Issuu

KULTUREN 1981

Kulturen 1981

En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

Omslagsbild: Skiss - del av - till takdekoration i full skala , limfärg. Elevarbete från Tekniska Skolan i Lund , signerad " v.t. 98 J Johansson " Redaktion: Eva Nordenson och Jan Gerber Fotograf: Lars Westrup Teckninga r på sid 25 , 27 och 33 av Mari a Cinthis Upplagan är 27 .500 exemplar Tryckt på Skogs Boktryckeri i Trelleborg 1981 , 62059 ISSN 0454-5915

Innehåll

7 16 19 31 35 45 49 57 60 62 66 79 88 93 103 107 114 129 143 152 157 169

Eva Nordenson Årets gång på Kulturen Bengt Bengtsson Nudism i Mölle och Skrea Per S0rensen " Fåhrreustrommen" Torvald Nilsson Signalpil Gunilla Eriksson Redskap och symbol Nils Nilsson Jästkransen Nils Nilsson Mekaniska elddon Cecilia Nilsson Bad- och sololja i praktisk flaska Cecilia Nilsson Kantharos och kantarell Cecilia Nilsson Skål för Fufluns Eva Kjerström-Sjölin Förpackat i stengods Christina Lindvall-Nordin Glömda ting i sybordet Jan Gerber Ebenistdynastin Jacob Sigfrid Svensson Försvunna arbets- och levnadssätt i gamla talesätt Nils Nilsson Ångplogen Claes Wahlöö Testikeldolk Barbro Åstrand Dekorationsmåleri Britta Hammar I koketteriets tjänst Maj Fehrman Ur skrivdonens historia Jan Gerber Nattlåda Britta Hammar Smycken och andra prydnadsföremål av gjutjärn Redogörelse

EVA NORDENSON 0

Arets gang pa Kulturen

Mellan den yttre och inre verksamheten på Kulturen har under året rått en god balans , även om vår ärevördiga museianläggning idag har " inre " problem, som delas av de flesta museer av någon ålder De gamla museihusen , varav några är skröpliga månghundraåringar , kräver omtanke och kostsamma reparationer för att leva vidare. Överhuvudtaget har med tiden vård och underhåll av byggnader och samlingar blivit ett allt viktigare kapitel i museisammanhang, inte bara i Sverige utan i hela världen. Kulturrådet uppmärksammade problemen i flera rapporter och utredningar under året, behandlande vård, konservering och registrering. Ett av rådets seminarier hölls på Kulturen i höstas och samtliga deltagare betonade vikten av konservatorsutbildning och tillförlitliga magasin. Magasinsfrågan är en av de mest brännande på Kulturen. Bristen på ett centralmagasin blir alltmer kännbar och försöken att skaffa ett lämpligt har trots mångårig strävan inte krönts med framgång - ännu. Det kan nämnas att över tvåtusen plagg ur museets dräktsamling på grund av fuktiga lagringslokaler måste flyttas över till mera lämpliga, temporärt förhyrda. Frågan bör lösas inom överskådlig tid, annars blir det svårt att ta ansvar för de många föremål , som nu befinner sig i mörka , trånga och klimatmässigt otillfredsställande magasinslokaler Svårigheterna är också kännbara för personalen , soin får extraarbete genom tidsödande transporter och omplaceringar Men trots att mycket tid har ägnats upprustningsfrågor har vid sidan om Kulturens återkommande evenemang en rad utställningar kommit till stånd. Stadsarkeologiska avdelningen redovisade på våren i utställningen SE-banksfynden delar av det stora material på ca 15.000 fynd, som gjordes vid den omfattande

1. Utgrävningen i kva rte ret Färgare n i Lun d. E n de l av de n pla nkfodrade karpda mme n har fr ilagts. Foto Lenn art Ha nsso n.

grävningen i kva rte re t A po te ka re n vid Kyrk ogata n , dä r SEba nke n pl a nerar sitt tillbygge. Vid grävnin ge n ko m ma n ne r till ma rkni vå fö r Lund vid 1000-ta le ts bö rj a n och fa nn bl. a. reste r av bebyggelse och ve rkstäde r fö r me tallh a ntve rka re. Avde lningen ha r unde r å re t avslut at ä nnu e n gräv ning i to mte n bred vid T e mpo i kva rte re t Fä rga re n . Fa nt asiegga nde var fr il ägga nde t av e n pl a nk fo d rad ka rpda mm , so m e nligt ga ml a bes krivnin ga r fr ån 1600-t ale t skull e ha lega t på pla tse n . D a mmen visade sig oc kså vara e n fin fy ndgö mm a, so m inn e hö ll e n he l de l " fö rl o rade" sake r , bo rtta ppade av ti de ns lunda bor T ill avde lnin ge ns ve rksa mh e t hö r också de lt aga nd e t i de n stora vikin ga utställnin ge n på British Muse um i Lo ndo n , d ä r e n e ntu siasti sk publik kunde studera vikin ga rn as li v i No rd e n och i

2 . Kulture ns museil åda för förskolan "Barnungar förr" har anlänt. "Kläde rn a från mormors tid" packas upp oc h provas.

England - i krig och fred , i fest och vardag. Kulturen deltog med e tt trettiotal föremål funna i det medeltida Lund och bland dem den lilla statyetten av guden Tor, so m snart kan betraktas som en världsberömdhet. Han kunde p å hösten tillsa mma ns med övriga föremål flyga över Atlanten för att ingå i den a merika nska upplaga n av The Vikings på Metropolita n Muse um i New York . Kulturens intressen sträcker sig som bekant över skiftande områden och tidsperioder Femtioårsminnet av Stockholmsutställningen 1930 och funktionalismens genombrott avsatte må nga utställningar , debatter och artiklar i hela la ndet. Vi gjorde e n mönstring av vad som fanns frå n den tiden i våra samlingar av konsthantverk och bohagsting . Det blev en utställning ka ll ad Utflykt i trettiotale t , sammanställd av Barbro Åstrand och Maj Fehrman i Lindforska huset. Den gav en levande bild av hur funktionalismens ideer omsatts i verkligheten och hur de återspeglas i de bevarade tingen . Här fanns må nga effekter av funktiona lismens program redovisade såsom kravet på differe ntiering av bostädernas utrymme n och på ökad och väl utn yttj ad 9

3. U tfl yk t i tre tti o tale t - e n blick på utst ällninge ns möble r textilier och a rm at ure r I bakgru nde n de n nymodi ga rad iog ramm ofone n .

fritid , på nya kommunikationsmedel och inte minst funkti o ne ns välde över fo rme n . För femtio å r seda n introducerades det lill a effe ktiva " ko kvrå-kö ket " och de t ga ml a , sve nska "allrums-köke t" blev o mode rnt. Nya hush åll smask ine r gjo rde he ma rbete t lä ttare och fritiden - de tta nya begre pp - kunde utn yttj as bä ttre . Ut i frisk a lufte n , löd paro ll e n , och folk gav sig ut på la nde t med picknick-korg och campingservis på cykel , moto rc yke l ell er med bi l. Igenkä nn a nde ts gläd je ha r varit sto r inför rese grammofoner , möbler med e ller ut a n stå lrö r , film affischer m .m . och inte minst inför skaffe rie ts rad av ga ml a välkända burka r och fö rpackninga r ur musee ts spec ialsa mling. Ve rk av två lunda-ko nstnä re r ha r haft sin plats på utställnin ge n . Wiwen Nilssons stra mt for mgivna silve r och Gösta Adria n Nilsso ns collage och målningar I sa mb a nd med utställninge n o rdn ades e n föreläsningsse rie so m be ha ndl ade trettio tale t , se tt ur o lik a aspekter Ett jubile umsco ll age kall ad es de n tredj e stora utstä llninge n

4. D e n festkl ädde stude nte n Sve nsson i A the ne um-milj ö på Kulture ns utställ nin g krin g A kade miska fö re ninge ns 150-å rsjubile um.

unde r året och de n arrangerades fö r att fi ra Ak ade mi ska Fö re ninge ns 150-årsjubileum. U tställnin ge n upptog Vit a husets öve rsta vånin g och va r result atet av ett fint sa marbete me ll an AF och Kulturen. D e n visade fö re ninge ns utveckling geno m åre n och stude ntern as sociala situ ati o n fr ån 1830 till id ag . Man kunde följ a stude nten Sve nsso n på hans väg från 1800-ta lets to rftiga lya till dage ns me r ko mfo rtabl a studentbostäde r och hans möjligheter att i A kade miska Förenin ge ns hägn njut a av samvaro och få stimule rande ko nt akte r - en uppgift som va rit och alltj ämt är fö re ninge ns viktigaste . AF:s kä nda tege lhus "Y nglin ga bo rgen" i det ce nt ra la Lund och inte minst a ll a dess o mbyggnade r illustrerades i mode ll e r , pl ane r och di ora ma . I de nn a kava lk ad av minn en kunde gaml a lunde nsa re åte ruppl eva stude ntaftn ar , fes ter och spex, de n långa soffa n unde r Marcu s Larsson-t avlan på A th e neum , still sa mm a brädspelsparti er e ll er sextio ta lets heta debattklim at. U tställninge n in vigdes av landshövding Nil s Hö r11

5. " Testund i musiksalongen " . Thomanderska huse t. Julstöket på Kulturen.

jel under festliga former med fanborg och studentsång och i november besöktes den av kungaparet. För tredje året i rad anordnade undervisningsavdelningen de populära temadagarna för årskurs 8. Denna gång var uppgiften att jämföra 1850 med 1950. Deltagarna kunde välja mellan olika ämnesområden och hade tillgång till Kulturens samlingar, bibliotek och tjänstemän . Resultatet redovisades vid en föräldraträff, där eleverna uppträdde i tidstypiska kläder och berättade vad som fångat deras intresse vid jämförelsen mellan de olika tidernas mathållning , bostäder , bebyggelse , energikällor osv. I linje med denna praktiska kulturhistoria deltog Kulturen även i år i Sia-skolans verksamhet på Linero med bl.a . övningar i gamla hantverksmetoder. Avdelningen hade också möjlighet att 12

6. Bålar av fa jans från Mariebe rg, 1760-t ale t. Nyfö rvä rv.

vid påsk och jul besö ka handik appade barn på o lika sjukhus i länet och där a rrangera uppskattade program kring högtidern as seder och bruk . D et ä r trevligt att på dessa sido r få berätta något om Kul turens mece natkonto och de t kan med glädj e noteras att unde r 1980 har 609 medle mmar skänkt e n summa på 44 .171 :25 krono r Det är en stimule rande sysse lsättning att skriva tackko rt till all a ge nerösa vänner och det ä r också intressa nt att se hur vitt spridd fö re ningen är D en ha r medle mma r öve r hela landet , represe nte rande många o rte r på Sve ri ges karta. Det stora ink öpet fö r mecenatspe nga rna va r två vack ra bålskålar av faj ans tillve rk ade vid Ma riebe rg på 1760-t ale t . D e bild ar ova nligt nog ett par , med de ko r på utsida n av blo mste rgirla nde r i bl ått och i skå lbotte n det

7 Frå n kungapa re ts besö k på Akad e mi ska fö re nin ge ns jubile um sutstä llnin g. D ro ttnin ge n å tfö lj es av Kulture ns ko mmi ssa ri e J a n Ge rbe r sta tsfrun Alice Trolle-Wachtmeiste r och muse ic hefe n Eva Norde nso n .

välkända motivet " sittande kines under parasoll " Skålarna är signerade under Pierre Berthevins ledarskap på Marieberg och Kulturens samling av svenska fajanser har härigenom fått ett förnämligt tillskott. Året som gått har också inneburit planering för firandet av Kulturens 100-årsjubileum , som nalkas med stora steg. Vid midsommartid 1882 stiftade studenten och folklivsforskaren Georg J :son Karlin och hans vänner Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Efter några år lyckades det för Karlin och föreningen att förvärva ett område bakom Domkyrkan i Lunds centrum och det var början till den märkliga anläggning, som i dagligt tal kallas Kulturen i Lund . Jubileet kommer att firas med utställningar , publikationer, olika evenemang m.m . och med ett festligt jubileumsårsmöte den 5 juni 1982. Jubileumså rsboken kan bjuda på skildringar av Kulturens växlande historia , " en krigshistoria " enligt grundaren Karlin. Han kommer också att bli föremål för ett initierat porträtt , liksom många av dem som var med då det hela började. Museets olika verksamhetsgrenar får sina kapitel och i en kavalkad av bilder visas de mest intressanta förvärven, gjorda under ett sekel. Detta är några axplock ur det kommande innehå llet , som vi hoppas ska ge en stimuleqrnde upplevelse av det " unika friluftsmuseet mitt i stan " I åi:sboken 1982 kommer programmet för jubileet att närmare preciseras . Årets bok har fått titeln Brukat och glömt. Det händer väl oss alla att vi i våra gömmor hittar gamla saker, vilkas funktion vi inte längre känner till. Eller att talesätt och ordspråk har ett för oss dunkelt innehåll - kanske uppenbart bara för ett tiotal å r sedan. Men " djup är det förflutnas brunn" och med allt större hastighet håller vi idag på att avlägsna oss från det som en gång kanske varit en primär och viktig kunskap. Årsboken handlar alltså om hur funktionen. bruket , seden skapat nya former och uttryck och som vanligt blandas här stort med smått , modebetonade tillfälligheter med livets nödtorft , närliggande tid med det för länge sedan förgångna .

BENGT BENGTSSON

Nudism i Mölle och Skrea

Till färgbild I

I Kulturens samling finns en liten oljemålning på papp av Bengt Nordenberg med texten " Kullen 1 Juli 69" på framsidan . Vad man ser är en badstrand i Mölle med den gamla stenpiren till vänster och i fonden och till höger Kullens mäktiga silhuett. Det något disiga solljuset kommer från vänster ; det är alltså eftermiddag. Havet tycks vara lugnt. Vad som drar uppmärksamheten till sig , är en ring av huvuden och skuldror , tillhörande badande kvinnor , ute i vattnet. Man kan undra om de utför någon slags ringlek , ett slags vattenbalett. Ser man en dans av sjöjungfrur? Ett stycke utanför de badande syns två roddbåtar Männen i den närmaste båten verkar påtagligt intresserade av det som försiggår , den ene av dem har t.o.m. vridit sig nästan helt om på toften för att kunna se bättre. Mannen i den andra båten är för långt borta för att ha någon större glädje av beskådandet. Pojken , som leker med sin segelbåt i strandbrädden , är helt ointresserad. Men när jag för en tid sedan betraktade tavlan , dök ett ungdomsminne upp ur glömskans dunkla djup . Jag var i augusti 1927 med familjen på utflykt i Halland och en vacker och varm dag rastade vi på Skrea strand söder om Falkenberg. Vi badade naturligtvis och ägnade oss sedan åt matsäcken. Efter en stund fick vi sällskap. En lång rad av hästanspända vagnar , fulla med folk , kom ut på stranden från de böljande klitterna och parkerade ca 100 m från oss. Alla steg ut , hästarna betslades av och fick havretornistrar och karlarna samlades i en grupp intill vagnarna. De flesta satt i skjortärmarna , man tände cigarrer och pipor och det togs fram öl och kanske något brännvin. Några tog av skor och

Oljemålning av Bengt Nordenberg " Kullen I juli 69" 45 ,5 x 32 cm.

strumpor, kavlade upp byxor och långkalsonger till knäna och vadade ut till lämpligt djup , med cigarren e ller pipan i munnen , någo n också med snapsglaset i handen. Man hörde glada rop från de " badande" , som anklagade de på ilandsittande för feghet , vi lket bemöttes med gemytliga spådomar om svårartade krämpor ell er ond bråd död för de vettvilliga. Under tiden hade en mängd nakna barn rusat ut i vattnet , där de fröjdade sig och plaskade vatten på varandra, såsom barn brukar och skall göra. Så hände något oväntat. Från klitterna bakom vagnar och karl ar vandrade något , som på avstånd såg ut som en stor larv e ller kå lmask. Den var helt vit och tycktes ha tusen ben. Den skred långsamt över klitterna och sedan ner mot vattnet. Först när den nåd de vattenbrynet kunde man se , att " kålmasken" bestod av individer! Det var de vuxna kvinnorna i sällskapet , som hade bildat en cirkel , med armarna runt varandras skuldror och tätt tryckta 17

mot varandra. Pii sii s;i11 var alla framsidor skyddade mot ov;ilkommcn insyn. och man kunde på ett anstiindigt sätt ta sig ut i vattnet. Det var en fascinerande syn. även för en 17-å ring. När vattnet nått upp till skuldrorna. upplöstes cirkeln och så vidtog ett glatt och högljutt plaskande och enstaka simövningar . Detta pågick en god stund och när man fått nog av badande, samlades man och bildade återigen en cirkel av huvuden och skuldror , som drog sig inemot stranden. Och samma vita kålmask steg upp från vattenbrynet och vandrade , tätt sluten , tvärs över stranden och in bland dynerna. Efter ungefär en kvart kom allt kvinnfolk åter ner till vagnarna , påklädda och propra , och så dukade man upp till en rejäl måltid för hela sällskapet , ett knytkalas , där ingenting i mat och dryck tycktes saknas. Jag kan inte tänka mig annat än att det jag såg 1927, det hade också Bengt Nordenberg sett 1869. Skillnaden är att Nordenberg hade skissboken med sig - eller satt han och målade ett landskap och fick ett extra motiv in i bilden? - medan jag endast hade min näthinna , vars bleknade intryck åter framkallades inför hans målning.

PER S0RENSEN

"Fåhneus trommen"

" Ingenting kunde vara mig på samma gång kärare och vemodigare än att skriva en inledning till katalogen över Klas Fåhneus' kinasamling , det förra såsom ett uttryck för vad denna samling skänkt mig själv av djup konstnjutning , det senare i medvetande av att den såsom helhet snart är ett minne blott. " Således begyndte Georg J:son Karlin den korte kunsthistoriske oversigt over Kina , hvori han fik indplaceret de vresentligste dele af den omtal te samling , som den 27. april 1926 solgtes på en auktion i Sigge Björcks Konsthandel A .-B . i Stockholm. Blandt k0berne på auktionen var Georg Karlin selv, og allerede i Meddelanden från Kulturhistoriska Föreningen för Södra Sverige, 1926- 27 , kunne han beskrive for foreningens medlemmer de genstande , som det var lykkedes ham at indk0be til Kulturen , bl.a. for svenske kroner 290 katalogens nr . 189, "TRUMMA ELLER PUKA (T'ung Ku) , rund , stor, med 2 par handtag , reliefornerad med enkla ornamentband. Grönaktig patina . HAN-typ . Sannolikt från gränstrakterna mellan Syd-Kina och Burma" . l katalogen oplyses endvidere, at trommen har vreret med på " utställningen av kinesisk konst och konsthantverk i Stockholm 1914 , som katalog nr . 53" . Der er al mulig grund til at tro , at trommen allerede på dette tidspunkt var i Klas Fåhrreus' besiddelse , og at han - en velkendt kunstsamler og forfatter af kunstb0ger - se lv har suppleret udstillingskataloget med oplysningerne om at den var " fra en sydlig barbarisk stat". Med andre ord, Fåhrreus var ikke selv kendt med trommens exakte oprindelsessted . På Kulturen har trommen formodentlig vreret udstillet i mange år, men er så på et eller andet tidspunkt blevet anbragt i magasin , gemt og nresten glemt indtil foråret 1979. På dette 19

1. Kitteltrumma , brons , gjute n i cire perdue-teknik. Tympano n kragar ut något över mantelns kant. Höjd 25 ,5 cm, diam. 46,5 cm. KM 31.831. Troligen till verkad i Liuzhou i Sydkina , väster om Kanton , i se nare tid men enligt en mer än 2 000-årig tradition.

tidspunkt fo rbe redte Centralinstitut for Nordisk A sienforskning (CINA) i K0 benhavn i sa marbejde med Lektor Kristina Lindell , Lunds Universitet , et symposium om de så kaldte Austro-asiatiske sprog i Syd0stasien (de oprindelige sprog i området) in honorem Professor emeritus K. G. Izikowitz , Göteborgs Universitet. Professor Izikowitz havde e n erindring om , at der på Kulturen fi ndes e n tromme , som det kunne vrere af inte resse at unders0ge i forb inde lse med de sproglige og folkloristiske studier som udfares i Lund over Kammu stamme n fra det nordlige Laos. Trommen , bild 1, e r velbevaret , ha r e n god tone , og er te mmelig tung i forhold til sin st0rre lse, men de t er ikke usredvanligt for type n. Ornamentikken , såve l på tympanon som på kappe n , e r ud fa rt med nogle standardiserede stemple r, men langt fra så

omhyggeligt, som den normalt forefindes på sådanne genstande, som, hvis vi kan slutte fra nuvrerende funktion, nok vresentligst har vreret anvendt til rituelle formål af forskellig art. Selv om det altså må fastslås, at trommens ornamentik kvalitetsmressigt er substandard, er den dog ikke uden visse interessante aspekter. Trommen eller Kedeltrommen, som den oftest kaldes, fordi den med sine to par 0rer til ophrengning og ophrengt med tympanon nedad kan ligne en gammeldags kedel, er typisk for den senere del af bronzealderen i Syd0stasien og de tilgrrensende dele af Sydkina. Produktionen er stedvis blevet fortsat af visse typer helt op i nyeste tid, f.eks. i Shan staterne i Burma så sent som omkring 1925. Fra det syd0stasiatiske fastland er trommerne geografisk blevet udbredt over hele den Indonesiske 0verden, ja endog fundet dybt inde i Ny Guinea af den svenske etnograf John Erik Elmberg. Trommerne blev omkring århundredskiftet inddelt i fire hovedtyper og nogle overgangstyper mellem disse af Franz Heger, der var leder af den etnografiske samling i det naturvidenskabelige museum i Wien, bild 2. Der har i de senere år vreret gjort forskellige fom>lg på at revidere Hegers firedeling af trommerne , som oftest på et geografisk afgrrenset materiale . Derved har det ved flere lejligheder vist sig muligt , at foretage findelinger indenfor den enkelte hovedtype , men ikke at rendre på selve hovedinddelingen. Det er i så henseende bemrerkelsesvrerdigt, at mens Heger kun havde et materiale på ca. 150 trommer til rådighed , har en helt ny studie over ca . 800 trommer fra Kina vist , at Heger I der , som i Syd0stasien kan deles i flere undertyper , at Heger Il , som var svagt reprresenteret i Hegers materiale , men dog kunne henf0res til en udbredelse vresentlig i Mellem- og Sydkina , stadig opfattes som en afart, der stadig ikke er srerlig strerkt reprresenteret. Heger III , populrert benrevnt som Shan eller Karen !rommen , fordi den nu mest påtrreffes blandt disse slammer i Syd0stasien , og som for 0vrigt , startende med Vietnam-krigen , har fået en renaissance på antikvitetsmarkederne (i afst0bning af reldre exemplarer) , kaldes i den nyere kinesiske studie for Type IIl .a, mens Heger IV , den typiske Sydkinesiske type , som er en klar videreudvikling af Heger I, nu betegnes III.b. Fåhrreus trommen er netop en Heger IV tromme .

Den 0vre del af kappen, der har en bl0d S-profil m0der den keglestub-formede nedre sektion i en skarp k01. Kappen er opdelt i 10 horisontale zoner adskilt af lave lister. De to par hanke, der efterligner tovvrerk, er anbragt mellem zonerne 3 og 5 på overdelen, bild. 3.

'i~

1·~,~:~'~

)

,,.

~ I

,/ ~

2. Hege rs fyra huvudtyper av kitteltrumm an. Efter H ege r. A lt e Me tall tro mme ln aus Siidost-Asien. 1902.

Fra tympano ne n mod randen e r Uo rname nte re t. Zo ne I: Zone 2: Lave massive kn oppe r skal no k imite re s0 m , so m har fasth oldt trommes kinde t, e n de talj e so m er uke ndt på de :rldste trommer! Zone 3: De koration af 3 re kt angle r. de n e ne inde n i de n and en. so m " kines iske :rske r" . I den inderste er e n ko rt linj e . Ste mple t må have v:rre t slidt og er anbragt så urege lm:rssigt. at moti ve t stedvis kommer til at ligne en a la grecque m:rande r. Motive t e r ve lke ndt på Hege r IV tro mme r. bl. a. fr a se ne ekse mpl arer med indskrifter. Zo ne 4: Orna me nte ret med "T ' fo rmede fi gurer anbragt på en linj e. Ste mpelindtrykke ne e r mege t urege lm:rssige . Zo ne 5: Et indste mple t mo tiv. beståe nde af 4 s:rt af 3 vinkler på e n kvadratisk pl ade. O gså her har de t kne be t med akku ra tesse n i indstcmplinge n.

? .)

J,,

\I1 I

Zone Zone Zone Zone

6 og 7: 8: 9: 10:

Uornamenterede . Dekoration Jig Zone 3. Dekoration Jig Zone 5. Dekoreret med vinkler med spidsen nedad , udf0rt i dobbeltlinje , deri " en 'I• af et kinesisk skykrave (molnkrage) mo1iv" med en central cirkel. Noget helt tilsvarende motiv er ikke hidtil observeret.

Tympanonens dekoration består af en centralt anbragt "sol" e ller " stjerne " afhrengig af, hvorledes ornamentikkens symbolverden tolkes , bild 4 . Denne stjerne adskiller sig imidlertid fra de fleste ved at have et fl adt cirkulrert massivt centrum , hvorfra takkerne som lange , tynde og spidse nåle i et antal af 12 strrekker sig ud over de to inderste dekorations zoner og opdeler disse motiver. Både i denne detalje og i hele stjernens udformning har den åbenbart sin nrermeste parallel i en tromme , som allerede Heger i 1902 publikationen omtaler som vrerende på Etnografiska Museet i Stockholm , hvortil den var indk0bt af Dr. Hjalmar Stolpe , fra en privat ejer i Dresden , hvortil den var kommet fra Canton. lnderst me llem stjernens takker findes mellem hver tak en " hjertelignende" figur med spidsen mod centrum , tegnet som 4 lave linjer. Zone 1: Mellem hver tak findes to U-formede figurer tegnet i dobbeltlinje. I hvert " U " er et " T " anbragt omvendt. Et helt lignende motiv forekommer på en tromme i Wien. Zone 2: To tredobbelte cirkler koncentrisk udenom et punkt , mellem hver tak. Zone 3: Flade massive knopper , anbragt lettere uregelmressigt. Denne zone imiterer helt tydeligt hovedmotivzonen på de reldre Zone 4: trommer. Motivet synes at skulle efterligne de fj edrede figurer , som på de reldste trommer et ret naturalistisk e, men som allerede på de reldre trommer - kan observeres at undergå en stilisering. Dette hovedmotiv findes helt tilsvarende bl.a. på e n tromme i Wien og på trommen i Etnografiska Museet i Stockholm. Uregelmressigt indstemplet vinkelmotiv. Zone 5: Indstemplede rektangler , tre inden i hinande n. Zone 6: Dekoration Jig Zone 3. Zone 7: Zone 8: Afgrrenset mod kant af tympanon af 3 lave lister. Denne zone e r ornamenteret med , hvad umiddelbart be tra gtet ligner dobbeltspiraler, tegnet med fl ere linj er inden i hinanden. Den ene ende af spiralen er imidlertid forblevet åbe n og med et par e kstra linjer udformet som et lille ansigt.

Stempelmotivet i Zone 8 er uhyre sjreldent. Det kendes også fra trommen i Etnografiska Museet i Stockholm , med hvilken Fåhrreus trommen også har de vigtigste mål til frelles . Derudover 23

kendes dette motiv på en tromme fra Liuzhou She, Guangxi , en by i Sydkina nrer Canton , hvorfra jo Stockholm trommen vides at komme. Den kinesiske arkreolog Huang Zengqing afbildede Liuzhou trommen som exponent for sin Type 4 (Jig Heger IV). På basis af studier af hankene og andre detaljer , deler han typen i to kronologiske undergrupper , af hvilke den yngste har " hanke som flettet snor, rektangler , Iejlighedsvis inskriptioner. .. , kanten af kappen har ofte trekanter r dobbeltlinje''. Det förekommer altså , som om der - specielt på baggrund af motivet i tympanon zone 8 - er så mange detaljer til frelles mellem i hvert fald trommerne " Fåhrreus" i Kulturen i Lund , trommen på Etnografiska Museet i Stockholm og trommen fra Liuzhou She nrer Canton , og måske endnu en tromme i Dresden og en i Wien , at der er al god grund til at tro , at de må vrere lavet - om ikke ligefrem af samme mes ter ( derpå tyder ingenlunde dekorationens kvalitetsmressige udf0relse) , eller " Irerling", så dog måske i samme fabrik, den hvor man havde stemplet til zone 8 motivet. Det vil ikke vrere urealistisk at trenke sig , at denne fabrik meget vel kan have vreret placeret nrer Canton , f.eks. i Liuzhou She . Men hvornår? Heger I kendes som allerede omtalt i flere regionale og kronologisk Jet forskellige undertyper. Fra Sydkina föreligger en enkelt C-14 datering, som antyder, at typen muligvis kan dateres tilbage i 7. århundrede f.Kr., mens der i 0vrigt nu er flere C-14 dateringer både fra Kina og Syd0stasien , som viser trommerne fuldt frerdigudformede i 5. århundrede f.Kr. og 3. århundrede f.Kr. Fra 2. århundrede f.Kr. til A .D. 200 er mange trommer dateret ved hjrelp af m0nter , specielt Han tids m0nter. Den kinesiske forsker Li Weiqing anf0rer , at hans undertype lekendes i to varianter, en 0stligere og en mere vestlig i Sydkina . Den 0stligere kendes . bl.a. fra Liuzhou , hvor den vides bl.a. at vrere st0bt så sent som i slutningen af det 11. århundrede og medgivet som gravgods i Yang Can 's grav , Zunyi , Guizhou i midten af det 13 . århundrede. Det vil sige , at type I lokalt förekommer helt ned i Song dynastiet. Det er også i denne periode at Heger I videreudvikles til Heger IV , hvor den fik sin f0rste blomstringsperiode. Senere - skriver Huang Zengqing - blev den meget påvirket af HAN tidens m0nstre. Det kan vrere dette forhold ,

,....NM

....

3. Mante lns profil och ornament.

som har medvirket til at få både Fåhneus og Karlin til at anse den for at tilh0re HAN perioden . Men denne datering er der ingen belreg for at opretholde . Teoretisk kunne trommen dateres til SONG dynastiet (960-1271) idet hovedmotivet i tympanons Zone 4 almindeligvis optrreder tidligt i typens existens. På den anden side vides typen at v<ere fabrikeret specielt blandt minoriteterne i Sydkina gennem hele Quing dynastiet, der forst sluttede i 1911 , ja , en enkelt vides at v<ere st0bt så sent som året for Mao's magtovertagelse , det vil sige omkring 1948. En så sen datering er selvsagt heller ikke mulig , hverken for Stockholm eller Fåhr<eus trommen. Men den gode bevaringstilstand , den ret dårlige udf0relse af dekorationen m .m. tyder ikke på at den er s<erlig gammel. Derimod var det måske ikke urimeligt at t<enke sig, at efter at Kina var blevet " åbnet " for handel med Vesten efter opiumskrigen 1840-42, og de europ<eiske handelshuse havde sat sig fast i Kina's byer , specielt i Canton , at der da kan v<ere opstået en interesse for kinesiske antikviteter, der kan have foranlediget en " en ny produktion" af sådanne i lighed med den som ovenfor blev beskrevet fra vor egen tid ; og med tradition for st0bning af sådanne trommer i Liuzhou , vil det ikke v<ere urealistisk at t<enke sig en sådan produktion forlagt dertil. Patinering har vel n<eppe den gang voldt st0rre besv<er end i dag , hvor bronzer heller ikke skal ligge l<enge i jorden udsat·· for tropisk varme og fugt, forend de får en smuk patina . At trommerne har v<eret trommer er nok uden for enhver tvivl. I hvert fald vides de endnu at blive brugt som trommer blandt flere af Sydkinas og Sy_d(l)stasiens etniske minoritetsgrupper. I den forbindelse kan man stille sig to sp0rgsmål, 1. hvordan er de som musikinstrumenter, og 2. hvad blev de brugt til ved hvilke lejligheder blev de anvendt? G. de Gironcourt unders0gte i sin tid de trommer , som befandt sig i det dav<erende Musee Louis Finot (nu Det historiske Museum) i Hanoi. Han opskrev hver enkel trommes toneegenskaber , og påviste , at alt efter om trommen bliver anslået ved randen af tympanon , på den centrale stjerne, eller mellem disse to punkter, fremkommer forskellige toner. For lydkvaliteten er desuden faktorer som godsets tykkelse , og trommens st0rrelse afg0rende , ligesom det er ret v<esentligt, hvad der bliver brugt til

4. Utsnitt av tympanons stämpelornamentik.

at anslå trommen med. Dette er imidlertid kun nogle af aspekterne . Senere års udgravninger har f.eks. i flere tilfalde vist, at trommerne ofte findes parvis , hvorfor det ikke kan udelukkes , at de har vieret afstemt efter hinanden , som det eksempelvis var tilfaldet med de nordiske turer. Dertil kommer , at vi endnu ved alt for lidt om , hvad de enkelte stammer bruger til at slå trommen med , og ved hvilke lejligheder de bruger dem , endsige om de bruger samme anslags " k0lle " ved profane og sekuliere lejligheder. Der er derfor al mulig grund til , at dette emne bliver yderligere udforsket , og det er en opmuntring, at dette nu i hvert fald g0res i forbindelse med Kammu Sprog og Folklore projektet ved Lunds Universitet. Som netop antydet , er der altså flere anvendelsesmuligheder for trommerne , nemlig at de kan have vieret både " varme" d.v .s. brugt sekul<ert f.eks. i forbindelse med begravelser , eller " kolde ", brugt profant , f.eks. som meddelelsesmiddel. Dertil kommer , at der rent faktisk er exempler både fra forhistorisk tid og nutiden på , at de har v<eret anvendt som beholdere. I det ber0mte gravfund fra Shih-chai-shan nier Kunming i Ytinnan , fandtes således flere trommer anbragt med bunden opad , og fyldt med 27

cowrieskaller, den gang meget anvendt som en slags m0ntenhed eller vrerdimåler, nok specielt i forbindelse med tuskhandler (byteshandlare). I samme fund var for0vrigt adskillige " 10se" tympanoner , hvis overflade vresentligst var drekket med figurer i rundskulpturer, der fremstillede scener af dagliglivet i by og på land, fester og rituelle handlinger. I modsretning hertil har de reldste trommer kun indridset dekoration , der oftest i de billedlige, fortrellende scener synes at kunne srettes i forbindelse med begravelsesritualer. Men tilstedevrerelsen af huse , både boliger og en type , som flere gange er blevet tolket som forrådshuse , har bevirket, at også tolkninger som rituel funktion i forbindelse med regnmagi er blevet fremsat. Dette underst0ttes også af, at trommerne - inklusive senere Heger I , på et vist tidspunkt får anbragt skulpturelle fr0er langs randen af tympanon. I videre konsekvens af denne tankegang synes de vietnamesiske arkreologer nu mest tilb0jelige til at tolke dekorationen som et udtryk for en kalenderfunktion , til brug for kunstvandingslandbruget. Den franske arkreolog Madeleine Colani, der i mange år arbejdede i Indokina, fremsatte en teori om, at trommernes ornamentik hang sammen med rester af en reldgammel solkult, svarende til den , der kan påvises fra vor egen nordiske bronzealder. En sådan tolkning kan selvsagt ikke diskuteres 10srevet fra regnmagi teorien , fordi begge er udtryk for en frugtbarhedskult , som ultimo hrenger sammen med forfredrekult, der jo netop er meget udbredt i Kina og Syd0stasien . Regn og sol på rette tid er vresentlige forudsretninger for risavlen , der ikke er uden betydning for overlevelsesevnen. I langt de flest tilfrelde er trommerne dog fundet i forbindelse med begravelser, og den kendsgerning , at de tilmed i flere tilfrelde er fundet sam men med kistebegravelser , hvor kisten har vreret en båd eller bådformet , og at et hyppigt motiv på de reldre trommer indenfor Heger I ofte har bådscener , ja at man i visse tilfrelde kan se trommer anbragt i bådene , synes at antyde en nrer relation mellem trommer, begravelser, og begravelsesritualer. At man derudover må antage, at trommerne har vreret anset for at ha ve en selvstrendig iboende "ånd", kan udledes af, at de ofte er blevet " drrebt ", det vil sige bevidst beskadiget for anbringelse i graven, men ikke total 0delagt. I ovennrevnte fund

5. Bronstrummans upphä ngning och spelsätt hos Ka renern a i Burma. Ur Ethnologischer Anzeiger vol 4 , 1937.

fra Shih-chai-Shan synes i mange tilfalde den centrale stjerne at v<ere savet ud , og Ongbah hulen i det vestlige Thailand vides nogle trommer at have v<eret anbragt fyldt med sten med bunden i vejret ved siden af bådformede kister. Var de mon " blevet smidt overbord"? Typisk er også U. Guehler 's beretning om historien bag een af hans Heger III trommer , som han i 1929 havde k0bt i Loikaw i Karen staten i Burma. Ejeren - en Karen h0vding - fortalte , at den stammede fra hans bedstefar , som på sin tid havde ladet den fylde med s0lvm0nter og så begravet den i jorden. Han havde vist sin s0n stedet og beordret ham til at lade den blive der , til bedstefaderen var d0d. F0rst da måtte han grave den op. Med s0lvm0nterne skulle han afholde udgifterne ved begravelsen , og lade tromme slå ved begravelsen. Derefter skulle han br<ekke en elefant af (på Heger III findes i nogle tilf<elde en r<ekke små skulpturelle elefanter, som fra bunden vandrer i r<ekke et stykke op ad kappen mod tympanon) , og den skulle så medgives ham i graven . Der mangler faktisk en elefant på trommen . Det , der kan udledes her , er i virkeligheden de fleste af de ovenfor beskrevne detaljer: trommen som beholder (i Shih-chai-

Shan for Cowrie skaller), trommen nedgraves, trommen r0res i forbindelse med begravelsen og den iboende ånd drrebes derefter ved afbrrekningen af en elefant, som medgives den d0de - til at transportere den d0de til det hinsides? - eller som symbol på trommen? Blev nogle d0de transporteret hinsides i både , andre på elefantryg? Nogle Heger I trommer , selv blandt de helt gamle som trommen " Saleier" i Wien og " Makalamau" i Djarkarta , har afbildninger af elefanter på kappen i stregtegning, henholdsvis på nederste sektion og midt-sektionen. Om det er udtryk for en kronologisk kontinuerlig tradition vides ikke , i det hele taget vides stadig alt for lidt , både om trommerne og dem , som endnu bruger dem. Dertil krreves forskning, integreret forskning , men det haster , for de sidste å rtiers begivenheder i Syd0stasien har ganske speciell påvirket de etniske minoritetsgrupper , hvorfra vi skal indsamle den n0dvendige viden til forståelse både af de forhistoriske trommer og også de nyere , specielt for at kunne udskille dem , som måske snarest er lavet af rent kommercielle årsager. En sådan er nok Fåhrreus trommen.

Referenser Co lani , M., Survivance d'un culte solaire. Proceedings of the Third Congress of Prehisoria ns of the Far East, 1938. 1940. Colan i, M., Vestiges d'un culte so laire en Indochin e. Insti tut lndochinois pour l' Etude de l'Homme , I och Il . 1941-42. Elmberg, J. E. , Further Notes on the Northern Mejbrats (Vogelkop , Western Neu Guinea). Ethnos , 1959, 1-2. Elmberg , J. E. , Bala nce and Circulation. Aspects of tradition and change a mong the Mejprat of Iri a n Barat. 1968. Gironcourt , G. de , Reche rches de Geographie musicale e n Indochine . Bulletin de la Societe de Etudes Indochinois, Törne XVII . 4. 1943. Guehler, U .. Studie iiber alte Metall-Trommeln. The Journal of the Thailand Research Society, Vol. XXXV. I , 1944. Heger, F., Alte Metalltrommeln aus Siidost-Asien. 1902. Huang Zingqing , Bronze Drums of Guangxi: A First Repor!. Kaogu 11. 1964. Kindly translated for me by Dr. E. Grinstead. CINA. Li Weiqing, Classification and Perodiza tio n o f the Bronze Drums of South China. Kaogu , 1979. Like the former translated by Dr. E. Grinstead. Loewenstein , Prince John , The Origin of the Malayan Meta! Age. Journal of the Malayan Branch of the Royal Asiatic Society , Vol. 29.2. 1962. Nguyen Van Huyen and Hoang Vinh, Nhung Tröng Döng Döng So'n da Phat Hien 0 Viet Nam. 1975.

TORVALD NILSSON

Signalpil

Vid den arkeologiska undersökningen hösten och vintern 1979-80 i kvarteret Apotekaren , på den tomt där guldsmeden Wiwen Nilssons verkstad varit belägen , påträffades en liten förbryllande tingest. Föremålet i fråga , bild 1, hade slängts eller tappats i ett område , som under 1200-talet varit bakgård till de hantverkarbodar , som vid den tiden låg utmed det dåtida Stortorgets västra sida. Då föremålet hittades framkastades mängder av förslag på vad det använts till. Bl.a. föreslog någon att det varit en vissla. Föremålet registrerades emellertid som " tvinningsredskap?". Så småningom skulle det visa sig att den som kom med förslaget vissla låg ganska nära sanningen . Vid sökandet efter uppgifter av helt annat slag , hittade jag av en slump i en dansk publikation en avbildning av ett liknande redskap , bild 2. Den danske författaren visade sig besitta bättre kunskaper om ifrågavarande föremål än vi. Klart och tydligt under bilden stod att det var en " signalpil", använd vid jakt på vadarfåglar. De två pilspetsarna skiljer sig åt till såväl form som material. Den danska är tillverkad i brons med holk för skaft , medan pilen från Lund har försetts med skafthål i sin tjockare ände. Materialet är horn eller ben av hjort. Själva konstruktionen är dock lika , med tre hål på pilsspetsens främre del , i vilka ett brummande eller visslande ljud frambringas vid pilens färd genom luften. Metoden att jaga vadar- och anåfåglar med " visslande pilar" är gammal och har funnits både i nya och gamla världen . Beskrivningar på jaktmetoden finns bl.a . från ostjakiskt område i Ryssland från slutet av 1800-talet. På asiatiskt område tillverkades dylika pilar både av horn och av trä , bild 3. Uppenbarligen har jaktmetoden mest tillämpats på sträckan31

1. Signalpilen från Kv. Apotekaren 4 i Lund. L 6,5 cm. KM 70.361:487.

de fågel t.ex. änder. Då änderna om hösten kom sträckande längs åar eller över sjöar och kärr avlossades en visslande pil mot flocken. Pilens ljud efterliknar ljudet från en dykande rovfågel, vilket fick till följd att fåglarna dök ned i vattnet. Därmed hade alltså visselpilen gjort sitt. Jägaren laddade nu , i väntan på att fåglarna skulle återvända till ytan , sitt armborst eller sin båge med en pil, försedd med en tvåkloig gaffelspets. Då fåglarna inte kom upp till ytan samtidigt, var möjligheten för jägaren att avlossa skott mot flera fåglar stor. Då skytten dessutom p.g.a. pilskaftets konstruktion endast behövde rikta vapnet i sidled, var utsikterna till flera träffar goda, då "eldhastigheten" därigenom ökades. Det sinnrika med dessa gaffelspetsade pilar var att bakom den tvåkloiga spetsen av järn fanns på själva skaftet en strömlinjeformad förtjockning , vilken hindrade pilen från att skära ned genom vattenytan. Pilarna följde alltså samma ballistiska mönster som de flata stenar man " kastar smörgås" med . Eftersom det gällde att skjuta så mycket som möjligt innan fåglarna åter tog till flykten var träffprocenten kanske inte alltid så hög . Risken att de pilar , som missade sitt mål, skulle gå förlorade var dock inte så stor. Tack vare den strömlinjeformade ansväll-

2. Signalpil tecknad efter fot o i Middelaldere ns våbe n. T yvärr sa knas uppgifter om datering och storlek .

ningen bakom spetsen hindrades ju pilen från att sjunka och gaffelspetsen med sina två klor hindrade den från att , då den förfelat sitt mål , försvinna in bland vassruggarna . I stället blev pilen hängande ute i vasskanten, flytande på vattnet och var på så vis lätt att återfinna. Detta sista ett nog så viktigt faktum, då pilarna förmodligen för jägaren representerade ett icke ringa värde. Frågan är varför visselpilen hamnat i Lund. Det förefaller föga troligt att lundaborna vid denna tid , omkring 1200-talets mitt, skulle använt sig av så pass kvalificerade jaktmetoder som denna. I fyndmaterialet från tidigare grävningar finns ytterst få jaktvapen och inga pilar av ovan beskriven typ. Ej heller tycks det som om det bland dåtidens lundabor varit någon utbredd vana att förtära änder eller med dessa besläktade fåglar. I undersökt benmaterial från arkeologiska utgrävningar har endast några enstaka ben av vildand och vildgås konstaterats. Så frågan om pilens härkomst och vad den hade i Lund att göra, få r nog tills vidare förbli en gåta , på samma sätt som pilen själv blev det för oss den regniga oktoberdag 1979, då den efter drygt sjuhundra år i jorden med hjälp av en spade , åter såg dagens ljus.

3. Östj aki sk signalpil beståe nde av två iho plimm ade urgröpta trästycken .

Ref erenser E km an , J ., Ea rl y Medi aeva l Lund - the fa un a and th e la ndsca pe , A rch. Lun de nsia V. 1973 Liebgott , N- K ., Mi dde lalde re ns våbe n. Natio nalmusee t 1976 Vil kun a, K., iiber die obugrische n und samojedi sche n Pfe ile un d Köc her Me moires de la Socie te finn oougrie nn e 97 - 99. 1950

GUNILLA ERIKSSON

Redskap och symbol

Till färgbilder Ila och Ilb " Allting förändras utom barberare, barberares sätt och barberares omgivningar. De ändras aldrig. Vad man erfar första gången , man inträder i en barberarestuga, det erfar man sedermera alltid i barberarestugor intill dagarnes ände." Orden är Mark Twains i svensk översättning från 1873 och inleder en festlig skildring om den otursförföljde författaren hur han än försöker gardera sig råkar han alltid i den yngste barberargesällens händer och vi får med honom genomlida alla de vedermödor en man på den tiden kunde utsättas för på rakstugan. Men allting förändras , också barberare, barberares sätt och barberares omgivningar. Idag har förändringen gått så långt att barberarstugan som fenomen är en ganska sällsynt företeelse. Det är inte ens givet att alla i staden vet vilken rörelse barberarens skylt annonserar - många både barn och vuxna går nog bet på vad det ovala mässingsfatet med sin utskärning i brättet egentligen är och vad det syftar på, bild 1. Årsbokens tema har därför föranlett oss att ur samlingarna lyfta fram några rakbäcken från flydda dagar och utan allvarligare ambitioner orda något om barberandets historia . I en av de klassiska hantverksbeskrivningarna , den år 1568 utgivna " Eygentliche Beschreybung aller Stände auf Erden " presenteras över hundra yrkesmän, alltifrån påven till narren, i text och bild av Hans Sachs och Jost Amman. Barberaren berättar: 35

1. Barberarn as ämbetsskylt , ett rakbäcken av metall hängande på en stång. Barbera ren på S:t Pe tri Kyrkogata i Lund fö rtydligade sin verksa mhe t redan när den börj ade år 1907 med den till agda skylten " Frisör". Foto 198 1.

" Jag är betrodd me d varj e handa, kan bereda många läkande salvor , med (Guds) nåd läka fä rska sår likso m ben brott och gaml a skado r , bota fr anska sjukan , skära fö r starr , hejda kallbrand och dra ut tänder , därtill barbera, tvaga och klippa, slår åde r gör jag också gä rn a." Denn a bes krivning av barbera rens yrke hade sin giltighet änd a fram till 1700-talets mitt , och några av de för oss oväntade syss lo rn a åvil ade ho no m ä nd a fram till se ke lskiftet 1900. U nde r Gustav Yasas tid inka ll ades tyska barberare, e ll e r bardskära re (av tys ka Bart = skägg) som de då ka ll ades . Skrå lär ha funnits i Stoc kho lm redan 1496 , me n den sve nska stadga n

~et [)al6iercr.

2. " De r Balbierer", ba rberaren , träsnitt so m illustrera r hantve rkets inne håll . Ur Jost Amman , Eygentliche Beschreybung alle r Stä nde auf Erden, 1568. I förgrunden klippning - o bs. kammen bak barberarens öra - i bakgrunden hårtvagning . T.h. en ställning, troligen av metall , innehåll ande glödkol för att to rka och vä rma duk ar fö r behandlingen. På väggen kam , rakkniv, strykrem , slev och sax , burkar med salvor och läka nde medel, fa t och rakbäcken i olik a sto rlekar. Som "d usch" vid hårtvätten tycks en upph ängd kittel med tappkran fungera .

fö r bardskärarämbetet ä r stadfäst av Johan 111 år 1571. Den bygger på den tyska skråo rdningen och länge bestod ämbe tet med sina sex ålderm än , gesä ll er och lärlingar till stor de l av tys kar . D e bardskärare som var knutn a till häre n och flott an kall ades fä ltskärer. Inn an bardskärarna från och med 1613 upptogs i de svenska rege me nte nas stater hade de e nligt stadgan skyldighe t att betjäna militäre n " på tåg eller resa å rikets vägnar" . På 1640talet tycks beteckningen bardskärare i ä mbe tsha ndlinga rn a annars ersä ttas av barberare - de tre titl arn a åsyftar alltså i sto rt sett samm a yrkesutöv ning. Några av bardskärarn as sysslor utfördes också av bada rna , som med sina badstugor hade hälsovårdande uppgifter. R edan 1628 o mn ämnes en Kungl. Majt: s hovbadare , so m ensa m tilläts rätt att " jämte ko ppning och badning samt hårs och skäggs klippande och rakande utöva ba rdskä reriet , nu mera fä ltskiirs37

" Vad hj älper e n slät mun om mä nniskan är ohyv lad? De n synd full a lu stans väse n bryte r fram hos oss li ksom skägget som man ständigt ansa r och klipper. Klok de n , so m be kämpa r deras tillväx t och reda n från början fö rstör dem. Konsten hete r: va ra vaksa m , avstå !"

3. " D er Barbie rer" , koppa rstick som återger barberare ns ve rkstad. Ur Chr. Weige l, A bbildung de r Ge mein-Niizlichen H aupt-S tä nde von ... bis alle Kii nstler und H andwe rcker. Rege usburg 1698. Kun den ra kas , pe ru ke n är avtagen , e n med hj älpare står beredd med ra kbäcken i hand . I ba kgrunde n pågår åderl åtning eller såroml äggning. På vägga rn a ett fl e rtal bäcken , en handkanna, skölda r med sax och andra redska p, lavema ngssprutor (?) . På bo rdet en as k , trolige n fö r kunde ns hos barbera ren fö rvarade pe rsonliga rakdo n.

ko nste n , i he la dess vidd , me n o m de öv rige badare befatt ade sig med ba rbera rnes göromå l, bo rde de därfö re med böter anses" . Aukto riserat skrå blev badarna fö rst 1657 och de t av e n sä rskild a nledning. U nder peste n hade barberarn a och deras gesä ller de ls lämna t staden , de ls unde rl åtit att hj älpa de sjuka . " Så påtogo badarne sig fri willigt de nne Barberarne rättelige n tillhöra nde Ä mbets- och Christe ndomspligt; hwar fö re ock Badarne fö rklarades för ett Skrå-E mbe te" . När de badare dö tt , som gjort tj änst under pestetiden , inskränktes ä mbetets befoge nhe ter ige n och den som sysslade med invärtes medicin e ller utvärtes kra nkheter " vilk a ha stora och farliga accidenter med sig" blev bö tfä lld och vid upprepad överträdelse exempl ariter straffad . Tviste r o m olaga intrång i varand ras yrken va r tydlige n va nli ga. Badarna tog sig t. o. m . fö re att hä nga upp barberarn as skylt

4. Musse lformat rakbäcken och kanna , fajans med blå unde rglasy rdeko r: landskap med springa nde hj o rt ar resp . vildsvin . Skåle ns längd är 37 ,5 cm , kann ans höjd är 18 ,5 cm. KM 31.850 resp. 31.863. D eko ren är karakteristisk fö r ursprungso rt en Talavera i Spanien , 1700-talets första del resp. mitt. Kann a n är alltså se nare än rakfatet och kan inte bestämm as som rakvatt enskannan , me n kan ju ha tjän at som såda n . ..

utanför sina badstugor , varför Kungl. Maj :t 1675 fastställde att bäckenet (ett eller flera hängande från en stång) var barberarnas kännetecken , som av bada rna endast fick användas kombinerat med " en kvast ovan uppå". Enligt en år 1730 komme nterad utgåva av Sveriges stadslag av år 1618 bestod barberarämbetet i Stockholm vanligen av 18 mästare . De städer , som ville anta en barberare , måste korrespondera därom med ämbetet i Stockholm , " på det de må få dem , som approberade och förfarne äro ". Stockholmsämbetet hade alltså ett övergripande ansvar för utbildning och yrkesutövning i landet. I Malmö fanns sedan gammalt ett ämbete som under den första svensktiden i tjugo år hade motsvarande ställning i det skånska generalguvernementet, men dess privilegie r upph ävdes 1685 . Samma å r fick barberarskrået i Stockholm

S. Tre rakfat ur samlingarn a : t.v. av porslin fr ån De n ko nge lige Po rce lain sfa brik i Köpe nha mn , målat i guld och emaljfärge r; i mitte n av fajans , o känt urspru ng, med rik kant modelle ring och blo mde ko r i kyliga stark eld sfärge r, fr amfö r allt blått och manga n ; t.h . av te nn . Längd 22 cm , 30 ,5 cm resp. 2 1 cm . KM 17.336 , KM 22.463 , KM 23.206. Fajansfatet har ursprun gliga upphängningshål i fotring en och e n oval fördjupn ing i brätte ts vänstra sida.

benämningen " kirurgiska societeten" , motiverat av att kirurgutbildningen låg inom skrået. Medicin studera des däremot vid universiteten , med en medicin e doktorsgrad so m slutexa men. Kirurgiska societeten upplöstes 1787 och kirurgutbildningen öve rfördes till " Collegium medicum", ett sä llskap av läka re ino m Stockholmsskrået. D etta fick 1813 beteckn in ge n "Sundhetskollegium", vilke t i sin tur 1878 e rsattes av Kungl. Medicinalstyrelsen. Fältskärsexamen , som gav behörighet att också utanför arm e n och flottan praktisera den s.k. " lilla kirurgin "' avs kaffades 1896 och dä rm ed var läkarens utbildning och praktik he lt skild från ba rbera re ns. Att grän sen me ll an badares och barbera res/läkares verksamhe t var ok lar långt fr am på 1800-tal e t framg år av några tidningsklipp fr ån Eski lstuna A llehanda 1848 -49. D ä r relateras hur "e n 40

6. Rakfat och kann a , po rslin , polykrom dekor. Frankenthal c:a 1765. (Efter F .H . Hofmann , Das Porzellan. 1932. Abb. 455)

sig så kallande doktor , egentligen barberarelev från Stockholm " efter oärligt förfarande förts i häkte varför man efterlyser en " kvalificerad barberare" . Strax därefter annonserar en "Badaremästare" att han i gästgivaregården öppnat fältskärs- och rakstuga och åtar sig att bistå med " Förbindningar , Tänders uttagande , Åderlåtning, Koppning, Blodiglar och Klisteras applicerande m .m. som till mitt yrke hörer. Ävensom Hårklippning, samt Frisering, Rak- o pennknivars dragning , samt striglars renovering" . När stadens båda läkare insjuknat , konstaterar tidningen: " lyckligtvis har vi Badmästare Åselius att tillgå . . . intill dess läkare , genom Sundhetscollegii , får sig hit anlända". Badarsocieteten i Stockholm utgjordes 1783 av sex personer; 1861 upphörde författningarna att gälla och 1894 dog den siste i ämbetet utbildade badarmästaren. Ett bäcken , njurformat eller med urtag för att följa kroppskonturen , har varit barberares och fältskärers hjälpmedel så länge vi kan följa dem. Formen är funktionell , vi kan jämföra med sena tiders rondskålar i emalj och rostfritt. Det runda och ovala fatet med urtag i brättet ser vi på bilderna av yrkesmännens ve~kstäder ; det var tydligen också ett så signifikativt redskap att det togs som yrkets emblem. 41

7. R akfa t, porslin , runt djupt med brett brätte , polykrom emaljd ekor , kantrand i järnrött. Sign. bl å ugl: C so m krönt spege lmon ogram. Diam. 24 ,5 cm , h. 5,5 cm. KM 19.236. Ludwigsburg 1770-t al.

I de förnämare barberarverkstäderna på 16- och 1700-talen kan man tänka sig att rakbäcken också haft en rumsprydande funktion, utförda i silver och tenn , i färgstrålande majolika och blåvit fajans. Jag har inte några uppgifter om detta , men liksom apoteken i de rika städerna var välutrustade prestigemiljöer för samvaro, inredda med tidens konsthantverk , kunde väl barberarmästarens verkstad i vissa fall ägnats en liknande omsorg. Vårt praktfulla bäcken från Talavera , bild 4, skulle kunna fylla e n sådan funktion. Men kanske lät de förnäma kunderna i stället kalla barberaren hem till sig, i de fall han inte som anställd tillhörde en hög herres personliga betjäning. För praktiskt bruk i fält och rakstugor har bäcke n av tenn troligen varit det vanliga , i den nyktra utformning som det lilla rakfatet från Jönköping , bild 5, är exempel på. Mången barberare tog väl vad som fanns att tillgå, ett lerfat ur hushållsförrådet t.ex ., som vi se r det illustrerat i en av Per Hilleströms målningar. Flertalet av de påkostade rakfat som bevarats till våra dagar har emellertid varit personlig egendom. I bouppteckningarna träffar vi dem från 1600-talets senare hä lft fram genom 1700talet. Ett " Sölfr barbersfaat med stor wapn på" upptas i Stockholm 1667 . Rakfat med ägarens vapen finns också bevarade i annat material , vilket det praktfulla Dagströmska fatet från Skånska glasbruket kan illustrera, färgbild Il b. Konstföremål av högsta klass var de porslinsbäcken , som tillverkades i Meissen 42

omkring 1740, målade i guld och emaljfärger med figurscener efter Watteau, landskap i guldkartuscher och strödda blommor. " Racier-Becken" upptas för övrigt under 1760- och 70-talen i form- och prisförteckningar från många av de tyska fabrikerna , t.ex. Fiirstenberg, Nymphenburg och Berlin. I Frankenthal gjordes rakfat med tillhörande , lockförsedd kanna, bild 6, en enhet som vi sällan möter men , utförd i silver, upptas i en bouppteckning i Stockholm från 1761. Rakfaten uppträder mest som solitärer , både i priskuranter, bouppteckningar och bevarat material , medan däremot tvättfat med kanna ofta förekommer och ibland i så påkostat utförande att man kan förmoda att de använts som dopserviser. Tvättserviser ingår också i de innehållsrika , praktfullt utformade toilettgarnityren med speglar , ljusstakar , dosor , borstar, ögonbad osv. som både i silver och porslin tillverkades för de mycket välbesuttnas morgonmiljö. De tycks alltid vara tänkta för en dam - här finner vi aldrig ett rakfat. Men säkerligen har rakfatet i det gåvoglada 1700-talet varit en mycket uppskattad present , både att ge och få. Det kunde beställas med personlig dekor hos hantverkarna och vid manufakturerna , men de fanns naturligtvis också att köpa som lagervara , bl.a. i ostindiskt porslin, bild 8. I Sverige gjordes keramiska rakbäcken på 1700-talet både vid Rörstrand och Pålsjö men såvitt jag vet inte vid Marieberg , och i de utförliga brännugnsförteckningarna från Sölvesborg saknas de helt. Likaså i en priskurant från Höganäs från 1859, medan " rakfat" däremot annonseras av Gustavsberg 1920, och då i två modeller. Det ena är format som barberarens klassiska bäcken , det andra som en modern rondskål. Här vänder sig fabrikanten givetvis åter till yrkesmannen . Ett exemplar av den förra typen , vitt och odekorerat, finns ännu i behåll hos frisörmästare Hilding Andersson på S:t Petri Kyrkogata . Han har verkat här sedan 1937 och han kan berätta om hur tvållöddret arbetades upp med handen i skålen och klappades in på haka och kind på de lundabor som dagligen eller några gånger i veckan besökte frisersalongen. Några av kundernas namn finns kvar som etiketter på ett skåp med en mängd små draglådor , avsedda för vars och ens personliga rakdon. Frisörmästaren och författaren till 43

8. R a kfa t, po rslin , runt ga nska djupt med skåla t brä tte. D e ko r av Im a rityp i blå tt (dovt grå blå tt ) , rö tt och guld . I brä tte t två upph ä ngnin gshål. Di a m. 27 cm , h . 7,5 cm . KM 33 .670. Ja pa n o mkr. 1700.

dessa rader blir överens om att Mark Twains tidsperspe kti v måste varit kort. Allting föränd ras , även barberares sä tt och o mgivningar . Ref erenser SAOB :s exce rpte r. Be rgstra nd , H ., Sve nska Lä ka resä llska pe t 150 å r. 1958 . Flint be rg, J . A ., A po th e ka res , Bada res och Chirurge rs Fö rm o ne r och Skyldighe te r , i Stöd af Förfa ttnin ga r. 1786. Hjelt , 0. E. A ., Sve nska oc h fin ska medi cin alve rke ts histo ri a. 1- IJI . 184 1-93 . Kulturhi storiskt lexi ko n fö r no rd isk mede ltid . 1956Lun dqvist , E . J ., Ba rbera re i Es kilstuna . No ti se r frå n arbe ta rn as kulturhisto riska sä ll skap nr 4, 1955.

NILS NILSSON

Jästkransen

Att brygga öl och andra maltdrycker var något som man i äldre tid gjorde hemma , det ingick som en del av självhushållet. I städerna fanns visserligen bryggare som tillverk ade öl i yrkesmässig drift och en viss blygsam import från Mellaneuropa förekom redan under medeltiden , men merparten av hushållen var hänvisade till att framställa sitt öl själva. Råvaran , kornet , odlades överallt inom jordbruksbygderna och ölbrygden hade gamla traditioner med rötter i förhistorisk tid. Men trots generationers erfarenheter och trots alla omsorger, inte minst av magisk natur , förblev hemmabryggningen alltid mer eller mindre äventyrlig, något som tydligt avspeglas i den spänning och förväntan som omgärdade avsmakningen av det färdiga ölet. I själva verket tycks det vara så att flera viktiga led i tillverkningsprocessen endast ofullständigt lät sig behärskas eller kontrolleras med den traditionella tekniken. Ett av de led i arbetsgången som erbjöd svårigheter var jästförsörjningen. Man var mycket väl medveten om vad jästens kvalitet innebar för att få ett gott öl , och hade man väl lyckats med sin brygd var man angelägen om att kunna bevara jästkulturen från den ena bryggningen till den andra och slippa låna jäst av grannar. Därvid kunde man gå tillväga på olika sätt. En metod var att bevara jästen i fuktigt tillstånd i en kruka eller annat käril. För att förhindra luftens tillträde hälldes vatten eller öl över, men detta måste bytas med jämna mellanrum och jästen krävde regelbunden tillsyn , och därtill förvaring i lämplig temperatur. Vanligen var det den s.k. överjästen, den som under jäsningen flöt upp till ytan, som sparades på detta sätt. En annan metod gick ut på att man lät jästen torka , vilket gav en betydligt ökad hållbarhet. Jästen måste då samlas upp på 45

I. Kra ns fl ätad av pinn ar , e nligt Kulturens nyförvä rvskatalog 1932 e n pannjärnskra ns från Skåne , d. v.s. unde rlägg för stekpan na. Diameter 23 cm . KM

35. 767.

någo t lä mpligt sätt . Frå n ålde rdo mli ga bygde r i Mella nsve rige och No rge ä r de t kä nt a tt m a n bruk ade lägga ne r e n s. k . jästkubb elle r jäststock i jäska re t , e tt stycke av e n stock med skro vli g ba rk e lle r inhuggna fö rdjupninga r dä r jästm assa n saml ades. Stocke n hängdes sed a n till to rk och de n i hålighe te rn a into rkade jäste n kunde seda n bevaras fö r e n lä ngre tid . Samm a me tod ha r tillä mpa ts med hj ä lp av kra nsar som vä l oftast var iho psno dda av halm , me n so m i Sydsve ri ge och D a nma rk ofta va r sa mm a nsa tta av små pinn a r som stuckits in i varandra , jästk ra nsa r . Kra nsa rn a kunde a ntin ge n likso m jäst-

2. Jästk ra ns , den ena av ett par fö rvä rvade från H arlösa i Skåne 1945, uppgifter om a nvä ndninge n sa knas. D e n into rk ade substanse n mell an pinn arn a inn ehålle r utom di ve rse " skräp" rester av stä rk else och jästsva mpar. Diamete r 15 cm. KM 47.356 :2.

stocken läggas ne r i kare t så att jästen fl öt in i hålighetern a, e ll er " fy llas" geno m att man öste jäste n öve r de m . I övrigt va r tillvägagångssättet de tsa mm a. Kra nsar samm ansatta av små träpinn ar är ganska va nliga i våra muse isamlingar. Ytterst få av dessa har en kl art be lagd funkti o n so m jästk ransar. I allmänhet finn e r man dem angivna som underl ägg fö r stekpann a , grytk ra ns och likn and e. I de nn a funktio n fö re ko mm er de fo rtfara nde , vanligen tillve rkade och saluförda som he mslö jdsalster. F råga n är då o m kra nsa rn as anvä ndning so m grytunderl ägg tillko mmit förs t sed an man upp-

hört att förvara bryggjäst torkad i kransar, med andra ord ett slags funktionell reträtt som det heter i vetenskapligt språk. Troligare är ändå att de använts till båda dessa ändamål och att sambandet med öljästen glömts bort sedan bruket att brygga öl hemma försvunnit.

Referenser Berg , G. , Jäststock och jästkrans. I Festskrift till H. P. H ansen Herning. 1949. H0jrup , 0. , Landbokvinden. 1975. Nordland , 0. , Brewing and beer traditions in Norway. 1969. Thunaeus , H., Ölets historia i Sverige 1-11. 1968-70. Anmärkning

Undersökningen av jästkransen på bild 2 har utförts av fil. kand. Be rt Axel Westerström. Kulturen.

I Oljemålnin g med moti v fr ån hamnen i Mölle mo t Kull en. Målad av Bengt No rd enberg 1869. Detalj .

III Aryballer. En fr ån Sparta. Höjd 5 ,3 cm. KM 16.390. Två fr ån Korinth . Privat ägo. Bronsskra pa , st rigel. Bevarad lä ngd 20,5 cm . KM 71.074. Bladets fr ämre de l avbrute n. Striglar av denna typ var vanliga i Grekland under fö rsta delen av 400talet f.Kr. Il a Rakbäcken av faja ns. I fotringen ursp rungliga upphä ngningshål. Sign. sak nas. L 32 ,5 cm. KM 34.642. Frankrike 1700-talets förra hälft , troligen Sinceny. Il b Rakfa t av glas , på brätte t grave rad dekor: Dagströ mska vapnet oc h ornaSkåne , " Skånska glasb ruk et" mentbå rd . He nrikstorp vid Pe rstorp (169 1-1 762) , c:a 1720. Diam. 28 ,5 cm. KM 42.995 .

rror-. r; " ,.,..

IV Kö ksinter iör u r utstä llnin ge n Ut n yk t i 30-tale t. F unktio na li sme ns idee r inn efattade e n sträva n eft e r mindre, ra ti o ne ll a kök me d te kni sk utrustnin g so m gasspi s och kyl skå p och fö re nkl ad ma tl agning. Burkarna i sa ltglase rat ste ngods ä r förpack nin ga r fö r fab rik st ill verkad lingo nsylt och se nap tillve rkade vid ste nkärlsfabrikerna i Ystad respektive Ra us.

V a De ta lj av sys krin , gjo rt av bj ö rk , från 1800-talets mitt. Inn erfacke t , so m mäter 22X12 cm , rymme r många intressa nt a syredskap , bl. a . håll are fö r sti cko r i fo rm av e n pil, fi skfo rm at nålhus av sil ver , två fin ge rborgar , pe tit poin ts-k lädd nåldyna , nystko rs och trådtrissa av pä rl emo r. Syredskapen fr ån 1820- 1800talets slut. KM 70.952 V b D etalj av syskrin i fo rm av e n taffel av mahogny, fr ån 1830-40- tale n . Inredningen är kl ädd med sa mme t och är brode rad med silk e och guldpalj e tt er. Syskrin et inn ehå ll e r bl. a . nystvind o r av stål, brode rsax , nålhus, syl, nage lpetare och fin ge rbo rg av pärle mo r sa mt luktvattenfl as ka av slipad kri stall. Inn e rfac k mått: 29x 16 cm. KM 61. 323 .

VI Sysk ruv av ben fr ån D anmark . Drottnin ge ns kläde r bä r ännu o ri gin alfärge rna blått rött och gult , medan det mittbe nade hå re t är mö rkt. Ögo ne n ha r inl agda sva rt a ho rnpärlo r. Sidenkl ädd nåldyna. H. l 7 cm , 1700-tal.

VII Eldskärm av fö rgylld och bronserad bok. Signerad under nedre tvärsl ån G Jacob. KM .69.9 16.

VIil E lddo n med flintl ås , trolige n av e nge lsk ti ll verkning fr å n 1700- tale ts se na re de l, kolven möj li ge n utbytt i se nare tid . In går i den Berlingska vapensam lige n so m förvärv ades fr å n Köpe nh am n 1902. KM 13.402.

NILS NILSSON

Mekaniska elddon

Till färgbild VIII

Engångständaren som på 1960-talet ersatte den gamla mera exklusiva cigarettändaren för bensin eller gas finns idag i varje rökares handväska eller byxficka. Jämfört med den ter sig våra vanliga tändstickor kanske för många som gammmaldags, hederliga och självklara, man tänker inte på att dessa på sin tid , en gång vid mitten av förra seklet , representerade en utomordentlig teknisk finess. Man talade då om säkerhetständstickor till skillnad från de gamla strykstickorna , som med sin fosfortändsats var både eldfarliga och i vissa fall också hälsovådliga . Men strykstickorna var ändå första steget till en ytterst väsentlig förbättring i den mänskliga vardagen. För första gången hade man fått ett lätthanterligt hjälpmedel att göra upp eld, något som vem som helst kunde klara av och som genom sin prisbillighet snabbt blev var mans egendom. Man var inte längre beroende av det gamla elddonet med flinta , stål och fnöske . Metoden att slå eld med hjälp av flinta och stål hade i mer ä n ett årtusende här i Norden varit i allmänt bruk. Redan ett par hundra år före vikingatidens början hade man genom förbindelser söderut blivit bekant med eldstålet. I Mellaneuropa hade det tidigt blivit känt genom förmedling av den romerska världskulturen. Men även om eldstålet måste ha inneburit en väsentlig förbättring av eldslagningstekniken, krävde bruket av stål och flinta både skicklighet och tålamod . Och även om ett elddon fanns i varje hus , förblev det genom sin svårhanterlighet alltid närmast ett slags reservutrustning, något som man tog till först då inga andra möjligheter stod till buds , bild 1. Som regel såg man naturligtvis till att man höll elden levande , inte bara under dagen utan också över natten , genom att omsorgsfullt bädda in glöder i askan, fästa elden, som det kallades.

I. Elddon best åe nde av fnöske, flint a och eldstål. Flintbiten och fnösket hö ll man tillsamman s i e na ha nden och med ståle t i den andra slog ma n mo t flintan så att gnistor träffade fnösket , som därvid började glöda . För att få glöde n a tt flamm a upp a nvä ndes olika hj älpmede l, t. ex. tunn a stickor doppade i svave l. Småla nd , 1700-talet. Förvärvat 1913 ur Lundin s sam ling , J ö nköping. KM 23.261.

Det brukade åvila husmodern eller någon äldre betrodd piga att se till att det alltid fanns möjligheter att få eld. Skulle trots allt glöderna ha brunnit ut försökte man i första hand låna eld hos någo n granne - om man nu bodde så att man hade grannar inom räckh åll. Att behöva gå och " låna värme" ansågs inte vidare hedersamt för hushållet , men oftast tycks man ha föredragit denna utväg framför att ge sig i kast med elddonet. Det är mot ba kgrunden av dessa de vanliga elddonens svårhanterlighet inte svårt att förklara intresset för nya metoder att göra upp eld. Ett område som erbjöd sådana möjligheter var eldvapentekniken, som sedan slutet av medeltiden befann sig i stark utveckling. D å liksom nuförtiden pådrevs de mest avancerade tekniska framstegen av krigsväsendet med dess oavlåt liga krav på nya bättre vapen. Särski lt utvecklandet av eldhandvapnen resulterade i mekanismer som var direkt användbara också

för "vanlig" eldgöring. Principen för krutets antändning var nämligen en avgörande faktor för ett effektivt skjutvapen och förbättringar på gevärens och pistolernas mekanismer, låse n , var ständigt aktuella. Om man bortser från luntlåset som egentligen bara bestod av en rörlig arm, som i avfyringsögonblicket förde den glödande luntan mot krutet i fängpannan, var alla dessa låsmekanismer i princip ett slags mekaniserade elddon. Den äldsta av dessa , hjullåset , fungerade så att ett räfflat hjul av stål sattes i rotation av en fjäder , samtidigt som hanen med flintan träffade detsamma , varvid fängkrutet antändes av gnistorna. Hjullåset som blev vanligt på skjutvapen under 1500-talet och särskilt då på pistoler, kom också till nytta som elddon fastän i mycket liten omfattning och bevarade hjull åselddon räknas som rariteter i museisamlingarna. Det blev i stället de något senare typerna av gevärslås , nämligen snapplåset och flintlåset som man utnyttjade till mekaniska elddon, bild 2 o.f. Båda dessa låstyper fungerar i grunden på samma sätt: hanen med flintan slår mot ett sköldformat stål som är gjort i ett stycke med fängpannans lock . Vid flintans slag flyger locket upp så att krutet kan fånga upp gnistorna. Här har som synes den ursprungliga slageldstekniken åtminstone ytligt sett , mera direkt överförts till mekanik . Flintlåsmekanismen som är en direkt utveckling av det äldre snapplåset kom inte fram förrän vid mitten av 1600-talet men blev fr.o.m . 1700-talet och långt in på nästa århundrade totalt dominerande . När det gäller elddonen har man i allmänhet inte gjort reda för i vad mån deras mekanismer är att anse som snapplås eller flintlås och frågan är heller inte av vidare intresse annat än möjligen som hjälp vid dateringar. Det är heller inte säkert att man för ett elddon hade anledning att så noga följa den ena eller andra tekniska principen så som ifråga om gevär och pistoler där kraven på driftsäkerhet var större. Å andra sidan har elddonen i allmänhet tillverkats av samma hantverkare som gjorde skjutvapen, pistolsmeder och bössmeder, vilket är belagt genom enstaka signerade exemplar, och dessa yrkesmän bör ha tillämpat samma system i båda fallen . En anledning att modifiera bösslåsens mekanismer för elddonen kan möjligen ha varit den skill51

2. Elddon med flintl ås och med sto mme och kolv av mässin g, sannolikt holländ sk tillverkning från 1700-talets förra hälft. In går i den Berlingska vape nsamlin ge n som förvärvades från Köpe nhamn 1902. KM 13.40 1.

3. E lddo n med flintl ås och med mässingsbeslag på kolven , troligen tysk tillverknin g från 1600-talets slut elle r 1700-talets bö rj an . In går i en privatsamling som förvärvades från Skara 1906. KM 15.778.

4. Elddon med flintl ås och kolv med beslag och inl agd dekor av mässing; möjl ige n enge lsk tillverkning fr ån 1700-talet. H ärrör närmast fr ån trakte n av Lund oc h ingå r i De skå nska la ndskape ns hi storiska och arkeo logiska före nings sam ling , som förvä rvades 1883. KM 1.253. 5. Elddon med flintlås och klämma för vaxljus ; har tillhört ett vaxstapelställ av samma typ so m på bild 6. 1700-tale ts senare del. Inköpt i antikhande l i Stockholm 1891. KM 6.749.

nad som bestod i att de senare " laddades" med fnöske till skillnad från krut. De mekaniserade elddonen förenklade säkerligen eldslagningen högst väsentligt. Men sedan man väl fått fnösket att glöda gällde det , lika väl som vid den vanliga eldslagningen för hand , att bringa glöden till öppen låga. Ett vanligt hjälpmedel var tunna trästickor doppade i smält svavel som vid antändning mot glöden blossade upp och fick stickan att brinna. Sedan var det en lätt sak att med stickan tända ett litet ljus eller en torrvedsticka. På sidan av elddonet finner man därför ofta en liten ljuspipa avsedd för ett sådant ljus. Dessutom brukade det finnas ett litet fack under fängpannan med plats för extra fnöske . Bland de många olika modellerna av elddon kan man iakttaga vissa som återfinnes i många europeiska samlingar och som sinsemellan är så lika att de måste ha fabricerats i större skala vid någon bestämd tillverkningsort. En sådan variant representerar elddonet på bild 2. Den utmärkes framför allt av att det lådformade stommet inklusive handtaget med sin kula består av mässing , dekorerat med en karaktäristisk gravyr. Flera olika dateringar och ursprungsangivelser förekommer , men av allt att döma bör dessa elddon ha tillverkats i Holland under 1700-talets första hälft. I många fall är elddon av det här slaget monterade på ett vaxstapelställ, d .v .s. en hållare för vaxrulle kombinerat med en saxformig klämma som hindrar ljuslågan att brinna vidare. Detta gäller inte mindre än fyra av de elva mekaniska elddon som ingår i Kulturens samlingar. Två av dem har en speciell utformning av elddonets bakre del som i stället för en pistolkolv består av en fyrsidig platt låda med lock och tjänar som plats för fnöske , samtidigt som den utgör stöd för handen vid " avfyringen ". Vaxstapelställ med likadana elddon är kända från andra samlingar i Norden med skiftande dateringar , men med tanke på mekanismens likhet med regelrätta flintlås bör de inte vara äldre än 1700-talets början . Var dessa elddon kan ha tillverkats ha r inte kunnat fastställas , bild 5-6. Andra kombinationer med mekaniska elddon förekommer också. Till de mera kuriösa hör den typ som är en kombination 54

6. Vaxstapelställ kombinerat med eldd o n med flintl ås, defekt; ko lven utformad so m e n dosa fö r llint a och fnöske. Möjligen sve nsk tillve rknin g från 1700-ta lets se nare del. Förvä rvad fr å n Gä rsnäs vid Simrishamn 1890. KM -L 662.

kombinerat 7. Vaxstape lstä ll med elddo n med flintl ås, sa nn o lik t e tt o mbyggt pistol- e lle r ge '~irslå s : kolven sak nas. I fotstä llni ngen e n lå da av pl å t inn e hå llande svave lstick o r. Troli ge n "c nsk tillverkning fr å n 1700- takts slut e ller 1800-talets början. Ink öp t i Karlsha mn 1890. KM -U60.

av urverk och elddon och som går under benämningen skjutur. Ett sådant ingår i Kulturens samlingar och finns beskrivet och avbildat i årsboken 1975 , sid. 57 och följande. Det är ett slags reseväckarur som med verket utlöser tändmekanismen så att ett ljus tändes och fälls upp . Här måste gnistan ha fångats av en liten krutsats som i sin tur , eventuellt via en lunta , antänt ljusets veke. Kulturens skjutur kan genom sin signatur dateras till 1600talets förra hälft, men elddonsmekanismen tyder på betydligt senare tillkomst , varför man kanske måste räkna med att apparaten byggts om under 1700-talet. Ytterst få skjutur har bevarats till våra dagar och skjuturen var säkerligen mycket exklusiva även på den tiden då de var i praktiskt bruk . Men även de övriga mekaniska ~ elddonen var långt ifrån var mans egendom. Bestånden i våra museisamlingar är också genomgående blygsamma jämfört med de enkla elddonen för handslagning. Dessutom får man räkna med att förhållandevis flera mekaniska elddon blivit bevarade jämfört med de enkla, på grund av de förras relativa sällsynthet och finare utförande. Förvärvsomständigheterna ger dock sällan besked om dessa redskaps sociala tillhörighet då de allra flesta inköpts genom antikhandeln. Ett enda av Kulturens mekaniska elddon utgör härvidlag ett undantag . Det har kommit från en herrgå rd i sydöstra Skåne.

Referenser Ambrosiani , S. , Avdelningen för eldens eko nomi ska användnin g. (Vägledning Nordiska museet.) 1911. Benesch, L. E. v. , Oas Beleuchtungswesen vom Mittelalter bis zur Mitte des XIX Jahrhunderts. Wien 1905 . Berntsen , A. , Lys og lysstell gjennom 1000 år. Oslo 1965. Lagerberg, C., Till belysningsredskapens historia . Göteborgs Museum. Å rstryck 1910. Liebgott , N.-K. , Lys. Lamper , stager og kroner fra middelald er og renaessance. Köpe nha mn 1973. O ' Dea. W.T., Making fire. London 1964. Wallem , F. B., Lys og lysstell i norske kirker og hjem. Oslo 1907.

CECILIA NILSSON

Bad- och sololja i praktisk flaska

Till färgbild Il/ Grekisk keramik tillverkades i många former och storlekar för att tjäna olika föremål. Den harmoniska uppbyggnaden av vaserna, dekorationen av dem och samspelet mellan form och dekor har vi goda möjligheter att studera på bilder och i museimontrar , men den tredje dimension , som bestämmer utformningen av en konsthantverksprodukt , nämligen funktionsdugligheten är svårare att få grepp om. Formen kan verka förbryllande tills man vet något om kärltypens användning. En kärltyp med egendomlig form är den s.k. aryballen , som är en liten rund behållare försedd med kort smal hals, ett handtag och skivformad mynning, färgbild III. Aryballerna är 7 cm höga i genomsnitt. Ibland är den runda behållaren något tillplattad , men oftast klortrund, så att aryballen omöjligt kan stå. Däremot ligger den väl i handen , ungefär som en tennisboll . Till vad och hur användes då dessa? Besked därom ger, som så ofta , grekernas egna vasmålningar. Många illustrerar vardagslivet med bl.a. scener från badhus och idrottsanläggningar. Där kan man se aryballer hänga på väggarna. En lädersnodd eller ett snöre är bundet runt halsen, så att aryballen kan hängas på en krok. Ibland är det någon som bär den hängande från handleden. En yngling har lagt kläderna på en pall och ur aryballen som han håller i höger hand häller han olja för att gnida in kroppen med , bild 1. Tvål i fast form var något okänt för grekerna i antiken, i stället har soda, pottaska och olja använts. Enligt upplysningar från grekiska författare smorde man in kroppen med olja efter badet , liksom vi använder hudkräm i våra dagar. Aryballens form är 57

I . Yngling häller olj a ur en aryball .

2. Lysippos Skraparen.

väl lämpad för detta ända mål, be kväm att hålla, lätt att hänga upp och den breda mynningsskivan hindrar o lj an fr ån att rinn a längs sido rn a. Specie llt fliti gt anvä ndes o lj a av idrottsmänne n fö r att skydd a hude n i de n brännheta sole n . D et kan nämn as att e n amfora fy lld med o lja va r e tt vanligt sege rpris på id rottstäv lin ga r. A mfora är ett kärl med två handtag, en fo rm som for tsatt vara po pul är so m id rottspri s, jämfö r silve rpo ka le n i Wimbledon. D e so m skulle idrotta gned in sig med o lj a och strödde fi n sand ova npå. Efte r träninge n strök ma n sed an av dett a lage r av o lj a , sa nd och smuts med hj ä lp av e n skrapa av bro ns, strige l (gre k. stl eggis) inn an man bad ade, fä rgbild III . Lysippos ' känd a staty Skrapare n fö reställe r e n yngling som just är i färd med de tt a , bild 2. Mera halsbryta nde ställninga r , som måste anvä nd as fö r att bli re n på dett a sätt de mo nstre ras på e n rödfigurig vas, bild 3. Aryball och strige l va r nödvä ndi ga tillbe hö r fö r id ro ttsman58

I . Ynglin g häller olj a ur en aryball .

2. Lysippos Skraparen.

väl lämpad fö r detta ändamål, be kväm att håll a, lätt att hän ga upp och den breda mynningsskiva n hind rar o lj an fr ån att rinn a längs sidorna. Speciellt fliti gt anvä ndes o lj a av idrottsmänne n fö r att skydd a hude n i den brännh eta so le n . Det kan nä mn as att en amfo ra fy lld med o lj a var ett va nligt sege rpris på idrottstäv linga r. A mfo ra är ett kä rl med två handtag , e n fo rm so m fo rtsatt vara popul är som idrottspris, jämför silve rpo kale n i Wimbl edo n . De som skulle id ro tta gned in sig med o lj a och strödde fin sa nd ovanp å. Efte r träninge n strö k man se dan av detta lage r av o lj a , sa nd och smuts med hj älp av e n skra pa av brons , st rige l (gre k. stl eggis) inn an ma n badade, fä rgbild III . Lysippos' känd a staty Skra pare n fö reställe r e n yngling so m just ä r i färd med detta , bild 2. Mera halsbrytande ställninga r , som måste använd as fö r att bli re n på dett a sätt de mo nstreras på e n rödfigurig vas , bild 3. Aryba ll och strige l va r nödvändi ga till be hö r fö r id ro ttsman58

CECILIA NILSSON

Kantharos och kantarell

Vad har en kantarell i en svensk skogsbacke med antika vaser att göra? En hel del när det gäller form och namn. Kantarellens hatt , som ofta får formen av en tratt eller bägare har gett upphov till namnet. Cantharellus , det latinska namnet betyder nämligen "liten bägare" eller "liten kantharos " . Ordet cantharus har varit aktuellt i en tidigare årsbok i samband med en svensk vetenskapsman, Georg Stiernhielm, som benämnde ett av sina målkärl så (Kulturens årsbok 1969). Vad är då en kantharos ursprungligen? Jo, grekernas namn på en sorts dryckesbägare på hög fot och med högt uppsvängda handtag. Det var vinguden Dionysos' favoritbägare att döma av vasbilder, där han ofta ses med en sådan i handen , bild 2. När man ser hur vårdslöst han ibland svänger den, är man böjd att att tro att den inte var av lergods utan annat material , kanske silver. Handtagens form är inte ändamålsenlig när det gäller ett keramiskt material. Attiska kantharoi i lergods finns inte bevarade i någo n större utsträckning. I ett annat område däremot , norr om Athen i landskapet Boiotien , har man grävt fram många bägare av denna typ i svartglaserat lergods . En kantharos, som Karlin köpt i Berlin 1927 har visar sig vara av boiotisk tillverkning, bild 1. Den är helt svartglaserad, vilket ger ett nästan metalliskt intryck och som enda dekoration finns en bladranka i vit pålagd färg. Mycket snarlika bägare har blivit funna vid utgrävningar i Boiotien och Kulturens kantharos kan därför förmodas vara från mitten av 400-talet f. Kr. 6()

1. Kant ha ros fr å n Bo io ti e n . Höjd 17,5 cm . KM 33 .139 .

2. Dio nysos med ka nth aros i hande n frå n e n rödfi gurig a tti sk vas.

CECILIA NILSSON

Skål för Fufluns

En flat skål är en enkel form , som förekommer i alla kulturer och som vi känner väl till från våra egna köksskåp , där det finns skålar av plast , glas , porslin och trä . Men om det i skålens mitt finns en uppstående buckla , ter sig skålen egendomlig och inte särskilt användbar. Bucklan synes obefogad och snarast som ett hinder vid användningen . Under antiken var emellertid skålar av denna form omtyckta. Genom arkeologiska fynd vet vi att bl. a. assyrier , traker, greker och etrusker hade sådana skålar, tillverkade av guld , silver eller lergods. Kulturen har i sina samlingar en skål av d~nna typ , bild 1. Den har en diameter av 21 cm , d.v.s . ungefär samma storlek som en djup tallrik i en modern matservis . Bucklan i skålans mitt är ca 6 cm i diameter och omkring den finns skålens enda dekorativa utsmyckning , en ring av inpressade lotusblommor och palmetter , bild 2. Skålen har fin, glansig yta och är helt svart med undantag av bucklans insida , som har lerans ljusbruna färg. Om man nämligen vänder skålen upp och ner finner man att bucklan är ihålig och åtkomlig från undersidan. Det råder ingen tvekan om vad grekerna kallade en sådan skål , eftersom deras benämning beskriver formen så väl , phiale mes-omphalos, vilket betyder " skål med navel i mitten " eller bara phiale , skål. Av romarna kallades den helt enkelt patera , skål. I både grekisk och latinsk litteratur förekommer orden i sammanhang som ger oss upplysningar om skålens användning . Vid dryckeslag , symposier , kunde vinet serveras i phiale och vid dryckesoffer , libationer , var det regel att använda en sådan. Vindrickandet , som i antiken utgjorde en särskild del av måltiden , inleddes alltid med ett dryckesoffer , som gick till så att man hällde ut litet vin och åkallade någon gud , Zeus eller Dionysos .

1. Offerskål, diam . 21 cm , KM 33.116.

2. Stämpeldekor runt skålens mittbuckla .

3. Vin offer vid alt a re. My nt bild fr ån Marcus A ure lius ti d.

När man offrade vid te mpel eller kultpl atser ingick vi noffer i ceremo niern a , ofta tillsammans med rö kelse . Skalden Horatius skriver i en dikt om hur han offrar till gude n Apollo: " Quid o rat de patera novum funde ns Iiquorem ?" (Vad ber han o m , när han gj ute r nytt vin ur offerskåle n?) D å djur offrades , brändes de de lar, som var bestämda åt gudarn a , på altaret och vin göts däröver. Med hj älp av antika ko nstnäre r kan vi få en mera åskådlig fra mställning av hur det gick till och det blir fullt kl art vad buck lan har för funkti o n . H å li ghe ten på skålens undersida ger nämlige n ett utm ärkt grepp , när man skall häll a ur de n , på så sätt att man hå ller tumme n o m kante n och två fi ngra r instuckna i hålet på unde rsid an , bild 3. En fö rmedl a nde lä nk me lla n gre ki sk och ro mersk kultur var etruskern a och de tta gä ller inte min st på det religiösa o mrådet. Offe rskåla r va r va nliga äve n hos de m och anvä ndes på sa mm a i;ä tt. E n e truske r , bild 4, har avbildats li gga nde till bords med e n offe rskå l i ha nde n. Ka nske har ha n offrat åt Fufluns, det talande na mn på vi ne ts gud , so m e truske rna ge tt ho no m .

4. Lock till e tru skisk askurna.

Kulturen s offerskål , so m är mycket välbevarad, ä r troligen av etruskisk tillve rkning och från samma tid som etruskern med offerskålen i handen , d .v.s. 200-talet f.Kr. Den svarta färgens nya ns och lerans brunaktiga färg ä r karakteristiska för italisk keramik . Skålar av samma typ som Kulturens ingår i en grupp svartglaserad kera mik , so m påträffats vid Malacena nära Yolterra i Toscana , etruskernas gamla område. Tre offerskålar ur detta fynd finns i Berlin och kanske är det inte en tillfällighet att Karlin köpte skålen just i Berlin år 1927 av antiksa ml are n P . Lederer.

Referenser Bad- och sololja i praktisk flaska Payne , H. Necrocorinthia , 1931. Richt er G. a nd Miln e M ., Shapes and Names of Athenian Vases, 1935. Monumenti a ntichi XXII

Kantharos och kantarell Ure P.N., Black G laze Pottery from Rhitzo na . 1913 Arias, P.U. Hirm e r, M.,Tausend Ja hre Griechische Yasenkunst. 1960

Skål för Fufluns Beazley , J .D . Et ruscan Yase-pa inting. 1947. Beazley , J . D . e Magi , F , La Racco lt a Benedetto Guglielmi nel Museo G rego ri ano Etrusco . 1939. Lusch ey , H . Die Phiale. 1939. Boethius A , m.n . San Giovenale . 1960. Kent , J. Overbeck, B. Stylow , A. Hirmer, M. Die Römische Mi.in ze. 1973.

EV!\ K.I E RSTRÖM-S.IÖLIN

Förpackat i stengods

Till färgbild IV

I de flesta museers och i många hembygdsgå rdars föremålssam lingar finner man en speciell kategori av keramiska kärl , nämligen krus och flaskor av saltglaserat stengods , såväl av inhe msk som utländsk tillverkning. En del av dem bär en vä l sy nlig etikettering instämplad i godset eller i enstaka fall en påk listrad tryckt pappersetikett, som anger den vara , som en gång rymts i kärlet. Dessa kärl , som så omsorgsfullt tagits tillvara , först av köpare och brukare och sedan av muse imän och hembygdsforskare , är några av våra tidigaste exempel på praktiska konsumentförpackningar för flyt ande varor. De har en gång tjänat som hölje och har alltså inte ursprungligen köpts för sin ege n skull utan för den vara , som rymts i dem . Medan museerna först under de senaste decennierna fått upp ögonen för vikten av att dokumentera och samla äldre och nutida förpackningar , har just de keramiska konsumentförpackningarna förvånansvärt tidigt funnit sin väg in i museisamlingarna . De har förmod ligen tidigt uppskattats och tillmätts ett visst ekonomiskt värde av brukarna . Olika keramiska material såsom lergods , ste ngods och porslin hör till de äldsta materi alen för förvaring och transport av fr.a . flytande varor. Det är dock först under 1800-talet som de rena konsumentförpackningarna utvecklas. D å uppfanns t.ex . konservburken av plåt , papperspåse n , tuben , kartongen , pappburken och standardflaskan , alla industriellt framställda höljen för bestämda kvantiteter , ersättande det tillfälliga , av bodbetjänten eller handelsmannen gjorda emballaget för varor i lös vikt. Behovet av konsumentförpackningar och marknadsföring av oli ka varumärken ökade i takt med framväxten av fabrikstillverka de varor. Detaljhandelns strukturomvandling under 1900-talet medförde också ett växande emballagebehov.

l. Krus i sa ltglasera t ste ngods. Fr. v. ho ll ändska likö rkrus stä mpl ade Wynand Foc kink A mste rda m , h. 31 cm, KM 47 .856 , resp. h. 23 ,5 cm , KM 47.857. Tyska minera lva ttenkrus stämpl ade E mser krae ncheswasse r, h. 22,5 cm, KM 5 1. 850 resp. h. 30 cm , KM o m. T. h. tyska mine ralvatte nkrus stämplade Ka rl sbader Mi nera lwasse r Knoll Matto ni resp. He inrich Mattoni , H . 22 cm , KM o m. resp. h. 25 cm , KM 31. 5 18. Kruse t t.h . är till ve rkat hos C. Spitz , Bri.i x.

Användandet av krus och fl asko r i o lika kera mi ska mate ri a l fö r vin och sprit under 1800-talet finn s do kum enterat på fl era håll . Eli as Sehlstedt som var tullinspe ktö r på Sa ndh a mn 1852 -1 868 skrive r i " R eseintryck på ise n mellan Sandh amn och Stockho lm " att han fö re åte rfä rde n till Sandh amn köpte "ciga rre r och fe m skålpund snus och jamajka på krus" , dvs. ro m frå n Ja maica. I hande lslex iko n frå n 1800-talets bö rjan o mtalas expo rt av spanska vine r i kruko r. Kruko r anv ändes äve n till att packa russin och fä rska vindruvor i. Birgitta Conradsson nämne r i bo ke n " Sillburkar och tvålk arto nge r" att i tulltaxan fö r varor som skeppades på G öta kanal me ll an No rdsjö n och Öste rsjö n omn ämns bl.a. bränn vin i krus, fe rnissa och ho nung i lerkrus och ko nse rver i ste nk ärl .

Cr~ctle !lo,au.

,. Thf

A11i1eu e do11b\eblenche ~

blenc

" Caeao

l;Janetec

l;l.D11c trlplc1ec Liq11cvrl1115W-tlalc

MAnfquln

Ocnlh're dcSchledam

2. Brosch yr öve r likörer frå n Wi j nand Fockink , Amsterdam avbi ldande ho llä ndskt likö rkrus i sa lt glaserat ste ngods, fö rse tt med såvä l in stä mplad e tik e tterin g so m pappe rse tikette r. Tryck t c:a 19 10 KM C. 0802 .

Nya mode rna förpackningsmaterial har efte rh and e rsa tt de äldre. Keramike n konkurrerades till sto r del ut av glaset. Men fö r vissa varor hö ll sig dock de keramiska materi alen envist kvar under hela 1800-talet och lå ngt in på 1900-talet , bild 1. Framför allt ansågs det saltgl aserade stengodset vara överlägset andra mate rial för vissa varor. Det är genom sin höga bränntemperatur tätt (sintrat) och sta rkt. Glasyren bildas genom att man i slutskedet av bränningen kastar in bergsalt i ugnen . Saltet förgasas till natriumoxid som förenar sig med kise lsyran i lera n och bildar en klar , glasliknande glasyr som är absolut ren , fri från tenn och bly. I " Illustrerad Pris-Kurant å utl ändska vin er och spirituosa hos C. A . Lindgren & Co Stockholm " prese nteras år 1880 di ve rse sp ritsorter i ste ngods krus såso m H o ll ä ndska likö re r: " C urac;ao , Grö n , Hvit och Brun pr krus . .. Anisette , Hvit pr krus ... ". Sve nska likörer: " Anise tte , H vit pr 1/2 kru s 2 kr. C urac;ao , Brun , G rö n och Hvit pr 1/2 krus 2 kr " . Frå n å re n strax efter se ke lskiftet

3. Brännvinskrus med tryckt pappersetike tt med text: Absolut rent Brännvin a. pr liter. Kruset är stämplat 5L Helsingbo rg, h. 33 cm , KM 55.152. Höganäs krus med sa mm a e tikett erin g finns bevarade. T. h. fl as ka i sa ltglaserat ste ngods med inpressad etikette ring. 8 . HARTVIG GINGER-BEER , Höganäs. Tro!. 1850-60-tal , h. 17 cm , KM 7 1.079.

4. Bläck flaskor i sa ltglaserat stengods . Fr. v. fl aska ti llverkad hos J. Bourne , Denby , E ngland (1833 -6 1) , h. 12 ,5 cm, Höga näs mus. , flaska tillverkad i England vid 1800- talets slut , h. 22 cm , Höganäs mus. , fl aska tillverkad hos Doulton Lambeth , London (c:a 1856-69), h. 12 cm. KM 46.293 , åttkantig fl as ka sign . Högan äs, h. 19,5 cm Höganäs mus . T.h. flaska fö r kvicksilver tillverkad vid Raus Stenkärlsfabrik på 1930-talet. Inpressad text Ädelmeta ll AB Malmö , h. 17 cm , KM 71. 080.

1900 är en priskurant frå n Wijnand Fockink , Amsterdam med reklambild för likörkrus, bild 2. Dessa likörkrus är i rege l höga cylindriska stengodsk rus med smal hals och ofta med en liten hank vid skuldran. Sprittillverkarnas firmamärke är ibland intryckt i godset. Däremot har sä ll a n tillverkaren av själva krusen signerat sina produkter. I denna kärltyp såldes under hela 1800talet även o lika mineralvatten , s .k . hälsovatten , som importerades i stora mängder från Tyskland och Holland och a nvä ndes som bordsvatten och läskevatten , t.ex. det sura vattnet från Karlsbad e ller det alka li ska från Ems , bild 1. I ovan nämnda priskurant från C.A. Lindgren uppges under " Diverse" att man sä lj er "Ä kta Holländskt Seltersvatten pr 1/1 och 1/2 krus " för 60 resp . 40 öre.

Även i Sverige förekom en stor tillverkning av flaskor och krukor i saltglaserat stengods. 1835 startade en sådan tillverkning vid Höganäsbolaget. Höganäskärlen såldes över hela landet och användes i hush ållen för konservering och matförvaring. En liten del av tillverkningen gick till brännerier och bryggerier , för att användas som förpackning vid försäljning av brännvin , öl och porter. I Vin- och Spritcentralens museum finns ett par Höganäskrus rymmande 1 kanna med tryckt pappersetikett med texten " Tio dubbelrenat brännvin från Enköpings Spritvarubolag Enköping". På ett Höganäskrus på 5 liter har bevarats en påklistrad etikett med texten " Absolut Rent Brännvin", bild 3. I de flesta fall har sådana etiketter diskats av och krusen använts som förvaringskärl för andra varor. Men ofta togs de nog med till affären eller handelsboden för att fyllas på nytt. I en uppteckning från Asarum , Listers hd . i Blekinge berättas att " Vid Höganäs tillverkades och såldes ett slags av lei:a tillverkade flaskor , eller som de kallades krukor , på folkspråket " sänsekärl " . Till de stora stopakrukorna , som ofta togs med till sta n för att köpa hem brännvin i, brukade man göra ett slags korgar ... När listerborna vintertid hade körgille på byggnadstimmer ... sågs två av tre av körsvennerna ha en sådan korg med full kruka brännvin på ryggen ". De saltglaserade kärlen från Höganäs kom i flera trakter i sydsverige att kallas för sänsekärl eller sälsekärl. Detta var vanligt fr.a. i Småland, men förekom även i Höganästrakten . Ordet kunde även beteckna kärl av glaserat lergods , men användes ofta synonymt med de saltglaserade Höganäskärlen , vilket ett flertal belägg i Dialekt- och Ortsnamnsarkivet i Lund visar. Ordet sälse eller dess sidoform sänse går tillbaka på ordet seltzer med sidoformen selters , t.ex . i seltzerwasser eller seltersvatten, dvs. vatten från Selters i Hessen-Nassau , Tyskland. På så vis fick stengodset från Höganäs i folkmun namn efter de tidigare nämnda krus med mineralvatten , som alltifrån 1700-talet importerats till Sverige . Bruket att använda tryckta pappersetiketter på förpackningar är ganska sen. På många av stengodskärlen finner man varunamnet instämplat direkt i kärlgodset. Detta var vanligt på de importerade krusen och tillämpades även vid Höganäsbol age t , 71

vilket en liten samling flaskor, som tillverkats där för öl och porter, visar. Från Höganäs levererades stora partier dylika flaskor till olika bryggerier , fr.a. under 1850-80-talen . En saltglaserad Höganäsflaska med inpressad text : " Boxholms Bryggeri " finns bevarad från Östergötland. I Kulturens ägo finns en lergodsflaska märkt " Göteb. = Porter", tillverkad i Höganäs. Båda är från 1850-talet. Bild 3 visar en flaska med texten: " B. Hartvig Ginger Beer" . Enligt Kjellins varulexikon från 1927 var Ginger-beer en i England mycket uppskattad dryck , som bestod av icke utjäst , ingefärshattig 10-20 % sockerlösning, som jäses i en tillkorkad flaska , där drycken samtidigt blir kolsyrad. Att den också var populär i Sverige visar ytterligare ett par Höganäsflaskor från svenska bryggerier. De bär inpressad etikettering " Leonard : Biörkfeldt Ginger-Beer" och " Ginger-Beer P.S. Appeltofft Halmstad". Vid sekelskiftet 1900 var dock fortfarande endast ett fåtal varor fabrikantförpackade. Det var fr.a . kemisk-tekniska produkter som t.ex. tvättmedel, tvål , ljus , bläck m.m. Saltglaserade stengodsflaskor användes fr.a . vid försäljning av bläck. Såväl importerade flaskor från England och Frankrike , som svensktillverkade finns bevarade, bild 4. Vid Höganäsbolaget tillverkades enligt priskuranterna cylindriska bläckflaskor med smal hals och snip. I det bevarade materialet finns dock även åttkantiga flaskor , som tillverkats där för en bläcktillverkare i Filipstad . Även Barnängens tekniska fabriker sålde bläck i stengodsflaskor. Stengodsflaskor användes också för förpackning av andra kemiska ämnen, t.ex. kvicksilver, bild 4. Under hela 1800-talet och början av 1900-talet har krukor och krus av lergods och stengods använts i hemmen för konservering. Man saltade själv in sill , konserverade smör, kött , grönsaker, frukt och bär. För detta ändam ål var stengodskrukorna särskilt lämpliga. Höganäsbolaget hade dock konkurrens av flera andra skånska stenkärlsfabriker , fr .a . stenkärlsfabriken i Helsingborg som hade äldre anor än Höganäsbolaget , Vallå kra Stenkärlsfabrik som startade 1864, Raus Stenkärlsfabrik utanför Helsingborg som startade 1911 och Ystad Nya Stenkärls- och Keramikfabrik som var i drift 1923-31. Konkurrensen var hård. Högan~isbolaget med sin stordrift pressade priserna och tvinga-

5. Burkar i saltglaserat stengods. Fr.v. lingonburk tillverkad vid Ystad Nya Stenkärls och Kera mikfabrik c:a 1930 , h. 26 cm , KM 70.149. Senapsburk med e tike tt , tillverkad vid Raus Stenkärlsfabrik på 1930-talet, h. 19 cm , Råå museum.

de de mindre fabrikerna att följa efter. Nya moderna konserveringsmetoder marknadsfördes under 1900-talets första dece nnier. Konserveringsapparater och burkar av glas slog igenom och för dessa nyheter propagerade enstämmigt olika handböcker om konservering och de veckotidningar som riktade sig till kvinnorna. Trots det höll sig stengodskärlen dock envist kvar inom hemkonserveringen , längst för lingonsylt och gurkinläggningar. Konservindustrin försökte vid 1900-talets början tränga undan hemkonserveringen. AB Sveriges Förenade Konservfabriker , " Fyrtornet'', som startade 1898 upptar i sin priskurant 1908 en lång rad fabriksgjorda konserver , alla i plåt- och glasburkar. I en produktbroschyr från 1928 omnämns däremot att " Prima Inkokta lingon ... finns i bleck- och glasburkar, lerkrus

6. Burkar fö r stilt onost , sa ltglase rat ste ngods. Fr. v. burka r i o lik a mode ll e r från Raus Ste nkä rl sfab ri k, 1930-60 ta le t , stö rsta h. 12.5 cm, KM 7 1. 08 1-7 1. 083. T. h. burk stä mplad Höganäs, 1930-tal. privat ägo.

o m ca 4 lite r samt stö rre och mindre trä kä rl ". T ro lige n va r trad iti o ne n a tt lägga lingo nsy lt i sa ltglasera t ste ngods så sta rk hos allm ä nhe te n , att fa brike n såg sig nö dgad a tt ta in ste nkru s som fö rpac kningsm aterial, bild 5. I ko kböc ke r frå n de nn a tid re komme nderas vä l re ngjo rda kruko r , i e tt fall uttryc klige n " kruk a av H öganäsgods" just i rece pte n på lingo nsylt och gurkinl äggningar. Traditio ne rn a va r fas t ro tade. Ste nkä rlsfabrike n i Ystad ägdes och leddes av krukm a ka re n A nde rs T heodo r A nde rsso n . So ne n be rätta r a tt A .T . A nde rsson äve n tillve rkade sto ra mä ngde r ko nse rvburka r i ste ngods fö r Bo ngs Ko nse rvfabrik i Ystad , som a nvä nde de m fr. a. fö r fö rsäljning av pickles, dvs. bl a nd ade ä ttiksinl agda grö nsa ker. Burkarna fö rslöts med e n stor ko rk . Lö nsamhe te n vid kä rl fa brike n va r låg, me n till skilln ad fr å n öv riga kä rl , so m till ve rkades " på lager" och såldes till grossiste r , så inneba r ko nse rvburk a rn a genom de stora beställningarn a e n fas t och sä ke r inko mst. 192074

och 30-talen var svåra tider för stenkärlsfabrikerna med nya konkurrerande material och vikande efterfrågan. Det var trolige n denna sit uation som gjorde det ekonomiskt möjligt för livsmedelsfabrikanterna att förpacka sina varor i handdrejade stengodskärl. Även Raus Stenkärlsfabrik levererade på 1920- och 30-talen förpackningskärl, t.ex. höga burkar för senap , bild 5, flaskor för kvicksilver , bild 4, men fr.a. burkar med lock för förpackning av stiltonost. Såväl Höörs som Kvibille mejerier började på 1920talet att sälja sti lton , en bl åmögelost av enge lsk typ. Osten levererades från början till affärerna i stora stycken , som utvändigt penslats med smör och virats i staniol. Osten torkade och sm ul ade sig, när den delades för att sä lj as i lös vikt i affärerna . Då väcktes iden , att konsumentförpacka osten i burkar. Höganäsbolaget var troligen de första att tillverka sådana burkar , men redan på 1920-talet var även Raus Stenkärlsfabrik igång med tillverkning av samma slag, bild 6. En ligt uppgift från förre föreståndaren på Höörs mejeri rymde de första burkarna ett par kilo ost och såldes mest till restauranger. Men snart började man göra burkar i flera mindre storlekar för 1 kg och 1/2 kg ost. Modellerna va rierade. Kvibillemejeriets förre platschef berättar , att " i början av 1930-talet fanns inget annat material än stengodset , som passade för stiltonosten. Det fanns inget bättre . Glas ansågs alldeles för riskabelt. Osten tålde inte ljus. Burkarna bidrog till lång hållbarhet och gynnsam mognad för osten ". Över osten lades från början papper och locket sattes fast med snöre , som gick från lockknoppen ner runt burken och upp igen till knoppen. Senare användes paraffin över osten. Krukm a kare Hugo Anderberg på Raus Stenkärlsfabrik berättar, att de första burkarna som gjordes där hade platta överfa ll a nde lock med knopp. Senare gjordes burkar med svagt kupat lock , som var nersänkt i burken , även dessa med knopp. Knopparna var ofta i vägen och ställde till problem då man stap lade locken i brännugnen . De gjordes därför så platta som möjligt och på vissa modeller slopades de helt , bild 6 och 7. Hugo Anderberg berättar vidare : " Vi som drejade burkarna hade bara 10 öre styck. Men efter mycket bråk fick vi 13 öre. På 1930-talet gjorde jag och Otto Holst 500 styck 75

7. Hugo Anderberg vid Raus Stenkärlsfabrik drejar lock till ostburk ar. Foto 0.v. Friese n , c:a 1974 .

var i veckan. Johnsson, som ägde fabriken då, tog beställningarna från Höör och Kvibille så billigt. Det var dåliga tider , så ha n fick ta vad han kunde få . Vi tillverkade dem nog som mest mellan 1928 och 1935 . Då brände vi en gång i veckan. Vi drejade våra för hand , men Höganäsburkarna drejades i formar. Locken var svåra att få att passa . De gjordes alltid 1/16 mindre än burken . D å passade de bra efter bränningen" . Burkarna packades i träull i lådor på stenkärlsfabriken och gick med järnväg till mejerie rna , där de fylldes. Enligt en prislista från Rasmusse ns Ostaffär i Helsingborg 1929 såldes där Kvibillestilton i krus för 4,50 kr. Enligt uppgift tillverkade Kvibille mejeri stiltonost endast till 1933, medan däremot Höörs mejeri fortsatte att leverera stengodsförpackad stilton ända till 1968. D å hade Raus Stenkärlsfabrik varit ensam leverantör av burkar i ca två decennier. Stiltonosten ansågs som en de lik atess. Samstämmiga uppgifter frå n osth a ndl a re och mej e ri ste r uppge r, att det var e n ga nska 76

8. Meje riste r vid Höörs meje ri med ostburk ar in fö r julruschen 1967. Foto B . Nilsso n.

dyr ost , som hade sin-giv na kundkrets . De n så ldes å re t om , me n fö rsäljninge n ö kade ma rkant till pås k och fr .a. till jul , då mejerie rn a levererade så må nga burka r de kunde få fr am . Någon reklam be hövdes inte. Märke na va r väl inarbetade och förpackningen , ste ngodsburkarna, gjorde oste n än mer attraktiv. Infö r julrushe n 1967 skrev Skånska D agbl adet att " Höö r-Stilto n .. är en ost som är dubbelt vä rdefull ", dvs . dels var den god i sma ken , dels va r fö rpackninge n mycket åtrådd , bild 8. Stilto nburka rna är sä kert de sista inh emska konsum entfö rpackninga rn a i sa ltglaserat stengods. Det genuin a krukm a karhantverket och kunskape rn a att tillverka saltglasera t stengods riskerar att fö rsvinn a. Me n äve n o m vi lyckas beva ra trad itio ne n och kunskapen att tillverka detta mate ri al, så ko mm er tro lige n aldrig me r de hantve rksmäss igt gjo rd a ke ramikprodukte rn a att kunn a bli så bill iga , att de på nytt kan bli fö rpacknin gsmate ri al. E nsta ka impo rterade ste ngodsfö rpac knin ga r finn s dä remo t fo rt77

farande att fii. Idag lever de gamla förpackningarna i våra hem som vackra hantverksprodukter och har fått nya funktioner. Man placerar blommor i krusen och flaskorna . Burkarna används ibland som serveringskärl för smör eller marmelad , men ännu oftare som ren prydnad .

Referenser Otryckta Intervjuer med Intervjuer med Intervjuer med Intervjuer med LUF M 4919.

f.d. meje ri ster vid Höörs och Kvibille mejerier. osthandlare i Lund och Helsingborg. krukmakare Hugo Anderberg, Råå . f.d. drejare Sven Andersson , St. Herrestad

Tryckta Conradson , B ., Sillburkar och tvålkartonger , 1977. Husmodern 1917-1935. Husmoderns nya Kon~erveringsbok , 1939. Kjellin , C., Illustrerat varulexikon för handel och industri , 1927. Konservera. En handledning, 1935 . Odelberg, W ., Guldet i flaskan, 1967. Salomonsson , K., Om sänsekärl från Höganäs , Brännpunkten nr I , 1960. Simonsson , S. , Lerkrus för öl. Svensk Bryggeritidskrift nr 10 , 1952 och nr 4, 1953. Skånska Dagbladet 1967.

CHRISTINA LINDVALL-NORDIN

Glömda ting i sybordet

Till färgbilder V och VI I ett funktionalistiskt sybord från 1940-talet, lanserat av KF , med rikt innehåll av trådrullar, garner, pärlor, nålar , saxar, fingerborgar , namnlappar, resårband och mycket annat låg en underlig tingest som blev upphov till denna uppsats - ett trä-ägg. Trä-ägget är utsvarvat av hoplimmade stavar i ljust och mörkt trä i olika geometriska mönster. Det ser ut som ett stressägg men vad hade ett stressägg att göra i detta moderna syskrin som användes ännu för ett par år sedan. Vad hade man använt ägget till? Det skulle senare visa sig vara ett slags stoppsvamp. Det är ett verktyg, eller rättare ett slags hjälpmedel , som man har när man stoppar strumpor och de finns fortfarande att köpa , men dagens svampar är mestadels av plast. Ägget i sybordet är ett "stoppägg" och det har en tvilling i den s.k. stoppkulan. Grevinnan Hallwyl köpte liknande stoppkulor av trä under en av italienresorna på 1880-talet. Stoppägget i fyrtiotalsbordet kanske också har ett sydländskt förflutet ? Inbränt står det " Bad Ems" . I Tyskland tog en man år 1901 patent på ett stoppägg med intryckt topp. Genom sin form skulle det "underlätta stoppnålens införande på stoppstället". Just i början av 1900-talet verkar stoppkulorna ha varit mest i bruk här hos oss. Det vittnar samtida annonser om - så annonserar t.ex. Buttericks år 1914 att: "stoppkulan är en oumbärlig hjälp vid stoppning av strumpor. Den del av strumpan varpå hålet finnes fästes ovanpå kulan ", och i DN-annonser samma år erbjuds stoppkulor för femton öre stycket. Utmärkande för stoppnings-hjälpmedlen är deras ringa vikt. Det är mycket viktigt att de är lätta; ett ägg av porslin eller något annat tungt material skulle ha blivit svårt att hantera under långa stunder av idogt sömmande. 79

I. Stoppägg och stoppk ula a\ limm ade träs tava r av ma hog n,· och björk lagda i geomet riska figu re r. Kulan och ägge t a nvä ndes vid lagnin g av st ick a t vid 1800talets slut. I modern tid har man anvä nt stoppsvampa r i stä llet . Ägg I. 8 cm och kula 0 5 cm. 1800- tale ts slut , tro!. utl ändsk produktion .

Porslinsägg och stenägg är kända , men de har nästan undantagslöst använts som " handkylare " vid fin are handarbeten . B'rodösern a förr hade behov av att svalka sina händer med ett kallt föremål för att inte det delikata tyget och broderiet skulle solkas ner. Både stoppägg och stoppkulor försvann av någo n underlig anledning , och under större delen av 1900-talet har stoppsvampen varit det enda riktiga redskapet vid lagning av stickat. Som provisorium har man använt kaffekoppar , stenar , dricksgl as och gamla glättestenar. Ur ett syskrin, nästan exakt hundra år äldre än KF-bordet hämtar vi nästa lill a syredskap - nyststjärnan e ll er trådstjärnan . Nystkors eller trådkors lär det också ha kall ats. För 17- och 1800-tals-damerna var det nödvändigt att ha små hå rda plattor med uddade kante r att lind a brodersilket på. Eftersom garnet köptes i härvor eller dockor , måste man lind a upp det på något för att lättare kunna klippa av en bit garn under sömnadens gång. 8 ()

2. Sa mling nyst-stjärnor frå n 1800-talet. P å nyststj ä rnorna lindade ma n upp sitt brodersilke , so m kö ptes i hä rvor och dä rför var svå rha nte rligt. Nålbok av side n med snilj e broderi fr å n 1800-tale ts mitt. Stjärnan med djurornament är gjo rd av bl åmålad konstmassa , 0 4 cm , de n fyrpassformade av masurbj ö rk , br. 4,7 cm , två små 8-uddad e av fruktträ , br. 3,5 cm , samt e n 6-udd ad av bl åvit kartong, br. 6 cm.

Dessa små flata , stjärnformade plattor , som mäter mellan 2-4 cm i diameter , gjordes av pärlemor, elfenben , trä , papp , metall eller porslin och de är mer eller mindre rikt utstyrd a. De finaste nyststj ärnorna köptes i guldsmedernas bodar eller i sybehörsaffärerna . Från 1700-talets mitt finns utsökta guldsmedsarbeten bevarade. En av de mest kända guldsmederna i Stockholm , Noel Le Maitre , gjorde galanteriarbeten av sköldpadd , pärlemor , guld, silver och elfenben. Till hans specialiteter hörde bland annat nystkors. Under både 1700- och 1800-talen importerades sömnadsredskap från Tyskland och England. I Niirnberg tillverkades en 81

3. Sys kruva r, eg . tyg håll are , vilka var avsedda att skruvas fast i e n bordskiva. Upptill är sysk ruva rn a försedda med e n hårt stoppad dyna, där man fäs te det tyg som behövd e spä nn as ut meda n man sydde. Vä nst ra sys kruven av obehand lat trä, klädd med schatte rsö msbroderat side n . H. 16,5 cm Skå ne, 1800-tale ts mitt. KM 3 l. 960. Den högra sys kruve n av sva rtm ålat trä med tunn bandsdekor i gu lt. Från Färs härad , Skåne , IS- ta le ts slut. KM 22.455 . H 15 cm.

mängd artiklar av pärlemor och elfe nbe n t. ex. dosor , kn appar , och ga lante rivaror , dit man även räknar nyststjärno r. Man kunde förs tås sjä lv tillverka si na stj ärno r. Hedvig Be rg ger i sin förträffliga bok , " Frun timmersha ndarbeten ", från år 1873 , tydliga arbe tsbeskrivningar på lövsågade nyststjärnor. Hennes är kvadratiska med markerade hörn och utsågade ornament som ger associatione r till kal ejdoskope ns geometriska bilder. Handarbetstidningarna från den här tide n ge r också anvisningar på hur man gör sina egna nyststjärnor. Nyststj ärno rna är svåra att datera eftersom de har se tt ungefär likada na ut unde r e n lång period. D atering är nästan e nbart möjlig i de fa ll de tillhör ett speciellt sys krin med klar datering, och där samtliga prylar är tillkomna vid ett och samma tillfälle. Vi känn er syskrin från 1830- och 40-talen där saxar , nyststj ärnor , fingerborg, nålhus och virknålar är gjorda i e lfe nbe n och pärle mor med samma

4. Syskruvar av me tall frå n 1800-talets början. D e n vä nstra sysk ruve n ä r gjute n i bro ns i fo rm av e n fi sk , som öppna r munn e n oc h biter om tyge t när stj ä rte n kläms ihop. Liknande sysk ruva r fa nn s i England i bö rj a n av 1800-talet. H. 19 cm. Mellersta skruve n kommer frå n Stock ho lm oc h är gjo rd av bro ns. Dynan ä r klädd med röd sidendamast , h. 12 ,5 cm. Den högra sk ruve n kommer fr å n Lund och är smidd av jä rn med inh a mrade initi aler och årta le t 1840 i mässing . Dyna sak nas , h. 17 cm.

dekor . Många syskrin köptes från Kina och Indien , samt från England och Frankrike och de var alla försedda med ett rikt urval syredskap. I bo uppteckningar nämns mycket säll an några nyststj ärnor därtill var de för oansenliga. Syskrin och nåldynor träffar man däre mo t ofta på i bo uppteckningar från 1500-talet och fram till och med 1800-talets slut. I 1700- och 1800-talens tidningar finn s det gott om annonse r om sybord , syskrin och nåldynor. 83

5. Samling sysk ruvar av elfenben och horn. De tillhör den grupp skruvar so m troli ge n ha r sitt ursprung på kontinenten , kanske ren tav i sam ma verkstad . Gemensamma drag är hjärtan , speglar, kronor och kvinnobilder i nästan sam ma so rts kläder . Jfr . bild 7 och färgbild VI , 1700-tale t.

I museets gamla katalog , som i högsta grad bär grundaren Georg Karlins prägel , finner vi en rad intressanta kataloglappa r om något som kallas ömsom syskruv och ömsom sybaron. Det ska sedan visa sig att "sys kruv" är den mest adekvata benämningen på dessa redskap. Men den bästa förk laringen på vad en syskruv är och hur den fungerar saxar jag ur Åhlen och Holms Jubileumskatalog från 1910: " Densamma är afsedd att fastskruvas vid sybordet eller symaskinen och under det man syr fasthå ller apparaten tyget ". Syskruven ser ut som en fästanordning till en arbe tslampa och upptill har den en halvklotformad hå rdstoppad nå ldyna . I museets magasin finns en stor samling syskruvar av olika

6. Skrin med sybehör och ga rner från 1800-talets mitt . Skrinet ä r gjort av björk med mörkbetsade inläggningar och pappersklätt lock i blå nya nse r. I övre facket li gger bl.a . nyststjärnor och nystkors samt en mängd olikfärgade bomullsgarner. Se färgbild V a.

material. De finaste i fråga om material och utförande är de tio av elfenben. Syskruvarna av elfenben kommer från såväl Danmark och Skåne som från Gotland och Västergötland och de kommer från både slott, prästhus och bondgårdar. Mycket talar för att de kommer frå n likartade verkstäder och att de är importgods . Kanske rentav från samma tillverkare. Georg Karlin skriver så här om dem på katalogkorten: "Va r de äro gjorda eller om de är importerade förändrar inte uppfattningen om ett nära samband. Damen som uppträder på fyra av dem är nästan avgjort lika. Spegeln kring nålhus och den lilla nåldynan insatta mellan de knutna händerna återfinner vi även i

7. En av de rikast utst yrda syskruvarna av elfe nbe n och horn. Den a nvä nd es o mkrin g 18 10 i e n prästgå rd i A lbo härad i Skå ne. Drottningen i de n e lega nt a kl ä nningen o mges av ställ ba ra håll are fö r nålhus. nåltrissa. parfym- oc h vaxdosa. Spege ln kan äve n den ställ as in så a tt den kan anvä nd as att se på broderie t fr å n tygets undersida. H. 19 cm. 1700-ta le t.

andra liknande skruvar". På ett annat ställe skriver han: " Ornamentiken ger däremot ingen ledning. Några stilistiska hållpunkter lämnar de inte" . De har således många drag gemensamma: det mest markanta är de figurer som pryder skruvarna. Det är slanka kvinnor med åtsnörda midjor , vadlånga bandprydda kjolar och vida urringningar som nästan lämnar axlarna bara. Håret är mittbenat och en del av kvinnnorna bär krona. Likheten med spelkortsdrottningar är slående! En av drottningarna har bevarad målning i rött och blått. Ömse sidor om dem finns hållare för prylar, nålhus och ibland för en svampdosa med parfym. På ett par av syskruvarna finns diminutiva speglar för att man skulle kunna se broderiet från baksidan. Troligen härrör de frå n 1700-talets mitt eller andra hälft , men en del forskare vill föra dem till 1600-talet. Andra syskruvar är gjorda av silver, trä , mässing , järn eller stål. Metallskruvarna är daterade och de ligger mellan 1810 och 1840. Hur som helst är de lätta att datera , till skillnad frå n elfenbensarbetena , eftersom de har tidstypiska ornament. Efter den här korta genomgången av bara de här få sömnadsredskapen står det klart , hur samma redskap används sekel efter sekel. Bra redskap bär på funktionens och handens prägel , därför blir de också så seglivade .

JAN GERBER

Ebenistdynastin Jacob

Till färgbild VII Med anledning av ett nyförvärv Georg Jacob, en bondson från Cheny i Bourgogne , saknade förankring i yrket då han 1755 begav sig till Paris för att utbilda sig till möbelsnickare . Redan efter tio år mottog han vid tjugosex års ålder sitt mästarbrev . Under sina första år arbe tade Georg Jacob i en mogen , kanske något manierad rokokostil. Tämligen snart etablerade han sig i egen verkstad vid rue Meslee i ett område , som än idag är hemvist för möbelsnickare. Sedan Georg Jacob börjat arbeta uteslutande i den nyantika stilen kom han att utvecklas till sin tids främsta stolmakare i Paris. Med flödande fantasi behärskade han suveränt nyklassicismens uttrycksmedel. Av stor betydelse var det inspirerande sa marbetet med konstnärer som Hubert Robert och Jaques Louis David. Det gav upphov till må nga originella ideer och utkast till möbler. Med utgångspunkt från dessa kunde Georg Jacob med sin förmåga att ständigt förnya sig, vidareutveckla former och dekorer. Hans ledande roll för den samtida stilutvecklingen är odiskutabel. Verkstaden vid rue Meslee mottog allt förnämare kunder. Utan att egentligen av hovet få någon officiell beställning av betydelse vann han stor framgång hos enskilda medlemmar av kungafamiljen, främst Marie Antoinette. Drottningens bevågenhet inspirerade honom till möblemang , några ännu delvis bevarade, präglade av finess och originalitet i formgivning och mate rialval. Av speciellt intresse är ett möblemang , som utfördes efter en ide av Hubert Robert. Möblerna var avsedda för ett lite t mejeri vid slottet i Ramboillet. Anläggningen byggdes i hem ligh et på uppdrag av Ludvig XVI som en gåva till drottning-

I. Taburett med skulpterad och förgylld dekor. Troligen utförd av Georg Jacob . Nationalmuseum .

en. Georg Jacob använde massiv mahogny till dessa möbler , ett träslag han var den förste snickaren i Paris att använda för stolar. De kungliga beställningarna gav Jacob ökad prestige. Hans kundkrets kom att utvidgas lå ngt utanför landets gränser. För den dagliga verksamheten var emellertid det intresse viktigare , som visades hans möbler av medlemmarna ur en köpstark och stilmedveten aristokrati . En talrik krets av ofta mycket förmögna familjer ur bourgeoisien återfanns också bland kunderna . Uppskattningen av hans möbelkonst grundade sig på hans spirituella stil och avancerade smak , som inte minst bland dessa kretsar , gav honom rangplatsen. Framgången gjorde att verkstaden vid rue Meslee utvidgades alltmer under åren. Här fanns lokaler för alla de olika hantverk , som krävdes för möbeltillverkningen . Förutom möbelsnickarna ,

2. Stol av mahogny sign . a Georg Jacob . Nationalmuseum .

som egentligen endast framställde möbelns stomme och enklare skurna ornament, fanns hantverkare för ornamentskulptering, målning och förgyllning , fanerarbeten , svarvning , pole ring och tapetserararbeten , för att nämna de väsentligaste . Revolutionens konsekvenser var förödande för Georg Jacob. Hans lysande kundkrets var i revolutionärernas ögon givetvis komprometterande och gjorde honom suspekt. All verksamhet var tidvis nedlagd. Situationen förvärrades av att må nga e nligt tidens sed - eller snarare osed - sedan år tillbaka stod i skuld till Jacob. Många blev av naturliga skäl ur stånd att betala sina skulder , andra utnyttjade det förvirrade läget att låta bli . Till skillnad från de flesta av sina kollegor lyckades Georg Jacob klara sig över de oroliga åren . För detta kunde han utan tvekan tacka de goda relationerna med David , vars goda förbindelser förde Jacob förbi blindskären. Mästaren vid rue Meslee fick nya kunder under direktoriets

3. Eldskärm med sku lpte rad och förgylld dekor , sign. Georg Jacob. H. 106 cm. KM 69 .9 16.

regim , men överlät 1796 verksamheten åt sina söner , Georg och Francois-Honore Jacob-Desmalter. Francois-Honore ka ll ade sig Desmalter efter namnet på en gård , som tillhörde faderns familj. Firman Jacob Freres rue Meslee hörde under direktoriet och konsulatet till de ledande möbeltillverkarna i Paris. År 1803 avled emellertid Georg d .y. och Francois-Honore rekonstruerade firman med fadern som administrativ kompanjon . Innan kontraktet kunde skrivas under för officiell registrering krävde dock den yrkesstolte mästaren en paragraf, som gav honom rätt att ge råd och ha synpunkter på de möbler , som tillverkades. Någo n månad innan Georg Jacob åter inträdde i firman hade förste konsuln och hans hustru Josephine värdigats göra ett besök i det stora möbelsnickeriet , som nu omfattade sexton olika verkstäder. Liksom en gång Ludvig XIV besökte nu Napoleon landets mest framst åe nde manufakturer , hantverkare och 91

4. Ebenisten Georg Jacobs signatur på eldskärmen färgbild VII och bild 3.

konstnärer . Syftet var bl.a . att gynnsamt påve rka utvecklingen efter de katastrofala revolutionsåren. Napoleons visit skulle få vittgående konsekvenser för firman Jacobs vidare öden. De tio följande åren blev de utan jämförelse mest lysande. Sedan Napoleon utropat sig själv till kejsare blev Jacob-Desmalter huvudleverantör av möbler till de kej se rliga beställarna. Förslag och ritningar till möbler gjordes i viss mån av Georg Jacob och Francois-Honore Jacob-Desmalter , men huvudsakligen var de kejserliga beställningarna (både de officiella och kejsarfamiljens privata) ritade av arkitekten Charles Percier. Tillsammans med kompanjonen Pierre-Francois Fontaine hade han huvudansvaret för iscensättningen av den napoleanska kejsarmiljön. Inredningarna i de slott och bostäder , som den kejserliga familjen disponerade, krävde nyanskaffningar i en omfattning, som var kolossal. Till skillnad från förhållandena under revolutionen led inte de jacobska möbelverkstäderna något avbräck i sin produktion av ideologiska eller politiska skäl vid Napoleons fall och kejsardömets sammanbrott 1814. Firman, som tack vare sin storlek nu kunde kallas fabrik, omorganiserades likväl just under denna tid . Skälet var att Georg Jacob avled i juni samma år. Georg Jacob , den talangfulle bondsonen från Bourgogne , som under l'ancien regime skapade sig ett namn som en av tidens främste möbelsnickare , fick efter revolutionen , direktoriet , konsulatet och kejsardömet , strax före sin död åter se en Bourbon på Frankrikes tron . Cirkeln var sluten. Efter faderns död fortsatte Francois-Honore utan kompanjon sitt framgångsrika företag om än i blygsammare skala. Genom hans son arkitekten Alphonse Jacob-Desmalter skulle firman leva vidare fram till 1847.

SIGFRID SVENSSON

Försvunna arbets- och levnadssätt i gamla talesätt

Benämningar När på hösten dagsljuset börjar bli så kortvarigt , att man måste arbeta vid ljustänt , brukade mästarna inom olika hantverk i äldre tid markera dagen med en mindre festlighet för sina gesäller och lärlingar. Ännu på 1840-talet förekom i Stockholm att denna traktering kallades för " ljusgås" (S. Klemming , Släkten Klemmings historia , Västerås 1952). År 1652 klagade magistraten i huvudstaden över att bla nd hantverkarna förekom vid Mårtenstid stora och onödiga gästabud med " Lichtgans", alltså " ljusgås". Vid början av 1600-talet kom många tyska hantverkare till Sverige och förde med sig hemlandets skråseder, bl.a. " ljusinbringningsfesten" . På kontinenten var denna ofta förlagd till Martinsdagen den lO:e november , det var bra att ha ett fast datum. Festrätten blev gås enligt gammal tradition och benämningen naturligt nog " ljusgås". Men på nordliga breddgrader hade man då redan länge arbetat vid eldsljus. Trakteringen kom tidigare och blev en annan , men benämningen levde kvar och bestyrker sedens utländska ursprung. Själva talar vi om att folk tar studenten. Exemplet ovan visar, att vi kan komma att säga så i sekler framåt fastän studentexamen avskaffades år 1968. I många andra fall har vi ännu benämningar som vittnar om ett föremåls ursprungliga material. Sålunda säger man bläckhorn och skohorn, fastän dessa sedan länge inte tillverkas av horn utan av glas, metall eller plast , bild 1. För att få de kvinnliga huvudbonaderna , liksom de synliga delarna av gamla tiders linneplagg såsom krage , bröstparti och 93

..,,:._-.,,

i~1

)

I. Evangelisten Lukas med bläckhorn i ett ställ. Ur evange liebok från västra Frankrike 1000-talets mitt. Nationalmuseum.

ärmar släta och blanka använde man en gnidsten av glas. Den var rund , tillplattad och lagom stor att hålla inne i handen . Den kunde också omfattas med båda händerna , så att man med kraft kunde gnida med dess jämna, konvexa yta. Att gnidstenen av glas haft en föregångare framgår av benämninge ns efterled. Man har helt enkelt tagit en natursten av lämplig storlek , slätsllpad av grus och vatten. Enstaka sådana gnidstenar finns också bevarade i våra museer , där direkta uppgifter fastslår användningen , bild 2. Ta på krita kommer inte av kredit , ifall någon trott så , utan är en folklig beteckning för kreditgivning långt efter det att e n säkrare bokföring ersatt den inköpsanteckning som gjordes med en kritbit på baddisken . Vi säge r också skål fastän det är ett glas vi höjer , vilket visar a tt skålen är det äldre dryckeskärlet. De anförda benämningarna avslöjar gångna kulturstadier med ursprungligare material , äldre arbetsmetoder och försvunna levnadsvanor. Samma sak går igen i andra språk . På latin heter mjölnare pistor. Ordet kommer av pinso som betyder krossa och vittnar alltså om en forntid, då man inte ma lde säden utan krossade den i en stamp eller mortel.

Ordnings- och hushållsregler Men det är inte bara föremålsterminologin som är konservativ . Även ordspråk och andra talesätt kan leva kvar även sedan deras innehåll för senare generationer blivit obegripligt. Så har min hustru hört sin mor säga, " att någon ordning får det vara i en tyscher vöjn " . Varför kravet på ordning särskilt skulle gälla en tysk vagn visste hon inte . Vad som ursprungligen torde ha åsyftats är en " holstein are", en lång vagn med tre a fyra säten , upphängd a på korgens sidostänger. Den hade alltså plats för många åkande och av C.A . Ehrensvärds akvarell, bild 3, förstår man att det då var angeläget med ordning även om "skånska haveriet hemreser" inte i en " holsteinare" utan i en vanlig höstvagn . Den främmande vagnstypen torde inte ha blivit känd här förrän in på 1800-talet, då ett starkt inflytande från Schlesvig-Holstein gjorde sig gällande på skånska storgårdar och i deras jordbruk. Det anförda talesättet har jag inte se tt upptecknat på annat 95

2. Glättning eller gnidning med gnidsten av glas.

håll. Allmänt känd av en äldre generation var däremot regeln att "märgling ger rika föräldrar men fattiga barn" . Satsen hade tidigare använts som varning för brännodlingen , alltså bränning av åkrarnas gräsväxt (N .-A. Bringeus , Brännodling , Lund 1963, s. 139). Märgla gjorde man för att höja jordmånens kalkhalt . I större skala förekom detta först fram emot 1800-ta lets mitt. Ännu på 1940-talet har jag själv gjort uppteckningar härom i Skåne . Så berättade t.ex. en lantbrukare i Högseröd , f. 1861 : " De bättre grödorna blev av att det kom så många danskar in i landet , de började märgla. Far märglade när jag var en liten pojke . Och när jag tog emot stä llet märglade jag. De slutade med att märgla när det gick rost på säden. Man hade tagit för mycket av jorden utan att ge annat istället. " Det var alltså vad varningen ville säga och som motpropaganda fick den en hastig effekt. Märglingen upphörde snabbt. D å hade också konstgödse ln kommit istället och det nya samfärdsmedlet järnvägen skötte di stributionen. Varningen blev inaktuell och torde nu i det närm aste vara bortglömd. Det sistnämnda gäller i änn u högre grad följande råd till en ung man i giftaså ldern: " Vill du skaffa dig en duktig hustru, så sök hen ne i gödselstan " . Själv fick jag detta råd av en ä ldre slä kting , f. 1865 , även om det då i sin ordagra nn a lyde lse var en

omöjlighet. Vid lastningen av gödsel kunde man se hur duktig en flicka var i sitt arbete. Att talesättet så sent kvarlevde på Österlen var ingen tillfällighet. Här var man konservativ . I sin bok Allmogelivet i Ingelstads härad från 1876 omtalar Nils G. Bruzelius som en skillnad i arbetsfördelningen mellan öst och väst i södra Skåne att i Ingelstads härad deltog tjänsteflickorna i lastning och spridning av ladugårdsgödseln, ett arbete som de enligt Nicolovius beskrivning från Skytts härad där var befriade ifrån. Själv har jag minne av att jag som gymnasist tillsammans med en tjänsteflicka deltog i arbetet att slå sönder den på en träda utkörda gödseln. - Ett småländskt ordstäv som istället gäller det motsatta könet vid val av make lyder: "Åkern behöver varken krutrök eller fiskafjäll. " Det betyder, att en god bonde är den som blir vid jorden och inte ägnar sig för mycket åt jakt eller fiske. Råden för att bli en god hushållare var många . I nutiden kan de vara svåra att tolka utan kännedom om äldre tiders hushållning. Det kunde t.ex. sägas: " En ska inte vara höstarik, för då blir en vårafattig." I en förrådshushållning gäller det att spara i början av hushållsåret , alltså på hösten när ladorna fyllts , så att man också har någonting på våren. Och helst också vid " olsmässekrok" d.v .s. omkring Olofsdagen den 29 juli, som var den mest kritiska tidpunkten mellan det gamla och det nya vegetationsåret. Annars kunde man få betyget: "De är så fattiga, så det är riktigt olsmässekrok" .

Om hantverkare Att många ordspråk och talesätt kommit till eller haft sin användning inom det genuina bondesamhället framgår av misstänksamheten gentemot olika hantverkare. " Bonden skall ha sin rätt knappt nock men mjölnaren skall ha sin rätt och lite till. " Mjölnaren betalades tidigare med att han fick ta en viss del , " tull ", av det malda , vilket ansågs inte vara så lätt att alltid kontrollera. Om skräddare heter det , att " lata skrädare ta lång nå/tråd''. Eller " di e gott o få bytta si (sätta sig) sa skräddaren, när som han hade klippt en böjselomma (byxficka)". Skålknalle eller fataknalle var en benämning på de västgötska gårdfarihandlare , som

i sitt varulager inte hara hade tyger utan även svarvade träsaker. Uttalandet "han lever som en fataknalle" ä r ett uttryck för den fasta befolkningens misstro mot de vandrande handelsmännens fria yrkesliv och dess möjligheter. Men det finns också ordspråk, där udden är riktad mot kunderna. För landsbygdens hantverkare gällde att de ofta måste lämna årskredit. Det var vanligt att de först vid jultiden gick omkring och tog upp betalning för vad de levererat under året. Det ger förklaringen på följande: " Det är inte mycket att lägga på bordet julafton , sa smeden, när han fick tack för arbetet" . Smederna var vana att ofta också få göra gratisarbeten. De stod i sin smedja, elden pyrde på ässjan och när kunden kom in var det lätt att passa på och be om en mindre lagning , som förblev obetald: " Godnatt och tack fick smens katt tills han svalt ihjäl" . Danska yrkeskolleger har observerat detta och sagt "det vi tar en krona för gör svensken för en sup ". Nuvarande spritpriser har dock tagit bort poängen i uttalandet.

Förändringar Till sist skall lämnas ett par exempel , där tolkningen blivit extra svår genom förändringar både i sak och ord. Det finns ett såmärke från Blekinge , en regel om när linsådd skall ske: " Var inte jungfrun där med totten i handen de dagar man sådde lin blev det dålig skörd". I almanackan före 1901 fanns i miniatyrformat tecken som visade månens ställning till de olika stjärnbilderna: väduren , oxen, tvillingarna etc, bild 5. Och bland dem också jungfrun , som hade i handen ett föremål som alltså tolkats som ett linfäste " totten". Vid spinning med slända har man vanligen haft ett långt lin fäste, som fästes i bältet eller i en särskild ställning. Men i Medelhavsområdet har ännu i sen tid också använts ett kort linfäste , som hölls i ena handen medan man satte sländan i snurrning med den andra. Korta linfästen är också kända från Osebergsfynden i Norge och avbildas på antika grekiska vaser, bild 4. De har i sen tid i stort antal bevarats från Dalarna och minnet om användningen levde här ännu kvar i början av 1900-talet (Nils Lithberg i Fataburen 1930). I Sverige i övrigt har det korta linfästet för längesedan kommit ur bruk , men den anförda regeln fr ån Blekinge om linsådden vittnar dock

3. " Skå nska haveriet hc mrese r" akvarell av CA Ehrensvärd. Na tion almuse um .

om att det här använts ännu i början av 1700-talet. Alltså vid en tid , då almanackan fick en bredare publik men d å man he lle r inte kunnat tolka jungfruns stjärnbild som man har gjort utan kännedom om det korta linfästet. Ett gammalt talesätt har alltså här räddat minnet om en arbetsmetod med forntida a nor. Att regeln om linsådden kunnat kvarleva berodde naturligtvis på bibehå llandet av den gamla almanackan med dess tecken för stjärnbilderna. Men att det var ett linfäste kvinnan höll i handen har den muntliga traditionen hjälpt till att bevara. När den verklighet ett talesätt anknyter till försvinner och minnet förbleknar är det annars så , att det inte heller självt kan bestå. I en sa mling ordstäv från sydöstra Skåne omtalas: " /nu så går där inte så rija kvinjor i tjårtje, se de offra hela tjör (kor)" . De t hänvisas alltså till kyrktagningen , d .v .s. att en kvinn a efte r en födsel skulle infinna sig i kyrkan och i församlingens närvaro framföra sitt tack. Men inom området hade denna s.ed börjat försvinna redan under 1900-talets första årtionde och var när den angivna samlingen utkom 1956 okänd för en yngre genera99

4. Antik vasbild med stående spinnerska fr ån e n grekisk rödfigurig vas.

tian . Kyrktagningens förening med en utgift var redan sedan länge bortlagd och möjligheten att erlägga detta " offer" in natura hade ännu tidigare försvunnit. Det hade utgjorts av matvaror av relativt ringa värde och att det kunde best å av en ko var , som ordspråket också betygar , helt osannolikt. Detta torde ha använts när en gåva eller donation av ovanlig storlek förts på tal och är naturligt nog sedan länge bortglömt. De t sista ordspråk so m här skall återges låter e nke lt nog : " April snö är fåragö " d .v.s. fårgödse l. Men vad betyder det ege ntligen ? Är snö i april något so m är bra eller då ligt för jorde n? Och inte blir man klokare av den äldre lyde lse n i Grubbs bekanta ordspråkssamling 1678: "A prille Snöi är så godh som fåregiö''. Kan det betyda , att inge tdera är någo t att hurra för? Me n i Tyskland lyder ordspråket: "A prilschn ee ist hes.1er als Sclwjinist_". d .v.s. iin fårgödse l (SAOB 2 sp 2051) . I e tt I()( l

MAJ.

' 12 ~agar

1 st

SJ)I}ilivtmG

~tl)cmafiuG

.reor6me6fa m?onica @ottl)arb

3st

4% 6~

ID?dn. Web M 10.53 <> M 11.46 ~

-te f.m . ~

-te

n. U. 0.33 f.m.

0.24 cl' u. U. 3.50 f.m. 0.54 (() fL 2.39 e.m.

$önbagenB \mbifotc~ter [lefantgöraG i ett fätffilbt [lönebagBplafat. 6 ® 3 t. ~åff ~ 1.16 2 !Bönbllgtn 7 ~m ®tani6(au6 f# 1.33 ®igi6munb) 8 st mcf)atiuG i-- 1.48 '.4·u. fl. 9.38 e.m. 9 D stimotl)euG i-- 2. 2 (( Wittmllfl 10 st &ebjörn ~ 2.16 11 % ffi?amertuG 2.29 ; u. fl.11.32 e.m. 12 ~ CHARLOTTA 2.4 7

5. Detalj av sida ur almanack för år 1900. Jungfrun spinner med slända och ko rt limfäste.

inledningsanförande vid lantbruksmötet i Malmö 1861 anförde talaren , att " fårgödsel anses vara dålig och det av helt naturliga skäl, då vinterfodringen endast består av halm " (Husdjursskötsel 3 , Skrifter utg. av de skånska lantbrukssällskapen, Lund 1919, s 86) . För en storstadsbo måste innebörden vara ännu svårare att förstå. Det är därför inte att förvåna , att man i Stockholm kan få höra ordspråket i denna form , tydligen förmedlad genom muntlig tradition: "Aprilsnö får adjö", d.v.s . försvinner genast. Dess trovärdighet vill ju ingen betvivla! När ordspråk bli obegripliga glömmes de som sagt efter hand eller omtolkas . Själv har jag oavsiktligt en gång gjort mig skyldig till en sådan omtolkning av ordspråket " Man skall inte kacka i eget bo " . Men kacka, d.v .s. förorena , är inget skånskt ord , varför jag vid ett tillfälle återgav vad jag trodde mig ha hört på detta sätt: " Man skall inte kackla i eget bo". Jag blev utskrattad trots att innebörden i stort sett inte var så annorlunda. 101

6. Lin fäs te n av västsvensk typ. KM 13. 6 10 och KM 14.979 . Lin fäs ten av dett a slag kan ursprunglige n haft sin nedre del fo rmad till ett handt ag och anvä nts vid spinnin g med slända. Från D alarn a är bevarade lin fäs ten so m bevisli ge n omgjo rts fö r fas tsä ttning i en vinke lställning på spinnrocke n när denn a kom i bruk .

R ef erenser Här o mt a lade o rd språ k återfinnes bl. a. i A nn a Birgitt a Roo th . O rd sp råk fr ån södra Sve ri ge (Lun d 1968); Ste n-Be rtil Vide. O rdspråk. o rdstäv oc h ta lesä tt fr ån sydvästra Småland (L un d 1957) ; Hugo H åkansso n . O rdstäv frå n Ös te rl e n (S imrishamn 1956) .

102

NILS NILSSON 0

Angplogen

Att plöja med å nga förefaller kanske inte särdeles rationellt. Icke desto mindre har det med framgång praktiserats i vårt eget århundrade, låt vara bara på enstaka större egendomar. En av dessa var Engeltofta-Övragård vid Ängelholm där en ångplog införskaffades 1909. Händelsen har förevigats i ett fotografi, som ännu finns i behåll på Övragård , bild 1. Bilden visar en uppställning i tidens anda med maskiner och människor i gruppering ; de båda lokomobilerna med plogen mellan sig och de fyra " besättningsmännen" på sina platser, låt vara att den ene av dem poserar vid plogens stora bärhjul , som därmed framstår i all sin väldighet. Bilden ger ingen föreställning om ångplogens arbetssätt utan visar endast hur färden till och från åkern kunde te sig. Vid själva plöjningen var lokomobilerna ·uppställda vid åkerns vändtegar , "ändaryggarna" som det heter i Skåne , och plogen drogs mellan dem fram och tillbaka med hjälp av en kraftig stålwire. För att kunna plöja i oavbruten följd var plogen försedd med en dubbel uppsättning plogskär, som skiftades vid varje vändteg, s.k. balansplog, bild 2. Dessutom måste Iokomobilerna köra fram bit för bit allteftersom plöjningen fortskred: medan den ena Iokomobilen drog plogen till sig, körde den andra fram ett stycke, motsvarande två skärbredder, för att vara beredd till nästa vända. Därtill kommer att lokomobilerna skulle försörjas med kol och vatten, vilket krävde medverkan av en eller ett par man med vattentunna, vagnar och hästar. Den omständliga manövreringen och betjäningen uppvägdes av plogens förhållandevis höga effektivitet. Med en arbetsbredd på fyra till åtta skär kunde dessa ångplogar avverka betydande arealer. Från Säbyholm finns uppgifter för åren 1901-1910 som

103

l. Å ngploge n på Engelto ft a-Övragård 1909. Ploge n i mitten är här koppl ad till den vä nstra loko mobile n fö r bogse ring ut till arbe tspl atse n. Efter foto i pri vat ägo.

visa r att man i geno msnitt plöjde fe m ha per dag. För öv ri gt kunde utrustninge n användas också till harv, kulti vator , vä lt och ann at. Men för att kunn a fullt utn yttj a en ångplog krävdes stora åkerski ften med regelbundn a ägofi gurer och någorlund a jämn mark . Anvä ndbarheten va r således begränsad och därtill kom de höga kostn adern a till såväl anskaffnin g som dri ft. Det var hell er inte många gårdar so m hade ångplog. Enligt uppgifter i litteraturen skulle det inte ha funnit s mer än sex styc ken i hela Skåne när ångplöjninge n hade sin " glansperiod" under 1910talet. Engeltoft a och Säbyholm har redan nämnts, de and ra fyra va r Stureholm , Rögle , Yästra by och Tro ll ebe rg-Yiderup . Samtliga va r infö rskaffade under åren närm ast fö re 1910 med ett und ant ag , Sä byholms ångplog , so m köptes redan 1888 . Dessutom fi nn s fr ån Brogårda uppgifter om ångplöjning och tro ligtvis har det funnits ångploga r på några gård ar till i Skåne. Därtill ko mm er den so m fa nns på Gårdstånga Nygå rd , men den va r av helt ann at slag , närm ast ett slags ångtraktor, såso m framgå r av artikeln " Tra kto rn " i de nn a årsbok av 1980 . I Sve ri ges jordbruksbygde r i öv ri gt fa nn s naturli gtvis oc kså ångploga r, uppskattningsv is lika många sa mm anl agt so m det fa nns i Skåne. Någo n till ve rkning av ångploga r i vå rt land har ve terli ge n inte fö reko mmit. I va rj e fa ll var sa mtli ga skånska ångploga r importerade fr [111 England ell er Tys kl and oc h tro lige n va r oc kså de, so m 104

2. Balansplog med fem skär på vardera halvan. Under plöjningen satt en man vid ratten och styrde plogen. Efter Sjöström , Handbok i redskapslära.

fanns i övriga Sverige , importgods . Den mest kända tillverkare n var den engelska firman Fowler , som också tycks ha varit etablerad i Tyskland . Hela systemet baserade sig på engelsmannen John Fowlers konstruktioner från 1850-talet. Från början praktiserades det s.k. enmaskinsystemet, som innebar att man endast hade en lokomobil , medan wiren vid åkerns motsatta sida var anbragt vid en s.k . ankarvagn. Men efterhand visade det sig att det hela fungerade betydligt bättre med två lokomobiler , trots de ökade kostnader det innebar , dels ifråga om investeringar , dels genom att hela tiden två ångmaskiner måste hållas under tryck , fastän endast en åt gången var i arbete . En enda ångplog av enmaskinstyp har varit i bruk i Skåne , vid Bollerup på Österlen. Den införskaffades redan 1860, men var endast i bruk några år. Ångplogen förblev sålunda en ytterst begränsad företeelse i vårt lands jordbruk . Redan de geografiska förutsättningarna saknades i allmänhet , utom i de utpräglade slättbygderna. Det var heller inte många egendomar i landet , som hade så stora samlade arealer att ångplöjningen gav några praktiska fördelar. Ångplöjningen var heller inte någon billig arbetsform. En ångplog representerade ett betydande kapital , inköpspriset låg omkring 1910 på c:a 50-60.000 kr , då vid samma tid ett karldagsverke kostade 1,50 kr. Driftskostnaderna var också avsevärda, 105

3. Å ngploge n på Stureholm . Den e na av de två lokomobilern a under arbete. Efter foto i privat ägo.

framför allt på grund av kolförbrukningen . Allt sammantaget betyder att endast mycket stora egendomar kunde ratione llt utnyttja en å ngplog. Men även där alla förutsättningar var gynnsamma, tycks ä nd å å ngplöjningen rent kostnadsmässigt alltid ha legat över den vanliga h ästplöjningen . Fördelarna låg huvudsaklige n i den avsevärda tidsvinst , som å ngkraften gav. Kanske skulle den kunna ha utveckl ats till en billigare och mera lättha nterlig kraftkälla om inte en ny typ av kraftmaskin hade börjat komma i bruk , näm ligen den med förbränningsmotor drivn a traktorn. I konkurrensen med denna blev å ngmaskinen mycket snabbt utslagen inom jordbruket och under loppet av 1920-talet försvann de flesta av å ngplogarna.

Referenser Brunnström , A . . Jo rdbruksminne n. Kulle ns hembygdsfö re nings årss krift 1973. Eskeröd . A .. Jordbruket under femtusen år. Redskapen och mask ine rn a. 1973. Sjöström , A .. H andbok i redskapslära. Lantbrukets bok de l 4. 1902. West , L. A., Agriculture. Hand tools to mechanization , 1967 . Zachrison , A ., Åke rbruksreds kap och jordens bea rbet ning i Skåne 1800-19 14 . 1920 .

106

CLAES W AHLÖÖ

Testikeldolk

Till färgbild XV I Ur en medeltida timrad brunn i Lund bärgades hösten 1979 en praktfull dolk. Den är 33 ,5 cm lång med klinga av stål och fäste skuret i buxbom . Fästet kröns av en rund välvd skiva av mässing. På denna finns en punsad dekor med ett majuskel-M som dominerande motiv . Mitt på skivan finns en timglasformad knopp , också den av mässing , genom vilken tångens spets passerar. Skivans kant är runt om uppklippt och har klämts fast på buxbomsfästet ungefär som en nutida kapsyl. De uppklippta flikarna har vid fastsättningen kommit att ligga omlott med varandra. En röntgenbild av dolken visar att passagen genom fästet är 9 mm bred. Klingan är eneggad med ett triangulärt tvärsnitt , ryggen håller på det bredaste stället 7 mm. På ena bredsidan finns nära ryggen en stämplad smedsignatur i form av ett malteserkors. Dessutom uppvisar klingan 86 mm från spetsen på ömse sidor 34 mm lå nga smidda fasetter i ryggkanten. Smidet är av hög klass och klingan är troligen importerad , vilket förekomsten av smedsignatur kan bestyrka . Själva fästet kan däremot mycket väl vara tillverkat i Lund, något som både dokumentariska notiser och arkeologiska fynd rörande svärdfejare visar. Svärdfejarna var under medeltiden de hantverkare som försåg vapnen med fästen och slidor. Ofta var klingorna importerade från välrenommerade smedjor ute i Europa. Både fästet i buxbom och den eneggade klingan är utmärkande för denna dolktyp som uppst år på 1200-talet och i Skandinavien brukas in på 1500-talet. Typen som sådan får under medel107

108

tiden en vid spridning i Nordvästeuropa och tycks , att döma av de många bevarade avbildningarna (inte minst på nordiskt område), ha varit uppskattad av både hög och låg. Det är ansvällningarna vid fästets nederdel som är karakteriska för dolktypen . Den klart falliska symbolik som de är uttryck för kan knappast missförstås av en modern betraktare . Det torde också ha varit mot bättre vetande som engelska museimän i slutet av 1800-talet kallade den här .sortens dolkar för kidneydaggers , vilket försvenskades till njurdolkar. Detta särskilt som den medeltida engelska benämningen var ba llock-knife eller på svenska testikeldolk . På franska var benämningen dague a cuilettes. Namnet testikeldolk är visserligen korrekt , me n har ju en något lärd klang - man kan utgå ifrån att det medeltid a namnet på lundadolken varit mera kärnfullt och rakt på sak. Njurdolk är den benämning som bitit sig fast trots att det under alla omständigheter är mycket svå rbegripligt vad ett par njurar skulle representera på ett dolkfäste. Testikeldolken var av mängden fynd och avbildningar att döma , som sagt , mycket populär i Norden. I Lunds jord har ett flertal exemplar , representerande olika utvecklingsstadier , påträffats. Från ett ursprungligt utseende med skulpturalt kraftigt markerade testiklar gick utvecklingen mot alltmer stiliserade former i olika material , där det inte alltid är lätt att omedelbart känna igen fallosmotivet . Testikeldolkar bars och brukades både av krigsmän och civilpersoner. I domkyrkan i Roskilde finns en alabasterskulptur av Valdemar Atterdags son Christoffer iförd full rustning . Skulpturen är utförd strax efter junker Christoffers död 1363. Vid högra höften finns en testikeldolk so m starkt påminner om dolke n från kv. S:t Peter. Christoffers högerhand har ett stadigt grepp om dolkfästet. Detta ä r som vi skall se av det följande nog inte en slumpartad komposi tionsdetalj utan en gest med en bestämd innebörd.

I. Testikeldolk frå n timrad brunn i kv. S:t Pe te r, Lund. Längd 33 ,5 cm. KM 69.497:269. 2. Rö nt ge nbild av dolke n .

109

Pii ett kapitiilhand i sydportalen på Källunge kyrka (Gotland) har bildhuggaren återgett en scen ur varclagslivet, där två tärningsspelare kommit slagsmål och håller på att avgöra tvisten med dragna testikeldolkar, vilka har ordentligt tilltagna ansvällningar. Reliefen har daterats till 1300-talets mitt. Till civil dräkt bars testikeldolken som framgå r av kalkmålningar i kyrkor på ett ostentativt sätt mitt fram, lågt hängande i skrevhöjd. Det ligger nära till ha nds att uppfatta en sådan placering av en fallossymbol som en ur en gammal fruktbarhetskult hämtad demonstration av manlig potens och det är här som frågan om fallosens egentliga innebörd för meclelticlsmänniskan kommer in. Det förhåller sig nämligen så att fallossymbolen på ett mycket tidigt stadium får en utöver den rena fruktbarhetsmagin vidgad och förändrad innebörd vilket ger elen en amulettfunktion . Den välkända skylten frå n Pompeji med en fallos och texten HIC-HABIT A T FELICIT AS (Här bor lyckan) har inte som man tidigare trodde angett platsen för en bordell utan suttit utanför ett bageri. Ett mera näraliggande exempel - både i tid och rum - på elen förändring falloskulten undergick , är Adam av Bremens skildring av hedna templet i Uppsa la . Där heter det apropå Frejbilclen , att guden skänker människorna fred och glädje. Samma betydelseförskjutning gäller som Inger-Lise Kolstrup påvisat också för en intressant grupp romanska stenskulpturer i danska kyrkor med mansfigurer , som är otvetydigt falliska. Dessa måste uppfattas som värnare om livet , ställda mot ondskans makter. Att testikeldolken i militärt sammanhang bars hängande vid högra sidan dikterades naturligtvis av praktiska hänsyn , men placeringen i samband med civildräkt är egendomlig (för att inte säga vådlig), om den inte kan förklaras utifrå n en rent symbolisk-magisk ide av samma slag som elen som ligger bakom de nä mnda bildhuggararbetena. Den ornerade knappen på dolken från kv . S:t Peter i Lund med sitt majuskel-M blir också med ovan berörda syn på det medeltida fallosbegreppet mycket rimligare i sin kontext. M står nämligen för elen heliga jungfrun och är därmed ett tecken som skyddar sin bärare. Intressant nog finns det frå n Lund ännu en testikeldolk som har denna koppling till Mariakult. Det är en

llO

3. Detaljbild av knappen på testikeldolken.

dolk med buxbomsskaft som sekundärt till knapp har fått en i mässing gjuten Mariaamulett. Den redan genom dolkarnas fallossymbolik uttalade magiska skyddande funktionen förstärks alltså med hjälp av tecken för den heliga jungfrun. Den från början hedniska fallosmagin (dock accepterad av kyrkan) förenas på ett och samma föremå l med den kristna magin. I den brunn där dolken påträffades framkom också på samma djup , dvs. nära bottnen , en blyglaserad kanna , som är komplett så när som på en del av mynningen. Kannan har en specie ll mångkantig utformning av bottenranden som är karakteristisk för en grupp kannor i Lund. Det har föreslagits att typen är tillverkad i Lund. Kannan är av en viss betydelse för dateringen av dolken eftersom den med stor sannolikhet tillverkats under perioden c 1250-c 1350, vilket är lika med den klassiska guld ål-

111

4. Ka nn a med må ngka nti g bo tte nra nd . Hö jd 22,5 cm . Rymd c 2,2 l. KM 69.497:269.

de rn fö r det no rd väste urope iska bl yglaserade rö d go dse t. Bå de do lke n och ka nn a n ha r tro lige n ta ppa ts i brunn e n och ingår inte i fyll ningsm asso rn a. Enli gt fö rfa tta re ns åsikt ä r de t dess uto m t roligt att kann a n ska ll föras till 1300-ta le t. De tta nä rm as t av typo logiska skä l. D o lken upp visar formm äss igt sta rk a likh e te r me d till 1300-ta le t d atera t bildm a te ri·a l, likso m äve n me d de n till 1300-talet d ate rbara lunda do lke n me d Ma ri a -a mul e tte n. E n da teri ng till nä mnda å rhund ra de fö r testik e ld o lke n fr å n de n tim rade b runn e n i kv. S:t Pe te r ka n be traktas o m in vä ndnin gsfri . Fråga n ä r o m de t gå r a tt nä rm a re precisera d a te rin ge n . Är de t t. e x . möjligt att med hj ä lp av kn a ppe ns m a juske l-M nå lä ngre? De n 1334 av lidne ä rkeb isko pe n Ka rl de n rödes gravste n i L und s do mk yrk a ha r e n in skri ft , so m upp visa r goti ska m ajuske lM me d e n ut fo rmning so m likn a r do lkkn a ppe ns M. E n likh e t m e ll a n bo kstäve rna ä r att sta pl a rn as avs lutnin ga r ne dtill före nas till e n samm a nh iin gand e linj e so m slute r M :e t. E n till o mk rin g

11 2

1300 daterad gravsten från S:ta Maria minors kyrkogård i Lund har M utan denna sammansmältning av stapelavslutningarna, vilket kan tyda på att man skall in en bit på 1300-talet för att bokstaven skall ha fått ifrågavarande utformning . Ett med dolkknappens Maria-monogram jämförbart M är också den agraff som finns avbildad i Kulturens årsbok 1961 , s. 93 med en till 1300-talets mitt angiven datering. Rödgodskannan och Maria-monog~ammets kalligrafiska utformning pekar sammantagna mot en datering av dolken till 1300-talets första hälft och det är kanske sannolikt att den tillverkats någon gång under århundradets andra fjärdedel.

Referenser Blomqvist , R ., Lunds historia I. 1951. Jensen , J .S ., En Ma ria a mulet på e n dolk. Archaeologica Lundensi a VII. 1976. Kolstrup , 1.-L., Fallos - e t livskraftigt symbol. Hikuin 2. 1975. Liebgott , N.-K ., En gruppe nyredolke fra Ra nders-egne n. Hikuin 3. 1977. Lindblom , A ., Gotländsk a stenmästare . 1959. Må rtensson , A.W ., En krukmakeriprodukt frå n de t mede ltida Lund. Kulture ns årsbok 1961. Nybe rg , T ., Njurdolken . Malmöya nr I. 1979. Re id , W ., Va pen genom tiderna. 1976.

113

Bi\IUlRO ÄSTRAND

Dekorationsmåleri

Till färgbild IX-XI Ännu e n bit in på 1700-ta let måste alla måla re - såvida de ej va r knutn a till hove t , någon godsherre eller offentlig institution tillhöra " Conterfeije och Målareskråe t" . Mästare i ämbetet måste behärska såväl slätstrykning av alla slag som de korationsmåleri och framst ällning av figurscener och liknande. De n , som ville vinna mästerskap måste först göra e tt provstycke på papper. Sedan det granskats och befunnet väl gjort , gav ämbetet den s. k. styckmästaren till åtelse att efter " givna förskrifter " utföra det i färg på duk , som i sin tur skulle godkännas. Ämnet för målningen , på förhand bestämt av ämbetet, var under 1600och börj a n av 1700-talet i regel religiöst. Längre fram hade det ofta anknytning till den antika gudavärlden . Det provstycke , som styckmästaren Carl Magnus Lethin uppvisade för ämbetet i Stockholm den 10 december 1773 föreställde efter beskrivning följande : "" Prome tevs stj äl e lde n ifrån himm ele n. Fö r att hämnas däröver befaller Jupit er Vulcanus att förfärdiga e n kvinn a vid nam n Pandora . so m . då hon blev färd ig. sy ntes öve r måtta n skö n . så att guda r och gudinno r skänkte henne gåvo r och för måner. Jupit er själv skä nkt e hen ne e n as k . i vilken all a o lyckor va r inneslutn a och befallde. att ho n sk ull e till ställ a Prometevs densamma. De nn a är dock för slug att mo ttaga . långt mindre öppn a densamma. H an jagar Pandora ifrån sig. ho n begiver sig åte r till Epimetevs . so m med tacksa mhe t mottog och öppn ade as ken. Med myc ket buller utflög därvid all a uti aske n inneslutn a olyckor på e n gå ng och spriddes öve r vä rlden. vilka olycko r skulle framställas med tj änli ga och till äm ne t lämpli ga figurer.··

Med 1739-års hall- och manufakturordning fick tapetm ålare och lackerare rätt att bilda egna sammanslutningar - societeter under hallrätten. Detta medförde en viss uppluckring av måla r114

1. Tuschteckning av målarmästare Sven Olsson , troligen utförd under hans lärotid i Stralsund 1822-27 . 25x20 ,5 cm.

skrået , även om skråmästarna fortfarande hade rätt att utföra alla slags måleriarbeten. Under 1740- och 50-talen pågick också den strid , som ledde till att vissa skickliga bildkonstnärer lyckades undgå skråberoendet. Definitiv bekräftelse på konstens fulla frihet gav stadgarna, då Kongliga Ritakademin 1773 ombildades till Kongliga Målare- och Bildhuggarakademin , som befriade dess ledamöter från såväl skråtvång som alla slag av borgerliga plikter och utgifter. Figurscener och liknande hade en ganska framträdande plats i 1600- och 1700-talens målade rumsdekoration , både i kyrklig och profan miljö. Och det gäller såväl måleri utfört direkt på väggar och i tak som det under 1700-talet blomstrande tapetmåleriet. Även sedan de akademiutbildade konstnärerna blivit befriade från skråberoendet förblev gränsen mot skrå- och hallmästare till en början flytande , då man ännu delvis hade likartade arbetsuppgifter. Dessa blev emellertid efter hand helt artskilda. Därtill bidrog förmodligen att den målade rumsutsmyckningen framemot 1800 och därefter allt mer kom att begränsas till rent ornamentala uppgifter. Tryckta tapeter hade blivit allt 115

, f"~~f,T] l'~:·1'-rr1 [ +

I ..

~~.J JJJ. +

•

- +

:I;',· +

•

·-2

-1

L- •

-Ll:~t t~.:iiH .k?ziil -.

-~ · ,•

,,....

.,.

2. Dekorationsprov , väggfält i rokoko med marmorering och ornament , som bl.a. imiterar förgylld relief inram a nde turkosfärgade fä lt. Akvarell av måla rmästare 0 . Edvard Olsson, trolige n utförd under hans gesä lltid 1854-65 , so m han till stor del tillbragte i Wie n. 30,5x48 ,5 cm.

vanligare och Carl Johans-tidens stilideal medförde ofta slätm ålade väggar med endast en dekorativ bård uppe vid taket. De nya förhållandena speglas i bestämmelser angående mästerprov i Stockholmsämbetets förslag till nya stadgar från 1846, strax före skråväsendets upplösning . Häri föreslås att styckmästaren skall uppvisa en ornamentsteckning i svartkrita eller tusch , antingen komposition eller kopia efter gips och en figurteckning efter basrelief i gips eller frist åe nde gipsfigur, bild 1. Sedan de blivit godkända skulle de förstoras till uppgivna mått och ornamenten målas i limfärg , antingen i grått i grått, brons eller färg , och figurteckningen i olj_e färg grått i grått. Med 1800-talets nystilar - nygotik , nyrokoko , nyrenässans , nyklassicism och nybarock - kom en rikare rumsdekor åter på modet. I synnerhet blev taken föremål för en ofta heltäckande ornamentik i lysande färger. Int arsiaimitationer liksom skickligt utförd a marmoreringar och träådringar av traditionellt slag var också omtyckta. Man möter detta måleri i tidens representationsmiljöe r , i tea trar och restauranglokaler , i de stora privatvit116

3. Taket i fabrikör Carl Holmbe rgs 2 matsal , med intarsiaimiterande målning i nyrenässans utförd av Axel Cornelius Olsson , 1880-talet. Kulturens Arkiv.

torna och i mera påkostade lägenheter. Det dekorativa måleriet hade en väsentlig betydelse för att i enlighet med tidens inredningsideal åstadkomma en enhetlig stilkaraktär i respektive rum. Renässanskaraktär har skissen till ett tak , färgbild XI , utförd av lundam ålaren Sven Olsson (1807-1884). Han blev mästare 1844, fick burskap i Lund 1847 och lade där grunden till den målerifirma , som i sonens , 0 . E . Olsson , namn ägde bestånd fram till 1978. I Sven Olssons efterlämnade arbetsskisser , liksom i en nu borttage n rumsdekoration') i nyrokoko från 1860-talet , tycker man sig spåra en viss stramhet , som påminner om att han fått sin utbildning i 1820-talets ännu stränga klassicism , bild 1. År 1867 ingick Sven Olsson i kompanjonskap med sonen O lof Edvard (1836 - 1915) , utbildad i faderns verkstad och på kontinenten , bild 2 . Två dekorerade tak , målade av firman under hans tid som mästare, har liksom faderns fått sin form från ren ässa nsen , men på så annorlunda sätt , så karakteristiska för I 17 /

4. De ta lj av take t i matsal , bevarad på ursprunglig plats i Vita Hu se t. Kulture n. dekorerat i int a rsia imitera nde måle ri i nyre nässa nsstil av J a kob Wilhelm Olsson , Lund 1884.

sin tid , för nyrenässansen , jfr färgbild XI , bild 3 och 4. Det ena taket , i dåvarande fabrikör Carl Holmbergs matsa12) , är uppdelat i fält i sådana former att de tillsamm ans med mellanliggande panelimitation skapar en fullständig illusion av kassettak . Det andra finns i Vita huset på Kulturen , i ett rum som en gång varit matsal. Det är ett kassettak , där ramverket är målat i träimitation och fälten imiterar inläggningar i ek, ebenholz och e lfenben. Det är signerat 1884 av Jakob Wilhelm Olsson , verksam i firman i mer än 50 år , bild 4. En annan skicklig dekorationsm ålare , som prytt många lundainteriöre r var Svante Thulin (1837-1918). H an samarbetade med H e lgo Zettervall och har bland mycket annat gjort de nu borttagna må lningarna i Lunds Domkyrka sa mt målninga r i Lunds och Uppsala universitet. Säkerligen är det också Svante Thulin och hans medarbetare , som vid se kelskiftet prytt taken i dåvarande borgmästare Ca rl Brinks hus·' ) vid Stora Söde rgat an 55. H är möter takmålningar i varierande stilar , renässans i mat-

118

5. Taket i förmaket i borgmästare Brinks våning', dekorerat i " ita liensk renässa ns" i ett ota l färger mot ljus botten med bårder i mörkt rosa som dominerande inslag . Sannolikt målat av dekorationsmålare Svante Thulin strax efter 1900. Kulturens Arkiv.

salen, " italienskt" i förmaket och nyklassicism i salongen, bild S och 6. För att kunna ge varje rum dess rätta karaktär - gotik eller renässans i matsalen , rokoko eller nyklassicism i salongen etc. måste dekorationsmålare vara väl förtrogna med ornamentik och form förråd i alla historiska stilar. Därtill behövdes också förlagor. Och sådana fanns, i böcker och planschverk , i svartvitt och i färg, ofta tryckta i Tyskland - planschverk med friser och bårder , hela takdekorationer , väggfält och dörrornamentik . En del inneh åller ornament från det antika Egypten, Kreta , Pompeji etc. , hela vägen fram till 1800-talets Frankrike, med an andra omfattar ett stort urval från en eller ett par stilperioder. Kring sekelskiftet 1900 möter man ofta verk med naturalistiska dekorationer eller växtornamentik i jugendstilens anda. Mångfalden speglas väl i alla de planschverk , som bevarats från Tekniska skolan i Lund, som liksom andra skolor av detta slag kom till vid tiden för skråväsendets upplösning . Här under119

6. Detalj av salongstaket i borgmästare Brinks våning', målat i nyklassicistisk anda i övervägande rosa , grönt och gyllengult i bleka toner , sannolikt av dekorationsm ålare Svante Thulin , strax efter 1900. Kultursens Arkiv.

visades genom åren många målarlärlingar och gesäller i bl.a. frihandsteckning , perspektivlära, fackteckning, ornamentik samt yrkes- och dekorationsmålning. Lärare vid slutet av 1800talet och kring sekelskiftet var bl.a. " Herr F. Krebs , Artist , född 1845, förordnad 1882", målarmästare C. E. Lilienberg och målaren och dekoratören B. Bengtsson. Enligt årsberättelsen 1898-99 hade frihandsteckning bedrivits " a) efter väggplanscher af Stuhlman ... samt plana reliefer och pressade växter , b) efter klots i front och snedställning, c) skuggning af enklare gipser med blyerts , d) teckning och skuggning i kol och svartkrita efter gipsornament ; antika vaser, klotsgrupper och figurdetaljer - m ålning i vattenfärg , pastell efter konstindustriella föremål". Yrkes- och dekorationsmålning innefattade marmorering och ådring efter natur och plansch , skyltmålning, tak- och väggdekor , må lning efter gips i grått och i ton . De som ville ägna sig å t dekorationsm å leri eller bli egna mästare fortsatte ofta sin utbildning. En del begav sig till Tekniska skolan i Stockholm , t1tskilliga reste utomlands , ej sällan på stipendium fr å n Olof I:'.()

7. Dekora tion sprov , väggfä lt, akvare ll utförd av Anders Pe rsso n (Wa ldur) 29/ 1 1889 unde r ha ns tid vid Tekniska Skolan i Stockholm . A ka ntusra nk a n med djur oc h me dalj o nger i den främre pilaste rn öve re nsstä mme r i deta lj nästa n he lt me d motsvara nde o rn a me nt på bild 8. H. 11 3 cm .

121

Lundbergs fond. instiftad för "hantverksynglingar" i Lund att efter slutad lärotid i hemstaden "i främmande land skaffa sig ökade insigter". Dekorationsprover, elevarbeten eller förslag till dekor i någon må leriverkstad etc., visar på nära hå ll dekorationsmålarnas skicklighet. De är vanligtvis utförda på papper i akvarell eller limfärg . De kan vara kopior av hela kompositioner eller komponerade fritt utifrån bårder, friser och ornament efter förlagor i den avsedda stilen. Ofta är de uppförstorade till full skala . Exempel på elevarbete från Tekniska skolan i Lund ger ett utsnitt av en väggdekoration i italiensk renässans , se omslagsbilden. Det finns i två exemplar, vars skiljaktligheter endast består av olikheter i färgnyanseringen. Det ena är signerat Edvin Th. Berg , det andra J. Johansson v. t. 98. J. Johansson är sannolikt identisk med den sedermera kände lundakonstnären Johan Johansson (1879-1951), som då var elev vid skolan. Exakt kopia är ett annat renässansornament av Anders Persson (1867-1946) - från 1906 A. P-son Waldur - upprepat i varierande format och i olika sammanställningar, bild 7 och 8. Närbesläktad akantusornamentik finns med i en skiss till rumsdekoration med påfallande jugendkaraktär, som ofta dominerar i hans skisser från det tidigare 1900-talet , färgbild IX och bild 9. Efter Tekniska skolan i Lund och i Stockholm fortsatte han sin utbildning utomlands , där han också var verksam i långa perioder. I Sverige arbetade han tidvis också som konse rvator i skånska kyrkor tillsammans med dekorationsm ålare och konservator Hans Erlandsson (1877-1973) , som hade sin verkstad i Tomegapsgatan. Ett elevarbete av hans hand , från Lund v.t. 98, bild 10, är utfört i en stil mellan nybarock och rokoko, medan ett prov på takmålning från hans tid i Leipzig , signerat 1900, är helt i jugendtidens stil , bild 12. Jugendstilen har också givit karaktären åt en annan av hans dekorationsskisser , ett helt tak , som samtidigt för tanken till medeltiden , bild 11. I Hans Erlandssons bevarade material finns bl.a. också ett antal prover på olika slag av marmorering , utförda i olja på duk . Marmorering liksom träådring av olika slag tycks sedan århundraden intill våra dagar ha varit något som målare självklart skulle behärska . När gesällprovet , efter näringsfrihetsförord122

8. Orn a me nt i fä rg, a ka ntus med djur och medalj o nge r i itali e nsk re nässa ns , litogra fi skt tryck . " U r G ra mm a tik de r O rn a me nt vo n O we n Jo nes" 1856. A nvä nd vid Tek niska Sko la n i Lund .

123

9. Skiss till ta kde korati o n - bå rd med väx to rn a me nt i ape lsin gult oc h ble kt grö nt mot himm e lsb lå botten - a kva re ll i juge ndtide ns st il av A nde rs Pe rsson Waldur 1906. Bå rd e ns bredd 4,3 cm.

124

10. Skiss till takdekoration i full skala i limfärg i blekt gråvioletta, gröna , rosa m.m. färger mot ljus botte n . Utförd av konservator Hans Erlandsson v.t. 1898 troligen som elevarbete vid Tekniska Skolan i Lund . Sida 67 cm.

ningen 1864, blev det slutliga beviset för själva hantverkskunnandet , bestod detta för målare oftast av just prov på imitationsmålning, färgbild X . I 1869 års huvudbok från Olssons verkstad i Lund framgår , att inte bara väggar utan också blomkrukor och urnor målades i " stenfärg". Dörrar och paneler , soffor, stolar , skåp, byråer och kommoder m.m . fick imitationsmålning i ek , björk, va lnöt och mahogny. Axel Fridolf Olsson (1870-1961), son till 0. Edv . Olsson , nämner i sin reseberättelse 1909 från en av sina studieresor på kontinenten en behandlingsmetod , närbesläktad med marmorering , nämligen stöppling med lasyrfärg med svamp. Han säger att detta gamla bruk "åter vunnit insteg och mycket stor använd125

11. Skiss till takdekoration - rosa rosor, violetta tistelblommor och grågröna blad mot blekare grågrön fond , valvribbor i beige , röda kring cirklarna med röd fond, kring centrum blått - akvarell av konservator Hans Erlandsson 1900-01.

42 ,5x56 ,5 cm.

ning till såväl väggar som tak, och detta ej blott i trapphus och korridorer utan även i bostadsrum och andra lokaler". För övrigt berättar han bl.a . att " färg åter kommit till heders " även om man " i synnerhet uti Mi.inchen haft svårt att övergifva 'die Weissperiode ' som de tyska kollegerna gärna benämna den mo126

12. Skiss till takdekoration i jugendstil av konservato r H a ns Erlandsson. Målad i full skala i lim färg med bård i pastelltoner i <lj't1pt och lätt rosa , blekt mossgrönt, gråblått och klargult mot svagt grö naktig fond, Leipzig 1900. Bårde ns bredd 35 cm.

derna smaken". Men samtidigt nämner han att " den detaljrikedom , som i forna tiders dekorationsm åleri möter oss", ej återfinnes i samma utsträckning. Imitationsmålning och därmed närbesläktad dekor har levt kvar in i 1940-talet. Så se nt som 1946 utgavs en sa mling dekorationsprover , använda vid lärlings- och yrkesskolor. Övervägande delen består av marmoreringar och träådring. Vid varje bild är använda färger angivna och tillvägagångssättet beskrivet. Vid mahognyproven står att läsa " Grunden bruten med : Guldocker. Orangegult. Engelskt Rött. Behandling: Lasur av Bränd Terra , Florentinerlack eller Krapplack och Bensvart. Vid stor fodran på utseendet piskas ytan först med· Casselbrunt upprört i öl och skummjölk . Härvid framkommer bl.a . porerna . Sedan ytan torkat utföres ådringar med idragare (gaffelformad pensel) och streckpensel med samma färger som lasuren . En ytterligare tunn lasur förhöjer djupet i färgen och naturtroheten". Dessutom möter exempel på målade bårder. Sådana brukar vara utförda 127

med hj älp av schab loner, bild 13, i vars utskurna mönster färgen stöpplas på väggen. Schabloner är ett urgammalt hjälpmedel vid alla slags dekorationsmåleri. Och eftersom metoden är lättillgänglig, är det naturligt att den använts så länge som det funnits tid och lust att pryda en vägg med ornament. ') Rumsdeko rati o n i AB C.O. Borgs Söners loka ler , Stora Södergatan 8, Lund. ' ) Fabrikör Carl Holmbergs bostad i ett nu rive t hus vid Ba nga tan 10 b, Lund . 3 ) Ca rl Brinks hus revs i juli 1970. Se vid a re Anders W. Må rtensso n. E n borgmästarevåning i Lund. Kulturen s å rsbok I 97 1.

Referenser Orryck1a Kulture ns arki v: Olsson , Axel Fr. , Va nd rin gså re n . Uppt eck na t av Sve n T. Kjellberg. 1960 ; Resebe rättelse af Axel Fr. O lsso n. Lund 1909; Handlin ga r röra nd e måla rm ästa re Jöns Knutsson . Stadsarkivet i Lund: Handlingar från Tek ni ska skolan i Lund.

Tryckta Gramma.tik der Ornamente von Owen Jones . 1856. Hallbäck , S. A. , Det efte rre form a toriska dekora tiva kyrkomål e riet på 1600- och 1700-tale n i Sverige. De l I. 1947. Helln e r, B. , Oljemå lade 1700-ta lsta peter. Ur Stockholmsminn e n i Stadsmuseet. 1950. Ka rlsso n , W . , 0. E. Olsson 1847- 1947. En lundens isk målarverkstad se keljubilerar. 1947. Lundamålare ge nom tid e rn a . 1950 Moderne Decken- und Wandmalereien von C. Behre ns. Må la ryrket. T. Palmer AB , Stockholm. 1945-46. Mårtensson, A. W. , En borgmästarevåning i Lund. Kulturens å rsbok 197 1. Natura li sti sche Dekorationsma le re ien von Anton Seder. 1897. Nilsson , H ., Med konstnärer och yrkes måla re ge nom fyra sek le r. 1967. Selling , G . , Målnin g i äldre tider och res ta urering. Ur Hantverkets bok. Måle ri . 1953. Wa ll in , S . , Tapeter 1500-1 900. 1968. Tufvesson , Th. , Olof Lundbergs nä mnd e n 1886-1936.

13. De kor efte r sc hab lo ne r fr å n C.E. Lili c nbcrgs måleri firm a.

128

IX Dekorationsskiss till rum , akvarell av Anders Persson Waldur , 1900-talets börja n. Den kl assiska akantuse n har i taket fått e n rytm , so m avs löjar jugendstile ns infl ytande liksom vägge ns ek lövskransar , spise ns krönande orn ament av sjögräslikn ande blad e tc. Br. 44 cm . H 59 cm.

X Träskärm med prov på ma rm o re ringa r på e na sid a n och im ita ti o n av träåd rin g oc h int ars ia på de n a ndra . Gesällprov in o m måla ryrket utfö rt c:a 1900 av E in a r Knutsso n , Hurva. H 150 cm. KM 51.369.

XI De ko ra tio nsski ss till tak , a kva rell av målarmästa re Sven O lsso n . troligen utförd 1840-60- tale t. 26X41 cm .

XII a Hattn ålar ur musee ts sa mlin ga r c:a 1890 - 1916. I bakgrunden två hatt ar fr ån 1900-talets börj an. X II b Känga so m kn äpps med kängkn äppare av silver och stål gjo rd i England ev . år 1903 . KM 6 1.746 ..

XIII a Parasoll och parasollkrycko r ur Kul turens sa mlinga r fr ån 1870- 1900.

XIII b Buketth åll are ur Kulture ns sa mlingar av tyg och sil ve r fr ån 1850- 1880. KM 63.892 :2, KM 23 .962 , KM 40. 153, KM 8.069 .

XIV Inte riör fr å n Västra Vra ms prästgå rd . "G iästecammare n" . På skri vbo rde t bl. a . skrivställ i fa ja ns fr å n Kas tru p , Da nm a rk. l 700-t ale ts se na re de l. G åspe nna och pe nnt o rka re . Sigill. Tul pa nvas i faj a ns fr å n Öste rbro . D a nm a rk . 1760-t ale t.

XV a Lite t reseskrivschatull av svart skinn . Ka rtuschprydn ad med fåge l oc h blo mmo r på locke t , inuti rö tt skinn och ute nsilie r. 1800-tale ts se na re hälft. Ask med gåspe nno r. På locke t et ike tt: Plumes T aillees a u Ca nif. A .J . Dela un ay a Pa ris. Noti sbo k med ljus-bl å lac ke rade pä rm ar , blo mmo r oc h bl ads lingo r i guld och silver, ljusrö tt side nfod e r , 1860- tale t. A nno ta tio nstav le tt och pe nnskaft av e lfe nbe n , 1700-t ale ts mitt.

XV b Sk iffe rt avla , griffe l, pe nnskrin och ha rt ass . T avla n ha r tillh ö rt Geo rg Ka rlin . Pe nn skrin frå n 1880-t ale t är av sva rt be tsat trä .

XVI Dolk med fäste av buxbom och kn app med punsat majuskel-M . Fö rra hälfte n av 1300-tale t. KM 69.497 :269 .

BRITIA HAMMAR

I koketteriets tjänst

Till färgbilder XII och XIII Om parasoller, buketthållare, kängknäppare och hattnålar I Europa är parasollen som modeföreteelse inte äldre än 1500talet och om det är portugiserna eller italienarna som skall ges äran av dess införande är osäkert. Från dessa soliga , kapitalstarka och modemedvetna nejder börjar parasollen sin vandring till Europa i övrigt. Furstehusen och adelsfamiljerna är de huvudsakliga avnämarna och spridningen förefaller ha gått ganska långsamt om man jämför med vilken lätthet den samtida solfjädern introducerades i samma kretsar. Tung och klumpig konstruktion kombinerad med högt pris och begränsat användningsområde är förmodligen orsakerna till den ringa framgången . Först på 1700-talet tar parasolltillverkningen fart och då i Frankrike , där man också griper sig an att lösa de tekniska problemen . Parasollens blomstringstid infaller inte förrän på 1800-talet och främst dess andra hälft , då varje toilette fordrar sin bestämda parasoll , färgbild XIIIa. Till Sverige kommer parasollen förmodligen på 1600-talets början . Det första språkliga belägget är från 1637: "Ett parisole af blått atlass , gammalt rödt attlas, teaterrekvisita". I kungliga klädkammarens räkenskaper för år 1647 nämns två parasoller båda av grön tubin med gröna fransar. Den ena är värt " 12 dl " och den andra " brukar att bäras öfver hufwudet Enär det Regnar". Både ordets stavning och dess innebörd är vacklande långt fram i tiden . År 1716 sätts likhetstecken mellan " parasol , regnskierm , solskierm" och 1737 är parasoll synonymt med bordhimmel. Linne talar 1750 om " parasåller . . . med dem kan man skyla sig både för sol och för regn " och Olof von Dalin skaldar tre år senare: 129

I. It alie nsk ade lsma n till häst med e n lite n parasoll so m förmod lige n ä r ga nska lätt a tt döma av sä tt et den håll s på . Tidiga parasoller ä r a nn a rs kända fö r sin tunga ko nst rukti o n . 1500- tale ts slut.

En p araso ll mig mycket fägnar Som af min bästa vän jag få dt I so lske n eller nä r det rägn a r Blir alltid skinnet lika godt Midsommardagen 1794 är va rm och vac ker och Å rstafrun , Märta H e lena Reenstiern a, inviger sitt " stora röda tafts Parapluie ", som ho n å ret förut inha ndl at för 12 pl å tar. Paraso ll och para ply är förmodligen också likartade till konstruktione n . Möjligen är parasollen någo t mindre till omfånget och kanske rika re dekorerad . - Fru Reenstierna lå te r i augusti å r 1805 göra en " en liten Parasoll " av schattersö msbroderad vit side nsarge , myc ke t dyr. - Ännu å r 1815 stå r det i Synnerbergs Warulexicon att " Paraso ll er elle r Solskärmar göras af samm a ämne n som paraplyerna" d .v .s. av " side n , bomulls- och ylle tyg samt vaxduk " . R ätt snart unde r 1800-talet få r dock parasollen och para pl ye t e n från varandra skild funkti o n. Pa raso ll e n utvecklas till e n frivol tingest , ett nästan oumbärligt vapen i koke tteri e ts tj ä nst , buren till skydd mot solen av varje mode medve ten kvinn a . D e t 130

2. Reklambilder som visar exempel på parasoller och paraplyer vid 1700-talets början i Paris.

präktigare paraplyet , regnskärmen , använt av både kvinnor och män , sjunker snabbt ner i befolkningslagren och ingår snart i både torgmadammens och odalmannens utrustning. Från 1840 och framåt ägnas parasollen den största omsorg. Den blir spetsöverdragen , får fransar och markiser, pryds med broderi , pärlor , tofsar och band med en aldrig sinande uppfinningsrikedom . Överdrag och foder är oftast av siden men också linne , bomull och ylle förekommer. Käppen , utsökt snidad i elfenben eller något lätt träslag , kan ha en krycka eller knopp av silver . Spröten är oftast av valben med stag av koppar. I europeisk tillverkning av god kvalitet ersätts dessa material under 1800-talets andra hälft helt av stål. Färgerna varierar med modet liksom storleken och utseendet i övrigt. Vad som är modernt får man reda på i damtidningarna , som i varje nummer rapporterar om sista skriket från Paris , Berlin och Wien. Beskrivningar på parasollöverdrag, monteringar m.m ., som gör det möjligt att själv förfärdiga parasollen , finns också i tidningarnas mönsterbilagor. Den 16 april 1859 berättar Nyaste Journal för Damer att parasollerna i Paris blifva i år tämligen stora och benämns "en tout cas", ett begrepp som kom för att stanna. En " en tout cas" är i princip kortare , har en kraftigare käpp och ett enklare överdrag än parasollen. På 1870-talet skall man ha en käpparasoll liksom en gång tidigare vid sekelskiftet 1800. Röda parasoller och kinesiska sådana är de mest omtyckta på 1880-talet. Parasoller från Kina , av " vaxpapper och Bambu-träd", hittade för övrigt vägen till Sverige redan på 1700-talet. 131

3. Folkliv på Karl XIIl: s torg i Kungsträdgården på 1840-talet.

Min Granfru fick så ont i magen Du har ju sedt min parasoll Stor sak at folket fritt få grina Men ändå tacka vi! jag China Han kom i förgårs därifrån heter det i A .M . Lenngrens dikt år 1778. Den största importen hel- och halvfabrikat kommer dock förmodligen från Frankrike . En inhemsk tillverkning finns också , i vissa fall uppdelad på flera händer. I Stockholm förfärdigar t.ex. J .Brunström och Nils Backmanson parasoller. En brodös kan sy överdraget och pricken över i:et blir juvelerarens knopp . Vid 1800-talets mitt kommer många parasoller , både färdiga och utan tyg , från Tyskland och säkert också från Engl and , som har e n betydande produktion . Svensk hemindustri är också intresserad . Parasollen blir åtkomlig för större grupper. På 1900-talets början kan man få se en och annan kvinna ur den tjänande klassen under uppspänd parasoll. Den frigjord a, sportiga efterkrigskvinnan räds inte solens strålar , hon uppsöker dem. Parasollen behövs inte längre men får under 1920 och 30-talen följ a med på badstranden , som ett skydd åt alltför solbrända axlar eller varför inte för 132

4. Da me r so m kör sitt ege t e kipage kan på 1800- ta lets mitt ha en pi skfö rsedd pa rasoll. Överdraget ä r här av brunt side n och elfe nbe nskäppe n har utsökta sn ide ri e r och förgyllda beslag. Piska n ä r någo t trasig. KM 52 .347.

133

5. Modebild ur Freja 1 maj 1873. " Drägt med Tun ique framtill " . Observera de n då så pop ul ära käppso lfj äde rn so m likso m kulisso lfj ädern (se bild 6) är e n fö re nings länk mell an so lfjädrar och parasoller.

alltför nyfi kna blickar? D e n är då japansk , av pappe r och rotting, och kan köpas i bl.a. pappe rsaffäre r landet över. Blommo r , oftast konstgj o rda, är 1800-talsdamern as stora fö rtjusning . Burna i hå ret , på klännin ge n och i ha nd en gö r de förhoppningsvis en skön, ble k lilj estänge l ännu ljuva re. Penelo pe , Nyaste Journal för D ame r , ge r i numret fö r de n 15 april 1855 en beskrivning på en buketthå ll are virk ad " i två färger silke öfve r fin messi ngstråd . Sedan de t blifvit så modernt med buke tter att man tage r dem med sig , icke allen ast på bal, uta n och på concerter , the ate rn och promenader torde dett a lill a fa nt as ia rbete vara på sin plats för att skona fin gra r och ha ndskar". Modet

134

I )haj l io,7-t.

:!7-- :N.

r :n·lrntlur.

27. AUduande ba ll med dh1.domgnrnltyr. r:arullHtl l>IMa- 11f "n buk~lt Tfo]tt ....... , lnl' I d,,._. Cht..,ao•t51um.. a1lr. i 1;o..ll·r~m .~tf-

~~~:1!· 1fb:":1,~\:~:/~t:,;•dn:~1 t: :.,:,L7i~~ u11·~ilr1a l>tltltl

h1111.. I «11 .. b1~h

oltn l11it1 t.;i.111.111~11 m,.;I 11t11-..t-

rl1••. fi..1fo.uu1i1111mltrb r.i 11 t1 .. 1. '"'"'I" J\~~md bildh af dt l,..la

:~'.;~:;,·~,'l~~ ~~~~~. :i:·n ~;,".,';']~~;~:

a11•ln1 till Jet kd111: Lulll'n 11:~· n•I•

[fö:~~:::~'.~"~J;:~~'.~i:~i:

1..ilrtill t11

~;a'',1· :tu!. '~:i:~~:!~

ittrku1runa11<le h'Cl~n.

..,u;u., ..

h~ilk,. . . . ,u, ul~n

""''· ~ih• tilUJah, 1111(.,r dll ij11-.i h~u,\er 11ffift'·I· dJ.11: L\111r••nidtn .r,1.-1 dubbl~

bud .. 1 l~Kll''<»r.-ra.

:""~~J,...djr1~t11~:':! ~r~ 1

ct111.ti11J(d•f1oen"""-ri11•l•11nol,

Pnmcla·hnu med 1loJ11.. nr 111....i..,11. pi.~. •nbtfallu J.nlt lt• """' n:•,. ruuoo:L m• chl ll"' l'liir K>I• 11~Jic.~ rd•lo•11. l..i• cniila .-atkr.a ubt•rw l 1"'•''"' end~· t

is.

brun.~ ,~n'I. l.irtJ l[ll1c.h"illr~n• i · 1 1 1

r:: 1 ~~ ~ 2 ~.~~ 1~:~~:1.,~'.' ·~~r:~:

lrftt af n>><>r 1.1 ,.,,.,, ,. tldu1 00:11

6. Moderna vårparasoller hämt ade ur Freja, 1 maj 1874. Observera den kinesiska so lfj ädern och kulisso lfj ädern so m vid till fä lle kunde ersätta parasoll en.

135

7. Vid promenad i vagn är en liten parasoll att fö redraga t.ex . en hopfällbar s.k. knäck eller knicker , storfavorit mellan 1840-80. KM 47.951 , KM 38.228 , KM 40 .021:2.

skulle hålla sig sek let ut och i damtidningarna kommer då och då nya beskrivningar på buketth ållare a tt göra själv mest av " hvit at las och spetsar". He lt färdiga buketth å ll are, mer e ll er mindre dyrbart utformade , finns också att köpa , alla förmodligen importgods. Björn Hedstrand hävdar i si n avhandling " Silvervaror i Sverige 18301915" a tt buketth åll are av silver inte tillverkats inom la ndet. Ku lturen har tre sådana , se färgbi ld XIIIb. Den förgy llda, med skaft av pärlemor och dansprogram av tunna e lfenbensb lad, är inköpt i Köpenhamn och saknar helt stämplar. Hå ll aren till vänster på bilden från 1870-talet, också den med pärlemorskaft , har enbart en kontrollstämpel , vilket e nligt Hedstrand är ova nli gt. Önskem å l o m ansvarsstämpling, också av importerat gods, finns nämligen redan tidigt både hos kontrollverket , tillve rkarn a och kunderna . Någon stämpe lför-

8. Parasoll av svart siden med silkebroderad blombukett och " markis" av maskingjord spets från 1860-talet. Pagodformade parasoller var mycket populära under hela 1800-talet. KM 40.087.

ordning utfärdas aldrig , men man kan räkna med att guldsmeden , efter besö k på kontrollverket , slagit in sin ege n plus ortsoch årtalsstämplarna. På Kulturens lilla ymnighetshorn från seklets mitt återfinns , förutom kontrollstämpeln , Carl Tengstedts mästarstämpel och Göteborgs stadsstämpel. Tengstedt var verksam mellan åren 1813-1862. Buketthållaren av metall fungerar så att buketten sticks ne r över ett spetsigt stift fastsatt i hållarens mitt eller hålls fast med en skruv eller en horisontellt instucken metallpinne . H å llare n är ibland utrustad med en ringförsedd kedj a, avsedd att träs på fingret. Det finns också modeller , som man kan ställa ifrån sig vid behov. Knäppkängor har använts i åtminstone femtio år innan kängknäpparen blir vanlig här i landet. Kängknäppare i olika utföranden och prisklasser återfinns i svenska priskuranter från

137

9. E n svår konku rre nt till paraso lle n är solfjä dern som anses särs kilt lämpl ig på morgonprome nade n då so lens st rålar ännu är svaga. Fra nsk modeplansch fr ån

1887.

1895- 1916 . D e ka n ingå i utrustnin ge n till necessä re r och reskoffe rta r me n ka n också kö pas se parat. Ibl a nd utgö r de a ndra ä nde n på e tt sko ho rn . Funkti o ne n fra mgå r av fä rgbi ld X llb , me n give tvis ha r kä ngkn ä ppa re n också kunna t a nvändas vid snö rning av kä ngo r. Be lägg finn s, a tt de n gjo rt tj ä nst vid handskknä ppning. O ch fö rm odli ge n skilj er sig de ha ndskkn äppare , som tillve rkades av sve nska sil ve rsmede r på 1870-ta le t , 138

10. Kängkn äppare av olika utförande . D e n högra har silve rskaft och krok av stål. De övriga är betyd li gt enklare oc h kunde bl.a. köpas på postorder kring se ke lsk ifte t. KM 61.746 , KM 50.228, KM 40 .1 85, KM 47.29 1, KM 51.725:2, KM 61. 726 :2.

ganska litet från bildens e nge lska kängk näppare daterad London 1903. Kvinnosilhuetten ko mme r me lla n 1890 och 1915 att likn a en på huvude t ställd kon , bred upptill och smal nertill. Frisyren byggs upp på stora va lkar fö r att ge stöd åt den e norma hatten , som hålls på pl ats me d hj älp av långa, spe tsiga nålar , vars huvude n är me r e ller mindre smakfullt utform ade. D e kan vara av ädl a ste nar och äde l metall , men oftast är mate ri alet en ke lt t. ex. glas , keramik och konstm assa. D e fl esta hattn ålarn a är förmodligen impo rterade från E ngland och Tyskland , där p roduktio ne n blomstrade vid de n här tid en . H attn å la r av silve r har dock tillve rk ats inom landet. D e är antagli ge n bl.a. av de n typ, so m fått e n allmoge kn ap p till huvud , fä rgbild XIIa. 139

11 . Badflicko r med billi ga japanska pa ppe rsparaso ll er e n vacker so mm arsö nd ag år 1926 i Bo ke näs , Bo huslän.

H e lt riskfritt ä r inte mode t me d de vassa nålarn a som ka n va ra upptill 40 cm lå nga . I Lunds vecko bl ad nr 132 å r 1890 stå r a tt läsa: " vid e tt brö llo p i Vi sby inträ ngde e n lå ng ha ttn ål vid e n hasti g rö re lse frå n bära rinn a ns sida i ögat på e n 11 å rs fli cka". Fö r att fö rhindra såda na o lyc kshä nde lse r uppfinn s så små ningo m hattn ålss kydda re n . Å r 1913 dri ve r " Stockho lms nya sp å rvägs bo lag sin vä llo fli ga ko mme rs med fö rsä ljnin g af ha ttn ålsskydd a re . Ö fve r . .. 16. 000 ... ha ttn ålsskydd a re ha r red a n gått 140

12. Japansk exportparasoll från 1800-talets slut med pappersskärm , bambukäpp och spröt av kluven rotting. Österländska paraso ller har tätt sittande spröt so m, när paraso lle n är ihopfälld , bildar ett skyddande fodral. KM 71.108.

åt. Om en dam med hattspjut svarat vägrande på konduktörens erbjudande om tillhandahållande af hattnålskydd , ha konduktörerna ... afhållit sig från enträgenhet". 1920-talsmodet med det shinglade håret och den lätta , tättslutande "skopan " måste ha känts som en befrielse för många. 141

13. Modet i station ssa mh äll et Lö beröd , Skåne, o mkrin g 19 15. T vå unga självfö rsö rj ande dame r pose rar fö r fototgrafen i Höör ifö rd a bästa so mm arstasse n . Obse rvera de sto ra hattarn a.

R eferenser Crawfo rd. T.S .. A hi story of th e umbre ll a. 1970 Hedstra nd , Bj .. Silvervaror i Sve ri ge 1830 -1915. 1975 Peacoc k . Pr .. Decora ti ve Hatpins. Jo urn al of the Costum e Socie ty. 1975 Ree nstie rn a. M.H .. Å rstadagbo ke n . del I. 1966 SAOB Tidskrift e r: !dun 1880-19 15. ldun a 1864-65 . Freja 1870-80. Nyaste Jo urn al fö r Dame r 1854-64. Pe ne lo pe. Nyaste Journ al 1855-62. Stockh olm s ModeJourn al 1843-56 Priskuranter: Cro nqui st 1898 oc h 1907. Leja 1895 och 1901. Lun dbe rg 1898. Å hl e n oc h H olm 1899 -1916

142

MAJ FEHRMAN

Ur skrivdonens historia

Till färgbilder XIV och XV Bläckhorn , stålpennor och pennskaft , välkända för alla i en äldre generation alltifrån tidiga skolår, är på väg att bli muse iföremål och rariteter. Stålpennans tidsålder var egentligen förbluffande kort . I ett tal på Publicistklubben en gång på 1910-talet yttrade en gammal tidningsredaktör: " Vi ha i själva verket två tidsåldrar: gåspennans och stålpennans. Den förra omfattar hela medeltiden och den ojämförligt större delen av nyare tiden, stålpennans tidsålder endast de sista 70 åren ." Han fortsatte: " När jag var liten på 1840-talet och skulle lära mig skriva, måste jag skriva med gåspenna - för att få stil , sade man. Numera kommer inte ens en skriv lära re av facket med en sådan fordran." De , som växer upp idag behöver inte ens lära sig att skriva med penna , doppad i ett bläckhorn. Efter reservoarpennan , som hade sin egentliga storhetstid mellan de två världskrigen , kom till Sverige i början på 1950-talet kulspetspennan , förmodligen för att stanna. Och därmed försvann kanske för alltid bläckhorn och penntorkare , liksom de ofta rikt utsmyckade skrivställ , som förr hörde till skrivbordets utrustning. Ännu en revolution i skrivdonens historia är ett faktum. - Med hjälp av bilder av föremål ur Kulturens samlingar skall här berättas något om skrivdon under skilda tider. En föregångare till gåspennan var vassröret. Man spetsade den ena ändan så , att man efter önskan kunde åstadkomma grövre och finare linjer. På fyrahundratalet , i tidig medeltid , började man använda fjäderpennor. Det finns bilder av munkar vid en skrivpulpet med gåspenna eller svanpenna i ha nden. Försök gjordes genom århundradena att ersätta dem med pennor av horn , sköldpadd eller glas , men utan framgång . Det var 143

I. Kavel för sandbänk. Sandby, Torna härad i Skåne 1850-talet. KM 10.747. Katalogkort med laverad teckning.

först med stålpennan som försöket lyckades. När den gamla fjäderpennans tid var förbi, försvann också konsten att formera e n gåspenna. De nna konst var på sin tid högt uppskattad. Med en skarp kniv kunde gåspennan formas efter vederbörandes eget sätt att 144

skriva. Den som inte själv kunde spetsa sin penna var beroende av andra, och sättet att göra det väl rä knades som en särskild konstfärdighet. Utövaren kunde rent av belönas med höga poster i samhället. En mer eller mindre trovärdig historia berättar om en tjänsteman i Mikaelpalatset i S:t Petersburg , att han avancerade endast tack vare denna sin färdighet , från skrivare till general. Det uppfanns även särskilda instrument för formering av gåspennor. Ett sådant , salufört hos A . Leja , finns i Kulturens samlingar. I skolorna var det ofta läraren själv som formerade barnens gåspennor , när de inte längre fungerade. Och eleverna fick en välkommen vilopaus. Av tryckta uppgifter framgår , att det skrevs med gåspenna ända upp till sjunde klassen i Stockholmsskolorna på 1870-talet. Den nutida stålpennan uppfanns kring 1780. Man brukar ange en engelsman , Harrison , som dess upphovsman. Historien berättar , att en engelsk pastor , som funnit gåspennan och formerandet av denna vara alltför tidsödande , vände sig till sin vän Harrison , som i Birmingham ägde en fabrik. Där tillverkade Harrison leksaker i tunn bleckplåt. Han hittade nu på ett sätt att göra en spets av tunt stål till pastorns gåspenna . Birmingham blev sedan centrum för stålpenneindustrin. Först kring 1830 infördes i handeln stålpennor av fullt tillfredsställande beskaffenhet. Tillverkaren var då fabrikanten J. Perry , som räknas som den engelska stålpenneindustri ns egentlige grundläggare. Men också i Tyskland tillverkades tidigt stålpennor. Det berättas , att en borgare vid namn Joh . Jansen överräckte den nya uppfinningen , stå lpennan , åt dem som skulle underteckn a freden i Aachen med uttalad önskan , att denn a fred skulle bli lika varaktig som materialet i penna n. Under det slutande 1800-talet och det begynnande 1900-talet fanns stålpenneindustrier i åtskilliga länder, så också i Sverige. År 1901 exporterades svenska stålpennor till ett värde av 7. 700 kronor samtidigt som importen av samma vara uppgick till 66.000 kronor ; redan då var tydligen bytesbalansen ibland negativ . D en största tillverkaren var Svenska Pennfabriken , som vid första världskriget hade en årlig produktion av 29 miljoner i fyrtio olika so rtime nt. Till de mest omtyckta hörde den sve nska origi145

2. Ritpe nn a med infälld kraftig bl ysträ ng i hylsa av trä . Påskrift i bläck : T illhö rt A uge rum s kyrk as bygg nadstid . KM 52 .996 .

nalpenn an Ste lla. På bild 5 se r vi tre gåspe nnspe tsa r , där bredvid stålpenno r av brittisk , tysk , fransk , sve nsk och amerik ansk tillve rknin g. U rsprungligen sattes pe nnspe tsa rn a på vingpennskaft e n , se nare tillverkades pe nnskaft av o lik a mate ri al, trä , ko rk , metall och elfe nbe n och fo rm ades för att ligga vä l i hand en . Både gåspenna n och stå lpe nn an do ppades i bl äckh o rn . Ordet bl äck har , so m bekant , sitt ursprung i e nge lskans o rd fö r svart , bl ack . U nde r mede ltide n användes i all a lände r fö reträdesvis svart bläck , fra mställt av ga ll äpple n och järnsa lte r. Bläckfj ärding , bläckglas och bl äckdosa va r ga ml a namn fö r bl äckho rnet. Det sista o rdet fö rkl aras av att vad som länge anvä ndes fa ktiskt va r ett ho rn , se bild sid 94 . Bläckho rn tillve rk ades också av bl y, te nn , mässing, emalj, fa jans och trä . I Lunds uni ve rsitets ko nsistorium diskuterade man unde r frih e tstide n med sto r ive r fr åga n om bl äckho rnet på ko nsisto rie bo rde t skull e vara av trä elle r bl y. E tt bl äckho rn måste Ma rtin Luthe r ha haft på sitt skrivbo rd vid det tillfälle , då han enligt den kä nda anekdo te n , kastade innehålle t på vägge n i Wartburg mo t den lede själv. E n av Luthers samtid a, do kto r Faust , underteckn ade sitt ko nt ra kt med 146

3. Gåspennor samt instrument till deras formeri ng av mässing och ebenholz . KM 33.009.

dj ävulen med sin namnteckning . I Goethes version av Faustsagan frågar Faust Mefistofeles : "Ä r det med griffel, me jse l, penna jag skall skriva?" Gåspennan kom till användning, men doppad inte i bläck ut an i Fa usts eget röda blod. Den sannolikt äldsta bl äckflask an i Kulturens ägo är av tenn , funn e n vid Falkenhus i Halland . Typen av ornering pekar enligt Georg Karlins antagande tillbaka mot 1200-talet. Från denn a tid finns näm li gen samma linj ere li ef och orname ntik på andra gjutna tennförem ål såsom skedar och skålar. Till 1500- e lle r 1600talet hänförs ett bläckhorn av bly , funnet i Lund. Från 1700-t alet stammar ett bläckhorn kombinerat med sanddosa från H elsingborgstrakten . Materialet är här horn . Likaså från 1700-talet är tvenne småflaskor av nötsk al och ben , prydda med cirke lornament. H är som ofta är ägarinitialer inristade i fla skans botte n . Innan läskpapperet kom i bruk tork ade man skriften genom att hälla sand ur en sanddosa över papperet. På skrivstä ll e n fanns både penna , bläckhorn och sanddosa, lik aså i de skrin e ller schatull som medfördes på resor. I Söndagsnisse 1872 omtalas en malör , som en dåtida tank147

spridd lundaprofessor skall ha råkat ut för: han sandade med bläckhornet i stället för med sanddosan. Den likaså tankspridde filosofiprofessorn i staden, Johan Jakob Borelius , fick höra händelsen berättas , just då han själv skulle underteckna en handling. Med stora kråkfötter skrev hans sitt namn som Johan Jakob Bläckhorn. Det Borelius tillhöriga legendariska bläckhornet torde inte finnas bevarat. Däremot finns de skrivutensilier som ägdes av en mera berömd lundaprofessor ännu i behåll: ett bläckhorn av horn och en sanddosa av ben , som Esaias Tegner använde för sina föreläsningsanteckningar. De finns att beskåda i en monter i Tegnermuseet på Stora Gråbrödersgatan i Lund . Också blyertspennan har sin historia och förhistoria. Blyerts är namnet på ett material , grafit, som först upptäcktes i en gruva i Cumberland på 1500-talet. Ordet blyerts har tillkommit , därför att man först trodde , att grafiten var ett slags blymalm. Grafit är den blygrå massa , som än idag finns i våra blyertspennor. Den rena grafiten var i äldre tider ett både sällsynt och dyrbart material. För att spara grafitstiften så att de kunde utnyttjas också när de var korta , placerades de i hylsor , oftast i metall , liksom i våra dagars stiftpennor. Samma typ av penna med ett stift, i detta fall av bly , finns i ett par tidiga exemplar i Kulturens samlingar. Den avbildade pennan torde ha använts som snickarpenna , enligt uppgift när Augerums kyrka byggdes. Ett annat stiftformigt skrivredskap är det som på svenska heter griffel. Ordet är bildat efter det grekiska verbet grafein, skriva . Benämningen griffel används dels för den typ av stilus som alltifrån antiken begagnades för att inrista skrift på vaxtavlor , dels för det stift , vanligen av lerskiffer , med vilket man kan skriva på skiffertavlor " griffeltavlor" . Jämte ABC-boken och katekesen var griffeltavlan ett av de viktigaste undervisningsmedlen i 1800-talets byskolor liksom i de tidiga klasserna i elementarläroverken. " Första klassen skriver på griffeltavla", läser man i en redogörelse om dessa läroverk redan 1832. Om griffeltavlan på färgbild XVb skriver Georg Karlin följande: " Skolorna ägde själva ett antal av kommunen bekostade tav lor. En del föräldrar ansåg det för e n heder och ett vederhiiftighetsbevis att förse sina barn med en egen 148

4. Bläckhorn av o lika material, fr . vä nster av bly funn et i Lun d , 15 -1 600-tal, två stycke n av ho rn , av emalj , av nö tska l all a fr ån 1700-ta let sa mt av blått glas , tidigt 1800-ta l och Barnänge ns e nkla skolbläck fl asko r, 1900-tal.

griffe lt avla . På tavlan skrev man alltså med en trind , grå sk iffe rpenna . D et sålunda skrivna kunde åte r lätt utplånas geno m att ma n spo ttade på detsamma och to rkade med de n obli ga to ri ska ha rtasse n (släta över med hartassen) so m bruk ade i e tt snöre hänga fas t i hålet på tavla ns träram. T av lan i fråga har va rit min barndo ms fö rsta unde rvisningsmedel - näst ri set . Jag erhö ll de n redan 1862 vid 3 års ålde r .. . " Skrivunde rvisning var frä mst sko lo rnas sa k . R edan fö re tillko msten av de n svenska fo lksko lan 1842 fö reko m fri skolo r i de stö rre städerna. E n e ngelsk sko lfo rm hade nått vårt la nd 1819 . De n kallades Lancastersko la n efter Josef Lancaste r , som ett av de sista åre n på 1700-talet öppnat e n ege n sko la i ett av Lo ndo ns slumkva rte r. H ans ide va r att låta de äldre och mest begåvade barnen unde rvisa de yngsta . I La ncaste rsko lan och i de äldre fo lksko lo rn a skrev e leve rna med fin gret i en s. k . sandb änk . Det va r e n lå ng, ö ppe n låda , som stod på be n. Till de nn a bä nk hö rde 149

5. T re gåspenno r sa mt stålpe nno r frå n skilda lände r. I Kulturens sa mlin ga r finns äve n e n penn a fr ån S Jo hn son , New York.

e n kave l, med vilke n sa nde n kunde jäm nas ut efter skri vöv ninga rn a . I de t 1965 nedl agda sko lmusee t i Stockholm fa nn s e n sä rskild La ncaste rsa l. Nä rm ast de n höga ka tede rn i fo nde n stod två sa ndbä nk a r och e n sa ndj ä mn a re , e n klabb av trä , försed d med handt ag och två räffl a r för linj e ring i sanden, bild l. Vidare fa nns e n tave lbä nk me d skiffe rtavlor och skri vbä nka r , föres krifte r oc h gåspe nno r. Så illustrerades fyra stadie r i skri vinl ä rninge n: ma n börj ade me d e n pinn e i sa nde n oc h fortsatte med griffe ln på griffe ltav la n . Som tredj e stad ium fi ck ma n lära skri va med blye rtspe nn a n på p apper och so m fjärde med gåspenn a n i skri vbo ke n . De n e nkl a und e rvisnin gsma te rie le n fick lära ren ibl a nd själv tillverka, snick ra iho p sa ndb ä nk a r och röra till bl äc k . Bl äc ke t gjo rdes av ga ll ä pple n , so m so tades i e ld. Sedan blandades so te t i brä nnvin och va tte n . Skrivböcker , pa ppe r , pe nno r och bläck fö rså ld es också av lä ra re n. En ga mm a l fo lksko ll ära re oc h kantor 150

6. Bläc kfl aska av te nn funne n vid Falke nhus i H a ll a nd , KM 13.599. Bygla rn a ä r avsedda fö r läderre mma r, so m sk ull e fas th åll a bläckfl aska n vid bälte t då skri va re n va r på va ndring med sin a do n.

be rätt ar: " Visst ko m fö räld ra rna och skällde ut mig ibl and . D et va r ett ö re fö r e n blyertspe nn a, två ö re fö r en stålpenn a , tio ö re för e n skrivbo k o .s. v. " Prisern a hade tydli ge n sti git något frå n de n tid , i bö rj an på 1900-talet , som H arry Martinsson be rätta r om i ett kapite l i Väge n till Klockrike . D är erin ra r ha n sig ett bygdeo rigin al, e n snålj åp , so m påstods inte ha haft råd att skriva något testamente , efte rso m e tt ho rn bläck kostade elva öre och en stålpe nn a ett öre . Med de ga mla skri vdo ne n har oc kså e n rad o rd nära nog fö rsvunnit ur språket. Bläckspill are ell e r bl äc ksuddare , bl äck ho rnshj älte , bl äckho rnss udd och andra likn ande ord användes fö rr i tide n i nedsättand e bemärke lse o m skriva re , fö rfa tta re oc h jo urn aliste r. O ch när E lin W ägne r kall ade en ro man från 1910 fö r Pe nn skafte t , upptog ho n e n benämn ing på e n kvinnli g jo urnalist , so m n u få tt hi sto risk kl ang. Referenser Brogå rd h , T .. De ga mle be rät ta r. 1970. E ul e . W . . Mit Sti ft un d Fede r. Fac hbuchve rl ag Le ipzig 1955. Sve nska fo lk e t ge no m tiderna. Bd 8. Weibu ll. M . Lun ds unive rsite ts historia 1668- 1868 , Bd I. 1868.

151

JAN GERBER

Nattlåda

" Vår Allernådiste Drottning behöfde på sin reesa uthur Sweriget . .. 1 st Nattlåda". I Husgerådskammarens räkenskaper från 1550-51 finner vi ett av de äldsta beläggen på en nattlåda. Under det följande århundradet skulle denna möbeltyp nå en spridning långt utanför de kungliga gemaken. Ja , den tillverkades så småningom i en sådan omfattning att snickarämbetet i Åbo 1712 övervägde att låta nattlåda ingå som arbetsprov för erhållandet av mästerskap. En nattlåda kan beskrivas som ett större , tämligen lågt kvadratiskt skrin med plant lock . En variant är snarlik en kista i miniatyr , alltså rektangulär med välvt lock. Till nattlådan hör undantagslöst lås och ofta är den försedd med bärhandtag på sidorna eller på locket. Konstruktionen är kraftig, vilket ibland ytterligare understrykes genom utanpåliggande beslag. Mer påkostade nattlådor hade ett tillhörande bord i samma utförande som lådan. I nattlådan förvarades finare linnekläder , som man inför natten tog av sig tillsammans med smycken, ur och andra personliga tillhörigheter. " 1 liten Nattlåda som minste Dottren har sine liinkläder uthi " är en uppgift ur en bouppteckning från Stockholm 1686 och i en annan från 1673 heter det en " hwijt Nattlåda som och dheres Linne Kleder liggia uthi ". I Ulrika Eleonora d.y:s kvarlåtenskap fanns en nattlåda av sällsynt praktfullt slag i vilken hennes personliga tillhörigheter förvarades. För drottning Margareta Leijonhufvuds räkning beställdes omkring 1550 en nattlåda. Till drottning Christinas kröning ungefär hundra år senare gjordes en stor beställning av möbler i Frankrike i vilken ingick en nattlåda. Ytterligare hundra å r därefter nämns den magnifika nattlådan som tillhört Ulrika Eleonora d .y. Denna var med "hwit Silfwer duk och Guld 152

l. Nattlåda av ek med ursprungligen förtenta beslag av järn , c:a 1700. L. 58 cm.

KM 6.848 .

brodderie öfwerdragen i alla hörn med guld emaillerade beslag och handtag samt kongt namn och krona på låcket med Fyra tjo siu Diamanter e ller Taffelstenar besatt i kronan och namnet samt en i äplet och femb Taffelstenar i ett kors " . Maken till praktfull nattlåda är naturligtvis svår att finna annat än i kunglig miljö. Ulrika Eleonoras nattl åda är intressant också därför att den är ett av de sista exemplen i denna miljö på en möbel , som blivit omodern och helt försvinner., undanträngd av byrån som förvaringsmöbel. Det är självklart att en så användbar och omtyckt möbel som nattl ådan dekorerats på de mest skiftande sätt. Magnus Gabriel De la Gardie hade på Kägleholm en nattlåda i " lackverksarbete ". Troligen åsyftas svart lack med kineserier i guld, under 1600-talets senare del ett nytt och kostbart mode . Det finns fler exempe l på att nattlådor gärna dekorerades i denna sti l och 153

2. Natt låda på tillhö rand e bo rdställ med låda. Fane r i olik a lövträ på fur. fö rtenta beslag av järn , tidi gt 1700-ta l. KM 12.800 .

154

teknik. Änkegrevinna n Maria Gustava Bonde överlämnade en del personligt bohag i fogdens förvar på Hesselby år 1700. Tre nattlådor ingick , en av dem var ett utsökt arbete i sköldpadd med inläggningar i ebenholz och elfenben samt inuti fodrad med vit taft. Familjen Coyet på Ågerup under nuvarande Trolle Ljungby i Skåne hade under 1700-talets första hälft åtskilliga nattlådor. Många av dem var skäligen enkla , men där fanns också "en liten nattlåda med randigt Sijdentyg ock små gullgaloner i kanterne ock messingbeslag till låsen " . Att på så vis klä nattlådan med tyg var inte ovanligt. Materialet skiftade , förutom siden kunde det vara "rödt sartz och allehanda slagz tryckte Figurer på sydde", eller den under 1600-talet så omtyckta plyschen eller sammeten . Opraktiskt måste det ändå ha varit med något så ömtåligt som textil på en möbel i daglig användning. Åtskilliga fick liksom drottning Christina låta reparera sitt nattlådelock med nytt " sarge och silke ". Läder som överdrag är hållbarare och förekommer också , men inte ofta . Nattlådor dekorerade med sköldpadd, elfenben och liknande dyrbara material liksom sådana överdragna med textil hör till undantagen. De flesta är utförda i ek med mer eller mindre påkostad dekor i form av inläggningar av andra träslag . Under 1600-talets senare del och förra delen av 1700-talet förekommer valnötsfanerade nattlådor men den enkla lådan av ek med förtenta järnbeslag är den utan jämförelse vanligaste . Sådan förekom den under 1700-talet med stor spridning hos alla de fyra stånden. Något elegantare varianter gjordes med " upphöjt " arbete d.v.s. skulpterad dekor , som kunde ytterligare förbättras genom målning . Framförallt i Bergslagen och på Gotland hörde ofta yppigt skulpterade och målade nattlådor till bondhustruns stolthet. De förekom även i andra delar av landet i välbärgade bondgårdar. I allmogemiljö där förändringar i hemmens inredningar skedde långsamt fanns nattlådan i bruk ännu under 1800talets början . För övrigt hade den redan under 1700-talets senare hälft så gott som helt förlorat sin betydelse. Det var framförallt byrån under början av 1700-talet som gjorde nattl ådan omodern och onödig som förvaringsmöbel. Den förvisades ut i förr ådsrum och bodar eller upp på vindar , fylld med sm åföremål, som sällan eller aldrig användes. Nattl ådans ursprungliga 155

3. Na ttl åda av lind med rikt sku lpterad dekor och spår av ursprung li g målning, se nt 1600-tal. L. 56 cm. KM 17.362.

användning och benämning va r under se na re delen av 1800-talet bortglömd . I Sve nska fo lke ts öde n från 1882 ha r den kulturhistoriskt väl bevandrade Strindberg möb lera t e n grevinnas rum med e n na ttlåda i e n barockmiljö. Även H eidenstam ha r i Karoline rn a givit sa mma e po k e n tidsatmosfä r ge nom a tt placera in e n na ttl åd a, på vilken står e n tobaksburk. Heidenstam ha r inte fel när ha n möblerar e n mans rum med e n na ttl åda. Men Strindberg har onek lige n mer rätt nä r ha n förknippar na ttl ådan med möb lema nge t i e n kvinnas rum . Na ttl ådan ha r nä mligen varit e n möbe l främst anvä nd av kvinn or, så va r det i kungli ga och a ristokratiska he m me n nä r den nå r e n vid a re social spridning är det rege l. 156

BRITIA HAMMAR

Smycken och andra prydnadsföremål av gjutjärn

I England gjordes under 1700-talet flera viktiga uppfinningar inom järnhanteringen , som kom att få stor teknisk och ekonomisk betydelse. Masugnsdrift med fossilt bränsle hade här kommit igång redan under århundradets första hälft. Kokstackjärnet kunde emellertid till en början endast användas till framställning av gjutjärn , vilket fick till följd ett stort uppsving inom denn a produktionsgren. Den första järnbron byggdes redan på 1760talet i England . Den fick snart efterföljare på andra håll i Europa och man började experimentera med gjutjärn också inom husbyggnationen . Engelsmännen försökte använda gjutjärn även där smidesjärn var lämpligare t.ex. till knivar och saxar. De gjorde också en del små konstföremål såsom med aljonger i Wedgwoods efterföljd. Tillverkningen av rena konstförem ål i gjutjärn tog emellertid fart på allvar först kring sekelskiftet 1800 och då i Tyskland . Kupolugnen , också den en engelsk uppfinning , och kärngjutningsprocessen , som först framtagits i Frankrike , m.fl. tekniska förbättringar verkade tillsammans med skickliga yrkesmän , goda formgivare och marknadsförare till att göra de tyska produkterna kända och erkända såväl inom som utom Europa under må nga decennier. Av avgörande betydelse för utvecklingen var också tidens stora intresse för antiken och dess stilideal. Den antika formvärlden var till en början mönsterritarn as främsta inspirationskälla. Efter å r 1815 hämtade de istället sina former frå n naturen och gotikens formspråk satte givetvis under en följd av år sin prägel på deras alster. Smyckena följde tidens smak till punkt och pricka. År 1804 grundades i Berlin efter många å rs planerande det 157

1. " Skrivtyg fö restä ll ande 50.363:5

Napoleons grafvå rd ".

Finspång

1830- tal.

Kungliga Gjuteriet so m från starte n tillverkade allt fr ån broar till smycken och vykort! Man va lde att lägga fa briken i huvudstaden , långt från ko l och malmfä lt , för här fa nns både de bästa formgivarna och den kundkrets, som kunde tänkas kö pa de nymodiga varorna . Fabrikens produktion var av hög klass och avsättningen våll ade in ga probl e m . Exporte n va r o mfa ttande särskilt till A merik a.

158

Firmans blomstringsperiod varade fram till 1840-talet. Efterfrågan både inom och utom landet blev då mindre på konstgjutet fingods. De privata gjuterier, som vuxit fram gjorde i många fall mycket dåliga kopior av det Kungliga Gjuteriets produkter och tillfogade därigenom firmanamnet stor skada . Vid en brand på fabriken år 1848 gick samtliga formar , alla färdiga varor och allt arkivmaterial förlorade, vilket var ett svårt slag. Produktionen hölls dock igång fram till år 1873. Den tidiga franska produktionen går inte att skilja från den samtida tyska , vilket beror på att när Napoleon I år 1806 intog Berlin , såg han till att det Kungliga Gjuteriets formar togs om hand och skickades till Frankrike , där de snabbt kom till användning i de inhemska gjuterierna. Napoleon kom också att indirekt påverka den tyska smycketillverkningen . De tyska staterna var mellan 1813-1815 i stort behov av medel för den fortsatta kampen mot Frankrike , och de sökte förm å medborgarna att lämna ifrån sig sina dyrbarheter. I utbyte mot silver, guld och ädla stenar fick givarna smycken av gjutjärn ofta försedda med deviser av något slag t.ex. " Fiir Gold gab ich Eisen" och " Eingetauscht zum Wohle des Vaterlandes" . Militära och andra förtjänsttecken i järn instiftades också så t. ex. det berömda Järnkorset år 1813 . Gjutjärnet blev med ens populärt i allt vidare kretsar. Också i vårt land har det vid många bruk förekommit en betydande tillverkning av finare gjutgods även om denna är av något senare datum än den tyska och franska. Märta Helena Reenstierna , den bekanta Årstafrun , fick t.ex . år 1827 som minne av en död vän en liten svarvad snusdosa med en i locket infattad medaljong , " detta portrait af Källgren var gjutit jern frå n Avestad " . Först i Sverige med att också framställa smycken av gjutjärn var förmodligen Finspångs bruk . År 1827 hade dåvarande ägaren , greve Wetterstedt , lyckats intressera den preussiske konstgjutaren , Carl Johan Wilhelm Mertens att åtaga sig ledningen av gjuteriverkstaden. Mertens var född år 1802 i Berlin. Han fick en god uppfostran , gick i gymnasium och bevistade samtidigt undervisningen i modellering och skulptur vid Konstakademien , en institution 159

2. Klockstä ll i göti sk stil. Be rlin e lle r Finspång 1830-tal. Skrivtyg med a ntiki serande figurer. Berlin 1830-t al. Båda privat ägo. Skrivtyg " Napoleons grafvå rd " . Fin spå ng 1830- tal. KM 50.363 :5.

I (i( l

3. Salt kar fö rmod lige n tillverkade i Tyskl and . 1800-talets fö rra de l. Privat ägo.

som va r nära lie rad med de t Kungliga Gjuteriet. H an hade tänkt sig en framtid som ko nstn är me n fi ck snart börj a fö rsörj a sig själv, då fa dern ko m på obestånd . H an tog anställning vid Kungliga Gjute riet och stann ade dä r i sex år. Efte r ett ko rtare me ll anspel som fö reståndare fö r ett konstgjuteri i Schlesie n kom Me rtens år 1827, ge no m överdire ktö r Schwartz fö rmedling, till Stockho lm fö r att där starta ett gjuteri , som skulle ha ett visst sama rbete med T e kno logiska Institutet , som då var unde r uppbyggnad. A v dessa plane r blev emelle rtid intet. När institutet stod fä rdigt , var Me rte ns redan anställd på Finspångs bruk , där han skulle stann a he la sitt yrkesve rksamm a liv . H ans stora in tresse , hans yrkeskunn ande och ko nstnärlighet har satt sin prägel på produktio nen , so m o mfattade allt från stora skulpturer till schackpj äser och smycke n. Vanligtvis lät man inte stämpla det fin gjutna godset va rke n i Sverige e lle r uto ml ands och Merte ns utgjo rde inge t undantag från regeln . Ytterst få kända verk av hans hand är signerade. Me rte ns infö rde en de l te kniska fö rbättringa r i ve rkstaden , i börj an inte utan mo tstånd frå n arbeta rna. R es ultatet var dock sådant , att de fick ge sig. När ma n gjute r ko nstgods, är det viktigt att ytan blir jämn och slät och att götet , gjutmassan , lätt fl yter ut i fo rme ns all a de lar. Lättflytande järn är rikt på fosfo rföre ningar , vilket av nature n ä r fa llet med järnm alme n i Tyskland . H är , likso m i övriga E uropa uto m i Sveri ge , anvä nde ma n vid den här tiden sä rskilt vid gjutning av smyc ke n och små ko nstfö remå l s.k . " Masse nfö rmerei, die sich nu r da rin vo n de r 161

4. Tre par armband med länkar av hopkopplade spiralringar. Medaljongformade knäppen med gjutjärnsreliefer monterade på stålplattor. Förmodligen Berlin 1820-30-tal. KM 28 .718:2 , KM 26 .213:2 och KM 35 .801:2.

Sandförmerei unterscheidet , dass der Sand mehr Thon enthält , und dass die Form , wenn sie fertig ist , ausgetrocknet wird ". Gjutet gods blir hårt och sprött och måste genomgå en aduceringsprocess för att kunna efterbearbetas och monteras. Mertens produkter hade genast uppmärksammats å högsta ort. Medlemmar av den kungliga familjen gjorde besök i Finspång och lämnade sina beställningar. Från huvudstaden kom också bijouteri- och kramhandlarna med Joseph Leja i spetsen flera gånger om året för att köpa varor , som sedan genom

162

5. Halsband KM 28.717 , två par örhängen . Berlin eller Finspång 1830-40-tal. KM 23.397 och KM 28.717 samt armband KM om. Fram till omkring 1845 gjordes armbande n alltid i par, och ett till varje arm.

återförsäljare även spreds på marknader över hela landet. Gjutjärnssmycken och andra prydnader, under seklets början en nyhet förbehållen ett penningstarkt fåtal , spreds nu i allt vidare kretsar också i Sverige . Fingodstillverkningen i Finspång blev dock aldrig annat än av marginell betydelse för bruket som helhet , men hölls igå ng till 1890-talet. Blomstringsperioden inföll årtiondena efter starten . År 1834 anordnade Svenska Industriföreningen en Slöjdexposition i Stockholm , där Mertens, Finspångs bruk , var ende ut163

6. Halskedja och kors med kristna symboler KM 57 .162 skall enligt uppgift ha burits so m sorgesmycke , samt kors KM 60.576:3 och KM 28.717. Berlin eller Finspång. 1830-40-tal.

ställare av gjutjärnsalster med såväl " Bildgjuteri i stort " som " Fingjutning" . I utställningskatalogen finns i alfabetisk ordning uppräknat ett imponerande antal olika föremål : blombladspressar, klockställningar , ljuskrona med 12 pipor , ljusstakar med och utan figurer , medaljonger , nipper , nål fat, pappershå llare , rökelsekar , skriftyg, skrin, snusdosor, ställning för Eau de Cologneflaska och ställning för ringar. Föremålen var till salu och följaktligen åsatta ett pris som återfinns i katalogen ibland tillsammans med en något utförligare beskrivning av varan. En snusdosa kunde man få för 2 riksdaler. Ljuskronan kostade 166:3 1 rdr och en pappersh å llare i form av lejon gick på 3:36 rdr , medan man fick betala 12 rdr för ett skrin. Nipperna som bestod av "Spännen , ringa r , kors m .m. '' betalades "e nl. Pr. cour" c.l.v.s . e ft e r gällande dagspriser. På katalogens försättsblad står lh4

7. A rm band stä mplat Ge iss Berlin KM 287 17 1830- 40-tal.

fö lj a nde tä nk vä rda e rin ra n : " D å o md ö m e t ö fve r Techniska p rodukte r icke m indre bestä mmes ge no m d et pris , hva rtill de kunn a afy tt ras , ä n ge no m d eras beskaffe nhe t , så ha fva fö.rsä ljn ingsprise rn a p å d e i d e nna ka ta log upptagne a rtikl a r bli fv it bifoga d e , me d ga nska få und a nt ag ." I kata loge n finn s upptage t " Ett skri vtyg, fö restä ll a nd e Na po leons grafvård 5 :32 rdr" , so m bes kri ve r e n lustig lite n pj äs , som sed a n lä nge funnits i Kulture ns sa mlinga r. D e n ha r fo rme n av e n sa rko fa g på le jo nfö tte r. Inunde r lo cke t , d ä r m a rska lk s-hatte n o ch vä rj a n vil a r på e n kudde , finn s e n be hå lla re me d bl äckho rn o ch sa ndströa re. B e hå ll a re n går att avlägs na och på kista ns bo tte n ligge r N apo leo n i full munde ring . D e gjutna jä rnsm ycke n som finn s i Kulture ns ägo ä r a ll a osignerad e uto m e tt a rmba nd (KM 28 . 717) so m ha r e n stä mpe l " G e iss Be rlin " p å låse t. M o ritz G e iss va r guldsm ed i Be rlin och leverera de, liksom a nd ra yrkesbrö d e r , und e r fl era d ece nni e r på 1800-ta le ts bö rj a n , m ö nste rritnin gar till Kungli ga gjute rie t och d ess mo derinstitutio n i Gle iwitz . H a n göt också sjä lv smyc ke n i jä rn . Tre pa r a rmba nd , fr å n 1820-30-ta le n , d ä r lä nke n bestå r av ho pko ppl ad e spi ralrin ga r av jä rntråd och de t me d a lj o ngfo rmad e 165

8. Modeplansch ur Magasin för Konst , Nyheter och Moder år 1832. Kvinnan i mitten bär ferroniere , örhängen och halsba nd av gagat eller järn till vit klännin g med blonder, gult skärp och gula band på ärmarna och i håret.

knäppet pryds av en gjutjärnsrelief monterad på en stålplatta , är förmodligen också tyska arbeten . Avgjutningar av antika porträtt och medaljonger liksom av Thorvaldsens figurer var omtyckta reliefmotiv och monterade på ovanstående sätt fattades de ibland i guld och silver, vilket ger en fin färgeffekt. 166

9 a. Vykort med Leonardo da Vincis Nattvarde n. Finspång 1830-tal. KM om . Öglan sekundär. 9 b. Vykortets baksida Finspångs signatur.

med

Var de övriga smyckena är gjorda är omöjligt att säga . Att döma av teknik och ornament kan tillverkningso rten likaväl vara Finspång som Berlin . De är mycket vackra och välgjorda och bör ha framställts någon gång unde r 1830-40-talen. Gjutna järnsmycken har ofta förknippats med sorg och det faktum att de är svarta har naturligtvi s gjort dem speciellt lämpade att bäras till sorgdräkt. Så var också fallet med de , vid den här tiden , så populära gagatsmyckena. Efter mordet på hertigen av Berry år 1820 blev sorgk lädse l högsta mode i Frankrike och efterfrågan på svarta smycken var mycket stor. I en fransk tidning från tiden står att läsa: "gagat , järn och all a svarta sammansättningar används i alla former. Varje juvelerarebutik tycks vara en butik tillägnad sorgen. " Men varken de gjutna järnsmyckena eller de av gagat var avsedda endast som sorgprydnad utan bars vid varjehanda tillfälle. I juninumret av Boy167

es Magasin för Konst , Nyhete r och Moder fö r år 1832 finn s en modeplansch som bl. a. visar en dam i " Klädning af Chaly med slätt utskure t lif, garneradt med blonder i fo rm af pelerine; dubbla fylliga ärma r prydda med bandroser.H året be nadt i pannan med en ferronni ere, je mte en fl äta i form af krona på hj essan, orne rad med bandöglor och ändarne fall a nde ned åt halse n. Örhängen och halskedj a af slipade ste nkol " (gaga t)" elle r jern . Hvita hanskar och skor. "

Referenser A nde rsso n Black , J ., A Histo ry of Jewels. 1974. Boye , Magasin fö r Ko nst Nyhete r och Mode r. 1832 . Exposition a f Sve nska Slöjdprodukter i Stock holm Å r 1834 . Katalog. Eva ns, J ., A Histo ry of Jewelle ry 1100-1 870. 1970. Ma lm be rg, A., Se kle rn as Finspång . 1963. Prechtl , J . J ., Encyklopädie techno logisc he . 1834. Ree nsti e rna, M . H ., Å rstadagbo ken III . 1953. Smitz, H ., Be rlin e r Eise nguss. 1917 . Smycken i svensk ägo . No rdi ska Mu seet. 1952. Veve r, H ., La Bijouteri e F ra n ~a i se au XIX sii:cle I. 1906. T idnin ga r: Öste rgö tl ands Folkbl ad 1925 , 4 juli ; Öste rgötla nds Folk blad 193 1, 2 1 maj.

168

Huse by bruk. Yi slanda Ma rgit H ård. Lund Bengt-Å ke H äge r . Lund !CA- fö rl age t AB . Väste rås Inge mar Inge rs. Lund Anny Ja rdby, Lund Sune Jense n , Lund Nils Joh ann esso n. Ve be röd Ke rstin E Jo hansso n , Malmö Olle Johnsso n , Malmö Jordbruksdeparte mente t, Stockh olm Joh an Jönsson , Lund Folke Jö rge nse n , Malm ö Maja Karl sson , Lund Torste n Ka rlson , H ässle ho lm Inga Ke rm bach , Malm ö Le nn art Knutson , Lund Konstvetenskapli ga instituti o ne n , Lund Sture Kristi ansso n , Ma lmö Knut Kö rlin g, Abbe kås Käthe Lage rbe rg, Stock ho lm Jo hn Lagerho lm , Lund Hans Landgren , Lund Nils Larsson , Ystad Lasa re ttet, Lund Ido Lede n , Lund Id a Lind ahl , Ljun gbyhed Märt a Lindström , Lund T hyra Lindström , Katrine holm Bengt Lundbe rg, Bromm a A ugusrn Lundströ m , Ludv ik a Ull a Madsen , Lund Nils Magnusson , Asa rum A nn a Malm gre n , Karl stad Mats Mell å ker, Höö r Ma rga reta Mod ig, Yebe röd Målarm ästarn as riksfö re nin g, Stoc kho lm A nn-M arie Må nsson , Åsto rp A nde rs W Mårtensson , Lund Brita Möll er , Staffanstorp Doris Mö lle rbe rg , Sölvesbo rg To rste n Ne um an , Stockho lm A ne li a Nilsso n , Käv linge Nils Nilsso n, Lun d Eva Norde nso n , Lund Christin a Lindva ll-N ord in , Höör Malte No rdströ m, Ma lmö A nn a Nyb lo m , Lund A nde rs Nygre ns dödsbo , Lun d Mo nica Nyman , Sjö bo Agda O lsso n, Lo mma Doris O lsson. Helsingbo rg Ka rin O hlsso n , He lsingbo rg

0 E O lssons må le rifirm a, Lund Sigfrid Palme r, Svedala Elle n och Edvin Pe rsso n , Sjöbo Nils Pe rsso n , S Sa nd by To rste n Pe rsso n , Svedala Po lska institutet , Stockho lm A lice Que nsel, Stockholm Edith Ramsing, Lund Siri Ramslätt , Lun d Gundborg Regne ll , Lun d Å ke Re hnbe rg, Lun d Å ke Rin gdahl , Sta ffansto rp Wolfga ng Rudo lf, Berlin Margit Rybe rg, Lund Inge mar Sa nd be rg , Lund Jacob Seela , Å bo A nn a Sj ögren , Saltsjöbade n Eva Sjölin , Malmö Lars Christi an Sjöstedt , Lund Å ke Skantz, A rl öv Skeab-konce rn en , Lun d Socialdepa rteme ntet , Stockh olm Socke rbolage t , Ma lm ö Inga Sterregaa rd, Malmö Ell en Sti ern sted t , Stocksund Svenska he raldiska fö re ninge n , G rästo rp Sigfrid Sve nsso n , Lun d T ili Ta mm , Lun d Te tra Pa k A B, Lund Birgit T hun be rg, Lidingö Tjeckoslova kiska Socialisti ska Re pu blikens A mbassad , Stoc kho lm To me lill a Ko nsth all , Tomelill a Tu matho rps S: t Knut s G ille , To mma rp Tys ka De mo krati ska Re pu blik ens Kulturce ntrum , Stock holm Le if Törnqu ist , Å kersbe rga Nils-G usta f Wallin , Staffa nstorp Lars Westru p, Sta ffanstorp Yngve Wicka nde r , Ma lm ö G ustaf Wihlbo rg, Ge narp Agne Wikborn , Fuglie Ca th arin a Wik born , Stock ho lm He lm er Wilhe lmsso n, Lun d A nders Winbl ad , Lu nd J Heri be rt Win gre n , Da nderyd Mä rta Wi we n-Nilsso n , Lun d Ragnar Ytterby , Gö teborg A nnie Å hl ande r, Lund Barbro Ås trand, Bjärred Eva Helenius-Öberg , Stockho lm

Rätte lse r: Å rsbo k 1980 , på sid 19 oc h 20 stå r Tappe r, ska ll vara T rygge r. på sid 195 är sifferko lumn erna unde r ru bri ke n Balansräk ning o mk astade .

183

mun . kommunalr{1dct Sverker Orcdsson. rege ringe ns o mbud . skolinspektör Harry Schultz. ombud för Kri stianstads liins landst in g. greve G ust af TrolleBonde (till 4/6). Av regeringen ut sedd rev iso r har va rit bankdire ktör Run e Järmen och av Lunds kommun ka mre r Einar Ekberg med elektriker Erik Ryla nde r so m suppleant. Fackliga re prese nt a nte r i styre lse n ha r va rit Carl Gösta Bryve (TCO) , Britta Ha mm a r (SACO), Lars A Jo ha nsson (S KA F). Pe rso nale ns represe nt a nt i a rbe tsutsko tte t ha r varit Lars A Johansson. Styrelsen ha r sa mm a nträ tt 612, 513, 24/4 , 4/6 , 29/9 oc h 8112. De t av styrelsen till sa tt a a rbe tsutsko tt e t , bestående av hrr Crafoo rd (o rd f) , Svensson (v o rd f), Ra using, Trolle-Bonde, Winbl ad och fru Nordenson , ha r sa mm a nträ tt 112 , 28/2, 14/4 , 1915, 1918, 22/9, 22/ 10 och 8/ 12.

B. PERSONAL Museichef Stadsantikvarie Antikvarier

Konse rvato r. a ntikvarie H a ndl. a nalys lab. Ko nse rvato rassiste nte r Textilkonservator Fo tograf Ka nslich e f

170

Eva Nordenson Anders W Mårtensson Ann-C hristin Be ngtsso n ( 1/2-t id) Ma ri a C inthio (de ltid) Gunilla Eriksson Maj Fe hrm a n ( 1/2- tid) J a n Gerber Britta H a mma r ( 1/2-ti d) Märta Lindström Nils Nilsson C hristin a Lindvall-Nordin ( 1/2-tid ) Eva Kj e rst rö m-Sjölin (112-t id) Claes Wahlöö Birgitta Lindahl-Wengert (de ltid ) Barbro Åst ra nd Fred R Allik Bert Axel Weste rströ m ( 1/2- tid ) Martin Andren ( 1/2- tid ) Britta Erlandsson ( 112-tid ) Margareta Be rgstrand (vik t o m 30/6) Inge la Kri st ia nsso n ( 1/2- tid ) Lars Westrup R o lf Pa lmqui st (fr o m 1/3) Åke Re hnberg (t o m 31 /3)

Skattmästare Registrato r Byråassiste nt (med! reg) Konto ri ster (med! reg)

Biljettkassö rskor

Rustmästare Uppsyningsman Snickare

Murare Lokalvårda re

Övrig personal

Hö ke riet (maj-se pt ) Ö starp (maj-se pt )

In ga-Lisa Sve nsso n Astrid Sö rensso n Eva Mårtensson Kurt Ande rsson (deltid) Elle n Bergm an ( 1/2-tid t o m 27/8) Rose-Marie Tilly Elisa be th Ande rsson ( 1/2-tid t o m 1/9) Ann-Lise n Be ngtsso n ( 1/2-tid) Elle n Bergman ( 1/2-tid fr o m 28/8) Karin Fride ll ( 1/2-tid t o m 2915) Sune Jensen (t o m 31112), Curt G Widell (fr o m 1/10) Lars A Johansson He rman Hansson Ulf Lil ja Stig Wihlbo rg (112-tid) Å ke Joh ansson A nna Ande rsson Be rit Jense n (112-tid) Ulla Jö nsso n (deltid ) Maja Karlsson ( 1/2-tid) Majken Olsson (112-tid) Be nny Ande rbe rg Ca rl Gösta Bryve Astrid Eke lund (deltid) Barbro H olmbe rg Rafael Kaurinkoski Hj alm ar Lövgre n (112-tid) Le nn art Martinsson ( 112-tid) Brita Mölle r G re ta Olsso n ( 1/2-tid) Ha rry Persson Alfred Pete rsson (112-tid ) Signe Walthe r ( 1/2-tid ) A gneta D ahl be rg ( 1/2-tid) Mari anne Dö nell ( 1/2-tid) A lm a Ande rsso n (de ltid) U ll a-Britta A nde rsso n Margit Lilj eroth (de ltid) A nn a- Li sa Linden (deltid) A gnes Persson (deltid )

Dessutom har fö lj ande pe rsone r unde r å ret elle r del därav tj änstgjo rt på musee t: Ull a Be ne ll , Ma ri a Brunskog , Kirsti Em aus Da hle, Annik a G rauers, Ande rs Ja nsso n , Svea Kahnbe rg, Le nn art Knutso n , Ann a-Lisa Månsso n , Joha n Persso n , Chri stin a Rose n-Ja nsson , Pete r Skanse , Birgitt a Wiklund oc h Helmut Ziegler.

171

C. VERKSAMHET Vid a vde lninge n för näringsli v-bostadsskick ha r bl a nd vikti ga re do kum e nt a ti o nsa rbe te n före tagits e n rad inte rvjue r och fo tograferin ga r so m ut gö r fö ra rbe te n till inrednin ge n av a rbe ta rbost ade n i huse t A de lga ta n I B. Unde rsö knin ge n av de t äldre skå nska sm å bå tsbestå nde t ha r unde r å re t fra mfö r allt o mfa tt a t fält a rbe te n med uppm ä tninga r vid syd- oc h ostkuste n. Arbe te na ha r ge no mfö rts av Be rtil Ande rsson och Pe te r Ska nse so m dä rvid ha r do kume ntera t e tt 15-tal pramm a r , e ko r och snipo r. De n ut å trikt ad e se rvice ve rksa mhe te n vid avde lnin ge n ha r bl a inne fa tt a t ne ra sto ra fö re målslå n till utställnin ga r vid olik a musee r och kulturinstituti o ner. såsom La ndskron a mu se um (o lj e tryck , husge råd e tc), Burlövs kulturn ä mnd (husge råd , redskap m m) , Sjö bo kulturn ä mnd (s ko lma te rie l) och Link ö pings medicinhisto ri ska sa mlinga r (fö rm ål med a nkn ytnin g till fo lkm edi cin ) . Vid å re ts Skå ne mässa i Malmö vi sades e n ga mm aldags typisk skå nsk stuginredning i anslutn ing till mässa ns speci alavde lning o m he mslö jd. T ill syn oc h vå rd av före målssa mlin ga rn a ha r likso m tidi ga re bl a o mfa tta t e n rad a rbe te n som åsy ft a r e n syste ma ti sk ge no mgå ng a v magas ine n. Unde r å re t ha r dä rvid sa mlinga rn a av sadl a r, se ldo n och ö vri gt ma te ri al rö ra nde boskapsskö tse l be ha ndl a ts, liksom mäss ings-, ko ppa r- och te nn sa mlinga rn a . E tt magas in ha r inre tts fö r musee ts högrestå ndssamlin ga r av sittmö ble r, skrin , spegla r mm. Vikti ga nyförvä rv unde r å re t va r bl a e n sa mlin g äldre ve te rin ä rredska p frå n Hall a nd oc h Skå ne, ä ldre mj ö lkk a nn o r och mj ö lkm as kin gm AB T e tra Pa k. hac ke lse ki sta fr å n Södra Sa nby, Skå ne, e n samling ma te ri al fö r de ko ratio nsmåle ri frå n Albin Pe rsso ns måle rifirm a , Lund , e n glass kylt frå n "U r & Kro no mete rma ka re Ca rl H Ande rsso n Stockho lm" , e n sa mlin g äldre redska p och ve rkt yg frå n e tt fj ällh e mm a n i J o kkmo kk , e n sto r sa mling mö ble r och a nn a t bo hag fr å n e tt ma lmö he m fr å n o mkring 1920 , e tt 3 me te r lå ngt sa ltk a r av e k frå n Lunn a rp vid Dalby, Skå ne, e n sto r samlin g äldre ko ppa rfö re mål frå n Malm ö, hö rn skå p , ljussta ka r m m frå n A smundto rp , Skå ne , n e ra sa mlin ga r äldre bo hag och hu sge råd frå n Lund , ljusbilde r o ch proj e kt o r frå n 1900-t ale ts bö rj a n frå n Malmö och Stockho m , mini a tyrlo ko mo bil fr å n Fuglie i Skå ne. En sto r sa mlin g spe lko rt , ca 5.000 st , ho pbragta av Knut Kö rlin g, Abbe kås , o mfa tt a nde de ls e tt a nt al ko rt frå n 1500- tale t de ls le ka r a v äld re typ. Sa mlinge n be lyse r fr a mfö r allt va ri a ti o n och ut veckling av ba ksid a ns de kora ti va utformnin g frå n 1880-ta le t och fr a må t. Po rträ tt , mö ble r och prydn adsfö re mål, so m tillh ö rt pro fesso r A 0 Lind fo rs, ha r tillfallit mu see t ge no m testa me nte . Keramikavdelningen. Ino m proje kt e t " A v sydsve nsk lera" . va rs syft e ä r a tt inve nte ra och do kume nt e ra krukm a ke rih a nt ve rke t i Skå ne, ha r de t 1979 påbö rjade insa mlingsa rbe te t fo rtsatt unde r 1980 i fo rm av fo todo kum e nt a tio n av verk stadsmilj öe r, int e rvjue r med krukm a ka re och slä ktin ga r till krukm a ka re sa mt före målsinve nte ringa r i he mbygdsgå rd a r och hos allm ä nhe te n . Kri sti a nstads lä n la ndsting ha r unde r 1980 bevilj a t I0.000 kr , Malm ö ko mmunstyre lse 13.200 kr och Skå nes H e mbygdsfö rbund 10 .000 kr fö r att bestrid a e n de l av kostnade rn a fö r proj e kte ts ge no mfö ra nde . Un de r å re t ha r ko nt a kt också tagits

172

med länsmuseerna i Halland , Småland, Blekinge och Gotland om ett samarbete kring sydsvenskt lergods. Deltagarna i projektet har under året haft sex möten och konferenser: 28/ l på Kulturen , 20/3 på Kulturen, 21 /5-22/5 på Bornholm , 27/8 på Kulturen , 25/9 på Kulturen och 3/ 12 på Kulturen. Projektsekreterare har varit Eva Kjerström-Sjölin. Keramikavdelningen har under året lånat ut förem ål till Borås museum , Landskrona museum , Malmö konsthall , Varbergs museum, Sveriges Radio-TY. Tjänstemännen har deltagit med specialistföreläsningar i Studieförbundens cirkelverksamhet. Viktigare nyförvärv till keramiksamlingen var bl a tolv föremål , som väl belyser bredden och rikedomen i keramikern Åke Holms produktion, nämligen skål och fat med målad dekor, vaser, väggreliefer och skulpturer , bl a "Jerikos murar" . Vidare ett tjugotal föremål i lergods och saltglaserat stengods från skånska keramikfabriker i Höganäs , Raus, Wallåkra och från krukmakerier , bl a från Härlöv, Furulund , Axel Edv Nordström i Sjöbo , Aug Liljeqvist i Svedala , Norska Stenkärlsfabriken i Lomma och C A Andersson i Hässleholm. En samling minnes- och jubileumsstallrikar och koppar från Den Kongelige Porcelainsfabrik och Bing och Gröndahl i Köpenhamn samt från Gustavsberg och Rörstrand , inalles 65 föremål , har mottagits som gåva. Bland övriga förvärv märkes två fajansbålar från Marieberg, en mindre samling thailändskt stengods samt servisdelar av kinesiskt porslin. Arbetet vid textilavdelningen har i huvudsak ägnats åt inre tjänst. På våren flyttades stora delar av dräktmagasinet till nya , bättre lokaler och under hösten installerades en avfuktningsanläggning i samtliga montrar i Textilhallens dräktutställning . I samband härmed påbörjades en grundlig översyn av de utställda plaggen. Arbetet med nyordning av utställningen fortsätter. Under mars månad visades Tvåändsstickning i Textilhallen , en vandringsutställning från Dalarnas museum. Från Kulturen sändes skånska textilier till Västerås stadsbibliotek för utställning under juni månad. Avdelningen har som vanligt haft en omfattande service åt allmänheten. Bland nyförvärven märkes en stor samling facktidskrifter för beklädnadstextil och mode åren 1940- 70, delar till skånska folkdräkter, yrkesdräkt för bagare , barnkläder, sameslöjd, skoslöjd , spetsar, läroböcker i vävning och broderi , broderade bonader , julgranssaker, leksaker. De stadshistoriska undersökningarna har omfattat två större och några mindre arkeologiska intensivundersökningar, övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotodokumentation av äldre bebyggelse som beviljats rivningslov av byggnadsnämnden. Fältarbetena har berört sammanlagt 27 objekt. Den betydelsefulla arkeologiska undersökningen på SE-bankens tomt i kvarteret Apotekaren vid Stortorget avslutades den 3 april 1980 efter åtta intensiva månaders grävning ner till en nivå sex meter under nuvarande markyta. Två månader efter avslutad grävning öppnades på Kulturen en utställning i vilken bl a redovisas bebyggelselämningar och hantverksaktiviteter från perioden 1000-1300-talen. I utställningen ingår verkstadsanläggningar , byggn adskonstruktioner , ett urval av det rikhaltiga förem ålsbeståndet , en redovisning av

173

liider- och rnakrofosilanal yser samt djurart sbestiimningar. De n andra o mfa ttande int e nsivunde rsö kninge n ge no mfördes i kvart e re t Fä rgare n med a nled ning av T e mpos plane rade tillbygg nad . H ä r e rh ö ll s e n be tyde lsefull ko mplette ring av de n bild av stade ns ä ldsta be bygge lse histo ri a . so m tidi ga re e rh ållits vid de a rkeologiska unde rsö kninga rna i Ka tt esundso mråde t. Bla nd result a te n ka n nä mn as e tt fastställ a nde av to mtstrukture n frå n äldsta tid och mö jlighe t a tt be lysa de n förä ndring so m be bygge lse n ge no mgå tt unde r tide rn as lo pp. En a nl äggning av sä rskilt intresse va r de n vä lbe va rade ka rp- ell e r rudda mm fr å n 1500-tale t, som fram grävdes i sch a kte ts mitt. Fö lj a nde ha r de lt agit i a vdelnin ge ns fält a rbe te - SE-ba nke ns to mt: Ande rs Andren, Ma rtin Andren , H a ns Erik La rsso n , La rs Lundbe rg, Mait Mo la nde r, T o rva ld Nilsso n , Ma ri a Ste in-Bo rg, Susa nne Strö m , E va Wa hlöö , Bodil Westrup , J a ne Wil a nde r och Ma re k W yszo mirski ; kva rt Fä rgare n , T e mpo: Ma rtin A ndren , Pe r Be rglund , Mats Blo mme , La rs Lundbe rg, Mait Mo la nde r, T o rvald Nilsso n , Eva R ajala , Otto R yding , Palle Sie me n , Susanne Strö m , Mac Sve nsson , E va Wa hlöö , Bo dil Westrup , Jes Wie nbe rg och Ja ne Wila nde r. Lundaarkivet ha r tillförts 292 fältritningar , 1. 656 fotografie r och 493 diabilder i färg. Stadsantikva rie n ha r i sama rbe te med ko mmune ns inve nterare Agne ta Åsgrim-B e rlin fä rdigställt Vå rfru rot e i beva rin gspl a ne n för stadskä rn a n , biträ tt fa stighe tsko nt o re t vid restaure rin gsa rbe te n och sa ma rbe ta t med stadsa rkite ktko nto re t i milj ö- o ch stadspl a ne frågo r. Vid konserveringsavdelningen ha r e n sto r del av fö re målsbestå nde t frå n SEba nke ns to mt och fr å n T e mpos to m t be ha ndl a ts. Vida re ha r o mk o nse rve ring av äldre jo rdfynd fo rtsa tt . Värdefull hj ä lp ha r givits av följ a nde: öve ringe nj ör M G ustafsson , inge nj ö re rna H F ra nsso n och G Nilsso n fr å n Sve ri ges Te kniska Ko nt rollinstitut i Malmö, la bora to rieleda re F Kri ste nse n och se ktio nsleda re I Andrese n frå n D a nska Sta te ns Pröveanstalt , Kö pe nh a mn , fil lie A La rsson och labo rato rie mästa re E H a nse n fr å n T e kno logiska Institute ts G a rve ri fo rskningsa nstalt , Kö pe nh a mn , fil lie E Bladh , Lund , AB Al fa Lava l, Lund , AB Ma ta ki , Malmö, BASF-Da nsk Badil in A/S, Na pht achimie, Frankrike , che fste knike r I Mo nten , Malmö , inge njör N Fritzson , Staffa nsto rp , in strum e ntm akare H A lbrec ht , Lund , ma rkn adschef M Je nse n , Malm ö , No rdiska Vä rme Sa na AB , Lund , in ge nj ö r A Å bj ö rnsson , Malm ö , dire ktö r A Annm o , Lund , in ge njör K- Å Pe te rson . Lund , in ge nj ö r L Ause r. Lund. A vde lnin ge n ha r , likso m tidiga re å r, haft gott sa ma rbe te med dip che m D A nke r fr å n Rö misch-G e rm a ni sches Z e ntral muse um s ko nse rve ringsa nstalt i Mainz, ko nse rva to r A Th eilm a nn fr å n Ny Carlsbe rg Gl ypto te k , må nga a ndra da nska ko nse rva to re r sa mt Kungl D a nska Kunstakade mie ns Ko nse rva to rsko la i Köpe nh a mn .

174

Utställningar Jens Nielsens bondgård. Årets vardag och fest på en dansk bondgård under 1920-talet visas i 57 tittskåp. Utställning från Herning museum. -15/ 1. Klockor i bostaden. 19/1-. Tvåändsstickning. Utställning från Dalarnas museum. 8/3-30/3. En lifvad påsk. 7/3-13/4. Vetenskapliga instrument. 20/4-1/7. SE-banksfynden. En utställning från de senaste arkeologiska utgrävningen i Lund. 12/6- . Haven - om skånsk allmogeträdgård. Utställning från Trelleborgs museum. 717-3019. Skånska bygder. Utställning från Kristianstads museum . 23/8-29/9. Utflykt i 30-talet. Ting från den tiden i Kulturens samlingar. 10/ 10Akademiska föreningen 150 år. Ett jubileumscollage. 25/10Kyrkor i Skåne. Konst och kultur under 800 år. 19/12-

Undervisning Ett givande samarbete mellan museet och olika utbildningsenheter i sydsverige har ägt rum. Särskilt bör nämnas en rad studiedagar för lärare. Kulturen har kunnat erbjuda besökande skolklasser och studiegrupper flera alternativa ämnen. Under 1980 har 1.045 årskurs- och intresseanpassade visningar hållits för skolklasser, förskolegrupper , studiegrupper och allmänheten. Museets verksamhet för Lunds kommuns förskolor har under 1980 haft 1.262 förskolebarn på besök. De program , som utarbetats för dessa besök , har inneburit att barnen fått pröva på gamla metoder inom hantverk och hemarbete. Verksamheten har visat på ett stort behov och intresse från såväl lärare som barn. För att tillmötesgå den stora efterfrågan från förskolorna har dessutom en studielåda producerats , avsedd att användas ute på förskolorna. Inneh ållets tema är " Barnungar förr " . Universitetsundervisning har under året hållits för etnologer med museets tjänstemän som föreläsare. Kulturen har i samarbete med Studiefrämjandet anordnat kurserna " Seder och bruk om hösten " och " Gamla ting berättar" för allmänheten under höste n. Dessutom medverkade Kulturen genom föredrag och kurser i den socioterapeutiska verksamheten vid Lunds lasarett och vid Norra sjukhuset. I övrigt har museitjänstemännen varit flitigt anlitade som föredragshållare samt publicerat artiklar i en rad facktidskrifter.

Söndagsvisningar, föreläsningsserier m m Vårens söndagsprogram inledde Britta Hammar med att visa utställningen Tvåändsstickning den 16/3. Ann-Christin Bengtsson och Bitte Wengert hade ett barnprogram om påskseder den 23/3 och den 20/4 berättade Anders W Må rtensson om SE-banksfynden. Den 27/4 visade Nils Nilsson Hökeriet och den 415 berättade Barbro Åstrand om kopparkärl i prästgårdsköket.

175

Unde r sommaren da nsade följ ande folkd anslag: Lundagillet och G öte ne folkdansgille den 31 /5, Sydvästra Skånes fo lkd anskre ts de n 15/6, 1317 , 24/8, Staffansgillet med holl ändska gäste r de n 2717 . Ke rstin Emme lin visade de ga ml a roso rna i rose nträdgårde n den 29/6 och den 31/8 spe lade Re nässansmusikgruppe n i Lund . Höste ns sönd agsvisninga r börj ade den 2 1/9 , då Håkan Nilsson visade utställningar Skånska bygder. Christina Lindvall-No rdin be rättade om smink i äldre tid den 28/9 och de n 5/10 berättade Gunill a Eriksson o m europeiskt po rslin . De n 12/ 10 visade To rvald Nilsson utställningen SE-banksfynde n och Göran Larsso n visade utställningen Akademiska före ninge n 150 år de n 26/ 10. De n 23/ 11 visade Eva Nordenson utställninge n Utflykt i 30-talet och den 7/ 12 be rättade Barbro Åstra nd om gaml a ur. Ann-Christin Bengtsso n och Bitte Wengert hade e tt barnprogram om halm och halmsa ker den 14/ 12. Våre ns före läsningsse ri e om Vikinga r inleddes de n 6/3 med att prof Olaf Olse n talade o m Vikingatåge n. Den 13/3 be rätt ade doc Birgitta Hårdh om Skatte fynde n och den 20/3 föreläste doc Ragnar Blo mqvist om Knut de n store . Se rien avslut ades med att pro f Bertil Almgren fö re läste om ämnet Varfö r vikingar?. Höste ns fö reläsningsse rie 50 år e ft e råt - perspe kti v på 30-talet inl ed de prof Göran Rystad med ämne t Perspe ktiv på 30-tale t de n 9/ 10. När Martin so n ko m till Lund var rubrike n på prof e m Ca rl Fehrm ans fö redrag den 16/10. De n 23/ 10 berättade prof em Sigfrid Svensson om Mitt tretti otal och den 30/ 10 talade prof Osca r Reute rsvärd o m Gösta Adri an-Nilsson GAN och 30-talets måleri . Se rie n avslutades de n 6/ 11 med att univ le kt Olle Svedberg be rätt ade o m Funktionalismens genombrott i arkite kturen .

Evenemang Tre ttondagen fir ades för 88:e året i fö ljd med vespe rgudstj änster i Bosebo kyrk a, stj ärngossetåg och Staffansså ng. Unde r skolornas vårvinterlov a rrange rades i sa marbe te med Fritidsfö rvaltninge n i Lund " Kul på Kulture n". Skollediga barn ·och ungdo mar kunde ta del i en rad olika progra m. Barne n fi ck gö ra le ksa ke r, fas tlags ri s, minnes tavlor, dopoch bröllopskara melle r och band . På programmet fa nns dessuto m tävlin ga r fö r olika åld ra r. Folkmusike ns dag arrangerades de n 25/5 i sa marbete med Lunds Spelm ansgille och Lunds musi kn ämnd . Ett 80-tal spelm än fr ån sydsve rige hade infunnit sig , när allspelet unde r ledning av riksspe lm an Nil s Lö fgren tog sin börj an. Sedan följde spe l i gruppe r i och ut anför Kulture ns byggnade r, så ng av de n bohusländska kö re n " Ärte r och Fläs k", folkd ansuppvisningar , allm än dans och så småningom avslutnin g i Bose bo kyrk a. I börj an av juli gav tea te rsä llskape t Proteus E ras mus Mont anus av Holberg. På " Stora visningsdage n" de n 11/5 och de n 19/ 10 slog musee t upp po rt arn a fö r allm änh ete n och mu see ts tj änstemä n visade och berätt ade o m de olika avdelnin ga rn a. Du bbe lk va rt e tt e n FRIDA fra mfö rde sin nya repetoa r på musee t de n 12/ 11 .

176

Kulture ns julstö k , i sa ma rbe te med Lunds husmode rsföre nin g He m och Samhälle, blev likso m tidigare år en stor pu blikframgå ng. Detta möjliggjo rdes tack vare många frivilliga och entusias tiska kraft e r.

Kulturens lekskola i gå rd fast ighete n Adelga tan I b har so m tidigare bedrivits sju timm ar daglige n. Föreningen Le klo ft e t svarar fö r e n förmidd agsgrupp och Kulturen fö r en efte rmiddagsgrupp . Av Kulture n anställda fö rskoll ärare ha r va rit Els- Marie Rubin under höstterminen och Lars Ragvald unde r vå rtermin en. Lekande barns fo nd har ge tt ett bidrag med kr 25 .000 till fö rbättringa r i lokalen och på le kplatse n. Lunds kommun har lämn at ett driftsbid rag till varj e grupp med kr 20. 000 . Kostn adern a är i övrigt täckta ge nom avgifte r.

D. SAMLINGAR , BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlinga rn a har ö kats med 25 1 numme r, varav 2 13 ge no m gåvo r. A ccessione n o mfatt ar nr 70 .824-71. 074. Biblioteket har ökats med 930 numme r, varav 166 genom gåvor. Accessio ne n o mfa tt ar nr 33. 333 - 34.263. A rkive t har ökats med 85 numme r. Po rträttarkive t har ö kats med 450 fo togra fi e r.

E. BESÖK Museet i Lund har unde r året ha ft 133.461 besök. Hökerie t har under öppe thållandet maj -september haft 16.967 besökare. Ö starps ga mlegå rd har unde r öppeth ålla ndet maj-17 augusti besökts av 18.239 och Ö starpshalle n av 17.807 pe rsoner. Anl äggningarna i Lund och Ö starp uppvisa r tillsa mmans e n besökssiffra av 186.474 .

F. ÖSTARP Gamlegård unde rgår sedan några år tillbaka e n omfa ttande renovering . Unde r somm aren fullb ordades upprustninge n av ste rse t (grovkö ket) i och med att de n ga mla brygghusgrytan och bredvidligga nde ugn åte ruppfördes. Vidare fä rdi gställdes de n gripande ombyggnade n av svi nhuset , va rvid äve n takets ena halva lades o m med ny halm . Stö rre delen av loglängans västra takfa ll fick likaledes ny halmläggning liksom delar av Möllegårde ns stallängo r. Omläggninge n av halmtake n fick en avsevärt stö rre omfa ttning än beräknat på grund av krafti ga stormskado r unde r våre n. Takarbete na har utförts av taktäckaren Thomas Söde rbe rg i Skurup. Byggnadsa rbete na i övrigt har o mbesö rjts av byggmästare T age H agströ m i Vebe röd . Utställninge n i Östarpshallen hade temat " Skånskt folkli v. Vard ags kle node r från ste rs och stuga " . H är presente rades e tt litet urval av typiskt skånska inredningsdetalj er fr ån det äldre bostadsskicket: sättugnarn a och de praktfulla sto larna, de målade kistorn a sa mt korgar och husgeråd av halm. De olika fö reteelse rn a redovisades i sitt hi sto riska , lokala och sociala sa mmanha ng och

177

utstiillningcn kan siigas vara ett slags komplement till de fullständiga miljöerna i Gamlegård. Östarpsdagen firades söndagen den 10 augusti och inleddes traditionsenligt med friluftsgudstjänst. Kyrkoherde Nils Erik Forsell officerade och Lunds spelmansgille sörjde för de musikaliska inslagen. Museichefen Eva Nordenson höll hälsningsanförandet varefter dagens olika aktiviteter tog sin början. I Gamlegård visades brödbak i äldre tid och en utställning om bröd. Alrik Jönsson berättade om rusthållet på Östarp. I backarna runt Gamlegård var taktäckare , näverflätare , bandväverskor, träskomakare och spinnerskor i farten med att visa sina hantverk. Liksom tidigare år demonstrerade fru Anna-Lisa Menander växtfärgning och krukmakare Albert Elfstrand drejning av lerkärl. På ängen bakom Möllegården hade Skånska husartroppen i Lund uppvisning. Vid marknadsgatan kunde besökarna pröva sin lycka i tombolan , köpa korgar , karameller och mycket annat. Dagen avslutades med lekar och dans på Tingvallen under medverkan av Tornabygdens folkdanslag och Lunds spelmansgille. Den 116 hade Tornabygdens folkdanslag uppvisning på Tingvallen. Arrendator av Östarps Möllegård är Ivan Andersson. Arrendator av Östarps Gästgivaregård är Bertil Yollmer. G. NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN De under år 1979 gjorda försäljningarna av stiftelsens fastigheter vid Toppeladugård kommer alla - efter verkställda lantmäteriförrättningar - att vara genomförda under början av år 1981. Enligt kammarkollegiets beslut skall influtna medel tillsammans med stiftelsens nuvarande fonder bilda en enda fond . Av avkastningen får medel ställas till förfogande av stiftelsens nämnd genom stipendier och anslag för att tillgodose vad som överensstämmer med stiftarnas syfte , nämligen att gynna vetenskaplig forskning och bereda tillfälle för museimän och andra vetenskapsmän att mötas för vetenskapliga överläggningar. Denna verksamhet skall förläggas till lokaler inom Kulturens område i Lund och kommer att påbörjas under 1981. Stiftelsens nämnd har beslutat att stiftelsens namn i fortsättningen skall vara : Nordenstedtska stiftelsen. Stiftelsens förvaltning har som tidigare ombesörjts av Kulturens kansli och Skandinaviska Enskilda Banken.

178

KULTURHISTORISKA SVERIGE

FÖRENINGEN

FÖR

SÖDRA

Sammandrag av 1980 års räkenskaper INTÄKTER

Av föreningen genom egen verksamhet anskaffade medel

1.563.574:08 Medlemsavgifter .. . .. . .. . .. . Inträdesavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . 241.554:Försäljningsintäkter . . . . . . . . . . . . . 384.980:53 Ersättning för tjänster . . . . . . . . . . . 246. 773: 15 Hyresinkomster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gåvor från företag och enskilda') . . . . . . . . . . . . . . . Bidrag från Kulturens donationsfonder .. . . . . ... . Diverse intäkter .. . ............ . ... . . . .. . ... .

2.436.881 :76 112.031 :35 22.300:188.973:57 143.870:79

2.904.057:47

l.710.300 ;2.400.000:400.000:65.000:6.000:2.000:3.500:-

4.586.800:-

Allmänna anslag från Staten . .. . .. . .. . . . . .. . ..... . . . . . . .. . ..... . Lunds kommun ..... . . . .. . . . .. . . . .... . ... . . landsting M-län ..... . ... . . . . .. . .. . .. ... . . landsting L-län . . .. . ...... . .... . landsting K-län ..... . .... .. ... . .. . . . ... . . landsting N-län ... . ..... . . . kommuner' ) .... . ......... .. .. . . ... . ... .

7.490.857:47 KOSTNADER Samlingar, bibliotek , arkiv Inventarier .................. . .. . ..... . .... . . Löner .. . ....... . .. . .. . . . . .... . . . .. . . .. ... .. . . . .. . . Pensioner m m Vakthållning .... . .. . .. . .. . Övriga främmande tjänster . . ... . ..... . . ..... . . Reklam . . . . . . . . . . . . .... ... . . .... . . . ... . . . Resor , representation .. . . ... .. .... . . ..... .. . . Försäkringar . . ........ . . .. .... . . . . .. . . . . . . . . Fastighetsunderhåll . . . . . . . . . . . . . . .. . . .. . . Förbrukningsmaterial , bränsle el vatten ....... . . Porto . . . . . . . . . . . . . . . ... . .. . .... . .. . . . Telefon och övrigt ..... . .. . .. . ....... .. ..... . . Avskrivningar av inventarier ........... . .. . Kostnader för varor för försäljning Årsbok . ................... . .. . .. . .. . .

88.503:66 2.859 .322:38 1.284.285:73 189.686:86 433.742:82

134.422:27 109.576:26

88.503:66 4.143.608:11 623.429 :68 166.093:93 90.379:68 107.263:864.505:03 495 .491 :69 243.998:53 35.640:21

285.135:38

179

Trycksake r A lm anacka Övrigt . . ..... .. . ... . Utl ägg för uth yrningsve rksam hete n .. .. . ..... . . . Räntor Skatter Minskning av ege t kapital ..... ... ... .. .

7 1.9 13:65 82.167:84 41.324:57

480.541 :4-t 114.451:28 102.803 :06 3.260 :- 69.111:83 7.490.857:47

Balansrä kning T ILLGÅNGAR

31. 12. 1980

3 1.1 2.1 979

19. 140: 18 164.252:46 65.904: 16

10.55 1: 30 27 1. 2 12:50 366.183:95

142 .547:2.292 .500:-

3:2.292.500:-

2.684 .343:80

2.940.450:75

24.65 1:44 90.557:57 236.279:77 53 1. 564:37

46. 123:34 125 .0 12:69 2 16.514:70 337.583:2 1

595.4 12:2 1

6 17.555 :57

2 12.838:73 995.025:06

535.509:70 995.025 :06

I. 985:35

67.126:48

2.684.343:80

2.940 .450:75

Omsättningstillgångar

Lik vid a mede l Upp lupna intä kter .. . Öv ri ga ko rtfristiga ford ringar . .. .. . .. .. ... .... . Anläggningstillgångar

Sam lingar, bib li o te k, arkiv , in ve nt arier Fastigheterna i Lund och Östarp .... .

SKULDER OCH EGET KAPITAL Kortfristiga skulder

Mecenat konto -') ........... ..... . .. . .. . . . Rese rverade gåvomedel .. . . . . . . . . . ........... . Upp lu pn a kostnader . .... .. ... ... . . .. . .. . Öv riga kortfristiga sku lder Långfristiga skulder In tecknings lå n ..... Chec kräk nin gs kredit (bev.kredi t 600 .000:-) Avsatt till pensioner Eget kapital

Kapital

Ställda panter: Fastighetsinteckningar kronor 1.622.000:Ansvarsförbinderlser: Kapit alvä rde av pensionsåtaga nde utöver vad so m upptagits bland skulde rn a kronor 900.974:94.

180

Lund Kulturen den 31 december 1980 H olge r Crafoo rd

Ni ls Hörje l

Eva Norde nso n

GÅVO R FR ÅN FÖRETAG OCH ENSKILDA') Industri AB Euroc . . .. . .... ... . . Skånes Stads hypote ksföre ning ...... . . ... .. . ... . .. . . . Skånska H ypo te ksföre ninge n Svenska Sockerfab riks AB Sydsvenska Kraft AB

5.000 :7.000:4.000 :4.000:2.300:22.300:-

KOMMUNER 2) Kommuner : Höör , Staffansto rp MECENAT-k ont o' ) Saldo fr ån år 1979 Influtit under år 1980

46. 123:34 44 .1 71:25

90.294 :59 65 .643 : 15

Under år 1980 verkställda inköp

24.65 1:44

FONDERNAS KAPITALBEHÅLLNING PER 1980-12-31 Kulturhistoriska Föreningen

Assarssons fond . . . . . ... . . . . B & S Bengtsson fond Berggrens fo nd Bosjö kloste rs Mö ll a . . . . . . . . . . ... .... . . . .. . . . . . . Crafoo rds fond Ekmans fond ... .. . . . .... . . . ... Ho lcks fond . . . . ....... . . .. . .... Jubi leumsfonden -32 J ubil eumsfonde n - 57 . . . . . . . . . . . . Albert Jö nsso ns fond ..... .. . . . . . Li thströms fond . . .. . Maj Lundgrens fond Bror O lssons fond Ole Olse ns fond .. . ... . . . . . Sjöstrands fond .. . . . . . .

Ej disp

Disp inkl avkas t -80

Tota lt di sp och ej disp kapit al

294.170 20.000 62 .775

150.393 8.670 27.688 15.035 63.968 54.854 15.668 13. 379 41.433 255.054 9.529 270.429 20. 110 27 .101 332.850

444.563 28.670 90.463 15.035 287.64 1 148.141 41.960 22.284 41.433 933 .094 26.830 293.90 1 54 .688 84.075 332.850

223.673 93.287 26.292 8.905 678.040 17.301 23.472 34.578 56.974

181

Skånebokens fond Skånska Brands fo nd .. . . .. . . . . . . T ho mande·rs fond .... . . . . .. .. .. . ... ...... . Ellen Oh lsso ns fond Ebba Wi lh Jö nsso ns fond . ... . . . . . G ST Kj e llbergs fond Kulturen runt-fonde n Nil s Nilssons fond

63 .554 10.000 4 .937 76.057 99 .843 190.000

37.665 6.045 92.280 499.348 23.049 16.409 52.129 551.845

10 1. 219 16.045 92.280 504.285 99.106 11 6.252 242.129 551.845

Summa . . . . . 1.983.858 2.584.931 * 4.568.789* *) Avgår 200 .000 kr , utlånade mede l, till sa ml ade donatio nsfonde rn a. reglera t per 8 1-01-01. Kulturfonde n , Förvaltas av Lunds Kommun , av kastning för år 1980

7.298:65

1980 ÅRS DONATORER Förteckning över dem so m skä nkt föremål till musee t, bib li oteket och arki ve t. Bjarne Ah lström , Stockholm Tove Alms dödsbo , Stockholm Almqvist & Wiksell, Uppsala Astrid A ndersson , Höö r Helge Andersson, Lund Knut Andersson , Ka rl skro na Knuth Andersson , Lund He lga A ndreasso n , Malmö St ig Appe ltofft , Lund Ca rin Arkander , Lund Ars stud eo , Köpe nhamn Inga och Bengt Bengtsson , Lund Ka rin Be rg, Staffanstorp U lri ch Berglin , Svedala Margareta Berglund , Lund E ll en Bergman , Lund In ga Bergman , Göteborg Ni ls Bergström , Vimmerby Karin Blomqvist , Lund Ebba Borgst rö m , Ma lmö G un va n de n Bom , Lund Bor regaa rd A/S , Sarpsborg Bra Böcker , Höganäs In grid Bruzelius , Lund Ca rl Gösta Bryve , Lund Haqvi n Ca rlh e im-Gyll enskö ld , Bromma Lennart Cede rho lm , Lund H L Cox. Bonn

182

E lsa Cöste r, Kävlinge Eva Edlen , Lun d Viola Edvardse n , Sarpsborg Elisa be th Ekeda hl , D anderyd , enl testa me nte Fo lke och Torsten Ekelund , Eslöv H ans Eklun d , Stockholm Kerst in Ekman , H öör Elisabeth Ekströ m , Lund Be rtil Elmqvist, Karlsha mn Guni ll a Eriksson , Lund European Science Fou ndati on , Strasbourg Märta Måås-Fjetterström AB , Båstad E yvo r och Ca rl He nrik Ga lfve , Ystad A ll an Garmer , Lund Edith Gellberg , Lund Jan Gerber , Lund Goethe-lnstitutet , Stock ho lm Kurt Ha llströ m , Malmö Ka rin H ansso n , Ma lm ö Sven Hansso n , Sva löv Hantve rka rnes Gille , Ma lmö He lsingbo rgs ko mmun . He lsi ngbo rg L Hjorts fabrik , Rö nn e Ingva r Holst , Simrishamn

Huseby bruk . Yislanda Margit Hård. Lund Bengt-Åke H äge r. Lund ICA-förlage t AB. Västerås In gemar Inge rs. Lund Anny Jardby, Lund Sune Jensen , Lund Nils Johannesso n. Yeberöd Kerstin E Johansso n , Malm ö Olle Jo hn sso n , Malmö Jordbruksdepartementet, Stockholm Johan Jö nsso n , Lund Folke Jö rge nse n , Malm ö Maja Karlsson , Lund Torsten Karl son , H ässle ho lm Inga Ke rm bach , Malmö Le nnart Knutson , Lund Konstvetenskapliga inst ituti onen , Lund Sture Kristi ansso n , Malmö Knut Körlin g, Abbekås Kät he Lage rberg, Stockholm John Lage rholm , Lund H ans Landgren , Lund Nils Larsso n , Ystad Lasa rette t , Lund Ido Leden , Lund Id a Lindahl , Ljungbyhed Märta Lindström , Lund Thyra Lindström , Katrin eholm Bengt Lundbe rg, Bromma Augusrn Lundström , Ludvik a Ulla Madsen , Lund Nils Magnusson , Asarum Anna Malm gre n , Karl stad Mats Mellåker, Höör Margareta Modig , Veberöd Målarm ästarn as riksförening, Stockholm Ann-Marie Månsson , Ås torp Ande rs W Mårtensson, Lund Brita Mö ll er, Staffanstorp Do ris Mö ll erberg, Sölvesborg Torsten Neuman , Stockholm Anelia Nilsson , Kävlinge Nils Nilsson , Lund Eva Nordenson , Lund C hristin a Lindvall-N o rdin , Höö r Malt e No rdström , Malm ö Anna Nyblom , Lund Anders Nygrens dödsbo , Lund Mon ica Nyman , Sjöbo Agda O lsso n , Lo mm a Do ri s Olsson , He lsingborg Karin O hl sso n. He lsin gborg

0 E Olssons måle rifirm a , Lund Sigfrid Palm er, Svedala Ellen och Ed vin Pe rsso n , Sjöbo Nils Persson , S Sandby Torsten Persso n , Svedala Polska institute t, Stockho lm Alice Que nse l, Stockholm Edith Ramsing , Lund Siri Ramslätt , Lund Gundborg Regne ll , Lund Å ke Re hnberg , Lund Åke Ringdahl , Staffanstorp Wolfgang Rudo lf, Berlin Margit R yberg, Lund Inge mar Sandberg , Lund Jacob Seela , Åbo Anna Sjögren , Saltsjöbaden Eva Sjölin, Ma lmö La rs Chri sti an Sjöstedt , Lund Å ke Skantz, A rl öv Skeab-koncernen , Lund Socialdepartemente t , Stockholm Sockerbolaget, Malmö Inga Sterregaard , Malmö Ellen Stiernstedt , Stocksund Svenska he raldiska föreningen , Grästorp Sigfrid Svensson , Lund Tili Tamm , Lund Tetra Pak AB , Lund Birgi t Thunberg, Lidingö Tjeckoslovakiska Sociali sti ska Republik ens Ambassad , Stockholm Tomelilla Konst hall , Tomelilla Tumathorps S: t Knut s Gille , Tomm arp Tyska Demo kra ti ska Republikens Kulturce ntrum , Stock holm Leif Tö rnquist , Ake rsbe rga Nils-Gustaf Wallin , Staffanstorp Lars Westrup , Staffanstorp Yngve Wick and er , Malmö G ustaf Wihlborg, Ge narp Ag ne Wikborn , Fuglie Cath arin a Wikborn , Stock holm Helme r Wilh e lmsso n , Lund A nders Winbl ad, Lund J Heribert Win gre n , Dande ryd Märta Wiwe n-Nilsso n , Lund Ragnar Ytterby , Gö teborg A nnie Å hl ande r, Lund Barbro Åstra nc] , Bjärred Eva He le nius-Obe rg , Stockholm

Rätt else r: Årsbok 1980 . på sid 19 oc h 20 står Tappe r, skall va ra Trygg e r, på sid 195 är sifferkolumn e rn a under rubrik en Balansräkning o mk astade.

183