt rembeslag med vidsittande torne. På övergången mellan beslag och torne finns utformat ett djurhuvud , ur vars käftar tornen utgår. På huvudet går det att urskilja två ögon och två noshål. Ur de tillsynes oregelbundna fårorna på beslaget framträder djurets bandformiga kropp jämte fyra nithål. På undersidan finns två öglor för fastsättning med ett tunt stift i söljeramen. Rembeslaget har förmodligen aldrig varit i användning eftersom nötningsspår saknas helt. 163

3. Remsölja av brons. SHM 3.947. Ingår i ett samlat fynd från sjön Furen , Härlövs sn, Småla nd . 1000-tale t. Ur Wittlock , Jordfynd från Wärends för historiska tid. Stockholm 1874.

Hur såg den remsölja ut , som rembeslaget varit avsett för? Åskåd ningsmaterial för detta ändamål finns däremot ej för närvarande i lundamateria let men väl i ett 1868 gjort fynd i sjön Furen , Härlövs socken i Småland. I detta fynd ingår förutom hoprullade koppartrådar , synålar och knivar , även dräkttillbehör såsom pincetter, ringspä nnen , rembeslag och remsöljor. I sistnämnda föremålskategori inryms två exemplar med rembeslag av samma utseende som det från SE-bankstomten , bild 3. Såsom framgår av bilden är söljeramen nästan rund med tvärstrierad ovansida och med anläggningsytan för tornen utformad so m ett växtornament. Förmodligen har fårorna på såväl ram so m beslag utförts för emaljinläggning eller liknande. Om vi ser på de andra förernålstyperna i det småländska fyndet har de massiva oornerade ringspännena med tillplattade , upprullade ä ndar och pincetterna exakta paralleller i lundamaterialet , vilket ger a nledning misstänka att åtminstone dessa delar av Furen-fyndet har ingått i lundaverkstädernas tillverkningsprogram. Diskussioner har förts huvuvida Furen-fyndet skall betraktas som ett verkstadsfynd eller som en handelsde på. Sistnämnda a ltern ativ är det mest troliga, inte minst med tanke på avsaknaden av de i verkstadsfynden vanligt förekommande av164

fallsprodukterna och redskapen . Eftersom en del av förem ålen i Furenfyndet ej är helt färdigbehandlade för försäljning kan det ta tyda på att det varit en hantverkare som färdats på sjön Furen, då föremålsbeståndet av en eller annan anledning hamnade på sjöbottnen . Kan det möjligtvis ha varit en lundahantverkare som bedrivit en tidig form av gårdfarihandel och därigenom periodvis fört en ambulerande tillvaro? De två andra föremålen , som skall behandlas i det följande , är i skrivandets stund några av de färskaste nyförvärven. De framgrävdes i slutskedet av den i oktober 1981 avslutade undersökningen , där det första och förhoppningsvis även sista parkeringshuset i stadskärnan håller på att uppföras. Den aktuella tomten är kvarteret Färgaren 28 , belägen norr om Drottensgatan. Tomten mäter drygt 2.000 m 2 och den arkeologiska undersökningen är därigenom en av de arealmässigt största , som genomförts i stadskärnan. De uppnådda resultaten har tillfört forskningen nytt ovärderligt källmaterial. På en av de mera intensivt utnyttjade medeltida tomterna , gränsade till S:t Andreas kyrkogård i söder, påträffades bland många olika typer av föremål ett beslag av brons, bild 4, som med stor sannolikhet varit förgyllt. Centralmotivet är ett fyrfotadjur som står med ena frambenet upplyft. Djurets öppna gap har ytterligare framhävts genom de utdragna nosflikarna. Den långa svansen växer upp mellan bakbenen och förgrenar sig ovan ryggen som ett stiliserat växtornament. Beslagets övre och undre kant är försedda med vardera två stora hål för fastsättning. Underkanten är böjd i 127 graders vinkel i förhållande till beslaget i övrigt , vilket kan tyda på att det varit placerat vid Iockkanten till ett skrin. Beslaget låg i fyllningen i en grävd grop bl.a . tillsammans med en ekplanka , som enligt de dendrokronologiska mätningarna utvunnits ur ett träd , vilket bör ha fällts någon gång efter år 1062. Vid jämförelse med andra dendrokronologiskt daterade träprover från samma marknivå, vilka stratigrafiskt kan kopplas till den som existerade då den här aktuella gropen grävdes , kan den slutsatsen dragas att beslaget med fyrfotadjuret har hamnat i gropen någon gång under perioden 1060-70 . Det andra beslaget , färgbild XXIII , är kanske det mest prakt165

4. Beslag av brons. KM 71.075:689 . Kv Färgaren 28. L. 4,6 cm . 1060- 70.

fulla, som någonsin påträffats i Lunds innehållsrika kulturlager. Beslaget, som är treflikigt, är tillverkat av brons och därefter förgyllt. Med hjälp av utförda metallanalyser har det gått att påvisa att det är guld som använts som beläggning på bronsbeslaget. Förgyllningen är nästan intakt på flikarnas plana ytor. Guldbeläggningen har den tjockleken , att det kan förutsättas , att förgyllningen inneburit, att man på en med puns eller stickel uppruggad yta tryckt på ett tunt guldblad. Om tillvägagångssättet varit likartat vid förgyllningen av den i relief utförda ornamentiken eller om dessa delar brännförgyllts med hjälp av kvicksilver är ännu ej konstaterat. Beslagets kvalitetsmässigt sett högklassiga reliefornamentik har en intressant kombination av figurer. Vardera fliken uppvisar en i profil sedd , vinkelböjd drakliknande figur med öppet gap och stort öga. Stjärten är utformad som två av de i Ringerikestilen så karakteristiska bladfliksrankorna med inrullad tipp.

166

5. Relikskrin från Cammin . Danskt arbete från omkring år 1000. Fö rstördes unde r A ndra vä rldskriget. Ur Vikinge n. T re Tryckare. Göteborg 1967 .

De n centralt placerade fi gure n är en sittande framåtbö jd man , som med hj älp av vänste r hand hålle r sin fot i munne n. De nn a fi gur är placerad mot två över vara ndra i kryss lagd a, vulstfö rsedda band. Motsvarande de korationsele ment finn s såsom metallbeslag på det be römd a Camminskrin et , på öve rgången me llan dess välvda lock och sidor, bild 5. Med tanke på det trefliki ga beslage ts kvalite, är det sannolikt att det suttit på elle r va rit avsett för ett praktskrin av samma dignitet som de båda skrine n från Cammin och Barnbe rg . D ate ringsmässigt kan beslaget fö ras till periode n före 1050, då det låg under ett speciellt sväml ager , som avsa ttes i denna de l av Lund omkring år 1050. Vilken fi gurscen är det som åte rges på det trefliki ga beslaget? Fö rmodligen hade de t va rit lätta re att besvara denn a fråga o m beslaget hade suttit på de t tilltänkta skrinet , ty då hade öv rig beslagsorn ame ntik och fi gurställning kunnat vara vägledande . Trots att det endast kan bli fråga om gissningar skall två fö rslag till tolkning änd å behandl as. D å och då stöte r man i de n rom anska konsten på ett motiv, som har sin a rö tter i a ntik konst. D et är en framställning av spin ario , " tö rn utdraga re n", som i den antika varianten är e n 167

nake n yngling, som sitte r framåtböjd med det vänstra be net pl ace rat över det högra och är sysselsa tt med att avlägsna en törntagg ur fote n . Spinario har varie rande utseenden i de o lik a fra mställninga rn a. De n fra måtböjda fi guren på bes laget skulle a lltså kunn a vara e n spina rio som i sin kamp för att avlägsna tö rntaggen ur fote n ta r munn en till hj älp . I det andra tolkningsförslaget är mo tivva let hämtat ur de n germa nska hj ä ltesagan , i vilk en Sigurd Fafn esbane, den störste av a ll a no rdiska sagohj ä lta r , inne ha r huvudrolle n . De n se kve ns i. hj ältesaga n , so m skulle kunna vara aktue ll , är de n då Sigurd bränt sig på de n e ld över vilke n han ste kte d ra ken Fafn es hj ärta . Vanligen bruk ar Sigurd i detta samm anha ng framställas med fi ngra rna i munn en . Motivet på beslaget skulle i så fa ll vara e n överdriven och ka nske missförståc;ld framställning av Sigurds rea ktio n då han brände sig. D e n strålfo rm ade ba kgrunden till de n hopkrupn a figuren skulle med e n sådan to lkning kunn a sy mbo lisera e ldskenet i d ramat. Såsom framgått av inne hållet i de båda to lkningsförslage n finn s det avvike lser från de traditio ne llt före ko mmande fi gurframstä llninga rn a, vilke t innebär , att de båda förslage n är i hög grad hypote ti ska . D e ä r e melle rtid framl agda med fö rhoppningen , att dä rur skall fö das de n riktiga fö rklaringen till varfö r e n fig ur , o mgive n av d ra kar , avbildas me d den ena fo te n i munnen . Referenser Blin d heim , M ., Fra hede nsk sagnfi gur til kriste n! fo rbilde. ICO 1973:3. Blo mqvist , R ., Spä nne n och sö lj o r. Kulture ns å rsbo k 1947. G ustafsso n , E., "Tö rnutdraga re n" i Go tl a nd s 11 00-ta ls ko nst. Ri g 1958 . O ldeberg , A ., Me ta llte kni k un de r fö rhi sto risk ti d 1- 11 . Lund 1942-43. Rum p , E ., "Törnut draga re n" e nd nu e n ga ng. R ig 1976. Se rning, I., La pska offerpl atsfynd frå n järn lde r och mede ltid i de svenska la ppmarkerna. U ppsa la 1956. Ze tt e rberg, I., Fure nfyndet - e tt se nvikingat ida sm ländskt hande lsfynd . Tor 1958. Wi ttl ock , J .A ., Jordfy nd frå n Wäre nds fö rh isto riska ti d . Stock ho lm 1874.

Analyser De de ndrokro no logiska mä tnin ga rn a ha r ut fö rt s av T ho mas S. Ba rtho lin oc h me talla nalyse rn a av E in a r Blad h . Littera tura nvisninga r ha r vä nlige n lä mn a ts av Nie ls- Knud Liebgo tt , F ritze Lin da hl och Lena T hunm a rk - yle n.

168

NILS NILSSON

Allmogehallens utställningar

Basutställningarna är museets kärna. Vid sidan av de kulturhistoriska byggnaderna och tillsammans med dessa utgör de museets viktigaste material. Det är i basutställningen som den grundläggande kunskapen om väsentliga delar av vårt kulturarv åskådliggöres. Ordet basutställning är ett modernt begrepp , fram till för något decennium sedan och tidigare talade man om permanenta utställningar. Permanent betyder ju något bestående , men samtidigt ligger det kanske i själva ordet en innebörd , inte bara av förblivande utan också stillastående . När museerna, framför allt under 1960-talet, fick påtagligt ökade resurser för sin verksamhet , ville man komma ifrån den museala stillheten och visa sig aktiv. Då kom de permanenta utställningarna i skuggan av intresset för de tillfälliga utställningarna , som uppfattades som uttalat aktiva. Det visade sig emellertid snart att de gamla permanenta utställningarna var viktiga, för att inte säga oumbärliga . Med denna nya insikt skapades en ny benämning och ett nytt begrepp , basutställningen, som klart visade att det rörde sig om något grundläggande och viktigt för museet och dess verksamheter. Det märktes nu , att medan man ägnat tid och krafter åt de tillfälliga utställningarna , hade de gamla permanenta hunnit bli inte bara slitna utan också föråldrade. Samtidigt hade man på många håll genom de tillfälliga experimenten lärt sig mycket nytt , som i stor utsträckning kunde omsättas i mera bestående arrangemang och de nya erfarenheterna väntade på att komma till uttryck. Det förelåg sålunda för omkring ett årtionde sedan på många håll inom vårt museiväsen uttalade behov och önskemål om

169

1. Interiör av den södra av de två fordonshallarna med bl.a. bankiren Hagermans " Pariserkaross" i bakgrunden och velocipeder t.h. Foto från 1930-talets början.

förnyelse av de gamla permanenta utställningarna och Kulturen utgjorde härvidlag inte något undantag. Senare delen av 1960talet och det följande årtiondet har här hos oss, liksom för många andra museer, inneburit en påtaglig förnyelseperiod just ifråga om basutställningar. Nu genomfördes en rad nyuppställningar och utvidgningar varav bl.a . kan nämnas: Avdelningen för mått, mål och vikt i Ystadhuset, hantverksavdelningen i Schlyterska huset, de keramiska avdelningarna och silversamlingen i Herrehuset, dräktvåningen i Textilhallen, avdelningarna för den sydsvenska folkkulturen i Allmogehallen , avdelningen för lundakonst i Vita huset och vapen- och uniformsavdelningarna i samma byggnad, en förnyelse som för övrigt ännu inte är avslutad. Utställningarna i Allmogehallen tillhörde utan tvivel dem , som kändes mest angelägna att förnya, i synnerhet de delar som behandlade det förindustriella näringslivet ; lantbruk och fångstnäringar. Här kvarstod delvis de uppställningar som gjordes då 170

2. Fiskehallen med Falsterbopråmen och i bakgrunden stockbåtar. På väggen t.v . fiskeredskap och skeppsankaren, utefter takbalken jaktlappar för vargskall . Foto fr ån 1930-talets början .

byggnaden togs i bruk som museilokal vid slutet av 1920-talet, även om betydande kompletteringar tillkommit efterhand. Viktigast härvidlag var den upprustning av lantbruksavdelningen som hade genomförts med hjälp av material från utställningen Bonde och bygd . Detta var egentligen en tillfällig utställning, som arrangerats i samarbete med Sydsvenska Dagbladet med anledning av en lantbruksmässa i Malmö 1937 . Utställningen innehöll förutom ett strängt sovrat urval av originalföremål , framför allt ett omfattande åskådningsmaterial i form av modeller, kartor och stora instruktiva skisser. De förklarande texterna var utförda i stort format, avfattade i korta slående formuleringar. Utställningens tema var brett kulturhistoriskt anlagt med ett djupperspektiv mot de äldsta åkerbrukarna i Skåne . Kommissarie för utställningen Bonde och bygd var dåvarande amanuensen vid Kulturens allmogeavdelning , Albert Nilsson (Eskeröd), men flera andra var engagerade i arbetet såsom Harald Nilsson , Carl-Axel Althin och Carl-Gustaf Lekholm. 171

• Öl

~." ~,, Y;-~ 'r~."\ ' ( . . }

' I

3. Lantbruksavdelningen efter nyuppställningen 1937-38. Väggskärm som behandlar nötbosk apsskötseln . Före målen arrangerades fritt tillsamm ans med figursågade bilder och direkt på skärmen monterade tex ter. Foto 1938.

Den sistnämnde var den av dem som kom att stanna längst kvar i Kulturens tjänst och under de följande åren fortsatte Lekholm arbetena i Allmogehallen . Härvid genomfördes bl.a. även en viss upprustning av jakt- och fiskeavdelningen . Museitekniskt representerade denna utställning ett nytänkande , där man i hög grad drog nytta av nya material som blivit tillgängliga i handeln under 1930-talet , t.ex . träfiberplattor (masonit) och kryssfaner (plywood). Med de nya materialen kunde man , på ett sätt som förut varit otänkbart , med lätthet bygga upp väggar, skärmar, podier , o.s. v. alltefter de skiftande föremålskategoriernas krav . Härmed fick man möjligheter att artikulera utställningsmaterialet och nå ett samspe l mellan föremål , bilder och text , som i hög grad bidrog till utstä llningarnas allmänt attraktiva form och inneh ållets pedagogiska värde. Den nya tekniken var särskilt tacksam att tillämpa på utställningar av den typ som det här gäller , där förem ålen , mestadels redskap och verktyg av olika slag , ofta gamla nötta och skadade, i sig knappast ter sig attraktiva. De nyordningar som genomfördes i Allmogehallens utställ172

4. Lantbruksavdelningen, 1960-talet. Det ena jordbruksrummets inre halva med redskap för slåtter, skörd och tröskning. I mitten fjäderharv, såningsmaskin , tröskverk och pumpstock. Foto 1971.

ningar vid 1930-talets slut uppvisar som synes många nya fruktbärande ideer och lösningar och det är ju bara att beklaga att de efterföljande krigsåren omöjliggjorde ett fullföljande av förnyelsen. Den omedelbara anledningen till den senaste nyordningen av Allmogehallen var att byggnaden måste repareras. Redan i mitten av 1960-talet hade renoveringen påbörjats i och med att en ny värmeledning installerades. Den gamla som härrörde sig från ombyggnaden på 1920-talet hade inte varit i bruk sedan andra världskrigets början, då man på grund av knappa bränsletilldelningar tvingades upphöra med eldningen. Fortsättningen på arbetena lät emellertid vänta på sig av rent ekonomiska skäl och först 1971 blev det möjligt genom tilldelning av medel för AMSarbeten att påbörja det egentliga byggnadsarbetet. Därmed blev det också nödvändigt att riva utställningarna och rymma ur lokalerna. Det skulle sedan visa sig dröja mer än fem år, innan Allmogehallen i sin helhet kunde öppnas för den besökande allmänheten. Hur ville man då att de nya utställningarna skulle se ut , när 173

5. Lantbruksavdelningen efter upprustningen 1975. Jordens bearbetning illustreras dels av de fyra viktigaste årdertypern a, dels av den ga mla skånska hjulplogen (i bakgrunden t.h .). Texter och bilder samlade på en ramp so m äve n bildar ett skyddande sk rank mot de uppställda före målen.

samlingarna återfördes till de renoverade lokalerna? Bortsett från att man självfallet ville göra expositionerna i största allmänhet snygga och tilltalande , var det i första hand de pedagogiska kvaliteterna i vidaste bemärkelse som man tänkte på. Det innebar närmast en genomgående gallring i förem ålsbeståndet och därnäst ett strängare urval med hänsyn till avdelningarnas temagrupper. Sedan gällde det att förse uppställningarna med ett relevant informationsmaterial i form av bilder och text. Rent utställningstekniskt var det framför allt belysningen som måste göras om. Den gamla, ganska svaga allmänbelysningen kom att genomgående ersättas med riktad belysning med hjälp av enkla strålkastare. Vagnhallen iordningställdes som första etapp. Här hade till en

174

6. Lantbruksavdelninge n efter upprustninge n 1975. Höbåge, träbår och höstabö r, sa mtliga kara kteristiska redskap för höslå! tern i sydsve rige före va llodlingens . tid , då. nästan allt ...M . skördades i vildvuxna ängsmarker.

början lantbrukssamlingarna varit utställda , men någon gång under 1930-talet hade dessa fått byta plats med fordonssamlingarna . Någon egentlig förnyelse av själva uppställningarna hade inte skett , men däremot hade nya fordon rullat in efterhand , så att hallen närmast hade karaktären av ett överfullt vagnsskjul. Gallringsprincipen blev här den viktigaste insatsen och två tredjedelar av fordonen måste sättas i magasin , för att möjliggöra en någorlunda presentabel utställning av det återstående materi alet. Lantbruksavdelningen hade , som redan omtalats i det föregående , undergått en påtaglig förnyelse vid slutet av 1930-talet . Men de gångna trettio åren hade satt sina spår och såväl förem ål som utställningsarrangemang verkade nötta och nedslitna . Dessutom hade även här en del nyförvärv , bl.a . av jordbruksmaskiner , efterhand infogats i de ursprungliga grupperingarna , varför dessa gjorde ett något överlastat och kanske rörigt intryck. De två utställningsrummen disponerades nu så att det en a kom att helt ägnas åt jordbruket före mekaniseringens tid , med175

7. Fiskehallen, 1960-talet, jämför bild 2. Falsterbopråmen med alla de mindre båtarna som efterhand fick sin plats ovanpå , bl.a . för att möjliggöra fiskeutställningen utefter fönsterväggen t.v. Foto 1971.

an det andra reserverades för de tidiga jordbruksmaskinerna. För att på ett lättfattligt sätt klargöra jordbrukets huvudmoment - för dagens svenskar är inte längre detta en självklar insikt delades materialet i det första rummet upp i tre huvudgrupper, motsvarande tre stationer avsedda för gruppvisningar: Jordens beredning och sådd , slåtter- och skördearbete och slutligen höstens och vinterns efterarbete med tröskning , rensning och matning. Samma tredelning återkommer principiellt i "maskinrummet" , fastän här tillkommit en mycket viktig företeelse, nämligen kraftmaskinen. Den gestaltas här dels av två ångmaskiner , en lokomobil och en stationär ångmaskin dels av en traktor av den första generationen, en Fordson från 1920. Rent symboliskt har dessa kraftmaskiner fått sin plats i rummets mitt. Den stationära ångmaskinen härrör från ett av Skånes många nedlagda andelsbrännerier och knyter således an till den tidiga förädlings176

8. Fiskehallen efter nyordningen 1977. Båtarna och den stora laxkistan t.v . har fått bestämma arrangemanget i stort och placerats i ett slags zick-zack-gruppering fö r att spara utrymme och ge de sk rymm ande fö remålen största möj li ga rättvisa. Bakom stolpen skymt ar i taket det märkliga kastnätet från Höjs möll a i västra Skåne .

industrin inom lantbruket . Avsikten är att efterhand belysa denna ytterligare genom material rörande mejerier, sockerbruk och konservindustri . Den mest genomgripande förnyelsen i utställningarna över arbetslivet har dock skett i fiskeavdelningen. Det var också den avdelning där behovet av en nyordning framträdde starkast. H är stod föremålen bokstavligen staplade på varandra. Naturligtvis berodde detta ytterst på lokalbrist och på museimännens obenägenhet att avstå från viktiga förvärv på grund av sådana trivialiteter som bristande utrymme. Men här rådde speciella förhållanden . Hela ena halvan av denna utställningshall upptogs nämligen av en medeltida lastpråm, s. k. läktare , 18 meter lång och 6 meter bred , ett utgrävningsfynd från Falsterbo. Efterhand som samlingarna vuxit, hade fler och fler saker flyttats från rummets andra halva upp i pråmen , som till sist endast framträdde med 177

9. Ålfiskaren med sin hämma visar hur ålfisket gick till vid östersjökusterna innan de moderna bottengarnen kommit i bruk. Redskapsutrustningen härrör i huvudsak från Yngsjö vid Skånes östkust.

babords bordläggning och en del av fören. Hallen inrymde nämligen också sjöfart vid sidan om fisket och därtill även museets samlingar rörande jakt. Att göra en tilltalande utställning av allt detta i ett enda rum var naturligtvis en intrikat uppgift och därför insåg man snart att en eller flera av dessa samlingar måste utmönstras för att ge återstoden rättvisa. Den naturliga lösningen blev då att avveckla sjöfartsutställningen som var svagast underbyggd och genom att vidare bereda plats åt jaktavdelningen i byggnadens övervåning, blev det så möjligt att ägna hela hallen åt fisket. Hur gör man en fiskeutställning? Presenterar man en kulturhistorisk expose från stenålderns ekstockar och benkrokar till dagens trålfiske eller redovisar man de viktigaste fiskarterna och olika sätt för deras infångande? Eller försöker man särskilja olika typer av fiske t.ex. med hänsyn till arbetsorganisation och äganderätt över naturtillgångar och redskap eller helt enkelt med hänsyn till de grundläggande fångstmetoderna? Egentligen 178

10. Yrakäskan i förgrunden har ti llhört ett fiske lag i Hällevik, Blekinge. Det var här man hade sitt matförråd när man "for i vra k" efte r sill och lax. "Gradflas kan " blev vid slutet av 1800ta let ett allm änt utnyttjat hj älpmedel vid sökandet efter si llen. Med flaskans hj älp kunde man ta vattenprov från olika djup och avläsa temperaturen med en termometer och så söka sig fram till det vattendjup där sillen fanns, d.v.s. i 13° temperatur.

vill man kanske göra alltihop på en gång, men den metod som vi efter moget övervägande anammade var den sistnämnda , som egentligen är den naturligaste och enklaste att arbeta med och den mest tillämpade i sådana här sammanhang. Vi valde alltså att utgå från de grundläggande fångstmetoderna , men därmed inte sagt att andra synpunkter måste lämnas obeaktade. I själva verket föreligger det i många fall ett klart samband mellan fångstteknik och organisation i vidaste bemärkelse , som med framgång kan tagas tillvara genom val av relevant material. Tydligast framträder detta samband kanske ifråga om de s.k. fasta fi skena. Fasta fisken förutsätter en regelbundenhet i fångstobjektens levnadsvanor , som gör det möjligt att årligen utnyttja samma fångstplatser. Genom det regelbundna utnyttjandet har sådana fiskeplatser kommit att betraktas som fast egendom, som tillbehör under en gårdsenhet , en by eller i vissa fall staten . Den typ av redskap som lämpar sig bäst för sådant 179

11. I den stora koppargrytan koktes bark av björk eller al med soda och andra ingredienser ti ll impregneringsmedel för fisk egarn och långrevar. Efter neddoppningen fick fiskeredsk apen rinna av på " sjubban", en ränn a av en urholk ad trädstam .

fiske är instängningsredskapen , som kan byggas stora och effektiva , då de i princip kan ligga kvar på platsen under hela säsongen. De fasta fiskena representeras i utställningen av en laxkista från ett kronolaxfiske i Lagan och av ett ålfiske med håmmor från Skånes östkust . Den förra hör till det som försvunnit med den " nya tiden ", i detta fall ett kraftverksbygge , medan ålfisket finns kvar och utvecklas till ett effektivt och kapitalkrävande bottengarnsfiske. Som motsats till dessa fasta fisken kan man studera havsfisket , som här i utställningen bl.a . representeras av det för södra Östersjön så typiska drivgarnsfisket efter sill och lax . Det öppna havets fisktillgångar kunde ingen i äldre tid hävda någon äganderätt till , men å andra sidan var de inte åtkomliga för andra än dem , som förfogade över tekniska resurser och kunnande , i första hand båtar av en viss sjövärdighet och seglingsförmåga. Dessa å sin sida krävde en viss bemanning, varför ett samarbete mellan flera fiskare var nödvändigt. Havsfiskets betingelser illustreras , förutom av olika typer av drivgarn med sina tillbehör, 180

12. Draggarnsfisket efter lax är något av en specialitet för de halländska floderna . Fångstmetoden illustreras av en skiss på skärmen bakom garnet. I förgrunden den lilla specialbyggda ekan med sin stakåra, som användes både att paddla och staka med .

också genom en modell av den redan för snart hundra år sedan försvunna drivgarnsbåten, vrakekan, jämte en matsäckslåda av det slag som alltid medfördes vid detta fiske. Vrakekans efterträdare, däcksbåten , finns också med , men i ett original från 181

1900-talets början, som hört hemma i närheten av Sölvesborg . En annan faktor av största betydelse för havsfisket var möjligheterna att anskaffa och underh ålla fiskegarn och tillbehör , under en tid då allt sådant måste framställas för hand. Här spelade den kvinnliga arbetskraften, fiskarnas hustrur och döttrar , en mycket viktig roll för näringsutövningen som helhet. Hela detta problemkomplex finns antytt i en liten gruppering av redskap och hjälpmedel för garnens tillverkning och underhåll. Däcksbåtarna blev fr.o.m. detta sekels början motoriserade och därmed var första ledet passerat i den mekaniseringsprocess inom fisket , som sätter in på allvar efter andra världskriget och leder till att trålen blir det dominerande redskapet i havsfisket. Trålfisket finns också med i utställningen med en liten torsktrål från tiden omkring 1930, då detta fiske introducerades i Östersjön av bl.a. de simrishamnsfiskare som ägt densamma. Krokfisket finns självfallet redovisat i utställningen, men alla dess otaliga varianter har naturligt nog inte fått plats här. Metkroken i sin enklaste form är väl i och för sig ett enkelt redskap att utnyttja , men så snart som man skall fiska med krokar i större skala t.ex. med långrevar, kräver också detta fiske en rad betingelser för att helheten skall fungera. Bland annat kommer omständigheterna kring anskaffandet av betesfisk in som en viktig fråga. Typiskt för Skånes syd- och östkust liksom för Blekinge är utnyttjandet av tobis. Denna fångades med not och en fin gammal tobisnot från Vik på Österlen belyser frågan om betesfisken. Därmed fick vi i utställningen in ytterligare en viktig fångstmetod, notdragningen , som på grund av själva tekniken kräver ett lagarbete med dess samfundsmässiga konsekvenser. Vid den andra kanten av Skåne har ett likaså typiskt agnfiske

13. Stampestövlar, träskor med höga skaft i utförande som laggkärl , använde fiskarna vid Kullabygdens och Bjärehalvöns kuster för att kunna gå i det grunda strandvattnet och " stampa orm" , d.v .s. fånga sandmask till agn för torskrevar. Stampestövlarna är här utställda på en docka med huvud från en av de "manequiner" som Karlin bytte sig till från Dansk Folkemuseum på 1890-talet.

182

183

varit allmänt förekommande i äldre tid. Det gäller fångsten av sandmask i de nordvästra kustområdena. Här vadade fiskarna ute i det långgrunda vattnet och "pumpade" upp maskarna ur sanden med en speciell stång. Innan gummistövlar fanns hade man problem med skodonen , de tjocka träskorna med sina laggkärlsskaft var minst sagt otympliga. Dessutom var det lätt att snubbla på grund av att de lyftes i vattnet genom träets flyt kraft. Hur det kändes att vada omkring i ett par stampstövlar kan vi bara ana oss till , men för att ge någon föreställning om saken har vi klätt ut en docka som " stampar orm". Han står som dörrvakt vid fiskeavdelningens utgång och får bilda en slutvinjett på den här översikten och påminna om det enkla faktum att det ytterst gäller att visa tingen i förhållande till mänskliga mått.

184

KULTURENS ÅRSMÖTE DEN 5 JUNI JUBILEUMSÅRET 1982

Program 10.00-10.45 ÅRSMÖTESFÖRHANDLINGAR

Stora salen , Akademiska Föreningen (AF)

12.15-13.45 JUBILEUMSCEREMONI I NÄRVARO Stora salen , AF AV H . M. KONUNGEN Tal av ordföranden i Kulturens styrelse, landshövding Nils Hörjel och museichef Eva Nordenson. Medaljutdelning. Utdelning av det Assarssonska kulturpriset. Anförande av statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet Jan-Erik Wikström. Uppvaktningar. Musikalisk kulturkavalkad med text av Bengt Hjelmqvist framföres av sångare ur Lunds Studentsångförening.

14.00-16.30 TRÄDGÅRDSFEST Borgarhusets nyordnade stilhistoriska utställning invigs av H. M. Konungen. De nya basutställningarna "Lund, kyrkornas stad" och vapenutställningen Musik och dans i park och byggnader: Bleckhornen (mässingsorkester) Åke Egevad (säckpipa) Lunds Renässansensemble Lunds spelmansgille Johan Magnus Sjöberg (orgel) Tornabygdens folkdanslag

Kulturen Utanför Borgarhuset Vita huset

Parken Vita huset Borgarhuset Parken Bosebo kyrka Vid klockstapeln

Försäljning av souvenirer, jubileumsfrimärken och förstadagsbrev. Förfriskningar. De medlemmar, som önskar deltaga i trädgårdsfesten, måste senast den 25 maj rekvirera biljetter a 50 kr från Kulturens jubileumskansli, Box 1095, 22104 Lund. Tel 046-150480 (telefontid 10.30-11.30). Direktförsäljning i entrekassan i Vita huset. Obs! att deltagarantalet är begränsat. Museet är denna dag inte öppet för allmänheten . Till evenemangen på Akademiska Föreningen äger endast medlemmar - mot uppvisande av medlemskort och av Kulturen särskilt inbjudna gäster tillträde. Väl mött i Stora salen och under kastanjen!

185

varit allmänt förekommande i äldre tid . Det gäller fångsten av sandmask i de nordvästra kustområdena . Här vadade fiskarna ute i det långgrunda vattnet och " pumpade" upp maskarna ur sanden med en speciell stång. Innan gummistövlar fanns hade man problem med skodonen , de tjocka träskorna med sina laggkärlsskaft var minst sagt otympliga. Dessutom var det lätt att snubbla på grund av att de lyftes i vattnet genom träets flytkraft. Hur det kändes att vada omkring i ett par stampstövlar kan vi bara ana oss till , men för att ge någon föreställning om saken har vi klätt ut en docka som " stampar orm" . Han står som dörrvakt vid fiskeavdelningens utgång och får bilda en slutvinjett på den här översikten och påminna om det enkla faktum att det ytterst gäller att visa tingen i förhållande till mänskliga mått .

184

KULTURENS ÅRSMÖTE DEN 5 JUNI JUBILEUMSÅRET 1982

Program 10.00-10.45 ÅRSMÖTESFÖRHANDLINGAR

Stora salen , Akademiska Föreningen (AF)

12. 15-13.45 JUBILEUMSCEREMONI I NÄRVARO Stora salen , AF AV H. M. KONUNGEN Tal av ordföranden i Kulturens styrelse , landshövding Nils Hörjel och museichef Eva Nordenson . Medaljutdelning. Utdelning av det Assarssonska kulturpriset. Anförande av statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet Jan-Erik Wikström. Uppvaktningar. Musikalisk kulturkavalkad med text av Bengt Hjelmqvist framföres av sångare ur Lu_nds Studentsångförening.

14.00-16.30 TRÄDGÅRDSFEST Borgarhusets nyordnade stilhistoriska utställning invigs av H . M . Konungen . De nya basutställningarna " Lund, kyrkornas stad" och vapenutställningen Musik och dans i park och byggnader: Bleckhornen (mässingsorkester) Åke Egevad (säckpipa) Lunds Renässansensemble Lunds spelmansgille Johan Magnus Sjöberg (orgel) Tornabygdens folkdanslag

Kulturen Utanför Borgarhuset Vita huset

Parken Vita huset Borgarhuset Parken Bosebo kyrka Vid klockstapeln

Försäljning av souvenirer, jubileumsfrimärken och förstadagsbrev . Förfriskningar. De medlemmar, som önskar deltaga i trädgårdsfesten , måste senast den 25 maj rekvirera biljetter a 50 kr från Kulturens jubileumskansli, Box 1095, 22104 Lund . Tel 046-150480 (telefontid 10.30-11.30). Direktförsäljning i entrekassan i Vita huset. Obs! att deltagarantalet är begränsat. Museet är denna dag inte öppet för allmänheten. Till evenemangen på Akademiska Föreningen äger endast medlemmar - mot uppvisande av medlemskort och av Kulturen särskilt inbjudna gäster tillträde. Väl mött i Stora salen och under kastanjen!

185

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet 1981 LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER Högste beskyddare: Hedersledamöter:

Hans Maj :t Konung Carl XVI Gustaf Docent Ragnar Blomqvist Fru Karin Nordenstedt Fil dr Bengt Bengtsso n Professor em. Sigfrid Svensson

Den 31 december uppgick totala antalet medlemmar till 26.545 . Antalet årsbe talande var 26.299 (varav 14.923 utanför Skåne) . Årsmöte hölls den 2 juni i närvaro av 120 föreningsmedlemmar unde r ordförandeskap av landshövding Nils Hörjel. Vid års mötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen under 1980. Föreningen omvalde intill årsmötet 1984 de i tur avgåe nde styrelseledamöterna docent Gad Rausing, kyrkoherde Curt Wallin , advokat Anders Winblad samt nyvaldes professor Nils-Arvid Bringeus efter professo r em. Sigfrid Svensson, som önskat avgå. Till ny suppleant valdes friherrinnan Caroline Gylle nkrok . Föreningen utsåg till ny hedersledamot professor em. Sigfrid Sve nsson . Till revisorer omvaldes bankdirektör Stig Lundeborg och aukt. revisorn Göran Bengtsson. Bankdirektörerna Lennart Börnfors och Bengt Linander omvaldes till revisorsuppleanter. Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Nils Hörjel , ordförande och regeringens ombud, direktör Holger Crafoord, v. ordförande , professo r NilsArvid Bringeus (från 2/6), lagman Anders Bruzelius, utredningsse kreterare Anders Ek , ombud för Lunds kommun , intendent Cecilia Nelson , ombud för Malmöhus läns landsting, chefredaktör Christer Olofson, o mbud för Kristianstads läns landsting , boktryckare Per-Håkan Ohlsson, docent Gad Rausing (till 23/9), bankdirektör Carl Göran Regnell , ombud för Lunds kommun , professor em . Sigfrid Svensson (till 2/6) , greve Gustaf Trolle-Bonde, kyrkoherde Curt Wallin , fru Ingeborg Westerström , advokat Anders Winblad samt som självskriven ledamot, museichefen Eva Nordenson , se kreterare. Suppleante r i styrelse n har varit överläkare Bengt Arner, landstingsman Sven-Erik Axelsson, ombud för Malmöhus läns landsting, prosten Per Blomquist , professor Nils-A rvid Bringeus (till 2/6), friherrinnan Caroline G yllenkrok (från 2/6) , lantbrukare Lennart Linden, fil. mag. Lars Olsson , ombud för Lunds kommun , kommunalrådet Sverker Oredsson, regeringens ombud, skolinspektör Harry Schultz , ombud för Kristianstads läns landsting. Av regeringen utsedd revisor har varit bankdirektör Rune Järmen och av Lunds kommun kamrer Einar Ekberg med elektriker Erik Rylander som suppleant. Fackliga representanter i styrelsen har varit Lars A. Johansson (TCO) och

186

ORGANISATION OCH PERSONAL MUSEI CHEF E Nordcnson

AVDELNING I Folkliv Krigsväsen Bibliotek Arkiv

N C B B

Nilsson avd. ch . G Bryve Möller Åstrand

KANSLI Ekonomi. Budget Sekretariat Kameralenhet Medlemsenhet

AVDELNING .2 Konst. Konsthantv. Bostadshistoria Ide- och lärdomshistoria Kons. och vård G Eriksson avd. ch . J Gerber (tji. t.o .m. 84-02-29) M Fehrman B Holmberg E Kjerström-Sjölin

AVDELNING 3 Byggn .m. vård Stadsarkeologi Ark. kons. och analys

A W Mårtensson avd. ch. F Allik M Andren M Cinthio A Ekelund B Erlandsson R Kaurinkoski C Wahlöö B Westerström

R Palmquist kanslichef K Andersson G-B Ljungdahl E Mårtensson G Olsson 1-L Svensson A Sörensson R-MTilly S Walter I

AVDELNING 4 Inredn. textil Dräkt med tbh Konservering

M Lindström avd. ch. K D Emaus B Hammar C LindvallNordin I Kristiansson

AVDELNING 5 Undervisning Information Foto

E Nordenson avd. ch. A-C Bengtsson A-L Bengtsson (t.o.m 11/3) E Bergman M Dönell B Wengert L Westrup

I AVDELNING 6 Driftsenhet Tillsynsenhet C G Widell avd . ch. B Anderberg G Andersen A Andersson U Eliasson H Hansson I Håkansson B Jensen L Johansson Å Johansson U Jönsson M Karlsson A Krok U Lilja L Martinsson (t.o.m. 1517) M Olsson H Persson P Persson A Pettersson R Thoft S Wihlborg

o::i::;:: !:;

g :;· g-

~ ~

o::i

2·

~~~~ >Q;

go.~c;;'-:C :r-~CT>OQ.)

..,:<=~=:r-3

2oö:r§3 zö.---e;~e;

:-io-vi

~· ~·

a.~~

3,.:_> 3 ::n

oNg_g;:g ::J~n..,O\·

::rOOQ,} ~=-~ Q,} ~ < -\0 (') 0 ('p ..., "'I ~

~~w:ro o::i=>

30.., _

33Q~~-~ Q,}..C~O\-::s ~

5. ....... ..

::;~g~:t"'I

~:~a.::03.g

N~o -.03~

~::>Qg.Q,}~ N 0. ..., :::3

......, N - -

;i::i

~~..:....~~§ -

'-/! :-

:::>

-·

~~ g o~e; ~ ~

'-:- g-

~~::;~

~ g,

--°'

5·

(JQ

g ~

oo:o'!i

g ~a.~ :r::B~g

lJl...., - "'=' ~., -°' ~

;:o 0 ~ ~

ö :r2;

.,<

2·

Dessutom har följande personer under året eller del därav tjänstgjort på museet: Alma Andersson, Ulla-Britta Andersson, Susanne Cederfeldt, Agneta Dahlberg, Kristina Grahm, Annika Grauers, Nora Holmberg, Kjell Helmebo, Bengt Jacobsson, Anders Jansson, Sune Jensen, Lennart Knutson, Margit Liljeroth, Birgitta Lindroth, Jörgen Martinsson, Anna-Lisa Månsson, Katarina Nord, Agnes Persson, Christina Rosen-Jansson, Peter Skanse, Birgitta Wiklund och Helmut Ziegler.

VERKSAMHET Avdelning 1 Dokumentationsverksamhet i samband med föremålsförvärv har företagits rörande Kanters Manufakturaffär i Lund, Elmquists Plåtslageri- och Lampmagasin i Lund och ett borgarhem i Malmö från 1910-20-talet. Vidare har dokumenterats färghandelsrörelse i Malmö och Dalby och minnen från idrottsrörelsen i Lund. Serviceverksamheten har bl.a. innefattat medverkan vid utställningar och rådgivning till Lantbniksmuseet i Alnarp, Ystads museum, Bjuvs kulturnämnd och AB M. Larssons Borst- och Penselfabrik i Onslunda. Större föremålsutlån har tillhandahållits för bl.a. Burlövs kulturnämnd, Landskrona museum, Malmö konsthall, Charlottenborgsutställningen i Köpenhamn, Riksutställningar, Pilängsskolan i Lomma, Gislövs smidesmuseum, Ekologiska institutionen vid Lunds universitet och Sveriges Television, Malmö . Depositioner har utlämnats till Landsarkivet i Lund och AB Herman Gotthardt i Arlöv. Förnyelsen av basutställningarna har under året omfattat Vapenavdelningen, där samlingen av eldhandvapen nyordnats i renoverade montrar med ny belysning och tjuvlarm. En motsvarande nyordning av blankvapnen har påbörjats. En ny vägledning över Östarp har utarbetats . Tills vidare har den tryckts endast i en mindre offsetupplaga, i avsikt att senare utges i ett mera påkostat utförande. Blekingegården har genomgått en omfattande renovering, varvid samtliga fotträn (syllstockar) utbytts i de båda häbbarehusen (gavelpartierna) i samband med förstärkningsarbeten under stengrunden. Vidare har gavlarna rätats upp och taken lagts om med nytt underlagspapp, nävertäckning, mullåsar och grästorv. Nytt golv av ekbrädor har lagts in i stugan och skorstenen har murats om . I samband med dessa arbeten har inventarierna genomgått vederbörlig vård och konservering. I Västra Vrams prästgård, vars golv angripits av svamp, har påbörjats ett större renoveringsarbete. Under året har ny grund och nya plintar byggts upp och jordmassorna innanför grundmurarna bortschaktats och ersatts med skärv. Därefter har nya golvbjälkar lagts in och fotträna i samtliga väggar bytts ut, liksom delar av väggarnas liggtimmer. Arbetena fortgår under våren 1982. Måcketorpsboden har rymts ut för att senare kunna renoveras och här magasinerade samlingar av jordbruksredskap och vagnar har rengjorts och förts till andra magasinlokaler. Magasiner för bonadsmålningar, oljetryck och andra folkliga bilder har genomgåtts och omordnats. Viktigare nyförvärv: Inventarier från Elmquists Plåtslageri, Lund, limspis från

188

Berlin & Olssons möbelsnicke ri , Lund, kassaapparat från Kanters Manufakturaffär , Lund , äldre art ikl ar från " JanneLars" järnaffär, Eslöv, bikupor från Södervidinge , mj ölkk ann or från olika delar av Skåne , nät käpp från Viken , snipa från R åå, brandspruta från Luftskyddet i Lund , cykla r, leksaker m.m . från Herrlins dödsbo, Lund , spinnrock från släkten Adlercreutz, väggskåp från Torna-Hällestad , bonadsmålningar fr ån Halland , en större samling inventarier från en malmöfamilj från 1900-talets början . Textilavdelningen har under försöksorga nisatio nspe riode n 1981 ingått i avdelning 1. In fö r en artikel om Konstslöjdanstalten i årsboken 1982 har dels Kulturens eget mate rial, de ls före mål i privat ägo bearbetats och katalogiserats. Intervj uer har gjorts med fo rn a e leve r främst vid Konstslöjdanstaltens vävskola. En tygprovssamling från Småla nd har material- och teknikbestämts som ett led i det pågående nordiska sa ma rbetet med att inventera tygprovssamlingar i museal ägo. Skånska allmogetextilier på Tro lle hol ms slott , e n samling äldre linnedamast i privat ägo i Lund samt skisser och prover från Söd ra Sveriges Kyrkliga Textil i Lund har dokumenterats. Kulturen har va rit representerad på den fö rsta inte rnationella arkeologiska textilkonferensen so m hölls i Neumiister den 5-9 maj 1981. Serviceverksamheten har omfattat mottagning va rj e to rsdag för folkdräktsstuderande , rådgivning och bedömni ng av textilier , dräkter och smycken sa mt konsultationer i konse rve rings- och vårdfrågor till forskare, institutioner och allmänhet. Ti ll undervisningsavdelningens Thomanderprojek t har konstruerats mönste r och sytts en klänning frå n 1840-talet. Inför jubileumsutställninge n i Borgarhuset har en ny dockmodell arbetats fram och mönster ti ll två dräkter fr ån 1500-talet ritats. Visningar och före läsn ingar för oli ka studiegruppe r har hållits. I samband med install ation av larm i Texti lhallen har vissa basutställningar gåtts igenom , ett arbete som kommer att fo rtsätta även under 1982. Utställningen av militä runiformer har nyordnats. Konsult har varit red. Rolf Rundströ m, Eksjö. Avdelningen producerade under våren vandringsutställni ngen " Klut , särk , strumpa" . .. , som behandlar de vita dräktplaggen i skånsk fo lkdräkt. Till de nna utställningen framtogs två publikationer. " Folkligt fes tliga monogram" (B . Hammar) och "Särkar från Skåne" (M . Bergstrand) , mönste r, beskrivning och garn till va ntar (K. E maus, I. Kri stiansson), sa mt mönsterritning till st rumpor (M. Be rgstrand) . Delar av folkdräkts- och textilsamlingarna har unde r året flyttats till nytt magasin och har i samband härmed genomgåtts och syste matiserats. Vård och konservering av samlingarna har ske tt kontinuerligt. Översyn och komplettering av de textil a inredningarna i Thomanderska huset och Blekingegårde n har påbörj ats och fortlöper även under 1982. Viktigare nyförvärv: Sänglinne, 1800-tal, bordlinne och damast , 1700- 1800tal, broderad matta , tidigt 1900-tal, tygprover, 1930, solfj äde r, 1700-tal, leksaker, Käthe Kruse-docka , röl akanstäcke, Norge, allmogetextilier, Skåne , tygtryck, skolslöjd , del ar av skånska folkdräkter, husmodersdräkt , omkring 1920,

189

barntäcke, tidi gt 1800-tal, o lika redskap fö r sömn ad , e tnografik a, dräktdelar och broderier.

Avdelning 2 Som fö rbe redelse och fö rnyelse av basutställninge n " Egypte n" och " Masker" har en materialge no mgå ng och katalogbearbe tning ägt rum . A rbetet med ko mplette ring av beståndskataloge rn a över möbler och smärre inredningsfö remål har fortsatt. I Thomanderska huset har en uppo rdning av bibliote ket slut fö rts. I samband med tarminstall ation har keramik- och glasutställninga rn a gåtts igenom. Vissa magasin har också fö rbätt rats. A rbete t med sanering och re noverin g av tapeter och möbler i V . V rams prästgård har påbörj ats och fo rtsä tter under vå ren 1982. Renoveringe n av Bo rga rhusets fasad har pågått hela året. I botte nvåningen har tak och väggar konserverats, golven slipats och nya montrar byggts in fö r jubileumsutställningen 1982. Inom avdelningen har ut arbetats e n ny vägledning som be rä knas utkomma under 1982. Tack va re ett samarbete med park fö rvaltningen i Lund har trädgårde n under året ko mplette rats med nytt växtmate rial. Inom projektet " Av sydsvensk le ra" har fö lj ande möten hållits: 4/2 fö r Skånegruppen på Helsingborgs museum och Höganäsbo laget , 27/2 fö r den sydsve nska gruppen på Kulture n, 17/9 fö r de n sydsve nska gruppe n på Kalmar länsmuseum och Gab rielve rke n, T immernabben. Invent arier och arbetsredskap i A lbert E lfstrands krukm ake ri , Sjöbo har katalogise rats. Avdelningen har givit service åt fo rskare och institutio ner samt åt allm änheten i fo rm av bedö mning av mö bler , keramik och silver. Till so mmarens utställning "Av lera och salt" utgavs e n katalog på svenska och enge lska (K. Ohlsson, E . Sjölin) . Föremål ur samlingarna har utlånats till Li nköpings museum , Malmö konsthall , Riksutställninga r, Stockho lm , G rand hote ll , Lund och Lunds domkyrkofö rsamling. Viktigare nyförvä rv: E n samling kinesiska mini atyrkärl från Kång- Hsi, YungCheng och Chien-Lung, tegelfragment med instämpl ad kilskrift fr ån ett tempel i E ridu , U r, byggt av kung Bur-Sin (c 2047 - 2039 f. Kr. ) , se rvisgods, 1800-1900 frå n Rörstrand , Gustavsbe rg och G ävle , hushållske ramik i lergods och stengods frå n Höga näs , Wallåkra , Sjöbo m.fl . , blo mkrukspress, anvä nd vid Oskar E kbergs blo mkruksfabrik i Kvidinge , ett par ljusstakar av Jaco b Gybe rg, Lund , 1790-talets slut , ljusstakar i nyroko ko av Peder Magnus Walle ngre n, Ystad , 1858 , skål av Wiwen Nilsson , Lund , 1920-tale t , kaffekann a av Magnus Dahlqvist, Stockho lm , 1817 , två lockbägare från Gustav Mö lle nborgs ve rkstad i Stockholm 1855 , vertikalpiano s. k. pyramidpiano , transport abel orgel, skänkskåp och bokhylla ritade av Axel Nilsso n omkring 1900, soffa och stolar rit ade av A lvar Aalto på 1930-talet, glasservis från Orrefors ritad 1923 fö r kronprins G ustaf Adolf och kronprinsessan Louise vid deras fö rm älning sa mt glas fr ån O rrefors tillverkning , 1920-30-tal.

Avdelning 3 De stadshistoriska undersökningarn a har omfa tt at en större och några mindre arkeologiska intensivundersökningar , antikvarisk övervakning vid grund- och

190

I dningsgrävninga r samt uppm ätning och fo todokume ntation av äld re begyggelse som beviljats rivningslov. Fältarbete na har berö rt sammanlagt 25 obje kt. Tre av unde rsökninga rna har gett många spänn ande resultat. På parke ringshustomte n i kva rte re t Färgare n no rr om Drottensgatan har på den drygt 2 000 m2 stora ytan bl. a . framkommit ett vikingatida långhus, fl era mindre hus, brunnar , tomtgränser, fo rtsä ttning på den fö regående år påträffade karpdammen samt ett stort antal fö remål av ski ftande slag. Särskilt kan nämnas två sällsynta fö rgyll da skrinbeslag, fl era runbe n, mynt varav ett bysa ntinskt etc. I Drottensgatan har ett 100-tal mede ltida gravar hörande till S:t A ndreas kyrkogård do kume nterats. Samtidigt blev det möjligt att lokalisera kyrka n med hj älp av några provschakt så att kyrka ns grundplan kan rekonstrueras. Ste nskyrk an har bestått av absid, kor, långhus och har märkligt nog haft ett runt torn i väster. I hörnet Lill a Södergatan- Lilla Tvärgatan har e n kam makares verkstad från äldre medeltid fram grävts. Med hj älp av det efte rlämnade avfallet kan man fö lj a tillve rkningsprocessen från råä mnen och halvfabrik at till de fä rdiga produktern a . Med de t sa mm an lagda antalet av o mkrin g 300.000 bitar utgör de nn a verkstadslä mning e tt av de största sa mlade mede ltida kamm ake ri fy nden som någo nsin påträffats i Europa. Följ ande har deltagit i avdelninge ns fä lt arbeten: Ma rtin And re n, Pe r Berglund , Bo Bondesson, Willi am Callahan, Henrik Jacobsen, Hans Erik Larsson , Jane More, To rva ld Nilsson , A ntonio Luis Percira , Mats Roslund , Otto Rydin g, Susa nne Ström, Mac Svensson och Eva Wahlöö . Olika typer av lunda fynd har utlånats unde r året till fö lj ande internationell a utställningar: Va ndringsutställningen The Vi kings till Minneapolis, USA och Statens historiska museum , Stockholm , vandringstuställningen Vikinga rna i England till Brede och Moesgå rd i D anmark , Friihe Holzkirchen till He lmsMuseum i Hamburg, Västt yskl and samt utställnin gen Sankt Elisabeth i Marburg, Västtyskl and . Lundaarki vet har till fö rts 448 fä ltritningar , 539 fo togra fi er och 917 di abilde r i fä rg. Stadsantikva rien har i samarbete med kommune ns inventerare Agneta Åsgrim -Be rlin och Jonn a Stewenius fä rdigställt beva ringsprogrammet för Cleme ns och D rotte ns rotar i tadskärnan, biträtt fas tighetskontoret vid restaurering av Kjederqvi stska gården och sa marbetat med stadsarkitektko nto ret i miljöoch stadspl ane fr ågo r. Vid ko nserve ringsavdelninge n har stö rre de len av fö re målsbeståndet från årets grävningsunde rsökninga r behandl ats. Vid are har o mkonservering av äld re jord fy nd fo rtsatt. Värde full hjälp har erhållits av fö ljande: överingenjör M. G ustafsson, ingenj örern a, H . Fransson och G . Nil sso n från Sve ri ges Tekni ska Ko ntrollinstitut i Malmö , labo rato riledare F. Kri stense n och se ktionsledare I. Andrese n fr ån Danska Staten Pröveanstalt , Köpenh amn , fi l. li e. A . Larsson och labora tori emästare E . Hansen från Teknologiska Insti tutet Ga rve ri forskning an talt , Köpenh amn , fi l. li e. E . Bladh , Lund , A B Alfa Laval, Lun d , AB Matak i, Ma lm ö , BASF- Dan k Badil in A/S Napht achimie, Frankrike , re kto r I. Monten, Malmö , inge njör N. Fritzon , Sta ffa nsto rp , instrumentm akare H. A lbrecht , Lund , markn adsc hef M. Jensen , Malm ö, Nordi ska Värm e Sa na A B, Lund , inge njör A. Åbjö rnsson , Ma lmö , dire ktö r A. A nnmo , Lun d , ingenjör K. Å . Peterso n, Lun d , in ge njör I. Auser , Lu nd . Avdelninge n har haft fomatt gott

191

samarbete med dip. chem. D . Anker, Römisch-Germanisches Centralmuseu•s konserveringsanstalt i Mainz, konservator Lars Henningsen , Ny Carlsberg Glyptotek , med många andra danska konservatorer samt med Kongl. Danska Kunstakademiens Konservatorsskola, Köpenhamn. Analyslaboratoriet har utfört läderanalys, markanalys, makrofossilanalys, äkthetsanalys, undersökningar av insekt- och svampangrepp på museets byggnader och inventarier.

Avdelning 5 Utställningar Akademiska föreningen 150 år - 8/2; Utflykt i 30-talet - 8/3 ; Kyrkor i Skåne . I samarbete med Skånes hembygdsförbund - 31/3; En lifvad påsk 16/3-20/4; Klut , särk, strumpa .. . 20/3-31/8; Av lera och salt. En utställning från Helsinborgs museum 1/5-27/9; Kungens stenar. En utställning från Riksmuseet 2017-16/8; Jeans och mycket mera . En utställning från Nordiska museet 29/1110/l; Eric Jacob Romberg, bonde, målare och träsnidare. En utställning från Kulturnämnden i Laholm och Södra Hallands hembygdsförening 29/11-31/1; Julstämning i Skytts- och Mäsingestugan 29/11-6/1; Stjärnan, granen, tomten och klappen 29/11-6/1. Vandringsutställningar: Kyrkor i Skåne ; Klut , särk , strumpa . .. Utställningarna är gjorda i samarbete med Skånes hembygdsförbund ; Leksaker som barnen gjorde förr.

Undervisning Ett givande samarbete mellan museet och olika utbildningsenheter i sydsverige har ägt rum. Särskilt bör nämnas en rad studiedagar för lärare och förskollärare. Kulturen har kunnat erbjuda besökande skolklasser och studiegrupper flera alternativa ämnen. Under 1981 har 981 årskurs- och intresseanpassade visningar hållits för skolklasser, förskolegrupper, studiegrupper och allmänheten . Museets verksamhet för Lunds kommuns förskolor har under 1981 haft 1.273 förskolebarn på besök. Studielådan Barnungar Förr har under året varit utlånad till arton förskolor. Universitetsundervisning har under året hållits för etnologer med museets tjänstemän som föreläsare . Kulturen har i samarbete med Studiefrämjandet anordnat kurserna Seder och bruk om hösten , Gamla ting berättar och Ull- och linberedning. Dessutom medverkade Kulturen genom föredrag och kurser i den socioterapeutiska verksamheten vid Lunds lasarett.

Söndagsvisningar m.m. 1/2 Akademiska föreningen 150 år, Jan Gerber, Göran Larsson . 8/2 Kyrkor i Skåne, Siegrun Fernlund. 1/3 Utflykt i 30-talet, Barbro Åstrand. 29/3 Gitarrkonsert , Gunnar Spjuth . 5/4 Klut, särk , strumpa . . . , Britta Hammar. 12/4 Polska pappersklipperskor. En lifvad påsk (barnprogram) , Ann-Christin Bengtsson ,

192

Bitte Wengert. 26/4 De arkeologiska utgrävningarn a vid Drottensgatan, Anders W Mårtensson. 17/5 Carl Fredrik Hill , Sten Å ke Nilsson. 14/6, 1217, 23/8, 6/9 Folkdans , sydvästra Skånes Folkdanskrets. 2/8 Kungens stenar , Skånes geologiska sällskap. 20/9 Folkton och läsarsång , Asta Lundgren, Hjalmar Lindström. 27/9 Av lera och salt , Eva Sjölin. Film : Stenkärlsfabriken . 11/10 Svenska uniformer under 300 år, Christi na Lindvall-Nordin . 25/10 Betlyktor (barnprogram), Bitte Wengert , A nn-Christin Bengtsson. 7/11 Kulturens kinasamling, Bo Gyllensvärd (Östasiatiska museet) . 8/11 , 22/11 Skjutvapen , Claes Wahlöö. 6/12 Jeans och mycket mera , Inga Wintzell (Nordiska museet).

Evenemang Trettondagen firades för 89 :e året i fö ljd med vespergudtj änster i Bosebo kyrka , stjärngossetåg och Staffanssång. Under skolo rn as vårvinte rlov arrangerades i samarbete med Fritidsförvaltningen i Lund Kul på Kulturen. Skollediga barn fick göra gå ramålningar , ost och band samt mala säd , se nap och kaffe . Den 415-915 de mo nstre rade elever från Kursverksa mhetens dagskola rakubränning i museets park . Elever från Kommunala musikskolan i Lund hade den 20/5 konsert i Bosebo kyrka och den 26/5 framförde studentså ngarn a sin serenadkonsert i Vita huset. Den 28/5 sjöng mansköre n Logen V Capella i museets · park. Folkmusikens dag arrangerades den 31/5 i samarbete med Lunds Spelmansgille och Lunds musiknämnd . I början av augusti gav teate rsällskapet Proteus Erasmus Montanus av Ho lbe rg. Under söndaga rn a i september var Thomanderska huset öppe t och en värd och värdinna svarade på allmänhetens frågor. På Stora visningsdagen den 10/5 och den 4/10 slog museet upp portarna för allm änhe ten. Museets tj änste män visade de olika avdelninga rna och Thomanderkvarte tte n konserterade . Kulturens julstök den 29/11 i sa marbe te med Lunds husmodersförening Hem och Samhälle blev en stor publikframgå ng.

PUBLIKATIONER , TRYCKSAKER M. M. Årsboken 1981 - Brukat och glömt Bildalmanacka 1982 - Åre ts gång på Kulturen och Östarp Av lera och salt - katalog om stenkärlsfabrikerna R aus och Vallåkra Folkligt festliga mo nogram - märkninga r på skånska linneplagg Skånska särkar - ritningar och sömn adsbeskrivningar på sex särk ar Vägledning - Kulture ns Östarp Affisch - Klut , särk , strumpa ... Jul- och gratulationskort

KULTURENS LEKSKOLA i gårdsfastigheten Adelgatan 1 b har som tidigare bedrivits sju timmar dagligen.

193

Föreningen Lekloft et har svarat för fö rmiddagsgruppe n. Huvudman fö r eftermiddagsve rksamheten har unde r vå ren va rit Kulture n och unde r hösten Föreninge n Le khagen. Av Kulture n anställd personal har varit fö rskollärare Paul Ingemansson och praktikant Margareth Evaldsson. Föreningen Lekhagen har med höstte rmine ns utgång lagt ne r eft ermiddagsve rksamhete n, dock med fö rhoppning att snarast kunna åte ruppta de nsamma .

BESÖK Musee t i Lund har unde r året haft 128.702 besökare. Hökeriet har unde r öppe thållande maj-septembe r haft 16.54 1 besökare. Östarps gamlegård har under öppethållande t maj -septe mber besö kts av 18.472 och Östarpshallen av 17.988 persone r. A nläggningarna i Lund och Östarp uppvisar tillsammans en besökssiffra av 181. 703.

SAMLINGAR , BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ö kats med 616 nummer , va rav 495 ge no m gåvo r. Accessio nen omfa tt ar nr 71. 075- 71. 690 . Bibliote ket har ökats med 1.004 numme r, varav 166 genom gåvor. Accessio ne n o mfa tt ar nr 34.264 - 35.268. A rkivet har ökats med 58 nummer. Porträtt arkivet har ökats med 375 fo tografi e r.

ÖSTARP Underhåll- och re noveringsa rbe te na vid Ga mlegård har under åre t innefa ttat mest smärre arbete n, huvudsa klige n i det frili ggande svinh uset som inretts med nya ändamålsenl iga boxar och ny elektrisk installatio n. Härigenom har byggnaden blivit fullt brukba r som svinstall och utnyttj as nu av arrendatorn i fö rsta hand fö r de " gamm aldags" sva rtfläck iga svine n. Den utanfö rligga nde gödselstan fun gerar därvid som rastgå rd och smågrisa rn a har unde r so mmaren va rit ett av besökarna uppskatt at inslag i gårdsmilj ö n. Arbe te na på svinhuset har o mbesörjts av byggmästare Tage Hagström , Veberöd och Vebe röds Elektriska A B. I Östarpshallen har utställninge n från fö rra åre t; " Skånskt fo lkl iv. Va rd agsklenoder från ste rs och stuga" visats i e n omarbetad version. I den nya ut fo rmninge n presente rades e tt urval av typiskt skånska husge rådstype r såso m sovelfa t , ostfo rm ar, brännvinsplunto r, supkoppar m. m. Östarpsdagen fi rades söndage n den 9 augusti på traditio nsenligt sä tt. De n 24/6 hade Tornabygde ns fol kdanslag uppvisning på Tingvalle n. Arrendator av Östarps Möllegård är Ivan A ndersso n. A rre ndator av Östarps Gästgivaregård är Be rtil Vollmer.

NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN Försäljningen av stiftelse ns fastigheter vid Toppeladugård har unde r året genomförts. Influtna medel bildar nu tillsammans med stiftelse ns öv riga fo nde r en gemensam fond . Å rets disponibla avkastning ko mmer under 1982 att utdelas enligt stiftelsens efter pre mutationen ändrade stadgar. " Stiftelsens ändamål är

194

att genom anslag och stipendier gynna vetenskaplig forskning och spridning av forskningsresultat inom de ämneskretsar som omfattas av Kulturens i Lund verksamhet samt att bereda museimän och andra vetenskapsmän tillfälle att i lokaler inom Kulturens område i Lund mötas för vetenskapliga överläggningar. " Stiftelsens förvaltning ombesörjes av Kulturens kansli och Skandinaviska Enskilda Banken.

KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE Sammandrag av 1981 års räkenskaper INTÄKTER

Av föreningen genom egen verksamhet anskaffade medel Medlemsavgifter . ........ .. . ... . 1.579.808:23 241.844 :Inträdesavgifter .. ... . ..... . .... . 455.696:36 Försäljningsintäkter . . . ...... . . .. . Ersättning för tjänster . . . . . . . . . . . . 209.120:41 Hyresinkomster . . . . . .. .. . . .. ... .. ...... ... . . . ·· Gåvor från företag och enskilda ......... ... .... . Bidrag från Kulturens donationsfonder .... . . . . . . Mecenat konto ... ... .. ...... . .. ...... . . . .... . Diverse intäkter .. . . . . .. . . .... . . ... . ... .. . . .. . Bidrag Lönebidrag AMS ....... . . ... . . . . ...... . .. . .

2.486.469:151.493:80 28 .700:357.801 :10 54.241 :03 196.350:08

3.275 .055 :01 869.495 :-

Allmänna anslag frtm Staten . ... . .... .... . . . . .. . .. . . .. ... .. . .. .. . . Lunds kommun ..... . ... .. . . . . . ....... .... .. . Landsting M-län . .. .. .. .. . . ... . .. . . .. . .. .. . . . . Landsting L-län ... . . . .. . .. . . .. . .. .. . . .. .... . . Landsting K-län .. .. . . .... . . ... . . ... . ... . . . .. . Landsting N-län . .. . ... . . . . .... .. . . . .. . . . . ... . Kommuner ..... . . .. .. . . . ..... . .... . . . .... .. .

1.764.200:3.030.000:1.040.000:75 .000:8.000:2.000:8.500:-

5.927.700:10.072.250:01

KOSTNADER Samlingar, bibliotek , arkiv . . . . . . . . . . .. .. . .. . . . . Inventarier ..... ....... . .... . .. . . . ... . ... . . . . Halvfabrikat ... . . . . .. . . . ...... . ......... . ... . Materiel/material .. . Varor för återförsäljning ..... .. .. ..... . ... ... . . Löner . . . . . . .... .

106.717:02 66.530:78 28 .789:86 76.304:44

173.247 :80 105.094:30 205 .934:87

4.005.751 :65

195

Arvoden .. . . . . .. . .. .. . ... . .. . . . . .... . . . . . . . . Kostnadsersättningar .. . . . . .... . .. . . . . . .. . .. . . Arbetsgivareavgifter/Pensionskostn Andra kolle ktiva avgifter . . . . .. . . . ...... . .. . .. . Utbildning, Övr pe rsonalkostn .. ... . .......... . Hyror .......... .. .... . . . .. . . . . . ...... . . . ... . Förbrukningsmat , städn . . ... . .. . . . . . . . .. . . . . . . Ko ntorsmaterial .. . ..... . . .. . . . .... ... ... .. . . . Repara tio ne r och unde rh åll . . ... ... .. . . . ... . .. . Diverse främm ande tj änste r . ... . . . ... . . .... ... . Telefon , post .............. . .... . ... .. . . . . . . . Kost nader för egna transportmedel ............. . Frakter och transporter . .. . . .. . . . . .. . . . . . ..... . Representatio n .... . ............ . ...... . . . . . . . Reklam , PR . . . . . .. .. . ................. . Försä kringspremier .. .. . . . . .. . . . .. . ... . Utlägg uthyrningsverksamheten ............ . Forskning, utveckling . .... . ............... . Övriga kost nader . Fastighe tskos tn ader . ... . . Avskrivning av inventarie r ...... ... .... . . . .... . Finansiella intä kter . . . . .. . . . .. . ... ... ... .... . Finansiella kostn ade r Skatter . . .. . . . .. . . . .. . Minskning av eget kapital ..

4.682:60 1. 506. 791: 19 303.988 :20 55 . 152:75

12.820:85 55 .727:28

4.010.434:25 82. 164 :35

1.865 .932: 14 630.537:05 67 .962 :51 44 .024:66 32 . 762 :71 725 .83 1: 19 228 .585 :48 68.548: 13 26 .785:89 205 .60 1:49 11 8. 602:40 44 .583:82 4.657:24 14.308:55 2. 182 .848 :88 74.02 1:26 52 .579:8 1 153 .629:40 3. 124:- 944 .392 :55 10.072 .250:0 1

Under året har Kulturen ge no mfö rt ark eo logiska utgrävninga r fö r e tt Oe rtal byggherrar. Kostn ade rn a för dessa utgräv nin gar har uppgått till 875 .593 :9 1 kr , vilket har debiterats respektive byggherre .

BALANSRÄKNING TILLGÅNGAR

198 1-1 2-3 1

1980- 12-3 1

98.88 1: 84 36.240:60 235 .393 :47 7.409:85

19 .1 40: 18 164 .252:46 65 .904: 16

260.39 1:2.292.500:-

142 .547:2.292.500:-

2.930.8 16:76

2.684 .343 :80

Omsättningstillgilngar

Likvida mede l .. . .. . Kundfordringar . .. . . . . . . . . . Upp lupn a int äkte r ...... . Övri ga ko rtfristiga fordringar . . . . .. .. ...... .. .. . A nläggningstillgilngar

Samlingar, bibliotek , arkiv , inventarier Fastigheterna i Lund och Östarp . . . ..

196

SKULDER OCH EGET KAPITAL Kortfristiga skulder 24.65 1:44

Mecenat . . Leverantörskulder ... Rese rverade gåvo mede l ... ... . . . Upplupn a kostn ader .... . . . . . . . Övriga kortfristiga skulder ... .. .. . . . . .. .

448.898:22 77.339:27 479 .569:47 365 .599:59

90.557:57 236.279:77 531.564:37

573.967:75

595.41 2:2 1

936. 795 :30*) 995.025:06

2 12 .838:73 995.025:06

Långfristiga skulder Intecknin gslån C heckräk nin gsk redit (bev kredit 600.000 :-) Avsatt till pensioner Eget kapital -946.377:90

Kapital

I. 985:35

2 .930.8 16:76 2.684 .343:80 *)Av bank medgive t öve ruttag i väntan på utbetalande av beviljat lån. Ställda pante r: Fastighetsinteckningar kronor 1.622.000:A nsva rsförbindelser: Kapi talvä rde av pensio nså taga nde utöve r vad so m uppt agits bland skulde rn a kronor 850.974:94 . Lund i Kulture n den 31decembe r1 98 1 Nils Hö rj el

Holge r Crafoord

Eva Nordenson

Revisionsberättelse U nderteckn ade , utsedda att granska räkenskaper och förva ltnin g fö r 1981 avseende Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige sa mt därtill höra nde fonder , får efte r full gjo rt uppdrag avgiva följande berättelse. Styrelsens protokoll sa mt fö reningens räke nskaper och öv riga handlingar beröra nde revisionen har av oss geno mgå tts ut an anled ning till erinran. Banktillgodohavandena och fö re fintli ga värdehandlingar har inve ntera ts ut an anm ärkning. Försäkringen av föreningens byggnader och sa mlinga r sy nes vara tillfredsställande. D å någon anledning till anm ärkning icke förefunnits tillstyrke r vi att ansvarsfrih et bevi lj as styrelse n för den tid revision en omfatt ar. Lund den 10 mars 1982 Rune Järmen Utsedd av Riksantikvarieä mbete t

Einar Ekberg Utsedd av Lunds kommun

Göran Be ngtsson Aukt. reviso r

Stig Lundeborg Revisor

197

GÅVOR FRÅN FÖRETAG OCH ENSKILDA Industri AB Euroc .. . . .. . .. . . . . .. . . . . . . . . Birger o. Ed ith Nilsson Skå nes Stadshypoteksförening . . .. . . . . . . .. ... . . . Skå nska Hypoteksföre ninge n ......... . .... . . . . . Svenska Sockerfabriks AB .......... . ...... . .. . Sydkraft AB .... . . .. . . .......... .. . ....... . .. .

5.000:5.000:7.000:4.000:4.000:3.700:28.700:-

KOMMUNER Kommuner: Höör , Sjöbo , Staffanstorp

FONDERNAS KAPITALBEHÅLLNING PER 1981-12-31

Co nrad och Tullia Assarssons kulturfond Beathe och Sven Bengtssons donation . .. . . J . T . Berggrens fond .. .... .. . . . . . Holger Crafoords fond .... . .. . . . . Albert Ekmans fond .. . .... . . Ingeborg och Helene Ho lcks fond .. Jubileumsfo nden 1932 . . . .. . .... . . Jubileumsfo nden 1957 ....... . Albert Jakob Jönssons och hans föräldrars minnesfond Anna Lithströms fond ........ . . . . Maj Lundgren fond ............ . Bror W. Olofssons fond Ole Olsens keramiske legat . . . .. . . Esther och Gustav Sjöstrands minnesfo nd . .. ............... . Skåneboke ns fond . . . .... . .... . . . Skånska Brands fond ............ . Thomanders fond . .. .... . . .. . ... . Ellen Ohlssons fond . ... .. . Ebba och Wi lhelm Jönssons fond . . . . . ............ . ...... . Greta och Sven T. Kjellbergs fond ........... .... . . . . . . Kulture n Runt

198

Ej disp.

Disp inkl. avkast. -8 1

Totalt ~ isp . och ej disp . kapital

299.465

174 .977

474.442

20.000 62.775 228.973 93 .287 26.292 8.905

12.568 36.053 82.933 59 .5 18 14. 077 I0.670 45.084

32.568 98.828 311. 906 152.805 40.369 19.575 45.084

689.641 17.620 23 .472 35.230 59 .085

322 .5 19 11 .472 3 I0.830 18.067 38.521

1.01 2. 160 29.092 334.302 53 .297 97 .606

365 .088 53. 106 5.086 99.465 536. 709

365.088 11 6.660 15.086 99.465 536 .709

76 .057

37. 126

11 3. 183

101.263 190.000

22.330 89.300

123.593 279.300

64.808 10.000

Nils Nilssons fond ... .... . ..... . . . 2.006.873

618 .660

618.660

2.962.905

4 .969 .778

390 4.387 30 .247

390 4 .387 30 .247

35.024

35 .024

Fonder utanför samlade donationsfonder: Bosjö klosters mö ll a .. . Kulturfonden ..... . .. . .... . . . . . N.N:s fond ... .. . .... .... ... .. . .

1981 ÅRS DONATORER Fö rteckning öve r dem som skä nkt fö remål till museet, biblioteke t och arkive t. Ca rl-Axe l Acking , Lund Ca rl Gustaf Ahlström , Lund Irma Ahlström , Lund Fred Allik, Lund A lmqvist & Wiksell , Uppsala Ingrid Ambolt , Göteborg Karin Edelberg-Ander , Trelleborg Knut A nde rsso n , Karlskron a B. och E. Andreassons dödsbo , Lund Jutt a Andren , Tomelilla Stig Appeltofft , Lund Kristin a Augustsson , Lund Nils A urell , Göteborg Karin och Be ngt Aurivillius , Lund Bengt Bengtsson , Lund Inge mar Be ngtsson , Höga näs Gorm Benzon , Kö penh amn Maja Bergengren, Malmö Bo Bergfors, Bo rås Thage Lundströ m-Bj ö rn , Vänersborg Brandkåren , Lund Ingrid Bruze lius, Lund Carl Gösta Bryve , Lund Per Ca rlenfe ldt , Malmö Alida Carlsso n , Halmstad E lsa Cöster , Kävlinge Eva Ed le n , Lund Pett er Eide , Sandane Arne Ejwe rtz , Laholm Hans Eklund , Stockholm Elisabeth Ekström , Lund Albert E lfstrand , Sjöbo Bertil E lm qvist , Karlsha mn Henrik Engho ff , Uppsa la A rvid E rikssons dödsbo , Vebe röd

Gunilla E riksso n , Lund Britta E rixon , Lund Esbo he mbygdsmuseum , Esbo Elsa Flensburg, Stockholm Gunno Fries, Lund Je tt a Gellberg, Lund Ma rgare ta Gnosspelius , Lund J an-Olof Grady , Trelleborg Gerda Grothen , Lund Birgitta Giilich , Lund E lisabeth Gyll enstie rn a , Stockholm Karl-Eric Göthlund , Bro mma Anna-Greta och Inga-Britt Hammarberg, Lund A lm a H ansso n , Lund Signe H ansso n , Skurup Lars Harri , Lund Gunnel Hedberg , Perstorp Maja He mberg , Lund A lex ius H uber , Södra Sa ndby Olle H ve nmark , Löttorp Bengt- Å ke Häger, Lund In ga H äthe n , Ma lmö !CA-förl age t A B , Västerås In ge mar Inge rs , Lund Henrik Ingva rsso n , Borrby Lars A. Jo hansson , Lund Sigvard Jö nsson , Lund Maja Karl sso n , Lund Torsten Karlsso n , Hässleholm Greta Kj ellberg, Lund Lennart Knutsson , Lund Konstvetenskapliga in stituti onen , Lund Boris Kuh a r, Ljublj a na Sven Kulle nberg . Partill e St ure Lagercrantz , Uppsala

199

Je ns Lampe , Brabrand Ann a Larsson , Lund Liber förl ag, Stockholm E lisabeth Lind , Lund Ida Lindahl , Ljurrgbyhed Erik Lindbe rg, Lund Märta Lindström, Lund Harri et Ljungström , Köpingebro Anna-Lisa Reute r-Lore nze n, Nyköbing-Falste r LT fö rl ag , Stockholm Tyra och A rne Lundqvist, Lund Lunds pe nsio närsklubb , Lund Cecilia Cede rström-Molitor , No rrtälj e Roald Morcken, Bergen John Miihlow, Lund Ann-Marie Månsson, Åstorp Ande rs W. Mårtensson, Lund E ric Mårte nsson, Skurup Carin Nihle n, Lund Ann a Nilsso n, Ma rk aryd Ellen Nilsson, Skurup Nanny Nilsson , Helsingborg Nils Nilsso n, Lund Eva No rde nson , Lund Christin a Lindvall-Nordin , Höör Eva No rdlinder , Stockholm Bertil Nordström , Ystad Ann a Nyblom , Lund Karin Ohlsson , Do msten 0. E. Olssons målerifirma , Lund Naty Persso n, Kävlinge Olle Pe rsson , Lund Ove Persson , Hörby John Pe rup , Stockho lm Edith Ramsing, Lund Ove Rasmussen , Helsingbo rg

200

Åke Rehnberg, Lund Börj e Reute r, Vike n Jörgen Ringholm , Kävlinge Ro lf Rundström , E ksjö Margit Ryberg, Lund Carl Schalen , Lund Eva Sjögren , Lund Eva Kj erström-Sj ölin , Malmö Skolfö rvaltningen, Kävlinge Sockenbiblioteket , Orsa Stadsbiblio teke t , Malmö Henny och Stellan Stigborg, Lund Strais auktionsfirm a, Ystad Majke n Sundberg, Lund Svenska he raldiska fö re ninge n, Grästor Sigfrid Svensson, Lund A nna Lisa Söde rbaum , Stockholm E bbe Tamm , Lund Te ko-museet , Borås Televerket , Lund Ola Te rj e , Lund AB Tetra Pak, Lund Margareta T hånell , Lund Ingrid Tolgå rd , Lund Gustaf Trolle-Bo nde , Svalöv Tumatho rps S:t Knuts gille, Tommarp Claes Wahlöö , Lund Bodil och Lars Westrup , Staffan sto rp John Wick ande r , Lund Ste n-B ertil Vide, D alby Ande rs Winblad , Lund Elisabeth Åberg , Lund Ann Sofi Å ke rberg, Lund Eris Åshede , Göteborg Barbro Åstrand , Bj ärred L. och K. Östlund , Helsingbo rg