Kulturens årsbok 1972 by Kulturen

Kulturen 1972

D etalj ur Linnqvists gobeläng »Nubisk by» . Nyförvärv genom gåva r97r.

Kulturen 1972

En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

Redaktion: Bengt Bengtsson och Anders W . Mårtensson Bilderna i svart-vitt har tagits av Carl Meijer (Adolphsonska silvergåvan) och Claes Wahlöö om ej annan fotograf angivits. Färgbilderna har tagits av fotograf Kerstin Lundberg, Institutet för Färgfoto, Malmö Upplagan är 26.000 exemplar Tryckt på Berlingska Boktryckeriet i Lund 197 2

Innehåll

7 r5 41 48 55 65 83 92 97 99

ror r 19 r 23 125 151 r 53 r 55

r 57 164 165 179

Bengt Bengtsson V ad som sig . . . Bengt Bengtsson Den Adolphsonska silvergåvan Nils Nilsson Yxor Ingemar J eppsson Vandrande gesäller Bertil Astrand Murmästarna i Lund och deras mästerstycken Axel Törje Drömmen om skånskt silke Christina Lindvall-Nordin Perukmakeri Jan Gerber Praktkammar Märta Lindström Broderat täcke från 1691 Christina Lindvall-Nordin Att göra snodder med slynggaffel Yvonne Mårtensson Ett konststycke av sockerbagaren Bengt Bengtsson Ett körsnärsmästerstycke Claes W ahlöö Rött och svart Anders W. Mårtensson Medeltida metallhantverk i Lund Claes Wahlöö Läderstämplar Bengt Bengtsson Bokbandets utsmyckning Bengt BengtssonJBarbro Astrand Bravur och kompetens Gunilla Eriksson Pusseraren Bengt Bengtsson Gesällinvigning Georg Galster Myntfyndet från Lund 1971 Årsredogörelse

BENGT BENGTSSON

Vad som sig ...

På pärmarna till denna årsbok avbildas ting, som många kanske inte omedelbart placerar in under den rubrik, som står på ryggen: HANTVERK. Vi ser ett öppet skrin med mönjeröd färg inuti locket och mystiska emblem på sidorna. Vi ser ett stort tryckt plakat och kan kanske urskilja orden Ålderman och bisittare ... och vi ser böcker bundna i ålderdomliga band. Bakom skrinet skymtar en stor skinande kopparpokal med lock och framför ligger ett egendomligt föremål med tydligt handtag, men synbarligen inte användbart som redskap. På omslagets baksida ser vi en ståtlig silverpokal, vars lock krönes av en ryttare på stegrande häst och som är behängd med en mängd mynt eller medaljer. Låt mig förklara vår årsboks omslagsbilder och berätta varför vi valt att utforma bokens yttre dräkt på detta sätt1 Skrinet är den låda i vilken hantverksmästarnas sammanslutning, ämbetet, förvarade sina handlingar: matrikel, protokollsbok, inskrivningsbok för lärlingar, straffbok, kassabok, räkenskapsböcker för sjuk- och begravningshjälp och sist men viktigast: Kongl. Majestäts nådiga förordningar som reglerade hantverkarnas ställning i samhället. Lådan förekom också hos gesällernas sammanslutning, gesällskapet och innehöll motsvarande handlingar med vissa undantag och tillägg. Till de senare kunde höra en kassabok för utbetald reshjälp till vandrande gesäller, en bok som i något fall benämnts brännvinsbok, eftersom det för en ))redlig och rättskaffens )) gesäll inte tedde sig så sym7

patiskt att få »hjälp », men att få en slant till brännvin för att dricka sina kamraters skål, det var helt comme il faut . Lådans innehåll gjorde den till en symbol. Den öppnades vid sammankomsterna och då tog man fram behövliga böcker och handlingar. Under sammankomsten hölls locket uppfällt och »inför öppen låda» skulle frid och endräkt härska bland yrkesbröderna. Den bars också - liksom välkomman - i de solenna processioner, som ofta förekom. Välkomman var den andra väsentliga symbolen. Den avser inte så mycket den festliga samvaron - som många tror - utan fastmera sammanhållningen inom skrået och med högtidlig skål ur välkomman invigdes mästaren eller gesällen i gemenskapen. Han hade då att betala en inträdesavgift, som ofta omvandlades till en silverskylt med vederbörandes namn och skylten hängdes på välkomman som ett minne. Även om denna sed på sina håll efterhand övergavs så fick den nye gesällen »betala sin skylt» eller »erlägga skylt-penningar» . På framsidans stora välkomma av koppar från 1841, som tillhört smedgesällerna i Sölvesborg, hänger några skyltar, samtliga daterade på 1840-talet, den sista från 1845, ett år före »den utvidgade näringsfrihetens» införande. De är ovala t ill formen och med graverade ornament i Karl-Johansstil. Bakpärmens välkomma är av silver och tillverkad i Reval troligen omkring 1760. D en har tillhört ett gesällskap, möjligen för hovslagare. Här har skyltpenningarna in natura hängts upp på välkomman. Det är 33 dalrar från 1600- och 1700-talen, som hänger i rader och bildar liksom en kappa runt välkomman. Intressant är, att man inte hållit sig till landets gängse mynt; en rikstysk daler från 1626 har varit skyltpenning för en gesäll 1820. Det är en rik silverskatt, som ger välkomman extra tyngd. Ett sällskaps ordförandeklubba brukar ännu betraktas som en symbol, inte bara för ledarskapet utan också för sammanslutningen och dess syften. Skråmästare och gesällerna höll sig med gehörstavar eller schafferholz som hade samma funktion som klubban, men ett betydligt m era på-

kostat utförande. Grannast var i Sverige skräddarnas spiror av silver, men andra yrken behövde inte stå långt efter. I förgrunden på vår pärmbild ser vi en gehörstav från Stockholms vagnmakare, ovisst är om den tillhört mästare eller gesäller. Den är daterad 1769 och är formsäkert skulpterad med rokokoornament och en mängd symboler för yrket: redskap av alla de slag, från tväryxa och navare till vinkelhake och skruvtving och så några halvfabrikat: hjul, stomme till vagnskorg etc., allt snidat och förgyllt. Liksom vart och ett av dessa olika föremål representerar olika sidor av hantverket och dess organisationer, så företräder de också innehållet i denna årsbok, som ägnat s åt kvalitetshantverket och dess utövare. Naturligtvis är det otänkbart att här göra anspråk på fullständighet, r:ien en företeelse, en produkt får försöka belysa förhållanden, som gällde för flera än det enda yrke, som behandlas. Kulturens rika samlingar hade gjort det möjligt att i ännu större utsträckning ge intressanta aspekter på äldre tiders hantverk, men årsbokens utrymme är begränsat. Kulturens verksamhet under 1971 redovisas i slutet av denna årsbok. Några kompletterande uppgifter skall lämnas här, framför allt för att understryka vår tacksamhet · mot dem som på olika sätt hjälpt oss. Utöver den tidigare och i förra årsboken redovisade donationen av en fond för natur- och kulturvård i Malmöhus län har direktör Conrad Assarsson skänkt ytterligare 225.000 kronor för att från den samlade fonden möjliggöra utdelandet av ett pris för »skånsk kulturgärning». Genom denna stora donation har Kulturen fått möjligheter att på en vidare bas verka för sina syften och att stärka sin ställning som en väsentlig sydsvensk kulturfaktor. Enligt donatorns önskan utdelades priset första gången under 1971 vid en enkel högtidlighet i Vita huset. För Kulturens styrelse - som skall utse den värdige mottagaren föll sig denna gången valet lätt och priset tilldelades fil. dr Sven T . Kjellberg nför den kulturhistoriska forskar- och författargärning, som han med obruten energi bedrivit se9

dan sin avgång ur Kulturens tjänst och som bl.a. givit till resultat de tre banden om Skåne i Slott och herresäten i Sverige samt en rad smärre skrifter i kulturhistoriska ämnen». Kommentarer till denna motivering är överflödiga. Vare det nog sagt, att det Assarssonska Kulturpriset fick en god start. Bland de goda hjälpare, som vi även i år har anledning att vara tacksamma mot, måste några kategorier nämnas och de är knutna till våra ndagarn. Först har vi trettondagen med gudstjänst och Staffanssång; här arbetar osjälviskt en liten kärntrupp år efter år och skänker de många besökarna ett omistligt inslag i julfirandet. I maj hade vi Folkmusikens dag - som vi hoppas skall bli en tradition tillsammans med Lunds Spelmansgille och Rikskonserter. På sommaren firades Östarpsdagen, som vanligt med ett uppbåd av ortens villiga och glada Kulturen-vänner, som offrade avsevärd tid och mycket ivrigt arbete för att göra dagen till en traditionell succe. Lunds Husmodersförening hade även i år mött upp till det traditionella Julstöket och det är glädjande att det ekonomiska resultatet blev så gott att husmödrarna kunde av sitt netto avstå hela 5.000 kronor till barnverksamhet på Kulturen. Vi avser att för dessa pengar ~estaurera och återuppföra ett lusthus från Lunds centrum vid lekplatsen, till barnens nytta och glädje. På initiativ av Lunds stifts kvinnoråd hölls i Bosebo kyrka musikandakt varje torsdag under juli månad med textläsning och förbönsinslag. Dessa gudstjänster, som startade på försök sommaren 1970, uppskattades av en växande menighet. För Kulturen har denna frivilliga insats blivit ett angeläget inslag i verksamheten. Teatersällskapet Proteus spelade - med ekonomiskt stöd av Lunds kommun - en moderniserad version av Euripides' Backanterna under första veckan av juni samt återkom i augusti med fyra framträdanden med sånglustspelet Talismanen (Tycker ni om rött?). Föreställningarna gynnades av gott väder och talrik publik. Arbetena på att reparera och i vissa fall också nyinreda ro

Kulturens ordförande, landshövding Gösta Netzen, donator direktör Conrad Assarsson och Assarssonska Kulturprisets förste mottagare fil. dr Sven T. Kj ellberg.

yåra byggnader har under året skjutit fart genom välkomna anslag och donationer. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse har donerat 145.000 kronor till fullföljande av arbetena i Lindforska huset för att av denna ärevördiga byggnad skapa ett på modernt vis arbetande museum över forskning och undervisning. Vi hoppas sommaren 1972 kunna öppna den första lärdomshistoriska utställningen. Vi har också donatorer, som regelbundet gör oss goda tjänster in natura. Till dessa våra välgörare hör AB Sydsten i Hardeberga, som förser vår väg i Östarp med grusbeläggning. I detta sammanhang bör också nämnas Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län, genom vars försorg välbehövliga röjningar av överflödig vegetation har gjorts vid Toppeladugård och Östarp. Vattenmöllan med tilhörande kvarndamm i Östarp har också restaurerats. Ur lotterimedel har staten beviljat roo.ooo kronor för Il

reparation av vissa byggnader; främst gäller det Thomanderska huset och återstående arbeten på Blekingegården. Här är vid nyåret arbetena i full gång. Arbetslösheten i landet har framtvingat beredskapsarbeten och bl.a. har Kulturen erhållit möjligheter att för 300.000 kronor utföra viktiga reparations- och förstärkningsarbeten. De påbörjades i oktober och främst har vi ägnat oss åt ruinen av S :ta Maria Minor, som tyvärr genom åren blivit en ruin av en ruin] Nu börjar den te sig prydlig. I den långa byggnad, som Karlin döpte till Allmogehallen, håller man på med att förstärka murarna, samtidigt som det inre uppsnyggas. Här skall avdelningarna för samf ärdsel, lantbruk och fiske moderniseras och delvis omordnas. Bland gåvor till samlingarna noterar vi med tacksamhet ett gobelinvävt konstverk av Hilding Linnqvist. Det är en detalj ur hans stora vävnad »Nubisk by», som hänger i nya riksdagshuset; vi hade kartongen utställd i Textilhallen 1968. Textilkonstnären Katarina Röjgård vävde upp ett prov - en liten herdinna med lamm - och detta har nu förvärvats av herrar Holger Craf oord, Henning Throne-Holst och Gad Rausing, vilka skänkt den till Kulturen. Vi har sålunda i denna vävnad fått såväl vår store gobelängkonstnär som ett stycke förnäm skånsk vävnadsteknik representerade i museet. Ett välkommet nyförvärv av personhistoriskt värde kom på ett originellt sätt till Kulturen. Det var Hjalmar Gullbergs fiol, som av grevinnan Greta Thott skänktes till Radiohjälpens Skansenauktion, där den köptes av byggmästare Harry Karlsson, som i sin tur skänkte den till Kulturen. Ett viktigt initiativ togs under året av AB Akerlund & Rausing, nämligen ett förpackningsarkiv, som placerades i utrymmen i nära anslutning till Kulturen. Till förut arkiverade förpackningar läggs nu successivt exemplar av nytillskott och Kulturens samling av äldre förpackningar fogas också in i arkivet. Andra producenter har anmält sitt intresse och vi hoppas att detta viktiga men så lätt förstörda material skall kunna räddas åt framtiden. 12

I inledningen till årsboken brukar något sägas om våra ekonomiska bekymmer. Just nu kan man i det avseendet finna ämnen till betraktelser. De löpande utgifterna stiger automatiskt. Inkomsterna, frarnf ör allt de offentliga anslagen, ökar inte i takt med kostnaderna. En blick på räkenskaperna i slutet av boken ger syn för sägen. Våra utgifter är nedskurna så långt det gärna är möjligt, ja, man kan i vissa fall tala om oekonomisk sparsamhet. På några punkter har utgifterna alltså måste neddragas under det förståndigas gräns. Jag tänker bl.a. på kontot för inköp till samlingarna, där summan borde vara sexsiffrig. 1971 köptes för 13.000 · kronor, vilket innebär, att många önskvärda förvärv gått vår näsa förbi. Maecenas var en romersk statsman, som vann odödlighet som uppmuntrare och frikostig gynnare av sin samtids kulturella aktiviteter. Efter honom har vi ordet mecenat, en person som lever och handlar i Maecenas anda. Kulturen har glädjen att vara föremål för mecenaters välvilja, men vi tror att kretsen kan vidgas. Vill Du, som läser detta, träda in i denna krets? I så fall skall Ditt bidrag sättas in på ett särskilt mecenatkonto, i första hand avsett för sådana inköp till samlingarna, som av styrelsen anses väsentliga. Ett sådant konto skulle tillföra museet kulturhistoriskt värdefulla ting, som vi normalt troligen skulle få avstå ifrån. Läs och begrunda vår inlaga i årsboken1 Och kom ihåg, att även blygsamma bidrag mottages med tacksamhet. Självklart kommer kontot att redovisas i årsboken. 13

För övrigt må det sägas att vi inte kan klaga över välvilja och intresse från medlemmarna, allmänheten och pressen. M edlemsantalet har ökat, besökskurvan går stadigt uppåt - en ökning med 2 r.ooo från I 9691 - och det dagliga arbetet inmänges alltmera med förfrågningar utifrån, om visningar, om rådgivning av skilda slag, från rätta sättet att göra halmtak eller måla möbler till tolkning av stämplar på tenn och silver. Även så skall Kulturen arbeta, vi skall inte bara vårda och ställa ut, vi skall också st å till tj änst med det vi vet och kan. Det hoppas vi kunna fortsätta med. Och medlemmarna å sin sida hjälper oss som mecenater 1 Kulturen har fått många vackra gåvor under året; vi har kunnat tacka de flesta av givarna, men det finns givar ~, som vi inte kunnat nå med vårt t ack. Jag tänker då på dem, som avlidit, men som under sin livstid t änkt på oss genom testamentariska förordnanden. Vi kan bara önska att själva givandet även i denna form b erett dem glädje och tillfredsställelse.

BENGT BENGTSSON

Den Adolphsonska silvergåvan

Till färg bilderna I, Il Ett ståtligt nyförvärv kom under 1971 Kulturen till del. Framlidne advokaten Karl Adolphson hade före sin död i februari uttalat sin avsikt att till Kulturen skänka sin samling av baltiskt silver från 1600- och 1700-talen och hans efterlämnade maka, fru Märta Adolphson, har helhjärtat fullföljt donationen. Genom denna gåva torde Kulturen som inget amrnt museum i Norden kunna belysa Östersjöprovinsernas silversmide under svensk stormaktstid och tiden därefter. Samligen består av inalles femton pjäser, varav sex dryckeskannor, fem bägare, två tekannor, en kaffekanna och en terrin med lock. Av dessa är tolv tillverkade i nuvarande Estland och Lettland, kaffekannan i Danzig och vidare har en dryckeskanna ryska stämplar och en kanna stammar från Breslau. Samlingens troligen äldsta pjäs är en dryckeskanna, daterad 1687 och enligt stämplarna tillverkad i Narva av Gerd von Haven d.y., bild l och 2. Hans fader med samma namn var sedan 1649 guldsmedsmästare i Narva. Sonen gick i lära hos Daniel Otto i Reval och var mästare i Narva från 1670talets slut till sin död 1702. Han var då ämbetets ålderman. Denna dryckeskanna är av omisskännlig svensk typ. Den har en låg kraftig corpus, handtaget har den svenska motsvarighetens kraftiga sväng, avslutad nedåt med den vanliga vapenskölden. Kulfötterna och tumgreppets knopp är gjutna på svenskt maner och avbildar en fruktklase. De gjutna fästena på kannans liv är utförda som vinblad med delvis inåt15

I. Dryckeskanna av Gerd von H aven d.y. i Narva. Daterad 1687. H. 18 cm. KM 64.133. 2. Gerd von Havens dryckeskanna, sedd uppifrån.

rullade flikar. På det platta locket är en lös platta fastskruvad med ciselerad lagerkrans och därinnanför ett vapen (som jag ej lyckats identifiera) med initialerna A C S L H LV A samt »Anno 1687 », allt i ciselerat arbete. Årtalet behöver ej ange tillverkningsåret, i första hand gäller det tidpunkten för lockplattans utförande och därmed försäljningen av kannan, som alltså kan vara tillverkad tidigare . Någon påtaglig förklaring till kannans svenska karaktär i form av direkta förbindelser mellan von Haven och Sverige finns inte. Vi får hänvisa till de kända, allmänt kulturella förbindelserna, som helt säkert redan vid denna tid innefattade även gesällresor mellan de berörda länderna. Nästa dryckeskanna i ordningen har ett intress an~ samband med den föregående. D en är tillverkad av Vincent Mundt, som var mästare i N arva från 1697, bild 3. Aren

3. Dryckeskanna av Vincent Mundt i Narva, före 1704. H. 18,7 an. KM 64.134. 2 -

Kulturen

1972

1704-1717 hölls han i fångenskap i Ryssland och åt erkommen därifrån verkade han i ytterligare tio år. Kannan bör vara tillverkad före 1704. Mundts k anna är snarlik von Havens; diametern är densamma, men Mundts är några millimeter högre i livet. Knopp, kulfötter och fästena till dessa är identiska på båda kannorna, dvs. samma gjutmodell måste ha använts. 1 Lockplattan har i stort samma utformning, hos Mundt finns ett ciselerat alliansvapen innanför lagerkransen. Båda kannorna kan sägas vara goda representanter för svensk högbarock, även om Mundts kanna med sin något ökade höjd visar en dragning åt den stil, som senare skulle behärska de baltiska barockkannorna. Valentin Adrian i Reval blev mästare l 7 l 4 och verkade till sin död 1753, varefter hans änka fick ett par »nådeår». Han var ålderman tiden 1720-1729. Han representeras i samlingen av en stor dryckeskanna, vilken utom stads- och namnstämpel även har årsbokstaven D, som enligt Rosenberg skulle ange år 1716, vilket årtal även finns ingraverat på locket, bild 4 och 5. En liten stämpel strax under brädden anger, att kannan någon gång före lgog importerats till Nederländerna. Kannan vilar på t re av f ågelklor omfatt ade kulfötter, vars gjutna fästen har i stort sett samma bladform som på Narvakannorna, men här är de mera stiliserade och strängt symmetriskt komponerade. Handtaget är »baltiskt» dvs. det är uppåtböjt invid kannans liv och slutar i spiralrullade flikar, liksom handtagets »stöd» nedtill. Locket har en yttre bård, ciselerad i Berainstil med den karakteristiska bandornamentiken. Bården omger en fastskruvad lockplatta, med ciselerat alliansvapen (ätterna von Sivers och Raabe (?)) samt årtalet 1716. Tumgreppets knopp återger ett granatäpple. På ömse sidor av handtaget är den ryska kejsarörnen ingraverad. Kannans liv är prytt med säkert ciselerad bandornamentik, dock av annan karaktär än den på locket. Den är utan tvivel tillkommen senare, och jag tror (som Mai Raud) att

4. Dryckeskanna av Valentin Adrian i Reva! 1716. H. 21,4 cm. KM 64.135. 5. Valentin Adrians dryckeskanna, sedd uppifrån.

det skett i Ryssland, antagligen dock ej så sent som vid 1800-talets mitt eller ännu senare, vilket var vanligt beträffande efterciseleringar av detta slag, utan på 1700-talet. Frånsett denna sekundära dekor är kannan, med sin höga resning, sina »klofötter» och sitt karakteristiska handtag eri god representant för baltiskt silversmide. Ännu en dryckeskanna från Reval pryder samlingen, men nu är det rokokon, som har kommit till uttryck. Kannan är liten och slank, med blanka kulfötter, gjutet handtag och med graciöst formade blad som kulfästen och tumgrepp, bild 6. Kannans mästare heter Carl Johann Simon, som arbetade åren 1771-1783 i Reval. Hans fader Gottfried var mästare 1741-1755.

6. Dryckeskanna av Carl Johann Simon H. 15 cm. KM 64.136. 20

Reva!, mästare 1741-1755.

Kannan är ett gott exempel på den gamla barockkannans omvandling under rokokon, då dess kraftfulla formgivning ombildas av en ny stilvilja, mera fallen för vekhet och grace. D et är inte alltid som denna övergång blir så lyckad som här. På svensk botten ter sig åtskilliga motsvarigheter rent groteska. Kannan har tillhört en medlem av släkten Printz, vars vapen dock inte återfinns i tillgängliga baltiska vapenböcker. Den svenska adelsättens vapen stämmer inte överens med det, som är graverat på kannans lock. De fem bägare som ingår i den Adolphsonska donationen, är alla av hög kvalitet. Senbarocken representeras av tre ståtliga bägare med lock. Dessa ansluter till en sven~k tradition, uppkommen vid l 600-talets slut under påverkan av de tyska lockbägarna på tre fötter. De magnifikaste företrädarna för denna svenska typ är de tolv bägare, som utfördes av Johan Niitzel i Stockholm 1698 och överlämnades som gåva från Karl XII till tsar Peter 1699. Det var sedan dess inte ovanligt att sätta lock på speciellt praktfulla bägare, t.ex. sådana, som skulle användas som h edersgåvor. Traditionen fortsatte ända upp i gustaviansk tid, även om sådana bägare då blev alltmera sällsynta. Till typen - men kanske inte till åren - äldst är den ståtliga bägare, som är stämplad av Rigamästaren Johann Christopher Zingh, mästare 1756 och verksam till 1768, bild 7. Bägaren är stämplad med åldersmansstämpeln C, som enligt N eumann skulle ange tiden 1760-1764. Bägaren är stor och ståtlig. Det svagt konkava livet växer upp från en tämligen kraftig fot med konvext profilerad godronnering, som är lagd sn ett så att den ger intryck av påverkan från centrifugalkraften. Överst på foten ses den under barocken ofta förekommande punsade våglinjen. Bägaren avslutas uppåt av en kraftigt profilerad brädd, på vilket locket vilar med en innanförliggande sarg. Fotens eleganta godronnering upprepas på lockets bräm, varigenom bägarens olika partier sammansmälts till ett helt. Överst avslutas locket med en klotrund knopp, ställd ovan21

7 . Bägare med lock, av Johann Christopher Zingh i Riga, enligt åldermansstämpel tillverkad 1756-1760. H. 26 an. KM 64.137. 22

8. Bägare med lock, av Johann Friedrich Lamoureux 1763-1797. H. 25,5 cm. KM 64.139.

Riga, mästare

på ett stiliserat akantusornament i ciselerat arbete. Knoppens övre hälft är godronnerad och upprepar sålunda ett genomgående dekorationstema. Bägaren utgör härigenom en fast sammankomponerad enhet av stor estetisk verkan. Vill man se motsvarigheter till denna bägares form och ornamentik, får man gå tillbaka till svensk senbarock från seklets första årtionden, då den karolinska bägarens raka koniska form efterträddes av en svagt konkav (för att sedan bli alltmer trumpetformad) och då foten växte ut och dekorerades med upphöjd godronnering. Zinghs bägare motsvaras till form och dekor ganska nära av flera tidigare och samtida svenska bägare, t.ex. en av Walter Siewers i Norrköping från 1703, eller en av Anders Limnell i Linköping 1740. En bägare av Anders Lundman i Stockholm från 1750 _ har foten utformad på samma sätt som Zinghs bägare, med samma typ av godronnering. 2 (Svenskt silversmide Il: rn6, 315, 320.) Johann Friedrich Lamoureux, mästare till den andra stora lockbägaren, var son till guldsmeden Johann Lamoureux i Riga (mästare 1719-1 744) och startade egen verkstad 1763, som han drev till sin död 1797, bild 8. Att döma av bevarade silverpjäser, synes han ha varit en mycket produktiv silversmed. Han har utfört flera praktpjäser, t.ex. välkommor för hantverksämbeten i Riga.3 Bägaren är såtillvida ålderdomlig som den är rakt konisk och alltså motsvarar formen hos de svenska karolinska bägarna före 1720-talet. Den väl utvuxna foten och det i avsatser och vulster stigande locket med sin krönande klotformiga knopp placerar emellertid in den i ett senare stilskede. Livet prydes av ett vackert graverat spegelmonogram E H mellan palmkvistar och under adlig krona. Dessa elegant utförda kalligrafiska mästerverk blev mode under högbarocken och kom att utgöra ett livligt dekorativt inslag i en eljest stram formgivning. Den tredje lockbägaren härrör från Fellin, den lilla staden i norra Livland, som under medeltiden var berömd för sin

g. Bägare med lock, av Magnus Wilhelm Muller i Fellin, mästare 1747· H . 20,5 cm. KM 64. 138.

starka borg. Mästare till lockbägaren är Magnus Wilhelm Mi.iller, som var född 1716, blev b orgare 1747 och dog 1797, bild 9. Han har utfört många arbeten åt godsägaradeln i de kringliggande rika lantbruksdistrikten (»Livlands kornbod »), bl.a. känner man till ett flertal stora ljusstakar. Bägaren bör ha tillkommit relativt tidigt under hans verksamhet, säkert inte senare än 1760. Den har ett relativt högt lock, som reser sig i rundade avsatser och k rönes av en knopp, tämligen lik den på Zinghs bägare. Det som ger bägaren ett karakteristiskt och stilbundet utseende är de regelbundet placerade fyra grupperna av »knäckar » på såväl lock som fot . Knäck är egentligen en dansk t erm och avser mjukt drivna åsar och rännor, som löper lodrätt, spiral- eller Sformigt på ett silverföremål. Metoden slog igenom i Norden under senbarocken och utvecklades ytterligare under rokokon, då den tillämpades med stor frihet. Man har diskuterat, varifrån den kommit, men inte kommit till slutligt resultat. I vårt speciella fall kan vi n og fastslå, att en baltisk bägare med denna dekoration h ör stilistiskt hemma på svenskt område. T vå bägare representerar stilmässigt rokokon, även om denna kommer till uttryck endast i utformningen av foten, som har den för stilen typiska svängda kanten, vars kontur k orresponderar med svagt S-formiga knäckar på den rundade vulst en. Eljest har båda bägarna något av karolinsk stramhet i den k onformade corpusen. Den mindre av bägarna är tillverkad av Georg Mi.iller i Dorpat, som blev mästare 1729 och 1750 nämnes som »Ältester der Grossen Gilde », bild 10. Att döma av b ägarens form måste han dock ha varit verksam relativt lång tid därefter, då man knappast vågar datera bägaren tidigare än 1760-talet. Den är försedd med ett ingraverat vapen (som jag icke lyckats tyda) samt initialerna S L - MES. Den återstående, något större bägaren har för oss ett alldeles speciellt intresse, bild l l. Stämplarna hänvisar till Andreas Oberg i Reval, som var mästare där från 1755 till sin död 1790. En årsbokstavsstämpel bör vara B = 1756.

Oberg har visat sig vara identisk med Anders Aberg, född 1729 i Stockholm som son i en köpmansfamilj. Han var lärling hos Johan Petter Lund i Stockholm 1744-1749, m en var han fullföljde sin utbildning, vet man inte. Sedan han blivit m ästare i Reval, gifte han sig med Valentin Adrians änka, vars verkstad han utvecklade till en av de största i staden.

ro. Bägare av G eorge Muller i D orpat, påvisbar som m ästare 1729-1750. H. 16,7 cm. KM 64.140.

r r. Bägare av Andreas Oberg i Reva!, daterad 1770, men sannolikt tillverkad 1756. H. rg cm. KM 64.14r.

Hans bägare prydes av en ovanligt praktfull, graverad kartusch i långt utvecklad rokoko, där till och med den krönande adelskronans u ddar omvandlats till lekfulla ornament. I kartuschen är ingraverade namnen I. H. Fliess och A. S. Meiss samt årtalet 1770. Namnen syftar på Jacob Heinrich Fliess, som var vapen smed i Reval 176!-1804 och hans hustru Anna Sophie Meisse. Bägaren har ett stort värde som ett vittnesbörd om skicklighet och smak h os en svenskfödd Revalguldsmed. En särställning i samlingen intar en silverterrin, tillverkad av Christ opher D ey i Riga, troligen år 1739, b ild 12, se även färgbild I. Han var född i Königsberg och kom som gesäll till Riga, där han 1729 blev borgare. Genom gifte m ed guldsmeden Jacob Stabenaus änka kom han i besittning. av en god verkstad (att döma av Stab en aus arbeten) och inskrevs som m ästare 1730. Han dog som ålderman 1748. Handböckerna nämner en rad b evarade produkter från Deys verkstad och att döma av beskrivningarna av dessa tycks han ha varit en mycket framst åen de yrkesman, vilket också bestyrkes av vår t errin. Intressant är att de två vapen, som tillsammans med årt alet 1739 st år ingraverade på ena långsidan, syftar på släkterna Schwartz och von· Fischer. ·D et m åst e vara samma t errin, som Neumann uppger ha ägt s av notarius publicus i Riga J. C. Schwartz år 1886, och som alltså nedärvts inom denna släkt. T errinens k arakt eristiska k ännetecken är ett konsek vent genomfört dekorativt system av lodräta ))knäckar», samt ett p åfallande högt t oppigt lock på en oval grundform. Om stor omsorg om detalj er vittnar t errinens handtag och inte minst lockets krönande knopp med fyra små säk ert modellerade voluter i hörnen. Allt h os denna t errin är av högsta t ekniska och est etiska kvalitet. N är man sk all placera in den i sitt k on sthistoriska sammanhang, konfronteras m an m ed ett par för senbarocken karakteristiska stildrag. Först själva föremålstypen och dess ursprung. Självklart hör detta samman med förändrade matvanor och att ny-

heter lanserats vid Ludvig XIV :s hov är föga förvånande. Bland de ritningar, som den svenska nresidentenn i Paris Daniel Cronström skickade till Nicodemus Tessin d.y. i Stockholm, fanns bl.a. en skiss till en pot d oille för Ludvig XIV :s taffel. D et är en stor cylindrisk pjäs med rundad botten och stadiga handtag. Formen synes vara påverkad av den traditionella engelska cupen. När soppan, från att ha varit det kokta köttets följeslagare, blev en rätt för sig själv och på festbordet, vilket syn es ha skett omkring 1700, uppkom eller utvecklades tre viktiga servisdetaljer: den djupa tallriken, matskeden i dess moderna form (med ovalt blad och långt skaft) och soppt errinen. D en senare ställdes på skänken vid väggen och där hälldes soppan upp i tallrikarna och serverades till gästerna. Senare - vid 1700-talets mitt - brukade t errinen ställas mitt på matbordet och kunde då förekomma i par. Att de tidiga terrinerna var utförda i silver är inte att förvåna sig över; de var något nytt och exklusivt, en lyxvara för de förnäma. Men när sedan det ostindiska porslinet kom till Europa, följt av porslin och fajans från Meissen och andra fabriker, hade man fått ett material, som förenade form- och färgrikedom med värmeisolerande egenskaper och dessutom lyckades hålla sig mondänt. Helt kunde det dock inte konkurrera ut silvret; för det svenska hovet gjordes då och då nya silverserviser ända in på 1800-talet. Det berättas också om ryska t sarfamilj en, att de aldrig fick varm mat, eft ersom endast guldserviser ansågs duga~ Vid l 700-talets början, när alltså terrinen blev alltmera vanlig, dominerade silvret h elt som dess material. D en ovala formen var den vanligaste, men även runda t erriner förekommer. I Norden sammanfaller terrinens genombrott med uppkomsten av sen barockens »knäckstil», just på de stora silverterrinerna blev denna teknik estetiskt verkningsfull. Den tidigaste kända nordiska t errinen med knäckar skulle vara gjord av Johan Friedr. Steltzner i Malmö så tidigt som 1722, men uppgiften förefaller diskutabel. En kaffekanna i knäckteknik stämplades 1723 i Stockholm av Petter Ersson 30

12. T errin av Christopher Dey i Riga, daterad 1739· H. 30 an. KM 64.142.

Lund, och är alltså en av de äldsta »knäckta» silverpj äserna överhuvudtaget i Norden . Lassen n ämner en kaffekanna från 1725 (Pipgros i Köpenhamn) och säger att h an icke påträffat något danskt föremål i knäckteknik före 1724. Detta är förvånande, man hade trott att Danmark, som kvantitativt och kvalitativt varit dominerande, även skulle vara först, och att de andra länderna följt eft er. 31

13. Terrin i ostindiskt porslin, 1700-talets mitt. Kinesisk ornamentik, formen efter Meissenmodell. H. 41 cm . Svenstorps slott.

Om vi alltså kan anse terrinens form som svensk, är dock det toppiga locket ett stildrag, som vi måste betrakta som ganska ovanligt. Även om vi hos vissa silverterriner finner en liknande t endens, dras locken sällan upp i höjden på detta djärva sätt. Man har beträffande senare terriner i annat material med fog hänvisat vissa former till kategorin »kineseri», t.ex. ett lock »a la Tonkin-hatt». Vi kan även i vår terrins lock finna stora likheter med de »pagodtak», som under 1700-talets första decennier pryder »kinesiska pavil-

jonger », D elfturnor, bordsur etc., varför denna influens även här bör ses som en möjlighet. Som en kuriositet kan nämnas, att terriner med mycket besläktad form utfördes i Kina efter europeisk modell. Den här avbildade terrinen i ostindiskt porslin (bild 13) går tillbaka på en Meissen-modell av Kändler. Här är formen europeisk, men dekoren kinesisk famille rose. Att den första modellen skapats m ed silverterriner - sådana som vår som förebild, är helt klart. Om alltså senbarockens silversmide i Riga är väl representerat i samlingen, saknas inte goda utslag av följande stilperioder. En tekanna, bild 14, är tillverkad av Terkel (eller Theodor) Matthias Gennerup, som blev m ästar e 1754 och verkade till sin död 1774. Utom stämplar för mästare och stad förekommer här ett E, vilket är en åldermansstämpel, slagen av J . F. Lamoureux, som fungerade som ålderman efter 1768. Kannan är alltså tillkommen mellan detta år och 1774· T ekannans starkt tillplattade sfäriska form verkar tidlös, men handtaget och de gjutna detaljerna - pip och handtagsfästen - skvallrar om fullt utbildad rokoko. D et är ju många gånger omvittnat, att denna stil inte nödvändigtvis behöver uppträda med vridna former eller ett övermått av ciselerade rocailler och andra ornament, utan kan visa stramhet och behärskning. Tekannan är ännu ett vackert exempel på detta. Nästa tekanna är stämplad av en Rigaguldsmed AGS, vars namn dock inte återfunnits i handböckerna, bild 15. Den har en åldermansstämpel, som kan tydas som ett F. Med sin ovala, bulliga form och sin graverade vulst skulle den kunna dateras till 1790-talet eller något senare. Formen har motsvarighet er på flera håll; särskilt i England synes denna typ av kanna ha varit vanlig. Som en sällsynt god produkt av kontinentalt silversmide under rokokon betraktar jag den graciösa kaffekannan från Danzig, bild 16. Den är tillverkad av en mästare AS, och stämpeln syftar på Abraham Schröder (mästare 17543 - Kul turen 1972

1783). Enligt en åldermansstämpel skulle kannan ha tillkommit senast 1764. Kannan har den päronform, som är karakteristisk för rokokons kaffekannor, men uppvisar flera individuella drag. D e tre ganska höga fötterna avbildar kvistar med blad och pinjekotte, en något bisarr kombination, men här estetiskt

q. Tekanna av Ter kel (Theodor) Gennerup i Riga, enligt åldermansstämpel tillverkad 1768-1774. H. 23 cm. KM 64.143.

verkningsfull. De lyfter kannan ganska högt över bottenplanet, vilket bidrar till att förstärka den slanka kroppens höjdverkan. Kannan lutar sig en aning framåt, och härigenom ges balans mellan den lilla elegant gjutna pipen och det stora svarta trähandtaget. Som knopp ovanpå locket är anbringad en tulpanliknande blomma med långa blad. Locket är annars helt utan dekor och blomknoppen är kompositionsmässigt nödvändig och bidrar också - genom att den liksom sträcker sig framåt - till den nyssnämnda balanseringen av kannans olika delar. Från Breslau stammar en rikt ciselerad barockkanna, tillverkad av en medlem av guldsmedsfamiljen Vogel, bild 17. Den måste vara gjord av en Gottfried V ogel, men vi har tre att välja på, far, son och sonson; de täcker tiden från 1617 till 1709. Eftersom stämpeln G med sammanskrivet V inte finns i handböckerna ger den oss ingen ledning men

15. Tekanna, stämplad AGS i Riga. H. 15,4 cm. KM 64.144.

16. Kaffekanna av Abram Schröder (7) i D anzig, omkring 1760. H. 23,6 cm. KM 64.145.

en kontrollstämpel W inom cirkel skall enligt Hintze t äcka tiden ca 1645-ca 1655 och då blir det med stor sannolikhet sonen, som kommer ifråga. Fadern dog visserligen så sent som 1657, men vid 74 års ålder, och sonen hade då arbetat som mästare sedan 1645; han dog 1680. Det är en för tysk barock t ämligen typisk form av dryckeskanna, på helslagen fot med ciselerade vulster, som liknar blad med upprullad kant. Samma dekoration upprepas på lockets bukiga kant. Kannans liv är uppdrivet i åtta fält, som graverat s med varierande blommotiv. Dessa blommor återfinner vi på svenskt silver från 1600-talets senare hälft, då de ofta förekommer inom ovala fält på kannor och bägare. Ett t ypiskt barockdrag är också förgyllningens fördelning på bägaren; hela kannan är förgylld sånär som på de åtta graverade fält en, där det vita silvret får stå som kontrast mot omgivningens guld.

17. Dryckeskanna, sannolikt av Gottfried Vogel d.y. kring 1650. H. 13,5 cm. KM 64.146.

Breslau, om-

Denna form av kanna tillverkades även av svenska guldsmeder, även om den knappast kan ha varit vanlig. Så t.ex. har Daniel Meithemann i Nyköping, som var verksam under 1630- och 40-talen, stämplat en snarlik kanna. Till slut skall jag nämna en dryckeskanna av stort intresse med tanke på de svenska förbindelserna österut, bild 18. Den är stämplad med den ryska kejsarörnen och i samma stämpel bokstäverna AR. Därtill kommer årtalet 1729 och en mästarstämpel med ryska bokstäver. Bokstäverna A R syftar på en kontrollmästare i Moskva, Atanasij Rybakov (1729-1733). Mästarstämpeln är enligt Goldberg ej tolkad, men förekommer 1719-1750. Kannan är svensk till form och dekoration. Den har det släta livet, de rikt utformade kulfötterna, som korresponderar med tumgreppets kula, de blad.formade fästena för kulfötterna, det kraftiga, på utsidan med blom- och fruktornament ciselerade handtaget och inte minst det flata, i kanten rundade locket. Detta har i mitten en infälld medalj, slagen över freden i Traventhal efter Karl XII :s invasion på Själland och med den grammatikaliskt sällsamma inskriften: VIVANT 3 CRONEN DIE T APFER BELOHNEN DER FEINDE NICHT SCHONEN Runt medaljen är en blomsterranka graverad i elegant komposition och driven teknik, just såsom man väntar sig att finna motsvarigheten på en svensk kanna från 1690-talet. Det är endast en detalj, som skvallrar om att kannan inte kan vara gjord i Sverige och det är proportionerna; den är för hög i förhållande till diametern, alltså samma skillnad, som vi observerade hos Vincent Mundts kanna, bild 3. Ibland träff ar man på problem, vars lösning ligger inom det möjligas gräns, men där själva problemet i sig själv är stimulerande, oavsett den framtida lösningen. Vår ryska kanna erbjuder ett sådant problem, men om vi i framtiden får veta namnet på mästaren, löses kanske gåtan, hur en av

18. Dryckeskanna, rysk, stämplad 1729. H. 19,5 cm. KM 64.147. 19. Den ryska kannan, sedd uppifrån.

svensk formtradition så påverkad silverpjäs har kunnat tillverkas i Ryssland. Som jag hoppas ha klarlagt, har den Adolphsonska donationen inte bara tillfört Kulturen en samling silverpjäser av hög klass. D en har också aktualiserat ett forskningsområde - kulturförbindelserna över Östersjön - som givetvis inte endast är begränsat till konst hantverket, men som också här kan få kulturhistoriskt vägande inslag. I Kulturens silverkammare har donationen fått en hedersplats. V ad som här sagts, är inte sista ordet, vad gäller dess betydelse för vår kunskap om Sveriges och Östersjöländernas kultur förbindelser.

Noter Fil. kand. Mai Raud, Stockholm, som speciellt studerat baltiskt silver, har varit vänlig att granska mitt manuskript, för vilket jag varmt tackar. Hon har iakttagit, att flera guldsmeder - speciellt i Reva! haft gemensamma gjutmodeller. Belägg p å liknande sam arbete finns även på annat håll, t.ex. inom Jönköpings guldsmedsämbete. 2 Mai Raud har klarlagt, att Lundman arbetat som gesäll i Balticum. 3 Den äldre Lamoureux bör enligt Mai Raud har varit son till guldsmeden Abraham La More i Strängnäs (1698-1706) . Ett pass utfärdades i Västeråker 1708 för gesällen Johan Lamoreior. l

Källor Michel Beurdeley, Porcelaine de la Compagnie des Indes. Fribourg 1962. L. Bäcksbacka, Narvas och Nyens guldsmeder. Helsingfors 1946. T. Goldberg, L'orfevrerie et la bijouterie russes aux XV-XX siecles. Moskva 1967. Erik Lassen, Dansk solv. Köpenhamn 1964. W . Neumann, Verzeichnis baltischer Goldschmiede, ihre Merkzeichen und Werke. Sitzungsberichte der Gesellschaft fi.ir Geschichte der Ostseeprovinzen Russlands l9II . Riga 1912 . . Mai Raud, Svenska silversmeder i Tallinn. Svio-Estonica, Vol. XVII, Ny följd 8. Lund 1964. Marc Rosenberg, D er Goldschmiede Merkzeichen, 3 uppi. Band IV. Berlin 1928. Erich Seuberlich, Beiträge zur Geschichte der baltischen G oldschmiede. Sitzungsberichte etc., 1904. Riga 1905. Ake Stavenow, Fredrik I:s stil. Svenskt silversmide 1520-1850, del IL Stockholm 1943·

NILS NILSSON

Yxor

Vid bearbetning av trä användes numera, liksom i de flesta arbetsprocesser, till övervägande del rent maskinella hjälpmedel. Även inom hantverksmässigt arb et e med tr ä _u tnyttjar man i stor utsträckning maskiner, om inte annat vid förarbetning av ämnen t.ex. genom sågning och hyvling. Bandsåg, rikthyvel och fräsma skin återfinner m an idag även i den mest anspråkslösa snickeriverkstad. M en även om man med maskinernas hj älp kommer ifrån en mängd tidsödande manuellt arbete kan man fördenskull inte klara sig utan handverktygen, de vanliga verktygen för träarbete, såg och yxa, hyvel, stämjärn och borr, för att nu "bara nämna de allr a viktigaste. Denna enkla uppsättning betraktar man väl gärna som självklart nödvändig för att överhuvudtaget kunna arbeta i trä men i själva verket är det förs t i och m ed att en mera utvecklad snick eriteknik vunnit spridning, som alla dessa verktyg kommit i allmänt bruk. För Nordens vidkommande brukar man räkna m ed att den egentliga snickeritekniken h ör samman med renässansen, dvs. 1500-talets senare del och r6oo-talets börj an. Vid denna tid kom från kontinenten en rad nya möbeltyper in, uppbyggda efter nya grundkonstruktioner: kistor och skåp med ramverk och fyllningar, bord med sarg, stolar med sarg och slåar, jämte flera andra . De nya konstruktionerna med sina fogningar, sinkning, gradning och täckta intappningar fö rutsatte bruk av sågar, hyvlar, huggjärn (stämjärn, lockbettel) och borr i en helt amian omfattning än tidigare

och i delvis nya utformningar. Ditintills hade träarbetet varit en ren timn1ermansteknik. Som sådan hade det tidigt nått en hög utveckling inom det nordiska området med dess rika materialtillgångar, vilket kanske ty dligast framträder på vissa specialgebit, exempelvis byggnadsskicket och skeppsbyggeriet. D enna timmermanskonst baserades verktygstekniskt sett på ett mycket omfattande bruk av yxor, så omfattande att dessa snarast hade karaktär av ett slags universalredskap. Det får inte fattas så att andra verktyg skulle ha varit helt okända, men de spelade en underordnad roll vid sidan av yxan. Inte ens såg och hyvel användes annat än för vissa specialarbeten trots att de varit kända i Norden åtminstone se dan århundradena efter Kristi föde lse. Och för sådana uppgifter som exempelvis trädfä llning och stockarnas kapning togs för övrigt inte sågar i allmänt bruk förrän under r 800-talet. När man som här talar om yxan i allmänhet som ett universalredskap avses naturligtvis inte en enda enhetlig redskapstyp. Till den starkt differentierade användningen svarade en rad särpräglade typvarianter som utvecklats för olika ändamål och följaktligen varierat starkt under skiftande· tider och inom olika områden. Enbart inom den tid man här i Norden känner förhållandena m era i detalj, dvs . de senaste århundradena, har man att räkna m ed fl era klart åtskilda typer av yxa. Först och främst hade man de vanliga h andyxorna (bild I). De var förhållandevis små och lätta och hade en mycket mångsidig användning alltifrån vedhuggning och lättare skogsarbete till olika detaljarbeten i timmerkonstruktioner. Just genom att typen inte var särskilt utformad för speciella funktioner motsvarar den ganska väl de yxor vi har nuförtiden, då yxan förlorat sin dominerande roll för träarbetet och mera användes som ett komplement till andra verktyg. Den avbildade handyxan liknar även till utseendet våra nutida yxor, men utformningen har eljest växlat mycket från bygd till bygd.

r. Handyxa från Staffanstorp i Skåne; 1800-talets början. Instansad smedsignatur SRG jämte tre rosetter. KM 49.653.

Självfallet har handyxorna varierat även ifråga om storlek och tyngd och därmed också deras användbarhet för olika arbet en. En stor tung handyxa kunde duga också till trädfällning och andra grövre arbeten. Men för sådana ändamål hade man i regel särskilda yxor under benämningar som timmeryxa, huggyxa, bindyxa eller bulyxa, för att nu bara nämna några. Även dessa yxor har varit mycket olika till formen och i våra skogsbygder har snart sagt varje trakt haft sin egen modell, innan de fabriksgjorda yxorna vid slutet av 1800-talet mera allmänt kom i bruk. Till en början lade fabrikerna upp en del av de gamla lokala yxtyperna i sina sortiment vid sidan av de engelska och amerikanska typer som redan blivit kända genom hemvändande svenskamerikanare och genom regelrätt import. Det blev också småningom ett par av dessa nya typer, ))Yankee » och ))Turpentine» som kom att slå ut de gamla typerna och är d e nära nog enda förekommande . 43

2. Bila av den typ som timmermännen i städern a använde. Okänd härkomst; 1700-1800-talet. Instansad smedsignatur OAS upprep at i rader som en bård längs högersidans bakkanter. KM 52. 96 r.

Om de nu nämnda, h andyxan och timmeryxan kan sägas representera de vanligaste och mest använda typerna som fortfarande förekommer i snarlika former, hade man förr även fl era slag av yxor som nu h elt kommit ur bruk. En av dessa var bilan, även kallad skrädyxa eller täljyxa( bild 2). Det är en vanligtvis stor och tung yxa m ed m ycket långt utdragen egg och kort skaft. Den användes vid släthuggning av timmer till bl.a. bj älkar och grövre plank. För att man skulle kunna hugga obehindrat i timret s längdriktning och få en jämn yta, är yxans ena sida - som regel vänstersidan från den huggande räknat - h elt slät och redskapet således asymmetriskt. Skaftholken är följaktligen utlagd på högersidan och dessutom något sn ed så att skaftet pekar snett bakåt höger, för att händerna skall gå fria mot sidan som man arbetar på. Eggen är också slipad endast från högersidan och yxbladet påminner kan man säga, om ett jättelikt hyveljärn eller stämjärn. Släthuggning med bila

3. Bilor. D en stora fr ån Hults sn i Småland; r8oo-talet. KM 39.228. D en lilla har tillhört träskomakaren Anders Mårtensson från Benestad i Skåne, verksam under rgoo-talets början. KM 38.561: k.

motsvarar också till själva effekten en grövre hyvling och skickliga timmermän kunde göra fullt ut lika jämna ytor med en sådan yxa. Ännu i början av lgoo-talet bilades timmer till bjälkar och sparrar på många håll i vårt land, men i övrigt hade bilan spelat ut sin roll sedan sågverken under loppet av l 800-talet övertagit nära nog all virkesframställning. Längre tillbaka, och i synnerhet innan vattensågar blev vanliga, vilk et man räknar med har skett under 1600-talet, bearbetades inte bara grövre timmer m ed bila utan även brädor framställdes på detta sätt. Ämnena klövs då ut ur stocken med hjälp av kilar och särskilda kilyxor eller klyvyxor. Tekniken förutsatte djupgående erfar enhet och kunskaper om träets egenskaper som varierar betydligt för olika träslag; inte minst de vanliga sorterna ek och furu har mycket olika struktur. De stora tunga bilorna för släthuggning av timmer kan

4. Tväryxor. Den stora skarvyxan från Nevishög i Skåne; 1800-talets förra hälft. Instansad smedsignatur AMB (tolkningen osäker). KM 52. 103. D en lilla tängslan har tillhört träskomakaren Jöns Andersson från Fränninge i Skåne, verksam vid slutet av 1800-talet. KM 47.256.

sägas representera typen i sin mest utpräglade form, men det har också funnits mindre bilor (bild 3). Framför allt inom mera specialbetonde grenar av trähantverk såsom hjulmakeri, träskomakeri och vissa andra slöjder använde man sådana bilor. Som regel var de inte bara lättare än de stora timmerbilorna utan också mindre utpräglat asymmetriska. En grupp yxor som fullständigt skiljer sig från andra typer utgör de som har tvärställd egg och som därför med en samlingsbeteckning brukar kallas tväryxor. Till följd av den tvärställda eggen måste bladet vara mer eller mindre kraftigt insvängt för att ge riktig verkan i rörelseriktningen. Bland dessa kan nämnas skarvyxan som har långt skaft och måttlig sväng på bladet (bild 4). Vanligen har den ett hammarhuvud vid nacken för att dels ge bättre balans åt yxan, dels göra det möjligt att slå in utskjutande spik då man

arbetar med exempelvis släthuggning på färdiga konstruktioner. Skarvyxor har som namnet säger utnyttjat s bl.a. till huggning av skarvar och för andra tillpassningsarbeten vid husb yggnad och timmerkonstruktioner överhuvudtaget, men också för släthuggning av ämnen och färdiga plan. Inom skeppsbyggeriet har skarvyxan varit ett n ödvändigt redskap så länge som man byggt båtar i kravellteknik, för N orden s vidkommande fr.o.m. r 500-talet s senare h älft och fram till nutiden. När spantskelettet skulle bordläggas måst e n ämligen spanten huggas av något på ytterkanterna för att borden skulle komma att sluta väl till överallt . Detta arbet e kallas att slikta och måste göras med yxor av dett a slag som därför på varven heter sliktyxor. Tängslan är en annan typ av tväryxa, vanligen mindre än skarvyxorna men framför allt skiljer den sig genom att eggen är så kraftigt inböjd att den pekar i samma riktning som skaft et , vilket alltid är mycket kort (bild 4). D et är ett verktyg för urholkning och överhuvu dtaget tillhuggning av konkava ytor och användes bl.a. vid träskotillverkning, vid framställning av urholkade tråg o .dyl. jämte många andra träslöjdsalst er. M en t ängslan har också tillhört verktygsuppsättningen inom flera av de etablerade hantverken, såsom tunnbinderi och vagnmakeri. H ärav följer att yxtypen ifråga kan ha mycket varierande form framför allt ifråga om eggens utföran de alltifrån en h elt rak eller rak med svagt uppvikt a ändar, till en rent skålad egg, liknande en först orad skölp . Flera andra typer skulle kunn at försvara en p lat s vid en genomgång av våra gamla yxor, inte minst från de skråorganiserade timmermännens och andra t rähantverkarnas utrustningar men endast de viktigast e och mest använda har här tagits upp. D enna lilla översikt t orde likväl ge en antydan om vilken rik mån gfald som ryms inom denna verktygsgrupp och vilken central roll som yxan spelat inom allt slags trähantverk i äldre tid.

INGEMAR JEPPSSON

Vandrande gesäller

Gesällvandringarnas nytta har ofta framhållits . Genom att arbeta på olika platser ökade gesällernas yrkesskicklighet, då de på så sätt fick ta del av andra arbetsmetoder och nya uppfinningar inom sitt yrke. Vandringarna gav dem dessutom tillfälle till större kännedom om · m änniskors levnadsförhållanden utanför hemorten. Gustav Vasa hade föreskrivit en tvåårig vandringsplikt men även om denna inte fanns stadgad i 1669 och 1720 års skråordningar, levde gesällvandringen kvar som ett led i yrkesutbildningen även efter skråväsendets avskaffande 1846. Gesällernas fria vandringsliv har omgivits av en lockande romantik, som föga motsvarade verkligheten. Brist på arbete tvingade ofta gesällerna att fatta vandringsstaven. Det gällde framför allt i de yrken, i vilka arbetet var beroende av årstiden, murare-, målare- och timmermansyrkena. Vid minskad arbetstillgång lät mästarna de gesäller vandra vidare, som man inte kunde sysselsätta och betala. En bidragande orsak till arbetslösheten var också verkan av den gamla skråförfattningen. Malmö Nya Allehanda berättar 1849, att en gesäll som arbetat utanför yrket av praxis inte anställdes av någon mästare, innan han först förlikat sig med gesällerna: nDen mera ordentlige undwiker i det längsta en sådan förseelse för att slippa en kostnad, som för en gesäll af wanliga wilkor icke är så obetydlig.» 1 Gesällvandringarna uppmuntrades också av mästarna, då de inte gärna såg en ökande konkurrens på sin ort. Malmö Tidning ger 1849 följande bild av den vandrande gesällens villkor: »Redan fattig

r. Skomakareinteriör med vandrande gesäll målad 1856 av Kilian Zoll. Olja på duk, detalj. Tillhör Göteborgs Konstmuseum. GK 416.

då han sålunda wandrar ut att söka arbete, bärande hela sin lilla egendom på ryggen, blir han med hwarje dag, som går utan någon förtjenst, men ständiga utgifter, fattigare. Snart är hans rock utsliten och tårna titta spejande ut genom de söndriga stöflorne, bindeln beswärar honom wäl nu föga, ty den har blifwit betydligt lättare, sedan den hungriga magen tagit dess innehåll i anspråk för hwad den förgäf wes pretenderar af en tömd plånbok. Slutligen har han ingen annan resurs än att, som det gesäller emellan kallas, 'slå fäckt', d.ä. 4 - Kulturen 1972

2. Gesällränsel och gesällkäpp KM 7.603, 6.269. Lägg märke till, att ränseln är av samma typ som den gesällen bär på i Kilian Zolls tavla. Kulturens ränsel är tillverkad av grov vaxduk och mäter 52 X 15 X 45 cm. Käppens 1. 84 cm.

tigga ... Emellertid har han 'Skådat ikring' d.ä. sökt arbete hos hwarje mästare i de städer dit han kommit, men intet arbete fått, till en början derföre att årstiden war missgynnande, sedermera woro kanhända redan ett tillräckligt antal arbetare antagna då han ankom. Eller kanhända har han fått lära ett yrke, som bedrifwes af blott få mästare, kanske 50

i blott få städer i landet t.ex. Sämskmakare, Kardmakare, Handskmakare, Strumpwäfare m.fl. så att han mellan hwarje mästare kan få wandra 50-60 mil. Nu ändtligen anländer han till en stad der arbetstillgång finnes, men hans trasiga klädsel, hans om förfall wittnande linne, den långa tid han icke kunnat erhålla arbete, gör att man inte will antaga honom, utan föredrager 'snyggare' arbetare. Ju längre han wandrar ju swårare har han att få arbete och - slutligen förfaller han i elände.» 2 De spejande tårna genom söndriga stövlar har även Kilian Zolls vandrande gesäll på besök i skomakareverkstaden, bild l. Det är en interiör, som väl är ägnad att illustrera ovanstående synpunkter. På ryggen bär gesällen en ränsel av samma typ, som finns i museets samlingar, bild . 2, och han har i handen en gesällkäpp. Käppen var för den vandrande gesällen lika nödvändig som ränseln. En gammal snickaregesäll, Romberg, som själv vandrat på ämbetet i många år, berättar i en museets arkivanteckning 1906, att käppen gällde för att vara bland det viktigaste i utrustningen, när man skulle ut på gesällvandring. Enligt hans mening borde en gesällkäpp uppfylla tre . krav: den skulle vara en kuriös, inventiös och naturell vandringsstav: kuriös i den betydelsen, att käppen skulle vara så utformad, att den kunde väcka nyfikenhet, inventiös i ordets äldre mening, det vill säga vittna om uppfinningsrikedom, något sinnrikt uttänkt, och naturell med hänsyn till att den i sina grunddrag skulle ha formats ute i naturen i motsats till det som framställts genom konst. Låt oss se litet närmre på några av de gesällkäppar, som finns i Kulturens samlingar, bild 3. Själva käpparna är av det vanliga naturella knölpåksslaget med knastar efter avkvistade grenar men med skrovligheterna vid handtagen på olika sätt skickligt utnyttjade till att forma kuriösa och inventiösa skulpturer. Se på käppen, som uppåt avslutas med ett skäggigt manshuvud på väg att sväljas av tandade drakkäftar . Lägg märke till att det på drakens ryggsida nedanför ögat finns en grinande maskaron, som här på bilden 51

3. Tre gesällkäppar med fantasifullt utformade kryckor. Kvinnofiguren mäter från hjässan till fotabjället 23 cm. KM 6.200, 17-465, 4.958.

framträ'der i profil! D enna dubbelsidighet i kryckornas utsmyckning möter oss också i nästa exempel. H är ser man ett väl skuret h ästhuvud, som åt andra sidan övergår i ett stiliserat lejonhuvud med nedhängande framtassar. D et tredje exemplet på gesällkäpp avslutas uppåt av en kvinnofigur och är liksom de övriga av masur. Enligt katalogskrivarens uppgift 1906 2 skulle den formsköna kvinnan »ha hedrat en bildsnidande hottentott». Alla de här käpparna saknar exakta proveniensuppgifter, men enligt vad som framkommit vid förvärven skall de ha tillhört gesäller, som varit på vandring för omkring r 50 år sedan. Rombergs tre krav på gesällkäppar kunde för den inte så ambitiöse vandrande yrkesmannen naturen själv helt tillfredsställa genom råmaterialets spiralformade gestaltning. En sådan käpp, den tillhör en vanlig typ av äldre gesäll-

2!E!!!\\U

j~ _:j:1

4. Tre vandrande gesäller som året 1902 låtit fotografera sig i Genua. Från vänster på bilden ser man m ålargesällen Magnus Mattsson och så gesällerna August Andersson och Edvin Kulle. Lägg märke till att Mattsons och Kulles käppar fortfarande har kvar något av det naturella knölpåksslaget medan Anderssons käpp tillhör en mera välpolerad uniformerad typ. KM 51.438.

käppar, ses i bild 2. Den har tillhört en tunnbindaregesäll i Jönköping, som ärvt den efter sin fader. Båda har använt den vid sina gesällvandringar. Att stoltsera med käppar, vars knoppar och kryckor utformats till olika märkvärdigheter, blev på modet under senare hälften av 1800-talet. Knopparnas och kryckornas utformning uniformerades i samband med den ökade efterfrågan, och dessa förenklade promenadkäppar kom att slå ut även gesällkäpparna. De senare var grovhuggna föregångare till promenadkäpparna och inte endast funktionella vandringsstavar utan spelade en roll i det gesällsociala livet. Från Kristianstad berättas att en nybliven garvaregesäll r 876 fick mottaga en k äpp med krycka och enligt gammal tradition blev följd utom stadsporten av äldste gesällen, · som så långt bar käppen.3 Käppen var ett gesällens värdighetstecken, och kunde såväl tjäna som lämpligt konversationsobjekt att inleda bekantskap över som att injaga respekt hos ovänner.

Noter l Malmö Nya Allehanda. Nr 32. 1849. Malmö Tidning. Nr 17. 1849.

3 Granlund, John, Garveri och läderbod. Svenska Kulturbilder. Ny följd. Bd 4. Sthlm 1937.

BERTIL ASTRAND

Murmästarna i Lund och deras mästerstycken

Till färgbilderna III, IV

I oktober 1912 skrev Lauritz Weibull, dåvarande landsarkivarie vid landsarkivet i Lund: »Till Herr Riksarkivarien. Sedan det kommit till min kännedom, att hos enskild person i Malmö förvarades Murareembetets i Lund arkiv, och sedan jag närmare underrättat mig om dettas beskaffenhet, blev det av mig den l l i denna månad inköpt för en summa av 200 (tvåhundra) kronor. » Weibull gjorde ett gott köp. Landsarkivet fick ett av sina största skråarkiv (vilket betyder bortåt en halv hyllmeter), omfattande en tidrymd av 175 år, mellan 1671 och 1845. Beståndet består av protokoll 1671-1838, inkomna handlingar 1714-1845, räkenskaper (mest kvittenser) 1725-1840, en odaterad mönsterbok från början av 1800-talet samt 38 mästerstycken i form av ritningar, några odaterade och de övriga från tiden 1737-184r. Det är okänt om protokoll fördes före 167r. De saknas från slutet av l 838 till skråets upplösning l 846. Under skånska kriget hölls inga samlingar efter juni 1676, och 17ro fördes »någon tjd effter slaget» protokoll på ett löst papper, vilket senare avskrevs i boken. Från och med 1838 är protokollen undertecknade av en rådman eller stadsnotarie. Dessa protok'oll ger genom åren en fyllig bild av en hantverksorganisation och dess hierarki. Tämligen ofta förekom extra stämmor, vanligen då någon äskade ämbetet, dvs. anhöll att få bli mästare, eller då det gällde klagomål. Vid de ordinarie stämmorna behandlades framför allt in- och ut55

skrivning av lärgossar och gesäller samt ekonomiska ting, i första hand de kvartalspengar man hade att erlägga till skrået. Naturligtvis uppstod tvister mellan m ästarna. Vanligen beskyllde någon en annan för att ha stulit gesäller eller arbetstillfällen. Färgstarkare sammanstötningar hade sin grund i överfall, slagsmål eller ärekränkning. Sakerna slutade med förlikning, böter enligt skråordningen eller i svårare fall hänvisning till domstol. De allvarligaste klagomålen gällde emellertid bönhaseriet, fuskandet i yrket, ett ständigt återkommande problem. Mästarna höll noggrant reda på varandra, på gesäller, på hantlangare, på lärgossar, på utomstående, de lyssnade till ryktet om oegentligheter begångna på landet långt utanför Lund. Allt detta låter lite trist, men man får tänka på att det gällde deras existens. De hade ett magert arbet sområde i Lund, en liten stad med några st enhus och resten korsvirkesbyggnader. Från 1682 finns en anteckning om att nskielna tak medh hallmn hörde till hantverket . Det var något som småningom försvann, men till de vanligaste göromålen torde genom alla år hört arbetet med olika slags eldstäder. Murning av ugnar och köksspisar, lagning av skorstenspipor och socklar, kalkning av små låga hus: allt sådant bör ha varit de vardagliga sysslorna. I en värld med osäker vinning erbjöds som väl var ett tämligen pålitligt verksamhetsfält, arbetet på kyrkorna. Hur tiden än var blev de underhållna, ibland t.o.m. tillbyggda, och de är nästan den enda arkitektur som nämns i protokollen. Bäst av alla var givetvis den närmaste belägna, den aldrig fullbordade domkyrkan. De flesta mästarna i Lund hade också gått i lära där. Vanligt var också att yrket gick i arv. Då många mästare från andra skånska orter sökte anslutning i Lund, blev det totala antalet vid ämbetet ansenligt. D e i staden verkande var emellertid inte många. Räknar man med de änkor som upphöll yrket, vågar man påstå att tre till sex verkstäder varit i gång samtidigt i Lund. En sak är uppenbar : stadens mästare ansåg sig många

Pehr Ohlsson 1737. Lunds landsarkiv.

nog. Ämbetsprotokollen säger inte mycket om detta, men så långt burskapshandlingar är bevarade, märker man rädslan för konkurrenter inom vallarna. Magistrat och allmänhet kunde ha sina åsikter om bristen på murare, men av vad som redan sagts kan murarna h aft rätt. Ett typiskt yttrande finns kvar i en burskapsansökan från 1806: »Saknad utkomst i sitt näringsyrke har längesedan satt en af ämbetets medlemmar, Murmästare Eric Lundsten i nödvändighet, att snart sagt, helt och h ollit, nedlägga sin profession; deruti h an åtminstone på flere år, ej kunnat syselsätta någon enda arbet are. En lika ordsak har och twungit en annan af ämbetets medlemmar, Murmästaren Murbeck, at öfwergifwa begagnandet af sina Burskapsrättigheter innom staden och söka sin u tkomst i arbete såsom gesäll å andra orter. Aflidne Murmästaren H ennigs enka, som efter sin mans död, hw~rken saknat förtroende eller förmåga att bibehålla proffessionen, har och funnit den samma så litet lönande, att hon häldre walt dess tidiga öfwergifwande, än hon welat blottställa sig för ofelbarheten af dett missöde, att betala borgerliga onera för ett näringsyrke, som är så otillräckeligt för fleras utkomst. »

Möjligen är orden lite överdrivna, men d et är lätt att k on57

Abraham Henning 1783. Lunds landsarkiv.

trollera att kärnan är sann. Under tioårsperioden 1800-1809 kan man påvisa en markant nedgång i antalet inskrivna, nämligen 22 gossar mot i medeltal 33 stycken per tioårsperiod 1730-1799.

~--;=::i

. ..

~ · ml .I J L_id_..-_,.LLJ ' L ~_...._t

~-l

l_)

_J-''

l_)

3. Lars Christian Wahling 184i. Lunds landsarkiv.

Belägg för dålig ekonomi finner man också i bevarade bouppteckningar och i husförhörslängdernas anteckningar. De undantag som finns - som akademimurmästaren G ottfried Samuel Henning och hans son Abraham Henning tycks bekräfta regeln att yrket gav föga vinning. D ess utövare under äldre tid dog ofta unga, efterlämnande ett magert bo eller ingenting alls. Tre år efter det att en gesäll fått sitt lärobrev kunde han enligt skråordningen ansöka om mästerskap. Hos murmästarna i Lund blev han till en början upptagen i laget mot en viss avgift, men småningom tillkom kravet att han skulle st yrka sin kompet ens. Ett sådant krav omtalas första gången r692, då en gesäll från Malmö fick bli mästare om han »up-_ wijste sin afkomst och geburtz Bref, jempte en afritningh som laget till m äst erstycke fordrar» . Ända in på r740-talet förekom sedan avritningar. Man avbildade bl.a. Malmö östra port, professor Hegards hus i Lund, Malmö magasin och norra längan av slottet, stenhuset på Borgeby herregård samt Lundagårdshuset. Ingen av dessa ritningar finns kvar. I början av r700-talet förekom också ett annat slags p rov, då gesällen inför sina blivande bröder t. ex. »med sirkell vjd bordet upwist e wackra rjtningar» eller avsatte »en ovahl». V äsentligare än detta blev naturligtvis det eft er hand obligatoriska, självständiga arbet et, mästerstycket, ritningen till ett tänkt hus. Första gången r693 nämns ett sådant mästerstycke framvisat och lagt till lådan. Ar r70 3 b est ämdes att arbetet skulle ske i n ärvaro av två s.k. skådemästare för kontrollens skull. Det tycks nu inte alltid ha hjälpt. D et finns en ritning från r757, som frånsett takets utformning i allt väsentligt är en kopia av en sju år äldre. Först r75r möter man ett detaljerat föreläggande med husets längd, bredd, antal våningar osv. angivna. Materialeller kostnadsförslag krävdes först a gången r758. Ar r776 kom man överens om att profil, dvs. tvärsektion, alltid skulle ritas. D en första längdsektionen kom r8 r5. Ämbetet höll styvt på att prov skulle avläggas, men mäs60

4. Carl Fredric Ljungberg 1837. Lunds landsarkiv.

t erstyckena godkändes nästan alltid. Kritiken var sparsam . Det vanliga betyget var »Swarsgodt», »förswarligit », »till alla delar godkändt », varp å den nye förklarades m äst are och broder av ämbetet och ön skades lycka. Mästarbrev utfärdades; ett par har bevarat s i Lunds stads bursk ap shandlingar. Gottfried Samuel H enning, av tysk börd, mästare 1754 1 ålderman under tre perioder, blev akademimurmästare och kontingentborgare m ed arbetsfrihet i staden och på landet.

5. Carl Fredric Ljungberg 1837. Lunds landsarkiv.

- T

;;;.,,, ,

./ / /

6. Johan Gustaf Rosenlund 1831. Lunds landsarkiv.

Han reparerade domkyrkan och akademins byggnader (varom Brunius har en del att säga) och han uppförde själv några mindre byggnader för akademin. Nära hundra år senare eller 1847 byggde murmästaren N. J. Ohlsson åt sig själv ett ännu kvarvarande hus, gatulängan Grönegatan 6. Utom dessa två är det inte många mästare vilkas arbeten

man kan spåra, och då rör det sig oftast om kyrko- och skolhusreparationer. Via brandförsäkringsbrev och annat kan man få uppgifter om bostadshusens byggherrar, ägare och ålder men ingenting därutöver. Ännu vid 1800-talets slut uppfördes hus av nu okända byggmästare. Det h ette i 1720 års skråordning att mästerstycket skulle utföras »eft er tidernas b eskaffenhet» . Men i stället kom äldre tiders ideal ofta till uttryck. När Pehr Ohlsson ritade sitt mästerstycke 1737 var han bortåt 100 år efter sin tid, bild 1. Retardation är det vanliga. D ärför ser man med förtjusning en balkong på A. Hennings ritning 1783, bild 2, och smäckra järnräcken på C. F. Ljungbergs 1837, bild 5. Varje mästerstycke är ett bevis på avlagd examen, men kvaliteten skiftar från byggnader med enkla bostäder till G. S. Hennings adelsmässiga hus. Man kan fråga sig vad de hade för förlagor. De hade kunskap om König och Wijnblad (och i fråga om Wijnblad i ett fall 50 år eft er hans tid). 1 Hårleman påverkade dem emellertid förvånansvärt lite. En inte oväntad dragning åt dansk stil är ibland märkbar. Några av mästerstyckenas byggnader är oansenliga; de flesta är påkostade. Där finns risaliter, lisener, pilastrar, kolonner, dubbeltrappor, utsmyckade frontoner, lanterniner, hörnkedjor, våningslister, rusticerade fält, blinderingar, b ågar, profilerade omfattningar, upp till 21 fönsteraxlar, där finns nästan allt. Dels beror detta på vilka uppgifter de blivande mästarna fick, dels på att de ville visa sina kunskaper. Framför allt var det deras livs tillfälle, det gyllene, då de kunde förverkliga sina arkitektoniska drömmar, låt vara endast på pappret. Som ritningar finns visionerna kvar. V em vet hur det gått med verklighetens hus?

Not l

Carl Henrik König, Inledning till m echaniken och byggningskonsten. Stockholm 1752. Carl Wijnbladhs viktigaste arbete i detta sammanhang är: Ritningar på fyratio wåningshus af sten och t rettio af träd samt åtskilliga lusthus. Stockholm 1755·

AXEL TöRJE

Drömmen om skånskt silke

Till färg bild V »Han bör ock göra försök med mulbärsträns planterande, til Silkeafwelens upkomst. » Så säges i instruktion för Eric Gustaf Lidbeck, medicine adjunkt vid Lund universitet. Instruktionen var på befallning av Ständerna uppsatt av Kungliga Vetenskapsakademien och blev antagen och stadfäst i Rådkammaren den 21 juli 1752. Medicine adjunkt och silkesavel låter underligt, men hade sin förklaring. Det var ett led i den allmänna strävan att stödja och uppmuntra näringslivet och icke minst att införa nya näringsgrenar. Linne hade »upptäckt» Skånes milda klimat och funnit, att här var platsen att inrätta plantager av en lång rad växter, vars alster nu hämtades utifrån och som drog nog så dryg~ summor ur landet. Lunds universitet inkopplades. Hit skickades Linnelärjungen, den nämnde Lidbeck, med särskild uppgift att komma naturvetenskapen, i synnerhet botaniken i »flor» samt därjämte och framför allt befordra uppkomsten av plantager. Det gällde färgväxter, medicinalväxter och flera andra, däribland mullbär. Alltsammans närmare bestämt i den omtalade instruktionen, som var uppdelad i nio punkter, var och en tillräcklig att upptaga en mans hela tid. Man fordrade niofalt av honom. Lidbeck kom ju till Lund som adjunkt, men efter något år (1756) utnämndes han till Professor i Naturalhistoria och tillika att under namn av Plantagedirektör vara föreståndare för Skånska Plantageverket. Det sistnämnda blev namnet på den inrättning som skulle förverkliga de om5 - Kulturen 1972

talade plantagerna, vilka man knöt mycket stora förhoppningar till. Lidbeck gick till sitt värv med väldig entusiasm och var fullt och fast övertygad om att det hela gick en lyckosam framtid till mötes. Men den del d ärav som i synnerhet fångat hans intresse och som blev hans stora lidelse var mullbär och silkesavel. - Det är detta vi vill dröja vid här. Nytt för landet var det inte. Den i annat sammanhang kände Mårten Triewald hade varit inne på samma tankegångar och även omsatt dem i praktisk handling. Detta sk edde i Stockholm och strandade på att ett osedvanligt strängt vinterväder tog död på mullbärsträden. Triewald hade dessförinnan formulerat följande sats: »Uti vad land det ock vara månde, varest mullbärsträd kunna stå i kalljord, därstädes kan ofelbart rå-silkesaveln idkas och tillskynda ett sådant land och rike all den makt, rikedom och styrka, som dess införande i andra länder tillväga bragt.» Detta lekte Lidbeck i hågen . Att mullbärsträd fortkom i Skåne var känt och omvittnat. Han företog en utlandsresa och studerade därunder silkesodling, särskilt i Brandenburg. I Berlin var silkesodling förnäma damers tidsfördriv, som omhuldades av konungahuset. Med sig hem (hösten 1752) hade Lidbeck mullbärsfrön och införskrev ytterligare frön av samma slag. En del lämnade han ut till innevånarna i Lund och andra skånska städer, till präster och ståndspersoner på landet. M en större delen blev utsådd i botaniska trädgården - denna hade Lidbeck ansvaret för. Fröna grodde bra och följande år fanns flera tusen mullbärsplantor. Lidbeck påpekar att så visst han kände till var detta första gången som mullbär drogs upp genom frön här i landet, förut hade det rört sig om importerade plantor. Han ansåg också att de här uppdragna plantorna skulle ha all utsikt att reda sig även över de svåraste vintrar. Skåne var rätta platsen för silkesodling, här fanns god tillgång på lämplig mark, dessutom saknades här inrättningar, som eljest kunde sysselsätta de skånska städernas fattiga befolkning.

r. Eric Gustaf Lidbeck, 1724-1803. Professor i Naturalhistoria och Plantagedirecteur. Hans åligganden var »at komma Natura! Historien, i synnerhet Botaniquen, i flor wid Academien i Lund, samt befordra Plantager i Skåne af allehanda wäxter, som ära nyttige i hushållningen, Läkare-konsten och wid Färgerierna».

Utrymmet i botaniska trädgården medgav inte några större odlingar. Lidbeck lyckades få disponera den universitetet tillhöriga Paradislyckan (nuvarande s.k. Södra lasarettsområdet) för att där anlägga mullbärsplantage. Till en början hade universitetsmyndigheterna varit motvilliga. Plan-

tager var en borgerlig näring som universitetet inte hade att befatta sig med, men man föll till föga för de stora vinster, som plantagen skulle inbringa, enligt Lidbecks beräkningar. Efter några år var anläggningen färdig och innehöll då 50.000 »mullbärsträd». På andra håll i staden och annorstädes i Skåne fanns många andra mullbärsodlingar, både stora och små. Sammanlagt skulle då i Skåne ha funnits omkring 150.000 mullbärsträd. Denna planteringsiver hade stimulerats av att 1753 utfärdade Manufakturkontoret kungörelse så lydande: »Til upmuntran för hwar och en af Städernas Inwånare, i synnerhet i de södra orterne, har Contoiret funnit för godt at tils widare bestå: För hwarje skålpund inrikes alstrat och på behörigt sätt uphasplat Silke som til någon Fabrique försäljes, rn dal. Silf :t Praemium -». Fyra år senare utfärdades en ny kungörelse och nu blev det premier på mullbärsodlingarna också. För varje behörigen utplanterat träd utlovades en viss årlig premie till dess trädet blev rn år gammalt. Således en inkomst medan mullbärsträden växte upp och innan de i någon utsträckning kunde användas för silkesavel. De närmare bestämmelserna härom var emellertid oklara, varför det 1759 kom ett förtydligande. Nu visade det sig att bestämmelserna var stränga, och premierna alls inte lätta att komma i åtnjutande av. Plantörerna kände sig besvikna och när sedan efter sju år premierna helt enkelt drogs in (de på silke gällde fortfarande) var det i stort sett slut med allmänhetens intresse för dessa odlingar, som alls inte gav någon inkomst. Det var endast Lidbeck som fortsatte. Det anslag han hade för sin plantageverksamhet utbetalades ännu i närmare tjugo år. Avsikten med mullbärsträden var ju silkesodling, men i Skåne var det endast Lidbeck som kom så långt att han kunde framställa silke. Redan 1753, medan mullbärsplantorna ännu var helt små, åstadkom han det första silket och sände ett prov till Manufakturkontoret. Ett par år senare är han själv i Stockholm och uppvisar i det nämnda kontoret ett litet parti silke. Vid samma tillfälle höll han inför Veten-

2 . H ovintendent Carl H årlem ans »Generalplan» utav Lunds Akademi och dess tillhörigheter, 1748. Nederst Lundagård, därefter Botaniska trädgården med orangeriet längst upp vid Paradisgat an. Ovanför gat an Paradislyckan med ridhusanläggning bestående av tre byggnader. Endast en av dem blev uppförd, men togs aldrig i bruk för avsett ändamål utan blev slutligen lasarett. Större delen av området upptages av en trädgårdsanläggning, egentligen avsedd till fruktträdgård. Nu blev det istället mullbärsplantage.

skapsakademien ett stort »Tal om Skånska Plantageverket» och visade sitt silke även här. Silket blev vederbörligen beundrat och man började se fram emot den dag då det skånska silket skulle välsigna landet. I ett annat sammanhang omtalas att hos fabrikör Lithon i Stockholm är tre par strumpor i arbete av alldeles skånskt silke, spunnet av de i Lund framfödde silkesmaskar. På en del håll var hänförelsen stor och tog sig olika uttryck. Ett var att Lidbeck och hans maskar hyllades i versifierad form i Lärda Tidningar den 23 oktober 1755, såsom följer:

Om Lagrar förr ha prydt de Lärde, Och ofta den, som illa qwad; Så wördar jag et Mullbärsblad: Den kransen har sit hela wärde Se Tjuge Tusen hwita Trä, I En skog för Millioner Ungar, Jämväl i Norden hedra Kungar Och unna skygd åt Fjärle-Fä. Wälkomne derför täcke Maskar! Med mycken Eld i qwicka Klor, Med mera W ett, än mången tror, Med M ästar-bref i silkes-askar! W älkomne til wår kalla Bygd, Der I Magistrar blifwit kläkte 1 01 mer än konst-förfarne slägte, Hwad kan ej wäntas af Er dygd. Arachne wil Er efterapa: 'Sant är, hon också spinna lärt: Men ingen än dess w äf begärt. Det är Er lott, att tråar skapa, Hin Onde spann ej såsom I: Minerva sjelf ej skulle wåga,

Med all sin konst och all förmåga, Et wad med Er i spinneri. Det är för Er ej liten heder, At alstra Lund och Skånes flor, Hur mången Sprätt har gjort sig stor; Som bygger ej; men rifwer neder: Hos Maskar fins en högre själ: Hwad ödmjukhet i största lycka: De med sit prål Gudinnor smycka, Och barnen spinna likawäl. Ack! at ej qwickheten lefwer länge, De göra gagn och lefwa fort: Wi går från en til annan ort, Och oss i tusen syslor mänge. De göra hwad dem är befalt; Det Ef terwerlden och skal gilla: Wi göre mer, än mycket illa, Och likaså den, som tadlar alt . .Så njuten då behaglig föda, Utwalde Kräk, i glada dar! Och älsker Lidbeck som en Far, Den Eder skött med mycken möda. Min önska är och blir till slut, At han med Er må silke spinna, Et Langvedoc2 i Skåne finna, Och drifwa så Chinesen ut! Joh. Rosfo3

På mera officiellt håll var man ej heller overksam. Det slogs en medalj för mullbärsodlingens främjande. Den bar på åtsidan bröstbild av konungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. - Men drottningen var ju dotter till Fredrik Wilhelm I, konung av Preussen, och kom således från det ko71

nungahus som uppmuntrade silkesodlingen i Brandenburg. Sedan hon kommit till Sverige anlades under hennes ledning mullbärsodling vid Drottningholm. Här avlades också en del silke, det första 1753. Det är troligt att medaljen mera var till ära för drottningen och mindre för Lidbeck. Fortsättningen blev in te början lik. De stora resultaten lät vänta på sig. Att alstra silke i någon myckenhet gick inte av sig själv. D ärtill fordrades erfarenhet och tålamod. Svårigheterna var stora, allt skulle läras och byggas upp från bör jan. Mullbärsblad synes ha funnits i överflöd, men något hus för själva silkesaveln fanns inte. Denna fick försiggå i botaniska trädgårdens växthus i orangeribyggnaden. Detta var ju byggt för annat ändamål och inte lämpat för silkesavel. Där var svårt att hålla jämn värme, varför det hände att under den mest kritiska tiden, n är m askarna skulle kläckas, fick Lidbeck taga masklådorna m ed sig hem och till och med ha dem i sin säng om natten för att de inte skulle bli förkylda. - Han ruvade maskäggen. Själva aveln försiggick i trälådor med björkris som maskarna skulle spinna uti. Till att plocka mullbärsblad och uppassa maskarna anlitades kvinnor och även b arn. Vid granskning av plantagen 1758 fick synenämnden taga del av silkesaveln och i synnerhet silkets upphasplande. D et för året färdiga silket, vid pass t vå skålpund, visades och befanns lika gott som det utländska. Lidbeck omtalade att en st or mängd maskar dött till följd av den olämpliga lokalen, han framhåller därför hur nödvändigt det är med ett »silkeshus» då det enbart i Lund finns mer än 100 .000 mullbärsträd. Lika angeläget var det att någon i silkesavel tillövad person fick resa till silkesodlingsdistrikten i Italien och Frankrike och under ett eller två år inhämta hur silkesodlingen b edrevs där. - Varken det ena eller andra ledde till någon åtgärd. Sedan den första hänförelsen lagt sig tyckt es ingen ha tid och vilja att höra på Lidbeck. Under en följd av år framst älldes dock en del silke, några skålpund, som sändes till Manufakturkontoret. Vid Akademiska konsistoriets sammanträde den 28 februari 1770 upp-

3. Medalj för mullbärsodlingens främjande. Atsidan med bröstbild av konungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Frånsidan visar en mullbärsplantage och ett mullbärsblad med en silkesmask. Den omgivande texten lyder: JÄMVÄL I NORDEN. MULLBÄRS TRÄNS PLANTERING. 1755.

visade nämligen årets rektor, teologie professorn Jonas · Wåhlin, ett stycke »Silfwer Brocheradt Sidentyg» av 3/ 4 aln i fyrkant, tillverkat hos fabrikör Ekstedt i Stockholm av silke som Lidbeck levererat. Sidentyget som kommit till Lund genom Ekstedts försorg överlämnades till Lidbeck för att förvaras bland akademiens kuriosa på naturaliekammaren. - I Lidbecks åliggande ingick att vara föreståndare för denna kammare. M en innan vi går vidare, först något om sidentygets öden och värderingar fram till våra dagar. Det dröjde till 1839 innan tygbiten omtalas igen. Nu i en förteckning över samlingarna på Zoologiska museet där det nämnes »Ett stycke sidentyg med diverse sirater, tillverkat av silke från mullbärsplantagen i Lund». Redan året därpå omtalas sidentyget igen, nämligen av botanikprofessorn Johan Wilhelm Zetterstedt som skriver: »På Lunds universitets museum förvaras ett stycke blå sil73

kesduk med invävda blommor, tagit av ett större stycke, som blivit vävt år 1766 av silke ifrån Lund hos fabrikör Ekstedt för att överlämnas till prinsessan Sophia Albertina. n - Här tillkommer således en ny uppgift som inte förut omtalats. Zetterstedt n ämner också att såsom prov på den forna silkesodlingen förvaras samman m ed sidentyget tre skålpund hasplat råsilke. Senare har silket och sidentyget haft sin plats på Zoologiska museet. Därifrån blev de utlånade till den utställning Kulturen anordnade m ed anledning av Lunds universitets 300-årsjubileum 1968. Silket och framför allt sidentyget int og där en bemärkt plats och tilldrog sig b erättigat intresse. Med sidentyget följde ett intyg som b erättade :

Detta Tyg tillwärkat af Swänskt Silke ifrån Mulbärs Plantagen wid Lunds Stad för H ennes Kongl: Höghet Prinsessan Sophia Albertina, som är af Riksens Ständers föran s!altande wid Riksdagen I766, och uppå theras befallning förfärdigat hos Fabriqueuren Abr. Ekstedt. Ho s följand e Prof öfwerlämnas till en åminnelse för framtiden i Lunds Academi Konst Cabbinet. Tydligen har Z etterst edt haft tillgång till detta intyg. Men varför nämndes ingenting om detta så m ärkliga intyg n är sidentyget kom till Lund, eller var det inte med då? Redan några år före den nämnda utställningen hade sidentyget varit föremål för nyväckt intresse genom en framställning med titeln »Jämväl i Norden» (av Ingegerd Henschen) införd i Fataburen 1958. En synnerligen intressant redogörelse som vill ge en bild av sidentygets tillkomsthistoria. I den göres gällande att tygräck an, varav den omt alade biten utgjorde en del, skulle haft en längd av m er än 40 alnar eller närmare 25 m eter. På Nordiska museet förvaras n ämligen en bit sidentyg som är alldeles lika med det i Lund. D e b åda har utgjort ett stycke som delats mitt av. Det förstnämnda är åtföljt av ett omslagspapper m ed påskriften :

4. De båda sidenbrokaderna här lagda sida vid sida - den från Nordiska museet till höger och den i Lund till vänster - visar att deras mönster är lika och passar in i varandra. De har således utgjort ett stycke, som delats på längden.

»För Hennes Kongl. Höghet Prinsessan Sophia Albertina. Et stycke af 40 alnars längd tillwärkadt af Swänskt Silke ifrån Lund och Drotningholm, genom Fabriqveuren Abraham Ekstedt, som hitskiänkt profwet i Novemb. 1768», underskrivet And (ers) Berch. Denne var professor i ekonomi i Uppsala och hade för undervisningsändamål hopbragt en samling alster hämtade från naturens alla tre riken. Brokadbiten på Nordiska museet tillhör denna samling, som år 1877 förvärvats av museet, sammanhållen i en kista. Med tanke på de enkla och fattiga förhållanden varunder silkesodlingen i Lund arbetade, är det mer än förvånansvärt att så mycket silke kunnat samlas här. Visserligen nämnes att silke kommit också från Drottningholm, men knappast 75

något mera betydande parti. Likaså märkligt är att Lidbeck, som gärna talade om vad han gjort och var angelägen att visa resultat från sin verksamhet, inte alls nämner sidentyget eller använder det som påtryckningsmedel när det gäller silkesodlingens angelägenheter. - Vi skall se om riksdags- och andra handlingar kan ha något att säga härom. Till att börja med omtalas i Riksdags Tidningar för år 1766 att på drottningens åstundan hade hos fabrikörerna Ekstedt och Collander förfärdigats ett stycke »Silfwerbrocheradt Sidentyg» av lika fullkomlig godhet som det utländska, och då detta var första gången ett sådant sidentyg framställdes i Sverige, ville ständerna att den gesäll, som vävt sidentyget och därvid visat mycken skicklighet och ackuratess, skulle belönas med premium av tvåhundra daler silvermynt, sig själv till uppmuntran och andra till efterdöme. Var materialet till denna första här i landet vävda sidenbrokad kommit ifrån nämnes ej och ej heller hur stort stycket var. M en av belöningen att döma måste storleken ha varit betydande. Måhända rent av den nämnda brokaden på 40 alnar. De synes i alla fall ha blivit vävda vid samma tid, på samma ställe och båda var »silfwerbrocherade». Frågan får lämnas öppen. I Sveriges Ridderskaps och Adels Riksdagsprotokoll aug. 1766 heter det bland annat : »Föredrogs Handels- och Manufakturdeputationens betänkande angående ett parti till inslag tjänligt svenskt silkes upparbetande till tyger, varutinnan tillstyrkes, att Drottningholms silket må upparbetas till ett stycke rikt tyg åt Drottningen och Professor Lidbecks silke användes till ett stycke tyg åt Kronprinsessan, på Manufakturkontorets kostnad.» Drottningen var ju Lovisa Ulrika och kronprinsessan Sofia Magdalena (således ej Sofia Albertina) som kom till Sverige samma år, 1766, och förmäldes med kronprinsen, sedermera Gustaf III. Senare på året meddelas (Riksdags Tidningar) att ständerna beslutat enligt betänkandet. Deputerade hade vid besök på Drottningholm av drottningen fått mottaga s skål-

5. Ritning till ombyggnad av orangeriet 1783. Västra flygeln var växthus. Här försiggick silkesaveln fram till ombyggnaden, då vinden ovanpå inreddes till detta ändamål. Östra flygeln var bostad åt akademiträdgårdsmästaren och hans drängar. Mittpartiets nedre våning upptogs av orangerisalen, där s.k. orangeriväxter hade sin plats vintertid. Där fanns också en kateder och några bänkar. Lidbeck höll sina föreläsningar här. övre våningen var anatomisal. Den hade uppgång från Paradisgatan.

pund rått silke, samlat vid mullbärsplantagen därstädes. Deputationen hade fått ett lika stort parti silke ifrån Lidbeck. Berörda silke skulle nu av någon skicklig svensk fabrikör till två stycken tyger, med guld- och silverblandning, upparbetas. Det ena till drottningen, det andra till kronprinsens gemål. Rimligen har detta beslut blivit verkställt och av det ena sidentyget en bit kommit till Lund. Frågan är emellertid om det svenska silket, som sades vara till inslag tjänligt, endast kommit till användning som sådant och den övriga och större delen av materialet varit av annat ursprung. 77

I en skrivelse från ständerna till Konungen, januari 1770, säges: »Allt sedan Ständerna vidtog särskilda anstalter till b efrämjande av mullbär och andra plantager vid Lund, har år efter annat därifrån kommit smärre partier silke, som överlämnats till kungliga familjen, vilken därav låtit uppa~beta något stycke och använda det till klädnad. Men då Ständerna nu förnummit att Konungen åstundar att det parti silke, som Lidbeck samlat och till påstående riksdag avlevererat, måtte användas till någon väggfast eller annan möbel, som äger längre varaktighet och giver mera påminn else om silkesavelns möjlighet här i landet, än om det till klädedräkt blev använt. Då Drottningen nu ämnar göra någon ändring i sitt audiensrum på Drottningholm, är Ständerna av den tanken att det nämnda silket med tillsats av utländskt silke må bliva till tapet i audiensrummet använt.» Till att utföra tapeten ville ständerna att fabrikörerna Ekstedt och Collander anlitades, emedan de förut förfärdigat de med silver och guld broscherade tyger, som Ständerna överlämnat till de Kungliga. (Snart därefter blev det tronskifte, Gustaf III tillträdde, och hur det gick med tapeten nämnes ej.) Detta visar att ännu 1770 var det endast smärre partier silke · Lidbeck lyckades åstadkomma och att dessa ställdes till hovets förfogande. Men för att bättra på en mager verklighet skulle det svenska silket uppblandas, drygas ut med utländsk vara. Säkert var Lidbeck väl underrättad härom, kanske är det därför han visar en klädsam återhållsamhet beträffande sidenbrokaden som kom till Lund. - Därmed lämnar vi detta och återgår till silkeso dlingen i Lund. Sedan kunde Lidbeck leverera tämligen stora partier silke. Ar 1778 icke mindre än 34 skålpund, samlat under tre år, som han uppvisade i konsistoriet och föreslog att alltsammans skulle genom kanslerns (Melker Falkenberg) försorg överlämnas till konungen. Ett så stort parti skulle med välbehag mottagas och till tyg åt vackra möbler kunna användas, ansåg Lidbeck. I Lund väckte silket uppmärksamhet och omtalades i Lunds W eckoblad när det med »General

6. Två härvor av silke från Lund. Zoologiska inst. Lund.

fraktvagnen» avsändes till kanslern för att av honom i underdånighet överlämnas till Hans Kungl. Majestät Gustaf III. Att Lidbeck ville förära konungen silket hade sin orsak. )ust då var det tal om att dra in plantagemedlen, det anslag som Lidbeck alltsedan 1750-talet haft för sin verksamhet, och tydligen var det meningen att höga vederbörande skulle blidkas. Kanslern tackar och skriver att det fägnar honom att mottaga silket. Den omsorg och tillsyn Lidbeck visat, förmodar kanslern, skall vinna konungens välbehag. Beslutet om plantagemedlen dröjde dock och i väntan härpå utbegärde kanslern hos nCommercie Collegio» de premier som för svenskt silke bestods. I detta fallet något mer än 44 Rd. Följande år levererades från Lund 7 skålpund silke, som också lämnades till konungen. Kanslern gjorde dock den reflexion: om plantagemedlen indrages, vilket han fann troligt, borde plantagen få disponera och avyttra sitt silke själv. Men även silket för 1780 1 27 skålpund, gick samma väg som det förra.

Något år senare meddelas att konungen återlämnat allt det silke han under ett par års tid mottagit från Lund. Kanslern uppträder nu som affärsman och lyckas förmå sidenfabrikör Abraham Remahl i Stockholm att övertaga 30 skålpund silke för en summa av 65 riksdaler, fastän denne gjorde anmärkningar på silkets godhet. Kanslern fann det glädjande att man nu äntligen var kommen så långt att verklig inkomst kunde påräknas av silkesaveln. Men därvid var nödvändigt att silket i fortsättningen behandlades på sätt som Remahl föreskrivit. Lidbeck menade att förbättringen endast kunde ske i den mån man lärde sig behandla silket. Kanslern är otålig och erinrar om att det var angeläget att de av fabrikören begärda ändringarna vid silkets haspling och sortering blev genast och utan uppskov verkställda och sedan allt framgent iakttagna. Det vår icke utan stor möda han förmått Remahl mottaga silket, varför det skulle vara honom okärt om man inte kunde uppfylla vad som åstundades. Hans bemödande för silkets avsättning skulle äventyras och den inrotade fördomen mot det svenska silkets användbarhet bestå, kanske för alltid. Säkert gjorde Lidbeck vad han förmådde, men svårigheterna var för stora. I den olämpliga lokalen angreps silkesmaskarna av sjukdomar. Lidbecks medhjälpare hade visserligen hunnit bliva inövade på platsen, men ingen av dem hade varit i tillfälle se hur silkesavel bedrevs utomlands och att få hit en utlänning, som var kunnig i dessa stycken, stötte på ekonomiska svårigheter. V ad Lidbeck själv under sin utlandsresa kunnat inhämta om silkesodling var säkert inte mera betydande. Han fick såsom nämnts pröva sig fram. Vid ett tillfälle hette det, att han dagligen övade sig med haspling. Ar 1784 påbörjades en grundlig reparation av orangerihuset. I samband därmed inreddes vinden över växthuset till rum för silkesaveln i stället för själva växthuset som förut använts därtill. Vinden låg vid sidan om anatomisalen (också inrymd i orangerihuset) och sades vara stor och tämligen ljus. Arbetet tog sin tid, silkesaveln låg nere och det

dröjde innan Lidbeck kunde taga vinden i besittning. När så skedde kom några svåra år, vinterkyla och regniga somrar, som åstadkom stor förödelse bland mullbärsträden. Det skånska klimatet var inte så milt, som man väntat. Nya mullbärsträd drogs, men detta tog också tid. Lidbeck hade dock till Remahl sänt 10 skålpund silke, samlat under ett par års tid. Remahl fann silket dåligt och ville inte ge så mycket som förut och inte alls mottaga sådant silke i fortsättningen. I ett privat brev till Lidbeck från en tjänsteman i Stockholm heter det: »Gubben Remahl var ordentligt ond över silkets släta beskaffenhet och var på väg att skicka det tillbaka.» Han hade måst kassera minst två skålpund som helt odugligt. Melker Falkenberg hade då avgått från kanslersp.osten, hans efterträdare, Carl Axel Trolle-Wachtmeister, visade inte samma intresse för det skånska silket änskönt han studerat i Lund - eller kanske just därför. Lidbecks verksamhet fortgick ännu fram till 1795, som var sista året och därmed var det slut med silkesaveln i Lund (åtminstone för den gången) . Detta sista året hade hustrun Ingrid Olsdotter uppassat silkesmaskarna från 18 juni till 24 augusti, Ester Persdotter varit behjälplig vid plockning av mullbärsblad och timmerman Anders Persson hjälpt till vid plockning från höga träd. Silkesavkastningen för året blev ett skålpund och l 7 lod, som samman med avkastningen från de båda närmast föregående åren, något mer än ett skålpund, inlämnades till konsistoriet i samband med Lidbecks avgång från sin tjänst. Han var då sjuk, sonen Anders Lidbeck överlämnade silket och meddelade att det skulle anmälas till erhållande av premie och sedan säljas. En herre i Landskrona vid namn Borneman kunde tänkas vilja köpa det och därav nysta spelsträngar. Samtidigt inlämnades förteckning på fast och lös inredning å växthusvinden, där silkesaveln haft sitt hemvist de sista åren. Där fanns en inmurad kopparpanna, en uppsatt ugn med överbyggnad, en av samma slag ouppsatt, 3 st sil6 - Kulturen 1972

keshasplar, 1 1 2 st masklådor, bräder till stellage och ett par kardor att karda florettsilke med. Det var allt. Borneman synes inte ha köpt något silke, ty ett par år senare omtalas att det av Lidbeck inlämnade silket skulle genom kungörelse i Lunds W eckoblad utbjudas till salu. Men om silket fann någon köpare nu är också ovisst. Det kan mycket väl vara samma silke som ännu är i behåll och förvaras samman med sidentyget. I mer än 40 år sysslade Lidbeck med silkesodling och trots alla motgångar och besvikelser ville han inte släppa tron på det skånska silkets goda framtid. Men med åren blev han alltmera ensam därom, så ensam att det inte fanns någon som ville eller kunde fortsätta där han slutat. Mullbärsträden i Paradislyckan rensades bort, de blev tillbränsle och glömdes. Glömt var också det omtalade sidentyget, tills det åter kom fram i ljuset och gavs nytt värde. Men oavsett detta och även om det skånska silket skulle vara uppblandat, utgör tygbitarna ett vackert och dyrbart minne av en hängiven strävan som hade varit värd ett bättre öde, än vad som bestods Lidbeck.

Källor· Materialet till framställningen är främst hämtat från Lidbecks efterlämnade papper, hans brev och skrifter. Dessutom har konsistorieprotokoll och kanslersbrev anlitats. Utöver detta och vad som direkt redogöres för i texten kan nämnas: »Underrättelser om den forna mullbärsplantagen och silkesodlingen i Lund» av Johan Wilhelm Zetterstedt 1840.

Noter l 1755 fanns 20.000 mullbärsträd i Paradislyckan.

Langyedoc, distrikt i Frankrike, känt för sina silkesodlingar. 3 Johan Rosen, docent, förestod professuren i romersk vältalighet och poesi vid Lunds universitet 1754, seder~era lektor i Göteborg. 2

CHRISTINA LINDVALL-NORDIN

Perukmakeri

Till färgbild VI Mängder av karikatyrer, både i bild och skrift, har under tidernas lopp gjorts, som skildrat personer som antingen berövats sina peruker eller som haft extremt stora och höga peruker. Det var tacksamt att skämta om damernas voluminösa peruker, som nästan omöjliggjorde entreer genom dörrar och in i droskor. Men också männen har varit föremål för grova karikeringar. Under 1600-talets senare del börjar perukmakarna uppträda i svenska mantals- och hantverkarrullor. Men genombrottet för detta yrke kom dock först på 1700-talet, då peruken blev en modeföreteelse att räkna med. Sedan 1600talet hade de manliga perukmodena växlat, allonge och .spansk peruk, stussperuk, knutperuk, pungperuk, stångpiskperuk, traubenperuk osv. Därtill kom under 1700-talet alla konstfulla damperuker, som pryddes med band, fåglar, fjädrar, skepp, vagnar och mycket annat - fantasirikedomen var enorm. Skötseln av perukerna anförtroddes åt perukmakaren, men pudringen kunde man själv klara, om man fick assistans. Förutom det vanliga vita pudret användes pastellfärgade och metallglänsande pudersorter. Otaliga är även de skämtteckningar som skildrar perukpudring, där bäraren knappt syns för de stora pudermoln, man åstadkom med puderpusten. På 1780-talet började perukmakarna få avsättningssvårigheter för sina produkter. Detta sammanhängde med modeutvecklingen; man hade börjat »bruka egna hår» i stället. 1800-talsmoderna föreskrev inte längre peruk för fullbordad

elegans. Däremot var postischer och löslockar en stor artikel för damerna. Intressanta uppgifter om peruker och peruktillverkning återfinns i 1700-talslitteraturen. Så finns t.ex. i Kriinitz Encyklopedi (1789) utmärkta planscher, som visar perukmakarens alla verktyg. I en annan volym från samma år, Werkstätte und Hantwerke, beskrives noga materialet till och tillverkningen av peruker. Det är frappant hur likartade verktyg öch arbetsmoment är nu, nästan två hundra år senare. Inom teatern är och förblir peruken ett oumbärligt komplement i maskeringen. På teatrarnas ateljeer lär man ännu upp ungdomar i yrket - man måste ju försäkra sig om att i framtiden kunna få tag på kompetenta hantverkare, och · fortfarande finns »perukmakare» upptaget i Rikstelefonkatalogens yrkesregister. Förutom teaterperuker och rena modeperuker - under 1960-talet blev det en modefluga att b ära peruk eller postisch - tillverkar perukmakarna s.k. medicinska peruker till personer, som vill dölja sin skallighet. Man är numera dock inte helt h änvisad till handgjorda peruker; det har de senare åren importerats lättskötta och billiga .syntetperuker. Men de kan inte konkurrera varken utseendemässigt eller kvalitetsmässigt med de handgjorda perukerna. Den siste perukmakaren i Lund, Alfred Bertini (f. 1872) sålde för ett trettiotal år sedan sina redskap och delar av sitt lager till museet. Förutom perukmakare var han frisör, och han hade gått i sin fars, H erman Bertinis skola. En del av de redskap, som hamnade på Kulturen, kommer ursprungligen från faderns verkstad. Alfred Bertini hade bl.a. t eaterperuker till uthyrning, och vid studentspex och karnevaler tillkallades han ofta för att stå för maskeringen. Tillverkningen av en peruk är tidskrävande och fordrar minutiös noggrannhet. Anskaffningen av material, hår, är numera inget större problem. Stadsteatern i Malmö köper färdigt hår från kontinenten, till priser av mellan l 5.000 och 20.000 kronor per kilo, beroende på hårets längd och kva-

i. Avdrag av kistebrev »Äktenskaplig träta». Under vilt tumult har kvinnan ryckt peruken av sin man. Berlingska tryckeriet i Lund, 1700talet.

B.Perukmakare. Bertini, ',~ '· _J>1 . . . · 1, Clemensgatan 1. ~ -

sa::ng

; ·

Hårklippning och

frisering. Beställningar å Peruker, Touper , Dambenor och fl ätor m. m. mottagas och g ;iras efter nyaste och bästa metoden af

H. Bertini.

2. Annons från år 1881 i Lunds V eckoblad, för Alfred Bertinis faders, Herman Bertinis, frisersalong i Lund.

litet. Bertini köpte det hår han behövde av judar, som köpt upp flätor och avklippt hår av flickor ute på landet. I fortsättningen anför jag tillverkningsproceduren, såsom Bertini berättat vid intervjuer, som gjordes i samband m ed nedläggningen av hans firma 1943. Innan någon bearbetning över huvud taget kan påbörjas måste håret tvättas noga i sodalut, och därefter får det ligga och dra i en gryta med färgbad. Efter torkning placeras håret mellan ett par kardetscher, som belastats med en tyngd. Härifrån drar man fram några få hårstrån åt gången, lagom till en s.k. passe, vilket är den kvantitet hår, som fästes i ett moment. Resten av arbetet utföres på perukstocken, som man under arbetets gång har liggande i knäet. Smala band av bomull (numera av syntetmaterial) spikas fast på stocken med en perukmakarehammare, efter speciella regler. På dessa band spännes och fästes ett tunt nät (gas, siden eller tyll), som ska bilda monturen, dvs . underlaget för peruken. Med hjälp av ett virknålsliknande redskap, tambourerarnålen, fästes passeerna, med några få hårstrån i varje, vid underlaget. Detta kallas att tambourera - ett tålamodsprövande arbete som kräver god syn. I hårfästet och benan kan det ibland vara lämpligt att tambourera ett hårstrå i taget, för att det ska se illusoriskt ut. Man

3. Några av perulanakare Bertinis utensilier - delvis paralleller till de perulanakareverktyg, som avbildas i 1700-talslitteraturen: perukstock med påbörjad peruk av tresser, kardor för tillverkning av hårcrepe, kardetscher med kardstiften fästade i tjockt läder, tänger för olika slags lockning, skaft till tambourerarnål, kam och perulanakarehammare.

4. Interiör från perukmakeriet på Stadsteatern förf.

Malmö. 197 r. Foto

börjar alltid att bygga upp peruken från hårfästet i nacken och arbetar uppåt. När allt håret sitter fast vid monturen, tas peruken av stocken och kanterna sys in och finjusteras, för att åter sättas på stocken för det slutgiltiga momentet, friseringen. Var det fråga om teaterperuker eller flätor, arbetade man på ett annat, enklare sätt. Man gjorde tresser, fransar av hår, i en s.k. tresseringsram. Tresserna sydde man sedan fast på monturen med små stygn - man slapp alltså den tidskrävande tamboureringen. Till peruker med långt hängande hår, typ allonge, var det nödvändigt att bygga upp peruken helt och hållet av tresser, så när som på benan, som skulle tamboureras, vare sig det gällde dagsperuk eller teaterperuk.

5. Perukmakare Hallgren vid Malmö Stadsteater, i arbete med perukstocken liggande på en dyna i knäet. Foto förf.

6. Tambourering, med några få hårstrån i taget. Tillverkning av »negerperuk» till pjäsen »Mordänglar», Intiman i Malmö, hösten 197i. Foto förf.

7. Ett band fästes vid hårfästet för att skydda peruken vid det slutgiltiga momentet, friseringen. Perukmakeriet, Malmö Stadsteater. Foto förf.

Av spillmaterialet gjordes skägg och mustascher. Till dessa arbeten kardade man håret mellan vanliga ullkardor och fick så fram »crepe ». Denna tambourerades fast vid tyllen eller nätet, som man fixerat på perukstocken. Perukmakaren var även väl förfaren i konsten att göra flätor och toupeer. En speciell typ som Bertini ofta fick göra till stadens judiska kvinnor var s.k. dambenor. De gifta kvinnorna hade rakat bort ett parti från hårfästet i pannan och uppåt, som på dagen doldes av dessa dambenor. Enligt vad Sven B. Ek skriver i »Nöden i Lund», så var peruken den gifta ortodoxa judekvinnans karaktäristikum, liksom huvudbonaden hos den gifta svenska allmogekvinnan. go

·,-·-

.,.('a.71" 8. Teckning ur serien »Rörstrands gesällen>, omkr. 1780. Kulturens arkiv.

Källor Otryckta Uppteckningar med Alfred Bertini, 1943· Kulturens arkiv. Tryckta Richard Corson, Fashions in hair. London 1965. Sven B. Ek, Nöden i Lund. Lund 197r. Gunnel Hazelius-Berg, Peruker och h årtourer. Fataburen 1936, Stockholm. William Karlson, Peruker och perukmod. Kulturen 1940, Lund. Kriinitz, Encyklopedie. Hallen 1789. Lindberg-Söderlund, Hantverkarna IL Stockholm 1949· Sechzig eröfnete W erkstätte. Wien 1789.

JAN GERBER

Praktkammar

Till färgbild VII »Mästerstycken inom Stockholms Kammakarskrå, 3 st. 2 i horn, 1 i metall, den senare märkt N S B 1765.» Denna uppgift ur Bukowskis katalog för vårauktionen 1903 tog intendenten Georg Karlin fasta på och inköpte de tre kammar det var frågan om för 30 kronor. De två hornkammarna är av samma t yp, mycket h öga, med glest satta tänder, som i ändarna är försedda med spolrespektive kulformade avslutningar (färgbild VII). För hårets vård kan de inte vara avsedda, men Karlin gör på katalogkortet den anmärkningen att han hört att de kan ha använts vid uppläggning av peruker. Kanhända, m en snarast kan man förmoda att kammarna är ett prov på hantverksskicklighet, där utförandet är viktigare än produktens funktion. En sådan utveckling av mästarproven är inte ovanlig under 1700-talet. Mässingskammen kan väl fungera som h årkam med sina korta, tätt placerade tänder, men är synn erligen obekväm att använda med den oproportionerligt stora överbyggnaden; också här har man anledning misstänka att det rör sig om ett skicklighetsprov (bild 1). Den ena hornkammen är som framgår av färgbilden försedd med en mycket tät och fin genombruten ornamentik samt bokstäverna C H i ett monogram på mitten. M ässingskammen har initialerna N S B samt på var sida därom A(nno) 1765. Är det här frågan om mästerstycken tillverkade i Stockholm och vilka är i så fall de mästare som döljer sig bakom initialerna? En givande källa är bevarade protokoll från Stockholms

r. Kam av mässing. Kan möjligen ha använts som hantverksskylt. Höjd 10,7 cm. KM 13.770.

Kammakarämbete, omfattande tiden 1768-1860 (i Nordiska museet s arkiv) . Av protokollet för ett av de första sammanträdena l 768 framgår det att den mästare som sist vunnit inträde i ämbetet hette Nils Swedberg (N S B). Kammens datering 1765 b ör vara det år då denne erhållit mästerskap och vi kan alltså våga en förmodan att kammen ingick i mästarprovet. För att återvända till protokollen så föranleddes den först relaterade sammankomsten i volymen av gesällen och mästarsonen Carl Fredrik Hults anhållan om att få utföra mästerstycke. Hans anhållan b eviljades och för m ästerskaps vinnande skulle han utföra sex olika verktyg, sexton kammar, därav tio av horn, fyra av elfenben, en av sköldpadd samt 93

2 och 3. Två detaljer av huvudet på mästarbrev av pergament utfärdat av Kammakarämbetet i Stockholm. Bilderna visar vad som ingick i mästerstycket, som olika slag av verktyg och kammar, kryckor och kruthorn. Nordiska Museets arkiv.

4. Kam av horn med initialerna I P H . Höjd g,6 cm, Nordiska museet, inv. nr. 15.687.

en av mässing, vidare ett kruthorn, en krycka och en krok (för promenadkäpp) av elfenben samt två dylika av horn (bild 2 o. 3). Efter två månader, det var den normala tidsrymden, visade Carl F. Hult upp sitt omfattande prov, vilk et godkändes. Bland hornkammarna i det framlagda provet låg kammen med det genombrutna ornamentet och initialerna C H. Påståendet fordrar naturligtvis ett starkare b elägg än överensstämmelsen mellan bokstäverna C H och namnet Carl Fredrik Hult. Ett sådant finns. I Nordiska museet förvaras en kam, som är i det närmaste identisk med Kulturens, men där monogrammet utgöres av de sammanskrivna bokstäverna I P H (bild 4). Denna kam skänktes år 1887 till Nordiska museet av kammakaren A. E. Schuldheis, vilken fått den av sin fader Christian Philip Schuldheis, som år I 807 valdes till ålderman efter Johan Petter Hult (I P H). 95

Redan 1769, året efter det att Carl F. Hult blivit mästare, finner vi i protokollet att gesällen Johan P. Hult anhåller om att få göra mästarprov. Huruvida de var bröder eller på annat vis släkt framgår inte. Däremot kan man tydligt spåra Nordiska museets kam till Johan P. Hult. Den säkra proveniensen för denna kam samt de båda kammarnas inbördes stora likhet, liksom överensstämmelsen mellan mästarnamn och initialer möjliggör attribuering av Kulturens kam till Carl Fredrik Hult. Om den helt odekorerade hornkammen ingick i någon av de ovannämndas mästerstycken är omöjligt att avgöra. De tre kammarna såldes på Bukowski i en lott, men vi har sett att mässingskammen och den dekorerade hornkammen hade olika ursprung. En exakt motsvarighet till denna kam, gjoi:d av den tidigare nämnde C. P. Schuldheis som mästarprov 1794, finns på Nordiska museet, vilket visar att också denna enklare typ ingick i kammakarnas mästerstycke.

Silverterrin, tillverkad av Christopher Dey i Riga och daterad 1739. Ur Adolphsonska donationen. KM 64.142. 7 - Kulturen 1972

Baltiskt barocksilver ur Adolphsonska donationen.

Murmästare Mårten Ohlssons m ästerstycke 1750. Lunds landsarkiv.

Akademimurmästare Gottfried Samuel Hennings mästerstycke 1754. Lunds landsarkiv.

Sidenbrokad, förvarad på Nordiska museet. Enligt medföljande anteckning vävd av silke ifrån Lund och Drottningholm.

Kvinna, som får hjälp med sin koaffyr. Oljemålning på duk. 1700-tal. Okänd konstnär. 93 X 6I cm. KM 15.580.

VII

Två kammar av horn, KM 13.770. Den övre med initialerna C H höjd 9,9 cm. Den nedre, höjd 9 cm, har en exakt motsvarighet i Nordiska museet (inv. nr. 17.145) utförd av C P Schuldheis 1794 som del av mästerstycke.

VIII

Täcke med granatäpplemönster, KID 1691. Korsstygnsbroderi med ullgarn. 245 X 130 cm. Oxie härad, Skåne. KM 64.079.

Matta av fårskinn, gjord som mästerstycke 1812 av körsnären Johan Pettersson ( 1784-1860 ). D eposition.

Två krukor funna i en timrad brunn från omkr. vid Kiliansgatan i Lund.

1200.

Folkets hus tomt

Helfranska bokband av Johan Berggren i Lund (1802-1815). Ur Thomanderska biblioteket.

XII

Sockertång, troligen ett prov inom klensmedsyrket; sadelmakardäxel, ingående i en hovslagares mästarprov; borrsväng, daterad 1794; handskar, ingående i handskmakaren Carl Fredrik Bromanders mästarprov, utfört i Göteborg 1812.

Skrivställ med Merkurius och amorin, Fiirstenberg 1760-tal. Total höjd 26,5 cm. KM 35.555. Lunds landsarkiv.

XIV

Lock till praktpotpourri, Meissen lgoo-talets början, efter original av Kändler. KM 60.143. Lunds landsarkiv.

Gesällbehyvling, modell utförd på Kulturen. Figurernas höjd ca 33 cm.

XVI

Det stma myntfyndet från Skomakaregatan

Lund, maj 197r.

MÄRTA LINDSTRöM

Broderat täcke från 1691

Till färgbild VIII och bilden på nästa sida

I »Gammal Allmogeslöjd från Malmöhus län» utgiven 1916 finns en färgbild, en helsida, av ett granatäpplemönstrat, korsstygnsbroderat täcke från Oxie härad, daterat 1691. Genom en testamentarisk donation hösten 1971 av fru Hilma Jönsson i Vellinge pryder täcket nu Kulturens samlingar. Så långt man vet har det gått inom såmma släkt i södra Oxie härad, men det finns inga traditioner om vem som utfört det. På ena långsidan finns monogram och årtal K i D 1691. OAS i/D K i D Ki utfört i kedjesöm med brunt och vitt silke. i/D har blivit uttytt »i Vellinge»? D et kunde lika gärna läsas som ett iAD. Täcket är 245 X 130 cm och hopsytt av två längder, den ena smalare och lite längre än den andra. Det är broderat med 2-trådigt, blankt, S-spunnet ullgarn, både tvinnat och otvinnat på en botten av ljus linnetvist med Z-spunnen tråd. Skeden ger 31 stygnho cm. Från samma trakter kommer också ett tvistsömstäcke, daterat 1684, som tillhör Nationalmuseum. Det har regelbundet mönster av valknutar, tulpaner och ekollon på blå botten och samma kantbård som vårt. De karakteristiska skånska »tvistmönstren» har utförts lika mycket med korsstygn som med tvistsöm och ofta med b ådadera. Korsstygn var inte särskilt vanligt i Europa förrän på 1500-talet medan det t.ex. finns förnämliga tvistsömsbroderier i enbart silke från l 100-1200-talen. Granatäpplet är ett av de mest använda och varierade textilmönstren under 1400-1600-t alen och i vårt täcke är renässanstypen genuin. Brodösen bör ha följt en tryckt förlaga, att döma av den avancerade teckningen. 8 - Kulturen 1972

CHRISTINA LINDVALL-NORDIN

Att göra snodder med slynggaffel

Slynggaffeln ser ut som en liten hötjuga i miniatyr och den har många namn: bandgubbe, knytgaffel, murkesticka m.m. Med detta lilla behändiga redskap gjorde man snodder, snören, kantband och tömmar - man slyngade, knöt eller murkade. Slynga-slunga finns etymologiskt belagt i nordvästra och sydöstra hörnen av Skåne och murka i mellersta och norra delarna. I Danmark kallas slynggaffeln för nullestock eller snoregaffel. Där har man belägg för att den varit känd på 1600-talet. En variant förekommer i Kristian IV :s dotter Leonore Christine Ulfelds (1621 - 98) memoarer Jammersminde, som hon skrev under sin 21 år långa fängelsevistelse .i Blå tornet i Köpenhamn. Hon berättar bl.a. hur hon, för att fördriva tiden, gjorde sig ett litet verktyg, som hon kunde göra band på. Av en avbruten träslev och en insmugglad glasskärva gjorde hon en liten knytgaffel. Med utgångspunkt från en garnögla runt ett av hornen, slår man en maska, lyfter av ursprungsöglan och sätter på den nya maskan. Därefter slås en maska i sänder runt vart och ett av hornen, den gamla maskan släpps och den nya träs på hornet. Produkten blir en fyrkantig snodd. Arbetsmetoden är i princip densamma som vid snoddknytning på en trådrulle. Många barn har fått lära sig att göra sina dockeband, hopprep och leksakstömmar med hjälp av en trådrulle, i vilken man slagit ner fyra spikar runt ett av hålen. Även här blir resultatet en fyr sidig snodd, som växer ner igenom trådrullen och ut genom motsatta hålet. Typen är välkänd även i Danmark, där trådrullen gjorts om och 99

1. Slynggafflar - handgubbar - av elfenben och trä. Längd 10-15 an.

2 . Knytning av fyrsidig snodd m ed hjälp av slynggaffel.

fått en elegantare skepnad: »strikke-kone», en liten kvinnofigur med fyra piggar på huvudknoppen, gjord av trä. 100

YVONNE MARTENSSON

Ett konststycke av sockerbagaren

Ordet krokan kommer av det franska ordet croquant, vilket betyder något som kr asar mellan t änderna. »Med ordet krokan menas vanligen en större, hög med prydnader utsmyckad uppsats av olika material, dock vanligast av sprits- och krokanmassa samt karamell, på vars högsta del vanligen fästas emblem för något visst föremål. Oftast har krokanen formen av ett tempel i flera avsatser eller våningar. » Så skrev konditor Carl Johan Grafström 1892 i sin samma år publicerade bok K onditorn, handbok i konsten att tillverka sockerbageri- och konditorivaror. -Krokanen utgjorde på den tiden inte bara en del av en festlig middag, den var i lika stor utsträckning en bordet s prydnad. Förutom att den således skulle vara vacker att se på »fordras stil och ide samt hänsyn till tyngdlagamas fordringar. Konditorn kan nog med karamell osv. sätta upp en tung överbyggnad på ett luftigt underlag av klent utseende, men då bör iden tydligt visa att gäst erna icke behöva frukta krokanens ramlande.» Krokaner är inte längre lika vanliga vid större högtider och middagar. Men så har även själva måltiderna förenklats och rätternas antal skurits ned och utgör idag oftast endast en bråkdel av äldre tiders anrättningar. Inte heller ser man som Fröding »kalifens borg av skär krokan i ett fönster vid ett torg i stan''. Vid stora gästabud förek om ansenliga bordsuppsatser, ofta i flera våningar, vilka stod som prydnader under hela måltiden. Både i konsten och litteraturen finns skildringar 101

I. Ritning till krokan eller annan uppsats. Efter Careme 1852. Tillhör Nordiska museet.

av dylika magnifika bord. På ett kopparstick av David Kläcker Ehrenstrahl beskrives ett av borden vid den måltid som hölls i rikssalen på Stockholms slott den 18 december 1672 vid Karl XI:s regeringstillträde. Förutom de i pyramider uppsatta »Confiturerna» ses på bordets mitt en uppsats i form av ett kolonnuppburet rundtempel krönt av en större figur. Sådana skåderätter eller Schaugerichte var ursprungligen antagligen inte ätbara. Under renässansen blev det vanligt att man placerade skålar med konfekt och kanderad frukt på de olika avsatserna. Senare blev även själva uppbyggnaden av ätbart material, vilket så småningom utmynnade i de stora s.k. pieces montees, som blev så vanliga alltifrån barocken till och med den viktorianska eran. Ännu i början av 1800-talet fanns något av denna tradition kvar här i Sverige genom de stora bordsprydnader, 102

2. »Sexsidigt krokanarbete omkring 2/3 af naturlig storlek som bör vara sådan att krokandens nederst a mått blir l 2 tum= 1 12 aln. Höjden är precis 2/3.» Ritning med uppgifter av C. G. Grafström 1860. Tillhör Nordiska museet.

.som sockerbagarna lånade ut till fester och högtider. De vanligaste prydn:iderna kallades »tambourer » och bestod av förgyllda trä- och pappuppsatser, vilka överst pryddes med tygblommor. Dessa uppsatser belades med konfekt och prydde bordet under middagen. En framstående konditor kunde även låna ut brickor, »plateauer», av brons- och spegelglas, på vilka ställdes figurgrupper e.dyl. av porslin och kristall. En konditor kunde vinna beröm för det sätt på vilket han »beströdde» dessa spegelplatåer. Söndermald marmor i olika färger utströddes på platån, så att olika mönster framträdde, beroende på måltidens karaktär och anledning. På så sätt kunde namnchiffer, landskap, slott o.dyl. växa fram. Detta utfördes ännu på 1830-talet i Stockholm. Krokanen, som till typen är en uppsats, har ett okänt ursprung. Den hör ihop med tillgången på socker och bör därmed ha kommit till Sverige med sockerbagarna under me-

deltiden. Säkert är emellertid att redan Gustav Vasa hade sockerbagare anställda vid sitt hov, vilka gjorde krokaner. Sockerbagarna sorterade till en början under andra yrken - en tid med kryddkramhandlarna, men deras antal ökade så småningom så mycket, att de 1767 kunde bilda en egen organisation med egna reglementen och förordningar - Sockerbagaresocieteten. I reglementet utfärdat den 7 augusti 1767 står bl.a.: »Alldenstund Socker-Bagarne här i Staden, hvilka ifrån äldre tider varit räknade ibland Konstnärer, nu mera så til tagit at, emot förra tider, de bestå af flera Personer: Fördenskul komma de hädanefter at utgöra en Borgerlig Societet och skal således ingen, som ej behörigen lärt och tjent samt til en societetens Ledamot blifwit antagen, och på denna Näring Burskap wunnit, tillåtit wara, samma Näring för Allmänhetens behof at idka och drifva, eller åtnjuta Fri- och Rättigheter, som denna Societet tilhöra; hwar öfwer wederbörande hafwa at hålla så noga upsigt, at icke något fuskeri må föröfwas; wid Laga plikt.» Som framgår av ovanstående betraktade sig sockerbagarna här i landet som konstnärer, men så var fallet även på kontinenten. Framför allt påminde sockerbagarens arbete mycl$.et om skulptörens modelierande. För att åstadkomma t.ex. de figurer, som ofta ingick i de stora bordsuppsatserna, gjorde konditorn först ett original i vax, efter vilket en gipsforms avgöts och därefter delades i två delar. I negativen nedtrycktes sedan dragantmassa och en hård kärna skapades, över vilken konditorn sedan på fri hand kunde fortsätta dekoreringen och utsmyckningen. På fackspråk kallas detta att poussera och betyder att man med hjälp av händerna och särskilda pousserstockar förfärdigar djur, blommor etc. Händer och fötter gjordes på fri hand. Figurerna kunde också fås att likna porslinfigurer genom att lackeras så att de glänste eller också kunde de förgyllas. Att skära ut formar eller estamper av gips utgjorde ibland en nödvändig fritidssysselsättning för sockerbagaren. Formarna kunde föreställa nen i molnen sväfvande draperad

3. Ritning till sexsidig krokan med kupol av C. J. Grafström. Tillhör Nordiska museet.

engel, dels djur, såsom fåglar, fiskar, Renar, stengetter samt äfven andra slag t.ex. fyllhorn, timglas». Till en sockerbagares uppgifter hörde att göra alla slags bakverk av socker, bakelser, konfekt, krokaner, candeer, arbeten av dragee, a la glace, men även limonader, mandelmjölk och likörer. Konsumtionen av vissa av dessa läckerheter måste stund-

ros

tals varit högt uppdriven och krävt en specialisering, vilket framgår av att det under barocken fanns särskilda s.k. dessertmålare, som hade till uppgift att färgsätta de av sockerbagaren för desserten tillverkade figurerna, djuren etc. av marsipandeg. I reglementet för Sockerbagaresocieteten fanns mycket noga och ingående angivet hur man skulle förfara vid antagandet av lärlingar och gesäller och likaså vad som krävdes av en gesäll för att han skulle få avlägga ett mästarprov och bli antagen i Societeten. En gesäll måste ha fullgjort sina läroår utan några anmärkningar (vilket gällde även det personliga uppträdandet) hos en sockerbagare som redan var medlem i föreningen. Medlemskapet i Societeten var nämligen förenat med en årsavgift, en inkomstkälla ma.n säkerligen var angelägen att slå vakt om. Det fanns faktiskt sockerbagare, framför allt hitflyttade utlänningar, som utövade yrket utan att vara medlemmar, till societetsledamöternas stora förargelse och man gjorde allt för att inordna så många som möjligt i organisationen, och när det inte gick, var en motåtgärd, att t.ex. inte låta gesäller till dylika sockerbagare avlägga mästarprov. När en gesäll väl fått tillåtelse att göra ett mästerstycke, utsågs en konditor bland societetens medlemmar hos vilken provet skulle utföras, och fyra andra sockerbagare, vilka skulle övervaka arbetet. Dessa fyra kallades skådemästare och hade att inför de övriga ledamöterna intyga att styckmästaren, som gesällen kallades vid provets avläggande, utfört mästerstycket ensam. En genomgång av Sockerbagaresocietetens protokollsböcker för åren 1767-1852 visar att en gesäll som mästerstycke oftast skulle utföra mellan 12 och 14 s.k. pjäser, efter ett förelagt program. Ett sådant kunde t.ex. se ut som detta, vilket förelades sockerbagaregesällen Gustaf Fogman den 31 maj 1798:

ro6

4. Tempelkrokan »helt och hållet ätbar». Ur C. J. Grafströms Konditorn. 1892.

r 2

3 4 5

6 7

8 g

Et mellanstycke af Dragant efter Ritning, hvilken Herr Deputeranden Lundin lofvade lämna. En oval Maspankruka i hög facon af Trettiotre delar. En vit gateau i hög f acon med bord. Italiensk Cander Tvänne Slags Morceller af grädde, en vit och en röd Dragen Caramell i fyra Couleurer Mandelmjölks Substance Clariqvetter i Cander af körsbär och Hallon Tvänne Glacer, en appelcine och en Caffe Fyra Tallrikar, en vanille, en gräddbisqvite, en med italienska Mariner och en med klara körsbär, genomdragen m ed Caramell.

I sin ansökan till Societeten om att få avlägga mästerstycke måste gesällen ange om han skulle slå sig ned i Stockholm eller i landsorten. Programmet för mästerstycket utformades nämligen därefter. Skulle gesällen »Öppna bod » i någon mindre stad, räckte det oftast med ett mästarprov som omfattade endast mellan 4 och 7 s.k. stycken. Anspråk en på konditorivarorna utanför huvudstaden ansågs tydligen inte behöva vara så höga. Av protokollsböckerna framgår att mästerstycket alltid godkännes och gesällen förklaras som mästare, även om det givetvis kunde förekomma anmärkningar på ett eller annat stycke i provet. I några fall hände emellertid att gesällen, som ämnade bosätta sig i en mindre stad, för att bli godkänd, måste lova att inte flytta till Stockholm, såvida han inte ville göra om mästerstycket, eller som det lyder i ett av protokollen: »med wilkor likwäl, at icke å detta mästerstycke kunna sig här i Staden til Såckerbagarehandteringens idkande nedsätta.» Hur det kunde gå till när en gesäll skulle avlägga sitt mästerstycke beskriver Carl Johan Grafström år 1847 i sina opublicerade dagböcker, även omjust Grafströms beteende vid tillfället säkerligen var lika ovanligt som förmodligen föga uppskattat. Så här skriver han: »Den 13 December ...

I08

5. Snirkelschabloner till krokaner. Ur C. J. Grafströms Konditorn.

Jag måste äfven gJora mästerstycke inför Socker- och Schweitzeri-bagaresocieteten. Det lär vara vanligt att då stycket föreläggs, så dricks ett par buteljer punsch osv. Men då stycket visas bjuder den nye mästaren på en sexa eller souper. Som jag likväl fann att jag var nog öfverhopad med k ostnader från alla håll och jag af böjelse hvarken hade vilja eller lust att kasta bort 20 a 30 Bco för en mängd obekanta personer så beslöt jag att inte följa det gamla bruket. Således då mästerstycket, som bestod af krokan, blomstervas, Confekt, Bakelser, Glacer osv., var visad och de värda herrarna sm akat på dvs. ät it upp glacen samt stoppat confecten i fickan så börjades med att antaga mig till mästare och fortsattes med att de värde herrarna gingo och väntade på den sköna supen. D å stycket förelades så voro endast fyra a fem herrar sockerbagare uppe: ett glas punsch var ju inte värt att gå för. Men nu, nu voro omkring 20 a 25 personer der. 109

6. Krokan uppbyggd av olika snirkelformer. Ur C. J. Grafströms Konditorn.

Nåväl de väntade och pratade med hvarandra, allt i verklig skråanda, och somliga nedläto sig att samtala med mig - men ingen sexa kom. De började snegla på hvaran och jag hörde ord ~m 'det ser ut som om inte' . . . 'Det var kuriöst' osv. Då en timme snart förgått tog den ena sin rock, så den andra, så allihop tills jag blev ensam. Stackare dem hvilka kommit långt från söder och norr för att få sig en sup och en sexa.» Protokollen från societetens sammanträden visar att en krokan så gott som alltid ingick i mästerstycket, vare sig gesällen skulle slå sig ned i Stockholm eller någon annanstans. Före provets avläggande tillställdes gesällen en ritning på hur krokanen skulle se ut, men gesällen kunde även själv inkomma med förslag, vilket dock först måste godkännas. Hur såg då dessa krokaner ut? Sveriges Konditor-Förening har ej några ritningar bevarade. I Nordiska museets handlingar finns emellertid sju ritningar, vilka rör socker110

bagareämbetet. Samtliga är utförda av den ovannämnde konditorn C. J. Grafström och utförda mellan åren 185260. Två av dessa föreställer krokaner, medan de övriga avbildar andra typer av uppsatser. Protokollsböckerna ger inte heller mycket ledtråd. I allmänhet står endast att »en krokan» skulle utföras, i några fall »i facon av harpa», »lyra», »äreport» eller till och med

7. »Uppsatser eller våningar däraf kunna vara runda, ovala, åttsidiga, sexsidiga, tresidiga, men sällan fyrsidiga.» Ur C. J. Grafströms Konditorn.

»chinesisk facon». Kanske något i stil med bild 1. Till sällsyntheterna hör ett mästerstycke från år 1825, vilket bl.a. s_k ulle innehålla »en hög krokan föreställande en fästning med sin service» och ett annat från år 1829 som skulle återge »en krokan föreställande ett träd med grenar, blad, frukter och fåglar». Däremot finns flera exempel på att krokanen skulle göras i flera färger och »med 35 delar i botten» samt vara av hög facon. Att krokaner ända in på 1900-talet varit rikt utsirade framgår av den samtida litteraturen. Ord som »krokangrann», »krokanskryt», »krokangotik», »krokanvilla med småtorn och krusiduller» används när författarna vill beskriva något alldeles extra utsirat (uttrycken användes även bildligt). Krokanerna brukade oftast ha formen av torn eller andra höga byggnader. Dessa utsirades sedan med listverk, pilastrar, kapitäler, portiker etc. och kunde när de var som mest påkostade bli miniatyrkopior av verkliga byggnader. Bild 2 111

och 3 visar ritningarna till två likartat uppbyggda krokan er i fyra våningar, den ena tänkt prydd med figurer på balustraderna, den andra utan figurer, men med en krönande kupol. Som framgår av ritningarna gjordes de olika våningarna inte lika höga och breda utan uppbyggn aden avsmalnade uppåt. Ritningarna vittnar om hur n oga och omsorgsfullt en sockerbagare gick till väga för att åstadkomma dessa bakverk. Ett praktexmpel är tempelkrokanen på bild 4. Den var sexsidig och uppförd i fyra våningar med en kupol och krönande figur. H öjden var beräknad till ca 60 cm. För att sock erbagaren skulle vara säker på att de olika arkitekturdetaljerna i varje våning skulle st ämma överens inbördes till höjd och tjocklek borde han låta svarva modeller till kolonnerna i varj e etage och utföra fyra olika portschabloner, en för varje våning. Portarna kunde sedan b eläggas med lämpliga lister, vilka trycktes ut i särskilda listformar. D e inre pilastrarna gjordes av äggviteglasyr, kristyr. Sammanlagt bestod denna krokan av 5 bottnar, 24 portar och 24 kolonner samt figurer till de t re n edre våningarnas kolonner förut om toppfiguren och första våningens figurgrupp . . Till krokanens olika delar användes som tidigare nämnts schabloner av papp i naturlig st orlek, efter vilka man skar krokanmassan. Bild s visar några exempel på snirkelschabloner, vilka antingen kunde användas som delar i en krokan eller själva bilda krokanens uppbyggnad som i bild 6. D e enskilda snirklarna kunde göras upp till 20 cm höga. Även krokanens olika bottnar gjor des efter schabloner. Om en »bild» eller figurgrupp skulle placeras på bottnen måste denna vara hel, m en i annat fall fick krokanen ett luftigare utseende om ett hål skars ut i bottnen så att en ring bildades. Bottnarna kunde då se ut som på bild 7. Krokanens mindre delar (kapitäl, pilastrar etc.) var ofta för små för att kunna utföras av krokanmassan. D essa detaljer utfördes istället med annat ätbart material, t.ex. valnötskärnor för kapitäl, karamellrullar för kolonner etc. Kupolen kunde utföras av gjutet karamellsocker och socker II2

8. Stomritning till krokan. Ur C. J. Grafströms Konditorn.

brutet i stora eller små stycken kunde imitera klippblock eller grundmurar. Innan uppsättningen av krokanen började, måste alla delar vara färdiga och på bottnarna markerades var portar, "bågar etc. skulle placeras. Själva sammanfogningen utfördes med hjälp av kokt k aramellsocker och n är uppsättningen var klar skedde den slutliga utstyrseln med en mängd ätbara prydnader. Att göra en krokan krävde således både skicklighet och fantasi. T rots det var den emellertid »i flera hänseenden ett hast verk som oft a m åst e utföras under nattens timmar emedan dagens äro upptagna af de löpan de, dagliga göromålen ». Ett led i moderniseringen av tillverkningen av krokaner infördes just av Grafström gen om hans förslag att k onstruera stomritningar till uppsatser och krokaner. Förslaget presenterades på Konditorföreningens sammanträde i Stockholm den 5 maj 1881: »En bland de yrkesfrågor hvars förmånliga och tidsenliga lösning skulle bidraga till vårt yrkes 9 - Kulturen 1972

113

g. Barn- eller julkrokan. Ur C. J. Grafströms Konditorn.

höjande är den, hur man skall kunna erhålla mera facon, stil och dock enkelhet för krokaner och uppsatser. Jag tror detta lättast skulle ske genom anskaffandet af stilfulla ritningar: icke till färdiga krokaner och uppsatser (hvaraf vi hafva öfverflöd) utan till stommar för siidana. Då nemligen en krokan eller uppsats vore till sjelfva stommen uppsatt efter stomritning, så återstode för arbetaren, att efter egen smak och förmåga eller efter anvisning, fullt ornera densamma, så att deraf blefve en fullfärdig krokan eller uppsats. Tydligt är att sålunda icke så litet skulle undvikas af de ofta smaklösa och tyngdlagarna motstridiga fantasifoster vi nu ofta se och i deras ställe skulle till den rigtiga och korrekta, om än mer eller mindre väl ornerade arbeten framställas. Jag föreställer mig att om Föreningen utsåge exempelvis 3 personer, inom eller utom sig, för frågans beredande och man öfverenskom om arten, storleken och antalet olika ritningar, äfvensom om andra nödvändiga bestämningar t.ex. om stommens delar skulle vara af utrullad, utskjuten eller gjuten massa, i fler eller färre etager, osv. så

114

ro. Krokan utförd 1971 av konditor Walter Opree, Ramklints konditori, Lund. I

skulle troligen sedan inga stora svårigheter och kostnader orsakas för att erhålla stilfulla och för Föreningens medlemmar tillgängliga stomritningar. Sålunda skulle arbetarnas formsinne snart utvecklas: lodräta, vågräta och vinkelräta linier skulle, oaktadt arbetet sker på fri hand, framträda och en formskön stomme upplif va arbetaren till smakfullt ornerade .» Förslaget antogs och vid nästa sammanträde i november samma år »beslöts att dessa ritningar ( rn på bordet framlagda stomritningar till Krokaner osv.) skulle af kassan b etalas och förblifva Föreningens egendom, med rätt för dess medlemmar, att efter anmälan få låta göra aftryck af desamma ». Bild 8 är exempel på en sådan stomritning. Var de » IO på bordet framlagda stomritningarna» tagit vägen är okänt. De stomritningar som publicerades i Konditorn, av vilka den på bild 8 är en, kan naturligtvis ha presenterats redan vid det ovan omtalade mötet i Konditorföreningen, men är knappast troligt. Av de sju bevarade ritningarna i Nordiska museet finns åtminstone två, vilka med säkerhet är stomritningar till nougatuppsatser (ej här publicerade). De bär båda årtalet 1859 och visar att Grafström själv redan vid den tiden använde sådana i sitt konditori. Krokaner beställdes till födelsedagar, dop och begravningar och bröllopskrokaner förekommer än idag. Men även vid jularna åts krokaner: »till jularne är brukligt att i förlag göra små jul- eller barnkrokaner.» Bild g visar en sådan barnkrokan. Den utfördes som de stora krokanerna men i mindre skala, oftast bara i två våningar. I dag kan en julkrokan se ut som den på bild IO. Dagens krokantillverkning går nämligen i stort sett likadant till som förr. Sockerbagarna använde tidigt krokanen som beteckning för sitt yrke »då med krokan menas de största förnämsta och dyraste av de slags arbeten, om hvilka här ofvan har talats ». Hur betydelsefull den var som symbol för yrket framgår bl.a. av en tvist som uppstod på 1780-talet mellan en pastejbagare och Sockerbagaresocieteten. Pastejbagaren hade nämligen låtit förfärdiga en skylt med en krokan och hängt

II6

1 r. Norrköpings sockerbagaresocietets sigill från år 1844. Nordiska museets skråarkiv.

den utanför sin bod. Societeten menade att pastejbagaren därmed angav att han hade rätt att tillverka och sälja sock erbageriarbeten, dvs . han gjorde intrång på deras privilegier. Tvisten slutade m ed att pastejbagaren dömdes att antingen ta bort skylten eller måla över krokanen. På Sockerbagaresocietetens i Norrköping sigill från år . l 844, bild l l, avbildas, under stadsvapnet och en blomsterranka, en kvinna, som i sin högra hand håller en våg och i sin vänstra ett svärd - i ikonografien känd som Justitia, rättvisans beskyddarinna. Till vänster om henne, på skråkistan, står ett högt, rikt utsirat bakverk, troligen en krokan eller uppsats. M ellan årtalssiff rorna märks ett bord på vilket det ligger olika sorters kakor. En krona kröner bordet. Och n är Konditorn, handboken i sockerbageri- och konditorivaror utkom, var omslagsbilden en krokan. Sveriges Konditorförening, som bildades i början av 1900-talet, hade länge som emblem en enkelt ritad krokan omgiven av bokstäverna S och K. Idag har detta emblem ersatts av diplomkonditorernas bandförsedda märke utan krokan. Kanske är det signifikativt att krokanen försvunnit som konditorernas varumärke i en tid m ed helt förändrade umgängesseder och matvanor. 117

Källor C. J. Graf ström, Opublicerade dagböcker och koncept 1833-1 875. C. J. Grafström, Konditorn. Handbok i konsten att tillverka sockerbageri- och konditorivaror. Norrköping 1892. William Kar/son, Något om forna tiders svenska sockerbagare och deras alster. Kulturens årsbok 1942. Lund 1943· Kunstgeschichte des Backwerks. Geschichte und Entwicklung der Gebäckarten und ihrer Formen. Herausgegeben von Hans Ji.irgen Hansen. Oldenburg und Hamburg. 1968. Gerhard Magnusson, Sockerbagaren genom tiderna. Stockholms Konditor Förenings minnesskrift 1852-1937. Stockholm 1937· Sockerbagaresocietetens protokoll 1767-1852. Nordiska museets handlingar. Svenska Akademiens ordboks excerptsamling. Svenska sockerbagare och konditorer. Utgivare IGO-förlaget. Uppsala 1940. P. N . Sprengel, Handwerke und Ki.inste in Tabellen. Mit Kupfern. Fortg. von 0. L. Hartwig. 12 Sammlg. Berlin 1774· Troels-Lund, Dagligt liv i Norden på 1500-talet. Del V. Stockholm 1934· Sigurd W allin, Överflöd. Svenska kulturbilder. Ny följd. Band 2. Stockholm 1935·

II8

BENG T BENGTSSON

Ett körsnärsmästerstycke

Till färg bild IX En hantverkares väg från den dag han högtidligen skrevs in som 13-15-årig lärling fram till mästerskap och burskapsbrev kunde vara lång och t örneb eströdd. Under skråväsendets starkaste tid - 1600- och 1700-talet - innebar visserligen inskrivningen som lärling en viss garanti för framtida försö rjning. Man blev upptagen i en gemenskap och genom själva inskrivningsakten garanterades man en 4-5 års utbildning, som på utskrivningsdagen konfirmerades genom gesällbrevet, vari han förklarades vara en »redlig och rättskaffens gesäll ». Nu skulle världen ligga öppen och försörjningen vara säkrad för framtiden. För den gesäll, som genom sitt hantverks 'internationella karaktär eller driven av sin lust att se främmande länder, gick ut på vandring, tedde sig säkert framtiden ljus och gesälltiden blev för många en lycklig tid, full av nya impulser och omväxlande arbete. Det fanns gesäller, som stannade ute på vandring i decennier, innan de slog sig till ro, antingen som välbeställda mästare med egen verkstad eller som resignerade arbetare hos någon mera lyckligt lottad f.d . arbetskamrat. Att ta steget fr ån gesäll till mästare innebar inte bara att visa upp sin yrkesskicklighet enligt myndigheternas b estämmelser. Först skulle ämb et et - dvs. mästarnas sammanslutning - uttala sig om önskvärdhet en av ännu en utövande yrk esman i staden och att man inte alltid hälsade en ny konkurrent med glädje är förståeligt. Det gick på sina håll så långt, att det bara var mästaresöner eller gesäller, som 119

gift sig med mästares änkor eller döttrar, som hade hopp om en egen verkstad. Visserligen hade myndigheterna, representerade av en magistratsperson, också sitt att säga i dessa ärenden, men för ämbetet återstod andra möjligheter att lägga hinder i vägen för aspiranten till mästarvärdigheten. Mästarprovet skulle besiktigas och här hade man alla möjligheter till trakasserier. Om inte provet helt underkändes, kunde man med kitsliga krav på ändringar här och där åstadkomma ödesdigra förseningar, tills aspiranten tröttnade. Man hade också ekonomiska sanktioner. nÄskepenningarn och andra avgifter var tämligen betungande, varjämte det väntades av nstyckmästarenn att han skulle bjuda nskådemästarnan (kontrollanterna från ämbetet) på förtäring under arbetets gång och en måltid för hela ämbetet ansågs självklar. Själva mästerstyckets art kunde vara eko-nomiskt ofördelaktigt; en stockholmssnickare Jonas Hultsten måste år 1773 tillverka ett stort, dyrbart skåp, som typ helt urmodigt och följaktligen osäljbart. Till allt sådant kom sedan kostnaden för den egna verkstadens etablerande, om nu vederbörande inte hörde till de lyckliga, som kunnat »gifta till sig» en verkstad. Kulturen har nyligen som deposition erhållit ett mästerstycke; som i sig själv är mycket märkligt, men som också genom de bevarade handlingar, som finns knutna till mästaren, symboliserar sidor av det svenska skråväsendet och inte minst några av de missförhållanden, som jag har nämnt. Mästerstycket utgöres av en matta, tillverkad av åtskilliga bitar av fårskinn, vilka sytts samman till en tavla, föreställande en elefant (färgbild IX). Varje fält eller detalj har fått sin särskilda beredning och färghållning. Elefantens kropp är sammansatt av tättklippt skinn i olika nyanser av brunt, palmernas kronor av yviga, grönfärgade skinnbitar etc. »Ramen» består av oklippt naturkrusigt fårskinn. Måtten är 93 X 65 cm. Ett originellt mästerstycke för en körsnär, kan man tycka. Men antagligen är mattan endast en del av mästarprovet, som säkerligen omfattat även andra, för en körsnär mera 120

vanliga produkter. Detta var vanligt i många yrken. Sålunda skulle en sadelmakare vid samma tid åstadkomma tre olika typer'av sadlar. Mästare till mattan är körsnären Jöran Johan Pettersson, född 1784, död i Karlskrona den 31 januari 1860. 1 Han hade enligt det bevarade gesällbrevet inskrivits i läran den 23 juni 1So1 hos »Välaktad Mäster Peter Nordström i Carlskrona» och den 21 juni 1806 skrevs han ut och förklarades för gesäll. Av andra handlingar framgår att han arbetat hos Nordström även som gesäll. Att gesällbrevet utfärdades i Stockholm måste bero på, att man inte hade något körsnärsämbete på närmare håll. Även Johan Petterssons mästarbrev finns bevarat. Det är utfärdat i Stockholm den 30 juni 181 2 av samme ålderman, som skrivit ut gesällbrevet, nämligen P. A. Lundberg. I brevet angives, att Pettersson förklarat sig vilja slå sig ner i Västervik och där utöva sitt hantverk, varför ämbetet rekommenderar honom till magistratens välvilja. Han förklaras också tillhöra Stockholmsämbetet, men förbjudes att slå sig ner i huvudstaden. I förbigående kan nämnas att sigillet på de båda breven av utförandet att döma tillkommit vid 1700-talets mitt, men innehåller årtalet 1448; så långt till. baka har alltså det svenska körsnärsskrået räknat sina anor. Redan den 11 juli 1812 utfärdades Petterssons borgarebrev av Västerviks magistrat »som han å underskrifne dag inför oss och sittande rätt dess underdånigste Huld-, Trohets- och Borgare Ed, med liflig röst samt hand å Bok aflagt». Nu hade han alltså nått sitt mål och allt borde vara tillfredsställande för mäster Johan. Men så blev det inte. Han kunde inte försörja sig i Västervik, hade inte råd att bo kvar där, och skriver i december 1813 till magistraten och säger upp sitt burskap, och i januari 1814 skriver han till Karlskrona och anhåller om burskap där. Han hänvisar till sin gamle läromästare Nordström, som fortfarande är verksam i Karlskrona, och säger sig hoppas på dennes välvilja, särskilt som han arbetat i elva år under Nordström. Men där misstog han sig. Nordström kunde tydligen inte 121

rimligen komma med sakskäl för att hindra Pettersson att slå sig ner i Karlskrona, men han avstyrker bifall under hänvisning till att Pettersson inte företett sitt mästarbrev. I en senare inlaga anför han de för sådana ärenden sedvanliga skälen: staden har inte kunder för ännu en körsnär. Och i detta argument fick han instämmande från Borgerskapets äldste. Följden blev, att magistraten nekade burskap. Pettersson överklagade i Kommerskollegium, som inte tycks ha grubblat nämnvärt över problemen; i yttrande av den 23 augusti 1814 gav man Pettersson rätt. Han slog sig alltså ned i Karlskrona och utövade där sin verksamhet, efter allt att döma med framgång . Det är sällan som ett hantverkaröde blir belyst på ett sådant sätt, som här beskrivits, men så var också omständig-_ heterna särpräglade. Vi får emellertid en inblick i hur spärrarna för nyetablering kunde fungera och hur omsorgen om den egna framgången kunde driva en b ofast hantverkare till att värna om sitt monopol.

Not r P. och hans hustru Gustava f. Ehrenberg var båda födda i Småland, han i Ljuders socken och hon på Ernhylta gård i Ryssby socken. De hade sex söner, vars barn antog namnet Ernberg eller Ehrenberg. Ägare till såväl mästerstycket som de citerade handlingarna är en sonsonson till Pettersson, f. länsassessorn Sven Ernberg. Jag tackar h onom varmt för välvillig hjälp.

122

CLAES WAHLöö

Rött och svart

Till färgbild X I en timrad brunn från tiden omkring r200 på Folkets hus tomt i Lund hittades r970 två krukor. De ger i ett nötskal en bild av den revolutionerande tekniska förändring som övergången från syrefattig bränning vid relativt låg temperatur till oxiderande bränning vid högre temperat"Lir innebar. Det ena kärlet är ett I4 cm högt svartgodskärl, en sen variant av det slags keramik som under rooo- och r rootalen helt dominerar f yndmaterialet i Lund. Det har en mjukt svängd profil och utböjd mynning. På buken utgöres dekoren av tunna glesa runtlöpande fåror. Halspartiet uppvisar en dubbel våglinje. Den flata bottnen är prydd med · bottenmärke i form av ett hakkors. Sot på utsidan visar liksom kvarsittande matrester inuti att krukan använts som kokkärl. Kannan är en tidig representant för det slags keramik som under högmedeltiden tillsammans med stengodset behärskar scenen, det blyglaserade rödgodset. Kärlet är 22 cm högt, har kort hals, sfärisk kropp och ett av en lerrulle tillverkat handtag. På undersidan finns tre minimala fötter. Dessa har formats av krukmakaren på så sätt att han med nypan dragit ut små veck i kärlbottnen. Kannan uppvisar flera ålderdomliga drag bl.a. den enbart på skuldran och hanken fläckvis anbragta blyglasyren. De båda kärlens samtidiga förekomst i brunnen innebär också mötet mellan den inhemska keramiska hantverkstraditionen och den utifrån kommande tekniska omvälvningen. r23

I. Bottenmärket på svartgodskärlet. Bottnens diam. 8,1 cm. KM 60.569: 136

Kannans botten med tre minimala fötter. KM 60.569: 136

Kannan är nämligen m ed största sannolikhet ett importarbete från någon västeuropeisk k eramikverkstad. 124

ANDERS W. MARTENSSON

Medeltida metallhantverk 1 Lund

Vid de arkeologiska undersökningarna i Lunds centrala delar påträffas ständigt lämningar, som berättar om olika slag av hantverk. De som oftast lämnat spår efter sig, är de hantverkare, som arbetat i läder, horn, ben och metalle~ . D et finns underlag för ornf attande studi er inom respektive yrkesområde. Här skall endast visas några prov på metallhantverkarnas verksamhet under medeltiden. De oftast förekommande fynden är slagg, delfragment och metallklipp. Ibland gäller det enstaka b elägg, ibland är det fråga om stora kvantiteter. I sistnämnda fall kan det b etyda att platsen för verkstaden lokaliserat s. Sådana fyndkoncentrationer iakttogs l 96 l på Thuletomten vid St. Södergatan. D är kunde resterna efter två verkstäder från perioden rn20-rn50 registreras. Vid grävningen 1954 för en transformator på Stortorget påträffades lämningar efter verkstäder från olika epoker, från rnoo-talet och fram till 1400-talet. Under 1960-talet framgrävdes verkstadsfynd på tomt nr 4 i kvart eret Murgrönan vid St. Södergatan, p å tomt nr l 2 i kvarteret S :t Botulf ( stadshallsgrävningen) och på tomt nr 4 i kvarteret Glambeck vid St. Södergatan. Även den senaste grävningsundersökningen, som ägde rum 1971 vid Skomakaregatan, på tomt nr 23 i kvarteret Svartbröder, lämnade värdefulla bidrag till att belysa olika metalltekniker. Vid de påvisade verkstäderna i kvarteren Glambeck och Murgrönan vid St. Södergatan samt på andra mera perifert belägna tomter har b et ydande fynd gjorts av järnslagg och 125

järnsmältor, vilket innebär att man här sysslat med järnsmide. Grovsmederna fick med anledning av eldfaran bedriva sin verksamhet i utkanterna av den koncentrerade bebyggelsen. Denna bestod i huvudsak av enklare hus med tak av halm eller vass, ett eldfängt och lättantänt material. Under medeltiden och även under nyare tid låg utmed båda sidor av Stortorget och torggatan (St. Södergatan) s.k. torgbodar, i vilka varor av olika slag salufördes. Enligt dokumentariska notiser var d et svärdfejare, guldsmeder, slaktare, skomakare och köpmän som var verksamma i dessa bodar.1 De hantverkare som framför allt arbetade med k oppar- och tennlegeringar, omnämns däremot inte i de skrivna källorna. Av de arkeologiska fynden att döma har deras verksamhet varit väl så intensiv som de övriga hantverkar-. nas. Belägg härpå gav bl.a. grävningsundersökningen 1954 på Stortorget. Bronsföremålen på bild 1 är från sistnämnda undersökning. De ger en god inblick i vad en sådan smed kunde syssla med. Av nålämnena till höger har förmodligen tillverkats såväl synålar som knappnålar. Förekomsten av trådhärvor kan dels tyda på att man dragit tråd dels på att man utfört trådarbeten av olika slag. De övriga föremålen visar prov på olika ciselerings- och pressbleckstekniker. 2 Verkstadsfynden kan dateras till 1200-talets första hälft. De antyder att yrkesmännen närmast motsvarat senare tiders gördelmakare. På bild 2 avbildas två mindre hammare och tre små städ. Gemensamt för de tre städen är att nedre delen utformats till en spets, som varit avsedd att slås ner i ett underlag av trä. De två städen nere till höger är från Stortorgsgrävningen. Det högra av dem har en smal rektangulär slagyta med ett litet hål i vardera änden. Det vänstra städet har en rektangulär, svagt välvd slagyta, vars ena ände löper ut i en spets. Även detta städ har ett litet hål borrat genom slagytan. De båda städen kan dateras till I 100-talets förra respektive senare hälft. Den rektangulära slagytan på det tredje städet har två tvärrefflade och tre släta fåror av olika

r. Verkstadsfynd fr ån 1200-talets första hälft. KM 49.326: 39.

bredd. Försänkta partier av detta slag kallas sänken, i vilka bl.a. hamrats förarb et en till ringar. Städet bör vara från medeltiden men kan ej n ärmare dateras. De båda hamrarna är av speciellt intresse genom deras lilla format. Den övre, som är av brons, har en jämnbred sexkantig bane och n edåtb öjd pen med kluven ände . Skaftänd en har en holk för skaftning. Hammaren påträffades l 946 vid en ledningsgrävning i S :t Anne gatan. Den andra hammaren, som är av järn, har k ort b ane och p en, d en senare kluven . Det massiva skaftet avslutas nedåt i en spetsliknande tång, avsedd för skaftning. Hammaren framgrävdes 1944 i Kattesund vid utgrävning av Drottens kyrka utan närmre fyndangivelser . Såväl de tre st äden som de båda hamrarna bör ha använt s vid brons- och guldsmedsarbet en. 127

Bland verkstadsfynden påträffas då och då små pincetter av brons, vilka vanligtvis har en enkel men funktionell utformning, bild 3. De är tillverkade av ett 0,5-1 mm tjockt bronsband, som dubbelvikts så att en ögla bildats upptill. För att erhålla fjädringseffekt har skänklarna böjts på olika sätt och deras spetsar har snedfasats för att knipförmågan ytterligare skulle förbättras. Det mest välgjorda exemplaret ligger underst i den högra raden. Utmärkande för detta är skänklarnas kraftiga böjning . Denna pincett är från 1200talets senare del, medan den däröver är från samma sekels förra hälft. Sistnämnda pincett tillhör samma verkstadsfynd, som föremålen på bild I. Pincetten överst till vänster hittades i ett lager från rnoo-talet vid grävningen i kvarteret Svartbröder 1971. På skänklarnas utsida finns två rader _inpunsade sneda streck . Pincetten därunder är från l rno-talet och tillhör stadshallsmaterialet. Pincetter av hithörande slag har framgrävts på olika platser i Norden såsom Skara, Sigtuna och Alborg. 3 Vilhelm Me1ller-Christensen har framkastat tolkningen att de skulle ha använts för kosmetiskt och kirurgiskt ändamål, vilket alltså skulle innebära att de i verkstadsfynden förekommande pincetterna är att betrakta som verkstadsprodukter och ej sqm verktyg. Det bör dock påpekas att pincetter har varit oundgängliga som verktyg i metallverkstäder vid arbete med filigran, granulering, lödning osv. Därför är det inte för djärvt att påstå att flera av de påträffade pincetterna kan ha använts som verktyg i de olika verkst äderna. Spateln, som ligger nederst till höger på bild 3, är ett annat verktyg, som kan ha använts vid t .ex. lödning. Skaftet har kvadratiskt tvärsnitt och bladet är tunnhamrat. Såväl skaft som blad är skadade. Med denna spatel kan man ha strött borax över lödfogen för att därmed förhindra luftens påverkan på lödfogen innan det smälta slaglodet kom på plats. Spateln hittades 1966 vid St. Södergatan i kvarteret Glambeck och kan genom fyndomständigheterna dateras till rnoo-talets andra hälft. En spatel av liknande typ ingår i Mästermyrfyndet från Silte socken på Gotland. 128

2. Övre raden: Hammare av brons. L. 8,3 an. KM 44.710. Städ av järn. L. 13,5 an. KM 12-47!. Nedre raden: Hammare av järn. L. ro,5 an. KM 43.u4. Städ av järn, 1100-talets senare hälft. L. 11,95 an. KM 49.326: 97. Städ av järn, lIOo-talets förra hälft. L. 12,3 an. KM 49.326: 56. 10 -

Kulturen r972

129

3. Vänstra raden: Pincett av brons, 1000-talet. L. 4 cm. KM 62.892: 2613. Pincett av brons, llOO-talet. L. 4,25 cm. KM 57.135: 964. Högra raden: Pincett av brons, 1200-talets första hälft . L. 4,1 cm. KM 49.326: 39. Pincett av brons, 1200-talets senare del. L. 4,95 cm. KM 49.326: 32. Spatel av brons, 1000-talet. L. 6,6 cm. KM 59.126 : 363.

Från yngre vikingatid och äldre medeltid h ärstammar ett stort antal runda guld- och silverspännen med ornering i filigran- och granuleringsteknik. Underlaget eller plattorna till dessa smycken består vanligtvis av reliefornerade pressbleck, som framställts med hj älp av patriser. Endast ett fåtal av dessa är däremot kända. En är funnen i Sigtuna, en i Malmö, en i Tängberg, Löt socken i Uppland samt en i Lund, bild 4. 4 De består samtliga av en rund bronsplatta, vars välvda översida har reliefornam entik. På patriserna från Sigtuna och Lund framträder tydligt fyra djur med bandformiga kroppar, som sammanflätats som kringlor. De fyra huvudena mötas vid patrisens mittpunkt. På lundapatrisen

4. T.v. patris av brons, sannolikt 1000-talet. Diam. 21 8 cm. KM 50.73i. T.h. patris av brons, 1000-talets första hälft. L. 4 1 1 cm. KM 59.126: 733.

är denna mest utsatta del nött, vilket tyder på flitig användning. Då man använde en patris, placerades blecket på ett underlag av biy eller beck, som gav efter då patrisen slogs eller pressades in i blecket. Därvid erhöll bleckets ovansida patrisens avtryck i relief. Lundapatrisen hittades vid grävningen 1954 på Stortorget, i jord som körts till en koloniträdgård i kvarteret Täppan. Den kan således ej dateras med hjälp av fyndomständigheterna men bör ha kommit från de äldre medeltida lagren. Bland fynden från grävningen 1966 i kvarteret Glambeck ingår ett fragmentariskt bronsföremål, som bör ha varit en

patris, bild 4. I en nedsänkt oval avtecknar sig en f yruddig stjärna i relief. Vid den avbrutna änden syns ännu en stjärnudd, vilket antyder att patrisen haft åtminstone ytterligare en fyruddig stjärna. Den förmodade patrisen hittades i det på tomten först avsatta kulturlagret, som kan dateras till 1000-talets första hälft. Blytackans på bilderna 5 och 6 röjer användningen av ett annat vanligt redskap inom pressbleckstekniken - matrisen. Till skillnad mot patrisen är denna en negativ avbild av det föremål, som man har för avsikt att framställa i tunt bleck av brons, silver eller guld. I föreliggande fall har i matrisen varit ingraverat en negativ bild av det krönta manshuvud i fyrpassomramningen, som finns i blytackans ena ände. Vid tillverkningsskedet har man placerat ett tunt bleck övermatrisen, varefter man lagt här avbildade blyremsa ovanpå blecket. Genom ett eller flera kraftiga slag mot blyet har blecket pressats in i matrisens konkava partier och därigenom erhållit samma relieffigur, som finns på blyremsan. Blytackan hittades 1954 på en halv meters djup vid en ledningsgrävning i St. Södergatan uppe vid Stortorget. På samma djup låg sengotiskt kakel och keramik från 1400-talet. Figuren på blytackan motsäger stilistiskt sett ej en motsvarande åldersbestämning av tackan. En matris har även använts vid tillverkningen av det fragmentariska bronsföremålet på bild 7. Det ingår i ett av verkstadsfynden från Stortorget, se bild 1, och bör vara en vid stansningen misslyckad produkt. Stundtals är det mycket svårt, ja nästan omöjligt att avgöra ifall ett reliefornerat pressbleck är slaget med matris eller patris. Dräktspännet till höger på bild 8 är ett bra exempel härpå. Vad som tyder på att en matris använts är att framsidans relief har skarpare konturer än baksidans konkava motsvarighet, ett förhållande som föreligger vid användning av matris. Ett s.k. kufiskt mynt bör ha varit förebild för matrisgravören, som tycks ha varit verksam under 1100-talet. Spännet hittades 1965 på stadshallstomten i ett lager från nämnda sekel. 132

5. Tacka av bly med avtryck efter matris, 1400-talet. L. 14 1 8 cm. KM 49.327: 3.

6. D etaljbild av matrisavtrycket på blytackan .

133

Bland de på bild 18 återgivna gjutformarna finns till h öger även en matris av skifferliknande bergart. På tre av långsidorna finns två runda försänkta partier, i vilka graverats olika mönster. De på bilden framträdande negativa motivet utgörs i positiv form av fyrbladsrosetter mot nätmönstrad b otten. Matrisen kan ej dateras utifrån fyndomständigheterna. Den har en gång hittats vid S :t Månsgatan på tomt nr 39 i kvarteret Billegården och ingick i en privatsamling av lundafynd, som tillfördes Kulturen 1917. Då man använde matriser av sten var det nödvändigt att använda mycket tunna bleck för att inte stenen skulle skadas . Den här matrisen är i likhet med många andra stenmatriser defekt, vilket kan hänga samman med att man slagit för hårt vid stansningen. Det var även möjligt att. med en tunn spetsig träpinne trycka in det tunna blecket i matrisen. Vid framställning av de båda hattformiga dräktspännena p å bild 8 har bucklan slagits i en puckelanka dvs. en matrisform med en skålformig fördjupning. På de bucklan omgivande brättena har två olika ornamenttyper slagit s med punsar. På spännet i mitten utgöres punsens avtryck av ett timglasliknande ornament med tre uppstående punkter i ena trekanten och fyra i den andra. Ornamentet har slagit s i t vå yttäckande rader på framsidan. Detta spänne är från perioden 1020-1050 och hittades 1961 på Thuletomten. På det andra spännet har använts en puns med en långsmal slagyta, vilken lämnat en rad avtryck i form av vinke lställda band. På spännets baksida finns pålött såväl nålhållare som nålfäste samt nedtill en kedjehållare. Även detta spänne kan genom f yndomständigheterna dateras till 1000talet. Det påträffades 1966 på tomt nr 4 i kvarteret Glambeck vid St. Södergatan. Det runda dräktspännet av brons, bild 9, består av ett mycket tunt bronsbleck, från vars baksida man drivit fram de fem större bucklorna med en kulpuns . Utmed kanten har man från framsidan använt en annan kulpuns, men med avsevärt mindre slagyta, och slagit en rad gropformiga in134

7. Fragmentariskt brakteatsmycke av brons, r200-talets första hälft. Diam. 2 an. KM 49.326: 39.

tryck. På spännets baksida sitter ett pålött nålfäste medan det endast är lödspår efter nålhållaren. Spännet hittades 1954 vid grundgrävningen för Epas varuhus vid St. Södergatan. Det låg i lagren närmast moränleran och kan dateras till IOOO-talet. Då man tillverkat det andra spännet, bild g, har man utgått från ett kvadratiskt bronsbleck av ca 0,5 mm:s tjocklek. Med en passare har två koncentriska cirklar ristats, den yttre cirkelns radie =halva sidans längd, varefter man med en mejsel huggit utmed de ristade cirklarna. Av den kvadratiska ytterkonturen har endast blivit kvar de fyra svicklama 135

8. Dräktspännen av brons. 1. looo-talet. Diam. 3 cm. KM 49.126: 660. 2. 1020-1050. Diam. 3,3 cm. KM 53.436: 580. 3. l mo-talet. Diam. 2 cm. KM 57.382: 1346.

i hörnen. Med mejsel har även uthuggits en tapp för nålen. Ornamentiken har utformats med hjälp av punsar. På den runda bandformiga delen har ett korsformigt punsavtryck upprepats åtta gånger. Med en skrodpuns har man utfört övrig lineär ornamentik på mellanliggande ytor och på svicklarna. Spännet hittades vid samma ledningsgrävning som blytackan, bild 5 och 6, och kan även det dateras till 1400talet. Till en intressant grupp dräktspännen hör det flata spännet av tenn till vänster på bild rn . Gemensamt för denna grupp är de två i varandra hållande handparen. A. Oldeberg har publicerat ett antal silverspännen som enligt honom är utformade enligt följande : »Man kan ha utgått från två lika stora tenar, som gjutits eller smitts så att de erhållit sin krumma form. Möjligen har ändarna varit något förtjockade. I dessa ändar har man sedan genom kombinerad smidning, mejsling och eventuell gravering arbetat fram händer-

9. Dräktspännen av brons. I. 1400-talet. B. 5 an. KM 49.327: talet. Diarn. 4 an. KM 49.160.

2. 1000-

ro. Dräktspännen av tenn. I. 1300-talet. Inskr. GRACIA. Diarn. 3,9 an (utan nål). KM 49.326: 9. 2. l IOo-talet. H . 3,95 cm. KM 57.382: 417.

137

ri. Halsring av brons, rooo-talets första hälft. L. r8 cm. KM 59.126: 530.

na. Slutligen har respektive händer passats in i varandra och lötts fast.» 6 Hur lundaspännet utformats är mycket svårt att exakt avgöra. D et som kan fastslås är att utgångspunkten ej varit två lika st ora t enar, som eft er b earbetning lötts fast. Utmed sp ännets b åda kanter löper en obruten skarp gjutsöm, utom vid urtagningen för nålhållaren, vilket antyder att spännet gjutits helt i en tvådelad form. Detaljstudium av händerna visar att även dessa gjutits samtidigt, dvs. deras n egativa bild har varit graverad i de b åda gjutformshalvorna. Gjutsömmen går n ämligen obruten över de b åda handpartierna. Även nålen m ed det karakteristiskt utformade djurhuvudet bör ha gjutits i en tvådelad form . D et finns ytterligare en detalj som ger upplysning om ännu ett moment i tillverkningen . På sp ännramens framsida finns sex majuskler - GRACIA - fördelade på två grupper. D essa bokstäver har myck et skarpa och distinkt utformade

12. Fingerring av tenn, 1100-talet. Diam. 2,2 cm. KM 57.135 : 1410. 2. Fingerring av brons, 1200-talets senare del. Diam. 2,3 cm. KM 49.326: 88. 3. Fingerring av brons, 1020-1050. Diam. 2 cm. KM 53-436: 424.

kanter, som skulle antyda att man använt stämplar för bokstäverna. C-majuskeln, som är mycket grundare än de öv.riga, har emellertid aldrig blivit färdig. Här ses tydliga spår efter gravstickeln, vilket ger en antydan om tillverkningssättet även fö r de andra majusklerna. Den kvarvarande gjutsömm en och den ofullständiga Cmajuskeln visar att man ej gjort slutretuschering av spännet. Det har förmodligen av den anledningen ej hunnit lämna verkstaden. Spännet framgrävdes 1954 på Stortorget och bör ha h amnat i jorden på 1300-talet. T ennspännet till höger på bild 10 ger prov på andra under medeltiden förekommande metalltekniker - tråddragning och filigran. På en oval tunn t ennplatta har genom lödning band och trådar av tenn applicerats som omramning till en oval infattningssten. Denna har bortfallit. Ytterst på spännet ligger en högervriden tråd. Innanför denna sitter ett i vågor lagt 2 mm brett band, en i öglor lagd tråd, ytterligare 139

13. Gångjärnsbeslag av brons, 1200-talet. B. 2,4 an. KM 49.326: 88. Söljenålar av brons, s st, 1200-talet. L. 3,7-4,3 an. KM 49.326: 92.

en högervriden tråd, ännu en i öglor lagd tråd och längst in den e·gentliga omfattningen för stenen dvs. en kantställd tunn lamell av tenn. Genom skada har filigranarbetet deformerats så att man kan bibringas den uppfattningen att infattningsstenen varit droppformig. På den tunna bottenplattans baksida avtecknar sig emellertid infattningens ovala kontur. Här finns även pålött tre fastsättningsöglor av brons. Spännet hittades I 964 vid stadshallsgrävningen i ett lager, som daterat spännet till I rno-talet. Vid framställning av metalltrådar användes särskilda dragjärn. D essa bestod i regel av en järnplatta, i vilken borrats ett antal hål av olika storlek. I M ästermyrfyndet på Gotland ingår två dragjärn men för övrigt är de sparsamt företrädda bland verkstadsfynden.7 I Lund har påträffats små hornskivor med borrade hål av olika storlek. Liknande hålförsedda skivor av horn och ben finns även i Sigtuna- och 140

q. Guldfolierade glaspärlor, 1000-talet. I. Diam. l cm. KM 62.892: 2607. 2. Diam. 0,85 cm. KM 57.382: 1477· 3. Diam. 0,75 cm. KM 57.135: 259.

Birkamaterialet. Dessa kan ha använts för dragning av framför allt tenntråd. I Lappland har samerna sedan vikingatiden varit speciellt inriktade på att göra tråddragningsarbeten av tenn. De redskap som de använde vid tråddragningen var i allmänhet av horn. Då det varit fråga om att draga mycket fina trådar av silver och guld har ej dragjärn med borrade hål kunnat användas under slutmomenten, då tråden dragits mellan två bitar av hårt träslag eller också har tråden tänjts mot en hård kant.8 Halsringen på bild 11 består av sex trådar och två ändplattor av brons. Trådarna har tvinnats två och två i en längd av 22,5 cm. Vid varje ände har 7,5 cm av trådarna tvinnats hårt medan mellanliggande del tvinnats löst. De tre trådparen har sedan snotts kring varandra. Med denna variation i tvinningssätt har hantverkaren fått fram en spe-

15. Deglar av lergods, 1000-talet 3,85 cm. KM 62.892: 1660.

H. 4,15 cm. KM 62.892: r66i. 2. H.

ciell effekt med enkla medel. Kring trådarnas ändparti har de båda ändplattorna vikts och hamrats, förmodligen under uppvärmning. Till ändplattornas utsmyckning har två olika punsar använts. Med den ena har gjorts två rader triangelavtryck med tre upphöjda punkter och med den andra två rader tandstämpelavtryck med fem upphöjda punkter i varje. Halsringen låg i det äldst avsatta kulturlagret på tomt nr 4 i kvarteret Glambeck och kan dateras till rnoo-talets första hälft. De tre f ingerringarna på bild 12 är tillverkade efter olika principer. Ringen till höger är gjord av en 2 mm tjock bronstråd, vars båda ändar drivits under uppvärmning så att de formats till tunna trådar. Dessa har lagts i vardera två sammankopplande slingor och därefter virats åtta varv omkring själva ringtenen på vardera sidan. Ringen är från Thule-

16. Deglar av lergods, uoo-talets första h älft. H. 5,3 an, 5,7 an, 3,7 an och 6,5 an. KM 49.326: 56. Degeltång av järn, 1200-1300-talen. L. 16,1 an. KM 36.882: 25.

tomten och tillhör de äldsta bebyggelselämningarna dvs. perioden rn20-1050.9 Fingerringen i mitten är gjord av ett tunt bronsbleck, som avsmalnar mot de fria ändarna. Ornamentiken, som b estår av parvis parallella och vinklade linjer har utförts med en enkel kulpuns. Denna ring hittades 1954 på Stortorget i ett lager från l 200-talets senare del. Fingerringen till vänster är av tenn och gjuten . Mittpartiet är försett med en rosettformad knopp. Den bandformiga främre delen har två rader försänkta kvadratiska fält och den bakre delen har en rad rektangulära försänkta fält. Kvarvarande gjutsömmar och skarpa kanter omtalar att ringen aldrig fått den slutgiltiga översynen innan den hamnat i jorden. Ringen är från ett l rno-talslager på stadshallstomten. 143

17. Gjutformar för tackor. I. Täljsten. L. 8,7 cm. KM 20.309. 2. Glimmerskiffer. L. 6,6 cm. KM 49.326: 109. 3. Täljsten. L. 14,1 cm. KM 59.126: 492. Bronstackor. I. L. 7,95 cm. KM 5415. 2. 1000-talet. L. 6,55 cm. KM 59.126: 506.

Bland avfallet från en av de påvisade verkstäderna från 1200-talet på Stortorget låg ett gångjärn av brons och fem nålar av brons, bild I 3. Gångjärnet består av en rektangulär platta med något välvd översida. Varje hörn är försett med en oval upphöjning. Från plattans ena kant utgår två parallella, hålförsedda, ovala tenar, mellan vilka gångjärnsleden skulle sitta. Gångjärnet är gjutet men dess ornamenter har gjorts därefter med en skrodpuns. De fem nålarnas välvda översida har sannolikt bildats genom att man slagit ämnena på ett städ med ringsänke. De bör ha varit avsedda att apteras på söljeramar. Redan under antiken lyckades man behärska konsten att hamra ut guld i tunna blad, som, efter det att de skurits i 144

18. Gjutformshalva av brons, 1200-talet. L. 9,7 an. KM 49.326: 45. 2. Gjutformshalva av skiffer, 1200-talet. L. 9 an. KM 49.326: 88. 3. Matris av skiffer. L. 5,55 an. KM 25.566.

tunna remsor, kunde spinnas omkring en t extil tråd. De tunnhamrade bladen applicerades även på föremål av olika slag. Denna fint utvecklade teknik behärskade även guldsmederna under äldre medeltid. I Lund har t.ex. hittats ett tiotal guldfolierade glaspärlor, som kan anföras som exempel härpå, bild q. Den guldfolie, som legat på den defekta pärlan till vänster, varierar i tjocklek mellan 0,002-0,004 mm. Lika tunn är sannolikt även guldfolien på de två övriga pärlorna på bilden. Samtliga pärlor är från rnoo-talet. Den förstnämnda pärlan med; tillhörande folie hittades 1971 vid Skomakaregatan på tomt nr 23 i kvarteret Svartbröder och de två andra vid stadshallsgrävningen 1964-65. De deglar, som guld- och bronssmederna använde under 11 -

Kulturen

1972

145

medeltiden var vanligtvis av lergods, som magrats med sand eller grafit . I Lund har degelfragment i l .ooo-tal hittats men ibland dyker det även upp en och annan hel degel. Vid undersökningen 1971 vid Skomakaregatan framgrävdes, fö rutom ett stort antal degelfragment, de två små deglarna på bild l 5. De saknar b åda den karakteristiska slaggsk orpan, som deglarna får efter upprepad användning. De här två deglarna har förmodligen använts endast vid ett eller ett par till fä llen. I flitigare användning har däremot deglarna på bild 16 varit. D eras k ärlväggar är starkt sintrade och på utsidan finns tjocka slaggskorpor. D eglarna hittades 1954 på Stortorget i ett verkstadslager från l mo-talets första h älft. På samma bild finns även en degeltång, vilket är ett säll. synt förekommande verktyg bland de medeltida fynden. Den har en län gd av 16,1 cm och har vinkelböjda skänkelspetsar. Tången hittades vid en grundgrävning 1934 vid T omegapsgat an på t omt nr 20 i kvarteret S :t Thomas tillsammans med bl.a. k eramik från 1200- och 1300-talen. Gemensamt för de tre gjutformarna på bild 17 är att det gjutits tackor eller råämnen i dem, vilka av fördjupningarna att döma haft mer eller mindre ovalt tvärsnitt. Eftersom gjutformar av denna typ varit öppna har t ackornas övre del fått skrovlig yta vid kontakt med luften i likhet med den lilla bronstackan till höger. Denna är liksom den däröver liggande gjutformen påträffad i ett rooo-talslager på t omt nr 4 i kvarteret Glambeck . Gjutformen är tillverkad av en mynningsbit till en t äljstensgryta, vilket därm ed förklarar gjutformens b öj da form. Vid Thulegrävningen hittades en annan gjutform av täljsten, som p å likartat sätt tillverkats av ett k ärlfragment. På de två andra gjutformarna p å bild 17 finns försänkta partier på fyra sidor. Den mindre av dem är från Stortorgsgrävningen l 954 och kan genom fyndomständigheterna dat eras till rooo-talet. D en andra gjutformen har osäkra fynduppgifter men bör även den dateras till samma sekel. Det k orsformiga försänkta partiet styrker en sådan datering.

146

rg. Spänne av tenn, r roo-talet. H. 3 cm. KM 62.892: 1670.

Den större av bronstackorna har en för tackor ovanlig form och kan ej ha gjutits i gjutformar av här avbildad typ. Tackan tillhör de äldre fynden från den stora kulvertgrävningen på 1890-talet och saknar i dateringssyfte användbara uppgifter. De två gjutformshalvorna på bild 18 är från Stortorgsgrävningen 1954. Den i mitten är av skiffer och har två styrpiggar upptill vid ingötkanalen. Dessa var till för att hålla gjutformens halvor i läge vid gjutningen. I denna form har tre smyckedelar tillverkats på samma gång. 147

20. Drakhuvud av brons, rooo-talet. H. 2,5 an. KM 62.892: 2562.

Gjutformshalvan till vänster är av brons. I denna har vid varje gjuttillfälle framställts åtta rosettformade knappar. Båda gjutformshalvorna är från 1200-talet. Vid grävningsundersökningen 1971 vid Skomakaregatan framkom ett int ressant spänne av t enn, bild 19. Det består av ett drakliknande bevingat djur, som omramas av en slinga, som djuret biter i. Djurets bakkropp böjer ned i en ögla och stjärtsp etsen dyker upp bakom kroppen, till vänster om vingen. Bakkroppen har en hård b eläggning, som ännu ej är analyserad. En bit av slingan är borta vid detta parti - en gammal skada, som kan vara orsaken till varför spännet aldrig fullbordades. Baktill på spännet finns nämligen två kantställda tappar, som varit avsedda att förses med fästanordningar. Så har dock aldrig blivit fallet . Spän-

148

net kan alltså betraktas som en kasserad verkstadsprodukt. Dateringen kan preliminärt sättas till 1 rno-talet. Dräktspännet är besläktat med en grupp djurformade spännen, som kallas Urnesspännen. Hittills har ca 50 spännen av denna typ hittats i Norden. 10 Fördelningen inom de nordiska länderna är 19 st i Sverige, 18 i Danmark, 11 i N orge samt 2 i Island. Av de i Sverige funna spännena är 12 från Skåne och av dessa i sin tur är hälften framgrävda i Lund. Två av lundaspännena är verkstadsf ynd varav det ena är påträffat på angränsande tomt i kvarteret Svartbröder vid Skomakaregatan, endast ca 20 meter från tennspännet. Flertalet Urnesspännen är av brons och några av silver. Här aktuella t ennspänne har utan tvivel anknytning till Urnesspännena, men kan, stii- och tidsmässigt set~, sägas vara en arvtagare till dessa. Urnesstilen förekom under perioden 1025-1125. 11 I ett fyndrikt lager från rnoo-talet, ca en halv meter under den nivå som tennspännet med den bevingade draken låg, framgrävdes bl.a. ett drakhuvud av brons, bild 20. Den kraftiga nosen är uppbyggd av två S-formiga slingor, med spiralupprullade ändar, en på vardera sidan och med smal underkäke. Framför två små uppstående öron sitter två glasögon. Den böjda halsen, som upptill är spetsigt ryggad, är fastgjuten i ett hylsformigt beslag. Detta har en över halsen utskjutande tapp upptill och avslutas profilerad nedtill. På beslagets båda sidor finns tunna ristade streck. Drakhuvudets vänstra del, frånsidan på bilden, är starkt skadad, vilket kan ha skett vid tillverkningen.

Noter r Ragnar Blomqvist: Lunds historia. Medeltiden. Lund r95r. Sid. 332. Metallanalyser har gjorts på en tråd och ett avklipp. Tråden innehåller 70 % koppar och ro% zink, avklippet 73 % koppar och 7 % zink. En ten från ett verkstadsfynd från r mo-talet (Stortorget) har likartad sammansättning dvs. koppar 71 % och zink rr %. Dräktspännet KM 59.126: 160, bild 8, har däremot en större zinkhalt: koppar 65 % och zink 23 %. Analyserna är gjorda av fil. lie. Einar Bladh, Lund.

149

3 Erik Floderus: Några brons- och silversmedfynd från vikingatid och äldre medeltid. Fornvännen 1928. Sid. 96 . Vilhelm M0ller-Christensen: The History of Forceps. Sid. 170-177. Peter Riism0ller: Nålemageren i Strandstien. Kuml 1960. Sid. 123. 4 Holger Arbman: Några guldsmedsmatriser från vikingatid och äldre medeltid. Fornvännen 1933. Sid. 34r. 5 Innehåller 92 % bly och 8 % tenn. 6 Andreas Oldeberg: Metallteknik under vikingatid och medeltid. Stockholm 1966. Sid. 135· 7 Andreas Oldeberg: Anf. arbete, sid. 178. 8 Bengt Bengtsson: Äldre guldsmedsteknik, Svenskt silversmide 15201850, I-III. Stockholm 1946-1947. Sid. 235. 9 Ragnar Blomqvist-Anders W. Mårtensson: Thulegrävningen l96r. Lund 1963. Sid. 196. ro Lisbeth Sjunnesson: Urnesspännen. Trebetygsuppsats i nordisk och jämförande fornkunskap 1970. Sid. q. r l David Wilson: Viking Art.

CLAES WAHLöö

Läderstämplar

Svärdfejarens hantverk bestod under medeltiden i att förse importerade klingor med fästen och utsmyckning. Han tillverkade även slidor till vapnen. De elegantare slidorna försågs med ristad och driven dekor, läderplastik. Vic;l detta arbete har troligen redskapen på bilden använts. 1gro framgrävdes på tomten Apotekaren 5 i centrala Lund ett samlat fynd från en svärdfejareverkstad. Det består främst av ett antal lösa parerstänger till svärd samt dolk- och svärdsslidor. I materialet från utgrävningen ingår även en läderstämpel (KM 20.351 XII D) funnen i ett 1200talslager. Redskapet har tillverkats av en 72 mm lång horntagg. Toppytan är g mm i diameter och tillskuren som en triskel. Basytan . har genom användning blivit blanknött, kanten är nedsliten. Troligen har hantverkaren vid drivningen slagit med en liten hammare eller klubba mot basytan, kanske med ett mellanlägg av läder för att skydda det tämligen lättsplittrade hornmaterialet. Ytterligare en läderstämpel (KM 4467) finns från Lund. Även den är tillverkad av en horntagg. Redskapet är 73 mm långt och har en rektangulär mönsteryta på 20 X 22 mm. Basytan uppvisar samma nötning som stämpeln från Apotekaren 5. Mönstret är något skadat. Det är närmast en med extrastreckar försedd inramad svastika. Redskap av samma slag som de här beskrivna finns inom frisiskt område. De anses ha brukats vid dekorering av ' keramik. När det gäller lundastämplarna finns det dock ingenting som talar för en sådan användning.

Svärdfejarehantverket kan i dokumenten påvisas vid Fiskaregatan redan 1288. Tvåhundra år senare, 1488, förekommer en namngiven yrkesman, en Anders Svärdfejare vid samma gata. Källor Ragnar Blomqvist, Lunds historia Medeltiden, 195r. Anna Roes, Bone and Antler Objects from the Frisian Terp-mounds, 1963.

BENGT BENGTSSON

Bokbandets utsmyckning

Till färgbild XI När bokbindaren har häftat samman bokens ark till ett block och byggt detta ihop med pärmar, förestår uppgiften att skapa den yttre dräkten och ge denna ett tilltalande utseende. Ryggen och pärmarna kläs med skinn, klot eller papper, allt efter de krav på kvalitet och ekonomi, som ställts av kunden. Om bandet helt kläs med skinn, talar man om franskt eller helfranskt band; om bara ryggpartiet och pärmarnas hörn blir skinnklädda, heter det halvfranskt. Hel- och halvfranskt band dekoreras av bokbindaren genom förgyllning. Eftersom denna metod numera, när det gäller förlagsband (partiband) kan ske maskinellt, talar man om handförgyllning, när det sker helt hantverksmässigt. Me. toden innebär, att man med stämplar av olika slag pressar bladguld på den i förväg preparerade skinnytan och resultatet blir ett nedsänkt, förgyllt avtryck av stämpeln. Under tidernas lopp har ett flertal olika slag av stämplar utvecklats. Rullen (rulletten) tillhör de tidigaste handstämplarna. Med den kan man åstadkomma långa linjer, medan man med fileten, vars stämpelyta är böjd till ett cirkelsegment, åstadkommer kortare linjer eller bandornament, ca 3- 10 cm i längd. Utsmyckningen av det helfranska bandet uppvisar genom tiderna en imponerande variationsrikedom, som ständigt anpassar sig efter tidens stilvilja. Hantverksskickligheten går här ofta i par med en förmåga till komposition, som ibland röj er en äkta konstnärlig begåvning. Bokbindaren Johan Berggren i Lund, verksam som mäs153

Bokband av Johan Berggren i Lund (1802-1815) . KM 14.284. Stämplar av fileter fr ån det Berggrenska bokbinderiet.

tare 1802-1815, har kallats den svenske Roger Payne och denna anknytning till ett av Englands största namn på området är inte en överdriven komplimang åt den lundensiske hantverkaren. I biblioteken, museerna och flera privatsamlingar finns ett stort material, som visar en kvalitetsnivå över det vanliga. Berggren dekorerade sina band på ett mycket karakteristiskt sätt och våra bilder illustrerar ett par för honom typiska arbetsmetoder. Färgbildens högra band har den rombiska indelning m ed olikfärgade marmor ering, som vi finner på många Berggrens band och som är så rikt varierad. På ryggarna och på bilden här intill ser vi hans blomrankor, som han applicerade med mycket små stämplar i ständig och förbluffande rik omväxling. Det oerhört tidsödande arbetet med denna dekoration gav som vi ser rikt utbyte. 154

BENGT BENGTSSON / BARBRO ASTRAND

Bravur och kompetens

Till färg bild XII

I Kulturen finns många ting, klassificerade som gesäll- eller mästarprov, utan att man haft bindande bevis för detta. Men ibland kan man finna att tillverkaren visat sin skicklighet på ett så bravurmässigt sätt, att produkten ifråga måste ha tillkommit som ett kompetensbevis. På vår färgbild visar vi två exempel på detta men också två säkert belagda mästarprov. Den egendomligt formade tingesten av stål t .v. i förgrunden är en sockertång, avsedd att klippa kaksocker i bitar, men den skiljer sig avsevärt från andra dylika. Den är avsedd att skruvas fast vid en bordskant. Varje detalj är gjord med stor skicklighet och ytbehandlingen är perfekt. , Inkomponerade i smidet är korset, ankaret och hjärtat, symbolerna för tro, hopp och kärlek. Man kunde tänka sig, att det vore en present till en fästmö eller maka från en kärleksfull smedgesäll om inte apparaturen vore så opraktisk för sitt ändamål, vilket konstaterats under våra ihärdiga försök] Detta tråkiga förhållande har en parallell i det hovslagaremästerstycke som ses längst t.v. på bilden. Det var sedan länge inom Stockholms hovslagareämbete sed att som mästerstycke (eller del därav) göra en sadelmakardäxel, en tväryxa som användes när man skulle hugga till bommarna för en sadel. Kravet på utformningen gällde bl.a. att smida samman skaftholk och blad så att ingen skarv skulle anas. På så sätt formades dessa däxlar mera efter smidestekniska finesser än med hänsyn till egen funktion. 155

Fastän den snidade borrsväng av masurbjörk, som ses t.h. i bakgrunden, är utformad som ett fantasidjur och rikt ornerad, har dess upphovsman inte gjort avkall på brukbarheten; den kan fungera som ett bra redskap. Den är daterad 1794 och märkt med namnet R. MöRCK. Den är ett utslag av en gammal tradition hos vissa hantverkare: att ge sina verktyg en tilltalande, för att inte säga praktfull form. På så sätt blir själva redskapet ett bravurnummer, som vittnar om innehavarens skicklighet. Om borrsvängen varit ett regelrätt kompetensbevis enligt skråväsendets regler är ovisst; möjligen kan det ha ingått i ett gesällprov. Men som ett utslag av en hantverkares ambition och skicklighet försvarar det sin plats även vid sidan av denna kategori. Till sist de vita skinnhandskarna. Kragen är pikerad upptill, dvs. avslutad med bågformade flikar. Sömmarna är kastade samman och på handskens ovansida och kring tummen kantade med flätsöm i silke. Ovansidan är dessutom rikt broderad, huvudsakligen i plattsöm. Handskarna är tillverkade av Carl Fredrik Bromander och åtföljda av dennes gesällbrev, daterat i Jönköping 1801, samt ett intyg om hans duglighet utfärdat i Göteborg d 23 Januari 1813 av handskmakaren Petter Hammarström. Man kan ta för givet att Bromander som gesäll tillverkat handskarna i Hammarströms verkstad, då de är stämplade P. H. s. De torde alltså ha ingått i hans mästerstycke, som han bör ha gjort 1812 eller 1813. Han blev mästare i Alingsås. Ett handskmakarmästerstycke skulle 1795 bestå av »et par !askade mans byxor 2ne par !askade handskar samt 2 par klippinghandskar ... » 1807 hade kraven dock minskat och mästerstycket bestod av ett par Uniformshandskar, ett par Stockholmswantar och ett par s.k. Blom-handskar (handskmakarnas i Karlskrona protokoll) . Benämningen blomhandskar torde passa bra för Bromanders broderade handskar och avser kanske ett par av just denna typ.

156

GUNILLA ERIKSSON

Pusseraren

Till färgbilderna XIII, XIV »Pusseraren» stod som siste man inom »det vita corpset», det arbetslag som svarade för formgivningen vid 1700-talets fajans- och porslinsfabriker. Av formarna mottog han delar till figurer, vilka framställts i gipsformar med handpre~sning. De olika delarnas beröringsytor kratsades upp och limningen skedde med uppslammad porslinslera. Senare p utsades alla åsar efter fogningen bort, blommor, dräktdetaljer och smärre attribut pousserades på fri hand och fästes på samma sätt. Av formare och drejare fick han också vaser och terriner för utsmyckning m ed plastisk dekor. I »Konsten att tillverka porslin», utgiven 1775, skriver greve Milly om honom att han fulländar figurerna med hjälp av små verktyg 'a v trä eller elfenben, en pensel och en svamp. Han skriver också att pusseraren måste vara en skicklig tecknare och modellör så att han inte vid den plastiska dekoreringen förvanskar och skrämmer den ursprungliga modellen. Pousseringstekniken kom till användning inom många yrken . Bildhuggare, lackmålare, silversmeder och andra m etallarbetare använde den för vissa moment i sitt hantverk, och vaxpousseraren inom alla grenar av sin mångskiftande verksamhet. Förutom de små verktygen av ben, horn eller trä - ofta av ädla träslag - kunde en »pussirstuhl», en kavalett, tillhöra utrustningen. På bild l är den stabilt konstruerad - vanligare är att skivan är rörlig runt en mittaxel. Inom k eramisk fabrikation fick tekniken ökad användning från 1730-talet, då August den starkes hovbildhuggare J. J. Kändler som modellmästare vid Meissen introducerade dels 157

1. »Die W erkstatt der Pussirer » pusserarens verkstad. D etalj av k opparstick i Greve Millys 1775 utgivna bok »Die Kunst das echte Porzellan zu verfertigen ».

figurplastiken som en självständig konstart, dels det med plastisk dekor smyckade servis- och prydnadsgodset, bild 3. Under decennierna kring 1700-talets mitt dominerade detta plastiska mode flertalet av Europas fajans- och porslinsfabriker. Vid Östersjöländernas manufakturer höll det sig levande in på 1770-talet och längre, bild 4 och 5. Färgbilderna visar oss pusserarens två arbetsfält, figurtillverkningen och det blomornerade servis- och prydnadsgodset. Merkuriusstället är sammansatt av 6I olika delar med några pousserade detaljer: de nedhängande banden och de två ormarna som slingrar sig kring den vingade staven. I den bacchantiska gruppen, bild 2, har pusseraren gjort flera tillägg: druvor och pokaler, de breda bladen på marken, löven i trädet och vinrankan som ringlar sig vid leopardens fötter. Det blomsterprydda lockkrönet på färgbild XIV kan

2. Baccantisk grupp, modellerad av Fr. E. Meyer vid Meissen ca 1750. Höjd 26 cm. KM 30.305.

159

3. Buljongkopp med plastisk blomdekor, skapad av Kändler på 1730talet efter förebild av det japanska Arita-porslinet. Meissen. H . 13,S an. KM 60.197.

i sin rikedom utgöra ett exempel på en specialtillverkning som vid seklets mitt blev verkligt omfattande. Blommor och löv pousserades, modellerades och pressades i små gipsformar för att samlas till stora praktbuketter eller till små bordsprydnader i form av blompottor och träd, eller mont erades de i ljuskronor, lampetter och urhus. Vid Vincennes-Sevres utgjorde blommor under de tio åren kring sekelskiftet huvudparten av tillverkningen. Än idag finns pusseraren kvar, som den siste hantverkaren i en allt m era rationaliserad tillverkning, bild 6 och 7. 160

4. Urna, fajans målad i gult, grönt och mangan. Bland blommorna kålmaskar och skalbaggar. Reva! 1780-tal. H. 32 cm. KM 34.674: 2. 12 -

Kulturen 1972

161

5. Detalj av urna, fajans målad i gult, grönt och mangan. Rörstrand 1773· H. 34 an, blomdetaljen 14 an. KM 8.0 1r.

6. Pusserarens redskap och gipsformar för lövframställning. Den kongelige Porcelainsfabrik, Köpenhamn. 7. Figur med pousserade blomster - bilden återger den utomordentliga sprödheten och skärpan i arbetet som delvis går förlorad vid glasering och målning. Den kongelige Porcelainsfabrik, Köpenhamn.

BENGT BENGTSSON

Gesällinvigning

Till färgbild XV

lnvigningsceremonier är ett urgammalt inslag i alla kulturer. Australnegremas manbarhetsriter har motsvarigheter hos alla naturfolk och i de »högre » kulturerna finner vi i princip identiska företeelser. Gemensamt för alla dessa ceremonier är den invigdes förvandling från en oupplyst, lägre sorts varelse till en bättre, mognare människa, som genom invigningen blir förklarad värdig att inträda i en bestämd grupp. För skråtidens hantverkare var sådana invigningar h elt naturliga. Drycken ur välkomman var den slutliga bekräftelsen på intagningen. För gesällen kunde denna dryck vara det välkomna slutet på en påfrestande, ofta plågsam räcka ceremonier, där behyvlingen (som också kallas postulat eller deposition) utgjorde kulmen. Den blivande gesällen b ehandlades då som ett obearbetat stycke trä, som skulle förädlas och med diverse verktyg - som inte gav skärsår men blåmärken - gick man löst på honom, tills han förklarades vara en rättskaffens gesäll. Seden fanns speciellt hos snickare- och boktryckargesäller, men vi har exempel på att den tillämpades även inom andra gesällskap. Kulturens förre chef, dr Sven T. Kjellberg, och rustmästare Wilhelm Jönsson, färdigställde 1948 den modell av en behyvling, som återges i vår färgbild. Bättre än en lång beskrivning skildrar den, hur den arme delinkventen behandlas av glada kumpaner, som snart är redo att ceremoniöst tilltala honom och bjuda honom dricka gesällskapets skål ur välkomman. Figurerna skulpterades av dr Kjellberg och kläddes av dåvarande konservator Märta Lindström.

GEORG GALSTER

Myntfyndet från Lund 1971

Till färg bild XVI Den I7 maj 1971 påträffades, under pågående arkeologisk undersökning på tomt nr 23 i kvarteret Svartbröder, vid Skomakaregatan i Lund, en skatt innehållande 132 silvermynt. Skatten, som nedgrävts i golvet i hörnet av ett hus från l 500-talet, har sannolikt legat i en påse av tyg eller läder, som multnat bort. Myntskatten är i sin sammansättning karakteristisk för tiden omkring år 1600, men egenartad genom att endast bestå av dalermynt. Betecknande för denna egenart är det ringa antalet halvdaler - 4 st. Ordet daler återgår på tyskans Taler, vilket i sin tur är en förkortning av Joachimstaler. Denna mynttyp präglades i stora mängder från och med år 1519 i Joachimstal i Böhmen. Mynttypen som sådan härstammar från Hall i Tyrolen, där ärkehertigen Sigismund fr.o.m. 1484 lät prägla detta stora silvermynt, som i silver hade sin motsvarighet i den rhenländska gyllen i guld. Myntet kallades därför silvergyllen eller gyllengroschen till dess denna beteckning förträngdes av (Joachims)taler. Utmyntningen skulle ske så att åtta stycken vägde en lödig mark (ca 230 gram), och ett mynt ett uns eller två lod (ca 28,75 gram).

Danmark 1-2.

Fredrik IL

Det är mycket betecknande att endast två daler är danska.

För ett land som Danmark, som icke hade silvergruvor, lönade det sig icke att utmynta detta internationellt gångbara stormynt. Fredrik II:s daler 1572 har således tillkommit under säregna omständigheter. Vid freden i Stettin 1570 efter sjuårskriget, erhöll kungen silver motsvarande l 50.000 daler. Han skulle därmed betala och avtacka sitt krigsfolk. Som sed var försökte man lura landsknektarna. De tyska riksdalerna utmyntades sedan 1566 efter formeln 29,23 g0.889-25,98 g medan Fredrik II:s daler var något ringare: 29,23 g-0,875-25,578 g. Denna lilla vinst som kungen roffade åt sig har sannolikt inte gemene man upptäckt. Dessutom har de gångbara dalerna i allmänhet en något mindre vikt: 28, 76-29,25 g med genomsnitt 29,00 g. Den danska dalern är till det yttre mycket vacker med porträtt av kungen i harnesk och pipkrage och med ett stort riksvapen, i vilket de svenska tre kronorna prålade. Det viktigaste utbytet av det varaktiga kriget var ju enligt kungens åsikt att han fick rätt till att använda dem i riksvapnet med mindre en skiljedomsrätt kom till ett annat resultat. Denna skiljedomsrätt trädde aldrig i kraft. Omkring vapenskölden står ett av kungens valspråk: DEUS REFUGIUM ET FIDUCIA MEA (Gud min tillflykt och förtröstan). Den vackra utformningen föranledde se166

nare tiders myntsamlare att antaga att mynten präglats till kungens bröllop den 20 juli detta år med sitt syskonbarn Sophie av Mecklenburg. 3. Hamburg. Tre torn. MONETA NOVA CIVITATIS HAMBURGENSIS (Staden Hamburgs nya mynt). Det heliga tysk-romerska rikets dubbelörn. I riksäpplet siffr. 32 = 32 skillingar. RUDOLPHI SECUNDI DEI GRATIA ROMANORUM IMPERATORIS SEMPER AUGUSTI Pil FELICIS DECRETO (Efter Rudolf Il av Guds nåd romarnas kejsare, alltid Augustus, den fromme och lycklige, hans förordning). 1589. 4. Liibeck, riksstad. Johannes döparen med Guds lamm över stadens vapensköld. MONETA NOVA LUBECENSIS (Liibecks nya mynt) . Det heliga tysk-romerska rikets dubbelörn. I riksäpplet siffr. 27.6 = 27 skillingar 6 penningar. MAXIMILIANUS SECUNDUS etc. (Maximilian Il etc.). 1565. 5. Liibeck. Samma som nr 4. 1568. 6. Liibeck. Atsida samma som nr 4, frånsida samma som nr 3. 1582. 7. Liibeck. Samma som nr 6. 1584. 8. Liibeck. Samma som nr 6 men halvdaler. Siffr. 16 i riksäpplet. 1585. 9. Liibeck. Samma som nr 6. 1587. ro-1 r. Liibeck. Samma som nr 6 . 1588. 12. Mecklenburg-Schwerin. Johan Albrekt, hertig. DOMINE NE DA INIMICIS VERBI TUI LETITIAM (Herre, giv icke ovännerna glädjen av Ditt ord!). JOHANNES ALBERTUS DEI GRATIA DUX MEGALOPOLIS (Johan Albrekt av Guds nåd hertig av Mecklenburg) . 1549· 13. Östfriesland, grevskap. Edzard Il och Johan. EDZARD ET JOHANNES COMITES ET DOMINI PHRISIAE ORIENTALIS (Edzard och Johan, grevar och herrar över ö stfriesland) . DA PACEM DOMINE IN DIEBUS NOSTRIS (Herre, giv fred i våra dagar). l 587. 14. ö stfriesland. Edzard Il. EDZARD COMES ET DOMINUS PHRISIAE ORIENTALIS (Edzard, greve och herre över östfriesland) . Samma som nr 13. 1592. 15. Braunschweig-Liineburg-W olf enbiittel, hertigdöme. Julius, hertig 1568-69. JULIUS DEI GRATIA DUX BRUNSVIG LUNEBURG. G. V. M. G. Gottes Versehen Muss Geschehen ( Guds försyn må ske) . ALIIS INSERVIENDO CONSUMOR (genom att tjäna andra förtäres jag) i likhet med det ljus som vildmannen håller i handen. Nyare beteckning: Lichttaler. Myntort: Goslar. 157 2. 16. Braunschweig-Liineburg-Wolfenbiittel. Samma som nr 15. 1582? 17. Braunschweig-Liineburg-Wolfenbiittel. Samma som nr 15. 1586.

168

•

169

18-19. Braunschweig-Liineburg-Wolfenbiittel. Henrik Julius, hertig 1589-16!3. HENRICUS JULIUS POSTULATUS EPISCOPUS HALBER-

STADT ET DUX BRUNSVIG ET LUNEBURG (Henrik Julius, utvald biskop av Halberstadt och hertig över Braunschweig och Liineburg) . HONESTUM PRO PATRIA [CONSUMI] (det är ärofullt att slita ut sig för fäderneslandet). Halvdaler. 1592. 20. Liineburg, stad. MONETA NOVA CIVITATIS LUNEBURGENSIS (Staden Liineburgs nya mynt). RUDOLPHI SECUNDI IMPERATORIS AUGUSTI PII FELICIS DECRETO (Efter Rudolf Il, kejsare, Augustus, den fromme och lycklige, hans förordning). I riksäpplet siffr. 32 = 32 skillingar. 1588. 2i. Jiilich-Cleve-Berg. Vilhelm V, hertig 1539-92. VILHELMUS DEI GRATIA JULIAE CLIVORUM ET MONTIS DUX (Vilhelm av Guds nåd, hertig av Jiilich, Cleve och Berg). Hertigen håller en stridsklubba i handen. CHRISTUS SPES MEA SALUTIS (Kristus, min frälsnings hopp). 1567. 22. Aachen, riksstad. MONETA REGIAE SEDIS URBIS AQVISGRANI (residensstaden Aachens mynt). Kejsare Karl den store sitter i tronstolen med spira och riksäpple. MAXIMILIANUS SECUNDUS CAESAR AUGUSTUS (Maximilian Il, kejsare, Augustus). 1571. 23. Honstein. Ernst V, greve 1508-52. MONETA NOVA ARGENTEA ERNESTI COMITIS DE HONSTEIN (Ernst, greve av Honstein, hans nya silvermynt). SANCTUS ANDREAS (Den helige Andreas med sitt kors). 1548. 24. Mansfeld-Friedeburg. Peter Ernst I, Bruno Il, Gebhard VIII, Johann Georg, PATRUELES (kusiner). COMITES ET DOMINI IN MANSFELD NOBILES DOMINI IN HELDRUNGEN (Grevar och herrar i i Mansfeld, ädla herrar i Heldrungen). S:t Göran och draken. Myntort: Eisleben. 1588. 25. Mansfeld-Friedeburg. Samma fyra grevar som på nr 24. 1589. 26. Sachsen. Johan Fredrik, kurfurste 1532-47, och ~oritz, hertig. Myntort: Annaberg. 1547· 27. Kursachsen. August, kurfurste 1553-86. AUGUSTUS DEI GRATIA DUX SAXONIAE, SACRI ROMANORUM IMPERII ARCHIMARSCHAL ET ELECTOR (August, av Guds nåd det heliga romerska rikets ärkemarskalk och kurfurste). Träsko. Myntmästare Leopold Holzschuher (1554-58). 1554· 28. Kursachsen. August. Samma som nr 27. l 555. 29. Kursachsen. August. TANDEM BONA CAUSA TRIUMPHAT (Till slut triumferar den goda saken). GOTHA CAPTA SUPPLICIO DE PROSCRIPTIS IMPERATORIS HOSTIBUS OBSESSIS SUMPTO CETERISQUE FUGATIS AUGUSTUS DUX SAXONIAE ELECTOR etc. FIERI FECIT (August, hertig 170

171

av Sachsen, kurfurste etc. lät slå (denna daler) med anledning av Gothas intagande och bestraffningen av de belägrade fredlösa, kejsarens fiender). HB =Hans Biener, myntmästare i Dresden l556-16o4. 1567. 30. Kursachsen. August. Samma som nr 27. l57r. 3 r. Kursachsen. August. Samma som nr 30. 1580. 32. Kursachsen. Christian I, l586- 9r. Samma som nr 30. 1587. 33. Kursachsen. Christian I. Samma som nr 32. 1590. 34. Kursachsen. Christian I. Samma som nr 32. l59r. 35. Sachsen. Johan Casimir av Coburg och Johan Ernst av Eisenach.

DEI GRATIA JOHANN CASIMIR ET JOHANN ERNST FRATRES DUCES SAXONIAE. LANTGRAVII THURINGIAE ET MARCHIONES MISNIAE MONETA IMPERIALIS (Johan Casimir och Johan Ernst av Guds nåde, brödrar, hertigar av Sachsen, landgrevar av Thiiringen och markgrevar av Meissen. Riksmynt. r59r. 36 . Brandenburg i Franken. Georg av Ansbach och Albrekt d.y. av Bayreuth, 1536-45. D.G .G. & A. MARCHIONES BRANDENBURG ET SLESIE (markgrevar av Brandenburg och Schlesien). SI DEUS PRO NOBIS QUIS CONTRA NOS ( Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?). Pauli ep ad Rom. 8, 3r. Myntort: Schwabach. 1538. 37. Brandenburg i Franken. Samma som nr 36. 1545. 38. Brandenburg i Franken. Georg Fredrik, 1557- 1603. Samma som nr 36. H åller (i likhet med nr 21 ) en stridsklubba i handen. 1586 . 39. Regensburg, biskopsdöme. PANGRACIUS EPISCOPUS RATIS-

BONENSIS (Pancratius, biskop av Regensburg) . CAROLUS IMPERATOR V CATHOLICUS (kejsare Karl V den katolske). Riksörn med Habsburgsköld. 1543. 40. U lm, riksstad. MONETA NOVA ARGENTEA REIPUBLICAE ULMENSIS (Staden Ulms nya silvermynt) . CAROLUS QUINTUS ROMANORUM IMPERATOR AUGUSTUS (Karl V romersk kejsare, Augustus). Halv daler. 1546. 41. Wiirzburg. MELCHIOR EPISCOPUS WIRCEBURG FRANCIAE DUX (Melkior, biskop av Wiirzburg, hertig av Franken) . Samma som nr 40. S K = Sanctus Kilianus. 1554. 42. Ziirich. MONETA NOVA THURICENSIS CIVITATIS IMPERIALIS (Riksstaden Ziirichs nya mynt). DOMINE SERVA NOS IN PACE (Herre, bevara oss i fred!) . 1559. 43. Böhmen, konungarike. Ferdinand I som romersk kung, 1531-58. FERDINANDVS DEI GRATIA ROMANORUM, BOEMIAE, HUNGARIAE REX. INFANS HISPANIORUM, ARCHIDUX AUSTRIAE (Ferdinand av Guds nåde, rom arnas, Böhmens och Ungerns konung, prins av Spanien, ärkehertig av Österrike. Myntort: Joachimstal. Saknar årtal. 172

1 73

44. Tyrolen, grevskap. Ferdinand I som romersk kung. FERDINANDUS DEI GRATIA ROMANORUM, BOEMIAE, DALMATIAE, CROATIE etc. REX. INFANS HISPANIARUM ARCHIDUX AUSTRIE, DUX BURGUNDIE. Myntort: H all. Saknar årtal. 45. Friesland. »Arends rijksdaalder » dvs. riksdaler med det tysk-romerska rikets dubbelörn. NISI DOMINUS NOBISCUM (Om icke Herren är med oss). MONETA ORDINUM FRISIAE VALORE IMPERIALIS DALER! (Frieslands st änders mynt av en riksdalers värde). 1584. 46. Friesland. Variant till nr 45. l59r. 47-50. V ästfriesland (nuvarande Nordholland): »Gehelmde rijksdaalden> dvs. riksdaler med hjälm över skölden; också kallad »prinsdaler» efter bilden av Vilhelm den tyste av Oranien. VIGILATE DEO CONFIDENTES (Vaken, I som tron på Gu d1). MONETA NOVA ARGENTEA DOMINORUM W ESTFRISIAE (Västfrieslands herrars nya silvermynt). 1592. 51-6 r. Västfriesland. DEUS FORTITUDO ET SPES NOSTRA (Gud, vår styrka och hopp). Samma som nr 47. 1593· 62-63. Holland, grevskap. Philip Il. »Kruisrijksdaalder » (Korsriksdaler) dvs. med Andreaskors, eldstål i mitten. PHILIPPUS DEJ GRATIE HISPANIARUM REX COMES HOLLANDIAE (Philip av Guds nåd Spaniens Konung, greve av Holland). DOMINUS MIHI ADIUTOR (Herren min hjälpare) (Psalm u7, 6). Philip Il:s valspråk och vapensköld med det gyllene skinnets ordenskedja. 1568. 64- 65. Holland. »Leycester- eller Unie-rijksdaalder ». Robert, greve av Leycester, var generalståthållare i Nederl änderna 1586-87. CO NCORDIA RES PARVAE CRESCUNT (Enighet ger styrka), detta symboliserat genom pilknippet. MONETA ORDINUM PROVINCIARUM FOEDERATARUM BELGICARUM AD LEGEM IMPERII (De förenade belgiska provinsernas ständers mynt efter rikets lag (Augsburg-Mi.inzabschied 1566). 1587. 66. H olland. »Gehelmde rijksdaalder ». Jfr nr 47. MONETA NOVA ARGENTEA COMITATUS HOLLANDIAE ( Grevskapet H ollands nya silvermynt). 1590. 67. Holland. Samma som nr 66. 159!. 68-69. Holland. Samma som nr 66. 1592. 70. H olland-Zeeland, grevskap. Samma som nr 66. Ristat tecken N. 1584. 71-7 2. Zeeland, grevskap. »Kruisrijksdaalder ». MONETA NOVA AR-

GENTEA COMITATUS ZELANDIAE (Grevskapet Zeelands nya silvermynt). DOMINUS MIHI ADIUTOR (Herren min hj älpare) . Se nr 62. 1584. 73. Unie-rijksdaalder. Se nr 64. 1586.

174

175

74-76. Unie-rijksdaalder. Samma som nr 73. 1590. 77-79. Gehelmde rijksdaalder. Se nr 47. 1591. 80- 82. Gehelmde rijksdaalder. Samma som nr 77. 1592. 83-84. Unie-rijksdaalder. Se nr 64. Sju provinsers vapen, det Overijssel har lagts till de sex tidigare. 1595· 85. Utrecht. Kruisrijksdaalder. Se nr 62. 1569. 86-87. Geldern, hertigdöme. Philip Il. Kruisrijksdaalder. Se nr 62. 1567. 88-90. Geldern. Samma som nr 86. 1568. 9L Geldern. Arends rijksdaalder. NUMMUS DUCATUS GELDRIAE AD LEGEM IMPERII (Hertigdömet Gelderns mynt efter rikets lag). RUDOLPHUS SECUNDUS DEI GRATIA ROMANORUM IMPERATOR SEMPER AUGUSTUS (Rudolf Il av Guds nåde romarnas kejsare, alltid Augustus). Saknar årtal. 92-97. Geldern. Leycester-rijksdaalder. Se nr 64. 1587. 98. Geldern. Unie-rijksdaalder. Samma som nr 92. 1590. 99-102. Geldern, hertigdöme och Zutphen, grevskap. Kruisrijksdaalder. MONETA NOVA ARGENTEA DUCATUS GELDRIAE COMITATUS ZUTPHANIAE. Samma som nr 62. 159!. 103-104. Geldern och Zutphen. Samma som nr 99. 1592. 105-106. Geldern och Zutphen. Samma som nr 99. 1593· 107. Geldern och Zutphen. Gehelmde rijksdaalder. Atsida se nr 47. Frånsida inskrift som nr 99. 1593· 108-109. Geldern och Zutphen. Gehelmde rijksdaalder. DEUS CONSTITUIT ET TRANSFERT REGNA (Gud upprättar och omstörtar riken) . l 594. uo. Geldern. Unie-rijksdaalder. Samma som nr 92. 1595· llI. Over.ijssel. Philip Il. Kruisrijksdaalder. PHILIPP DEI GRATIA HISPANIARUM REX NUMMUS DOMINI TRANSISSULANIAE Overijssels herres mynt. Samma som nr 62. 1586. 112- 113. Overijssel. Samma som nr u1 men - ORDINUM - ständers. 1590. 114-116. Overijssel. Samma som nr 112. 1594· l l7-u8. Unie-rijksdaalder. Se nr 64. 1595· u9. Deventer, Campen, Zwoll, tre riksstäder. TRIUM CIVITATUM IMPERIALIUM DAVENTRIAE, CAMPEN, ZWOLL. RUDOLPHUS SECUNDUS DEI GRATIA ELECTUS ROMANORUM IMPERATOR SEMPER AUGUSTUS - Rudolph Il utvald romersk kejsare. 1587. 120-126. Campen, riksstad. Utvald kejsar Rudolph Il. Saknar årtal. 127. Stablo (Stavelot), abbotdöme. Christopher, greve av Manderscheid, 1549-76. Kejsare Maximilian IL CHRISTOPHORUS DEI GRATIA COMES A MANDERSCHEID ABBAS STABULENSIS ET PRUMIENSIS ( Christopher av Guds nåd, greve av Manderscheid, abbot av Stablo och Priim). Samma som nr 4. 1567. 128-130. Braband, hertigdöme. Philip IL Kruisrijksdaalder. Samma som

Il3

127

nr 62 men DUX BRA: Myntort: Antwerpen. Myntmärke: hand (128129). Maastricht (130) stjärna. 1568. 131. Flandern, grevskap. Philip II. Kruisrijksdaalder. Samma som nr 62 men COMES FLAN. 1568. 132. Cambrai, ärkebiskopsdöme (sedan 1559). Maximilian av Berg, ärkebiskop ( 1556) 1559-70. Kejsare Maximilian Il 1564-1576. MAXIMILIANUS A BERGIS ARCHIEPISCOPUS ET DUX CAMERACENSIS, SACRI IMPERII PRINCEPS COMES CAMERACENSIS: (Maximilian av Berg, ärkebiskop och hertig av Cambrai, furste i det heliga kejsardömet, greve av Cambrai). 1568.

177

En annan egendomlighet med penningsummans sammansättning än den omtalade är, att 87 st eller två tredjedelar kommer från N ederländerna. Dessa provinser var redan den gången så tätt befolkade och industrialiserade, att de måste importera livsmedel, detta i så mycket högre grad under de många år, under vilka de förd e krig för sin trosfrihet och oavhängighet med Spanien och Philip IL Stora hjordar med slaktdjur drevs söderut på oxvägen genom Jylland och jylländska herremän fick i utbyte goda holländska dalrar . Även från Själland och Skåne exporterades gödstutar i stora mängder. Omkring 1600 uppgick exporten från hela Danmark till bortemot femtiotusen stutar. Därtill kom korn och andra lantbruksprodukter, vilka ännu kunde utföras till Liibeck och de andra tyska Östersjöstäderna och där säljas för goda priser i klingande mynt. Danmarks positiva handelsbalans avspeglar sig i myntskatten. Det sista årtalet på mynten är l 595. (5 nederländska dalrar : nr 8 3 och 84 Zeeland, l 10 Geldt::rn, l l 7 och II 8 Overijssel), mynten bör antagligen ha stoppats undan någorlunda kort tid därefter, alltså uppskattningsvis omkring år 1600. Det kan ej vara av fruktan för krig som ägaren gömt skatten, ty efter Stralsundsfreden följde .den längsta fredsperiod Danmark väl dittills haft, bortemot 40 år. 1596 blev den unge Christian IV krönt ( 29 augusti), l 597 ( 27 november) firade han bröllop med Anna Catharina av Brandenburg; men efter dessa år av fröjd och gamman, kom p esten. Ar 1599-1602 rasade den våldsamt i Köpenhamn med 816.000 döda och spred sig även till Malmö-Lund. Bland tusen andra möjlighet er kan denna farsot ha varit den faktor som hindrat ägaren från att återfå pengarna. D et tidigaste årtalet i skatten är 1538 (nr 36 AnsbachBayreuth), då kan dock de två andra dalrarna utan årtal slagna av Ferdinand som romersk kung (nr 43) vara från 1535. Skattens spännvidd är således 57 eller 60 år. 88 stycken, eller två tredjedelar är från de 15 sista åren. Mynten fördelar sig sålunda: 1531-40 (3 st), 1541-50 (6 st), 1551-60 (4 st), 1561-70 (18 st), 1571-80 (13 st), 1581-90 (39 st), 1591-95 (49 st).

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet år 1971

A. LEDAMÖTER, STYRELSE OCH

REVISO~ER

Högste beskyddare

H ans Maj:t Konung Gustaf VI Adolf

H edersledamöter

Direktör K arl Wistrand, Stockholm Direktör Alfre d Persson, Lund Fabrikör Walfrid Nordström t , Lund Fil. dr Sven T. Kjellberg, Bjärred Konservator Hans Erlandsson, Lund D ocent Ragnar Blomqvist, Lund

Den 31 december uppgick totala antalet medlemmar till 23.057. Antalet årsbetalande var 22.703 (varav 12.847 utanför Skåne). Årsmöte hölls den 9 juni i närvaro av ca roo föreningsmedlemmar under ordförandeskap av direktör Holger Crafoord. Vid årsmötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen för år 1970. Föreningen omvalde intill årsmötet 1974 de i tur avgående styrelseledamöterna disponent Carl-Eric Borgenstierna, byggmästare Harry Karlsson och professor Sigfrid Svensson. Rådman Anders Bruzelius valdes till suppleant i styre1sen. Till revisorer av 1971 års förvaltning omvaldes bankdirektör Stig Lundeborg och aukt. revisorn Sven-Erik Sandberg med direktör Frans Möller och kamrer Malte Ericsson som suppleanter. Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Gösta Netzen, ordförande och Kungl. Maj:ts ombud, direktör H olger Crafoord, v. ordförande, järnarbetare Sven-Erik Axelsson, Malmöhus läns landstings ombud, disponent Carl-Eric Borgenstierna, byggmästare Harry Karlsson, skoldirektör Karl Gustav Ljunghill, Lunds stads ombud, boktryckare Per-Håkan Ohlsson, redaktör

!79

Christer Olofson, Kri stianstads läns landstings ombud, doce nt Gad Rau sing, bankdirektör Carl Göran Regnell, Lunds stads ombud, professor Sigfrid Svensson, major Christer Wahlgren, kyrkoherde Curt Wallin och professor Jörgen Weibull samt självskriven ledamot intendent Bengt Bengtsson, sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit: lantbrukare Anders Hugo Anderson och fil. mag. Staffan Söderberg, Lunds stads ombud, landstingsman Anton Ljunggren, Kristianstads läns landstings ombud, godsägare Sten Nilsson, Malmöhus läns landstings ombud, rådman Anders Bruzelius, fru Ingeborg Westerström, direktör Sune Wetterlundh, Kungl. Maj:ts ombud och bankdirektör Anders Winblad. Av Kungl. Maj:t utsedd revisor har varit länsassessor Axel Isaksson och av Lunds stad kassadirektör Karl Erik Lenntorp med kontoristen Albert Jönsson som suppleant. Styrelsen har sammanträtt 28/r, 9/ 6, ls/7 och 30/ 9. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Crafoord (ordf.), Svensson ( v. ordf.), Borgenstierna, Rausing, Winblad och Bengtsson har sammanträtt 27/r, 17_/3, 13/4, 7/61 8/7 och 14/ri.

WALFRID NORDSTRöM t Den 8 januari kom budet om vår mångårige styrelse- och hedersledamot Walfrid Nordströms bortgång vid 88 års ålder. Han var ständig ledamot av Kulturhistoriska föreningen sedan 1917 och han brukade skämta om att han förtjänade på den affären; ständigt medlemsskap kostade då 20 kronor. Men Kulturen blev rikligt kompenserad. Walfrid Nordström återkom gång på gång med spontana gåvor av värdefulla för emål och av donationer i kontanter. N ågot år före sin bortgång skänkte han 10.000 kronor till hantverksavdelningens förnyelse. Hans intresse för Kulturen kom också till stor nytta i vår styrelse, där han verkade i tjugofem år, som suppleant 19341937 och ordinarie ledamot 1937-1959 då han på årsmötet valdes till föreningens hedersledamot. Kulturen kommer länge att med tacksamhet minnas honom.

180

B. PERSONAL OCH VERKSAMHET Intendent: Stadsantikvarie: Museilektor: Antikvarier:

Konservator: Konservatorsbiträde: Textilkonservator: Kanslichef: Rustmästare: Skattmästare: Kontorsskrivare: Registrator: Kontorsbiträden:

fil. dr Bengt Bengtsson ( l96I) fil. lie. Anders W . Mårtensson ( 1957) fil. lie. Ingemar Jeppsson (1962) fröken Märta Lindström (1950) fil. kand. Gunilla Eriksson ( 1960) fil. lie. Nils Nilsson ( 1962) fil. lie. Christina Lindvall-Nordin ( 1967) fil. kand. Claes Wahlöö (1968) fil. kand. Jan Gerber (1971) fil. kand. Barbro Astrand (1/ 2 tid fr. r/10) antikvarie Fred. R. Allik ( 1955) h err Lars Johansson ( 1959) fru Ingela Kristiansson ( 1959) överste Ake Rehnberg ( 1965) antikvarie Wilhelm Jönsson ( 1930) herr Sune H ellborg ( 1960) fru A strid Sörensson (1954) fru Eva Mårtensson ( 1963) fru Anna-Stina Melin (1963) herr Kurt Andersson ( 1969)

Fil. kand. Barbro Astrand har t.o.m. 30/9 vikarierat som amanuens. Fil. kand. Maj Fehrman och fru Elisabet Jönsson har biträtt med utställnings- och katalogiseringsarbete. Tecknare Rie Benzon har tidvis tjänstgjort på keramiska avdelningen. Fru Elly Ljungman har tjänstgjort på biblioteket och hrr Gösta Bryve, Bertil Claesson, Jonas Jonsson, fröknarna Marja Nordin ( t.o.m. 5/4), Eva Torstensson och fru T eodora Györffy-Wagner (fr.o.m. 2/8) har tjänstgjort som arkivarbetare. På rustmästarens avdelning har tjänstgjort hrr H erman Hansson, Sune Jensen, Kjell Lundh, Arvid Månsson och Stig Wihlborg. Fru Mathilda von Dardel har under våren biträtt rustmästaren med konserveringsarbete. Fruarna Elisabeth Andersson och N ora Johansson har varit biljettkassörskor och kamrer Nils Hansson siffergranskare. Städerskor har varit fruarna Anna Andersson, Berit Jensen (fr.o.m. r/7 ), Carla Johansson och Svea Lundberg. Kulturens hökeri har under öppethållandet maj-september skötts av fru Ellen Bergman och fröknarna Elsa Hagberth och Margareta Olsson. Tillsynsman för föreningens mölla vid Bosjökloster har varit kyrkovaktmästare Folke Lindstedt. 181

Utställningar Under året har de tillfälliga utställningarna »Miljö i förvandling» , »Lund 950 år» samt »Siden, sammet, trasa, lump» bibehållits och inga större utställningar av liknande slag anordnats, främst därför att den fåtaliga personalen varit sysselsatt med arbeten med förnyande av de permanenta utställningarna. Sålunda har man arbetat i Schlyterska byggnaden (»Hantverkets hus» ), i H errehuset med nyuppställning av keramiksamlingen, i Textilhallen med förberedelser för dräktavdelningen samt i Allmogehallen med renoverings- och konserveringsarbeten. Emellertid har man på våren öppnat en liten utställning i textilhallen »Skolslöjden under IDO årn och till årsmötet ordnades i H errehuset en m onter med myntskatten fr ån Skomakaregatan. I anslutning till en nordisk medicinhistorisk kongress visades under oktober »Peruansk medi cinhistoria » och i november färdigst ällde keramiska avdelningen utställningen »Gustavsbergsporslin». Skolelever fr ån Lund gjorde en liten uppskattad utst ällning i oktober »Att tämja en cykel ».

Kulturens måndagsaftnar V årens måndagsaftnar inleddes den r mars med musikafton i Bosebo kyrka. Musikaftnarna återkom även den 29 mars och I9 april under medverkan av medlemmar ur Kulturens orkester. Den 8 mars berättade fil. kand. Nann a H ermansson om Färöisk vardag och måndagen därpå gav Ragna Ljungdell en lyriskdramatisk afton. Nils Ludvig läste dikter på skånskt mål den 22 mars och vid samma tillfäll e visades filmen Ringsjölandet. Första månd agen i april berättade intendent Bengt Bengtsson om Skatter i öster - bildreportage från en resa i Ryssland. Skånska trädgårdar var rubriken på antikvarie Jan Gerbers måndagsafton den 26 april och påföljande måndag leddes en kväll svandring på museet av intendent Bengt Bengtsson och museilektor Ingemar Jeppsson. Höstens program bjöd Kulturens orkester på musikaftnar i Bosebo den 25 oktober, IS november och 6 december. Den I novemb er besvarades fr ågan Är det tråkigt att gå på museum? av Bengtsson, Jeppsson och Mårtensson. Måndagen därpå berättade stadsantikvarien Anders W. Mårtensson om En resa i Island och den 22 november visade antikvarie Nils Nilsson på träets många användningsområden. D en 29 november talade antikvarie Jan Gerber om Italienska bilder.

Undervisning Mellan skolorna och museet har ett livligt samarbete ägt rum under året. Studieämnen har utarbetats av representanter för skola - museum med målet att varj e årskurs vid sina museibesök i Lund och Östarp skulle få uppleva något väsentligt avsnitt ur just sin lärokurs i samhällsorienterande ämnen.

Blivande historielärare och museimän har under museilektorns ledning utbildats för denna undervisning. I ökad omfattning har skolorna utnyttjat denna undervisningsservice, att under sakkunnig målinriktad ledning få studera museets samlingar. Vid Lunds skolor har schemalagda studiebesök med sådana särskilda museiundervisare ägt rum för samtliga elever i årskurserna 4-9. Ett studieämne i Fritt valt arbete har varit I museets verkstad för lundaelever i årskurs 7 och 8. Handledare har varit museilektorn och fil. kand. Barbro Björk. Med länsskolenämnderna i Kristianstad och Malmö har samarbete ägt rum för vidgad information om vad Kulturen och Kulturens Östarp har att erbjuda i form av levande kulturhistoria. Universitetskurser har under året hållits i museikunskap och föremålskännedom för konsthistoriker och folklivsforskare med museets tjänstemän som ledare. För historiestuderande har hållits kurser på liknande sätt. En DYRK-kurs i museiteknik har under hästterminen 7r/72 varit knuten till museet med i huvudsak Kulturens tjänstemän som undervisare. Elever vid Lärarhögskolan i Kristianstad och Malmö har vid studiedagar fått undervisning i metoder för hur lärare kan . utnyttja museisamlingar i sin undervisning. I likhet med föregående år har bearbetning av museets samlingar för seminarieuppsatser inom »museiämnena», särskilt folklivsforskning och konsthistoria, flitigt utnyttjats av studenterna varvid museets tjänstemän stått till förfogande som handledare. På en rad olika platser inom och utom landet har museets tjänstemän deltagit som föredragshållare och kursledare.

Textilavdelningen Iordningställande av folkdräkterna påbörjades under sommaren med hjälp av extra personal, textilkonstnärinnan fru Margareta Persson-Petrascheck från Wien (ro/5-7/8) och vävlärarinnan fil. stud. fru Eva Lysander (juli mån.) vilka kunnat anställas tack vare anslag från C.-B. N athhorsts vetenskap!. fond. Även fröken Beata Reuterswärd arbetade vid avdelningen (3/5-r/8). Inventeringar med katalogisering och fotografering har utförts varibland kan nämnas underkläder och danska allmogetextilier och utom museet en ovanligt stor samling skånska allmogetextilier och dräktdelar, delvis från 1700talet, som gått i arv i samma gård i Ö. Vemmerlöv på Österlen.

De lundaarkeologiska undersökningarna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömd bebyggelse - sammanlagt 27 projekt. Under perioden maj-november utfördes en större grävningsundersökning vid Skomakaregatan, på tomt nr 23 i kvarteret Svartbröder. De inemot 250 cm tjocka kulturlagren innehöll bebyggelserester från 1000-1700-talen. Bl.a. undersöktes flätverksbebyggelse, olika dräneringssystem från äldre medeltid samt två komplicerade bakugnskonstruktioner, som antyder att här bedrivits yrkes-

m ass1g bagerihantering en längre tid. Förutom en silverskatt, innehållande 132 silvermynt fr ån 1500-talet, tillfördes Kulturen ett rikhaltigt urval från åtta sekler. Bearbetningen av fynden från stadshallstomten och fr ån tomt nr 4 i kvarteret Glambeck vid St. Södergatan har fortsatt planenli gt tack vare frikosti ga anslag fr ån Statens Humanistiska Forskningsråd till stadsantikvarien. I katalogiseringsarbetet har deltagit fil. kand.-erna Birgitta Leden, Birgitta Sjöha lm och Bernt A. Akesson. Lundaarkivet har tillförts 126 blad origi naluppmätningar, 455 diabilder i färg och 2-400 foto grafier. Stadsantikvarien har biträtt stadens fa stighetskontor vid restaureringsarbeten å äldre byggnader och samarbetat med stadsarkitektkontoret i miljö- och planeringsfrågor. I konserveringsanstalten har konserveringsarbetet fortsatt med förem ålen från de senaste större f yndkomplexen. Bl.a. har myntskatten från Skomakaregatan rengjorts och konserverats. I övrigt har arbetet varit koncentrerat till konservering och analysering av läder. D ärvid har värdefull hjälp erhållits från Garveriforskningsinstitutet i Köpenhamn genom lab.-föreståndaren civ.ing. E. Lövendahl, fil. lie. A. Larson och lab.-mäst. E. Hansen, och från- Lunds universitet prof. C.-H. Hjortsjö, prof. B. Falck, prof. E. Dahl, fil. lie. C. van Mecklenburg, fil. lie. T. Kauri samt lab.-assistenterna Hj . Gustafsson, S. H åkansson, E. Sundström och T. Silfver. Hj älp har även erhållits från Glaceläderfabriken AB i Kävlinge och Grönvalls Läderfabrik AB i Ängelholm. Konserveringsanstaltens utrustning har förbättrats tack vare värdefulla donationer av Tetra Pak AB, Akerlund & Rausing AB, Facit AB, Electrolux AB och an onym donator. I den långa raden av välvilliga personer, som lämnat värdefull hjälp till konserveringsanstalten, bör även följande nämnas: fil. lie. E. Bladh, ingenjörerna c;.-G. Beckeman, L. Olsson, B. Persson, verkstadschefen B. Boklund, verkmästare L. Andersson, lagerchef K. Andersson samt kollegerna på Nationalmuseet i Köpenhamn och Brede samt i Tojhusmuseet. Dr phil. T. Györffy, fil. kand. A. Frithiof och stud. A. Wendelbo-Hansson har under det gångna året varit anställda vid konserveringsanstalten och under första halvåret har 28 skolelever genomgått praktisk yrkesorientering.

C. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med r.724 nummer varav r.591 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 62.573-64.296 . Biblioteket har ökats med I. 176 nummer varav 306 genom gåvor. A ccessionen omfattar nr 23.773-24.948 .

Arkivet Arkivet har under året ökats med i.015 nummer. Porträttarkivet har ökats med 77 fotografier. Excerpering av tidskriftsartiklar har utförts i sedvanlig ordning.

Under året har bl.a. fö ljande arkiv uppordnats: Kulturens Östarps arkiv, Skåneföreningen 1892 års m än arkiv II, Föreningen Det gamla Lunds arkivalier, Jöns Mårtenssons arkiv, Samling Erik Ekblad, Anna Wiebens arkiv, Uno Otterstedts samling, Kyrkobyggmästare A. Petterssons i Svedala arkiv Il, Höör nr 17 och Axel Hörlens arkiv av spetsnegativ.

D. BESÖK Museet i Lund har under året haft 94.005 besökare (mot 88.327 år 1970) varav 9.048 studenter, 2r.363 skolbarn och 6.736 medlemmar av föreningen. Hökeriet har haft 1 r.091 besökare. Anläggningarna i Lund och Östarp uppvisar tillsammans en besökssiffra av 137. 170 personer.

E. öSTARP Östarpshallen öppnades den 1 maj med utställningen Trä. Malmöhus läns hemslöjd utställde och försålde hemslöjdsalster. Hallen besöktes fram till den 3 oktober av 14.028 personer. Gamlegården har hållits öppen för besökare från 1 m aj-3 oktober. Antalet besökare utgjorde 18.046. Östarpsdagen ägde tradi tionsenligt rum andra söndagen i augusti och besöktes av omkring 6.ooo personer. Dagen inleddes med friluftsgudstjänst, ledd av kyrkoherde Erik Berglund under medverkan av Lunds spelmansgille och hälsningsanförande av intendent Bengt Bengtsson. Vid brytestugan visades lin- och nässelberedning för besökarna och vid kvarndammen växtfärgning av garn. På Gamlegården demonstrerade flaskskeppsbyggare, kopparslagare, krukmakare och bärnstensslipare sin skicklighet. Spelmännen konserterade och Östarpsexpressen, ponnyåkning för barnen, rullade. Vid Möllegården anordnades ryttarlekar under medverkan av Torns ponnyklubb. I dalgången mellan möllan och Tingvallen samlades så östarpsborna till byastämma med efterföljande gille och gav besökarna en levande bild av hur en sådan kunde gå till i äldre tid. Fru Charlotte Weibull och museilektor Ingemar Jeppsson kommenterade . På Tingvallen avslutades dagen med att Hans Nilsson och Tornabygdens folkdanslag lekte och dansade med barn och vuxna. För Gamlegårdens tillsyn har svarat lantbrukare och fru Nils Jönsson. Vid utställningshallen har fru Alma Andersson och fru Ester Nilsson fung erat som biljettkassörskor. Jakttillsyningsman har varit frisörmästare Inge Dahlbom.

F. KULTURENS TOPPELADUGARD, NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN Stiftelsens förvaltning har ombesörjts av Kulturens kansli och Skandinaviska Banken i Mölmö. Skogsbruket har förvaltats av Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län.

185

G. FÖRENINGENS EKONOMI Sammandrag av r97r års räkenskaper I N TÄKTER

Av förening en genom egen verksamhet anskaffade medel Medlemsavgifter ... ... . ...... . . Inträdesavgifter . . ... . .. . ..... . . Försäljningsintäkter . .... . ..... . Ersättning för tjänster ....... . . .

568 .855: 77.293: 172.171: 21. 136:

08 40 40

839.455: 88

H yresinkomster ...................... . .. . . Gåvor från fö retag och enskilda1 •• • • • • • • • • • • Bidrag från Kulturens donationsfonder ... . . . . . Diverse intäkter . ........................ . .

84.503: 35 36.1ro : 9.082: 32 56.788: 75

r.025 .940: 30

Allmänna anslag från staten .. .... . ... .. .... ... . . . .. .. ... . ... . Lunds kommun . .. . . . ...... .. . .. ........ . landsting M-län ...... . ... . ... . . . .. . . . .. . . landsting L-län ...... . . . . .. .. .. . . . . . .. . . . landsting K-län . .. . . . . ...... . . . .. .. . . . . . . landsting N-län .. . . . . . ... . ......... . .. . . . kommuner 2 • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

250.000: 525.000: 60.000: 25.000:r.ooo: -

Minskning av eget kapital ... . ..... . .... . .. . .......... . .

865.325: 263.445: 21 2.154.7ro: 51

Boliden AB .... .. . .. . . ... ... ........ . ....... . ... . .. . Cardo AB för treårsperioden 1970/72 kr 6.ooo: -, därav lyft Cementa AB för treårsperioden 1971 /73 kr 5.000: - , därav lyft . ........ .. ...... . ................... . ... . Förenade Superfosfatfabriker AB för tre årsperioden 1971/73 kr r.5 00: -, därav lyft .. . .... . ... . ... . . . ... . ......... . Skånska Brand-Hermes . ... . .. ...... . ...... . ......... . Skånska Hypoteksföreningen för treårsperioden 1970/72 kr 4.500: - , därav lyft .. . ... .. ...... . ....... . ........ . . . Sydsvenska Kraft AB för treårsperioden 1971/73 kr 6.900: - , därav lyft . ......... . .... . .. . .... . ....... . ....... . . . Scan, Föreningen Skånska Andelsslakterier .. .. . ........ . Akerlund & Rausing, AB (för underhåll av förpackningsmuseum) ... . ...... . . . .... . . . . . ...... ........... . .. . Lunds Husmodersförening ........ . . . .. .. . . . .. .. . ... . . . Henriette Benies dödsbo .... .. ..... . .. .... .... . .. . ... .

186

500: 2.000: 5.000: 500: 5.000: r.500: 2.300: 2.500: 5.000: -100: 4.000: -

KOST NADER

Samlingar, bibliotek, arkiv ... . . . . . ... . ... . . . Inventari er . . . . .. .. .. .. . ... .. . ... . ........ .

13.709: 58 2.63): 47

16.343: 05

Löner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Pensioner m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Reserverat för pensioner ... . . .. . . . ..... . . .. .

1.033.020: 260-480: 02 60.000: -

1.353 .500 : 02

V akthållning ... ...... ... . .. .. ..... . .. . . . . . Övriga främmande tjänster .. . .. . ... . .. .. ... .

24.371: 69.889: 76

94.260: 76

Rek lam .. .. . ........• .. .. . .. ... . ... . . .. ... . . . ... . . . .... Resor, representation . .. ... . . . ... . .. ..... . ... ... .... .. . . . Försäkringar ..... . .. ..... . ...... .. ......... . .. . .. . .. . . . . Fastighetsunderhåll ........ . ....... . .. . .. .. . .. . . . . .... . . . Förbrukningsmaterial, bränsle, el, vatten . . . . . . . . .. . . ...... . 68.86T 93 Porto . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Telefon och övrigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.999: 76

77.l2T 27 19.506: 58 27.610: 70 54.984: 85.074: 05

8g-.86T 69

Kostnader f är varor f ör försä lj ning Ars bok ...... . .............. ..... .... . . .. . Almanacka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Övrigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

66.101: 30 27 .8 10: 06

214.30T 23

Utl ägg för uthyrningsverksamheten . ... . . ........... . ... . . . Räntor ..... . . .. .. . .. ...... ..... . .. .. . .. . .. .. .. . .. ... . . Skatter . . .... ... . . . ....... . .... . . . .. . . . ... . . .. . . .

6-489: 23 86.004: 73 29.635: 20 2.1 54.710: 51

Torna och Bara Härads Försäkringsbol ag .. .. . ...... . . . . . C.-B. Nathorsts Stiftelse ..... . ....... . .......... . .. . . . Lunds Studenters Dagh em för barn ............. .. . . . . . Sydsvenska Dagbladet ... ..... . ......... . ..... .. . . .. . . »Medlem sedan ca 30 ån> ... . .... .. . . . .. . ... . . . . . ... .. .

1.000 : 6.ooo: 500: 200:lO: -

36. u o: 2

Kommuner: Bar a, Billesholm, Blentarp, Burlöv, Genarp, Härslöv, Höganäs, H öör, Kävlinge, Lomma, Löddeköpinge, Månstorp, Perstorp, Riseberga, Räng, Sjöbo, Staffan storp, Svalöv, Svedala, V ellinge, V ollsjö, Astorp, örkened, ö. Färs, ö. Ljungby tillsammans . . ....... . .......... .. ... .. . . .. ... . .. . .. .

BALANSRÄKNING TILLGÅNGAR

Fastigheterna i Lund och Östarp .. . ... . . .. . . Samlingar, bibliotek, arkiv, inventarier . . ..... . Kortfristiga fordringar ............... . . . .. . . Kassa, bank, postgiro .. ................ .. . .

31/12 1970 2.095.500: 3: 5.008: so 5.748: 16

31/12 197 I 2.095.500: 3:10.091: 22 6.738 : 03

2.106.259: 66

2.II2.332: 25

SKULDER

Långfristiga skulder .... .. ...... . ... .. . ... . . Pensionskonto .. . .. . . .. . .......... .. . . .. . . Checkräkningskredit . .. .. . ... . . ........... . Kortfristiga skulder . ..... .. . . ... . . ..... . . . . Interimsavsättningar ..... .. ... .. .. . .... . .. . Eget kapital ... . ... .. . ..... .. .. ... ..... .. .

623.000: 226 .268 : 45 464.096: 63 190.578: OI 225-429: 80 376.886: 77 2.106.259: 66

i.410.500: 297.581: 135.732: 94.975: 60.100: 113.441:

87 87 95 56

2.112.332: 25

KUL TURENS DONATIONSFONDER INTÄKTER

Räntor och utdelning på aktier (därav från Kulturfonden kr 5.082: 32) .......... . ........ . .. . .. ............... .

40.815 :

40.81 5:

I I

KOSTNADER

Bidrag till föreningens rörelse .. . . ............ . . .... .. .. . . N otariatavgifter ................. . .. .. . ... . . . . .. ...... . . Kapitalkonto . .. . .. . .. . . . . . . . ......... .. ... . ..... . . .... .

9.082: 32 943:64 30 .779: 15 40.815: I I

TILLGÅNGAR

Obligationer . . . ..... . ... .. . . .. ... ........ . Aktier ........ . .. ... . . . . .. . . ..... . ... . .. . Bank . .... . ... . . ............ .. ........... . Utlämnade lån . ............ . ............. .

3r/12 1970

31/12 197 1

9.600: 312.750: 61 220.918: OI 174.000: -

9.600: 546.314: 6r' 424.69]: 16

717.268: 62

980.6n: 77

o: -

r Kursvärde 31 / 12 r97r: 677.967: - . SKULDER OCH EGET KAPITAL

188

980.6u: 77

Fondernas kapital behållnin g

Thomanderska fonden ......... . .. . Anna Karlins premiefond .. . .... .. . Ole Olsens K eramiske Legat ....... . Beathe och Sven Bengtssons fond .. . . Skånska Brands f ond ..... . . .... .. . Kulturens Jub elfond ............. . Skånebokens fond .... .. . . ....... . Ingeborg Holcks fond .. ..... ...... . Anna Lithströms fond ..... ... .. ... . Bror W. Olofssons fond . . ... ... ... . Albert Ekmans fond ... .. ........ . J. T. Berggrens fond ... .. . . .... .. . Jubil eumsinsamlingen 1957 . . ... . ... . Emilia Cederborgs fond ...... . .... . Bosjöklosters möllas fond .... . . ... . C. och T. Assarssons fond ....... .. .

Disponibelt

Ej dispon ibelt

b elopp

belopp

13 .892: 21 r.831: 83 42.694: 58 28.153: 40 15.032: 88 12.181: 56 55.31 l: 67 22.081: 05 16.388: 06 4r.642: 40 5r.246: 65 55.489: 76 253.923: 56 32.21 8 : 07 9.7 ro: 09 328.814: -·

13.892: 21 83r: 83 2.642:99 8.153: 40 5.032: 88 3-486: 56 7.21 8: 81 5.790: 67 4.773: 92 ro.041: 48 l.246: 65 5.489 : 76 253.923: 56 32.218:07 l ro: 09 o:-

o: r.ooo : 40.051: 59 20.000 : 10.0oo: 8.695: 48.092: 86 16.290: 38 lr.614: 14 3r.600 : 92 50.000: 50.000 : o:o: !J .600: 328.814: -

980 .61 l: 77

354.852: 88

625.758: 89

Lund i januari 1972. Styrelsen

1971 ARS DONATORER Förteckning över dem som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet Advokat Karl och fru Märta Adolphson, H elsingborg Akademiska för eningen, Lund Fru Margit Almen, Ystad Fru Ellen Alwall, Lund Professor Nils Alwall, Lund Almqvist & Wiksell, Uppsala F. banktjänsteman Albin Andersson, Lund Apotekare Fredrik Anderssons dödsbo, Lund Fru Mona Andreasson, K ävlinge Antico, Antikviteter och Konst, Malmö Fru Marianne Aschan, Lund Asea, Västerås Handl ande H. E. Banke, Lund

Fil. kand. Anne Bauer, Lund Intendent Bengt Bengtsson, Lund Bergens Lrererskole, Bergen H err Rudolph Bertouch, Rödby Bibliotekstjänst AB, Lund Direktör Carl-Eri c Borgenstierna, Lund Bokförlaget Bra böcker, Höganäs Fru Birgit Bruhn-Olofsson, Hässleholm Herr Bengt Brunsson, Lund Fru Maria Brunsson, Lund Fru Ingrid Bruzelius, Lund Fröken Ulla Bruzelius, Johanneshov Herr Jöns Carlsson, Silvåkra Bokförlaget Corona, Lund Direktör Holger Crafoord, Lund

189

Fröken Hilma Dahn, Lund Friedrich Ebert-Stiftung, Bonn-Bad Fru Leni Ehnbom, Lund Kopparslagare Robert Eisengarten, Trelleborg Fru Christina Ek, Lund Fru Stina Ek, Flädie Docent Sven B. Ek, Landskrona Ambassadör Nils-Eric Ekblad, Portugal Fru Gunilla Eriksson, Lund Apotekare Sven Erixon, Lund Konservator Hans Erlandsson, Lund Redaktör Jan Erwall, Åkarp Fru Sigrid Esbjörnsson Fröken Signe Espling, Lund Eskilstunaboden, Lund Fru lngegerd von Essen, Malmö Farbwerke Hoechst AG, Augsburg F.d. rektor Johan Feuk, Vrigstad Herr C lifford Flemister, Lund Överste Sven Forsberg, Lund Intendent Tommy Forss, Falun Fru Ulla Frost, Eskilstuna Föreningen Gamla Lund Konstnär Märtha Gahn, Stockholm Farm. kand. Britta Grady, Trelleborg Fru Nan Gnebe, Lund Fröken Svea Granaths dödsbo, Lund Grahns pappershandel, Lund Civilingenjör Åke Granhall, Spånga överläkare och fru Karl-Erik Grewin, Lund John Griegs boktryckeri AS, Bergen Fru Elsa C ullberg, Vaxholm H err Gunnar Gustafson, Trelleborg AB Gustavsbergs Fabriker, Stockholm Fabrikör Bernhard Hansson, Malmö Leg. läkare Inga Haraldsson, Lund Kassör Sune Hellborg, Lund Doktorinnan Maria H elmer, Lund Hembygdsförlaget, V etlanda Lantbrukare Gustav Henriksson, Onslunda Läkarsekreterare Vera Henriksson, Lund Fru Ingrid Herdin, Lund Fru Linnea Holmberg, Lund Fröken Marga Holmberg, Lund Fil. lie. Rikard Holmberg, Lund Ryttmästare och fru Leif Houmann, Lund Lackeraremästare Gustav Hultman, Lund Kapten Kjell Hultzen, Lund 190

Fru Sidsel Håkansson, Lund Folkskollärare Axel Hörlen, Ystad !ca-förlaget, Västerås Fil. dr Ingemar Ingers, Lund Fru Nora Johansson, Lund Fru Svea Johansson, Urshult Fru Anna Jönsson, Lund Fru Hilma Jönsson, V ellinge, en!. testamente Fröken Kersti Karolina Jönssons sterbhus, Genarp Fru Anna-Brita Karlsson, Nyköping Byggmästare Harry Karlsson, Lund Fru Kristina Karlsson, Klippan Professor Asta Kihlbom, Lund Generalkonsul Gunnar K:son Kjellberg, Lund Med. dr Torben Klason, Rönninge Sparbankskassör Knut af Klinteberg, Lund Fru Linnea af Klinteberg, Lund Fru Ingela Kristiansson, Malmö F. ateljechef John Lagerholm, Lund Fru Edith Langberths dödsbo, Sandviken Fru Britta Larsson, Ystad Fröken Cecilia Larsson, Genarp H err Henrik Larsson, Åkarp Herr Åke W aldemar och fru Anna Maria Larsson, Malmö Herr Ingemar och fru Mikaela Leckius, Lund Fil. kand. Karna Lellky, Lund Grevinnan Tony Lewenhaupt, Anderslöv Antikvarie Märta Lindström, Lund Häradshövding P. G. Lindström, Lund Fru Eva Ljunggren, Lund Fröken Ester Lundberg, Genarp Fil. kand. Elisabet Lundin, Lund Lunds Arbetarekommun, Lund Lunds stift, Lund Skomakaremästare Adolf Lundqvist, Lund Fru Astrid Löfgren, Nacka Fröken Elin Malm, Kågeröd Malmö Hantverksförening, Malmö Malmöhus läns landstings yrkesskola, Lund Malmöhus läns landsting, Lund Fru Gerda Melanders sterbhus, Lund Fru Marie Mikkelsen, Bara Munksgaard AS, Köpenhamn Fru Ann-Sophie Murray, Höör

Tandläkare Eva och Erik Möller, Eslöv Direktör J. 0. Naucler, Perstorp Överlärare Alvar Neander, Lund Fru Dagmar Neuman, Lund Fru Cecilia Nilsson, Lund Fru Hilma Nilsson, Vollsjö Rektor Johan Nilssons dödsbo, Eksjö Kamrer Per-Olof Nilsson, Malmö Fil. lie. Christina Nordin, Höör Fil. dr Bengt Nyström, Stockholm Skriftställare Anders Ohlsson, Trelleborg Fröken Ellen Ohlsson, Lund Fröken Elsa Ohlssons sterbhus, Lund Fröken Betty Olsson, Lund Stadsbibliotekarie Kerstin Osborne, Lund Fru Ewy Palme, Katrineholm Kronoassistent Kjell Paulsson, Lund Lantbrukare Ernst Pehrsson, Rydsgård Kontraktsprost Sven Pernerup, Gualöv Slöjdlärare Agnes Persson, Svalöv Möbelsnickare Gunnar Persson, Lund Trädgårdsmästare Albin Pettersson, Helsingborg AB Plåtmanufaktur, Malmö Konstnär Wladimir Puhony, Lund Fröken Augusta Pålsson, Lund Akademiräntmästare Malte och fru Carmen Ragnarsson, Lund Direktör Gad Rausing, Lund öve"rste Ake Rehnberg, Lund Riksutställningar, Stockholm Herr Paul Rix, Akarp Fröken Ada Roos, Lund Toffelmakare Sven Rosengren, Lund Ingenjör Jan Rydholm, Malmö Fru Kirsten Riitzou, Köpenhamn Muzeul Satului, Bukarest H err H elmuth Schledermann, Abenrå Ekon. mag. Jacob Seela, Abo Fru Lisa Severinsson, Sävsjö Rektor Sigfrid Sjöberg, Lund Fil. dr och fru Gunnar Sjögren, Lund Bokhandlare Seved Sjöholm, Leksand Herr Sten Sjöstedt, Stockholm

Fröken Marta Sjövalls sterbhus, Lund Fru Inga Skottsberg, Skövde Skövdeortens Hembygds- och Fornminnesförening, Skövde Herr Marco och fru Anica Srsic, Bizovac Statens livsmedelstekniska laboratorium, Alnarp Professor Axel Steensberg, Köpenhamn Socialdirektör C. G. Stenkula, Lund Doktorinnan Aina Stenram, Malmö Friherrinnan Signe Stiernblad, Lund Svenska Sockerfabriks AB, Malmö Svenska Tobaks AB, Stockholm Bankdirektör Alexis och fru Stanny Söderberg, Malmö Herr Torsten Söderman, Änge lholm AB Södra Sandby Fabriker, Södra Sandby Fru Astrid Sörensson, Lund Tekniska högskolan, Lund Fru Elisabeth Tham, Stockholm Direktör Henning Throne-Holst, D jursholm Torna härads hembygdsförening Trelleborgs lokalavdelning av A. B. F., Trelleborg Fru Valborg Tryggve-Hansen, Lund H err Jan Tullsten, Vaxholm Professorskan Benedicte Turesson, Lund Firma Tusen ting, Eslöv Herr Erik W allin, Södra Sandby Fru Vio la Wegander, Lund Professorskan Lisa W eibulls sterbhus, Lund Fru Charlotte W eibull, Akarp Arkivarie Sten Bertil Vide, Dalby Herr Thorbjörn Widmark, Lund Fru Maj Wilner, Stockholm Direktör Gustaf W inqvist, Stockholm Fru Ann-Sofi Akerberg, Lund Fru Greta Akerlund, Lund AB Ake rlund & Rausing, Lund och Stockholm Fru Barbro Astrand, Bjärred

191