Kulturens årsbok 1973

KULTUREN 1973

Kulturen 1973

Kulturen 1973

En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

Redaktion: Bengt Bengtsson och Anders W. Mårtensson Bilderna i svart-vitt har tagits av Claes Wahlöö och Lars Westrup.

Färgbilderna (och omslaget) har tagits av Lars Westrup, utom nr VI (Wahlöö) och XVI (Nils-Ove Nilsson) .

Upplagan är 26.000 exemplar Tryckt på Berlingska Boktryckeriet i Lund 1973

Innehåll

7 21

27 31 33 37

49 59 67 71

89 101 105 113 137 145 147 I

49

153 173

Bengt Bengtsson Vad som sig ...

Bengt Bengtsson Redskap och symbol Claes W ahlöö Sadelmakeri Nils Nilsson En bägare från Skånska glasbruket Bengt Bengtsson Timmermannens takstol Anders W. Mårtensson En krukmakeriprodukt Bengt Bengtsson Praktvärja och runkalender Barbro Astrand Folkliv i silhuett Tommy Forss Raku Elisabet Ehrnst-Bäckstrand Spånkorgar i örkened Bengt ~engtsson Emblem Gunilla Eriksson Smeden och tunnbindaren i porslin Gunilla Erik~son The Willow Pattern Barbro Astrand Gördelmakaren Anders W. Mårtensson En märklig grav Anders W. Mårtensson En gryta bly Christina Lindvall-Nordin I oxens tecken Curt Mildner Svenska armens första bakladdningsrevolver Axel Törje »Borgs fontän» Årsredogörelse

BENGT BENGTSSON

Vad som sig .. .

Till färgbilderna I-IV Aret 1972 har för Kulturen varit fyllt av ängslan, tills omsider lättnaden kom. Jag ber läsarna om ursäkt för att jag inleder denna artikel med några siffror, som skall förklara såväl oro som lättnad. När vi i början av året överblickade den ekonomiska situationen, befanns det att vi måste räkna med över 200 .000 kronor i underskott för 1972, alltså en synnerligen allvarlig situation. Visserligen hade Lunds kommun väsentligt ökat sitt årsanslag, men statsanslagets ökning inskränkte sig till 13 .000 (från 250 till 263.000 kronor) . Ett extraanslag av 50.000 från staten för första halvåret förbättrade situationen i någon mån, men vi måste i alla fall nu räkna med ett underskott på 190 .000 kronor. Ansökan ingick till staten, remissinstansen MUS 65 räknade om vår budget och fick med strykningar av vissa utgifter ner vårt behov till 150 .000. Staten gav oss 100 .000. Vi skulle då rimligen få 50 .000 kronor i underskott, men bokslutet visade att vår tvåmiljonersbudget gått ihop på 4.300 kronor när. Sparsamhet har bidragit en del till detta, men oväsentligt är icke, att våra försäljningsinkomster - gällande trycksaker, hökerivaror, virke från östarp m.m. - ökat med nästan jämnt 50 .000 kronor över det beräknade. Vi går in i 1973 med pånyttfödd optimism.

Samtidigt som vi fick mottaga de 100.000, gav staten oss en extra julklapp på 90 .000 . Genom AMS-anslag har vi fått åtskilliga lokaler iordningställda, men dessa anslag har inte kunnat användas till nya utställningar, som kräver bl.a. pålitliga och därmed dyra montrar. Nu har vi börjat investera 7

dessa pengar och det skall resultera i nyöppnande av flera moderniserade utställningsrum.

Ett av årets stora glädjeämnen har varit det »Mecenatkonto», som initierades i årsboken 1972. Den gröna lappens maning klingade inte förgäves, vi kunde sända vårt speciella »mecenatdiplom » till 480 adresser. Bidrag mellan 2.000 och 1o kronor flöt in och slutsumman för året blev över 30.000 kronor. Det var för ett bestämt ändamål, som vi vädjade till medlemmarna, nämligen för inköp till samlingarna.

Ett museum av Kulturens omfattning och med vårt samlingsområde måste föra en målmedveten insamlingspolitik.

Detta innebär att sydsvensk kulturhistoria står överst på listan, men dessutom måste vi försöka fylla luckor i de specialsamlingar, som redan Karlin skapat och som ger Kulturen dess speciella karaktär. När ett område inträngande studeras - för utställning, för vetenskaplig bearbetning eller för publicering - träder dessa luckor i dagen och det gäller då att söka fylla dem, om de betraktas som väsentliga. Varje ansvarig museiman har lagrat sådana luckor i sitt medvetande och spanar efter möjligheter till förvärv. I vissa fall kan man ge sig ut på fältet för att söka efter alldeles bestämda föremål, som man vet sig har stor chans att träffa på. Det kunde vi göra t .ex. när det gällde att komplettera verktygsbeståndet i hantverksavdelningens verkstadsinteriörer, som öppnades för allmänheten i början av december. Och vi kunde - med mecenatfonden bakom ryggen - söka efter våra svenska porslinsfabrikers »familjeserviser» från 1800-talets slut och vårt eget sekels första decennier, ett material som är förgängligt och nu svåråtkomligt. Resultatet blev gott.

Men ofta får man nöja sig med att vänta, tills ett önskat föremål dyker upp i form av en gåva eller en rad i en auktionskatalog. Den som skriver detta minns hur de yngre tjänstemännen vid Nordiska museet på 1930-talet gjorde regelbundna rundfärder till Stockholms antikivitetshandlare för att spana efter önskvärda ting. Sedan dess har museerna fått vidgade uppgifter, som gör en sådan bevakning ekonomiskt helt orealistisk.

8

r. Gungstol i böjträ med rottingflätning. Troligen tillverkad av Gebriider Thonet i Wien, 1800-talets senare hälft. KM 65.010.

Nej, tyvärr, man får vänta, men det kan löna sig i längden.

Häromåret skrev Nils Nilsson i denna årsbok (det var rg68) om Wienerstolar och vi såg, att denna hos oss så spridda möbeltyp var torftigt representerad i Kulturens samlingar.

Så mycket större blev glädjen, när vi nu kunde förvärva en magnifik gungstol, helt oskadad och med rottingflätning och därtill försedd med en nlillgw1gstoln för fötterna.

Kulturen har - inte oväntat - en god samling av svenskt tenn, som kan belysa såväl tenngjuterihantverkets rika formvärld som de svenska hemmens bestånd av hushållsföremål av tenn . Men luckor finns alltid, även när det gäller närmsta 9

grannskapet. I antikhandeln dök upp en soppterrin av sällsynt form, helt avvikande från den samtida rokokons vanliga formgivning och därtill gjuten av lundagjutaren C . F. Balthoff, som förut var representerad i våra samlingar med några smärre produkter. Här gjordes ett välkommet förvärv och en kännbar brist blev botad.

En framstående samlare av framför allt skånska textilier avled i början av året och hans kvarlåtenskap såldes på auktion. Nog skulle många av samlingens välbevarade ting försvarat en plats hos oss, men vi inskränkte oss till att köpa det vi ansåg verkligen behövdes och våra mecenatmedel gjorde det möjligt för oss. Färgbild Il ger läsaren en föreställning om våra uppfyllda önskningar.

En överraskning dök upp: ett dockskåp, gjort med vårt Herrehus som förebild, visserligen något förvanskat i proportionerna, fönsterindelningen m .m ., men en avsiktlig efterbildning och därtill enligt muntlig tradition knuten till Kulturens grundare Georg Karlin. Även· om det inte ännu är utrett, på vilka vägar denna miniatyrbyggnad vandrat, så har vi här bl.a. ett glädjeämne: vi vet vilka färger Karlin valde för sitt Herrehus, den stolta barockbyggnad, till vilken han förvandlat Per Henrik Lings borgerliga empirelänga från 18rn-talet. Detta kulturhistoriska våldsdåd ångrade han sedan djupt, men det må icke förtänkas Karlins efterträdare om vi inför förestående restaurering följer Karlins intentioner och återställer huset i det barockimiterande skicket, även om det kliar i fingrarna vid tanken på att låta Lings vita gymnastikpalats återfå sitt ursprungliga utseende. Dockskåpet kan hjälpa oss att träffa Herrehusets ursprungliga färgsättning.

Borgarhusets största utrymme kallas Hornsbergssalen, efter den stora målade vävtapet, som klär väggarna och som hängt på Hornsbergs gård i norra Tjust. Det är en bildsvit, myllrande av figurer och den skildrar Alexander den stores fälttåg i Persien . Motivet förekommer i en serie tapeter, vävda vid Les Gobelins i Paris åt Ludvig XIV efter Charles Le Bruns kartonger. Hornsbergstapeten är målad av Jan och 10

2.

Terrin av tenn, tillverkad av C. F. Baldthoff i Lund 1769. KM 65.orr.

Daniel Smit från Amsterdam; ovisst är om den målats på Hornsberg eller förvärvats dit från Holland. En bit av tapeten saknas. Det är en av de viktigaste scenerna, som framställer Alexander, när han besöker den flyktade perserkonnngens tält, där drottningen med uppvaktning tar emot honom.

När en gobeläng med just detta motiv erbjöds oss (för ett verkligt vänskapspris~) kunde vi »slå två flugor i en smäll».

Dels kan vi nu visa den saknade scenen och dels kan vi illustrera en intressant företeelse inom 1600-talets inredningskonst, nämligen hur en bildsvit av Le Brun efterbildas, såväl av gobelängvävare i Nederländerna som av tapetmålare . Förhållandet mellan de olika stadierna i förloppet är oklart, men en framtida undersökning kanske kan reda upp det hela.

Il

12

Våra svenska keramikfabriker följde visserligen under 1800-talet utländska förebilder i stor utsträckning och man kan väl knappast påstå att den fruktskål, som någon gång på 1830-talet gick ut från Gustavsberg, är helt originell, men den är av första klass vad utförande och dekoration beträffar, färgbild III. Därtill är den helt oskadad, vilket i betraktande av den lätt förstörbara skönheten är ett ytterligare plus. »The willow pattern » eller pagodmönstret är ett framför allt under 1800-talet populärt mönster, som de europeiska porslinsfabrikerna fått via den ostindiska porslinsimporten.

Inköpet av ett par pjäser gav oss möjlighet att i utställningsform åskådliggöra motivets vandring, så som Gunilla Eriksson beskriver det i en uppsats i denna årsbok, s. 105.

Skånska glasbruket är ganska väl representerat i vår samling, men när vi nu kunde förvärva en hög bägare av brukets karakteristiska gröna massa, färgbild IV, blev den ett välkommet tillskott. Nils Nilsson kommenterar förvärvet på s. 31.

Smyckenas historia är fascinerande och Kulturen har under 1972 .förberett utvidgandet av silveravdelningen i Herrehuset med ett rum för smycken och smärre silversaker som dosor av olika slag m.m. Vi har under året fått några vackra Skånesmycken som gåva, värdefulla tillskott till vår redan förut fylliga samling. För mecenatmedel kunde vi på den auktion, som Lions Club i Lund anordnade den 27 maj förvärva ett garnityr av halsband och örhänge, utförda i guldinfattade bergkristaller. Smycket, som är ett gott juvelerararbete från omkring 1820, är sannolikt tillverkat i Wien och har ärvts inom en svensk adelsfamilj.

Utställningen av de nyförvärv, som möjliggjorts genom mecenatkontot, upptar ett hundratal nummer, vilket inne-

3. Vävd tapet, föreställande Alexander den store, besökande perserkonungens gemål. Vävd i Nederländerna omkring 1700 efter Le Bruns Alexandersvit från Les Gobelins. KM 65.063.

13

4. Smyckegarnityr av bergkristaller och guld. Troligen tillverkat i Wien på 1820-talet. KM 65.322.

bär att vi på det sättet redovisat de flesta. Vi har alltså denna gång avstått från att utställa föremål, som direkt skänkts till oss av vänliga givare och detta kan synas otacksamt. Men denna utställning är inte bara uppmärksamhet mot våra penningmecenater, den vill också ge exempel på hur vår inköpspolitik under 1972 fungerat. Den visar också, vad man kan få för i runt tal 30 .000 kronor, om man köper förståndigt (vilket .vi tror att vi har gjort). Priserna på antikvitetsmarknaden är beroende på efterfrågan (en självklar sak 1), men museimannen kan då och då inte undgå en viss undran över varför vissa kategorier skall vara så mycket mera begärliga än andra. Hursomhelst, dessa föremål är så

5. Cyklande pojke, leksak med fjäderverk från omkring 1900. KM 65 .007.

dyra, att ett museum ofta inte vågar tänka på inköp. Kulturen saknar t.ex. gustavianska silverljusstakar, f.ö. också från rokokon, men just sådana stakar brukar hålla sig kring 20.000 kronor paret och då vill man gärna se tiden an. Det finns andra luckor att fylla, där pengarna förslår bättre.

Vårt inköpskonto har hittills varit en ordinarie post på utgif tssidan, och medlen har tagits från de på vanligt sätt erhållna inkomsterna . För första gången har vi nu kunnat föra in pengarna för inköp även på inkomstsidan.

Vi tror oss med utställningen (och kanske med denna lilla redogörelse) ha visat, att våra mecenater verkligen har hjälpt oss, att vi har använt deras pengar förnuftigt och att det 15

finns anledning att fortsätta 1 Kulturen har ännu luckor i samlingarna. Får vi be om ytterligare hjälp med att fylla dem? Om ett fortsatt mecenatkonto?

Vi sände ut en särskild tackskrivelse till våra mecenater, ett »diplom» med teckning från Kulturen av Gustaf Brattströin. För 1973 års donatorer förbereder vi nu ett tack, lika vackert utfört, men med annan konstnärssignatur i vinjetten.

Vi hoppas få sända ut många sådana.

Men även andra vänliga givare har anmält sig. Lunds Fabriks- och Hantverksförenings damklubb gav 500 kronor till Hantverkshuset och Lians Club 1 .ooo kronor till Kulturens blivande barnstuga, ett projekt, som vi hoppas kunna realisera inom kort. Och Lunds Husmodersförening, som lägger ner en oerhörd möda och beundransvärd uppfinningsrikedom på det årliga »Julstöket» inne på Kulturen, kunde denna gång avstå hela 4.000 kronor av sitt netto. Enligt föreningens önskan skall pengarna läggas ner i den dräktutställning, som vi nu arbetar på. »W o liegt das Museum? frågade mig en gång en tysk herre utanför Bosebo kyrka. I hastigheten blev svaret: »Rings umher 1» Replikväxlingen ger Kulturens egenart i blixtbelysning. Man väntar, att ett museum i första hand skall vara en imposant byggnad, med paradtrappa och en kolonnprydd entre med en väldig hall innanför. Kulturen är något helt annat: 36 byggnader inom två kvarter och 25 av dem utgör själva museet, med samlingar och interiörer, som visas för besökarna; övriga innehåller kansli, verkstäder och bostäder.

Underhåll och reparationer av alla dessa byggnader har alltid varit ett stort problem. För några år sedan gjorde vi upp en generalplan för de yttre .reparationerna, slutande på cirka 1,8 miljoner. Planen framlades för statsmakterna och vi har ingen anledning att klaga över någon negativ inställning därifrån i dessa stycken under de senaste åtta åren. Det bör-

Alexander den store, detalj ur gobeläng, vävd i Flandern omkring 1700 efter Le Bruns original för Ludvig XIV. KM 65.063.

16

lll

II

Fruktskål av flintporslin. Gustavsberg 1830-talet. KM 65.030.

Skånska textilier, inköpta tack vare 1972 års mecenatkonto .

K ultur~n!

BlckJnjtcgbd.

Bl~·cth l «kninc

Gu1t1f Bnnnrom

KU LTURHI STORISKA FÖREN I NGEN FÖR SÖD RA SVER I GE framför sin djupa tacksa mhet till

Anders

'.Persson

som genom vä nl ig givmild het dokumenterat sig som

KULTUREN -MECENAT och därigeno m möjliggjort viirdcfu lka till skott till mu seets samlingar

Lund don

8 . S . 1972

Jnt .,mlcnt

6. Kulturens »Mecenatdiplom».

IV

Bägare av s.k. waldglas, troligen tillverkad vid Skånska Glasbruket Perstorp, 1700-talets förra hälft. KM 64.631.

2 - Kul turen 1973

17

7. Östarpsutställningens affisch

som fick pris i New York.

jade med att vi kunde slå ihop våra åtta värmecentraler (såväl koks- som oljeeldade) till två för 170.000 kronor, av lotterimedel. Sedan fick vi i olika omgångar nya anslag, så att södra kva rterets samtliga exteriörer och flera byggnader på norra området fick välbehövlig upprustning. Den senaste

18

8. Wilhelm Jönsson i arbete.

i raden var Thomanderska huset, vars exteriör har restaurerats och beräknas kunna återöppnas i vår med även interiörerna återställda i presentabelt skick.

Blekingegården står nu färdigrestaurerad till det yttre och till sommaren hoppas vi kunna se de nylagda torvtaken grönska. Det är inte lätt att lägga torvtak nuförtiden, flera lager björknäver bör det vara mellan takbräderna och torven. Men björknäver finns inte att få, man får fuska med tjärpapp och plåt och nöja sig med att låta nävern titta fram i kanterna . Sådana problem möter inom all praktisk kulturminnesvård och ofta tillspetsas problemen ytterligare. Skall man t.ex. vid en restaurering av ett korsvirk eshus använda obrända lertege l för att behålla den historiska troheten, när de ändå skall överdras m ed kalkputs? Skall man i en interiör använda limfärg när en modern patentfärg kan ge exakt samma utseende och vara tre gånger mer beständig? Skall man blanda kalkbruk på gammalt sätt eller får man »fuska» 19

med att tillsätta cement? Varje sådan fråga måste få sitt eget svar, men kan man genom (noga redovisade, men ej synliga) moderna hjälpmedel vinna styrka och beständighet, så må det vara tillåtet. Bristfälligheten skall inte konserveras.

AMS-arbetena, vars kalla siffror redovisas i årsredogörelsen har fortsatt på den inslagna vägen och det som nu gjorts och göres, kommer att ytterligare försköna Kulturens miljö.

Men bakom fasaderna har också åstadkommits mycket. Utställningen »Samfärdsel» har nyordnats och detta innebär att det utställda vagnmaterialet sovrats, upprustats och konserverats . Utställningen har kompletterats med instruktiva och lättlästa texter och därtill har en trevlig broschyr till besökarnas upplysning stencilerats. östarps gamlegård har också reparerats . Korsvirkets syllar och övrigt trävirke tillhör inte de eviga tingen och vi har fått en första etapp avslutad, med upprustning av boningshusets fasad åt gården. Och nytt lergolv har lagts i dagligstugan.

Lergolv - ja, ett golv, avsett att gå på i strumplästen sedan träskorna tagits av i förstugan, det kunde man göra av välpiskad, sandblandad lera men för nutida besökares hårda klackar håller de inte. Vi har - med sorg i hjärtat - måst blanda in cement, men nu vet vi att det håller.

Trots orsakerna till den livliga aktiviteten blir man glad när man ser hur mycket den har åstadkommit och vid tanken på det som närmast kommer att uträttas .

Till sist skall nämnas, att Kulturens rustmästare, antikvarie Wilhelm Jönsson, vid årsskiftet 1972-73 avgår med pension efter 43 års tjänst. Han kom r 930 till Karlins museum och gjorde sina lärospån under grundarens stränga färla. Den sakkunskap på alla museala områden som han skaffat sig under hela denna långa tid omfattar de mest skilda områden från konservering av porslin, oljemålningar och möbler till husbygge och parkvård. Han har uppehållit kontinuiteten från Karlins dagar, och detta är av ofantligt värde för en institutions dagliga rutin. Hans kunnighet kommer dock även framgent att utnyttjas på Kulturen genom restaureringsarbeten av olika föremålsgrupper.

20

BENGT BENGTSSON

Redskap och symbol Något om guldsmedens boraxfass

Studerar man de gamla skråämbetenas sigill, där mer eller mindre sinnrika emblem symboliserar olika hantverk, finner man en bildskatt av stort kulturhistoriskt värde. Somliga hantverk visar upp sina produkter - hanqskmakare, sadelmakare, vagnmakare - medan andra, och det är nog de flesta, låter sig företrädas av vissa för hantverket viktiga och karakteristiska redskap. Skräddarsaxen och skomakarkniven symboliserar ända sedan medeltiden sina yrken och smeder, murare, gördelmakare, gravörer m .fl. kan visa upp hela sortiment av verktyg i sina emblem. Detsamma gäller guldsmederna, där skyddspatronen S :t Eligius kan förekomma med hammare i handen och med andra redskap grupperade vid hans sida. (Längre fram i denna bok, s. 91, redogör jag närmare för de olika skrånas emblem.) På det äldsta kända nordiska guldsmedssigillet - från Ystad ca 1575 - står Eligius med sin hammare och där finns också ett litet föremål avbildat, en cylinderformad tingest med lock och en pip nedtill.

Vi ser samma tingest avbildad på ett par tidiga verkstadsbilder, främst det kopparstick från 1400-talets senare hälft, som tillskrivits Liebesgartenmästaren, men också på Karlshamnsguldsmedernas sigill från l 7 46. Föremålet ifråga är ett s.k. boraxfass, dvs. en behållare för ströborax, som kunde hällas ut genom pipen.

Inom guldsmedsyrket var (och är fortfarande) lödningen en viktig arbetsprocess, som fordrar vana och skicklighet.

Vid lödning i silver tillämpas hårdlödning, dvs . ett slaglod 21

, ..

'"'-~ ~ ~~

1. Pennteckning av Urs Graf, 1500-talets början. överst t.h . ett boraxfass . Graf har här porträtterat en guldsmed, eller, att döma av miniatyrsoluret, instrum entmakare.

en silverlegering med lägre smältpun.kt än arbetssilvret smältes i den upphettade lödfogen . Härvid måste lödytorna vara väl rengjorda. Slaglodet lägges längs foge n i form av »paljor» eller filspån och där anbringas också ett flussmedel, vanligen borax (natriumtetraborat), som vid uppvärmningen smälter och sprider sig över lödfogen . Boraxen har två uppgifter: dels att hålla syret borta och därmed 22

2.

Boraxfass med lock, av mässing, daterat

1721.

H 418 cm. KM 8. 989.

3. Kulturens boraxfass, sett underifrån.

23

4. Boraxfass, daterat 1717. Nordiska museet.

hindra oxidering och dels att hjälpa det smälta slaglodet ·att fördela sig jämnt i fogen.

Boraxen kan användas i två former, den kan lösas i vatten och då penslas lösningen på lödstället och den kan brukas som pulver, s.k. ströborax. Guldsmeden håller då boraxfasset inne i handen och stryker med pekfingernageln längs pipens sågtandade »rygg », så att vibrationerna hjälper ut boraxen ur pipen och den strös så över lödstället.

Kulturen äger ett typiskt sådant boraxfass, bild 2 och 3.

Det är av mässing och mäter 4 8 cm i höjd och 3 cm i diameter. Under botten är ingraverade initialerna PLB och årtalet 1721 och på sidan 1726 samt på pipens skena M.M. Jag har inte lyckats föra dessa bokstäver och siffror till någon bestämd guldsmed, men kanske har det lyckats bättre i ett annat fall. Nordiska museet äger ett liknande boraxfass (utan lock, bild 4) och här finns de till ett monogram sammanskrivna initialerna HIL och datum 29/3 1717.

Enligt Svenskt Silversmide IV blev Henrick Jacob Losch detta år inskriven som lärling hos Stockholmsmästaren Johan Holm. Han skrevs visserligen in i protokollet den sh 1, men det var mycket vanligt att lärlingen gick en prövotid, innan mästaren lät skriva in honom.

Dessa två boraxfass (de enda jag känner från vårt land) 1

" J ~ t,,./ yf!tr~ nU~-, r-::-A.rrrrx. fa·• ~ ,,.,1,;lfi ~11 r. 111'r/.r11 (:/;-.{,,,,;/. Wilrh rJ /,/ t r1-t~~r• ./ 11. 1 µ~r11 / n/ .rt11 1 mv.. · ; ,,,(, J /1.,_L _f' lbt.0

c/,-r. rfr ., ,. •, n' ,'rt{ .1/,,,/1.> ~,.,._(f-l/11,/thm;'~.: f""''" f" ',,fl .,.,,,1 16'rli , f,;/u ,, .lnrll"~'/lfl 1111 tt110ic a /,,/rn Mrr Jt,rJ1 ,. ,;11) /r li'111r' t . ' " ' J 11 Ju · <Ari1/ t" 111111/111 1•1, ;;,.; / / . ;01• r';.n,-,,

'J.171'EfN EfH: Hu.tn-t:NTR\ N CK·STCH .1,0: BEN· a-·N D·.DAJI F'.iJ>l'E.CN.·L iBE W1':iB·HA 8EN·l "N D·Gr"l' .

n ·M HTEfll· AVC'H •lJA B F:i·1lAr ;1; rrn ·DA " ..,,, ('fl F. "f>A .JJ.J!.,5'.rE.·L F:.IJTJJ'i /) si j 1 WfJ r au1lt. ""'1 r1lr 11. le,.a i1 '• f "'.tl el 17r11 flr .• w 1 /ru: 1• 'I/ t/ 111 h u :u . . ltttlf r ,',,./14-< tf(.H'""' ' ~,·, • Jn 119 1/ ' 1t.s a111'l& d111 l't. s,w-rli-ku u'fl 1in,1r r,n1,I.~ 11 I "' ' a lt r f ,.,j°'!l l uA h tr / e,.. _\I ,· f " '""t/n ' 1 11-..l, f tH,' J a r ''""· ld n. J" 'H1u /,I ,;,, l,,!tr /'11.t 1·0 ..f, , · \!..1uf. l1r.1jrt',; 1vir)i'ti,,. . .ff#J,.,, ftii .

< '~'! JJn/lit".fa·

11

'..~

5. Stockholms guldsmedsämbetets »Boraxfass». Teckning 1712, som avbildar ämbetets silvervälkomma från 1500-talet. Nordiska museet.

25

har alltså varit gesällens personliga egendom och kanske tilldelats honom, då han inträdde i yrket.

Det ligger något fascinerande i själva lödningsprocessen då silvret börjar lysa glödgat, boraxen smälter och slaglodet med ens rinner ut längs lödfogen; nsom lysande ålarn beskrev en gammal guldsmed det flytande slaglodet. Boraxens till synes mystiska roll har bidragit till yrkets folklore . Man kan ännu idag höra guldsmeder kalla sig » boraxaren, en benämning, som har mycket gamla anor. Denna symbolik kulminerade en gång i Stockholmsguldsmedernas välkomma under tiden från 1590-talet till 1712, det stora boraxfasset av silver.

Denna välkomma smältes ner 1712 och förvandlades (tillsammans med ett par andra pjäser) till ljusstakar. Innan detta skedde, tecknades fas set av och teckningen finns nu i Nordiska museet, bild 5. Den avbildar ett boraxfass i kolossalformat med vissa förändringar av proportionerna; pipen är starkt förkortad och locket format som om det hörde till en renässansens praktpokal, med krön och fanbärare. En rik utsmyckning i graverat och ciselerat arbete pryder kanna och lock och här ser .man utom vanliga renässansornament även grupper av emblematiskt återgivna redskap. Sexton sköldar med mästarinitialer och bomärken berättar om dem som en gång lät tillverka välkomman, vilket enligt Upmark bör ha skett under 1590-talet.

Utom boraxfasset fanns också ett nPallien Fassn; paljefat är den svenska termen. Slaglodet klipptes till små avlånga bitar, vilka förvarades i en grund skål, från vilken de togs med en paljetång (ett slags mindre pincett) och placerades vid lödfogen. Även paljefatet hörde alltså hemma inom lödningens föremålsbestånd. Att det tillsammans med boraxfasset använts som välkomma är ännu ett starkt belägg på lödningens centrala roll inom yrket, en roll som givit redskapen deras starka symboliska funktion.

CLAES WAHLöö

Sadelmakeri

Den under l 900-talet genomförda totala motoriseringen av lantbruket och transportväsendet innebar undergången för det gamla sadelmakerihantverket särskilt med avseende på dess viktigaste näringsf ång, tillverkningen av selar till arbets- och vagnshästar. 1905 fanns det i Skåne, som då var Sveriges hästrikaste landskap l 10. l 29 hästar. Sadelmakarna saknade alltså inte arbete.

Kulturen fick 1971 i gåva en uppsättning sadelmakarredskap som vid seklets början använts av sadelmakaren Sigfrid Pettersson i Hjortshög utanför Helsingborg. Denne var född 1877 och kom 1898 till Hjortshög, där han till en början samarbetade med en Mårten sadelmakare. Omkring 1914 tvingades han upphöra med hantverket.

Sadelmakarna reste förr i tiden runt till gods och gårdar, där de inkvarterades, medan de såg över selkamrarna och tillverkade nya selar. Vid nytillverkning måste framförallt däcklar, bogträn (lokor) och koller skräddarsys med noggranna inprovningar på hästarna. Inprovningen avsåg främst korrekt utformning av de stoppade putorna under däcklar och bogträn. I annat fall blev funktionen dålig och dragdjuren kunde lätt genom felaktig tryckfördelning åsamkas skador som till exempel skavsår. Ett överlägset stoppningsmaterial ansågs för övrigt svinborst vara.

Den vanlige sadelmakaren torde endast mera sällan ha sysslat med tillverkning av sadlar. Efterfrågan gällde främst dragdonen till arbetshästarna. När det gällde elegantare ekipage köptes också seldonen från annat håll, för Skånes del till exempel i Köpenhamn.

27

1.

Sadelmakarens verktyg. Till höger sadelmakareklämman.

Sadelmakarens viktigaste och mest utmärkande redskap var klämman, med vilken arbetsstycket hölls i läge. I donationen till Kulturen ingår en sådan klämma. Den är sammansatt av två delar, dels en 95 cm lång bräda av bok, vil-

2.

Mallar av papper för tillskärningen i läder.

ken i ena ändan är bredare och böjd till en käft, dels den vid denna fastsatta ledbara likaså böjda käften. Under sömnadsarbetet satt sadelmakaren på en pall med klämman mellan benen. Redskapet har både på översidan och undersidan en kraftig tvärgående ås. Undersidans ås, som sitter på den ledbara käften, lades över ena låret och hindrade klämman att kasa nedåt. Det andra benet lades över ovansidans ås.

Redskapets nederända låg an mot golvet. I denna arbetsställning kunde med ett minimum av ansträngning ett hårt tryck alstras i käftöppningen.

I övrigt nyttjade sadelmakaren de för läderhantverk vanliga verktygen. I Sigfrid Petterssons väska finns en halvmånformig läderkniv, en skomakarekniv, huggpipor för håltagning, sylar, prylar, en nagellyftare, stickpassare, lädernålar och ett par svarvade nålhus av trä. Till sömnaden användes beckad tråd, vilket avsatt spår på flera av verktygen.

Av speciellt intresse är att väskan dessutom innehöll ett flertal i papper klippta mallar till olika delar av dragselar.

Mallarna är resultatet av måttagningen på hästarna. Med dem som mönster kunde sedan tillskärningen i läder göras.

Sammanlagt finns det ett femtiotal mallar i verktygsväskan.

De representerar i stort sett alla de delar av en sele, där en noggrann inprovning var nödvändig. Här finns mallar till lokor för .arbetshästar, halvkoller för vagnshästar, däcklar, skyggläder, svettläder och kläppar. Förutom ett par oidentifierade mallar ingår i materialet även en mall till en strykkappa samt ett par mallar till den skyddande läderbit, som brukar sitta överst på ett halvkoller.

Ett par termer förtjänar kanske närmare förklaring. Svettlädret är den läderrem, som ligger under draglädret med dess metallsöljor för att skydda bogen mot skavning. Kläppen har namn efter sin form. Den sitter på hästens bringa och förenar kollret med en rem som löper in under bröstkorgen mellan frambenen till bukgjorden. Kläppen gjordes ofta till föremål för utsmyckning. Kläpp finns endast på vagnshästens sele, ej på arbetshästens.

Mallarna i Sigfrid Petterssons väska ger en utomordentlig inblick i de arbetsuppgifter en sadelmakare vid 1900-talets början ställdes inför. Klämman -och de övriga redskapen visar med vilka relativt enkla hjälpmedel ett invecklat hantverk kunde fullgöras.

NILS NILSSON

En bägare från Skånska glasbruket

Till färg bild IV Den gröna bägaren har länge stått på Kulturens önskelista.

Sedan många år har den varit väl känd och registrerad av museet - men hittills oåtkomlig för oss. När vi nu erbjöds att köpa bägaren, kom mecenatkontot väl till pass.

V ad är det då för märkvärdigt med den här glas bägaren eftersom förvärvet var så angeläget? Det fina med den är kanske snarast att den just inte är någon »fin och märkvärdig» pjäs utan egentligen ett mycket enkelt glas. De påkostade praktpokalerna och alla de många andra glaskärlen för det ståndsmässiga bordet har väl bevarats i stor utsträckning, medan de mera vardagliga typerna på grund av flitigare användning och mindre ömsint behandling vanligtvis skattat åt förgängelsen. Kulturens nya bägare hör just till dessa enklare glasprodukter, som endast i ytterst få exemplar blivit bevarade. Denna typ av bägare tillverkades sedan medeltidens senare del vid glashyttorna i Mellaneuropa och med glaskonstens införande i N orden under 1500talet kom den att tillverkas även i vårt land. Här har den av allt att döma fortsatt att framställas ännu under 1700-talets början. D en gröna glasmassan, vars färg är en närmast oavsiktlig följd av föroreningar i råmaterialet, användes helst inte till annat än bruksglas, apoteks- och hushållsflaskor och enklare dricksglas. Sådant glas brukar benämnas waldglas i enlighet med tyskspråkig praxis.

Genom själva sin enkla typ har den här bägaren således sitt särskilda intresse och utgör i sig ett värdefullt tillskott i museets samling. Men den representerar också något mera.

31

Genom de uppgifter som ägaren kunde meddela vet vi att bägaren sedan gammalt härrör från området Halland-Småland. Det finns därför skäl att utgå ifrån att den tillverkats inom landet, då glas av denna enklare typ knappast importerades, och något av de .sydsvenska glasbruken ligger närmast till som tänkbar tillverkare. Med tanke på en datering till 1700-talets förra hälft kan då knappast något annat än Skånska glasbruket komma ifråga, det enda utanför Stockholm som hade någon produktion att tala om vid denna tid. En sådan attribuering stämmer väl överens med vad vi vet om brukets produktion; bägare av denna form finns bevarade i ofärgat glas och den blåsiga gröna massan förekommer i olika produkter härifrån, mest i form av flaskor .

Skånska glasbruket hade anlagts på egendomen Henrikstorp i Perstorp 1691 av sedermera landshövdingen Jöran Adlersteen, vars efterkommande sedan drev bruket som familjeföretag. Efter det att nya privilegier tillkommit 1715 utökades produktionen till att omfatta alla slags hushållskärl även av ofärgat graverat glas, liksom speglar och ljuskronor. Tillverkningen var efter tidens förhållanden omfattande och bruket blomstrade, men vid århundradets mitt uppstod stora ekonomiska svårigheter, bl.a. på grund av skogsbristen i trakten. Det gick nämligen åt oerhörda mängder ved till eldningen av smältugnarna och till framställningen av den nödvändiga pottaskan. Bruket såldes därför 1759 och kort därefter lades driften ner.

I Kulturens glassamling intar föremålen från Skånska glasbruket en mycket viktig plats, alltsedan museets allra första år, då bl.a. nästan hela serien av de för bruket så karakteristiska små supkopparna förvärvades. Efterhand har samlingen utökats, på senare tid framför allt genom en rad inköp i början av 1960-talet och en deposition några år senare.

Den gröna bägaren innebär en mycket värdefull komplettering då bägare av detta slag helt saknades i samlingen.

32

V

Modell av takstol. L. 50 cm. KM 8.665.

VI

VII

Blyglaserade kannor av rödbränt lergods, 1200-1300-talen. Främre raden från vänster: KM l653]:D, KM 16540, KM 6!277 : 1035 . Bakre raden : KM 49186 och KM 21173.

Värja med kalenderklinga från 1751, monterad ca 1820 i empirestil.

KM 21.541.

VIII

Detaljer av Wiraklingans runkalender. Överst tember, nederst månaden oktober.

mitten månaden sep-

BENGT BENGTSSON

Timmermannens takstol

Till färgbild V Att konstruera en takstol av gammalt slag kunde stöta på större eller mindre svårigheter, beroende på byggnadens planform. För ett rektangulärt hus följde man ett tämligen ensartat schema, där taklagets beståndsdelar, de egentliga takstolarna, uppställdes på lika inbördes avstånd och förenades nedtill med bindbjälken. Det valmade - åt gavlarna avfasade - taket vållade på ett sådant hus inga större problem.

Om emellertid byggnadens plan var oregelbunden, uppstod svårigheter, som timmermannen måste bemästra med fintligare konstruktioner, och om därtill taket skulle valmas, komplicerades .det hela ytterligare. Han fick då ta till oregelbundet sammanställda takstolar - ofta därtill osymmetriskt byggda - och med diverse fogningsmetoder få dessa att bilda ett vackert underlag för yttertaket, samtidigt som konstruktionens styrka inte fick eftersättas.

Kulturen fick år 1893 av fru Karolina Steneberg som gåva en modell till en takstol, som skulle ha gjorts som mästarprov inom timmermansyrket av hennes förste make, Frederik Esscher född i Danmark 1830. Han kallades till Lund på 1850-talet av byggmästaren P. Chr. Sörensen, med vilken han samarbetade till sin död 1866. Enligt Fabriksoch Hantverksföreningens i Lund protokoll inskrevs Fredric Gottlieb Esscher som medlem 186!, sedan han uppvisat mästarprov som timmerman. Han kallades emellertid senare för byggmästare.

Han gifte sig med Karolina Olsson, född 1838 som dotter 3 - Kulturen 1973

33

till målarmästare Sven Olsson (fader även till målarmästaren 0. E. Olsson). Efter Esschers död gifte hon om sig med korgmakaren Steneberg (1822-1909).

Mästarprov, tillkomna efter förordningen om utvidgad näringsfrihet 1846, då hantverksföreningarna efterträtt skråämbetena som övervakare av hantverkarnas kompetens, är mycket sällsynta och det är därför med stort intresse, vi går att granska Esschers modell. Konstruktionen vittnar i sig själv om att det här knappast är frågan om ett förarbete till ett reellt byggnadsuppdrag, utan ett försök till lösning av olika konstruktionsproblem av så intrikat natur, att de tillsammans ter sig overkliga. Planen är grovt Lformad, men utan en enda rät vinkel, vartill kommer att ett hörn är avfasat. över denna plan är så en takstol upprest på ett system av bindbjälkar, som måst avväxlas i de oregelmässiga hörnen.

Konstruktören har fäst två hanbjälkar vid varje stol.

Remstycken - längsgående balkar - löper under nedre hanbjälken längs hela taket. Anmärkningsvärt är att två takhöjder förekommer, vilket ställt ytterligare krav på gesällens uppfinningsförmåga. Även detta problem har han löst på ett elegant sätt.

Några skorstenar förutsätts inte finnas i huset, vilket ytterligare fjärmar uppgiften från verkligheten. Däremot har man krävt, att våningen under vinden skulle vara helt befriad från bärande element i form av väggar eller andra stöd. Detta krav har medfört, att man placerat en längsgående takbjälke i byggnadens mitt och denna bärlina vilar i tre s.k. hängverk, dvs. grova ståndare, som bäres av dubbla strävor, vilande på nedre remstycket. Korsande eller snett ställda styvor stöttar med jämna mellanrum upp det övre remstycket.

En detaljgranskning av modellen visar, att samtliga fogar är realistiskt gjorda; sparrarna är fogade samman upptill med tappar och träsprintar, hanbjälkarna är tappade i sparrarna, likaså med sprintar osv., vilket återigen bestyrker modellens karaktär av kompetensprov.

34

1. Modell till takstol, utförd som mästarprov. L. 50 1 största br. 39 1 5 an.

KM 8.665. Foto Lennart Hansson.

Skalan tycks vara r : 24 eller 2 fot per tum, och den ansluter sig i så fall till den typ av modellskala, som var bruklig före metersystemets införande. Takstolarnas virke skulle då mäta 6" X 6" och takbjälkarna 8" X 8". Husets dimensioner i plan skulle bli omkring r r,5 meter i längd och g meter i bredd. Visserligen syns takstolsvirket då vara i grövsta laget, men man kanske här får ta hänsyn till den höga takresningen. Kanske skalan inte skall tas alltför högtidligt; det gäller ju främst ett konstruktionsproblem.

I raden av gesäll- och mästarprov står sig takstolsmodellen som ett gott vittnesbörd om de höga krav, som samhället - representerat av skråämbete eller hantverksförening - kunde ställa på dem, som ville bli erkända som etablerade yrkesmän.

35

Med detta mästerstycke kommer ett intressant principiellt spörsmål i blickfältet, nämligen »modellen som kompetensprov». Ingen har rimligen kunnat begära, att en byggmästare skulle uppföra ett tegelhus, en skeppsbyggare bygga ett fartyg etc., men vederbörande måste på något sätt visa, att han behärskade yrkets finesser och kunde bemästra svårigheterna. Eftersom åtskilliga yrken i detta avseende är föga utforskade, kan man i framtiden vänta upptäckter av hittills okända mästarprov. Det sagda gäller också gesällprov; här finns hypoteser som bl.a. går ut på att den ekonomiskauppoffringen för ett arbete i full skala kunde elimineras genom att provet gjordes som modell. I detta sammanhang kan man nämna de miniatyrmöbler - mest byråar som vi känner från 1700-talets mitt och några decennier framåt. Överhuvudtaget torde det finnas få belägg på, att ett beställt och utfört arbete - av vad slag det vara må - i efterhand godkänts som mästarprov. Reglerna för provet uppställdes av ämbetet oavsett rådande moderiktningar och aspiranten hade att rätta sig därefter. Det är möjligt att Esscher hade dokumenterat sig som god konstruktör av takstolar i full skala, men här måste han ställas inför verkliga svårigheter. Och eftersom ingen tillräckligt svår uppgift kunde erbjudas honom i hans dagliga gärning, måste provet utföras i skala 1 : 24.

ANDERS W. MARTENSSON

En krukmakeriprod ukt från det medeltida Lund

Till färg bild VI Den utan jämförelse vanligaste fyndkategorin i de medeltida kulturlagren i Lund är keramiken. De många undersök-. ningarna har tillfört Kulturhistoriska museet krukskärvor i 10.000-tal men även ett antal mer eller mindre hela kärl.

Keramiken från medeltiden kan grovindelas i fyra huvudgrupper: äldre och yngre svartgods, rödbränt lergods och stengods . I kulturlagren från 1000- och 1100-talen dominerar det äldre svartgodset. Dess färg är vanligtvis grå eller gråsvart, emedan kärlen bränts på ett primitivt sätt under reducerad lufttillförsel.

I lagren från 1200- och 1300-talen finner vi de tre andra huvudgrupperna : det hårdbrända yngre svartgodset, det rödbrända lergodset och stengodset. De representeras av flera nya kärltyper bland vilka kannan och trefotsgrytan är de oftast förekommande. Dessa kvalitetsmässigt förbättrade produkter har sin förutsättning i nya tekniska hjälpmedel såsom den snabbt roterande drejskivan och keramikugnen, som möjliggör bränningar vid högre värmegrader.

Förekomsten av avfallsprodukter och halvfabrikat i kulturlagren brukar vid arkeologiska undersökningar vara säkra tecken på lokalisering av hantverkares verksamhet och eventuellt även deras verkstäder. Olika typer av hantverk har med ledning därav kunnat fastställas i Lund. Vad krukmakerihanteringen beträffar har ännu ej; trots det omfångsrika materialet, påträffats f elbrända kärl eller skärvor därav, som kan åberopas som bevis för en yrkesmässig krukmakeriproduktion i Lund under medeltiden. Ej heller har någon kera37

1.

Detalj av bottenkant av kanna. KM 21173.

mikugn framgrävts. Avsaknaden av dessa säkra tecken har föranlett mina båda företrädare, Georg J :son Karlin och Ragnar Blomqvist, att betrakta den i Lund funna medeltida keramiken som importerad. Denna uppfattning samt vetskapen om materialets omfång bör vara huvudorsakerna till varför lundakeramiken hittills endast publicerats i kortfattade översikter.' Då dessa skrevs, var föga av den medeltida keramiken på kontinenten och i England vetenskapligt bearbetad. Under de senaste två decennierna har keramikforskningen där intensifierats i anslutning till nya värdefulla arkeologiska undersökningar. Ett stort antal medeltida krukmakeriverkstäder har framkommit i England, Frankrike, Belgien, Holland och Tyskland . Av särskilt intresse för bedömningen av lundakeramiken är fyndet i Farum Lillevang på

Nordsjälland av en krukmakareugn och ett därtill hörande, enormt rikt material av fel brända kärl och krukskärvor.

Under 1971-1972 gjordes en generalinventering av den i Danmark funna medeltida keramiken. Ett representativt urval exponerades hösten 1972 i Moesgård vid Arhus i en utomordentligt värdefull utställning, sarrunanställd av Mogens Bencard och Else Roesdahl. 2 Keramiken var indelad i tre huvudavdelningar. Den mindre av dessa innehöll kärl som med säkerhet är importerade. En annan avdelning visade valda delar av Farum Lillevangmaterialet samt felbrända skärvor från två andra inhemska verkstadsfynd i Svendborg och Illerup Ada! vid Skanderborg. Huvuddelen av kärlbeståndet var uppdelat efter fyndorter. Det gick att urskilja åtskilliga kärltyper, som var lokalt präglade, vilket bör tyda på att det funnits ytterligare ett antal lokala krukmakericentra i Danmark utöver de ovan nämnda . Dessutom var det uppenbart att det ej gick att placera in lundamaterialet i något av dessa centra, trots påvisbara typologiska parallellföreteelser.

Som ett led i en påbörjad genomarbetning av keramiken i Lund behandlas i det följande en grupp kannor med vissa särpräglade drag, som ej påträffats i nuvarande Danmark.

Typen är mycket vanlig i lundamaterialet, men förekommer även på andra platser i Skåne såsom Dalby, Malmö, Skanör och Ystad. · Kannorna är normalt väldrejade och godset rödbränt.

Stundom förekommer skärvor med grått gods, vilket innebär att bränningen ägt rum med reducerad syretillförsel. En icke ovanlig företeelse är skärvor med olika färg på kärna och ytskikt beroende på skiftande syretillförsel under bränningen.

Vid glaseringsproceduren har ett torrt glasyrpulver, blyaska, strötts på utsidan . Resultatet har ofta blivit en tunn, sällan heltäckande glasyryta, som vanligen uppträder fläckvis vid grepe och bottenkant. Den genomskinliga blyglasyren är ibland svår att färgbestämma beroende på den färg leran fått vid bränningen och tillsatsen av kopparoxid och järn39

2. Fragmentarisk kanna av rödbränt lergods. H. 20,3 cm. KM 2u73 .

oxid. Glasyrfärgen varierar mellan olivgrönt och brunt och har ett karakte-ristiskt utseende. En icke ringa del av denna keramik har en något matt glasyryta, vilket kan iakttagas på färgbild VI. En annan iögonfallande egenhet, värd att påpeka, är de små kraterliknande fördjupningarna i glasyren på kannornas utsida, bild 1. I de fall där glasyrstänk förekommer återfinns denna fördjupning i mitten. Det är säll-

3. Fragmentarisk kanna av rödbränt lergods. H. 16,1 cm. KM l642i.

synt med skärvor med glasyr även på insidan. Exempel härpå finns emellertid bl.a . på ett bottenfragment från tomt nr 6 i kvarteret S :t Clemens, väster om Stortorget.

Kannorna är normalt bukiga . En del av dem har t .o.m. en utpräglad klotform beroende på en i förhållande till kärlhöjden omfångsrik bukdiameter, färgbild VI till höger och bild 2 .

4. Två bottenfragment av rödbränt lergods. F.v. H . resp. H . 7,7 cm. KM 25507.

8,4

cm. KM

21028

Dekorationsdetaljerna och deras placering varierar, men inom snäva marginaler. Tätt sittande drejade fåror på bukens övre hälft och ett fåtal glest sittande på den nedre hälften är vanligast på de bukiga kärlkropparna. En annan gruppering av drejade fåror kan även uppträda såsom på kannan till höger på färgbilden.

Den fragmentariska kannan från tomt nr I i kvarteret Gyllenkrok vid Svanegatan har en ristad våglinje, som dragits sex varv runt buken. På en annan kanna med klotformig buk från Malmö finns en kombination av våglinjer och grupper av drejade fåror. " Det är tänkbart att ett samband kan föreligga mellan denna enkla ornamentik och motsvarande på det vendiska svartgodset, som faktiskt levde kvar in på 1200-talet.

I vissa fall har kärlbuken varit utan dekor, bild 3. Det har även i Lund framgrävts ett par bottenfragment som visar, att 42

5. Två krukskärvor från kanna av rödbränt lergods. KM 57382: 32.

det funnits kannor, vars buk varit täckt med drejade åsar, bild 4. På andra typer av kannor är det vanligt med stämpeldekor och pålagda bårder av vitlera, över vilken blyglasyren lyser gul. Denna dekorationsform kan även uppträda på här aktuella typ . På bild 5 visas prov härpå med hjälp av två skärvor från samma kanna från stadshallstomten, öster om Stortorget.

Kannorna har som regel plan botten, vars kant har en speciell utformning, bild 4-6.' Efter det att kannorna drejats och de avskurits från drejskivan har en fotring modellerats utmed bottenkanten. Från fotringens insida har sedan ett antal hörn tryckts ut varvid bottenkonturen blivit mångkantig, bild 6. Utsidan har därvid erhållit sin karakteristiska avfasning. Dess form kan variera, beroende på vilket sätt man utformat hörnen . Ju kraftigare markerade hörn desto större konkavitet. Till skillnad mot kannorna med modelle43

6. Botten av kanna av rödbränt lergods. KM 61277 : 1035.

rade fingerintryck berörs aldrig själva kärlkroppen av kantens utformning.

Kannornas lodrät sittande grepar har enhetlig form med avlångt tvärsnitt. På ovansidan löper en hålkäl, bild 7. Den övre delen utgår vinkelrät från mynningskanten varvid grepen får en iögonenfallande profil. En stor del av grepens nedre del är rak, vilket är ett utmärkt kännetecken vid identifikation av fragmentariska grepar, som påträffas i arkeologiska sammanhang.

På övergången mellan buk och hals sitter, på samtliga hittills identifierade exemplar, en drejad ås, vars rygg kan vara olika utformad. Kärlhalsarna har svagt konkava sidor och är vanligen släta, färgbild VI, men ingen regel utan undantag. På en malmökanna, MM 6326, liknande den frag-

44

7. Detalj av kanna med grepe. KM 21173.

mentariska kannan från tomt nr 6 i kvarteret Glädjen vid St. Kyrkogatan i Lund är halsen täckt med drejade fåror.

Malmökannan har dessutom en intakt avhällningssnip, vilket är ovanligt. Kannan till höger på färgbilden VI bör ha haft en liknande snip. Flertalet påträffade kärl har större delen av mynningspartiet skadat. Avsaknaden av denna för kärlens funktion viktiga deta lj har medfört, att kannorna från de äldre grå'vningsundersökningarna har kompletterats utan snipmarkering, färgbild VI. Ifall även dessa kannor haft snip är för närvarand e osäkert. I det omfattande skärvbeståndet är avsaknaden av den för kanntypen aktuella snipen påtaglig .

Vad slutligen mynningskanten beträffar är denna vanligen något utåtböjd och har en grund hålkäl på utsidan .

45

8. Fragmentarisk kanna av rödbränt lergods. H. 22,6 cm. KM 16539 .

Blyglaserade skärvor från kannor av här aktuell typ har framgrävts i ansenlig mängd inom större delen av Lunds medeltida stadskärna. Med avseende på frekvens och utbredning bör typen ha varit vanlig i lundahushållen . Tre av de av skärvor sammansatta kannorna har emellertid påträffats under omständigheter som påvisar ett för kärltypen sekundärt funktionsområde . De har använts som gravkärl i tre gravar på Svartbrödraklostrets begravningsplats vid Kiliansgatan. Den ena kannan, bild 8, stod ensam i en träkista, grav XV. Ytterligare en av dem, KM 16540, stod jämte en

g. Bottenfragment. av rödbränt lergods. H. 5,7 cm. KM 37.3or.

blyglaserad trefotsgryta i den träkistförsedda graven nr XVII. Den tredje kannan, KM 16537, hittades i en tegelkista, grav XII, tillsammans med tre trefotsgrytor. Samtliga uppräknade gravkärl innehöll träkol.

Under 1200- och 1300-talen var det inte ovanligt att man placerade kärl med träkol i gravar. Denna gravsed, som har ännu äldre anor i Lund, har konstaterats hittills på sammanlagt 11 kyrkogårdar. Den vanligaste kärltypen i detta sammanhang har dock trefotsgrytan varit.

För närvarande är det oklart vid vilken tidpunkt här beaktade typ av kannor kom i bruk i Lund och även hur länge de har använts. Keramiken har påträffats i lager från både 1200- och 1300-talen. Ifall levnadstiden helt har täckt de båda seklerna är dock ännu ovisst. Framtida grävningsundersökningar får även bekräfta eller vederlägga antagandet av

47

Lund som tillverkningsort. Eftersom typen hittills inte iakttagits utanför Skåne och med tanke på dess höga frekvens i Lund överväger sannolikhetsskälen för denna lokalisering.

Noter Georg J :son Karlin : Medeltida keramik i Norden. Nordiska arkeologmötet i Stockholm 1922 . Stockholm 1923. Sid. 147.

Ragnar Blomqvist: Early mediaeval black earthenware in Lund. Meddelanden från Lunds Universitets Historiska Museum, 1948. Sid. 150.

Ragnar Blomqvist: Lerpottor. Kulturen 1951. Sid . 149· 2 Mogens Bencard og Else Roesdahl : Dansk middelalderlert0j 10501550. Jysk Arkl:eologisk Selskabs Handb0ger I, 1972.

3 Malmö Stads Historia, första delen. Huvudredaktör Oscar Bjurling.

Malmö 1971. Bild på sid. 186.

4 Jag är mina båda kolleger Ken J. Barton och Mogens Bencard stort tack skyldig för deras påpekande att de inte sett kannor med denna detalj utanför Lund.

1

BENGT BENGTSSON

Praktvärja med runkalender

Till färgbilderna VII och VIII

Etsning med syra har länge varit en av de vanligaste - och tacksammaste - metoderna för att dekorera stål. Inte minst inom vapensmidet finner vi goda exempel på detta slag av arbete och även Sverige kan uppvisa framstående specialister på området. I denna årsbok för 1965 har Ragnar Blomqvist behandlat ett praktsvärd från 1662, med klingan helt täckt av etsade figurscener. Det är utfört av 1600-talets mest kände klingetsare i Sverige, David Kohl.

Kulturen äger ännu en svensk klinga med etsad dekor av hög klass. Den är dekorerad med en runkalender i djup och förgylld linjeetsning. Det flata partiet mellan klinga och fäste är dekorerat å ena sidan med svenska riksvapnet och på den andra med kung Adolf Fredriks monogram. På en av de smala kanterna av detta parti är instämplat orden ANNO 1751 WIRA BRUK:I:W:K. Signaturen IWK syftar på »klingeritaren» vid Wira bruk i Uppland Johan Wilhelm Kindt, verksam där 1749-1759.

På andra kanten är instämplat: PRO DEO ET PA TRIA PRO GLORIA ET PATIA Inskriftens sista ord patia är helt meningslöst och torde vara felskrivning för GRATIA. 4 - Kulturen 1973

49

r. Värja med runkalender, signerad av Johan Wilhelm Kindt, Wira bruk r75r. Fäste och balja från Karl Johanstiden . L. 100 cm . KM 2r.54r.

Klingan är monterad i ett fäste av omisskännlig empiretyp, liksom baljans beslag. Det är ett vackert svärdfejeriarbete i förgylld brons. Kaveln är täckt med pärlemorskivor, av vilka den ena är graverad med ett heraldiskt motiv, dock synbarligen utan anknytning till något adelsvapen eller annan heraldiskt eller emblematiskt tydbar symbol.

Vad först klingans dekor angår,. är den tekniskt sett typisk för sin upphovsman Johan Wilhelm Kindt. Denne betecknas i handlingarna som klingeritare, och här bör vi fatta ordet »rita» i dess på den tiden använda betydelse: rista, gravera och i överförd bemärkelse etsa.

Kindt kom 1749 till Wira från Solingen och hans verksamhet i Sverige kom framför allt att omfatta etsning och förgyllning av klingor, huvudsakligen till värjor och hirschfängare, men han dekorerade också fällknivar och bordsknivar. Om hans öden i Sverige berättar bl.a. några arkivhandlingar, som berör en ansökan om anslag från Riksens ständers manufakturkontor. Till detta ställde Adolf Fredrik den 18 mars 1751 en skrivelse, vari kungen tar sig an Kindt.

Denne beskrives kunna åstadkomma »sådane Wärjeklingor, som tillförene altid utifrån blifwit införskrifne och årligen dragit penningar utur landet - - -». Det säges också, att 50

2.

Detaljer av baljans dekoration .

efter som Kindt var sinnad att åter bege sig utrikes, borde man ge honom ett årligt understöd, så att han kunde stanna kvar i Sverige och vid Wira inte bara »rita» och förgylla klingor, utan också »att i sin wettenskap skickeliga ämnen undervisa» .

Kungens vädjan togs väl upp . Kindt hade visat upp prover på skicklighet och Manufakturkontoret säger sig »haft tillfälle att inhämta det han ej allenast kan rita och förgylla 51

wärjklingor, utan och tillwärcka knifwar och gafflar med ritade och förgyllda klingor av åtskilliga slag - - -». Man beviljade honom r.200 daler kopparmynt årligen »Så framt han ville undervisa två svenska ynglingar i sin kunskap».

Kindt stannade kvar, men nästa år begär han ytterligare understöd, denna gång i form av »någre tusende dahl. kopp:mts prämium». Även detta beviljas och Kindt får utbetalt 6.ooo daler kopparmynt. I vårt sammanhang är det av intresse att notera, att han även denna gång visat konkret bevis för sin förmåga. »Wid samma tillfälle uppvistes åtskillige slag wid Wira Bruk tilwärkade och af denne Kindt med prydeliga ritningar och förgyllningar utsirade wärjklingor, så och åtskillige rätt wackre och til en del mycket konstige fäll- och jagtknifwar - - -,» heter det.

Att sammanställa Kulturens klinga med det så (av Malmborg) skildrade händelseförloppet är motiverat. Dateringen, namnchiffret, riksvapnet och den såväl till ämne som utförande exklusiva dekoreringen av klingan, allt talar för att Kindt visat upp den för att styrka sin framställning och i så fall möjligen lämnat den som present till konungen. Dennes inlaga till manufakturkontoret måste ha föregåtts av en uppvaktning från Kindts sida.

Vi känner ännu två klingor av denna typ, till gravyr och övrig utstyrsel utformad på exakt samma sätt, utom vad vapnet beträffar. Den ena som är omonterad och daterad 1752, har istället för riksvapnet det grevliga Bielkeska vapnet, omgivet av Serafimerordens kedja. Vapnet och ordenstecknet visar att klingan är utförd för krigaren och politikern Ture Gabriel Bielke (1684-1763), som blev serafimerriddare 1748. Den andra kända klingan har exakt samma runstavsgravyr, men saknar vapen och monogram. Båda finns i Livrustkammaren.

De gamla svenska runstavarna, som redan i Gustav Il Adolfs instruktion för det 1630 grundade riksantikvarieämbetet nämndes som värdefulla antikviteter, hade av forskare som Johannes Bureus, Ole Worm och Olof Rudbeck inventerats och grundligt studerats. »Framför allt efter Rud52

3. Gravyr p å fästets pärlemorklädsel.

53

4. Detalj - oktober månad - av den et~ade klingan samt motsvarande gravyr i kalenderns förebild: Kort och tydelig Undervisning Huru man skal förstå och bruka Runstafwen, tryckt 1748.

becks panegyrik blev runstaven på modet både som vetenskapligt forskningsobjekt och som bruksartikel» (Sigfrid Svensson). Man tryckte handledningar i runstavens användning och framför allt från 1740-talet och framåt tillverkades runstavar i form av spatserkäppar och man gjorde även »kalenderdosor», dvs. snusdosor av mässing med runstaven »försvenskad» på locket.

Den viktigaste förebilden för dessa nya kalendrar var en tryckt handledning »Kort och tydelig Undervisning Huru man skal förstå och bruka Runstafven», som först kom ut i Uppsala 1742, men sedan omtrycktes i flera upplagor. Den

54

fullständiga kalendern återgives i kopparstick i 1748 års upplaga. Det är från detta kopparstick som Kindt tecknat runstaven till sina kalenderklingor. Jämförelsen i bild 4 visar, hur noga Kindt följt sin förebild och hur skickligt han lyckats pressa in runtexten och bilderna på den relativt smala stålklingan.

Den långa klingan med sin täta text gör ett intryck av elegant prakt. Hur har då Kindt rent tekniskt burit sig åt?

Som förut nämnts kan termen »rita» översättas med rista men också med »etsa» och det är etsningen med syra, som varit Kindts specialitet. Hur etsningen tillgick har Brynolf Hellner beskrivit: »Vid etsning avlägsnas metallen i nedsänkningarna med hjälp av en frätande syra. De delar av ytan, som skall vara orörda, skyddas av ett syrefast ämne, som sedan avlägsnas. I äldre tid utgjordes detta vanligen av vax, senare tillkom olika blandningar, t.ex. av olja och lera, varmed man åstadkom en hållbar etsningsgrund. Vid åstadkommande av rent linjära ornament täcktes först hela ytan med denna grund. Mönstret skrapades därefter ut i denna, och den blottade metallen etsades bort. Tillvägagångssättet kallas radering. Ett annat sätt var att först måla upp mönstret på ytan med etsningsgrunden, varefter i stället själva bottnen etsades ned. Mönstret står då fram, upphöjt mot bakgrunden; denna metod kallas därför högetsning. Ofta ingår radering för detaljer på större ytor i en högetsning, såsom blad och figurer, varigenom en kombination av högetsning och radering uppstår.

Om syran får verka länge, så att försänkningen blir påfallande djup, kallas detta djupetsning. Vid högetsning förekommer ofta, att, sedan syran fått verka en stund, denna sköljes bort, varefter ett mönster målas upp med etsningsgrund i den försänkta bottnen. Då etsningen därefter fortsättes, framstår mönstret upphöjt i bottnen. Särskilt vanliga var sådana upphöjningar, i form av prickar, under 1500talet.»

Det är denna metod som använts på Kulturens klinga.

Det är en rent lineär etsning, som har fått bita djupt ner 55

i stålet och givit pregnans åt såväl runor som figurer. Men dessa framhävs också genom förgyllning och här har Kindt visat att han behärskade den ganska svåra konsten att förgylla stål.

Brännförgyllning - som var den vanligaste tekniken före den galvaniska förgyllningens uppkomst omkring 1840 innebär att finfördelat guld löses i kvicksilver till ett s.k. amalgam, s.om penslas på den yta, som skall förgyllas .

Kvicksilvret »biter in» i denna yta och när man sedan upphettar föremålet till ca 300 °, ångas kvicksilvret bort och guldet kvarstår. På detta sätt kan man förgylla koppar och silver, men icke järn; kvicksilvret kan inte bita sig fast i en obehandlad järnyta. Man får då gå en omväg genom att lägga ett kopparskikt på järnet och sedan brännförgylla på detta skikt. Så har skett med de här aktuella klingorna från Wira.

Det finns flera metoder att anbringa kopparen och vilken som här använts, är ovisst, men den vanligaste bör ha varit, att behandla stålytan med en lösning, där svavelsyra och kopparvitriol var huvudingredienserna. Härvid förkopprades ytan och den kunde sedan bestrykas med amalgam och brännförgyllas i vanlig ordning. Man kunde också till lösningen foga kvicksilver, som då åstadkom »förkvickning» av kopparskiktet, vilket härigenom blev mera mottagligt för guldamalgamet. Det gällde att åstadkomma såväl en god koppargrund för guldet som ett tillräckligt tjockt guldskikt för att efterföljande polering inte skulle skada den förgyllda ytan. Även om den Kindtska klingan inte kan uppvisa hela sin ursprungliga guldglans - åtskilligt har nötts bort - så gör den dock ett festligt intryck med den kraftiga och livliga gravyren, förstärkt med glittrande guld. Den ger en god bild av en skicklig hantverkares kunnande, när det är som bäst, även om den i prakt inte kan järnf öras med Kindts främsta arbete, amiralssvärdet, som gjordes 1750 för den unge prins Carl, han som blev »storamiral i vaggan».

Kulturen äger ännu en klinga, tillverkad på Wira och de56

5. Gravyr på hirschfängare, signerad »Wira Bruk». KM 21.868 .

korerad av Kindt, nämligen en hirschf ängare. Denna typ av jaktvapen är en lång, med parerstång försedd kniv, som användes till att döda (»avfånga») ett i nät fångat eller eljest skadeskjutet villebråd. Som alla jaktvapen har det ofta fått luxuös form och dekoration. På denna hirschfängare har Kindt etsat ett av sina vanligaste motiv, nämligen hjortjakt med hundar, där figurerna framträder orörda mot linjeskraf ferad bakgrund.

Om alltså den märkliga blenderklingan är ett stycke gott konsthantverk, gäller detsamma i lika grad om dess montering. Men här är vi, som nämnts, inne i en helt annan stilepok, nämligen empiren.

Vem kan ha ägt denna praktfulla värja?

Ja, om vi utgår ifrån antagandet att Kindt skänkt klingan till Adolf Fredrik, kan hans ättling Karl XIII eller troligare Karl XIV Johan ha låtit montera den och skänkt den som hedersgåva till någon framstående hovman eller ämbetsman.

Värjfästets form, utan handbygel och med raka parerstänger, har sin förebild i det klassiska svärdet, och hör hemma i den franska empiren. Redan som kronprins införde 57

Karl Johan detta nya napoleonska svärd och avbildades själv med ett sådant redan 1811. Emellertid fick typen sin spridning främst som hedersgåva från honom till förtjänta officerare och ämbetsmän; det mest bekanta är väl Georg Carl von Döbelns hederssvärd.

Men även andra givare förekom. Officerskåren vid Upplands regemente gav ett sådant svärd till kaptenen (sedermera översten) Christian Ahlström. De av Karl Johan utdelade värjorna eller svärden bär i allmänhet kungens namnchiffer på kaveln, men det förekommer inte på t.ex. von Döbelns svärd. Att inte heller Kulturens värja har namnchiffer, behöver alltså inte utesluta Karl Johan som givare.

Vår värja förvärvades 191 l från Kulturens styrelseledamot (i 40 år]) fil. dr friherre Claes Kurck (1849-1937).

Det finns en anteckning om värjan av Karlin, som säger att den skulle ha inköpts på auktion av Kurcks fader på l 870talet. Även om man inte helt får tvivla på en sådan uppgift, vill man dock inte bortse ifrån att det inom Kurckska ätten funnits herrar, värdiga att bära en sådan praktvärja. Givarens farfar, Claes Arvid (17~9-1834) blev justitieråd 18ro och president i kammarrätten 1832 och dennes broder Knut (1761-1831) blev hovmarskalk 1817 och överstekammarjunkare 1818. Han hade inga söner. Måhända kan fortsatt arkivforskning bringa ljus i frågan.

Litteratur Brynolf Hellner, Stålets dekorering inom vapensmidet, Livrustkammaren, Vol. IX: r. Stockholm l96r.

A. Hirsjärvi, Svenska kalenderklingor från 1700-talets mitt. Livrustkammaren, Vol. V: 3-4. Stockholm 1949· Gösta Malmborg, Till ståletsningens äldre historia i Sverige. RIG 1927.

Stockholm.

Heribert Seitz, Svärdet och värjan som armevapen. Stockholm 1955 · Sigfrid Svensson, Bondens år. Stockholm u.å.

58

BARBRO ASTRAND

Folkliv i silhuett

Vagnmakaren som konstnär I Höör föddes l 880 en vagnmakarson, Sig frid Svensson.

Efter läroår hemma och någon tid i Danmark övertog han så småningom faderns verkstad och drev den från l 9 rr till 1947· Här tillverkades vagnar av alla slag, från enkla arbetsvagnar till promenad- och jaktvagnar.

Vagntillverkning av finare slag förutsätter bl.a. förmågan att göra riktiga profiler, böjningar och genomskärningar i vagnens olika delar. Till hjälp användes mallar av papp.

Den här, som inom många hantverk, nödvändiga formkänslan tog sig hos Sigfrid Svensson uttryck även utanför yrket.

Han skar och svarvade småsaker i masurbjörk - skålar, pennställ och liknande ting. En del visades vid en hantverksutställning i Höör l 937. Men han ville också berätta, om livet, som det levdes i hans barn- och ungdom, om hantverk och miljöer, om marknader, gårdfarihandel och folktyper.

Han var ett antal år meddelare åt Folklivsarkivet i Lund.

Han avled 1968.

Sigfrid Svensson berättade inte endast med ord utan också i silhuetter, som han skar »på gamla dar med pennkniv på skärebräda». Det finns i Kulturen ett fyrtiotal silhuetter av hans hand från åren mellan 1950 och 1956.

Silhuetterna speglar, både i fråga om motivval och utförande, Sigfrid Svenssons intresse för saklig information men också hans sinne för det typiska och det specifika, liksom många av hans meddelanden. Apropå minnestavlor säger han: »dessa tavlor .. . som jag tyckte verkade litet kusliga med svarta likkistor ... alltid hängde dom ... vid sidan om ett fönster och på andra sidan fönstret kunde vara en liten monter av glas med en brudkrona med slöja . .. ».

59

I sina verkstadsbilder når han det typiska genom att föra samman två eller flera arbetsmoment och placera de viktigaste verktygen på väggen bakom. Han återger inte varje moment, inte varje verktyg eller verkstaden i dess helhet. Han ger en samlad bild av hantverket i fråga men samtidigt ögonblicket, fångat med hjälp av rörelsen; träskomakaren trampar till på sin täljbänk, skräddaren syr, klockan går.

Kompositionen är medveten. Han avstår ibland från att göra hela silhuetten i ett enda stycke. Trädens grenar och verktygen på väggen låter han bli en del i en dekorativ och rytmisk helhet. Här följ er några typiska exempel på Sigfrid Svenssons berättarkonst i ord och silhuett. Texterna, som ansluter sig till respektive bilder, är helt obearbetade. » ... två vagnrnakerier utav dom var min faders störst han sysselsatte en 5 man å gjorde verkligt förstklassigt arbete.

Vi gjorde alla sorters vagnar ifrån arbetsvagnar av alla slag, scharrabanger, landåer viktoria ponny å små kupevagnar till

lC<

60

dom mästa härrgårdar här ikring helpatent axlar å fjädrar importerades från Frankrike över Köpenhamn, många små resvagnar gick till Stockholm ... » ». . . i Höör då gjordes det mästa för hand till ock med skräddarna sydde allt för hand vi hade en skräddarmästare . som sysselsatte ett tjugotal arbetare året runt han sydde alla uniformer till statens järnvägsmäns två districkt uppåt å däribland långa fotsida f årskinnspällsar till bromsarna dom satt i öpna kurar i all sorts väder så det var nog skönt att ha en ordäntlig pälls med hög krage som nådde upp över öronen i 20 a 30 graders kyla å snöyra (ingen vakombroms fans på dom långa godstågen, det var bra mycke mera gods på järnvägara innan bilarna kom ... » »Henrik Hansson kan vi kalla honom han var bränneslastare vid Höörs bangård, å förtjänade sitt dagliga bröd i sitt anletes svett med vedlastning varje dag vid Höörs järnvägsstation på den tiden fans inga lastbilar å folk eldade mycke mer med ved än nu, så där var två st. heltidsanstälda mannar som lastade ved året runt å Hansson var en av dem, men hade alltid gåt å . drömt om att bli hästegare, en fin man till häst, å en fin åkvagn att skutsa herskap från tåget eller eljest föra fina hästskjutsar för sällskap ut på nöjesfärder vilket var brukligt på den tiden. Så gick han å grubbla å tänkte, men skulle han arbeta sej till härligheterna skulle det dröja mer än en mansålder så det såg ju mörkt ut män tänkte han jag får försöka å fresta lyckan i danska klassloteriet jag kan ju inte mer än förlora sattsen men man kann ju också vinna. Sakt å jort han tog en hel lott. (man kunde också få halv lotter kvarts åttings lotter) å karen vannt 10.000 kr i första sattsen, på den tiden var danska kr. värd lika med svenska, å inget avdrag för någon skatt, så Henrik tog en god vänn med till Köpenhamn å lyfta sina tiotusen å jorde sej ett par glada dagar i kungens by, å när han kom igen var han redan en fin mann i hög hatt vit väst å blanklädersstövlar å gummigalocher å sigar i munnen.

Men sen var det ju att pröva ut ett par vackra hästar, å då gick det ju iblan som bilden visar, män en fin scharabang bestälde han av min far med det samma, på den tiden hade alltid far färdiga vagnar på lager, för det tog ett år att frambringa en sådan vagn med smide målning å stoppning, å Henrik fick verkligen uppleva att sitta å köra fint .på egen kuskbock å egna hästar å var finåkare i Höör i många år.

Så iblan kan drömmar gå i uppfyllelse.» »Ett torparepar från Långtorps by i Höörs socken ställer kosan till Hörby marknad, vägen är styvt en .å enhalv mil så dom får gå dagen innan för att komma i tid, kreatursmarknaden börjar tidigt på dagen, å gumman fick följa med för att taga vara pängarna. »

f

~.- :

'· .

»Träsko o toffelmakare fanns också en fyra stycken som hade en strykande åtgång fattigt folk gick ofta med träskor till kyrkan men då var dom extra blanka.» »Ola träben å hans kompanjon Musa Magnus var ett par oskiljaktiga kamrater i nöd å lust. Olas kroppshydda fordrade unjefär dubbelt mot Magnus i vått å tort å det fick han också utan knot, fast det var Magnus som fick tjena det mesta, men så hade Ola 53 kr om året som krigsinvalid han hade varit med i dansktyska kriget å mistat sitt ena ben villket han järna framhöll att hans stora penision ingick i försörjningen så han menade på att han hade rätt att vara lat. Magnus hade ju inte mer än han fick knoga ihop med sin ståltråd å kniptång, låna dem hus var der ingen lantbrukare som nekade, dom rökte inte utan drack mera å det var inte eldfänkt (en loga när det var sommar å varmt annars i någon stall å då såv Magnus tryckt på Olas grova arm, 5 - Kulturen 1973

65

å Ola hade sin ryggsäck till huvudjärd å sin grova knölpåk fredlund, vid andra sidan så där vilade inga ledsamheter eller någon rädsla, å dussinet öl var inmundigat för dagen å ärligt betalt med 96 öre å ett kvarter brännvin 35 öre en fin kaka bröd 25 öre å 4 knackvurstar 20 öre (5 öre st.) så dom levde ett regelbundet å sunt liv, men så hade ju också Ola varit krigare å fått lära lite ordning.»

66

TOMMY FORSS

Raku - en glömd japansk keramisk teknik

I Kulturens keramiska samling finns en teskål utförd i en i västerlandet styvmoderligt behandlad teknik - rakutekniken. I samband med en utställning, arrangerad av den danske keramikern Finn Lynggaard hösten 1969 på Den Permanente i Köpenhamn, aktualiserades intresset för teskålen, som är en god representant för japansk rakuteknik.

Ordet raku betecknar ett poröst lergods framställt av chamotterik lera, täckt av mjuk glasyr, vanligtvis blyglasyr.

Ursprungligen var glasyren svart, senare gjordes den röd, grön, halmgul eller vit. Glasyren är stundtals tjock och trögflytande men oftast tunn och porös. Tekniken är enkel såtillvida att ·den ej kräver någon komplicerad teknisk utrustning utan kan praktiseras med hjälp av en tillfälligt uppbyggd ugn, som eldas med trä eller träkol. Leran kan vara av vilket slag som helst med formbara egenskaper. Den blandas med chamotte, eldfast lera eller sand för att godset ska kunna tolerera de temperaturchocker som är förbundna med rakugodsets speciella bränningsteknik.

Genom drejning eller modellering i handen formas tingen.

Efter skröjbränning på vanligt sätt glaseras föremålet och kan för- eller efterdekoreras. Bränningen sker efter ett speciellt mönster. Det skröjbrända föremålet sättes in i ugnen som är uppvärmd till ca 750-800° C. Därvid är det mycket lätt att glasyren brister och skalar av och för att förhindra detta tillsätter man glasyren ett bindemedel som kan vara gummi arabicum eller tapetklister. Av vikt är att glasyren är helt torr då den sättes in i ugnen, i annat fall kan

r.

Teskål med Fujiyamadekor från Japan, 1600-talet. KM 29.ug.

det resultera i en ögonblicklig sprängning. Vid insättningen använder man sig av en långarmad järntång, ugnen stänges och genom ett titthål kan man se hur glasyren efter några minuter kokar och smälter för att slutligen bilda en jämn yta.

Efter 10 till 15 minuter är glasyren färdigsmält, och förem ålen tas ut. Vid den häftiga avkylningen krakelerar glasyren och får ett linjemönster, som är karaktäristiskt för raku.

Märket efter järntången, som användes vid insättandet och uttagandet av föremålet, sitter ofta kvar och har blivit föremål för livlig beundran i Japan.

I början av I 500-talet framträder rakutekniken för första gången. Vi känner blott få namn på dessa tidiga krukmakare.

68

2 och 3. Tecknet för Raku, t.v. stämplat under skålens botten, t .h. det målade tecknet.

Deras alster fick namn efter den »ugn» de kom ifrån. Med »ugn» menas här den geografiska plats med naturliga före komster av lera till vilken krukmakaren var knuten. Namn som Seto, Bizen, Kutani, Tamba m .fl. anger alltså sådana ugnar eller keramiska centra . Krukmakarna i dessa centra hade lokala specialiteter. I ett område kunde det vara teskålar eller vattenbehållare medan man i ett annat specialiserade sig på blomvaser eller fat av olika typer.

Ur anonymiteten träder dock några namn fram . Chojiro (1516- 1592) var son till en tegelmakare Ameya eller Masakichi, som han ibland kallas . Ameya var av koreansk-kinesisk börd och anses allmänt vara den förste som gjorde keramik av det slag vi idag kallar raku. Sonen Chojiro fortsatte faderns arbete i denna teknik och hans enkla teskålar uppmärksammades av den tidens teceremonimästare . Ett annat namn är Kenzan Ogata (1663- 1743), som inte bara formade teskålar utan även experimenterade med rektangulära och sexkantiga fat, ofta dekorerade av hans äldre bror Karin Ogata .

Själva ordet raku härstammar från ett kinesiskt ideogram som i sin mening täcker begrepp som nöje, glädje, behag och

69

lycka. Detta ideogram fanns på ett guldsigill som, till minne av Chojiro, skänktes åt hans son Jokei. Efter detta ideogram har familjen och tekniken fått sitt namn.

Det finns en nära förbindelse mellan raku, te och taoism.

Tedrickningen hade ursprungligen en mera rituell prägel.

Först i början av 1400-talet intog den en självständig och världslig karaktär. Från att ha varit en rit har den blivit en ceremoni. I teceremonien finner vi höjdpunkten av japansk filosofi och estetik; en strävan mot högre ideal om harmoni och enkelhet.

Kring teceremonimästarna uppkom särskilda tekulter.

Med hela sin livskänsla försökte medlemmarna efterleva kravet på en förening av det nyttiga och det vackra. Såväl i själva teceremonien som i vardagslivet omgav man sig med ting som var enkla och sobra. Den klassiska rakuteskålen äger i rikt mått dessa dygder och eftersom rakuskärven dessutom är en dålig värmeledare fylles också nyttokravet med teskålar utförda i denna teknik.

Rakutekniken har aldrig fått någon större utbredning utanför Japan. En av de få i den västliga världen, som har försökt sig på att göra raku till mera än en kuriös teknik, är Bernard Leach i England. När· Bernard Leach i unga år uppehöll sig i Japan var han elev till Kenzan Ogata VI (den sjätte). Paul Soulder och Hal Riegger i U.S.A. har i många år uteslutande arbetat i rakuteknik, vilken de lyckats ge en personlig prägel. På nära håll kan vi idag i H1<mholm utanför Helsingör studera Finn Lynggaards arbeten i rakuteknik.

Litteratur Bern hard Leach, A Potter's Book, London 195 3.

Finn Lynggaard, Raku, Köpenhamn 1970.

Roy Andrew Mil/er, Japanese Ceramics, Tokyo 1967.

Herbert H. Sanders, The World of Japanese Ceramics, Tokyo 1967.

ELISABET EHRNST-BÄCKSTRAND

Spånkorgar i Örkened

Till färgbilderna IX och X »En annan handlare var korgmakare. Han hette 'Frågan är fri' . . . Ingen blev ond på honom och han skrämde ingen.

Där han kom med de ljusa spånkorgarna hängande runt sig från skuldrorna och helt till knäna liknade han en vandrande klase . Ljusast syntes han ute på ljunglandet. Avtecknande sig med hela sin korghandel mot kullarnas mörka ljungragg drev han längs stigarna och lyste på långa håll som en nödens och hantverkets druva. Då och då fällde han av sig några korgar. H elst under bärtiden. Han älskade bärtiden .

Då fick han sälja. Han älskade blåbär och lingon, särskilt lingon - om de voro många.

På vintern satt han hemma på Ljun gtavan och gjorde träskor (korgar · gjorde han på våren) ... Han bebodde ett backstuguruckel, som satt inkrupet som ett spåskåp i en ljungbacke . . . Om sommaren drev han ända till Halland och Småland. D et var ett hisnande fjärran för både Kaja och honom, även om de båda en gång hade varit i Pommern och lärt sig spånhantverket. Men Pommern var ju också något för sig . Det hade varit deras arbetesland.»

Rymmer denna tolkning av korgmakaren och hans liv i Harry Martinssons »Nässlorna blommar » något av verklighet? Förvisso - den anspelar nämligen på den tid, då spånkorgs tillverkningen i örkeneds socken stod i sitt flor. Man väntar sig kanske att si tuati onen då skulle ha varit annorlunda än den ter sig för denne korgmakare. För korgknallen på vandringsstigen tycks det aldrig ha funnits något likhetstecken mellan högkonjunktur och välstånd men möjligen 71

mellan ökad försäljning och mindre fattigdom.

Den nya handaslöjden fick tidigt stor betydelse för socknen. Den innebar emellertid inte någon omvälvande ekonomisk förändring men gav arbete som kunde ge kontanta medel för inköp av det allra nödvändigaste och mest åtråvärda i det begynnande industrisamhället.

Spånkorgsmakeriet började i örkened omkring år 1850 och vid århundradets slut var hantverket så utbrett inom socknen att man sade att ni örkened gör alla korgar utom prästen och klockaren som gör krampor» .

Tillverkningen har alltid varit mycket lokalt begränsad och endast ett fåtal korgmakare är kända i de angränsande socknarna Glimåkra, Loshult, Verum, Visseltofta och Kyrkhult. Ett annat lika avgränsat område för spånkorgstillverkning är Våmhus socken i Dalarna, där hantverket förmodligen utövades redan på 1820-talet. Spånkorgar har också i mindre omfattning tillverkats i Älvsborgs län i Tössbo, Veden och Bollebygd. Men korgarna där har inte flätats som i örkened och Våmhus utan bundits.

Ar 1877 hade korgmake.r iet i örkened blivit så betydande att det för första gången omtalades i kronofogdens rapport.

Och år 1887 fick Jöns Jönsson en gratifikation på lOO kronor av Kristianstads läns hushållningss.ällskap, för att han hade börjat med korgslöjden. Han kallades allmänt för SvärtOrren. Hans morfar var karabinjären Jöns Orre och attributet nsvärt» fick han förmodligen när han flyttade till ett torp i Hägghult, där man hade bränt markerna. Bland uppteckningarna från örkened i Folklivsarkivet i Lund finner man olika versioner om hur Svärt-Orren lärde sig spånflätning.

Det berättas att han skulle ha suttit i fängelse i Malmö och där lärt sig hantverket av en medfånge uppifrån landet. Enligt en annan sagesman skulle en f.d . fästningsfånge ha besökt Svärt-Orren och då givit honom en spånkorg av ndalamodell» som han sedan haft som förebild.

Innan man söker det eventuella sambandet mellan de två utbredningsområdena i Våmhus och örkened, kan man konstatera att näver-, lindbast- och furuspånflätning är närbe-

72

r. Bottnen flätas till en bärkorg . örkened 1960. Foto Elisabet Ehrnst, Folklivsarkivet Lund .

släktade. Spånflätningen anses vara den mest avancerade tekniken och det gemensamma stamområdet är Östeuropa och Finland. Det berättas i en uppteckning från Våmhus att någon därifrån hade varit med i ett krig i Finland och under tiden lärt sig fläta spånkorgar.

I nordöstra Blekinge finns ordet »dalkorg » belagt. Man avsåg härmed en spånkorg med eller utan lock, vilken användes av kvinnor när de sålde näsdukar och förkläden. I västra Blekinge och i örkened kallades en spånkorg »kass» eller »kasse». Men samma ord finns också i näverkulturens område (finnbygderna) för kont, finnsäck, näverränsel. Det finns även i sammansättningar som »kassaskor» i betydelsen näverflätad e skor. I finska språket finns ordet »kassi» för nätpåse, kasse.

73

2.

Bärkorgens sidor flätas upp. Foto som föreg.

Den impuls som gav upphov till korgtillverkningen i örkened utgick sannolikt från Dalarna och det fanns många förutsättningar för det nya hantverket att slå rot. örkened ligger i det nordöstligaste hörnet av Skåne. Ordet örken hade i äldre tid betydelsen vildmark, öde skog. Socknen var glest befolkad och tillhörde den egentliga furubygden. Svedjebruket gynnade återväxten av lövskog och tall. Något speciellt hantverk som binäring hade inte utvecklats och självhushållning rådde . Under 1800-talets första halvsekel fördubblades folkmängden med en stark hemmansklyvning som följd.

Gårdarna utgjordes av skatte- och kronohemman. Torparna odlade omkring 4-5 ha öppen åker och hade rätt att avverka skog för eget bränslebehov. Det skulle visa sig att det inte var svårt att samtidigt förse sig med furuvirke till korg-

74

3. Korg en grepas, ståltrådskrampan som håller grepen slås i. Foto som föreg.

tillverkning. Det omtalas t.o.m. att länsmannen såg med blida ögon på denna form av »skogsvå rd ». D et rådde brist p å sysselsättning und er vintrarna och korghantverket kunde till största delen ske inomhus. Arbetet bestod dessutom av så många skilda moment att alla familjemedlemmarna kunde deltaga. Redskapen var få och enkla : en yxa, några knivar som kallades »gjorakniv », »kassakniv » och .»krokkniv », en hammare och en tång. Industrialismens utveckling under senare delen av 1800-talet var paradoxalt nog också en förutsättning för den nya hemslöjden, vilken från början var inriktad på försä lj ning i större ska la. På andra håll i landet konkurrerade industrivaror i stället ut många hemslöjdsalster.

Man kan fråga sig varför inte tillverkningen spred sig. I

75

4. Saxflätning, sidorna till en torgkorg flätas ihop. Foto som föreg.

de angränsande socknarna hade man sina hantverkspecialiteter inom smide och träslöjd och man kan antaga att den ömsesidiga sockenstoltheten var så stor att spånkonsten knappast nådde över gränserna eller att korgmakarnas framgångar mottogs positivt av grannarna i Göinge.

D et uppges att det år 1885 fanns fyrahundra korgmakare i örkened. Uppgiften måste vara tämligen godtycklig eftersom korgmakarna var upptagn a i kyrkoböckerna under beteckningar som torpare, h emmansägare, åbo . D et var först år 1897 som b eteckningen korgmakare registrerades i Västra och Östra Göinge.

D et framgår av uppteckn ingarna att det inte bara var naturligt att få lära korgmakaryrket men också åtråvärt.

För att bli en god korgmakare skulle man helst vara »född korgmakare» dvs. ha lärt yrket som barn.

5. Bärkorg tillverkad 1960 av korgmakare Olof Bengtsson Lönsboda.

KM 53 .398: 2.

Man började med att plocka »stickor », sedan fläta bottnar _ och därefter fläta upp sidor, vilket var ett betydligt svårare moment. Flätningen ansågs vara »kvinnogöra », bild 1. Pojkarna fick lära sig hyvla, spika och slutligen fläka eller spinga spån. Ett fullständi gt korgmakarlag bestod av två män som fläkt e eller hyvlade spån, ett barn som plockade spån, en kvinna som flätade bottnar, en annan som flätade sidorna, två personer som satte på ytter- och innergjord och grepade korgarna.

Spån, strängar av bast eller av hyvlat trä karakteriseras av en forskare som »konstgjorda tågor» till skillnad från naturliga tågor såsom rötter, stjälkar, strån, gräsblad, vidjor.

Men alla korgar som är tillverkade av konstgjorda tågar kallas därför ej spånkorgar. Tekniskt sett finns det dels bundna dels flätade korgar. Bland de senare finns det så-

77

6. Lockkorg tillverkad 1960 av korgmakare Arvid Persson Lönsboda .

KM 53.4or.

dana som är flätade på stående varp och sådana som är flätade på liggande varp. I båda fallen ser man tydligt skillnaden på varp och inslag. En tredje variant är den s.k. spånflätningen där man inte kan urskilja varp och inslag, utan alla spånen är exakt lika.

Vid spånflätning används furu- och aspvirke och till enkla emballagekorgar gran. Furu är det ojämförligt bästa virket, när det gäller att fläka för hand. Det är starkt och dess ådring är vacker. En korgmakare ställer stora krav på sitt virke. Det skall vara fullmoget, ha vuxit rakt i ett slutet bestånd, ej vara alltför kvistigt, ha rak ådring. Den intensiva

7. Spånkorg med lock, dekorerad med glödritning. Troligen örkenedstillverkning från 1900-tal ets början. KM 50.008 .

avverkningen i socknen under hundra år har inneburit en skövling av det bästa virket och numera måste träet köpas från annat håll. Avverkning kan ske vid vilken årstid som helst. Det väsentliga är att virket är färskt när det skall bearbetas. A vkapat virke läggs ofta i vatten eller täcks med jord och spånavfall. Stocken sågas upp i s.k . kubbar, klumpar eller klampar vilka klyvs i fyra delar. Om man inte redan barkat klampen gör man det nu. Varje del klyvs ytterligare i småklampar. Innan spånhyveln kom i bruk fläkte man sedan ut spånen för hand efter årsringarna.

Den mest omvälvande händelsen i hela spåntillverk-

79

ningens historia var introduktionen av spånhyveln omkring åren 1877-78. Det är delade meningar bland sagesmännen om vem som uppfann nskabbilon» som denna handdrivna hyvel kallades. Numera drivs a1la spånhyvlar elektriskt. Med en hyvel kan man få ut spån både på nklyven» och »svallen».

Det senare är närmast en nödlösning och ger inte så fina spån. Spånen skärs i handsmidda skärmaskiner till bestämda bredder beroende på vilken typ av korg som skall flätas.

I örkened utövas två spånflätstekniker. Den ena kallas helt enkelt bärkorgsflätning och motsvarar den textila lärftbindningen. I den uppflätade korgen löper spånen diagonalt och är identisk med näverflätningstekniken. Den andra flätningen är en kypertbindning och benämnes saxflätning eller skäftig flätning . Den är känd sedan 1915 och det uppges att en korgmakare i Ulvshult hade haft ett saxflätat såll av vide som förebild, bild 4.

Saxflätning tillåter dock inte spånen att lika självklart ge korgen dess form som bärkorgs- och näverflätningen gör, utan korgen får sin stadga av bottnen som utgörs av en träskiva, vilken spikas fast vid de f.lätade sidorna. När korgens sidor är färdiga nitar man fast en ytter- respektive innergjord, antingen för hand som förr eller med en häft- eller krampmaskin, skär kanterna och grepar korgen. Sedan återstår endast att torka alsterna. Sommartid sker det antingen inom- eller utomhus men under vinterhalvåret utnyttjas soltimmarna härför. Man kan då finna korgmakarens södervägg översållad med alla slags spånkorgar.

Efter som spånkorgen i äldre tid representerade en billig bruksvara eller ett emballage finns det knappast några korgar bevarade . Bärkorgstypen är den tidigast kända i örkened och den ursprungliga modellen har inte ändrats, bild 5. Den benämnes fortfarande bland de äldsta korgmakarna efter det pris de en gång betingade t.ex. »tvåstyvers» = 1 literskorg, »fyrastyvers» = 3 literskorg, »fyraskillings» = 20 literskorg (1 öre silvermynt= enstyver). Lockkorgen är en bärkorg med lock och den användes förr som torg-, mat-, skol-, handväska. I saxflätning tillverkades hu80

8. Papperskorg i saxflätning, tillverkad 1960 av korgmakare Fritiof Persson, Tornrnaboda örkened. KM 53.402.

vudsakligen torgkorgar och stora mangelkorgar. Under 1900talet har man sedermera flätat en mängd korgvarianter som brödkorgar, sykorgar, papperskorgar, spånkoffertar, tamburkorgar, vedbärare, torgkorgar, bild 8 och 10.

En del spånkorgar har dekorerats med glödstämplar, glödritning eller målning, bild 7. Det har funnits ett tydligt samband mellan stämpelornerade svepkärl och spånkorgar.

Stämplarna filades ut i hög relief och mönsterna var ganska 6 - Kulturen 1973

81

g. Spånkoffert som tillhört professor Fredrik Wulff i Lund. Troligen örkenedstillverkning från 1800-talets slut. KM 41.000 : 698.

överensstämmande i sina vegetativa motiv. Under 1900talets första årtionden blev det vanligt att glödrita med ett platinastift.

Man använde både förlagor och egen fantasi och blomsterprakten bredde ut sig över spånen utan hänsyn till flätmönstringen i sig. Samma förhållande gällde när glödritningen på 1940-talet så småningom ersattes av målning, bild l l och färgbild X . Ibland skrev man även korta deviser på korgarna med vattenfärg som sedan fixerades. »De som icke dugde som korgmakare fingo ombestyra försäljning» står det i en uppteckning och det ligger förvisso en del sanning i det påståendet även om det naturligtvis inte gällde för alla. Det berättas att de korgar som Svärt-

lo. Vedbärare tillverkad 1960 av korgmakare Ivar Agren, Tosthult örkened. KM 53.399.

Orren tillverkade sålde han och hans familj i örkened och grannsocknarna. När tillverkningen senare ökade, sålde man längre söder ut i Skåne och i Danmark, och på grund av de stora avstånden till avsättningsplatserna kunde det nu bli mera lönsamt att dela upp tillverkning och försäljning på flera händer, förutsatt att efterfrågan var tillräckligt stor. I kronofogderapporten 1876-80 sägs det att exporten av korgar från örkened till Danmark och Tyskland uppgick till minst 75.000 kronor. Ett hundratal örkenedsbor lär då ha

sålt korgar i Danmark under sommarhalvåren. Men år 1888 kom ett förbud i Danmark att idka minutförsäljning, för att skydda inhemsk tillverkning av pilkorgar. Följden blev att några örkenedsbor etablerade sig som korggrossister i Danmark och importerade ogrepade bärkorgar. Omkring år 1910 försämrades marknaden i Danmark medan den hade ökat betydligt i Tyskland och England. Redan före år 1885 hade emellertid fem korgmakare bosatt sig i Pommern och 30-40 örkenedsbor arbetade i deras verkstäder där man bedrev fullständig spånkorgstillverkning. Vid samma tid hade också tre örkenedsbor startat grosshandelsfirmor i Hannover och Liibeck och importerade korgar från örkened. Genom att inkalla egen arbetskraft erbjöds inte bara fler personer arbetstillfällen utan man kunde också lättare bevara sin yrkeshemlighet i det främmande landet. Deras kunder var trädgårdsmästare och partihandlare. De försökte även få avsättning i Holland, men det lyckades först senare och då via England. I Frankrike gick det också dåligt, troligen på grund av att svenskarna där förväxlades med tyskar, vilket var föga lyckligt efter kriget 1871. Två av grossisterna flyttade till England i mitten av So-talet.

De första spånkorgshandlarna i England lär ha varit Amerika-emigranter som återvänt. Två korggrossister från örkened slog sig ner i Hull 1886 (Olof Myrberg, Böglarehult och Olof Olsson, Värmanshult) och senare bildades ytterligare en grossistfirma (Bröderna Johan och Truls Nilsson, Björkhult) där. De upprättade egna verkstäder där bärkorgarna försågs med grepar. Arbetet var säsongbetonat så att under sommarmånaderna anställdes 10-12 örkenedsbor i varje verkstad medan det var tillräckligt med ett par personer under vinterhalvåret. Då vistades oftast för övrigt korggrossisterna själva i örkened för att avtala med korgmakarna om leveranser under kommande säsong.

England var den största exportmarknaden på go-talet och den skulle fördubblas inom tio år. Ännu en svensk grosshandlare etablerade sig i England nämligen i Grimsby (Bengt Nilsson, Allekulla, Loshult) . Två av Hullgrossisterna skaf-

11. Torgkorg i saxflätning med målad blomsterdekor, tillverkad 1960 av korgmakare Fritiof Persson, Tommaboda örkened. KM 53.467: 3.

fade sig filialer i Wisbech och en grossist utökade sin verksamhet med filial i Harwich. Vid sekelskiftet uppstod i England en hård konkurrens med örkenedskorgarna genom en inhemsk tillverkning av korgar av sämre virke. Motordrivna hyvlar och häftmaskiner kom i bruk och bidrog till att priserna blev alltför låga för örkenedsborna. I en brevväxling mellan ett par korgmakare år 1904 står det : »Hela vår strävan är och utan förändring kommer att bliva, huru vi i konkurrens skall göra varandra värst skada. Och jag försäkrar, att ingen av oss ens tänker på att begära så mycket för vår vara, att det kan bliva någon förtjänst.» För att klara den

85

nya svåra situationen beslöt grossisterna i Hull och Grimsby att tillsammans bilda ett bolag »The Swedish Basket Company». Den engelska marknaden ökade nu och blev fem gånger större än den i Danmark och Tyskland.

De första leveranserna på året kom i februari-mars. När korgarna grepats i England såldes de vidare till Holland. I april-maj-juni var efterfrågan på bärkorgar störst inom England.

Men redan 191 l tvingades bolaget upphöra. De svenska korgarnas kvalitet var så hög att de inte bara tjänade som emballage utan också hade ett återbruksvärde, men detta värde förlorade helt sin betydelse och engångsförpackningen hade gjort sitt intåg både på det ide- och prismässiga planet.

Det är känt att några korgmakare från örkened utvandrade till Norge och Finland och där bedrev tillverkning, men det har aldrig exporterats korgar dit. Det var först när den danska, tyska och engelska marknaden prövats, som korgförsäljningen inom Sverige ökade. Skåne hade dock redan tidigare utgjort en god marknad och korgarnas väg utanför östra Göinge gick i sydvästlig riktning ned mot trädgårdsdistrikten omkring Höör, Eslöv, Lund och Landskrona. Den försäljningen var givetvis mycket säsongbetonad men handlaren lade gärna upp sin väg så att han också kunde inträffa vid .lämpliga tidpunkter för de sedvanliga marknaderna i olika bygder.

När nu exporthandeln avtog försökte man få avsättning även i Mellansverige och örkenedskorgar nådde upp i Närke, Västmanland och Värmland. Korgknallen fraktade sina varor i stora partier per järnväg till någon central ort i den bygd han ämnade sälja, skaffade en lagringsplats för korgarna, tog ett mindre parti på ryggen eller på »kassakärran» och drog iväg. De nyvunna avsättningsområdena tvingade tillverkarna att göra nya modeller. Bärkorgar kunde inte säljas i samma omfattning som tidigare utan de andra typerna av brukskorgar som nämnts blev mer efterfrågade.

Men industrivaror fanns hela tiden som konkurrerade även med brukskorgarna, precis som de hade gjort med bär86

12. Tamburkorg med målad blomsterdekor tillverkad KM 53.470: 2.

1960

som föreg.

korgen . Ännu idag gäller den hårda lagen att man ständigt måste finna nya produkter, där spåntekniken kan användas.

För tio år sedan såg korgmakarna i örkened mörkt på hantverkets framtid . Idag är det endast fem utövande korgmakare kvar, men de saknar inte arbete. »Orderböckerna» är fulla och man hyser en viss optimism. Korgmakeriet skapar produkter som kännetecknas av naturtillvändhet och miljövänlighet, två karakteristika som är på väg att bli honnörsord i vår tid. Den enkla bärkorgen får en helt ny status, vilket i sig är förutsättningen för att ett folkligt hantverk skall kunna överleva vid sidan om industriproduktionen .

Uppsatsen grundar sig på en undersökning, som förf. företog 1960. Det huvudsakliga materialet finns på Folklivsarkivet i Lund.

Litteratur: H . H. Bobarth: Basketwork through the ages. London 1957.

E. Borg/und och T. Hyllen: Handbok i korgflätning. 1947.

Eskil Cron/und: Skånsk korgslöjd. Skånes hembygdsförbunds årsbok 1936.

John Granlund: Träkärl i· svepteknik. 1940.

Lars Levander: Våmhusfjärdingen, Folklivsskildringar. 1944.

Barbro Lidström: Träslöjd och korgslöjd i Blekinge. Blekingeboken 1939.

Nils Lithberg: Svensk korgslöjd. Rig. 1921.

K. Mo szyn ski: Slavernas folkkultur . Krakow 1929 . Sv . övers. 1936.

Folke Svedenfors: Gränsbygden. 1949.

Nii/o Valonen: Geflechte und andere Arbeiten aus Birkenrinderstreifen.

1952.

Gunnar W eimark: Studier över landskapets förändring inom Lönsboda, örkeneds socken, Nordöstra Skåne. 1953.

88

BENGT BENGTSSON

Hantverkets emblem

Till färgbild XI Det är en rik värld av symboler och emblem, som öppnar sig när man vill studera skråväsendets yttre tecken på seder och ceremonier. Redan de för praktiskt bruk avsedda tingen, t.ex. ämbetenas och gesällskapets skråkistor bhr i sig själv symboler. Lådan bärs i procession till och från möteslokalen, t.o.m. med musik framför, som på J. W. Wallanders bekanta teckning från en gesällinvigning på 1840-talet. Och uttrycket »Öppen låda»», när frid skulle råda i församlingen, understryker det symboliska hos föremålet. Välkomman äT en symbol för sammanhållningen; den som druckit sin inträdesskål . tillhör hantverkets gemenskap. På samma sätt blir ett föremål som sparbössan, där frivilliga bidrag och även böter läggs ner, en symbol för den inbördes hjälpveTksamheten vid sjukdom och dödsfall.

Dessa föremål är ofta mycket påkostade i material och utförande, eftersom de utåt vittnade om medlemmarnas stolthet över sitt yrke och sin sammanslutning.

Dekorationen tog sig ofta uttryck i emblem, som för medlemmarna var lätt förståeliga, men som ffu andra kunde te sig obegripliga. Jag vill här i korthet söka skildra huvuddragen av den emblematik, som blommar så rikt på skråämbetenas ägodelar. Helt naturligt kommer sigillen i första rummet. Där är reglerna strängast, i viss mån på grund av den koncentration, som formatet gör nödvändig. Men samma emblem finns - ofta i friare utformning - på snart sagt alla typer av föremål.

Materialet inom ett och samma hantverk är ofta till-

89

r.

2.

Bagareämbetets i Karlshamn sigill 174!. Diam. 46 mm. KM 8.513.

Handskmakareämbetets i Lund sigill 1744· Diam. 30 mm. KM 6.514.

räckligt stort för att man skall säkert skönja en utveckling, och därtill kommer ofta en stairk konservatism, som gör att man ogärna tillgriper nya symboler, när ett nytt sigill skall skäras. Emellertid tycks yrkenas skyddshelgon ha förekommit på tidiga sigill i ganska stor utsträckning, men de försvann efter hand i och med reformationen. Smedyrkenas (även guldsmedernas) S :t Eligius håller sig dock kvar i sigillen in på 1700-talet och skomakarna - åtminstone i Visby - hade kvar jungfru Maria som sigillbild. Helgonsigillen utgör dock ett försvinnande fåtal.

Produkter och redskap utgör den stora massan av material för sigillgravöremas motiv. Man kan se en viss tendens att i så stor utsträckning som möjligt avbilda för yrkena karakteristiska redskap; produkterna är ju hos många yrken av skiftande slag och det kan varn omöjligt ·a tt bland dem hitta det självklara emblemet. För bagarna var redskapen föga emblematiska. Däremot kunde framför allt kringlan men även andra slag av bröd erbjuda dekorativt stoff och vi kan på gamla bagaresigill studera t.ex. 1600-talets olika former 90

3. Fattigbössa från hattmakareämbetet i Lund, av mässing. KM 3.350.

av bröd, färgbild XI och bild 1 . Kringlan är ju också bagarens lätt igenkännliga butiksskylt.

Visserligen har handskmakaren flera för yrkestekniken mycket karakteristiska redskap, t.ex. saxen och den halvmånformiga kniven, som även andra läderarbetare ha11 men handsken i sig själv är så omisskännlig att den såväl för den enskilde hantverkaren - i form av skylt - som för skrået tjänat som lättfattlig symbol, bild 2. En symbol som förekommer på ett par äldre sigill är ett lamm, som av Laholms handskmakare försetts med en korsfana och såfonda upphöjts från »materialleverantör» till KTistussymboU Hattmakarens teknik har ett för yrket säreget redskap, 91

4. Sadelmakareämbetets i Lund sigill 1747· Diam. 36 mm. KM 8.659.

5. Murareämbetets i Simrishamn sigill. Diam. 32 mm. KM r.123.

nämligen faktbågen, det stora fiolstråkeliknande redskap, vars vibrerande sträng förs fram genom sjoken av harpälshår och får dessa iatt lägga sig i vackert läge för fHtningen.

Jag har aldrig sett detta säregna verktyg som emblem, däremot de små »s1agholz», som man slår an strängen med.

De finns korslagda i Helsingborgs hattmakaI"es sigill. Nej, annars får produkten, hatten, symbolisera yrket och vanligen är den trekiantig, som på sparbössan från Lundaämbetet, bild 3.

Andra yrken, som är hänvisade till sina produkter som emblem, är sadelmalmre - bild 4 - och tenngjutare. Hos de förra är det så gott som alltid rätt och slätt en avbildning av en sadel, hos de senare kan ytan fyllas med ett helt sortiment av tennföremål.

Det är emellertid redskapen som dominerar hantverkets emblematik, ofta kombinerade med produkter för tydlighetens skull. Bryggaren kan ju knappast »emblematisera» sitt öl, han är hänvisad till apparaturen. Detsamma gäller mjölnarren, vars v,anligaste tecken är en väderkvarn, men 92

6. Skrivställ av tenn, daterat Br. 25 cm. KM 22.281.

1711.

Har tillhört ett timmermansämbete.

någon gång också stenhuggeriredskap, eftersom mjölnaren måste kunna hugga sina kvarnstenar. Murarna och byggmästarna reder sig oftast med mursleven, vattenpasset, vinkelhaken, passaren m.fl. välkända '!'edskap, men ibl>and avbHdas också ett murat torn eller en takstol, bild 5. Det senare fallet förekomme·r, när timmermännen tillhör samma ämbete, vilket synes ha varit fallet på flera håll. I Helsingborg ha'!' timmermännen ett murat torn på sitt sigill tills·ammans med bilan och andra typiska redskap, men här kan Helsingborgs stadsvapen åsyftas, färgbild XI. Ett pampigt skrivställ av tenn, daterat 1711 och avbildat i bild 6, har på baksidan ingraverat ett typiskt timmermans93

7. Skylt, daterad 1691, Kristianstads tunnbindaregesällskaps välkomma.

H. 62 mm. KM 2r.022 .

emblem med handyxan, bilan, passaren och vinkelhaken i den gruppering som vi återfinner även på skyltar och sigill, t.ex. Landskronas och Kristianstads ämbetssigill.

Byggyrkenas företrädare kan nog stoltsera med de dekorativt mest tacksamma redskapen, men inte långt efter kommer snickare och svarvare. Hyveln, passaren, fanerkniven och svarvstålet kan bilda vackra kombinationer och för svarvaren tillkommer krumcirkeln med ett klot mellan spet94

8. Skylt, daterad

KM

1741 1

från samma välkomma som föreg. H.

II

cm.

2i.020 .

sarna. Det absolut sfäriska klotet har ju alltid varit ett av svarvareyrkets svåra kompetensprov, vilket folier väl motivernr att man placerar kombinationen krumcirkel-klot i sigillet. De kompletteras i ett par fall med en annan svarvad produkt, t .ex. en pokal, färgbild XI, i mitten.

Kombinationen produkt-redskap är alltid lättast att tyda och kan därtill ge stark dekorativ verkan. Tunnbindaren har ofta en enkel kombination av den karakteristiska 95

g. Krukmakareämbetets i Lund sigill. Diam 45 mm. KM 30.305.

hammaren, sammanställd med en tunna, bild 7 men det är inte lika lätt att identifiera ägaTen till skylten på bild 8 som tunnbindare. Man tar icke fel på att gesällen N . P. Ekholms skylt anger honom som hovslagare, bild 12.

Några få yrken haT ytterst enkla, men mycket talande redskapsemblem. Skräddam'a har sin sax och den finner vi redan på 1500-talet, ibland kombinerad med en bock; på Stockholms skräddaremästares välkomma uppträder två bockar som sköldhållare. Det finns en rad historier, som fäTsöker förklara det egendomliga sambandet mellan bock och skräddare. Dubbelt egendomligt är att skräddarna har bocken som emblemdjur, trots skändliga tillvitelser och nidverser, av vilka en svensk bäTjar: 1

»Sen du skämt bort båd väst och rock, så rid till skogs på denna bock?»

Den versen finns på ett kistebrev från 1800-talets början och på bilden ser man den olycklige skTäddaren nesligt ridande på bocken. En ffuklaring kunde vara att shäddarna under skråväsendets äldsta tid möjligen ingått i samma gille

96

ro. Detalj av vävareämbetets i Kristianstad välkomma av tenn, daterad 1672. KM r.247.

som fällberedarna, i vars emblem bockar (mera naturligtn ingår.

Om skräddarens sax även för lekmannen äT lätt igenkännlig, så kan krukmakarens drejskiva vålla huvudbry, färgbild XI och bild g. Den ä,r i de kända emblemen kombinerad med krukor, vaser etc., men då man knappast kan se att de är formade av lera, är man föga hjälpt av den egendomliga pjäsen i centrum. Sigillens drejskiva är dessutom av den medeltida typen med spjälor, som bär upp själva skivan som ä,r mycket tjock och genom sin tyngd ger haft 7 - Kulturen 1973

97

1 r. Tennbägare, daterad 1672, från vävareämbetet i Kristianstad. H. 11 cm. KM r.248.

åt rotationen. Det är ett exempel på att ett redskap, när det förekommer som emblem, behåller sin ålderdomliga form, långt efter det att modernare teknik åstadkommit viktiga ffö·ändringar.

Ett par vackra tennbägare från 1671 som har tillhört vävareämbetet i Kristianstad är - liksom välkomman - försedda med initialer och emblem, bild 10 och 11. Intressant

98

c!IcfYd~f!V&t : doa 2 c3cfun.c I 8 1-5'

12. Skylt från smedsgesällernas i Kristianstad väl.komma. H. 8 cm. KM 4.812.

13. Skylt som föreg. H. 7.5 cm. KM 4.812.

är .att här förekommer såväl sax som vävskyttel, vilket kan tyda på att vävaryrkets företrädare tidiga'!'e ingått i skTäddareämbetet, eftersom det fanns ytterst få väva·r ämbeten i landet. Skytteln är annars vävarnas enda emblem.

Två silversköldar för smedsgesäller i Kristianstad är intressanta, då de berättar om de olika kategorier, som ingått i smedsgesällskapet, bild 12 och 13. Ekholm är hovslagare eller grovsmed, medan gesällen Bergqvists två nycklar vittnar om att han ä'!' låssmed. I vissa städer finner vi endast ett gemensamt smedsämbete, medan man t.ex. i Stockholm hade ämbeten för såväl hovslagare som klensmedeT och därtill knivsmeds-, pistolsmeds-, bleckslagare- och hameskmaka·r eämbeten . I vårt exempel gälleT alltså emblemet den enskilde gesällen, inte sammanslutningen.

99

Mycket i skråväsendet är internationellt, sa aven det emblematiska bildspråket. Den va ndrande gesällens nödvändiga handlingar igenkändes bättre genom sigillets lättlästa symbolik. Härbärgesskyltarnas text spelade nog mindre roll än de välkända emblemen, som yrkesmannen genast kunde identifiera. Så är emblematiken invävd i det internationella mönstret av »Gewohnheiten», hemliga ramsor och högtidliga ceremonier, som öve·r gränserna förenade hantverkets utövare.

Denna artikel grundar sig frånsett Kulturens material på Gösta von Schoultz : Svenska skråsigill, Stockholm 1944, där även en utförlig litteraturförteckning finnes .

100

GUNILLA ERIKSSON

Smeden och tunnbindaren i porslin

Till färg bild XIII (även omslaget)

I f igurinvärldens brokiga folkvimmel hör hantverkare till sällsyntheterna. Olympens gudar, allegoriska bilder av världsdelar och årstider, exotiska folkslag som turkar och kineser är älskade temata. Hovlivets vardag med kavaljerer vid skrivbord, damer vid sömnad, jaktsällskap till fots och häst skildras i porslin. »Folket», i form av fiskare och bönder, trädgårdmästare och skogshuggare, tiggare och försäljare finns också med, men även här är det hovet, ett hovfolk utklätt till maskerad och kostymfest, som inspirerat beställare och modellmästare. En serie bergsmän, modellerade av Kändler vid l 7 40-talets slut, återgår på en sådan kostymfest som ägde rum i samband med de sto~a bröllopsfestligheterna i Dresden 1719. August den Starke gav då en nattlig bal där temat var »bergsmän» och han själv uppträdde som gruvfogde. Kändlers bordsdekoration måste ha blivit mycket uppskattad ty liknande serier med bergsmän i skilda sysslor togs sedan upp vid andra porslinsfabriker, t.ex. i Fiirstenberg. Här ser vi hantverkare, exotiska nog att utgöra tema för en kostymfest och en bordsdekoration.

Den hantverksserie som Kändler och hans medarbetare i slutet av l 7 40-talet gjorde, har snarast en representativ karaktär. På höga rocaillesocklar står figurerna, klädda i sina respektive arbetskläder, med verktyg och fabrikat i händerna eller be arbetande sin vara. Här finner vi guldsmeden, tenngjutaren, kopparslagaren och knappmakaren, hovslagaren och klingsmeden, krukmakaren, hjulmakaren, skoflickaren och skräddaren, tunnbindaren och sadelmaka101

\\, ·

./ I

·-:..

'

.....

··.; ·1

,

-~ .

-··-·--... '· -er.--~ .."'·

.- ·

. '~ • ;\

I

-·-:;.i . .... . .;• 1.

·'·

<>Y,'~

- .

·,

.......

~77 ' , . ., , / . J <,..) .

- ·.

J. P. Melchior, självporträtt vid arbetsbordet

1770.

Rödkrita.

ren, repslagaren, sömmerskan och slaktaren. Dessa hantverksfigurer är kända endast i ett fåtal exemplar och tycks inte, som så många andra Meissenfigurer, ha kopierats vid de andra tyska fabrikerna.

102

2.

Lekande flicka. Rödkriteteckning av J. P. Melchior 1781.

När Johan Petter Melchior ca 1770 modellerade sina hantverksbilder (färbild XIII) har han inte som Kändler haft en önskan att framställa en hantverkare som representant för sitt skrå. Han vill snarare få oss att fatta de värden som

ligger i den enkla människans hederliga arbete. Det sentimentala draget understrykes av att han här, liksom när han arbetar med f igurinvärldens motiv, ersätter vuxenfigurerna med barn. Barngestalterna bygger på hans egna studier efter naturen. Melchior är förromantikens. främste porslinsmodellör, influerad av Rousseau, vän till Goethe. I ett brev till en ung elev skriver han om konstnärens uppgift att uppenbara skönheten i naturen: »Än betraktar han (konstnären) barnets mjuka, fina skönhet i olika åldrar och stadier, än skönheten hos gossen, ynglingen och mannen, än fäster han sin forskande blick på det känsliga, veka, slanka och lätta i formen, därefter på fasthet och styrka, för att sedan än mera tjusas av skönheten hos ett muntert flickebarn och en drömmande ung flicka. - - - Kan man utan att röras se det barnsliga leendet, denna älskliga vänlighet, denna muntra oskuld, denna välvilja, denna den rena kärlekens milda och tillgivna blick? - - - Obeskrivliga äro de glädjeämnen som den av känsla och inspiration uppfyllde konstnären njuter av naturens och konstens . alla oräkneliga och onämnbara skönhetsvärden. V ad tillfredsställer honom så som ett riktigt återgivande, fullt av värme, känsla och behag, med livets puls? och vilket yrke vore väl så ädelt och tillfredsställande som den bildande konstnärens? han som efterbildar naturen, Guds skönaste verk, och är nyttig i sitt arbete genom att göra människornas tillvaro rikare och försköna den med sin skapande hand?» Melchiors käraste modeller var, under den tid han var modellmästare vid Höchst, barn samt herdar och herdinnor, återgivna som barn. Kanske ville han på sitt sätt med hantverksbilderna återge den enkla, riktiga människan, en kontrast mot rokokons förkonstlade värld.

104

GUNILLA ERIKSSON

The Willow Pa ttern - mönstret med tårpilen

Till färg bild XII

Willow - ett av de klassJska servismönstren, i England kallad hemtrevnadens servis, tillverkad vid olika fabriker, föremål för samlares och forskares systematiseringsiver. The Willow - tårpilen. Tre små figurer på en bro, ett flodland~ skap med pagoder och blommande träd, båtar med segel, klippiga öar. Två svalor i skyn. I snart tvåhundra år har mönstret hållit sig vid liv - hur många tankelekar, fantasier och bordssamtal måtte det inte givit upphov ti!U I England är en berättelse - med många varianter - knuten till dekoren. I en version från det viktorianska magasinet »The Family Friend» 1849 lyder den i sammandrag sålunda: »I ett praktfullt palats, två våningar högt och omgivet av prunkande träd (t.h. på tallriksbilden) bodde en mäktig mandarin, en av kejsarens uppbördsmän för tull. Hit hade han dragit sig tillbaka sedan köpmännens klagan gjort det omöjligt för honom att fortsätta sin verksamhet, av vilken den officiella delen utfördes av en ung sekreterare, Ohang, medan han själv stod för en mera lönande del, att inkassera mutor från smugglare. Chang fick följa honom till palatset vid floden för att avsluta räkenskaperna, varefter han avskedades. Men då hade det hänt] Mandarinens enda dotter, den vackra Koong-se, och Chang hade förälskat sig i varandra. Med kammarjungfruns hjälp möttes de när skymningen fallit över apelsinträd och blommande pioner i den stora trädgården och lovade varandra evig kärlek och trohet. En dag uppenbarades saken för fadern som blev

ros

i. Tryckstämpel på färgbildens terrin i blått under glasyr. Höjd 38 mm.

KM 64.304.

mäkta vred, avskedade kammarjungfrun och satte Koong-se i förvar i ett rum som på tre sidor omgavs av floden och vars enda utgång vette mot faderns. rum. För säkerhets skull byggdes ett högt staket mellan palatset och trädgården (staketet på tallriksmönstret) . Koong-se lovades bort till en rik gammal adelsman, Ta-jin, ocih bröllopet skulle äga rum när persikoträden stod i blom. En kväll när Koong-se satt vid vattnet såg hon ett kokosnötskal med segel komma flytande - hon fångade in det med sin parasoll och fann en dikt från Chang, avslutad med orden »när pilen tappar sina hängen och persikoträdets knoppar slår ut i blom, skall din trogna Chang sjunka bland lotusblommorna i det djupa vattnet». Koong-se ristade rådigt med sin broderinål i en elfenbensplatta : »Skördar inte en god husbonde den frukt som hotas av stöld? När pilens hängen slaknar på grenarna kommer den frukt du skattar högst att rövas bort. » Kokosnöten förde hennes ord nerför floden. - Från Ta-jin anlände ett stort skrin med sällsynta juveler till Koong-se och bröllopsceremonierna inleddes med en måltid för fader och brudgum. När alla de traditionella hälsningsskålarna utväxlats somnade fadern och Ta-jin och Chang, förklädd i en drucken tjänares dräkt, kunde pass.era rummet och hämta den överraskade Koong-se. Med juvelskrinet flydde de över bron, men fadern vaknade och förföljde dem (här har vi de tre figurerna på bron), dock utan att hinna fatt dem. Hos den trogna kammarjungfrun (huset t.v. om bron) kunde Koong-se och Chang länge hålla sig dolda, och här gifte de sig. Slutligen kringrändes också detta hus av spejare, 106

2. Skålfat, porslin med blå tryckdekor av Willowtyp och »the Fitzhugh»-bården på brättet. Sign. i blått över glasyr. Thomas Mintons tillverkning i Stoke-on-Trent, 1820-tal. Diam. 201 5 an. KM l8.3or. Skålen har speciellt intresse i detta sammanhang, eftersom Thomas Minton ofta nämnes som Willowmönstrets egentlige upphovsman. Han utbildades till gravör för tryckdekorer hos Thomas Turner vid Caughley och skulle där ha ritat The Willow. Han arbetade också för Josiah Spode innan han 1796 satte upp en egen fabrik i Stoke-on-Trent.

och endast tack vare kammarjungfruns skickligt förhalande samtal kunde Koong-se och Chang bakvägen undkomma i en båt nerför floden. För juvelerna köpte de en liten ö där 107

de byggde sitt hem och odlade jorden. Chang blev berömd som författare till en bok om lantbruk och därigenom kom den hämndgirige Ta-jin honom på spåren. Chang överfölls och ,s årades dödligt, den olyckliga Koong-se flydde in i sitt hem, satte eld på huset och omkom i lågorna. Gudarna straffade Ta-jin med en plågsam sjukdom med vilken han gick i graven, obegråten och utan vänner, men av medkänsla med Koong-se och Chang lät de förvandla de älskande till två odödliga duvor, symbolen för en trofasthet som ger skönhet i livet och oskiljaktighet i döden.»

Det vore lustigt att veta om en sagoforskare kunde hjälpa oss att finna berättelsens ursprung och ålder. Är tallriksdekoren komponerad som en illustration till en legend, eller ro8

3-4. »Nankin China», exportporslin med pagodmotiv från decennierna kring 1800. Ur den Thomanderska matservisen. Längd 45 cm resp. 37 cm. KM 36.162 resp. 36.188 .

är kanske historien en skicklig marknadsförares fria dikt, en spekulation i ·en kinaromantik som ännu vid 1700-talets slut var högaktuell i England? Därom tvista kanske ännu några lärde, men vedertagen är annars uppfattningen att berättelsen är sekundär och dekoren i sin »standardform» en utkristallisering av många pagodmönsterimitationer i tryckteknikens barndom i England på 1760- och 70-talen. Ar 1780 annonserade Thomas Turner, en konstnärlig och affärsmässig begåvning, ledare för porslinsfabriken i Caughley, en hel middagsservis med »Nankin»-dekor. Det sägs att hans nya mönster väckte en enorm efterfrågan och att 109

konkurrerande porslins- och flintgodsfabriker ej var sena att kopiera . hans mönster. Från Leeds i Yorkshire, Swansea i W ales och många av Stafford&hires fabrikanter finns prov på Willow, med små variationer i brätte- och spegeldekor.

Enbart från Spodes fabrik i Stoke-on-Trent är tolv varianter kända1 De äldsta är här från 1790-talet, i ren linjegravyr och med endast en eUer två figurer på bron, en »arkaisk» typ. En engelsk forskare talar skämtsamt om det »sällskap för invigda» som existerar kring The Willow - genom att räkna äpplena på de s.k. äppleträden bestämmer man tallrikens ålder och tillverkningsort.

Genombrottet för Willow skulle alltså ha skett med 'Dhomas Turners »Nankin» från 1780. Nankin var och är i England den allmänna benämningen på det blådekorerade, ganska tjockväggiga kinaporslin som genom ostindienhandeln fördes. till Europa i stora mängder under decennierna kring 1800. Det är uppkallat efter hamnen vid Y ang-tsekiang, där porslinet från Chingtechen lastades om för att i havsgående djonker föras vidare till Kanton. Ett fint exempel på hur denna import togs upp i svenska hem har vi på Kulturen. I professor Johan Henrik Thomanders hem från 1840-talet - museets mest autentiska och väl därigenom mest levande miljö - kan man i matsalen, i det stora barockskåpet med uppslagna dörrar, se en matservis i ostindiskt blått som fru Thomander, född Meyer, förde med sig i boet från köpmanshemmet i Karlshamn. Med sina fyrahundra delar och över tjugo mönstervarianter illustrerar den förnämligt Nankinvaran oclh visar hur serviserna ställdes samman efter behov och efterhand kunde kompletteras.

Den koboltblå underglasyrfärgen höll samman olika delar till en enhet. Hälften av servisens pjäser är målad med ett kinesiskt flodlandskap med pagoder oc:h träd på klippiga öar, djonker, ibland en bro, små figurer. Varianterna är många och några är kanske av den typ som inspirerade Tumer till hans »Nankin», andra målade i dess efterföljd, ty Willow kopierades efter sitt genombrott även av kineserna1 IIO

5. Karott, flintgods med blå standard Willow. Rörstrand, 1800-talets mitt. Längd 24,5 an: KM 51.850: 150.

Den ostindiska importen låg som ett tryck över de unga porslins- och flintgodsfabrikerna i Europa. Det var ett livs.villkor för dem att kunna ta upp kampen med Kina, både i fråga om pris och kvalitet. Med tryckdekorens införande blev det möjligt att mångfaldiga täta och tidskrävande mönster ocih hålla en jämn kvalitet. De täta mönstren bidrog också till att förbilliga varan genom att dölja ofullkomligheter i godset. Tekniken infördes i England, där man på 1750-talet började dekorera emalj och porslin med överföringstryck, lagda på den brända, blanka ytan, varefter mönstret brändes in vid lägre temperatur. Vid W orcester trycktes på 1760-talet flera kinesiska blå underglasyrdekorer och här fick Thomas Turner sin utbildning innan han 111

1772 flyttade till Caughley och gjorde succe med sin »Nankin».

Till Sverige kom Willow som en av de tidigaste tryckdekorema, vid Rörstrand kallad »1826 års mönster». Kulturens terrin (färgbild XII) är en »arkaisk» Willow, med endast två kineser på bron och utan svalor i skyn. En svala finns däremot i signaturen (bild 1), pickande en liten kinaman i huvudet. Närstående är framför allt tidiga Willow från Leeds och Swansea. Brättedekoren är inte heller någon av de två för Willow typiska bårderna utan en ganska valhänt tecknad variant av en Swanseabård. Trycktekniken avslöjas tydligt genom de skarpa gränserna mellan den vita fonden och de härpå utlagda små överföringspapperen, ljusblå med mörkblått tryck. » 1826 års mönster» är bevarat på flera servisdelar, tallrikar, fat, puddingformar och genombrutna fruktkorgar. Senare övergår Rörstrand till den vanliga »Standard Willow», (bild 5). 1888 upphör tillverkningen vid Rörstrand' och 1958 vid Gustavsberg.' Vid Gustavsberg började man först i slutet av 1870-talet trycka Willowdekoren och då i dess standardform. Men över papptallrikar kan vi ännu meditera över Koong-ses och Changs dramatiska levnadsöde 1

Noter 1 Bo Lagercrantz: Iris, Vineta och Gröna Anna. !CA-förlaget 1960.

2 Inga Arnö-Berg: Serviser från Gustavsberg . ICA-förlaget 1971. »Willow », 1880-1901 , 1916-1930, opak, tryckt, flytande blå, även blå 1916-1951, röd 1940-1958, brun 1940-1952 . Under senare tid med

tillägget »Old Gustavsberg» i stämpeln.

Läsning för Willows vänner : »The Story of the Willow Pattern Plate» , John Baker Publishers London 1970 (ur vilken berättelsen ovan är hämtad). J. K. des Fontaines, Underglaze blue-printed Earthenware with partietdar reference to Spode, i The English Ceramic Circle Vol. 7 part 2, 1969. F. St. George Spendlove, The Willow Pattern, English and Chinese, i Far Eastern Ceramic Bulletin Vol. VIII no. I, Boston 1956. Och för detektivromanens vänner, Robert van Gulik, The Willow Pattern-a Chinese Detective Story, London 1965.

112

IX

Lockkorg, »dansk» eller »hög» korg och bärkorg, tillverkad av furu spån i bärkorgsflätning.

X

Papperskorg och sykorg, tillverkade av aspspån i saxflätning.

XI

Skråsigill. Överst: bagare ( »W eisbecker») i Jönköping 1749 och sadelmakare i Lund 1747. Nedre raden: krukmakare i Lund 1744, svarvare i Lund och timmermän i• H elsingborg 1694. (Sigillen spegelvända, för läslighetens skull.)

XII

XIII

Pagod- och Willowmönstret. T.h. Kina, porslin, 1700-talets slut. T.v.

England, flintgods, 1800-talets början. D ärunder Gustavsberg, flint gods 1876 och terrin med ,, 186 2 års mö nstern, flint gods, Rörstr and c. 1830.

Smeden och Tunnbindaren, porslin, efter modeller av J. P. Melchior, H öchst o. 1770. H. l l o. ro cm. KM 33.047, 60.350 (Samling Schmi tz ).

XIV

XV

Interiör av J. A. K astmans gördelmakareverkstad i Hantverkshuset på Kulturen.

Ridbetsel fr ån 1700-talets senare h älft, med förgy llda mässingsbeslag.

KM 43.rro.

BARBRO ASTRAND

Gördelmakaren

Till färgbilderna XIV och XV Gördelmakaren eller bältaren, som han kallades i Sverige före det 30-åriga kriget, har liksom Tysklands der Giirtler, fått sitt namn av att han tillverkade och monterade bälten.

Han tillverkade även remmar och seldon. Det var alster med beslag av oädel metall, ofta mässing. Yrket utvecklades efter hand till att bli allt mer ett rent metallhantverk.

Benämningen på dessa yrkesmän visar att hantverken ursprungligen varit starkt specialiserade och att gränsdragningen ofta varit gjord utifrån produkten och ej utifrån materialet. · Bland de yrkesutövare, som arbetat i mässing och som förekommer i 1500- och 1600-talets hantverksskildringar, kan nämnas lyktmakare, ljusstaksmakare, bjällermakare och bäckenslagare. I Chr. Weigels bok från 1698 anges t.o.m. de som gör spännen resp. bokspännen som särskilda hantverkare. Mässingsslagare och mässingsdragare har också förekommit.

För att bli mästare inom gördelmakarämbetet i Niirnberg under det sena l 600-talet fordrades som mästerstycke: » l. Läderbälte med genombrutet mässings beslag, gjort ur ett stycke på fri hand utan att gjuta på eller slå in något, försett med bilder och lövverk, filat med finaste filar och förgyllt. 2. Bälte med genombrutet järn- eller stålbeslag, gjort på annat sätt. 3. Gravering av figurer i fem järn- eller stålstansar.»

xv1

Transportskrin innehållande skelettet av en manlig individ.

8 - Kulturen 1973

II3

r. Gördelmakaren. Ur J. S. Halle: Werkstätte der heutigen Kiinste . . .

176r.

I Kulturens samlingar finns några bälten från 15- och 1600-talen. De består av fyra långa metallplattor, en på vardera sidan av knäppet, en på vardera sidan av en hake samt däremellan länkar eller en kedja. Haken är avsedd för den väska, där en husfru bar husets nycklar och liknande ting.

De är gjorda i gul metall och försilvrade, men de förekommer också i silver. Ett av bältena, ett förgyllt, tyvärr ej komplett, är funnet i Lunds jord. Det är från 1500-talet (se Mårtensson-Wahlöö: Lundafynd s. 64). Ett annat, ett jordfynd från Darunark, är av försilvrad mässing, bild 2. Kedjan II4

2. Bälte av förgylld mässing med gjuten och graverad dekor. Jordfynd från Danmark. 1600-talets mitt. Br. 1,6 an. KM 28.625.

är sammanfogad av i varandra trädda kringelformat uppvikta metalltrådar. Spänne och hakar är gjutna. Plattornas dekor är graverad. Den senrenässansmässiga utformningen tyder på att bältet är tillkommet vid mitten av 1600-talet.

G ördelmakarens verksamhetsområde har redan vid slutet av 1600-talet fått stor bredd. Chr. W eigel har redogjort för detta, och det har redovisats nästan oförändrat go år senare i Sechzig eröfnete Werkstätte. Förutom beslag till bälten och gehäng tillverkades ... »flera slags kedjor av .. . mässing-, koppar- och ståltråd, sammanlödda på guldsmedsmaner och förgyllda». Beträffande stålkedjor säges att »de brukade blanda deras svärta med en så angenämt glänsande blå att till och med kvinnorna brukade använda dem med uppenbar djup tilltro i stället för pärl- och guldkedjor» .

Vidare gjorde de ».. . hårnålar, bröst- och snör livskedjor, rock- och mantelhakar, hattbeslag, sko- och remspännen, skedar, skålar, knivar, värjfästen ... knappar, grannlåter 115

3. Mästerstycke av koppar, drivet, ciselerat och brännförgyllt, troligen avsett som fot till ljusstake. Ronneby omkr. 1830. L. 19 cm, br. 12 cm, h. 4,5 cm. KM 9.160.

och spikhuvuden, gjutna, slagna, drivna, smälta, damaskerade, förgyllda, försilvrade, besatta med silverplattor, blåade, svärtade ... beslag till karosser, bärstolar och länstolar, bokstäver och vapenskyltar».

Något annorlunda ter sig gördelmakarnas arbetsfält i en skrivelse från Malmö borgmästare 1720 . Här säges »arbeten, som detta handtwärk tillhörer» vara »gjördlar, gehäng, sölljor, knappar, värjefästen att gjuta samt ringkragar och fahnespetsar av mässing jämwäl och att förfärdiga ride-, wagn-, sadell- och släde-tygh, zirather på likkistor och hwad mera af järnplåttar, mässing och koppar blif wer gjordt, drifwet, gjutet, försilfrat eller förgyllt i alla delar».

Hur tyngdpunkten förskjutits vad beträffar gördelmakarnas arbetsuppgifter framgår än tydligare genom de mästar116

4. Trämodell till bronshandtag för sidoskeppet i Lunds domkyrka samt avgjutning i mässing. L. 22 an resp. 19 an. KM 34.225/3.

prov, som uppvisats för Jönköpings gördelmakarämbete mellan åren 1785 och 1847. Även mästarna i Grenna, Falkenberg, Borås, Eksjö, Karlstad, Skenninge, Skara och Halmstad lydde under Jönköpingsämbetet, varför <lett~ ämbete var ganska stort och därmed förmodligen representativt för svenska förhållanden överhuvudtaget.

I protokollen finner man t.ex. att Gesällen Peter Korth den 15 juli 1791 » ... blifwit tillåtit . . . såsom mästarstycke förfärdiga ett Äkta förgyldt beslag till Bireau efter nu varande bruk, här i staden . .. » Ett förgyllt byråbeslag återkommer flera gånger och avser förmodligen alla beslag till en byrå. Carl Petter W allengren från Karlstad uppvisade nämligen l 823 » 2ne av honom förfärdigade förgylda Lejonhufvuden med vingar samt en nyckelplåt ... » och 1791 ll7

5. Blymodeller till bestickskaft, avsedda att gjutas i sand, samt deras gipsformar. KM 34.329: 6 och 34.443.

respektive 1793 har uppvisats mästarprov bestående av en förgylld käppknapp och en subaltern-officerares »Ringkrage med Kant äfven förgyld» och i ena fallet »arbetad efter nu varande bruk med dubbelt G och krona theröfvern. Några gånger finner man provet bestå av »en förgylldt Bireaunyckelskylt» en gång är det en »Bronzerad Lampa med sex armar och förgyllda ornamenten> en annan gång ett vagnbeslag. Protokollets sista anteckning om mästerstycke är från 1843 och gäller Johan Petter Söderström, som förfärdigat betselstång jämte annat gördelmakeriarbete.

Ett mästerstycke ur Kulturens samlingar kommer från Ronneby. Det är en elegant uppdriven kopparplatta med hål i mitten, troligen avsedd att bilda fot till en ljusstake.

Den fint drivna och ciselerade dekoren består av akantusblad, bild 3. Ytan är brännförgylld. Plattans utformning och tidigare ägares uppgifter om dess ursprung tyder på att den är tillverkad mellan 1820 och 1840.

118

6. Trämodell för sandgjutning samt motsvarande gipsform, för gjutning av sandkärna, med modell, likaså av trä. Skillnaden i storlek och form mellan sandgjutningsmodell och gipsform . motsvarar ett lagom jämntjockt metallskikt. Modellernas höjd 25 cm resp. 24 cm. Modeller KM 34.386, gipsform KM 34.443.

Gelbgjutare, av det tyska Gelbgiesser, uppträdde omkring men blev vanliga först vid århundradets mitt. De göt, som namnet säger, gul metall dvs. mässing. Deras specialitet var gjutning av större föremål, ljusstakar, ljuskronor samt tekniska ting. Det har skett en viss sammanblandning mellan gördelmakarens och gelbgjutarens områden, och klara gränser lär ej ha uppehållits.

Det tycks dock stå klart, att det utmärkande för gördelmakeriet är bearbetning av oädla metaller, dess inriktning på dekorativa alster och förädlande ytbehandling samt dess mångskiftande arbetsmetoder. Den Kastmanska gördelmakarverkstaden på Kulturen speglar dessa typiska drag.

Kastman göt mässing i sand eller lämnade sina formmodeller till någon metallgjutare, som fick utföra denna del 1700,

119

7 a. Ljusplåt, driven i massmg och med rester av för silvring. Omkr.

1700. H . 37,5 cm. KM 4.623.

av arbetet. D et finns ett stort förråd av formmodeller i trä, bild 4. Andra, såsom modeller till skedska ft o.d., är gjutna i bly i gipsformar som i sin tur är gjutna över originalmodeller av vax eller lera, bild 5.

I en s.k. formflaska, en järnram, packas gjutsanden kring 120

7 b. Järnstans för drivning av ljusplåt till lampett. H. 39 cm. KM 34.445.

formmodellens nedre halva. Formsanden är nog seg att hålla ihop när man lyfter formflaskan, men rasar ur om man skakar till hårt. Över sandytan strös ett skyddande lager av nikt. Därefter placeras en likadan forrnflaska rakt över den förra, som likaså packas med gjutsand, nu kring formmodellens över hälft. Forrnflaskorna lyfts isär, och på formmodellens plats finns en gjutform. Om det blivande alstret ej skall vara massivt, måste i formen placeras en kärna av I2I

fL

~

.1I'. :5 . ..

8. Gördelmakarverktyg: F 1: a. Huggstans, b. Knopstämpel, c. Anka; F 2: Polerverktyg; F 3: a. Stans, b. Stansklubba; F 4: Klarningsbleck med lock, används till förgyllda knappar vid nedsänkning i badet för vitkokning; F 5: Skruvtvingar; F 6: Plåtsax; F 7: Glättform, i vars hål knappar fästs för polering med stålborste; F 8: Trådgaller, på vilket man bär småsaker; F g: Stansar; F 10: Polerstål till svarv; F II: Stans.

Ur J. S. Halle: Werkstäte der heutigen Kiinste .. . 1761.

122

g. Ciselörkula - skall fyllas med tegelmjölsblandat beck - i läderring.

Diam. 22,5 cm. KM 34-439 och 34.384. Ciselörhammare. L. 24 cm.

Punsar. L. 11 cm. Kulturen.

formsand .el.dyl., så avpassad, att gjutgodset får lagom tjocklek. I Kastmanska verkstaden finns ett stort antal gipsformar, där man tydligtvis gjutit sådana kärnor av formsand.

Det finns också trämodeller till dessa gipsformar. Sedan kanaler för luft och igjutning av metallen gjorts, gillras sandkärnan upp i formen med mässingsstift. Därpå lägges formhalvorna samman och degelns smälta hälles i formen med en stor stöpslev.

Oftare har gördelmakarens arbeten tillkommit utifrån metallplåten. Många ting tryckte Kastman upp i svarv. Mot en i svarven fäst patron av järn eller trä, en massiv modell av det blivande alstret, pressas mässingsplåten med hjälp av lämpliga svarvstål successivt till önskad form. Plåten kan också pressas in i en ihålig patron. Gördelmakarens mest karakteristiska arbete torde dock ha varit att driva plåt av mässing eller koppar. Detta kan göras i järnstansar, bild 6.

123

10. Skrin av silver med graverad dekor, porträtt av Carl von Linne och hans fädernegård, Råshult. Skrinet är gjort till sonen Yngve Christian Kastman, vars initialer är graverade på knäppet tillsammans med årtalen 1912 och 1913. L. 9 cm. KM 60.156.

Den tillklippta metallplåten fästes med skruvtving över stansen. Med bly som mellanled drivs plåten in i stansens håligheter med en klubba. Kastmans många stansar visar att han ofta använt denna arbetsmetod.

I vissa fall finns kvar exakta motsvarigheter, gjutna i gips.

Dessa gipser är uppenbarligen gjorda över vax- eller lermodeller till det slutliga alstret och har tjänat som modeller till järnstansarna, som troligen gjorts av någon järngjutare.

På några av dessa gipser står antecknat anvisningar som: »Gjutas ett stycke, var god låt den 2da sidan bli så jämn som möjligt» eller »... huvudsakligen att hålen ... jämna.»

I puckelanka har Kastman drivit upp bl.a. släta knappar 124

l r. Silverplatta, en av 15 st, med på båda sidor graverade människo- och djurstudier, gjorda av Johan Kastman, tro!. som gesällprov, omkr. 1870.

H . 8,5 cm. KM 60.156.

med hjäfp av knopstämpel. På grund av metallens sprödhet drivs sådana först i en grund »ankan därefter i allt djupare.

Stålstansarna, i vilka Kastman drev upp minnesbroschar, föreningsmärken, vapen, knappar etc. har han själv först graverat. Han graverade f.ö. blindstämplar, namn- och ornamentstansar och sigill. Kastman kallade sig gördelmakare och gravör. Det kan vara värt att påminna sig att i fordringarna för mästerskaps vinnande inom gördelmakeriet i 1600-talets Niirnberg ingick att gravera fem järn- eller stålstansar nsom de vet att använda på allehanda sätt».

Kastman drev även på fri hand ting som skulle göras i enbart ett exemplar. För grovutformning av vissa föremål, för uppdrivning av enklare former etc. drev han plåten med klubba över en ambolt. Gördelmakarens och då även Kastmans specialitet torde dock vara fint arbetade detaljer. Se125

-v~

'':"' · -

'' ··1· " 0 .

I.

/ •

12. Ritning till ljuskrona för Frenninge kyrka. J. Kastman 1899. KM 34.431.

126

dan plåten fästs med den polerade sidan neråt på ett underlag av beck och· tegelmjöl och mönstret eller motivet tecknats med radernål, drives de delar, som skall vara upphöjda in med hjälp av hammare och punsar. Härefter fylls plåtens undersida med becket och ytan färdigbehandlas med punsar och ciselörhammare, bild g, ciseleras. Och detta senare gäller inte bara dessa fritt drivna plåtar utan även det, som drivits i stans. Också gjutna ting efter arbetas med ciselering.

Dekor kan även åstadkommas genom att den slås in med stamp eller stämpel. Graverad dekor eller text skäres in i metallen med hjälp av gravsticklar med olikt formade egg.

Härvid stöds arbetet mot en i läderring vilande gravörkula, en tung metallkula där arbetsstycket eller ett trästativ är fastskruvat. En läderkudde eller en ciselörkula kan också användas som underlag vid graverlng.

Kastman har ofta bearbetat sina beslag med gravstickel.

På en del drivna alster har han blandat gravyr och ciselering medan andra ting är renodlade gravörarbeten.

Det gördelmakaren gjuter och driver är ofta delar, avsedda att sammanfogas till en helhet - en ljuskrona, en stake, en knapp, ett skrin. Detta sker med lödning. Inom gördelmakeriet används i regel slaglod eller hårt lod, dvs. en legering vars smältpunkt endast obetydligt understiger föremålets. Slaglodet strös på lödstället i form av paljetter tillsammans med borax, som fungerar som flussmedel. Lödstället uppvärmes i koleld eller med blåslampa. Kastman har använt blåslampa, driven med fotogen.

Metallens yta putsas och poleras med stålborste och med polers tål och filar i alla tänkbara former och grovlekar.

Runda symmetriska ting putsas i svarven, övrigt för hand.

Alster avsedda att förgyllas, försilvras eller guldfernissas måste rengöras med skedvatten eller vinsten och kökssalt och därefter »skuras» i en säck med sågspån, sägs i en redogörelse från 1789. Kastman har förmodligen på samma sätt använt skedvatten och sågspån. Det är också troligt att han vid förgyllning använt metoden att brännförgylla. Trots riskerna och trots att galvanisk förgyllning börjat användas 127

13. Altarstakar av mässing, drivna och ciselerade med förkopprade detaljer samt graverade. H. 68 cm. Hardeberga kyrka.

redan på 1840-talet, har man nämligen brännförgyllt långt fram i tiden. Det finns ej heller några spår av galvanisk apparatur i den Kastmanska verkstaden.

Johan Arvid Kastman föddes i Dalby den 18 augusti 1848. Familjen har tydligen flyttat till Lund omkring 1853,

14. Detalj av altarstakar å föregående bild.

ty detta - år har Fabriks- och Hantverksföreningen i Lund hos stadens magistrat tillstyrkt burskap för hans fader, som var smed. Hans farfars far Alexander Kastman, var akademiritmästare i Lund.

Efter läroår i hemstaden fortsatte Johan Kastman sin utbildning i Tyskland. Vid återkomsten satte han upp gördelmakarverkstad vid Kiliansgatan. r 880 gifte han sig med Amanda Ohlsson, med vilken han fick fyra söner och en dotter. Då Amanda dött i lungsot gifte han sig en andra gång, r894. Hustrun Fredrique hade varit hushållerska hos friherre Johan Christoffer Toll, 1 efter vilken hon ärvt en summa pengar. Hon köpte huset vid Magle stora Kyrkogata 6-8. Övervåningen hyrdes ut till studenter, för vilka Fredrique hade matlag, medan familjen bodde på nedre botten.

I gårdslängan inrättade Johan Kastman sin verkstad, som 9 - Kulturen 1973

15. Dokumentskrin av oxiderad koppar, drivet, ciselerat och graverat, gjort i anledning av Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Lockets dekor: Göteborgs Handelsinstitut och porträtt av Kristoffer Polhem, Jonas Alströmer, Nils Ericsson och brodern John Ericsson. Framsidans dekor: Gustav Il Adolf »i det ögonblick då han år 1616 från Kvarnberget besåg trakten där Göteborg nu är byggd». Baksidans dekor: »Fyra stycken vyer av Göteborgs skärgård och dess omnejd ... » Kortsidornas dekor: Bergsbruk och skogsskötsel resp. åkerbruk och boskapsskötsel. L. 51,5 cm, br. 41 cm, h. 41 cm. KM 42.526.

var mycket liten. Här levde och arbetade han till sin död 1927. »Han var på sitt område en känd och uppburen man, nobel till sin läggning. Driftig och arbetssam, följde han sitt eget inneboende kynne och åstadkom i sitt yrke många originella saker», sägs det i hans dödsruna.

16. Byråbeslag av obehandlat gjutgods, mässing. H. 15 cm. KM 34.278.

Var Kastman fått sin utbildning till gördelmakare är okänt. Från hans gesälltid i Tyskland finns dock bevarade nio silverplattor, numrerade från I till 15 (övriga 6 finns på annat håll) och graverade på båda sidor. De ligger i en silverask, graverad med Linnes porträtt på locket och en vy av Råshult under botten, bild 10 och 1 I. Varje sida är upp131

17. Sigillhandtag av gjutgods i form av romersk fältherre, halvfabrikat.

H . 6,5 an. KM 34.239.

delad i upp till åtta fält och har en dekorativ inramning.

Motiven är studier av människokroppen och delar därav, däggdjur, fiskar och vattendjur, insekter och fjärilar. De tycks vara gjorda efter någon mönsterbok i figurteckning .

Troligt är att han gått i någon gravörskola, men han kan också ha graverat plattorna som gesäll hos en gravör, en gördelmakare eller en silversmed, kanske som gesällprov.

Det går inte att utifrån det kända materialet skaffa sig en helhetsuppfattning om Kastmans produktion. En viktig del var emellertid alster för kyrkligt bruk. På en ritning av 132

18. Skyltplåt av massmg med drivna och ciselerade knappar, två försilvrade, övriga förgyllda. Fr.v.: överst Västergötlands landskapsvapen, Sveriges riksvapen, Östergötlands landskapsvapen; i mitten Danmarks riksvapen; nederst Angermanlands och Medelpads landskapsvapen, ätten de la Gardies vapen, Jämtlands och Härjedalens landskapsvapen.

H. 10,5 cm. KM 64.292.

133

mittpartiet till en ljuskrona i naturlig storlek, 144 cm hög, med ljusarmar i två rader över varandra, står antecknat ... »Ljuskronan till Hammenhögs kyrka. Lund den rn maj 1891 & Ljusstakar». En ritning till ljuskronan för kyrkan i Frenninge är daterad 1899, bild 12. Dessa ljuskronor har sin förebild i barockens kulkrona, den traditionella kyrkkronan i mässing. Men kulornas ornamentband med vinrankor och annan naturalistisk bladdekor liksom ljusreflektorernas blommor med bladförsedda »stjälkar » bär samtidens prägel. Ljuskronan för Brunnby kyrka är ritad 1913 och har betingat ett pris av 625 kronor. Dess »stam», med upprepade balusterformer, är odekorerad och utgör en helhet utan horisontella avgränsningar. Krönet består av en dubbelörn med lyftade vingar, ett motiv man möter på 1600-talets mässingskronor. Ljusarmarna har gapande bock§ikäggsförsedda manshuvuden i profil med horn i bladform.

Skäggförsett är också ett hjälmprytt manshuvud på en ljusarm från en ritning av detaljer, till en akantusornerad ljuskrona. Det framgår, att den är avsedd att utföras i koppar och att ritningarna tillkommit 19rn. Det står också antecknat »Detaljer till liten ljuskrona av Sv. Bengtsson». Detta torde avse ciselören Sven Bengtsson i Lund, som Kastman således arbetat åt eller tillsammans med. Från Kastmans hand härrör också två signerade mässingskronor i Hardeberga kyrka. Här finns också ett par ståtliga altarstakar i mässing, bild 13 och 14. På foten är en krans av uppdrivna lagerblad med kopparglans och på ljusmanschetterna drivna och ciselerade ollonförsedda eklövskransar, likaså förkopprade. Stakarna utgör ett fint prov på Kastmans yrkesskicklighet och smak. 1905 levererade Kastman en »Kopparfont med ciselerad dufvofigur i dess mitt, beställt af Nyman, Landskrona ». För denna fick han 65 kronor. Åtskilliga stansar har uppenbarligen varit avsedda för uppdrivning av ljusplåtar till lampetter. Ett par av koppar, drivna i stansen på bild 6 finns hos Johan Kastmans svägerska, fru Maria Kastman i Lund. I Kulturens samlingar finns dessutom en ljusplåt av mässing med rester av för134

silvring, bild 7 a, som också överensstämmer exakt med den kastmanska järnstansen om man bortser från att en putto är uppdriven på ljusplåtens mittparti. Vid första påseende tror man att plåten är driven i Kastmans stans. Den kom emellertid i Kulturens ägo redan år 1889 och försilvringen är starkt sliten. Av stilmässiga skäl är den daterad till omkring 1700. En närmare undersökning av de båda objekten avslöjar att lampettens nitar kan ses även på stansen. Detta visar utan tvekan att stansen är en exakt avgjutning av ljusplåten, men att mittdekoren utplånats. Exakt samma företeelse kan man iaktta vid jämförelse mellan en ytterligare ljusplåt och en annan av Kastmans stansar.

Men Kastmans intresse för äldre förlagor har varit begränsat. En ritning från l 906 för K vidinge kyrka visar ett par plåtar, avsedda att utföras i mässing, med graverad text, omgiven av en driven ciselerad bård, bestående av två ur en kruka uppväxande blomsterrankor med jugendkaraktär. Ett annat lampettpar är gjort i »fornnordisk stil» med Birger Jarl och Magnus Ladulås som motiv. På denna ritning har Kastman antecknat »köptes av en norrlänning», vilket tyder på att han gjorde även relativt stora ting för avsalu och inte endast på beställning.

Kastman· gjorde skrin av olika material och varierande storlekar, skrivbordsgarnityr, vinkylare m .m . 1919 gjorde han en ritning till kaffe-, te- och gräddkanna. Samtliga kannor är svagt koniska, uppåt avsmalnande och har tut med griphuvudliknande avslutning. Ornamentsdetaljerna är varierade, uppenbarligen för att ge alternativa förslag till en slutligt utförd servis. Kannorna står på gripfötter respektive kulor, lockknoppen har formen av en pinjekotte respektive kronärtskocka och upptill och nertill avgränsande bårder är »löpande hund» eller eklövsrankor. Servisen präglas av en anda som kommit till uttryck bl.a. i Svenska slöjdföreningens mönsterblad (utgivna 1874-1904).

Kastmans sista stora arbete är ett enormt dokumentskrin av koppar, drivet, ciselerat och graverat, bild 15. Det var avsett för »Göteborgs samhälle i anledning av dess Jubi135

leumsutställning 1923». På tre sidor är uppdrivna rundlar eller ovaler med motiv av svenskt arbetsliv och natur, på locket Göteborgs handelsinstitut omgivet av porträttmedaljonger och på framsidan Gustav Il Adolf inom en äreport med blomsterdekor, krönt med ymnighetshorn och krona Medaljongerna omges av drivna ciselerade växtornament av varierande slag, där jugendstilen dröjt sig kvar.

Många är de ting, som Kastman gjort i det lilla formatet.

De i verkstaden bevarade beslagen visar prov på alla stilar.

Förmodligen har det varit produkter, avsedda att täcka ett behov, som existerat. De beslag, som har figurmotiv tyder dock på en viss förkärlek för den klassiska traditionen, bild 16. De flesta har ännu inte fått sin slutgiltiga bearbetning med puns och stickel. Vapenknappar, bokbindarstämplar och hans graverade stålstansar är kanske därför det, som tydligast röjer hans skicklighet och precision.

Johan Kastmans alster har visats på många utställningar för konstslöjd och industri, runt om i landet. Mellan åren 1891 och 1907 fick han silvermedalj, pris eller hedersomnämnande med åtföljande diplom inte mindre än åtta gånger.

Källor Gördelmakareämbetets i Jönköping protokoll 1785-1848.

Muntliga uppgifter från Ingeborg Kastman, Göteborg och Margit Kastman, Lund.

Dödsruna över Johan Arvid Kastman, SDS 14/x2 1927.

Sigurd Erixon, Mässing. Malmö 1943.

Johan Samuel Halle, Werkstätte der heutigen Ki.inste oder die neue Kunsthistorie. Brandenburg 1761.

William Karlson, Kulturens äldsta tomt. Kulturen 1938.

Sechzig eröfnete Werkstätte der gemeinni.izigsten Ki.inste und Handwercke fi.ir Junge Leute. Wien 1789.

Chr. Weigel, Abbildung der Gemein-Nutzlichen Haupt-Stände etc.

1 Fil. dr friherre Johan Christoffer Toll (1816-87) ägde och bebodde Herrehuset å Kulturen från 1871 till sin död.

ANDERS W. MARTENSSON

En märklig grav i gråbrödernas klosterkyrka i Lund

Till färg bild XVI Under september månad 1972 var Kulturens lundaarkeologiska avdelnings personal sysselsatt med ett intressant och komplicerat objekt i Klostergatan. I samband med en ledningsgrävning för fjärrvärmekulvert utmed gatans norra del påträffades partier av östra och västra murgrunderna av

r. Gravkista av tegel med välvt lock.

137

2.

Tegelkistan med större delen av locket avlägsnat.

gråbrödernas klosterkyrka samt ett parti av kyrkogårdsmuren väster därom. I den del av schaktet, som skar genom kyrkan i längdriktnin gen, undersöktes 17 medeltida gravar.

Det kunde konstateras att två av de döda hade jordats utan kista, att tretton hade lagts i träkista och att två fått vila i murade tegelkistor. En av de sistnämnda var egenartad såväl vad beträffar konstruktionen som innehållet. D en blev föremål för en mödosam och grundlig undersökning, för vilken här skall lämnas en kort redovisnin g.

Endast en meter under nuvarande trottoarplattor, ungefär elva meter väster om det blottlagda partiet av östra kormurgrunden, kom gravens övre tegelstenar i dagen. Att vi skulle stöta på en grav redan p å detta djup var till en början för -

I

./

I ..

!'

3. Tegelkistan med innehåll: längst bort ett i paraffin ingjutet blyskrin.

Hitom detta står ett fragmentariskt träskrin. I övrigt fragmentariska rester av träkistan.

bry lian de men skulle efterhand få sin förklaring. Det påträffade teglet utgjorde delar av hjässan i en välvd kista, bild 1.

Denna stod på ett stenfundament, vars nedre skift vilade direkt på moränleran dvs. 142 cm under kistans översta punkt. Kistans väggar hade den överraskande tjockleken av en sten och var murad med kalkbruk i fyra skift. Normalt brukar tegelkistor endast ha en halv stens väggtjocklek. Insidan var omsorgsfullt putsad med kalkbruk, som var väl bibehållet. Kistans innermått var 190 cm X 44 cm. Golvet utgjordes av ett på grusbädd lagt tunt kalkbrukslager. Fotändan var skadad, något som skett vid en yngre gravläggning, bild 2-3.

139

4. Stenfundamentet under tegelkistan. De två flata hällarna döljer en i tegel murad gravkammare.

I tegelkistan låg ett antal kistspikar och trärester, som genom sina lägen omtalade att en träkista med lock en gång placerats där, dock utan någon död. Innehållet var istället från huvudändan räknat ett blyskrin, ett träskrin och ett ro cm tjockt kalkbrukslager i närmast rektangulär form, bild 3.

Utmed den norra sidan stod fyra metallhylsor med innehåll som antyder att någon ceremoni ägt rum. De båda skrinen var vid primärundersökningen i så dålig kondition att det blev nödvändigt att gjuta in dem i paraffin för att de skulle kunna transporteras till Kulturen. Vad de innehåller är i skrivandets stund okänt, då de laborativa analyserna ännu ej avslutats.

Efter det att tegelkistan avlägsnats sten för sten framträdde ett i tre skift välbyggt stenfundament, bild 4. Varje 140

5. Gravkammare av tegel med gavelsten i öster. Två av de övre skiften i fundamentet avlägsnade .

skift utgjordes av ett antal större obearbetade fältstenar och i kalkbruksblandning lagda mindre stenar. I det övre skiftet avtecknade sig iögonfallande två med kalkbruk sammanfogade flata hällar, bild 4. D eras placering var inte tillfällig.

Då de lyftes, avslöjades en mindre tegelkammare därunder, innehållande ett rikt beslaget träskrin, färgbild XVI och bild 5. Vi hade nått gravens kärna, ty häri låg kvarlevorna efter den gravsatte.

Gravkammaren var av betydligt enklare konstruktion än den däröver liggande tegelkistan. Tre av väggarna var tre skift höga och hade en halv stens tjocklek. Insidan var oputsad, med ojämna fogar. östra gaveln utgjordes märkligt nog av en fältsten med en sida släthuggen, bild 5. Kammarens innermått var 70 cm X 29 cm.

Större delen av träet i skrinet var förmultnat men genom att flertalet beslag satt i ursprungligt läge blir det möjligt att rekonstruera . Skrinet har bl.a. haft ett gångjämsförsett lock, som gått att låsa. Som en kuriositet kan nämnas att nyckeln satt kvar i låset.

Utan att föregripa den osteologiska undersökningen, som ännu är i sitt förberedande stadium, kan det konstateras, att skelettdelarna, som omsorgsfullt packats i skrinet, är från en fullvuxen manlig individ'. Den döde har således ej fått vila på det vedertagna sättet i utsträckt läge.

Under medeltiden kunde det hända, då en förnäm person avled i ett främmande land, att den dödes kropp blev speciellt behandlad för att kunna transporteras. Kroppen koktes för att mjukdelarna därefter med lätthet skulle kunna avskiljas från skelettdelarna. Det var sistnämnda kvarlevor, som av transporthygieniska skäl, avsändes till bestämmelseorten. För första gången i lundaarkeologins historia har resultatet från denna uppseendeväckande skeletteringsmetod kunnat illustreras. Inför det faktum, att vi har påträffat ett transportskrin med skeletterade kvarlevor i en säregen grav, talar sannolikhetsskälen för att den döde har haft en hög ställning i samhället och avlidit på annan ort.

Kan dessa kvarlevor hänföras till någon namngiven person, som man vet har blivit begravd i franciskanernas kyrka?

Det har ännu ej framkommit något i skrinet som direkt kan bestyrka en identifikation . Vad som döljer sig i de båda skrinen i den övre tegelkistan väntar vi fortfarande med spänning på.

Väsentliga frågor i sammanhanget är gravens placering och dess ålder. Genom att södra delen av västportalen kom i dagen vid grävningen kan kyrkans mittlinje bestämmas.

Graven låg omedelbart söder om denna. Dess läge i förhållande till koret respektive långhuset är ännu osäkert, d'å det ej gick att urskilja någon gräns dem emellan.

Tolkningen av de olika golvnivåerna är ej heller entydig.

Därför är ett ställningstagande till gravens läge i vertikal led i nuvarande stund tveksamt. Gravdjupens förhållande till

6. Gravkammaren ·på väg upp ur schaktet för transport till Kulturen.

Hagblom Foto.

golvnivåerna är av vital betydelse i dateringshänseende. Den säkraste uppgiften på klostrets grundläggnings år är från en krönika, där det omtalas att de mindre bröderna, som franciskanerna kallades, infördes i Lund av ärkebiskopen Uffe 1238 och fick där disponibel mark . Graven kan vara från en tidig del av klostrets historia dvs. 1200-talets andra hälft.

Eftersom fyndförhållandena var komplicerade, som brukligt är vid undersökningar inne i kyrkor, finns det i nuvarande bearbetningsstadium inget som motsäger en datering till det efterföljande seklet. I detta läge är det vanskligt att överhuvud taget diskutera identifieringsfrågan. Av denna anledning avstår jag att belysa den eventuella möjligheten att det

skulle kunna vara ärkebiskopen Jakob Erlandsens kvarlevor, som låg i det nedre träskrinet. Jakob Erlandsen är aktuell i diskussionen med anledning av att det finns skriftliga belägg på att han blivit begravd i gråbrödrakyrkans kor efter uttalad önskan därom. Han dog för övrigt på Riigen på väg hem till Lund för att återinträda i sitt ämbete efter en längre tids landsflykt.

Detta intressanta spörsmål kommer, jämte hela problemkomplexet kring grävningsundersökningen på Klostergatan, att ingående behandlas i ett annat sammanhang. Själva klassificeringen och tolkningen av det uppgrävda materialet är fortfarande på ett förberedande stadium. Därför har jag medvetet underlåtit att spekulera i antydningar. Min avsikt med denna korta redogörelse har endast varit att snabbt skissera huvuddragen av en säregen gravtyp.

144

ANDERS W. MAR TENSSON

En gryta bly

I den permanenta utställningen av lundafynd på Kulturen har i montern för metallhantverk visats en blytacka vägande 14,6 kg. Denna ansenliga klump har fått en grytas form, vilket är ovanligt. Hur skall denna form förklaras? Såsom bilden visar har tackan ett antal horisontella ojämna kanter, som ger en antydan om hur den tillverkats. Smält bly har i olika omgångar hällts i ett kärl, som av tackans form att döma varit en trefotsgryta, förmodligen av lergods.

Blytackan påträffades 1930 vid en grundgrävning S om ö. Mårtensgatan på tomt nr 2 i kvarteret Östertull. Bland övriga fynd ' från denna grävning kan nämnas brännplattor, som använts som underlag vid bränning i keramikugn, och ett stort antal krukskärvor av blyglaserat lergods från 1700talet. 75 st av skärvorna har hört till olika typer av kärl som deformerats vid tillverkningen. Dessa fynd är säkra bevis på krukmakeriaktiviteter och bör tyda på att en verkstad funnits på tomten. Även andra källor vittnar om att så varit fallet. I mantalslängderna omtalas en krukmakare Peter Lundgren, som tillsammans med hustrun och sonen Thorsten Lundgren (även han krukmakare) bodde från 1759 på tomt nr 182 i Vårfru rote, vilket är en äldre beteckning på ovannämnda tomt.

Peter Lundgren avled 1772. Änkan fortsatte verksamheten fram till sin död 1782 och sonen därefter fram till 1789. Avfallet från den konstaterade verkstaden kan alltså dateras till perioden 1759-1789.

Förekomsten av en blytacka bland lämningarna efter en 10 - Kulturen 1973

145

Tacka av bly, formad i en trefotsgryta; 1700-talets andra hälft. H. 10,6 cm. KM 35.089.

krukmakareverkstad är inte uppseendeväckande. Vid tillredning av glasyrer för lergods ingår som regel bly i form av blyoxid eller blyaska. Att tackan formats i en trefotsgryta, som var en av krukmakarnas vanligaste kärltyper vid denna tid, är ej heller förvånansvärt. Det intressanta är emellertid att det gick att få en förklaring till formen i och med att fyndsammanhanget blev klarlagt.

146

CHRISTINA LINDVALL-NORDIN

I oxens tecken

I ett mörkt skåp i Kulturens avdelning för »Toalett- och Njutningsmedel» finns till synes gåtfulla små burkar. Ett par av dem är försedda med en dekor, som för tanken till gastronomiska utsvävningar. Dekoren består nämligen av oxar. Burkarna är gjorda av tjockt, vitt glaserat porslin med utanpåliggande dekor i svart; brednackiga och tunga oxar, som vaktas av en skällande hund i ett vackert trädbevuxet landskap. Texten »Veritable Moelle de Beuf » säger oss att burkarna innehållit äkta oxmärg. Det är här dock inte fråga om den kulinariska specialiteten, som bl.a. finns upptagen i den Zetterstrandska kokboken av år 1863, utan det gäller en kemisk-teknisk produkt; det var firma Hylin & Co som stod för tillverkningen. På locket står till och med priset angivet »Prix 1 Rd 50 Rmt». För den i äldre myntsorter obevandrade, kan nämnas att vi handlade med Riksdaler Riksmynt ( = 100 öre) mellan åren 1855 och 1873, från vilken tid alltså burkarna måste stamma.

Oxmärgspomadan ansågs på sin tid mycket välgörande för både hud och hår. Den användes även som ingrediens i läppomada, som förutom att den höll läpparna mjuka och smidiga också färgade dem svagt röda. I Erik Pontoppidans bok »Hudens och Hårets vård» tryckt 1887, står det bl.a. om hårvårdande preparat, att animaliska oljor är bäst »Så t.ex. oxmärg, mankfett från hästar och lanolin - »adeps lanae =ullfett» - eller helt simpelt svinfett. Etiketterna kan lyda björnfett eller märgpomada». I Hy lins priskurant av år 1879 - prydd med gyllene medaljer, som erhållits i Paris och London - finns både oxmärgs- och björnisterpomada 147

Porslins burkar som innehållit »Moelle de Beuf», hårpomada . H . 8 cm.

1800-talets senare del. KM 23.617.

upptagna. Oxmärgspomada finns i nhvita äkta porslinsburkar» till priser av tolv till sexton kronor per dussin. Dess förträfflighet omtalas och björnpomadan är »bra för hårväxtens bevarande och förkofrande» . Till och med lejonmärgspomada, Pomade Moelle de Lion, finns att tillgå.

Det är inte utan att det verkar en smula primitivt och exotiskt, detta med märg av starka och farliga djur - oxe, björn och lejon. Ungefär som när den »vilde» mannen äter ett lejon- eller tigerhjärta för att komma i besittning av djurens styrka ... Hylins oxmärgspomador var ett viktigt attribut i männens toalettskåp och de användes både för hårets och mustaschens vård.

148

CURT MILDNER

Svenska armens första bakladdningsrevolver

Då Casimir Lefaucheux år 1832 hade konstruerat de första gastäta enhetspatronerna med stiftantändning för jaktvapen, kom tillverkningen snabbt i gång till stor glädje för jägarna, som fort kunde ladda om sina bössor. Lefaucheuxs son Eugene startade redan på 1840-talet tillverkning av sexkamrade revolvrar. På 50-talet var fabrikationen i full gång med kalibrar på 5, 71 91 l l och 12 mm. Även revolvrar med tjugoskottskammare var i bruk. I Paris skaffade sig den undre världen s.k. apacherevolvrar och fr.anska flottan försågs med 1858 års maririrevolver. Mera om denna följer här, hämtat ur en vapensamlares katalog.

Fransk marinrevolver mod/1858, stiftantändning, hanspänning av Eugene Lefaucheux - Mariette system, patent år 1845. Efter en mindre förbättring år 1853 inlämnades revolvern till franska marinministeriet för provskjutning. Proven blev godkända och franska flottan blev härmed världens första militära enhet med bakladdningsrevolver för endast tre laddtempo - mot tidigare elva tempo för marinpistol mod/1837-1849. Med hjälp av en förmögen bankir grundade Lefaucheux därmed sin nya vapenfabrik i Paris, Rue de la Bourse Nr. lO .

Med 475 arbetare tillverkades 150 revolvrar pr dag - en dåtida fin prestation. På världsutställningen i London 1851 bevisade Lefaucheux att både Colts och Robert Adams revolvrar för mynningsladdning tillhörde en svunnen tid. Colt fick lägga ned sin Londontillverkning av slaglåsrevolvrar.

Endast Adams, Tranter och Webley fortsatte med engelsk 149

konservatism sin tillverkning av slaglåsrevolvrar, som nu var förbättrade med den av Adams & Deane uppfunna dubbelrörelsen. Att den av Lefaucheux på Londonutställningen 1851 utställda revolvern blev så uppmärksammad och populär, får väl i första hand tillskrivas Lefaucheux d.ä., som tillsammans med fransmannen Houiller konstruerade den med kopparhylsa försedda stiftpatronen. Då stora beställningar från Italien, Ryssland, Tyskland, Egypten och Sverige inkom och det var svårt i Frankrike att anskaffa fackmässigt folk de flesta var nämligen anställda på de militära vapenarsenalerna St. Etienne och Charleville - lät Lefaucheux under åren 1854-1867 Liegefabrikanter på licens tillverka över 350.000 revolvrar. Till USA levererades ca 25 .000 1858 års revolvrar för användning i inbördeskriget, varav större delen till de gamla franska Louisiana- och New Orleanskolonierna, där de med all sannolikhet kom sydstatstrupperna till god hjälp. De till Sverige som mod/i863 inköpta revolvrarna stämplades med tre kronor på pipans högra sida. Samtliga dessa var avsedda för artilleriet . Svenska flottan inköpte också samtidigt ett mindre antal revolvrar mod/ 1863, som försågs med flottans tretaggiga kronstämpel på ramens främre del. De svenska revolvrarna är i stort sett lika. Mynningen på flottans revolvrar är dock avrundad, artillerirevolverns mynning däremot tvärt avskuren. Ar 1879 ändrades den svenska mod/ 1863 till centralantändning och var i bruk samtidigt med den av Auguste Francotte i Liege konstruerade kavallerirevolvern mod/i871. Vapnen levererades i tre ytskikt: blankpolerad, brunerad, blånerad. Den svenska och franska mod/ 1863 levererades i blåanlöpt skick. Kulturhistoriska museet har i sin samling en i gott skick bevarad mod/1863. Med sin numrering under 100.000 (79 .242) är den med all sannolikhet tillverkad på licens i Liege under åren 1854-1860. Patroner till ovan beskrivna 11 mm stift-

Revolver för stiftpatroner, svenska armens modell 1873 för artilleriet.

L. 32,5 cm . KM 25.874.

antändningsrevolvrar var laddade med 0 1 8 gr. svartkrut och en 121 8 gr. tung spetskula. Vapenhistoriskt sett var nu svenska armen och flottan för första gången beväpnade med en för enhetspatron avsedd bakladdningsrevolver. Vikten är 1.030 gr.

Litteratur: J. Alm: Eldhandvapen. Del Il. Stockholm 1934· Flottans handvapen. Stockholm 1954· Musee d'Armes de Liege 1971.

Musee de l'Armee Paris 1971.

AXEL TöRJE

»Borgs fontän»

Stockholm har Molins fontän, Lund har rätt och slätt fontänen (på Universitetsplatsen). Den förra har fått namn efter sin upphovsman. Den senare är i detta avseende lottlös, men har ritats av en arkitekt, Helgo Zettervall, som annars sysslade med kyrkor, slott och andra större byggnader, och för honom var fontänen ett litet mellanspel, en detalj i hans omfattande verksamhet.

Universitetshuset i Lund, Zettervalls verk, stod färdigt och invigdes i slutet av september 1882. Detta skedde under stora högtidligheter och i närvaro av en lång rad inbjudna hedersgäster, främst Oscar Il. Till invigningen var också Universitetsplatsen åtminstone delvis färdig. Terrassen med trappor och balustrader fanns, likaså den stora bassängen, men någon fontän fanns ej . Penningarna hade inte räckt till.

Enligt vad som berättas skulle konungen vid något tillfälle under invigningsfestligheterna, på skämt eller allvar, ha uppmanat en av deltagarna, en välkänd Lundafabrikör, att skänka universitetet en fontän. Händelsen omtalas olika och vad som är efter konstruktion eller ej, är svårt att avgöra därtill kommer, att något år senare skriver Zettervall, att det var han som gav upphovet - men någon kärna av sanning kan nog berättelsen innehålla.

Mera påtagligt är att i gåvobrev daterat den 28 september 1882 (dagen efter universitetshusets invigning) överlämnar godsägare Carl Otto Borg och hans maka 20.000 kronor till universitetet för att uppföra »en fontän av ädel form och varaktigt ämne» .

153

Carl Otto Borg hörde till den bekanta släkt som under generationer bedrivit färgeri och affärsverksamhet i Lund.

Själv övertog han rörelsen efter sin fader Jöns Petter Borg och drev den med stor framgång . Nu vid donationstillfället hade han sedan några år tillbaka överlämnat firman till sina söner och. bosatt sig på sin gård Råbyholm, strax söder om Lund. Det var av den anledning han titulerades godsägare, annars var han känd som Fabrikör Borg.

Med denna efter dåtida penningvärde storslagna donation borde den saknade fontänen snart nog ha kommit på plats.

Så enkelt var det inte, det tog mer än sex år innan så blev fallet och den långa vägen dit var både knagglig och krokig, säkert mycket beroende på att Zettervall lämnade Lund redan 1881, blev överintendent, bosatte sig i Stockholm och kunde inte på samma sätt som tidigare följa och bevaka skeendet i Lund.

I Zettervalls plan för ordnandet av Universitetsplatsen ingick en fontän som till storlek, stil och form skulle så nogsamt som möjligt samstämma med universitetsbyggnaden.

Det framgår också att det dominerande i denna fontän skulle utgöres av en kolonn krönt med en Minervaskulptur.

Men av ekonomiska skäl sträckte sig Zettervalls förslag »inte till något durablare än en fontän helt och hållet av cement», och för att underlätta verkställandet härav lät han gjuta fem istället för fyra i den gjorda formen för kolonner till universitetets mittparti och på så sätt erhålla en väsentlig del av fontänen för gott köp. Trots detta var den summa som stod till förfogande för bassäng och fontän otillräcklig och när bassängen var gjuten fick arbetets fullföljande anstå.

Så var det när Borgs donation gjordes.

Donationen är visserligen daterad den 28 sept. men dess innehåll synes ha formulerats senare. Några dagar in i oktober blir Zettervall av professor Hjalmar Lindgren, fabrikör Borgs svärson, uppmanad att komma med sina tankar om fontänen . I sitt svar säger Zettervall: »Din svärfader bör anslå alla 20 .000 för det ändamålet. Vi kunna därigenom erhålla ett värdigt monument - värdigt universitetet och vär154

1. Zettervalls ursprungliga skiss till fontän. Den domineras av en kolonn, som är alldeles lika med dem som pryder universitetshusets fasad, krönt med en Minervaskulptur och nedtill omgiven av fabeldjur och vattenkaskader . (Svea 1882.)

digt givaren. Splittras summan kunna visserligen tvenne mål måhända vinnas, men ej något av dem då så tilltalande och i och för sig vittnande om gåvans betydelse. Alltså en präktig och durabel fontän, konstruerad för sekler - ej sammansatt av något konstgjort material, utan äkta alltigenom. Jag föreslår en fontän av granit med delvis polera de ytor».

Som exempel nämner han en fontän tillverkad hos E. A .

Kullgrens Enka i Uddevalla och uppsatt på Kaiserplatz i Frankfurt am Main. Dess skål var tretton fot i diameter och 155

likväl helt och hållet polerad. Zettervall slutar med att den redan gjutna kolonnen inte behövde kasseras, den kunde bliva ett monument framför universitetets södra fasad, med sin Minerva ovanpå, mitt i rundeln framför räntmästaretrappan och därmed skulle även Lundagårdssidan få en prydnad.

- I våra dagar står Sven Nilssons byst där.

Den 24 oktober omtalar Lunds Weckoblad donationen och att penningarna överlämnats dagen innan. Den 28 oktober behandlar konsistoriet gåvobrevet, som då har den förut nämnda formuleringen.

Zettervall blev nu anmodad utarbeta förslag till fontän sådan han tänkt sig den och med beaktande av de nya förutsättningarna. Samtidigt anmälde sig frågan varifrån vattnet till fontänen skulle tagas och vem som skulle bekosta det.

Vattenledning fanns i Lund sedan några år tillbaka men var ännu av blygsam omfattning och under utbyggnad. Universitetet gjorde framställning om fri vattenförbrukning för den blivande fontänen. Frågan behandlades av stadens fullmäktige på våren 1883 och blev då, som det heter, föremål för en »stundom hetsig debatt» . Några närmare detaljer härom nämner protokollet inte . Framställn'ingen bifölls emellertid, dock begränsad till att gälla för vatten endast under sju timmar i veckan under månaderna maj-september. Vidare att staden skulle ha rätt att inskränka eller helt avstänga vattenledningen till fontänen om vattentillgången vid något tillfälle skulle bliva ringa.

En av fullmäktigeledamöterna, redaktören för Folkets Tidning, Christian Biilow, hade talat för bifall till ansökningen men med förbehåll, att vattenledning även lades till vattenkastare på Lundagård och stadens båda torg så att de osnygga och obegagnade pumpinrättningarna därstädes kunde försvinna och vatten bliva fritt tillgängligt för stadens fattigare samhällsklasser. - I sin tidning skrev han att vatten till fontänen skulle för staden betyda en uppoffring på ett par hundra kronor årligen, men »springvatten sommaraftnar på den för alla öppna platsen blir en verklig prydnad».

På eftersommaren 1883 synes Zettervall haft sitt förslag,

ft1 )

·~~--l!!!!!!!'...---llllil!!'!!li"'1

Första utarbetade förslaget till fontän, framlagt 1883. Den väldiga skålen med sin fot vilar på en åttkantig piedestal, som omgives av figurer, sfinxer och snäckor. Dessa är liksom figuren i skålen endast skissartat tecknade. (Lunds universitets bibliotek.)

2.

157

bestående av ritning och kostnadsberäkning, färdigt . Själv har han vid ett senare tillfälle beskrivit det framlagda förslaget sålunda: »Den fontän jag tänkt mig skulle sammansättas på följande sätt: I mitten av den stora, redan färdiga huvudbassängen skulle på ett rustikt underlag av stora gråstensblock, flintsten och dylikt - vilket skulle med vattenväxter planteras - uppsättas en fotbassäng av gjuten betong, varutur fontänen skulle resa sig. Denna består till sina massiva delar helt och hållet av granit, finhuggen för piedestalen, polerad för skålen och dess fot. De figurer som omgiva och dekorera fontänen skulle vara av gjuten zink och, för prisbillighetens skull, utgöras av kopior från fontäner utförda i Frankrike» .

Hur det hela skulle se ut framgår av bilden. Zettervall har nu ersatt kolonnen med en väldig skål på en hög fotställning (piedestalen). överst i skålen en figur med ett ymnighetshorn . Kring piedestalen figurer och på fotbassängen sfinxer och snäckor.

Kostnaden skulle enligt Zettervalls beräkning sluta på 26 .500 kronor, därav enbart för skål och piedestal 16.000 kronor.

Just då hade skulptören Per Hasselberg blivit erkänd, fått berömmelse i Paris för sitt verk »Snöklockan » och i Göteborg vunnit tävlingen om en fontän till Brunnsparken. Fontänen som han kallade »La Semeuse» (Såningskvinnan) avtäcktes på Johannadagen 1883 och är nu känd som »Johanna i Brunnsparken».

Hasselberg hade med ens blivit känd och omtalad - tydligen även i Lund. I oktober samma år anmodar rektorn, professor Gustaf Ljunggren, troligen på uppslag från fabrikör Borg, Hasselberg att komma med förslag till fontän för Universitetsplatsen. Hasselberg var då i Göteborg och svarar, att det skall bliva honom ett nöje om han kan bidraga till förskönandet av den redan förut så vackra universitetsstaden Lund. Strax före jul kom Hasselberg till Lund för att träffa Ljunggren och Borg och framför allt att bese platsen för den

tänkta fontänen. Ett halv år senare skriver han från Paris till Borg att nu var äntligen modellen till fontänen färdig och att han ville sända den till Lund och dessutom ett fotografi av modellen i förväg. Han fortsätter: »min huvudsakliga ansträngning har varit den, att få något enkelt och solitt för att fylla upp den stora platsen, något som på samma gång den i och med sig själv ger ett helt och mäktigt intryck, den icke störer universitetsbyggnaden utan tvärt om. Detta har varit min uppgift - om jag löst den bliver Eder sak att bedömma».

Tyvärr synes inte något vara bevarat, varken modell, fotografi eller något annat, som kunde ge en bild av Hasselbergs fontän. Själv nämn er han, att såsom skulptör hade han önskat sig mera skulptur, men då hade man måst inskränka sig till obetydliga proportioner eller också till ofantligt ökade utgifter. Därför hade han låtit sig som skulptör stå i andra rummet och som arkitekt i första. Vissa delar skulle vara av brons, andra av granit. Allt vatten skulle användas två gånger, det vill säga att vattnet skulle falla från en skål eller figur till en annan innan det rann ut . Några saker kunde i brist på vatten stå obegagnade utan det egentligen skadade .

Han nämner fyra vaser vilka mycket väl kunde dekoreras med levande växter. Fontänen kommer att bliva ganska dyr, om man ej vill lämna åsido »den ädla metallen brons». Med brons och granit borde den dock kunna utföras för emellan 50-60 .000 kronor. Detta anser Hasselberg vara ett lågt pris, när man betänker att det bliver den största fontän i Sverige och att Molins fontän skulle vid sidan om te sig som en leksak.

Efter detta blev det lika tyst om Hasselbergs fontän som förut om Zettervalls. D en senare väcktes dock till liv igen efter ett par år. Dessförinnan hade en tredje part anmält sig.

Stenhuggerifirman E. A. Kullgrens Enka i Uddevalla sade sig ha blivit underrättad om att det icke fanns tillräckliga medel att nu förverkliga Zettervalls förslag till fontän och att frågan därför måste anstå tills vidare eller också att fontänen gjordes mindre kostnadskrävande . Om det senare blir fallet 159

~ (

I

-2__

j

~ .

-=-t

3. Ritning till fontän av granit som stenhuggerifirman E. A. Kullgrens Enka i Uddevalla ville leverera. Tidigare hade firman levererat en likadan fontän till Frankfurt am Main där den blivit uppsatt på Kaiserplatz. (Lunds universitets bibliotek.)

ville firman gärna inkomma med anbud. Detta godtogs och på sommaren 1885 kommer Kullgrens ritning till fontän av granit, passande för Universitetsplatsen. Den bestod av en stor skål vars diameter var närmare tretton fot, avsedd att göras i ett stycke och poleras. Sockeln som uppbär skålen 160

finhugges . Priset var 20 .000 kronor. Firman hade förut levererat en sådan fontän till Frankfurt am Main (tydligen densamma som Zettervall omnämnt) . Den var komponerad av arkitekt Richard Dielmann och hade genom sina kolossala dimensioner och sitt särdeles prydliga utseende väckt stor uppmärksamhet, säger firman . Priset för den var vida mer, nära 30 .000 kronor. Men firman hade då måst göra särskilda maskinerier som fanns bevarade och kunde därför nu göra samma fontän så mycket billigare . Kullgrens erbjudande mottogs mycket välvilligt, men man ansåg dock att Zettervall borde få yttra sig - och han var alls inte välvillig.

I ett personligt brev till räntmästare C. C . H . Uggla framför han sina synpunkter och börjar med: » - det är inte underligt att jag känner mig en smula skuffad i denna fråga.»

- Varför hans förslag blivit underkänt sade han sig inte ha fått veta. Men han visste att på samma gång som det kasserades vände man sig till Hasselberg för att få ett bättre. Ej heller detta hade vunnit bifall och nu förelåg ett tredje som han - efter vad som passerat - anmodades yttra sig om och skriver : »Bek.a nt torde vara, att det som passar till kjol åt en kvinna sällan passar till byxor åt en man», så även här.

Kullgrens fontän fann han rå, ful och kunde vara passande nog till sin omgivning och den bassäng varuti den är uppställd i Frankfurt am Main, men den är både till form och storlek omöjlig att placera på Universitetsplatsen. »Den skulle försvinna i den stora bassängen, bliva så låg och betydelselös, på grund av omgivningens art, att en gång uppsatt, såväl Drätselnämnden som Herr E. 0. Borg skulle finna att de bokstavligen kastat de 20.000 med räntor och allt i vattnet.

För att förtydliga detta bifogade Zettervall kalkering av sitt eget förslag och vid sidan om och i samma skala den nu föreslagna fontänen. Han jämför också kostnaderna och påvisar att det Kullgrenska förslaget i förhållande till fontänernas storlek är det dyraste.

Visserligen ville han på intet vis söka påtvinga Drätselnämnden (universitetets) och Borg ett förslag som de underII - Kulturen 1973

161

känt, men han kunde inte underlåta att ånyo föra fram det till den kraft och verkan det kunde hava. - »Förargligt vore emellertid om platsen ej blev krönt så som jag tänkt mig, utan på ympad den här pygmehistorien», slutar Zettervall med.

Efter detta var Kullgrens fontän inte mycket värd - åtminstone i Lund. Zettervalls förslag plockades fram igen och för att nedbringa kostnaderna gjordes förenklingar på olika sätt och med olika framgångar . Ett förslag gick så långt att granitpiedestalen skulle utbytas med en av cement. Lyckligtvis blev detta avstyrt. Men den från början åttkantiga piedestalen blev nu fyrkantig och enklare. Skålen blev som förut, så även toppfiguren, men den övriga prydnaden ersattes med lejongap och snäckor, och sfinxerna förvandlades till grodor.

I detta skick godkände konsistoriet Zettervalls förslag den 15 mars 1886 och några dagar senare skrevs kontrakt vari Graversfors stenhuggeri och sliperi förband sig att till Lunds universitet leverera den nämnda fontänen, bestående av skål med fot båda av röd granit, samt en piedestal av grå granit, enligt av båda parter godkända ritningar, för en summa av 19.500 kronor. Däri ingick också att firman transporterade fontänen till Lund och uppsatte den på det förut iordningsställda fundamentet.

Kontraktet omfattade således endast själva fontänen; prydnaderna och den nedre skålen, eller fotbassängen hörde inte till. Om dem fattades beslut i annat sammanhang.

Graversfors stenhuggeri och sliperi, något mer än en mil norr om Norrköping, var ett ungt företag. Det tillkom på 1870-talet i samband med att Östra stambanan byggdes.

Under sprängningsarbetena i dessa trakter upptäcktes stora tillgångar på ovanligt vackra granitsorter, däribland en röd praktgranit, som gav upphov till att stenhuggeri anlades och snart därefter även sliperi. Företagets ledare var ingenjör Arvid Lundblad. Med honom hade Zettervall kontakt redan 1883 och det var han som lämnade prisuppgift och granitprover till Zettervalls förra fontänförslag. Frågan var således

4. Avritningar som Zettervall låtit göra för att visa den stora skillnaden emellan hans och Kullgrens fontän . (Lunds universitets bibliotek.)

förberedd nu när beställning kom även om förändring skett.

Men detta gällde ju icke skålen, av vad Zettervall kallar den köttröda graniten, den blev som förut. Det var också kring den som största intresset knöts.

Arbetet med fontänskålen påbörjades hösten 1886. Ur berget vid Graversfors bröts ett väldigt stenblock, som under

vintern släpades ner till ett skjul, där man under tio månaders tid var sysselsatt med att för hand hugga fram och forma skålen innan den forslades till sliperiet för att poleras.

Till detta åtgick i det närmaste lika många månader och först på våren l 888 var skålen färdig . Detta var en händelse som blev uppmärksammad och omtalad i tidningar. Norrköpings Tidningar lämnar en beskrivning om hur fontänen skulle se ut i sitt färdiga skick. Av den hämtar vi följande: Nederst den stora bassängen av cement. Mitt i denna reser sig den 8 fot höga socklen som omgives av en andra bassäng (fotbassäng, även kallad nedre skålen) också den av cement.

Därifrån reser sig den 13 och en halv fot höga piedestalen utförd av grå granit, tagen vid Skälvs stenbrott väster om Norrköping. Piedestalen uppbär skålen och dess fot, båda av den nämnda »köttröda» graniten. Skålens diameter sägs vara 14 fot och 35 linjer, i dagens mått ungefär tre och en halv meter. Dess vikt uppgives till 250 centner, något mer än 10 och ett halvt ton.

Det sägs också att så vitt man visste var skålen den största i världen med undantag av en ·rund skål utanför museet i Berlin . Men denna sistnämnda höjde sig blott obetydligt över marken, medan den i Lund skulle komma att stå mer än åtta meter högt.

Transporten av dessa tunga och på samma gång ömtåliga pjäser blev ett äventyr. Skålen fördes på flyttbara järnvägsspår till närmaste station, inlastades på en kanonvagn för färd till Norrköping. Men måste sättas i lutande ställning för att komma igenom en vägport som var smalare än skålen. I Norrköping väntade ångaren Götakanal III, som transporterade alltsammans till Malmö. Det var förutom skålen och dess svarvade fot den stora piedestalen, som bestod av fem block, varav det tyngsta vägde omkring fem ton.

En av de första dagarna i juni 1888 anlände fontänen lyckligt till Lunds järnvägsstation. Här kom de flyttbara järnvägsspåren åter till användning. De lades ut på gatorna och de tunga vagnarna vinschades fram, bit för bit och kom slutligen över Paradisgatan och Sandgatan fram till Univer-

-l . (.

111'n ir;,~ l, 1

11

,!

..) L I I I

'.)'J'~I r ';:)

i/.

' ' J

0•

1 "\ •' " •

--- --==-

5. Fontänen sådan den blev enligt ritning 1886. Skålen med sin figur är som förut, men piedestalen är nu fyrkantig och enklare. De övriga bilderna har ersatts med enklare ting, lejonhuvud, snäckor, grodor.

Skillnaden är betydande. (Lunds universitets bibliotek.)

165

sitetsplatsen. Den sällsamma färden ombesörjdes av folk från Graversfors, ett tiotal man under ingenjör Lu~dblads ledning.

Dessa stod också för uppsättningen av fontänen . När detta krävande arbete närmade sig sitt slut inträffade ett missöde som dess bättre avlöpte lyckligt. Kedjorna i hissanordningen brast och skålen föll ett par alnar ner på det uppstaplade underlaget utan att taga skada. Ett par dagar senare, den 20 juni, var skålen äntligen på sin plats.

I Lund var detta en stor händelse som Lundaborna följde med livligt intresse, så livligt att arbetsplatsen måste inhägnas för undvikande av olyckor. Lundblad och hans mannar hann dock bliva populära och på af tonen samma dag som fontänskålen kom på plats blev de inbjudna till fest i Parkbolagets trädgård. Som inbjudare stod universitetets rektor, Professor Theodor Wisen, stadens borgmästare, flertalet av universitetets lärare och tjänstemän samt representanter för staden och samhället i övrigt. Skålen för hedersgästerna utbragtes av rektorn, och Lundblad tackade för den välvilja som mött honom och hans folk - det var rena idyllen.

Någon dag senare stod fontänen avklädd, befriad från ställningar och bräder som behövts för uppsättningen. Verket kunde nu beskådas och bedömas. När uppsättningen påbörjades skrevs i Folkets Tidning följande: »Man kan knappast tänka sig ett mera imponerande mästerverk av stenhuggeri än denna fontän, som förvisso kommer bliva ett av landets förnämsta prydnader.» (Yttrandet var emellertid hämtat från Skånska Aftonbladet.) Nu däremot är tidningen föga nådig och finner fontänen »rent av narraktigt hög» och mera passande framför ett slott än inför det icke höga universitetshuset. Men det framgår också att Folkets Tidning inte var vänligt stämd mot Zettervall. Lunds Weckoblad ställde sig avvaktande. Visst var fontänen uppställd men långtifrån färdig, åtskilligt återstod och först när allt var klart, kunde man våga sig på bedömning och givetvis skulle då fontänen vara i gång, vattnet spela.

Det som återstod var främst nedre skålen, som Skånska

166

6. Studentuppvaktning för Universitetets rektor den 1 maj något år efter sekelskiftet. Tyvärr syns det knappast att fontänen är i gång.

Toppfiguren, »gosse blåsande i en snäcka», var då på sin plats . Omkring 1910 blev den undanställd men har nu åter kommit till heders.

kronor. Förslag framkom emellertid att den grå cementen cementgjuteriet åtagit sig att utföra för en summa av 4.500 borde utbytas med cementmosaik som skulle bliva prydligare. Efter underhandlingar lovade fabrikör Borg betala mellanskillnaden, men inte över 3.000 kronor.

Slutligen gällde det fontänens figurer eller prydnader. Om dem h·a de rått villrådighet. Man vädjade till Zettervall om hjälp. I brev den IO febr. svarar han, att han vill alltid stå de gamla Lundavännerna till gagn och vad figurerna beträffar så är det ingen märklig affär. Vid den reducering som från den ursprungliga ritningen gjordes blev ju alla figurer borttagna med undantag av toppfiguren och ersatta med »småplock», bestående av fyra lejon- eller andra skallar å piedestalen, fyra snäckor å dess fot samt fyra grodor å nedre skålens kantstöd. Allt detta kan nog göras på Holmbergs gjuteri i Lund och sannolikt inte kosta mycket. En passande toppfigur torde kunna köpas i Köpenhamn eller anskaffas från annan utländsk fabrik och utväljas efter deras kataloger och priskuranter, där förövrigt kanske även småplocket finns att få.

Det förefaller som om Zette.rvall förlorat intresset för fontänen eftersom han vill föreslå denna torftighet, rena dussinvaror. Han slutar dock med följande: »Att uppskjuta med dessa figurers anbringande till framtiden (som tydligen varit på tal) är icke rådligt, ty då komma de aldrig dit, och fontänen kom att alltjämt förbliva ofärdig, till föga heder och hugnad för så väl universitetet som Herr BoTg.» Om det var detta eller något annat som verkade är ovisst.

I varje fall utvecklades frågan så, att i slutet av mars beställdes hos Bolinders Mekaniska Verkstads Aktiebolag i Stockholm genom Zettervalls förmedling för Lunds universitets räkning följande: En Figur (Gosse blåsande i en snäcka) r,s meter hög 4 st Grodor 0,47 meter höga med fotplatta å 4 st Snäckor med nisch å 20 kr 4 st Lejongap å 12: 50

350 : 50

kr

200:-

80:50:-

Kronor

168

680: -

7. »Såningskvinnan», fontän av Per Hasselberg 1882, Göteborg. Foto: HT-Bild, Göteborg.

Brunnsparken

169

Figurerna skulle göras av gjutjärn och målas.

I ett annat sammanhang omtalas att modellerna till figurerna gjordes av en bildhuggare (ej namngiven) efter ritningar som Zettervall tillhandahöll. Det blev således original, ej färdigköpt vara.

Arbetet med färdigställandet av fontänen varade året ut och in på nästa. I mitten av januari återstod en del avputsningsarbeten. Man vill dock och trots årstiden låta fontänen spela för första gången den 21 januari 1889 på middagen mellan tolv och ett. Detta till ära för Konung Oscar Il, som fyllde 60 år den dagen . Därmed skulle fontänen vara invigd, sex år och i det närmaste s månader efter dagen då konungen uppmanat fabrikör Borg att bekosta fontänen .

Till invigningen hade mycket folk samlats, men enligt Folkets Tidning blev det för de flesta missräkning. »Man hade väntat att få se, om icke något utomordentligt storartat, så dock en vattenkonst som var i stil med själva fontänen . - Några synnerligen enkla vattenstrålar var emellertid det hela, och det tog sig tarvligt ut . Det dimmiga vädret gjorde också att fontänen ej kunde presentera sig väl». Tidningen kommer med »kloka och välmenande råd» om hur det hela borde ordnas till det bästa .

Bedömningen som Lunds Weckoblad antytt skulle komma när »konstverke t» var färdigt hördes ej av. Men om förstamajuppvaktningen skriver tidningen. Mycket folk var i rörelse på Lundagård och Universitetsplatsen, »och dagen till ära plaskade fontänen» .

På samma gång som det bestämdes att fontänen fick spela endast vissa timmar, bestämdes också hur stor vattenledningen fick vara. Men då räknade man knappast med att fontänen skulle bli försedd med tretton vattensprutande figurer. Det synes ej heller ha blivit mycket för var och en att briljera eller plaska med under de fattiga sju timmar i veckan som fontänen tilläts vara i gång. Sin mesta tid stod den tyst, »död» .

Toppfiguren, »gosse blåsande i en snäcka », var kvar på sin plats ännu några år in på detta århundrade. Men har nu 170

sedan länge varit undanställd och halvt bortglömd. Det är dock meningen att den åter skall få komma till heders.

(Sedan detta skrevs har figuren blivit renoverad och är nu på sin plats. Uppsättningen skedde den 8 februari innevarande år.)

Missaktning för fontänen kvarstod länge. Fredrik Böök som i sin ungdom ( 1907) i en liten skrift behandlar Domkyrkan och universitetet, nämner när han kommer till Universitetsplatsen »den stora, ur skönhetssynpunkt föga värdefulla fontänen». Även till skämtsamma anspeglingar har fontänen fått lämna stoff. Då fanns ännu de fyra s.k. fakultetsmadammerna på sin plats å universitets trappa och benämningen »fakultetsgrodorna» på fontänens fyra grodor var inte långt borta. Mera tillspetsat och något elakt var att på frågan varför grodorna är större än lejonhuvudena svarades, att så kan det vara i Lund.

Esaias Tegner d.y. såg helt annorlunda på fontänen, han fann den »monumental och synnerligen vacker». Detta var 1921. Ett par år tidigare hade en betydelsefull förändring skett. Staden sade upp det gamla avtalet om fritt vatten till fontänen, men .föreslog på samma gång installerandet av elektrisk pump för drift av vattenkonsten. Detta godtogs, och nu blev det i huvudsak samma vatten som cirkulerade, vattentrycket kunde regleras och framför allt, fontänen kunde vara i gång hela dagen och blev, vad som väl från början var tänkt, en levande fontän.

En annan betydelsefull förändring har så småningom skett.

Träden kring fontänen har vuxit upp och blivit stora, särskilt det väldiga bokträdet har kommit att dominera platsen.

Fontänen synes nu inte så skrämmande stor, som den tydligen föreföll under sina tidigare år.

Om fontänens värde som konstverk kan skilda meningar råda, men att det är ett synnerligen förnämt stenhuggeriarbete utfört av skickliga hantverkare därom är väl ingen tvekan. Visst är också att en sommardag när solen glittrar i vattenstrålarna giver fontänen feststämning åt Universitets-

platsen.

Till sist, borde inte den frikostige givaren bliva ihågkommen så att det inte behöver vara rätt och slätt fontänen utan Borgs fontän.

Källor Brev. (Lunds univ.bibliotek.)

Hasselberg, P. till Borg, C. 0., 16/7 1884. till Ljunggren, C. H. J., 20/ro, 18/2 1883 1 12/91 28/9 1889.

Kullgrens Enka, E. A. till Lunds univ. drätselnämnd 6 brev 1885.

Ljunggren, C. H. J. till Hasselberg, P. 12/9 1888.

Zettervall, H . till Lindgren, H. 0. u/ro 1882. till Ljunggren, E. H . J. odaterat. till Uggla, C. C. H. 18/10 1885. till Wisen, Th . loh 1888.

Lunds universitets arkiv Drätselnämndens protokoll.

Konsistoriets protokoll.

Räntekammare och kontor, handlingar.

Litteratur och tidningar Böök, Fredrik, Domkyrkan och universitetet, Lund och utställningen, 1907.

Tegner, E. d.y., Bland Lunds minnesvårdar, l92x.

Folkets Tidning, Lunds Weckoblad, Norrköpings Tidningar, Sydsvenska Dagbladet Snällposten.

172

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet år 1972

A. LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER Högste beskyddare

Hans Maj:t Konung Gustaf VI Adolf

H eders/edamöter

Direktör Karl Wistrand, Stockholm Direktör Alfred Persson, Lund Fil. dr Sven T . Kjellberg, Lund Konservator Hans Erlandsson, Lund Docent Ragnar Blomqvist, Lund Direktör Conrad Assarsson, Malmö Fru Karin Nordenstedt, Genarp

Den 31 december uppgick totala antalet medlemmar till 23 .178 Antalet årsbetalande var 22.825 (varav 12.197 utanför Skåne).

Arsmöte hölls den 7 juni i närvaro av ca 150 föreningsmedlemmar under ordförandeskap av landshövding Gösta Netzen. Vid årsmötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen för år 197 1.

Föreningen omvalde intill årsmötet 1975 de i tur avgående styrelseledamöterna kyrkoherde Curt Wallin, professor Jörgen Weibull och docent Gad Rausing samt till suppleant b~nkdirektör Anders Winblad.

Till revisorer av 1972 års förvaltning omvaldes bankdirektör Stig Lundeborg och aukt. revisorn Sven-Erik Sandberg med direktör Frans Möller och kamrer Malte Ericsson som suppleanter.

Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Gösta Netzen, ordförande och Kungl. Maj:ts ombud, direktör Holger Crafoord, v. ordförande, järnarbetare Sven-Erik Axelsson, Malmöhus läns landstings ombud, disponent CarlEric Borgenstierna, byggmästare Harry Karlsson, skoldirektör Karl Gustav Ljunghill, Lunds kommuns ombud, boktryckare Per-Håkan Ohlsson, redaktör Christer Olofson, Kristianstads läns landstings ombud, docent Gad Rausing, bankdirektör Carl Göran Regnell, Lunds kommuns ombud, professor Sigfrid Svensson, major Christer Wahlgren, kyrkoherde Curt Wallin och professor Jörgen Weibull samt självskriven ledamot intendent Bengt Bengtsson, sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit: lantbrukare Anders Hugo Anderson och fil. mag. Staffan Söderberg, Lunds kommuns ombud, godsägare Sten Nilsson, Malmöhus läns landstings ombud, skolinspektör Harry Schultz, Kristian-

173

stads läns landstings ombud, lagman Anders Bruzelius, fru Ingeborg Westerström, direktör Sune Wetterlundh, Kungl. Maj :ts ombud och bankdirektör Anders Winblad.

Av Kungl. Maj:t utsedd revisor har varit länsassessor Axel Isaksson och av Lunds kommun kassadirektör Karl Erik Lenntorp med kontorist Albert Jönssom som suppleant.

Styrelsen har sammanträtt 14/21 7/6 och 1/u. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Crafoord (ordf.), Svensson (v. ordf.), Borgenstierna, Rausing, Winblad och Bengtsson har sammanträtt 2h 1 27/41 20/71 20/9 1 1/u och 6/.12.

B. PERSONAL OCH VERKSAMHET Intendent: Stadsantikvarie: Museilektor: Antikvarier:

Konservator: Konservatorsbiträde: Textilkonservator: Kanslichef: Rustmästare: Skattmästare: Kontorsskrivare: Registrator: Kontorsbiträden:

fil. dr Bengt Bengtsson (1961) fil. lie. Anders W. Mårtensson ( 1957) fil. lie. Ingemar Jeppsson (1962) fröken Märta Lindström (1950) fil. kand. Gunilla Eriksson (1960) fil. lie. Nils Nilsson (1962) fil. lie. Christina Lindvall-Nordin ( 1967) fil. kand. Claes Wahlöö (1968) fil. kand. Jan Gerber (1971) fil. kand. Barbro Astrand (1971) antikvarie Fred.. R. Allik (1955) herr Lars Johansson (1959) fru Ingela Kristiansson (1959) överste Ake Rehnberg (1965) antikvarie Wilhelm Jönsson (1930) herr Sune Hellborg (1960) fru Astrid Sörensson (1954) fru Eva Mårtensson (1963) fru Anna-Stina Melin (1g63) herr Kurt Andersson (1969)

Fil. kand. Maj Fehrman och fru Elisabeth Jönsson har biträtt med utställningsoch katalogiseringsarbete. Tecknare Rie Benzon har tidvis tjänstgjort på keramiska avdelningen och hantverksavdelningen.

Hrr Gösta Bryve, Bertil Claesson, Jonas Jonsson, Abraham Rozenbaum, frk Eva Torstensson och fru Teodora Györffy har tjänstgjort som arkivarbetare.

På rustmästarens avdelning har tjänstgjort herr Herman Hansson, Sune Jensen, Kjell Lundh, Arvid Månsson och Stig Wihlborg. Fru Merete Wehtje har under våren biträtt rustmästaren med konserveringsarbete.

Fruarna Elisabeth Andersson och Nora Johansson har varit biljettkassörskor och kamrer Nils Hansson siffergranskare.

174

Städerskor har varit fruarna Anna Andersson, Berit Jensen, Carla Johansson och Svea Lundberg.

Kulturens hökeri har under öppethållande maj-september skötts av fruarna Ellen Bergman och Yvonne Sandstedt-Persson.

Tillsyningsman för föreningens mölla vid Bosjökloster har varit kyrkovaktmästare Folke Lindstedt.

Restaurering av byggnader Genom den i och för sig beklagliga situationen på arbetsmarknaden har Kulturen under åren 1971 och 1972 tilldelats anslag via AMS för yttre och inre restaurering av byggnader inom området i Lund och på Östarps Gamlegård.

Första etappen av byggnadsarbetena omfattade restaurering av S:ta Maria Minors kyrkoruin, förstärknings- och uppsnyggningsarbeten i allmogehallen, påbörjande av takreparationer på Weibullska huset, förarbeten för en utökad silveravdelning i Herrehusets bottenvåning samt vissa smärre arbeten. För denna etapp, som varade llro 1971-u/ 8 1972 gavs ett anslag av 300.000 kronor. Härtill kom ett anslag av 30.000 kronor för extra städning.

Hösten 1972 beviljades ytterligare 350.000 kronor till byggnadsarbeten, varför det påbörjade takarbetet på Weibullska huset kunde fullföljas. De arbeten, som planeras för de första månaderna av 1973, är reparationer av Herrehuset, Locus Virtutum, Locus Peccatorum, Wahlbomska huset och vissa arbeten på Borgarhuset. Kulturens generalplan för dylika yttre arbeten upptar en kostnad av inalles 413.000 kronor, medan de inre arbetena totalt beräknats till 740.000 kronor. I denna summa är icke en omdaning av W eibullska huset inräknad. Även parkarbeten, bl.a. bestående i fällning av ålderstigna träd har bekostats genom AMS.

Akademisk arbetskraft genom AMS Från nyåret 1972 tilldelades Kulturen ett anslag från AMS av 125.000 kronor för avlöning av tillfälligt anställd, akademiskt utbildad arbetskraft. Härigenom kunde åtta filosofie kandidater sysselsättas mellan tre och sex månader vardera. Härvid utfördes dels arbeten, som eljest måst ställas på framtiden och dels sådana som betingades av de ovan nämnda reparationsarbetena.

Hösten 1972 tilldelades Kulturen ånyo anslag av samma karaktär, från den 16/ro 220.000 kronor och från den liII 152.000 kronor, vilka anslag skall avlöna sammanlagt femton fil.kandidater, en kartriterska och en fotograf. De på detta sätt anställda arbetar på olika avdelningar med meningsfulla uppgifter. Deras insatser kommer att redovisas i årsredogörelsen för 1973·

Föremålsavdelningarnas arbete Inom de olika avdelningarna har i samband med förvärv genom gåvor och inköp utförts sedvanliga undersökningar för dokumentation. Förnyelsen av utställningarna av samf ärdsel och näringsliv har medfört nyförvärv inom dessa områden, t.ex. inköp av fiskebåt med tillbehör från Blekinge, som uppföljts

175

på ovan nämnt sätt. Vidare har ett stort antal fabrikat och redskap från det under året nedlagda Veberöds tegelbruk donerats och en undersökning av verksamheten har därvid startats. Museet avser att - om medel kan anskaffas - fullfölja och vidga denna undersökning, utan att man därvid alltför mycket går in på förhållanden, som hör till de tekniska museernas ansvarsområde.

Sedan Lindf orska huset fått sin renovering fullbordad, har inventeringen av universitetets lärdomshistoriska samlingar återupptagits och den första utställningen, grundad på detta material, beräknas kunna öppnas sommaren 1973.

Inom textilavdelningen har bl.a. arbetats med inventering (tillsammans med Simrishamns museum) av den stora samling av fr ämst skånska textilier, som hopbragts av den våren 1972 avlidne storsamlaren Yngve Lindberg, Eriksdal i Sjöbo, varvid vissa delar av samlingen katalogiserats och fotograferats.

Samma arbete har utförts beträffande folkdräkter och textilier från ö. Vemmerlöv, vilka tillhört dr Olof Wallengren i Malmö.

På keramikens områden har speciell uppmärksamhet ägnats åt det sena 1800-talets hushållsgods från Rörstrand, vilket inventerats och katalogiserats. Även det svenska folkliga krukmakeriet har - med tanke på en blivande basutställning - på samma sätt behandlats. En rationell magasinering av keramiskt material har förberetts, varvid tanken är att huvuddelen av magasinsutrymmet (i Weibullska huset) skall ordnas som studiemagasin. I Herrehusets översta våning har utställningen av europeiskt porslin nära nog fullbordats och i mellanvåningen förbereds en utställning, där de keramiska föremålens funktion i sin tillkomsttid skall illustreras.

De lundaarkeologiska undersökningarna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömd bebyggelse - sammanlagt 24 projekt. De intressantaste resultaten har i år erhållits vid ledningsgrävningarna. I St. Södergatan utbyttes den gamla avloppskulverten mot två större ledningar, varvid krävdes en schaktbredd på knappt fyra meter. Därmed blottlades även orörda kulturlager. Delar av grundmurarna till den medeltida stadsporten, Söderport, frilades i korsningen St. Södergatan-Södra Esplanaden. Vidare kunde konstateras att St. Södergatan söder om St. Tvärgatan under medeltiden legat något längre österut och att inga fynd påträffades i denna del som var äldre än 1200-talet.

I Klostergatan kom rester av grundmurar till Gråbrödraklostret samt 17 gravar i dagen. En av gravarna, en märklig tegelgrav redovisas i särskild artikel.

Bearbetningen av fynden från stadshallstomten och från tomt nr 4 i kvarteret Glambeck vid St. Södergatan har fortsatt planenligt tack vare frikostiga anslag från Statens Humanistiska Forskningsråd till stadsantikvarien. I katalogiseringsarbetet har deltagit fil. kand.-erna Maria Cinthio och Nils Ove Nilsson. Lundaarkivet har tillförts 115 blad originaluppmätningar, 1278 fotografier och 466 diabilder i färg. Stadsantikvarien har biträtt stadens fastighetskontor

vid restaureringsarbeten å äldre byggnader och samarbetat med stadsarkitektkontoret i miljö- och planeringsfrågor.

I konserveringsanstalten har arbetet bl.a. koncentrerats till ett större analyserings- och konserveringsprojekt rörande läder från de senaste större grävningsundersökningarna. Därvid har värdefull hjälp erhållits från Garveriforskningsinstitutet i Köpenhamn genom lab.-föreståndaren civ.-ing. E. Lövendahl, lab.-mästare E. Hansen och fil. lie. A. Larson. En del installationer har gjorts för förbättrad arbetshygien. Specialkonstruerade arbetsbord har tillverkats för att förhindra inandning av skadliga flyktiga ämnen och darnmpartiklar och i anslutning därtill har fläktsystemet förbättrats. Värdefull hjälp har erhållits av professor C .-H . Hjortsjö och lab.-assistenterna Hj . Gustafsson och S. Håkansson. Civilingenjör J. Borvig och assistent A. Brasen från Statens Provningsanstalt i Köpenhamn har med stor välvilja ställt sina resurser kostnadsfritt till vårt förfogande . Det traditionellt goda samarbetet med Nationalmuseets konserveringsanstalter med chefskonservatorerna B. Brorson Christensen och K. Holm i spetsen har som vanligt fortsatt. Värdefull hjälp har också lämnats av fil. lie. E. Bladh, verkstadschefen B. Boklund, verkmästare L. Andersson, lagerchef K. Andersson, fil. lie. T . Kauri, doc. A. Rode och ing. K. A. Petersson. Cartex AB, Alfa Laval AB, Institutet för Färgfoto AB, Tetra Pak AB, Electrolux AB, ASU AB och en anonym donator har bistått med material och utrustning. Ett särskilt tack riktas till insp. B. Wernberg från Tekniska Röntgencentralen AB för hans bistånd med röntgenanalyser.

Jur. kand. Alarik Wachtmeister, fil. kand. Karin Bjurström, fil. lie. Ake Tergius, fil. stud. Annika Wendelbo Hansson, fil. kand. Katarina Gerleman, stud. Axel Nelsson har under det gångna året arbetat på konserveringsanstalten. Under hästterminen har 22 skolelever genomgått praktisk yrkesorientering på konserveringsanstalten.

Nyordning av basutställningar Genom anslag från AMS har - som nämnts - under året förbättringar och restaurering kunnat utföras på flera byggnader. Under våren slutfördes byggnadsarbetena i Allmogehallen, vars basutställningar, som helt måst tagas ned, åter kunde ordnas i delvis annat skick. En arbetsgrupp, bestående av fil. kand:a Barbro Björk, Eva Jeppsson och Agneta Larsson, planerade och fullföljde under antikvarie Nils Nilssons ledning en nyordning av utställningen »Samfärdsel», som kunde öppnas för allmänheten den 8 juni. Utställningarna av lantbruk, jakt och fiske är ännu under arbete.

Lunds Fabriks- och' Hantverksförening lade 1967 den ekonomiska grunden till förnyelse och utvidgning av utställningen av hantverks- och skråväsen, som dittills upptagit endast nedre våningen av det s.k. Schlyterska huset. Planerna för en ny hantverksavdelning innebar i korthet, att hela Schlyterska huset skulle bli ett »Hantverkets hus» , där nedre våningen skulle ägnas åt teknik, medan övre våningens utställningar skulle skildra hantverkarnas organisationer och sociala förhållanden.

12 -

Kulturen 1973

177

Byggnadens restaurering och nedre vanmgens ombyggnad kunde fullföljas tack vare donationer från en rad personer och organisationer. Till Fabriks- och Hantverksföreningens 125-årsjubileum, som firades den 2 december 1972, kunde den nyordnade bottenvåningen med sina verkstadsinteriörer öppnas för allmänheten. Antikvarie Barbro Astrand har förestått arbetet och därvid assisterats av bl.a. fil. kand:a Ylva Paumgardhen och Birgitta Wengert. Ännu återstår övre våningen, vars nyordnande nu är ekonomiskt möjligt, tack vare bistånd från Staten och privata donatorer, bl.a. Hantverksföreningens damklubb. Dock fattas ännu i viss utsträckning medel för fullföljande av detta arbete.

En anonym donation har bekostat en upprustning av Herrehusets keramiska utställningar, ett arbete som började redan 1970 och som nu resulterat i en byggnadsteknisk renovering av det inre samt i färdigställandet av en modern utställning av europeiskt porslin i översta våningen. Arbetet avses successivt fortsätta med de övriga våningarna på ett sådant sätt att huset under tiden inte skall behöva stängas.

Ett lotterimedelsanslag om 100.000 har använts till en välbehövlig yttre restaurering av Thomanderska huset samt Blekingegården med nya torvtak.

Nu pågår en inre uppsnyggning av Thomanderska huset, som beräknas kunna återöppnas under våren 1973.

Tillfälliga utställningar Då utställningen »Lund 950 år» fortfarande visat sig ha stark dragningskraft och inte minst kunnat utnyttjas för skolvisningar, har den fått kvarstå under året. Museets personal har måst koncentrera sig på nyordning av vissa basutställningar, varför de tillfälliga utställningarna varit relativt få. Den 18 januari öppnades emellertid i Vita huset en skolutställning (ordnad av fil. kand.

Eva Kjerström-Sjölin) där man i anslutning till en rekonstruerad lantlig skolsal från sekelskiftet visade teckningsundervisningens historia. Den lilla byn östra Torn öster om Lund var föremål för intensiva diskussioner med anledning av alternativa planer för dess framtid som levande bebyggelse. Kulturen lade med utställningen »Östra Torn - miljö i förvandling» . kulturhistoriska synpunkter på problemen, som illustrerades med uppmätningar, fotografier och en serie målningar av konstnären Ake W aldemar Larsson, som gav sin subjektiva syn på idyllen. Utställningen som ordnades av fil. kand:a Ulla Pihl och Eva Kjerström-Sjölin, öppnades den 25 mars och kvarstod över sommaren.

Den 3 oktober kunde utställningen »Avigt och rätt» öppnas. Den handlade om hur man skall behandla gamla hus, företrädesvis skånska, och gav praktiska anvisningar, inte minst för sommartorpare. Utställningen har ordnats som vandringsutställning av Simrishamns museum, med bildmaterial även från Ystad. I det utrymme i Vita huset, där »Avigt och rätt» inrymdes förberedes till nyåret 1973 en utställning av de nyförvärv, som det nyinrättade Mecenatkontot möjliggjort.

I Östarpshallen öppnades traditionsenligt den 30/4 en specialutställning,

denna gång med temat nSå lagade man skånsk mat». Här visades alla det skånska kökets redskap, kompletterade med bilder och litterära citat. Fil. kand.

Elisabeth Rasch, som biträtt vid ordnandet, fick också göra den till vandringsutställning och som sådan visades den i Bromölla och i Kristianstads museum.

Utställningens affisch, som utan kostnad formgivits av herrar Lars Berglund och Anders österlin, fick en hedrande utmärkelse genom att väljas som en av årets »världsbästa» affischer på reklamutställningen »Creativity 72» i New York.

I samband med propagandan för skånskt bokträ medverkade Kulturen till en utställning »Leve bokskogen!» den 22/6-27/8 på Malmö stadsbibliotek.

Måndags aftnar Vårens måndagsaftnar inleddes den 13/3 med musikafton i Medeltidshallen under medverkan av medlemmar ur Kulturens orkester som också musicerade i Bosebo kyrka den 24/4. Om antikviteters vård och restaurering talade antikvarie Wilhelm Jönsson den 20/3 och måndagen därpå berättade docent Sven B. Ek, Landskrona, om östra Torn i anslutning till den pågående utställningen med samma namn. Den 10/ 4 gav Lunds lyriska ensemble Pergolesis operabuffa, La serva padrona och den 17 i samma månad berättade fil. kand.

Eva Kj erström-Sjölin om Sydsvenskt bonadsmåleri. En kvällsvandring på museet under intendent Bengt Bengtssons ledning anordnades den 8/5.

Höstens måndagsaftnar arrangerades i samarbete med Studiefrämjandet.

Den 2/ro berättade intendent Gustaf Aberg, Simrishamn, om Avigt och rätt kring skånska hus. Följande måndag den giro och även 23/ro, 20/11 och 4/12 gav medlemmar ur Kulturens orkester musikaftnar i Bosebo kyrka. Restaureringsprinciper eller underhållsteknik var rubriken på fil. lie. Olle Svedbergs föredrag den 16/ro och den 23/ro berättade antikvarie Gunilla Eriksson om Europeiskt porslin. Från Musee de L'Homme i Paris kom antikvarie Tran Quang Hai den 6/ 11 för att tala om och illustrera vietnamesisk musik och den 13/11 berättade antikvarie Barbro Astrand om Hantverk och hantverkare. Intendent Thorsten Andersson, Kristianstad, talade om och visade några av Sveriges första spelfilmer den 27/r r och den 11/r2 berättade intendent Bengt Bengtsson om Nya funderingar om gammalt silver.

Undervisning Ett livligt samarbete mellan skolan och museet har ägt rum under året. Verksamheten med målinriktade museibesök, med handledningsmaterial för lärares och elevers förberedelse- och efterarbete och årskursanpassad ämnesundervisning av specialutbildade undervisare på museet, har intensifierats med efterhand allt flera studieämnesalternativ för varje årskurs inom ramen för deras respektive läroplaner. Även för folkhögskolor, gymnasie- och fackskolor pågår arbete för att tillgodose dessa skolors särskilda undervisningskrav vid studiebesök på museet och Kulturens Östarp. Studiedagsverksamhet, lärarutbildning och lärarfortbildning har under året ägt rum i ökad omfattning i samarbete

179

med olika utbildningsenheter i de sydliga länen. En undervisning, som vill visa lärarna, hur de i sin undervisning bör ta till vara museernas kunskaps- och upplevelseinnehåll för olika utbildningsmål.

Universitetskurser har under året hållits i museikunskap och föremålskännedom för konsthistoriker och etnologer med museets tjänstemän som ledare. För historiestuderande har hållits kurser på liknande sätt. En YRK-kurs i museiteknik har under höstterminen 72/7 3 varit knuten till museet med i huvudsak Kulturens tjänstemän som undervisare. Bearbetning av museets samlingar för seminarieuppsatser inom »museiämnena» har flitigt utnyttjats av studenter~a varvid museets tjänstemän stått till förfogande som handledare.

Evenemang Trettondagen firades traditionellt med vespergudstjänster i Bosebo kyrka, stjärngossetåg och Staffanssång. »Kul på Kulturen» med olika slag av tävlingsuppgifter, dockteater m.m. var uppskattade aktiviteter för februariledig skolungdom.

Folkmusikens Dag arrangerades i slutet på maj i samarbete med Lunds spelmansgille, Lunds musiknämnd och Rikskonserter. 100-talet spelmän och många besökare gjorde evenemanget till en stor framgång som för övrigt spelades in för TV av Lennart Kjellgren.

Lunds stifts kvinnoråd arrangerade för tredje året i följd förbönsandakter i Bosebo under juli månad. För de musikaliska inslagen svarade musikdirektör Per-Göran Rosen.

Teatersällskapet Proteus hade uppskattade framtr ädanden under juni och augusti på museet, liksom Tomabygdens folkdanslag som under året uppträtt vid flera tillfällen.

Lunds husmodersförenings och museets julstök blev en ojämförlig publikframgång. Många frivilliga krafter möjliggjorde succen.

C. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med 850 nummer, varav 665 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 64.297-65 .146. Biblioteket har ökats med r.193 nummer varav 445 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 24.949-26.14r.

Arkivet Arkivet har under året ökats med 272 nummer. Porträttarkivet har ökats med 548 fotografier.

Excerpering av tidskriftsartiklar har utförts i sedvanlig ordning. Under året har följande arkiv uppordnats: disponent Carl G. Bjernes arkiv, dr G. Wetterbergs arkiv, disponent Carl-Eric Borgenstiernas arkiv, kronouppbördskassör Ernst Göranssons arkiv, Löfdalska arkivet, professor Lauritz Weibulls arkiv och jägare Niels Mikkelsens arkiv.

180

D. BESÖK Museet i Lund har under året haft 93.6r7 besökare varav 6.580 studenter, 20.602 skolbarn och 6.878 medlemmar av föreningen. Hökeriet har haft 15.287 besökare. Anläggningarna i Lund och Östarp uppvisar tillsammans en besökssiffra av 146.888 (mot 137.170 år 1971).

E. öSTARP Östarpshallen öppnades den 30 april med utställningen Så lagade man skånsk mat. Malmöhus läns hemslöjd utställde och försålde hemslöjdsalster. Hallen besöktes fram till den 2 oktober av 16.751 personer.

Gamlegården har hållits öppen för besökare från 30 april-1 oktober. Antalet besökare utgjorde 2I.233. östarpsdagen andra söndagen i augusti besöktes av omkring 7.500 personer.

Friluftsgudstjänst av kyrkoherde Erik Berglund under medverkan av Lunds spelmansgille inledde dagen. På Gamlegården visades hur man gör ost och smör, bakar gorån, stenkakor och munkar. Ullberedning demonstrerades, hur ull en tvättas, kardas och spinnes - strumpor stickas och valkas. Kopparslagare, krukmakare, spånkorgmakare och tunnbindare visade sin yrkesskicklighet. Vid Röddeån färgades garn och Torns ponnyklubb anordnade ryttarlekar vid Möllegården. Spelmännen konserterade och Östarpsexpressen, ponnyåkning för barnen, rullade.

I dalgången mellan möllan och Tingvallen samlades så östarpsborna för att visa besökarna hur slåtter, gillesförberedelser och slåttergille kunde gå till i äldre tid. Fru Charlotte Weibull kommenterade gilleskläderna under rubriken Helgdagsrock - söndagskjol. Tornabygdens folkdanslag, Lunds spelmansgille m.fl. medverkade 'också i denna illustrerade kulturhistoria, som mycket uppskattas av besökarna.

På Tingvallen avslutades dagen med att Hans Nilsson och Tornabygdens folkdanslag lekte och dansade med barn och vuxna.

För Kulturens många vänner i och kring Östarp, som entusiastiskt och oegennyttigt ställt upp, blev denna Östarpsdag en ny triumf.

För Gamlegårdens tillsyn har svarat lantbrukare och fru Nils Jönsson. Vid utställningshallen har fru Alma Andersson och fru Ester Nilsson fungerat som biljettkassörskor.

Jakttillsyningsman har varit frisörmästare Inge Dahlbom.

F. KULTURENS TOPPELADUGARD, NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN Stiftelsens förvaltning har ombesörjts av Kulturens kansli och Skandinaviska Enskilda Banken i Malmö. Skogsbruket har förvaltats av Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län.

r8r

G. FöRENINGENS EKONOMI Sammandrag av r972 års räkenskaper I NTÄKTER

Av fören ingen genom egen verksamhet anskaffade medel

Medlemsavgifter .... . ... ... .. .

Inträdesavgifter . . . ..... .. .... .

Försäljningsintäkter .... . ..... .

Ersättning för tjänster . ...... . .

573.590: 85.557 : 75 19r.412: 18 18.818: 44 H yresinkomster .. .. .. ....... . ............. .

G åvor från företag och enskilda' . ... . .. . ... .

Bidrag från Kulturens donationsfonder ...... . .

Diverse intäkter ..... ....... . ..... .. . ... .. .

869.378: 37 83.253: 32 50.423: 9.315: 75 59.216: I l

1.07r.586: 55

Allmänna anslag från

staten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Lunds kommun . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . landsting M-län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . landsting L-län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . landsting K-l än . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . landsting N-län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . kommuner" . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

413.000: 760.000: 80.000: 30.000: r.ooo : 500: 3.775: -

Minskning av eget kapital . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

r.288 .275: 4.320: 65 2.364.182 : 20

1 Boliden AB för tvåårsperioden 1971 /72 kr r.ooo: - , därav lyft .. ............... ..... . .......................... .

Cardo AB för treårsperioden 1970/72 kr 6.ooo: - , därav lyft Förenade Superfosfatfabriker AB för treårsperioden 1971 /73, därav lyft ..... .. .................................... .

Skånska Brand-Hermes ........ . . .. . .. ........... . . . .. .

Skånska H ypoteksföreningen för treårsperioden 1970/72 kr 4.500 : -, därav lyft ....... .. ... ... .............. ... .. .

Scan, Föreningen Skånska Andelsslakteri er .. .... ...... . . .

Sydsvenska Kraft AB för treårsperioden 1971 /73 kr 6.900: - , därav lyft ... ....... ·. . ............ ... ..... . ..... . .... .

Akerlund & Rau sing, AB (för underhåll av förpackningsmuseum ..... . ..... .. .................... ... .. .. . . .. . »Lille Julaftons Societen » .. . ..... .. ... .. . ...... .. ..... .

500: 2.000 : 500 : 5.000: 1.500 : 2.500: 2.300: 5.000 : 23 : -

K OSTNAD E R

Samlingar, bibliotek, arkiv' .. .... .. . .. . ... .

Inventarier .... .. ...... . ... . . . ........ . .. . .

39 .475 : 86 9.864 : 07

49 .339: 93

Löner Pensioner m.m. . .... . .. ......... . ....... .. .

1.197.821 : 73 294.251 : 98

1.492.073 : 71

Vakthållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

30.796: Övriga främmande tjänster . . . . . . . . . . . . . . . . . .

71.840 : 73 Reklam .... .. .... .. . . .. ........ . .. .. ... .. . ... .. .. . ... . .

Resor, representation .. ....... . . . ... .. .... .. ...... . ..... .

Försäkringar . . . . ..... ..... . ...... . .... .. ... . . . .... ... .. .

Fastighetsunderhåll ............ ... ... . ... .... . .. .. ... . .. .

Förbrukningsmaterial, bränsle, el, vatten . ........ . . . .. .. .. .

72.547: 69 Porto . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Telefon och övrigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

23 .223 : 98

102.636: 73 55.991 : So 32.578 : 57 30.999: 28.167: 57 77.391: 19 95 .771 : 67

Kostnader för varor för f örsä/jning Årsbok . ..................... ... . ... .. . .

Almanacka .. . ...... .. . . .. . ... ... . . ... . . . övrigt ..... . . . . . .. . .... . ... .. . . . .. . .. . . .

137 .658: 52 59.153: 05 30.726: 09

227 .537: 66

Utlägg fö r uthyrningsverksamheten . . ... ... . . . . .. .. .. ... .. .

Räntor . .. .. .... ........ .. .. . . ... . . ... .. . .. ... ... . ... . . .

Skatter ... . ... ... .... . .............. .. . .. ... . ...... .. . .

28.060 : 54 109.972 : 91 33 .660 : 92 2.364.182: 20

Inga Haraldsson Hans Erlandsson Mecenatkonto . . .. . . . ... ... . . . ............ .. . . . . ..... . . .

2

l .ooo: l00 : 30.000 : -

Kommuner: Bara, Billesholm, Blentarp, Burlöv, Genarp, Härslöv, Höör, Kävlinge, Lomma, Löddeköpinge, Månstorp, Perstorp, Ris eberga, Räng, Sjöbo, Staffanstorp, Svalöv, Svedala, S. Sandby, V eberöd, Vellinge, Vollsjö, Åstorp, örkened, ö . Färs och Ö. Ljungby tillsammans .. . . .. . .. . .. . ..... ...... ...... . .

3 varav med användande av mecenatkonto 30.000 kr.

3 .775: -

BALANSRÄKNING TILLGÅNGAR

31/r2 1971

Fastigheterna i Lund och Östarp ........ . . . . .

Samlingar, bibliotek, arkiv, inventarier ....... .

Kortfristiga fordringar .... .. . ... .. .... .. ... .

Kassa, bank, postgiro .. .... .. .. .... . ... .. . . .

3i/12 1972

2.095.500: 3: 10.091: 22 6.738: 03

2.095 .500 : -

1.410.500 : 297.581 : 87 135.732: 87 94.975: 60.100: 95 113-441: 56

1.398.000: -

2.112.332 : 25

2.134.987 : 34

3: 35 .184: 59 4.299: 75

SKULDER

Långfristiga skulder .... .... ..... .... .. .... .

Pensionskonto' .... ....... .... . . .... .... ... .

Checkräkningskredit . .. . . . .... . . . .. ..... . . .

Kortfristiga skulder . .... .. .... ... ....... .. .

Interimsavsättningar . .. .. . ..... . ... ... .. ... .

Eget kapital ..... . . . . ...... .. . . . . . .. ... ... .

0:9.923: 88 240 .059 : 36 80.301: 32 406 .702 : 78

1 Pensionskontot har 1972 överförts till Eget kapital efter anvisning från

statskontoret, eftersom utbetalda pensioner varje år belastar rörelsen. En utredning rörande den s.k. pensionsreserven kommer att göras och redovisas i nästa årsredogörelse.

KUL TURENS DONATIONSFONDER INTÄKTER

Räntor och utdelning på aktier (därav från Kulturfonden kr 4.960 : 75) ....... .. . ... ... .. ....... .... .. ... ..... . .

40 .090 : 89

KOSTNADER

Bidrag till föreningens rörelse . .. . . .... . ..... .

Notariatavgifter ............ . .. ... . . . .... .. .

Kapital-konto .. .. . . ..... . ..... . . . . ...... . . .

9.315 : 75 1.168: 29.607 : 14

40 .090 : 89

TILLGÅNGAR

31/r2 1971

31/r2 1972

Obligationer ... . .. . . .. . .. .... . .. .. . . . . ... .

Aktier .. ............. ... .. ... ... .. .... . .. .

Bank . . .......... ... ............... · · · · .. .

9.600: 546.314 : 61 424.697 : 16

9.600 : 546 .377 : 76 2 454.241: 15

980.611: 77

1.010.218: 91

980.6u : 77

1.010.218 : 91

2 Kursvärde 3i/12 1972: 709-453: SKULDER OCH EGET KAPITAL

Fondernas kapitalbehållning

Thomanderska fonden ........... .

Anna Karlins premiefond ....... .

Ole Olsens Keram. Legat ... .. ... .

Beathe och S. Bengtsson ....... .. .

Skånska Brands fond ...... . . . ... .

Kulturens Jubelfond .. ..... ..... .

Skånebokens fond . .. . .. . . . .. .. . .

Ingeborg Holcks fond . .. .. ..... . .

Anna Lithströms fond ..... .. .. .. .

Bror W . Olofssons fond .. .. .. ... .

Albert Ekmans fond .... .. . . ..... .

J . T . Berggrens fond ...... ... . ... .

Jubileumsinsamlingen 1957 ....... .

Emilia Cederborgs fond .... . . . . . .

Bosjöklosters mölla ..... ... . . ... .

C . och T . Assarssons fond ... . ... .

15.362 : 30 1.918 : 78 43.096: 48 29.692: 54 15.855: 33 I 2.845: 33 58.090: 42 23.997 : 65 17.389: 20 43 .923: l l 51.554: 25 58 .058: 41 265.397: 65 34.385: 87 9.837: 59 328.814: I.Olo.218: 91

Lund i januari 1973· Styrelsen

Disponibelt belopp

Ej disponibelt belopp

15.362 : 30 918:78 2.654: 19 9.692: 54 5.855: 33 4.150: 33 9.709: 39 7.707: 27 5.672 : 15 12.094: 12 1.554:25 8.058 : 41 265.397: 65 34.385: 87 237: 59

o:i.ooo: 40-442 : 29 20.000: lO.ooo: 8.695 : 48 .381: 03 16.290: 38 l I.717: 05 31.828 : 99 50.000: 50 .000: o:o:9.600: 328.814: -

383.450: 17

626.768 : 74

1972 ARS DONATORER

Förteckning över dem som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet Allhems Förlag, Malmö Almqvist & Wiksell, Uppsala Radiohandlare Helge Andersson, Lund Herr Kurt Andersson, Lund Herr Nils-Albin Andersson, Lund Ryttmästare John och Gustaf Ask, S. Sandby Fiskare Agnar Backe, Barsebäckshamn Intendent Bengt Bengtsson, Lund Fru Karin Benktsson, Hälsingborg Friherrinnan Elsa Bennet, Hälsingborg Redaktör Lars Berglund, Sjöbo Docent Ragnar Blomqvist, Lund Disponent Carl-Eric Borgenstierna, Lund Fru Dagmar Burström, Lund Lärarinnan Helga Cederborg, Saltsjöbaden Fru Elsa Cedergren, Stockholm Disponent Ivar Cedergren, Malmö Fru Gunhild Colliander, Lund Fröken Ellen Dahlbergs sterbhus, Malmö Domus, Lund Fil. mag. Sven-Olof Eklund, Lund Fru Kerstin Emmelin, Lund Herr Ernst Engborg, Bjärred Fru Ellen Englund, Lund Kyrkoherde Hans Eriksson, Oppmanna Fil. lie. Torkel Eriksson, Lund Försäkringsdirektör Karl Esscher, Stockholm Bokbindaremästare Sture Falk, Lund Folkets hus styrelse, Lund Folksam, Stockholm Fru Pyan Forsberg, Lund Kontraktsprost Nils Forssell, Mariestad Advokat Tom-Erik Forssner, Stockholm Professor Sten von Friesen, Lund Herr Sven Fritz, Abyhöj Prosten Carl Fromen, Huddinge Föreningen Gamla Lund, Lund Arkivarie C. E. Gerber, Stockholm

186

Antikvarie Jan Gerber, Lund Fröken Ebba Ginstrup, Lund Direktör Bertil Gisel-Ekdahl, Lund Fru Anna-Lisa Godenius, Astorp Direktör Nils Godenius, Astorp Gotlands konstförening, Visby Domkyrkoarkitekt Eiler Graebe, Hornbaeck Fru Nan Graebe, Hornbaeck Fru Bea Grevin, Lund Fru Birgitta Grönbladh, Östersund Frk Ingrid Grönwall, Lund F. telearbetare Edvin Gustafsson, Halmstad Fru Ester Giintner, Helsingborg Hovjägmästarinnan Margit Hagemann, Ystad Fröken Karin Hallin, Malmö Köpman Bernhard Hallqvist, Bjärred Sjuksköterskan Anna Hansson, Malmö Direktör H. L. Hansson, Lund Fröken lgri Hansson, Malmö Fröken Nora Hansson, Lund Leg. läkare Inga Haraldsson, Lund Fröken Lizzie Hedenborg, Malmö Fru Ethel von Heidenstam, Lund Kamrer Sune Hellborg, Lund Fru Maria Hellmer, Lund Fru Esther Helmer, Lund en!. testamente Hembygdsförlaget, Vetlanda Herr Gösta Henriksson, Malmö Läroverksadjunkt Emil Holmberg, Kungälv Fru lnga-Kari Holmstedt, Lund Direktör och fru Gillis Husberg, Arboga Fru Eva Högberg, Eslöv Kommunalråd Hans lngemanson, Lund Ingenjör Egon Jarnshult, Staffanstorp Fru S. Jonsen, Sollentuna Tulltjänsteman Tage Jälltoft, Malmö Herr David Kallos, Lund Fru Fanny Katz-Stenlund, Lund Fil. dr Sven T. och fru Greta Kjellberg, Lund

Fröken Hilda Kjellgren, Lund Fröken Brita Kjellström, Lund Kapten Carl Gustaf Klerck, Lund Sparbankskassör Knut och fru Linnea af Klinteberg, Lund Herr Malte Kristiansson, Landskrona Kungl. Poststyrelsen, Stockholm Fru Marianne Kuylenstjerna, Lund Dr Francois Lachenal, Ingelheim am Rhein Fröken Ellen Larsson, Lund Fröken Esther Larsson, Tidaholm en!. testamente Fru Thyra E. Larsson, Lund Konstnär Ake W aldemar Larsson, Malmö Intendent Carl-Gustaf Lekholm, Bjärred Grevinnan Tony Lewenhaupt, Helsingborg Läroverksadjunkt Gösta Liljedahl, Bromma Mr Frank J. Lind, Westwood Direktör Birger Lindbom, Malmö Brännmästare Jarl Lindell, S. Sandby Överstelöjtnant Ake Lindgren, Karlsborg överstelöjtnant Folke Lindkvist, Kvissleby Redaktör och fru Lennart Lindskoug, Malmö · Antikvarie Christina Lindvall-Nordin, Höör Lunds stads auktionskammare, Lund Fru Marie Mikkelsen, Bara Diverseaffären Arvid Mohlin AB, Kvidinge Länsmuseet Murberget, Härnösand Fru Ann-Sophie Murray, Ll;lnd Fru Agda Mårtensson, Ystad Stadsantikvarie Anders W. Mårtensson, Lund Fröken Ellen Mårtensson, Lund Disponent Tony och fru Lizzie Mårtensson, Bjärred Direktör Frans Möller, Lund Direktör J. 0 . Naucler, Perstorp Rektor Alvar Neander, Lund Fru Emma Nilsson, Lund Lantbrukare Fritz Nilsson, Lund Herr Helge Nilsson, Lund Fru Henny Nilsson, Lomma Herr Ingeman Nilsson, Lund Antikvarie Nils Nilsson, Lund Blomsterhandlare Per Nilsson, Bjuv

Skriftställare Anders Ohlsson, Trelleborg AB Håkan Ohlssons Boktryckeri, Lund Fröken Ellen Olsson, Lund Herr Karl-Erik Olsson, Lund Fröken Ruth Palm, Lund Herr Oscar Palmgren, Lund Fru Anna Paulsson, Lund Museichef Bengt-Arne Person, Varberg Fröken Ann-Marie Persson, Eslöv Köpman Ragnar Persson, Helsingborg Herr Jan Pettersson, Lund Fru Elisabeth Prytz, Lund Arkitekt Elisabeth Ralf, Stockholm Riksutställningar, Stockholm Fru Ulla von Rosen, Stockholm Fru Margit Ryberg, Lund Fröken Svea Ryberg, Lund Herr Lennart Ryhult, Lund Fil. kand. Martin Sanderberg, Lund Herr Einar Silow, Limhamn Redaktör Sten Sjöstedt, Stockholm Skånska Brand, Lund Staatliche Museen Preussischer Kulturbesitz, Berlin Statens Planverk, Stockholm J. D. Stenqvist AB, Kvidinge Svenska Sockerfabriks AB, Malmö Herr Anders Svensson, Hässleholm Professor Sigfrid Svensson, Lund Fröknarna Alexia, Ingeborg och Ulla von Sydow, Vänersborg Fru Margit von Sydow, Finspång Fru Astrid Sörensson, Lund Tekniska högskolan, Lund F.d. universitetskansler Arthur Thomson, Lund Ingenjör Hans Thyren, Höllviksnäs Antikhandlare Gösta Trolleryd, Malmö Författare Hallvard Tveiten, Eslöv Fru Maja Upmark, Stockholm Antikvarie Claes Wahlöö, Lund Doktor Olof Wallengren, Malmö Fröknarna Anna och Albertina Wallin, Lund en!. testamente Civilingenjör Rolf Wallin, Lund Fru Margareta Wangö, Halmstad Fru Charlotte Weibull, Akarp Fil. kand. Birgitta Wengerth, Lund Doktor Carl Werners sterbhus, Lund Bokbindare Sture Werner, Malmö Fru Lise-Marie Wickström, Lund

Professorskan Nora Widmark, Bjärred Firma Ludvig Wigart & Co AB, Helsingborg Civilingenjör Torsten Wilner, Bromma Bibliotekarie Anna-Greta Vinderup, Malmö · Direktör Stellan Winther, Bjärred

Fröken Mimi Wiström, Lund Vattenrättsrådet Gustaf Zickerman, Vällingby Hamnkapten Eric Aberg, Nyköping Herr Ake Akesson, Malmö Fru Barbro Åstrand, Bjärred Fil. kand. Folke Astrand, Bjärred Fru Elsa Öwall, Lund

MECENATKONTOTSDONATORER Då många bidragsgivare ej utsatt sin titel, har vi här konsekvent avstått från detta Thore Ahlberg, Malmö Anna Albrechtsson, Landskrona N. Alexandersson, Malmö H. E. Alm, Ljungby Svea Almkvist, Stockholm Nils Alwall, Lund Anders Alwå, Malmö Gustaf Ambring, Göteborg Bo Anderholm, Ängelholm Kerstin Andersen, Stockholm Anders Hugo Anderson, Lund Bengt Andersson, Lund Erling Andersson, Göteborg Hans Andersson, Kristianstad Ingrid Andersson, Eslöv J. Harald Andersson, Vislanda Nils Andersson, Malmö Sten Andersson, Mörarp Ulla Appelberg, Kolsva Sture Arnell, Växjö Inga E. Ask, Malmö Olof Ask, Lund Uno Aulin, Särö Elisabeth Aurell, Alvesta Sam Aven, Helsingborg Sigurd Aven, Stockholm Nils Balte, Trollhättan Olof Bandh, Habo Karin Beets, Lund Emilia Bengtsson, Helsingborg Gösta Bengtsson, Täby G. Bennet, Mörarp Otto Bennet, Helsingborg Marie Louise von Bergen, Stockholm Gunnar Bergendal, Lund Johan Berger, Arlöv

188

Erik Bergström, Djursholm Evald Bergström, Kävlinge Gösta Berle, Stockholm Göran Berling, Landskrona Karl-Axel Björkeby, Linköping Torsten Björkman, Lund Bertil Blixt, Helsingborg Ivar Blomberg, Södertälje Algot Blomquist, Töreboda Gunvor Blomquist, Malmö Per Blomquist, Lund S. Blomstrand, Skara Anders Boberg, Bromma Eric Bojs, Kalmar Nils-Göran Borna, Alvesta Carl-Eric Borgenstierna, Lund N. L. Borrie, Kalmar Ewert Bosta, Spånga Fritz Brander, Frändefors Emil Brindmar, Ängelholm S. Brodde, Lund Tore Broman, Stockholm Edvin Brugge, Lund Malte Brunk, Kristianstad G. H. V. Bryhagen, Sösdala Gustaf Bryve, Lund Eva Bundy, Stockholm Julius Börjesson, Trelleborg Bo-Göran Carlberg, Lund Per 0. W. Carlenfelt, Malmö B. Gösta Carshult, Mariestad K. E. Castell, Farsta Agneta Christoffersson, Malmö Alice Christoffersson, Borås Ebba Christoffersson, Lund Edith Christoffersson, Lund

Rolf Clarkson, Helsingborg Harald Claus, Lidköping Erik Collin, Göteborg Gun Cronberg, Nyhamnsläge Ake Dahlbäck, Enskede Rudolf Dahlgren, Helsingborg Henning Dahlin, Ystad Sven Dahlstrand, Kristianstad Dana-Salongen, Lund E. Danielson, Ystad Jan Danielson, Charlottenberg Erik Dellvik, Björbo Thorsten Duner, Stockholm Gösta Eddert, Lund Sven Eric Edestig, Bromma Martin Edman, Huddinge Bröderna Edstrand AB, Malmö Gunnar Edström, Lund Rut Eitrem, Trelleborg Evald Ekander, Höllviksnäs Evald Ekberg, Stockholm Margareta Ekberg, Hj ärnarp Inger Ekblad, Lund Hugo Ekdahl, Helsingborg Gunnar Ekholm, Uppsala Vincent Ekholm, Uppsala Bengt Eklundh, Braås Ernst G. Ekman, Lund 0 . Ekström, Helsingborg Karin Elfverson, Farsta Ture Elvstam, Dals-Långed Emil Emond AB, Landskrona Greta Engblad, Göteborg Ragnar Ericsson, Hovås Hans Erlandsson, Lund Karl Esscher, Stockholm AB Eston, Helsingborg E. Fahlbeck, Lund Finverko, Helsingborg Hjördis Flagerup, Stockholm Sven Flodberg, Lund Sven Floren, Stockholm Signe Fredlund, Malmö G. Fredriksson, Stockholm Minna Frej, Lund Olle Fridberg, Bara Margret Fries, Linköping N.-B. Furvik, Kinna Gustaf Genmark, Johanneshov Ingemar Gennebäck, Norrköping Margit Gorthon, Helsingborg Else-Britt Granbom, Lund Ivar Granstedt, Kvidinge Gösta von Greyerz, Eskilstuna Ellen Gustafsson, Harplinge Tage Gustafsson, Nybro

Verner Göth, Lund Erik Hagwall, Lidingö Edward Hald, Stockholm E. Hallberg, Stockholm L. Hammar, Västerås Einar Hansson, Helsingborg H . L. Hansson, Lund Knut Hansson, Ekeby Matts Hansson, Bjuv Ove Hansson, Malmö Berta och Ingeborg Harberg, Knislinge Harjagers härads Hembygdsförening, Kävlinge M. Hartelius, Stockholm Jarl Hartze, Stockholm Victor Hasselblad, Göteborg Per Erik Hedborg, Göteborg Gunnar Hedelin, Borås Owe Heden, Lomma Gunnel Hedenlo, Oskarshamn Björn Hedlund, Göteborg K. H. Hejll, Varberg Herman Helander, Lund Bernt A. Heligren, Enskede Helge Helmers, Landskrona John Helmerson, Hittarp Arne Herlöfsson, Trelleborg Stig Hesslemo, Malmö Håkan Hjort, Karlshamn I. Hjort-Söderholm, Stockholm B. Holmström, Göteborg Rolf Hommerberg, Falsterbo Thure Hoff, Kristianstad Thure Holm, Lund Folke Holmberg, Ljungbyhed Karin Holmberg, Hörby Hi.ibner von Holst, Skara Arne Huggert, Mölndal Ingvar Hult, Farsta Eric Hulten, Stockholm B. Hultman, Göteborg David Hultstein, Floda Alfons Håkansson, Torsås Beata Häll, Malmö Signhild Häller, Göteborg Eva Högberg, Eslöv Inger Högberg, Göteborg Jarl Hönig, Älvsjö Eric Ingemansson, Karlshamn Inger Ingeman, Helsingborg Lena Ingemarsson, Helsingborg Institutionen för konstvetenskap, Lund Richard Isacsson, Lund Stig Isberg, Ystad

189

Per Jacobsson, Malmö Harald Jahn, Västerås Edvin Jarlert, Malmö Johan Jarlskog, Växjö Arvid Jeppsson, Tormestorp K. A. Johannesson, Helsingborg K. Aug. Johansson, Ölands Skogsby Greta Johansson, Halmstad Göta Johansson, Örkelljunga Harry Johansson, Hästveda Maj-Britt Johansson, Malmö Thorsten Johansson, Angered Ragnar Jonason, Stockholm Eskil Johnell, Nyköping Torsten A. Jonsson, Stockholm B. Jonsson, Östersund Ture Jonsson, Växjö A. Josefsson, Halmstad Tage Jälltoft, Malmö Anni Jönsson, Lund Arvid Jönsson, Osby Ebba Jönsson, Lund Ernst Jönsson, Landskrona Ove Jönsson, Stockholm Ake Jönsson, Ängelholm Märta Kallenberg, Lund Olle Karleby, Stockholm Bengt Karlsson, Nyköping Göte Karlsson, Klädesholmen Rune Karlsson, Tomelilla Göte Klarström, Växjö Ebba Kempff, Lund Ake Kemstedt, Huddinge Kurt Kepka, Landskrona E. Kindblom, Huddinge Greta Kjellberg, Lund Inga Kjellberg, Trelleborg Sven T. Kjellberg, Lund Ake Kjäll, Malmö Barbro Klefbäck, Göteborg Anna Klemedtson, Bräkne-Hoby Klingspors Arkitektfirma AB, Lund Elsie Klingvall, Lund Ulrika Klingvall, Lund Dagmar Knös, Lund Elisabet Kortz, Landskrona B. 0. Krafft, Modena, Italien Kristianstads Läns Akeriförening, Kristianstad Sven Kullenberg, Stocksund Bertil Kullenstein, Jönköping Jan Kuylenstierna, Djursholm Kerstin Kvist, V eberöd K. Kärnbrant, Södertälje G. von Köhler, Malmslätt Elsa Lagerlöf, Stockholm 190

Stig Lambertsson, Enskede Sven Lampers, Göteborg Torkel Land.berg, Älvsjö Anund Landin, Stockholm Nanny Landin, Partille Jonas Larshols, Malungsfors Anna-Lisa Larsson, Karlshamn Erik Larsson, Helsingborg Gösta Larsson, Halmstad Ivan Larsson, Alvesta Sten Larsson, Hässleholm Erik Leander, Broby Lars Leander, Lund E. Leonardsson, Lidingö Maria och Elsa Liedholm, Kristianstad Walter Lillieborg, Växjö Sven G. Lind, Södertälje Per Lindberg, Lund Majken Lindblom, Uddevalla Vera Lindbom, Johanneshov Birgit Lindell, Barsebäck Elsa Linden, Vällingby Ulf Linden, Lidingö Märta Linder, Göteborg Kerstin Linderberg, Västerås Margit Linders, Uppsala Elsa Lindquist, Helsingborg Gösta Lindquist, Töreboda Sven Lindquist, Kristianstad Gun Lindroth, Lund L. Lindstedt, Lidingö Elin och Sven Littorin, Gällivare John Ljungkvist, Lund Nils Ljungkvist, Hasslarp Anna Ljungner, Tvååker Gerth Loven, Malmö Ingeborg Lundh, Stockholm Arne Lundberg, Göteborg John Lundberg, Nacka Uno Lundberg, Stockholm Thore Lundell, Dals Långed L. Lundgren, Asarum Stina och Torkel Låftman, Stockholm Börje Löfgren, ödäkra Folke Löfgren, Bromma Ragnar Löfstrand, Spånga Nils Magnusson, Smedstorp Denise Malmberg-Odelkrantz, Uppsala Erik Malmström, Partille Malmöhus läns egnahemsförening H. Mauritzson, Lund Bruno Mathsson, Värnamo C. von Mecklenburg, Lund Betty Middelsten, Ängelholm

Chr. Moltved, Holte, Danmark Gunnar Månsson, Arlöv Stig Mårtensson, Sollentuna Agnar Nilsson, Hässleholm Alfred Nilsson, Lund Curt Nilsson, Skurup Astrid och Gunnar Nilsson, Lund Gunnar Nilsson, Stockholm Gösta Nilsson, Linköping John Nilsson, Ängelholm Marta Nilsson, Lund Torsten Nilsson, Höganäs Henning Nord, Lund Nils Nordberg, Göteborg Maj Nordlund, Lund Sten Nordlund, Broddetorp Einar Norelius, Bjursås Britt-Marie Norfalk, Lund Stig Norin, Lund Linnea Norrbom, Jönköping Anna Nyblom, Lund Sture Nyström, Malmö K.-A. Olin, Löddeköpinge Yvette Olin, Löddeköpinge Karl Olivecrona, Lund Einar Olofsson, Staffanstorp Anders Ohlsson, Trelleborg Bertil Olsson, Malmö Börje Ohlsson, Lund Henry Olsson, Karlshamn · Lars Olsson, Helsingborg Lewi Ohlsson, Ängelholm Margareta Olsson, Bromma Nora Olsson, Fritsla Oscar Olsson, Ystad Sonja Olsson, Hörby Susty Olsson, Jönköping A. E. Ohrlander, Helsingborg Folke Ors, Lund Kerstin Osborne, Lund Ragnar O sterman, Bromma Sven Ottosson, Lund Thure B. Ottosson, Ockelbo Einar Palmaer, Lund Harald Paulsson, Båstad Ole Pedersen, Hindås Arne Persson, Malmö Axel E. Persson, Lövestad E. Persson, V. Frölunda Eric Pehrsson, Vällingby Hulda Persson, Malmö Hilda Persson, Klagstorp Tage Persson, Södertälje Toll Persson, Staffanstorp Brita Plym Forshell, Lund Wilhelm Prinz, Norrköping

Ellen Ranby, Malmö Sture Richter, Trelleborg Bengt 0 . Rickard, Johanneshov Thorsten Rigen, Malmö Ulla Rittfeldt, Lund Ulla Rosvall, Malmö Edvard W . Roth, Lund S. Roth, Helsingborg Martin Rubenson, Danderyd Einar Rundfors, Göteborg C. Råvik, Råå Rolf Rökman, Sköldinge R. Rödseth, Mölndal Rolf Samuelson, Kungälv E. Sanner, Falun Astrid von Scheele, Göteborg Walter Schmidt, Helsingborg Ake A:son Segner, Trelleborg Eduard von Seth, Harplinge Gunni Sjeldrud, Bandhagen Rune Sjögren, Hörby Josepha Skärblom, Norrtälje Lennart Slättne, Kristianstad Ulla Smith-Petersen, Lund Henric Sollbe, Norrköping Bertil Sonnharnmer, Bromma Erik Stackelberg, Järna Iwar Stadier, Hallstahammar K. W . Starup, Karlskrona Arvid Stenberg, Lund Johan Stoltenberg, Ängelholm Amalia Strand-Johansson, Munkfors Bengt Strutz, Halmstad Henry Ström, Anderstorp A. Strömberg, Enskede Uno Svanbom, Göteborg Gudrun Svedberg, Vessigebro E. A. W . Sveningson, Halmstad C. E. Svensson, Lund Gun Svensson, Värnamo Gunnar Svensson, Lomma C. Gösta Svensson, Huddinge Hugo Svensson, Nyharnnsläge 0 . Svensson, Hässleholm Oskar Svensson, Göteborg Sigfrid Svensson, Lund Sten Svensson, Stockholm Sture Svensson, Landskrona Inga-Lill Svärd, Karlsborg Gunnar Sällström, Karlskrona Anita Särvig, Lund B. Söderberg, Grödinge Edvard Söderlund, Uppsala N. Söderquist, Enebyberg S. Söderström, Älvsjö Henry Sönnerkvist, Löddeköpinge 191

Bertil Sörhanunar, Västerås Torsten Sörme, Stockholm Folke Tellander, Stockholm Ingvar Tilly, Trelleborg Britt Marie Thomasson, Göteborg Gunnar Thomee, Malmö Torna härads hembygdsförening, Lund Hans Thornstedt, Bromma Lars G. Thulin, Göteborg S. Thulin, Stockholm I. Thureson, Västerås Hallvard Tveiten, Eslöv Nils Thyreen, Karlstad Börje Tyreskog, Enskede Marie-Louise Tärntoft, Lund G. Törnkvist, Sollentuna Gustav Törnqvist, Ljungby John Thörnqvist, Ängelholm Gunnar Udden, Örebro Valdemar Ulmert, Lund Annelies Unruh, Lund Bertil Waborg, Göteborg Göran W al berg, Dal by Ernst W alerius, Göteborg G. Wahlgren, Malmö Walde S. Wahlgren, Skurup Erik V. W ahlquist, Stockholm Ella Wall den, Lund Ess-Marie Wallström, Lund Lennart W ay-Matthiesen, Stocksund Familjen Weibull, Habo Bengt Weibull, Stenungsund Jörgen Weibull, Risskov, Danmark Nils Weitoft, Bromma Gunnar Werkström, Lund Rut Werner, Kristianstad

Berthold Westemar, Vallentuna Sten A. Westerström, Halmstad J. A. Westerstad, Askeröd Gunborg Westphal, Kungsgården Arne Wehtje, Lund Sune Wetterlundh, Malmö Claes Erik Wickström, Västerås Hugo Wiechel, Stockholm Eva Vifot, Lund 0. Wiik, Malmö K. E. Wiklund, Finspång Ake Wikström, Lund Kjell-Axel Wilen, Stockholm N. Winstrand, Sigtuna Hilda Wiren, Malmö Torsten Wieslander, Lund Yngve Wittmark, Stockholm Linu~ Wrethow, Lund Mariana Ydren, Rydsnäs Lars Zanderin, Lund Nils af Zellen, Täby Gustaf Zickerman, Vällingby H. A. Abjörnsson, Svedala Ann-Sofi Akerberg, Lund Gunnar Akesson, Staffanstorp Gösta Akesson, Dalby Sven Akesson, Fågelmara Ake Akesson, Lund Angpanne- och Kranbesiktningar Sävedalen Claes Aström, Trelleborg Lars ödman, Stockho:,n Barbro öhman, Stockholm Egon öhrström, Stockholm Carl 0 . Österberg, Vellinge Svante Östergren, Kallinge R. östlund, Stockholm