Issuu

Kul turen 1971

Denna årgång av Kulturens årsbok tillägnas Professor emeritus

Sigfrid Svensson 70 år den

Se vidare s. 15

juni 1971

Kulturen 1971

En årsbok till medlemmarna av Kul tur historiska föreningen för södra Sverige

Redaktion: Bengt Bengtsson och Anders W. Mårtensson Bilderna i svart-vitt har tagits av Bertil Centervall, Erik Grothen, Hagblom-Foto, Carl Me ij er, Claes Wahlöö och Bernt A. Akesson Färgbilderna har tagits av fotograf Kerstin Lundberg, Institutet för Färgfoto, Malmö Upplagan är 25.000 exemplar Tryckt på Berlingska Boktryckeriet i Lund 1971

Innehåll

Bengt Bengtsson Vad som sig ... Nils Nilsson Ostformar Bengt Bengtsson Rutger von Aschebergs »fältservis» 39 Gunilla Eriksson Om brickor 49 Bengt Bengtsson Den lilla och den stora remmaren 54 Maj Fehrman Om tillbringare 65 Bengt Bengtsson Tegelte 69 Barbro Astrand Blommor i vas och kruka 97 Ingemar Jeppsso n »Löpa med skägg» 103 Jan Gerber Kakelugnsmakarna Ofverberg 115 And ers W. Mårtensson En borgmästarevå ning i Lund 143 Bo Gyllensvärd C. G. Lindgrens Kina 15 1 Claes Wahlöö Kanikresidenset - Ett medeltida bostadshus i Lund 167 Sigfrid Svensson En skånsk riksdagsmannafamilj och d ess kläd er 176 Årsredogörelse 17 33

Gravfigurer från T'angperioden ur C. G. Lindgrens samling, donerad till Kulturen. Se Bo Gyllensvärds uppsats s. 143.

BENGT BENGTSSON

Vad som sig ..

Denna inledning till årsboken 1971 kommer till största delen att handla om dem, som under det gångna året visat oss vänlighet. Det har varit ett ovanligt verksamt år med mycket av stimul erande arbete, men det har varit givande även ur en annan synpunkt. Vänliga privatpersoner, firmor och fonder for allmännyttiga och vetenskapliga ändamål har gynnat oss. Rektor Helge Hagström i Hässleholm skänkte i början av året 10.000 kronor att användas till inköp av kulturminnen eller vård av dylika, särskilt sådana som stammade från Torna härad, där donatorns fader verkat som lärare. Rektor H agström avled på sensommaren utan att ha fått se några av sina intentioner förverkligade, men han uttalade några månader före sin bortgång sitt varma gillande av vårt förslag att de första medlen från hans donation skulle användas for upprustning och förnyelse av textilierna på Östarps gamlegård. Fru Milla Cederborg donerade på våren 30.000 kronor, varav l 2.000 avsattes för inköp av silver, och återstoden användes dels för nyinredning av Hillrummet, den sal i Vita husets övervåning, där C. G. Lindgrens gåva - oljemålningar och teckningar av Carl Fredrik Hill - kunde få en permanent och vacker utställning och dels till en välbehövlig uppsnyggning av Vita husets entrehall. Kulturens konserveringsanstalt for arkeologiskt mat erial står nu som en av de främsta i Norden, detta tack vare de generösa gåvor som kommit i första hand från Kungafonden och därtill byggfirmor och tillverkare av apparatur. Det 7

r . Halmtaken på Kulturen och Östarp kräv er ständi g till syn .

senaste tillskottet är en hypermodern röntgenanläggning, skänkt av firman Elema Schönander i Stockholm, som skall tagas i bruk i början av 197r. Nu kan vi avslöja fyndens fysiska struktur och egenart, innan konserveringsarbetet tar vid. En ömtålig, formlös klump kan avslöja sitt inn ehåll och därigenom förebygges en tidsödande procedur. Till laboratoriet har också kommit en värdefull gåva från Atlas Copco, nämligen ett tryckluftsaggregat, som fått vidsträckt användning såväl vid kons ervering som vid fä ltarbeten. De lokaler, som behövts for dessa nya verksamhetsgrenar har gratis iordningställts av SIAB, som f.ö. hjälpt oss föru t med avdelningen for järnkonservering, samt Byggmekanisering AB, som installerat strålskyddande blyväggar. Vi har också anledning hysa stor tacksamhet mot PrippBryggerier AB, som givit oss en välb ehövlig och förstklassig planhyvlingsmaskin for vår snickeriverkstad.

2. Sp elglädj e utanför Vita huse t på Kulturen und er fo lkmusikens dag den 3 1 maj.

Ett av d e arbet en, som fö r när varand e pågår, är iordningst älland et av »H ant ver ke t s hus» i d et s.k. Schlyt erska huset p å Kulturens norra område. Till de 55.000 kronor, som tidiga re givits fö r detta arbete av privatpersoner, banker och föreningar, komm er nu ytterligare 5 .0 0 0 från Lunds målarmästare och 7.000 kron or fr ån T ornabanken. D ärmed är byggnadens re st aurering och uppsn yggning betald ; nu fattas b ara mon terinredning och den slutliga finishen . Vi har gott hopp ... Från Carl-B ert el Nathhorst s vet enskapliga och allmänn yttiga stiftelser har vi fått 6. ooo kronor som bidrag till vår dräktavd elnings n yuppst ällning. Vi gläd er oss åt d etta st artkapital; vi vågar sä tta igå ng med de förs t a arb et ena, men v i b eh över m ycket mera 1 Kulturens allmänna bugdet är sådan, att utgift er av detta slag måst e komma utan fö r d e s.k. nödvändiga, d .v.s . lön er åt d en fasta p ersonal en, und erhåll av byggnad er et c. (fö r att int e t ala om att ge ut en årsbok 1). 9

Liksom om inte ett st ändigt fö rnyand e av ett muse ums ut st ällningar hörd e till det nödvändiga 1 D et är kanske inte så allmänt bekant, att Kulturen har sin egen »Le kis », m en dagligen kommer ett 40-tal barn hit och t as omhand av komp et ent personal. Och d e tri vs, det kan man se och framfö r allt höra. In omhuslokalerna är ännu provisoriska och hittills har lekplats fått impro viseras, m en nu har bättre m öjlighet er givits. »Lekand e barns fond », stiftad genom t est am ent e av framlidna fru Anna H ansson, har donerat r 3. 222 kron or, v ilket är precis vad anläggningen av en mod ern lekplat s intill Borgarhuset kost ar. När d essa rader nu skri vs, har summan just kommit i våra händ er när d e läse s i tryck, bör lekplat se n vara t agen i bruk av glada och högljudda barnaskaror. Föreningen 1 892 års män i Skåne donerad e på sin t id den gamla st åtliga vädermöllan på näset vid Bosj öklost er till Kulturen. Nu har fö reninge n överlämnat ro.ooo kronor i premi eo bligationer (av vilka åt skilliga bör utfa lla m ed v inst!) som bidrag till möllans framtida und erhåll. Att Kulturens fö rre intend ent, dr Sve n T . Kj ellberg, har haft ett väse ntligt finger m ed i spelet , bör med t acksamhet not eras . Till Kulturen har vid are knutit s en donationsfond om 200.000 kronor, skän kt av makarna Conrad och Tullia Assarsson i Malmö och i framtid en bärand e deras namn. Fondens av kastning skall - sedan 1/ JO därav lagt s till kapit alet - använd as till »att fr ämj a kultur-, natur- och h embygdsvård en inom Malmöhu s län, fö r eträdesvis Rönne bergs, O nsjö och H arj agers härad er . I fö rst a hand skall fo nd en sålunda verka fö r vård en av kulturland skapet och fö r detta karakt eristiska milj öer samt tillvarat aga, bevara och und erhålla kulturm inn en, såväl i naturen som byggnadsverk . Vid are kan ifrågakomma åt gärd er fö r konst- och kulturhist ori sk for skning samt utgivand e av skrift er av kulturhistoriskt värd e». Det är en heder fö r Kulturen att i framtid en få fö r valta d enna fo nd och se till , att avkastningen kommer kulturminn esvård och forskning tillgodo enligt m akarna Assarssons intenti oner. ro

3. Finska r ytt er iet s anfa ll mot vall o nerna. D et alj ur Kulturen s panorama öve r slage t v id Liitzen.

I I

Det har blivit tradition att Lunds Husmodersförening och Kulturen samarbetar för att vid månadsskiftet novemberdecember anordna ett »Julstök», vilket från sin begynnelse vunnit anklang hos Lundaborna. Ar 1970 slog man rekord, både vad publiksiffror och ekonomi beträffar. Inte mindre än 6.099 personer besökte denna söndag (29/ l l) Kulturen, vilket är den högsta besökssiffra för en dag som noterats under museets historia. Behållningen blev såpass stor, att 5.000 kronor på husmödrarnas förslag kunde avsättas till reparation av orgeln i Bosebo. Den totala kostnaden för detta beräknas till 2 l .ooo kronor, men vi har gott hopp om att från annan donator erhålla resten, varför vi betraktar denna restaureringsfråga som avklarad. Här har nu generösa vänners gåvor nämnts i tidsföljd. Det goda, som dessa gåvor redan åstadkommit, och allt det som i framtiden kommer att möjliggöras tack vare dem, är för oss, som arbetar på Kulturen, värmande, inspirerande och förpliktande. Man har visat oss förtroende, vi skall försöka motsvara det. Ett panorama över slaget vid Liitzen är ett av årets förnämsta tillskott till de permanenta avdelningarna . Konstnären Ove Riitzou i Köpenhamn hade i decennier arbetat fram 3.6oo tennfigurer, som skulle åskådliggöra det moment i drabbningen, när Gustav Il Adolf döende sjönk ned från sin bruna häst. Han skänkte samlingen 1967 till Kulturen tillsammans med anvisningar för uppställningen men avled året därpå, innan vi hade hunnit komma igång. I lagom tid före den 6 november kunde vi visa vårt Liitzen-panorama för allmänheten. Arbetet hade pågått från februari och innefattade inte bara truppenheternas korrekta formerande utan också givetvis en riktig återgivning av slagfältets terräng med vägar, vattendrag och nivåförhållanden. Resultatet tror vi står sig bra även för ganska stränga krigshistoriska bedömare. Lunds 950-årsjubileum firades på många sätt. Ett av de största evenemangen var den utställning som tjänstemännen vid Kulturens Lundaarkeologiska avdelning anordnade i 12

4. Landshövdin g Gö st a Ne t zen öv e rräcke r för st a exemplare t av •Lundafynd• till profess o r Da g Strömbä ck v id in vignin ge n av utst ällnin ge n • Lund 950 år • .

Vita huset . Här är inte platsen att referera utställningens innehåll, men den visade klart vad medeltidsarkeologin bet yder för vår kunskap om Lunds äldre historia, varom de historiska källorna föga eller intet har att säga. D et kyrkliga livet, bostadsförhållanden, hantverk och handel, matseder och kost ens sammansättning, allt belystes m ed tusentals föremål. Att mus eet nu kund e visa ett så rikt material beror till m ycket stor del på vår moderna och effe ktivt fun gerande kons erveringsavdelning. I detta sammanhang kan nämnas, att Vitterhetsakademien tilldelat kons er vator Fred Allik sin antikv ariska medalj i silver »för förtjänstfull verksamhet inom Kulturhistoriska museets konserveringsanstalt ». Kulturens publiceringsverksamhet ser naturligtvis d enna årsbok som sin främsta uppgift. Men det finns material och

5. Atta arkit ekter hade ege nhändigt gjort peppa rkakshus till julst ö ket på Kulturen . Här ses professor och fru Hans Asplunds skånska län ga.

kraft er över . I år tryckt es till Lunds stads 950-årsjubileum en vacker bilderbok »Lundafynd » sammanst älld av And ers W . M årt ensson och C laes Wahlöö, och ingående som volym IV i museet s seri e Archeologica Lund ensia. D e vältagna bilderna m ed kort och instruktiv t ext ger go da inblickar i d et lund ensiska vardagsliv et under m ed eltiden . Att i övrigt syssla m ed fö rlagsverksamh et överstiger Kulturens personal.resurser. I st ället har vi (som väl är våra m edlemmar bekant) knutit kont akt me d ! CA-förlaget och und er den ge mensamma bet eckningen ,, Ur Kulturens samlingar» har nu sju volym er utkommit . Den se nast e, »Europeiskt porslin » av G unilla Eriksson, har liksom de övriga hållit sig till Kulturens mat erial, utan att behöva »låna» bilder från annat håll fö r skildringe ns full st ändighet . D etta är ett gott vittn es börd om mäktighet en hos musee t s samlingar på olika områden . Arsmöt et fö rsiggick i gammal hävdvunnen stil, vartill

bl.a . hör bästa t änkbara väder. En särskild fl äkt över det h ela gavs genom närvaron av två riksantikvarier, utom vår svenske Sven B. F. Jansson även hans holländske kollega Lunsingh-Scheurleer. Det nyordnade Hillrumm et visades nu för första gången . Med hänsyn till den framlidne donatorn C. G. Lindgrens egen försynta och anspråkslösa läggning förekom ingen större högtidlighet. Medlemmarna inbjöds att komma in och se den märkliga samlingen, det var allt. Vi vågar hoppas att Hillsamlingen ge nom n ya förvärv skall växa och kunna i än högre grad ge rättvisa åt denn e märklige Lundakonstnär. Glädjeämnen saknas som synes inte, men man tycker, att en institution m ed en sådan fast förankring hos en bred allmänhet, m ed sådana märkliga samlingar och med en sådan vetenskaplig och folkbildande verksamhet skulle kunna leva utan ekonomiska bekymm er. Så är det tyvärr int e. Det museum, som lindri gast av alla i Sverige belastar skattebetalarna, m åst e på utgiftssidan följa m ed pris- och löneutv ecklingen, m edan vi på inkomstsidan står och stampar. Trots försök att höja inkomsterna och minska utgifterna blir d en r ee lla skillnaden m ellan d e två kategori erna allt större. Statsanslagets ö kning (från 238 .000 till 250 .000) är 5 %, vilket inte motsvarar lö n ehöjningar och prishöjningar. De r 2 .000 kronor, varmed anslaget ökats, motsvaras bl.a. på utgiftssidan av arbetsgivareavgifterna, som und er senare år ökat m ed i runt tal 20 .000 per år. Och nu förestår en fördubbling av dessa avgifter~ Som framgår av försättsbladet är denna årgång av vår årsbok tillägnad professor Sigfrid Svensson, som fyller 70 år den 1 juni, när boken - som vi hoppas - har nått alla våra medlemmar. För Kulturens styrelse och tjänst emän är det en kär plikt att överbringa d enna väl förtjänta hyllningsgärd . Sigfrid Svensson invald es i Kultur ens styrelse 1946, alltså genast efter det han tillträtt sin professur i Lund, sedan han d essförinnan had e förestått Nordiska museets allmogeavdelning.

Kulturen har förmånen att åtnjuta hans positiva välvilja, som han på många sätt och på flera områd en ger uttryck åt. Hans stora erfarenhet som museiman, som forskare och som akademisk lärare är en rik källa att ösa ur och vi på Kulturen brukar inte försumma att utnyttja detta. Att han själv m edarbetar i denna årgång understryker bara vad som ovan sagts. Hans uppsats vittnar också om hans kärlek till den bygd, där han vuxit upp och som han i stor utsträckning ägnat sin vetenskapliga forskning.

Färgbilder: 1 Stenskulpturer från Lunds medeltidskyrkor. Från Lund s st ads 950-årsutställnin g i Vita huse t på Kulturen . 11. Ostfor mar. Längst bort en av bok från Huaröd, Skåne. L. 25 cm. KM 2. 738. Framfö r den en av sa mma material från Bräkne-Ho by, Ble kinge. Br. 27 cm . KM 23 .507. Öve rst t .h. en av furu fr ån (ort suppg. saknas) Dalarna . L. 17 cm. KM 18.057 . Un der den en av furu • 1793• 1 från Abild, Halland, KM 20.83 5. Den lilla i fö rgrund en av bok • 1774 OOS !AD • från Kyrkhult, Blekinge. L. 11 cm. KM 2.908.

NILS NILSSON

Ostformar

Till färgbilderna II - III När fornforskarna för ett århundrade sedan började resa ut för att i gårdarnas visthusbodar och kökskammare leta rätt på alla de ting som i museerna skulle kunna gestalta folkets liv och arbete i forna tider, ägnades ett inte ringa intresse åt det äldre husgerådet. Liksom för nutidens samlare av »allmoge», sommartorpare och andra, var köksredskapen som verktyg betraktade inte det som ytterst motiverade intresset utan fastmer den dekorativa utsmyckningen. För den tidens kulturhistoriker var emellertid dekoren något mycket mera än blott och bart fägnad för öga och fantasi, det väsentliga var dess egenskap av vittnesbörd om kulturhistoriska sammanhang och då särskilt i vad mån de kunde tänkas vara kvardröjande minnen av äldre, helst förhistoriska tider. Denna inställning till föremålen avspeglas ofta mycket tydligt i museernas samlingar och särskilt vissa typer av textilredskap, som skäkteträ och klappträ, finns sällan representerade i sina vardagliga varianter. Är det då också berättigat att inför en förem ålsgrupp som ostformarna räkna med att dessa på motsvarande sätt blivit ensidigt tillvaratagna för dekorens sku!P Frågan inställer sig osökt vid en mönstring av en samling som Kulturens och den följande presentationen avser att vid sidan av det i första hand beskrivande syftet, ge antydan till ett svar. Ostformar eller ostkar, som är den gamla benämningen, användes som bekant vid ostberedningen till att forma ostarna uti sedan mjölken bringats att koagulera, antingen r7

enbart genom uppvärmning varvid den måste vara surnad, eller genom tillsats av löpe i sötmjölk. Dessa formar förekommer i flera olika typer, som bortsett från äggostformarna, huvudsakligen är avsedda för sötmjölksost. Den som anses ha varit den allra vanligaste, är en låg cylindrisk korg med mer eller mindre glest flätverk, eventuellt med utsparade genombrytningar för att släppa igenom vasslan lättare . Andra runda typer har botten av trä och sidor av ett svept spån eller av laggade stavar och bl.a. i Skåne har använts en rund variant som är svarvad. Slutligen har vi de lådformade ostkaren, avlånga eller fyrkantiga, som också har varit mycket vanliga över hela landet men som särskilt är utmärkande för mellersta och södra Sverige eller närmare bestämt Götaland. De utgör den absolut övervägande delen av det bevarade materialet och dominerar också i Kulturens samling av ostformar, naturligt nog med tanke på museets huvudsakliga insamlingsområde. Det är om dessa som den följande presentationen skall handla. Till sin uppbyggnad består dessa ostformar som regel av botten och fyra sidor av brädor, sammanfogade med genomgående tappar (bild r). Dessa sticker fram ett stycke på sidorna och är låsta med utanpåliggande sprintar som lätt kan slås ut då karet skall tagas isär för rengöring. De tappar som håller bottnen och som brukar vara utsparade i brädets ändträ, sticker vanligen ut genom kortsidorna och är då också låsta med sprintar, men i många fall vilar de bara löst i tapphålen som på den avbildade ostformen. Bottnen kan dessutom vara fäst på andra sätt, t .ex. infälld som en spegel mellan sidorna eller helt enkelt spikad fast . Bottnen brukar vara så beräknad att vasslan kan rinna ut genom springor vid sidorna men dessutom finns däri alltid ett antal borrade hål. Däremot hör det till undantagen att sidorna är genomborrade som på den nyss avbildade formen . Som regel är också ostkarets botten ornerad med ett mönster av kraftiga utskärningar, avsett att ge ett avtryck på ostens översida. Möjligen underlättar utskärningarna dessutom i någon mån vasslans avrinning. Till övervägande r8

r. Ostform av furu. Västergötland (ortsuppgift saknas). L. 29 cm. KM 30.41 r.

del är mönstren utförda i karvsnitt, d .v .s. djupa parställda snitt i markerad öppen vinkel och uppbyggda efter ett mer eller mindre strängt geometriskt schema . Den kanske allra vanligaste formen består av enkla parallella, diagonalt lagda snitt, ordnade i fält som helt täcker bottenbrädans yta. Typen representeras här av ett ostkar från Östergötland (bild 2) och ett från Blekinge (färgbild Il) men förekommer överallt bland detta slags ostformar. Den allmänna spridningen ger också anledning till en förmodan, att typen tillhör de ursprungliga bland de lådformade ostkaren, men några bindande bevis härför är det förklarligt nog svårt att prestera. Längre tillbaka än till 16oo-talet kan 19

Ostform av furu. Slaka, Öst ergötland . L.

cm. KM

29.161.

typen veterligen inte följas, m en från detta århundrade finn es fl era belägg. Bland annat ingår det i Nordiska museets samlingar ett litet ostkar från Sollerön i Dalarna, dat erat 1635, som i bottnen har ett mönst er av sådana parallella karvsnitt och på en känd antemensalemålning, dat erad 1699 och från Angereds kyrka i Västergötland (nu i Göt eborgs museum) avbildas en på liknand e sätt mönstrad ost på ett kakaltare tillsammans m ed n ågra bröd och en brynost . Mycket vanligt förekommande är likaså de karvsnittsmönst er som bygger på cirkeln som grundläggand e form, såsom sexuddiga rosett er eller stjärnor, virvelhjul m.m . Virvelhjulet, som t .ex. finns på en ostform från Huaröd i Skån e (färgbild Il) tillhör inte d e allra vanligast e, v ilket däremot är fallet med den fyr- eller sexuddiga ros ett en, som tillämpats i varierande kombinationer och utförand en . Bland ostkar m ed sådana karvsnittskärningar kan urskilja s en typ med en enda stor, i cirkel inskriven sexudd över hela bottenbrädan, ibland kombinerad m ed årtal och mindre skärningar som fyller ut ytan i h örnen (bild 3 och färgbild Il) . 20

Även denna typ har en vid utbredning och finns belagd från l 500-talet i en vignettbild i Olaus Magnus' berömda Historia om de nordiska folken. Kulturens äldsta ostkar, daterat 1675, tillhör också denna typ. Det finns också ostformar med flera mindre sexuddar som mer eller mindre fullständigt täcker bottnen liksom en särskild variant där figurerna går helt i varandra och bildar ett regelbundet yttäckande mönster (bild 4), på sitt sätt en motsvarighet till den effekt av refflad yta som präglar den först omtalade typen (bild 2). Utöver dessa nu nämnda ornamentstyper, som ganska strängt följer de gängse formerna för karvsnittsdekor, finns det många variationer där mönstret förenklats och kombinerats fritt med andra typer av djupskärningar och figurer, ofta med dateringens bokstäver och siffror som dekorativt utnyttjade element (bild 5 och 6). Och även om de allra flesta ostformar har ett bottenmönster, som åtminstone ifråga om skärningarnas art får betecknas som karvsnitt, återger själva ornamentet som sådant ibland helt andra figurer, t .ex. stiliserade blomster eller helt fria mönster. Endast undantagsvis har rent figurala ornament skurits in i ostformarnas bottnar. I Kulturens samling finns heller inte m er än två stycken ostkar med sådana bilder. Det ena som härrör från Villands Vånga i Skåne (bild 7) har bottnens yta uppdelad i ett mittfält med en hoppande hjort och en yttre bård med en djurfris och texten: OOS:KHD GRÖNHULT l 828. Hela dekoren ter sig främmande bland ostkaren och bortsett från djurfrisen, som med sin get, gris och tupp ger ett något »lantligt » intryck, förefaller den vara tillkomm en efter någon förebild ut ståndsmässig miljö . Såväl hjort en som djurfrisen hör närmast hemma i en krets av jaktmotiv som särskilt und er 1600-talet var mycket omhuldad i europeiskt konsthantverk och tillämpad es för dekor på de m est skilda slag av föremål som textilier, vapen, silver- och glasföremål m.m. och som också återfinnes på modeller och formar till sockerbageriprodukter, bl.a . i marsipan. Troligtvis är den ifrågavarande ostformens bottenbräda skuren efter 21

3. Ostform av bok. •ANNO 1816• . Br. 29 cm. KM 2. 737.

en sådan sockerbageriform, som eventuellt kan sekundärt ha använts i ett tidigare ostkar. Den andra ostformen med figurd ekor, som också är skånsk, närmare bestämt från Huaröd, har bilden av en man som stående i helfigur bär två laggade spannar i ett ok över nacken (bild 8) . Bottenbrädans hörn fylls ut av inskriptionen: MIÖLKA GOBE ANNO 1833. Även detta ostkar är med sin bildframställning säregen och någon förebild har inte kunnat uppletas. Kanske får man tolka den som ett utslag av skämtlynne, möjligen med hänsyftning på något personförhållande, som för dem som en gång använt karet var välbekant, men som sedan glömts bort . En grupp för sig bland de lådformade ostkaren utgöres av sex- eller åttkantiga typer som av allt att döma haft en 22

4. Ostform av furu . Okome, Halland. Br. 29 cm. KM 20.83 1.

lokalt begränsad utbredning i Blekinge och angränsande delar av Småland (bild g och färgbild III) . Bortsett från de modifikationer som betingas av mångkantigheten, är de konstru erade på samma sätt som de fyrkantiga ostkaren, sammanhållna av tappar med utanpåliggande sprintar. Även ifråga om bottenornamenten, som på de fyra i Kulturen bevarade exe mplaren består av regelrätta karvsnitt, ansluter sig denna särform direkt till de här behandlade lådformade ostkaren. Det åttkantiga ostkar från Bräkne-Hoby i Blekinge, som åt erges i färgbild III, är inte minst genom storleken, 38 cm i diam et er, det präktigaste i Kulturens hela samling. På denna ostform är det inte bara bottnen som är mönstrad utan det hör också till ett lock med liknande ornamentering, så att

5. Ostform av furu . • 1732 ». Smålands St enar. Br. 3 1 cm. KM 30 .8 49 .

man häri kund e göra ostar med dekor på båda sidor. Därtill kommer att karvsnittsornamenten är utförda med en elegans och precision som går långt utanpå det vanliga . Märkligt nog finns ) samlingen en liknande form från grannsockn en Aryd. Den är visserligen sexkantig och saknar lock, men är i övrigt till utförandet så lik den åttkantiga från BräkneHoby, inte minst i karvsnittet, att man får förutsätta att den tillverkats av samma hand . Liksom i hobykarets lock omges ornamentet här av en textbård och där står att läsa: OSTEN SMAKAR BRA DET VET BADA MOR FAR OCH IA. De lådformade ostkaren har-, som redan nämnd es i den inledand e beskrivningen, vanligen en fast botten vilket

6. O st fo rm av bo k. V. Gö inge härad (ort supp gift sa kn as), Skåne. Br. 26 cm. KM 4.500.

också framgår av de härovan present erad e exemplen. Ursprungligen har likväl dessa form ar säkerligen enbart best ått av d en ram som sidorna utgör och använts tillsammans m ed ett m er ell er m indr e trågformat bräd e, en ostränna (bild r o- r r) . Benämningen hänger samman m ed att d essa bräd en brukar ha en rör- eller rännformad förlängning genom vilken va sslan kan rinna av i ett uppsamlingskärl. Att anordninge n som sådan ver kligen är gammal visas klart av ett utgrävningsfynd frå n Lund, en helt bevarad ostränna från st adens äldst a tid, p eriod en 1020- 10 5 0 (bild ro). Förhållandet best yrkes vidare av d et faktum att ostformar m ed fast bot t en fö rr aldrig använd es bland finland s- och estlandssvens-

karna, d .v.s . inom ett område som betraktas som ett utpräglat randområde ifråga om den nordiska löpeostkulturen. Förutom ostrännor har man här använt sig av ostkar med lös botten, något som också förekommit inom vårt lands gränser, framför allt i Uppland och angränsande landskap. En liten ostform med lös botten avbildas på färgbild Il. Den är från Orsa i Dalarna och daterad med inskription på sidan till r 767. Men även på andra håll i vårt land har sporadiskt använts ostformar med lös botten eller tillsammans med ostränna . Ett exempel från Blekinge utgör ostrännan i Kulturens samling (bild 1 r). Den härrör närmare bestämt från Eringsboda och är för övrigt den enda i samlingen, bortsett från det omtalade jordfyndet från Lund. Som redan antydningsvis kommit fram i det föregående varierar ostkarens storlek högst avsevärt, alltifrån sådana små som det lilla i förgrunden av färgbild Il, mindre än en decimeter i fyrkant, och upp till stora präktiga exemplar som den åttkantiga från Bräkne-Hoby, liksom fyrkantiga ostkar på 35 cm i bredd och över 20 cm i djupet. De små ostkaren har man satt i samband med att stundom särskilda ostar tillverkades för barnens räkning, men åtminstone inom vissa av de områden i vårt land, där man idkat fäbodskötsel, har små ostar förekommit i ett annat speciellt sammanhang, nämligen vid ungdomarnas gåvobyten. Fäbodflickorna gjorde dessa små ostar för att vid midsommartiden eller efter återkomsten till byn om hösten ha att dela ut till särskilt favoriserade vänner bland de jämnåriga pojkarna, en typ bland många i den rika floran av ynnestgåvor som hörde hemma i umgängesmönstret. De stora ostkaren, som föruts ätter ystning med förhållandevis stora mängder mjölk, har säkerligen i första hand använts vid de gemensamma ystningar, som är kända under benämningar som ostmöte, ystegille, bytyste osv. Seden att inom granne- eller byalaget gemensamt ysta, förekom ållmänt i äldre tid ihom Götalandsområdet, dvs. just de trakter av vårt land som kan sägas vara de lådformade ost-

7. Ostform av bok med bott en av ek. •OOS KHD GRÖN HULT 1828 •. Villands Vånga, Skåne. Br. 27 cm. KM 1.646.

karens kärnområde, och avsåg väl i först a hand framställningen av sådan ost som tillkom prästen och andra kyrkans eller socknens funktionär er, liksom även vissa hj älpbehövande . System et syftade därvid till en rättvis fördelning av de naturaprestationer som d en erford erliga mjölk en utgjorde, m en var också en följd av svårighet erna att få ihop färsk mjölk i tillräckliga mängder och tillämpad es även vid ostberedningen for d e enskilda gårdarnas behov . D et var närmast d essa ystningar som kallades bytyst e eller mjölkbyt e och d e fungerade vanligen så att man und er en säsong på hösten ystade varannan dag, i den ena gård en efter den andra, enligt en given turordning och att alla

9. O stform av bok. • ESD HRS ANNO 1770 14 AUGUSTUS • . Kyrkhult, Blekinge . D . 26 cm. KM 17.819.

gårdarna i laget bidrog med en viss mängd mjölk varje gång. Som vid många andra liknande gemensamma företag tog man t illfället i akt till festlig samvaro med måltid och dans eller senare med kaffekalas och hela företaget som sådant fick därmed ofta en utpräglad festkaraktär.

8. O st fo rm av bok. »MIÖLKA GOBE•. Huaröd, Skåne. L. 28 cm. KM 1. 309.

10. Ostränna av ek, från perioden 10 20- 1050. Jordfynd från Thulegrävninge n 1961 i Lund. L. 49 cm . KM 53.436: 108 1.

Man kan således utgå ifrån att en stor del av de lådformade ostkaren har använts vid en form av ostberedning som haft en prägel av fest . Här har också visats exempel på att åtminstone i vissa trakter de små ostformarna varit avsedda för tillverkning av särskilda ostar att ge bort som presenter vid ungdomens gåvobyten och sålunda haft en specialfunktion för ett högtidsbetonat ändamål. Det finns följaktligen omständigheter som kan berättiga till att åtminstone hypotetiskt förutsätta att d et lådformade ostkaret som typ präglats av ett slags högtidskaraktär som skulle kunna tas som en naturlig förklaring till den ornamentala utsmyckningen. Därtill kommer möjligheten av att utskärningarna i bottnen kan ha bedömts som väsentliga för att underlätta vasslans avrinning. Mot bakgrunden av detta får det sägas vara fullt i sin ordning att en samling av ostformar som Kulturens nära nog uteslutande består av ostkar-..zyled ornamenterade bottenbräden; närmare bestämt är det endast 5 exemplar av hela samlingens c:a I 50 ostkar som saknar dekor. Därmed

11. Ostränna av bok. Erin gsboda, Blekinge. Total l. 65 cm . KM 22.946.

skulle också den inledningsvis ställda frågan om huruvida de dekorativt utformade ostkaren skulle vara överrepresenterade i museisamlingarna kunna besvaras nekande . De odekorerade ostformarna skulle således inte representera redskapets vardagliga utförande, utan vara att betrakta som undantagsföreteelser, kanske rent sekundära i förhållande till de övriga ostkaren.

Anmärkningar: Kulturens samling av ostkar för sö tmj ölksost består i sin helhet av omkrin g 160 stycken (exa kta antalet är svårt att ange då fl era av ostkorgarna inte m ed sä kerh et kan funktion sbestämmas) varav c:a 150 är av den lådformiga t yp en . Dära v härrör 68 från H alland, 32 från Skån e, 16 fr ån Blekinge, 13 fr ån Småland och 6 från Västergötland. Enstaka ex. finna s vidare från Ö st ergö tland, Öland, Uppland och Dalarna. D et stora antalet från Halland h ar kommit in v id förvärv av ett par pri vatsamlingar . En utförlig undersökning av den äldre ostkulturen i vårt land fö reli gger i Ränk, G., Från mj ölk till ost (1966) där ostformarna behandlas

s. 114-132. De omnämnda tidiga belägge n på ostformar, liksom uppgifter om. utbredningsförhållanden m . m. har hämtats härifrån. Ifråga om de figurala ornamentens samband med bakformar o. dyl. (ostkaret fr . Villands Vånga) se Kar/son, W., Någo t om forna tid ers sve nska sockerbagare och deras alster, Kulturen 1942, s. 112-132 och Hansen, H. J., Kunstgeschicht e des Backwerks (Oldenburg - Hamburg 1968) s. 151-1 94 och planschs. 120. D en avbildades. k. oststämpeln i Ränks redan nämnda arbete (s. 120) är säkerligen en kak- eller marsipanstämpel. Om ostar i samband med ungdomens gåvo byt en, se Svensson, S., Friaregåvor och trolovningsskänk er, Sv. Kulturbilder, Femte bandet (193!) s. 76. Gemensamma ystningac (ystegille) beskrives i Hobroh, G., Med folket i arbete och fest (1 939) s. 104-1 15, och sede n har vetenskapligt behandlats av Ränk, G., Die Gemeinschaftliche Käsebereitung in Schweden. Folk-Liv 1957-1958 s. 115-1 33.

Färgbilder: m. Ostform av bok, i locke t »APS BSD I WÄBY AR 1846», Bräkne Hoby, Blekinge . D . 38 cm. KM 22.947. 1v. Tennservis, tillverkad i Frankrike 1645. Har tillhört generalguv ernören öve r Skåne m.m., fältmarskalken Rutger von Aschebe rg (1621 - 1693). KM 62. 790.

III

BENGT BENGTSSON

Rutger von Aschebergs »fältservis»

Till färg bild IV Greve Rutger von Ascheberg eft erlämnade vid sin död 1693 bl.a. en t ennservis, som under namn av »Aschebergska fältservisen» ärvts inom flera adelssläkter. Till våra dagar har bevarats inalles ca två dussin tallrikar och ett dussin fat av olika storlekar. Samtliga bevarade pjäser är fö rsedda med en stämpel, som anger, att de tillverkats i Frankrike 1645. De har det Aschebergska vapnet ingraverat på brättet och eft ersom det krönes av friherrekrona, har servisen anskaffats (eller i varje fall fått sin gravyr) mellan l 673, då Ascheberg blev friherre, och l 687, då han upphöjdes i grevlig värdighet. Kulturen har nyligen blivit ägare till huvudparten av denna servis, nämligen ett dussin tallrikar samt sex fat, två min dre och fyra större. Samtliga är väl bevarade. T allrik arnas mått är: diameter 24, brättets bredd 4,6 cm. De större faten mäter 41 cm, och de mindre 32 cm. Servisdelarna är mycket goda produkter av 1600-talets t enngjutarhantverk och den påfallande ljusa metallen bekräftar st ämpelns kvalitetsangivelse: ETIN FIN = fint t enn. De företräder också på ett utmärkt sätt de högre klassernas servisgods under 1600-talet. Vad som framför allt utmärker tallrikar och fat vid denna tid är proportionen mellan brätt et och den fördjupade delen. Som vi ser av de ovan angivna måtten, utgör brättet nästan hälften av tallrikens radie. TalJ.rikens form och proportioner höll sig tämligen oförändrade från 1500-talets mitt fram till 1700-talet s början och karaktäriseras just av breda brätten runt en grund

fördjupning med ganska tvär nkälning». Vi har typen tidigt representerad i Sverige, bl.a. genom en silvertallrik med Erik XIV :s monogram (nu i Nordiska museet). Konsten att äta på ett höviskt sätt ser vi utvecklat av Erasmus Rotterdamus i hans handledning för unga furstar, återgiven i denna årsbok för 1960. Emellertid talas där knappast om tallrikar, endast om fat och skålar. När man åt under medeltiden hade man kniv, sked, fingrarna och »disken», en flat tallrik av trä, alltså utan fördjupning. Det kunde också förekomma s.k. bröddiskar, d.v.s. flata bröd, som tjänade som underlag och sedan antingen förtärdes eller kanske gavs åt de fattiga . Från den flata träeller tenndisken utan fördjupning eller uppstående kant kunde lätt maten ge sig ut på bordet. Orsaken till de med brätte försedda tallrikarnas uppkomst kan måhända sökas i de förfinade bordsseder, som utvecklades under renässansen och som bl.a. tog sig uttryck i dukar av dyrbart material. Under r 500-talet var det vanligt att lägga två eller flera növerdukar» över en mjukare underduk. Efterhand - när överdukarna blivit nerspillda - togs de bort så att nästa rena duk blottades. Underduken kunde vara av enkelt slag och då enbart avsedd att bilda ett mjukt underlag för de mera påkostade överdukarna, meri den var i vissa fall av dyrbart material, t .ex. flamskvävnad eller broderat siden, och i så fall skulle den hänga ner betydligt längre mot golvet än de vanliga av linnedamast framställda överdukarna. Detta var självklart ett besvärligt system och när de raffinerat mönstrade damastdukarna från Nederländ erna blev vanligare, vågar man antaga, att omsorgen om bordduken påverkade utformning en av en mera praktisk tallrik. Med andra ord: den nya tallrikstypen uppstod av hänsyn till det festliga bordets renlighet och hyfs. Tallrikens form, karakteriserad av det breda brättet kring den låga fördjupningen var inte långsökt. Den fanns sedan flera sekler tillbaka hos nattvardskalkens paten. De äldsta kända patenerna - t. ex. den hos Wilten-kalken från rooo-

T enntallrik ur den Asch e bergs ka fä ltse rvi se n . Diam . 24 cm . KM

62.790.

talet - har sin fördjupning anpassad till cuppans rund, så att denna ger stadga, när patenen vilar ovanpå kalken och så har det förblivit. Fördjupningen har i detta fall knappast någon annan funktion; oblaterna kan läggas även på en helt flat paten. Fatet definierar vi som ett uppläggningsredskap för mat, där djup och uppstående kant är viktiga komponenter. Kanten är inte väsentlig för tallriken; det är däremot fördjupningen, nödvändig inte bara för såsen, utan även för smärre 35

matbitar. Man har diskuterat mycket om uppkomsten av saltsern, den djupa skålen av mindre format, som fattats som saltkar eller sopptallrik. I varje fall torde den som typ vara äldre än tallriken. Emellertid kan även fatets form ha påverkat tallriken. Funktion - form är en evig kontrapunkt. När patenens form appliceras på tallriken, är detta i första hand en praktisk, inte en estetisk företeelse. Fördjupningen är till för maten; brättet har den dubbla funktionen att dels förhindra spill på duken, dels att vara upplagsplats för ben, skal, kärnor o.s.v. Den nya form av matunderlag, som vi kallar tallrik, har alltså tagit sin form från en företeelse som formats av helt andra betingelser. Den typ av tallrik som här representeras av såväl Rutger von Aschebergs tennservis som - nära ett sekel tidigare Erik XIV :s silverservis är alltså i första hand framsprungen av en hänsyn till bordets textila beklädnad, men kanske till en del också av hänsyn till ändrade kostvanor. Det skulle föra oss för långt att här gå in på detaljer, men i stort sett hade gamla tiders köttkok spelat ut sin roll och maten var nu på ett estetiskt tilltalande sätt i fast form upplagd på faten för att sedan i lämpliga portioner överföras till tallrikarna. Man har observerat en för vår tid kanske överraskande proportion mellan tallrikar och fat i en bordsservis av detta slag. Detta kan utläsas i samtida bouppteckningar och inventarier. Sålunda hade man på Lövstad år 1662 72 fat och 59 tallrikar, på Gärsnäs år 1709 36 fat och 36 tallrikar. Servisen skulle enligt traditionen ha tjänat som von Aschebergs »fältservis», vilket kan fattas så, att den skulle ha varit lämplig att användas under fältlivets enkla och primitiva förhållanden. Emellertid motsvarar faten och tallrikarna till typ och storlek helt de pjäser vi känner till från »stationära» serviser, t.ex. från Hedvig Eleonoras uppsättningar av tenn för slotten Svartsjö, Gripsholm m.fl., varför den alltså näppeligen kan betraktas som speciellt »fältmässig».

2. Rutge r von Aschebergs frih errli ga vape n, ingra ve rat på sa mtliga delar av se rvi se n .

Ingenting motsäger dock, att Ascheberg verkligen. haft sin tennservis med sig, t .ex. under fälttågen i Skåne. Det bevarade dagboksfragmentet från 1678 talar ofta om ganska vidlyftig representation: 8/7: nRicksråd Gyllenstierna och Generalitetet war hos mig til giäst, och fingo ett halft rus - - -» rnl r nhade jag H . Marskalk Rosenhane och några Cavalierer af Hofwet och Cantzliet hos mig till giäst ---))

28/8: nhade jag H. Ricksråd Jan Gyllenst: och Generalitetet hos mig till middag och gafs täml. starkt rus - - - ». (Vid detta tillfälle bodde von Ascheberg i tält vid Rolsberga, mellan Lund och Hörby.) 37

3. Stämpel, förekommande på alla tallrikar och fat i den Asche bergs ka servise n. Utom kvalitetsbeteckningen ETIN FIN (fint tenn} förekommer initialerna SI och årtalet 1645.

Vid flera tillfällen deltog även Karl XI i måltider hos Ascheberg. En sådan representation krävde en »fältservis» av ganska betydande omfattning och god kvalitet, varför ingenting talar emot att servisen begagnats som sådan under skånska fälttåget. Några ord om servisens ägare torde vara på sin plats. Rutger von Ascheberg (1621-1693) uppnådde efter en 45årig krigarbana fältmarskalks värdighet 1678. Han hade tjänat under Bernhard av W eimar, Lennart Torstensson, Carl Gustaf Wrangel, Karl X Gustav och Karl XI. Han var konungens närmaste man efter 1675 och anses till väsentlig del ha förtjänsten av den lyckliga utgången av slaget vid Lund 1676. Efter kriget anförtroddes åt honom pacificeringen av de erövrade landsdelarna, en uppgift som han skötte med stor omsorg och skicklighet. Den ståtliga servis, som alltså tillhört Skånes förste generalguvernör, har sin givna plats på Kulturen.

GUNILLA ERIK SS ON

Om brickor Med anledning av ett nyförvärv

Till färgbild V Dignande brickor med tallriksstaplar och maträtter till det stora smörgåsbordet, små brickor som på fruns order bäres ut till det gästande herrskapets kusk, brickor klirrande av karaffer och glas med punsch till verandan och saft till bersån - brickan var ett med den ilande jungfrun. »Brickor med glacer, konfekt, limonader, finfin dragonpunsch, topasgul och grann, mellan de dansandes böljande rader kryssa med livsfara om varann.» (Sturzenbecker 1861) Uppmärksamheten är här som oftast ägnad brickans fyllning. En av de många anonyma bärerskorna har dock fått personlig , gestalt och blickar ännu vänligt mot oss över sin bricka med skinka, ost och porter - Carl Larssons Martina (bild l). Det är en omslagsflicka som stått sig genom tiderna - från 1908 till i år har hon med Hemmets kokbok spritts i över 600.000 svenska hem. På Konsthallen i Lund kunde man julen 1970 möta denna huslighetens symbol som en levande människa, försjunken i drömmar framför kakelugnen, med kvast och skyffel slängda åt sidan. Som bricka kan en enkel bräda tjäna, och har väl så gjort där behov funnits . På de flandriska bondbröllopen kunde man tillgripa ladugårdsdörren om vi får tro Pieter Brueghels skildring (bild 2). I det folkliga bohaget ingick knappast någon egentlig bricka - steget från härden till matplatsen var inte långt och maten åts oftast ur gemensamt fat . Men i 39

1. Martina med brickan, det alj ur m ålnin g av Ca rl Larsson. Omslags bild till H emmets ko kbok fr. o. m. des s 1o:e upplaga, jubil eumsutgåva 1908.

det senare 1800-talets borgerliga bostäder blev brickan en nödvändighet . En lång korridor skilde ofta kök och matsal, och den representativa måltiden och i många fall även vardagens middag krävde flera omdukningar. Vid sidan av de stora funktionella brickorna av lackerad plåt fanns också mera påkostade metallbrickor, som fick sin plats i en på småföremål överrik rumsinredning . »För varje välordnat hem är en brickhylla nödvändig» heter det i en annons från 1900-talets början (bild 3) och där denna nödvändighet saknades kunde man kompensera sig med brickband, vävda i allmogemönster eller broderade med rosor och jugendslingor. Handafliten . ägnades också brickdukar, sömmade med lämpliga mönster för skilda funktioner och årets olika högtider. Många i den äldre generationen har väl ännu i sina gömmor vackert broderade rullar med dukar i många lager, avsedda att pryda en enkel bricka eller skydda en ömtålig yta.

2. Bondbr.ö ll o p, olj emålnin g av Pieter Brueg hel c. 1567. Kun sthi st or isch es Muse um, W ien . Ur F. Grossman, Bruegel. Lo nd o n 1955.

När europeerna vid 1600-talets mitt lärde njuta de varma dryckerna te, kaffe och choklad fick de också bruk för en bricka av annan typ än de äldre presenterfaten och bordsplatåerna . Konstnärligt utformad e serveringsbrickor av lack m ed kin eserid ekor tillv erkad es i Dresden på l 720-talet. Lackarbetarna i England och Holland bör även ha tillv erkat t ebräden, och från lackens h emland i Fjärran Östern beställdes de genom kompanihandeln. T edrickandet gav också upphov till speciella bordstyper, dels det lilla pelarbordet m ed fällbar, ofta konstfullt målad skiva (s e Kulturens årsbok 1967 s 33), dels t eborden m ed stora fajansbrickor infällda i en sarg på fyra ben . De varma dryckerna blev speciellt uppskattade som morgonmål och kom att ingå som en viktig del i det umgängesliv som på förmiddagarna utvecklad es kring uppstigande och

..•· .r,

"""'"' " ."" . . ""'' ...... ·-·-.. _,, .......

c2~

3. Annons i Aftonbladet

191 r.

"·t, p·

•·

~· m

·lf •r·

4. Bricka med det klassiska, kinainspirerade lökmönstret i blått und erglasyrmåleri. Meissen c. 17 40. L. 44 cm. KM 18 .224.

5. Bricka till en solitär (frukost servis för en person) med polykrom emaljdekor eft er ge nrebild av Da vid T eniers d.y. Frankenthal c. 1770. L. 28 cm. KM 25.351.

toalettbestyr i de högsta socialskikten. Franska r 700-talsmästare som Boucher och Lancret, i England Hogarth och i Sverige Per Hilleström har lämnat oss genrebilder ur detta sällskapsliv, bilder i vilka ett rikt utrustat toalettbord och en frukostservis i porslin ofta ingår som markanta statusobjekt. Många av Europas porslinsfabriker tillverkade under r 700-talets senare hälft en speciell servisenhet, kallad dejeuner, en frukostservis för en eller två personer med tillhörande bricka i porslin, allt enhetligt utformat (bild 7). I bevarade varuförteckningar finn er vi att de tillverkats i olika utföranden och prisklasser. De m est påkostad e serviserna lades i sammetsklädda mahognyschatull, m ed brickan som ett verkligt konstföremål fastsatt i locket. Dessa schatull beställdes ofta som gåvor av furstarna, m en även enklare serviser bör ha utgjort idealiska gåvoartiklar i en på kärlek och vänskap fotad umgängeskonvention. På brickornas hela ytor kunde porslinsmålarna utveckla sin yrkesskicklighet, och ofta utgick de där från komplicerade bildmotiv i form av grafiska förlagor efter kända konstverk, förlagor ur vilka de till övriga servisdelar endast

6. Frukost se r vis, polykro m ema lj dekor, Lo uis XV I-st il. T h i.ir in ge rfab riken Vo lkst edt-R udo lsta dt 1770-t al. Diam . 30 cm . KM 6.4 75.

h ämtade det alj er (bild 5) . M ed några brickor ur Kulturens k eramiksamling kan vi följ a stilutvecklingen från rokoko till n yantik, (bild 4- 7). Praktfullast är Sevr esbrickan m ed lysand e färger : djuplila p orfyrimitati on som fo ndfärg m ed gråådrad m armor i mittmedaljongen och fö rgylld kant m ed palmett ornam ent i fl er a klara fä rger, bild 7. Renast e rokok o präglar den n yför värvad e fajan sbricka från Marie berg (fä rgbild V), som givit anledning till dessa r ad er. D en är tillv erkad på förv år en 1766, und er Ehrenreichs sist a år vid fa briken, och av h ög kvalit et i såväl t ekniskt som kon stnärligt hän seend e. Blomst erd ekoren är utfö rd av Pett er Akermarck. Ak ermar ck h örd e till d en först a kullen lärlingar, som d en 1 jan . 176 1 börj ad e sin utbildning till »ritar e» vid fabrik en . H an blev gesäll den 29 m aj 1766 och var en av dem som fö lj de Ehrenr eich till Stralsund s faja n sfa brik, där han blev fö r est åndar e fo r m ålarstugan . Brickan är ett full ödigt exempel 44

7. Bricka till •a ntikt Fro ko st st el •, emaljmålad polykro m d eko r. Kö penhamn 1780-t al. L. 43 cm . KM 3 1. 39 4. 8. Bricka, träimiterand e fo nd i brunt-svart emaljmåleri , landskap sg ravy r i se pia m ed små röda hö rn sigill. Wi en 1780-t al L. 33,5 cm . KM 17.330.

g. Frukostservis, marmor och porfyrimiterande fond, bårder med pol ykroma ornam ent mot guldfond. Sevr es 1790-tal. L. 43 cm. KM 30. 176 .

på en Mariebergsmålares konst sådan den tedd e sig när de första årens t ekniska problem var lösta. Färgskalan domineras av manganviolett i buketternas stora blommor och i kantens stoffering och av grönt , som på handtagen övergår i en ren turkos. Accenter i gult, blått, brunt och blåviolett tillkommer jämte brunsvart i de tecknade konturerna. Det är ett måleri som vittnar om säkerhet i såväl komposition som detaljer, utfört drygt en månad innan Akermarck avlade sitt gesällprov. Brickan är till sin form unik bland Mariebergs fajanser och dess funktion svår att entydigt bestämma. Med sina i bordsytan stötande grenhandtag har den en viss karaktär av bordsplatå, och formatet kan stämma med mindre platåer for kannor till olja och vinäger, och dosor eller skålar till peppar och salt. Den omsorg som lagts ner på blomstermåleriet talar emellertid emot att ytan skulle döljas av en uppsättning kryddkar.

JO. Bricka av fajans m ed blå emaljdekor. Marie berg 1768. Diam. 30,5 cm. KM 12. 707.

Det är ej heller troligt att brickan tillhört en dejeuner. De frukostserviser vi känner från Marieberg är små blomfyllda båtformade brick.o r med två holkar för koppar, verkliga t et e-a-t et e-uppsättningar, utförda i ett slags hybridporslin på r 770-talet. Av äkta porslin, som vid Marieberg tillverkades endast under åre n r 777- 78, finns också några brickor i lit et format m ed ordinär brickform (bild ge). De kan ha kombinerats med te- eller kaffegods till små servisenheter. Bland fajanserna existerar ett fåtal brickor, i fyra olika formtyper (bild g a- d), men inga tillhörande koppar och fat har bevarats. En kontroll i Mariebergs brännugnsbok ger också vid handen att under de år förteckningen omfattar senare hälft en av r 763 samt r 764- 65 - ingen sluten brickservis men väl en mängd tegods och även något servisgods för kaffe och choklad tagits ur ugnarna. Brickor måste även 47

l 1. Fo rm varianter av Marie bergsbricko r, åt ergivna i r elati v storlek. a- d fajans, e porslin . a: längd 65 cm, belagd l 768, l 769 sa mt Ehrenreichs tid u. å. b: 1766 (färgplansch 8) c: l 768, 1770, 177 1, 177 2 d: 1768 (bild 10) e: l 777 eller l 778.

då de tillverkades varit exklusiva ting. Sammanlagt sex brickor - eller thebräden som de kallas i brännugnsboken är förtecknade, alla olika till form eller utförande. Två stora ovala bräden har polykrom målning, »fin» respektive »ordinär», två är målade med emaljerat blått och ett är helt vitt men med »fa<;:onerad» form. Utom tebräd e förekommer ingen benämning som verkar lämplig for vår nyförvärvade bricka. Kanske är formen ny for året r 766. Tills vidare får vi se brickan som ett prydnadsforemål - vid festliga tillfallen bärande frukt och konfekt, eller kanske silvertumlare med klara drycker eller cremekoppar med söt dessert.

Färgbilder: v. Bricka av faj ans med modell erade grenhandtag, d ekor i »emaillerat brokut », Marie berg 1766. Sign. i blått und er glasyr: MB-E I0/ 2 66 C H, i emalj PAM 19/ 4 66 . Diam. 28,5 cm . KM 62 .567 . v1. Remmar e m ed lock, Kun gsholms glasbruk omkrin g 17 10. H . 34 cm. KM 62 .789.

BENGT BENGTSSON

Den lilla och den stora remmaren

Till färg bild VI Ett av Kulturens nyförvärv är en glaspokal av Kungsholmstyp med lock. Det är en stor pjäs, hela 34 cm hög. Det inte minst värdefulla med den är den nästan totala frånvaron av s.k. glassjuka; endast locket uppvisar ett svagt flimmer av sjukdomens typiska små trådar. Att döma av ornamentik och övrig dekoration kan pokalen dateras till 1700-talets början. Ett par lockförsedda pokaler av samma typ (publicerade av Seitz) är daterade 1709, resp . 1717. Remmaren är en av de former av dryckeskärl som uppkom under renässansen, närmare bestämt i Tyskland under 1500talet. Den anses ha utvecklats ur »krautstrunk» -bägaren, vars karakteristiska noppor återfinnas på remmarens skaft. Tidiga remmare hade ofta trattformig kuppa, även om en mer eller mindre accentuerad bukig form snart tog överhanden. Den lilla remmaren på bild 1, även den ett nyförvärv, är ett gott exempel på renässansens fullt utbildade remmare, även om den måste dateras till ett stycke in på 1600-talet . Man bör observera den av lindad glastråd uppbyggda foten,, ett drag, som försvinner mot slutet av 1600talet och ersättes med helblåst fot av vanligt slag. Kungsholms glasbruk, verksamt från 1676 till 1815, synes inte ha tillverkat remmare med trådlindad fot. I kulturlagren i Lund har fragment av åtskilliga tidiga remmare påträffats. Samtliga har trådlindad fot och ett enstaka exempel visar att remmaren haft rundad skålkuppa (bild 2). Den stora Kungsholmspokalen (bild 3) tillhör de sista

1. Remmare av grönt glas, 1600-talet. H. 13,5 cm. KM 61.580.

»genuina» remmarna. Den utgör storleksmässigt en kulmination och har som flera andra dryckeskärl under barocken blivit mera hedersgåva och praktpjäs än funktionellt dryckeskärl. Dess graverade dekoration är även i de smärre detaljerna och ornamenten som komposition typisk for Kungsholmsbruket. Ytterst originell är emellertid d en centrala dekorationsgruppen. Denna utgöres av ett spegelmonogram CW och därovan en lagerkrans. Monogrammet och kransen omges av två horn, förenade nedtill i en »oxstjärna» som visserligen är luden, men snarare av gräs än av hår och till ytt erm era visso växer det fram tulpanliknande blommor, där oxens öron borde ha suttit. Kuppans baksida prydes av for Kungsholmsbruket traditionella dekorationselement, 50

2. Delar av remmare, påträffade vid utgrävningar i Lund . Det största fra gm entet s höjd 14,5 cm . KM 37.29T 33, 37.29T 35, re sp. lg.522.

dominerade av en sol mellan ett lagerträd och en palm (bild 4). Vad kan då monogrammet, kransen och hornen syfta på? N ågon adlig person med initialerna CW eller WC (enkelt V är också tänkbart) med anknytning till en lagerkrans och/ eller oxhorn av detta slag har jag inte lyckats finna. Friherre Casper Wrede (1688- 1725) vore tänkbar - vapnet har en krans som enda heraldiska figur, men icke en lagerkrans utan en bladkrans med isatta rosor. Man vill gärna tolka hornen som en fantasifullt stiliserad vapenbild for ätten Oxenstierna, men kombinationen med

3. och 4. D en st ora r emmaren och dess grave rade dekor, so m frånse tt de m ystiska h ornen är karakt eristi sk fo r Kun gsh olms glas bruk und er 1700-talet s för st a dece nnier.

initialerna slår oförklarad. Tilläggas bör, att adelskrona saknas; sådan brukar förekomma, om monogram eller emblem syftar på någon adlig person. Ett heraldiskt mysterium alltså, som vi tvingas lämna olöst, men som väl i sinom tid kommer att kunna genomskådas av en kunnig och detektivbegåvad kännare av vapen och emblem. Till dess får vi nöj a oss med att glädjas åt en ståtlig för eträdare för glaskonsten på vårt mest berömda glasbruk under äldre tid. 53

MAJ FEHRMAN

Om tillbringare

Till färg bilderna VII-VIII En tillbringare - vad är det? Om man i Dalins Ordbok från 1855 slår upp ordet tillbringare, får man veta, att det vid denna tid hade två betydelser. Dels kunde det betyda en vattenså, som användes inom brandväsendet. Dels kunde det ha den ännu gängse betydelsen »kärl med handtag af glas, lera, porslin m.m. att derur vid måltiden servera något, t.ex. mjölk». På 1700-talet tycks ordet tillbringare inte ha funnits i svenskan. Som beteckning för förvaringskärl, försedda med grep och avsedda att hälla dryck i lämpliga kvantiteter i glas eller skålar, använde man då, liksom tidigare, ordet kanna; samtidigt var kanna ett rymdmått, litet mer än två och en halv liter. Först i priskuranter och bouppteckningar från förra hälften av 1800-talet möter bland lerkärl och porslinskärl också tillbringaren. I Gustafsbergs äldsta bevarade katalog, daterad 183 - (med möjlighet för den förslagne försäljaren att fylla i sista siffran~) förekommer termen tillbringare, liksom i katalogen för 1838. I ingetdera fallet har priskuranten någon illustration. En priskurant från Höganäs 1859 har flera avbildningar av tillbringare; här kallas kärlet mugg. I en Gustafsbergskatalog från 1864 finns fem olika typer av tillbringare illustrerade; en av dem kallas »1843 års modell»; priset är 75 öre. I Svenska Akademiens Ordboks excerptsamling är det äldsta belägget på ordet tillbringare från en bouppteckning i Växjö år 1843. I bouppteckningen efter biskop Esaias Tegner på Östrabo, förrättad den 8 januari 1847, antecknades under rubriken »Porcellaine 54

1. Tillbringare, kanna, faj ans. Rörstrand 1750-talets slut. Muffelbränd deko r i gult, blått, mangan, rö tt och grö nt. H . 21,5 cm. KM 26.69 1.

(Blått och hvitt)» 4 tillbringare, värderade till l riksdaler riksgälds och l 6 öre. Först på r 8 50-talet uppträder tillbringare av glas, noterar Elisa Steenberg i sin avhandling om Svenskt adertonhundratalsglas . I en bouppteckning från ett medelklasshem i Stockholm år 1882 förekommer »2 karaffiner, 2 tillbringare af glas», tillsammans värderade till 5 Riksdaler. Tillbringaren har hört till husgeråden i snart sagt alla svenska hem och stått på alla dukade bord . Man påminns om detta förhållande hos en lång rad svenska författare , uppvuxna på 1800-talet eller i tidigt svenskt 1900-tal, som i realistiska interiörer noterat tillbringarens plats - så Hjalmar Bergman i det Markurellska Wadköping, så Moa Martinsson och Artur Lundkvist likaväl som Erik Lindorm, som rent av gjort tillbringaren till den jordiska vardagens och det fattiga jordiska hemmets främsta symbol i dikten En död arbetarhustru: Ej mer med tillbringaren du går, så rädd att spilla . .. .

Materialen har växlat, likaså typformerna, därom ger både priskuranternas illustrationer och museernas samlingar 55

2. Tillbringare och ass iett, ironst one chin a. Rö rstrand 1872- 1908 . Tr yckde kor, mönst er: Tarent . H . 22 cm. KM 59.406.

besked. D et är em ellertid inte alltid de enkla vard agstinge n som - i för st a hand - kommit att hamna i museernas samlingar. Anledningen är t våfaldig. Krukan går så länge till vattnet till dess hon brist er, lyd er ett gammalt ordspråk; d etsamma gäller om tillbringare och andra sköra bruksföremål, som ofta hamnat i brunn eller på sophög i stället fö r på museer. D en andra orsa ken är, att mu seerna i d et fö rflutna koncentrerad e sina samlingar på ovanliga, d yrbara eller eller ut sökta fö r emål; ett undantag utgör bruksmuseerna i G ust afsb ergs museum finn s enklare tillbringare också från tidig tid bevarad e. D en äldst a fajansfabriken i vårt land är Rör strand, som fi ck sitt privilegium l 729. Redan för e d en tid, då ord et och begreppet tillbringare präglat s i Sverige, tillverkades där kärl m ed motsvarand e form och funkti on . Kulturen äger en sådan »bringare» från 1750-talet i vitt m ed blomst ermotiv i gult och grönt (bild l) .

3. Tillbringa re, kanna , svart lera . Ulfsunda 1800-tal et s början. Reliefdekor med antikiserande mo tiv, bl.a. en offerscen. H. 17,5 cm. KM 32.080.

Under 1800-talet har tillbringare hört till standardvarorna på Rörstrand . En illustrerad priskurant från 1867 upptar inte mindre än nio typer, de flesta av rundad form, somliga helt vita, tryckta i flytfärger, andra i emalj och guld. Från r 872 fram till r 908 tillv erkades vid Rörstrand ett mönster kallat T arent, en stram 1700-talsdekor i bleklila. En Rörstrandsservis med detta mönster ingår i Kulturens samlingar. Den är tillverkad i det material som kallas ironstone china. Till de fyrtiofem pjäser, varav Kulturens servis best år, hör utom tallrikar i olika storlekar, ovala fat, assiett er, ragoutskålar, såsskål och terrin, även två tillbringare (bild 2). Som konstnärlig medarbetare knöts till Rörstrandsfabriken år 1896 Alf Wallander, känd också som målare. Hans område blev den konstnärliga lyxproduktionen. Till Stockholmsutställningen 1897 skapade han en servis i skimrande vitt faltspatporslin och införde m ed sin dekora-

4. Två tillbringare, parian. Den större från Longport, 1800-talet s mitt. Motiv: Scen ur romanen Paul et Virginie . H. 23 cm. KM 22. 199. D en mindre fr ån Gu stafsberg 1800-tal et s slut. De kor i hö grelief. M o tiv: Kain dräper Abel. H. 19,5 cm . KM 30.903 .

tionsteknik i Sverige det danska porslinets underglasyrm åleri med dess flytande färgsättning . Han blev upphovsmannen till Rörstrands första jugenddekorer. Av denna jubileumsservis äger Kulturen två tillbringare (färgbild VII) . Det kan nämnas att Anders Zorn - som tydligen beundrade Rörstrandsporslinet och ägde mycket därav - för sin Stockholmsatelje köpte just den Wallanderska lyxservisen, där de två tillbringarna ingick. Kanske hade han inte för avsikt att i första hand använda dem som mjölktillbringare utan för andra dryckesvaror. . Till tidigt 1800-tal kan man sannolikt datera en tillbringare av svart lera, basaltgods, tillverkad vid Ulfsunda (bild 3). Förebilden är hämtad från England, där det svarta godset kallat basalt ware eller egyptian black ware - var mycket uppskattat vid 1700-talets slut. Den är dekorerad med antikiserande motiv. Ett mascaronornament - så benämns ett grinande människoansikte, ofta med förvridna drag, som

5. Tillbringa re och gräddkanna . Tillbringa ren från St affo rd shire. lronst one china. D ekor i högrelief. Motiv: Barnen i n ya skog en. H. 20 cm. KM 62.798. Grädd kannan från H öganäs. Blyglasera t lergods 1850-talet . De kor i högrelief. Moti v: so m före g. H . 9 cm. KM 38.304.

förekommer båd e i konstslöjd och i arkitektur - pryder tillbringarens pip . Från dess grep utgår ornament med vinrankor. D en antikiserande dekoren på d enna tillbringare är påverkad av de arbet en som utgått från d en av Jo siah Wedgwood och Thomas Bentley i England år 1769 grundade fabriken Etruria i Staffordshire. Ulfsunda keramiska fabrik i Bromma had e sin verksamhet und er l 790-talet och l 800-talets första decennier. Ulfsunda sätesgård, en gång ägd av fältmarkskalken Lennart Torstensson, tillhörde vid slutet av l 700-talet greve Erik Ruuth; det var han som börjad e med keramiktillverkningen vid d en gamla sätesgården. Ledningen av Ulfsundafabriken övertogs år 1813 av bildhuggaren och agn~e n vid Akademien för d e fria konst erna, C hristian Arvid Linning. Det var under hans tid som man övergick från tidigare tillverkning av d eglar och sockerformar till hushållsföremål av dekorativ karaktär och till kakelugnar. Ut över tillbringaren i svart lera äger 59

Kulturen av d e numera sällsynta föremålen från Ulfsunda ett par sockeraskar, en tallrik och en skål i samma material. Från Longport i Staffordshire stammar en tillbringare (bild 4) dat erad till tid en efter 1836 . Signeringen visar Englands vap en och däröver T . J. & J. M ayers samt under vapnet Patent Dalehall Pottery Longport. Bröd erna Mayers specialit et, med vilken d e hade stor framgång både inom och utom England, var relieforn erad bisquit eller pariangods, som bl. a. imiterades av vårt Gustafsberg. På tillbringaren från Longport framträder mot lysand e blå bakgrund fi gurer och land skap i högreli ef. Figurerna är hämtad e från en av d et slutande r 700-talets och tidiga 1800-t alets m est omtyckta romaner: Paul et Virginie. Romanen, som handlar om kärlek i tid ens sentimentala stil, är skriven av en fransman, Bernardin de St. Pierre, en nära vän till Rouss eau . Boken tryckt es ofta med illustrationer; en av de scener som bokillustratörerna aldrig försummar är d en då Paul bär d en lilla Virginie över en skummande flod; det är d en sce nen i romanen, kanske också den bilden i boken, som anses ha givit T egner impulse n till en scen och några smådrag i skildringen av Fritiofs och Inge borgs tidiga kärlek:

Det är så skönt när forsen larmar att tryckas av små vita armar. På Longportbringaren är det just d enna scen av gossen Paul, som bär fli ckan Virginie över forsen i ett sydländskt landskap m ed palmer, som fram ställs på ena sidan. På den andra ser man en senare bild ur samma hi st oria: Paul står spanande med hand en mot pannan, m edan han håll er sin andra hand mot den knäböjand e flickans axel. Uppenbarligen har denna tillbringare från Longport varit mod ell för en tillbringare (bild 4) fr ån Gustafsbergs porslinsfabrik. Tillbringaren ifråga är i bisquit, h elt vit m ed figurer i högrelief. Till form en är den en kopia av tillbringaren från Longport - d en är något lägre : 19,5 cm, mot 23 cm - men bildmotiven är andra, i detta fall bibliska . Man ser det

6. Tillbringar e, kantig kanna, t ennglasera t flint go ds. H öga näs 1890-t ale t . H. 1 7 cm . KM 59.636.

första brodermordet : Kain står med klubban i höger hand över den dräpte Abel; Adam och Eva står gråtand e bredvid; offerelden - också den omtalad i Bibeln - brinner. Från 1800-talet s mitt härrör en bringare (färgbild VIII) av ljust blått flintporslin från G ustafsberg. I relief är här framställt ett från en engelsk ungdomsbok hämtat motiv: Barnen i nya skogen. Den engelske ävent yrsförfattaren Frederick Marryat, till yrket ursprungligen sjöofficer, har skrivit en rad, på sin tid och senare, vida läst a ungdomsböcker, bland dem The children in th e n ew forest. Den handlar om fyra föräldralösa barn, två pojkar och två fli ckor som bor på slottet Arnwood men blir t vungna att t a sin tillfl ykt till en skogvaktarekoja ut e i den nya skoge n, då Cromwells ryttarskaror hot ar att sätta eld på slottet . Bringaren, signerad i bott en m ed ett inpressat G ustafsberg över ett ankar e, är formad som en trädstubbe m ed en knotig gren, omslingrad med murgröna och andra växt er. Mot denna naturalistiskt formade trädstam trycker sig två av de sovand e barnen. 61

7. Två glastillbringare med tre facettslipade glas. H .

och

cm. KM

50.544 och 52.442.

Motivet har varit omtyckt. En signerad tillbringare av gul fajans från Höganäs från samma tid har en snarlik utformning (färgbild VIII). Dateringen säkerställs i detta fall av en uppgift i Höganäs priskurant från 1859; i denna katalog, som är illustrerad, upptas kärlet som blyglaserad vara till ett pris av 1.87. Även denna Höganäskanna har formen av en avkvistad trädstam, omslingrad av murgröna, mot vars fot de förtvivlade barnen ses insomnade . Också på en liten gräddkanna av gult lergods från Höganäs (bild s) vars höjd är bara g cm förekommer än en gång samma motiv . Möjligen är denna lilla kanna en del av en leksaksservis. Ytterligare en tillbringare (bild 5) utan signatur, av vitt lergods har samma form och samma motiv som kannorna från Gustafsberg och Höganäs. En tredje tillbringare, på fot, i gult flintporslin från Höganäs (färgbild VIII) har en orientalisk reliefdekor, en vilande figurgrupp, omgiven av palmer och kartuscher. I Ann-

Charlottes och Torsten Weimarcks bok Höganäskeramik specificeras denna tillbringare såsom toddykanna. När man talar om »gammalt Höganäs» är det vanligen just detta gula blyglaserade gods man menar. Detta gods dominerar också produktionen fram till omkring l 890. Då tillkommer det polykroma eller mångfärgade godset. Ar 1832 började den industriella tillverkningen av glaserade lerkärl i Höganäs. Då hade de första provbränningarna redan gjorts av en ifrån Tyskland inkallad porslinsmakare, C. Berger. Av det mångfärgade godset från Höganäs äger Kulturen en s.k. kantig kanna av grön och brun rinneglasyr på vit botten (bild 6). Den är 20 cm hög och är en modell från omkring 1897. Den tillverkades i tre storlekar fram till 1912. Av de två fabrikerna Gustafsberg och Höganäs är den äldsta Gustafsberg, grundad redan 1827. Under den äldsta perioden förekommer här mest enklare arbeten i flintporslin med målad eller tryckt dekor. Först efter 1850, när fabriken övertagits av Godenius & Co i Stockholm utvecklades tillverkningen i större omfattning. Formerna utvecklas, delvis i nyrokokons riktning, och dekoren återger oftast landskap . Den trycks ofta i sepia eller blått, »engelska i Couleurer» uppger priskuranten från 1864 om några där avbildade tillbringare. Både till Gustafsberg och till Höganäs knöts under sent 1800-tal och under vårt eget sekel konstnärer, som gav sin prägel åt utvecklingen. Under de första decennierna i fabrikernas historia kom formimpulserna och ideerna främst utifrån. Glastillbringare har, som tidigare nämnts och som Elisa Steenberg utrett, existerat i Sverige från 1850-talet. De hade vid denna tid vanligen en bukig kärlkropp; kannor av sådan grundform fanns vid denna tid redan i Belgien. Däremot har de från r 76o-talets England kända mjölktillbringarna ett annat utseende och kan inte direkt ha varit modell för de svenska. Senare får hos oss glastillbringaren även en slät cylindrisk form, ibland försedd med etsad dekor. Inför glastillverkningarna, sådana som de här avbildade, erinrar sig förmodligen mer än en av årsbokens läsare sin

barndoms tidiga skolfrukost eller somrarnas saftkalas i den doftande syrenbersån. Glaset har senare fått ge vika för nyare material: i nutiden är tillbringarna ofta av plast. Och kanske är tillbringarens tid snart definitivt förbi. I stor utsträckning har den på bordet ersatts av den moderna förpackningsindustrins kub och tetraeder. De är kanske inte lika lätta att hälla ur - och i varje fall betydligt lättare att spilla ur - än den funktionellt formade klassiska tillbringaren s~m hustrun i Lindorms dikt hanterade m ed sådan omsorg och försiktighet.

Källor: Brilioth , Yn gve. T eg ner på Östrabo. T eg nerstudier. Malmö 1942. Forssman, Erik. Zorn i M ora. En krö nika i ord och bild. Stockholm 1960. Godden, Geoffrey. British Pottery and Porcelain 1780-1 850. Lond on 1963 Lagercrantz, Bo . Iris, Vine t a och Gröna Anna. Rörstrand s-servise r 1860-1 960 . Upp sala 196o. Lagerquist, Marshall. Ulfsunda Fabrique. Bromma H embygd sfö renin gs Arsskrift 1939. Lindgren, Bo G. Sveriges äldsta keramiska signatur. En blick på Rörstrand och de ss till verknin gar. Ce m ent- och Iförevyn 1948 nr 3. Palme, Per. Svensk keramik. Stockholm 1947. Priskuranter från Rörstrand, Hö ganäs, Ulfsunda och Gustafsberg. Stee nberg, Elisa. Svens kt adertonhundratalsglas . Stoc kholm 195 2. Weimarck, Ann-Charlotte och Torsten. Höganäskeramik. Kon st- och bruksfö remål 18 32- 1926. Västerås 1969. Svenska Akademiens Ordboks excerptsamlin g. Brev till förf. från professor Gösta Berg 7/ 12 1970.

Färgbilder: vr r. T vå tillbrin ga re, fält spatporslin. Alf Wallander, Rö rstrand 1897. H. 21 och 26 cm. KM 48 .530- 3 1. vm . Tre tillbrin ga re. Den främre: blyglaserat lergods. H öga näs 1850-talet. D e kor i hög relief, m otiv : Barnen i n ya skogen. H. 20 cm.' KM 27.594. Den m ellerst a: flintp o rslin . G ust afsberg 1840-talet. Dekor i hög relief. Motiv som fö reg. H. 17,5 cm. KM 18.251. Den tredje: Blyglaserat lergods. Höganäs 1850-talet . Dekor i h ögreli ef, o ri entaliskt motiv. H . 20 cm. KM 21.081.

VII

VIII

BENGT BENGTSSON

Tegelte

Genom Kalgan-porten i Stora muren förde karavanerna teet västerut från Kina. Det var förstklassigt karavante, liggande i lufttäta lådor på kamelernas ryggar, men också sekunda tegelte , pressat till kakor med risklister eller oxblod som bindemedel. De ryska faktori erna i Ho-pei försåg Sibiriens nomadstammar med det te, som dessa förnöjsamma människor lärt sig tycka om; det var grova kvistar och halvrostade eller gröna blad av låg kvalitet. Kalmucker och kirgiser kokte bitar av de h årda kakorna samman med getmjölk, mjöl, stekflott och salt, och använde det alltså tydligen mera som ingrediens i en soppa . När Nils Ambolt som deltagare i Hedin-expeditionen 1927- 33 utforskade Östturkestans geografi och geologi, köpte han som suvenir med sig ett block tegelte, som han skänkte till Kulturen . Den fast hopkittade tekakan är insvept i stadigt rispapper, som på ovansidan och ena långsidan bär kinesiska skrivtecken. Dessa tecken är målade med tuschp ensel av en övad textare, men förutom dem finns också en rad otydliga stämplar. Den läsbara texten - »Kuan Shang T'ien T'ai Fu» - betyder: »Den understödda (privilegierad e) industrin i T'ien T'ai Fu». Det räcker för oss att konstat era att den kommer från Kina och utgör bevis på kinesi sk export av te omkring 1930. Mot bakgrunden av detta exempel på gammal handelstradition har teblocket på bild 2 sitt intresse. Det är köpt hösten 1970 i en »Gastronom»-butik i Novosibirsk, där sådana teblock låg framme i snabbköpshyllorna. Texten är 65

1. T egelte i ri spapperso mlag med kin esiska skri vt ecke n, inköp t i Östturke stan omkring 1930 av dr Nils Ambolt. L. 37 cm. KM 38.986.

t våspråkig, dels på r yska, dels på grusiska och säger att t ee t kommer från d en grusinska sovjetrepubliken (Georgien) vid Svarta have t och att det beretts i en fa brik i Zugdidi, en st ad belägen ca 30 km från Svarta havets kust och en gång centrum i Mingrelien. Den har nu fyra t efabrik er. D e två t e blocken vittnar om en intressant och vikt ig nationalekon omisk utv eckling. Under 1800-t alet var Ryssland och Sibirien h elt beroend e av t eimport, hu vud sakligen från Kina. Först mot slutet av seklet börj ade man od la t e vid Batum vid d en kaukasiska Svartahavskusten, men någon större bet yd else fick dessa od linga r förs t på l 930-t alet. N u är hela det väldiga Sovjetriket självförsörjand e beträffand e t e och kan rentav exportera st ora kvantiteter. Belysande siffror kan utläsas ur tillgänglig st atistik: år 1884 importerad es från Kina drygt 16 miljoner kil o och år 1947 kund e man n ot era en ege n produktion av 36 miljoner kilo. 66

2 . Tegelte, inköpt i Novosibirsk 1970 av förf., m ed inpressad rysk och grusisk t ext. L. 34 ,5 cm. KM 62. 792 .

Även om man det året kunde tala om rekordskörd, så torde nutida produktion gott och väl ha överskridit denna siffra. Det är märkligt att man fasthållit vid den gamla seden att pressa tegelte även sedan importen från Kina upphört. Orsaken torde inte minst vara ekonomisk; det i Novosibirsk köpta blocket väger 1 .936 gram och kostade två rubel, vilket alltså skulle innebära ett kilopris på ca sex kronor. Teets »förpackning» bidrar också till att det kan hålla kvar aromen under lång tid. För översättning av inskriptionerna tackar jag jur. dr Tien Lung och assistenten vid slaviska institutionen Sverker Holmstedt.

BARBRO ASTRAND

Blommor i vas och kruka

Till färgbilderna IX- XII Blommor har i forntiden haft en framträdande plats inom kulten, vilket lämnat spår i folkliga vår- och sommarseder i hela Europa. Huruvida man använt blommor i uteslutande dekorativt syfte torde vara svårt att fastslå . Men människans lust att pryda blir knappast mindre för att ändamålet är religiöst betingat . Egyptiska gravreliefer och målningar från faraonernas tid ger exempel på lotusfyllda skålar och vaser. Ett par tycks tillhöra rena kultscener, men en gravrelief från Gamla riket återger ett dukat festbord med en skål med lotus i blom och knopp. Lotus omtalas som den under faraonernas tid oftast avbildade blomman. Från århundradena närmast Kristi födelse finns en hel rad arter, dokumentariskt belagda . Däribland kan, förutom rosor, som undantagsvis förekommit även tidigare, nämnas anemon, chrysanthemum, riddarsporre, iris, arabisk jasmin, egyptisk lupin, tazett, opiumvallmo och scilla. Man vet också att de forntida egyptierna hade trädgårdsanläggningar i anslutning till förnäma bostäder. Hos antikens greker och romare har blommor använts i mängd och den religiösa innebörden har varit av stor betydelse. Grekiska avbildningar med blommor arrangerade i vas tycks vara mycket sällsynta. På romerska väggmålningar och mosaiker finner man då och då blommor i låga korgar, m en utan antydan om hur de varit placerade i rummet. Kransar och girlander tycks ha varit den vanligaste formen för blomstersmyckning. Blommor lär ha strötts på romarnas festbord och vilsoffor. I vilken grad de romerska väggmål-

ningarnas blomstergirlander etc. är en avbildad verklighet eller ej är svårt att bedöma. I Grekland fanns trädgårdar och professionella blomsterbindare och i Romarriket förekom t .o.m. handelsträdgårdar. Plinius d .ä. (f. 23 e. Kr.) talar om rosorna från Locres och rosorna från Prestum, som blommade två gånger om året, rosorna från Preneste som var beryktade och de tidiga rosorna, som var speciellt eftersökta. Vintertid importerades stundom rosor från Egypten. Men man odlade många andra arter, som violer, liljor, blåklint, iris, krokus, anemoner, narcisser och trädgårdsnejlikor. Medeltidens bildkonst avslöjar knappast något om bruket av blommor förrän framemot 1400-talet. Detta har en naturlig förklaring i att man genom tidens religiösa uppfattning saknar intresse för att återge människans verklighet före den senare medeltiden med dess förändrade livssyn. Men bruket av blommor avtog i realiteten då den tidiga kristna kyrkan satte det i samband med »hedniska sedvänjor». Likväl är det inom klostermurarna som trädgårdstraditionen förs vidare. H är odlas i regel frukt- och köksträdgård, en örtagård med medicinalväxter och blommor samt en liten äng. Efter hand anläggs profana trädgårdar av liknande slag och här ökar mot medeltidens slut lunden, blomsterängen och örtagården i betydelse, särskilt i Frankrike. H ärpå ger handskrifternas lysande miniatyrer, böckernas träsnitt eller kyrkornas valvmålningar synliga bevis. I l 300- och l 400talens många målningar av Marie Bebådelsemotivet förekommer genomgående liljan som symbol för jungfruns renhet. Ibland bärs den av bebådelseängeln, men ofta, framför allt under l 400-talet, är den satt i en vas, som vanligen är placerad synligt på golvet. I en bebådelsemålning av Rogier van der Weyden (1399- 1464) står den i en blåvit fajansurna . En umbrisk l 400-talsmålare låter ängeln bära liljan men har placerat en godronnerad vas med rosa och vita rosor mellan ängeln och jungfrun. I Hugo van der Goes' »Herdarnas tillbedjan», mittpartiet av det s.k. Portinarialtaret (c:a 1475), finns en glasbägare med aklejor (jfr bild l), symboliserande 70

1. Vas av grönt glas. Granada, 1600-talet. H. 15 cm. KM 25.651. Bägare av glas. Venedig, omkr. 1600. KM 2.222 . Vas av trådglas med mj ölkvita och blekrosa trådar. Venedig, 1500- 1600-talet. H . 19,5 cm. KM 13.122 .

den Helige Andes sju gåvor samt en albarello med iris och en lilja, tillägnade den heliga jungfrun (färgbild IX). Det är lätt att finna liknande exempel. Blommorna har komponerats in i miljön för sitt symbolvärdes skull. Men det talar samtidigt klart för ett bruk att placera blommor i vas. Kanske en begynnande vana, eftersom blommorna ofta placerats i kärl med en annan egentlig funktion: albarellon är ett apotekskärl och en glasbägare anses vanligtvis vara en dryckesbägare . Flemalle-mästaren, vars intresse för samtidsmiljön är framträdande, har i Merode-altarets bebådelsescen (c:a 1420) placerat liljorna i ett fajanskrus med handtag, en typ som i flera exemplar från 1400- och I 500talen är representerad i Kulturens samlingar och uppenbarligen använts som serveringskärl. Kruset står på bordet i en interiör, som definitivt är ett rum i en bostad. Detta torde tillhöra de tidigaste beläggen där blommornas placering förefaller vara betingad av tidens bruk. 71

Vittor e Carpa ccio : D en heliga Ursula s drö m . Olj emålning o mkr. Accademia di Bell e Arti, Venedig.

1500 .

En annan flamländsk målare, Gerard David (c:a 146o- 1523) har målat madonnan som matar barnet Jesus. På ett bord under fönstret i fonden skymtar ett litet fajanskrus med iris, reseda, akleja, rosor och styvmorsviol. Scenen är skildrad så vardaglig, att man nästan int e tänker på symboliken. Som ett klart uttryck för en önskan att pryda hemmet kan man däremot uppfatta blomstervaserna på Hans Holbeins porträtt av familjen Sir Thomas More c:a 1530 . D e är placerade på en dubbelskänk. Samma funktion och samma placering har två buketter i amforaliknande vaser, kanske av metall, i ett verk av den tyske målaren Ludger Tom Ring

3. Bartholo mäus van Basse n: Flamländ sk interiör m ed tric-trac-spelar e. Omkr. 1630 . Statens Museum for Kun st, Köpenhamn.

(1522-84), »Bröllopet i Kana». I »Den Heliga Ursulas dröm» ( c:a r 500) av Vittore Carpaccio (bild 2) möter vi något annat. I fönstret, uppdelat i två kolonettburna rundbågar är två urnor, synbarligen av fajans, placerade, den ena med ett apelsinträd den andra med planterade nejlikor med slingrande stjälkar. Trots att växterna förmodligen är symbolbärande är deras placering så foga markerad, att den tycks vara helt betingad av trohet mot miljön, vilket man skulle kunna vänta av en konstnär med Carpaccios intresse for den profana verkligheten. N ejlikornas stöd, en cirkelböjd vidja uppburen av fyra pinnar, är av samma typ som de som används på r 300- och r 400-talens rikligt förekommande trädgårdskrukor. Det förefaller troligt att en del blommor fick alternera mellan ute- och innerummet. 73

4. Vas av faja ns med kine sise rand e dekor i blåt t . Delft , slut et av 1600talet . H. 34 cm. KM 6.285 b.

Blommor i vas eller »kruka» åt erfinns ej sällan på tid ens porträtt, då m ed symbolbärand e bet ydelse. Belägg fö r hur och i vilken grad blomm or placerat s i r 400- och r 500-talens h em är få. O m fö rhålland ena i England ger h olländaren Levinus Lemnius besked . H an besökt e landet 1560 och säger bl. a.: »D era s kammare och vardagsrum över strödda med söta ört er var uppfri skand e; deras blomst erbuketter, fint blandade m ed fl erfa ldiga sort er doft and e blommor, i deras sovrum och hemligrum, gav skön lukt, piggade upp mig och behagade alla mina sinnen . Också vi pyntar våra sällskapsrum m ed gröna grenar fri ska örter ell er vinlöv, ingen nation

gör det mera gärna, mera prydligt, mera behagligt for ögat, än de gör det i England .» Blomsterodlingen har under denna period haft en betydande utveckling. Även småträdgårdar tycks under 1400talet uppträda runt om i Europa. England utgör ett undantag, då deras hemträdgårdar lär ha medeltida traditioner. D et är

5. Va s av faj ans m ed blå d e kor. D elft, mitten av 1700-t ale t. I-1. 14 cm. KM 4. 705.

företrädesvis de inhemska arterna som odlas, rosor, violer, iris och liljor. Från Frankrike nämns nejlikor och tusenskönor och från England ringblommor, gullvivor och kaprifol. Till Italien har från öst redan importerats hyacinter, jasmin och syrener. 1500- och 1600-talen kännetecknas av int ensiv naturvetenskaplig verksamhet. Det botaniska intresset är stort. Kontakten med fjärran länder ökar, man gör forskningsresor och driver hand el. Resenärerna tar med hem frön, plantor och lökar. Man anlägger botaniska trädgårdar. Man inrättar »hot-houses» for exotiska växter. Det ges ut böcker, rese75

6. Illustration ur G . B. Ferrari: Flora, seu de florum cultura. Amsterdam 1664.

rapporter, verk om växter och trädgårdsodling, illustrerade med träsnitt eller kopparstick, ibland kolorerade. I synnerhet i Holland och England, båda länder med omfattande sjöfart, görs stora framsteg på blomsterodlingens område. Av betydelse är John Gerards »The Herball» publicerad i London I 597. Han redogör ingående för ett stort antal växter. Om aurikulaarter säger han bl.a. att de växer vilda i Alperna och att de flesta växer i »våra Londonträdgårdar». Om viperariaarterna får vi veta att de flesta är främlingar i England men att »de två först beskrivna växer i min trädgård». Ar 1629 utkommer ett verk av Jacob I:s och Karl I:s apotekare, John Parkinson, »Paradiso ·in sole Paradisus terrestris». bet är en beskrivning av de sällsynta blommor och nyttiga växter han odlade i sin trädgård. Han låter veta att man i olika varianter kände till mer än 120 tulpaner, 60 anemoner, 50 hyacinter, mer än 90 narcisser, 70 nejlikor m.m., fritelaria, krokus, vit och gul jasmin, cyklamen, gul riddarsporre och många andra.

7. Blomkruka av fajans med dekor i st arkeldsblått. Rörstrand, omkr. 1730. H. 23 cm. KM 1. 808. Blom kruka av fajans med muffelbränd de kor i grön t och brunviolett med inslag av blått, gult och brunt. Mar iebe rg, om kr. 1760. H. 18 cm. KM 18.38 1.

Ar l 575 införd es den odlade tulpanen till Flandern av en naturvetenskapligt kunnig och intresserad diplomat , flamländaren Boucebecque. En inhemsk art t ycks h a funnit s v id Europas Medelhavskust. Men det är d en import erad e tulpanen som får bet yde lse och som ger upphov till den av bl. a. sve nsken Per Kalm roo år senare omt alade »Tulpan-siukan », som rasade mellan åren 1634 och r638 och »öde lade många h olländska familjer». Nästan varje holländar e odlade tulpaner. Man sålde och köpt e lökar for ofantliga belopp. Flamländare bytt e tulpaner med köpmän från Orleans, Poitou, Aquitani en, Bretagne och Spanien, som i utbyt e gav kronliljor och krokus. En av de egenskap er, som gjorde tulpan en så eft ersökt var dess benägenhet att h elt oberäkn eligt få oregelbundna st änk och ränd er i avvikand e färg. Blomsterodling var en passion även i Frankrike. Också i Sverige kan man spåra ett ökat intresse. Ar 1654 påbörjade

8. Elias Martin (1 739- 18 18): »Frucktbod en • . .. Lav yr. Nationalmuse um.

Olof Rudbeck i Uppsala landets första bestående botaniska trädgård . Drottning Kristinas trädgårdsmästare, fransmann en Andre Mollet utger 1651 »Lustgård, uthi hwilcken innehålles Afrijtningar. .. , Afdeelningar medh Jord som Träägårdar och annt slijkt. » på svenska, franska och tyska. En avdelning handlar om blomstergården. Här omtalas rosenträd, spansk ginst, kaprifol, »indianske neglikor», röda pioner, små »blomster neglikor», kungskrona, gullrot och iris. Tulpan och anemon säger han vara de »uthwaldeste av alla blommor genom sin m ångfald färger och sällsamma schatte-

ringar». Det utkommer också rent inhemska verk, men vanligen behandlas endast nyttoträdgården och planeringen i stort. I Ake Rålambs »Adelig öfning» 1690 berörs dock hur man odlar nejlikor, hyacinter, lövkojor, krokus, tulpaner m.m. Ett annat utslag för tidens blomsterintresse är flamländarnas och holländarnas blomstermåleri som får en oerhörd omfattning. Men man har inte verkliga buketter som förlagor. Man har studerat blommorna i detalj och gör därav idealbuketter, ofta av blommor från olika årstider. Men de ger alla denna naturens slösande generösa prakt. 1600-talets nederländska blomsterstycken lär ha tjänat som studieobjekt vid all senare sammansättning och gruppering av blommor. De arter man helst återger förutom tulpaner i brutna färger, är dubbla skära och vita former av damaskusrosor, kålrosor, de gula dubbla svavelrosorna, pioner i nyanser från djuprött till vitt, gul och brun iris, samt de blå, de lavendelfärgade och de vita. Vidare förekommer damspelsliljan, kejsarkronan, den vita madonnaliljan och den rödaktiga kroll-liljan, snöbollsblomster, ringblommor m.m. Trots att dessa buketter är fantasiskapelser, måste levande blommor ha förekommit i hemmen hos Nederländernas burgna borgerskap. De finns också, på målningar och i stick (bild 3), men inte i den utsträckning man skulle kunna vänta. De är i regel placerade på skåp, på spiselhyllan, inuti spisen, då den ej eldades eller på ett konsolbord. Vaserna visar stor variation. De är ofta av glas, gärna i bägarform (bild 1) med noppor, från Tyskland, Holland eller Venedig. Vaser av keramik, de kan vara flaskformade (bild 4) kraterformade, de kan ha amforans kontur (bild 5) eller utgöras av en rymlig urna på låg fot. Det keramiska materialet kan vara terracotta, stengods eller blåvitt porslin från Kina, blåvit Delftfajans etc. I Delft tillverkades garnityr innefattande tre krukor m ed lock och två blomstervaser, med »kinesisk» dekor. Buketter i vaser från Delft tycks dock förekomma relativt sparsamt. Det förefaller snarast så att dessa var avsedda som prydnader i sig, lämpliga att använda också för blommor. En interiör 1

visar ett skåp med en hel rad fajansvaser i va,rierande form, en av dem är fylld med blommor. I av bildade franska interiörer finns få blommor. I »Le XVIIieme siecle vu par Abraham Bosse», finns bland ett femtiotal interiörer fyra med blommor. Ett par urnor med buketter placerade på spisen, en blomsterkorg likadant placerad, ett par krukväxter i ett fönster och en väldig bukett mitt på ett bord bland en massa bakverk hos »le traiteur». A andra sidan finns en Gobelin-vävnad föreställande Ludvig XIV:s mottagning för en spansk ambassadör, där det i bakgrunden förekommer en lång rad av stora blomsterfyllda urnor, förmodligen placerade på piedest aler. Denna kungliga blomsterprakt torde icke förblivit utan efterföljd. Dessutom existerade i Paris ett blomstermåleri utövat av nederländska målare samt av franska efterföljare till dessa. Här liksom i franska blomsterstick tycker man sig spåra en annan anda än den holländska. Det franska måleriet har mera elegans och ett färgval, där det kyligar e blå och rosa dominerar i motsats till holländarnas där blommor i varma gula och röda toner är mera framträdand e. Från engelska hemförhållanden t alar John Parkinson en hel del om blommor och buketter för inomhusbruk. Om den gula riddarsporren heter det att den har en »fin svag mycket

Färgbilder: 1x. Liljor, så som de kan förekomma i 1400-talet s bildkonst. Albarello av fajans. Florens, 1400-talet . H. 40 cm. KM 27. 25 3. x. Blomställ av porslin med blå dekor. Kina, K'ang H si (1 662- 1722). H. 42 cm. KM 27.357. Fingervas av fajans med blå dekor. Holland, 1700-talet. H. 24 cm . KM 27.43 3. x1. Bukett arrangerad efter förebild från 1700-talet. Va s av porslin, famille rose, Kina, Kien-lung ( 1736- 95). H. 29 cm. KM 15.603 a. XII. Arrangemang med krukväxter, småpalm er, ormbunkar, murgröna m .m . Blomställ av gj utj ärn, till verka t av smedmästare J. P. Widergren, Lund, omkr. 1895. H. 150 cm. KM 48.699.

X II

behaglig doft, och placerad bland några trädgårdsnejlikor bildar den en utsökt bukett», »for sight and sent» . Om påskliljor säger han att deras doft kan fylla ett helt rum, och om lackvioler att »deras vällukt gör att de används mycket till buketter och till att smycka hus». Också från Italien finns belägg för att blommor satts i vas. Man finner dem ytterligt sparsamt i tidens måleri, där genren är nästan obefintlig, men seden nämnes i »Flora - ouro Cultura di Flori» av P. Giovanni Battista Ferrari, utgiven i Rom 1633. Den innehåller förutom redogörelser för odling av olika blomsterarter även olika sätt att dekorera med blommor. Här återges vaser med lösa lock med hål genom vilka blommorna sticks ner och hålls på plats (bild 6). En blomsterurna har i »locket» hål i två nivåer, två rader av hål mitt på sidan samt tre respektive fyra rader av hål i två nivåer på urnans fot. Halva krukan är avbildad i genomskärning, så att man kan se dess inre konstruktion. Han redogör också för konsten att dekorera en blomsterkorg, konsten att binda buketter samt hur man torkar blommor så att de bibehåller färgen genom att gräva ner dem i torkad sand på ett solvarmt ställe. I inventarier över Ebba Brahes lösegendom ges exempel på svenska förhållanden. Ebba Brahe (1596- 1674) var hovfröken hos änkedrottning Kristina och senare gift med riksmarsken Jacob De la Gardie. Hon tillhörde således de högsta kretsar, varför förhållandena i hennes hem torde vara representativa för tidens mode. Från Stoora Steenhuset i Stadhen står antecknat (omkr. 1670): Fyra små Filgran blompotter, en liten blomquast i huarthera (lilla cabinett et). - Fyra små agate blompotter innefattad e medh Gulld (lilla cabinett et). - Tuå bruna Glaas blompottor, forgylte (lilla cabinettet). Tuå små glaas blompottor, medh glaas biomor uthj (lilla cabinettet) Tuå Qwastar af Roo sor uthaf lerefft på skåpet (lilla cabinettet). - Tuå Par bruhna st een blompottor förg yldte (lilla cabinettet). - Fyra glaasquastar med steenar (lilla cabinettet). - Fyra blompottor i fenstren af posslein, een blomqwast i huar (blå kammaren). - Tuå Glaas blompottor (röda kammaren) . - Een lijt en steenblompotta på h wa r hilla m edh 6.

9. Jardinjär av porslin med purpurstofferad relief och blomsterm åleri i purpur, orangerött, gult, blått och grönt. Ludwigs burg, 176o. H. 13 cm.

21.402 .

een lijten Jordbährbuske uthj aff Silke (grevinnans cabinett). - Fyra måhlade bruhna Glaas blompottor medh hwita Silkes lillior i hwarth era (grevinnans cabinett).

I elva av husets rum omnämnes inga blompottor. På hennes gårdar tycks blompottorna vara färre. Bland övriga exempel från slottet Tullgarn kan nämnas »Tuå blåå blompottor af Steen i fenstren», i »Blå Stiern Cammaren», likaså i »Förmaket inom Stiern Cammaren» och i »Blå Cammaren näst förmaket» . Från stenhuset på Axholms gård omtalas bl.a. »På Spijsen Tuå höga H ållandz blompottor af Steen med blomqwastar uthj af fergat Papper». Av inventarierna framgår att blompottorna är av mycket varierande material och varierande storlek, ganska ofta av glas och att de varit placerade i fönster, på skåp, på spisen och i två fall på en bokhylla. Dessutom får man veta att det inte fanns »blom pottor» i alla rum och att blommorna när de särskilt nämns ofta var konstgjorda. Huruvida blommor av tyg, papper och glas varit en vinterlig ersättning for sommarens blomsterprakt eller man i viss mån föredragit dessa framför levande kan bedömas endast efter en vidare undersökning. Ar 1730 utgav engelsmannen Robert Furber »Twelve

JO. Urna av porslin med relief förhöjd med guld samt porträttmedaljong, avbildande M. I. Brutus och Julius Caesar, rosett er och trofeer i brunoliv, purpur, brunt, grått och guld. Fiirstenberg, 1790- 1800. H. 32,5 cm. KM 24 .921.

months of Flowers », illustrerad med gravyrer; stora arrangemang innehållande en blomma av varje sort. Verket är en katalog genom vilken man kunde beställa frön, plantor och lökar. Den mest uppskattade arten skall ha varit aurikler, därnäst anemon, hyacint, ros och tulpan. Samtliga förekommer i ett otal varianter. Ett verk av detta slag talar för att blomsterodlingen nu nått en vidare spridning. Så gör även förhållandet att det under r 700-talet runt om i Europa utkommer ganska mycket böcker om trädgårdsskötsel där blomsterodlingen intar en relativt framträdande plats. De är relativt anspråkslösa i utförandet och nästan aldrig illustrerade. I några av dessa böcker kan man också få lära sig hur man skall få blommor inomhus vintertid. J. A. Gotjan talar r 75 r om att man kan driva upp hyacinter, tazetter, gula narcisser och tulpaner i bostadsrum, i vatten eller jord. Han förordar vatten, då han anser att för mycket krukor i ett rum gör att det blir fuktigt och tilllägger, att där man kan ha fyra jorddrivna blommor kan man ha tjugo, om man driver dem i vatten. Nejlikor, säger han, kan man få att blomma vintertid om man har ett fönster så

11. Buketter arrangerade efter förebild i Robert Sayer's »New Book of Flowers», 1779. Vaser och lockurna av blått glas. Kosta(7), slutet av 1700-talet. H . 17 resp. 25,5 cm. KM 7.016: 3.

att de kan placeras där i middagssolen. Har man växthus eller ett speciellt rum kan man få även lövkojor att övervintra. »Dessa sköna blommor ger ifrån sig en angenäm lukt och förnöjer också ögat med sina vackra färger, de tillhör det bästa i vinterbuketten, med vilken kvinnogemaket söker öka sin grannlåt .» Esaias Fleischer behandlar i »Försök til en Dansk Handebog» 1782 förutom köksväxter en hel rad trädgårdsblommor däribland nejlikor, tulpaner, tazetter och gula narcisser. Men han nämner ej att dessa kan drivas inomhus. Däremot säger han, att lövkojor kan sättas i »Stuen om vintren» och fås att blomma i potter med jord, och likaså att man kan få »Maaneds-Rosen» att vinterblomma i ett fönster om man, när man flyttar in den, först låter den stå i en luftig kammare. Mest kärlek och intresse ägnar Esaias Fleischer hyacinten: ».. . Holland ... dette Blomsters andet F~derneland, ... intet Sted dyrkes Hyacinter med saadan

12. Krukväxt av ko rallfä rgad och grågul fettst en och grågrön jade . Kina, 1700-t alet. H . 22 cm . KM 31.44 ]: 2.

Flid som der, men ingensteds lyykkes de heller bedre end der, og i Holland selv beholder endnu Harlem Prisen herudi ... i Amsterdam, og andre Stceder, scer i Leyden, hav og vceret og ere store Blumister ... ». Så småningom kommer han fram till att hyacinten kan drivas i rum vintertid. Han säger, att det finns speciella glas för detta, några med större några med smalare hals. Men »man kan og av PottemagerArbeide bestille sig nogle Kar derttil med flere Aabninger eller Halse saa at fire, fem, sex eller flere L0g hver med Blomster af sin Farve kan staae i samme og med et Hul i Bunden ... ». Slutligen säger han att i »Urtepotter i Jord komme de noget seenare. » Inomhusodling omtalas också från England. »Trädgårdsnejlikor odlade i kruka är lämpliga ... att pryda mera framträdande ställen runt om i huset.» Campanulaplantor anses lämpliga för hallar och spisar. En liten nejlikart rekommenderas för att »dess vällukt skall föras till enslingens förmak och den sjukes kammare». Belägg för att det ganska tidigt förekommit planterade 1

blommor inomhus även i Sverige får man av bevarade . fajanskrukor, tillverkade vid Rörstrand och Marieberg (bild 7). Rokokons blomkrukor förväxlas lätt med samtida vinkylare, men dekorativt utformade krukor med ett eller flera hål i bottnen torde knappast kunna vara avsedda for något annat än blomsterplantor. Blommor i kruka har uppenbarligen också saluförts. En lavyr av Elias Martin återger en en scen från en fruktbod . Nertill på bladet står skrivet: »Frucktboden./hwad kostar krukan? alt som han är stor till hr Capten ... » (bild 8). Men fortfarande är blommor i vas det man oftast möter i interiörer i l 700-talets bildkonst. Och de förekommer mera allmänt än tidigare . På spiskransen står relativt små buketter ofta i par, i spisen kan förekomma en stor skål fylld med blommor. Blombuketter, enstaka eller i par, kan vara placerade på skåp, på konsolbord eller på piedestaler. En kan stå vid sidan på toilettbordet . På en teckning av J. E. Rehn, en interiörskiss till Kina slott vid Drottningholm, är dörren flankerad av två blomsterbord med vardera en hög kinesisk vas med »kinesiserande» kvistar. Blommor har också placerats på väggen, något man kan sluta sig till av en vastyp i form av ett upptill utsvängt horn med upphängningshål. Sådana tillverkades i stengods vid Staffordshire i England vid 1700-talets mitt. I Kulturens samlingar finns ett exemplar i kinesiskt porslin, med famille rose-dekor. Upphängningshål kan man stundom finna på jardinjärer - låga blomsterskålar - med plan baksida. Typen finns representerad på Kulturen bl.a. i en fajanspjäs med målad dekor tillverkad vid Höchst omkring 1750. Den är därtill försedd med en lös platta med hål, där blommorna skall stickas ner for att hållas på plats. Jardinjärer i keramiskt material är ganska ofta försedda med sådana plattor, andra kan ha fast översida med hål och uppskjutande holkar (bild 9). Tulpanstället (se Kulturens årsbok 1966, s. 125, färgbild XVI), en platt fotförsedd vas med uppåt utsvängd S-formad kontur, har en konvex översida perforerad med runda hål. Tulpanställ av fajans med blå eller polykrom dekor, av tysk, dansk och svensk

13. M. C. W. R0rb ye : »Ut sikt fr ån konstnärens fön ster vid Amaliegade ». Olj emålning 1825. Priv. ägo.

tillverkning, finns representerade på Kulturen. De blåvita holländska fingervaserna (färgbild X) tillverkade under r 600- och r 700-talen, kallas också ofta for tulpanställ. Det är m ycket troligt att de främst varit avsedda for tulpaner. Den pagodliknande kinesiska varianten, av vars storlek man kan sluta sig till att den använts for mindre blommor, har direkta motsvarigheter i större format, tillverkade i Holland.

Variantens ursprung anses vara holländskt. Man möter under rokokon godronnerade metallskålar, droppformade vaser i glas, vaser av europeiskt porslin med plastisk dekor, vaser av kinesiskt porslin (färgbild XI) och celadonvaser med modellerad guldbronserad dekor också från Kina. Delftfajansen erbjuder ett rikt formforråd i nära anslutning till dess tradition. I Sverige tillverkas vaser präglade av barockens formspråk ännu vid 1700-talets mitt. Med klassicismens genombrott antar vaserna strängt antika former (bild ro), vilket blir synnerligen markant i det hårda porslinet. Strängheten har inte nått det gustavianskt präglade garnityret i blått glas (bild l l) av svensk tillverkning. Rosor är synnerligen omtyckta, vilket hör ihop med rokokons galanteri. Blandade buketter innehåller gärna rosor i kombination med riddarsporre, anemoner och vallmo eller syrener, rosor, anemoner, lövkojor och böjliga papegojtulpaner. Man kan inte urskilja någon principiell olikhet i sättet att arrangera blommor på 1600- och 1700-talen. Och även under klassicismen präglas buketterna av samma naturlighet och behag som tidigare . Möjligen kan man ana en gradvis utveckling från 1600-talets stora symmetriska arrangemang mot en viss böjelse for små och medelstora buket~er med en efter hand mera markerad diagonal eller S-kurva . Det förekommer också konstgjorda blommor. Porslinsblommor i naturlig storlek var den första stora artikeln vid porslinsfabriken i slottet Vincennes i Paris. De placerades i vaser. Madame Pompadour lär t.o.m . ha låtit parfymera dem med deras rätta dofter. Också i England har det tillverkats blommor i porslin, vid porslinsfabriken i Chelsea. Blommor i kruka, av jade och fettsten, importerades från Kina (bild l 2). Från sin vistelse i Paris i januari l 779 skriver Erik Palmstedt i sin resehandbok: »Vaser af Marmor stå på bord och spisar med Bronce ornamenter hwarutur upwäxer en planta liljor eller annan wäxt som bära 2 a 3 ljus pipor alt av Bronce .,, Intresset for blommor har efter hand antagit en ändrad karaktär. Under 1600-talet var intresset delvis vetenskapligt, under l 700-talet är det mera estetiskt och känslomässigt

i\.io. 17. -

i\.r11ilcro11rtrn.

14. Förslag till •fön sterträdgå rd », efter A. Lebl: Die Z immer- und Balkongärtn erei. 1878 .

betingat. I följande århundrade blir blommor en närmast ofrånkomlig dekorativ inredningsdetalj. Blomsterodlingen inomhus får en kolossal omfattning. I Sverige utkommer böcker som »Magasin for Blomsterälskare», »Fönsterträdgården» och »Blomsterodling i våra Boningsrum». Från mitten av århundradet tycks de öka i antal. Det ges mot-

15. Dvärgpalm i kruka på piedestal av majolika i grö nt, djupblått, benvitt och gult. Rörstrand . M odellen är tillk omm en omkring 1900, m en tillverkade s ännu 1926. H. 38 och.86 cm. KM 50.449.

svarigheter i England, Tyskland och Danmark. Vi finner fönstrets blomkrukor i de borgerliga interiörerna redan und er det tidiga 1800-talet . Exempel ger G. F. Kerstings målning »Die Stickerin», M. C. W. R0rbyes »Utsik ... » (bild 13), Joseph Schnellers »Goethe in seinem Arbeitszimmer» r 83 r m.fl. På sistnämnda målning finns f.ö. också en kruka med krokus på skrivpulpeten . Ibland är växterna placerade utanför fönstret. Krukorna ser ut att vara oglaserade lerkrukor av samma sort som fortfarande används. I slottsmiljöer är växterna gärna samlade på ett lågt blomsterbord, eller uppbyggda i flera nivåer kring en skulptur, redan strax efter sekelskiftet. Att så låta växterna ge massverkan genom att samla dem ute i rummet blir i Sverige brukligt först på r850-6o-talet, och då i högborgerliga hem. Blomsterbord, tidigare okända, uppträder nu. Det är bord i nyrokoko, gjutjärnsbord (färgbild XII) i flera våningar, bord i svart90

målad korgflätning, bord av trä och bambustänger m .m. Samtidigt finns fönsternas krukväxter kvar. H är blommar toffelblomma, heliotrop, Kristi blodsdroppe, pelargonia och reseda. I Gustav Lundströms blomsterbok från 1855 får vi förutom råd och anvisning om hur blommor skall skötas, en förteckning på de blommande växter, som förekommer hos bloll}sterhandlare under varje månad av året. Från januari månad nämns förutom de vanliga lökväxterna bl.a. azalea i två varianter, camelia, cyklamen, eria och lackviol. Blomstergrupperna blir efter hand större och stora växter, såsom nerium, ficus, rhododendron, dadelpalm och solfjäderspalm omhuldas. Grupperna delar upp rummet i mindre enheter. Läser man blomsterböckerna från omkring 1880 får man veta allt om hur växter bör arrangeras och vilka växter man bör föredra . I rum med gasljus rekommenderas man att ha växterna mellan dubbla glasrutor, då gasen gör luften torr och förgiftad. Såvida man ej har aspidistra, tradescandia eller calla, som är speciellt tåliga. Det finns modeller för hur man bygger ut ett helt litet växthus framför ett fönster. Men man kan också vid ett fönster göra en »blomstergård » direkt i rummet (bild 14), en myckenhet grönt med ett ganska rikt inslag av lökväxter och andra blommande växter. »Blomsterrum » säger Lönnergren, »är ändamålsenligt för växter, men ur skönhetssynpunkt föga tilltalande .» Han talar för att placera växter på trappformigt uppbyggda ställningar, eller ordna dem i halvrundel som en berså, med plats för en soffa. Blomsterbord med enstaka växter, säger han »taga sig mycket väl ut » och de nya porslinsimitationerna av trädstammar anser han vara »prydliga» för begonior och kaktus. Ormbunkar och palmer anses också lämpliga att placera i blomställ. Palmer av alla slag hör särskilt ihop med So-talets interiörer, ett utslag av tidens exotism. De är högt skattade ännu kring sekelskiftet (bild 15). Men de finns kvar i hemmen långt in på 1900-talet. Exempel kan ges från en medelstor gård i Asmundtorps sn i Skåne omkring 1940. Hemmet bildades 1908. Matrummet gick tvärs över längan och hade två fönster i vardera ändan. Över hela rummets 91

16. Bukett, halvklotformigt arrange rad eft er m önst er fr ån förra del en av 1800-talet . Vas av svart porfyr från Äl vdalens porfyrverk, från Karl XIV Johan s tid, då verket hade sin glansp eriod . H . 34 cm. KM 18. 379.

bredd, så när som på en bit så stor att det fick plats en gungstol, ett par tre meter ut i rummet fanns en skog av palmer. Mellan palmerna skymtades en spegel som gick ända till taket. Det var palmer av olika slag och varierande storlek, på brunbetsade piedestaler och på låga pallar. Här och där i bladvecken satt små tvättsvampar, som alltid hölls fuktiga. De skulle med sin lätta dunstning ge palmerna friskhet. Blommor i vas hör också 1800-talet till. I eleganta miljöer ute i Europa tycks de vara dominerande under seklets första årtionden. Där kan det förekomma tre till fyra buketter i samma rum, kanske fler. Men de finns ~ven i anspråkslösare hem i varierande grad . De är placerade på piedestal, på en byrå, på spisen, på ett fönsterbord eller på ett soffbord. Ofta finns en bukett också på postamentet till ett bord eller en piedestal. Vaserna är ofta ganska stora . De brukar ha kraterns form med förskjutna proportioner (bild 16). Vanliga är också konkavt utsvängda skålar eller bägare. Materialen är marmor, porfyr, alabaster, porslin och flintgods. 92

17. Vas av parianporslin. 1860- 70-talet. H. 31 cm . KM 40.330. - Vas av blåtonat glas med dekor av guldbrons. Tyskland, 1870- 80-t alet . H. 24,5 cm. KM 33.783: 2. - .Vas av mjölkglas. Bö hm en, mitten av 1800-t alet . H . 22,5 cm. KM 34.841.

Buketterna stelnar efter hand. Man avstår från att framhäva blomman som sådan, och gör arrangemang där blommorna blir sekundära. De placeras tätt och får bilda en hög topp eller ett halvklot (bild 16). Denna typ av arrangemang dominerar inte helt, men r 878 står att läsa i »Blomster93

18. Arrangemang för middags bord, vanligt und er se nare delen av 1800t alet. Bo rd suppsa t s av bengl as, tonat i blekgrått till klart blågrönt, och försil vrad mäss in g. Sve ri ge, slutet av l 800-talet. H. 45 cm. KM 51.568.

vennen» att man nu sällan använder höga pyramidformiga eller halvklotformiga buketter. Så småningom mister klassicismen sitt grepp, vaserna får en annan karaktär. Många är bukiga med konkav, mer eller mindre utdragen hals. Andra är konkavt utsvängda och plastiskt modellerade . Ett genomgående drag är att mynningen företrädesvis är vågigt avslutad i mjuka flikar. Ibland får mynningens kant falla ner som en krage, ibland dras mynningen ut i sidled så att vasen blir något platt. Är själva grundformen stram förekommer gärna en rik utanpåliggande plastisk dekor (bild I 7) . Under seklets sista årtionden förekommer uppsatser i två eller flera etager, den översta avsedd för blommor, den nedre för frukt. De är ofta tillverkade av färgat glas, och kan vara monterade på silverfot (bild 18). De är avsedda för middagsbordet. Glas i starkt rosa, turkosblått, svart och vitt förekommer rikligt, likaså pressglas. Parianporslin är också ett omtyckt material vid sidan av det vanliga porslinet med polykrom handmålad dekor.

19. Carl Larsson: Bloms t erfönstret . Ak varell 189 4. Ur •Ett H e m •. Nationalmuse um.

Buketterna har mist sin stelhet, men kan dock vara symmetriska och kännetecknas av starka färgkontraster med t.ex. fuchsia, rosor och rhinantus. Torkade sädesax och gräs av olika slag är också mycket omtyckta liksom torkade blombuketter. I »Godey's Lady's Book» för Augusti 1855 kan man läsa : »Tag en vas och fyll med blommor, av så många slag Ni önskar och arrangera dem efter smak, sedan Ni väl kittat varje blomstjälk. Placera vasen på ett träställ och sätt glaskupan över. Var noga med att allt är fullkomligt torrt . Fyll rännan, där kupan står med smält vax.» Synnerligen uppskattade och använda i rik mängd var buketter av tyg och vaxat papper, likaså under glaskupa. Sin yttersta konsekvens når de konstgjorda buketterna i 1880-talets s.k . Makartsbuketter, bestående av torkade, ofta färgade växter och påfågelsfjädrar och uppkallade efter den österrikiske målaren Hans Makart. Då det senare l 800-talets stil präglade, mörkt ombonade heminredningsideal vid sekelskiftet gled över i ett ljusare, 95

lättare och allt mer funktionsmedvetet, fick det naturliga konsekvenser för val och placering av inomhus'växter. 1894 målar Carl Larsson akvarellen »Blomsterfönstret» och anger på sitt oefterhärmliga men inspirerande sätt, vad som under 1900-talet skulle bli en självklar förebild för otaliga svenska hem (bild 19).

Källor utöver dem, som anförts i texten : Ingvar Bergström, Holländ skt stille benmåleri und er 1600-talet. Göteborg 1947. Julia S. Berrall, A history of flow er arrangement. London & New York 1957. Gunilla Eriksson, Europeiskt porslin. Uppsala 1970. Paul H errin g, Studie i ro se n s kulturhi storia. K0ben havn 1928. Maurice Hocqu ette, Hist oire ge n erale de s jardins. Lille 1951. Sten Karling, Trädgårdskonstens hist oria i Sverige. St ockholm 193 1. William Karlson , Ebba Brah es hem . Lund 1943. A. W. Lönn egren, Illustrerad handl edning fö r blomst erodlin g i bonin gsrum . St oc kholm 1884. Stephan Nyeland, Blomstervennen, en kortfatted praktisk Vejledning. K0benhavn 1878. Gregor Paulsson, Svensk st ad. Lund 1969. Maria Pranz , Die lnnenrichtung vo n der Antike bis zum Juge nd stil. Mi.inche n 1965.

Färgbilder: xm. Pipbord av mahogny m ed t olv silve rbeslagna sjös kum spipor. H är på bilden är pip bordet placerat i biskop Thomanders bibliotek på Kulturen. Total h öjd 140 cm. KM 60. 486. x1v. Kakelugn av låg p ost amentform ad t yp med urna inplacerad i en nisch. Ugn en eldas fr ån angränsand e rum . Akvarell, signerad : Nov. 1796. lnwent erad af: J: Öfverb erg H son . xv. Borgmästare Carl Brinks våning. Sängkammaren med majolikakakelugnen . xv1. Parti av taket i vardagsrummet.

Xlll

-1 I

I i I

,~1.:,,./7Yl-

XIV

,.,..

' ·a-.~,~,,,."b,,.~ . · ;,,V,

XVI

INGEMAR JEPPS SON

»Löpa med skägg»

Till färg bild XIII För inte så många år sedan hörde det till bruk och vana, att det endast var personer, som kommit till stadgad ålder och hade en viss position i samhället, som rökte pipa, berättar den framst ående publicisten Bernard Cronholm i SnällPosten r 86o. Skulle ungdomar våga sig på försöket, hette det, att pojkar inte skulle »löpa med skägg». Däremot kunde major, prost, professor eller direktör röka sin pipa utan att klandras. Det hörde tvärtom till deras värdighet att vara försedda med pipor och att i sitt hus inte vara utc:n en välfylld piphylla. Utseendet på piporna spelade en stor roll, där mängden av silverbeslagna sjöskumshuvuden från de i storlek mera anspråkslösa till de största dimensioner vittnade om ägarnas smak och lyx. Man hade, säger Cronholm, hederspipor för förnäma besök, favoritpipor för sig själv och obeslagna huvuden för ringare gäster; vid bröllop och begravningar gick samlingarna i lån från det ena huset till det andra . De ovan framförda synpunkterna illustrerar ett till museet nyförvärvat pipbord av mahogny med tolv silverbeslagna sjöskumspipor. Detta exempel på gångna tiders statussymbol finns avbildat på färgbild XIII i denna årsbok . Se först på själva bordet . Dess tillkomsthistoria är okänd, m en utformningen, speciellt bordsbenen, röjer påverkan av den på kontinent en under r8ro- och 1820-talen rådande empirestilen. Bordsskivan är vridbar med lådor i sargen och grönbojklädda fördjupningar i skivans ytterkant för piphuvud ena att vila i. Den svarvad e bordsståndaren bär upp 97

1- 2. Sil ve rbe slag, gjorda av guld smede rna Jacob G ille, St ockholm 1823 och Ca rl Fredrik Blom, St oc kholm 1825.

en genombruten bricka, som ger stöd åt pipskaften . I pipbordets lådor förvarades tobakskardus erna och elddonen. Det berodde på vars och ens smak, vilket märke man föredrog, Chandeloupe, Swarta Ankaret, Röda tuppen eller kanske en egen blandning. Att här även funnits en tobakssort av märket Ärligt och Godt, som sitt namn till trots, enligt Bernard Cronholm, ansågs för att vara den sämsta av blandningar, är kanske mindre troligt. Ingen rök utan eld, heter det, och fyr på tobaken fick man med stål, flinta och fnöske. Strykstickorna, de s.k . alltändarna, kommer först i allmänt bruk på 1840-talet, och dess föregångare droppstickorna var för dyra i inköp för att kunna konkurrera med de traditionella elddonen. N är många rökare samlades till så kallad tobakskonselj, placerade man mitt på bordet ett fyrfat ~ed glödande kol. Kolen fördes med hjälp av en tång till piphuvudet och antände tobaken. På bild 6 ser vi ett fyrfat,

3- 4. Sil ve rbes la g, gjorda av o känd st ockholmsmäst are 1826, sa mt And ers Lundq vist, St ockholm 1827 .

som fått en unik praktisk utformning. Det är en fyrkärra, som kund e rullas omkring på bordet . Den är av koppar och hjulen består av kopparmynt, två av dessa svenska öreslantar från 1738 och r 7 42. Kärrans tistelstång är linjedekorerad och dess tillplattade cirkelformade avslutning bär ägarinitialerna !PS. Glödtången är av mässing och båda föremålen kan dateras till 1700-talets mitt. Sur och illaluktande var mångas omdöme om den rök, den tidens grovskurna tobaksblandningar gav. Experiment med tobakssorter från Virginia och Turkiet i främst England under r 800-talets början ledde så småningom fram till mera välsmakande blandningar. Dessa nya tobakssorter var emellertid mera finskurna och krävde en helt annan pipform än de pipor vi här ser på bordet, och bidrog till uppkomsten av de korta former med mindre piphuvuden, som användes i dag.

5. Piphu vud av sjös kum med Ca rl X IV Jo hans monogram un der kunglig krona. Till ve rkat av okänd mäs tare. Silverbeslage n 1 8 21 av st oc kh olmsmästaren Carl G ustaf Florell. H öjd med lock är 1 3 cm och st örst a diamet er 20 cm .

Låt oss se närmare på själva piporna . Det är s.k . långpipor av en form, som under senare delen av 1700-talet blir mycket uppskattad . En sådan pipa består av ett stort huvud och ett långt trärör med böjlig övergång till munstycket. Piphuvudena är här tillverkade av sjöskum och lika anonyma som bordet, när det gäller upphovet. De har alla utom en en slät yta med guldbrun lyster, som visar på omsorgsfull inrökning . Undantaget är prytt med Carl XIV Johans monogram i högrelief och utgör också den största pipan av de tolv. Materialet är inte, som namnet t ycks ange, förstelnat havsskum utan en vittringsprodukt av magnesiumrika silikat, som främst påträffas i Mindre Asien och den grekiska övärlden. Mjukt och poröst är materialet, och det var därför möjligt att ge piporna en rik dekoration, men huvudorsaken till att sjöskummet alltsedan r 700-talets början utnyttjades IOO

6. Fyr kärra av koppar och glödt ång av mässin g. L. 29 res p. 25 cm . KM 6.296 och 23. 768.

för piptillverkning var naturligtvis, att pipor av detta material ansågs överlägsna de tidigare vanliga kritpiporna . N ågot som ger oss möjlighet att datera piporna, är silverbeslagens stämplar. Nio av piphuvudena är beslagna av fem olika silversmeder i Stockholm under 18 20-talet, ett i Sundsvall 1853 de två övriga är omärkta . I stort överensstämmer de således tidsmässigt med bordet, och piplocken är också d ekorerade enligt tidens klassicistiska smakuppfattning med ros etter och rosettarrangerade akantusblad . Piphuvudenas fattning, där de möter skaften, är även de silverbeslagna. Lägg här märke till den ögla genom vilken man trädde en snodd, som fäst e huvudet vid skaftet eller munstycket och hade till uppgift att hindra piphuvudet att slås sönder mot golv et, om det av någon anledning skulle lossna. Av d e långa skaften är två av obarkad bonad hassel, fem av polerad 1

lOl

och resten av svartmålad björk. De avslutas med en böjlig förbindelseled, en tagelstickad strumpa över en silkeslindad och läderklädd kopparspiral, som i ena ändan anslutes till skaftet med en skruvfattning i horn och i den andra till munstycket, svarvat i samma material. Pipbordet och piporna har varit placerade i en miljö, som hörde hemma i de högre samhällsskikten. De kan också sägas ha ingått som en viktig del i det borgerliga umgängeslivets mönster. Harald Bagers skildring från ett köpmanshem i Malmö på 1850-talet får representera många överensstämmande iakttagelser i memoarlitteratur från den tiden. Han skriver: »Vanligtvis sutto de äldre damerna i förmaket och avhandlade hushåll, kläder o.d., under det att herrarna drogo sig in i herrns rum för att vid ett glas punsch och en pipa tobak behandla dagens frågor, de politiska i främsta rummet.» Skulle samtalsämnena i rökrummet tryta, fanns ju piporna att tillgå. Enligt Bernard Cronholm hade varje pipa sin egen historia och räknade sina anor i den mån den hade blivit inrökt, vilket allt utgforde ämne för intressanta berättelser av värden och pliktskyldig förundran hos gästerna, vilka, när de var artiga, inte glömde att skänka sitt lovord åt de snören av sand- eller stråpärlor, som piporna pryddes med och som »husets hoppingivande plantor» hade förfärdigat till jularna.

Källor: Andbert, P. G., Konsten att röka pipa. Göteborg 1956. Bager, H ., Ett köpmanshem i Malmö på 1850-talet. (Från gamla skånska hem. Samlade och utg. av P. Sjöbeck. Lund 1926.) Cramer, H. B. J., Vår angenäma last. Uppsala 1947. Cronholm, B., Små Bref 51. (Snäll-Posten 1. 10 1860. Malmö 1860.) Dunhill, A., The Pipebook. London 1969. Hansmann, C. & L., Tabak seit Anno Tobak. Mi.inchen 1961. Kjellberg, S. T., Ur tobakens svenska historia. (Kulturen 1938. Lund 1939.) Krantz, C., Den svenska pipboken. Uddevalla 1946. Sant' Ambrogio, D., Pfeifen. 1967. Svenskt silversmide 1520-1850. IV. Guld och silverstämplar. Stockholm 1963.

102

JAN GERBER

Kakelugnsmakarna Öfverberg

Till färg bild XIV I Kulturens arkiv förvaras en samling arkivalier, vilka tillhört Hindrich och Joseph Öfverberg, far och son, båda verksamma som kakelugnsmakare i Stockholm. Bland handlingarna ingår tolv blad med tretton akvarellerade teckningar av kakelugnar. Vid närmare undersökningar i Stockholms kakelugnsmakareämbetes handlingar finner man icke mindre än fem personer med namnet Öfverberg, av vilka fyra var verksamma som mästare i Stockholm medan den femte Abraham Öfverberg endast förekommer i ämbetets in- och utskrivningsbok för lärlingar. Han står här bland mästare Hindrich Öfverbergs lärlingar som inskriven 1780 för att lära i fem år. Ar l 78 5 skrevs han ut och uppträder nästa gång i Handtverkarnas årsberättelse, då som mästare i Västervik. Om hans eventuella släktskap med sin läromästare anmärkes intet och hans vidare öden är också okända. I midsommartid 1755 kom gossen Hindrich Josephsson genom stockholmsmästaren Lenhults försorg till Nyköping och inskrevs här hos mästaren Jöns Lundberg för att under fyra år lära yrket i dennes verkstad. Då tiden var ute »utskrevs motstående Hindrich Josephsson som sig själv nu kallande Öfverberg och vistes gesällprovet». Den nyblivne gesällen gav sig ut på arbetsvandring och 1767 fanns han med bland ovannämnde Lenhults gesäller. Han kände sig nu mogen anhålla om tillstånd att få utföra mästerstycke . Sedan han vid mästarnas sammankomst betalt vederbörliga s.k. äskepenningar framförde han sin önskan varefter han fick 103

lämna rummet . Hans ansökan diskuterades nu och som Hindrich Öfverberg var känd som en »beskedlig arbetare och gesäll» beviljade ämbetet hans ansökan. Han förelades att som mästerstycke förfärdiga en blå och vit kakelugn »med boga och mussla över», men dessförinnan själv göra formarna till denna. Kakelugnen skulle ställas på »fri vägg och fyra hörn, utom stycken och skarvar, åtta kakel hög och halvfemte kakel bred halvfjärde kakel djup, den han m ed egna händer själv både måla och förfärdiga bör» . Mästerstycket är av en typ som varit bruklig alltsedan 1750-talets början, (bild 1). Med stycken avses fotkakeln eller fotställningen och med skarvar de simskakel som utgör skänken och överstycket, vilka alltså ej inräknades i höj dangive lsen. Enligt statuterna anvisades styckmästaren (så kallades den gesäll som fått sin ansökan beviljad) en mästare och dennes verkstad där mästerstycket skulle utföras, samt utsågs dessutom tvenne skådemästare . Hindrich Öfverberg skulle göra sitt arbete hos den helt nyblivne mästaren Petter Broberg och som skådemästare utsågs mästarna Ryman och H ammarström. Mästerstycket fick dock inte göras färdigt med en gång. Först måste några provkakel göras, vilka skulle uppvisas for ämbetet. Hindrich Öfverberg visade också eft er en tid ett hörn- och ett annat kakel och så uttalade de församlade mästarna sina åsikter om de framlagda proven. Man var icke nöjd med glasyren på Hindrich Öfverbergs kakel, dels var de for dåligt »begutne », dels var på något for litet glans och till yttermera visso fann man dem ej tillräckligt brända. Trots dessa fel godkändes arbetet som tillräckligt välgjort men till det vidare utförand et med mästerstycket förehölls han att »nu befintliga felen ändra och hjälpa » m en om han inte gör så »varigenom dess både oaktsam- och okunnoghet nu m era visar sig må honom vara försäkrad det mäst erstycket

1. Kakelugn med d ekor i grönt och mangan, KM 10.843 . Modellen är obliga t orisk so m mäst erst ycke från 1740-talets slut till omkr. 1780.

i slikt fall med rätta för ogiltigt anses» . Visserligen hade mästarna alltid något att anmärka då provkaklen visades, men att den gode Hindrich Öfverbergs kakel inte riktigt var av den kvalitet man hade anledning förvänta sig kan vi förstå. Betydligt bättre var det då det färdiga mästerstycket den 1 o februari 1 768 skulle uppvisas på plats. Kakelugnen förklarades vara försvarligt gjord och gillades utan vidare diskussion vadan Hindrich Öfverberg med lyckönskan antogs som mästare och ledamot av ämbetet. Den sist tillkomne mästaren kallades ungbroder och tjänstgjorde som ämbetets handgångne man och ansvarade bl.a. för att mästarna blev kallade både till ordinarie och extra sammankomster. Denna föga eftertraktade syssla fick Hindrich Öfverberg behålla ända till år 1773 då han ersattes och istället blev den yngre av de två s.k. lådmästarna, vilka var mästarnas representanter i gesällskapet. Ar 1777 avgick han från detta uppdrag och hade därmed lämnat de två funktioner som automatiskt tillkom varje nyutnämnd mästare. Kakelugnsmakarämbetets ålderman Gottlob Lehman avgick två år senare och efterträddes av bisittaren Lars Lundgren. För att ersätta den yngre av de två bisittarna gick då mästarna till val och med slutna sedlar avgav de sina röster, vilket resulterade i att Hindrich Öfverberg »av 1 2 röstande ledamöter hade undfått g röster och alltså lyckönskades till Bisittare ». Magistraten utnämnde sedan officiellt den nye åldermannen och bisittaren, vilka inför borgmästare och råd avlade ed på rådhuset. Den 1r januari 1785 fick Hindrich Öfverberg ämbetets enhälliga förtroende som ålderman och hade därmed nått så långt han kunde i karriären inom ämbetet. Under elva år var han sedan ålderman men i augusti r 796 avsade han sig sitt förtroendeuppdrag under förklaring att hans tilltagande ålder och alltför många göromål hindrade honom att tillfredsställande sköta »en beställning vartill ämbetets förtroende honom kallat och i många år bibehållit». Mästarnas enhälliga önskan att han måtte kvarstå ännu en tid var förgäves.

ro6

2. Gesällbrev 1788 för Jose ph Öfverberg, und ertecknat av denne s fader och läromästare, ålderman nen Hindrich Öfverberg sa mt farbroder, bisa ttaren Zacharias Öfve rberg. KM 21.194, liksom t eckningarna.

Vid samma dags sammanträde hade Hindrich Öfverberg nöjet att som sista tjänsteåliggande besiktiga sin sons mästerstycke och hälsa honom som mästare och ledamot i ämbetet. Joseph H :son Öfverberg hade 1785 inskrivits som lärling i sin fad ers· verkstad for att under fem år lära yrket. Redan efter tre år utskrevs han och erhöll sitt gesällbrev und ertecknat av fadern Hindrich Öfverberg, ålderman, samt 107

·==r

~~z:r. . t .!}.,1:,t\c.;J.1 ~,

.,. - - -- · - - -

3. Ko lonnka kelu gn m e d d e kor i gult och rosa. T ypen vanlig o mkr. 1780. Akvar ell sign . H :Ö:B.

4. Kolonnkakelugn av låg t yp, av sedd att sva ra mot un g. 2/ 3 av rumm et s h öjd .

farbrodern Zacharias, bisittare (bild 2) varpå han gav sig ut att öka sina kunskaper hos olika mästare . På sommaren 1795 anhöll Joseph Öfverberg »att till förenings vinnande få sig mästare prov förelagt». Hans anhållan · beviljades och helt kortfattat meddelades honom att han på mästare Hennings verkstad och under dennes överinseende skulle göra »en kakelugn på fri vägg om 7 eller 8 skift». Jämför detta med den detaljerade precisering, vilken Hindrich Öfverberg hade att rätta sig eft er då han skulle utföra sitt mästerstycke. Då var det inte fråga om annat än den stora blå och vita rokoko1

Allm änt om bilderna 3-7. D essa sju tuschtecknin gar till kakelugnar, utförda av Hindrich Öfverberg, v isar prov på n yklassicisme n i sitt tidiga skede. Jämför med ro ko kotid e ns vanligast e kakelugnsmodell, bild 1.

108

5. Kolonnkakelu gn av samma t yp so m bild 4 m ed va rierad d ekor. Ak va rell.

6. Rund, låg kakelugn . D enna extremt låga ugn finn s represent erad i G ust af III :s pav ilj ong på H aga, som inredd es åren kring 1790 och till vilken Hindrich Ö fve r be rg leve rerad e kakelugnarna. Mä rkligt nog är dessa ugnar klii dd a m ed ett målat kop parh ölj e. Akvarell sign . H :Ö:B .

7. Rund , hög kakelu gn av en t yp so m kom att bli den va nli gast e ge no m hela 1800-t alet . Den är avse dd att nå ru mme t s t ak, vilket gjord e att de ibland blev opropo rt io nerli gt höga. Ak vare ll sign. H :Ö:B.

109

ugnen med sin »boga och mussla över». Ar l 778 anhåller emellertid Isac Lehman om att som mästerstycke få göra en s.k. kolonnugn av den typ som bild 3 visar och framförallt fr.o .m . 1780-talet ser man i protokollet inte längre några detaljerade anvisningar för mästerstyckets utförande varav vi kan förstå att Joseph Öfverberg hade ganska fria händer. Att han i praktiken knappast fått utföra det djärva förslag av hans hand, som färgbild XIV visar, kan vi dock med tämligen stor säkerhet fastslå . Då Joseph Öfverberg vid nästa sammanträde visade upp sina provkakel, hade man ingen anmärkning att göra utan uppmanade honom att fullfölja sitt arbete efter de uppvisade proven. Hans mästerstycke synades den 9 augusti l 796 i hovauditeuren Steinholz' hus där det var uppfört. Det befanns väl arbetat, varför han, som vi ovan sett, förklarades för mästare av sin fader åldermannen Hindrich Öfverberg. Den nye mästaren var som vanligt ungbroder och lådmästare under de närmast följande åren . Även Joseph Öfverberg skulle gå samma väg som sin fader inom ämbetet, l8ro blev han bisittare och i hela femton år, mellan l 8 l 5- 30 satt han som kakelugnsmakarnas ålderman . Liksom många andra bland hantverkarna tillhörde han under flera år Borgerskapets infanteri . Ar 1819 begärde han avsked som fältväbel, varvid han, då ansökan beviljades berömdes för att under sin långa befattning »haft möda och kostnad ospard». Kulturens tolv kakelugnsteckningar är utförda av Hindrich och Joseph Öfverberg, men för att bilden av kakelugnsmakarna Öfverberg skall bli mer fullständig skall något också sägas om de båda Zacharias Öfverberg. Den äldste av dem var broder till Hindrich och inskrevs för fyra års lärotid som lärling i dennes verkstad 1768 samma år som Hindrich blev mästare. Redan efter tre år visade han sitt gesällprov och utskrevs som gesäll. Zacharias Öfverberg kom så småningom till den verkstad, vars mästare, Gottfried Lenhult, en gång ombesörjt att brodern Hindrich kom i lära och där han sedermera också arbetade som gesäll. 1

110

Allmänt om bild erna 8- r 2 samt färgbild XIV. Fem tuschtec kninga r utförda av Jose ph H: so n Ö fve rb erg. Kakelugnarna visar prov på nyklassicism ens senare skede med mer exakt åt ergivna antika former och orna m ent .

· ··: ·- : ·f 'r ·-· ·~

8. Låg, postamentformad kakelugn med urna, av exakt sa mma t yp som parkakelugnarna i H agapavilj o nge ns spegelsalong. Har Jo se ph Ö fverbe rg varit sin fader behjälplig då denne utförde och inst allerade dessa kakelugnar? Teckningen är avskuren och har ursprunglige n visat ugnarna i par. Akvarell.

L -

-·-

Sedan dess hade visserligen mäster avlidit men änkan Ulrica Lenhult fortsatte ännu verksamheten. Här yppade sig nu för en gesäll en möjlighet att få övertaga en verkstad, antingen man gifte sig med änkan eller på annat sätt kom överens med denna. Gesällen som på så vis kommit i besittning av en verkstad kund e vara ganska säker på att få sin anhållan om m ästerskap beviljad . Så anhöll också änkan Lenhults gesäll Emanuel Sevon 1776 att få utföra mästerstycke och tillägger »helst han icke tänker öka ämbetets verkstäder utan ämnar gifta sig med dess mästarinna avlidne I I I

9 . Låg, postamentformad kakelugn med urna. Denna periods kakelugnar har skarpa hö rn och ger ett intryck av st ena rkit ektur. Akvarell.

Lenhults änka». Med en sådan försäkran och med tanke på hans skicklighet beviljades hans ansökan och hänvisades han till mästare Hindrich Öfverbergs verkstad för att här utföra sitt arbete . N ågot m åste emellertid ha hänt Emanuel Sevon, ty härefter får vi intet höra om vare sig hans provkakel eller mästerstycke. Däremot kom redan efter drygt ett år en ny anhållan om »förenings vinnande», nämligen från Zacharias Öfverberg. Denne motiverar sin ansökan med att änkan Lenhult skriftligen sagt sig vilja överlämna verkstaden till honom. Mästarna blev oroade och eftersom det ej kunde »vara säkert det ju Lenhults änka på lika grund kunde flera på dess verkstad till mäst are befordra», så skickade ämbetet två mästare med en skrivelse, som hon und ertecknade varvid hon avsade sig rätten att i framtiden rekommendera fler gesäller till mästare. Sedan detta väl var gjort och såväl 112

10. Fyrkantig, h ög kakelu gn . Den helt vita och sparsamt reliefornerade ugne n h ör med sin runda mot svarighet (bild 7) till Karl-Johan-tid ens vanligast e kakelu gnst yper.

1 1. Kakelugn av cheminee-t yp, dvs n edre delen utformad som öpp en sp i ~ med eldst adsomramnin g och spiselh ylla. U gnen placerad i murad nisch i väggen.

Ulrica Lenhults som for säkerhets skull även Zacharias Öfverbergs underskrift er var kontrollerade, hade ämbetet intet att erinra mot dennes ansökan. Då provkaklen uppvisades klagade man på glasyrfel, men arbetet godkändes sedan han uppmanats att vid mäst erstyckets vidare utförande förbättra detta fel. Zacharias Öfverberg blev den 22 maj l 778 mästare och innehavare av den Lenhultska verk8

113

staden, ungbror var han till 1780 och lådmästare till 1783. Också Zacharias Öfverberg kom att uppnå ämbet ets främsta förtroendepost . Efter att ha varit bisittare i fjorton år valdes han år 1802 till ålderman och förblev så till sin död 1809. Aret därefter inträder dennes son med samma namn som mästare i ämbetet . Han hade und er åren 1800-04 gått i lära hos sin fader och erhöll alltså så småningom sitt mästerskap 1810. Tolv år senare väljes han till bisittare och är ännu på 1830-talet verksam i Stockholm och den siste m edlemmen av en ovanligt framgångsrik kakelugnsmakarsläkt.

Källor och litteratur H ant ve r karnas årsberätt else till ko mm erskollegium 1793, Riksarkiv et . Stockholms Kakelugnsmakare ämbetes handlin ga r Nordiska Musee t s arkiv: Ut giftsbo k 1683- 18 18 In- och utskrivning sbok 1751 - ca 1798, d:o 1798- 1846 Protokoll 1754- 1796, di v. lösa handlinga r Ambrosiani, Su ne, D e äldst a ro ko kokakle n i St oc kholm. Fat aburen 1911. - Rörstrandskakel från år 1727. Fataburen 19 13. C ronstedt, Carl Johan, Beskrifning på n y inrättning af Kakelugnar. St ockholm u .å . Raphael, Ellen, Kakelugnsmakare i Sverige fr ån ca 1700 till 1846. Perso nhi st ori sk tid skrift 19 14. Sellin g, Gösta, Svenska 1700-talskakel ugnar. Svenska Kulturbilder, ny följd. Band 4. St ockholm 1937. - D en sve nska kakelugnens t våhundraårsjubile um . Saga och Sed 1967.

114

ANDERS W. MÅRTENSSON

En borgmästarevåning i Lund

Till färgbilderna XV och XVI

Vid St . Södergatan 55, på tomt nr g i kvarteret Repslagaren, stod fram till juli månad 1970 ett tvåvåningshus, vars fasad mot gatan var putsad och barockimiterande (bild l) . Den 3 oktober 1882 inlämnade husägare Ola Andersson och timmerman Anders 0. Nordström en skrivelse till Byggnadsnämnden i Lund med följande lydelse : Härmed får wi wördsamt anhålla om tillstånd att å wåra tomter no 144 A.B . få uppföra nybyggnad på sätt vidfogade ritning utvisar, samt att för byggnadsföretagets utförande få begagna så stor del af gatan, som Byggnads Nämnden kan finna skäligt medgifva. Ansökan tillstyrktes den l l november samma år. Som en intressant passus kan nämnas att auditören och häradshövdingen Carl Brink satt som ordförande vid detta byggnadsnämndssammanträde. En av ledamöterna var dekorationsmålaren Svante Thulin. Dessa båda män kom att intaga en central ställning i husets senare historia . Ett år senare var huset uppfört. Bevis härför lämnar ett brandförsäkringsbrev, signerat den 8 oktober 1883 av husägare Ola Andersson och timmerman Anders Nordström. I detta brev finns fyra byggnader registrerade . Tre av dessa bildar ett komplex bestående av ett tvåvåningshus med två flygelbyggnader inåt gården. Det fjärde är ett friliggande envåningshus beläget öster därom inne på tomten. Försäkringsbrevet ger en fyllig beskrivning av mått, material och antalet rum, samt följande åldersbeteckning för respektive hus. Det är nytt och nu i godt stånd. Ar l 888 bytte fastigheten ägare. Till Byggnadsnämnden

1 . Borgmäst are Carl Brinks hus, Stora Söd ergat an 55, se tt fr ån Magn us Sten bocksgat an.

hade den 4 juli detta år inlämnats ett protokoll m ed karta över en av stadsingenjören A. B. Jakobsson verkställd mätning av tomt nr 144 A, B och D , som inköpts av h emmansägaren J . Jönsson. Lagfarten är daterad den 9 juli och en månad senare höjde den nye ägaren försäkringen med 5 .000 kr till 45 .000 kr. Hemmansägaren J. Jönsson var icke i besittning av fastigheten mer än en kort tid, t y, då rådman Carl Brink inropade densamma på exekutiv auktion den 4 maj 1892 ägdes fastigheten vid detta tillfälle av lantbrukaren Fredrik Nilsson i Norra H åslöf. Med Carl Brink som ågare kom denna fastighet att genomgå en omfattande och genomgripande förändring vad beträffar interiören. Den övre våningen lät han inreda till en paradlägenhet . Innan huset revs i juli 1970 utförd e Kulturens lunda1

II6

KV. REPSLAGAREN

NR 9

Jungfrukammare

~ :::; \\~~~

Bad rum

meter

Kö k

Toalettru m Serven ngs r um

§M

Mat sal

SangkammJrC

Vardag s rum

Tambu r

Gä st rum

Fö rmak

Salong

Kab inett

c ..i-.J- 11

STORA SÖDERGATAN

Plan öve r Carl Brinks våning.

117

3. Sängkammaren, som eft er Ca rl Brinks död 1926 användes so m bibliot ek av änkebor gmästarinn an. Foto 194 1.

arkeologiska avdelning en undersökning av fastigheten med huvudsaklig inriktning på den brinkska våningen. De iakttagelser som gjordes i samband därm ed ligger till grund för de resultat som här redovisas. D et bör i detta sammanhang påpekas att inredningen vårdats på ett föredömligt sätt av fastighetens sista ägare, direktör Rudolf Möller. Att den brinkska våningen kom att bli så påkostad kan direkt sättas i samband med Carl Brinks utnämning till borgmästare 1900. Behovet av en representationsvåning blev därmed aktuell. En genomgång av befintliga försäkringshandlingar bekräftar att så varit fallet, ty försäkringssummorna höjdes markant såväl 190 1 som 1903 m ed anledning av genomgripande reparationer och tillbyggnader. Planen på bild 2 visar våningen i hela d ess omfattning efter senaste ombyggnaden 1903. I jämförelse m ed 1883 års ut118

4. D et alj av t ake t i sii ngkammare n med all ego riskt motiv .

rymmen ligger skillnaden i fl yglarnas förlängning österut. Rumsfördelningen i gatufastigh eten var fortfarande densamma. På bevarad e planer finns t yvärr endast hälft en av rummen benämnda. Kompletteringar har gjorts med hj älp av uppgifter i bouppteckningen efter Carl Brink från r926. II9

5. Dörröppning i sängka mmarens nordvä stra h örn .

I denna uppräknas rummen i den ordning boutredningen verkställdes. I ett forsäkringsbrev, undertecknat av Carl Brink den 30 september 1901, står bl.a. följande om gatufastigheten: Det är omkring 18 år gammalt samt betydligt förbättradt och förfinadt och nu i godt stånd. Om den södra flygelbyggnaden meddelas: Det är omkring 18 år gammalt, tillbyggt år 190 1 120

6. Målad fö rstudi e till pan elen i sä ngkammar en .

och nu i godt stånd. D enna fl yge ls längd ökad es från 6 t ill 10,6 m et er och vatten- och gasledningar drogs in i densamma. I och m ed ombyggnad en inredd es i d en sö dra fl ygelbyggnad en ett toalettrum och ett badrum längst i öst er . Som plan en utvisar fa nns d et int e några fön st er i badrummet s väggar. D agsljus erhölls d ock genom ett st ort t akfö n ster . I2I

7. D et alj av parke ttgo lve t i kabinettet.

Utmed den södra väggen placerades ett fristående badkar och det nordvästra hörnet blev platsen för W .C .-stolen. Toalettrummet eller som det också kallades vid denna tid toaletten användes som påklädningsrum. I sydvästra hörnet av detta rum lät man kakelugnen från 1883-års inredning stå kvar. Taket fick målad dekor av kvadratiska fält med stiliserade bladornament i hörnen och med en stor rosett i fältens mitt. Endast en mindre del av denna takmålning fanns bevarad inne i ett väggfast skåp 1970. Med tanke på badrummets och toalettrummets läge kan man förvänta att rummet väster därom inretts till sängkammare. På det fotografi (bild 3) som togs i augusti 1941 innan änke borgmästarinnan flyttade från fastigheten, är detta rum emellertid betecknat som bibliotek. Rummets oerhört påkostade fasta inredning leder ej heller associationsbanorna primärt till begreppet sängkammare. Rummets placering i förhållande till badrum och toalettrum, samt den 122

8. Detalj av det målade t ake t i kabin ett et.

ordningsföljd i vilken rummen förtecknats i bouppteckningen efter Carl Brink, är avgörande faktorer vid detta rums identifiering som sängkammare. Förmodligen har änkefrun efter makens död gjort en omfördelning av rummens funktion och tagit ett mindre rum som sovrum, varvid sängkammaren gjorts till bibliotek. Detta rum kommer i fortsättningen att kallas för sängkammare. Färgbilden XV förmedlar ganska väl den prakt som den påkostade inredningen besatt. Väggarna täcktes av den i ädelträ tillverkade, mer än 2 meter höga, panelen och av den gyllenläderimiterande tapeten däröver. Övergången mellan väggar och tak utgjordes av en markant profilerad list. Stucktaket var kassettindelat med ådrat ramverk. De mellanliggande fälten av olika format och form hade ett yttäckande mönste~ av både stiliserade och realistiskt utformade bladrankor i förening med bandornament. I de långsmala sexkantiga fälten i tre av takets hörn fanns i ovaler 123

allegoriska framställningar, vars innehåll hänsyftade på ägarens yrke och person. I sydvästra hörnet avbildades JUSTITIA (rättvisan) med svärdet och vågen. SEVERITAS (strängheten och allvaret) återgavs i nordvästra hörnet och CLEMENTIA (saktmodet och mildheten) i sydöstra hörnet (bild 4). Därutöver avbildades Lunds stadsvapen samt Skånes vapen, båda inskrivna i en krönt vapensköld. Blommorna avtecknade sig gulbruna med svarta konturer mot en gul, ådrad bottenfärg. De handformade slingorna var rödbruna och varje kassett inramades och begränsades av en svart rand. Med stor sannolikhet utfördes denna takdekoration i likhet med övriga dekorationer i lägenheten av dekorationsmålaren Svante Thulin och hans atelje .2 Det var under 1800-talets sista decennier vanligt med kombinationen hög ekpanel och gyllenläderimiterande tapeter i matsalar. Vad som varit orsaken till att sängkammaren utstyrdes med denna påkostade inredning i ädelträ är för närvarande en öppen fråga . Möjligen kan allegoriernas anknytning till rådmannens yrke och förekomsten av Skånes vapen och Lunds stadsvapen tyda på att rummet ursprungligen inretts som husfaderns eget rum. Flera olika träslag ingick i panelen. Stommen utgjordes av mahogny, medan de vertikala och horisontella speglarna bestod av björk, lönn samt betsad och obetsad valnötsrot. 3 Rummets tre dörröppningar tillslöts med skjutdörrar, vilket för övrigt var ett genomgående drag i den brinkska lägenheten. Dörren ut mot tamburen inramades av två kolonner av jakaranda med korintiska kapitäl, skulpterade i björk, vilka uppbar ett profilerat överstycke (bild 5) . När denna dörromfattning togs ned, iakttogs en signatur på baksidan, som avslöjade både tillverkaren av inredningen och tidpunkten då rummet inreddes . Inskriften hade följande lydelse: Johan Östergren, Lund, 1897. Samma årtal påträffades på parkettgolvets undersida: Detta paketgålf har snickare Jönsson från Lilla Råby lagt i augusti den 8 1897. Min ålder när arbetet gjordes är 56 år. C. Brink borgmästare och auditör vid Södra skånska infanteriregementet är egaren av denna gård 124

.,,..~·

•V'J1

'·•· ,

...

9. Kakelugnen i kabinettet tillhö rde den ursprungliga inre dningen frå n 1883 . D en var t ill ve rkad av Rörstrand .

och' påkostat detta arbete. T ill den fa sta inredninge n hörd e även en mångfärgad praktkakelugn . I samband m ed und ersökningen 1970 gjordes ytt erligare några iakttagelser, som är värda ett påp ekand e. När panelen avlägsnades från .södra väggen, uppdagades en målad förstudie till den tilltänkt a panelen (bild 6). D enna var detaljerat utfö rd m ed speglar i imiterad trärot, vilket m ed önskvärd t ydlighet visar hur omsorgsfullt man planerat inredningen i 125

JO. Salo nge n m ed de brinkska inventar iern a. Fotot t age t i au gusti 1941 innan änk ebo rgmäst arinnan Ina Brink fl yttad e.

detta rum. Innan denna förstudie utfördes, avlägsnades den befintliga tapeten, vilken skulle visa sig vara den ursprungliga . En bit av denna blev kvar och övermålades delvis, vilket syns på bild 6. Denna tapet var målad i roströda fält, vilka var inramade av en brun och en svart bård. Innanför dessa båda bårder löpte två tunna, gröna, parallella linjer. Kabinettet, som låg väster om sängkammaren, var ett av de få rum som ej hade kvar sin inredning. En genomgripande ändring had e skett när den brinkska våningen 1942 delad es i två lägenhet er av fastighetens nye ägare, direktör Rudolf Möller. Vid detta tillfälle avlägsnades panelen och väggarna bekläddes med nya tapeter. Att kabinett et haft panel konstat erades 1970. Märken efter denna och kvarsittande partier av de gyllenläderimiterande t apet erna påträffades und er tre olika lager tapeter från tid en efter 1942. D en ur-

126

11 .

D etaljbild av t akd e korati o nen i sal onge n .

sprungliga väggbeklädnaden skymtar i fonden på det foto som togs 1941, bild 12. Såväl det utsökta parkettgolvet som det dekorerade taket hade däremot bevarats intakta (bild 7-8). Takets dekor utgjordes av skickligt imiterade kassetter med ådrat ramverk. Mellanliggande fält hade ett yttäckande mönster av stiliserat bladverk och bandornament kring en centralt placerad rosett . Denna hade en motsvarighet i parkettgolvets intarsia. Kakelugnen i kabinettet var en kvarleva från 1883-års inredning (bild 9) . Den var tillverkad av Rörstrand och frånsett dekoren identisk med en i en priskurant från l 884 avbildad kakelugn, som benämndes Rund Dekorativ Kakelugn nr 2. I motsats till flertalet kakelugnar från 1883-års inredning fick denna kakelugn liksom den i toalettrummet stå kvar. Den ursprungligen släta kakelugnen blev emellertid 127

12. Förmaket med de brinkska inventarierna. I bakgrunden skymtar sa longen och kabinettet. Foto 194 r.

bemålad så att den passade in i kabinettets övriga utsmyckning. De rum, som hittills beskrivits, blev samtliga renoverade i första etappen. När denna avslutades och när etapp nr två påbörjades kan ej med exakthet fixeras, om d et över huvud taget gjordes ett avbrott i renoveringen. Vad som utförd es under första etappen utmynnade emellertid i att försäkringssummorna höjdes med ro.ooo kr den 30 september rgor. Inspektionen av huset avslutades med följande i försäkringsbrevet införda omdöme: »Det är omkring 18 år gammalt samt betydligt förbättradt och förfinadt och nu i godt stånd». Då andra etappen påbörjades hade Carl Brink utnämnts till borgmästare . Som planen visar på bild 2 låg fyra rum i fil utmed Stora Södergatan . Kabinettet låg längst i söder med 128

13. Takmålningen i förmaket med bl.a. Småland s vapen och bildmotiv illustrerande Blända sägnen.

salongen närmast norr därom (bild ro). Denna var störst av sällskapsrummen. Inredningens låga panel och dörromfattningar var hållna i ljusa färger i likhet med takd ekorationerna. Ornamenten hade hämtats ur den formvärld som präglade den gustavianska stilen. D etta gäller såväl dörromfattningarnas kann elyrer och festong er som takets löpande hund- och palmettbårder, äggstavar och girlander. I ·t akets fyra hörn avbildades två sfinxer flankerande en m edaljong med musikinstrum ent i följande kombinationer: puka-blåsinstrument, tamburin-blåsinstrument, säckpipa-blåsinstrument och luta-blåsinstrument (bild 11). Även i salongen fanns ett utsökt parkettgolv och en kakelugn i vitt och guld med dekorativa element hämtade ur antikens formvärld. Kakelugnen var således väl vald att passa in i salongens gustavianska stil. Ingenting av tapeterna 9

129

14- 15. Moti v ur Bländasäg nen. D en övr e bilde n visa r de plundrande dan skarn a. På d en undre bilde n jagas de kvarv arand e smålänn in garna på fl ykte n.

från den brinkska inredningen var bevarade. De finns dock dokumenterade på fotografiet från 1941 (bild ro). Flertalet möbler och inventarier som finns på detta fotografi, finns förtecknade i bouppteckningen efter Carl Brink. Salongens inredning kan inte ha varit färdig före den 26 maj 1902, ty bakom den dubbelvägg, som sattes upp för skjutdörrarnas skull, hittades ett uppklistrat exemplar av Folkets Tidning med nämnda datum. Förmakets inredning var uppbyggd efter samma principer som salongens, med låg panel, dörromfattningar och dekorerat tak, men i empirestil (bild 12). Takmålningen var symmetriskt uppbyggd med grupper av dekorativa element bestående av naturalistiska och stiliserade bladornament i 130

16- 17. Moti v ur Bländasägnen. På den övr e bilden står Blända bland de bevä pnad e kvinn orn a och på den undre bilden är kvinnorna i färd m ed att ned gö ra d e berusade danskarna.

kombination med manliga och kvinnliga figurer samt kartuscher (bild l 3). Olika musikinstrument avbildades i åtta av kartuscherna och i fyra andra återfanns Smålands vapen, ett upprätt lejon, som mellan framtassarna håller ett spänt armborst med pålagd pil. I d e fyra största kartuscherna, mitt på varje sida, fanns bildframställningar med agerande kvinnor och män. Som tidigare konstat erats, fanns ett direkt samband mellan Carl Brinks p erson och innehållet i sängkammarens takdekoration er. Förekomsten av Smålands vapen i förmakets tak gav impulsen till att efterforska om det förelåg ett liknand e sammanhang m ed inneh ållet i denna t akdekoration. De fyra bildmotiven (14- 17) hade en direkt anknytning till 131

18. Detalj av parkettgolvet i förmaket.

Smålands vapen. De illustrerade nämligen innehållet i en känd småländsk folksägen om Blända. Denna sägen är återgiven i olika poetiska framställningar. Mest känd är Johan Erik Stagnelius' episka dikt » Blenda ». Innehållet i denna folksägen är i korthet följande : Vid ett tillfälle då Värends vapenföra män var på krigståg mot en kung i Norge, begagnade danskarna tillfället att härja i Småland. Blända, som var av ansedd släkt i Konga härad, samlade då genom budkavlar alla Värends kvinnor. De slog läger vid Bråvalla hed, dit de inbjöd danskarna till gästabud. Dessa hörsammade inbjudan och blev så väl förplägade att de insomnade varefter de dödades av kvinnorna med yxor, stavar och stänger. Enligt sägnen erhöll Värendskvinnorna som belöning lika arvsrätt och giftorätt med männen. 4 Bildframställningen i takets östra del visar de i vikingatidsutrustning härjande danskarnas framfart (bild 14). I nästa bildsekvens i södra kortsidan jagar danskarna kvarvarande 132

19. Ka ssettake t i matsalen.

smålänningar på flykten (bild 15). På bild 16 står Blända i kretsen av de beväpnade kvinnorna och på nästa bild störtar Blända fram i spetsen för de värendska kvinnorna med en kniv i högsta hugg, för att nedgöra de till vänster i bilden liggande berusade danskarna (bild l 7). Takdekorationens kvinnliga anknytning underströks ytterligare av att det över varje motiv av Bländasägnen avbildades en kvinna i arbete med en slända, ett urgammalt kvinnligt attribut. Till detta bör fogas att kakelugnens framsida had e en reliefplatta med en kvinnofigur. Således ett väl genomtänkt och genomfört feminint inslag i förmakets inredning, som ej var en tillfällighet . Detta kan knytas direkt till borgmäst ar e Carl Brinks första hustru, Agnes Louise, född Weidenhjelm, en småländsk adlig släkt . Hon kom närmare bestämt från Jönköping. På förmakets östra vägg hängde för övrigt ett stort porträtt av henne . Det bör noteras att detta porträtt fanns på samma plats så sent som i 1

20. Rörstrandkakelu gnen i matsalen m ed in ve ntarier tillh örand e den sist e äga ren, direktör Rud olf M öller.

1 34

2 1. Varda gsrumm et m ed den brinkska mö bl erin ge n. I bakgrund en skymt ar mat sal en . Fot ot fr ån augusti 19 41.

augusti 1941 1 då Carl Brinks tredj e hustru ensam bodd e i lägenh et en (bild 12 ). Norr om förmaket var gästrummet beläget. Av dess ursprungliga inredning fanns inget bevarat vid und ersökningen 1970. Det kund e dock konstat eras att d etta rum haft boaserade väggar i likh et m ed övriga rum i filen mot gat an, vilket kan urskiljas på ett fotografi från 1941 (bild ro). Mot gårdssidan fanns ytt erligare två rum m ed dyrbar inredning. Närmast öster o m gästrummet låg matsalen. Denna var inredd m ed hög panel och dörromfattningar av ek och m ed gyllenläderimit erand e tap et er däröver. Kassettaket var impon erand e och intressant på fl era olika sätt (bild 19). Frånsett d e kvadratiska fälten m ed kapade hörn var i övrigt taket tillverkat av fur . Då man st od i matsalen var man emel1 35

22. Vard agsrummet med den brinkska möbl eringen. I dörröppninge n sy ns en del av tamburen. Fot o: 194 1.

lertid övertygad om att det var av ek. Orsaken härtill var att dekorationsmålaren had e visat prov på en annan sida av sitt kunnande - träådring . D enna var så full ändat utförd att d et var först då taket plockades ner i samband med rivningen 1970 som d et upptäckt es att ovan nämnda fält ej alls var av trä . Adringen hade där gjorts direkt på putsen . Samme man, som gjort boaseringen i sängkammaren, hade även varit verksam i mat salen . Då panelen plockad es n ed upptäcktes följande inskrift på baksidan: 1

Johan Öster gren Lund den 2/10 1903 C. J. Wallden Lund den l oktober 1903 Hvad är vin för utan vänner och hvad vänner utan vin . Det är eld som ständigt bränner - är ett dåligt skämt . I matsalens nordvästra h örn stod en mörkgrön skänkugn uppbyggd av konkavt kvadratiska kak el, utsmyckad med

23. D et alj av t akmålningen i vardags rumm et m ed all ego riframst ällnin g.

putti samt spiralvridna kolon ett er i hörnen n edtill och med t vå över varandra ståend e karyatid er i vardera hörnet upptill. Med hj älp av en priskurant från l 904 p å kakelugnar tillverkade av Rörstrand har denna kakelugn kunnat id entifi eras som Spisel no 80 (bild 20). Enda skillnaden är att den i priskuranten avbildad e kakelugnen har en bröstbild av G ustav Il Adolf mitt på överdelen . På den brinkska kakelugn en saknades denna . Öst er om mat salen var serveringsrummet, köket, jungfrukammaren belägna i nu n ämnd ordning i den norra fl yge ln . Eft ersom d essa utrymmen omändrades genomgående 1942 fanns inge nting kvar som kund e vittna om d en brinkska inredningen . Annorlunda förhöll d et sig m ed vardagsrummet söder om matsalen (bild 2 l - 22). I d etta rum var den brinkska inredningen till största d elen intakt såväl vad beträffar golv, väggar som tak. D en låga panelen, dörromfattningarna och 1 37

skjutdörrarna var målade i dova färger. Över panelen fanns med lister inramade fält, som täcktes av gobelängtapeter, d.v.s. textilimiterande tapeter av en typ som jämte gyllenläderimiterande tapeter var vanliga i mera välsituerade borgerliga hem vid denna tid. Stucktaket med dess målade groteskdekor var kanske det mest magnifika av alla taken i denna lägenhet. Det var indelat i olika fält av ett ramverk, som var dekorerat med den för renässansornamentiken karakteristiska bandflätan . Ytterst utmed taket löpte en rad kvadratiska fält, vardera försett med en rosett av akantusblad i stuckatur. Innanför var taket indelat i tre med groteskdekor målade fält, ett stort kvadratiskt i mitten och två smala rektangulära vid rummets kortsidor. Sistnämnda två fält innehöll vardera en inskrift på latin. I det södra fältet stod följande : IN OMNI OPERE TUO CREDE EX FIDE ANIMAE TUAE (I all din gärning hys tillit på grund av din själs övertygelse) . Den andra inskriften hade följande lydelse : IN DIE BONA FRUERE BONIS, ET MALAM DIEM PRAECA VE (Under lyckans dagar njut av det goda och tag dig i akt för olycksdagen) .5 I den stora mittkvadraten fanns dels en inskriven cirkel (färgbild XVI) dels fyra svicklar i kvadratens hörn (bild 23). I dekoren ingick naturalistiska och stiliserade växt - och fruktmotiv omväxlande med vaser, kartuscher och bandqrnament, allt symmetriskt uppbyggt kring åtta allegoriska motiv. I cirkelfältet framställdes i kartuscher de fyra årstiderna, med en i varje väderstreck. HIEMS (vintern) var placerad i norr. VER (våren), AESTAS (sommaren) och AUCTUM (hösten) återfanns följdriktigt medsols i respektive väderstreck. De fyra årstiderna representerades av kvinnor med olika attribut. Vintern framställdes frysande framför en eld och de övriga lättklädda och i halvliggande ställning. Våren lyfte upp en korg blommor med höger hand, Sommaren höll en skära i vänster hand och hade sädeskärvar bakom sig och Hösten, slutligen, framträdde med ett ymnighetshorn. I svicklarna återgavs fyra andra allegoriska motiv . FORT!-

24. M ajolikakakelu gnen i vard agsrum me t. Till verkad av Rö rstrand .

1 39

25 . Inskrift under parkettgolvet i vardagsrumm et .

TUDO (modet) och LAETITIA (glädjen) avbildades i takets norra del och RELIGIO (fromheten) och CONSTANTIA (ståndaktigheten) i takets södra del. En hjälmprydd krigare i färd med att draga sitt svärd framför ett lejon illustrerade Modet. En lättsinnigt stående kvinna med lyft bägare i höger hand och en narrstav i den andra föreställde Glädjen . Fromheten gestaltades av en allvarlig kvinna, som stod med en fackl a, ett kors, en palmkvist och en bibel. Ståndaktighet en avbildades som en kvinna, som stod vid en kolonn hållande ett svärd upprätt över en flammande eld. Majolikakakelugnen i vardagsrummet var tillverkad av Rörstrand (bild 24). I priskuranten från 1904 står den upptagen som no 77. Parkettgolvet lades redan 1898, en uppgift som parkett-

26. Bronsbeslag på skjutd örrarna m ellan varda gs rumm et och mat salen . D örrbe sla gen vari erad e från rum till rum.

läggarna själva har lämnat i en inskrift på golvets undersida: detta gålf har snickaren A. Jönsson från Lilla Råby och Johan Olin från Lund lagt den 15 november år 1898 till Rådmann och till förordnade Borgmestare i lund Karl Brink (bild 25) . Inredningen i övrigt färdigställdes vid den sista stora renoveringen 1903 och redan innan allt arbete var avslutat höjdes försäkringsvärdet med 10.000 kronor. I försäkringshandlingarna infördes följande omdöme om fastigheten: Det är omkring 20 år gammalt samt förändrat och tillbyggt 1903 och nu i godt stånd. Byggnadens inre utstyrsel är delvis synnerligen dyrbar. Försäkringsharidlingarna lämnar ytterligare några intressanta upplysningar. Då fastigheten byggdes 1883 fanns varken vatten, gas eller elektriska ledningar indragna till lägenheterna. Man hämtade sitt vatten ur en brunn på gården. Denna brunn var samtida med fastigheten vilket konstaterades vid grundgrävningen för det nya kontorshuset 1970 . Då påträffades även en äldre brunn som igenfyllts 1883.

Vid första etappen av den stora renoveringen installerades såväl gas- som vattenledningar i den södra fl ygeln. Gasledningar fanns då även i den norra . Det var emellertid först vid etapp 2, som vattenledningar drogs in i denna byggnad, där köket i den brinkska lägenheten var beläget. Vid detta tillfälle fick även hela fastigheten elektrisk belysning. Fastigheter med rinnande vatten och elektrisk belysning är i dagens samhälle en banal företeelse och självklarhet . Så var det inte vid 1900-talets början. Installationer av denna typ innebar för lundaborna en fantastisk nyhet och en klar förbättring av boendestandarden.

Noter 1 D et t o mtnumm er som åberopad es, 144 A B och D är ett gammalt

numm er, vilket motsvarar nr 9 i kvart er et Repsla garen. H ans Erland sso n: Måleriet i Lund ge nom tid erna. 3 Träbest ämnin garna utförda av antikva ri e Wilhelm Jönsson, Kulturen . 4 Blända i Sve n sk upp slags bok, 1947. 5 D e latin ska inskrift erna har öve rsa tt s av fil. mag. C ecilia Nilsson, Lund . 2

BO GYLLENSVÄRD

C. G. Lindgrens Kina

C. G. Lindgrens största lidelse i samlandet var utan tvekan föremål från Asien och främst Kina. I över trettio år var han stamkund hos den originelle och vänsälle Eskil Artberg, ägaren av Japanska Magasinet i Stockholm. Artberg hade redan 1909 tillsammans med en broder öppnat en specialhandel för japansk konst och konsthantverk och själv besökt Östasien på ett tidigt stadium. Mellan 1922 och 1953 låg hans affär vid Arsenalsgatan 2 och här utökades snart sortimentet med sköna ting också från Kina och det övriga Asien. Med sitt stora intresse inte bara för Östasien utan också för sina kunder samlade Artberg en färgstark grupp av konstnärer, författare och kännare till sin butik. Bland annat kom Carl Larsson och Bruna Liljefors, Albert Engström, Eigil Schwab, Edvin Ollers, Einar Jolin, Louis Sparre, Stig Borglind, Kurt Jungstedt och många andra. Till denna stamtrupp sällade sig tidigt C . G. Lindgren, som blev en så gott som daglig gäst vid lwKhtid. I det mindre rummet innanför affären fann man honom i en speciell stol, intagande sitt the och smörgåsar, allt medan han studerade någon nyss inkommen dyrgrip, som han sällan kunde motstå att reservera för sin samling. Varje månad gick en viss summa av C . G. Lindgrens anspråkslösa lön från Kammarkollegium till ett stående konto hos Artberg för de östasiatiska förvärven. Den största delen av hans omfattande Asiensamling förvärvades således från Japanska Magasinet och kom att innehålla inte bara Kina och Japan utan också Indien, Tibet, Nepal, Thailand och Persien. En speciell kärlek hyste »C G»

144

för konstverk med djurframställningar och detta hans intresse återspeglas inte minst i den kinasamling, som tillfallit Kulturen. Till de äldsta föremålen hör en rikt varierad kollektion av småbronser från århundradena kring Kr. f. Det är amuletter, prydnadsbeslag till mansdräkten och hästmunderingen samt söljor m.m. Alla är prydda med livfulla och säkert karaktäriserade vilda eller tama djur som kineserna i Ordosområdet (nu Kina) kom i beröring med. Vanliga är W apitihjortar, argalif år, jakar, vildåsnor, hästar, älgar, tigrar, vildsvin, harar men också rovfåglar och grodor, ja t.o.m. igelkottar. Trots det lilla formatet är modelleringen gjord med kraft och häpnadsväckande realism. En djurskildring som denna tyder på stor förtrogenhet med motivet. Särskilt intresse äger bronsema för oss, då denna bronskonst betecknar den östligaste utlöparen av den s.k. euroasiatiska djurstilen som sträckte sig över hela Asien och Europa ända bort till Skandinavien. Vi äger många paralleller till denna djurkonst också i vårt land. En helt annan motivvärld möter däremot på de runda speglar som likaså gjorts i brons fr.o.m. 600-talet f. Kr., men konstnärligt står högst från ca 500 f. Kr.-300 e. Kr. Det är baksidan av spegeln som väcker vårt intresse tack vare dess ofta invecklade reliefmönster. Draken, tigern, fenixfågeln och ormen kring sköldpaddan, representerande de fyra väderstrecken, förekommer ofta tillsammans med geometriska bottenmotiv. Andra vanliga taoistiska motiv skildrar Paradiset med dess härskarpar Hsi W ang Mu och Tung W ang Kung, varvid de omges av olika symboldjur m.m. En del av speglarna från Han-tid (206 f. Kr.-221 e. Kr.) är försedda med inskriptioner som kan ha följande lydelse: »Denna spegel smältes i den magiska elden, dess material är hämtat från de berömda bergen; dess glans är fulländad genom solens och månens sken och den är utförd

1. Textilier, brons och keramik från Orienten gav C. G. Lindgrens hem en särprägel.

1 45

Ett urval av kin es iska bronser, bl.a. fyra speg lar.

av en framstående mästare.» Inskriptioner av detta slag ger en god uppfattning om hur högt speglarna värderades redan då de gjordes. Förutom sitt konstnärliga värde - som nutidsmänniskan har lättast att uppskatta - ägde speglarna för dåtidens kineser både praktisk och religiös betydelse. Sålunda ger verkligen den polerade framsidan en bild av betraktaren och kunde användas vid toalettbestyr. Men lika viktig, ja ännu viktigare var dess magiska uppgift för den döde i graven. Man tillskrev nämligen dessa skönt och meningsfullt dekorerade speglar förmåga att återspegla solljuset och därmed livet till den avlidne. Redan under stenåldern har tron på ett liv efter detta varit fullt utvecklad i Kina och den döde försågs med mer eller mindre rik gravutrustning. Från gravarna har också ett rikhaltigt föremåls bestånd plockats fram, oftast genom okon-

3. På väggarna t ec kningar av C. F. Hill, på bord och hyllor kine siska pjäser.

147

trollerade grävningar. Ända .fram till 1949 överflödade antikvitetsmarknaden i öst och väst med kinesiska gravf ynd, såväl av bronser som keramik. Fr.o.m. Han-tid blev det vanligt att placera små lerdockor' ·återgivande den dödes hushåll i gravarna som substitut för leyande människor och djur. Dessa gravfigurer utgör e~· a~ ·de viktigaste informationskällorna till vår kunskap o~ Xin~ från Han-tid och fram till 1000-talet e. Kr. C. G. Lindgren hade en stor veneration för dessa små dockor,.. varför goda typexempel ingår i gåvan till Kulturen. Särskilt kan framhållas tre stycken kameler från tidig T'ang (600-tal) · som kan stå som symboler för de otaliga karavaner, vilka rne.d värdefull last drog genom Asiens ökenområden uteft~r de s.k. sidenvägarna och uppehöll en intensiv kontakt rh.~llan Främre och Bortre Asien. Till de mest charmerande T' ang-f igurerna hör utan tvekan kvinnliga musikanter och dansöser, .färnäma damer och tjänarinnor som bär tidens vackert färgade dräkter - ibland rikt mönstrade. Figurerna är antingen målade eller glaserade i livliga färger. Färgerna har tyvärr ofta lossnat under den långa vistelsen i graven, men friskheten i modellering kompenserar denna förlust . Livslevande träder oss dåtidens människor till mötes. I denna samling är främst T'angdynastin (6!8-906 e. Kr .) väl företrädd med musikanter och hovdamer. - En illustration till denna epoks livliga kontakter med Västasien får vi genom dockor, avbildande främmande folkslag, bl.a. perser och turkar. De senare föreställer ofta hästskötare och är i samlingen företrädda av två kraftfulla skulpturer. I de större gravarna - byggda av tegel med välvda kamrar - ingick också väktarfigurer med mer eller mindre avskräckande ansiktsuttryck. Ofta är det nu rena fantasiväsen med muskulös djurkropp och uttrycksfulla mänskliga fysionomier. De utgör en parallell till de mäktiga väktardjur i sten, som ställdes utefter den s.k. andevägen framför gravkullarna. Bland keramik en från T'ang kan f.ö. nämnas en amfora 148

4. En sa mlares h em kan - som här - drabba s av utr ymmesproblem.

med drakhandtag, som ger ett k lart b elägg för h ellenistiska k ärlformer omsatta i kin esisk gestalt. På skuldran har den t ypisk trefärgsglasyr. I samlingen ingår även föremål från senare epoker i skilda material såsom trä, brons och porslin. Ett stort antal kinesiska målningar hade under årens lopp förvärvats av Lindgren och Kulturen har valt ut sådana som äger särskilt konsthistoriskt och estetiskt intresse. Bland dem finner vi 149

de typiska motiven med fåglar, blommor, olika djur- och figurframställningar samt först och sist landskap. Landskapsmåleriet omhuldades i Kina fr.o.m. T 'ang och hade redan på 1000-talet nått en klassisk fulländning både ideellt och formellt, som för efterföljande perioder blev förebildligt. Då framställdes vissa omtyckta landskapsavsnitt dels på horisontalrullar och dels på höjdbilder, antingen i detaljfin, närmast grafisk teckning och livlig dekorativ färgläggning eller helt i tusch. I det senare fallet använde man då gärna en mera målerisk stil uppnådd genom att skickligt nyansera mättnaden i tuschfläckar och linjer. Märkligt kunde man skapa illusion av luft, dimmor och omätliga distanser mellan höga berg, strömmande vattendrag och träddungar. I dessa vida landskapskompositioner - antingen i höjd- eller längdformat - intager människan en ytterst obetydlig plats och får nöja sig med stoftgrandets roll i universum. De klassiska kompositionerna återkommer också bland de lindgrenska målningarna, ofta med inskriptioner, som redovisar vilken känd konstnär från T' ang eller Sung en betydligt senare målare efterbildat eller inspirerats av. I Kina har det nämligen alltid varit tradition bland konstnärerna att gå till de gamla mästarna för ledning och inspiration och en god kopia eller variant av ett äldre verk värderades efter sitt eget konstnärliga värde.

CLAES WAHLÖÖ

Kanikresidenset - ett medeltida bostadshus i Lund

Då ombyggnadsarbetena på Folkets hus hösten 1968 igångsattes, aktualiserades planerna på en undersökning av det redan förut kända medeltidshus, vilket ingick i 1800-talshuset på hörnet mellan Magle stora kyrkogata och Kiliansgatan (bild 1). Detta skulle nämligen rivas och ersättas med en nybyggnad. Det beslutades att resterna av medeltidsbyggnaden skulle sättas istånd och ingå som en del i Folkets hus . Undersökningen och restaureringen tog närmare ett år att genomföra . På hösten 1969 stod nya Folkets hus' första etapp vid Kiliansgatan klar med medeltidshuset inbyggt i den nya byggnadskroppen. Mot gatan syns nu endast den med eltida byggnadens västra vägg (bild 2). Den omfattande byggnadsarkeologiska undersökningen visade att huset uppförts någon gång under 1200-talet. Dokumentära belägg hade redan tidigare klarlagt att byggnaden existerade på 1300-talet. Kaniken vid domkyrkan Nils Bunkeflo gav nämligen 1346 i sitt testamente en gård till uppförandet av Jungfru Marias och S:t Nikolaus altare i domkyrkan. Gården ifråga »låg invid S:t Mikaels kyrka i vilken Johannes Eskilsson nu bor» . Notisen, som infördes i domkyrkans gåvobok efter givarens död, beskriver vidare gården som » kanikresidenset i S:t Mikaels socken med stenhus mitt emot S:ta Maria magle kyrka ». Ingen av de båda i notisen nämnda kyrkornas grunder har ännu påträffats vid arkeologiska undersökningar, men de är ändå ganska väl kända till sitt läge . S:ta Maria magle låg österut i samma kvarter som kanikresidenset, dess kyrkogård nyttjades in

1. 1968 . I denna klass ice rand e 1800-talsbygg nad v id Kiliansgat an fa nn s r est erna av det m edeltida kanikres id ense t beva rade .

på 1800-talet och gravar brukar påträffas vid ledningsarbeten i Stora Tomegatan. S:t Mikael torde ha legat omedelbart norr om medeltidshuset på andra sidan av Magle stora kyrkogata ungefär där Hemgården idag har sina lokaler. Dess kyrkogård har också vid ett par tillfallen berörts av arkeologiska undersökningar. Kanikresidenset har genom tiderna varit föremål för genomgripande omändringar. Den samlade effekten av dessa framträdde avskräckande tydligt då putsen hösten 1968 avlägsnades från det medeltida murverket. Vad som återstod av den medeltida byggnaden föreföll vid första anblicken vara så förstört att det föreföll tvivelaktigt att några väsentliga upplysningar om husets ursprungliga utseende skulle kunna avlockas ruinen. Redan under medeltidens slutskede ägde vissa ombygg-

2 . 1970 . N ya Folket s Hus m ed det re st aurerad e kanikresidensets västmur sy nli g i fa saden mot Kiliansgatan . Med eltidshuset inr ymmer nu tidninge n Arbet et s lokalredaktio n.

nadsarbeten rum . Dessa berörs längre fram. På l 700-talet revs den ursprungliga tredje våningen, så att huset förvandlades till en envåningsbyggnad med källare. Av denna tredje våning återstod vid den byggnadsarkeologiska undersökningen 1968 endast ett murparti i husets södra gavel. Ar 1863 byggdes så resterna av kanikresidenset in i den klassicerande tvåvåningsbyggnad, som revs 1968. Denna byggnad försågs med brutna hörn åt gatan, vilket medförde att kanikresidensets sydvästra hörn höggs ned . Detta för att symmetri skulle erhållas med nybyggets brutna nordvästhörn. Omfattande skadegörelse hade skett även under 1900-talet. Så sent som 1948 revs en stor del av västväggen för att bereda plats för huvudentre och skyltförnster i Arbetets lokaler. Denna omändring spolierade möjligheterna att komma åt ursprungliga muröppningar åt Kiliansgatan och vid restaure1 53

ringen måste man noJa sig med att här foga in två helt moderna fönsteröppningar. Dessa utgör nu de två nordligaste fönstren i västväggen. Då Nils Bunkeflo bebodde huset vid Kiliansgatan eller Killesträtet som han kanske kallade den, tedde sig mycket annorlunda än i våra dagar. Hans hus var ett väl tilltaget trevåningshus. Bottenvåningen utgör numera källare eftersom marknivån utanför huset sedan medeltiden stigit med ca l,5 m . Västväggen gränsade till Kiliansgatan och vid norra gavelväggen strök Magle stora kyrkogata med sin stenläggning inpå huset. Den senare löper i våra dagar ett gott stycke längre norrut, vilket sammanhänger med en uträtning av gatulinjen som företogs någon gång efter reformationen. Runt kanikresidenset löpte en ca l,5 m hög sockel murad med obehandlade gråstenar. Ovanför denna vidtog tegelmurverket . Mot gårdssidan hade huset ett trapptorn, som skapade förbindelse mellan de olika våningarna (bild 3). Från Kiliansgatan kom man in i kanikresidenset genom en bred dörr som hade rundbågig öppning åt gatan (bild 4-5). I innerlivet spänner en kraftig stickbåge mellan smygarna, av vilka den norra är rak och den södra sned. Dörren har varit hängd i den sneda smygen. Med denna konstruktion kunde d en slås upp på vid gavel. Anslaget för dörren bildas genom att de raka yttersmygarna med avsatser förenas med innersmygarna. Dörr- · öppningen· hade med den stigande marknivån blivit oanvändbar och därför murats igen. Dessutom hade ett senare fönster huggits upp genom muren varvid en stor del av den ursprungliga stickbågen förstörts. Dörren har säkerligen kunnat spärras m ed en bom på insidan, men varken anslaget för bommen eller hornrännan stod att upptäcka i de kraftigt skadade smygarna. Bottenvåningen tycks ha utgjort ett enda stort rum (bild 6). Här måste man dock reservera sig för möjligheten att mellanväggar av lättare konstruktion kan ha funnits, som inte lämnat några spår efter sig. I golvet fanns en stensatt och träfodrad avloppsränna, som löpte från det nordöstra 1

3. Perspekti visk rekonstruktion av kanikres idense t s utsee nd e på 1200t alet . Byggnaden sedd fr ån sydöst . Ursprungligen har fl er föns t eröp pningar funnit s. De so m här inritats är de vid und ersökningen konst at erade.

hörnet snett över mot västväggen och sedan följde denna för att m ynna i en öppning i södra gavelväggen vid d et sydvästra hörn et. Denna ränna kunde undersökas även på utsidan av huset . Det visade sig att den från hålet i muren gick snett ut mot Kiliansgatan, där den t ydligen lämnat av sitt avfall. Av golv beläggningen i den första våningen fanns ännu spridda rester. De utgjordes dels av ett parti satt med tegel och dels av partier satta med flata gråstenar. Golvet låg ungefär i nivå med den gata som fanns när huset byggdes. Detta kund e visas genom den utgrävning, som företogs norr om m ed eltidshuset, varvid sammanlagt fem äldre stenläggningar kunde konstat eras. Stenläggningarna som här genomskars var alltså från Magle stora kyrkogatas äldre sträckning. En undersökning av sektionen genom de olika gatunivåerna i anslutning till kanikre sidenset visade att två av d em var äldre än huset . Denna iakttagelse är mycket viktig eftersom den visar att byggnaden uppförts vid en redan befintlig gata, som dessutom med sin något sneda sträckning i förhållande till husets längdaxel gjort att också norra gavelväggen fått en sned sträckning. Norra gavelmurens exakta sträckning var före utgrävningen av medeltidshusets första våning 1 55

.· ,;

-~ ·~ .. ./ · ~ ~:_ ':; ? . ··:

~ - A:~. 1

4- 5. Dörröppningen i bottenvånin ge ns vä stra vä gg . Före och eft er re st aurerin g. Sedd inifrån rumm et.

okänd. Muren hade huggits ned i samband med ombyggnadsarbeten sannolikt på I 700-talet då huset förlängdes mot norr. Resterna av den kom senare att döljas av det cementgolv som höggs upp då restaureringsarbetena började. Endast fyra skift tegelmur återstod av innerlivet. På det fundament som de funna murresterna bildade återuppfördes vid restaureringen den norra gavelmuren, så att första och andra våningens rum återfick sin ursprungliga avgränsning mot norr. N ågon kunskap om hur muren i detalj tett sig med fönsteröppningar och annat stod naturligtvis inte att vinna. Första våningen var en mörk lokal. Endast tre fönsteröppningar har svarat för insläppet av dagsljus . Två av fönstren fanns i västväggen och det tredje i östväggen. Västväggens ena fönster har suttit norr om ingångsdörren. Vid undersökningen var det bevarat endast i form av två form-

6- 7. Planer öve r botten våningen och andra vån ingen. Tjock kontur anger partier, där orört r 200-talsmurverk finns bevarat.

tegel i den södra inre snedsmygen. Detta fönster kunde alltså inte rekonstrueras i sin helhet, men det torde ha varit av samma typ som bottenvåningens övriga fönsteröppningar. Dessa gav en betydligt bättre uppfattning om utformningen. Öppningarna har varit snedsmygade både inåt och utåt. De har ej varit välvda utan avtäckts med raka stenplattor både inåt och utåt. I mitten har funnits karmar av kantställda tegel. Dessa bildade de egentliga ljusöppningarna, som var av mindre bredd än en tegelsten. Fönstren har ej varit glasade utan vid behov stängts med träluckor. Den bäst bevarade innersmygen, i fönstret i östväggen, uppvisar inte några spår efter anordningar för tillbomning. Troligen har det ej heller ansetts nödvändigt med tanke på hur trånga dageröppningarna är i fönstren . Vid södra gavelväggen visade undersökningen att två tunnvalv varit uppförda (bild 8). Dels kom man vid utgräv1 57

ningen på en kraftig murklack, som sköt ut från väggen och dels spårades valvanfangen i öst- och västväggarna. De senare har samma bredd som den utskjutande murklacken. Anfangen syntes tydligt genom att teglen kragade ut från murlivet. Spår efter valven fanns också i sydväggens innerliv. Det visade sig att det östra mindre valvet varit murat i förband med väggen medan det större västra legat stumt emot. Valven har uppförts för att bära en tyngande konstruktion, som bjälklagsgolvet inte klarat. Lösningen på detta problem fanns på andra våningen, där förtagningar i östmuren visade att en I/ 1 stens tegelmur stått på framkanten av bottenvåningens båda tunn valv. Med välvningen har den medeltida byggmästaren på ett elegant och utrymmesbesparande sätt fördelat trycket från andra våningens tunga tegelmur. Bottenvåningens karaktär av ekonomi- och förrådsutrymme markeras av de förvaringsnischer, som finns i väggarna. Fyra sådana finns i bottenvåningens väggar. De varierar något i storlek men är alla konstruerade på samma sätt med tak av vinkelställda tegel. En nisch fanns i östväggen mellan det ursprungliga fönstret och den linje där det östra valvet ansluter till väggen. I södra gavelväggen finns två nischer, en bakom vardera av de två valven. Den fjärde nischen upptäcktes i västväggen vid rummets nordvästra hörn. Samma typ av nischer förekommer på andra håll i äldre tegelbyggnader samt också i tegelbyggda kyrkor. Förbindelsen mellan första och andra våningen förmedlades av en dörr i norra delen av östmuren . Dörröppningen är av samma konstruktion och storlek som den ovan beskrivna ingångsdörren i västväggen. Genom denna dörr kom man ut i ett trapptorn på husets östvägg. Trapptornet förenade husets entrevåning med andra och tredje våningen. Tornet har stått på en i det närmaste kvadratisk grund och varit murat i förband med östväggen. Det revs redan på I 500talet då en anslutande länga uppfördes längs Magle stora kyrkogata. Via trapptornet kom man in i andra våningen genom en dörröppning av samma konstruktion som de båda dörrarna i första våningen. Ingången till andra våningen är 158

8 . D e åt e ruppförda tunn valven v id bottenvånin ge ns sy dvä gg .

dock betydligt mindre i dimensionerna. Öppningen överbryggas både inåt och utåt av halvstensbågar, utåt en cirkelbåge och inåt en stickbåge . Cirkelbågen och de raka yttersmygarna bildar inåt rummet anslag for dörren som varit hängd i d en sneda norra innersmygen. Den södra innersmygen är rak och på dess halva höjd mynnar en djup bomränna, som än idag har kvar sitt foder av bräder. I rännan sköts bommen in då dörren öppnades. I snedsmygen finns på motsvarande höjd ett hål eller anslag som fångade upp bommen då dörren stängdes. Andra våningen bör h a utgjort den egentliga bostaden med dagligstuga och sovutrymme (bild 7). Om rumsindelningen veta vi endast att en tegelmurad vägg avskilt ett långsmalt rum vid södra gavelväggen. För andra våningen liksom for bottenvåningen gäller att mellanväggar av lättare 159

9. Andra vånin ge n. Ö st vägg ens insida eft er restaurerin ge n.

konstruktion kan ha funnits, som inte lämnat spår efter sig. Undersökningen av östväggens kraftigt ramponerade murverk avslöjade spår efter två ursprungliga fönster. På grundval av de funna resterna blev en i huvudsak korrekt rekonstruktion möjlig att genomföra (bild g). I sitt restaurerade skick har fönstren sneda innersmygar och raka ytt ersmygar. Öppningarna är välvda med halvstensbågar. Schemat från dörrarna återkommer i fönstren och dessa har alltså cirkelbågar utåt och stickbågar inåt. Mellan inner- och yttersmygarna skjuter karmar av kantställda tegel in. Dessa bildar anslag for de fönsterluckor som tillslutit öppningarna. Fönsterluckorna har liksom husets dörrar kunnat bommas for och ursprungliga bomrännor finns bevarade i bägge fönstren. Undersökningen av fönstrens innersmygar visade dessutom att fönstrens träluckor varit hängda på gångjärn. Inget av andra våningens fönster torde från början ha varit glasat.

16o

ro. And ra våningen . Söd ra gave lvägge n med sina små fö nst er och de n fö rm odade prive töpp nin ge n t ill höge r.

Andra vanmgens södra gavelvägg har två små fönster, vars dageröppningar är något mindre än en sten breda (bild ro). D.e påminn er st arkt om fö nst eröppningarna i först a våningen . I likh et m ed d essa är d e inåt avtäckta m ed st enplattor . Innersmygarna är sneda och ytt ersm ygarna raka. I ytt erlivet bildas t ak genom utkragning av det näst överst a skift et s t egel, som på så sätt bildar und erlag för t eglen i d en yttre fön st ernisch ens t ak . Gav elväggen s fönst er sitter bet ydligt lägre än d e andra fön stren i övervåningen. D e sa knar i likh et m ed bott envåningens fönst er anordningar för tillbomning. I östvägge n, r m från södra gavelväggen, finn s i muren fö rtagningar fö r en r / r st ens t egelmur. D enna har delat andra våningen i t vå rum . Murens förbind els e m ed valv en fö rst a vå ningen har tidigare beskrivits. Mellanväggen har gått tvärs över rummet, m en där d en anslutit till västväggen Il

var det ursprungliga murverket nedhugget i samband med upptagandet av ett fönster på r 800-talet, varför motsvarande förtagningar ej kunde konstateras. Det rum som bildas är mycket långsmalt . Måtten är 6 X r m . Rums bildningen markeras tydligt också genom karaktären på de fönster utrymmet fått sitt ljus ifrån. Ytterligare ett fönster har lyst upp det långsmala rummet på andra våningen. I västväggen sitter nämligen en liten ljusglugg med raka smygar både inåt och utåt . Det har i mitten karm av kantställda tegel och dess tak bildas på samma sätt som över ytternischerna i gavelfönstren, med utkragning av det näst översta skiftets stenar, på vilka sedan takstenarna vilar. Denna metod har här använts såväl inåt som utåt. I gavelväggen finns vidare en stor muröppning i sydvästra hörnet. Den är inte välvd utan har liksom gavelfönstren en överliggare av sten. Öppningen går inte ända ned till golvet utan har en tröskel som är fyra skift hög. Varken öppningens ursprungliga bredd eller dess utformning i gavelmurens ytterliv är kända. Troligen är det fråga om dörröppningen till ett på södra ytterväggen utbyggt avträde. Detta har i så fall suttit rakt ovanför den tidigare nämnda avloppsrännan ut på Kiliansgatan. Det förefaller rimligt att tolka anordningen som en enkel lösning på ett sanitärt problem. Norr om tvärväggen kunde i västväggen ytterligare ett ursprungligt fönster rekonstrueras (bild r r-12) . Detta fönster är av samma typ som fönstren i östväggen men betydligt bredare . I smygarna fanns också rester av gångjärn som visade att fönstret stängts med två luckor till skillnad från östfönstren som täckts med en enkel lucka. I övrigt visade det sig omöjligt att spåra resterna av fl er medeltida muröppningar i västväggen. Därtill var den alltför

11 - 12. Andra vån inge n. Vä st vä gg ens söd ra del m ed re konstruerade fönsteröppningar. Före och eft er re st aurering.

rfo

ruinerad. De tre övriga fönster som nu finns i den är dels ett fönster från 1800-talet och dels två helt nya fönster som placerades i det murparti som fick fylla det stora hålet efter ingången och skyltfönstren från 1948 års ombyggnad. De som vistades i bostadsdelen hade tillgång till ytterligare ett privet . Detta fanns i trapptornet, i vars nordvägg har funnits en öppning av samma slag som i andra våningens sydvägg. Vid en undersökning av östväggen 1935 fick Ragnar Blomqvist här fram spår efter öppningen. Både en rest av stenöverliggaren och rester av gångjärnen till en dörr för avträdet fanns bevarade . Även privetet i sydväggen torde ha haft en dörr . Trapptornsprivetet bör också det ha suttit som en holk utanpå väggen. Kanikresidensets på ett tidigt stadium rivna tredje våning vet vi mycket lite om. Spår efter en ingång från trapptornet fanns vid 1935 års undersökning. 1968 visade undersökningen att det fanns ett bevarat murparti från tredje våningen i södra gaveln. I denna murstump fanns rester efter tre ursprungliga fönster . De var av samma storlek som östfönstren i andra våningen och har väl liknat dessa i övrigt. Tredje våningen bör i enlighet med den disposition av huset som första och andra våningen tyder på ha utgjort salsvåning och alltså bestått av ett enda stort rum. Bottenvåningen hade i nyare tid varit föremål för omfattande reparationsarbeten. Tegelmurverket har på grund av den stigande marknivån och den därmed ökande fuktigheten kommit att ruttna sönder. Dessförinnan hade fuktproblemen också framtvingat en uppfyllning av bottenvåningen så att golvet kom att ligga ca 90 cm över den ursprungliga nivån. För att stärka den sönderfallande muren höggs de vittrade teglen ut och ersattes med gråstenar. Dessa gråstenslagningar sitter även efter restaureringen i stor utsträckning kvar i murarna. Om tidpunkten för dessa reparationsarbeten kan man med bestämdhet säga att de ägt rum först efter reformationen 1536. Vissa omständigheter tyder på att de skall sättas så sent som till l 700-talet. Anledningen till vissheten beträffande den tidpunkt före

13. Södra grundmuren. St enen med S: t Mikaelsfram ställninge n på plats öve r hålet for avloppsrännan.

vilken arbetena inte kan ha skett är det stenmaterial, som ingår i lagningarna. Det visade sig nämligen att byggnadsmaterial hämtats från den efter reformationen rivna S:t Mikaels kyrka. På sammanlagt tre punkter i kanikresidenset hittades stenar från denna kyrka. Det förnämligaste fyndet gjordes då södra grundmuren blottades i samband med schaktningsarbetena söder om huset. Inmurad i gråstenssockeln hittades här en kraftig kalksten med en reliefframställning av S:t Mikaels strid med draken (bild 13). Stenen var inmurad som överliggare i ett utloppshål for en dräneringsränna, vilken löpt i bottenvåningens golv. Detta avlopp har samband med höjandet av första våningens golv och utloppshålet med stenen ligger ca 1 m över utloppet for den äldsta avloppsrännan. Vidare framkom i södra väggens innerliv en väl tillhuggen sten vars ena kant var profilerad . Otvivelaktigt härrör denna sten från kyrkans sockelparti.

Ytterligare ett par stenar från S:t Mikael kan beskådas på på plats inmurade i den raka smygen till dörren i första våningens östvägg. Ifrågavarande stenar är vanliga kvaderstenar och uppvisar den för dylika typiska ytbehandlingen. Som en biprodukt av den byggnadsarkeo logiska undersökningen vann man alltså en del kunskap om den visserligen till sitt ungefärliga läge kända m en aldrig påträffade kyrkan. Stenen med reliefframställningen kan på stilistiska grunder dateras till r roo-talets andra hälft. Tekniskt sett står kanikresidenset på en hög nivå. Det har varit skickliga yrkesmän som uppförde huset . Mureriet är av mycket god kvalitet . Murverket bjuder på ett vackert munkförband med genomgående tunna fogar och en konsekvent genomförd efterbehandling av dessa. I de sneda smyghörnorna har överallt använts formtegel. Dessa formtegel har snedrefflade sidor, något som är ett ålderdomligt drag och såsom teknisk detalj dyker upp redan i de allra äldsta tegelbyggena från slutet av r roo-talet och sedan kan följas in i r 200-talet. Både i första och andra våningen finns 'i väggarna små fyrkantiga hål efter de tvärslåar, som de medeltida byggnadsställningarnas plankgångar löpte över. I första våningen är det endast en rad medan andra våningens långväggar uppvisar två rader dylika hål. Bomhålen åt erspeglar det under medeltiden vanliga sättet att förankra byggnadsställningar och det hör till det normala att återfinna dem i medeltida murverk. I kanikresidenset är hålen genomgående ca en sten djupa. Kanikresidensets planering med en enklare första våning, bostadsvåning och en däröver belägen salsvåning får betraktas som ett typexempel på medeltida bostadsskick. Däremot är huset ingalunda något normalhus i Lund för sin tid. Tegelhus hörde på r 200-talet till de rena undantag en i staden. De vanliga borgarna fick nöja sig med betydligt enklare boningar. Stenhus av kanikresidensets storlek kan betraktas som rena herremanshus.

r66

SIGFRID SVENSSON

En skånsk riksdagsmannafamilj och dess kläder

När C. A. Ehrensvärd Knutsdagen den 13 januari 1780 på dansen på Börsen, »söndagsassembleen », där också Gustav III var närvarande, fick se en av de skånska riksdagsbönderna, hade han först tänkt fråga denne, om han var där fÖr att skjutsa för någon av de dansande . Ehrensvärd höll dock tand för tunga och nöjde sig med en undring, om det nu skulle bli en ambition hos riksdagsbönderna att infinna sig på »assemblees dansantes» för att vinna anseende. Och han fortsätter med en för honom karakteristisk underfundig reflektion: »Det vore den fördärvligaste esprit för ett fattigt rike, fördärvlig för jordbruket, ännu fördärvligare för en uppmärksam regent. » Det blev som Ehrensvärd fruktade . Biographiskt lexikon, ur vars band 16 från 1849 ovanstående är hämtat, tillägger: Exemplet verkade. På maskeraden fettisdagen samma år såg man över 30 bönder. Ehrensvärd hade suckat: »Man kan säga all god tanke om Sveriges allmoge annorstädes än på en maskeradbal.» Den riksdagsman Ehrensvärd hade tänkt förolämpa genom att låtsas ta honom för en skjutsbonde var dock ingen vem som helst. Det var Nils Svensson från byn Håslöv i Kristianstadstrakten, representant för Villands, Gärds och Albo härader. Och ett par år tidigare en av faddrarna vid kronprinsens dop, 1786 bondeståndets talman och 1789 ledamot av Hemliga utskottet . Nils Svensson var född 1741 i dåvarande Viby socken, som senare just genom hans tillskyndan i underdånigt fjäsk efter fadderskapet fick namnet Gustav Adolf. Han var son till en frälseåbo i socknen och blev genom

sitt giftermål med Nilla Olufsdotter egen hemmansägare i Håslöv. Nils Svenssons begåvning och utförsgåvor uppmärksammades tidigt. Han hade gift sig omedelbart efter uppnådd myndighetsålder, blev redan då nämndeman för att senare bli häradsdomare . Ar 1769 valdes han till riksdagsman. Vid riksdagsmannavalet 1751 ville bönderna i Villand inte acceptera den av övriga härader valde riksdagsmannen Nils Mårtensson . Deras talesman framhöll, att de ansåg denne vara halv adelsman, ty eftersom han »icke brukar någon rätt bondedräkt eller sådana kläder som han (talesmannen) och andra bönder, så måtte han vara något mera». Man kan då undra: Hur klädde sig nu så mycket senare i tiden, då lyxen ständigt stigit, en man som Nils Svensson, som uppträtt på börsbaler i huvudstaden och varit talman i riksdagen? Nils Svensson var därtill en förmögen man. Utom stamhemmanet Håslöv nr 15 ägde han Håslöv nr 17, Rinkaby nr 7 och tullkvarnen Torsebromölla . Det gav honom ekonomisk möjlighet - erforderlig status hade han ju r edan genom sin ställning - att göra något som annars inte var bondesed, nämligen att låta avmåla sig och sin familj. Tack vare detta har vi också fått möjlighet att närmare syna hur denna riksdagsmannafamilj var klädd . Upphovsmannen till de här avbildade tre porträtten är ritmästaren vid Lunds universitet Martin David Roth (1756- 1805), omtalad i Kulturens årsbok 1969 i en uppsats av Arvid Leide . Nils Svensson, hans hustru och dott er avmålades 1793· Roth var då en tränad och uppskattad porträttmålare som några år förut hade utfört en stor porträttsvit av Lundauniversitetets professorer. Han had e även målat altartavlor, mest i Lundatrakten, men också i Örkeneds kyrka i nordöstra Skåne 1790. Förmedlare av bekantskapen m ellan Roth och Nils Svensson har med all sannolikhet varit kyrkoherden i Glimåkra och Örkeneds församlingar Roloff Andersson. Denne var ordin. kg!. hovpredikant och hans styvfader var Anders Mattsson, som hade varit bondeståndets talman vid riksdagen 1778 och Nils Svenssons medfadder vid kronprinsdopet. 168

1. Rik sda gs man N il s Sve nsso n, född 1741. O lje målning av Mart in Da v id Roth 1793· Pri va t ägo . Fo t o Sve nska po rträttarki ve t.

169

Fotografier av dessa porträtt har för länge sedan överlämnats till författaren av konstnärens ättling, förre museichefen Stig Roth i Göteborg. Själv har denne senare i Svenskt konstnärslexikon skildrat sin förfaders verksamhet. Min uppgift är här endast att lämna några kommentarer till de avbildade dräkterna. Frågeställningen är redan antydd: klädde sig riksdagsfamiljen som bönder eller herrskap? Vi börjar då med porträttet av Nils Svensson själv. Medaljen med en vase i guld som han bär i sin halskedja är den som Gustav III vid sonens dop utdelade till nio av bondeståndets faddrar. Den tionde var ståndets ovannämnde talman och han fick istället konungens bröstbild. Nils Svensson är klädd i blå tröja, som på gammalt sätt är häktad ihop. Vid sin död 1815 efterlämnade han ett flertal tröjor, några av kläde, andra av vadmal och även av skinn . De flesta var mörkblå, ett par ljusblå och ett par grå. Klädernas varaktighet var på den tiden stor och en av dessa tröjor är säkerligen den som avmålades 1793. Bouppteckningen upptar i övrigt ett mycket stort antal plagg. Här fanns tre livstycken av respektive kläde, vadmal och skinn. Detta plagg med fram- och ryggsida av samma slags material var en föregångare till den moderna västen som vid denna tid började komma i bruk. Vidare upptages tre par byxor av skinn, ett par av kläde och ett par av vadmal, alla säkerligen knäbyxor. Däremot kan ett par linne byxor ha varit långa. Så långt skiljer sig denna garderob er'idast ifråga om antalet plagg från vanliga bönders. Bomullsstrumpor var en nyhet men förekommer även i andra bondebouppteckningar vid denna tid. Troligen ett minne från riksdagstiden är en gammal björnskinnspäls värderad till 20 riksdaler, vilket är fyra gånger så mycket som den dyrbaraste klädeströjan uppskattas till. Ett mera herrskapsmässigt inslag är sex bomullsnattmössor, en resmössa och ett dussin linnenäsdukar. Det var dock ting som inte syntes utåt. Nils Svensson har alltså inte behövt få n ågra förebråelser för att inte bruka »rätt bondedräkt» . Detsamma gäller kvinnorna i familjen . Hustrun Nilla Olufsdotter, som var född 1743 1 är klädd i en mörkblå tröja 170

Ni ll a O lufsdotter, född 1743, N ils Sve nsso ns hu stru. O ljemålnin g av Martin David Roth 1793 . Pri va t ägo. Fo t o Sve nska porträttarki vet.

171

vars ålderdomliga snitt framträder i axelkarmarna, det långa skörtet och de ljusblå kantbanden. Nedanför tröjan skymtar den röda kjolen, den s.k . brudlisten och det vita förklädet. I handen har Nilla en psalmbok och en epistelbok samt den sidenduk som vid kyrkobesök sveptes omkring böckerna. Dottern Kerstin, döpt till Kierstena, som vid avporträtteringen endast var fjorton år gammal är klädd i en svart tröja, även den med karmar och band . Hon har också röd kjol, »brudlist» och vitt förkläde . Istället för böckerna har konstnären placerat röda nejlikor i hennes nypa. Kläderna har säkerligen varit moderns, det kan förklara tröjans silverspännen. Det borde annars ha varit mor och inte dotter som burit sådana. Det stora antalet spännen, fyra par, hör till ortens dräkt. I nordöstra Skåne kunde tröjorna ha tre, fyra eller fem par spännen i motsats till andra delar av landskapet, där ett eller två par räckte för de korta tröjorna. Både mor och dotter är klädda i klut. Karakteristisk för klutarna i Skånes nordöstra härader har varit den lilla rosetten uppe på hjässan med sina små lyckor, »musöron». Men i huvudbonadens så att säga ytterkontur visar porträtten, att en väsentlig förändring senare inträffat. I slutet av 1700talet gjordes tydligen ännu klutbanden, som på porträtten, så styva, att de kunde stå ut åt sidorna »som horn». Sådana band på sina klutar bibehöll kvinnorna i Albo ännu fram på 1830-talet. Men i Otto Wallgrens samtida avbildningar från Villands och övriga härader i nordöstra Skåne hänger banden ner åt sidor eller i nacken. Att detta är riktigt och ej beroende på något missförstånd av konstnären bekräftas av mina egna uppteckningar, gjorda på 1920-talet i Villand : kluten »lades om huvudet och bands uppe på hjässan i två öglor och banden hängde ner på axlarna». I folkligt dräktskick har ifråga om huvudbonaden funnits en uråldrig skillnad mellan den gifta och ogifta kvinnan. Hustrun hade övertäckt, flickan bart hår. Till högtider och fest smyckade en ungmö sitt hår med ibundna sidenband . På porträttet av Kerstin Nilsdotter ser vi också hur ett par 172

3. Kerstin N il sdotter, född 1779, N ils Sve nsson s dotter. Oljemålning av Martin David Roth 1 793. Privat ägo. Fot o Sve nska porträttarkivet.

173

sådana band dragits fram över axlarna, n ågot som dock mest torde spegla konstnärens behov av att få ett par sammanbindande färgytor i sin tavla. Men är det också av dekorativa skäl som porträttmålaren låtit kläda den fjortonåriga flickan i klut? Vid de samtida, av statsmakterna påbjudna sockenstämmorna l 793 för dräktlyxens bekämpande var man på många håll i Skåne ivrig att framhålla, att flickornas hårband markerade deras ogifta stånd och att det här gällde en fäderneärvd sed som man ej kunde ändra på . Men det var dock vad man för länge sedan hade gjort i andra delar av landet. Från övre Sverige finns uppgifter om att flickorna redan vid l6oo-talets slut börjat bruka huvudbonader. Seden spred sig söd erut och nådde i Skåne alltså tidigast den norra delen. När C. A. Ehrensvärd 1795 reste genom Göingebygden iakttog han »flickebarnen med duk på huvudet liksom sina mödrar», detta i motsats till vad han var van att se i södra Skåne. Hur övergången skett antydes i l 793 års sockenstämmoprotokoll från Önnestad i V . Göinge härad : »Hustrur och pigor brukar på huvuden kläden av vackert hemmagjort lärft, varvid de senare när de kallas klädde, utmärkes med ett par åt ryggen nedhängande sidenbandsändar, utom vid högtidligare tillfällen, då pigorna har bara huvuden och är flätade med band, varav några är siden» (det var särskilt förbrukningen av siden som vållade myndigheterna bekymmer). Beskrivningen i protokollet visar alltså, att Kerstin Nilsdotters huvudbonad är helt riktigt återgiven. Som riksdagsmannadotter har hon i sin bygd kanske tillhört de första som tog upp nymodigheten. Vi kan i varje fall konstatera pålitligheten i den lundensiske ritmästarens avbildningar. Bondeporträtt från l 700-talet är sällsynta. Roths porträtt av riksdagsmannafamiljen i Håslöv för i sin realism i tankarna Pehr Hörbergs delvis samtida målningar. Bouppteckningen efter Nilla Olufsdotter 181 l bekräftar ytterligare, att riksdagsmannafamiljens dräktplagg varit de vanliga i orten. Här upptages både blå och svarta tröjor och såväl av kläde som av vadmal. De röda kjolarna på målningar-

na finns däremot inte, men i nordöstra Skåne försvann också sådana redan efter 1700-talets mitt. Däremot var det här vanligt med bruna kjolar. Ett par sådana ingår i bouppteckningen jämte en grön »klädeskjortel» och flera blå »kjortlar» av vadmal och filt. Med »kjortel» åsyftas livkjol, dvs . en kjol med fastsytt livstycke . Men lös kjol, s.k. knäppa, hade samtidigt sedan länge varit i bruk i Villand och i Nillas bouppteckning finns både blå och svarta sådana jämte lösa livstycken . Burgenheten kommer ytterligare till synes i innehavet av ej mindre än fyra dussin klutar, därav ett dussin av holländskt lärft. Vad här sagts om garderoben gäller även gårdens inventarier i övrigt: ett rikt bo men få föremål av särkaraktär. Innehavet av en kaffekanna av koppar och tre tekittlar av samma metall var knappast uppseendeväckande vid denna tid i norra Skåne på en riksdagsmannagård. Detsamma gäller väl tennservisen med soppskål, fat och ett dussin tallrikar. Ett herrskapsmässigt inslag i möbleringen utgjorde däremot två dussin stolar med linneputor. En »chaise », l 8 l 5 betecknad som gammal, har kanske använts för riksdagsresorna. Skilde sig riksdagsmannagården och dess familj i sitt yttre ej i någon uppseendeväckande grad från bygden i övrigt så hade ju dock dess ägare icke varit någon vanlig bonde . Man kunde därför väntat, att Nils Svensson hållits i friskt minne i hemsocknen, därtill även genom sin säkerligen kritiserade insats att ha fått socknen omdöpt. Så är dock inte fallet. Däremot kvarlevor minnet av dottern Kerstin, det enda av familjens åtta barn som nådde vuxen ålder. Hon blev gift med »ekonomidirektören högädle herr Jakob Pettersson på Marsvinsholm ». I bygden kallades hon också »direktörskan » och det berättas, att man efter hennes död sett henne komma åkandes mellan fädernegården och kyrkan . Mer än dräkt och inventarier kom hon genom sitt giftermål att i riksdagsmannafamiljen bryta mot gammal bondetradition och bli en representant för den inbrytande ståndscirkulationen. Så har hon framför fadern kommit att leva kvar i folkminnet.

175

Redogörelse för Kul tur historiska föreningens för södra Sverige verksamhet år 1970

A. LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER Högste beskyddare

Hans Maj:t Konung Gustaf VI Adolf

Hedersledamöter

Direktör Karl Wistrand, Stockholm Direktör Alfred Persson, Lund Fabrikör Walfrid Nordström, Lund Fil. dr Sven T. Kjellberg, Bjärred Konservator H ans Erlandsson, Lund Docent Ragnar Blomqvist, Lund

Den 31 december uppgick totala antalet medlemmar till 22.428 . Antalet årsbetalande var 22.171 (varav 12.827 utanför Skåne) . Arsmöte hblls den l l juni i närvaro av ca roo föreningsmedlemmar under ordförandeskap av landshöving Gösta Netzen. Vid årsmötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen för år 1969.

'Föreningen omvalde intill årsmötet 1973 de i tur avgående st yrelseledamöterna direktör Holger Crafoord och major Christer Wahlgren. Boktryckare Per-Håkan Ohlsson och fru Ingeborg Westerström valdes till ledamot resp. suppleant i styrelsen. Till revisorer av 1970 års förvaltning omvaldes bankdirektör Stig Lundeborg och aukt. revisorn Sven-Erik Sandberg med direktör Frans Möller och kamrer Malte Ericsson som suppleanter.

Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Gösta Netzen, ordförande och Kungl. Maj:ts ombud, direktör Holger Crafoord, v. ordförande, järnarbetare Sven-Erik Axelsson, Malmöhus läns landstings ombud, disponent Carl-Eric Borgenstierna, byggmästare Harry Karlsson, skoldirektör Karl Gustav Ljunghill, Lunds stads ombud, boktryckare Per-Håkan Ohlsson, redaktör Christer Olofson, Kristianstads läns landstings ombud, docent Gad Rausing, bankdirektör Carl Göran Regnell, Lunds stads ombud, professor Sigfrid Svensson, major Christer Wahlgren, kyrkoherde Curt Wallin och professor Jörgen Weibull samt självskriven ledamot intendent Bengt Bengtsson, sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit: sjuksköterskan Greta Kruse och pol. mag. Ellen Kälvesten-Elmer, Lunds stads ombud, landstingsman Anton Ljunggren, Kristianstads läns landstings ombud, godsägare Sten Nilsson, Malmöhus läns landstings ombud, stadsbyggnadsdirektör Sven Tynelius, fru Ingeborg Westerström, direktör Sune Wetterlundh, Kungl. Maj:ts ombud och bankdirektör Anders Winblad. Av Kungl. Maj:t utsedd revisor har varit länsassessor Axel Isaksson och av Lunds stad kassadirektör Karl Erik Lenntorp med kontoristen Albert Jönsson som suppleant . Styrelsen har sammanträtt 14/ r och r r /6. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Crafoord (ordf.), Svensson (v. ordf.), Borgenstierna, Rausing, Winblad och Bengtsson har sammanträtt r 3/ r, 29/ 4, 5/8, 3/ r r och r 8/ r 2.

B. FÖRENINGENS EKONOMI

Försäkringar Försäkringsvärdet för brand och inbrott å föreningens egendom är för fastigheter (taxeringsvärde: 2 .892 .ooo) samlingar och lösöre

8. 184 .000 19.345.470 27.529.470

177

Sammandrag av i970 års räkenskaper INTÄKTER

Av föreningen genom egen verksamhet anskaffade medel Medlemsavgifter .. ... .. ... ... . . Inträdesavgifter ...... ......... . Försäljningsintäkter . .. . .. . .... . . Ersättning för tj änster .. ...... . . .

555.5 70: 81.003: 75 I 41.497: 52 27.949 : 82 Hyresinkomst er ... ... .. .. . .. .. ... ... ... .. . Gåvor från företa g1 och enskilda ............ . Bidrag fr ån Kulturens donationsfonder ... .. .. . Diverse intäkter . . ....... . .......... .. ..... .

806.02 1: 09 9 1.447: 18.800: 6.633: 44 .030:

61 02 70

966.932 : 42

835.925: -

Allmänna anslag från st at en .... .. ................ .... . ... .... . Lunds st ad ... .. .... .. . ..... . . .. . . ... .. . . landst ing M-län .... . . .. . .. . ...... .. . . .. . . landst ing L-län . .. ... .. .................. . landst ing K-län . ....... . ... ..... . .. . .. ... . landsting N-län ... ... ... .......... . ..... . kommuner 2 • ••• ••• • ••• • •• •••• • ••••• • • • • ••

250.000: 525.000: 35.000: 20.000: 1.000: 500: 4.425:

Min skning av eget kapital .. ....... . .. ...... .

248.603 : 79 2.051.46 1: 21

1 Boliden AB för tvåårsperioden 1969/70 kr. 1.ooo: -, därav lyft C ardo AB för tre årsperioden 1970/7 2 kr. 6.ooo: - , därav lyft Skånska Brand-Hermes . . ...... ..... ......... . ... . ..... . Skånska H ypoteksföreningen för treårsperioden 1970/72 kr. 4.500: -, därav lyft ... ... ......... .. ..... . .... ........ . Sydsvenska Kraft AB för treårsperioden 1968/70 kr. 6.900: - , dära v lyft ..... . .......... . ... . .. .. .... ..... . . .. .. . .. . Scan, Föreningen Skånska Andelsslakterier .... . . ......... . Akerlund & Rausing AB (för underhåll av förpackningsmuse um) . .. .... ... ... ... ... .. . ..... ... .... . ......... .

500: 2.000: 5.000: 1.500: 2.300: 2.500: 5.000: 18.800: -

2 Kommuner: Bara, Bille sholm, Blentarp, Ekeby, Everöd, Genarp, H ärslöv, Jonstorp, Kävlinge kpg, Löddeköpinge, Löderup, Marieholm, Munka-Ljungby, Månstorp, Perstorps kpg, Riseberga, Räng, Sjöbo kpg, Skarhult, Skurups kpg, Staffanstorp, Svalöv, Svedala kpg, Vallåkra, Vellinge, Vemmenhög, Vollsjö, Astorp kpg, Ödåkra, Örkened, Östra Färs, Östra Ljungby .. tillsammans

KOSTNADER

Samlingar, bibliotek, arkiv ... ... .. .......... . Inventarier .............. . ...... . .... ... .. .

57.399: 82 12.530: 77

69.930: 59

Löner ................... .. . . ... . ... ... ... . Pensioner m. m .. . ... ..... ... . ............. .

99r.074 : 14 216.300: 44

r.207.374 : 58

Vakthållning ......... . .... . .............. . . Övriga främmande tjänster . ... ..... ... ... . . .

21.645 : 57.964 : 48

79.609: 48

Reklam ...... ......... .... ... .. .. ... ... .... . ... ... . . .... . Resor, representation . ... .... ...... .. . ....... . .... ..... ... . Försäkringar ............. .. ............ .... ... . .......... . Fastighetsunderhåll .. .. .... .. ... . ........ .............. .. . . Förbrukningsmaterial, bränsle, el, vatten Porto . ..... . ... . .......... .. ............. . Telefon och övrigt ........ . . ...... . ..... .. .

4r.545 : 80 20.841 : 95 23.353: 125.627: 07 67.921: 52

56.644 : 88 23.310: 41

79.955: 29

.089: 46 53.611 : 15 18.351 :72

183.052: 33

Kostnader för varor för försäljning Ars bok . ........ . ......................... . Almanacka ........ .. .. ... ... ... . ......... . Övrigt . ............ ........... ...... .. .. . .

I I I

Utlägg för uthymingsverksamheten ...................... . Räntor .. ..................... . ....... .. . ........... .. . . Skatter ... .. .. . . ........ ... ............................ .

6o.620: 53 77.773: 90 13.855: 17 2.05r.461: 21

179

BALANSRÄKNING Föreningens eget kapital från föregående år (83 .490: 56) är ej tillräckligt för att täcka årets förlust . Styrelsen föreslår därför att föreningens fastigheter uppskrives med 542.000 kr, dvs. med samma belopp som 1970 års taxering ökade fastigheternas taxeringsvärden. Under förutsättning att denna åtgärd godkännes av föreningen på årsmöte blir efter avdrag av årets förlust det egna kapitalet 376.886: 77 kr. I nedanstående balansräkning har denna uppskrivning utförts. TILLGÅNGAR

Fastigheterna i Lund och Östarp .... ... ..... . Samlingar, bibliotek, arkiv, inventarier . .... . . . Kortfristiga fordringar .. ... .... .. .... ... .. . . Kassa, bank, postgiro ...... ... ..... . . . ..... .

1.553.500· 3: 25.221 : 29 33.752: 52

2.095 .500: 3: -

5.008: 50 5.748: 16

SKULDER

Långfristiga skulder .. . . . ... ... ... . . . ........ . Pensionskonto ........ .. ..... ...... ... . . .. . . . Checkräkningskredit .. ...... . ............. .. . Kortfristiga skulder .. ..... .... ... .. . . .. ... . . Interimsavsättningar ... . .... .... .......... . . Eget kapital .... ... .... .. ..... .. . . . . ...... .

75 56 21 73 56

623.000: 226.268: 45 464.096: 63 190.578: 01 225.429: So 376.886: 77

Räntor och utdelning på aktier (därav från Kulturfonden kr. 5.133: 02) ..... .. .... . ...... . ..... .. .......... ... .. .

39· I 49: 44

635.500: 215.493: I 52 .360: 209.314: 316.31T 83.490:

KULTURENS DONATIONSFONDER INTÄKTER

39· I 49: 44 KOSTNADER

Bidrag till föreningens rörelse .... . .. ... .... ... . ......... . Notariatavgifter ........... .. .......................... . Kapitalkonto ...... ... . . . ..... ... .... .. . ..... ... . .... ... .

TILLGÅNGAR

31 / 12 1969

Obligationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . o: Aktier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183.676: 11 Bank . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 221.820: 37 Utlämnade lån . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145.000: -

6.633: 02 1.794: 28 30.722: 14

31 / 12 1970 9.600: 312.750: 61 220.9 18: 01 174 .000: -

----------55o.496: 48 717.268: 62

180

SKULDER OCH EGET KAPITAL

31 / 12 1969

31/12 1970

Fondernas kapitalbehållning ................ .

550.496: 48

717.268: 62 717.268: 62

Obligationer lOO st. Svenska Statens premieobligationer år 1965

9.600: -

Aktier 270 lOO 44 140 26 49 15 31 l

lO 28 289 40 20 10

4 l

50 91 76

5 252 25 3

4 91 20 380 320 144

Asea ... . .. . ...... .. ..... ... .. ... ............. .. ... . Atlas Copco ..... . . ....... . ....... . . ... .. ...... . ... . Billerud ............. .. ............................ . Cardo .. ..... .. .... . . .................... . ......... . Cementa ..... . ... .... ............................ . . Företagsfinans .......... .. ..... . . .... .............. . Grängesberg .. ..................................... . Industrivärden, stam, A ... .... .. .... ........... . .... . Industrivärden, stam, B ....... ........ .... .. ........ . Klippan ........... .... ........ ... . .. ...... ... ... .. . Kullager, A .. . .... .. . . . ............................ . L. M . Ericsson, B ... .... . ..... .. . ............ .. ..... . Marabou, stam, A, fria . ............ .. .... ........... . Marabou, stam, B, fria .. ...... ....... ............... . Mölnlycke, A, bundna .. .. ........ . ... .............. . Mölnlycke, B, fria ... ... . . . ... . .. ........... .. ...... . NK, stam .................... . . . . .... . .... . ........ . Plåtmanufaktur, A .. .. ... .. ....... ................ . Pripp-Bryggerierna ................................. . Skandia ........................................... . Skandinaviska Banken ... . .... .. ..................... . Stora Kopparberg, bundna ..... . ............... . ...... } Stora Kopparberg, fria ............... ·............... . Svea, Stockholms Rederi AB ........... .... ... .. ..... . Svenska Handelsbanken, stam ... ........... . .... ... . . Säfveån, B, bundna . ........... ... .... ... : .......... . Tändstickor, B ........ .. ............. ... .. .. ....... . Uddeholm ... ... .. ... . ...... .... ... ... ... . . . ... .. . . Ahlen & Holm AB, stam, A ... . ... . .................. .

29.614: 95 16.804: 20 5.925: l0.330: 2.262: 3.675: 2.625: 7.440: 3.120:2.417: 40 9.926: 35 41.454 : 43 5.000: 2.500: 2.900: 1.160: 8 .250: ll.102:12.553: 45 1.125: 34.074: 38 10.968: 30 152:12.467: 1.760: 35. 720: 15 27 .200: l0.224: 312 .750: 6r

Kursvärde 31 / 12 1970: kr. 367.860: -

181

Disponibelt belopp

Fondernas kapitalbehållning Thomanderska fonden Anna Karlins premiefond ... ... . .. . . Ole Olsens Keramiske Legat .... ... . Beathe och Sven Bengtssons fond ... . Skånska Brands fond .. .... ... ... .. . Kulturens Jubelfond . .... .. ... ..... . Skånebokens fond ................ . Ingeborg Holcks fond . . ..... . . .. .. . Anna Lithströms fond ............. . Bror W. Olofssons fond . .. . . . .. ... . Albert Ekmans fond .... . . . ........ . J. T. Berggrens fond .. .... ..... . .. . Jubileumsinsamlingen 1957 ....... · · · Emilia Cederborgs fond . ...... . ... . Bosjöklosters möllas fond .. ..... ... . C. och T. Assarssons kulturfond .... .

12.531: 29 1.731: 13 40.721: 24 26.564: 29 14. 184: 34 I I .494: 52 52.550: 65 20.188:06 15.370: 24 39.291: 05 51.905: 45 52.741: 63 241.994: 66 30. 150: 07 9.600: 96.250: -

12.531: 29 731 : 13 1.077: 28 6.564: 29 4.184 : 34 2.799: 52 4. 745: 03 3.897: 68 3.858: 89 7.925: 27 1.905: 45 2.741: 63 241.994: 66 30.150: 07

717.268: 62

325.106: 53

Ej disponibelt belopp

0:1.000:39.6u 96 20.000: 10.000: 8 .695 : 47.805: 62 16.290: 38 11.511 : 35 31.365: 78 50.000: 50.000: -

o: 9.600: 96.250: 392.162: 09

Diverse donationer En anonym givare har utlovat 89.000 kronor för modernisering av de keramiska samlingarnas monterinredning i Herrehuset. Rektor Helge Hagström har donerat 10.000 kronor för inköp eller vårdande av föremål från Torna härad. Fru M. Cederborg har donerat aktier till ett värde av c:a 30.000 kronor för att användas bl.a. till iordningställande av Hillrummet i Vita Huset. Från »Lekande barns fond» har föreningen fått mottaga 13.222 kronor för anordnande av en lekplats. Skåneföreningen 1892 års män har donerat obligationer till ett värde av c:a 10.000 kronor som bidrag till underhåll av den tidigare donerade möllan vid Bosjökloster. Som bidrag till upprustning av museets permanenta hantverksutställning har Torna sparbank överlämnat 7.000 och Lunds målarmästarförening 5.000 kronor. Direktör Conrad M. Assarsson och hans hustru Anna Tullia Assarsson har donerat en aktiepost (värde 31 / 12 1969 c:a 200.000 kr), som skall bilda en fond benämnd »Conrad och Tullia Assarssons kulturfond». Fonden skall ha till ändamål att främja kultur-, natur- och hembygdsvården inom Malmöhus län, företrädesvis Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härader.

C. PERSONAL OCH VERKSAMHET Intendent : Stadsantikvarie: Museilektor: Antikvarier:

Amanuens : Konservator: Konservatorsbiträde : Textilkonservator: Kanslichef: Rustmästare: Skattmästare : Kontorsskrivare: Registrator: Kontorsbiträde:

fil. dr Bengt Bengtsson (1961) fil. lie. Anders W . Mårtensson (1957) fil. lie. Ingemar Jeppsson (1962) fröken Märta Lindström (1950) fil. kand. Gunilla Eriksson (1960) fil. kand. Nils Nilsson ( 1962) fil. kand. Claes Wahlöö (1968) fil. kand. Christina Lindvall-Nordin (1967) antikvarie Fred R. Allik (1955) herr Lars Johansson (1959) fröken Ingela Juhlin (1967) överste Ake Rehnberg (1965) antikvarie Wilhelm Jönsson (1930) herr Sune Hellborg (196o) fru Astrid Sörensson (1954) fru Eva Mårtensson ( 1963) fru Anna-Stina Melin (1963) herr Kurt Andersson (1969)

Fil. kand. Jan Gerber och fil. kand . Barbro Astrand har under året vikarierat som amanuenser. Fil. kand. Maj Fehrman har biträtt med utställnings- och katalogiseringsarbete och fil. stud . Nils-Ove Nilsson har varit sysselsatt med ordnandet av utställningen Lund under 950 år. Fil. mag. Tommy Forss har tjänstgjort såsom vikarierande museilektor t.o.m. 30/4. Fil. kand . Leni Ehnbom (3/ 3-31 /7) och fil. kand. Karna Lellky (19/6-15/12) har uppordnat keramik-, silver- och hantverksavdelningarnas kataloger. Fru Elisabe th Jönsson har fr.o .m. september biträtt med katalogiseringsarbete. Tecknare Rie Benzon och textilkonstnär Monica Centerwall har tjänstgjort på textilavdelningen. Fru Elly Ljungman har tjänstgjort på biblioteket och hrr Gösta Bryve, Bertil Claesson (fr.o.m. 28/ 10) och Jonas Jonsson samt fröknarna Marja Nordin (fr.o. m. 1/ 12) och Eva Thorstensso n (fr.o.m. 30/ 11) har tjänstgjort vid museets arkiv som arkivarbetare . På rustmästarens avdelning har tjänstgjort hrr Herman Hansson, Sune J ensen, Gottfrid Jönsson (t.o.m. 31/3), Kjell Lundh (fr.o. m . 1/ 4) och Stig Wihlborg. Fru Mathilda von Dardel har biträtt rustmästaren med konserveringsarbete samt deltagit i iordningställandet av utställningen Slaget vid Liitzen. Fruarna Elisabeth Andersson och Nora Johansson har varit biljettkassörskor och kamrer Nils Hansson har fungerat som siffergranskare. Städerskor har varit fruarna Anna Andersson, Carla Johansson och Svea Lundberg.

Kulturens h ö keri har und er öppethållandet, maj-september skötts av fru arna Ellen Bergm an och U lla Linden . Tillsyn sm an för fö r eninge n s m ölla v id Bosjöklost er har va rit k yrkovaktmäst ar e Folke Lindst edt.

Utställningar D et har varit ett livligt utst ällningsår. Den 20/ 4 öppnad es »Milj ö i fö rva ndling» (ordnad av fil. kand . Bernt A. Akesson) som visade uppmätningar och fot ografi er fr ån de fa stigh et er vid Skom akar egatan i Lund, där ga mmal be byggelse rivits för att ber eda plats åt m odern . Samtidigt utst älldes ko nstnären Ake Waldem ar Larsso ns målningar, som skildrar kvarter et , innan rivninga rna sattes igån g. På så sätt gavs en ovanligt levand e beskrivning av ett st yc ke Lund, som dömt s att för svinna. I an slutning till årsbo kens t ema an ord na des i t extilhallen en utst ällning •Siden, sammet , t rasa, lump », so m visade det m at erial, va rom man kund e läsa i årsbo ken . »Lund 950 år», st aden s officiella jubile umsutst ällnin g, öppnades den 20/ 5 av Kungl. Vitterh et sa kad emiens preses professor D ag Str öm bäck i när varo av bl. a. Kulturens ordförande, landsh övdin g N et ze n och st adsfullm äktiges o rd föra nd e, landstingsrådet T orst en Andree och därtill en t alrik p ublik. Ut st älln inge n kva rst od över n yår et 197 1. Fil. stud . N ils-O ve N ilsson tj änst gjorde som utst älln ings kommissar ie. »S kånskt sil ver fr ån dansk tid » h ette den ut st ällning, so m blev re sultat et av en inve nt ering, gjord i samarbet e m ed Kristianst ads m use um . D et sa mlad e silvr et - som und er juni visad es i Kristianst ad och 24/6- 26/7 på Kulturen utgjord e en praktfull kavalkad av silve r i gotik och r enässan s. Mat erialet t orde ge upph ov till fö rdjupade und ersö kningar i ämn et . In vent er ings- och ut st ällnin gsarbet et skö tt es av amanu en s J an G erber. »Mjölk och m ekanik » ö ppnades 25/6 i anslutning till den No rdiska m ejerit ekniska kongr esse n, som avhölls i Lund. Den visade ost- och sm örframst ällninge ns begynnand e m ekanisering, sådan d en kan ses i äldre m ejerireds kap . U t st ällningen som ordnades av antikvarie N ils N ilsson hölls ö ppen till året slut . I anslutnini; till Skånemässan i Ma lm ö, so m ö ppnades den 12/8 had e st ad en Lun d ano rdnat en st örre utst ällning, där Kulturen gavs tillfä lle att visa prov på va d musee t h ar att erbjuda sina besö kar e . Utst älln inge n o rdnades av fil. kand . Barbro Astrand och ett underh ållningsprogram m ed kulturhi storiskt t ema för est ods av amanu ens Tommy Forss .

Kulturens måndagsaftnar U nd er våren var måndagsaftnarna delvis inställda på grund av r en ove ringsarbet en i V ita huset s överst a våning. D en 6/ 4 h öll Ragna Ljun gdell »Lyri sk dram ati sk aft on • och d en 13/ 4 var det musikafton m ed m edlemmar ur Kulturens

studentorkester i Bosebo kyrka. Följande måndagsafton öppnades utställningen Försvunnen miljö och visades för första gången. Kvällspromenad på Kulturen kunde besökarna göra den 27/ 4 i sällskap med intendent Bengt Bengtsson och den 4/5 spelade Proteus Fordringsägarna av Strindberg. Höstens måndagsaftnar inleddes den 5 oktober med musikafton i Bosebo kyrka. Medlemmar ur Kulturens studentorkester svarade för denna liksom musikaftonen den 9 november. Den 12 oktober visade stadsantikvarie Anders W. Mårtensson utställningen Lund under 950 år och följande måndag uppmärksammades utställningen Siden, sammet, trasa, lump, som visades av antikvarie Märta Lindström. Om nyförvärv till Kulturens skattkammare berättade antikvarierna Gunilla Eriksson, Nils Nilsson och museilektor Ingemar Jeppsson den 26 oktober. Hur "Prästgårdsliv kring sekelskiftet" gestaltade sig fick besökarna veta den 2 november av kyrkoherde Arne Hassler och nästa måndagsafton berättade intendent Bengt Bengtsson om Form och färg på festbordet . Kakelugnar var ämnet för fil. kand. Jan Gerbers måndagsafton den 23 november och den 30 i samma månad höll fil. lie. Nils Lindhagen föredrag om Carl Fredrik Hill. Kulturens måndagsaftnar arrangerades i samarbete med Lunds Arbetareinstitut.

Skolundervisning Ett li vligt sa marbete mellan Lunds skolor och museet har ägt rum under året. Samtliga elever ur årskurserna 3-9 har gjort studiebesök och undervisats på museet eller på Kulturens Östarp. Studieämnena har utarbetats av representanter för skola och museum och målet har varit att varje årskurs med utgångspunkt från museets sa mlingar skulle få uppleva något väsentligt avsnitt ur just sin lärokurs i samhällsorienterande ämnen. Blivande historielärare och museimän har under museilektorns ledning utbildats för denna undervisning. Skolor från södra Sverige har i ökad omfattning utnyttjat denna undervisningsservice, att under sakkunnig ledning få studera museets samlingar. Självfallet har förutom schemalagda och förhandsanmälda studiebesök möjligheten till fria klassbesök funnits. Kulturen har - först av landets museer - givit skolornas elever möjlighet att under museilektorns överinseende ägna sig åt studieplanens •Fritt valt arbete,.. Studieämnet på Kulturen har varit •I museets verkstad• och de vunna erfarenheterna kommer att ligga till grund för den fortsatta verksamheten. Med länsskolenämnderna i Kristianstad och Malmö har samarbete ägt rum för vidgad information om vad Kulturen och Kulturens Östarp har att erbjuda i form av levande kulturhistoria.

Universitetsundervisning Vid Kulturen har under året hållits kurser i museikunskap och föremålskännedom för konsthistoriker och folklivsforskare med museets tjänstemän som le-

dare. För historiestuderande har hållits kurser i kulturhistoria på liknande sätt. Elever vid Lärarhögskolan i Malmö har vid studiedagar fått undervisning i metoder för hur lärare kan utnyttja museisamlingar i sin undervisning. I likhet med föregående år har bearbetning av museets samlingar för seminarieuppsatser inom •museiämnena», särskilt folklivsforskning och konsthistoria, flitigt utnyttjats av studenterna varvid museets tjänstemän stått till förfogande som handledare. På en rad olika platser inom och utom landet har museets tjänstemän deltagit som föredragshållare och kursledare.

Textilavdelningen Cirka 650 textilfynd från de stadsarkeologiska grävningarna i Lunds centrum har bearbetats för publicering i Kulturens årsbok 1970. Vindsutrymmet i Vita Huset för mansdräkter, skor, barnkläder, m.m. utrymdes i februari för reparation och nyinredning . Efter fyra månader kunde det åter tagas i bruk. I Textilhallen revs utställningen •Tygtryck• och följdes av •Siden, sammet, trasa, lump• som delvis anknöt till uppsatserna i årsboken. För övrigt har arbetet fortskridit med katalogisering, visningar, konservering och annat löpande.

De lundaarkeologiska undersökningarna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömd bebyggelse . Under april gjordes en undersö knin g i samband med grundgrävningen för Folkets hus' teater på tomt nr 11 i kvarteret Maria magle. Bl.a. undersöktes två timrade brunnar och två avfallsgropar. I en av brunnarna påträffades ett kärl svartgods och ett av rödgod s, en oljelampa av kalksten, två svarvade träskålar och ett hästkranium. Föremålen kan dateras till 1200-talet. En dubbelkam från samma tid låg i en avfallsgrop och en liggare till en handkvarn framgrävdes i en annan avfallsgrop. Under augusti-oktober utfördes en undersökning vid grundgrävningen för ett kontorshus på tomt nr 22-23 i kvarteret Repslagaren. Ett antal avfallsgropar och brunnar påträffades därvid. Av brunnsskoningarna var en av tegel och fyra av trä. Tre av dessa hade en s.k. timrad skoning och den fjärde, som var från 1800-talet, hade sinkad skoning. I de tre timrade brunnarna påträffades föremål som kan dateras till 1200-1300-talen. Bland fynden kan nämnas fyra kannor av blyglaserat rödgod s, skärvor av rödgods och stengods, läder, nycklar av järn, svarvade träskålar etc. I en rivningsfastighet gjordes en noggrann dokumentation av en paradvåning från sekelskiftet 18-1900. En del av resultaten från undersökningen presenteras i en uppsats i denna årsbok. Bearbetningen av fynden från stadshallstomten och från tomt nr 4 i kvarteret Glam beck har tack vare frikostiga anslag från Statens Humanistiska Forskningsråd kunnat bedrivas kontinuerligt. I katalogiseringsarbetet har deltagit fil.

186

kand.-erna Birgitta Leden, Birgitta Sjöholm och Bernt A. Akesson. Lundaarkivet har tillförts 25 blad originaluppmätningar och 2945 fotografier och negativ (häri inberäknat 864 diabilder). Stadsantikvarien har biträtt stadens fastighetskontor vid restaureringsarbeten å äldre byggnader. I miljö- och planeringsfrågor har stadsantikvarien samarbetat med stadsarkitektkontoret. I konserveringsanstalten var arbetet under första halvåret koncentrerat till att färdigställa material för jubileumsutställningen •Lund under 950 år>. Bl.a. slutfördes konserveringen av de vid Thulegrävningen påträffade resterna av den första biskopskyrkan i Lund. Vidare gjordes en avgjutning av en lundarunsten, som för närvarande befinner sig i biskopsgården i Köpenhamn. Med hjälp av de vid grundgrävningen 1913 påträffade resterna av stadens spöpåle från 1300-talet gjorde en rekonstruktion, som blev ett intressant inslag i utställningen. Konserveringen av järn- och läderföremål från de senaste större grävningskomplexen har pågått under året. Konservatorn har deltagit i Västtyska Konservatorsförbundets kongress i Schleswig samt tillsammans med hr Lars Johansson i XIII Nordiska Arkeologkongressens Konservatorsmöte i Tromsö, Norge. Konserveringsanstaltens utrustning har förbättrats tack vare värdefulla donationer från Atlas Copco AB, Elema Schönander AB, SIAB, Byggnadsmekanisering AB, Nordiska Värme Sana AB och H. Holmdahl AB. WackerChemie GmbH har genom F. A. W. Jacobi kostnadsfritt ställt material till förfogande liksom Gustavsbergs Industrier AB genom P. Pien. Institutet för Färgfoto AB har liksom tidigare bistått med värdefull hjälp. I raden av välvilliga personer, som lämnat ovärderlig hjälp till konserveringsanstalten, kan följande nämnas: ingenjörerna C.-G. Beckeman, A. Kristell, L. Olsson, B. Persson, verkstadschefen B. Boklund, verkmästare L. Andersson, lagerchef K. Andersson, samtliga från Akerlund & Rausing; forskningschef E. Bladh och forskningsingenjör B.-0. Osberg från Margarinbolaget, Helsingborg; ingenjör K. A. Petersson från Alfa Laval; B. Schöld från Svenska Shell AB; civilingenjör E. Olsson; !ah.assistent Hj. Gustafsson samt docent P. Petersen. Konservatorer från Göteborgs Etnografiska Museum och Ystads Museum har under året praktiserat på konserveringsanstalten. Fil. kand. Anu Frithiof har varit anställd som assistent och stud. Birgitta Rosen, Marie Arwidsson, Annika Wendelbo Hansson och Charlotta Lundberg som praktikanter. 49 skolelever, därav 29 från Lund, har genomgått praktisk yrkesorientering på konserveringsanstalten.

Evenemang Tradit'.onellt samlades Knutsgillets bröder på Ku1turen till •Ola Toddy• den 3/ 1 och till papegojskjutning den 3/6. Trettondagen firades med vespergudstjänster i Bo se bo kyrka, stjärngossetåg och Staffanssång. Föremålsjakt » 12 rätt på Kulturen• och fototävling var uppskattade aktiviteter för februariledig skolungdom på museet i samarrangemang med tidningen

Arbetets •Kul i Lund- vecka • . I mars gav t eatergrupp en AchiBaBa för eställningar för museet s yngre besö kare med pjäsen •Ridd are Sune• i Vita huset s auditorium . Barnkarnevalsgeneralen Sven-Olof Eklund och hans m edhj älpare höll sitt intåg på delar av museets norra område i samband m ed Lunds studentkårs karne val och under hans ledning kunde besökarna roas av blandad kulturmixtur. Lunds spelmansgille och stadens musiknämnd hade som ett led i Lunds jubileumsfir and e inbjudit till Folkmusikens dag på Kulturen sista söndage n i maj. N ärmare ett hundratal spelmän från både Sverige och Danmark hörsa mmade kallelsen och visade prov på smittsam spelmansglädj e för en förtju st och t alrik publik. Tornabygdens folkdanslag dansade und er sommaren för museet s besö kare vid tre tillfällen och i likhet med tidigare år spelad e t eatersällskapet Proteus friluftsteater und er en sommarvecka på Kulturen. M ån ga ungdomar passad e på tillfä llet att knyta utländska kontakt er på den Internationella barndag som arrange rades 22/7. D et var deltagare i den internationella sommarbarnb yn utanfö r H öör, C ISV, som under en da g kom till museet fö r att und erhålla varandra och museet s besökare. Under t orsdagskvällarna i juli ägde en se rie musikandakter m ed för bönsinslag rum i Bose bo kyrka. Stiftet s kvinnoråd och k yrkobröder stod för de ssa och d et var för sta gånge n en sådan lekmannaa ktivitet ägde rum i Bose bo k yrka. I övrigt har i kyrkan trettio vigslar och fj orton barndop ägt rum, varj ämte d en vid ett tiot al tillfä llen varit upplåt en åt förenin gar fö r enskilda gud stjänst er samt hemsyst er- och scoutinvignin gar m.m . Lunds Husmod ersför enings julst ök blev en ojämfö rlig publiksucce . Entusiastisk medverkan av många kraft er m öjliggjord e d et lyckosamma resultat et . Unde r året har Kulturen t ag it emot fyra kongresser av särskilt intresse. Nordisk universitet skurs i sve nsk hist oria besö kte 3/6 och 8/6 Öst arp och Kulturen i Lund. D et fö rst a internationella symposiet fö r etnologisk mat fo rskning stud erade bl.a. spettkaksbakning i Blekingegård en den 24/8. En konfe rens fö r sve nska museilektorer förlad e en del av sitt m öt e till Kulturen och t og del av museet s und ervisningsverksamh et . Svenska arkeologiska samfund et hade årsmöt e på Kulturen den 3/ JO, varvid särskilt 950-årsutställninge n väckte intresse.

Kulturens restaurang har ge nom hälsovård snämnd ens beslut måst inskränka sig till trädgårdsser vering und er sommarmånad erna . I samband m ed upphörandet av H åkanssons välkända konditori erhöll Kulturen i gåva av urmakaremästare Sven Svensson en uppsättning av d e ga mla mö blerna, som vi hoppas i fr amtiden skall bilda inredning i ett av re st aurangrummen.

188

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med 507 nummer varav 431 genom gåvor. Accessionen omfattar nr fo.066-fo.572. Biblioteket har ökats med 1349 nummer varav 438 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 22.424-23.772. Arkivet har under året ökats med 412 nummer. Porträttarkivet har ökats med 84 fotografier. Excerpering av tidskriftsartiklar har utförts i sedvanlig ordning. Under året har bl.a. följande arkiv uppordnats: Kulturens ämbetsarkiv, Konstslöjdanstaltens arkiv, Sydsvenska Konstindustrilotteriets arkiv och C. G. Lindgrens samling.

E. BESÖK Museet i Lund har under året haft 88.327 besökare (mot 73.181 år 1969), varav 7516 studenter, 17.183 skolbarn och 6610 medlemmar av föreningen. Hökeriet har haft 10.186 besökare. Anläggningarna i Lund och Östarp uppvisar tillsammans en besökssiffra av 130.396 personer.

F. ÖSTARP Den l maj öppnades traditionsenligt Östarpshallen i år med utställningen Martin Åkessons djur. Malmöhus läns hemslöjd utställde och försålde hemslöjdsalster. Hallen besöktes fram till den l oktober av 13.939 personer. Gamlegården har hållits öppen för besökare under maj-september. Antalet besökare utgjorde 17.944. Östarpsdagen den 9 augusti gynnades av vädrets makter och besöktes av omkring 6000 personer. Dagen inleddes med friluftsgudstjänst, ledd av kyrkoherde Erik Berglund under medverkan av Lunds spelmangille och hälsningsanförande av intendent Bengt Bengtsson. På Gamlegården visades linberedning. Flaskskeppsbyggare, kopparslagare, krukmakare, spånkorgmakare och bärnstensslipare visade sin skicklighet. Vid Röddeån demonstrerade Malmöhus läns hemslöjd växtfärgning av garner. Spelmännen konserterade och Östarpsexpressen, ponnyåkning för barnen, rullade. Vid Möllegården anordnades ryttarlekar under medverkan av Torns ponnyklubb. I dalgången mellan möllan och Tingvallen sa'mlades så östarpsborna till höstagille med mycken mat, lek, dans och sång. En friareparad, där de hjärtats utvalda uppvaktas av sina beundrare, kommenterades av fru Charlotte Weibull och museilektor Ingemar Jeppsson. Ringsjöbygdens spelmanslag, Folkdansens vänner, och Hembygdsgillet i Malmö, Tornabygdens folkdanslag och Lunds spelmansgille medverkade. På Tingvallen avslutades dagen med att Hans Nilsson och Tornabygdens folkdanslag lekte och dansade med barn och vuxna.

189

För Kulturens många vänner i och kring Östarp, som entusiastiskt och oegennyttigt ställt upp, blev denna Östarpsdag en ny triumf. För Gamlegårdens tillsyn har svarat lantbrukare och fru Nils Jönsson. Vid utställningshallen har fru Alma Andersson och fru Ester Nilsson fungerat som biljettkassörskor. Jakttillsyningsman har varit frisörmästare Inge Dahlbom.

G . KULTURENS TOPPELADUGARD, NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN Stiftelsens förvaltning har ombesörjts av Kulturens kansli och Skandinaviska Banken i Malmö. Skogsbruket har förvaltats av Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län. Lund i januari 1971. Styrelsen

1970 ARS DONATORER Förteckning över dem som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet. Akademiska föreningens arkiv, Lund Banktjänsteman Albin Andersson, Lund Föreståndare Nils Andersson, Lund Tapetserare Ragnar Andersson, Lund Baldakinsalen, Köpenhamn Herr Hugo Bengtsson, Lund Fru Hulda Bengtsson, Lund Hypotekskassör Ake Bergenstråhle, Växjö Redaktör Lars Berglund, Sjöbo Fil. dr Allan Bernten, Stockholm Amanuens Karin Blomqvist, Lund Docent Ragnar Blomqvist, Lund Direktör och Fru Carl-Eric Borgenstierna, Lund Doktorinnan Gertrud Brinke, Lund 190

Fru Ingrid Bruzelius, Lund Fröken Ulla Bruzelius, Johanneshov Fru Stina Callmer, Hälsingborg Fru Karin Clason, Stockholm Monsieur Achilles Cominos, Aten Fröken Hilma Dahn, Lund Herr Knut Egeröd, Mölndal Fru Gustava Ekblads dödsbo, Lund Ambassadör Nils-Erik Ekblad, Lund Fru Siri Eklöw, Göteborg Disponent Melcher Ekströmer, Fågelfors Konsul Cimon Eliasson, Malmö Fil. stud. Thomas Engel, Lund Med . dr Ebba Enghoff, Uppsala Apotekare Brita Erixon, Lund Konservator Hans Erlandsson, Lund

Disponent Einar Fasth, Växjö Fru Estrid Faurholt, Charlottenlund, Danmark Konstnärinnan Elsa Flensburg, Stockholm Fröken Louise Flensburg, Stockholm Herr Jörgen Frank, Lund Fil. mag. Tommy Forss, Lund Föreningen Gamla Christianstad Socionom Gertrud Gasslander, Lund Mrs Marianne Gohrn, Los Angeles Försäljningschef Bertil Grafström, Lomma Fröken Ingrid Grönwall, Lund Gustafsbergs Fabriker, Stockholm Fru Greta Gustafsson, Lidingö Herr Gunnar Gustafson, Trelleborg Fröken Nora Gustafson, Bromma Fröken Hanna Gustavsson, Höör Jur. ka~d. G. Hafström, Stockholm Distriktsöverlärare Helge Hafström, Hässleholm Grevinnan Marie Hamilton, Kristianstad Konservator Eric Hanson, Malmö Fröken Igri Hanson, Malmö Fru Anna Hanssons dödsbo, Lund Bokbindare Ernst Hansson, Lund Fru Helga Hansson, Uppsala Förlagsdirektör Johan Hansson, Äppel viken Doktor Inga Haraldsson, Lund Fröken Maria Hartelius, Stockholm Kyrkoherde Gunnar Hederström, Malmö Fru Hedvig Hederström-Hanson, Hälsingborg Kamrer Sune Hellborg, Lund Helsingin yliopisto, Helsingfors Museumsinspektör Henning Henningsen, Helsingör Fru Britte-Marie Herlin, Lund Professor Pelle Holm, Lund Fru Inga-Kari Holmstedt, Lund

Bokhandlare Peter Horndahl, Flen Lab.-ass. Sten Håkansson,Lund F.d. byrådirektör Erik Hård af Segerstad, Växjö Fru Margaretha Högberg, Malmö F.d. folkskoll. Axel Hörlen, Ystad Fil. dr Ingemar Ingers, Lund Ambassadör Gunnar Jarring, Viken Bokhandlare Gunnar Johanson-Thor, Lund Tobaksh. Johan Jonasson, Malmö Fröken Ingela Juhlin, Malmö Fru Anna Jönsson, Lund Fru Elisabeth Jönsson, Malmö Hemmansägare Gunnar Jönsson, Revingeby Lantbruk. Hilding Jönsson, Veberöd Hamnkamrer Tage Jönsson, Karlshamn Karlskrona stad Herr Gotthard Karlsson, Emmaboda Herr Ulf Karlsson, Lund Fröken Hilda Kellgren, Lund Fil. dr och Fru Sven T. Kjellberg, Bjärred Fröken Anna Kockum, Bjärred Konstnär Hans Krondahl, Brösarp Redaktör Tore Lager, Malmö Arkitekt Birger Larsson, Lund Fru Britta Larsson, Ystad Ingenjör Kjell Gustaf Larsson, Lund Konstnär Ake Waldemar Larsson, Malmö Fru Marika Leander, Lund Fil. kand. Karna Lellky, Lund Fil. mag. Carl Gustaf Lilljeroth, Nynäshamn Överstinnan Inga Lindahl, Uppsala Fru Elsa Linder-Malmstein, Viken Fru Ulla Linder-Welin, Lund Veterinär Johan Lingårdh, Lund Herr Stig Lindholm, Lund Civilingenjör Sef Lindqvist, Lund Antikvarie Märta Lindströni, Lund

Fru Thyra Lindström, Katrineholm Civilingenjör Ake Linnarsson, Jönköping Fru Ell y Ljungman, Lund Fru Ulla Lundberg, Trelleborg Skomakarem. Adolf Lundqvist, Lund Herr Nils Magnusson, Smedstorp Malmö Antikurmakeri, Malmö Doktor Ernst Manker, Stockholm Fru Anna-Stina Melin, Lund Fröken Kerstin Miintzing, Göteborg Fil. kand. Eric M årtensson, Lund Tand!. Erik och Eva Möller, Eslöv Direktör J. 0. Naucler, Perstorp Överläkare Alvar Neander, Lund Miss R. Meerincx, Arnhem Lantbrukare Fritz Nilsson, Lund Antikvarie Nils Nilsson, Lund Auktionskomm. Ture Nord, Lund Odont. kand. Staffan Nordin, Höör Vet. Sten Nordlund, Broddetorp Fabrikör Walfrid Nordström, Lund Fröken Märtha Norehn, Malmö Herr Anders Ohlsson, Trelleborg Fru konstnär Anders Olsson, Malmö Fru Ester Paulsson, Lund Fru Ida Persson, Lund Öve rste Ake Rehnberg, Lund Målarinna Anna-Lisa Reuter-Lorenzen, Nyköbing-Falster Fil. kand . Gunilla Rinman, Stockholm Fru Ada Ro os, Lund Fru Lizzie von Rosen, Malmö Fru Lena von Rosen, Lund Professor A. Ruuth, Buenos Aires Fru Margit Rydberg, Lund Fru Inge borg Rördam, V . Torup Professor och Fru Philip Sandblom, Lausanne Doktor Albert Sandklef, Varberg Fru Hildegard Sarpe, Malmö Med. dr Per Selander, Falsterbo Fru Inga Sjödahl, Lund

Fröken Signe Skoog, Lund Fru Ulla Smith-Petersen, Lund Friherrinnan Signe Stiernblad, Lund Doktor Konrad Strauss, Miinchen Grevinnan Ebba Strömfelt, Katrineholm Strömma textil, Gamlestaden Svenska Sockerfabriks AB, Malmö Fru Addy Svensson, Lund Urmakare Sven Svensson, lund Professorskan Greta von Sydow, Lund Bankdirektör Alexis och fru Stanny Söderberg, Malmö H err Torsten Söderman, Ängelholm Fru Greta Tandberg, Lund Fru Ulla Thorell, Karlskrona Fru Annie Tjus, Stockholm Torna och Bara Domsaga, Lund Fru Margareta Treutige r, Täby AB Hugo Troeds industrier, Bjärnum Fröken Stina Trägårdh, Malmö Trnnder Museum Fru Maja Upmark, Stockholm Redaktör Waldemar Wahlöö, Lund Fru Marie Wallström, Lund Professor och Fru Lauritz Weibulls st erbhus, Lund Fil. kand. Ing-Mar ie Werkström, Lund Fru Gudrun Werner, Malmö Fru Aina Westling, Karl st ad Fru Olga Wetterberg, Lund Wickmans Eftr., Lund Arkiva ri e Sten-Bertil Vide, Dalby Fru Anna Wiebens döds bo gm fröken Hanna Gustafsson, Höör Kon se rvator Uno Wihlborg, Lund Fröken Kerstin Aberg, Strängnäs Fru Ann-Sofi Akerberg, Lund H err Leif Aman, Örtofta Försöksledare Hans Aval!, Alnarp