Issuu

Kulturen 1970

En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

Boken är redigerad av Bengt Bengtsson Tryckt på Berlingska Boktryckeriet i Lund 1970 Färgfotot för omslaget är utfört av Lennart Hansson, Institutet för Färgfoto, Malmö Upplagan är 26 .000 exemplar

Innehåll

7 17

33 53 78 85 98

rn8 111

113 1 29

143 151 157 189

Bengt Bengtsson Vad som sig ... Märta Lind ström Medeltida textilfynd från Lund Ernst Fischer Damen med enhörningen Ingegerd Henschen Tygtryck för folket och folkligt tygtryck Christina Lindvall-Nordin Några skånska bårtäcken Gertrud Ingers »Sänk mig i gravens gömma milt» Ulf Hård af Segerstad Om Alf Munthe Ingemar Jeppsson Nätteltyg Sven B. F. Jansson Nytt runfynd i Lund Nils Lindhagen C. G. Lindgrens Hill-donation Bengt Bengtsson Dryckeshornet Barbro Astrand Ståndur på konsol Sten-Bertil Vide Natthökaren som jag minns honom Ragnar Blomqvist Knut den store - Lunds grundläggare Årsredogörelse

Kulturens publikationer KULTURENS ÅRSBÖCKER Följande årgångar kan erhållas för 15 kr: 1936, 1940-1942, 1947-48, 1950 och 1955-1965 samt för 25 kr : 1966-1969.

FRÅN KULTUREN HAR UTGIVITS Harry Bergquist och Johannes Lepiksaar: Animal skeletal remains from medieval Lund. Pris kr 8: - . Ragnar Blomqvist och Anders W. Mårtensson: Thulegrävningen 1961. Pris kr 30: -. Res medirevales. Festskrift till Ragnar Blomqvist. Pris kr 50: - . Ur Kulturens samlingar (i samarbete med ICA-förlaget): Bengt Bengtsson: Matsilver förr och nu. Pris kr 9: 75. Maj Fehrman: Kuriöst och vardagligt. Pris kr Il: 75. Barbro Astrand: Gamla ur. Pris kr Il : 75. Sigfrid Svensson: Gammalt dräktsilver. Pris kr 12: 75. Bo Gyllensvärd: Kinesiskt porslin. Pris kr 17: 75. Bengt Bengtsson: Gammalt silver. Pris kr 17: 75.

KULTURENS JULKORT I FÄRG 1 »Om Christi Födelse. Luc: 2 Cap» från väggbonad i Breareds sn. Halland. 2 Vinterlandskap av Anders Montan. 3 »Julbordet ordnas» - interiör från stuga på 1700-talet. 4 Staffan Stalledräng - julspel av Kulturens barnkör. 10

Röda tulpaner i ställ av Sölvesborgsfajans med blå dekor. Nr 1-4 är av vanlig vykortsstorlek och finns både enkla och dubbla med text nGod Helg tillönskar». Pris : enkla 40 öre/st, dubbla (med kuvert) 75 öre/st. Nr 10 storlek ca 17 X 12 cm, finns både enkelt och dubbelt utan text. Lämpligt även som gratulationskort. Pris: enkelt 50 öre/st, dubbelt (med kuvert) 1 kr/st.

KULTURENS VYKORTSSERIER I FÄRG Varje serie består av 24 vykort i färgtryck med bilder av föremål ur Kulturens samlingar. 2

3 4 5 6 7 8 9 10

Målningar av Anders Montan med motiv från Sydskåne. Målningar, akvareller och skisser av Bengt Nordenberg med motiv från bl.a. Småland, Halland och Blekinge. Idyller i rokoko, motiv från snusdosor av emalj. Den lilla världen, porslinsfiguriner. Vingade väsen på asiatisk och västerländsk keramik. Fest och fromhet, motiv från sydsvenska bonadsmålningar. Textil djurpark, kända och okända djur från vävnader och broderier. Allt mellan himmel och jord. Föremål ur Kulturens samlingar. Episoder och anekdoter, ett urval av Bengt Nordenbergs främsta arbeten. V är/den i smått - ting och människor i miniatyr. Pris per serie kr 8: -.

Beställning sker hos Kulturen, Lund (tel. 046/ I I 69 30). Moms och porto tillkommer på ovan angivna priser.

BENGT BENGTSSON

Vad som sig ...

En institution som Kulturen kan inte existera utan positiv medverkan utifrån. Det kan gälla förståelse från myndigheter i form av generösa anslag, donationer av penningmedel för viktiga arbeten eller för inköp till samlingarna, gåvor av föremål från eget hem eller egna samlingar, goda råd och handtag från experter eller andra kloka personer och sist men inte minst spontana uttryck för sympati och uppmuntran. Under 1969 har allt detta skett och det finns anledning att här ge uttryck åt stor tacksamhet. Att Kulturen har fått väsentligt ökat anslag från Lunds stad har glatt oss mycket, även om vi vågade hoppas på en sådan ökning. Vi håller fortfarande på museets »universalitet» - som Karlin uttryckte det - och detta bidrar till att vidmakthålla Kulturens anseende som en internationell sevärdhet. Men de stora internationella samlingarna bortskymmer inte vår starka anknytning till staden Lund och inte minst till dess äldsta kulturhistoria. Lund grundades av Knut den store 1020 och 950-årsminnet firas på mångahanda sätt, bl.a. genom en påkostad utställning i Vita huset på Kulturen. De fynd, som där visas - många för första gången - vittnar inte bara om Lunds medeltida kultur och stadens internationella förbindelser utan även om den kapacitet vad grävning och konservering beträffar, som nu kännetecknar museets lundaarkeologiska avdelning. Som en extra hyllning till 950-årsjubileet har denna årsbok bett f. stadsantikvarien Ragnar Blomqvist skriva något 7

om sitt specialämne, Lunds äldsta historia. Han för oss in i en tid av stora omvälvningar, då militära företag över haven slog riken samman - eller sönder~ - och då den enkle stadsbon eller bonden aldrig riktigt visste vem som var deras överherre. Konung Knut Svensson tillhörde säkert inte Guds bästa barn, men det är inte mannen vi firar, utan händelsen. När man planerar en årsbok med textil som huvudtema, råkar man ut för diverse bekymmer, som framför allt bottnar i ämnets gigantiska vidd. Vi har under arbetet upptäckt, att vi skulle kunna fylla tio böcker, men vi måste ju begränsa oss. Även andra ting inom Kulturen bör självklart behandlas, framför allt märkliga nyförvärv. Till sådana kan vi emellertid också räkna våra medeltida textilfynd från Lund, eftersom de - visserligen länge i Kulturens ägo - först nu kunnat konserveras i vår förnämliga konserveringsavdelning. Det är första gången ett sådant material blir grundligt (om ej i sin helhet) bearbetat och publicerat. Vi är glada att bland författarna i årsboken se tre stora namn inom textilforskningen, Fischer, Henschen och Ingers. Det blir nog tillfälle att i följande årgångar ta del av nya resultat av deras studier. Ulf Hård af Segerstad, vår främste skrivande kännare av modern konstslöjd, hälsas också välkommen i raden av författare, denna gång med en fin och inträngande presentation av vår store textilkonstnär Alf Munthe. Efter ett drygt års arbete kunde Ystadhuset - som Karlin en gång döpte det till - åter öppnas. Byggnaden hade då genomgått en grundlig inre restaurering och den utställning av mått, mål och vikt, som tillsammans med en handelsbodsinteriör varit inrymd i bottenvåningen, hade omordnats och moderniserats till »Mått-vikt-värde». Handelsboden försvann, den hade förekommit på Baltiska utställningen 1914, och sedan åter ordnats i Ystadhuset men i och med tillkomsten av Kulturens hökeri ansågs den obehövlig. I övre våningen befann sig även förut den interiör från Skånes Enskilda Bank i Ystad, som Kulturen emottagit på 1940-talet, men hade nu flyttats för att bereda plats dels åt en ny trappa, dels 8

r. Från invigningen av den nya avdelningen Mått-Vikt-Värde. Kulturens ordförande, landshövding Gösta Netzen, tar en pris ur Skånes Enskilda Banks »bjudedosa». Foto Hagblom.

en modern monterinredning, där bankväsendets utveckling från ursprunget till vår tid belyses. Kulturen står i stor tacksamhetsskuld till Skandinaviska banken, som på ett föredömligt sätt visat, att den känner ansvar för fortbeståndet av den värdefulla samling, som banken tidigare anförtrott Kulturen. Den av banken bekostade nyinredningen ger oss nu möjligheter att på ett helt annat sätt än förut levandegöra de företeelser, som i form av redskap för mätning och vägning och i form av mynt, sedlar och bankpapper reglerat och befordrat rationellt näringsliv. Ett väsentligt tillskott till denna nyordnade avdelning blir den specialvägledning, som just är under utarbetande och som kommer i tryck under året. Ett museum har endast i g

2 . Antikvarie Gunilla Eriksson med ett K'ang-hsi-fat ur den Schmitzska samlingen. Foto Hagblom.

undantagsfall möjlighet att framställa en »generalkatalog» där alla avdelningar blir fylligt behandlade och en sådan vägledning blir svårhanterlig (och svårsåld!) redan genom sin tjocklek och tyngd, vartill kommer det ekonomiskt äventyrliga i ett sådant företag. Om man i stället har en summarisk, men dock någorlunda täckande beskrivning av museet och dess samlingar som Kulturens och kompletterar den med smärre, tryckta eller kanske ibland stencilerade specialvägledningar, som fylligare redogör för tillfälliga eller permanenta utställningar, är man enligt min mening inne på rätt väg. Detta under nuvarande förhållanden, vad publikintresse och ekonomi beträffar; förutsättningarna kan ändra sig. Till den eleganta vägledningen bland »Ölets käril» fogar sig alltså den snart utkommande »Mått-vikt-värde,» som vi hoppas IO

3. C. G. Lindgren ( l 8881969 ). Porträtt i färgkrita från omkring 1912 av »glasmålaren » Anders Nilsson, som var Lindgrens hyresvärd under hans studenttid i Lund.

skall bli till glädje för den intresserade »privatbesökaren» och även kunna tjäna som hjälpmedel för studiegrupper av olika slag. I denna årsboks förra årgång omnämndes Svea och Wilhelm Schmitz' stora keramiska donation. Vi kunde vid årsmötet r 969 öppna den vackra utställningen av det samlade materialet och publicera en fyllig och om vi får säga det själva, elegant katalog. Den vittnar inte bara om det kinesiska och europeiska porslinets kvalitet, utan också om en samlingsvurm som delats av två äkta makar och vittnar alltså om ett icke oväsentligt inslag i vår nutida västerländska kultur. En frikostig donation, som också den gav impulsen till en god utställning, var Pripp-Bryggeriernas gåva av det märkliga I I

4. Det kan spritta i benen även på en till åre n kommen turist fr ån USA, när man spelar upp till folkdans på Kulturen. Foto Hagblom . 12

5. Trolovningskalas på Östarpsdagen med åtskilliga tusen åskådare på gräsparketten. Foto Hagblom.

dryckeshorn som närmare behandlats i denna årsbok. Utöver vad som där (och i årsredogörelsen under rubriken utställningar) säges, vill man gärna uttrycka en varm uppskattning av den spontana entusiasm, som präglade represent anterna för »en glad givare», från den första bekantskapen med den märkliga pjäsen till det trivsamma öppnandet av utställningen »ölets käril», som försiggick i gammal god Kulturenstil, och med öl i sejdlarna. »Min samling av Hill-tavlor, teckningar och pasteller skall vid mitt frånfälle återbördas till där de hör hemma och om13

händertagas av Kulturen till minne av mina föräldrar, som vila på Lunds kyrkogård, och som tack för allt som mitt älskade Lund betytt för mig un-der ungdomsåren .» Så skrev konstälskaren och samlaren, Kulturens gamle vän C . G. Lindgren i ett ännu opublicerat manuskript om sin märkliga samling. C . G. Lindgren kom ganska snart efter sin juridiska examen till Stockholm, där han fram till sin pensionsålder tjänstgjorde vid Kammarkollegiet. Hans hem på Söder vittnade om hans kontakter även med annat skånskt måleri än det, som representerades av Carl Fredrik Hill, och hans Kinaintresse åskådliggjordes av keramik- och bronsföremål i en myckenhet, som hotade spränga hans blygsamma trerumslägenhet. C . G. Lindgren avled i februari 1969 efter nyss fyllda 80 år. Hans gåva till Kulturen - som utom Hillsamlingen omfattar keramik, bronser och målningar - är nu under bearbetning och kommer snart att utställas. C. F. Hills målningar och teckningar får ett eget rum i Vita huset. Nils Lindhagen granskar i denna årsbok den märkliga samlingen. Vad Kinamaterialet beträffar, kommer det att behandlas i nästa årgång, sedan det konserverats och fotograferats. Det blir Östasiatiska museets chef, docent Bo Gyllensvärd, som skall bearbeta detta värdefulla tillskott till Kulturens Kinasamlingar. »Kungafonden» har hjälpt oss än en gång, nu med en donation till fotografisk utrustning. Fastän varje museitjänsteman måste kunna sköta en kamera, har vi hittills saknat förstklassig apparatur och vi har inte haft möjlighet att i mörkrum framkalla våra filmer och åstadkomma publiceringsbara kopior. Det har också varit bekymmersamt att vid våra grävningar i Lund behöva arbeta med omoderna kameror. Nu har vi ett modernt, om än litet, mörkrum och vi är i stånd att producera (åtminstone tekniskt sett) förstklassiga bilder. Och nu siktar vi på ett »lärdomshistoriskt» museum. Jag använder citationstecken, dels därför att namnet inte är bestämt och dels för att ordet lärdomshistoria låter så tungt

6. »Det äldsta porträttet av en skåning» på en av runstenarna i Hunnestadsmonumentet beundras av deltagarna i ett internordiskt möte. Foto Hagblom.

och vördnadsbjudande. Vad vi - med hjälp av anslaget från Wallenbergska stiftelsen - avser att göra är en livligt arbetande avdelning inom Kulturen, där människans ökade kunskaper om världen och om sig själv kan åskådliggöras. Och detta skall ske inte så mycket genom fasta museiuppställningar som genom en fortlöpande rad av t emautställningar, åtföljda av en pedagogisk verksamhet, som ska ll vända sig till olika slag av grupper i samhället. Vi hoppas på ett stimulerande samarbete med universitetet och skolan IS

under förberedelsearbetet och tror att professor Anders Otto Lindfors' gamla vackra hus skall kunna återöppnas inom loppet av 1971. Sommaren l 969 gav de flesta en önskesemester, även om många kände ett styng i hjärtat vid tanken på vad torkan betydde för jordbruket. För museernas del fann man emellertid, att medaljen hade en baksida genom att besöken under juli och augusti blev färre än väntat. Bortfallet av semesterbesökare på Kulturen under sommaren kunde beräknas till i runt tal 7 0001 vilket emellertid kompenserades av en ökning av besökarna på Östarp med nästan lika mycket. Från andra håll - t. ex. i Danmark - inrapporteras samma fenomen och man kan dra den slutsatsen, att besökarna sökte sig från städerna och i stället uppsökte sådana lantliga utflyktsmål, och ligger på lagom avstånd och som erbjuder kultur och natur i förening. För städernas museer var det alldeles för vackert väder I En ide, som kanske skulle minska bortfallet vid sådan väderlek, vore att återställa de »simdammar», som Per Henrik Ling anlade här för att lära studenterna simma och som nu kvarstår endast som en liten vacker fiskdamm. Det är kanske inte alla som vet, att man här kan se resterna av Sveriges (Nordens?) första swimmingpool? Men vad har vi inte på Kulturen) Skämt åsido, det finns alltså ingen anledning att se dystert på situationen; det lilla hacket i Kulturens stadigt stigande besökskurva säger oss något som vi borde se som något helt naturligt. Vi kunde emellertid bjuda sommarmånadernas drygt 50 ooo besökare på åtskilligt utöver det normala i form av permanenta och tillfälliga utställningar. De gästande folkdanslagens framgångar vittnade om att denna livskraftiga rörelse har förankring hos den breda publiken. Kulturens gräsmattor, kringgärdade av vackra gamla byggnader består också en idealisk scenbild.

MÄRTA LINDSTRÖM

Medeltida textilfynd från Lund

Till färg bild I Här nedan och i följande bildsvit presenteras i all korthet en första bearbetning av 645 textilfragment från 1000-1300talen och ett från 1500-talet, funna vid arkeologiska undersökningar i Lund. Det är i huvudsak fynd som kommit i dagen vid 1960-talets grävningar och med säkra dateringar. Det tidigare materialet har, med några undantag, inte tagits med denna gång. Fynden fördelar sig på följande sätt: 6 st från grävningar i Kv. Apotekaren 5, 19rn-13 (Skandinaviska Banken), 11 st/Vårfrugatan, 1934, 14 st/Kv. Färgaren 22, 1961 (Thulehuset), 527 st/Kv. St. Botulf 12 V och 12 ö, 1964-65 (Stadshallen med kontorshus), 73 st/Kv. Glambeck 41 1966 (Svenska Handelsbanken), 1 st/Kv. St. Peter 27, 1968 (Stadsbiblioteket) 1500-talsfynd och 3 st/Kv. Brunius 14, 1968 (Domus). Som vi ser ligger alla fyndplatser, utom två, vid eller nära torget. Ett team på fyra personer har i drygt sex veckor analyserat och arbetat fram en grundtabell och specialtabeller för bindning, spinning, trådantal och material. En översikt av material och olika f yndtyper och deras fördelning i tiden ses på tabellen s. 18. Tabellerna aktualiserar en mängd problem angående material, teknik, redskap, vävcentra, import och spridningar etc. som för sin lösning kräver samarbete mellan fackmän av olika slag.' I Sverige finns, utom i Lund, stora, preliminärt bearbetade textila fyndkomplex från grävningarna i Gla Lödöse, Nyköping och Söderköping och mindre från Landskrona, 2

Preliminär översikt av mat erial och föremålstyper. Mater ial

Förcm ålst yp .

,,.0 ö ~

:q rl-

8' il

Ylle och ull

Djurpäls finare Människohår Tagel

Tygfragment, tuskaft treskaftskypert, dubbelkypert s.k. samitum Band, fläta, snörmakeri Sysilke Tygfragment, tuskaft treskaftskypert treskaftskypert, ryabotten treskaftskypert, gåsögon fyrskaftskypert filt, stampad Band, flätat Vante, nålbunden Garn, pälsbitar och lockar av får och get Lockar, tussar

Lockar Band, flätat Lockar, snodder Svinborst Knippen Tygfragment, tuskaft Lin tre skaft Lin eller hampa Tråd, garn, snören (bitar) Snören, rep (bitar) Stjälkfiber

cc o

;:;i~o..

~.:s ~

l l

3 5

"~ 7;"

Thule-gräv ning

Siden

17 274

14 36

6 2

21 6

29 4

6 3

3 I

4 13

4 7

14 26

3 I4 5

5 3 2 69 390 2 3 27• 12

56 13 6

Not: Fynd, som kan dateras till senare delen av 1300-talet samt 1400-talet, saknas i detta material.

8 2 2 12 28

Skara, Uppsala och Varberg, beskrivna av A. Geijer och A.-M. Franzen i festskriften till Ragnar Blomqvist, Res Mediaevales 1968. Utomlands skall särskilt polackerna nämnas. Brygg en i Bergen och engelska fynd bör ha mycket att ge som jämförelsematerial, när de en gång publiceras. Vid genomgång av trådantalet i ylletygerna ligger de lägsta siffrorna på tyger vävda i tuskaft, 20 X 20/ 10 cm. I den stora gruppen med 8-18 varptr/cm är sammanlagt 39 st tuskaft eller fyr skaft och 342 st treskaftskypert med en topp mellan 10-14 varptr/cm X 8-11 inslagstr/cm. I de tätaste kvaliteterna har tuskaften 20-21 varptr/cm, treskaften 2050 varptr/cm och fyrskaften 20-40 varptr/cm. Det mesta är vävt av naturfärgad ull, mörkare eller ljusare. En del vadmal är infärgad i svart, brunt eller brunrött. Kläde och liknande är mest svart eller rött, från brunrött till purpur. I mikroskop har klart gula ränder kunnat ses. Flera tekniska detaljer och variationer visar släktskap med danska mossf ynd som är mer än tusen år äldre. Naturligtvis också med Birkafynden där tidsskillnaden är ganska liten. Stickprov av olika fibrer har blivit undersökta på Statens Provningsanstalt i Borås. I Kulturens årsbok 1945 finns en uppsats av Margrethe Hald om den nålbundna »Lundavanten» och fynden från »Thule» har beskrivits av Karin Blomqvist i »Thulegrävningen 1961» (R. Blomqvist, A. W. Mårtensson). Den stora fyndmängden i Kv. St. Botulf är ingen tillfällighet. I medeltidshandlingarna är omkring tio skräddare namngivna och i alla de fall då man vet var de bodde, så var det vid torget. Någon »västan torget » men flera »Östan för Torggatan i lilla Vårfru kyrkosocken» (vid nuvarande passagen). Det mesta wm hittades var klippta och rivna bitar, slitna kantningar och garnrester som sopats ner i avfalls- och gödselgropar. Kvaliteterna växlar från enklaste hemvävda vadmal till förnämligaste importerade kläden och tunna ylletyger. Sidenremsor i dubbelkypert s.k. samitum fanns här. Två sidenremsor är av samma typ men inte med samma mönster, 19

r a och b. Fragmen t av rya, ylle, 1000-talet. Botten 3-skaft, kypert, n ock av ospunna ulltottar, 15 X g cm . Varp och inslag S, g X 3 tr/cm. Kv. G lambeck 4, K.M . 59.126: 477 . a) Förminskad till 314 .

som de vi lka en gång prytt ärkebiskop Andreas Sunessons skrud eller klädnad i början av 1200-talet och som finns på Lunds Univ. Hist. Museum. Rester av linne är mycket sällsynta under dessa f yndomständigheter. Det finaste stycket, i tuskaft och 2 X 1,5 cm, återfanns i Kv. Glambeck 4 och dateras till rnoo-talet. På samma ställe hittades också flera bitar av veckat siden och lockar av finare djurpäls. Det märkligaste fyndet är dock här ett stycke rya från rnoo-talet. Den är svart, med yllebotten i treskraftskypert och - vilket är det intressanta i det här sammanhanget - med nock av långa, naturliga ulltottar 20

b) Förstorad

ggr .

Schemati sk teckning som visar inläggningen av nocken och bindninge n i treskaft skypert p å rya n fr ån Kv. G lambeck 4. 21

2. Fragment av tyg, ylle, lOOo-talet. (avigsidan) 3-skaft, kypert, mellanbrun med brunröda inslagsränder, l4 X 12 cm. Varp Z, inslag S, 9 X 9 tr/cm. Kv. St. Botulf 12 V. K.M. 57.382: 699. Förminskad till %. 22

3. Fragment av tyg, ylle, 1200-talet . Tuskaft, svart, 4 X 2,5 cm. Varp Z, inslag S, 8 X 6 tr/Cin. Kv. St. Botulf 12 V. K.M. 57 .135: ro68. Förstorad 1/ 2 g.

4. Fragment av tyg, ylle, r roo-talet. Tuskaft, svart, l5 X 7 cm . Varp och inslag av 2/tr Z-tvinnat garn. 3 X 3 tr/Cin. Kv. St. Botulf 12 V. K.M. 57. 135: 93. Förstorad 1/ 2 g.

5. Fragment av tyg, ylle, uoo-tal. 3-skaft, kypert, gåsögon e ller diamantkypert, brunsvart, 8 X 6 cm. Varp Z, inslag S, 22 X 13 tr/cm. Kv. St. Botulf 12 V . K.M . 57.135: 1429 . Förs torad 1/ 4 g. G åsögonmönstrade yllevävnader av denna typ är kända tidigare, från gravfynd på Bornholm, yngre germansk järnålder, 6-800-talen (M. Hald) och från sju gravar på Birka (A. Geijer) . Varptätheten väx lar från 22-55 tr/cm. Bornholmsfyndet har 50 v-tr/cm.

och med en knut till vilken författaren ännu så länge inte funnit någon direkt motsvarighet. Vivi Sylwan frågar sig i verket »Svenska ryor» om den stora språkliga likheten mellan det fornvästnordiska verbet ryia (rycka ullen av fåret då den begynner lossna) och substantivet rya kan ha en faktisk orsak. Och vidare att det finns inget tekniskt hinder, men inga sådana ryor är kända. På Färöarna används ännu ordet royta för samma sak (rycka ullen av ... Kjellberg, Ull och Ylle). Det hittills äldsta kända nordiska materialet omfattar fragment av flossavävnader från gravfälten i Valsgärde (ca 7 50 e. Kr.) och i Birka samt i danska bronsåldersfynd (ca 1500 f. Kr.), rester av nock på två mössor och en mantel. I skrift finns ryan belagd i Norden först på 1400-talet i Vadstena klosterregler. »Lundaryan» är ovanligt välbevarad och har kunnat undersökas noggrannt. Den är ett viktigt bidrag till vår textilhistoria.

6. Fragment av tyg, ylle, l loo-tal. Tuskaft, varannan varptråd dubbel, mörkbrunt, l7 X 11 cm . Va rp Z, inslag S, 20 X 6 tr/cm. Kv. St. Botulf l 2 Ö . K .M. 57. 135: 1450. Förminskad till 3/4.

7. Bit av valkat ylletyg, l lOO-talet . 4-skaft, liksidig kypert, mörkbrunt, 8 X 4 cm. Varp Z, inslag S, l2 X 6 tr/cm. Kv. St. Botulf 12 ö. K.M . 57.135: 888. Förstorad 1/ 2 g.

8. Fragment av tyg, ylle, 11 00-talet. 3-skaft, kyp ert, ljusbrun med svarta inslagsränder, 12 X 3,5 cm. Varp Z, inslag S, II X g tr/cm. Kv. St. Botu lf 12 ö. K.M. 57.135: 1427. Förstorad 1/ 4 g. ·

g. Fragment av tyg, ylle, 1 roo-tal. 3-skaft, kypert, omväxlande varpoch inslagseffekt, me ll anbrun, mycket ojämnt garn . 7,5 X 6 cm. Varp Z, inslag S, g X 8 tr/cm . Kv. St. Botulf 12 ö. K.M. 57 .135: 1406 . Förstorad 1/z g.

10. Fragment av tyg, ylle, r 100-tal. 3-skaft, kypert, svart 13 X 9 cm. V arp Z, inslag S, 46 X 9 tr/cm. Kv. St. Botulf 12 V. K.M. 57.382: 699. Förs torad 1/ 2 g.

r r. Fragment av tyg, ylle, 1100-talet. 3-skaft, kypert, mörkbrunt, 12 X 7 cm. Varp Z, inslag S, 6 X 3 tr/cm. Kv. St. Botulf 12 ö . K.M. 57 .135: 219 . Förminskad till 3/4.

12. Bit av tyg, ylle, I 100-talet. 3-skaft, kypert, rödbrun, 10 X 7 cm. V aip Z, inslag S, 12 X 8 tr/cm. Kv. St. Botulf 12 Ö. K.M. 57.135: 1254. Förstorad 1/ 2 g.

13. Fragment av tyg, ylle, r roo-talets senare del. 3-skaft, kyp ert, rödbrun m ed svart varprand av tvinnat 2-tr garn. ro X 8 cm. Varp Z, inslag S, r7 X 8 trlCin. Kv. St. Botulf 12 Ö. K.M . 57.135: 1248. Natur!. stor!. 14 a. Tygbit, ylle, uoo-talet. 3-skaft, kypert, brun med smala inslagsränder i mörkbrunt och mörkrött, ojämnt garn, 12 X 5,5 cm. Varp Z, inslag S, r r X 7 tr/cm . Kv. St. Botu lf 12 V. K.M. 57.382: 1252. Förminskad till 314 . 14 b. Tygbit, ylle, l roo-talets se nare del. Tuskaft, brunröd, randad med inslagsrips i ljusbru nt och brunrött. 15 X 5 cm. Varp Z, inslag S, ro X 10 tr/cm, rips 17 insl.tr/cm. Kv. St. Botulf 12 V . K.M. 57 .382: 1245. Förminskad ti ll %.

l 5 a. Fragment av tyg, yll e, l l oo-tal. 4-skaft, liksidig kypert, brunrött. Mycket fint kammat garn, 35 NM (Numeri skt Mått), uppg. fr . St. Provn . Anstalt, Borås. 8 X 1,5 cm. Kv. St. Botulf 12 V. K.M. 57.382: 208 . Förstorad 1/z g.

rs b. Bit av tyg, ylle, l 200-talets förra de l. 4-skaft, liksidig kypert, gråbrun, 8 X 6 cm. Varp Z, inslag S, l2 X 9 tr/cm. Kv. St. Botulf 12 V. K.M . 57.382: 456 . Förstorad 1/z g.

16 . Fragment av linne, 1200-talet. 3-skaft, kypert, ljus naturfä rg, 6,5 X 2,5 cm. V arp och inslag S. 26 X rn tr/cm. Kv. St. Botulf 12 V. K .M. 57.382: 238 . Förstorad 1/z g.

Not: 1. Teknisk förklaring: S = vänsterspunnen tråd (motsols) Z = högerspunnen tråd (medsols) S och Z används allmänt som fackterm. I Lundamaterialet är varpen vanligen Z-spunnen och inslaget Sspunnet. Bara genom att använda olikspunnet garn i olika kombinationer har man med enkla medel fått fram oanat många effekter. Samtliga bilder till denna uppsats ha tagits av preparator B. Centerwall.

Färgbilder (I-VII) 1. Textilfragment funna i Lund, 11-1200-talen. 4 bitar av ylle i tre- och fyrskaftskypert och en sidenremsa mönstervävd i dubbelkypert, s.k. samitum.

11. Täcke i flamskvävnad, märkt BPD HPD 1782. Vävd av Hanna Persdotter för systern Bengta. KM 31.595. 111 a. Kvinna med papegoja. Detalj av åkdyna i flamskvävnad, troligen från Everlöv, KM 939. 111

b. Fågel. Detalj av täcket, färgbild Il.

1v. Insidan av dopmössa från Tveta hd, Småland. Stocktryck på bomull från Sickla, 1760-talet. Rätsidan av senare rödbrunt bomullstyg med tryckt svart mönster. 1800-talets början. KM 7.436. v. Mansväst från Halland, Stocktryck i oljefärgsteknik på skinn, med utsparad botten. 1800-talets början. KM omärkt. v1 a. Förkläde från Halland. Stocktryck i oljefärgsteknik på bomull. 1800-talets början. KM omärkt. v1 b. Detalj av kvinnoväst från Valida, Fjäre hd. Halland. Stocktryck på bomull. 1800-talets början. KM 15.209. v11. Del av duk från Backaryd, Jämshögs skn, Blekinge. Stocktryck i oljefärgsteknik på linne. Märkt 1.8.1.9. H.K.A.D. KM 23.446. Foto: Lennart Hansson, Institutet för Färgfoto, Malmö.

v-~:c~

· 'I

ti_,

~. 1. •• -·~ · ~ .~

.....

VII

ERNST FISCHER

Damen med enhörningen Har hon gästat skånska gårdar? Verklighet eller tillfällighet

Till färgbilderna Il och III

I Musee de Cluny i Paris är utställd i en speciellt inredd sal en serie av sex i gopelängteknik vävda tapeter. De intar en bemärkt plats inom den europeiska textilkonsten genom det fulländade utförandet i såväl konstnärligt som tekniskt avseende. Serien går under benämning - »La Dame a la Licorne » - damen med enhörningen. Problemen kring denna tapetsvit är många och alla har ännu icke slutgiltigt blivit lösta. D etta har också den, som senast på ett så förträffligt sätt behandlat de märkliga vävnaderna, Pierre Verlet, påpekat.1 I skånska gårdar vävdes också i gobelängteknik längder, dynor och hyenden, som i sin art även måste betraktas som konstnärligt och tekniskt fullgoda verk. Även dessa vävnader, som skapats av skånska kvinnor ·för att pryda deras hem, har problem att lösa och dessa rör i allmänhet frågan om deras mönster och varifrån de kommit. Kan nu dessa två slag av gobelängvävnader, som är varandra så olika, tillkomna som de är på så långt från varandra liggande tider och i så väsensskilda miljöer, ha något m ed varandra att göra? Kan det finnas någon - om än aldrig så tunn - tråd, som leder från den ena vävnadskulturen till den andra? Har med andra ord damen med enhörningen gästat skånska gårdar? Ligger det en verklighet bakom ett sådant antagande eller beror sambandet på en tillfällighet?

Verklighet 1 På något slott i mellersta Frankrike i trakten av Loiredalen satt omkr. 1510 Jean de Chabannes, sieur de Vandenesse, och diskuterade viktiga problem med en tillkallad framstående konstnär. Det gällde för slottsherren att få fram skisser till en gobelängsvit, som han hade för avsikt skänka sin blivande hustru Claude Le Viste, änka efter hans kusin Geffroy de Balzac d'Entraygues, sieur de Montmorillon och St Clement. Jean de Chabaones tillhörde en känd släkt från Limoges och förde enligt V erlet en vapenbild med ett lejon med hermelinliknande svarta fläckar, beväpnat och krönt med guld samt med utsträckt tunga. 2 Slottsherren var yngste bror till den berömde fältherren Jacques de la Palice, mar~ skalk av Frankrike, som stupade i slaget vid Pavia, där även brodern var med, och hans bedrifter har Brantöme skildrat i sina memoarer. »La vie des hommes celebres et Capitaines franc,:ais».3 I Ashmolean Museum i Oxford förvaras en samtida målning, som framställer Paviaslaget, 4 sett ur antifransk synvinkel. De spanska trupperna tränger segrande fram och i målningens mitt ligger den stupade marskalken, iklädd rustning, och över hans kropp spränger det spanska. rytteriet fram. Att det verkligen är La Palice, som ligger där i centrum, anges tydligt av en inskrif tsplatta. Däremot förekommer icke broderns namn bland alla de levande och döda figurer, som förekommer på målningen. När marskalken stupat diktade hans trogna soldater en visa, av vilken endast refrängen bevarats levande till våra dagar: Monsieur d' La Palice est mort, mort devant la Pavie. Un quart d'heures avant sa mort il etait encore en vie. Marskalken var icke blott en stor krigare, han hade också ett visst intresse för vävda tapeter. Han hade nämligen i sin ägo en serie, som brukades benämnas »les neuf preux» 34

Vävd tapet ur serien om damen med enhörningen. Mellanfrankrike 1510 . Tillhör Musee de Cluny, Paris .

historiens nio främsta hjältar. Motivet vävdes av flera vävateljeer och i Kulturens samlingar finnes tre av denna serie. 5 Att denna tapetsvit fanns i La Palices ägo och beställts av honom bevisas av att hans vapen invävts. Det är alltså en medlem ur Frankrikes högsta kretsar med familjeanknytningar i Loiredalen. Staden La Palice ligger i Bourbonnais och har haft ett slott, av vilket ännu ett kapell återstår med den vackra gravvården över en medlem av familjen Jacques de Chabannes (d. 1453) och hans hustru. Huvudfiguren i denna skildring Jean de Chabannes omtalar Brant6me som varande liten till växten, men stor i fråga om djärvhet så att man i gamla berättelser kallade honom »le petit lion» - det lilla lejonet.6 Brant6me tillägger: »Han dödades under reträtten vid Rebec och då monsieur de Bonnivet hade anförtrott honom artilleriet, svarade han: 'Ja, monsieur, jag skall skydda er, så länge jag lever eller också skall jag dö', vilket han också gjorde. Han sårades av ett kraftigt hakebösseskott och avled.» 7 Detta är några scener ur den miljö och det liv som tapetbeställaren gjorde sin gärning i. Vad han på det gamla slottet i mellersta Frankrike diskuterade med den tillkallade konstnären, har icke blivit antecknat, men att döma av de vävnader som senare blev resultatet av dessa samtal, måste de ha rört sig om, vad man borde framställa på de planerade tapeterna. Man bör ha diskuterat motiv och symbolik och kom så överens om att fem vävnader skulle i form av en skön kvinna allegoriskt gestalta de fem sinnena: synen, hörseln, lukten, smaken och känseln. Den sjätte vävnaden skulle sammanfatta den blivande brudgummens känslor inför äktenskapet. Man enades också om att symboler för de båda kontrahenterna inom det planerade äktenskapet skulle framträda, men att framför allt brudens skulle framhävas. På så sätt tillkom de två bärarna av standaren med hennes vapen: på röd botten en blå balk med tre vita halvmånar. Standarbärarna utgjordes av ett lejon - symbolen för brudgummen, »det lilla lejonet» - och en enhörning - symbol för bruden. Det-

ta fabeldjur var ju i allmänhet en sinnebild för kyskheten, för det obefläckade, men också för den rena kärleken. För att emellertid få enhörningen att i detta fall, då det gällde en änka, kunna tjäna som sinnebild för denna, fick man enligt V erlet taga sin tillflykt till en ordlek. Enhörningen var känd som det snabbaste av alla djur. Han ägde »la vitesse» eller på gammalfranska da viste». Ordleken pekar alltså på brudens familjenamn La Viste ... Den sista och största tapeten i den planerade sviten skulle ge bilden av en dam, som mottar ett skrin med sköna smycken och på ett tält i bakgrunden lät brudgummen sätta inskriften: »A mon seul desir» - till min enda åtrå - åtföljd av hans egen förnamnsinitial I (Jean). Efter dessa diskussioner med uppdragsgivaren uppgjorde konstnären sina skisser. En kartongtecknare förstorade dem till förlagor för den blivande vävaren. Denne och hans medarbetare fick sedan i vävstolen utföra tapetsviten. Han valde starka lintrådar till varp, valde lämpliga garner, som färgades i de rätta färgerna. Men vem han var eller var han verkade, vet vi icke. Verlet har velat knyta konstnärens verksamhet till det bourbonska hovet i Moulins och vävarens till en verkstad i Bourbonnais, det vid denna tid konstnär. ligt så livaktiga mellanfrankrike. Han kan ha varit en vandrande mästare och arbetat på den plats, där möjlighet till förtjänst kunde yppa sig. Filip den djärve av Burgund lät vävare för utsmyckningen av slottet Hesdin arbeta på platsen, hertig Jean de Berry gjorde detsamma, när slottet i Bourges skulle smyckas och Frans I av Frankrike lät vävare komma till Fontainebleau för att utföra tapeterna till det stora galleriet där. Men kanske vår vävare var den man, vars löjliga äventyr skildras av Marguerite de Navarre i hennes L'Heptameron des nouvelles. 8 I staden Tours verkande en ung man av en kvick och god natur. Han var tapetvävare i tjänst hos hertigen av Orleans, konung Frans I :s son. Och ehuru denne tapetvävare på grund av en olycklig sjukdom förlorat sin hörsel, hade inte hans förstånd minskats. Han hade på denna grund icke blivit mind37

2. D etalj av tap et ur sviten Damen m ed enhörnin gen, fr amställande smaksinnet. Tillhör Musee de Cluny, Paris .

re skicklig i sitt yrke.9 För fattarinnan tillägger senare, att han »Visste att färgsätta alla sina tap etvävnader».1° D enne tapetvävare var alltså enligt berättelsen skicklig i sitt fack. Han har varit anställd i tjänst åt h ertig Charles av Orleans, (d. 1545), konung Frans I:s tredje son. Han bör alltså ha varit kapab el att fullfölja de intentioner, som framkommit under Jean de Chabannes diskussioner med konstnären och genom kartongtecknarens arbete . Marguerite av Navarra omtalar ju särskilt, hur denne vävare kunde färgsätta sina vävnader, något som i hög grad karaktäriserar mästaren till enhörningssviten . Nu är det ju visserligen icke fullt säkert att författarinnan för varje novell haft levande modell, m en som syster och betydande p erson vid brodern

3. Detalj av flamskvävd åkdyna. Troligen från Everlöv. KM 939 .

Frans I:s hov hade hon säkerligen god kännedom om tapetvävarna i samtiden och hennes skildring a:v hans yrkeskunskap grundar sig säkerligen på självsyn. De sex tapeterna är enhetligt utformade. I mitten står en elegant dam, flankerad av lejonet och enhörningen med ätten Le Vistes standar. Hon står på en blå mark, vilken ligger som en ö i en röd bakgrund. Marken och bakgrunden är översållade av blommor, bland vilka harar sitter eller skuttar omkring. Från marken växer träd med blad och frukter upp. Bland bakgrundens växtprakt ser man också allehanda djur och flygande fåglar. Damen är mycket charmerande och attraktiv, ung, elegant och vacker. Kring hals och änne är hon smyckad 39

4. Detalj av vävd tapet ur sviten Damen med enhörningen . Tillhör Musee de Cluny, Paris.

med alster från tidens främsta guldsmedsverkstäder och smyckeskrinet på den sjätte tapeten sväller över av dem. Hennes dräkter präglas av la haute couture från sengotikens allra främsta ateljeer. Hennes blonda hår har lagts och behandlats av tidens främsta frisörmästare. Ingen kan ta fel p å att hon rör sig i de ädlaste kretsar, att diktare

strängat sin lyra till hennes lov och att hon åtråtts av många män. Är hon en bild av Claude La Viste, förstår man att seigneur de Chabannes kunnat dedicera sin storslagna gåva »ä mon seul desir» (bild 1). Damen, som ännu idag efter många sekler kan hänföra de åskådare, som strömmar till det märkliga museum, där tapeterna förvaras, har säkerligen redan vid sin tillkomst väckt berättigad uppmärksamhet. Sannolikt har mästarens gesäller och kanske t .o.m. de unga lärlingarna, som ännu icke fått sitta i väven och arbeta med någon detalj, i sina mönsterböcker ritat av detaljer eller skissat upp någon helhet, allteftersom de sett mästerverken växa fram, för att vid något senare tillfälle, när man satt vid egen vävstol i egen verkstad begagna sig därav. Ingen tycks dock ha vågat sig på att gestalta en tapet som har Clunyväv~aderna till direkt förebild. Själva typen med figurer och djur bland tätt strödda blommor - »a fonds fleurettes» eller »mille fleurs» - blev gemensam egendom för vävarna i Loiredalen och den varierades i flera decennier och spreds vidare .

. Verklighet

I Everlöv i mellersta Skåne fanns en gästgivaregård, som under senare delen av 1700-talet innehades av gästgivaren Per Olsson och hans hustru Bolla Andersdotter. 11 Mannen härstammade från en mjölnaresläkt från Hemmestorps mölla, vilken hade tillhört hans far och farfar och övertogs av hans bror. Everlöv ligger icke vid de stora stråkvägarna inom landskapet, men dock icke så långt från vägen, som ledde till och från Ystad - vid denna tid huvuds akliga utfartshamnen från Sverige till kontinenten. Av bouppteckningarna efter gästgivaren och hans hustru får man en in'4blick i den miljö, i vilken den andra verkligheten utspelades. De många hästarna i stallet - 12 st - visade att Per Olsson tillfredställande kunde sköta sitt uppdrag att giva resand e skjuts. I fähuset fanns oxar, får, svin och gäss.

I bodar fanns vagnar och åkerbruksredskap, sadlar och seltyg. I ladorna låg den inbärgade skörden och väntade utsädet. Allt visade att gästgivargården, 1/2 mantal kronohemman Everlöv nr. 31 också omfattade ett betydande jordbruk, som bedrevs även på Per Olssons ägande kronoskatterusthåll, Hemmestorp nr 5. I sin krets var gästgivaren i Everlöv en burgen man. Bostaden bestod på traditionellt sätt av två rum: »dagliga stugan» och »mindre stugalll>. I den förra stod en bädd, som värderades till 32 skilling. I det andra rummet en enklare säng. Båda rummen uppvärmdes av kaminer av järn, s.k. »ryttarugnar», dvs. med en bild av S :t Göran till häst, kämpande mot draken. I stugan stod en kista med järnbeslag och två dussin målade stolar. I det mindre rummet fanns soffa och stolar ovanligt nog målade i gult. Byggnaden innehöll dessutom en gäststuga, som också uppvärmdes av en ryttarugn. Här fanns ett sängställ, som tydligen var av finare beskaffenhet, då dess värde upptas till en riksdaler. Den var säkerligen avsedd för förnämare gäster. Sängkläderna var rikliga, i blå- och i brunrandiga var. Man hade också sex par linnelakan, men endast ett örngott. Detta var försett med broderier oc)1 hörde sannolikt samman med ett par lakan med virkning. De hade troligen varit brukade i gästgivarparets brudsäng och kom senare till användning i gäststugans fina bädd. Här fanns också ett långt handkläde och tre av mindre storlek. Som ett bevis på familjens sociala ställning mellan bondebefolkningen och borgerligheten kan man anteckna att i Per Olssons hem fanns tre par fönstergardiner - något som vid denna tid var ytterst ovanligt i allmogehem i trakten. I stor utsträckning bör dock möbleringen ha bestått av väggfasta bänkar, vilka också brukades som sovplatser för barn och tjänstefolk. Detta bevisas av det stora antalet åk- och bänkdynor samt täcken, som boupptecknaren har förtecknat : g åkdynor, 6 stolsdynor, 4 bänkkläden, de senare på 6 till 8 alnars längd. Där tekniken uppges, är en åkdyna flamskvävd samt en åkdyna och två andra dynor broderade. Om de långa bänkklädena

varit flamskvävda, torde de ha upptagits till ett högre värde än tillsammans endast 1 rdr, vilket motsvarade värdet på ett par enkla lakan, ett par bockskinnsbyxor eller på två par skjortor. Det är icke en slottsmiljö som i Loiredalen, men en burgen, nästan borgerlig boning på skånsk landsbygd. I denna miljö växte det upp en barnaskara på sex döttrar och en son. Sonen övertog gästgiveriet och döttrarna blev ingifta i burgna bondefamiljer i trakten, men innan de lämnade föräldrahemmet hade i varje fall de tre äldsta döttrarna fått lära sig att väva i gobelängteknik eller som man i gamla tider och ännu inom allmogekonsten kallar det flamskt. Vem som lärt dem flamskväveriet vet vi icke - inga arkivaliska uppgifter finns och inga traditioner härom har bevarats. Modern i gästgivargården synes emellertid icke ha varit vävkunnig. Ingen vävstol finns upptagen i inventarierna, trots det att döttrarna vid tiden för faderns bortgång 1788 varit i full gång med att väva sina brudtäcken. Icke heller har man bevarad någon signatur, som kan passa in på Bolla Andersdotter. Men i gästgivargården vävdes mellan åren 1772 och 1788 sex bevarade täcken för döttrarnas brudsängar. I en äldre generation förekommer dock en flamskvävnad, men dess mönsterteckning har intet med täckenas frodiga flora att göra och man känner heller icke till, om den kvinnliga part en i äkta parets märkning av dynan vävt denna eller om någon annan gjort det till bröllopet. En annan hypotes kan anföras. Vi vet att det vid denna tid fanns vandrande vävare, som under sina resor på sina medförda små flamskvävstolar vävde på beställning på olika gårdar på samma sätt som de skickliga mästarna gjorde i Loiredalens förnämare miljö. Det ligger alltså ingen orimlighet i att antaga att en dylik vandrande vävare kommit till gästgivargården i Everlöv för att söka arbete i trakten och att han där lärt upp den äldsta av döttrarna i sitt yrke och låtit henne få del av sin mönster skatt - dessa mönster, som var helt nya för landskapet och bröt mot de äldre traditionerna med figurer inramade inom olika slags kransar och i 43

stället komponerade med mänskliga figurer och djur i en praktfull blomsterprakt. År l 772 hade den äldre dottern Elna, då 16 år gammal, sitt eget brudtäcke färdigt och därmed var början inledd till en tradition, som fortsatts inom den alltmera vidgade släktkretsen ända in i våra dagar. Elna tycks ha lärt upp sina yngre systrar, som vävde de sex bevarade brudtäckena för syskonkretsens kvinnor, varvid dock den tredje systern Hanna kom att bli den, som flitigast kom att väva fl amskt. För antagandet om den vandrande vävaren, som lärt upp gästgivaren i Everlövs döttrar talar även det förhållandet, att Everlöv och socknarna däromkring kom att bli ett centrum för framställning av vävnader i denna teknik under senare delen av 1700-talet och att mönsterbildningarna här karaktäriserades av den rika blomsterprak-. ten som utfyllde ytorna på samma sätt som på »mille f!eurs »tapeterna från m ellersta Frankrike. Man kan ju tänka sig att det icke endast var gästgivarens döttrar som kommit i åtnjutande av den vandrande mästarens tekniska och mönsterhistoriska lärdomar utan även flickor i granngårdarna. De sex brudtäckena är liksom de sex enhörningstapeterna enhetligt utformade. De består av två längder, som sytts samman och vävts så att de som helhet bildar ett mittfält, omgivet av en bård. I mitten på varje sådan längd förekommer en stor papegoja, sittande på en kvist och omgiven av en något upplöst blomkrans. T .v. står en man i dräkt från 1600-talet med stor peruk och i handen en bred·· brättad hatt. T.h. en kvinna, iklädd dräkt med panier (styvkjol); hon har en solfjäder i högra handen och på den vänstra en papegoja, större än hon själv (bild 3). På sidorna om denna mittgrupp en stor vas m ed olika slags blommor. Bakgrunden, som är svart, är översållad m ed avskurna blommor av olika slag. Bland dessa två röda lejon, sittande små och flygande stora fåglar. Figurerna, som tydligen är ett brudpar, är klädda efter högsta m od - inte samtidigt med vävnadernas tillkomst utan äldre - och med en elegans, som säkerligen icke för ekom ens i den burgna gästgivargården.

Brudens hårklädsel är heller icke av det slag vi känner till från trakten. Säkerligen har gästgivardöttrarna icke brukat något så fåfängligt som en solfjäder. Av allt att döma har täckenas mönster samkomponerats av detaljer, som icke hört samman, men placerats vid sidan av varandra och dessa mönster har säkerligen ursprungligen kommit från en annan miljö än gästgivargårdens.

Tillfällighet? Man kan fråga sig: har den äldre av dessa två i tid, i rum, i klass så vitt skilda miljöer kunnat influera på den yngre? Likheten mellan den utomordentligt skicklige tapetvä'.'arens verk nere i Frankrikes hjärta och de skånska gästgivardöttrarnas arbeten är väl vid första betraktandet icke så stor, att man kan räkna med något som helst samband mellan dem. Kanske kan icke ens en dylik hypotes uppstå? Och likväl. Om man ser bort från olikheterna är grundelementen hos båda desamma. Båda framställer mänskliga figurer, fyrfotadjur, flygande och sittande fåglar bland otaliga blomster. Om man fullföljer jämförelsen och utväljer den tapet i enhörningssviten, som symboliserar smaksinnet, så ser vi den sköna damen iförd sin tids eleganta modedräkt i en omgivning av blommor. På ett av brudtäckena från Everlöv står bruden på samma sätt, iklädd en elegant klänning, visserligen icke från väverskans egen garderob eller samtid, men ändock elegant för sin miljö. Fransyskan håller på sin utsträckta hand en fladdrande papegoja (bild 2). Den skånska kvinnan håller också i samma hand en papegoja (bild 3). Bland blommor på den franska vävnaden skuttar och sitter harar, leker apor, men man ser också vildare djur som rävar och en lejoninna, men de är tamare än det framspringande röda lejonet på det skånska täcket. Över den sköna damen med enhörningen flyger fåglar (bild 4) liksom över bruden från Torna härad (färgbild III). Men man kan icke undgå att poängtera de stora olikheterna, som 45

5. D etalj av tap et ur sviten Damen m ed enhörningen. Tillhör Musee de Cluny, Paris.

icke endast är beroende på den stora tekniska skickligheten å ena sidan och det i jämförelse härmed valhänta utförandet il den andra. Proportionerna mellan detaljerna är på brudtäckena helt förryckta, vilket visar att det icke finns en enhetligt genomförd komposition för brudtäckena. Den som satt samman mönstret för väverskorna i Everlövs gästgivargård har icke haft till sitt förfogande den franske beställarens anlitade konstnärer. Han eller hon har haft mönsterdetaljer till sitt förfogande och satt dem samman på ett sätt som erinrar om enhörningstapeternas komposition. Han har haft svårigheter att förändra proportionerna på de mönsterbilder han haft till sitt förfogande. Därför har han nöjt sig med att återge dem i den skala de var tecknade. Bruden

6. Detalj av åkdyna i flamskvävnad, framställande varulalejonet. Märkt MTD 1777. Tillhör Malmö museum. Se även färgbild III.

fick alltså på sitt finger en papegoja av en storlek, som överträffade hennes egen. Blommorna däremot är inbördes mera proportionella. Mönsterkompositören har dessutom bland dessa detaljer som har överensstämmelser med enhörningstapeterna även inplockat andra detaljer som han hade i sitt mönsterförråd, t.ex. det röda ,·lej onet, som rusar omkring på så många skånska flamskvävda dynor och vars ursprung jag tidigare sökt härleda. 12 Också förekommer vasen med blommor flankerad av ett par, som återkommer på en stor grupp vävnader 13 samt papegojan inom en blomsterkrans, 14 men båda dessa sistnämnda mönsterbilder stammar från annat håll. Resultatet av detta resonemang kan alltså synas vara

negativt. Föreningslänken mellan å ena sidan någon av Loiredalens mästerverkstäder och å andra sidan Everlövs gästgivargårds vävstuga kan synas vara obefintlig, men man måste räkna med ett mönsters vandringar och förvandlingar genom tid och rum. Den förra hade till sitt förfogande samtidens främsta expertis, den senare endast en enkel mästares olika mönster av varierande proportioner och valhänta teckning, som väverskorna varken kunde förstora eller förminska till likartade proportioner. Trots denna enorma skillnad i såväl konstnärligt som tekniskt avseende är det dock som om helhetstonen i den franska tapetsviten går igen i gästgivardöttrarnas brudtäcken, förgrovad, förbondskad kanske så som en främmande dikt kan gå igen i en folkvisa i ett annat land. Men då framställer sig dock obevekligt den frågan: hur kan man brygga över det stora avståndet i tid, rum och miljö? Det för tapetsviten karaktäristiska - figurer bland strödda blommor - var icke en engångsföreteelse. Motivet förekommer inom den stora grupp vävnader, som sammanställts under gruppnamnet »mille fleurs» och lever kvar i de stora renässanstapeternas förgrunder och i 1500-talets s.k. verdyrer. Här är dock växterna icke längre sengotiskt gracila utan frodiga och fylliga, svällande och kompakta, så att botten helt täckes av blad och blommor. Man placerar icke längre mänskliga figurer i denna djungel av volutformade blad, men väl eleganta fåglar av olika arter. I karaktären mera överens stämmande är en stor grupp borddukar, som utgått från verkstäder i Holland, huvudsakligen i Delf t och Gouda, men även efterbildats i andra länder och där övergått i folkkonst. Även till Norden kom dessa borddukar under 1600-talets senare hälft och har bevarats i ganska stor utsträckning. 15 På annat ställe16 har jag sökt sätta de holländska borddukarna i förbindelse med dels en bänklängd i Malmö museum, daterad 1675, dels med senare likartade flamskvävnader i Blekinge och Småland. De holländska borddukarna har i allmänhet en frodig rankbård och innanför denna ett stort fällt fyllt av av-

skurna blommor av många olika arter, helt naturalistiskt tecknade. Ofta förekommer också figurscener, men dessa är inplacerade i medaljonger på dukens mitt och i dess bård. De svenska bänklängderna har också ett ytmönster av strödda blommor, vilka till en början är ganska naturalistiskt formade, men de blir under vandringen från den ena vävstolen till den andra under inflytande av folkkonsten stiliserade och ornamentala. Nu har vi alltså hunnit ett gott stycke på väg från mäs. taren i det begynnande 1500-talets Loiredal både i tid och rum. Via Holland har vi nått Skåne och närmat oss Everlöv och de stora brudtäckena. Det återstår att göra en jämförelse mellan dessa och de ovannämnda bänklängderna. Täckena är vävda i två längder och hopsydda och har försetts med en bård och hela kompositionen återgår på_bänklängder och dynor. Det mönsterförråd, som stod gästgivardöttrarna till buds var icke desamma, som förekommer på bänklängderna. Ytan utfylles visserligen i båda fallen av avskurna blommor, men på de skånska och blekingska längderna är de alltjämt naturalistiskt formade, även om man kan se en skillnad i formgivningen på den daterade vävnaden och de övriga. Formerna blir stelare och mera ornamentala. Stjälkarna är ännu böjda och vridna. Efter folk.konstens regler har blomsterdekorationen på brudtäckena ytterligare åtstramats och liknar nu mest pressade växter ur ett herbarium. På den 1675 daterade längden är en papegoja inplacerad utan sammanhang med floran omkring den. På t äckena däremot har väverskorna ur sitt förråd liksom på enhörningssviten - fyllt ytan med det springande röda lejonet och fåglar av olika slag. Men också har man invävt ett brudpar. Ställer man nu bruden från Everlöv vid sidan av den sköna fransyskan och ser blomsterprakten kring dem båda, de flygande fåglarna, djuren på marken har man svårt att inte fantisera fram den tanken, att här föreligger något slags samband, förmedlat genom de stora tapeternas förgrunder under 1500-talet, de holländska borddukarna under 1600-talet, bänklängden från 1675 och med 49

den närbesläktade vävnader, de något senare längderna från Blekinge och 1700-talets förra del. Det är helhetstonen i de franska tapeterna vi återfinner alltmera förvandlad på sin vandring genom verkstäder och tider, innan den tagit sig uttryck i gästgivardöttrarnas brudtäcken och denna helhetston - om jag så får uttrycka mig - har förmedlats av vandrande mästare och gesäller genom tid och rum. Vi vet att de tecknade kartonger till de stora tapeterna med små remsor av så stor bredd som krävdes innan det vävda rullades upp på bommen. Man vet också att dylika remsor sällan kunde brukas mer än en gång utan att de måste upphjälpas och kanske omarbetas. De förslets med andra ord.17 Men deras liv var därmed icke slut. Fragment kunde bevaras eller avtecknas och upptas på nytt i annat sammanhang. Vävarna hade i sitt förråd en mönsterskatt i tryck eller teckning, som de brukade, när de själva satte samman sina mönster. De inkallade vävarna vid Gustav Vasas hov medförde i sitt bagage egna mönsterbilder, framför allt till de stora vävda tapeternas bårder. 18 Mönsterbilder har på detta sätt vandrat genom länder, passerat gränser och miljöer, stannat kvar, tagits upp på nytt, omritats och placerats i nytt sammanhang. På detta sätt har damen med enhörningen från l 500-talets början vandrat från det blomstande mellanfrankrikes slottsvävare, genom verkstäder med skiftande möjligheter, blivit berövad sina dyrbara smycken, som tiden gjort omoderna, måst lämna sina dräkter av guldbrokad och iklädda sig 1600- och 1700-talens modedräkter, förlorat sin uppvaktning av lejon och enhörning och till sist med brudklädsel på huvudet och på handen en jättepapegoja, lånad från annan miljö, uppträda på gästgivardöttrarnas brudtäcken. Men kanske återser vi det standarbärande lejonet (bild 5) i dess springande motsvarighet på de skånska vävnaderna. Men det har också utan den vackra damen funnit vägen till Skåne och lever där upp som det s.k. varulalejonet19 i häraderna söder om Mal· mö (bild 6). Nu kan det ju sägas att förebilden för varulalejonet kan sökas på närmare håll, i de sköldbärande lejon, 50

som uppbär vårt riksvapen och även andra liknande sköldar, men dessa har i allmänhet tillbakablickande huvuden. Skillnaden mellan det franska och det skånska lejonet består endast i att det förra har svansen mellan benen. Vad jag i det föregående anfört är den yttersta konsekvensen av de resonemang jag sökt .föra i samtliga tidigare uppsatser: flamskvävnadsmönstrens vandringar och förvandlingar. Jag är fullt medveten om att jag i ett fall som detta icke kunnat förete ovedersägliga bevis, endast sannolikhetsskäl, för riktigheten av min framställning. 20 Frågan står alltid öppen; har resultatet av de två verkligheterna endast blivit en tillfällig likhet eller kan man, som jag är övertygad om, finna en verklighet efter de antydda utvecklingslinjerna?

Noter l

3 ·4 5 6

8 9 IO

P. Verlet: La Dame a la Licorne (1960). P. Verlet: a.a. s. 38: »de gueule au lian d'hermine, arme, lamasse et couronne d'orn. P. Brantöme: Les Vies des Hommes Illustres et grands Capitaines Fran<;:ais de son temps I (1966) 1 s. 77 o. f. Intendent Olle Cederlöf har fäst min uppmärksamhet på denna målning. D. Arbman: Gobelänger och andra vävda tapeter (1950) 1 s. 159· P. Brantöme: a.a. »il etait fort petit de corsage, mais tres grand de courage: de sorte que dans les vieux romans on l'appelait le petit Lyon.» P. Brantöme: a.a. »il fut tue a la retraite de la Rebec & comme Monsieur de Bonnivet luy eust recommde l' artillerie: Ouy, je vous gaederay, je vous assure, tant que je vivray, repondit-il, ou j'y mourray; comme il le fit. 11 fut blesse d'une grand harquebuzade & puis mourut.» Marguerite de Navarre: L'Heptameron des nouvelles, ed. par Benjamin Pifteau (u. å). Il, s. 100 o. f. Novell 45. Marguerite de Navarre: a.a.: »car il n'y avait du plus subtil de son mestiern. Marguerite de Navarre: a.a.: »il savait donner couleur a tout tapisserie». E. Fischer: Flamskvävnader i Skåne (1962), s. 243 o. f.

12 E. Fischer: Flamskvävnadsmönsters vandringar och förvandlingar, Rig 1961, s. r. 13 E. Fischer: Flamskvävnader i Skåne (1962) s. 252. 14 E. Fischer: a.a., s. 25r. 15 Om det bevarade beståndet i Danmark se V. Woldbye: Hollandske

16 17

18 19 20

blomstert:oepper i Danmark i Det danske kunstindustrimuseums virksomhed 1965-69, s. 61 o. f. E. Fischer: Två blekingska flamskvävnader och deras nordiska fränder i Blekingeboken (1965), s. r. H. Göbel: Wandteppiche III (1925) - E. Fischer: a.a. s. 25. J. Böttiger: Svenska statens samling av vävda tapeter I (1885). E. Fischer: a.a. s. 283 o. f. T. K.ielland har i sitt verk om de norska bildvävnaderna kommit till ett i det stora hela överensstämmande resultat rörande vissa norska vävnaders långt tillbaka gående beroende av mille fleurstapeternas blomsterprakt.

INGEGERD HENSCHEN

Tygtryck för folket och folkligt tygtryck

Till färg bilderna IV-VII »Augustus den l 5de anno l 734 woro Riksens Ständers Sec· rete utskåtts förordnade herrar deputerade i banquen (Riksbanken) tillsammans komne» heter det i Protocoll och Acter angående detta sammanträde, som följdes av flera andra, där de deputerade skulle diskutera det statliga anslag, till den s.k. Landshjälpen, som utgick för att understödja vissa nyinrättade företag och industrier. Bland dessa så att säga blandekonomiska företag kan man nämna Rörstrands porslinsfabrik, Vedevåg och Qwarnbacka bruk samt Sickla kattunfabrik. Det är denna senare anläggning som här intresserar. Ibland de högt betrodda herrar av adeln, ämbetsmännen och prästeståndet, som tillhörde Secreta utskottets depu· tation finner man välkända namn som Carl Gustaf Tessin, Erland Broman, justitiekanslern Cederbielke, ärkebiskop Steuchius och minst tre andra biskopar jämte flera prostar och även ett antal erfarna män ur borgarståndet. Tillsammans voro de väl ett tjugotal, alla dock ej på en gång närvarande. Detta nämnes här för att ge en nästan fantastisk bakgrund åt en specialfråga, som kom upp, inkapslad bland mera riksviktiga ekonomiska angelägenheter. Det var frågan om ifall pigor skulle få bära kattuner. Justi• tiekanslern framhöll att det var förbjudet för pigor att bära kattuner. Han påminte om överflödsförordningen av 1721 angående detta. En annan herre ansåg att det vore bra om pigor finge bära kattuner, med tanke på avsättningen av Sicklas produkter, som gick trögt. Ater en annan ledamot tyckte att kattuner vore en renlig och billig klädnad. Men 53

1. Bindmössa av kattun fr ån Sickla, omkring 1769-1780. Jämför D elsbomössans mönster, bild 12. Hallands Museum, Halmstad. Foto Stig Hartman.

justitiekanslern påminte åter att det var förbjudet för pigor att bära kattuner. Man ansåg rätt allmänt att det skulle varit mycket bättre om förordningen icke låge i vägen Det vore »ett samvetswärck» om man skulle bryta mot förordningen. Man begrundade nu detta vid flera olika sammanträden. Även moraliska sidor av saken kom upp. Kommissarien Hökenstedt ansåg, att skulle en piga gå klädd i kattun eller en sidenlapp, torde det tyda på högfärd eller lösaktighet: man kan väl tänka på vad sätt det skett att hon fått det. Till myssor fann man emellertid att pigor voro berättigade att bära kattuner. Man höll på ända till in i slutet av november - naturligtvis huvudsakligen med viktigare ärenden - att älta pigors rätt att bära kattuner. Till slut ingick man ett pactum turpe 54

2. Detalj av förkläd e från Björklinge i Uppland, tryckt på Fredriksdahl. 1780-talet. Nordiska museet.

· mellan moral och laglydnad å ena sidan och praktisk ekonomi å den andra, nämligen att pigor skulle få bära tryckta tyger av inhemsk tillverkning, t.ex. tryck på linne, men däremot icke kattuner, vilket var ett tryck på importvara, nämligen bomull. Det existerade således ett tämligen gammalt förbud för pigor (samt soldathustrur) att bära kattuner, vilket ju var en importvara före Sicklas tid ( r 720-talet). Ett förbud måste naturligtvis gälla ett redan etablerat bruk eller missbruk av något som man kände till, lika väl som spritrestriktionerna i en långt senare tid förutsätta, att man känner till bruket av sprit. Vilket man ju gör. Sicklas andel i distributionen av tygtryck för folket var väl till en början inte så stor, eftersom det ju blott gällde mösstyger. Man vet genom prosten Lenaeus i hans Delsboa

3. Detalj av förkläde från Hälsingland. Oljefärgstryck i grönt och svart. Invävda röda ränder. Gävle Museum. Foto Nordiska museet.

illustrata 1764 att man på hans tid använde kattunmössor. Det kan faktiskt redan på 1760-talet ha varit Delsbo sockens traditionella mönster. Detta trycktes nämligen just på Sickla så tidigt, vilket man vet genom en bevarad mössa från Halland (bild 1) och genom en år 1789 daterad skånsk dopdräkt. En dopmössa i Kulturen (KM 7-436) är ett ändå tidigare tryck från Sickla och överensstämmer med det enda signera'de alster vi har från denna fabrik , ett täcke i Vänersborgs Museum av Isaac De Broen själv, dat. 1761 (färgbild IV). Tryck på linnetyg blev under 1700-talet mycket vanligt och måtte ha haft en stor åtgång, då det ju både i Stockholm och i många landsortsstäder grundades småtryckerier, som mestadels sköttes av ägaren själv, hustrun och något barn eller tjänare. Överraskande många innehades av kvinnor med egna privilegier, såsom Eva Löfström och Sigrid Westman i Stockholm, den grälsjuka och processlystna Ingrid Nor dbom i Göteborg eller den livskraftiga änkan Ingrid Lilja i Arboga, som överlevde tre män, alla färgaregesäller, Vi känner mycket litet till hur mönstren sågo ut, men de hade troligen samband i stilen med de stora kattunfabrikernas, eft er av vad man kan förstå av några av tidens modedräk-

4. Dopmössa av randigt tyg i vitt och brunt med tryck i svart och rött. Gustaviansk tradition. Arboga Museum.

ter, som hade foder i oljetryck, vilket säkert småtryckerier. nas alster voro. Oljefärgstekniken blev allt vanligare och tycks ha lärts av generation efter generation samt blev under 1800-talet den verkligt folkliga metoden, som levde sitt eget liv vid sidan om de massor av maskintryck, som i allt större mängder sändes ut i handeln. Ända till dess att näringsfrihet infördes 1846 måste privilegier utfärdas för all slags tygtryckning, om det så blott gällde att trycka på småstuvar och gamla kläder. Sedan blev det fritt fram för alla kategorier: målare, färgare, amatörer och fria företagare. Gustaf III upphävde alla överflödsförordningar, åtminstone i frågan om klädedräkten. Även om man i smyg eller mera öppet börjat bryta mot de gamla stadgarna, kan man icke undgå att märka en snabb förändring. Från Fredriksdahls fabrik, grundad 1766-1767, finner man nu på landsbygden exempel på dess vackra kattuner i form av förkläden från

5. Provlapp från någon större stadsfabrik (Stockholm?). Omkr. 1800. Rosen med de spretiga bladen efterpildas ofta i folkligt tryck. Privat ägo, Ljusdal. - Foto Nordiska museet .

. både Södermanland, Uppland och Hälsingland. Köpetyger användes nog tidigast av allmogens överklass, rika bondhustrur och vissa hantverkare på landet, som inte riktigt räknades som bönder (bild 2) . Det är rätt märkligt att konstatera hur den gustavianska smaken för blonda randiga tyger, som också blev vanlig i de allt mera maskinutrustade kattunf abrikerna även snabbt spred sig och ledde till ef terbildningar, gjorda på enklare verkstäder, och blev till de mest skiftande varianter av urtypen med ränder, raknade slingor och buketter. Man m åste noga analysera alla dessa lantliga tryckalster för att skönja de gustavianska dragen. Bild 3 och 4 visar vävda randiga tyger med tryckta blommor. Ett fabrikstryck från omkring I 800 med en stelare teckning än de tidigare höggustavianska visas i bild 5. Rosen med de spretande bladen är en detalj, som togs upp på många ställen i lantligt hantverkstryck. Bild 6 är ett förklädesmönster från Mora, som blev helt traditionellt i konf irmationsdräkten, men som sedan förvanskades i fabrikstryck, när man ej längre kunde få tag i rätta sorten. Ett annat dalatryck,

6. Detalj av förkläde från Mora. Blåtryck med förenklat och missförstått gustavianskt mönster. Zornmusee t i Mora. Foto Nordiska musee t .

som tar priset som en verkligt folklig stil är en förlåt från Stumsnäs i Rättvik (bild 8). Även på herrgårdarna kunde man anlita någon enklare hantverkare att trycka linnefoder till finare broderade siden. täcken (bild g). Empiren tunnade ut och förenklade stilen, samtidigt som den högröda bottnen kom att bli vanligare. Bild g visar ett livstycksmönster från Dädesjö i Småland, möjligen en mera lokal tillverkning, men fabriksberättelser visa att ett tryckeri i Norrköping gjorde massor av röda yllelivstyckstyger med svart tryck. Mönstertryck på ylle var vanligt under många decennier under r 700-talet. Bäst kända äro vissa yllefabrikers alster i Stockholm och Petter Rudbecks verkstäder i Alingsås, Jönköping och Karlshamn. Tygerna voro bastanta och användes väl mest i lägre borgarkretsar och på landet, varifrån man ofta sände sina hemvävda alster till stan för ornering. De m era fantasifulla yllefodren avlöstes vid 1800-talets mitt av tryckta parkumsfoder i mera geometriska mönster med en eller annan naturalistisk

7. Detalj av fodret i mansjacka från östra Skåne. Tuskaft glest grönt ylletyg med stocktryckt mönster i svart. 1800-talets förra del. KM 298ro.

detalj, en blomma eller ett blad. Under 1800-talet blev tryckt ylle mest använt som foder. I den lantliga klädedräkten ville man, inte ens när man även på landet börjat med mörka, blå eller svarta ytterplagg och kostymer, gärna avstå från lite roligt i färg och mönster. Sådana tryckta, ofta rätt glesa och hemvävda yllefoder dekorerades hos stadshantverkare och hade mönster, närbesläktade med s.k. Gävlekläden. Halsduken eller axelschaletten kom in i modedräkten som en alltmer vanlig detalj under sengustaviansk tid, fick en snabb utbredning i allmogedräkten under decennierna kring år I 800 (bild I I) och kunde mångenstädes omforma även gamla traditionella folkdräkter genom att fabrikstryckta brokiga kläden börj ade brukas där, och därjämte kom kattuner alltmer in i förkläden och livstycken., Dessa fabrikstyger 60

8. Sängförlåt från Stumsnäs i Rättvik. Tryck i svart, grönt, rött och gult. En konstnärlig fantasi har till oigenkännelighet skapat om det gustavianska mönstret. Nordiska museet.

utträngde naturligtvis icke . annat än delvis de gamla hem. vävda, ofta randiga ylletygerna. Schalettmodet avspeglar sig mycket tydligt i Hallrätternas fabriksberättelser till Kommerskollegium. Från sidenväverier, kattunfabriker och bomullsväverier bara i Stockholm gick sammanlagt ett år strax före 1800 till 600.000 stycken dukar. Man får ju här fråriräkna de bomullsdukar, som köptes upp för att tryckas på de tygtryckerier, som ej hade egna väverier, men summan är ändå överraskande. Vid 1700-talets slut och under tidigt 1800-tal kom det in till Sverige en ganska stor mängd judiska kattuntryckare med nya tekniker och nya mönster och färger. Somliga lyckades mindre bra av olika anledningar, andra grundade förträffliga och ofta mångåriga fabriker både i Stockholm, Göteborg och annorstädes, t.ex. Norrköping. I dessa städer upp-

g. Foder till sidentäcke från någon hantverkstryckare . Från Torönsborg i Östergötland. Ägare och foto Östergötlands och Linköpings stads museum.

ro. Detalj av en röd ylleväst från Dädesjö i Småland. Förenklat gustavianskt mönster. Möjligen från ett ylletryckeri i Norrköping, som gjorde tryck på röda västar. Nordiska museet.

r r. Halsduk från Lannaskede i Småland med invävda rutor övertryckta med kedjemönster. I bården gles ranka, i rutkorsningarna bladrosetter. Privat ägo. Nordiska museet.

stodo naturligtvis också en del andra liknande kattunfabriker med icke-judiska ägare. De kulörta, ofta mycket färgrika halsklädena måste ha satt sin prägel på den lantliga klädedräkten ~i mer än ett halvt århundrade i vissa av våra provinser även i det folkliga tygtrycket av hantverks- eller ren amatörtyp. Men det var mängden av fabrikstryck som dominerade marknaden och som kom med de stora nyheterna. Av dessa många fabriker

12. Delsbomössa, »påsluva» med tryck från familjen Rudolphi .

• imiterade många varandra, medan andra förde egna mönster . Lamms på Blecktornet i Stockholm förde t.ex. helt andra typer av mönster och färgskala än vad Pineus eller Reis & Magnusson, båda i Göteborg, gjorde. Många av de större kattunfabrikerna hade egna formskärare, men nästan undantagslöst inköptes förlagorna från utlandet, särskilt från Tyskland, Elsass och Schweiz, och redan på Sicklas blomstringstid under 1730-1760-talet användes mönsterblad från Holland. Man kan konstatera att de stora fabrikerna i Göteborg hade sin vidaste kundkrets i västra Sverige och upp till Dalarna, medan Stockholm sålde mera i mälarlandskapen och södra Norr'land samt i Finland, så länge detta land var svenskt. Mindre kattunfabriker hade en mera lokalt begränsad räjong. Man

13. »Lönkofta» från Kalmar län. Ljus och mörk lila samt rött och svart. Lamms tryckeri vid Blecktornet i Stockholm, startat 1800, är det bäs t dokumenterade av de nya kattunfabrikerna och hade stor avsättning i landsorten. Omkring 1808. Kalmar Museum. Foto Walter Olson.

kan till en viss grad konstatera detta genom att jämföra varifrån manufakturhandlarna i de olika städerna köpte sina kattuner. D et var nämligen påbjudet att dessa handelsmän skulle skicka in redogörelser till Kommerskollegium, och listorna - som ha stora !aktmer - finnas samlade i kollegiets arkiv, nu i RA. Innan vi nu lämna fabrikernas enorma s

14. Lamms populära mönster efterbildades snart på provinsiella verkstäder. Jämför föregående bild. Nordiska museet.

15. D etalj av svart yllekjol med vitt oljefärgstryck från Tving Blekinge. Ytterst vårdat stocktryck, som liknar fabriksarbete. Nordiska museet.

utbud på tygtrycksområdet kan man ett ögonblick återgå till Delsbomössans typiska mönster, som redan Sickla tryckte . Vid okänd tid, sannolikt i början av 1800-talet, måtte mönstret ha övertagits av någon fabrik i Göteborg. Jag har själv fått denna uppgift av en gammal fru av släkten Rudolphi, som själv liksom andra medlemmar av familjen själv tog sig för att trycka upp mönstret när leveransen från Göteborg upphörde på grund av för liten efterfrågan (bild l 2). Delsbomönstret användes nämligen också mycket i Dalarna, men mest i annan färgskala. Användningen av typen ·Upphörde småningom när man började lägga bort sockendräkterna . Tryckta tyger från både Lamm och andra fabriker såldes också som metervara och sådan ingick också i viss_mån i klädedräkten på landet, som dopmössor, koftor, förklädesskoningar och bindmössor (bild 12, 13, färgbild IV). Enklare tygtryckare, kanske på landet, kanske i någon småstad, gjorde mer eller mindre lyckade försök att imitera sådana fabrikstryck (bild 14). Ljusare och mera modebetonade och invecklade mönster försökte man sig sällan på att imitera. När stadsmodeller mer och mer trängde ut gamla traditionella eller i varje fall mera ålderdomliga klädmoder och de · mörkare och mer dova kulörerna i modedräkten började ta överhand, åtminstone i vardagsdräkten, kom denna tendens till synes också på landet. Man vävde fortfarande mycket i hemmen. Även på dessa nu mera mörka tyger hände det i många fall att man ville ha mönster, som något liknade fabrikstyger ofta i rent illusoriskt maner (bild l 5) . Man kunde också åstadkomma hela -tygräckor med rutiga mönster med · blommor i rutorna (bild 16), randiga med figurer i (bild 17 ), eller prickiga eller annan tät och fin mönstring. Modellerna antyda att plagg med sådan hantverksmässig mönstring äro från krinolintiden och fram till 1870-talet. Alla fabriksschaletter voro emellertid icke brokiga, utan från t.ex. Pineus - som till fromma för forskningen signerat sina alster i stor utsträckning - tryckte massor med mörka dukar svarta, bruna, blå, och i det folkliga trycket finner man att

16. Klänning från Hjälsta i Lagunda härad, Uppland, av svart tuskaft ylle med oljefärgstryckt mönster. Gröna rutlinjer, i varannan ruta en liten violett blomma. Försök till efterbildning av köpetyg. Nordiska museet .

största delen av halsdukarna ha mörk botten . Delvis beror detta på att man gärna färgade om sina schaletter till svart för att de blivit blekta och missfärgade delvis för att de mera .skulle passa till de nu oftare mörka kläderna. Till de ljusare sommarkläderna hade man nu helst en vit hemvävd schalett med t.ex. röda eller blå rutor, men till vinterkläderna och till mera högtidsbruk ville man gärna ha mörka schaletter. Stor skicklighet och smak utvecklades i dessa mönster. Även förkläden kunde med vackra arrangemang göras hos hantverksmässigt drivna personer (bild 18). Ibland känner man t.o.m. namnet på personer, som tryckte åt »folket», t.ex. mamsellerna Wingren i Hudiksvall och som hade smörställe i en by på landet. Där bytte de ut sina tryckta dukar och fick smör i stället. Konst mot varor. En duk med mönster, som är i dessa mamsellers stil men från Fläckebo i Västmanland (bild 19), har olika mönster och färgställningar på de sidor, som synas när duken vikes diagonalt. Ofta tryckte man ena diagonalhalvan på en svart duk med vitt mönster för att

17 . Detalj av förkläde från Nås i Dalarna av bnmlila rask med mönster i ljusblått, gulvitt och rödlila. Nordiska museet.

denna halva skulle kunna användas vid sorg. Carl Sahlin berättar i sin bok Ett skånskt färgeri s. 75 och 76 mycket om hur kvinnorna kommo och begärde att få sina schaletter · omfärgade. Att sköta om detta anförtroddes vanligen åt någon äldre gesäll, som var van vid »trasfärgning», ett uttryck, som gällde all individuell styckefärgning av kläde splagg, men framför allt huvuddukar. Trasfärgning var ett besvärligt, illa omtyckt jobb. »Men i allt större mängder kommo flickor och bondhustrur och begärde att få arbetet utfört.» Massor av de vackraste huvuddukar, vävda i fasonerade mönster och uppträdande i alla möjliga färger skulle samt och synnerligen färgas svarta. »Det kändes för min far (dvs. Vollsjöfärgeriets grundläggare, Carl Pehr Sahlin) nästan som en illgärning att på detta sätt förvandla de vackraste plaggen i bondkvinnornas klädeskistor till intetsägande svarta hucklen, men invändningar tjänade ingenting till ... många av dessa dukar buro den välkända Almgrenska tillverkningsstämpeln. » Även dyrbara persiska

18. På förkläden komponerade man ofta avpassade mönster genom att sammanställa stocktryck med större stämpeltryck i rika konstellationer. Liknande luftiga mönster trycktes på halsdukar. Förkläde från Ovanåker, Hälsingland. Nordiska musee t.

schalar färgades om till svart. Ofta försågs de till på köpet med en tryckt vit blomsterbård för att användas på begravning. - Det förekom också att man försökte sig på att ·i tryck efterbilda jacquardvävda dukar (bild 20). De s.k. Gävlekläderna äro i detta maner. De omtalas av Greta Hedlund. Landsbygden översvämmades således av tryckta fabriksvaror från och med 1800-talets början. Men lusten att själv skapa skönhet i färger och former har suttit djupt i oss, att allt efter fallenhet och kunnighet få efter egen smak dekorera väggar och möbler, kläder och inredningstextilier. Man kan exemplifiera det med dalmålningarna, de målade och snidade skrinen, kistorna och skåpen, vävnaderna och broderierna av hundra slag med hundra mönster på täcken, dynor, sängförlåtar, kjolar, förkläden och livstycken, allt sådant som i vidaste bemärkelse kan kallas hemslöjd. Kulturen i Lund och Nordiska museet återuppväckte intresset för folkkonsten. Hemslöjdsrörelsen, dödförklarad i pressen men i 71

19. Halsduk från Fläckebo i Västmanland. Två hörn av samma halsduk, svartfärgad med en tillsydd kant som går i mörkt svartbrunt. När halsduken vikes diagonalt är det ena synliga mönstret tryckt i blått och vitt, andra diagonalhalvans i grönt och vitt . Ofta trycktes ena diagonalh alvan i enbart vitt för sorgbruk, andra halvan i färger för gladare tillfällen.

20. Halsduk från Hälsingland . H emvävd men med tryckt svart mönster som är en grov efterbildning av vävd jacquard fr ån fabrik. Foto Nordiska museet.

· realiteten högst levande, satte ny fart i landsbygdens skapande krafter. Glädjen att själv få skapa och dekorera tog sig också uttryck i den lust att med tryckta mönster på klädesplagg, framför allt, dekorera och försköna efter eget huvud och egen smak, om också tekniken först lärts ut av stadshantverket och dess stil kunde ge ideer. Till och med skorna eller snarare tofflorna målades, berättar Linne i sin Skånska resa r 7 49 (s. 67, e. fascimile upplagan 1940). »Skorna från trakten av Sinclairsholm äro rundade tofflor med röd kant och beströdde med röda puncter.» Sigfrid Svensson har observerat denna beskrivning i Skånes folkdräkters. 237. Möjligen kan bruket att måla skorna hänga ihop med högreståndsmodet just vid denna tid, då skobladsmålare och skobladstryckare voro verksamma i städerna. Skoblad betecknar enl. forska73

21. Svart ylletäcke från Hanebo i Hälsingland med festonger, buketter, stjärnor och ströblommor i vitt, turkos och mönja. Privat ägo.

ren Ernfrid Jäf vert främre överstycket på skorna. I det föregående har denna drift till egen handaslöjd i form av tygtryck exemplifierats hundrafalt. Vi ha nu sparat de bästa exemplen till sist. Det tjocka täcket från Hanebo i Hälsingland, där tyget naturligtvis trycktes innan det stoppades med ull, är ett utsökt prov på lantligt hantverkstryck med tydlig anknytning till en empirestil, som vandrande gesäller från städer och köpingar lärt ut på landsbygden (bild 20). Täcket från · Hanebo i Hälsingland, är ett utsökt prov på folkligt hantverkstryck, svårt att datera men med tydlig anknytning till en empirestil, från verkstäder i städerna och större orter via vandrande gesäller, som slagit sig ned på landsbygden för kortare eller längre tid och fått beställningar. Bottentyget är svart grovt ylletyg, trycket är i oljefärgsteknik

Detalj av duk från Rengsjö i Hälsingland. Hälsinglands museum, Hudiksvall.

22.

23. Den ena av ett par brudstolar från Flolycke i Svinhults socken i Östergötland senast använd vid ett bröllop år 1800 och då brukad i fem generationer inom samma familj . Stolen är rödmålad, sitsen svartmålad med tryckt oljefärgsmönster i mönja, turkos, gult och vitt. Östergötlands och Linköpings stads museum .

i den typiska färgskalan vitt, turkosblått, och mönja med ett

mönster av graciösa festonger, buketter, ströblommor och stjärnor. En duk från Härlöv i Småland, är kanske mera disciplinerad i kompositionen. Spegelpartiet visar omvandlade gustavianska mönster, de fjäderlika bågarna kring ramen komma från Fredriksdahls mönster från 1790-talet. Rosen med de spretande bladen hör också ursprungligen hemma i ett fabrikstryck (se bild 5) och har blivit i olika gestalter använt i lantliga tryckalster. Duken från Rengsjö, också den gjord av någon för sina

mångahanda på landet funna alster i Hälsinglands kunniga och smakbegåvade tygtryckare. Mönstret är originellt med sina strama ränder under de vilda rankorna och de här och där inströdda stämpeltryckta rosorna, tydligen utskurna av någon rätt ovan hand. Helhetsintrycket är dock både fantasifullt och arrangerat med smak (bild 22). Vac.k rast av alla dessa fria skapelser är duken från Backaryd i Kulturens samlingar. Den är klar i färg ännu men med en blond harmoni i färgskalan, som synes besläktad med Blekinges förfinade hemslöjd och dräkttyper (färgbild VIII). Duken är daterad r8rg. Detta årtal anger väl i stort då alla dessa täcken tillkommit. Sista bilden är en rustik stol, en av ett par brudstolar, kanske icke brukade i kyrkan men vid bröllopsmåltiden? Brukades sist vid Fingal Johanssons och hans hustrus bröllop år r 800 och uppgives ha varit i bruk hos fem generationer i samma släkt (bild 23).

Källor Otryckta: I Riksarkivet: Protocoll och Acter för Rikens Ständers Secreta utskåtts deputerade. 1734. Hallrätternas fabriksberättelser. Upphandling av varor (fr.o.m. 1766).

Tryckta: Greta Hedlund, Dräkt och kvinnlig slöjd i Ovansjö socken 1750-1850. Gävle l95I. Carl von Linne, Skånska resa 1749· Upp!. 1940. Sigfrid Svensson, Skånes folkdräkter. Nordiska museets handlingar. Carl Sahlin, Ett skånskt färgeri. Stockholm 1928.

CHRISTINA LINDVALL-NORDIN

Några skånska bårtäcken

Det skulle vara begravning i Brösarps kyrka den 13 september 1969 och allt var förberett av kyrkvaktmästaren: graven var grävd och grushögen täckt med nyhugget grane, plankor och bärremmar fanns på plats. Inne i kyrkan var stället med mull och de stora golvljusstakarna framsatta. Prestavernas florbehängda stavar stod i koret, och pallarna, som kistan skulle placeras på, var överhöljda med det svarta bårtäcket. Bruket att använda bårkläde är numera sällsynt. Det var på upphällningen redan under 1800-talets sista decennier. I några få skånska kyrkor användes fortfarande enkla svarta skynken, kantade med en svart frans. Dessa täcken lägges under kistan, i något fall direkt på korgolvet. I andra fall, som i Brösarp, lägges det under kistan på pallar. I t.ex. Norra Mellby kyrka användes bårtäcke för sista gången 1955. I samband med kyrkans restaurering inköptes en ny katafalk, bårtäcket blev överflödigt och lades undan. Samma sak har hänt i Lunds domkyrka, där täcket dock användes någon enstaka gång. I andra kyrkor har man, i och med att det gamla bårklädet tjänat ut, inte ersatt det med något nytt, och så har bruket av dem försvunnit. Under medeltiden förekom bårtäcken, men de var förbehållna endast de högre samhällsskikten. Den döde fördes ofta till jordfästningen utan kista, och man höljde då över honom ett bårkläde, som alltså fungerade som ett slags sängtäcke. Efter hand sprider sig bruket av bårkläden, och på 1700-talet och 1800-talets förra hälft möter man det långt ner i samhällslagren. Skråna hade sina egna täcken, likaså Sjö-

Brösarps kyrkas bårtäcke i användning september 1969. Foto förf.

manshusen i t.ex. Stockholm och Kalmar. Täckena låg över kistan när den döde »stod lik n i hemmet och vid transporten från sorgehuset till kyrkogården. Bårtäcket hade alltså en rent praktisk funktion; att ligga över den döde som ett skydd. De flesta sockenkyrkorna hade bårtäcken till uthyrning, och de var ofta gåvor av någon församlingsmedlem. Några kyrkor hade flera täcken, men om det slumpade sig, att de redan var utlånade eller tingade, fick man använda sig av andra textilier i stället. Ett vitt lakan eller t.ex. ett rölakanstäcke eller opphämtatäcke kunde också fungera som bårkläde. Tidigare hade man som bårtäcke använt nbrokotan mönstervävda eller broderade täcken. Så ser man t.ex. på Bayeuxtapeten Edvard Bekännarens begravningsprocession år 1066, och där vilar den döde på en likbår under ett praktfullt, mönstrat täcke. I och med att svart infördes som sorgefärg under 1600-talets senare del, kom de flerfärgade täckena att ersättas av svarta. Det har under de senaste åren lagts fram förslag om att bruket av nbrokotan bårkläden skulle återupplivas. Enligt vissa arkitekter är de nya kyrkorummen inte

skapade för alla kransar och blommor. Ett vackert täcke över kistan skulle vara mera sobert och man skulle komma ifrån blomsteröverdådet, som stundtals vållar problem vid begravningar. Det ser alltså ut som' om nbårtäckescirkeln» snart skulle slutas. Brösarpstäcket är gjort av svart ruggat ylle, med broderier i vitt ullgarn, utförda i stjälkstygn, plattsöm, kedjestygn, knutsöm och !angett. Täcket domineras av en stor mittmedaljong med donatorernas namn »Bengta och Isak Andersson, Bertilstorp» och årtalet 1903. I två kartuscher, en vid vardera kortsidan står att läsa »Så gråt ej I kära som kvar ännu är Hur skön är dock vilan» och »Nu plågorna slutat och vunnen är friden I himlen vi mötas en gång efter striden )). Täcket kantas av en uddad kantbård med rosetter och band. I hör~ nen stiliserade blomsterträd i en stil, som låter oss ana Jugend. Täcket mäter 235 X170 cm. Broderierna är utförda av Beng~ ta Andersson och hennes pigor år 1903, cirka femton år innan någon av makarna avled. Vid samma tidpunkt, alltså omkring 1903, syddes också två hästtäcken i liknande mönster. Dessa båda var avsedda för den likvagn som anskaffades till byn. Innan bårtäcket skänktes till Brösarps kyrka, år 1934, hade det använts i den anderssonska familjen. Kulturen har i sin ägo tre stycken bårtäcken. De kommer samtliga från Gärds härad i östra Skåne, nämligen från Olseröd (1808), Gaddaröd (1824) och Tollarp (1847). Två av dem har införlivats med samlingarna redan på 1800-talet. Man kan väl tänka sig att deras Gärdsursprung beror på dåvarande intendenten Karlins målmedvetna insamling av konstföremål, dräkter och redskap i bland annat Huarödstrakterna, som han ju hade speciell anknytning till. Av Nordiska museets fem skånska bårtäcken, kommer inte mindre än fyra från de östra delarna av landskapet. Två av dem från Gärds hd., från Rebbetuaröd i Hörröds sn. och från Norrlia i Degeberga sn. Det förra är daterat 1818 och 2. Bärtäcke från Olseröd, daterat 1808. Format 2ro X r20 cm. KM 29.810.

det senare 1817. D et tredje täcket, från Andrarum i Albo hd. bär årtalet 1856, och det fjärde, som kommer från Balsby, Nosaby sn. i Villands hd. är daterat 1840. Vidare äger Broby Hembygdsmuseum två bårkläden; ett från Kvittinge by i Gryts sn., märkt 1829 och ett från Vä med årtalet 1830. Dominansen för östra Skåne är påtaglig. Förklaringen ligger måhända i att dessa trakter varit tämligen isolerade och bildar vad etnologerna kallar ett »reliktområden, där gamla seder och bruk levat kvar längre än på andra håll. Kulturens tre bårtäcken bär årtalen 1847, 1824 och 1808 . Det yngsta av dem kommer från Tollarp. Det har ullgarnsbroderier i vitt, rött och grönt. I mitten en krans av blad, och inuti den en krona och lammet med korsfanan. En textbård löper runt täckets kanter med en fr agmentariskt beva-: rad vers »... wi gå mot döden war wi gå, wägen löper ... för os hän himelsk roun. I bården finner man också angivet ort och datum nTollarp den 12 ianuaris MDCCCXXXXVIIn. Täcket avslutas med en svart och grå frans, och det mäter 182 X 128 cm. De båda andra täckena påminner mycket om varandra i kompositionen. Det ligger nära till hands att tro att de är beställningsarbeten, och att de är sydda av en och samma kvinna. Men å andra sidan var kvinnorna sykunniga i de flesta hem, och man har kanske helt enkelt tyckt att Olserödstäcket var vackert och velat kopiera det. Bårtäcket från Olseröd bär årtalet 1808 och tycks vara förlaga till t äcket från Gaddaröd, som är daterat 1824. Olserödstäcket är gjort av svart tuskaftsylle med vita lingarnsbroderier, utförda i kedj estygn, stjälkstygn, plattsöm, knutsöm, schattersöm och bottensöm. Det har ett mittornament av korslagda kvistar, dödskalle, och benknotor samt monogram och årtal nINS BID 1808». över detta ornament en svävande ängel i vit skrud med blågrå veckdrapering och rött öga och mun. Han håller den Heliga Skrift i ena handen och i den andra en krona. Den uppslagna Bibeln har en hänvisning till »Joh. 5 cap. Wer 28 och 29 », som handlar om Batseba och Kristi persons verk och försvar. över ängeln ett

3. Detalj av täcket från Olseröd .

.textband med inskriptionen »Står up I döda och kommer för dommenn. Täcket har dessutom en kantbård ·n ied text, utförd i kedjestygn. Texten lyder : nNär fö af jordens sand the döda wilt upwäcka tu wärdes tå tin ha~d ock"til min graf utsträcka. Låt klinga mig tin röst ock wäck mig glader up förläna ewig tröst, förena siäl och kropp. Hielp att jag somnar in på tin sons död ock pina, låt siälen wara tin ock för dit ansikt skina. Låt mina ben få ro w~d sin faders graf när jag i levande tro från werlden wandrar afn. Täcket har hörntofsar av vitt linne och mäter 2 IO X I 20 cm. Gaddarödstäcket är alltså en enklare kopia av ovanstående täcke med några få avvikelser. Änglamotivet är spegelvänt, en taggbård under årtalet saknas och textbården är sydd med plattsöm och stjälkstygn. Hörntofsarna saknas också, men de kan vara bortslitna, täcket är nämligen mycket slitet och i

ganska dålig kondition. Ordalydelsen i texterna överensstämmer helt. Bårtäcket från Gaddaröd bär årtalet 1824 och monogrammen »BAS och EDB» gäller för Bodel Andersson f. 1770, d. 1842 och hans hustru Elna Bodels Dotter. De bebodde en av de största gårdarna i trakten och åtnjöt stort anseende. Täcket skänktes till Kulturen av Bodel Anderssom son Bodel 1883. Om dess användning står det noterat på museets gamla katalogkort »Då täcket vid förekommand e behov lånades ut i socknen, fingo således ägarnas namn, dem själva till en ständig påminnelse om deras dödlighet, skylta vid var och varannan begravning.» Grannbyn Rebbetuaröd är representerad med ett bårkläde på Nordiska museet. Täcket är svart och försett med vita ullgarnsbroderier. På mitten, inneslutna i en bladkrans, står att läsa »PPS MOD I REBETUR 1818». Runt täckets kanter en textbård och i hörnen små blommor. Täcket från Norrlia liknar det nyss nämnda, men texterna längs kanterna är olika, liksom förstås årtal och monogram »PNS EHD NL D 25 SETMB 1817». Detta bårkläde inköptes till Nordiska museet 1892 och då noterades att »täcket förfärdigats av en över 60-årig kvinna och lär ha använts ännu på 70-talet». Liksom allt som förknippades med död, begravning och kyrkogård, så tillskrevs även bårtäcket en magisk kraft. Man trodde sig t.ex. kunna bota människor och djur från kolik, och om man hade besvär med mask i sina trädgårdsland, skulle man draga ett bårkläde över marken. D enna vidskepelse gick så långt på sina håll, att prästerna såg sig föranlåtna att enbart låna ut bårtäcken i samband med begravningar, och bara för en dag, själva begravningsdagen.

Källförteckning LUF, Folklivsarkivet i Lund, manuskriptarkivet. Hagberg, Louise: När döden gästar. Stockholm 1937· Kvarning, Lars-Åke: Ett bårkläde, Sj öhistorisk Årsbok 1965-66. Landsverk, Halvor: Gilde og gjestebod. Oslo 1967. Stoklund, Bjarne: D e höje ro. Skalk 1964. Århus. Stolt, Bengt: Kyrklig skrud enligt svensk tradition. Stockholm 1964. Troels-Lund: Dagligt liv i Norden. Li vsavslutning. Köpenhamn 19or.

GERTRUD INGERS

»Sänk mig i gravens gömma milt» Något om likhandkläden

I det gamla bondesamhället hade varje detalj sina fast lagda regler som i många fall ännu ej är kartlagda. Ett föremål som man lade ner stor omsorg på var likhandklädet, ibland kallat list, med vilket man bar kistan och sänkte den i graven. Många likhandkläden har blivit sönderklippta och använts till helt världsliga ändamål, andra har misstolkats av sina ägare: »farfars jullöpare ». Men trots detta finns det ett stort material bevarat i linneskåp och kistor, och det finns knappast någon teknik i fråga om linnevävnad och sömnad som inte tillämpats på de skånska likhandklädena, särpräglade från öster till väster. Tidigt nyfiken på en i sammanhanget ovanlig vävbredd - kallad »löpare» i en gård i min hembygd - har jag systematiskt efterfrågat likhandkläden vid inventering i skånska hem allt sedan 1945· De uppgifter som kommit fram kan supplera den grundläggande redogörelse Louise Hagberg ger i »När döden gästar». Mycket mera kan säkert klarläggas genom mera djupgående forskningar. Utgångspunkten är att kistan bars till kyrkan. Olof Christoffersson skriver i Skånska Folkminnen 1926 från Fru Ahlstad att han varit med om att bära en död kvinna »rätt lång väg i handdukar (likhandklä) med flera omskiftningar av bärare» och fortsätter därefter: »Likhanklena» med vilka likkistan bars, skulle också vara gjorda av hemodlat lingarn och vävda i vackra mönster med »träknytning» i ändan. De voro bara en halv aln breda men flera alnar långa. Med

r. Likhandkläde 32 X 340 cm. Grov sjusprång med knypplad flätspets. Stallerhult, Blentarp, arv från gästgivaresläkten i Everlöv. Torna hd.

dessa buros likkistorna ut ur rummen och in i kyrkan. På 1800-talet fanns det ej järnhandtag på kistorna utan läderklädda rephandtag, men i äldre tider fanns det liksom nu järngr.epar att bära i. Härtill kan fogas uppgiften hos Louise Hagberg, som jag också fått bekräftad vid förfrågningar på Österlen, att likhandklädena skulle hänga på sängstolpen, fullt synliga. En i sammanhanget värdefull upplysning har också meddelats av domkyrkovaktmästare Oscar Jönsson i Lund: man fick aldrig sätta ner en likkista på marken. I bouppteckningarna är det inte lätt att finna fram till likhandklädena, då ordet »handkläde» mest förekommer utan angivande av vad handkläde som avses. I bouppteckningen efter gästgivare Pehr Olsson i Everlöv 1789 förekommer emellertid »1 långt handkläde - rn sk» som möjligtvis kan vara ett likhandkläde. Ett mycket märkligt sådant finns fortfarande i släkten. Likhandklädena hörde till de nyttoting som ingick i hemgiften. 1947 meddelade en sagesman i Ingelstorp att

Venetiansk spets på likhandkläde från gästgivarsläkten cm. Stallerhult, Blentarp. Torna hd.

Everlöv.

35 X 252

hennes mors likhandkläden lagts till hemgiften - daterade när flickan var 3 år gammaP På Ven meddelades 1954 att »när Anders Nilsson gifte sig 1912 fick han likhandkläden med från hemmet i hemgiften». Från Ven kommer också . de senaste uppgifterna om begagnandet av likhandkläden : 1930 avled en värnpliktig Venpojke på Gotland och sändes hem i Kronans kista. Den saknade handtag, och man fick då låna ihop fyra likhandkläden. Sista gången sagesmannen erinrade sig användning av likhandkläden vid begravning på Ven var 1939 »och de var av tuskaft med flätad frans» . Med tanke på de bestämda regler för vävbredder som rådde - man utgick ju från alnen som modul - är Ola Christofferssons uppgift om en halv alns bredd endast ungefärlig. Bredderna växlar mellan 321 5-35-45 cm, i undantagsfall ända upp till 55 och 60 cm. Listen är antingen försedd ined stad på båda sidor, och tycks då ha varit vävd speciellt för ändamålet, möjligtvis i samband med vävning av annan klädsel för stugan, eller också f ållad på ena långsidan. Man har antagligen använt en väv med 5 kvarters

3-4. Tuskaft med åtdragning som åstadkommer hål är mycket ovanligt i Skåne. Likhandkläden från Viken, Stora Hammar. Skytts hd.

bredd, dvs. 5X 15 cm, vilket blir 75 cm. Denna bredd har använts bl.a. till lakan, sammansydda l 50 cm. Klipper man väven på längden och fållar ena sidan får man bredden 34-35 cm. Vävens täthet varierar mycket, men den måste ju vara kraftig med hänsyn till kistans tyngd. En begravningsfirma i Lund meddelar 1969 att man vek handklädena fyrdubbla när de stacks in i kisthandtagen, eljest höll de ej. Hur de ömtåliga broderierna och spetsarna hållit för påfrestningen är en gåta. Längden är mera varierad, från 265 till 400 cm i de fall där listen är oskadad. Någon gång är två längder sammansydda på tvären. Avslutningen - broderiet, spetsen, fransen - är ofta fastsydd senare, har eventuellt använts för annat ändamål tidigare - och vice versa. Smala löpare och servetter i bondehemmen är ofta av sönderklippta likhandkläden. De daterade föremålen finns inom tidrymden 1830-1890talen, men i enstaka fall förekommer äldre datering. Malmö 88

Museum har ett likhandkläde, vävt i gåsögon, 34 X 300 cm, med flätad frans 6 cm bred, märkt K I 1714. Flera sagesmän meddelar att man »skulle ha 3 likhandklädenn, vid den ovannämnda begravningen på Ven an,vände man 4. Däremot finner man mera sällan tre likadana likhandkläden i samma hem, vilket nat. kan bero på delning vid arvskifte. Louise Hagberg säger (När döden gästar, si.cl. 409) att ett par av den dödes kvinnliga släktingar bl.a. hade i uppdrag att ta hand om likhandklädena om de hade lånats, och att lämna igen dem. Tydligt är, att det enligt nutida uttryckssätt gick status i även denna utstyrseldetalj, men att alla inte hade råd till de mer eller mindre luxuösa listerna. Till skillnad från dophanddukar, som funnits i kyrkorna, tycks likhandkläden ej ha tillhört kyrkan, men någon noggrann undersökning har ej gjorts. Ser man nu på utförandet av dessa handkläden i Skåne, så följer de rätt troget slöjdens övriga utveckling från öster till väster, med enklare utförande i väster och konstrikare

5. Hela begravningsklädseln i tioskaftsdräll vävdes i Slimminge. Likhandklädena 38 X 36ö cm, bomull med virkad spets. Vemmenhögs hd.

ju längre österut man finner dem. Vid en utställning i Ystad 1947 fanns närmare 30 likhandkläden utställda från trakten Sjöbo-Ystad-Simrishamn. Utvecklingen går också mot förenkling mot slutet av 1800-talet. Märkliga i sammanhanget är de likhandkläden som Kulturen fått i gåva tillsammans med likvagnen från Sankt Knuts gille i Lund. Gillet, som har egen klocka i domkyrkotornet för att följa de döda bröderna och systrarna till graven, förfogade även över egen likvagn och egna likhandkläden. Dessa är emellertid industrivävda, några par i grov randig dräll, ett i jaquardvävd damast. Det sistnämnda är 55 cm brett och hopsytt på mitten. Man kan gissa på att en grov handduksväv inköpts för ändamålet. Likvagnen är från l 870-talet, likhandklädena från 70-80-talet, påtagligt grövre än eljest brukligt. De kan ej återfinnas i Gillets räkenskaper. Tuskaft med flätad frans eller knuten, trädd spets ( »trän), gärna med röda mönsterträdningar i spetsen, är mycket vanligt tvärs över hela Skåne. I Håslöv har påträffats mycket vackra handkläden vävda i randig gåsögon-tuskaft på 6 go

6. Vitbroderi av högres tåndskaraktär avslutar det grova tioskafts likhandklädet från Bonderup . Macramefransen pekar på 1880-talet. Dalby, Torna hd. KM 47.669 .

skaft, vanlig gåsögonväv finns litet här och var. De vävar, som gjorde mig nyfiken i ungdomen, var vävda i fin sjusprång. Mycket grov korndräll - i bouppteckningarna ofta _upptagna med det danska namnet bygkorn - finns antecknat, likaså droppdräll. I den Everlövska släktkretsen påträffas ett grovt handkläde i sjuspång, avslutat med knypplad spets (bild 1). Man bör då märka att den spets som nämns »skånsk» inte funnits väster om Herrestad härad förrän genom hemslöjdsföreningens ingripande 1911. Dels finner man i övriga delar av Skåne en gammal grov typ av flätspetsar, dokumenterad sedan slutet av 1700-talet bl.a. på örngott, vilken - om förekomsten av knyppeldynor kan påvisas - kan vara knypplad på platsen - dels en mångfald tydligen inhandlade spetsar av mycket varierande typer. Märkligast är spetsen på det likhandkläde som finns i Everlövssläktens ägo, och som möjligen kan vara det i bouppteckningen av 1789 omnämnda: ett fint handkläde försett med en 17-18 cm bred venetiansk spets i ändarna (bild 2). Man frågar sig både hur den kommit i bonde-gästgivar91

7. Den festliga avslutningen med röda och blå bårder i .upphämta och den s.irliga märkningen, föd elseåret 1804, handklädets tillblivelse 1833 (i andra ändan) pekar snarare på nöjet av att tillverk a ·h emgiften än på begravning. Grantinge, V. Göinge. KM 26 .890 .

släktens ägo, och hur man vid sänkningen av kistan kunde hantera en dylik spets. Men det finns mer märkvärdiga saker i d~n släkten som tarvar en undersökning. Helt unika ur skånsk synpunkt är två likhandkläden som påträffats i Stora Hammar. De härstammar från den bond. gård där Gustav IV Adolf intog middag vid. den stora harjakten på Skanörs ljung 18or. Bägge handklädena har nertill en bård där man genom åtdragning av tråden vävt hål, en teknik som jag ej förut påträffat i Skåne, men som finns bl.a. i Finland. Det ena är dessutom randat med tjocka vita trådar på tvären (bild 3-4). I området sydost om Everlöv, på sluttningen av Romeleåsen, finns mycket material bevarat. På gården Kalvabacken i Slimminge fanns tre handkläden (bild s) vävda i tioskaftsdräll helt i bomull, vilket tillika med den virkade spetsen hänför dem till ca I 880. Där finns också hel begravningsklädsel för stugan i samma material, bänkadrätter m.m. Såg2

8. Röd korsstygnsbård och trädd, knuten spets avslutar likhandklädet från Bjeresjö, H errestad hd . KM ro.678.

dan vit klädsel, vävd i vit bomull med tvärränder i munkabälte, finns också på gården Kolsbjer i Everlöv. 1942 an.vände man här vit dragning på bänkarna och vit list över klockan m.m. vid begravning. Vit dragning på väggarna har förf. sett så sent som 1952 inne i staden Lund. Från Börringetrakten, Skartofta och Löderup, alla orter där damastvävare varit verksamma, har antecknats handkläden vävda i bomullsdamast. Starka var de nog, liksom de mycket grova handkläden som Kulturen har från Bonderup nära Dalby, vävda i osedvanligt grov schackrutig tioskaftsdräll. Ett av dessa har ett förbryllande vitt linnebroderi av en typ som finns på 16- och 1700-talsörngott, men mindre lämpat för detta underlag. Ett stort rött B är helt missanpassat, dateringen 1880-tal (bild 6). Färgen var på intet sätt bannlyst från likhandklädena, och i Malmöhus län har inte påträffats några svarta broderier som Hagberg nämner. Kulturen har ett festligt likhandkläde från Grantinge i nordöstra Skåne, daterat 1833, med röda och 93

g. Från Ingelstad kommer de m est påkostade likhandklädena, och udskårsöm, stoppad hålsöm, snärjsöm och ljusgull har använts i samma bård. Den knypplade »skånska » spetsen går runt hörnen. 42 X 380 cm. Hagestad, Ingelstad hd .

blå upphämtabårder, utförlig text i röda korsstygn och en slagen kavelfrans i rött och vitt bomullsgarn (bild 7). Likaså finns i samlingarna ett handkläde från Bjeresjö, daterat I 84 7 1 med en 5 cm bred röd korsstygns bård med stjärnor (bild 8) - ett mycket liknande har antecknats från Snårestad. Det ena har knuten och trädd frans, det andra knypplad flätsp ets. Mycket sirligt är ett handkläde med en smal röd kedjesömsranka, funnet 1947 i Eriksdal i en gård där dukagångsdrättarna ännu satt på sin plats i salen. I Borrby, Valleberga och de andra riktiga knyppelbyarna finner man inte oväntat de mest påkostade likhandklädena. Dateringarna följer också dem man eljest finner på föremål med täta hålsömmar, udskårsöm och skånska spetsar. Ibland går spetsen en bit upp på långsidorna precis som på 94

IO. Infälld skånsk spets och uddspets, ljusgul! på tätt fint linne. Märkt BND. 37 X 360 cm. Ingelstad hd.

klutbanden, men den grövre linnekvalitfo och listens längd utesluter misstolkningar. Dock finner man kanske just i denna trakt av Skåne mest föremål som sytts om från ett ändamål till ett annat; broderier som flyttats osv. (bild g, 101 II 1 12).

Malmö Museum förvarar några märkliga handkläden från Simris utanför Simrishamn, broderade med såväl Hedebosom Amagersöm. De torde dock vara danska, ev. från Bornholm och är intressanta nog att underställas dansk forskning. Ett av dessa har som avslutning en spets knypplad »på fel håll», dvs. tygets fransar har använts till knyppling av den ena spetsbredden efter den andra. De har .sedan sammanfogats _till ett stycke. Sådan spets finner man rätt sällan, men den har antecknats från Österlen tidigare. I Nord. Museets »Textilt bildverk», finns ett hyllkläde från S. Möre med en liknande spets. 95

11. Avklippt likhandkläde, 31 cm brett. Stoppad hålsöm och udskårsöm, bred skånsk spets och uddspets runt hörnen. Ingelstad hd.

12 . Likhandkläde omsytt till bordlöpare i början av 1900-talet. Udskårsöm och rätlinig plattsöm. Skånsk spets. De breda fållarna och de smala, olika långa hålsömmarna tyder på omsömnad c:a 19rn. Ingelstad hd.

I och med att likvagnen infördes - i två fall antecknat 1870-1880 - blev nödvändigheten av de breda likhandklädena mindre. Så småningom övergick man till användandet av band av sadelgjord, ibland överklädda med svart kläde. Kyrkogårdarna tillhandahöll nu linor - vid kremering blev de helt överflödiga. Men när förf. en dag såg en gammal skicklig linneväverskas kista sänkas i graven med grova rep gick tankarna osökt till de vita likhandkläden, som ganska säkert låg i den dödas linneskåp.

ULF HARD AF SEGERSTAD

Om Alf Munthe

Om du tänker beställa en väggbonad eller ett draperi av Alf Munthe, så måste du ha ett visst tålamod. Han kommer nämligen till en början att ägna åtskillig tid åt att studera den tilltänkta textilens funktion i rummet med hänsyntill dimensioner, färger och ljusförhållanden och dess relation till samtliga övriga inredningsdetaljer. När han blivit klar över dessa frågor, spekulerar han grundligt över vilken vävteknik, som är bäst ägnad att uppfylla dessa funktionskrav. Därefter kommer turen till gamet. Vilken kvalitet passar till vävtekniken, och vilken fårras ger den rätta ullen till detta gam? H elst vill nog Munthe ta sig en titt på de betesrnarker, där fåren skall få sin näring. Om de tillfredsställer honom, ger han klartecken. Och medan fåren stillsamt betar av det utvalda gräset - helst under hans egen tillsyn - kommer Munthe att meditera fram tema och kompostition för din bonad eller ditt draperi. Därefter vidtar en väl tilltagen period av provvävning. Ungefär så kan man med någon överdrift beskriva den arbetsmetod, som den svenska textilkonstens grand old man, Alf Munthe, 77, tillämpar. Det är arbetsgången för en klassiker skolad i funktionalismens ideologi, för en outtröttlig forskare inom det textilas möjligheter, för en i djuppaste mening fri konstnär, som aldrig tar någonting för givet, för en förnyare i anda och sanning och kanske även r. Detalj av bonad i dukagång för svenska ambassaden i Tokio. Utförd i samarbete med Greta Gahn 1960. Foto Sune Sundahl.

för en sträng moralist. Munthe är en helt unik gestalt i svensk konst. Under åren omkring 1920 var Alf Munthe en redan uppmärksammad ung målare. Studerar man idag hans sensibla akvareller från denna tid med känsligt uppfattade motiv från Stockholms utkanter eller skärgården, så skall man i deras samtidigt mjukt impressionistiska och metodiskt genomförda fläck teknik finna förebud till den åldrande textilmästarens säregna formgivning . Själv har Munthe berättat att det var på sin första Parisresa 1920 som han på allvar blev fängslad av det textila. Det var »Enhörningstapeten» i Clunymuseet, som väckte honom. Men han var inte helt oförberedd, eftersom han är brorson till Gerhard Munthe, en av förnyarna bakom den dekorativa konsten, inte minst bildvävnadskonsten, i Norge. Alf hade vistats hos denne några månader 19u. Efter hemkomsten från Paris försökte sig Munthe på att göra damast för den inom modern textilkonst så betydelsefulla föreningen Handarbetets vänner. Några år senare gjorde han textil dekor i samarbete med arkitekten Gunnar Asplund, mannen bakom Stockholmsutställningen 1930. Det gällde främst den nu klassiska biografen Skandia i Stockholm. · Att Munthe redan under det klassicerande 20-talet betraktade det textila som någonting mer och väsentligare än ett dekorativt material bland många andra för en talangfull målare bevisas av följande rader ur en uppsats: »Sömsätten och de textila materialen äro rika på uttrycksmöjligheter, mycket rikare än man skulle tro. I själva verket finns härinom en oändlighet möjligheter, vilket inte hindrar att andra oändligheter ligger runtomkring gränserna och därbortom.» Han skulle komma att bli en lysande utforskare av dessa okända textila fält. I början på 30-talet fick Munthe kontakt med textilkonstnärinnan Greta Gahn, då chef för Handarbetets vänner. Greta Gahn hade internationell skolning bakom sig, var redan då en av Sveriges kunnigaste väverskor och formgi100

Altarbonad i noppavävsteknik för Nässjö kapellkrematorium, utförd

1962 i samarbete med Greta Gahn. Foto Nationalmuseum.

vare även för industritextil. Greta Gahn och Alf Munthe inledde ett samarbete, som fortfarande består. När man talar om Munthes textilier måste man alltid underförstå att de tillkommit i nära samarbete med Greta Gahn. Det var av h enne han lärde sig t extil konstruktion. - Du förstår, säger han. Man måste göra sig liten i det textila. Man måste lära sig krypa mellan trådarna. En vävnad är en ofta invecklad, eller ibland enklare, struktur. Behärskar man inte den strukturen, så kan man hälsa hem. Då kan man lika gärna måla med oljefärg som med garn. Och - tillägger han - det där med att krypa är inte skämt. Man upplever inte en textil bara med ögat, inte bara med ögat plus handen heller utan med hela kroppen. IOI

För att förverkliga sina drömda kvalitetsarbeten behövde emellertid teamet Munthe-Gahn en tredje part, nämligen en garnproducent med den rätta kvalitetskänslan. Denne fann man i den orginelle och betydande fårfarmaren och ullspecialisten Lennart Wåhlstedt i Floda i Dalarna och dennes son Lars, som numera driver verksamheten. Vad var naturligare än att också Munthe-Gahn slog sig ner i Dalarna? Idag finner man detta konstnärspar i en rödmålad gårdsanläggning i byn Tibble i Leksand. I vävstugan sitter flickor från byn, som Greta Gahn grU:ndligt skolat i de tekniska mysterierna, och i ateljerummet överför Munthe med oändlig omsorg en av sina skisser till arbetsritning på millimetet:rutat papper. Han »kryper mellan trådarna». - Du förstår, säger han. Man kan inte bara imitera det · gamla. Det duger inte att säga åt flickorna att de skall väva det här i röllakan och det här i hautelisse. Man måste studera den textila funktionen och anpassa varje väv till sin uppgift och göra de variationer på det tekniska temat, som slitstyrkan eller ljusgenomsläppligheten fordrar. Vi måste frigöra oss från de gamla funktionerna också. Jag ser på dessa minutiösa ritningar, framräknade, kalkylerade, hårdtrimmade som arkitekturplaner, och jag förstår att Alf Munthe blivit arkitekternas textilkonstnär framför andra. Hans främsta verk har alla tillkommit för och i samband med arkitektur. De är avsedda för speciella rum. Om någon är Munthe motsatsen till dekoratör. Han sätter inte till en färgklick, när rummet är färdigt. Han är i stället en fullföljare och slutlig fullbordare av det arkitektoniska rummet, en den mjuka arkitekturens mästare. Kanske framför allt när det gäller sakral arkitektur. Det började omkring mitten på 40-talet, då Munthe för krematoriet i staden Skövde skapade en väldig fondvägg i finn väv, -e n textil fasad på mer än 4 X g meter, en vävnadsarkitektur över temat »Ljus mot ljus», där han i ett skimrande spel av rödvioletta och gråvita toner diktat sina variationer på temat »I himlar sjungen den eviges ära». I det förhållandevis lilla kapellet - ritat av Gunnar Asplund och 102

3. Detalj av bonaden p å bild

103

fullbordat av Sven Ivar Lind - får finnvävnadens mäktiga, vertikala våder en nästan överväldigande, gotisk verkan. Sedan dess har han lagt arbete till arbete, ständigt med nya problemlösningar sprungna ur det arkitektoniska rummets speciella förutsättningar. I ett konferensrum för hotell Apollonia i Stockholm med anspråkslösa dimensioner spelar han ut finnvävens möjligheter till intrikat detaljmönstring och gör därmed varje kvadratmeter av rummet till en ny och spännande visuell upplevelse för den, som sitter länge därinne. I krematoriet i Nässjö med dess stramt återhållsamma arkitektur och utsökta släpljus använder han sig av den urgamla noppavävens reliefteknik för att ge vibration åt textilytans förandligade vita klanger med några få blott anade inslag av blekt gult. I Hovrätten i Stockholm, som · är inrymd i en äldre byggnad med mäktigt murverk, låter han textilierna skikta sig framför varandra för att åstadkomma en motsvarande plastisk effekt och i ett av sina senaste verk, »paradgardiner» för det nya stadshuset i Södertälje med den höga sessionssalens långväggar helt uppglasade, spelar han ut ett häftigt och festligt färgregister i abstrakt mönstring. Och i en fullkomligt unik teknik; tunna lätta, specialvävda stycken av ylletyg sammanfogade med symaskin. - Förstår du hur länge vi har behövt experimentera Greta och jag för att finna ett sätt att sy, så att det inte uppstår ett enda veck, en enda skevhet eller förskjutning i dessa 6 m höga gardiner? Och de får inte krympa, när de en gång skall tvättas. Medan Alf Munthe talar, låter jag blicken gå till en färgrik kartong på väggen. Den heter »Gudaskaran», och dess tema har hämtats från vikingatidens mytologi. Men det är inte denna utflykt i den nordiska andens töckniga källområden, som fängslar utan det sätt, på vilket Munthe löst kompositionsproblemen för denna basselisse, ännu »a work in 4. Draperi utfört 1964 för sessionssal i Södertälje stadshus. Foto Sune Sundahl.

progress». De pointilistiska färgfläckarna - en återklang från ungdomstidens vibrerande ljusskildringar - grupperas inför mina ögon inom det visuella gravitationsfältet till mäktiga massor, som förskjuter sig i bildytans huvudriktningar och genomtränger djupet i kraftfull rörelse. Om något är detta koncipierat som textil arkitektur i dubbel bemärkelse. Hur mycken textil bildkonst blir inte tillfälligt. trådmåleri i jämförelse med detta? - När du löst konstruktionens problem, så har du funnit nyckeln till rytmen, till den meningsfulla upprepningen. Rytmen och färgen måste samarbeta. Du tittar på nGudaskaran». Den är inte riktigt bra än. Det behövs några lugna, ljusa partier mellan färgmassorna som du nog märker. Nej, den är inte klar än på långa vägar. Säger den 77-årige Alf Munthe. Runt omkring oss vävprov. Gamla, kanske urgamla tekniker transformerade enligt vår tids krav. Under oss det dröjande men rytmiska dunket från vävstolarna. Vävnadskonsten har sina eviga lagar liksom keramiken sina eviga former . Den är »konservativ» som som typografin, oåterkalleligen fixerad i bindningarna mellan varp och väft. Den är till sin natur a-revolutionär. Alf Munthe och Greta Gahn betraktar sig som förvaltare av en levande tradition, och Munthe har en gång skrivit: ». .. att individens utomordentliga utveckling går ut på att utplåna honom till fromma för ett överindividuellt resultat. Personligheten har garanterat, skyddat, tjänat. Han kan gå.»

5. Altarkläde, utfört 1964 för Tannefors kyrka i Östergötland. Foto Stig Karlsson.

107

INGEMAR JEPPSSON

Nätteltyg

Om en ung mö en torsdagsnatt tog ett fång nässlor från griftegårdens norra sida i rackarvrån, där självspillingar och gammeltida hästslaktare begrovs, gick och ej såg sig tillbaka, så kunde hon röta, bråka, skäkta, spinna, väva och sy en skjorta åt käresten, så att om han bar den i krig, var han osårbar, så länge han inte uppsåtligt begick mord eller mened. Så berättar i Folklivsarkivets uppteckningar en gammal småländsk soldat, född i början på 1800-talet, död i Krokshult nittioårig. Det är inte den övertro, som är förknippad med ovanstående sägen, som här främst intresserar, utan det sätt på vilket nässlorna kom till användning. Går det då att göra tyg av·nässlor? D et visar sig, att nässlans fiber sannolikt har använts till spånad på ett mycket tidigt stadium här i Norden. Enligt E. Hellquist: Svensk etymologisk ordbok är nässlan ett allgermanskt ord till roten nat med betydelsen knyta. Nässlan har använts till förfärdigande av nät och vävnader liksom fortfarande hos tatarer och sydeuropeiska folk och påpekar Hellquist: ))Denna nässelindustri måste ha varit högst betydande, då den givit växten dess namn.l> I de nordiska länderna är den belagd av fynd från brons- och järnåldern. I ett påpekande i Vetenskapsakademiens handlingar för år 176! heter det, att en fru i Halland »af nässlor låtit bereda ett vackert lin och uppgöra det till spånad». Denna uppgift tyder på att det då ansågs som något märkligt, att nässlans fiber kunde användas som textilmaterial. Vid unge-

ro8

Nätteltyget och dess förstadier. Näsduk, som tillhört Anna Elisabeth Edman (t 1891) från Hedenskog, Värmland. KM 38.939. Skäktad nässelfiber samt fiber under kardning, från östarpsdagen 1968.

fär samma tid, 1780, framhåller J. Fischerström, att den så kallade nättelduken helt och hållet fabriceras av bomullsgarn. Bomullens införande trängde ut nätteltyget, men beteckningen på liknande linne- och bomullstyger levde länge kvar som kvalitetsbenämning. Äldre uppgiftslämnare berättar dock, att deras mödrar känt till, att man rötat brännnässlans stjälkar och fått långa fina tågor, som man kunde mg

spinna och sedan väva till s.k. nelletöj. Uppgifterna talar inte om, att deras sagesmän själva varit med om det, men metoden skulle vara densamma som för linberedning. På Östarpsdagen I 968 kunde besökarna övertyga sig om möjligheten att framställa tyg av nässlor. Med stöd av traditionsuppteckningar hade museets vänner i Veberödstrakten återupplivat den gamla nätteldukshemslöjden och demonstrerade denna för en förvånad och intresserad publik. Så här skall man förfara, om man själv vill framställa nättelduk eller nnelletöj ». När nässlorna är »mogna », det vill säga när bladen börjar gulna, skärs de av vid roten, buntas till knippen och hängs upp på stänger till torkning. Efter torkningen löses buntarna upp, och nässlorna lägges ut på ängen för rötning. Denna bör pågå så länge, att det lätt går att skilj_a tågorna från stjälkarna, tre till fyra veckor, beroende på väderlek och tillgång på regn. Färdigrötade buntas nässlorna på nytt, lägges in i brytestugan eller bakugnen, där man eldar kraftigt, tills de är knastertorra. Till skillnad från lin går det inte så bra att bryta nässelstjälkarna i en bråka, utan resultatet blir bättre, om man lägger nässlorna på kullerstensgården och krossar stjälkarna under trätofflorna. Sedan vidtar skäktning, häckling och spinning. Den färdigspunna tråden besannar traditionsuppteckningarnas uppgifter, att inget lin kan mäta sig med nässelfibern i glans och styrka. Nättelvävnader har i folktron tillagts övernaturliga krafter, vilket framgår bLa. av smålandssoldatens ovan återgivna berättelse. En annan meddelare till Folklivsarkivet omtalar, att nättelvävnader ansetts skydda mot ntrolltyg och andra faror», om nässlorna plockats på sådana platser, där ett brudfölje dragit fram. Övertron är inte ägnad att förvåna, då nässlan flitigt användes inom folkmedicinen. D en rådde bot för t. ex. bristande hårväxt och reumatism. Även i litteraturen har den folkliga föreställningen om nätteldukens magiska krafter förts fram. H. C. Andersen låter sålunda i nDe vilda svanarna» förtrollningen över svanarna brytas av att skjortor av nättelduk kastas över dem.

IIO

SVEN B. F. JANSSON

Nytt runfynd i Lund

Vid Kulturens arkeologiska provgrävningar i kvarteret Repslagaren i Lund (tomterna 22 och 23) påträffades den 12 augusti 1969 ett ben med inristade runor och runliknande tecken (inv. nr KM 61277: 331). Fyndet gjordes i tol)1t 22, i schakt III. Benet låg i ett fyndlager, som grävningsledaren, fil. kand. Birgitta Sjöholm, preliminärt daterar till l20o-talet. För närvarande-kan tyvärr inte en mera avgränsad tidsbestämning åstadkommas.

lll

Benet har i fynduppgiftema betecknats som ett nrevbenn, men det är enligt N.-G. Gejvall, som jag visade benet för, »ett vänstersidigt tvärutskott av en av de främre ländkotorna hos ett nötkreatur». Benets längd är I 5 cm, största bredden 3 cm. Ristningar finns på benets båda flatsidor. På den konkava sidan står följande tio runor:

Alltså: t u t a

po r e r e

På den konvexa sidan står följande tio, delvis egenartade tecken:

Eftersom jag har en vag känsla av att runinskriften inte saknar språkligt innehåll, har jag på flera sätt försökt att finna en begriplig mening i den. Men jag har, åtminstone hittills, misslyckats. I förhoppning om att någon skarpsinnigare teckentydare skall lyckas, överlämnas denna beskrivning av runbenet från Repslagaren. II2

NILS LINDHAGEN

C. G. Lindgrens Hill-donation

Till färgbilderna VIII-XII Carl Fredrik Hill föddes och dog i Lund, och där framlevde han den ojämförligt största delen av sitt liv. Det är, för att uttrycka sig höviskt, obegripligt att denne vår störste landskapsmålares konst hittills inte har kunnat studeras i hans egen stad. Ett första stort steg till att rätta till ·detta missförhållande har nu tagits med C. G. Lindgrens donation av sin förnämliga Bill-samling till Kulturen. C. G. Lindgren var en passionerad samlare, vars verk. samhet sträckte sig över stora områden av konsten i både tid och rum. Men frågan är om inte Hills konst intog en alldeles särskild plats i hans hjärta. Redan som ung student lärde han känna Hedda Hill, konstnärens syster och trogna vårdarinna, en bekantskap som genom täta besök i det gamla Hillska hemmet vid Skomakaregatan utvecklades till vänskap. Och tack vare denna vänskap kunde han så småningom förmå Hedda Hill att lätta på den länge ängsligt bevarade sekretessen omkring hennes brors sjuka tid. C. G. Lindgren var en av de allra första som insåg vilka märkliga konstnärliga kvaliteter som låg förborgade i detta ofantliga material av teckningar. Och han kom att göra något av en pionjärinsats för spridandet av förståelsen för Hills sjukdomskonst, främst kanske genom att inspirera Ragnar Hoppe, vårdaren av Nationalmuseums gravyr- och handteckningssamling, att ta kontakt med Hedda Hill. Aren 1925 och 1926 inköpte Hoppe för sitt museums räkning ett kvalitetsurval på cirka 300 teckningar, det första museiförvärvet i sitt slag. Först 1931 kom Malmö museum 113

Afton vid Öresund. Oljemålning, duk på pappskiva.

30,5 X 20 cm. KM 6r.358.

genom donation av arvingarna i besittning av sin ojämförliga Hill-samling. C. G. Lindgrens Hill-donation är betydande både som kvalitet och kvantitet: 11 oljemålningar, en akvarell och inte mindre än 44 teckningar i olika tekniker. Målningarna hänför sig med ett undantag till Hills tidigaste produktion, medan teckningarna helt tillhör sjukdomsåren. Hill var sannerligen inte någon brådmogen begåvning. Det är överraskande att se hur länge han var fången i tidens gängse ateljekonventioner och hur t ekniskt valhänt den senare så virtuose visar sig. Det kan vi konstatera i många av de små oljemålningarna i den Lindgrenska samlingen, alla från åren före 1873, då Hill 24-årig lyckades beveka sin gamle far att få flytta studierna från konstakademien i Stockholm till Paris, »den nya konstens källa» . Åtskilliga av dessa stug- och slättbilder från Skåne och Småland kan 114

närmast betecknas som skolarbeten, konventionellt upplagda, med osäker formbildning och luddig faktur, ibland också med felaktiga perspektiv. Men i några av bilderna tycker man sig ana något av de stora latenta känsloresurserna hos det blivande geniet. Det gäller t.ex. »Klockaregården, Halmstad I» med sitt intensiva blå skymningsljus, där . stugväggens vita lyser fram nästan overkligt; eller den djärvt förenklade »Afton vid Öresund» med den mörka förgrunden i kontrast mot den lugna vattenytan och himmelskupans ljusmättade oändlighet. En målning som »Pilen», troligen från akademitiden, visar i sitt rika register av jordfärger och i trädets starkt plastiska formgivning en ny behärskning av uttrycksmedlen. Hills fascination av trädet som individ, som han här så vältaligt demonstrerar, skulle följa honom långt in i sjukdomen (bild r och 2-). Den utan jämförelse märkligaste av donationens målningar kallar Ad. Anderberg i sin monografi från 1951 för »Skogsväg efter regn», medan Erik Blomberg i sin studie över Hill från r 949, enligt min mening med större rätt, kallar den »Bäck vid Barbizon». Målningen har utöver sina stora konstnärliga kvaliteter ett speciellt intresse genom att den på ett märkligt sätt förenar konstnärens friska och sjuka .produktion. Anderberg daterar målningen till våren 1875, då Hill arbetade i Barbizon i utkanten av Fontainebleauskogen. Motivet överensstämmer också i det stora hela med de skogsinteriörer, gärna med smäckra trädstammar vid en bäck, som Hill arbetade med vid denna tid. Men Anderberg måtte, trots att han ger sin datering utan något frågetecken, dunkelt ha känt att denna målning inte riktigt passade in i tidsschemat. Han talar om »oron i penselskriften» och finner att man här »skymtar redan något av det furioso som han senare spelade ut i den våldsamma Landskap med stormhimmel». Men målningens dualistiska karaktär har säkerligen en mer komplicerad bakgrund. Sammanhanget kan vi ana redan av C. G. Lindgrens egen berättelse om hur han kom I IS

2. Pilen. Oljemålning, duk på träskiva. 29,5 x 24,5 cm. KM 61.369. KM 61.363.

att bli ägare till målningen: »En ta vla som hängde i skymundan på en vägg i ateljen kunde jag inte se mig mätt på. Den skämdes Hedda för att visa. Det var ett franskt landskap, kallat Bäcken, och över en spång hade Hill placerat, under sin sjukdom, ett svart spöke som förstörde tavlan. Jag blev lycklig nog att förvärva detta mästerverk och lät konservator Rönne i Köpenhamn avlägsna spöket, och det hänger nu på min vägg.» Det mesta av vad vi nu ser på duken har utan minsta tvivel tillkommit under hösten 1877 eller (och) januari r 878, alltså omedelbart före sinnessjukdomens slutgiltiga utbrott (detta måste också gälla de av konservatorn bortrr6

3. Två kvinno~, klagande över dött barn. Svartkrita på papper. '4I ,5 X 34 cm. KM 6r.405.

tvättade partierna, då Hill under sin sjukdom knappast hade tillgång till oljefärger och heller inte lär ha fått familjens sanktion till att fördärva sina tavlor från Paristiden). Allt talar härför: det våldsamma anloppet med furiösa penselhugg som täcker duken i hög relief över den tidigare målningsytan, de spöklikt vita reflexerna på träden som inte kommer från någon naturlig ljuskälla, och så framförallt utformningen av bäcken med sitt fosforescerande ljus och sin slemmigt utflytande form. Bäcken blir själv något av ett uppfarande, högst levande spöke. Fenomenet står ingalunda ensamt i Hills produktion: jämför t.ex. målningen Syster Anna (Anderberg, färgpl. IX) med samma farligt skim117

.. rande »vattenspöke» och tillkommen just före sjukdomsutbrottet. Skulle ytterligare bevis tarvas, kan vi påminna om att Hill i ett brev hem i december r 877 talar om att han bl.a. sysslar med motivet »Skogsinteriör med en bländande solnedgång som lyser mellan träden». Det är lätt att konstatera att denna målning omarbetats till att föreställa en solnedgång, då alla de röda partierna hör till det senare pålagda. Och vi kan finna flera paralleller till att Hill i den första sinnesförmörkelsens kamp gått till attack mot sina äldre målningar och även målat över dem tjocka lager av asfalt och shellack, klistrat på stanniolpapper eller på andra sätt förändrat dem. Det finns alltså goda skäl att taga ad notam ägarens berättelse om Hills bemödanden att införliva denna målning med sin nya skrämmande värld. · När Hill i januari I 878 slutligen träder in i den ytterst allvarliga form av sinnessjukdom som kallas schizofreni - han dör först rgu, vid 62 års ålder - rivs de flesta broarna till hans gamla tillvaro. Den sjuke befinner sig plötsligt utanför den mänskliga gemenskapen, i en värld behärskad av förintelse-, skuld- och ångestupplevelser. Allt omkring honom får nya betydelser, fylls av hemlighetsfulla och hotande anspelningar. I denna nya värld tar illasinnade andeväsen makten, som syn- och hörselhallucinationer. Den sjuke utsätts för en aldrig upphörande störtflod av bilder och påverkningar som ständigt håller honom fången, innesluten i det egna jaget, utan förmåga att uppfatta sig själv realistiskt i förhållande till omvärlden. Slutligen förtätas denna upplevelse så att hela världsskeendet verkar att röra sig omkring just honom. Jagets identitet har mer eller mindre gått förlorad. Utifrån dessa radikalt förändrade förutsättningar måste den sjuke bygga upp en ny värld omkring sig, söka en ny form för att förverkliga sig själv. För den konstnärligt skapande spelar hans bilder en alldeles speciell roll i denna uppbyggnadsprocess. I dem återskapar han världen så att den skall bringas i harmoni med hans nyvunna erfarenheter.

II8

4. Träd och klippa. Svartkrita på papper. 26,5x 19,5 cm. KM 6r.406.

Teckningen blir för Hill något av en mäktig magisk formel med vars hjälp han både kan förgöra sina fiender och skapa den nya värld som skall komma när han har vunnit den slutliga segern. Teckningarna har alltså synnerligen viktiga funktioner i den sjukes föreställningsvärld vilka helt överskuggar det spontana uttryckets. Att de bilder som skapas under sådana förhållanden varken i form eller innehåll har något gemensamt med den friska tidens produktion, är inte svårt att inse. Men detta utesluter ingalunda att minnen och erfarenheter från hela hans liv före sjukdomen är en av de viktigaste inspirationskällorna också i denna nya situation. Om förloppet av Hills sjukdom vet vi i stort sett inte mera än vi kan få fram ur teckningarna och hans rikhaltiga litterära produktion under denna tid. De tillförlitliga Il9

5. Centaur. Tuschteckning. Påskrift "14u". 21x17 cm. KM 6I.379.

hållpunkterna för datering är ytterst få. Ändå kan vi genom sammanställning av psykiatriska observationer, av de fast daterade nyckelexemplen och vissa prosaiska tekniska fakta komma fram till en grovt approximativ kronologi som kan sägas ha en viss grad av psykologisk sannolikhet. Den kan lämpligen följas när det gäller att låta den Lindgrenska donationens svit av sjukdomsteckningar passera revy. Låt oss börja med det stora fascinerande kvinnohuvudet i färgkrita, i sin art något av det vackraste Hill har gjort. Han var en het beundrare av Kvinnan, en böjelse som han med all sannolikhet aldrig fick möjlighet att tillfredsställa annat än på de mest trista sätt. Här ger detta hans dröm om kvinnan denna romantiska lyskraft, något av hägringens drömlika ouppnåelighet. Den sköna kvinnan är också ett 120

6. Manshuvud. Tuschteckning. 33,5 X 41 cm. KM 6i.366.

121

djävulens farliga bländverk, och den insikten markerar puritanen-vällustingen Hill med inskriften ))Beelzebub)). Att dessa kvinnobilder möter oss främst i Hills tidigare produktion, är väl i enlighet med naturens vanliga ordning. Bilden är i spelet mellan varma och kalla färger också ett strålande prov på det koloristiska raffinemang Hill ofta är mäktig, och valet av färger understryker intrycket av något orientaliskt. Den konsthistoriskt bevandrade får inför denna bild lätt i tankarna mumieporträtten från det egyptiska Fajjum, från tiden omkring Kristi födelse. Likheterna gäller både komposition, ,kolorit och uttryck. Det kan då förtjäna påpekas att på Louvren, där vi vet att Hill var en flitig besökare under sin Paristid och i hög grad intresserade sig för »de primitiva», kunde han på I 870-talet studera flera sådana porträtt. Och att Hill förde med sig en stor fond av bildminnen som en aktiv tillgång i sin nya situation, det kan på många sätt påvisas. Till den tidigare produktionen vill jag också räkna tre teckningar i svartkrita. En föreställer två kvinnor, den ena bärande ett barn, och hör till en större serie med bibliska motiv, de flesta enligt Hills egna påskrifter hämtade ur Matteus-evangeliet. Motivet kan väl närmast tolkas som det betlehemitiska barnamordet, i en iscensättning som renodlar motivets rent mänskliga aspekter. Här finns den svepande rytmiska intensiteten och den starka känsloladdningen som svarar mot högspänningen hos Hill under hans tidigare sjukdomsår. - Något av samma patetiska uttryck möter i det suggestiva landskapet med träd och klippa; kan någon annan ge ett sådant demoniskt djup åt det svarta som Hill? - Det snarast kuriösa tvådelade bladet med ett lejon som omslingras av en orm etc. hör till en serie svartkritteckningar där man har anledning anta att de varit tänkta som utkast till tavlor som Hill avsåg att måla när han en gång blev fri från ))fångenskapen>>, dvs. frisk. Den klassiska forntiden var för Hill ända sedan den tidiga ungdomen epoken framför andra för hjältar och snillen och för den mest självförglömmande offervilja, och därmed 122

7. Blommande träd i berglandskap. Pennteckning och färgkrita. 32,5 X 24,5 cm. KM 6r.407.

blev den också den mest lysande förebilden för hans egna högspända ambitioner. Lika väl som den schizofrene saknar förmågan att skilja mellan jaget och omvärlden, så flyter för honom det förflutna och nuet samman. Hill kläder alltså med förkärlek sina visioner och bildtankar i en antik dräkt, ofta med stridsscener med hästar och ryttare i idealiserad nakenhet. Inte mindre än femton pennteckningar :i donationen hör till denna grupp. Inför dessa små förtätade bilder kan man sannerligen förundra sig över den till synes osvikliga konstnärliga instinkt som ännu leder den sjuke i ett mörker fjärran från medvetna estetiska hänsynstaganden. Några av dem har med all sin uttrycksfullhet en vinjettartad slutenhet som kunde kallas klassisk. - Det stora manshuvudet i tusch representerar en Hill i sjukdomens 123

8. Hanuibild. Färgkrita. :22,8 X 1&,3 cm. KM 6r.387.

bottenläge . D et kan vi utläsa av den liksom förvittrade sönderfallande formen, i en hämmad rytm kringskriven av en tuschpenna som under arbetets gång knappast lyfts från papperet. Anger den två gånger anbragta texten »Nero» att bilden föreställer denne av Hill högt beundrade sadist på kejsartronen, eller är den en av Hills många stolt maktfullkomliga förklädnader som konstnär? Vi måste räkna med båda möjligheterna, kanske t.o.m. på samma gång. I sitt friska liv var Hill uteslutande landskapsmålare, och det kan då inte förvåna att landskapet också i sjukdomen fångar det mesta av hans intresse, när inte hallucinationerna tar hans uppmärksamhet alltför hårt i anspråk. I Hills s.k. diktmanuskript från samma tid möter oss många gripande 124

-I /

g. Blomsterkorg. Färgkrita. 22,5X 18,5 cm. KM 61.389.

uttryck för hans längtan tillbaka till naturen (»Mig ropa fjällar, berg och dalan>) och till att få börja måla igen (»Du heliga konst, till Dig jag trängtar åter»). Och de otaliga landskap han under sjukdomen utför i svart- och färgkrita får vi väl tolka både som minnen från hans lyckliga målarår, kanske också som drömmar om de tavlor han en gång hoppas få måla. Som de tidigaste landskapen räknar jag de tre stora färgkriteteckningarna, utförda med en våldsam force. Såsom oftast hos Hill får träden denna expressiva, nästan dansande rytm som ger dem ett nästan individuellt-fysionomiskt uttryck. Det forsande vattnet, vilket så ymnigt förekommer i dessa bilder, som vattenfall eller som strida flödande bäckar, får sin betydelse mot bakgrund av hörselhallucina125

tionerna, den sjukes ständiga följeslagare. - Hills »apokalyptiska» landskap, från en urtid då skapelsen ännu inte fullbordats eller, kanske hellre, då den inviges till sin undergång, representeras i samlingen av det vulkaniska landskap i färgkrita där flammorna överallt bryter upp ur jordens innandömen. Formrikedomen i Hills trädarkitektur är närmast outtömlig. Se på ekarna i hans översvämningsfantasier, där den suggestiva knotigheten renodlas och ofta hela rotsystemet görs synligt; eller hans ensamma vindpinade granar vilka står böjda av stormarna som patetiska symboler för konstnärens egen absoluta ensamhet i kampen. Eller beundra det subtila raffinemang Hill utvecklar i en akvarell - en mycket sällan använd t eknik - där han låter de nakna snö-. täckta träden avteckna sig mot vatten, berg och himmel. Havet är också ett viktigt tema i de Hillska visionerna och representeras här av hamnbildert i svartkrita med den suggestiva skogen av skeppsmaster och båtarna med de i Hills fantasi så centrala namnen Amor, Eros och Minerva. I den sinnessjukes värld finns det inte bara ångest, skuld och lidande. Där ges också stunder av oblandad lycka, då alla önskningar synes bli underbart uppfyllda, då den sjuke kan »sjungande drömma om kommande tider av vårsol och ljus». Något av sådana stämningar tycker vi oss kunna läsa in i de eteriska bilderna av insekter och blommor, fyllda av den skiraste poesi, liksom i färgkrit eteckningen med blomster i en korg, nästan ensamstående i Hills produktion. Minnenas strålglans ger sitt ljus också åt de båda bilderna från den skånska slätten, oändlig som dröm och längtan i sin utsträckning. Vilken pretiös fulländning Hill kan nå i det rent dekorativa, får vi besked om i ett landskap med blommande träd och i två bilder där antika tempel får utgöra bakgrundskulissen, ena gången för en antikinspirerad figurscen, den andra för buskvegetation med druvklasar. I sin fantasi söker sig Hill bort från verkligheten inte bara i tiden utan också i rummet, och då helst till Orienten. 126

ro. Slättlandskap med sädesskylar. Färgkrita . cm. KM 6r.393.

. 22,5 X 18

Det hör till de många psykologiska gåtorna hos Hill, hur han som aldrig kom längre söderut än till norra Frankrike har kunnat, som Erik Blomberg formulerar det, »förmedla den tropiska landskapskaraktären så att vi känner själva ökendoften och ser luften stå och glindra över sumpgräset. Den blå lagunsjön, där kritorna ta fram varje skiftning i vattenspegeln, är lika påtaglig som vår egen hembygd och ändå lika fjärran som i drömmen.» Denna karakteristik passar förunderligt väl in på donationens lagunlandskap, lika väl som dess fjordlandskap knappast kan bättre tolkas än· med samme författares ord : »Han kan få två bruna klippor att spegla sig i vattnet som om de vaktade ett sund till Lycksalighetens Ö.» 127

När jag nu sätter punkt för denna lilla kavalkad, kan jag inte undertrycka en from önskan: Måtte C. G. Lindgrens storstilade donation bli magneten som drar ännu många representativa Hill-verk till Kulturen. Skånes störste konstnär måste äntligen bli värdigt representerad i landskapets kulturella huvudstad]

Färgbilder vm. »Bäck vid Barbizon» (av Ad. Anderberg kallad »Skogsväg efter regn ») Oljemålning. 146 X 95,5 cm. KM 6i.63+ 1x. Kvinnohuvud, färgkrita. 21 X 17 cm. KM 6i.398. x. Vattenfall och granar, färgkrita. 33,5X20 cm. KM 6i.396. x1 a. Lagun med palmer, färgkrita. l7,3 X 21,5 cm. KM 6 i.39i. x1 b. Vinterlandskap, akvarell. 14,5 X 23 cm. KM 6i.403. xn. D et brutna trädet, färgkrita. 21 X 17 cm. KM 6i.388. xm. Dryckeshorn med förgyllda beslag, 1400-talet. Troligen jylländskt. Längd 39 cm. KM 6i.686 . x1v a. Detalj av dryckeshornets brädd med gotiska bokstäver. x1v b. Detalj av dryckeshornet: fot i form av ett lejon. Foto: Lennart Hansson, Institutet för Färgfoto, Malmö.

XII

BENGT BENGTSSON

Dryckeshornet

Till färgbilderna XIII-XIV

Ett medeltida nordiskt dryckeshorn har hittills saknats i Kulturens samlingar, som i övrigt är väl försedda vad dryckeskärl beträffar. Luckan kunde år 1969 fyllas med ett horn av verkligt hög kvalitet och av högsta kulturhistoriska värde. Även från personhistorisk synpunkt var det valkommet, inte minst på grund av dess anknytning till Lund. Hornet skänktes till Kulturen av Pripp-Bryggerierna AB. Det märkliga dryckeshornet har ganska länge varit känt av forskningen, även om det inte omtalas av Jörgen Olrik, när han l 909 publicerade sitt stora arbete Drikkehorn och sölvtöj fra middelalder og renaissance. Men det fanns vid slutet av 1930-talet deponerat i Malmö museum och behandlades då av Gunhild Ekström i Malmö Musei Vänners årsbok för l 939. Min framställning här nedan bygger i stor utsträckning på hennes resultat, även om de på vissa punkter kompletterats, när det gäller allmänna synpunkter t.ex. av Sven T. Kjellberg i Kulturens årsbok l 964. Vad jag här har att säga om horn i allmänhet, är att betrakta som korta referat från de tre nämnda författarna. Först en beskrivning av hornet. Det är ett vackert och regelbundet format oxhom av sydländsk härstamning. Färgen är varmt gul, med gröna skiftningar och mot spetsen mörknande till brunt och svart. Måtten är respektingivande: längden från främre bräm till spets är 39 cm och mäter man från brämet längs hornets »buk» till spetsen får man 66 cm. Diametern är vid mynningen lO cm. Bland bevarade medeltida dryckeshorn av denna typ tillhör Kul129

turens horn de större (tyvärr meddelar Olrik endast diametermåtten) även om man kan finna sådana med vidare mynning. Hornet har utom mynningsbeslaget två beslag (samtliga tre med inskriptioner) och spetsen är likaså metallbeslagen. Fyra metallskenor löper från bräm till spets; dessa är sannolikt senare och ersätter tidigare, ursprungliga beslag. Även dessa beslag har inskriptioner. Vid det övre ringformiga beslaget är två ben fästade. De är rörformiga och har baktill en tandad kant. Benen är utan tvivel sekundärt fästade vid beslaget, men allt tyder på att det är de ursprungliga benen, som vid en reparation fått nya fästpunkter och nya skruvar. Ett par av Olrik avbildade horn har liknande ben. Man kunde tänka sig, att benen från början haft klor nedtill, som på åtskilliga horn, men som det nu ter sig, står det vackert med vågrät bräm, och klor eller fötter skulle få det att luta sig bakåt. Benen motsvaras av t vå små stöd, fästade vid det nedre bältebeslaget. De är formade som lejon och gjutna i mässing (färgbild XIV). Under barocken var det regel att danska dryckeskannor försågs med tre fötter i form av lejon, en företeelse som vi alltså kan föra tillbaka till medeltiden, via t .ex. Rosenblommen, det märkliga dryckeskärlet, som Hans Skovgaard och Anne Parsberg gav som faddergåva till Kristian IV vid dennes dop 1577 . Liknande fötter finner vi också på sengotiska silverbägare, bl.a. en hos Olrik (fig. 7). Ett dryckeshorn (i Nationalmuseet), vars ursprung Olrik möjligen vill förlägga till 1300-talet, har samma typ av fötter som vårt horn, vilket dock icke kan föranleda en så tidig datering av detta . . Spetsbeslaget är på de flesta horn försett med en knopp, mer eller mindre utsirad. Det är troligt, att vårt horn varit prytt med en sådan, men i så fall har beslaget restaurerats tämligen tidigt, eftersom det inte bär några spår av skador eller lagningar. Samtliga beslag är av förgylld koppar, utom de längsgående skenorna som är av mässing, likaså förgylld. 130

Och nu till de viktiga ringformade beslagen och deras inskriptioner! Alla tre har profilerade kanter, därtill ornerade med gravyr. Mynningsbeslaget avslutas nedtill med en utsågad list av trepass och franska liljor. De två bältebeslagen har enklare kantdekoration, som i gengäld är rikare graverad. Inskriptionerna, som är utförda i gotisk textur utan versaler, lyder: Mynnings beslaget: HELP UNS UT ALLER NOT GOT DURCH DINEN BITTERN DOT (Hjälp oss ur all nöd, Gud, genom din bittra död) Övre bältebeslaget: HELP GOT M- - -A - - CPAR BALTAZAR (Hjälp Gud, M(ari)a (Ca)cpar Baltazar) Namnen på Maria och Cacpar har delvis övertäckts genom benens sekundära montering.

Nedre bälte beslaget: . DRINCK DAT UT UNDE DO BIDI (Drick ut detta och bed därvid) Dessa inskriptioner är av största betydelse för hornets inplacering i sitt kulturhistoriska och religiösa sammanhang (till skenornas inskriptioner återkommer jag senare). Först placeringen i tid och rum. Dekoration och bokstavsform daterar hornet till 1400-;talets mitt eller senare hälft; det är samma bokstäver, som vi ser i Gutenbergs tryck från omkring 1450 och senare. Språket är plattyska, vilket icke behöver betyda att det kommer från Tyskland. Detta språk har använts på åtskilliga danska och norska horn och var nära nog officiellt språk i Danmark. Kristian IV talade mestadels plattyska! Det finns alltså ingen anledning att gå utanför Norden, när det gäller den geografiska placer3r

1. Dryckeshorn från qoo-talet, troligen jylländskt, med beslag av förgylld koppar. Ursprungliga och senare inskriptioner på ringbeslag och skenor. Total längd 39 cm. KM 61.686 .

ringen. Danmark och närmare bestämt Jylland - som vi senare skall motivera - är ursprungslandet. De gotiska inskriptionerna har alla religiöst innehåll. Det är böner till Gud, Maria och heliga tre konungar (Kaspar, Melkior och Baltasar). För att rätt förstå dessa böners förekomst på hornet, måste vi - paradoxalt nog - gå tillbaka till heden tid. I Håkan Godes saga berättar Snorre Sturlasson om Sigurd Ladejarls blot. Det talas om de skålar, som skulle 132

2. Dryckeshorn från 1400-talet, med arkitektoniskt utformade stöd. Okänd härkomst. Längs brädden en inskription med bön till Jesus och jungfru Maria. Jämför de båda hornens olika utformning! Statens historiska museum.

drickas; först Odins skål »till seger och sin konung till välde» och sedan Niords och Frös »till årsväxt och frid ». Vidare drack många Brages skål. När den kristnade Håkan Gode mot vintern (år 949) gästade Sigurd, fyllde denne vid gillet ett horn, signade drycken åt Oden och drack konungen till. När konungen fått hornet gjorde han korst ecken över det. Bland de församlade blev det undran och oro, men Sigurd fick lugn genom att tolka kungens åtbörder som hammartecknet åt Tor. Senare vid julbloten 133

måste Håkan finna sig i att dricka alla de hedniska skålarna (utan korstecken) och t.o.m. äta hästkött. Senare kristnade Håkan julen genom att påbjuda, att julöl skulle drickas vid det kristna julfirandet. När Sven Tveskägg höll gästabud för Jomsvikingarna (berättar Snorre), drack han först sin fader Harald Blåtands minne. Sedan skulle alla dricka Kristi minne och därefter S :t Mikaels minne. Dessa två episoder illustrerar brytningen mellan hedendom och kristendom, evad det gäller det högtidliga »min•nesdrickandetn, speciellt vid julen. Det vackert utstyrda ;hornet utgjorde ett viktigt inslag i ceremonin, ja man kunde rentav kalla det ett kultredskap. · När kristendomen fått stadigare fotfäste i Norden, ville . man göra sig fri från hedniska seder och riter. Detta skedde antingen så att vissa seder förbjöds, t.ex. att äta hästkött eller genom att man behöll gamla seder men gav dem nytt, och nu kristet innehåll. Och så förvandlades skålarna för de hedniska gudarna till skålar för Gud, Kristus, Maria och andra heliga gestalter. Det finns många uppgifter om dryckeshorn i de fornnordiska sagorna och vi har fragment av sådana horn bevarade i våra museer. Men hornen tycks ha försvunnit från de festliga borden från kristendomens införande fram till I 200-talet, då de åter börjar komma till heders. Från I 300och 1400-talen har vi många ståtliga horn bevarade och . åtskilliga av dem är försedda med inskriptioner sådana som på Kulturens horn. Dessa inskriptioner vittnar om, att hornen använts just på det sätt, som här nämnts, alltså till kristen »minnesdrickning». Vi har också åtskilliga dokumentariska belägg på detta. Olaus Magnus talar om hur man i de gamla gillena tömde hornen till den heliga treenighetens åminnelse, till Guds, Marias och till gillets skyddspatrons ära. Vad har skett? Ja, den enda tänkbara förklaringen är den, att kyrkan först förbjöd hornen, såsom redskap för hedniska riter, men senare fann att sådant var svårt att 134

utrota och då i stället anpassade det ceremoniella skålandet till den kristna föreställningsvärlden. Särskilt vid julhögtiden gjorde sig detta märkbart. Och här kommer de tre vise männen in. Olrik redovisar åtskilliga horn med böner till Kaspar, Melkior och Baltasar (eller med enbart namnen inristade) och säger att detta icke var ovanligt, »Tvcertimod er denne Indskrift yderst almindelig paa Drikkehorn og har formodentlig haft en magisk Betydning». Alltsedan man år I I 64 fört de påstådda relikerna efter de heliga tre konungar till Köln, fick dessa gestalter allt större betydelse inom kristenheten, inte minst här i Norden. För Sveriges del blev detta särskilt starkt manifesterat genom de tre kronornas upptagande som svenskt riksvapen. Genom anknytningen till julevangeliet hade deras dag förlagts i anslutning till julen, som i sin tur hade avlöst det gamla midvinterblotet. I vissa länder kom trettondedagen bl.a. att firas i kyrkorna med t eaterliknande festspel, vilka med tiden förlades utanför helgedomen och fick folkligare karaktär. En procession, där Betlehemssjäman bars främst 1 ingick i dessa spel och vi upplever detta ännu idag vid trettonhelgen med Staffans. sång och stjärngossar (t.ex. sedan 1892 på Kulturen). I nordisk folkkonst har motivet flitigt utnyttjats. För sydsvensk del räcker det att nämna bonadsmåleriet i Halland och Småland, där de tre ridande konungarna förekommer på de flesta bonader, avsedda för bruk till julen. Bönen på det andra bältebeslaget - till Maria och de tre konungarna - är alltså även det ett talande belägg på berättelsens centrala plats i julens evangelium här i Norden. Tydligen hade det lysande följets dramatiska färd med hyllningen av barnet som kulmen en särskild förmåga att fängsla folkfantasin. Drinck dat unde do bidi - drick och bed 1 - denna uppmaning understryker ytterligare sambandet bakåt i tiden. Det är märkligt att en hednisk rit på detta sätt övergått till att bli en i nordisk medeltida kultur fast förankrad sed: 135

ett profant skålande för den kristna religionens högsta begrepp och gestalter, kombinerat med uppsändande av böner till dessa. Vi kommer nu till de sekundära inskriptionerna, dvs. de som anbringats långt efter hornets tillkomsttid. Den äldsta av dem finns på det längsgående bandet på hornets översida, när det står på sina fötter. Den lyder Jeg er Sven Fcelding Drick ud min Hcelding J eg vil Det giöre Du skal det spöre LaW rltz nleLs0n aMIDtzb0L Vi har anledning att först ägna oss åt de sista orden i den-· na inskription. Med största sannolikhet betecknar de ägaren till hornet vid en viss tidpunkt. Amidtzböl är namnet på en by nära Kolding i östra Jylland, men är också ett släktnamn, som ännu förekommer i Danmark och Sverige. Lauritz Nielsens identitet avslöjas inte med någon säkerhet i den översikt över släkten Ammitzböll, som finns utgiven, men man vågar gissa på den Lauritz Amlitzböll, som vid mitten av 1600-talet ägde en gård i Jerlev härad. Hans son Niels Lauritzen blev häradsfogde för Jerlev 1670. I denna gren av släkten förekommer ofta förnamnen Laurits och Niels. Raden innehåller emellertid också ett s.k. kronogram, dvs. de med versaler framhävda bokstäverna skall läsas även som romerska siffror, ett på l 500- och l 600-talen hos oss inte ovanligt sätt att meddela ett årtal, en avbildad persons ålder osv. Vi summerar nu dessa talvärden i den ordning de förekommer och får då fram följande resultat (se nästa sida) . I de tre orden döljes alltså årtalet 1663, vilket med största sannolikhet omtalar när inskriptionen tillkommit. Bokstavsformerna motsäger inte denna datering. Namnet Sven Fcelding är av största intresse. Han var en

50 10

W (2 st. enkla V) = I = I =

l l

L= M= I

50 IOOO

D= L= Summa

500 50 1663

sagohjälte och sägnerna kring honom är knutna till flera orter i Jylland. Han hade en jättes kropp och styrka, åt och drack för tolv man. Enligt en sägen fick han sin styrka på följande sätt: Han skulle en natt rida förbi Borum Eshöi, där trollen höll till och överraskades då av trollkvinnor, som dansade kring hästen. En av dem gick fram till honom med ett präktigt dryckeshorn och bad honom dricka. Han blev misstänksam och stänkte något av drycken bakom sig och såg att håren på hästens länd brändes av. Han b lev då rädd och red iväg så fort han kunde förföljd av trollkvinnan, . som ville ha hornet tillbaka. N är han ridit över ett vadställe kunde hon inte följa honom genom rinnande vatten och lovade honom då tolv mans styrka, om han gav henne tillbaka hornet. Han fick styrkan, men också motsvarande matlust. Jämför sägnen om Ljungby horn och pipa 1 Enligt en annan sägen fick han sin styrka hos trollen i J elshöi i trakten av Arhus, när han skulle hjälpa dem mot trollen i Borum Eshöi. Han fick då dricka ur deras dryckeshorn ett par gånger, tills han blev stark som tolv man. Sven Fcelding är alltså för oss intressant inte bara som en populär sagofigur; hans förnämsta egenskap, styrkan, är knuten till dryckeshorn. När det därför i versen står »Jag är Sven Fcelding, drick ut min 'hällning'», dvs. det som hällts i mig, kan man knappast komma ifrån att det är hornet som - åtminstone l 66 3 - bär namnet Sven 137

Frelding. Olrik omtalar, att dryckeshorn under medeltiden kunnat ha namn. Han känner visserligen inga sådana från Danmark, men däremot många från Norge och Sverige. Tänkbart är, att versen är en del av en visa, där alltså Sven Frelding själv yttrar sig, men jag har inte kunnat finna någon sådan visa. Att hornet sålunda kan ha burit namnet Sven Frelding - kanske långt innan inskriften gjordes 1663 - är högst troligt. Vi får i detta sammanhanget inte glömma, att Amidtzböl är namnet på en by just i de trakter, där händelserna i åtskilliga sägner om Sven Frelding utspelas. Här kan erinras om den förut omtalade Rosenblommen från 1 577 i danska nationalmuseet. Den presenterar sig själv i inskriften: »MIT NAFFN THET KALDES EN ROSENBLOMME - - - ». Exemplet är påfallande sent, och_ namngivningen kanske är ett avsiktligt ålderdomligt drag, liksom Rosenblommens uppbyggnad i form av ett laggat träkärl imiterar gamla former. D e två på sidorna längsgående skenorna har inskriptioner av senare datum, av bokstavsformerna att döma. En är på latin: »Bene vos bene nos bene nostrum etiam», dvs. i fri översättning: Skål för er, skål för oss, skål även för allt vårt~ Den motstående skenan har inskriften : Drick du som den mig burit har; Du blir eij narr eij illa far. Tydligen har nu hornet råkat i svensk ägo. Hur och när detta skett vet vi inte, men inskriften på undre skenan för oss in i det lärda Lund och i svensk fomforskning. Inskriptionen är utförd i runskrift och lyder: NILS WESSMAN AR 17 45 HALDE MADUR A HORNI DREKKE TAU AD HOFE MELE T ARFT EDA TEI GE AULI ER ANNAR MADUR 3. Nils Wessman (1712-1763), fornforskare. Porträttet målat av J. J. Streng. Statens porträttsamling, Gripsholm.

eller i översättning: En man må hålla på hornet? Dricke dock med hovsamhet? Tala det nödvändiga eller tige? En annan man är en dumbom. Gunhild Ekström, som vid tolkningen av runinskriften haft stöd av Ivar Lindquist och Birger Bjerre, reder ut versens härkomst och betydelse. D e tre första raderna är hämtade från Havamal, närmare bestämt ur rg:de strofen, men den första raden är förvanskad genom att en negation bortfallit. Den rätta meningen skall alltså vara, att man inte får hålla kvar hornet (utan låta det gå laget runt). Vidare är sista raden icke hämtad från Havamal eller annan klassisk samling. Och vem var Nils Wessman, som år 1745 lät gravera runinskriften? Nu citerar jag Gunhild Ekström: »Nils W essman, en skånsk bondson, hade år 1729 låtit inskriva sig vid Lunds universitet. D är har han säkerligen varit lärjunge till den bekante ivraren för insamling och vård av fornsaker professorn Kilian Stobaeus samt genom denne bibringats bestående intresse för allt fornnordiskt. Ar 1733 disputerade han på en historisk avhandling och ägnade sig något senare åt juridiska studier. Snart nog började han under färder på den skånska landsbygden undersöka minnesmärken och insamla antikviteter av flerahanda slag, och därvid hade han även uppmärksammat runor och avtecknat rurnlingor. Ar 1741 kom han så till Stockholm, där han till en början erhöll kondition som informator hos friherre Fredrik Henrik Sparre, Carl Gustaf Tessins svåger. At W ess man anförtroddes uppgiften att undervisa den då roårige sonen, den blivande greven och rikskanslern Fredrik Sparre. Genom familjen Sparre torde W essman också ha kommit i beröring med Carl Gustaf Tessin . W essmans egentliga avsikt med Stockholmsvistelsen var emellertid att söka komma i n ärmare förbindelse med det ämbetsverk, som had e fornsaksvården om händer. En del av sina insamlade fornsaker överlämnade han också till Antikvitetsarkivet i förhoppning om att anställning där skulle kunna beredas honom, och han blev också utnämnd till e.o. kanslist i arkivet. Den

140

unge kanslisten synes inom kort ha rönt en viss uppmärksamhet från ämbetet s sida, i det ett anslag tilldelades honom, vilket satte honom i stånd att företaga en resa till Skåne 1743 och 1744 i syfte att insamla fornsaker, gamla handlingar och inhämta allehanda uppgifter av intresse för fornforskningen. Vid denna tid hade W essman lyckats tillvinna sig Carl Gustaf Tessins synnerliga förtroende, och efter återkomsen från sina resor blev han år 1746 dennes privatsekreterare. Hans höga gynnare beredde så väg för honom till ordinarie tjänst vid antikvitetsarkivet, där han förordnades till translator år 1750. Hans huvuduppgift som föreståndare för det s.k. isländska departementet blev att översätta isländska sagor och sånger. Även sedermera vidtog han vidsträckta resor i antikvariskt syfte. Han dog år 1763. En samtida - Gahm i sina biografiska anteclmingar - betygar i ett eftermäle, att translatorn levde väl i sitt hus och höll ett vackert bord efter stånd och villkor och drack gärna ett gott glas öl, samt meddelar i anslutning härtill, att ett porträtt aV' Wessman, då förvarat i förmaket till akademien, målats 1762 av »den snälle Portraitmålaren Johan Joachim Streng». Uppenbarligen har W essman under någon av sina m ånga resor i antikvariskt syfte även träffat på det nu å museet förvarade dryckeshornet och lyckats förvärva det. Som tack för all välvilja och uppmuntran Tessin visat honom, har han så vid n ågot tillfäll e förärat denne sin välgörare det vackra hornet. D essförinnan har han sannolikt funnit anledning att låta reparera de då måhända skadade längdskenorna å hornet, därvid de blivit ersatta av nuvarande mässingsbeslag. I en känsla av ungdomligt övermod tycktes han också ha velat briljera en smula med sina språkliga förutsättningar för fornforskarens kall genom att låta här inrista de mångskiftande inskriptionerna jämte de svårtydda årtalen. Därtill har han låtit anbringa sitt eget namn på hornet under runornas skyddande förklädnad. D et nyss sagda bestyrkes jämväl genom en hornet åtföljande äldre handling. Hornet har sålunda enligt denna bevisligen tillhört Carl Gustaf Tessins konstkabinett på Akerö. Vid Tessins död (år 1770) har hornet övergått till systersonen rikskanslern greve Fredrik Sparre (1731-18 03), vilken genom sin första fru, Brita C hristina Sparre, kom i besittning av godset Akerö. Nästa ägare till hornet har varit dottern grevinnan Mathilda Sparre, gift med kammarherren greve Lorentz Creutz. Deras son, majoren greve Carl Fredr ik Creutz, sålde detsamma år 1836 till maj oren Alexander Sederholm, nuvarande ägarens 1 farfar. Hornet har sedermera till våra dagar bevarats inom släkten Sederholm. 1

Direktör Folke Sederholm, Malmö.

Efter direktör Sederholms död har hornet några år varit deponerat i Hälsingborgs museum och såldes 1969. På en punkt har jag - vilket delvis redan stått klart - en annan uppfattning än Gunhild Ekström. Det gäller dateringen av inskriptionerna på de längsgående skenorna. Jag anser, liksom hon, att dessa inte är ursprungliga, och att de alltså ersatt äldre skenor, men de har tillkommit tidigare än under Wessmans tid. Inskriften med Lauritz Nielsens namn från 1663 är med säkerhet äldre än de två odaterade. Inskriften ))Bene vos ... l> kan vara samtidig med ))Drick du .. . » men är utförd av annan hand. Det finns nordiska dryckeshorn, som är äldre än Kulturens nyförvärvade horn, men knappast något från samma tid och i jämförbart utförande, som kan anses ståtligare. och mera dekorativt. Och framför allt är hornet märkligt genom sina många inskriptioner, som vittnar såväl om medeltidens bibehållande av urgamla skålseder som om senare tiders vördnad för de traditioner, som man sett representerade i detta horn. Källor: Gunhild Ekström, Ett dryckeshorn av medeltida ursprung. Malmö musei vänners årsbok 1939· Sven T. Kje/lberg, ölets k äril. Kapitel 5. Om horn och klo, s. 60. Kulturens årsbok 1964. Ake V. Ström, D e vise och stjärnan. Legend - tradition - historia. Stockholms stiftsbok 1967-68. Ake V. Ström, Die Hauptriten des Wikingerzeitlichen nordischen Opfers. Festschrift Walter Baetke. Weimar 1966. Jörgen Olrik, Drikkehorn og Sölvtöj fra Middelalder og Renaissance. Köpenhamn 1909. I. Ammitzböll, Medde lelser om Famillien Ammitzböll og Descendenter. Ystad 1902, tillägg 1922. I. S. Möller, Fester og Höjtider i gamle Dage. Il. Köpenhamn 1933· Sverre Steen, Ferd og Fest. Oslo 1929. I. M. Thiele, Danmarks Folkesagn. Köpenhamn 1843. Martin P:son Nilsson, Årets folkliga fester. Stockholm 1915.

BARBRO ASTRAND

Ståndur på konsol

Kulturen har nyligen förvärvat en klocka, ett ståndur på konsol i litet format, 117 cm högt, att hänga på väggen som en pendyl. Möbler i miniatyr, som är varken dock- eller barnn:öbler, har förekommit, främst under 1700-talet. De anses vanligen ha fungerat som skyltföremål. Små ståndur är sällsynta. Förmodligen är de att betrakta som kuriositeter utan specificerad funktion. Storleken varierar. Tre kända exempel, utan konsol, är 73, 134 respektive 143 cm höga. De är tillverkade i Sverige under senare delen av 1700-talet. Det minsta av dem ingår i museets samlingar. Hur de varit placerade är svårt att avgöra. Exempel med konsol är en 87 cm hög engelsk »grandfather-clocb, med något förskjutna proportioner, samt ett rokokour, signerat »Ernst, Stockholm», med målat fodral, som dock ej har genuin ståndurskaraktär. Med avseende på typ får vårt nya ur betraktas som en ganska sällsynt företeelse utan samband med en fast tradition. Möjligen kan det ses som ett uttryck för en brytning mellan gammalt och nytt i en tid, då den stora väggpendylen - ofta upp till en meter i höjd - varit högsta mode och golvuret som möbel börjat mista sin representativa karaktär i tongivande kretsar. Fodralet till denna klocka har en upptill kraftigt insvängd bas, relativt slank, svängd kropp och rund huv med konkavt uppåt avsmalnande överbyggnad, krönt med en urna. Det står på fyra kannelerade ben på en konkavt indragen, tvärt avslutad knoppförsedd konsol. Om man bortser från basens

extrema insnörning, som är ett särdrag, är urets form representativ för den tidigare delen av det gustavianska skedet med slanka, något tillstramade rokokoformer. Den förgyllda, i trä skurna dekoren - profilerade nster, pärlstavar och äggstav, kannelyrer, festonger i hög relief samt krönets godronnerade urna - allt tillhör den gustavianska tidens vanligaste ornamentik. Tidstypisk är även fodralets pårlgråa bottenfärg med en skiftning i grönt och den målade dekoren av skira buketter med rosor och ängsblommor, med eller utan band. Dessutom är maneret att breda ut en vy över fodralets hela bredd nytt i förhållande till rokokotraditionen, där figur och landskapsmotiv är inordnade i den dekorativa helheten. Fodralets övre bildmotiv, ett vattenomflutet fästningstorn med festligt fladdrande vimpel, en dekorativ trädkuliss i förgrunden och en avlägsen ö, är en idyll, som kanske har verklighetsunderlag. På basen finns en bastion vid vattnet, med ett fästningstorn, en stad med kyrktorn bortom vattnet och i förgrunden återigen en dekorativ trädkuliss samt två stugor och en roddbåt, vilka senare ger helheten dess karaktär. Huvudmotiven, fästningstorn och bastion vid havet är dock så utformade och har en sådan position i förhållande till ö~rna i bakgrunden, att de ger intryck av att vara återgiven verklighet. Detta intryck förstärks av att vyerna skärs av fodralets konturer. Man skulle kunna tänka sig att motivet på basen är Vaxholms fästning, sedd från Rindön, med Vaxholm och dess under 1700-talet ännu existerande spetsiga kyrktorn i bakgrunden. Utformningen är i så fall fri och kanske gjord efter en mera realistisk förlaga . Arten av motiv är inte unik som möbeldekor. Landskapsutblickar med hav, holmar och båtar, grönska, bebyggelse och staffagefigurer möter man då och då, på urfodral eller på en byrå, gärna i samband med rokoko-ornamentik. De kan likna kineserier, eller ha en mera realistisk hållning och I. Ståndur på konsol, försett med skuren och förgylld ornamentik i tidig gustaviansk stil samt med sjölandskap och blomsterdekor i flera färger mot blekgrön botten. Höjd u7 cm. Foto Svante Dahl. KM 62.063.

144

Landskap, detalj från övre delen av fodralet å bild r.

de kan vara naiva. Tornlika byggnader och fästningsverk förekommer. Genren går igen i det dekorativa väggmåleriet och är. nära besläktad med 1700-talets landskapsmåleri över huvud taget, ett måleri där den topografiska skildringen spelar en framträdande roll. Ett från och med 1760-talet välkänt kompositionsschema återkommer i landskapen på vårt urfodral - en rytmiskt inplacerad trädkuliss i ett skuggat förgrundsparti bakom vilket landskapet öppnar sig i fullt ljus. Vyerna är hållna i blågröna, brunrosa, roströda och beige till blekbruna toner. I förhållande till rokokons skala är färgerna något dämpade. Det finns i Sverige en mängd målade golvur från 1770och 86-talen med stildrag motsvarande de ovan beskrivna. De tillhör vanligtvis inte det allra förnämsta inom tidens konsthantverk, men är klart präglade av moqestilen. De tycks inte ha någon motsvarighet ute i Europa. Fodralet till vår kuriösa klocka är säkerligen tillverkat i 146

3. Landskap, detalj fr ån nedre delen av fodralet å bild r.

Sverige under något av 1700-talets sista decennier. Verket är tillverkat av mässing. Det är loddrivet, har släphaksgång · och saknar slagverk. Det är signerat Le Maire, London. Den ende London-urmakare med detta namn, som är upptagen hos Baillie, levde omkring 1700. Att döma av verkets utseende förefaller det som om det tillverkats vid dennå tid, men då sannolikt med fjäderdrift och spindelgång och avsett för ett annat fodral. Bl.a. kan nämnas att lodlinans cylinder tycks innehålla en drivfjäder och att bakre verkplåten har ett antal hål som nu saknar funktion. Vårt lilla golvur har förmodligen haft ett annat verk, som ersatts med det nuvarande. Möjligen har detta skett i England, då man vet att klockan faktiskt varit där. Den vitemaljerade urtavlan och mässmgsvisarna är däremot bådadera av en typ, som var gängse vid r 700-talets slut, och kan mycket väl ha tillhört klockan i dess ursprungliga skick. Vem har då tillverkat och målat detta besynnerliga urfod-

4. Byrå i rokoko med sjölandskap i flera färger, omramade av förgylld ornamentik. Nordiska museet.

ral? Det säges vara gjort av Sven Nilsson Morin från Gnosjö. Sven i Hyltan, som han kallades, var född 1747 och dog 1813. Han var målare och träsnidare men utan egentlig yrkesutbildning i något av dessa fack. Han tycks dock ha skrivits in som lärling hos dekorationsmålaren Zschotzscher i Växjö 1755· Ett intyg av C. G. Pilo från 1782 och en medalj från påföljande år visar att Morin under några år varit elev vid Konstakademin i Stockholm. Trots att han var utbildad till skräddare och livet igenom sysselsatt med att bruka ett torp i sin hemtrakt, har han gjort en icke obetydlig insats som träsnidare och dekorationsmålare i åtskilliga kyrkor i Sydsverige. 1 Dessutom har han tillverkat golvursfodral med så personlig karaktär att begreppet »Morinstil» använts för en viss typ. Dessa har emellertid l Predikstol i Anderstorps kyrka 1772, målningar och inredningsarbeten i kyrkorna i Varberg, N. Unnaryd, Bosebo (1782), Gnosjö (1789), Veddige (1793) samt öreryd (1806-08).

148

5. Målat landskap, detalj från fodral till golvur med verk och tavla av

J. K. Knoop, 1770-talet. Privat ägo. Foto Nordiska museet.

ingen likhet med vårt miniatyrur mer än att baspartiet upptill är påfallande smalt. Beträffande Morins alster i trä kan konstateras att predikstolen i Anderstorp från 1772 är helt prägla·d av rokokons formvärld medan den 1782 av honom tillverkade inredningen i Bosebo kyrka är utformad efter den gustavianska tidens mönster. Mer genomgripande än i Bosebo är det gustavianska i hans predikstol från 1 806 i Öreryds kyrka. Hans måleri i Bosebo-kyrkan, det enda jag 149

haft möjlighet att se, visar likaså på förankring i rokokon luftig sommarhimmel med svävande änglar i valvet och korsbärande putti över triumfbågen - men även på nyklassicistiska formsträvanden i väggarnas marmorering och pilasterindelning, samt i skulpturimiterande figurmåleri ovan bjälklaget mellan vägg och tunnvalv. Det förefaller troligt att han anammat »det nya» under sin akademitid i Stockholm. Kan Morin ha tillverkat miniatyrurets fodral? Med utgångspunkt från hans produktion och hans utbildning vid akademin förefaller det troligt att Morin skurit och målat fodralet, någon gång på 1780-talet. Men i det ringa material jag haft att tillgå finns inga fasta jämförelsepunkter; som visar, att Morin är mästaren. Att fästa någon mästare til1 urfodralet är omöjligt utan vittgående undersökningar, då dekorativt måleri vare sig det gäller måleri på väggar eller möbler endast bitvis blivit föremål för undersökning.

Källor: G. H . Baillie, Clockmakers of the world. London 1947· G. Berefelt, Svensk Landskapskonst. Stockholm 1965. A. Cyrus, Vaxholms fästning. Stockholm 1947· F. I. E. · Eneström, Gnosjöborna. Halmstad 1906. S. A. Hallbäck, Det efterreformatoriska dekorativa kyrkomåleriet. I Göteborg 1947. W . Karlson, Sven Nilsson Morin och Bosebo kyrka. Kulturen En Arsbok 1948. H . A. Lloyd, Old clocks. London 1964. Einar Magnusson, Allmogeurmakeriet i Västergötland och i västra Småland. Nordiska Museet och Skansen under år 1944· Fataburen 1945· E. Sidenbladh, Urmakare i Sverige under äldre tid. Stockholm 1947· Svenskt Konstnärslexikon, IV. Malmö 1961. W äxjö Stifts H embygdskalender 191 0: Sven Nilsson Morin .

STEN-BERTIL VIDE

Natthökaren som jag minns honom

Under ett tiotal år omkring 1950 bodde jag på Docentgatan 4 i Lund i en av de äldsta villorna på Tunaområdet. Vår lägenhet var på nedre botten, och i övre våningen bodde villans ägare med sin familj. Och ägaren va~ förre handlanden Jöns Larsson. Han hade köpt villan någon gång i början av 1930-talet. Tidigare hade han bott i en lägenhet ovanför speceriaffären i Tomegapsgatan nr 41 vilken han och hans maka innehade, och som nu är känd som Kulturens omtyckta sommarbutik »Natthökarens». Och Jöns Larsson var den egentlige N atthökaren, även om namnet eller snarare titeln - i viss mån gick över till hans efterträdare. Det bör först som sist påpekas, att Natthökaren inte var något öknamn. Tvärtom - det var en h ederstitel. Larsson hade sina fasta kunder bland familjerna i de närliggande kvarteren. Men läget intill Akademiska Föreningen gjorde, att han också räknade många studenter bland sina kunder. Och det var väl inte minst dessa, som ibland kom efter stängningstid och ville köpa ett eller annat. Det kunde hända att de väckte upp Larsson mitt i natten. Bengt Lidforss och hans kumpaner lär en natt ha suttit någonstans på Akademiska Föreningen och diskuterat problem, så att de biev torra i halsen. De beslöt sig då för att gå till Larsson och få en »soffa bien>, dvs. en låda öl. Till den ändan tog de en s.k. sittsoff a med sig och knackade på hos handlanden tills han vaknade. När de begärde en soffa bier var han genast med på noterna. Han placerade en låda öl i soff an, 151

och Lidforss och hans pojkar tågade tillbaka till Föreningen med den och fortsatte sin diskussion. Det finns de som påstår, att det var genom denna händelse Jöns Larsson fick hedersnamnet N atthökaren. Kanske är det riktigt, ty han talade ofta med respekt och uppskattning om Bengt Lidforss. Detta är vad jag hört berättas. När jag flyttade till villan på Tuna visste jag inte att den gode Jöns kallades för Natt:hökaren. Det fick jag veta först senare. Men hurdan var då Jöns Larsson? Under de år jag bodde hos honom berättade han ett och annat om sitt liv, och detta tillsammans med min nästan dagliga kontakt med honom gav en ganska god bild av honom som människa. Jöns Larsson kom från ett landsbygdshem. Tidigt kom han ut i arbete, och det dröjde inte länge förrän han blev betjänt hos adelsfamiljer på Österlen. Ofta berättade han på gamla dar om husbondfolk från den tiden, om vilka han serverat vid herrskapens middagar och mycket annat. Han var mycket lojal mot sina forna arbetsgivare och sade nästan aldrig något ofördelaktigt om dem. Tvärtom. Han framhöll deras goda sidor, inte minst deras humana uppträdande mot tjänare och arbetsfolk. Om han någon gång kritiserade en adelsman, så tillade han i .regel: »De får säja vad de vill, men det är min själ något visst med adelnl» Att Larsson ägde en medfödd sirlighet och känsla för det passande kan man ta för givet. Men säkerligen skolades och utvecklades dessa egenskaper under hans betjäntår, och det kom honom till godo under hans tid som affärsman. Hans gamla kunder talade ofta om hans belevade uppträdande i hökeriet och om hans tillmötesgående. Och det var kännetecknande för honom ännu när jag lärde känna honom. Inkomsterna av hökeriet var väl inte alltid så storslagna, och med kännedom om Larssons goda hjärta kan man med säkerhet anta, att han gjorde förluster på dåliga kreditkunder. Men Larsson skaffade sig extraknäck (även om ordet inte var känt på den tiden). Som betjänt hade han fått

Handlanden Jöns Larsson utanför sin butik, numera Kulturens hökerL Foto från omkring 1920.

, L

grundlig utbildning som servitör, och det drog han nytta av. Det är åtskilliga kalas som han serverat på under årens lopp, både i Lund och på landsbygden däromkring. Och han fick gott betyg av dem som anlitade honom. Han såg till att allt löpte korrekt och att ingenting fattades. Var alltid tillreds, men rörde sig på ett sätt, så att han knappt märktes. På äldre dar tjänstgjorde han också som likbärare, och även i detta värv uppskattade man hans försynta uppträdande. När vi flyttade in på Docentgatan 4 fanns det ännu inte värmepanna i källaren, utan lägenheterna värmdes upp var 153

för sig med en liten panna i köket. Både min fru och jag hade arbete och var borta hela dagarna, så det kunde bli lite kallt i rummen, om det var en rejäl vinter. Men det var inget problem. Larsson kom och frågade försynt, om han inte kunde få gå in i lägenheten någon gång på dagen och lägga in lite koks i pannan, så att vi slapp elda upp på nytt när vi kom hem. Och det gjorde han varje vinter till dess att han lät lägga in en större panna i' källaren, som värmde upp hela fastigheten. Och när vi skulle resa på semester tog han det som en självklar sak - men också som ett förtroendeuppdrag - att se till vår lägenhet och pyssla om våra krukväxter. Han var en riktig hustomte. I regel hade familjen Larsson tre rum uthyrda till studenter, och för dem var han som en god farbror. Han gladdes med dem när de hade klarat av en tentamen, och han försökte muntra upp dem om de hade bekymmer. Och med alla var han du. Han ville inte kallas farbror som så många andra studentvärdar. Av alla i huset var det bara min fru som sa farbror Larsson. Också gentemot studenterna förnekade sig inte Larssons goda hjärta. Det hände allt en och annan gång, att någon av de inneboende - som så många andra studenter - var i tillfällig penningknipa. Då gick de till Larsson och sa t.ex.: »Hör du Jöns, kan du låna mej ett par tior på en vecka?» De kunde vara säkra på, att han gick in och låste upp sin chiffonje och plockade fram de äskade sedlarna. Ja, gällde det en större summa och Larsson inte hade kontanter hemma, så var det högst sannolikt, att han promenerade ner till banken och plockade ut vad som behövdes. Och hur många gånger hände det inte, när någon av studenterna en varm försommardag eller höstdag brottades med lagparagraf er eller svårtolkade textställen, att Larsson kom och störde med en stilla förfrågan: »Vill du ha en bärsa?» Och så fick tentamensläsaren en stunds välbehövlig avkoppling vid ett glas öl under trivsamt slösnack i trädgården. Trots åldersskillnaden var det ett mycket gott kamratskap mellan Larsson och hans studenter. 154

Interiör från hökeriet, 1920-talet .

Under den varma årstiden höll Larsson gärna till i trädgården. Det stora körsbärsträdet var hans särskilda favorit. När det blommade var det en prydnad. Men när bären började rodna, då var koltrastar och starar genast där och 'började rensa grenarna. Larsson var en stor djurvän, men när fåglarna hotade hans bärskörd, då plockade han fram sitt luftgevär och satt på en trädgårdsstol nedanför trädet och passade på marodörerna. Det var nog i alla fall inte så många fåglar han sköt under årens lopp, men när han skickade iväg en kula upp i bladverket, så prasslade det, så att fåglarna blev skrämda och höll sig borta en stund. Körsbärsträdet var mycket högt~ och det fanns ingen chans att ta tillvara bären i toppen. En sommar föreslog jag, att vi skulle såga ner själva toppen och ta tillvara bären där åtminstone den sommaren. Jöns var mycket betänksam, men hans bror Per, som just var på besök, tyckte liksom jag, och följden blev, att jag klättrade upp i trädet och kapade av topp en. Resultatet blev ett par liter bär och mindre irritation över fåglarna n ästa år. 155

När Larsson gick hemma i trädgården hade han i regel basker. Och som den gammaldags gentleman han var, så lyfte han alltid på baskern när han hälsade. Men när värmen kom på allvar, då tog han på sin halmhatt, modell Maurice Chevalier. Och då sa hans inneboende studenter: »Nu är det sommar på allvar, du Jöns, för nu har du fått grevahatten på dej.» Larsson hade också en del rosenbuskar i sin trädgård. Och varje år, när vi bodde där, kom han med den första utslagna rosen och överlämnade den till min fru. Och likadant var det med det första mogna äpplet. Transparente blanche. Det fick hon. Jöns Larssons »gamla» studenter minns honom med tacksamhet. En och annan av dem har tagit kontakt med honom senare och bland annat tagit honom med på bilturer, »pi- . ratfärder» som de kallades, till hans gamla trakter på Österlen. Som så många gamla råkade Larsson ut för lårbensbrott. Sin sista tid tillbringade han därför på ortopeden i Lund. Han hade lyckan att få vård av en förstående och vänlig professor, som bl.a. tillät honom att få ta sig en pris snus trots att örngottet kanske fick en eller annan brun fläck, till någon ambitiös sköterskas förtret. Det har hans dotter berättat. Och nog gläds man att det finns sådana överordnade på ett sjukhus, som tar hänsyn till en gammal människas vanor. När hedersmannen Jöns Larsson råkade ut för olyckshändelsen hade vi sedan ett par år flyttat från Docentgatan 4. Och när han han dog befann vi oss utrikes, så vi kunde inte följa honom på den sista färden. Men han vigdes till griftero av en av sina tidigare inneboende studenter. Ett sista bevis på den uppskattning han rönt av dem som kommit i kontakt med honom. Och må dessa minnen, som jag här nedtecknat också vara en hyllning till en hedersman av den gamla stammen.

RAGNAR BLOMQVIST

Knut den store - Lunds grundläggare

Tvåhundra skepp låg samlade, en praktfull syn. »Skeppen var så rikt smyckade, att ögonen bländades när man såg på dem. På avstånd såg de ut att vara av flammande eld snarare än av timmer . . . Guldet glödde på stävarna, silvret blänkte i de olika formade skeppsmärkena . .. Där fanns så många olika slags sköldar, att man skulle kunnat tro att där samlats härskaror från alla möjliga folkslag ... » Så skildrar - uppenbarligen med lätt överdrift - en nära nog samtida munk den flotta, som i augusti 10 I 5 avseglade från Danmark med England som mål. Det var historiens tredje invasionsföretag mot öriket. I spetsen för härnadståget stod en ung vikingakung utan land. Hans namn var Knut. I Nordens historia är han en av de märkligaste gestalterna. Han började som viking och slutade som härskare över ett av de största välden någon skandinavisk monark någonsin rått över. Han är en av de få män i historien, som kallats »den store». Knuts farfars far var konungen Gorm den gamle, som i Jelling på Jylland lät resa en runsten till åminnelse av sin drottning Tyra. Farfadern var konungen Harald Blåtand, som i samma Jelling lät uppsätta det berömda monument, på vilket han i runskrift omtalar, att han »åt sig vann allt Danmark och Norge och gjorde danerna kristna». På en annan runsten kallas han »den gode». Knuts far var Sven Tveskägg, som redan i femtonårsåldern var ute på vikingatåg. För Harald Blåtand blev han en

157

I. I Jelling på Jylland står ett unikt runmonument, rest omkring år 983 av kung Knuts farfar Harald Blåtand. Dess inskrift lyder i översättning: »Harald konung lät göra detta minnesmärke efter Gorm sin fader och efter Tyra sin moder, den Harald, som åt sig vann allt Danmark och Norge och gjorde danerna kristna.»

besvärlig ättelägg. Far och son kom dåligt överens. Spänningen mellan dem övergick till slut i öppen fejd, som slutade med att Harald miste livet. Det skall ha varit omkring 985. Sven övertog riket efter sin fader. Kung Sven äktade omkr. 990 Gunhild, änka efter sveakonungen Erik Segersäll. Hon var syster till det polska rikets grundläggare Boleslav Chrobry (den dristige). Med Gunhild (namnet ersätter förmodligen ett polskt, som varit för svårt för danskarna) hade Sven döttrarna Gyda och Estrid samt sönerna Harald och Knut. Den sistnämnde, som med tiden blev »den store», var född 995 eller däromkring. Om Knuts barndom är föga känt. En handskrift av Jomsvikingasagan omtalar, att Knut växte upp hemma hos sin fader i Danmark och att han blev uppfostrad av Torkel höge. Denne var en av de stora vikingahövdingari1a på kungarna Svens och Knuts tid. Han var skåning. Fadern hette Strutharald och är åtskilliga gånger nämnd som mäktig jarl av Skåne. Torkel själv finns beskriven som »en sällsamt högrest, senfull och vettig man ». Det är inte omtalat vad det var för lärdomar Torkel hade att bibringa sin adept, men man kan förmoda, att det i stor utsträckning var krigiska dygder Knut fick inpräntade. Torkel hade stor erfarenhet av härnadståg. För Knut blev han sedermera en högst värdefull medhjälpare. Det var en tid, då perioderna av fred inte var långa. Omkring år 1 ooo hade de nordiska konungarna utkämpat det ryktbara slaget vid Svolder. Några år därefter spreds ryktet att konung Ethelred den rådville i England låtit anställa ett stort blodbad på danskar den 13 november rno2. Bland de dödade befann sig en syster till konung Sven Tveskägg. Denne for på hämndetåg redan nästa sommar, och under ett par år härjade han i England. Förmodligen var det hans mening att erövra landet, men motståndet blev hårdare än han väntat, och rno5 återvände han till Danmark. Några år senare bör Knut ha varit åskådare vid en annan stor vikingaflottas avfärd mot England. Anförare var denna gång hans fostrare Torkel höge, som drog ut för att hämnas 159

en broders död. Det kan nämnas att till härnadståget anslöt sig en norsk flotta under ledning av en kort och tjock norrman, en kungaättling vid namn Olav Haraldsson, med tillnamnet »den digre». Det var en tidigt utvecklad ungdom på I4 år. Vikingarna härjade vitt och brett i England, tills kung Ethelred lOII kunde köpa fred mot en danagäld av 48 ooo pund. Därefter gick Torkel höge med en del av sin här, ungefär 4 ooo man, i den angelsaxiske kungens tjänst, med uppgift att skydda England för vikingar. Olav Haraldsson drog med sina skepp nedåt Frankrikes kuster. Det blev dock inte länge man fick ha fred och ro i det illa förhärjade England. Sven Tveskägg hade inte släppt tanken att lägga landet under sitt herravälde. Saken dryftades. Det berättas, att Knut blev tillfrågad om sin mening och att han tillstyrkte ett erövringståg. De är första gången han omnämnes som agerande i något som skulle kunna kallas en regeringshandling. Han bör då ha varit ungefär 18 år gammal. Knuts äldre bror Harald sattes att jämte några utvalda stormän råda över Danmark under Svens bortovaro. Med en övermåttan ståtlig flotta landade Sven Tveskägg i juli l013 i Sandwich något söder om Themsens mynning, fortsatte därifrån norrut till floden Humber, seglade uppför denna och dess biflod Trent och ordnade en operationsbas i Gainsborough. Knut var med och sattes under vintern att vaka över skeppen, medan Sven Tveskägg drog omkring och underkuvade shire efter shire. Väsentligt motstånd mötte han först vid London, som försvarades av kung Ethelred.med hjälp av Torkel höge och dennes vikingahär. Sedan Ethelred i januari ro14 lämnat landet och flytt till sin svärfar hertig Richard i Normandie, ansågs Sven Tveskägg som kung i hela England. Helt hastigt avled han emellertid den 3 februari i lägret i Gainsborough. Den unge Knut blev visserligen utropad till konung av den i Gainsborough övervintrande vikingahären, men utsikterna att framgångsrikt fullfölja faderns företag syntes honom uppenbarligen för små. Ethelred återvände från Normandie och hade fortfarande Torkel höge och nu åter Olav digre ,160

2. Skeppen i Knut den stores flotta såg ut ungefär som Wilhelm Erövrarens flaggskepp 1066 på Bayeux-tapeten.

med deras vikingahärar i sin tjänst. Knut fann för gott att lämna England med sin flotta. Det blev ett mellanspel hemma i Danmark. Där hade Knuts äldre bror Harald intagit kungatronen. Det var helt i sin ordning efter vedertagen sedvänja. Den landlöse Knut kom emellertid fram med förslag, att han och Harald skulle dela Danmark mellan sig. Sedan skulle de gemensamt erövra England, och sedan detta väl var gjort skulle de fördela de båda rikena mellan sig. Harald avvisade bestämt kravet om delning av Danmark men förklarade sig villig att hjälpa Knut att vinna ett rike i England. De båda bröderna satte dock inte omedelbart igång med något erövringståg. Under den närmaste tiden skall de i stället ha företagit en expedition till det slaviska kustområdet och hämtat hem sin mor drottning Gunhild. Utsikterna till ett framgångsrikt företag mot England kunde vid denna tid synas högst osäkra. Men händelser, som Il

161

3. Drakhuvud av det slag som prydde framstammen på vikingarnas skepp. I Oudheidkundig Museum Vleeshuis, Antwerpen.

inträffade i England under julen i januari IO I 5 medförde med ett slag en för Knuts planer förmånlig förändring av läget. I sista stund avslöjades nämligen en planerad massaker på de lejda vikingar, som under befäl av Torkel höge hjälpt till att försvara London mot Sven Tveskägg. I staden hade väpnade män insmugglats i vagnar, till synes lastade med handelsvaror för den instundande midvintermarknaden, men vikingarna blev varnade av en kvinna, som hade en hjärtevän bland dem. Däremot lyckades man genomföra blodbadet i en vikingaförläggning utanför London. Där undkom ingen. Bland de dräpta var hövdingen Heming. Det var en broder till Torkel höge, som nu alltså återigen stod inför en oavvislig plikt att hämnas.

4. Korpbaneret, h är fört av en ryttare i Wilhelm Erövrarens här 1066. Från Bayeux-tapeten.

Tork el for till Danmark med nio skepp, försonades med Knut och uppmanade honom att draga mot England. Knut satte omedelbart igång med förberedelserna, och resultatet blev den präktiga flotta om 200 skepp, som här skildrats i inledningen och som avseglade från Danmark i augusti 10 1 5. Till företaget hade Knut också lyckats knyta sin svåger Erik jarl, vilken av Sven Tveskägg satts som dansk vicekung över södra Norge. Denne erfarne vikingahövding innebar en avsevärd förstärkning . Han anlände dock först något senare på året till England med sin flotta. Själva erövringskampanjen blev en något förvirrad historia, varav här endast de viktigare händelserna kan meddelas. Den engelske konungen Ethelred gjorde skäl för benäm-

ningen »den rådville». Motståndet mot Knut leddes i stället av Ethelreds unge son Edmund Järnsida. I april 1016 hade Knut dock underlagt sig det mesta av landet och beredde sig att belägra London, där såväl kung Ethelred som Edmund Järnsida befann sig. Då avled Ethelred, den 23 april. England var, åtminstone formellt, valrike, och det skulle alltså bli kungaval. En grupp stormän samlades och valde Knut till konung. I London sammanträdde en annan församling och valde Edmund Järnsida. Mellan de båda sålunda valda blev det en segdragen kamp. Det avgörande slaget stod den 18 oktober 1016 vid Assandun (nu Ashingdon) i Ess ex. I berättelsen om slaget figurerar ett märkligt och vida berömt baner, det s.k. korpbaneret, som danskarna hade med. sig. Det sades hava vävts av tre av Ragnar Lodbroks döttrar, och var av renaste och vitaste silke. Någon som helst bild fanns inte på banerduken, men icke desto mindre såg man i krigstid ständigt en korp på densamma, som om den vore invävd. Den spådde seger eller nederlag. När danskarna skulle segra, såg den ut att gapa med näbbet, flaxa med vingarna och stå oroligt med fötterna. När nederlag väntade, syntes den fullständigt lugn med slappt hängande vingar och fötter. Vid Assandun varslade korpen om dansk seger, vilket observerades och ljudligen förkunnades av Torkel höge, som tydligen var den danska härens slagledare. Striden slutade också enligt banerets varsel med engländarnas nederlag och flykt. Efter slaget möttes de båda motståndarna på en ö i floden Severn och kom därvid överens om att sluta fred och dela England mellan sig. Edmund skulle härska över landet söder om Themsen, Knut skulle ha allt land norr om samma flod inklusive London. Edmund skulle betala en danagäld från W essex. Det bestämdes också, att om någon av dem doge utan barn, den andre skulle ärva hans rike. Den punkten blev aktuell snart nog. Edmund Järnsida avled helt plötsligt den 30 november 1016 . Då sammankallade Knut alla Englands biskopar, jarlar

och stormän till ett midvintermöte i London. Förmodligen firade man därvid en ordentlig julfest. Något kungaval nämnes ej i krönikorna. Männen från landet söder om Themsen har accepterat Knut som konung. Den nyssnämnda bestämmelsen i överenskommelsen med Edmund har uppenbarligen varit till fyllest. Knut hade alltså nått sitt mål. Knappt 21 år gammal hade han erövrat ett eget rike, folkrikare än hans hemland. Det var dock inte helt av egen kraft han uppnått detta. Dels hade vad man vill kalla »omständigheterna» samverkat till hans förmån, och dels hade han haft hjälp av en rad erfarna hövdingar. Främst bland dem bör nämnas hans forne fostrare Torkel höge men också svågern Erik jarl. Som militära ledare torde de haft få likar i samtiden. De var också besinningsfulla rådgivare. För Knut gällde det nu först och främst att säkra sin ställning. Med Torkel höge som närmaste man och förtrogne vidtog han sina åtgärder, men han gick försiktigt fram. Den indelning av landet i fyra jarladömen, som fanns sedan kung Ethelreds tid, lämnades oförändrad, och sistnämnde konungs svärson Eadric, jarl av Mercia, som kämpat än för Edmund . och än för Knut, fick behålla sin ställning. Men för övrigt fanns det vakanser, och de fylldes sålunda att Torkel höge blev jarl av East Anglia, medan Erik jarl tilldelades Northumbria och Wessex reserverades för Knut själv. Hans residensort, i den mån man kan tala om en sådan, blev staden Winchester. Förutom de nämnda stora hövdingarna fanns det mängder av medhjälpare, som det var nödvändigt att belöna. Många kunde placeras i befattningar i den nedärvda civila förvaltningen. I slaget vid Assandun hade ett stort antal av angelsaxarnas naturliga ledare stupat, vilket var en av orsakerna till att det fortsatta motståndet mot danskväldet endast blev svagt. Knut lät under det närmaste året ytterligare reducera antalet angelsaxiska toppfigurer genom ett antal avrättningar, de flesta i samband med den julfest i januari 1018, varmed han tydligen firade ettårsminnet av sitt trontillträde. Det 165

5. A, B. Två av konung Knuts mynt från myntverket i Lund. På det övre har myntortens namn formen LVND, på det undre LVDI. Efter Hauberg, Myntforhold og Udmyntninger i D anmark indtill 1146 . Kbhvn 1900.

mest kända offret var Eadric, jarlen av Mercia, gift med en av Ethelreds döttrar. Knut visste av erfarenhet, att han inte var att lita på, och möjligen hade han varit inblandad i konspirationer, som under året förekommit bland de överlevande inom den engelska adeln. Även sina äktenskapliga förhållanden ordnade Knut som en klok politiker. Han hade tidigare, troligen då han låg och vaktade Sven Tveskäggs flotta vid Gainsborough, inlett en förbindelse med en kvinna Elfgiva, uppenbarligen av nordisk stormannasläkt. Med henne hade han två söner, Sven och Harald Harfot, av vilka den sistnämnde blev hans närmaste efterträdare på Englands tron. När Knut väl blivit konung tog han och friade till Ethelreds änka, drottning Emma. Hon bör ha varit tio år eller mer äldre än Knut, hennes äktenskap med Ethelred hade ingåtts 1002. Emma hade med två minderåriga söner iSÖkt sin tillflykt hos sin bror hertig Richard i Normandie. Hon var villig att äkta sin avlidne makes motståndare, men lär ha satt som villkor att om hon och Knut finge söner tillsammans, dessa skulle äga arvsrätt före Knuts 166

6. A, B. Två av konung Knuts mynt, präglade i London. På det övre har myntortens namn for men LVND, på det undre formen LVDI. Efter B. E. Hildebrand, Angelsaxiska mynt. Sthlm 188r.

äldre barn. Bröllopet stod i juli 1017. För säkerhets skull lämnade Emma sina båda söner med Ethelred kvar i Normandie. Äktenskapet förefaller att ha slagit någorlunda väl ut. Emma beskrives som vacker och klok. Med Knut fick hon . sonen Hardeknut och dottern Gunhild. Den förre efterträdde 1035 Knut som dansk konung och blev 1040 kung även av England. Gunhild blev med tiden gift med den Henrik, som 1039 blev tysk-romersk kejsare . När hon kröntes till drottning, erhöll hon det mera tyskklingande namnet Kunigunda. Elfgiva och hennes söner sändes till Danmark. Det fanns inte plats för de båda kvinnorna i samma land. Det visade även senare händelser. Det dröjde till 1018 innan Knut fann det rådligt att sända hem den här, med vars hjälp han vunnit kungariket. Den avtackades med en danagäld på 82 500 pund silver. Knut behöll dock en elittrupp om 40 skepp dvs. ungefär 3 ooo man. Det blev en vakt av »huskarlar» eller ))thingmen», organiserad som ett militärt brödraskap eller gille, i vilket kungen var medlem. Det var utvalt folk. Endast män med

7. Dräktspänne av förgylld brons, tillverkat i Lund på Knut den stores tid. Liksom Jellingestenen bild r avbildar det ett djur, som omslingras av en orm. Fynd från Stortorget i Lund. KM. 49326.

tveeggade svärd med fästen inlagda med guld fick vara med, enligt en senare medeltida författare. Alltså kunde endast de rikare krigarna komma i fråga. Truppen fick inte utan· skäl benämningen »thegnlid», adelsskaran. Vid denna tid avled Knuts äldre bror Harald, kung i Danmark. För att övertaga hans tron seglade Knut rnrg till hemlandet. Torkel höge synes ha lämnats kvar i England för att stå för styret där. Om Knuts vistelse i Danmark har samtida krönikeskrivare ingenting att förtälja. Man kan räkna ut att han lät sig hyllas som Danmarks kung. Dessutom bör det ha varit vid detta besök han organiserade Danmarks myntväsen genom att upprätta myntverk på ett antal platser. Ett lades i Skåne i närheten av platsen för den gamla Tre högars marknad och ej långt från platsen för det skånska landstinget. Uppenbarligen gjordes detta med klok beräkning. Kring myntverket uppväxte staden Lund. Det kan, såsom Adam av Bremen direkt utsäger, ha varit Knuts avsikt att här skapa en motsvarighet till London, vars betydelse i det engelska samhället Knut haft flera tillfällen att begrunda. Även namnet Lund kan bekräfta detta. På i Lund präglade mynt har det samma form som namnet London på präglingarna från denna stad. 8. Konung Knut med drottningen Elfgiva skänker ett altarkors till klostret New Minster i Winchester. Miniatyr i klostrets Liber Vitae. British Museum, MS. Stowe 944.

168

Knuts besök i hemlandet inföll under vintermånaderna, då han kunde räkna med att det fanns minst sannolikhet för uppror i England. Länge vågade han inte stanna. Redan före påsken r 020 var han åter på engelsk mark. Någon slags frihetsrörelse synes trots allt ha varit på gång, ty Knut sammankallade omedelbart stormännen till ett möte, vid vilket ett par personer dömdes till landsförvisning. Samma år och troligen vid det nyssnämnda mötet utfärdade Knut en proklamation med nvänliga hälsningar till sina ärkebiskopar och suffraganbiskopar och till Torkel jarl och alla sina jarlar och till alla sina undersåtar i England, ädlingar och fria män, präster och lekmän ». I dokumentet tillkännager Knut, att han vill bli en god herre och lojal mot kyrkans rättigheter och världslig lag. Han meddelar, att han fått brev från påven i Rom med uppmaning att prisa Gud, avlägsna orättvisor och med den styrka Gud skulle giva honom främja säkerhet och fred. Han antyder, att han kuvat en sammansvärjning. Ärkebiskopar och biskopar befalles att bevaka kyrkans rättigheter, hans fogdar tillhålles att styra folket rättvist, etc. Dokumentet har en del punkter, som tydligt visar att det inspire rats av kyrkliga dignitärer. Så ett förbud att äkta en nunna och en uppmaning att helga söndagen. Det sistnämnda var något nytt för de nordiska hedningarna. Knuts klokhet när det gällde att konsolidera den nyvunna kungamakten framträder särskilt i hans förhållande till den katolska kyrkan. Prästerskapet hade all anledning att se med misstro på representanten för de vikingahärar, som länge och väl farit fram i landet på det mest barbariska sätt. Kyrkor och .kloster hade plundrats och skändats, och många fromma män hade fått sätta livet till. Särskilt upprörande var behandlingen av ärkebiskopen Alfheah av Canterbury. Han togs tillfånga ror r, då Torkel höges här stormade hans biskopsstad, och hölls fängslad närmare sex månader, medan hären otåligt väntade på en utlovad danagäld. Han led martyrdöden vid ett supgille, där danskarna nstenaden ihjäl honom med benen från kalasmaten. Nådastöten fick han av

g. Prästen Stigand från Assandun blev till slut ärkebiskop av Canterbury och ses här vid den nykrönte kungen Harald Godwinsson. Från Bayeux-tapeten.

en man, som han döpt dagen innan. Torkel höge säges förgäves ha sökt förhindra odådet. Det är alltså inte underligt att den nye ärkebiskopen av Canterbury, Lifing, gjorde en resa till påven i Rom, då Knut definitivt tagit herraväldet i landet. Han återvände med ett brev från påven till Knut. Det innehöll förmaningar till konungen att vinnlägga sig om kristliga dygder. Uppenbarligen var detta en klok åtgärd av ärkebiskopen. Knut förefaller att ha blivit smickrad av denna uppmärksamhet från den främste mannen inom kristenheten, och han nämner brevet i sin ovannämnda proklamation av år 1020, i vilken han framstår som synnerligen beredvillig att vara den helige fadern i Rom till lags. 171

Nu hör till saken, att Knut var döpt, troligen långt innan han kom till England. I dopet, som sannolikt förrättats av en tysk präst, hade Knut kristnats till Lambert. Med detta namn hade han skrivits in i broderskapsboken vid ärkebiskopskyrkan i Bremen . Troligen år rn17 och före vigseln med Emma förärade Knut åt den nya katedralen i Winchester ett präktigt kors av guld, rikt smyckat med dyrbara stenar, och därjämte två stora b eläten av guld och silver och många helgonreliker.

IO. En av Englands- fKt-äliga -1:l1rv~~ tid bevarade stenkyrkor från vikingatiden finns i Bradford on Avon sydöst om Bath. Efter Quennel, Everyday Life in Saxon times. London 1926.

Gåvan var så förnämlig att en tecknare vid Winchesterkatedralens skrivarestuga fick föreviga överlämnandet i kyrkans Liber Vitae, den bok, vari inskrevs personer för vilka det skulle läsas mässor. Bilden visar konung Knut (CNVT REX) och hans gemål, här kallad ALFGYFV REGINA, på var sin sida om ett altare, på vilket Knut placerar ett stort kors. Änglar sätter en krona på Knuts huvud och ett dok på Elfgivas. Ovanför denna scen sitter Kristus inom en 172

1 r. Från vikingatiden och omkring 980 är kyrktornet i Earl 's Barton vid floden Humber söder om Hull. Dess yttre imiterar i sten en ursprungligare konstruktion i trä. Efter Quennel.

mandorla, flankerad av Maria och Petrus. Längst ner åses överlämnandet av en församling, placerad i ett galleri, som förmodligen skall föreställa kyrkorummet. Kyrkliga inrättningar gynnades med donationer. Kloster och kyrkor, som blivit förstörda av danska vikingar, blev återuppbyggda. På platsen för den avgörande slutstriden vid Assandun restes en kyrka. Härom berättar den anglosaxiske krönikören under året 1020: »Detta år for kungen och 173

12. Asatron hade ännu på konung Knuts tid anhängare i Danmark, därom vittnar bl.a. denna 37 mm höga miniatyrbild av guden Tor, snidad i valrosstand. Den är funnen i Lund. KM. 38252.

Torkel jarl till Assandun, lät där bygga en kyrka av sten och murbruk för de mäns själar, som där blev dödade. Ärkebiskop Wulfstan (av York), andra biskopar, även abbotar och många munkar invigde kyrkan. Kungen gav den åt en präst, vars namn var Stigand.» Av uppbådet av kyrkliga dignitärer att döma har det varit en praktfull invigningsfest. Troligen byggdes det för samma ändamål kyrkor även på andra valplatser, där danskarna vunnit seger. En annan åtgärd, som gällde den helige Edmund, bör ha gjort ett gott intryck på den inhemska befolkningen. Edmund var kung av East Anglia då han 870 blev dödad i strid mot en vikingahär, enligt legenden ledd av två av Ragnar Lodbroks söner. Han hade blivit ett av de mest älskade hel174

13-15. Skjutlock till pennskrin, snidat i England. - Liturgisk kam av elfenben, från Syrien. - Drakhuvud av brons från relikskrin, troligen engelskt arbete. - Föremålen har med stor sannolikhet tillhört en från England kommen missionsbiskop på Knut den stores tid, möjligen Bernhard. - Fynd från Stora Södergatan 4, Thulehuset. KM. 53 436: l 125, 781 och 94.

175

gonen i England, och till hans grav i Bury St. Edmund vallfärdade årligen mycket folk. För att rädda helgonets kvarlevor undan Torkel höges härjningar hade man 1010 burit dem till London. De blev återförda tre år senare, men råkade då i en ny fara. Sven Tveskägg anlände och stod enligt legenden i begrepp att skövla Edmunds helgedom, då han 1014 tack vare helgonets mellankomst drabbades av sjukdom och avled. Knut sökte nu gottgöra de danskes försyndelser mot helgonet genom att för kvarlevornas förvaring uppföra ett nytt stort kloster, som påbörjades 1020. En annan åtgärd med samma ändamål var förflyttningen av den av Torkels vikingahär avlivade ärkebiskopen Alfheahs kvarlevor från London till Canterburykatedralen, som nu rustades upp efter skövlingen under Torkel höge. Flyttningen skedde 1023 under kungens personliga medverkan. Knuts beredvillighet att vara kyrkans män till lags framträder också i den missionsverksamhet, som från engelskt håll riktas mot Danmark. Det bör ha varit en förhoppning att hotet från de vilda nordborna skulle kunna avvärjas, om man kunde få dem att antaga den kristna läran. Man handlade därefter. Ärkebiskopen Ethelnoth av Canterbury, som efterträtt den 1020 avlidne Lifing, invigde 1022 tre biskopar för verksamhet i Danmark: Reginbert för Fyn, Gerbrandt för Själland och Bernhard för Skåne. Flera andra till namnet okända biskopar skall ha sänts från England till Danmark. Denna verksamhet kunde dock inte fortgå utan komplikationer. I Bremen satt en ärkebiskop Unwan, som ansåg att Norden ingick i hans intressesfär. Missionen borde utgå från hans ärkesäte. Han fick nys om den nyssnämnda invigningen och enligt vad Adam av Bremen berättar infångade han biskop Gerbrand, då denne var på väg till sitt nya arbetsfält. Gerbrand kunde inte annat än göra bot. Han lovade Unwan den trohet och underkastelse han var skyldig och blev därefter ärkebiskopens förtrolige vän. Unwan sände Gerbrand till kung Knut med gåvor och lyckönskningar till hans framgångar i England, men fogade därtill förebråelser för Knuts egenmäktighet att sända missionsbiskopar från

England till Danmark. »Kungen mottog detta gynnsamt och blev sedan så nära knuten till ärkebiskopen att han från den tiden gärna ville göra allt efter dennes önskan.» Adam meddelar, att så har berättats honom av Knuts systerson Sven Estridsson. Torkel höge fungerade under ett antal år som Knuts närmaste man i riksstyrelsen . Det framgår inte enbart av proklamationen av år 1020 utan ännu mera av d·et förhållandet att han i av Knut utfärdade brev alltid står främst bland bevittnarna. Men i november l 02 l kom det till en brytning. Torkel och hans hustru Edith, en dotter till Ethelred den rådville, blev förklarade fredlösa. »Her on pysum geare Cnut cyng to Martinus maessan ge ut lagode :Purkil eorl» har den angelsaxiske krönikören antecknat.1 Anledningen till denna behandling av den gamle kämpen är helt obekant. En möjlighet är att påtryckningar från kyrkans män legat bakom. Torkel måste ha haft ett långt syndaregister efter sina tidigare härjningar i landet. Det dröjde dock inte länge innan en försoning kom till stånd. Torkel synes emellertid inte ha varit väl sedd i England. Knut sände honom till Danmark för att där fungera som ställföreträdande regent. Han fick m ed sig en av Knuts söner, medan en av hans egna stannade hos Knut. Senast 1026 synes Torkel höge helt ha lämnat arenan. Detta år är han som jarl över Danmark ersatt med en man vid namn Ulf, en lågättad angelsaxare, som tjänat upp sig i Knut den stores här. Hans egentliga namn var Wulfsige, son av Sprackling. Han hade blivit Knuts svåger genom äktenskap med dennes syster Estrid. Då Knut 1015 seglade mot England tog den ungefär jämnårige Olav Haraldsson, kallad »den digre », tillfället i akt och avseglade till Norge, där han lät utropa sig till konung. Det skedde utan större svårighet, eftersom Knut hade fullt upp att göra i England. Enligt prosalitteraturen om Olav skall det ha skett med Knuts goda minne, men de kommande händelserna bekräftar inte detta. Olav var en ivrig förkämp e för den 1 Ordagrant : nH är i detta år Knut kung vid Martinsmässan ut lagade Torkel jarl.» 12

177

kristna läran, vilket sågs illa av många gamla asadyrkare. Dessutom blev hans regemente obekvämt för många, som ansåg sin frihet beskuren och som inte gillade att lag och rätt skulle vara lika för alla ovsett börd och rikedom. De missnöjda började snegla åt konung Knut i England. » Många stormän eller söner av mäktige bönder hade farit till konung Knut, under föregivande av olika ärenden, och envar, som kom till konung Knut och sökte hans vänskap, fick av honom händerna fulla av rikedom. Hos honom kunde man ock se större ting än annorstädes såväl i den människomängd, som var där dagligen, som i de övriga ombonader i de härbärgen han ägde och själv var uti. » Så berättas i Olav den heliges saga. När Knut fann tiden läglig att göra sina anspråk på Norge . gällande, det var våren 1025, skickade han sändebud till Olav med uppmaning att Olav skulle fara över till konung Knut och taga Norge i län av honom, bliva hans man och gälda honom sådan skatt, som jarlarna gav förr. Olav upptog framställningen onådigt och menade, att Knut borde lägga band på sin lystnad. »Ämnar han ensam äta all kål i England? Förr skall han förmå det än jag bringar honom mitt huvud eller visar honom någon underdånighet. » När Knut fick höra Olavs ord, sade han: »Icke tänker konung Olav rätt, om han menar, att jag vill ensam äta all kål i England. Hellre vill jag att han skall finna mig hava mera inom revbenen än kål. Hädanefter skola kalla råd komma för honom från vart revben.» Olav ingick förbund med sin svåger sveakonungen Anund Jakob, som uppenbarligen med oro såg Knuts växande makt. Knut for hösten 1025 till Danmark och satt där över vintern med mycket folk. Därunder gjorde han ett försök att med gåvor förmå Anund Jakob att hålla sig stilla under Knuts uppgörelse med Olav. Innan Knut våren 1026 återvände till England satte han som vicekung över Danmark sin son Hardeknut, med Ulf jarl som den egentlige styresmannen. Senare samma år 1026 seglade Olav med en norsk här till Själland, där han gjorde landgång och härjade. Anund

16. Olav den heliges död i slaget vid Stiklastad 1030. Initial i en på 1380-talet tillkommen sagahandskrift från Flatey på Island, nu i D et kongel. bibl., Kbhvn.

Jakob uppenbarade sig också i farvattnen och härjade de skånska kusterna. Båda konungarna yppade, att de ämnade lägga under sig Danmark. Detta nådde Knuts öron. Han samlade en väldig här, avseglade och lade sig i Limfjorden. Där hade han först en uppgörelse med Ulf jarl, som i samförstånd med drottning Emma låtit utropa Hardeknut till konung över Danmark, något som föga behagade Knut. Hardeknut fick avlägga kungatiteln och jarlen fick order att samla här och skepp och förena sig med konungen. Om förlikning skulle talas senare. 179

När konungarna Olav och Anund hörde om Knuts annalkande, drog de sig mot Skånes östsida, brännande och härjande. Knuts flotta nådde dem vid Helgeåns mynning, och där skedde den enda sammandrabbningen under kampanjen. Resultatet blev att de allierade kungarnas flottor drog sig österut och delvis upplöstes. Striden vid Helgeå stod i september r 026. Efteråt lade sig Knut med sin flotta i Öresund. En dag blev han bjuden till gästabud hos sin svåger Ulf jarl i Roskilde. Gillet var präktigt, men kungen var oglad och ovänlig. För att muntra upp honom förs log jarlen ett tavelspel. Kungen samtyckte . N är de hållit på en stund, tog jarlen en riddare av konungen . D enne satte tillbaka pjäsen och bad Ulf göra om draget. Häröver vart jarlen vred, sköt ned tavelbordet och gick bort. »Löper du nu, Ulf rädde », frågade konungen. Jarlen vände sig om i dörren och sade: »Längre hade du lupit i Helgeån, om du kommit i tillfälle. Du kallade mig inte Ulf rädde, när jag kom dig till hjälp, under det svearna slog er som hundar. » Sagan berättar, att de sedan lade sig att sova, var och en på sitt håll. Följande morgon när Knut klädde sig skickade han sin skosven att dräpa Ulf jarl. Svennen kom tillbaka och sade att jarlen gått till S :t Lucii kyrka. Då skickade Knut en norrman, som gick till kyrkan, in i koret, och stötte svärdet genom jarlen, som genast dog. När gärningsmannen kom tillbaka och uppvisade det blodiga svärdet, fick han beröm. »Väl gjorde du då », sade Knut. Munkarna låste omedelbart kyrkan, men Knut fick den öppnad igen och försökte sona mordet med gåvor till kyrkan och till sin syster Estrid. Ulfs och Estrids åttaårige son Sven skickades till den svenska kungafamiljen. Modern tycks ha misströstat om hans säkerhet i Knuts riken ..Han blev med tiden kung i Danmark. Om Olav Haraldsson är att säga att han med sin här tog landvägen genom Götaland till Norge. En av hans skeppshövdingar, Hårek från Tjotta, ansåg sig dock för gammal och tung för att gå landvägen. Han rodde oantastad genom Öresund. Då han passerat Hallands Väderö kvad han : »Jag

KNUT DEN STORES VÄLDE

NORD 5\ÖN

l!>LOM

QVIST

1970

17. Karta över Knut den stores riken. 181

låter icke Lunds kvinnor eller danska mör le däråt - jag för mitt drakskepp ut förbi ön - att jag nu i höst, kvinna, icke skulle hava mod till att se~la tillbaka på mitt skepp ut på ·~···'"'<,' '·' .... ' havet )). Knut fullföljde ej omedelbart uppgörelsen med den norske Olav. Han stannade i Danmark över den följande vintern och begav sig i början på året 1027 på pilgrimsfärd till Rom. Han färdades som en botgörare med stav och tiggarpåse, berättas det. Det säges emellertid också att han hade stort följe och många hästar lastade med guld och silver med sig och att han under färden var övermåttan frikostig med gåvor till kyrkor och fattiga . I Rom mottogs han med stor heder, träffade påven och var med vid den tysk-romerske kejsaren Konrads kröning i de heliga Apostlarnas kyrka påskdagen . den 26 mars. När processionen lämnade kyrkan, gick Knut jämte konungen Rudolf av Burgund närmast kejsaren. Knut begagnade tillfället att utnyttja kontakterna. I ett brev till sina undersåtar omtalar han, att han underhandlat med »Kejsaren och hans helighet påven och de furstar som var där» angående en del önskemål. Det gällde större säkerhet för och mindre uppskörtning av resande på pilgrimsvägen till Rom, samt reducering av den dryga avgift ärkebiskoparna fick betala till påvestolen för palliet, den tygremsa de bar som tecken på sin höga värdighet. »Och allt som jag har begärt till mitt folks nytta från hans helighet påven, från kejsaren, från kung Rudolf och från de andra furstarna, genom vilkas områden vår väg går till Rom, det har de frivilligt beviljat, och även bekräftat sina medgivanden med ed, i vittne av fyra ärkebiskopar och tjugo biskopar och en otalig mängd av hertigar och ädlingar, som var närvarande.» Tillfället förefaller att ha varit den synod, som den 6 april 1027 hölls i Lateranen. Brevet avslutas med en sträng uppmaning till alla att betala vad de enligt gammal lag är skyldiga, nämligen plogpenning, tionde och peterspenning. H_ä r skymtar något av vad påven begärt i motprestation för sina eftergifter. Med stolthet omtalar Knut, att han hedrats med en mängd ·~::!·

18. En jaktkniv i slida av konstfärdigt drivet läder, förvarad i domen i Aachen, har på metallbeslagen inskriften BYRHTSIGE MEC FECIT. Namnet är engelskt och kniven anses vara en gåva från Knut den store till den tysk-romerske kejsaren Konrad Il. Efter Max Dreger i Zschr. f. hist. Waff. u. Kosti.imkunde, NF, I,_1924.

magnifika presenter, och han nämner särskilt kejsar Konrads gåvor av »guld- och silverkärl samt ytterst dyrbara mantlar och klädnader ». Han säger sig nu återvända till Danmark för att åstadkomma fast och varaktig fred med »de nationer, vilka om det stått i deras makt skulle ha berövat oss liv och kungadömen». Det är slutuppgörelsen med Olav Haraldsson och Anund Jakob, som Knut har i tankarna. Den kom dock inte omedelbart. Knuts närmaste bekymmer blev i stället Skottland. En kortfattad krönikenotis omtalar, att tre skotska konungar underkastade sig. Aktiviteten hos skottarna kan ha framkallats av Olav Haraldsson, som härskade över Orkneyöarna och möjligen även över närliggande skotskt land. D et bör ha varit lätt att övertyga skottarna om faran från Knut, om han skulle lyckas lägga under sig Norge. Under tiden for emellertid sändemän omkring i Norge och värvade anhängare åt Knut med hjälp av klingande metall och löften. Olav blev alltmer isolerad i sitt kungarike. Året rn28 uppträdde Knut själv på skådeplatsen . Med 50 skepp avseglade han från England, förenade sig i Limf jorden med en stor dansk flotta och fortsatte så till Norge. Där mötte inget motstånd, utan Knut hyllades som kung på de olika landstingen. När han hade lagt under sig hela landet höll han ett stort ting, där förutom norrmän även hans här var med i tingsmenigheten. Inför dessa r epresentanter för hans tre riken tillkännagav han att han ville sätta sin frände Håkan jarl som regent över Norge. Därefter ledde han upp i högsätet bredvid sig sin tioårige son Hardeknut, en sym-

bolisk handling, vid vilken han gav sonen kunganamn och kungjorde hans arvsrätt till Danaväldet. Efter en avstickare · till Sarpsborg, där han också hyllades som kung, vände han åter till Danmark. Medan Knut sålunda hade vunnit Norge utan strid, hade Olav Haraldsson suttit maktlös, först i Tönsberg, senare uppe vid Drammenfjorden. Efter ett misslyckat försök att ånyo skaffa sig anhängare, flydde han över Sverige till Gårdarike (Ryssland dvs. Kievriket), där han fick en fristad hos den härskande storfursten Jaroslav och dennes drottning lngegerd, en syster till Olavs egen drottning Astrid. Olav Haraldsson var ännu inte helt ur leken. Norges styresman Hakon jarl omkom till sjöss. Vid underrättelsen härom återvände Olav. Han lyckades samla en här och drog in i Norge, i Tröndelagen. Konung Knut satt i England och kunde inte ingripa, eftersom han hotades i ryggen av en annan fiende, den normandiske hertigen Robert djävulen. Trönderska hövdingar samlade emellertid en bondehär, som mötte Olav vid Stiklastad. Där stupade Olav den 29 juli 1030.

Ej heller därmed var Olavs saga slut. Det berättades snart om under och tecken i samband med hans person. Han blev hållen för helig, blev Sankt Olav, Norges nationalhelgon, och kyrkor och altaren vigda åt honom byggdes inte bara i Norge utan långt utanför landets gränser. Även Lund fick sin Olofskyrka, byggd strax utanför den norra stadsporten. Knut satt nu som härskare över ett välde, som han med fog kunde kalla ett imperium. Danmark, England, Skottland och Norge, och möjligen ytterligare några här ej nämnda landamären, lydde under honom. Näst den tyskromerske kejsaren var han den mäktigaste fursten i Europa norr om Alperna. Detta imperium hade emellertd sina svagheter. Det var inte ett enhetligt rike med gemensam riksstyrelse utan flera enskilda riken, vars egentligen enda förenande länk var monarken. Knuts metoder då det gällde att nå ett mål var ofta hänsynslösa och skrupelfria, ibland så att verkan blev motsatt

lg. I katedralen i Winchester, på ett skrank bakom högaltaret, finner ·man Knut den stores staty bland andra bilder av kungar, biskopar och heliga män. Skranket är från 1400-talets andra hälft, men statyerna är utförda i modern tid som ersättning för de ursprungliga, vilka förstördes av puritanerna vid slutet av 1500-talet. Den som skulpterade kung Knut har uppenbarligen haft teckningen i Liber Vitae (bild 8) för ögonen.

den åsyftade. Så åtminstone beträffande Norge. Då Knut var i Norge 10281 lovade han Einar Tambarskälve, gammal kämpe, känd från slaget vid Svolder, att han skulle bli jarl av Norge om Håkan toges till andra uppgifter. Våren r 029 gav Knut en annan norsk storman, Kalv Arnesson, samma löfte, på villkor att Kalv skulle göra resning mot Olav, om denne återvände. När så Håkan jarl drunknat sent på hösten 1029 1 for Einar Tambarskälve till konung Knut och ville att denne skulle uppfylla sitt löfte. Knut svarade,

att därmed förhölle det sig nu annorledes: »jag har nu sänt män till min son Sven i Danmark och lovat honom att hava rike i Norge.» Besviken återvände Ejnar men dröjde med flit så länge på färden att han inte var hemma i Norge förrän efter slaget vid Stiklastad. Kalv Arnesson höll sin del av överenskommelsen med Knut, men blev även han besviken på belöningen. Det är alltså förklarligt, att Ejnar och Kalv l 034 for den långa vägen till Holmgård (Novgorod) och erbjöd Norges krona åt Olav den heliges son Magnus, som vistades där hos kung Jaroslav. Magnus följde med tillbaka följande år och hyllades omedelbart som konung över Norge. »Allt folket fröjdades däröver», heter det. Han var då l l år gammal. Sven måste fly till sin halvbroder Hardeknut i Danmark, och hans moder Elfgiva synes ha gett sig över till England. Samma år 1035 den 12 november avled Knut den store i Shaftesbury. Han fördes till Winchester och jordades där i den gamla saxiska kyrkan Old Minster. Knuts imperium höll inte samman länge efter hans död. Elf givas son Harald Harfot valdes till kung i England och regerade i fem år. Under tiden satt Emmas son Hardeknut i Danmark Efter Haralds död 1040 kallades han till England och innehade dess tron tills han avled 1042. Därmed var det definitivt slut med det Nordsjövälde Knut den store skapat. I Danmark valdes Magnus av Norge till konung, och på Englands tron sattes Edvard bekännaren, son av Emma och Ethelred den rådville. Om Knut inte ryckts bort i förtid, är det antagligt att han ytterligare hade kunnat stabilisera sitt imperium. Men säkerligen hade dess sönderfall ändå kommit förr eller senare. Det var skapat med våld av en man, för vilken makten och den egna dynastien var det väsentligaste. Däri var det dock ingalunda unikt, tvärtom. Knut kallas »den store» ; i nordiska sagor ofta st »den mäktige». För nordborna representerade han ett ideal: vikingakungen som med svärdet erövrade länder och riken, och som sedan satt mäktig och givmild och åhörde skaldernas lovkvä186

20. Både konung Knut och drottning Emma blev gravsatta i kyrkan Old Minster i Winchester. Då denna kyrka revs 1093 blev kvarlevorna från däri jordade kungligheter och biskopar hopsamlade och lagda i den nya normanniska katedralens krypta. På 1 roa-talet blev benen lagda i åtta blykistor. De blev därvid blandade. 1642 huserade Cromwells soldater i kyrkan och spred benen från kistorna över kyrkgolvet. De ben man därefter kunde samla ihop blev efter Restaurationen lagda i två kistor, nygjorda men med samma utseende som de gamla. De står nu i Winchesterkatedralens kor på de skrank, som avgränsar platsen framför högaltaret. Båda har följande inskrift: IN HAC ET AL TERA E REGIONE CISTA RELIQVIAE SUNT OSSIVM CANVTI ET RVFI REGVM EMMAE REGINAE WINAE ET ALWINI EPISCOPORUM, i översättning »I denna och den andra kistan mitt emot förvaras återstoden av benen av konungarna Knut och Rufus, drottning Emma och biskoparna Wine och Alwinus».

den. För den engelska kyrkan var han en from och frikostig givare, beskyddare och befrämjare . För det engelska folket var han den kung, som var stark nog att skapa fred och ordnade förhållanden. Ett varaktigt minne i England av hans regering blev en samling lagregler han utfärdade under något av sina sista levnadsår. Ännu mera varaktig blev den årliga avgift, som upptogs för avlöning av hans huskarlar. Den blev upphovet till den senare engelska grundskatten. Här skall inte analyseras alla konsekvenser av Knuts imperium. En, kanske den mest betydelsefulla, må dock påpekas: det uppsving det betydde för handeln inom Nordsjöområdet. För Danmarks del blev handeln och de av Knut nyupprättade myntverken i hög grad befrämjande för det medeltida stadsväsendet.

Litteratur Adam af Bremen, De hamburgske k:rkebispers Historie, oversat af Carsten L. Henrichsen, Kbhvn 1930. Gesta Cnutonis regis sive encomium Emmre reginae . Scriptores historiae danicae minores, ed M. Cl. G ertz. Kbhvn 1917-22. L. M. Larson, Canute the Great. New York o. London 1912. Ove Moberg, Olav Haraldsso n, Knut den store och Sverige . Lund 1941. Two of the Saxon chronicles parallel, ed Ch. Plumm_er & J. Earle. Oxford '1892 &1899. F. M. Stenton , Anglo-Saxon England. Oxford 1943· Snorre Sturlasson, Konungaboken. Översatt och förklarad av Hans 0. H. Hildebrand. Örebro 1869.

188

Redogörelse för Kulturhistoriska föreniBgens för södra Sverige verksamhet år 1969

A. LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER Högste beskyddare

Hans Maj :t Konung Gustaf VI Adolf

Hedersledamöter

Direktör Karl Wistrand, Stockholm Direktör Alfred Persson, Lund Fabrikör W alfrid Nordström, Lund Fil. dr Sven T. Kjellberg, Bjärred Kons ervator Hans Erlandsson, Lund Docent Ragnar Blomqvist, Lund

Den 31 december uppgick totala antalet medlemmar till 22.799. Antalet årsbetalande var . 22.231 (varav 12.257 utanför Skåne) . Årsmöte hölls den l l juni i närvaro av ca roo föreningsmedlemmar under ordförandeskap av landshövding Gösta Netzen. Vid årsmötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen för år 1968. 189

Föreningen omvalde intill årsmötet 1972 de i tur avgående styrelseledamöterna kyrkoherde Curt W allin och professor Jörgen Weibull. Docent Gad Rausing och bankdirektör Anders Winblad valdes till ledamot resp. suppleant i styrelsen. Till revisorer av 1969 års förvaltning omvaldes bankdirektör Stig Lundeborg och aukt. revisorn Sven-Erik Sandberg med direk tör Frans Möller och kamrer Malte Ericsson som suppleanter. Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Gösta N etze1 ordförande och Kungl. Maj :ts ombud, direktör Holger Crafoor v. ordförande, järnarbetare Sven-Erik Axelsson, Malmöhus lä1 landstings ombud, greve Carl Trolle-Bonde ( t 7/ 10), dispone Carl-Eric .Borgenstierna, byggmästare Harry Karlsson, skoldire' tör Karl Gustav Ljunghill, Lunds stads ombud, redaktör Christ1 Olofson, Kristianstads läns landstings ombud, doc ent Gad ~at sing, bankdirektör Carl Göran Regnell, Lunds stads ombud, prc f essor Sigfrid Svensson, major Christer Wahlgren, kyrkoherdl Curt Wallin och professor Jörgen Weibull samt självskriven ledamot intendent Bengt Bengtsson, sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit: sjuksköterskan Greta Kruse och pol. mag. Ellen Kälvesten-Elmer, Lund stads ombud, landstingsman Anton Ljunggren, Kristianstads läns landstings ombud, godsägare Sten Nilsson, Malmöhus läns landstings ombud, boktryckare Per-Håkan Ohlsson, stadsbyggnadsdirektör Sven Tynelius, direktör Sune W etterlundh, Kungl. Maj :ts ombud, och bankdirektör Anders Winblad. A v Kungl. Maj :t uts edd revisor har varit länsassessor Axel • Isaksson och av Lund stad kassadirektör Karl Erik Lenntorp med kontoristen Albert Jönsson som suppleant. Styrelsen har sammanträtt 22/I och II / 6. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Crafoord (ordf.), Svensson (v. ordf.), Borgenstierna, Rausing, Winblad och Bengtsson har sammanträtt 21 / 1, 7/ 5, II / 6, 28/8 och 16/ 12. Under året har föreningens revisor bankdirektör David Berglund avlidit. Han var under åren 1947-1956 revisorsuppleant och därefter ordinarie revisor. Han var varmt intresserad för Kulturen och hans insatser sträckte sig utöver en revisors granskningsuppgifter. Kulture_n är honom tacksam för värdefull hjälp. 190

CARL TROLLE-BONDE

Den 7 oktober avled Kulturens mångårige och intresserade styrelseledamot greve Carl Trolle-Bonde. Under de närmare sjutton år han tillhörde styrelsen (han invaldes 1953) visade han ett positivt och initiativkraftigt intresse för Kulturens angelägenheter. Han ingick också som föreningens representant i Kulturens Toppeladugård Nordenstedtska stiftelsen sedan dess bildande. Greve Trolle-Bondes öppna, men försynta väsen och hans ständiga redobogenhet till positiv hjälp skall alltid tacksamt minnas av dem som hade kontakt med honom. Det kan erinras om, att hans farfar med samma namn tillhörde Kulturens första styrelse, konstituerad 1882, och var en av museets första donatorer.

B. FÖRENINGENS EKONOMI Sammandrag av i969 års räkenskaper INTÄKT E R

Av föreningen genom egen verksamhet anskaffade medel Medlemsavgifter . ...... .. ...... . Inträdesavgifter .... .. . .. . . . ... . Försäljningsintäkter . .... ..... . . Ersättning för tjänster . . . . . . ... .

567.815: 7r.496: 57 13r.315: 92 28 .597 : 34 H yresinkomster .. . . ....................... . G åvor från företag,' fonder' och enskilda .. ... . Bidrag fr ån Kulturen s donationsfonder .... . .. . Diverse intäkter ... .... .. . .. . ... . ..... . . . .

799.224: 83 90.569: 59 .251 : 89 5.949: 20 52.825: 57

r.007.820: 49

Allmänna anslag Anslag fr ån stat en ... ... . .. . ...... . . ... . ......... . . . Lunds stad . . . .... . ... .................. . landsting M-län ..... ..... . .. . . .. . ....... . landsting L-län .. .. . .. .. . ........ . . . . ... . landsting K-län .......... . ..... . .. . . .. .. . landsting N-län ... ... ... .. .. . . ...... . . . . . kommuner 2 • • • • • • • • • • • • •• • • • • • • • • • • •• • • • •

238.000: 385 .000: 35.000: 20.000: r.ooo: 500: 4.265: -

Minskping av eget kapital . ... . ..... . ... . .. . ... . . . . .. .. .. .

683.765: 168.652: 32 r.860.237: 81

Boliden AB för två årsperioden 1969/70 kr r.ooo: - , därav lyft Cardo AB för treårsperioden 1967/69 kr 6.ooo : - , därav lyft Skånska Brand-Hermes . .. . . ......... . ...... ... ....... . Skånska Cement AB för treårsperioden 1968/70 kr 5.000: - , allt lyft 1968 .... .. .. ..... . .... ... . .. . ..... .. . . ... .... . Skånsk a H ypotek sföreningen för tre årsperioden 1967/69 kr 4.500: - , därav lyft ... ...... . ... . . .. . ... . ........... . Sydsvenska Kraft AB för treårsp erioden 1968/70 kr 6.900: - , därav lyft ......... .... .. . ........ . ..... . ...... . .. . .. . Scan, Föreningen Skånska Andelsslakterier .. . ... . .. . ... . Åkerlund . & Rausing AB (för underhåll av förpackningsmuseum) . .. . .... . .. ...... .. .. . . . . ............. . . ... . Konung Gustaf VI Adolfs 80-årsfond ...... .. . . .. ....... .

500:2.000: 5.000: o: -

r.500 : 2.300: 2.500: 5.000: 40 .000: 58.800: -

KOSTNADER

Samlingar, bibliotek, arkiv . .. .. . ... . ... .. .. . Inventarier . ... . .. ..... . .... ..... ... . .... . .

64.785: 63 60.046 : 43

Personalkostnader

Löner Pensioner m .m. . ......... . .... .... .... . . .. .

868.817: 50 190.861 : 66

1.059.679 : 16

Främmande tjän ster

Vakthållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . övriga främmande tj änster . . . . . . . . . . . . . . . . . .

21.11 0: 88 58.1 04: 67

Reklam . .... . . ... ... .... . .. . ..... . . . . .. .. . ... . . . . . . . .. . Resor, representation . . .. ... . .. .... ... ... ........ .. . .. . . . Försäkringar ... . .. . ........... . . ... ................. ... . Fastighetsunderhåll .... .. . . ... ....... . . ... ... .. . . ....... . Förbrukningsmateriel, bränsle, el, vatten .. .. . .. .. . . .... . ... .

79.215: 55 49 .597: 21.879: 25.531: 69.142: 72.085:

20 45 97 -

Kostnader för

Porto Telefon och övrigt . . ..... . .. .... .... .. .. ... .

44. 787 : 89 25.698: 45

K ostnad för varor för försäljning

Årsbok .- .... . ............ .. .. . . . . . ... . . ... . Almanacka . ............ . ... . . ... .. ....... . övrigt .. . . .... . ... .... . . .... ..... .. .. ... . .

II5.779: 34 46 .778: 32 20.991: 49

U tlägg för uthyrningsverksamheten ... .. . .. . . . . ... ..... ... . Räntor Skatter

28.0 12: 57 60 .950 : 93 15.276: 43 1.860.237: 81

Kommuner : Billesholm, Blentarp, Burlöv, Everöd, Genarp, Glimåkra, Jonstorp, Kävlinge, Löddeköpinge, Löderup, Marieholm, Munka-Ljungby, Månstorp, Perstorps kpg, Riseberga, Räng, Sjöbo kpg, Skarhult, Skurups kpg, Staffanstorp, Svalöv, Svedala kpg, Trelleborgs stad, Vallåkra, Vellinge, Vemmenhög, Vollsjö, Åstorps kpg, ödåkra, örkened, Östra Färs, Östra Lj ungby . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . tillsammans

193

BALANS RAKNING 31/12 1968

3r/r2 1969

. . . .

r.378.500: 3:46.160 : 89 5.916: 94

r.553.500: 3: 25.221: 33.752:

Långfristiga skulder ... . ......... ......... . . .................... . .. . ... . Pensionskonto Checkräkningskredit ... .................. . . . Kortfristiga skulder . .. .... . . . .. ..... ... . . . . Interimsavsättningar ....................... . Eget kapital .. ..... .. . . .. . . . . ............ .

473.000: -· 205.232: IS 287.826 : 66 134.782: 67 77596: 47 252.142: 88

635.500: 215.493: 75 152 .360: 56 209.314: 2I 316.31 '1 : 73 83 .490: 56

Räntor och utdelning på aktier (därav från Kulturfonden kr 4.94g: 20) .. ............ .... .. . .................... .

35.395: 76

TILLGÅNGAR

Fastigheterna i Lund och Östarp .. . . ..... .. Samlingar, bibl., arkiv, inventarier . . ... .. .. .. Kortfristiga fordringar .... . ...... . ......... Kassa, bank, postgiro ... . .......... . ... ...

29 52

SKULDER

KUL TURENS DONA TIONSFONDER INTÄKTER

35.395: 76

KOSTNADER

Bidrag till föreningens rörelse ........... ... . . . ... . . ... . . . N otariatavgifter . . ............. . ... .. .. .. . . .. .. . . .. .... . N edskrivning av aktier ........ . .. . .... .. ... . ..... . ..... . Kapitalkonto . . ...... .. .... .. . ... ... ..... .. . .. .. ...... . . .

5.949: 64]: 3.639: 25.159:

20 r8 45 93

35.395: 76 TILLGÅNGAR

Aktier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bank .................................... Utlämnade lån . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

194

31 / 12 1968 209.375: 43 215.961: 12 roo.ooo: -

3r/r2 1969 183.676: rr 22r.820: 37 q5.ooo: -

SKULDER OC H EGET KAPITAL

Fondernas kapitalbeh ållning

525.336: 55

Aktier 215 100 20 120 28 289

j6 25 3 380 138

Asea, bundna . .... . . .... . .. . . .. . ........ . .. ... .. .. . A tl as Copco . ... . . ..... . . . . . , .... .. . . . .. ... .. . ..... . Billerud .. .... . . . .. . . .. . ... ... . . .... . .. . . ... .. . . . . . . Cardo . . .. . .... ... .. . . ...... .. .. . .... . . ...... .. . . .. . Kullager, A .. .. . ........... . . . .. . ..... .. .... . . . ... . L. M. Ericsson, B .. .. ... . . .. .... . .... . . .. .... . . .. ... . Pripp-bryggerierna .......... .. .. . . .. .. . .. .... ... .. . . Stora Kopparberg, bundna ... ... .. . ...... . . ... ... ... . . Stora Kopparber g, fria . .. . .. . . . . .. .. ... . . . . . .... . . . . T ändstickor, B ... . ........ . . .. .. . . . ... .. .. .. . . ... . . . Skandinaviska Banken ... . . ... ... . . . .. ...... . .... . ... .

29-407: 85 16.804: 20 3.02i: 7.530: 9.926: 35 4r.454: 43 12.553: 45

} 10.968: 30 35.720: 15 16.290 : 38 183.676 :

l l

Kursvärde 31/i2 1969: kr 300.553 : -

Disponibelt belopp

Fondernas kapitalbehållning Thomanderska fonden . ......... . .. . Anna Karlins premiefond .. . .... . . . O le Olsens Keramisk e Legat .. .. ... . Beat he och Sven Bengtssons fond ... . Skånska Brands fond . . .... . . ..... . Kulturens Jubelfond Skånebokens fond Ingeborg Holcks fond . ... .. . .. .... . Anna Lithströms fond .. ..... . ... .. . Bror W. Olofssons fond .. . . ... . .. . . Albert Ekmans fond J. T . Berggrens fond . . .... ..... . . . Jubileumsinsamlingen 1957 .. ... . . .. .

Ej disponibelt belopp

r.245: 67 r.621: 72 38.744: 03 24.921: 19 13.287: 47 10.767: 75 49 .877: 21 18.448: 50 14.325: 16 36 .829: 21 50.248 : 58 50.232: 56 229.947: 43

11.245:67 621: 72 o:4.921: 19 3.287: 47 2.072: 75 2.36!: 14 2.158: 12 2.920: 44 5.709 : 6x 248: 58 232: 56 229.94T 43

o:r.ooo : 38 .744: 03 20.000: 10.000 : 8.695: 47.516 : 07 16.290: 38 I r.404 : 72 3r.n9 : 60 50.000: 50.000 : o: -

550-496 : 48

265.726: 68

284.769: 80

195

Diverse anslag

Från Konung Gustaf VI Adolfs 80-årsfond för svensk kultur har föreningen emottagit ett anslag av 40.000 kronor för inköp av fotografisk utrustning och inredande av ett fotolaboratorium. Knut och Alice Wallenbergs stiftelse har donerat 26 5.000 kronor för ombyggnad av Lindforska husets inre, så att där ett lärdomshistoriskt museum skall kunna ordnas. G enom beslut av stadsfullmäktige har Lunds stad beviljat föreningen ett extra anslag på 125.000 kronor som bidrag till uppförande av en byggnad på den s.k. Callmerska tomten vid Tomegapsgatan, som sedan 1948 varit obebyggd och utnyttjad som parkeringsplats. Det nya huset skulle ersätta det Callmerska och ansluta till dettas »yttre dimensioner, skala och material, medan husets inre göres helt modernt ». D en nya byggnaden har uppförts under året och föreningen har härigenom fått tillgång till en bostadslägenhet åt befattningshavare vid museet, en forskardubblett samt förrådsutrymmen, vilket allt varit synnerligen välkommet. Föreningen hoppas att det nya huset bidragit till att återställa den särpräglade stadsbilden i Tomegapsgatan. Försäkringar

Försäkringsvärdet för brand och inbrott å föreningens egendom är för byggnader 8.824.000 samlingar och lösöre 18.657.400 27.48I.400

C. PERSONAL OCH VERKSAMHET Intendent: Stadsantikvarie : Museilektor: Antikvarier:

196

fil. dr Bengt Bengtsson (196I) fil. lie. Anders W. Mårtensson ( l 9 57) fil. lie. Ingemar J eppsson ( l 962) fröken Märta Lindström (1950) fil. kand. Gunilla Eriksson ( l 960) fil. kand. Nils Nilsson (1962)

Amanuenser: Konservator: Konservatorsbiträde: Textilkonservator: Kanslichef: Rustmästare: Skattmästare: Kontors skrivare: Registrator: Kontorsbiträde:

fil. kand. Christina Lindvall-N ordin ( l 967) fil. kand. Claes Wahlöö (1968) antikvarie Fred R. Allik (1955) herr Lars Johansson (1959) fröken Ingela Juhlin (1967) överste Ake Rehnberg (1965) antikvarie Wilhelm Jönsson (1930) herr Sune Hellborg ( l 960) fru Astrid Sörensson (1954) fru Eva Mårtensson (1963) fru Anna-Stina Melin (1963) herr Kurt Andersson (fr.o.m. i/6)

Fil. kand. Jan Gerber och fil. kand. Barbro Astrand har under året vikarierat som amanuenser. Fil. kand. Maj Fehrman har biträtt med utställnings- och katalogiseringsarbete och fil. stud. Gunnar Alsmark har varit sysselsatt med ordnandet av avdelningen Måttvikt-värde. Fil. mag. Tommy Forss har tjänstgjort från den 23/6 och från den 5/10 såsom vikarierande museilektor. Konstnären Sonja Reinfeldt-Jansson har (t.o.m. 3i/5) tjänstgjort vid textilavdelningen. Fru Elly Ljungman har haft halvtidstjänstgöring på biblioteket och hrr Gösta Bryve och Jonas Jonsson har tjänstgjort vid museets arkiv som arkivarbetare. På rustmästarens avdelning har tjänstgjort hrr Herman Hansson, Sune Jensen, Gottfrid Jönsson och Stig Wihlborg. Fruarna Elisabeth Andersson (fr.o.m. 2Il4), Ebba Jönsson ( t.o.m. 2 Il 4) och Nora Johansson har varit biljettkassörskor och kamrer Nils Hansson har fungerat som siffergranskare. Städerskor har varit fruarna Anna Andersson, Svea Lundberg och Carla Johansson. Som vapenfri tjänstepliktig har fil. dr Jörn Svensson tjänstgjort t.o.m. 25/9. Tillsynsman för föreningens mölla vid Bosjökloster har varit kyrkovaktmästare Folke Lindstedt. 197

Utställningar Utställningen av tennsoldater i vapenavdelningen fortsatte till mediet av mars. · Likaså visades den franska barnboksutställningen in på nyåret, med .s agostunder och lekaftnar. I anslutning till Pripp-Bryggeriernas donation av det medeltida dryckeshorn, som behandlas på annat ställe i denna årsbok, ordnades (av fil. kand:a Maj Fehrman och Barbro Astrand) en utställning »Ölets käril», som öppnades den 9/ 4 och som avses att kvarstå till sommaren 1970. Telegrafverket hade ordnat en populär utställning »Telegraf en genom tiderna» som öppnades på Kulturen den 21/5 och som under en månad bl.a. livligt utnyttjades som underlag för skolvisningar. Den stora Schmitzska keramikutställningen öppnades av ordföranden landshövding Gösta Netzen i anslutning till Kulturens årsmöte den u/6 och hölls tillgänglig över sommaren (t.o.m'. 14/9). Till utställningen trycktes en utförlig och elegant katalog, författad av utställningskommi.ssarien, antikvarie Gunilla Eriksson. En permanent avdelning, »Mått-vikt-värde» i Ystadhuset, öppnades· den 28/5 av landshövding Netzen, varvid donatorn, Skandinaviska Banken, företräddes av bankdirektör Hans CavalliBjörkman. Avsikten är att låta trycka en utförlig vägledning över avdelningen, som ordnats av fil. stud. Gunnar Alsmark. Arkitekter har varit Börge Lindau och Bo Lindekrantz.

Kulturens måndagsaftnar V erksamheten inleddes den rn/ 2, då chefen för östasiatiska museet, docent Bo Gyllensvärd, talade om Kinesiskt landskap i verklighet och tusch. Utställningen Tygtryck i Textilhallen demonstrerades den 17/ 2 av antikvarie Märta Lindström. I anslutning till de märkliga resultaten av grävnings- och byggnadsundersökningarna för det nya Folkets hus i Lund talade stadsantikvarie Anders W . Mårtensson den 3/3 om Det medeltida kanikresidenset. Den rn/3

bjöds på Tjeckisk dockteater. Nästa program ägnades åt Konstskatter från Dresden, då intendenten Eva No; denson från Nationalmuseum gav en inträngande och levande skildring av hur de ""chsiska furstarnas m ärkliga samlingar växt fram och förökats 1 • ~ ~n" F il ~t11C1 Gunnar A lsmark. som under en längre den 31/3 i seder och arbeh ~u .. . 1 för Ystad museum Nils Olsson talade den 14/ 4 om Silversmide i Ystad, ett ämne som han ägnat grundliga forskningar. Docent Erik Cinthio redogjorde den 21 / 4 för Skånes märkligaste landskyrkor och måndagsaf tnarnas rad avslutades den 5/ 5 m ed . en K vällsvandring på Kulturen, varvid flera av museets tjänstemän tjänstgjorde som ciceroner. Kulturens livaktiga studentorkest er svarade under vårterminen för tre måndagsaftnar (24/ 2, 24/ 3 och 28/ 4) av vilka två förlagts till Bosebo kyrka och den sista - en orkesterkonsert - till Vita huset. Utanför måndagsaftonsprogrammet höll professor Schuyler van R. Cammann, världsberömd orientexpert och knuten till University of Pennsylvania, en föreläsningsseri e i maj, berörande bl.a. Islams och Kinas konst. Under hösten inställdes måndagsaftnarna på grund av renoveringsarbeten i Vita husets översta v åning, m en Studentorkestern lät den 20/ 10 höra sig i Bosebo och den 15/ 12 m ed en orkesterkonsert i Vita huset.

Skolundervisning Ett livligt samarbete m ellan Lunds skolor och museet har i likhet med tidigare år fö r ekommit. Samtliga elever ur årskurserna 3-9 har gjort studiebesök i museet eller på Kulturens Östarp. Studieämnena har utarb etats av representanter för skola och museum och målet har varit att varje årskurs med utgångspunkt från Kulturens samlingar skulle få uppleva något väsentligt avsnitt ur just sin lärokurs i samhäHsor ienterande ämnen. Blivande historielärare och museimän har un der museilektorns ledning utbildats 199

för denna undervisning. Skolor från hela södra Sverige har i ökad omfattning utnyttjat möjligheten att under sakkunnig ledning studera museets samlingar. Självfallet har forutom schemalagda och förhandsanmälda studiebesök möjligheten till fria klassbesök funnits. Lärardagar, studiedagar för information om vad Kulturen och Kulturens Östarp har att erbjuda i form av levande kulturhistoria för skolornas elever, har under året ägt rum i ökad ornf attning. För ett vidgat samarbete skola-museum har Länsskolenämnden i Malmöhus län kallat till konferens, under vilken det beslutades att en arbetsgrupp under museilektorns på Kulturen ledning skulle utarbeta förslag till för eleverna fritt valt arbete under rubriken »I museets verkstad». Detta har skett och eleverna ur årskurserna 7-9 kommer under hösten 1970 att aktiveras.

Universitetsundervisning I likhet med tidigare år har vid Kulturen hållits kurser för studerande i konsthistoria och folklivsforskning med museets tjänstemän som ledare. Vidare har för historiestuderande hållits kurser i kulturhistoria med huvudvikten lagd på metoder för hur en lärare kan utnyttja museisamlingar i sin undervisning. För elever vid Lärarhögskolan i Malmö har kortare kurser med liknande innehåll hållits i större antal än tidigare. Bearbetning av museets samlingar för seminarieuppsatser inom »museiämnena» har under året flitigt utnyttjats av studenterna. Museets tjänstemän har vid dessa tillfällen stått till förfogande som handledare. Som föredragshållare och kursledare har flera av museets tjänstemän fungerat.

Textilavdelningen Arbetet har fortskridit med katalogisering och övrigt löpande. Flera yrkesgrupper än vanligt har fått visning eller föreläsning. Under sommaren nyinreddes hattgarderoben och avdelningen för uniformer och herrkläder ordnades om. Sommarpraktikanter har varit Kristin Anderson, Kunstindustri200

sko len, Oslo, Eva Helander, Konstindustriskolan, Göteborg, fil. stud. Karin Aspegren och Anna Stenberg, Lund. Från I november har Muriel MBata från Natal, Sydafrika, varit anställd som konservatorsbiträde.

Evenemang Aret första numera traditionella evenemang var som vanligt »Ola Toddy», då Knutsgillets bröder den 3/I samlades kring minnet av Ola Lundberg, en av gillets donatorer. Trettondagsfirandet ägde rum i gott väder och med stor publik, som fyllde de t vå vespergudstjänsterna i Bosebo kyrka och åhörde de ålderdomliga Staffansångerna, utförda av mycket unga sångare. Under året har Bosebo kyrka haft 39 vigslar och I I b_arndop och som förut har den varit platsen för högtidliga invigningar av hemvårdarinnor och för scouthögtider. Ett uppskattat sommarinslag var folkdanstinget den I 5/6, anordnat av Skurupsortens och Tornabygdens folkdanslag tillsammans med Östarps spelmansgille med den tyska folkdans- och dräktföreningen inom Schwalenbergs bryggargille som gästande trupp. Bland andra sådana gästande lag kan nämnas polska dansare från Kartuzy (nära Danzig). Teatersällskapet Proteus gav under en vecka Shakespearekomedin »Mycket väsen för ingenting» och gynnades av gott väder och tacksam, talrik publik. Barnteater gavs i decernber i Vita huset av teatergruppen Achibaba. Traditionellt anordnade Lunds Husmodersförening sitt årliga »Julstök» en söndag i november. Med mottot »aktivitet i alla hus», blev årets »Julstök» en brakande succe. Aldrig har så mycket folk under så få timmar samlats och trängts inom museets murar. Ett mycket uppskattat inslag var ponnyridningen, som gladde de yngsta, medan vuxna samlades kring den helstekta grisen på Lilla torg eller i Blekingegården, där julbordet dukats. I detta sammanhang kan nämnas, att unga föräldrar bland Kulturens tjänstemän i all blygsamhet startat en lekskola enligt Montessori-principer. Den har visat sig fylla endast en liten del av det behov som tycks finnas, att döma av de många anmälning20!

arna. Man kunde bara önska sig större lokaler; Kulturens miljö är idealisk för en sådan verksamhet!

De lundaarkeologiska undersökningarna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömd bebyggelse. Den under 1968 påbörjade byggnadsarkeologiska undersökningen av ett medeltida kanikresidens i Folkets hus' tomt i kvarteret Maria Magle har fullföljts under året. Vid provundersökningen på SIAB :s tomt i kvarteret Repslagaren påträffades bl.a. en stenläggning, som visar att St. Södergatan haft en något östligare sträckning där under medeltiden. Bland fynden kan nämnas kammar, bultlås, nycklar, remändebeslag, ben med runinskription etc. En s_törre byggnadsundersökning har gjorts av den utdömda 1800-talsbebyggelsen på tomterna 12-14 i kvart. Svartbröder. Ett intressant komplement till uppmätningsritningarna och fotografierna är de 22 gouacher, som konstnären Ake W aldemar Larsson gjorde innan byggnadernas revs. En utställning av dessa kommer att ordnas under 1970. Det intressanta samarbete, som inleddes med Tekniska Högskolan 1967, har fortsatt under året. Ett sjuttiotal studeranden i ämnet arkitekturhistoria har genomgått en praktisk kurs i uppmätningsteknik med Stora Råby by och socken som övningsobjekt. Sammanlagt 136 uppmätningsritningar och 980 fotografier tillfördes därigenom Lundaarkivet. Bearbetningen av fynden från stadshallstomten och från tomt nr 4 i kvart. Glambeck har tack vare fortsatta frikostiga anslag från Statens Humanistiska Forskningsråd kunnat bedrivas kontinuerligt. I katalogiseringsarbetet har deltagit fil. stud. Eva Hellborg, fil. kand. Birgitta Leden, fil. stud. Gunilla Malm, fil. stud. Lone B. Mogensen, stud. Liselotte Persson, fil. kand. Birgitta Sjöholm och fil. stud. Bernt A. Åkesson. Lundaarkivet har tillförts 263 blad originaluppmätningar och 2.342 fotografier och negativ (häri inberäknat St. Råby-undersökningen). Stadsantikvarien har biträtt stadens fastighetskontor vid restaureringsarbeten å äldre byggnader. I miljö- och plane202

ringsfrågor har stadsantikvarien samarbetat med stadsarkitektkontoret. Lundaarkeologiska avdelningen har med hjälp av ett beviljat anslag på 40.000 kronor ur Kungafonden kunnat anskaffa en välbehövlig kamerautrustning och två avvägningsinstrument för arbetet i fält samt en polaroidkamerautrustning för katalogiseringsarbetet. Med hjälp av dessa donationsmedel har vi även lyckats bygga upp och utrusta ett modernt fotolaboratorium. I konserverings anstalten har konservering av f yndmaterialet från lundaundersökningarna fortgått. Konserveringen av stavkyrkans rester från Thuleutgrävningen, bestående av 24 väggplankor och stolpar, var och en vägande mellan 40-60 kg, har kommit i slutstadiet och dessa kommer snart att uppmonteras på museet. Ca 5.000 läderfragment är under konservering och en sto~ del har blivit färdiga. Vid årets sista del har ett omfattande järnkonserveringsprogram satts igång och kommer pågå hela nästa år. Från Alfa Laval AB har anstalten mottagit en donation av två stora dubbelmantlade rostfria kar med vattenuppvärmning. Det största karet 'ä r över 6 m långt och r,5 m brett. Den donationen underlättar avsevärt vårt träkonserveringsarbete. Från Elema-Schönander AB har vi tacksamt tagit emot en röntgenapparatur, som kommer till stor nytta i vår verksamhet. Det traditionellt goda samarbetet med Nationalmuseet i Köpenhamn har under året fortsatt och r r konservatorer därifrån med chefskonservator B. Brorson Christensen i spetsen har avlagt ett studie- och vänskapsbesök här. Likaså har en del konservatorer från England, Norge och Sverige besökt våra laboratorier. Ingenjörerna C.-G. Beckeman, L. Olsson, B. Persson, verkstadschefen B. Boklund, verkmästarna V. Andersson, L. Andersson, lagerchef K. Andersson, samtliga från Åkerlund & Rausing har bistått konserveringsanstaltens arbete. Kostnadsfritt har vi dessutom fått hjälp att lösa olika konserveringsproblem av ing. P. Thorsen, Chematex, forskningschef E. Bladh, forsk.-ing. B.-0. Osberg, ing. K. Å. Petersson och från avdelningschef B. Schöld, Svenska Shell AB. Följande företag har välvilligt donerat material och utrustning: Alfa Laval AB, Ballingslövs Träförädling AB, Berlings Stilgjuteri 203

AB, Chematex AB, Elema Schönander AB, fabrikör T. Esbjörnsson, Institutet för Färgfoto AB, F. A. W. Jacob i ( repr. för W ackerChemie GMBH), Mataki AB, Perstorps Industrier AB, Skandinaviska Eternit AB, Svenska Shell AB, Tetra Pak AB, samt Akerlund & Rausing AB. Som praktikanter har på konserveringsanstalten arbetat fil. stud. J adwiga Stuwe-Jablonska, studerande Birgitta Rosen samt konservator P. 0. Hörberg, Malmö Museum. 40 skolelever har genomgått praktisk yrkesorientering i anstaltens laboratorier. Konservatorn har med bidrag ur den Ekmanska fonden gjort en resa till England och där i l 4 dagar studerat konser verings anstalterna på British Museum och på Victoria and Albert Museum.

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med r.050 nummer varav 777 genom gåvor. Accessionen omfattar 6 r.006-62.06 5.

Biblioteket har ökats med r.218 nummer varav 241 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 2r.206-22-423 .

Arkivet Arkivet har under året ökats med 72_nummer. Porträttarkivet har ökats med ro6 fotografier. Excerpering av tidskriftsartiklar har utförts i sedvanlig ordning. Uppordning av tidskriftsexcerpter till ett antal av ca 12.000 enligt klassifikationssystem för svenska bibliotek med vissa utvikningar har utförts så att kortregistret i sin helhet omfattar ca 48.000 kort. E. BESÖK Av de 73.181 besökarna har 5.694 studenter och 19.141 skolungdomar varit avgiftsfria samt besökare med nedsatt avgift varit 204

6.919. 3.340 medlemmar har under året besökt museet. Hökeriet har haft 8-489 besökare.

F. öSTARP I Östarpshallen öppnades traditionsenligt den 115 utställningen »Dessa fantastiska färdredskap», där äldre tiders reseliv belystes, varjämte som vanligt Malmöhus läns hemslöjd utställde och försålde hemslöjdsalster. Hallen besöktes fram till l i m av 15.829 personer. Gamlegården har hållits öppen för besökare under maj-september. Antalet besökare utgjorde lg.432. Östarpsdagen den rn augusti försiggick i strålande högsommarväder och besöktes av över 6.ooo personer, vilket torde vara publikrekord för Östarp. Dagen inleddes med friluftsgudstjänst, ledd av kyrkoherde Erik Berglund under medverkan av Östarps spelmansgille. Programmet upptog som vanligt demonstrationer av olika slag av hantverk och hemslöjd, såsom ullberedning, som man kunde följa från det att fåren tvättades och klipptes tills den färdiga ulltråden spanns i spinnrockarna. Malmöhus läns hemslöjd visade växtfärgning av garn. Bärnstensslipare, flaskskeppsbyggare, kopparslagare, krukmakare och korgmakare visade sina färdigheter. På Tingvallen dansade Hjallese och Tornabygdens folkdanslag och där fick också barn och vuxna deltaga i danslekar, ledda av Hans Nilsson. Torns ponnyklubb visade ryttarlekar och bjöd barnen på åkturer i ponnyvagnar. I dalgången mellan vädermöllan och Tingvallen uppfördes under ledning av fru Charlotte Weibull en dramatiserad dräktparad »I skördesärk och högtidsdräkt», vars höjdpunkt var frieri och trolovningskalas. De medagerandes spelglädje spred sig höroch synbart till de tusentals åskådarna. För Kulturens många vänner i bygden, som entusiastiskt och oegennyttigt ställt upp, blev denna Östarpsdag en ny triumf. För Gamlegårdens tillsyn har svarat lantbrukare och fru Nils Jönsson. Vid utställningshallen har fru Alma Andersson och fru Ester Nilsson fungerat som biljettkassörskor. J akttillsyningsman har varit frisörmästare Inge Dahl bom. 205

G. KUL TURENS TOPPELADUGARD, NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN Stiftelsens förvaltning har ombesörjts av Kulturens kansli och Skandinaviska Banken i Malmö. Skogsbruket har förvaltats av Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län. Lund i januari 1970. Styrelsen

1969 ARS DONATORER Förteckning över dem som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet. Apotekare Sven Alfans, Åstorp Almqvist & Wiksells boktryckeri, Uppsala Doktor Gn~gor Aronowitsch, Stockholm Handlande H. E. Banke, Lund Intendent Bengt Bengtsson, Lund Fru Karna-Maja Berg, Lund Inspektor Jonny Berglund, övedskloster Fru Greta Bergman, Lund Riksspelman Carl-Eric Berndt, Lund Greve Carl Björnstierna, Stockholm Fru Maja Blomstedt, Göteborg Professorskan Sonja Bolin, Lund Albert Bonniers Förlag, Stockholm Direktör och fru Carl-Eric Borgenstierna, Lund Arne Bruun-Rasmussens Auktionshus, Köpenhamn Rådman Anders Bruzelius, Lund Fröken Sigrid Brännström, Lund Herr Ulf B0ste 1 Köpenhamn Fru Inez Carlsson, Lund Skrothandlare Sven Carlsson, S. Sandby Disponent Ivar Cedergren, Lund

206

Fru Ella Christensson, Staffanstorp Direktör Holger Crafoord, Lund Domkyrkorådet, Lund Fröken Ida Dymling, Lund Direktör Bertil Gisel-Ekdahl, Lund Herr Harry Erding, Malmö Antikvarie Gunilla Eriksson, Lund Apotekare Brita Erixon, Lund Konservator Hans Erlandsson, Lund Herr Erik Eng, Klippan Fru Sigrid Engström, Kristianstad Stationsinspektör Ragnar Falck, Lund Fru Gunnel Falck, Lund Fru Maj Felix, Ascona Köpman A. E. Fr. Forsslund, Lund gm testan1ente Kanslichef Bengt Gabrielsson, Karlshamn Gammelstads handväveri, Gammelstad Generalstabens litografiska anstalt, Stockholm Fröken Maj Gerell, Lund Herr Finn Grandt-Nielsen, Odense Grevinnan Elisabeth von der Groeben, Vä Fröken Sigrid Gullander, Malmö

Fil. mag. Gulli Gunvall, Önnestad Fröken Nora Gustafson, Bromma Fru Sophie Göransson, Lund H err Gunnar H afström, Lund Köpman Bernhard Hallqvist, Bjärred Direktör Edvin Hansen, Bj ärred Fru Anna H anss on, Lund Lantbrukare Nils Haraldsson, Kyrkheddinge Civi lingenj ör Johan H edemannBaagoe, Fredericia Arkitekt SAR Bengt H ellborg, Åkarp Kamrer Sune H ellborg, Lund Museumsinspektör H enning H enningsen, Helsingör Hernings museum, Herning Professor Pelle Holm, Lund Docent Folke Holmström, Lund Smedmästare Ake Albin Holmström, Svedala Fru Sigrid Humble, Lund K ommunalrådet Hans Ingemanson, Lund !CA-förlaget, Västerås Instituttet for Sammenlignende Kulturforskning, Oslo Islands Håndskriftinstitut, Reykjavik Lantbrukare Arthur Jephson, Hagstad Bokhandlare Gunnar J ohanson-Thor, Lund Fröken Anna-Kerstin Johnss on, Arlöv H err Hilding Junerfelt, Malmö F. hälsovårdsinspektör Axel Jönsson, Lund Fru Marna Jönsson, Degeberga Fru Ruth Jönsson, Östra Ljungby Rustmästare Wilhelm Jönsson, Lund Herr Ored K arlins sterbhus, Lund H err Gunnar K arlström, Bromma Ämneslärare Margareta Kaudern, H älsingborg Fru G reta Kj ellberg, Bjärred Fru Birgitta Klarström, V äxjö Sparbankskassör Knut af Klinteberg, Lund Konsthistoriska Instituti onen, Lund Konstn är Hans Krondahl, Brösarp H ovintendent John Kroons sterbhus, Malmö Kunsthaus Lempertz, Köln D et Danske Kunstindustrimuseum, Köpenhamn Atelj echef John Lagerholm, Lund Fru Ebba Larsson, Lund Herr Ake Waldemar Larsson, Lund

Fru Anna-Maria Lawesson, Lund Kapten Sture Leander, Ängelholm Juvelerare Tage Lindberg, Stockholm Herr Yngve Linde löv, Lund Hovrättsnotarie C . G. Lindgren, Stockholm gm testamente Fru Ester Lindqvist, Brunflo Professor Ivar Lindquist, Lund Läroverksadjunkt Karin Lindqvist, Stockholm Civilingenjör Sef Lindqvist, Lund Lindstedts Universitetsbokhandel, Lund Antikvarie Märta Lindström, Lund Linj e H emma, Borås Herr Ake Linnarsson, Jönköping Fröken H edvig Loven, Älvsjö LT:s Förlag, Stockholm Fröken Agnes Lundgren, Lund Skomakaremäst are Adolf Lundqvist, Lund Lund stads fasti ghetskontor, Lund Fröken Ella Löfgren, Malmö Fru Marie Mikkelson, Bara Författarinnan Charlotte Mittendorf, Lund M.M .F. bolaget, Båstad Arkivarie Dagmar Moberg, Klippan Professorskan len Mobergs sterbhus, Lund Major George Murray, H öör Stadsantikvarie Anders W . Mårtensson, Lund Direktör J. 0. N aucler, Perstorp överläkare Alvar Neander, Lund Målaremästare Carl Johan Nilsson, Lund Läroverksadjunkt Margit Nilsson, Lund Antikvarie Nils Nilsson, Lund Kassörskan Norah Nilsson, Lund Fru Siri Nilsson, Malmö Fil. lie. Rune N orberg, Stockholm Disponent Eric N ord, Lund Auktionskommissarie Ture N ord, Lund Fru C ajsa Norman, Stockholm Norsk T eknisk Museum, Oslo P. A . Norstedt & Söners Förlag, Stockholm Fru V era Nyman, Denver Fröken Alma Ohlsson, Svedala Fröken Beata Ohlsson, Svedala Fru Birgitta Ohlsson, Lund Herr J. OHn, Vallentuna 207

Herr Gösta Olsson, Tollarp Herr John Olssons sterbhus, Tollarp Fil. dr Uno Otterstedt, Stockholm gm testamente Fru Ester Persson, Lund Fru Ethel Persson, Lund H err Knut Persson, Malmö Fröken Eva Pihl, Hälsingborg Polismuseet, Stockholm AB Prippbryggerier Fru Lisa Prytz, Lund överste Ake Rehnberg, Lund Folkskollärare Gustav Reijner, Lund Fru Anna-Lisa Reuter-Lorenzen, N yköping-F alster Riksutställningar, Stockholm Fru Barbro Risberg, Nacka The Robertson Gallerie, Ottawa Roskilde Museum Ingenjör Jan Rydholm, Malmö S:t Ragnhilds Gille, Söderköping Fru Olga Sjöbeck-Wiren, Kalmar Bokhandlare Seved Sjöholm, Leksand Herr Sten Sjöstedt, Stockholm Professor Alf Sjövall, Lund Skandinaviska Banken, Malmö Skövde Museum Friherrinnan Signe Stiernblad, Lund Doktor Konrad Strauss, Miinchen Studerande Einar Stålberg, Lund

208

Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm Svenska Institutet, Stockholm Svenska Sockerfabriks AB, Arlöv Fru Helga Svensson, Genarp F. stenhuggeriförman A. 0 . Sundberg, Aryd gm Folklivsarkivet Professorskan Greta von Sydow, Lund Bankdirektör Alexis Söderberg, Malmö Fru Eva Theorell Hallberg, Göteborg Sekreterare Carl G. Thyren, Lund Fru Margareta Treutiger, Täby Direktör Eric Törngren, Sollentuna Fru Verna Ungfelt, Arild Universitetsbiblioteket, Göteborg Universitetsbiblioteket, Lund Fil. dr Carl Werners dödsbo, Lund Fru Gudrun Werner, Malmö Leg. läk. Per-Henrik Widmark, Lund H err Torbjörn Widmark, Lund Direktör Stellan Winther, Bj ärred Fru Olga Wiren, Kalmar Fru Greta Wulff, Lund Fru Viola Wägander, Lund Fröken Kerstin Aberg, Strängnäs Amanuens Katarina Agren, Umeå Fru Karin Avall, Alnarp Österlens Sparbank, Simrishamn