Kulturens årsbok 1968 by Kulturen

Kulturen

1968

Kulturen 1968

En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

Boken är redigerad av Bengt Bengtsson Tryckt på Berlingska Boktryckeriet i Lund 1968 Typsnitt Berling antikva Omslag och typografi av Lars Tempte Papper från Finhruken Ah Klicheer från Malmö Grafiska Ah Upplagan är

30.000

exemplar

Innehåll

5 5 31 57 75 79 81 87 89 l

127 134

140 145 147 153 165

Bengt Bengtsson Vad som sig ... Nils Nilsson Om Kulturens födelse Jan Gerber Kineserier Marshall Lagerquist Den ståndaktiga pinnstolen Bengt Bengtsson En skånsk praktbägare Bengt Bengtsson Den lilla kaffekannan Jan Gerber Möbler av papier mäche Jan Gerber Imperialsäng Nils Nilsson Wienerstolen Ingemar J eppsson En osymmetrisk stol Gustaf Åberg De skrevo i järn ... Ragnar Blomqvist Papegojelyckan papegojeskjutning papego je gillen Georg Garde Sivert Becks og Lisbet Billes dug fra 1647 Bengt Bengtsson Buffeer Bengt Bengtsson Två korgstolar Bengt Bengtsson Eldskärmar Bengt Bengtsson Ett praktfat och ett skeppsbrott Paul Åström En etruskisk gravurna Ragnar Blomqvist Tre kakelugnar Gesine Berlekamp Hjortar, fåglar och delfiner Årsredogörelse

BENGT BENGTSSON

Vad som sig ..

Samla, bevara, utforska och visa, det är vad ett museum skall göra med sina samlingar. Ser man då på denna fyrklöver av uppgifter som något för alla museer allmängiltigt, och granskar man olika museers arbete på de fyra fälten, finner man att tyngdpunkten ligger än på den ena än på den andra uppgiften. En sak är tämligen självklar: de kulturhistoriska museerna samlar i allmänhet inte så mycket som förr, om man ser på kvantiteten. För t.ex. femtio år sedan hade man stora områden kvar att systematiskt kamma igenom, sedan pionjärerna med en effektiv blandning av samlarlust och räddningspatos hade lagt grunden. Synpunkterna på samlandet har växlat och måste växla, allt efter de ökade insikter, som följer med fördjupad kunskap om materialet. Bland Kulturens samlingar ser vi många exempel på detta. Under »pionjärtiden» - alltså 1800-talets sista decennier och ett stycke in i vårt sekel - samlade man på hantverksprodukter, medan man var tämligen likgiltig in.för redskapen, om inte dessa var märkliga och något utanför det vanliga. När man sedan upptäckte att hantverket allt snabbare ändrade karaktär och i vissa iall var dömt att gå under, samlade man in redskap som kunde belysa den gamla tekniken. Men man fann snart att detta inte var nog. För att kunna belysa ett hantverks hela teknik måste man taga vara på hela verktygsuppsättningen, och helst också interiören. Ett av de första på detta sätt räddade verktygsbestånden tillhörde Sveriges sista guldslagareverkstad, den anrika Feuchtingska firman, som vid seklets början kom 5

Gå till glaset med din glädje Ej till traskan med din sorg

1. Ett intressant och tankeväckande inslag i nykterhetspropagandan: Kulturens utställning av gamla dryckesseder till Malmö nykterhetsnämnds jubileum.

tiH Nordiska museet. Sedan dess har åtskilliga verkstäder kommit till våra museer. Kulturens samling omsluter bl.a. handskmakare, tenngjutare, gördelmakare, bokbindare, träskomakare (samtliga utställda), samt flera, som ligger i magasin. De senaste nyförvärven är en tunnbindare- och en toff elmakarevepkstad. Flera av dessa bevarade verkstäder kan betraktas som fullständiga, vad verktygsuppsättningar beträffar. Under året har kommit ett nytt, värdefullt tillskott till raden av sådana verkstäder. Konservator Hans Erlandsson är en av Kulturens äldsta vänner; han torde vara den ende nu levande, som sett Kulturens första utställning i gamla 6

»Kuggis». Han har hjälpt oss mycket genom åren och vi gladde oss mycket över hans glädje, då han på årsmötet blev vald till Kulturens hedersledamot. I samband med årsmötet kunde hans senaste gåva till museet visas, nämligen en målarverkstad, sammanställd av inventarier och redskap från den traditionsrika verkstad, han själv arbetat i. Museerna har numera ögonen öppna för bevarandet av sammanhörande föremålsserier i stället för enstaka »representativa» föremål. Det kulturhistoriska museet skall bevara ·och visa det typiska och inte det estetiskt sett bästa och därmed följer med nödvändighet hänsynen .till miljön, till funktioner i stort; en kaffekopp skall där i första hand ses som ett bruksföremål, som ingår i en större enhet, d.v.s. allt som har med kaffedrickning att göra, och endast i andra hand som en keramisk produkt. Här intar Kulturen en speciell position, dvs. vissa avdelningar samlar såväl ur estetisk-teknisk som funktionell synpunkt. Kulturen är alltså på samma gång ett konstslöjdhistoriskt och ett kulturhistoriskt museum. Men även inom de samlingsområden, där konstslöjdsynpunkterna dominerar, får den estetiska synpunkten inte tillämpas renodlat. Krukmakarens produkter skall hos oss ses som utslag av en keramisk tradition och som vittnesbörd om hans produktion i stort och den för honom typiska formen, han må sedan vara en anonym kines eller heta Patrik Nordström. Ett museum har alltid luckor att fylla i sina samlingar; man kan aldrig säga sig att man är »färdig». I vissa fall har marn rika samlingar, som tycks kunna sägas vara »kompletta», men detta begrepp är relativt. Allt beror på vad man vill belysa. Vår stora samling av kinesisk.t porslin räckte nätt och jämnt till att tjäna som material för Bo Gyllensvärds utmärkta bok Kinesiskt porslin; vår lilla kollektion av etnografi ska föremål räcker bra som material för undervisning om främmande folks seder och vanor i grundskolans sjätte årskurs. Samlandet i det ena fallet tar sikte på en rikare och mångsidigare !behandling av Ostasiens keramik, i det andra på att göra en geografiskt ojämnt fördelad 7

och inte särskilt rikhaltig etnografisk samling bättre ägnad att tjäna ett pedagogiskt ändamål. Ett museums pedagogiska. uppgift träder alltmer i förgrunden och den motiverar åtgärder av skilda slag. Den allmänna presentationen för ströbesökare, som av egen impuls »går på musewrn> kräver tilltalande utställningsformer och klara informationer. Denna sida av verksamheten får inte störas ·av publikfrierier i form av alltför »lättillgänglig» exponering; man skall inte utgå ifrån att folk är helt obildade, inte underskatta publiken. På Kulturen har vi gjort den erfarenheten, att åtskilliga njuter av att »botanisera» i de rika samlingarna av vapen, textil, keramik, mässing osv. trots att de i många fall är mera lwmpakt sammanträngda, än vad som i allmänhet anses lämpligt i ett museum. Emellertid är åtskilliga av Kulturens permanenta utställningsrum föråldrade och i vissa fall nedslitna. När nu nya utställningar planeras, tar vi sikte på de pedagogiska synpunkterna i dubbel måtto. Utöver hänsynen till den kringvandrande privatpersonen skall skolklassens, studiecirkelns och turistgruppens behov beaktas. Detta betyder bl.a. att 20-30 personer på en gång skall kunna vistas i rummet och ha möjlighet att se och höra, ett praktiskt krav, som har inflytande på hela uppläggningen av utställningens innehåll. V,i är nu glada att i nästa årsbok kunna redovisa vad vi åstadkommit i den byggnad, som Georg J :son Karlin kallade Ystadhuset, där utställningen av mått, mål och vikt samt penning- och bankväsen förnyats främst tack vare Skandinaviska bankens generositet. Nu ritar våra rådgivande arkitekter på inredningen av Schlyterska huset, som helt skall ägnas åt hantverk och skråväsen. Inte minst när det gällt undervisningen, har vi känt behov av en rymligare utställning av dessa ting, som har så mycket att berätta, inte bara om hantverket som sådant, utan inte minst om hantverkarnas organisation, skråäm'betena. Det är viktigt att i en blivande utställning kunna visa framväxten av vårt moderna samhälles organisationer på arbetsmarknaden.

Fontän, Prag-barock. Bildspets, knypplad av Milea Eremiåfovå, Prag 1967.

3. Så åkte vi - Kulturen belyste reselivet på Skånemässan .

Fabriks- och hantverksföreningen i Lund lade grundplåten med 10.000 kronor till den nödvändiga upprustningen och nu hoppas vi på offervilja även från andra håll så att en värdefull del av vår permanenta utställning kan göras slagkraftig. Av Kulturens permanenta utställningar är vissa så gamla, att de i sig själva har ett musealt intresse, d.v. s. de visar hur man för åtskilliga dec-ennier sedan ville åskådliggöra kulturhistof!ien. Ibland har de stått sig bra, t.ex. i Borgarhuset med dess möblerade interiörer, som i vissa fall har 75 år på nacken. Den ur modern pedagogisk synpunkt hopplöst omoderna avdelningen för eldens utnyttjande (och utsläckande?) ger med sin rika anhopning av fö remål anledning just till »botanisering» men krä ver nu en radikal omordning. I ett angränsande utrymme satte Karlin en samro

lingsrubrik över dörren: Toilett- och njutningsmedel, en kombination, som onekligen kan ge anledning till grubblande. Det kunde tänkas finnas en djupare mening i uttrycket, men ack nej] - Karlin tvingades att i samma rum hysa föremål för snus- och tobaksnjutande bredvid rakgrejor, parfymflaskor och andra »toilettmedel». När dessa avdelningar i en inte alltför avlägsen framtid måste moderniseras, kommer de att minnas med saknad av Kulturens tjänstemän. Större utställningsytor vore ett önskemål, välmotiverat inom Kulturhistoriska museet i Lund. Jag skriver »vore» och inte »är», därför att Kulturens område är begränsat och möjligheterna till utvidgning för närvarande stängda. Den tillfälliga utställningen blir då lösningen på problemet att låta så stora delar av samlingarna som möjligt komma till tals. Men man får då hålla i minnet, att det kan dröja åtskilliga år, innan de aktuella föremålen åter dras fram i ljuset och detta ställer krav på noggrann planering och även efterbearbetning. Aret 1967 var för Kulturen ett ovanligt utställnings rikt år, vilkret framgår av vår årsredogörelse. Det finns ingen anledning att upprepa, vad som där säges, men en principiell reflektion kanske kan få utrymme här. Utställningen av Sölvesborgsfajans var .grundad på en inventering av ett material, som länge varit föremål för uppmärksamhet, inte minst från Kulturens sida i form av forskning och samlande. Den avsåg att i montrar och katalog redovisa det vi vet om Sölvesborgsf abrikens verksamhet och alster och att visa de senare som prov på svensk fajans under dess storhetstid. Men den ville också bidra till att skapa nya förutsättningar för forskningen. Redan genom sin vetenskapliga uppläggning hade den förutsättningar att föra forskningen framåt. Doktor Berlekamp (specialist på Stralsundsfajans) visar i sin uppsats i denna bok, att utställningen redan burit frukt. Vi kan här tala om en »vetenskaplig» utställning, vilket egentligen alla museiutställningar borde vara, d.v.s. grunIl

dade på forskning och önskan att sprida dess resultat men också att föra den framåt. Av årets utställningar kommer flera andra in under den rubriken, men gradskillnader finns givetvis, främst i fråga om nedlagt förarbete. En utställning av speciell karaktär var den som gjordes i anledning av Fabriks- och hantverksföreningens i Lund 120-årsjubileum. Den tog närmast sikte på en populär skildring av vissa drag i utvecklingen från skråtid till nutid, främst hantverkets kompetenskrav och även hantverkarnas inbördes socialhjälp, som väsentligt bidragit att föra utvecklingen på detta område foamåt. Men man ville inte - med tanke på upprustningen av »Hantverkshuset» - göra en alltför påkostad utställning, utan på ett enkelt sätt presentera, det man ville ha fram. Här samlades alltså föremål och bilder kring en ide och därmed skedde ett urval, så att det utställda materialet räckte till för .att belysa sammanhangen, men inte heller mer. Samtidigt blev detta tillfälliga arrangemang en förövning till inredandet av den permanenta utställningen. Museerna strävar efter att locka maximal publik och detta är lovvärt: något om detta har sagts i föregående årgång av denna årsbok och under samma mbrik. För Kulturen är problemen gemensamma med andra museer; endast våra speciella lokalförhållanden ställer andra krav, ger andra möjligheter. Somliga museer spränger .gränserna för museernas vedertagna uppgifter, i vissa fall är detta mycket lovvärt, i andra ter det sig krystat. Publiksiffran kan inte alltid sägas vara utslagsgivande för ett intresse för museet som sådant och folk, som lockas av sensationer, kommer inte tillbaka till vardagens museum. Annorlunda ter sig sådana evenemang, som håller sig inom ramen för museernas uppgifter, som t.ex. demonstrationer av hantverk och !hemslöjd, folkseder, danser etc. Här har Kulturen fått hjälp till att locka många nya vänner. En blick på Kulturens publiksiffror för 1967 ger anledning till ytterligare reflektioner. I årsredogörelsen redovisar vi en besökssiff ra på drygt 75.000 personer. Härtill kommer hökeriet med 8.ooo och 1

Östarp med 21.000, alltså tillhopa 104.000. Men Kulturen har nått flera ändå, främst med de tillfälliga utställningarna i Malmö, där vi räknar med en sammanlagd besökssiff ra av c :a 125.000 personer (varav Skånemässan givetvis bidrog med lejonparten). Vi har alltså fått kontakt med i runt tal 230.000 personer, vartill kommer samarbetet med Kristianstads museum, där våra utställningar av Sölvesborgsfajans och mässing visades. Men vi bör ta besöksstatistiken for vad den är och inte se de höga siffrorna som ett ändamål, som helgar medlen. Vi strävar efter ökad kontakt med allmänheten efter våra resurser och enligt våra uppgifter. Ett intressant uppslag skall under 1968 förverkligas, nämligen ett försök till inventering av sydsvenskt lergods, med en utställning i Östarpshallen som första incitament. Utställningen skall sedan vandra runt till andra museer, som vart och ett skall utöka och komplettera den, tills man gemensamt anser sig kunna i utställningsform ooh med en publikation visa upp resultatet. Denna uppgift är desto angelägnare, som detta rika material inte kan sägas ha blivit föremål för intensivare utforskning. Den som läser vår årsredogörelse, skall också läsa mellan raderna. Där står mycket, om nerslitna lokaler, omodern kontorsteknik, otillräcklig personal på alla verksamhetsområden, penningnöd och vidgade arbetsuppgifter. Att arbetsuppgifterna vidgats, hör mycket samman med allmänhetens och inte minst våra medlemmars intresse för Kulturen; deras rådfrågningar är ett positivt tecken och vi vill .gärna stå till tjänst. Men det tar tid och vi är ledsna när vi inte kan hjälpa så snabbt som önskvärt vore. Glädjeämnen finns många. När vi gjorde upp budgeten för 1967 och skulle beräkna inkomsten av årsav.gi.fterna efter höjningen från rs till 25 kr.onor, vågade vi gissa på 24.000 medlemmar. Resultatet 'blev 24.0021 Vare det mig fjärran att tilltro någon dödlig människa ett sådant förutseende (eller kanske spådomskonst1) men nog är det roligt] 13

Vi är också glada för att bildalmanackan i sin nya form vunnit allmänhetens gillande och hoppas här på fortsatt framgång, när nyheten blivit mera känd. Och vi har tryckt egna kort till jul- och nyårshelgen, som redan blivit populära. Varje kort, varje almanacka utgör en kontakt med Kulturen, som kan väcka intresse för det som vi arbetar för.

NILS NILSSON

Om Kulturens födelse och dess äldsta samling

Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige räknar som sin födelsedag !llidsommaraftonen 1882 då Georg J :son Karlin och Nils Olseni jämte några andra studenter enades om att i Lund starta ett kulturhistoriskt museum för södra Sverige. Platsen var Huaröds prästgård, Karlins föräldrahem, och de hade samlats här för att gemensamt samla in allmogeföremål från trakten, enligt Karlin närmast för att skaffa rekvisita till sina framföranden av skådespel på landsmål, genom vilka de finansierade sina fältarbeten som dialektupptecknare. Som folkmålsforskare var dessa studenter medlemmar av Skånska landsmålsföreningen, men vad som var viktigare i sammanhanget, de tillhörde också De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, som förutom sin inriktning på historia och arkeologi även bedrev insamling av kulturhistoriska föremål i syfte att skapa ett museum. Här förelåg inte bara ett formulerat program utan en mindre föremålssamling hade redan hopbragts, och även om Karlin och hans kamrater uppfattade sina ideer som helt egna måste man räkna med att de genom föreningen fått stöd och inspiration och deras planer fastare form. För övrigt hade Olsen i denna sommar fått ett stipendium av föreningen för att studera folkkultur och folkmål i Göinge och Villands härader. Tanken på ett kulturhistoriskt museum i Lund var emellertid inte ny och kulturhistoriska samlingar fanns redan i Universitetets historiska museum, även om dessa huvud15

sakligen omfattade material från förhistorisk tid. Historiska museet hade tillkonunit som en utbrytning ur Kungliga academiens naturaliekammare, som instiftades 1735 genom Kilian Stobaeus' donation. Initiativet till utbrytningen togs från början av professorn i naturalhistoria Anders Jahan Retzius 1788 men först genom historieprofessorn Nils Henrik Sjöborgs insatser kunde planerna förverkligas. Vid 1800-talets mitt fick intresset för kulturhistoria i vidaste bemärkelse ett starkt uppsving som bl.a. manifesterades i fornminnesföreningarna, som stiftades runt om i vårt land och som allmänt på sina program tog upp en insamlingsverksamhet med sikte på att skapa museer. Sådana intressen företräddes ju också av De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening.

1 . Käpp med mäss ingskrycka som enli gt traditi onen tillhört Magnus Stenbock . KM r. 227.

2. Skarprättarsvärd fr ån Kristianstad med inskription: VIM VEIRE PELIRE LEC!T .

KM r.224 .

Denna förening började sin verksamhet 1866 under namnet Skånes fornminnesförening och tog som sin uppgift att vårda landskapets fornminnen och att studera och bekantgöra landskapets forntid, folkliv, folkspråk och historia. Efter ett par år gick Hallands fornminnesförening upp i den skånska och namnet ändrades då till De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, under vilket namn den fortfarande lever och verkar. Den drivande kraften i föreningen var dåvarande docenten, senare professorn i historia Martin Weibull och dess förnämsta intresseområde har hela 2 -

721 -6070 . Årsbok 1968

tiden varit den historiska forskningen. Den kulturhistoriska verksamheten företräddes till en början huvudsakligen av den ursprunglige initiativtagaren till föreningen, språkforskaren prosten Ernst Rietz, och efter hans död blev det adjunkten vid Katedralskolan Carl Schweder som förde denna verksamhet vidare. Till en början var det inte fråga om något systematiskt insamlingsarbete och omfattningen var ganska blygsam. 1871 uppgick den till 17 nummer för att IO år senare ha växt till ungefär rno. Samlingen förvarades i Universitetets historiska museum, vilket föll sig naturligt då föreningen ännu inte hunnit anskaffa någon särskild lokal för dess uppställning. Men efterhand som samlingen växte blev det alltmer uppenbart att lokalfrågan måste bringas till en annan lösning och 1879 väckte Carl Schweder förslag om att anskaffa egna lokaler och grunda ett verkligt museum. Han yrkade också på att insamlingsarbetet skulle drivas mera systematiskt. Detta kom så till stånd genom Nils Olsenis och Georg J :son Karlins insamlingsresor i nordöstra Skåne. Resultatet blev en så rik skörd av föremål, att när man öppnat den första expositionen i Lundagårdshuset på hösten 1882 stod det klart att denna gren av föreningens verksamhet krävde speciella åtgärder. Så bildades Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige med uppgift att förverkliga föreningens museala ambitioner. Bakom nybildningen stod också Landsmålsföreningarna och Föreningen för Smålands minnen. Den samling som De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening redan sammanbragt överlämnades till den nystartade dottersammanslutningen. Denna Kulturens äldsta samling har nu fått en speciell aktualitet i samband med att De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening fyllde rno år i maj 1966 och vid föreningens jubileumsårsmöte öppnades en separatutställning på Kulturen, där ett representativt urval ur samlingen visades. Medan De skånska landskapens historiska och arkeologiska förenings samling ännu i sin helhet var i Historiska 18

museets vård upprättades en katalog över föremålen. Den kom att följa samlingen sedan denna överlämnats till Kulturhistoriska föreningen och förvaras nu i Kulturens arkiv. Den har titeln »Inventarium öfver Skånska fornminnesföreningens Samlingar 1866- ) ». Föreningen hette ju till en början Skånes Fornminnesförening. I titelbladets nedre högra hörn läses signaturen »Tegner», Elof Tegners, katalogförfattarens, namnteckning. Elof Tegner var vid den tiden knuten till Historiska museet som amanuens och blev sedermera chef för Universitetsbiblioteket. Han samarbetade med Martin Weibull även på ett annat område nämligen vid författandet av Lunds universitets historia. Inventariet består av en handskrift på folioark löst inlagt i ett skyddsomslag av blått papper. Föremålen är här förtecknade i fem grupper: Stenåldern, Bronsåldern, Järnåldern, Medeltiden och nyare tid samt Kulturhistoriska föremål, folkdräkter m.m. Föremålen är numrerade i löpande följd med en nummerserie för varje grupp. Till varje föremål finns en kort beskrivning jämte uppgifter om härkomst och givare. Dessutom hänvisas i förekommande fall till överlåtelsebrev i form av bilagor. Dessa åtkomsthandlingar är till största delen bevarade, medan ett par tycks ha förkommit. De ligger likaledes lösa tillsammans med inventarieförteckningens blad. När samlingen överlämnades till Kulturhistoriska föreningen skiljde man ut föremålen från förhistorisk tid, som deponerades i Historiska museet, där de på ·ett naturligt sätt hörde hemma. Vad som kom i Kulturhistoriska museets vård var alltså det som ryms under avdelningarna Medeltiden och nyare tiden och Kulturhistoriska föremål, folkdräkter m.m. Det är inte utan intresse att se vad inventariets författare, om det nu är han själv som bestämt samlingens uppdelning i grupper, menade med kulturhistoriska föremål. Han avsåg tydligen med det endast sådant som hörde till bondebefolkningens miljö, företrädesvis folkdräkter. I den andra gruppen Medeltiden och nyare tid upptages kyrkliga inventarier, 19

vapen och några saker med personhistorisk anknytning, vilket allt med lika stor rätt kunde kallas kulturhistoriskt. Distinktionen tycks dock inte ha varit helt allmänt gällande att döma av andra katalogförfattares inskrivningar; föremål har senare införts under de två avdelningarna utan åtskillnad. Denna del av samlingen infördes i 'K ulturhistoriska museets huvudliggare 1883 och upptar där nr l 152-1257. Emellertid tycks vid det laget en del saker ha avförts från samlingen. I inventariet är nämligen vid flera nummer med blyerts antecknat »Finns ej» och dessa nummer är inte heller med i museets huvudliggare. Lä!lgre fram har samlingen ytterligare decimerats genom byten med andra museer. Således har tre folkdräktsplagg och en järnljusstake bytts bort tillsammans med en del andra ting mot en samling allmogeföremål från Östra Göinge härad. Och ytterligare tre dräktplagg jämte en liten silverbägare ingick i den samling som överlämnades till Dansk Folkemuseum mot en uppsättning »manequänger», dvs. skyltdockor att exponera folkdräkter på. Dessa »manequänger» har mycket välgjorda realistiskt målade huvuden av gips. De har varit i bruk i Kulturens dräktavdelning genom alla år och några av dem komn1er inom kort att på nytt ställas upp i den nybyggda Nordiska textilhallens dräktvåning. För att ge en uppfattning om vad samlingen egentligen består av kan det vara på sin plats att presentera ett litet urval av föremålen. Ett särskilt intresse tilldrar sig en gåva från kyrkoherden i Reng, Carl Jacob Collin, en käpp från örkened med krycka av mässing med inmonterad visselpipa och ett »snapphanegevär» från Glimåkra. Gåvobrevet, som är daterat 1871, finnes i behåll och talar om att käppen skulle vara en gåva av Magnus Stenbock till utskrivningskarlen Bengt Akesson från örkened. De båda skulle ha klätt ut sig till smideshandlare och spionerat i det danska lägret före slaget vid Hälsingborg 1710 och i samband med detta skulle Bengt Akesson ha fått käppen. Collin hade fått den av en man som skulle vara ättling till Bengt Akesson. Vid tiden för 20

3. Bägare av tenn från Kri stianstad . KM r .248.

överlämnandet till föreningen var Collin vicepastor i Lund men hade tidigare haft flera missiv till Glimåkra, där hans far var kyrkoherde. Gåvobrevets uppgifter utgår troligtvis från de inskriptioner som finns på käppens krycka nämligen dels B A S, som tolkats som utskrivningskarlen Bengt Akessons initialer och dels årtalet 1690, och ett monogram som uttytts M S B dvs. Magnus Stenbocks ägaresignatur. (De bokstäver som syns på bilden hör till en inskription daterad 1857 och den kan lämnas utan beaktande i sammanhanget då käppen i varje fall är avsevärt äldre än vad detta årtal anger.) Sägner om Magnus Stenbock, utskrivningskarlen och den märkliga käppen tycks ännu i någon mån vara levande i den 21

lokala traditionen ty på senare år har en man i Lönsboda meddelat till Kulturen två nya versioner av historien om »Magnus Stenbocks käpp». Ingen av de tre berättelserna kan tjäna som något bevis för påståendet att käppen skulle vara en gåva av Magnus Stenbock, även om de två första innehåller en detalj som förefaller trovärdig, nämligen den att de två spejarna varit utklädda till smideshandlare. Smide som stödnäring till jordbruket och handel med de egna produkterna har av ålder tillhört göingeböndernas speciella verksamheter. Värdet med berättelserna ligger mera i deras vittnesbörd om hur ett märkvärdigt föremål, i det här fallet en käpp med visselpipa, har förmågan att till sig binda sägenartade traditioner som gärna knyter an till mer eller mindre legendariska personligheter, i detta fall Magnus Stenbock. En märkvärdig sak måste ha haft med någon märklig person eller händelse att göra. Rent allmänt kan man ju säga att berättelserna kring käppen hör hemma i floran av sägner från Skånes övergångstid vilka huvudsakligen handlar om snapphanarna. Och till Collins gåva hörde ju också ett »snapphanegevärn, dvs. ett snapplåsgevär av det slag som tillverkades i Göinge såsom hemmasmide. Inte heller beträffande geväret finns det något belägg för att det verkligen, som namnet anger, brukats av snapphanar. Men det representerar den gamla smideshanteringen i Göinge, som var en av förutsättningarna för snapphanarnas verksamhet och det är vackert så. Efter dessa exempel på personhistoriskt och vapenhistoriskt i Samlingen skall vi stanna för några föremål som belyser samhäilsväsen. Från Kristianstads stadsfullmäktige har Föreningen fått en liten samling som består av ett rättarsvärd, en d:o bila, en handklove, ett standar, en välkomma och två mindre bägare. Rättarsvärdet är av den speciella typen med bred klinga, slipad på båda kanterna och med tvär udd, tvåhandsfäste och en rak parerstång. På klingans ena sida finns klingsmedens signatur: JOHANNES WUNDES IN SOLIGEN. På den andra 22

läses: VIM VEIRE PELIRE LECIT. Denna inskrift på senlatin är en förvrängning av VIM VI REPELLERE LICET. Omkastning av e och i (lecit), förväxling av konjugationerna (repelire) och enkelskrivning av konsonant (repelire) är vanliga företeelser i sent latin. Sentensen betyder: Det är tillåtet att fördriva våld med våld. Bilan har den vanliga formen med ett långt utdraget eggparti och har symmetriskt placerad skaftholk till skillnad från sådana bilor som begagnas vid timmerarbete, där skaftholken sitter så att bladets ena sida är helt plan. På bladets ena sida är instansat årtalet 1740 sannolikt tillverkningsåret. I inventariet rubriceras bilan som Staden Kristianstads skarprättarebila och med hänsyn till att givaren var stadens fullmäktige vågar man väl sätta tro till uppgiften. Troligtvis har även svärdet tillhört stadens rättskipning. Svärdet som halshuggningsredskap ersattes visserligen under senare århundraden alltmer av bilan, men adeln hade dock sin privilegierade rätt att halshuggas med svärd. På samma grunder kan man nog också räkna med att handkloven brukats i staden för att hålla svårhanterliga fångar i styr. Den är av den äldre typ, som består av en tvådelad klyka av järn med parallella skänklar, varav den mellersta är gängad och försedd med en vingmutter. Denna arbetar mot ett plattjärn, som är trätt över alla tre skänklarna och pressar delinkventens handlovar mot klykans botten. På somliga handklovar och så även på denna finns två plattjärn mellan vilka tummarna kunde sättas i kläm samtidigt med att handlovarna låstes. Emellanåt kallas också denna typ av handklove för tumskruv. Inventarieförteckningen rubricerar den som tortyrredskap. Standaret bär Adolf Fredriks krönta monogram i rött och guld omgivet av gröna lagerkvistar på en kvadratisk duk av siden med guldfransar. Stången krönes av ett F i monogram under en kunglig krona av förgylld mässing och därunder sitter en dubbel snodd av guldtråd med tofsar knuten kring stången. Dess nedre ända är spetsad och en bit upp 1

4. Ljusstake av bränd lera från Riseberga . KM

i.219.

sitter två ringar, den ena rörlig längs en klen skena av järn. Anordningen är avsedd för ett koppel att bära standaret i till häst. Standaret har tillhört Kristianstads borgarbeväpning som möjligen fått det i gåva av Adolf Fredrik. Slutligen hör till gåvan från Kristianstad också en välkomma och två bägare, alla av tenn. Välkomman har under sina glansdagar varit en ståtlig pjäs men den är nu defekt i det att locket saknas. Likaså saknas alla de små silverplåtar, som hängt runt sidorna. Kuppan är rak men har en kraftig

ansvällning nertill som ger den ett balusterliknande utseende. Benet är utformat med fyra hålkälsprofiler och mellan dem en platt skiva medan foten har klockform och vilar på tre små gjutna lejon i vilande ställning. På kuppan finns följande inskription: LEF ERLIG OG VEL GIÖR HVER MAND RET OG SKIEL SAA GAR DET D (ig ti) L LIF OG SIEL EVIDERLIG VEEL. Och vidare: SOL! DEO GLORIA CRISTIAN STADS WÄVARES WÄLKOMMA ANNO 1672 GUDS NAM TIL ÄRE ÄMBETET TIL EN PRYDELSE AF MIG HANS HANS0N WEVER. Här finns också tre graverade kartuscher, vardera med inskriften: HHS w 1672 och därunder en skyttel. Tillverkningsort och mästare kan inte bestämmas då kärlet är stämplat endast med en krönt ros. De båda bägarna har rak nedåt avsmalnande kuppa med markerad mynningskant och en tunn rand strax ovanför foten, som är klockformat utvikt. De båda är exakt lika i utförandet och saknar båda stämplar. Däremot bär de olika inskriptioner. Den ena har en graverad kartusch med HHS w 1672 och en skyttel, samma inskription således som på välkomman även om detaljerna varierar något. Sannolikt är bägaren liksom välkomman en gåva till vävarämbetet av Hans Hans0n Wever. Men bägaren har dessutom en inskription under mynningskanten: ISACK HANS s0N, vars innebörd är osäker. Den andra bägaren har också en inskription i en kartusch. Här står ATSS och därunder en sax med utslagna skänklar. Utanför kartuschen finns även här årtalet 1672. Denna bägare har tydligen tillkommit ungefär samtidigt som den förra, kanske de rentav tillverkats av samme mästare på en gång eftersom de är så lika. Men den här bägaren har, som saxemblemet och kanske också det sista S-et av initialerna visar, varit en gåva av en skräddare och sålunda hört hemma i ett annat ämbete. Ursprungligen fanns i Samlingen ett 20-tal kyrkliga inventarier men inte mindre än l 3 av dem är i inventariet betecknade med »Finns ej» och är inte heller upptagna i Kulturens huvudliggare. Flertalet av dem återfinns emellertid i Historiska museets samlingar och sannolikt har alla 13

av någon anledning fått stanna kvar där. Vad som kom till Kulturens samlingar av detta är en relikgömma från Linderöd, en liten ask av bly, som innehållit små benbitar, en gåva genom kyrkoherden på platsen C. E. Trägårdh. Möjligen har relikgömman kommit i dagen då kyrkan restaurerades i början på 1870-talet. Vidare är det två vridna kolonner, en Johannes Döparen- och en Mosesbild från en altaruppsats i barock från Örtofta, gåvan säkerligen förmedlad av församlingens kyrkoherde, prosten N. Th. Simonsson, som vi skall återkomma till längre fram. Slutligen var det två ljuskronor från Österslövs kyrka, ett köp av en sergeant 0. Herbst för en summa av 10 kronor. Ljuskronorna är såtillvida märkvärdiga att de genom sin karaktär av »folkkonst» avviker från vanliga kyrkoinventa-

5. Smörbytta från Viby i Villands härad. KM r.193 .

6. »Attanväggarums-hufva» från Barsebäck. KM I.179.

rier. Utan att veta varifrån de kommit skulle man velat betrakta dem som typiska exponenter för det skånska bondehemmets högtidsutrustning. Att tidsbestämma dem är omöjligt men de är i varje fall från efterreformatorisk tid, kanske av 1700-talstillverkning även om de, såväl som hela den genre de hör till, i teknik och stilhållning bär medeltida drag. I detta sammanhang kan man också nämna en liten ljusstake av bränd lera från Riseberga »nära Herrevadskloster», en gåva av en förvaltare Forsberg. Den föreställer en byggnad med torn vid gavlarna. I tornets sadeltak finns hål att sätta ljusen i. På väggarna är med ristning i leran markerat rader av rundbågade fönster som tillsammans med tornen

ger ett intryck av kyrka. Ljusstakar av bränd lera i form av ett torn eller tomliknande hus är inte ovanliga i Sydsverige men just den här typen torde vara sällsynt. Troligtvis är den tillverkad i trakten, som är en gammal krukmakarebygd. Med ljusstaken från Riseberga har vi kommit över på samlingens »allmogeavdelning». Som ytterligare exempel på husgeråd kan man ta en smörbytta från Viby i Villands hd. Det är en gåva av kyrkoherden J. Härstedt i Fjelie-Flädie, en av ledamöterna i Kulturens första styrelse. Smörbyttan är utförd som ett litet laggkärl med så många band att sidan täckes nästan helt. Tre stavar bildar ben och mellan dem är de övriga stavarnas nederändar dekorerade, somliga med utskurna ansikten, andra med »hängsirater» skurna i ett stycke med staven. Det är således ett litet bravurstycke i snideri och ett typiskt högtidskärl. Inventariet har en datering: »enl. uppgift från tiden omkr. 1750», vilken det inte finns någon anledning att betvivla, men som heller inte kan bestyrkas. Till övervägande delen utgörs »allmogeavdelningen» av dräkter och dräkttillbehör som även dominerar i förhållande till samlingen som helhet. Bland givarna märkes framför andra de redan omnämnda kyrkoherdarna Härstedt och Simonsson. Den senares gåva är särskilt betydelsefull eftersom han försökt samla ihop en mans- och en kvinnodräkt fullt kompletta, t.o.m. med strumpor och »trädskor». De härrör från östra delen av Färs härad och själv skriver han i överlåtelsebrevet: »Tyvärr har icke lyckats att fullständigt erhålla någondera drägten, som numera är helt bortlagd. Det anmärkes att manspersonerna buro krithvita strumpor och quinnorna svarta. Med tillägg af dessa samt ett quinnolintyg skulle kostymen vara någorlunda fullständig.» Flera andra hela dräkter ingår i samlingen men ingen annan är så fullständig som dessa. Bland Härstedts bidrag till dräktsamlingen märkes bland mycket annat en »attanväggarums-hufva» från Barsebäck. Det är en kilmössa av blått vadmal med svarta band över sömn1arna. Kiln1össan är den ålderdomligaste form av mans-

7. Striglakors från Ingelstads härad. KM 1.196.

huvudbonad, som förekommit i Skåne in i sen tid. Oftast är den sydd av fem eller, som i det här fallet, sex kilformade stycken som markeras av band i kontrasterande färg över sömmarna. På denna mössa har längs kanten med band markerats ett bälte inom vilket varje stycke delats av på mitten, likaså med band, så att hela mössan delats upp i aderton fält. Namnet »attanväggarumshuva» visar att anordningen förde tankarna till ett korsvirkeshus. Det vanliga namnet var annars pickelhuva. Det kanske märkligaste plagget inte bara bland Härstedts gåvor utan i hela samlingen är en »sorge-kåpa» från Fjelie. Det är en rundskuren kappa av svart vadmal, upptill med en bred kant av svart sammet inramad av svarta sidenband. Beträffande användningen heter det i inventariet : »Bäres

över huvudet av den sörjande.» I äldre tid brukades denna kappa rent allmänt som högtidsplagg. Den har förekommit förutom i Skåne även i västkustområdet, Danmark och Nordtyskland och går tillbaka på renässansens dräktskick. Redan i mitten av 1700-talet hade den börjat komma ur bruk i Skåne. Dräktsamlingen har kanske blivit en smula styvmoderligt behandlad i denna lilla översikt. Egentligen borde den ha fått den främsta platsen eftersom den till antalet är den största i hela samlingen och dessutom utgjorde det område, som kanske låg föreningens museientusiaster varmast om hjärtat. Men ordningsföljden här har inte valts rent slumpmässigt. Det har legat nära till hands att följa den systematiska gruppering, som Karlin började tillämpa mycket tidigt och som alltjämt ligger till grund för Kulturens arbetskataloger och realindex. Huvudgrupperna har följande titlar: A. Personer-händelser-platser; B. Samhällsväsen; C. Andlig odling; D. Näringsliv-hantverk-slöjd; E. Huset-bostaden; F. Ljus-värme; G. Föda-njutningsmedel; H. Hälsovård; I. Dräkt-smycke. Som synes fanns de flesta av dessa grupper representerade redan i De Skånska Landskapens historiska och arkeologiska förenings samlingar. En väsentlig sida av den mänskliga odlingens historia var dock inte representerad, nämligen arbetslivet. Men detta får man inte uppfatta som en snävhet i föreningens intresseinriktning. Det kulturhistoriskt givande i ålderdomliga arbetsformer och tekniska förfaringssätt hade för hundra år sedan ännu inte blivit upptäckt, kanske därför att nyheterna på dessa områden ännu inte på allvar börjat tränga fram. Denna artikel har i en något annan form tidigare publicerats i A L E Historisk tidskrift för Skåneland nr 2 1966 vilken är De skånska landskapens historiska och arkeologiska förenings tidskrift. Artikeln finns där införd i anslutning till en uppsats av Jörgen Weibull, som redogör för föreningens historia, dess tillkomst och de strömningar i tiden, som den hör samman med.

JAN GERBER

Kineserier

Varje människa har i sitt inre ett mer eller mindre starkt drag av verklighetsflykt, som ständigt gör sig påmint genom längtan till ett land olikt det vi lever i. Denna längtan tar sig inte så sällan uttryck i försök att i vår omgivning skapa en miljö, som liknar vad vi söker i det fjärran landet; skapad med hjälp av för landet typiska föremål. Här kan vardagens tankar ge vika för angenäma drömmar och fantasier, stimulerade av den exotiska omgivningen. Kina kom under flera århundraden att för de europeiska samhällenas övre skikt vara det land som i detta avseende hade största förmågan att engagera fantasin. Man hyste ingen önskan att bosätta sig i Kina eller ens resa dit, det var ju också en omöjlighet i landet som var absolut stängt för »främmande djävlar». Nej vad som snarare retade och fängslade fantasin var att i tanken förflytta sig till den avlägsna Östern, om vilken man endast hade en vag och idealiserad bild. Grunden till kunskapen om Kina var naturligtvis de fantastiska historier som berättades av dem som på oändligt långa och äventyrliga resor genom Asien kommit ända till Kina. Bevis för att de verkligen varit i sagolandet, utgjorde de märkliga ting de medfört, som siden, porslin, te och kryddor. Den första mer omfattande och spridda relationen om Kina ger oss venetianaren Marco Polo. Hemkommen från en resa under 1200-talets sista decennier, lät han sin landsman Rustichello skriva ned de otroliga upplevelser han haft under sin resa som till stor del företogs i det land där kejsaren var Himmelens son. Naturligtvis kom 31

Marco Polo att bli betraktad som alla tiders oöverträffade storljugare, så till den grad att kyrkan allvarligt och vid upprepade tillfällen uppmanade honom att hålla sig till sanningen. Marco Polos skildringar, förvånansvärt vederhäftiga som det visat sig, samt sedermera jesuitmissionärernas utförliga rapporter kom att prägla den västerländska uppfattningen om Kina under mycket lång tid. De varor som i allt större utsträckning kom till Europa med handelskaravanerna, gav ständigt näring åt föreställningen om Kina som det fantastiska landet med den eviga våren, bebott av fågeln Fenix och en gudomlig kejsare bevakad av drakar. Den vision av Kina som växer fram i Europa har alltså sin grund långt tillbaka i tiden, men den intensifieras under 1600-talet. Intresset gynnas nu genom de allt vanligare handelsresorna till sjöss, som kommit till stånd sedan bl.a. Holland och England upprättat Ostindiska Kompanier. De härliga dyrbarheter som medfördes från Orienten gav också upphov till ett ökat intresse för Kinas liv och religion. De västerländska filosoferna studerar med beundran Konfucius och finner att ett land som Kina, styrt enligt dennes lära, kan stå som förebild för alla nationer på jorden. En av de första som framförde denna och liknande åsikter var Leibniz vid 1600-talets slut, följd av åtskilliga andra under det kommande århundradet, bl.a. Voltaire men framför allt de s.k. fysiokraterna. Filosoferna försöker alltså finna det Kina som döljer sig bakom alla fantasier, ty utanför filosofernas grupp kom Kina att betraktas som ett drömland utan all förankring i verkligheten. Det Utopia som filosoferna tyckte sig se i Kina blev inte gammalt. Allt tätare resor och mer kritiskt skärskådande uppenbarar även landets svagheter och den vackra bilden bleknar. Under 1800-talet sjunker Fjärran Östern åter till en existens som endast lever i fantasin och får tjänstgöra som bakgrund till några operor och skådespel och förse stilhärmande miljöer med exotiska detaljer. De företeelser inom konst, konsthantverk och arkitektur, som växte fram i hägnet av skilda länders och generationers 32

intresse för Fjärran Östern, brukar inordnas under rubriken kineserier. Låt oss se vad kineserierna har betytt för möbelkonsten och med utgångspunkt från möbler i Kulturens samlingar belysa utvecklingen från 1600-talets början till 1800-talets slut. Den första stora vågen av kineserier, som drar fram över Europa, växer upp under 1600-talets förra hälft och sammanfaller i stort sett med barocken. De holländska och engelska Ostindiska Kompanierna för bland mycket annat med sig utsökt lackerade möbler, pannåer och skärmar. Det dröjer naturligtvis inte länge förrän efterfrågan är vida större än tillgången, men skickliga hantverkare lär sig snart konsten att imitera lackmåleriet. Ett mycket tidigt exempel på detta är stället till en jordglob från 1617, tillverkad i Holland och en gång i Gustaf Il Adolfs ägo, nu i Nordiska museet. Holland är just det land där denna imitationskonst uppstår och når sin största fulländning, men också i England, Frankrike, Tyskland och Italien görs mycket för att utbilda specialister på lackmåleri. De engelska lackörerna utvecklas till en så stor och betydande hantverksgrupp att deras försök att få skyddstullar mot import av kinesiska arbeten, kröns med viss framgång. Tillverkningen av möbler med lackmålning i kinesisk stil var under denna tid mycket omfattande i England och en stor del gick på export, bl.a. till Sverige. De kinesiska originalmöbler, som gjordes för inhemskt bruk och genom kompaniernas försorg fördes till Europa, kom alltid att utgöra en exklusiv minoritet. Den allmänna uppfattningen var kanske att dessa möbler var litet för kinesiska, deras iögonenfallande utseende satte också mycket stora krav på miljön och dessutom saknades bland de kinesiska möblerna en stor mängd olika typer, som ansågs oumbärliga i en funktionell europeisk inredning. Problemet kunde lösas på flera sätt som var tillfredsställande. Antingen lät man kineserna utföra hela möbeln efter ritningar och förlagor som sänts med från Europa eller skickade man möbeln som halvfabrikat till Kina för att få den dekorerad

med lackmålningar. Den förstnämnda metoden blev aldrig vanlig då man rätt snart upptäckte att kineserna var usla snickare och så småningom upphörde man också att skicka ut halvfabrikat; detta var alltför dyrbart och de europeiska lackörernas skicklighet hade ökat så att deras arbeten kunde tillfredsställa även en kräsen kund. En tredje metod var att på möbelns plana, någorlunda regelbundet avgränsade ytor, som dörrar, lådfasader och sidostycken, inpassa kinesiska pannåer eller sönderskurna skärmar.Sådana möbler är inte ovanliga och kan lätt identifieras genom analys av de träslag som förekommer i möbeln resp. de eventuella infällda pannåerna. Den sista stora gruppen utgörs alltså av de möbler som i sin helhet tillverkades i Europa och vars lackmåleri ytterst sällan når upp till de kinesiska förebilderna. I England blev det en mycket utbredd sysselsättning bland förnäma damer under 1600-talets senare hälft att förse möbler och andra föremål med lackmålningar. Metoden är dock så pass komplicerad att mycket få kan ha haft anledning vara nöjda med resultatet. Det trä som skall lackeras bör vara hårt och lätt, som päron eller buxbom. Först behandlas ytan med en limlösning, på vilken man sträcker finaste linne och därefter påstrykes upprepade lager med limlösning och till sist en kritgrund, som efter torkning vattenslipas för att få ytan alldeles jämn, hård och blank. På denna grund lägger man så den färg som skall vara bottenfärgen och sedan den torkat målas motivet i olika nyanser av guld med skrafferingar i svart, i sällsynta fall också med andra färger. För att få intryck av äkta lack följer sedan upprepade lager av fernissa, som vart och ett poler as och slipas noggrant med hundtand eller agat. Av stor betydelse är att det inte kommer något damm i dessa f ernissalager. Ibland vill man efterlikna kinesernas reliefskurna lackarbeten, på grundfärgen pousserades då motivet i vax, som sedan målades i vanlig ordning. Någon gång imiterar man också den s.k. coromandellacken där motivet är nedskuret i mycket tjock lack, alltså en typ av omvänd relief. Utan tvivel lyckades man under seklets slut att få fram en lack, 34

vars utseende är nära nog identiskt med den kinesiska, trots att man inte hade tillgång till de råämnen, främst saften av Rus vernicifera (lackträd), som kineserna och japanerna använde. Kanske har kineser och japaner kallats till Europa för att lära ut sin konst, det finns mycket som tyder på att så har varit fallet. När nu de europeiska lackörernas skicklighet stundom var så stor, kan det ibland vara svårt att avgöra om en möbel är utförd i Kina eller Europa. Analys av träslagen kan vara till ledning liksom en undersökning av snickeriarbetet. Skåpet på bild 1 är en typisk möbel från kineseriernas första epok. Utan svårighet kan vi se, att det inte är en möbel tillverkad för kinesernas behov. Känner man något till den europeiska möbelkonstens historia ser man också att skåpet med största säkerhet är tillverkat i England. Under andra hälften av 1600-talet var denna typ av skåp mycket vanlig, upprepad i ett stort antal variationer. Uppbyggnaden är enkel och kan ses som en utveckling av kabinettskåpet : ett rakt högt överskåp med fasaden delad av två dörrar och krönt av en mycket enkelt profilerad gesims, står på ett bordliknande underrede med t vå små utdragbara avställningsbrickor för ljus och tre lådor. Underredets sarg har en livligt utsågad profil och de svängda benen, cabriole legs, är av kinesiskt ursprung. Beslagen är av mässing med rikt skuren kontur. Underredet är av exakt samma typ som den tidens småbord, toalettbord och liknande möbler. Skåpet är alltså en kombination av ett bord och ett s.k. »cabinet». Frågan är hur skåpet tillverkats och dekorerats; det är inte utfört i något exotiskt träslag och ser man på lådornas fogning finner man att de är sinkade, något som inte förekommer i Kina och likaså tyder gångjärnen och deras fästen och andra detaljer på europeiskt utförande. Kinesiska pannåer har inte heller infattats på skåpets dörrar, lådfasader eller sidostycken, det kan man lätt övertyga sig om genom att främst betrakta utförandets och motivens kvalitet. Dörrarna har en förvirrad anhopning av kinesiska byggnader, växter och människor, som snarare visar den gängse 35

europeiska visionen av Kina än en imitation av kinesiskt måleri. På den vänstra dörren syns överst en byggnad, som en artig kines kanske skulle kalla pagod. Något förvånad skulle han nog också bli över scenen med den ystra hästen på samma dörr. Här förs tankarna till indiskt måleri och det gäller i än högre grad om en ryttare på skåpets vänstra sidostycke. Barockens kineserier var absolut inte »stilrena», ohämmat utnyttjade och blandade man förlagor från såväl Indien som Japan och Kina. Dessa länders namn förekommer också i olika termer, som »indianska blommor», vilket är ett namn för exotiska blommor i allmänhet. »Japan» betyder på engelska lack, lackera och lackarbeten och en dyrbar och fin typ av kinesiska lackarbeten går under namnet »coromandel» beroende på att handeln med dessa varor gick över Coromandelkusten. Till sist avslöjar lackens kvalitet på skåpet att det inte har utförts av kinesisk hand. Framförallt ser man tydligt på dörrarna, att lacken är utförd enligt den västerländska metoden; starkt solljus eller annan stark värme, har fått lacken, eller rättare fernissalagren att »krypa» ihop till små glesa droppar över träytan. Skåpet är med andra ord en typisk representant för den stora engelska produktionen av möbler med kineserier, som inte hade mycket gemensamt med kinesiska möbler, men som uppskattades mycket av samtiden. Stolen på bild 2 tillhör samma epok som skåpet och stilmässigt kan man på bl.a. benens utformning se att de hör samman. Stolen har ursprungligen haft en mindre vanlig bottenfärg nämligen kastanjebrun, som senare målats över med svart. Lackmålningen är utförd i olika nyanser av guld och klarrött. Här framställs inte några figurer i landskap, utan endast »indianska blommor» på en lack av tämligen god kvalitet. Ett intressant stildrag är ryggens länbricka som fått formen av en kinesisk vas, något fritt behandlad

r. Skåp, s.k. cabinet, England 1700-talets början. Dekor i olika nyan ser guld och lackrött. Insidan målad i klarrött. Höjd 190 cm.

Stol, troligen från Kina, 1700-talets början. Kastanjebrun lack, dekor i guld och lackrött. Höjd 100 cm. 2.

3. Detalj av ryggpartiet på stol bild 2, som visar den eleganta dekoren på länbrickan utförd i olika nyanser guld och lackrött. 4. Visar det fina arbetet under sitsen samt numreringen och de kinesiska skrivtecknen på stolen bild 2.

men ändå fullt t ydlig, bild 3. Sitsen, som är klädd med rött skinn med hörnomament målade i guld, är mycket fint underarbetad, bild 4. Skinnklädseln är spänd över en stoppning av fint repade växtfibrer, som ligger på en t ätflätad botten av tunn skuren rotting, som i sin tur förstärkes av hampsnören spända i ett rutmönster vid träramen. På denna träram och på sargens undersida finns ett antal tecken av

olika slag och betydelse. Inbränt i sargen är ett monogram, A S under kunglig krona, vilket utläst är Anna Sofia (Reventlow), morganatisk gemål till danska kungen Fredrik IV. 1731 bosatte hon sig som änka på slottet Clausholm på Jylland, där hon inredde ett antal rum i kinesisk stil med ett sextiotal lackerade möbler. Den avbildade stolen är en av ett par i Kulturens ägo, som är märkta under sitsens ram »No 2» respektive »No 3» 1 vilket visar att de ingått i en serie. Ytterligare stolar av denna svit finns nu på Fredriksborgs Museum och ursprungligen har de troligen varit tolv stycken. Efter drottning Anna Sofias död 17 43 såldes Clausholm och hennes bohag gick till kungahuset. Kanske var det då som de kinesiska stolarna försågs med den andra brännstämpeln under sargen: de krönta bokstäverna K E: Kongelig Eje. En annan möjlighet föreligger också att den stämpeln fanns redan tidigare, stolarna kan ha ägts av Fredrik IV innan de hamnade i Anna Sofias kinesiska rum. Förutom brännstämplarna och numreringen är kinesiska skrivtecken målade med tusch under sitsens ram och under sargen. Sådana skrivtecken förekommer inte så sällan på möbler med lackmålning från denna tid, ibland är de helt riktigt målade på möbler som dekorerats i Kina men oftare var det ett reklamtrick som avsåg att göra möbeln mer attraktiv. Lackmåleriets goda kvalitet utesluter inte möjligheten av att stolen verkligen målats i Kina på uppdrag av den kunglige beställaren. I annat fall tyder kvaliteten och stolens stil på Holland. En svensk drottning som mycket intresserade sig för kineserier under barockepoken var Hedvig Eleonora. På sitt slott Drottningholm samlade hon föremål av skiftande slag med kinesisk anknytning. Hennes samling var efter tidens förhållanden rätt ansenlig, men tyvärr har den till största delen skingrats, en liten spillra ingår nu i Lovisa Ulrikas samling på Kina slott. För att Hedvig Eleonora skulle kunna inreda sina rum med möbler i kinesisk stil och inte helt vara hänvisad till dyrbara importmöbler hade hon i sin tjänst två svenskar som kunde utföra lackmålningar. Också

5. Stol av mahogny, England 1700-talets första hälft. Höjd 101 cm.

i vårt land försökte man sig tydligen på den svåra konsten att imitera den kinesiska lacken. Barocktidens lackmålningar var under den tidigaste fasen tämligen trogna kopior av de kinesiska förebilderna men vi har sett hur man rätt snart övergick till att dekorera möblerna med lackmålningar, vars kinesiserande motiv behandlades allt friare. De möbler och fasta inredningsdetaljer 41

6. Stol från Kin a, 1500-talet.

som gjordes under barockens senare skede, vid 1700-talets början, skildrar Kina som ett land med vilda klippformationer där äventyr och övernaturliga händelser hör till ordningen. De människor som befolkar dessa lackmålningar har heller inte mycket gemensamt med verklighetens kineser. Det är emellertid inte endast i lackmåleriet, som det kinesiska inflytandet gjort sig påmint. Låt oss i korthet beröra de möbler, som har en mer omedelbar anknytning till den kinesiska möbelkonsten. Jämför den engelska stolen på bild s med den kinesiska på bild 6, de har onekligen en nära släktskap. Utmärkande för den kinesiska stolen och dess europeiska efterbildning är bl.a. den flätade sitsen och

ryggpartiets form. På båda stolarna är länbrickan mjukt svängd för att bättre passa ryggens anatomi, den kinesiska har helt raka sidor medan den engelska är utsågad i vasform. Ryggstödets ram är behandlad på samma vis på stolarna; den är enkel, något svängd utan synliga övergångar och fogar och med en oval genomskärning. Den engelska stolen, som står sin kinesiska förebild så nära, fick en oerhörd spridning och vi finner den - utförd med en stor variationsrikedom - över hela Europa. En viss avmattning i intresset för kineserier märks under de år barocken övergår i rokokon. Inte så att inredningar och konsthantverk i kinesisk stil helt kommit ur modet, men en förändring i uppfattningen om Kina och kineserna hade onekligen ägt rum. Det bisarra sagolandet, som är skildrat i guld på skåpdörrar, bordsskivor och väggfält, hade alltmer utvecklats till något som måste karaktäriseras som en ren karikatyr av Kina. Kineserier av det barocka slaget förmådde inte längre fängsla fantasin. Redan under 1700-talets första hälft vaknar ett nytt intresse för kineserierna till liv, men denna gång kommer impulserna från Frankrike. Tidens stora konstnärer och filosofer bidrar i hög grad till utvecklingen, ty konstnärer som W atteau och Boucher förmedlar i sina målningar och gravyrer filosofernas teorier om kinesen som den goda, enkla och sorglösa människan, som lever i ett ldyllien. För att stundom söka efterlikna dessa lyckliga kinesers liv byggs nu i de europeiska slottsparkerna små kinesiska lustslott. De, som inte har möjlighet att uppföra ett hus i kinesisk stil, inredde åtminstone ett eller ett par rum i sitt hem, vilka fylldes med föremål från Fjärran Östern. De kinesiska lustslottens och rummens planlösningar var europeiska, men det exotiska intrycket framhävdes genom en mängd detaljer som i inredningarna bestod av porslinsföremål, målat siden, lackerade skärmar, rispapperslyktor och andra prydnadsföremål av orientaliskt ursprung, som placerades i rum med väggar målade efter förlagor av W atteau, Boucher eller Pillement. Möblerna var ofta europeis43

ka, stolar, byråar och bord i rokoko, bland vilka fanns en och annan autentisk möbel från Kina. 1731 grundades Svenska Ostindiska Kompaniet och dess betydelse för kineseriernas utveckling i rokokotidens Sverige kan inte överskattas. Tack vare direktkontakten med Orienten underlättades förvärvandet av de åtrådda varor, som var en förutsättning för de inredningar i kinesisk stil som då skapades i vårt land och till en del ännu finns bevarade. Mönsterbildaren i Sverige blev Kina slott på Drottningholm, där man nu i nyrestaurerat skick kan se ett ypperligt prov på rokokons smak för kineserier. Utsökta kinesiska inredningar finns också på Sturefors och Övedskloster. På det sistnämnda slottet avslutas paradsviten av två små rum, det ena dominerat av ett stort lackerat skåp och några kinesiska målningar utförda på spegelglas. Det andra rummet får sin karaktär av några små kinesiska möbler och skrin, men framför allt av en rund kakelugn med kineser målade i lysande färger. På slottet förvaras också ett antal tavlor med kinesiska skrivtecken samt ett mycket intressant möblemang utfört i bambu; troligtvis har också dessa saker haft sin plats i de kinesiska kabinetten. Ledande arkitekt vid inredandet av Kina slott var Jean Eric Rehn och hans tjänster har tagits i anspråk även vid Sturefors och Övedskloster. Lackerade möbler spelar under rokokoperioden en underordnad roll men en nyhet, som vann stor uppskattning var fanerade möbler med infällda pannåer i lack, antingen autentiska eller imiterade, som var omramade av förgyllda bronser, bild 7. Figurscener dominerade inte längre utan lika ofta utnyttjade man kinesiska landskapsmotiv eller stilleben. Egentligen bör man inte betona kinesiska emedan den japanska konsten i stor utsträckning tjänade som förebild, särskilt sedan man funnit att de japanska lackarbetena vida överträffade de kinesiska i kvalitet. Bland de skickligaste franska ebenisterna, som gjorde möbler a la Chinoise var Bernhard Il och Bernard III van Risen Burgh (d. ca 1765 resp. 1774) och Jacques Dubois 44

7. Gaveln på sekretär av Nils Dahlin med lackerade pannåer infattade med bronser. (Efter M. Lagerquist)

(d. 1763). De använde sig både av originalpannåer och franska imitationer, i det sistnämnda fallet levererades dessa av familjen Martin, som under seklets mitt hade monopol på tillverkning av lackarbeten i Paris. En utomordentlig representant för Sverige är Nils Dahlin (mästare i Stockholm 1761-87 ), som gjorde möbler i nära anslutning till de franska mästarna; någon jämbördig medtävlare då det gällde möbler i kinesisk art har han knappast haft. De pannåer, som finns på Dahlins möbler i kinesisk stil är av hög kvalitet och har med säkerhet utförts av någon orientalisk fackman, bild 7. 45

I Kulturens samlingar representerar den lilla toalettspegeln, bild 8, kineserierna under rokokon. Skrinet med sin spegel är heltigenom av kinesisk tillverkning, den exotiska mahognyarten, de små innerlådornas hopfogning, metallbeslagen är tydliga bevis för detta. I var och en av de tre lådorna som döljer sig bakom de två dörrarna finns ett kinesiskt skrivtecken målat med tusch. En för tiden intressant och mycket typisk detalj är det målade spegelglaset. I flera färger löper en ranka med »indianska blommor» runt spegeln och nederst står på klippblock av fantastisk form ett par diamantfasaner, sådana som ofta förekommer på porslin av famille rose-typ. Tavlor målade på spegelglas var under denna tid på modet och det var inte ovanligt att man skickade porträtt som förlagor till Kina för att få dem målade på glas. Toalettskrinet är ett bra exempel på en kinesisk exportvara, som är tillverkad i Kina endast i avsikt att exporteras till västerlandet, ty sådana toalettspeglar användes inte i kinesiska hem. Ytterligare prov på rokokokineserierna är tekistan på färgbild I. Bland de många nyheter av bestående art, som Kina skänkt västerlandet ingår te. Under 1700-talet var det ännu en exklusiv dryck, som förmedlade en stämning från det fjärran sagolandet. Möbler och andra föremål, som fordrades för teets förvaring, tillagning och avnjutande var naturligtvis nödvändiga beståndsdelar i en kinesisk interiör. Kistan är avsedd för förvaring av te, den är inredd med två stora fyrsidiga behållare av tenn med tättslutande lock. Kistan är liksom toalettspegeln en exportvara. Gångjärn, handtag, låsanordning och inredning är inte av den typ vi finner på kinesernas kistor och skrin. Däremot är lackmåleriet och motiven helt kinesiska till sin karaktär. På färgbilden kan vi se att den blommande kvisten och fågeln är målade i flera färger på den svarta grunden och inte enbart i guld. Kistans framsida betonas genom att motivet här omges av en profilerad ram med spaljemönster i guld. Under r 700-talet var kistan i kunglig ägo och har troligen haft sin plats i ett kinesiskt rum på något av de kungliga slotten.

8. Toalettspegel av mahogny med målat spegelglas. Alla fogar är limmade och förstärkta med mässingsbeslag. Längd 26 cm, höjd uppfälld 30 cm.

g. Skrin med tennbehållare för förvaring av te. Kina 1700-talets mitt. Svartlackerat med dekor i olika nyanser guld och färger. Längd 54 bredd 28 cm.

Ursprungligen har den säkerligen stått på ett bordliknande underrede i rokoko eller kanske varit placerad på ett kinesiskt s.k. k' ang-bord. Sofia Albertina var den sista av kunglig börd som ägde kistan, men då hade redan vurmen för Kina slocknat. Nyklassicismens människor saknade all känsla för exotism av det slaget. Kan man visa det tydligare än att peka på Gustaf IIl:s komplettering av anläggningen vid Kina slott: för vaktmanskapet lät han uppföra en byggnad i skepnad av ett romerskt här förartält I Innan vi går vidare för att se när intresset för Orienten på nytt vaknar till liv skall vi all korthet se vad som händer i England under 1700-talet. Här utvecklas nämligen en alldeles självständig möbelstil, som inte låter sig påverkas i

någon högre grad av den franska . I den engelska stilen finns ofta ett stort inslag av kinesisk ornamentik, som är mycket fritt och djärvt behandlad. Avgörande betydelse för denna kinesiserande stil fick de t vå mönsterförlagor som publicerades av Thomas Chippendale (1718-79) och sir William Chambers (född i Göteborg 1726, d. 1796). Första upplagan av Chippendale's »The gentleman and Cabinet Maker 's Director» kom ut 1754 och innehåller en stor mängd förslag och konstruktionsritningar till möbler i en stil som består av en blandning av rokoko, gotik och kineserier. Tre år senare publicerar sir William efter en resa i Kina »Designs

10. Stol av mahogny, i Chippendale's

kinainspirerade rokoko. England 1760-talet . Höjd 96 cm. 4 - 721-6o70. Årsbok 1968

1r. Golvur fr ån Stj ärnsund, 1700-talets mitt. Fodral och kinesiserande dekor samtida. Jämför motivens målade omramning med den p å golvuret, som dekorerats på 1880-talet, färgbild IL (Efter E. Sidenbladh)

12. Stol fr ån Kina, 1700-talet.

of Chinese Buildings, Furniture etc.» som inspirerade och påverkade de kinesiska lustslotten och inredningarna i Europa, inte minst på Kina slott. I andra och tredje upplagorna av Chippendale's »Directorn, 1759 resp. 1762, är det tydligt att »Designs» varit inspirationskälla till den utökade gruppen av möbler »in the Chinese Mannen>. Kulturens stol på bild utförd i mahogny på 1760-talet, är exempel på en möbel i Chippendale's blandstil. Man får kanske inte omedelbart något intryck av att stolen är speciellt kinesisk. I detaljerna ser man snarare en sammansättning av olika ornament utmärkande för rokokon. Ser vi på stolen mer ingående har ryggpartiet onekligen en exotisk

ro,

13. Stol ritad av Haka n Ahlberg . Sverige.

karaktär, med sin fantasifulla komposition skapar de många genomskärningarna och rika sniderierna en verkan av kinesisk lätthet. Visserligen får kineserierna även i England så småningom en alltmer undanskymd plats i förhållande till nygotiken och nyklassicismen, men intresset upphör aldrig helt. En bidragande orsak till detta var att imperiet inom sina gränser också kunde räkna delar av Orienten, vilket innebär fortlöpande impulser som resulterar i betydande anläggningar i den kinesiska smaken under seklets slut. Många exempel kunde nämnas men två av de viktigaste är några rum i Carlton House och The Royal Pavilion i Brighton, som stod färdigt först 1821, med överdådiga kinesiska inredningar.

Kinesernas historia kan i viss mån anses vara slut i och med rokokon och 1700-talet, ty när de åter dyker upp vid 1800-talets mitt är det inte som en självständig stil med den vitala förmåga till variation och förnyelse som präglade barockens och rokokons kineserier. Då är det en gammal stil som väcks till liv och liksom nystilarna inom möbelkonsten är de ett resultat av tillbakablickande. Den tidens verklighetsflykt - bort från osäkerheten i en hastigt föränderlig värld, från växande sociala problem och från revolutionsoch krigshot? - finner sitt mål i att försöka återkalla och fånga det förflutna. Nyskapade miljöer i renässans, barock, rokoko och nyklassicism ger uttryck åt denna romantiska längtan till det förgångna. Kineserierna får också här sin

14 . Stol fr ån Kina, 1700-talet.

15 . Stol ritad av Hans J. W egner. Danmark.

plats men man lägger sig inte vinn om att försöka skapa något nytt utan nöjer sig med att kopiera vad som redan finns . Klockan på färgbild Il är ett svenskt golvur av karolinsk typ. Verket är tillverkat på 1750-talet i Ystad av Friedrich Sonn. Under 1880-talet ville dåvarande ägarinnan »modernisera» klockan och målade själv fodralet med en tjock svart färg, på vilken hon sedan utförde motivet i guld. De utströdda figurerna och blommorna, men framförallt de stora bildfälten, som skildrar en tigerjakt, är målade i den stil vi känner igen på de engelska lackmöblerna från 1600talet. Vid ett hastigt och okritiskt betraktande av klockan

får man det intrycket att den är ett prov på senbarockens kinesiserande stil, men granskar man den närmare finner man att den kinesiska målningen ligger på åtminstone två tidigare färglager, där det näst översta är hårt vitt och troligen från 1800-talets början. Vidare avslöjar den stereotypa ram, som omger kineserierna, att det rör sig om ett arbete från l 800-talet. På samma sätt som denna klocka har ett stort antal 1700-talsmöbler blivit »kinesiserade» genom att de övermålats med en tjock, blank och svart färg, ibland kompletterad med litet guldornament, som skulle ge intryck av lackarbete. Av detta framgår att det är barockens kineserier som imiterades under 1800-talet men efterbildningar av rokokokineserier förekom också och någon egentlig skillnad gjordes knappast dem emellan. Avslutningsvis kan det vara på sin plats att framhålla det urgamla kinesiska och japanska konsthantverkets betydande inflytande på modernt möbelhantverk, inte minst i Skandinavien, bild 12-15. Utan svårighet kan vi se att de kinesiska 1700-talsstolarna har inspirerat formgivningen av Hakan Ahlbergs och Hans J. Wegners stolar, kineseri i vår tid.

Färgbilder 1.

Skrin från Kina, 1700-talets mitt.

Golvur sign. Friedrich Sann Ystad, 1750-talet. Fodralet dekorerat i kinesisk stil på 1880-talet. Se den stora likheten med golvuret målat på mitten av 1700-talet, bild l I. 11 .

Nedre delen av golvuret färgbild 11 . Dekoren i guld och färger, som framställer en tigerjakt är utförd på l 880-talet.

111.

1v. Fällbord av papier mäche, England eller Frankrike 1800-talets andra h älft. Dekorerat med snäckskal, guld och färger. v. Stereoskop av papier mäche, England 1800-talets mitt. Dekorerat med snäckskal, guld och färger. vi. Amerikansk gungstol, omkring 1880. vn. Bambu-inspirerade pinnstolar, använda i ett modemagasin i Lund under 1890-talet. vm. Säng från Sverige, ca 1810. Målad i vitt med bronserad dekor i pastellage. Foto: Lennart Hansson, Institutet för Färgfoto, Lund.

VII

MARSHALL LAGERQUIST

Den ståndaktiga pinnstolen

Benämningen pinnstol förbinder vi i allmänhet med det slags enkla stolar, som från 1800-talets mitt varit och alltjämt är vanliga i sådana förhållanden, där kravet på prisbillighet i förening med behovet av praktiska vardagsmöbler är utslagsgivande och som till typen direkt utgår från de anglo-amerikanska windsorstolarna utan armstöd. Utmärkande för dessa svenska pinnstolar av ursprunglig typ är den skålade, massiva träsitsen - schablonsätet som yrkesmannen ,säger - och det svängda toppstycket med fallande karnisprofil i ändarna. I dessa båda delar är snett intappade vanligtvis sju svarvade pinnar, av vilka den yttersta på vardera sidan brukar vara fasonerad. De fyra 'benen utgöres av profilsvarvade grövre pinnar, som är snett intappade i sitsen och som parvis på sidorna stadgas av svarvade pinnar, sinsemellan förbundna med en liknande pinne. Ytbehandlingen är polering, ibland före.gången av betsning i brunt; oljemålning har förekommit men är ofta sekundärt tillkommen. Denna ursprungliga stolstyp har under de drygt hundra åren som förflutit sedan den första gången framställdes genomgått förändringar. Sålunda har pinnarna i ryggen växlat både till form och till antal och sitsen utgjordes en tid av ett i en fyrkantig eller rund sarg inlagt kryssfaner med tättborrade hål. I de yttersta av dessa dagar, då s.k. nygammalt blivit populärt, har den första pinnstolens typ upplevt en pånyttfödelse liksom dess en gång argaste konkurrent, wienerstolen av böjträ. s - 721-6070. Arsbok

1968

Mycket nära släkt med pinnstolen är den samtida .gungstolen. Uppbyg1g nadsprincipen är densamma, ehuru sitsen är annorlunda. Den är likaledes av nordamerikansk härkomst - dess hemtrakt är närmare bestämt staterna Connecticut -och Massachusetts - och benämnes där oftast bostongungstol. Denna äldre gungstolstyp med medarna, de s.k. gänglarna, som löper direkt på golvet, får ej förväxlas med den hos oss i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ganska vanliga »amerikanska» gungstolen med helstoppad rygg och sits, klädd med tapestrymatta eller mokett, och med gänglar, som står på en särskild ställning och är fästade vid denna medelst en kraftig spiralfjäder på vardera sidan (färgbild VI). Konstruktivt sett torde pinnstolen - bostongungstolen inbegripen - vara den mest ändamålsenliga som någonsin framställts. Dess styrka under omständigheter, som för en stol kan anses normala, beror - som den danske möbelkännaren Ole W anscher på tal om pinnstolar uttryckt det - på det ,samlade, statiskt beräknade systemet. Windsorstolen, pinnstolens föregångare, hör hemma som benämningen antyder i England, där den redan i början av 1700-talet förekom i böndernas och gruvarbetarnas hem. Den uppskattades också på bykrogarna och i städernas teoch kaffehus. Benämningen lär enligt traditionen ha uppkommit därigenom, att Georg III (1738-1820) vid en spatsertur d .grannskapet av slottet Windsor sett några stolar av denna typ i en stuga och blivit så förtjust d dem att han för eget bmk låtit beställa en uppsättning. Den engelska windsorstolen är emellertid en armlänstol med ryggen till följd härav horisontellt avdelad. Den uppnådde redan under 17co-talet stor popularitet i de engelska besittningarna på andra sidan haven, framför allt i de nordöstra delarna av Nordamerika. Georg Washington hade på Mount Vernon ett antal stolar av detta slag och sittande i en windsorstol underskrev Thomas Jefferson år 1776 Förenta Staternas självständi,ghetsförklaring. I Sverige har windsor.stolen av engelsk typ icke varit van-

1. Småländsk pinnstol av ursprunglig typ från 1850-talet. Kulturen, Lund. 2. Småländsk pinnstol av senare typ från omkring 1890. Kulturen, Lund.

lig i äldre tid att döma av det ringa beståndet. Som stol i herrskapsmiljö synes den sporadiskt ha uppträtt först vid tiden omkring 1800. På herrgården Näs i Uppland har be~ varats ett exemplar, som är signerat av stolmakaren Johan Erik Höglander i Stockholm. Han var verkisam från 1777 till ett årtionde in på 1800-talet. Den är gjord av björk, betsad i mörkbrun ton och polerad samt försedd med ben, vilkas utformning klart visar ett samband med den tidiga svenska empirestilen. Den kan för övrigt tänkas ha stått modell åt gårdssnickaren på Näs för ett antal där befintliga rustika windsorstolar för utomhusbruk eller också inköpts i det närbelägna Uppsala, varom det finnes anledning att litet senare återkomma. Helt öv,e rensstämmande med denna

Höglanders stol, så när som på materialet, är en stol i Nordiska museet, vilken likaledes är gjord i Stockholm men av okänd stolmakare. Träslaget är i detta fall cubamahogny och två av ryggpinnarna - de yttersta - är i mahognyimitation målade järnstänger för att ge bättre hållfasthet åt ryggen. Fogar man till dessa två ett par windsorstolar med ståndsmässig karaktär i privatägo hos Kulturens chef i Lund, så utgör detta obetydliga bestånd allt vad författaren har sig bekant. I de mot Norge ,gränsande trakterna, exempelvis Härjedalen, har noterats förekomst hos bönderna av äldre stolar av windsortyp. Det norska möbelhantverket har i hög grad varit påverkat väster ifrån och har i sin tur övat inflytande på 1bygdehantverket i närliggande svenska landskap. Även i Dalarna och Västmanland har förekommit halvt rustika

3. Windsorstol av stolmakaren Johan Erik H öglander i Stockholm. Näs herrgård i Rö socken, Uppland.

4. Windsorstolar, sannolikt stockholmsarbete. Privat ägo .

windsorstolar, som genom sin i stort sett enhetliga formgivning torde kunna hänföras till en i början av 1800-talet arbetande verkstad någol1lstans i dessa trakter. I Kungliga Vetenskapssociet,e tens i Uppsala ägo har bevarats ett par armlänstolar av detta slag, uppenbarligen produkter av ett kommersiellt bedrivet bondehantverk. De kan ha saluförts i samband med torghandeln i Uppsala, där de stolstillverkande småbönderna i Östervåla i Västmanland fick avsättning för sin seriemässiga produktion, om icke rent av de nyssnämnda windsorstolarna gjorts i Östervåla. Ett antal dylika stolar, avsedda att sommartid användas utomhus, finns också på Löfstad slott i Östergötland.

Förenklingen av windsorstolen till vanlig pinnstol i den form denna framträdde i vårt land vid 1800-talets mitt har icke försiggått i Sverige och ej heller som det vill synas i England. Det är i Förenta Staterna detta sker, i den nordöstra delen - motsvarande det gamla New England, där också dess anförvant gungstolen såg dagen. Redan under 1700-talets senare del var emellertid pinnstolen i allmänt bruk där och till våra dagar är ett förvånansvärt stort antal dylika äldre stolar bevarade såväl hos privatsamlare som i offentlig ägo i Staterna. Den först hundra år senare tillkomna svenska pinnstoien är en exakt kopia av dessa. Pinnstolen saknar vanligtvis armlän och när dessa inte finnes är ryggen icke längre tvådelad. Härigenom uppstod på ett naturligt sätt vad amerikanen kallar en »side chair with .fan-back», med andra ord en stol med ryggstöd av solf jäderformigt ställda pinnar, intappade i ett fasonerat säte och ett toppstycke. Fördelen med denna förenklade windsorstol framför den med armlän var, att den med hela sätet kunde skjutas under ett bord vid tillfällen men ville vinna plats och dessutom var dess :bredd mindre. Här har i korthet skildrats pinnstolens historiska bakgrund. Denna är väl i sammanhanget nödvändig att känna till och kan i och för sig vara intressant, men av större intresse torde likväl vara de fakta, som förklarar varför och när pinnstolen plötsligt som en innovation uppträdde i en tämligen isolerad ibygd i Sverige och vidare hur den alltmer industrialiserade tillverkningen ledde till en framgångsrik marknadsföring världen över. Att pinnstolen kom att utgöra en betydande svensk exportartikel skapade förutsättningar för bättre levnadsvillkor hos en eljest fattig befolkning, som fått livnära sig av blott vad de stenbundna tegarna kunde ge. I Svenarums socken, Västra härad i Småland, tillverkades den första svenska pinnstolen av amerikansk modell i några exemplar. Det skedde någon gång på 1850-talet och upphovsmannen var snickare Daniel Ljungkvist i Lunden. De gjordes på beställning av »hennes nåd» Henrika Killander,

5. Rustik stol av

windsortyp för trädgårdsbruk. Näs herrgård i Rö socken, Uppland .

född Gyllenhaal på bruksegendomen Hook i Svenarum. Här är incitamentet till en växande industri med ännu i våra dagar stark koncentration till just dessa trakter och länge allenarådande med sin produktion på världsmarknaden. Man frågar sig genast, har Daniel i Lunden varit i Ame11ika som invandrare och där fått inspiration? Det är naturligtvis tänkbart, men förefaller ej särskilt troligt. Ortstraditionen har emellertid en version, för vars sanningshalt åtskilligt talar. Efter fru Henrika Killanders död i Jönköping 1898 innehöll Smålands Allehanda en nekrolog, i vilken bl.a. sades, att hon ».givit upphovet till den för hela länet numera så betydelsefolla pinnstolsindustri», ty »ritningen till den första pinnstolen är nämligen gjord av hennes hand». En av Daniel Ljungkvists stolar av den första uppsättningen är eller var åtminstone 1943 för övrigt bevarad

hos efterkommande till fru Killander. Tolkar man uttrycket »ritning» bokstavligen måste denna tvivelsutan ha varit en arbetsritning i full ·skala ooh ej en skiss eller teckning. För detta talar den omständigheten, att öv.erensstämmelsen med den amerikanska pinnstolen även i detaljer är fullständig. Sannolikare är därför att snickaren ar.betat efter en modellstol, som på ett eller annat sätt hamnat i Svenarum hos fru Killander och som förmedlats av någon hemvändande amerikafarare. Trots mycket intensiva ortundersökningar, som 1941 företogs av författaren tillsammans med numera dr phil. Carl Herman Tillhagen, kunde någon definitiv klarhet härutinnan inte vinnas. Med småländsk slughet insåg Daniel Ljungkvist att han kunde .göra pengar på tillverkning av pinnstolar till avsalu och igångsatte en seniemässig framställning under ganska primitiva förhållanden. Den enda maskin han begagnade var trampsv.arven, oumbärlig för att forma pinnarna. Men även om driften var helt beroende av den mänskliga kraften, kan Ljungkvists :blygsamma verksamhet ·sägas vara begynnelsen till en industri såtillvida som anbetet faktiskt var inriktat på masstillverkning av en enda artikel. Initiativet lockade till efterföljd. Johan Wilhelm Tihunander, bördig från Storeskog i Vrigstad, Frans Ståhl och Otto Karlsson-Kraft igångsatte alldeles i början av 1860-talet samma verksamhet som Ljungkvist bedrev eller bedrivit och därmed var grunden lagd till Sveriges äldsta pinnstolsfabrik, nämligen den 1863 grundade fabriken i Hagafors. Sedan Thunander snart nog förvärvat ett mindre jordområde med tillhörande vattenfall från Horshaga .gård invid Harkeryd, över.gick p'innstolstillverkning undan för undan till rent maskinell dr>ift. v;attenkraften utny.ttjades i första hand till att driva svarven, varigenom mycken mänsklig energiutveckling kunde sparas och produktionen också ökas. Senare tillkom den s.k. nickesågen och dess ersättare bandsågen, tack vare vilken den tidigare omständiga kringsågningen av schablonsätesämnena blev ett enkelt arbetsmoment, vi<lare boHmaskinen med ställbart bord och spindel samt fog-

6. Svensk gungstol av s.k. bostontyp. Svartmålad och med guldornament. Från 1880-1890-talen. Kulturen, Lund.

hyveln. Dessa första maskiner var av trä och i regel tillverkade vid den egna fabriken . Ar 1870 tillkom Nässjö stolfabrik, den näst äldsta på småländska höglandet, om man med detta årtal avser den

hantverksmässiga pinnstols- och gungstolstillverkning, som den unge bondsonen Per Johan Anders"Son från Hylletofta socken då började i Kvarngården, ej långt från Långserums by i Sv,enarum. Gårdsnarnnet anger att där fanns tillgång till vattenkraft. Egendomligt nog synes Andersson ej ha brytt sig om att utnyttja kvarnfallet utan föredragit att själv eller med hjälp av hustrun trampa svarven under hela den tid av sex år, som verkstaden bestod på denna plats. Några arföetare sägs !han ej ha haft men begagnade sig av det bistånd traktens bönder kunde ge honom genom att leverera pinnämnen för vidare bearbetning i svarv. Stolarna såldes färdiga för sammansättning till snickar.e och målare i Jönköping. Transporten till staden ombesörjdes vanligtvis av norrgårdsbonden i Långserum. Priset var på den tiden 1870-talets förra hälft - för ett dussin stolar 15 riksdaler. Ingen uppgift föreligger på produktionens storlek, men då man vet, att de av Andersson upplärda bönderna Johannes och Anders Eckerström i Långserum gjorde omkring tio dussin stolar under några månader vintertid, bör detta ge en uppfattning om vad ett oavbrutet arbete under ett år kan ha gett till resultat. Utgår man ifrån att Andersson med sin större rutin kunde färdigställa åtminstone lika mycket som de två bröderna tillhopa, låt oss säga fem dussin per månad, vilket sannolikt är för lågt räknat, bör årsproduktionen rimligtvis ha varit minst 700 stolar. Per Johan Andersson .flyttade 1876 sin verkstad till gården Jonsbo i Malmbäck och myckiet snart därefter började verkstadsa11betet att snabbt industrialiseras samt arbetare gesäller som de alltjämt kallades - anställas. Fortfarande var det dock småbrukarna i trakten som lämnade de fyrkantiga eller åttkantiga halvfabrikaten och fick betalning i »1gångar» dvs. 168 pinnar per »gång». Då 14 pinnar åtgick

7. Salsinteriör från Sunne prästgård i Värmland 1852 . Akvarell av John Rosendahl. I privatägo. 8. Från publicisten Johan Hellbergs hem i Stockholm 1856. Oljemålning av Johan Zacharias Blackstadius. Nordiska museet.

till varje pinnstol, 7 till ryggen, 4 till benen samt 3 till dessas förstärkning, räckte en »gång» till ett dussin stolar. De färdiga pinnstolarna kördes med hästskjuts till Jönköping över Forserum och Tenhult, och till en början gick en fora i V< eckan, senare två sedan arbetsstyrkan uppgått till 7 a 8 man. Leveranserna gick i viss utsträckning även till Stockholm sjövägen. Den gamle sågaren Johan Sand i Nässjö, vilken var född 1857 oah ännu 1941 i livd, har berättat om hur Andersson och han körde in till Jönköping med två dussin »vJta» och två dussin »bruna» stolar, dvs. stolar utan och med ytbehandling, för ilastning på ångaren Örnen. Slutligen förlades fabriken 1882 till Nässjö, då en av vårt lands största järnvägsknutpunkter. Den fortsatta driften vid stolfabrikerna i Nässjö och Hagafors skall ej här beröras, då en redogörelse härför skulle falla utanför denna uppsats ram. Ytterligare pinnstolsfabriker, den ena efter den andra, växte upp i dessa bygder på 1870- och 1880-talen. Flera av dessa har efter senare omläggning av driften tiU allmän möbelindustri blivit storföretag i våra dagar. Ar 1880 hade emellertid pinnstolstillverkningen i Småland koncentrerats till i huvudsak fyra större fabrikler inom Malmibäck, Svenarum och Sandsjö samt till några få snickeriverkstäder i Jönköpings stad. Just detta år låg Hagafors stolfabrik i spetsen med 18 arbetare, 1 klyvsåg, 1 handsåg, 3 pinnsvarvar, 1 fogmaskin och 1 borrmaskin. Senare tilllwm fabrik·e r av detta slag i Tranås, Vetlanda och Värnamo. Framgången drev följaktligt fram utländsk konkurrens. I början av 1900-talet ,grundades liknande företag i Norge ooh Danmark, de norska fabriklerna i Moss, Holmestrand och Malde samt den danska i Vejle. Konkurrensen säges lha varit besvärande bl.a. till följd av att utbildad svensk arbetskraft lockades över genom högre löner. Den svenska pinnstolen i sin ursprungliga amerikanska version upphörde att vara tillverkningsobj.ekt i stort sett omkr.ing 1890. Importen av de då så populära wienerstolarna av böjträ, lansera.de av Michael Thonet (se vidare uppsatsen »Wienerstolen» i denna årsbok 1), gjorde det nöd-

g. »Amerikansk» gungstol från omkring

1900.

Kulturen, Lund.

10.

Modern pinnstol från

1967. Betsad i rött eller grönt. I slöjdaffär i

Stockholm.

vändigt för de inhemska pinnstolsfabrikerna att förnya sin produktion om de över huvudtaget skulle ha utsikt att överleva. Så föddes vid Nässjö stolfabrik 1888 års modell, känd under beteckningen fanersitsstol eHer ramstol, en försäljningsframgång av imponerande mått icke minst sedan fabriken i början av 1890-talet knutit förbindelse med firman John J. Boyd i London. Ungefär samtidigt begränsades införseln genom att en tullsats på en krona sattes på varje importstol av motsvarande slag. Exporten till England och dess kolonier av den moderniserade pinnstolen pågick i väldig omfattning till 1939, då andra världskriget och den följande avspärrningen lade hinder i vägen. Stolarna sändes till den engelske generalagenten »halvt sammansatta», dvs. ben och kryss packades för sig i lådor om fem dussin i vardera samt säte och rygg i monterat skick om 1 dussin. De ex-

porterades under namnet Lbex Chairs och var försedda med John J. Boyds firmamärke. I princip skHde sig väl fanersitsstolen ej från den gamla pinnstolen. Men det massiva sdha:blonsätet ersattes med en i ett runt eller fyrkantigt ramstycke insatt fanerskiva med ett antal symmetriskt borrade hål och pinnarna hade fått en betyidligt mera accentuerad svarvningsprofil. Den fick en oanad livslängd som typ betraktad och många torde ännu ha minne av den från kafe- och samlingslokaler. Fanersitsarna köptes tiU en början från återförsäljare i Tyskland men senare direkt från tillverkarna i det ryska Riga. Så småningom upptog .e n av verkmästarna vid Nässjö stolfabrik som egen rörelse tillverkning av detta slags sitsar, ett företag som dock efter en tid över.gick i pinnstolsfabrikens ägo. Vår tid har sett hur den småländska pinnstolen, som kontinuerligt varit i produktion, ibörjat en gradvis återgång till ursprungsmodellen för att eft.er 1965 åter träda fram i sin gamla gestalt som ett slagkraftigt försäljningsobjekt under intryck av det stegrade intresset hos allmänheten - i synnerhet unga människor - för det nätt och jämt antika. Men med ett förbehåll; färgen, som i äldre tid var av underordnad betydelse, har blivit en väsentHghet. Inledningsvis har omnämnts den amerikanska gungstolen i dess egenskap av nära släkting till pinnstolen. Det finns anledning att ytterligare dröja vid den. Den s.k. bostongungstolens första uppträdande i vårt land och var detta skedde är ej så klart som ~fråga om pinnstolen. Av allt att döma är dock tidpunkten den samma eller möjligen något tidigare. Den synes ha uppträtt som en modeföreteelse först i de mera hurgna hemmen. Hos bönder och arbetstagare har den kommit i bruk tidigast på 1870-talet och 'bar då karaktär av finmmsmöbel. Bland de äldsta beläggen på förekomsten av :bostongungstolen här i landet kan nämnas en i privatägo befintlig akvarell från 1852 av John Rosendahl, återgivande ett rum i Sunne prästgård i Värmland. Armlänens svarvade pinnar är likväl på detta exemplar flera än 71

som sedan normalt brukar förekomma. Ett annat tidigt exempel får man från två interiörbilder av Johan Zacharias Blackstadius, daterade 1856 och tillhörande Nordiska museet. De återger .ett rum i publicisten Johan Hellbergs hem i Stockholm. Vidare påträffar man gungstolar av denna typ i den möblerade modellen av huvudbyggnaden på Remningstorps herrgård i Västergötland, bevarad i Nordiska museet. Den är utförd 1865, vilket årtal alltså kan betraktas som bakre tidsgräns, medan by.ggnaden i verkligheten inreddes i början av 1850-talet. Det torde ej vara oriktigt, att betrakta gungstolarna från 1850-talet som svenska hantverksprodukter, även om kännedomen om den tidigaste tillverkningen är bristfällig. Säkra uppgifter om mer eller mindre seriemässig framställning föreligger först från 1860-talet. Genom en av Nordiska mus·eet för snart trettio år sedan gjor.d enkät engående gungstolens .uppträdande och utbredning har många värdefulla upplysningar !härom vunnits. Vittnesbörden ger bl.a. vid handen, att det huvudsakligen var i Småland, södra Östergötland och Västergötland som gungstolar gjordes för avsalu på 1860- ooh 1870-talen. Även på platser längre norr ut har sådan tillverkning förekommit, exempelvis i Östervåla med marknad främst i Uppland samt i ·e n eller annan ort omkring Siljan. En sagesman, möbelsnickaren C. Melinder, född 1861 !i Sund, Ydre härad i Östergötland, berättade sålunda, att hans far, då sonen var omkring tio år gammal, gjorde gungstolar, som han sålde till de rikare :bönderna. Han påminde sig också, att den mest bekante gungstolstillverkaren i trakten på den tiden var snickaren C. J. Hägg i Eksjö. Hans stolar var aldrig målade utan polerade; det var först på 1880-talet som köparna ville ha dem svartlackerade med guldornament. Som förut nämnts tillverkade Per Johan Andersson i Svenarum och Malmbäck, Nässjö stolfabriks grundare, även gungstolar på 1870-talet. Sedan fabriksmässig produktion börjat komma igång i Småland uppträdde fabrikö·r•e rna eller deras ombud med ett lager vid de stora marknaderna i södra Sverige. En sagesman från Kalfsvik i 72

11. Modern stol av windsortyp från 1967. Betsad i rött eller grönt. I slöjdaffär i Stockholm.

Kinnevalds härad kom ihåg, att man kunde köpa gungstolar på Sigfridsmässan i Växjö. Ett annat centrum för gungstolstillverkning var Gastorps by d Lindome socken söder om Göteborg, där för övrigt alltsedan 1700-talet möbelsnickefii varit en viktig binäring för byamännen. Vill man vidga begreppet pinnstol till att omfatta alla stolar som konstruerats med enbart svarvade pinnar växer sortimentet i det oändliga - även i tid och rum. De egyptiska gravfynden uppvisar exempel på stolar som fullt svarar mot begreppet och följaktligen har svarven varit känd i Nildalen redan vid en tidpunkt, då här hemma rådde stenålder. I det gamla Kina gjorde man pinnstolar av bambu, som naturen själv svarvat. Vid 1700-talets mitt introduce6 - 721-6070 . Årsbok 1968

rades i England denna kinesiska bambustol som en följd av det stegrade intresset för Kina och man imiterade bambu genom svarvning och målning. Den berömde engelske skådespelaren David Garrick lät delvis förse sitt lanthus med dylika imiterade bambustolar. Modellen nådde också Sverige före 1700-talets slut och är belagd genom åtskilliga bevarade stolar av Stockholms stolmakare under den gustavianska tiden. Dessa stolar synes ha blivit uppskattade framför allt som lanthusmöbler. Sena avläggare är de här i färg återgivna lätta stolarna med rottingflätad sits, vilkas hemort torde vara andra kejsardömets Paris (färgbild VII och omslaget). På 1890-talet lär de ha stått i en modehandel i Lund. - Medeltidens romanska stol är en regelrätt pinnstol. Som en sådan kan också betecknas den i medelhavsländerna sedan gammalt förekommande stolen med bastflätad sits, som stått modell för en i Sverige under senare delen av 1700-talet mycket vanlig stolstyp, avsedd för enklare miljöer.

BENGT BENGTSSON

En skånsk praktbägare

Kulturens samling av svenska silverbägare representerar på ett utmärkt sätt utvecklingen av detta för vårt land viktiga och karakteristiska dryckeskärl. Upptakten ges av Hans Olofssons berömda bägare från 1554, avbildad i vår årsbok 1966 på färgbild I. Och sedan är utvecklingen över 1600och 1700-talen väl belagd, och tack vare ett nyförvärv under hösten 1967 vågar man säga att den enda luckan i serien blivit fylld. Kulturen har nämligen saknat ett verkligt fullgott exemplar av den ståtliga karolinska bägaren och när nu möjlighet gavs att förvärva en sådan bägare, därtill gjord i Skåne, kunde vi med stor tillfredsställelse stryka en post på önskelistan. Bägaren är stor, dess höjd är 13 cm och vidden upptill 11 cm. Den saknar egentlig fot, men längs bottnen är lödd en fotring, vars uppgift är att skydda det i bottnen infällda myntet. Denna sed var inte ovanlig under karolinsk tid och man finner ofta ett mynt eller hellre en medalj som prydnad på dryckeskannornas lock. Bägaren försågs mången gång med mynt, infällda i livet, mera sällsynt är den här aktuella placeringen. Myntet är en thaler, präglad för biskopen Ernst August av Braunschweig-Liineburg (1662-1698) och har präglats före 1692. Som sagt : bägaren är av skånsk härstamning och tillverkad 1699, antingen av Jöns Henningsson i Lund eller Hans Jönsson i Hälsingborg. Även om man lutar åt det senare alternativet, då stadsstämpeln mera påminner om Hälsing75

I. Bägare av silver, tillverkad 1699 av antingen Hans Jönsson i Hälsingborg eller Jöns Henningsson i Lund. Höjd 13 cm.

Bägarens stämplar: stadsstämpel, årsbokstav k = 1699 samt mästarstämpel.

borgs hittills kända stämplar, kan ingen säkerhet nås, förrän man påträffat nya exempel på den här ganska otydliga mästarstämpeln HJ eller JH (i monogram). Emellertid gläder vi oss åt att med denna bägare ha ytterligare höjt den även förut aktningsvärda kvaliten hos Kulturens samling av svenskt silver.

Kaffekanna av silver, utförd 1787 av guldsmeden Simson Ryberg i Stockholm. Höjd 13 cm.

BENGT BENGTSSON

Den lilla kaffekannan

Ett av Kulturens vackraste nyförvärv är en gustaviansk kaffekanna, utförd av Stockholmsguldsmeden Simson Ryberg 1787. Den är sparsamt dekorerad; endast ·en pärlstav förekommer vid fotpartiet o ch övergången mellan lock och liv s amt giv·etvis lockets krönande blomma, vilken tj änar som handtag. Ett särdrag hos kannan är, att den saknar de hos liknande kannor vanliga tre fötterna i form av blad eller lejontassar. Dess höjd är endast 13 cm, vilket skiljer den från de flesta andra kannor från samma tid, där höjden brukar ligga över 20 cm. Den har alltså sannolikt varit en »enmanskanna», en typ som är mycket sällsynt. Carl Hernmark har i Svenskt silversmide, del III, sökt förklara den cytlindriska kannans uppkomst; den är ju något alldeles nytt, sedd mot bakgrunden av rokokons bukiga kannor. Han finner, att det är en svensk specialitet, som möjligen inspirerats av tidiga kaffekannor av porslin, främst från Meissen. De äldsta cylindriska silverkannorna saknade fötter - liksom vår !kanna - vilket kan bekräfta teorin om påverkan från porslinet, vars förmåga till värmeisolering tillät, att de ställdes direkt på bordet. Simson Ryberg har i sin kanna alltså bibehållit ett ålderdomligt drag. Att detta är till fördel för kannans skönhet framgår av vår bild. Simson Ryberg (mästare 1771-1807) tillhörde eliten av Stockholms guldsmeder under 1700-talets tre sista decennier och han tycks ha viari•t mycket produktiv. Han var son till guldsmeden Johan Bengtsson Ryiberg i Uddevalla (17201757) och inskrevs 1758 i läran hos modern, som efter makens död tilläts driva verkstaden ett par år. Gesäll blev

han 1764 och år 1771 kunde han för Stockhohnsämbetet framvisa sitt mästerstycke, ·en kaffekanna. Om denna är identisk med en kanna från samma år på Löf stads slott, är ovisst, men den vittnar i varje fall om en god mästare, som väl behärskar rokokostilens krav. Kannan är inte olik Kristianstadsmästaren Caleb Olof Engelholms kanna från 1766, beskriven i denna årsbok 1966; den visar samma typ av blomsterciselering på ett i övrigt slätt liv. Ryberg fick sin verkstad samma år som han blev mästare genom att gifta sig med sin avlidne kollega Hans Lundgrens änka, Anna Maria Gillberg. Simson Ryberg följde som alla sina yrkesbröder med sin tid och lämnade omkring 1780 den då urmodiga rokokostilen. I Kulturens nyförvärv visar han sig vara en god företrädare för den nya gustavianska andan.

JAN GERBER

Möbler av papier mäche

På Världsutställningen i London 1851, som ägde rum i det för ändamålet uppbyggda Kristallpalatset, fanns en mycket uppmärksammad avdelning med föremål av papier mäche. Besökarnas intresse fångades av ett enormt bord, som vilade på en delfin, på bordets skiva stod en mängd djur och smärre prydnadsföremål, allt av papier mäche. Till skillnad från det mesta på denna utställning, som glorifierade maskinens seger över hantverket, var det inte fråga om någon direkt nyhet som här presenterades. Metoden att framställa ett formbart och varaktigt material av papper var i England redan då känd sedan hundra år. Det ursprungliga förfaringssäUet bestod i att lösa upp poröst papper och linnelump till en tjock massa. Denna blandades till önskad konsistens med finsiktad sand, kalk och lim. Massan pressades i en form, som strukits med olja för att hindra massan från att fastna. Formarna var gjorda av hårt träslag, som t.ex. buxbom. Härefter ställdes det färdigformade föremålet att torka för att därefter målas och dekoreras. Tack var.e blandningen med kalk och sand blev materialet my.c ket hårt men var samtidigt skört varför det användes endast till mindre prydnadsföremål. 1772 fick Henry Clay i Birmingham patent på en ny metod att framställa papier mädhe. Nyheten betydde en stor förbättring av hållbarheten. Istället för att lösa upp papperet användes hela blad eller ark av poröst papper som genomblöttes i en blandning av m jöl och lim. De preparerade pappersarken lades sedan i en metallform ett efter 81

ett. Mellan varje papperslager ställdes formen i en ugn med ca 40 ° värme för att torka och så fortsatte man tills önskad tjocklek hade uppnåtts. En bricka fordrade omkring tio lager. När föremålet fått önskad form och tjocklek, drogs det över med ett lager tjock fernissa blandad med kimrök och sattes åter att torka, varefter alla ojämnheter slipades bort med största noggrannhet. Sedan återstod dekoratörens arbete, han målade motivet i guld och färger 'o ch lade på flera lager av fin, klar fernissa och så var det klart för en sista torkning i ugn för att härda ytan. Ville man ytterligare höja glansen kunde man finpolera ytan på ett flertal olika sätt. Papier mäche-föremål framställda enligt denna metod överträffar andra genom sin hårda, fukt- och värmetåliga kvalitet och inte minst genom sitt utseende. 1836 vanns ett nytt patent på papier mäche-framställning w Richard Brindley, också han från Birmingham, en stad som tillsammans med Wolverhampton under 1800-talet var av central betydelse för papier mäche-industrin i England. Brindley använde for sin metod billigaste lump, som i likhet med övriga metoder blandades med framförallt lim. Massan pressades under mycket starkt tryck till stora skivor eller plankor. Dessa kunde sedan behandlas precis som trä, materialet var hårt och fullständigt homogent. Användningsområdet var härigenom obegränsat och det användes alltifrån pianon till kragknaippsaskar. Från år 1847 kunde man på maskinell väg, genom att ånga massan, direkt pressa den modell man önskade i en form. Möbler av papier mäche tillverkades inte bara i England, i såväl Amerika som Frankrike fanns tämligen omfattande produktion under 1800-talet. De för.emål som finns i svensk ägo, privat eller på museer, är så gott som utslutande från 1800-talets mitt eller senare hälft och från denna period är också Kulturens fällbord och stereoskop av papier mäche, färgbild IV resp. V. Bordet är till sin typ en av tidens vanligaste, helt naturligt med tanke på att materialet var idealiskt för bordets lilla format och lätta konstruktion. Dessa små fällbord hade sin

givna plats ii damernas boudoirer, antingen det nu var drottning Victorias England eller kejsar Napoleon III :s Frankrike. På Kulturens .bord är skivan 'Och fotplattan pressad i form, medan benet är svarvat och fötterna skurna i trä. Bordets svarta grundfärg är den som är ojämförligt vanligast, vilket också gäller den målade dekoreringen med blommor i naturalistiska färger, blandat med bårder i guld. ökad dekorativ verkan kunde uppnås genom att använda utskurna och slipade bitar av snäckskal, som hade kraftiga färgskiiftningar. På bordet består den ovala ram som omger buketten av små sil!äckskalsbitar 'Och i själva buketten finns ett par större bitar, som genom sin lyster skall ge extra liv åt 'blommorna. Till följd av det amatörmässiga utförandet uteblir det åsyftade intrycket och snäckskalsbitarna verkar mycket omotiverat utplacerade. Tekniken kallas ofta pärlemorinläggning, men det är varken fråga om pärlemor eller inläggning. De snäckskal som användes har mycket starkare lyster och färgskif tningar än pärlemor och kommer oftast från olika ostronsorter och havssnliglar. De skurna och slipade skalbitarna lades inte in i den färdigbehandlade papier mache-ytan, i stället lade man det önskade mönstret i den ännu mjuka massan och när man lagt ut hela motivet tryckte man ner 'bitarna eller mönstret och finputsade genom att fylla på med papier mäche och fernissa tills man kom i nivå med snäckskalen; ett förfaringssätt som naturligtvis är betydligt enklare än inläggning i den gängse meningen. Metoden användes mest av den stora firman Jennens & Bettridge i Birmingham, som hade patent på den sedan 1825. Att avgöra huruvida bordet tillverkats i England eller Fran:kriike är mycket osäkert, varken bordets form eller dekorering pekar i någon bestämd riktning, typen har varit lika vanlig i båda länderna. Stereoskopet är, jämfört med fäHbordet, av betydligt högre kvalitet. Utan tv;ekan är det en originell möbel och utgör ett gott prov på 1800-talets fantasi. Fötter, fotplatta och ben är mycket snarlika bordets, men med den skillnaden att allt på stereoskopet är ut.fört i papier mäche; för

Stereoskop av p apier mäche. Främst tittglugg, till höger den öppna luckan där bilderna skjuts in och överst ljusregleringsluckan .

att ge stadga går ett järnrör från fotplattan till stereoskopkulan. I röret löper en järnstång så att kulan kan höjas och sänkas. Stereoskopet är så konstruerat att det kan användas av två åskådare samtidigt oberoende av varandra. De två tittgluggarna är placerade mitt emot varandra och för att få skärpa kan man med en skruv minska eller öka »bälgens» längd. I kulans centrum löper två spår för bildkassetterna, vilka man når genom två sexkantiga luckor på var sida. Spåren är skilda åt genom en mellanvägg, som kan avlägsnas då man visar transparenta bilder. För att reglera ljuset sitter två halvmånf ormade luckor ovanför tittgluggarna. Dekoreringen är av hög klass. På ljusregleringsluckorna är två landskapsbilder, som domineras av ett stort slott resp. en slottsruin. Motiven är målade i färger utom några av slottsväggarna, dessa är nämligen utförda i !10safärgade snäckskal, som ger en illusion av att den nedgående solens strålar lyser på väggarna. Om man betraktar motiven från en annan vinkel skiftar snäckskalsväggarna i en grön färg och man får då intryok av att slottet badar i ett kallt månljus. Denna typ av landskapsbilder med slott eller kyrkor, skickligt utförda av snäckskal, var en specialitet för England, särskilt av de ovannämnda Jennens and Bettridge och utnyttjades flitigt på dyrbarare .föremål och vi kan alltså konstatera att stereoskopet är av engelskt ursprung. För övrigt är hela möbeln myck.et rikt dekorerad i guld omväxlande med små medaljonger, som är fyllda med mycket små bitar av kraftigt iriserande snäckskal. På samma vis är toppkrönet helt översållat med små snäckskalsbitar, som glimmar i alla färger och betonar möbelns lyxkaraktär. Kulturens papier mäche-möbler är dekorerade med snäckskal ·o ch målning med färger ·och guld, men ett flertal andra sätt att smycka ytan fanns att välja på. Några av de vanligaste bör nämnas. För enklare, massproducerade varor var dekalkomani en förträfflig metod. Det är helt enkelt öve11föringsbilder, som genom att fuktas befrias från sitt skyddspapper och samtidigt fäster på underlaget; tillvägagången är än i våra dagar densamma. För att skydda den överförda bilden, som na-

turligtvis är mycket ömtåli.gare än en målad, fick föremålet som slutbelhandling några lager fernissa. Vidare förelmm infattning av små reliefer eller gemer, målning med färger blandade med metallstoff, marmorering som täckande grundfärg i stället för den vanliga svarta. Den svartmålade och fernissade papier mäche-ytans likhet med orientaliska lackarbeten är stor och särskilt på engelska föremål finner man ofta en dekor som är direkt kopierad från kinesiska eller japanska lackmålningar. Ett mycket omtyckt motiv i denna genre var det s.k. willow pattern, mönstret med tårpilen. Papier mäche var de många möjligheternas material, vilket visade sig inte minst då maskinell massindustri segrade över manuellt hantverk men vid seklets slut hade materialet spelat ut sin roll. Helt utan betydelse för eftervärlden har det dock inte varit, ty Richard Brindley's metod att producera plank och skivor i papier mäche kan med viss rätt anses vara början på vägen fram till våra dagars träfiberplattor, om än användningsområdet är ett annat.

JAN GERBER

Imperialsäng

Till färgbild VIII Under I 800-talets första årtionden kan man i Sverige urskilja två olika riktningar inom möbelkonsten. Den ena är en direkt utveckling av den svenska gustavianska stilen, medan den andra är den franska empirstilen, som framförallt genom Karl XIV Johan på mycket kort tid introducerades i vårt land. I sin franska form präglas empiren av martialisk pompa och prakt, en passande ram kring N apoleon, de romerska kejsarnas arvtagare. Det var främst den romerska kejsartidens miljö man försökte framkalla, men efter Napoleons fälttåg i Egypten, dit han medförde arkeologer och konstnärer, utökades den romerska arsenalen med en mängd egyptiska detaljer. Arkeologernas fynd ritades noggrant av och ornament och former imiterades av tidens möbelsnickare med en perfekt precision. I kravet på denna klassiska korrekthet låg stilens svaghet, den hänsyn som tidigare epokers hantverkare tagit till material, kvalitet och framförallt funktion lämnades åt sidan. De ledande inom Stockholms politiska och kulturella liv fick snabbt stifta bekantskap med den nya inredningsstilen. Redan under sina första år i Sverige beställde tronföljaren Karl Johan stora sändningar från Frankrike av möbler, bronser, porslin och tyger. Men konungens våning i Stockholms slott och lustslotten Rosersberg och Rosendal inredda i överrik fransk empir kom att bli tämligen ensamma i sitt slag. Empiren förändrades nämligen rätt snart under inflytande av den sengustavianska stilen, till en nationell, efter svenska förhållanden anpassad form, Karl Johanstilen. Sängen på färgbild VIII är ett tidigt prov på denna stil.

Då, under 1800-talets första årtionden, dominerade ännu de ljust målade möblerna med lätta former. Sängen har samma grundform som en gustaviansk säng av samma typ; den är utdragbar och står på tre par svarvade kannelerade ben. Huvudgaveln med sitt krön är högre än fotgaveln. Färgen är vit med bronserade ornament. Till sängen hör en liten profilerad ram för att fästa förhängena. Studerar vi ornamenten finner vi dock att en äggstav, som löper överst på gavlarna är det enda som kunnat återfinnas på en möbel från en tidigare epok. Resten är rena empirornament; friserna under äggstaven på gavlarna av omväxlande palmetter och stiliserade rosor, halverade palmetter på nedre gavelhörnen, stjärnan och det egendomliga mittornamentet, där en vallmofrökapsel växer upp ur en palmett. Det segmentformade krönet på huvudgaveln är en av empirens mest utnyttjade former. I fältet är ett altare med en trefot placerad omgiven av adoranter, två lejon med ridande putti. Egyptiska inslag saknas inte heller, de svarvade benen är formade som egyptiska lotuskolonner med bladhölster och ytterst på gavlarna sitter sfinxhuvuden, som bär upp palmett- och äggstavsfriserna. Alla dessa plastiska ornament är utförda i pastellage och bronserade, medan sängen i övrigt är målad hårt vit. Tyvärr saknas den ursprungliga textila utsmyckningen, men på andra bevarade likadana sängar sitter ofta tryckt bomullstyg i kraftiga färger med tydligt ritade mönster. Ett förvånansvärt stort antal sängar av precis samma typ som Kulturens, med obetydliga eller obefintliga variationer i ornamentiken finns bevarade i svenska hem. Kanske har det funnits en stor verkstadsfirma i Stockholm som tillverkat dem eller har kanske pastellageformer sålts till snickare ute i landet; det sistnämnda är väl det troligaste. Sängar av denna typ kallas ofta imperialsäng, vilket emellertid inte innebär, att typen uppkommit under empiren. Termen »imperial» användes redan på 1600-talet för att beteckna stort format, t.ex. i papperstillverkningen, där imperialfolio är namnet på ett av de största arkformaten. 88

NILS NILSSON

Wienerstolen

Wienerstol och wienermöbler - det leder tankarna till wienerkaf e och wienerkapell, wienertårta och wienerbröd, kort sagt till sekelskiftets kaf eliv oCh kanske ·också till storstadslivet i Wien under kejsartidens slutepok. Om inte annat så förknippar man wienermöbler med konditori- och restauranglokaler och med tiden omkring 1900. Man har väl också i allmänhet klart för sig att dessa wienermöbler är utpräglade industriprodukter och den tekniskt sinnade lägger genast märke till att deras särart ligger i den speciella uppbyggnaden av varmböjd rundstav. Om man till detta fogar iakttagelsen att wienerstolar varit aktuella under hela 1900-talet för att i de yttersta av dessa dagar uppleva en sannskyldig renässans och att gamla fotografier ·o ch notiser i litteraturen visar att wienermöbler fanns långt före sekelskiftet, står det klart att det !här gäller en möbeltyp som förmått överleva de våldsammaste omkastningar i fråga om tidsstil och smak. Det betyder naturligtvis inte att själva modellerna fC.rblivit desamma hela tiden. Med undantag for några få modeller som alltsedan den första produktionen haft en bestående efterfrågan, t.ex. den s.k. nr 14 (bild l), kan man även bland wienermöblerna iakttaga inredningstilarnas växlingar under de mer än 100 år som möbeltypen existerat. Vad är det då som gör att wienerstolen som typ betraktad blivit en tidlös möbel? Vi kan här begränsa oss till stolen som varit den viktigaste wienermöbeln. Först och främst är det en billig möbel. Redan när typen var färdig och ut7 - 721-6070. Arsbok 1968

bildad, var tillverkningen upplagd som industriell massproduktion som utnyttjade ett billigt trävirke, rödbok. Transporter ooh distribution kunde göras billiga eftersom möblerna levererades i delar som återförsäljarna monterade. Till det ekonomiskt fördelaktiga bidrager också den stora hållbarheten som särskilt framträder i förhållande till den spensliga konstruktionen och den låga vikten. Lätthet och elegans är ett genomgående drag hos samtliga modeller av wienermö'bler oavsett vilken speciell möbelstil de i övrigt kan hänföras till och dessa egenskaper måste i första hand betraktas som betingade av konstruktionen. Och just konstruktionens möjligheter och begränsningar ställde alltid villkor för anpassningen till de rådande möbelstilarna som därför aldrig helt har kommit att prägla wienermöblerna. Dessa möbler har därför heller aldrig blivit så ohjälpligt omoderna när nya stiltendenser gjort sig gällande. Kort sagt - stilen har alltid i dessa produkter fått underordna sig material och konstruktion. Ett särskilt intresse erbjuder wienermöblerna i förhållande till den stil, som vi brukar kalla Jugend. Den estetik som bar fram jugendstilen vände sig till en början mot industrien i alla dess yttringar och s·o m utpräglad industriprodukt måste wienermöblerna ha betraktats som förkastliga produkter ur jugendmässig synvinkel. Men massfabrikationen var en förutsättning för möblernas prisbillighet och vad priset beträffar hade dessa möbler alla förutsättningar att tilltala de sociala grupper som teoretikerna drömde om att hjälpa. Och man kommer inte ifrån att teoretikernas krav på goda material och konstruktioner i hög grad uppfylldes av wienermöblerna och deras av tillverkningstekniken betingade former har inte så litet av den vegetativa ·s pänst som är så typisk för jugendstilen. Flera författare har också mycket riktigt tidigare påtalat det märkliga faktum att idealet r. Wienerstol av den typ som började tillverkas vid 1850-talets slut. Sitsen av perforerad plywood är påsatt som ersättning när den ursprungliga rottingflätningen gått sönder. Märkt med pappersetikett i sargen: THONET WIEN och med brännstämpel: THONET. Kulturen.

2. Wienerstol, en av Thonets tidigare typer. Märkt med pappersetikett i sargen: THONET WIEN och med färgstämpel: THONET. Kulturen.

3. Gungstol av basad rundstav. Sannolikt av österrikisk tillverkning. Sits och rygg har tidigare varit rottingflätade. Privat ägo. Foto Marie v. Wachenfeldt.

för en god inredningsprodukt enligt jugendt:pokens teoretiker i verkligheten uppfylldes av wienermöblerna. Om man söker ett sammanfattande svar på den nyss formulerade frågan om vad som gjort wienerstolen till en tidlös möbeltyp, måste svaret bli: dess konstruktion. Alla de egenskaper som mer eller mindre direkt betingat typens olika fördelar kan ledas tillbaka på detta. l(.onstruktionen är således av speciellt intresse i sammanhanget. Inledningsvis nämndes att wienermöblerna är byggda av basad rundstav och det har också framgått att tillverkning.en försiggår rent industrimässigt. När och hur uppstod då denna industri och varifrån har själva tekniken sitt ursprung? De båda frågorna hänger nära samman och leder till mannen bakom verket, Michael Thonet, som efter ett helt livs arbete omkring 1860 kommit fram till den kon-

struktion och den produktionsteknik som skapade begreppet wienermöbler och den första storindustrin inom möbelbranschen. Michael 'Dhonet var född 1796 i Boppard vid Rhen. Han fick sin utbildning som byggnads- och möbelsnickare och etablerade sig 1819 som egen företagare i födelsestaden. Hans tidigare verksamhet som snickaremästare vet man inte så mycket om men från tiden omkring 1830 är känt att han experimenterade med tillverkning av möbeldelar i ett slags lamineringsteknik. Den förhärskande möbelstilen vid denna tid var senempiren som i sin tyska utformning brukar kallas biedermeier, och det var speciellt en typ av svängda ryggstycken och -slåar till en av stilens stolsvarianter som Thonet prövade att tillverka i den nämnda tekniken. 93

Utgångspunkten för Thonets experiment var uppenbarligen den teknik som tillämpas vid fanerbeläggning av buktiga ytor. Konstruktionen gick ut på att bygga upp möbeldelarna av många lager faner i stället för att först såga ut ämnen av massivt trä som sedan skulle faneras. Fanerstrimlorna dränktes in med lim och böjdes först var för sig under press i uppvärmda formar. Därefter limmades de ihop till hela ryggslåar ·och överstycken. Efter att sålunda först ha tillämpat sin metod på mindre delar gick Thonet vidare och tillverkade stolar med sidostycken bestående av framben, bakben och sarg i ett sammanhängande helt. Nu övergick han också till att använda tunna ribbor i stället för faner. Ribborna kunde inte mjukas upp ti!llräckligt enbart av limmet och ·de varma formarna utan koktes därför först i limbad. Men i och med att det inte längre var faner utan ribbor som limmades ihop tillkom särskilda problem på .grund av ribbornas krympning vid torkningen. För att undvika alltför stora spänningar i limf ogarna måste därför ribborna först torkas var för sig innan de kunde limmas samman. Torkningen försiggick i torkkammare i två etapper. Under den första satt ribborna kvar i formarna och torkades så pass att de bibehöll sin form . Därefter sattes de i särskilda spännställningar som <lämnade träytorna fria för luftens inverkan under den slutliga torkningen. Först därefter limmades ribborna samman under press i uppvärmt tillstånd. Med denna konstruktion kan man säga att Thonet kommit .fram till sin första verkligt betydelsefulla tillverkningsmetod som visade sig användbar för möbel.framställning i stor skala och som låg till grund for den första utvecklingen till industriell produktion. Det var omkring l 840 som Thonet hade nått fram till denna metod och 1841 fiok han patent i flera europeiska länder. Samma år visade han sina möbler på utställning i Koblenz. Furst Metternich blev intresserad och anmodade Thonet att komma till sitt slott Johannisberg för att demonstrera sina konstruktioner. Metternich gav honom sitt 94

fulla erkännande och skall därvid ha yttrat : »Käre vän, det är mycket bra alltihop. Men i Boppard kommer Ni alltid att förbli en fattig man. Res till Wien! Jag skall anbefalla Er vid hovet. Resan skall inte kosta Er något. Ni kan resa med Kabinettskuriren från Frankfurt till Wien.» Thonet hörsammade rådet och begav sig till Wien där han f iCk beställningar för det kejserliga hovets räkning. Han kom nu ookså att samarbeta med Carl Leisler, som hade inredningen av Palais Lichtenstein om hand och under åren 1843-46 utförde Thonet parkettgolv och möbler för palatsets inredning. Redan 1 842 hade Thonet lämnat Boppard och flyttat med sin familj till Wien där han kom att stanna och blev österrikisk medborgare. Överflyttningen till Wien hade emellertid också en bister ekonomisk grund. 'I1honet hade finansiella svårigheter som ledde till att han förlorade sin ·egendom i Boppard. I Wien startade Michael Thonet på nytt som egen företagare 1849 odh samma år tillverkade han de första serierna av restaurangmöbler, för Cafe Daum i Wien och för ett hotell i Budapest. 1851 deltog Thonet i världsutställningen i London där han fick högsta utmärkelse för sina möbler och 1855 ställde han ut i Paris. 1853 bildades firman »Gebruder Thonet», vilket formellt innebar att Thonet överlät verksamheten till sina fem söner, men i verkligheten kvarstod han själv som den egentlige ledaren. Han planerade också själv den första fabriken, som anlades 1856 i Koritschen i Mähren. Nu lades tillverkningen upp rent industriellt med långtgående arbetsfördelning och omfattande maskinell utrustning som till ·stor del konstruerats av Thonet själv. Av stor betydelse för fabrikationens omläggning till industri var den förenkling av själva grundkonstruktionen som man nu kommit fram till. Den innebar att möbeldelarna som förut byggts upp av flera skikt - i regel 4 till 5 - av relativt tunna ribbor nu gjordes av massivt trä . Tidigare hade Thonet arbetat nästan uteslutande med ädla träslag - nu blev materialet rödbok. Fabrikens lokalisering i Mäihrens bokskogsområden 95

valdes bl.a. just för att ha virket lättåtkomligt. Förutom att boken var ett billigt trä, hade man här ett material som erbjöd många tekniska fördelar. Bok är inte bara hårt och starkt, det har ookså sådan struktur att man förhållandevis lätt kan få ut långa rätvuxna stycken utan kvistar. Men böjningen av de massiva bokstavarna medförde en svårighet, träet ville brista i ytan på böjningarnas yttersida. Thonet löste detta problem på så sätt att utefter den sida av den raka staven som vid böjningen skulle bli konvex lades en plåtremsa som fästes orubbligt vid staven med skruvtvingar. Vid ;b öjningen hindrade plåtremsan träet att sträcka sig utefter den konvexa sidan och i stället trängdes träet ihop utefter den konkava. Böjningen av massiva stavar krävde naturligtvis en effektivare uppmjukning än de tidigare använda tunna ribborna och nu 'basades bokstavarna i ångkammare. De krävde naturligtvis också en ännu effektivare torkning än de tunna ri:bborna. Det är också vid denna· tid som firman börjar tillverka den stolstyp som kanske mer än någon annan svarar mot begreppet wienerstol, den redan förutomnämnda som i firmans kataloger gick under benämningen nr 14 ('bild r). Ingen annan wienermö:bel har gått ut i så många exemplar som den, redan 'Omkring rgro hade den tillverkats i över 50 miljoner exemplar. Just den väldiga produktionen har väl gjort att denna stolstyp blev den mest kända av alla wienerstolar, men den hade väl näppeligen kunnat säljas i sådana massor om den inte i så ovanligt hög grad företrätt wienermöblernas bästa egenskaper. På denna stol består bakben odh ryggstöd av en helböjd stav med ryggslå av en extra insatt !båge, 'Sitsen är cirkelrund liksom stödringen för benen. Ett par stödknä utgör förstärkning mellan rygg och sits. Frambenen är intappade i sitsen, för övrigt är alla delar fästa vid varandra med skruvar. Själva sitsen är spänd med rottingflätning, som för övrigt var det normala på alla wienermöbler åtminstone fram till tiden omkring sekelskiftet. Med en viss generalisering kan man säga att wienerstolen som typ föddes med den här beskrivna stolen vid slutet av

4. Wienerstol av den typ som Gebriider Thonet lancerade 1888. Märkt med pappersetikett i sargen: Gemla Fabrikers AB Diö. Kulturen.

1850-talet då firmans tillverkningar baserades på konstruktioner av massiv rundstav och lades om till rent industriell framställning. De följande decennierna innebar i stort sett en enda fortgående utvidgning av firmans produktion med upprättande av nya fabriker och sågverk i de österrikiska delstaterna och Tyskland och nederlag i samtliga länder på europeiska kontinenten liksom i Förenta Staterna. Omkring 1900 sysselsatte Gebriider Thonet över 6000 arbetare oCh i de olika fabrikerna framställdes c:a 4000 möbeldelar om dagen. Vid Midhael Thonets död 1871 hade firman redan nått mycket långt i denna expansion, men samtidigt började konkurrensen göra sig kännbar. 1869 löpte nämligen Thonets patenter ut och andra firmor började tillverka wienerstolar efter samma principer. Ett sådant konkurrentföretag var Franz 97

Kohn und Söhne i Wien, se bild 6 och 7. Vid sekelskiftet fanns inte mindre än 26 olika .firmor som tillverkade wienermöbler och omkring 1910 hade antalet ökat till det dubbla. Tillsammans sysselsatte dessa företag då 35 ooo man inom 60 fabriker. De allra flesta av dessa .företag hade sin verksamhet inom dåvarande Österrike-Ungern, där det för övrigt fortfarande finns en betydande böjträmöbelindustri. Denna väldiga möbelproduktion hade ju inte sin marknad enbart inom landets gränser utan två tredjedelar därav gick på export över snart sagt hela världen. Genom att möblerna levererades omonterade för hopsättning hos återförsäljarna undvek man dyrbara skrymmande transporter. Även till Sverige importerades wienermö'bler om än inte i någon större skala förrän under 1870-talet. Vid slutet av 1800-talet gjorde .flera .företagare .försök med inhemsk tillverkning. Någon mera betydande produktion blev det knappast av i vårt land förrän då Gemla 1903 började framställa wienermöbler. Gemla Fabrikers AB startade ursprungligen i Stockholm 186! som leksaksfabrik, men flyttade redan efter fem år till Gemla. Leksaker och skolmateriel var alltjämt den huvudsakliga tillverkningen ännu efter fabrikens förläggande till Diö 1884, men efter hand tillkom bland mycket annat också möbler, både av »vanlig» k:onstruktion oclh i korg och böjträ. Inom böj träkonstruktionen förekom f .ö. också hjulfälgar, inte minst till cyklar och senare även tennisrackets. Produktionen av böjträmöbler vid Gemla får närmast betraktas som mer eller mindre direkt avledd från de österrikiska förebilderna, både vad konstruktioner och modeller beträffar. Österrikiska arbetare inkallades och flera av de möbeltyper som tillverkades var närmast direkta kopior av de österrikiska, t.ex. stolarna på bild 4 och 5. Med tiden förlorade wienermöblerna sin betydelse och Gemla lanserade nya egna modeller i böjträ framför allt från och med 1930-talet. Redan i det föregående har vi mött en av de typiska wienermöblerna, den stol som gick under katalognummer 14. 98

5. Wieners tol av den typ som Gebriider Thonet lancerade 1898. Sannolikt tillverkad av G emla Fabrikers AB. Kulturen. 6. Wieners tol med sits och ryggstycke av mönsterpressad plywood. Märkt med pappersetikett i sargen: JACOB & JOSEF KOHN W IEN och med färgstämpel: J & J KOHN. Kulturen .

Just i dess enkelhet som innebär både en estetisk kvalitet och stora praktisk-ekonomiska fördelar kan man söka förklaringen till stolstypens oerhörda framgång under ett halvt sekel. Gebriider Thonet hade flera sådana enkla i viss mån tidlösa modeller, t.ex. den som återfinns på bild 2. Men nu måste man komma ihåg att dessa enkla modeller egentligen endast utgjorde ett litet fåtal i ett stort sortiment där de enkla modellernas grundtyper varieras utstyrda med sirliga slingor av slanka rundstavar i spiral- eller essböjningar. H är kommer 1800-talets stiltendenser till synes, om ock i den starka stilisering som nödvändiggjordes av konstruktionen och materialet. Man kommer inte heller ifrån att den ka-

raktäristiska svängen i stol nr 14:s ryggstöd talar nyrokokons tydliga språk. Det övervägande antalet modeller byggde på samma grundtyp som nr 14, med dess karaktäristiskt svängda rygg. Trots allt hade denna ryggstödskonstruktion vissa olägenheter, dels gav vissa modellvarianter ett inte fullt »ryggvänligt» stöd, dels var de långa sammanhängande bokstav.a rna som de utgjordes av, förhållandevis besvärliga att tillverka. Gebriider Thonet konstruerade därför en ny grundmodell där dessa olägenheter eliminerats. Den 'började tillverkas 1888 och fick katalogbeteckningen nr 56 (bild 4). Ryggstycket utgörs här av två separata stavar som upptill förenas av en svagt bågformad rundstav. Mellan den och sitsen sitter en bygel som man känner igen från en tidigare modell, som här återfinnes på bild 2. Vidare har sitsens ringformade sarg modifierats till en markerad fyr kantighet. Tio år senare kom det ut en ny variant av modellen, bild 5. Nu har ryggstödet blivit ännu bekvämare genom att det runda överstycket ersatts med en vågrätt kantställd bräda med rundning som sluter mjukt till ryggen. I stället för bygeln i mitten har kommit en tvärslå och mellan den och överstycket en trekantig genombruten skiva av kryssfaner som något påminner om ett knippe mjuka stjälkar. Det råder ingen tvekan om att denna till sin form är ett utslag av jugendstilen. Vid denna tid började man också använda kryssfaner eller kanske hellre plywood - till fyllningar i sitsar och ryggbrickor som annars alltid varit rottingflätade. Kryssfanerskivorna var billigare odh starkare än flätningen och kunde lätt bytas ut av vem som helst som kunde hålla i en skruvmejsel. De släta ytorna dekorerades med perforering i mönster eller med pressad plattrelief som ytterligare framhävdes genom avvikande färgvalör, bild 6 och 7. Det har hittills mest varit tal om stolar, och stolar dominerar starkt bland böjträmöbler överhuvudtaget. Under wienermö'belindustrins glansperiod i början av 1900-talet bestod produktionen till ungefär fyra femtedelar av stolar. 100

7. Ryggstycke av mönsterpressad plywood. Detalj av wienerstol med

tillverkarmärken som föregående. Kulturen.

Men det fanns också soffor, pallar, gungstolar, bord, klädhängare, målarstaffli m.m. För varje stolsmodell fanns en motsvarande soffa, i några fall utförd som kanape. Gungstolar var en stor artikel, Gebriider Thonet hade sin första modell i produktion redan 1860. Gungstolarna har en karaktäristisk profil där medarna i en mjuk sväng förgrenas i armstöd och sits och fortsätter upp i ryggsitödet. Modellvariationerna består huvudsakligen i skiftande utformning av spiralerna som bildar stöd och ut.fyllnad mellan sits och medar (bild 3). En helt ny aktualitet fick wienermöblerna i och med funktionalismen. Flera av dess ledande företrädare, bl.a. Le Corbusier, gav böjträmöblerna erkännande genom att använda dem i sina inredningar och wienermöbelfabrikanterna anammade funktionalismens möbelstil som lämpade sig mycket väl för framställning i böjträ. Det är också först med funktionalismen som wienermöblerna får erkännande från inredningsteoretikernas sida. För övrigt tog firman IOI

Thonet också upp tillverkning av stolar och fåtöljer i stålrörskonstruktion efter ritningar av Mies van der Rohe. Till slut några ord om wienermöblernas användningsområden. Under Michael Thonets första verksamhet hade han som snickarmästare i Boppard sina avnämare huvudsakligen i stadens borgarhem och under den första tiden i Wien gjorde han ju stolar för det kejserliga hovets räkning. Efterhand som Thonet utvecklade sina möbler till utpräglade industriprodukter kom de samtidigt att få andra användningsmiljöer och det är ju framför allt i offentliga lokaler, restauranger, kaf eer och samlingssalar ·SOm wienermöblerna fått sin plats. Det är mycket 'betecknande att de wienerstolar som finns i Kulturens samlingar har kommit från Akademiska föreningen i Lund. Det är egentligen först under funktionalismen som möbler av denna typ får en given plats . i hemmiljö. Många av wienermöbelmodellerna var dock egentligen tänkta att brukas i hemmen och gungstolarna har naturligtvis aldrig förekommit någon annanstans. På senare år har flera av de gamla klassiska kaf estolarna blivit omtyckta som köks- matrums- och skrivbordsstolar men anledning härtill är inte bara vår tids smak för det funktionella utan också i hög grad den våg av sekelskiftesromantik som vi kan konstatera på så många andra områden.

!02

INGEMAR JEPPSSON

En osymmetrisk stol

En besynnerlighet, •e tt utslag av en möbelsnickares skämtlynne, .en stol för olikarmade? Frågorna var många, när museet fick mottaga den här avbildade stolen, som har ena armstödet lägre än det andra. Vad var nu detta egentligen för en märkväl.'\dighet? Om vi för ett ögonblick bortser från att det ena armstödet är lägre än det andra och ser på stolens konstruktion i stort, är den i och för sig välbekant. Se på stolpkonstruktionen, där bakbenen utan avbrott fortsätter i ryggståndarna och frambenen likartat skjuter upp ooh stöder karmarna 1 I detta liknar den medeltida stolar, liksom i att slåarna, som föribinder rbenen med varandra, är intappade på olika höjd. Det är en gammal 1konstruktionsprincip, som i allmogestolar levde kvar långt in på 1800-talet och syftade till att ge stolarna större stadga. Tvärband mellan ryggståndarna är vanligt på stolar i Medelhavsområdet, där de sedan gammalt ingår i den allmänna folkliga stoltypen. Sigurd Erixon förmodar i sin 'bok om Folklig möibelkultur i svenska bygder, att tvänbanden härifrån trängt upp genom Västeuropa på samma sätt som många andra möbelformer. I Nordvästtyskland har denna konstruktion levt kvar i allmogestolarna ända fram till våra dagar och har även förekommit i södra Sverige. Således är den aVlbildade stolen utformad på ett föga märkligt sätt. Men en ursprunglig träsits har ersatts med stoppad resårsits, troligen har vid samma tillfälle bakbenen förlängts och frambenen bytts ut. Dessa förändringar har skett, då stolen inte längre fyllde sin ursprungliga uppgift.

Det är som representant för denna funktion, som den här stolen är av särskilt intresse. Och vad var då stolens funktion? Enligt överlämnarens uppgift skulle det vara en så kallad mödrastol, och i detta låg förklaringen till att det ena armstödet var lägre än det andra. Konstruktionen skulle underlätta för modern att amma barnet, men vid närmare eftertanke synes detta inte vara en antagbar lösn'ing, då i så fall båda armstöden borde ha placerats lägre än normalt. Stolar med ett sådant lägre armstöd är inte kända från Sverige. Det visade sig också, att den här stolen inköpts av en antikhandlare, som i sin tur fyllde på sitt förråd från bland annat Nordtyskland. Det var härifrån stolen härstammade. Uppgifter i tysk litteratur om allmogens möbler löste så problemet, vad stolen en gång använts till. Armstödens olika höjd förklaras med att det här rör sig om en så kallad spinnstol. Att det ena armstödet gjorts lägre än det andra beror på att detta underlättar spinnerskans aribete; ett arbete, sam ikl'äver skickligihet och uppmärksamhet. På den i jämförelse med andra sittmöbler låga spinnstolen sitter spinnerskan framför spinnrocken och fångar med vänster hand upp ull eller lin för tråden, medan hon hela tiden följer spolens hastighet och måste i fingertopparna ha känsla för trådens riktiga styrka och jämnhet. Under detta ar1bete måste hon föra den vänstra armen djupare och längre tiltbaka, alltefter som tråden växer fram. Detta är anledningen till att spinnstolar har ett lägre vänsterarmstöd eller inget alls. Som avslutning till denna presentation av en främmande fågd i Sverige kan konstateras, att det finns bevarade spinnstolar på olika håll i utlandet. Gemensamt för dem alla är dock att vänster armstöd saknas eller är mycket lågt. Den här beskrivna spinnstolen visar anpassningen av en möbel till nya behov, då 1dess ursprungliga uppgift upphört, i och med att spinnrocken ställts .u ndan som arbetsredskap. Osymmetrisk stol, troligen från Nordtyskland. 8 - 721-6070 . Arsbok 1968

105

I. Järnljusstake, smidd och signerad av Lars Glimberg i Borrby 1766. KM lI.412, ink. från Borrby år 1900. H . 52 cm.

106

GUSTAF ABERG

De skrevo 1 Jarn Studier i stakar

Detta är - bl.a. - historien om huruledes ärbara åbohustrun Iljena Jönsdotter blev till konsterfarne mästersmeden Lars Glimberg. Märkeliga saker hända understundom än, minsann, i museernas skrymslen ... Här stod nu denna ståtliga staken (bild 1), sammansvejsad och hopvriden av fyra järntenar, utpenad i flikar och pipor, behängd med »löv» och med hästskor, ristad med namn och årtal: EOS IID D 15 NOVB 1766 samt därtill ett bomärke ( a la dynggrep). En gång i världen hade den inhandlats från Borrby på Österlen - men slätten där är ju inte känd som något »Järnbäraland», så med den skånske slä'bons säregna blygsamhet (samt med en sidoblick på Kivoiks marknad) noterade man den gärna som ett göingasmide. Sådana är ju välbekanta. Det var egentligen de här stakarna också: en nfrodi.g» variant av den i hela Norden gamla vanliga trebenta järnljusstaken - det var bara det, att denna välväxta och rikt utstyrda form var märkvärdigt koncentrerad till sydöstra Skåne 1 Stödd på stakar i mängd i Nordiska Museet menade t.o.m. experten där, Brynolf Hellner, att de hörde hemma i Ingelstads härad, med ett direkt arv från medeltida smide. Men här nere hade ingen hört den ringaste tradition om den sakien - och få hade sett några stakar1 Så, i museernas montrer och magasin, i ett hus här och i en gård där, fortsatte formsköna skånska stakar sin tysta tillvaro. Men så begav det sig i höstas i Hammenhög: en hittills icke skådad järnstake, fascinerande formad med drakhuvuden och liljekrön, kom ut på auktion ur ett gam107

Borrby-s taken: detalj med mästarsignaturen L G B (Lars Glimberg) . - KM II.412 .

malt bondehem; Österlens Museum grep den obönhörligen - och så började snaibbinventeringen! AGBIBRYB : 1Så står det helt kufiiskt, inristat på en stake i Hagestad (Löderup) som vandrat från far till son alltsen »födelseåret» 1788: denna sfinxens gåta måste vi först lösa för att kunna nå in till Österlen-smedernas välbevarade hemlighet! Museimannen i Lunds Landsarkiv och släktforskaren i Siimrishamn sade nästan på en gång: »Men detta måste ju vara Arvid GlimBerg I BorRBY!» Odh det var det: smeden och mästaren A G B i Borrby hade haft sin smedja där mitt i byn, vid »Korsoren», under 1700-talets sista fjärdedel. Vad kunde man nu fonna mera - t.ex. bland Kulturens tjog av järnstakar? Den här Borrby-staken hade faktiskt en misstänkt likhet med den i Hagestad . . . Upptänd av sitt upplysningsnit stirrade stakaforskaren misstroget på den föregivna bondhustrun I I D: »hon» satt för sig själv och hennes linjer (läs: staplar) voro sällsamt kurviga - hastigt grep han en tändsticka och gick bröstgänges tillväga! Och si - under seklers damm och talg krafsade han i stället fram 108

mästaren L G B - ty Arvid Glimbergs fader hette Lars . Glimberg 1 Vilket skulle bevisas (b. 2). Och härav framgår, att redan denne, fadern (född omkr. 1714), har arbetat med den »frodiga» typ av järnljusstakar, som sonen Arvid sen skulle fullända i rika men måttfulla former: då krönes stammen med en »korg» och pyntas än mer med dinglande hästskor, »löv» och stjärnor. En annan signerad LGB.,stake återfinnes i Österlens Museum, och säkra AGB..,stakar stå i Hagestad, Kristianstad och Stockholm. Härti11 komma en del snarlika men enklare pjäser samt f.ö. någria besläktade typer i sydöstra Skåne - ur »Glimbergarnas omgivning», lokalt och personligt. Men bortom dem alla står, som typ betraktad, Hammenhög-staken, som nu är ensam i sitt slag. Över den går den okända vägen bakåt, ner i medeltidens mörker ... Man kan fråga efter dessa former och denna bakgrund, grogrunden för detta rika l700-talssmide på Österlen, och man kan väl jämföra med t.ex. den bygdens omkr. 1750 plötsligt florerande folkliga möbelkonst. De två mästarna Glimberg - som äro kända från omkr. 1740 fram till år 1802 ooh som både före och efter sig hade smeder i släkten hade troligen sin rot (bland soldater?) i Glimminge i Vallby socken men också släkttrådar i trakten norr om Simrishamn. De hade arbetskontakter med både Glimmingehus och Gyllerups herrgårdar, de hade ,giften från både klockare- och »befäls»familjer och de hade därmed också umgängelse med prästfolket. Detta tecknar deras 1sociala »status», och det var ett nog så »behållet» och prydligt hem, som upplöstes vid Arfvid och Christina Glimbergs död vår.e n 1802. Hustrun, Christina Möller, är en av de många kontakterna med den stora smed- och klockaresläkten Möller, bördig från Simrishamnstrak!ten. Och det är måhända på den vägen, vi ha att 1söka Glim:bergarnas »konstnärliga» utbildning; ännu veta vi tyvärr intet om deras läro- och vandringsår. Men fenomenet - denna hittills bara antydda, snabbt uppblomstrande gren av den rika folkliga 1700-talskonsten på Österlen (som får en efterklang i förnämt beslagssmide 109

3. Järnljusstake från Lilla Långaröd n:o 2, daterad 1764. - KM 2.442, ink. 1884. H. 43 cm.

IIO

4. Långaröd-staken: detaljer med inskription. - KM 2.442 .

under 1800-talet) - äger sitt bestämda, principiella intres.se; det är värt att studera till både ursprung och detaljer. Detta sydöstliga konstsmide har g'ivetvis vissa paralleller längre norrut i Skåne - om ock inte så samlade och rikt utbildade. Man kan urskilja vissa »lokalformer» bland de smidda järnstakarna från Albo och Färs och Gärds härader, som dock delvis synas ha sitt ursprung från »manufaktursmedjorn i gränsbygderna längre nordostut. Som ett exempel ur denna nordöstra grupp ta vi här fram en annan »järnristad» stake ur Kulturens goda förråd (b. 3); dessförinnan har den länge stått i nämndemannagården i Lilla Långaröd. Stammen är brett uthamrad och upptill utfläkt på det »naturliga» sätt, som i alla tider givit till resultat en tulpankalk III

eller en fransk lilja - här dubbelt upp 1 Den breda stammen ger plats för en lång inskription (b. 4); än en igång påminnes man så om, att en stor smidd ljusstake vis·s t icke stod i var mans hus för 200 år sen. (Vi behöva inte tala om status-syrnbol - men den blev en familjeklenod, genom generationer framsatt på högtidsbordet.) Här står alltså: INS I LIA LANGAROD, och på andra sidan: DEN 14 IANVARI/USS/ ANO 1764. Detta leder direkt till nämndemannen Jöns Nilsson på skattedomkyrkohemmanet n:o 2 l/ 4 mtl Lilla Långaröd (som levde 1728-1809). Sonen och nämndemannen efter honom Nils Jönsson har också prickat in sina initialer i stakien, och den finns med i hans rika bo år 1820, då hans son Ola Nilsson, redan nämndeman, tar över; då värderas den i en halv riksdaler (.det är: Il 4 årskalv 1). Närnndemannaskapet och staken gick tydligen i arv ända fram till år 1884, då ägaren i fjärde led, landstingsman Nils Olsson, skänkte fädernestaken till Kulturen. Det var en tidig och fin gåva - men så ligger Lilla Långaröd heller inte ens en mil ifrån Huaröd ... Tyvärr har Långaröd-stakens mästare ej haft Glimbergarnas konstnärliga självkänsla till att signera sitt verk; han skulle kanske närmast kunna sökas vid Sjöbo eller Andrarum. En intressant detalj i denna vackra och tidiga järnstake är emellertid de små hängena, klippta ur mässing: de efterbilda helt klart det medeltida s.k. Maria-monogrammet (AM), som är känt även från l700-talets allmogesmycken. Och den formen kan också ligga bakom de små korsformiga »löven» på den två år yngre Borrby-staken. Åtskilligt kunde yttermera sägas och spörjas angående skånska järnljussfakar - som ·om många andra gamla ting: via små .saker, sedda i sammanhang, skönjer man efterhand de stora förhållandena. Men här .gällde det bara att i anknytning till ett par av Kulturens järnstakar upplysa om några nya fynd och fakta; efterhand kan detta kanske kilara upp våra begrepp om en ännu föga känd lantlig skånsk smideskonst för 200 år sen.

II2

Sist kan detta sägas: att studera tingen direkt föder en viss sund skepsis: dels skall man inte ha en förutfattad mening, dels kan man inte tro allt som är skrivet - inte ens om det är skrivet i järn ... P.S. Den benägne Läsaren skulle djupt glädja den fåkunnige förf. därest han ville meddela det han tilläventyrs kan veta ang. liknande ljusstakar i privat ägo eller traditioner om dylika] (På det att forskningen må fortsätta).

Litteratur Hellner, B., Konstsmide, Stockholm 1960. Strömbom, B., Folkligt konstsmide. Ms i LUFA. Aberg, G., Ljusstake efterlyses. Ale 1967. Aberg, G., Mästersmeder i Borrby. Skånes Hemb.förb. Arsbok 1968.

113

RAGNAR BLOMQVIST

Papegojelyckan Papegojeskjutning Papegojegillen

Väster om Lund, men inom gränserna för stadens gamla ägor, ligger ett område, vars gamla namn Papegojelyckan ännu lever kvar, ehuru det numera inte användes i juridiska beteckningar. Trollebergsvägen är dess södra gräns, i öster gick gränsen över den mark där Bollhuset ligger på centrala idrottsplatsen och i väster nådde det till Rinnebäcksvägen. Namnet kan synas exotiskt på Lunds breddgrad, men man behöver inte söka länge efter en förklaring. Namnet måste betyda, att området haft samband med sådana målskjutningar på papegoja, som under medeltiden och långt fram i nyare tid bedrevs av vissa sammanslutningar. Vi vet, att sådana papegojeskjutningar fordom var årligen återkommande för bröderna i det ännu kvarlevande Sankt Knuts gille i Lund. Enligt gillets statuter av år 1586 skulle gillet ha fyra stora årliga sammankomster. Den första var en allmän stämma på Knutsdagen näst efter trettondedagen. Den andra hölls på våren, i regel på V alborgdagen den 1 maj, då tvenne majgrevar skulle utses. Den tredje var en »rätt lagsdrick», vartill bröderna samlades annandag pingst och som fortsatte så många dagar åldermannen fann lämpligt. Då skulle åldermannen låta maja rådhuset och beströ det med blommor. Den fjärde sammankomsten gällde att »efter gammal sedvana avskjuta papegojan». Om denna papegojeskjutning finns en lång rad bestämmelser i gillets statuter. Den broder, som icke mötte vid papegojan med rör (bössa) eller båge på utsatt tid, skulle böta 4 skilling, såvida han inte hade godtagbart förfall. Den 114

1. Papegojeskjutning i Norden på 1500-talet. Efter Olaus Magnus 1555.

som vägrade att efterkomma åldermannens tillsägelse att uppresa papegojan eller vaka över henne, fick böta r mark. Om någon förorsakade skada med bössa eller pil, måste han böta r mark till gillet och för övrigt »svara till staden». Segraren i tävlingen vann stor heder, men den var förenad med kostnader. »Den som haver avskjutit och vunnit papegojan», heter det, »den skall med ära bära silverfågeln och papegojan i staden, och lagsbröderna skola följa honom hederligt till rådhuset och honom till pris avskjuta deras rör på torget, och förvara deras bössor, att de icke göra skada i staden». Men därefter hade segraren att på lagshuset upplägga så mycket Rostocks öl, som bröderna och systrarna den dagen kunde dricka till laga tid. Visserligen fick han till hjälp 4 skilling av var broder, men det verkar i alla fall som om mången hade dragit sig för ölspenderingen och sökt undvika att skjuta på papegojan, ty det stadgades böter för den, som inte sköt minst fyra skott. Om den som tre år i följd nedskjutit papegojan hette det, att »han skall med . ära bära och behålla den silverfågel och papegoja som sin egen». Gillet hade dock rätt att återköpa papegojan. IIS

Vägen från skjutplatsen i Papegojelyckan till rådhuset förefaller ha gått genom S :t Månsgatan. Det är en gaturegleringskarta över Lund från 1669, som ger anledning till denna förmodan. På kartan bär den nyssnämnda gatan namnet »papegojesträtet». Eftersom' det är sannolikt att infarten från Lomma och Värpinge fordom gick via ifrågavarande gata, kan det vara troligt att namnet »papegojesträtet» varit en alternativ benämning, uppkommen därigenom att processionen med papegojekungen drog in i staden genom den gatan efter avslutad skjutning. Knutsgillets silverpapegoja, hederstecknet för den segrande papegojeskytten, är fortfarande en av gillets klenoder. I sitt nuvarande skick stammar den från år 1618. Den hänger i en massiv silverkedja, behängd med silverplåtar, som donerats av olika gillesbröder. Papegojeskjutningen inom Knutsgillet har upphört senast under andra hälften av 1600-talet, och därefter har man varit benägen att glömma silverfågelns ursprungliga ändamål. Papegojan blev oförenlig med gillets värdighet, och år l 776 förklarades den vara en duva. Sålunda omdöpt har »silverduvan» numera till uppgift att hänga om åldermannens hals under den allvarliga delen av gillets festliga sammankomst på Knutsdagen. Under den därpå följande dansen hänger den i taket. Möjligen är även detta en »gammal sedvana», som i varje fall äger motsvarighet i Malmö Knutsgille. Detta erhöll 1533 en »silverpapegoja eller duva med silverkedja», om vilken det uttryckligen säges, att den »skall hänga överst uppe i salen, och så länge den hänger på sin plats betyder den frid och endräkt över hela salen». Knutsgillets papegojeskjutning var en sport med mycket gamla anor. Hur pass tidigt den införts till Lund vet vi ej, men eftersom den 1586 omtalas som »gammal sedvana», får man förutsätta, att den idkats minst ett par generationer före nämnda år. Ute i Europa var målskjutning mot papegoja en mycket utbredd och särskilt under medeltiden betydelsefull sed, knuten till särskilda skyttesammanslutningar, kallade papegojegillen. Det förefaller som om sådana II6

2. Silverpapegoja med årtalet 1546. Har tillhört något papegojegille, okänt vilket. KM 27 .318 .

gillen först uppkommit i södra eller sydöstra Frankrike, där man kan spåra skyttesällskap redan på 1 mo-talet. Uppgifterna om att det i dessa var fråga om papegojeskjutning går tillbaka till I 200-talet. Från dessa trakter har seden spritt sig norrut över hela Frankrike och sedan över så gott som hela det germanska Europa, så att under 1300-talet varje något så när betydande stad hade ett eller flera papegojegillen. Sist har väl detta slag av tävlingsskjutning nått Skandinavien, möjligen först på 1400-talet. Överallt tillgick papegojeskjutningen under i stort sett II7

samma ceremonier som hos Knutsgillet i Lund. Det gällde att skjuta ned en i spetsen av en hög stång eller överst på en kvarnvinge placerad papegojebild av papp, trä eller läder, målad i grälla färger . Överallt erhåller segraren titeln papegojekung, och överallt har sällskapet en dyrbar klenod, en i en praktkedja hängande silverpapegoja, som hänges om papegojekungens hals. Och överallt ingår det i segrarens skyldigheter att spendera dryckesvaror. Papegojekungen var emellertid icke blott konung för en dag utan för ett helt år, och därunder var han inte utan såväl förpliktelser som rättigheter. På vissa håll, t.ex. i Kiel, var kungen skyldig att skruda sig med papegojan alla helgdagar, vilka voro många under medeltiden, och då gillet deltog i någon kyrklig procession, gick papegojekungen med silverpapegojan på en hedersplats .. I Nantes fanns ett särdeles berömt papegojegille, som stiftats av hertigarna av Bretagne. Den som blev papegojekung där erhöll bl.a. befrielse från skatt. Detta hedrande av den bäste skytten hade, liksom den uppmuntran skyttegillena under hela tiden åtnjöt från furstar och från städernas överhet, sin lättförklarliga mening. Erfarenheter från ofredstider gjorde att man gärna stimulerade borgerskapets vapenövningar för att på så sätt tillförsäkra sin stad välövade skyttar. Framför andra kan Nederländerna betecknas som papegojeskjutningens klassiska mark. Tävlingen bedrevs där under speciellt överdådiga former, och om dess folklighet vittnade ännu på 1700-talet utbredda talesätt, såsom »han har skjutit papegojan» om någon som gjort en särdeles god vinst. I Middelburg inleddes dagen för papegojegillets målskjutning med en till trängsel besökt mässa i gillets kapell. Skyttarnas tåg med papegojan från den flaggprydda staden till skjutplatsen stod i prakt inte efter någon kyrklig procession, och även kyrkans män gick med däri. Skyttarna uppträdde i gemensam brokig uniform, vars färger bestämdes varje år i god tid före tävlingsdagen. Den nye papegojekungen kröntes och hyllades på stadens rådhus, och sedan II8

3. Silverpapegojan i Knutsgillets i Lund stora kedja.

firades hans seger med ett överdådigt festande i mat och dryck under bortåt en veckas tid. Det är framförallt en sak, som beträffande papegojegillena är i behov av en förklaring, och det är varför målet vid skjutningen och även gillenas symbol och hederstecken blivit just en papegoja och inte vilken annan fågel som helst. Tävlingsskjutning mot en på en stång upphängd fågel synes ha förekommit i alla tider. Homerus berättar i Iliadens 23:e sång om en av Akilles anordnad skjutning mot duva, och Vergilius låter i Aeneidens femte sång Aeneas anordna en likadan tävlingsskjutning med en duva som mål. I båda fallen gällde det att träffa en levande duva som dinglade i ett snöre, fästat i överändan på en lång stång. Sådana vittnesbörd från antiken föranledde protestantiska skriftställare 119

4. Knutsgillets p apegojekung 1963 ingen jör Enar Ni len, beh ängd med gillets stora silverkedja . 5. Papegojeskjutning i rören ingen D et gamla Lund på 1930-talet . Skytten är bokhandlaren Hilmer Grönqvist. Längs t till vänster står konservatorn H ans Erl andsson, initiativtagare till skjutningarna .

under 1500- och 1600-talen till antagandet att skyttegillenas papegoja egentligen skulle vara en duva. Troligen är det denna uppfattning som åstadkommit, att det lundensiska Knutsgillets stora silverpapegoja alltsedan 1700-talet kallas duva. Även det märke, som envar gillesmedlem erhåller vid receptionen kallas duva, ehuru det föreställer en papegoja. Det är dock ett faktum, att skjutningen alltifrån 1200talet skett mot ett mål, som med några fåtaliga undantag alltid benämnes papegoja, och att segrarens hederstecken i de fall, där det ännu är bevarat, med full tydlighet verkligen föreställer en papegoja. För uppfattningen om varför just papegojan blivit tävlingsskyttarnas fågel är det av intresse att känna till papegojeskjutningens ålder. Som redan nämnts har skyttesällskap kunnat påvisas i södra Frankrike så tidigt som under l rno-talet. Från nästföljande år hundra120

de är de första vittnesbörden om att papegojan var med i spelet. Men papegojeskjutningen kan ju mycket väl vara äldre, även om de skriftliga källorna inte vet något därom. Ordet papegoja kan härvidlag ge en viss ledning. Den indiska papegojan blev känd av grekerna först genom Alexander den stores krigståg i Asien; de kallade den psittacos. Romarna lärde känna den genom grekerna, och senare var den inom det byzantinska riket en mycket omtyckt fågel. Romare och byzantiner övertog dess grekiska namn, som hos romarna blev psittacus. Germanska folkstammar lärde

g - 721-6070. Årsbok ig68

121

6. Vid de årliga papegojeskjutningar, som Knutsgillet i Lund numera anordnar, behänges den segrande sky tten med denna silverpapegoja, utförd av Wiven Nilsson.

också känna den färgrika fågeln. I tyskan finns ännu det från latinet eller grekiskan lånade ordet Sittich för papegoja. Under korstågstiden uppdyker emellertid ett annat namn på fågeln, första gången belagt omkring år 1200. Det är franskans papegai, engelskans popinjay, tyskans Papagei och svenskans papegoja. Det är härvid att märka, att de franska och engelska orden framförallt avser skyttefågeln, medan papegoja i rent zoologisk bemärkelse i dessa språk nämnes efter det italienska parrochetto (=liten kyrkoherde), på franska perroquet, på engelska parrot. Papegai, papegoja etc. anses böra härledas från ett afrikanskt ord, som i arabiskan heter babagha och i den medeltida grekiskan papagas. Men benämningen kan också tänkas ha gått motsatt väg. Det fanns i medeltidslatinet ett ord papagallus, i den nutida italienskan kvarlevande i formen pappagallo, för papegoja. Egentligen betyder det »påvetupp», eller snarare »biskopstupp» . Det anses av en språk122

7. Papegojeskjutning i Knutsgillet. Skytten är borgmästaren Martin

Lembke. Hitom honom bankdirektören och riksdagsmannen C . G . Regnell och gillets ålderman professorn K. G. Ljunggren.

forskare som Elof Hellquist inte uteslutet att papagallus är ursprungsformen till grekiskans papagas och arabiskans ba-

bagha. Vare sig fågeln kallats »biskopstupp» eller »liten kyrkoherde» så kan det ha berott på att såväl dess förbluffande talförmåga som dess färgrika f jäderskrud lett tankarna till prästerskapets talförhet och färgrika mässkläder. Det är inte ägnat att förvåna att just den pråliga papegojan blivit tävlingsskyttarnas fågel. En smak för brokighet och starka färger präglar större delen av medeltiden. Den uppammades bl.a. genom prakten i de kyrkliga processionerna. Det var naturligt att man vid val av tävlingsmål för fågelskjutningarna följde denna smak och tog den mest färgstarka fågel man kände, den indiska papegojan. 123

Saken kan ses även ur en annan synvinkel. Många tecken tyder på att papegojeskjutningen haft eller fått anknytning till äldre sedvänjor, varmed vårens ankomst hälsades. Papegojeskjutningens egentliga tid synes ha varit våren, omkring pingst, och papegojegillena hette ofta pingstgillen, papegojan kallades pingstfågel och skjutningen pingstskjutning. Måhända har papegojan med sin gröna färg upptagits som symbol för den nygrönskande naturen. I vårfirandet har på många håll sedan gammalt ingått ett slags upptåg, vilka symboliserat e.n strid mellan den mörka och kalla vintern och den varma och ljusa sommaren, varvid sommaren alltid avgått med segern. Härmed sammanhänger möjligen det förhållandet, att papegojegillena synnerligen ofta till skyddshelgon har sankt Georg eller andra helgon, som symboliserar en kamp mellan goda och onda makter. Det är ganska förvånansvärt, att en sedvänja, som synes ha uppkommit i södra Frankrike, kunnat nå det avlägsna Norden i så pass oförändrat skick som fallet verkligen är. Visserligen har de nordiska sammanslutningar, som bedrivit papegojeskjutning, i de flesta fall icke den karaktär av rena skyttegillen, som papegojesällskapen på kontinenten, men i den mån de har anammat skyttetävlingen har den anordnats på samma sätt som i ursprungslandet. Det bäst kända papegojegillet i Norden är »Guds Legems Lav» i Alborg, en år 1441 stiftad sammanslutning av danska och tyska köpmän i staden. Det kallades vanligen »papegojelag» och hade i staden egen gård, som kallades »Papegojegården». Gillet hade sin papegojeskjutning den l maj, då bröderna först korade sin majgreve i en lund och därefter tågade till papegojeskjutningen. Sedan fördes både majgreve och papegojekung till staden. Papegojekungen hade att giva laget fyra tunnor tyskt öl annandag pingst. I gengäld hade han att njuta »alla friheter både här i laget och annorstädes, som gammal sedvana ärn . Ett annat köpmansgille, »Det danske Kompagni» i Köpenhamn, hade i sin skråordning av år 1447 den bestämmelsen, att den »som avskjuter papegojan, han skall hava en guldring så god som 124

två rhenska gyllen samt giva alla bröderna sex tunnor öl». Här har man tydligen ännu inte skaffat sig den annars vanliga hederskedjan med silverpapegoja. Papegojegillenas ursprungliga och allvarliga uppgift att med tanke på orostider uppamma skjutskickligheten har sedan länge övertagits av skarpskytteföreningarna. N är papegojeskjutningarna återupplivats under senare tid har det varit som sällskapslek. Inom Föreningen Det gamla Lund upptogs tävlingsskjutning med pilbåge mot en papegojebild på 1930-talet och bedrevs några år, sista gången 1939, varefter den upphörde på grund av kriget. Senare har Knutsgillet i Lund själv återuppväckt den gamla sedvanan. Sedan 1963 skjutes årligen mot papegojan en söndag i maj i Kulturens då vårligt gröna park. Aldermannen läser ur den gamla gillesstadgan upp reglerna för skjutningen och anbefaller fred och ordning, varefter man i tur och ordning skjuter med båge och pil mot färggranna papegojebilder. Liksom fordom behänger man segraren med gillets stora klenod, silverkedjan med silverpapegojan, och hyllar honom med tal och hurrarop. öl och kaffe drickes. Samtidigt utses någon äldre och högt förtjänt gillesbroder till majgreve och får en blomsterkrans om halsen. Det blir varje år en liten lektion om gillets historia.

Litteratur: Archer, Bågar och bågskytte. Stockholm 1930. Ed. Jacobs, Die Schiitzenkleinodien und das Papageienschiessen . Wernigerode 1887. O/aus Magnus, Historia om de nordiska folken, med kommentar av John Granlund, 1909-51.

125

I. Linneduk med silkebroderi, med Sivert Becks och hans maka Lisbet Billes vapen . Dat erad 1647. Äga re greve Corfitz Beck-Friis, Börringe klos ter.

126

GEORG GARDE

Sivert Becks og Lisbet Billes dug fra 1647

For nog en tid siden blev min opmrerksomhed henledt på den meget smukke silkebroderede lrerredsdug, som afbildes i fig. r. (Fig. rn viser en detalje af midtpartiet.) Antikvarie, frnken Märta Lindström havde set den på en udstilling på herregården Svaneholm og udvirkede, at den blev udlånt til Kulturhistoriska Museet i Lund, hvor der var lejlighed til at unders0ge den nrermere. Den tilherer nu greve Beck-Friis, Börringe Kloster, og har lige fra sin tilblivelse vreret i samme families eje. Allerede derved har den mere end almindelig interesse. Midt på dugen ses våbnene Beck og Bille, over dem står bogstaverne S.B. samt F.L.B. på begge sider af et sammenslynget I H S monogram, og under dem lreses årstallet 1647. Dette hentyder til regteparret Sivert Beck og Fru Lisbet Bille. Sivert Beck til F0rslevgård m.fl. var fedt 18 oktober 1566 på Roskilde Bispegård og dede 2 januar 1623 i Kebenhavn. Han var fra 1596 til sin d0d Christian IV's rentemester, dvs. en af Danmarks ledende rigsembedsmrend, nrermest svarende til finansminister i vore dage. Lisbet Bille til Vandås m.m. fodtes 14 april 1576 på Herrisvad Kloster og dede 11 april 1656 på Tågernd. Hun var blandt andet kusine til Tyge Brahe, hvis moder var en sester til hendes herde fader Steen Bille. lEgteparret blev gift i K0benhavn d. 5. september 1602, og begge ligger begravet i Ferslev kirke i Midtsjrelland ved Ferslevgård. Dvs., at da årstallet 1647 broderedes på dugen, var regtemanden forlrengst d0d, og Fru Lisbet allerede over 70 år gammel. Det kan muligvis forklare, at dugen i 0vrigt må kaldes en lidt gammeldags 127

a. Sivert Be~ks o~h Lisbet Billes vapen p å den broderade duken.

type på det tidspunkt, hvor den dateres. En sammenligning med fig. 2 vil vise dette. Fig. 2 gengiver regteparret Eske Brock og Christence Wiff erts dug, dateret l 6 l 9 (Kunstindustrimuseet, K0benhavn, inv. no. 38. 1967). Den er tidligere omtalt og gengivet som No. 14 i Georg Garde, Danske silkebroderede lrerredsduge fra l 6. og l 7. århundrede, l 96! ( citeres her »Lrerredsduge«), hvorfor det er naturligt at give fig. l nummer 14a. No 14 afbildes her for forste gang efter et fotografi taget efter denne dugs nyligt af sluttede restaurering ved fru Ellen Borum på Nationalmuseets konserveringsanstalt i Brede ved K0benhavn. Da imidlertid museumsinspekt0r Rigmor Krarup forbereder en nrermere redeg0relse for denne dug i Kunstindustrimuseets nreste f emårsberetning, skal der ikke her gås ind på enkeltheder om den, blot må det nrevnes, at et af dens f ire våben også er Bille, som der står for Eske Brocks moder Margrethe Eskesdatter Bille, som d0de 1595· Desuden har naturligvis de to regtepar kendt hinanden temmelig godt, da både Eske Brock og Sivert Beck h0rte til den snrevreste kreds af rigsråder omkring Christian IV. Lisbet Bille har altså sandsynligvis kendt dugen No 14, da hun lod sin mands og sit eget våben brodere på No 14a. No 14a måler 273 X 200 cm og er altså noget mindre end No 14, som er 356 X 212. Sammenligner man dens st0rrelse med de 0vrige bevarede danske adelige duge fra denne tid, kommer man til det resultat, at den ligger nrer ved gennemsnittet. (Sml. isrer »Lrerredsduge« s. 173-174.) Den består af tre baner lrerred. Fra venstre farst en på 30 cm bredde, deref ter en i fuld vrevebredde: 94 cm, og endelig en på 76 cm bredde. Dugen synes ikke beskåret, idet den langs alle sider har en enkel kantning med det samme röde gam, som broderiet er udfort med. Dette gam er en smuk, rnd silke i en nuance over imod rndlilla eller vinrndt svarende tilde ikke falmede partier på No 14· No 14a er så godt som ikke falmet og i det hele meget velbevaret. Broderiteknikken er den samme enkle som på No 14: fladerne er drekket af kontursting den ene vej og kredesting tilbege. De 0vrige 129

partier af broderiet, som ses lysere i fotografiet, er udf yldt med et ensartet menster af korssting placeret således, at de danner en slags teet kvadrering. Initialerne, I.H.S.-monogrammet, våben og årstal er syet med lidt grovere silke i en lidt anden farvenuance, som går over i det rustrnde. De udfyldte f elter i Bille-våbenet har også kcedesting, men de står noget grovere end dugens almindelige syning. Der er imidlertid ingen spor af, at der har vceret anden syning i midten for våbnene, og det er samme lcerred uden 0gninger eller lignende. Man må derfor antage, at midten har vceret udsparet til våbenmcerkerne af den eller dem, som syede resten af dugen. Muligvis har man et minde om en broderer i de ganske små bogstaver CB, som er broderet flere steder med små rnde korssting med den samme vinrede silke som dugens memster. Mens det af våbnenes placering på No 14 fremgår, at den har vceret beregnet til vandret brug, sig er våbnene på 14a ikke noget om brugen. Det var ret almindeligt med våbnene i midten. Sml. f.eks. nLcerredsduge« No 9 med våben for Eiler Brockenhuus og hans to hustruer, 1589, No IO med våben for Frands Rantzau og Anne Rosenkrantz, 1592, og nogenlunde samtidige med No 14a: No 35 fra 1643, 36 fra 1646, 43 fra 164- (sidste ciffer mangler) og 44 fra 1643, alle med danske adelige våben. Våbenskjoldenes, bogstavernes og tallenes tegning svarer også meget godt til midten af 1600-tallet. Derimod er selve dugens menster af en celdre type, hvorved helhedsvirkningen, foruden til No 14, ncermest peger tilbage til duge som No 9 og 10. Om det egentlig er mest korrekt at kalde No 14a en borddug eller et vcegtceppe - eller måske noget helt tredje - lader sig nceppe af g13re, eftersom man ved, at sådanne pragtstykker, som var beregnet til festlige lejligheder, kunne bruges - og faktisk også blev brugt - på alle mulige måder alt efter, hvad man lige havde mest behov for (sml. nLcerredsduge« s. 186 ff) . 2. Linneduk med silkebroderi, har tillhört Eske Brock och hans maka Christence Wiffert. Daterad 1619. Kunstindustrimuseet, Köpenhamn.

131

132

Det er klart, at m0nstret på No 14 og 14a er kopieret efter de endnu langt dyrere italienske silkestoff er med det såkaldte granatreblem0nster, som var srerlig yndet i 14- og 1500-tallet. Sådanne stoff er ses f .eks. ofte i de gammelnederlandske malerier, hvor de er brugt til de fornemste personers dragter, til antependier, men også ofte som baggrund for tronhimle o.l., således bl.a. hos Hans Memling bag den siddende Madonna omgivet af helgener og knrelende tilbedere. Som eksempel afbildes i f ig. 3 et stykke af et sådant italiensk pragtstof. Man genkender let selve hovedmotivet og en del af de indrammende slyngninger. Dette stof antages at vrere fra 1500-tallets farste halvdel, og den »hynde«, hvortil det nu h0rer, har muligvis vreret anvendt ved Erik XIV's kroning i 156!, hvor der var tale om vreldig pragtudfoldelse. Det var altså ikke så mrerkeligt, at tidens rige adelsslregter efter evne s0gte at kopiere noget af denne herlighed. På No 14, fig. 2 1 står m0nstret meget fast og klart, og endnu No 14a har en overordentlig festlig virkning. Men dog må det indrnmmes, at tegningen på 14a er gået mere i opl0sning. Det ses måske tydeligst i hovedmotivet, som på fig . 2 er helt prrecist og samlet, men på f ig. 1 varierer strerkt og flere steder er temmelig forvirret og sammenstykket. Det samme grelder de fleste andre enkeltheder. Den 10sere tegning stemmer med, at vi her har en senere gentagelse af et reldre m0nster. En speciel ting på No 14 er de små heraldiske ros er, som er puttet ind mange st eder og egentlig ikke h0rer til granatreblem0nstret. Sådanne roser findes ikke på No 14a. Den her behandlede dug er ikke kun ved sit menster en sen udl0ber af den danske adels glansperiode. Allerede i 1647 var tiderne blevet usikre, og da fru Lisbet d0de i 1656, var krig og ulykker overhrengende. De falgende år bragte store omvreltninger. Der er derfor en srerlig grund til at glrede sig over, at dette minde overlevede de urolige tider, idet fru Lisbets efterslregt hregede om det. 3. Guldbrokad med granatäpplemönster. Italien, 1500-talets första h älft.

133

BENGT BENGTSSON

Om matsalsbyffen Till färgbilderna IX och X

Byffen stod i matsalen mitt på ena långväggen. Den var den förnämsta pjäsen i den ensemble, som tillsammans utgjorde matsalsmöblemanget, det borgerliga hemmets främsta kännetecken och statussymbol. Matsalsbordet var hemmets centrum, alla måltider intogs här och bordet var - åtminstone i småborgerliga hem - ofta den plats, där man om kvällen samlades för läsning, handarbeten, sällskapsspel och andra sysselsättningar i skenet av lampan över bordet. Den stora byff en bildade den monumentala bakgrunden. Byffen är en skapelse av nyrenässansen kring 1880 och funktionellt en utveckling av skänkskåpet. Estetiskt sett är det tyska renässansskåpet byffens direkta förebild (färgbild IX). Möbelsnickarna kunde i mönsterböcker och planschverk finna exempel på skåp, lämpliga att kopiera eller användas som källa till inspiration för komposition och detaljer. Jag minns moster Claras byff e i den väl bevarade matsalen från l 880-talet med den höga panelen, krönt av en hylla, där tyskt stengods i brunt eller blåvitt och tennpjäser av växlande ålder avtecknade sig mot den imiterade gyllenläderstapeten. Byffen stod exakt på mitten av långväggen och den varma ekfärgen lyste mot den mörka bakgrunden. Hennes matsal var alltså på sin tid högmodern, en strikt genomförd interiör i renässansens stil, frånsett den stora ljuskronan med sina nakna glödlampor, som bildade pistiller i blomkalkar av rosafärgat glas. Den hade någon gång ersatt en fotogenlampa i blank mässing. Denna matsal kunde ha tjänat som illustration till en liten dansk broschyr, utgiven 1892 av en tapetfabrik och försedd med den lockande titeln: Hvorledes skabes et smagfuldt hjem? Här beskrives på ett utmärkt sätt, hur det 134

smakfulla hemmet skulle se ut. Från den mörka tamburen (som följdriktigt bör ha ljusa tapeter, gärna imiterande persiska textilier eller fajansplattor) kommer man in i salongen, där värdinnan mottager sina gäster. Den bästa stilen här är rokoko, både i möbler och tapeter. Matsalen domineras av den höga träpanelen med sin hylla för krus, glas osv. samt byffen, »på vilken fat, krus, bägare och annat passande ställes upp». Efter nyrenässansens tyska influens kom en dragning även till andra stilar, inte minst gotiken, närmare bestämt den typ av gotik, som odlades av prerafaeliterna i England och som präglar byff en på vår färgbild X. Emellertid behålles den arkitektur, som byffen från början fick, nämligen den ganska höga underdelen, det öppna mellanpartiet och överdelen med sina glasruteförsedda dörrar, ett schema, som följdes så länge möbeltypen existerade. De sista verkliga byffeerna uppträdde i Jugendstilens dräkt. I mitt barndomshem var matsalen hållen i Jugend, med inslag av den samtidiga nationalromantiken i form av hemvävda draperier i röllakan. Det var en måttfullt böljande formgivning över möblerna, där stora mässingsbeslag stod emot den bonade ekytan. Eken har hela tiden dominerat matsalarna, men Jugend tog upp även andra material. Kulturen äger sålunda en möbel i päronträ; även mahogny förekom och jag minns en praktfull byffe i detta träslag, djupt röd mot gröna, slingrande Jugendliljor i tapeten. Byffens uppgift var densamma som det äldre skänkskåpet : förvaringsmöbel för vissa serviskärl, för matsilver osv. Men det som stod uppe på skänkhyllan var kun til Lyst, det var prydnadsföremål, från So-talets eftergjorda stengods till lgro-talets fasettslipade kristallpjäser. Byffen kompletterade serveringsrummets porslins- och glasförråd med sådant som man mera sällan tog fram, t.ex. mockaservisen och silverfaten. Med nya bostadsvanor blev matsalens slutna möblemang överflödigt. Vardagsrummet med eller utan tillhörande matplats blev nu hemmets viktigaste rum och den tunga pompösa byffen hade spelat ut sin roll. 135

Färgbilder IX.

Byffe i renässansstil från 1880-talet.

x. Byffe i gotisk stil från omkring sekelskiftet. xr. Korgstolar, gjorda i Lund, med pärlbroderier. 1860-talet. xn . Broderade eldskärmar, den vänstra i pinnstolsteknik, den högra av rotting. 1870- resp . 1860-talet. xm . Fat av ostindiskt porslin, med kungliga preussiska vapnet. 1750-talet. Etruskisk gravurna, polykrom med inskrift. Chiusi 200-150 f. Kr.

XIV.

xv. Kakelugn av typ från 1500-talets mitt. Rekonstruktion med användande av kakel funna i Lunds jord. xv1. Denna kakelugn visar hur en ugn kunde vara uppbyggd vid 1600-talets början. Den är liksom den föregående en rekonstruktion, utförd vid Kulturens lundaarkeologiska avdelning . Foto: Lennart Hansson, Institutet för Färgfoto, Lund.

X II

XIII

XIV

XVI

BENGT BENGTSSON

Två korgstolar

Till färgbild XI Korgmöblerna har gamla anor; det finns bilder av korgstolar på relief er från antikens Rom och traditionen tycks ha förts obruten vidare genom seklerna. Vi har exempel på medeltida sängar, vaggor och liknande möbler, utförda i korgflätningsteknik och under 1500- och 1600-talen finner vi även korgstolar. Det stora genombrottet för detta slag av möbler kommer emellertid först vid 1800-talets mitt. Redan under nygotiken fann man tekniken väl lämpad att uttrycka denna stilepoks karakteristiska formkultur. Spetsbågen och trepasset har fått osökt form i korgpil och rotting. Under nyrokokon fick emellertid korgmöblerna uppleva sin verkliga storhetstid. Materialet tvingades in i allt sinnrikare former, samtidigt som allt flera möbeltyper drogs in i korgmöbeltillverkarnas produktion. En hantverkarstam av skickliga korgmakare växte fram, inte minst genom invandring från Tyskland, där yrket utvecklats tidigare än hos oss. Ett av de främsta namnen var Carl Wilhelm Steneberg i Lund, vilken ägnats en uppsats av William Karlson i Kulturens årsbok 1945. Han var född i Celle i Hannover och kom som gesäll till Köpenhamn, varifrån han 1850 hämtades till Axel Gyllenkroks Råby. Tre år senare satte han upp egen verkstad i Lund och vann stor framgång. De två stolar, som avbildas på vår färgbild XI, kan med största sannolikhet betecknas som arbeten från Stenebergs verkstad; de överensstämmer i karakteristiska detaljer helt med förut kända, signerade arbeten. I vårt på former och utsmyckningsmetoder så rika möbelbestånd från 1800-talets senare hälft intar korgmöblerna en rangplats. 10 - 721 -6070. Årsbok 1968

137

BENGT BENGTSSON

Eldskärmar

Till färgbild XII När brasan flammade i den öppna spisen, var det strålvärmen, som gav rummet dräglig temperatur. Men den strålningen kunde bli för stark alldeles i närheten av spisöppningen och gnistregnet från sprakande vedkubbar ställde till ohägn på golv och mattor. Det behövdes en anordning, som gav möjlighet att njuta av värmen utan att stekas och som höll gnistorna stången, och så kom eldskärmen till. 1600-talets eldskärm var av plåt och ofta vackert ornerad och formen och storleken var så anpassad att skärmen kunde ställas in i spisöppningen, som den helt täppte till och den hjälpte sålunda spjället att hålla draget borta, när spisen inte användes. Med barocken kom mera konstfyllt utstyrda, men samtidigt mindre funktionella eldskärmar. Materialet var nu ofta trä, kombinerat med textil utstyrsel. Skärmen ingick i rummets inredning som en möbelpjäs och formen och dekorationen avpassades därefter. Den textila utsmyckningen blev ofta mycket påkostad, särskilt i form av praktfulla broderier, där heraldik, blom- och figurmotiv förekom . Eldskärmen hade nu också den uppgiften att i ett välmöblerat och välvårdat rum skyla spisens sotiga inre, när man inte eldade. Den svartflammiga ytan stack givetvis skarpt av mot t.ex. förgyllda möbler och sidendamast på väggar och stolar. Man kan få se skärmar, där det dekorativa motivet är anpassat till spisomfattningens utformning, men också sådana, som utsmyckats som ett självständigt konstverk. I vår tid har dessa eldskärmar - liksom så många andra

dekorativa föremål, som förlorat sin ursprungliga funktion inrangerats under begreppet »camp» och de har fått hedersplats i många svenska hem. Till skillnad från åtskilliga andra ting av detta slag har de emellertid på sina ställen kunnat motivera sin tillvaro genom att någon gång få skärma av strålningen från den modernt murade öppna spisen. De nymodiga kakelugnarna gjorde eldskärmarna tämligen överflödiga, men de bibehölls fortfarande där man hade öppna spisar. Med 1800-talet blev eldskärmens uppgift än mera dekorativ; det måste anses mycket farligt att placera de eldskärmar, som vår färgbild visar, i närheten av en brasa. Den främre är utförd i rottingteknik och har i sin stil en dragning åt nygotik, en stil, som tidigare i mera utpräglad form förekommit i denna teknik. Skärmen är broderad i korsstyng, liksom den bortre, som med sina konstfullt svarvade profiler står pinnstolarna nära. Rottingskärmen torde stamma från tiden omkring 1860 - den förgyllda är ca 30 år yngre. En tysk tidskrift för konstindusti publicerade 1892 en snarlik eldskärm, som fått pris för god formgivning.

139

BENGT BENGTSSON

Ett praktfat och ett skeppsbrott

I den stora donation av ostindiskt och europeiskt porslin, som under namn av Svea och Wilhelm Schmitz' samling tillförts Kulturen, befinner sig ett mäktigt porslinsfat, bemålat i klara emaljfärger med det kungliga preussiska vapnet. Fatet mäter 49 X 39 cm och är avbildat här invid samt på färgbild XIII. På baksidan fanns ett påklistrat papper med en utförlig skildring av fatets öden, sådana de var kända för dåvarande ägaren, vilken tecknade sig von Lauter, General der Artillerie. Redan omständigheterna kring dennes förvärv av fatet har sitt historiska intresse. Generalen fick fatet i januari 1917 som gåva av f. majoren von Fumetti och hans maka, till minne av deras son Hans, löjtnant och batterichef under von Lauter, och stupad på slagfältet. De förra ägarna hade berättat, att von Fumettis fader, som var skvadronschef vid hannoveranska garde-du-corps-regementet, vid början av 1820-talet tjänstgjort i Ostfriesland och då köpt detta fat av en frisisk fiskare. Lång tid efter förvärvet fick ägarna veta, att fatet tillhörde en servis, som skulle ha beställts i Kina av Fredrik den store, men som vid ett skeppsbrott utanför frisiska kusten bärgades av kustbefolkningen som strandgods och skingrades. Denna uppsats grundar sig på ett maskinskrivet manuskript, författat av majoren a. D. J. Gutschmidt i Berlin vid 1930-talets början. Manuskriptet har sannolikt överl ämnats till general von Lauters dotter, som låtit sälj a fatet, och medfö ljde fatet, n är direktör Schmitz köpte detta i en antikhandel i Frankfurt am Main.

140

Fat av os tindiskt porslin med preussiska riksvapnet. Tillverkat på 1750-talet och fört till Europa 1757. Tillhör Svea och Wilhelm Schmitz keramiska samling, Kulturen. Längd 49 cm.

Nu är frågan, om denna tradition håller streck. Genom major J. Gutschmidts undersökning (som följt med fatet till den Schmitzska samlingen) har klarlagts, att stora delar av en sådan servis - med samma utförande och vapenbild som det här aktuella - på skilda vägar hamnat i Hohenzollernmuseet och att servisen sålunda aldrig kommit fram till Fredrik den store. Vidare har Gutschmidt lyckats utforska vad som ligger bakom berättelsen om skeppsbrottet och servisens öden omedelbart därefter.

Först har han lyckats ge en datering bakåt av servisen, utgående från vapenbilden. Han konstaterar, att vapnet är det kungliga preussiska statsvapnet, sådant det tedde sig efter 1744, då Fredrik den store efter införlivandet av Ostfriesland lät detta gamla furstendömes vapen ingå i det preussiska. År 1744 är alltså gränsen bakåt, när det gäller att bestämma tidpunkten för servisens tillkomst. För närmare datering måste man studera Fredrik den stores handelspolitik. Ostfriesland och dess blomstrande hamnstad Emden kom alltså under preussiskt välde 1744 och Fredrik den store ville nu göra Preussens första hamnstad vid Nordsjön till en världshamn. Men han hade ingen flotta, som kunde säkra hans aspirationer på att göra Preussen till en kolonialmakt. Han följde då andra nationers exempel och utfärdade privilegier till enskilda personer för handelsförbindelser med Kina, med andra ord, man bildade ett Ostindiskt kompani. Ja, det blev faktiskt flera, eftersom de dyrbara och tidsödande expeditionerna i praktiken varje gång innebar bildandet av ett nytt kompani. Det kompani, som här kommer ifråga, kallades »Königlich Preussische Asiatische Compagnie zu Emden auf Canton in China». Man skaffade fartyg från Holland och eftersom Fredrik inte kunde med egen flotta garantera något skydd, försågs fartygen med aktningsvärda försvarsresurser; sålunda hade skeppet »König von Preussen» 34 kanoner och det större »Prinz von Preussen» inte mindre än 66 kanoner. Asiatiska kompaniets fyra skepp gjorde under åren 17521757 inalles sex resor, ett förhållandevis litet antal, men verksamheten avbröts genom sjuårskriget, i och med att fransmännen år 1757 besatte Emden. Detta kan tyckas vara ett snöpligt slut på Fredrik den stores planer på ett sjöhandelsvälde, men till belysning av vilka ekonomiska värden det här rörde sig om, kan här meddelas kvantiteten på det porslin, som »König von Preussen» hemförde under sin första resa 1752-1753.

226 71 323 r.023 2.910 l -446 8.763 178 220 600 r.600 49.750 5r.877

bordsserviser målade terriner saladierer sopptallrikar flata tallrikar »kinesisk-japanska» tallrikar åttkantiga tallrikar punschbålar kompletta teserviser tekannor koppar (därav 180 med lock) och fat kaffekoppar med fat t ekoppar

Liknande siffror finns också för andra skepp, och man får då komma ihåg, att te och siden m.m. säkert utgjorde skeppens viktigaste last, ekonomiskt sett. Det skepp, som nu närmast intresserar oss, är det stora »Prinz von Preussen». Det avseglade från Emden nyårsafton 1753 och återkom på försommaren 1755, alltså efter 1 1/2 års bortovaro. Men strax utanför bestämmelseorten strandade skeppet vid ön Borkum. Besättningen stannade kvar och lyckades efter någon tid få fartyget loss och man kunde komma in i Emden. Någon annan händelse, som liknar ett skeppsbrott, är inte känd under kompaniets tillvaro. Det är alltså med största sannolikhet »Prinz von Preussen», som hemfört den kungliga servisen. Inget finns emellertid som tyder på, att skeppets last skulle ha förts iland på Borkum eller fastlandets kust och där skingrats. Gutschmidt underkänner också helt denna tradition; skeppet fördes ju av sin besättning snart till Emden. Men kvar står att servisen trots detta skingrades på åtskilliga händer och frågan är då hur detta gått till. Gutschmidt kommer fram till en hypotes, som man har svårt att anmärka på. Det kan anses uteslutet, att Fredrik den store själv skulle ha beställt servisen. Då skulle den givetvis, även om den lidit skador vid strandningen, levererats till majestätet. Men förhållandet blir annorlunda, om man utgår ifrån att den var

avsedd som present till honom från Asiatiska kompaniet. Detta var för sina privilegier i hög grad beroende av den kungliga nåden och även om avsevärda summor tillfördes statskassan genom varje expedition, fanns nog anledning att hålla Fredriks personliga intresse för saken vid makt. I så fall skulle händelseförloppet ha varit följande: Skeppet strandade vid Borkum och då skadades en stor del av porslinet. Man ansåg, att man inte kunde ge konungen en ofullständig servis i present, utan behöll den i avvaktan på möjligheten, att låta komplettera den vid nästa resa. Men sjuårskriget omöjliggjorde dessa planer och när kompaniet 1757 upplöstes, sålde man bl.a. ägodelar den ofullständiga servisen på auktion. Denna måste ha ägt rum i Emden, eftersom åtskilliga pjäser bevarats där i privatfamiljers ägo. Det bör nämnas, att inga delar av servisen påträffats på Borkum, ett argument mot »strandgodsteorin». Hohenzollernmuseet i slottet Mon Bijou i Berlin ägde på 1930-talet sammanlagt 153 pjäser av servisen. Av dessa hade go inköpts från skilda håll och resten hade i småposter skänkts till museet från medlemmar av kejsarfamiljen. Samtliga servisdelar är försedda med vapen i emaljfärger; de större har samma stora vapen som vårt fat, de mindre har endast den preussiska örnen. Som en intressant slutvinjett kan nämnas, att Gutschmidt i ett brev till von Lauters dotter berättar, att han vid en middag hos den avsatte Wilhelm Il i Doorn fick se ytterligare åtta pjäser av servisen. Enstaka servisdelar finns i några museer och privatsamlingar. Det till Kulturen skänkta fatet har genom Gutschmidts undersökning kunnat illustrera ett dramatiskt och tidstypiskt händelseförlopp.

144

PAUL ASTRöM

En etruskisk gra vurna

Till färg bild XIV I Kulturhistoriska museets antiksamling finns sedan 1911 en etruskisk urna, skänkt av borgmästare C. Brinck, som inköpt den hos firma Auerbach i Berlin. Askurnor av terrakotta av denna typ är vanliga i den etruskiska staden Chiusi, där denna sannolikt också tillverkats. Dess framsida är smyckad med en reliefscen, som pressats i särskild matris. Särskilt i Chiusi massproducerades sådana urnor i hellenistisk tid med hjälp av färdiga formar, varvid reliefscenerna ofta retuscherades för hand. Scenen i relief på ena långsidan, flankerad av två pilastrar, föreställer ett brodermord. De båda bröderna Eteokles och Polyneikes, söner till Oidipus, kämpade enligt den grekiska mytologien på var sin sida i kampen om Thebe och det bar sig inte bättre än att de båda bröderna dödade varandra samtidigt. Motivet behandlas av de antika tragediförfattarna. På urnan ser vi hur Eteokles t .v. dödar sin bror med ett stick i halsen, medan Polyneikes t.h., som fallit på knä, lyckas få in en stöt i Eteokles' veka liv. På varje sida flankeras bröderna av en kvinnlig demon med upplyfta armar. Detta motiv är mycket vanligt på askurnor från Chiusi, men denna urna har ett speciellt intresse genom de mycket välbevarade färgerna. Mot svart bakgrund avtecknar sig f igurema i klarrött, mörkrött och gult. Speciellt fascinerande är den nästan utplånade inskriften på listen ovanför brodermordsscenen. Genom ytterst tålamodsprövande detektivarbete med förstoringsglas har det varit möjligt att få en ide om inskriftens ordalydelse. Varje bevarad färgprick har ritats i full skala. Flera läsningsmöjligheter finns, men i sam145

Den etruskiska urnans fram sida. Chiusi 200-150 f.Kr. Höjd 29, bredd 39,5, djup 20 cm.

råd med professor H elmut Rix, Regensburg, är jag böjd att läsa inskriften som Larthi Pesne Pethnasa, dvs. urnan innehöll en gång askan av en kvinna med förnamnet Larthia, släktnamnet Pesne, maka till Pethna. Om det går att få fram flera färgspår, eventuellt genom infrarödfotograf ering, kanske texten kan framstå klarare. Urnan kan dateras till tiden 200-150 f.Kr.

146

RAGNAR BLOMQVIST

Tre kakelugnar

Till färgbilderna XV och XVI Kakelugnen är en av medeltidens landvinningar till bostadens inredning. Den gjorde det möjligt att öka antalet vintertid uppvärmda utrymmen. Därigenom kunde ett fjät tagas i utvecklingen mot större bekvämlighet och trivsel i boendet. Ordet kakel brukar härledas ur latinets caccabus, som betyder kruka. Det bör emellertid också anföras, att grekiskan hade ord som kaukos och kaukaliov, vilka i latinet motsvarades av caucus och caucellus. De betecknade alla någon slags kärl. I varje fall var en kakelugn i begynnelsen en ugn, i vars väggar krukor var inmurade. Genom att uppvärmd luft kvarstannade i krukorna, kom ugnsväggarna att verka som värmemagasin. En ugn med kakel höll värmen länge. Kakelugnen kan spåras så långt tillbaka som till 600-talet e.Kr. Då var den känd hos langobarderna i nuvarande Lombardiet. Av de under langobardkonungen Rotari (636-52) codifierade reglerna för de s.k. maestri comacini framgår, att dessa lombardiska byggmästare bl.a. kunde bygga ugnar med skålkakel ( cum caccabos). Kakelugnen utvecklades i Alpländerna och i södra T yskland till vad vi kallar biläggarugn. Därmed menas en ugn, som inte eldas från det rum den skall värma, utan genom en öppning från utrymmet bakom den vägg, mot vilken den är placerad. Det har oftast varit väggen mot köket, och kakelugnen har alltså i äldre tid i regel varit en biläggare till köksspisen och har då inte haft egen rökgång. Därigenom skilde den sig från den öppna spisen, kaminen, som höll sig

kvar bl.a. i borgar och slott ända tills den från rummet eldade kakelugnen med egen rökgång blev vanlig under 1700talet. I Västeuropa och England har dock kakelugnen aldrig lyckats tränga ut den öppna spisen. Den moderna kakelugnen i Sverige är resultatet av en uppfinning, som påbjöds av riksrådet 1767. Kakelugnen kom i Norden först till städerna, vars borgare lärde känna nymodigheten genom kontakterna med tyska köpmän. Troligen var det inflyttade tyskar, som byggde de första kakelugnarna här. Av enstaka fynd av kakelskärvor framgår, att det i Lund kan ha skett redan under 1300talet. Det dröjde dock till tiden efter 1500-talets mitt innan den blev mera allmän, och då var det egentligen endast hos det burgnare borgerskapet och hos godsägaradeln den förekom. En kakelugn kan inte ha varit billig. I Tyskland blev kakelugnen mångenstädes en omhuldad detalj i bostadens inredning, och under sengotiken och renässansen under 1500- och 1600-talet tillverkades verkliga praktpjäser, av vilka framför allt renässansens ugnar var arkitektoniskt uppbyggda med sockel, friser, gesimser och krön. För så gott som alla gällde att de var rikt utstyrda med reliefbilder. Blänkande glasyrer, ofta i flera färger, utmärkte framför allt 1500-talsugnarna. I de nordiska länderna har ingen kakelugn från medeltiden och renässansperioden bevarats ovan jord. Det är fynd av mer eller mindre sönderslagna kakel från raseringslager efter rivna hus, som får berätta om de dåtida ugnarnas utseende. I Lund har sådana fynd varit mycket talrika, och det har varit möjligt att i Kulturens lundaarkeologiska fyndmassa välja ut kakel till tre ugnar, vilka byggts upp och nu står utställda i lundasamlingen. Det har blivit ugnar från tre olika perioder. Den äldsta, som kan hänföras till 1400-talet, representerar kakelugnen i den form, vari den först uppträder i Norden. Kaklen är av en typ, som vi kallar skålkakel, eftersom de är formade som en skål, rund i bottnen och kvadratisk i mynningen. Alla kaklen i denna ugn är grönglaserade på insidan, som är vänd ut mot rum148

Biläggarugn, murad med skålkakel. 1400-talet. Rekonstruktion av ugn i Allhelgonaklostret vid Lund. KM 49.186 .

met, och har för övrigt som enda dekor ett ornament av ett par koncentriska cirklar i bottnen. Ugnen har stått i en länga i Allhelgonaklostret, som under medeltiden var beläget där nu universitetsbiblioteket ligger. Den hittades sönderslagen i raseringslager från en tegelbyggnad, som stått strax söder om den egentliga klosterfyrkanten. De båda andra kakelugnarna representerar fullt utbildad renässansstil men är olika, i det den ena representerar en typ från tiden omkring 1560 medan den andra är ungefär 50 år yngre, från något av 1600-talets första årtionden. Även om de inte hör till de allra praktfullaste av kakelugnar, kan de dock ge en antydan om vad en sådan ugn kunde betyda för 149

trivseln i ett rum. Man förstår också, att det endast var den burgnare delen av borgerskapet, som kunde skaffa sig sådana. Till de mindre välbärgades bostäder nådde aldrig kakelugnen av typen biläggarugn. Det var först under 1800talet, då kakelugnen kallas vindugn, den blev obligatorisk i bostadsbyggandet. De tre här omtalade ugnarna är byggda med en nederdel som inrymmer själva förbränningskammaren, och en övre del, vilken fungerar som värmemagasin. På ugnen från ca 1560 är alla kaklen glaserade, de flesta med grön, några enstaka med gul glasyr. Den nedre delen är murad med kvadratiska kakel, alla dekorerade med bröstbilder i relief av förnäma män och kvinnor, uppenbarligen välkända av samtiden. En bild har text, som anger att den föreställer en kurfurstegemål Cecilia. Några kakel har bilden av en man med en antik romersk hjälm på huvudet. Inskriften TITVS anger att det är fråga om den romerske kejsare, som förstörde Jerusalem år 70 e.Kr. Dekorationer med serier av romerska kejsare var mycket uppskattade i Tyskland under renässanstiden. Ett väl känt exempel är fasaden på det s.k. Kaiserhaus i Hildesheim från 1586. Överdelens kakel är rektangulära, och eftersom den har samma antal skift, tre, som underdelen är den väsentligt högre. Även dessa kakel har reliefbilder, men här är det helfigurer, placerade i bågfält. I översta skiftet ser man flera exemplar av en välklädd potentat med helskägg och värja, troligen någon känd samtida furste . I mellersta raden har de flesta kaklen en bild av syndafallet i Edens lustgård. Ett kakel visar en personifikation av en av dödssynderna, Luxuria, Vreden, här framställd som en kvinna, så överväldigad av vrede att hon sticker dolken i sitt eget bröst. I nedre skiftet visar några kakel hur Simson utför ett av sina kraftprov. Han har ryckt loss staden Gazas portar och bär iväg dem till en bergstopp. Bågen över Simson bär årtalet r 540, sannolikt det år då det första kaklet av detta utseende tillverkades. Årtalet finns även på ett annat bibliskt motiv i samma kakelskift. Det föreställer Jesus vid Sikars

brunn, samtalande med en samaritisk kvinna. I ugnens krönskift är alla kaklen lika. De prydes av bröstbilder av en man och en kvinna i tidstypiska dräkter, möjligen ett tyskt furstepar . Den andra ugnen, som representerar en typ från 1600talets början, visar hur smaken kunnat ändras efter femtio år. Glasyr är inte längre på modet när det gäller kakelugnar, samtliga kakel i ugnen är oglaserade. Däremot finns färgspår som antyder, att kakeln kommer från ugnar som varit svärtade med grafit eller målade i mörk färgton. Smakändringen är uppenbarligen beroende av att biläggarugnar av gjutjärnshällar kommit i bruk. Man har velat ge kakelugnarna något av gjutjärnsugnarnas utseende. Proportionerna mellan underdelen med förbränningskammaren och den värmemagasinerande överdelen är här annorlunda än i föregående ugn. Underdelen har tre kakelskift över ett sockelskift, medan överdelen endast har ett skift mellan en fris och ett krönskift. I dekoren observerar man särskilt lejonen i sockelhörnen och de vapensköldar de håller. Skölden i högra hörnet visar det danska riksvapnet med tre lejon. I skölden till vänster ses en blomsterkruka, vapnet för släkten Motzfeld. Det fanns på 1620-talet i Köpenhamn en vinhandlare Peder Motzfeld. En son till honom, Henrik Motzfeld, var 1648-71 konrektor vid Lunds katedralskola, en dotterson var den bekante Peder Griff enf eld. För övrigt visar ugnen en rikhaltig provkarta på tidens repertoar av figurkakel. Porträtt av samtida furstepar och deras gemåler var fortfarande omtyckta. Vi ser bl.a. flera kakel med en figur, som enligt underskrift skall vara VGG IOHANNES ALBRECH HZM, dvs. Von Gottes Gnaden Johannes Albrech Herzog Zu Mecklenburg. Förmodligen är det Johan Albrecht Il, som tillträdde hertigdömet 1611. Bibliska motiv finns också. Gossen David, hållande jätten Goliaths avhuggna huvud, pryder ett antal kakel av en speciell smal typ, och på några andra ses Judith med det huvud hon lyckats hugga av den assyriske fältherren Holofernes. 151

Det är två under renässansen mycket omhuldade motiv, som berättar att den lille och svage kan besegra den store och starke. I underdelen ses vidare några kakel med bilden av en musketör, utförd efter kopparstick av nederländaren Jacob de Gheyn. Ugnens övre avdelning har i ena sidan en annan bild av en musketör. Huvudmotivet i denna del är emellertid framsidans bilder av den från Sveriges historia välbekante konungen Sigismund av Polen och hans drottning, Anna eller Konstantia av Österrike. Krönprydnaderna är alla lika. De visar en oval sköld med en dubbelörn, de tyskromerska kejsarnas vapenbild. Kaklen i den glaserade ugnen är troligen införda från Tyskland. Däremot är säkerligen samtliga kakel i den oglaserade ugnen tillverkade i Lund. Här uppblomstrade efter 1500-talets mitt ett krukmakarehantverk, som även producerade kakel. Det arbetade med från Tyskland hämtade modeller. Ett flertal fynd av formar, som använts av dess krukmakare, har hittats vid grävningar och finns i Kulturens lundaarkeologiska samlingar. De båda sist behandlade ugnarna är uppbyggda med kakel, som hittats på olika håll i staden. Rekonstruktionerna är gjorda med ledning av i tyska museer bevarade ugnar.

GESINE BERLEKAMP

Hjortar, fåglar och delfiner Studier kring en Sölvesborgsterrin

En av de vackraste pjäserna på Sölvesborgsutställningen var den terrin som i fabrikens prislista från 1775 kan identifieras med »En aflång Hjort Terine», bild 1. Den tillhör en grupp ovala terriner med likartad formgivning, vilka i ett relativt litet antal varianter förekommer vid många nordeuropeiska fajansmanufakturer ( t .ex. Rörstrand, Marieberg, Pålsjö, Sölvesborg). Det rör sig om pjäser vilka vid Marieberg och troligen också vid andra rikssvenska företag representerar den s.k. franska modellen. Modellens benämning avslöjar dess härkomst från Frankrike, där vi träffar på den bl.a. i Sceaux i en frapperande likartad om också mindre accentuerad form. Utan tvekan utgör denna modell en speciell och mindre vanlig nordlig motsvarighet till den över nästan hela Europa utbredda »Strassburger modell», bild 2, som Meyer 1 försökt sätta i förbindelse med familjen Löwenfinck. Det är tydligt att båda typerna har funnits samtidigt i Nordeuropa. (Den i Stralsund arkivaliskt belagda »Strassburger modell» återfinnes vid fabrikerna i Berlin, Potsdam, Rheinsberg, Kiel, Criseby, Herreböe, Reval och slutligen i Gshelj i Ryssland). Till Stralsund kom den »franska modellen» via Sverige med Ehrenreich - och betecknas i Stralsunds varulistor som »svensk modell». Den förekommer här vid sidan om »Strassburger» modellen och en avvikande »fransk» modell, vilken genom tallriken med B-signatur blivit särskilt bekant och väl kommit till Stralsund direkt från Frankrike (samma modell varierades också i Rendsburg och Kellinghusen). It -

721-6070 . Arsbok 1968

153

1. Hjortterrin, fajans med blå dekor. Sölvesborg 1776. Längd 42,5 cm. Friherre Carl Palmsti ernas sterbhus, Maltesholm.

Den ovan omtalade terrinmodellen tycks ha varit den mest omtyckta vid 1700-talets nordeuropeiska fafansmanufakturer. Rokokons formspråk, i vilket asymmetrin och det icke regelbundna gjorts till regel, präglar terrinerna och även övriga servisdelar i samma modellkrets. Terrinen kombineras vanligen med tallrikar i »silvermodell», och ersätter silvermodellens kantigt formade terrin med dess »metalliska» pyramidlock. Denna form ansågs vid århundradets mitt föråldrad, både i metall och i keramiska material, och i silver ersattes den av rokokoformer, vilka i sin tur är nära besläktade med de ovan som »fransk modell» omtalade terrinerna. 154

2. Fajansterrin, "Strassburger modell ", Höchst. Efter Erich Meyer, se not.

3. Hjortterrin, fajans med blå dekor. Rörstrand. Nordiska museet. 4. Hjortterrin, fajans med polykrom muffeldekor. Rörstrand 1759 Längd 45 cm. KM 32.062. 1 55

5. Fajansterrin med polykrom dekor. Rörstrand 1766. Längd 40 cm. KM 8.008. 6. Fat, tillhörande ovanst. modell. Rörstrand 1767. Längd 41 cm. KM 35.994. 7. Delfinterrin, fajans med brunviolett dekor. Sölvesborg 1770-80-tal. Längd 39 cm. Friherre Carl Palmstiernas sterbhus, Maltesholm.

8. Fajansterrin med polykrom dekor i övervägande grönt. Stralsund . Längd 36 cm, fatets I. 49 cm . KM 9.846.

Utom i silver är det under 1700-talets lopp framför allt i porslin som de tidsenliga rokokomodellerna skapas. Porslinet, som till en början var lika beroende som fajansen av formförrådet i krukmakargods, kinesiskt porslin, delftfajans och ädelmetall, frambragte under sin snabba utveckling i det nästan obegränsat formbara keramiska materialet snart egna former, vilka sedan i sin tur återverkade på fajansens formgivning. Särskilt benägen att överta nya former och modeller var man då nya bordsseder, nya maträtter och drycker infördes. Man tänker på teoch chokladkannor och koppar osv., eller på den omtyckta korgtallriken med flätad rand för dessert. I fajansmanufakturernas formförråd framväxte på detta sätt ett antal bestämda, mer eller mindre stereotypa modeller, r57

g. Fågelterrin, fajans med blå dekor . Stralsund 1768. Längd 36 cm. Baron Ernst G . von Leitner, Torup. Fat, tillhörande »svensk modell», fajans med blå dekor. Stralsund 1768. Längd 48 cm. KM 36.825 . 10.

hämtade från de mest skilda servisarter, vilka behärskade marknaden och präglade tidssmaken. Det är för oss som är vana vid snabba modeväxlingar ständigt lika förvånande att iaktta hur starkt man höll fast vid en gång funna och brukade former. Många modeller överlevde åtta och flera årtionden utan att förlora sin popularitet. Som ersättning för sönderslagna servisdelar var de ständigt efterfrågade men ingick också tillsammans med yngre modeller i nya servisuppsättningar. Här kan nämnas de helt barocka hjälmkannorna av

»rouensk modell», vilka återgår på den metallimiterande tidiga franska fajanstillverkningen och ännu i slutet av 1780talet tillverkades i Stralsund. Så förklaras den till synes godtyckliga servissammansättning, som möter oss i Mariebergs brännugnsbok, 2 som en organiskt vuxen enhet med olika delar i olika modeller, vilka var för sig och tillsammans fungerar på ett logiskt sätt och hålles samman av en enhetlig dekor. Själva modellpjäserna, som måste ha funnits vid de olika företagen som förebilder och utgångspunkt för tillverkningen, var knappast några vandrande modellörers privata egendom. Verkligt betydande, nyskapande modellörer fanns i förvånande litet antal, och genom dem kan den likaså förvånande stora formrikedomen vid alla de större och mindre manufakturerna ej förklaras. Snarare måste man tänka sig att de kostbara modellstyckena själva »vandrat». Om de stora svenska manufakturerna vet vi, att de lät hämta sina modellstycken från utlandet, och sedan lånade ut dem från manufakturkontorets modellkammare. Inte endast för den målade dekoren, utan framför allt för den plastiska utform-

1 r. Fågelterrin, fajans med brunviolett dekor. Sölvesborg 1770-80-tal. Längd 32 cm. Nationalmuseum, Stockholm.

159

12 . Handtag med mussla, detalj av terrin i »fransk modell», fajans med blå dekor. Stralsund. Längd 42 cm . KM 5.073.

ningen behövdes åskådliga förebilder. På liknande sätt arbetade man inom andra grenar av det samtida konsthantverket. De nordeuropeiska fajansmanufakturernas formförråd innehåller sålunda - bortsett från ett fåtal specialmodeller som Arres eller Griebensteins modell vid Marieberg - inga originalskapelser för fajans. Den formrikedom, som trots detta finns, beror på de ofta obetydliga förändringar som grundmodellen utsattes för vid de olika företagen, eller på det skiftande urval inom det kända modellförrådet som köpkretsens preferenser gav upphov till. Avgörande för den allmänna modetendensen var därvid hovets och adelns anspråk. De ovala terrinerna av »fransk» respektive »svensk» modell visar klart de lokala skiljaktigheterna. De ståtligaste, plastiskt mest genomarbetade pjäserna kommer från Rörstrand; typen hjortterrin utan fot på bred oval bottenyta är vid terrinens och lockets kanter försedd med kraftiga, svängda, rocailleartade vulster som löper ut i korta handtag, 160

bild 3. I en variant är handtagen utformade som naturalistiska djurhuvuden, bild 4. Pålsjö övertar formen nästan oförändrad; Sölvesborg dämpar något den plastiska intensiteten, bild 1. Vid sidan av hjorten som lockgrepp förekommer på samma typ i Rörstrand en äppelliknande frukt eller två motställda rabarberstjälkar, bild 5. I Sölvesborg och Marieberg uppträder förutom hjorten också en delfin, bild 7, som även återfinnes på terrinen med fyra fötter. Stralsundterrinen med oval bottenyta avviker från de här omtalade terrinerna. Från handtagen svänger kanten likformigt mot mitten, vilken är markerad genom en vek

13. T errin i »fransk modell», fajans med polykrom dekor. Stralsund. Röh sska konstslöjdmuseet, Göteborg. 14. Fat, fajans med blå dekor. Marieberg = E, 1760-tal. Längd 44 cm. KM 17.713.

16r

utåt svängd rocaille, bild 8. Som lockgrepp förekommer här endast ett päron. Samma utformning av terrinen förekommer också då den vilar på fyra utsvängda rocaillefötter, men lockgreppet är då utformat som en fågel, sittande på en citron, eller som en delfin, bild g. Förebilden till dessa terriner finns vid Marie berg, varigenom också beteckningen »svensk modell» i Stralsund får sin förklaring. Mellan de båda manufakturernas utformning finns endast obetydliga skillnader: Mariebergsterrinerna är (liksom de från Sölvesborg) mera bukiga, lockets fågel blickar mot vänster i stället för mot höger som i Stralsund. Likartade, om också med en slappare kantkontur, är delfin- och fågelterrinerna på fötter från Sölvesborg, bild 1 1. En mera särpräglad variant av terrinen på fyra fötter finns vid Rörstrand. Den kraftiga kantvulsten är här utformad som en med band omvirad fasces. Lockets fågel sitter upprätt. I Stralsund förekommer, som ovan nämnts, vid sidan av »svenska modellen» också en annan terrin, »franska modellen», bild 13. Den »svenska» modellens mjuka rococokurvatur är här helt försvunnen. Terrinen ter sig som en stel, med spänd hud överdragen ställning, på fötter av styva rocailler. Handtagen erinrar först om dem som finns på »svenska» modellens runda terrin, men är berikade genom musselformade tillsatser. Kantrandens utformning med sin växling mellan två- och trelobiga segment understryker den måttfulla, stränga formen . På lockets nedre del fortsätter terrinens lodräta åsar, dess övre del är slätt välvd och bär det från Rörstrandterriner välkända krönet med två rabarberstjälkar, omgivna av nötliknande frukter. Så kan detaljer, hämtade från olika håll, tillsammans skapa en ny modell, som i sin helhet bär prägeln av fransk Louis XVI-stil eller svensk gustaviansk stil. På samma sätt förhåller det sig med underfatens utformning. Samma underfat, som i Marieberg och Sölvesborg hör till de ovala terrinerna av »fransk» modell, hör i Stralsund till vad som där benämnes »fransk» modell; kortsidorna har de typiska små kartuscherna, vid

dekoreringen ofta behandlade som vapensköldar, bild 14. Underfaten till »svensk» modell i Stralsund upprepar däremot terrinens inrullade handtag med dess långt utdragna palmetter, bild IO. Kartuschen har krympt till en upphöjd oval och placerats längst ut på handtagen. De ovala underfaten vid Rörstrand och Pålsjö tar upp terrinernas oroliga randkontur med små korta, rikt profilerade rocaillekurvor, bild 6. Här har endast i stora drag redogjorts för överensstämmelser och skillnader mellan en terrinmodells varianter vid olika svenska manufakturer. Ett mera ingående studium skulle avslöja ytterligare karakteristiska drag. Den förestående publiceringen av Stralsundmanufakturens modelllistor och den planerade nybearbetningen av Mariebergs brännugnsbok kan måhända hjälpa oss ytterligare på väg till en säkrare kännedom om de nordeuropeiska manufakturernas samlade modellskatt. översättning från tyska: Gunilla Eriksson l

Erich Meyer, Ober Höchster Fayencen. Jahrbuch der Hamburger Kunstsammlungen 3, 1958. Ake Setterwall, Mariebergs brännugnsbok. Samf. Sankt Eriks årsbok 1939·

Kulturens publikationer KULTURENS ÅRSBÖCKER Följande årgångar kan erhållas för 15 kr: 1936, 1940-1942, 1947-1950 och 1955-1965 samt för 25 kr: 1966 och 1967.

FRÅN KUL TUREN HAR UTGIVITS Harry Bergquist och Johannes Lepiksaar: Animal skeletal remains from medieval Lund. Pris kr 8: -. Ragnar Blomqvist och Anders W . Mårtensson: Thulegrävningen 1961. Kan av medlemmar rekvireras från Kulturen för kr 25 : - . Pris i bokhandeln kr 30: - . Ur Kulturens samlingar (i samarbete med !CA-förlaget): Bengt Bengtsson: Matsilver förr och nu. Pris kr 9: 75. Maj Fehrman: Kuriöst och vardagligt. Pris kr u: 75. Barbro Astrand: Gamla ur. Pris kr u: 75. Sigfrid Svensson: Gammalt dräktsilver. Pris kr 12: 75. Bo Gyllensvärd: Kinesiskt porslin. Pris kr 17: 75.

KULTURENS JULKORT I FÄRG nOm Christi Födelse. Luc: 2 Cap» från väggbonad i Breareds Halland . 2 Vinterlandskap av Anders Montan . 3 »Julbordet ordnas» - interiör från stuga på 1700-talet. 4 Röda tulpaner i ställ av Sölvesborgsfajans med blå dekor.

Sil.

Nr l-3 är av vanlig vykortsstorlek och finns både enkla och dubbla med text »God Helg tillönskar». Pris: enkla 40 öre/st, dubbla (med kuvert) 75 öre/st. Nr 4, storlek ca l7 X 12 cm, finns både enkelt och dubbelt utan te x t. Lämpligt även som gratulationskort. Pris: enkelt 50 öre/st, dubbelt (med kuvert) l kr/st.

KULTURENS VYKORTSSERIER I FÄRG

2 3 4 5 6 7

Varje serie består av 24 vykort i färgtryck med bilder av föremå l ur Kulturens samlingar. Målningar av Anders Montan med motiv från Sydskåne . Målningar, akvareller och skisser av Bengt Nordenberg med motiv från bl.a. Småland, Halland och Blekinge. Idyller i rolwlw, motiv från snusdosor av emalj . Den lilla viirlden, porslinsfiguriner. Vingade väsen på asiatisk och västerländsk keramik. Fest och fromhet, motiv från sydsvenska bonadsmålningar. Tex til djurpark, kända och okända djur från vävnader och broderier. Pris per serie kr 6: - .

Beställning sker hos Kulturen, Lund (tel. 046/n 69 30). Oms och porto tillkommer på ovan angivna priser.

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet år 1967

A. LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER

Högste beskyddare

Hans Maj :t Konung Gustav VI Adolf

Hedersledamöter

Hovintendent John Kroon, Malmö Direktör Karl Wistrand, Stockholm Direktör Alfred Persson, Lund Fabrikör W alfrid Nordström, Lund Fil. dr Sven T. Kjellberg, Bjärred Konservator Hans Erlandsson, Lund

Den 31 december uppgick totala antalet medlemmar till 24.595. Antalet årsbetalande var 24.002 (varav 13.445 utanför Skåne) . Antalet ständiga ledamöter var 393 1 varav följande på grund av särskilda förtjänster: Kamrer Birger Granhäck, Malmö, Kontraktsprost Yngve Werger, Ängelholm, Byggnadschef Carl-Erik Holmberg, Lund, Hovjuvelerare Wiwen Nilsson, Lund, Fil. dr Axel Törje, Lund, Fru Karin Nordenstedt, Genarp. Årsmöte hölls den 12 juni i närvaro av ca 100 föreningsmedlemmar under ordförandeskap av landshövding Gösta Netzen. Vid årsmötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen för år 1966.

Föreningen omvalde intill årsmötet l 970 de i tur avgående styrelseledamöterna direktör Holger Crafoord, greve Carl TrolleBonde och major Christer Wahlgren samt suppleanten boktryckare Per-Håkan Ohlsson. Till revisorer av 1967 års förvaltning omvaldes bankdirektörerna David Berglund och Stig Lundeborg samt aukt. revisorn Sven-Erik Sandberg med direktör Frans Möller och kamrer Malte Ericsson som suppleanter. Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Gösta Netzen, ordförande och Kungl. Maj :t ombud, direktör Holger Crafoord, v. ordförande, järnarbetare Sven-Erik Axelsson, Malmöhus läns landstings ombud, greve Carl Trolle-Bonde, disponent CarlEric Borgenstierna, byggmästare Harry Karlsson, hovintendent John Kroon, skoldirektör Karl Gustav Ljunghill, Lunds stads ombud, redaktör Christer Olofson, Kristianstads läns landstings ombud, bankdirektör Carl Göran Regnell, Lunds stads ombud, professor Sigfrid Svensson, major Christer Wahlgren, kyrkoherde Curt W allin och professor Jörgen Weibull samt självskriven ledamot intendent Bengt Bengtsson, sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit: sjuksköterska Greta Kruse, Lunds stads ombud, landstingsman Anton Ljunggren, Kristianstads läns landstings ombud, godsägare Sten Nilsson, Malmöhus läns landstings ombud, boktryckare Per-Håkan Ohlsson, akademiräntmästare Malte Ragnarsson, Lunds stads ombud, fil. lie. Gad Rausing, stadsbyggnadsdirektör Sven Tynelius och direktör Sune W etterlundh, Kungl. Maj :ts ombud. Av Kungl. Maj:t utsedd revisor har varit länsassessor Axel Isaksson och av Lunds stad kassadirektör Karl Erik Lenntorp med kontoristen Albert Jönsson till suppleant. Styrelsen har sammanträtt 20/i, 12/6 och lh2. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Crafoord (ordf.), Svensson (v. ordf.), Borgenstierna, Rausing, Weibull och Bengtsson har sammanträtt 18/1, 20/i, 9/61 22/9, 30/10 och lh2.

166

B. FÖRENINGENS EKONOMI Anslag från myndigheter och företag

Staten . ... ... ............... .. ............ . Lunds stad ................................. . Malmöhus läns landsting ........ ..... ........ . Kristianstads läns landsting ...... .. .... .. .. ... . Blekinge läns landsting . .... .. .. ..... .. . . .. .. . . Hallands läns landsting . . . .. .............. ... .

210.000: 350.000: 30.000: 15.000: i.ooo: 500:-

Kommuner: Blentarp, Burlöv, Båstads köp., Everöd, Genarp, Glimåkra, Hammenhög, Harrie, Hörby köp., Jonstorp, Kattarp, Kågeröd, Löberöd, Löddeköpinge, Löderup, Marieholm, Munka-Ljungby, Månstorp, Oppmanna och Vånga, Perstorps köp., Riseberga, Räng, Rönneberga, Röstånga, Sjöbo köp., Skarhult, Skurups köp., Snogeröd, Staffanstorp, Svalöv, Svedala köp., Teckomatorp, Tommarp, Trelleborgs stad, Vallåkra, Vellinge, Vemmenhög, Vollsjö, Ås torps köp., ödåkra, örkened, Östra Färs, Östra Ljungby.

tillsammans

Förena de Superfosfatfabriker AB för treårsperioden i965/67 kr i.500: - ; därav lyft . ...... . ....... . Reymersholms Gamla Industri AB ............. . Scan, Föreningen Skånska Andelsslakterier Skånebryggerier AB för treårsperioden i965/67 kr 9.000: - ; därav lyft . ... .. ......... . Skånska Brand-Hermes ...... ............ .... . Skånska Cement AB för treårsperioden i965/67 kr 5.000: - , allt lyft i964 .... . . .. . .. .. . Skånska Hypoteksföreningen för treårsperioden i967/69 kr 4.500: - ; därav lyft . ... ...... . .... . Svenska Sockerfabriks AB för treårsperioden i967/69 kr 6.ooo: - ; därav lyft ...... . ...... . . .

5.750:-

500:500:2.500: 3.000:5.000:-

o: i.500: 2.000:-

Sydsvenska Kraft AB för treårsperioden 1965/67 kr 6.ooo: - ; därav lyft . . .. . . .. . ..... . . Akerlund & Rausing AB ... .. .. . ... .. . . .... . . . Hillerström & Co .......... . . . ........ .. . . .. .

2.000: 5.000: 200: -

Diverse anslag

Lunds stads hantverksförening överlämnade i samband med sitt 120-årsjubileum 10.000 kronor som ett första bidrag till en upprustning och modernisering av museets permanenta hantverksutställning. Vid samma tillfälle överlämnade byggmästare Harry Karlsson 5.000 kronor till samma ändamål. Utöver ett årsanslag av 200 kronor har Snogeröds kommun anslagit 300 kronor som bidrag till underhåll av möllan vid Bosjökloster. Försäkringar

Försäkringsvärdet å föreningens byggnader, egendom och samlingar utgör: i Lund:

brandförsäkring å byggnader ........ .. ..... . brand- och inbrottsförsäkring å samlingar och lösöre .................. . ...... . ...... . ansvarighetsförsäkring: personskada högst .... . egendomsskada högst ..

5.969.000: 17.842.100: 600.000: 50.000: -

i Östarp:

brandförsäkring å byggnader . . ... .... . .... . » å lösöre .................. . ansvarighetsförsäkring: personskada högst . . .. . egendomsskada högst I)

För underhåll av förpackningsmuseum (hökeriet).

168

1.100.000: 100.000: 600.000: 50.000: -

i T oppe ladugård: brandförsäkring å byggnader ... .. ... . ..... . » å lösöre ................. . . ansvarighetsförsäkring: personskada högst . . .. . egendomsskada . . .... .

2.054.000: 150.000: 600.000: 50.000: -

Bosjöklosters mölla: brandförsäkring . ......................... . ansvarighetsförsäkring: personskada högst .... . egendomsskada högst ..

12 - 721-6070. Årsbok 1968

100.000: 600 . 000: 50.000: -

169

Sammandrag av 1967 års räkenskaper INTÄKTER

Av fören ingen genom egen verksamhet anskaffade medel

Medlemsavgifter .... ... . ... ... . . Inträdesavgifter . ............... . Försäljningsintäkter ....... . . ... . Ersättning för tj änster ... ....... .

601.380: 68-428: I 17.567: 33.785:

65 48 62

821.161: 75

Hyresinkomster ........ ........ ..... . ..... . Gåvor från företag och enskilda ....... .. .... . Bidrag från Kulturens donationsfonder .. .... . . Diverse intäkter ...... ............ ...... . .. .

85.250: 48 25.078: 4.831: 19 39.326: 81

Allmänna anslag

Anslag från staten ........... . . ... .. .. ..... ... . . .... . 210.000: Lunds stad ..... ..... . . . ......... .... ... . 350.000: landsting M-län 30.000: landsting L-län 15.000: landsting K-län 1.000:landsting N-län 500:kommuner . .. ...... . ...... .. ... .. ... ... . 5.750: Minskning av eget kapital .... . ....... .. .. ..... ...... .... .

612.250: 2.708: 32 I

.590.606: 55

KOSTNADER

Samlingar, bibliotek, arkiv ........... . ..... . Inventarier .... . . ...... .. . ... . . ... ... .. ... .

39.879: 66 4.481: 70

Personalkostnader

Löner .. .... . .. ... . .. ... .... .... ... .. .. ... . Pensioner m.m. . ........... . ........ . . . . .. . Anställdas pensionskassa ............. . . . ... .

754.066: 84 116.981: 70 35 .000: -

Främmande tjänster

Vakthållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28.427: 16 Övriga främmande tjänster . . . . . . . . . . . . . . . . 43.487: 19 Reklam . . ..... ... ...... . ... . . . . ... ... .. .. ............. . 170

71.914: 35 35.248: 99

Resor, representation .. . ..... ........ .. .. . ..... .. . . ..... . Försäkringar . . . ... . ........... .. . . .. .. . .. . .. .. .. ....... . Fastighetsunderhåll . . . .. .......... . . . ... .. . . . .. ... . . . . .. . Förbrukningsmaterial, bränsle, el, vatten .. ... ... . .. . . . . .. .. .

13.017: 65 21.666: 53 .814: 71 55.930: 44

Kostnader för Porto .... ... .. .. ..... ... . .. . .. .... .. . .. . . . Telefon och övrigt ... ...... . .. . . . . . . . . .... .

69.228: 14 25.614: 42

Kostnad för varor för förs äljning Årsbok . .. ............. . .. . .. ... . . . .. . . . 121.733: 08 Almanacka .. ....... . .... . . . ........ .. . . . 45-498: 89 övrigt .... .. . ... .. .. .. .. .. .... . .... . . . . . 21.746: 06 Utlägg för uthyrningsverksamheten .. .. .... .. . .. . ... .. .... . Räntor .......... . . ... . ..... .... . ...... . . ...... . . . . .. . . . Skatter .... .. ... . . . .. ... ... . ... . . . .. ...... .. ... . . ..... .

188.978: 03 46.629: 41 52 .997: 51 5.157 : 1.590.606: 55

TILLGÅNGAR

31/r2 1966

Fastigheterna i Lund och östarp .. . ... . ... . . Samlingar, bibliotek, arkiv, inventarier ....... . Långfristiga fordringar .. .. . . .. .. ... . . . ... . . . Omsättningstillgångar: Kortfristiga fordringar .. .... . . .. ... . ....... . Kassa, bank, postgiro . .. ... .. ... . .... ... . . .

1.078.500: -

3: -

3i/12 1967 1.078.500: -

3:-

69.749: 53

69 .749: 53

12.315: 98 12.710: 21

18.232:12.579: 90

515.155: 89 204-427: 22

491.205: 89 246.161: IO

247 .251: 90 177.995: 61 17.000: I 1.448: 10

283.704: 63 129.069: 73 20.183: 30 8.739 : 78

SKULDER OCH EGET KAPITAL

Långfristiga skulder .. .. . ....... . .......... . Pensionsstiftelser . ... . . ... . .... .. . .. ... . .. . .

Kortfristiga skulder Checkräkningskredit .. .. .. ....... . .. .. . .. . Diverse skulder ... . .. ... .... .. . . . ... . . . . . Interimsavsättningar ... . . . . ... . .... . .. .. . . Eget kapital .. . ............ .. . . . . .. . . . .. .. .

171

KUL TURENS DONATIONSFONDER INT Ä KT E R

Räntor och utdelning på aktier .. . ........ . ... .. . . ... .. . .. . Teckningsrätt . .. ... .. . . .. .. . .. ...... . ....... . . . .... . ... . Vinst vid obligationsförsäljning . ...... . . ... . .. .. .. .. .. . .. .

27.852: 42 4:35 483: 70

KOSTNADER

Bidrag från Kulturfonden till föreningens rörelse ..... .. . . . . . Nedskrivning av obligationer p.g.a. förs äljning . . . ..... . .... . Kapital-konto . .. . .. .. .. . .... . . . . .. . .. . . .. . . .. .. . . .. . . .. .

4.831: 19 15.873 : 07 7.636: 21

TILLGÅNGAR

31/i2 1966

31/i2 1967

Obligationer . .. .. .. ..... . . . .. ... ....... .. . . Aktier . ... . ...... . . . .... . . . . ...... ... . .. . . Bank ... .... . .. ... . .. .. . .... ... .. . . . ... . .. . Utl ämnade lån . .. .. .. . .... . ... . .. . ... . . .. . .

99.950: 127.281: 169.266: 109.655:

62 69 10 89

209.375: 43 198.709: 19 105.705: 89

506.154: 30

513 .790 : 51

o:-

S K ULD E R OCH EGET KAPITAL

Fondernas kapitalbehållning

506.154: 30

Aktier 215 Asea, bundna . ...... .... .. .. . . .. .. . .. . . .. . . .. .. .... . 100 Atlas Copco .. .. .. ... ...... . . . . . . .. .... ..... . ... . . . . 40 Cellul osa .. . . . .. .... ..... ........ . ........ .. .. .. ... .

8 Elverk ... .. .. . . . . . .............. .. . .... ...... .. ... . Fläktfabriken ... . . . . ... .. . .. . . . . .. ... . .. .. . ... . . ... . Grängesberg, bundna ..... . .. .. . . .. . . ... .. . . .. ... . . . . Iggesund ......... .. .... ......... .... .... . . . .... ... . Kullager, A .. .. .. . . . . ... . . . .. ..... .. ... . .. ... .... . . L. M. Ericsson, B . . ....... . ........ . .. .. . .. ... . ..... . Pripp-bryggerierna . .. .. . . . . . . ... .. . . . .. . ... .. ... .... . Socker .. . ... . .. .. . . . . ... . ...... . ..... . ........ .... . St. Kopparbergs, bundna .. ..... .. .... .. .. ...... . . . .. . 3 St. Kopparbergs, fria ........ . ........... . .... . ... . . . . 13 Turitz ............. .. ...... ...... .. .. .. . .. ... . .... .

11 30 30 28 240 50 120 25

29.407: 85 16.804: 20 8.769: 25 1.196: 15 2.245: 80 7.031: 15 8.444:9.926 : 35 41.200: 98 10.000: 7 .530: -

}

10.968: 30 6.118: 75

190 Tändstickor, B .. . ............ ... ........... .. .. .. .. . 20 Säfveån .... .... .............. .. ............. . ... . . . l 15 Skandinaviska Banken ..... .... . . ........ . . . ..... . .. .

35.720: 15 r.172: 12 l2 .S40: 3S 209.375: 43

Kursvärde 31/r2 1967: 23r.001: Disponibelt belopp

Fondernas kapitalbehållning

Thomanderska fonden . . .... ...... . Anna Karlins premiefond ........ . . Ole Olsens Keramiske Legat .. ... . Beathe och Sven Bengtssons fond . . . . Skånska Brands fond . . .. .. ... . .. . . Kulturens Jubelfond ... . ..... .. . .. . Skånebokens fond . . ...... .. .. . ... . Ingeborg Holcks fond . ..... .. ..... . Anna Lithströms fond ..... .. .. . . . . Bror W. Olofssons fond . . . . . ... .. . Albert Ekmans fond . .... .. ...... . . J. T. Berggrens fond . . . ..... . . . . . . Jubileumsinsamlingen 1957 .. .... .. .

S.961: 44 r.453 : So 35.455: 39 22.305: 90 l r.9u: 09 9.652: 39 45.56S: lS 14.0S3: 42 12.653: S1 32.991: 17 55.136: 54 54.SS9: 7S

S.961: 44 453: So

o:2.305: 90 I.9II : 09 957:39

o:r.759: 24 r.417: 21 2.255: 37 2.99S: 59 4.SS9: 7S

Ej disponibelt belopp

o: r.ooo: 35.455: 39 20.000: lO.ooo: S.695: 45.56S: lS 12.324: lS lr.236: 60 30.735: So 52.137: 95 50.000: -

o: -

KULTURENS TOPPELADUGARD, NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN INTÄKTER

Arrende och hyror .. .. . .. . .... .. ....... .. . .. .. .. .. .... . . Skogseffekter ... ........ . . . . ..... . .. .. .. . . . . .. . .... . .. . . U tfallna livförsäkringar . . ..... ..... .. .................. . . Räntor ... ... .. . . . .......... . ... ........ . .... ... ....... . Kapital-konto ....... ...... ... . . . .......... .. ..... . .... . .

2r.075: 35.65S: S9 7.4SS : 5.161: 36 24.771: 79 94.155: 04

KOSTNADER

Löner .. ............ . ..................... . ... . .. . .. . .. . Omkostnader ..... . .... . . . . . .. . . .. ... . ... ... . ......... . . Riksförsäkringsverket .. .. . .... .. .. ... .. ..... . .... ...... . . Skatter .... .. . ..... ........ .. .. . ... . .. .... . . .. . . . ... . . .

4S.757: 3S.SSS: 3.61S: 2.S91:

77 27 -

94.155: 04

173

TILLGÅNGAR

Toppeladugård 2 1 i Genarps socken och Lyngby 912 i Lyngby socken, taxeringsvärde .. ... .. .. .......... .......... ... . Kapitalsamlingsräkning med tillhörande pensionsförsäkring med "Svea" hos Skand. Banken, Malmö ............ ......... . Kortfristiga fordringar . . ......... .. ............ . . .. . . .. . . Postgiro . . .. .. ....... ...... ....... ...... ... ...... . . ... . .

349.200: 32 .033: 39 4.800: 58: 24

Aktier 15 Asea ......... .... . . ........ . ...... .. . . 300 Svenska Handelsbanken, stam ... . ... . ... .

3.815: 67 46.585: 23

Kursvärde 31/i2 1967: 56.460: Kassa ...... . . ...... .. .. ........... . . . . ... ... ... . . ... . . . 437.570: 54 SKULDER

Kortfristiga skulder ........... . ............. . ........... . Kapital-konto . . .. .. ............................ . . .. ... . .

3.000: 434.570: 54 437.570: 54

NORDENSTEDTSKA STIFTELSENS FOND för underhåll av Toppeladugårds slott samt underhåll och anskaffande av dess inre inventarier (Skandinaviska Banken, depå 634T r)

INTÄKTER

Utdelning på aktier ... ... ....... . .. ........ . . . ... . .. . ... . Räntor ............. . . . ... . ...... . . . .... ... . . ... . · . · · · · ·

18.015: 50 I.I86: 89 19.202: 39

KOSTNADER

Notariatavgift ....... . ... ..... .... ....... . ... . ....... . . . Inköp av aktier i Boliden . . .. .. . ...... . .... ... . . . .. ... . . . Kapital-konto .............. .. ...... .... . .... . .... .. . . . . .

I.481: 84 8.800:8.920: 55 19.202: 39

174

TILLGÅNGAR

Aktier

Aga ... . ...... .. ... . .. .. .. .. .. . ... . . . . Atlas Copco, fria . ...... .. . . . ... . .. . ... . Boliden, A . .. .. .. ...... .. .... .. . . . ... . . Boliden, fria . ... . ....... . .. . . .. .... ... . Cellulosa, A .. ........ . ...... . . .. .... . . Cementgjuteriet, B, bundna .. . . ... ... . .. . Fagersta, A ... ... . ...... . . .. . .. .... .. . . Grängesberg, bundna .. ..... .......... . . . 2 Grängesberg, fria ... .. ... .. .......... . . . 52 Hufvudstaden, B, fria .. . . ..... . . . . ... . . . 15 Kullager, A .... .. ...... . .... ... . . .. ... . 60 L. M .. Ericsson, B .. .. .. . ... . .. .. .. ... . . 503 Skånska Cement, bundna .... . . .. . .. . .. . . 95 Skånska Cement, fria ... .. ..... . . .. . ... . 125 Tändstickor, B . . .. . .. .... .... .. .. .. ... . 35 Handelsbanken, stam . .. .......... . .. . . . Kursvärde 31/I2 1967: 519.537: 76 293 728 156 50 73 100 48

14.207: 45 27.048: 80

}

105-424: 7.540: 50 13.293: 50 17.000: -

}

9.801: 83 2.860: 3.925: 95 10.707: 33

}

84.287: 60 19.250: 4.316: 45

319.663: 41

Banktillgodohavande

Innestående å konto Kapitalbehållning ....... .. .. .. .. . ... .. ........ . ..... . . . .

24.383: 91 344.047: 32

NORDENSTEDTSKA STIFTELSENS FOND för stipendier för vetenskaplig forskning (Skandinaviska Banken, depå 6347: 2) INTÄKTER

Utdelning på aktier ... .. .. . . ..... . . . ......... . . .. . .. .... . Sålda 134 st. teckningsrätter i Uddeholm ...... . ......... . . Räntor ...... . .. .. .. .. .. .. .. .. .. . .. . .. . .. . .. ..... . .. . . . .

14.443:185: 65 i.222:35 15.851: -

KOSTNADER

Notariatavgift ...... . .. . ...... . .... . .... ... ... . ... . .... . köpt 1 st. delbevis i Uddeholm .. . ... . . ... . .... ... . .. . ... . .

1.205: 26 34:65

175

köpt 31 st. aktier i Uddeholm ........ . . . ........ . .... .. ... . 40 » aktier i Boliden .............. .. . . .... .. ....... . Kapital-konto .... .. ..... ... ... ... ... . .............. . . . .

3.056: 60 11.000: 554:49 15.851: -

TILLGÅNGAR

A/uier

so Asea . .. . ......... . ... ... ...... . . .... . . 40 Boliden, A . ... . .. .. .. ... . ........... . . . 58 Cementgjuteriet, B .... . ............... . 125 Facit, fria . .... ............. .......... . 168 Grängesberg, bundna .................. . 55 Kullager, A ... ......... .. ....... . ..... . 406 Skånska Cement, bundna . . . . . . . . . . . . . . . . } 70 Skånska Cement, fria .... . .. ....... .... . 192 Stora Kopparberg, bundna .. .. . .. .. ...... } 42 Stora Kopparberg, fria . . ........ . ...... . 427 Uddeholm . . .... . ....... .... ... . ...... . 134 lnvestor, bundna .... . ...... .. ...... ... .

12.566: so 11.000: 10.507: 95 34.400:40.320: 14.429: 28 67.001: 15 87.296: 60 66.485: 60 41.406: -

Kursvärde 31/i2 1967: 328.856: Ba 11 luillgodohavan de

Innestående å konto Kapitalbehållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

406.999: 70

C. PERSONAL OCH VERKSAMHET Intendent: Stadsantikvarie: Museilektor: Antikvarier:

Amanuens: Konservator: Konservatorsbiträde:

fil. dr Bengt Bengtsson (1961) docent Ragnar Blomqvist (1929) fil. lie. Ingemar Jeppsson (1962) fröken Märta Lindström (1950) fil. lie. Anders W. Mårtensson (1957) fil. kand. Gunilla Eriksson (1960) fil. kand. Nils Nilsson (1962) fil. kand. Christina Lindvall-Nordin (1967) antikvarie Fred R. Allik (1955) herr Lars Johansson (1959)

Textilassistent: Kanslichef: Rustmästare: Skattmästare: Kontorist: Registrator: Kontorsbiträde:

fru Kerstin Bäfving (1965) t.o.m. 31 / 5 fröken Ingela Juhlin (1967) fr .o.m. l / IO överste Ake Rehnberg (1965) antikvarie Wilhelm Jönsson (1930) herr Sune Hell borg ( r 960) fru Astrid Sörensson (1954) fru Eva Mårtensson (1963) fru Anna-Stina Melin (1963)

Fil. kand. Jan Gerber har vikarierat som amanuens under större delen av året och fil. kand. Monika Minnhagen har ordnat utställningen »Så åkte vi» samt under hösten vikarierat som amanuens. Fil. kand. Maj Fehrman har biträtt med publicerings- och katalogiseringsarbete. Fil. kand. Gunnar Alsmark och fil. stud. Barbro Astrand har under året biträtt med utställningsarbete, varvid Barbro Astrand bl.a. ordnat utställningen i Malmö Rådhus och »Lundahantverk». Fröken Monica Centerwall har 20/6-30/9 vikarierat som textilassistent. Dessutom har vid textilavdelningen tjänstgjort fru Viveca Roden. Fru Elly Ljungman har haft halvtidstjänstgöring på biblioteket och herr Karl Gösta Bryve har tjänstgjort vid museets arkiv som arkivarbetare. På expeditionen har fröken Anne-Marie Törnqvist och fru Kerstin Pallin varit anställda i halvtidstjänst. På rustmästarens avdelning har tjänstgjort hrr Viktor Andersson t, Sune Jensen, Gottfrid Jönsson, Gustav Klinckert och Stig Wihlborg. Fruarna Ebba Jönsson och Nora Johansson har varit biljettkassörskor och kamrer Nils Hansson har fungerat som siffergranskare. Städerskor har varit fruarna Signe Dyberg, Gunhild Lundberg och Carla Johansson.

Utställningar Ar 1967 har varit ett år, fyllt av arbete med tillfälliga utställningar på de mest skilda områden. Till årsredogörelsens summariska 13 - 72 1-6070. Arsbok 1968

177

uppräkning vill man gärna foga några kompletterande uppgifter och reflektioner. I en klass för sig stod utställningen av Sölvesborgsfajans. Den var resultatet av ett forsknings- och inventeringsarbete, som startades av Karlin på 1890-talet, sedan han fått upp ögonen för den lilla och kortlivade fabrikens existens och produktion och som nu åter tagits upp under ledning av antikvarie Gunilla Eriksson, som också ordnade utställningen. Nu kunde man tillfälligt komplettera Kulturens egen Sölvesborgssamling genom att låna in allt övrigt känt material från andra museer och privatpersoner. Värdet av en sådan utställning är stort; uppmärksamheten riktas på ett föga känt material, och forskningsresultaten framläggs i en välillustrerad katalog. Inte minst betydelsefull blir utställningen, när det gäller att sammanställa de nordiska fajansfabrikernas produktion under 1700-talet ur stil- och ekonomihistorisk synpunkt. Ett resultat av de kontakter, som utställningen redan åstadkommit, är dr Berlekamps uppsats i denna årsbok. Liksom Kulturen 1966 bidrog till firandet av Sparbanksföreningens 50-årsjubileum med en utställning utanför museet, så kunde man på samma sätt under 1967 framträda med utställningar vid olika tillfällen. Det första var i samband med att Nykterhetsnämnden i Malmö firade 50-årsjubileum i Rådhuset, där Kulturen med en utställning visade dryckessedernas utveckling och gav en bakgrund till symposier och diskussioner kring nykterhetsvården. Gå till bägarn med din glädje, ej till flaskan med din sorg1 denna vers stod som ett motto över den av Barbro Astrand ordnade utställningen, som gav besökare och kongressdeltagare goda tillfällen till studier i alkoholsedernas yttre former, och därmed också deras förankring i svenskt folkliv. Textilhallen var platsen för flera utställningar. I mars utställdes resultatet av avdelningsföreståndarens insamlingsarbete i Makedonien 1965, en utställning, som kvarstår in på nästa år. Två textilkonstnärer av rang har visats upp under året. Mitt i sommaren kom Milcä Ptihona-Erimiasova från Prag med sina spetsar. Hennes nya och djärva utnyttjande av den urgamla tekniken

har gett förbluffande rika resultat och såvitt man kan se, har spetskonsten genom henne fått möjligheten till en ny förnyelse i modern riktning. För Kulturen är det tacknämligt att ha fått introducera Milcä Pilhona i Sverige (utställningen gick sedan runt som vandringsutställning till flera museer och till Konstfackskolan) och på så sätt visa något av det som sker i andra länder. Ulla Schumacher-Percy är i vårt land sedan länge känd som en textilkonstnär, vars flödande fantasi har förmåga att uttrycka sig i olika material och tekniker. På Kulturen visade hon ett antal broderier i monumentalstorlek, tänkta för offentlig miljö. Hon hade kallat sin utställning »Till Gaudi», dvs. hon hyllade därmed minnet av den originelle spanske arkitekten Antonio Gaudi ( d. 1926), skaparen av bl.a. Barcelona katedral. Hans bisarra och dristiga formgivning har inspirerat fru Schumacher-Percy, utan att man kan peka på någon form av kopiering eller färgåtergivning. Det gladde oss att få veta, att flera av hennes arbeten kommer att hamna i sådan miljö, för vilken de är tänkta. Även denna utställning »vandrade» vidare till andra museer. Gösta Adrian-Nilsson var en gammal vän till Kulturen och han skänkte gång efter annan teckningar, skisser och collage. Vid hans död 1965 var det naturligt att inventera och katalogisera vår samling av hans konst, och vi fann, att den var märkligare än vi väntat. Hans collage från 1920-talets första år, då han vistades i Paris, har knappast varit kända, och genom att vi ställde ut dem och därtill ett urval av teckningar, kunde vi belysa den för honom viktiga perioden 1916-1925. Folke Edwards skrev i Sydsvenska Dagbladet (27/6) bl.a.: »Det är kanske den finaste GAN-representation från tiden före 1925 som jag någonsin sett ... . Att GAN hade nära anknytning till den italienska futurismen och senare till den franska kubismen är väl känt, men det nya - för mig i varje fall - som denna kollektion visar är hans nära förbindelser också med dadaism och dess ironiska och mångtydiga maskinpoetib. Utställningen blev »ännu ett tungt vägande belägg för GAN :s ojämförliga ledande ställning i vår 1900-talsradikalism (Oscar Reutersvärd). Kaptenen vid flygvapnet Esse Eriksson hade vidtalats att ställa ut ett urval av sina arkeologiska bilder i anslutning till sin mån179

dagsafton »Arkeologi från luften» som också blev utställningens namn. En märklig kulturgärning kunde här avläsas i bilder av fornminnen, av vilka många svårligen kan ses - än mindre fotograf eras - från marken. En annan till en måndagsaf ton knuten utställning var den som anordnades i anslutning till dr Einar Wallquists föredrag om lappsilver. Att Kulturen äger en av landets märkligaste samlingar av lapska föremål torde inte vara allom bekant och särskilt för den specialintresserade erbjöd den mycket av intresse. En inbjudan från Skånemässan om deltagande i årets mässa i augusti besvarades med en tämligen rikhaltig belysning av forna tiders reseliv i en utställning, kallad »Så åkte vi». Den var inom utställningshallarna granne med Svenska slöjdföreningens FORM, där en parallellutställning »Så åker vi» visade modernt fritidsliv med bilen och båten som utgångspunkter. De båda utställningarna kompletterade varandra på ett tilltalande sätt och Kulturens skildring av hur man reste i Sverige genom 500 år tillvann sig publikens på många sätt uttryckta intresse. Vi räknar med att cirka 120.000 personer tog del av vår utställning. Konstnärs gillet i Lund hade inte haft någon utställning på tio år och när gillets konstnärer den 30/9 visade sina alster i Vita huset, fanns ett stort uppladdat publikintresse, som kunde avläsas i besöksfrekvensen. I Östarps utställningshall visades under sommaren utställningen »Mässing». Det var ett representativt urval av museets egna samlingar, som spände över fyra sekler, från medeltida ljusstakar till 1900-talets hushållsredskap. Utställningen flyttades i oktober till Vita huset och i samband därmed omordnades och utvidgades materialet på grundval av de i östarp vunna erfarenheterna. Utställningen utlånades i detta skick till Kristianstads museum, för att där öppnas vid nyåret 1968. Fabriks- och hantverksföreningen i Lund celebrerade i november sin 120-åriga tillvaro bl.a. med en utställning på Kulturen, där utvecklingen från skråtidens hantverksämbeten till dagens modernt arbetande hantverksförening skildrades. Där utställdes bl.a. ett urval av en märklig samlingar mästerstyckeritningar, tillkomna under 1700-talet som kompetensprov av blivande mur180

mästare i Lund och i övrigt vackra prov på gesäll- och mästarprov genom tiderna. Vid sin jubileumshögtid överlämnade föreningen till Kulturen en grundplåt i form av ro.ooo kronor till restaureringen och nyinredning av ett »Hantverkets hus» i det s.k. Schlyterska huset. Grundplåten förstärktes vid samma tillfälle av byggmästare Harry Karlsson med ytterligare 5.000 kronor. Årets sista utställning gällde Wiwen Nilsson, som därmed hyllades till sin 70-årsdag av vänner, som subskriberat till en vackert utförd katalog. Den framstående silversmeden har visserligen förekommit på ett stort antal utställningar, men detta är första gången som hela hans verksamhetstid belyses. Genombrottet på Göteborgsutställningen l 923 representerades av en då mycket omdiskuterad kaffekanna med tillbehör, som man förstår var ägnad att väcka uppseende bland de mjuka 20-talsformerna. Den wiwenska »kantigheten» föddes kort därefter och det var glädjande och imponerande att se vilken variationsförmåga, som Wiwen Nilsson genom åren förmått ådagalägga inom sitt till synes stränga schema. Till utställningens framgång bidrog väsentligt den av Berlings tryckta katalogen med mycket goda fotografier av Lennart Hansson. Utställningen ordnades av fil. kand:erna Jan Gerber och Monika Minnhagen. Kulturens måndagsaftnar Årets måndagsaftnar startade den l 3 februari med föredrag av intendent Bengt Bengtsson, som berättade om Svensk stil och pekade på vilka estetiska och ibland känsloladdade synpunkter, som brukar komma till tals. Måndagen därpå talade kapten Esse Eriksson om en uppmärksammad metod att genom flygfotograf ering avslöja tidigare inte kända fornlämningar. Hans märkliga resultat visades på en utställning i museet, som han också demonstrerade för sina åhörare. Vad jordf ynden berättar kallade antikvarie Anders W. Mårtensson sin måndagsafton den 6 mars och berättade om grävningsf ynd från Stadshallstomten och den Mildnerska tomten. Den 13 mars var professor Erik Lundberg inbjuden och talade om gammal och ny byggnadsteknik. Utgångspunkten 181

för professor Lundbergs föredrag var elementärt byggande kontra ett byggande, som inte låter det konstruktiva bli uttrycksbärande. Den 3 april berörde stadsantikvarie Ragnar Blomqvist samma ämne i sin måndagsafton Syn på fasader. Utgångspunkten var denna gång Lundaförhållanden och en sammanfattande diskussion, i vilken besökarna fick lov att deltaga, blev mycket livlig. Antikvarie Märta Lindström berättade nästa måndag om Textil resa i Makedonien. Besökarna fick även ta del av insamlat material från ett land som fortfarande har mycket kvar av levande gammal folkkultur. Om Mässing, lyxvara och enkelt husgeråd handlade aftonen den 17 april. En av de främsta kännarna på området, intendenten vid Nordiska museet, Kersti Holmquist var inbjuden att berätta om ting gjorda i detta spännande material och besökarna hade även möjlighet att få veta mer om egna mässingsföremål. Antikvarie Gunilla Eriksson presenterade måndagen därpå sin uppmärksammade utställning om Sölvesborgsfajans, och teknade med utgångspunkt från samtida korrespondens en fyllig bild av fajansfabriken i Sölvesborg. Under hösten fick museet besök av lappmarksdoktorn Einar W allqvist, som den g oktober talade Om lappsilver, om dess funktion i festlivet, som värdemätare och kapitalplacering och om den historiskt intressanta bakgrunden till silvrets förekomst just hos samerna. I anslutning till föredraget hade museet ställt ut sin betydande samling av lapskt dräktsilver bl.a. de magnifika lappkragarna. Gammal mässing var rubriken på antikvarie Nils Nilssons måndagsafton. Besökarna fick här höra om formgivning, stämpelförfarande och tillverkning av mässingsföremål i anslutning till utställningen med samma namn som föredraget. Intendent Bengt Bengtsson berättade den 23 oktober om Glömda yrken, bl.a. om guldslagare, filhuggare och hattmakare, vilka försvunnit eller helt industrialiserats. Såväl arkeologiska som allmänt kulturhistoriska spörsmål blev belysta av antikvarie Anders W. Mårtensson följande måndag då han berättade om Arkeologisk resa i DDR. Den 6 november var 1 :e intendenten vid Nationalmuseum Dag Widman inbjuden att berätta om Modernt svenskt glas. Före182

dragshållaren lade huvudvikten vid aktuellt glas, så som det idag formges vid ledande svenska glasbruk, men gav även bakgrunden till den »glasexplosion» som gett svenskt glas världsrykte. Hantverk i Lund kallades en måndagsafton i samband med Fabriksoch hantverksföreningens jubileumsutställning på Kulturen. Intendent Bengt Bengtsson berättade om gesällvandringar under skråtiden och visade utställningen. En annan uppmärksammad utställning, Wiwen Nilsson silver, blev också föremål för en måndagsafton av museichef en, som talade om konstnärens utveckling och demonstrerade utställningen. Inför julstöket den 4 december var en måndagsafton i samarbete med Lunds Husmodersförening då bord dukades och trevligt julpyssel för både barn och vuxna visades fram. Som tidigare år har Kulturens studentorkester under ledning av med. lie. Sören Nielzen aktivt medverkat med inte mindre än sex musikaftnar, varav två bestod av konserter av hela orkestern i Vita huset, övriga av kammarmusik i Bosebo kyrka. De spelglada musikanterna har som alltid utgjort ett uppskattat inslag i museets mån dagsaftnar. Genom samarbete med Lunds Arbetareinstitut har det varit möjligt för museet att inbjuda föredragshållare utifrån. Det är ett samarbete som Kulturen värdesätter och som vi hoppas även uppskattats av våra besökare.

Skolundervisning Sedan flera år tillbaka förekommer ett livligt samarbete mellan Lunds skolor och museet. Verksamheten har allt sedan starten 1963 årligen intensifierats. Under året har samtliga elever i årskurserna 3-9 varit på studiebesök i museet eller på Kulturens Östarp. Representanter för skola och museum utarbetade de olika studieämnena och målet har varit att varje årskurs skulle få uppleva något väsentligt avsnitt ur just sin lärokurs i historia och samhällskunskap med utgångspunkt från museets samlingar. I likhet med tidigare år har blivande historielärare och museimän knutits till museet och under museilektorns ledning utbildats för denna undervisning. Möjligheten för skolan att under sakkunnig ledning,

som väl känner museets samlingar, få studera dessa, har även i ökad omfattning utnyttjats av skolor från hela södra Sverige. Givetvis har förutom schemalagda och förhandsanmälda studiebesök möjligheten till fria klassbesök funnits. Ett ökat antal lärardagar, studiedagar, för information om vad Kulturen och Kulturens Östarp har att erbjuda i form av levande kulturhistoria för skolornas elever, har ägt rum under året. Bland dessa märks bl.a. länsstudiedagar i samarbete med länsskolnämnderna i Kristianstads och Malmöhus län. Lärare i historia och samhällskunskap från hela Skåne har mötts på Kulturen för att studera skolundervisningen vid museet och ta del av museipedagogiska erfarenheter.

Universitetsundervisning I likhet med tidigare år har vid Kulturen hållits kurser i museikunskap för konsthistoriker och folklivsforskare med museets tjänstemän som ledare. Vidare har för historiestuderande hållits tre kurser i kulturhistoria med huvudvikten lagd på metoder för hur en lärare kan utnyttja museisamlingar i sin undervisning. Museerna är för tingen vad biblioteken är för böckerna och arkiven för handskrifterna. Det är väl först i våra dagar som man tillfullo insett museernas pedagogiska värde och det är glädjande för Kulturen att dessa kurser för blivande undervisare varje år samlar allt fler deltagare. Även för elever vid Lärarhögskolan i Malmö och Tekniska högskolan i Lund har liknande kurser hållits. Bearbetning av museets samlingar för seminarieuppsatser inom »museiämnena» har under året flitigt utnyttjats av studenterna varvid museets tjänstemän stått till förfogande. För att möta det ökande intresset för undervisning i anslutning till museets samlingar har en tjänst som museilektor inrättats vid museet.

Fester m.m. Lunds studentkår celebrerade sitt 100-årsjubileum med, som det hette, »en större fästlighet å Kulturens norra område» lördagen den 1 maj . 800 gäster, många klädda i historiska dräkter, bänkade sig längs långbord kring den damm, som utgör resterna av P. H.

Lings »kanal», enligt traditionen en gång anlagd för att öka studenternas simkunnighet. Kulturens grundare Georg J :son Karlin liksom hans efterträdare utnyttjade och nyttjar många gånger medlemmar ur studentkåren för Kulturens syften och det var en glädje för museet att nu kunna bereda plats för jubileumsf estligheterna. Även ett annat omtalat evenemang, publikt sådant, gick denna vår av stapeln på museet. Det var ett samarrangemang mellan Kulturen och Pressens Rundtur, som inbjöd till munter familjesöndag den 21 maj. Spelmansgillet inledde dagen och intendent Bengt Bengtsson hälsningstalade. Kulturens vänner från Östarp visade hur man bakade spettkaka och gorån i Blekingestugan och hur det går till att karda och spinna fick man se vid Måcketorpet. Välbekante Lennart Kjellgren berättade och sjöng egna och andras visor. Ett uppskattat inslag utgjorde »slå katten ur tunnan», en gammal fastlagslek. Först tävlade ryttare från Torns ponnyklubb att slå sönder tunnan och befria katten, sedan Lunds motorcykelklubb vars tävlande grenslade knattrande tävlingsmotorcyklar. Tunnorna gick sönder men någon katt fanns inte i dessa utan istället regnade karameller ner till de yngre åskådarnas förtjusning. För de senare anordnades också lekar och Torns ponnyexpress var för barnen ett populärt samfärdsmedel. Dagen avslutades med liten konsert av Spelmansgillet och folkdansuppvisning av Tornabygdens folkdanslag. I samband med Malmöhus läns hemslöjdsförenings årsmöte på Kulturen i mitten av juli kunde besökarna få vara med om ett »bingegille». Tre stickerskor från Voxtorp berättade om den gamla bingekonsten medan intresserade åhörare tittade på deras handaskicklighet. För andra året i rad anordnade Lunds husmodersförening i samarbete med museet i början på december julstök på museet. Vackert dukade bord fanns att titta på i Borgarhuset och Thomanderska huset. Halmflätning, hembakta kakor, karameller och julpynt var andra attraktioner. Tombolahjulen snurrade framgångsrikt, glögg serverades och hur skinka och andra härligheter för julbordet tillagas och dekoreras visades i Blekingestugan. Kasperteater och jullekar hörde till de yngres särskilda nöjen. 185

Textilavdelningen Konservering av Konstslöjdanstaltens gobelängkartonger och textila förlagor slutfördes under våren av Christina LindwallNordin och Takane Horiba. Efter den ovanligt varma sommaren hade flera dräkter i Textilhallens källare angripits av mögel, vilket föranledde allmän genomgång. Utställningsarbetet har varit omfattande. I mars visades det makedoniska materialet insamlat 1965. Den 6 juli öppnades utställningen »Fantastiska spetsar» monterad av konstnärinnan själv, Milca Puhona-Eremiasova och hennes make Vladimir Puhony. Utställningen sändes vidare i september till Varberg-Linköping-Umeå och Konstfackskolan. Den 13 oktober avlöstes professor Hilding Linnqvists gobelängkartonger i Textilhallen av Ulla Schumacher-Percys sju stora broderier för offentlig miljö. Efter detta kom »Dynor och täcken» ur Kulturens samlingar. Bildvävnader, broderade agedynor och spetsar har monterats för den permanenta utställningen och konservering och katalogisering bedrivits som vanligt. Förklädeslister och livband katalogiserades och bearbetades av fil. stud. Margareta Hylten för en tvåbetygsuppsats i folklivsforskning .

De lundaarkeologiska undersökningarna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömd bebyggelse. Inga mera omfattande grävningsundersökningar har ägt rum under det gångna året, varför bearbetningen av fynden från äldre grävningar kunnat intensifierats. Tack vare frikostiga anslag från Statens Humanistiska Forskningsråd har katalogiseringen av fynden från Stadshallstomten och från tomten nr 4 i kvarteret Glambeck kunnat bedrivas i ökad takt. I arbetet har i olika omgångar dE':ltagit fil. kand. Eva Bennet, textilkonstnär Monica Centervall, fil. kand. Märta Månsson, fil. kand. Birgitta Sjöholm, fil. kand. Claes W ahlöö och fil. kand. Eva Marie Ybing. Lundaarkivet har tillförts 72 blad originaluppmätningar och ca 200 fotografier och negativ. Stadsantikvarien har biträtt stadens fastighetskontor vid restaureringsarbeten å äldre byggnader. Ett fruktbärande samarbete har under det gångna året inletts 186

med Tekniska Högskolan i Lund. Ett trettiotal studerande i ämnet arkitektur har genomgått en praktisk kurs i uppmätningsteknik under ledning av stadsantikvarien. Fem hus på tomterna l l och 13 blev i detalj uppmätta och sammanlagt 47 originalritningar tillfördes därigenom Lundaarkivet. Under året har sammanlagt 48 skolelever genomgått praktisk yrkesorientering på konserveringsanstalten.

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med 536 nummer varav 318 genom gåvor. Accessionen omfattar n:ris 59.416-59.951. Några av de viktigaste nyförvärven omnämnes i det följande. Möbler och husgeråd Bankebord för byk; tvättställ av mahogny med fat av vitt flintporslin från Gustavsberg; spegel från V. Vrams prästgård; skräddarbord från Holmbergs herrekipering i Lund; matsalsmöblemang i ek; bokhyllor, skrivbord och stolar; schäslong av björk i senempir; spegel från samma epok och vagga. Strykjärn och mortel av gjutjärn; bricka av bleckplåt, rödlackerad och med tryckt kinesiskt motiv i svart; två köksmaskiner i aluminium och glas med vattenturbindrivning; kaffepumpor av emaljerad stålplåt och rödviolett glas. Glas, silver m.m. Glaskaraffer från Lindefors glasbruk; en glasbägare från 1631 med dekor i polykromt emaljmåleri med Gustav Il Adolf till häst; flaskor från Kosta och Alvesta glasbruk i resp. blått och violettonat glas; vas, burk och skål från Hyllinge glasbruk, formgivna av konstnär Bengt Orup; rökelsekar av silver med turkisk silverstämpel; silverbägare, tillverkad antingen i Hälsingborg eller Lund, 1689; ljuskrona av gjutjärn, ursprungligen avsedd för gasbelysning; brosch av biquitporslin; helgonbild med relikgömma.

Keramik Ett »bröllopsfat» i lergods, daterad 1898; en samling Höganäskeramik från 1800-talets slut; bål och tallrikar, flintgods med tryckdekor, Rörstrand; vas, Alf Wallander, Rörstrand; teservis, jugenddekor »Stehende Herzen», Rörstrand.

Allmogesamlingarna Minnestavlor; två oljetryck med scener ur Jesus' och Jungfru Marias liv; seldon; ramsåg för sågning av virke; målad trälåda, s.k. klutalåda från Albo härad; skäkteträ; lerfat, s.k. bröllopsfat, från 1898, en gång köpt på Kiviks marknad; trampvagga av furu från Småland.

Textilavdelningen Empirklänning, damdräkter och dräktdetaljer från 1800-1900talen; pappersklänningar, 1967; underkläder och virkade underkjolar, 1880-talet. Olika uniformer: kapten I 8, m/i939; löjtnant K 2 1 m/i895; kammarherre och betjänt. Mansvästar, siden och pike, 1860-70-talen; studentmössa, vintermodell, Lund, ornkr. 1900. Dopdräkter, 1870-talet, dopmössa från sydvästra Skåne; barnkläder, 1880-1920-talen; barnböcker; docka, omkr. 1900; järnspis och husgeråd för lekstuga, omkr. 1900. Hyekläde, Oxie härad; svart sidenförkläde, Färs härad, 1800-talets förra del. Stolklädsel, korsstygnsbroderi, Danmark, ornkr. 1700; lapptäcke, bomull, Borås, 1830-talet; rrydnadskudde, pärlbroderad, omkr. 1870; virkat slädnät, Skåne, 1800-tal; en samling inredningstextilier, 1920-talet; vävkam av järn, Torna-Hällestad, 1700-talet?, använd av flamskväverskan Anna Albrecktsson; broderade agedynor, täcken och bänklängd i blandade tekniker, Skåne, 1800talets förra del; spetsar, Irland och Bryssel, 1800- och 1900-tal; koptiska textilfragment; duk och del av tunika, Egypten, 500-700talen; yllelängder, Ashantistammen, Guldkusten, ornkr. 1900; ceremonidräkter, Colombia, 1960-talet; tryckstockar, Indien; kinesiska dräktbroderier, 1800-tal; sidenschal, Persien, 1800-tal; dräktbroderier, Ryssland, Rumänien och Jugoslavien, ornkr. 1900. 188

Handel Säckvåg; en samling inventarier, bl.a. skyltar från Firma Otte Svensson, Borgeby 17, Flädie; kaffeburkar i plåt: »Förenade kaffeimportörers rosteriaktiebolag»; »Universal Calculaton>, bunden bok med två tabellserier för multiplikationer, en för ränteberäkningar och en »Correntator» för addition och subtraktion tryckt 1925 i Karlsruhe.

Diverse En samling tennsoldater om ca 3.000 st, »Slaget vid Liitzen»; spatserkäpp i skuret trä som tillhört Seved Ribbing; resegrammofon; Lunds Vaktmästareförenings fana; fyra fanor från Svenska Lantarbetareförbundet; dragspel av Magdeburgertyp; undervisningsmateriel och en samling skioptikonbilder från Centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar.

Arkivet Arkivet har under året tillförts lOl nummer. Häribland kan nämnas en samling affischer från 1890-talets slut - huvudsakligen bokaffischer (hopbragta under 1890-1910-talet av ciselören Sven Bengtsson och från honom förvärvade av givaren, konservator Hans Erlandsson), en samling karnevalsprogram från Lund, juridiska handlingar från 1830-40-talen, karta över Rönnströmska skolans tomt, Lund, upprättad 1876, receptbok från 1866, bokhålleribok från 1886 - förd i Tottarps skola, gesällbrev från 1886, motbok i Sveriges postsparbank använd åren 1884-98, prislista på kristallglas från Boda bruks aktiebolag, Örsjö 1927, stamtavlor rörande släkterna Gade, Borg, Angelin och Möller. Porträttarkivet har ökat med 285 fotografier och 5 gruppfotografier. Museet har under året tillförts en större samling fotonegativ, ca 50 hyllmeter från Hauschilds fotoatelje - tidigare Rahms och Tykessons. Samlingen består huvudsakligen av porträtt men innehåller även exteriörer och interiörer från Lund med mnnejd. Excerpering av tidskriftsartiklar har utförts i sedvanlig ordning. Arbetet med Kulturens ämbetsarkiv har under året fortsatt. 189

Biblioteket har ökats med 735 nummer varav 184 genom gåvor. Accessionen omfattar n :ris 18.504-19.238. Bland dessa märkes direktör Göran Bergengrens samling av böcker om konst- och kulturhistoria uppgående till 491 volymer. E. BESÖK Av de 75.352 besökarna har 5.378 studenter och 16.279 skolungdomar varit avgiftsfria samt besökande med nedsatt avgift varit 8.610. 4.684 medlemmar har under året besökt museet. Hökeriet har besökts av 7.940 personer. F. öSTARP I Östarpshallen öppnades den 30 april utställningen »Gammal mässing». Samtidigt visade Malmöhus läns hemslöjdsförening textilier och utställningarna pågick till den 1 oktober. Hallen besöktes under tiden av 8.083 personer, varav 403 medlemmar. Gamlegården har hållits öppen för besökare 30 april-1 oktober. Antalet besökare utgjorde 12.699, varav 604 medlemmar. Östarpsdagen den 13 augusti firade i år 10-årsjubileum och besöktes, ihållande regn till trots, av ett och ett halvt tusental personer. Efter friluftsgudstjänst av kyrkoadjunkt Erik Berglund och under medverkan av Blentarps hembygdskör och Skånes spelmansförbund tågade man med de senare i spetsen upp till Gamlegården. Här tvättades och klipptes får, ull kardades och blev spunnen. Nere vid bäcken visades hur man färgade gam i grytor med rykande växtfärgämnen från allöv, daggkåpa, kapprot och av garnet blev vävda kavelfransar och snodda band. Kopparslagare, krukmakare, spånkorgsmakare och trätäljare visade sitt yrkeskunnande och musikanter spelade. Medlemmar av Toms ponnyklubb underhöll publiken med gamla ryttarlekar bl.a. Sticka preussaren och arrangerade även »Östarpsexpressen», uppskattad ponnyåkning för barn. Dagen avslutades med uppvisning av Tornabygdens folkdanslag. Det alltid lika entusiastiska stödet av frivilliga krafter för Östarpsdagen möjliggjorde det lyckosamma genomförandet.

190

För Gamlegårdens tillsyn har svarat lantbrukare och fru Nils Jönsson. Vid utställningshallen har fru Alma Andersson och fru Ester Nilsson fungerat som biljettkassörskor. Jakttillsyningsman har varit frisörmästare Inge Dahlbom.

G. ROLF NORDENSTEDTS STIFTELSE Förvaltningen av Kulturens Toppeladugård, Nordenstedtska stiftelsen, har ombesörjts av Kulturens kansli och Skandinaviska Banken i Malmö. Skogsbruket har förvaltats i samråd med Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus Län. Ltllld i januari 1968

Styrelsen

1967 ARS DONATORER Förteckning över dem som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet. Almqvist & Wiksells boktryckeri, Uppsala Alnarpsinstitutet, Akarp Rektor Fredric Bagge, Lidingö Intendent Bengt Bengtsson, Lund Köpman Tage Bengtsson, Lönsboda Friherre Wilhelm Bennet, Örtofta Rektor Ulf Bergenfeldt, Landskrona Fru Margareta Berger, Viggbyholm Fru Margareta Blidberg, Lund Kamrer Anders Boberg, Bromma Kapten Sune Bogren, Ljungbyhed Bokauktionskammaren, Lund Direktör Gösta Borg, Ystad Tandläkare Anders Brattström, Lund Arne Bruun-Rasmussens Auktionshus, Köpenhamn Fru Maj Callmer, Lund Centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar Fröknarna Maggie och Ingeborg Christensen, Lund Köpman Claes Dahlander, Trelleborg Fröken Anna Dahlqvist, Lund Dansk Farmacihistorisk Selskab, Köpenhamn

Fru Märta Ebner, Staffanstorp Bergsingenjör Sigurd Edlund, Höganäs Ambassadör Nils-Eric Ekblad, Teheran Fru Loulou Eklund, Lund Direktör N . Elmer-Madsen, Bjärred Antikvarie Gunilla Eriksson, Lund Fru Britta Erixon, Lund Konservator Hans Erlandsson, Lund Doktor Johan Feuk, Vrigstad Foreningen Danske Museumsmrend, Köpenhamn Arkitekt Sven Fritz, Abyh0j, Danmark Föreningen för nordisk filologi, Helsingfors Generalstabens litografiska anstalt, Stockholm AB Gleerups bokförlag, Lund Fru Brita Gnosspelius, Lund Doktor Hedwig Gollob, Wien Doktor Gunnar Gorton, Lund Fru Nan Grrebe, Lund Gränna Hembygdsförening, Gränna Fröken Ingrid Grönvall, Lund Syster Hanna Gustavsson, Höör

191

Hallands läns landsting, Halmstad Boktryckare Percy Hallström, Malmö Fabrikör Bernhard Hansson, Malmö Lantbrukare Henrik Hansson, Lund Hauschilds Foto, Lund Fru Anna-Lisa Hjalmar, Malmö F. länsjägmästare E. Hedemann-Gade, Stockholm Fru Kerstin Heintz, Lund Kamrer Sune Hellborg, Lund Holmbergs herrekipering, Lund Fröken lne Holst, Malmö Fru Irma Holst, Lund Fru Vera Hornemark-Nilsson, Lund Hyllinge Glasbruk, Hyllinge Bankdirektör Erik Hård af Segerstad, Växjö !CA-förlaget, Västerås Läroverksadjunkt John Jacobsson, Bromma Mme Letta Jaroszynska, Lausanne Herr Kjell Jeppson, Staffanstorp Fru Kristina Jeppson, Lund Herr Emil Johansson, Höör Fru Kristina Johansson, Malmö Fru Nina Johansson, Nye Fröken S. Johansson, Lund Fröken Ester Johnsson, Malmö Fru Birgitta Klarström, Växjö Kliche-Centralen, Hälsingborg Sparbankskassör Knut af Klinteberg, Lund Regierungsbaurat Ernst Kramer, Fulda Hovintendent John Kroon, Malmö Kunsthaus Lempertz, Köln Disponent Lennart Kuylenstierna, Lund Doktor Zygmunt Lakocinski, Lund Fru Ebba Larsson, Lund Redaktör Janerik Larsson, Malmö Fru Elsa Leven, Lund Dekoratör Yngve Lindberg, Sjöbo Fru Margareta Lindmark, Lund Fru Augusta Lindqvist, Björnstorp Lunds stads fastighetskontor Lunds Vaktmästareförening AB Mohab, Malmö Major George Murray, Höör Fru Agda Mårtensson, Ystad Fil. kand Eric Mårtensson, Lund Nationalmuseum, Prag Köpman Fritz Nordvall, Nässjö Kantor Anders Ohlsson, St. Slågarp Fröken Elsa Ohlsson, Lund

Fröken Ada Olsson, Lund Professor P. Paulsen, Stuttgart Perstorps AB, Perstorp 1 :e kontors skrivare Fredrik Persson, Malmö Postverket, Stockholm Fru Augusta Pålsson, Lund Folkskollärare Anna Regnell, Göteborg Överste Ake Rehnberg, Lund Riksförbundet för bildande konst, Stockholm Fru Ada Roos, Lund Konstnär Owe Riitzou, Köpenhamn Fru Lilly Sahlberg, Norrköping SE-Center AB, Malmö Fru Lully Schylling, Eslöv Skriftställare Bengt Sjögren, V eberöd Ingenjör William Sjögren, Malmö Skandinaviska Banken Fru Karin Stolz, Malmö Svaneholms slotts museum, Skurup Fru Sonja Sveding, Sölvesborg Professor Sigfrid Svensson, Lund Svensk-Franska konstgalleriet, Stockholm Svenska Institutet, Stockholm Svenska Lantarbetareförbundet avd. 37, Lund Svenska Lantmännens riksförbund, Stockholm Svenska Slöjdföreningen, Stockholm Fru Anna-Maria Svensson, Flädie Tandläkare Öje Sällström, Lerum Fru Brita Söderberg, Tumba Fröken Ingeborg Sörensson, Lund Modern Textil, Stockholm Professor Karl Erik Thome, Akarp Civilingenjör Gunnar Tranaeus, Lund Triangel Kaffe AB, Göteborg Fröken Ruth Törngren, Lund Universitetsbiblioteket, Lund Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Stockholm Fru Charlotte Weibull, Akarp Fil. dr Alf W enning, Lund Fil. dr Carl Werners sterbhus, Lund Fröken Ebba Wickander, Lund Fröken Clara Wiezell, Malmö Fru Karin Wigström, Vollsjö Herr Fritz Zetterberg, Dingle Zornmuseet, Mora Fru Karin Åvall, Lomma