Issuu

KULTU&EN 1977

Kulturen 1977

En bild från kungabesöket på Kulturen 1975. Nu är H .M. Konung Carl XVI Gustaf särs kilt välkommen som föreningens höge beskyddare.

Kulturen 1977

En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

Omslaget återger ett panorama över faktoribyggnaderna i Kanton , målat 1792-1796 av okänd , kinesisk konstnär.

Redaktion: Bengt Bengtsson Fotograf: Lars Westrup Upplagan är 30.000 exemplar Tryckt på Berlingska Boktryckeriet i Lund 1977 ISSN 0454-5915

Innehåll

7 Bengt Bengtsson Vad som sig ... 21 Claes Wahlöö Keramik på medeltida vis 25 Bengt Bengtsson En bröllopssked från 1500-talet 33 Bengt Bengtsson och Gösta Lindeberg En politisk hedersgåva 42 Britta Hammar Smycken av stål 49 Jan Gerber Storamiralens portefeuille 53 Britta Hammar Silkebroderade tavlor 63 Nils-Arvid Bringeus Konserten på Tre Byttor och Mutter på Tuppen 73 Nils Nilsson Hur gammal är blekingsekan? 85 Nils-Arvid Bringeus Bordsbön i bild 99 Christina Lindvall-Nordin Herrskapsstrumpor 113 BoGyllensvärd "Indianskt porzelain " från Kanton 126 Bengt Bengtsson Värmeställ för sängkläder 129 Gunilla Eriksson "åla chinoise " 139 Anders W. Mårtensson Ålshults förteckning över järnugnar från 1752 158 Bengt Bengtsson Handteckningar från 1700-talet 163 Ove Persson Ett medeltida kvinnoöde 171 Redogörelser

BENGT BENGTSSON

Vad som sig ...

Ett av årets glädjeämnen är att Konung Carl XVI Gustaf accepterat att bli Kulturens högste beskyddare. Det var år 1909, som konung Gustaf V på detta sätt visade sin välvilja och det gjorde också Gustaf VI Adolf under hela sin regeringstid. Vi gläder oss åt att traditionen nu fullföljts.

År 1967 hade årsavgiften höjts från 15 till 25 kronor. Som vi väntat, förlorade vi en del medlemmar av denna orsak , även om inkomsterna av medlemsavgifterna avsevärt ökades. I förra årsboken redovisade vi orsakerna till den nya höjningen till 40 kronor fr.o.m. 1976. Enligt alla statistiska lagar borde vi nu åter uppleva en minskning av antalet medlemmar. Så sk~dde inte. Tvärtom kunde vi den 31I12 1976 redovisa en ökning med 383 medlemmar. Orsaken? Ingen av oss, som arbetar på Kulturen eller i dess styrelse , kan finna någon fullt plausibel förklaring. En av de bidragande orsakerna till den uteblivna minskningen kan dock vara , att vi vunnit intresse och förtroende för det som Kulturen representerar och att medlemmarna i ökad utsträckning känner samhörighet. En sådan tanke känns värmande.

Utredningar, utredningar - det har sysselsatt många inom svenskt museiväsen verksamma tjänstemän och förtroendevalda under de senaste decennierna, förutom de av myndigheterna tillsatta sakkunniga. För Kulturens vidkommande innebar utredningen MUS 65 en påfrestande satsning av tid och arbete, 7

påfrestande, därför att vår underbemannade skuta hade svårt att klara de extra "alle man på däck! " -manövrer, som återkommande kulingar åstadkom , för att tala sjöspråk. Emellertid kom Statens Kulturråd hösten 1976 med ett förslag till ett system för statsbidrag till de regionala museerna. Genom att Kulturen skulle acceptera vissa åtaganden visavi Skånes hembygdsförbund och därmed i någon mån fungera som ett slags länsmuseum , så skulle vårt statsbidrag bli större och dessutom i framtiden värdebeständigt. Detta försl ag bearbetade s intensivt under senare hälften av 1976 och man lyckades få fram en lösning i god tid , så att "nådiga luntan " kunde förelägga riksdagen ett väl förberett försl ag. En av de viktigaste faktorern a i detta nya tillstånd är alltså Kulturens samarbete med Skånes hembygdsförbund . Ett samråd mellan Staten s Kulturråd , de skånska land stingen s utredning " Kultur i Skåne " samt en kommitte bestående av de två landshövdingarna och repre sentanter för land stingen och Malmö kommun har re sulterat i ett samarbet savtal mellan Kulturen och hembygdsförbundet. Avtalet , som utgör en förut sättning för statsanslaget till de båda parterna , lyder :

AVTAL mell a n Kultu rhi stori ska F öre ningen för Södra Sve rige i Lund (Kulture n) oc h Skånes He mb ygd sförbund (H e mb ygd sförbundet ) om sa ma rbete ifråga om regiona l kulturminne svärd m.m. Sta ten s Kulturråd ha r i a nslagsframställning fö r budgetå ret 1977/78 beha ndl at fråga n om " Sta tsbid rag till regiona la mu see r m.m ... och d ärv id påpe kat att de tv å skå nel änen s kilje r sig frå n " no rm a ll änet" bl. a. därutinn a n att land sa ntikva riernas ve rk samhet varit oc h är orga ni sa to ri skt skild från mu see rna i d et att Hembygdsförbund et. som omspänn er båda läne n. är huvudma n fö r land sa ntik va rie ko ntoren i Lund oc h Kri stia nstad . Enli gt Kulturrådet är ett av hu vud sy ft e na med ifråga varand e statsbid rag . vilke t har forme n av ett institut ionsbid rag till mu seer. att ge förut sättninga r fö r ett nära samband me ll an kultu rminn es vårde n oc h mu se iverk sa mhe te n. Kultu rråde t fö res lå r att Kulturen tilld e las sta tsbid rag för regio nal kulturminn esvä rd oc h mu se iverksa mhe t. Sta tsbid raget skall dim e nsio neras med hänsy n till de n to ta la verksa mh ete n. D e n de l av sta tsbid rage t. so m avse r den yttre kulturm innesvå rd e n. fö rut sätt es ge nom ett sa marbe tsav ta l mellan Kul ture n oc h He mbygd sförbunde t föras öve r från fö re ninge n till för bund et. Ge nom ett såda nt av tal ka n - e nli gt Kulturrådet - kultu rminn esvå rd e n fo rt sä tt a i

nuvarande organi sationsform samtidigt som den tillförsäkras ökad till gång till musei- och ut ställningstekni sk sakkun skap. Vidare kan genom ett sådant av tal en fortsatt fri tillgång till land santikv ariekontorets arkiv tryggas. Med beaktande av vad Kultu rrådet anfört och före slagit samt und er förutsättning att de av Kulturrådet framl agda riktlinj erna för statsbid rag till regionala mu seer m.m. i huvud sa k godtages av statsmakterna har mell an Kulturen oc h Hembygdsförbundet träffats följande av tal. 1. Hembygd sförbundet förbinder sig att fullgöra de arbet suppgifter inom den externa kulturminnesvården, som fas tställes såsom villkor för statsbidrag för denna verksamhet. H ärvid avses serv ice till statliga myndigheter, främst riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen, samt - i den mån tillgången på personal medger det - land sting, kommuner, organisationer och enskilda personer. Hembygdsförbundet åtar sig att i den omfattning som i varje särskilt fall överenskommes mell an avtalsparterna medverka vid ut ställningar som faller inom kulturminnesvårdens område . Hembygdsförbundets arkiv skall vara tillgängligt för statliga myndigheter och Kulturen. Anmärkning. Liksom hittill s skall Kulturen svara för vissa uppgifter avseende kulturminnesvården inom Lunds kommun. 2. Kulturen förbinder sig att till Hembygd sförbundet överföra den del av det till Kulturen utgående statsbid raget , som enligt av Regeringen eller Kulturrådet fastställda riktlinjer är avsett för lön till verk samhet vid förbundets kontor i Malmöhus län. Årlig framställning om statsbidrag till nämnd a verksamhet skall göras av Kulturen i samråd med Hemb ygdsförbundet. 3. Detta avtal gäller för tiden den 1 juli 1977-den 30 juni 1980. Avtalet förlänges för en tid av tre år åt gången om det inte säges upp se nast ett år före av talstidens utgång. Därest statsbidraget skull e upph öra att utgå från oc h med viss tidpunkt und er av talsperioden , upphör av talet i sin helhet att gälla vid samm a tidpunkt.

Genom av talet har Kulturen i likhet med Malmö mu seum åtagit sig vissa uppgifter i länet , liknande dem som åvi lar länsmu seerna i det övriga Sverige . Som synes , går man inte in på detaljer vad arten av samarbete beträffar. Men av talet öppnar möjligheter till gemensamt arbete , t.ex. inventeringar, dokumentation och utställningsverksamhet. Förbundets många hembygd sföreningar och personliga medlemmar kan erbjuda värdefull a kontaktmöjligheter till ömsesidig nytta och glädje. I och med ingången av nästa budgetår, alltså fr.o.m. den I juli 1977 , skall lämpliga former av samarbete di skute ras och prövas . 9

Ett annat avtal, som dock ännu endast är under förberedel se, gäller samarbetet mellan de skånska museer, som i framtiden skall erhålla statsbidrag, nämligen museerna i Malmö, Kristianstad och Hel singborg. Det senare museet får f.n . inget sådant bidrag, men man räknar med att tilldelning skall ske inom kort. Förslaget till avtalet skall godkännas av Kulturrådet, mu seernas huvudmän samt landstingen. Vad det hela går ut på redovisas i inledningen: Tre primärkommunala mu seer, Helsi ngborg, Kri stianstad och Malm ö har var för sig utvecklat viss speciali sering vid sidan om sin mångsidiga primärkommu nala verksamhet och Kulturhi stori ska föreningen för södra Sverige , Kulturen , har ett verksamhets- och insamlingsområde som omfattar hel a södra Sverige . Genom en organiserad samverkan oc h fortsatt utveckling av den specialisering som förekommer vid dessa mu seer borde - med stöd av statsbidrag och bidrag från berörda land sting - en väl differentierad och specialiserad regional mu seiverksamhet kunna uppbyggas. För förverkligande av den av den skånska kulturutred ningen föreslagna organisationen för den regionala mu seiverksamheten i Skåne - vilken organisation Statens Kulturråd i sin skrivel se till Regeringen 1976-10-26 om " Statsbidrag till regionala museer m.m ." funnit kunna ligga till grund vid övervägand e av frågan om statsbid rag till de nu berörda mu seerna har följande avtal träffats.

En konsolidering av skånsk museiverksamhet är under uppsegling och man vill gärna önska att alla skånska museer kunde saml as kring viktiga gemensamma uppgifter. I väntan på riksdagsbeslutet kan Kulturen dock med stor förtröstan se framtiden an. Som en viktig kulturfaktor är vi officiellt erkända som aldrig förr, vi har åtagit oss intressanta uppgifter för framtiden och vi tror att Kulturen mera än förut blivit accepterad som en riksangelägenhet.

Av årets många utställningar måste några nämnas särskilt, eftersom Kulturen uppträtt på så vitt skilda platser som O slo , Trelleborg, Landskrona, Hel singborg, Warszawa , Östarp , Szczecin och Kri stianstad. Nåväl , det låter bisarrt, men låt oss förklara: Gustavsbergsutställningen , som vi redogjorde för i årsboken för 1976, cirkulerade - i något begränsat urval - i flera sydsvenska städer. Det JO

Antikvarie Barbro Åstrand - utställningskommissarie för "Sydsvensk folkkon st " - bjuder statsmini ste r Oddvar Nordli på skånsk spettekaka . Foto Hövikodden.

Nobelstiftelsens ordförande, professor Sune Bergström , vid invigningen av utställningen " Konst från alla världsdelar" . Foto: Thommy Bernquist.

stora och skiftande materialet presenterades efter vart och ett mottagande museums ytmässiga och tekniska resurser och väckte överallt stort intresse. Speciellt det originella greppet med föremålens förankring i olika sociala miljöer väckte anklang. Sedan Kulturen under 1975 och 1976 mottagit två utställningar av polsk folkkonst (målerier resp. keramik) var det tid för återvisit. Vi planerade under våren en utställning av sydsvensk folkkonst för Etnografiska Nationalmuseet i Warszawa , men planerna ändrades och vidgades. En svensk kulturmånad i Oslo - från den 9 september till den 10 oktober - arrangerades av det dynamiska pressrådet Ivar Öhman , som bad om vår medverkan . Utom vår utställning visades modern "naivkonst" från Sverige samt en fotoutställning. Vi kunde på utsatt dag visa en god oc h allsidig utställning, som omfattade det mesta, från silverknappar till 10 meter långa dukagångsdrättar. Statsministern Oddvar Nordli invigde och han blev kanske något 12

Agitatorn i talarstolen , rekonstruktion i utställningen " Lunds Arbetarkommun 75 år". All a möbler och Axel Danielssons byst från Folkets hus i Lund.

konfunderad när utställningskommissarien, antikvarie Barbro Åstrand, med en förskärarkniv i högsta hugg sprang upp på estraden för att ge honom första biten av utställningens mascot, en väldig spettekaka. Den inviterade publiken, ca 350 personer, gjorde sedan snabbt slut på Östarpskorv, öl och spettekaka i skön förening. Platsen för utställningen var Hövikodden, Sonia Henies och hennes makes storslagna anläggning väster om Oslo, och man räknade under kulturmånaden in ca 20.000 besökare, delvis tack vare åtskilliga evenemang kring utställningarna i form av folkmusik, teater m.m. Den 10 november öppnades samma utställning i Nationalmuseet för etnografi i Warszawa. Till vernissagen infann sig en stor publik , bland vilken märktes biträdande kulturministern, chefen för museistyrelsen inom kulturdepartementet, Sveriges ambassadör, friherre Carl Johan Rappe och många andra , i Warszawa arbetande svenskar. I skrivande stund befinner sig 13

En bild från Axel Elfstrands verkstad i Sjöbo, ingående i utställningen i Östarp.

vår utställning i Stettin (våra kära polska vänner ursäktar nog stav ningen!) och sedan blir det Paris , där den öppnas den 12 maj. Biblioteque Forney, en av de vackraste renässansbyggnader, som Paris kan uppvisa, skall inrymma vår utställning. Sedan blir det kanske en svensk turne ovanpå den internationella.

Nobelpristagaren i medicin år 1961 , Georg von Bekesy , som avled 1972, var en originell samlare av konst från hela världen . Originaliteten visade sig framför allt däri att han - varhelst han såg skönhet - inte var bunden av något speciellt område vare sig geografiskt, tidsmässigt eller tekni skt. Sin märkliga sa mling testamenterade han till Nobelstiftelsen, som med hjälp av museal expertis lät göra en ut ställning , som visades på ett fåtal platser. Kulturen kunde den 11 februari öppna utställningen , vackert och kunnigt ordnad av docent Jan Wirgin vid Östasiatiska museet. Kulturens publik erbjöds det sista tillfället att se denna märkliga samling, vars förnämsta klenoder nu är fördelade på specialmuseerna i Stockholm. En del av samlingen har så lts på 14

!'··--·····························

?i'~uÖ (i? !),OÖ U

Broderade bonader i mängder fyllde textilhallen och har sedan som vandringsut ställning besökt åtskilliga sydsvenska städer.

auktion. Man måste beklaga, att Nobelstiftelsen inte såg sig i stånd till att låta samlingen förbli intakt , även om den på ett sätt fått ett minnesmärke i en förnäm katalog. Att de statliga centralmu seerna på detta sätt förfogar över en sluten samling i privat ägo , utan att man undersökt möjligheterna att ställa ut den samlad , är anmärkningsvärt.

Ett originellt inslag i vår utställningsverk samhet var " Lunds Arbetarkommun 75 år" . Utan någon politisk slagsida gav denna utställning en god bild av ett stycke svensk kulturhistoria, där man fick en klar uppfattning om att staden Lund var skådeplatsen för många viktiga händel ser i arbetarrörelsens hi storia och även om att här fostrats åtskilliga förgrundsgestalter!

~ alla hem användes lergod s. Det fanns i herrgård sköken , det fanns i de enklaste hu shål l. Det var förgängligt och det är inte 15

Grytor, grytor och åter grytor - utställningen av medeltida keramik kunde visa upp massor av variationer.

mycket, som i oskadat skick bevarats till vår tid. I förra årsboken talades om den inventering och den utställningsverksamhet , som skånska museer gemensamt planerat. Ett inslag i denna verksamhet var Östarps sommarutställning "Gamla krukmakare i Färs härad " , där Sjöbotraktens folkliga keramik var huvudtema. Vi hoppas att denna "all skånska" samarbetsform inte bara skall ge goda resultat på just detta område, utan också vidgas till att omfatta samarbete på andra gemensamma forskningsfält.

En vetenskaplig och publikmässig framgång blev den stora utställningen av i Sverige funnen medeltida keramik. Många goda krafter hade samverkat och ett 30-tal institutioner hade välvilligt lånat ut material, trots att detta ibland intar viktig plats i 16

Rhenländskt stengod s från 1400- och 1500-talet fyllde flera montrar i Kulturen s utställning " Keramik 1000-1600".

2 - Kulturens årsbok

Att själv få grilla korv - det uppskattas då Husmodersföreningen och Kulturen kallar till julstök.

deras utställningar. Speciellt gladdes man åt att utövande keramiker - professionella och amatörer - var flitiga besökare. Ett symposium i samarbete med Lunds universitets historiska museum anordnades i oktober med ett 80-tal deltagare från Sverige, Norge och Danmark. Det varade i 3 dagar med föredrag och diskussioner kring olika ämnen inom detta för medeltidsarkeologin ytterst viktiga område. Utställningen skall i majflyttas till Statens historiska museum i Stockholm , där den kommer att kvarstå under hösten 1977.

Att skapa traditioner, det är något mycket förnämt, och det har Lunds Husmodersförening gjort på Kulturen. Det årliga "Julstöket" vid månadsskiftet november-december började mycket anspråkslöst, men den ökande uppskattningen från allmänhetens sida och den för båda parternas kassor alltmer välgörande tillströmningen av kontanter (till goda och höga ändamål!) har gjort julstöket främst till en omistlig ouvertyr till lundabornas 18

Lasse Holmquist mottager Assarssonska priset " för skånsk kulturgärning " vid årsmötet 1976.

julfirande men också till en god hjälpare . Vad Kulturen beträffar, ger det aktuella bidraget från husmödrarna möjlighet till extra åtgärder för vår verksamhet för barnen s trivsel , t.ex . inredande av rast- och måltidsrum för besökande barngrupper.

Utom de donatorer , som vi sat sin vänlighet på ett fin ansiellt sätt , vill vi också tacka dem som hjälpt oss in natura, och här vill vi nämna direktör Thorsten Westerström , som bidragit till moderni seringen av vår värmecentral genom att skänka oss en förstklassig värmepanna med tillbehör och AB Hörby Bruk , som donerat stabila tran sportkärror , välbehövliga på Kulturen s ganska vidsträckta område . Vi är också tacksamma mot Lundblads Golv för gåvan av ett parkettgolv i en av Vita hu sets överljussalar. Andra likna nde donationer att förtiga, enligt givarnas önskan.

Genom direktören Conrad Assarssons frikostiga donationer har Kulturen givits möjligheter att på olika sätt befrämja skånskt kulturliv. För andra gången har det Assarssonska priset "för skånsk kulturgärning'' utdelats , denna gång till Lasse Holmquist. Vid årsmötet överlämnade Kultur:'!ns ordförande, landshövding Nils Hörjel, den till priset fogade checken och i sitt anförande sade han bl.a.: " Holmquists framträdande i televisionsprogram kännetecknas av djup kunskap om svensk - speciellt skånsk kultur, av framstående populariseringsförmåga och en stark ambition att levandegöra vetenskapliga sammanhang för en bred publik. Vidare har han verksamt bidragit till att skapa kulturella kontakter mellan Skåne och Polen, vilket bl.a. resulterat i utbyte av utställningar mellan Kulturen och polska museer" . Årsmötesdeltagarnas och pressens positiva reaktion bekräftade att Kulturen valt en värdig mottagare av det Assarssonska kulturpriset. Nu dröjer det kanske något eller ett par år, tills nästa pris utdelas, eftersom fondens avkastning f.n . inte tilllåter extravaganser, men så får man också tid att välja nästa fullvärdiga mottagare!

Till slut: Mina damer och herrar Mecenater! Ett hjärtligt tack för den fina bröllopsskeden , för den märkliga Kungsholmspokalen och för många andra viktiga tillskott till samlingarna, och för värdefull litteratur till vårt bibliotek, där vi behöver material för att utforska och levandegöra det vi är satta till att bevara! Vi har under 1976 förbrukat det mesta av Edra bidrag - och vi har stora planer för 1977 - men vi hoppas, att Ni skall fortsätta att stödja oss och att flera Mecenater skall ansluta sig - kanske Ni vill värva rekryter?

CLAES WAHLÖÖ

Keramik på medeltida vis

Den stora utställningen i Vita huset om fynden av medeltida keramik i Sverige innefattade även en arbetande keramisk verkstad . I denna satt vid tider, som annonserades ut, keramikerna Getthen Holm och Lena Olsson och förfärdigade ting, vilka hade sina förebilder i utställningsmontrarna. Detta inslag i utställningen visade sig vara mycket uppskattat. Besökarna flockades framför drejorskorna, vilka fick fullt sjå med att förklara vad de gjorde och hur det hela fungerade. På gräsmattan framför textilhallen hade en enkel brännugn byggts upp. I denna brändes de föremål som producerades i verkstaden. Ugnen byggdes enligt ett konstruktionssätt, som förekom under 1200- och 1300-talen. Ugnar från denna tid har påträffats vid arkeologiska undersökningar i Danmark och ugnen på Kulturen fick låna drag av ett par danska brännugnar. Den var dock betydligt mindre än sina medeltida förebilder. I Sverige har ännu ingen medeltida keramikugn påträffats . Principen för ugnen är enkel. Den byggdes i anslutning till en grop, vars botten låg i plan med eldstadsgolvet. Eldstaden skildes frän det däröver liggande brännrummet av ett golv med eldfasta plattor. Ugnskupolen byggdes med stengodslera från Fyledalen i Skåne. Denna har mycket goda plastiska egenskaper och kupolen kunde formas upp utan stödanordningar. På ugnsvalvets bakre del sattes ett plåtrör som skorsten. Denna fick leda röken utanför det sadeltak, som byggdes för att ge brännarna skydd för väder och vind. Bränningen ägde rum under vintermånaderna, och dåligt väder och stark blåst ställde ofta till förtret. 21

I . Drejning i den tillfälliga verkstaden på tredje våningen i Vita hu set.

Ugnen visade sig fungera förträffligt vid lergodsbränning. Det var lätt att få upp den till de 750°, som erfordras och vedåtgången var överraskande liten. Keramikerna utförde också glasyrbränningar i ugnen. Experimenten gällde här framförallt blyglasering av traditionell medeltida typ. Detta bjöd på en del problem med blandningsförhållandet mellan blymönja och lera. Det visade sig också att temperaturen i ugnen mås te ganska högt upp för att blyglasy ren skulle s mälta ut ordentligt. För en lyckad grön blyglasyr kräv de s en temperatur på omkring 950°. Ett a nna t experiment gällde stengod sbrä nning. H ärvid måste ma n uppnå en så hög tempe ratur att lerpa rtiklarna smälter sa mman (sintrar) och bild ar ett homogent kornfritt och vattentätt gods. För a tt möjliggöra denn a typ av brä nning hade ugnskupolen försetts med ett isoleringslager av kao linull. T a nken var också a tt genomföra en sa ltglase ring enligt den medeltid a me-

2. Glasering av keramik.

tod, där vanligt koksalt helt enkelt slängs in i ugnen i slutskedet av bränningen, då en temperatur på omkring 1.200° uppnåtts. Härvid förgasas saltet och avsätter sig på bränngodset. Reaktionen mellan saltet och kiseln i leran ger glasyren, som kemiskt sett utgöres av natronglas. Vid den stengodsbränning som genomfördes blev bränningstiden lång, mer än elva timmars intensivt eldande behövdes för att få godset bränt. Till slut kastades koksaltet in i eldstaden, varefter ugnen tillslöts. Ett vitt moln av förgasat salt vällde ut genom springor i ugnen och lägrade sig som dimma över gräsmattan i den tidiga morgonen. Man kan efter ha sett detta undra över vi lka yrkesskador brännarna i de medeltida europeiska

3. Bränning. Det gäller att elda försiktigt i början . Vid för häftig fyr spricker godset med avslöjande knallar.

faktorierna ådrog sig. Där kunde en enda bränning kräva att flera hundra kilo salt skulle slungas in i ugnen. Experimentet med saltglasering i Kulturens lilla ugn blev lyckat och ett vackert saltglaserat gods kunde efter en lång avsvalningsperiod plockas ut ur brännkammaren. De olika ting som producerades av keramikerna i verkstaden försåldes och de intresserade kunde alltså förse sig med konsthantverksprodukter, som visar hur en medeltida teknologi med relativt enkla hjälpmedel kan rekonstrueras.

BENGT BENGTSSON

En bröllopssked från 1500-talet

Tillfärgbild I

"Den första skeden - förmodligen samtidig med några av den äldre stenålderns flintknivar - var väl ett musselskal från havsstranden. Men liksom den vanliga blåmusslans ovala form skiljer sig från ostronets runda och pilgrimsmusslans solfjäderformade, så torde med lika rätt alla dessa tre kunna tagas som skedens urformer och ingen av dem kunna betraktas som tidigare eller senare än någon av de båda andra" (Olle Källström i Svenskt Silversmide, 1941 ). Faktiskt finner vi alla dessa former under antiken, i faraonernas gravar och i fynd från det antika Rom och Pompeji. I Norden kan vi särskilja en för våra länder karakteristisk skedtyp först på 1200-1300-talen. Speciellt har de gotländska skattefynden från Valdemars tågets dagar (1361) lämnat ganska rikligt material. Dessa skedar - alla av silver - har cirkelrunt blad och långt, smalt skaft. Övergången mellan skaft och blad kan bestå av en enkel vulst, men det förekommer också, att skaftet slutar i ett djurhuvud, som tycks hålla bladet i sitt gap. Ett av de vackraste exemplen på detta erbjuder en sked i Kulturens ägo, förvärvad av Karlin på en auktion i Köpenhamn 1894 för 30 kronor(!), bild I. Där förekommer också en nedsträckt välsignande hand. Skedens huvudformer utvecklas sedan hos oss därhän, att skaftet blir kortare och kraftigare och bladets övre del förlänges, så att cirkeln upptill får en kort "snibb", bild 2. Det förekommer vid tiden omkring 1500 skedar med äggformat blad, men troligen har dessa tillverkats utomlands. Denna typ av blad blir vanliga även hos oss mot 1500-talets slut, men under större delen av århundradet ser vi i Sverige och det då danska Skåne så 25

I. Silversked från 1300-talet, dansk eller möjligen skånsk. L. 13,7 cm . KM 8.870. Foto Carl Meijer.

gott som uteslutande sengotiska skedar med det runda bladet och det korta skaftet. Den ofta citerade tysken Samuel Kiechel , som reste i Sverige 1586, förvånar sig över hur många silverskedar en enkel bonde kunde äga. " Och det har mig berättats , att före kriget, då folket varit mycket färmögnare och bönderna stundom haft del i bergverken, funnos de, som ägt en halv tunna full med silverskedar, ehuru kriget tämligen smält det tillsammans för dem. " Hur som helst , vi har här det första starka belägget på silverskedens po26

2. Silversked , av otydliga stämplar att döma möjligen tillverkad av Erik Jöransson i Stockholm, mästare frå n 0 . 1570-1620.

pularitet i de svenska hemmen. Och man frågar sig, om förklaringen till dess relativt rikliga förekomst enbart ligger i skedens dubbla roll som kapitalplaceringsobjekt och skrytföremål eller om den inte därtill spelar en annan viktig roll, nämligen som hedersgåva vid olika tillfällen. Vi har faktiskt belägg på detta redan på 1500-talet. Prosten och riksdagsmannen Kristoffer Svensson Brunius har ägt en silversked (nu i Kulturen , se vår årsbok 1963 , s. 81) vars inskription anger, att skeden är en hyllning till honom med anledning

3. Två silverskedar av okänd mästare, Sverige, 1500-talet. Den vänstra skeden KM 68.816, den högra privat ägo .

av hans förmåga som predikant eller möjligen en belöning för en god predikan vid något enstaka tillfälle . Vi har dopskedar, bröllopss kedar, begrav ningss ked ar och belöningss ked ar för gott arbete av olika slag, visserligen de allra fle sta från tiden från 1600-talets mitt till 1800-talets första decennier, men jag har i en privatsamling sett en praktsked från slutet av 1500-talet, vars inskription nämner en man som salig " BEATUS VIR" -och so m alltså bör vara en begravningss ked.

4. De två skedarnas stämpel.

Varför använde man skedar i dessa olika sammanhang? Något säkert svar på frågan torde inte kunna ges, men jag vågar framkasta en hypotes. Vi har i vår silversamling några dryckeskannor med ciselerade, religiösa motiv. En Danzigerkanna från 1600-talets mitt avbildar profeten Elia i öknen - ett skogsparti - där han mottager föda från korpar, vilket omtalas i Första konungaboken, kap. 17. På en annan kanna från samma tid och samma stad skildras bröllopet i Kana. Och en svensk kanna från 1703 har ett lock med en ciselerad framställning av den heliga familjen i ett parklandskap, ett motiv, som brukar kallas "Vila på flykten till Egypten " . Josef har samlat en mängd frukter, som han lägger fram åt Maria, alltså även detta ett måltidsmotiv, om än inte så påtagligt som på de båda tyska kannorna. Dessa ciselerade silverkannor har troligen vid festliga tillfällen lyfts till en bordsbön , där orden: "vårt dagliga bröd giv oss idag " har bildat tyngdpunkten. Och bröllopet i Kana kan man ha använt som en symbol för en av Herren välsignad fest. Religionen är till städes även vid det högtidliga skålandet. Och skedarna - kan man inte tänka sig att en sådan gåva till ett dopbarn , till ett brudpar, till en avlidens vänner, till trogna tjänare etc. , inneburit en önskan om att mottagaren icke skall sakna livets nödtorft, utan få god användning för det givna redskapet, alltså ännu en symbol för bönen om det dagliga brödet? Och jag vill nu övergå till att beskriva det nyförvärv till våra samlingar, som föranlett ovanstående rader!

5. Silversked med "knopknopp" , Vä, ca 1600. Privat ägo.

Tack vare mecenatkontot fick Kulturen nyligen möjlighet att förvärva en sengotisk silversked , med största sannolikhet svensk. Den är tämligen stor, bladet har en bredd av 74 mm och totala höjden är 132 mm. Bild 3 och färgbild I torde tillfredsställande visa dess utseende. Den är sannolikt tillverkad vid 1500-talets mitt, möjligen något tidigare. Orsaken till denna försiktiga datering är bl.a., att den mästarstämpel, som slagits på skaftet, till typ och utformning är snarlik den äldsta kända mästarstämpeln i Stockholm , som av Hans Olofsson slogs på den bägare av 1554, som finns i Kulturens samling. Skedbladet är praktiskt taget cirkelrunt och har 1500-talsskedens karakteristiska breda, skarpa kant, som förblivit orörd av hammaren, när bladet smitts ut från en flat "plans", med distinkt tillfilad kant. Bladet övergår mjukt i ett kraftigt skaft, via två tvärlagda vulster. Skaftet är nästan extremt kort, vilket skulle motivera en tidig datering. Bladets insida är på sin övre del prydd med ett starkt stiliserat 30

språkband, vars ändar är upprullade i branta spiraler. Språkbandets två hälfter möts i en cirkel, som omsluter ett gotiskt a. Inom bandet upprepas ett graverat tecken, som närmast ser ut som en romersk trea: 111, men som i detta fall, sammankopplat med bokstaven a, knappast kan tolkas som annat än bokstaven m och alltså utgör dessa tecken en förkortning av orden "Ave Maria". A och M kombinerade i medeltida inskriptioner, i smyckedetaljer m.m., är en mycket vanlig företeelse. Man får emellertid inte dra den slutsatsen, att skeden tillkommit under katolsk tid, eftersom A ve Maria-tecken förekommit långt efter det att reformationen slagit igenom i Norden. Denna graverade dekoration är förgylld, liksom skaftets knopp. Den är av en typ som brukar kallas kronknopp och är bildad av fyra gotiska bladdekorationer, s.k. korsblommor, som omger en konisk kärna. Det originella med vår sked är, att vid varje korsblomma är fästad en ring, i vilken ett förgyllt hjärta hänger. Hjärtat som symbol för kärleken är ju väl känt, för himmelsk såväl som för jordisk kärlek. I detta fall vågar man kanske tro på det senare alternativet; skeden kan med andra ord vara en bröllopssked. En i detta sammanhang kanske signifikativ detalj ser vi som övergång mellan skaft och knopp, ett parti, format som en tillplattad sfär, graverad med regelmässigt formade linjer, som ger kulan ett utseende, likt en konstfull, sjömansmässigt gjord knop. Jag har på medeltida skedar funnit sfäriska knoppar, som korrekt avbildar den i sjömanskap välkända fallrepsknopen (Varbergs museums årsbok 1970) och följt den fram till dess "degenererade" form, där repvindlingarna övergått till att bli ornament istället för realistiska inslag i en skulptural avbildning, bild 5. Det är en slående likhet mellan den här avbildade Väskedens knopp och mellanknoppen på "vår" sked. Kan det tänkas att knopen avbildats på de medeltida skedarna som en symbol för enhet, för sammanhållning, och att denna inre mening funnits kvar (kanske okänd för många) även sedan knopen omvandlats till ett icke identifierbart ornament? Skeden har inköpts från Danmark, men är av omisskännlig svensk typ. Danska skedar från denna tid kan visserligen till proportionerna vara snarlika, men den karakteristiska kron-

knoppen kan näppeligen ha utformats någ_o n annanstans än det dåtida Sverige, med reservation för Skåne. Därtill kommer, att en sked med samma stämpel och i huvudsak samma form, men betydligt mindre, efter vårt förvärv inlämnats till Kulturen för bedömning. Av vissa skäl kan man antaga, att skeden nr 2 ärvts inom en halländsk-skånsk släkt, vilket ger stöd åt attribueringen till någon svensk mästare inom "nusvenskt" område. Man vågar hoppas , att stämpeln på dessa skedar skall kunna knytas till någon bestämd mästare och att vi därigenom kan få fram namnet på en förut okänd guldsmed. Det finns många liknande fall inom denna gren av den kulturhistoriska forskningen, och vad silver beträffar, kan jag hänvisa till den magnifika barockbägare från 1690-talet, som vi förvärvade 1967, och vars suddiga stämplar omöjliggjorde en mästarbestämning (se vår årsbok 1968, s 75). Det dröjde dock inte länge , förrän en utställning av kyrksilver i Helsingborg gav lösningen, i och med att en oblatask med samma stämplar som på vår bägare arkivaliskt kunde visas ha levererats till vederbörande kyrka av Hans Jönsson i Helsingborg. Jag tror alltså att frågan om vem som tillverkat Kulturens nyförvärvade praktsked kommer att bli besvarad ganska snart, genom t.ex. kyrkoinventeringar eller kanske iakttagelser gjorda av någon uppmärksam läsare av denna årsbok.

Sil ve rs ked , svensk, fr än 1500-talet. H . 13,2 cm. KM 68.8 16.

Pokal. Kung sholm s glasbruk. Stockholm . Daterad 1738. Försedd med Ca rl GustafTessi ns g rev liga va pe n. H . 34 c m . KM 68.944.

111

Skä rps pä nn e n frå n 1790-ta le t av ut li-i nd sk till ver knin g. Överst rys kt pa rs pä nn e KM 30.699.2 9.4 x 7.4 c m . edc rst t.v. KM 29.442 7.7 x 6.3 c m och n.t.h . KM 29.443 9.5 x 8.7 cm.

Po rtfölj av rött ka lv skinn med de ko r i guldtryc k. Portfölje ns öv re de l inne hå ll e r fack fö r pa ppe r oc h ha ndlinga r, den nedre lådlikna nde de le n ha r inredning fö r skri vdo n . KM 15.548.

BENGT BENGTSSON OCH GÖSTA LINDEBERG

En politisk hedersgåva

Carl Gustaf Tessins pokal från 1738 Tillfärgbild Il Genom en vänlig donator fick Kulturen 1970 ett välkommet tillskott till samlingen av glas från Kungsholms glasbruk i Stockholm, en stor remmare från 1700-talets början (se Kulturens årsbok 1971, s. 49). Nu har åter en praktpjäs från samma bruk kunnat tillföras samlingarna, tack vare bidrag från Staten och Kulturens mecenatfond. Det är en lockförsedd pokal, färgbild Il, och den totala höjden är 34 cm. Pokalen är rikt graverad med ornament, inskriptioner, emblem och det grevliga Tessinska vapnet. Detta uppfyller en stor del av pokalens "framsida''. Resten av utrymmet runt cuppan upptages av ett emblem, symboliserande riddarhusets talman, lantmarskalken, nämligen en ur ett moln framsträckt arm, hållande en stav, Iantmarskalkstaven. Emblemet omges av en kartusch och från denna utgår en rik flora av ornament i form av bladrankor och blomgrupper. Över emblemet är graverat inskriptionen Salus Publica Suprema Lex och Wår land-Mareschalks skål. Undertill står dateringen 1738. Locket, som krönes av en spetsig knopp, är på ena framkanten prytt med en emblematisk grupp av harnesk, hjälm, fanor och blanka vapen. Att pokalen är tillverkad vid Kungsholms glasbruk , därom råder intet tvivel ; ornamentens rankor passar väl in i den för bruket karakteristiska floran . Därtill kommer , att kuppan är "sjuk", med det hos många Kungsholmsglas förekommande inslaget av nålliknande utfällningar i godset. Glassjukan förekommer dock varken i skaft, fot eller lock. Eftersom sjukdomen orsakas av för stark sodahalt i massan, och detta överskott möjligen avsiktligt har åstadkommits av hyttmästaren för att få glaset smidigare vid blåsningen, är det förklarligt, att blåsta 3 - Kulture ns å rsbok

I. Kungsholmspokal , med Carl GustafTessins vapen och daterad 1738 . KM 68 . 944.

2. Det tessinska vapnet.

partier - som kuppan hos vår pokal - oftare uppvi sar glassj uka än mass iva eller lätt formade partier, som lock och fot. Pokalens form överensstämmer också med många vid denna tid tillverkade Kungsholmspokaler. Dock är skaftets massiva balusterform originell på så sätt, att de flesta av brukets pokaler från samma tid har konstfullt blåsta, ihåliga skaft. De schlesiska glasmästarna torde ha varit vägledande för sina Kungsholmskollegor vid denna tid . Pokalen har alltså varit en gåva till Carl Gustaf Tessin från Riddarhuset, då han år 1738 fungerade so m lantmarskalk. Gunnar W . Lundberg har beskrivit och avbi ldat den i sitt bidrag till "Carl Gustaf Tessin och konsten ", årsbok för svenska statens konstsamlingar nr 17, år 1970. Den var då deponerad i Institut Tessin i Paris . Lundberg säger att den "nyligen förekommit i belgisk konsthandel" . Efter depositionen i Paris ha mnade den i en dansk konsthandel, där Kulturen upptäckte och förvärvade 35

3. Detalj av locket med graverade vapengrupper.

den. Att vår pokal är densamma som den i Institut Tessin deponerade , det bevisar den tydliga bilden i Lundbergs uppsats. Denne forskare ser det som självklart, att pokalen ingått i Tessins samling på Åkerö. Lundberg nämner emellertid , att det skulle finnas liknande pokaler i Nationalmuseum och Nordiska museet. Till detta kan sägas , att Nordiska museet inte äger någon liknande pokal, men att det i Nationalmuseum finns en nära nog identisk. Lantmarskalksstavens emblem och inskriptionerna är desamma, men Tessin vapen är utbytt mot riksvapnet , och årtal saknas. Hela utformningen är dock sådan , att pokalerna måste ha gjorts vid samma tillfälle och av samma anledning: en hyllning till Tessin för vad han åstadkommit vid riksdagen 1738. Ett personligt vapen på ett föremål - alltså i detta fall Carl GustafTessins - anger, att föremålet ägts av eller givits till vapnets bärare, medan ett riksvapen inte behöver betyda något annat än ett uttryck för 36

4. N ationalmuseum s pokal med rik svapnet. Foto N ationalmuseum .

5. Detalj av riksvapnet på Nationalmuseums pokal. Foto Nationalmuseum.

nationell gemenskap. Man frestas alltså till slutsatsen , att Tessins insatser vid riksdagen 1738 dels renderat honom en personlig hyllning i form av den pokal, som Kulturen förvärvat, och dels föranlett glasbruket att tillverka en eller flera pokaler - nu med riksvapnet - för avsalu eller efter beställning av medlemmar av Riddarhuset. Riksvapnet kan inte i detta fall , med tanke på inskriptionerna, alludera på kungahuset. Kulturen har förvärvat ett gott prov på Kungsholmsbrukets förnämsta produktion under senbarocken , men därtill ett monument över en av de viktigaste politiska händelserna i svensk historia , men därom skall en historiker av facket berätta. Bengt Bengtsson

Pokalens politiska bakgrund

I maj 1738 samlades ombud för de fyra stånden till riksdag i Stockholm . Det var från början tydligt, att det skulle bli en riksdag, präglad av starka politiska motsättningar. En stridsglad och hänsynslös opposition väntade på en chans att störta den sittande regimen. Den senares ledande kraft sedan 17 år var den nu 74-årige kanslipresidenten Arvid Horn. Som kanslipresident - närmast motsvarande stats- och utrikesminister - var han riksrådets främste man med betydligt större makt och inflytande än Fredrik I. Utan att bilda något egentligt parti hade han dittills haft ett starkt stöd vid riksdagarna. Betecknande för hans ställning är, att han flera gånger valts till lantmarskalk , dvs . talman på Riddarhuset. Under skydd av en försiktig och fredlig utrikespolitik hade han lett landets återuppbyggnad efter det stora nordiska kriget. Mot den hornska regimen uppträdde nu oppositionella grupper, av vilka den högljuddaste och farligaste utgjordes av den stora massan av lågade! , särskilt de yngre. De önskade en mera aktiv utrikespolitik i förbund med Frankrike och Turkiet och med sikte på att återtaga de provinser, som Sverige förlorat till Ryssland 1721. Med denna grupp samverkade en stor del av borgarståndet, som krävde stöd och skydd åt svensk företagsamhet , särskilt industri och utrikeshandel. Dessa grupper framträdde vid riksdagen 1738-39 som ett organiserat riksdagsparti med effektiv organisation. En säregen roll spelade den franske ambassadören, som understödde det nya partiet med råd och pengar, givetvi s i avsikt att få till stånd en ny regering med fransk orientering. Beteckningen "nattmössor" blev oppositionsmännens öknamn på Horn och hans anhängare, och själva kallade de sig " hattar". Nattmössan drog man ner över öronen , när man kröp ner i sängen. Hatten satte man käckt på huvudet, när man gick ut. Hattarnas effektiva propaganda och goda organisation gav resultat redan vid valet av ståndens talmän och riksdagens ut39

skott. Adeln valde till lantmarskalk med 525 röster mot den närmast följande medtävlarens 141 ''Överhovin tendenten Greve Carl GustafTessin ". Den nye lantmarskalkens farfar, Nikodemus Tessin d.ä., var en till Sverige inflyttad pommersk byggmästare och arkitekt. Fadern , Nikodemus Tessin d.y., hade varit ett av den svenska arkitekturens största namn , om vars verksamhet bland mycket annat Stockholms slott ännu vittnar. Upphöjd till greve och riksråd spelade han en viss politisk roll under Frihetstidens första år. Hos Carl Gustaf Tessin trädde arkitekten tillbaka för konstnären och mecenaten, diplomaten och politikern. En samtida iakttagare, Danmarks sändebud i Stockholm , skrev om honom följande: ''Denne herre förenar hos sig så många lysande egenskaper, att man ej bör förvånas, att se honom först på skådeplatsen . Ett rikt snille, ett verksamt, fyndigt och smidigt huvud, en fin och säker takt , ett tämligen riktigt omdöme, när han ej hänföres av en alltför livlig inbillningskraft, äro egenskaper, som alla sansade hos honom erkänna. Född talare, behöver han endast låta höra sig för att draga på sin sida allas sinnen och röster. Vänlig, artig, förekommande med hög som låg, läggande i dagen ädla och högsinta tänkesätt, har han förstått att vinna hjärtan. ' ' Bakom dessa lysande egenskaper skönjdes emellertid andra, mindre lysande. Vältaligheten och fantasien överskylde ofta bristande arbetsförmåga och uthållighet. För politikens och samhällslivets realiteter, särskilt de ekonomiska, var han ej sällan främmande. Som talman i rikets främsta stånd intog Tessin en mycket viktig position, och därtill kom, att han var självskriven ordförande i riksdagens viktigaste utskott, sammansatt av representanter för adeln, prästerna och borgarna. Till skillnad från andra utskott hade Sekreta utskottet själv beslutanderätt i en rad viktiga frågor , bl.a. utrikespolitiska. I detta viktiga utskott hade hattarna majoritet. De begagnade sig därav för att bedriva en egen undersökning för att leta upp anledningar till anmärkning mot rådsherrarna. Den 74 år gamle Horn gav upp striden och inlämnade till riksdagen sin avskedsansökan, som genast beviljades under glänsande lovtal från

vänner och fiender. Hans anhängare i rådet vägrade däremot att dra konsekvenserna av den nya ställningen i riksdagen. För ren parlamentarism var Sverige ännu inte moget. Hattarna fick därför tillgripa den för oss egendomliga utvägen att ställa politiskt misshagliga riksråd till ansvar för tjänstefel och döma dem till avsättning, även om de formellt fick behålla riksrådstiteln. Inom det segrande partiet intog Tessin en ledande ställning. Som lantmarskalk deltog han i regel inte själv i debatterna . Men han hade flera tillfällen att vältaligt ge uttryck för sitt partis synpunkter. Vid ständernas uppvaktning för kungen i början av riksdagen yttrade han, "att ständema borde vara mera benägna till ett allmänt deltagande i vår världs allmänna rörelse än till ett nesligt stillasittande " . Adeln beslöt under allmän entusiasm , att talet skulle tryckas. Mot slutet av riksdagen på våren 1739 kom ytterligare hedersbetygelser. Ståndet beslöt att låta prägla en minnespenning till sin lantmarskalk " av guld till 50 dukaters värde". Av mera påtagligt värde för Tessin med hans vanligen dåliga ekonomi var riksdagens beslut om ett särskilt arvode till de fyra talmännen. Tessin ensam fick 40.000 d.s. , åtta gånger så mycket som de övriga talmännen tillsammans. Detta kan betraktas som inledningen till de partibelöningar, som skulle bli en regelbundet återkommande företeelse under Frihets tiden. Något beslut om glaspokalen står däremot ej att finna i adelns protokoll. Ett anbud om att bli riksråd avböjde han tillsvidare för att i stället som diplomat verka för den nya svenska utrikespolitiken. Han fick snart uppleva , att Sveriges "deltagande i vår världs allmänna rörelse '' ledde till ett illa skött krig mot Ryssland och en förödmjukande fred. Gösta Lindeberg

BRITTA HAMMAR

Smycken av stål

Tillfärgbild fil

Redan under 1700-talets första hälft växte i England fram en betydande stålindustri, till stor del baserad på svenskt stångjärn av hög kvalitet. Manufakturerna framställde till en början främst nyttoföremål såsom verktyg, askar, svärdfästen, saxar m.m. Vid seklets mitt började man också tillverka smycken av olika slag i tidens stil. Enligt uppgifter hämtade ur samtida brev och dagböcker stod skickliga yrkesmän i Woodstock, nära Oxford, för den bästa produktionen. År 1761 skrev greve Kielmansegge i sin dagbok: "Woodstock är en liten stad, som emellertid är känd över hela England för sin fina ståltillverkning. Woodstocks produkter föredrages framför varor tillverkade i Salisbury och det är inte ovanligt att finna stålspännen och klockkedjor etc." Man upptäckte, att mjukt stål kunde fasettslipas . Därefter följde polering och sedan måste man på något sätt ha härdat stålet, eftersom bevarade stålsmycken uppvisar en glashård yta. Stålstenar, som behandlats på detta sätt, får en stor likhet med de under 1700-talet så populära markasiterna. Likheten gör det ibland svårt att vid första anblicken avgöra "stenens" art. God hjälp har man då av att titta på hur smyckena fogats samman. Markasiter är alltid fattade på guldsmedsmaner, medan stål"stenar" nitats fast på underlaget. Guldsmeden och klensmeden har helt olika sätt att arbeta. Markasiten, en svaveljärnsförening, vars kemiska beteckning är FeS 2 , var i sin tur liksom bergkristallen en billigare ersättning för diamanten, seklets favoritsten. 1700-talet älskade ljus och lätthet, kvick och spirituell konversation. Ett rikt sällskapsliv florerade. Frisyr, sminkning, klädedräkt och smycken var gjorda för att ses i ljuset från fladdrande lågor. I örhängen , hårpryd42

I. Detalj av skospänne från 1744. Markas iter fattade i gulröd me tall . KM 1.986. 2. Detalj av skärpspänne so m visar hur stålpärlorna nitats fast på bottenplattan. 1790-tal. KM 30.699:2.

nader, bröstbuketter, chatelainer, hatt-, sko- och byxspännen gnistrade diamanten och dess ersättare som stjärnor. Diamanten i form av rosensten, men allra helst briljantslipad , fattades i silver för att understryka den ljusa , glänsande effekt som åstundades. Stenarna var huvudsaken , de monterades också mycket tätt, ju mindre synlig metall dess bättre. Pavefattningar var följaktligen mycket vanliga. Att pavefatta går till ungefär som att lägga gatsten, därav namnet. Stenen håll s på plats i sin fördjupning av från metallytan uppstuckna korn . Till denna fattning lämpade sig små rosenstenar bäst. En korrekt slipad rosensten har tv å rader på inalles 16 fasetter och saknar underdel. Briljanten har hela 56 fasetter och en helt annan ljusbrytningsförmåga. Stålet var ett utmärkt material. Det ersatte på en gång både sten och metall. "Stenarna " fick man genom att tillämpa ett förenklat slipningsförfarande , med omkring 15 fasetter. De nitades tätt, tätt tillsamman s för att åstadkomma största tänkbara lyster och komma så nära förlagan , de pavefattade rosen stenssmyckena, som möjligt. Så gott som alla kända smycketyper förelåg snart i det nya 43

)

materialet. Manufakturerna arbetade i guldsmedernas efterföljd och med deras mönsterritningar som förebilder. Nydanande initiativ saknades inte heller inom detta område. År 1775 inledde den kände industriidkaren Matthew Bolton ett intressant och framgångsrikt samarbete med sin berömda kollega på keramikens fält, Joshua Wedgwood. Denne hade i sina verkstäder utvecklat och fulländat keramiska specialiteter. Med känsla för vad som rörde sig i tiden började han vid mitten av 1770-talet tillverka föremål med reliefmotiv, gjutna av vitt bisquitporslin och fastbrända vid en oftast blåfärgad botten. Joshua Wedgwood samtyckte till att framställa medaljonger i denna teknik, kallad jasper ware, som monterades på stålsmycken av olika slag i Boltons verkstäder. Resultatet blev mycket lyckat och smycken och andra föremål av denna typ spreds snabbt till en förtjust allmänhet vida omkring. Yrkesskicklighet, kombinerad med uppfinningsrikedom och god marknadsföring, gjorde på kort tid stålsmyckena eftertraktade. Från 1700-talet exporterade England mängder till det övriga Europa. Exporten gynnades av de stränga restriktioner, som vid den här tiden rådde gällande diamanters bärande i Frankrike och Schweiz. Frankrike var den förnämsta avnämaren under två årtionden. Efter franska revolutionen , då exporten avbröts, blev det svåra tider för de engelska manufakturerna. De förlorade en marknad, som de aldrig skulle återvinna. När läget stabiliserats , hade Frankrike startat en egen framgångsrik tillverkning. De engelska manufakturerna fortsatte dock att framställa stålsmycken, om än i mindre skala, till o. 1850. Också i Tyskland fanns på 1790-talet tydligen en inhemsk produktion av stålvaror. I ett nummer av " Journal för Fabrik, Manufaktur und Handlung", tryckt i Leipzig, står 1792 att läsa: "John Dutton Comp i Berlin tillverkar alla sorters stålvaror såsom knappar, värjor, klockkedjor, spännen efter finaste och bästa engelska smak." Produktionen var från början inriktad på olika avnämargrupper. Högklassiga smycken som kunde tilltala en kräsen, köpstark kundkrets framställdes jämsides med en tillverkning av enklare utförande , främst avsedd för den växande medelklassen. I Paris öppnade Marie Antoinettes juvelerare Granchez redan på 1760-talet en butik som sålde stålsmycken till guldpri-

3. Engelskt skärpspänne av stål med Wedgwoodmedaljong c:a 1780. Ur Evans " A hi story of jewellery 1100-1870" .

ser. Då som nu fick man betala för att ståta med det senaste nya! Stålsmyckena behöll länge sin ställning som mondäna , fullt acceptabla prydnader. Kejsarinnan Marie Louise, Napoleons andra gemål, köpte t.ex. år 1812 ett magnifikt stålgarnityr till glädje för de franska köpmän, som handlade med stål. De gjorde lysande affärer trots de dåliga tiderna. I Sverige har , under den här aktuella epoken, troligen ej framställts några smycken av stål. De som finns bevarade privat och i våra museer är säkert importgods. I Kulturens samlingar finns tre mycket vackra skärpspännen av stål. Skärpspännen var vid den här tiden en 45

modenyhet liksom de ljusa, lätta kvinnodräkterna till vilka de bars. Marie Antoinette hade t.ex. redan på 1780-talet lanserat skjortklänningen so m importerats från Amerika till Europa via England. Malla Montgomery Silverstolpe beskriver i sina memoarer mod et såsom det tedde sig i Sverige ett årtionde senare. "Så länge Gu staf IV Adolf regerad e rådde en märklig enhet i damernas garderob. Vitt brukades mest, nettelduk och linon , och med en sådan klänning och ett simpelt sidenband till skärp var man kl ädd på de grannaste baler. " l skärpet satte man tydligen gärna ett ell er ett pa r spännen . I Stockholms Posten nr 258 år 1792 kan vi i " Ur sederegler för min guddotter" läsa följande: " Kom väl ih åg (då du är på operan) at som oftast resa dig i al din längd för at visa ... dina tv å Ur och Skärpspännen. " Kulturens pa rspänne har ovala genombrutna stålramar med två rader nitade stål " pärlor" och däremellan en ranka av vackert graverade ax . MittmedaJjongerna skyddas av glas och omslutes av en smal ko pparli st. Mo tivet ser ut att vara målat på elfenben, e tt material so m alltsedan 1600-talets slut gärna anvä nts till miniatyrmålningar. I vardera medaljongen finns en tex tplatta med ryska bokstäver , till hälften omgiven av tv å förgyllda kvi star sa mma nhållna av en blå rosett och över det hela svävar en ängel. D en ena är rödklädd och håller en lagerkvi st i handen . Texterna lyder i sve nsk översättning: " Fred slöts med Sverige den 3 augu sti 1790 " och "God och evig grannsämja" . Freden , som här åsyftas, slöt s i Väräl ä by vid Kymmene älv den 14 augu sti 1790 me ll an ryssar och svenskar efter tv å års krig . Ryssland hade vid denna tidpunkt ännu kvar den gamla julianska tid eräkninge n, därav olikheten i dateringen. Spännet gjordes alltså till minne av denna händel se men av och åt vem ve t vi inte . Kanske man gjorde en hel se rie ? Spännet med den notläsa nd e kvinnan har en mycket välgjord , genombruten ram där rikt fase tterade pärlor sitter löst fästade på stift. De n glastäckta medaljongen är förmodligen också målad på elfen be n och den notläsande skönheten har fritt svallande , opudrade loc kar i tiden s stil. Var hon en känd operaprimadonna? Rådfrågad mu sikalisk expertis har inte kunnat spåra noterna . N ågon hj älp vid identifieringen av den unga damen ger de alltså inte.

I. Kl änning i rosa taft och bo mull , visande stålsmyc kenas placering som spännen . 1790-talet. No rdi ska mu see t.

Det tredje spännet är åttkantigt med två rader nitade "stenar". Baksidan är täckt av en fastnitad järnplåt. Medaljongen är målad i finstämda färger och täckt av ett vackert glas . Underlaget är troligen också här elfenben. Två små vitklädda flickor sitter rofyllt i ett trolskt parklandskap. Deras rosiga kinder, en röd sko med blänkande spänne och en fint tecknad rödbröstad liten fågel ger spänning åt bilden. Spännet har också använts som hängsmycke , därom vittnar en i senare tid pålödd ögla. Stålsmycken levde kvar långt in på 1800-talet också i vårt land . År 1801 var de högsta mode. Malla Montgomery Silverstolpe berättar hur hon då som 19-åring tog sig ut på en bal hos greve G. för en engelsk prins. "På huvudet hade Malla en guirland i diademform af stålpärlor uppträdda på ståltråd som blad, det var särdeles vackert. Den kritvita linonklänningen över vitt atlas var garnerad med breda vita atlasband broderade med stålpärlor som gick på snedden upp till livet och över ryggen och bröstet hopfäst på några axeln med en stålagraff och om livet skärp med stålspänne. Efter sin oförsiktiga vana var Malla ytterst tunt klädd, ett par silkesstrumpor i de små med stål broderade skorna.'' Källor Otryckta: SAOB , Lund

Tryckta J. Andersson Black : A History of Jewels , Novara 1974. J. Ewans: A History of Jewellery 1100-1870, London 1953. Cl. Fregnac: Jewellery , Frankfurt am Main 1965. Journal fiir Fabrik, Manufaktur und Handlung, Leipzig 1792. Malla Silverstolpe Montgomery : Memoarer utg. av Ma lla Grandinsson , Stockholm 1908-11. Smycken i svensk ägo , Nordiska museet , Stockholm 1952. v VI

Tavla med typisk a mä rkduk smotiv broderad på vitt atlassiden , av Mari a Christin a Schultz år 1804. 50 x 74 cm. KM 54.653. T av la broderad på vitt taft s iden. Den visar hur Joshua och Caleb drar hem åt från det förlovade landet längs floden Jordan. Lägg märke till den lilla bå ten med sve ns k-norska union sflagga n. Tavl an är sydd efter å r 1815 trot s att den i övrigt gör ett ålderdomligt intryck. 32 x 47 cm. KM 9.019.

v11 a

Tavla broderad på vitt taftside n . Herde so m vaktar s in hjord , e tt omt yc kt motiv vid de n hä r tid en. Omkring 1800 . 10 x 18 c m. KM 9 .01 8 .

Tav la broderad på vitt taftsiden . Himlen ä r må lad med vattenfärg . Tav la n ä r monterad i pappers"ficka". ih opsydd med grö nt s il ke oc h märkt C F v d Lancken 180 1. 11 .4 x 11 .5 cm. KM 8. 130.

v 111

"Se här firar Bellman sin födelsedag med full a fl as kor och Glas." Bonad från 1830-talet målad på pa ppe r. KM 47. 542. " Kon se rten på Tre Byttor" efter Fredmans epistel nr 51. Handkolorerad etsning ur Elis C hiew it z' "Scener ur Fredmans Epistl ar och Sånger", Stockholm 1827 .

JAN GERBER

Storamiralens portefeuille

Till färgbild IV

Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas andre son fick vid dopet namnet Karl och erhöll samma dag av ständerna titeln Sveriges storamiral. Hans uppväxttid var olycklig , mycket beroende på rivaliteten med sin storebror Gustaf, moderns favorit. Trots detta gav Karl vid några tillfällen sin broder en lojal och betydelsefull hjälp. Gustaf III visade också sin uppskattning och utnämnde sin yngre broder till titulär hertig av Södermanland som tack för hans insatser i Skåne vid den för kungen viktiga statsvälvningen 1772. På utsidan av en stor portfölj (av franskans porter feuille = bära blad, papper) är en vapensköld präglad i guldtryck. Vapnet har vad som med en heraldisk term kallas inböjt mantelsnitt med bild i varje fält. I fält tre, det nedre, ser vi den gående gripen som är Södermanlands landskapsvapen . Portföljens vapensköld är krönt av en hertigkrona och vilar på två korslagda ankare. De heraldiska symbolerna ger oss svar på frågan om vem som portföljen tillhört: Karl, hertig av Södermanland och storamiral. Portföljen är tillverkad av högrött kalvskinn med en rik ornamentik i guldtryck i den preciösa och gracila nyantika stilen, som är karaktäristisk för senare delen av 1700-talet. Den helfodrade inredningen är av ljusblått siden. Själva portföljen kan genom de dragspelsveckade sidorna ge plats åt en försvarlig mängd handlingar. Ett nu förkommet lås gav med. sina fem stegvis placerade låsöppningar möjlighet att stänga portföljen väl , oberoende av innehållets omfång. Nedre delen av portföljen består av en låda med likaledes sidenklädd inredning, som är avsedd för pennor, bläck- och sandbehållare, lack och sigill och övriga skrivdon. Den inventiösa portföljen har uppenbarligen 4 - Kulturens årsbok

I. Portfölj av rött kalvskinn med dekor i guldtryck. Portföljens övre del innehåller fack för papper och handlingar, den nedre lådliknande delen har inredning för skrivdon. KM 15.548.

2. En stor vapensköld pryder mittfältet på portföljens ena sida . Det är hertig Karls av Södermanland personliga vapen, som i detta fall är placerat på två korslagda ankare, som symbol för hertigen som storamiral.

3. Hertig Ka rl i slaget vid Hogland 1788 . Sentida konstruktion av Per Krafft d .y . 1810 .

varit avsedd att användas på resor och tillfälliga uppehållsorter, där man inte kunde förutsätta att en fullständig skrivutrustning kunde ställas till hertigens förfogande. Trots att det stora låsbeslaget och locket till skrivlådan nu saknas är portföljen i övrigt i gott skick. Naturligtvis frågar man sig var och av vem portföljen är tillverkad. Arbeten av det här slaget utfördes av bokbindarna. En ytlig genomgång av de stämplar för guldtryck, som bokbindaremästarna i Stockholm använde under senare delen av 1700-talet har givit negativt resultat. De sirliga och säkert komponerade bårderna är sammanfogade av ett antal olika stämplar efter bokbindarens egen fantasi. En skicklig mästare kunde och kan förresten fortfarande med ett relativt begränsat antal av de dyrbara stämplarna komponera en mängd olika mönster, som helst inte upprepas. Portföljens stämplar kunde inte återfinnas bland de genomsökta stockholmsmästarnas. Det troliga är att hertig Karl mottagit sin vackra portfölj som gåva från utlandet. En detalj som talar för detta är att vapnets återgivning inte är korrekt, vilket den borde varit om arbetet varit utfört i Sverige. Vi vet mycket litet om portföljens ursprung och vidare öden. Vi kan bara konstatera att den idag tjänar som prov på ett bokbinderiarbete av högsta kvalitet, till vilket inte minst den utsökta nyklassicistiska dekoren bidrar.

BRITTA HAMMAR

Silkebroderade tavlor

Tillfärgbilderna V-VII

Liksom i vår tid diskuterade man också på 1700-talet ivrigt barnuppfostran och utbildning. I Sverige ägnade man stort intresse åt pedagogiska frågor och många skrifter i ämnet kom ut. I prästmannen Christian Gustafsson Romans "Wälmente Tanckar om Barna Uppfostring" 1743 kan vi läsa att "et Fruentimmer af god Frejd och Härkomst" bör kunna läsa latin och fransyska eller tyska, räkna samt vara förtrogen med katekesen och den bibliska historien. Hennes mor bör ''undervisa henne i nödiga Hushålls-sysslor, såsom Baka, Brygga, Spinna, Sticka, Väva, Koka med mera ... ''Dessutom ''pryder et Fruentimmer ganska väl , om hon kan några av följande övningar. Dansa, Sjunga, Spela på Luta, Flöjt eller Claver. Rita, Lackera, Brodera, Göra allehanda vaxfrukt, klippa och lägga lappar. Knyppla. Bryta servietter, med mera. Vilka övningar till den del kunna henne både roa och gagna" . Av ovan uppräknade sysselsättningar hör broderiet enligt Christoffer Polhem till " de förnämsta stycken var med en flicka uti sina uppväxtår bör sysselsättas". I hans 1745 utgivna "Samtal emellan En Swär-Moder Och Son-Hustru, Om Allehanda HusHålds Förrättningar" står bl.a. : " Först är nödigt att lära henne läsa, skriva, räkna och rita, sedan allehanda söm, varibland räknas slät söm, märkning, marseille, silkesöm med allehanda chatering ... '' Flickorna av god familj fick också tidigt, ibland redan i 4-5årsåldern , börjat hantera nål och tråd. Dessa första övningar har säkerligen mest omfattat ytfyllande broderi på bottenväv, sömsätt som kräver mer tålamod och uthållighet än skicklighet. I 8-13-årsåldern redovisade så flickorna vad de lärt på märk53

I. Tavla broderad med flerfärgat silke på vitt atlassiden huvudsakligen i sc hatteroch plattsöm av Anna Margaretha Schultz år 1804. Jmf färgbild V. 57 x 73 cm. Nordi ska mu see t, inv.nr 93.181.

duken, oftast sydd i korssöm och petit point på yllekanvas. Därefter har de förmodligen fått gå över till att lära svårare saker , som .att brodera fritt på linne eller siden. Dessa nyvunna kunskaper har flickorna sedan använt i broderier, avsedda för den egna kJädedräkten eller för hemmets prydande. I Kulturens - och många andra mu seers - samlingar inom och utom landet finn s bevarade tav lor , broderade med silke på siden , från 1700-talets sista och 1800-talets första fjärdedel. De har , förutom motivval och sömsätt det gemensamt, att de är rel ativt små till formatet. Många har kvar originalmonteringen och är då spända med lingarn över tunt trä . Ibland har man 54

2. Tavla broderad i flerfärgat silke på vitt ripssiden i schatter-, platt- och stjälksöm, föreställande Kristu s och den samaritanska kvinnan vid Sikars brunn. Originalram. 1700-talets andra hälft. 35,5 x 52 cm. KM 6. 175 .

använt sockerkist, dv s. trä från sockerlådor, vanligen västindiskt " cederträ" (cedrela). Ramen är oftast den enklast tänkbara i tidens stil. I de fall då vi känner brodösen , visar det sig att hon ofta var en helt ung flicka på 12 år och uppåt. Av sydda dedikationer framgår att tavlan ibl and var ämnad som gåva till far , mor eller någon annan familjemedlem eller blivande sådan. Den 24 december eller 24 juni är två ofta återkommande data, som låter oss förstå, att den var avsedd till julklapp eller midsommargåva. Den har naturligtvis också varit en välkommen namnsdags- eller födelsedagspresent. Det lilla formatet har inte alltför mycket frestat brodösen s tålamod och det relativt enkla materialet passade förmodligen en ung flickas börs. Mycket fanns säkert redan i hemmet. Tavlan har dessutom varit lätt att placera och mottagaren har, med

den för ögonen, dagligen kunnat glädjas åt sin skyddslings framsteg i broderiets svåra konst. Många av tavlorna visar en tydlig önskan att redovisa uppnådda färdigheter. Särskilt gäller detta en ny typ av tavlor som i kompositionen har mycket gemensamt med märkdukarna. En del av motiven är förmodligen också direkt hämtade från dessa och översatta till ett annat sömsätt. På Nordiska museet finns flera sådana tavlor, den äldsta sydd redan 1786. Kulturens exempel är broderat 1804 av Maria Christina Schultz och mycket typiskt i sin uppställning, färgbild V. Här möts, liksom på märkdukarna , mönstertraditioner från 1500- och 1600-talen och den nya tidens stilideal. Livsträdet finns med redan i de äldre mönsterböckerna och den stiliga papegojan och domherren har sina motsvarigheter i broderier från 1600-talet. Ymnighetshornet, blomsterbuketterna och insekterna, liksom kogret med pilarna hör till rokokons formvärld. Kvinnofiguren, i tidstypisk dräkt, framför det blomstersmyckade altaret var ett omhuldat motiv vid tiden för sekelskiftet 1800. Som en lustighet kan nämnas att på Nordiska museet finns en mycket snarlik tavla broderad av Anna Margaretha Schultz samma år. Kanske var hon den förut nämnda Maria Christinas äldre syster, bild I. Hennes tavla har många fler motiv men vad sömnadsskickligheten anbelangar så var båda flickorna lika duktiga. Bibliska motiv var vanliga också på denna typ av tavlor i hela den västliga kulturkretsen. Kulturen äger två relativt stora tavlor med sådana motiv , bild 2 och färgbild VI. Den ena skildrar Kristus och Rebeccas möte vid Sikars brunn och på den andra ser vi hur Josua och Caleb drar hemåt från det förlovade landet Kanaan längs floden Jordan. Format, motiv och sömsätt liksom figurer och former som är sydda med mörka konturer gör tillsammans med de mustiga varma färgerna ett ålderdomligt intryck. Granskar vi detaljerna på tavla nummer två, ser vi emellertid att på ' 'märkduksbåten' ' i floden Jordan blåser den svensknorska unionstlaggan av år 1815. Huset till vänster om männen med sin putsade nyklassicistiska fasad hör också omisskännligen till 1800-talets början. Mörka kanter finns också på tavlor broderade en bit in på 1800-talet. Varken motiv eller utförande kan i detta fall ligga till grund för 56

3. Tavla broderad med svart silke på vitt taftsiden i mycket gles plattsöm av 14-åriga Marie Charlotte von Vicken år 1792. Träden, bergen och strandkanten är målade i grå toner. 26 ,5 x 32 ,5 cm. KM 3.871.

en datering av tavlan. Det är för övrigt tveksamt om man alltid vågar lita på sådana kännetecken när det gäller broderi av denna typ. En amerikansk undersökning av liknande material visar att mönster och sömsätt hållit sig levande i många familjer under generationer och så var förmodligen även fallet i vårt land. Märkdukarna, både svenska och utländska, är ett annat exempel på den konservatism, som varit så utmärkande även för den textila formvärlden. Tavlor, broderade med enbart svart silke eller hår på vitt siden, var däremot typiska barn av sin tid. Koppartryckstekniken förbättrades och blev allt vanligare från omkring 1760. Tryck av kända och okända platser spreds över hela Europa och Amerika och användes med förkärlek till bro57

4. Tavla broderad med flerfärgat silke på vitt taftsiden i schatter-, platt- och knutsöm. Himlen och kvinnans ansikte , händer och hår är målade. 1790-tal. 22 x 28 cm. KM 6.923 .

5. Sidenplånbok. Bilden visar en av fyra broderade sidor, märkt G M E 1762. Förmodligen från samma atelje som fem tavlor i Nordiska museet. 12,5 x 18 cm. KM 38.012 .

deriförlagor. 1794 och 1815 utgav t.ex. landskapsmålaren och kopparstickaren Heinrich August Grosch i Köpenhamn en "Haandbog til Brodering och Tegning". Resultatet kunde bli ganska tilltalande i sin grafiska enkelhet, som framgår av tavlan , broderad år 1792 av den då 14-åriga Marie Charlotte von Vicken, bild 3. Skuggor och dagrar är ibland som här målade i gråtoner på dessa tavlor, som var populära från omkring 1780-talet och några decennier framåt. Hade man inte tillgång till ett tryck kunde man kanske själv rita en vy eller ännu hellre få hjälp av en skickligare hand. I sina memoarer berättar Malla Montgomery Silverstolpe: "Lilliehöök var som förr nästan var dag hos fru Rudbeck och hjälpte ofta Gustava och Malla med broderier till deras klädsel. Han ritade mönster och broderade också rätt bra. " Kanske ritade han någon gång en tavelförlaga. Året var 1797, då Malla var 16 år gammal. 59

Att måla himmel och andra detaljer såsom figurernas synliga kroppsdelar blev allt vanligare omkring sekelskiftet 1800, samtidigt som det färgade silket återvände i de med nål målade tavlorna. Rena landskapsmotiv var fortfarande omtyckta liksom herdar och herdinnor som vaktar sin fårahjord. Moderiktigt klädda damer vandrar i lummiga engelska parker läsande ''Den unge Werthers lidande" eller strör sörjande blommor på någon kär anförvants altare . De s.k. minnestavlorna utgör en s.t or grupp. Det nyvaknade intresset för antiken satte sina spår, och mytologiska motiv förekommer också. De sömsätt som användes var mestadels schatter-, platt-, stjälk- och knut-söm, någon gång också tambur-, kors-söm och petit point. Sniljeband påsydda med läggsöm förekommer ofta på tavlor från omkr. 1800 och framåt. Det färdiga resultatet berodde, då som nu, främst på brodösens ålder och skicklighet. Många tavlor är riktiga små mästerverk, andra är rörande charmfulla i all sin klumpighet. Om man inte var så skicklig med nål och tråd och inte hade någon ung dotter i huset men ändå ville pryda sina väggar med en liten tavla då fick man köpa färdigt. Man kunde förstås också ta och'använda något broderat man redan hade i sina gömmor t.ex. en sidenplånbok, som breddes ut och ramades in. Nordiska museet har fem små utsökta tavlor med landskapsscener, som säkert inte broderats av någon ung amatör. Till motiv, färgval och utförande är de snarlika en silkebroderad sidenplånbok i Kulturens ägo och förmodligen kommer de från samma atelje, se bild 5. Vi vet, att det på 1700-talet, förutom de yrkesverksamma brodörema, fanns skickliga kvinnor, änkor och ogifta fröknar av god familj men i små omständigheter, som försörjde sig på sömnad. Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, en husmor av den gamla stammen , var själv inte rädd att hugga i. Hon kardade, spann, stickade och sydde, men skulle hon ha finare broderi utfört, vände hon sig till olika brodöser i Stockholm, däribland en fröken Wrangel, som bl.a. år 1792 tog 2 RD i sylön för en plånbok. Tavlor har broderats både före och efter den här aktuella epoken. Men varken hos 1600-talets kungaporträtt, hos de tidiga 60

6. Vid sybågen. Detalj av interiör från omkr. 1790 med " tvenne fruentimmer som vid ljus granska en sydd tafla efter kopparstik". Målning av Pehr Hilleström . Nationalmuseum.

1700-talsapplikationerna, s.k. decoupurer, eller hos 1800-talets ytfyllande ullgarns broderi på stramalj med påritat mönster finns den charm och naiva lekfullhet, som de unga brodöserna förmått ge sina alster.

Källor Otryckta Muntliga samtal med intendent Karin Blomqvist, Lund.

Tryckta G. Brown Harbesson: American Needlework, New York 1938. I. Henschen : Svenska broderier, Stockholm 1950. A. M. Nylen: Broderier från herremans- och borgarhem 1500-1850. Stockholm 1950.

M. Gräfin Preysing: Europäische Textilien , Hamburg 1974. M. H . Reenstierna: Årstadagboken 1793-1812, Stockholm 1946. Å. B ay-Sj~vold : Broderikunst og Prydsöm, Kun stindustrimuseet i Oslo 1976. M. 0rvig: Så skulle flickor vara, Södertälje 1973.

NILS-ARVID BRINGEUS

Konserten på Tre Byttor och Mutter på Tuppen

Tillfärgbild VIII I Kulturens årsbok 1959 (s. 28 ff.) presenterar Sigfrid Svensson en nyförvärvad bonadsmålning i museet med texten " Se här firar Bellman sin födelsedag med fulla flaskor och Glas" . I ett värdshus ser vi ett musicerande sällskap och till höger därom en kärleks- och dryckesscen , färgbild VIII . Dräkterna daterar målningen närmast till 1830-talet, och genom jämförelser med andra bonader drar Svensson slutsatsen att målaren hört hemma i gränstrakterna mellan Skåne, Blekinge och Småland . Nils Strömbom har senare attribuerat målningen till den tidigaste konstnären inom den s.k . Kyrkhult-Linnerydsgruppen . Denna kvantitativt föga framträdande krets av målare intar en mycket självständig ställning inom det sydsvenska bonadsmåleriet. Den okände konstnären har vid ett tillfälle haft ett kistebrev som förebild (Kulturens årsbok 1938, s. 25) och även i andra fall synes han ha använt sig av förlagor. Vilken bildförlaga som legat till grund för ' ' Bellmans födelsedag' ' har dock förblivit obekant. På 1820-talet kom Bellmans diktning att bli föremål för ett förnyat intresse i Sverige. En bidragande orsak var otvivelaktigt att texten och musiken till Fredmans epistlar fick ett bildkomplement. År 1826 utkom i Stockholm bildhäftena " Galleri till Fredmans Epistlar och Sånger" och följande år "Scener ur Fredmans Epistlar och Sånger". Det förra omfattade tjugofem enstaka Bellmansfigurer, det senare tolv gruppscener, alla i färglagd linjeetsning efter akvarellerade tuschteckningar av tecknaren och målaren Elis Chiewitz (1784-1839). De naiva bilderna är föga samstämmiga med lyriken och den psykologiska fördjupningen i Fredmans epistlar. I sin uppsats " Bellmans diktvärld i bildkonsten" (Bellmansstudier 1924) skriver Gunnar 63

Mascoll Silfverstolpe: "Vill man vara riktigt välvillig så kan man måhända även i Elis Chiewitz' gravyrer spåra en blek avglans av 1700-talet. De ha någon gång ett visst flärdlöst behag, som bringar sedeskildringar från den gustavianska tidens Stockholm i tankarna och koloriten påminner understundom om de gamla kistebrevsmålarnes redliga färgkonst. '' Bland Chiewitz' Epistelbilder letar man förgäves efter "Bellmans födelsedag''. Trots detta måste förebilden ha hämtats ur "Scener ur Fredmans Epistlar och Sånger", närmare bestämt "Konserten på Tre Byttor" efter Fredmans epistel nr 51: Movitz blås te en konsert på Tre Byttor en afton , sen balen var sluten. Varje ton liksom en ärt den fö ll så kullrig och rulla ur truten. Först höll Bergen en harang, sen sjöng Ulla ett par utav Filtzens duetter vid ett ackompanjem ang utav två flöjter och sex klarinetter. Hör, båd folk och fä , Orfei oboe! Lät oss vara glada , barn , och klappa systrarna var på sitt knä.

I kommentarerna till Bellmanssällskapets utgåva av epistlarna får man veta att Tre Byttor torde vara identiskt med värdshuset Tre Tunnor i kvarteret Skansen, dvs. där riksdagshuset nu ligger vid Sergels torg. Tre Tunnor omfattade med hus och trädgård större delen av kvarteret , för ett värdshus på den tiden krävde en trädgård med kägelbana och gunga. Den som senast skrivit om Stockholms krogar , Bengt Järbe, anser det tvivelaktigt om Tre Byttor någonsin existerat mer än i Bellmans fantasi . En krog med det namnet fanns i slutet av 1700-talet vid Södermalmstorg, men den har snarare fått namn efter epistel 51 än tvärtom . Oavsett krogens verkliga existens har konserten på Tre Byttor senare återgivits i teckningar av J. W. Wallander och dansken W. Marstrand (1852). Men här har vi nog med Chiewitz' bild. Detaljöverensstämmelserna mellan bonadsmålningen och Chiewitz' etsning är många, från katten under bordet till musi64

kanternas fattning av sina instrument, färgbild Vill. Persongalleriet är mindre på bonadsmålningen och delvis omkostymerat. Fader Movitz, som anför den musikaliska aftontillställningen , har fått lämna rum åt Bellman med lyftat glas, och den sjungande Ulla Winblad har bytt ut sitt notblad mot en brännvinsflaska. Till dem som inte alls fått plats på bonaden hör fader Bergström och fader Mollberg med basfiolen. Själva kroginteriören har bonadsmålaren avstått från att beskriva, sånär som på det nödvändiga bordet. Detta är, till skillnad från vad fallet brukar vara inom bonadsmåleriet, avbildat i perspektiv och ger ett visst djup åt bilden. Kärleks- och dryckesscenen i bakgrunden på etsningen har lyfts fram i förgrunden och de tre inblandade bildar en särskild grupp till vänster på tavlan. T.o.m. stånkan i fader Bergströms hand har kommit med för att fylla ut en tom fläck bakom Movitz och utrymmet under dryckeskärlet har fyllts ut av en liten dam, som saknar förebild på etsningen . Att Chiewitz' etsning varit målarens förlaga betyder att bonaden tillkommit efter 1827, vilket stämmer bra med Sigfrid Svenssons datering. Men hur har "Konserten på Tre Byttor" blivit "Bellmans födelsedag"? Om man får våga en gissning, kan bonadsmålaren ha haft tillgång till en inramad bild, där underskriften varit dold. Detta har givit honom frihet att uppfatta motivet antingen efter hörsägen eller efter egen fantasi. Vad var då naturligare än att låta Bellman, som redan blivit legendarisk, ta huvudrollen från Movitz? Medan ett annat motiv i bildsviten bär titeln "Fägne-Spel på Fader Didriks Namnsdag" (Fredmans epistel nr 78) har bonadsmålaren föredragit att skildra födelsedagsfirandet. I den sydsvenska trakt där målningen tillkommit, firades inte namnsdagar bland vanligt folk, men väl födelsedagar. Bilden har därigenom också anpassats till rådande sedvänjor. Detsamma gäller om dräkterna, som saknar de flärdfulla spetsarna och volangerna och har mera folklig prägel. Men den älskogskranka nymfen blottar minst lika frikostigt sina behag som sin syster på Tre Byttor. Bellman har trätt in på bykrogen, där man inte sjöng efter noter men där festglädjen stod lika högt i tak som på ett värdshus i huvudstaden. "Bellmans födelsedag" visar att de sydsvenska bonadsmå5 - Kulturens årsbok

lama inte, som man vanligen trott, varit främmande för att utnyttja bildförlagor. Men lika lite som dalamålarna har de varit slaviskt bundna vid sina förebilder utan förmått att anpassa motiven till samtida miljö. Därigenom har bilderna blivit slagkraftiga och begärliga. Nu kan man emellertid fråga sig om det är troligt att en bonadsmålare i en avlägsen trakt i den sydsvenska skogsbygden haft tillgång till Chiewitz' album eller till ett blad ur detta. Är det inte tänkbart att målaren först i andra hand haft Chiewitz' bild som förlaga? Denna misstanke stärks genom upplysningen i Gunnar Jungmarkers artikel om Chiewitz i Svenskt biografiskt lexikon där vi får veta att dennes bilder också spreds i form av färglitografier från Gustav Kiihns tryckeri i Neu-Ruppin. Dessa tryck har haft internationell spridning och gått ut i stora upplagor. I en portfölj i Kungliga biblioteket fanns mycket riktigt ett Neu-Ruppin-tryck av "Concerten på Tre Byttor" med nummer 34"S" (Schweden). Under Chiewitz' bild är hela Fredmans epistel nummer 51 avtryckt med prydlig handskriven stil (genom att klichera den handskrivna texten i stället för att sätta upp den med typer slapp man korrekturfel då man tryckte på ett främmande språk). Också färgerna är väl återgivna. Detta liksom andra Neu-Ruppin-tryck saknar tryckår, men exporten anses ha kommit igång omkring 1825 . Numret antyder dock att det gått någon tid innan detta motiv kommit ut i marknaden. Jag håller det för sannolikt att det är detta tryck , snarare än Chiewitz' originalutgåva som varit bonadsmålarens förlaga .

"Bellmans födelsedag " är inte det enda exemplet på att Elis Chiewitz' etsningar fått fungera som förlaga för folklig bildkonst. I den samling träklicheer, som Kulturen tidigt fick överta från Berlings boktryckeri i Lund, ingår den stock varmed avdraget, fig . 2, utförts. Det är ett grovt tryck med en bred inramning. I en karmstol sitter en fyllig kvinna och bredvid står brännvinsflaskor och brännvinsglas. Bakom stolen ligger en öltunna och på skänkskivan sitter en tupp uppflugen på en ölstånka. Under bordet skymtar en basfiol, en flöjt och ett horn. Ett avdrag av stocken har nyligen publicerats av V. E. Clausen i hans ståtliga

bok "Folklig grafik i Skandinavien" . Bilden beskrives här som " siddende kvinde " och dateras till 1700-talets slut. En jämförelse med de prydliga kistebrevstrycken från Berlings boktryckeri ställer bilden av den sittande damen i en särklass. Om stocken någonsin tidigare nyttjats för tryck är tveksamt. Under Kulturens pågående kistebrevsinventering har motivet i varje fall hittills inte påträffats . Medan de flesta av Berlings kistebrevsmotiv återgår på danska förlagor, ger dessa ingen ledtråd när det gäller att finna en förlaga. Men motivet har en saklig motsvarighet i det föregående och mycket riktigt visar sig Elis Chiewitz också här ha lämnat förebilden . Denna gång är det ur "GaIJeri till Fredmans Epistlar och Sånger" som förlagan hämtats, fig. l. Den sittande kvinnan är " Mutter på Tuppen " om vilken Bellman sjunger i Fredmans epistel nr 67: Mor på Tuppen , du , är en ståtelig fru , en rasker gumma . Hör, din filu : fast jag just nu i vår fyller sjutti år, så vet att jag förmå r brotta s med drängarna och slåss och tumla i sängarna med tross. Se min vita ba rm, sicken knubbig arm , och känn vad j ag är varm!

På nytt frågar man sig om det ärChiewitz ' originalbild som varit förlaga . Detta är naturligtvis troligare hos en boktryckare i staden än hos en bonadsmålare på landet. Likväl tror jag att det också denna gång är ett Neu-Ruppin-tryck som varit den omedelbara förlagan . I Nordiska museets kistebrevssamling finns ett sådant med nr 33 S, alltså numret före " Concerten på Tre Byttor'', där "Mutter på Tuppen" möter oss i spegelvänd gestalt. Också denna litografi har svensk text, nä mligen de åtta första av de ovan citerade versraderna ur Fredmans epistel. Men bilden är inte ensam. Till höger om Mutter finns Movitz med basfiolen som ropar:

1. "Mutter på Tuppen ." Färglitografi från NeuRuppin . Nordiska museet.

Kära Mor! Slå nu hand på kjolen, Hör på Basfiolen, Dansa tjock och stor.

Clausens datering håller alltså inte streck. I likhet med bonadsmålningen bör den i stället ha tillkommit på 1830-talet. Kanske var det dock inte främst för det grova utförandets skull som stocken förblev outnyttjad. För en boktryckare, känd för sina religiösa och moraliska bildark, kunde krögerskan ha blivit en dålig affär. Det var ju på 1830-talet som nykterhetsrörelsen fick sitt genombrott genom Peter Wieselgren. Att det kan finnas fog för sådana funderingar tyder en annan omständighet på. Boktryckaren L. Gullbransson i Varberg utgav år 1845 ett kistebrev som påminner om Chiewitz' och Berlings krögerska. Men detta fyller en högst moralisk funktion, som en slags pamflett i kriget mot en av samtidens laster: kaf-

2. Avdrag av träkliche från Berlings Boktryckeri i Lund . KM:I0.122.

fedrickandet. På denna bild har ölstånkan och brännvinsflaskorna bytts ut mot en kaffeservis och en kaffekopp. "Mutter på Tuppen" har blivit "Fru von Sump född Kaffetörst" , fig . 4. Hon påminner så mycket om Elis Chiewitz' krögerska attjag till en början trodde att hans galleribild fungerat som förlaga. Men det visade sig inte vara fullt så enkelt. Förebilden är i stället ett Neu-Ruppin-tryck (omtryckt i " Die Schwiegermutter und das Krokodil, I 11 bunte Bilderbogen för alle Land- und Stadtbewohner, so weit der Himmel blau ist", hg. von Werner Hirte , Rogner u. Bernhard, Miinchen 1969) där kaffetanten heter "Frau Immerdurst, geborne Kaffeelieb". Hennes make heter följaktligen inte "Hans Sump" utan "Hans Immerdurst". Det tyska trycket visar sig i sin tur återgå på en engelsk karikatyr av "Fru Kaffesyster och herr Ölmage" från omkring 1790 (avbildad i H. E. Jacob, Kaffets saga och segertåg, Helsingfors 1937). 69

3. " Fru All tidtörst född Kaffekär". Färglitografi från firm a Gustav Kiihn , Neu-Ruppin. Kungliga Biblioteket, Stockholm .

Boktryckare Gullbransson i Varberg har likväl inte behövt gå omvägen över den ty ska Neu-Ruppin-versionen . Gustav Kiihn har nämligen gett ut såväl en dansk som en svensk upplaga utan nummer med både " Fru Alltidtörst född Kaffekär" och hennes make " Hans Alltidtörst", jämte nödrimmade verser på svenska. Fru Alltidtörst har till valspråk: " Heldre mister jag min man än jag förlorar kaffetan !" Tavlan över hennes man upplyser: '' Lättaste bouppteckningar när man i lifstiden allt förtär''. I grälla färger och med bitande ironi har de båda litografierna alltså ett moraliskt budskap: kaffe är lika fördärvligt för kvinnan som öl för mannen , fig. 3. Det senare tyckte dock uppenbarligen inte boktryckaren i Varberg, eftersom han bara av bildade kaffetanten.

• 4. " Fru von Sump född Kaffetörst. " Färglitografi från L. Gullbransson i Varberg 1845. Kungliga Biblioteket, Stockholm.

Denna uppsats har blivit en studie i påverkan och beroende. Den har fört oss från Stockholms krogar till Neu-Ruppins tryckpressar och därifrån tillbaka till Lund och Varberg och till den okände bonads målaren som skildrat' 'Bellmans födelsedag''. Den har visat oss att de konstnärliga impulserna inte alltid gått den kortaste vägen, utan att förlagornas prisbillighet och upplagor haft väl så mycket att betyda. Namnet Neu-Ruppin är förbundet med det moderna färgtryckets genombrott och det skulle snart komma att konkurrera ut både bonadsmålningarna och de handkolorerade kistebreven. Men under ett kort övergångsskede kom de grälla färglitografierna att påverka både de traditionella kistebrevstrycken och en och annan bonadsmålare. Detta visar att både kistebrevstryckare och bonadsmålare alltid

försökt att vara med sin tid, såsom var och en som vill slå mynt av vad han tillverkar. Ändamålet har därvid fått helga medlen. Den ena gången har det varit Bellman och brännvinet, den andra gången Fru von Sump och kaffet. Elis Chiewitz levde före copyrightens tid och fick knappast uppleva hur hans bilder blev utnyttjade. Gustav Ki.ihn var inte den ende som tryckte hans bilder. De kom på 1850-talet att spridas i billiga litografiska tryck från P. A. Huldbergs bokhandel i Stockholm. År 1874 utkom hans "Scener" på nytt och på 1890-talet var det dags för en ny upplaga av "Galleri till Fredmans Epistlar och Sånger". I vår egen bildsugna tid har Chiewitz' motiv på nytt kommit till heders. På Det kongelige bibliotek i Köpenhamn fann jag till min förvåning, sedan denna uppsats fullbordats , ett nytryck av "Concerten på Tre Byttor" utsänt som julhälsning 1973 av A.B. Direktkopia i Stockholm. Två år tidigare hade samma tryckeri önskat sina kunder ett gott nytt år med ett nytryck av Gullbranssons "Fru von Sump född Kaffetörst".

NILS NILSSON

Hur gammal är blekingsekan?

Blekingsekan är en av våra mest kända båttyper. Varje båtintresserad vet att den har en mycket karakteristisk form med den låga akterspegeln som tydligaste kännemärke. Inte mindre särpräglad är utformningen av bottnen, flat och i fören fylligt rundad, i aktern skarp och djupt nedstickande. Påfallande är också att den har mycket breda och tunna bord och i största allmänhet ger ett ålderdomligt intryck, bild l. Blekingsekan är inte längre en så totalt dominerande båttyp inom sitt område som den var ännu för hundra år sedan. Bortsett från enstaka flatbottnade " kubbar'', framför allt i landskapets västra delar, och örlogsflottans speciella småbåtar som barkar, giggar m.fl. fanns det dåförtiden praktiskt taget bara blekingsekor. Det gäller för övrigt inte bara landskapet Blekinge utan lika mycket Skånes östkust liksom södra delarna av Kalmarsund . Typens särdrag gick igen i alla varianter, alltifrån de minsta roddbåtarna på 12-13 fots längd , upp till havsfiskets vrakekor och storekorna på 40-42 fot, ett slags små fraktskutor med 15-20 tons lastförmåga, bild 6. Omkring . 1880 började man skaffa båtar av annat slag, dels genom att köpa från fiskelägena vid Öresund och på västkusten, dels genom att hos båtbyggarna hemma i Blekinge låta bygga nya båtar av samma typ , dvs . snipor med breda fylliga linjer, s.k. rundgattingar. Efterhand försvann sedan vrakekorna och de andra större typerna , medan de mindre blekingsekorna kom att leva kvar. Fortfarande finns det gott om sådana här småbåtar längs Blekinges kuster och i angränsande kustområden , och intresset för dem har ökat mycket kraftigt under senare år, trots den våldsamma konkurrensen från plastbåtarna. Nya blekingsekor 73

I. "Blekingseka" teckning av Jacob Hägg i Carl Smiths seglarhandbok från

1873. Bilden visar den variant av båttypen som brukades i Karlskronaskärgården och kusten närmast västerut till Ronnebytrakten och som utmärkes av förhållandevis fylliga linjer och höga fribord. Lägg märke till de uppdragna ekorna på stranden! Det höga spriseglet var också typiskt för ovannämnda kustområde.

tillverkas också alltjämt, både moderniserade versioner och sådana som är byggda på "det gamla sättet". Vad vet man då om ursprunget till denna särpräglade båttyp som tycks vara så olik allt annat i båtväg längs våra kuster? Det klassiska verket om blekingsekan är en stor uppsats av Philibert Humbla i Blekingeboken 1933 med titeln " Inre Hanöbuktens båtar''. Här finns ingående redogörelser för båttypens alla särdrag, dess detaljer och benämningar, liksom för den byggnadsteknik som tillämpades. Även riggen och dess handhavande är ingående redovisad, både den gamla råsegelsriggen , som långt före Humblas tid för länge sedan övergivits, och den därefter förekommande sprisegelsriggen. Framställningen

2. "Hanö-eka"teckning av Jacob Hägg som föregående . Blekingseka landskapets västra delar, där man sedan gammalt haft en mera uppdelad Här har det vanliga spriseglet med fock utökats med kl yvare och ett litet segel i aktern, "jäcken" . Detta fanns även på den gamla råsegelsriggen också hade ett litet sprisegel i fören . Se artikeln Vrakeka i årsbo ken 1962!

från rigg. sprisom

fyller höga krav på sakkunskap; Humbla hade bedrivit omfattande forskningar om såväl förhistoriska och medeltida fartyg som våra sentida lokalt särpräglade "allmogebåtar". Dessutom hade han vuxit upp i blekingsekans hemtrakter och i sin ungdom seglat till sjöss. Sina redogörelser för blekingsekorna bygger han i första hand på den levande traditionen , genom självstudium av gamla båtar i fältet och genom intervjuer med båtfolk som fiskare och båtbyggare. Bortsett från vissa uppgifter om äldre förhållanden gäller hans redovisning i första hand decennierna kring sekelskiftet 1900. Men hur har det förhållit sig med blekingsekan längre tillbaka? En tidigare beskrivning finns att tillgå i Carl Smiths seglar75

3. "Länsande blekingseka" teckning av Jacob Hägg som föregående. Bilden avser att visa blekingsekans överlägsna förmåga att vaka under länsning i hög sjö, tack vare )åringarnas bärighet genom akterspegeln och de utlagda övre borden.

handbok "Om båtar och båtsegling" från 1873, den veterligen enda äldre beskrivning vi har, inte bara av blekingsekan utan också av våra övriga svenska lokalt särpräglade småbåtar, bild 1-3. Författaren var sjöofficer med stark anknytning till Karlskrona och vårt lands kanske främste pionjär inom båtsporten fram till sekelskiftet. Hans redogörelse för de svenska båttyperna var inte sammanställda i något kulturhistoriskt syfte, utan för att tjäna till ledning vid val av lämplig båt för sport eller nöjessegling. På den tiden fanns nämligen ännu knappast några särskilda typer av småbåtar för sådana ändamål utan man fick köpa eller låta bygga en "vanlig" båt som man sedan utrustade på lämpligt sätt. Smith ansåg att man borde hålla sig till de båttyper som hör hemma i de farvatten man ämnar 76

•

4. " Blekingebåt 1854" blyertsskiss av Bengt Nordenberg, Kulturen inv.nr KM 13 .936 k. Denna lilla blekingseka, som också måste vara från landskapets mellersta eller östra delar, ser ut att vara byggd med fem bordgångar och en längd på 13-14 fot. Detta var den vanliga storleken på de minsta blekingsekorna som i dagligt tal bara kallades " båt". Bortsett från missteckningen av skrovets form ger skissen en god bild av båten med sina karakteristiska detaljer, t.ex. mastbänken med urtag och järnbeslag för masten och fästet vid relingen med sin tullpinne.

segla, då just den båttyp som befolkningen vid en viss kust använder sig av, måste vara den mest lämpliga just där. Carl Smiths beskrivning bygger på hans iakttagelser och erfarenheter som seglare och rymmer inte så mycket av kulturhistoriskt stoff, men i gengäld så mycket mer av konkreta synpunkter på båtarnas funktion. Den bild han ger av blekingsekan från 1850-60-talet stämmer i allt väsentligt mycket väl överens med Humblas uppgifter. Detta visar att båttypen hade samma karakteristiska särdrag som fortfarande utmärker den.

Förhållandet belyses ytterligare av det bildmaterial vi har i en del 1800-talskonstnärers produktion, främst i form av skisser. Materialet är visserligen inte stort men enstaka goda avbildningar finns t.ex. hos Nils Månsson Mandelgren, Johan Ericsson och Bengt Nordenberg, bild 4. En särställning intar Jacob Hägg, den berömde marinmålaren, som f.ö. var en vän till Carl Smith och illustrerat hans seglarhandbok och andra publikationer om segling, bild 1-3 . Den tidigaste avbildning vi känner av en blekingseka är en ritning som finns i Chapmanarkivet i Krigsarkivet. Den är inte utförd av den store skeppsbyggaren själv , utan av en konstruktör Samuel Georgii och daterad Carlskrona den 20 maj 1791 (bild 5). Ritningen är rubricerad: " Afmätning på en Blekings BondJulle inrättad att föra en 2 <H: Nicka förut." Den har sålunda kommit till för att pröva möjligheten att utrusta blekingsekor med en liten kanon och återger möjligen en prototyp som iordningställts av en ombyggd "bond-julle". Mycket till krigsfartyg kan det inte ha varit. Längden anges till 16 fot och 2 tum , dvs. mindre än 5 meter. Huruvida denna prototyp någonsin existerat i verkligheten kan naturligtvis inte avgöras , det troligaste är dock att den aldrig kommit till utförande och att ritningen endast är ett utkast eller förslag. Bakgrunden till dessa planer att inrätta småbåtar som kanonjullar är att söka i de problem att hålla skärgårdsflottan vid makt, som just vid tiden för ritningens tillkomst var förhanden. Att närmare gå in på dessa spörsmål är det ingen anledning att göra i detta sammanhang, sedan det väl konstaterats att ritningen i första hand avser kanonmontaget. Detta är också det enda som är ordentligt redovisat i ritningen, medan själva båten i övrigt är mera summariskt återgiven. Bortsett från en sådan iögonfallande detalj som rodrets karakteristiska sväng upptill, förefaller båtens delar knappast vara riktigt avritade. Märkligt nog är inte ens akterns konstruktion, det mest särpräglade på en blekingseka, ordentligt redovisad, utan endast antydd i planritningen. "Afmätningen" tycks inte ha sträckt sig längre än till längd, . bredd och djup, i övrigt är det närmast frågan om en fri återgivning av båtens allmänna karaktär. Att det likväl är fråga om en blekingseka är ställt utom allt tvivel. Båten bär typens

5. "Afmätning på en Blekings Bond-Julle inrättad att föra en 2 Cl{ Nicka förut ", daterad "Carlskrona den 20 Mai S. Georgii ".

omisskännliga drag ifråga om former och proportioner och stämmer gott överens med senare tiders blekingsekor. Av ritningen från Chapmanarkivet kan man alltså dra slutsatsen att blekingsekan vid slutet av 1700-talet i stort sett tedde sig likadan som man känner den från senare tider. Och inte nog med det , rubriceringen som blekingsk bond-julle visar också att båttypen då betraktades som en folklig, lokalt särpräglad företeelse. Därmed är även indirekt utsagt att den knappast kan ha varit någon nyhet vid denna tid, utan troligen måste ha nått en viss hävd. Några ytterligare belägg från 1700-talet som kan bestyrka detta är inte kända, men det finns anledning tro att nya fakta kan tillföras forskningen när väl uppmärksamheten riktats på problemet. De arkivaliska källorna har säkerligen åtskilligt att ge i den här vägen. En mycket intressant notis har sålunda kommit fram från Sölvesborg. I stadens dombok finns nämligen en anteckning om två fiskare som inför rätten den 25 februari 1680 anmäler att de tagit hand om en blekingseka, "Bleginds Eege" som de påträffat drivande herrelös, svårt skadad och vattenfylld, mellan Hanö och Malkvarn (en övervattensklippa nordost om Hanö). De hade reparerat den , fört den till staden och var villiga att återlämna den till den rätte ägaren, därest denne gav sig tillkänna . Den fråga vi har att ta ställning till i detta sammanhang är vilken innebörd beteckningen blekingseka hade, då man använde den 1680 inför rätten i Sölvesborg. Är det fiskarnas språkbruk som återgivits i protokollet eller är det borgmästarens och rådmännens? Oavsett vilken språklig miljö termen härrör ifrån måste man i varje fall ha menat en bestämd typ av båt, och den naturligaste tolkningen är att man avsett en båt av samma slag som vi senare betecknar blekingseka, enligt den definition som här inledningsvis fastslagits. Det hela kanske förefaller självklart, men det märkliga är att termen tycks vara helt okänd under 1700-talet och långt fram på 1800-talet. Först i Smiths omtalade seglarhandbok av 1873 dyker benämningen upp och blir därefter vanlig i litteraturen. Det har därför förut legat nära till hands att tänka sig att Smith, även om han inte själv direkt funnit på termen, han åtminstone skulle ha varit den som lanserat den. Det skulle passa mycket bra in i bilden av Smith som 80

6. Yrakekan " Öland " på väg från Mårtemsons båtbyggeri, Ö. Hästholmen till Blekinge museum i Karl skrona, maj 1959, foto författaren. Öland , som är 28 fot lång, byggdes på Ungskär på 1880-talet, en av de ytterst få vrakekor som finns i behåll . Den transporteras här på fraktaren Evert Bonniers storeka från Sturkö, den sista storekan som hölls i fraktfart.

skriftställare och den tid han verkade i med dess starka intresse för vår folkliga kultur. Som bekant öppnades Nordiska mu seet samma år som seglarhandboken publicerades. Om tolkningen av noti sen från 1680 står sig, ger den en helt ny syn på de uppgifter om fiskebåtar i Blekinge som finn s från 6 - Kulturens årsbok

början av den svenska tiden och framåt under 1700-talet. När det i officiella berättelser om näringslivet, i jordrevningsprotokoll, lantmäteribeskrivningar m.m. talas om vrakekor, bondeekor och andra ekor skulle man sålunda inte längre behöva sväva i tvivelsmål o~ vad slag båttyp det gäller, något som hittills varit långt ifrån självklart. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att blekingsekan som vi känner den från nutiden och genom Philibert Humblas och Carl Smiths redogörelser i varje fall med säkerhet fått sin särpräglade utformning före slutet av 1700-talet och därtill med en viss grad av sannolikhet som typ går ytterligare mer än hundra år tillbaka i tiden. Hur stämmer nu detta med tidigare uppfattningar av blekingsekans ursprung? Den enda som behandlat problemet är Humbla, som i den nämnda uppsatsen slår fast att typeri i grunden är den gamla nordiska snipans i en utformning som är karakteristisk för östersjöområdet. Akterspegelskonstruktionen anser han vara en relativt sen utveckling som kan ha initierats av. förebilder i vissa typer av småbåtar med häck i aktern. Sådana förekom bl.a. inom örlogsflottan och förläggningen av flottbasen i Karlskrona vid slutet av 1600-talet skulle då enligt Humbla kunna ha varit avgörande i sammanhanget. Humblas teori, som närmast var tänkt som ett förslag med syfte till fortsatt vetenskaplig diskussion, har sedan av en lång rad författare upprepats och utbroderats i en mångfald varianter och med tiden blivit allmänt accepterad. Mot bakgrunden av vad som lagts fram härovan är den inte längre hållbar och man måste räkna med att blekingsekan som båttyp funnit sin form före den tid då örlogsstaden Karlskrona anlades. Det finns skäl att antaga att den är betydligt mycket äldre , troligtvis medeltida. Men för att klargöra detta kräves en mera ingående analys av blekingsekans konstruktion och ett jämförande studium av övriga akterspegelsbåtar i östersjöområdet.

Anmärkningar Föreliggande studie är en bearbetning av ett kapitel i författarens kandidatuppsats som framlades vid seminariet i folklivsforskning vid Lunds universitet 1962. Uppsatsen bygger i huvudsak på fältundersökninar, som författaren utfört i

7. Blekingseka av västblekingsk typ som utmärkes av mindre starkt fallande stävar, skarpare undervattenskropp och kraftigare dimensionerade delar. Denna båt som är byggd i Järnavik 1945, är 17 fot lång och för, utom smack och fock , även toppsegel på stång i sin rigg. Foto Sven Bengtsson.

egenskap av medarbetare vid Blekinge museum i Karlskrona. I uppsatsen ingår också ritningen ur Chapmanarkivet , vilken ställdes till mitt förfogande av arkivarien vid Kgl Krigsarkivet fil.dr Lennart Rosell. Notisen från Sölvesborg 1680 har däremot framkommit senare och för den har jag att tacka adjunkt Hans Milton , Sölvesborg. Carl Smiths handbok Om båtar och båtsegling föreligger, förutom originalupplagan , i en andra edition 1879 som något avviker från den förra, bl.a. med delvis

nya teckningar av Jacob Hägg. 1873 års upplaga finns numera att tillgå i en facsimilutgåva från 1972. Av specialarbeten om Blekinges båtar och båtbyggeri, förutom Humblas ovannämnda uppsats, kan även nämnas Torsten Rietz, Båtbyggeri i Blekinge, Blekingeboken 1929. I samma årsbok föreligger av författaren några monografiska studier av olika båtbyggerier och varv: Mårtenssons på Hästholmen 1967, Pukaviks skeppsvarv 1969 och Båtbyggeriet Bruket på Tromtö 1971 . Slutligen bör tilläggas att det inte funnits anledning att här ta i beaktande sådana uttalanden om blekingsekan som står att finna i tillgängliga översiktsarbeten , t.ex. Albert Eskeröd , Båtar (1970) eller Magnus Hägg o. Alvar Zacke, Allmogebåtar (1972).

NILS-ARVID BRINGEUS

Bordsbönen i bild

Bildens betydelse i folkligt fromhetsliv förbinder vi främst med katolska länder eller med tiden före reformationen, då kyrkornas kalk målningar fungerade som "fattigmans bibel" . I själva verket blev emellertid bilden ett viktigt redskap för reformatorerna, då det gällde att göra evangeliets budskap tillgängligt för gemene man och att vidmakthålla fromma vanor bland folket. Så var även fallet då det gällde att inpränta seden med bordsbönen. Både i tyska och svenska katekeser från reformationstiden finner man träsnitt som visar bibliska måltidsscener i anslutning till bordsbönerna. Man kan vara övertygad om att dessa bilder inte bara var till för att göra böckerna vackrare , de hade också en pedagogisk betydelse. Bilderna var förebilder. Bilden till "bönen före måltiden'', i 1562 års katekes, är densamma som illustrerar fjärde bönen i Fader Vår. Den återger ett gammaltestamentligt och ett nytestamentligt bespisningsunder; profeten Elisas oljeunder (2 Konungaboken 4: 1-7) samt Jesu bespisningsunder (Johannes 6). Träsnittet går tillbaka på Lucas Cranach , som har en liknande framställning , fig. I. Träsnittet vid " bönen efter måltiden", i 1562 års katekes, finns i samma format i en utgåva av det nya testamentet på finska 1548 och är nära besläktat med det som ingår i ' 'Enchiridion, der kleine Catechismus" , tryckt 1542. 1 Bilden visar knäböjande män runt Kristus som står med händerna sammanlagda mitt i kretsen. När man under renässansen di;istade sig att bryta det traditionella religiösa bildmönstret och återgav situationer ur det mänskliga livet, behövde man för den skull inte släppa kravet på 85

att bilden ytterst borde ha en uppbygglig funktion. På Kulturen i Lund finns stocken till ett träsnitt, som visar en huslig interiör från 1500-talet, fig . 2. Det är en innehållsrik bild av stort kulturhistoriskt intresse. För de många detaljerna bör man inte glömma att observera att alla i rummet utom tjänstepigan, som bär ett fat, håller ihop händerna till bön. Att konstnären återgivit just detta moment i en huslig scen kan inte vara en tillfällighet. Bilden visar hur en måltid bör börjas i hemmet. 2 Det tämligen grovt skurna träsnittet är i själva verket en efterbildning av ett kopparstick av den holländske konstnären Dominicus Custos (1560-1612) och föreställer ett tyskt hem på 1500-talet, fig. 3. Man har gissat att de avbildade personerna skulle tillhöra familjen Fugger, eftersom Custos på sina kopparstick återgivit denna augsburgska bankirsläkt. 3 Framställningen av den bedjande familjen vid bordet är inte ensam i sitt slag. Kulturen äger en oljemålning från 1600-talet, som påminner ganska mycket om densamma, fig. 4. Här är emellertid interiören torftigare och inte heller bordet är lika rikt dukat som på 1500-talsbilden. Koncentrationen på bordsbönen är desto starkare. Kanske har målningen haft sin ursprungliga placering i ett matrum , till ständig påminnelse för husets folk att inte försumma bordsbönen. 4 Motivets pedagogiska funktion framgår tydligt av att man i Nederländerna på 1600-talet ofta illustrerade andaktsböcker med framställningar av bordsbönen. 5 Kulturens oljemålning ä r inte ett självständigt konstverk utan visar sig vara utförd efter ett kopparstick av holländaren Jacob de Gheyn (1565-1629), fig. 5. Motivets uppbyggliga funktion understrykes av de latinska verser som står under bilden. 6 Kopparstickets symboliska prägel, med en spirande växt bakom var och en av de unga familjemedlemmarna , har nertonats på oljemålningen , som har en mera realistisk karaktär. Bordsbönsbildernas pedagogiska betydelse blev vida större när de började framställas i ettbladstryck. Man tycker sig nästan ana ett samband mellan renässansinteriören, fig . 2, och träsnittet på det danska kistebrevet, fig. 6. Vaggan till höger har blivit en gångstol och hunden till vänster tycks mera uppmärksamt följa vad som försiggår vid denna borgerliga måltid , som illustrerar "B!ilrns gudelige Bordlresning". Kistebrevet är i själva ver86

I. Profeten Elisas oljeunder. Träsnitt av Lukas C ranach den äldre på vilket illustrationerna till bordsbönerna i reformationstidens svenska katekeser återgår. Efter F . W. H . Hollstein , G erman engravings 6, s. 43 .

ket en bordsbönstavla, med en rad alternativa bordsböner avsedda att läsas före och efter måltiden. Serierna börjar med de gamla katekesbönerna "Alles 0jne vogte paa dig, Herre! " respektive " Takker Herren Fördi han er god, og hans Miskundhed varer evindeligen' '. Detta tryck , som liknar ett gammaldags böndagsplakat, har uppenbarligen varit avsett att fästas på väggen, så att barnen lätt kunde inpränta bordsbönerna. Det är tryckt hos Joh. Rud. Thiele i Köpenhamn efter 1806, då han hade sitt tryckeri i Helliggeiststrrede nr 149. Spegelvända kopior av detta träsnitt har även tryckts i Haderslev. 7 Redan tidigare hade de danska boktryckarna fört en annan tysk biJdtradition vidare, nämligen att infoga bordsbönsmotivet i en serie kistebrev , föreställande dygnets olika tider. Vi möter motivet på ett träsnitt i Augsburg , från 1600-talets mitt eller senare hälft , fig. 7. Det visar middagen i timmermanshemmet i N asaret. Den lille Je sus står med bara fötter på golvet med an 87

2. Bordsbönen läses i ett borgerligt hem i Tyskland på 1500-talet. Avtryck av en träkliche (280 x 235 mm) från Berlings Boktryckeri i Lund. KM 322:25.

Josef och Maria sitter vid bordet och en tjänstekvinna med fat i handen står vid spisen i bakgrunden. Det är Josef som här förrättar bordsbönen och verserna under träsnittet framställer honom so m en förebild för varje hu sfader:

3. Förlagan till föregående bild. Kopparstick av Dominicus C ustos. N ationalmuseum , Stoc kholm .

Dergleichen ein Haus Yatter soll sein G sind mit Speiss versehen vol Vnd danckbarGOtt dem HErzen sey n Fiir a lle Woltha t ingemein. 8

I jämförelse med den tyska middagsbilden är den danska spegelvänd och något förändrad. Trägolvet är utbytt mot ett stengolv och längst fram syns olika timmermansverktyg. Tjänstekvinnan vid spisen har försvunnit ur bilden. Det danska kistebrevet är känt genom ett exemplar från Thieles boktryckeri och är alltså från tiden efter 1771 , då Thiele genom giftermål blivit ägare till Borups officin. 9 Att kistebrev med detta motiv tryckts redan under Borups verksamhetstid (1756-1770) är emellertid uppenbart. På Österlens museum i Simrishamn finn s nämligen ett tryck , utfört i Lund 1759, med ett

4. Bordsbönen. Oljemålning av fl aml ändsk mästare från omkring 1600. KM 10.775.

5. Förlagan till föregående bild . Kopparstick av holländaren Jacob de Gheyn (1565-1629). Efter F . W. H . Hollstein , Dutch and Flemisch Etchings Engravings and Woodcuts 7 s. 131.

•

6. " B~rns gudelige Bordlresning." Träsnitt å kistebrev tryckt hos Joh. Rud. Thiele i Köpenhamn. Tillhör V . E. Clausen, Köpenhamn.

träsnitt som är mycket likt det danska, tig. 8. Även de fyra första raderna av den rimmade texten under kistebrevet är direkt översatta från danskan. Medan den tyska texten omtalar att det är Josef som förrättar bordsbönen , så har Jesus övertagit denna roll, enligt Köpenhamns- och Lundatrycket: Min JESUS som ett barn , för bordet står och beder, Then som all werldens folck sin disk och duk bereder Wil wisa, at man mat med bön och tack skal ta, Om man af Himlens GUD wälsignelse wil ha; I Tron jag tå til tig uplyfter hand och sin , När jag med bönen tin wälsignar maten min.

Att motivet blev mycket populärt framgår av att flera upplagor är kända. Malmö museum innehar ett Berling-tryck från 1791, och ytterligare två Lundatryck (varav ett där texten felaktigt placerats under morgon-motivet) utan tryckår, samt ett tryck utan såväl tryckår som tryckort är bevarade. I spegelvänd form 91

7. Den heliga familjens bordsbön. Ur kistebrevssvit från Albrecht Schmidt, Augsburg. Efter W. Briickner, Populäre Druckgraphik Europas/Deutschland , Munchen 1969.

8. Den heliga familjens bordsbön. Träsnitt å kistebrev från Berlings Boktryckeri i Lund 1759. Österlens museum.

9. Jesus läser bordsbön. Utsnitt ur bonadsmålning av Sunnerbo-typ. Från Hinneryds socken i Småland, 1812. Nordiska museet 47.872.

trycktes motivet på nytt hos Lundströms boktryckeri i Jönköping. I upplagor från 1819 och 1832 - liksom i ett tryck på Nordiska museet utan tryckort och tryckår - har det försetts med rubriken "Jesu Föräldrar lära Barnet Jesus att bedja". De två åttaradiga, rimmade stroferna på dessa kistebrev har ett mera allmänt innehåll. Märkligt nog tycks Berlings stock av detta och andra motiv ha använts av Lundström för en kistebrevsupplaga, utgiven 1831. Rubriken är här "Frälsaren Jesus läres att bedja", och versarna är hämtade ur en psalm ur Wallinska psalmboken nr 258: 1, 3, 4, som väl är en bönepsalm, men ingen bordsbönspsalm. Kistebrevens roll, som uttryck både för folklig smak och 93

10. Litografi från Köhlers litografiska anstalt i Malmö. Nordiska museet.

fromhet , kan knappast överskattas. På marknader och genom gårdfarihandlare spriddes de i tiotusental. De smyckade folkstugor och pigkammare, inramade på väggen eller uppklistrade under kistlocken . Vad de betydde inte minst för barnen har omvittnats av författare och folklivsskildrare som Nicolovius, Eva Wigström, Emma Bendz och Viktor Rydberg. Medan Nicolovius omtalar kistebreven från Berlings i Lund så har Viktor Rydberg i ' 'Träsnittet i psalmboken' ' besjungit konstalsterna från "den gamle Lundströms i Jönköping". Kistebrevet med bordsbönen från Berlings tryckeri skulle även komma att inspirera de sydsvenska bonadsmålarna fram- · förallt i Sunnerbo härad i Småland. Jag känner till elva bonader med detta motiv, den äldsta daterad 1812 och den yngsta 1866. 10 Överensstämmelsen med kistebreven framgår såväl av själva bildinnehållet som av versarna på Berlings brev vars fyra första

11 . Oljetryck utfört efter Fritz von Uhdes " Komm , Herr Jesu , sei unser Gast", 1885. Foto: Varbergs Museum.

rader är ordagrant återgivna på några bonader. På samtliga bonader står Jesus liksom på kistebreven bredvid bordet i fotsid dräkt. Själva bordsscenen har däremot anpassats efter rådande förhållanden. Det runda bordet har blivit avlångt och avbildas på traditionellt sätt snett ovanifrån. På en bonad från Annerstad ser man två ljus, tallrikar, kniv och gaffel framför Josefs och Marias platser, ett rågat fat, en " julhög", smörtärningar, bröd m.m. På en sen bonad från Jälluntofta, vilken inte är av Sunnerbo-typ, står bara ett fat, avbildat nästan i genomskärning. N är bonaderna förvandlats till smala bårder har detta ofta medfört ytterlig förenkling. På den äldsta bevarade bonaden , fig. 9, visar texten tydligt sambandet med kistebrevet, trots att Jesus här placerats som centralfigur mellan Josef och Maria. Medan man tidigare måst kolorera kistebreven för hand blev 95

det under 1800-talets förra hälft möjligt att framställa dem i färgtryck. Från den lilla staden Neu-Ruppin i norra Tyskland kom nu en strid flod av färglitografier. I flera länder etablerade sig bokhandlare, vilka själva kunde förse trycken med text. I Sverige blev P. Ad. Huldberg i Stockholm den främste återförsäljaren . I den förteckning å kolorerade bildark som han utgav 1856 och 1859 från sin bazar på Norrbro finner man bl.a. "Fader vår (Vårt dagliga bröd gif oss i dag)." Jag har förgäves sökt efter detta tryck i våra större museer och bibliotek, men fann så småningom ett exemplar i privat ägo i Stockholm . Litografien återger bordsbönen i en borgerlig miljö, där det ingick i uppfostringsmönstret att barnen skulle stå och äta. Bildens pedagogiska värde torde rentav ha ökat genom att ynglingen vid bordets kortsida underlåter att knäppa händerna. Han visade därigenom hur man inte borde bete sig! Liksom kistebrevstryckarna utan betänkligheter kopierade varandras motiv så finner man att Huldbergs färglitografi så småningom också ingår i sortimentet från Köhlers litografiska anstalt i Malmö . Endast några detaljer i bakgrunden har ändrats, fig . 10. Kistebrevens och färglitografiernas roll som väggprydnader övertogs i slutet av 1800-talet av de massproducerade oljetrycken . Därigenom skulle även framställningen av bordsbönen spridas i upplagor som aldrig förr. Fritz von Uhdes målning, som bär namn av en känd tysk bordsbön' 'Komm, Herr Jesu , sei unser Gast", (1885) blev förebild för en hel serie, där Jesus själv - med drag som vuxit fram ut romantikens missförstådda bild av Diirers självporträtt - träder in i hemmet när bordsbönen läses. Motivet finns bl.a. i en borgerlig, samt en mera folklig variant, där skillnader klart framgår såväl i möbleringen som i familjens klädedräkt. 11 Motivet fick karaktär av evangelisk andaktsbild och trycktes för nordtysk och skandinavisk avsättning. Det har påträffats i västsvenska hem vid en inventering av oljetryck som häromåret företogs av Varbergs museum, fig . 11. 12 I Tyskland skulle denna litografiska tradition fortleva in i nazitiden . Men här saknas Jesus . Bilden illustrerar "die deutsche Familie", med en bedjande SA-man! I vårt land hade bordsbönen vid denna tid i stor utsträckning 96

12. Bordsbön. Akvarell av Nils Larsson. Foto: N ordiska museet.

förlorat sin ställning som allmän folksed. Redan när Severin Nilsson på 1870-talet avbildade bordsbönen, var det i ett fattigt hem på landsbygden. Också kontrasten mellan bordsbönen i det högborgerliga hemmet i Tyskland på 1500-talet gentemot bordsbönen i den torpmiljö Nils Larsson fångat på sin målning från 1907, fig. 12, är slående. Det är hos de äldre i sådana fromma fattigmansmiljöer som bordsbönen längst bibehållits. Severin Nils sons och Nils Larssons målningar är situationsbilder, målade i naturlig miljö. När Elisabeth Bergstrand Poulsen i sin bok "Värendsmän" (1927) återger bordsbönsscenen från sin småländska hembygd, hade den, åtminstone för konstnärinnan själv, blivit en minnesbild. Hon tecknar den inte bara med pensel utan också med penna: ''Det kändes naturligt, och var förenat med god självtukt för de mest hungriga, att stå stilla och bedja en bön, innan man satte sig till bords. Man var ju övertygad om att det var Herren, som sände växten. Hur skulle man kunna glömma honom, då man såg fatet med den goda, närande potatisen ryka som ett altare 7 - Kulturens ärsbok

mitt på bordet, den stora skålen med mjölk och den bruna brödkakan, som låg vid husmoderns plats. Till och med spickesillen kunde man ju indirekt tacka Herren för, för det var ju han, som regerade vind och vågor och som styrde fiskarens båt ut till de täta sillstimmen."

Noter I Fyra svenska reformationsskrifter tryckta i Stockholm år 1562. Utgivna av A. Malmgren 3 (1966) s. 80 f. 2 Ett avdrag av stocken återges i V. E. Clausen, Folkelig grafik i Skandinavien (Khvn 1973) bild 93. 3 C. G. Laurin, Kulturhistorisk bilderbok 1400--1900 (1905) s. 126. För hänvisningen till denna bildkälla tackar jag antikvarie Gunilla Eriksson , Lund. En intressant avvikelse ifrån kopparsticket är att dryckeskärlen på skänkskivan till vänster tycks föreställa kåsor, vilket tyder på att stocken skulle vara skuren här. På kopparsticket saknas dessa dryckeskärl. 4 Målningen har tidigare återgivits av S. T. Kjellberg i Kulturens årsbok 1950 s. 8. Även på ett kopparstick av den franske kopparstickaren Abraham Bosse (1602-76) finns en framställning av bordsbönen i en högborgerlig miljö, avbildad i Det glada Sverige 2 (1947) s. 795 . 5 T. Gebhard, Die Heilige Familie bei Tisch . Bayerisches Jahrbuch för Volkskunde 1956 s. 57-60. 6 F. W. H. Hollstein, Dutch and Flemish Etchings Engravings and Woodcuts ca 1450-1700, vol. 7 (Amsterdam u.å.) s. 131. 7 V. E. Clausen, Det folkelige danske trresnit i etbladstryk 1650-1870 (Khvn 1961) s. 119. Jfr s. 40. 8 Avbildat i W. Briickner, Populäre Druckgraphik Europas. Deutschland vom 15. bis zum 20 . Jahrhundert (Miinchen 1969) s. 70, 206, bild 77. 9 V. E. Clausen a. a. s. 87. JO Nordiska museet nr 63599 (1816), 9698 (1866), 92563, 47872-73 (1812), 53455, Malmö museum nr 41575, Hallands museum, Halmstad nr 4835. Foton av en bonad i privat ägo finns i Nordiska museet samt i Folklivsarkivets bildarkiv nr 470 a. Genom Folklivsarkivets bonadsinventering har motivet dokumenterats på ytterligare två bonader, en i Jälluntofta (nr 486) och en i Annerstad (nr 157). Il W. Briickner, Die Bilderfabrik (Frankfurt am Main 1973) s. 88 f. dens ., Elfenreigen - Hochzeitstraum. Die Öldruckfabrikation 1880-1940 (Köln 1974) s. 87. 12 U. Ehrensvärd , Oljetryck (Varbergs museums årsbok 1970) s. 90 f.

CHRISTINA LIND V ALL-NORDIN

Herrskaps strumpor

Till färgbilderna IX och X

Märta Helena Reenstierna (" Årstafrun ") var, för att tala med 1700-talets vokabulär, ett "rejält fruentimmer". Hon var en duglig och dynamisk husmor, som eftervärlden lärt känna i de dagböcker hon skrev under åren 1793-1841. Som husmödrar i alla tider har gjort suckar hon ibland över alla plikter och göromål hon måst ta itu med, och givetvis allt hon inte hunnit med. Några gånger antecknar hon - man kan ana lite resignation bakom raderna - att hon lagar strumpor och stickar, "satte mig ner vid min gamla strumpa". Strumpstoppning har i alla tider varit en föga attraktiv husmoderlig syssla. Men med tanke på 1700-talets dyra strumpor, fick man nog vara så snäll att stoppa och laga sina egna - och familjens - så gott det gick. Därom ger de strumpor besked, som finns bevarade från den tiden. Man har sytt på olika sätt och fällt in bitar av andra material på hälar och i strumpfoten - kanske inte alltid så elegant lagat. Det fanns professionella strumplagerskor, de s.k. strumpflickerskorna, som åtog sig lagningsarbeten av olika slag, främst kläder, linne och så förstås strumpor. En del strumpflickerskor hade egna små bodar, där de tog emot de föremål som skulle lagas. Dessa bodar fungerade även som små centraler, där man kunde lämna meddelanden och upphittade saker, i väntan på att rätte ägaren skulle fråga efter dem . I Stockholm låg strumpflickarebodar vid bl.a. Norrmalmstorg, vid Tyska kyrkan och Stora Castenhovsporten. Andra flickerskor arbetade i hemmet och kundkrets skaffade man sig genom annonser i dagspressen. Även tvätten av strumporna krävde stor omsorg och varsamhet. Cajsa Warg, mest känd som kokkonstens mästarinna, ger klara besked om hur man bör tvätta ömtåliga strum99

I. År 1589 uppfa nn engelsmannen William Lee strumpvävstolen , den s. k. kulervävstolen. Efter Recu eil , Des planches sur sciences ... Pari s 1763.

por. Hennes tv ättråd gäller silkess trumpor och det står så här i hennes " till äggning" till " Hielpreda i Hushållningen " : " Silkesstrumpor , hwita eller couleurta, tvättas aldeles på samma sätt som sidentyg , med kalt eller ljumt watn och twål, och upkramas slut!. uti stark kall twållöder; men i stället för at uph änga dem til torkning, läggas de ordentligt emellan rena serveter och mangl as med ömsning af serveter , til s de blifwa helt torra . Man kan äfwen updraga dem på strumpbräden och låta der torka ; men· då böra rena kläden slås omkring, at luften icke kommer åt dem under torkningen , ty deraf pläga de hwita strumporna rodna" . Hur såg då dessa mångomtalade strumpor ut , när var de moderna, var producerades de , vilka sålde dem osv. ? H är skall jag försöka ge svar på en del av dessa frågor, andra vi sar sig tarva ytterligare forskning. Under 1500-talets senare hä lft var stickade strumpor en ny och begärlig lyxartikel för de högsta samhällss kikten . Erik XIV och han s bröder tyckte att det var speciellt elegant med stickade 100

2. "Ett fruentimmer knyter strumpebandet" , oljemålning av Pehr Hilleström, 1798. De mörkgrå silkesstrumporna har fint broderade kil ar på smalbenen . Målningen tillhör Östergötlands museum .

silkesstrumpor. I tullböcker och klädkammarförteckningar från 1500-talets slut nämns silkesstrumpor från England, Tyskland , Spanien och sist men inte minst från Italien, där strumptillverkningen var koncentrerad till bl.a. Genua och Milano. I den kungliga klädkammarens räkenskaper står bl.a. för 1578 att "Kungen har fått nio par Neapoliske silkesstrumpor" och i en tullbC"k för samma år nämns även stickade barnstrumpor av vitt ylle . Men fortfarande använder man äldre typer av strumpor, dvs. strumpor som är sydda av tyg , både av sammet och siden samt läderstrumpor. Strumpor av sämskat skinn förekommer för övrigt ända in på 1700-talet och de kunde vara antingen svarta, vita, grå eller röda. Sydda strumpor är föregångare till de stickade. Därom berättar bland annat utformningen och snittet - kilen på ankeln , som var nödvändig för passformens skull, liksom sömmen baktill. Tygstrumporna syddes av två bitar tyg; den ena var benet och 101

den andra var "underfotsbiten" med sina två kilar. Benet fick alltså söm baktill, denna söm lever kvar som dekorativt element även i vår tid. Det är alltså en teknisk finess med intagningar i det stickade. Under 1700-talets sista år verkar det som om man börjar behärska konsten att "ta in" vid tår och hälar. Dessförinnan skär man strumporna som man gjort med de sydda strumporna; vid tårna klipps trikåväven av och sys helt enkelt ihop med kastsöm. Man skär kilen, dels i trikåns längdriktning och dels utifrån trikåvävens horisontal. På så sätt blir trikåstrumpans passform ännu mera överlägsen tygstrumpans. Detta sätt att laborera med trikåväv för att uppnå god passform och elasticitet tillämpas ännu i våra dagar. Bra babybyxor har trikån skuren på två olika ledder . Den smala, blott antydda kilen som mest ser ut som en söm kommer innan man kan konsten att "ta in" vid hälar och tår på strumpstickningsmaskinerna. Detta bör ha hänt vid sekelskiftet 1800 eller däromkring. Sydda strumpor av ylletyg var för övrigt vanligast och bars av såväl herrskap som · borgare och bönder under 1500-talet, ja ända in på 1800-talet hade allmogen i mellersta och norra Sverige sydda yllestrumpor. När de stickade strumporna kommer till Norden var de förstås - som jag tidigare har nämnt - förbehållna de högre samhällsklasserna. Vid mitten av 1600-talet var det ungefär lika vanligt med stickade som sydda strumpor bland adelns herrar och damer i Stockholm. På 1690-talet fanns ett strumpmakeri i Stockhom som gjorde bl.a. "silkes, riggarns och fijna ullstrumpor". Fabrikationen säges vara i "god gång" - av det kan man väl förstå att avsättningen för både silke- och yllestrumpor varit god. I bouppteckningar från 1600-talets senare hälft nämns också mycket riktigt silkesstrumpor, både vita, gröna och svarta. Från Karl X Gustavs garderob finns bevarade fyra par silkesstrumpor, ett par gula och tre par röda. Ett av de röda paren var köpta i Paris år 1654 och var av engelskt ursprung - det paret ansågs vara de finaste och dyrbaraste. På Nordiska museet finns ett par mycket eleganta silkesstrumpor av svart silke med silverbroderade kilar, som enligt uppgift använts på 1680-talet. Kilen är här, liksom på Karl X Gustavs strumpor av trikå, skuren på horisontal ledd. De måste 102

3. Detalj av silkesstrumpa från 1700-talets andra hälft. Strumpan av förf. kallad ''fågelstrumpa' ', har mycket breda kilar, som sytts i förhand. Kilens längd 29 cm. KM 7.664.

ha varit otroligt fina och dyrbara och tyder på utländskt ursprung. I Skåne har det emellertid varit ganska allmänt förekommande med stickade strumpor vid 1600-talets mitt. Detta anses bero på skåningarnas kontakt med kontinenten. Danskarna kände till stickade yllestrumpor och det tillverkades strumpor till och med för export till Island redan vid 1500-talets slut. År 1619 fick de danska leverantörerna utförseltillstånd för överskottet av stickade varor till bl.a. Malmö. Således fick malmöborna mycket tidigt skåda stickade strumpor och allmogen i Skåne bar sådana redan vid seklets mitt. Under 1720-talet började man tillverka flera och bättre silkesstrumpor inom landets gränser. Redan 1723 lät Jonas Alströmer anlägga ett strumpväveri i Alingsås, vid århundradets mitt var 103

4. " La belle jambe" , en ung kvinna som håller på att fästa sina strumpor. Crayongravyr av Jacob Gillberg (efter Lundberg).

fabrikationen avsevärd. Strumpvävstolen (kulerstolen) hade uppfunnits 1589 av en engelsman, William Lee. Alströmer smugglade in tre strumpvävstolar och Christoffer Polhem var inkopplad på att utföra förbättringar av maskinerna. Vid den här tiden - 1720-30-talen - växer det upp flera manufakturverk med bl.a. strumpor och vantar som specialitet. Vid 1700-talets mitt tillverkas både strumpor och vantar vid Flors Linne Manufacturie i Helsingland. (Flor är mera känt för sina fina linnevävnader.) Vidare startades det strumpväveri i städer som Sundsvall, Gävle, Norrköping, Göteborg och givetvis Stockholm. I huvudstaden ansågs Johan och Niclas Paulis Strumpstickeri vara det största. På 1770-talet var inte mindre än 19 stycken verkstäder igång i Stockholm med 97 stycken mästare. I Göteborg anlade notarien Johan Hellman dels en strumpfabrik och dels ett silkesrederi år 1753. Jämnt 40 år senare är den sista strumpfabriken i Göteborg till salu en!. annons i Dagligt Allehanda. Till och med

104

5. Vita silkesstrumpor av samma typ som på Gillbergs gravyr. Enfärgad kil med trikåväven skuren på horisontell ledd. Kilen avslutas med ett stjärnliknande ornament. 1700-talets andra hälft. KM 34.697 .

på Drottningholm anlades en silkesstrumpfabrik , som man väl kan anta fick en del av sitt råmaterial från "Deras Konglige Majestäters si1kesmaskodling" . Av det silke som framställdes på Paradislyckan i Lund vävdes några par strumpor av den högt ansedde fabrikör Lithon i Stockholm. Den svenska produktionen gynnades av förbud att importera bl.a. silkesstrumpor, men i den mån man ändå importerade strumpor fick man punga ut med tilläggsavgifter. År 1728 fick man t.ex. erlägga 5 % av varans värde utöver den gängse tullen. Tilläggsavgiften drabbade "silkesstrumpor, dubbelt väfne eller stickade, även enkelt väfne för män, qwinnor och barn", samt bomullsstrumpor och understrumpor. Denna pålaga var avsedd ''såsom en allmän landshjälp' '. Av bl.a. Cederborgs Göteborgsbeskrivning av 1739 får man veta att "Ängland deremot producerar stora partier af Kläder, Sarser m.m. samt silkesstrumpor som nu mera äro förbudne at hit i Riket införas''.

105

Var köpte man sina silkesstrumpor? Hovet lät importera strumpor till kungafamiljens medlemmar och lät vänner köpa utomlands. Så gjorde säkerligen också mången kunglig ämbetsman , liksom adeln. Men den svenska produktionen fick trots allt avsättning för alla de par som gjordes inom landets gränser. Strumporna kostade en förmögenhet och var inte för gemene man, varför de som hade råd till utländska strumpor också måste ha haft svenska silkesstrumpor. De strumporna kunde man köpa på flera olika sätt; direkt i strumpfabriksbodarna eller hökeribodarna, av kramhandlarna eller av de kringvandrande månglerskorna och av nipperhandlerskorna. Även västgötaknallarna och judarna hade strumpor i sina sortiment. Vanligt var att man ägde ett eller två par silkesstrumpor. De som hade råd skaffade sig ett par silkesstrumpor till varje festplagg, för att kläder och strumpor skulle harmoniera. Prinsessan Sofia Magdalena förde med sig 18 dussin par strumpor (därav 6 dussin silkesstrumpor), av olika slag i sin utstyrsel inför bröllopet med kronprins Gustaf (senare Gustaf Ill) år 1766. Hon ansågs emellertid " klädgalen ", varför det stora antalet strumpor på intet sätt kan sägas vara representativt för 1700-talets kvinnogarderober. Hon ägde även några dussin vita bomullsstrumpor, som hade börjat bli moderna på I 750-60-talet. En strumpfabrik i Västergötland tillverkade drygt 3.000 par regarns- och bomullsstrumpor i mitten av 1750-talet. Men redan I 728 nämns import av vita bomullsstrumpor i " Publique Handlingar". Bevarat material , porträtt och genrebilder, biografier och arkivalier får här tillsammans ge en bild av 1700-talets strumpmode. Silkesstrumpor var herrskapsstrumpor - de kostade mycket och man fick handskas varligt med dem - vår tids pedicurister skulle nog behövts för att ge både mans- och kvinnofötterna den ans som tunna och ömtåliga strumpor kräver, för att strumpornas livslängd inte skall bli alltför kort. Under 1700-talets andra hälft kom bomullsstrumpoma, som kom att bli mycket begärliga. Bomullen var när den kom en lyxartikel som väl kunde mäta sig med silke. Dammodet under 1700-talets andra hälft ägnade stor uppmärksamhet åt benen - skorna och strumporna kom att synas ganska väl under de vadlånga kjortlarna. Hellånga kjolar kräver självklart inte så mycket av strumpelegans. Kvinno106

6. Damstrumpa med trådsmal kil, som upptill avslutas med ett litet toppornament. Trikåväven i tårna ihopkastad för hand. KM 34.697.

strumporna var knälånga och avslutades i regel upptill av en mycket smal fåll. Det är först under 1700-talets sista decennier som bred strumpfåll börjar tillverkas och mera allmänt bli fabriksmärkta i form av bokstäver, utformade av små, tätt sittande hål. Strumporna hölls på plats nedom knäet med hjälp av strumpeband, som kunde vara mycket konstfullt utstyrda och fint broderade. Brudstrumpebanden var speciellt vackra, det ligger i sakens natur - de flesta av brudens plagg har nästan alltid varit föremål för extravaganta utsmyckningar och tillverkats i de bästa tänkbara material. Så varför skulle inte också brudens strumpeband vara extra fina? Under 1700-talets andra hälft var det modernt med kulörta silkesstrumpor till fest och på smalbenen pryddes strumporna med breda, ofta broderade , kilar. Bevarade strumpor uppvisar nästan alla regnbågens färger - gult, rosa, rött , blått, grönt, lila och grått. Med hjälp av Cajsa Wargs 107

7. "Läsande ung man '', kopparstick av Jean-Eric Rehn , iföd silkesstrumpor med dekorativt utformade kilar på smalbenet (efter Lundberg).

Färgbok dristar jag mig att nämna några av färgerna med 1700-talets egna färgnamn: kersbärsrödt, silfwergrått, citrongult, aurorafärgat (gissningsvis gulrosa), gräsgrönt och förstås vitt. En ganska stor grupp silkesstrumpor utgör de kulörta med breda, stora kilar. "Fågelstrumpor" har jag kallat dem under arbetets gång , därför att silkebroderierna föreställer fåglar, stiliserade livsträd och urnor. Broderierna är utförda dels med maskin och dels för hand. Strumporna är mellan 60 och 75 cm långa och har ingen fåll upptill. Kilens ramverk är stickad i ett med strumpan, medan kilen är utförd av trikå i avvikande färg och isydd för hand efteråt. Dateringen av "fågelstrumporna " utgör en del bekymmer ; en seriös dräktforskare , Millia Davenport, menar att strumpor av detta slag tillverkades i Italien redan i början av 1600-talet, medan det fåtal strumpor jag undersökt , 108

8. Svarta herrstrumpor från 1700talets andra hälft , t.v. resårstickade med omväxlande blanka och matta ränder. Det andra paret har en smal kil som kantats av små ornament. Jämför bild 6. KM 40.775 ., KM 7.473.

torde datera sig till 1700-talets andra hälft. Bara ett par har personhistorisk anknytning; Nordiska museet har ett par, som enligt uppgift har tillhört en fröken Posse , hovfröken hos Gustav 111. Kan det verkligen vara möjligt att ett och samma mönster hållit i sig i närmre hundrafemtio år? Andra bevarade damstrumpor har blott en smal kil , nästan bara en söm, som alltid avslutas upptill med ett topp-ornament t.ex . stiliserade träd , stjärnor, kronor eller bladornament. Det bildmaterial , som jag haft till förfogande, visar att även andra typer av kilar förekom under 1700-talets sista årtionden, nämligen smala, ifällda kilar med kantornament och stor " toppblomma' '. På flera av Per Hilleströms målningar finns sådana strumpor avbildade på eleganta kvinnor. De flesta är i färd med att knyta sina strumpeband och därigenom exponerar de fritt sina ben. Men alla dessa silkesstrumpor var tunna. På vintern kunde 109

9. Från och med 1758 blev det möjligt att tillverka resårstickade strumpor, och sedan kom det att bli modernt med randiga herrstrumpor. Ett par blå-vit randiga, resårstickade herrstrumpor med foten bestående av två delar, som sytts för hand . Ben- och överfotsdelen möts i en söm mitt under hälen . Strumpans längd 59 cm. KM 7.777 .

man ha flera par strumpor på sig , det ena lagret på det andra för att inte fry sa. Det fanns äv en speciella vinterstrumpor. I Nordiska mu seet finns två par grå-beige vinterstrumpor av silke. De är vadderade; på insidan löper strängar av otvinnat silke och det fixeras med hjälp av små stygn på regelbundet avstånd. På så vis kommer strumporna att se småprickiga ut på rätsidan. Kilar finn s isydda och de har trikån vävd på horisontal ledd. Underkläder utförda på liknande sätt fanns i England under 1700-talets första hälft. M ännen kl ädde sig företrädesvis i vita strumpor, men grått var också en omtyckt färg. Vita strumpor och knäbyxor var ett svårburet och krävande mode. För att förbättra benens form kunde man sto ppa lösvador innanför strumporna. Till fest bar eleganta herrar si lkesstrumpor ; bara till vardags kunde man ha bomull s- eller yllestrumpor. Till svart fe stdräkt bar man vanligen svarta strumpor. Vita strumpor tål självklart inte så mycket 110

10. En parisisk gentleman klädd i eleganta långrandiga strumpor. Detalj ur kopparsticket "Qu ' en dit l'abbe?" av Niclas Lafrensen d.y.

strapatser, och det knorrades mycket över att kronprins Gustaf beordrade sina hovherrar att bära vita strumpor till knäbyxorna under resan genom Södermanland hösten 1766. På 1760-talet började långrandiga silkesstrumpor bli moderna för herrarna. Ett par år tidigare hade man uppfunnit strumpvävstolar, som kunde väva resår och blå-vitrandiga, vit-beige och flammönstrade strumpor kom sedan att bli mycket vanliga. Fram till omkring 1750 räckte mansstrumporna ovan knäet. Sedan blev strumporna kortare och knöts fast under knäet med hjälp av band och spännen. Bildmaterialet visar att herrarna vid 1700-talets slut även bar enfärgade strumpor med kraftig markerade kilar med stora toppornament , liknande de eleganta kilar , so m "Koppar-Matte" från 1647 kan uppvisa.

111

Källor och litteratur F . Boucher: Klädedräktens historia . Malmö 1969. G . Cederblom : Per Hilleström som kulturskildrare . Uppsala 1927. M . Davenport : The book of costume . New York 1962. M. Grass: History ofhosiery . New York 1956. W. Karl son : Silkess trumpor från 1700-talet. Kulturens årsbok 1939. L. Kybalova: Den stora modeboken . Prag 1968. G . Lundberg : Svenskt och franskt 1700-tal. Malmö 1972 . E. Nienholt: Kostiimkunde . Braunschweig 1961. Om strömper. A/S Valby strömpfabrik . Valby 1953 . Publique Handlingar. Stockholm 1728, 1754, 1766. M . H. Reenstiema: Års ta-dagboken . Stockholm 1946. S. Svensson : Ur beklädnadshandelns hi storia. Ur Detaljhandelns bok . Stockholm 1939. L. N . Synnerberg : Svenskt Waru-Lexikon . G öteborg 1815. S. Wallin : Bohag, heminredning och dräkt. Stockholm 1956. C . Warg: Hielpreda i hushållningen . 1795 . I. Wintzell : Sticka i mönster. Uddevalla 1976.

Otryckta A .-M . Nylen : F rån skinn till nylon. Utställning av strumpor. Nordiska museet 1953 . Svenska Akademins Ordboksredaktion , Lund .

112

Ett försök a tt re ko nstru era en toalettscen , dä r en kvinna tar på s ig e tt pa r silkess trumpor med broderade , e lega nta ornament i kil a rna . Typen ska ll enligt uppgi ft förekomma i It a lie n reda n under 1600-talets början. Detta pa r " fågelstrumpor " hänför sig dock till 1700-ta lets andra hälft. KM 7.664.

De ta lj av "fågelstrumpo rn as" säregn a brode rier , so m ä r utförda dels för ha nd oc h dels med mas kin . Kil e n ä r skure n i ett stycke oc h isydd eft e råt. Strumpor av de nn a typ finn s bevarade i ett fl ertal färge r; rött. grönt , gult oc h blå tt. KM 7.666.

E n fami lj ese rvis i osti ndi s kt blå tt, se te xt till bild 2, s id . 11 6.

XII

D ela r ur vape n- oc h mo nogramservise r. Äga re och de ko rer bes krives i tex te n. In ve nta ri e numme r: fa t öve rst KM 38 .237 , fa t t.v. KM 52.655, tallrik t.h. KM 52 .676. Ståe nde fr . v. kaffe ka nna KM 2 1.11 5, bål KM 64 .985 , teka nna oc h ko pp KM 18. 624, kaffe ka nna KM 19. 01 2, tallrik KM 28.589, kopp oc h fa t KM 19. 01 8.

BO GYLLEN SY ÄRD

''Indianskt porzelain'' från Kanton

Tillfärgbilderna XI-XVI

Söker man i inventarier och bouppteckningar efter uppgifter om kinesiskt porslin i svenska slott och privathem under 1600- och 1700-talen, finner man att det betecknas med orden indianskt, ostindiskt eller ägta porzelain . Beskrivningarna av de enskilda pjäserna, oftast använda som prydnad i vissa rum, är i regel knapphändiga. Blåvitt, kulört, brokigt, rött och guld är vanligast bland dekorerna, som emellertid icke närmare angives. Med hjälp av en del bevarade samlingar i Europa, i några fall i vårt land, kan man dock bilda sig en viss uppfattning om vilka huvudtyper av kinesiskt porslin, som importerades under dessa århundraden. När handeln mellan Europa och Kina på allvar satte igång vid 1600-talets början genom de portugisiska, holländska och engelska handelskompanierna, var det huvudsakligen blåvitt porslin som skeppades västerut. I det Hainhoferska konstskåpet, som Gustaf Il Adolf 1631 fick i gåva av staden Augsburg, finns en del tallrikar och fat i blåvitt porslin från sen Ming, dvs. tidigt 1600-tal, och vidare ägde drottning Kristina en samling, innehållande 330 blåvita porslinspjäser. Vid sekelskiftet 1700 kommer det emaljfärgade porslinet in i större mängd, men det blåvita fortsätter att dominera ända fram till 1800talets början. De tidigare importvarorna användes i regel endast till prydnad. Först på 1730-talet, när vårt eget Ostindiska Compagni startat, finner man bordsserviser, kaffe-, te- och chokladserviser som rena bruksföremål. De är då särskilt tillverkade för de europeiska kunderna. Kulturens samling av kinesiskt 1700-talsporslin ger ett utmärkt tvärsnitt av de olika servistyper och enstaka prydnadsföremål, som infördes till Sverige fr.o.m. 1733, då den förste " ostindie8 - Kulturens årsbok

113

fararen", skeppet Friedericus Rex Sueciae, återvände från Kanton till Göteborg. Tack vare två nyligen utkomna arbeten om Svenska Ostindiska Compagniet av Sven T. Kjellberg och Tore Frängsmyr har vi fått en fyllig bild av vad detta kompani betydde för vårt land ur handelspolitisk, ekonomisk och kulturhistorisk synpunkt. Kjellberg behandlar också porslinsimporten i ett utförligt kapitel med en rad exempel ur Kulturens samling, varför det inte finns anledning att gå in på dessa fakta här. Av intresse torde däremot vara, att med utgångspunkt från Kulturens samling redovisa de mest typiska kategorierna av det beställningsporslin, som nådde Europa och vårt land främst under tiden mellan 1732 och 1814. I en tidig auktionskatalog från 1736 över nyinkommet porslin som skulle försäljas på Compagniets auktion i Göteborg överväger de blåvita dekorerna men också sådana i brunt, guld och rött, emalj och kulört förekommer. Tekoppar och skålar, chokladkoppar med öra och tillhörande fat, spilkummar, riskoppar och stora skålar, sopptallrikar, flata tallrikar, sockerpottor med lock, tekannor, konfektskålar och d:o formar, saladjärer, presentertallrikar och barberbäcken nämns men inga kompletta serviser. En god uppfattning om det blåvita porslinet får man av lasten från det 1745 vid Vinga förlista skeppet Götheborg, som delvis bärgats. Bland de upptagna pjäserna överväger tallrikar djupa och flata -, låga skålar, spilkummar av olika storlekar, risskålar och mindre fat. Det mesta är blåvitt men skålarna har i många fall brun utsida. Den blå dekoren visar helt kinesiska mönster med landskapsutsikter över en flod, trädgårdsterasser med klippor, bananträd, trädpioner m.m. , tuppfäktning på terrass, trädpion och de andra årtidsblommorna, vaser och andra s.k. antikviteter Vanligast är emellertid symmetriskt ordnade prunusträd växande radialt i botten på ett skålfat. Ett typiskt prov på detta mönster ses på färgbild XVI nedtill i förgrunden . Med skeppet Freden kom 1746 bl.a. 129 serviser och totalt 239.823 porslinsföremål, säkert övervägande i blåvitt. De s.k. taffelserviserna i europeiska former blir vanligare under andra oktrojen, dvs. 1748-65, och de kunde omfatta från 37 upp till 129 delar, med tallrikar, uppläggsfat, terriner och kannor. Under tredje oktrojen, 1766-86, växer antalet serviser och varje servis r

114

I. Fragment från den väldiga mängd porslin som hämtats ur den år 1745 på Älfsborgsfjorden sjunkna ostindienfararen Götheborg. Blå dekor, skålarna ofta med brun undersida. Ur en gåva till Kulturen från Göteborgs historiska museum.

innehåller nu 224 eller 281 pjäser; den totala porslinsimporten omfattar ca 11 miljoner pjäser. Av dessa utgör 73.800 taffelserviser med mer än 200 delar i varje. Nu anges i större utsträckning för vem serviserna beställts. Tidigare hade de flesta beställningsserviserna tydligen kommit i s.k. fri förning genom fartygsbefälet, som hade rätt att taga in odeklarerade varor för egen räkning. Importserviserna kan delas upp i två huvudgrupper, nämligen dels de serviser, som specialbeställts och försetts med ägarens vapen eller monogram och dels de som följer den europeiska formen och smaken i stort. Den senare gruppen är i majoritet och omfattar serviser, dekorerade i underglasyrblått, i rött och guld samt i emaljfärger av den typ som vi brukar kalla famille rose. Även sepiadekorer förek?mmer, ibland med tillägg av guld. Mot århundradets senare hälft blir det s.k. pagod- eller 115

2. Blick in i matsalsskåpet i Johan Henrik Thomanders hem på Kulturen. Servisen omfattar fyrahundra delar och över tjugo mönstervarianter. Den visar hur servi serna från Kina ställdes samman efter behov och efter hand kompletterades . Det kraftiga godset och den blå färgen höll samman delarna till en helhet. I mitten en vari ant av " the willow pattern '', tårpilsmönstret. Såväl skåpet som servisen förde Emilia Thomander, f. Meyer med sig i boet när hon , en förmögen köpmansdotter från Karlshamn , 1834 gifte sig med Johan Henrik.

tårpilsmönstret mycket vanligt på de blåvita serviserna. Den Thomanderska servisen i Kulturen är ett typexempel härpå. Huvudmotivet på fat och tallrikar utgöres av ett flodlandskap med paviljonger, pagoder, broar och trädgrupper, ofta en tårpil samt människor i rörelse, bild 2 och färgbild XI. I 16

Om sålunda blåvitt porslin är i klar dominans bland de importerade serviserna, så förekommer dock i ganska stor omfattning också porslin med kulörta, dvs. mångfärgade dekorer. Lättast att datera av dessa är naturligtvis de som gjorts för enskilda personer och försetts med ägarens vapen eller monogram. Bland de tidigaste svenska vapenserviserna är de som utfördes för Colin Campbell, Daniel Niklas von Höpken, Petter von Utfall och Hans von Fersen , alla knutna till Compagniet under första oktrojen (1731-47). Ett fat ur von Fersens servis återges överst på färgbild XII. Till formen är detta fat helt kinesiskt med rundade sidor, som mjukt övergår i en plan botten. Dekoren runt sidorna invändigt är också kinesisk, med tre rankor av pion och daglilja, tecknade i mörk sepia för konturerna, i grön och blå emalj för stjälkar och blad samt med guld för blommorna. Innanför dessa löper en bård av åtta bladrankor i blå emalj. I botten är placerat ett alliansvapen för von Fersen och Wachtmeister. Den kvinnliga parten var Eleonora Margareta Wachtmeister av Mälsåker, som också var intressent i första oktrojen. Vapnen bärs upp av en kartusch i regence och är inramat av en tunn ranka av fleur de lis. Emaljdekoren på detta fat ligger i stilen nära det måleri som utfördes under Yung-cheng (1723-35). Servisen har sannolikt anlänt med ett av de första fartygen eftersom beställarna varit gifta sedan 1720. På samma färgbild ser man under von Fersens fat en djup tallrik med Daniel Niklas von Höpkens vapen. Den kan dateras till före 1741, eftersom ägaren till fatet avled detta år. Den kinesiska dekoren är här ännu mera typisk för Yung-cheng-porslinet med traditioner från K'ang-hsi , med sin finmönstrade bård av tättställda blommor och fyra större malvablommor, innanför denna en ju-i-bård (lyckospira), och en brättedekor med pioner och hoprullade drakar. Den kinesiska dekoren står naturligtvis i kontrast till vapnet, men de fint stämda färgerna håller samman dekoren. Till de tidiga mönster som von Höpkens tallrik representerar hör också von Utfalls och Campbells serviser. von Fersens servis , också med tidig dekor, är besläktad med serviser gjorda för bl.a. Klinkowström, Wagenfelt och Cedercreutz. De serviser, som importeras under tiden från andra till fjärde oktrojen , dvs. 1746-1806, är svårare att datera även om de är 117

försedda med vapen. När senbarocken i Europa följs av rokokon, och denna i sin tur av Louis XVI och empiren, återspeglas detta i beställningsserviserna från Kanton . Ute i Europa skedde stilförändringen snabbare än här hemma; vi måste räkna med en viss fördröjning av stilarna i Sverige. Ett typiskt exempel på detta är den servis som gjordes för Gustaf III att användas på Gripsholms slott. Vi vet att den kom hem med skeppet Terra Nova 1776 men dess formschema är ännu helt i rokoko. Terrinen äger vissa likheter med de franska teckningar till en silverservis för svenska hovet, som Jean Erik Rehn beställde i Paris 1741. Det är rätt naturligt, att man för en svensk slottsservis, avsedd att tillverkas i porslin, söker förebilder i vad som finns i silver. F.ö. har i de flesta fall serviser av silver och fajans varit formgivare för beställningsserviserna. Till rokokoserviserna kan man räkna flera av dem som gjordes för familjen Grill. F .n. känner man till inte mindre än sex olika serviser med det grillska vapnet återgivet, mer eller mindre förvanskat i sin heraldiska utformning. Här återges ett åttkantigt uppläggsfat med dekor i underglasyrblått, vars bårder ännu ligger Yung-cheng-tidens nära men uppblandats med europeisk rokoko. Dateringen bör vara 1740-tal. I Fataburen 1951 har Bo Lagercrantz redovisat dessa sex vapenserviser samt ytterligare två utan vapen som tillhört medlemmar av släkten Grill under 1700-talet. Lagercrantz har också sökt tidsbestämma serviserna. Till de äldsta räknar han just servisen med dekor i underglasyrblått, till vilken det åttkantiga uppläggsfatet hör. Dekoren vill han på goda grunder tillskriva Christian Precht och tillverkningstiden anser han vara 1740-talet. Till samma årtionde vill både han och Erik Andren (Fataburen 1965) datera den mest kända och rikast dekorerade rokokoservisen i emaljfärger med Grillska vapnet, som nu tillhör Nordiska museet. Även i detta fall torde Precht ha anlitats som mönstertecknare. Till rokokoserviserna kan också räknas chokladkannan (färgbild XII) vilken prydes av ströblommor och tunna lagerkrans bårder i rosa, grönt och guld. Initialerna IR kan beteckna kaptenen Johan Rundsten, som gjorde tjänst i Ostindiska Compagniet mellan 1748 och 1763 eller - mindre troligt - Isaac Ritterberg, som seglade mellan 1798 och 1801. Om det senare skulle vara 118

3. U tsnitt av Kantontavlan med det sve nska faktoriet.

fallet måste kannan varit omodern till formen redan då den tillverkades . Kaffekannan nederst till vänster på samma bild har en form som användes mellan 1730 och 1800, men den svängda pipen talar i detta fall för 1760-tal , vilket också den festliga kartuschen i rokoko gör. Merkuriusstaven och inskriptionen " Himlen Waghte Foten " tyder på att någon person knuten till ostindiehandeln beställt kannan . Taffel serviser , te-, kaffe- och chokladserviser i större eller mindre antal delar var vanliga beställningsobjekt. Härtill kommer udd a pjäse r, såso m punsc hbålar, som blir vanliga i samband med arrak punschens införande just genom Compagniet. En typisk bål återges på färgbild XII. Inskriptionen G. G. Bratt torde 119

åsyftaGöranGustav Bratt (1761-1817), brukspatron i Värmland, och bålen kan ha beställts av någon av de två superkargerna med samma efternamn men med Charles respektive Fredrik i förnamn , som seglade mellan 1745 och 1764. I botten återges en hopvikt sedel på 2 Rdr specie . Bålen på färgbild XVI är vanligare och prydes av Karl XIl:s nödmynt. Mynten är daterade 1717 och 1718, men bålen måste dateras till 1750- eller 60-talet, då nödmynten betraktades som en kuriositet. För att återgå till beställningsserviserna, illustrerar några pjäser på färgbild XII dem som utfördes vid slutet av århundradet. Tallriken t.h . om chokladkannan är gjord för Paul Printzsköld , som adlades 1778, varför den måste tillverkats tidigast ca 1780. Endast en smal bladranka i blått och grönt löper runt brättet och kälningen markeras av två guldränder. Tekannan och koppen med fat i förgrunden bär landshövdingen friherre Göran Falkenbergs och makan Viveka Trolles alliansvapen. De gifte sig 1789, varför denna servis inte kan vara äldre än från 1790-talet. Även här passar form och dekor väl till tiden. In i nästa sekel kommer vi med koppen och fatet t.h. på samma bild. Dekoren är utförd i guld och rött med kartuscher prydda av pilbåge och koger i en bård av bladfestoner. I botten på fatet står Bäck Kanton 1/4 1803. Laurentius Christian Bäck var superkarg på skeppet Östergötland vid dess resa 1799 och 1802 och han har tydligen beställt sin servis vid andra resan. De ovan redovisade pjäserna ger en viss ide om hur de för Sverige beställda serviserna tedde sig. Vi känner idag till över 300 vapenserviser, utförda för vårt land och monogramserviserna måste ha varit än fler. Härtill kommer alla de serviser, som gjordes för den europeiska marknaden utan särskild adress. Vi har redan nämnt de blåvita serviser, som blev vanliga i svenska hem särskilt vid slutet av 1700-talet och början på 1800-talet. Stora mängder importerades också av emaljfärgsdekorerat porslin, som ofta har europeiska servisformer och är dekorerat antingen med kinesiska eller europeiska mönster. Vid en genomgång exempelvis av den mycket rika samling av famille rose-porslin, som sammanförts på Tureholm i Sörmland under släkten Bielkes ägartid, finner man ett tvärsnitt av de 120

4. Några exempel på hur kineserna efterbildade en av Meissenporslinets karakteristiska dekortyper från 1720- och 30-talen, små figurrika hamn- och landskapsscener inramade av rikt utsirade kartuscher. Tedosa KM 18.974 , tallrik KM 21.116 , två koppar KM 29.622 , 19.297. 1700-talets förra hälft.

vanligaste mönstren och formerna. Samma typer ingår också i Kulturens nuvarande samling, av vilka sex tallrikar utvalts i färgbild Xlll. Vanligast är tallrikar med brättet helt täckt av en rikt utformad bård , som på de två nedersta, som visar en vidareutveckling av Yung-chengs s.k. "seven borders"-dekor. Den vänstra har ett fondmönster av täta spiraler och ströblommor, som delats upp i flikar likt lambrekänger och mellan dessa hänger kläppar av ju-i och pärlsträngar. I botten ses en bukett av pioner och begonia. Den högra tallriken har ett sammanhängande fondmönster av liknande typ, i vilket utsparats reserver i vitt 121

5. Paris' dom , ett i konsten ofta återgivet motiv ur den antika gudasagan , och en populär tallriksdekor i den europeiska beställningsvaran. Med ett gyllene äpple med påskriften "Till den skönaste" orsakade tvedräktens gudinna tvist mellan Hera, Athena och Afrodite. Herden Paris utsågs till skiljedomare - vi ser honom med äpplet i hand - och en följd av hans val blev Trojanska krigets utbrott . KM 00.000. Omkring 1740.

med insatta bladmotiv; i mittpartiet syns en pionstängel samt vas med pion och orkide på ett bord. Denna typ av dekor på brättet var vanlig under Yung-cheng, men tycks ha levt kvar under hela 1700-talet och kan kombineras med olika slag av bottendekor. De två tallrikarna är troligen från 1760-talet. Tallriken t.v. i mitten har s.k. konturerat brätte, som är mer spar122

samt prytt av tre rankor med pioner och andra småblommor. I botten ses ett flodlandskap med tempel i förgrunden t.h. och pagod på motsatta stranden i bakgrunden; runt kälningen en fleur de Lis-bård i guld. Landskapen kan variera och ibland förekommer får i förgrunden. Liknande rankdekor återkommer på tallriken t.h. i mittraden men här upptas i botten trädpion och krysantemum på en trädgårdsterrass. Dessa två bör dateras till 1760-70-tal. Översta raden visar två flata tallrikar, av vilka den vänstra prydes av två rapphöns vid trädpion, krysantemum och prunus målade i sepia, emaljfärger och guld. Brättet är i detta fall dekorerat i "marseille" -teknik, dvs. tjock, vit emaljfärg, använd på vit glasyr, och framställande de fyra årstidsblommoma. Ytterst löper en tunn blombård i färger. Denna typ av dekor var vanlig under tiden före 1750 och nämnes i auktionskatalogema från första och andra oktrojen. Den sjätte tallriken slutligen visar två fasaner vid en trädgårdsklippa och pioner. Runt brättet löper en bambustjälk i guld med inflätade blommor av halvt kinesisk, halvt europeisk karaktär. Mönstret är svårt att tidsbestämma men troligen är servisen utförd på 1760-70-talen. Det är dock nästan omöjligt att ge fasta dateringar för dessa famille rose-serviser, då de tydligen bibehållit sin popularitet intill slutet av århundradet. På färgbild XVI ses fyra tallrikar, som försetts med helt europeisk dekor. Även om de figurprydda sällan torde funnit vägen till vårt land under 1700-talet, kan det vara av intresse att nämna dem som exempel på hur de kinesiska porslinsmålama sökte kopiera främmande och för dem helt okända förlagor. Mest känt är s.k. jesuitporslin, som ursprungligen gjordes för de kristna missionärerna i Kina och de kinesiska kristna men sedan säkerligen också exporterats. I mitten är en tallrik, dekorerad med en framställning av Kristi dop förlagt i ett kinesiskt lanskap, tecknat i rött och guld. Kring brättet löper en blomranka, uppburen av änglar och med texten Matt. 3: 16, dvs. Matteusevangeliets 3 :dje kapitel 16:de vers. Motivet är fritt återgivet efter något samtida stick och brukar dateras till 1730-40-talen. Kristi uppståndelse är framställd i svart och guld på den andra tallriken och här skvallrar teckningssättet om att motivet utförts efter ett europeiskt stick. Även denna pjäs bör dateras till tiden före 1750. Till 123

ett av de mera komiska resultaten av kinesisk tolkning från europeiska förebilder hör den ofta förekommande scenen av Paris' dom. De tre gudinnorna är återgivna på ett så naivt sätt att man får klart belägg för att kineserna icke var vana att avbilda den nakna människokroppen. Runt brättet löper en ranka med lyckosvampar i guld, som har mera kinesisk karaktär. Även denna tallrik bör kunna placeras till tiden före 1750, bild 5. Dekoren på den lilla koppen med fat, som återger unga kvinnor vid ett vattendrag målade i läckra emaljfärger, är betydligt bättre utförd och måste komma förebilden mycket nära, vilken i detta fall torde varit fransk . Vanligare dekorer i emaljfärger med europeisk bakgrund är emellertid alla de blommönster, som inspirerats av och ofta kopierats från Meissen-serviser. Tallriken till höger på samma färgbild är ett typiskt exempel på sådan dekor, vilken kommer de europeiska förebilderna mycket nära. Asken, slutligen, som modellerats i form av en anka, målad i emaljfärger och guld, är helt i stil med liknande askar, gjorda i europeisk fajans från seklets mitt. Fågel- och andra djurskulpturer var omtyckta av kineserna själva, varför i detta fall europeisk och kinesisk smak sammanföll. En servis, som gjorts för svensk räkning, tillhör kategorin med dekoren tecknad i svart, rött och guld efter en graverad förlaga. Här representeras den med en detalj av huvudmotivet från en bål, färgbild XV b. I en medaljong formad av förgyllda lagerkvistar skildras hur en ung gosse sittande bland moln krönes av en kvinnlig (?) figur i hertigkrona. Akten bevittnas av nakna kvinnofigurer och på marken nedanför står en konung iförd krona och mantel. Han sträcker armarna mot barnet och framför honom är en glob med lilla riksvapnet. Teckningen är också här något valhänt men måste återgå på ett stick. Enligt traditionen beställdes denna servis i anledning av prins Gustaf Adolfs - sedermera Gustaf IV Adolfs - dop år 1778, vilket passar väl i tid med dekoren och servisens utformning. De här avbildade porslinspjäserna utgör självfallet endast en bråkdel av den rikhaltiga samlingen i Kulturen men kan ändå ge en ide om variationen inom det kinesiska exportporslin, som i miljontals pjäser strömmade till vårt land under 1700-talet och grundlade en ännu bestående beundran för famille rose. 124

Litteratur: Sven T. Kjellberg, Svenska ostindiska compagnierna 1731-1813. 1974. Tore Frängsmyr, Ostindiska kompaniet. 1976. Gunilla Eriksson, The willow pattern. Kulturens årsbok 1973.

Till litteraturen kan fogas Bo Gyllensvärd, Kinesisk keramik och dess förhistoria i serien "Ur Kulturens samlingar" som under hösten utkommer i ny, utvidgad och omarbetad upplaga! Bildmaterialet är helt nyfotograferat, 16 sidor återges i färg. För att möjliggöra en nyutgivning till rimlig kostnad har Kulturen garanterat halva upplagan. Vi hoppas på medlemmarnas intresse och sänder boken portofritt vid utgivningen - se närmare därom på vår bifogade beställningssedel !

125

BENGT BENGTSSON

Värn1eställ för sängkläder

Uppsatsen "möbler i filigran" i Kulturens årsbok 1969 behandlade ett ytterst välkommet nyförvärv, miniatyrmöblemanget i silverfiligran, stammade från 1600-talet och med största sannolikhet tillverkat i Nederländerna. Det kanske kan anses tillbörligt att nämna, att vi sedan dess fått flera bevis på det vackra förvärvets märklighet. Experterna i Rijksmuseum i Amsterdam sade sig inte ha sett maken och sände hjärtliga och "något avundsjuka" lyckönskningar. Ett besök på Eremitaget i Leningrad visade att man där hade en stor och förnämlig samling silverfiligran (även miniatyrmöbler) men ingenting som kunde mäta sig med Kulturens möbler. Enstaka föremål finns av jämförbar kvalitet, t.ex. ett par arbeten av mästare i Bergen, där filigrankonsten stod högt under decennierna omkring 1700, men vår ensemble söker ännu sin like i världen. Men detta är inte mitt huvudärende ; i stället vill jag stryka bort ett frågetecken i den ovan nämnda uppsatsen. Det förekommer på s. 66 under bilden av ett mystiskt föremål, ingående i möblemanget och betecknat som "torkställ'? En målning av Cornelis Troost omkring 1730 föranledde mig att gissa, att den lilla silverpjäsen avbildade en korgflätad ställning, på vilken man kunde ''hänga barnets sängkläder osv. till torkning eller värmning". Belägget, som ges av Troosts målning, är svagt såtillvida att man knappast ser vad som döljes under de upphängda tygstyckena, så svagt, att det inte var någon mening att återge bilden, endast nämna den som grund för en gissning. Men så kommer ett avgörande vittnesmål från ett auktoritativt håll, nämligen den tyske gravören och tecknaren Daniel Nikolaus Chodowiecki 126

I . Torkställ (?) i m1matyr, silverfiligran, Holland o. 1680. Höjd 53 mm . KM 60.996.

2. Värmeställ av fajans , Frankfurt 1677. Även annan teknik än korgflätning kunde förekomma. Efter K. Huseler, Deutsche Fayencen 1956.

127

3. Interiör av barnkammare , med korgflätat värmeställ till höger. Kopparstick av Chodowiecki 1774.

(1726--1801), som var verksam i Berlin. Han har illustrerat en underbar skildring av barnets värld, J. B. Basedow, Elementarwerke för die Jugend und ihre Freunde , tryckt 1774. I ett av kopparsticken ser man bestyren i en barnkammare , vars huvudperson är ett spädbarn. Barnet ammas , andra barn stimmar, pappa leker med ett större barn och barnsköterskor strävar. Till höger i förgrunden hänger barnets sängkläder över en cylindrisk ställning som utan tvivel är korgflätad. Och att meddela detta belägg och därmed stry'5a ett frågetecken , det var mitt egentliga ärende. Vi väntar nu på ett torkställ i "naturlig storlek".

128

XIII

Sex ta llrikar med famille rose-dekor , 1700-ta lets mitt.

XIV

" HIML EN WAGHTE FOTEN '', detalj av kaffekannan på färgbild XII. KM 2 1. 11 5. Ca 1760-tal.

xv a b

Neptun och solen hälsar en sve nsk ostindiefarare , detalj av tallrik . KM 12.408. 1750-70. Detalj av bål, enligt traditionen beställd till prins Gustaf Adolfs dop år 1778. KM 33.489.

XVI

Ka nto n , e uropee rnas frih a mn i Kin a. Olje må lning på duk . D age rm ätt 445 x 585 mm. KM 22.592. T av la n ä r målad me ll a n 1792 oc h 1796, und e r vilke n ti d de n a me rik a nska fl agga n hade fe mt on stj ärn o r. U nd e r må lninge n några represe nta ti va exe mpe l på de type r av god s vi fi c k frå n K ina. Se även å rsbo ke ns o mslag.

GUNILLA ERIKSSON

"a la chinoise " fajanser för svenska kinamiljöer

En kines, sittande under ett långskaftat parasoll i dekorativt arrangerad grönska, är ett ganska vanligt mönster på svenska kakel från 1760-70-talen. Motivet finns också på andra fajansföremål - några fat, en tvättservis - från Marieberg och Sölvesborg. Kinesen är så likartat återgiven att man måste förmoda att målarna haft en gemensam förlaga, och att redan denna förlaga varit ganska tafatt i figurteckningen, med kinesens karakteristiskt "oavslutade" vänstersida, bild 1 b. Ett kineseri av helt annan kvalitet finner vi på en kruka som lånades in till Kulturen i samband med Sölvesborgsutställningen 1967, bild 2 c. Här är bildmotivet så komplicerat att det helt givet bygger på en förlaga. Den enda svenska fajans, som motiviskt var besläktad med Sölvesborgskrukan, var en kolossalurna från Rörstrand, placerad i Stockholms stadshus, bild 4 b. Vid Kulturens inventeringsarbete på skånska slott 1967 tillkom ytterligare ett föremål som kunde föras till denna grupp med fint utförda kineserimotiv, en i lysande emaljfärger målad kakelugn på Övedskloster, bild 5 c. I gravyrsamlingarna i Berlin och Paris har senare förlagorna kunnat återfinnas, i de vackra blad som åren omkring 1740 utgavs i Paris, enstaka eller i serier, graverade efter teckningar av Franc;:ois Boucher. Här fanns också den ursprungliga förebilden till vår enkla ''kines under parasoll'', bild 1 a, och hans oavslutade vänstersida får sin naturliga förklaring den större figuren skär över hans axel och lämnar ingen ledning åt kopisten. I en översikt av kineseriets historia intar Franc;:ois Boucher ingen framskjuten plats, men i kapitlet om Sveriges bidrag i denna genre spelar han en betydande roll. När det första Kina 9 - Kulturens årsbok

129

I a. "Au tre musicien chinois", etsning efter Fr. Boucher. Den högra figuren pryder spegelvänd många fat och kakelplattor av svensk fajans från 1760- och 70-talen.

slott, Lovisa Ulrikas sommarpalats i Drottningholmsparken som ursprungligen var uppfört i trä, under åren 1763-69 ersattes av en mera solid byggnad i arkitekterna Adelcrantz' och Rehns regi, valde man att i två av de vackraste rummen, matsalen och blå salongen, måla väggpannåerna med motiv ur Bouchers kinesiska fantasivärld. Ungefär samtidigt inredde Rehn på Sturefors ett kinesiskt kabinett med av Johan Pasch målade väggfält efter Boucher. Välkänd i detta sammanhang är också salen på Gustav III:s Strömsholm, målad 1774 av Lars Bolander. Även här kan man identifiera Boucher, även om Bolander inte följt förlagan så troget som Pasch tycks ha gjort. 1 I miljöer av detta slag, som skapades i Sverige på 1760- och 70-talen , hör kakelugnen , kolossalurnan och den lilla Sölvesborgskrukan hemma. Det faller sig naturligt att se dem som beställningsarbeten . Prydnadsföremålen var en viktig del i den 130

I b. Fat av fajans, blå dekor. Marieberg 1768 (sign . MB 9/6 68) KM 18.889.

kinesiserande inredningen , ofta arrangerade på fasta väggkonsoler. Vad kakelugnen på Övedskloster beträffar, var Rehn också verksam i detta slott. Salong och galleri vittnar ännu om hans inredningskonst i gustaviansk anda. Gårdsarkivet innehåller en teckning av hans hand till inredning av det kabinett i vilket den kinesiska kakelugnen nu står. I denna teckning råder ännu rokokons formspråk, och det i överensstämmelse med tidens inredningsteori: i f.ö. av nyantik präglade byggnader kunde rokokon leva kvar i det rum där kaffet intogs. Rehns utkast, som alltså inte innehåller några kinesiska motiv , blev troligen aldrig utfört, men man kan anta att kakelugnen tillkommit på Rehns initiativ och att rummet fungerat som ett kinesiskt kabinett. Ett inventarium från 1792 upptar _i detta rum föremål av kinesiskt och ostindiskt ursprung. 2 Av vilken anledning har de svenska kinamiljöerna i så stor utsträckning inspirerats av Boucher? Var finner man Watteau, Huet, le Prince, Peyrotte och Pillement, alla verksamma inom samma genre?3 Ett första skäl kan vara den vänskap och beundran Carl Gustav Tessin hyste för Fran~ois Boucher. Under sina år som svensk ambassadör i Paris 1739-42 varTessin inte mind131

2 a, b. Trädgårdsscen, t.v. etsning efter teckning av Fr. Boucher, t.h. ett kakel tillhörande ugnen på bild 5 c. Kakelmålaren har av förlagan endast använt flickan med sin parasoll och bärkorg och antytt bambuskärmen i bakgrunden.

re verksam inom de konstnärliga kretsarna än inom de diplomatiska. Han utvecklades till en av tidens stora konstkännare och samlare och hemförde till Stockholm målningar, handteckningar och grafisk blad . I denna förnämliga samling, som nu tillhör Nationalmuseum och Kungl. Biblioteket, hör verken av Boucher till de mest betydande. Det första daterade " kinseriet" av Boucher tycks vara en reklametikett för konsthandlaren Gersaint (för vilken Watteau målat en vida mer berömd skylt), graverad 1740. 4 Under titeln "A la Pagode" utbjudes i text och bild "toutes marchandises curieuses et etrangeres". Den bilden har Tessin sett och tydligen uppskattat - när han 1756-57 inreder sitt hem på Åkerö låter han "A la Pagode" tjäna som förlaga till målningen på ett hörnskåp i grevinnan Ullas kabinett. 5 Han kompletterar dekoren med två kinesiska gestalter, likaså efter Boucher, och skriver själv härom: "Jag tror mig vara den förste som således brukat 132

2 c. Kruka av fajans , manganfärgad dekor , med motiv efter förlagan bild 2 a. Flickans korg är dels omvandl ad till en låg mur, del s utbytt mot en modell av för oss mera välbekant slag. Sölvesborg 1770~0 -ta l (s ign . S. B.N.3 .). Höjd 19,5 cm. Tillhö r Mu seum for Kun st und Gewerbe, H amburg.

stora figurer i pannea u. Verkan övertygar att de äro vid a tjänligare än Audrans , Berains, Watteaus och fleras små knyppelverk. " 6 Det är ett uttalande so m kan ske ger en del av förklaringen till Bouchers dominerande andel i svenskt kineseri - Tessins smakdomar hade förvisso stor giltighet för samtiden. I sin inställning till Watteau följde han franska kon stbedömare - Ger133

3 a, b. " De första stegen'', t.v. etsning efter teckning av Fr. Boucher, t.h. detalj av kolossalurnan bild 4 b. Målaren har följt förlagan nära , men hämtat förgrundsmotivet med fåglar från ett annat blad i serien "Douze pieces de figures chinoises ", bild 4 a.

saint skriver 1744 om Watteau och hans efterföljare att deras stil kommer att vara död med dem. Under 1740- och 50-talen graverade Huquier, Ingram och A veline i Paris en rad serier och enstaka bland med kinesiska motiv , tecknade av Boucher. Någon katalog över detta Bouchers reuvre tycks inte existera. Ur spridda källor kan man hämta enstaka upplysningar och någon hållpunkt för datering av bladen. En mapp med "kinesiska nöjen ", tecknade av Boucher och symboliserande de fem sinnena, annonserades av Huquier i Le Mercure år 1740. En annan serie återger de fyra elementen. De kanske vackraste bladen tillhör serien ''Douze pieces de figures chinoises, sujets dans <les paysages". Under Tessins

134

4 a , b . Musikscen , t.v. et sning efter teckning av Fr. Boucher. t.h. koloss a lurn a av fajans frå n Rörstrand. Av figurmotiv e t ha r må la re n e nd as t tagit ut de n lill e klock s pe la re n. Urnan s sto rl e k ha r tvingat honom till eg na ti ll ägg - må lade eft e r eget hu vud e ll e r hä mtade frå n a ndra förlagor. Bl å dek o r . H öjd 11 5 c m. Tillh ö r Stockholm s stad shu s .

sista pariså r , 1742 , visades på Salongen åtta kartonger med kine siska motiv , teckn ade av Lrncher för gobe längverkstäde rn a i Beauva is. En serie av dessa " tentures chinoises" vävdes för M 111 e de Pompadours vå ning i Versa ill es, en ann an sände s so m gåva frå n Ludvig XV t ill kej sa r Kien Lung i Kin a. I Sverige finner vi bl.a. på Strömsholm mo tiv som hämtat s frå n de ssa berömd a tapeter. Carl Gustav Tessin var sj ä lv inge n utövande ko nstnär, om han också genom si tt intre sse och s in a kontakter fick stor betydel se för kon stutvecklin ge n i S verige. i-l a ns o rd i äremin net över Ca rl 135

·5 a,

b. · Kine s som serverar te , t.v . dekor på kakel tillhörande ugnen på bild 5 c, t.h. "Elden " i en serie " De fyra elementen " , etsning efter teckning av Fr. Boucher.

Hårleman är grundade på egen erfarenhet. "Konstsnälle Män äro rara Naturens alster. Det är ej nog, at vilja och gynna: man måste vara född med det klara ljus och utvalda kynne , som eljest ingen uppfostran och ingen flit gifva kunna." Till dem han gynnade och introducerade i Paris konstvärld hörde Jean Eric Rehn , som 1740 genom Hårlemans försorg kommit till Paris för att utbilda sig inom gravyrkonsten. Rehn blev snart känd som en skicklig tecknare och grafiker, så skicklig att han 1745 kallades hem till vårt nyinrättade manufakturkontor för att bistå den svenska konstslöjden i dess olika grenar. Snart blev hans viktigaste syssla inredningsarbeten för det kungliga slottet. I samband härmed fick han tillfälle att 1755-56 göra ytterligare en studieresa, denna gång i sällskap med målaren Johan Pasch. Färden gick via Berlin , Wien, Venedig, Florens och Rom över andra italienska orter till Paris. "Allestädes besågos KonstCa136

5 c. Detalj av en faj ansugn , målad i emaljfärger med motiv hämtade ur Fran<yois Bouchers kineseri serier. Övedsklo ster, Skåne .

binetterna, för vilka resan ock egenteligen var anställd. " Från besöket i Berlin och Potsdam antecknades i Sans Souci: "Här låter hans Kongl. Maj:t bygga med stor kostnad ett Chinesiskt Palais." I Paris bör Rehn haft tillfälle att bland mycket annat se Bouchers dekorer till Noverres balett Les Fetes Chinoises, som varit det stora evenemanget i Paris under sommaren 1754. Efter hemkomsten arbetade Rehn runt om i landet på slott och herrgårdar. Troligen har han vid inredandet av sina kinesiska rum på 1760- och 70-talen kunnat utgå från likartade miljöer som han sett under sina utlandsresor, men att välja Boucher måste i varje fall ligga nära till hands, eftersom dennes teckningar i genren var gjorda som tapetförlagor och tänkta som väggdekor. De föremål , som aktualiserat dessa rader, bör alltså ses som detaljer i en genomförd rumsinredning. De hör hemma i vår inredningskonst och inte i europeisk fajanskonst. Bouchers ki137

neserier tycks i övriga Europa endast i enstaka fall använts som förlagor för konsthantverk. 7 Besläktad med det svenska materialet är emellertid en grupp kakelugnar från fajansfabriken i Stockelsdorff, tillverkad på 1770-talet, med dekor av storfiguriga kineserier. 8 Här förfaller det troligt att impulsen kommit från Sverige, eftersom fabrikens ledare, Joh. G . Buchwald, under åren 1758-65 varit verksam vid Marieberg. Det är i så fall ett av många exempel på hur Sverige vid denna tid förmedlar fransk stil till utlandet. Noter 'Gunnar Mascoll Silfverstolpe , Ett bidrag till kineseriets historia i Sverige. Festskrift till August Hahr. 1928. Silferstolpes förmodan att flertalet av motiven i matsalen och blå salongen på Kina slott återgår på Boucher har styrkts av Stig Fogelmarck. Se Kina slott på Drottningholm . Åke Zetterwall m.fl . 1972. 2 Gösta Selling, Svenska herrgårdshem . 1937. 3 Silfverstolpe anför en obestyrkt uppgift att några av motiven på Strömsholm återgår på gravyrer efter Pillement. 4 Hugh Honour, Chinoiserie . London 1961. Bild 34 " A la Pagode ". Honour uppger felaktigt Pillement som upphov till förlagan vid Kina slott , bild 74 . Skall vara Boucher. 5 Marshall Lagerquist, Åkerö eller Paris. Fataburen 1942. 6 Selling, a.a. s. 127. 7 Vid möbeltillverkning t.ex. av David Roentgen i Neuwied (urfodral i Nationalmuseum). ' 'Les premiers pas' ' , bild 3a, återfinnes på en sekretär i europeiskt lackarbete, avbildad i J. Guerin, La chinoiserie en Europe au XVIII• siecle. Paris 1911 . I porslin tycks Bouchers kineserier sällan utnyttjats, medan däremot hans lekande putti ofta efterblidats på porslin och fajans . 1745 arbetade han direkt för porslinsfabriken i Vincennes. 8 Konrad Hiiseler. Deutsche Fayencen 1-111. 1956-57. Bild 4, 15.501.

138

ANDERS W . MÅRTENSSON

Ålshults förteckning över järnugnar från 1752

Under de senaste decennierna har allmänhetens intresse för gamla gjutjämshällar ökat alltmer. I många hem sitter järnugnshällar inmurade i och kring öppna spisar, i trappuppgångar och t.o.m. på.fasader. I Skåne, som förr var det speciella användningsområdet för järnugnar i Sverige, installeras sådana på nytt i stugorna i de nyrenoverade boningshusen på landsbygden . Ej sällan påträffas demonterade men kompletta ugnar vid röjning av uthusen och i särskilt lyckosamma fall står fortfarande den gamla järnugnen kvar på ursprunglig plats i stugan eller i undantagsstugan på de större gårdarna. Detta nyväckta intresse har även gett upphov till nyproduktion av äldre gjutjärnshällar, något som bottnar i goda intentioner, men vars resultat kommer att få elakartade konsekvenser för framtida forskning och för antikvitetsbranschen , då man ej kommer att kunna skilja de nyproducerade hällarna från äldre. Särskilt svårt är det när modellen , dvs. patrisen, varit en redan använd gjutjärnshäll, vars yta skadats vid primäranvändningen. I dessa fall återupprepas alla defekter på de nygjutna hällarna, vilket automatiskt ger visionen av ett ålderskriterium. Om dessa nygjutna hällar dessutom är försedda med årtalet 1665, framstår svårigheterna än värre. Frånsett dessa nytillkomna svårigheter existerar åtskilliga svårforcerade trösklar när det gäller möjligheter att inhämta information om järnugnarna och deras attribuering till de olika bruken och när det gäller åldersbestämning. Under 1600-talet var det i Småland endast ägarna till Huseby, Ålshult och Ekefors , som erhöll privilegier att tillverka ugnar av gjutjärn. Privilegierna för denna lönsamma hantering utökades under 1700-talet till att 139

1-2. Gjutjärnshällar till Ålshults " Ryttarugn" . Sidohällen med allegoriska motiv . Foto: Malmö museum . Gavelhällen från Agusagården i Brösarps socken , Skåne. Foto: L.U.F . (Folklivsarkivet i Lund). Initialerna NMS uppe i hällens högra hörn är förmodligen beställarens initialer, vilket i detta fall kan vara en tidiga re ägare till gården, Nils Mårtensson (1743-1821).

även omfatta bruken i Örmo och Ryd (nuvarande Delary). Järnugnstillverkningen var trots detta ej begränsad enbart till dessa bruk. Så lunda dömdes 1757 brukspatronen på Diö bruk , Conrad N isser, vid bergstinget att böta 1.000 daler silvermynt för att han på sitt bruk bedrivit en omfattande olaga järnugnsgjutning. Ägarna till Ålshult och Örmo vidtog redan 1752 skyddsåtgärder mot denna verksamhet genom att i bergstingsrätten redovisa sina ugnstyper med utförlig beskrivning. Deras inlagor infördes i domboken, vilket visat sig vara till gagn även för efterföljande forskning bl.a. vid identifiering av bevarade gjutjärnshällar, eftersom flertalet saknar bruksbeteckning dvs. namn eller signatur. 140

3. Sättugn från Ålshult med specialtiUverkat överstycke i järnsmide med initialer hörande till en tidigare ägare och dennes hu stru. Angående motivet på sidohällen , se bild 4.

141

Av de båda brukens produktion redovisar Örmo tre ugnstyper och Ålshult tolv, vilket bör vara hela det aktuella sortimentet vid denna tid. Med anledning av att masugnsblåsningen inte påbörjades förrän 1747 vid förstnämnda bruk kan det förutsättas att de för produktionen behövliga träpatriserna var nytillverkade vid igångsättningen . Annorlunda var förhållandet vid Ålshult med sin då mer än 100åriga tradition att framställa gjutjärnshällar. Flertalet av de i förteckningen redovisade typerna kan i stilistiskt hänseende knytas till 1600-talet och som jag visat i en annan artikel ingick fem av dessa typer i Ålshults äldsta produktion. Namnen på dessa fem ugnar är i förteckningen: 1. Greve Pers ugn, 2. Sveriges vapens ugn , 5. Bröllops- eller vattubrunnsugnen, 10. Adams ugn och 11. Ismaels ugn. Dessa fem tillverkades även vid Huseby bruk med anledning av att träpatriserna till dem ägdes gemensamt av ägarna till Ålshult och H useby enligt en förteckning från 1642. Vilka är de övriga sju ugnstyperna i Ålshultförteckningen? Innan dessa behandlas bör det tilläggas att de största och därmed också de dyrbaraste är registrerade i förteckningens början. 3. Ryttarugnen "Sidstycket, 1 aln 10 3/4 tum högt, 1 aln 4 1/4 tum brett, på vilket är en krans och därutinnan tvenne sammanknäppta händer omkring ett brinnande hjärta, hållande en karl å den ena sidan ett spjut med ena handen och med den andra en fågel upp över kransen; på sidan Venus med ett brinnande hjärta i den ena handen och i den andra ett tåg, som går omkring livet på den däröver flygande Cupido , som med sin båge skjuter åt fågeln; ned på stycket står en elefant emellan tvenne trän och mitt på sidstycket står ÅLSHULT. Förstycket 17 tum brett, därpå en ryttare sitter på sin häst med dragen sabel i handen , varandes bakom en port och fram om hästfötterna en brinnande ugn . Ned på stycket är ett lejon , hållande en sabel med framfoten." Beskrivningen av "sidstycket" överensstämmer till alla delar med sidohällen på bild I. Intressant är, att samma beskrivning även kan appliceras på en äldre version , bild 4, trots att det föreligger väsensskilda olikheter mellan de båda hällarna. Det är 142

4. Sidohäll med allegoriska motiv , en äldre typ än sidohällen på bild!. KMl6.665.

endast avsaknaden av bruksnamnet ÅLSHULT på den sistnämnde, som fäller avgörandet vid identifieringen. Det bör således vara den förenklade varianten på bild 1, som avses i beskrivningen. Sidohällarna till den äldre ugnstypen är försedda med den under 1600-talets andra hälft så karaktäristiska vågiga listen, den s.k . hopplisten, som yttre ram. Huvudmotivet, två förenade händer (symbolen för trolovning) och ett brinnande hjärta (symbolen för kärleken) avgränsas av en barockkartusch. Vanligen brukar trolovningsmotivet åskådliggöras av två händer, förenade i ett handslag. I detta fall tycks det märkligt nog vara de sammanknäppta händerna hos en individ, som återges. Om detta varit avsiktligt eller ej får tills vidare lämnas öppet. Den gracila och unga Venusgestalten, som har kontakt med den bevingade, bågskjutande Amor med ett rep, har något otydligt vid sin högra fot , som kan tolkas som en mussla. Denna symbol användes ofta i konsten som påminnelse om gudinnans uppstigande ur havet. Den spjutbeväpnade mannen till höger med två 143

hundar i koppel och med en duvliknande fågel på sin högra hand är klädd i dåtida modedräkt. Det nedre fältet domineras av en elefant med oproportionerligt lång snabel. Som ryttare agerar en apa, som sitter och klänger sig fast i fransarna på ett täcke. På bättre bevarade exemplar går det dessutom att urskilja en gräshoppa framför den kyskhetssymbol, som elefanten i detta allegorisammanhang bör anses representera. Förmodligen uppträder gräshoppan i egenskap av förgängelsesymbol. Samma elefant med apan som ryttare förekommer även på nederdelen av en tredje typ av sidohäll från Ålshult. Huvudmotivet på denna häll är tre kronor i en rokokokartusch med ett stående lejon till vänster och en sjöhäst till höger. Märkligt nog förefaller de båda här aktuella ugnstyperna ha haft identiskt lika gavelhällar dvs. att tillverkningen av den äldre gavelhällstypen har fortsatt i oförändrat skick, bilderna 2-3. Visserligen finns två yngre varianter dokumenterade, menjag har ännu ej påträffat dem i kombination med sidohällar till den i förteckningen åsyftade ugnstypen. På här aktuella gavelhäll tar en beväpnad, hjälmprydd ryttare till häst ett språng över ett fyrfat med flammande lågor. Under hästens buk , vid bakbenen , kan man även urskilja ett brinnande hjärta med anknytning till sidohällarnas allegoriframställning. Till vänster i bildfältet syns arkitekturdetaljer och uppe till höger tynger tunga molnformationer. I det nedre fältet står ett med ett svärd beväpnat lejon i en för övrigt yttäckande barockkartusch. På den ena av de yngre varianterna är arkitekturdetaljerna och molnen upptill ersatta med ett rokokoornament och i fältet nertill avbildas en rokokokartusch , bild 5. Den andra varianten är uppbyggd av den äldre ryttareframställningen i oförändrat skick medan det undre fältet har rokokokartuschen. 4. Örtagårdsugnen "Sidstycket representerar örtagården, däruti Frälsaren beder, då ängelen utur molnen med en kalk i handen tröstar honom, och lärjungarna ligga sovande. På nedre delen därav står: MEINE SEELE IST BETR0BOT BIS IN DER TODT, ståendes på ena sidan en pelikan med sina ungar och å den andra Phoenix i en låga. 144

5. Överdel av gavelhäll med yngre variant av ryttareframställningen. Ålshults bruk. Foto: L.U.F.

På förstycket står Frälsaren med världen i den ena handen och med den andra pekar åt himmelen , överst ett änglaansikte och nederst en ängel med dödsskalle under armen, som har en penna i den andra handen. " Av denna typ har jag påträffat några exemplar, på vilka beskrivningen är helt överensstämmande med undantag av den tyska texten, bilderna 6-7. Denna avvikelse kan emellertid förklaras med att det parti av hällarna, som enligt förteckningen skulle vara försett med text, är eldskadat. De båda fågelmotiven, även de otydliga på den här avbildade sidohällen, anknyter i likhet med texten till huvudmotivet, Jesu s i Getsemane. Pelikanen, som symbol för Kristi död och uppståndelse , har varit en vanlig företeelse i den kristna konsten sedan 1100-talet. Men även, som i detta fall, som sy mbol för Jesu övergivenhet i Getsemane. Fågel Fenix, som kan urskiljas nederst till höger, var redan hos de gamla grekerna en symbol för uppståndelsen och det eviga livet. Därför var det inte märkligt att även denna fågel fick I 0 - Ku lturens årsbok

145

6-7 . "Örtagårdsugnen". T.v. sidohällen med örtagårdsscenen . Österlens museum . Simrishamn. Foto: förf. T .h. gavelhällen med frälsaren . Foto: L. U .F .

bli en symbol för Kristi död och uppståndelse . Om vi ser till texten, så är den hämtad direkt ur evangelierna enligt Matteus och Markus i den del som återger Jesu besök i Getsemane. Jesus tog vid detta tillfälle med sig Sebedeus båda söner, Jakob och Johannes, samt Petrus, som kort därefter skulle förneka honom tre gånger enligt Kristus egen förutsägelse. Då de kom in i örtagården började Jesus bli bedrövad och ängslig, varvid han sade det som bland annat återges påjärnugnshällen: ''Min själ är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna kvar här och vaka med mig'', varefter han gick bort och bad. Det senare upprepades tre gånger och varje gång han återvände fann han de tre lärjungarna sovande. Vid detaljgranskning av här aktuella gjutjärnshäll framkommer att konstnären på ett utmärkt sätt kortfattat illustrerat den av evangelisterna återgivna händelsen . Den utvalda platsen för 146

skådespelet gör verkligen skäl för namnet örtagård i vilken de tre lärjungarna ligger och sover bland blommor och träd. Hela den av staket omgärdade örtagården bärs upp av en liten gosseliknande figur, som kan urskiljas i den helt yttäckande broskornamentiken. Jesus, huvudrollinnehavaren, som bl.a. framhävs särskilt genom storleken, ligger på knä och ber medan en änglagestalt håller en kalk framför honom. "Min Fader, om det är möjligt, så låt denna kalk gå ifrån mig. Dock icke såsom jag vill utan såsom du vill." En av de sovande lärjungarna, han till höger på gjutjämshällen, har ett svärd liggande framför sig, en detalj som förmodligen pekar framåt mot händelseförloppet efter Getsemaneepisoden. Då blev som bekant Jesus förrådd genom Judaskyssen och omedelbart därefter fängslad. Vid detta tillfälle högg en av hans följeslagare av örat på översteprästens tjänare med ett svärd. Slutligen bör det påpekas att gavelhällen i likhet med sidohällarna har den för de äldsta ugnarna så typiska hopplisten som yttre omramning , vilket ytterligare understryker denna ugnstyps ålder. Vid den tidpunkt då förteckningen upprättades hade denna typ ingått i produktionen i omkring ett sekel. Även denna gamla trotjänare avlägsnades ur sortimentet så småningom och ersattes med en mindre ugn med förenklat utförande vad gäller motivframställningen, bilderna 8-9. Scenen på sidohällen är fortfarande örtagården i Getsemane, där den knäböjande Jesus intagit en mera dominant plats. Vad gäller gavelhällen har motivet med Kristus som världsdomare utbytts mot den korsbärande Kristus på väg mot Golgata. Gavelhällens fasta hörnskenor antyder att denna ugnstyp ej kan ha tillkommit förrän tidigast vid 1700-talets slut eller 1800-talets början. 6. Bröstbildsugnen "På övre delen av sidstycket är ett karlansikte med en krans om huvudet och på nedre delen en blompotta. På förstycket ett fruntimmersansikte med krans på huvudet och en blompotta nederst." I Folklivsarkivets i Lund bildarkiv finns bl.a. en avbildning av en sättugn från Lockansmåla i Blekinge, bild 10, vars kombination av bildmotiv är den, som kommer beskrivningen närmast. Det är ej otänkbart att denna ugn är en yngre variant av den 147

8-9. En yngre variant av örtagårdsugnen. Sidohällen har en dominerande framställning av händelserna i Getsemane medan motivet på gavelhällen är den korsbärande Kristus . Därunder versalerna ÅH , vilket bör vara en förkortning av Ålshult. Sidohällen tillhör Vemmenhögs härads fornminnesförening . Gavelhällen, foto : L.U .F .

registrerade "bröstbildsugnen" . De fasta hörnskenorna antyder detta. I avsaknad av ytterligare jämförelsematerial är det klokast att stanna vid denna antydan . 7. Mariaugnen "Sidstycket föreställer Jungfru Mariam vid ett bord läsande, då ängelen med en olivekvist i handen henne bebådar; överst äro hängande moln med tvenne änglaansikten . Förstycket avbildar Frälsaren med världen i den högra och i den vänstra handen en fana, trampandes en drake; det andra förstycket till denna ugn representerar Lambet med korset under ett träd samt Johannes Döparen stående mitt emot och pekar med fingret på Lambet. Under tvärlinien står: SI GUDS LAMB.'' 148

10. Sättugn , som kan vara en yngre version av Ålshults "Bröstbildsugn" . Foto: L.U.F .

I bevarat material existerar ett ganska stort antal sidohällar med bebådelsemotivet. Flertalet har tillverkats med hjälp av träpatriser från 1600-talet , bilderna 13 och 15. Ålshultsförteckningens beskrivning kan med undantag av några detaljer appliceras på dessa. Vi återfinner den läsande Maria vid ett bord, den bebådande ängeln och de två änglaansiktena bland molnen.En av avvikelserna ligger i den växt, som ängeln håller i sin vänstra hand. Denna är en liljeart och inte en olivkvist, som omtalas i beskrivningen. Därtill kommer att det undre bildfåltets kartusch antingen är försedd med årtalen 1665 eller 1666 eller också AVE MARIA. Dessa tydliga igenkänningstecken borde ha omnämnts 149

11-12. Sättugnshällar hörande till " Mariaugnen" . Foto: Nordiska museet.

om någon av dessa hällar hade varit den då aktuella. Därför bör de avföras ur diskussionen trots att gavelhällen till dem har motivet med Frälsaren som trampar på en drake, bild 14. De bör dock ha ingått i Ålshults äldre produktion. Det existerar dock några gjutjärnshällar, som ifråga om alla detaljer helt ansluter till beskrivningen. Hällarna som avses förvärvade Nordiska museet redan 1888 från Bjärehalvön i Skåne, bilderna 11-12. På sidohällens övre fält avbildas bebådelsescenen, i vilken ängeln, i motsats till de tidigare redovisade, håller en olivkvist i handen. De båda andra hällarna är gavelhällar med Johannes döparen och det korsbärande lammet. Den förstnämnde håller en korsstav i sin vänstra hand och den högra är lyft mot lammet på ett sätt som mycket väl kan tolkas som att

150

13-14. Sättugn från Ålshult med en äldre version av bebådelsemotivet och inskriptionen A VE MARIA på sidohällen och Kristus med korsfanan på gavelhällen. KM 23 .546 .

han pekar. I det undre fältet framtonar texten Sy Guds Jamb. Såväl dessa båda gavelhällar som ovan beskrivna har en omramande bård liknande den som förekommer på hällarna till "Ryttarugnen' ' , bild I. Gjutjärnshällarna till förteckningens Mariaugn är som framgår vid jämförelse med de äldre varianterna stilistiskt sett av en helt annan karaktär. Träsnidaren som framställt patriserna har i detta fall ej varit bunden till de äldre hällarnas utseende. Han har haft en helt annan förlaga. Förmodligen har även träpatrisen till den i förteckningen redovisade gavelhällsvarianten med Frälsaren stående på den besegrade draken varit utförd på ett stilistiskt likartat sätt. Eftersom det bevarats ett utan jämförelse större antal ugnar med bebådelsemotivet av den äldre typen är det rimligt att tänka sig att den identifierade Mariaugnstypen 151

15 . Sidohäll till vindugn med bebådelsemotivet och årtalet 1666. Foto: Malmö museum.

tillverkats i en mindre upplaga. Om så skulle ha varit fallet minskas möjligheterna att någonsin stöta på ett exemplar av den hittills oidentifierade gavelhällen med Frälsaren och draken. 8. Nattvards- eller Lambugnen "Sidstycket, 1 aln 6 1/2 tum högt, 22 tum brett, vilkets övre del avbildar Christi nattvard med sina lärjungar, och den andra nedre delen Jungfru Mariam vid ett bord läsande, och ängelen med en olivkvist i handen ; ståendes på övre delen: ÅLSHULT. Förstycket, 13 1/2 tum brett, föreställer Lambet och ett brinnande altare med desse orden överst: NON MORITUR INNOXIUS ; nederst är en blomma uti en krans." Även denna ugnstyp uppvisar flera varianter, av vilka den på bilderna 16-17 är den äldsta. I stilistiskt hänseende bör den föras till Ålshults äldsta produktion men är ändå den på vilken beskrivningen passar bäst, varför jag vågar påstå att det är denna 152

16-17. ''Nattvards- eller Lambugnen''. På sidohällen illustreras såväl nattvarden som bebådelsen. KM 23 .548 . På gavelhällen inskriptionen NON MORITUR INNOXIUS och därunder lammet och offeraltaret. Foto : L.U .F.

som åsyftas i förteckningen. Såsom framgår av bild 16 är det en ovanligt dramatisk nattvardsscen som återges på sidohällens övre del. Konstnären har på ett utmärkt sätt fångat den uppståndelse och den oro som präglade de tolv lärjungarna efter det att Jesus meddelat att en av dem skulle förråda honom. Deras olika kroppsställningar och ansiktsuttryck bidrar verksamt till den förtätade stämning som kompositionen förmedlar. En intressant kontrastverkan utgör den betydligt lugnare scenen därunder med den bebådade ängeln och den ödmjukt lyssnande Jungfru Maria. De båda motiven har den karakteristiska hopplisten som omramning i likhet med gavelhällen . På denna avbildas Agnus Dei-motivet med lammet, som symboliserar Kristus som bärare av mänsklighetens synd, och offeraltaret 153

18. Sättugn med en något annorlunda utformning av motivet med lammet och offeraltaret. Sidohällen till denna ugn har endast nattvardsscenen som motiv. Foto: L.U.F.

med en flammande eld . Däröver står exakt de bokstäver som förteckningen redovisar, nämligen NON MORITUR INNOXIOS (den oskuldsfulle dör ej), bild 17. Det finns även en variant som vad gäller vissa detaljer avviker från beskrivningen . I inskriptionsdelen står MORIAT i stället för MORITUR och den omgivande ovalen har fått en strålkransliknande form. Till huvudmotivet har mellan lammet och altaret fogats ännu en komponent, ett ankare, en vanligt förekommande symbol för hoppet, bild 18. Med anledning av att dessa avvikelser är så iögonfallande är det föga troligt att det är denna gavelhäll, som avses i förteckningen . Typen som sådan har förmodligen förekommit parallellt med den tidigare redovisade, vilket bl.a. antyds av att den i flera fall påträffats som gavelhäll i ugnar med sidohällar av den äldsta typen. I bevarat material förekommer även en tredje variant av ga154

19-20 . Gavel- och sidohäll till "Artollerie- eller styckeugnen" . KM 23 .543 .

velhäll med Agnus Dei-motivet. På denna är huvudmotivet identiskt med den först redovisade, medan nederdelen har en stjärna med åtta uddar. Denna variant har påträffats på ugnar med sidohällar, som enbart återger nattvardsmotivet inramat av en rokokokartusch (se Kulturens årsbok 1963, sid. 59). 9. Artollerie- och styckeugnen "På sidstycket äro tvenne i kors liggande stycken på sina lavetter med laddstake, krutskovel, kruthorn och tunna med kulor i över; under och på sidorna äro åtskilliga sirater. På förstycket står en karl med sin handpik och sirater på alla sidor." Med denna ugnstyp kunde Ålshult nå en större kundkrets med intresse för vapen och krigstrofeer genom att den var en mindre variant av den näst största typen i brukets sortiment, den som i förteckningen kallas "Sveriges vapens ugn" och är försedd med årtalet 1638. Den omramande broskornamentiken på såväl sido155

som gavelhäll ger en fingervisning om att även den mindre ugnen med vapenmotiv hade träpatriser av hög ålder, bilderna 19-20. Detta understryks icke minst av det faktum att motivet har en parallell i den äldsta av de norska ugnarna, som för övrigt kan dateras till 1632. Motivet är identiskt i detaljerna på de båda ugnstypernas sidohällar, vilket förutsätter en gemensam förlaga. Vad gäller gavelhällarnas utformning är dessa däremot helt olika. 12. Vapenugnen "Både på förstycket och sidstycket avbildas Carlshamns vapen, som är ett lejon, hållandes med framfötterne ett ankare. " Denna visserligen korta men dock beskrivning har ej kunnat appliceras på någon enda gjutjärnshäll i det omfattande material som bearbetats. Av beskrivningen att döma bör såväl sido- som gavelhäll vara försedd med Karlshamns stadsvapen som huvudmotiv. Framtida inventeringar ger kanske besked i denna fråga. Anledningen till att det i Ålshults produktion ingick en ugnstyp, vars egentliga motiv utgjorde Karlshamns stadsvapen, kan förklaras med att bruket en gång ägdes av holländaren Arnold de Rees (1612-1668), en av Sveriges förnämsta exportörer vid denna tid. Denne man spelade även en dominerande roll i Smålands och Blekinges näringsliv. Han fick bl.a. tillåtelse att utföra produkter över gränsen till Blekinges exporthamnar. Därvid kom han i kontakt med Bodekull, sedermera Karlshamn . Han drog därvid fördel av det privilegium, som Karl Karlsson Gyllenheilm erhållit av den danske kungen att få frakta varor till och från Bodekull. Han erhöll även rätten av Kristian IV att anlägga en väg från Huseby bruk, som han arrenderade, genom Blekinge till Bodekull. Det är den väg som efter sin upphovsman kallades Holländarevägen. Efter freden i Roskilde 1658 beslöt Karl X Gustav att låta Bodekull bli en stor svensk exporthamn. För att förverkliga dessa planer utnämnde den svenske kungen Arnold de Rees att tillsammans med Johan Mickelsson vara borgmästare i Bodekull, vilket han förblev till 1665. Staden omdöptes vid denna tid till Karlshamn. Ålshults "vapenugn" kan ha kommit till vid denna tid. 156

Litteratur FrithiofDahlby, De heliga tecknens hemlighet. Malung 1%7. Åke Kromnow , Arnold de Rees . SBL. Anders W. Mårtensson, Eldstäder i Skåne. Kulturens årsbok 1963. Anders W. Mårtensson, Den äldsta järnugnstillverkningen i Huseby och Ålshults bruk. Kulturens årsbok 1975 . Arne Nygård-Nilssen , Norsk Jernskulptur. Bind I. Oslo 1944. P. G . Vejde, Några sydsmåländska sättugnstyper. Hylten Cavalliusföreningen. Årsbok 1945.

157

BENGT BENGTSSON

Handteckningar från 1700-talet

I Kulturens arkiv förvaras en icke föraktlig samling handteckningar av så gott som uteslutande svenska konstnärer från äldre tid. De till Pieter Brueghel d.ä. (i årsboken för 1965) attribuerade teckningarna tillhör de lysande undantagen . Emellertid är många av de svenska teckningarna av så stort värde, att deras existens bör nämnas. Dessa rader avser att fästa uppmärksamheten på samlingen , som tid efter annan får nytillskott . Eftersom denna årgång av vår årsbok har 1700-talet som tema, har jag gjort ett litet urval av teckningar från den tiden och det slumpar sig så att de flesta av dessa förvärvats vid samma tid, nämligen på Bukowskiauktioner hösten 1924. Museets grundare och chef, Georg J:son Karlin bevistade dessa auktioner och köpte flera portföljer med teckningar och därtill en hel del enstaka blad. Långt tidigare hade museet förvärvat teckningar av t.ex. Pehr Hörberg, bl.a. på en Bukowskiauktion 1913 . Vid auktionerna 1924 köptes en rad topografiska blad av olika konstnärer, t.ex. en serie uppländska kyrkor, en portfölj med "skånska utsikter" (där bl.a. Anckarsvärd, Thersner, von Röök och Blackstadius är representerade). Men där köptes också ett par teckningar av L 'Archeveque, mästaren tiil statyerna över Gustav Vasa (vid Riddarhuset) och Gustaf Il Adolf (på Gustaf Adolfs torg). Det är två laverade sepiateckningar, båda skisser till fontäner, och en av dem avbildas här, bild I. Dess symbolik är inte helt klar, de båda kvinnogestalterna, som lutar sig mot den stora urnan, verkar försjunkna i sorg, och två tritoner (en äldre bakbunden och en yngre yrvaken) nedom urnan bidrar inte till en omedelbar tolkning av skissen. Komplikationer kring strömmande vatten , så vågar man tolka skissen, och kanske den 158

I. Skiss till fo ntän, sepialave ring av P. H . L 'Archeveque (1721-1778). 40.7 x 54.7 cm . KM 30.780.

159

~·

2. Kvinna vid ett bord med tecknande man i bakgrunden (självporträtt ?), tuschteckning av Elias Martin . 18 x 20.3 cm. KM 30.795.

3. Pinnkärra med fyrspann . Lavering av Elias Martin . 13.8 x 10.3 cm. KM 30.789.

160

.. ~·

;

..!

..,

:i · ... .

. I

. ; -,. .

'. ~

} !

;

• I

· E . 61 4. Spinnande kvinna, rödkrita, teckning av Elias Martin (1739-1818). 19.5 x 15 cm . KM 30.795.

5. "Gubbe går ner, Kiäring går ner'', akvarellerad tuschteckning av Elias Martin . Skala 1:1. KM 30.787 . 11 - Kulturens årsbo k

161

6. Tiggare , akv arell av Pehr Hilleström d .ä. 11.8 x 16.4 cm. KM 30.771. 7. Kvastgumma, akvarellerad tu schteckning av C . P. Hilleström d .y. 15.2 x 18.6 cm. KM 30.770.

lille vaknande tritonen symboliserar en ny kanal, eller en ny sluss? Vid samma auktion köpte Karlin inte mindre än 22 teckningar och laveringar av Elias Martin , de flesta av stort kulturhistoriskt värde, trots deras ofta ytterst summariska linjefäring. Dräkter, miljöer, arbetsmoment gör att vi får en rad inblickar i dagligt liv under århundradets sista decennier. Vi skall till slut inte glömma herrarna Hilleström , far och son . Pehr Hilleström d.ä. (1732-1816) är väl känd som skildrare av den gustavianska tidens interiörer, seder och arbetsliv , medan sonen Carl Peter (1760-1812) utom för landskap även intresserat sig för folktyper. Vår lilla bildkavalkad ger några karakteristiska exempel på de nu nämnda konstnärerna s teckningar. V i planerar att under år 1977 presentera ett fylligt urval ur handteckningssamlingen i en tillfällig utställning. 162

OVE PERSSON

Ett medeltida kvinnoöde

I samband med gatuarbeten i Klostergatan hösten 1972 verkställdes en arkeologisk undersökning av en del av de under gatan belägna resterna av det medeltida Gråbrödraklostrets kyrka, samt 17 stycken gravar som varit belägna i denna kyrka. Det utan jämförelse märkligaste fyndet som gjordes var den grav, som beskrivits av A. W. Mårtensson i Kulturens årsskrift 1973 (s. 137-144) , och som finnes utställd i Kulturen. Emellertid är också de övriga gravarna av visst intresse. Tre av de framgrävda skeletten har tillhört kvinnor. Med tanke på det faktum att Gråbrödraklostret var ett munkkloster förefaller kanske kvinnoskelettens närvaro en smula överraskande och kunde väl föranleda spekulationer om romantiska mellanspel i munkarnas fromma men enformiga liv. Tyvärr torde emellertid verkligheten ha varit betydligt mera prosaisk. Med största sannolikhet har kvinnoskeletten tillhört förmögna och ansedda damer ur adels- eller borgarståndet, som blivit begravda på köpta gravplatser under klosterkyrkans golv. Det finnes ingen som helst anledning att antaga, att dessa damer hade något med munkarna att göra annat än på det andliga (och ekonomiska?) planet. Ett av skeletten (nr 5) är av speciellt intresse, därför att vi ur detsamma kunnat utläsa väsentliga delar av en medeltida kvinnas levnadsöde. Hennes namn kommer vi aldrig att få veta, men vi kan bilda oss någon uppfattning om hennes utseende i livstiden. Hon var efter medeltida förhållanden ganska högvuxen. Kroppslängden, beräknad enligt Trotter & Gleser (1958), var nämligen något över 167 cm. Medellängden för skandinaviska kvinnor under medeltiden var endast omkr. 160 cm (Gejvall 163

I. Kraniet sett framifrån. Skadan på hjässans högra sida har uppstått i samband med utgrävningen.

1960, s. 45-52. Beträffande medeltida material från Lund se Mårtensson 1976 s. 171-174). Hennes ansikte var symmetriskt, ovalt och ganska smalt. Näsan var smal, med rak eller svagt konvex rygg, och pannan var bred och hög. Kraniet är mycket långsträckt. Dess bredd-längd-index är endast 68, 1, vilket innebär att kvinnan varit hyperdolichokran. Denna antropologiska term betyder, fritt översatt, "ytterligt långskallig". En annan intressant detalj beträffande kraniet är förekomsten av en metopisk sutur, dvs. en kvarstående "söm" längs pannbenets mittlinje. Pannbenet anlägges hos människofostret parigt, som en högerdel och en vänsterdel, vilka hos det nyfödda barnet avgränsas från varandra av en sutur ("söm"). Suturen försvinner i regel då barnet är 1,5-2 år gammalt , men hos vissa individer kan den, såsom i föreliggande fall, kvarstå in i vuxen ålder. Denna egenskap, "sutura metopica persistens", är genetiskt bunden. Om detta, se vidare Gejvall 1960, s. 79-80, samt Berry & Berry 1967, s. 361-379. 164

2. Kraniet, sett från vänster sida.

Hur gammal var kvinnan när hon dog? - I detta fall är dödsåldern verkligen svår att fastställa, ty åldersindikationerna i skelettet är motsägande. Synostosförhållandena (graden av sammanväxning) i suturerna mellan skalltakets ben tyder på en ålder av endast 30-40 år, men de flesta av skelettets bevarade delar utom kraniet är spröda och urkalkade som hos en åldring. Denna strukturförändring i benvävnaden (osteoporos) måste antingen bero på att individen vid sin bortgång verkligen var starkt åldrad och att alltså kranialsuturernas åldersindikation i de. här fallet inte stämmer, eller också har förändringen orsakats av något demineraliserande patologiskt tillstånd. Det kan i så fall bl.a. röra sig om en ämnesomsättningsrubbning, möjligen förorsakad av en störning i hormonbalansen (tidigt stadium av hyperparathyreoidos ?). Det faktum att kraniet inte företer några dis165

3. Proximaldelen (övre delen) av vänstra lårbenet. Brottet på lårbenshalsen syns tydligt på bilden . Skadan på sj älva ledkulan (synlig längst till vänster på bilden) har uppstått i samband med utgrävningen.

tinkta åldersförändringar ger störst sannolikhet åt det senare alternativet, alltså att osteoporosen förorsakats av ett sjukdomstillstånd. Kvinnan torde vid sin bortgång ha befunnit sig i sin tidiga medelålder. Endast två av kvinnans tänder finn s bevarade , nämligen en framtand och en hörntand i underkäken . Av käkben skanternas

166

4. Brottytorna, som visar att ingen sammanläkning skett. Delarna har varit i rörlig förbindelse med varandra.

och alveolernas tillstånd framgår, att hon förutom de nyssnämnda två fått behålla 15 eller I 6 av sina tänder till livets slut. De har alltså fallit ut och gått förlorade post morfem, efter döden, medan resten förlorats intra vitam, under individens livstid. I båda underkäkshalvorna finns på molarernas (de stora kindtändernas) plats stora fördjupningar i benet. Dessa fördjupningar (alveolarabscesser) har tydligen uppstått som en följd av svåra och utan tvivel ohyggligt smärtsamma inflammatoriska processer kring molarernas rötter innan dessa fallit ut. Hur långt före kvinnans död detta hände är svårt att bedöma, men eftersom urgröpningarnas kanter ännu är ganska skarpa torde det ej röra sig om mer än högst ett par år. Det är troligt att kvinnans dåliga tandhälsa har samband med den förmodade sjukdom som gjorde hennes benstomme urkalkad och spröd. 167

5. Kvinnans profil , rekonstruerad med ledning av kraniet enligt metod angiven av Martin & Saller 1958. - Teckningen till vänster har utförts av Maria Cinthio.

Tandsmärtor var långtifrån det enda lidande som den st!lckars kvinnan var utsatt för. Några av halskotornas stora ledytor är deformerade, och på deras kanter förekommer osteofyter (benutväxter) som uppstått som följd av sjukliga förändringar i ledbrosken. Säkert har halskotornas inbördes rörlighet varit starkt nedsatt. I detta sammanhang kan nämnas, att den danske läkaren Möller-Christensen (1958) hos skelettmaterial från det medeltida klostret Aebelholt har funnit en viss karakteristisk typ av patologiska förändringar i halskotpelarens leder som han beskrivit som ''morbus Aebelholt" (morbus =sjukdom). Dessa förändringar är ganska lika dem som finnes hos föreliggande skelett. Att märka är dock, att det hos det danska materialet huvudsakligen är halskotornas småleder som angripits, medan det i detta fall är de stora lederna mellan corpora (kotkropparna). Det är därför tveksamt om det rör sig om morbus Aebelholt hos kvinnan från Klostergatan. Osteofytbildning förekommer också på några av de andra kotorna i kotpelaren, särskilt i lumbal- (länd-) regionen, dock i betydligt mindre omfattning. Där torde benutväxtema ha förorsakats av lindriga diskbråck .

168

Men det mått av lidande som kommit på denna kvinnas lott var långt ifrån rågat med detta. Hon råkade också ut för en olyckshändelse som resulterade i en fraktur (ett brott) på vänstra collum femoris (lårbenshalsen). Nu för tiden kan man som bekant "spika" ihop ett brutet lårben , men det kunde man ju inte under medeltiden . I detta fall läktes brottet aldrig. I stället resorberades en del av lårbenshalsen, och pseudarthrosis ("falsk led" ) uppstod. Lårbenshuvudet har alltså under återstoden av kvinnans liv varit rörligt i förhållande till den andra delen av benet. Detta tillstånd måste ha varit ohyggligt smärtsamt, och sannolikt kunde hon knappast stödja på benet. Det finns anledning att antaga, att hon under en lång följd av år släpade sig fram med hjälp av kryckor. Muskelfästena på den del av hennes skulderblad som heter acromion samt på nyckelbenen och överarmsbenen är ovanligt kraftigt utvecklade för att vara hos en kvinna . Tydligen blev så småningom hennes arm- och skuldermuskulatur överdimensionerad till följd av att armarna så att säga övertagit benens roll vid ställförtlyttningen. -Gejvall (1960, s. 97) beskriver ett likartat fall från sitt material från Västerhus i Jämtland . Låt oss nu sammanfatta vad vi vet, eller tror oss veta, om kvinnan från fransiscanerklostrets kyrka: I. Eftersom hon låg begravd i kyrkan tillhörde hon säkerligen de socialt och ekonomiskt bäst lottade i den tidens samhälle. 2. Hon var högvuxen , och hennes ansikte var regelbundet och antagligen enligt gängse begrepp vackert. 3. Vid relativt unga år (dock troligen sedan hon nått vuxen ålder) drabbades hon av en sjukdom som så småningom ledde till att hennes benstomme blev spröd och skör. Som en direkt eller indirekt följd av denna sjukdom undergick hennes balskotor besvärande och smärtsamma arthritiska förändringar. Dessutom förlorade hon nästan hälften av sin tanduppsättning. 4. Hon råkade ut för en olyckshändelse som ledde till brott på vänstra lårbenshalsen. Brottet läktes aldrig ordentligt, och under resten av sitt liv måste hon släpa sig fram på kryckor. 5. Hon dog relativt ung, räknat efter nutida förhållanden . Trots 169

detta kan man inte säga, att hon "gick bort i förtid", ty på hennes tid var som bekant medellivslängden betydligt lägre än i våra dagar. Här har vi alltså nu fått ett exempel på hur ett gammalt skelett kunnat lämna oss information om väsentliga delar av en medeltida människas levnadsöde. Refererad Litteratur Berry , A. C. & Berry , R.J ., 1967. Epigenetic variation in the humancranium. J. Anat. Vol. 101 , No. 2. London. Gejvall , N .-G ., 1960. Westerhus . Medieval Population and Church in the Light ofthe Skeletal remains . Lund . Martin, R., & Saller, K., 1958. Lehrbuch <ler Anthropologie. Verlag Gustav Fischer. Stuttgart. Mårtensson, A . W., 1973. En märklig grav i gråbrödemas klosterkyrka i Lund. Kulturens årsbok 1973. Lund . - 1976. Uppgrävt förflutet för PK-banken i Lund. Malmö. Möller.Christensen, W. , 1958. Bogen om Aebelholt kloster. Dansk Videnskabs Forlag. Köbenhavn . Trotter, M. & Gleser, G ., 1958. A re-evaluation of Estimation of Stature based on Measurements of Stature taken <luring Life and of long Bones after Death. -Am. J . of Physical Anthropology , N . S., Vol. 16, No. I.

170

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet 1976

A. LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER Högste beskyddare Hedersledamöter

Hans Maj:t Konung Carl XVI Gustaf Fil. dr Sven T . Kjellberg, Lund Docent Ragnar Blomqvist, Lund Fru Karin Nordenstedt, Genarp

Den 31 december uppgick totala antalet medlemmar till 26.778. Antalet årsbetalande var 26.474 (varav 14.768 utanför Skåne). Årsmöte hölls den 16 juni i närvaro av ca 200 föreningsmedlemmar under ordförandeskap av landshövding Nils Hörjel. Vid årsmötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen för år 1975. Föreningen omvalde intill årsmötet 1979 de i tur avgående styrelseledamöterna direktör Holger Crafoord , chefredaktör Christer Wahlgren och boktryckare PerHåkan Ohlsson . Till revisorer omvaldes bankdirektör Stig Lundeborg och aukt. revisorn Göran Bengtsson. Direktör Frans Möller och kamrer Malte Ericsson omvaldes till revisorssuppleanter. Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Nils Hörjel , ordförande och regeringens ombud , direktör Holger Crafoord, v. ordförande , typograf Gunnar Albrektsson , ombud för Lunds kommun , järnarbetare Sven-Erik Axelsson, ombud för Malmöhus läns landsting, disponent Carl-Eric Borgenstierna , boktryckare Per-Håkan Ohlsson, chefredaktör Christer Olofson , ombud för Kristianstads läns landsting, docent G ad Rausing, bankdirektör Carl Göran Regnell , ombud för Lunds kommun , professor Sigfrid Svensson , chefredaktör Christer Wahlgren , kyrkoherde Curt Wallin, fru Ingeborg Westerström , advokat Anders Winblad samt , som självskriven ledamot, intendent Bengt Bengtsson, sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit lantbrukare Anders Hugo Anderson , ombud för Lunds kommun , professor Nils-Arvid Bringeus, lagman Anders Bruzelius , amanuens Cecilia Nelson , ombud för Malmöhus läns landsting, kommunalrådet Ulla Sandell , regeringens ombud , skolinspektör Harry Schultz, ombud för Kristianstads läns landsting , ombudsman Uno Svensson, ombud för Lunds kommun och greveGustafTrolle-Bonde. Av regeringen utsedd revisor har varit f.d. länsassessor Axel Isaksson och av Lunds kommun kamrer Einar Ekberg med kontorist Albert Jönsson som suppleant. Styrelsen har sammanträtt 28/1 , 28/4, 16/6 och 26/10. Det av styrelsen till-

171

satta arbetsutskottet , bestående av hrr Crafoord (ordf.) , Svensson (v . ordf.), Borgenstierna, Rausing, Winblad och Bengtsson har sammanträtt 22/1, 24/3 , 16/6, 3/9, 21/9, 26/10 och 23/11.

B. PERSONAL Intendent Stadsantikvarie Museilektor Antikvarier

Amanuenser

Konservator Textilkonservator Fotograf Kanslichef Skattmästare Biljettkassörskor

Kontorsskrivare Registrator Kontorsbiträden

Rustmästare Uppsyningsman Snickare Städerskor

Postbud Övrig personal

172

fil.dr Bengt Bengtsson (1961) fil.lie . Anders W. Mårtensson (1957) fil.lie . Ingemar Jeppsson (1962) fröken Märta Lindström (1950) fil.kand . Gunilla Eriksson (1960) fil.lie . Nils Nilsson (1962) fil.lie . Christina Lindvall-Nordin (1967) fil.kand. Claes Wahlöö (1968) fil.kand. Jan Gerber (1971) fil.kand. Barbro Åstrand (1971) fil.kand. Maj Fehrman (1959) fil.kand . Britta Hammar (1973) fil.kand . Bert Axel Westerström (1974) antikvarie Fred R. Allik (1955) fru Ingela Kristiansson (1967) herr Lars Westrup (1973) överste Åke Rehnberg (1965) herr Sune Hellborg (1960) fru Elisabeth Andersson (1969) fru Nora Johansson (1953) t.o.m. 15/6 fru Ann-Lisen Bengtsson (fr 1/7) fru Astrid Sörensson (1954) fru Eva Mårtensson (1963) fru Anna-Stina Melin (1963) herr Kurt Andersson (1968) fru Ellen Bergman (1976) herr Sune Jensen (1967) herr Lars Johansson (1959) herr Herman Hansson (1968) herr Stig Wihlborg ( 1965) fru Anna Andersson ( 1968) fru Berit Jensen (1971) fru Ulla Jönsson (1974) fru Maja Karlsson (1975) herr Arvid Månsson (1970) herr Carl Gösta Bry ve (1964) fru Astrid Ekelund (fr I /6) fröken Marie Gratte (fr I /9) fru Barbro Holmberg (1975)

fru Svea Kahnberg (1974) t.o.m. 30/6 herr Karl Gunnar Karnebäck (fr 1/12) fru Gerosina Pereira (1974) herr Alfred Pettersson (fr 1/6) herr Abraham Rozenbaum (1972) herr Erik Svensson (1974) Dessutom har följande personer under året tjänstgjort på museet. Undervisningsavd: fil.kand. Birgitta Lindahl-Wengert Keramikavd : fil.kand. Eva Kjerström-Sjölin fil.kand. Ulrika Klingvall Textilavd : fil.kand. Karin Bjurström Etnologiska avd: fil.kand . Ingrid Millbourn fil.kand. Hans Bengtsson fil.kand. Rolf Edling fil.kand. Bengt Jacobsson fil.kand . Maria Cinthio Arkeologiska avd: fil.dr Ove Persson fil.kand. Jan Persson fil.kand . Jan Erik Augustsson fil. stud. Ingrid Hall kons.tekn. Marianne Carlsson kons.tekn. Tove Jakobsen kons .tekn. Gerd Elling Magnus kons .tekn . Eva Salomonsen kons.prakt . B. Erlandsson kons.prakt. G. Andersson kons.prakt. A. Lindskog kons.prakt. P. Latvala kons.prakt. G. Labud kon s.prakt. Mikael Håfström fotograf Hans Ekberg Fotoavd : fil.kand. Carl Gerber Kansliet : snickare Johan Persson Rustmästeriavd : stud. Stephan Andreasson stud. Anders Sörensson Experimentverksamhet för barn i förskoleåldern : fil.kand . Elisabeth Gustafson Konserveringsavd: antikvarie Wilhelm Jönsson fröken Ann Cavalli-Björkman Hökeriet: fröken Jenny Zetterqvist Östarp : lantbrukare Ivan Andersson fru Ulla Andersson fru Alma Andersson fru Ester Nilsson kyrkovaktmästare Folke Lindstedt Bosjöklosters mölla:

173

Vapenfri tjänst:

teol.kand. Göran Callmer musikdirektör Jan Åke Nilsson teol.kand . Christer Pahlmblad hort. stud. Gunnar Erlandsson

Under året har 35 skolelever gjort sin PRYO-tid på museet , 18 på arkeologiska konserveringsavdelningen, 15 på textilavdelningen och 2 på övriga avdelningar.

Föremålsavdelningarnas arbete Vid avdelningen för näringsliv och samfärdsel har arbetet med förnyelsen av basutställningarna gått vidare och i samband med årsmötet i juni öppnades Allmogehallens övre våning med interiörerna från Skytts och Gärds härader och ett nytt rum med utställningen kring temat "G ården och byn ". Här har beretts en ny plats för " Byastämman " som tidigare varit uppställd i Vita huset och tack vare två skickliga tekniker, preparator Olle Hammar och chefstekniker Leif Nilsson har panoramats figurer blivit " levande " igen . Bland viktigare nyförvärv bör nämnas en slåttermaskin från Osby, ett värdefullt komplement till samlingen av äldre skördemaskiner. Andra intressanta nytillskott är en bolstervagn och en lassmed från Östarp , en hjulbock från ett vagnmakeri i Kyrkheddinge , mejetyg från Tjörnarp och diverse handredskap från Vallkärratorn. Vidare har till samlingarna för bostadsskick inkommit bl.a. en gasspis från 1924, en s.k. sparspis av plåt som användes till kakelugnar, en fotogenlampa av majolika och en av mässing , en barnstol och en docka från 1880-talet, några du ssi n matbestick av nysilver, en porträttrelief av cicelerad koppar, en fartygsmodell och en marinmålning. Ett unikt nyförvärv har gjorts till g /assamlingen genom köpet av en kungsholmspokal som tillägnats Karl Gustaf Tessin 1739 i hans egenskap av lantmarskalk . Pokalen behandlas närmare i Bengt Bengtssons och Gösta Lindebergs artikel i denna årsbok. Andra intressanta nyheter är en vas av Simon Gate och delar av en servis av Edvin Ollers med bonbonniere , karaff, snapsglas m.m. Beståndet av enklare servisglas har utökats väsentligt genom förvärv av ett stort garnityr olivslipade glas från 1800-talets senare del, liksom en rad skålar, fat m.m. från samma tid . Vid keramika vdelningen har omfattande nyordningar gjorts av museets magasinerade keramik i Herrehusets vindsvåning och Weibullska huset. Utställningen "Gustavsberg i våra hem " har gått runt som vandringsutställning till fem skånska museer. I samarbete med Studiefrämjandet har under våren arrangerats en studiecirkel i europeiskt porslin. Kursverksamhetens keramikgrupper demonstrerade under tre vårdagar raku- och milbränning på museet. I samband med utställningen "Gustavsberg i våra hem " erhöll museet en rad gåvor, framför allt servisgods från Gustav sberg i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Vidare har ett .mycket värdefullt nyförvärv gjorts av svenskt material

174

från Rörstrand , Gustavsberg och Malmö Porslinsfabrik samt en del engelskt och franskt flintgods från 1800- och 1900-talen, som inte minst ur stilhistorisk synpunkt är ett värdefullt komplement till samlingarna. En större testamentarisk gåva av enklare 1900-tals bruksporslin av fr.a. svensk och tysk fabrikation kompletterar museets samling av vardagsvaror. På textilavdelningen har arbetet fortgått med katalogisering och föremåls vård och sedvanlig service åt allmänheten , särskilt folkdräkter. Samlingarna har utnyttjats av skolor, kursverksamheten och veckopressens mönstertecknare för studier och kopiering. Även studiebesök från Danmark , Polen och Rumänien kan noteras. I publiceringsverksamheten ingår årsboksartiklar och bearbetning av arkeologiskt material från PK-bankens tomt. Under året har inkommit diverse dam-, herr- och barnkläder från 1800- och 1900talen, uniform m/1939, lottadräkt , solfjädrar, damastdukar, brudlakan och ett lakan av trasor, 1800-talet, broderade bonader, mönsterböcker, provböcker, skolslöjd, allmogetextil från östra Skåne bl. a. en dukagångsdrätt daterad 1744, leksaksvagn och en stor samling knappar före 1934. De lundaarkeo/ogiska undersökningarna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av äldre bebyggelse, som beviljats rivningslov av byggnadsnämnden. Undersökningarna har berört 23 projekt, därav har fyra varit arkeologiska provundersökningar i kvarteren Bytarebac ken , Gärdet , Repslagaren och S:t Mårte n. Två omfattande publikationer, nr VI och VII ingående i Archaeologica lundensia har producerats av den lundaarkeologiska avdelningen. De utgör bearbetningsres ultaten från två stora projekt. Under 1973 tillsattes en arbetsgrupp med represen tanter från Lunds uni vers itets historiska museum och Kulturen med uppgift att genomföra en generalinventering av i Sverige funnen medeltida keramik. Denna skulle utmynna i en utställning och ett symposium. Av olika skäl fördröjdes detta arbete men återupptogs och fullföljdes under det gångna året. Omkring 800 keramiska produkter ställdes ut i Vita hu sets tredje våning. Av förklarliga skäl utgjorde Kulturen s egna samlingar ett betydande inslag häri men fle ra hundra pjäser hade välvilligt ställts till förfogande från 25 svenska mu seer. Utställningen öppnades den 7 oktober och två veckor senare hölls symposiet med omkring sjuttio keramikexperter från Norden. Tryckningen av keramikkatalogen bekostades av Berit Wallenbergs stiftelse . Det andra stora projektet , som genomfördes 1976, var bearbetningen och publiceringen av de värdefulla grävningsresultaten från PK-bankens tomt vid Kattesund i Lund. Till bearbetningsdelen erhölls bidrag från Statens humanistiska forskningsråd och PK-banken svarade friko stigt för tryckningskost naderna. Lundarkivet har tillförts 71 blad originaluppmätningar och 1.951 fotografier. Stadsantikvarien har biträtt stadens fastighetskontor vid restaureringsarbeten och samarbetat med stadsarkitektkontoret i miljö- och planeringsfrågor. I konserveringsanstalten har under året huvudsakligen arbetats med fynden från utgrävningen på PK-bankens tomt. Vid bearbetningen av detta rikhaltiga och mångsidiga material , har värdefull hj älp lämnats av följande personer, institutioner och företag: överingenjörerna M . Gustafsson och G . Klose; inspektor B. Wernberg från

175

AB Sveriges Kontrollinstitut i Malmö; laboratorieledare F. Kristensen och sektio nsledare I. A ndresen från D anske Statens Provea nstalt i Köpenhamn; laboratorieföreståndare civ .ing. E. Lövendah l, laboratoriemästare E. Hansen oc h fil.lie. A. Larsson från Teknologiska In stitutets Garveriforskningsanstalt i Köpenhamn ; fil.lie. E. Bladh , Lund; AB Alfa Laval , Lund ; AB Mataki , Malmö ; Naphtachimie, Frankrike; A B Atlas Co pco, Malmö; samt chefstekniker J. Monten , Malmö. Ett särskilt tack riktas till Mogens J ensen , Malmö , Nordiska Värme Sana AB , Lund , direktör A. A nnmo sa mt K. Å. Peterso n, Lund, för deras beredvillighet att hjälpa oc h stödj a vår verksamhet. Dip. chem. D. Anker från Römi sc h.(J e rm ani sc hes Zentralmuseum s konserveringscentral har alltid kommit med många goda råd , och vårt traditionella goda sa marbete med danska konservatorer har fo rt satt. Nordiska Konservatorsförbundets Svenska Sektion hade sitt o rdinarie höstm öte på Kulturen , likaså hade Nordiska Konservatorsförbundets Presidium sin sa mm anko mst här.

Utställningar I Vita hu set har utställningen " D et kan vara J acob Erland sen " kvarstått. Utställningen "Gus tavsberg i våra hem" stod kvar under j anua ri månad . Denna utställning har sedan vandrat runt på de olika skånska museerna. Den 11 februari öppnades utställningen " Konst från alla värld sdel ar", nobelpristagaren Georg von Bekesys gåva till Nobelstiftelsen , med Jan Gerber som ansvarig, ass isterad av Barbro Holmberg. Utstä llningen pågick till 2 1/3 . Den 7 oktober öppnades utställninge n "Keramik 1000-1 600" och den kommer att stå kvar till april 1977. I samband härmed ord nades en krukm akarverkstad där två keramiker, Getthen Holm och Lena Ohlsson producerade bruksföre mål efter medeltida förebi lder oc h glaserade med traditio nell a glasy rer. Föremålen brändes i en ugn so m för dett a ändam ål byggts upp i museets park. Se vidare artik el av C laes Wahl öö (v ilken fungerade som utställningskommi ssarie) i denna årsbok. I Lindforska huset, där avde lningen för vetenskaps- och lärdomshistori a håller till , har ut ställninge n " Museum Stobaeanum " stått kvar hela året. I mars öppnades utställningen "Lund s Arbetarkommun 75 år" och den stod kv ar till 9 maj . Utställningen ordnades av fil.kand. Ingrid Mi ll bourn. Till årsmötet öppnades en utställning av Gösta Adrian Nilssons målningar och coll age. U tställninge n kvarstår in på år 1977. I Herrehuset stod ut ställningen " Polsk allmogekeramik" kvar till 7 mars. I Textilh allen öppnades den 13/5 utställningen " Broderade bonader". I utställningsarbetet deltog C hri stina Lindva ll-Nordin, Britta H ammar, Ingela Kri stian sso n, Gerosina Pereira oc h Karin Bjurström. Utställningen var re sultatet av ett inventeringsarbete av broderade bonader i privat ägo so m avdelningen utförde under hösten 1975 och våren 1976, delvi s i sa marbete med tidningen Hemmets Journal i Malmö. Hemmets Journal har dess utom generöst bistått med medel till ink öp av 15 plex iglas montrar samt hj älpt till att bekosta tryckningen av utställningskatalogen oc h affischen. U tställningen stod se ptember månad ut och rönte stor upp skattning av en intresserad allmänhet. Något förminskad vandrar den nu runt till de olika skånska museerna. U nder hösten har den vis tats i Ystad och Landskrona. Utställningen

176

fortsätter att vandra 1977. I november öppnades två mindre utställningar: " Solfjädrar" och " Broderier", som kommer att stå kvar in på nästa år. Österlens museum lånade utställningen "Skolslöjd" under två månader på försommaren. Under försommaren förbereddes vandringsutställningen "Sydsvensk folkkonst " som 9 september till 10 oktober visades på Henie-Onstadcentret, Hövikodden i Oslo. Utställningen har sedan visats på Etnografiska Nationalmuseet i Warszawa och skall fortsätta till Stettin och Paris. Utställningsarbetet leddes av Barbro Åstrand.

Söndagsvisningar Vårens söndagsvisningar inleddes av amanuens Eva Kjerström Sjölin, som den 1/2 visade utställningen Gustavsberg i våra hem. Stadsantikvarie Anders W. Mårtensson berättade om Fynden från PK-bankens tomt den 8/2, och fil.kand. Hans Bengtsson visade Polsk allmogekeramik den 15/2. Den 22/2 var det dockteater för de skollediga barnen, och fil.kand . Rolf Edling demonstrerade utställningen Konst från alla världsdelar den 29/2 . Fil.kand. Ingrid Millbourn berättade om Arbetarrörelsens framväxt i Lund den 7/3, och antikvarie Märta Lindström visade Saluslöjd den 14/3. Intendent Bengt Bengtsson berättade om Silver den 21/3 , och fil. kand . Maj Fehrman visade utställningen Äta, dricka den 28/3. Antikvarie Nils Nilsson höll föredrag om Mässing den 4/4 och antikvarie Jan Gerber om Trädgårdar den 11/4. Intendent Bengt Bengtsson tog besökarna med på Rundvandring den 25/4. Höstens söndagsvisningar började inte på en söndag utan tisdagen den 5/10, då fil.dr Gustaf Näsström föreläste om Gustav III - i tiden och efteråt. Antikvarie Nils Nilsson ledde en Rundvandring i Allmogehallen den 24/10 och antikvarie Claes Wahlöö visade Keramik 1000-1600 den 31/10. Den 7/11 var programmet Välkomna alla barn; många aktiviteter för barn under förskollärares ledning. Amanuens Britta Hammar visade utställningen Solfjädrar den 14/11 och antikvarie Jan Gerber berättade om Kilian Stobaeus den 21/11. Höstens söndagsvisningar slutade med att antikvarie Barbro Åstrand talade om Lundahantverkare under 1700-talet den 5/12 . Såväl vårens som höstens program arrangerade Kulturen i samarbete med Studiefrämjandet.

Undervisning I likhet med föregående år har ett givande samarbete mellan museet och olika utbildningsenheter i Sydsverige ägt rum. Särskilt bör nämnas en rad studiedagar för lärare. Kulturen har kunnat erbjuda besökande skolklasser och studiegrupper ett stort ämnesalternativ. Särskilda undervisare har utbildats för att handha den direkta undervisningen. Under 1976 har 721 årskurs- och intresseanpassade visningar hållits för skolklasser och studiegrupper. Lunds skolor har haft 195 schemalagda studiebesök för eleverna i årskurserna 4-9 på museet. 12 - Kullurens årsbok

177

U niversitetsundervisning har under året hållits för etnologer med museets tjänstemän som föreläsare. För historiestuderande har hållits kurser i kulturhistoria. I samarbete med framför allt olika bildningsförbund har museets tjänstemän varit flitigt engagerade som studiecirkelledare och föredragshållare runt om i landet samt publicerat artiklar i en rad facktidskrifter.

Evenemang Trettondagen firades för 84:e året i följd med vespergudtjänst i Bosebo kyrka, stjärngossetåg och Staffanssång. Under skolornas vårvinterlov 14/2-22/2 arrangerades i samarbete med Fritidsförvaltningen "Kul på Kulturen" . Skollediga barn och ungdomar kunde då ta del i en rad olika aktiviteter under sakkunnig ledning: trycka bilder, virka och väva med trasor, rita, måla och modellera. På programmet fanns massor av tävlingar för olika åldrar och dockteater. Folkmusikens Dag arrangerades traditionsenligt den 23/5 i samarbete med Lunds spelmansgille, Lunds musiknämnd och Rikskonserter. Ett 80-tal spelmän från Sydsverige hade infunnit sig, när allspelet under riksspelman Nils Löfgren tog sin början . Sedan följde spel i grupper i och utl).nför Kulturens byggnader, folkdansuppvisningar av Lundagillet och Lunds studenters folkdanslag , allmän dans på lövad bana och så småningom avslutning i Bosebo kyrka. I slutet av juni gav teatersällskapet Proteus föreställningar av österrikaren Johann Nestroys enaktare Den godmodige djävulen på museets gräsmatta. Lunds stifts kvinnoråd arrangerade för sjunde året i följd musikandakter i Bosebo kyrka under torsdagskvällarna i juli månad. Lunds husmodersförening och museets julstök blev liksom tidigare år en stor och lyckad publikframgång. Succen möjliggjordes tack vare många frivilliga och entusiastiska krafter.

C. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med 535 nummer varav 420 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 68.383--68 .917. Biblioteket har ökats med 1.015 nummer varav 263 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 29.203-30.218 . Excerpering av tidskriftsartiklar har utförts i sedvanlig ordning. Arkivet har under året ökats med 119 nummer. Porträttarkivet har ökats med 84 fotografier.

D. BESÖK Museet i Lund har under året haft 115.308 besökare, varav 3.184 studenter, 27.015 skolbarn och 9.079 medlemmar av föreningen. Hökeriet har under öppethållandet maj-september haft 16.163 besökare. Anläggningarna i Lund och Östarp (se nedan) uppvisar tillsammans en besökssiffra av 175.072.

178

E.ÖSTARP På Kulturens Östarp harGamlegården och Östarpshallen hållits öppna för besökare I maj-30 september. I Gamlegården har anlagts en ny kryddgård där besökarna kan se prov på de kryddväxter som brukade odlas vid de gamla skånska gårdarna. Plantor har välvilligt ställts till förfogande av herr Nils Albin Jönsson , Genarp. Under säsongen besöktes Gamlegården av 22.822 personer. I Östarpshallen visades utställningen "Gamla krukmakare i Färs härad" , resultatet av en inventering som påbörjats för att så småningom i samarbete med andra museer i Skåne ge en samlad dokumentation av den äldre skånska lergodstillverkningen. Inventeringen utfördes av fil.kand. Hans Bengtsson som också deltog i utställningsarbetet. Under säsongen visade också Malmöhus läns hemslöjdsförening ett urval hemslöjdsartiklar, som också var till försäljning för besökarna. Utställningshallen besöktes av 20.779 personer. Östarpsdagen ägde rum söndagen den 8 augusti och inleddes med friluftsgudstjänst av kyrkoherde Paul Steimer under medverkan av Lunds spelmansgille. Intendent Bengt Bengtsson hälsade välkommen. I Gamlegården kunde besökarna följa en rad olika arbeten som ullberedning, kopparslageri , tunnbinderi, träsnirleri , vispmakeri, spånkorgstillverkning och mycket annat. Nere vid Rödde å färgades garn med växtfärger och vid brytestugan tillverkades vykortsskrin, poesialbum, nålbrev, man flätade och virkade med slynggaffel. Vid Möllegården visades ett gammaldags gillesbord där besökarna kunde avsmaka brännesnuda, munkar, stenkakor m.m. Här visade också Torns ponnyklubb olika ryttarlekar, bl.a. den gamla tävlingen " slå katten ur tunnan" och barnen kunde rida på ponnyhästar. I Östarpshallen visade krukmakare Albert Elfstrand sin konst i anslutning till utställningen "Gamla krukmakare i Färs härad " . Senare på eftermiddagen demonstrerades tillverkning av gammaldags obränd tegel, lersten, och fru Charlotte Weibull berättade om hur man klädde sig till fest förr i tiden. Östarpsborna visade hur det gick till vid gillen i gamla dagar, med sång, musik och dans , under medverkan av Tornabygdens folkdanslag och Lunds spelmansgille. Dagen avslutades med lekar och dans för barnen på Tingvallen under ledning av Tornabygdens folkdanslag. Inte mindre än 5.000 besökare mötte upp kring Östarpsdagens aktiviteter.

F. KULTURENS TOPPELADUGÅRD, NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN Stiftelsens förvaltning har ombesörjts av Kulturens kansli och Skandinaviska Enskilda Banken i Malmö. Skogsbruket har förvaltats av Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län.

179

G. FÖRENING ENS EKONOMI Sammandrag av 1976 års räkenskaper INTÄKTER Av förening en genom verksamhet anskaffade medel

Medlemsavgifter ........ .. ...... . 1.061.575 :146.713 :50 Inträdesavgifter .......... ... ... . Försäljningsintäkter .... . .. ..... . 290.044:77 Ersättning för tjänster ... ... . . .. . 46.104:50 Hyresinkomster .... .... . ........ .. .. .. ... ... . Gåvor från företag och enskilda' ....... . ..... . . Bidrag från Kulturens donation sfonder . .. .... .. . Diverse intäkter . . ......... . ..... ... . . ..... .. .

1.544.437:77 80.381 : 15 46.400:9.293:30 43 .328:46

1.723.840:68

Allmänna anslag från

staten .. .. ....... .... .. . . . . . ... .. ..... . .. . . Lunds kommun ..... .... .... . . . .. .. .. ..... . landsting M-län .... . ... . ........... ... . ... . landsting L-län ..... . .. ........ . . .. .. ... .. . . landsting N-län ........ . ... .. .. . .. . .... ... . kommuner .. . ..... ........ .. . ... . . . . . .... . Minskning av eget kapital .. . . .... . .. . . .... . . . .

646.000:- · 1.093 .840:250.000:45.000:1.000:10.900:-

' Boliden AB ... .. ............ . ... . .. . ..... . . .. ....... .... . Cardo AB för treårsperioden 1976/78 kr 9.000:-, därav lyft ... . Euroc för treårsperioden 1974/76 kr 15.000:-, därav lyft ..... . Förenade Superfosfat AB för treårsperioden 1974/76 kr 1.500:- , därav lyft . ... ..... ... . ........ . ..... .............. ...... . Kockums Mekaniska Verkstads AB för treårsperioden 1976/78 kr 3.000:- , därav lyft ... . . .. ... . .. .. .. . .. ... . .. . . .. .. . ... . Skånska Brand-Hermes ... ....... . ....... . ....... . . .. . .. . . Skånska Hypoteksföreningen för treårsperioden 1976/78 kr 9.000:- , därav lyft ..... ....... . ......... ..... . . . . . ... . . Scan, Föreningen Skånska Andelsslakterier ...... . . ..... . . . . . Sydsvenska Kraft AB för treårsperioden 1974/76 kr 6.900:-, därav lyft .... .. .. .. . .......... .. . . ......... .... . . ..... .. . Ellen Norsells död sbo . . ... . .. . . . . . ... ... . ..... . ....... . . . . 2

Kommuner: Bara, Bjuv , Burlöv , Hörby , Höör, Klippan, Kävlinge , Lomma, Perstorp , Sjöbo , Skurup, Staffanstorp, Svalöv, Svedala, Vellinge , Åstorp, ö. Göinge . tillsammans kronor

180

2.046.740:251.395 :57 4.021.976:25

600 :3.000:10.000 :-

0:3.000:10.000 :3.000:2.500:2.300:12.000:46.400:-

10.900:-

KOSTNADER Samlingar, bibliotek , arkiv" In ventarier . . . . . .. .. . .. . .. . ........ . .. . . . ... . Löner .. . .. .. . . . .. .. . .. .. . .. .. . . . . .. . .. . . ... . Pensioner m.m . . ..... ....... .. ..... . .... . ... . Vakthållning ...................... . ......... . Övriga främm ande tj änster .... . ..... . .. .. .... . Reklam .. .. .............. . .......... .... ... . Resor, repre sentation ..... . .... . ...... . . .. ... . Försäkringar ... . ..... . ...... . ......... . ..... . F astighetsunderhåll . ...... . . . ........ ... .... . . Förbrukningsmaterial , bränsle, el , vatten . . .. . . . . Porto . .. .. . . .... . ......... . . .. . . ... . .. ... .. . T elefon och övrigt ... .. .. ..... . ...... . .. . .... . Kostnader för varor för för säljning Årsbok . ...... .... ... . .... .. .. .. . . .... . .. . Almanacka ........... . .. . . . .. . . . .. .. ... . . . Övrigt ....... . ...... . ... ... .. . .. . .. . ..... . Utlägg för hyresverksamheten ... .. . .. . .. .... . . Räntor . . . ....... .. . .. ....... ... . . .. .. . .. ... . Förskotterade medel för låneamortering . . .. .... . Skatter . . ...... ... ...... .. .............. . ... . Diverse utgifter .. . ... . ... . . . .. . .... . . . . .. . . . .

13 . 195 :70 117. 160:02 1.771.971 :45 700.701 :83 67.124 :174.173 :82

108.053 :76 43.743 :75

214.355 :75 73 .387:48 12 1.897:39

130.355 :72 2.472.673:28 241. 297:82 61.083 :94 43.912 :51 50.862 :72 .668 :59 178.615 :89 151.797:51

409.640:62 52 .361:89 79. 528 :81 73 . 170:80 2.482 :1.524:87 4.02 1.976 :25

Balansräkning TILLGÅNGAR F astigheterna i Lund och Östarp Samlingar, bibliotek, arkiv , inventarier .. .. .... . Kortfristiga fordringar . .. . ........... . . . . . .. . . Kas sa, bank, postgiro ... . .. ... ... .... . .... . .. .

31/12 1975

31/12 1976

2.095.500 :3:103 .966: 18 99.041 :74 2.298 .510:92

2.095 .500:3:367.544:94 10.911 : 17 2.473 .959 : 11

Mecenat-konto : Saldo från år 1975 influtet år 1976 ........ . ......... . .. .. ... .. ... . ... . . .. . .. . under år 1976 verkställd a inköp ..... . . .. ......... .. ... . .... . Saldo till år 1977 . .. .......... .. ... . . .. .. . . .. . . . . .. .. . .. . . .

23 .709 :08 80.060:05 103 .769:13 68.552 :55 35 .216 :58

181

SKULDER Långfristiga skulder ...... . .... .. . . . ...... ... . C heckräkningskredit ...... ..... ... . .. . . .. .... . Kortfristiga skulder ...... . ... ...... .. .. ... ... . Interimsavsättningar ...... . .. .. . ...... ... .. .. . Eget kapital . ................. .. . . . .. .. ... .. .

794 .616:60 193 .238: 14 979.686:22 48.746:37 282 .223:59 2.298.510:92

681.385:51 549.838:76 1.132.511:65 79.395 : 17 30.828:02 2.473.959: 11

Gustaf Brattströms donation . .. ... . . .. .... . .... .. ........ .. . . Maj Lundgrens donation ..... .... .......... . ... .... . . ... . . .. . Esther och Gustav Sjöstrands donation ....................... . Ökning av Mecenaters konto ........ . .. .. ... . .... . .... . .. . .. . Uppskrivning av tidigare bokfört värde å aktier .. .. ... .. . .. .. .. . Utdelning å aktier (därav från Kulturfonden kr 5.922 :40) ........ . Räntor å insatta fondmedel . ..... ...... .... . ........... . . ... . Avkastningsmedel från Aktiv Placeringstjänst hos SE-banken, Malmö ..... . ... .. .......... ...... . .. ... .. . ....... . ....... .

700:21.036:40 258 .274:45 11.507:50 126.749:94 157.386:9.375:75

Kulturens donationsfonder INTÄKTER

55.870:640.900:04

KOSTNADER Bidrag till föreningen Notariatavgift . . .. ... ...... .. . ..... .. . .. .... .. ... ... .. . . ... . . Uttag ur Harry Karlssons hantverksfond . . . .. ........ . . ... . .. . Kapital-konto ............... ... .. .. . .... . .... . . . . . . .. . .. . . .

9.293 :30 13.054:1.439:617 . 113:74 640.900:04

31/12 1975

31/12 1976

29.602 :1.087. 706:56 219.637:09 436.410:31 I. 773 .355 :96

0:1.877.751:304 .705:59 208.013:11 2.390.469:70

TILL.GÅNGAR Obligationer .. . ... ........ .. . . .... . .... ..... . Aktier ........ .. ....... ...... .. . .. . . .. .. . . . . Lån .. . .. .. .. . ..... ............... . .. . . . .. . . Bank ... . .... ... .. .. .. ...... .... . . .... .. .. . .

182

Fondernas kapitalbehållning

Thomanderska fonden ..... .. . .... . . Anna Karlins premiefond .... ... .... . Ole Olsens Keramiske Legat .. ...... . Beathe och Sven Bengtssons fond ... . Skånska Brands fond ........ .... .. . Kulturens Jubelfond ........... . ... . Skånebokens fond ... ...... .. ...... . Ingeborg Holcks fond ....... .. .... . . Anna Lithströms fond ...... ....... . . Bror W. Olofssons fond ... .. . .. . . . . . Albert Ekmans fond ........... . ... . J . T . Berggrens fond ....... .. . .. . .. . Jubileumsinsamlingen 1957 .. .... . .. . Bosjöklosters mölla .... ....... .. ... . Assarssons fond ....... ... . .. . . .... . Mecenaters fond ... ..... ....... ... . Harry Karlssons hantverksfond ..... . Albert Jönssons fond .............. . Gustaf Brattströms fond ............ . Maj Lundgrens fond ............... . Esther och Gustav Sjöstrands fond . . .

Disponibell belopp

Ej dispo nibelt belopp

68 .264 :31 68 .264 :31 0:2.405:58 1.405:58 1.000 :25.680: 11 69.840:38 44.160:27 38.177:40 18. 177:40 20.000:20.389:02 10.389:02 10.000:7.811 : 11 16.506:11 8.695 :52.252:63 96.253 :21 44.000 :58 45 .790:54 27.298:76 18.491 :78 29.761 :96 16.800:74 12.961 :22 23.407:59 56.493:62 33.086:03 68.024:05 118.024:05 50.000:97.320:68 47 .320:68 50.000 :312.655 :41 312.655 :41 0:10.858:54 1.258:54 9.600:360.667:05 112.681 :10 247 .985 :95 35.2 16:58 35 .216:58 0:19.489:01 19.489:01 0:712 .345:40 64.985 :98 647 .359:42 700:700:0:21.036:40 21.036:40 0:258.274:45 258.274:45 0:2.390.469:70 1.184.877:40 1.205 .592 :30

Lund i januari 1977 Styre/s ::n

183

1975 ÅRS DONATORER Förteckning över dem som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet. Berta Adler, Malmö Margit Agelin , Stockholm Anna Albrektsson, Landskrona Almqvist & Wiksell , Uppsala Aleksy Altmejd , Lund Tomas Anagrius , Kvidinge Agda Andersson, Staffanstorp Nils Andersson, Lund Jutta Andren , Tomelilla Margareta Appeltofft, Hästveda Arbetet, Malmö Gösta Arvastsson , Lund Fredric Bagge, Karlshamn Anna-Stina Barnekow , Ystad Bengt Bengtsson, Lund Gurli och Hans Bengtsson , Hörby Jan Bengtsson , Lund Brita Berlin , Malmö Inga Bernander, Väröbacka Svea Björkdahl, Lund Karin och Ragnar Blomqvist, Lund Maja Blomstedt, Göteborg Magnus Boberg, Karlstad Carl-Eric Borgenstierna, Lund Albin Borheim , Osby Borstahusens konstförening, Landskrona Gustaf Brattström, Lund Tvättfirman Brian , Lund Inga Bringert, Lund Hildur och Albert Brund , Malmö , enl. test. Börge Elwi Carlson, Helsingborg Sven Carlsson , Malmö Carl Olof Cederlund , Stockholm Erik Cinthio, Lund Agneta Dahlberg, Lund Ossian Dahlgren , Uppsala Domus , Lund Folke Ekelund, Eslöv Gunilla Eriksson , Lund Ellen Fjäderhane, Lomma Willi Flindt, Köpenhamn Bengt Fredin , Lund Anton Fredriksson, Vollsjö Jördis Friberg, Bjärred Kerstin Gahne, Lund Gasverket, Lund Ebba Ginstrup, Lund Jan-OlofGrady , Trelleborg Claes Granhäll, Ystad Elsi Grönquist, Lund

184

G. A. Gustdolf, Vankiva Göingebladet, Tyringe Ingvar Handin , Brålanda Betty Hansson , Lund Kjell Hansson, Landskrona Sven Hansson, Svalöv Svea Harsten , Lund Elisabet Hasselrot , Lund Ingrid Hernebrant, Lund Annie Herward Södra Sandby, enl. test. Getten Holm, Lund Eva och Rut Holm , Fritsla Marga Holmberg, Lund Rikard Holmberg, Lund Åke Ihrfelt , Bromma Gertrud Ingers, Lund Hilding Jakobsson, Lund Bertil Johansson, Vara Gerda Johan-Johansson, Lund Nora Johansson , Lund Gunilla Jonasson, Staffanstorp Alrik Jönsson, Veberöd Erik Jönsson , Malmö Anna Kant, Bromma Ann Mari Karlsson , Upplands Väsby Maja Stina Karlsson , Lund Greta och Sven T . Kjellberg, Lund Kurt Klingemann, Lund Kockums Mekaniska Verkstads AB, Malmö Mathilda Kristersson , Lund John Lagerholm , Lund Ebba Lilliecreutz, Stockholm Stina Lindstedt, Lidingö Märta Lindström, Lund Greta Ljungberg, Malmö Eva Ljunggren , Lund Olof Lundberg, S. Sandby D . F . Lunsingh Scheurleer, Amsterdam Länsstyrelsen, Malmö Birgit Löfstrandh, Karlstad lnez Husberg-Magnussons dödsbo , Malmö R. Malcolm, Malmö Lisbeth Messeter, Lund Edit Milbers , Malmö Margareta Modig, Veberöd Musikcentrum , Stockholm Ann-Marie Månsson , Åstorp Anna Mårtensson , Helsingborg Harry Möller, Lund

Alfred Nilsson , Västerås Arne Nilsson, Marieholm Astrid Nilsson, Lund Cecilia och Nils Nilsson, Lund Ester Nilsson, Lund Hanna Nilsson, Klippan Ivar Nilsson, Enskede Märta Wiwen Nilsson, Lund Oscar Nilsson , Malmö Eva Nordborg, Lurid Gunhild Nordendahl, Lund Dagmar Nordenskjöld, Lund John Nordquist, Ystad Greta Nordström, Göteborg Numismatiska litteratursällskapet, Göteborg Sigrid Olsson, Lund Kerstin Osborne, Lund Bengt-Arne Person, Varberg Brita och Elvira Persson, Lund Lotte Persson, Lund Maj och Carl-Axel Persson, Malmö John Perup, Stockholm Louise von Platen, Lund Lisa Prytz, Lund Ossian Quiding, Lund Anny och Bernhard Rad by, Bjärred Britt Reutersvärd , Lund Björn von Rosen , Lund Ellen och Henry Rosen , Lund Karin Rosencrantz, Stockholm Gertrud Rosholm, Hammenhög Paul OlofRudebeck, Stockholm Lilly Sahlberg, Norrköping Tore Sandström, Lund Severin Schlyter, Lund Werner von Schwerin , Eslöv E. M. Jacob Seela, Åbo Maria Sjöberg, Lund Ester och Mauritz Sjöstrand , Lund , en!. test. Helge Sjöstrand , Malmö Ulf Skeppstedt, Höör Skånska Dragonregementet, Hässleholm Axel Steensberg, Köpenhamn

Brita Stenberg, Malmö Inga Sterregaard, Malmö Margareta Stigsdotter, Lund Konrad Strauss, Miinchen Strömbergsskolan, Lund Studentkårens daghem, Lund Anna-Lisa Sundberg, Kristianstad Svenska institutet, Stockholm Svenska lantarbetarförbundets avd. 92 , Hököpinge Svenska sockerfabriks AB , Malmö Svenska urdepoten AB , Malmö Elsa Sönne-Swensson, Lund Elsie Swenson, Göteborg Helga Svensson , Lund Sigfrid Svensson , Lund Astrid Sörensson, Lund Rurik Thelin , Båstad Gunnar Johanson-Thor, Eslöv Eva Tideström, Linköping Hallvard Tveiten , Eslöv Universitetet, Lund Universitetsbiblioteket, Lund Ebba Wachtmeister, Lund Åke Werdenfels, Furulund Bertil Werkström, Härnösand Astrid Vermen, Malmö Thorsten Westerström, Lund Bertil Wickmans dödsbo , Lund Harald Wigström , Vollsjö Helmer Wilhelmsson, Lund Anders Winblad, Lund Stellan Winther, Bjärred Hans Worsöe, Viborg Vuxenskolan i Österlen, Simrishamn Västergötlands turisttrafikförening Västerås konstförening, Västerås Henryk Zienkiewicz, Svalöv Zoologiska institutionen, Lund Ann-Sofi Åkerberg, Lund Torsten Åkesson , Hököpinge Torsten Åkesson , Tjörnarp Viola Åkesson, Malmö Alexander och Kolbjörn Åstrand , Bjärred . Barbro Åstrand, Bjärred

MECENATKONTOTSDONATORER B. Abrahamsson, Göteborg Eric Agrell, Ängelholm Asta Ahlberg, Malmö Gunnar Ahlbom, Göteborg Kerstin Ahldin, Lund

Rut och Gösta Ahldin , Vadstena Karin Ahlfors, Helsingborg Erik Ahlstrand , Stockholm Sven Ahlström, Stockholm Lena Ahnesjö, Kungsbacka

185

Emil Ahrent, Lund Anna Karin Ajander, Trelleborg Anna von Ajkay , Huddinge Hardy Alandh, Stockholm Anna Albrechtsson, Landskrona Kerstin Alexanderson, Bromma Erik Alm, Ljungby Svea Almkvist, Stockholm Anna Almqvist , Lund Robert Almqvist, Salt~jö-Boo Carl-Anders Alsätra, Orebro Bertil Altinius, Helsingborg Kerstin Andersen , Stockholm Aldo Andersson, Vinslöv Alf Andersson , Hovås Alfred Andersson , Göteborg Arvid Andersson , Helsingborg Bengt Andersson , Lund Björn Andersson, Bromma Elvy Andersson , Tommarp Ethel Andersson, Landskrona Evy Andersson , Södra Sandby Gunnar W. Andersson , Halmstad Harald Anderson , Hägersten lnez och Anders-Hugo Anderson, Lund Inga och Sture Andersson, Helsingborg Inga Lisa Andersson , Helsingborg Ingrid Andersson , Västra Frölunda Johan Andersson, Höör John-Börje Andersson, Örkelljunga Karin Andersson, Kalmar Karl G . Andersson, Lund Sten Andersson, Mörarp Stina Andersson , Bara Tage Andersson, Handen Gunnar Andren , Bjärred Helge Andren, Göteborg Olle Andren, Tomelilla Vivianne Andren , Bjärred Antikboden Gröna Anna, Beddingestrand Ulla och Oscar Appelberg, Kolsva Sture Areskoug, Lund Christel Arfwidson , Lund Inga Ask, Malmö Herman Baagöe, Göteborg Nils Balsberg, Kristianstad Astrid Becker, Landskrona Karin Beets, Lund Frosten Begander, Knislinge Hans Bendz, Hisings Backa Albin Bengtsson , Oskarshamn Emilia Bengtsson , Helsingborg Gösta Bengtsson , Täby Gerhard Bennet, Mörarp Erik Berg, Stockholm

186

Nils 0. Berg, Lund Ove Bergh, Everöd Ragnar Bergelin, Lund Bertil Bergenman, Sundsvall Åke Bergenstråhle, Växjö Ellen Bergkvist, Örkelljunga Brita Berlin, Malmö Britt-Marie Voss Berglund, Lund Erik Berglund, Lund Hillie Berglund, Karlstad Ulla-Britt Bergqvist , Norrköping Ingrid Bergsten , Göteborg Gunnar Bergström , Lidköping K. Bemstein, Bjärred Irene och Wilhelm Bildtsen, Arlöv Sven Bildtsen , Bromölla Jan Billing, Klippan Gulli Bjame, Lund Oscar Björk, Solna Stina Björk, Oskarshamn Svante Björkman , Enskede A. Björverud, Höör Bertil Blixt, Helsingborg Gunvor Blomquist, Malmö Algot Blomqvist , Töreboda Anna-Lisa Blomqvist, Kungälv Anna Blomsterberg, Stockholm Magnus Boberg, Karlstad Erik Bodman, Malmö Sonja Bolin, Lund Olga Bolmstedt Blidö Bengt Boman, Åkersberga Folke Borenheim, Malmö Kersti Brandt, Höör Knut Broberg, Skärholmen Per Broqvist, Nyköping Stig Brozen, Älvsjö Edvin Brugge, Lund Erik Briick, Lund Gustaf Bryve, Lund Anna Brändström , Danderyd Eugen Biihler, Göteborg Einar Bååth, Vellinge Ulla Bååth, Norrköping Adolf Börjesson , Kullavik Julius Börjesson, Trelleborg Nils Carbonnier, Karlskoga Greta Carleman, Sala Ingvar Carlen, Borås Anton S. Carlsson, Tyringe Gösta Carlsson , Ljungby Hans Carlsson, Kalmar Lars Carlsson , Täby B. Gösta Carshult, Mariestad Erik Gustaf Cavallin , Lund Rune Cavallin, Huddinge

Charlie Cederholm , Vällingby Ulla Clasaeus, Stockholm Sigrid Clausen, Arlöv Stig Comet, Rom Holger Crafoord , Lund Eva Dackman, Linköping Lennart Dahlenfors , Hägersten Kjell Dahlin , Stockholm Gunnar Dahlqvist, Malmö Thure Dahlström , Stockholm Allan Danielsson , Södra Sandby Jan Danielson , Charlottenberg Göthe Edbäck, Göteborg E. Edenholm, Spånga Ebba och Harald Ederstam, Näsum Åke W. Edfeldt, Täby Lillemor Edstrand, Lidingö Georg Ehrenborg, Lidingö Margareta Ehrenstam , Lund John Ek, Göteborg Gustaf Ekerup, Tingsryd Gunnar Ekholm, Helsingborg Åke Eklöf, Karlskrona Bengt Eklundh, Lessebo Märta Ekström, Båstad 0. Ekström, Helsingborg Albert Elfstrand , Sjöbo Gerhard Elfström, Lund Lilian Emilsson, Lund Staffan Engström, Stockholm Hanna Engver, Lund Sven Erik Eriksson, Huddinge Arvid Emstson, Malmö Brita och Lars Essen-Möller, Viken ErikJ. W. Falkman , Malmö lngegerd Redberger-Fast , Göteborg Walter Faust, Malmö C.-E. Fleetwood , Stockholm 0 . Follin, Älmhult Karl-0. F orsgren, Sundbyberg Rigmor Franzen, Urshult Signe Fredlund, Malmö Erik Fredström, Stockholm Bertil Freidenfelt, Helsingborg Helmer Frenning, Uppsala Olle Fridberg, Bara Ellen Fridolin, Hörby Bruno Fritz, Stehag Sten Fromell, Landskrona Anna-Karin Furhoff, Stockholm C. och J . Garmer, Oxie Lars RagnarGeijer, Kävlinge Ingemar Gennebäck , Norrköping Margit Gisle, Våxtorp LinneaGradler, Malmö Thure Grafström, Bromma

Ruth Granroth, Klippan Erik Grönquist, Lund Lennart Grönvall, Bromölla Ralf Grönvall, Åkers Styckebruk Gumlösa Kyrkliga Arbetsförening, Vinslöv StigGunder, Bromma Allan Gunther, Stockholm Marianne Gustafsson, Borås Nils Gustafsson, Knäred Berthold Gustavsson, Karlshamn H . Gustavsson, Svalöv Anna-Maj Göransson, Hjo BirgerGöransson , Lund Ingeborg Göransson, Lund Lars Göransson , Kalmar Dagny Haage, Stockholm Ingrid Hager, Klässbol Gunilla Hagström, Dalby Mait Hall , Lund Berta Hallbeck, Malmö John A . Hallberg, Borås Katarina Hallberg, Lund Sofia Hallin, Lund Johannes Hammar, Lund Åke Hammarlund, Västerås G . Hansell, Malmö Eric Hanson, Malmö H. L. Hansson, Staffanstorp Lennart Hansson, Lund Maj-Britt Hansson, Kristianstad Märta Hansson , Järfälla Nora Hansson, Lund Ove Hansson, Malmö Sture 0 . Hansson, Halmstad Ingeborg Harberg, Knislinge M. Hartelius , Arboga Per Hartmann, Utö Britt-Marie Harwe, Klagshamn Yngve Hector, Malmö Johannes Hedberg, Göteborg Eskil Hedetun, Helsingborg Björn H. Hedlund, Stockholm Elise Heidenberg, Lund Johan Hellborg, Kävlinge Jan Hellerström, Torna-Hällestad B. Heligren, Upplands Väsby Bernt A. Heligren, Norsborg Karin och Gunnar Hedenskog, Katrineholm Siegfried Hein, Enskede Britta och Lars Olof Hendeberg, Enebyberg Nancy Herdenberg, Göteborg Y. Hildebrand , Partille Ruth Hjelm, Stockholm

187

Thorolf Hjort, Malmö Thure Hoff, Kristianstad Göran Hogen, Munkfors Gurli Holm , Ludvika Evert Holmberg, Vellinge Karin Holmberg, Hörby Yngve Holst, Helsingborg Walter Hovstadius, Västerås Nils Huldin , Nässjö Eva-Britt Hyden , Bjärred Alfons Håkansson , Torsås Harry Håkansson , Lund Karin Håkansson , Lund Eva Högberg, Eslöv Inger Högberg, Göteborg Nils Hörjel, Malmö Åke Ihrfelt , Bromma Birger lngelsten, Kristianstad Inger lngeman , Helsingborg Stig Isberg, Ystad Sten Iverstam, Spånga John-Bertil Jakobsson, Lidingö Sven Jakobsson, Vallentuna Birger Jansborg, Askim Evelyn Jansson , Malmö Sten L. T. Jansson, Stockholm Åke Janzon , Sollefteå lngmar Jargell , Helsingborg Karin Jensen, Helsingborg Olof I. Jeppsson, Skanör Ingrid och Hans Jerenäs, Lund Hans Chr. Johannesson , Broby Waldemar Johanneson, Sparsör Anne Johansson, Göteborg Botvid Johansson, Strängnäs Gerd Johansson , Vittaryd Hans Johansson, Falkenberg Kerstin Johansson, Onsala Tyra Johansson, Uddevalla Åke Johnsson , Helsingborg Siri Jonsson, Svedala Bengt Julin, Stockholm Tage Jälltoft, Malmö Bollan Järpe, Ulricehamn Anni Jönsson, Lund Arvid Jönsson, Osby Britt Jönsson, Malmö Ebba Jönsson, Lund Ebbe Jönsson, Lund K. H. Jönsson, Kristianstad Maja Jönsson, Lund Oscar Jönsson, Klippan Oscar Jönsson, Lund Åke Jönsson, Ängelholm Mogens Jörgensen, Arlöv Henry Karlbom, Uppsala

188

Bertil Karlen , Skillinge Bengt Karlsson, Malmö Georg Karlsson, Umeå Gunborg och Gunnar Karlsson , Svenljunga Göte Karlsson, Klädesholmen Harry Karlsson, Karlshamn Lennart Karlsson, Halmstad Nils Karlsson, Glimåkra Ebba Kempff, Lund Gustaf Kihlman, Göteborg E. Kindblom , Huddinge Inga Kjellberg, Trelleborg M. Kjellberg, Göteborg Anders Kjellen , Farsta Eva Ryd-Kjellen, Bromma Karin Kjellgren, Sölvesborg Birgitta Klarström, Karlstad Anna Klemedtson , Bräkne-Hoby Gunnar Knudsen, Södra Sandby Charles Krafft, Växjö Bengt Olof Krafft, Modena Evy Krause , Älmhult Vanja Kroon , Malmö Bertil Kullenstein, Jönköping Jan Kuylenstierna, Malmö Hugo Kyhlstrand , Anderslöv Anders Kylin, Lund Bo Källqvist, Saltsjö-Boo Vanja och Börje Källqvist, Sollentuna Lillemor och Curt Källström, Båstad Björn Lagerholm, Märsta R. Lambert, Stockholm Carl Lamberth, Stockholm Lars Erik Lamm, Stockholm Carl Lampa, Ängelholm K. G. Langsjö, Tyringe Gurli Lanzoff, Hörby Hanna Larsson , Svalöv Hillevi Larsson , Ängelholm Hugo Larsson , Stockholm Knut Larsson, Kållered Lars Larsson, Helsingborg Lasse Vulk Larsson, Ystad Lydia Larsson , Halmstad Yngve Larsson, Helsingborg Tore Lauritzon , Helsingborg Lars Leander, Lund Swen Leandersson , Tomelilla H. W. de Leeuw, Malmö Arne Mittag-Leffler, Kristianstad Gösta Leissner, Lidingö Nils Lewan, Lund G. Lichtwitz, Bromma Lars Liden, Stockholm Gunnar Lidner, Helsingborg

Bo Liedholm, Lund Björn Lignell , Solna Göthe Lilja, Kungälv Sven G. Lind, Södertälje Elsie Lindberg, Eskilstuna Hans Lindberg, Stockholm Per Lindberg, Lund Birger Lindblad , Oxie Vera Lindbom, Johanneshov Gösta Lindner, Lidingö Carl Lindskog, Viken Uno Lindskoug, Malmö Anna-Greta Lindström , Malmö Fritjof Lindström , Göteborg Margit Lindström , Uppsala Stig Ljunggren, Sjöbo Elof Ljungqvist, Göteborg Birgitta Lorentzon, Partille Eskil Lund, Järfälla Erik G . Lundahl , Helsingborg Otto Lundberg, Malmö S. Lundberg, Stockholm Uno Lundberg, Stockholm Vera Lundeberg, Stockholm Thore Lundell , Dals Långed Karl G . Lundgren , Hägersten Sven Lundgren , Strängnäs Torsten Lundius , Lund Arne Lundqvist , Lund Karin Lundqvist , Solna Lars Lundqvist, Huskvarna Folke Lundström, Landskrona T . Lustig, Lidköping Karl Lyckberg, Väröbacka Christina Liissenhop , Lund Stina och Torkel F. Låftman , Lidingö Elisabet och Folke Löfgren, Bromma Sigrid Löfquist, Lund Lennart Löthman , Skövde Lennart Löthner, Uppsala Annelie Machschefes , Enskede Ulla Madsen, Lund Anna Magnusson , Östersund Nils Magnusson , Smedstorp Ann-Stina Magnusson , Örkelljunga Janis Majors, Göteborg Gösta Malmberg, Falsterbo Ulla Malmgren , Växjö B. B. Malmsten , Malmö Karin Mannerfelt, Sigtuna John Mannikoff, Alingsås Sören Marklund , Skellefteå Arne Mattsson, Nyköping Bror Mattsson, Solna Sune Mattsson , Ulricehamn Hilding Mauritzson, Lund

Elisabeth Melander, Kalmar Tyra Modig, Malmö Gunnar Myllenberg, Helsingborg Björn Mårtensson , Johanneshov Knut Mårtensson , Vintrie Gertrud Möller, Skurup Margareta och Torgil Möller, Lund Ruth Möllerström , Malmö Bertil Neleryd , Malmö Anna-Lisa Nilsson, Göteborg Arne Nilsson , Bromma Berth Nilsson , Åhus Bror Nilsson, Dalhem Bror Nilsson , Everöd Folke Nilsson, Malmö Gustav Nilsson , Kristianstad Gösta Nilsson, Linköping Hans Nilsson, Trosa Helga Nilsson , Malmö Helge Nilsson, Farsta Ingrid Nilsson , Spånga Kjell W. Nilsson, Sölvesborg N . M. Nilsson , Malmö Oscar Nilsson, Vinslöv Ragnar Nilsson , Norrköping Sigvard Nilsson , Ystad Sture A. Nilsson, Löderup Svea Nilsson , Malmö Sven Nilsson, Staffanstorp Thorborg Nilsson , Karlshamn Hilding Nipen, Hässleholm Henning Nord, Lund Nils Nordberg, Göteborg Sven Nordberg, Helsingborg Oscar Nordborg, Lidingö Evert Nordell, Kungshamn Wilhelm Nordenstedt, Genarp Ivan Nordin, Örnsköldsvik Thure Nordstrand , Viken lngegerd Nordström, Tyresö OlofNordström , Lund Anna Nyblom, Lund Sture Nydell, Täby Kerstin Nyren , Lund Karin Ohlsson , Perstorp Albert Olin, Höör Dag Ollen, Farsta Majlis Ollman , Visby Einar Olofsson , Staffanstorp Elsa och Carl Olofsson , Göteborg C . F. Olsgren , Uppsala Eric Olson , Köping Ingrid Olson, Göteborg Anders Olsson, Lund Gerd Olsson , Kristianstad Jimmy Olsson , Staffanstorp

189

Kerstin Olsson , Malmö Lars Olsson, Helsingborg Sonja Olsson, Hörby Jonny Oppenheimer, Eldsberga Åke Orremalm, Älvsjö Folke Ors , Löddeköpinge Sven Ottosson, Lund Thure B. Ottosson , Ockelbo Erna Palmgren, Stockholm Bosse Persson, Löddeköpinge Carina Persson, Malmö Frans Persson , Viken Gunilla Persson , Stockholm Gunvor Persson , Lund Göthe Persson, Lund Harry J . Persson, Kristianstad Hilda Persson, Klagstorp Hulda Persson, Malmö Ingegerd E. Persson , Solna Ingrid Persson , Veberöd Karl Persson, Kristianstad Maria Persson , Lund Nils Persson, Bandhagen Tage Persson, Södertälje Ulla-Britt Persson, Lund Ulla Smith-Petersen, Lund Wiwan Petersson, Mariestad Ingrid Pettersson , Billesholm Marianne Pettersson, Västerås Karin von Porat, Stockholm Hans-Erik Pålsson , Vittsjö U. Rasmusson , Stockholm Hedvig Reh, Helsingborg Eric Reimers, Malmö Witold Reychman, Höör Sture Richter, Trelleborg Bengt Ridderstråle, Järfälla Thorsten Rigen, Malmö Ulla Rittfeldt, Lund Karl Rodhe, Stockholm, Ingrid Rogberg, Bromma Karin Rogius, Malmö Lave Rosenquist , Kristianstad Christian Rosenqvist, Bromma Greta Roslund, Malmö Erik Rossing, Lund Gunnar Rudolphi, Ljusdal Margareta och Lars Rydbeck , Värnamo Gunnar Ryden, Malmö Inga Ryden , Nässjö Sune Ryden, Mölle Arne Rydh , Malmö B. Rynde, Lidingö Märta Sahlin, Helsingborg Otto Sallner, Kalmar Albin Sandberg, Bjärnum

190

Gunnar Sandberg, Lomma Ingvar Sandberg, Åkarp Grace och Philip Sandblom , Lausanne Ivar Sandell, Malmö Kerstin Sandgren, Lund S. Sandström, Sala Ingvar Sandquist, Kristianstad M. Santen , Kristinehamn Sven Sarvik, Mariestad Astrid von Scheele, Göteborg Jeanette Schlyter, Lund Börje Schmidt, Bandhagen Bertil Schmidt, Hagfors Ragnhild Schmidt, Lidköping Inga-Britt Schramm, Helsingborg Eric Segelberg, Uppsala Bengt Seiron, Kristianstad L.-E. Selin, Spånga Lennart Sergel, Eksjö Ola Sigfrid , Sala Gunnar Silmark, Degeberga Arne Silverbris, Landskrona Fanny Lignell-Silverstolpe, Hovås Gunni Sjeldrup, Bandhagen Britta Sjöberg, Sollefteå Märtha Sjöblom, Trollhättan Inger Sjögren , Vintrie Åke Sjöholm, Arlöv Thorsten Sjölin, England Saga Sjöstrand, Växjö Josepha Skärblom, Norrtälje Lennart Slättne, Kristianstad Ruth Sors, Vretstorp Sven Sten, Norrsundet Ivar Stenberg, Torsås Unne Stenram, Lund Gert Stern , Lund Elsa Stolpe, Klässbol Gertrud Stoltz, Falkenberg Sven-Erik Strand, Lund Sigfrid Strandberg, Älvsjö C. E. Strandman, Lund Bengt Strutz, Halmstad E. W. Ström, Stockholm L. Bertil Strömberg, Borås Olof Strömbom, Falsterbo Märtha Strömqvist , Stockholm Tord Sundelin , Lomma Eric Sundin, Flen Kjell Svanström, Stockholm Bengt Svensson, Klippan C.-Gösta Svensson , Karlstad Erik Svensson, Helsingborg G. Einar Svensson , Eksjö Karin och C. E. Svensson , Lund Margareta och Olof Svensson , Råda

Oscar Svensson , Hässleholm Sigfrid Svensson, Lund Åke Svensson, Sollentuna Åke Swedin , Trelleborg Aina och Arvid Sveningson , Halmstad lnga-Lill Svärd , Karlsborg Anna-Greta Sättare, Enebyberg Greta Söderbaum , Tällberg Alf Söderkvist , Rosersberg E. Henry Sönnerqvist, Kävlinge Karin Taflin, Malmö Gösta Taube , V. Frölunda Kerstin Telling, Västerås Berit Thesen, Stockholm Gunnar Johansson-Thor, Eslöv Anna Thoren , Arlöv Karin Thoren, Ronneby Hans Thornstedt, Bromma Eva Thorrell , Malmö G. Thulin, Göteborg Sven Gösta Thulin , Linköping Sylvia Thulin , Arlöv Wilma Thunberg, Helsingborg I. Thureson, Västerås H. Tillich, Veberöd Ingela Tordenmalm , Södra Sandby Karin Toren , Asarum Helga Treiber, Lidingö Gunnar Trulsson , Frösön Börje Tyreskog, Enskede Åke Tärntoft, Lund Rut Törje, Lund Håkan Törnbohm, Göteborg Gustav Törnqvist , Ljungby Gunnar Udden , Örebm G . Irene Uesson , Malmö B. Uhnoo, G ävle Annelies Unruh , Lund Marie von Wachenfeldt, Anderslöv Karl F. Wahlberg, Hisings Backa S. Walde Wahlgren , Skurup Erik Wahlquist , Stockholm Brita Wahlström , Stockholm Märta Walde, Lund G. Waldenfeldt, Stockholm Henry Walfridsson , Nässjö Ella Wallden , Lund Bodil Walles , Bara Einar Wallquist , Arjeploug Greta Wanberg, Svalöv Harriet och Knud Warfeldt, Lund Greta Wastenson, Göteborg Anita Wedel, Mölndal Charlotte Weibull, Åkarp Hans Weibull, Saltsjö-Duvnäs Hugo Weibull, Vintrie

Florian Weikert , Lund Einar Weiss, Vänersborg Ida Wendler, Halmstad Märta Wendler, Halmstad Einar Wendt, Höllviksnäs L. L. Wennberg, Helsingborg S. Wennerth, New Westminister Bo Werkström, Lund K. G. Wessman, Veberöd Berit och Jan-Anders Westerstad , Hörby Brita Westin , Helsingborg Anders Westman , Lund Sara Brita Westman , Göteborg Sven Wetterhall , Lund Sven Wetterhall , Stockholm Wexiö Juridiska Byrå, Växjö Lennart Wiberg, Stockholm Ann-Mari Wickström , Västerås N . Videfors, Asmundtorp K.-E. Widegren , Lidingö Gerhard Widlund , Jönköping Eva Marie Widmark , Staffanstorp Torsten Wieslander, Lund Eva Vifot, Lund Tora Wigstrand, Jönköping Harry F . Wijgren , Bandhagen Anders Wijkström , Göteborg Berth Wikström , Ljungbyholm Kjell A. Wilen, Stockholm Erik Winbo, Herrljunga Hilda Wiren , Malmö J . Witting, Växjö Yngve Wittmark, Stockholm Georg Brandrup Wognsen , Partille Mikael Wokander, Lund Harald Wullt, Ängelholm Gösta Vult von Steijern, Kalmar Erik Wåhlin, Uppsala Carl Zander, Göteborg · Nils afZellen , Täby GustafZickerman , Vällingby Ulf Åbjörnsson , Mölnlycke Karin och Göran Ågårdh, Billeberga Bernt Åhman , Malmö Ann Sofi Åkerberg, Lund P. G. Åkerblom, Stockholm Brita Åkesson , Rönninge Nils Åkesson , Lund Sven Åkesson , Fågelmara Greta Åsell , Karlskrona M. Åxman, Trelleborg Lars Ödman, Stockholm Majken Öhrström , Lund Ingeborg Östberg, Lund Nils Österling, Stockholm

191