Issuu

Kulturen 1967 En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

Boken är redigerad av Bengt Bengtsson Tryckt på Berlingska Boktryckeriet i Lund 1967 Typsnitt Berling antikva Omslag och typografi av Lars Tempte Papper från Finbruken Ab Klicheer från Malmö Grafiska Ab Upplagan är

30.000

exemplar

Innehåll

5 11 17 24 28 31 '33 44 49 65 96 100 104 105 117 134

Bengt Bengtsson V ad som sig ... Erik Andren Dansande drabant Jan Gerber Renässansskåp med intarsia Bengt Bengtsson Kabinettsskåp med fåglar Jan Gerber Bord från 1600-talet Bengt Bengtsson Kronstolen Jan Gerber Tebord med målad skiva Bengt Bengtsson Sänggavel i rokoko Marshall Lagerquist Liten svensk möbelhistoria Sven T Kjellberg Möbler i Göteborg 1649-1825 Märta Lindström Textil forskningsresa i Jugoslavien Gunilla Eriksson Två keramiska nyförvärv Bengt Bengtsson V as med spegelsvart glasyr Bengt Bengtsson Två halländska bonader Anders W Mårtensson Ett dosformigt spänne i Lund Anders W Mårtensson Små vackra ting från medeltida lundabor 139 Anders W Mårtensson En alsengem i Lund 151 Britt Giner Den svenska dryckeskannan 167 Årsredogörelse

BENGT BENGTSSON

Vad som sig ..

Vi tar oss friheten att som första illustration avbilda Hans Excellens statsministern, lyssnande till de ljuva toner, som strömmar ut från Kulturens gamla grammofon från 1916. Det skedde den 15 november 1966, då utställningen Hur det var för 50 år sedan - ordnad av Kulturen - öppnades i Sparbanken i Lund. Det var en ganska anspråkslös utställning, sammanställd av bild- och föremålsmaterial i våra samlingar, men den gav som vi tror en ganska god bild av den begynnande kristiden i Sverige under första världskriget. För Kulturen var det roligt att i anslutning till ett jubileum - Skånska sparbanksföreningen fyllde 50 år - få samarbeta med en institution, som genom åren varit en god vän och hjälpare och dessutom att i en »blixtutryckning» få visa, vilka resurser som står till förfogande. Vi tar oss friheten att också se bilden symboliskt. Vi ser de offentliga myndigheterna med ett vänligt leende lyssna till vad vi har att andraga och kanske tycka att en institution som vår har en plats att fylla i det moderna samhället. Under 1966 har vi fått svart på vitt på den saken i och med höjda offentliga anslag. Speciellt har vi anledning att glädja oss åt att Lunds stad höjt sitt anslag från 155.000 till 330.000 kronor, vilket vi tror vittnar om att man anser Kulturen behövas och om förståelse för våra ekonomiska svårigheter. Det är också glädjande att staten, som visserligen inte avsevärt höjt sitt årsanslag genom åren, dock visat sig positiv genom att ge oss l 50.000 kronor lotterimedel till reparation och underhåll av byggnaderna. Det var en vacker fort5

sättning på de 170.000, som kom 1965 och som nu lagts ned i en rationaliserad värmeanläggning. Det nya anslaget har redan gjorts fruktbart. Ett par av byggnaderna rustades upp under sensommaren och hösten och under våren kommer turen till Vita huset, museets ståtliga fasad åt Tegnersplatsen. Landstingen ser också med välvilja på Kulturen, vilket framgår av ökade anslag; man vet, att våra dörrar står öppna för skolbarnen. I det sammanhanget kanske bör påpekas, att vi anser denna gren av verksamheten väsentlig och att vi hoppas kunna befästa och utveckla vår undervisningsavdelning. Men här lägger ännu ekonomin hinder i vägen. En blick på årets bokslut säger tydligare än många ord, att Kulturen måste hålla svångremmen åtdragen. Att dra åt den hårdare än vi gör, är inte möjligt, om vi någorlunda skall kunna sköta våra viktigaste uppgifter. Genom årets nya löneavtal har givetvis också Kulturens finansiella situation blivit mörkare, desto mera som även andra utgifter tenderar att öka genom prisnivåns höjning. Att föreningens årsavgift höjts, är därför inte att förvåna sig över. Vi hoppas att medlemmarna kommer att ha förståelse för detta. Mot bakgrunden av de ekonomiska katastrof er, som på senare tid förekommit i museivärlden, är det angeläget att påpeka, att Kulturens ekonomi är dålig endast på det sättet, att vi saknar penningmedel för att uträtta mycket av det vi skulle önska. Våra samlingar borde utställas på ett modernare sätt, vi skulle vilja utöka vår utställningsverksamhet och vår undervisning och vi skulle vilja ge våra tjänstemän och andra kulturhistoriker bättre möjligheter till forskning och publicering. Allt detta till allmänhetens och samhällets fromma. Att vi har resurserna i form av samlingar och även kompetens att bearbeta dem, hoppas vi har framgått av det vi hittills förmått göra. Ett utslag av allmänhetens intresse är givetvis publikfrekvensen i museet. En intressant och på sätt och vis nedslående erfarenhet är, att det är synnerligen svårt och kost6

\ r. Utställningen »Myt och verklighet», ordnad med material från Kungl. livrustkammaren, innehöll bl.a. delar av Ludvig XIV:s magnifika gåva till den · unge Karl XI. Till höger Georg Karl von Döbelns släde, som tillhör Kulturen.

bart att väsentligt öka publiktillströmningen och därtill kommer andra inflytelser, typiska för vår tid. Bilismen är i detta sammanhang svår att komma underfund med. Man kunde tro, att bilen skulle bli ett redskap i folkbildningens tjänst och att museerna skulle få flera besök av tillströmmande bilturister. Visst kan man på sina håll, speciellt i närheten av friluftscentra, åberopa bilismen som en positiv faktor, men på andra håll är det tvärtom. Nej, snarare kan ordstävet »värdshus förbi» tillämpas. Sommartorpet, badstränderna, skogen är utflyktsmålen, inte de 7

attraktioner, som tätorterna bjuder på. Museerna Sverige runt har med en viss besvikelse sett detta »värdshus förbi» och frågat sig vad som kan göras. Man borde då egentligen först göra en bred undersökning efter pålitliga sociologiska metoder och få klart för sig, vad ~om möjligen skulle locka turisterna in i museerna i större utsträckning: Och man vågar gissa, att svaret kommer att bli: ordna roliga attraktioner, så kommer folk1 Alltså vad man vet förut . Man vet också, att en dyrbar »engångsattraktion» visserligen lockar många besökare, av vilka dock relativt få kommer tillbaka av intresse för museet som sådant. Detta innebär inte, att den populäriserande verksamheten på något sätt bör inskränkas; den är en naturlig och väsentlig del av museets uppgift, som på lång sikt ger ett breddat publikunderlag. Nu har Kulturen ingen anledning att klaga på sina publiksiffror. Totala besökssiffran, där Östarp och Hökeriet inräknats, snuddar vid roo.ooo-strecket, vilket innebär en ökning från ifjol med över 7.000. Lägger vi därtill alla dem, som passade på att se den förut nämnda utställningen i Sparbanken i Lund, blir det en ännu vackrare siffra, gissningsvis ett tillskott på över 5.000 personer. Året har för övrigt i flera avseenden gått i samarbetets tecken. Vår årsredogörelse redovisar flera evenemang, som möjliggjorts tack vare positiv samarbetsvilja från andra håll, utställningarna Myt och verklighet och Att bo på norra fäladen samt inlånet av Hilding Linnqvists gobelängkartonger. I Östarps utställningshall samarbetade vi med Hemslöjden, en förbindelse, som vi hoppas skall bli varaktig. Vi hoppas också att Lunds Husmodersförenings »Operation julstök» inte skall vara en engångsföreteelse. Ett bevis på positiv inställning till Kulturens vetenskapliga arbete lämnades av byggnadsfirman Karl Mildner, som bekostat den arkeologiska undersökningen av tomten nr 4 i kv. Glambeck vid Södergatan. Det är sådant samarbete man är tacksam för . och gärna vill se fördjupat och utvecklat. Det ankommer givetvis i 8

2. Interiör fr ån utställningen »Gamla möbler - nya tyger», som ordnades i samarbete med Malmöhus läns hemslöjd .

•

första hand Kulturen att ta initiativet, men detta är inte möjligt utan vetskap om en på förhand välvillig inställning. Vi tror oss möta denna i allt större utsträckning. Det gäller också donationer av föremål, penningmedel och arbetsprestationer. Tack vare direktör Holger Crafoords vänlighet kunde vi köpa ett värdefullt konst- och kulturhistoriskt bibliotek och genom en rad välvilliga entreprenörer och leverantörer med SIAB i spetsen fick vår lundaarkeologiska konserveringsanstalt sina lokaler vid Tomegapsgatan inredda. Vi är också glada för målerifirman 0 . E. Olssons donation av utomhusmålningen av Kulturens fasader åt S :t Annegatan. Kulturens läge mitt inne i staden, där husen och parken tillsammans ger en miljö, som aldrig undgår att tjusa be9

sökaren, har gamla anor. Det var för 75 år sedan, som museet förvärvade den första tomten här, och på hösten 1892 kunde man i Borgarhuset inviga museet på sin nya plats. Man måste beundra det förutseende, som kännetecknade grundarens och dåvarande styrelsens åtgärd, att trots vissa e~onomiskt välgrundade betänkligheter inköpa den tomt, som sedan genom köp av angränsande områden växte ut till sin nuvarande storlek på ömse sidor om Adelgatan. Vi är nu mänskligt att döma hänvisade till detta utrymme lång tid framåt. En expansion vore önskvärd, om vi vill utställa de stora samlingarna i den utsträckning de förtjänar, men vi måste först restaurera de redan befintliga husen, och detta är ett dyrbart och tidskrävande företag. Huvudtemat för denna årsbok är - som väl läsaren redan sett - möbler. Och vi har anledning att vara tacksamma för den hjälp vi fått av specialister utifrån, vilka behandlat väsentliga delar av vår samling. Vi har denna gång begränsat oss dels till tiden före år 1800 och dels till de högre klassernas möbler, för att, som vi planerar, i nästa årsbok behandla 1800-talet och »allmogemöblerna». Vi som arbetat med denna årsbok har inte kunnat undgå att ständigt erinras om vilken insats Kulturens mångårige medarbetare, den år 1959 avlidne fil.dr William Karlson, gjort för utforskningen av möbelkonstens historia. När vi nu ägnar en väsentlig del av bokens utrymme åt detta hans favoritämne, vill vi gärna därmed hylla minnet av honom och hans arbete. Emellertid medför ett huvudtema inte att detta tillåtes fylla årsboken. Kulturen har många strängar på sin lyra och några av dem måste få ljuda. Såt.ex. har vi ansett det viktigt att redovisa ett par märkliga fynd från de arkeologiska undersökningarna i Lund. Vidare utfördes i samband med förra årsboken en hel del undersökningar rörande silver, vilka av olika skäl måste stå över. Här publiceras alltså en uppsats om detta fascinerande ämne, som vi tror kan väcka intresse.

ERIK ANDR:EN

Dörr med dansande drabant

Under 1600-talets förra hälft fanns i Västmanland en grupp konstförfarna snickare, som man brukar sammanföra under namnet Västeråsskolan. De verk som framförallt förknippas med Västeråsskolan är dopfunten och skranket till dopkapellet i Västerås domkyrka och de bortåt 40 praktdörrarna på Tidö slott, halvannan mil sydsydväst om Västerås. Utmärkande för skolans arbeten är en snickarkonst som lånar former och uppbyggnad från senrenässansens stenarkitektur - eller kanske rättare sagt från tidens arkitekturböcker - som använder en måttfull figural utsmyckning i relief eller friskulptur och som fyller nära nog alla plana ytor med intarsia. Och det är främst den sistnämnda dekorationsarten som utgör skolans signaturmelodi. Intarsian användes stundom för figurala motiv men huvudsakligen för en sirlig ornamental utfyllnad på lisener, pilastrar, bågfält, svicklar och dörrfyllningar. Dessa sirliga rankor är av den art som vi brukar kalla moresker, ofta inmängda med zoomorfa detaljer såsom fågelhuvuden, fantasidjur, masker etc. Rankorna avtecknar sig antingen ljusa mot mörk botten eller tvärtom. Vi vet ganska litet om de enskilda yrkesmännen inom arbetsgruppen, och endast några enstaka namn har bevarats i brev och räkenskaper. Men tack vare Hans Rabens forskningar vet vi en hel del om bakgrunden och händelseförloppet. Dopfunten och skranket i domkyrkan tillverkades 1622 i Liibeck, sannolikt på snickarmästaren Heinrich Sextras Il

verkstad, och är en testamentarisk gåva av den i Liibeck födde västeråsborgaren Simon Depken. För uppsättningen i domkyrkan reste några gesäller från Sextras verkstad upp till Västerås. Samtidigt kom till Sverige ytterligare några liibeckgesäller - om från Sextras verkstad eller från annat håll kan inte avgöras - för att arbeta åt olika medlemmar av familjen Oxenstierna. Det var Axel Oxenstierna på Tidö, hans kusin Elisabet Gyllenstierna på Årsta, hans broder Gabriel på Tyresö. På Tidö finns som nämnt en serie dör-

l. Dörr från 1600-talets förra hälft, möjligen tillverkad av Melcherdt snickare för Tyresö slott mellan 1630 och 1639. KM 7.975

2. Detalj ur titelsidan till Gabriel Krammers Architectura, Köln l6Io. T.v. de vanliga snickarverktygen, t.h. två stämjärn och en klubba för bildhuggeri samt kniv, lövsåg och limpanna för intarsia. - Krammer har även utarbetat moreskmönster för intarsia.

rar, av vilka flera är daterade mellan 1625 och 1639 samt en kista från 1635, på Årsta en vacker dörr och i sockenkyrkan Österhaninge ett par herrskapsbänkar, daterade 1621 och 1622 samt en predikstol från 1623, på Tyresö en dörr och i kyrkan en predikstol, daterad 1639; ytterligare en predikstol, daterad 1630, har från Tyresö förts över till Dalarö kyrka. Sammanfattningsvis kan man säga att Västeråsskolan bestod av några skickliga snickargesäller från Liibeck, som arbetade i Mälarlandskapen mellan 1620 och 1640, varefter de återvände till Tyskland. Deras svenska medhjälpare t.ex. Israel snickare eller Pedher Arfwidsson - uppehöll under några årtionden framåt traditionen med växlande framgång. Men av tyskarna känner man endast en till namnet, Melcherdt snickare, som arbetade för Tyresö mellan 1630 och 1639. Kulturen förvärvade 1893 från en antikhandlare i Stockholm en dörr, som tillhör den av Västeråsskolan odlade typen. Den är som sig bör av ek, har breda ramstycken och två fyllningar. Baksidan har raka lister runt fyllningarna och små odekorerade mittfält av ebenholts. Men framsidan är rikt ornerad. Den övre fyllningen har bas- och krönpartier av ebenholts, avgränsade med listverk. Mellan dessa partier finns en bågställning, sammansatt av fält och svicklar med moreskornamentik i intarsia. Rankorna av lönnfaner tecknar sig ljusa mot svart ebenholts. Pilastrar av flammig björk och smala anfangslister delar upp intarsiafälten. I bågfältet ser man en »romaner», en krigare i romersk rustning med svärd, sköld och plymbesatt hjälm. En krigare på en dörr bör väl snarast uppfattas som en dörrvakt, en drabant, som genom sin blotta närvaro avskräcker varje ovälkommen besökare. Men den här intarsiakrigaren uppträder långt ifrån hotfullt; han intar snarare en balettpose vid ett tillfälligt uppehåll i dansen. Figurframställningar i denna manieristiska art är långt14

3. En interiör fr ån Tidö visar den monumentala inramning som bestods dörrarna i detta slott.

ifrån sällsynta i Västeråsskolans intarsiakonst. Man kan återfinna dem både på kistor, dörrar och predikstolar - med antingen profan eller biblisk karaktär. Den nedre dörrfyllningen inramas av ett kraftigt listverk med bruten yttre kontur. Mitt i fyllningen finns ett rektangulärt fält, fanerat med ebenholts. Och här har snickaren förvånansvärt nog avstått från moresker i intarsia. Dörren har ett utanpåliggande smällelås med regel och klinka samt två gångjärn med skrodad ornering. Det är emellertid tvivelaktigt om dessa beslag hört samman med dörren före 1893. Ilappningar och spikhål visar att dörren en gång varit högerhängd, och dessutom är gångjärnen ett halvsekel äldre än dörren, låset ett halvsekel yngre; dörren förutsättes då ha tillkommit på 1630-talet.

En dörr av detta slag är emellertid inte komplett utan sitt dörrfoder. Och dörrfodret kunde på 1600-talet växa ut till en rik fasadarkitektur med pilastrar, listverk, gavelkrön, vapensköldar, pyramider och krönfigurer av olika slag. Tidödörrarna ger några extremt rika exempel på denna konstart. Tyvärr saknas säkra uppgifter om dörrens proveniens. Man har nämnt Tidö slott, en för övrigt okänd herrgård ösby i Västergötland och Tyresö. Av dessa förslag kan endast Tyresö tagas på allvar. Visserligen är den kvarvarande dörren på Tyresö och Kulturens dörr helt olika både till uppbyggnad och ornamentik, men detta behöver inte uppfattas som en motsägelse. Dörrarna på Tidö visar klart att man eftersträvade en stor variation i form och dekor. Och vissa likheter mellan moreskornamentiken på Melcherdt snickares predikstol i Tyresö kyrka och Kulturens dörr har föranlett Hans Raben att - om också med en viss tvekan attribuera dörren till Melcherdt. Av bevarade räkenskaper vet man, att denne arbetade på Tyresö slott med dörrar, golv och möbler under hela trettiotalet och även i Tyresö kyrka med predikstolen och en rad nu försvunna inredningsdetaljer. Längre än så kan man nog inte komma. Vi får nöja oss med gissningar där bevisen saknas. Men vi kan konstatera att den aktuella dörren representerar ett möbelhantverk av hög kvalitet, både i moreskens rankor och beträffande den dansande drabanten som nu hamnat i Lund, halvvägs mellan . Liibeck och Västerås.

Använd litteratur: Gabriel Krammer, Architectura von den fiinf Seulen sambt iren Ornamenten und Zierden, Köln (16ro). Hans Raben, Träskulptur och snickarkonst i Uppsverige under renässans och barock, Stockholm 1934.

1. »Dansande drabant » i intarsia på svensk renässansdörr fr ån 1600-talets förra h älft .

JAN GERBER

Renässansskåp med intarsia

I Borgarhusets sal med möbler från decennierna omkring 1600, visas de för denna tid vanligaste möbeltyperna, som skåp, kistor och bord. De flesta är på sin tid importerade från Nordeuropa och då framförallt Tyskland, som hade stort inflytande på den inredningskonst, som i mycket begränsad omfattning utövades i profana sammanhang i dåtidens Sverige. Bland möblerna kan vi se prov på skåp av I tidig renässanstyp, vilka karaktäriseras av en vågrät delning i över- och underskåp. Ursprungligen var skåp av denna typ en kombination av två kistor ovanpå varandra, varvid kistornas framsidor utformades som nedfällbara luckor, vilka användes som avställningsytor då de var öppna. Denna tudelade uppbyggnad bibehölls utan större förändringar under renässansens begynnande skede. I och med renässansens utveckling mot barocken förändrades skåpets komposition, så att hela fasaden indelades av två dörrar, gärna flankerade av pilastrar eller kolonetter, som förhöjde skåpets nu tydliga lodräta verkan. I salen finns ett skåp som i flera avseenden skiljer sig från de övriga; inte så mycket till typen, som är den gängse, som till utförandet. Låt oss först betrakta skåpet som helhet. Den rikt accentuerade fasaden är uppbyggd med arkitektoniska element. I Italien, Frankrike och Sydtyskland var möbelhantverkarna under renässansen mycket påverkade av arkitekturen. Precis som arkitekterna studerade n. Detalj av skåp från Sydtyskland, 1600-talets förra hälft. 2-566-3652

de den klassiska byggnadskonsten från den romerska antiken. Alla klassiska ornament och inte minst kolonnordningarna visste såväl arkitekter som möbelsnickare att rätt utnyttja. Källan till denna kunskap var Vitruviusakademin i Rom, som grundades 1542. Än mer vidsträckt betydelse för (naturligtvis) arkitekturen men kuriöst nog också för möbelkonsten, fick de böcker i arkitekturens elementa som gavs ut av Serlio och Vignola och som spreds i hela Europa. Kommer vi längre norrut saknar möblerna den rikt artikulerade fasadbehandlingen, som är så markant på de sydeuropeiska möblerna. Kulturens skåp, som är från Sydtyskland, är ett gott prov på den sistnämnda typen. Den rikaste utformningen har överskåpet fått, vilket är helt i sin ordning. Var möbeln uppbyggd i flera avsatser gjordes den nedersta lugnast och tyngst, medan varje avsats fick en allt rikare men samtidigt lättare artikulering. Man kan göra en jämförelse med Colosseums tre sinsemellan olika våningar. Denna byggnads utnyttjande av de tre kolonnordningarna, med den doriska i nedersta planet, därefter den joniska och korintiska, ansågs vara föredömlig och återfinns också på många renässansskåp. överskåpets två dörrar är försedda med musselkrönta nischer med rika omfattningar, som helt täcker och nästan kamouflerar dessa. De flankeras av doriska halvkolonner (jfr färgbild Il och bilden på s. 18), som vilar på bygelkonsoler, vilka ytterligare framhäves genom sina snidade akanthusblad. Kolonnerna bär upp ett kraftigt entablement, som består av ett antal friser med bl.a. triglyfer, äggstav och pärlstav, alla med ursprung i antiken. Är överskåpet till sin arkitektoniska komposition omisskännligt sydeuropeiskt, så skulle det kistliknande underredet lika väl kunna ha sitt hemland i Nordtyskland. Den strama fasaden med sin indelning i geometriska fält, med tre karaktäristiska, nedåt avsmalnande renässanspilastrar, Renässansskåp från Sydtyskland, sent 1500-tal. Märk hur intarsian på vissa fä lt är ljus mot mörk bakgrund, medan andra har mörk mot ljus bakgrund. Höjd 212 cm. KM 29.132.

Skåp av karaktäristisk senrenässanstyp från norra Italien . Jämför uppbyggnad och detaljer med Kulturens skåp.

är ett ständigt upprepat tema på nordtyska möbler och kyrkoinredningar. H. Raben har i sin gradualavhandling visat hur stilen även finns företrädd i Sverige, därigenom att liibeckska mästare kallades hit för uppdrag i mellansvenska slott och kyrkor. Tidö- och Tyresödörrarna, samt som exempel på kyrkoinredning, predikstolen i Tyresö kyrka, har en i allt överensstämmande komposition med det sydtyska skåpets underdel. Intarsian och behandlingen av denna har också sina tydliga likheter, vilket vi har anledning · återkomma till nedan. Om vi skiljer över- och underskåp från varandra, skulle underskåpet klara sig mycket väl som självständig möbel och vid en jämförelse med samtida kistor finner man att underredet helt överensstämmer med dem. överskåpet däremot, har förlorat all likhet med den kista som en gång var dess ursprung. Det är beroende av sitt underrede endast på grund av storleken. Skulle vi tänka oss överskåpet dubbelt så stort, så hade vi framför oss en helt självständig, väl proportionerad möbel. Renässansskåpets övre hälft är den del som utvecklas till barockskåpet. Märk att indelningen redan finns, med två dörrar som flankeras av halvkolonner, ja här finns även de två lådor som vanligen avslutar de flesta barockskåpen nederst. Nu ser vi kanske Kulturens skåp som en möbel sammansatt av två av varandra oberoende delar. Då förbiser vi emellertid den viktigaste sammanhållande faktorn, nämligen den rika intarsiaornamentiken. Den dekorativa utformning skåpet fått genom sin livliga arkitektoniska fasad, har betraktats som otillräcklig; nära nog alla släta ytor är fyllda med intarsia. Denna konstart utövades med stor skicklighet under renässansen i Italien. Dels gjordes rent föreställande och berättande motiv, dels en stiliserad ornamentik, till största delen inspirerad av växtvärlden. En speciell typ av denna vegetativa ornamentik kallas moresker och kommer från Orienten. Italien var det land som införlivade den med renässansens formspråk. I sin europeiska utformning blev moresken symmetrisk (se underskåpets dörrfält, 21

Kista av ek. Fasadens två bågfält med intarsia med omvända färger. Längd 88 cm. KM 9 .013 .

s. 18) och utökades gärna med en samling fantastiska detaljer, som näbbar, klor och huvuden av fåglar, människor eller lejon (se pilastrarna färgbild Il). Möbelsnickarna i Sydtyskland, som helt följde den italienska smaken, försåg sina arbeten med intarsia i mycket stor utsträckning. På Kulturens skåp ser vi hur pilastrar, dörrar, lådor, kolonner och nischer överdragits med sirliga och eleganta moresker. Trots att denna bygger sin verkan på rörelse och kontraster mellan träslagen, ger den en lugn och sammanhållande karaktär åt skåpet, till stor del beroende på en harmonisk, symmetrisk komposition, som återkommer i de olika partierna med smärre variationer. Intarsian är här utförd i sydländska träslag, som valnöt, citronträ och ek på blindträ av ek. Moreskintarsia, som under 1500-talets andra hälft utgjorde ett dominerande inslag i dekoreringen av italienska, 22

men framförallt schweiziska och sydtyska möbler, spreds även norrut, till stor del med hjälp av Peter Flötners moreskbok som kom ut 1549. De exempel, som ovan nämnts från Tidö och Tyresö är just prov på moreskornamentik, sådan den utfördes i norra Tyskland, i synnerhet i Liibeck, där denna intarsiastil särskil kom att omhuldas. Vid en jämförelse mellan intarsian på Kulturens skåp och den nordtyska typen från Tidö och Tyresö, är det påfallande hur litet som förändrats på den långa vägen från södra Europa upp till de mellansvenska slotten och kyrkorna. De eleganta moreskslingorna visar inga större variationer i Syd- och Nordeuropa. Skillnaden ligger snarast i de sydtyska möblernas otroligt plastiska fasader, som ställde intarsiamästarnas skicklighet på svåra prov, mot vilka de Liibeckska möblerna och kyrkoinredningarna var en avsevärt stramare oc~ fastare bakgrund för intarsian. Intarsian kunde utnyttjas på flera sätt än vad vårt skåp kan exemplifiera. En mycket skicklig möbelsnickare kunde konsten att skära ut de tunna och invecklade moreskslingorna med en sådan precision att inte endast den utskurna moresken utan även det ursprungliga ämnet kunde användas. På så vis fylldes de olika fälten med identiska mönster men med omvända färger. Renässansens böjelse för ornamental symmetri gjorde att metoden flitigt utnyttjades, se kistan bild s. Ett representativt prov på denna genre i Sverige är predikstolen i Tyresö kyrka samt på Tidö slott en kista från 1635, som tillhört Axel Oxenstierna, s. 22. I intarsia av detta slag arbetade man gärna med träslag som genom sina färger betonade de spegelvända kontrasterna. På Kulturens skåp där denna effekt inte eftersträvats och intarsian, i förhållande till den arkitektoniska uppbyggnaden, spelar en mindre dominerande och självständig roll är kontrasterna inte så kraftiga, utan håller sig till olika nyanser i en gyllenbrun färg, färgbild Il.

BENGT BENGTSSON

Kabinettskåp med fåglar

Skåpet är i sin ursprungliga form en senmedeltida företeelse. Det har i kyrkorna ersatt dör.r försedda väggnischer i muren, där man förvarade nattvardstyg och andra dyrbarheter. De höga gotiska skåp, som då kunde finnas i sakristiorna, fick även motsvarigheter i hemmen, och därmed började en rik utveckling. Det är i första hand funktionen, som bestänuner såväl yttre form som inredning. Tidigt uppträder skåpet i flera skepnader. Den gotiska form, som tyskarna kallar Stollenschrank och som närmast kunde kallas stolpskåp, bildar ursprunget till skänkskåpet, där en hylla i lagom höjd avslutar den med dörrar försedda huvuddelen av skåpet. Vid sidan av detta ganska stora skåp uppträdde på l 500talet andra former, t.ex. skåp med nedfällbar skrivklaff och vilande på en under.del, som inte alltid var sammanbyggd med överdelen. Det är en italiensk form, som togs upp av tyska möbelslmpare under 1500-talets· senare hälft och därmed skapades vad vi kallar kabinettskåpet, som från Tyskland spreds över Europa och blev en av de mest uppskattade och rikast utsmyckade möbelformerna under senrenässans och barock. Till Frankrike, Spanien, Italien och de nordiska länderna kcim de tyska kabinettskåpen och i furstarnas skattkammare sfod magnifika »konstskåp», vars många fack och lådor kunde innehålla 'kuriosa från främmande länders kulturer och märkvärdigheter. Det berömdaste av dem alla är det skåp, som Gustav Il Adolf fick som hedersgåva av staden Augsburg 1632 och som innehåller en mängd

111. Kabinettskåp med förgyllning och rik intarsiadekor, 1600-talets senare hälft. KM 17-457

III

IV. Fåglar i intarsia av olikfärgat trä mot svart botten. Detaljer från skåpet, bild III.

sevärdheter i sina gömmor. Även om mästaren till detta skåp, Philip Hainhofer, tillhörde de yppersta av tidens möbelkonstnärer, så är nivån hos hans många samtida kolleger märkligt hög. Man förbluffas av den uppfinningsrikedom, som de kunde använda vid skåpens arkitektoniska komposition och kanske ännu mera i den ofta slösande utsmyckningen, där ädla träslag, elfenben, sköldpadd, metaller och mineraler utgjorde material för inläggningar och skulpturer. Redan omkring 1600 hade man lämnat det italienska skrivskåpet långt bakom sig, även om stora konstskåp fortfarande kunde kallas skrivskåp eller skrivbord (som Gustav Adolfs skåp kallades). »Konstkammaren» var furstens privatmuseum. Utomordentligt intressanta och rika samlingar, föregångare till vår tids museer fanns på många håll i Europa. I skåpet kunde en icke föraktlig kuriosasamling koncentreras och på så sätt blev det möjligt även för t.ex. svenska herremän att i sina slott visa fram en motsvarighet till de kontinentala furstarnas samlingar. Det är en aktningsvärd mängd av kabinettskåp, som i Sverige bevarats till vår tid. Många av dem - de praktfullaste - har utan tvivel tillverkats i Tyskland, men vi kan finna belägg på en svensk produktion. Kulturen äger åtskilliga skåp av växlande storlek och kvalitet. Vi har avbildat ett av dem i färg på planscherna 111 och IV. När det gäller att bestämma skåpets härkomst till tid och rum, har man i första hand att taga hänsyn till den yttre ornamentiken. Den krönande förgyllda skulpturen i form av en starkt plastiskt skuren akantusranka, daterar skåpet till högbarocken, antagligen 1660-talet eller något decennium senare. De sinnrikt profilerade hopplisterna, som förekommer framför allt på krönet, för tanken till Holland, som är hopplistens ursprungsland och där tekniken framför allt hade sin hemvist. Emellertid tillämpades den även i Tyskland och andra kulturområden. Den nyssnämnda akantusornamentiken tyder på Tyskland; vi ser den ciselerad på silverpjäser från samma tid och även målad som väggdekoration. Men även denna dekorationsform spreds utöver 3 - 566-3652

gränserna för sin hemvist, vilket inte minst svenskt konsthantverk och heminredning kan vittna om. Dock är skåpet till sin form av den typ, som under hela den tid, kabinettskåp tillverkats, varit vanlig i Tyskland, vid sidan om det som en helhet komponerade skåpet, med dörrar och lådinredning även nedtill. Vi har sålunda knappast någon anledning att tro, att skåpet tillverkats utanför Tyskland. Skåpet tarvar knappast någon detaljbeskrivning, men några notiser bör lämnas. Med de två dörrarna stängda, vis·a r skåpet inga andra färger än svart och guld, men när det är öppet, strålar en hel färgsymfoni emot åskådaren. Det inre är fyllt med lådor runt ett centralt fack, tillslutet av en dörr. Lådornas framsidor är bemålade med fåglar i imiterad, färgsprakande träintarsia, med röda och gula nyanser som förhärskande inslag. Fåglarna intar olika ställningar; inget motiv förekommer två gånger, även om färgskalan i stort sett bibehålles. På så sätt bildar det öppnade skåpets framsida en i både komposition och färg livfull yta. Det bör också nämnas, att lådorna innantill är klädda med rött, blått och vitt marmorerat papper, sådant som man vid den aktuella tiden brukade använda som försättsblad i bakband. Naturligtvis frågar man sig om det konsekvent genomförda fågelmotivet har någon särskild mening. Man kunde tänka sig, att skåpet innehållit en naturaliesamling av ornitologiskt slag, såsom prover på fjädrar, skelett, ägg etc. Detta är givetvis möjligt, trots att fågelbilderna inte synes ha någon förankring i verkligheten. Fastän de så gott som alla ter sig som fåglar, som man kunde tänkas träffa på i naturen, är ingen av dem en realistisk avbildning av en igenkännbar fågel. Detta vore faktiskt ingen omöjlighet, med tanke på tidens vaknade intresse för naturbeskrivningar. Men man behöver bara gå till andra kabinettskåp och granska deras inläggningar för att finna liknande motiv, som verkligen inte .gärna kan alludera på innehållet i lådorna. I Nordiska museet finns t.ex. ett skåp, vars lådfron~

ter är dekorerade med bilder av allsköns djurarter, kombinerade med ett dekorativt arrangemang av musikinstrument på insidan av en skrivklaff. Här är ett samband mellan dekor och innehåll helt uteslutet. Fantasifåglar ser man ofta på kabinettskåpens lådor, ofta ännu mer fantasifullt avvikande från verkligheten än fågelbilderna på Kulturens skåp. Kabinettskåpens tid var ute, när nya möbelformer började uppträda under sen:barocken. Det sammanhänger delvis med en ny rumskänsla, delvis med att uppvisandet av privata kuriosasamlingar förlorat sin tjusning. Man var på väg mot rokokon, med dess förkärlek för smärre möbler, för byrån och inventiöst inredda skrivmöbler. Dessa möbelformer uppträder redan på Ludvig XIV :s Versailles och även om Boulle och andra inredningsarkitekter fortfarande kunde åstadkomma monumentala skåp, så var dessa nu förvaringsplats för annat än kuriosa och småting. Konstskåpens tid var förbi; i den mån man ägnade sig åt kuriosasamlande, avdelades särskilda utrymmen med specialtillverkade och mera praktiska möbler. Ett sent uttryck för detta är Georg Haupts mineralskåp i Chantilly, som Gustav III år 1774 gav till prinsen av Conde.

JAN GERBER

.Bord från 1600-talet

I och med renässansen fick många av de möbler vi idag är vana att se omkring oss sin utformning. Till dessa möbeltyper hör bordet. Tidigare stod bord inte framme som en permanent möbel, utan det vanligaste var att några breda plankor lades över ett par bockar, varefter det hela täcktes med stora nedhängande dukar. Under 1500-talet blir bordet en allt oftare förekommande möbel i förnäma inredningar. Till en början är de mycket enkla med en skiva som vilar på korsande ben, förenade med ett stag. Men i Italien tillverkas också bord, som har skiva på en sarg, vilken vilar på fyra balusterben, dvs. svarvade i en utsträckt vasform. För att ge bordet stadga var benen förenade med varandra genom enkla ribbor, i allmänhet placerade så lågt som möjligt. Typen sprids under senrenässansen över hela Europa och Kulturens barockbord på bild 1 kan ses som en direkt utveckling av det sydeuropeiska senrenässansbordet. Museets bord, som är ett nyförvärv 1966, har skiva av ek och övriga delar av valnöt. Möbeln ger som helhet ett ovanligt kompakt och koncentrerat intryck. Skivan består av en bred mittplanka inpassad i en ram. Den vilar på en hög, kraftigt indragen sarg med livlig profil. Istället för en låda, som är vanlig på bord av denna typ, kan man lyfta skivan som på en pulpet. Skivan och sargen bärs upp av fyra ben med våldsam kontur, förenade med ett X-format kryss, som till skillnad från renässansbordets sitter högre placerat. En jämförelse kan också göras mellan renässans- och barockbordens ben, en jämförelse som kan

r. Bord av ek och valnöt, med lyftbar skiva. r6oo-talets förra hälft. Längd ro3, höjd 75 cm. KM 59 .257.

ligga till grund för bordets datering. Renässansbordets ben var svarvade till en utsträckt baluster, men barocken omvandlar denna form genom att trycka ihop den, varvid elen ursprungliga vasformen alltmer förvandlas till ett klot. Också kloten förändras och under 1600-talets andra hälft har de oftast en hopklämd form, som om de pressades samman av den tunga skivan och sargen. En utsökt detalj på bordet är den skurna konsolen, som skapar en mjukare övergång mellan sarg och ben, bild 2. Den har formen av en liggande volut, men det är inte den »arkitektoniska» voluten av den strama typ vi finner på barockbyggnader, utan snarast en »vegetativ» volut, formad av barockens omhuldade akantusblad. Konsolen förekommer i flera olika variationer. Ofta är den endast en enkel

Detalj av bordet, visande den skulpterade akantusvoluten.

trekantig bit med sågad profil, ibland är den rikt utsågad med genombrutna slingor och i vissa fall består den, som på bild 2, av en elegant snidad akantus. På Kulturens bord är konsolerna förhållandevis små, inte sällan är de, helt i barockens anda, så frodiga att de växer ut och möts på mitten, även på långsidorna. De karaktäristiska kännetecken som ovan beskrivits och bordets utseende i sin helhet visar att bordet tillverkats i Nederländerna. Vid en jämförelse med holländska bord från 1600-talets andra hälft finner vi att Kulturens bord kan tjäna som ett utmärkt typexempel. Det gäller såväl de utnyttjade träslagen med ek i skivan och valnöt för övrigt, som bordets proportioner och utförande. På exakt samma sätt gjorde holländarna också bänkar och underreden till diverse andra möbler, bl.a. linnepressar. De sistnämnda var under barocken mycket omtyckta och hade sin givna plats i matsalen, som en del av inredningen. Holländsk barock har i hög grad påverkat den skandinaviska möbel- och inredningskonsten under 1600-talets slut och 1700-talets början och ännu fram emot 1900-talet kunde man i skånska allmogehem se bord i den holländska barockstilen, ofta med skiva i Komsta kalksten. 30

BENGT BENGTSSON

Kronstolen

Svenska möbler har genom tiderna formats under påverkan från andra länders möbelkultur. Under den tidiga 'barocken överväger tyska och holländska former; här har traditionen från renässansen fortlevat. Senare blir bilden mer komplicevad. Våra förbindelser söderut - politiska, kommersiella och kulturella - gav den franska Ludvig XIV-barocken inflytande på vår svenska formgivning och efter 1700 märkes ett markant inslag av stildrag västerifrån. Det är nu som engelsk och holländsk möbelstil påverkar oss. Inte minst märkbart är detta i importen - se Sven T. Kjellbergs uppsats i denna årsbok! - men även svenska tillverkare gjorde möbler i en stil, som vi brukar kalla holländsk-engelsk. Det är inte endast i möbeltyperna som helhet eller i ornamenten, som vi känner igen dessa västliga stildrag. Så t.ex. ser man hos oss alltmer de rottingflätade ryggarna och sitsarna på stolarna, ett typiskt engelskt inslag. Den engelska kronstolen, »Crown chair», är vanligen av valnöt eller annat mörkt träslag, har ytterst låg sarg under sitsen och en hög rygg, uppbyggd av en rikt inramad ryggbricka mellan två ståndare. Hela stolen är rikt smyckad med voluter, såväl på rygg som på framsidans tvärslå. Många sådana stolar av ädelträ importerades till Sverige. Men de inhemska möbelsnickarna tycks ha arbetat flitigt för att tillfredsställa en livlig efterfrågan. Nu är det vanligen svenska träslag som används, vanligen björk, och stolen målas svart. Rottingflätning förekommer ofta, men man synes ha föredragit den traditionella stoppade läderklädseln. 31

På den här avbildade stolen från Kulturens samlingar har gyllenläder använts. Detta material är en av senrenässansens och barockens vanligaste väggbeklädnader hos de högre stånden. Vi har också många exempel på dess användning som möbelklädsel, vilket t.ex. Sven T . Kjellberg omvittnar i denna årsbok, s. 7r. I sitt stora arbete Ståt och vardag i stormaktstidens herremanshem ger William Karlson en ytterst värdefull redogörelse för gyllenlädrets förekomst som stolklädsel. Bland hans många belägg märkes 1679 en stol på Lövstad »med blått brokot läder klätt» vilket måste ha varit gyllenläder på blå botten, alltså av samma slag som på vår stol. Termen »silverläder» förekommer vid samma tid, likaså på blå botten, alltså även här en parallell till Kulturens stol. Liksom flera andra engelska (och i någon mån även holländska) möbeltyper representerar denna stol den senbarocka stil, som skulle efterträdas av rokokon. Vissa möbler, t.ex. byråar, glider gradvis in i den nya stilen. Dessa stolar har en så självständig form, att en långsam förändring av detta slag är otänkbar. De övergavs snart såsom hopplöst omoderna.

JAN GERBER

Tebord med målad skiva

De Ostindiska Kompanierna förde teet till Europa under 1600-talets förra hälft. I England utvecklades ceremonierna kring tedrickandet i västerländsk bemärkelse. Naturligtvis gav detta upphov till en hel rad av olika mobilier att användas vid teets tillagning och avnjutande. Redan från början kom dessa att bli små och lättflyttade, eftersom tidens stränga regler för möblering fordrade att allt ställdes undan efter användningen. Väsentligast i sammanhanget var bordet, och tidigt fick detta sin helt egna form, som kom att bibehållas utan större förändringar långt in på 1800-talet. En tredelad fot bär upp en pelare eller ståndare på vilken skivan vilar. Skivan var fällbar, vilket underlättade bordets placering då det inte användes. I engelsk litteratur kallas ibland de tre lätt S-böjda fötterna för »Dutch foot» vilket låter oss ana varifrån typen ursprungligen kommit. Pelaren svarvades som en balusterdocka och den runda skivan förseddes gärna med en kantlist som ytterligare betonade skivans vågiga kontur. I England användes uteslutande ädla polerade träslag, företrädesvis mahogny under denna period. I en del fall dekorerades skivan »a la chinoise» i lack och guld, med intarsia eller med ett broderi, som spändes fast. Under 1700-talets första årtionden försvagas den franska smakdorriinansen i Sverige och ett kraftigt engelskt-holländskt inflytande gör sig gällande. Länge dröjde det inte förrän man i förnäma hem på engelskt vis drack te, serverat · v1. »Esaias Tegners tebord», 1700-talets mitt. KM 8.683. 4-566-3652

r. Vignett till Carl G. Gyllenborgs komedi »Svenska Sprätthökenn, uppförd första gången 1737. För att ytterligare framhäva sprätthökens känsla för nymodigheter har ett dukat tebord placerats bredvid honom.

på små bord. Den nya orienteringen västerut märks i vårt land inte minst på möbelkonstens område. Teborden tillverkade i Sverige från denna tid har också sina förebilder i de engelska. Bland dessa tebord finns en grupp som har skiva med målat motiv. Tack vare den utformning borden här fått finns det anledning till en närmare granskning av dem. Av det antal bord av denna typ som bevarats till våra dagar kan vi förstå att de på sin tid varit mycket omtyckta och tämligen vanliga i ståndspersoners hem. Vid en jämförelse med den engelska förebilden finner man omedelbart att de målade teborden har mer av kvardröjande barock än de engelska, färgbild VI. De tre fötterna 34

Tebord. Tillhör Nord. Museet, Stockholm.

3. »Ett fruntimmer med bok i handen». Oljemålning av Pehr Hilleström ca 1775. Privat ägo.

liknar mer barockens voluter än de engelska »cabriole legs», vilka först under rokokon kommer till användning i Sverige i bord av denna typ, färgbild nr XII. Den svarvade pelaren avslutas ofta nedtill med ett klot eller en rikt svarvad kula. Mest utmärkande är den med motiv bemålade skivan. Formen på denna är oval med en för nästan alla bord identisk kontur som på tidiga exemplar är kraftig och livlig men som så småningom förlorar sin spänst. Det kan tyckas

egendomligt att måla en bordsskiva som en tavla, men med vetskap om hur bordet användes kan vi finna en förklaring. Den tid då tebordet tjänade sitt egentliga syfte var ju ojämförligt mycket kortare än den tid som det stod undanställt med fälld skiva. Bordets dekorering har också utförts med denna förutsättning som utgångspunkt. Resultatet kan ge intryck av att det är bordets främsta uppgift att stå som en skärm och visa sin skiva målad som en tavla och inte att användas som en serveringsmöbel. Skivan med sitt motiv kommer oss osökt att tänka på barockens målningar med ofta rikt konturerade ramar eller ännu hellre stucktaken med sina plafondmålningar i utsparade fält med livlig kontur. Motivvalet är också helt i barockens anda med allegoriska, mytologiska eller bibliska framställningar.

4. T ebord, vars utformning visar inflytande från rokokon. Privat ägo.

5. Tebord som tillhört Esaias Tegner. KM 8.683. Skivans mått u5 X 35,5 cm.

6. Tebord målat av Pehr Hörberg. Tillhör Smålands Museum, Växjö .

De tidiga borden av denna typ tillverkades under 1700talets första år, när te ännu var en exklusiv nyhet som endast var känd av ett fåtal. Se den svenska sprätthöken där han står bredvid det dukade te bordet, bild l. Ett bord från denna period finns på Nordiska Museet, bild 2. Målningen på skivan visar i lysande färger hur Morgonrodnaden, Aurora, kommer i sin lätta char dragen av påfåglar, medan Nattens skuggor försvinner i ett dis. Aurora har i sällskap en egentligen ovidkommande dam. Kanske föreställer hon bordets ägarinna; att i ett högre sammanhang låta framställa sig själv eller någon i sin omgivning man önskade hedra, var under barocken mycket omtyckt. Sedan Sverige efter 1731 med eget ostindiskt kompani inlett handel med Fjärran Östern fick tedrickandet snart en

7. Bricka målad av Pehr Hörberg. KM 30.357. 35,5 X 63,5 cm. 8. Bricka målad av Pehr Hörberg. Tillhör Jönköpings Museum, Jönköping.

större spridning, ja man kunde i en göteborgstidning på 1750-talet läsa följande »här dricker var dräng och piga sitt te». Den stora teförbrukningen hade till följd en ökad import och inhemsk tillverkning av tebord, främst då av dyrbara bord i ädla träslag eller sådana med kineserier i lack och guld. Så förnäma möbler köptes endast av de mer förmögna och de anpassar också sin utformning och stil efter modeväxlingarna. De målade teborden gör däremot inte det och blir snart betraktade som omoderna. Se Per Hilleströms kaffedrickande dam i den eleganta salongen, bild 3. Hon har dolt det gamla tebordets målningar med en vit serviett, som dock inte helt lyckas gömma skivans typiska kontur, än mindre den välkända foten. Det finns exempel på att man försökt förnya genren och göra borden i rokokons sinak. Bordet på bild 4 är påverkat av rokokon, kanske mest framträdande i benen »cabriole legs» och skivans upplösta kontur, men även i måleriet. Försöken att anpassa de målade teborden till den nya stilen var dömda att misslyckas. De bord man nu samlades kring liknade i mycket högre grad den engelska förebilden än de målade teborden någonsin gjort. De var nättare till sitt utförande, skivans livliga kontur övergavs helt och de gjordes i polerat trä, gärna med alrotsfanerad skiva. Fina marketriarbeten på bordsskivan var också omtyckt, färgbild XII, och från en verkstad i Kalmar utgick en hel serie bord med inläggningar i form av kända byggnader med plan av interiören. Av detta skulle man kanske dra slutsatsen att de målade tebordens historia skulle vara slut i och med rokokon under 1750-talet. Så är långt ifrån fallet. Vi finner dem nu i mer anspråkslösa miljöer, herrgårds- och borgarhem ute i landet, där de är mycket uppskattade. Två bord, ett på Kulturen och ett i Smålands Museum i Växjö, bild 5 resp. 61 får representera denna kategori. Kulturens bord, vanligen kallat Tegners tebord, eftersom det ingått i Tegners bohag på Östrabo, är målat i en klar och enkel färgskala. Den något förvirrade samlingen av symbolbärande personer visar att målningen utförts långt 41

efter barockens höjdpunkt, då de allegoriska framställningarna präglades av större klarhet. Målningen visar konsten i samtal med Mars, som med en gest vänder sig till en grupp symboliserande bl.a. geografi, astronomi, musik, alla övervakade av en, som det syns, handlöst fallande liten ängel med lagerkrans och palmkvist. Uppläggningen av växjöbordets motiv, röjer en större konstnär. Den S-formade kompositionen med en änglagrupp överst och Dödens rike nederst, ger ett intryck av större balans. Bordet är målat i nära nog samma färgskala som tegnerbordet. Borden, som är tillverkade i Småland, är intressanta att jämföra eftersom de båda har ansetts vara målade av Pehr Hörberg. Denne fick under sina yngre år för sin utkomsts skull ofta måla och dekorera möbler på beställning. Hörbergkännaren fil. dr Bengt Cnattingius, som har haft vänligheten att granska målningarna, anser att den på tegnerbordet är målad av en konstnär verksam generationen före Pehr Hörberg, medan bordet i Växjö med säkerhet kan tillskrivas denne. Bordet på Kulturen bör alltså vara målat någon gång mot mitten av seklet och växjöbordet under · 1760-70-talen, Hörbergs hantverksperiod då han gick i lära och var verksam hos mäster Zschotzscher i Växjö. Vid studier av Hörbergs måleri finner man att han gärna lägger in flyende perspektiv med klassiska byggnader. Rundtemplet och den kolonnf örsedda altanen på tegnerbordet har sina motsvarigheter på några av Pehr Hörbergs tidigare målningar. Naturligtvis arbetade den tidens konstnärer och hantverksmålare efter förlagor. Hörberg har utan tvekan hämtat inspiration från samma förlagor som tegnerbordets upphovsman en gång gjort, ja man vågar påstå att Hörberg under sina vandringsår sett dennes arbeten, det tyder de båda bordmålningarnas stora släktskap på. De båda borden är intressanta också från den synpunkten att de trots sin jämförelsevis sena tillkomst har kvar de detaljer som var utmärkande för de tidiga borden; de volutformade benen, skivans kraftiga list och kontur samt motivets art. Förutom tebord gjordes också tebrickor, om vilka det 42

finns anledning att göra en jämförelse med teborden. Den karaktäristiska skivan på de målade teborden har fått låna sin form åt lösa brickor av trä, vilka var vanliga under seklets andra hälft, bild 7 och 8. Motivet på dessa är oftast naturalistiska blommor och fåglar i rokokons smak. De båda brickor som här återgivits i bild är målade av Pehr Hörberg i en klar och ljus färgskala, rött, vitt och grönt mot blågrön botten, omgivna av den kraftiga rödmålade listen. De enkla målade träbrickorna hade naturligtvis svårt att tävla med de vackra brickor av ädelträ med inläggningar eller av metall med fina målerier, som i stor mängd importerades från England, för att inte tala om lackbrickorna från Kina. Som vi har sett uppträder de målade teborden under I 700-talets första år. I tongivande kretsar försvann de i och med rokokon, men kom ute i landet att med få undantag tillverkas och målas i den gamla barockstilen under hela seklet. Teborden med målad skiva måste betraktas som nagot unikt för Sverige. De sakna motsvarighet i andra länder, ett faktum som gör att de väl försvarar en plats bland de få högreståndsmöbler som företräder en nationell stil i svensk möbelkonst.

BENGT BENGTSSON

Sänggavel i rokoko

Vår färgbid nr VII visar en skulpterad innergavel till en säng, som Kulturen förvärvade på auktion år I 89 I efter hovjägmästaren C. F. Follin på Pålsjö utanför Hälsingborg. Sängen är en smal, mycket enkelt konstruerad möbel av ganska stadigt dimensionerade furubräder. Den krönes av ett baldakinfäste, likaså skulpterat, men i enklare maner än gaveln. Det föreligger knappast någon tvekan om att den enkla sängen och de påkostade skulpturornamenten verkligen hört ihop från början. Rokokons ornamentskatt är till vissa delar gåtfull i sin uppkomst. Influenserna är många; den sedan barocken vidmakthållna klassiska traditionen brytes av främmande inslag. Franskt dominerar men de tidiga kineserierna har påverkat stilen och bl.a. bidragit till uppkomsten av rocaillen, som innerst är en ättling till renässansens och barockens voluter, även om trädgårdskonstens fantasifulla klippformationer haft sitt att säga till om i saken. Hur som helst, rocailleomamentet är något som rokokostilen är ensam om. Musslan är ett i rokokons dekorationssystem ständigt återkommande element. Här använder man ett urgammalt klassiskt motiv, men på ett för stilen högst karakteristiskt sätt. När man granskar t.ex. Meissoniers mönsterstick till inredningar och konsthantverk, är det ofta svårt att i hans överstycken till speglar och dörrar eller ornament på silverpjäser känna igen den mussla, som i sydligare länder går under namn av Santiago-musslan eller på franska Coquille Saint Jacques. Den är ett av konsthistoriens eviga dekora-

tionselement och den är dessutom i vissa fall inte bara ett ornament. Johannes använder den vid Jesu dop och i Botticellis kända Venus' födelse avbildas gudinnan stående i en jättelik variant av denna mussla. I det senare fallet följer konstnären en urgammal tradition; musslan symboliserar här havet och vi återfinner musslan i framställningar av Afrodites födelse på vasmålningar och terrakottastayetter i det antika Grekland så tidigt som 400 år före Kristi födelse. Musslan anses därigenom ha blivit ett attribut för kärleksgudinnan och möjligen en fruktbarhetssymbol, vilket kan förklara dess spridning i Medelhavsområdet. Musslan som krön eller halvkupol över nischer i muren har förklarats med teorin att dessa nischer från början i stor utsträckning varit platsen för Afroditestatyer. Denna förklaring gäller givetvis inte alla de så utstyrda nischerna under hellenismen och i romersk arkitektur; musselformens lämplighet som halvkupol ligger i öppen dag. Legenden säger, att Spaniens skyddshelgon, aposteln Jakob, begrovs i Compostella i norra Spanien. Pilgrimsfärder till Santiago da Compostella förekom redan på 900talet, och man vet att musslor såldes på 1100-talet till pilgrimer, som besökt apostelns grav. Musslan blev under medeltiden det vanliga pilgrimsattributet, den fästes vid hatten eller kläderna och därigenom fick den en starkt symbolisk mening. Arkitektur och bildkonst använde sig under renässansen av musslan i ungefär samma utsträckning som under antiken, ja kanske i än större, eftersom man rimligtvis var ganska obunden av havssymbolik och Afroditekult. Musslan blev ett vedertaget dekorativt element inom arkitekturen. Barocken följde i stort sett samma schema; under senare delen av perioden stiliserades musslan i enlighet med stilens fordringar bl.a. av Berain, men den symmetriska och realistiska återgivningen kvarstod. Man kunde inte- missta sig på barockens variant av Coquille Saint Jacques. Under rokokon följde en intressant utveckling. Musslans stränga anatomi mjukades till en början upp, linjerna sväng45

de och den strikta konturen upplöstes. Musslan exploderade, säger en författare (James Laver) ; han vill se hela rokokostilen som en explosion, som splittrar det föregående århundradets formvärld. Nåväl, nog är väl i så fall rokokons explosion av tämligen lindrig sprängverkan 1 Man associerar knappast rokokons böljande linjespel till en dynamitpatrons förödande verkan. Det ligger något av plötslig våldsamhet över begreppet explosion, men rokokon var inte sådan. Snarare kan väl rokokons dynamiska rörelselust liknas vid en livlig dans, som avstår från våldsamhet, men inte gärna håller sig till noga fastställda turer. Barockens rörelse är däremot ofta våldsam och i statisk vila ger barockornamentet intryck av behärskad kraft. Vårt sänggavel-ornament har i detta avseende en hel del att berätta. Med sin yttre kontur står den kvar i barocken; det är regelrätta barockvoluter som bildar ramen och tillsammans utgör en fast sammanhållen arkitektonisk komposition i barockens anda. Man finner samma tema tillämpat i portalöverstycken och andra dekorationsdetajer inom ytterarkitekturen. Ramen är strängt symmetrisk och varje volut har den fasta plastiska form, som är barockens kännetecken. Ett av rokokons mest karakteristiska drag är dragningen till asymmetri. Och innanför den symmetriska ramen på vår sänggavel har träsnidaren åstadkommit ett gott exempel på detta. Ornamenten tycks vara i rörelse från en punkt, som ligger nedom och till höger om centrum och i sin iver tr~ing er de sig mellan och delvis förbi barockvoluterna. Överst har en duva placerat sig, mellan några rosor. Ornamentmotivet i mittfältet utgöres av en mussla. Men en mussla, som fjärmat sig så långt från zoologins Coquille att det inte skulle kunna identifieras om man inte kände hela utvecklingsgången genom senbarock och tidig rokoko. Originalmusslans symmetri är upplöst till förmån för en spiralformad uppbyggnad och här har möjligen släktingen snäckans form övat inflytande, i varje fall går åskådarens associationer åt det hållet. Musslans refflade yta kan fortfarande 47

iakttagas, men den slutar i mjukt svängda uddar, som hänger långt utanför den korrekta konturen. Det är också i enlighet med rokokons egenart att dessa uddar och flikar får karaktären av eller i varje fall för tanken till bladformer, i släkt med antikens akantus. ' Längre kan knappast rokokons formvilja komma, vad beträffar stiliserandet av ett klassiskt motiv, med fast och klar grundform och använt genom sekler. Det skulle vara av stort intresse att få veta var och av vem detta högklassiga ornament blivit skuret. Tiden bör vara ca 1750 om vi vågar tro på Sverige eller Danmark som ursprungsland. Sammankopplandet med en så primitiv sängkonstruktion kunde tyda härpå, men å andra sidan är det möjligt, att de skurna ornamenten är det primära och att sängen sålunda gjorts i ordning för dem.

v1 1. Utsmyckning till himmelssäng, av sn idat och förgyllt trä, 1700- talets mitt . KM 7.631. v111. Liten rokokobyrå med fanerad skiva och utdragsskiva för till fälliga skrivgöromål. O signerad men med all sannolikhet gjord av Christian Linning i Stockholm på 1760-talet. Byrån förvärvades till Kulturen redan l 8gr. VII

Vlll

MARSHALL LAGERQUIST

Liten svensk möbelhistoria från Lunds horisont

Vid ett betraktande av Kulturens högreståndsmöbler från I 700-talet är det påfallande hur litet beståndet återspeglar samtida dansk möbelkultur - motsatsen skulle inte ha förefallit onaturlig med hänsyn till det sydsvenska områdets omedelbara närhet till Danmark. Härvid inställer sig tvenne frågor. Uppvisar Kulturen ett representativt genomsnitt av den skånske herremannens möbler under den tid som här avses - det borde rimligtvis vara så i betraktande av att Skåne är museets självfallet viktigaste förvärvsområde eller av dåtida svenskt möbelhantverk överhuvudtaget? Detta är den ena frågan. Den andra gäller, huruvida det är Stockholm eller Köpenhamn som föreskriver modet. Frågorna är på sätt och vis beroende av varandra och torde lämpligast besvaras i ett sammanhang. Med frihetstidens början får assimilationsprocessen i de forna danska landskapen även kulturellt sett anses vara avslutad. Herremännen, dvs. adeln, präster- och borgerskapet, i en tredje generation har förvisso betraktat sig som goda och lojala svenskar. För den skånska adelns vidkommande har de kulturella kontakterna med rikshuvudstaden i hög grad befordrats genom vidgade släktförbindelser, ämbetsmannauppdrag, hovtjänst och representation på riksdagarna. Vid nybyggnader eller nyuppsättning av fast inredning och möblering på de äldre slotten i hemorten var det därför inte fråga om annat än att de rådande modestilarna, sådana de utformades i Stockholm med de kungliga slottsbyggena som centrum, skulle vara normgivande. Det kan 5-566-3652

vara tillfyllest att erinra om att ett av de mest framträdande exemplen på den gustavianska interiörstilen återfinnes i Skåne, nämligen Övedskloster. Hans Ramel planerade, sedan han i början av 1750-talet förvärvat godset, att uppföra ' en för hans stånd och rikedom anpassad gårdsanläggning ·och lät fördenskull landets ledande arkitekt Carl Hårleman - de bägge baronerna var för övrigt befryndade - uppgöra förslag till en sådan. På 1760- och 1770-talen realiserades planerna med vissa modifikationer och för den representativa inredningen av byggnaderna svarade till väsentliga delar ingen mindre än Jean E. Rehn. En mängd av i Stockholm verksamma konstnärer och hantverkare, de flesta med namn i den svenska konst- och konsthantverkshistorien, anlitades för uppgiften. Resultatet föranledde som bekant Gustaf III till uttalandet, att Övedskloster var alltför kungligt för en undersåte. Det anförda exemplet skulle kunna flerfaldigas vad det gäller de sydsvenska provinserna och visar entydigt att de franska modestilarna förmedlades av Stockholm och ej av Köpenhamn. Hur långt räckte Stockholm? Gösta Selling har en gång (i Svenska kulturbilder 1931) ställt denna fråga och visar på olika sätt att modespridningen från den svenska huvudstaden under l 700-talet icke känner andra gränser än det dåvarande rikets. Det kan tilläggas att de svenska besittningarna söder om Östersjön icke blev opåverkade av dessa modeströmningar, vilket är särskilt märkbart ifråga om bohaget. Med det anförda torde de båda här uppställda frågorna få anses ha blivit nöjaktigt besvarade; beståndet av herremansmöbler i Kulturen förmår gott och väl ge en uppfattning om stilutvecklingen såväl i stort inom landet som provinsiellt. Vidare har Danmark i stilavseende icke utövat något mera märkbart inflytande under århundradet ifråga. Ett sådant inställer sig emellertid under det sista decenniet, under den sengustavianska tiden, öch framför allt i början av l 800-talet samt sprider sig efterhand längre upp i landet, varom exempelvis den från Karlshamn till Stockholm år 50

1816 överflyttade, danskfödde snickaren och schatullmakaren Johan Anders Udbyes yrkesutövning lämnar ej så få vittnesbörd. Även i de prästerliga och borgerliga hemmen har väl också den av Stockholm inspirerade smaken gjort sitt intåg ungefär samtidigt även om en viss retardation och provinsialism gör sig gällande. Därtill kommer att under 1700talets senare hälft stilimpulser från det västsvenska området med Göteborg som naturlig medelpunkt är påtagliga i Skåne, Blekinge och Halland. De framträder som allra tydligast hos sittmöblerna och är ursprungligen utgångna mer från engelska än från franska motsvarigheter. Härvidlag har tvivelsutan stolstillverkningen i Lindome i norra Halland vid '. denna tid av betydande omfattning - spelat en viktig roll för spridningen söderut. I Kulturens samlingar påträffar man också ofta dylika inslag i den prästerliga och borgerliga bostadsmiljön. I detta sammanhang kan det vara värt att notera, att den till antalet imponerande uppsättningen gustavianska stolar i salen på den museala herrgården Skogaholm på Skansen i Stockholm en gång tillhört inventariet på Södra Lindved i Skåne; stolarna är av en sengustaviansk typ, som återgår på de av arkitekten Carl Wilhelm Carlberg för Gunnebo vid Göteborg komponerade stolarna. Kulturens inventarieförteckningar alltifrån grundarens tid omnämner då och då förvärv av mer eller mindre lyxbetonade fanermöbler, som icke har påvisbar sydsvensk proveniens. De har köpts antingen i antikvitetshandeln i Stockholm - ej så sällan till som det numera förefaller fabulöst låga priser - eller på auktioner uppe i landet. I och för sig saknar detta förfaringssätt att berika det sydsvenska museets samlingar betydelse, eftersom med hänvisning till vad som inledningsvis sagts detta på intet vis förändrar totalbilden. Några få av de möbler, som här kommer att passera som en kavalkad med kommentarer har tidigare presenterats i denna årsbok av den lärde tjänstemannen vid Kulturen, framlidne _fil. dr William Karlson. Det kan därför måhända tyckas överflödigt att på nytt visa upp dem, men å andra SI

I. Senbarock byrå, sannolikt av stockholmstillverkning fr ån 1740-talet. Denna byråform - en kombination av fö rvaringsmöbel och skrivplats - är synnerligen vanlig i Johan Hugo Fiirlohs senare och Christian Linnings tidigare produktion. Kommer från ett skånskt prästhem

KM 4067.

sidan är deras närvaro icke utan betydelse för avsikten att med enbart Kulturens möbler i väsentliga drag illustrera stilförloppet från Fredrik I till Karl XIII. En annan motivering är att det blivit möjligt att förevisa dem i färg, varigenom icke blott' formen utan även den dekorativa effekten, på vilken de i hög ·grad · lever, kan framstå med önskvärd

tydlighet. Att en och annan i serien måste betraktas i grådask kan försvaras med att färgeff ekten i förekommande fall även i verkligheten har föga eller intet att ge.

Barocken ebbar ut i Sverige i och med att stormaktstiden och enväldet är till ända. På kontinenten har den redan tidigare överlevt sig själv och nya modesignaler har låtit höra sig. Rokokon i dess första outvecklade stadium, kallad la regence, uppträder nämligen redan så tidigt som omkring 1710 i Frankrike. Tjugo år senare har stilen där nått sin fulla mognad för att sedan oinskränkt behärska modets värld intill 1750-talet. Med denna franska rokoko stiftar vårt land bekantskap betydligt senare men likväl förhållandevis tidigt tack vare inkallade franska konstnärer och hantverkare. Vad särskilt möblerna beträffar, så dröjer det dock ända fram till sekelmitten innan stilen mera allmänt ger sig till känna. Då har ett antal svenska snickargesäller hunnit utbilda sig i Paris och återvänt som läromästare till hemlandet. Stilepoken närmast dessförinnan brukar i Sverige benämnas senbarock eller Fredrik I:s stil, båda lika berättigade, och därunder står det svenska möbelhantverket i starkt beroende av nordtysk-holländsk möbelstil, som i sig upptagit åtskilliga engelska drag. Handelsförbindelserna under den tidigare frihetstiden har otvivelaktigt härvid haft en viss betydelse men även det faktum, att snickargesällernas sedvanliga vandringar då för tiden sällan utsträcktes längre än till de nordtyska städerna, med vilka den skråbundna snickarprofessionen hade gamla förbindelser. Ännu på 17 40-talet, då de första stockholmssnickarna, såsom Johan Hugo Fiirloh och Christian Linning, träder fram ur sin anonymitet, är deras verk helt präglade av vad de lärt som yngre. Den sistnämnde var då alltjämt en ung man, som mänskligt att döma borde ha varit mottaglig för nya intryck om sådana stått honom till buds. Först ett årtionde senare har han lyckats ·på ett eller annat sätt koncipiera det aktuella stilidealet.. 53

Senbarocken är i Kulturen representerad med två byråar, inbördes mycket lika, av vilka den här återgivna är den under tidernas lopp minst förändrade .(Bild r.) Den är av den karakteristiska typ, som påträffas litet varstans i landet och ' som liknar sina nordtyska fränder. Den är utrustad med en s.k. uppsats på skivan - en anordning med smålådor - och fasaden uttrycker en vågrörelse, som genom sin rytm antyder att rokokon är så smått på väg. Därför kan man icke utan tillförsikt anse möbeln tillkommen någon gång på 1740-talet. Om dess upphovsman är liksom i de flesta andra fall intet bekant, eftersom mästarna trots legala stämplingsföreskrifter ännu så länge underlät att signera sina arbeten. De ursprungliga nyckelskyltarna har efter drygt en mansålder utbytts mot då moderna i gustaviansk stil, såvida inte utbytet rent av skett långt senare av missriktad nit. Handtagen har gått förlorade. Denna ytterst vanliga byråtyp från Fredrik I :s dagar saknar den flärd som utmärker efterföljarna från Lovisa Ulrikas tid och dess uppgift är att stillsamt tjäna nyttan. Att detta exemplar tillhört ett skånskt prästhem får anses oomtvistligt och har därför fått sin museala placering i det gamla ecklesiastika bostället från Västra Vram. Möbeln utgör en gåva 1946 av fröken Margit Amilon i Lund och med den följde uppgiften att den tillhört hennes farfar samt att den stått i prästgården i Västra Vram under hans tid som kyrkoherde. Det senare påståendet kan betvivlas, enär Magnus Gottlieb Amilon (1817-1892) enligt herdaminnet var kyrkoherde i Västerstad och östraby. Vid tiden omkring 1750 bröt så den franska rokokon med stor genomslagskraft in i svenskt möbelhantverk icke minst tack vare de pågående inredningsarbetena vid slottsbygget i Stockholm. År 1754 hade kungafamiljen äntligen kunnat inflytta i slottet och vid den tidpunkten stod 158 rum i modern smak färdiga att tagas i besittning. Arbetet hade under de sista fem hektiska åren gett intensiv sysselsättning åt bl.a. schatullmakare - specialisterna på fanermöbler och stolmakare. Av de förra var det i första hand paris54

2. Stor rokokobyrå med skiva av kolmårdsmarmor, märklig bl.a. för att den är såväl signerad - av Mattias Engström i Stockholm som daterad 1766. Dessutom har Engströms gesäll Johan Rutberg, den rent hantverksmässige utföraren av möbeln, klottrat sitt namn p å densamma. KM 29 .346 .

svenskarna Samuel Pasch och Lorentz Nordin, båda med titeln hovschatullmakare, som anlitades samt den nu för framställning av moderna lyxmöbler habile Christian Linning. Genom dessa korn rokokon snabbt ut till allmänheten för att i dess gunst stanna ett tjugotal år. Rokokotiden var för möbelsnickarna en gyllene tid ekonomiskt sett och den stegrade efterfrågan på lyxmöbler gjorde att antalet mästare åtminstone i Stockholm ökade högst väsentligt. Produktionens kvalitet och modernitet gav också möjligheter till export, för vilken de statliga myndigheterna i nationalekonomiskt intresse lämnade producenterna särskilda premier. Mästarsignaturer började förekomma på möblerna i allt 55

större utsträckning efter franskt föredöme och till följd av rigorösare bestämmelser om stämplingsskyldighet. Rokokon är väl företrädd i Kulturen med åtskilliga möbler av god, för att icke säga hög kvalitet. Tre av byråarna må här tjäna som visningsobjekt. Främst vill man då sätta den utsökta lilla byrån »en console» med fanerad skiva. Den saknar dessvärre signatur, men dess i minsta detalj fullkomliga överensstämmelse med ett par byråar på annat håll av Christian Linnings förfarna hand föranleder en attribution till denne mästare. Tillkomsttiden kan sättas till 1760-talet. Den gör i sanning skäl för den franska benämningen commode på en möbel av detta slag - för människans, enkannernerligen en dams bekvämlighet; nödiga lådutrymmen för smärre plagg och en utdragbar skiva att nyttja vid skrivandet av ett brev eller en biljett. Den i bouppteckningar från den tiden ofta lästa beteckningen fruntimmersbyrå torde passa in på denna typ. Den är ett av Georg Karlins tidiga förvärv till museet. Han köpte den nämligen r8gr av konsthandlare Bukowski i Stockholm för det facila priset av 65 kronor. Vad är dess värde idag? Se färgbilden nr VIII. Den andra byrån är som synes en stor och tung möbel med skiva av kolmårdsmarmor. (Bild 2.) Fransmännen brukar kalla denna typ »en tombeam>, hos oss svarar den väl närmast mot beteckningen mansbyrå. Ett ålderdomligt drag vidlåder den genom förekomsten av den horisontella avsatsen, som markerar skillnaden mellan de båda nedre lådorna och de övre, medan partiet nedanför densamma är på aktuellt vis komponerat som en enhet utan markering av lådfogen. Som tillverkad r 766 är byrån, om man anlägger en parisisk syn på den, en regencebyrå, men i Sverige vid denna tid alltjämt helt modern. Från hantverkshistorisk synpunkt har den ett visst intresse, nämligen ifråga om signe1x. Gustaviansk byrå med stenskiva i hovschatullmakaren och ebenisten Georg Haupts karakteristiska stil. Osignerad men kan på goda grunder attribueras till Haupts samtida yrkesbroder och epigon Niclas Korp i Stockholm. Tillverkad förmodligen något år under 1780-talets förra hälft. KM 26.291

ring och påskrifter. I övre vänstra lådan återfinns schatullmakaren Mattias Engströms kända stämpel med fulla tillnamnet intryckt och under stenskivan är hans namn skrivet med rödkrita av skivans leverantör, marmorbruket på Kolmården. Det har ansetts, att om en möbel saknar signatur av sedvanligt slag men har ett namn skrivet med rödkrita under skivan, så är bäraren av detta otvivelaktigt möbelns mästare. Mot denna i och för sig rimliga uppfattning skulle ej finnas något att invända, såvida inte för ett antal år sedan i antikvitetshandeln i Stockholm påträffats en av Gottlieb Iwersson gjord sengustaviansk mahognybyrå, vars stenskiva var försedd med påskriften Metzmacher. Ebenisten och schatullmakaren Johan Wilhelm Metzmacher i Stockholm avled 1784 och troligen har Iwersson och måhända även andra yrkesbröder förvärvat de skivor, som då fanns kvar i den avlidnes verkstad. Det är följaktligen anledning att vara betänksam vid mästarbestämning. Under byråns blindskiva - ett mindre iögonenfallande ställe - står med blyerts skrivet : »Johan Rutberg geboren i Wisby auf G.otland hat dieser byrå gemacht Ano 1766.» Därmed är byrån daterad till året. Denne snickargesäll har på samma fördolda sätt och med så gott som samma formulering - årtalet var dock här 1768 - klottrat på en i övrigt osignerad rokokobyrå, som på hösten 1966 såldes på en s.k. kvalitetsauktion hos Stockholms stads auktionsverk. Tack vare att William Karlson i Kulturens årsbok 1938 publicerade en artikel om museets byrå, kunde den utbjudna byrån med visshet hänföras till Mattias Engström. Johan Rutberg var således gesäll hos Engström. V ad som kan förefalla egendomligt är att denne gotlänning i bägge fallen använde sig av tyska språket. Denna omständighet beror emellertid på, att det tyska x. Gustaviansk byrå med målad träskiva, imiterande den grågröna kolmårdsmarmorn. Lagergirlandens intarsia är överarbetad · med gravyrstickel och de därigenom uppkomna konturerna har fyllts med färgad vax, varigenom en storartad dekorativ effekt åstadkommits. Den okände mästaren torde ha gjort byrån på 1780-talet. Tillhört hovjägmästaren Carl Fredrik Follin på Pålsjö. KM 7 .630. 6 -566-3652

3. Stor rokokobyrå med fanerad skiva, osignerad men av stockholmstillverkning. Byråns sällsynt rikt utformade hörnbeslag är ovanliga p å byråar fr ån denna tid - 1760-talet - och återgår p å franska förebilder fr ån det tidigare 1700-talet. KM 16.978.

inslaget i snickargesällernas skråorganisation i Stockholm fortfarande vid denna tid var så starkt att umgängesspråket var självfallet. Mer eller mindre fördolda gesällanteckningar är inte ovanliga inom snickaryrket under 1700-talet. Ett mera känt exempel härpå må anföras. I början av 1950talet reparerades i Paris ett skrivbord i Louis-seize, som tillhörde franska staten och som använts som dagligt arbetsbord i en vetenskaplig institution. Av den befintliga ägarstämpeln visste man redan förut att bordet från början ägts · av Ludvig XV :s bekante utrikesminister hertig de Choiseul, för övrigt en vän till Gustaf III från hans kronprinstid, och sedan sekvestrerats under revolutionen. Då skivan för ända-

målet lossades från sargen fann man på ett normalt osynligt ställe följande, något överraskande påskrift med rödkrita: »George Haupt Suedois a fait Cet bureau a Chanteloup 1767.» Det numera sedan länge försvunna slottet Chanteloup nära Tours tillhörde hertigen och där har således den sedermera berömde svenske ebenisten som gesäll i tjänst hos, som man antagit, hovebenisten Simon CEben i Paris varit engagerad. Den tredje av Kulturens rokokobyråar slutligen är av ordinär stockholmstyp. (Bild 3.) Den är osignerad och attribution till någon bestämd mästare är ogörlig, eftersom den är en standardprodukt från vilken verkstad som helst. Man väntar sig en stenskiva på en byrå som denna, men den befintliga är ovanligt nog fanerad liksom på Linnings lilla fruntimmersbyrå, där en sådan är mera naturlig. I ytterligare ett avseende är den ovanlig; de dekorativa beslagen, som följer hörnstolparna nedifrån och ända upp, har veterligen ej iakttagits på någon svensk rokokobyrå tidigare, i varje fall inte av detta speciella slag. De hör liksom inte till denna byråtyp i fullt utvecklad rokoko från 1760-talet och början av följande årtiondet. Man finner dem däremot på franska byråar från tidigt 1700-tal och är att beteckna som närmast regence. I synnerhet den avslutande hoven är karakteristisk. I övrigt kan nämnas, att byrån kom till museet för jämnt sextio år sedan genom köp i Stockholm. Priset var 325 kronor - intet opris ställt i relation till dagens. Redan på 1760-talet framträder i svenskt konsthantverk vissa yttringar, som kan tolkas som opposition mot rokokon. I Frankrike hade sådana av antikiserande innebörd kommit till uttryck tio år tidigare. Men icke desto mindre bevarar stilen här liksom i Frankrike sin makt över smaken ännu några år in på 1770-talet. Den tidigaste gustavianska möbeln är kunglige hovschatullmakaren och ebenisten Georg Haupts mästerstycke i Stockholms snickarämbete, skrivbordet som blev Adolf Fredriks julklapp 1770 till gemålen Lovisa Ulrika. Under sin blott fjortonåriga verksamhet i Sverige var Haupt en synnerligen produktiv konstnär och 59

4. Gustaviansk stol av en i södra och västra Sverige ganska vanlig typ, som i n ästan industriell omfattning tillverkades av stolmakarn a i Lindome i norra Halland. Denna stol är ~n av fem stycken lika, som skall ha tillhört Esaias Tegner. Kom till Kulturen redan 1893 . KM 8.514.

han blev under sin livstid och är alltjämt vårt lands internationellt sett mest kände möbelsnickare. Tiden från 1770 till några år inpå l78o:talets senare hälft k~n vad det gäller möbelhantverket med fog kallas hauptepoken. Den överlevde mästaren nätt och jämnt. Hans ende elev, som han fostrat från minderårig lärgosse till vuxen gesäll, Gustaf Adolf Ditzinger, övergav hans intarsiastil tämligen snart sedan han blivit ' sin egen. Visst hade Georg Haupt epigoner, en Gottlieb Iwersson, en Anders Lundelius, en Niclas Korp och litet mera fjärmade Jonas Hultsten och Gustaf Foltiern. Men 1780-talet är för möbelhantverket en omställningens tid och den ene efter den andre av de nämnda försvär sig åt den nya och förenklade mahognystilen, den vi kallar för den sengustavianska. Ingen tvekan bör emellertid råda, när det gäller att beteckna Georg Haupts och hans samtidas

verksamhetstid som den mest lysande i det svenska möbelhantverkets historia. Här kan det vara på sin plats att påpeka, att på Övedskloster i Skåne befinner sig tack vare fideikommissinstitutionen alltsedan Gustaf III :s tid en av Haupts mästerverk, en sekretär i numera återställt ursprungligt tillstånd. Niclas Korp hette en ebenist och schatullmakare i Stockholm, vilken blev mästare 1771 under stadens hallrätt och i snickarämbetet tjugo år senare. År 1800 uppsade han sitt burskap som borgare, vilket innebär att han ej längre drev yrket. Han synes emellertid ha varit verksam åtminstone redan från 1767, då han omtalas som »fuskare». Hans initialstämpel NK har iakttagits rätt många gånger på byråar såväl i rokoko som i gustaviansk stil. Han är en av Georg Haupts eftersägare, dock ej den mest talangfulle. Kulturen äger sedan 1918 en stor gustaviansk byrå i Haupts karakteristiska stil, som William Karlson närmare behandlat i denna årsbok 1946, se färgbild nr IX. Han tillskriver den på goda grunder just denne Niclas Korp. Sedan dess har intet nytt framkommit som skulle kunna ifrågasätta attributionens riktighet, tvärtemot har senare rön gett ytterligare stöd åt densamma. Intarsiamönstret följer tämligen noga Haupts allmänna schema och de dekorativa beslagen är i stort sett desamma som den store mästaren använder. Det tekniska utförandet tål emellertid ingen jämförelse och fanerkontrasterna förefaller väl påträngande. Byrån skänktes till museet av dess dåvarande föreståndare Georg Karlin. Dess öden bakåt i tiden kan inte dokumenteras längre än till 1800talets mitt eller strax därefter, då den ägdes av landshövdingen i Malmö Samuel Gustaf von Troil (1804-1880). Då hovjägmästare Carl Fredrik Follin på Pålsjö vid Hälsingborg dött 1891 gjordes samma år auktion på hemmets inventarier. För Kulturens räkning inropades då för rrs kronor den lilla gustavianska byrå, som alltsedan dess varit en prydnad för museet. Den företräder den höggustavianska stilen pfl 1780-talet, vilken då redan för en kamp om tillvaron med den förenklade mahognystilen, den sengusta-

5. En av tio stycken sengustavianska stolar av engelsk typ från tiden omkring 1800. Sannolikt skånsk tillverkning efter förebild från Stockholm. Stolstypen brukar hänföras till Sheraton. KM 47.165.

vianska. Istället för stenskiva har den en av trä, som är illusionistiskt målad som kolmårdsmarmor, ett understundom använt sätt att göra en dygd av nödvändigheten. Genom att snickaren i stor utsträckning använt sig av gravstickel vid framställandet av lagergirlanden och dess upphängningsrosetter och sedan fyllt de uppkomna fördjupningarna med vit färg och färgat bivax, får man vid en hastig blick intrycket av målad möbel, förstärkt av den målade skivan. Så är emellertid inte fallet. Byråns uppbyggnad och de dekorativa effekterna leder tanken till liknande arbeten av Jonas Hultsten och Nils Petter Stenström i Stockholm, men en attribution till någon av dessa är ytterst vansklig. Se färgbild nr X. Den sengustavianska stilen räknas i allmänhet råda från omkring 1790 till omkring 1810. Omsvängningen eller rät-

tare sagt ett ytterligare närmande till antiken har ett ofta anfört incitament, nämligen Gustaf IIl :s resa till Italien 1783-1784. För schatullmakarna och ebenisterna har de antika minnesmärkena knappast haft någon betydelse utan deras omställning beror snarare på nya signaler inom möbelhantverket från Paris och London och inträffar för övrigt tidigare. Den första kända sengustavianska fanermöbeln är en 1780 hallstämplad byrå av ebenisten Anders Scherling i Stockholm, helt i mahogny utan några som helst dekorativa inläggningar men med smala mässingslister runt lådorna. I de snedställda hörnen och på benen är förgyllda kannelyrer - det främmande ordet betyder halvt rör och är en hålkäl - samt på utsidan av benen tre triangulära mässingsornament sammanställda. Några variationer på d~tta tema förekommer ej, utan det upprepas monotont på alla slag av fanermöbler. Andra mästare i Stockholm, vilka motståndslöst ansluter sig till detta nya mode är exempelvis Anders Lundelius, liksom Scherling redan från 1780, Erik Nyström och ingen mindre än Gottlieb Iwersson från 1782, vidare Lars Almgren från 1784. Detta sker alltså ännu medan Georg Haupt är i livet. Själv var denne icke helt oberörd av vad som låg på lur, vilket bl.a. ett skrivbord i svensk privatägo från 1780 visar. Har man sett hans skrivbord från 1767 för hertig de Choiseul, om vilket här tidigare talats, i mahogny utan några dekorativa tillsatser, så förstår man att han känt till genren långt före de andra yrkesbröderna i Stockholm. Hade han fått leva, hade han måhända gett sig det nya helt i våld. I Stockholms Posten 1793 kan man läsa den definitiva domen över en i sanning lysande epok i svenskt möbelhantverk: »Jag (förmodligen konduktören i överintendentämbetet Thure W ennberg) behövde köpa en byrå, fanerad, med inlagt arbete jag sett nere i landsorterna, en som var ganska vacker, gjord i Stockholm för längre tid tillbaka av en ebenist, benämnd Haupt. Min vän trodde att jag skulle få en sådan i snickarämbetets magasinsbod. Vi gingo dit. Nog fanns Clär åtskilliga möbler, även av den form jag önskade.

Men allt av mahogny. Jag ville ha en av inlagt trä, vari någon slags teckning rådde. Man upplyste mig, att dylikt arbete göres icke mera.» Kulturen kan uppvisa ett mycket representativt exempel på stilen. Det är den lilla mahognybyrån med kalkstensskiva, som här återges på vår färgbild nr XI. Den är signerad av Jonas Hultsten men saknar tyvärr datering. Byrån kan jämföras med Linnings rokokobyrå av samma behändiga format för att konstatera hur smaken förändrats under en mansålder. Mångfalden av stolar från 1700-talet i Kulturens samlingar tillåter tyvärr ej i detta sammanhang en fylligare presentation i bild. Som samtida till byrån från Pålsjö och Hultstens mahognybyrå ställes fram tvenne i södra Sverige vanligt förekommande stolstyper. Stolen med ryggbricka i form av ett slags gallerverk och löpande bladstav på ryggramen och sargen är ursprungligen en västsvensk typ och återgår till de stolar som arkitekten Carlberg ritade för Gunnebo. Den överensstämmer också fullständigt med de förut en passant nämnda stolarna från Södra Lindved och av allt att döma var typen omhuldad av gårdssnickarna på de skånska herrgårdarna. Lindome söder om Göteborg var eljest i slutet av århundradet ett känt tillverkningscentrum. Enligt traditionen har denna stol och ytterligare fyra gelikar i serien tillhört Esaias Tegner. De förvärvades till museet redan 1893. - Den andra stolen utgör en av tio stycken och kan vara av skånsk tillverkning. Stolstypen, vars förebild är hämtad från Thomas Sheratons »The Cabinet-maker and Upholsterer's Drawing-book» från 1793, var också populär hos stolmakarna i Stockholm och frågan är här, om inte de förmodade skånska stolarna med hänsyn till den detaljmässiga överensstämmelsen med motsvarande stockholmsstolar är kopierade efter dessa. x1. Liten sengustaviansk byrå med vit marmorskiva, gjord omkring 1790 av Jonas Hultsten i Stockholm. Utförd i kubamahogny och på det

för den nya möbelstilen typiska sättet med smala mässingslister omkring lådorna. KM 23.638.

XII

SVEN T. KJELLBERG

Möbler i Göteborg 1649-1825 En arkivundersökning

Under min tid vid Göteborgs museum påbörjade jag en arkivundersökning av stadens möbelbestånd i äldre tid. Avsikten var att bearbeta det framkomna materialet och publicera det i en skrift om den göteborgska bostaden. Därtill fick jag dock icke tillfälle och excerpterna har i stort sett blivit outnyttjade. Något har dock kommit till användning i artikeln »Mellan tvenne tidevarv, bilder från den efterkarolinska tidens Göteborg», Svenska Kulturbilder, band 5, 1933. I tanke att materialet har ett värde för möbelforskningen har jag här gjort en sammanställning. Undersökningen är baserad på handlingar rörande importen och på bouppteckningar. Förteckning på dessa återfinnes i slutet av artikeln. Importlistorna lämnar bestämda tidsuppgifter, bouppteckningarna endast vad som vid deras upprättande förekom i hemmen. Då två årtal antecknas på följande sätt 1702-64 anger detta första och sista gången föremålet förekommer i bouppteckningarna, ej att det noterats varje mellanliggande år. BÄNKAR, 1660-1757

Dessa tillhor den äldre delen av perioden och omtalas sällan efter 1700-talets mitt. De enkla och öppna bänkarna är av ek, gran eller fur och oftast klädda, med läder 1660-1757, xn. Arrangerad gustaviansk kaffehörna i Kulturen med bl.a. ett för tiden karakteristiskt runt fällbord och två stolar, som representerar en av de mest vanliga stoltyperna. Stolarnas röda oljefärgsmålning avser att ge dem sken av att vara mahogny. 7 -566-3652

I. Länebänk eller »sopha» av målad fur från 1700-talets mitt. Göteborgs mus eum. 2. Sängsoffa av tidigt gustaviansk form, 1770-talet. Det stoppade ryggpartiet har tillkommit senare. Jämför den gustavianska sängen, bild 6. Göteborgs museum.

med kläde 1718. När en värmebänk med bänkdyna omtalas 1682, är dess plats antagligen vid spisen . Vad en lateller ladbänk är förefaller svårförklarligt. Ordet lad kan 66

enligt Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, ha betydelsen avbalkning, liten vägg, stapel e.dyl. Man kommer då att tänka på de högsätesbänkar med väggartat ryggparti, som stod vid bordsändan hos allmogen i Småland och som Linne i siri. Skånska resa beskriver. Den kallades enligt honom »stapelen». Ladbänken omtalas i bouppteckningarna 1683 och 1690. Övriga bänkar är slutna och omfattar flera kombinationer. Dit hör kistebänlwn, omtalad 1660-1723, oftast försedd med 2 eller 3 rum samt med lock och lås, målad i grönt, brunt och rött eller endast »anstruken»; slagbänken eller fållbänken, 1682-1729, som har sin plats i köket, barnkammaren och »gången», säges efter 1700 vara nmed bord pån och sålunda besläktad med bo,rdbänken, 1712-54, oftast målad eller anstruken, 1734 försedd med /lådor och 1754 med nhänge bordskiva»; lånebänken, 1695-1757, soffans föregångare, oftast läderklädd, beskri~es 1757 såsom »engelsk länbänk av rör med tillhörande madrass, täcke och 2 små .putor». SOFFOR, 1754-1815

Bouppteckningarnas äldsta belägg är från 1754. Då omtalas en grönmålad sopha. Denna från turkiskan i början av 1700-talet lånade benämning och stavning förekommer till 1794, varefter det av oss använda soffa blir allenarådande. Det sistnämnda förekommer emellertid redan 1758 och därefter omväxlande med sopha. Någon import av soffor synes ej ha skett. Man får söka deras motsvarighet och föregångare bland länebänkarna. Dessa omtalas icke efter 1750-talet och deras försvinnande kan sättas i samband med uppträdandet av sofforna och kanapeerna. Efter materialet kallas de vanligen brädesoffor, någon gång träsoffor. Soffor med mahognyfaner omtalas från 1795 och av björk 1815. Stockholmssoffor noteras f787, ottoman 1795 och Gunnebosoffor från 1810. I några fall anges sofforna på 1760-talet vara "att ligga uti» och kallas då ofta sängsoffor. 1770 säges en vara »att slå ned» . Samtliga soffor är målade och följande färger antecknas: grön 175481, brun 1759-88, röd 1762-1800, gul 1763-81, blå 1773-75, grå 1776, förgyllning 1778, pärlfärg 1787-93 och vit 1815.

Det övervägande aiitalet är försett med lösa dynor stoppade med tagel, i ett par fall med hår, 1766 med rörtopp och en gång, 1815, med mossa. Madrasser omtalas 1762 och 63. Dynorna är försedda med överdrag, vilka kan bestå av följande tygsorter: lärft, 1759-1815, varav 1]76 glanslärft, 1787 grönt och. vitt franskt glanslärft; schagg, 1757 röd, 1764 blå på en' gul soffa; nankin, 1778 gult, 1787 blått och vitt kattuns- och nankins; kattun, 1779 gulrandig; sits, 1788 rött och vitt, 1793 blått och vitt på en ny pärlgrå soffa, 1810 storrosigt; bast de bom, 1787 gulrandig och damast, 1795 röd på mahognysoffa, 1815 gul.

KISTOR, 1667-1759

Detta i äldre tid oumbärliga inventarium uppträder i riklig mängd. De är gjorda av följande träslag: ek 1667-1759 den största gruppen, fur 1667-1738, gran 1688-99, sinkerdanholtz, en gammal 1698, och cypress, en liten 1724. Större delen är målade och den bruna färgen, 1689-1748, överväger, därnäst kommer den svarta, 1667-1726, och sedan ett mindre antal gröna och röda 1600-talskistor. Masurmålning förekommer 1729-42. Följande olika slag av kistor namngives: ark-, 1685-1726; brand-, 1750 »med dess björn», halv-, 1679-1748, merendels av fur eller gran; kläde-, 1712; kram-, 1687-1707; ljus-, 1682; mat-, 1692; penning-, 1696; sjö-, 1694-1722; skepps-, 1682-1719; skåp-, 1692, utgammal; samt därjämte med ortnamn holländsk, r7ro-40; ostindisk, 1755; slessingsk (schlesisk), 1694-1714, kallas även furulåda. Kistor klädda med läder omtalas 1729, med tigerskinn 1759. Utsmyckningen i övrigt består av utskärningar, 1679-1729, i beskrivningarna kallade bildhuggeri eller bildhuggarverk, samt av inläggningar, 1667-1722. »En kista med pelare och trenne små skuflådor nedan under, samt fyrdubbelt lås, inlagda med stort arbete på gammalt vis» heter det t.ex. 1667. Inläggningarna är, då de omtalas, av svart trä, 1695 av cypress. Fötter antecknas 1679 och 1704, trint, dvs. välvt lock 1700. Man är noga med att angiva att kistorna har beslag och lås, vilket är regel. Beslagen är av järn, endast på _en ostindisk kista är de av mässing. De är oftast målade i en från kistan avvikande färg, förtenta 1691 och några gånger senare. Hörnbeslag noteras från 1712. Den enda uppgiften om form är på en stor gammal kista, som 1690 har »rosigt» beslag.

3. Ilänstol av valnöt med rottingflätad rygg och sits. Engelsk typ från senkarolinsk tid, omkr. 1700. G öteborgs museum.

STOLAR, 1649-1825

Importen av stolar under perioden 1649-1732 omfattade i allt 3.243 st. Detta antal fördelade sig beträffande de viktigaste exportortema på följande sätt: Amsterdam I. 178, London I.108, Hamburg 588, Hull 127 och Danzig 100. Obetydliga kvantiteter infördes därjämte från Liibeck, Rostock och Bergen samt England, Frankrike och Portugal. Tolagsjournalerna har endast mycket knapphändiga uppgifter om stolarnas utseende. De talar om gemena samt trästolar, de senare av allt att döma utan klädsel, barn-, natt-, kontors- och länstolar, spanska och engelska stolar, gröna, röda och läderstolar. Sävstolar omnämnes tidigast från Hamburg 1691 och från London 1695. Sävstolarna blir mycket ~anliga på 1720-talet i importen från väster medan de icke omtalas i godset från Hamburg. Särskilda försändelser med »rör till stolar» noteras från London 1729. Sävstolar motsvarar säkerligen vad vi nu kallar halmstolar, rör69

stolarna har rottingmateriaL Rörstolar förekommer tidigast i en last från Amsterdam 1720. Leveransen av s~vstolar på 1720-talet sker på sådant sätt, att med ett dussin följer ett antal länstolar, vanligen 2. Från London ankommer t.ex. 1726 tre dussin stolar och sex länstolar, från Amsterdam sanuna år »tolv små sävstolar och ,, två dito länstolar». 60 st. »av säv flätade stolar», ingår i en post 1730. Ett nytt slag, mattestolar, infört från Amsterdam i en post av 14 st. ornnämnes första gången 1722. Hur dessa såg ut anges icke. Efter 1732 är det en lucka i tolagsjournalerna fram till 1777· Någon nämnvärd import av stolar under tiden fram till 1825 har icke förekommit. En gungstol antecknas vara införd från London 1778. Bouppteckningarna lämnar mera detaljerade uppgifter om stolarnas utseende. Följande slag av stolar förekommer i dessa (årtalet anger första omnämnandet): arbets-, 1719, med »trinna säten»; banhars-, 1775, »3 st. till en säng för en person med sina tagelputorn; beschar-, 1780 1 »bestående av 3 länstolar med sina blårandiga putorn; contoirs-, 1736; fru1h immers-, 1735, med »arm- och ryggstyre»; gubbe-, 1689, gammal; lialv-, 1718; halm-, 1695; hörn(e)-, 1745; korg-, 1727; kull-, 1682, utan ~ygg stöd; kvinnfolks-, 1667; län-, 1694; matte-, 1729; matsals-, 1820; pelare-, 1696, med »många pelare»; rotting-, 1760; rör-, 1749 1 med låga och höga styren, flätade; slag-, 1729; sov-, 1748; trekant-, 1740; V asa-, l8IO.

Materialet varav stolarna tillverkats omtalas sällan. Man kan dock utläsa av uppgifterna, att ek varit den vanliga under 1600-talet och fram till omkring 1740. Holländska stolar av nötebom omtalas första gången 1696 och engelska 1732 samt förekommer till mitten av 1700-talet, efter 1742 under beteckningen valnötsträ. Stolar av ask och björk förekommer enstaka, av bambu 1755, av ostindiskt trä 1754. Mahognyn gör sin entre 1765, ett träslag som därefter noteras perioden ut. Ofta anges materialet med det obestämda »trä». Stolarna är då målade eller anstrukna. Följande färger förekomma: röd, 1651 från Amsterdam, 1654 från London; grön, 1649 Dantzig, 1651 Amsterdam, 1661 Hamburg; ek, 1676; svart, 1695-1748; svärtade, 1741; brunt, 1705-76 1 antecknas under 1740-50-talen såsom holländska och engelska, 1745 som halländska

4. Interiör från sängkammaren i det av assessor Vollrat Tham 1729 uppförda stenhuset i Göteborg. Läderklädda stolar av engelsk-holländsk typ, skrivbord av masur på ställ med volutsvängda ben, förgyllda kronbeslag och kläppar - allt från tiden för den fasta inredningen. Göteborgs museum. och 1763 från England; blå, betsade, 1788, är importgods skett.

Lindome; masur, 1735; gul, 1757-84, från Holland och 1774; ljusblå och ljusgrå, 1776; vit, 1781; grå, 1783; och pärlfärg 1792-1800. - De röda och gröna stolarna och deras färger sålunda aktuella för de år införseln

Stolklädseln utgöres av läder och tyg, i ett par fall 1698 och 1706 av sälskinn. Av lädersorterna omtalas ryssläder 1682-1782 i svarta eller röda färger, gyllenläder 16851784, karduan 1691-1708 i svart eller rött, blankläder 1725. Textilbeklädnaden är rikt varierad: kläde, 1683-1748, övervägande blått, rött och grönt; rasfa 1690; trip, ryssentrip, 1695-1763, rött och grönt; flamsh 1690-1750; lwrsing 1691-1740, alltid gul, även "utsydd», dvs. broderad; cassin 1733-58, grön och röd; plysch 1714-68, röd; sarge 1704-14, blå; schagg 1713-75, röd, blå, gul och grön, efter 1754, då den är röd- och grönrandig, är den företrädesvis randig, 1768 gul och skuren; boj förekommer mest under 1720-talet; nankin 1749-84,

blå, gul och vit; siden endast 2 poster 1749 och 1795, gult; lärft 17541810, användes som överdrag, t.ex. 1757 nröd sidendamast med blårandigt lärftsöverdrag»; glanslärft 1754 och 1776; bomullslärft 1762; damast 1757-1800, grön, röd, gul; sammet 1740, röd; sits l766-g5, blå och vit, röd och vit; flanell 1740; caffa 1760, grön och blårutigt överdrag; kattun 1767. Tageltyg förekommer 1764-1820 i samband med mahognystolar. Upplysningsvis bör nämnas att cassin eller cassiant var ett ylletyg, som i Sverige började tillverkas vid 1600-talets mitt och som på 1700talet användes här vid tygtryck; att caffa var ett grovt, fasonerat ylleplysch använt till klädsel av vagnar och möbler, vars tillverkning i Sv~rige nådde sin höjdpunkt under 1740-talet; att kersing var ett grovt ylletyg känt från medeltiden, som fått sitt namn av den engelska tillverkningsorten Kersey; att satin var ett mönstrat ylletyg med högsta tillverkning i Sverige på 1780-talet; samt att trip vävdes som sammet med fin ull på en botten av lin eller hampa under 1500- och 1600talen. Klädseln omtalas vara sydd, dvs. broderad, 1700-63. En gång, 1720, beskrives brodyren vara »engelsk söm på tvist» och »stickad på tvist».

KANAP:E, 1747-95

1747 omtalas » 1 stor stol Cannape kallad fodrad med damast och himmel över». Denna beskrivning passar utmärkt på det mellanting av stol, soffa och säng, som förbands med kanapen i äldre tid. Numera användes benämningen endast på soffor, vanligen små och oftast av chaislongtyp. Kanapen förekommer i bouppteckningarna sporadiskt mellan det angivna året och 1795. Den var försedd med »rörsäte». Klädseln är av damast, cassian, trip, lärft, halvsiden eller sits. BORD, 1649-1825

Importen av bord skedde enligt tolagsjournalerna huvudsakligen från Amsterdam, 1649-1732, och London, 16841810. Det rör sig emellertid om förhållandevis små mängder. Från den förra staden ca 150 och från den senare ca 100 stycken. Där så omtalas kommer borden i kistor, mattor eller packar, 1731 säges de vara emballerade. De är av trä eller 72

sten. 3 stycken stenbord »med dess tillbehör>> omtalas införda från Amsterdam 1720. Bordstenar, dvs. bordskivor, införes från Reval och Kalmar 1649, från den senare staden » 1 ottekantig bordsten». Sista anteckningen om sådan ölandsimport är 1670. Av annat material är 1684 5 st. »olifwen» bord från London. Beträffande utsmyckningen omtalas endast i ett fåtal fall målning, 1669, samt i ett fall lackering, Amsterdam 1731. Man skiljer i beskrivningen på bord och »fötter därtill», varvid bord kan betyda hela bordet eller enbart skivan. Följande olika slag av bord förekommer i importen: sten-, natt- och natt duks-, skriv-, slag-, spis-, spegel-, 1725 »bord att stå under spegel», utdrags-, köks-. Bouppteckningarna överflödar av uppgifter om bord. I det följande skall först redogöras för de olika slag som omtalas. Utöver dessa förekommer en omfattande grupp, som endast bär beteckningen bord. Stenbord, 1667-1766. Dessa anges som nurnberger, 1690-1748, och dantziger, 1713. Under 1600-talet omtalas 4-kantiga, 8-kantiga och runda bord. Bordfötterna är i något fall av sten, i övrigt av trä. 1667 beskrives ett ga~malt bord ha »inlagda lister runt om och inslutne fötter»; något senare omtalas ett bord med »stentavla uti». Slagbord, 1690-1792. Av tillverkningsorter nämnes Holland 171488, England 1745 och Sverige 1727. Där formen anges säges den vara rund eller oval; i övriga fall får man anta att den varit fyrkantig. Materialet är gran 1704 och fur 1714-48, ek 1706-53, masur 1739-40, valnöt 1749, ostindiskt trä 1753-77, mahogny 1763-93. Oberoende av träslag är borden oftast målade. Den vanligaste färgen är brun, 1713-54. Under 1730- och 40-talen förekommer svart, svart med vit »karm» samt svart och brun, röd, grön och masurfärg. Lack omtalas 1725-79, det sistnämnda året med gula rosor. En stor del av lackborden är holländska och har vaxdukstäcken till skydd. Ett brunt slagbord är 1733 målat med »lövverk», på 1750-talet med rosor eller med blomstermålning. I övrigt noteras ett stort slagbord 1749 vara inlagt med rosenträ. Slagbordets karaktär åskådliggöres med anteckningar som »att släppa neder på alla sidor», 1706, »slå neder på bägge ändar», 1719. Samma år omtalas slagbord »med skåp under» och 1732 »med säng under». Slagbord »med ökar», 1765, är väl att uppfatta som ett utdragsbord. Skrivbord, l693-179r. Dessa är alla beklädda eller överdragna med kläde eller läder. Bord med skrivtavla eller »skrivesten» förekommer 1713-27 o-ch är en äldre form. Klädet kan vara blått eller grönt och

av läderbeklädnaden är den med ryssläder den vanligaste. Endast fur omtalas såsom material till bordstommen med undantag av 1749 och 1791, då kinesiska skriv- och spelbord av rosenträ förekommer. Skänkbord, 1700-1753. Denna bordstyp, som har medeltida anor, omfattar endast ett ringa antal. Den avlöses av skänkar med skåpkaraktär, vilka framträder första gången 1729. Skänkborden omtalas oftast såsom små, utförda i ek eller masur samt målade i brunt, svart och lack. Holländska omnämnes 1712 och 1730. I kombinationen med gueridoner 1725. Utdragsbord, 1700-1738. De beskrives med uttrycken »att draga ut» 1 och »att draga ut vid ändarna». Ett holländskt bord av denna typ · med låd a under noteras 1713. De är genomgående av ek. Jämför slagbord med »Ökar ». Köksbord, 1706-1737. Gruppen är obetydlig. Enligt beskrivningarna är köksborden under skivan försedda med lådor, skåpsrum eller hyllor, ett med »korsfot ». De saknar, såsom våra idag, ansikte.

T ebord, 1695-1810. Första gången importen av te omtalas är 1684 då 112 pund infördes från Amsterdam. Sedan Svenska Ostindiska Compagniet startat sina resor till Kanton, infördes alltsedan 1730-talet väldiga mängder av te, som utgjorde huvudparten av fartygens returlaster. Sverige blir ett teland under 1700-talet, vilket avspeglar sig i den rikliga förekomsten av tebord och annan attiralj för tedrickandet. Importen av tebord sker huvudsakligen från Amsterdam, endast ett ringa antal kommer från Hamburg och London. Från Amsterdam kommer de i stigande mängd 1695-1732, det sistnämnda året 51 st. Om bordens utseende nämner de knappa uppgifterna i tolagsjournalerna så gott som intet, endast att de ofta förekommer tillsamman med tebräden. Mera får man då veta genom bouppteckningarna. D är omtalas holländska tebord 1713-74, vilka så gott som uteslutande är lackerade, engelska 1754, ostindiska 1763-95, även de lackerade, samt svenska 1766-74, dessa målade. Till sin form kan de vara ovala, runda, 3-, 4- och 8-kantiga. Då materialet anges är detta masur 1748-64, mahogny 1763-1820, rosenträ 1770-94, ask 1785 och alrot 1800-05. Skivorna är 1746 av sten, 1775-1810 av porslin, dvs. fajans, 1788 rödmålat tenn, 1789 av bleck och 1810 av marmor. 74

Tebordens målning varierar. Under 1720- och 30-talen förekommer sålunda gult, blått, svart, rött, vitt och grönt. Brunt omtalas först följande årtionde och grått 1761. Samtidigt har även lackeringen en växlande färgskala. På 1730och 40-talen är denna svart, grön, röd och brun. Blått holländskt lack noteras 1764 och grönt med guld 1766. Kinesiskt lack i sammanställningarna svart med guld och rött med guld förekommer 1795. I samband med teborden omtalas även tebräden 171561, tehyllor eller teräclz 1714-58, tetavlett 1705-65, tetavlor 1705-60, teskivor 1725-31 och tebricka av tenn 1725. Nattduksbord, 1714-83. Kallas företrädesvis nattbord under hela perioden. De noteras tillsammans med par av gueridoner 1714-39, med nattlåda 1718. Materialet, som tydligen endast antecknats när nattduksbordet varit omålat, anges vara masur 1718-72, for 1748 och ek 1764. Lackering förekommer 1714-64. Eljest omtalas masurmålning 1757, marniorering 1774 och förgyllning med »uthuggning» 1783. På 1740-talet säges nattduksbordet vara försett med stoftsgardin, ha grön kappa, ha rött täcke, ostindiskt målat florstäcke och gult sarstäcke samt vara övertäckt med vaxduk. En mera komplicerad form antydes 1744 då ett bord är försett med en »liten byrå» samt »nattdukslåda av masurn. Ett lackerat nattduksbord säges 1752 ha »spegelrutor och sex mindre lådan>. Man skönjer här ett samband med toilettbordet. Spelbord, 1749-1825. Den första anteckningen talar om ett kinesiskt skriv- och spelbord av rosenträ. Denna kombination återkommer 1791, då bordet säges vara fodrat med sammet. Eljest omtalas klädsel endast 1787, då ett valnötsbord har grönt kläde. Vad slags spelbord det är fråga om framkommer blott en gång, 1783. Ett gulmålat ekbord har då »sina brickor och tärningar», och är sålunda avsett för brädspel. Utom de nämnda träslagen är mahogny det vanligaste, 1769 till periodens slut. På 1780-talet omtalas fanering, vilket först antydes med uttrycket »Överklätt med mahogny». Även »Ostindiskt trä» 1791, alm 1769 och björkfaner 1825 förekommer. Matbord, 1763-69. Endast två gånger omtalas bord med denna benämning. I det första fallet är det inlagt med rosenträ, i det senare säges det vara runt. Konsolbord, 1775-1825. Bord av detta slag har vanligen förgyllt underrede och marmorskiva, först 1820 uppträder konsolbord av mahogny, 1825 är skivan av porfyr. Ett par halvrunda gustavianska

bord beskrives 1795 sålunda: »med 4 fötter, lackerade i vitt med pärlrand i förgyllning och skivor av gråvit italiensk marmor». Som ersättning för marmor har man ofta marmormålning. I enstaka fall är borden brunmålade. Ett blått och förgyllt bord noteras 1787. Spegelbord, 1810-15. Tre sådana förekommer med vita och grå marmorskivor.

BORD I ALLMÄNHET

bouppteckningarna förekommer bord med följande ursprungsbeteckningar: holländska 1682-1728, den största gruppen, niirnberger 1690-1744, dantziger 1713, engelska 1696-1800, kinesiska 1749-69, ostindiska 1754-83 och japanska 1825. Vad formen beträffar antecknas: ovala 1683-1769; runda 1684-1788; åttkantiga 1694-1754; hörnbord 1759-69. Materialet utgöres av ek 1667-1815; fur 1667-1734; ask 1679; gran 1683-1720; lind 1694-1722; asp 1698; valnöt 1696-1795; masur 1712-87; rosenträ 1749-1810; ostindiskt 1753- 59; mahogny 1755-1825; bambu 1755; alm 17691825; blodträ 1788 och björk 1825. Beklädnaden består av läder 1704-41, av ryssläder 1711 -371 kläde 1705-1729 och vaxduk 1736-93. Inläggningar är vanliga och omtalas 1667-1800. Utom med olika träslag förekommer inläggningar av halm 1727. Borden är också utsmyckade med skulptur. 1745 beskrives denna på följande sätt: »1 bord med träfot tillika med en hop posseteurer där uppå, varuti konung Salomo skall vara avbildat». Målning, för vilken redogjorts närmare under de olika rubrikerna ovan, omtalas under hela perioden. SÄNGAR, 1653- 1800

Importen omfattar 1 st. säng från Dantzig 16531 3 från Hamburg 1668-1720, 2 från Amsterdam 1686-1720, 46 st. från London 1684-1730 och 2 från Hull 1723-31. Ehuru ringa ger dock importen en del hållpunkter för beskrivningen av sängarna. De omtalas i de flesta fall så-

som säng med tillbehör. Därutöver förekommer »pavelun, paulun och pavilion». Av tillbehören antecknas särskilt gardinstänger eller sängstänger samt i stor utsträckning den textila klädseln. Denna benämnes sänggardin, sparlakan och sängkappa samt såsom helhet garnityr, t.ex. 1694 »garnateur senggardin» . Av klädselns olika tygslag omtalas crepon 1684, ett lätt, tuskaftat ylletyg, samt mera obestämt »säng av ullet tyg», grön kamlott 1730, ett ofta figurerat eller randigt ylletyg, och sidenmoare 1729. Den enkla träsängen finner man under beteckningen gemen. En fältsäng omtalas 1684. Bouppteckningarna upptar ett fåtal med utländsk härkm:nst: holländska 1682, fransysk 1696, danziger 1700, engelska 1729-82, ostindiska 1751 och 77. Av de sistnämnda beskrives den från 1751 såsom »stellage uti ett foteral till en ostindisk säng». Där materialet omtalas är sängarna av fur 1667-1737, ek 1676-1737, gran 1699-1713 och mahogny 1800. Målningen är under 1600-talet gul med svart, grön, gråaktig och brun. Under 1700-talet är den övervägande delen grönmålad, men även bruna, grå och röda sängar omtalas. Följande olika slag av beteckningar på sängar noteras: himmelssäng 1667-1743; skuffsäng 1679-1774; uppståndaresäng 1682-1706; ståndsäng 1687-1732; sängställ 1683-1785; utdragssäng 1690-1729; stolpsäng 1693-1729; fältsäng 1695-1726; korgsäng 1708-40; halmsäng 1709; tågsäng 1712-23; bordsäng 1714; paulun 1714-33; spånsäng 1739-41; kur- eller coursäng 1752-88; imperialsäng 1767-92; gustaviansk 1791-1815 och stålsäng 1792. Himme/ssäng. Den äldsta av dessa måste ha varit en praktsäng att döma av beskrivningen, »storssäng med bildhuggare- och annat skönt arbete på himmelen, krantzen, pelarne och sidobräderna». Samtidigt omtalas »en gammal stor säng med himmel av främmande trä». I dessa exempel är himmelen av trä. Så torde väl också ha varit fallet med de sängar, som säges ha tak eller helt tak, 1712-43. En gammal »himling» omtalas 1724. U ppståndare- och stolpsäng. Dessa är försedda med hörnstolpar och himmel. Stolparna kan vara svarvade 1712, fyrkantiga 1719, pe-

5. I-limmelssäng av fransk typ, »lit ä la duchesse», som tillhört landshövdingen i Göteborg Lorentz Christoffer Stobee, död på Agården, Råda socken, Skaraborgs län, varifrån sängen kommer. På ett omålat träställ hänger ett garnityr av vitt broderat linne. Göteborgs museum.

lare 1727 och 29. I stället för himmel uppbär stolparna från 1771 en krans. Sängstiill. Detta kallas genomgående i bouppteckningarna för s~ing ställe. Stället består av stolpar med himlar eller kransar att hänga sänggardiner på. Från och med 1740-talet får sängställe en vidgad betydelse såsom benämning på hela anordningen av säng med gardinställ. Man kan sålunda 1747 tala om ett »litet sängställe att hopskjuta på längden», dvs. en skuffsäng med sitt ställ. Ståndsäng. Denna säges i allmänhet vara liten och har i undantagsfall himmel eller tak. Det är en säng för tjänare och fattiga. 1703 har den »tåg i bottnen». 1732 en »skuffsäng under» och 1729 är den av halm. Skuffsäng. Två typer av denna omtalas samtidigt, att skjuta eller draga ut på sidorna och att skjuta ut vid fotändan. Vilken typ som är äldst framgår icke av beskrivningarna. Dessa omtalar endast att sängarna drages ut och använder därför 1722 beteckningen dragsäng. Kur- eller coursäng. Denna benämning förekommer endast på tre ställen. Av beskrivningen 1758, »sängställe omålat med kur», synes framgå att kur har med ställningen att göra. Den betecknar tydligen en speciell form, närmast på dess krön. Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, förklarar kur betyda skjul och dyl., t.ex. 1729 Tak-Cour, och hänvisar till äldre ursvenskans kurtorn. I vårt sammanhang bör då kur vara det kupolformade tak, som förekommer på sängställen under 1700-talets förra del och mitt. Imperia/säng. Man kan tala om hel imperial och halv. Det är en skuffsäng till sin typ. Under både 1700- och 1800-talet är utdraget vid sängens fotända. Alla beskrivna imperialsängar har gardiner. 1788 omtalas en halv-imperialsäng med krans och stänger. Gustaviansk säng. Denna sängtyp förekommer också under benämningen Gustafs säng. Den kan vara förgylld med röda och vita gardiner och täcke eller ha »pärlefärgad ställning med förgyllning och överdrag samt parade täcke av grönt taft med snören och tofsar samt 2:ne dylika pölar», 1795. 1800 är sängstället försett med omhänge av »Bast de Bom», ett halvylletyg av silke, kamelhår och bomull, 1815 med ett omhänge av »modernt sitz». Gardiner, omhänge, kappor. Följande tygsorter omtalas, här upptagna i tidsordning: sarge 1704-38, grönt, grått, blått och rött, ett yllestofftyg som tillverkades i flera kvaliteter och bl.a. användes vid tygtryck; kläde 1725, det enda omnämnandet; rask 1731-38, blå, grön, ett slags sarge, en av de svenska ylleväveriernas största produkter; cassian 1736-82, röd »randat vattrat», blå och grön, ylletyg använt till tygtryck; sits 1762-1815, rött och vitt, ett enkelt tryckt bomullstyg; damast 1762-1800, karmosinröd, grön, ett enfärgat tyg med mönster i atlasbindning; kam/att 1763-88, grönt, en tuskaftad yllevävnad, ofta

6. Sengustaviansk säng med fast ryggstycke. Fri, kupolformad krans, vid vilken kappan och gardinerna är fästade. 1780-90-talet. Göteborgs museum.

figurerad och randig; lärft, bomullslärft 1775-95, tryckt bomullslärft; kattun 1775-92, svart och rött, blått och vitt, randiga, rosiga, ett mönstrat bomullstyg ofta använt till tygtryck; taft 1795, grön, ett tuskaftat sidentyg; bast de bom 1800, halvylletyg med bomull.

VAGGOR, 1658-1736

Import av vaggor omtalas 1658- 1730 från Hamburg, Amsterdam och London. Korgvaggor noteras från 1660 och perioden ut. I bouppteckningarna förekommer de 1692-1736. Någon annan beskrivning än att de kan vara av fur, ek och masur samt att de kan vara korgvaggor lämnas icke. 80

NATTLADOR, 1668-1788

Bouppteckningarnas beskrivning visar att man kan räkna med två slag, enbart en enkel låda eller en låda med fotställ. I det förra fallet lyder beskrivningen t.ex. 1727 »liten med 4 knappar under», i det senare 1718 »med fot av masur». För så gott som alla anges att de är beslagna och försedda med lås och nyckel. Materialet varav nattlådorna tillverkats är ek 1668-1707; 111asur 1706 -61; olivtrii 1711; alrot 1717; fur 1719-:22; valnöt 1731-63. Många är klädda med tyg. Detta kan vara »sytt», dvs. broderat, med silke 1682, på svart tyg 1696, »sömmat» på svart sarge 1724. Klädseln omfattar även det inre, t.ex. 1718 »fodrad och överdragen inuti med carteque», 1763 »Överdragen med rött siden inuti». Även ex-

7. Nattlåda av delvis svartbonad ek med hopplister, ställ med spiralsvarvade ben. Holländsk typ från 1600-talets senare del. Göteborgs museum.

s - 566-3652

teriören kan vara klädd, såsom 1706, då den är »Överdragen med pärlor av glas» eller 1727 av halm. Nattlådorna kan även vara »utskurna» eller »uthuggna», dvs . skulpterade, vilket antecknas 16961727. SCHATULL, 1667-1810 1

Enligt Svenskt Möbellexikon är schatullet ursprungligen ett skåp med skrivklaff i under- eller byrådelen (det danska »chatol» har alltjämt denna betydelse), senare själva skrivbyrån, därefter ett större skrin med utfällbar skrivplatta och inredning för skrivutensilier samt avsett för resebruk, numera ett finare skrin till förvaring av viktiga handlingar. Sålunda en växlingsrik och komplicerad utveckling. Utöver beteckningen schatull uppvisar bouppteckningarna följande specialslag: skriv schatull, schatullbord, schatullskåp, nattduksschatull, barnschatull och väggschatull.

De material som kommit till användning vid tillverkningen av schatull är ebenholtz 1690-1757; skölpadd 1695; fur 1696-1746; masur 1706-perioden ut; valnöt 1720-88; ek 1730-67. Av färger använda vid deras målning omtalas rött och svart 1682; svart l717-6I; brunt 172455; svart lack 1727-57, det sistnämnda året med guld; grönt 1749 och rött 1762. Vad klädseln beträffar omtalas 1697 mässingsbleck och 1740 halminläggning. Engelska schatull antecknas 1723-35, holländska 1727-41, niirnbergska 1732 och ostindiska l740-18rn. Vid sidan av varandra förekommer små och stora schatull under hela tiden. De är försedda med fot 1682-1755; med bord 1715-41; med rum, dvs. hyllor 1716-21, sista året med 5 rum; med skåp 1723; med lådor 1667-72; med dörrar 1729-62, vilka 1749 är försedda med spegelglas och 1762 med glas. Till belysande av de olika former, varuti schatullen uppträder, följer här några beskrivningar: 1667 »ett schatull av fint svart trä, varuti är nio lådor, förutom ett rum under och ett ovanpå med lås»; 1743 masurschatull med 5 st. alabasterbilder»; 1763 nmasurschatull med förgyllt bildhuggeri och stellage ovanpå»; 1767 »masurschatull med 4 lådor och ett litet skåp dito ovanpå och ett dito än mindre däröver med spegel uti»; 1788 »inlagt gammalt bord med ett litet schatull ovanpå av valnötsträ». Skrivschatullen, 1695-1767, är försedda med skåp 1696-1738, det sistnämnda året talas om nlitet skåp eller skrivschatull». Nattduksschatullen 1747 och 1749, kan vara försedda med lådor och fot, med

spegel i förgylld ram »och ett litet schatull under» . 1747 förekommer ett »bord eller nattugs schatull» som är av ostindiskt lack. Där bord och skåp förekommer tillsamman är detta möjligen urspnmgsformen för byrån, se detta ord. PULPET, 1714-92

Än som pulpet och än som skrivpulpet talar bouppteckningarna om 'denna redan under medeltiden kända möbelform. Det karakteristiska för pulpeten är det lutande locket eller klaffen. Detta tages vanligen för givet, ty det omtalas ej i beskrivningarna, där tydligen såsom ett undantag en skrivpulpet 1750 anges med »platt lock». En fanerad skrivpulpet med kupigt lock omtalas 1788. I de äldsta beskrivningarna har pulpeten ett bord att stå på. Sålunda omnämnes 1724 »ett bord med en lös pulpet överdraget med ryssläder, mycket gammalt», 1729 ett »svart läderbord med pulpet» och 1746 ett målat »pulpetbord». Man har därvid koffimit så nära formen av den latinska pulpitum, kateder eller talarstol, som det gärna är möjligt. Underredet uppges eljest bestå av en fot 1754-65, av ett »stellage» med lådor 1759. Gammalt brevskåp med skrivpulpet förekommer 1733 och 1763. Eljest omtalas skåp ovanpå skrivpulpeten från 1745 och perioden ut. Spegelglas i skåpets dörrar finns 1749 och glasdörrar 1778. Pulpeter med lådor förekommer 1736-63. En skrivpulpet säges 1748 ha 2:ne rum med lås och nyckel. Kontorspulpeter uppträder 1732- 89, ett kontorsskåp med skiivpulpet 1792. Det talas om halvpulpet 1745 och fem år senare om en stor dubbel skrivpulpet. En valnötspulpet är 1766 förenad med nattbordsspegel. Vid samma tid förekommer en mansskrivpulpet i två exemplar. Det vanligaste materialet är ek, 1737-83. Dessutom fur i fyra fall 1748-91; masur 1749-85; rosenträ 1759-93; valnöt 1760-87; ostindiskt trä 1763-75; mahogny och mahognyfaner 1770-84 samt inläggningar av alm 1779 och päronträ 1790. Där målning omtalas är denna grön 1714, masur 1745-49, brun 1747-91, rödbrun 1772, gul 1781 och röd 1783. Lackering förekommer 1741-91. Vad till sist klädseln beträffar är denna av läder 1724-59, av kläde 1732-691 grönt under hela perioden samt sparsamt rött och blått.

BYRA, 1718-1825

Första gången byrån omnämnes är 1718, då en beslagen »birau» importeras från London. Ordet byrå förklaras av Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, vara hämtat av franskans bureau, en avledning av bure, benämningen på ett grovt ylletyg, och sålunda ursprungligen ett med sådant tyg klätt bord, sedan skrivpulpet. Den moderna Petit Larousse förklarar byrån vara ' »bord eller möbel med lådor, att skriva på». Dessa förklaringar stämmer bra överens med vad som framkommer i importlistor och bouppteckningar. Följande beskrivningar må anföras som belägg härpå : 1727 »avlångt bord av masur med byrå och gueridoner», 1740 »marmorbord och en byrå tillsammans» och 1749 »masurbord med byrå». 1750 har man uteslutit bordet och talar om en liten rosenträs skriv byrå med 2 :ne här i staden gjorda lådor under» och »masurbyrå med lådor ovanpå». Byråns sammanhang med bordet upphör sålunda vid mitten av 1700-talet. Därefter omnämner bouppteckningarna, så som i ovanstående fall, att byrån har lådor ovanpå eller under. I det förra fallet säges att den har »särskild» dvs. lös upphöjning eller uppsats, i det senare såsom 1771, på en »gammalmodig fruntimmers masurbyrå», »sin tillhöriga avsättning». Byrå med skåp ovanpå förekommer första gången 1747, men därefter rikligt, 1782 med spegeldörrar. Byrå med klädskåp på noteras 1792 och med bokskåp 1805. Följande olika slag av byråer omtalas: skrivbyrå, noterad första gången 1744, oftast med överskåp; hörnbyrå 1789; toilettbyrå 1775· Beteckningen mansbyrå uppträder 1758 och året därefter fruntimmersbyrå, vilka förekommer perioden ut. Av beskrivningar framgår icke varav de fått sin benämning. Grupperna är emellertid talrika. Med år 1775 inträder stockholmsbyrån på arenan, i de flesta fall som fruntimmersbyrå. Trots den franska beteckningen anges icke någon byrå ha fransk härkomst. Först 1815 omtalas en möbel av skrivbyråtyp vara fransk. Den bär då sitt hemlands namn secretair. Ostindiska och kinesiska byråar förekommer sparsamt från 1774 till 1800. En vasabyrå omtalas 1787 och en cylinderbyrå 1820. Den sistnämnda har haft välvd och inskjutbar klaff.

8. Rumsinteriör från gården Klareberg på Hisingen, som inreddes på 1740-talet av direktören i ostindiska kompaniet, kommerserådet Magnus Lagerström. Väggmålningar på väv i tidig rokokostil. Byrå från samma tid med alrotsfanering och inläggningar, som tyder på engelsk influens, benen sannolikt yngre. Stol med rottingflätning av engelsk-holländsk typ. Göteborgs museum. Tar man i betraktande det material, varav byrån tillverkats, kan fö lj ande träslag noteras: masur 1727-1820; valnöt 1738-95; efa 17391820; fur i739-1792; rosenträ 1749-1800; mahogny 1763-1825 och i enstaka fall asfa 1754; alm 1769; päronträ 1775 samt al 1815. Fanering förekommer från 1760, inläggningar från 1749; lackering från 1755 och boning 179r. Ett litet antal har varit målat: i masurfärg 1745- 86; brunt 1758-74; svart 1760; rött 1771-94; grönt 1775-77; blått 177780 och gult 1785. Marmorskivor antecknas från 1759· De är bruna 1771-76, grönspräckliga eller gröna 1776 och grå l 786- 88.

CHIFFONJ:E

1825 omtalas chiffonjeer av mahogny. SKÄNK, 1708-1768

Skänken, som i sin äldsta form varit en enkel bordskiva till placering av de kärl ur vilka man skänkte i, utvecklade sig till en skåpliknande möbel. Den omtalas i bouppteckningar, na såsom skänk 1708-67, skänkbord 1700-601 skänkskåp 1731-65, hörnskänk 1748-65 och glasskänk 1754-66. Skänkbordet betecknas ofta som litet, det kan vara runt eller fyr kantigt samt försett med »låda under». En skänk med »dess bord» förekommer 1752 och med »skåp under» 1767. Hörnskåpen har också skåp i underdelen och kan ha en »terech», dvs. hylla, ovanpå eller »hörntavlett». Skänkskåpen är som namnet antyder hela skåp, 1731, med glasdörrar. Glasskänkarna är avsedda att förvara dryckesglas uti, »skänk för glas» 1763. Skänkarna är företrädesvis gjorda av ek 1713-66 och masur 1719-57. Fur förekommer 1708-50 och valnöt 1749· De är i stor utsträckning målade, i det äldre skedet mestadels i mörka färger såsom svart 1717-49, brunt 1729-65, masur 1737-57. Även lackeringen 1727-44 är svart, med ett undantag röd 1738. De ljusa färgerna börjar 1747 med vitt; en liten vit skänk med »Stockholms porcellains tavla» noteras 1769. Därefter följer grå 1750, blå . 1753-60, grön 1760 och gul 1766-68. SKAP, 1662-1792

Skåpen är talrikt företrädda under hela perioden. Importen omfattar fram till 1730 .inalles 85 stycken. De kommer från Amsterdam 30, London 24, Hamburg 7, Hull 2, Portugal och Sudres vardera l st. I bouppteckningarna omtalas holländska skåp 1682-1778, engelska 1724-40 och hamburger 1694-95. Följande olika benämningar på skåp antecknas: hörn- 1676-1788; krydd- 1682-1745; köks- 1682-1750; kontors- 1682-1738; mat- 1683-

9. Detalj av rikt skulpterat baldakinskåp av ek med reliefframställningar ur Bibeln. Daterat 1647. Sannolikt tillverkat i Skåne eller Danmark - eller påverkat därifrån. Göteborgs museum.

1738; glas- 1690-1790; kabinett- 1690-1758; skriv- 1693-1742; ldäd1693-1810; nyckel- 1695-1777; häng- 1698-1753; linldäde- 1714-92; bord- 1721-42; bok- 1724-53; konfekt- 1733; dock- 1734-36; säng1740; juvel- 1759; skänlz- 1773-92. Skåpen är gjorda av ek, vilket förekommer under hela perioden, gran och fur, valnöt uppträder 1700 och masur 1713, sockerträ 1729, ebenholtz 1744, rosenträ 1774 och mahogny 1776. Av utländskt trä omtalas sinkerdan 1687-1697 och somadam 1718. För ett stort antal uppges att de är anstrukna, målade eller färgade. Den vanligaste färgen är brun 1698-1780, grön noteras 1683-1782, röd 1698-1752, vit i två fall 1696 och 1780, masur 1747-95, svart 1761 och säges då förekomma på ett gammalt skåp, blå 1742 inuti ett skåp och 1762-81 utanpå, gult 1771-1787, pärlfärg 1787-89. Marmorering uppträder i ett par fall 1763 och 1785. 1695 säges ett skåp vara nmed landskap målat», eljest tiger källorna om målningens utseende.

Lackering förekommer på engelska och holländska skåp under 1720-30-talen. Färgerna är svart och svart med guld, rött, »vitlackerat med bilder» omtalas 1762, »upphöjda blommor med guld uti» 1767, grönt och brunt på 1770-talet. Ett skåp med ostindiskt lack noteras 1777, som också är det sista år lack förekommer. Skulpterade skåp eller skåp med "bildhuggeri», som omnämnes 1667-1786, tillhör den äldre delen av perioden och är, då materialet t mtalas, av ek. De säges vara gammalmodiga från 1771. I ett par fall noteras att skulpturerna är förgyllda. Inläggningar eller »inlagt arbete» hör ofta samman med de skulpterade skåpen. Svart trä användes 1667-66 därtill, men säkerligen avses därmed ebenholtz, som omtalas 1742-82. Av andra träslag brukade till inläggning förekommer valnöt 1735-82; masur 1744-53; brunt och svart trä 1750; gult tr.ä 1754 och cederträ 1783. Tenninläggning omtalas på ett mindre skåp 1754·

Bokshåp, 1745-91. Fråga är här om ett helt litet antal, som beskrives på följande sätt: med hyllor ovanpå 1745, litet med »bord över» 1754, med glasrutor 1758, »glasskåp till böcker med 4 dörrar» 1773, med glasdörrar 1780-1791. De är målade i brunt 1772, gult 1773, rött 1780 och grönt 179!. Bokhyllorna, 1695-1767, är svåra att skilja från bokskåpen. Av de sparsamma uppgifterna i bouppteckningarna får man först efter mitten av 1700-talet en uppfattning om deras konstruktion. 1754 antecknas en hylla av ek med skåp under, 1767 säges en annan ha 3 rum med 4 små lådor under. Övriga hyllor har troligen varit öppna. Dessa kunde fördragas med gardiner, nämnda 1742 och 1763. Två bokhyllor med försilvrade pelare förekommer 1700 och en röd med vridna pelare 1734· Målningen är svart 1734, grön 1760, brun 1767.

TA VLETTER, 1693-1775

Hänghyllor av detta slag omtalas ofta. De gavs gärna en dekorativ utsmyckning. I bouppteckningarna talas om tavletter med »durchbrutne wredne pelare» 1721, och med svarvade pelare. De kan vara av fur eller valnöt 1733, och är i de flesta fall målade. Färgerna är svart, rött och grönt

1712, vitt 1724 och brunt. Förgyllning förekommer under hela perioden. Om användningen noteras 1724 att en gammal tavlett varit till böcker. Hörntavletter förekommer 1754 och 1775.

SKÄRMAR, 1669-1763

Skärmens delar kallas blad eller lag. 1694 har en skärm 2 blad, 1732 6 blad. De är målade eller anstrukna. Av olika slag omnämnes spisskärm och sängskärm. 1729 förekommer sålunda »en sömmad att sätta för en spis», 1748 2 st. sängskärmar »med ostindiska pappersmålningar på lärft klistrade» .

GUERIDONER, 1718-1750

Dessa små enbenta ställ, oftast använda såsom bärare av ljusstakar och kandelabrar, förekommer alltid i par och omnämnes för det mesta i samband med t.ex. skrivschatull. Merendels är de av masur, men kan vara »med halm lagda» 1727 och lackerade 1737.

MUSIKINSTRUMENT, 1661-1825

Även de bordformade musikinstrumenten får anses vara möbler. Dit hör klavikordet, som under tiden 1661-93 importeras från Hamburg. I bouppteckningarna omtalas det 1716 och 1729, varefter det försvinner. Klaveret antecknas första gången 1712 och förekommer ännu 1825, då det betecknas som gammalt. Ibland antecknas att det är försett med fot och grönmålat. Spinetten uppträder 1737, »engelsk spinett eller clavern omtalas 1784. Clavicymbalen förekommer 1763-1773, positivet 1781-1805, beskrivet 1787 såsom »litet gammalt orgelverk» och har 1805 valsar. Fortepianon av mahogny uppträder första gången 1788, då det säges vara stockholmskt. 1825 antecknas att det är förfärdigat av Högwall. 89

FAGELBURAR, 1728-37

Sex sådana införes från Amsterdam 1728 och en av mäs- · singstråd förekommer i bouppteckningarna 1737· Antecknas kan att Volrat Tham 1726 införde 44 st. kanariefåglar från London.

MYNTKABINETT, 1751-1752

. I detta fall gäller det endast två exemplar, av vilka det ena är litet och har fot, det andra, ävenledes litet, har överdel och är målat.

NATTSTOLAR, 1667-1788

De är i ·äldre tid klädda med läder och skinn, 1752 med grönt kläde. Materialet är ek 1667, mahogny 1788. Målningen omtalas vara vit 1690, brun 1720, lackerad 1738.

SPEGLAR, 1651-1825

Importen av speglar var betydande. Ett överslag, i vilket icke de många förpackningarna med beteckningen » l kista speglar» ingår, ger vid handen att ca I.500 stycken infördes under perioden. Leverantörer var framförallt Amsterdam 1651-1732 med ca 800, Hamburg 1662-1731 med 250, London 1665-1731, med något över 200. Speglarna klassificeras genom beteckningarna stora, små och gemena. De små speglarna införes dussinvis, t.ex. 20 dussin från Liibeck 1659, 2 dussin träspeglar från Amsterdam 1662. Kabinettspegel omtalas från London 1695, »skufspegel» från Hamburg 1731, eljest betecknas speglarna endast som svarta eller förgyllda efter sina ramar. I bouppteckningarna uppges följande proveniens: engelska 1700-82, holländska 1712-18, niirnberger 1734-80, franska 1747-91, kinesiska 1749-64, ostindiska 1755-1810, spansk 1777 och stockholmska 1782-86. 90

lo. Nattstol av valnöt med rottingflätning. Franskpåverkad form, omkr. 1760. Det franska namnet var chaise percee. Göteborgs museum.

I stora speglar uppges glaset merendels bestå av två delar eller vara dubbelt 1766-1810. Helt glas omtalas 1773-1815. Runda speglar med »åtskilliga glas», dvs. olika, förekommer 1713 och 1715. Slipat glas nämnes sporadiskt från 1721 och perioden ut, »ritat» glas, dvs. graverat 1742-74; målat på kinesiska och ostindiska speglar 1749-64. Som ett särfall anges 1748 att spegeln »har namn uti glaset». Såsom material till ramarna uppges ebenholtz i några fall 1667-1739; masur 1696-1766; valnöt 1704-95; olivträ 1713-33; gips 1715-76; buxbom 1718-6!; tenn 1718; silver 1723-63; sköldpadd 1731; glas 1733-1800; mahogny 1780-1825. Ramarna säges i de flesta fall vara förgyllda från 1667 till periodens slut och svarta 1670-1785. Bruna ramar är · också vanliga från 1703, bruna med förgyllning 1751-93, gula 1670-1780, gröna 1739, blåa 1747-75, röda 1753-63. Lackering förekommer 1731-78. Ramarnas form är mera svår att få fram av beskrivningarna. Små

11. Interiör från samma rum som bild 8. Blådekorerad fajanskakelugn på balusterformade mässingsfötter, fanerad hörnbyrå, stol med »cabriole legs» av engelskt slag och ståndur med foder målat i lack och guld. 1700-talets mitt. Göteborgs museum. och stora speglar omtalas under hela perioden, fyrkantiga 1667-1782, en åttkantig noteras 1716 och runda 1743· Det finns breda ramar 1714-49 och smala 1727-66. Ett överstycke kallat /~rona dyker upp 1713 och antecknas till 1791. Detta krön kan vara försett med glas, såsom 1734 då långt och runt glas däri noteras, och med »ritat» glas 1771-j2. På 1770-talet förekommer kronor med kungamonogrammet AF, med snäcka, stjärna och målning. 1750 omtalas en smal ram, som på sidorna av kronan har ett par förgyllda knappar. Ramarna är i många fall under hela perioden skulpterade. 1667 har sålunda en ram förgyllda »beläten» och 1676 säges en annan vara försedd med »lerbilder». Den vanligaste beteckningen är bildhuggarearbete, 17161815, eller att ramen är uthuggen 1724-52. En ram med »lövverk» noteras 1776.

Det stora antalet är väggspeglar. Därjämte finns 1735 en fönsterspegel, följande år omtalas en försilvrad resespegel och 17 l 3-32 talas om ståndspeglar. Bordspeglar och fot92

speglar från 1720-talet kan säkerligen sammanföras med nattduks- eller nattbordsspeglarna, som uppträder under samma tid och fram till 1767. På 1760-talet blir dessa försedda med lådor och omtalas som kabinett. Toilettspegeln 1718-36, hör väl också till denna grupp. Lampetten omtalas först 1794, men speglar med ljuspipor och ljusarmar fanns på 1740-talet. Ljusarmarna var av glas 1776, eljest av mässing. PRÄSS, 1651-1694

Till möblerna får också den dekorativa tygprässen räknas. Den importeras från Hamburg 1651 och från Amsterdam 1686 samt omnämnes i bouppteckningarna 1694. Att det är fråga om linneprässar är väl otvivelaktigt, men den amsterdamska kallas klädepräss.

Miljön Till belysande av den miljö, varuti de ovan beskrivna möblerna haft sin varelse, lämnas här några uppgifter hämtade ur samma källor. TAPE TER, 1661-1771

Importen av tapeter var omfattande och skedde huvudsakligen från Amsterdam 1661-1731, Hamburg 1690-1731 och London 1670-1731, i nu omnämnd storleksordning. Under 1600-talet återfinner man tapeterna under benämningen »behängsel», företrädesvis iikammar behängsel", och som sådan återfinnes de 1661-95 bland införseln från Amsterdam och London. Lärftstapeten och tryckta lärftstapeter förekommer under 1720-talet från Amsterdam och Hamburg liksom linnetapeter. Importen av papperstapeter är minimal från dessa båda städer medan den är betydande 1723-31 från London. Gyllenläder av fårskinn räknat i blad eller rutor omtalas tidigast 1695 från Hamburg, men införes eljest i ringa mängd från de tre städerna under 1720-talet. 93

En post från London 1720 antecknas som »beklädning av gyllenläden>. Flamska och gemena flamska tapeter omtalas i slutet av l 600-talet från flera tyska städer och i ett fall 1686 från London, däremot underligt nog ej från Amsterdam, som 1731 skickar till oss »yllne figurtapeter» och »brokad eller tapeter». En post tapeter, den enda, kommer 1720 från Frankrike. Franska tapeter omtalas från Hamburg 1685-1700, däribland »roanska» dvs. från Rouen. En' staka poster av schagg-, tafts- och stråtapeter förekommer på 1720-talet. Uppgifterna om tapeter i bouppteckningarna är även rikliga. Följande slag omnämnes: gyllenläder 1704-39; cassian 1722-37; pappers- 1720 -72; blaggarns 1725-45; buldans 1720-32; boj 1720; halm 1722; skav 1731-44; flock 1731; strö 1734; lärfts 1738-44; duk 1759-71; vaxduks 1764. Tillverkningsorten anges i några fall. Sålunda noteras 1722 »1 tour ·av gammalt västgöte tyg», 1744 en kammare med svenska skavtapeter, holländska 1695-1731, spanska halmtapeter 1722 och ostindiska papperstapeter 1746-1771. Bland de franska tapeterna 1720-42, förekommer »flameraden, på buldan tryckta och målade, gamla svarta av boj och ljusblå papperstapeter. Om tapeternas utseende lämnar bouppteckningarna endast vaga uppgifter, såsom att de har en viss färg. Cassiantapeterna omtalas vara gröna, gula och mörkblå. Cassian omtalas bland de randiga franska ylletygen i sjötullstaxan 1667. Sannolikt är de randiga tapeter, som antecknas 1676-1731, av cassian. Denna tygsort användes ofta till tygtryck. Beträffande anbringandet av tapeterna förekommer endast en uppgift, 1731, då »mörkblått cassian till en sal med järnstänger» omtalas. »Svart beklädnad till sorgerum» heter det 1737.

KAKELUGNAR, 1665-1744

Importen av kakelugnar sker från Amsterdam med början 1656 och från Hamburg 1661 perioden ut. Från den förra utskeppningsorten kommer järnkakelugnar 1656 och fö, från den senare 166x en »med fötter». Två slag av kakelugnar omtalas, potteugnen, som endast kommer från Hamburg, och sten- och fliskakelugnen, som företrädes av båda. Att i det sistnämnda fallet det rör sig om samma slags ugn 94

framgår av en post från 1722 om 500 st. »små kakelugnsstenar eller flisern. Även benämningen kakel förekommer; »2 oxhuvud med kakel och dörrar till en kakelugn» 1728. Beskrivningen i övrigt förmäler endast att vita »påttor» finns · i slutet av perioden. Bouppteckningarna antecknar endast några fall av kakelugnar. 1696 talas om »96 stenar till en kakelugn», och 1732 blå och vita kakel. 1744 lämnas en beskrivning på förekomsten av samtliga kakelugnar i en gård. Där är en sal och en kammare försedda med »blå och vita Hamburgs pottekakelugnar samt med blå och vita flisor upp efter väggarnå . samt med mässingsdörrar före». Ett ncontoin> och fyra ·kammare har pottugnar av detta slag, en kammare fransk pottekakelugn, bagarstugan en svensk glaserad dito och klädkammaren järnkakelugn. LJUSKRONOR

En liten import av ljuskronor finner man under 1600-talet från Amsterdam, Hamburg och Stralsund. Det rör sig om 5 st., om vilkas utseende ingenting säges. 1730 omtalas en ljuskrona av glas från London och 1800 en glaskrona med slipade glasarmar från Hamburg. I bouppteckningarna omtalas glaskronor från 1729 och perioden ut, från 1776. Den äldsta beskrives på följande sätt: »ljuskrona förgylld med blått glas och tillhöriga ljusarmar». 1749 noteras 3 st. försilvrade ljuskronor av mässing. Den äldsta kristalljuskronan har fyra armar och är »sirad med 2 förgylllda skålar». En 1815 gammalmodig krona av detta slag har 8 armar. Empirens ampel synes skymta bakom den »lampa eller ljuskrona med förgyllda kedjor», som förekommer 1825. De arkivhandlingar som ligger till grund för framställningen är följande: Göteborgs stads bouppteckningar i667-1795; r8oo; r805; r8ro; r815; r820; r825; och Tilläggserien (förseglade bouppteckningar): i696-1795; r8oo; r805; i815; r820; i825; samt Göteborgs tolagsjournaler, inkommande: i64g-1732; i777-79; J785; r790; i8oo; i805; i810; i815; r820; i825. Samtliga förvaras i landsarkivet i Göteborg.

MÄRTA LINDSTRöM

Textil forskningsresa

Jugoslavien

Den 5 juni-10 juli 1965 gjorde fackläraren vid Konstfackskolan i Stockholm, Gösta Sandberg, textilkonstnären Johan Lindström, textilassistenten Elisabeth Carleroth och undertecknad en textil forskningsresa i Jugoslavien, huvudsakligen i sydvästra Makedonien. Avsikten var att undersöka ålderdomliga och snabbt försvinnande väv- och färgtekniska aktiviteter. Vägen gick över Ljubljana till Zagreb där vi tillsammans med professor Mariana Gusic och hennes medhjälpare under två dagar gick igenom de rika samlingarna på Etnografski Muzej. I Belgrad var amanuens Jelena Lasic ciceron i den elegant exponerade samlingen av allmogeföremål och allmogedräkter, vilka »skyltades» utan dockor. Så vidare till Skopje med besök hos intendent Vera Klickova och Trpa Roganovic på Etnoloski Muzej. Samlingarna i Skopje belyser enbart makedonisk folkkultur till skillnad från de båda föregående museerna, där de olika kulturområdena inom Jugoslavien och Balkan är representerade. I Skopje hyrde vi en taxi för vår fortsatta resa i Makedonien. Efter en rundtur i Skopska Crna Gora för att besöka byarna Brazda, med mattväveri, Mirkovci och Gluovovo fortsatte vi över Stobi till bergsstaden Krusevo. Vi besåg »fabriken» för handknutna mattor och färgeriet, där färgbaden fortfarande värms över öppen eld. Beställningar levereras till fabriken och den kringliggande landsbygden. Vidare genom Prilep till iihögkvarteret» i Ohrid. Följande vecka tillbringades i bergstäderna Galicnik och Lazaropole, 96

m.ö.h., kända för sitt kooperativa fårbruk, sina textila aktiviteter och praktfulla dräkter. Närmare Ohrid besökte vi fiskarbyn Pestani, bergsbyn Zavoj och de åkerbrukande byarna Trpezica, Podmolje och längre in i landet Beleista. I svåråtkomliga bergstrakter med dåliga kommunikationer, där man under vintern kan vara isolerad från yttervärlden i flera månader, finner man en befolkning som delvis ännu lever under naturahushållningens villkor. En stor procent är analfabeter. överallt upplevde vi den märkligaste blandning av medeltid, för att inte säga forntid, och nutid; sländspinnande kvinnor i folkdräkter och guldsandaletter och medföljande barn i skära nylonvolanger. Eller hem, som t .ex. i BelCista, där man åt ur lerskålar, sittande på små pallar på det stampade lergolvet, runt ett lågt bord som för tillfället togs ner från väggen. Maten lagades över den öppna elden och brödet bakades i lerklocka trots en skinande vitemaljerad spis m/65. Den nya tiden förändrar dock hastigt levnadsförhållandena och avflyttningen till städerna där man hoppas på bättre utkomstmöjligheter är stor. På många sätt är detta en illustration till vad som en gång skedde här. Vävkunnigheten är levande och självklar t.o.m. i de mindre städerna. I varje hus finns en razboj, vävstol; vrtelka, bobin; vreteno och furka, slända och rock; eller mer avancerat en rodan, långrock. De nyinflyttade landsborna har spinn- och vävredskap med sig. För att använda till eget bruk, för sängutrustning och mattor, men också för att i samarbete med en framväxande »hemslöjdsrörelse», sälja dukar, täcken och schalar och på så sätt få en välbehövlig extraförtjänst. Arbetet dirigeras från Skopje av professor och fru Slave Traikovski, ledare för en »konstfackskola» i mindre skala. Vi fick med oss hem en mängd fotografier i färg och svart-vitt, teckningar och uppteckningar, väv- och spinnredskap, materialprover och ett flertal folkdräkter från Skopje-, Prilep-, Ohrid- och Galicnikområdena. I.200-I.300

9 - 566-3652

Väverska i bergsby\ Zavoj. Hon väver utomhus, som man vanligen gör under sommaren och har just avslutet sin »Jambo».

I samband med undersökningarna av textila material och textila tillverkningar gjordes också uppteckningar av växtfärgämnen, färgrecept och kulörbenämningar. Dessutom fotograferades olika tekniska förfaringssätt för färgerihantering och beredning. Textilfärgning i hantverksmässig skala och för husbehov förekommer fortfarande allmänt i de undersökta områdena g8

av Makedonien. I de större samhällena finnes som regel ett eller flera färgerier för såväl garn- som styckfärgning, medan man i de mindre samhällena och på rena landsbygden själva utför erforderliga infärgningar. Växtfärgämnen, som ända fram till mitten av 50-talet, användes till och med vid de stora mattväverierna i Lazaropolje och Galicnik är nu praktiskt taget överallt ersatta med syntetiska färgstoff er. Detta är att livligt beklaga eftersom man inte med dem, utan färgeritekniska resurser och djup kunskap i ämnet, kan uppnå samma goda ljus- och tvätthärdigheter som med de av ålder använda växtdrogerna. Ofta visar därför nyare vävnader, liksom dräkternas broderade ornament, starka blekningar respektive färgblödningar. Försämringen av den färgningstekniska kvaliteten, som visserligen länge kunnat iakttagas, har markant ökat under de senaste åren. De använda färgväxterna, liksom metoderna för deras applicering på den textila fibern, visar i flera fall stor överensstämmelse med i Sverige och det övriga Skandinavien brukade. Sålunda har uppteckningar av recept med krapp, hassel, ekarter, lök etc. gjorts. Metoden med svartfärgning med lampsot och urin, som vi känner bl.a. från Leksandstrakten, förekommer i flera recept från Ohrid-området. Beträffande bruket av betmedel noterades en riklig användning av vinsten och kopparvitriol, däremot inte det hos oss vanliga alunsaltet. I förvånansvärt många recept rekommenderas vanligt koksalt. Dess närvaro befrämjar pådragningen av många färger, men i äldre svenska växtfärgningsrecept förekommer det ytterst sparsamt anvisningar härom. Antagligen spelade dess dyrbarhet dåförtiden en viss roll. Bland beredningsmetoder har speciellt ett förfarande för tvättning och filtning noterats i Galicnik, där en f jällbäcks vatten, genom sinnrika arrangemang, tvingades utföra en annars mycket arbetskrävande uppgift.

GUNILLA ERIKSSON

Två keramiska nyförvärv

' Tedosa från Rörstrand Rörstrandssamlingen berikades under fjolåret med en vacker pjäs från 1730-talet, en tedosa dekorerad i intensivt blått med ornament och kinainspirerade klippblomster, bild l. I signaturen ingår Andreas Nicolaus Ferdinandts monogramsignatur, vilken anses innebära, att pjäsen tillkommit under hans tid som verkmästare, mellan år 1734 och 1739· Andreas Nicolaus Ferdinandt tillhör Rörstrands äldsta personal. När Johan Wolff år 1725 lämnade Köpenhamn och den fabrik han där något år tidigare anlagt vid Store Kongensgade följde Ferdinandt honom och de två lade grunden till fabriken vid Rörstrand. Wolff skildes 1728 eller 1729 från fabriken, men Ferdinandt, som troligen var den kunnigare av de två, stannade och blev 1734 fabriksmästare. 1739 kallades han att leda tillverkningen vid den kungliga kakelugnsfabriken »bag Blåtårn» i Köpenhamn. Här dog han 1749· Tedosans måleri är av hög kvalitet, kompositionen fri och samtidigt helt behärskad, konturerna tecknade med spetsig pensel och fyllningen gjord med fina valörskiftningar. Blomman återfinnes i nästan exakt samma utförande på ett fat i museets samling, som är dekorerat i samma intensivt blå färg. Rutmönstrade fält med inlagda ornament förekommer på båda pjäserna. Rutmönstring är visserligen ett karakteristiskt element i den äldre rörstrandornamentiken, fr.a. i kantdekoren, men här, liksom på två åttasidiga lockurnor i Nationalmuseum, har den använts på ett självständigt, okonventionellt sätt i kompositionen. Fatet har signerats Stock100

I. Tedosa, fajans med blå dekor. Signerad Stockholm ANF/A Höjd 13 cm. KM 58.100.

holm ANF samt ABS och en av lockurnorna har signeringen Stockholm IHB samt »Ferdinandt» helt utskrivet. Målarsignaturerna på fatet och dosan, ABS resp. A, kan ej tydas, men IHB betecknar Johan Hedberg, en av de skickligaste och mest produktiva blåmålarna i Rörstrands tidiga produktion, verksam 1730-48. Hans signatur är på ytterligare några pjäser kombinerad med Ferdinandts, så t .ex. på en garnityrvas i Kulturens ägo, målad i Delfts stil. IOI

Kanna, fajans med blå dekor. Signerad i blått C.B/JH .. Höjd 21,5 cm . KM 59.252 . 2.

Det var som målare Ferdinandt 1723 kallades till Store Kongensgade från fajansfabriken i Zerbst. Att han var en skicklig yrkesman bevisas av att han i Köpenhamn uppbar dubbel lön. Varken från Zerbst eller Store Kongensgade känner vi emellertid något av honom signerat arbete. Från Wolffs och Ferdinandts verksamhet i Köpenhamn är tre pjäser kända, varav en är signerad av W olff och två saknar signatur. De är starkt besläktade med tidiga rörstrandsfajanser men dock ej speciellt med de här aktuella. Monogrammet ANF i en rörstrandssignering har hittills ansetts innebära att pjäsen tillkommit under Ferdinandts tid som verkmästare. Frågan är emellertid om det inte i stället utgör en målarsignatur. Vi vet att en stark specialisering var bruklig vid de större fabrikerna, och även på rörstrands!02

alster förekommer, om också sällan, dubbla målarsignaturer. I den nyförvärvade tedosan och det besläktade fatet vill jag gärna se två prov på Ferdinandts egen insats som blåmålare under hans fjorton år långa verksamhet vid Rörstrand.

Fajanskanna från Friedberg Bland årets keramiska nyförvärv märks en vacker fajansk kanna, med blå dekor av fåglar och växter i en stil som inspirerats av kinesiskt porslin och som samtiden kallade »indiansk». Signeringen anger att den tillverkats i Friedberg, I en hittills i museet orepresenterad fabrik, belägen strax öster om Augsburg. Här anlade Joseph Hackhl en fajansfabrik på initiativ av Nymphenburgfabrikens beskyddare, greve Sigismund Haimhausen. Hackhl hade tidigare verkat vid fajansfabriken i det närbelägna Göggingen, där driften 1752 måst läggas ner efter endast fyra års verksamhet. Hackhl fick då köpa det råmaterial och gods som fanns i lager och fick kurfurstligt privilegium att i Friedberg fortsätta verksamheten. Trots stora bidrag från regeringen kämpade han med ekonomiska svårigheter och måste 1768, efter 12 års verksamhet, nerlägga tillverkningen även där. De två fabrikernas alster är besläktade både vad form och dekor beträffar. Hackhl lånade ofta form från samtida metallföremål, vilket vår kanna med sitt handtag väl illustrerar. Den »indianska» dekoren är varierad i såväl blått som polykromt underglasyrmåleri vid båda fabrikerna. I Göggingen målade man också enligt europeisk tradition, bl.a. religiösa motiv och rena ornament efter stickförlagor.

10 3

BENGT BENGTSSON

V as med spegelsvart glasyr

Den kinesiska keramikens historia är mångskiftande och komplicerad. För lekmannen står ofta den ymniga floran av kinesiska personnamn och facktermer som en skymmande ridå. Emellertid lönar det sig att försöka tränga fram till de begrepp, som de mystiska orden täcker. Docent Bo Gyllensvärd har med berömlig klarhet i sin bok »Kinesiskt porslin och dess förhistoria» skildrat den fascinerande värld som ämnet rymmer och lyckats illustrera boken så gott som helt med bilder »Ur Kulturens samlingar», som ju är namnet på denna bokserie. Kulturen har saknat en värdig representant för K'ang Hsi-periodens (1662-1722) svarta monokromer, pjäserna med »spegelsvart» (mirrorblack) glasyr och Gyllensvärd fick avstå från illustration av denna keramiska kategori. Nu har emellertid luckan fyllts genom förvärvet av en praktfull vas, vars storlek, höga tekniska och estetiska kvalitet samt frihet från skador ställer den i särklass. Den komplicerade metod som användes för att få fram den djupsvarta glasyren, ger förklaringen till att pjäser av detta slag inte tillhör de vanliga. Man brände nämligen in glasyren i olika lager - kanske upp till 6-7 gånger - och för att undvika risken för bruntoning och för att ge den slutgiltiga glasyren en stark djupverkan, lades en guldglasyr före den svarta på de mest påkostade pjäserna. Kulturens vas har denna gyllene underglasyr, vilket kan iakttagas i ett par smärre repor i den djupsvarta ytterglasyren. xm. Vas med »spegelsvart» glasyr, K'ang Hsi. Höjd 38,5 cm. KM 59-404. 104

XIII

BENGT BENGTSSON

Två halländska bonader

Kulturens stora samling av sydsvenska bonadsmålningar har under 1966 utökats genom förvärvet av ett par märkliga halländska målningar. Den ena är en tämligen liten bonad som framställer episoden vid Jeriko, då basunernas ljud störtade stadens murar och portar, bild I. Målningen är av omisskännlig Brearedstyp, dvs. den har utförts av någon av de i denna socken verksamma bonadsmålarna, möjligen Johannes Nilsson i Gyltige, (1757-1827 ), vilken räknas som den främste. I varje fall påminner komposition och målningssätt mycket om Johannes Nilssons. Det är en av Gamla, testamentets mest dramatiska händelser, som återges. I Josuas bok skildras hur Herren befallt att förbundsarken i sju dagar skulle bäras runt staden. Framför den skulle sju präster tåga blåsande i jubelbasunerna. Den sjunde dagens procession skulle gå sju gånger runt staden: »Men på sjunde dagen stodo de bittida upp vid morgonrodnadens uppgång och tågade då sju gånger omkring staden på samma sätt; endast denna dag tågade de sju gånger omkring staden. Och när prästerna sjunde gången stötte i basunerna, sade J osua till folket: Häv en upp ett härskri, ty Herren har givit eder staden. Då hov folket upp ett härskri, och man stötte i basunerna. Ja, när folket hörde basunljudet, hov det upp x1v. »Och jag fick se lammet stå på Sions berg- - -». Detalj ur bonad från Knäred, KM 59.247. 10 - 566-3652

105

ett stort härskri; då föllo murarna på stället och folket drog över dem in i staden, var och en rätt fram ; så intogo de staden.» Den halländske målaren har återgivit händelsen på ett enkelt och lättfattligt sätt och i en markerat symmetrisk framställning. I mitten ses arken, buren av präster, och framför dem går tre lurblåsare. Den israelitiska .hären representeras likaså av tre personer. Under arken ses en dekorativt uppbyggd texttavla med inskriften: Jeriko murar omkullfalla och Josua B 6. I bakgrunden ses staden Jeriko falla sönder och samman. Flera målningar med samma motiv från samma trakt och samma målarskola är kända; samtliga har i stort sett samma komposition som den här avbildade. 1 Förebilden är - som Sigurd Erixon påpekat - hämtad ur Gustav Adolf sbibeln 1618 eller någon av de med samma klicheer tryckta bildbiblarna från 1700-talet. Denna J erikomålning är en god företrädare för den stora grupp av svenska bonadsmålningar, som hämtat motiv från Gamla testamentet. Det är framför allt de dramatiska händelserna, som lockat de folkliga konstnärerna; syndafallet, Kain och Abel, Abrahams offer, Jephtas dotter, David och Goliat, Elie himmelsfärd, Jonas, Hagar och Ismael förekommer ofta. De tillhör de episkt berättande partierna i bibeln och motivvalet synes inte kunna vittna om någon medvetet inriktad religiös förkunnelse från målarens sida. Det är inget budskap han förmedlar med sina målningar. Möjligen väcker han intresset för bibelns underbara berättelser. Något annorlunda förhåller det sig med de motiv, som hämtats från Nya Testamentet. Här kommer - framför allt i Sydsverige - Jesu födelse i förgrunden, i någon mån beroende på bonadernas karaktär av julprydnader. Men även andra nytestamentliga motiv har varit populära, givetvis passionshistorien, därtill flera av Jesu liknelser, av vilka Den förlorade sonen givit målaren tillfälle till roande sedeskildring. Liknelsen om grandet och bjälken har framställts med drastisk åskådlighet. 106

i . Bonadsmålning, troligen fr ån Gyltige, med motivet »Jeriko murar omkullfalla» . Mått g5 X 35 cm. KM 59.248.

Men kan man då i denna motivkrets finna en medveten linje beträffande val och sammanställning av motiv? När man t.ex. på en Brearedsmålning finner de heliga tre kommgarnas uppvaktning av Jesusbarnet sammanställd med Moses och den brinnande busken, Abrahams offer, Hagar och Ismael samt Elias under »enebäraträ», har denna grupp av gammaltestamentliga motiv någon korrespondens med det nytestamentliga huvudmotivet? Frågan är inte oberättigad, medeltidens Biblia pauperum utnyttjade flitigt metoden att sammanställa någon händelse ur Jesu liv med gammaltestamentliga scener, vilka kunde belysa denna eller hade ett inre samband med den, lämpligt som utgångspunkt för en förkunnelse, ett budskap. Men det synes som om de flesta hopkomponerade motivgrupper helt saknar en bärande tanke, en med huvudämnet gemensam nämnare. Ett undantag är utan tvivel sammanförandet av Kristi födelse med liknelsen om de visa och fåvitska jungfrurna, där det senare motivet skall fattas som en adventssymbol. Det är svårt att finna någon annan uppgift i bonadsmålarens bibliska alster än skapandet av andakt och uppbyggelse i gammallutheransk mening. När därför motiv uppträder, vilka skiljer sig från den vanliga typen, är man mera be107

2. Målad bonad, troligen utförd vid 1800-talets mitt av Anders Svensson, kallad Anners i Ön. Vänstra delen. Totala m ått 250 X 100 cm. KM 59.247.

nägen att fråga efter bakgrund och avsikt. Kulturen har nyligen förvärvat en målning, även den från Halland, som synes vara tillkommen med bestämd avsikt och förutsätta en speciell fromhetstyp hos tillverkare och beställare. Målningen är ganska stor (250 X roa cm) och innehåller åtta rektangulära rutor, var och en med sin bildframställning. Teknik och komposition placerar utan tvekan bonadens konstn är till Sydhalland, närmare bestämt Knäred. Att döma av attributioner av liknande målningar, kan den ha utförts av den kände Knäredsmålaren Anners i Ön (Anders Svensson, f. l 796, d. l 876). Harald Nilsson, som behandlat bonadsmåleriet i Knäred (Kulturens årsbok 1936 s. 141), berättar, att Svensson hade en broder, som skulle bli präst men avbröt studierna och i stället blev folkskollärare . Han ro8

3. Högra delen av bonaden.

skulle ha givit brodern goda råd om utformningen av de bibliska gestalternas dräkter, vilket kan förklara avsaknaden av halländska bygdedräkter i Anners' målningar. De åtta motiven i Kulturens bonad är alla hämtade från Uppenbarelseboken och detta ställer den i särklass. Uppenbarelsebokens dunkla symbolik och komplicerade fantasisyner synes vara föga lämpade för bonadsmålarens summariska bildspråk. Det är också sällan man ser motiv hämtade därifrån. En hos Brearedsskolan då och då för~kommande bildruta återger den röda draken med sju huvuden och den havande kvinnan på månskäran, men motivet står ganska ensamt i den rika halländska bildskatten. 2 Svante Svärdström har i sin avhandling om Dalmålningarna och deras förlagor, Stockholm 1949, uppställt ett rern9

gister över där förekommande motiv. Uppenbarelseboken har lämnat stoff endast till fem motiv, nämligen de fyra ryttarr~a, Mikael och draken, Jesus tronande bland sju ljusstakar, Jesus visar Jerusalem samt Den röda draken. Samtliga förekommer endast en gång, till skillnad från de flesta andra motiv· från Nya testamentet, vilka förekommer hos en mängd målare. Bilderna på vår bonad har knappast möjliga texter, som endast anger från vilket kapitel motivet är hämtat. När jag nu redovisar bilderna i ordningsföljd, sker detta enklast genom att återge den bibeltext, som illustreras.

Bild nr I, ur Ista kapitlet 12.

13.

14. 15.

16.

Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju gyllene ljusstakar och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson, klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte. Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten. I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat · svärd, . och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft.

· Bild nr 2.

5. 6.

IIO

ur 4de kapitlet

I detsamma kom jag i andehänryckning. Och jag fick se en tron vara framsatt i himmelen, och någon satt på den tronen; och han som satt därpå var till utseendet såsom jaspissten och karneol. Och runt omkring tronen gick en regnbåge, som till utseendet var såsom smaragd. Och jag såg tjugofyra andra troner runt omkring tronen, och på de tronerna sutto tjugofyra äldste, klädda i vita kläder, med gyllene kransar på sina huvuden. Och från tronen utgingo ljungeldar och dunder och tordön; och framför tronen brunno sju eldbloss, det är Guds sju andar. Framför tronen syntes ock likasom ett glashav, likt kristall; och .runt omkring tronen stodo fyra väsenden, ett mitt för var sida av tronen, och de voro fullsatta med ögon framtill och baktill.

4. »- - - och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson.» Detalj ur uppenbarelsebonaden.

7. Och det första väsendet liknade ett lejon, det andra väsendet lik-

nade en ung tjur, det tredje väsendet hade ett ansikte såsom en människa, det fjärde väsendet liknade en flygande öm.

Bild nr 3, ur 5te kapitlet I.

Och i högra handen på honom som satt på tronen såg jag en bokrulle, med skrift både på insidan och på utsidan, och förseglad med sju insegel.

6. Då fick jag se att mellan tronen och de fyra väsendena och de äldste stod ett lamm, som såg ut såsom hade det varit slaktat. Det hade ~ju horn och sju ögon, det är Guds sju andar, vilka äro utsända ö~er hela jorden. 7. Och det ti;ädde fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen. 8. Och när det tog bokrullen, föllo de fyra väsendena och de tjugofyra äldste ned inför Lammet; och de hade var och en harpa och hade gyllene skålar, fulla med rökelse, det är de heligas böner. III

Bild nr 4, ur 7de kapitlet Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla tillbaka jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa över jorden eller havet eller mot något träd. 2 . Och jag såg en annan ängel träda fram ifrån öster med den levande Gudens signet. Och han ropade med hög röst till de fyra änglar som hade fått sig givet att skada jorden och havet 3. och sade: »Gören icke jorden eller havet eller träden någon skada, förrän vi hava tecknat vår Guds tjänare med insegel på deras pannor.» g.

.Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål, stå inför tronen och inför lammet; och de voro klädda i vita, fotsida kläder och hade palmer i sina händer.

Bild nr 5, ur 8nde kapitlet Och jag fick se de sju änglar som stå inför Gud; åt dem gåvos sju basuner. 3. Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret, och han hade ett gyllene rökelsekar; och mycken rökelse blev given åt honom, för att han skulle lägga den till alla de heligas böner på det gyllene altare · som stod framför tronen. 4. Och ur ängelns hand steg röken av rökelsen med de heligas böner upp inför Gud.

.2.

Bild nr 6, ur rnnde kapitlet 8. Och den röst som jag hade hört från himmelen hörde jag nu åter tala till mig; den sade: »Gå och tag den öppna bokrulle som ängeln har i sin hand, han som står på havet och på jorden.» g. Då gick jag bort till ängeln och bad honom att han skulle. giva mig bokrullen. Och han sade till mig: »Tag den och ät upp den; den skall vålla dig bitter plåga i din buk, men i din mun skall den vara söt såsom honung.»

Bild nr 7, ur I4de kapitlet Och jag fick se Lammet stå på Sions berg, och jämte det ett hundra fyrtiofyra tusen som hade dess n amn och dess Faders namn skrivna på sina pannor. 112

Och jag hörde ett ljud från himmelen, likt bruset av stora vatten och dånet av ett starkt tordön; och ljudet som jag hörde var såsom när harpospelare spela på sina harpor.

Bild nr 8, ur r4de kapitlet 14. Och jag fick se en vit sky, och på skyn satt en som liknade en människoson; och han hade på sitt huvud en gyllene krans, och i sin hand en vass lie. 15. Och en annan ängel kom ut ur templet och ropade med hög röst till den som satt på skyn: nLåt din lie gå, och inbärga skörden; ty skördetiden är kommen, och säden på jorden är fullt mogen till skörd.» 16. Den som satt på skyn högg då till med sin lie på jorden, och jorden blev avbärgad. 17. Och en annan ängel kom ut ur templet i himmelen, och jämväl han hade en vass lie. 18. Och ännu en ängel kom fram ifrån altaret, den som hade makt över elden. Denne ropade med hög röst till den som hade den vassa lien; han sade : nLåt din vassa lie gå, och skär av druvklasarna från vinträden på jorden, ty deras druvor äro fullmogna .»

V ad föranledde nu vår bonadsmålare att ta upp inte mindre än åtta motiv ur Uppenbarelseboken i en och samma bonad? Det är inte längre det fröjdefulla julbudskapet eller bibelns dramatiska händelser, som inspirerat honom. Något måste ligga bakom, en sinnesstämning eller ett budskap av alldeles speciell karaktär. Uppenbarelseboken, »Apokalypsen», har alltid fängslat det kristet religiösa sinnet, men man kan iakttaga vissa perioder, då dess dunkla budskap tett sig mer än vanligt ödesdigert. När Albrecht Diirer 1498 skar de 15 träsnitt med motiv från Uppenbarelseboken, vilka framstår som de mest inspirerade och skakande konstnärliga översättningarna av dess syner, skedde det i en tid, då »apokalyptiska stormvindar » blåste. Diirers bilder är ett uttryck inte bara för hans egen fantasi och hans religiösa krissituation, de speglar hela hans tid, med dess tro på djävulen och hans makt, på järtecken, som bådar krig och farsoter. Den gammallutherska religiositet, som hos oss tagit sig 113

5 . Detalj ur bonad från Knäred, framställande scener ur Jesu liv.

Målad av Anders Svensson i Ön, vars karakteristiska teknik återfinnes i »uppenbarelsebonaden» . KM 39.u6. 6. Detalj ur »uppenbarelsebonaden», illustrerande t exten: »Och jag fick se en tron vara framsatt i himmelen och n ågon satt på den tronen - - -». I

folkliga uttryck bl.a. i de äldre bonadsmålningarna, fick under 1700-talet och 1800-talet uppleva påverkan från friare religiösa strömningar inom och utom kyrkan. Bland 1700talets kistebrev från Berling i Lund dyker upp enstaka tryck, där en fromhet av omisskännlig herrnhutisk typ ger sig tillkänna. Där talas om Jesu kära sår, om tvagning i Lammets ljuva blod osv., en av herrnhutarna ofta omhuldad bild av syndaförlåtelsen. Och ett stycke in på 1800-talet finner vi kistebrev, som uttrycker apokalyptiska stämningar. Ett brev, tryckt åren omkring 1840 hos N. E. Lundström i Jönköping med titeln Domsklockan, är ett tydligt vittnesbörd om apokalyptiska stämningar. »Låt tidens flykt då säga dig, Att världen skall förgås, V ar timme lära dig den stig På vilken himlen nås 1» Viktor Rydberg har i sina barndomsminnen skildrat hur han upplevat året 1835, då den stora koleraepidemien just hade härjat i vårt land: »... staden bävade ännu i minne av det förflutna året. Mången trodde, att farsoten var ett förebud om yttersta domen. En gång, när det talades om de där augustidagarna, togs bibeln med de stora spännena fram, och det lästes om en black häst och hans ryttare, vars namn var döden, om stjärnornas fall från himmelen och vredens dag, som närmar sig.» Det var Uppenbarelseboken, som lästes. Rydberg talar också om den stora kometen, som nu visade sig på himlen och växte alltmera; man trodde att den skulle täcka hela himlen. »Man talade om världens förbränning och yttersta dagen.» Det var Halleys komet, densamma som många gånger förut varslat om olyckor, t.ex. om erövringen av England rn66 (den är avbildad på Bayeuxtapeten). Koleran var alltså en bidragande yttre orsak till en dystert apokalyptisk strömning i det religiösa livet. Härtill bi115

drog också med säkerhet sociala missförhållanden, bl.a. den tilltagande dryckenskapen. Edv. Rodhe (ur vars uppsats Restaurationssträvanden och väckelserörelser jag hämtat Rydbergscitaten ovan) sä' ger bl.a.: »Nutidsmänniskan, för vilken himmelen förlorat mycket av sin lockelse och helvetet alldeles sin skräck, har svårt att fatta, hur allvarligt föreställningarna om yttersta dagens snara annalkande satte sin prägel på den religiösa stämningen inom det lägre folkskiktet på 1830- och 1840talen i vårt land.» Denna yttersta dom-inställning synes vara det genomgående motivet i vår bonads åtta bildframställningar. Det är Kristus i olika uppenbarelser, som skildras, och man saknar de i äldre bilder vanliga anspelningarna på påven och katolska kyrkan, som av gammallutheranerna identifö~~ras med vilddjuret, den babyloniska skökan etc. Ur denna synpunkt är den knäredska bonadens förkunnelse okomplicerad i sitt bildspråk; Anners i Ön har lämnat åskådaren frihet att tolka målningen efter sitt sinne. Om vi alltså har pekat på några drag i den andliga atmosfär, i vilken denna målade bonad tillkommit, så återstår att klarlägga de direkta impulserna, alltså vem eller vad som föranlett denne sydhalländske bondemålare att återge dessa komplicerade och svårtolkade scener ur Uppenbarelseboken. Kanske en grundlig undersökning av fromhetslivet i Knäred med omnejd kring 1800-talets mitt kan ge svar på den frågan.

Noter l

Kulturen äger ännu en bonad av detta slag (avbildad i vår årsbok 1955, s. 77 ) . Nordiska museet äger ett par bonader med Uppenbarelsemotiv. Den ena är utförd just av Anders Svensson och illustrerar scenerna i kapitel 12, där kvinnan på månskäran förekommer, vid sidan om den tronande Kristus.

ANDERS W. MARTENSSON

Ett dosformigt spänne

Lund

Vid grävningsundersökningen 1964-65 i samband med grundgrävningen för den nya stadshallen vid Stortorget i Lund påträffades bl.a. ett dosformigt spänne av brons, bild 1-6, färgplansch 15. Detta representerar en i flera avseenden egenartad dräktspännetyp, som har en speciell utformning, rik på ornamentik. Några av de viktigaste till typen hörande spännena kommer här att presenteras men först en detaljgranskning av lundaspännet. I likhet med de övriga är lundaspännet gjutet. Det består av två huvuddelar - själva dosan samt en på denna fastnitad bottenplatta. Spännets välvda översida är indelad i fyra fält genom en mittknopp och fyra flata, uppifrån sett skalbaggsliknande djur på fyra ben, bild 2 . Bakkroppen på dessa djur är spiralornerad. Varje mellanliggande fält täcks av en symmetriskt uppbyggd djurslinga med prickade och streckade ytor. Mittknoppen är utformad som en stympad pyramid, som upptill avslutas med en nästan kvadratisk skiva. De fyra hörnen på mittknoppens bas är utdragna och bildar stiliserade, triangulära djurhuvuden med markering av ögon och mun. Varje sida på mittknoppens bas har två båglinjer. Dosans vertikala sida är i likhet med dess välvda överdel indelad i fyra fält genom fyra vertikala ut- och uppskjutande lister, bild 3-4. På dessa finns en spetsoval mittf igur samt silverbeläggning med niellerat entrelacmönster1 upptill och nertill. De rektangulära sidofälten uppvisar vardera två bandflätade djur med längdstrierade kroppar och lemmar. Bottenplattan är fastsatt med fyra nitar och har fyra ut117

1. 2.

Dosformi gt sp änne fr ån Lund, före konserveringen . Samma sp änne eft er konserveringen.

språng i ytterkanten motsvarande sidolisternas utskjutande del, bild 6. I mitten finns en oval öppning med särskilt urtag för nålens nedåtriktade sträng. På bottenplattan sitter dels nålfästet, som utgöres av två tappar mellan vilka nålhuvudet ledas, dels nålhållaren, som är utformad som en hylsa. I denna finns en springa nedtill för nålspetsen. Nålhuvudet har formen av ett djurhuvud med bakåtböjd nacktof s eller kam, antydda ögon och tydligt markerat gap, ur vilket nålen sticker ut. Den från huvudet nedåtgående strängen är nedtill böjd i en krök, bild 5. Slutligen bör det, i samband med denna allmänna beskrivning, påpekas, att spännet förmodligen har varit försett med en silversnodd och ett silverband i den övre kanten mellan de vertikala sidolisterna. Det dosformiga spännet från Lund är till sin typ gotländskt. Hittills har endast ett fåtal dosformiga spännen påträffats på det svenska fastlandet, medan huvudparten, dvs. flera än fyra hundra, är funna på Gotland. Denna geografiskt sett ojämna fördelning är inte specifik för just denna föremålsgrupp. Flera av vikingatidens viktigaste dräktspänII8

3. Lundasp ännet . Ena sidofältet med bandflätade djur. 4. Lundasp ännet . Den ena av de fyra vertikala listerna med spetsoval mittfigur och silverbeläggning.

netyper är antingen koncentrerade till Gotland eller till fastlandet. Såväl de djurhuvudformade spännena som ringspännena är gotländska produkter medan de ovala och de likarmade spännena har tillverkats på fastlandet. De gotländska dosformiga spännena från vikingatiden kan härledas ur små, runda spännen, även de gotländska, från 600- och 700-talen. Hanna Rydh, som redan 1919 publicerade en avhandling om de gotländska, dosformiga spännena, har indelat dessa i tre stora huvudgrupper.2 Eftersom lundaspännet genetiskt hör hemma i H. Rydhs grupp 2, skall några av de till denna grupp hörande spännena detaljgranskas. Avsikten härmed är att söka utröna ifall även lundaspännet är tillverkat på Gotland. De dosformiga spännen, som tillhör H. Ryds grupp 2, är enskaliga till skillnad mot flertalet spännen i de båda andra huvudgrupperna, som är dubbelskaliga. Sistnämnda spännen har vanligtvis genombruten dekor, varför de försetts med ett slätt innerskal, därav termen dubbelskalig. Isolerat från jämförelseobjekt är lundaspännets uppbyggnad och ornamentik svårbegriplig. Inplacerat i rätt sammanII9

hang dvs. jämfört med de rikt utsirade, förgyllda praktspännena från Gotland, erhålles lösningen på dessa problem. Genom analysering av några av dessa spännen skall vi finna förklaringen till lundaspännets utformning. Ett spänne från Nygårds, Västerhejde socken, bildar utgångspunkten för denna genomgång, bild 7. Praktspännets översida är nästan plan. Mittknoppen är markant upphöjd med fyrsidig insvängd bas. Den avslutas upptill med en flat silverprydd skiva, i vilken infattats en röd granat. Omram. ningen utgöres av en silversnodd och fem s-formiga figurer. På mittknoppens bas framträder fyra fågelliknande figurer i relief. Basens fyra hörn är utformade som primitiva djurhuvuden i niellerat silverbleck. Motsvarande djurhuvud återfinns på lundaspännet, fast mindre och i mer förenklad form. Mitt för de fyra huvudena på Nygårdsspännet står fyra djur med genombrutna, förkortade kroppar. Huvudena har dubbelansikten. Dessa djur i förening med mittknoppen uppdelar spännets ovansida i fyra fält. I vardera fältet finns ett filigransirat guldbleck med ett bandformigt djur. Det't a djur är besläktat med den vikingatida djurtyp, som går under benfö:nningen »Borredjuret». Utmärkande för detta djur' är det trekantiga huvudet med symmetriska nackflikar, som vilar över en bandformig, strierad eller punkterad kropp. Bogpartierna är utsvällda och benen har gripfötter. Filigrandjuret på Nygårdsspännet är en utvecklingsform av Borredjuret. Motsvarande djur på lundaspännet har genomlöpt ytterligare utvecklingsfaser. De är för det första gjutna i ett med spännet, bild 2. Huvudena har fått behålla sin triangulära grundform men saknar ogon och mun. Framtassarna med sina klor finns fortfarande markerade på ömse sidor om huvudena. De bandformiga kropparna med sina prickade ytor imiterar själva filigrantekniken. Bogar samt huvud är strierade på så sätt att ett rutmönster bildats.

xv. Medeltida grävningsfynd från Lund. 120

XVI

De fyra applicerade guldblecken på Nygårdsspännet har fått sina mönster slagna i relief på positiva stansar, s.k. patriser, före filigranbeläggningen. Nygårdsspännets vertikala sidolister är ej gjutna i ett med spännet utan fastsatta på spännets insida medelst två öglor och en därigenom löpande sprint. På varje sidolist finns en stående centralfigur med oval kropp. Figurens övre extremiteter är helt och de undre till största delen dolda av den silverbelagda inramningen. Denna är ornerad med niellerade handflätor, triskeleknutar 3 och spiralvoluter. I förgreningen mellan bålen och de nedre extremiteterna finns en rombisk silverplatta, karakteristisk för dessa figurer på flera spännen. De av sidolisterna avgränsade sidofälten har två diagonalt ställda djur. Huvudena har gapande käftar och nacktofs, de bandformiga kropparna är strierade och på bogar och lår finns en spiral. Dessa djur är av samma art som djuren på den i en av de jylländska Jellingehögarna funna silverbägare, efter vilken »Jellingestilen» uppkallats. Varje fält begränsas upptill och nedtill av en silversnodd och ett pålagt silverband med en niellerad repstav. Motsvarande band finns utmed ovansidans yttre kant samt på sidolisternas övre välvda kant. Bottenplattan på Nygårdsspännet har enkel linjeornamentik bestående av två utmed såväl inner- som ytterkant löpande, parallella linjer. Ett dosformigt spänne från Guldrups socken, nära besläktat med Nygårdsspännet, har däremot en bottenplatta med djurslingor, som är likartade med Jellingedjuren på sidofälten.4 Praktspännet, bild g, är från Mårtens, Grötlingbo socken. Släktskapet med Nygårdsspännet är påtagligt. Olikheter i detaljer föreligger dock. Översidan på Mårtensspännet är välvd och dess fyrfotadjur är flata och skalbaggsliknande. På Nygårdsspännet är de bandformiga djuren i de rektangulära fälten gjutna. Motsvarande djur på Mårtensspännet bexv1. Medeltida grävningsfynd från Lund. Il - 566-3652

I2I

5. Lundaspännet. Det djurhuvudformiga nålhuvudet med sin nedhängande sträng. 6. Lundaspännnet. Bottenplattan med nål och nålhylsa.

står av ett antal icke sammanhängande djurdelar i filigran på guldbleck. Vi har här ett förvanskat mönster av J ellingedjuren. Guldsmeden har synbarligen missuppfattat förlagans djurmotiv, som sannolikt varit gjutet. En dylik förvanskning, omedveten eller medveten, av ett mönster är inte ovanlig vid övergång från en teknik till en annan. Motsvarande upplösta djurmotiv i filigranteknik uppträder på ett annat praktspänne, s funnet i Västergårda, Sundre socken. Ifrågavarande motiv är nästan identiskt med det på Mårtensspännet. Uppbyggnaden av de upplösta kropparnas delar är densamma. Skillnaden ligger enbart i f iligrantrådarnas och granuleringskulornas6 inbördes placering. Mittknoppen på Mårtensspännets översida avslutas upptill i en rund skiva, som är prydd med filigran och niellerad silverbeläggning. I de utdragna hörnen på knoppens bas sitter djurhuvuden bestående av två triangulära mot varandra vinklade fält med en spiral i varje. Motsvarande bashörn på Västergårdaspännet är ännu mer utdragna och har flera spiraler på varje. Dessa hörn saknar markerade huvuden. Knoppen på sistnämnda spänne avslutas upptill i en kvadratisk skiva med filigranutsmyckning. 122

De skalbaggsliknande djuren har på Mårtensspännet ett f iligranornament, som bildar en stor spiral på djurens bakdel. Det stiliserade huvudet har några enkla graverade linjer. På Västergårdaspännet finner vi flera linjer men med likartad gruppering. Filigranornamentet avslutas på dessa djur i två motställda mindre spiraler. De fyra filigrandjuren av guld på fälten mellan de stående skalbaggsdjuren är mycket lika på de båda spännena. De har fått ett i förhållande till kroppen större huvud med mänskliga drag. Motsvarande figurer på Nygårdsspännet har, som vi tidigare sett, ett triangulärt huvud. Mårtensspännets sidolister är nära besläktade med Ny-

7. Dosfo rmi gt sp änne fr ån Nygård s, V ästerhejde socken, G otland . 123

8. Dosformigt spänne från Krasse, Guldrupe sn, Gotland. Efter H. Rydh, fig 38 A.

gårdsspännets sidolister såväl vad beträffar den stående figuren som silverbeläggningen med flikar och niellerad dekor. Sidolisterna på Västergårdaspännet har också niellerad silverbeläggning, men den är av annan art. Den stående figuren är här utbytt mot tre grupper spiralornament i filigranteknik. Silverbeläggningens flikar är sammanväxta, varvid en hjärtformig figur bildats upptill. I likhet med Nygårdsspännet är de båda spännena från Mårtens och Västergårda prydda med såväl silversnoddar som niellerade silverband med repstavsmotiv. Ett tillägg i denna utsmyckning finner vi på ovansidan av sistnämnda spänne. På filigranbleckens nedre kant nära silverbandet med repstaven löper en bård med en i täta slingor lagd, högkantställd filigrantråd av guld. Den förgyllda bottenplattan på Mårtensspännet är av silverbelagda lister indelad i tio fält, vardera försett med ett ornament av knutslingor. Ett annat motiv har bottenplattan på Västergårdaspännet. Nålhållaren och nålhylsan uppdelar denna i två hälfter. Varje hälft prydes av två fotlösa, åttformiga djurslingor med huvudena vända från varandra och med halsarna sammankopplade. Partiet över huvudena har försetts med ett flätkors. Med utgångspunkt från de olikheter som påvisats, mellan 124

å ena sidan Nygårdsspännet och å andra sidan spännena från Mårtens och Västergårda, kan ytterligare typindelning vara befogad. De båda sistnämnda representerar därigenom en speciell grupp, som bl.a. karakteriseras av att dosan har välvd överdel och skalbaggsliknande djur. Till denna typ kan föras ett antal spännen av enklare utförande, däribland lundaspännet. Dessa skiljer sig i första hand från praktspännena genom avsaknaden av filigrandekorerade guldbleck. Vidare är antalet silversnoddar och silverband mindre. Inte något av de hittills publicerade dosformiga spännena är helt identiskt med lundaspännet. H . Rydh avbildar fem av hithörande sort, varav det ena är från Vallstenarum, bild ro. Vi finner påtagliga detaljöverensstämmelser mellan detta och lundaspännet som t.ex. mittknoppens kvadratiska skiva, basens fyra hörndjurhuvud, de rektangulära sidofältens djurslingor, de vertikala sidolisternas stående figur osv. Spännet från V allstenarum har en silversnodd och ett repstavsprytt silverband på den övre kanten. Dessa detaljer saknas visserligen på lundaspännet, men vissa tecken tyder på att även dessa funnits. över sidofälten finns nämligen en horisontellt liggande skåra med ett borrat hål på båda sidor om varje sidolist, bild 3-4. Häri har silversnodden löpt. På översidans kant finns en liten prick av silver, som sannolikt är en rest av det repstavsprydda silverbandet. Olikheter kan dock spåras i ett par detaljer. De skalbaggsliknande djuren på spännet från Vallstenarum, bild 10, har inga spiraler, som lundaspännet. De mellanliggande figurerna har ett naturalistiskt huvud i likhet med motsvarande figurer på praktspännena. Lundaspännets figurer har däremot ett stiliserat, nästan missförstått huvud. Sistnämnda djur har prickade ytor, vilket är en imitation av filigrantekniken. Djuren på Vallstenarumsspännet är längdstrierade i likhet med sidofältens djurslingor på de båda spännena. I vilken relation står lundaspännet till de övriga spännena av hithörande typ? Förutom vissa detaljer, som är gemensamma för dem alla, förekommer olikheter och likheter fördelade på följande sätt. Den imitation av f iligrantekniken, 125

som finns på lundaspännet, igenkännes även på två spännen från Stånga socken. 6 Dessa har i sin tur samma typ av huvud på de s.k. filigrandjuren, som vi iakttog på spännet från Vallstenarum. De skalbaggsliknande djuren på dessa spännen har däremot ingen spiral. Denna återfinns däremot på ett spänne från Hemse socken. Utöver här nämnda spännen finns ytterligare några, som hör till denna typ. De är uppbyggda på samma sätt. Vad beträffar ornamentiken så har denna genomgått vissa större förändringar. I något fall har den förvanskats, som t.ex. på spännet från Smiss, bild 11. Trots denna omdaning av ornamentiken är det dock ej svårt att igenkänna de olika figurgrupperna på de andra spännena. Ytterligare exempel behövs ej för att belysa lundaspännets samhörighet med denna grupp gotländska dosformiga spännen. Såsom påvisats har lundaspännets olika detaljer sina direkta motsvarigheter på flera olika spännen. Även dessa spännen har flera inbördes detaljöverensstämmelser. En förutsättning för så intima relationer är att spännen tillverkats inom ett begränsat område och under gemensam miljöpåverkan. Var detta område finns på Gotland och var dess verkstäder legat får framtida undersökningar visa. Som vi tidigare sett finns vissa fundamentala likheter mellan nyss behandlade spännetyp och praktspännena från Mårtens och Västergårda. Dessa praktspännen bör ha funnits utbildade, då lundaspännet och de övriga spännena av samma typ tillverkades. I den normgivande typ, som dessa representerar, har vi att söka förebilderna till lundaspännet. Någon direkt förlaga går ej att utvälja, men är ej heller nödvändig i sammanhanget. H. Rydh anser att praktspännet från Nygårds har varit en impulsgivande faktor för olika utvecklingsfaser. Hon låter detta spänne bilda utgångspunkt i sitt utvecklingsschema för den, av henne konstruerade, andra huvudserien. 7 Nygårdsspännet har i sin tur utvecklats ur en spännetyp med gripdjursornamentik i H. Rydhs första huvudserie. På grund av förekomsten av Jellingedjur på Nygårdsspännet och med 126

anledning av deras utformning, daterar hon detta till 900talets andra hälft. Mårtensspännet, som är besläktat med sistnämnda spänne, sammanställes av H . Rydh med liknande spännen med entrelacmönster på bottenplattan. Hon påvisar släktskapet mellan denna ornamentik och den vikingatiden ornamentik, som ingår i den s.k. Ringerikestilen. Praktspännet från Mårtens föres till 1000-talets början.s Angående dateringen av de övriga spännena säger H. Rydh följande : »Man frågar sig, huru långt ner i tiden efter 1000, som de dosformiga spännena kunna följas. Utvecklingen är lång it.ex. andra huvudserien, från typen 39 omkr. looo ner till typen 65. Den kan med all säkerhet ej hava fått rum inom de femtio åren fram till 1050, som traditionellt sättes som gränsår mellan heden och kristen tid. Rent teoretiskt sett bör minst hela århundradet hava åtgått för utvecklingen.» 9 Till detta bör fogas att H. Rydh till serien även för ett antal spännen, på vilka ornamentiken utgöres av runda gropar, grupperade på samma sätt som djurornamentiken på de övriga spännena. Det är dessa spännen, som H. Rydh daterar till 1000-talets andra hälft. Trots det stora antalet tillvaratagna dosformiga spännen, fanns det inte några, som genom f yndomständigheterna kunde få en säker datering, vid den tidpunkt då H. Rydh skrev sin avhandling. De fyndkombinationer, i vilka dosformiga spännen ingick, var föga omfattande och i flera fall tvivelaktiga. Detta var H. Rydh väl medveten om. Av denna anledning är hennes dateringar utförda på grundval av en lång typologisk utvecklingskedja.10 Huvuddragen i denna kronologi äger sannolikt giltighet, men åtskilliga korrigeringar kommer att bli nödvändiga vid en förnyad genomgång av detta föremålsbestånd. Då praktspännet från Västergårda, nära besläktat med Mårtensspännet, påträffades, blev det omgående publicerat i en artikel av Sune Lindqvist 1927. Vad som bl.a. framgår av denna artikel är, att han delar H. Rydhs allmänna uppfattning angående de dosformiga spännenas datering. Ny15årdsspännet för han till 900-talets mitt eller något senare. 127

9. Dosformigt spänne från Mårtens, Grötlingbo sn, Gotland. Efter H . Rydh, fig 42.

Västergårdaspännet dateras, framför allt genom undersidans »runstensmässiga ornament» till rooo-talets början. 11 Mårten Stenberger, som också berört dessa dateringsproblem, för Mårtensspännet till 900-talets andra hälft. 12 Den som senast behandlat problem kring de gotländska dosformiga spännenas datering är Wilhelm Holmqvist. I ett arbete om »Övergångstidens metallkonst» analyserar han ett stort antal föremål av guld, silver och brons från övergångstiden mellan hednisk och kristen tid, dvs. rooo- och I rootalen. Han kommer i kapitlet »Guldhängsmycken med filigran» in på ett detaljstudium av det dosformiga praktspännet från Mårtens. De filigranprydda guldfolierna på sistnämnda spänne har, i likhet med sidolisternas triskeleknutar och sick-sackbård, nära anförvanter på flera guldhäng-

smycken från Gotland. 13 Den akantusknut, som löper utefter kanten på sidolisten, överensstämmer enligt W. Holmqvist med engelsk vegetabil ornamentik. Då W. Holmqvist kommer in på dateringen av guldhängsmyckena, vilka har flera detaljer gemensamma med praktspännet från Mårtens, gör han följande sammanfattning. »Av ovanstående torde framgå att inget av dem kan vara tillverkat före rooo-talet, ja, att det äldsta snarare tillhör en sen än en tidig del av århundradet, om det inte rent av ligger inne på 1 rno-talet. »14 Den av M. Stenberger 1958 gjorda dateringen av Mårtensspännet till 900-talets andra hälft står således i kontrast till denna W. Holmqvists sena datering. Ligger sanningen i någon av dessa ytterligheter eller någonstans där emellan? För närvarande kan denna fråga ej besvaras men väl belysas ytterligare.

ro. Dosformigt spänne från Vallstenarum, Vallstena sn, Gotland. Efter H: Rydhh, fig 53 .

129

11. Dosformigt spänne från Smiss, Garde sn, Gotland. Efter H . Rydh, fig 56 .

I vilket kronologiskt förhållande står lundaspännet till de båda praktspännena från Mårtens och Västergårda? Med tanke på de divergerande åsikterna om dateringen av Mårtensspännet är det vanskligt att bestämma lundaspännets ålder på enbart stilistisk väg. Av denna anledning är det betydelsefullt att lundaspännet påträffades under betryggande omständigheter i ett orört kulturlager. Det framgrävdes vid en finundersökning av en konstaterad markhorisont. Inom ett snävt område låg i samma lager förutom svartgodsskärvor en sällsynt kam med klapperbleck, ett alsengem samt ett mindre bronsspänne. Det dosformiga spännet låg ca go cm över moränleran, dvs. mäktiga bebyggelselager hade hunnit 130

avsättas före den tidpunkt, då spännet hamnade i jorden. I kulturlagren närmast över angivna markyta anträffades bl.a. blyglaserat rödgods av den typ, som var vanlig under l 200-talet. Med hänsyn till de stratigrafiska och topografiska förhållandena kan man antaga att det dosformiga spännet har hamnat i jorden tidigast under 1 mo-talets andra hälft. 15 Kan man vara säker på att dateringen av nämnda kulturlager är riktig? För att rätt bedöma de förhållanden, som existerar på en grävningsplats, är det nödvändigt med grundlig insikt i ifrågavarande områdes speciella topografiska och stratigrafiska problematik. De grävningar, som kontinuerligt utförts i Lund sedan 1890-talet, har banat väg för ett inträngande i dessa frågeställningar. Underlag finns således för att dateringen av det kulturlager, i vilket det dosformiga spännet hittades, är tillförlitlig. Det centrala problemet blir därför ifall denna datering även kan gälla för det dosformiga spännet med sin vikingatida ornamentik. En faktor att beakta är att smycken kan gå i arv och därmed få en längre livslängd. De kan av denna anledning påträffas i sammanhang där de stilmässigt ej hör hemma. Å andra sidan kan släktklenod lätt bli en term som tillgripes för att bortförklara stilelement, som ej passar in i ett på förhand uppgjort schema. Enklast vore att bedöma lundaspännet efter liknande värderingsnormer. Att tillgripa arvsfaktorn är emellertid inte tillfredsställande med tanke på den osäkerhet som föreligger beträffande dateringen av de dosformiga spännena. Såsom tidigare påpekats är hela den stora gruppen dosformiga spännen inordnad i typologiska serier, i vilka man kan följa de olika utvecklingsprocesserna med utgångspunkt från praktspännen och etappvis fram till de degenererade typerna. V ad som är oåtkomligt med denna metod är när en viss typ för första gången utformats och hur länge ifrågavarande typ tillverkats. Ej heller går det att bestämma ifall två typer i olika utvecklingsstadier har tillverkats samtidigt. Lokala verkstäder kan ha specialiserat sig och under en lång 131

följd av år ha tillverkat vissa typer beroende på att kundkretsen varit konservativ i sin smak. Det är med andra ord vanskligt att datera ett föremål med enbart stilistiska element som utgångspunkt. 16 Kvar står endast en säker förankringspunkt för lundaspännet och det är dess belägenhet i ett kulturlager från I 100-talets andra hälft. W. Holmqvist har i sin ovan citerade bok om Över gångstidens metallkonst bl.a. behandlat ett antal myntdaterade slutna fynd, i vilka ingår föremål av ädla metaller. Med utgångspunkt från dessa har han fått en kronologisk fixering av olika föremålsgrupper. Han har även använt en, för dem som tidigare sysslat med övergångstidens konst, föga utnyttjad metod, nämligen att söka anknytningspunkter fram i tiden.17 W. Holmqvist påpekar också med all rätt att metallkonsten från övergångstiden, 1000- I 100-talen, blivit styvmoderligt behandlad. Den gräns, som vanligtvis sättes vid detta sekelskifte, är fiktiv. Den har ingen förankring i faktiska förhållanden, något som ständigt belyses vid de arkeologiska undersökningarna i Lund. 18 W. Holmqvist kommer genom sina detaljanalyser av guldhängsmyckena och praktspännet från Mårtens fram till en datering av sistnämnda spänne till 1000-talets senare del eller en bit in på uoo-talet. 19 Detta innebär en, i jämförelse med övriga forskares uppfattning, tidsmässig framflyttning av praktspännet ett helt sekel. I relation till denna står lundaspännets datering till I 100-talets andra hälft. Två oberoende av varandra, tillika helt olika, undersökningar har gett ett likartat resultat. Är detta en tillfällighet eller ger det en antydan om vad en förnyad genomgång av hela beståndet av dosformiga spännen kommer att leda till?

Noter 1

Entrelac är en fackterm för handflätning. Med niellerad menas att man i de graverade ornamenten har fyllt svart massa som kontrasterar mot bakgrunden, vanligtvis av silver.

132

2 H. Rydh, Dosformiga spännen från vikingatiden. Stockholm r9r9, sid. 5. 3 Triskele, en urgammal, både i Orienten och Västerlandet förekommande dekorativ och symbolisk figur, som består av tre vinkelställda eller böjda led utgående från ett centrum. 4 H. Rydh, a.a. fig. 38 Aa. s S. Lindqvist, Det största dosspännet. Fornvännen 1927, sid. 332. 6 H. Rydh, a.a. fig. 51-52. 7 H. Rydh, a.a. sid. 52. 8 H. Rydh, a.a. sid. 124. 9 H. Rydh, a.a. sid. 127. ro H. Rydh, a.a. sid. rr5. r r S. Lindqvist, a.a. sid. 343. r2 M. Stenberger, Die Schatzfunde Gotlands der Wikingerzeit. I. Text. KVHAA:s Monogr. 34: r. Stockholm 1958, sid. 5. r3 W. Holmqvist, Overgångstidens metallkonst. Stockholm 1963, sid. 84. r4 W. Holmqvist, a.a. sid. 95. rs A. W. Mårtensson, Vårfrugatan i Lund. Ale 1966: 3. För närvarande föreligger endast en preliminär redogörelse av stadshallsgrävningen. Dateringen av det kulturlager, i vilket det dosformiga spännet låg, kommer dock icke att bli föremål för någon större omvärdering. r6 En typindelning är oundviklig vid bearbetningen av ett större föremålsbestånd. Denna metod bör dock endast användas som ett arbetsmoment i bearbetningen. r7 W . Holmqvist, a.a. sid. 154. r8 A. W. Mårtensson, Ett äldre medeltida gravskick i Lund. 1964. Manuskript till en ännu ej publicerad lie.avhandling. r9 W. Holmqvist, a.a. sid. 95.

133

ANDERS W. MARTENSSON

Små vackra ting från medeltida lundabor

Bidrag till klädedräktens och den personliga utrustningens historia erbjuder de föremål, som avbildas på de båda färgplanscherna 15-16. De är alla framgrävda 1964-65 vid grävningsundersökningen på stadshallstomten i Lund. En värdig representant för kammarnas mångfald i Lund är den unika enkelkammen på plansch l 5. Delar av beslagsskenorna är överdragna med punktcirkelornerat bronsbleck och i fem öglor hänger triangulära klapperbleck. Kammen är hittad i ett kulturlager från l 100-talets andra hälft. Under årens lopp har i Lund påträffats ca ett tusen kammar av skiftande utseende och storlekar. Den här kammen har ingen motsvarighet i detta stora föremålsbestånd. Från samma kulturlager stammar det dosformiga spännet, plansch 15. Det är tillverkat på Gotland och är ett av de få spännena av denna typ, som påträffats på det svenska fastlandet. Lundaspännet är en utvecklad form av praktspännen med applicerade guldbleck och silverbeläggningar. Det är gjutet och helt täckt av djur- och växtornamentik av vikingatida typ. Det andra spännet på plansch 15 är av tennlegering. De i öglor och veck lagda trådarna och banden har bildat en effektfull inramning till den droppformiga infattningssten, som bortfallit. På spännets baksida finns fästeanordningar för nålen och i nedre kanten sitter en ögla för en nedhängande kedja eller ett hängsmycke. Spännet är anträffat i ett lager från I I oo-talet. Spännen med fästanordningar av denna typ har ej sällan burits parvis på dräkten och har inbördes varit förbundna med kedjor. 134

r. Enkelkam av horn med vidhängande klapperbleck, uoo-talet.

Under tennspännet ser vi två söljor av brons med vidhängande remändebeslag. Det övre av dem är särskilt intressant genom att nithuvudena har försetts med en överbyggnad bestående av en halvsfärisk och en däröver liggande rosettformig bronsskålla. Remändebeslaget är förgyllt. Söljan är hittad i ett kulturlager från 1200-talet. I Lund har tidigarepåträffats söljor av denna typ, med samma datering. Den andra söljan är av något enklare beskaffenhet. Utmed remändebeslagets kant löper en svagt ciselerad sicksacksbård. Denna sölja låg i ett lager från 1300-talet. På färgplansch 16 avbildas upptill en grupp inf attningsstenar med plan eller svagt välvd undersida. Den övre har en infattning bestående av två utanpå varandra lagda bronsband. Själva stenen är av ännu ej analyserad bergart; vid genomlysning olivgrön i färgen. Därunder avbildas två vita stenar av kvartsit, varav den ena är genomskinlig som en bergkristall. Den mindre stenen i mitten är en s.k. alsengem. Den består av en tvåskiktad glasmassa med ett ljusblått över135

Spänne av tenn, 1100-talet.

3. Fingerring av tenn, uoo-talet. 4. T.v. pärla av guld. T.h. två guldfolierade glaspärlor, 1000-talet.

f ångsskikt. Den undre glasmassan är vid genomlysning olivgrön. I det blåa överfångsskiktet finns två ristade figurer, som liknar skäggiga män. Ifrågavarande alsengem tillhör en säregen grupp infattningsstenar, vars antal för närvarande uppgår till 86. Av dessa är 31 påträffade i jorden. 37 sitter infattade i medeltida pärmar till evangelieböcker, på praktkors och på relikskrin. Såväl alsengemmen som de övriga tre inf attningsstenarna låg vid framgrävandet i kulturlager från 1 100-talet. På planschens mitt avbildas ett spänne av bronsbleck och en f ingerring av tenn, båd~ funna i 1 100-talslager. Spännet tillhör den grupp av äldre medeltida spännen och hängsmycken av silver och brons, som efterbildar byzantinska och arabiska silvermynt. Gemensamt för dem är att de präglats som brakteater dvs. ensidigt. På ifrågavarande lundaspänne finns efterbildade arabiska bokstäver, som misstolkats, varför de är oidentifierbara. Fästanordningarna 12 - 566-3652

137

på baksidan är dessutom anbragta så att skrivtecknens staplar på framsidan pekar nedåt i stället för uppåt, vilket visar, att hantverkaren ej känt till arabisk skrift. Det lilla korset uppe till höger kan ha tillkommit som skydd mot tecknens eventuella magiska kraft. Längs spännets kant syns även några versaler, som dock ej bildar något sammanhängande ord. Även detta spänne har på baksidan en ögla nedtill för kedja eller hängsmycke. Fingerringen är av tennlegering och gjuten. På framstycket sitter en massiv rosettformig kropp. Den bandformiga delen har på båda sidor om knoppen två rader nedsänkta kvadratiska partier. Skarpa kanter och tappar sticker upp här och var, vilket visar att ringen aldrig färdigretuscherats efter gjutningen. Ett ganska säkert bevis för att ringen tillverkats i Lund. På nedre hälften av färgplansch 16 avbildas ett antal pärlor, samtliga framgrävda ur kulturlager från lOoo-talet. Till vänster ligger en guldpärla och två guldfolierade glaspärlor. Guldpärlan har ingen motsvarighet i de äldre fynden i Lund. Överhuvudtaget är det sällan som föremål av ädel metall påträffas i Lund. Pärlan, som är täckt av ciselerade noppor, är tillverkad i två hälfter. För närvarande har ett 10-tal guldfolierade glaspärlor hittats i Lund. De är alla tillverkade efter samma princip, dvs. en tunn guldfolie har lagts utanpå pärlan som ett ytskikt. Den ena av de här berörda pärlorna har formen av en stympad dubbelkon. Den andra pärlans ytterkontur utgöres av fyra likformigt placerade vulster, vardera ornerad med en punktcirkel. Under fingerringen ser vi ett exemplar av en annan intressant typ av glaspärlor. Det är en s.k. millefioripärla, som i den ogenomskinliga glasmassan har insmälta olikfärgade glastrådar, därav namnet. Hittills har endast ett 10-tal millefioripärlor Lund som proveniens. Pärlan till höger därom är i likhet med två av infattningsstenarna av k yartsit. De två understa pärlorna är av blått glas respektive benvit glasfluss.

ANDERS W. MARTENSSON

En alsengem i Lund

Till en mycket intressant och säregen grupp infattningsstenar hör den alsengem, som påträffades vid stadshallsgrävningen 1964-65 i Lund, bild 1. Den består av en tvåskiktad glasmassa med ett ljusblått övergångsskikt. Den undre glasmassan ger intryck av att vara svart, men är vid genomlysning olivgrön. Undersidan är svagt välvd. Den välvda översidan har ytterkanten snedslipad för infattning. Det ljusblå överfångsskiktet är planslipat upptill i ov:al form. Häri finns två figurer ristade. De är utformade som skäggiga män, vilka står vända mot varandra. Bakom var och en finns två ristade sneda utskott. Gemmen, som mäter 1,6 X 1,3 cm i diameter, har en tjocklek av 0 1 45 mm, färgplansch 16. I över nittio år har det varit diskussion kring den typ av infattningsstenar, som kallas alsengem. Vid anläggning av en gata i Sönderborg på ön Als i Danmark påträffades 1871 en infattningssten av glasfluss med tre figurer av samma typ som ovan beskrivna. Med detta fynd väcktes intresset för ett antal tidigare förbisedda föremål, som fanns på museer och i privatsamlingar. I Zeitschrift fiir Ethnologie publicerades från och med 1871 i en följd av år nyfunna gemmer med bifogade tolkningsförslag. De har alltsedan det danska fyndet offentliggjordes kallats alsengemmer. På grund av figurernas säregna utformning har en mängd olika tolkningar förekommit, alla mer eller mindre hypotetiska. Flera forskare har ansett att alsengemmarna bör tolkas som modifierade efterbildningar av romerska kejsarmynt. 1 1878 påvisade Sophus Ml.iller gemmernas anknytning till den 139

r . Alsengem fr ån Lund . lnfattningss ten av tvåskiktad glasmassa.

gammalkristna konsten.2 Enligt M. Bartels skulle de ha , tillverkats av h edniska frieser och borde vara identiska med de »segerstenar», som omtalas i »Thidrikssagan» . Dessa förvarades enligt sagan lösa i skrin eller liknande för att inför ett förestående krig framtagas och medföras som amulett under fälttågen. Hedniska krigare, som övergått till kristendomen, skulle sedan ha skänkt sina segerstenar till kyrkorna. 3 Sistnämnda skulle vara en förklaring till varför alsengemmer förekommer på kyrkliga föremål såsom praktkors, relikskrin och pärmar till evangelieböcker. T. Arne anser, att de fynd som gjorts i Ryssland, tyder på en byzantinsk eller rysk-byzantinsk tillverkning. 4 D . Selling föreslår att alsengemmerna tillverkats i västra Europa men att förebilderna varit kristna men orientaliskt influerade.5 P. C. J. A. .Boeles förlägger tillverkningen till det gamla glastillverkningscentret i mellersta Rhenområdet. Han påvisar handelsvägen till Friesland och Danmark över Deventer. 6 De olika dateringsförslagen hos författarna omspänner tiden från 300talet e.Kr. och fram till vikingatidens slut. 140

Den som utförligast behandlat alsengemmerna är 0. F. Gandert. I Die Alsengemmen, som utkom 1955, gör han en systematisk\ genomgång av hela det, vid denna tid, kända beståndet av alsengemmer.7 Kortfattat skall här lämnas en redogörelse för innehållet i detta arbete. Gandert redovisar sammanlagt 84 alsengemmer (för närvarande finns 86). En av gemn1erna är funnen i Lieveren, Nederländerna, och är den enda som har fyra ristade figurer. Av de övriga har 44 st. tre figurer, 25 st. två figurer och 14 st. har endast en figur. Mer än hälften av gemmerna har någon form av attribut över de ristade figurerna. Såväl kors som stjärnor förekomn1er men vanligast är grenar eller träd. På fem av alsengemmerna har den ena figuren vingar. Vidare kan till den allmänna karakteristiken fogas att gemmerna är runda eller ovala. Storleken varierar från 32 mm till 112 mm. Enligt Ganderts uppfattning är de större äldst och de minsta bildar sluttypen. I Nederländerna har 11 exemplar hittats, i Tyskland 12, i Danmark 8, i Sverige 4 i Norge 1 och i Ryssland 2 st. Alsengemmen från Lieveren, bild 2 b, med sin sittande figur och tre stående figurer, anser Gandert vara den äldsta typen. Motivet skulle föreställa de tre vise männens (magernas) tillbedjan. Förebilden till denna alsengemtyp är att söka i två bronsamuletter från Italien, bild 2 a, c. Enligt Gandert bör det föreligga ett eller flera utvecklingsstadier mellan motiven på bronsamuletterna och alsengemmerna av Lieverentyp. Maria har inget jesusbarn i knäet, tronen har ersatts med två sneda streck, de tre magerna har inga gåvor i händerna etc. Eftersom alsengemmernas datering skulle vara beroende av de båda romerska bronsamuletterna, är deras tidsfixering av stor betydelse. Ovan angivna motiv finns p å amuletternas baksida. På framsidan finns två olika motiv, som Gandert finner paralleller till i italienska kyrkor. Den ena amuletten har en framställning som skulle vara besläktad med avbildningen av t vå mart yrer i absidmosaikerna i S :t Stefano Rotondo i Rom. Dessa dateras till 600-talets mitt. Gandert 1

2a. Bronsamulett från Rom, Italien. b. Alsengem från Lieveren, Holland. c. Bronsamulett från Rom, Italien. Efter 0. F. Gandert, Die Alsengemmen .

anser att amuletten ej kan ha tillverkats omedelbart efter mosaikens färdigställande. Den som tillverkat bronsamuletten har endast utgått från huvuddragen i mosaikens figurkomposition. Därför daterar Gandert amuletten till tiden omkring 700 eller 700-talets början. På den andra amulettens framsida avbildas Kristus med en ärkeängel på vardera sidan. Detta motiv skulle enligt Gandert ha sin förutsättning i mosaikerna i Ravenna. Ärke~ngeln S :t Mikael invigdes där 545 av biskop Maximinian. Därmed skulle det föreligga ett säkert terminus post quem för bronsamuletten. Gandert jämför sedan de båda amuletterna med varandra och påpekar att eftersom den förstnämnda amuletten måste dateras till omkring 700 eller 700-talets början, bör sistnämnda amulett ha tillverkats en bit in på 700-talet. Under 700-talet var Friesland, som låg i utkanten av den kristna världen, ett hedniskt område och skulle av denna anledning utgöra en lämplig miljö för uppkomsten av de märkliga alsengemmerna. Enligt Gandert skulle de första gemmerna, här representerade av gemmen från Lieveren, ha tillverkats vid 700-talets mitt. Ganska snart därefter under andra hälften av århundradet skulle man ha övergått till att tillverka alsengemmer med tre figurer. Denna till-

verkning skulle ha fortsatt under 800-talet för att under 900talet ersättas med två- och enfiguriga alsengemmer. Enligt den utbredningskarta, som Gandert sanunanställt, bild 5, är flertalet alsengemmer lokaliserade till nordväst. Med utgångspunkt från denna fördelning, anser Gandert, att tillverkningen dvs. ristningen har skett i norra Friesland. Var glasmassan framställts är en tills vidare obesvarad fråga. Gandert förmodar att denna produktion har ägt rum i det gamla glascentret i mellersta Rhenområdet för de hedniska gemristarnas räkning. 37 st av alsengemmerna finns på kyrkliga inventarier såsom pärmar till evangelieböcker, praktkors och relikskrin. 31 st alsengemmer har påträffats i jorden, men noggranna stratigrafiska uppgifter saknas till flertalet. övriga alsengemmer förvaras i privata samlingar och saknar säkra fynduppgifter. Fyra alsengemmer sitter infattade på framsidan av pärmen till S :t Ansfridus evangeliebok. Denna lär vara en gåva av

3. Alsengemmer med tre och två figurer . Efter 0 . F. Gandert, Die Alsengemmen.

143

biskop Ansfridus gg5-1009 till katedralen i U trecht. Därmed skulle den vara daterad till omkring 1000. Av de övriga kyrkliga föremålen är ett daterat till omkring r roo, sju st till r 100-talet, fem st till r 200-talet och tre till r 300-talet. Frånsett de två förstnämnda skulle de övriga ej vara primära bärare av alsengemmer. 0. F. Ganderts genomgång av alsengemmerna är mycket omsorgsfull och detaljerad. Av denna anledning finns det risk för att den tidigare så intensiva diskussionen i änmet avstannar en avsevärd tid framöver. Följden blir att de alsengemn1er, som efter hand påträffas automatiskt placeras in i Ganderts kronologiska schema. Så har nämligen skett med den senast publicerade alsengemmen från Smolensk i Ryssland. 8 Vi skall därför granska de argument Gandert anför som stöd för sina hypoteser. Utgångspunkten för Ganderts tolkning är alsengemmen från Lieveren med sina fyra figurer, bild 2 b. Figuren till vänster har en sittande ställning och är vänd mot d.e tre övriga figurerna. Att detta skulle vara en förenklad framställning av Maria och de tre magerna är trolig. Därmed skulle de två sneda strecken bakom den vänstra figuren få sin förklaring såsom rester av Marias tronstol. Kvar står dock att förklara den högra figurens sneda streck och förekomsten av sneda streck på de övriga alsengemmerna. Gandert föreslår att de antingen bör tolkas som symmetriföreteelser eller också som en markerad dräktflik. Av dessa båda förslag är det förstnämnda det mest acceptabla. Vad som däremot bör ifrågasättas är Ganderts onyanserade uppfattning om den utveckling av storlek och form som enligt honom alltid kan förutsättas i ett typologiskt skeende. Han hävdar att de största gemmerna är de ursprungligaste. Efter hand som utvecklingen fortskridit har de blivit mindre och mindre. Vidare har figurerna minskat från fyra till en. Det är på grundval av detta förmodade utvecklingsförlopp, som Gandert bygger sin kronologi. Skarp kritik bör riktas mot denna form av typologiskt tänkande. Vid bearbetning av ett föremålsbestånd är det nödvändigt att hänsyn i första hand 144

tages till funktions- och miljöfaktorerna. Annars är en typindelning meningslös och verklighetsfrämmande. Alsengemmerna är tillverkade som infattningsstenar, därför är det naturligt att det samtidigt förekommit variationer i såväl storlek som form. Det är praktiska behov som framkallat dessa variationer och ej tvångsbundna typologiska lagar. Detta åskådliggöres enklast genom att hänvisa till pärmarna på evangelieböckerna. Här förekommer infattningsstenar av olika storlekar och i varierande form. På främre pärmen av S :t Ansfridus evangeliebok finns såväl runda som ovala alsengemmer med respektive en, två och tre figurer. Trots detta är denna pärm en av de två pärmar, som enligt Gandert skulle vara de enda primära alsengembärarna. Tillika använder han denna pärm som hjälpmedel, då han skall påvisa slutpunkten för tillverkningen av alsengemmer. Redan här blottas inkonsekvenserna i Ganderts arbetssätt. Den bevisföring Gandert använder sig av, då han daterar alsengemmen från Lieveren med utgångspunkt från mosaikerna i Rom och Ravenna och med bronsamuletterna från Rom som mellanled, är synnerligen subjektiv. Det föreligger inte något direkt samband vare sig mellan mosaikerna och bronsamuletterna eller mellan alsengemmerna och de sistnämnda. Mosaiken i S :t Stefano Rotondo i Rom är daterad till 600talets mitt. Gandert menar, att då man jämför den ena bronsamuletten med denna, så kan man sluta sig till att amuletten ej tillverkats omedelbart efter mosaikens färdigställande. En viss tid skulle således ha förflutit innan bronsgjutaren förfärdigade amuletten. Denna tid fixerar Gandert godtyckligt och utan sakskäl till omkring 700 eller 700talets början. Den andra amuletten, som ej heller den är arkeologiskt daterad, skulle ha sin förutsättning i en mosaik i Ravenna, daterard till 545. Denna terminus post quem-datering är betydelselös, ty Gandert tidsbestämmer amuletten genom jämförelse med den förstnämnda bronsamuletten. Därvid finner han att det stilistiska avståndet dem emellan är påtagligt. 13 - 566-3652

145

Han förutsätter att tillverkningen därför har skett en bit in på 700-talet. Även denna datering är helt subjektiv utan något faktiskt underlag. Hur hypotetiskt Gandert arbetar gör sig även gällande då han påpekar förhållandet mellan t.ex. det rutnät, som finns över figurerna på en alsengem från Lem, Ringkjöbing amt i Danmark, bild 3 1 och liknande företeelser på mosaikerna i Rom och Ravenna. Alsengemmen från Lieveren daterar Gandert till 700talets mitt. Vid denna tid var Friesland ett hedniskt område, som låg i utkanten av den kristna världen. Därför skulle denna miljö vara gynnsam för uppkomsten av de egendomliga alsengemmerna, som Gandert med all rätt tolkar som amuletter. Som stöd för detta argument och som stöd för sin datering anför han ett i detta sammanhang ovidkommande årtal 754, vilket var det år ett sändebud vid namn Bonifatius med följeslagare dödades vid Bokkum. Därmed får han en lämplig gräns framåt i tiden för de utvecklingsstadier, som han anser föreligga mellan bronsamuletten, bild 2 c, och alsengemmen från Lieveren. Att på detta sätt tillgripa en ovidkommande historisk händelse, som stöd i en bevisföring vid datering av ett föremål, är föga lämpligt. Ganska snart efter 700-talets mitt skulle tillverkningen av vissa typer av de trefiguriga gemmerna ha påbörjats. Den föga trovärdiga motiveringen härför skulle vara den skillnad i numerär, som finns mellan de äldre typerna. Det existerar nämligen endast en alsengem med fyra figurer medan antalet trefiguriga alsengemmer är 44. Det skulle enligt Gandert antyda att man någon gång efter 700-talets mitt lyfte bort den ena magern ur figurkompositionen samt ersatte den sittande Maria med en stående figur. D et ikonografiska innehållet skulle ha influerats av de, i den germanska föreställningsvärlden välbekanta, tre avgudarna Oden, Tor och Frej. Beträffande dateringen av de övriga trefiguriga alsengemmerna anser Gandert att hela 800-talet bör ha åtgått för deras utveckling, ty slutstadiet för de två- och enfiguriga 146

4. Alsengemmer med två figurer. Efter 0. F. Gandert, Die Alsengemmen.

bör ligga vid 900-talets slut. Såsom tidigare påpekats är det bl.a. alsengemmerna på S :t Ansfridusevangelieboken, som skulle utgöra gräns framåt i tiden. Därmed skulle utvecklingen av alsengemmerna ha avstannat. Att Gandert gjort detta godtyckliga val hänger samman med att nämnda evangeliebok är daterad till omkring rnoo. Den dateringen passar väl in i hans typologiska utvecklingsschema. Det gör däremot inte de sexton övriga kyrkliga föremål, som är försedda med alsengemmer. De är alla yngre. Ett är daterat till omkring 1100, sju st. till 1 rno-talet, fem st. till 1200-talet och tre st. till 1300-talet. Alla utom ett, relikkorset från Borghorst, som dateras till omkring 1 rno, anser Gandert vara sekundära bärare av alsengemmer. Här finns således ett avgörande bevis för att Gandert arbetat med förutfattade meningar. För att återgå till alsengemmen från Lieveren, är det ej osannolikt att motivet är det Gandert föreslagit. Med tanke på att detta motiv varit omtyckt att avbilda sedan 400147

ru1~ r-"\,_

VERBREITUNG DER ALl>ENuEMMEN •BODENFUND 0 BODENFUND, FUNDORT fRAOUCH

+ KIRCHEN~CHATZ

5. Utbredningskarta som visar alsengemmernas fördelning. Efter 0 . F. Gandert, Die Alsengemmen.

talet e.Kr. bör det dock finnas mera närstående paralleller än de italienska amuletter, som Gandert åberopar. De är för det första påträffade under omständigheter, som gör att de ej kan dateras. Att tillgripa mosaikerna, för att erhålla en terminus post quem, är långsökt och för hypotetiskt. Principiellt bör man i första hand utgå från de föremål, som skall behandlas, i detta fall alsengemmerna, och utröna hur dessa kan dateras oberoende av på förhand uppgjorda typologiska uppställningar. Det är ofrånkomligt att 37 alsengemmer sitter på de ovan relaterade medeltida sakrala föremålen. Av de övriga gemmerna är 31 påträffade i jorden, de flesta dock utan uppgift om fyndomständigheter. Det finns dock några, som kan

fixeras till sådan tid, att tvivelsmålen mot Ganderts typologibundna värderingar ytterligare understrykes. Till ett slutet skattefynd från Bokel, Kr. Bremervörde, Tyskland, hör förutom ungefär 14000 silvermynt ett antal smycken, bland vilka det finns en trefigurig alsengem. Denna sitter i en förgylld silverinfattning med ett vidhängande ögonglobförsett silveräpple. Slutmynten visar att skatten kan ha nedlagts tidigast 1230. Vidare finns en gem från Oldenburg, som tycks ha påträffats i anslutning till en avfallsgrop, som dateras till omkring 1200. Den år 1965 publicerade trefiguriga alsengemmen från Smolensk i Ryssland hittades i ett kulturlager, som ej är äldre än 1100-talet och ej yngre än 1300-talets början. Alsengemmen från Kalmar, även den trefigurig, påträffades i ett lager, som tidsmässigt motsvarar det ryska. Fyndomständigheterna är dock osäkra. D. Selling, som publicerat fyndet, gör följande reservation: »Den möjligheten får dock inte förbises, att gemmen kan ha följt med fyllningsjord och alltså vara betydligt äldre.»9 Möjligen är denna reservation bifogad i vetskap om att man vanligtvis tillskrivit alsengemmerna en hög ålder. Alsengemmen från Lund har påträffats under betryggande omständigheter i ett orört kulturlager. Den låg på ungefär samma nivå som ett dosformigt spänne av brons. 10 I likhet med vad som konstaterades för detta spänne kan man utifrån rådande stratigrafiska och topografiska förhållanden antaga, att alsengemmen har hamnat i jorden tidigast under 1100talets andra hälft. Denna samstämmighet i tid, som de här redovisade jordfunna alsengemmerna uppvisar, kan ej åsidosättas. Om därtill lägges alsengemmerna på de kyrkliga föremålen, framstår Ganderts kronologiska schema i en ännu mer tvivelaktig belysning. Det finns inte en enda företeelse som i realiteten stöder den allmänt rådande uppfattningen att alsengemmerna skulle vara förhistoriska mer än att de ristade figurerna har ett primitivt utseende. Avsikten med denna genomgång har ej varit att försöka 149

lösa problemen med alsengemmerna utan snarare att aktualisera frågeställningarna. Med tanke på alsengemmernas figurkompositioner bör man förutsätta att flera olika förebilder kommit till användning. Hall tillverkningsområdet legat i Friesland, i Rhenområdet eller inom något annat område kan för närvarande ej besvaras. Likaså kvarstår det största problemet att lösa, nämligen vid vilken tidpunkt tillverkningen började och hur länge denna varade. Är alsengemmerna en produkt från 1000-talet eller, som de jordfunna gemmerna antyder, från 1100-talet? Avgörande betydelse för denna problemställning har den evangeliebok, som tillskrives S :t Ansfridus och som dateras till omkring 1000. En förnyad analys av denna är nödvändig innan något ställningstagande kan göras i denna viktiga dateringsfråga.

Noter 0. F. Gandert, Die Alsengemmen. 36. Bericht der römischgermanischen Kommission. Darmstadt 1955, sid 159· 2 S. Miiller, -Ober die barbarischen Gemmen. Zeitschrift för Ethnologie, 1884, sid 89. 3 M. Bartels, Diskussionsbeitrag. Zeitschrift för Ethnologie, 1887, sid l

710.

4 T. Arne, Alsengemmen aus Russland. Wiener Prähistorische Zeitschrift, 1916, sid 93. 5 D. Selling, Ett märkligt Kalmarfynd. Sancte Christophers Gilles Chroenica XIV-XV. Kalmar 1941, sid 70. 6 P. C. J. A. Boeles, Friesland tot de elfde Eeuw. 1951, sid 460-466. 7 0. F. Gandert, a.a. sid 156-222. 8 P. V. Darkevic, Gemmen från Smolensk. Sovjetunionens Vetenskapsakademi. Korta Meddelanden från Institutet för arkeologi, 1965. 9 D. Selling, a.a. sid 64. lO A. W. Mårtensson, Ett dosformigt spänne i Lund. Kulturen. En årsbok 1967, sid n7.

BRITT GIN:ER

Den svenska dryckeskannan Något om ciselerade lockplattor och deras härkomst

Den typiska svenska dryckeskannan under barocken har följande utseende: Tre gjutna kulfötter med frukter och blad är fästa på en cylindrisk slät behållare med gjutna trekantiga beslag, som dekoreras av bladornament eller putti. På livet är ett brett och kraftigt handtag placerat. Det är vanligen dekorerat med drivna frukter och blad och slutar nedtill med en sköld. Locket som ledar på handtagets översida har som tumgrepp en kula som harmonierar med kulfötterna. Locket pryds av en graverad eller ciselerad dekoration, ofta st en bladranka kring ett mittfält (vanligen prytt med en medalj) eller av en påskruvad platta med drivna figurer. Kannan är så gott som alltid förgylld, på lock, handtag och fötter, samt inuti och längs brädden. I den svenska dryckeskannan på tre kulfötter och i den raka bägaren gör silversmederna under barocken sin största insats. Omkring 1670 står dryckeskannan färdig i en grundform som sedan varieras endast i små detaljer. Naturligtvis kan en form som dryckeskannan ej uppstå plötsligt. Livets släta, blanka yta är ett arv från den släta kannan på helslagen fot. Kulfötter finner man på drivna tyska bägare, men dessa fötter är helt odekorerade. I Danmark däremot användes kulfötter i form av granatäpplen vid 1600-talets mitt. »Det troligaste är, att den svenska dryckeskannan är en kombination av den äldre, inhemska typen och den danska, en sammansmältning som bör ha skett omkr. 1670» (Hernmarck). Dryckeskannan upplevde sin stora blomstring under ba151

r. Lock till dryckeskanna av Johan Niitzel, Stockholm (mästare 1664-1716) . Motivet är Konungarnas tillbedjan. Privat ägo.

rocken. Vårt lands främsta silversmeder arbetade efter det ovan angivna schemat och en stor del av deras produktion är bevarad. Kring sekelskiftet 1700 uppträder en del förändringar i kannornas dekoration. Lockplattorna begränsades tidigare av en kraftig och elegant godronnering. Akantusblad förekommer också ofta på handtag och fotbeslag. över huvud taget blir ornament av alla slag stramare.

Under Fredrik I :s tid försvinner de drivna lockplattorna mer och mer. Gustaf Munthe berör dem ganska ingående i sin stora katalog över direktör Falk Simons silversamling i Göteborg, Carl Hernmarck har ägnat dem uppmärksamhet i Svenskt silversmide 1520-1850, del I och Il. Den tredje i raden är Erik Forssman, som lägger fram några synpunkter i boken om Anders Zorns silversamling i Mora. I det följande tas endast huvuddragen i deras argumentering upp. Gustaf Munthe kommer fram till följande: Vid undersökning av de lockplattor som finns på svenska dryckeskannor, finner man ofta plattor med samma motiv som är stämplade av olika mästare. Motsatsen kan också förekomma, »hos samma silversmed finner man arbeten som sinsemellan äro så olika, att de ej kunna vara av samma hand» . Naturligtvis kan plattorna ha utförts av olika gesäller hos en mästare, eller också kan en gesäll ha vandrat mellan olika mästare och i varje verkstad utfört likadana plattor. Detta är dock osannolikt. Då plattorna dessutom är utförda med stor skicklighet, vill Munthe tro att de till en del är importerade, och ett bevis för detta tycker han sig finna i den Falk Simonska samlingen. Där finns en kanna (nr 169) vars lock i yppig Rubensstil visar två små pojkar. Den ene leker med en hund, den andra bär en död hare i en käpp över axeln. Kannan är stämplad av Stockholmssilversmeden Johan Schick. Vid en gren över figurerna kan man läsa namnet Noue. Denne Noue skulle ha varit »formsnidare» i Bryssel på 1630-talet. Enligt Munthe skulle Noue ha utfört formar för tillverkning av silverplattor, en metod som emellertid saknar varje belägg från en så tidig period. Ordet »Noue» måste nog tolkas på annat sätt. I Svenskt silversmide I skriver Hernmarck i sammandrag: Dessa lockplattor är _mycket vanliga och förekommer på kannor av minst trettio mästare. »Av dessa mästare ha endast ett fåtal gjort kända figurdrivningar, och lockplattornas figurer äro både bättre tecknade, skickligare drivna och skickligare sammankomponerade till scener, än man brukar finna på svenskt silver.» 153

Lock till dryckeskanna av Walter Siewers, Norrköping (mästare

1693-1722). Motivet är version Il av Den h eliga familjen. Kalmar

museum. 3. Dryckeskanna, stämplad av Friedrich Richter, Stockholm, mästare 1668-1700. Årsbokstavsstämpel för år 1703. Lockplattan stämplad av Christian H enning (mästare 1692-1716). KM lI.209.

154

I Nationalmuseum finns en omonterad platta med Caritas Romana motivet. (En ung kvinna ger en fängslad gubbe di). Denna platta är signerad P. Öhr 1678. Då det ej finns någon svensk silversmed med detta namn, måste plattan vara gjord utomlands, och Hernmarck har lokaliserat denne Peter Ohr eller öhr till Hamburg, där han verkade 1681. »Med denna signatur ha vi alltså fått bevis för, att plattorna gjordes i utlandet för svenskt behov. Att Hamburg i detta fall är produktionsorten är värt att minnas.» Hernmarck påvisar hur en mästare från Hamburg, E. Ettmiiller, som tidvis verkat i Stockholm, till Sverige infört 30.000 lod arbetat silver på tre år. Han liksom Peter öhr kom alltså från Hamburg, och

155

»det kan ej vara något tvivel om att icke Hamburg i hög grad försett Sverige med silverföremål och bland dessa intogo troligen lockplattorna en ej föraktlig plats». Naturligtvis avsåg denna import inte enbart lockplattor, men då så många lockplattor finns bevarade, bör de ha utgjort en stor del av importen. »Så är det ställt utom allt tvivel, att de flesta lockplattorna äro gjorda utomlands. Men för den skull är det ej alldeles säkert, att alla äro det.» Hernmarck påpekar att det förekom att man gjorde ett drivet bleck, ingående i mästerprovet. Om Petter Henning skrevs i ett protokoll, att han som mästerstycke tillverkat »utom det vanliga: pocal, diamantring och signet, af egen curiosite: två drefne silfverplåtar». Hernmarck vill, som det ovan relaterade visar, hänföra nästan alla lockplattor i Sverige till utlandet. Men en dryckeskanna i Nationalmuseum anser han intaga en särställning. Plattans motiv är den barmhärtige samariten, den är elegant tecknad och måste ha gjorts av en god silversmed. Kannan är stämplad av Hans Clerck och denne har i andra arbeten visat sig kunna utföra silversmide av mycket hög kvalitet, och han bör alltså också ha varit kapabel att utföra denna lockplatta. Hemmarck skriver: »Är den svensk, så är den ett lysande undantag i svenskt silversmide.» I kapitlet om senbarocken i Svenskt silversmide Il återkommer Hernmarck till lockplattorna: »Ett intressant undantag från regeln angående lockplattornas utländska härstamning visar en dryckeskanna med graverad lockdekorering, utförd av Henrik Reimers i Norrköping.» Denna kanna har senare försetts med en lockplatta, stämplad av Ferdinand Sehl. Motivet är Ehrenstrahls komposition Tiden avslöjar Sanningen, ett motiv som även finns på' utländska kannor. Hernmarck tillägger: »Det är den enda lockplatta jag sett som bär svensk mästarestämpel. » Hernmarcks resonemang grundas alltså huvudsakligen på den av Peter öhr år 1678 signerade plattan. Men då var Öhr endast gesäll; han blev mästare först år 1680 och först då fick han rätt att i eget namn tillverka och försälja sina

4. Lockplattan till dryckeskannan p å bild 3. Christian Hennings stämpel syns nedtill t .v. om den tjocka trädstammen .

produkter. Plattan är alltså en särling, en enstaka företeelse, som ingenting bevisar. Vad Ettmiillers import beträffar beviljades denna 1662 och gällde tre år framåt, en tidpunkt, som ligger alldeles för långt tillbaka för en import av lockplattor. Hans affärer synes huvudsakligen ha gällt hovet och utländska beskickningar. Han dog 1681, alltså väl tidigt för att kunna komma ifråga i detta sammanhang. 157

Erik Forssman redogör i sin bok för det redan relaterade men kommer också med en egen hypotes, om vilken han dock själv är något osäker. »När det gäller figurdrivet silver tänker man ju alltid först på Augsburg. Men de augsburgska figurerna, och det gäller den tyska figurstilen i silver överlag, är i allmänhet kantigare och mer manieristiska än vad de brukar vara på våra lockplattor. Granskar man t.ex. de praktfat med figurrika framställningar som det svenska hovet inköpte i Augsburg, Niirnberg och Hamburg som gåvor till tsaren, så kan man konstatera en ålderdomlig, hårt tecknande stil, som begagnar alla möjligheter att återge vassa kanter, tvära brott i linjerna och spetsiga vinklar. Lockplattan med den Heliga familjen på Christian Hennings kanna (nr 133) visar en rakt motsatt stil, nämligen företrädesvis rundade former, kurvor i stället för vinklar och mjukt måleriska effekter i stället för hårt flimrande kantighet. Vi vill bara antyda att lockplattorna inte verkar riktigt hemma i Tyskland och icke heller i vårt eget silver. Sina närmaste stilfränder har de oförklarligt nog i holländskt silver från 1600-talets förra del.» Forssman utgår alltså ifrån ett utländskt ursprung, men pekar av stilistiska skäl på Holland som det troliga ursprungslandet. Härtill återkommer jag senare. Av de bibliska motiv som förekommer på dryckeskannornas lockplattor är ett av de mest omtyckta Den heliga familjen. Motivet förekommer på kannor av följande mästare: Christian Henning, Stockholm (3 st), Johan Niitzel, Stockholm (2 st), Wolter Sievers, Norrköping (2 st), Johan Rudman, Gävle (1 st), Niclas Hoffberg, Stockholm (1 st), Michel Pohl d.ä., Stockholm (1 st), Erik Bengtsson Starin, Stockholm (1 st), Ferdinand Sehl, Stockholm (1 st), Johan Dragman, Arboga (1 st), Gudmund Falk, Eksjö (1 st), okända mästare (1 st). Den heliga familjen är som motiv ett ganska vagt begrepp och uppträder i det aktuella sammanhanget i tre olika versioner. Version I kan närmast rubriceras som Konungarnas Tillbedjan, ett ämne som tilltalat många konstnärer,

men det är väl framför allt Rubens kända målning, som genom förenklade kopparstick legat som förlaga. Denna version finns på kannor av Johan Niitzel (bild 1), Johan Dragman och Gudmtmd Falk (Nationalmuseum) . Här täcker inte plattan hela locket, den är utförd i mycket låg relief och är inte påskruvad och därför har den ej tagits med i listan ovan. Version Il finns på Walter Sievers två kannor. Här vilar Jesusbarnet i en korg. Han sträcker upp armarna mot Maria. Till höger om korgen står två änglar och i bakgrunden syns Josef med en åsna och en man som bär en käpp och en spann (bild 2). Version III är den vanligast förekommande och det är denna som skall behandlas i det följande. Enligt Forssman går motivet tillbaka på en variant av Vila på flykten, som behandlats av Rubens och van Dyck, men i överföring till silver har en hel del avvikande detaljer tillkommit. Huvudmotivet är dock det samma. Jesusbarnet i Marias knä sträcker upp en hand för att smeka moderns ansikte. Detta motiv har senare tagits om hand av ett flertal gravörer, t.ex. Lucas V orsterman, Michel Lasne och bröderna Bolswert. Någon bild, som med säkerhet kan betecknas som förlaga för lockplattornas motiv, har dock inte stått att uppleta. V ad som föranlett denna undersökning är en dryckeskanna i Kulturen (bild 3 och 4), försedd med en lockplatta, vilken är dekorerad med Den heliga familjen enligt denna tredje version och stämplad av Christian Henning. Motivet återfinnes på kannor av fyra andra mästare, nämligen Johan Niitzel, Michel Pohl d.ä., Johan Rudman och Niclas Hoffberg samt på en kanna utan tydbara stämplar. Maria med barnet i famnen vilar i ett landskap med antydan till arkitektur i bakgrunden (saknas på Niitzels platta). Hon är vänd mot Josef, som t.h. på bilden böjer sig fram mot barnet. T.h. nedtill ses ett arrangemang av frukter och blommor. Josef har på Niitzels kanna en huvudbonad, vilken saknas på övriga kannor. På dem överensstämmer motivet så i detalj, att mellan dem ett starkt samband måste finnas. Lockplattan på Kulturens kanna är på framsidan stämplad 159

av Christian Henning (stämpeln synlig vid vänstra kanten intill trädstammen). Henning var son till Nyköpings store silversmed Henning Petri och han gick i lära hos fadern 1678-1682. Efter sin gesälltid blev han 1692 mästare i Stockholm och som sådan var han verksam till 1716. Själva dryckeskannan är dock inte stämplad av Henning utan av Friedrich Richter och bär en årsbokstav för 1703. Richter arbetade som mästare i Stockholm 1668-1700; detta senare år omtalas han ha lämnat ämbetet, men han levde ännu

160

5. Dryckeskanna av Christian Henning, Stockholm, stämplad 1695.

Zornmuseet , Mora. 6. Dryckeskanna av Joh an Rudman i Gävle, mästare 1689- 1727. Lockplattan troligen av Ch ristian Henning. Gävle Museum. I 4 - 566-3652

161

7. Dryckeskanna av Nils Hoffberg d.ä. i Stockholm, mästare 1712-1746. Privat ägo .

l 7 l 4. Kombinationen Hennings lock och Richters kanna tarvar en förklaring, och en sådan kanske ligger ganska naturligt till. Christian Hennings broder Peter Henning, även han mästare i Stockholm (1688-1713), var nämligen gift med Friedrich Richters dotter Anna-Maria. När Richter drog sig tillbaka år 1700, är det troligt, att han efterlämnade en

del arbeten i sin verkstad. En noggrann granskning av Kulturens kanna visar, att denna från början varit avsedd att ha en helt annan typ av dekoration på locket, nämligen en graverad blomsterkrans på den släta ytan runt en central dekoration, kanske en medalj. Blomsterkransen är graverad, men centrum odekorerat. Någon skruv har inte använts, men på plattan synes spår av att en sådan funnits, men sågats och filats bort. I stället har man på lockets utsida lött en skoning i form av en pärlstav och innanför denna har man kunnat klämma fast lockplattan, alltså utan skruvning eller lödning. Händelseförloppet kan alltså ha varit följande: Friedrich Richter hade tillverkat en dryckeskanna, antingen på beställning eller för »lagerhållning», med utrymme reserverat för monogram eller medalj; när Richter upphörde med sin verksamhet, fanns kannan kvar och övertogs via brodern Peter av Christian Henning, som passade in en av honom tidigare ciselerad platta eller gjorde en ny platta av för kannan lämplig storlek. Kannan var tidigare stämplad av Richter, nu tillkom årsbokstaven samt stadsstämpeln, vartill Christian Henning satte sin stämpel på locket. På detta sätt förklaras de två mästarstämplarna samt årsbokstavsstämpeln, som egentligen är tre år för sen. Förloppet kan också ha varit, att Peter till en från svärfadern övertagen kanna köpt en platta av brodern Christian. Om vi alltså anser oss ha konstaterat, att Christian Henning har utfört den lockplatta, som bär hans stämpel, har vi nu att ta ställning till de två plattor med samma motiv, som finns monterade på kannor från hans verkstad. Den ena är daterad 1695 och finns i Zorns samling i Mora, den andra 1705 och är privatägd. Vad såväl motivets komposition som det tekniska utförandet beträffar överensstämmer de till den grad med Kulturens platta, att Henning måste vara upphovsman till dem båda; smärre olikheter i arrangemanget av blommor och frukter endast bestyrker att det här rör sig om ett på fri hand utfört ciseleringsarbete (troligen dock efter en avkalkerad förebild), se bild 5.

Med ledning av tre exempel kan man alltså fastslå, att Christian Henning haft denna variant av motivet under »serietillverkning». Frågan blir då: har han även stått yrkesbröder till tjänst? Svaret synes bli ja, om vi tar hänsyn till tre kannor med samma motiv, där plattorna är till förväxling lika Hennings egna. Det gäller en kanna, stämplad 1696 av Michel Pohl d.ä. i Stockholm (mästare 1655-1699), en av Johan Rudman i Gävle (mästare 1689-1727) samt en av okänd mästare. Den här avbildade plattan från Rudmans kanna (bild 6) torde utan närmare analys utgöra ett vältaligt vittnesbörd. Man kan naturligtvis fråga sig, om inte Pohl och Rudman kunnat kopiera en Henning-platta, och detta låter sig givetvis icke teoretiskt motsägas, men i praktiken borde större olikheter förekomma. Man känner ännu en platta med samma motiv, på en kanna av Stockholmsmästaren Niclas Hoffberg (1712-1746). Bild 7 visar ett grovt summariskt utförande av motivets detaljer, meri att en Henning-platta varit förebilden är ställt utom varje tvivel. Olikheterna i detta fall måste delvis bero på bristande skicklighet hos kopisten, men även en duktig sådan skulle ha lämnat spår av sitt eget handlag. Christian Henning har i dessa ciselerade arbeten visat verkligt mästerskap, men detta kommer tillsynes i åtskilliga andra arbeten av hans hand. Han har bl.a. utfört ett flertal presenterfat , och Hernmarck skriver om honom i detta sammanhang: »... den skicklige Christian Henning, som här visar sig mycket överlägsen sin produktive bror Petter i fråga om figurdrivning.» Det är egentligen endast en mästare, som kan sättas framför Christian i detta avseende, och det är Norrköpingsmästaren Walter Sievers. När det gäller de många presenterfaten, har ingen ifrågasatt Hennings, Sievers' eller andras upphovsmannaskap; varför skulle då lockplattorna bedömas för sig och anses som importvaror? Vi känner utom Kulturens kanna ännu en, som har en platta stämplad av annan mästare än själva kannan, nämligen den av Hernmarck nämnda kannan av Reimers i Norrköping med platta, stämplad av Ferdinand Sehl i Stockholm.

Det föreligger här en intressant parallellitet, nämligen den, att det i båda fallen gäller kannor, som långt efter sin fullbordan av en mästare försetts med plattor av en annan, och denne har ansett sig böra sätta sin stämpel, på det han utfört. Det gäller alltså här undantagsfall, och vi är berättigade att utgå ifrån, att icke stämplade plattor utförts av samma mästare som kannan. Ännu kvarstår ett väsentligt problem olöst beträffande dessa lockplattor, nämligen hur detta sätt att dekorera kannorna uppstått och varifrån iden kommit. Forssman har påpekat, att »knappast några hamburgska kannor med figurdrivna, påskruvade lockplattor är kända» men han visar också stilfrändskapen med de nederländska plaketter och cirkelrunda praktfat med figurscener, som där var vanliga under senrenässans och tidig barock. Forssman är försiktig och vill inte ersätta en vag hypotes med en ännu vagare. Men självklart bör en fördjupad undersökning över hela linjen i första hand taga sikte på dessa äldre nederländska motsvarigheter.

Denna uppsats skrevs ursprungligen som seminariearbete i konsthistoria hösten 1965 och inflyter här i förkortat skick, men också kompletterad och delvis korrigerad enligt den vid seminariet förekommande diskussionen, med bidrag framför allt av fil. dr Bengt Bengtsson .

Kulturens PUBLIKATIONER KULTURENS ÅRSBÖCKER För medlemmar, som önskar komplettera sin samling, finns ännu följande årgångar på lager och kan erhållas för 15 kr: 1936, 1940-1942, 1946-1950 och 1955-1965 samt för 25 kr: 1966.

FRÅN KULTUREN HAR UTGIVITS: Harry Bergquist och Johannes Lepiksaar: Animal skeletal remains from medieval Lund. Pris kr 8: -. Ragnar Blomqvist och Anders W . Mårtensson: Thulegrävningen 1961. Kan av medlemmar rekvireras från Kulturen för kr 25: -. Pris i bokhandeln kr 30: - . Ur Kulturens samlingar (i samarbete med !CA-förlaget): Bengt Bengtsson: Matsilver förr och nu. Pris kr 9: 75. Maj Fehrman : Kuriöst och vardagligt. Pris kr 11: 75. Barbro Astrand: Gamla ur. Pris kr 11: 75. Sigfrid Svensson: Gammalt dräktsilver. Pris kr 12: 75. Bo Gyllensvärd: Kinesiskt porslin. Pris kr 17: 75.

KULTURENS JULKORT I FÄRG -

NYHET!

»Om Christi Födelse. Luc: 2 Cap» från väggbonad i Breareds sn. Halland. 2 Vinterlandskap av Anders Montan. 3 »Julbordet ordnas» - interiör från stuga på 1700-talet. 4 Röda tulpaner i ställ av Sölvesborgsfajans med blå dekor. Nr 1-3 är av vanlig vykortsstorlek och finns både enkla och dubbla med text »God Helg tillönskar». Pris: enkla 40 öre/st, dubbla (med kuvert) 75 öre/st. Nr 4, storlek ca 17 X 12 cm, finns både enkelt och dubbelt utan text. Lämpligt även som gratulationskort. Pris: enkelt 50 öre/st, dubbelt (med kuvert) 1 kr/st.

KULTURENS VYKORTSSERIER I FÄRG Varje serie består av 24 vykort i färgtryck. 2 Målningar, akvareller och skisser av Bengt Nordenberg med motiv från bl.a. Småland, Halland och Blekinge. 3 Rokokomotiv ur Kulturens samling av snusdosor. 4 Porslinsfigurer ur Kulturens samlingar med samtida kopparstick som bakgrund. 6 Motiv från sydsvenska bonadsmålningar. Pris per serie kr 6: -.

]?eställning sker hos Kulturen, Lund, (tel. 046/I69 30). Oms och porto tillkommer på ovan angivna priser. 166

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet år 1966

A. LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER Högste beskyddare

Hans Maj:t Konung Gustav VI Adolf.

H edersledamöter

Hovintendent John Kroon, Malmö. Direktör Karl Wistrand, Stockholm. Direktör Alfred Persson, Lund. Fabrikör Walfrid Nordström, Lund. Fil. dr Sven T. Kjellberg, Bjärred.

Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster

Kamrer Birger Grambäck, Malmö. Konstsmed Henning Persson, Lund. Kontraktsprost Yngve Werger, Ängelholm. Byggnadschef Carl-Erik Holmberg, Lund. Hovjuvelerare Wiwen Nilsson, Lund. Fil. dr Axel Törje, Lund. Fru Karin Nordenstedt, Genarp.

Antalet ständiga ledamöter i övrigt uppgick den 31 december till 388 och årsbetalande till 27.758 (varav 15.228 utanför Skåne). Samtliga medlemmar var 28.159.

Årsmöte hölls den 8 juni i närvaro av ca 100 föreningsmedlemmar under ordförandeskap av landshövding Gösta Netzen. Vid årsmötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen år 1965. Föreningen omvalde intill årsmötet 1969 de i tur avgående styrelseledamöterna hovintendent John Kroon, kyrkoherde Curt W allin och docent Jörgen Weibull, samt suppleanten fil. lie. Gad Rausing. Till revisorer av 1966 års förvaltning omvaldes bankdirektörerna David Berglund och Stig Lundeborg samt aukt. revisorn Sven-Erik Sandberg med direktör Frans Möller och kamrer Malte Ericsson som suppleanter. På enhälligt förslag från styrelsen tillerkände årsmötet rustmästare Wilhelm Jönsson antikvaries tjänsteställning. Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Gösta Netzen, ordförande och Kungl. Maj :ts ombud, direktör Holger Crafoord, v. ordförande, riksdagsledamot Ingeborg Carlqvist, Malmöhus läns landstings ombud, greve Carl Trolle-Bonde, disponent Carl-Eric Borgenstierna, professor Gunnar Edström, Ltinds stads ombud, byggmästare Harry Karlsson, hovintendent John Kroon, skoldirektör Karl Gustav Ljunghill, Lunds stads ombud, redaktör Christer Olofson, Kristianstads läns landstings ombud, professor Sigfrid Svensson, major Christer Wahlgren, kyrkoherde Curt W allin och docent Jörgen Weibull samt självskriven ledamot intendent Bengt Bengtsson, sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit: landstingsman Anton Ljunggren, Kristianstads läns landstings ombud, godsägare Sten Nilsson, Malmöhus läns landstings ombud, boktryckare Per-Håkan Ohlsson, akademiräntmästare Malte Ragnarsson, Lunds stads ombud, fil. lie. Gad Rausing, bankdirektör Carl Göran Regnell, Lunds stads ombud, stadsbyggnadsdirektör Sven Tynelius och direktör Sune W etterlundh, Kungl. Maj :ts ombud. Av Kungl. Maj :t utsedd revisor har varit länsassessor Axel Isaksson. Styrelsen har sammanträtt 17/ 1, 8/6 och 17/r r. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Crafoord (ordf.), Svensson ( v. ordf.), Borgenstierna, Weibull och Bengtsson har sammanträtt 14/r, 30/3, 28/4, 2/6, 8/6 och 6/10. 168

B. FÖRENINGENS EKONOMI Anslag från myndigheter och föret ag

Staten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Lunds stad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Malmöhus läns landsting . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kristianstads läns landsting . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Blekinge läns landsting . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Hallands läns landsting . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

185.000: 175.000: 25.000: 10.000: l

.ooo: 500: -

Kommuner: Alstad, Barkåkra, Blentarp, Bosarp, Burlöv, Båstads köp., Dösjebro, Everöd, Furulunds köp., Genarp, Gislöv, Glimåkra, Hammenhög, Harrie, Hörby köp., Ivetofta, Jonstorp, Kattarp, Klagstorp, Kävlinge köp., Löberöd, Löddeköpinge, Löderup, Marieholm, Munka-Ljungby, Månstorp, Nosaby, Oppmanna och Vånga, Oxie, Perstorps köp., Riseberga, Räng, Rönneberga, Röstånga, Sjöbo köp., Skarhult, Skegrie, Skurups köp., Snogeröd, Staffanstorp, Svalöv, Svedala köp., Teckomatorp, Torn, Träne, Vallåkra, Vellinge, Vemmenhög, Vollsjö, . Astorps köp., ödåkra, örkened, östra Färs, östra Ljungby,

tillsammans

Förenade Superfosfatfabriker AB för treårsperioden 1965/67 kr 1.500: - ; därav lyft ............... . Reymersholms Gamla Industri AB ............. . Scan, Föreningen Skånska Andelsslakterier ..... . Skånebryggerier AB för treårsperioden 1965/67 kr 9.000: - ; därav lyft ... . .. . ........ . Skånska Brand-Hermes ... .. ..... . ... . .... . . . Skånska Cement AB för treårsperioden 1965/67 kr 5.000: - ; allt lyft 1964 ........... . Skånska Hypoteksföreningen för treårsperioden 1964/66 kr 4.500: - ; därav lyft ............... . Svenska Sockerfabriks AB för treårsperioden 1964/66 kr 9.000: - ; därav lyft ............... .

500:500:2.500: 3.000: 5.000: -

o:1.500: 3.000: 169

Sydsvenska Kraft AB för treårsperioden 1965/67 kr 6.ooo: - ; därav lyft .. . . .. . ........ . Akerlund & Rausing AB Svenska Esso ............................ . . 1

•• •• ••••• • • • • • • • •• ••

2.000: 5.000: I.OOO:-

Diverse anslag

Budgetåret 1965/66 beviljade Kungl. Maj:t till vår stora glädje ett extra anslag av lotterimedel på 170.000 kr till modernisering av värmeanläggningen vid museet. Denna har under året slutförts och har bl.a. resulterat i att vi nu har blott 2 värmecentraler mot tidigare 8 (en i Vita huset för området söder om Adelgatan och en i Borgarhuset för norra området). Dessutom har Allmogehallen, som tidigare icke varit uppvärmd, kopplats in på systemet. Anslaget har sålunda medfört ett modernare och mindre arbetskrävande eldningssystem samtidigt som brandrisken minskat och allmänna trivseln höjts. Sedan länge har fastighetsunderhållet måst eftersättas på grund av brist på medel. Flera av museets byggnader är i starkt behov av snar upprustning för att icke skador skall uppstå, som icke kan repareras . Även detta har Kungl. Maj:t haft förståelse för och beviljade budgetåret 1966/67 150.000 kr av lotterimedel för nödvändig upprustning. Så snart detta glädjande budskap kom till vår kännedom har arbetena satts igång och till nästa sommar räknar vi med att bl.a. Vita huset, Medeltidshallen, Textilhallen, Allmogehallen, Hylla smedja, Prästgården, Blekingegården, Soldattorpet och Dackestugan skall kunna visa upp ett vackrare ansikte. Vår förhoppning är nu att Kungl. Maj :t skall visa fortsatt intresse och välvilja, så att även andra byggnader skall kunna få en välbehövlig upprustning. Till inköp av en värdefull samling av konst- och kulturhistorisk litteratur har direktör Holger Crafoord donerat 5.000 kr. 1

För underhåll av förpackningsmuseum (hökeriet).

170

Försäkringar

Försäkringsvärdet å föreningens byggnader, egendom och samlingar utgör: i Lund:

brandförsäkring å byggnader ............... . brand- och inbrottsförsäkring å samlingar och lösöre ............................... . ansvarighetsförsäkring: personskada högst . .. . egendomsskada högst . .

5.969.000 : -

l7.II8.roo: 600.000 : 50.000 : -

i Östarp:

brandförsäkring å byggnader ........... . . . » å lösöre .......... .. .. ... .

i.100 .000: 100.000: -

i T oppe ladugård:

brandförsäkring å byggnader ............. . » å lösöre ................. . ansvarighetsförsäkring: personskada högst ... . egendomsskada

2.054.000 : 150.000: 600.000: 50.000 : -

Bosjöklosters mölla:

brandförsäkring .. .. ..................... . ansvarighetsförsäkring: personskada högst .. .. .. . .............. . egendomsskada högst .. .. .. . ............ .

100.000: -

600.000: 50.000: -

171

Sammandrag av z966 års räkenskaper INTÄKTER

Av föreningen genom egen verksamhet anskaffade medel Medlemsavgifter ... ...... ... ... . Inträdesavgifter ....... ... .. . .. . Försäljningsintäkter . . ........ .. . Ersättning för tjänster .. ... .. . . .

425.090: 6i.351: 96 100.037: 50 19.834: 19 Hyresinkomster ............. ...... . . .. .... . Gåvor från företag och enskilda . .. . . ....... . Bidrag från Kulturens donationsfonder . . ... .. . Diverse intäkter .......................... ,

606.313: 65 8i.170: 75 29.260: 22.604: 84 38.459: 26

777.808: 50

Anslag från staten ... ...... ..... ...... ..... .. . .. .. . . 185.000: Lunds stad .. .. ... . .. .. . ... ... ... . ... ... . 175.000: 25 .000: landsting M-län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . landsting L-län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . rn.ooo: landsti~g K-län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . i.ooo: landsting N-län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 500: kommuner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.225: Lotterimedel .... ... .................................... . Minskning av eget kapital .. . ... . ............ ... .. .. . . . . . .

402 .725: 320.000: 220.273: 23

Allmänna anslag

i.720.806: 73

KOSTNADER

Samlingar, bibliotek, arkiv . ... .. . .. . . ...... . Inventarier ...... . .. . .... .... ............. .

40.728 : 20 40.640: 51

Personalkostnader Löner Pensioner m .m. . .. . ............ . . .... ..... . Anställdas pensionskassa . .... .. .... .... ... .

699.4rn: 65 97.578: 72 5.000: -

801 .989: 37

25 .939: 03 Vakthållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Övriga främm ande tjänster . . . . . . . . . . . . . . . . 37.762: 55 Reklam ..... ... ...... .. . . ........ . .. ... ..... ..... ... .. . Resor, representation ......... ... . ... . .......... ... . . . .. .

63.701: 58 46.605: 88 17.920: 28

Främmande tjänster

Försäkringar . ....... .... ... . ... . .... . . . . ... ........... . Fastighetsunderhåll och ny värmecentral ... ... .. . . . . . ... .. . Förbrukningsmedel, bränsle, el, vatten . . .. .... . . . .. .... . . . .

21.822: 266.109 : 26 65 .833: 58

Ko stnader för

Porto . . . .... . ... ...... . .. . .. . . . .. . . ...... .. . Telefon och övrigt ... . . ... . ... . . ... . .. ... . . .

67.680: 14 22 .358: 75

90 .038: 89

Kostnad för varor för försäljning

Arsbok ... .. . .... . . . .. . ..... . .... ...... . 119.570: og Almanacka .... ... . . . . ......... ...... .. . . 43.724: 02 Övrigt .. . . ... . .. ... .. . .. ... .. ... ..... .. . 24.977: 08 Utlägg för uthyrningsverksamheten .... . .. ... ..... . . . .... . . Räntor ..... . . . ... . .... . . . ..... ... .. . .... . .. ... .. . . . ... . Skatter . .. ... . ... . ...... .. .. ... . . .. . ... .. . ... . .... . .. . .

188.271: 19 25 .689: 96 41.216: 03 10.240: 1.720.806: 73

TILLGÅNGAR

31/i2 1965

31/i2 1966

Fastigheterna i Lund och Östarp . ...... . ... . . 1.078.500: 1.078.500: Samlingar, bibliotek, arkiv, inventarier . . .... . . 3: 3: Långfristiga fordringar . ............. .. . . .. . . 75 .619: 60 69 .749: 53 Omsättningstillgångar: Kortfristiga fordringar . ... .. . ..... ..... .. .. . 18.607: 08 12.315 : 98 Kassa, bank, postgiro .. . .. . . . .. . . .. .. .... . . 12.710: 21 2.308 : 52

SKULDER OCH EGET KAPITAL

Långfristiga skulder . .. .... . .... .... . . .... . . Pensionsstiftelser ....... .... . .. .. . . .... .. . .

373.421: 56 199.122 : 29

515.155: 89 204.427: 22

253 .910: 76 112.862: 26 4.000: 231.721: 33

247.251: 177.995: 17.000: 11.448:

Kortfristiga skulder

Checkräkningskredit . ... . . .. ..... . .. ... . . Diverse skulder .... . .. . .... . . .... . ..... . . Interimsavsättningar .. . . ................. . Eget kapital . .. ... .. .. . . ... . . . . . .. .. .... . . .

6I 10

173

KULTURENS DONATIONSFONDER INTÄKTER

Ränteinkomster

3r.480: 36 3I.480: 36

KOSTNADER

Bidrag från fonderna till föreningens rörelse (därav från Kulturfonden kr 4.844: 84) ....... . . . ... · ·. · · · · ·. · · · · · · · · · · · · · Kapital-konto .... ....... .. ... . . . .. ..... .. . . ........... .

22 .604: 84 8.87s: s2

TILLGÅNGAR

3I/I2 I96s

3I/r2 I966

Obligationer . .................. .. ........ . Aktier ........... . . ........ ..... .... . .... . Bank .................................... . Utlämnade lån

99 .950: 62 I27.28I: 69 IS0.7I2: S9 I2r.42I: s6

99.950: 62 I27.28I: 69 I69.266: ro ; I09 .6ss: 89 so6.Is4 : 30

SKULDER OCH EGET KAPITAL

Fondernas kapitalbehållning ................ . Lån . . ........ ... ...... .... .... . .. .. ...... .

497.278: 78 2.087: 68

so6 .Is4: 30 o: so6.Is4: 30

Obligationer och aktier Nom. kr. Is.ooo: - Svenska Statens 3 % obl. I5lr2 I946 . . . ro.ooo: - Svenska Statens 6 % obl. I964 ... . ... . 50.000: - Uddeholms AB:s 5 l/z % obl. I9S8 ..... . )) 20.000 : - Mo och Domsjös 4 % föd.bevis I945 . . . . s.ooo: - L. M. Ericssons 4 1/ z % föd .bevis I944 · .. so st. aktier i AB Pripp & Lyckholm ... . : . .............. . » Skandinaviska Banken . ......... ...... . .. . . 96 )) 8 )) » Skand. Elverk .... ........ . . . . ........ ... . I I » » » Svenska Fläktfabriken . ... ... .. ... . ....... . » Svenska Sockerfabriks AB ...... ... . ....... . 120 )) 20 )) » Säfveåns AB ................. ... ..... .... . ,, Asea, bundna . .... ......... . . . ........... . 2IS )) » AB lggesunds Bruk . . .. ................... . 30 )) )) 28 )) » AB Svenska Kullagerfabriken, A . ...... .. .. . 2s )) )) »Stora Kopparbergs Bergslags AB, bundna ..... } » Stora Kopparbergs Bergslags AB, fria ..... .. . 3 )) » Grängesberg-Oxelösund, bundna . . ...... . .. . 30 )) )) » Svenska T ändsticks AB, B ... . . . .. . ..... ... . 40 )) » Svenska Cellulosa AB ........ ....... ...... . 40 )) ))

174

I4.960: 62 9.990: so.ooo: 20.000: 5.000: Io.ooo: ro.593: 82 I.I96: IS 2.24s: 80 7.530: I.I72: I2 29-407 : 8s 8-444: 9.926: 35 ro .968: 30 7.03I: I5 7.04I: IS 8.769: 2s

13 st. aktier i AB Turitz & Co. . . . . ... .... .. ... .... .. . . 50 )) » L. M. Ericsson, B

6.n8: 75 6.837: -

Kursvärde 31/12 1966 ...... . . . .. . .... ... ............... . .

227.232: 31 234.283: -

Disponibelt belopp

Ej disponibelt belopp

Thomanderska fonden . .. . . .. . .... . 7.955: 19 7 .955: 19 Anna Karlins premiefond . . ....... . r.385: 52 385:52 Ole Olsens Keramiske Legat . . ... .. . 662: 83 38.760: 47 Beathe och Sven Bengtssons fond .. . . 2r.375: 81 r.375: 81 Skånska Brands f ond . ...... . .... . . I l .396: 63 1.396: 63 Kulturens Jubelfond . .. . . ... . .. .. . . 9.229: 04 534:04 Skånebokens fond .... . .... . ...... . 2.626: 64 50-414: 25 Ingeborg Holcks fond . . . .... . .. .. . . 12.940: 45 730:57 Anna Ljthströms fond ......... . ... . 841:32 12.013: 93 Bror W. Olofssons fond . .......... . 2.131: 30 3r.750: 51 Albert Ekmans fond . .. ... ... ..... . 52.342: 49 204:54 J. T . Berggrens fond . ... ... . .. . .. . . 52 .364 : 42 470: 57 Jubileumsinsamlingen 1957 .... . . ... . 204 .225: 59 204.225: 59

o: r.ooo : 38.097: 64 20.000: 10.000: 8.695: 47.787: 61 12.209: 88 II.172: 6r 29.6r9: 21 52.137: 95 5r.893: 85

Fonderna s kapitalbehållning

506.154: 30

223.540: 55

o: 282.613: 75

KULT U RENSTOPPELADUGARD,NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN INTÄKTER

Arrende och hyror ... . ..... .. ........ .... ... .. ........... . Skogseffekter .... .. . .. ... .... . ... ..... . .. .... .... .... .. . . Utfallna livförsäkringar .................................. . Räntor . . .. ... . .... .. . . .... .... . . ..... .. .. : .. ... . . . .... . . Kapital-konto ... . .... . .... ... ... . ......... . ........ . ... . .

2r.925: 34.783: 37 7.488: 5-418: 43 59.150: 43 128.765: 23

KOS T NADER

Löner . . ....... .. .... .. ... ....... ..... ... .... ........ ... . Omkostnader .. .. ... .. . . .. . .... . . . .......... . .......... . . Riksförsäkringsverket . .... .. . . ............. . .. . . . . .. ... . . .

4r.408: 38 86.066: 85 r.290: -

-----

1ILLGÅN G AR

Toppeladugård 2 1 i Genarps socken och Lyngby 912 i Lyngby socken, taxeringsvärde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 349.200: Kapitalsamlingsräkning med tillhörande pensionsförsäkring med 55 .687: 90 »Svea», hos Skand. Banken, Malmö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

175

Aktier 15 st. Asea . ............... . . ..... ...... .... .. . .. . . .. .. . 300 » Svenska Handelsbanken, stam ... ... .. . . .. .... . .. .. .

Kortfristiga fordringar ....... . ......... . ... . ............. . Postgiro ...... . .. .. . . ....... ... .. . .. ....... ... ... . ... .. . . Kassa ... .. ... . . ... . . ......... ... ......... ... .. ......... .

3.815: 67 46.585: 23 3.000: 301 :76 75i: 77 459 .342: 33

SKULDER

Kapital-konto

459.342: 33

NORDENSTEDTSKA STIFTELSENS FOND för underhåll av Toppeladugårds slott samt underhåll och anskaffande av dess inre inventarier (Skandinaviska Banken, depå 6347: rJ INTÄKTER

Utdelning å aktier ...... . ... . .... . ...... . ..... ... .... . ... . Räntor .. ...... . ... ... . ........... ... ....... ..... .. .. . . . .

15-435: 85 3.019: 57

KOSTNADER

Notariatavgift ..... ... . . . . . ... .. .... .... . .. . ...... .. . . ... . Kapital-konto .. .... ... . .. .. .. .. ................. . .. . .... .

1.428: 17 17.027: 25 18.455: 42

TILLGÅNGAR

Aktier 503 95 73 76 293 660 100 52 125 35 50

st. AB Iföverken, bundna } .. k f . » AB Ifover en, na . . . . . . . . . . . . . . . . » Skånska Cementgjuteriet, B, bundna . . . . . . » AGA AB . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » Atlas Copco AB, fria . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » Bolidens Gruv AB, A . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » Fagersta Bruks AB, A . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » Fastighets AB Hufvudstaden, B, fria . . . . . . . » Svenska Tändsticks AB, B . . . . . . . . . . . . . . . . » Svenska Handelsbanken, stam . . . . . . . . . . . . » Svenska Cellulosa AB, A . . . . . . . . . . . . . . . .

84.287: 60 13.293: 50 J4.207: 45 27.048: So 96.624: 17.000: 2.860: 19.250: 4.316: 45 7 .540: 50

48 2 15 50

st. Grängesberg-O xelösund, bundna . ..... . . . ·} 801 8 ,, Grängesberg-Oxelösund, fria . . . . . . . . . . . . . 9. : 3 » AB Svenska Kullagerfabriken, A . . . . . . . . . . 3.925: 95 » L. M. Ericsson, B . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.707: 33 310.863: 41

Banktillgodohavande Innest ående å konto Kapitalbehållning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

326.326: 77

NORDENSTEDTSKA S TI FTE LSEN S FOND

för stipendier för vetenskaplig fors kning (Skandinavi ska Banken, depå 6347: 2) INTÄKTER

Utdelning å aktier '. ....... . . ... . .. ... . ........ . ......... . . Räntor .......... ·.... ...... .... . ... .......... , .......... .

12.264: 2.596: 29 14.860: 29

KOSTNADER

Notariatavgift .......... .. ... . .. .. . . .. . . . . .. . . . .. . ... . .. . . Kapital-konto ... . ......... ...... ... . .... . ... .. .. . . .... . . .

l.372: 56 13.487: 73 J4.86o: 29

T ILLG ÅNGAR

Aktier 406 70 134 58 125 192 42 168 289 50 55

st. AB Iföverken, bundna .. ... . . .. ..... . . . . . } » AB Iföverken, fria . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » AB Investor, bundna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . »' AB Skånska Cementgjuteriet, B . . . . . . . . . . » Faåt AB, 2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » Stora Kopparbergs Bergslags AB, bundna . .. } » Stora Kopparb ergs Bergslags AB, fria . . . . . . » Grängesberg-Oxelösund, bundna . . . . . . . . . . » Uddehalms AB . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » Asea . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » AB Svenska Kullagerfabriken, A . . . . . . . . . .

6 001 1 7· : 5 4I.406: la.507: 95 34.400: . 8 2 6 60 7· 9 · 40.320: 63.580: 12 .566: 50 14-429: 28 37I.507: 48

Banktillgodohavande Innestående å konto Kapitalbehållning 15 - 566-3652

2I.032: 13 392.539: 6I

177

C. PERSONAL OCH VERKSAMHET Intendent: Stadsantikvarie: Antikvarier: Amanuenser:

Konservator: Konservatorsbiträde: Textilassistent: Kanslichef: Rustmästare: Skattmästare: Kontorist: Registrator: Kontorsbiträde:

fil. dr Bengt Bengtsson ( l 96I) docent Ragnar Blomqvist (1929) fröken Märta Lindström (1950) fil. lie. Anders W. Mårtensson (1957) fiJ. kand. Gunilla Eriksson ( l 960) fil. kand. Nils Nilsson (1962) fil. kand. Ingemar Jeppsson (1962) herr Fred R. Allik (1963) herr Lars Johansson (1959) !ru Kerstin Bäfving (1965) överste Ake Rehnberg (1965) antikvarie Wilhelm Jönsson (1930) herr Sune Hell borg ( l 960) fru Astrid Sörensson (1954) fru Eva Mårtensson (1963) .fru Anna-Stina Melin (1963)

Fil. kand. Maj Fehrman har biträtt med publicerings- och katalogiseringsarbete. Fil. kand. Jan Gerber har vikarierat och utfört löpande arbeten på museet. Fil. stud. Gunnar Alsmark har tjänstgjort under senare halvåret och därvid bl.a. förberett nyinredning av Ystadhuset. Fru Elly Ljungman har haft halvtidstjänstgöring på biblioteket och herr Karl-Gösta Bryve har tjänstgjort vid museets arkiv som arkivarbetare. På expeditionen har fröken Anne-Marie Törnqvist och fru Kerstin Pallin varit anställda i halvtidstjänstgöring. På rustmästarens avdelning har tjänstgjort hrr Viktor Andersson, Gottfrid Jönsson, Gustav Klinckert och Stig Wihlborg. Fruarna Ebba Jönsson och Nora Johansson har varit biljettkassörskor och kamrer Nils Hansson har fungerat som siffergranskare. Städerskor har varit fruarna Signe Dyberg, Gunhild Lundberg och Carla Johansson.

Utställningar Från föregående år kvarstod på nyåret utställningen Lund - stadsmiljö i förvandling och avlöstes den 28 februari av Kungl. Livrustkammarens utställning Myt och verklighet, som på Kulturen försetts med . åtskilligt kompletterande stoft ur våra egna samlingar. Den var uppbyggd kring föremål, som i sig själva kunde berätta om verkliga händelser, t.ex. mordet på Gustav III, eller om mytiska händelser, t.ex. Viborgska smällen, vars upphovsman skulle ha rört ihop ingredienserna i en ännu bevarad mortel. Samlingar i Lund kunde bidraga med föremål ur båda kategorierna. »En bit av den olycklige Sturerns skjorta» hörde till de autentiska vittnesbörden, vilket däremot inte kan sägas om nCartesii skalle som ung». Utställningen som var både spirituell, elegant och lärorik avslutades den 20 mars. Om mänsklig förmåga att uthärda de svåraste umbäranden och ändå vidmakthålla andlig vitalitet handlade den lilla utställningen I Att överleva '(öppnad den 2 april), som visade det material, som av dr Zygmunt Lakocinski insamlades, då polska koncentrationslägerfångar togs emot i Lund vid krigsslutet 1945. Utom de bedrövliga kläder, som dessa fångar utrustats med, visades exempel på olika slag av religiös, litterär och konstnärlig verksamhet, som vidmakthölls trots avsaknad av alla hjälpmedel i form av skrivmateriel m.m. Senvåren dominerades av två utställningar med anknytning till aktuella lundaförhållanden. Den 15 april öppnades Att bo på Norra fäladen, som ordnats av Lunds stad i samarbete med de organisationer som förberett exploateringen av det stora nya bostadsområdet norr om staden. Utställningen blev mycket välbesökt och allmänheten uppskattade denna form av information om detta utslag av framsynt samhällsplanering. Inte långt därefter (den 28 april) kunde Kulturen visa Arkeologi i stadskärnan, en utställning av de viktigaste fynden från utgrävningen på tomten för den nya stadshallen. Det var för oss väsentligt att redan nu redogöra för de arkeologiska metoder, som tillämpats och att påvisa, vilka märkliga resultat denna undersökning givit. Genom Kulturens nya konserveringsanstalt hade en 179

stor mängd fynd hunnit bli preparerade i tid för denna utställning, som kvarstod resten av året. Hilding Linnqvist har under senare år varit sysselsatt med framställning av bildvävnader för olika slag av offentliga byggnader. Den senast uppvävda är den magnifika monumentalväven i Tornabankens huvudkontor i Lund, invigd våren 1966. Den 15 maj kunde Kulturen öppna en utställning i Textilhallen bestående av Kartonger till bildvävnader av Hilding Linnqvist, tre väldiga färgsprakande väggytor: Nubisk by, »Honneur au patron» och den redan uppvävda »Disa drömmer» . Utställningen, som tilldragit sig stor uppmärksamhet fick hänga kvar hela året. Textilhallen blev också platsen för en utställning av Exotiska dräkter, särskilt från Ostasien; museets eget material k~mplette rades med inlån från privata samlingar. Samtidigt (mediet av jyli) nyordnades i Vita husets mellanvåning museets utställning av 1700-talsdräkter under rubriken 1700-talskläder till fest och vardag. De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening är det långa namnet på en ärevördig sammanslutning, som den 22 maj kunde fira 100-årsjubileum på Kulturen. I samband därmed hade ordnats en utställning på grundval av de samlingar, som efter bildandet av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige överlämnades dit. Utställningen, som kallades En hundraårig museisamling, behandlas på annat ställe i denna årsbok. Sommarutställningen i östarps utställningshall Gamla möbler nya tyger kunde den 17 oktober återöppnas i Vita huset, detta · på grund av den .popularitet, som utställningen väckt på sin ursprungliga plats. Den blev utgångspunkt för åtskilliga föredrag och visningar. Den långa raden av tillfälliga utställningar avslutades strax före jul, då Nyförvärv rg66 exponerades i Vita huset. Utställningen gav ett tvärsnitt över vad som anskaffats under året och vittnar på ett åskådligt sätt om museets intresseområden.

Kulturens måndagsaftnar · Arets måndags aftnar startade den 7 februari med en diskus~i~n kring ämnet »Vill vi bevara Nöden?», ett tema, som framlockade 180

givande och kunniga inlägg kring ett för Lunds stadsplanering centralt ämne. Till den 21 februari hade inviterats intendenten vid Kungl. husgerådskammaren docent Stig Fogelmarck, som talade om »Kungliga miljöer», dvs. redovisade arbetet med restaurering och möblering av de kungliga lustslotten, främst Haga och Tullgarn. Utställningen »Myt och verklighet» gav anledning till två måndagsaftnar med goda besökssiffror. Vidare gästföreläste den 2 l mars förste intendenten vid Nordiska museet, fil. dr Marshall Lagerquist över »Det gustavianska hemmet» och måndagen därpå lektor Georg Garde från Köpenhamn om »Rubens i silkesöm», framstående specialister inom resp. ämnesområden. I anslutning till årsboken föreläste intendent Bengtsson om silversmide den 18 april. »Arkeologi på stadshallstomten» var ämnet för vårens sista föreläsning, som hölls av antikvarie Mårtensson i anslutning till utställningen i Vita huset. Amatörteatersällskapet Proteus gav den g maj en Stagneliusafton i Vita husets auditorium, en föreställning som upprepades den 3 ol,<tober och sålunda inledde höstens måndagsaftnar, vilka fortsatte med en föreläsning om »Att samla» (Bengtsson). Den 17 oktober demonstrerade direktris Gertrud Ingers utställningen »Gamla möbler - nya tyger». Stadsantikvarie Blomqvist gav den 31 oktober i föredraget »Jugend, romantik, klassicism» en arkitekturvårdares synpunkter på de senaste hundra årens stadsbyggnader i Lund. Professor Sigfrid Svensson talade museihistoria den 7 november, då han under titeln »Att utställa kulturhistoria» redovisade utvecklingen av museernas sätt att popularisera sina samlingar. En stor och glad publik infann sig söndagen den 20 november och påföljande dag, då Lunds husmodersförening anordnat utställningar av dukade bord samt demonstration av olika sorters julstök. Måndagen därpå demonstrerade herr W ailand Wieslander sin samling av mingporslin samt visade filmer från en halvårslång vistelse i Kina. Som vanligt har under året Kulturens studentorkester under ledning av med. lie. Sören Nielzen aktivt medverkat med inte mindre än sex musikaftnar, varav två bestod av konserter av hela 1

(

orkestern i Vita huset, övriga av kammarmusik i Bosebo kyrka. Det är för Kulturen angeläget att betona det goda samarbetet med denna spelglada och offervilliga amatörensemble.

Skolundervisning

. Ett mycket gott samarbete har ägt rum mellan museet och Lunds stads skolor. Under året följdes en plan för schemalagda visningar, som omfattade alla klasser i årskurserna 4, 6, 71 8 och g. Representanter för skola och museum utarbetade de olika studieämnena och målet har varit att varje årskurs skulle få uppleva något väsentligt avsnitt ur just sin lärokurs i historia och samhällskunskap med utgångspunkt från museets rika samlingar. I likhet med föregående år knöts blivande historielärare och museimän till museet och utbildades för denna undervisning. Östarp har varit målet för årskurs 5 och besöken där har stimulerats av iordningställda arbetsblad. Likartat har förhållandet varit beträffande tredje årskursens studiebesök på Kulturen i Lund. Möjligheten till fria klassbesök utanför schemat har kvarstått och de synes väl ha utnyttjats såväl av lundaskolor som av klasser från hela södra Sverige. För att kunna möta det stora och allt mer ökade intresset från skolornas sida för undervisning i anslutning till museets samlingar är behovet av en särskild tjänsteman som helt ägnar sig åt dessa viktiga frågor, en förutsättning för den vidgade verksamheten.

Universitetsundervisning Under året har liksom föregående år vid Kulturen i Lund hållits kurser i museikunskap för konsthistoriker och folklivsforskare med museets tjänstemän som ledare. Vidare har för historiestuderande hållits tre kurser i kulturhistoria med huvudvikt på metoder att utnyttja museisamlingar vid historieundervisning i skolorna. Dessa kurser hade stort deltagande, inemot 200 studenter. Även för elever vid Lärarhögskolan i Malmö och Tekniska Högskolan i Lund har liknande kurser hållits.

Textilavdelningen Under våren förbereddes bildalmanackan 1967 med rubriken »Textil djurpark», därefter professor Hilding Linnqvists utställning av gobelängkartonger och bildvävnader. Praktikanter under sommaren har varit Takane Horiba, University of Art, Tokyo, Rie Benzon, Kunstindustriskolen, Köpenhamn, Ingela Juhlin och Eva Corlin, Konstindustriskolan, Göteborg, extra anställd Margareta Persson, Akademie för Angewandte Kunst, Wien. Med deras hjälp gjordes en utställning av japanska dräkter och en särskild översyn av museets interiörer med inventeringar och renovering. 80 utställningsdockor rengjordes och ställningarna målades, mindre föremålsgrupper ordnades upp. Dessutom nyordnades märkdukar, etnologiskt dräktmaterial och europeiska dräkter och accessoarer från l 700-talet. En pedagogisk, vävteknisk avdelning blev färdig med hjälp av Takane Horiba, som varit extra anställd under senare delen av hösten. För övrigt har verksamheten bedrivits i sedvanlig omfattning med katalogisering och konservering och översyn av det övriga museets textila inredning. I

De lundaarkeologiska undersökningarna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömd bebyggelse. Genom välvilligt tillmötesgående från byggmästare Karl Mildner har en f inundersökning av ett mindre område på tomt nr 4 i kvarteret Glambeck kunnat utföras innan den egentliga schaktningen påbörjades. Undersökningen, som pågick under majaugusti, berörde en yta av 64 m 2 och kulturlagrens tjocklek mätte 170 cm. Bebyggelselämningar från tiden för stadens grundläggning och fram till 1300-talet registrerades. Flera tusen föremål, jämt fördelade på de olika perioderna, har tillvaratagits. Bland de mera framträdande fynden kan nämnas en med drakhuvud och flätad ornamentik ornerad stödkäpp, ett betsel av engelsk typ, en flätad halskedja av brons, samtliga 1000-talet, en dubbelkam av elfenben med slingrande drake, en svarvad träkanna med koniskt lock, båda från l 100-talet, osv.

Vid grundgrävning för Lunds nations studentbostadshus i kvarteret S :t Thomas undersöktes en brunn och en skodd avfallsgrop. I brunnen låg bl.a. fyra blyglaserade kannor av rödgods, ett litet salvekrus och ett laggat ämbar av trä. A vfallsgropen innehöll förutom keramik och läder även en del intressanta träskålar samt ett flätat lock. Bearbetningen av fynden ur Lunds jord har fortgått och intensifierades vid förberedelserna för utställningen »Arkeologi i stadskärnan», öppnad och visad för stadsfullmäktige den 28 april. Lundaarkivet har tillförts 78 blad originaluppmätningar och 248 fotografier och negativ. Byggnadslämningar av trä och sten, däribland plankorna och stolparna från den 1g11 framgrävda S :ta Maria Minors stavkyrka, har från borgarhusets källare, där de hittills varit magasinerade, flyttats till magasinet i Krutmöllan. Stadsantikvarien har biträtt stadens fastighetskontor vid restaureringsarbeten av äldre byggnader. i Konserveringsanstaltens upprustning har fortsatts Ul).der ledning av konservatorn med nyanskaffning av flera nödvändiga apparater, som placerats i under året nyrenoverade lokaler i det s.k. Forsbergska huset. Denna upprustning har kommit till stånd tack vare välvilliga donatorer. Råd och hjälp har lämnats av forskningschef fil. lie. E. Bladh, avdelningschef I. Hallberg, laboratoriechef A. Kristell, civilingeniör E. Olsson hos Ingeniörsbyrån Centerlöf & Holmberg ab och ingeniör K. A. Petersson. Under året har sammanlagt 63 skolelever genomgått praktisk yrkesorientering på konserveringsanstalten.

Konserveringsanstaltens donatorer Alfa-Laval Asea Skandia ab Ballingslövs Träförädlings ab Blecher & Co, ab Electrolux Elektrosandberg ab T. Esbjörnsson FNS Foto ab Iföverken ab Institutet för Färgfoto ab

KEVI, Köpenhamn Lundapersienner Nordiska Armaturfabrikerna Nordiska Värme-Sana ab A. Paulssons Glasmästeri Rostfria Inredningar ab SIAB, Svenska Industribyggen ab J. H. Tidbeck ab Vatten & Värme, Carl Holmberg Akerlund & Rausing ab

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med 482 nummer varav 279 genom gåvor. Accessionen omfattar n:ris 58.934-59-415. Några av de viktigaste nyförvärven omnämnes i det följande.

Möbler och husgeråd Ett par korgstolar av svartlackerad pil med pärlbroderade dynor; utdragssäng s.k. harmonika; länstol med öronlappar, barock; bord av ek och valnöt, tidig barock; slagbord med skivan målad i marmorimitation; piano tillverkat av A. F. Sätherberg i Norrköping, nyrokoko; en samling möbler, tavlor, fotografier m.m. från Nelly och H. 0. Forsbergs Stiftelse i Lund; en samling prydnadsföremål, skrivbordstillbehör, reseminnen m.m. från ett äldre professorshem i Lund; en stor samling husgeråd, toalettartiklar, elektriska apparater, prydnadsting m.m. från 1900-talets början; en järnkamin från omkring 1900; två fyrfat av koppar, franska, 1800-talets mitt; en sockel av trä till ståndmortel från Sövdeborg slott.

Keramik Servis av flintgods med ljusgrön tryckdekor, Rörstrand; värmefat av fajans med nysilvermontering; tre vaser i kalebassform, sign. A. Wallander, Rörstrand; skål av porslin, Kina, omkr. 1800; kaffekopp av flintgods från Stockholmsutställningen 1897; en samling små urnor och skålar av stengods och porslin, Kina, Ming- och Sungperioderna; terrin med fat av fajans, Marieberg, Stens period; terrin av engelskt flintgods, 1700-talets senare del; kanna av fajans, Friedberg omkr. 1760; tekanna av flintgods med blå tryckdekor, Rörstrand; urna av fajans med polykrom dekor, Rörstrand, 1700-talets mitt; bål av vitt porslin, Berlin, 1800-talets början; karott med lock av porslin med blå dekor, Kina; urna av porslin med black mirror-glasyr, Kina, K'ang Hsi; servis »Tarent» av flintgods, Rörstrand. 185

Glas, silver m.m.

Vas av grönt och violett överfångsglas, Reijmyre; bägare av zwischengoldglas, Böhmen, 1800-talets början; 6 brännvinsglas med skärslipningsdekor, Limmared, 1900-talets början; en samling karaffer och kaffepumpor från småländska glasbruk, 1800talets senare hälft; bordsuppsats av nysilver; bordsuppsats av silver; vas av silver med blå emalj, sign. E. Ollers 1923; ett halvt dussin knivar och gafflar av silver, jugend; kinesisk kalligrafi, broderi på siden.

Allmogesamlingarna Kärrårder av järn från Silvåkra i Skåne; angeldon för gäddfiske från Hovmantorp i Småland; spade av trä, madsko för häst, klappträ m .m. från södra Småland; kälke, koffert och kista från Snälleröd i Skåne; målad kista från Järnshög i Blekinge; målad bonad med motiv ur Uppenbarelseboken, Knäredskolan 1830talet; målad bonad nJerico mura omkullfalla», Brearedskolan omkr. 1800; oljetryck »Kristus inför Stora Rådet» från Tjörnarp i Skåne; oljetryck med havsmotiv och minnestavla från Färingtofta i Skåne; vindflöjel med årtalet 1754 från Torna-Hällestad i Skåne.

Textilsamlingarna Broderad sidenstubb och två brokadjackor, 1760-70-talen; damoch herrkläder, 1800- och 1900-talen; husmodersdräkt; prästdräkt; studentfrack; kammarrådsuniform buren av kammarrådet Ernst Pehrzander; stora kanslirådsuniformen, l 920-talet, buren av riksarkivarien Sam Clason; plånbok, siden, 1792; svart, broderad tyllschal, omkr. 1800; en större samling folkdräkter, 1800talets senare del - 1965, inköpta i södra Makedonien; delar av Skånes folkdräkter, 1800-tal; flickdräkt, Floda, Dalarna, 1910; nSkogsljus», bildvävnad, Lasse Andreasson, 1965; del av dukagångsdrätt, 1739, (foder i jacka) ; dynvar, röllakansdynor, täcken och längder i blandade tekniker, Skåne, 1800-tal; vävkam av järn, sällsynt, Everlövs sn; stolpkläde, Danmark, 1800-tal; damastduk, 186

blommotiv, Haarlem?, omkr. 1700, tillhört hertig Fredrik Adolf; damastduk i blommotiv och servetter i damastdräll, Sverige, 1800-talets förra del; prydnadsdukar, märkdukar, sybehör, 1800tal; större spetssamling, representerande flera kända tillverkningscentra i Västeuropa, l 700-1900; koptiska textilfragment, Egypten, omkr. 800; dräktskynke av bomullsbårder, Ashantistammen, guldkusten, omkr. l 900; väggstycke, guldbroderi, Kina; kopparmatris för batik, Bali, 1800-tal; tygprover, regnskydd av strå, Japan, 1960; klippdockan »Jenny Lind»; dockor, två symaskiner för barn, omkr. 1900.

Handel Två balansvågar av mässing, två affärsskyltar av glas och en samling äldre förpackningar med kryddor, tvättmedel m.m. från speceriaffär i Malmö; korkningsmaskin från Systembolaget i Lund; målkärl av tenn, ett stop, utan ålders- el. ursprungsuppgifter; en sats litermått av bleck från ett äldre handelslager, Malmö; en mjölkcistern av bleckplåt från ett hökeri i Lund; snuskagge av furu; cigarrer »Åhushavanna», en ask.

Konst Blyertsteckning av Gustaf Brattström, motiv från Kulturen; litografier av Löberöds slott och greve Jacob Pontusson De la Gardie; 14 kopparstick av H. Goltzius, illustrationer till Trosbekännelsen; en samling litografier bl.a. porträtt, som tillhört professorn i Lund Fredrik Wahlgren.

Diverse Tavlor, kartor m.m. från Missionskapellet i Lund; gasmask som tillhört civilförsvaret; falskspelarmynt, enkrona med åt- och frånsida lika; kammarladdningsgevär konstruerat vid Husquarna Gevärsfaktori omkr. 1840; speldosa »Symphonion» från 1800-talets slut; skrivmaskin »The Smith Premier Typewriter»; 2 dioramor

med tennsoldater; foto från doktorspromotion 1874 i Lund; spegelreflexkamera från 1920-talet; svärd från omkr. 1500, jordfynd i Svedala.

Arkivet Arkivet har tillförts 82 nummer. Häribland kan nämnas avskrift av bouppteckning från 1763; gesällbrev från 1864; handskriven bok, Dagöfningar i Friskgymnastik 1899; svensk skyttetidskrift ' från 1905; fotoalbum med bilder från Wickmanska gården omkring sekelskiftet; turistbroschyr från Falsterbo 1912 på tyska; två anteckningsböcker med vin- och cognacsrecept; en samling blanketter från första världskrigets folkhushållningskommission och statens industrikommission, klädbyrån; en samling affischer från 1922 års folkomröstning om rusdrycksförbud. Porträttarkivet har utökats med 36 fotografier och 10 gruppfotografier. Under året har collager och handteckningar av Gösta AdrianNilsson monterats till ett antal av 52 passe-partouter och 160 enkla monteringar. Bland äldre samlingar som katalogiserats under året märks smedmästare 0 . Jönssons, Lund, arkiv. Excerpering av tidskriftsartiklar har utförts i sedvanlig ordning. Gamla arkivlokalen under biblioteket har utrustats med ny hyllinredning avsedd att rymma Kulturens ämbetsarkiv, vars uppordnande påbörjats.

Biblioteket har ökats med 792 nummer varav 107 genom gåvor. Accessionen omfattar n:ris 17.712-18.503. E. BESÖK Av de 67.524 besökarna har 5.425 studenter och 16.020 skolungdomar varit avgiftsfria samt besökande med nedsatt avgift varit 6.157. 4.907 medlemmar har under året besökt museet. Hökeriet har besökts av 5.947 personer. 188

F. öSTARP I Östarpshallen öppnades den r maj utställningen »Gamla möbler - nya tygen> arrangerad av museet i samarbete med Malmöhus läns hemslöjdsförening. Utställningen pågick till den 25 september och hallen besöktes under öppethållandetiden av ro .683 personer, varav 447 medlemmar. Gamlegården har hållits öppen för besökare r maj-2 oktober. Antalet besökare utgjorde r4.579, varav 660 medlemmar. Östarpsdagen den I4 augusti formade sig till en välbesökt folkfest. Efter friluftsgudstjänst av kyrkoadjunkt Erik Berglund och under medverkan av Blentarps hembygdskör följde anförande av skriftställare Bengt Sjögren. Därefter tågade man med spelmän i täten upp till Gamlegården. Här demonstrerades linberedning. Kunniga damer från trakten bråkade, skäktade, häcklade, spann och vävde för intresserade åskådare. Dessa kunde också taga del av skicklig yrkesteknik representerad av krukmakare, kopparslagare, spånkorgmakare och konstsmed. Tröskning med slaga var ett annat inslag och för barnen var »Östarpsexpressen», det vill säga ponnyåkning med hästar och ekipage från Torns ponnyklubb, ett uppskattat nöje. På Tingvallen arrangerades lekar för barn och vuxna. Östarps spelmanslag underhöll och dagen avslutades med uppvisning av Tornabygdens folkdanslag. Det entusiastiska stödet av frivilliga krafter för Östarpsdagen möjliggjorde det lyckosamma genomförandet. För Gamlegårdens tillsyn- har svarat lantbrukare och fru Nils Jönsson. Vid utställningshallen har fru Alma Andersson och fru Ester Nilsson fungerat som biljettkassörskor. Jakttillsyningsman har varit frisörmästare Inge Dahlbom.

G. ROLF NORDENSTEDTS STIFTELSE Förvaltningen av Kulturens Toppeladugård, Nordenstedtska stiftelsen, har ombesörjts av Kulturens kansli och Skandinaviska Banken i Malmö. r89

Skogsbruket har förvaltats i samråd med Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus Län. Lund den

januari 1967.

Styrelsen

1966 ARS DONATORER Förteckning över dem som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet. AF:s arkiv gm Hans Heander, Lund Konservator Fred R. Allik, Lund Almqvist & Wiksells boktryckeri, Uppsala Bosättningskonsulent Lilly Arrhenius, Stockholm Fru Inga Arvin-Lindskog, Stockholm Fru Ulla Behrens, Stockholm Intendent Bengt Bengtsson, Lund Rådman Sture Bergsten, Lund Berlingska Boktryckeriet, Lund Socialassistent Ingrid Bern, Lund Byggnadsrådet Harry Bertman, Stockholm överstelöjtnant Per Gustaf Blidberg, Lund Bokauktionskammaren, Lund Direktör Carl-Eric Borgenstierna, Lund Borrby Sparbank, Borrby Bankdirektör Gustaf Brattström, Lund Doktorinnan Gertrud Brinke, Lund Arne Bruun-Rasmussens Auktionshus, Köpenhamn F.d. stadsbibliotekarie Stina Callmer, Hälsingborg Fru Wilma Callmer, Hälsingborg Grosshandlare Rudolf Carlson, Nässjö Herr Jöns Carlsson, Veberöd Chefen för Armen, Stockholm

190

Fru Elin Clason, Vejbystrand Daghemmet Nelly och H. 0. Forsbergs minne, Lund Fru Kristine Ekdahl, Torna-Hällestad Fru Sigrid Engström, Kristianstad Eol AB, Malmö Amanuens Gunilla Eriksson, Lund Doktorinnan Ida Eriksson, Veberöd Konservator Hans Erlandsson, Lund Ervaco, Stockholm AB Ferrosan, Malmö Antikhandlare Sven Flodberg, Lund Ryttmästare Eugene Flygare, Lund Docent John Gardberg, Karis, Finland Gemla Fabrikers AB, Diö Generalstabens Litografiska anstalt, Stockholm Arkivarie Bredo Grandjean, Köpenhamn Professorskan Ebba Grauers dödsbo, Lund Konstnär Ernst Cullberg, Lund Göteborgs historiska museum gm registrator Arvid Flygare Herr Nils Hanzing, Malmö Kassör Sune Hellborg, Lund Kapten Arne Holst, Lund Fru Irma Holst, Lund Hovmantorps Hembygdsförening, gm glasblås. Thor Krantz, Hovman torp

Hälsingborgs museum, Hälsingborg Madame Letta Jaroszynska, Lausanne Herr och Fru Bonde Jönsson, Färingtofta Herr Johan Jönsson, Lund Cand. mag. Allan Karker, Mendelstrup Kandidat Torsten Karlsson, Hässleholm Fil. dr Sven T. Kjellberg, Bjärred Fru Birgitta Klarström, Växjö Konstnär Hans Krondahl, Andrarum Kungl. Biblioteket, Stockholm Kunstakademiets bibliotek, Charlottenborg Kunsthaus Lempertz, Köln Köpenhamns Bymuseum, Köpenhamn Lantbrukare Anders Landström, Svedala Docent Ingemar Larsson, Lund Herr Kjell Larsson, Lund Lengertz' Antikvariatbokhandel, Lund Ingenjör Sven Lenneke, Sjöbo Greven och grevinnan Sten Lewenhaupt, Katrineholm Dekoratör Yngve Lindberg, Eriksdal överläkare Karl Linden, Falköping Konstnär Johan Lindström, Göteborg Antikvarie Märta Lindström, Lund Litteraturhistoriska institutionen, Lund Fru Elly Ljungman, Lund Lunds Byggmästareförening, Lund Lödöse Museum, Lödöse Ingenjör Nils M. Löfgren, Torna Hällestad Docent Yngve Löwegren, Lund Fröken Signe Mauritzson, Hälsingborg Professorskan len Moberg, Lund

överstelöjtnant Axel Mollstadius, Jönköping Museum för Kunst und Geschichte, Liibeck Fru Agda Mårtensson, Ystad Fil. kand. Eric Mårtensson, Lund Herr Olof Nelson, Malmö Nils Nessim Antikviteter, Stockholm Toffelmakare Henfrid Nilsson, Lomma Fru Kallie Nilsson, Färingtofta Amanuens Nils Nilsson, Lund Herr R. Nilsson, Målaskog Fröken Valborg Nilsson, Lund Hovjuvelerare Wiwen Nilsson, Lund Herr Oskar Nordberg, Lund Nordlands Fylkesmuseum, Bod0 Fru Karin Norell-Lindgren, Lund Prosten Ernst Olsson, ödåkra Mrs David Parker, Stuttgart-Vaihningen Fil. mag. Gunilla Pehrzander, Lund Leg. läk. Peter Pehrzander, Lund Fröken Maria Perssons sterbhus, Lund, gm herr Axel Skoog Fröken Wiveka Psilanderhielm, Lund Minister Stanley J. Randall, Toronto Fru Ingrid Romberg, Lund Docent och fru Erik von Rosen, Lund Fru Lena von Rosen, Lund Leg. läk. Ulrika Rothstein, Malmö Ingenjör Jan Rydholm, Malmö Fröken Marianne Sasse, Göteborg Fru Eva Sjögren-Wilson, London Skandinaviska Banken, Göteborg Skånes Trävaruhandlareförening, Eslöv Smålands museums myntkabinett, Växjö Socialbyrån, Lund 1 :ste byråsekreterare Einar Sprinchorn, Stockholm Stadsarkitektkontoret, Lund

191

Fru Ingrid Stenram, Lund Fru Karin Stoltz, Malmö Intendent Elisabeth Strömberg, Göteborg Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm Fröken Hilma Svensson, Lund Skomakare Nils Svensson, Lund Sveriges Kreditbank, Lund Systembolaget, Lund Fröken Ingeborg Sörensson, Lund Tjänstemännens Bildningsverksamhet, Stockholm Fil. dr Axel Törje, Lund Direktör Eric Törngren, Sollentuna Grevinnan Ebba Wachtmeister, Lund Disponent Sten Wahlgren, Göteborg Redaktör W aldemar W ahlöö, Lund F.d. drätselkassör Martina Weibull, Lund Fröken Anna W ennberg, Lund Fru Elsa Westerström, Lund Rådman Olof Wickmans dödsbo, gm bankjurist Hederström, Malmö Fru Agnes Wickström, Södertälje Arkivarie Sten-Bertil Wide, Dalby Fil. kand. Henry Willgrund, Lund Ryttmästare Alfred A. Vogel, Solna Zoologiska museet, Lund Generallöjtnant S. Akerhielm, Lund

JUN(;A Il 70 I-I 2 -

Alltvättaren -

Jun gaförsäl j nin gen Onsdag 3 november 1971

Smedhodalsv. 15 -

Partille

Tel. 44 54. l l

Telefon 031 / 17 32 f

Unika barnStolar på antikexpo STOCKHOLM (HT-Red) Inte på år och dag har så många gamla dyrgripar varit samlade på ett och samma ställe som nu under den stora antikutställningen i Marmorhallarna i Stockholm. 34 samlare av konst, antikviteter och böcker visar det bästa de har. Till de montrar som drar mest folk hör antikhandlare Bengt Berrys, Göteborg. Han visar sin privata samling antika barnstolar.

Det är en demotståndligt charmig samling som anses helt unik. Det hindrar inte att de 34 vackra och välgjorda stolarna flitigt använts i det berryska hemmet. Medan ba~·nen var små användes de vid barnkalasen. En av de verkliga dyrgriparna, en elegant lit de repos klädd i tjockt gråbeige siden är iamiJjehundens favoritplats. Dessvärre, säger ägaren.

Bengt Berry köpte . sin första barnstol 1950 då familjens barn ännu var i det rätta formatet. Det var en engelsk stol från George den förstes tid med vindruvor och äpplen .på sitsen. Sedan dess har han letat överallt i Europa och i samlingen ingår sådana rariteter som t ex en karmstol signerad J B Sene och stämplad TuilJerierna 1780. Kanske haa: Marie Antoinettes barn suttit i den. En annan stol med kunglig bakgrund är en

E11 racl av de unika barmitolarna jämförda med ett exemplar i tJuxerMtorlek,

mullig dansk Emma från det danska slottet Ber.nstorff. Den äldsta är en engelsk barockstol från 1690 med rottingsits och rikligt utskuret mönster på den raka ryggen. Som korutrast till de många utsökta men knappast barnvänliga stolarna - ursprungligen gjorda för mycket förmögna familjers barn - finns några enkla allmogestolar, som är väl så charmiga. KB