Issuu

Kulturen 1980

En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

O mslag: Graverad skål. "Fyrv erkeri skålen" av Edward Hald , Orrefors 192 1. N yförvärv 1979 Redakti on: Eva Nordenso n och Ja n Ge rber Fotograf: Lars Westrup Upplagan är 30.000 exempl ar T ryc kt på 00 Berlings i Arlö v 1980, 7530 ISS N 0454-59 15

Innehåll

7 Eva Nordenson Årets gång på Kulturen 19 Britta Hammar Georg Karlin och den skånska folkdräkten 36 Maj Fehrman Carl Malmsten på Kulturen 42 Maria Cinthio De första turerna 49 Bengt Bengtsson Vitalisering av proportionerna 65 Eva Sjölin Arbetareservisen - en servis för arbetarna? 81 Märta Lindström Kring några bildvävnader på Baltiska utställningen 93 Barbro Åstrand Adelgatan I b 113 Bengt Sjögren Humlarödshus fälad - Kulturens '' orkidereservat'' 125 Jan Gerber En finsnickares bildvärld 139 Christina Lindvall-Nordin Väntekläder 158 Nils Nilsson Traktorn 165 Anders W. Mårtensson Kulturens arkeologiska trädgård med ett lapidarium i förvandling 185 Redogörelser

EVA NORDEN SON 0

Arets gang pa Kulturen

Till färgbilder I och Il Det ligger nära till hands att vid slutet av ett decennium se tillbaka på de gångna åren för att finna någon händelse , som varit av särskild vikt för verksamheten. Utan tvekan framstår år 1977 som betydelsefullt. Då fick Kulturen sitt utökade statsbidrag fastställt och därmed kunde man se framtiden an med ett större lugn. Statsanslaget tillsammans med bidragen från kommun och landsting och inte minst den stora summa som influtit i form av föreningsmedlemmarnas årsavgifter har gjort det möjligt att under 1979 förverkliga några av de upprustningsplaner som länge stått på vår önskelista. Kulturen med sina många byggnader, sina trädgårdar, gårdsplaner och parkanläggningar är en ömtålig skapelse, som kräver ständig tillsyn och vård. Den hårda vintern som drabbade Skåne vid nyårstid tog också ett duktigt tag i de gamla taken av tegel , halm och plåt på Kulturens hus och läckagen och vattenskadorna var legio. Men resultatet blev trots allt positivt eftersom det ledde till en grundlig översyn av rör- och dräneringssystem. Enligt planerna har också genomgripande byggnadsreparationer kunnat fullföljas. " Locus Virtutum ", där textilavdelningen har sina arbetslokaler, genomgick under året en inre men framför allt en yttre upprustning och pryder nu väl sin plats vid Lilla torg. Vid torget ligger också Ystadhuset med nyputsad grund och omlagda fackverk och torget begränsas mot rustmästarebostaden av en nyuppförd kopia av det gamla rödmålade gårdsplanket. Ett hu s som länge vittnat om sin bräcklighet är Borgarhu set och det är glädjande att det omfattande reparationsarbetet av denna byggnads ytterväggar har kunnat påbörjas. 7

Är det svårt att hitta på Kulturen? Det är en fråga som man har anledning att ställa sig ganska ofta, när man ser villrådiga besökares försök att orientera sig inom det stora området. I somras mötte jag några fransmän , som hade gjort upprepade försök att nå fram till "de där pittoreska husen med gräs på taket", men som inte förstått att vägen dit går genom Vita husets entre för vidare promenad via "undergången" , gångtunneln under Adelgatan, till det norra området, där den åsyftade Blekingegården ligger. Och man behöver inte vara fransman för att gå fel på Kulturen! För att i någon mån ge bättre orientering har kartor utplacerats på området och en enkel vägledning tryckts på olika språk med planer över byggnaderna och deras innehåll. I entren i Vita huset har förändringar ägt rum för att bättre möta de krav som både besökare och personal kan ställa. Entrekassan har byggts om till sin dubbla storlek mot tidigare och den helt glasade "hytten" tillåter en översiktlig exponering av museets böcker, vykort och annat försäljningsmaterial. En garderob har inretts och olika förslag till bekväma sittplatser i entrehallen är under förberedande. Att kunna få sig en vilopaus och en kopp kaffe är ett viktigt inslag vid ett museibesök och Kulturen har därför genom ett avtal med restauratören på Glada Gåsen i Lund öppnat ett cafe i gillestugan i Vita huset , dit man kan komma direkt från entrehallen. Den välkända sommarserveringen på Kulturen har alltså kompletterats med servering även vintertid. Föremålssamlingarna på Kulturen är stora och mångskiftande , det är ett välbekant faktum . De så kallade basutställningarna, där dessa samlingar exponeras, har i vissa fall blivit "utslitna" och måste förnyas i den mån det är möjligt. På våren kunde museet i Vita husets andra våning öppna basutställningen Leksaker, där särskilt de stora dockskåpen med sina många hundra inredningsdetaljer krävde ett stort mått av konserveringsarbete. Resultatet blev emellertid mycket lyckat och museet en attraktion rikare. Basutställningarna på samma våning - Musikinstrument och Folkkonst - har genomgått en översyn och kompletterats. Vid förvaltning av rikhaltiga kulturhistoriska samlingar kan det ibland kännas som att bära en mycket stor ryggsäck , vars 8

Kulturen, Lund i

I . Run stenar

2. "Vic1 Huset" 3. Medellidshallen 4. Textilhallen 5. Vas1ra Vrams Priislgård 6. Allmogehallen 7. Hylla Smedja 8. G,\ng1unnel 9. ''Dackestug.an"

JO. Bosebo Kyrka 11. Lusthus 12. Måcke!orpsboden 13. Bosmåla!Orpel 14. Onsjöstugan 15. Blekingegårclen 16. "Borg.1fhuset" 17. HelsingborgHalmstad-Husel

18. Berlingska Huset 19. Thoniander.;ka Huset 20. "Ystadhuset'' 21. Schlyter.;ka Huset 22. Wahl bomska Huse! 23. "Brahc-Husct" 24. "Herrehuscl" 25. Ö nag.~rclcn 26. Dekanhuscl

27. Lindfor.;ka Huse! 28. "Locus Virtutum" 29. "L~u s Pccc•Horum''

30. Sancta Maria Minor 31. Servering

32. "Lekloflct" 33. " Arbeta rbos~tde n " 34. Wcibullska Huset 35. Hökc ric1

I. Kulturens nya affisc h med pla n över mu seet oc h de ss byggnader. Eft er ritning av Ragnar Blomqvi st.

2. Doc kskåp och lusthu s på "Lilla Storgatan ., i den nya le ksaksut ställningen i Vita Huset.

tyngd gör att bäraren har en tendens att luta bakåt och får svårigheter att gå framåt med så raska steg som vore önskvärt. Innehållet i ryggsäcken pockar på att bli ordnat och uppmärksammat och inte minst - vårdat. Det är då frestande att göra på stället marsch och ägna innehållet den tid det kräver. Men sådant nödvändigt arbete i det tysta ser inte besökaren och mu seets personal måste fortsätta att fördela sina insatse r mellan inre och yttre verksamhet så gott det går. En stegvis modernisering av basutställningarna är planerad liksom ett visst antal tillfälliga utställningar av varierande storlek per år. Av årets tillfälliga utställningar kan här nämnas några som behandlat olika slags bildkonst med kulturhistorisk anknytning. En vandringsutställning som kommit hem för visning var Oljetryck - älskade bilder , innehållande ett litet urval av Kulturen s stora samling av detta material , vidare utställdes skånemålaren Anders Montans oljeskisser under namnet Skånska bilder. Jean 10

3. Te nngj utning i sa mband med ut stä llninge n Te nnfigure r.

Eric Rehn tecknar kall ades en utställning baserad på verk av Rehn ur Bellinga-samlingen på K rageholm . I a pril öppnades Tennfigurer, utställningen gjord i samarbete med fö reningen Hu saren. Utställninge n arrangerades i mu seets nytill ve rkade montrar oc h de välgjord a och utsö kt bemålade figurern a väckte sto rt intresse . 11

Kulturens sommarutställning, Åke Holm-femtio år som keramiker, innebar att en gammal önskedröm realiserades - att få visa ett porträtt i helfigur av keramikern, skulptören och bildkonstnären Åke Holm , verksam ett halvt sekel i Höganäs. Gunilla Eriksson var kommissarie och katalogförfattare. I en tid då den enskilda konsthantverkaren har svårt att hävda sin ställning var det angeläget att få visa en så stor del av Åke Holms samlade keramiska produktion. Det blev en upplevelse att möta denna självständiga och vitala konstnär, som inte nöjer sig med en suverän hantverksskicklighet utan som ständigt är på väg mot nya experiment och nya uttrycksformer. Att Åke Holms konstnärliga register har en ovanlig bredd stod klart för alla intresserade, som på utställningen kunde följa de många variationerna i lerans behandling från det disciplinerade samspelet i kärlens form och glasyr till de med kraft och humor skulpterade figurerna , hämtade från Gamla Testamentets frodiga persongalleri. Raden av tillfälliga utställningar avslutades i december med Jens Nielsens bondgård, utlånad av Herning museum i Danmark. Konstnärinnan Inge Aagaard Faurtoft har i ett femtital små tittskåp med hjälp av olika sorts material gestaltat sina barndomsupplevelser på en dansk bondgård under 1920-talet. Betraktaren får ta del av allt som händer under ett år på den fynska gården, där livet i arbete och fest följer årstidernas rytm. Besökare från Skåne intygade samstämmigt att "precis så där var det hemma också" och bättre betyg kan en dokumentärutställning väl inte få. Kulturens fasta evenemang har ägt rum i sedvanlig ordning med tillägget av ännu en "stor visningsdag" . På visningsdagarna , en per termin , har museet fri entre, förlängd öppettid och visningar av valda delar av museet varje halvtimme. Tillsammans med Folkmusikens dag på våren, Östarpsdagen i augusti , Julstöket , Trettondagsvespern, sportlovsprogrammet Kul på Kulturen, bildar dessa visningsdagar länkar i en kedja kring året, som innebär en levande kontakt mellan museum och besökare. Det bör påpekas att de flesta av dessa arrangemang sker i samarbete med organisationer, föreningar eller intresserade enskilda. 12

4. Åke Holm i sin verkstad . I förgrund en skulpture n Jerikos murar .

Under året har en del omfattande inventeringar av regiona lt material påbörjats. Ett av dessa projekt bedrivs under benämningen Av sydsvensk lera och är inriktat på att inventera och dokumentera krukmakerihantverket i Skåne från 1800-talets början till nutid. Syftet är att undersöka vad so m finn s i 13

5. Julstök i Thomanderska hu sets kök med glättning och strykning.

museernas, hantverksföreningarnas, hembygdsgårdarnas och arkivens ägo av traditionsmaterial, handlingar och föremål. Man har också vänt sig till allmänheten för att få uppgifter om de skånska krukmakerierna idag och i gången tid och därvid bl.a . efterlyst äldre fotografier som visar krukmakare , förs äljning av krukmakargods, köksbilder , dukade bord med lergods o.dyl. Tanken att i samarbete med övriga skånska museer genomföra en inventering av museernas lergodsinnehav och en dokumentering av ännu i fält åtkomligt material uppstod redan i samband med utställningen Kryntor och krus på Östarp sommaren 1968. Projektet kom att aktualiseras vid olika tillfällen under 70-talet och ventilerades i ytterligare utställningar, i fältundersökningar, vid symposier etc. Kulturen , övriga skånska mu seer , Folklivsarkivet och Skånes hembygdsförbund beslöt i år att gå samman och fortsätta arbetet inom ett fastställt program , en lednings14

6. Samling " under kastanjen " efter årsmötesfö rhandlingarna den 12 juni 1979.

grupp tillsattes liksom en projektse kreterare. Malmöhus läns landsting beviljade 30.000 kronor för att bestrida en del av kostnaderna förenade med projektets genomförande i en första etapp. Föreningen har under året fått mottaga två stora donationer. " Greta och Sven T. Kjellbergs fond" på 100.000 kronor bär stiftarnas namn och har som ändamål inköp till samlingarna eller resebidrag till anställda för studieresor. Framlidne lantbrukaren Nils Nil s son , Säljeröd, Voll sjö testamenterade sin efterlämnade kvarlåtenskap på omkring en halv miljon till Kulturen för att bilda en fond vars av kastning skulle disponeras efter beslut av styrelsen. Donationerna kungjordes på års mötet , som detta år kunde avhållas i vac kert väder' ' under kastanjen'' . Vid å rsmötet höll ordföranden land shövding Nils Hörjel en parentation över framlidne intendenten fil. dr Sven T. Kjellberg. Det Assarsson15

7. Lergods från Kvidinge i Skå ne , 1800-talets slut och 1900-talets början. Nyförvärv.

ska kulturpriset utdelades till docent Ragnar Blomqvist för hans gärning inom skånskt kulturliv , detta år fokuserat i hans nyutgivna andra del av verket Lunds historia. Kulturens mecenatkonto har varit till glädje och nytta även detta år. Femhundrafyrtioåtta mecenater har bidragit med belopp av varierande storlek och sammantaget har 41.207:82 influtit. Museets har härigenom kunnat göra några nyförvärv av hög kvalitet. Kulturens glassamling är betydande och består huvudsakligen av äldre europeiskt glas. Men där fanns en lucka när det gällde exempel från den för svensk glastillverkning " klassiska" perioden, åren kring Hemutställningen 1917 och in på 20-talet. Det var därför med intresse museet mottog ett anbud om förvärv av en samling glas utförda i olika tekniker och för olika funktioner, ritade av Simon Gate, Edward Hald , Edvin Ollers m.fl. under den aktuella tiden , färgbilder Il a och b. Samtliga kan hänföras till den konstnärligt genomtänkta grupp , 16

8. Vinterbild frän Lilla torg. Byggnadernas fasader och planket med porten är nyrestaurerade.

som lanserades under parollen "vackrare vardagsvara". Nästa stora inköp för mecenatpengar gällde en skånsk "silverskatt", dräktsilver som i generationer ärvts inom en österlensk bondesläkt. Silvret har förvarats i en ask av trä, en svepäska, och består av striglakors, stolpknappar med filigran, praktfulla tröjspännen och en pansarkedja, färgbild I. Silversmederna som stämplat dessa smycken var verksamma i Kristianstad , Ystad och Blekinge under 1800-talet. Vid utställandet i silveravdelningen kommer smyckena att hållas samman för att bilda en enhet även i fortsättningen. Ur mecenatfonden togs även medel för att förvärva en samling lergods , tillverkat vid sekelskiftet av krukmakare verksamma i Kvidinge, Skåne. Förvärvet, som omfattar över hundra föremål var angeläget, inte minst som ett led i den ovan beskrivna lergodsinventeringen. Kulturens årsböcker har alltifrån 1974 behandlat olika epoker med början i renässansen. Med årets bok om vårt eget sekel 2 - Kulturen 1980

avslutas denna speciella serie. Att få distans till det näraliggande innebär en känd svårighet och frågar man sig vad som är karakteristiskt för 1900-talet framstår frågeställningen genast som omöjlig. Vi får då göra så som fallet ofta är med artiklarna i årsboken, att var och en som har ett intressant ämne tar upp det till behandling. Så kommer det sig att bokens innehåll blir en brokig väv, med inslaget personligt färgat, men med en gemensam varp som detta år är anknytningen till 1900-talet och Kulturen idag, dess föremålssamlingar och arkiv.

BRITTA HAMMAR

Georg Karlin och den skånska folkdräkten

Tillfärgbild fil En strålande, varm och vacker sommardag, den 2 augusti 1924, invigdes Kulturens Östarp med ett Skåneting, som sent torde gå ur de mer än 20 000 besökarnas minne för att fritt citera Georg Karlin, museets grundare och dåvarande chef. Attraktionerna var många! Östarpstrakten är i sig vacker och själva anläggningen med alla sina hus smälter fint in i landskapet. Det levande museet, dvs. "gammaldagskregen", de med möda och besvär från när och fjärran insamlade husdjuren, "av gammal skånsk ras" tilldrog sig givetvis stort intresse. Ryttartävlingar och andra upptåg väckte bifall. Skånska dragonregementet i Ystad, som var på marsch till Ljungbyhed, tog vägen över Östarp och höll med tio skvadroner stor parad på tingvallen. En ståtlig syn! HKH Kronprins Gustav Adolf förrättade invigningen, statsministern, excellensen Tapper, höll talet till fosterlandet och biskop Billing talade "med värme och känsla" för hembygden. Antagligen rättade sig de båda sistnämnda herrarna efter kronprinsens önskan "att talens antal och längd i möjligaste mån begränsas för att därigenom bereda rikligare tid för besök å ägorna, i gamla gården osv.'' Det fanns i sanning mycket att se och höra! Många kom säkert för att själva synas, andra för att titta på ståten. I centrum för allas blickar stod självfallet kronprinsessan Louise, kronprinsens hustru sedan ett år tillbaka. Hon var dagen till ära för första gången iförd "den urgamla skånska dräkten", en gåva från "Kulturens vänner". Själv mindes hon festen som en enda lång plåga, enligt vad hon vid ett senare tillfälle anförtrodde förre museichefen Bengt Bengtsson. Den tryckande hettan i förening med de värmande och präktiga materialen i dräkten; vadmal i 19

I. Dåvarande kronprinsessan Louise fotograferad år 1924 iförd sin Ö Göingedräkt , här buren utan tröja. Sigyn Reimers ' samling av kungliga fotografier , Stockholm.

dubbla lager, stickade kliiga yllestrumpor, gjorde dagen till en av de värsta i hennes liv. Övriga gäster plågades förmodligen inte lika svårt av hettan, skrudade som de var i förmiddagsdräkt , vilket " Hans Kunglig Höghet fattat såsom kavaj". "Excellensen Tapper, som utgått från att herrar vid tillfället i fråga begagna hög hatt" , underrättades om sitt misstag i tid före avresan från Stockholm och hann packa ned kavajkostymen. Efter sedermera drottning Louises frånfälle år 1965 skänkte kung Gustav VI Adolf, mycket omtänksamt, dräkten i fråga till Kulturen. Och i dag , då intresset för folkdräkt bara ökar, kan det vara roligt att titta litet närmare på, hur den kom till. 20

2. Detalj av särk frå n Ö Göinge hd a nvänd som förlaga till den kungliga särken. Ärm en ä r vid och rak. Jfr bild 3. KM Allm 251.

( .>

4. Kronprin sessans klut syddes med sa mma broderier so m pä särke n oc h pryddes dessutom med ett silverbeslaget sa mmetsba nd , s.k. " la". Huvudsilver hör annars e nd as t till de ogifta flickorn as klädsel. KM 58.018:24.

Förberedelserna till invigningen av Kulturens Östarp tog fart på våren 1924. På styrelsesammanträdet den 14/3 redogjorde intendenten Karlin för sin stockholmsresa, som bl.a. haft till ändamål "att uppvakta och inbjuda Kronprinsparet samt Grevinnan Hallwyhl till invigningen av Östarp denna sommar. I samband härmed hade Intendenten framhållit, att det var en önskan bland Kulturens vänner, att vid detta tillfälle överlämna till HKH Kronprinsessan den vederbörligen utrönta gamla skånedräkten , sådan denna ännu under mitten av 1700-talet bars i hela provinsen. Även denna framställan hade synnerligen väl mottagits." Styrelsen beslöt uppdraga åt styrel seledamöternas hustrur, att under intendent Karlins ledning, på bästa sätt bringa frågan till förverkligande. Kommitten grep sig genast verkat an. Tiden var ju ganska knapp. En penninginsamling startades och bland

3. Ärmlinningen på kronprinsessans särk avviker, som synes , frå n origina lets raka , vida , se bild 2. KM 58 .018 :24.

givarinnorna återfinns många av den tidens kända namn , alla hängivna "Kulturen väninnor". Inalles fick man in 875 kronor, en stor summa pengar på den tiden och den ekonomiska sidan av saken var tryggad. Den praktiska, som i stort föll på Karlins lott, var säkert inte lika lätt ordnad. Precis som i dag, visade det

sig vara svårt att hitta lämpligt material till de olika dräktdelarna. Här hade Karlin dock en stor fördel framför nutida folkdräktsanskaffare; inom museet fanns nämligen en institution, Konstslöjdsanstalten, som kunde hjälpa till att lösa en del av problemen. Dess väverskor satte upp vävar till kjol, tröja och förkläde och brodöserna var snart igång med att kopiera en särk och en klut från Ö Göinge härad ur museets samlingar. Linnelärften köptes hos I & A Petterssons Vitvaruaffär vid Stortorget och är, till skillnad från originalets tyg, maskinvävd. Samma kvalitet har använts till både över- och nederdel. Originalsärkar brukar ha ett finare tyg i livet, som är synligt, och ett grövre i kjolen , som döljs av ytterplaggen. Ärmlinningen avviker också från förebildens, vilket kanske är mer förvånande . Klutbanden fick samma broderier som på särken och inte originalets enklare. Den bundna kluten pryddes dessutom med ett silverbeslaget, svart sammetsband, s.k. "la". Huvudsilver hör annars, som professor Sigfrid Svensson framhållit, endast till de ogifta flickornas klädsel. Var det kanske tanken på den höga mottagarinnan som fick Karlin att lägga till dessa förskönande men inte riktigt korrekta detaljer? Ur samlingarna hämtades också förebilderna till livkjolen och den svarta högtidströjan, som syddes av Ester Holmströms syatelier i Lund. Hon bestod dessutom fodret till tröjan, ett svart och vitt , mönstrat , tjockt ylletyg, helt olikt originalets blå vadmal. Räkningen på 102,30 kr upptar också en resa till Helsingborg, förmodligen för att prova på kronprinsessan . E Steven i Lund stickade strumporna efter ett par i museets ägo från Ingelstads härad. Det tog "en tid a 98 timmar en timlön af 45 öre summa kr 44, 10" att få dem färdiga . Gustaf Johannesson i P Olssons skomakeri och " första klass skoaffär" på St Gråbrödersgatan tillverkade skorna för 65 kr efter ett par, hämtade ur museets samlingar, också de från Ingelstads härad. Holts Gulddragerifabriks AB i Stockholm och Kgl Hof-Guldtraekker Seifert i Kj~benhavn levererade spetsar och galoner av guld och silver till besättning på tröja, kjol, förkläde och brudlist. De siden- och sammetsband som behövdes, köptes i Lund och spetsar till särk och klut knypplades här av Anna Larsson 24

5. Sko och strumpa kopierade efter original från Ingelstad s hd. KM 58.018:24.

Så långt var allt gott och väl! Arbetet på dräkten fortskred , men alla svårigheter var inte undanröjda! Den 4 juli skrev Karl in i ett brev " det blå raskatyget . .. har ... givit mig en del bekymmer då det varit mig omöjligt att skaffa något nytt raskapreterat ylletyg. Jag reser till Köpenhamn om måndag för att söka få apreterat ett stycke blått ylletyg som vi själva vävt. I värsta fall få vi offra ett av våra egna gamla raskaförkläden . . . En annan svårighet är att få gamla röd- eller grönbrocherade sammetstyger, som skall brukas till livstycke. Även det synes för närvarande omöjligt. Vi ha för Kronprinsessans liv nödgats tillgripa en gammal stolklädsel från mitten av 1700-talet." Den 17 juli, 16 dagar före invigningen, har problemen inte kommit närmare sin lösning. Karlin sänder ett nödrop till " Herr Konsthandlare Ferlow , Kjöbenhavn". "Sorgligt nog ha de vid

6. Detaljbild av bården på kronprin sessans blå raskförkläde. Detta togs ur mu seets samlingar, fick nya galoner och en ny broderad bård med ett annat förkläde som förlaga , se bild 7. KM 58.018:24 .

tillverkningen av Kronprinsessans dräkt förstört det härliga sammet, som därmed gjort mig helt förtvivlad. Nu vet jag ingen annan råd i min nöd än att bedja Eder försöka skaffa något annat liknande. Jag kommer om måndag till Köpenhamn för att hämta tillbaka från Meyer det blå tyget, han i dag meddelat, att han icke kan appretera, vi få då taga ett gammalt förkläde från museet. Dessvärre kunna vi icke göra detsamma med livet, då intet är tillräckligt väl bevarat. Gör vad Ni kan!" Herr Ferlow kunde inte hjälpa, men Karlin fick tag på en bit röd sammet på "Flöjlhuset" i Köpenhamn och ett gammalt raskförkläde från museet kortades förmodligen av och fick en vacker bård broderad i nederkanten. Mönstret togs från ett annat förkläde i samlingarna. Diverse silver och dräktdelar inköptes av Wilhelm Olsson i Kristianstad för 300 kr. Dräktsilvret består av stolpknapp, särkasöll med vidhängande trillekors , striglakors med kedja och 26

7. Detaljbild av det blåa raskförkl äde frå n vilket mönstret till bården på kronprin sessans förkläde hämtades, se bild 6. Ö Göinge hd . KM 2.729.

hängknapp , tröjspännen, huvudsilver, armknappar, hängknappar, kjortel silver och bältesbeslag, allt, utom de tre sist nämnda föremålstyperna , stämplat av olika skånska mästare. Guld smeden H Sundelius i Lund lagade , tillverkade nya löv och förgyllde sedan för 193 kr. Dräktdelarna, som inköptes , är förmodligen sådana som ej redovisas i räkningarna eller på annat sätt, dvs de broderade sammetsvantarna, strumpebanden, de två dukarna av silke och bomull, förningsduken , utsökt broderad på fint, handspunnet linne och med de vackraste sydda "vippor", samt brudlisten. Denna har fått nya guldspetsar, men bär spår av gamla borttagna sådana och har, liksom förningsduken , på Kon stslöjd sanstalten försetts med ett broderat L under hertigkrona. De broderade handskarna har nog snarare tillverkats på Kulturen. Museet äger ytterligare ett par hand skar , som i utseende och material stämmer med kronprinsessans. De är daterade 27

1905 och skall enligt uppgift ha tillhört Karlin och hans andra hustru, Gulli Maria Ström, vilket initialerna, GJK, GMS, också tycks bekräfta. De broderade figurerna är det enda, som avviker från de originalhandskar, som då fanns i museet. De ansluter sig däremot mycket nära till de folkdräktsklädda par, som dansar fram över bonader och på keramik från tiden. Ett par röda och ett par vita silkestrumpor är förmodligen kronprinsessans eget bidrag till dräkten. Kliiga yllestrumpor hade hon fått nog av! Dräktdelarna är alltså dels kopior, dels originalplagg från Ö Göinge härad , så när som på strumporna, skorna och särkasöllet. Det sistnämnda har visserligen, enligt S Svensson, medeltida anor men har aldrig funnits i norra Skåne. Ett tag hade Karlin , förbryllande nog, tänkt låta göra en klut av Oxietyp, vilket framgår av P A Ohlssons teckning , bild 13. Detta liksom strumporna, skorna och särkasöllet får sin förklaring i det brev, som medföljde den färdiga dräkten till Sofiero. Det är en skriftlig redogörelse för Karlins forskningsresultat i dräktfrågan "baserat på ett mer än 40-årigt insamlande av skånska dräkter och dräktdelar''. Skrivelsen börjar, ''Det är naturligtvis med den skånska eller rättare sagt de skånska dräkterna såsom det är med alla andra europeiska folkdräkter, att de ytterst bottna i den allmänna kostymhistorian, sådan den med längre eller kortare modevågor famnade hela den civiliserade världen. V ad som varit rådande hovmod i Italien eller Spanien eller under en senare tid i Frankrike silade så småningom genom otaliga små rännilar ut över hela vår världsdel, modifierat på grund av det motstånd som äldre modevågor ännu kunde bjuda och i enstaka fall uppgående i gamla för länge sedan rådande modeformer, som voro så djupt förankrade hos folket , att de icke kunde släppa sitt tag.'' Karlin anser emellertid att modeinflytandet före 1750 haft ringa eller ingen betydelse för Skåne i sin helhet. Dessförinnan hade " såväl Vemmenhög som hela det övriga Skåne och angränsande delar av Småland och Blekinge levat kvar i ett gammalt dräkthistoriskt medeltida stadium med endast få och svaga nya inslag från renässans och barock". Inom den skånska dräkten var '' dräktgemenskapen undan tagandes några smärre detaljer påtaglig". Efter en detaljerad beskrivning av den , före differen-

8. Allt silv er so m hör till dräkten köpt e K arlin av Wilhelm O lsso n i Kri stia nstad. Det mesta är stä mpl at av olik a s kå nska mäs tare. KM 58.018:24.

9. Kulturen har endast två par svarta, broderade sammetsvantar. De vänstra köptes till kronprinsessan från samma ställe som silvret. Det högra paret kom till museet redan år 1884 från Glimåkra, Ö Göinge . KM 58.018 :24 , KM 2.060.

tieringen, "gemensamma skånska dräkten" slutar brevet: "Den dräkt vi i dag hava den nåden och glädjen att överlämna till Eder Kunglig Höghet är sådan den nästan oförändrad i Östra Göinge bevarat sig fram mot våra dagar och sådan densamma ännu för 150 år sedan var gemensam i alla sina huvuddrag i nästan hela Skåne. Den kan alltså av Skånes Hertiginna bäras såsom en enhetsdräkt befriad från de lokala inslag, som visserligen med denna gamla dräkt såsom grundform skapat de många olika häradstyperna, vilka i början av 1800-talet, innan den moderna uniformiteten inträdde, härskade i provinsen. Dräkten har därjämte enligt vår uppfattning, det företrädet att vara den mest harmoniska och den vackraste folkdräkt icke blott i Edert hertigdöme utan i hela vårt land''. Brevutkastet, som förvaras i Kulturens arkiv , har rättelser av Karlins hand och får förmodas vara skrivet av honom. 30

...;....

1.. · ······

10. Fö rningsduk e n, broderad på ha nd spunn et linne med vacke rt sydd a " vippor", hö r till de äldre plagg so m inha ndlades till kronprin sessans drä kt. Ko nstslöjda nstalt ens brodöser fö rsåg den med ett L under hertigk rona.

11. Brudlisten också den köpt av Wilhelm Olsson fräschades upp med gu ldspetsar. De kungligas monogram och bröllopsårtal broderades till på Konstslöjdanstalten . KM 58.0 18:24.

Tanken att förära kronprinsessan en folkdräkt var varken ny eller särskilt originell. Allt sedan nationalromantikens dagar i slutet på förra seklet hörde det till att kungliga personer vid vistelse i provinsen iförde sig dess folkdräkt. Drottning Viktoria med uppvaktning vart.ex. på Tullgarns slott ofta klädda i Vingåkersdräkt och på hennes önskan , komponerades en speciell Ölandsdräkt, avsedd att bäras vid besök på Soliden.

12 . Broderade brudhands kar av skinn so m förmodligen tillverkat s på Kulturen . Vänster par tillhör kronprin sessan, höger e nligt uppgift Karlin. Dekoren ä r inte den på allmogehandskar av denna typ vanliga. KM 58 .018 :24, KM 49.258:2.

Georg Karlin var emellertid en man med sinne för reklam och han såg här ett enastående tillfälle att slå på trumman för Kulturen och skånsk folkkultur genom att för en stor publik praktiskt framlägga resultatet av sina dräktstudier. Möjligen hoppades han också på en framtida inkomstkälla för det alltid lika fattiga Kulturen , som skulle leverera material till hugade dräktspekulanter. Han avsåg t.ex. att låta "någon färgare lära sig den gamla apreteringskonsten, ty det kommer helt säkert sedan Kronprinsessan har stadfäst Skånedräkten bliva ett värre riv efter sånt tyg'', dvs rask , ett vaxat och glättat ylletyg, använt till förkläden . Karlins förhoppningar kom på skam. Den skånska enhetsdräkten fick aldrig den genomslagskraft han tänkt sig, kronprinsessans stadfästelse och de 20 000 festdeltagarna till trots. Inte heller Karlins forskningsresultat uppmärksammades nämnvärt, efter vad jag kan förstå. Många trodde - och tror - att kronprinsessan fick en Tornadräkt vilket kanske varit naturligt då Östarp ligger i Torna härad. 3 - Ku lturen 1980

13. Kronprin ssesans skå nska dräkt. Akvare llerad tec kning a v P A O hls son. Kulture ns arkiv.

Kronprinsessan Louises Ö Göingedräkt skall emellertid , enligt min mening, ses som Karlins bidrag till dräktforskningen och är som sådant visst inte utan intresse, även om hans uppfattning på många punkter vederlagts av Sigfrid Svensson i avhandlingen " Skånes Folkdräkter" , publicerad 1935. Karlin var ett barn av 1800-talets dräktsvärmeri , vilket kanske kan förklara han s något lättsinniga inställning till detaljtroheten hos dräkten. Helhetsintrycket stämmer ju något så när! Vi skall inte glömma att mu see ts äldsta dräktdelar ingick i landsmålsföreningen s i Lund re kvi si tasamling. Karlin var där en entu siasti sk medlem. " Vi be hövde fo lkdrä kter och hu sgeråd för att våra bilder skulle få livets oc h sanningens prägel oc h särskilt för mig so m producerade några av de dramer, som spelades, stod denna fråga so m för alla regi ssörer i förgrunden " , skriver han många år senare . Balansgången mellan kravet på historisk exakthet och konstnär34

Jig frihet, som varje iscensättare ställs inför, tycks ha följt Karlin också i hans gärning som museiman och forskare. Karlin var naturligtvis inte heller opåverkad av den förändring , som intresset för folkdräkten genomgick under 1900-talets början. Den pittoreska och romantiska inställningen till dräkten fick vika för en mer realistisk uppfattning och en större saklighet, säkert till följd av den fackmässiga forskning, som startade på Nordiska museet kring sekelskiftet och till vilken Karlin ju också bidrog på sitt sätt. Hans primärkälla var de insamlade originalplaggen kompletterade med egna iakttagelser och fältstudier. Tolkning och presentation av resultatet är sedan mycket " Karlinska". Nyskapande på grundval av det gamla var ju en av Karlins käpphästar. R ef erenser Otryckta Brev. rä kningar. styrelse prot o koll oc h tec kningar i Kulturen s arkiv . Tryckta Karlin , J :son G . . Kulturhi sto ri s k förening och mu se um 1932 .

Lund 1882-1932 .

MAJ FEHRMAN

Carl Malmsten på Kulturen

Till färgbild IV och V Våren 1976 erhöll Kulturen som donation av fru Gerda JohanJohansson ett antal målningar, representativa för hennes makes Johan Johanssons konst. Året förut hade museet inköpt ett möblemang ritat av Carl Malmsten - ett skänkskåp, ett bord, en soffa och sex stolar. Dessa möbler hade förvärvats av det unga konstnärsparet Gerda och Johan Johansson till deras bosättning i ateljevåningen vid Clemenstorget i Lund. Med dessa furumöbler hade den svenske mästersnickaren vunnit pris på Hemutställningen på Liljevalchs i Stockholm år 1917 . Det var andra gången Carl Malmsten hade fått en sådan framgång vid en utställning. Året innan, 1916, deltog han i en tävlan om möbler till Stockholms stadshus. Första priset erhöll han då för en karmstol med flätad rottingsits och ett skrivbord, utförda i betsad björk. För samma möbelgrupp, utförd i ek, fick han andra priset. Erik Wettergren , en av medlemmarna i den jury, som bedömde de inkomna arbetena, karakteriserade Malmstens möbler med orden, att de, trots att de verkade helt moderna, ändå ingav en märkvärdig känsla av trygghet. Han fann också, att behandlingen av den mörkbetsade björken på ett fördelaktigt sätt bröt av mot de polerade och blankskinande möbler man då var van vid. Över en natt blev Carl Malmsten berömd . Själv berättar han , att han aldrig tidigare självständigt ritat någon möbel, bara snickrat efter andras ritningar. Efter framgången i Stadshustävlingen öppnade Malmsten egen verkstad vid Tunnelgatan i Stockholm. Han framträdde följande år på två utställningar, där han visade upp två helt skilda sidor av sin möbelkonst. På den ena utställningen, ordnad av Sveriges Allmänna Konstförening på Blanchs konstsalong 36

I. "Arkitekt Malm ste ns salsmöbel i lägenhet om tv å rum och kök av mörkbetsad furu , mycke t vackert avvägd. Tapeten , fyllig oc h fri sk i teckningen , frå n Stockholms Nya tapetfabrik ." lv arTe ngbo m i Ord och Bild 1918 .

fanns utsökta intarsiaarbeten med inläggningar av sällsynta träslag, jakaranda, rosenträ och ebenholtz. Tillsammans med dessa använde Malmsten gärna svenska träslag, björk och lönn, päron och körsbär. Dessa praktmöbler med sitt överlägsna konsthantverk fick höga lovord. Några kritiker , som prisade Malmsten , placerade honom vid sidan av de stora mästarna från 1700-talet, Haupt och I wersson. Andra, bland dem Gotthard Johansson , ställde sig oförstående inför " denna litterära form av konsthantverk ", dessa " möbelpoesier", vars utsmyckning ofta anspelade på litterära motiv . Jag är, skrev Gotthard Johansson , "skeptisk till en översättning av Dan Anderssons mörkskummande proletärpoesi i brasilianskt rosenträ och riojakarandarot till ett pris av tv å 37

tusen -kronor, även om man kan förvara hyreskontrakt och kärleksbrev i dikten''. Av rakt motsatt slag var de möbler, som Malms ten samma år exponerade på den redan omtalade Hemutställningen på Liljevalchs. Han deltog där med vardagsmöbler, textilier och tapeter, de senare i ljusa, klara färger och fast linjeteckning. Den svenska heminredningskonsten hade befunnit sig i en vågdal. Vad som visades på Baltiska utställningen i Malmö sommaren 1914 kom kritikerna att tala om den sorgliga brist på konstnärlighet som utmärkte dåtida svensk möbelkonst. I syfte att stimulera till förnyelse verkade Svenska Slöjdföreningen , där Erik Wettergren 1913 tillträtt befattningen som initiativrik sekreterare. Det var Svenska Slöjdföreningen, som stod som arrangör för utställningen på Liljevalchs . Under parollen Vackrare Vardagsvara inleddes en ny fas i den svenska inredningskonstens historia. Bakom fanns ett klart uttalat program av både social, etisk och estetisk innebörd. Man ville visa inredning av god kvalitet för vanliga svenska hem. Möblerna skulle vara ändamålsenliga och stilrena; också av de enkla brukstingen fordrade man, att de skulle vara både funktionsdugliga och vackra. En lång rad konstnärer, som deltog i utställningen, kom senare att bli knutna som fasta medarbetare till industriella företag. Så Edward Hald till Rörstrand och Orrefors, Wilhelm Kåge till Gustavsberg , Edvin Ollers till Kosta och Malmsten själv till Bodafors. Hemutställningen i Liljevalchs konsthall hade föregåtts av en pristävlan , som gällde inredning av smålägenheter. Det var här Carl Malmsten vann pris i alla tre klasserna med sina möbler. Samtidigt som han tog uppslag från allmogens möbelkonst, ville han skapa möbeltyper, som var anpassade till tidens bostäder. De möbler som Kulturen äger ingick i en rumsinteriör tänkt som kombinerat vardagsrum-sal. Stolarna med sina höga ryggar, det gröna möbeltyget och det stora öppna skåpet gav vardagsrummet en viss 1600-talsstämning. Hemutställningen mottogs med entusiasm från många håll. Utförligast yttrar sig arkitekten Carl Westman i Svenska Slöjdföreningens årsskrift 1917-1919. Han talar om det stora, starka steg som tagits för utvecklingen av den svenska hemkulturen. 38

2. Ca rl Malm stens sa lsmöbe l, jfr bild I. I skåpet delar av Wilhelm Kåges serv is Liljeblå, Gustavsberg.

"Oc h vad som ytterligare är glädjande: tiden tycks vara inne för förståelse av det goda, som åstadkommits ." Samtidigt är han klar över, att de samhällsgrupper, som utställningen i första hand var avsedd för - arbetare, lantbrukare och den enklare medelklas sen - sannolikt icke skulle ha något intresse för de utställda bohagen. H a n summerar: " Totalintrycket var av något rent och praktiskt, där heml a nd sto nen var tydligt förnimbar med anknytning till former före hantverket s förfall med kä nning av både allmoge- och medelklass ." I Hu smodern skrev signaturen E . N . - E lsa Ny blom - å r 1917 i e n artikel om Liljevalchsutställningen , att de talrika besöken tydde på ett vaknande intresse för möbelkonst och heminredning hos allmänheten . Hon hoppas på en kommande renässan s "som skall revolutionera all den industri , som nu spyr fulhet över landet ". Hon utta lar förhoppningen , att den hemska " Ber39

Iinerarmaturen" och "schaggeländet" skall stryka på foten för enkla, stilrena furumöbler, hemgjorda lampskärmar av handtryckt siden och färgglada svenska cretonner. Själv kallade Carl Malmsten utställningen " romantisk" i den meningen , att man ville få fram enkla möbler för enkla hem. Men han tillade beträffande möblerna, att det omedelbara praktiska resultatet förmodligen bara blev att några Carl Larssonmöbler förvärvades - för finare hem! Tiden var, menade han, ännu inte mogen. För Malmstens senare verksamhet innebar insatsen från 1917 en vändpunkt och förnyelse. Från att ha varit berömd för sina praktfulla intarsiamöbler för finsmakare blev han nu samtidigt den mest uppmärksammade tillverkaren av möbler efter programmet Vackrare Vardagsvara i furu och björk. Men inte heller i denna egenskap fann han alltid nåd för kritikerna. Gotthard Johansson, som skulle bli funktionalismens främste förespråkare i vårt land, skriver vid ett senare tillfälle om Malmstens furumöbler att de är helt och hållet misslyckade, om de nämligen är avsedda för de moderna smålägenheterna. Malmsten misstar sig, när han tror, att möbler i ett enkelt material nödvändigtvis måste göras i allmogestil. " Att söka omplantera den i sin egen miljö naturliga och vackra allmogestilen i moderna smålägenheter kan aldrig bli annat än parodi" , understryker hans kritiker. " Denna romantiska lek är en rikemanslyx för sportstugornas primitivitetskult, som för den moderna människan ersatt rokokons herdeliv." Otvivelaktigt såg kritikern rätt , när han menade, att Malmsten funnit sin viktigaste inspirationskälla i den gamla svenska allmogekulturen. Carl Malmsten strövade gärna på Skansen och gick på Nordiska museet med pennan i hand, antecknade och ritade. Kanske låg hans kärlek till det genuint svenska också bakom valet av den kärniga furun, som blev hans favoritmaterial. Han föredrog att använda detta träslag med dess enkla ådring i obehandlade ytor,utan polityr, så som framgår också av Kulturens möblemang. Själv betraktade sig Carl Malms ten inte bara som möbelkonstnär utan som folkuppfostrare och ett stycke av profet. Så tidigt som 1916 gav han ut en liten skrift " Om svensk karaktär inom

konstkulturen". Han kallar Sverige "det människotomma landet med de många ensittarna" och han slår fast , att hemmet , den krets som närmast omger oss , därför borde vara arkitekturens mål. "Genom industrialismen har hantverket blivit deklasserat och hantverkarna har övergått till att plagiera främst allt utländskt på modet.'' Han citerar Carl Jonas Love Almqvist, som i Den svenska fattigdomens betydelse skrivit: "Varför faller man i jämmer över sig och sitt land , anser allting här hemma odugligt och uppskattar endast värdet av det utländska i skön konst och annat?" Han anknyter till 90-talets och det begynnande 1900-talets nationella romantik sådan den uttryckts hos Heidenstam och i tidens ideella ungdomsrörelse. Malmsten delar dess strävan för konst åt alla, dess engagemang för traditionskänsla och hembygdsvård. Han ville väcka till liv den gamla hantverksskickligheten, som höll på att dö ut. Livet igenom upprepade han sitt budskap om handens och andens samverkan. Det var för att förverkliga sådana ideer som han grundade Olofsskolan i Stockholm och blev idegivaren till Nyckelviksskolans förverkligande på Lidingö. Hit kan också räknas Firma Carl Malmsten AB från 1933 som alltjämt är i verksamhet, liksom Capellagården på Öland från år 1957. Malmsten har skrivit flera kapitel i den svenska möbelhistorien under 1900-talet. Under 1930-talet kunde han med skäl kallas en av funktionalismens argaste vedersakare , rent av dess fiende nummer ett. Men på sin sjuttioårsdag år 1958 kunde ändå slöjdföreningens dåvarande ordförande Gotthard Johansson med rätta hylla honom som "det svenska konsthantverkets Mäster Olof ' . R eferenser Ma lmsten , C ., Om sve nsk ka raktär inom kon stkulture n. 19 16. - Skönhet oc h tre vn ad i he mme t. Det enkla sve nska he mm et. 1925 . Johansson . G ., Kritik. 1941. We nnerholm , E ., Ca rl Malm ste n, he l oc h hå lle n. 1969.

MARIA C INTHIO

De första turerna

Til/färgbild VI

Cykelns historia är en del av det moderna samhällets historia. Iden till cykeln var emellertid gammal. Redan 1418 konstruerade Giovanni Fontana från Padua en fyrhjulig cykel och vid slutet av 1400-talet gjorde Lionardo da Vinci en cykelritning. " Velociferen" , den direkta föregångaren till cykeln , var en hjul- och sadelförsedd käpphäst, konstruerad av fransmannen de Sivrac på 1790-talet. År 1816 utrustade en tysk baron vid namn von Drais sparkhjulingen med vridbart framhjul, styranordning och mjuk sadel (draissinen). I början på 1860-talet satte, oberoende av varandra , smeden Michaux i Paris och tysken Fisc her pedaler på framhjulet. Denna pedalmaskin eller velociped inledde en ny epok i cykelns historia. I bl.a. USA och England , där tillverkning i lite större skala hade påbörjats , förbättrades konstruktionen med massiva gummidäck , stålekerhjul, järnram och kullager. För att öka körhastigheten gjordes det drivande pedalförsedda framhjulet mycket stort - upp till 1,5 m i diameter. Höghjulingen fanns i både turistoch tävlingsutförande och dominerade cykelmarknaden vid slutet av 1800-talet. Samtidigt tillverkades också en rad andra velocipedmodeller; tre- och fyrhjulingar , två-, tre- och fyrhjuliga tandemvelocipeder samt "The Star", en snabb amerikansk modell som drevs med hävstänger och hade det stora hjulet baktilt och det lilla fram. Den vanliga höghjulingen var svår att "rida" på. I och med att tyngdpunkten låg så pass långt fram välte man lätt vid minsta 42 .

Lördagen den 11 Februari 1899

2. Dan s program från en av L und s Hjul-S ällsk a ps må nga ba ler. Av baks id an framgå r att ägarinn a n dan sade både va lse n oc h polkan med " Nilsson" , galoppe n med "Okänd" oc h qu adrillen med " Persson ''. Kulturen s arkiv. 3. Lunden siska cyke lsportare frå n 1800-talets slut. Lägg märke till velocipedrytt arm odet ; långa strumpor , kn äb yxo r och " Yockeymössor" . Kulturen s. arki v.

ojämnhet eller nedförsbacke - och fallet var högt. Den hade också öknamn so m "vältepetter" och " vältepåsne". Än så länge var velociped-åkande en fashionabel sport för spänstiga yngre män och välsituerade sportintresserade. På 1880- och 90-talen startade en rad bicycle-klubbar i landet. I sina minnen från det gamla Lund skriver en av dess innevånare följande apropos stadens bicycle-klubb: " Då dess medlemmar, ofta ett tjugotal startade för någon utfärd så ru sade äldre och pojkar till för att se den underliga kavalkaden. Men var avfärden ståtlig, var det icke alltid cykelklubbens medlemmar ville visa sig vid återkomsten, ty deras sportdräkter voro då ofta trasiga efter mer eller mindre vådliga kullerbyttor. " 43

Lunds Hjul-Sällskap var på 1890-talet en av vårt lands främsta förkämpar för velocipedsporten. Klubben bildades redan 1887. På initiativ av lundaklubbens ordförande grosshandlare W. Hedemann-Gade stiftades 1889 , efter ett upprop i "Tidning för idrott", Svenska Hjulförbundet (sedermera Svenska Velocipedförbundet och Svenska Cykelförbundet). Denne idrottsentusiast bidrog också till att Lund 1892 , för en kostnad av 26 000 kronor, fick landets första idrottsplats (Centrala idrottsplatsen vid Trollebergsvägen), försedd med doserad löparbana, naturligtvis i första hand avsedd för bicycle-ridning. Bicycle-klubbarna ordnade tävlingar , baler och utflykter men verkade också för att göra velocipeden erkänd som fortskaffningsmedel. Många ville nämligen få bort den från vägar och gator eftersom den skrämde hästar och fotgängare med sin höga fart. Vid Svenska Hjulförbundets första ordinarie årsmöte 1889, beslöts att man skulle ge ut en karta över "landsvägarnas beskaffenhet" och att "ofarbara backar skulle å nämnda karta särskilt betecknas" . Vid det tionde årsmötet 1898 konstaterades att man hade utverkat lättnader vid tullbehandling av velocipeder och 33 % rabatt för velocipedturister nyttjande järnvägar och ångbåtar. Dessutom hade man publicerat kartor med de hotell och gästgiverier utmärkta på vilka velocipedryttare också åtnjöt 33 % rabatt. Vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gjorde nya uppfinningar, såsom John Dunlops luftgummiring, frihjulet och framför allt den framväxande industrin med maskiner för precisionsarbete, det möjligt att i större skala tillverka "säkerhetsvelocipeden" vars konstruktion länge varit känd. Säkerhetscykeln var i princip den cykel vi använder än idag med två lika stora hjul och med en kedja som löper mellan det främre stora kugghjulet vid pedalerna och det mindre kugghjulet på bakhjulet. Velocipedens första era som fashionabelt nöje, förunnat ett fåtal , var nu över. Bicycle-klubbarnas medlemmar och en del lärare, handlande , ingenjörer, förmögna bondsöner eller smeder hade varit de första som köpte eller själva kunde tillverka velocipeder. Nu var det på landsbygden cykeln fick den snabbaste spridningen. Det var inte ovanligt att säsong- och lantarbetarna hade ett par timmars gångväg till arbetet. Trots att velocipeden

4. Reklambild ur Velociped-aktiebolaget Lundbohm & Co:s priskurant för år 1899. Kulturens arkiv.

~;ikslel '. 24 00 • Allm. - - - - J . . -- - - -

tel. 68 77

-:j .

-~'J.

var mycket dyr, lönade det sig att köpa en på avbetalning och kunna utnyttja fler av dygnets ljusa timmar till arbete. Den alltmer populära velocipeden bröt också isoleringen på landsbygden. Ungdomarna kunde t.ex. ta sig till danser i andra byar och bekantskapskretsen vidgades, vilket i sin tur förde med sig att ingiftet minskade. År 1901 uppgick Svenska Hjulförbundet i Svenska Turistföreningen och bildade dess cykelsektion . I Turistföreningens årsskrifter publicerades hädanefter lyriska skildringar av cykelturer gjorda i olika delar av vårt fosterland med beskrivningar av sevärdheter och olika landsändars historia. Turistföreningen gav ut föreskrifter för velocipedåkning och kartmaterial. Dessutom uppehölls genom föreningen kontakter med ett stort antal utländska bicycle-föreningar. År 1933 stod Turistföreningens 29 45

N:o 2

CLEVELAND DAMVELOC I PED SPEC IFI~ R.am a f lH: lch-ng-1rn s talrifr . fö r st ~irk.tn dd :-illa f ö rbi11c\ni11g fl r . H j ul , 2S" . m c:d t n 11 µ- e 11le kr nr. Hj ulrin ga r a f lrii m ed diiri till fö r sUirk11 i 11 g

inl:l. g-d

alu111i11i -

11rn s k e 11 n . Luttringar , Clt.'\·e la 11 cls pnt c 11lt: nHk d11hh c ltnhign . Ku ll age r. h1llk o 111 lig-t dn111111 t:it a m e d s lipn ck k o 11 <-r och ln gt: r sk ' lar.

Sty r stång, a f s t ftl .

C l evc..:la 11cl:-0

~ t fillbarn

Pris kr.

\TIO:'\ G ummip eda ler . Ve fva r . 6 1 1". K edja . C. 11..' \T l:-111 1\s

ö f\'c..:rtr:iffa d1..·

s ti·~i c k f 1- i H J..: ~ dja 11H..: d

l d.irdad1..·

:-:t ift. Broms , Klädningsskyddare CH: h Stän ksk ydda r e t. h:idn llj11 k11 . Utstyrse l , fin s,·a rt lrt l' kl'ri11e! oc h iör11ickli11g- . Ut rustning , ri 11 g k }{)e k a . p 11111 p . n : r k t , ·i::·s,·;is k:t 11 h : d s k r11 ft1 vck lar . ;-e parati o 11s:1sk ot.· h ;, Jj t.: ka 11n a .

300

fil r lt\'l'ra 11 s fri tt ~ 1Ja11rng11 eller :11 1gh:'i.t Sto ck hol111.

5 . Ur Ve loc iped -a ktiebo laget Lundbohm & Co:s priskuranl fö r å r 1899. Kulturen s arkiv.

6. Stolt pojke med sin cy kel, Högsjö , Västra Vingåker. 1920- talet. Rose ns samling , Katrineholm.

första vandrarhem färdiga. De kom att besökas främst av cyklister. I de ex pa nderande indu stristäderna hade avstånden vuxit och cy keln blev ett av de vanligaste transportmedlen till och frå n arbetsplatsen. "S pringpåge n" med sin budcykel hade en intensiv pe riod so m ändade i och med att snabbköp och stormarknader konkurrerade ut kvarters- oc h specialbutiker. Bilen blev fr.o .m. 1950-talet det dominerande forts kaffningsmedlet. Men ä nnu cyklar brevbärarna oc h det köps fler cyklar än någonsi n även o m de kanske oftare anv änd s för rekreation ä n fö r kommunikatio n. Doc k , vem vet vad kommande olj ekri ser kan föra med sig .. . ? T illäggas bör att det i Kulturen s samlingar finn s cy kl ar med tillbehör so m väl kan belysa cykeln s tekniska utveckling.

7. Cy kli ster på Skomakarega ta n i Lund i juni 1944 . Foto R. Blo mqvi st. Kulture ns arkiv .

R eferenser Hjul sport , Tidning för Sveriges veloc ipedryttare. 1894. Lundberg, A ., N är velocipeden var ung i Lund. Ga ml a Lund s årss krift 1977. 1976. Lunds Dagblad , 1898, 19 13 . Skott , S ., Tidens Cyke lbok. U å. Svenska Turistföreningens å rsskrifter. 1901-1 94 1. Sydsve nska Dagbladet . 1957. Way , R. J., The Bicy cle , A Guide & Ma nuel. 1973. Österman , A ., N ä r cykeln ko m till b yn , Fatabure n 1967. 1967.

Svepäska med tröjspännen , striglakors och stolpknappar av silver till folkdräkt frå n Ingelstads härad , Skå ne . KM 70.545-52.

Il a

Il b

Graverade skålar, Edward Hald , Orrefors 1920-talet. Blå skål, Simon Gate , Orrefors 1917. Vinglas, Gerda Strömberg, Eda 1930. Skål, Simon Gate, ca 1920 och servisglas samt shaker, Edward Hald ca 1925 , Orrefors (Sandvik).

111

Drottning Louises " urgamla skånska dräkt" en gåva från "Kulturens vänner" inför invigningen av Östarp år 1924 .

, - --

ENNA f'\OecL

·-

e.Ä ~~

Carl Malmstens ritning till skänk skåp oc h stolar, akvarellerade i blått. Malmsten har antecknat avvikelser so m t ex Stolar: svarvade framben oc h denna möbel bättre brun. Carl Malmstenarkiv et , Stockholm.

Skänk till salsmöbel ritad av Carl Malmsten för Hemutställningen 19 17 och sk ulptöre n Iv ar Johnsson . I skå pet servi sdelar ur den sk Arbetareservisen, KG-modell, dekor Liljeblå, ko mponerad av Wilhe lm Käge för Gustavsberg 19 17 .

Lunds Hjul-Sällskaps fana. L 53 cm , KM 42.894 .

VII

" Den gudom!" 0 0 Adria . igaGAN geometrin 22 bc m, • a k varell • 20 x till KM 50.794 . c h tusch. Gösta n- N 1lsson • p ans . " 192I · u tkast k omslag

VIII

Vas av silver. Wiwen Nilsson, Lund 1972 . H 28 ,4 cm, KM 70.831. Foto Lennart Hansson.

BENGT BENGTSSON

Vitalisering av proportionerna

Tillfärgbilderna VII och VIII " Vitalisering av proportionerna!" Så svarade Wiwen Nilsson en intervjuare, när han blev ombedd att formulera sitt program som konsthantverkare. Han har flera gånger varierat uttalandet, men citatet härovan är det mest koncentrerade . Som fullmogen silversmed hyllade Wiwen Nilsson den osmyckade enkelheten. Liksom alla ärligt arbetande konstnärer prövade han under yngre dagar olika uttryckssätt och man kan se intressanta exempel på hur han använde ornament av skilda slag som dekorativa inslag i silverarbetena. Hundratals skisser och ritningar vittnar om hur han söker sig fram till sin egen stil , hur bladformer, rankor - ciselerade eller graverade - dyker upp , varieras, för att så småningom försvinna och ge rum åt rena , odekorerade former. Variationerna består sedan i förändringar av proportionerna; skålen reser sig eller sjunker, den kantiga formen mjuknar eller stramas till. Bakom denna strävan efter "vitalisering" låg en medveten , man kan säga tillkämpad grundsyn , där det estetiska innehöll starka filosofiska inslag . Walter Gropius skrev 1919 i det grundläggande " manifestet " för Bauhaus Weimar: " Konstnären är en inspirerad hantverkare ". Wiwen ä r ett gott exempel på detta: grundligt utbildad hantverkare med bl.a. stor skicklighet som ciselör och en fram stående tecknare. Han arbetade som lärling hos fadern , Anders Nilsson , i dennes anrika verkstad , ärvd från farfadern , Johan Petter Hasselgren (verksam 1848-1903) och därmed blev han delaktig i en månghundraårig hantverkstradition. Den unge lärlingen tillbragte 1913-1914 ett par terminer vid den ansedda Zeichnen-Akademie i Hanau , men världskriget kom emellan och han återvände till Lund och faderns verkstad , 4 - Ku lturl.'n llJ80

där han arbetade som silversmed och ciselör. Han studerade också vid Teknisk Selskaps Skoter i Köpenhamn. Efter världskriget återupptog han 1920 studierna i Hanau och arbetade sedan åter hemma i Lund , där han bl.a. färdigställde en del ting för Göteborgsutställningen 1923. En kaffeservis väckte kritikens inte helt smickrande uppmärksamhet. 1920-talet var för Wiwen en sökandets tid. Parisvistelsen 1924-25 blev av stor betydelse. Där träffade han Gösta AdrianNilsson , GAN , som introducerade honom i den tidens aktuella konstnärskretsar. Kanske var det GAN , som fick honom att intressera sig för tidig medeltida konst; i varje fall var han en flitig museibesökare och han har sagt att han tillbragte " tre månaders studier på mu seum , främst medeltida , arkaisk och primitiv konst , tre månader i Louvrens bibliotek för att plöja igenom litteratur om medeltiden och dess silverkonst , tre månader åter på museum''. Med medeltidsstudierna kom inspirationen till hantverkaren. GAN:s programskrift "Den gudomliga geometrin" bör här ha spelat en viss roll. Den hade tryckts redan 1921 , men man vet att dess budskap om en ny konstsy n utövade sin verkan under hela 20-talet, färgbild VII . "Naturalismen (avbildningen) och impressionismen (koloreringen) har förblindat människoögat, det kan icke mera uppfatta detta, som är lag, ordning, sammanhang, så snart denna lag , denna ordning och detta sammanhang uttryckes på ett nytt sätt.'' GAN illustrerar detta sitt re sonemang med att i bild visa hur en fri komposition skapas . Ett annat GAN-citat (han talar om tidig medeltidskonst) : " De äro byggda, dessa i sanning sköna konstverk , på den geometriska konstens principer, på lagar, organiserande alla bildytans element så, att de vridas, lutas , böjas , röras mot centralfiguren , i de flesta fall en madonnaform, färgad med guld , rött och blått. " I detta sammanhang nämner GAN också byzantinsk och primitiv konst. Utan att gå närmare in på frågan i hur hög grad dessa teser inverkat på Wiwens inställning , vill jag försöka se dem som symptom på vad som rörde sig i tiden. 50

1-3. Hä ngsmyc ken av Wiwe n Nil sso n , 1930- oc h 40-talet. " Det gäller att i föremålet ska pa e n form , so m är e n e nhet av rytmi s kt artikul erade proportion er! Att konkreti se ra detta är arbetsuppgift e n. " lntervj uutt ala nde av Wiwe n Nil sso n i Form 1946.

4. Kri stu shuvud , vars proportioner bes tämts enligt det byzantinska " trecirkelschemat" . Näsa ns längd är mod ul oc h den innersta cirkeln bestä mmer ansiktets bredd och pannans höjd , nästa cirkel ger den yttre huvudformen. Den yttersta cirkeln anger struphuvudet s plats och glorian s storlek. Eft er Erwin Panofsky , Meaning in the visual art s, New York 1955.

Situationen i Tyskland vid början av 1920-talet var dyster , även för konsthantverk och konstindustri . Stillöshet, kvarlevande drag av jugend och 1800-talstraditioner kä nnetecknade formgivningen , om man kan tala om en medveten sådan i ett tämligen ödelagt näringsliv. Före kriget hade flera initiativ tagits för att sti mulera kon sthantverket och kon stindustrin. Viktigt är upprättandet av Die Wiener Werk stätte 1903 , där man bl. a. hävdade att " kon sthantverkarens arbete skall mätas med samma mått som målarens och bildhuggarens" - "Funktionen är vårt första krav, vår styrka skall ligga i goda proportioner (Verhältnisse) och god materialbehandling ." - " Dä r det passar , skall vi utsmycka, dock utan tvång och icke till varje pri s." Detta skrev s i ett arbetsprogram 1905 . En stor utställning i Wien 1967 visade produkter 1903-1932 och man kunde där finna åtsk illiga ting som väl mot svarade programmets syften, men också sådana, som var " ritade" av arkitekter och konstnärer, men utförd a av 52

5. Proportionsstudier av Villard de Honnecourt , 1200-talets mitt . Efter Panofsky .

hantverkare (ett tydligen evigt problem, när det gäller s.k. konsthantverk). Intressant är att där fanns goda exempel på den s.k. wienergeometriska stilen, i viss mån en föregångare till kubismens inslag i konsthantverket. Deutscher Werkbund kom inte långt efter. Det grundades 1907 och programmet 1910 talar om att man skall ''förädla yrkesarbetet genom samverkan inom konst , industri och hantverk , genom utbildning, propaganda och gemensamt ställningstagande i aktuella frågor." Förbundet hann knappast utöva någon större inverkan på tyskt konsthantverk, men det beredde helt säkert vägen för vad som komma skulle. När Wiwen Nilsson för andra gången blev elev vid Hanau, hade emellertid en väsentlig sak hänt; inrättandet av Bauhaus i Weimar. Walter Gropius , grundaren, eldsjälen och den seder53

6. Tschicholds försök till rekonstruktion av ett schema för proportionerna hos senmedeltida handskrifter och inkunabeltryck. Sida och spalt har samma proportioner, 3:2 . Observera marginalernas inbördes proportioner. Ur Bokens proportioner, svenska upplagan, 1955. 7. " Bokuppslag , byggt på den liksidiga triangeln . Sidan får proportionen V3 (i siffror 1.732: I) . Den liksidiga triangeln , som också är en symbol för Gud, har sedan 300-talet e . Kr. ingått som ett grundelement i all arkitektur och har · tillämpats som en hemlig konstruktionsregel i de gotiska katedralerna ... " (Ur Tschicholds bildunderskrift i Bokens proportioner.)

mera världsberömde arkitekten, hade lierat sig med de främsta krafterna inom snart sagt alla grenar av konst och hantverk. Till lärarna hörde bl.a. Kandinsky och även Paul Klee, som i en programskrift redovisar målet för sin undervisning om geometriska grundproblem. Han talar om vikten av att fasthålla "det väsentliga i det funktionella gentemot det impressiva", om logik, om att behärska spänningsförhållanden hos arbetsstycket , om det betydelsefulla att trots all logik och organiserande av arbetet, dock kunna lyssna till den egna intuitionen - som synes ett högt syftande program! Bauhaus-arbetet betydde bl.a. ett brytande av slentrian, ett återupplivande av det goda hantverket och goda formtraditioner och ett betonande av föremålens funktion. Lag , ordning, sammanhang, säger GAN. Är han ensam? Nej, samma eller liknande tankegångar har framförts före honom, fast från delvis andra utgångspunkter. 54

8. Plan av Domen i Mila no , efter en uppmätning publicerad 1521 , med inritade geometriska figurer , som bestä mt pla ne n och dess proportioner. Observera de två liksidiga trianglar , so m legat till grund för långhu sets, korets och absidens utformning! Eft er Paul Booz, Der Baumeister der Gotik , Miinchen 1956.

Just den byzantinska och den medeltida konsten hade blivit föremål för intensiva studier, inte minst när det gällde de tillämpade lärorna om mått och proportioner. Erwin Panofsky har i en innehållsrik , komprimerad uppsats om de mänskliga proportionerna i konsten bl.a. beskrivit de stränga proportionslagar, som rådde i det byzantinska figurmåleriet och som vi kan spåra i de grekiska och ryska ikonerna . Och detta gäller också byggnader och dekorativa element, inte minst under romansk och gotisk tid. Wiwens arbeten är - när de är som bäst - utmärkta vittnesbörd om "vitalisering " . Den på färgbild VIII återgivna vasen 55

kan inte tänkas annorlunda, ingenting kan dras ifrån, ingenting läggas till. Den inspirerade hantverkaren är här konstnär. När man nu vet, att Wiwen Nilsson var en varm beundrare av byzantinsk och medeltida konst, kunde man förmoda, att hans djupa kunskaper i dessa stycken på något sätt skulle ge sig tillkänna i hans silverarbeten. Men hans konstuppfattning låg på ett djupare plan. - Gösta Adrian-Nilsson kallade den livsåskådning - och han förföll aldrig till kopiering eller pastischer. Möjligen kan sägas , att hans heraldiska reliefer är inspirerade av romansk konst. Hans form var eljest alltigenom modern. Är Wiwen Nilsson tidstypisk, har hans speciella inställning till sitt arbete någon motsvarighet på andra områden? - Jag har stiftat personlig bekantskap med två formgivare inom boktryckarkonsten, vilkas arbeten och respektive bakgrunder enligt min mening utgör slående paralleller till Wiwen. Den ene är tysken Jan Tschichold , den andre svensken Anders Billow, båda föregångsmän var på sitt håll. Jan Tschichold (1902-1973) var typograf, född i Leipzig och huvudsakligen utbildad där. Han kunde yrket i grund och han arbetade också som textare och sedermera även som lärare i bokstavskonst. Bokkonsten i efterkrigstidens Tyskland var som många andra slag av formgivning slentrianmässig och hållningslös, något som Tschichold kände mycket starkt. När han 1923 fick plats hos ett stort tryckeri i Leipzig som typografisk formgivare (ett förut obekant yrke!), kände han sig ofta maktlös inför uppgiften att skapa något nytt och originellt. Han blev väckt av en utställning som Bauhaus Weimar anordnade 1923 och nu trodde han att typografins räddning bestod i övergivandet av den förut heliga symmetrin i gestaltningen och användandet av grotesken (stilen utan "seriffer" ) som frälsare från 1800-talets gnetiga antikvor. Hans egna arbeten från tiden efter upplevelsen 1923 vittnar vältaligt om hans omvändelse , bild 9. Här är inte platsen att närmare skildra Jan Tschicholds fortsatta framgångar som typografisk gestaltare, endast några milstolpar skall nämnas. Han arbetade som formgivare åt Inselförlaget i Leipzig och blev 1926 lärare vid boktryckarnas Meisterschule i Munchen. Hans nya typografi fick stor betydelse , men skaffade honom också fiender och våren 1933 greps han av 56

mitteilungen C1' .c 0

·.c

a. m .... C> 0

sonderheft elementare typographie natan altman otto baumbergar horbert bayer max burchartz el llaa ltzky ladlslaus moholy-n a gy molnår f. farka• Johannes molz a hn k urt a chwltte rs

m a rt stam Iva n tschlchold

9. Titelsida till tid s krift 1925. T ypografi: Jan Tschi chold . Hä r mä rk es e n sta rk påverkan frå n Bauhaus-t ypografe rna , ka nske frä mst Os kar Sc hl e mm e r. Sta rk asy mmetri , anvä ndning av linje r samt va let av typsnitt (gro tes k) ä r kä nn etec knand e . Eft er Lebe n un d We rk des T ypographe n Jan T sc hi cho ld , Dresde n 1977.

nationalsocialisterna och sattes i "skyddshäkte" som utövare av "entartete Kunst". Han blev fri på sensommaren och slog sig ner i Basel där han de närmaste åren drog sig nödtorftigt fram. Schweizisk typografi stod om möjligt på ett lägre plan än den tyska och verkan av hans 1928 utgivna lärobok " Die neue Typographie" kan inte överskattas. Här predikar han enkelhet och klarhet som typografens första mål. I åtskilliga småskrifter hade han utvecklat sina teser och snart blev hans namn lika känt i Schweiz som det hade varit i Tyskland. Hans internationella framgångar började på allvar 1935 och de kröntes efter 1945 i och med hans engagemang vid Penguin Books i London. Han hade sedan 1938 övergivit ungdomens Bauhaus Weimar-doktriner och arbetade mera i traditionell anda. Till detta bidrog i hög grad hans allt djupare studier i bokkonstens historia. En särskild bok har han ägnat åt boksidans och satsens proportioner ( 1962). Han går här tillbaka till de medeltida handskrifterna och inkunablerna, ja, han har t.o.m . granskat Codex Sinaiticus' proportioner! Han har därvid funnit , att man i många fall följt geometriska och matematiska lagar, flera kända från antiken, t.ex. gyllene snittet. Han har analyserat arkitekten Villa~d de Honnecourts "harmoni kala delningskanon" (1200-talets förra hälft) och funnit att den tillämpats i handskrifter. Han finner också, att den liksidiga triangeln symbol för treenigheten - har använts för att åstadkomma en harmonisk uppdelning av arkets yta i spalter och marginaler. Speciellt de senares förhållande till varandra är ytterst känsligt och här tillämpas ofta gyllene snittet. Den liksidiga triangeln förekommer ofta som konstruktionsprincip i gotiska katedraler, t.ex. den i Milano , bild 8. Tschicholds fascinerande lilla bok är ett verkligt gott vittnesbörd om författarens strävan att "vitalisera proportionerna " inom sitt speciella område och i sina arbeten visar han en så petig noggrannhet i proportionering av boksidornas innehåll att den av hans medarbetare betraktades med road vördnad! En någorlunda jämnårig yrkesbroder, som också arbetade med "proportionernas vitaliserande" , hade Tschichold i svensken Anders Billow (1890--1963) , vars utveckling gick helt annorlunda vägar. Hos Billow var det historiska intresset primärt ; han 58

* ,..

E· R ·WE I SS SC HR I EB DEM VE RFA SSER UBER DIESES B UC H: SE I EN S IE HERZLI C H m

:t <

""'_, _,

< u

;. 0

"'00 ,..

Schrift

T SCH I C H O l.D

"' <

""0 0

"' :t ..."' Q

"'.... z

i<:

u.l

c"'

kunde

"'Q

,,c ">

E ! N LE H RIIUC H DER SC HR i l:T

...0_, ...<

... .,,

Schreib

z z

i:;

F OR SE T ZE R

iibungen

GRAJ> HJ KE R U

D f-R EU

1 DE

"'........

"' ~

und GUT E R

C HRI FT

,,""' m m N

Skizzieren ...0 ,..

...>* ~

z r

"'-< ?:

,, 0

~ '---~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~--' a (! N Y AHdV"tt ~O dA .l N O ')t QQ Q M 3N ):1 0 0;1,. ' SN Ol.LV :'.> 119 0d ):fn O A 11V !l ')tn : 93rn11 ::>s z

10. Skyddsomslag 195 1. Ty pografi : Ja n T sc hic ho ld , Und e r 1940-t alet ö ve rgic k Tsc hic hold så gott som helt till trad iti o nell a a ntikvastila r. Här visas e n såda n av med ie vals nitt , helt sy mm etri skt a rrangerad.

kom till Uppsala 1909 och studerade konsthistoria för den legendariske Johnny Roosval. Han deltog i de kyrkoinventeringar, som Roosval ledde och fick därigenom grundliga kunskaper i medeltidens svenska konsthistoria . Han tjänstgjorde en tid vid Kungliga Livrustkammaren. Från ett flertal publiceringsuppdrag gled han in i en professionell verksamhet som formgivare och var 1921-23 anställd hos Norstedts förlag. Svensk bokframställning under 1920-talet dominerades av Akke Kumlien vid Norstedts, vars ideal låg i den gustavianska kulturen. Man kan tala om en 1700-talsklassicism. Norstedts deltog i Göteborgsutställningen 1923 med en samling utvalda böcker. Katalogen formgavs av Billow, men helt i Kumliens anda. Billow frigjorde sig snart från Kumliens inflytande , vilket var så mycket lättare , som deras respektive förutsättningar var så olika. Kumlien var målare, textare och konstnär även på andra områden. Billow kunde inte texta, han " tänkte och såg i typ" (Zachrisson). Han utgick från innehållet , som han ville ge en kongenial dräkt och han var ekonom. Jag kan inte peka på direkt inflytande på Billows formgivning från Tschichold , men den asymmetriska typografin kom ofta till synes liksom också användandet av lin'jer i titelsidor och reklamtryck (festskriften till Johnny Roosval 1929, bild 11 , Tekniska museets årsbok Daedalus från 1931 m.fl.) Ett av Billows mest uppseendeväckande arbeten var skapandet av en ny typografi för Svenska Turistföreningens årsskrift, med början i årgång 1932. Årsskriften hade t.o.m. 1930 en relativt vårdad, men ganska ålderdomlig formgivning, där bildernas bredd följde spaltens , om de inte i litet format var infällda i satsytan , bild 12. Billow gjorde breda innermarginaler och smala yttermarginaler, och därigenom kunde han dra bildens bredd inåt , utöver spaltens mått, se bild 13 , och de flesta bildsidor i denna årsbok! Det var Billows oerhört fina bildsinne, som här dikterade hans åtgärder och årss kriftens många gånger förstklassiga fotografier kom därigenom till sin rätt. Men - och jag citerar Fredric Bagge: "Ett ramaskri utbröt bland boktryckare i landet, när de fann , att den bok som årligen trycktes i den största upplagan och följaktligen nådde den största läsekretsen hade typografiskt vandaliserats. Diskussionerna blev upprörda

JO H NNY ROOSVAL DEN 29 AUGUSTI 1929

C/1mici C/1mico

STOCKHOLM MCMXXIX

11. Fes tskrift till Johnny Roosval 1929, titelsida. Typografi : Ande rs Billow , so m här till ä mpat e n as ymmetri sk typog rafi. Obse rvera ä ve n a nvä ndningen a v fe ta oc h s mala linjer över tryc kort e n!

.~~::I l:j~·l~~~;,1 ;~~::·· t~·:,~,.t'.11 \ •;•:;,J:: •;::h,;l~~,I~' : :~:·,,:,:i,1~~;i ::~~ ""'"

•.orfl. r int.-' 11 11

1 1 11

b~,':,1::;:1 1 1' f1 :::~ .•:~· r~::11 i 1 1 ~~n ·~:· · •11,•~•t r~:ar~~~' :~.1 ~;·,,.:~·~,:~~; fo1nhr,.,lini:.••l.qo1>1·1.3llloflo•1·"""'i11.!11'111,1u"'""'la• u. s~· •lm ... lt-11 11;,.tn1.11·0•1 l :i1· ..11 J11•rri.::1 .. 1. , .....,, ...... 1 ()f'h h111· lu1•d fulll 111•~ 1 "'"""'·H'l::hfrr. •k'h m~n;:.• n•llkn~ ,,..., inln·.. rr.ufr lolirl.u t fo~p 1.~ n"frrnol' ""'' .11ullui11 ,.._.., fr;uo·

r..

k,; ,..,.,k

1 ~•

i.:.11,frr•

ll d l•l r• 1......i.

n.ti ,,.,1.m rullniu11n.1i:"" l.ilo111rlrrorr

till "" •11·h "' l'""ll"';: rn,,;:, .1,.....,

'·'"L'"''"''"

•lniru lrr 11,.. "'""l•uk11·1· 1... ·h•li11Jlruu::1r , ... t.hii1111•t." ff ll01M i .i l•inl'k;a. l•U•'•ÖHroh•u lill.1 1;8r. l•krn {lt' h ~ h.1h•Junl.u" •l•,.•l.:1r in i .\lin;:'"'"' l.rn;:t•l<'l ;:,.1· r.ir lim:1r•,.·h•l.rninrn r lld •Jr "" ,11.•n·L~ "l'l",..."'l•·•r.1•kurufr L,.r,l\;.in ,0 111 ru •lumlwn.or<'•1•nst;:rn"'" •l;1o lrn•i:"t"rod1 1 ~1rkrr: 11 1,.p.oSr .. m t"rMr1 D1•1 "" lul'Jlol.1;: 1 •ll!•l•·n, fulk"' "'liu~rn l1ln· ,_, ,,.,4. r1ini:n1n ir.•11•L.1 lir. '"' " n~ likn:1 fr'.01:11r h .111.l;u t.. ll1·t •ar r n llll'O't1liJt••:1t1•1nunii.1r,.,1111(Mj•l1•rfln lo:l• h· lillluri:rloch ..i :Itu ul fn\11 • l:uk" )1~ 1.rn "r:1•1ut ,.,. hmu•r<l<" h 1,.....;u Lun1 li• "d1 r:1k• l11 11.:1 · ut'h ~r111a t ""Il ju>l rj h lir \i lolmurh· l"rt lilt

M1•1M'l:1• ·

l•11111in ~'l·t1i~ nll1:oi:;1 •

i''"L"" lnr.il' ru 1.11· r1L 01'1 1, fä " ho1• l""·1 •.,.J,.._u ,,1111 ltl iL. i:n·L11ult,• ... h•n:UI ""'' d nlr 1~~ •h•u '"l.1 \lj1ir1l \'j l[Ul1 "'"··· 'Il . ~ ... ...,lil('•

.. n.. nn1<M.•i:'ll•11111:ir '""' ""frr 1,·11(11•L •i•hnu1 , "'I" 1.., J...11

"'"'·"'"•Il• ••l J.,.,., <1d1

l.uu l ~1 l r~

'"'·'"I"~"'"

:c. 1

,...,.._ ............_.... ...............,..... ,,......... ,,.-..-

..... ........

1;.,u11hi: i..,r,,.,.

lid hl•·• 6kr

'°"

hJi1·li~

u.•U •tt•h rn lju•h~

'''""'· 1mt- olrl t.i;:.1 lwk•.!ima rmtll~i:rrt. '"'" ~1r1 1•11 •Ini l.111oh•m111·11un111 ,.,l i:ui•lr:uulr"•1•i•••• •i•l.o•:11t»11 1

.\] ,.,, ri•ilk1 liu11r11 ••kkrr iiunu r n ~in~ "l'I' h •nudrl .,.,.,,

bt • lur 111ulmh!lt ko1111urr fni.:iculr h~koou "" ,,..·h )tllr "l'I' i11l11l hlnotml["'LrJ•l><'I l:n n~·i:,.111u11;ilJ,..k:m llil lrhd1·n •111•·•, fur h.tn hj1ul.1 1.:1 IT.rmhlol.• i:.• ~ :itll' 1 •in •111.1 hllr bn~ I .,,1-• T.1rL,u, 111rn olet iir li!t• uut '"" lhl ru. >i •lrnllt h.1 , ll

"''*•

i ~ .. r-,... um l

- ~frn '"'' lun bju•l..r I'" lw•~·~ nnJ(

J.1 ;: r1.1i:.1r 1w1JLuru.1 '"" dt• •iti~ t..1 f;,.m l11d.•o:•k;o1Tr,,d1 L••jli;: frii:;1' \'i ~roi.••I hit f<,i:.1 \Ian '"

""~"·•in~

r,;11.,

.,,1 m~•·n ' ·'" 1t1L,·r' Od hl1·• "'""~~ L"l'l ~ir 111-h "'•"'Il·• hul l.11 ,,,-to ,,.,l.111 "" lrll -.uwfr f.1rl a• hr.1 lilt1.1 L;mnto·o, L"l'I' l.ulo· ;,,.l d1rr rn •lm • • 1.1rk "'"""·kol t.'..nh1h•m.1 " ·'·'''0:

"'"'·"' I'" iitut.• \.1Unrt fo,..._,r .... ti •1~nLrl •t.ot hl1~I 1 •L•" '"~

r..

,J. t h:uh~1 .•tl 1~1d1ll.1 fram ,-, ..., \,1thw11 ....t. ~""Il·•

1~• "' ~~·m.1 . ""'" .i..i l11ir '·" tinar•· ,-.,,,1,, n..r ~• •~·~"' hll 1.,11. dd :or uG•l.m rit ih·rnl~r \ l:m ltt•loo.rr l1.1r;1 ·•· 1'·1 l•"J

,j,I ..,, :.!-~-,

12. Uppslag ur Svenska Turistföreningens Årsskrift 1930. Bred ytter- och s ma l inn erm argina l, bilderna a ldrig ut a nför spaltbredd och ofta stä llda inne i texten.

och Anders Billow brännmärktes i Svenska Boktryckareföreningens protokoll för sina breda innermarginaler och smala yttermarginaler, för den olika bredden på bild och text , för kantställda rubriker och underskrifter. " Men Anders Billow var en god debattör och han kunde bl.a. påvisa en väsentligt mindre pappersåtgång och han hävdade starkt bildens egenvärde, som inte fick vanställas . Tryckeriet Nordisk Rotogravyr , där Billow började arbeta 1924 , var redan då berömt för sin fram stående djuptrycksteknik vilket bl.a. ås tadkom ett framgångsrikt samarbete med hans gamla vänner i mu seivä rlden , såsom Sigurd Curman , Erik Wettergren , Andreas Lindblom , Sigurd Erixon, Sigurd Wallin , Carl Fries och många andra. "Vem blev en bättre ambassadör hos kulturen än Anders Billow ?" (Bagge). 62

•ml H•Q:.• lir nun IW:.•I.; 1.. ,1 .• lun<lf' lun h.1 l;J•"t 1111 •u~ 11.m h•µ .. r •..11nh<t11:1 I'-'"" 10 .. 11.. r.'oll.,hl.> •l;lll"" 'l'""' 1t.-u 1t.Jlorn•l" 1hl'lom.1tft1 \l_.~.1h.U1. "''" ... \tl.ICI hr·••ltr ''" t1.:•· Od• il••I 111.>rl.,mh1t-1llr.1Ul1..1n. '-'rnmut.1h.:1•ltnrl..-r \11111 I, Htll1~0•1! llf'f'..!11htffl följ<lf "' h lo•tl<l1· •ULi '"~~Il.Il .. t .. irl.•ll nd• i1_..,.,1 1nlr to .. r .. 1hu11 u1•1••I•· •tuo 1lu11•·11u1111" hrto·h 1....t.,,_.,,.i.. "'-'" ..ri .. 1a,,,,,..,1.. .>rl\l•Ulll~-"· """ """ .... 1 1

ol•·~·l~t·,::', ,~;, ~~I :'.~1 .,,"::I.>;~::,.":~:~;·•;; '11 HU 10f01 UL'\"~tll1 Il .1lt

,,.,,, .....11. ,.,, ,,,,..~.,.u"""'"" m.-.trlt1<l•t"~~"·"• 1111.·o '"~'·' ''"' ,.,,.,.,,~ . 111 rni;.~111n~ "''~I •IJu1~• 1,..1•1•·lh• I"·"'".~'"''"'·'~

,,..1, ,.,, :! IU

111 '"~'' r11·11li:n"h""' ,L,..,., • 11L•.11l1•1t ••1111.• ''"' h.<11•

:.!Il

13 . Uppslag ur Svenska Turistföreningens Årsskrift 1933 , sedan Ande rs Billow få tt ansvar för typografi en. Bred innermargina l, ut om dä r bilden fordrar utrymme. Luft kring bildern a , ka nt stä llda und erskrifter. Noggrann beskärning av bilderna, varje uppslag strä ngt pro porti onerat.

Vad som skapade " Rotas" framgångar var inte minst Anders Billows djupa historiska kunskaper , särskilt nä r det gällde böcker och typografi . Han kunde slå sina mot ståndare på fingrarna , när de kritiserade han s " modernism", genom att vi sa på föregångare i inkunabeltryck , ja i handskrifter före Gutenberg! Att bläddra i tryck sa ker , som sänts ut från svenska mu seer via Anders Billow under 1930-50-talen , är en sann njutning. Varje sådan bok eller skrift är ett uttryck för en modern , rationell formgivning , samtidigt som den visar kunskaper om traditionerna från yrkes mä n, som arbetade för åtskilliga sekler sedan. Och detta kan sägas om åtskilliga samtida formgivare och kon sthantverkare , inte min st om Jan Tschichold och Wiwen Nilsson! 63

Många - inte bara judiska - tyska formgivare, arkitekter och vetenskapsmän gjorde som Tschichold ; de emigrerade , en stor del av dem till USA, där de startade en ny karriär. Under de följande decennierna mognade där det tyska 20-talet till något som av många uppfattades som genuint amerikanska företeelser. I Walter Gropius ' arkitektur i Amerika utvecklades den "nya saklighet" som han förfäktat i Weimar och Dessau och som vi i Sverige gav namnet "funktionalism". Jag har själv på 1950-talet hört en ung formgivarstipendiat efter en vistelse i USA redovisa sina upplevelser av allt det " nya" han sett, och med rörelse kände man igen sentida utslag av strävandena från 20-talets Bauhaus Weimar!

R eferenser Det finn s en mycket omfattande litterat ur , men hittills mest i form av smärre tidskriftsuppsatser, utställningskataloger etc. Utom sådant so m nämnts i texten och bildunderskrifter, vill jag nämna två uppsatser o m Anders Billow , en av Fredric Bagge i Biblis 1965 , den andra av Bror Zachrisson i Bogve nnen 1964. För vänlig vägledning i litteraturen om medeltida proportionsläror tac kar jag museichefen Torkel Eriks son.

EVA KJ ERSTRÖM-SJÖLIN

Arbetareservisen - en servis för arbetarna?

Tillfärgbild V

Hösten 1975 visade Kulturen i samband med Gustavsbergsfabrikens 150-årsj ubileum en utställning , som bl.a. ville belysa porslinets roll i svenska hem. För att kunna skildra föremålens bruk under olika tider och i olika sociala miljöer vände vi oss med dagspressens hjälp till allmänheten. 130 svar med berättelser och foto samt uppföljande intervjuer bildade underlag för vår utställning. Många av dem behandlade 1900-talet. Vi frågade bl.a. speciellt efter en servis kallad "Arbetareservisen" och undrade , om den köptes av arbetarfamiljerna eller om den hamnade i borgerliga hem. Den Arbetareservis som vi efterlyste skapades vid Gustavsbergsfabriken av en ung affischtecknare, Wilhelm Kåge , som ritade servisen till Svenska Slöjdföreningens Hemutställning 1917 på Liljevalchs Konsthall i Stockholm, bild I. Hemutställningen var resultatet av en pristävlan , som utlysts vid årsskiftet 1916-17 och som omfattade dels fullständig inredning av tre slags smålägenheter, dels formgivning av ugnar, kaminer och spisar samt "diverse nyttighetsföremål " såsom glas och porslin. Slöjdföreningens förmedlingsbyrå, som inrättats 1914 , stod under ledning av Elsa Gullberg för det praktiska arbetet att hitta producenter till de inkomna tävlingsbidragen. Man lyckades på några få må nader förverkliga tävlingsmodellerna, så att bl.a. tjugotre fullständigt möblerade rumsinteriörer kunde visas på ut ställningen , som öppnade 15 oktober 1917. Inom Svenska Slöjdföreningens styrelse hade 1916 utarbetats ett klart socialestetiskt handlingsprogram. Redan 1913 hade föreningens sekreterare Erik Wettergren uttalat sig om att "det gäller att få form , en industriellt konstnärlig form, på allt det 5 - Ku lum..·n 1980

I. Skiss till Arbetare se rvis, Wilh elm Kåge , Gu sta vsberg. Servi se n prese nterad so m KG-m odell med ko ppartryc kta de korer Liljeblå , Blå ros oc h Apollo på Sve nska Slöjdföreninge ns He mut ställning 19 17 på Liljevalchs Konstha ll i Stoc kholm.

som omger oss på gatan, i hemmet, i arbetslokalen, i butiken och som vi inte har råd att göra för hand" . Man syftade till att visa vackra och förebildliga industriprodukter och att efter förebild av det i Tyskland startade Deutscher Werkbund knyta konstnärer till industriella företag , att med tysken Muthesius ord inte skapa "en lyxkonst för de rika, utan ett anständigt husgeråd för gemene man' '. Hemutställningen vände sig i första hand till medelklassen och till arbetarna. Det fanns hos eldsjälarna bakom utställningen en stark reaktion mot de sociala orättvisor, som industrialismen fört med sig. V id denna tid bodde många i nödbostäder och över hälften av lägenheterna i Stockholm var på högst ett rum och kök. Det var oftast arbetarna som tvingades köpa dåliga och fula industriprodukter. I arbetarrörelsens egen tidning Socialdemokraten skrev sign. J. D-a den 16/ 10 i sin recen sion av Hemutställningen att " Arbetarhemmet tillkommer ofta på - så att säga66

• 2. Delar ur den s.k. Arbetareservisen , KG-modell , Gustavsberg . Dekoren Liljeblå är koppartryckt i två blå färger på blåtonad tlintgodsmassa. Tillverkad med denna dekor 1918-1940. Privat ägo och KM 46.938.

en slump. Det unga paret skaffar sig det nödvändiga i första bästa avbetalningsaffär och kompletterar så småningom bristerna utan någon bestämd plan. Stundom kan ett sålunda hopkommet hem vittna om ett visst välstånd. Man märker att möblerna var för sig varit relativt kostbara. Men det händer att de varken hör ihop inbördes eller med gardiner, mattor, tapeter eller andra eventuella rymsprydnader." Att skapa en speciell stil för arbetare och låginkomsttagare och att visa upp konkreta exempel på hur dessa kategoriers hem lämpligen borde se ut , kan idag tyckas som ett utslag av förmyndarskap och ett sätt att befästa klasskillnaderna. Någon reaktion i denna riktning har jag dock inte kunnat finna i arbetarpressen, vars recensioner av utställningen var allmänt positiva. Att hj älpa arbetarna och de lägre inkomsttagarna till en bättre miljö och en egen stil ansågs vid denna tid framför allt av de intellektuella som en väg att utjämna klass killnaderna. Som ett idemässigt arv 67

3. Servisdelar, KG-modell , Wilhelm Kåge , Gustavsberg. Fat och såss kål med dekor Blå ros, koppart Fc kt med blekblå färg på blåto nad flintgodsmassa. Tillverkad 191 8- 1940. KM' 64.441. Tallrik och saladjär med dekor Apollo , koppartryckt med ko bolt på blåtonad flintgod smassa . Tillverkad med detta mön ster 19 18- 1920. KM 68.397.

frå n William Morris hävdade redan Ellen Key 1897 att skönheten förädlar människan: "De (människorna) . . . måste lära sig inse, att det vackra alls icke hör till livets överflöd, utan att man arbetar bättre , mår bättre , blir vänligare och gladare , ifall man i sitt hem möter vackra former och färger på de ting , med vilka man omgiv er sig.'' Wilhelm Kåges " Arbetareservis", även kallad KG-modellen , skapades under några sommarmånader på Gustavsberg, där han genom Slöjdföreningens förmedlingsbyrå sent på våren 1917 anställts av Axel Odelberg, bild 2. Hans uppgift var, att inför den kommande Hemutställningen skapa en ny servismodell , att omdekorera och banta ner redan befintliga, lämpliga servismodeller samt att göra nya modeller och mönster till speceriburkar. Den nyritade Arbetareservise n knöt till formen an till den sven-

4. Delar ur Arbetareservisen med mönstret Lilj <:! blå . Servisen presenterade s på utställningen bl.a. i en rumsinteriör av Carl Malmsten. Skå pet tillhör det möbl emang so m Carl Malmsten ritade till de nn a interiör. Privat ägo, KM 46.938 och KM 51.360.

ska fajansproduktionen på 1700-talet. Den gjordes i blåtonad tlintmassa och dekorerades med flera olika tryckta dekorer. På utställningen presenterades den med tre dekorer, Liljeblå, Blå ros och Apollo men senare tillkom även mönstret Mirza , bild 3. 1 en intervju i Svenska Dagbladet i samband med öppnandet av utställningen uttalar sig Kåge så här om sitt första keramiska arbete: "Det är första gången som en konstnär haft bestämmanderätten vid tillverkningen af sådana här bruksartiklar på Gustavsberg ... förut har man lämnat afgörandet åt verkmästarna och handelsresandena , då det gällt tillverkningen af enklare serviser och köksporslin ... Hvad trefärgstrycket beträffar, som ju är utmärkande för Gustavsbergsporslinet , så har jag utnyttjat det på ett nytt sätt genom att endast använda en färg i flera nyanser i stället för att blanda samman tre färger, som förut varit

5. Tallrikar ur fr. v. " finservis" i benporslin med gulddekor, servis med mönstret Allmoge använd på lantställe och vardagsse rvi s Liljeblä, samtliga Gustavsberg. Använda i akademikerhem omkring 1920. Privat ägo och KM 69.783.

vanligt ... ''. Vidare, talar han om vikten av att formen, dekoren och grundfärgen harmonierar: "Det ytterst lättvindiga och hittills så vanliga sättet att inköpa mönster från utlandet och sätta det på vilken servis som helst, omöjliggör homogeniteten mellan dekor och form; grundfärgen svarar sällan eller aldrig till dekorationen, som ryckts ur sitt sammanhang. Här har själfva massan färgats att stämma öfverens med dekoren, ty färgen i glasyren är svår att få jämn och lika på en hel servis." Arbetareservisen presenterades på utställningen dels på Gustavsbergs monter, dels i flera av interiörerna, bl.a. i ett av Gunnar Asplund inrett enkelrum och i en rumsinteriör av Carl Malmsten, bild 4. (Den sistnämnda behandlas av Maj Fehrman i årsboken.) Kritiken var allmänt positiv till servisen. Tidningen Socialdemokraten skrev efter en förhandstitt på utställningen: "Som tidigare blivit nämnt blir våra stora porslinsfabriker Rörstrand och Gustavsberg representerade med smakfulla och samtidigt prisbilliga kollektioner av hushållsporslin och även prydnadsartiklar, som ju icke bör undvaras ens i ett arbetarhem .. . " Servisen kom ut i handeln våren 1918 med

6. Luc iafirande på LKAB:s Husmodersskola i Malmberget. Borden duk ade med Arbe tareservise n med dek or Liljeblå. Servisen köpt es 1918 , då sko lan startade. Foto priv at ägo.

dekorerna Liljeblå och Blå ros och salufördes ända till 1940. Dekoren Apollo och Mirza blev mycket kortlivade. Servisen hörde inte till fabrikens billigaste. 1920 kostade ett dussin tallrikar i Liljeblå 18 kr , i Mirza och Apollo 10 kr. Som en jämförelse kan nämnas att fabrikens vita odekorerade tallrikar i den enklaste kvaliten kostade 6:90 kr/dussin, medan lyxtallrikar i äkta porslin kostade 80 kr/dussin . Trots att Hemutställningen blev en publiksucce , var det allmänna omdömet att arbetarna visade sig ointresserade av den. Första världskriget pågick och våldsamma prisstegringar drabbade främst arbetarna. Veckan efter öppnandet av utställningen skildras förhållandena i många Stockholmshem så här i tidningen Socialdemokraten : "Här är nöd , ja skriande nöd i mångtusende Stockholmshem. " Familjer med många barn klagar över 71

7. Köke t på LKAB:s Husmodersskola i Malmberget. På väggen tallrik shylla med tallrikar med mönstret Liljeblå . Foto privat ägo.

sk riande brist på smör, margarin , mjölk och bröd. Kött och fläsk har man inte råd att köpa. "Jag tänker härvidlag ej endast på mindre bemedlade bland arbetarfamiljer utan även på tu sende tjänstemannafamiljer med lägre inkomster" , skriver en direktör i liv smedel snämnden. Mot bakgrund av des sa enorma vardagsproblem kan det kanske te sig väl optimistiskt av industrin att satsa på konstnärligt utformade produkter åt arbetarna. Man kan förstå det svala intresse , som arbetarna visade utställningen. Intrycket , att Arbetareservisen inte nådde ut till arbetarhemmen , utan att Hemutställningen s vardagsvaror blev ett nytt mode för intellektu ella och för överklassen , befästes av de svar vi fick in i samband med Kulturens utställning 1975 . Svaren visar att servise n främst köpte s av estetiskt skolade och av det övre soc ia la sk iktet. Ofta skaffades den vid bosättningen eller skänk72

8. Bord duk at med Arbetareservisen Liljeblå . LKAB :s Hu smod ersskola Malmberget. Foto priv at ägo.

tes som bröllopsgåva i välbärgade hem. Den betraktades i des sa hem som en enkel servis och användes i vardagslag. Finservisen i dessa hem var ofta rikt dekorerad eller i dyrbart porslin med gulddekor. Som ett exempel kan nämnas ett svar vi fick frå n ett akademikerhem, där man hade Liljeblå som vardagsservis, en servis i benporslin med äkta guldranddekor till fin servi s och Gustavsbergs Allmogeservis på landet , bild 5. Många berättare skildrar också att Arbetareservisen användes i överklassens sommarvillor och lantställen , då ofta som enda servis. Ett enda positivt svar frå n arbetarmiljö kom frå n en hu shå ll slärare som varit ve rksa m i Malmberget i Lappland. Hon berättade att Liljeblå köpte s till den husmodersskola , som LKAB startade och drev i Malm berget från 1918 . Skolan var avsedd för döttrar till LKAB:s arbetare. Flickorna kom från by arna i Gä llivare kommun och samhället Malmberget och utbildade s under ett år i 73

9. Fat med deko r Stockholm . flintgod s , Gu stavsberg, tillverk ad 1892-190 I. Ett sådant fatfanvändes i e tt stati onsarbe tarhem so m udd a finfat . I. ex . på sö ndagarn a. KM 60.058.

matlagning, sömnad , trädgårdsskötsel, sjuk- och hälsovård, svenska, matematik m.m. Man åt gemensam frukost och middag på skolan och då dukades med servisen Liljeblå, bild 6, 7 och 8. LKAB tog vid seklets början del i ansvaret för att rymliga och bra byggda arbetarbostäder kom till stånd i Kiruna. Platschefen där, Hjalmar Lundbohm , var en av dem som i hög grad trodde på den goda form'ens förmåga att bidra till ett gott samhälle. Kanske var det i samma anda som Arbetareservisen inköptes till LKAB: s skola för arbetardöttrar. Hur förhållandena ofta var i arbetarhemmen vid denna tid skildras fint av en sagesman så här: "Pappa var bromsare vid järnvägen och mamma hade varit husa hos olika ' herrskap ' . Jag kan inte minnas, att det bland någon av mina vänner eller släktingar, de flesta av arbetarklassen, funnits någon som ägt någon 'Arbetareservis'. Under 20- och 30-talen var nog de flesta arbetare för fattiga att överhuvudtaget ens ha råd med en servis. De var nog stolta, om de hade så många lika tallrikar, att det räckte om det kom någon gäst. Mormor hade ingen hel servis. Men däremot Rörstrandstallrikar, både djupa och flata så det räckte om det kom någon , av den modellen med vit reliefranka på brättet och Ornässtugan i brunt tryck i mitten. Till vardags hade man lite blandat. Farmor hade bara hopplock. Hon var ändå fattigare. Mina föräldrar som satte bo i början på 1920-talet använde till vardags en såsskål och ett serveringsfat av mönstret

London, men vi hade inte tallrikar i samma mönster, utan andra, billigare med blå rand. Våra grannar som också var järnvägare och som hade tio barn , hade ont om både porslin och plats. De fick äta i två omgångar för att porslinet skulle räcka till ." Att man i arbetarhemmen ofta hade enstaka, udda servisdelar vittnar fler svar om: " Far var stationskarl i Skåne. Från 1915 bodde mina föräldrar med sex barn i två rum och kök. V i hade då ett vackert serveringsfat med mönstret Stockholm. Det köpte s troligen av mina föräldrar i samband med deras giftermål. Vi hade inga andra delar av denna servis. Fatet kom endast fram på söndagarna, då vi hade kött på bordet. Det dukades då med udda tallrikar och vaxduk eller vit duk. Ett likadant fat fanns hos mina farföräldrar, som också använde det ihop med enklare tallrikar," bild 9. Denna skildring visar även hur traditionsbunden man var i sitt val av servisgods. Att skaffa en hel servis var för de flesta arbetare en dryg investering. Flera svar, som rör tiden från ca 1900 ända fram till 1930-talet, visar hur man fick spara och lägga undan för att få råd till en servis. " Morfar arbetade på kvarnen i Kalmar. Mormors utgifts bok för år 190 I visar, att hon ·fick 17 kr i veckan I till hushållet. Därtill kom extra inkomster av gödsel och försäljning av fläsk från två egna grisar. Bland utgifterna står kläder och mat till man och tio barn , mat till svinen samt att hon köpt I porslinsservis , nä mligen Stambul och I kaffeservis. Förmodligen hade hon sparat länge för att kunna köpa dem ," bild I 0 och 11 . I Svenska Slöjdföreningens propagandaskrift från 1919, "Vackrare Vardags vara" , tar Gregor Paulsson upp denna problematik : "Genom att de lägre klassernas löner vanligen utbetalas per vecka , uppstår hos dem ohågan, för att inte säga oförmågan att göra stora utlägg. De köpa hellre fem gå nger för tio kronor än en gång för femtio ... Det är antagligen på detta som köpmännen ockrat. Måhända går inte denna publikens benägenhet att helt ändra förrän ett annat lönebetalningssystem införts." Men även i lantbrukarhemmen var ett köp av servis en dryg utgift: "Jag minns hur mor på 1930-talet samlade till servisen, sålde ägg och annat." En annan sagesman berättar: "Mina föräldrar som var lantbrukare i Norrland fick av släktingar i Amerika en hel servis 1910. Den stod packad i den amerikakof75

10. Kvarn arbet are med hustru och tio barn , Kalmar. Enligt hustruns inkomstoch utgiftsbok för år 1901 köptes en porslinsservis, Stambul. Foto priva t ägo.

fert den kommit i. Farmor som bodde på undantag på gården brukade på äldre dar åka runt i gårdarna som kokfru. Kofferten med servisen lastades då på vagnen och kördes med häst till olika kalas för att lånas ut i gårdarna,'' bild 12. Hur aktsam man var om sitt fina "porslin" visar följande berättelse: "När vi hälsade på min mans faster plockade hon fram sina bästa koppar ur buffen. Det var sex 'Astrea'. De kom bara fram när någon hälsade på. Då plockade hon upp dem ur silkepapper. Efter besöket lades de åter en och en i silkepapper och ställdes tillbaka i buffen ." De arbetare som skaffade sig en servis valde ofta serviser med rika koppartryckta dekorer med orientaliska mönster såsom Willow , Fasan och Stambul. En dotter till en järnvägsarbetare berättar: "Den endajag kan minnas , som hade hel servis, var en moster till mamma. Hon hade en servis med kinesiskt motiv , Willow. Min mor berättade hur imponerad hon varit och hur högtidligt det var , när de blev bjudna att äta på Servisen. Men så 76

I I. Tallrik med lil a tryckd e kor Stambul , flint gods , Gu stavsberg, tillve rkad 1885-1905. Tillhör se rvi s so m anv än ts i kv arnarbet arhem i K alma r under I 900-talet s första decennier. Privat ägo.

var hennes man också förman." En annan berättar att "Fasan användes både i lantarbetar- och hantverkarfamiljer som ren vard agsvara", bild 13 . Mot denna tendens a'. tt anamma maskingjorda imitationer av äldre tiders stilar vänder sig Gregor Paulsson i " Vackrare Vardagsvara". Han anklagar där bl.a. också "andra och tredje klassens småaffärer i förstäder och på landsbygden" för att i profitsyfte strunta i varornas kvalitet. Att valfriheten var begränsad på landet visar följande berättelse: " Mor köpte sin servis i Andelsföreningen, där föreståndaren tog hem två serviser och mor valde den ena." Att även Kåges Arbetareservis letade sig ut till Iantha ndeln visas av att en sagesman på 1950-talet köpte delar av Liljeblå i en liten skånsk lanthandel , som gått i konkurs och som sålde ut. Hos den enkla kundkretsen av lantbrukare och lantarbetare rönte tydligen Kåges Arbetareservis inte större efterfrågan än att den stod kvar i Ianthandelns restlager mer än tio år efter att den slutat tillverkas. Att i ord och bild skildra industriarbetarnas , lantarbetarnas och övriga låginkomsttagares hu sgeråd oc h bordsvanor och att fånga något av stämningen kring förem ålen i hemmen under 1900-talets första decennier är en svår uppgift. I Folkli vsarki77

12. Lantarbetarhustru som ägde e n serv is so m lå nades ut vid a ll a gill en oc h kalas i gårdarna i trakten. Foto priv at ägo .

13 . Servisdelar med dekor Fasan , flintgods , Gustavsberg. Mönstret som tillverkades med lila tryck 1880-1925 användes enligt flera sagesmän i både arbetaroch hantverkarhem under 1900-talets första decennier'. Ofta hade man enbart tallrikar i mönstret. Privat ägo re sp. KM 69.775 .

vens och museernas uppteckningsmaterial finns mycket lite som rör dessa miljöer. Tingens liv i olika sociala miljöer är överhuvudtaget en försummad aspekt. Endast i mycket enstaka fall finns fotografier bevarade, som visar vardagliga interiörscener i arbetarhem. De berättelser jag här citerat, bidrar därför var och en på sitt sätt till att skapa en bild av bruket av servisgods hos arbetarklassen. Att ta tillvara gamla foto från arbetarmiljöer och den kunskap som finns hos allmänheten om förhållandena i arbetarhemmen är en mycket viktig uppgift. Kanske kan denna artikel stimulera någon att lämna sitt eget bidrag, som kan korrigera eller komplettera den bild, som här givits av såväl arbetarnas servisgods som av Arbetareservisen.

R ef erenser Otryckra Brev och intervjuer. Tryckta Fo rm 1970. Hedstrand, B. , Servisgods frå n Gu stav sberg av Wilhelm Kåge 1917-1 945 . 1975. Kat a log till Svenska Slöjdföreningens utställning af inredning för små lägenheter. 1917. Key, E., Skönhet för a lla. 1899. Ni sser , M., Industriminnen . 1979. Pa lmgren , N ., Wilhelm Kåge . 1953 . Paul sso n, G ., Vackrare vardagsvara. 1919. Priskurant för Gu stavsbergs fabrik. 1920. Socia ldemokraten 1917. Svenska Slöjdföre ningen s Tids krift 1913 , 1917. Widman , D .. Sve nskt kon stha ntve rk från sekelskifte till sextiotal. 1967.

MÄRTA LINDSTRÖM

Kring några bildvävnader på Baltiska utställningen

Sankt Göran och draken Bland Märta Måås-Fjetterströms efterlämnade papper fanns flera förslag med motivet Sankt Göran och draken. Redan 1901, i ett brev till Georg J:son Karlin, nämner hon motivet och en kartong som hon vill visa då hon kommer ner till Kulturens konstslöjdanstalt. Det är den enda uppgift som finns i museets arkiv och därefter är dess öden okända. Först när Tyra Lundgrens bok om Märta Måås kom ut 1968 fick frågan om bildvävnaden Sankt Göran sin lösning. Ägaren hade ärvt den efter en släkting som vunnit den på Baltiska Utställningen. Den hade blivit utförd 1914 under Märta Måås' Vittsjöperiod (1913-1919). På sin skäckiga häst sitter Sankt Göran med handen lyft i en segergest. Draken ligger död. På textbandet står: ÅT DEN SOM ÖFVERVINNER ÄR BESKÄRT ETT EVIGT LIF/VID HONOM RÖR EJ

I kanten står namnet, årtalet 1914 och väverskornas initialer MH och MN. Elisabeth Thorman beskrev vävnaden som " ... ett värk af en städse osökt naiv och sprudlande frisk fantasi ... af en af de ytterligt få af våra textilkonstnärer, som förmått taga vid , där allmogen släppte taget ... ' ' Kanske trodde Elisabeth Thorman, som många andra, att mönstren i allmogens färgstarka vävnader sprudlade fram fritt och opåverkat. Nej, de lånades och ärvdes i generationer. Vad många tror vara fantasi i folkkonsten är oftast en "osökt naiv" uppfattning eller förenkling av en förlaga. Men känner man denna kan man nästan alltid följa motivet tillbaka till ursprunget. De norska billedvevarna "upptäcktes" på 1890-talet. Märta Måås såg dem, gladdes och inspirerades av deras färg- och detaljrika, stiliserade bilder, som på sitt eget sätt återspeglade DEN ANDRA DÖDEN.

6 - Kultun: n 1980

" St. Göran oc h draken", Märta Måås-Fjetterströ m, 19 14. Bildväv nad i fl amskteknik utfö rd på Svensk Hemslöjds vävskola i Vittsjö so m MMF fö restod några år till sa mmans med grundaren Lilli Zickerman. Mått : 2 15 x 125 cm. Privat ägo. Foto Nati onalmuseum .

det kontinentala tapetväveriet under 1500-1700-talen. De norska bildväverskornas uppfattning av senmedeltidens och den tidiga renässansens blom- och bladomramade figurframställningar har tagits upp av konstnären i bildvävnaden Sankt Göran och draken , och återgivits med egen frisk fantasi, en äkta Märta Måås-Fjetterström.

Om Jubmel Till färgbild Xa

Denna vävnad illustrerar några kapitel ur Sagan om Beijves solskatt i Valdemar Lindholms Solsönernas saga. Boken anmäldes av professor K. B. Wiklund i Svenska Dagbladet 30. 12. 1909. Han sparade inte på krutet. Högtsvävande och mångordig skrivbordslyrik, Lindholm sysslar med poetiska fiktioner istället för att söka sanningen om lapparna. Men tecknaren, Ossian Elgström , berömdes för vignetterna och typografin. Han kom senare att bli känd för sina uttrycksfölla och egenartade framställningar ur fornnordisk och grönländsk mytologi , ibland med inslag av ostasiatisk konst. Sagan om Beijve inspirerade honom till två bildvävnader, Själens vandring och Jubmel vänder jorden. Den senare inköptes av Kulturen 1965. Båda fanns med på Baltiska utställningen . Sagan om Jubmel berättas på vävnaden i fem bilder med början i övre vänstra hörnet och visar situationer som leder till att Jubmel vänder jorden på det praktfullt dramatiska mittfältet. I. Jubmel , den store guden , står vid randen av stora vatten , på

varje våg en jamikiats, en underjordisk ande som skränar och skriker, gastarna svarar med avgrundslika tjut. Jubmel håller för öronen. Han vill bygga en ny värld där hans son Beijve , himlastrålaren (mellan de övre bilderna) , skall lysa. Dödar därför sin lilla renko. 2. Tar ett litet ben av renkon , kastar det i de stora vattnen , ber jamikiatsema bygga en bro därav mellan underjorden och den 83

" Jubmel vä nd e r j orde n" , O ss ia n Elgströ m , 19 11. Bildvävn ad i gobelä ngte knik utfö rd på Den No rske Hu sflid sfo re ning , Kri sti a nia. Mått: 31 2 x 200 c m. KM 58. 11 2.

undre himlen. På bron bygger han av renkons delar den goda världen. Huvudskålen blir himlen och ögonen morgon- och aftonstjärnorna. 3. Jubmel skapar två söner till Beijve , av renspillning , Njavvis och Attjis. I början är allt frid mellan bröderna men Mano , månen, Beijves yngre bror, dryper avundsjuka i Attjis ' sinne. 4. Slutar med att Attjis dödar sin broder. Den goda tiden är slut , gastarna kommer åter upp. 5. (mittfältet) Då blir Jubmel vred och beslutar att vända världen. Alla vilda vindar släppas lösa över jorden , över mörka urtidsvatten. Jubmel vänder hastigt hela jorden. Floder strömmar uppför bergen. Mörkret sänker sig, människorna slukas av urtidsvattnen.

En gobelängväverska Till färgbilder IX och Xb

Sommaren 1964 fick Kulturen efter den nyligen avlidna fru Alma Andreasson-Wenchert , Torna-Hällestad , en stor textil mönstersamling. På vinden i hennes hus låg gobelängkartonger, flamskförlagor, studier och arbetsritningar i en stor ekkista och i flera högar runt om. Några osignerade figurkompositioner förde tanken till Sigrid Hjerten, några kartonger kändes igen från gamla Konstslöjdanstalten på Kulturen, där den unga Alma Andreasson en gång började som gobelängväverska ; mycket annat var helt okänt. Samlingen kompletterades med betyg , intyg och brev. Allt handlade om bild vävning. Alma Andreasson-Wenchert levde mellan å ren 1880-1964. Hon var lantbrukardotter och växte upp i Torna-Hällestad inte långt från Lund. Hon tillhörde den generation där vävkunskapen ännu gick i arv från mor till dotter och mor Elna kunde väva det mesta, dock inte gobeläng och flamsk. Det lärde Alma när hon var 16 å r av en god vän , som varit på kurs på Handarbetets Vänner i Stockholm. Redan året därpå 1897 fick hon på Kultur85

historiska museets jubileumsutställning ett andrapris ''för vackra gobelin- och flamskväfnader". År 1898 blev hon anställd på museets Konstslöjdanstalt för att hjälpa Anna Karlin med undervisning i gobeläng och flamsk och bodde i början hos familjen Karlin inne på museiområdet. Men först några ord om Konstslöjdanstalten där Alma började och om hur det kom sig att undervisning bedrevs inom ett museum. I Vägledning för Kulturhistoriskt museum i Lund skriver museiintendenten Georg J :son Karlin 1888 bl.a. att huvud uppgiften för museet är att samla allt som kan tjäna till upplysning om kulturutvecklingen och ge en faktisk illustration av vår odlings historia. Vidare - och vad som är det intressanta i det här sammanhanget: ''En sådan samling torde ej heller komma att sakna sin betydelse för hemslöjdens och konstflitens fortgående utveckling". Han vill att den ska bli en mönstersamling av samma betydelse som den hos Handarbetets Vänner i Stockholm. Bakom deklarationen märker man de nya ideerna från England, från John Ruskin och William Morris och deras krets som reagerade mot!I materialförsämringen och smakförfallet hos industrialismens massprodukter. Nyskapande på grundval av gediget hantverkskunnande stod på deras program. Skönhet för alla var deras motto. I den andan såg Georg J:son Karlin hela museet som en inspirerande, pedagogisk mönstersamling. År 1896 förverkligade han en djärv ide och grundade Konstslöjdanstalten, en liten konstfackskola inom museet med konstnärliga lärarkrafter, med avdelningar för metallsmide , keramik, bildhuggeri , textil och möbelkonst. Studiematerialet hade ju eleverna dagligen för ögonen . Konstslöjdanstalten fungerade ända in på 1930-talet. För William Morris var " tapetväveriet" den förnämsta vävarten, eftersom den var den minst mekaniska. I Norden, med teknikens näraliggande traditioner i norskt bildväveri och skånsk flamsk , upplevde den en verklig renässans , som började i Norge på 1870-talet och i Sverige på Handarbetets Vänner i början av 80-talet. Vävtekniken var nästan bortglömd när den nya vågen kom , men det fanns ännu en och annan som mindes den i flamskbygderna i Torna härad i Skåne. Härifrån kom 86

Gobelängvävning på Kulturens konstslöjdanstalt år 1900. Fr.v. Ann a Nordström , o känd , Alma Andreasson , okänd. A. N-m väver Georg J: so n Karlin s Ökenstämning , bako m henn e sy ns en del av Märta Måås-Fjett eströ ms Prin sessan och de elva svanarna och t.h . Thyra Mattssons Svarta fåglar. På väggen Jö ns Mårtenssons oc h MMF:s Snövit och dv ärgarna och Maja Fjaestads Två gubbar i snö n.

också den första flamskväverskan till H andarbetets Vänner 1883 , snart följd av flera , just från Almas hemtrakter. Redan under Kon stslöjdanstaltens första år kunde man väva upp en gobeläng Prinsessan och de elva svanarna efter en kartong av, enligt K arlin i en intervju, "en av de mest begåvade , dri stiga och ursprungliga mön stertecknare han träffat i landet , en fröken Fjetterström i Jönköping" och hon kom att mer eller mindre vara knuten till Kulturen under nio år. Andra ka rtonge r teck nades av Maja Fjaestad , Helmer Osslund, Ern st Norlind och många andra. Flera av de m vävdes av Alma. Allt var i tidens anda - sagomotiv , folkviseromantik och svensk naturlyrik med blommor och svanar i säve n, skogstj ärnar och vinterstämning . 87

I ett nummer av ldun 1899 finns en bild av "Bebådelsen, ett antependium av Märta Måås-Fjetterström , vävt av Alma Andreasson , Kulturhistoriska mu seet i Lund ". Konstnären är ju i högsta grad beroende av gobelängväverskans skicklighet och konstnärliga inlevelse att rätt återge förebilden. Därför började man också ange väverskans namn jämte konstnärens och även väva in hennes initialer. Goda väverskor var kända och eftersökta. Alma var en bland dem. Sekelskiftet var en brytningstid inte minst konstnärligt. Målarna såg andra uttrycksmöjligheter än pensel och färg och många av våra mest kända konstnärer tecknade kartonger för gobeläng, som vävdes upp. De flesta utfördes på Handarbetets Vänner, men också hos Giöbels (AB Svensk konstslöjdutställning S. Giöbel) och Thyra Grafström (NK) och på Konstslöjdanstalten i Lund och efter 1904, Licium. Under denna intensivt textilt konstnärliga period kom Alma till Stockholm och till Handarbetets Vänner som gobelängväverska samt för att utbilda sig. Åren 1904-06 gick hon på Tekniska skolan (nuvarande Konstfackskolan) delvis på kväll skurser och senare deltog hon i textilkurser på Handarbetets Vänner. All övrig tid ägnades åt gobelängvävning. ' Det var en miljö där hon mötte många konstnärliga personligheter. Flera av dem finns på ett eller annat sätt representerade i hennes mönstersamling som t.ex. Gunnar G:son Wennerberg, Ferdinand Boberg och Alf Wallander. Ragnar Östberg skrev med sin eleganta piktur ett intyg 1907, som säger att Alma Andreasson på ett "synnerligen skickligt och omsorgsfullt sätt samt med klarsynt omdöme utfört" en gobeläng tecknad av Sigrid Hjerten. Målarinnan Sigrid Hjerten hade , sedan hon gått ut från Tekniska skolan 1908 som teckningslärare, kommit till Giöbels , där Alf Wallander var konstnärlig ledare. Hon tänkte sig en framtid so m textilkonstnärinna och deltog liksom firmans övriga konstnärinnor på Stockholmsutställningen 1909. Celie Brunius och flera med henne noterar i pressen fröken Hjertens grönvioletta " bonad". Eivor Fischer, hennes lärare en gång på "Teknis" mindes den vid en intervju med mig 1965 som en ganska lätt vävnad, grön och violett med långa blommor och 88

" Lustgård en'', Sigrid Hjert en , 19 11. Flossamatta utförd av Alma Andreasso n Wenchert. Mått : 220 x 330 cm. Tillhö r Sveriges Radio , Stockh olm . Foto SR .

blad. Två skäl talar för att Alma Andreasson har vävt även denna. För det första finns en kartong i mönstersamlingen med ett stiliserat blad- och blommönster i grönt och violett och något gult , som av allt att döma är förlagan. Den är mycket säkert upplagd och något " extra". För det andra finns ett minnesdiplom till Alma , nu som medarbetare hos Giöbels , för Stockholmsutställningen 1909, signerat Alf Wallander. Isaac Griinewald hade också lagt märke till vävnaden, berättar sonen Ivan Griinewald. På hösten samma år for Sigrid Hjerten till Paris för att måla. I april 1910 reser Alma till Paris på ett statligt stipendium för att studera gobelänger på museer och i verkstäder. Hon möts av Sigrid som skaffat henne rum på det lilla hotell i St Sulpice, där hon själv bor. Redan första kvällen går de på konstnärernas litterära tisdagsafton på Cafä Closerie de Lilas. "Jag fick där se sådana originella typer som jag aldrig kunnat drömma om", berättar Alma i de minnesanteckningar, hon gjorde under denna tid. De går på boulevarderna, på Louvren och på Musee du Cluny och sitter på Bar de la Rotonde bland bekanta. Hon gör även sin entre i ateljen hos den mångomtalade Matisse, bland "alla världens nationer", där målaren Rudolf Levy tar upp avgiften, trettio kronor. " Så tyst har jag aldrig hört på någon atelje". I Carl Palmes Konstens karyatider och Isaac Griinewalds Matisse och expressionismen möter läsaren samma människor, på samma ställen och samma djupa tystnad hos Matisse. På hösten 1910 gifte sig Alma med lantbrukaren Nils Wenchert på gården Nissebo i Frosta Hammarlunda. Våren därpå kom brev från Sigrid, som undrade om hon kunde få bo hos dem ett par månader under sommaren. Hon sänder en kartong till ett kuddstycke för gobelängteknik med beskrivning hur detaljerna skall utföras. Sigrid kom i juni och stannade i två månader. På midsommaraftonen skriver hon till Isaac Griinewald: "Från mitt fönster , som har vita hålsömmade gardiner, har jag storartad utsikt över detta bördiga land med två små sjöar, väderkvarnar och vita kyrkor och hus . Rågåkrarna stå doftande gula, fläder och schersmin och nyponbuskar dofta och blanda sina starka vällukter med de honungssöta ångorna från klöverfälten " . I ett annat brev säger hon: "Ibland är det lite monotont 90

här men jag vänjer mig vid det så småningom. Jag har också mycket att göra. En stor gobeläng har jag slagit upp, men jag måste låta teckningen stå dag efter dag för att finna den dekorativa formen åt den''. Av någon anledning kom den stora kompositionen Lustgården aldrig att utföras i gobeläng utan i flossateknik, som en matta. Den finns nu i två exemplar, det ena på Sveriges Radio, vävt 1911 och det andra på herrgården Storeberg i Västergöt- • land, utfört 1922. Sigrid Hjertens färglagda arbetsritning finns kvar i Alma Wencherts samling. Mattan blev färdig att ställas ut under Olympiska Spelen i Stockholm 1912 i Joels konsthandel på Hamngatan 16. Sigrid hade förgäves hoppats att få den såld. Nästa gång den visades var på Baltiska Utställningen i Malmö 1914. En flossamatta av ganska god uppställning , skriver Märta Måås-Fjetterström i Svenska Slöjdföreningens Tidskrift samma år, men garnet är för torrt och varför flossateknik som inte ger en skarp kontur. Otraditionell - säger Erik Wettergren - med de halvt realistiska figurerna, men för övrigt väl avvägda mönster av blommor och blad. I själva verket var blommorna och bladen två lyftande svanar över upprörda vågor. Men han har rätt ändå. Detta var den enda föreställande figurkompositionen på utställningen , som ej återger sago- eller folkvisemotiv. Jag föreställer mig att den var för "modern" för att då bli uppskattad. Idag beundrar vi "den dekorativa form " konstnären funnit. På samma utställning fanns Alma representerad med åtminstone en "bildöversättning" till , nämligen Ernst Norlinds Storkar flygande över en vallgrav. "Behandlingen af marken är storartad", säger han till Alma i ett brev på våren när den vävdes. "Väf nu duktigt på." Alma Wenchert , konstväverskan , finner man inte i konstlitteraturen , men beskrivningen av hennes liv i ungdomen , av vänskap , utbildning och arbete och de personer hon möter, ger ett stycke av en spännande period i vår svenska textilkonst frå n sekelskiftet till Baltiska ut ställningen.

R eferenser Otryckta Brev . Sigrid Hjerten till Alma Andreasson-Wenchert oc h Isaac Griinewald. E rn st Norlind till Alma A-W. Kulturens arkiv oc h Ivan Griinewalds brevsa mling Sthlm. Kulture ns ark iv : Konstslöjda nstalt en och Alma Andreasson-Wencherts minn esanteck ningar oc h mön stersamling. Nordi ska Mu seet: EU 53292. Sofia Danielson hos Alma Andreasson-Wenchert 1962. Tryckta Arbman, D., Gobelänger oc h a nd ra vävda ta peter. 1950. Frick, G ., Svenska Slöjdföreningen oc h konstindustrin före 1905 . 1978. Griinewald , Ir., Förord till ut ställn . Sigrid Hj erte n. Mode rna Museet, kat. nr 38. 1964. Ha nda rbetets Vä nner 100 å r. Liljewalchs Ko nstha ll , kat. nr 315. 1974. N yströ m , B. G. T. , Konste n till industrien. Alf Wallander och Gunn ar G:son Wennerberg. E n st udie i sve nsk Art Nouveau 1895-1909. 1971. Offi ciell berä tt else öfve r Baltiska Utställningen i Malmö 19 14 . Il: 1,2. 19 15. Palme , C., Sigrid Hj erte n. 1936. Stavenow-Hidemark. E., Svensk jugend. 1964. Tidskrifter: Ko nstrevy 1936 , O rd och Bild 1899- 19 14 , Svenska slöjdföreningens tid skrift 1905-1914 , The Studio 1903-1 9 14 , Vi Vecko tidning 1964, Veckojournalen 1953 samt H a ndarbetets Vänners klippböcker 1888-1907 .

BARBR O ÅS TRAND

Adelgatan I b

Tillfärg bild XI

Frå n Tegne rsplatse ns nordö stra hörn sträcke r sig Adelga tan i tvära kast åt öster oc h nordost och mynna r vid Tre kanten. Mitt i dess nordostliga sträckning , som gå r tillbaka till medeltidens Lund , ligge r på norra sida n ett spritputsat två vå ningshu s med rött tegelta k . Det ä r struket med kalk , som ä r färgad med guldocker. Fönster och dörrar är grönmålade och omgivna a v slätputsade vitkalkade inramninga r. Åt gå rd sidan har hu set e ndast en vå ning och på ta ke t , som hä r ä r högt och brant , finn s en större och e n mindre kupa . Det ha r varit bebott fra m till omkring 1975 , bild I. Hu set tyc ks inte ha ge nomgått några mera genomgripa nde förä ndringa r. I det första försäkringsbrevet , utfärdat 1849, dä r det ä r a vgive t a tt hu set då va r nybyggt , finn s en noggrann bes krivning : Ett 2-vå nings hu s fri ståe nde på 3 sid or oc h samma nstö ta nd e med anna t hu s å t gatan på sa mma numm er. Uppfö rt av brä nd- (dv s. brä nd tege l) oc h råste n på 3/4 al n ( I a ln = 59 c m) ste ngrund i nedre samt e ke- oc h furu timm er i öfre vå ningen samt kalk rappade mu ra r. Med ta k av tegel oc h ka lkunde rstykning.

I de tt a hu s finn as : 10 st må lade dörrar me d fo de r oc h allt tillbe hö r, 7 st sä mre dito , 11 par stö rre fö nste r må lade, I 1/2 pa r mindre dito, 7 st rum med gipsta k, 7 st rum med brädgolv , 7 st vindska ke lugna r med bl yglaserad ka ke l med dö rra r a v jern , 2 st kö kss pi sa r uta n je rnpl a n , I st skorsten , 7 st kake lugns rör

I nästa brandförsä kringsbre v utfärdat 1881 , fra mgå r dess utom att fot oc h grund ä r av grås te n oc h att de sju rumme n få tt ta pe te r och olje målade fotli ste r. Dä reft er komme r inget nytt försäk93

I. Huse t vid Adelgatan I b , sett från söder. 1980

ringsbrev förrän 1923 . Bes krivningen här är knapphändig , men det framgår att det nu finn s vattenledning indragen . Som nämnts har hu set inte förändrats så mycket. Murarna är i stort sett de samma , sparrkonstruktionen är kvar. Takkuporna har byggts om något och blivit större. Men bottenplanen är oförändrad liksom fasaden mot gatan , bild 2. Gård sfasaden tycks däremot ha ändrat utseende någon gång efter 1881 . De stora fön sterna är högre än de utåt gatan och går ända upp till lejden . Arrangemanget med köksdörrarna på var sin sida av en mittstolpe, som avslutar en inre tvärvägg , med va rdera ett halvt fön ster tryckt intill motstående dörrkarm , är 2. Uppmätningsritninga r 1979 . Bottenplan: Förstuga , I. Bos tadsrum i den läge nhet, som under Anders Nil sso ns tid och däreft er var hyreslägenhet, 2 oc h 3. Bostadsrum i And ers Nilssons läge nhet oc h därefter hyres lägenhet, 4 och 5. 2:a våningen: Fö rstuga , I. Bos tadsrum , 2, 3 och 4. Vindsutrymme.

Kök

8ottenvåmngen 0

N Sm

3. Dörr- oc h fönsterparti i fasaden åt gårdssidan. Sannolikt gjort mot slutet av 1890-talet.

uppenbarlige n gjort senare, bild 3. Det var ganska vanligt i 1800talets Lund , att man byggde små hu s med ett halvt fönster alldeles intill en dörr i samband med ett smalt utrymme. Förmodligen kan man finna arrangemanget frå n Adelgatan också på andra håll i staden. Denna förändring gjordes förmodligen strax före se kel skiftet. Dottersö ner till den dåvarande ägaren , snic kare n Anders Nil sson, vet nämligen berä tta, att det var då, deras föräldrar lärde känna varandra. Och det skedde i samband med att deras farfar, som var murare , hjälpte Anders Nil sson med reparation av hu set. Vid samma tillfälle byggdes även trappan om. Den bär det se na 1800-talets prägel med sina svarvade stolpar och sitt svängda lopp. Den ursprungliga trappan var troligtvis rak och har suttit spegelvänd i förhållande till den nuvarande . Rummen i andra våningen har förmodligen kvar sitt ursprungliga omfång och läge. Frågan är hur förstugan sett ut och om den passage , som man når via en " hön sastege" mitt i tra ppan, funnit s dä r

4. Trappor: I mitten mynningen av trappa n mell a n I :a och 2:a våningen . T.v. trappsteg till köksutrymmet i 2:a vå ningen. T.h. den inb yggda vindstra ppan.

från början , bild 4. Den måste vara gjord för att husets alla invå nare skulle kunna nå den del , som förmodligen varit vindsutrymme. Passage n leder nu till ett primitivt kök , där ena väggen utgörs av skorstensstoc ken och de övriga ä r kl ädda med pärlspant. Det bör ha kommit till efter 1923, men när, är obeka nt. En man , w m flyttade in i huset 1940 har berättat , att där då fanns en vedspis och att utrymmet var gammalt och då ligt. Själv byggde han upp ett vaskbord mot fönstersidan. Till hu set vid Adelgatan hörde ursprunglige n en stor tomt. Den var kvar ostyckad fram till det Kulturen inköpte fastigheten 1924. Ett lågt staket i nordväst avgränsade det närmast liggande gårdspartiet frå n en stor frukt- och blomsterträdgå rd , som nu ä r en del av Kulturens park. År 1881 byggde Anders Nil sson , som så må nga fastighetsägare vid den tiden , ett gå rdshu s av bränt tegel på sin tomt. Mittemot gå rdshuset , stöta nd e intill pla nket mot grannfastigheten , fanns ett par träs kjul med brygghus, flera vedbodar och dass, bild 5. 7 - Kulnm.: n 1980

5. Gårdsutsikt från gatuhuset. T .h. gårdshuset i bränd tegel , innehållande källare med verkstadsrum och brygghus , förstuga med vindstrappa och tv å enrumslägenheter med garderober. T.v. träskjul med tv ättstuga, vedbodar etc. Teckning av Folke Ekelund , Anders Nilssons dotterso n.

Tomten hade varit bebyggd före 1849. Här fanns under förra hälften av 1800-talet uppenbarligen en svarvarverkstad med gesäller och lärlingar och med svarvarmästaren Bengt Ryberg (1760-1831) som centralgestalt. År 1847 såldes gården till en murmästare och redan samma år vidare till en murgesäll Måns Persson Bergsten, som byggde det nya gatuhuset vid Adelgatan I b. Gatuhuset innehöll alltså nu två tvårumslägenheter med kök och spiskammare, tre s.k. spisrum i andra våningen, garderober och vindsutrymme , bild 2. Hantverksgårdarna, där gesäller och lärlingar ingick i hushållet, hade börjat ersättas av hus, som till större delen var avsedda att hyras ut till gesäller, till industriarbetare etc. Detta var resultatet av den begynnande industrialismen, som också medförde att allt fler människor flyttade in till städerna. En ny tid hade brutit in. Huset vid Adelgatan I b representerar såväl beträffande planlösning som lägenhets- och rumstyp en kategori, som skulle bli vanlig årtionden framöver. Man möter den bl.a. i 1870-talets " Nöden " -bebyggelse i Lund. Här förekommer den ofta dubble98

rad, alltså med fyra tvårumslägenheter i rad med köken ihop två och två, och med kupor på taken. Hus med två våningar i ena fasaden och en våning i den andra och därmed följande assymetrisk takstol är däremot mindre vanligt, om än inte alldeles sällsynt. Planlösningen har förmodligen ett samband med äldre lokala bostadstraditioner. Därmed står Adelgatshuset i viss kontrast till många av de hus, som byggdes för arbetarklassens räkning under senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. De hade kommit till i bostadsbristens spår på initiativ från flera olika håll. Arbetsgivarna byggde bostäder till sina anställda. Bostadsföreningar, bildade av arbetare redan 1860-talet, byggde hus. Det fanns enskilda som byggde hus i spekulationssyfte. Det förekom också att organisationer, påverkade av ideer från England, med intresse att förbättra arbetarnas villkor, byggde bostadshus. Men vem som än låg bakom byggnationen, var det samma lägenhets- och rumstyper som upprepades både i hyreskaserner och småhus, tvårumslägenheter, enrumslägenheter och "spisrum". Angående bostadens storlek berättas från " Nöden " i Lund, att det var status att ha två rum och kök. Det kunde bara de ha, som var fast anställda. Många olika slags människor har gått ut och in i de båda husen på tomten vid Adelgatan I b. Fem gånger har fastigheten bytt ägare, sedan gatuhuset byggdes 1849. År 1874 var köparen den tidigare omtalade snickaren Anders Nilsson och hans hu stru Kjersti Persdotter, båda från Kyrkheddinge. Anders Nilsson bodde kvar här till sin död 1923 , varefter dottern sålde fastigheten till Kulturen. Anders Nilsson blev änkling kort tid efter sin dotter Elin Ingeborgs födelse 1877. Sex år senare gifte han om sig , men blev åter änkling 1897 . Hans tredje hustru överlevde honom. Anders Nilsson hade varit möllesven och var utlärd vagnmakare. Åtminstone på 1900-talet hade han också lantbruk på Norra fäladen. Hans fruktträdgård var stor och han hade mycket blommor. Han var också med i sångförening. Hans barnbarn , bröderna Ekelund , minns väl familjens besök hos morfadern. Efter middagen, till vilken det brukade serveras brännvin smaksatt med kummin , tog han fram sångboken "Sjung Svenska Folk". 99

Och så spelade han på sitt psalmodikon och sjöng och "när han tog höga toner gick han upp på tå ". Det var åtskilliga personer, som bodde i Anders Nilssons hus. År 1879 var han själv fyrtioett år gammal och bodde med sin tvååriga dotter i lägenheten åt nordost. I lägenheten mitt emot bodde den tjugosjuåriga Johan Adolf Cato, målargesäll och vaktmästare med hustru och två småbarn. Ovanpå bodde en piga Kersti Nilsdotter med en sjutton år gammal "oäkta dotter , Ida Augusta ." Förmodligen bodde här också studenter. När gårdshuset kommit till , 1881 , flyttade ännu fler in. Till framemot sekelskiftet var här mestadels upp emot sexton personer bokförda samtidigt på fastigheten. Vid 1900-talets början hade man blivit färre. Det var mest gamla människor. Inga barn lekte på gården. Möjligen bodde här så många fler studenter. Under 1914 var det mycket rörelse i fastigheten. Till gatuhuset på nedre botten kom en ung betongarbetare John Persson med sin hustru Inez Maria. De hade en nyfödd son, Georg. Familjen bodde kvar till 1923 och fick under tiden ytterligare två ba rn. Även på 1920- och 30-talen fanns här en blandning av äldre männi skor, ensa mstående män och kvinnor, unga arbetarfamiljer, barn och studenter. I gårdshuset hade en tapetserare sin ve rkstad. Till gatuhusets södra tvårummare flyttade 1925 målaren Nils Andersson med hustru Siri och deras · son , som var ett halvt år gammal. De hyrde ut sitt större rum till studenter fram till 1930, då de fick sitt andra barn , bild 6. Nils och Siri bodde kvar i fyrtio år. Sonen , som också hette Nils , blev mätningsteknike r. År 1947 flyttade han upp i andra våningen och hyrde ensam de båda rummen åt sydsidan med tillhörande " kök " . Sena re övertog han hela övervåningen och bodde där till 1965. Dottern Siv gifte sig och flyttade hemifrån 1954. Efter hand har rummen och lägenheterna blivit tillfälliga bostäder för studenter. Om vi skall göra oss en mera konkret före ställning om hemmiljön i Adelgat shuset får vi helt naturligt hålla oss till 1900-talet. Från husets första period finns bara lätta spå r, som man t.ex. kan finna om man skrapar i de kalkmålade fårglagren under 100

6. Målaren Nils Andersson med sina barn " Ninne " och Siv utanför köksdörren. 1932.

tapeterna . Man kan då konstatera att väggarna på flera håll i huset tidigare var målade i rosa , därpå i vitt och sedan i brunt. Bakom luckor i kökens innerväggar finner man resterna av den öppna spis , där man lagade sin mat fram till 1880-talet , bild 7. En annan glimt ger ett köpekontrakt frå n 1862 , där man kan läsa: "Med köpet följer utan särskild betalning Sju stolar, Tre bord , Tre bokhyllor , Tre Twätt Komoder , en Säng , Twå Soffor med Madrasser, hvilka alla möbler äro stående i Studentrummen Snickaren Anders Nils son bodde vid Adelgatan i nästan femtio å r, ända fram till 1923 . Tack vare att han s dottersöner, som var tjugo respektive fjorton år vid hans död , så väl minn s sin 101

7. Köket i tvårum slägenheten åt sydväst. I ni schen till vänster i fonden är muren , som täcker den ursprungliga öppna köksspise n. Nere till höger sy ns en bit av eldpallen.

morfars hu s, kan man få en ganska god bild av hur där har sett ut , bild 8. I förstugan var väggarna målade i grönt med en dekorativ bård upptill. Trappan var trävit liksom golvet. Snickerierna i rummet hade färgen av " lätt mörknad korg". I gaturumme~, med des s brunmönstrade tapeter och skurade ekplankor, stod en stoppad rödklädd soffa med ett rektangulärt "divanbord" i polerat körsbärsträ mot väggen mitt emot ingångsdörren , bild 9. På bordet stod en fotogenlampa i jugendstil med en klotformig kupa på hög grön fot. På hyllan över soffan fanns bland andra ting påfågelsfj ädrar , en svart ocarina med gyllene ornament och en "fisk" i majolika. På vardera sidan av bordet stod en svart gungstol av " Boston-typ" med guldmålad dekor och en av de stoppade stolarna , som var klädda i soffans tyg. Mellan fönsterna hängde en hög spegel med konsolbord. På samma vägg som farstudörren stod en trelådig byrå, so m hade tillhört Ingeborgs mor, 102

8. Planer av mö blernas place ring omkring 1920 utifrån muntliga bes krivningar. T. v . Anders Nilssons hem. T .h. Familj en John Perssons hem.

Anders Nil ssons första fru. Däröver hängde en tavla , före ställande pansarkry ssaren Oscar Il , målad av Ingeborgs man , målarmästaren Johan Ekelund. Mellan byrån och kakelugnen med broderat spjällband , stod Anders Nilssons psalmodikon. Tunga, röda draperier upphängda med träringar i en mörkbetsad stång täckte delvi s ingången till gård srummet. Till vä nster därom på golvet stod en spottkopp av mässing med porslinsinsats. På andra sidan fanns en chiffonje i mörk valnöt med en ljusstake, där en "solfjäder" bildade en slags reflektor. Långa trasmattor täckte golvet. I fönstren stod blomsternässlor och pelargonier bak långa, vita blommiga trådgardiner. Även gårdsrummet hade mörka tapeter. Här åt Anders Nils103

9. Anders Nil ssons dotter Ingebo rg med nyb li ven ä kta man , må larmästare n Johan Ekelund . i ga turumm et i bruden s fö räld rahe m vid Adelgatan . År 1900 .

son och ha ns tredj e hu stru Bengta . Matbord et , ett mörkpolerat slagbord, stod mitt för fönstret. Pinn stolarna hade runda perforerade sitsar. Till kakelugnen var kopplad en j ärnka min med plan ovansida med spisringa r. Den stora buffen hade glasförsedd överdel, so m anvä nd es so m bokskå p. Där stod böcker som Dicken s Oliver Twist och Carn egies Arbetets Herravä ld e. På 104

gavelväggen stod dubbelsängen , högt uppbäddad , prydd med ett vitt virkat täcke med parets brudkort ovanför, och i rad med den en soffa. I hörnet mot gården hängde en hörnhylla med en lampa med fotogenhus av glas. Däröver var ett oljetryck av Karl XV. Någonstans tickade ett "dropsur", se bild 9. Förmodligen var golvet täckt med trasmattor även här. I fönstret satt en rullgardin i blått med en kanal med svanar, människor som fiskade, segelbåtar och roddbåtar. I köket var fönster och dörrar mörkbruna , väggarna var målade i ljusgrönt. Bredvid den svarta järnspisen , som eldades med kol, fanns ett vaskbord med blommigt förhänge med hyllor för grytor. Ett högt skåp hade mässingsknoppar och ljusrött tyg bakom glasad dörr i överdelen. Under vattenkranen av mässing satt, fritt på väggen , en vitemaljerad vask. Vatten och avlopp hade förmodligen dragits in strax före 1900. På väggen hängde en fotogenlampa med en rund vertikal reflektor bakom ett cylindriskt lampglas. På golvet låg en trasmatta. Matkällaren var i bortre ändan av gårdshuset. Grytor och kastruller var av koppar och matbesticken hade svarta skaft. Det porslin som bröderna Ekelund kommer ihåg användes förmodligen bara när det kom besök , flintporslin med glest lila mönster. Bengta serverade kaffet ur en nickelkanna och man drack ur kaffekoppar från Gustavsberg, vita med blommor i lavendelblå relief, " Blå Blom ", som tillverkats på nytt i vår tid. Utvändigt hade huset samma färg som nu, men fönster och dörrar var brunmålade. Plank och skjul var målade i gråvitt med en aning gult. Staketet var grönmålat. Närmast huset var gården kullerstensbelagd och vid bortre ändan av skjulen stod en väldig syrenbuske. Tiden för bröderna Ekelunds beskrivning sammanfaller i stort sett med den period Georg Persson minns från sin barndom i Adelgatan. Han var son till John Persson , som var betongarbetare och göt valv och hans hustru lnez Maria , som tidvi s städade hos studenter. När familjen 1923 flyttade dä rifrån var Georg knappt tio år och hade då två systrar, fem och tre å r gamla. Trots att lägenheten var identisk med snickaren s, fast spegelvänd, måste livet här ha tett sig mycket annorlunda. 105

Det stora rummet var finrum, bild 8. Mot gatan stod en lång, stoppad soffa och strax intill ett runt brunbetsat blomsterbord av den typ , där benen går ner snett och korsar varandra en bit ovanför golvet. Där växte pelargonier och sanseveria, men det fanns också prydnadssaker, någon vas och ett askfat med en hund. På en liten hylla, vilande i krysset, låg tidningar bl.a. Allers Familjejournal. Mitt på golvet stod ett runt bord i två halvor med sex svarvade ben . Runt om stod fyra stoppade stolar och ovanför i taket hängde fotogenlampan. Intill väggen mitt emot ingångsdörren fanns en mörk , blank chiffonje, liksom bordet tillverkat av Georgs farfar, som var snickare. Invid den runda , vita kakelugnen stod en korgstol och mellan kakelugnen och farstudörren en orgel. Georgs far älskade att spela på den "glad" musik , gamla valser och Rolfmelodier. Faster, som ibland kom på besök spelade bara koraler. Över orgeln hängde en sydd löpare . I gårdsrummet hade alla sina sängplatser. Föräldrarna sov i en utdragbar träsoffa med lock . Småflickorna hade barnsängar och Georg en tältsäng av säckväv och rundstavar, som sattes upp när det var tid att lägga sig. Vid fönstret stod ett matbord med klaffar. Vid kakelugnen " hade mor krukväxter" på ett åttkantigt pelarbord, som man alltid var tvungen att flytta så snart man skulle elda. Det fanns också ett väggur med lister och ornament och svarvade knoppar och spiror. Mitt på golvet låg en bit korkmatta , men i huset fanns också mattor, som Georgs mor sydde av trasor. Eftersom det var ont om fotogen under kriget , använde man under den tiden karbidlampor, som Georgs far själv hade tillverkat. Köksspisen var dålig, men ovanpå den stod ett primuskök , som man också kunde använda. I köket tvättade man sig och där badade man i en zinkbalja, nä r det inte var sommar, så att man kunde bada i tvättstugan . Familjen tycks ha haft många släktingar och vänner. Georg fick ofta presenter. En gång fick han en lastbil full med kex av en kusin . Faster Ida gav honom skridskor. För att lära sig åka tränade han med en skridsko i rännstenens is på Adelgatan. Faster Ida hade affär i grannskapet, till barnen sålde hon ibland knäck för en knapp . 106

10. Pl an över möble rn as pl acering i familjen Anderssons he m, frå n 1925 till omkring 1935 , gjord utifrå n muntlig beskrivning.

Sedan Georg och hans familj flyttat ut 1923 flyttade målaren Nils Andersson in med hustru Siri och deras sexmånaders son. Siri hade varit sömmerska. Som gift arbetade hon inte utanför hemmet , men hon sydde själv barnens kläder. Nils hade egentligen tänkt sig lärarbanan , men det blev av någon anledning inte av . Hans bokliga intressen satte emellertid sin prägel på hemmet. Liksom familjen Persson var Anderssons relativt nygifta, när de kom till Adelgatan. Deras hem kom med tiden att byta skepnad ganska markant. Vad angår målning och tapetsering lär förändringarna ha gjorts ganska så ofta. Så snart de flyttat in hade Nils tapetserat över de gamla mörka tapeterna i båda rummen och satt upp ljusa gyllenbeige tapeter. Snickerierna hade blivit målade i brutet vitt, bild 10. Utdragsoffa och bord, som Nils hade köpt och målat i klart, grönaktigt blått , stod i gaturummet mitt emot farstudörren. På soffan låg ett mön strat ylletäcke i övervägande rött och grönt , 107

bild 11. Mellan bordet och fönstret stod en korgstol. Strax till vänster om ingångsdörren fanns en, speciellt för platsen, avpassad bokhylla målad i svart. Skrivbordet , som var placerat mitt för fönstret var blåmålat som soffan. Framför det andra fönstret stod en hög , svart piedestal med en ormbunke. I hörnet bakom hängde en hög mahognyspegel med konsolbord och skurna ornament på krönet. Den fick ibland byta plats med bokhyllan mellan fönstren. Mellan dörren till gårdsrummet och ytterväggen fanns en garderob uppbyggd ända till taket. Där hängde en ryttarpi stol, en värja , en florett , Siris fars kruthorn och ett hjorthorn. I hörnet invid garderoben fanns ytterligare en bokhylla med böcker av bl.a. Strindberg , Shaw och Wilde . En del av dem var inbundna av bokbindare Lorenz Larsson i Lund. Högst upp stod som prydnad en tekanna av majolika med dekor i lila , brunt , grönt och turkos. Till höger om ingångsdörren stod en fyrlådig byrå , också den målad i grönaktigt blått. Samma färg hade till en början ett par trästolar med tre spjälor i ryggstödet. Så länge rummet var uthyrt till studenter stod kommoden mellan kakelugnen och dörren till gårdsrummet. År 1930 byttes den ut mot ett bord, som Siri fått från sina föräldrar, bild 12 . Vid dörren till gårdsrummet hängde ett par draperier i naturfärgat linne , broderade på 20-talet av Siri med ullgarn i lysande färger, färgbild XI. För fönsterna mot gatan hängde långa bomullsgardiner, randiga på tvären i mustigt gult och blått mot ljust beige botten . På skurgolvet låg en kokosmatta med en gångmatta rakt över. En bordslampa gav ett milt fotogenljus under dygnets mörka timmar. När elektricitet drogs in i huset 1926 blev den utbytt mot en bordslampa med grön glaskupa på en fotställning gjord av fyra järnband. År 1927 eller 28 revs kakelugnen i gårdsrummet och ersattes med en "mitraljös". I det här rummet hade Siri sin symaskin. Vid fönstret stod ett rektangulärt vitmålat matbord med bl.a . en stol från 1880-talet med svängt ryggstöd. Även den var vitmålad, medan en bänk med hela rundade gavelstycken , där sonen Nil s eller " Ninne " brukade sitta , var gråmålad. Som små hade barnen en barnstol. Den vita barnsängen hade spjälor och var invändigt kl äd d med tyg, blått för " Ninne " och rosa-, guloch grönblommigt för dottern Siv. Föräldrarna sov på en 108

11. Siri och Nils Andersson i den blå träsoffan och sonen " Ninne" på sin gunghäst. Omkring 1927.

utdragbar duschatell , som under dagen hade ett överdrag av kraftigt rött bomullstyg, mönstrat med stjärnor i "en massa färger". När familjen efter 1930 hade hela lägen heten själv , sov fadern i stora rummet tillsammans med "Ninne", som då hade en s.k. dragharmonika. Då ersatte man också garderoben i gaturummet med två mindre i gårdsrummet. Två bokhyllor hamnade också där. På det lackerade brädgolvet låg trasmattor och för fönsterna hängde långa, vitblommiga trådgardiner med en kappa upptill. Bordslampan för fotogen med blankpolerad mässingsfot byttes 1926 ut mot en elektrisk taklampa med strutformig glasskärm med virkad duk. Hemmet var alltid fullt av krukväxter , fuchsior, flamingos , kaktusar , pelargonier, cyklamen m.m. På väggen kom efter hand allt fler bilder. Där fanns fotografier av familjen och kyrkan i Gårdstånga , Nils barndomssocken , romantiska porträtt i enkla färgtryck men också oljemålningar och träsnitt. Köksväggarna var blåmålade och fönstret vitt. Dörren liksom köksskå pen var målade i björkådring. Tidigt byggde man ett 109

12. Ka kelugnshörna n i stora rummet med spelbordet från Siri Anderssons föräldrahem och e n av de två sto la r, so m tidigare var blåmålade . Av bordets familjefoton a tt döma ä r bilde n tage n o mkring 1945.

vaskbord av trä kring en djup smal zinkvask. Den elektriska glödlampan satt naken i en porslinshållare över spise n. Omkri ng 1930 kom det gas i hu se t. Familjen hade ett gaskök med två lågor i stället för primuskök på järnspisen. Det skulle dröja till 1945 inna n man fick gasspis. Pannor och kastruller , som var av koppar byttes efter hand ut mot emaljerade. Mjölkspannen i koppar hade man dock kvar så länge att " Ninne" skämdes litet för den , när han var i affären för att köpa mjölk . Barnen hade skidor och sparkstötting , " Ninn e" hade sin häs t, bild 11 , tåg, buss och bilar av trä, senare ångmas kin , dolkar och mekano. Siv hade dockor , dockvagn, bollar och hopprep. F rån 1931 hade man också akvarium. Omkring 1929 skaffade fa milj en si n första radio , en Zeipt med lös högtalare av 110

.,; .

~-I .;.

·~~

13. Siri oc h Nil s And ersso n i få tölje r , pl acerade vid fö nste rvägge n mot gatan. Omkring 1945.

mä rke t Aga Ba ltic. Men dessförinn a n hade det funnit s e n lite n kri sta llmottaga re i hu set. Ba rne n vä xte upp , he mme t förä nd rades efte r ha nd. T räsoffa n blev flyttad upp på vind e n redan på 30-tale t. Vid mitten av 40-talet fa nn s ko rkm atta i gå rd srummet och nya bl o mmiga ga rdine r täckte nästan fö nste rvägge n åt gata n. Ma n hade få tölje r, låga bo rd , Wilto nmatta och radiogrammofon , bild 13 . Hur he mmet i sin he lhet såg ut unde r de n hä r periode n ha r j ag ä nnu inte haft möj lighet att ta reda på. Me n e n ny tid , med snabbare modeväx lingar oc kså vad a ngår he mme ns gesta ltning, hade ko mmit till Ade lgata n.

111

R eferenser Otryckta Kulturens arkiv: Handlingar oc h kartor rö rande Adegatan lb . Land sarkivet i Lund : Lunds stadsarkiv s lagfa rtsprotokoll 1847-1 848 . Lunds stadsförsamlings hu sförhö rslä ngder 1813-1897. Lunds Domkyrkoför samlings arkiv : Lunds stadsförsa mlings församlingsböcker 1897-1925. Tryckta Blo mqvi st, R., Lunds Historia. Nyare tiden . 1979. Ek, S. B. , Nöden i Lund. 197 I. Kataloger oc h prisku ranter över mö bler. 1900-1945. Liedgren , R. , Så bodde vi . 1961. Lund för 100 år sedan . Red . av N . Rydenfe lt. 196 1. Lunds stadsbild . 1968. Paul sson , G. , Svensk stad . lll. 1953. Sa mtal med : Folke Ekelund , Ö. Ströö . Torsten Ekelund , Ö. Ströö. Gu stav Klinckert, Uppåkra. Geo rg Persso n, Lund . Nils Ramslätt , Lund . Siri Ram slätt , Lund .

112

..., '

..... r

' .. .

Alma Andreasson-Wenchert en sommardag 1911. Skiss i akvarell , troligen av Sigrid Hjerten. KM 57.451

Mittfä ltet på " Jubmel vänder j ord en" , bild väv nad komponerad av Ossia n Elgströ m 19 11. KM 58. 11 2.

x1 x

Draperier, broderade av Siri Andersson med ullgarn på naturfärgat linne , slutet av 1920-talet. KM 70.829:2. M ittmotiv av "Lustgård en" , fl ossamatta komponerad av Sigrid Hjerten 19 11. Sveriges Radi o. Foto Lars Wiklund.

XII

x 111 a

XIII b

Ängsnycklar (Da ctylorhiza in carnara) med smörblom mor oc h "piesärkar'', alias ängsbräsmor, i omgi vningen. Miljöbild från Humlarödshus fälad med rika bestånd av Sankte Pers nycklar (Orchis mascu/a) . Ännu ej utslagen nattviol (Platanth era) , omgiven av en småväxt form av jungfru Marie nycklar (Dac tylorhiza maculata) . Foto Bengt Sjögren.

x 1v

Stol med intarsiadekor tillverkad av Albin Alexander Möller. Tyget vävt av Bengta Jeppsson , Norrvidinge Skåne . KM 54 .267 .

Sekretär med intarsiadekor tillverkad 1905 av Albin Alexander Möller. KM 54.271.

xv 1

Ma mm aroc k eller atelj eroc k a v rayo n, so m a nvä nts a v e n bliva nde ma mma und er tid igt 1940-tal. Rockarn a ba rs till raka kj olar oc h syddes gärn a i kul örta tyge r. Sa mtid a skyltdoc ka.

BENGT SJÖGR E N

Humlarödshus fålad - Kulturens '' orkidereservat''

Till färgbilder XII och XIII

En försommardag visade jag runt ett par vänner och deras barn på Humlarödshus fälad, som ligger på Romeleåsen med "huvudingång" från vägen mellan Dörröd och Röddemölla och som är mitt käraste närströvområde , sedan jag 1958 bosatte mig på gården Humla;ödshus. Från fäladens högsta del vid vägen har man t ex vidsträckt utsikt mot Linderödsåsen i nordöst och skogslandskapet kring Sövdesjön i öster. Det var emellertid inte vyerna vi skulle beundra just vid det tillfället utan floran, som är rikast i de mellersta och nedre delarna av den omkring 600 meter långa, sluttande fäladsmarken. Redan när vi gick igenom en stängselingång på västra sidan, som vetter mot gården , kunde jag på själva den jordvall som kringgärdar området peka ut en vacker, purpurrött blommande grupp av Sankte Pers nycklar. Barnen fick veta att blomplockning nu var förojuden , då vi befann oss i ett naturreservat - och att orkideer dessutom är särskilt fridlysta , eftersom de är sällsynta. Det gällde att noga se hur vi trampade , så att inga av dessa exklusiva blomster kom till skada. När vi hade vandrat en runda invände en elvaåring: " Jag tycker inte att orkideer är sällsynta." " Nej, här är det gott om dem" - skyndade jag mig att förklara. " Men det här är ett av de sällsynta ställen där det alls växer orkideer." Till en del kan deras förekomst förklaras med att jorden är ganska näringsrik. Professor Helge Nelson skriver i Georg Karlins festskrift 1924 till invigningen av Östarps gamlegård med omgivande anläggningar och marker- inklusive Humlaröds8 - Kulum: n 1980

113

hus fälad vars 32 tunnland hört till Östarp sedan 1920: "Den nog så fruktbara, delvis leriga men stenrika morän , som bildar jordmånen på Östarps utmark på Romeleåsen, är en direkt sönderkrossningsprodukt, uppkommen genom inlandsisens arbete, då denna gled fram över landytan ." Jag kan tillägga att isen därvid också förde upp kalk på åsens urbergsgrund. Det syns på fäladen bland annat på att marken i maj månad, dock inte på den översta (av allt att döma urlakade) delen där även orkideer saknas , här och var lyser av gulsippor. Deras art är en kalkindikator. Men det är värt att notera att de flesta orkideerna markant har ökat, sedan området 1964 blev naturreservat. Det beror på att fäladsmiljön - medan omgivningarna till stor del förtristats genom olika ingrepp och ändrad markanvändning - har förbättrats genom åtgärder som hänger ihop med naturskyddets utveckling till naturvård kring mitten på 1900-talet. Före fridlysningen (ett numera något missvisande ord) hade Humlarödshus fälad till stor del växt igen med täta, svårgenomträngliga ene- och nyponsnår. Och skyddade mot betesdjuren av de taggiga buskagen hade talrika askar kommit upp i den nedre, fuktigaste och bördigaste delen . Om man fortfarande hade följt de principer som gällde i naturskyddets barndom , under 1900-talets första årtionden, hade denna igenväxning förvärrats. Det var en tid då inte ens botanisterna anade att något skulle kunna gå på tok , när man tex förbjöd allt betande och helt enkelt lämnade fridlysta marker i fred. Sedan man på många håll nått avskräckande resultat efter sådan totalfredning av "naturliga" betesoch slåttermarker kom man emellertid underfund med att den vår- och försommarflora man ville bevara i själva verket var beroende av markanvändningen - att både ängar och hagar, de flesta ljungmarker och alla Skånes enefälader var rester av ett äldre kulturlandskap som måste hävdas för att inte förbuskas till oigenkännlighet. Enefäladerna har för sin del uppkommit genom att man i äldre tid avverkade lövskogar, samtidigt som betande djur hindrade återväxten. Det var inte heller bara nötboskap och hästar som påverkade vegetationen. Får och getter betade till och med på 114

.;z.,,.,,,

l1 1lr (a

_ ,·:~

~i',.

..11.:: ..;.._,.

~( ,..._,,,.,,., ...

..... ..:. !10.J .... ...;,, , .. _

(r/;•,•r,r(/, 1 ,;;/tN'Nn (il/ /;rfl"/r•l1('./1·,1hrlt·;,. . 11/hN/in.N i,/~(/rH

, ,.,.. .. ...

·'··'"'l

6,'./ .;,/.;

~/ :~.....

~•..,. ,-,.-~·"!"P.,;n'

.... _

;; "··--

,(", .,.,r.J. u 'l..H ~ ~~..., ;~· ~-........ ~·~,..,/.-- "'!.,, ..... .. ~t:.

.... /.//.., .. ,..~

lllun!1u·t'itl.'l.ltus nr I ~t ~.~,~ ~;~·:~.~~~~~;~ ~,~~~~~Ä'~r~:;·~.:~j~'~;d ,11/ ~/. / j#/f?'r1!.1r-/f./

,. ri.-.1 1 -,. •. ,;,-• .. ,.·l.t ' '-

.IJ

l' .D

/ \

..,.,-"'i i

1J -· '

. , .

I. Karta över ägorna till frälseläge nheten Humlarödshu s nr I. Upprättad för laga skifte år 1920. D på kartan är Humlaröd shu s fälad. Kulturens arkiv .

115

- ·- r va rnhro dcla.

,SI 1i'oC/de.

LJ'

.J.fo m l [ } , ,

Xöddemiilla..

2. Karta , so m visar Kulturen s Östarps ägor och belägenheten i förh åll ande till varandra. Längst ned till vänster Humlaröd shu s fälad . Kulturens arkiv .

enarna. Dessutom använde man i det längsta både enestörar och enris i hushållningen . Allt medverkade till att fäladsmarken som en gång täckte stora delar av Romeleåse n - hölls någorlunda öppen . När man upphörde med att släppa ut småboskap på bete på Humlarödshus vet jag inte, Men under alla förhållanden var igenväxningen en följd av att varken får eller getter eller (sedan fäladen övergått i det relativt avlägsna Östarps ägo?) närboende människor höll efter en- och nyponbu skagen . Efter naturreservatsförklaringen gällde det också att restaurera fäladsmiljön - och uppriktigt sagt blev jag först något oroad , när jag såg hur hå rt Sko·gsvård sstyrelsen gick fram med sina "röjnings- och återställningsåtgärder" . Sedan såre n i växtligheten hunnit läkas fann jag dock snart att allt nog ändå varit ganska 116

välbetänkt, särskilt som upprensningen både hade ökat fäladens värde som betesmark och gynnat markfloran. Faktiskt finns det sex olika orkidearter på Humlarödshus , och inte bara på fäladen. Flera av dem växer även på andra betesoch skogsmarker i omgivningen och ända inne i gårdens i min tid vildvuxna "have". Kanske jag rent av borde skriva minst sex, eftersom ett par av dem varierar så starkt att specialister tenderar att beteckna dem som "formkomplex" eller "kollektivarter" . Knepigast är släktet Dactylorhiza ( = fingerrot) . Dess arter bildar förmodligen allihop - utom D. sambucina, Adam och Eva, som inte finns på fäladen - "ett enda stort komplex av sinsemellan hybridiserande grupper (arter, underarter eller vad man vill kalla dem)' ', skriver Sven Nilsson i "Nordens orkideer" och fortsätter: "Det har givit upphov till ett rikt spektrum av ofta svårskiljbara morfologiska och ekologiska raser." Låt mig emellertid börja så att säga från början med den art som inleder orkidesäsnngen: Sankte Pers nycklar, Orchis mascula , som öppnar sina första blommor redan omkring den 15 maj och kort därefter fyller stora delar av fäladsmarken med sin purpurprakt - som är helt fantastisk där dessa orkideer täcker marken med täta, breda bestånd . Också den arten har vållat mig huvudbry. Det är inte nog med att färgstyrkan varierar, så att man till och med kan träffa på vitblommande exemplar. (Två sådana såg jag tex 1979, på olika ställen.) Det är känt att den ibland korsar sig med göknycklar, Orchis morio , och vissa drag i plantornas form har kommit mig att undra om sådana är inblandade även här. Men då blommorna genomgående är Sankte Pers karakteristiska - och då verkliga göknycklar inte finns på Humlarödshus - har jag avskrivit de funderingarna. Däremot är jag fortfarande osäker på vad slags ängsnycklar, Dactylorhiza incarnata, som i slutet på maj (1979 var det den 25/5) börjar visa upp andra röda nyanser, framför allt i tuvorna i kärrstråken. Somliga är intensivt röda , andra är skära. En del har långsmala, andra har bredare blad. Och ibland är bladen fläckiga , ibland inte ... Inga av dessa förunderligt variabla "ängsnycklar" passar rik117

tigt in på florornas beskrivning av huvudtypen inom denna "kollektivart". Inga ser med andra ord riktigt ut som D. incarnata var. incarnata. Men en del av de rödaste med fläckiga blad för tanken till blodnycklar, varieteten cruenta, dock utan att stämma med den heller. På typiska blodnycklar syns bladfläckarna även på undersidan och det mesta jag har sett i den vägen återspeglas i anteckningen: "Enstaka fläckiga ex , där fläckar vid bladspetsen går igenom något.'' Ibland har jag också tyckt mig se drag av majnycklar, D . majalis. Men typiska sådana har jag inte heller sett på Humlarödshus. Hur som helst måste fäladens bestånd av så kallade ängsnycklar vara vad Sven Nilsson kallar för "hybridkomplex ' ', och jag tvivlar inte på att en närmar undersökning skulle kunna ge intressanta resultat. Nästa "kollektivart" av samma släkte börjar slå ut sina blekvioletta blommor omkring den 10 juni. Det är någon eller ett par olika former av Jungfru Marie hand, D. maculata , som till skillnad från övriga orkideer inte förefaller mig ha ökat efter fäladens restaurering. Det rikaste beståndet finner man för · övrigt i nedre delen av västra sidan , där nästan alla exemplar är småväxta med anmärkningsvärt kort stjälk. Vid den tiden ser man fortfarande de falnande färgerna av nästan utblommade Sankte Pers nycklar. Deras tid är förbi kort efter mitten på juni. Och framåt midsommar börjar även ängsnycklarna "vissna" bort. Jungfru Marie hand håller på ett tag till - och ännu efter det att de småväxta på sitt håll blommat ut i början på juli kan man i andra delar av fäladen få se enstaka, ganska högvuxna exemplar ... Men mera händer redan omkring den I juni. Då öppnar tvebladen , Listera ovata , de första små gulgröna blommorna på sina långstjälkade blomställningar. Den arten - som man rakt inte behöver ta fel på - hör till dem som tydligast har vunnit på uppröjningen. Före 1965 hade min hustru och jag bara sett enstaka tveblad på ett enda ställe bland enesnåren. 1979 växte rika bestånd på åtskilliga håll och fler kan säkert väntas dyka upp , eftersom tvebladet - som likt alla våra orkideer kräver samverkan med bestämda svampar för att de mikroskopiska fröna alls ska gro 118

3. Medan man liknade Orchis-arternas runda rotknölar vid testiklar gav de handflikiga knölarna hos Dactylorhiza andra associationer. Och då den ena är mörk , medan den andra är ljus , fick sådana orkideer exempelvis heta "Jungfru Marias och Skams hand". Teckning av Kristian Holmqvist 1978.

inte utvecklar ovanjordiska blad förrän på det fjärde året av sitt liv och inte blommar förrän flera år senare. Och ännu mer inträffar litet längre in i "blomstermånaden". De första exemplaren av den sk grönvita nattviolen, Platanthera chlorantha, slog 1979 ut den 6 juni - följda av den första "vanliga" nattviolen, P. bifolia, den 13 juni. Framåt midsommartiden växer de ställvis så tätt på fäladens nedre tre fjärdede119

tar, att man från samma punkt kan räkna till femtio eller ännu fler mellan en- och nyponsnåren. Om man granskar dem närmare ser man också här och var följderna av att nattfjärilar, som låter sig lockas av de dofter deras vita blommor börjar sända ut i skymningen , frestas flyga från den ena arten till den andra. På bifolia sitter ståndarknapparna tätt ihop ovanför det hål som leder in till blomsporrens nektar. På chlorantha sitter de ett gott stycke frå n varandra och bildar en nertill brett öppen vinkel. Men mellanformer är inte ovanliga ... Vid den tid då även dessa orkideer håller på att blomma ut , i första hälften av juli , undrade jag 1979 rent av om vi hade upptäckt en ännu "rarare" orkideart på fäladen. I nedre delens centrum fick min hu stru syn på märkliga små växter som var ljusare till färgen än den omgivande grönskan. De visade sig ha ett enda, icke flikigt blad som erinrade om orkideers - och en smal, omkring decimeterlång stjälk som toppades av ett spensligt men tätt , tvåradigt ax. Skulle det möjligen - tänkte vi - kunna vara den så ytterligt ·säll synta myggnycklar? Efter att ha inpräntat utseendet gick vi hem och slog i flororna . Men det stämde inte . Myggnycklar har flera blad och gles blomställning . Växten liknade mera knottblomster som bara har ett blad. Den arten är emellertid inte känd från Skåne , och även den har en blomställning som absolut inte ser ut som axet på vå rt "fynd ". När vi bläddrade vidare kom vi till slut på att det var en liten ormbunke vi hade hittat: ormtunga, Ophioglossum vulgatum, som enligt Wei marcks Skåneflora är "sällsynt i inlandet " . Vad vi först had e tolkat som ett outslaget blomax var ormtungans särpräglade , sporbildande blad .. . Det är inte heller "bara" miljön - med si n flora som är beroende av att människor och djur håller marken någorlunda öppen - som har kulturhi storiskt intresse. Detsamma gäller många enskilda växter och i sy nnerhet orkideerna , som i äldre tider spelade stor roll i människornas föreställningsvärld. Särskilt fäste man sig vid att en del av dem har pariga rotknölar. Det rör sig om "amrötter" med reservnäring. Den enas innehåll kon sumeras när örten växer upp på föråret. Den andra 120

4. Utsikt över Humlarödshu s fä lad med betande kor. Foto omkr. 1924. Kultu rens a rkiv.

laddas se nare upp med näring till nästa år. Men j ust detta är hi stori skt sett ganska nytt vetande. Vad so m fra mför all t inspi rerade folkfantasin åters peglas i att arter med rund ade rotkn ölar redan i anti kens Grekland bar namnet Orchis so m betyder testikel. Den sortens associationer ledde enligt den medi cinska s k signaturläran - som bland a nnat går ut på att växtdelar som påminner om bestämda o rgan hos männi skor och djur har kraft att bota brister i dessa organ - till tron att orkideer var formliga undermedel i sex uella sammanhang. Om möjligt större kraft är de andra till skrevs de arte r so m numera vanligen på svenska helt neutralt benämn s " nattvioler". I deras fall lät man sig inte bara impo neras av de pariga , 12 1

spetsigt ovala rotknölarna. Den ofta praktfulla, vita blomställningen ovanför dem tycks i högre grad än andra orkideers blomställningar ha fört tanken till en ständigt erigerad manslem - och dessa arter fick därmed heta Satyrion efter den grekiska mytologiens parningslustiga, manliga motsvarigheter till nymferna. Av samma skäl har de i svenska örtaböcker och floror långt fram i tiden benämnts "Ståndört", "Ståndpers" och "Ståndpes'' och hos några författare på 1600- och 1700-talen till och med "Olderdomens Krafteroot", "Olderdomens Sängietröst" och "Mansstyrkia". Benedictus Olai, livläkare åt Gustav Vasas söner, föreskrev i "Een Nyttigh Läkere Book" (1578) drogen Diasatyrion under kapitelrubriken "Om någhor mister sin mandom". Namn som "Yxnagräs", "Yxnepes" och "Yxne", som etymologiskt hänger ihop med oxe i det ordets äldsta betydelse tjur, vittnar också om att allmogen använde de s k nattviolernas rotknölar för motsvarande "veterinärmedicinska" ändamål. Linne lär för övrigt inte ha tvivlat på deras verkningar. Men redan Anders Jahan Retzius som 1795 blev professor i naturalhistoria i Lund var skeptiskt inställd. Det framgår av att han i sin ekonomiska flora skriver: "Om det är rotens fräna luckt .... eller rötternes form, eller bägge, som gifwit anledning at gifwa de runda rötterne färska åt modstulne Tjurar och Kor som ej wilja söka Tjur, wetjag intet, men anser det för ganska fåfängt medel." Det är svårare att få klarhet i hur man använde de handflikiga rotknölarna av de orkideer som numera räknas in under släktnamnet Dactylorhiza. Men mycket tyder på att de nyttjades till sådan "medicin" som det även efter häxprocessernas slut var säkrast att tala tyst om. Bland deras äldre namn märks "Jungfru Marie händer" (1683), "Vår Herres hand" (i Skåne enligt Linne 1751), "Jungfru Marias och fanens hand" (1772), "Guds och Djefvulens hand", och så vidare. Hur som helst försvann de flesta av de gamla målande orkidenamnen ur flororna under 1800-talets pryda andra hälft och ersattes - måhända av omtanke om den växtsamlande skolungdomens fantasi - med oförargliga beteckningar som nattviol, 122

nycklar och nyckelblomster (av vilka den sistnämnda tidigare , i anslutning till en medeltida legend , använts på gullviva). Kvar lever endast sådana äldre svenska orkidenamn, vilkas sexuella eller magiska bakgrund ingen längre förstår. Slutleden -yxne har sålunda använts vid konstruktion av nya svenska namn - även på orkideer som inte har rundade rotknölar och som därför inte rimligtvis kan antas ha nyttjats till försök att sätta fart på vare sig " modstulne Tjurar" eller trötta män. I Svenska akademiens ordlista står också än i dag det gamla "nosserot" , som kommer av ett i Danmark fortfarande förstått och använt nordiskt ord för testikel. Men i flororna återfinner man så raka liknelser bara i greko-latinsk , vetenskaplig förklädnad, såsom i Orchis mascula där artbeteckningen betyder maskulin, manlig. Själv har jag roat mig med att i boken "Nässlor och nyckelblomster" plädera för att bortcensurerade , roliga namn ska återinföras och nya, liknande lanseras. I stället för 1800-talsnamnet Sankte (eller Sankt) Pers nycklar skulle jag tex gärna kalla Orchis mascula för " mansnosserot''. Men chanserna är inte stora att sådana förslag ska slå igenom. Svensk Botanisk Tidskrifts recensent anmärkte , icke utan berättigande: " I många fall låter det frestande men namnsättningen skulle bli rörigare än den redan är." Och det må naturligtvis vara den resandes ensak , om han eller hon föredrar att anse att det är Sankte Pers nycklar som från mitten på maj några veckor lyser upp marken på Humlarödshus fälad med sina purpurröda blommor. Du som vill uppleva fäladens orkideprakt i maj och juni eller spana efter andra växter bör i varje fall komma ihåg att floran är rikast i de nedre delarna. De flesta av de söndags- och sommarbilister som stannar till på parkeringsplatsen vid en av naturreservatets skyltar med karta och informationer tycks inte våga sig långt från bilen - och för att nå fram till de första orkideerna måste man promenera ett hundratal meter .. . R eferenser Campbell , Å., Skånska bygder und er förra hälften av 1700-talet. 1928. Karlin , G. J:son , Kulturhistoriska mu seets Östarp , dess natur, historia och

123

ändamål. Fästskrift till invigningen den 2 augusti 1924. 1924. Lyttkens , A., Svenska växtnamn. Tredje delen. 1912-1915. Mossberg, B. (bild) och Nilsson, S. (text) , Nordens orkideer. 1977. Retzius, A. J ., Försök til en Flora Oeconomica Sveciae Eller Swenska Wäxters Nytta och Skada i Hushållningen. Andra Delen . 1806. Sahlin , S., Romeleåsen. En studie över dess fäladsmark och skog . Svensk Geografisk Årsbok 1930. 1930. Sjögren, B., Sevärd fäl ad fridlyst på Romeleåsen . Skånes Natur, häfte 2: 1964. - Nässlor och nyckelblomster. 1978. Weimarck , H ., Skånes flora . 1963 .

124

JAN GERBER

En finsnickares bildvärld

Till färgbilder XIV och XV

''V erdandi tecknar ner det förflutna. U rd och Skuld skall vattna U gdrasil (livets träd). U rd hör gjallarhornet ljuda. Tappar vattenkrukan." På en jugendstols ryggbricka är ett av den fornnordiska mytologins mest dramatiska ögonblick tecknat i intarsia med träslag som vit lönn, satinvalnöt och ceder, bild I . En annan stolsrygg har motivet hämtat från den klassiska mytologin. "Orpheus då han på en delfin med sin lutas toner skall röra klipporna vid Bosporen, så de ej faller tillhopa och krossar 50 man, som skola fara genom sundet." Motivet syftar på en av de svårigheter Jason och hans besättning, de s.k. argonauterna, mötte på den äventyrsfyllda färden för att hämta det gyllene vädurskinnet. Det är den skånskfödde finsnickaren Albin Alexander Möller, som utfört och signerat dessa stolar 1901-02. Han har själv skrivit förklaringarna till motiven, inte bara till stolarna, utan även till flera av de sextiotalet arbeten av honom, som sedan 1961 ingår i Kulturens samlingar. Gemensamt för alla föremål är att de har intarsiadekor. Helhetsintrycket av samlingen är att intarsiadekoren i många fall är det väsentliga, medan formen är underordnad. Undantag härifrån är några större möbler såsom en panelsoffa, en buffe, två sekretärer, ett bord, de ovan beskrivna stolarna samt två bordslampor. De smärre föremålen, som skrin och framför allt de många fotografiramarna, tycks helt och hållet vara en förevändning för en rik intarsiadekor. Albin Möller har inte i någon större utsträckning intresserat sig för den samtida formens utveckling, snarare finns ett konservativt drag i hans arbeten. Stolarna och några få andra möbler, som han tillverkade under 1900-talets första decennier har dock en stil, 125

som kan rubriceras som en modifierad efterklang av den internationella jugendstilen. Det bästa exemplet på detta är stolarna med de genombrutna ryggbrickornas mjuka linjekonturer och frambenens karakteristiska ansvällning nedtill. Jugendepokens ornamentik på möbler var vanligen inte utförd i intarsia, allra minst med mytologiska motiv utan dekoren var företrädesvis plastisk men stolsryggarnas ytterkonturer har jugendkaraktär. Samma personliga blandning av jugendformer och rik intarsiadekor med motiv ur den fornnordiska respektive klassiska mytologin återfinns på två bordslampor. Den ena har en kraftig, profilerad basplatta med något svängd framkant. Från dennas baksida reser sig en hög och smal platta med konturerade kanter. Överst är själva lampkupan fästad, inte centrerat, utan i kanten på den breda cylinderformade kransen, som är täckt av ett svagt kupat lock. Allt är av trä och dekorerat med intarsia, vars motiv beskriver den fornnordiska sagan om Loke . På bakstammen syns Loke, fjättrad till händer och fötter vid en klippa. Bakom honom står hans hustru Sigyn. Hon lyfter en mantel över sitt huvud för att skydda Loke för lampans skarpa sken! En fyndig förändring av sagans orm, vars drypande gift Sigyn fångar upp i en skål. Detta har Möller beskrivit liksom bildfrisen på lampkupans krans. "Wid en idrottslig täfling i Vallhall mellan gudarne, siktar Loke den blinde Höds båge och med mistelten som pil genomborrar han Balder som faller död till marken. Hela gudomen blev häpen och sorgsen över vad som skett. Odin befalde sin son Hermod att rida till Hel och bjuda lösenpenning. Om alla begräte Balder skulle han återfå livet blev svaret. Alla utom en jättekvinna begrät Balder. Han måste därföre förbli i Hels våld. " Jättekvinnan som ej ville gråta var Loke. Sagan fortsätter på den välvda kupan , vars motiv föreställer Tors fiske. "Loke som räds för gudarnes hämnd , dolde sig bland bergen där han om dagarne förvandlade sig till en lax och gömde sig i Franayers fors. Guden Qvaser vilken upptäckt Lokes förfarande förfärdigade ett nät för att infånga Loke." Den täta, väl komponerade bildintarsian , med de olika träslagens egenskaper skickligt utnyttjade, balanserar lampans originella form. Lampan är signerad och daterad 1907, bild 3, 4 och 5. 126

I. Intarsia på stolsrygg med motiv ur den fornnordiska mytologin . Jfr färgbild XIV .

127

Även den andra lampan är väl komponerad med avseende på form och intarsiadekor. Formen är mindre originell än den föregående men karakteristisk för jugendstilen. En fyrsidig, profilerad basplatta övergår i en svängd ''stam''. Fyra tunna grenar bär upp en något utsvängd krans, i vilken en kupolformad kupa av iriserande gult och grönt glas är placerad. Kransen är helt täckt av intarsia med blad och blommor och utgör tillsammans med glaskupan trädets krona. Bildfälten på stammen föreställer Paris dom. Lätt lutad mot en sten står Paris, klädd i en kort mantel. På de tre övriga sidorna gör de tre gracerna sitt bästa för att vinna priset som den skönaste, bild 6 och 7. Ytterligare ett föremål med anknytning till jugend är en sekretär , signerad och daterad 1905, färgbild XV. En beskrivning av möbelns utseende med sina höga ben , låda i sargen och snedklaff med stor musiktrofe i intarsia, kunde lika gärna gälla en motsvarande möbel från senare hälften av 1700-talet. Detsamma kan sägas om inredningen bakom klaffen med sina smålådor och fack. Men detaljer avslöjar utan tvekan sekretärens tillkomsttid. Benens lökformade ansvällning längst ned är samma stildrag som på de tidigare nämnda stolarna. Formen på konsolerna mellan sarg och ben är också i jugendstilens anda. Mer ovanlig men ändå typisk är en mjukt profilerad list, som löper som en lodrät ås på sekretärens främre ytterkanter, från överdelen till strax nedanför sargens underkant. Liksom konsolerna avslutas listerna med en rundad, knäliknande ansvällning. På gavelsidorna finns en bandornamentik i jugend utförd i intarsia. Den ytterst välgjorda intarsian på snedklaffen med musikinstrument, notblad , bläckhorn och tjäderpenna är en sjuttonhundratalspastisch. På gavlarna däremot återkommer den klassicistiska stramheten i några figurgrupper , av Möller rubricerade som en framställning av familjekärleken. I en fri sköldform omgiven av och sammanflätad med band sitter i klassiska ställningar en man med ett barn och en kvinna med ett barn. Kvinnan med barnet återgår på en förlaga, hämtad ur ett planschverk , som Albin Möller använde för flera av sina figurkompositioner. Detta planschverk, som nu finns på Kulturen, omfattar 23 sidor med helsidesplanscher i kopparstick. Främre omslag liksom försättsblad, eventuella textsidor och ett okänt antal planscher saknas. 128

2. Albin Alexander Möller. Foto av Niemann & Börjesson i Stoc kholm omkr 1892 .

På det bevarade bakre omslaget är skrivet med blyerts "Antiken " . Motiven på planscherna är uppenbarligen hämtade från två litterära arbeten av den grekiske skalden Hesiodos, verksam på 700-talet f.Kr., "Theogonia" Gudarnas ättartal och " Ergo kai hemerkai " Verk och dagar. Med sina karakteristiska skugglösa konturteckningar i klassicistisk stil bör planschverket ha publicerats omkr 1830-40. Som framgått har Albin Möller direkt kalkerat vissa figurer och figurgrupper , men han har också använt planscherna som förlaga för egna friare kompositioner , bild 7 och 8. Troligt är att han hade ett motsvarande bildverk med avbildningar ur den fornnordiska mytologin . Även annat bildmaterial har kommit till användning. Bevarade illustrerade tidningar från 1800-talets sista år visar genom sina spår av flitig användning att de haft sin betydelse. Bl.a. finns ett nummer av den franska tidskriften L'Illustration från lJ - Kullurl.' n 1980

129

3. Bordslampa. Intarsiadekor med motiv ur den fornnordiska Lokesagan. Signerad oc h daterad 1907 . H. 48 cm KM 54.430.

130

4. Skärme ns ovansid a pä la mpa n bild 3. Tor fä ngar den till e n lax fö rv andl ade L o ke.

5. Albin Möllers brä nn stä mpel , e n sigill stamp med initialerna AM . L 2c m.

131

6. Bordslampa. Int arsiade kor med motiv ur den kl assiska myt ologin , Paris dom. H 40 c m KM 54.456.

132

~- ~ ;-

r/ /..,. /&..,,

NU'

14-HH,,.l"NI HAV

,;1,,.~,.,;,, ,.f ,.?, •• It,,.•,.,. /,,,/H1h ,;.,,,,, / /,,,,/; /Ht'rrn//.w•r

•.• /

_;.

,;,,,. ,/, /.,,,,,.,,

7. Kopparstick med idealiserad fra mställning av skalden Hes iodos , som mott ager musornas hyllning. Jfr bild 6.

maj 1896 med ett reportage om konstverken utställda på Salongen i Paris. Vissa detaljer i reproduktionerna är kalkerade av Möller. Betydelsefullt för den personliga stilen i Albin Möllers bildvärld var givetvis de kurser han deltog i på Tekniska skolan i Stockholm. Skolans syfte var att höja bildningen, liksom det tekniska och konstnärliga kunnandet hos framför allt unga yrkesutövande hantverkare. Den grundläggande utbildningen gavs i en s.k. Afton- och söndagsskola i vilken Möller följde vissa kurser under tre år från höstterminen 1892 till vårterminen 1895. Albin Möller kom till Stockholm från sitt föräldrahem i Höör år 1892. Han fick anställning hos snickare Carl Johansson på Drottninggatan 45. Han skrev samtidigt in sig vid Tekniska skolan och deltog under de tre åren i följande kurser: Geometrisk konstruktionsritning, Frihandsteckning, Figur- och landskapsteckning, Konstindustriell fackritning, Mekanisk fackritning för snickare, Ornamentmodellritning och Figurmodellering. Han deltog oregelbundet i de olika kurserna men i de flesta fall flitigt. Undervisningen hade onekligen stor betydelse för den 133

(

. _·/;J

Y. , '-,7((''7/I l//l'-:J

;~ , •

./'c,·

'/~;1('.--< ~,-1;1,,. _~~(';,r?vr , 1·1 ~ ·1·1r·11I /t//,-.,1/lr/11,..,11/

,11'/ //,J

/,1z 111//r-

, }t:~

./.. tl :l

8. Kopparstick förest ällande guldåldern ur Hesiodos Verk och dagar. Jfr bild 10.

tekniskt skickliga och konstnärligt intresserade Albin Möller. Vid den tid då han var elev kan Tekniska skolan knappast sägas ha drivit en progressiv konstnärlig linje i nära förbindelse med internationella stilströmningar. Snarast präglades undervisningen av en medvetet historiserande tillbakablick på äldre tiders hantverk och stilar. Med tanke på Möllers bakgrund innebar undervisningen för hans del ett förstärkande av erfarenheterna från läroåren i hans faders möbelsnickeri. Albin Möller var född i Höör den 17 februari 1867. Hans far Nils var en i Skåne mycket välkänd möbelsnickare. Albin och hans yngre syster Anna utbildade sig i faderns verkstad till möbelsnickare och , som de själva kallade det, bildhuggare. Systern Anna blev på sin tid mycket omskriven, då hon som första svenska kvinna fick gesällbrev i Lund 1890. I den möllerska verkstaden tillverkades på beställning finare möbler, ofta hela möblemang, i företrädesvis äldre stilar. Möblerna var kända för sin höga kvalitet. År 1892 lämnade Albin , som vi sett, hemmet 134

9. Bordsla mpa , signerad och daterad 1899. H 72 cm KM 54.457. Jfr bild 8.

och flyttade till Stockholm , där han kom att bo till sin död den 6 oktober 1946. Efter fem år hos snickare Johansson sökte Albin Möller anställning som finsnickare hos AB L. M. Ericsson & Co. Han pensionerades 1933 på grund av "ålder och min skad arbetstillgång". Telefonutrustningarnas välkända och utsökta trädetaljer hade ersatts av moderna konstmaterial. Fram till denna tid hade företagets finsnickare tillverkat fodral och monteringar för allt som hörde till telefonapparater och -anläggningar. Arbetena utfördes med noggrannhet och kvaliteteten var erkänt hög. Intarsiadekor var vanligt, ofta i dyrbara träslag. Som exempel kan 135

10. Sekretär, sign erad och daterad 1905. Detalj av inredningen med intarsiamotiv med rådjursjakt. KM 54.271. Jfr färgb ild XV.

nämnas den välkända väggtelefonen med sin svagt lutande skriv hylla. Träfodralet till telefonen var dekorerat med fältindelning i intarsia. Telefonen var knappast avsedd för en undanskymd placering, med rätta var L. M. Ericssons produkter kända för det förnämliga utseendet. Vid sidan av sitt dagliga arbete tillverkade han alla de föremål som nu tillhör Kulturen. Han var en produktiv snickare på sin fritid , många arbeten från hans verkstad är kända. År 1903 gjorde han ett praktskåp, avsett som personalens gåva till Lars Magnus Ericsson, företagets grundare , då denne lämnade den aktiva ledningen. Den ordförandeklubba , med utsökt intarsiadekor och finjugendform, som än idag användes av koncernens ordförande, är också ett arbete av Möller. Bevarade kvittenser visar att han på uppdrag av Tobaksmonopolet tillverkade tobaksburkar och -sc hatull . Beställningarna var många, men han fann också tid att utföra saker för 136

11 . Finsnickare Albin Möller i sin verkstad med det skåp , som var personalens gåva till Lars Magnu s Eric sso n 1903.

privat bruk, ofta använda som gåvor. Han uppvaktade medlemmar av kungahuset med presenter av egen tillverkning och statsminister P . A. Hansson fick ett tobaksschatull på sin femtioårsdag. Fotografiramar kan nästan betraktas som en specialitet för Albin Möller, han gjorde dem i stor mängd, både på beställning och för privat bruk . I många fall spelar själva fotoutrymmet en underordnad roll. Ramens yta är platsen för ett intarsiamotiv, ibland så dominerande att fotografi et förefaller ovidkommande, nästan störande. Albin Möller var en tekniskt sett mycket skicklig snickare. Den stora samlingen av hans arbeten avslöjar hans utsökta materialbehandling. Han använde alltid väl preparerat trä , det finn s inte min sta tecken på krympningar, mi stor eller bubblor i han s intarsior. Det snickartekniska förfarandet pekar

137

12 . Fotorama r med intarsiade ko r i antiki serande stil. H 29,5 c m KM 54.301 oc h 54.302.

på en ytterlig noggrannhet från första arbetsmomentet till den slutliga ytbehandlingen. Albin Möller var inte någon förnyare. Som hantverkare var han bärare av generationers tradition. Det gav honom en omutlig trohet mot hantverkskunnandet, men ett svalt intresse för moderna former och dekorer. Hans stora skicklighet gav honom möjligheter att med den tekniskt krävande intarsian som medel uttrycka sin bildvärld. R ef erenser Otryckta Kulture ns arkiv. Konstfackskolans a rki v: Protokoll , registratur. Tryck ta Wollin, N. G ., Från rit sko la till konstfackskola. 195 1.

138

CHRISTINA LINDVALL-NORDIN

Väntekläder

Till färgbild XVI Tvåhundraåttio dagar tar det normalt innan ett människobarn är färdigbildat och kan klara sig utanför mammans mage. Det har skrivits en hel mängd under årens lopp om spädbarnets utveckling och tillväxt , utrustning och vård . Men den blivande moderns tillstånd och utrustning har inte varit föremål för samma intresse. Av den anledningen vill jag här göra ett försök till en dokumentation av kläder för blivande mödrar på 1900-talet. Ordet grossess , av gros , stor, har åtminstone sedan 1700-talets början varit den officiella benämningen på ''att vänta barn''. Begreppet har använts både om pigors och drottningars graviditeter, men numera lever ordet bara kvar i vissa sammansättningar somt.ex. grossessgördel. År 1781 skriver Johan Henric Kjellgren att ''Drottningens grossesse skall eclateras'' och i Dagens Nyheter 1977 läser man att " Sil via är mammaledig". Det är tvåhundra år mellan dessa uttalanden och de vittnar förvisso om det nutida sättet att betrakta såväl en graviditet som kungliga personer. Det har genom tiderna funnit s olika benämningar på havandeskapet som ger en uppfattning om synen på detta tillstånd. Min undersökning baserar sig på ett trettiotal intervjuer med kvinnor i olika åldrar från 35 till 86 år, medicinsk litteratur, tidskrifter och damtidningar, uppteckningar i Folkliv sarkivet i Lund samt givetvis på avbildningar av gravida kvinnor. Bilder är det tyvärr sparsamt med. Detta beror förmodligen på den attityd man intagit till havande kvinnor. Det är först under de sista tjugo åren som man mera allmänt har låtit fotografera sig när man väntat barn . Av intervjuerna att döma var man und er tidigt 1900-tal och fram till omkring fyrtiotalet s mitt närmast 139

generad över sitt gravida tillstånd. Man kände sig skamsen över sin stora mage även om det väntade barnet både var planerat och önskat. Jag har bara funnit ett fåtal amatörfoton på kvinnor med barn i magen. De bilderna hör hemma i sent fyrtiotal och tiden framöver. De konstnärer som har förevigat havande kvinnor är underligt nog inte heller många. Man kunde ju tänka sig att konstnärshustrur fått stå modell åt sina målande eller skulpterande män. Man får tolka de få porträtt som finns med stor försiktighet , eftersom tidens mode inte bara ligger i klädedräkten utan även i attityd och kroppshållning. Vissa perioder var det modernt att ha en stor, utskjutande mage och under andra perioder skulle kvinnans barm accentueras och så vidare. Hertiginnan av York väntade sitt första barn 1793 och det påstås att det inspirerade de engelska damerna till ett mode med markerad mage. De som ingen mage hade placerade små kuddar, s.k. ventres-postiches nedanför skärpet, som då kom att flyttas upp under bysten. Vissa dräktmoder, t.ex. under empiren, vid 1800-talets början, var utmärkta för blivande mödrar eftersom midjan låg alldeles under bysten och korsetter ansågs obehövliga. 1920-talets midjelösa, vida klänningar var också bra "väntekläder". Under andra perioder snörde man sig med hårda korsetter för att man skulle få den åtråvärda modesiluetten. Det måste ha varit en pina att vänta barn när det var modernt med getingsmal midja. Det är säkert inte utan orsak som läkare och annan expertis under både 1700- och 1800-talen varnar havande kvinnor för att använda snörliv. År 1748 skriver Balthasar Trallas bl.a. att "snörlif är skadeligt, det hindrar fostrets tillväxt och välståndiga skapnad" och vidare "gifwer tillfälle till missfall och en svår förlossning". Andra regler av samme författare lyder: "klackar, låga och breda tjäna bäst för hafwande kvinnor" och "gående , sakta på jämn mark är nyttigt" . I Kulturens samlingar finns en kvinnodräkt från 1730-40-talen, som möjligen är tänkt för en blivande mor (se Kulturens årsbok 1974), men i de modejournaler som trycktes under 1700-talet eller första hälften av 1800talet finns inga plagg för väntande kvinnor avbildade. I den medicinska litteraturen fortsätter 1800-talsförfattarna att dela ut goda råd till havande kvinnor. Det poängterades, då som 140

I. Det finn s ytterst få a matörfoto n med blivande mödrar. Här sitt er e n mamma i randig kl ä nning på e n ste nbrygga omgiven av barn och väninnor. Bilden tage n omkring 1948.

nu , att en havande kvinna bör se till att hon har sunda vanor, äter nyttig mat (med nutida ord "väl sammansatt kost " ) och få r fri sk luft samt lagom med motion. Det finn s mycken folktro som rör tiden under havandeskapet. På vi ssa håll ansågs det nödvändigt att kvinnorna undvek t.ex. revben sspjäll och blodkorv , på andra håll skulle man låta bli lungkorv , sylta , grisfötter , hönskött och potatis. Dess utom var det inte lämpligt att en gravid kvinna var med vid vare sig slakt eller någon s död sbädd och hon borde inte gå vare sig upp på vinden eller ner i källaren. De läkare som skriver om havandeskap under 1800-talet råder alla som väntar barn att "sorgfälligt undvika glädje och sorg , vrede och förargel se", man skulle med andra ord undvika kraftiga sinnesrörelser. Likaså borde den blivande mamman inte " gapskratta eller skrika , dansa eller åka". Man varnar för kraftiga rörel se r, sådana som uppkommer vid tågresor , dan s, gardinuppsättning. Att trampa symaskin är direkt farligt! 141

2. I tidninge n Frejas augu sti numme r å r 1873 ses de nn a " morgonklädning" som ha r stö rre vidd ä n gä ngse da mklä nningar och so m a nv ä ndes av blivande mödrar.

Andra levnadsregler gäller bad och de som " blifvit vana vid bassinbad ell er bad i öppen sj ö hafv a utan olägenhet kunnat bada under hafv andes kapet" . Det är förh ållandevis få kvinnor , som har badat i sjön när de har väntat barn. Möjligtvis har man då badat i smyg vid någon enslig strand . För bara några år sedan väckte gravida kvinnor i helskuren mammabaddrä kt uppmärksamhet. Dessa hade ett lös t hä ngande sjok , plisse rat eller rynkat , från bysten och ner öve r magen , som på så vi s skulle trollas bort. På offentliga badplatser är det först under de tio senaste åren man har sett " bikini-mammor". Dräktreformföreningen, som har betytt så oerhört mycket för 142

3. I sin bok " Den kvinnliga klädedräkten" ger Karolina Widerström år 1893 råd om snörliv och havandeskap . En av de " grossessklädningar" hon lovordar är denna med justerbar vidd över magen.

kroppsvänligare plagg , bildades år 1886 i Stockholm. Man reagerade framför allt mot de trå nga snörliven och deras menliga inverkan på kroppen. Läkaren Karolina Widerström skriver 1893 i en liten skrift , " Den kvinnliga klädedräkten ", hur snörlivet har deformerat kvinnokroppen och komplicerat livet för den " vardande varelsen" i hennes mage. I hennes bok finns förutom förslag till bekväma underkläder ett par teckningar och beskrivningar på mammakläder. Dräktreformföreningen verkade bl.a. genom Fredrika Bremerförbundet och de ställde ut modeller, som man även kunde köpa mönster till. År 1888 skrevs det i ldun om Dräktreformföreningen och man 143

får en beskrivning på de tidigare nämnda dräkterna "att bäras under graviditets perioden". Det är mig veterligen första gången man nämner att det finns speciella plagg för den blivande mamman. Men det skulle dröja ännu femtio år innan man kunde köpa färdiga kläder för gravida kvinnor. I modejournalerna under 1800-talet finns inga teckningar av kläder för gravida , mer än s.k. morgonklänningar avsedda för hemmabruk och de förekommer in på 1910-talet. Morgonklänningarna är i regel vida i livet och försedda med veck eller plisseringar. Dessa plagg torde ha varit lämpliga att vänta barn i. Men alla de som inte hade tillgång ti11 mönstertidningar eller kom till storstaden för inköp , vad tog de sig till när kläderna inte nådde om dem? Man hade stora förkläden, de kallades ibland "reform-förkläden " , utanpå sina vanliga kjolar. Min äldsta meddelare från Skåne berättade att hon och hennes skolkamrater brukade skoja , när de såg kvinnorna som gick för att hämta vatten vid pumpen mitt i byn. De kunde redan bakifrån se vilka av kvinnorna som "väntade smått" , som hon uttryckte det. Kjolarna , vanligen sydda av grovt ylle , hade sprund bak och man förlängde linningen med en bit band. Allt eftersom magen växte vidgade man sprundet , som mot slutet blev helt öppet och lyste triangelformat , vitt. Det var särken som lyste vit och det var viktigt att särken räckte ner om baken, eftersom de flesta ännu, när det här hände omkring 1900-1905, inte hade några underbyxor. Det var alltså den vita triangeln som skolflickorna hade roligt åt. Över kjolen bar kvinnorna ett "niomånaders-förkläde", så att de åtminstone såg anständiga ut framifrån. Förklädena, som på andra håll kallades "fyrtio-veckorsförkläden" sydde man av gammalt tyg , det var inte så noga med vare sig färg eller kvalitet. Eftersom man sällan kom till stan var man hänvisad till tyg man hade hemma eller vad lanthandlaren hade på sina hyllor. Förkläden kunde man köpa genom postorderfirman Åhlen och Holm. Sådana förkläden användes så sent som i mitten av trettiotalet av kvinnor på landet när de väntade barn. Mellan 1910 och 1920 började ett par olika firmor saluföra "grossesskorsetter". Buttericks i Stockholm sålde sådana mjuka korsetter i champagnefärgad dräll och "de gifver den 144

Reformförkläde N:o %80, af lärft, garnerad! med kulörta bårder. Mycket trefligt och k lädsamt. Finn es å lager i me llanblått , mö rkblatt och beige . Län gd från bröstlappen 113'/1 cm. Pris 1,90 pr st.

Reformförkläde

N:o 2582, tilh·erkadt af prima satin oc h försedt me<l sjömanskrage och kappa . Fi nt garnerad ! . Extra stort . Sol id kva l it ~. Finnes å l ager i mellanbl ått, Reformförkläde No mörkblått och beige. 4229, af rutigt bomu ll styg, Längd 12f, crn. Pri s garneradt med kulörta, trc1 - 3,50 pr st . liga -bårder och hv ita snoclder. Särd eles omt~·ckt mo· del!. Längd från bröstfappen 11 7 cm. Pris 2,75 pr st.

Reformförklllde N:o 4230, är sydt al mellanblå, mörkblå ell er beigefärgad satin vara, garneradt med kulörta lina bårder. Knäppes bak och skyddar fullständigt hela kl iic.Jnin gen. Detta är ett bland de mest omtyckta reformföf•ldäden .. Högsta kval it~. Längd 119 cm . Pria 3,95 pr st.

4. Reformförkläden med stora bröstlappar var mycket omtyckta av den so m väntade barn från se kel skiftet och fram på 1930-talet (ur Åhlen och Holms katalog , 1909). Den här typen förkläden kallades för bl.a. nio-månadersförkläden.

moderna raka figuren". Man ansåg att klädedräkten inte borde sitta hårt åt kroppen och det fanns "hygieniska lifstycken eller brösthållare'' att köpa. I Husmodern, som börjar utkomma 1917, finns inga förslag till s.k. mammakläder förrän 1925. Innan dess förekommer mönsterritningar till vida hemmaklänningar och kjolar med dragsko i midjan för resår, att bäras med blus utanpå. De plaggen är för övrigt ett bra "mamma-mode". 1925 har således Husmodern en artikel med beskrivning av fyra klädesplagg , bl.a. en klänning där framstyckena går omlott och draperas lätt. Mörkt , enfärgat 10 - Kuhurcn 1980

145

5. Amatörfoto frå n tidigt 1900tal av e n bliva nde mo r ifö rd rutig bomull sklä nning med kort li v. Det vanligaste var dock att man kn öt ett stort förkl äde o m sig.

tyg anses lämpligast , gä rna med " litet vitt i halse n". Fö r öv rigt rekommend eras kasac ken fö r " dem som icke kunna berömma sig av den ytterliga slankhet som ford ras av de fl esta plagg" . Ännu syr de fl es ta sina pl agg sj älva oc h på mammakl äderna lade man många veck framtill , som lätt kund e sprättas upp efter hand . Kl änningarna var fö rhåll andevi s vida och bars frå n början med ett skä rp , so m man tog bort så småningo m . Annonser och artikl ar om fö rl oss nings he m oc h hu smodersskolor med kurser i barn avård d yker upp i tidninga rna . Om lev nadssätt under normala grav iditeter kan man läsa i ett fl ertal böcker. Man bö1:ja r uppenbarligen mer oc h mer intressera sig fö r feno menet '' blivande mo r'' . Av mina intervjuer so m rö r tid en från 1930 och fra m fra mgår det att de fl esta använde sin a va nliga kl äde r så länge det gick. 146

6. Det tidiga trettiotalets bliva nde mödrar reko mme nd eras av tidninge n Hu smode rn är 1930 att klä sig i oml ott plagg. Den vänstra finklänningen är avsedd för e tt ylletyg och den höga jackan för sam me t e ll er siden . Man bör håll a sig till lugna färge r så de blir så lite t iögonenfallande so m möjligt.

Genom att sprätta upp sö mmar , förlänga linninga r och fästa ihop kjola rna med resårband, kunde man klara sig ganska lä nge . I regel fick man sy sig något plagg när man var i femte-sjätte månad en , när magen börja r växa ordentligt. Må nga sydd e sina vardagsklänningar sj älva och de vida rockklänningar so m trettiotalets gravida gärna ba r , var rela tivt lätta a tt sy. De borde över huvud taget " välja mörka och di skreta färger så a tt de bli så litet i ögonen fallande som möjligt " . De so m hade råd , lät sy sig en eller flera finklänninga r hos sin sö mmerska. Några behövde dess utom lå nga kl ä nningar för ex tra festliga tillfällen. En välsituerad kvinna fick 1931 e n lå ng , 147

vinröd sidenklänning med lång jacka från Sidenhuset i Stockholm. Annars använde man mellanklänningar av litet elegantare slag i enfärgade tyger till stor fest. Hur som helst var det viktigt "att man inte exponerade sig", som en av mina meddelare uttrycker det. De som bodde på landsbygden var mera måna om att inte visa sig för folk när de väntade barn. Då stannade man hemma och gick exempelvis inte bort på kalas. Enligt en av "mina" kvinnor som väntade barn alldeles i början av trettiotalet hade hon chockerat sin mor för att hon i sitt gravida tillstånd hade cyklat. Det var inte passande! Flera av hennes medsystrar i staden levde emellertid sitt vanliga , naturliga liv utan att göra avkall vare sig på sport eller fester. År 1942 tillverkades de första konfektionerade mammaklänningarna. Det var Firma Erling Richard i Stockholm som försökte lansera speciella kläder för havande kvinnor. Motståndet hos affärsinnehavarna var enormt och en av inköparna på ett stort varuhus (det var i regel män!), ifrågasatte om någon överhuvud taget var intresserad av att köpa en klänning bara för denna korta tid. Den första annonsen för "mammaklänningar", ett ord som Richards lanserade och inregistrerade som varumärke , stod i Y.K. , Yrkeskvinnors tidskrift år 1942 och den vida tvådelade klänningen kallades " B.B.-klänning". Behovet av mammakläder torde ha uppkommit i och med att kvinnorna mer allmänt kom ut i förvärvslivet. Det krävdes korrekta kläder på en arbetsplats. Som ytterplagg hade man vida kappor med motveck i ryggen, för övrigt var det inte så nega om kappan eller jackan gick att knäppa om magen under den sista tiden. De som väntade barn under fyrtiotalet hade turen att det var modernt med korta, vida jackor, s.k . swaggers, som även passade för att dölja stora magar. Grossessgördlar användes mera allmänt under 30- och 40talen. Antingen köpte man dem i sjukvårdsaffärer eller så sydde man sin grossessgördel själv av stadig lakansväv. De köpta gördlarna snördes i sidorna, medan de hemsydda knäpptes. Måttbeställda gördlar kunde man skaffa sig genom bl.a. Spirella. Socialmedicinska experter råder ännu 1946 kvinnor att bära grossessgördel. 148

' 'fi

' li

I '

, I'

7. E n av mina uppgiftslä mnare , Linnea Granat, tecknade de plagg hon väntat sina barn i. Denna klänning , uppsydd i marinblått ylle , använde hon år 1938. Liknande modell finn s i museets samlingar och den hänför sig till 1900-talets början.

149

8. Graviditetsgördlar från 1938, 1955 och 1961. "En dylik gördel kan bäras från sjätte månaden och sedan tiden ut. Den ger modern god hållning och ti11 åter henne att andas fritt . .. " ur G. D. Read , " Lyckligare havandeskap'', 1955.

Fyrtiotalets kvinnor tycks ha föredragit kjolar med halvlånga, vida jackor med lång eller kort ärm till vardags . Rockarna som ofta var skurna med ok kallades bl.a. för städrockar eller artistrockar och de syddes av färgglada bomulls- eller rayontyger. Polkagrisrandigt, blommigt, rutigt eller figurmönstrat det fanns mycket att välja på för den som väntade barn på sommaren. För vinterbruk valde man kraftigare tyger och färgskalan blev mera dämpad. I slutet av fyrtiotalet påpekar bl.a. Nele Topsöe i "Första barnet, En mors råd till blivande mödrar" att man bör tänka på sitt yttre under de nio månaderna och att det alls inte gör det samma hur man klär sig, när man väntar barn. Det är delvis nya tankegångar! Men ändå rekommenderas läsaren att köpa grossessklänning med jacka, eftersom det skyler bäst! Och man ska inte behöva tacka nej till bjudningar på grund av sitt tillstånd . Men en liten blombukett på bröstet "avleder uppmärksamheten". Samma visa åter igen , man bör dölja och skyla att man väntar barn! På 1950-talet börjar det komma flera modeller att välja på bland de konfektionerade mammaklänningarna. Men det var inte många som visste att det fanns färdiga mammakläder att 150

köpa! Hemsömmerskorna sydde fortfarande de tu-delade aftonkläderna och vardagsrockarna med chemisetter och motveck sydde de flesta själva , även om de fanns att köpa t.o.m. i klädesaffärerna i landsorten. I Damernas Värld 1950 gavs mönster på en snäv amerika-inspirerad mammakjol. Den ansågs ge den moderna siluetten om den bars med vid jacka. Denna lilla artikel i Damernas Värld var för övrigt den enda som skrevs om mammakläder i den tidningen under två och ett halvt år, men på hösten 1953 kommer nyss nämnda tidning med ett stort reportage "Mamma i höst" med en mängd bilder på olika mammakläder. Nu är det även dags för mammalångbyxor. En del av plaggen i artikeln fanns att få hos Modehuset Stil och andra hos Atelje Mammakläder i Stockholm, som var bland de första affärerna som specialiserade sig på just väntekläder. Men alltjämt florerar de strikta färgerna och de vita gosskragarna och balsrosetterna. I mitten på decenniet börjar det emellertid svänga mot ledigare plagg. Om dessa förändringar gentemot havande kvinnor har med det allmänna ekonomiska och sociala läget att göra eller med den nya generationen av djärva textildesigners , är svårt att veta. Precis i början av 1950-talet lanserades tonårsmodet och tonåringarnas behov i dampressen. Textilfabrikanterna fick en helt ny målgrupp att rikta in sig på , nämligen de unga flickorna. Är det en parallell till vad som händer inom mammamodet? Var det modebranschen och textilindustrin som skapade ett behov av mammakläder? I vårkollektionen 1957 har Erling Richard rakskurna mammakläder i stadiga bomullstyger i randigt och prickigt , gärna med empirhögt liv eller med ok-avskärningar. Två år senare tillverkade samma firma en mängd mammakläder uppsydda bl.a. i randig vinterbomull från Mölnlycke. De helskurna klänningarna är för det mesta helknäppta fram , en modell som underlättar amningen och gör kläderna användbara inte bara före barnets nedkomst. Färgskalan hålls i blått-violett-vinrött och rosa. Graviditetsgördlarna bör enligt läkare och barnmorskor vara snörda framtill och de bör snöras stadigt upp till navelhöjd och gördeln ska lätta tyngden för de spända ryggmusklerna. Samtli151

9. Våren 1955 visade Firma Erling Richard denna 2-delade mammaklänning i ljusblå rayonull. Helskurna klänningar kom först ett par år senare, då i kraftiga bomullstyger med prick- eller randmönster.

152

ga intervjuade som var mammor under den här tiden bar grossessgördel, de flesta från och med femte månaden. Fortfarande bör mammakläderna bäras upp av axlarna och skorna bör ha låg klack - Trallas råd under 1700-talet angående kvinnorna och havandeskapet är ännu giltiga. Från omkring 1960 saluförs Richards mammakläder under namnet " Siluettmodeller" . Kjolarna var raka och bars tillsammans med trapetsvida jackor i t.ex. vinterbomull , syntetfiber, ylletweeder till shantungliknande strukturer i dova färger. De helskurna klänningarna våren 1960 var randmönstrade och hade okavskärning i ryggen. Damtidningarna började mer och mer intressera sig för mammakläder och man kunde köpa mönster genom tidningarna. Tidningen Stilmodellen hade 1963 ett stort romantiskt reportage om mammakläder och mönsterserv1ce. Textilfabrikanterna börjar få upp ögonen för behovet av bra mammakläder och Kerstin Heintz ritade en mammakollektion för Wahls 1963--65 och år 1966 utökade Petri Konfektion sin kollektion med mammakläder. Den engelska firman Mothercare etablerade sig på den svenska marknaden 1969 och sålde kläder för blivande mammor per postorder. De tillhandahöll allt från grossessgördlar, underbyxor , bysthållare , mammanattlinnen , underkjolar, baddräkter, klänningar, kjolar och jackor. Vid den här tiden kommer mammalångbyxorna att bli mycket efterfrågade och de bärs helt moderiktigt med halvlång tunika. Marimekkos vida bomullsklänningar och rockar var utmärkta alternativ till de traditionella mammakläderna. Vare sig man valde färdigköpta plagg eller sydde dem själv efter Stilmönster eller Simplicity-mönster blev bomullsmanchester ett omtyckt material. Vilket man än valde och om man följde dampressen s råd, så skulle man ännu för tio år sedan dra intresset till ansiktet med hjälp av smycken, kragar eller scarves. Postorderfirmorna hade under hela femtio- och sextiotalen sålt grossessgördlar, men från och med sextiotalets mitt började man även sälja mammaklänningar. I Boråsfirman Karies katalog 1967 finn s "charmig dress för väntans tider, jättetjusigt mönstrad i turkos på mörkgrön botten ". Västklänningar som kunde bäras med olika blusar och jumprar var omtyckta mammaplagg. 153

10. I broschyren " Råd till blivande mödrar" som utgavs av Svenska Fattigvårds- och barnavårdsförbundet år 1946 sågs denna aktiva , glada blivande mamma i vid rock till uddakjol , som fungerade som vardagsplagg för de flesta som väntade barn under fyrtiotalet.

Grossessgördlarna som snördes bak var sydda av nylonresår och en del bl.a. "criss-cross "-modeller hade dubbelt, korslagt resårparti på magen. Färre och färre blir de kvinnor som bär grossessgördlar under den här perioden. Strumpbyxmodet har säkerligen en avgörande roll i detta fall. 154

11. Redan 1953 hade det funnits mammalångbyxor och de blev mer och mer omtyckta. Stilmönster förde des sa modeller på byxor och kjol med "lucka" som bars med vida jackor med kineskrage.

Från och med 1960-talet följer mammakläderna modet på ett helt annat sätt än tidigare. När jeansmodet och folkloremodet kommer under sjuttiotalet följer mammakläderna raskt efter. Långbyxmode för blivande mammor presenteras av bl.a. Jane Wikström , som gör sinnrikt konstruerade modeller med snörning i sidorna. Velourplagg från Firma Mahjong i Stockholm gjorde livet ganska behagligt för de kvinnor som väntade barn under det decennium vi just lämnat. Mammakläderna har blivit en stor artikel för konfektionsindustrin. En av våra konfektionsfirmor hade nyligen ett sextiotal olika plagg i sina vårrespektive höstkollektioner. Nyligen annonserade försäkring skassan om förmåner och ha155

12. Diors Trapetslinje var anvä ndbar fö r mammakläder oc h av ostronfä rgad brokad sydd es denn a modell år 196 1 av Firma Erling Richard . Modellen ingic k i en seri e mammakläde r so m rö nt e stort positivt intresse av både press oc h allmänhet.

M/\l\11\IABYXOH, en färgade , knapp i micljereset r e n so m kru1 re gleras . Storlek 32-46 Färger , se en fiiq.;ncl jacka .

13. Mammalångbyxor av enfärgad plysch, ur Mahjo ngs katalog omkr. 1975 . Sättet att framställa en havand e kvinna för tanken till en del medeltida bilder, där Maria ses i profil med fostret Jesusbarnet - som i en liten bö-

na .

vandeskapspenning och illustrerar annonsen med en kvinna i åtsittande, tvärrandig tröja som putar stolt med magen. Hon poängterar sitt tillstånd , något som var otänkbart bara för några år sedan. Detta hör ihop med den syn på mor och barn som är rådande i vårt samhälle idag. Sedan ett tiotal år tillbaka har mödravårdscentralerna blivit aktiva organ för mödrahälsovård. Det pågår ständig kursverksamhet och föräldraundervi sning för såväl blivande ma mmor som pappor. Det anses numera nästan som en självklarhet att de blivande fäderna tar sin del av förberedel serna och är närvarande även vid själva förlossningen. Genom sociala reformer har nyblivna föräldrar fått bättre möjligheter att få barnledigt och kan stanna hemma en längre tid hos det nyfödda barnet. 157

NILS NILSSON

Traktorn

Ångmaskinen hade under 1800-talet slagit igenom på bred front som den stora och oumbärliga kraftkällan. Också inom jordbruket hade man tagit ångan i bruk , i första hand för stationär drift av tröskverk och liknande maskiner, men även i någon mån för arbetet på fälten, framför allt plöjning, varvid redskapen drogs fram och tillbaka med wirar av stillastående lokomobiler. I början av 1900-talet hade sådana ångplogar börjat användas också i vårt land. En stor olägenhet var ångmaskinens tyngd och därmed begränsade rörlighet och problemet blev än mera kännbart då man började använda sig av lokomobiler som direkt bogserade redskapen över fältet, med andra ord ett slags ångdrivna traktorer. Det var huvudsakligen i Amerika som sådana ångtraktorer förekom, men åtminstone en sådan har varit i bruk också i vårt land , nämligen på Gårdstånga Nygård utanför Lund. Godsets arrendator, den kände storjordbrukaren Gottfrid Christenson, hade införskaffat den från Amerika 1908, bild I. Denna ångtraktor tycks på sin tid ha väckt åtskilligt uppseende genom sin blotta uppenbarelse. Ännu trettio år efteråt berättades märkliga ting om den bland bönderna i författarens hembygd i en helt annan del av Skåne. Den var också något särdeles ifråga om storlek och effekt. Plogen hade tio skär och maskinen gick fram med betydande hastighet. "Man fick springa ifatt den på åkern." Bränsleförbrukningen var också avsevärd och ett par man var ständigt sysselsatta med att köra fram kol och vatten till fälten där maskinen arbetade. Men även om förutsättningarna för att utnyttja en sådan bjässe kanske var gynnsammare på Gårdstånga N ygård än på de flesta håll blev likväl 158

I. Ångtraktorn på Gårdstånga Nygård med 10-skärig plog 1908. På plogen sitter godsets arrendator Gottfrid Christenson med sonen Gunnar. Efter foto i privat ägo.

ångtraktorns saga kort. De nya traktorer med explosionsmotor, som utvecklats under 1900-talets första årtionden erbjöd många fördelar framför ångmaskinerna och redan efter ett tiotal år övergick man till vanlig traktordrift på Gård stånga N ygård. Framför allt var de nya traktorerna lättare, explosionsmotorn gav ett gynnsammare förhållande mellan maskinens vikt och den effekt man fick ut. Explosionsmotorn var således en förutsättning för den egentliga traktorns utveckling och dess historia hänger också nära samman med motorns. De första svenska konstruktionerna kom sålunda från de tillverkare som framställde motorer, i första hand då råoljemotorer som från början mest var avsedda för stationär drift. Det var Munktells i Eskilstuna som med sin traktor från 1913 räknas som den första ; senare kom andra märken som Avance , June , Tidaholm , Tyr m.fl. 159

2. The lve l Agric ultural Tractor med 2-cylindrig bensinmotor på c:a 20 hkr. Importe rad 1905 till Alnarp , nu i La ntbruk smu seet därstädes. Foto Kulturen.

Dessa svenska tillverkningar var internationellt sett inte några direkta nyheter, det fanns andra fabrikanter som var före. Världens första " riktiga" traktor anses vara den engelska The lvel Agricultural Tractor som tillverkades i Biggleswade i Bedfordshire 1902-1921. Ett exemplar av detta märke införskaffades redan 1905 till Alnarp och visade s samma år i den första " motorploguppvisningen " i vårt land. Två år senare fanns denna traktor med i katalogen från maskinfirman A. Paulsson & Co i Eslöv , bild 3. Hur många exemplar som såldes i Sverige är inte bekant , inte heller i vad mån dessa tidiga traktorer finn s i behåll , utöver den som kom till Alnarp och som numera förvaras i Lantbruksmuseet därstädes, bild 2. Annars var det framför allt i Amerika som nya traktorkonstruktioner utvecklades och vid 1920-talets början tillverkades 160

A. Pau lsson & C:o, Es löf (Skånska Mask in- och Redsk apsaf!Aren)

ne /ve/ .... -/Jenzin motor.

Mode rn aste och b illi ga ·tfl kraft för plöjning m. fl. ä ndamå l för jordbrukets s kötse l, ~å - o m drifva ndet a f Je lf bin da r C', sl ått~r: maskiner, ån <>'t rö ko r m. m .

.18 ltiistkrrt/'ler. Pris11pp,qi/'I på be.r;ii'r an. 3. Annon s för lv el-trakto rn i maskinkatalog frän A. Pa ul sso n & Co i Es löv 1907. Kulture ns bibliotek .

11 - Kulturl·n 1980

161

4. Fordson-traktor från 1920. 4-cylindrig 4-taktsmotor för fotogen på 22 hkr , tre hastighete r framåt oc h bac k. Gå va till Kulture n 1978. KM 69.329.

hä r inte mindre ä n omkring två hund ra olika typer. Endast ett tiota l av dessa importerades till Sve rige och de fl es ta av de m försvann sna rt ige n ur ma rkna den , men några kom att bestå som viktiga mä rke n inom det sve nska jordbruket , såso m [nte rnational, Fordson , Case och Olive r. Fordso ntraktorn stod i en kl ass för sig genom sitt låga pri s, de n kostade vid de n hä r tide n e nd ast hä lfte n mot a ndra trakto re r , ett slags motsva righet i trakto rvärlden till T-Ford-bil e n , bild 4 . När den introducerades i Sverige 1919 såld es 250 st. på några må nade r - e n full stä ndigt e norm siffra för de n tid e n - och de n hade då redan tillverkat s i USA i me r ä n 200 000 exe mplar. I likhe t med T-Forden hade den en förenklad kon struktion (dock ej hel- och ha lvfartsväxe l) och var efter de n tid e ns må tt myc ke t lätt med e n vikt på I 200 kg. De tta var givetvis e n fördel i må nga sa mma nha ng, me n gjorde traktorn 162

5. John Deere-t ra ktor med gengasaggregat, i arbete med 2-skärig bogserad plog ; gärdens fo lk samlade infö r fo tografe n. Foto Ott o Ohm 1943 . Kulturens arki v.

mindre lämpad för styvare jordar. Ås ikterna va r oc kså myc ket delade om denna billiga tra ktor , precis som beträffa nde T-Forden, och man berättade gärna lu stiga hi storier o m diverse mi ssöden som den förorsa kat. Med dessa a merikanska traktorer som började importeras efter första värld skrigets slut blev begre ppet traktor kä nt och befä st i Sverige. T idigare hade man mes t ta lat om mo torpl ogar i analogi med ångpl ogar och elektri ska plogar. Man kan oc kså uttrycka det så att det var nu som traktorsyste met slog ige no m , dv s. den form av mas kindrift som består i att kraftkäll an utgöres av en sj älvgåe nd e motorvagn , som d ra r redska pet - det gälld e framför allt plogar - eft er sig. Redska pet var då vanligen utru stat med ett eget hjul ställ , so m möjliggj ord e en reglering av arbetsdjupet i marken .

163

Tidigare var många traktortyper konstruerade så att plogen var sammanbygd med själva traktorn, varvid hela plogstället hängde i en fast ram, s.k. bärplog. Sådana motorplogar var bl.a. de svenska fabrikaten A vance och June. Men även om det som vi med den tidens uttryckssätt kan kalla traktorsystemet kom att bli helt dominerande från och med 1920-talet och några årtionden framåt, skulle det visa sig att bärplogsystemet hade framtiden för sig. I och med att man införde hydraulisk manövrering av redskapen gavs nya möjligheter att praktiskt utnyttja de fördelar det innebar att redskapet hängde på traktorn och bildade en enhet med denna. Det var dessa tekniska förutsättningar som låg till grund för bl.a. den engelska Ferguson-traktorn, som efter andra världskriget blev den stora nyheten i traktorvärlden. Det var också vid denna tid som traktorn fick sitt stora genombrott i vårt land.

Referenser Brunnström , A. , Jordbruksminnen. Kullabygd , Kullens hembygdsförenings årsskrift 1973. Cassel , T., Traktorproblemet. Vetenskapen och livet nr 7, årg 10, 1925. Christensson, G. , Juneplogen. Skånsk jordbrukstidskrift nr 4, (Se nedan). Jordbrukstidskrift , Skånskjordbrukstidskrift. Artiklar, notiser och annonser, nr 1-20. 1919-1937. Sjöström , A., Handbok i redskapslära. Lantbrukets bok del 4. 1902. West , L.A ., Agriculture. Hand tools to Mechanization. London 1967. Zachrison, A., Åkerbruksredskap och jordens bearbetning i Skåne 1800--1914. Skrifter utgivna av De skånska hushållningssällskapen med anledning av deras hundraårsjubileum 1914. 1920.

164

ANDERS W. MÅRTENSSON

Kulturens arkeologiska trädgård med ett lapidarium i förvandling

Lunds stadsbild, som under medeltiden påtagligt präglades av de många kyrkorna och klostren med tillhörande kyrkogårdar , omdanades på ett brutalt och genomgripande sätt i och med lutherdomens införande. Med få undantag revs flertalet sockenkyrkor och kloster tämligen snart efter reformationsbeslutet 1536. En kunglig befallning utgick till Lunds borgare att nedbryta kyrkorna och bönderna i Torna härad ålades att föra kalken och stenarna till Malmö för förstärkning av Malmöhus. Lund blev dock ej helt åderlåten på byggmaterial från de raserade kyrkobyggnaderna. En del tog lundaborna själva hand om och en del blev kvar i marken . Fortfarande vilar flera äldre hus på grunder innehållande medeltida kvaderhuggna stenar och andra arkitekturdetaljer. Vid den omfattande nybebyggelse, som ägde rum i Lund under 1800-talets andra hälft , dök åtskilliga medeltida byggnadsfragment upp . De återanvändes emellertid inte som tidigare , utan bevarades som reliktföreteelser ur det förgångna. I flera av Lunds lummiga trädgå rdar inplacerades fragment som dekorativa element i s.k. stenberg eller i andra för ändamålet gjorda arrangemang. Efter hand förvärvade även Kulturhistoriska museet (Kulturen) de av allmänheten så åtråvärda objekten. Här följer något om deras fortsatta öden som utställningsobjekt på Kulturen. Den 7 september 1892 , tio år efter bildandet av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, invigdes den äldsta delen av museets nuvarande område , A på bild I. Därmed inleddes på allvar det expansiva skede, som under decennier formade institutionen till den unika skapelse , som dagens besökare finner i den medeltida stadskärnan. Det var i april 1890, som föreningen fÖrvärvade den s.k. Tollska gården vid Adelgatan. I års redogö165

relsen för 1889-90 meddelas att "Genom detta köp är emellertid en framtidsmöjlighet, som ej kan öfverskattas, öppnad; utom det att museets närvarande behof af utrymme äro fullt tillgodosedda genom den trenne våningar höga , af Per Henr. Ling en gång uppförda hufvudbyggnaden, erbjuder den stora trädgården med en areal af 62 000 qv.fot, belägen i centrum af staden, tillfälle att förverkliga planer, som med ett rationellt skött folkmuseum måste vara förbundna, detsammas ordnande efter paviljongsystem. lnflyttandet af gamla byggnader, som hvar för sig kunna bilda ram för likartade samlingar, planterandet af en arkeologisk trädgård osv ... ''. Det bör påpekas att Per Henrik Ling aldrig färdigställde huvudbyggnaden, utan då han flyttade från Lund 1813, efterlämnade han en " grundmurad och oinredd våningslänga" , bild 1: 1. En i sammanhanget intressant upplysning är att P. H. Ling lät uppföra denna av medeltida tegel från ärkebiskoparna Karl den rödes och Peder Lyckes kapell invid domkyrkans sydsida. De båda kapellen revs 1812-13 efter att ha sålts på rot vid offentlig auktion 1811. Samma år som planerna redovisades i årsredogörelsen 188990 igångsattes i Lund omfattande anläggningsarbeten , som sedan pågick under hela 1890-talet. Stadens samtliga gator försågs med avloppskulvert och i samband därmed tillvaratog arbetarna föremål av olika kategorier. Första årets fyndskörd, som blev imponerande , fördelades mellan intresserade privatsamlare och museerna. Kulturen förvärvade det innehållsrikaste föremålsbeståndet utgörande 969 registrerade nummer , vilka i åtskilliga fall innehöll flera objekt. Utan tvivel var det den strida fyndströmmen från dessa gatuarbeten, som väckte Kulturens grundläggare Georg J :son Karlins nyfikenhet för de medeltida kulturlagrens innehåll och betydelse i Lund. Den i årsredogörelsen omtalade planen att anlägga en arkeologisk trädgå rd hade dock inte med de arkeologiska fynden att göra, vilket bl.a. framgår av en artikel i Sydsvenska Dagbladet den 4 april 1891: " På utrymme är ingen brist - tomten utgör en areal af 63.500 qvadratfot - och utom de gamla valnötsträd, lindar, almar och fruktträd , som Ling planterade i sin 'bildgård', torde man komma att bland busksnår, rösen och kummel finna de Floras barn, som vårt folks saga och sägen tillerkänt en 166

I. Pl an ö ve r Kulturens arkeologiska trädgå rd . U nde rlagska rt a n ä r en fö re nkl ad versio n , re nrit ad a v Ma ria Cinthi o, eft er Ragna r Blo mqvi sts origina lritning frå n 1968. A. Ga mla o mrådet B. Ny a o mrådet I. Herre hu se t 2. T a krytt a rbl oc ket frå n Svartbrödrakl ostrets kyrka 3. De ka nhu set 4 . " Kl oste rhage n" med murpa rti er marke rand e de ka nresid e nse ts o mfattning und e r 1200-tale t 5. La pid a ri e t med a rkit ektu1fragm ent företrädes vi s frå n Lund s mede ltida kyrko r 6. S :ta Ma ri a mino rs kyrko ruin 7. He rre hu se ts hu vudingång med porta lfragme nt frå n Caste nhofs po rta len i Stockh olm 8. He rre hu se ts käll aringå ng med port a lfragme nt frå n Castenh ofspo rt a le n i Stoc khol m 9. Tunn elingå ng med porta lfragment frå n Castenhofspo rt ale n oc h palatse t Makalös i Stoc kh olm 10. Murpa rti med uppmu rat. efte r mede ltida fö rebi ld , sadel- e ll e r hä ngtorn , riv et 1959 11 . Sand ste nsmur vid Lill a to rg 12. Ba roc kpa rte rr a nl agd 1948 13. S ko ning a v mede ltid a sa nd stens kv ad ra r 14 . Fid epo rt alens ursprungliga oc h nuv arand e läge 15. K yrkogå rd med gravste nar oc h j ä rnko rs 16. Ö rt agå rd e n a nl agd 1954 17 . Run ste nssamlinge n 18 . Sand ste nsmur av medeltid a a rkit e ktu1fragment 19. Grav stena r oc h kolo nn med gra nitk apit ä l frå n Lund 20. Sko ning av mede ltida sa nd stenskv adra r.

167

särskild undergörande kraft, m.a.o. en arkeologisk trädgård ... ". "Floras barn" fick bida tiden och den fortsatta utvecklingen ger vid handen att de medeltida arkitekturfragmenten däremot spelade en avgörande roll vid förverkligandet av vad som ursprungligen avsågs med den arkeologiska trädgården. Då detta ägde rum tjugo år senare förekom emellertid inte själva benämningen. Eftersom begreppet arkeologisk trädgård är en intressant ordsammansättning, som omedelbart leder tankarna till de utomhus inom Kulturens område exponerade arkitekturfragmenten har därför i denna artikel benämningen överförts till att omfatta dessa objekt. Intentionerna till vad som komma skulle kan skönjas i årsredogörelsen för 1898-99. Häri omtalas att man i Herrehuset har för avsikt att inreda ett rum till ett lokalmuseum för staden Lund, "i hvilketjämte samtliga grundgräfningsfynd äfven öfriga speciella Lundaminnen skola komma att förvaras". Året därpå vände sig styrelsen till allmänheten med ett upprop. "Det redan året förut beslutade anordnandet af en Lundensisk lokalsamling har nu tagit sin början och torde, särskildt genom de rikhaltiga kloak- och grundgräfningsfynden Museet eger, blifva ganska enastående i Norden. Denna samling kräfver emellertid ännu betydlig komplettering, hvarför styrelsen vill till hvar och en, som med intresse ser, att den bild af det gamla Lund Föreningen härmed afser gifva, blir så rik och exakt som möjligt, ställa en maning att också söka medverka därtill, genom att till samlingen såsom gåfva eller deposition öfverlämna handlingar, kartor, teckningar, kopparstick, litografier samt annat tryck, som rör staden, ännu här och där i gårdar och trädgårdar liggande gamla arkitekturdetaljer, fynd från gräfningar osv.". Uppmaningen hörsammades och redan året därpå inregistrerades som gåva flera olika typer arkitekturdetaljer. Men det var framför allt grävningarna som i allt högre grad försåg museet med arkeologiska fynd. I årsredogörelsen för 1904--05 redovisas följande: "Det är i emellertid i år som förut öfvervägande med medeltidsfynd dessa gräfningar riktat samlingarna. Här må nämnas kapitäl, baser och annan huggen och skulpterad byggnadssten - flera sådana hafva dessutom insamlats från s.k. "stenberg" i stadens trädgårdar- ... ''. 168

2. Takryttarblock frå n Sva rtbrödraklostrets kyrka framgrävt 1906 på Wieselgrens minnes tomt vid Kiliansgata n.

Alla dessa nyförvärv fyllde snabbt det rum i Herrehuset, som var reserverat för lundafynden. Vid grundgrävningen 1906 för IOGT:s blivande lokaler vid Kiliansgatan i kvarteret S:t Mikael (Wieselgrens minne) gjordes ett speciellt fynd, som utställningstekniskt fick avgörande betydelse på Kulturen för framtiden. Härmed åsyftas ett antal påträffade murblock , som en gång nedgrävts då Svartbrödraklostret revs vid reformationen 1536. Det ena murblocket , bild 2, ett stycke av underbyggnaden till klosterkyrkans takryttare , lyckades Karlin , efter ett allvarligt men samtidigt tragikomiskt händelseförlopp förvärva till Kulturen, där det uppställdes vid Lindforska husets östra gavel , bild I :2. Detta speciella tillskott till samlingarna jämte en allt mer påtaglig lokalbrist för exponeringen av de ständigt växande lundasamlingarna blev med all säkerhet avgörande för beslutet att 169

göra en särskild uppställning med arkitekturfragment i trädgården. År 1907 firade föreningen sitt 25-årsjubileum. I anslutning härtill utkom en illustrerad vägledning. På dess situationsplan finns takryttarblocket utmärkt vid Lindforska husets gavel men dessutom en projekterad byggnad, dekanhuset. Sedan 1903 hade Karlin kämpat för dess bevarande på ursprunglig plats vid Kyrkogatan. Vid denna tid var dess öde emellertid beseglat. Under våren 1908 uppfördes det medeltida bostadstornet jämte en mur utmed Adelgatan och det invigdes redan vid årsmötet den IS juli samma år, bild 1:3. I den omarbetade vägledningen från 1910 har åtskilligt nytt tillkommit. I muren vid Adelgatan hade uppförts "en trogen kopia i gammal domkyrkosten af en af de berömda kyrkogårdsportarna i Fide på Gotland , bild I: 14. I det färdiginredda dekanhuset utställdes från och med 1909 lundafynden jämte en förhistorisk samling och en komparativ samling medeltidsfynd. Mellan dekanhuset och Lindforska huset hade tillkommit "en klosterhage där lummiga löfträd, slingerväxter och gamla prydnadsoch läkeörter inrama de arkitektoniska spillrorna af det medeltida Lund sammanletade i stadens trädgårdar eller framgräfda ur dess jord. Af största intresse äro de återuppförda delarna af det äldsta kalenderhusets grundmurar, hvarigenom dettas plan och utsträckning ännu kan studeras , det stycke af Lunds domkyrkofasad mot söder, som efter den Bruniuska restaureringen vandrade ned i en modern husgrund,. för att för några år sedan återuppstå, takryttarblocket från S:t Mikael m.m.", bild 3. I detta arrangemang ingick även ett antal arkitekturfragment såsom baser, kapitäl, frisstenar, kolonnstycken, kragstenar m.m. En skådesamling av denna typ finns här och var på kontinenten och brukar ibland där kallas för ett lapidarium, efter latinets lapis =sten. Samma benämning ges i denna artikel den Karlinska uppställningen av arkitekturdetaljer mellan dekanhuset och Lindforska huset. Samma år som här relaterade vägledning utkom fick Kulturen tillfälle att utföra en arkeologisk undersökning på den tomt dekanresidenset ursprungligen uppförts. Därvid framkom hela grundplanen till en anläggning med en komplicerad byggnads170

3. Lapida riet i vint erskrud 1942.

historia . Ur utställningspedagogisk synvinkel är det ett intressant steg Karlin tog , då han på Kulturen lät uppföra valda delar av de vid undersökningen på träffade murgrunderna för att dä rmed antyda dekanresidenset forna omfång i anslutning till den återuppförda tornbyggnaden , bild 4. Det är också först nu som Karlin förverkligade den gamla tanken att förevisa gamla prydnadsväxter och folktrons undergörande läkeörter. Enligt va d som framgå r av tillgängligt bildmaterial tycks anläggningen med medicinalväxter ha ersatts någon gång under 1920-talet med rosenrabatter. I vägledningen frå n 1932 omtalas " den vackra rosenlunden, bakom vilken en samling arkitektoniska relikte r från det gamla Lund få tt sin uppställning , dä ribl a nd ett stycke av Lunds domkyrkas södra sidoskepp , . .. " . Uppgiften om att de n mot Lindforska hu set uppmurade sandstensmuren skulle ha kommit frå n domkyrkan ä r något förbryllande. I samtliga vägledningar frå n 1910 till 1934 finn s uppgiften med . I de ä ldre 171

4. Dekanhu se t, bostadsto rn et. med åte ruppfö rd a murrester frå n det en gå ng stö rre de kanreside nse t. Roso rn a ingår i den s. k. rose nlund en. Fo to 1936.

å rgångarna omtalas end as t ett stycke ur Lund s domkyrkofasad mot söder, men frå n oc h med år 1932 har lägesangivningen preciserats till domkyrkans södra sidos ke pp . Stenarn a påträffades 1906-08 vid Magnu s Stenboc ksgatan på några tomter , som 172

5. S:ta Ma ria minors kyrkoruin omkring 1914.

då var aktuella för nybebyggelse. Ifrågavarande stenar kan i än högre grad ursprungligen ha kommit från Helgeandskyrkan , som under medeltiden uppfördes i sydligaste delen av stadskärnan inte lå ngt från nuvarande Magnus Stenbocksgatan. Helgeandskyrkan revs så sent som 1834. Kulturens arkeologiska trädgå rd erhöll ett värdefullt tillskott 1911, bild I :6 och bild 5. Under hösten detta år på börjades en av de mera omtalade arkeologiska undersökningarna i Lund. Härmed avses framgrävandet av kyrkan S:ta Maria minor i hörnet Västra Må rtensgatan-Vå1frugatan. Karlin hade redan förvarnats 15 år tidigare vid kloakgrävningen , då en romansk kolonnbas tillvaratogs jämte ett ansenligt tärningskapitäl av granit på tomten intill den å r 1911 aktuella grävningsplatsen. Tio å r senare upptäcktes ett antal skelett på den Gleerupska tomten norr därom. Vid grundgrävningen 1911 blottlades södra delen av grundmurarna till en romansk stenkyrka. Under denna fann man 173

sedan lämningarna efter en stav kyrka, föregångaren till stenkyrkan. En del av stenkyrkans södra långhusmur, kor och absid flyttades till Kulturen efter hand som undersökningen fortskred och återuppfördes på den obebyggda tomtdelen utmed S:t Annegatan. Tre år senare framkom nordvästra delen av samma kyrka vid grundgrävningen för ett nybygge på den Gleerupska tomten vid Vårfrugatan. Därigenom kunde kompletterande delar av S:ta Maria minors murar, samt altaret med den därunder liggande förmodade relikgraven återuppföras på Kulturen. I årsredogörelsen för 1928-29 omtalas flera nyheter vad gäller återanvändning av arkitekturdetaljer. Karlin berättar att han låtit uppföra tre portaler, hämtade från det De la Gardieska palatset Makalös och det Tungelska huset i Stockholm, bild I :7-9 och bild 6. Två av portalomfattningarna murades upp på Herrehuset och den tredje vid södra sidan av tunneln under Adelgatan. Det skulle emellertid visa sig att flertalet av de i omfattningarna ingående fragmenten ursprungligen suttit i Castenhofsportalen på Norra Kämnärsrättens hus från 1646 mot Gustav Adolfs torg i Stockholm. Endast den stora maskaronen överst på Herrehusets huvudportal och överst på tunnelomfattningen kan ha tillhört Makalöspalatset - allt enligt Göran AxelNilsson. I och med att en dubbeltrappa uppmurades framför Herrehusets huvudingång nedtogs portalomfattningen på denna sida och dess olika delar hamnade bland övriga arkitekturfragment mellan dekanhuset och Lindforska huset. I sistnämnda årsredogörelse omtalas även att det nya museiområdet , tomten med Vita huset, som förvärvades 1926, erhållit en stenmur mot Stora Algatan på vilken uppmurats ett upphöjt murparti med hängtorn efter förebild från Visby medeltida ringmur. Stadsmurpartiet ritades av arkitekten Lars Kolmodin och stenmaterialet plockades ur Vita husets bastanta grundläggning då det grävdes för källare däri, bild I: I0 och bild 7. Nuvarande intendentbostaden utmed S:t Annegatan tillbyggdes 1941 och då gjordes även den förändringen, att den gamla amanuensbostaden med Karlins arbetsrum revs. Såsom avgränsning för intendentbostadens trädgård uppfördes mot Lilla torg en sandstensmur med profilerad sockel, bild I: 11 och bild 8. I den västra murdelen gjordes en nisch , täckt av en rundbågeför174

6. Herre hu se ts huvudingå ng med po rta lo mfa ttningen und e r uppförande 1929.

sedd sand sten skvade r. Somma rtid utstä ll es hä r e n brunnsfigur , föreställande Ne ptunu s, frå n en torgbrunn i Ka rl sha mn . I de n no rra väggen inmurades e n fragm e nta ri sk sa nd ste nsre lief, troligen frå n e tt tympa non . Re li effragmentet satt tidiga re inmu rat i socke ln till det å r 1939 ne drivna hu set Nygata n 21 vid Pa rk sko-

175

7. Mure n mot Stora Algatan med förhöjt murpa rti försett med hängtom . Uppfört 1929 efter förebild frå n Vi sby medeltid a ringmur. Foto 1929.

Ian. Den trollska figuren med de långa flätorna uppmärksammades av skolbarnen och enligt en äldre uppgift gick den under benämningen " Fruen i muren me fingern". I den vinklade sand stensmurens hörn placerades mot Lilla torg ett hörn stycke med en inhuggen romansk kolonett, framgrävd 1910 på "Olins hörna" vid Stortorget , där SE-banken idag har sitt huvudkontor. Under större delen av 1940-talet var betydande delar av Kulturens samlingar evakuerade. Inför deras återkomst till museet verkställdes flera nyordningar. År 1948 nedtogs barockportalen kring Herrehusets huvudingång då den nuvarande dubbla stentrappan byggdes. Platsen mellan dammen och Herrehuset hade under föregående år omlagts till en barockparterr. I denna anläggning, som fortfarande finns , ingår en liten springvattenförsedd spegeldamm, i vars långsidor sitter medeltida profilerade soc kelstenar av sandsten . Vid spegeldammens ena kortsida exponeras på ett lågt kolonnskaft ett romanskt kapitäl från Lund förvärvat till Kulturen 1900, bild 1:12. Området mellan dekanhuset och Lindforska huset genomgick 176

8. Sandstenmuren vid Lilla torg. uppförd 1942 fo tograferad 1943.

genomgripande förändringar under 1950-talet. I samband med att exteriören på sistnämnda hus restaurerades 1951 nedtogs den i lapidariet ingående sandstensmuren med de två rundbågiga fönstren och rundbågsfrisen, samt det senare tillkomna arrangemanget med elva sammanfogade valvribbor, bild 9. Därmed inleddes den första påtagliga förändringen av det en gång med omsorg anord nade lapidariet. En viss oordning hade tidigare skapats i takt med nyförvärv av arkitekturfragment. Planen framför Lindforska huset utvidgades vid denna tid till nuvarande omfattning och gräsmattans kant förs ågs med en skoning av medeltida sa ndstenskvadrar i två skift, bild I : 13 . De år 1910 återuppförda murresterna från dekanresidensets äldsta del , avlägsnades i likhet med den däri ingående rosenlunden. Med förändringen avsågs en uppordning av lapidariet med an läggandet av en medeltida rosengård där intill. Fideporten flyttades 1953 till nuvarande plats vid Bosebokyrkan , bild I : 14. En ligt vad som kan utläsas ur vägledningarna har sedan 1910 en liten kyrkogård med en samling gravstenar och järnkors , övervägande från Småland , exponerats utanför kyrkan , bild I: 15 och bild 12 - Kultur ..:n 1980

177

9. Del av la pida ri et mo t Lindforska hu sets gave l. Till höge r elva valvribbo r , på träffade vid Skomaka regatan 19 19 och uppmurade under 1920-talet. Foto 1937.

10. Ko mpl ette ringa r ha r gj o rt s efte r ha nd . Bl. a. ha r e n vä lvd gravsten frå n S :t C le me nskyrka n i Lund pl acerats invid lå nghusets no rdvägg . Pl a ne rna på e n ny ro se ngå rd rea li serades a ldrig uta n året dä rpå de mo nstrerade a kade miträdgå rd smäs ta re n Axe l Törje den nyanl agda medeltid a ö rtagå rde n eft e r års mö tesförh a ndlinga rna, bild I: 16 oc h bild 11 . Med hjä lp av de nne kunnige Kulture nvä n hade olika type r a v ö rte r pla nterats, vä lbe ka nta reda n unde r medeltid en. Sa mma å r mö ttes besö ka rn a oc kså av ett nytt arra nge ma ng vid huvude ntre n . På pla ne n fra mför Vita hu se t hade upp stä llts fe m run ste na r, so m tidigare ex po nerats i Lund s 178

10. Bose bokyrkans kyrkogård med gravstenar oc h järnkors.

universitets hi stori sk mu seum . Tre av ste na rna har ingått i det berö mda Hunnes tad smonume ntet , de två ö vriga ä r Skå rby stenen och Bjä resjöstene n. Sa mtliga ä r frå n omkring å r 1000. Kulture ns ege n run sten , de n a v 104 sprä ngstyc ke n hopsatta Dagstorp ste ne n , pl ace rades fra mför Vita hu set redan 1929. De nna ste n flyttades 1979 till sa mma sida som de a ndra run ste na rn a och dä rige no m skapades e n me ra samma nhå ll e n run ste nsgrupp , bild I: 17. De må nga byggnadsfragme nte n i det gaml a la pid a ri et uppordnades fö rst unde r 1955. De nn a nya upp stä llning bl e v inte bes tående e n lä ngre tid . I och med a tt te xtilha lle n uppförd es 1960 179

I I. Örtagården med sexkantig springv atte nbrunn med kolonnuppställning. Det romanska veckkapitälet trolige n frå n do mkyrka ns torn. Foto 1955 .

180

,.;.·

12. Detalj a v lapidarie t med det stora granitka pitä le t , so m 196 1 fl yttades till det nya o mrådet. Foto 1937.

bredvid de n 1957 invigda lundahalle n , samma nba nd s de båda byggnade rna med e tt sä rskilt e ntre pa rti. De tta uppförd es av stenar , "som tagits till vara vid utgrävninga r i Lund . De ko mme r alla frå n medeltida kyrkor , me n här ä r de sa mma nsatta till en mur som be tra kta ren gä rna före ställ er sig va ra e n gammal enhet" (SDS 9/1 1961) , bild I: 18. I murens vä nstra del utformades e n smal fön ste röppning , försedd med e n kolonn. Dess kapitäl hittades vid grundgrä vningen 1950 för den Må nsso nska gården vid Tomegapsga ta n. Öve r dörröppningen igenkä nn es som överligga re en grav ste n , so m i ett tidiga re skede o mhuggits och anvä nts so m vatte nrä nna. I de 1961 redovi sade ny ordningspl a nerna ingi c k äve n att göra en ny " ruinpa rk " på gräs matta n framför lundahall e n . Av dessa tankegånga r realise rades e ndast en ringa del. Åtta medeltida grav ste na r och en mindre run ste n från Dalby pl acerades dä r i e n rad. Dessutom ställdes det stora granitkapitäle t frå n S:ta Ma ria minor på för ä nda målet nytillve rkade kolonntrummor av granit , bild 1: 19 och bild 12. All de n sten , som a nvä nts på det nya området , hade ploc ka ts ur lapid a riet. Detta drabbades av ytte rl i18 1

gare en åderlå tning nä r ä nnu ett parti sand stenskvadrar togs i a nsp rå k 1962 för att uppmura s som kant skoning vid terrasse ring av den Weibullska trädgå rden, bild I :20. Sedan dess har oordningen i la pidariet ökat i ta kt med tiden. Detta är idag tyvä rr mera a tt karakterisera som ett stenupplag än det spännande utställ ningsarrange mang so m Karlin en gå ng avsåg med sin skapelse. E n å teruppbyggnad av lapidariet är emellertid under planeri ng. Även om ett urval skulpterade stenfragment kommer att placeras inomhus på grund av luftföroreningarnas och vä tans skad liga inverkan på det kä nsliga stenmaterialet, bör det finnas goda utsikter a tt åter skapa ett lundakyrkornas lapidarium i Kulturens a rkeologiska trädgå rd .

R eferenser Blomqvist , R. , Deka ne rnas residens i Lund . Kulture ns årsbok 1946. Axel-Nilsson, G ., Portal skulptur i ga ml a Stoc kholm . Samfundet S:t Erik s å rsbo k 1935. 1935. Karlin , J :son. G .. Kulturhi stori s k förening och mu seum i Lund 1881-1932. En minness krift utgiven till 50-å rsjubileet. 1932. Må rt e nsso n, A. W ., Kulture n och mede ltidsarkeo login . Så började det. Skå ne s hemb ygdsförbunds å rsbok 1979. 1980. Grävningsberättelser till rik sa ntikva rie n. Kulturens sa mling av tidningsurklipp . Kulturhi stori ska föreningens för södra Sverige å rsredogörelser och Vägledningar. Lundaarkeologiska a vdelningens antikva ri skt-topografi ska arkiv .

182

Erik Hansson t Den 18 juni 1979 avl ed f. kon se rvatorn Erik Ha nsson , som i 30 år va rit knute n till Kulture ns kon se rveringsansta lt. H a n föd des i Tyringe 1904 oc h var vid sin bo rtgå ng 75 å r. Erik H a nsson hade först för avsikt att utbilda sig till bildhuggare och på bö rja de sin utbildning. År 1930 a nstä lld es Erik H a nsson på Kul ture n och arbe tade hä r under ko nse rvator Ande rs Grä ns på konserve ringsanstalte n. Ha n erhöll gedigna kunskape r i olika typer av ko nse rveringsme tode r oc h nä r Ande rs Grä ns a vgick med pe nsion 1940 blev Erik H a nsso n ha ns eft e rträda re. Vi d sidan av sitt a rbete hade E rik H a nsson två stora intresse n - as trono mi och ornitol ogi . Alla de in strume nt som ha n a nvä nde vid sina astronomi ska studier hade ha n sj älv tillve rka t och ha n slipa de sj älv sina linse r. På Kulture n utförd e ha n ett be undran svä rt oc h uppskatta t a rbete. N ä r Kulturen fi rade sitt 75-å rsjubile um , erhöll E rik H a nsson Kungl. Pa trio ti ska Sä ll ska pe ts guldmeda lj. 183

Rättelser Årsbok 1978. Färgbilderna X och XI är omkastade. Årsbok 1979. Text till tygprover och klänningsmodeller, färgbild VI:b , skall vara: Emelie Ida eller Emma 1834 1840-tal Emma 11 å r 1850

Emma 16 år 1855

Ida 12 år 1849

Fredrika 1850-tal

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet 1979

A. LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER Högste beskyddare: Hedersledamöter:

Hans Maj:t Konung Carl XVI Gustaf Docent Ragnar Blomqvist Fru Karin Nordenstedt Fil dr Bengt Bengtsson

Den 31 december uppgick totala antalet medlemmar till 26.350 . Antalet ärsbetalande var 26.076 (varav ca 14.303 utanför Skäne) . Årsmöte hölls den 12 juni i närvaro av ca 200 föreningsmedlemmar under ordförandeskap av landshövding Nils Hörjel. Vid årsmötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen för är 1978. Föreningen omvalde intill årsmötet 1982 de i tur avgående styrelseledamöterna direktör Holger Crafoord , chefredaktör Christer Wahlgren och boktryckare Per-Häkan Ohlsson . Till revisorer omvaldes bankdirektör Stig Lundeborg och aukt revisorn Göran Bengtsson. Bankdirektörerna Lennart Börnfors och Bengt Linander omvaldes till revisorssuppleanter. Styrelsen har under äret utgjorts av landshövding Nils Hörjel, ordförande och regeringens ombud, direktör Holger Crafoord , v ordförande, typograf Gunnar Albrektsson , ombud för Lunds kommun, lagman Anders Bruzelius , intendent Cecilia Nelson, ombud för Malmöhus läns landsting, boktryckare Per-Häkan Ohlsson , chefredaktör Christer Olofson , ombud för Kristianstads läns landsting, docent Gad Rausing, bankdirektör Carl Göran Regnell , ombud för Lunds kommun , professor Sigfrid Svensson , f chefredaktör Christer Wahlgren , kyrkoherde Curt Wallin, fru Ingeborg Westerström , advokat Anders Winblad samt som självskriven ledamot, museichefen Eva Nordenson , sekreterare . Suppleanter i styrelsen har varit överläkaren Bengt Arner, landstingsman Sven-Erik Axelsson , ombud för Malmöhus läns landsting, professor Nils-Arvid Bringeus, fil dr Gösta Lindeberg och fotograf Thomas Nihlen, ombud för Lunds kommun, kommunalrådet Sverker Oredsson, regeringens ombud, skolinspektör Harry Schultz, ombud för Kristianstads läns landsting och greve Gustaf Trolle-Bonde. Av regeringen utsedd revisor har varit bankdirektör Rune Järmen och av Lunds kommun kamrer Einar Ekberg med elektriker Erik Rylander som suppleant. 13 - Kullurcn 1980

Fackliga representanter i styrelse n ha r varit Lars Johansson (SKAF), Eva Mårte nsson (TCO), Claes Wa hlöö (SACO). Personalens represe ntant i arbetsut skotte t har varit Claes Wahlöö . Styrelsen har sa mma nträ tt 25/1 , 13/3 , 12/6 , 11/9 och 14/12 . Det av styrelsen till satta arbe tsu tskotte t, beståend e av hrr Crafoord (ordf) , Svensson (v ordf) , Rausing, Winblad , Tro lle-B onde oc h fru Norden son har sammanträtt 22/1 , 2/3 , 3/4, 9/5, 12/6, 15/8 , 26/9 , 8/10, 31/10 och 30/11.

B . P ERS ONAL Mu seic hef Stadsantikvarie Antikvarier

Konservator. a ntikv ari e Ko nserv atorsbi träde Textilkonservator Fotograf Kanslic hef Skatt mäs tare Registrator Byråass iste nt(med l reg) Kont orister (med! reg)

Bilje ttk assörsko r Ru stmäs ta re Uppsy nings ma n Snickare

186

Eva Nord enso n Anders W Mårtensson Maria Ci nthi o (deltid) Gunilla Eriksso n Maj Fehrman (1/2 -tid) Jan Gerber Britta Ha mmar (1/2-tid) Märta Lindström Nils Nil sso n Christina Lindv all-N o rdin (1/2-tid) Claes Wa hl öö Birgitta Lindahl-Wengert Barbro Åstrand Fred R Allik Brita Erland sson (I /2-tid ) Ingela Kri stiansso n (tj I) Margare ta Be rgstra nd (vi k) Lars Westrup Åke Re hnberg Inga-Lisa Svensson (I /2-tid) Astrid Sörensson Eva Må rtensson Kurt Andersso n (de ltid) Ell e n Bergman (1/2-tid) Anna-Stina Melin (de ltid t o m 30/4) Rose-Marie Tilly (from 14/5) Eli sabe th Andersson ( I /2-tid ) Ann-Lisen Bengtsson ( 1/2 -tid) Sune Je nsen Lars Johansson He rm a n Hansson UlfLilja (fro m 17/ 12) Stig Wihlborg (1/2-tid)

Murare Lokalvårdare

Övrig personal

Hökeriet (maj-sept) Östarp (maj-sept)

Kjell Adolfsson (tom 17/8) Åke Johansson (from 17/12) Anna Andersson Berit Jensen (1/2-tid) Ulla Jönsson (I /2-tid) Maja Karlsson (1/2-tid) Majken Olsson (1/2-tid) Benny Anderberg Carl Gösta Bryve Astrid Ekelund (deltid) Barbro Holmberg Rafael Kaurinkoski Hjalmar Lövgren (1/2-tid) Lennart Martinsson (I /2-tid) Brita Möller Greta Olsson (1/2-tid) Harry Persson Alfred Petersson Signe Walther (I /2-tid) Susanne Cederfeldt (1/2-tid) Maria Kedner (1/2-tid) Alma Andersson (deltid) Ulla Andersson Anna-Lisa Linden (deltid) Agnes Persson (deltid)

Dessutom har följande personer under året eller del därav tjänstgjort på museet : Martin Andren , Ann-Christin Bengtsson , Johan Persson , Eva Kjerström-Sjölin , Bert Axel Westerström och Helmut Ziegler. Alf Jönsson , Bo Nilsson och Per-Ove Johansson har utfört vapenfri tjänst på museet. Under året har 31 skolelever gjort sin pryotid på museet.

C. MUSEETS VERKSAMHET Inom avdelningen för näringsliv-bustadsskick har i anslutning till de inventeringar av sydsvenskt fisk e som gjordes 1977 påbörjats en dokumentation av det äldre småbåtsbeståndet. Därvid har fem snipor mätts upp i Kullabygden och undersökningar kring den gamla Råå-snipan har påbörjats. Vidare har en snabbinventering av äldre småbåtar genomförts i västra Blekinge i samband med förvärvet av en blekingseka till basutställningen om fiske . En systematisk genomgång av föremålsmagasinen innefattande sortering, rengöring och enklare konservering påbörjades under 1978 och har fortgått också under 1979. Det stora husgerådsmagasinet var helt klart tidigt på våren och därefter har bl a textilredska pssamlingen genomgåtts. Dessa arbeten avser i första hand att tillgodose det primära behovet av tillsyn

187

och vård av samlingarna men utgör samtidigt förarbeten till en omfattande nyordning av föremålsmagasinen, som planeras inför en överflyttning till nya större lokaler. I samband med nyförvärv har flera intervjuer gjorts med hantverkare , belysande såväl hantverket som de sociala levnadsförhållandena vid sekelskiftet. Under året har undersökningar påbörjats för inredning av huset vid Adelgatan I b (se artikel i denna årsbok) . Utställningen Folkkonst har kompletterats med etiketter på engelska. Fil dr Bengt Bengtssons bok Gammalt silver ur Kulturens samlingar hur utkommit i ny utökad upplaga. I Vita huset har följande utställningar visats : Oljetryck - älskade bilder (fram till mitten av januari), Jean Eric Rehn tecknar - Ur Bellingasamlingen (24/3-13/5), Tennfigurer (utst av föreningen Husaren, 19/5-12/6), Skånska bilder - Anders Montan (9/6-8/7) , Åke Holm - 50 år som keramiker(20/7-4/l I), Jens Nielsens bondgårdÅrets vardag och fest på en dansk bondgård under 1920-talet (utst från Herning museum , 17/11-januari 1980). I Lindforska huset har följande utställningar visats: Bilen - det onda och det goda (vandringsutst fr Malmö museum , 17/2-18/3), Gud skapade - Linne ordnande (fr Riksutställningar, 18/8-28/10), Freden i Lund (27/914/10), Vetenskapliga instrument (10/11-dec). Arbetet vid keramikavdelningen har framför allt ägnats åt projektet "Av sydsvensk lera" , som närmare presenteras i Årets gång på Kulturen . Anställd projektledare, med speciellt anslag från Malmöhus läns landsting, har varit Eva KjerströmSjölin. Inom ramen för sin egen verksamhet har Kulturen bl a deltagit med dokumentation och arkivforskning kring August Liljekvists kakel- och lerkärlsfabrik i Svedala och, i samarbete med landsantikvarien och den botaniska enheten vid Helsingborgs museum , med dokumentation av den Elfstrandska verkstaden i Sjöbo. Denna utgör med bostadshus och trädgård en enhet , som i högsta grad är värd att inte bara dokumentera utan också till vissa delar rekonstruera och bevara i sin miljö. Avdelningen har under våren producerat utställningen Åke Holm - 50 år som keramiker, med en katalog som byggde på intervjuer och fotodokumentation. Textila vdelningen har färdigställt basutställningen Leksaker i Vita husets andra våning som öppnades den 28/2. Utställningen omfattar en monterrad med tio dockskåp från 1800-talets första hälft till 1900-talets förra del, en monter för äldre leksaker främst från 1700-talet, en önskebarnkammare fylld med leksaker från seklets början . Andra montrar är ordnade efter KF:s lekcirkel , där barnets ålder, utveckling och fantasi samt lekens innehåll har bestämt leksakernas placering. Museets äldre material har kompletterats med leksaker från idag som välvilligt skänkts från Svenska Lego AB , Brio Lek och Lär och Emmaljunga barnvagnsfabrik. Samtliga montrar är konstruerade och byggda av museets snickare och huset och barnkammaren ritades av arkitekt SAR Klas Wengert. Avdelningen har haft ett stort antal förfrågningar angående folkdräkter. De stadshistoriska undersökningarna har omfattat en större och några mindre arkeologiska intensivgrävningar, övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotodokumentering av äldre bebyggelse, som beviljats rivningslov av byggnadsnämnden. Fältarbetena har berört sammanlagt 32 objekt. Den utan jämförelse viktigaste undersökningen har pågått sedan augusti på SE-

188

bankens tomt i kvarteret Apotekaren vid Stortorget. Undersök ningen har hittill s gett må nga spännande resultat varav ka n nämnas lämningar eft er verkstadsbebyggelse frå n 1100-1300-tale n utmed nuvarande Kyrkogatan bestående av hu sgrunder och andra byggnads kon struktioner sa mt avfall oc h produkter från metallhantverkares oc h svärdfejares ha ntering. Fyndrikedomen i de sex meter tjocka kulturlager ä r mycket iögo ne nfallande. Reda n nu kan fastslås att denna gräv ningsundersökning kommer att bli e n av de hittills mest betydelsefull a i Lund . Intre ssanta brunnsfynd har gjorts vid unde rsök ningarna i kvartere n S:t Peter , Gärd et oc h Re pslagaren. En praktdolk , e n sk te stikeldolk , frå n 1300-tale t låg tillsamma ns ' med ett kera mikkru s av lund atyp i en brunn på HSB :s tomt i förstnämnda kv arter. Medeltida kera mikkru s har ä ven på träffats i Gärd et. Ett ovanligt fynd utgör det nästan kompletta hästs kelett frå n medeltid en, so m framgrävdes i kva rteret Gärd et vid Prennegata n. Den arkeologiska generalkartan har kompletterats med de se naste 25 åre ns grävningsresultat av fil kand And ers Andren som av lönats med medel ur Hilda oc h Håkan Theod or Ohlssons fond. Följande har deltagit i avdelninge ns fältarbete: S E-ba nke ns to mt: Anders Andren, Martin Andren, Bodil Ell ebaek, Hans Erik Larsson , La rs Lundberg, Mait Molander , Thorvald Nilsson, Mari a Stein-Borg , Susanne Strö m, Eva Wahlöö , Bodil Westrup , Jane Wil ander oc h Ma re k Wy szo mirski , Kvart. Re pslagaren HSB : Sven Lundström oc h Thorvald Nil sson, kvarteret Gä rdet Lunds Ko mmun s Fastighets AB Kaj Borg och Jane Wiland er. Lundaarkiv et har tillfört s 222 fältritningar , 688 fotografier oc h 336 di abilder i färg. Stadsantikvarie n har bit rätt kommunens fas tighetsko ntor vid restaureringsarbete n oc h sa marbetat med stadsarkitektkontoret i miljö- och planeringsfrågor. Vid konserveringsavde/11i11 gen har under å ret arbetet med fynden frå n kvart eret Re pslagare n avs lutats. Omkonservering ha r ske tt av c 2.000 föremål frå n mu see ts magasin . Vidare har av delninge n arbetat med ko nservering av fynd en från de n på SE-bankens tomt i kvarteret Apotekaren und er augu sti må nad påbörjade utgrävningen, varvid bl a en del lova nde försök har gjorts att med moderna fry storkningsmetoder konservera olika slags organiskt material. Värdefull hjälp har givits av foljande: överingenjör M Gu stafsso n, ingenjörerna H Fransso n oc h G Nil sso n från Sveriges Te kni ska Kontrollin stitut i Malmö , labora torieledare F Kri ste nse n oc h se ktion sledare I Andre se n frå n Danska Sta te ns Prövean stalt, Köpenha mn , fil lie A Larsson oc h laboratoriemästare E Hansen frå n Tek nologi ska In stitut ets Garv eriforskningsanstalt , Köpe nha mn , fli lie E Bladh , Lund , AB Alfa Laval, Lund , AB Mata ki , Malm ö, BASF-Dansk Badilin A/S , N aphtac himi e, Frankrike, c hefste kniker I Monte n, Malmö , inge njör N Fritzson , Staffanstorp , instrumentm akare H Albrec ht , Lund , marknadschef M Je nse n, Malmö , Nordi ska Vä rme Sana AB , Lund , inge njö r A Åbjörn sso n, Malmö, dire ktör A Annmo , Lund , inge njör K-Å Peterso n, Lund , inge njör L Auser, Lund . Avdelningen har , liksom tidigare år, haft gott samarbe te med dip c he m D Anker från Römi sc h-G e rm ani sc hes Z entralmuse um s konserveringsanstalt i Mainz, konservator A Theilmann från Ny Carlsberg Glyptotek , må nga andra danska konservatorer samt Kungl Danska Kun stakade mi ens Ko nse rv ators ko la i Köpe nha mn .

189

N yf örvärv , inköp och gåvor Bland nyförvärv en kan nämnas en 16-fo ts blekingse ka från Juggesö i Blekinge oc h ett segelställ från Karl shamn , sädes harpa från Ö Torn , Lund , få rklavar från Södervidinge , Skåne , hängskå p från Röstångatrakten, Skåne , mangel av trä från Vad möllan i Hås tad , Skåne, spånask från Orsa finnm ark , Dalarna, minnestavlor från Blentarp, Skåne, en samling äldre hu sgeråd från Staffanstorp , Skåne, akvarell " Sladd erstin a" av Frans Lindberg , skylt från Lunds begravningsbyrå, dec imalvåg frå n Grahn s pappershandel i Lund , inredning från Nilsson & Holmström s Herrfrise ring i Lund , ski sser till dekorationsmåleri från målerifirman 0 E Olsson , Lund , en se kretär utfö rd so m gesällprov av möbelsnickaren C F Helander 1920, Lund , en sa mling äldre kameror , 15 glasföremål utförda på Orrefors, Sandvik , Kosta, Eda, ko mpo nerad e av Simo n Gate , Edv ard Hald , Edvin Ollers, Gerda Strö mberg, huvud sakligen på 1920-talet, skånskt lergods, däribland en väldokumenterad sa mling av 150 bruksföremål från Kvidingetrakten, Skåne, främst från 1800-talet, stengods oc h fajans från 1930-talet av Jais Nielsen, Gunnar N ylund och Edvin Ollers, kaffeservis av silver, signerad Sigvard Bernadotte , Georg Jensen, Köpenhamn , fo lkdräkt med dräkt sil ver från Ingelstads härad , Skåne, tvätt servis av silver, Gu staf Möllenborg , Stockholm 1844, hängkläden från Blekinge, dopsve p, la pptäc ke, fl amskv äv nad oc h broderier från sydvästra Skåne, damastdukar från Holland , T ys kl and oc h Sverige.

Söndagsvisningar mm Våre ns sönd ags program inledd e Lena J acobso n med en orgelko nsert i Bosebo kyrka den 28 /1. Cajsa Lund oc h Åke Egevad hade ett barnprogra m o m fo rntid a ljudredskap de n 25/2 oc h den 11 /3 visade Britta Hammar den nyöppnade leksaksut ställningen oc h barnen fi ck göra leksaker eft er gamla modeller. Den 1/4 lekte Ann-Chri stin Bengtsso n oc h Bitte Wengert gamla lekar till sa mmans med barnen oc h den 22/4 demo nstrerade Fö reningen Husaren tenngjutning oc h barn oc h vuxn a fi c k måla tennfigurer. Fil dr Tora Gö ransson visade utställningen Jean Eric Rehn teck nar de n 24/4 oc h den 6/5 var det vårutfl ykt till Östarp. Höstens söndagsvisningar börj ade den 23/9, då Gunilla Eriksso n visade ut ställninge n Åke Holm - 50 år som keramiker. Jan Gerber visade ut ställninge n Gud skapade - Linne ordn ade den 30/9 oc h Anders Mårte nsso n visade den arkeologiska und ersö kninge n på S E-bankens to mt den 14/ 10. Den 28/ 10 visade Ann-C hri stin Bengtsso n oc h Bitte We ngert barnen. hu r man gör be tl ykt or oc h den 18/ 11 berätt ade Barbro Åst rand om Kl oc kor i bostaden. Nils Nilsson visade ut ställningen Jens Nielse ns bo ndgård den 9/ 12 oc h den 16/ 12 hade Ann-Chri stin Bengtsson oc h Bitte Wenge rt ett barnprogram i anslutn ing till sa mma ut ställning.

Undervisning Ett giva nd e sa marbete mell an mu see t oc h olika utbildningse nheter i sydsve rige har ägt rum . Särskilt bör nämn as en rad stu diedagar för lärare.

190

Kulturen har kunna t erbjuda besöka nde skolklasser och studi egrupper fl era alt erna tiva ä mn en. Under 1979 har 81 2 årskurs- oc h intresseanpassade vi sningar hållits för skolklasse r, förskolegrupper och studiegrupper. En försöksverk samhe t har i sama rbe te med Lin ero re ktorsområde ge no mförts under vå rtermine n. Frå n lågstadie t ha r 40 grupper besökt mu seet. För denna ve rk sa mhet har und ervi sningsavdelningen utarbetat specie ll a progra m såso m Att le va som fi skarbarn , Ga ml a le ksaker oc h Dagligt bröd oc h överflöd. Barnen har bl a få tt rensa oc h salta in sill , kä rn a s mör , mala mjöl oc h göra le ksaker. Mu seet ha r und er året besökts av 20 .226 skolbarn , varav ca 7 .000 frå n Lund . De n sedan 1975 bedri vn a verksamheten för för skoleba rn i Lunds kommun har under 1979 haft 1.412 ba rn på besök på mu seet. Två olika program har utarbe tat s, dels ett o m Ga ml a Lund , dels e tt i an slutning till utställningen Je ns Nielse ns bondgård . Barn e n har pröva t på gamla metoder ino m hantv erk och hemarbe te oc h e rfarenhe terna ger vid ha nde n att besöke n varit både stimulerand e oc h lärorika. De nn a verk samhet har med speciellt anslag frå n Ce ntrala socialnä mnd e n i Lund ha ndhaft s a v Ann-Christin Bengtsson. U nive rsite tsund ervi sning har und er å ret hållits för etnologer med mu seets tjän stemä n so m föreläsare. I sa marbe te med framför allt olika bildningsförbund har mu seitjä nstemä nne n va rit flitigt engagerad e so m studieledare och föredragshåll are sa mt publicerat artikla r i en rad fac ktid skrift er.

Evenemang Tre ttond age n fi rades fö r 87:e året i följd med ves pe rgudtjän st i Bosebo kyrka, stjärngosse tåg oc h Staffanssång. Und er skolornas vå rvint erlov arra ngerades i sa marbe te med Fritidsförvaltninge n i Lund " Kul på Kulture n". Sko ll ediga barn oc h ungdo mar kund e ta del i en rad oli ka progra m: spå nad. sc hablo nmålning oc h gl as målning. Barnen fic k oc kså mala mj öl , re nsa sill oc h göra metspö n. På progra mme t fann s dessuto m tävlingar för olik a åld rar. Fo lkmu sik ens dag arrangerades de n 27/5 i sa marbete med Lunds spelma nsgille, Lunds mu siknä mnd oc h Rik sko nsert er. Ett 80-tal spelmä n frå n sydsverige hade infunnit sig, nä r allspelet und er Ric kard Isacsso ns ledning tog sin början. Seda n fö ljd e spel i grupper i oc h ut anför Kulture ns byggnader , fo lkda nsuppvi s ningar. allm ä n dans oc h så små ningo m avslutning i Bosebo kyrka . I slut et av juni gav teatersä lls ka pe t Pro te us De n dubbla trolös heten av Ma riv aux . Lunds stift s kvinnoråd arrange rade fö r ti o nd e året i fö lj d mu sik a nd a kter i Bose bo kyrka unde r torsdagskväll arn a i juli må nad . På " Stora visningsdage n" de n 13 /5 oc h 2 1/ 10 slog mu see t upp portarn a för allmä nhete n oc h mu see ts tj ä nste mä n visade oc h be rätt ade o m de olik a avd e lnin garn a. Kulture ns jul stö k, i samarbe te med Lund s hu smodersföre ning He m oc h Sa mh äll e. blev likso m ti digare å r e n stor publi kfra mgå ng. Dett a möjliggj ord es tac k va re må nga fri villiga oc h entu sias ti ska krafte r.

191

Kulturens lekskola i gärdsfastigheten Adelgatan I b har som tidigare bedrivits sju timmar dagligen. Föräldraföreningen Lekloftet har hyrt lokalen för en förmiddagsgrupp. Kulturen har svarat för eftermiddagsverksamheten. Av Kulturen anställda förskollärare har varit Elisabet Gustafson (ord) , Marianne Spanne (vik 1/3~/6) samt Els-Marie Rubin (vik 20/8-31/12). Kulturen har under året erhållit ett driftsbidrag av Lunds kommun med kr 17.000. Kostnaderna är för övrigt täckta genom avgifter.

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med 830 nummer, varav 687 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 69.994-70.823. Biblioteket har ökats med 1.008 nummer varav 246 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 32.324-33.332 . Excerpering av tidskriftsartiklar har utförts i sedvanlig o rdning. Arkivet har under året ökats med 91 nummer. Porträttarkivet har ökats med 190 fotografier.

E . BESÖK Museet i Lund har under året haft 132.284 besökare. Hökeriet har under öppethållandet maj-september haft 15.318 besökare. Östarps gamlegärd har under maj-september besökts av 20.841 och Östarpshallen av 20.816 personer. Anläggningarna i Lund och Östarp uppvisar tillsammans en besökssiffra av 189.259.

F. ÖSTARP De sedan so mmaren 1977 pågåe nde renoveringsarbetena på Gamlegärd har denna sommar omfattat undantagslängans ytterväggar mot öster, hela sterset vid boningslängan s östgavel, bakugnen och jordkällaren. Vid samtliga ytterväggar har grunden förstärkts och på vissa sträckor har väggarna lyfts upp och nya fotträn lagts in. Planen öster om den fritt utskjutande logan , där sandflykten genom åren lett till en avsevärd markförhöjning, har schaktats ned till ursprunglig nivå och jordmassorna har lagts ut i sluttningen mot nordväst , där en motsvarande erosion hotat att underminera längornas grundstenar. Reparationen av det friliggande svinhuset har fullbordat s ifråga om väggarna , men inredningen återstår liksom omläggningen av halmtaket. Arbetena har liksom tidigare utförts av byggmästare Nils Hagström , Torna Hällestad. I Östarpshallen visades utställningen Lägenergihuset i samarbete med Föreningen Skånska Gärdar. Genom en serie bildskärmar klargjordes den traditionella skånska byggnadskulturen med dess utnyttjande av material direkt frän naturen och

192

byggnadernas harmoniska proportioner och detaljer. Temat illustrerades med konstruktionselement i full skala såsom delar av skiftesverks- och korsvirkesväggar, halmtak , fönster och dörrar. För den intresserade ägaren till en skånska länga gavs här en lång rad tips om goda lösningar vid restaureringsarbeten . Östarpsdagen firades söndagen den 12 augusti och inleddes traditionsenligt med friluftsgudstjänst. Kyrkoherde Paul Steimer officierade och Lunds spelmansgille sörjde för de musikaliska inslagen. Museichefen Eva Nordenson höll hälsningsanförandet varefter dagens olika aktiviteter tog sin början. I anslutning till utställningen i Östarpshallen demonstrerade medlemmar ur Föreningen Skånska Gårdar en rad arbetsmoment hörande till den äldre skånska byggnadstraditionen , bl a läggning av halmtak, tillverkning av råsten , rödfärgskokning mm. I Gamlegård visades olika former av äldre textilvård som mangling med mangelbräde, strykning med Jodstrykjärn , glättning av kragar med gnidsten osv . Liksom tidigare år demonstrerade fru Anna-Lisa Menander växtfärgning och krukmakare Albert Elfstrand drejning av lerkärl. Vid marknadsgatan kunde besökarna pröva sin lycka i tombolan , köpa korgar och karameller och mycket annat. Dagen avslutades med lekar och dans på Tingvallen under medverkan av Tornabygdens folkdanslag och Lunds spelmansgille. Arrendator av Östarps Möllegård är Ivan Andersson. Arrendator av Östarps Gästgivaregård är Bertil Vollmer.

G. KULTURENSTOPPELADUGÅRD NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN Under året har stiftelsens fastigheter sålts enligt beslut i Kammarkollegiet. Stiftelsens förvaltning har ombesörjts av Kulturens kansli och Skandinaviska Enskilda Banken .

193

H. FÖRENINGENS EKONOMI

Sammandrag a v 1979 års räkenskaper INTÄK TE R A v f öreningen genom egen verksa mhet anskaffade medel Medle msavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . 1.563 .981 :75 Inträdesavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . 235. 170:Försäljnings intä kter . . . . . . . . . . . . . 348 .635: 10 Ersättning för tj änster . . .. . .. . . . . 124. 966:98 H yresinko mster . . . . .... . .... . ....... . ....... . Gåvor frå n företag och e nskild a ' .......... . . .. . Bidrag frå n Kulturens donatio nsfond e r . . . . . ... . . Diverse intä kter ... .... ... . . . .. . . . .. . ... . .. . . .

2.272 .753 :83 104 .865 :98 34 .900:72.657:12 104.502 :50

2.589 .679:43

1.502 .685:1.776.000 :400.000 :65 .000:5.000 :2.000:53.000:-

3.803.685 :-

Allmänna anslag fr ån Staten .... ... . . ....... . ......... . . . .... . . . Lunds ko mmun .... .. . . . . .... . .. . . . . . . .. . . . land sting M-län .. . .... . .... . .. .... .. .. . . . land sting L-lä n . .. .. ...... .. .... . . . ... .. . . land sting K-lä n . ... . . .. .. . . . .. . .. . .. .. . .. . land sting N-lä n . .. . . . . . .. . . ... . . ... ...... . . ko mmuner 2 • • • . • ••. •. •• • • • • . . • • • • • • ••• • ••• •

6.393 .364:43

' Bolid en AB .. . . . . ... . . .. . . . .. ... . Sv. Soc ke rfab rik s AB ..... .. . . . . . . Skå nska Bra nd-H e rm es .. ... . . . . . . . Skå nes Stads hypo te ksföre ning .. . .. . Scan. Förenin ge n Skå nska Ande lssla kt erie r . ... .. .. . .......... . .. . Sydsve nska Kraft AB . . .. ... . .. . . . Skå nska H ypote ksföreningen .. ... . .

600:4.000:10.000:5 .000 :-

1979-1 980 1979 1979 1979 1979 1977 1978 1979

3.000 :2. 300:3.000 :3.000 :4.000 :K ro nor

Ko mmuner: Höö r . Sjöbo. Staffanstorp .

194

10.000 :34.900 :-

KOSTNAD ER Samlingar, bibliotek, arkiv" Inventarier ..... .. . . . . . .. . ..... .. . . . .. ... ... . Löner .... . . . .. .. . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . ... . . . . . Pe nsio ner m m . . .. .. ..... . . .. . . .. . . .. . . . . . . . . Av satt till pensioner .. . . . . . . .. . ... .. .. .. .. . . . . Va kthållning . . .... . .. . .. .. . . ... .. .. .. . . . . . . . . Övriga frä mmand e tj ä nster . . . . . . . . .. . . . . .. . . . . Re kl am .. .... . ... . .. . . . . . .. . . . . .. ... . ...... . Resor , re prese ntati on ....... . . ... . .... . .. . . .. . F örsäkringar .. . ...... .. .. . . . . ... .. . .. . .. .. . . . F astighetsund erhäll . .. . . .. . ... . . .. . .. . . . ... .. . Förbruknings material, brä nsle e l vatten . . . . . . .. . Po rto ... ... .... . .. . ... ..... . . .... . . ... . ... . . Telefon och övrigt .. . . . .. . . .. . . .. . . . . .. . . . . .. . Kostnad er för varor för försäljning Årsbok . .. . . ......... .. .. . . . .. . . . . ... . . .. . Tryc ksaker . . . . . . . . ...... . ... . .. . . . . .. . ... . Alma nacka . . ... .. . . . . . . . .. . .. .. ... .. ... . . . Övrigt . ... . ..... . .... . ... ... . . . . . . ...... . . Utl ägg för uth yrningsve rk samheten . . . . ... .. .. . . Rä ntor .... . . . . . .. . . ...... . .... . . . . . . . . . . .. . . Skatter .. . . . . ... .. . . .. . . . .. .. . .... . . .. .. . . .. . Ökning av eget ka pital

57.806:01 11 8.680:85 2.454 .257:79 960 .844 :40 350.000 :107 .330 :270 .277 :95

16 1.588:89 86 .89 1:42 279.623:55 5 1.537 :5 1 67 .277 :75 52.529:88

3.765 . 102 : 19 377 .607 :95 122.442: 86 .742:85 105.037 :438.275 :53 396.474 :20 248.480 :31

450 .968 :69 72 .642: 12 107.9 11 :70 ./. 2. 328:95 47 .52 1:98 6.393. 364 :43

Balansräkning TILLG ÅNGAR

176 .486 :86

31.1 2. 1979

31.12 . 1978

10.55 1:30 271. 2 12 :50 366. 183 :95

43 . 140:94 186 .570 :343 .647:76

Om sä ttningstillgångar Likvid a medel .. . . ... .... .. . . . ... . .... . . . . . . . Upplupn a intä kt er . .. .... .. .. . . . .... .. . . . . . . . . Övriga kortfri sti ga fo rdringar .. . . .. . .. . . .. . . .. . A nläggnings tillgå ngar Sa mlingar . biblio te k, ark iv, inv e nt arier . . .. . . . . . Fastighete rn a i Lund oc h Östarp .. . . . .. . . . .. . . .

3:2.095.500 :-

3:2.292.500 :-

2.668.86 1:70

2.940.450:75

" MECE NAT-K o nt o: Sa ld o frå n ä r 1978 . . . . .. .. .... . . . .. .. ... .. . . .. .. . ... ... . . I ntlut et under är 1979 . . . . . . . .. . . . .. . .. . . . . . . . . .. . . . ... . . .

50.699:80 47.654:87

Und er år 1979 ve rk ställd a ink öp .. . . . . .. . .. . . . . .. ... . .. .. . .

98.354:67 52.231 :33

Saldo till år 1980 .. . .... . . . .. . . .. .. . . . . . . . . . .. . . .. .. .. . ... .

46 .1 23 :34

195

SKULDER OCH EGET KAPITAL Kortfristiga skulder

Mecenatkonto .. ... ... . . . . .. .. ... ........... . Reserverade gåvomedel . .. . .. ..... ... . .... .. . . Upplupna kostnader ... .. . .. .. . . . . . .. ... ... . . . Övriga kortfristiga sk uld er . .. .. .. .. . .. .. .... . . .

46 . 123 :34 125 .012:69 216.514:70 337 .583 :21

50.699:80 233 .823:75 773 .654 :20 408.804 : 10

617.555:57

537 .250 :29

535 .509 :70 995 .025 :06

0:645 .025 :06

67 . 126:48

19.604 :50

2.940.450:75

2.668.861:70

Långfristiga skulder

Inteckni ngslån ... . ........ . .... . ......... . . . . Checkräkningskredit (bev. kredit 600.000 :-) .. . .... ... . . . .. . ... . . Avsatt till pensioner Eget kapital

Kapital . . .... .. . ... ... . . ... ... .. ... ... . . . .. .

Ställda panter: Fastighetsinteckningar kronor 1.622.000:Ansvarsförbindelser: Kapitalvärde av pensionsåtagande utöver vad som upptagits bland skulderna kronor 950.974:94 .

Fondernas kapitalbeh<il/ning

Assarssons fond ............ . ...... . B. och S . Bengtssons fond . . .. . .... . . J. T . Berggrens fond ....... . .. .. .. . . Bosjöklosters mölla . . ... . ..... . .... . Holger Crafoords fond . . . . ........ . . Ekmans fond .......... . .. . ...... . . J . Holcks fond . .. ..... ....... ..... . Jubileumsfond-32 ... . .. . .. ..... . . .. . Jubileumsfond -57 . .... . ..... . ..... . A. Jönssons fond . . . ... .... .. . .. .. . . E. och W. Jön ssons fond .. . . ... . . .. . G. oc h Sven T . Kjellbergs fond ..... . Kulturen runt-fonden ... . ....... ... . Lithströms fond . . ..... .. . . . . . ... .. .

196

Ej di sp. belo pp

Disp. belopp

Summa

290.290 20 .000 62.775

109.782 7.571 23 .997 13 . 160 52 .725 35 .684 10.324 10.902 68 . 107 182.648 8.843 1.931 501 6.394

400.072 27.57 1 86.772 13.160 272.380 128.971 36.616 19.807 68 . 107 852.307 84.900 100.703 190.50 1 23.46 1

219 .655 93 .287 26 .292 8.905 669 .659 76.057 98 .772 190.000 17 .067

Maj Lundgrens fo nd .. . . . .. . . .. . .. .. Nils Nilssons fo nd .. .... . . ....... .. . B. Olofssons fond .... . .. . . ... ... . .. 0. Olsens fo nd ... .. .... . . . . . .. ... . E. Olssons fond . .. . ...... . ..... . .... Sjöstrands fond . ... . .. . . . . .. .. .. . .. Skånebokens fond . . . . . . . . .. . .. . . .. . Skånska Brands fond .. . . .. . . .. . . . . . Thomanders fond ..... . .. . . . . . ... .. .

252 .815 507.529 34.099 423 .817 55 .507 62 .668 10.000

3. 11 9. 194

18.069 10.226 13 .657 26 .929 17.309 304 .525 25 .593 4 .078 80.427

270 .884 5 17 .755 47 .756 450 .746 72 .8 16 304.525 88.26 1 14 .078 80.427

1.033 .382

4. 152 .576

Lund i mars 1980 Styrelsen

1978 ÅRS DONATORER Förteck ning över dem som skänkt föremål till museet , biblioteket och ark ivet. V W Aaltona di Mastaguera, Stockholm Eva Agrell , Lund Almqvist & Wiksell , Uppsala Tomas Anagrius, Kvidinge Anders Johan Andersson, Linköping Carl Olow Andersson , Lund Knut Andersson , Karlskrona Majken Andersson, Bj uv Nils Andersson , Staffanstorp Yngve Andersson , Lund May Angel, Malmö Karin Arkander, Lund Barbro Bengtsson , Malmö Ars Studeo , Köpenhamn Bengt Bengtsson, Lund Gullan Bengtsson , Hörby Kurt Bergendorff, Staffanstorp Ulrich Berglin , Svedala Inga Bernander, Malmö Borgen forlag, Köpenhamn Clara Brand!, Lund Birgitta Bronvihl, Lund Birger Bruzelli , Västerås Carl Gösta Bryve , Lund Elsa Cöster, Kävlinge Domus, Lund Erik Duners advokatby rå, Lund Hilda Egevad, Lund

Ulla-Brita Ek , Lomma Folke oc h Torsten Eke lund , Eslöv Harry Ekelund , Kvissleby Kerstin Ekman , Höör Eli sabeth Ekström , Lund Sven Ekwall , Lund Emmaljunga barn vagnsfabrik AB , Vittsjö Gunilla Eriksson , Lund Margit Ericsson , Malmö Sven-Eric Eriksson , Lund Curt Ewerlöf, Malmö Bengt Falck, Staffanstorp Stina Foisack , Lund Gunno Fries , Lund Olof Gadd , Malmö Allan Garmer, Kävlinge Jan Gerber, Lund Eleonor Gillbjörn , Lund Inga Gille, Es löv Bengt Gisel-Ekdahl , Lund Peter Gisel-Ekdahl , Bromma Ulla von Gottberg, Bromma Grahns Pappershandel , Lund Ingrid Grönvall, Lund Börje Gustafsson , Marieholm Gusums bruk , Gusum Karin Hagberths dödsbo , Lund

197

Alfred Hansson , Lund Emma Hansson , Lund Nils Hansson , Lund Lars Harri , Lund lngmar Hasselgren, Göteborg Marie Hederstierna, Helsingborg Ebba von Heijne, Helsingborg Erik Holgersson, Lund Eric Holmström, Lund Ulla Häglund , Göteborg I M, Lund Gertrud Ingers, Lund Sune Jensen, Lund Karin Jeppsson, Lund Kerstin E Johansson, Lund Alrik Jönsson, Veberöd Frida Jönsson, Malmö Wilhelm Jönsson , Malmö Inga Kermback , Malmö Greta Kjellberg, Lund Sven T Kjellbergs dödsbo , Lund Lennart Knutson, Lund Ernst Kramer, Fulda Kultur i Skåne, Lund Birger Kvant , Arlöv Landskapsarkitekternas riksförbund , Stockholm Hans Lent, Marburg Alfhild Lindqvist , Lund Carl Lindroths dödsbo, Lund Märta Lindström, Lund Thyra Lindström,, Katrineholm Ingeborg Liner, Astorp Gustav Ljung, Lund Inga-Britt Ljunggren , Lund Länsstyrelsen , Malmö Länsstyrelsen , Växjö Evald och Eira Lööv , Landsbro Malmö hantverksförening, Malmö Malmöhus läns landsting, Lund Margareta Modig, Veberöd Hans Mathisen , Saltsjöboo Ann-Marie Månsson , Åstorp Brita Möller, Staffanstorp Alvar Neander, Lund Helge Nilsson , Lund lngeman Nilsson, Lund Nils Nilsson , Lund Otto Nilsson, Lund

198

Ragnhild Nilsson, Lund Sture Nilsson, Göteborg Märta Wiwen-Nilsson , Lund Eva Nordenson, Lund Kent Nyström, Malmö Christina Lindvall-Nordin, Höör Eva Olavi-Nordström, Lund Föreningen Gamla Norrbygärdepojkar, Borås Familjen Olden , Lund Ellen Olin, Lund Anna Olsson, Malmö Målerifirman 0 E Olsson, Lund AB Orrefors glasbruk, Orrefors Ingrid Oscarsson, Stockholm Ingrid Palmqvist, Malmö Harriet Pehrsson, Ödåkra Rut Persson , Mörarp John Perup, Stockholm Polisen , Lund Ingrid Rahmqvist, Malmö Edit Ramsing, Lund Ruben Rausing, Blentarp Helmut Ricke , Diisseldorf Gunilla Rinman , Stockholm Romanska institutionen , Lund Svea Ryberg , Lund Gunnar Sjögren , Lund Sockerbolaget, Malmö Marie-Louise Stenström , St Ives Svenska Lego AB, Lerum Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, Stockholm Bernhard , Karl och Svante Svensson , Karlshamn Ingvar Svenssons dödsbo , Lund Sigfrid Svensson, Lund Per Sörensson, Köpenhamn Astrid Sörensson , Lund Ernst W Thornström , Karlshamn Tumathorps Sankt Knuts Gille Karl Agne Wahlgren, Onsala Nils Gustaf Wallin, Staffanstorp Lars Westrup, Staffanstorp Hans Wigardt, Norrköping Otto Wigardt, Falun Yngve Wikander, Malmö Anders Winblad , Lund