Issuu

Kärl av lergods från 1700-talet. - Tre fajanskrus, det högra bär inskriften »Per Tyrsons skål» och är tillverkat i Rörstrand. Det bruna är ett skämtkrus med genombrutet halsparti och med munstycken vid randen i förbindelse med det rörformiga handtaget, varigenom man kan suga till sig ölet. Brudgumsfatet är tillverkat i Halland 1779. På väggen krogskylt med Bacchus på tunnan, troligen från Stockholm. Kulturen, Lund.

Kärl av rhenskt stengods från r500-talet. - Bartmannkrus, trattbägare och kannor, »Schnellen». På väggen inom sköldpaddsram fajansplatta med en framställning av Susanna i badet, tillverkad i Castelli, Italien, omkr. r700. - Kulturen, Lund.

Kärl av masur och serpentinsten från 1700-talets början. - Masur: pokal, bägare, s.k. dryckeskastell och dryckeskanna med bibliska scener i relief, invändigt fodrad med silver, samtliga västsvenska. Serpentinsten: handfat, lägel och dryckeskanna, Tyskland. På väggen alabasterrelief från 1500-talet, Italien. - Kulturen, Lund.

Dryckeskärl av rödmålat trä från 1500- och 1600-talen. - Svarvade bägare, snibbskål, vapenkåsor och dryckeshorn. Den vänstra kåsan med Ture Pedersson Bielkes och Sigrid Stures vapen, den högra med Erik Göstafsson Stenbocks och Malin Stures. - Kulturen, Lund.

KULTURENS ÅRSBOK 1965 utkommer under mars 1965 och sändes till dem som varit medlenunar år 1964. Boken säljes ej i bokhandeln och är uteslutande reserverad för medlemmar. Arsavgiften för 1965 bör snarast inbetalas med användning av här bifogade inbetalningskort. Kulturens årsbok, som började utkomma 1935, har under de senaste åren haft följande innehåll: 1951 keramisk konst, 1952 silversmide, 1953 glasets historia, 1954 tidmätningen (även fullstä~digt register över innehållet i årsböckerna 1935-1954), 1955 en bildbibel, 1956 en jubileumsskrift, 1957 om dopet, 1958 om 1500-talet, 1959 om nBagatellern, 1960 om Barn, 196r om nBok och skrift», 1962 om nSkånsk miljön, 1963 om nBod och bostad» och 1964 om nöl och dryckeskärln. Kulturens årsbok 1965 får som tema növer gränserna» och ägnar en stor del av utrymmet åt Kulturens samlingar från främmande länder. Följande årgångar kommer att syssla med möbler, textilier, dräkter, vapen och andra grupper av konst- och kulturhistoriska föremål. Minst 16 sidor illustrationer i färgtryck avses ingå i varje kommande årgång. LUND 1964. BERLJNGSKA BOKTRYCKERIET

Kulturen 1964

En årsbok till medlemmarna av

Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

SVEN T. KJELLBERG ÖLETS KÄRIL

Boken är tryckt på Berl ingska boktryckeriet i Lund 1964 Typsnitt Berling antikva O mslag och typografi av Lars T empte Papper fr ån AB Östanå Pappersbruk Klicheer fr ån Malm ö Grafi ska A b U pplagan är

30.000

exe mplar

Förord

Den årsbok, som nu föreligger, har helt ägnats åt en enda föremålsgrupp med ölet som gemensam nämnare. Konsten att framställa öl går tillbaka till urtiden och kan sägas vara en av våra äldsta konserveringsmetoder. ölet har i västerlandet varit vardagens dryck och det har också serverats vid det festliga bordet. Formerna för ölets servering och förtäring har varit många och har skiftat genom seklerna. Olika typer och former av kärl har använts och framställts i de mest skiftande material, från enkelt furuträ till förgyllt och rikt smyckat silver. Kulturen är tacksam mot sin föregående intendent, Sven T. Kjellberg, för den sakkunniga och spirituella framställning han här ger av ölets många käril. Han har med utgångspunkt från museets egna samlingar granskat och tolkat ett stort forskningsmaterial och gjort det tillgängligt för Kulturhistoriska föreningens medlemmar. Det är med glädje som vi ägnar detta band av den årsbok som han själv grundat åt ett så förnämt utslag av hans forskargärning. Kulturen vill också uttala ett varmt tack till Aktiebolaget Malmö Förenade Bryggerier, nuvarande AB Skånebryggerier, som givit sitt tillstånd till att Sven T. Kjellbergs arbete, ursprungligen tillkommet som detta företags f estskrif t, nu utkommer i form av Kulturens årsbok. Vi är förvissade om att våra medlemmar skall få glädje av Sven T. Kjellbergs lärda och välskrivna tolkning av ett förnämt föremålsbestånd. B EN GT BENGTS S ON

Innehåll

Att dricka KAPITEL I

Om karet, tunnan, skinnsäcken och fatet. - Varuti talas om huru man förvarade ölet

9 Il

2 Om ämbaret, kannan och stånkan. - Varuti talas om huru man hämtade ölet och om huru skänkekannan blev krus och stånka

3 Om skålen, bollen och hanapen. - Varuti talas om huru det hämtade ölet kom i skålar och bollar och huru dessa även var kärl att dricka ur

4 Om bollar med handtag, kaHskålar och snibbskålar. 5

Varuti tala·s om skålar, som fått öron eller snibbar

Om horn och klo. - Varuti talas om huru det urgamla hornet kom ur bruk i och med kristendomen, men återkom efter ett par århundraden, om det mystiska kärl som kallas gripseller gamsklo, om göterna och Fritjofs Saga

Om stop, bägare och glas. - Varuti talas om huru stop och bägare avlöser skålen och om huru dessa sedan följes av glaset samt om barkenmeyere, tumlare, kopp och mugg

Om skopa och kåsa. - Varuti talas utförligt om kåsor av olika slag och särskilt om de kåsor Olaus Magnus beskriver och om de svenska vapenkåsorna

107

Om kredens och pokal. - Varuti talas om huru giftprov blev kredens och pokal, ·om välkomma och brorskM

142

KAPITEL

Om flaska och butelj. - Varuti talas om huru flaskan kan vara av många olika material, men buteljen endast av glas, och om huru man börjar tappa öl på buteljer

Redogörelse för år 1963

161

Om Kulturens årsbok 1965

189

Att dricka

är det första den nyfödde åstundar; att komma till modersbröstets fyllda skålar. Varken språkligt eller anatomiskt är det likväl rätt att använda ordet dricka i detta sammanhang. Den lille diar, d.v.s. suger, en betydelse som dia redan har i sanskrit. Först när han fått sina tänder lär han sig att dricka. Det är en anatomisk omställning av hans tidigare sätt att bemäktiga sig den flytande födan. Men även om han överger diandet blir han under sin fortsatta levnad icke helt fri från sugtekniken. Han kan komma att sörpla - ett i sig själv obehagligt ord bildat efter det oaptitliga ljud som uppstår, då någon häftigt suger till sig drycken ur en skål eller sked. Redan dibarnet har ibland behov av ett annat kärl än modersbröstet. Det kan då få flaskan. Denna är på samma gång ett förvarings - och dryckeskärl. För de flesta är flaska detsamma som glasflaska, eller möjligen flaska av plast. Men i många delar av vårt land är flaskan fortfarande ett träkärl. För att barnet skall suga ur flaskan måste denna ha en napp. I det fornsvenska språket kallas en dryckesskål, bägare, matkopp för napper. Dock långt innan diflaskan kom i bruk fanns dihornet såsom ersättare för bröstet. Det klassiska belägget är historien om Ane den gamle, som för att få ett långt liv offrade nio av sina söner åt Oden och blev så gammal att han måste matas med ett dihorn. Och därmed träder hornet, det mang

ligt starka men även trolldomsomgivna, in i dryckeskärlens långa historia. Man kan dricka utan kärl, det är enklast. Att liksom Narkissos, kasta sig ned vid randen av skogens mossbrämade källa och splittra sin spegelbild för att söka svalka åt den brännande törsten. Att med öppen mun ta emot de tunga droppar åskskuren skänker. Att låta vinsäckens stråle spruta mot tunga och gom. Att ur skolkorridorens lilla vattenfontän svälja sin dryck. Eller att i handens kupa fånga bäckfallets stril. När man kupar handen och gör en skål av den, har man redan skapat sig ett kärl att dricka ur. Man kan kalla det skål men lika gärna skopa. Ty handens skål är fäst vid armens skaft. Så har naturen själv försett människan med grundformerna för dryckeskärlen. Alltsedan man i förhistorisk tid började odla korn har i alla länder och alla kulturer bryggts öl och bakats bröd. I ett avlägset tidsfjärran utgår brygga och bröd från ett gemensamt ord med betydelsen jäsa. Att göra öl av bröd är också en urgammal metod. Hur man här i Norden drack sitt öl, och framförallt varur man drack det, skall det följande handla om. Det blir inte praktkärl sådana som faraonernas alabasterskålar eller mykenska guldbägare, som kommer att dra förbi våra blickar - nej, oftast enkla kärl av trä och horn och lera, av material som fanns till hands i naturen.

KAPITEL I

Oi:i karet, tunnan, skinnsäcken och fatet VARUTI TALAS OM HURU MAN FÖRVARADE ÖLET

ölets gång från källaren till munnen hade i gamla dar fyra trappsteg att stiga. Från bryggning till förvaring, hämtning, skänkning och drickning. I denna slussning motsvarades varje steg av för ändamålet formade kärl.

§ 1. Enligt Ynglingasagan steg kung Fjolner, sömnyr och stordrucken, upp om natten för att utföra det, som mycket drickande gör nödvändigt. På återvägen ramlade han ned från svalen och hamnade i ett flera alnar högt mjödkar, där han fann sin död. Detta väldiga kar säges ha varit sammanokat av stora stockar. Något sådant förvaringskärl känner vi inte till. Eftersom kar och kista har samma innebörd i äldre språkbruk kan vi föreställa oss detta mjödkar som en kista av det ålderdomliga slag, där sidor och bottnar fällts in i fyra mäktiga hörnstolpar. Men naturligtvis också som ett knuttimrat kar, där stockarna »sammanokats». Hur därmed än må vara är denna timmerbyggnad väl närmast att betrakta som ett bryggkar. Med det drickande sagorna talar om är det näppeligen troligt att man hann hälla brygden i ett förvaringskärl. Den togs direkt av karet. Till förvaring har man så långt vittnesbörden sträcker sig haft tunnor. På den märkliga Bayeuxtapeten från 1000-talet, som jag har anledning att ofta återkomma till, forslas en stor tunna på en fyrhjulig vagn bland andra förnödenheter till William Erövrarens invasionsflotta mot England. Den rymmer säkerligen ett oxhuvud, är långsmal och tätt bandad med gjordar. I detta fall innehöll tunnan vin, men en ölIl

ölet är färdigbryggt och tappat på tunnor. Dessa lägges i källare på en upphöjd ställning så att man kan komma åt att tappa ölet i ämbaret. Efter målning från 1400-talet i Härnevi kyrka, Uppland. (Sid. 18 § I.)

tunna torde inte ha varit olika skapad. Man ser t.o.m. tappen skjuta ut som en vanlig pinne ur den ena tunnans bottnar. Tunnor från medeltiden har påträffats vid utgrävningar, t .ex. i Lödöse och Falsterbo. Lödösetunnan bär ett inskuret bomärke, vilket anses tyda på att det rör sig om en öltunna - hanseaterna brukade märka sina exporttunnor på detta sätt. I senmedeltidens kyrkmåleri, som ofta präglas av en folkligt burlesk berättarglädje, avbildas icke sällan öltunnor. De ligger på bockar eller ställ så som det in i våra dagar varit vanligt i källaren. En källarsven eller deja skall tappa öl på kannan och smådjävlar hjälper eller hindrar dem.

§ 2. Om det sålunda inte bereder någon svårighet att veta hur en öltunna sett ut under de senaste tusen åren, så är det vanskligare att ta reda på hur den var beskaffad längre tillbaka i tiden. Betraktar man själva ordet tunna tyckes detta dölja ett förflutet av annat slag. Dess ursprungliga betydelse har nämligen tolkats som skinn, utspänd hud, lädersäck . I det primitiva hushållet spelar skinnsäcken eller bälgen en 12

stor roll. Man skar av huvudet på ett djur, krängde ut kroppen och band för hålen efter lemmarna. Halsen formades till ett sprund, som kunde tillslutas med en propp. Sprund kommer från ett latinskt ord med innebörden stick, styng, vilket passar bra till sättet att göra ett hål i skinnsäcken. Ett gammalt ordasätt, som brukas för att beskriva hur någon dricker våldsamt och mycket, är att bälga i sig. Bakom detta döljer sig minnet av hur man drack ur en bälg, alltså ur en lädersäck. I Spanien, där man i folkliga kretsar ännu förvarar vin i en skinnsäck, bälgar man i sig det genom att spruta in i munnen. § 3. Ur tunnan tappades ölet. Det skedde genom att man drog ut svickan ur tapphålet. Denna var äldst en träplugg. Men åtminstone vid medeltidens slut hade man funnit på

Tappkranar av mässing från 1500-talet funna Nya Lödöse. Den ena en »bierhahn». (Sid. 14 § 3.)

Ett mödosamt sätt att bära öltunnan. Efter teckning i en laghandskrift från 1430-talet. Kungl. Biblioteket, Stockholm. (Sid. 16 § 5.)

att ersätta svickan med en kran för att reglera flödet. Man borrade också hål i träsvickan, så att den blev som ett rör, och stängde hålet med en plugg. Många olika konstruktioner finns, ~om t.ex. järnsvickan i bergslagen, som endast kan dras ut om man skruvar in en särskild nyckel i den. öltjuvar måste man säkra sig mot. Kranen gjordes oftast av brons. Dess vred kunde formas som en tupp ; därav kallades den bir- eller ölhane. Kran var också ett fågelnamn. Det betyder trana på det lågtyska språk, varifrån man lånat ordet, liksom säkerligen hela inventionen kommer från öllandet framför andra. Att låta tunnan rinna var ett uttryck för den gamla nordiska gästvänskapen. Detta återspeglas på ett vemodigt sätt i de versrader, som lagts i munnen på den landsflyktige och fångne konung Karl Knutsson: Medan min tunna rann Kände mig både kvinna och man När hon vände igen att rinna Kände mig varken man eller kvinna.

Huru fackm ännen, dragarna, bär en tunna öl. Till deras utrustning hör dragarestång, dragarekäppar, nbörda-tågn och sprundyxa. Efter Dragarnas skrå från tiden omkr. 1500. (Sid. 16 § 5.)

Till att lägga in tunnan i den djupa källaren fordras stege, stång att hålla emot med och rep. Efter en teckning från 1515 i Första tvlendelboken. Stadsbiblioteket i Niirnberg. Efter Meyerson. (Sid. 16 § 5.)

Att ha tom tunna i källaren och intet öl att dricka var närmast en katastrof. Gamla ordspråk betygar hur svår ölbristen kunde kännas. I ett par nedskrivna ordspråk från början av 1400-talet heter det: tom källare gör galen deja, men också: bättre tunnt öl än tomt kar.

§ 4. En större tunna var fatet. Vi talar om fatöl, något som håller på att försvinna. Särskilt vid importen av öl kom fatet till användning. Låt oss belysa detta med ett kännt citat ur ett brev av den törstige Gustav Vasa till hövitsmannen på Älvsborg: »Så vilje vi ännu förmana dig, att du ville oförIS

summeligen betänka Oss med ett gott fat embstöl. Vi vånne icke vad det kostade, ville Vi då gärna betala't. Vi hava där så stor förträngtan efter.» § 5. Från början av 1500-talet finns skråordningar bevarade för två yrkesgrupper, som hade mycket med ölfat och tunnor att göra, nämligen tunnbindarna och dragarna i Stockholm. Dessa artiklar återspeglar förhållandena under senmedeltiden. För att bli mästare i tunnbindareämbetet fordrades av mästersvennen att han skulle fullgott kwma tillverka två ölträ och ett trånfat. Av skråordningen framgår vidare att man före denna tid hade tappat öl på importerade tunnor. Hädanefter, påbjuder skråordningen, skulle ingen djärvas att sälja öl i häringebånd eller sundisk trä - heringsbrant är det medellågtyska ordet för silltunna och med sundisk menas att tunnan kommer från Stralsund. De tyska tunnorna innehöll sex eller åtta kannor mindre öl än de svenska, »därmed den simple menige man, som härom intet vet, blir storligen besviken och bedragen». De svenska tunnorna försågs med stadens och ämbetets märke så att alla kunde se, att de fick rätt mått. Dragarna hade hand om transporten av öltunnorna. Enligt deras taxa från 1541 betingade de sig följande: för en tunna tyskt öl en f yrk, för svenskt öl, när dragaren sprundade det, en örtung, för en tunna på Malmen och Gråmunkeholmen ett halft öre, för en tunna asprundat en fyrk. Huru tunnan bars framgår av den illustration, som målats i skråhandlingen och som återgives här. Av denna synes också tydligt vilka redskap dragaren behövde för transporten. Dessa omtalas i artiklarna såsom bördatåg, dragarestång, dragarekäpp och sprundyxa. Om någon som ej tillhörde dragarelaget fördristade sig att bära en tunna öl - en sådan kallades dragaretjuv - så hade det tydligen i äldre tid förekommit att dragarna högg sönder hans tåg och stång. Detta våldsamma förfarande förbjöds nu. N är öl- eller vinfatet skulle läggas in i källaren, fordrades

särskilda anordningar. På detta syftar den vinstege, som ävenledes uppräknas bland de redskap en dragare måst hålla sig med. En teckning i det första bandet av de s.k. MendelbÖckerna, publicerad av Åke Meyerson, visar huru detta gick till i Ni.irnberg 1515. Stegen lägges från marken ned i källaren och på denna får tunnan glida neråt, varvid farten regleras med hjälp av tåget. Detta är fäst kring tunnan och löper sedan mellan knaggarna på en stock som lutas mot husets yttervägg, vilket allt framgår av bilden.

KAPITEL 2

Om ämbaret, kannan och stånkan VARUTI TALAS OM HURU MAN HÄMTADE ÖLET OCH OM HURU SKÄNKEKANNAN BLEV KRUS OCH STÅNKA

Hon tappa i Kannor, hon tappa i Kruus Hennes Swännar uhr Koppar Ämmar gute. § 1. Ur tunnan tappades ölet i ett kärl och bringades från källaren till stugan. Detta skedde i äldre tid i stora skålar och bollar, varom mera på sin plats, samt laggade kärl såsom stop, byttor, baljor, ämbar. Ämbaret synes ha varit mycket använt att bära ölet uti. På en målning i Härnevi kyrka framställes en rad tunnor på sin bänk och vid dem ett laggat ämbar. Namnet på detta kärl kommer av det latinska AMFORA och betecknar ett kar med två handtag att bära i. 1467 skrives i Arboga stads tänkebok om en piga, som bar ett ämbar öl in i bastun. § 2. Vid medeltidens mitt synes emellertid det speciella ölhämtningskärl ha uppstått, som bär namnet kanna. Sannolikt har vi fått både saken och ordet från Tyskland. Främsta kännetecknet på kannan är grepen, ofta kombinerad med lock. En av de äldsta måltidsbilder där kannan förekommer är från 1308 och visar ärkebiskopen av Trier med gäster till bords. På bordet står kalkar och drycken förs fram i en stor kanna med lock av en skänkesven till häst. Det var tydligen fråga om ett gästabud i det fria. Efter denna tid förekommer kannor ofta. Om vi fortfarande håller oss till Arboga stads tänkebok, som börjar 1451, kan vi konstatera att kannorna tillhör de vanligaste och m est omtalade kärlen. De är av tenn eller koppar. 18

Ämbar att tappa öl uti, omkr. år 1200. Diameter 34 cm. Brunnsfyna från Lund. Kulturen. (Sid. 18 § r.)

§ 3. Här måste jag inskjuta en parentes. Domböckerna är våra bästa källor till kännedomen av den äldre kulturhistorien. Men merendels skildrar de brottet och omständigheterna kring detta. Den som icke enbart ser den mörka sidan i detta förhållande finner emellertid mycket, som förklarar det dagliga livet och miljön vid bestämda tidpunkter. Vad beträffar värdeföremål, såsom kannorna, bringas de till rätten oftast som panter. Ordet pant är omstritt till sin betydelse, men den lösning som vill härleda det från latinets PANGERE= fastställa, bestämma, synes mig vara att föredraga. Ty i de flesta fall gäller d et inför rätten att »skatta» panten, d.v.s. att genom ojäviga män fastställa dess värde. Detta var viktigt i en tid då man ännu föga rörde sig med pengar. F.ö. anser en forskare att pant och penning har gemensamt ursprung och sålunda från början varit samma sak. Vad man betalar i pengar är ett fastställt värde på den köpta saken. 19

§ 4. Bland de många metallkannor, som skymtar i Arboga, säges 1456 fyra tennkannor vara »rätta». Vid denna tid b örjade man räkna med kannan som ett mått. Dessa kannor hade tydligen det rätta måttet. Det äldre måttet var stop. Kannan skulle nu innehålla två stop och på en tunna skulle det gå fyrtioåtta kannor. Under intryck av sengotikens formglädje och skaparlust blev kannorna av hantverkare och konstnärer omhuldade stycken. De ädlaste och dyraste ståtade som praktkärl på

Ärkebiskop Balduins festmåltid i det fria i Trier år 1308. Den ridande svennen t.h. bringar en skänkekanna och en hanap. Teckning efter Codex Balduineus. Statsarkivet i Kobl enz. (Sid. 18 § 2.) 20

Medeltida kannor av tenn, s.k. hanseatisk typ, svenska jordfynd. Den mellersta har en höjd av 33,4 cm. Teckning efter Albert Löfgren, Stockholms kanngjutareskrå.

furstars och stormäns kredenshyllor, pråliga saker, som under femtonhundratalets nyväckta intresse för antiken ofta antog klassiska former och i sin drivna ornamentik berättade grekiska och romerska gudasagor. Men vi överger dessa för att ägna oss åt dem, som fyllde sin allmänna och medborgerliga plikt som »skänkekannor». De äldsta metallkannorna stöptes av grytgjutare och kanngjutare. Den tidigaste svenska uppgiften om kanngjutare är från 1376 i Stockholm och något senare omtalas de i Linköping, Kalmar, Skenninge o.s.v. 1545 sammanslöt sig gryt- och kanngjutarna i Stockholm till ett ämbete. I deras skrå säges proven för en mästare vara: att göra en flaska, ett tennfat och en kanna. Grytgjutarna, som förut även stöpt kannor av koppar, hade icke någon kanna bland sina mästerstycken. De tunga malmkannorna fick icke längre någon efterfrågan, tennet var lättare och billigare. Men när man hör att en tennkanna 1602 vägde 17 pund, d.v.s. 5,7 kg, förstår man att även tennet var en tung vara och att det fordrades starka armar att bringa en sådan fylld med öl. Tennkannans vanligaste form från 1300-talet och upptill omkring 1500 var den s.k. hanseatiska, som hade en relativt smal hals vidgande sig i en tryckt päronformad kropp som 21

vik de på en fotring av bred diameter. Med l 500-talet kom även inom tennkannorna den höga och smala cylinderformen i bruk, till vilken vi skall återkomma i det följande. Av inventarierna för Gustav Vasas fatbur i:;å Gripsholm framgår att där fanns både stora och små kannor, vittnande om att skänkekannan började övergå till den lilla kannan, som man både tappade ölet i och drack ur. - Med 1500-talet kommer åter metallkannan av det stora formatet, ofta drivna kannor av koppar- och mässingsplåt. Som exempel kan tjäna den ståtliga skänkekannan, som smedgesällerna vid läders bruk skaffade sig i slutet av 1500-talet eller något senare. § 5. Vid sidan av de nu nämnda kannorna uppträder ett kärl, som kallas stenneka och skrives på många olika sätt. Detta ord har samma ursprung som vårt stånka och däruti ingår betydelsen stå. Kärl som står kallas ännu på sina håll ståndor. Sådana kan vara urhålkade trästammar eller laggade kar och tunnor. Stenneka och stånka är en diminutiv

Mannen dricker ur en kanna av det slag, som gjordes av stengods i Rhentrakten. Efter målning från 1400-talets slut i Härkeberga kyrka, Uppland. (Sid. 25 § 6.) 22

Kanna av lergods med olivgrön glasyr dekorerad med stjärnor i mangan, foten »krusad», 1200-talet. Brunnsfynd från Lund. Kulturen. (Sid. 25.)

»Röd kanna » av nordeuropeisk typ, svarvad av ask och dekorerad med bladornament och rosetter i svart och gult, 1500-talet. Den har tidigare haft lock. Höjd 27 cm. Nordiska museet. (Sid. 29 § g.)

form och betyder sålunda den 'lilla ståndan'. Så vitt jag vet är stånka ett mycket sent ord i vårt språk. När Movitz skulle bli student, låter Bellman honom sitta på tre Rem, mare - vid sin stånka och sitt stop. Det lågtyska stenneka är dess föregångare. Stennekan är billigare än andra pantsatta kärl. Medan en kopparkanna och en tennkanna l 466 vardera uppskattades till en mark var stennekan bara värd lO örtuger. (1 mark= 24 örtuger). Av detta kan man dra slutsatsen att stennekan bara var hälften så stor som kannan eller att den var av ett billigare material. Den kan ha varit av trä eller lergods, säkerligen aldrig av silver. Laggade träkannor av hög och smal form hophållna av många, tätliggande gjordar tillhör den tid då stennekor omtalas. Andra av en bredare robustare typ avbildas i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken l 555. Det vi nu kallar stånkor och som används både att skänka och dricka ur kan vara sena avkomlingar. Det är ställt utom allt tvivel att de laggade stånkorna förekom redan under medeltiden. § 6. Både bukiga och långsmala kannor av rhenskt stengods hör till importen under senmedeltiden och hela l 500-talet. Att de införts i stora mängder därom vittnar icke minst jordfynden i våra städer. Från samma trakter hade redan under 1300-talet kommit enkla stengodskrus kännetecknade av djupa horisontala ränder efter drejningen och av en fot, som formats genom tumtryck. Möjligen har denna »utkrusning» bidragit att ge sådana dryckeskärl deras namn av krus. Även krus av blyglaserat rödgods uppträder vid denna tid liksom de oftast engelska, i varje fall västeuropeiska, krusen med f jällornamentik. Dessa lerkärl från medeltiden finns i både större och mindre format, med vidare och trängre mynning. De kan sålunda vara brukade både att skänka och dricka ur. Det är emellertid tydligt att krusen relativt snart endast blir dryckeskrus. I Härkeberga kyrkas valvmålningar från medeltidens slut ser vi en man drickande ur ett sådant krus.

Benämningen krus höll sig länge kvar i Sydsverige. Vanligen var krusen under 1700-talet av tysk eller holländsk fajans med blåmålade motiv och med tennlock. När jag tänker på dem, minns jag den skånske bonden så som Matthias Sohlberg skildrat honom i sina anteckningar om livet på Söderslätt under senare hälften av 1700-talet. Husbonden ligger i kakelugnsbänken och dricker sitt starka och tjocka öl. När han druckit ur, ropar han: »moer, tapper litt öl i krusin». § 7. Sohlberg talar också om något han kallar »bimbel». När byns ålderman har slagit på trumman för att kalla mannarna till stämma, sänder bonden sin dräng att höra efter vad det är fråga om. Kommer då drängen tillbaka och säger att man skall dricka en bimpel öl hos någon i byn, säger bonden: »bliv du hemma, jag går själv». Ett slags bukiga och runda fältflaskor brukade i Danmark kallas bimpel. Ordet hänger samman med buk, syftande på kärlets runda form. Att pimpla, att dricka obehärskat och mycket, kan naturligtvis ha fått sitt namn av att man satte en bimpel för munnen och klunkade i sig. Lika troligt är att det liksom »bälja i sig» betyder att fylla buken. § 8. Men låt oss återvända till den tyska sten.godskannan. Tillverkningen. av stengodskärl fick en högkonjunktur omkring 1500 med centrum vid Köln. Här låg Frechen., vars runda, bredbottnade och kastanjebruna »bartman.nkrus» ännu höll fast vid den medeltida formen. Sitt namn hade de fått av den mask med ett långskäggigt huvud, som framställdes med hjälp av en matris och fästes på krusets framsida tätt under mynningsranden. Högst populära blev de vita, höga och smala kannorna, av tyskarna kallade Schnelle, från Siegburg i trakten av Bonn. Även dessa i:ryddes av matrisgjutna bilder. För att tillfredsställa importländerna framställde dessa staternas och deras furstars vapen, men även allegoriska och bibliska scener. Man vände sig också till de lägre befolkningsskikten och i en ny form av kanna

»Schnelle» av vitt stengods med svenska riksvapnet, Siegburg omkr. 1570. Höjd 26 cm. Tennl ocket saknas. Jordfynd i Lund. Kulturen. (Sid. 26 § 8.)

Dryckeskanna av silver, välkomma i Sankt Knuts gille i Lund, daterad 1616. (Sid. 29 § 10.)

med relief gördel kring kärlets buk framställdes det omtyckta motivet med dansande bönder efter Sebald Behams kända sti,ck. Raeren och W esterwald är tillverkningsorterna.

§ g. Svarvade träkannor har funnits under medeltiden, men det är först med l 500-talet som skriftliga uppgifter och bevarade kärl ger oss en föreställning om deras utseende. En träkanna var billigare än andra kannor och lättare - det senare icke någon ringa fördel under en tid då öldrickarna icke sällan slog varandra »blå och blodiga» med sådana som tillhyggen. En stor införsel ägde rum från Nordtyskland, Holland och Finland. Säkerligen tillverkades de också här hemma i våra svarvarebygder i Götaland. Till formen anslöt dessa kannor sig till den höga och smala typen, som vi funnit i »Schnellen» från Siegburg och i metallkannorna från denna tid. Deras samtida namn var »röda kannor», härlett av färgen. Röda kannor upptages t.ex. på importlistorna från Nya Lödöse under 1570- och 1580-talen. I denna stad tilldrog sig också följande, som berättas i tänkeboken. En dag 1590, vittnade källarsvennen Jonn bötker, kom Olof Warg och Olof Nilsson till honom på gatan och sade : »Kom in och giv oss en kanna öl.» Strax gick han in och tappade en kanna öl. När de gick sin kos, tog de kannan med sig och sade att hon var för liten. Jonn sade inför rätten att han aldrig förr sålt något öl med »den röda kannan» . Kannan var ju också ett mått och det kan tänkas att den utländska kannan icke höll det mått man brukade mäta med i Nya Lödöse. Aret innan detta hände talas i t änkeboken om »det nya målet». § lo. Denna långsmala t yp höll sig fram mot mitten av l 600-talet. Man kan se det på silverkannorna. Den blir vid denna tid lägre och vidare, överger den sockelartade foten och ersätter den med kulfötter. Då är man framme vid barockens kanna. Vare sig den är prydd med uppdrivna figurer och blomsterornament eller med graverad dekor så är denna kanna nu helt och håll et ett kärl ur vilket man drack.

Dryckeskanna av delvis förgyllt silver, omkr. år 1600. Troligen tyskt arbete, men med vissa tillägg av Johan Dragman, mästare i Arboga 1701- 1746. Höjd 36,9 cm. Falk Simons samling, Röhsska konstslöjdmuseet.

Dryckeskanna av serpentinsten med silverbeslag tillverkad av David Winckler i Freiberg i Sachsen under 1600-talets förra del. Höjd 18,6 cm. Falk Simons samling, Kulturen.

Den franske ambassadsekreteraren Ogier, som besökte Sverige 1634-35, har en festlig skildring av sitt besök hos kyrkoherden i Sala, vilken »drack oss allt emellanåt till i stora, rymliga ölkrus av silver». - Silverkannor med snås till att skänka med tillhör nu inte längre lekmannens bord, de 31

Dryckeskanna av silver tillverkad av Gustaf Stafhell d.ä. 1737(?). Höjd 21,2 cm. Falk Simons samling, Kulturen.

Stockholm,

har reserverats för altaret såsom kärl för nattvardsvin. När de återkommer till lekmannen är det såsom kaffekannor men det är en annan historia.

§ 11 . Den vida silverkannan med lock blev en omtyckt förebild till de mot slutet av 1600-talet, men framförallt under nästa sekel, vanliga kannorna av masurbjörk. Dessa tillverkades i de gamla träkärlsdistrikten i Västergötland och tydligen i gränslandskapen mot Norge, som vid denna tid har en grupp av framstående mästare vad gäller att skära ölkannor. Bland ryktbara masurkannor i släkt med de norska är den s.k. »Rosenborgs välkomma», nu i Nordiska museet, tillver-

Dryckeskanna av silver tillverkad av Johan Nutzel i Stockholm, talets slut. Kulturen.

1600-

»Rosenborgs välkomma» av masurbjörk med silverbeslag, tillverkad 1726. Nordiska museet.

kad 1726. Rosenborg ligger på Värmlandsnäs och kannans stiftare var majoren Carl Gustaf Roos af Hjelmsäter. På sin tid ännu ryktbarare, nu tyvärr förlorad, var bergslagsvälkomman »Stora godtår», varav en beskrivning från 1758 tydligen anger dess utseende: »en stor och hög träbolck, af någon ahlrot ursvarfvader, lika vid up och neder» . Denna 34

hade senare klätts med förgyllt silver invändigt, med beslag och grepar och ett »väl arbetadt» lock ovanpå. I detta skick mätte den hela 45 centimeter i höjden. Om denna berättas 'att Karl IX som hertig ofta besökte en bergsman i Yngshyttan invid Persberg. En gång mötte han, mycket törstig, en piga, som kom från källaren med dricka i en stor kanna av masur. Hertigen tömde kannan. Den bevarades sedan i bergsmannens familj och fick namnet Stora godtår. Många ryktbara män hade senare druckit Bergslagens välgång ur kannan, bland andra Gustav III, och den hade behängts med många silverplåtar till åminnelse härav, kungen förärade den en guldplåt.

KAPITEL

Om skålen, bollen och hanapen VARUTI TALAS OM HURU DET HÄMTADE ÖLET KOM I SKÅLAR OCH BOLLAR OCH HURU DESSA ÄVEN VAR KÄRL ATT DRICKA UR

I det föregående har vi sett hur ölet tappades i kar och bars till stugan, där det skulle förtäras. Härtill brukade man ämbar och kannor, kärl som genom sina handtag var lätta att bära. Ämbaret var uråldrigt och dess ändamål att vara ett hämtningskar förändrades aldrig. Kannan utbildades under medeltiden och kom att göra tjänst både vid hämtning, skänkning och drickning. Ännu äldre anor än dessa hade skålen. Den var både behållare och dryckeskärl. I den uppöstes det hämtade ölet och ur den fylldes dryckeskärlen. § 1 . Om vi återigen vänder oss till Bayeuxtapeten finner vi där en dryckesscen. Den visar hur jarlen Harald Godwinson dricker ur en skål medan på ömse sidor om honom de andra dricker ur horn. Detta är icke en tillfällighet. Konstnären har låtit Englands mäktigaste man, den blivande kungen, som stupade vid Hastings under försvaret av sitt land mot normanderna, framträda som en hövisk man, den där följde kontinentala modeströmmar. T y det är ingen tvekan om att det gamla dryckeshornet i de högsta anglosaxiska och nordiska kretsarna vid denna tid ersattes av skålen. Detta innebar på sitt sätt tecknet på en revolution inom samfundslivet. Formen för den urgamla samdrickningen lägges om, t.o.m. gilleshallen med dess öppna eld på golvet och högsätesplats på långväggens mitt förändras efter det nya modet. Om vi låter dryckeshornet vara symbol för den gångna tiden och hedendomen så blir skålen det modernas och kristendomens kännetecken.

Jarlen Harald håller dryckeslag p å sin gård Bosham. Harald dricker ur den nymodiga skålen, de andra ur de gammaldags hornen. Efter Bayeuxtapeten fr ån 1000-talets slut. (Sid. 36 § 1.)

§ 2. Naturligtvis hade skålar förekommit långt tidigare både till mat och dryck. Skålen är en naturlig gnmdform. De lerkärl, varav fragment påträffas i jorden från stenåldern och upp genom tiderna, är ofta skålformiga, d.v.s. k ärl utan handtag vars mynningsdiameter är större än höjden. Naturen bjöd också själv på skålar t.ex. snäckor och sköldarna hos skaldjur. Skal är f.ö. liksom skål härlett ur ett indoeuropeiskt ord skel med betydelsen klyva, skilja. Till samma ordgrupp hör också skalle. De gamla historieskrivarna omtalar att människoskallar användes som dryckeskärl, och på ett eller annat sätt har det kunnat finnas ett samband mellan skål och skalle annat än det rent språkliga. En av de mest spännande böcker man kan läsa är Herodotos »historier». (En utmärkt engelsk översättning ingår i The Penguin Classics 1955.) Han levde under 400-talet f.Kr. och var god vän med Perikles och Sofokles. Han skriver om skyterna - detta grymma krigarfolk, som drack sina fienders blod och avhögg deras huvuden för att sedan genom att visa upp antalet ansiktsskinn i proportion få sin del 37

Dryckesskål av silver, östsvenskt arbete fr ån 1000-talet. Jordfynd i Lilla V alla, Rute socken, Gotland. Statens historiska museum. Foto ATA. (Sid. 42.)

Svarvade dryckesskålar och diskar av björk och bok, omkr. år 1200. Jordfynd i Lund. Kulturen. (Sid. 43 § 5.)

av det samlade bytet - att de gjorde dryckesskålar av skallarna. De sågade bort delen under ögonbrynen, säger han, och efter att ha rensat vad som är kvar sträcker de ett stycke rå hud runt skallen på utsidan. Om en man är fattig nöjer han sig med detta, men en rik man fodrar skallen på insidan med guld. I vilket fall som helst använder skyterna dem att dricka ur. När de har förnäma gäster, låter de skålarna gå runt och talar om hur de fått dem. Denna makabra historia återkommer . i varierande form hos många av de klassiska författarna. Efter dem har Olaus Magnus tagit upp den i sin historia. När han beskriver nordbornas olika kärl och deras utseende, omnämner han bålar av silver, s.k. skålar, av en människoskalles form. En liknande bål, heter det, lät longobardernas konung Alboin förfärdiga av gepiderkonungen Cunimunds skalle och rikligen överdraga med guld samt använde den också vid sina lysande fester. Samma traditioner ligger även bakom Eddans Volundskväde, där den skicklige smeden dödar Nidads söner och skickar deras huvudskålar infattade i silver till fadern. Från huvudskålarna I håret han skar svepte dem i silver I och sände dem till Nidad. Från min barndoms seglande och fiskande i den bohuslänska skärgården minns jag hur man tog blåmusslor, skar av senorna och skiljde deras halvor åt för att få agn till kroken. Sådana musslor kallades »skäl» (med hårt k) . Däruti återfinnes det gamla grund ordet till skål. Efter som detta betyder 'klyva, skilja' har jag funderat över om denna blåmussla fått sitt namn av att man bröt upp den, skiljde halvorna åt. Och om så är fallet kanske skalle också erhållit sitt namn av att man i ett primitivt skede av mänsklighetens historia avlägsnade den undre delen och behöll det som var frånskiljt, skålen. Men nog med dessa irrfärder till sagotider och funde ringar i det blå.

§ 3. I Olav Tryggvasons saga berättas huru kungen före slaget vid Svolder mönstrar fiendens skepp och kommen till 39

sveakonungens säger: - »K1ttre vore för svearne att sitta hemma och slicka sina blotbollar än att gå upp på Ormen under edra vapen». Detta ofta åberopade ställe återspeglar den kri:;tnes förakt för de hedniska svearna och man tycker sig höra den snärtiga ironi varuti detta förakt samlar sig i ordet blot bollar. Vi får nöja oss med att konstatera att på Snorres tid var bolle ett kärl som användes vid det högtidliga blotet och att det som sådant kan ha haft åldriga anor. Bolle eller bulle betecknar något uppsvällt och vi har ingen svårighet att föreställa oss det såsom en nmd och djup skål. Ordet bål som vi i senare tid lånat från engelskans bowl är besläktat med detta. Frågan är om vi också lånat bollen från samma håll. Skålen och bollen är sålunda två gamla benämningar på dryckeskärl av varandra närstående slag. Bollen är lätt att identifiera, men hur såg skålen ut?

§ 4. Om vi går till de m edeltida skriftliga källorna är det tre latinska silverkärl som återkommer: VAS, c1FFus och Av dessa är vas den vanligaste benämningen och har kunnat omfatta många olika slags kärl. Ciffus betecknar (enligt af Ugglas, Senmedeltida profant silversmide, varur mina uppgifter hämtats) åtminstone till en början en skål utan fot och handtag, som man lyfte med båda händerna. Cratern var hos romarna en stor och djup skål, som sattes mitt på bordet, varuti vin och vatten blandades. Ur denna fyllde man sedan sina dryckeskärl. Man bör därför kunna säga att crater under medeltiden motsvarade ett större, skålformat kärl. Man kan emellertid vända och vrida på dessa knapphändiga uppgifter utan att få någon verklig visshet om utseendet, utom möjligen att de varit dekorerade på det ena eller andra sättet. Ett och annat ur jorden framtaget kärl ger en antydan om hur den tidens silverskålar såg ut. Gotlands jord har framförallt varit den rika f yndgruvan. Där bodde ett driftigt och vittfarande folk av bönder-handelsmän med livliga förbindelser i öster och väster. D eras rikedomar lockade till CRATER.

Dryckesskål av silver med fot, uoo-talets slut. Jordfynd i Dune, Dalhems socken, Gotland. Statens historiska museum. Foto ATA. (Sid. 42.)

Dryckesskål av silver med fotring, 1100-talets slut. Jordfynd i Dune, Dalhems socken, Gotland. Statens historiska museum. Foto AT A. (Sid. 42.)

strandhugg. Det mest kända och svårast drabbande var Valdemar Atterdags överfall 1361. Många gömde då sina skatter i jorden. Oblida öden förde med sig att gömmaren eller hans släkt aldrig kunde åter ta dem om hand. Tre mäktiga skattfynd stammar från den tiden: Kyrkbinge-, Amunde- och Duneskatterna. I den förstnämnda förekommer en, i den sistnämnda nio skålar. Kyrkbingeskålen och fyra av Duneskålarna är låga och vida och försedda med medaljong i bottnens insida, än rund, än passformad med graverad ornamentik framställande en vapensköld med örn, »kärleksträdgård» och den helige Olof omgiven av evangelistsymboler och annat. Dessa låga skålar är alla från tiden omkring l 300. Släktingar till dem förekommer i andra fynd från Gotland och i det s.k. Rotebrofyndet från Uppland. Men även andra typer av skålar fanns i Duneskatten. Dit hör framförallt en skål på trattformad fot med elegant drivna, drakornerade bucklor, ett alster av den äldsta emaljtillverkningen i Limoges vid 1 mo-talets slut, samt en flat skål från 1300-talet med hög, skaftlik fot med gravyrer av fåglar efter orientaliska förebilder. Man får ett intryck av att dessa skaftförsedda dryckesskålar icke blott ornamentalt utan även till sin anordning och form är österländska. Jag kommer att tänka på Sungtidens kinesiska vinoff erskålar av porslin och keramiska bägare från Cypern. En annan typ, som också förekommer i Dunefyndet, har mera den form av rundad skål med fotring, som vi i våra dagar närmast tänker på, då vi föreställer oss en skål. Även den har en orientalisk prägel. Jämförbara med denna är fyra praktskålar från Älvkarleby, vilka torde ha tillkommit vid l mo-talets slut. I medeltida handlingar uppträder ett dryckeskärl som kallas HANAP . Ordet är kommet från franskan. Bland de teckningar som den på l 200-talet levande Vilars de Honecort utförde finns en skål med liten fot, som han betecknat med detta namn. I sin utvecklade form är denna skål försedd med ett bukigt lock och kommer då att se ut som två bullar på varandra. Locket användes att dricka ur och hanapen 42

blev i sitt utvecklade skick en dubbelbägare. Den utformades ofta till ett furstligt praktkärl. Drottning Filippa förde sålunda med sig från England två hanaper av guld, två av silv~r och en av beryll infattad i guld. Men de kunde också vara av enklare material såsom masur. En sådan med förgyllda kopparbeslag, passformad fot och en liten uppsvängd grepe finns i Bergens Museum och anses vara norskt arbete från 1400-talet. Ett utsökt exemplar ingår i Falk Simons donation till Röhsska konstslöjdmuseet. Det bär årtalet 1583.

§ 5. När man börjar skriva på svenska, i städernas tänkeböcker, inventarier och annat, blir uppgifterna icke mera vägledande än i den äldre tidens latin. I Arboga stads tänkebok t.ex. omtalas en silverskål såsom en »drökkeskal>> 1456, vilket emellertid är det äldsta belägget och samtidigt ensamstående. Andra omtalas endast som silverskålar eller förgyllda skålar. Går man till inventariet av 1483 från Viborgs slott, finner man att av de 143 antecknade dryckeskärlen av silver är 32 skålar, varav 2 säges vara »brede» och 8 små. Samtliga silverskålar är »gamla», vilket vittnar om att man icke på länge förnyat beståndet av skålar. Skälet är, att det gått ur modet att dricka ur skål i de högre samhällskretsarna vid slutet av 1400-talet. Dryckesskålar av trä, lergods eller annat material omtalas icke. Sådana har naturligtvis funnits även till dagligt bruk inom alla folklager. I lyckliga fall kan man även få medeltida bevis för detta genom jordfynd. § 6. Bollen eller bullen var ett av de vanligaste dryckeskärlen i Norden. Den har tillverkats långt in på 1800-talet. Oftast består den av ett svarvat träkärl, som kan vara silverbeslaget. I äldre handlingar omtalas emellertid även bollar av metall. 1350 hade Linköpingskaniken Germund en »cipho» av tenn kallad »bulle» och 1409 gav Margareta Dume i Västervik en liten silverbolle till biskop Tord såsom minne av dottern Margittes dop. Första gången en bolle omtalas är i Snorres Konungasa43

Hanap ::.v masurlönn och silverbeslag, tillverkad i Ravensburg, Tysk land. Höjd 20 cm. Dryckeskärl av detta slag består av två skålar i det att locket även användes att dricka ur. - Vapenbild anger att den från börj an varit i den Ermlandska adelsfamiljen von Delmuths ägo. Senare skall den ha tillhört den svenska släkten Hård från Gällö. Falk Simons samling, Röhsska konstslöjdmuseet. (Sid. 43.)

gor. Ar 1046 hade den vittfarne väringen Harald Hårdråde kommit hem och delade med sig av skatterna från färden. Då fick Steige Tore, den man som givit Harald konungsnarnn på tinget, en masurbolle. Denna hade en gjord av silver runt om och upptill ett »sölvhang», båda förgyllda. Ett annat tidigt årtal är 1 268, då kaniken Matthreus skänkte en masurbolle fodrad med silver till kapitlet i Lund. Masurbollen synes under medeltiden ha funnits överallt i Nord- och Västeuropa, men blev särskilt omtyckt i England. Sådana bollar kallas på engelska MAZER, ett låneord från fornfranskans MASERE, vilket är benämning på en skål gjord av lönnträ. Lönnen har som känt samma masurbildning som björken. När Olaus Magnus beskriver de skålar, som svarvas i Mark och Kind, är det masur han menar. Ordet saknas tydligen i svenska språket i äldre tid. Det tidigaste omnämnandet synes vara från 1670, enligt Svenska akademiens ordbok. Före detta kallades masur, åtminstone i Västsverige liksom i Norge, valbjörl?., vilket bör översättas med björkrot. MAZERS är under medeltiden de vanligaste dryckesskålarna inom alla folkklasser i England. Där har den svarvade skålen i sin äldre form ett rakt silverbeslag runt brädden och en klart utbildad fot. Den yngre typen är icke så djup och randbeslaget lutar utåt. I skålens botten finns alltid en medaljong av silver och ofta emalj med vapen eller helgonbilder, så som vi sett det på t.ex. de ovan beskrivna silverskålarna från Gotland. Så vitt jag vet finns icke någon bolle av detta slag bevarad i Sverige medan silverbeslagna masurskålar långt in i nyare tid varit allmänna i Norge. Den svenska bollen är en djup skål, som vid brädden har avfasad kant, vilken i äldre exemplar först böjer sig inåt och därefter rätar upp sig till en nästan lodrätt rand, som ger plats för ornament eller inskription. I senare typer böjer sig kanten i sin helhet inåt. Det är den kraglikt resta kanten, som på de engelska och kontinentala skålarna beslås med silver. Den gjord av förgyllt silver som Harald Hårdrådes bolle var försedd med, var placerad på detta sätt.

§ 7. En av landets mäktigaste herrar Peder Turesson Bielke dog 1520, samma månad och år som Stockholms blodbad. Till hans gravöl lät arvingarna göra en bolle, som ännu är bevarad och kan ses på Nordiska museet. Den är av alm och med sin diameter av i det närmaste en meter säkerligen ett av de största svarvade kärl som finns. Många ämbar öl kan rymmas i den. Ett kärl av denna storleksordning kan icke föras till munnen. Ur den skänktes ölet i mindre skålar eller bägare. Dess plats var på skänkeskivan bland andra praktfulla kärl. Bottnens rundade underdel är målad i rödbrunt och mot denna står en gotisk bladranka i mossgrönt och ljusrött av stor skönhet. Själva kragen prydes av Peder Turessons och hans makas sexton anor, d.v.s. 32 vapenbilder i olika färger. Dessutom förekommer där en plattysk inskrift, som fritt tolkat lyder: Rättvisan är slagen död. Sanningen ligger i stor nöd. Sveket har fötts. Tron och Kärleken förötts. Såsom Sigurd Erixon påpekat (Bolle och kåsa. Svenska kulturbilder) är denna inskrift av ett helt annat slag än de moraliserande eller satiriskt uppsluppna, som förekommer på andra nordiska dryckeskärl. De dystra händelserna i Sverige, som kulminerade i blodbadet och drabbade de gamla herremanssläkterna så hårt, avspeglar sig i den. Om man frågar efter denna bolles föregångare på andra håll och under andra tider, söker Erixon även ge svar på detta. Han framhåller att svarvade kärl tillhör ett område med sin nordgräns vid Mälaren och Bergslagen; norr därom är de skurna och laggade kärlen vanligast. Svarvningen, som är känd från järnåldern, har troligen först under medeltiden kommit i bruk i södra och västra delarna av vårt land. Där har man tidigare också haft skurna dryckeskärl. Den för bollen karakteristiska profilen m ed indragen rand finns redan på förhistoriska lerkärl ända från stenåldern. Målade

Peder Turesson Bielkes gravölsbolle med h ans och h ans hustrus, Karin Nilsdotter Två sparrar, trettiotvå anvapen. Omkr. år 1520, renoverad enligt påskrift 1570. Diameter ca 1 meter. Nordiska museet.

träkärl var ett allmänt nordeuropeiskt mode under 1400och 1500-talen. Från Tyskland och Holland importerades sådana i stora mängder. Det var då den röda färgen kom på modet. Men även målade kärl med rik dekorering förekom, såsom den Braunschweigska furstefamiljens bröllopsfat, som säkerligen sökte efter bilda den då aktuella färgglada, italienska majolikan. D et kan f .ö. antecknas att i Gustav Vasas fatbur på Gripsholm fanns ett sådant träfat, »förmålat» med Lazarus och den rike mannens historia, måhända ett bröllopsfat medbragt av hans första drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg.

§ 8. Den stora Bielkebollen har haft många fastän icke så rikt utstyrda samtida och efterföljare, använda som behållare för öl vid samdrickning av många olika slag i Danmark, Norge och Sverige. Ur dem måste ölet hämtas med skopor. 47

Sådana kunde ha formen av en fågel eller vara en verklig skopa, »döppa», som varit det vanliga i södra och västra Sverige. Men bollarna själva kunde under utvecklingens gång förses med en pip och förvandlas till ett slags kannor, såsom skett med de bohuslänska tappeskålarna. En sentida efterföljare är punschbålen med sin slev. Men det finns också bollar av mindre slag använda som kringgångsskålar eller för enskilt drickande. I Skarabiskopens bouppteckning 1554 uttryckes detta på följande sätt: »Röda wastene buller smerre och större». På en snibbskål kan man läsa: »Dänna skåhl är färgat i Wadstena stad» . Det är tydligt att bollar tillverkats i Östergötland och att målade dryckeskärl av trä med ett visst rykte kommit från Vadstena. Kinds och Marks härader kan eljest sägas vara den mest kända huvudorten för svarvade kärl.

KAPITEL

. Om bollar med handtag, kallskålar och snibbskålar VAR UTI TALAS OM SKÅLAR, SOM FÅTT ÖRON ELLER SNIBBAR

§ l. Dryckesbollar var ofta försedda med parvis ställda, horisontalt utskjutande snibbar för att lättare kunna hanteras. I Värend kallades sådana enligt Hylten-Cavallius ölbullar och ett slag av dem omtalas i domböckerna såsom röda Marbobullar. De kännetecknas av en djup halskrage, nedanför vilken skålen ofta får en konkavt avsmalnande kontur, som skiljer den från bollens runda linje. Öronskålar av helt bolleliknande t yp är dock troligen äldre. En balle av det senare slaget från Dalsland är förbunden med minnen från Karl XII och hans vistelse i detta landskap. Den blev i början av 1800-talet till åminnelse härav försedd med silverbeslag runt brädden och på öronen. En graverad inskription på de senare lyder: »K. Carl Den 12 druckit ur denna skål I hos Halword i Klefmarken på Dal år 1716». Och på bräddbeslaget står: »Då drack Hjeltarnas Far utur Ekens och masurens skålar I Nu den Wekliges bord med Guld och Silwer prålar». Den som lät silverbeslå bollen var kyrkoherden i Frändefors, »göten» P. E. Ekelund. Han hade fått bollen av sonen till Halvord i Klevmarken. Halvord hade varit kunskapare åt kungen och som belöning för sina tjänster erhållit Klevmarken. Sonen berättade att kungen nyttjat skålen att dricka ur på sina resor i Dalsland och i »fjället». Den hade sedan alltid använts vid högtidliga tillfällen under namn av Kunga-Skålen och vårdats som en helgedom. För detta och andra kungatraditioner redogör Gösta Berg i en intressant artikel »Skålen, som bruktes i tolfte Carls tid ». (Fataburen 1958.) 49

»Skålen som bruktes i Tolfte Carls tid», ölbolle med parställda snibbar, trä med silverbeslag, vars graverade inskrift omtalar att konungen drack ur denna skål hos Halword i Klefmarken på Dal år nr6. Livrustkarnrnaren. Foto Nordiska museet. (Sid. 49.)

Denna bolle är svarvad av al och tillhör en grupp öronskålar, vars modell blev modern bland skålsvarvarna mot slutet av 1600-talet. Skålknallarna spred den i hela södra Sverige. Den finns också i litet format lämpat efter brännvinsdrickande. En av de bollar · Berg avbildar kallades för »snäckeskål». Namnet kan häntyda på de utskjutande spetsarna eller snibbarna, som bildar handtagen. Det kan också syfta på en likhet med de båtar, snäckor, som fanns i äldre tid.

§ 2. Mera båtliknande torde den skål ha varit, som C. G. Brunius, den kände klassikerprofessorn och restauratorn av Lunds domkyrka, såg på Arups gård i Skåne under sin resa 1849. Härom skriver han i sina konstanteckningar: »Skålen är väl urhålkad och ganska tunn, och den tycks bestå av fin 50

björk- eller alrot och har oval form och spetsiga öron samt inrymmer vid pass en halv kanna. Hela kanten prydes med si,lverbeslag och därå finnes denna omskrift: Snijpmössan måste mig Huswärden kalla efter lagh wärmer, fröjdar och Söfwer alla. The af mig dricka och smaka min must lu längre iu mehr lagh gjör them stoor lust. Wilt tu icke troo kom Wärd lagh winner, att lagh tig warm lustig sofwande finner. Benämningen på detta kärl har tvivelsutan tillkommit av formen, som vittnar om forntida enklare levnadssätt. På öronen ser man riksrådet Erik Hermansson Flemings och hans fru f. Cruus vapen och årtalet 1655». Där finns också Wrangels och Sparres vapen med årtalet 1747. »Detta kärl», avslutar Brunius, »har tvivelsutan varit begagnat för öl eller mjöd eller svagare vin, ty svårligen skulle någon därur kunna tömma en starkare dryck.

§ 3. Vi har i det föregående sett att den gamla bollen eller träskålen genom snibbar, d.v.s. horisontalt ställda handtag, förvandlats till en ny typ av dryckeskärl. Hur och när har denna utveckling skett? Knappheten av bevarade dryckesskålar från senmedeltiden gör det svårt att besvara denna fråga. Om man emellertid utgår från vad som finns kvar av silver från vasatiden och som kan ses hos Olle Källström (Svenskt Silversmide 1520-1850, del 1) så har den äldsta nästan fatliknande skålen inga öron eller snibbar. Den bär Axel Nilsson Posses och Anna Andersdotters av Vintorpasläkten vapen. De gifte sig omkring 1520. En enkel slät skål från 1500-talets mitt i Gävle Heliga Trefaldighetskyrka, försågs med öron och fötter, då den skänktes dit 1616. En skål från 1642 med Sven Liliesparres och Marina Stengavels vapen saknar öron, men har tre delfinfötter, och en skål i Hallwylska museet i Stockholm, daterad 1558, har två öron. Omkring 1600 uppträder den första skålen med snibb, den 51

Dryckesskål med öron, silver, tillverkad av Nils Nilsson i Linköping, verksam 1649-1678. Kulturen. (Sid. 51 § 3.)

Dryckesskål med öron, silver, tillverkad av Henrik Persson omkr. 1660. Kulturen. (Sid. 51 § 3.)

Kalmar

har både en snibb och ett öra. Den tillhör S:t Nicolai kyrka i Örebro. Ungefär samtidigt uppträder en skål med två snibbar, gjord på l 620-talet av Petter Lenart i Stockholm. Därefter förekommer skålar med parställda snibbar relativt ofta, varvid de släta snibbarna utformas med beslagsornament och »änglahuvud». Öronskålarna överväger emellertid och deras typ kännetecknas av att skålen först får en fotring och att denna förhöjes eller att den förses med kulfötter. Av detta att döma blir det först under 1500-talets senare del modärnt inom de ståndsmässiga silverskålarnas krets att få öron och något senare att få snibbar. I det följande skall vi finna att träskålarna åtminstone inom snibbskålarnas grupp kan uppvisa äldre belägg för de1ma utveckling. § 4. Iiman vi överger silverskålarna ett par ord om de praktfulla kärl som efter ett testamente av 1737 kallas kallsliålsskålar. Det är vida låga skålar med armlikt uppsvängda handtag och tre kulformade fötter. Ofta är de försedda med lock, vilka i sin tur har tre fötter så att man kan ställa dem ifrån sig. Typen börjar uppträda omkring 1670. Dryckeskärl i egentlig mening torde man väl icke kunna kalla dem. Men av de bollar vi omtalat har många både använts till att dricka ur och att supa ur, d.v.s. med sked inmundiga soppan. Kallskål är en gammal blandform av dryck och soppa. Som den anrättades i mitt barndomshem och med begärlighet anammades som efterrätt varma sommardagar bestod den av svagdricka, socker, kanel, citron och skorpor. Men när det skulle vara finare s·erv·e rades ~ inkallskål. Naturligtvis togs den in med sked. Smulat bröd i öl eller mjölk är en gammal rätt, hur gammal den speciella kallskålen är vet jag icke. I Nya Lödöse stads tänkeböcker från 1597 omtalas en viss Håkan Bensson, som berättade att Peter Förbuds kom in i hans hus och sade: »Ville vi icke hava kallskål tillhopa; sade Håkan: Nej, det är för tideligen». Förutom av silver tillverkades kallskålarna av tenn och trä.

§ 5. Ett mycket omhuldat dryckeskärl var den egentliga snibbskålen, som i daterade exemplar kännes från 1600talets början, men säkerligen förekommer åtminstone ett århundrade tidigare. Skålen är låg och har fyra utskjutande snibbar placerade ett stycke nedanför mynningskanten. Den har framförallt i gamla tider haft sitt spridningsområde i Västergötland, Småland och Östergötland. Så gott som alltid har den varit rödmålad, ofta med blomsterornament i annan färg. Snibbskålen är det kärl som framför andra försetts med inskrifter, vilka ju längre tiden led övergick från allvar till vågat skämt. Någon äldre förebild till de fyra snibbarna har icke påträffats. När metallskålarna får snibbar är det högst två det är fråga om. Man har försökt förklara deras tillkomst såsom ett medel att underlätta överlämnandet av skålen till näste man. Det förefaller sålunda vara en uppfinning av svarvarna i Mark och Kind, vilka enligt Olaus Magnus var skickligare än andra i Norden och tävlade om att uppfinna nya, skönt arbetade träkärl. Som i andra fall, då det gällt ålderdomliga dryckeskärl, har vi anledning att lyssna till vad Samuel ödman skriver om sedvänjorna i den gamla prästgården i Vislanda. Bland kärlen på skänken i salen stod också en snibbskål »till färgen lika det starkaste prästhusöl. Vid övre brädden inuti pryddes skålen av en vacker arabesk, ett par tum bred. Därunder gick omkring hela skålen en rand med urgammal munkstil, nästan oläslig av nötning. Man kunde dock dechiffrera: S. Sigfr. Ora pro nobis - S. Birgitta ora - gracia plena - o.s.v. I botten var allt avnött: där hade förmodligen stått något helgons beläte. Alla dessa teckningar var förgyllda och mycket fint gjorda. Sannolikt voro dessa skålar från katolska tiden, då de tömdes till helgonens ära». Han säger vidare att de var av bok eller al, tunna som papp, och att de rymde minst tre kvarter, så att »när de fordom gått flitigt omkring, torde de blivit vådlige för andakten». På ett annat ställe skildrar han hur skålandet gick till. Prosten Wiesel, som inte var road av politik, Gud signe hans 54

Dryckesskål med öron, silver, tillverkad av Benedictus Steckow i Karlskrona 1712. Kulturen. (Sid. 51 § 3.)

själ, ropade på snibbskålarna, när någon började politisera. »Fortsattes talet, så hade han en skål för ständernas harmoni, (detta är vid I 700-talets mitt). Den lydde så här: skål för dem, som svärdet bära, skål för dem, som ordet lära, skål för dem, som handel föra, skål för dem, som plogen köra. Denna skål, som var hans politiska trosbekännelse, delades i ·fyra, en för vart stånd. Efter denna preambule lades alla fyra tillhopa, och om versen då icke lästes rätt pliktades med en päl (d.v.s. fick den felande dricka en päl extra) till dess omsider man -fick höra: skål för dem, som svärdet köra, skål för dem, som handel bära o.s.v.» Den snibbskål, som beskrivits härovan, anger genom sina helgonnamn sitt samband med qoo-talets inskrifter på dryckeshorn och andra kärl. Snibbskålen måste sålunda kunna räkna sina dagar åtminstone från omkring år i500. 55

ödman föreställer sig att den var ett utländskt arbete från katolska tiden. De båda svenska helgonen, Sigfrid och Birgitta, som anropas, motsäger detta. Tvärtom torde anropandet av S. · Sigfrid, som framförallt framstått som Smålands och Västergötlands apostel, ge den hemortsrätt i dessa trakter av vårt land. Alltså tillverkad i Västergötland. Nyligen har en silverbeslagen snibbskål förvärvats av Nordiska museet. Genom vapenbilderna kan den föras tillbaka till 1557, då Erik Karlsson Gyllenstierna gifte sig med Karin Nilsdotter Bielke. Detta par är f.ö . detsamma vars vapenbilder återfinnes på den vackra kåsan i Göteborgs museum. Bo Lagercrantz (Snibbskålen från Stora Dala, Fataburen 1961) har påvisat att denna snibbskål använts vid bröllop under tre generationer fram till 1671 och att man ur denna druckit dannemans skål. Denna skål var en kvarleva från förkristen tid och kompletterade den kyrkliga vigseln. Från Värend omtalar Hylten-Cavallius en brudbägare eller brudkalk, som ännu för några mansåldrar sedan varit i bruk »när brudparet efter hednisk sed skulle dricka varandra till den s.k. brudskålen, eller dannemans och dannekvinnas skål». En icke sällan på snibbskålarna återkommande vers av mera skämtsam form, men allvarlig innebörd, kan möjligen tyda på en bröllopsskål av detta slag. När Hönan will för Hanen gahla och Hustrun för mannen tala, då skall Fanen i köket gå och Hustrun en blåå rygh slå. Av det som nu sagts har framgått att snibbskålen använts vid högtidliga tillfällen, till att på medeltida vis dricka minnesskålar för helgonen och dannemansskålar vid bröllop båda slagen med anor från tiden före kristendomen. Det finns också goda belägg för dess bruk vid andra samdrickningar. Så berättas av »göten», utgivaren av Svenska folkvisor från forntiden, Arvid August Afzelius att han på 1780talet hos farfadern, som bodde i Sätuna, Gudhems härad, 56

Dryckesskål med öron, trä, daterad 1646. Bredd 23 cm. Från OvanSiljansbygden, Dalarna. Nordiska museet. (Sid. 128 § 17.)

såg snibbskålen användas av byns drängar vid s.k. »hopöl». De bryggde genom sammanskott ett starkt öl, som de drack i en för ändamålet upplåten stuga. Var dräng medförde då sin skål. I Ramskulla by, Värings socken i Vadsbro härad, utdömdes böter för dåliga hägnader i öl, som man förtärde vid ett gemensamt gille. ölet hade man i en kittel och ur denna öste grannafogden med en »däppa», hornslev, ölet i åtta snibbskålar, som han hade i sitt förvar. Sigurd Erixon (En bys insignier och instrument, Svenska Kulturbilder, B. I) berättar något liknande från Käckstads by i samma härad. Där samlades byamännen till »grannöl» vid Valborgstiden och därvid användes tolv snibbskålar, som tillhörde 57

Snibbskål fr ån Stora Dala i Västergötland av rödm ålat trä med silverbeslag, 1500-talet. D e graverade beslagens vapenbilder, som representerar ätterna Gyllenstierna, Ribbing och Sparre, har tillkommit 1730 och anger ägarna av Stora Dala från denna tid och ned till 1500-talets mitt. N ordiska museet. (Sid. 56.)

byn. Grannafogden skötte även här om ölösningen, som skedde med en däppa av trä. Men snibbskålen var också och kanske i främsta rummet ett hos gemene man vanligt dryckeskärl, först och främst använt till öl, men även till brännvin, när detta blev en allmän dryck. Man drack då med en sked. I brännvinet blandades brödbitar. Med soppa menade man äldst något uppblött, t.ex. bröd i mjölk eller annan vätska. Att supa blev då detsamma som att förtära soppa, vilket måste ske med en sked. Härav ordet sup, som emellertid också kan ha bety-

delsen skvätt och klunk. Eftersom även brännvin kunde serveras i snibbskålen får man ha detta i tankarna då man läser sentenserna, ty den stegrade kurvan i deras förvärldsligande är parallell med det under tiden ökande brännvinsdrickandet. Här några sådana inskrifter från snibbskålar. På en från 1674 (Kulturen, Lund) läser man följande inskrift, som synes ha varit mycket allmän och även varierad. När tu är Drucken Så gack I säng förgäth tå icke tin bästa Wän tagh henne i fam(n) som tu kant bäst Så ähr Gudh hos Eder båda näst. Denna vers äger en nästan luthersk ton i sin mänsklighet och det samma kan sägas om den efterföljande, som man kunde läsa på, en av prosten Wiesels gamla snibbar: Drijk och war lustigh I omganghe war ärligh och i sängen kärligh. Sådant är got höra igen hos qvinnor och män. I andra tänkespråk manas man väl att äta och dricka, men icke förgäta Gud, döden och domen. En mera jordisk påminnelse om vad som kan följa på ett dryckeslag uttryckes på detta sätt: När man om affton ruttar (rumlar om) tå sägger hustrun så i måra ska tu wed plogen gåå.

KAPITEL

Om horn och klo VARUTI TALAS OM HURU DET URGAMLA HORNET KOM UR BRUK I OCH MED KR IS TENDOMEN, MEN ÅTERKOM EFTER ETT PAR ÅRHUNDRADEN, OM DET MYSTISKA KÄRL SOM KALLAS GRIPSELLER GAMSKLO, OM GÖTERNA OCH FRITJOFS SAGA

§ 1. Vi har tidigare talat om Bayeuxtapeten. Det är en sjuttio meter lång och halvmetersbred linneduk broderad med ullgarn i många färger och sömnadsslag. Den återger i bild händelserna omkring den normandiske vikingaättlingen Wilhelms erövring av England år 1066. Sitt namn har den fått efter en biskopsstad i Normandie där den möjligen från början bevarats i katedraleri N otre Dame. Trots krig och revolutioner, medan byggnader och städer lagts i grus, världen omstörtats, nya världar upptäckts, generationer av människor levat och dött finns denna spröda linneduk i behåll. Efter nio sekler kan den ätmu med stark berättarglädje fört älja för oss på sitt sköna språk om detta märkliga härnadståg. En detalj i tapetens skildring intresserar oss. Det är själva början. Den gamle kung Edvard Bekännaren sitter i full stass med krona och spira i sitt högsäte i W estminster Hall. Han tar farväl av earl en Harald of W essex, som skall resa till Frankrike. Det är en fredlig resa. Harald rider i spetsen för sin obeväpnade skara. Han har en falk på sin hand. De är på väg till Bosham, där Harald har en gård. Man har gott om tid, ty det är ännu blott år 1064, två år före slaget vid Hastings. De unga männen förlustar sig med jakt. Inför de faror som kan möta under färden över kanalen stannar Harald vid den lilla kyrkan i Bosham för att bedja. På Haralds gård vilar man ut och håller dryckeslag. Detta sker i gårdens herrehus, en tvåvåningsbyggnad med brokigt tegeltak. En

trappa leder upp till hallen, ett mäktigt rum som omfattar hela övervåningen. Scenen är den äldsta vi känner av ett ,nordiskt dryckeslag. Harold lyfter en rundbottnad skål till sin mun. Mannen som han vänder sig mot sträcker ut handen för att ta emot skålen. Vi kan lätt föreställa oss att de dricker för resans framgång. Till vänster dricker en man ur ett stort horn. Det är så tungt att han med den fria handen stöder under den arm, som lyfter hornet. Detta har beslag vid mynningen och en knopp i den spetsiga ändan. Ännu en man håller ett horn av samma slag. Harold och hans skålvän har tunna, eleganta mustascher, erinrande om dem som orientens folk bar långt in i sena tider. Denna realistiska skildring för oss rakt in i den äldre medeltidens liv. Men dryckeslaget återspeglar ännu äldre traditioner, vilka utan tvekan leder till vikingatidens Norden. Knut den stores och danaväldets dagar låg ej fjärran. Ja, hela den långa och smala bonaden talar om att den från början kan ha varit avsedd att pryda väggarna i en hall av nordisk typ med låga väggtimmer. Så som man drack ur horn på Harolds gård år rn64 så hade man sedan länge druckit i nordiska vetslor. § 2. Samma år som Wilhelm erövrade England blev Harald Hårdrådes son Olav Kyrre kung i Norge. Han var, enligt Snorre, vanligen fåordig och hade svårt att tala, men var glad vid gästabud, drack gärna och var då talför och vänlig. Under hans tid kom många nymodigheter in i landet och yppighet i kläder och annat. Särskilt talas det om att Olav Kyrre lät ändra gilleshallen och dryckessederna. Förr hade enligt gammal sed högsätet varit mitt på långbänken, han flyttade det till ena gavelsidan och gjorde sig högsäte på h ögbänken, tvärt över stugan. På så sätt arrangerade också normanderna den nya hall de vid denna tid uppförde i W estminster efter kontinentala förebilder. Det var sålunda det nya engelska modet som Olav följde. Framför långbordet vid högsätet, säges det vidare, stod skutelsvennerna och skänkte i med bordkärlen till Olav och

Dryckeslag med horn och hanap. Mannen t.v. håller tydligen hanapens lock, som han använder att dricka ur. Efter en isländsk »tegnebok» fr ån 1400-talet.

hans tignemän. Särskilda kärtesvenner höll ljus vid bordet. Mittemot högsätet var stallarebänken, där stallarna och andra stormän satt så att de vände sig mot kungen. Bakom denna bänk vid ingångsdörren stod TRAPEZAN, ett bord med fyra ben på vilket det stora ölkärlet placerades och ur vilket svennerna hällde öl i dryckeskärlen. Ordet TRAPEZA var ett lån från grekiskan och hade väl liksom seden med ett särskilt skänkebord följt med väringarna från Bysans. Men i gamla tider, under konung Harald och konungarna före honom, brukade man dricka ur djurhorn och ölet bars omkring elden på golvet. 'Man drack då minnen till vem man ville. Detta tyder på att man nu hade andra kar att dricka ur och att minnesdrickningen icke längre var fri. Dessa kar var skålar. Vid de stora samdrickningarna, särskilt vid de arvöl den nye konungen eller stormannen höll efter sin fader, förekom minnesdrycken, bragefullet, d.v. s. det mycket fyllda eller stora hornet, till den ypperstes ära, då löften avgavs om hjältedater man skulle utföra. Snorre berättar om hur det gick till vid Sven Tveskäggs arvöl år g83. Till detta inbjöd han jomsvikingarna. Dessa

kom med sina yppersta män, fyrtio skepp från Vendland och tjugo från Skåne. Första dagen vid vetslan, innan konung Sven steg in i sin faders högsäte, drack han hans minne ' och lovade att innan tvenne vintrar var lidna skulle han fara till England och dräpa kung Etelred eller driva honom ur landet. Det minnet dracks därefter av alla. Till jomsvikingarna skänkte man alltid fullast och av den starkaste drycken. Sedan detta mim1e var drucket skulle alla dricka Kristi minne. Då bars till jomsvikingarna de största hornen med den starkaste dryck där var. Det tredje var Sankt Mikaels minne, som också alla drack på samma sätt. Man hade nu fått mycket i sig. Jomsvikingarnas hövding steg därefter upp och deras löften var storslagna, alla gick ut på att hjälpa kung Sven i härtåget mot England. - Morgonen därefter, då jomsvikingarna var odruckna, tyckte de sig ha sagt väl mycket.

§ 3. Av det som skildras på detta sätt får vi en god föreställning om vilken roll dryckeshornet spelade vid dess högtidliga samdrickningar. Från romerskt håll finns två målande skildringar av dryckessederna hos folken norr om Alperna vid tiden för Kristi födelse. Gajus Julius Caesar berättar i sina anteckningar om galliska kriget hur ynglingarna tävlade om att fälla uroxar, vars horn de sedan som trof eer visade upp på tinget. »De infattar sedan hornets mynning i silver, och brukar det som dryckeskärl vid sina största dryckeslag». Tacitus skriver i sin bok om germanerna att intet folk är så hejdlöst hängivet åt samkväm och gästning. Och tillägger som ett memento för de styrande i Rom, att om man låter dem tillfredsställa sin böjelse för dryckenskap så mycket de vill, skall de lättare besegras genom sina laster än med vapenmakt. Att dricka dygnet om hålles av ingen såsom en skam. Till dryck har man brygd på korn eller vete, som förvandlats till en viss likhet med vin. Tacitus omnämner icke några horn, men hans äldre samtida, den förträfflige Plinius ur vilkens naturkunnighet så mycken rolig visdom kan häm-

tas, omtalar att germanerna hade för sed att taga hornen parvis från oxen och fy lla dem. Det finns likväl mycket äldre vittnesbörd om dryckeshornet. En författare, Sigurd Grieg, har påpekat förekomsten av ett horn på en kalkstensrelief från Abri de Loussel. Det grottf olk, som högg bilden, levde mer än 1 s ooo år före vår tideräkning. Att djurhornet hör till de äldsta dryckeskärlen är emellertid icke ägnat att förvåna, ty naturen hade ju skapat dem färdiga. Senare tider h örde det till att göra dem praktfulla och dyrbara med beslag i guld och silver med infattade ädelstenar, med gravyrer och inskrifter. Från bronsåldern och fram genom tiderna har fynden visat att detta dryckeskar brukats i N orden in i den tidiga medeltid Bayeuxtapeten och Snorre skildrar.

§ 4. Men just vid denna tid händer det något - dryckeshornen försvinner för ett par sekel. Detta hänger samman med kristendomen och dess försök att mildra sederna. De hedniska bloten är de främsta hindren som röjes undan. Blodiga avgudabilder krossas i hov helgade åt asar. Vid blotoffren förekom öldrickning med skålar till Oden för seger och makt åt konungen, till Njord och Frej för god äring och fred. Att för kyrkan hornet såsom instrument använt vid dessa dryckesoffer kom att mer eller mindre framstå såsom symbol för h edendom, är naturligt. Tydligt är att dryckeshornet till en början helt enkelt kristnades och användes som nattvardskärl. Vid en synod i England år 873 förbjöds att tillverka kalkar och patener av oxhorn, ty dessa var tillkomna av blod. Ännu långt in i sena tider bevarades denna uppfattning av hornet såsom något hedniskt, som hörde underjorden till. Välkänd är sägnen om Ljungby horn och pipa, som rövades från trollen. En liknande tradition berättas om ett horn från Voxtorp, som Trolleättens stamfader någon gång på 1200talet tillägnade sig från de underjordiska. Hornet skall sedan ha kommit i Växjö domkyrkas förvar, varifrån det rövades och förkom, då danskarna 1570 härjade staden.

Men dryckeshornen upplever en renässans under 1200talet och de två följande århundradena, då det märkligt nog i de bevarade urkunderna mest är präster som varit ägare till dem.

§ 5. Vad som nu sagts om hornen i förhistorisk tid gäller omnämnanden och bilder. Några bevarade horn från gammal tid har så vitt jag vet icke påträffats, men väl beslag som tillhört dem. Om formens popularitet vittnar att hornet efterbildades i glas vid hyttor i Rhentrakten och Belgien under 200- och 300-talen och i Norditalien några århundraden senare. Ryktbara är de horn av guld, som påträffades vid Gallehus i Danmark och som sedermera försvunnit . Det ryktbaraste bland alla horn är väl det i den nordiska mytologin förekommande Gjallarhornet, varmed Heimdal skulle kalla gudarna till den sista striden. Men om detta horn förtäljes även att Mimer använde det då han drack ur vishetens källa. Huruvida denna innehöll mjöd säges icke, men det gamla, klassiska ordspråket in vina veritas kommer en i tankarna. Det framgår likväl av denna myt att dryckeshornet även kunde användas som blåsinstrument, hornmusik och naturligtvis vice versa. Konung Rolf i Danmark säges ha haft ett horn med den märkliga egenskapen, att det hördes en mil omkring, när man drack ur det och viktiga händelser stundade. Allt detta vittnar inte bara om hornets ålder utan även om hur nära hornet stod människan, särskilt vid högtidliga tillfällen. Det tillhörde också de ägodelar som förvarades från släkte till släkte. Hornet blev liksom svärdet, skeppet och hästen så nära förbundet med nordbon att han upphöjde det till sin jämnbörding genom att ge det ett eget namn. Uppgifter om dryckeshorn med egennamn förekommer ej sällan i urkunderna och torde ha haft en vid utbredning. Den i vår historia ryktbare rikshövitsmannen Mattias Kettilmundsson fick 1308 mottaga fem horn i testamente efter Birger Tomasson av Hageby. Fyra av dessa hade egen65

namn och kallades Buckuljrekre, Rinnianden, Brokan och Sylschatten. Andra namn från förra hälften av 1300-talet är Krok, Kroka, Hreggreskyrelghe, Plath och Bossan. Från Dan~ mark känner man icke till några namngivna horn, men från 1400-talet omtalas i Norge Gapen, Thillen och Thiellen. Professor Ivar Lindquist har vid förfrågan tolkat några av dessa för nutidsmänniskan svårfattbara namn. Rinnianden är ett imperativt Rinn i anden( n), 'Rinn (sagt till ölet) till kanten'. D.v.s. rinn du helt ut från hornspetsen till kanten av hornet. - Brokan är bestämda formen av brak, 'byxa, byxben'. Bossan ser ut att vara synonymet boksa-n, egentligen bock-, eller bock-hosan, 'hosa gjord av bockskinn'. Båda dessa namn synes sålunda syfta på hornets likhet med ett byxben eller en hosa. - Sylschatten innehåller fornspråkets sylgr, 'klunk som man sväljer i ett drag'. § 6. Den som vill studera de medeltida dryckeshornens historia finner en utmärkt hjälp i J0rgen Olriks Drikkehorn och S0lvt0j fra Middelalder og Renaissance (1909). Detta praktfullt illustrerade arbete sysslar speciellt med det danska materialet, men ger också utblickar till det övriga Norden och förhållandena på Kontinenten. . För att anknyta till vad ovan sagts, att det särskilt är i samband med präster som horn omtalas, när sådana åter börjar bli moderna i de högre kretsarna, må här några uppgifter lämnas efter Olrik. Det äldsta dokumentariska belägget för ett dryckeshorn är från 1285, då degnen Benedikt i Lund omnämner ett i sitt testamente. Sextio år senare upprättar en annan lundensisk präst, kaniken i Aarhus och Lund, Peter Jönsson, sitt testamente, som omfattar icke mindre än 20 horn. Vid samma tid, 1300-talets mitt, har ärkedegnen Jens Stigsön 18, ärkebiskop Karl 6 och biskop Jacob i Roskilde 8 horn. Uppräkningen kan fortsättas. I många av de gamla urkunderna och folkvisorna uppträder beteckningen djurshorn. Med djur har man önskat framhålla, att hornet varit av ett vilt djur, icke av tamboskap. Man syftar framförallt på uroxens horn, vilket redan Julius

Dryckeshorn av glas med påsmälta vita och blå glastrådar, som i fältet under brädden bildar en vinranka. Tillverkad i Rhentrakten under 4:de århundradet efter Kr. Gravfynd fr ån Östervarv, Varvs socken, Östergö tland. Statens historiska museum. Foto ATA. (Sid. 65 § 5.)

Cresar säger att ynglingarna gjorde dryckeskärl av. De långa och rymliga horn man icke kunde få hemma, skaffade man sig söderifrån. En undersökning av de danska hornen visar att de flesta härstammar från ungersk eller italiensk tamboskap, vars horn mycket liknar uroxens; andra kommer från bisonoxen och några få av den inhemska tamboskapen. Det omtalas också bockhorn.

§ 7. En form av dryckeshorn, som måste avvikit från den vanliga, kallades klo. 1338 har kaniken Toke Hemmingson i Lund en silverbeslagen klo. Det talas också om gamsklo och gripsklo. Gamen och gripen var för nordbon sagodjur av främmande utseende och ovanlig storlek. Huru detta horn sett ut och varför det kallats klo har forskarna icke kunnat komma till klarhet om. Olrik hänvisar till den under medeltiden mycket lästa Mandevilles resa, som beskriver gripen såsom ett djur med underdel som lejon, men mer än åtta gånger större, och överdel som örn. Av gripens klor, som var så stora som oxhorn, gjorde man i Bukarien förträffliga dryckeskar. Mandevilles resebeskrivning skrevs emellertid först på 1360-talet och klo omnämnes tidigare. Alla synes dock vara eniga om att detta horn måste vara mindre än de vanliga dryckeshornen. Hildebrand (Sveriges medeltid Il s. 257) menar att med klo eller gamsklo förstods horn, som var så små att de kunde tydas som klor av en fågel, dock så litet kända att fantasin kunde förläna dem vilken storlek som helst. Med utgångspunkt från att den väldiga gripen, av vars klor kunde göras de mäktigaste horn, hörde till Österlanden räknar Troels Lund (Dagligt liv i Norden under 1500-talet, B. 5) med att den romerska kyrkan fann ett samband mellan hornen och De heliga tre konungarna. Dessa medförde gåvor från Österlanden till Guds nyfödde son, bland dem ett dryckeshorn av en gripsklo. På så sätt kunde man kristna det hedniska hornet. Detta anser han vara förklaringen till att hornet åter kom till heders under l 200-talet och att det fick namnet klo. Det finns mycket att invända emot denna 68

Dryckeshorn av trä, målat i flera färger, 1300-talets första hälft. Privat ägo. Foto ATA. (Sid. 72.)

hypotes. Men någon sanning ligger det uti den. Många horn under senmedeltiden bär inskrifter med De heliga tre konungarnas namn. Dessa uppfattades som de resandes skyddshelgon och fick altare i kyrkorna vigda åt sig. Det ståtligaste av alla horn, det Oldenburgska, som nu kan ses på Rosenborgs slott, tillverkades på beställning av Kristian I omkring år 1470. Han ämnade skänka det till De heliga tre konungarnas altare i Köln. Detta skulle ske under förutsättning att kungen kunde mäkla fred mellan ärkebiskopen och domkapitlet i denna stad. Men detta blev icke av och hornet kom ej till sin avsedda plats. Det är helt av silver i sengotikens praktfullaste smide och en skådepjes aldrig avsedd att dricka ur.

I Niels Hemmingsons postilla från 1576 är ett träsnitt som visar de tillbedjande tre kommgarna. Baltasar håller där i sin hand ett dryckeshorn, som uppbäres av en hög fot av det slag, kyrkokalkar brukar ha. Men, som sagt, frågan varför somliga dryckeshorn, och på långt när icke de flesta, i medeltidshandskrifterna kallas klo är ännu olöst. § 8. Fältet är sålunda öppet för tolkningsförsök och varför skulle jag icke pröva på? Det förnuftigaste vore att söka namnets tillkomst i en förändring hos det gamla dryckeshornet. Om vi indelar hornets historia i ett äldre skede och ett yngre med början på 1200talet, så kan vi tala om två typer, en äldre och en yngre. Den äldre kännetecknas i sina förnämligare exemplar av ett mynningsbeslag och en utsirad doppsko i den spetsiga ändan. Den yngre typen har därutöver fötter, så att man kan ställa hornet ifrån sig. Så vitt jag vet har man icke funnit några fötter, som kan ha tillhört den äldre gruppens horn. De ovan skildrade hornen från Bayeuxtapeten saknar dem, hornet på tolvhundratalsmålningen i Kjeldby kyrka på Mön har ej heller något fotstöd. Går man igenom den stora samlingen av norska och danska horn på Nationalmuseet i Köpenhamn, skall man finna att av 22 horn är 7 försedda med fötter. Om man kan ange hornets storlek med mynningens diameter så framgår, att hornen med fötter är mindre än de andra. Av de 7 har 6 en diameter som ligger mellan 8-12 centimeter. På horn utan fötter är detta mått 11-17 centimeter, med undantag av ett som blott m äter g cm. De fotförsedda hornen synes sålunda motsvara den storleksordning som man ansett klon ha. De stöd, som jag kallat fötter, är i de flesta fall formade som f ågelklor. På ett i British Museum förvarat norskt horn har dessa f ågelfötter fått en nästan överväldigande storlek. I de gamla handlingarna förekommer klo första gången som vi sett 13,'38. Bland bevarade horn är det emellertid först mot slutet av detta sekel som klolika stöd uppträder och 1400-talet, hornets slutskede, får betecknas som den tid 70

Dryckeshorn av t rä - benen avkortade i senare tid - 1200-talet. Statens historiska museum. Foto AT A. (Sid. 7 i.)

då sådana stöa förekommer m era allmänt. Då moderniseras också ett och annat gammalt horn genom att förses med fötter. Detta synes tala emot att benämningen klo uppstått på nu anförda sätt. Men det bevarade materialet är så litet att tidsskillnaden mellan dokument och monument icke bör väga alltför tungt. Det finns emellertid ett bevarat dryckeshorn med en grip i friskulptur . Detta förekommer redan 1693 i det inventarium som upprättades över Antikvitetskollegiets samlingar. Detta horn är helt skuret i trä. Mellan mynningen och den uppsvängda hornspetsen, som slutar i ett drakhuvud, är utskuren en grip av en något avvikande typ från den som Mandeville beskriver. Två ben till hornet är också formade ur samn1a trästycke. De är nu kortare än i sitt ursprungliga skick. Man vet sålunda icke huru de avslutats. Måhända kan de också haft fågelklor. Ett par små hål i underkanten kan

tyda på att de haft en från början påsatt förlängning av trä eller metall. Gripens klor är stora och detaljrikt formade . Griphornet tillhör 1200-talet. I en upps'a ts kallad Två medeltida dryckeshorn av trä (Fornvärmen 1958) har Aron Andersson framvisat ett dryckeshorn från Uppland, som nära överensstämmer med det ovan skildrade. I stället för gripen rider här en riddare i full rustning till tornej. Hornet är målat i fält av blågrönt och tegelrött, antagligen ägarens färger; ryttaren och hästen i flera olika färger. Detta horn kan dateras till tiden 13001350. Att två trähorn av samma typ tillkommit med omkring ett århundrades mellanrum tyder på att de företräder en grupp av dryckeshorn, som kan ha varit omfattande. För denna kan man också tänka sig benämningen klo. Till sist vill jag nämna ett dryckeshorn av en skapnad, som mycket väl kan göra skäl för namnet klo. Det förvärvades nyligen till Kulturen i Lund. Vad man vet om dess härkomst är att det kommit från Småland. Hornets spets är uppskuren i fyra klolika flikar, på vilka man kan ställa det. Det är litet och saknar beslag, men icke dekoration. Längs mynningen är ett plattskuret band, i vilket årtalet 1547 framträder. Hornets liv är uppdelat med ristade sicksacklinjer och har en på samma sätt tecknad sköld med en bild, som synes föreställa ett krenelerat torn. Är detta i sitt slag unika dryckeshorn ett sentida vittnesbörd om en m edeltida typ, som eljest gått förlorad? lng~n ting synes mig hindra att så varit fallet. De horn som bevarats och avbildats är alla praktkärl som tillhört stormän och gillen. I vardagslag och hos gemene man måste ju ha funnits enklare kärl av horn och trä, som genom seglivad tradition hos allmogen, i storgårdarnas svennestugor och hos det enkla borgarståndet bevarat ålderdomliga former. Dit hör säkerligen detta horn. Man kan naturligtvis också söka sig fram på en språklig väg för att få reda på betydelsen av klo. Ordet anses av språkforskarna kunna föras tillbaka till sanskrit och där betyda boll, kula. Den betydelsen fanns i fornhögstyskan 72

(750-1100) och det kan vara möjligt att den också var levande ett par århundraden senare, då klo uppträder i våra urkunder. Som ett dryckeskärl av kulformig eller bolliknande karaktär kan man framhålla den koppformade skålen och den redan omtalade hanapen. Denna skulle då varit gjord av horn och beslagen med silver. - Olaus Magnus uppräknar bland nordbornas dryckeskärl även ett, som förfärdigades av »gripars klo» och som hade brädd och fötter förgyllda. Om något horn i detta sammanhang talar han icke. § g. Höggotikens dryckeshom utmärker sig för sin eleganta, smäckra och långböjda form, som skiljer dem från senmedeltidens tyngre och mera krumböjda typer. Medan de förra blott anbringar beslag vid mynningsranden och spetsen och låter dessa underordna sig och snarast understryka hornets naturliga linje, förryckes denna i de yngre hornen genom de många beslagen, skenorna och benen. Men även på annat sätt ändras det gamla hornets karaktär. Det sjunker ned från sin aristokratiska höjd till ett vanligt allmängods. Detta betygas icke minst av vad beslagens utstyrsel och gravyrer har att berätta. De äldsta hornen bär vapenbilder med konungars och förnäma ätters märken. Ett av dessa, det ädlaste och sannolikt det äldsta (omkr. 1300), har konung Haakon V:s vapen tillsammans med sju baroners och riddares. Ett annat betecknar sig genom det norska kungavapnet, ett stående lejon med yxa, såsom hörande till dennes dotterson, konung Magnus Eriksson. Den som närmare vill läsa härom bör söka hos Thor Kielland, Norsk guldsmedskunst i middelalderen, där utmärkta bilder finns . Med 1400-talets ingång försvinner vapenbilderna och ersättes med inskrifter på latin och plattyska. Dessa innehåller ofta ett anrop om hjälp: Help Ghot - Help Maria; eller som det står på det skånska dryckeshornet från Akersberg, Frosta härad: jehsus maria son, help os af alle nodh - ME TIBI, VIRGO r1A; eller iaspar melchior blatzar help got, där man även anropar de heliga tre konungarna. Istället för in-

skrift graverar man understundom helgonbilder, såsom på ett horn, där Kristus, den helige Olav, den heliga Veronica och den helige Knut återgives. Dessa kristliga anrop uppräknar sannolikt ·de högtidliga skålar som dracks ur hornen. Men sedan denna så att säga officiella skåldrickning ägt rum fick man ägna sig åt ett mera personligt drickande. Att den öltörstige längtade efter detta, framgår otvetydigt av en inskrift från ett horn i Flensburg: help got vt not drink ik nicht sv starv, d.v.s. hjälp Gud ur nöd, dricker jag icke så dör jag. Den världsliga och mänskliga tonen i denna sats

Ljungby horn, som Cecilia Ulvstands stallknekt enligt sägnen tog från troll en en julafton på 1470-talet. (Sid. 64.)

karakteriserar inskrif tema från medeltidens slut, som icke sällan har ett gäckande och skämtsamt tonfall, t.ex. AMOR v1Nc1D OMNIA - kerlich winer altink - nei sagde penink (penningen). Medeltida dryckeshorn med folklig ornamentik saknar vi kännedom om från vårt land. I Norge finns emellertid tre horn från tiden omkr. 1300, som kan sägas vara folkkonst. De är prydda med skurna bladrankor och i dem inkomponerade människofigurer. På två av dem, båda från Telemarken, framställes scener ur den forntida hävden, såsom den i ormgropen fjättrade Gunnar spelande på harpa med tårna - han lyckades med harpolåten söva ormarna utom en, som blev hans bane - och ett sannolikt mytiskt motiv ur Ragnarök, där Odens son Vidar dräper Fenrisulven. Ej förklarad till sin innebörd är en scen med två krigare, varav den ene räcker den andre ett dryckeshorn, som denne för till munnen. Dessa ålderdomliga motiv understryker den magiska innebörd, som man ännu långt in i medeltiden tyckte sig finna hos dryckeshornet.

§ 10. Ett mycket stort antal av de medeltida dryckeshornen har tillhört mer eller mindre kyrkliga gillen och hantverksämbeten och använts vid den minnesdrickning som där fortsatt sedan sagotiden. Om man läser hos Olaus Magnus hur det gick till ännu under 1500-talets gillessammankomster tycker man sig se ett direkt samband mellan öldrickningen då och vikingatidens, såsom Snorre skildrat den. Enligt Olaus Magnus samlades man i ett gilleshus vid kyrkan sedan man hört gudstjänsten. Drycken var öl, skriver han, som på samtliga deltagares bekostnad långt på förhand anskaffats för detta ändamål. När man bänkat sig vid gästabudsborden var det vedertagen sed att därtill utsedda tjänare med vita handkläden. bar omkring väldiga horn fyllda med utvald dryck till åldermännen på det att dessa, efter de gamlas sed, i tur och ordning måtte tömma dem till den heliga Treenighetens höga åminnelse. Under samma ceremonier blev därpå horn fyllda med liknande dryck yt75

terligare kringbjudna och tömda till den Heliga jungfruns, Guds moders, åminnelse och för tredje gången till den skyddspatrons ära, för vars åkallande sockenkyrkan. invigts. - Om man till denna beskrivning fogar vad som säges om minnesdrickningen, »högsta minne», i stadgan från Eriksgillet i Sparrsätra, att denna skall skänkas med »horn ok handkläde och gillesbloss», har man samma anordning som vid samdrickningen hos Olav Kyrre. Julen är den urgamla midvintersfesten, som kristendomen icke kunde få bukt med utan införlivade med sin festkalender. På runstavarna betecknades den med bilden av ett rättvänt horn och dess utgång med ett stjälpt, d .v.s. ett urdrucket. Man »drack jul» såsom det t.ex. heter i Karlskrönikan från 1400-talets mitt. Då bryggdes gott och starkt öl och vi erinras om detta i det »Julöl», som bryggerierna förser oss med i dag. Om ett horn på Svanholms gård i Danmark finns en anteckning från 1534, som säger att man plägade dricka av det om julen. I ett svenskt kalendarium från 1400-talet avbildas en man som höjer ett dryckeshorn med följande nyårsönskan: Väll kommt nytt aar oc wrell komer h rer far wrel gamalt aar loffwm Gud et got aar. Vid denna tid ansåg man första juldagen också vara årets första dag. De kända sägnerna om många horn, att man tagit dem från trollen på julaftonen, knyter också hornen till jultiden, som i sig förenar festbruk från så många olika kulturepoker.

§ l l. Den fornnordiska samdrickningen var till skillnad från gillena, där även kvinnorna deltog, en männens angelägenhet. Men det framgår av folkvisorna att kvinnorna frambar hornen till männen. I den isländska dikten med dess omskrivande känningar kallas kvinnan »hornflodens väkterska» . Snorre berättar att vid en vetsla hos kung Granmar i Södermanland var det sed att när hornen inbars skulle man

dricka tvemännings, d.v.s. man med kvinna så långt antalet medgav. De som blev över fick dricka för sig själva. Men detta behagade icke vikingarna, som hade för sed att dricka svejtdryck. Svejt är samma ord som svit, följe, och denna dryck lät hornet gå i följd från den ene till den andre. Tvemänningsdrickandet satte stopp för svitdrickningen.

§ 12. Vad som nu sagts gäller horn, som varit rikt utstyrda med silver eller förgylld brons och mässing. De har alla tillhört stormän eller sammanslutningar. Så har också varit fallet med horn omtalade i äldre handlingar. Vid sidan av dessa har som antytts även funnits enklare dryckeshorn fastän dessa icke blivit bevarade eller varit av sådant värde att de omtalats i t estamenten. Ett vittnesbörd om detta ger t.ex. Jonas Haquini Rhezelius anteckningar från en resa 1634. Han ser ett horn hos Nils i Alvlösa, Smedby socken, och ett annat ståtligt gammalt horn, 5 kvarter långt och vitt som en kanna uppi. Detta fanns hos länsmannen i Arbelunda. Av hans enkla teckningar framgår att inget av hornen har några beslag, att länsmannens är ett vanligt horn och att Nils, som kallade sitt Snoken, har ett som ser ut som en stövel, vars tå går ut i ett ormhuvud. Detta får väl icke betraktas som ett horn i verklig mening. Bevarade trähorn kan man finna i samlingar här och där. Kulturen i Lund har två rödmålade från 1500-talet, det ena daterat (15)66. Från långt senare tid är ett med blommor målat trähorn i Nordiska museet. Det har den konventionella hornformen och bär ägarens initialer och årtalet 1730 samt inskriften: »God tår min wän wid et godt mål, Wärdens och wärdinnans skål». Dess hemort har varit Kisa socken i Östergötland.

§ 13. Där dryckeshorn från äldre tid bevarats har de kommit att betraktas som dyrbara släktminnen och klenoder. Ett sådant silverbeslaget dryckeshorn förvarades hos prosten Samuel Wiesel i Vislanda. Därom skriver Samuel ödman i sin här ofta citerade skildring av Ett prästhus i Småland. Bland de många ålderdomliga dryckeskärlen fanns ett 77

Dryckeshorn fr ån Småland daterat 1547. Kulturen. (Sid. 72.)

nabysinskt» horn som var så stort att det förtjänat ett hedersrum i det förnämsta naturaliekabinett. »Dess förste ägare hade icke sparat kostnad att göra det dyrbart. Omkrirlg öppningen sågs en massiv skoning av silver, mycket väl arbetat. Den bidrog ock att ansenligt vidga hornets rymd. Vid spetsen satt en lika massiv doppsko av silver med sin knopp, den en silverkedja förenade med skoningen. Själva hornet var så genomskinligt att drycken syntes mot dagen. Vanliga satsen var nära ett halvt stop, och detta mått var utmärkt med en inbränd prick; men denna sats utgjorde föga mer än en tredjedel av hela hornets rymd. Den som var ovan att dricka ur horn satte spetsen i vädret; men därigenom fick drycken en så våldsam fart, att hela ansiktet överströmmades. Sannolikt har mången halskappa genom bristande insikt i metoden blivit befordrad till tvättning. Snibbskålarna voro för bordet. Man tömde dem sittande. Men ur hornet kunde endast drickas stående; det sparades således till dess måltiden var slutad». På den gamla stenbockska gården Torpa fanns ett horn, som man höll i stor ära liksom andra släktminnen. Särskilt gäller detta dryckeskärlen. Här fanns de två kåsor med Stureättens vapen, som Kristina Katarina de la Gardie, änka efter fältmarskalken Gustav Otto Stenbock, lät »renovera» I 698, och den stora glas bägare med emaljmålat vapen från i58r, som Erik Gustavsson Stenbock, änkegrevinnans son, i698 försåg med en »silversirat» på locket. Om denna vördnad för det förflutna vittnar i ord det språk ur Mackabeerböckerna, som änkegrevinnan lät pryda det av henne på Torpa i699 inredda slottskapellet, och som jag för dess skönhets skull vill återge i sin helhet. »Käre Söner, hafwen nit om lagen och wågen edert lif för edra fäders förbund. Och kommen ihåg hwilka gerningar wåra fäder i sinom tid gjort hafwa, så skalen I en stor ära och ett ewigt namn förwärfa. Alltså kommen ihåg hwad i hwar tiden skedt är, så skalen I finna at alle de som trösta uppå Gud, the blifwa wid sig». 79

Torpa ligger i gränstrakterna mot Halland och var ofta utsatt för härjningar under striderna med Danmark. Så kom sig att det gamla dryckeshornet togs bort vid en plundring, men återfördes. Inskrifter på hornet berättar med samtida ord vad som hände. »1645 den 5 febr. fick jag dette Horn paa den edle och welborne Herrens Herr Friedrich Stenbocks gaard Torpa til byte». Och därefter: »A:o 1658 då Konung Carl Gustaf, glorwördigast, war i Dannemarck, blef dette Horn igentagit och fördt till Torpa». Allt detta återspeglar stormaktstidens nationella strömningar, då de gamla »antikviteterna» togs till vara för att minna om fädernas bragder, släkternas och rikets ålder, den forna enkelheten och dygden. Vi skall se hur de gamla vapenkåsorna, som varit högsta mod inom aristokratin vid 1500-talets mitt, ett århundrade senare renoverades och nygjordes. Också hornen, vilka mer än något am1at förde tankarna tillbaka till »forna världens tarvlighet och goda hushållning», såsom det uttrycktes på Johan Ekeblads ryktbara trätallrik, fick hedersplatsen på gästabudens kredensbord. Nya horn tillverkades i ädelt material och överlämnades som hedersgåvor. Drottning Kristina sände 164 7 ett konstrikt arbetat silverhorn som gåva till den ryske tsaren och Karl X Gustav förärade Magnus Gabriel de la Gardie ett silverbeslaget elfenbenshorn till att dricka ur. Ett praktfullt sådant horn med beslag av guldsmeden Adam Forster i Augsburg bär årtalet 1650 och Bengt Oxenstiernas namn. Denne var svensk minister och närvarande då westfaliska freden slutfördes genom exekutionstraktaten i Niirnberg nämnda år. Det är måhända på hans insatser vid detta tillfälle, som den på hornet graverade sentensen syftar: Sinnen und wijser Rath Oft besser denn eilig That.

§ 14. Med göticismen i börj an av 1800-talet kom åter de gamla hornen i dagen. Inom det 181I bildade Götiska Förbundet, som var »en broderlig förening av män, ägnade åt 80

Dryckeshorn av silver tillverkat av Adam Forster i Augsburg. Bär en graverad inskrift, se. § 12, jämte Bengt Oxenstiernas namn och vapen samt årtalet 1650. Nordiska museet. (Sid. So.)

upplivandet av de gamle göternas frihetsanda, mannamod och redliga sinne», ägnade man sig åt samdrickning med horn, varav varje medlem hade ett. Åtta sådana finns bevarade, nu i Nordiska museet, och är vanliga enkla kohorn utan annan dekoration än att några av dem i runskrift bär ägarens götiska namn, såsom Skoglar Toste, Rolf och Starkotter. Deras välkända dryckessång börjar med 81

Dryckeshorn av glas tillverkl\t under 1700-talets första hälft vid Kungsholms glasbruk. Kulturen.

Göterna fordomdags drucko ur horn Togo in städer, vallar och torn. Bland förbundets framstående medlemmar räknas Geijer och Tegner. Fritjofs saga, denna dikt om den ideale vikingen, blev under mer än ett sekel svenskarnas käraste läsning, som man kunde utantill och ur vilken ordspråksartade strof er blev talesätt. Den som gick i skolan vid sekelskiftet fick denna och Fänrik Ståls sägner med sig på livsfärden. Naturligtvis dricker vikingarna i sagan ur horn. Då Fritjof efter sina vilda resor på skeppet Ellida blir »ledsen vid sjö och hav» och återvänder förklädd för att ännu en gång se sin älskade Ingeborg, sitter kung Ring i högbänk och dricker jul. Han bjuder sin drottning att fylla hornet åt »främlingen» . Och drottningen tog hornet, som frarnf ör henne stod, av urens panna brutet, en kostelig klenod, på blanka silverfötter, med mången gyllne ring, med forntidsbilder sirad och runeskrift omkring. Det råder ingen tvekan om att Tegner sett ett medeltidshorn och vet vad han talar om. Fritjof visar att han är en sann göt och tömmer hornet i ett andetag. Sedan griper skalden sin harpa och kväder om Valhall och fädernas bragder. Då grep var hand åt svärdet, då flammade var blick, och flitigt omkring laget det djupa hornet gick. Fritjofs saga skapade den bild av de gamla göternas liv, som ä1mu präglar vår populära uppfattning. De sena tidernas hjältar, pristagare i skytte, skridskolopp och andra idrottstävlingar, belönades med väldiga dryckeshorn på pokalfötter av nysilver, ännu prydande hyllor och skåp i hemmen. Så levde dryckeshornet kvar, efter 1500-talet sällan som dryckeskärl men som en tradition uppfordrande till mannamod och urgamla dygder.

KAPITEL

Om stop, bägare och glas VARUTI TALAS OM HURU STOP OCH BÄGARE AVLÖSER SKÅLEN OCH OM HURU DESSA SEDAN FÖWES AV GLASET SAMT OM BARKENMEYERE, TUMLARE, KOPP OCH MUGG

§ 1. Den danske krönikören Saxo berättar i 4:de boken av sin Danernas bedrifter hur det gick till i Jellinge kungsgård, då en hövitsman vid namn Folke bragte budet till danakungen Vermund att sveakungen Adils var i antågande med sin här. När Vermund icke kunde förmå hövitsmannen att ge sig tid till en måltid, räckte han honom sin guldbägare för att han åtminstone skulle släcka sin törst. När han gjort detta, skänkte konungen honom guldbägaren med orden, att det vore lättare att dricka ur en bägare än ur den kupade handen, då man gått sig trött och varm. Det smakade också bättre att dricka ur bägaren än ur handen. Hövitsmannen blev glad åt den dyrbara gåvan och avgav löftet att hellre dricka ett lika stort mått av sitt eget blod än att vända ryggen mot fienden. Slaget stod, svearna drevs på flykten . Den sårade, av allt slaktande och förföljande trötte och törstige hövitsmannen, samlade sitt blod i hjälmen och drack det. Denna historia om en guldbägare skulle enligt Saxo ha tilldragit sig ungefär vid mitten av 500-talet. Men det finns forskare som tror att Saxos berättelse snarare bör hänföras till sägnerna omkring den blodtörstige hunnerkungen Attila, som levde ett århundrade tidigare. Saxo förtäljer även en annan historia om en guldbägare. Den hänför sig till Eskil, som blev ärkebiskop i Lund 1138. Denne sände en av sina tjänare till Frankrike för att hämta pengar, som ärkebiskopen hade där och som han var orolig för på grund av påvestriderna. Tjänaren var oförsiktig nog att ta fram en guldbägare vid sin måltid i staden Stade, då

Två män till bords vid medeltidens slut. Den ene fyller sin dryckesskål, den andre har en bägare framför sig. Vid denna tid började det bli modernt att dricka ur bägare. Efter en nederländsk blockbok från omkr. 1460. Privat ägo, Danmark.

han ej fann träbägare att dricka ur. Denna oförsiktighet ledde till att han senare blev plundrad på både den och annat gods han hade med sig för ärkebiskopens räkning. Gyllene dryckeskärl tillhör de vanliga sagomotiven, men de har också en verklighet bakom sig, som vi kan finna i kärl från Orienten och Grekland. Vem erinrar sig icke de utsökta guldbägare, som bragts i dagen i Vaf io nära Sparta, i My85

kene och Dendros , alla från en tid som ligger ett och ett halvt årtusende före vår tideräknings början? Under jorden eller inne i bergen glimmar i medeltidens folkvisor de gyllene kärlen, oåtkomliga för människorna, fyllda av trolldryck, som får dem att glömma tid och rum.

§ 2. När Saxo talar om guldbägare, vad verklighet fanns där bakom? Egendomligt nog är ett av våra äldsta skriftliga belägg för ordet bägare bundet vid ärkebiskop Absalon i Lund, Saxos samtida och den om vilken sista delen av hans krönika är ett äreminne. I Absalons testamente av 1201 omtalas bland många andra silversaker, som jag haft anledning hänvisa till i avsnittet om skålarna, även en bägare. Men om icke denna var av guld så uppdyker verkligen en sådan raritet icke långt därefter, 1283, såsom gåva till domkyrkan. Ärkedjäknen Haquinius, som hade köpt en guldbägare ·av skräddaren och borgaren Hethikka i Lund, skänkte denna till domkyrkan i avsikt att den skulle göras om till en kalk. Det var förrest en även avsikten med Absalons bägare. Varifrån hade Hethikka, som troligen kommit till Lund från Tyskland, fått guldbägaren - kom den från medelhavsländerna eller från länder ännu längre mot öster, hur såg den ut? Frågor som icke kan besvaras. Därför vet vi idag icke vad som den tiden menades med bägare - annat än att det var dryckeskärl av ädel metall för furstar och deras jämlikar. Av Saxos berättelse om ärkebiskop Eskils utsände framgår också att bägare kunde vara gjorda av trä. Men sådana simpla ting hörde icke till det som upptogs i testamenten eller andra handlingar. § 3. Kan ordet själv lämna oss någon förklaring, som frammanar bilden av en medeltida bägare? Äldst förekommer det i den på medeltidslatin skrivna formen BICARIUM eller BECARIUM och är avlett av latinets BACAR, vilket betyder vinfat. Detta kallades också BACARIO eller BACRIO och kunde därjämte avse en skopa med långt handtag, med vilken trälarna i Rom öste vatten på de badande. En

Stop, namngivna och avbildade p å ett träsnitt, som varit reklamblad för ett lyckolotteri i Rostock 1s18, samt »Settebekere», satsbägare att sätta i varandra, avbildade på samma reklamblad. (Sid. 90.)

sådan skopa betecknades även med det latinska TRULLA, som också kunde betyda ett litet dryckeskärl, i synnerhet använt till att ösa vin ur blandkärlet med, och nattpotta samt handfat . Här finns alltså mycket att välja på. Men vad medeltidens latin avsåg är kanske icke detsamma som Cicero och Horatius menade. Sådana skopor med långa handtag, som talas om här ovan, och därtill av guld, hör till de praktfullaste fynden från yngre bronsåldern, d.v.s. tiden mellan 1 ooo och 500 f. Kristus. På Fyn har man t.ex. påträffat elva sådana ösor nedlagda i en bronskittel, säkerligen av östeuropeiskt ursprung. Men de ligger för långt tillbaka i tiden för att motsvara vad man menade med bägare, då ordet första gången uppträder i skrift här hemma. § 4. Först vid medeltidens slut är det emellertid som bägare börjar omtalas i någon utsträckning, men det är tydligen icke en vanlig benämning. Bland den stora mängd av dryckeskärl

Satsbägare av silver med de Geerska vapnet, hopsatt och uppställd, tillverkad av Petter Henning i Stockholm 1707. Foto Nordiska museet. (Sid. 89.)

av silver, 143 stycken, som upptas i det redan omtalade inventariet från Viborgs slott, 1483, förekommer endast 15 bägare. Vid en genomgång av Arboga stads tänkeböcker 1451 -1569 har jag blott funnit en enda bägare. En tjuv står inför rätta 1473 för att han i en källare i staden tagit »een bigare fullan med silfwer». I bibelns historia om Josef och hans bröder förekommer en dramatisk episod, då Josef låter sin hovmästare lägga en silverbägare med pengar överst i Benjamins säck. »Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd», står det i våra dagars Bibel, men i Gustav Vasas Bibel av 1541 läser man »mina silff skål». I översättningen av Nya Testamentet 1526 omtalas likväl en bägare. I sitt arbete Senmedeltida profant silversmide ( l 942) har Carl R. af Ugglas påvisat att det kärl vi nutilldags kallar bä88

gare och vars typ är av gammalt datum tidigare måste haft en annan benämning. Denna anser han vara stop. Som stöd !ör sin uppfattning hänvisar han till det viborgska inventariet av 148 3, där det förekommer poster om »12 stop, det ena i det andra, det trettonde var locket» . Från senare tider känner vi till sådana satser av silver och glas. De medfördes ofta på resor. Men, säger han, med stop menar vi ett kärl med handtag liknande tyskarnas sejdel. Sådana kan ju inte sättas i varandra, det måste vara cylindriska kärl av det slag vi kallar bägare.

Svarvad kalk av björk och laggad dryckesskål, båda fr ån 1200-talet, samt en bägare av tenn från 1500-talet, alla jordfynd i Lund. Kulturen.

Han har säkerligen rätt i detta antagande, men han reserverar sig för att alla bägare skall ha sett ut på detta sätt. Det måste man bl.a. göra då samma inventarium både upptar bägare och stop och sålunda icke gärna någon förväxling kan ha förekommit. Man bör därför istället säga att stop är ett slags bägare. I Rostock anordnades 1518 ett lotteri »potte des geluckes», lyckopottan. För att visa hur detta gick till och vilka förnäma vinster man hade utsändes ett reklamblad. På detta träsnitt avbildades vinsterna och däribland olika dryckeskärl av silver. Där finns tre stop; två är höga cylindrar, som nedtill är insvängda och därefter vidgar sig till en rund fotplatta; det tredje var kalkformat med lock. Att observera är att inget har något handtag. En bild föreställer vad som kallas tio »settebekere», och visar vad även vi idag kallar bägare, go

ett cylindriskt kärl av en upptill vidgande och utsvängd form samt utan fot. De tio »settebekere», sättebägarna, är i detta sammanhang av intresse, då det synbart är ett samband mellan dessa och stopen från Viborg. Det lågtyska »sette» är samma ord som vårt sätta och det skulle sålunda vara fråga om bägare som man satte ifrån sig. Det är i sig själv icke något så märkligt att man kan sätta ett dryckeskärl ifrån sig. Tänker man emellertid på huru i äldre tid skålen, som varit det vanliga dryckeskärlet, vandrat från den ena till den andra i dryckeslaget, kan innebörden av »sättbägare» betyda en ny art av dryckessed, där var och en har sitt kärl att dricka ur. Man över-

Bägare av silver med graverad och förgylld dekor, vapensköld med årtalet 1554, tillverkad av Hans Olofsson i Stockholm. Kulturen. (Sid. 96 § 7.)

gick från skål till bägare. Detta kan också förklara den mångfald av »stop», som viborginventariet redovisar för. Tar man i sär satserna bljr det icke mindre än 89 enheter, vilket räcker till ett gästabud av stor omfattning. Men så tillhörde de också fru Elin Gustavsdotter Sture, änka efter riksrådet Erik Axelsson Tott, vilken suttit som länsherre på Viborgs slott. - Eftersom orden sätt och sats båda kommer av sätta är det också möjligt att »Settebekere» avser en sats eller ett sätt bägare.

§ 5. Reklambladet från 1518 ger oss i de två cylindriska stopen en god föreställning om den typ av dryckeskärl, som med stor sannolikhet vid medeltidens slut avsågs med denna benämning. Det är också från medellågtyskan det nordiska ordet stop påverkas att även betyda ett dryckeskärl. Dess grundbetydelse är urhålkning med branta stupande väggar, vilket passar utmärkt både på bägare och stop. Liksom bägare uppträder stop i de skriftliga dokumenten först fram mot mitten av 1400-talet. Första gången stop nämnes i Arboga stads tänkebok är 1456 och då är det fråga om ett gammalt tennstop. Några år senare skattas ett stop till 2 öre och måste sålunda ha varit av trä. Men 1472 har stadens råd försett sig med två stop av silver. I ett danskt testamente omtalas ett silverstop redan l 292. Hylten-Cavallius, som undersökt domböckerna i Värend, fann att där omtalas flera slag av stop såsom röda stopar, Marbo-stopar, Finna-sto par och sölv-stopar. På hans tid, mitten av 1800-talet, var sådana ännu allmänt i bruk, men då menade man med stop en bägare »försedd med grepe». Han avbildar emellertid en ölbägare av trä från Moheda socken, vilken till sin form nära överensstämmer med stopen på reklambladet från Rostock. Därjämte har han också ett högt cylindriskt dryckeskärl, som han kallar holk. Av namnet »Konung Karl Knutssons silfkarn, tillverkat av Franziskus Burmester i Liibeck omkr. år 1470. Höjd 43 1 5 cm. Ängsö fideikommiss . Foto ATA. (Sid. 97 § 7.)

framgår dess natur såsom ett ur ett trästycke urholkat kärl, jämför t.ex. fågelholk. En hög, svarvad och rödmålad bägare med fot, daterad år 18001 användes vid ungdomens majfester i Ingelstads härad i Skåne. Den kallades »majgillesstov», vilket vittnar om att denna bägarlika form ännu in i förra seklet uppfattades som ett stop. Benämningen stop för bägare har i Skåne hållit sig in i våra dagar.

§ 6. Men låt oss återgå till den tid, då stop och bägare ännu var relativt nya benämningar och se hur de förekommer i Gust av Vasas fatbur på Gripsholm. Ett utdrag ur inventarierna har publicerats av N. Sjöberg (Konung Gustaf l:s fatbur på Gripsholms slott. Fataburen 1907) . Det äldsta inventariet 1529 upptar endast kannor och stånkor. Därefter är en lucka ända till l 546. Men då uppträder stopen - några gamla, troligen av trä, samt 7 tennstop. Nästa år finns 10 enestop, smala nere vid botten och vida upptill, det anmärkes särskilt att de varken har grepe eller lock. Aret därpå är det kvar 8 av dessa och därjämte 4 lockestop och 5 honkestop, d.v.s. stop med lock och stop med grepe. Någon bägare omtalas icke. - Det förefaller sålunda som om beteckningen stop börjat användas något före mitten av 1500-talet och att den avser dels stop utan grepe och lock, dels med lock och dels med grepe. Ordet har tydligen ett omfattande register. Man kan också göra en annan iakttagelse. Medan stopen gör sitt intåg i fatburen på Gripsholm tågar tydligen stånkorna bort från valplatsen. 1529 är de 20 stycken, 1546-47 saknas de, 1548, då där finns stop med lock och grepe, omtalas l tennstånka. -Men om stånkan har jag redan talat i samband med kannorna. Vad vi kunnat få ut av ovanstående, och .;om är viktigt att fasthålla, är att stop och bägare är enmanskärl. nTrollarnas si lfwerkarn, troligen tillverkat av Hans Timmermann i Liibeck omkr. år 1505. Höjd 58 cm. Stjärnorps gård. Foto ATA .

(Sid. 97 § 7.)

Bägare av delvis förgy llt si lver, tillverkad av Lucas Steen i Bergen, N orge, under 1600-talets första hälft. H öjd 15,7 cm. Falk Simons samling, Röhsska konstslöjdmuseet.

§ 7. Med bägare menar vi en cylindrisk behållare som vidgar sig upptill och som i de flesta fall har ett avsevärt högre höjdmått än diameter. I denna form finner vi de äldsta exemplaren i silver från 1500-talets början. En bägare i fyndet från Rotebro anses ha tillverkats på 1520- eller 1530talet. På Kulturen i Lund bevaras en skön bägare av detta slag av stockholmsguldsmeden Hans Olofsson och försedd med årtalet 1554. Typiskt för dem är den raka bottnen utan fotring och · den klocklika vidgningen mot brädden. Från denna form sker sedan utvecklingen, som framförallt visar sig i tillägget av en fot, som kan bestå av en olika formad 96

ring och fötter. Ett lock lä~ges till, ornament av olika slag, både plastiska och grav·erade eller uppdrivna och punsade, tillkommer som prydnad av bägarens sidor. I Sverige finns ännu två av de yppersta av på detta sätt utvecklade bägare. Den ena, det s.k. »Konung Karl Knutsrnns silfkar», finns på Ängsö och den andra »Trallarnas silfwerkar» på Stjärnorps slott i Östergötland. Båda är arbeten av guldsmeder verksamma i Liibeck och har troligen tillkommit den förra omkring 1470, den senare 1505. Här ser man hur bägarna fått fotställ med tre gotiska arkitekturformade fötter, lock med högt uppdragen spets krönt av sköldhållare, gördel runt livet av genombrutet bladverk med emaljinlagda medaljonger samt kransar av uppstående akantusblad, vilka gör intryck av kronor. Gravyrer och förgyllning höjer rikedomen. Silverbägare av detta slag är naturligtvis föga ägnade att dricka ur. Deras dyrbarhet och vapenmärken gör dem till skådestycken lämpade att förhöja prakten vid furstliga fester. De var också utmärkta gåvor att beveka en furstes sinne vid en tid, då muta verkligen betydde gåva och icke det förvanskade bestickning. Under det oroliga året 1521 gav Stockholms stad en fest på rådstugan för Kristian Il »den dag hans nåd fick tidender, att han hade fått en ung jungfru med sin furstinna Elisabeth». Till honom räcktes då ett »häroldstop». 1588 beslöt rådstugan i Nya Lödöse att åt drottningen skänka ett »credentiekar». Båda dessa silver kar var säkerligen praktbägare i den nyss beskrivna stilen. Det skulle föra oss för långt att följa silverbägarens utveckling. Bägare kunde också vara av annan metall, tenn, mässing o.s.v., av trä, horn och ben eller av glas.

§ 8. Träbägare svarvades och såldes i tunntal under 1500talet. De var en förbrukningsartikel. Troels Lund, som ägnar ett festligt kapitel åt dryckessederna i sitt verk Dagligt liv i Norden under 1500-talet, omtalar att till ett bröllop i början av detta sekel anskaffades fyra tunnor träbägare och att under Kristian IIl:s uppehåll på Malmöhus 1541 hade Hans 97

Bägare av si lver, holländsk t arbete fr ån 1600-talets börj an. Kulturen.

Bägarmakare fullt arbete att leverera nya skockar av b ägare (en skock = 60 stycken) . En yrkeskollega till Hans uppträder redan 1307 i Västerås, Nicholaus bicarmester. Anledningen till den stora förbrukningen anger Troels Lund vara seden att slå sönder dryckeskärlen. Detta överdåd omtalas 1481 i Stockholms stads tänkebok, då en man dömdes att låta göra nya stop för dem han slog sönder i gillesstugan. Från Vakka-Finland, där tillverkning av träbägare och andra träkärl försiggick i stor omfattning, införde Erik XIV enbart under år 1565 flera tusen bägare av detta slag för sina fatburar. De tillverkades i satser, liksom vi tidigare har sett att stop och bägare av silver kunde göras. En sats innehöll tolv eller tjugo bägare satta i varandra.

Bägare av glas, tillverkad i Kölntrakten under romersk järnålder, gravfynd i ö . Vemmenhögs socken, Skåne. Höjd 16 cm. Statens historiska museum. Foto ATA. (Sid. 103.)

§ 9. »Glas brukas icke alls», skriver Olaus Magnus, »eller åtminstone högst sällan på nordbornas bord, för de drucknas överdåds skull, ty de skulle anse det för ett nöje att få krossa glasen, och deras skärvor kunna genom att skära av senorna vålla icke blott obotlig vanförhet i en arm, utan en ögonblicklig död. Sådan fara löper man icke med granmuggar. Av dem kunna beskänkta män slå sönder ett tjog med ett enda slag». Många exempel på glaskrossning i stor stil anföres av Troels Lund. Att krossa bägare av stengods eller trä var ingenting emot glas, skriver han. »De klirrade redan när man stötte dem samman, sprungo sönder med klang, när de träffade en vägg, och gåvo dubbelknall, när de kastades 99

igenom en av de nyinförda fönsterrutorna» . Vid ett julkalas hos Erik XIV slogs 174 glas i kras och hos Johan III krossades 375. Glasen va~· till en början importerade. och det blev därför ett »dyrbart kalas», när de slogs sönder. Man förstår att de nordiska renässansfurstarna sökte få till stånd en inhemsk glastillverkning. Om det gick åt 35.000 glas till Kristian IV :s kröning 1596, såsom hans beställning hos glashyttan i Ry i Jylland omfattar, förstår man det ännu bättre. I Sverige synes en glashytta driven av ett par inkallade venetianare ha kommit igång omkring 1555, hertig Karl hade en sådan från 1581 igång vid Nyköpingshus och en hytta startades samma

Bägare av glas, s.k. nkrautstrunk n, tyskt waldglas fr ån omkr. 1500. Kulturen . (Sid. 104.)

100

årtionde på Bryggholmen vid Enköping och en i Trestenshult i Ryd i södra Småland omkring 1620. Vid utgrävningen av Nyköpingshus fann jag skärvor av dryckesglas, vilka utan tvivel bör ha varit tillverkade i Hertig Karls glashytta. De representerade fyra olika glastyper. Tre hade den höga cylindriska form, som är typisk för det samtida tyska och holländska glaset och representerade Humpen, Spechtern och Passglaset. Troels Lund omnämner också tre sådana dricksglas. Förutom passglaset, som fått sitt namn av de pass - vi kallar dem päl - vilka var utmärkta på glaset genom smala, pågjutna glastrådar och markerade ett visst mått man fick dricka, var det })slindeglaset}) och

ölglas med lilla riksvapnet och Carl XI:s namnchiffer, tillverkat av Johan Herbst på Kungsholms glasbruk omkr. 1680. Kulturen. 101

ölglas med mannens och hustruns namnchiffer under krona och årtalet 1718, tillverkat vid Skånska glasbruket. Kulturen.

l!benikeglasetl!. Det sistnämnda var det vanligaste och förekom i två storlekar. Dess utseende är inte svårt att fundera ut. Namnet härledes av det medellågtyska bendeken, som betyder band. Liksom binnikemasken markerades detta band av »leder», d.v.s. det var plisserat med tång. Dessa krusade band låg liksom passglasets trådar utanpå glaset, oftast i spiral. Slindeglaset är svårare att bestämma. Det finns ett äldre nusvenskt ord slinda med betydelsen sida, i adjektivform kan det också betyda sned. Jag vågar den förmodan att slindeglaset hade snedställda sidor. Ett cylindriskt glas med åttkantiga sidor är vanligt under 1500-talet och skärvor av denna typ har t.ex. påträffats i jorden i Lund.

102

På ett högt sachsiskt passglas i Kulturens samlingar kan man läsa en vers, som omtalar hur glaset skall användas. Jag översätter den. Vivat 1 Till din och min hälsa skall passen drickas ut. Men den som ej sitt pass kan tömma skall genast dricka ännu ett. Väl an, så vill jag nu se till att ock jag gör besked med passet. ölet är gott, passen är lagom, att dricka skall jag snart va' klar. De stora bägare, som kallades humpen, saknade pålagda trådar men var istället dekorerade med emaljmålning, ofta vapenbilder. De var försedda med lock. Väldiga var de s.k. Reichsadlerhumpen. En humpen, bevarad på Nationalmuseum i Stockholm, bär fältmarskalken Lennart Torstenssons och hans makas vapen samt årtalet 1633, en annan från samma tid har Stenbocks vapen. I Stiernhielms dikt Hercules, som skrevs 1647, skildras ett tumultuariskt gästabud, där Fru Lustas son Ruus skall öva diktens hjälte i drickandets konst. De kärl varur man dricker skildras så här i hexameterns rytm: Gå här i svang store Barkenmeyere, Bullar och Bolkar, fyllte på brädd; djupe Tumblar och Humpar och höge Bok al er. Bägarformade dricksglas kom sålunda i ropet under 1500talet i Norden. Men glasbägaren hade gamla anor. Gravfynd i vårt land från århundradena närmast efter Kristi födelse har bragt i dagen eleganta, med olivsnitt slipade glasbägare tillverkade i Syrien och Rhenlandet. Från hyttorna vid Rhen, i Kölns industriområde, från vilket under medeltiden bägare och kannor av stengods skulle efterfölja glaset, försågs vi med dryckesbägare under något av de följande århundra103

Majgillesstop svarvade av trä, det ena röd-, det andra blåmålat, använda vid ungdomens dryckeslag i samband med majfirandet. Ingelstorps socken, Skåne. Nordiska museet. (Sid. 94.)

<lena. Under 400- och 500-talen utbildas den höga form med pålagda glastrådar, som vi senare finner i »benike»- och passglasen. Dekorationen utökas nu med snabelliknande, pålagda droppar. Dessa i sin tur omformas till pigglika noppor, sådana som vi finner i den slutande medeltidens »krautstrunb. Ur denna bägarform uppstår slutligen remmaren, genom att bägarens brädd utformas till en skål, samt en under 1500-talet omtyckt bägare, där endast underdelen med sina noppor erinrar om den ursprungliga formen.

§ 10. Bägare av horn har åtminstone under 1700- och 1800talen varit vanliga i folkliga kretsar. De kan i sin enklaste form bestå av ett avsågat horn med träbotten, i ett förädlat skick är de svarvade med insvarvad bottenbricka eller skaft104

liknande fot. Deras mått begränsas av hornets storlek. De är i allmänhet för små att dricka öl ur och ha synbarligen mest varit ägnade åt brännvinssupandet. Deras förekomst under en tid då detta utvecklades till en »folklig rörelse» tyder också härpå.

§ 1I. Tumlare omnämndes av Stiernhielm liksom Barkenmeyere. Det sistnämnda var ett ölkärl hålkat ur en björkstam med kvarsittande bark. Detta rustika dryckeskärl omnämnes endast under 1600-talet. Tumlaren dricker man brännvin ur. Den har fått sitt namn av att den icke kan välta, men väl tumla omkring då man stöter till den. De

Svarvad ölkalk från Falköpingstrakten med årtalet 1769 och inskriften: »sät mig för din myn och dreck i båten du föllehun». Nordiska museet.

105

äldsta tumlarna är från slutet av 1600-talet och ser då ut som små skålar utan fot. Under frihetstiden prydes de ofta med Karl XII:s nödmynt. Senare får de en fotring och slutfasen ofta en grepe så att de liknar punschglasen.

§ 12. En bägarformad skål med handtag är koppen och muggen. Ordet kopp är troligen ett lån av latinets cuPPA. I Orienten och medelhavsländerna förekommer denna form av dryckeskärl redan i de äldre kulturerna medan den hos oss synes vara mycket sen. Vi använder ju koppen huvudsakligen i samband med de importerade dryckerna kaffe, te, choklad. Att märka är att de äldsta kopparna av detta slag saknade grepen, vilken först blir mera allmän mot slutet av 1700-talet. Muggen är tydligen både till form och namn ett långods från England och uppträder först hos oss under 1700-talet. I England har muggen fått en rik utveckling, t.ex. de lustiga Toby-jugs, som formats med ansikten, sittande gubbar o.s.v.

106

KAPITEL

Om skopa och kåsa VARUTI TALAS UTFÖRLIGT OM KÅSOR AV OLIKA SLAG OCH SÄRSKILT OM DE KÅSOR OLAUS MAGNUS BESKRIVER OCH OM DE SVENSKA VAPENKÅSORNA

§ i. Vid medeltidens slut börjar urkunderna tala om ett dryckeskärl, som kallas kåsa. Därmed uppträder på scenen en benämning som alltjämt sätter myror i huvudet på forskarna. Vad är det som gömmer sig bakom detta ord? Låt oss först betrakta själva ordet. De medeltida beläggen hänför sig till tiden 1449-53 och är ifrån Finland. Då omtalas »kawsa aff silff », »en liten silff kausa» och en »kausa beslagen med silf ». Om deras utseende får man ingen annan upplysning än att tre är helt av silver medan den fjärde synes vara ett träkärl med silverbeslag. I Svenska akademiens ordbok säges ordet komma av det medellågtyska kouwes( ch)e, som betecknar en större vattenösa med skaft. Här är sålunda en bestämd uppgift om kåsans utseende. Ordet kan emellertid följas längre tillbaka än medellågtyskan, en språkperiod som sträcker sig ifrån 1 rno-1600. Det återfinnes i det litauiska språket, kauszas, och anses av språkforskarna därifrån ha lånats av de slaviska språken och från dessa spritt sig runt Östersjön. Det litauiska ordet för kåsa användes för att benämna stor össked, öskärl gjort ur ett enda trästycke, och överhuvudtaget dryckeskärl av trä. Betydelsen inom de olika språk, där ordet förekommer, synes främst vara skopa men även skål. Betydelsen skopa förekommer i svenskan, i lågtyskan, ryskan och finskan; skål i danskan och medellågtyskan, där kåsan är en stor skål. Av detta framgår språkligt sett att kåsa är ett låneord i svenskan, vilket ursprungligen betecknat ett dryckeskärl av trä, som till sin form dels var en skopa, dels en skål. Huru 107

ordet, och därmed det föremål det betecknat, kommit in i vårt språk är icke klarlagt. , Vi nämnde i början att de medeltida uppgif tema rörde kåsor av silver och möjligen en silverbeslagen träkåsa. Det finns alltså ännu en faktor att räkna med, materialet. Kåsorna kan vara både av trä och av silver. Träkåsornas allmänna former har vi tidigare trott oss kunna bestämma. Hur såg silverkåsorna ut?

Bland äldre svenskt silver finns en grupp av kärl som vi brukar kalla kåsor. Det är en förhållandevis liten, oval eller rund skål med horisontalt handtag och med en mitt emot detta, som stäven på ett fartyg, uppskjutande snip, gärna krönt av en kula eller annat avslutande ornament. Någon svensk kåsa av detta slag äldre än år 1600 känner man icke till. Till formen är den sålunda med sitt enda handtag en skopa eller ösa och passar sålw1da bra in på de kärl, som kallas kåsor. Förutom dessa små silverkåsor har också fu1mits större kärl som gått under detta namn. I Svenskt silversmide 1520 -1850 har Olle Källström påvisat att Gustav Vasa 1556 beordrat hertig Erik att ur skattkammaren uttaga två eller tre kåsor såsom gåvor till den ryske storfursten. När man känner till vilka dyrbara och praktfulla gåvor renässansens furstar skänkte varandra, måste dessa kåsor förmodas ha varit ansenliga till sin silvermängd och förnämliga till sitt utförande. Detta bekräftas av beskrivningen på fyra kåsor, som tillhörde Erik XIV. Var och en av dessa vägde ca 175 lod, d.v.s. mer än 2 1;4 kilogram. De stod på »gåsefötten> och var prydda en med »havsmam>, en med »havsfru» och de två andra med »kvinnohuvuden ». 16!7 lämnade hertig Johan av Östergötland i testamente åt sin gemål två förgyllda silverkåsor om 566 och 384 lod, d.v.s. respektive omkring 7 och 5 kilogram. Redan vikten säger oss att dessa kåsor ej gärna kunde hanteras som skopor och ej heller som kärl att lyftas till munnen och dricka ur. D e måste stå på bordet som praktfulla skålar, ur vilka drycken hämtades med ösor. 2.

108

Kåsa av silver tillverkad av Johan Johansson i Västerås under talets första hälft. Kulturen. (Sid. 113 § 5.)

1600-

Bekräftelse på detta lämnar också hertig Johans testamente, som upptar »en liten Rysseskål som plägar följa kåsorna åt» . Dess vikt uppges vara 16 1/ 2 lod, d.v.s. motsvara den silvermängd de av oss kända små kåsorna har. Källström omtalar även att i inventariet över hertig Karls silver på Nyköpingshus uppräknas bland småsilvret en »ryssekosa» samt att Johan III som hertig i Finland 1563 ägde en »rysseskål», som vägde i det närmaste l 1/ 2 kilogram. Om man söker tolka dessa uppgifter, kan man beträffande silverkåsorna med Källström konstatera att dessa under l 500-talet, den äldsta tid från vilken vi i vårt land har någon beskrivning, utgjordes av stora dryckeskärl och att till dem kunde höra mindre ösor, vilka genom sitt namn säges vara kåsor eller skålar från Ryssland. Man kan också dra den slutsatsen att dessa ryska kärl är föregångare till dem vi idag kallar kåsor. 109

Kåsa av silver tillverkad av Petter Söderbom i Örebro 176r. Kulturen. (Sid. I 13.)

§ 3. Till detta kan läggas en iakttagelse rörande kåsan sådan den uppträder i Danmark. Där förekommer den under benämningen kovs och kovsken. Det sista ordet är en diminutivbildning - kovs-ken med betydelsen den lilla kåsan. Om man kallar något för den lilla kåsan måste detta ske för att åtskilja den från en kåsa som är större. Indirekt kan man härigenom få ett belägg för att större kåsor existerat. En bekräftelse på förekomsten av både stora och små kåsor erhåller man redan i riddaren Henrik Klausson Djäkens inledningsvis nämnda testamenten från 1400-talets mitt, där på samma gång omtalas en silverkåsa och en liten silverkåsa. Att så i verkligheten varit fallet framgår också av nedanstående. Man vågar emellertid icke dra den slutsatsen att de större kåsorna haft samma utseende som de mindre. IIO

Eftersom kåsa på danska betyder skål, som vi ovan sett, är det tydligt att man även här haft ett garnityr av en större skål med tillhörande små ösor, kovsken.

§ 4. Vad man kan få fram av beskrivningen på Erik XIV :des väldiga kåsor är, att de var och en kännetecknades av en figur, en havsman, en havsfru o.s.v. Källström utgår ifrån att dessa figurer suttit på locket. Men så vitt man vet är just det karakteristiska för kåsan, att den varit öppen och ej avsedd för lock. Dess konstruktion, såsom vi ser den på alla de kärl som bevarats till vår tid, med än oval och än rund form och med från randen utskjutande partier, förbjuder anbringande av lock. Nej, kåsan med havsmannen har haft denna anbringad på annat sätt. Vad är rimligare än att de beskrivna figurerna varit fästade vid kärlets rand antingen som handtag eller snibb. Redan uppgiften att dessa kåsor blott äger en figur ger oss föreställningen om något osymmetriskt. Och därmed framkallas bilden av en skopa. I sitt arbete Drikkehorn og S0lvt0j beskriver Jörgen Olrik kovsken som en flat skål, ofta st utan fot och som regel försedd med ett eller två utstående öron eller hankar. Han säger vidare att de förekommer liksom skålarna i många varierande storlekar, från de små »Brrendevinskovskenern på ett par lod till stora kåsor på 50-60 lod. Han känner icke till några bevarade kåsor av denna storlek. Bland de uppgifter han lämnar om kåsor ur samtida skriftliga källor må följande anföras. 1589 fanns i boet efter fru Johanne Oxe en liten förgylld kovsken och en stor gammal kovsken, 1593 omtalas i Helsingörsborgaren Hans Nielsens bo en silverkovsken om 11 l/z lod och en apotekaränka i samma stad efterlämnade 1599 en stor silverkovsken, en liten kovsken och en brännvinskovsken. De kovsken som han sedan avbildar och beskriver är emellertid skålar med två horisontala öron och passar sålunda icke in på den form, som vi anser att kåsan haft. I beskrivningen över silverfynden från Odense amt i samma arbete återfinnes emellertid den rätta formen i tre exemplar, varav två är par och bär årtalet 1648 och 111

Kåsa av silver tillverkad i Ryssland vid mitten av noo-talet. Enligt graverad inskrift överlämnad 1749 av kejsarinnan Elisabeth I till atamanen Stefan Grekoff för hans trogna tjänst i Moskva. Falk Simons samling, Röhsska konstslöjdmuseet. (Sid . 109.)

det tredje är daterad 1643. De är ovala med stora utdrivna bucklor, har ett horisontalt bladformat handtag, platt och drivet i ett stycke med det övriga kärlet, och en utdragen spets mitt emot detta. Till ytterligare belysning av silverkåsornas varierande format och därmed utseende och användning må anföras några poster ur bouppteckningen efter Tomas Dyre till Sundsby i Bohuslän 1652. Där omtalas sju silverkåsor av vilka den största hade lock och vägde 67 lod, d.v.s. lika mycket som en ordinär silverkanna, den minsta 2 lod - denna var säkerligen avsedd till brännvin, ty Margareta Hvitfeldt har skrivit i kanten av bouppteckningen »till mitt flaskfoder» . Eljest säges en liten kåsa väga 18 lod. Av större intresse är emellertid en annan marginalanteckning av hennes hand: l åttapassig kousken som jag köpte av Vetzell Guldsmed väger l l lod. Den bör rimligtvis ha sett ut som de tre kåsorna 112

från Odense amt. Troligen har den kåsa »med bubblor», som också ingår i Tomas Dyres bo, haft detta utseende. Gemensamt för Erik XIV :s kåsor med havsfolket är att de säges stå på fyra »gåsefötter» och att de inuti var försedda med konungens vapen. Fågelfötter som stöd för dryckeskärl från medeltiden har vi redan träffat på hos dryckeshornen. Vapenbilder, ofta på en uppdriven buckla i kärlets mitt, är också välkända från äldre tid. När härtill kommer att vapenbilden säges vara »amelerat», utförd i emalj, ger detta starka skäl för antagandet att det är fråga om en buckla av sådant slag. En dylik buckla känner man eljest endast på skålar av cirkelrund form, jämför kapitel 3 § 6. Detta resonemang har fört oss fram till en ganska skönjbar bild av de stora silverkåsornas utseende. I de beskrivna fallen är det fråga om runda skålar med vapenmedaljong i bottnen, en stående hand utformad till människofigur samt fyra fågelfötter.

§ 5. Även om det icke finns några bevarade silverskålar av det stora formatet så har likväl den lilla kåsan levat kvar i former, som vi känner åtminstone från 1600-talet och senare. Den äldsta bevarade svenska silverkåsan av detta slag tillhör numera Nordiska museet och är tillverkad i Stockholm av den skicklige silversmeden Lorentz Hartman. Den har det karakteristiskt horisontala örat och den uppdragna spetsen, oval form och saknar fotring. Jämförbar med denna är en kåsa i Kulturen, Lund, av Johan Johansson, verksam i Västerås 1605-54. Denna är emellertid försedd med en fotring. Båda har livet uthamrat i bucklor och kan sägas vara goda representanter för kåsans renässanstyp. Skillnaden mellan dem utgöres av västeråskåsans fotring. Ur typologisk synpunkt är denna skillnad väsentlig. Fotringen betecknar kåsans övergång från ösa till dryckeskärl, därmed likväl icke sagt att icke ösan även använts till att dricka ur. Fotringen utvecklas i senare exemplar till en allt högre fot. I och med att förändringen till dryckeskärl äger rum synes kåsan alltmer få en speciell uppgift såsom bränn-1 IIJ

vinsskål. Detta sammanhänger även med att brännvin såsom dryck och njutningsmedel kommer i bruk under l 500-talet. I Sverige dricker man brännvin såsom entre och fortsätter 'sedan med öl och andra drycker. Vi talar om aptitsupen. Så är långtifrån fallet i andra länder, där supen förtäres under hela måltiden eller t.o.m. till efterrätten. Denna vana synes ha gamla anor hos oss. 1674 uppfördes i Söderköping ett skådespel av Frischlin kallat Rebecca. Det översattes av Beronius och denne gjorde därvid en del tillägg, varuti han lämnar burleska skildringar ur folklivet. Han skildrar sålunda Isaks och Rebeccas bröllop såsom om det hade försiggått vid ett gästabud hos oss. Två bönder talar om för varandra vad de upplevt under festen. Den ene säger (språket här något moderniserat): Fuller har jag vatt i mång gästebå men aldrig jag än maken såg. Först jag kom dit fick jag en brännvinskåsa, ingen mer än jag fick däri nosa, för jag sluka henne ut allt på en gång så att därefter i buken sång 1 I fortsättningen övergår han till att dricka öl. En skälm jag, när jag stopet för munnen fick, om jag däri lämnade den minsta slick. På det sista fick jag ett glas vin. Han drack sålunda brämwin i kåsa, öl i stop och vin i glas. § 6. Hur förhåller det sig med kåsorna av trä, vilka har det närmaste sambandet med själva ordet? Liksom rörande silverkåsorna har vi både små och stora kärl. Vi börjar med de stora, varav ett 20-tal är bevarade, och tar som utgångspunkt den välkända och i detta sammanhang ofta återgivna beskrivningen i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Denna utgavs i Rom 1555· Kåsorna omtalas i verkets II4

Vinjettbild till Olaus Magnus 35:te kapitel kärl och deras utseend e. 1500-talets mitt.

13:de boken Om olika

13 :de bok kapitlen 35, 37 och 38. De avbildas i två träsnitts bilder, vilka utan tvivel grundar sig på teckningar av Olaus Magnus i mer eller mindre skissartad form och får tillmätas dokumentärt värde. Som vi vet kom Olaus Magnus efter sin resa till Rom 1524 icke mer att återvända till Sverige. Vad han sålunda med egna ögon sett begränsas till tiden före detta årtal. 1518 till 1520 företog han en resa i Norrland. Under denna och under den tid han vistades i Stockholm och Uppsala är det sannolikt att han inhämtat sina uppgifter om kåsorna, som av honom uteslutande angives ha sin hemortsrätt i Finland. Han skriver i 35:e kapitlet : »Det finns ock kärl, som påminna om kungliga diadem eller kronor, fint arbetade av krusade trädrötter. De bruka för lustighets skull användas som dryckeskärl vid högtidliga samkväm och kallas på landets språk kåsor». I marginalen läses »Finska kåsor» . I träsnittet som tjänar som illustration till det kapitel, som har rubriken »Om olika kärl och deras utseende», avbildas två kåsor. Den ena har två upptill förenade grepar prydda II5

med goticerande bladrullar, närmast »krabbor» av den typ som tjänade såsom utsmyckning av den gotiska byggnadskonstens fialer och gavlar. Den andra liknar närmast en korg med sin bågformiga, bladförsedda grepe. Det är tydligt att Olaus Magnus återger två olika typer av kåsor. Det 37:de kapitlet handlar om de nordiska folkens dryckesseder och prydes av den välkända bilden av män i ett dryckeslag, som använder sig av kåsorna. Texten förklarar: - »Man ser alltså på ovanstående bild några män sitta till bords liksom med kransade huvuden och dricka ur kärl av slikt utseende, som bilden utvisar, något som måhända kan väcka undran hos den därvid ovane. Ännu underligare skulle det dock förefalla, om man finge skåda en lång rad svenner komma intågande flockvis likt herdar med en hjord grenhornade hjortar för att bjuda gästerna dessa med sädesmust fyllda stånkor». På bilden avbildas fem sådana stånkor, vilka dels är av det slag med bågformigt grenverk, som ovan beskrivs såsom korglika, dels av ett slag med två uppstående grenar upptill förenade med ett band. Båda typerna har på bågens och hornens utsidor akantusartade blad. Däremot förekommer på denna bild icke kåsan med de gotiska krabborna. Till sist skriver Olaus Magnus i 38 :e kapitlet: - »De grenhornade stånkorna ovan äro alster av de nordiska finländarnas konstslöjd och kallas, som sagt, kåsor. Natur och konst samverka att dana dem vackra och prydliga. De göras nämligen av de vackraste granrötter, som krusas, urholkas och på utsidan siras med en mångfald snidade figurer, ja även smyckas med konstnärligt arbetade gyllene beslag eller andra färgrika sirater. De äro därför betagande vackra, så att man betalar dem dyrt». Ytterligare en bild från 1500-talet av en kåsa kan uppvisas. Den förekommer på den 1539 utgivna Carta marina och återger en kåsa av den bågformade typen med tätsittande akantusblad. Eljest är den tydligen ritad av en annan hand än bilderna i Olaus Magnus Historia. Bilden av kåsan är placerad i en trakt av sydvästra Finland, som enligt II6

Vinjettbild till Olaus Magnus 37:de kapitel i 13:de boken Om de nordiska folkens dryckesseder. 1500-talets mitt. (Sid. l 16.)

Kuusta Vilkuna varit ett betydande centrum för framställningen av träkärl och i äldre tid kallades »Vakka-Finland», d.v.s. Träkärlsfinland. Från denna trakt exporterades under 1500-talet träkärl på hamna.r na runt Östersjöns kuster. Såsom vi skall se i det följande skeppades också kåsor till Sverige. Ingen av de avbildade eller beskrivna kåsorna är annat än idemässigt lik våra bevarade kåsor. Om Olaus Magnus, som var en skarp iakttagare, hade sett kåsor av denna utpräglade form skulle han säkerligen också avbildat och beskrivit dem. Slutsatsen måste bli att kåsor av det bevarade slaget icke förekom på hans tid och att de sålunda tillkommit efter 1524. Var såg Olaus Magnus dessa dryckeskärl och var hörde han traditionerna om dem? Det saknas uppgifter om att han besökt Finland. Men som redan framhållits gjorde han en resa till Norrland. Därunder besökte han Västerbotten och kom midsommartiden 1519 till Torneå. Det var högsäsong och handelsmän ända från Östkarelen träffades här mellan Persmäss och Olsmäss. De kunde komma med femtio och

ända till åttio båtar. Vid Torneå fanns bodar, som uthyrdes av kronan till handelsmännen, 1539 omtalas 51 bodar. Det var sålunda en livlig rörelse, icke minst över Bottniska viken. I Västerbotten fanns en finsk befolkning. Tar man mycket fel om man förmodar att Olaus Magnus här inhämtade mycket av det, som han sedan använder i sin Historia, och att det var här han blev bekant med de grenhornade kåsorna? En bekräftelse på riktigheten i denna förmodan kan man finna i en anteckning av Johannes Thornre Bureus, som i mångt och mycket hade samma etnologiska inställning till historia och geografi som Olaus Magnus. Anteckningen finnes i Surnlen, som innehåller strödda notiser från Bureus resor hänförande sig till tiden omkring år 1600. Den lyder helt lakoniskt: - 11kronkosor göras och i W esterbottnn. Det är tydligt att även västerbottningarna ägnade sig åt träkärlstillverkning liksom annan träslöjd. Om det var på svenska sidan boende finnar som gjorde kronkåsorna lämnar han oss i ovetenhet om. § 7. Av Olaus Magnus bilder har vi fått fram tre olika typer: den gotiserande, som genom sin konstruktion är för trång mellan greparna för att man skall kunna sticka in huvudet och dricka på beskrivet sätt, den bågforrnade och den med två grepar upptill förenade med ett band. Huru beskriver han dem i sin text? - Natur och konst samverkar att göra dem vackra och prydliga, skriver han: naturen genom de vackraste granrötter, som krusas och urholkas, konsten genom att på kåsans utsida sira dem med en mångfald snidade figurer, med gyllene beslag eller andra färgrika sirater. Beskrivningen anger tydligt att han icke sett eller känner till kåsor av den hos oss bevarade typen, ty denna kännetecknas framförallt av det genombrutna krönet som sitter på insidan av greparna. I en artikel om Hur de nordiska ölkåsorna korn till (Fataburen 1947) har A. Hirsjärvi konstaterat att materialet i den s.k. Rusko-kåsan, den enda i Finland bevarade, är hämtat ur en granstubbe såsom Olaus Magnus säger. Den är ut-

118

skuren på så sätt att själva skålen är ur en kraftig rotgren, nära det ställe där denna utgår från stammen, och det snidade överpartiet ur den anslutande delen av stammen. Det återstår att undersöka huru materialet förhåller sig i de svenska kåsorna. Det är naturligt att Olaus Magnus bilder och beskrivning av de finska kåsorna och deras användning till öldrickning vid högtidliga samkväm kommit att ställas i samband med de bevarade nordiska träkärlen. Några direkta förebilder till dessa har forskarna icke kunnat finna. Man har också olika åsikter om varest de bevarade kåsorna blivit tillverkade. Sigurd Erixon framhåller med skärpa i sin artikel Balle och kåsa (Svenska Kulturbilder 3, 1930) att de »icke är alster av finsk folkkonst, såsom vissa forskare genom en serie misstag antagit». Han påpekar att man norr om Mälaren och Bergslagen icke nyttjat svarvade kärl att dricka ur. Istället har man vid sidan av laggkärl brukat skurna kärl i form av skålar med eller utan handtag, fågelkärl, kåsor och skopor. Han anser kåsorna vara en specialitet för högadeln och påpekar att de går direkt tillbaka på en rent folklig dryckeskärlstyp av uråldrigt slag, ett nord- och östeuropeiskt kärl med förhistoriska anor. Vilka dessa föregångare varit yttrar han sig icke närmare om. Många skäl talar för att kåsan har sitt hemland i Finland, framhåller Kustaa Vilkuna i en artikel Die Kosa, eine nordische F estschale (Acta ethnologica 1g3 6) . Han understryker uppgifterna hos Olaus Magnus att kåsan är ett alster av de nordiska finländarnas konstslöjd och menar att Olaus Magnus avser norra delen av egentliga Finland, d.v.s. det område, som på Carta Marina utmärkes med bilden av en kåsa och som sedan gammalt är känt för sin träkärlstillverkning. De olika byarna var specialiserade på viss del av tillverkningen, och Vilkuna säger att man på goda grunder därför också bör kunna finna kåsamästare i dem. Han känner sig emellertid betänksam på grund av de bevarade kåsornas adelsvapen och lärda latinska sentenser, vilka icke kan ha framställts av den finska lantbefolkningen. Denna svårig119

het övervinner han emellertid genom att hänvisa till en uppgift i inventariet på Gripsholm, där bland övriga kåsor några omtalas såsom »förbättrade ». Detta skulle kunna innebära att de från Finland importerade kåsorna i Sverige försetts med sina målade vapen och sentenser. Huru kåsorna kommit att få sin form och varifrån man i Finland lärt sig framställningssättet är likväl enligt Vilkuna en öppen fråga. Försöken att finna en länk mellan den finska kåsan och den svenska (=den bevarade) stöter på svårigheter, som Vilkuna icke observerat. Dit hör naturligtvis främst Bureus anteckning om tillverkning av »kronkåsor» i Västerbotten. Denna har tidigast uppmärksammats av John Granlund i hans kommentar till Olaus Magnus historia (1951). Granlund drar den konsekventa slutsatsen att sådana kåsor kan ha »tillverkats på sina ställen i Sverige». Härtill kan väl tillläggas att Bureus uppgift gäller Västerbotten och att vi icke känner till att kåsor gjorts på andra ställen i vårt land. Såsom jag redan påpekat fanns där en finsk befolkning. Att de urholkade och skurna kåsorna tillverkats i den nordliga delen av vårt land stämmer ur teknisk synpunkt bra överens med Erixons ovan anförda iakttagelse. § 8. En mycket bidragande svårighet är också att den bildmässigt klara och målande beskrivningen hos Olaus Magnus låst fast problemet i så måtto, att man tagit för givet att de svenska kåsorna utvecklat sig ur de finska. I själva verket framträder stora olililieter. Den finska kåsan är, då man tar bort greparna, en bägare som i ena fallet vidgar sig uppåt, i andra har raka sidor. Den svenska kåsan har en utpräglad kalkform med utsvängd fot, avskiljd från kuppan av en kransliknande nod. De utgår sålunda från två skilda kärltyper. Greparna eller hornen är också helt olika - här bör dock observeras bilden av kåsan med goticerande ornament. De finska har så att säga en mera naturalistisk formgivning än de svenska, vilka i sin kraftiga stilisering för tanken på heraldiska hjälmkrön. Även om man måste ta hänsyn till de naiva träsnittens begränsade värde som dokument är dock skiljaktigheterna framträdande och man kan icke bortse från 120

Kåsa 'av gran eller fur målad i lackrött med detaljer i grönt och »tecknad» dekor i svart. På skålens ena sida en fläckt örn, på den andra en häst. Kring randen inskrift i majuskler: GUSTATE : ET : VJDETE : QVONIAM : SVAVIS : EST - smaken och sen, ty det är ljuvligt. I kronan 15(?)6 och IHS. Göteborgs historiska museum. (Sid. 128 § 12.) I 21

dem vid ett klarläggande av frågan. Man kommer heller icke ifrån den av Erixon starkt understrukna uppfattningen, att de svenska kåsorna har tillkommit för de högre stånden i samhället, och man vill gärna tillägga, att de finska i motsats därtill är folkliga. Det förefinnes sålunda även en social skillnad mellan de båda grupperna. - Jag vill emellertid understryka vad jag tidigare antytt, att dessa skillnader icke undanskymmer det faktum att den krönta eller grenhornade kåsan i de båda former vi nu känner den kan bottna i finsk kultur. § g. Om man sålunda ur formsynpunkt har svårt att förena de båda typerna av kåsor synes forskarna var eniga om att studiet av dessa dryckeskärl ur social synpunkt - kåsans s.a.s. andliga sida - är mera fruktbringande. Kåsorna har utan tvekan varit i bruk vid samkväm av olika slag, såsom gillen, bröllop, namnsdagsfirande. Redan Olaus Magnus framhåller att de användes som dryckeskärl vid högtidligare samkväm. Han gör därvid en distinktion, som forskarna hittills icke har fäst sig vid, att man brukade dem för lustighets skull, VOLUPTATJS CAUSA. I sin 1539 utgivna kartbeskrivning på tyska säger han på tal om kåsans tillverkning, att den blir »lustig von den wurzel des baums gemacht». Att Olaus Magnus begagnat uttrycket »för lustighets skull» måste ha en mening i det sammanhang det utsäges. Det moment vid de högtidliga dryckeslagen, då kåsor användes, måste sålunda ha varit lustigt och själva kärlet måste vid tillverkningen ur trädroten ha gjorts lustigt. Eftersom skämt och lustigheter av mångahanda slag av gammalt varit förbundna med dryckeslagen är detta i och för sig icke något orimligt. Att man därvid använt speciella dryckeskärl är också välkänt. I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på det av Gunnar Olof Hylten-Cavallius (Wärend och Wirdarne 1868) omtalade och avbildade ölkärlet, som kallades koppa lustig. Meningen med detta var att försvåra drickandet och samtidigt att få den drickande att spilla på sig. »Detta var nu det lustiga hos denna koppa», säger han. 122

Betraktar man kåsan ur denna synpunkt, framstår ännu tydligare skillnaden mellan användningen av den finska kåsan och den svenska, vilken i tillspetsad form kan uttryckas som en skillnad mellan skämt och allvar, eller kanske bättre såsom motsatsen mellan lustighet och högtidlighet. I denna belysning har man lättare att fatta upptåget med den långa raden av källarsvenner som flockvis tågar in likt herdar med en hjord grenhornade hjortar. Slutetappen i detta festliga och lustiga upptåg är de med kransade huvuden sittande gästerna. Att detta bidragit till att höja stämningen är väl otvivelaktigt. Vi har säkerligen litet till mans varit med om huru det verkar, när vid ett festligt tillfälle vi får pryda vårt huvud, »faire la tete », med en pappersmössa eller liknande. Detta måste också innebära att den finska kåsan varit så skapad, att man kan träda huvudet in mellan grenarna, vilket den ju enligt bilden också synes vara. Däremot kan ingen svensk kåsa begagnas på detta sätt. Denna iakttagelse gjorde redan Daniel Tilas på 1760-talet. I sin Sockenskrifware berättar han, att på Ervalla gård i Västmanland fanns s a 6 stycken »dryckeskärl eller träbolkar av en besynnerlig skapnad, målade med färger och åtskilliga vapen uppå». Han kallar dem icke kåsor, antagligen emedan han ej känner till denna benämning. Den följande beskrivningen ger ett klart besked att det är sådana han sett. Tilas gör därefter den reflektionen att det när nästan obegripligt huru man kunnat dricka utur dessa bolkar utan att sticka huvudet igenom. Somlige woro väl så store att man till halfs kunde få huvudet igenom, men åter andra så knappe att de gamle alongeperukerna och nu bruklige hår coeffurer omöjligen kunnat krypa igenom». Svårigheten att få in huvudet och dricka på ett naturligt sätt ur den svenska kåsan kan emellertid vara avsedd och kåsan sålunda även i Sverige vara tillkommen såsom Olaus Magnus uttrycker det nför lustighets skull». Att så varit fallet framgår av Samuel ödmans skildring i Ett presthus i Småland från förra århundradet. Denna skrevs 1801 och beskriver det »levnadssätt, som från 1600-talet överflyttat bi123

behölls till 1773» i prosten Samuel Wiesels hus i Vislanda. I denna klassiska berättelse skriver ödman på tal om de i det wieselska hemmet bevarade dryckeskärlen följande : »En gammal antik av oviss ålder, men till arbetets grovhet nog bedagad, bestod av en trädkalk, fästad i en ram. Huvudet instacks genom ett hål i ramen, som var så uträknad, att kalken då räckte till munnen. Kalken utdracks på det sätt, att den drickande skulle luta sig baklänges; ty det var icke tillåtet att röra kalken med handen. En mycket tjock mage var således erforderlig att lätta denna tömning. Men anstalten var synbart kalkulerad därpå, att den drickande, sedan preliminärerna föregått, skulle förlora jämvikten, falla på rygg och övergjutas av ölet. Man hade sig av erfarenheten bekant, att den, som är riktigt överlastad, nästan aldrig skadar sig i fallet. Alltså föresågs ingen fara. Prosten yttrade misshag för detta påfund. Ej heller nyttjades detta käril i hans tid, utan förvarades blott såsom ett monument. Undertecknad såg ej heller denna kalk någonsin brukas. Generationen hade så smalnat, att i prostens tid knappt fanns en så stor mage, som fordrades, för att med framgång träda under oket». Att ödman avser en kåsa är otvivelaktigt. Hur den sett ut får man endast en antydan om, men en kalk fästad i en ram är väl det sätt på vilket den som aldrig sett en kåsa skulle beskriva anordningen. ödman lämnar detaljerade uppgifter om andra dryckeskärls utseende. Man kunde därför ha väntat sig att han skulle lagt märke till och omtalat utsirningar av det slag, som våra kåsor är utrustade med. Har vi rent av här en primitiv föregångare till det utbildade dryckeskärlet? Hur därmed än må förhålla sig lämnar ödmans livfulla beskrivning av sättet att dricka ur ett kåsaliknande kärl, att »träda under oket», ett värdefullt komplement till Olaus Magnus uppgifter om de finska kåsorna. Det bör kanske tilläggas att i detta åldriga prästhem fanns Kåsa med Nils Pedersson Bielkes och Anna Hogenskilds vapen, rödmålad, daterad 1540. Privat ägo. Foto Nordiska museet. (Sid. 130 § 12.) 124

t. 125

ytterligare ett av prosten Wiesel ogillat, men bevarat skämtkrus av den typ som kallas »koppa lustig». Även den avsåg att den drickande skulle spilla öl på sig. Att kåsor funnits i prästhem och icke endast inom aristokratins högsta kretsar bestyrkes av Rhezelius, som 1635 ritar av två sådana i Fundbo prästgård i Uppsala.

§ 10. Ett försök att förklara uppkomsten av den finska kåsans märkliga form har gjorts av Hirsjärvi i hans ovan omnämnda artikel. Han frågar sig om det icke vore möjligt att finna någon inhemsk inspirationskälla, då det varken kunnat påvisas någon nordisk eller främn1ande förebild, och hänvisar till finska vegetationsriter. Kornet skall enligt gamla märken sås då träden börjar lövas. I samband med detta viktiga arbete hålls en såningsfest, som kallades »Ukon vakka», varvid åskguden Ukon anropades för regn. Det var en backanalisk fest med mycket öldrickande och sexuellt samlag, med andra ord en forntida fruktbarhetsf est. Hirsjärvi sammanställer lövsprickningen och öldrickandet och förmodar att de vid festen använda dryckeskärlen varit smyckade med vårens första gröna grenar. Att maja med grönt är vanligt i de nordiska vårfesterna. Den drickande blev därigenom själv majad. De sålunda utpyntade kärlen, menar han, kan ha givit uppslaget till kåsaformen hos någon med gotiska stilelement förtrogen träsnidare. Denne författares landsman Vilkuna har även undersökt den sociala sidan hos kåsan. Av den s.k. svenska typen har det i Finland bevarade exemplaret kommit från byn Hujala i Rusko socken ej långt från Abo, nu i Nationalmuseumet, Helsingfors. Kåsan hade förr sin plats i den gård där husförhör skulle hållas och där man skulle bestå det åtföljande kalaset. När tillställningen var över bar man kåsan i procession till nästa gård. Husförhören infördes först 1686, men Vilkuna påvisar att prästerna redan under den katolska tiden beskänktes med öl under sina biktresor och att dessa kalas på flera ställen i Tavastland ännu idag kallas »pastorns kåsa». Han påvisar hur i andra fall, sbirskilt vid namns-

dagsfirandet, själva kalaset kommit att betecknas med ordet kåsa. Det har skett en betydelseutveckling av ordet från dryckeskärl>festdryck>fest, liksom i svenskan öl>fest> barnsöl, gravöl o.s.v. - man har lust att härtill framförallt lägga det mest kända svenska ordet skål> dryck> äreminne. I det föregående har kåsans sociala form blott belysts ur finsk synpunkt. Från svensk sida finns ett känt exempel, som torde givit anledning till att man fått blicken öppen för betydelsen av undersökningar i denna riktning. Gunnar Olof Hylten-Cavallius lämnar i Kåsa från 1600-talet (Minnen från Nordiska museet, Bd 1, 1892) uppgifter om en kåsa som kyrkoherden C. J. Tilander påträffade hos bonden Johan Hafström i Målen, Haghults socken, Småland, i vars släkt den i många led gått i arv. Denne bondes morfars far berättade att kåsan på hans och hans förfäders tid brukats vid brudfärder och begravningar, »då förridarna förde den samma med sig på hästen och under ritten undfägnade sig själva och gästerna med öl». Kåsan bär det stenbockska vapnet och däröver initialerna C. G. S., hänsyftande på Gustav Vas as svåger Karl Gustafsson Stenbock till Toftaholm. Dess fotparti har blivit avskuret till något som skulle kunna sägas vara ett handtagsliknande skaft. Man får förmoda att detta skett för att bröllopsridarna skulle kunna bära den lättare. - Det finns andra belägg för den svenska kåsans plats i bröllopssammanhang. Till dem vill jag återkomma vid en mera detaljerad beskrivning av detta kärl. För att fylla ut bilden av kåsan i dess sociala sammanhang får jag till sist hänvisa till den kåsa, som tillhört Knutsgillet i Kalundborg, Danmark, och brukats vid gillets festliga samkväm. Ordet gille är en avledning av gäld, betalning, och betecknar i detta fall det sammanskott man gjorde för samdrickningen. Det övergick sedan att betyda den förening, som avhöll samdrickningen och till sist själva dryckeslaget. Från Knutsgillena i Lund och Malmö finnes ståtliga pokaler av silver bevarade, vilka fyllt samma uppgift som träkåsan. Gillena kom genom sin organisation att påverka samhällets struktur och umgängesformer under medeltiden och långt 127

senare. Hantverksskråna har utformats efter gillenas sedvanor och deras stämmor är gästabud i samma anda med högtidliga skålar och dryckeskärl, välkomster. Stämma och gästabud har språkligt samma im1ebörd och betyder kallelse till samkväm. Kåsans uppträdande i Knutsgillet understryker dess betydelse som högtidligt dryckeskärl. § 11. I en artikel Tre kåsor och tre Sturedöttrar (Kulturen, En årsbok 1936) har förf. till dessa rader påvisat att två kåsor med vapenbilder i Kulturen, Lund, och en kåsa i Nordiska museet bär Natt och Dagvapnet och att detta avser de tre systrarna Sigrid, Anna och Malin Sture. Sigrid gifte sig med Ture Pedersson Bielke, Anna med Hogenskild Bielke och Malin med Erik Göstaf sson Stenbock, vars vapenbilder också förekommer på kåsorna. I Ornässtugan förvaras en kåsa med Anna Stures och Hogenskild Bielkes vapen. Sturedöttrarnas giftermål försiggick mellan åren 1562 och 1574. Före denna tidpunkt kan kåsorna icke ha tillkommit. Artalet 1504, som återfinnes på de båda i Kulturen förefintliga kåsorna betecknar sålunda icke deras tillkomsttid. Deras män var samtliga riksråd och deltog i landets styrelse och deras fader var riksrådet Svante Stensson Sture. Kåsornas ägare tillhörde den högsta världsliga aristokratin med en anrik historia. Bland andra högadliga släkter, vars alliansvapen återfinnes på bevarade kåsor, är Gyllenstierna. Riddaren och sedermera riksrådet Erik Gyllenstierna blev genom sitt giftermål med Karin Nilsdotter Bielke lierad med denna släkt och skaffade sig en vapenkåsa, nu förvarad i Göteborgs historiska museum. I initialerna ovanför vapenbilderna tituleras han riddare, en värdighet som förlänades honom 156! vid Erik XIV:s kröning. Detta årtal sätter en gräns nedåt i tiden för kåsans tillkomst. § 12. Tre 1500-tals kåsor bär årtal - härvid bortser jag från de båda på Kulturen med det säkerligen icke ursprungliga årtalet 1504. Den äldsta av dessa är daterad 1526 och bär inskriften GusTATE ET VIDETE QUONIAM SUAVIS EST, drick och

Dryckeskärl av silver. - Kannan är tillverkad av M. Jaske i Danzig, verksam 1663-1678, välkomstpokalen av Carl Friedr. Clemens i Reva! under senare delen av 1700-talet, kåsan av Johan Johansson i Västerås, 1600-talets förra del, »möllebägar n» är troligen tillverkad i Danmark vid 1600-talets mitt, den vänstra bägaren är holländsk och den högra tillverkad av Hans Olofsson i Stockholm r554. P:i väggen konfektfat från 1698 tillverkat av Johan Schenck i Stockholm. Kulturen, Lund.

Dryckeskärl av glas från 1600-talets slut och 1700-talets början. Tre »Humpen » och ett passglas med emaljmålade vapenbilder och inskrifter, Sachsen. Den största är en »Reichsadlerhumpen », de två andra ölglas från den sachsiska hovkällaren i Dresden med Johann Georg III :s och August den Starkes vapen. Passglaset är ett »Studentenpassglas » med en lång inskrift, som talar om huru man skall dricka ur det. - Kulturen, Lund.

Kåsa med inskriften: CRAS ERIT VOBIS SALUT CUM INCALU ER IT SO L - i morgon skolen I få hjälp, när solen bränner som hetast. Rödmålad, daterad 1542. Rusko, Finland, nu i Nationalmuseet, Helsingfors. (Sid. 130 § 12.)

129

smaka ty det är ljuvligt, samt Kristusmonogrammet IHS. Den andra är Nils Bielkes och Anna Hogenskilds kåsa av 1540 i den Leijonhufvudska släktens ägo, även den försedd med inskrift. Den tredje är den finska kåsan från Ruska med årtalet 1542. På denna finnes en inskrift, hämtad ur I Samuels bok I 1, CRAS ERIT VOBIS SALUT, CUM INCALUERIT SOL, I morgon skalen I få hjälp, när solen bränner som hetast. Ännu en vapenkåsa bör omnämnas i detta sammanhang. Den bär sköldemärken, som anger ägarna såsom Torsten Henriksson till Autis av Villilä-släkten och Barbro Olofsdotter Wildeman, vars bröllop hölls av riksrådet Erik Fleming på Svidja gård år 1546. Nils Cleve, som utrett dess historia, förmodar att kåsan kommit till Sverige genom Ebba Brahe och möjligen kan vara den »röda kåsa», som omnämnes i hennes inventarium från Runsa 1619. Detta år blev Ebba Brahe ägare av Autis. Även denna kåsa har en inskrift längs randen. Den är avfattad på finska och lyder i översättning: Jag kredensar denna bålen, Ofta prisas du för skålen. Dessa fyra kåsor kan betraktas som en grupp och såsom den äldsta. De är så vitt jag vet de enda som har sentenser. Karakteristiskt för dessa är att de syfta på drickandet. De anropa icke Gud eller jungfru Maria om hjälp, som eljest är vanligt i sentenser på dryckeskärl under senmedeltiden, och de är ej heller skrivna på plattyska. Sentenserna har något av den nymornade renässansens friskhet över sig. Gruppen har också i sin form ett inre samband. De fyra kåsorna är utan tvekan de till sin komposition och sitt utförande skönaste av alla kända kåsor och har troligtvis utgått från samme mästare eller verkstad. § 13. Direkta förebilder har, som sagt, icke kunnat påvisas bland dryckeskärl varken i Norden eller annorstädes. Men kåsorna har, särskilt om vi tar i betraktande de exemplar vi känner från vad jag här ovan kallat den äldsta gruppen, ett utförande som i de dekorativa delarna kan bedömas ur konsthistorisk synpunkt. Här skulle en djupgående analys 130

av detaljerna vara värdefull. Men även utan en sådan kan vissa slutsatser dragas. Det kan väl rent allmänt sägas, att kåsan som helhet ger ett intryck av gotik. Den höga uppbyggnaden, som lyfter kärlets tyngdpunkt, de mjukt knyckiga bågarna med sina krabbor och det genombrutna mittpartiet är stildrag som vi känner igen från denna epok. Gotiken är den rika silhuettens och den genombrutna ytans tid. Dessa drag träffar man främst inom arkitekturen. Hos oss har den gotiska arkitekturen emellertid icke bjudit på den rikedom av gotisk utsmyckning, som kännetecknar de profana gavelhusen och stadsportarna och framförallt kyrkorna och katedralerna. Men vi träffar dem i de snidade och målade altarskåpen. Sådana importerades under det sista århundradet av vår katolska tid från Nord- och Västeuropa; de tillverkades också här. Ett sådant altarskåp består av ett eller flera rum med helgonbilder eller scener ur den heliga historien. Varje sådant rum har en fot och ett krön som dekorerats med genombrutet träsnideri i vilket arkitekturbågar, fialer, gallerverk och rosetter framträder. Arbeten av denna art var vitt spridda och kända. De måste på sin tid ha gjort ett starkt intryck på menigheten. Här fanns en inspirationskälla för den inhemske träsnidaren. Låt mig peka på några detaljer hos kåsorna, vilka synes mig ha ett direkt samband med altarskåpens. Bågarnas profilering i de senare återkommer på ett besläktat sätt i kåsornas grepar, fyllnaden mellan dem med de genombrutna rosetterna centralt placerade har sina motsvarigheter i de gotiska altarskåpen. Jag har förut talat om »krabborna». Om man vill fasthålla vid att de skurna dryckeskärlen tillhör det nordliga Sverige och att »kronkåsorn gjordes i Västerbotten, låt oss då se efter vad som finns av sådana altarskåpsförebilder i Norrland. Då kan man t.ex. hänvisa till »mysterieskåpet » från Nordingrå, ett från Bryssel importerat arbete, som enligt Johnny Roosval, Mysterieskåpet från Nordingrå och dess tillverkningsort, bör kunna dateras 131

132

till tiden l 5 rn-20. I detta finns en rikedom av brutna och svängda bågar med krabbor samt filigransaktigt genombrutet snideri med rosetter och annat. Eller till det från Antwerpen härstammande altarskåpet i Arsunda, där baldakinernas bågar mycket väl skulle kunna tjäna som mönster för kåsornas grenverk. Samma kan också sägas om det nu fragmentariskt bevarade altarskåpet i Ljusdal. Vid denna tid infördes också lybska, altarskåpet i Enånger, och sydtyska arbeten, altarskåpet i Bollnäs, vilka som direkta impulsgivare dock förefaller mindre givande. Medan en livskraftig inhemsk skulpturkonst under 1400talet blomstrade i södra och mellersta Sverige stimulerad av denna import, är det först framemot år 1500 som träsnidarkonstens stora tid infaller i Norrland, framhåller Henrik Cornell (Norrlands kyrkliga konst under medeltiden, 1918). Under denna tid framträder en träsnidare och målare, som genom sin verkstads och sina efterföljares omfattande produktion förser de norrländska kyrkorna med bildverk i en provinsiell stil, som tagit intryck av både äldre och samtida, särskilt tysk, träplastik. Hans namn var Haaken Gulleson och att döma av signerade och daterade arbeten av hans hand inföll hans verksamhet åtminstone från 1514 till 1528. Hans konst kännetecknas bl.a. av intresset för utsmyckningsdetaljerna. I arbeten som altarskåpet från Njutånger och Madonna från Ytterlännäs förekommer baldakiner med kölbågar och masverk i den anda som vi eftersöker till förklaring av kåsornas ornamentik. Cornell förmodar att han även på sin verkstad utfört föremål för profant bruk.

§ 14. Vill man föra undersökningen efter denna linje längre bör naturligtvis materialet på den finska sidan av Bottniska viken granskas och därvid särskilt den kyrkliga konsten i det område som kallas Vakkafinland och det som på Carta marina betecknas med en kåsa. Härvid kan man t.ex. visa på det mäster Francke i Hamburg tillskrivna altarskåpet i Kåsa med Hogenskild Nilsson Bielkes och Anna Sture Natt och Dags vapen, rödmålad. Ornässtugan. Foto Nordiska museet. (Sid. 128 § II.)

133

Nykyrka. Ej långt därifrån är det som den till den äldsta gruppen hörande kåsan från Rusko haft sin hemvist. Det kan också som ett historiskt sammanträffande av signifikativ art framhållas att ytterligare en i denna grupp kan ha ett samband med detta området. Jag avser Nils Pedersson Bielkes kåsa. Hans maka Anna Hogenskild var född på Nynäs i Nousis socken och detta gods tillföll henne senare tillsammans med Vik i Kimito och Lahis i Tavastland vid moderns död 1549. Nynäs ligger icke långt från Rusko. Det är också märkligt att de båda kåsorna, som bär årtalen 1540 och 1542 och sålunda ligger varandra nära i tiden, är de enda som har utskurna band runt kuppans liv. Detta delas därigenom på så sätt att man får ett runt kärlets rand gående fält, som på båda exemplaren upptar en inskrift. Inom parentes kan omtalas att denne Nils Pedersson av Gustav Vasa fått ett mindre smickrande omdöme om sin vandel i förhållande till drickande. Sedan 1544 var han kammarråd i konungens kammare och synes ha varit chef för denna. Den stränge kunglige husbonden, som icke var tillfreds med kammarens arbete, utlöste sin vredes skålar över Nils Pedersson i ett brev 1547, däri det påpekas att föga annat gjordes »utan drickes gästebud. Och du, som skulle däruppå hava akt och tillsyn med det sällskapet, att vårt gagn och bästa måtte fordrat bliva, är den som håller mest med dem». Hur det än förhåller sig med denna anmärkning så var eller blev Nils Pedersson en stöttepelare i förvaltningen av det stora rikshushållet. Han hade bl.a. även hand om inköpen inom och utom landet, anskaffandet av varor till hovets och förvaltningens behov, inventeringen och översynen av förråden. Det är sålunda under hans tid den väldiga importen av finska träkärl äger rum, som avspeglar sig i Stockholms tullräkenskaper 1549, då finnarna i tull in natura betalar icke mindre än 2 352 olika kärl, vilket måste därutöver betyda ett ansenligt antal kärl. Man tycker sig utan vidare kunna sätta detta i samband med hans innehav av Nynäs gods i hjärtat av Vakkafinland. Från denna tid 134

(1546) omtalar inventariet över konungens fatbur på Gripsholm att där då fanns 8 målade kåsor, vilka under året ökades med 12 nya. I räkenskaperna för Gripsholm 1551 förekommer den kända historien om huru Per Brahe slår sönder en målad kåsa i huvudet på sin sven. De senast omtalade kåsorna var målade; så är också förhållandet med vapenkåsorna. Från senmedeltiden var den röda färgen förhärskande och kan iakttagas även på andra dryckeskärl, såsom bägare och kannor. Den kyrkliga träskärarkonst, som här antytts såsom förebild för kåsorna, byggde i hög grad på färgen och dess framhävande av skulpturen. Den var polykrom och den under gotiken åsyftade naturalismen i figurernas karnation och kläder åtföljdes av en färgglad ornamentik. Det har framhållits att de f igurrika altarskåpen i själva verket var en översättning i skulptur av de i kyrkorna framförda mysteriespelen. Brokigheten hos dessa bestod icke blott i de agerandes färgrika dräkter, av präktiga brokader och andra mönstrade stoffer, utan också i den kyrkliga interiörens prakt av gyllene kärl, kors och kronor, mattor och vävnader så som vi kan se det återgivet i de flamländska målarnas altartavlor. De skulpterade framställningarna hade i dessa en förebild och konkurrent. Det är också typiskt att de äldsta kåsorna icke åtnöjde sig med enbart den röda färgen. Olaus Magnus omtalar färgrika sirater, Daniel Tilas skriver att de kåsor han såg var »målade med färgar», d.v.s. mera än en färg, och Kulturens kåsor har förutom den mustigt klarröda bottenfärgen grönt, ljusgult och svart i grenverket. Så har säkerligen även varit fallet med andra kåsor, vilket jag icke haft tillfälle övertyga mig om. Enastående är kåsan i Västerås museum. vars båda grepar tyvärr blivit avsågade. Här är kärlets liv helt täckt av små röda och gulvita kvadratiska fält, vart och ett med en rosett tecknad i svart. Foten har vertikala, omväxlande gula och röda fält. Färgverkan hos denna kåsa måste i dess ursprungliga skick ha varit påfallande. Huvudfärgen är eljest hos de andra kåsorna röd med teckning i svart och vapenbilder i färg . 135

Kåsa med Erik Gyllenstiemas och Karin Bielkes vapen, rödmålad med detaljer i gult och svart. Göteborgs historiska museum. (Sid. 128 § 1 r.)

På de båda kåsor i den äldsta gruppen, som tillverkats 1540 och 1542, har greparnas insidor dekorerats med kaligrafiskt tecknade mönster. Dessa äro varandra så lika att de kan sägas vara identiska. Detta tillsammans med de i det föregående beskrivna likheterna och att de sannolikt kan föras tillbaka till varandra geografiskt mycket närliggande orter synes vara ett så gott som giltigt bevis för att dessa båda kåsor hör samman. Och jag tvekar icke heller beträffande kåsan från Rusko att den tillhört Nils Pedersson Bielke.

§ 15. De kåsor som tillhör den äldre gruppen har tillkommit under 1520-1540-talen. Nästa grupp av genom sina vapenbilder daterade kåsor tillhör 1560-1570-talen. Där finner vi den Gyllenstiernska och de tre Sturedöttrarnas kåsor. Till sitt utseende bildar de icke någon enhetlig grupp. Bland dem kan man likväl urskilja några exemplar som vad greparnas utförande beträffar har sådana egenskaper, att de måste förutsättas ha samma ursprung. Greparna visar här i jämförelse med den äldre gruppens en mycket märkbar degeneration. Den knyckiga och samtidigt graciösa formen har gått förlorad och utsidornas dekorationer av krabbor har övergått till breda, nästan spadlika partier i vars ytterkant krabborna återfinns. Detta kan iakttagas på Ornässtugans båda kåsor och de båda Bielkekåsorna i Nordiska museet, på Stenbockskåsan i Växjö och gilleskåsan i Kalundborg. Samtliga dessa kåsor har i mer eller mindre skickligt utförande kvar det genombrutna mellanpartiets goticerande masverk. Detta måste innebära att de äldre kåsorna varit kända för tillverkarna genom självsyn eller tecknade förlagor. Yngst bland de kända vapenkåsorna är en i Nordiska museet bevarad med årtalet 1681 och ätterna Kurcks och Kaggs vapen, syftande på landshövdingen i Skaraborgs län friherre Gabriel Kurck och hans maka Beata Kagg. Den är ensamstående i sin tid och kan sägas vara en ganska fritt gjord kopia av de gamla kåsorna. Den har likväl ett stort intresse såsom ett sentida vittnesbörd om den ära varuti 137

detta dryckeskärl ännu hölls i högaristokratiska kretsar, där barockens praktfulla silverkärl eljest fyllde skänkar och gästabuds bord. § 16. I den instruktion för »riksens antikvarier och hävdasökare» som innefattas i k. maj:ts memorial av den 20 maj 1630, ålägges dessa bland mycket annat att efterforska »allehanda klädedräkt och vapen i vart landskap av ålder i bruk, och om deras dryckeskärl, kåsor, horn och annat sådant». Memorialet hade författats av Johannes Bureus, vars anteckning om »kronkåsor» i Sumlen vi redan anfört. Han var född 1562 vid en tid då seden att göra vapenkåsor ännu var levande. Det förefaller därför anmärkningsvärt att han upptar kåsorna bland »gamla monumenten>. För oss är det viktigt att så skett vid denna tidpunkt, ty det betyder att dessa dryckeskärl evad de avsett »kronkåsor» eller andra kåsor i den allmänna föreställningen intagit en plats jämförbar med de åldriga och oftast kostbara dryckeshornen. Man måste emellertid ha i minne att de antikviteter och monument, som åsyftas i memorialet, är sådana som kan tjäna till upplysning i hävdasökandet, d.v.s. till underlättandet av studiet i fäderneslandets historia. Det gällde först och främst skriftliga vittnesbörd, sådana som kunde fås ut av runskrifter, dokument, lagtexter, kalendarier, kämpasagor m.m. - och gamla brev, som tjäna till upplysning om släkter och vapen. Det är i detta avseende som vapenkåsorna har en betydelse för den dåtida forskningen och kan räknas till de antikviteter varmed »fäderneslandet kan bliva illustrerat». De kåsor som det då gällde att efterforska är därför enligt min åsikt vapenkåsorna. Detta officiella intresse för landets gamla historia motsvarade och hade väl sin grund i de enskilda släkternas fasthållande vid sina hävder. Härvid spelade kunskapen om härstamning, förfäder och släktskap en sedan sagotiden viktig roll. I kampen för tillvaron hade denna stor betydelse. De gamla släkterna inom herremannaklassen lade till sina personliga namn ett släktnamn och försåg sig med vapenbil-

der som kä1metecken. Att genom ett anträd visa huru man själv härstammade var under medeltiden en furstlig men även en vanlig högättad mans stolthet. Den var välättad som kunde framvisa att han i femte led stammade från sexton olika ätter. På den målade Bielkebollen från omkring 1520, som vi tidigare omtalat, visas med målade sköldar . både att Peder Turesson och hans maka Karin Nilsdotter Två Sparrar kunde räkna sig detta tillgodo. Det var emellertid deras barn som lät måla bollen - och bland dem var den här nämnde Nils Pedersson, vars vapenkåsor finns bevarade. En sådan släkthistoria som dessa 32 sköldmärken framvisar var utan tvekan en »antikvitet», som även samtiden kunde ha nytta av. Vapenkåsorna ansluter sig till raden av dessa dokument särskilt i de fall där båda makarnas vapen förenats på samma kärl. De ätter, vars vapen vi återfinner på 1500-talets kåsor är Sture, Hogenskild, Stenbock, Gyllenstierna, vilkas vapenbilder alla uppträder samman med Bielkeättens. Till detta kan läggas de finska ätterna Villilä och Wildeman. Att vapenkärlen hölls i helgd av ägarnas ättlingar därom är själva förekomsten av dessa bräckliga träkärl efter fyrahundra år ett vittnesbörd. Men därutöver vet vi genom inskrifter på kärlen, att dessa tid efter annan blivit upprustade för att framträda i sin gamla glans. Redan på den omnämnda Bielkebollen omtalar en inskrift att den »renoveret blivit» år 1570, vilket kan ses i samband med de kåsor, som då tillkom inom denna släkt. På de båda kåsorna i Kulturen står »Renoverat A:o 1694», en åtgärd som ur tidssynpunkt nära sammanfaller med den 1681 nygjorda kåsan med Kurcks och Kaggs vapenbilder. Att i dessa sistnämnda fall ett inflytande av stormaktstidens allmänna romantiska forntidskärlek kan ha spelat in skymmer icke att det först och främst är släktens klenoder man vårdar. I ett tidevarv, då man med Jesper Svedberg var övertygad om, att den svenska diktkonsten överträffade den antika och Rudbeck såg världens urhem i Sverige, kunde man med stolthet putsa sina anvapen. 139

§ 17. Liksom det inom gruppen av silverkåsor funnits både stora och små, så är också förhållandet med träkåsorna. En sådan mindre träkåsa från Ovan-Siljan i Dalarna är daterad 1646. Den har två högt uppdragna öron med djurhuvudsformade spetsar och en skål med utskurna bucklor efter mönstret hos silverkåsorna. Genom sin symmetriska form hänger den mera samman med de skildrade stora kåsorna än med silverkåsorna. Likväl skulle vi ur typologisk synpunkt icke vilja hänföra den till kåsorna utan till öronskålarna. Mera överensstämmande med kåsornas typ är då ett i Nordiska museet bevarat båtformat dryckeskärl från äldre Vasatid. Det är rödmålat med spår av målade vapen på sidorna och har två uppstigande grepar av vilka den helt intakta är formad som ett djurhuvud med gapande käft. Finska forskare har som förebild till de stora grenkåsorna påvisat en båtformad kåsa från Vampula i sydöstra Finland med numera endast fragmentariska grepar, som på utsidorna har genombrutna ornament. Dessa säges vara fågelf ormade och tyda på ett samband med de kända fågelkärlen, »ölgässen», vilka förekommer i hela Norden samt i Östeuropa. Det bör till slut antecknas att kåsa också är benämningen på ett litet rymdmått, som 1588 säges var 1/8 av ett kvarter och 1639 rymma 4 skedar.

§ 18. Inledningsvis anfördes att kåsa i sin ursprungliga betydelse var träskopa. Det har också i kapitlet om skålar och bollar framkommit att skopan använts för att ösa ur den stora skålen i hornet, skålen eller bägaren och senare punschen ur bålen i glaset. Skopa och ösa är språkligt grundbesläktade. Till formen är båda en skål med skaft eller öra. Såsom kärl att ösa med har skopan ofta formats som en fågel. Från Danmark kännes en stor skål med tillhörande »svömmere» av denna fågelform från 1755. I Norge är de icke ovanliga liksom i det gamla norsklandet Jämtland. Formen är utpräglat öst- och nordeuropeisk. Samtidigt som man öste med fågelskopan, som ofta kallades ölgås, var den även ett dryckeskärl.

Säkerligen får man anse skopan med ett enkelt, rakt och mer eller mindre långt skaft som en ursprungligare typ. Dess användning har också företrädesvis varit att ösa med, så som man t.ex. gjorde på bystämmor i Västergötland, där ndäppan» användes att servera ölet i snibbskålarna. Men även skopan i denna form blev ett dryckeskärl. Vem erinrar sig icke före vattenledningarnas och pumparnas tid den stora kopparståndan med vatten innanför köksdörren med sin förtenta järnskopa hängande över kanten.

KAPITEL

Om kredens och pokal VARUTI TALAS OM HURU GJFTPROV BLEV KREDENS OCH POKAL, OM VÄLKOMMA OCH BRORSKÅL

§ 1. Som vi i det föregående (Kap. 5 § 2) erfarit vidtogs i Norge under slutet av 1000-talet en förändring i det höviska dryckesceremonielet liksom i gilleshallens anordnande. De stora ölkärlen fick därvid sin plats på ett särskilt bord vid ingången. Detta bord bar det grekiska namnet trapeza möjligen ett minne från väringarnas tjänst hos bysantinska furstar. Härifrån skänktes i dryckesskålarna, vilka sedan av skutilsvenner fördes till gillesborden. På nordiskt språk kallades därför trapezan skänkeskiva. Man har anledning tro att skänkeskivan icke enbart var eller förblev ett serveringsbord. I varje fall utvecklades den under senmedeltiden till en plats för dyrbara praktkärl. Ännu på en fransk miniatyr från slutet av 1300-talet, som visar Stjärnordens riddare vid ett festligt gillesbord, finner man ett skivformigt ställ invid salens dörr. Detta bär fyra dryckeskärl: en hanap, en kanna, en skål och en bägare. Snart härefter sker det dock en förändring med skänkeskivan. §

Vid det praktälskande burgundiska hovet utvecklades ceremonielet vid gästabuden efter en sträng, nästan liturgisk ordning. Som ett led i denna framstod exponerandet av den rikedom, som hovet ägde i mat- och dryckeskärl av ädel metall. Skänkeskivan förändrades till ett på framträdande plats anbringat skåp med hyllor, på vilka praktkärlen stod. Detta kallades på franska dressoir, en benämning som på 2.

Furstlig måltid med hyllor, kredens, för dryckeskärlen. Efter Publii Virgili Marones opera, tryckt i Strasbourg r502 .

tyska blev tresur, på engelska dresser, men som aldrig kom till Sverige. Antalet hyllor var ståndsmässigt reglerade. Sålunda fick en riddare nöja sig med två, en greve med tre eller fyra och en hertig med fem hyllor. Huru detta avspeglade sig i det medeltida Sverige vet vi icke. Sannolikt följde herremännen med modeströmmen på detta som andra områden. I varje fall finner vi säkerligen en kvarleva därav hos allmogen långt in i senare tid. I enkla eldhus på avlägsna fäbodar har sålunda den vid dörren placerade skivan för kärlen funnits kvar. Man kan sedan i mera utvecklade stugor följa utvecklingen med hyllor till baldakinskänkar och hyllskåp med sluten underdel. Hos oss bibehölls det gamla ordet skänk. Under renässansimitationen i slutet av 1800-talet hade vi ännu matsalsskänken med sin 143

Bröllopsmåltid på ett svenskt slott 1674. T.v. kredenset med sina hyllor och uppställda kärl. Efter Magalotti. (Sid. 148 § 5.)

uppsättning av facettslipade vinkaraffer av kristall, kakskålar av nysilver o.s.v., den borgerliga välmågans exposition med rötter i senmedeltidens Burgund.

§ 3. I slutet av 1400-talet uppträder ett ord, som under det följande seklet blir mera vanligt, kredens. Därmed synes man ha avsett dels ett skåp att förvara måltidskärlen i och dels ett dryckeskärl. Bakom ordet döljer sig en intressant kulturhistorisk detalj i ätandets och drickandets sedvanor. Medeltidens furstar hade anledning att vara rädda om sina liv. I maten och drycken kunde en ovän blanda gift. Dessa måste därför undersökas innan man började sin måltid. En av tjänarna vid bordet hade till uppgift att utföra detta. Det enklaste var att låta honom smaka, men man hade också mindre riskfyllda metoder. Vissa saker, såsom enhörningens horn, ormtungan, agaten och serpentinstenen, visade vid beröring om det fanns gift tillstädes. De svettades 144

Kärl av trä, tenn och koppar. - På översta raden två flaskor med skruvlock och en kanna av tenn, noo-talets början; på mellanraden svarvad och målad ölkalk, Bohuslän, nölgås» med årtalet 1845, Värmland, samt skänkekanna av koppar, 1700-talet; på nedre raden stånka av enestäver, Västergötland, möjligen från 1600-talet, samt en öronskål daterad 1834, Värmland, invändigt försedd med 7 pälar av bly för att markera storleken av klunken den drickande skulle ta. - Kulturen, Lund.

Buteljer, bägare och kanna av glas från 1700-talets förra del. - Några av buteljerna är försedda med ägareinärken i form av runda plattor med initialer eller figurer. Samtliga föremål är tillverkade vid Skånska glasbruket. - Kulturen, Lund.

Pokal av förgyllt silver, troligen tillverkad i Augsburg, 1700-talets början. Kulturen. (Sid . 149 § 6.)

145

Välkornma av silver, som tillhört dragarlaget i Reva!, tillverkad av Carl Friedr. Clemens i denna stad under senare hälften av 1700-talet. Falk Simons samling, Kulturen. (Sid. 149.)

146

blod, förändrade färg o.s.v. enligt vad man trodde. Man infattade därför gärna ett stycke sådan substans i dryckeskärle.t. Vad som erfordrades förvarades i ett låst skåp, ett kredens, i salen. De prov som utfördes kallades att kredensa. Ordet kommer av det latinska CREDERE och betyder tro, tillit. Tjänaren som utförde detta prov, var bissaren, som stod bakom sin herres stol under måltiden och passade upp honom. Han var eljest förskärare, som trancherade köttet och skar brödet. Drycken serverades och provades av skänlwn, eller som han efter tyskt mönster kallades munskänken. Att låta kredensa för sig var herremanssed, som knappast tillkom någon annan än konungen. Den ryktbare linköpingsbiskopen Hans Brask tillämpade emellertid detta i sitt hushåll. Då Peder Svart i Gustav Vasas krönika skriver att den utvalde ärkebiskopen Johannes Magni for omkring var vinter på visitats med en svit av väl tvåhundra man och »förde ganska stort prål, lät bissa och kredensa för sig», menade han därmed att denne tog sig en rätt, som han icke var befogad till. Ännu Erik XIV tillämpade kredensning i dess ursprungliga betydelse. Enligt hans hovordning av l 560 skulle t.ex. brödet kredensas på följande sätt : först av bagaren innan han lade det i brödkammaren, sedan av brödsvennen i bissarens närvaro, då bordet dukades, och sist av bissaren i kungens åsyn. Misstänksamhet präglade som vi vet denne monark. Kredensningen förlorade i vårt land snart sin betydelse. Den kom att kvardröja som en gest av artighet vid överlämnandet av den fyllda bägaren. Därifrån var steget icke långt till att beteckna bägaren som ett kredens. Jag kan erinra mig att min mor skämtsamt tog glaset från min far, förde det till sina läppar och sade: »låt mig kredensa det för Dig». I en yngre generation är väl detta ords betydelse snart förgäten. § 4. Under 1500-talet blir kredens ett vanligt dryckeskärl. l 53 l lät Gustav Vasa beställa åt sig i Liibeck ett »skönt, furstligt kredens» och i det inventarium som Erik XIV 1564 lät upprätta över sina silverkärl fanns icke mindre än 87

147

gamla och nya kredens. Många av dem var rikt formade, såsom det som uppbars av tre vildmän och på locket kröntes av ytterligare två vildmän, alla med sköldar prydda med vasavapnet. Kredensen kunde vara sammansatta av flera skålar och bägare och t.o.m. utgöras av sådana satsbägare, som vi tidigare talat om (Kap. 6 § 4), där den ena sättes i den andra. Det fanns små och stora kredens. överhuvudtaget är det till en början svårt att fastställa vilken form kredenset har, men i ett senare skede kan det karakteriseras som en kalkformad bägare med hög fot och högt lock, vad vi numera kallar pokal. Jag återkommer till pokalen i § 6 och fortsätter med skänkeskivan och kredens i denna betydelse. § 5. Med renässansen och dess praktfulla och dyrbara kärl kommer också den burgundiska dressoiren till Sverige. Vid Karl XI:s kröning, berättar Petrejus 1615, att man hade byggt om en pelare med bräder och att dessa stodo »fulla med någre hundra kredens samt skålar, kannor, kåsor, stora och små». Italienaren Lorenzo Magalotti, som skrivit en värdefull skildring från vårt land efter sitt besök 1674, meddelar en bild av ett adligt bröllop, där man i bröllopssalen finner en sådan hyllanordning med kärl. I det förra som i det sistnämnda fallet är det en tillfällig anordning. De råa bräderna täcktes med dukar såsom man även kan se att förhållandet varit på 1400-talet att döma av målningar. Fransmannen Ogier bevistade 1634 en trolovningsfest mellan rikskanslerns son Johan Oxenstierna och Anna Margareta Sture. Han beskriver skåldrickandet för konungen och drottningen, som tog halvannan timma i anspråk och dracks »på vederbörligt sätt stående och med blottat huvud vid alla borden, ty man skålar oupphörligt med varandra, och innan man dricker håller man långa, förbindliga tal till varandra. Ett ofantligt skänkebord», skriver han vidare, »belastat med stora bägare och väldiga bålar, var placerat mitt i salen och var omgärdat med en oändlig mängd tjänare, vilka outtröttligt fyllde glasen». Hur uppbyggnaden var nämner han icke. I stormaktstidens inventarier kallas dessa utställnings-

möbler skänk, skänkebord och skänkeskåp. Ebba Brahe hade sålunda på Svanå 1672 »ett skänkebord med två blåfärgade trappor uppå». I hennes hus i Stockholm stod i Stora salen »en skänk, klädd runt ikring medh en tärningsdrällsduk . . . samt inne i skänken och allt över klätt med dräll, på stolparna ära bundne sexton rosor av svarta florettband». Båda dessa är tydligen mycket enkla som snickeriarbete betraktade. En dyrbarare och mera utvecklad skänk har hon däremot på stora salen i Arstad: »stor, svart försilvrad skänk med drivet arbete, tre rum hög, det mellersta rummet med fem vridna stolpar av försilvrat, drivet arbete, under skänken en stor svart fot med fem stolpar och vridna, drivet silverarbete».

§ 6. Låt oss återgå till förhållandet mellan kredens som dryckeskärl och pokal. I skråordningen för guldsmedsämbetet i Stockholm av 1594 nämnes bland mästerstyckena ett kredens. Detta upprepas 1622, men 1690 har kredenset ersatts av en skål eller pokal med lock. Är pokal ett nytt slag av dryckeskärl eller är det bara ett nytt namn på kredenset? Det senare är säkerligen fallet såsom Carl Hemmark visat i Svenskt Silversmide 1520-1850 B. 1. De flesta pokaler av svenskt silver tillhör hantverksämbeten och kallas av dem välkommor. Benämningen var tysk och spred sig under renässansen till nästan alla europeiska länder. En av de praktfullaste välkommorna, en pokal utförd i Amsterdam, skänktes 1556 av Fredrik Il som prins till Knutsgillet i Malmö, som ännu är i besittning av den. Vid denna tid torde de emellertid ej ha kallats pokal i vårt land. Ännu i inventariet över Erik XIV:s silverförråd 1564 omnämnes ingen pokal, men väl ett stort antal kredens som av beskrivningen att döma hade pokalens form. Väl hade Peder Månsson, som länge bodde i Rom, 1522 använt ordet boka[ efter det italienska BOCCALE, men det dröjde ett stycke in på 1600-talet innan det slog igenom. 1647 nämner Stiernhielm i Hercules bland andra dryckeskärl också »höge Bocaler». Men vi skall icke uppehålla oss vid dessa dryckeskärl, som särskilt i 149

r·--·

Tyskland och Nederländerna överglänste varandra i storlek och prakt och gjorde heder åt de furstligaste skänkbord. Välkomman var sålunda ett rituellt kärl inom hantverket, i vilket nya mästare och gesäller hälsades. Till denna var de också skyldiga att erlägga sin tribut i form av en silverdaler eller en skylt till välkommans »formerande». Det silveroffer, som på detta sätt hängdes på den, skulle bidraga till en ny, ännu ståtligare välkomstpokal. Den förekom även t.ex. på bruksgårdarna i Bergslagen. Härom skriver seigneur A. De la Motrayes i sina reseskildringar från 1711-1725. Han besökte järnbruken Finnåker och öbybruk i Fellingsbro, som tillhörde Nils Larsson adlad Svedenstierna. »Brukspatronen, som bor i ett mycket vackert hus en fjärdingsväg från bruken, mottog oss där mycket artigt och undfägnade oss på svenskt eller ungerskt eller grekiskt sätt, d.v.s. han lät den första måltid han bjöd oss på, åtföljas av en välkomma. Härvid tillgår vanligen så, att minst ett krus rhenskt vin, om värden har sådant, eller eljest den bästa dryck han har hälles i en stor glasbägare eller silverbägare, som rymmer snarare mer än mindre eller ofta st lika mycket som den Herkulesbägare, om vilken vi läsa i Alexanders historia, att man därmed krönte måltiderna genom att i tur och ordning tömma den fylld till bredden. Vid slutet av måltiden räcker man en sådan fylld bägare till varje främling, men blott första gången han är bjuden hos en svensk; detta bruk iakttagas mera på landet än i städerna». Nästa dag var han på Oppboga bruk och där måste han åter tömma en sådan välkomma. Vi har redan hört talas om Bergslagsvälkomman Stora Gutår (Kap. 2 § 11) och huru på den fastsattes eller hängdes skyltar av de förnäma män, som druckit ur den. Om denna och andra välkommor skriver Carl Sahlin i Bergverkens Välgång] Några dryckeskärl inom vår bergshantering. Skämtpokal, »möllebägare», av silver från 1600-talets mitt, danskt arbete. Man blåser i röret och sätter därigenom möllans vingar i rörelse. Det gäller att tömma pokalen innan vingarna stannat. Kulturen.

Ingen av de välkommor som omtalas bland dessa är en pokal. Kannor och bägare går lika bra att dricka ur.

§ 7. Renässansens pokal, en världslig omgestaltning av den gamla kalken, som förblev den kristna kyrkans helgade kärl, kom att i sin egenskap av välkomma behålla något av kalkens innebörd. Samtidigt intog den sin plats efter hornet, skålen och bägaren som ett led i den gamla minnedrickningens historia. Även nattvardskalken, fastän aldrig använd till öldrickning, hörde hit. Bakom den »åminnelse», som Kristus åberopade vid sin sista kärleksmåltid, låg den urgamla föreställningen att den gemensamma måltiden skapade ett band mellan människorna. I de nordiska sagohävderna talas om hur man slöt förbund i ett fostbrödralag genom att blanda blod. Poseidonius (omkr. 100 f.Kr.) omtalar att germanerna vid sina gillen plägade blanda sitt blod i drycken till ett tecken av fast vänskap. Från alla -delar av världen känner man till att blodsförbw1d slutits genom att blod blandats och druckits direkt. Denna uråldriga dryckesceremoni, varigenom människor upptagits i en gemenskap, återspeglas i senare tiders skåldrickning och icke minst i drycken ur välkomman. Till sist kvardröjer den för vårt land, skålandets land framför andra, i den högtidliga crorskålen eller duskålen.

KAPITEL

Om flaska och butelj VARUTI TALAS OM HURU FLASKAN KAN VARA AV MÅNGA OLIKA MATERIAL, MEN BUTELJEN ENDAST AV GLAS, OCH HURU MAN BÖRJAR TAPPA ÖL PÅ BUTELJER

§ I. Under arbetet ute på åkern var det förr vanligt att man förde med sig en lägel dricka för att vederkvicka sig. Så var också fallet när man var på färdväg. En sådan lägel brukade vara av trä och se ut som en avkortad tunna, ofta av en rundat triangulär form, så att den hade en bra bas att stå på. Detta kärl, som naturligtvis kunde variera vad utseendet beträffar, kallades flaska. Ordets härledning är dunkel. Det kan sättas i samband med betydelsen fläta och därvid hänvisas till det italienska fiasco, som är en bastomspunnen flaska. § 2. Flaskan är ett förvaringskärl, som man också kan servera ur. Kanngjutarna skulle enligt sitt skrå av 1545 som mästerstycke utföra en flaska. Sådana tennflaskor var till en början fyrkantiga och hade en liten mynning försedd med skruvlock och ofta en bygel att bära uti. En tennflaska av denna typ beställde drottning Maria Eleonora 1626; den rymde icke mindre än IO kannor, d.v.s. c:a 26 liter. Vid mitten av 1600-talet utträngdes denna fyrkantiga form av en åttkantig. Storleken varierade. Det tillverkades t.ex. små tennflaskor avsedda att placeras jämte andra i ett fodral, s.k. flaskfoder. Men flaskor av detta slag gjordes även av silver, serpentinsten, bleck, koppar, stengods, masur och annat trä. Stormaktstidens hem synes vara fyllda av sådana behållare. Magnus Gabriel De la Gardie hade på 1650-talet minst 153

femtio flaskor av silver. Guldsmederna inskränkte sig icke till tenngjutarnas enkla former utan lät flaskan följa modets växlingar. När barockens dryckeskannor pryddes med driven blomsterornamentik så hade silverflaskan det också.

§ 3. Vi är ju vana vid att en flaska skall vara av glas. Den halslösa typ av flaska vi ovan talat om utfördes också i glas och försågs med skruvlock av metall. Ett utsökt exemplar från 1630-talet förvaras på Nationalmuseum i Stockholm. Denna glasflaska är åttpassformig och på dess sidor är medaljonger med graverade bilder av Gustav Il Adolf och hertig Bernhard av W eimar. Vanligast är den fyr kantiga glasflaska, som tillverkades in på 1800-talet och med kungliga monogram blev omtyckt hos gemene man som brännvinsflaska. För glasflaskor av detta slag var naturligtvis flaskfodret ett bra skydd, särskilt vid resor. Thomas Dyre till Sundsby hade sålunda 1652 ett litet reseflaskfoder med g glasflaskor uti, men också ett stort foder med åttkantiga flaskor, som tydligen icke var avsett att föra med sig. Flaskfodren hade lås och detta kunde även vara behövligt hemma för att hindra obehöriga att tulla flaskorna. Detta visar även att vad dessa relativt små flaskor innehöll måste varit dyrbarare än öl. § 4. Mot mitten av 1600-talet börjar buteljen låta tala om sig. Den är alltid av glas. Butelj är ett romanskt ord och kommer närmast från franskan in i svenska språket. Dess ursprungliga betydelse är 'ett litet vinfat'. Skillnaden mellan glasflaskan och buteljen torde från början ha varit svår att upprätthålla och vi använder idag orden ungefär som det faller sig. Låt oss se vad man hade för glaskärl av detta slag 1730 hos ryttmästaren Claes Ankarstierna, som bodde på Boarp under Knutstorp i Skåne. Där fanns: 1 stor slipad kristallflaska utan skruv och 2 mindre dito, en liten »Cristal Flaska av silver, delvis förgylld, tillverkad omkr. 1640 av Jeremias Peffnhauser i Stuttgart. Höjd 30,2 cm. Falk Simons samling, Röhsska konstslöjdmuseet. (Sid. 154.)

154

Bouteille», 23 stopbuteljer betecknade med ett märke av ett C inom ring, 106 mindre dito med samma märke, 6 mindre glasflaskor, som hörde till flaskfodret och 1 stor dito med tennskruv. Med »kristall» menade man ett ofärgat glas; alla andra var sålunda av grönt eller brunt glas. Kristallflaskorna bör ha haft den gamla form vi talat om här ovan i likhet med de fyrkantiga flaskorna till flaskfodret. Det stora antalet buteljer utom den lilla kristallbuteljen var sålunda av färgat glas. Vi tar heller icke fel om vi antar att de skilde sig i formen från flaskorna genom att ha en lång hals. Knutstorp ligger icke långt från Henrikstorp där Göran Adlersten startade sitt glasbruk i början av 1690-talet. I hans privilegier ingick att bruket fick tillverka flaskor och buteljer, sålunda båda sorterna. Vid en inspektion på bruket l 694 konstaterades, att där fanns över 4 ooo buteljer, stora och små, förutom ett stort antal, som sänts till Malmö för att sjöledes fraktas vidare. De stora rymde icke mindre än 8 kannor eller mer än 20 liter. De buteljer som Ankarstierna ägde bör ha varit tillverkade vid Skånska glasbruket i Henrikstorp. Fynd på platsen efter det på 1760-talet nedbrunna bruket jämte bevarade buteljer ger oss en god föreställning om huru dessa buteljer såg ut. De äldsta har formen av ett tryckt och tillplattat klot, de något yngre en rektangulär genomskärning med avfasade hörn, båda har en hals, något mindre hög än kroppen, försedd med en pålagd glastråd nedanför mynningen. Dessa rymmer omkring l liter, d.v.s. ett stop. De större buteljerna har en sfärisk kropp som genom inbuktning fått en bred bas att stå på. Ett stort antal glasproppar hör också till fynden och är säkerligen gjorda för buteljerna. § 5. Man kan fråga vad ryttmästare Ankarstierna skulle göra med så många buteljer. Säkerligen hade han en källare med öltunnor och behövde icke tappa något öl på buteljer. Troligen hade han ett fat med vin som han tappade på buteljer istället. Det torde ha dröjt ännu ett sekel innan man i större omfattning och till distribution började tappa öl på

buteljer. Föregångslandet var här England. Tankegången bakom användningen av glasbuteljer var att man genom försegling av buteljen skulle kunna hålla ölet färskt en längre tid. I en engelsk diktionär från 1763 läser jag hur omständligt det då ansågs vara att buteljera öl. »Tag först klart vatten eller något som blivit väl mättat med essansen av någon växt, lägg till varje kvart ett halvt pund socker. Sedan detta blivit kokat och skummat lägg till några lökklyftor, låt det svalna och lägg i jäst. När det börjat verka, tag åter av skummet. Då detta klarna~, tag tre skedar i varje flaska, fyll med öl och korka buteljen väl. I buteljerat öl kan det också vara bra att ha några kristaller av vinsten, särskilt om man lägger till ett par droppar maltextrakt, vin eller sprit». Liksom alla världshändelser, vartill man väl får räkna buteljeringen av öl, omges själva upprinnelsen med mer eller mindre sannolika, förklarande sägner. Under Queen Marys tid ( 1500-talets första hälft) berättas det sålunda, att en präst vid namn Newell gick att fiska på stranden av Themsen. Han måste emellertid hals över huvud ta till flykten och lämnade därvid sina saker efter sig, däribland en flaska, som han tappat öl på. Då han efter flera år återkom från sin landsflykt, erinrade han sig att han gömt den på ett säkert ställe vid flodbanken. Döm om hans förvåning, då korken flög ut med en smäll sedan han lossat banden, och att ölet befanns gott. Detta säges vara upprinnelsen till buteljeringen i England. Alltnog, ej så långt därefter talar Shakespeare i Trettondagsafton om »bottle-ale house» som om det vore en allmänt känd sak. 1813 fick A. R. Lorent i Göteborg privilegier på tillverkning av porter. När han några år senare kom igång, hade han också »ale» d.v.s. engelskt öl, på sitt program. Portern, »bärarnas öl», tappades på flaskor, som i huvudsak kom från Liljedahls glasbruk. Av en kalkyl från 1834 finner man att till ett års produktion vid porterbruket gick det åt 5 560 gross helbuteljer, 1 400 gross halvbuteljer, 7 ooo gross kork och 4 800 skålpund järntråd. 157

§ 6. I och med att bryggerierna på 1850-talet började tillverka öl efter den bayerska metoden övergick också dessa till att tappa på buteljer. 1861 hade t.ex. J. A. Pripp & Son en tillverkning av svensköl, tunnöl, som såldes i kanna, engelskt öl, som såldes både kannvis och på butelj, samt bayerskt öl som huvudsakligen gick på buteljer. I en historik över detta bryggeri skriver Erik Olson bl.a. följande om tappning, se Data ur Pripps bryggeriers utveckling genom 100 år, Pripps Bryggeri 1828-1928. Beskrivningen gäller l 880-talet. »Tappningen på flaskor, som tog allt större omfattning, måste verkställas i särskild lokal dit ölet leddes genom slangar, istället för att förut tappning verkställts invid lagerfaten i källarna. I tappningslokalen försiggick även sköljning av de stora kvantiteterna återkommet glas, vilket skedde för hand med hjälp av borstning och spolning ... Omkring 40 sköljerskor ombesörjde det arbete som 35 år tidigare (omkr. 1850) ej var mera omfattande än att därför blott var behövlig en sköljbod, som mätte i längd 8 alnar 7 tum och i bredd 4 alnar 3 tum». Det är sålunda en märkbar omvandling som sker i ölets distribution under tiden efter 1850. Denna gjorde sig också märkbar inom glasbrukens produktion. Bland de buteljer, som upptages i Kosta glasbruks äldsta illustrerade priskurant förekommer bl.a. porterbuteljer efter engelsk fason och ölbuteljer efter svensk. Om detta och annat kan man läsa i J. E. Anderbjörks uppsats Flaskor och buteljer (Rig 1952). Nu börjar också glasbruk anläggas speciellt för framställning av buteljer, eller gamla omläggas för sådan drift. ökningen i framställningen av buteljer belyses klart i den officiella statistiken - 1867 en tillverkning i Sverige av 8 miljoner, 1893 35 miljoner buteljer.

§ 7. En av förutsättningarna för buteljeringen var den elastiska korken. Med denna fick man ett tjänligt substitut för träproppar, glasproppar, linneklutar och annat som man tidigare brukat. Kork infördes från medelhavsländerna, särskilt

från Spanien, i skivor och tillskars i passande former. Att lossa korken från korkträdet är en procedur, som fordrar stor försiktighet så att icke det korkalstrande lagret på trädet skadas. I själva verket synes det vara denna procedur som givit trädet dess namn. Ty ordet kork är besläktat med ett indoeuropeiskt ord, som betyder skära. - Med korken kom också korkskruven, som ett viktigt instrument i vårt liv. Ordet är helt och hållet engelskt, corkscrew.

159

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet år 1963

A . LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER Högste beskyddare Hans Maj :t Konung Gustav VI Adolf. Hedersledamöter

Hovintendent John Kroon, Malmö. Direktör Karl Wistrand, Stockholm. Landshövding Johan Nilsson, Kristianstad ( t ) . Advokat Rolf Nordenstedt, Toppeladugård. Direktör Alfred Persson, Lund. Fabrikör Walfrid Nordström, Lund. Fil. dr Sven T . Kjellberg, Bjärred.

Ständiga ledamöter Direktör Th. Winborg, Stockholm. på grund av Kamrer Birger Grambäck, Malmö. särskilda förtjänster Konstsmeden Henning Persson, Lund. Kontraktsprosten Yngve Werger, Ängelholm. Byggnadschefen Carl-Eric Holmberg, Lund. Hovjuvelerare Wiwen Nilsson, Lund. Fil. dr Axel Törje, Lund.

Antalet ständiga ledamöter i övrigt uppgick per den 31 december till 389 och årsbetalande till 26.856. Samtliga medlemmar var 27.258. Il - KA 1964

DE ÅRSBETALANDE FÖRDELA SIG PÅ FÖLJANDE SÄTT :

Eslöv .. .. ...... ... . Hälsingborg . . .... . . Hässleholm . ..... . . Höganäs .......... . . Kristianstad . ... . . . . Landskrona . . . . ... . Lund .... .. .. . . . . . . Malmö ..... ...... . Simrishamn .. .. ... . Skanör-Falsterbo ... .

172 752 149 114 303 280 2.580 2.316 55 24

Trelleborg .... . . ... . 187 Ystad .. ......... .. . 189 Ängelholm ......... . 145 Skånes landsbygd .. . . 4.520 Utanför Skåne: Stockholm ... .... .. . Göteborg ...... . .. . Utrikes ........... . i övrigt . . . . . . . . . . . . 11.595 Abonnenter . . . . . . . . 187

Årsmötet hölls den 11 juni i närvaro av cirka 150 föreningsmedlemmar under ordförandeskap av landshövding Gösta Netzen. Styrelsen beviljade ansvarsfrihet för förvaltningen år 1962. Föreningen återvalde intill årsmötet 1966 de i tur avgående styrelseledamöterna hovintendent John Kroon, kyrkoherde Curt Wallin och docenten Jörgen Weibull samt till styrelsesuppleant för samma tid fil. lie. Gad Rausing. Till revisorer av 1962 års förvaltning omvaldes bankdirektörerna David Berglund och S. Lundeborg med direktören Frans Möller och kamrer Malte Ericsson som suppleanter. Årsavgiften skulle under 1963 utgå med 15 kronor. Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Gösta Netzen, ordförande och Kungl. Maj :ts ombud, med direktör Sune Wetterlundh som suppleant, direktör Holger Crafoord, v. ordförande, riksdagsledamoten Ingeborg Carlquist, Malmöhus läns landstings ombud, greve Carl Trolle-Bonde, disponent Carl-Eric Borgenstierna, professor Gunnar Edström, Lunds stads ombud, hovintendent John Kroon, skoldirektör K. G . Ljunghill, Lunds stads ombud, redaktör Johan Nilsson, redaktör Christer Olofson, Kristianstads läns landstings ombud, professor Sigfrid Svensson, major Christer Wahlgren, kyrkoherde Curt Wallin och docenten Jörgen Weibull samt självskriven ledamot intendenten Bengt Bengtsson, sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit: riksdagsman Emil Ahlkvist,

Malmöhus läns landstings ombud, byggmästare Harry Karlsson, boktryckare Per-Håkan Ohlsson, akademiräntmästare Malte Ragnarsson, Lunds stads ombud, fil. lie. Gad Rausing och bankdirektör C. G . Regnell, Lunds stads ombud. Styrelsen har sammanträtt 22/ 3 1 11 /61 i8/g och 25/10. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Crafoord, Borgenstiema, Svensson, Weibull och Bengtsson har sammanträtt i7/i, i2/ 31 5/ 6 och i8/g.

B. FÖRENINGENS EKONOMI Föreningen har mottagit följande anslag för upprätthållande av sin verksamhet: Staten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . io4.ooo: Lunds stad ......... . .... .. .. . .. .. . . . . ... .. .. i75.ooo: Malmöhus läns landsting . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 25.000: Kristianstads läns landsting . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.000: Alstads kommun . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . i oo : Blentarps » . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 200: Bosarps » .. . .. .. .. . ... .. . . .. . IOO: Burlövs » . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ioo : Båstads köping ... ... .. ... ..... .. . . .. . . IOO: Dösjebro kommun .................... . ioo: Furulunds köping .. ......... .... .... . . 50 : Förslövsholms kommun .. . .. . .... ..... . 50: ioo: Gislövs Glimåkra IOO : Harrie ioo: Hjärnarps 50: Ivetofta 50: Jonstorps » 50: Kattarps » ioo: Klagstorps » ioo: Kågeröds » 50: Kävlinge köping . IOO : ))

))

Löberöds kommun 50: lOO: » Löderups Marieholms » lOO: Munka-Ljungby » lOO: lOO: Månstorps » Nosaby » 150: lOO: Näsums lOO: Onslunda Oppmanna och Vånga kommun . . . . . . . . . . 50: Oxie kommun . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l oo: Perstorps köping . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 100 : Riseberga kommun . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50: Rängs » ........ .. . ....... loo: Rönneberga » . . . . . . . . . . . . . . . . . . 200: Röstånga » . . . . • . . . . . . . . . . . . . 100: Sjöbo köping . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . lOO: Skarhults kommun . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 300: Skegrie » . . . .. . . . . . . .. . .. .... loo: Skurups köping . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50: Snogeröds kommun . . . . . . . . . . . . . . . . 200: Staffanstorps » . . . . . . . . . . . . . . . . 100 : Svalövs » . . . . . . . . . . . . . . . . 200: Svedala köping . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l oo: Teckomatorps kommun ................ 100: Tollarps » . . . . . . . . . . . . . . . . 100: Toms » . . . . . . . . . . . . . .. . loo: Träne 50: Vallåkra lOO: Vellinge » .... .... ... ... . . lOO: Vemmenhögs » .. .. ...... . .... . lOO: Vollsjö » .. ..... . . . . . . . . . lOO: Åstorps köping . . ..... .. ............. . lOO : ödåkra kommun . . ..... .......... . 300: örkeneds 50: ö. Färs » 300: Ö. Ljungby » 50 : ))

))

5.800: -

Skånska Brand-Hermes för år 1963 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Scan, Föreningen skånska andelsslakterier för år 1963 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Försäkrings AB Skåne för år 1963 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . AB Förenade Superfosfatfabriker för treårsperioden 19fö/i 964 .. . . kr. 1.500: - (därav lyft år 1963) AB Hässleholms Verkstäder för treårsperioden 19fö/i964 .. .. . kr. 600 : - (därav lyft år 1963) Kockums Mekaniska Verkstad för treårsperioden 19föh964 .. . . kr. 3.000 : - (därav lyft år 1963) Reimersholms Gamla Industri AB för treårsperioden 19fö/i964 .. .. kr. 1.500: - (därav lyft år 1963) Skånska Cementaktiebolaget för treårsperioden 1962/i964 .... kr. 5.000 : - (därav lyft år 1963) Skånska Hypoteksföreningen för treårsperioden 196Ih 963 .... kr. 4.500 : - (därav lyft år 1963) Svenska Sockerfabriks AB för treårsperioden 1961/i963 ... . kr. 9.000 : - (därav lyft år 1963) Sydsvenska Kraft AB för treårsperioden 19föh964 .. . . kr. 3.000 : - (därav lyft år 1963) AB Skånebryggerier för treårsperioden 1962/i964 .... kr. 9.000: - (därav lyft år 1963)

5.000: 2.500: 500: 500: -

o: 1.000: 500: -

o: 1.500: 3.000 : 1.000 : 3.000: 338.300: -

Försäkringsvärdet å museets byggnader, egendom och samlingar utgör: i Lund: företagsförsäkring: personskada högst . . egendomsskada » husbocksförsäkring . . . . . . . . . . . . . . . . . . i Östarp: å byggnader

. ...................... å lösöre . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . å skog . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7 .205.500 : 300.000 : 50.000 : 200.000:

660.700: 100.000 : 60.000: -

Bosjöklosters mölla:

brandförsäkring . . ................. . ansvarighetsförsäkring: personskada högst egendomsskada »

100.000: 600.000: 50.000: -

I. T. Berggrens fond

F. folkskolläraren civilingenjör J. T. Berggren överlämnade den 13 juni som donation till Kulturen 50.000 kronor. Donationen utgör nu »J. T. Berggrens fond», vars avkastning skall »användas för något eller några av nedanstående ändamål: a) Främjande av vetenskaplig forskning utförd av Kulturens tjänstemän eller av andra forskare i ämnen, som ligger inom Kulturens forskningsområde. b) Främjande av föreläsningsverksamhet på Kulturen. c) Inköp av museiföremål av intresse ». Anslag från Kungafonden

Till inköp av apparatur till en konserveringsverkstad för museets lundaarkeologiska avdelning tilldelades föreningen ett anslag av 40.000 kronor från Konung Gustaf VI Adolfs 80-årsfond för svensk kultur. Under hösten kunde vissa inventarier inköpas och andra beställas för leverans under 1964. Anslag från Längmanska fonden

Som bidrag till katalogisering av Thomanderska biblioteket samt registrering av tidskriftsuppsatser har föreningen av Längmanska kulturfonden tilldelats 2.000 kronor. Donatorstavlan

Enligt styrelsens beslut har följ ande namn fogats till donatorstavlan i Vita husets trapphall: Livförsäkrings AB Thule AB Akerlund & Rausing Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse Civiling. J. T. Berggren, Malmö 166

UTDRAG UR KULTURENS RÄKENSKAP E R FÖR

196 3

Tablå över kostnader och intäkter KOSTNADER:

Löner och expensmedel . .. . .. . . ... . .... . . .. ..... . ...... . . . Fastighetsutgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78.793: 73 Belysning, vatten, värme, renhållning . . . . . . . . . . . . 49.6u: 82 Resor, frakter, porto, telefon ...... . .... ... .... ...... . .. . . . Reklam, annonser och skrivmaterial . .... . . ... ... . ........ . . Försäkringar och ATP . . ... . . .... . . . .... ..... . ..... .... .. . Trädgårdens underhåll . .. . .......... . . . ........ . ......... . Utgifter för konserveringsanstalten ..... . ... . ...... . ...... . östarp . . ... .. ... .. ... ... .. ...... . ... . .. .... . fotografering . ... . . ........ . . ... ....... ... .. . . årsbok 1963 (beräknad bokförd kostnad) .. . . .. . . » medlemsvärvningen, registrering av medlemsstocken och inkassering av förutvarande medlemmars avgifter: portokostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3s.989 : 70 trycksaker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . s .941: 80 provisioner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3r.463: 93 telekostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.488 : 70 expeditionsbidrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38.297 : 64 övriga kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.083 : so Räntor Hyror .. .. .... . . . . . . . .... . ....... . . . . .. ... .............. . Sam!ingarna, inköp ........ ... ... . .. . .... . . ..... ...... .. . Bibliotek och arkiv .. .. ... ... . ... . . . . . .. . .. . .. . .. .. .. ... . Inventarier . . .... . ......... . . .... . .... ... ... . .... . . .. ... . Avsättning till anställdas pensionering .. .. . .. . .. . .. .. ...... . Skatter . .. .... . . . ... . .... . .. .. ....... .. .... . ... . ........ . Hökeriet .. . . .. . .. .. ..... . .. ... . . ...... .... . . . .. . ... ... . . Trycksaker . . . ...... .. . ... .. .... .. ... .. .. .... . . . ..... . . . . Utställningar, undervisning m.m. . . . .. . .... . . . . . .... .. .. . . . Kapital-konto . .. . . .. . . ............. .. . . .. .. ........ .. . .. . Summa kronor

389 .6s8: S7 l28.4os: ss l2.ss2: 70 14.801: 8s 28 .s77: 2.s76: 99 7.s73: 74 l7.88s: 83 s .626: 70 9s .ooo: -

ll7.26s : 27 3r.228: 80 2.400: lS .6s3: 7S 8-429: 62 s.908 : 18 20.000: 212: 2.697: 48 27.806: 04 18.997: 98 l r.783: 9S 96s.042: -

INTÄKTER:

Inträdesavgifter .. ...... . .. . . ....... .... ...... . . ..... .... . Medlemsavgifter och abonnemang å årsboken . ... .... .. . .. . . . Ständiga medlemmars avgifter .. . . .. . .... . .. . ... .. . . .. . .. . . . Hyror samt arrende för kaferörelsen .. .. .. .. .. . . . . .. .. . . . . . . Inkomster från Östarp .. .. . . . ... .. .. .. .. .. ..... . .. .. . . ... .

sr.s13 : so 4os.660: r.728: so 37.9s2: 36 32.233 : 78

Arsboksförsäljning ... .. ............... .... .. ..... . . . .... . . Nettoinkomst av Skånsk Bildalmanacka ... . . . ..... .. .. . .... . Gåvor . .. . .... .. .... . ............ . .... . ....... . .... ... . . Arsanslag: från Staten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Io4.ooo: Lunds stad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I7s .ooo : s .800 : andra kommuner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . bolag m .fl. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I8.soo : » Malmöhus läns landsting . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2s.ooo: » Kristianstads läns landsting . . . . . . . . . . . . . . . . 10.000: Bidrag från Kulturens donationsfo nder . .................... . Hyresinkomster från Bosebo kyrka . ... . ...... .. ..... .... .. . Kulturens väggkarta ............... . . ... .. ... .... ... . ... . . Trycksaker ...... .. ....... . . . .... ..... ....... . ..... . . . . . . Utställningar, undervisning m.m. . .. ... .. ... .... ... . ...... . Diverse inkomst er ........... ... . . .. .. ... . ............... . Summa kronor

6.38s: 7S Is .399: 76 I7S =-

338 .300: I3 ·44S= 9S s .479: 30 199:7s 40.939: 3I 9.880: 64 s .748 : 40 96s.042: -

Balansräkning TILLGÅNGAR:

Fastigheterna i Lund och Östarp .. .. . . ..... . Samlingarna .............................. . Bibliotek och arkiv .... . . . .... . ... .. . ..... . Inventarier . ...... . ................. . .. .. . . Ombudsmannens gar.- & pensionsfond . . . ... . Diverse fordringar . .... . .... . . .. ....... . . . . Postgiro . .. .. . .. .. .. . . . . ... .. . .... ... .. . . . Kassa

/ 12

1962

,, , ,, 1963

1.078.soo: I: I: I: 31.914: 22 7.939: 39 2.037: ss 2.268: so

1.078 .soo: I: I: I: s8 .378: IS s .2I7: 06 2.s93: 62 7.031 : 09

I.I22 .662 : 66

1.Is1.722: 92

368.94I: S3 I24.s3s : 68 19 .423 : -

3ss.88s: 74 161.499: IS 23 .3s8: -

4.000: -

38.840: I I I30·94I: 37 31.9I4: 22 I78.278: 26 22s .788: 49

3.22I: 04 I IS .747: 32 s8.378 : IS 192.06!: 08 237.s72: 44

I.I22 .662: 66

I.ISI.722 : 92

SKULDER:

Låneskulder ......... . . ..... . . ... . . . ... ... . Diverse skulder ................. . . . . . . .. . . Innehållen preliminärskatt . ................ . Anslag för utgivande av arbet e om skånsk t extilkonst samt från Gustaf Nilssons sterbhus för senare inrättande av butik .... Anslag från Wallenbergs Stiftelse för Lundafynd ens vetenskapliga bearbetande . .. . Anställdas pensionskassa ......... . ... . .... . . Ombudsmannens gar.- & pensionsfond ... . .. . Checkräkning . . ...... .. ................. . . Kapital ... .. . ..... ........ . ...... . . . ..... .

168

KULTUREN S DONATIONSFONDER

Tablå över kostnader och intäkter år 1g63 KOSTNADER :

Bidrag fr ån fond er till för eningens rörelse (därav fr ån Kulturfonden kr. 4.545 : 95) · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · · Kapital-konto . . . ... .. . ......... ... ... . ... ... . . .. .... ... .. .

13.445 : 95 63 .273: 06

Summa kronor

76 .719: 01

INTÄKT E R :

Ränteinkomster Gåvor

26.584: 01 50.135: -

Summa kronor 76 .719 : 01

Fondernas kapitalbehållning Föreningen äger av fo nderna disIcke disponibel del av fond erna ponera 31 31 31 /u 196 2 / 12 196 3 / 12 1963

Thomanderska fonden .. . . . .. . . .. . . Anna Karlins premiefond ... . .. ... . Ole Olsens Keramiske Legat . . . . . . . Beathe o. Sven Bengtssons fond . . . . Skånska Brands fond . .. ... .... ... . Kulturens Jubelfond . .. . ... . ..... . Skånebokens fond .. .. . . . ... ..... . Ingeborg Holcks fond . . .. .. .. . ... . . Anna Lithströms fond . .... . . . .. . . . Bror W. Olofssons fond ....... . .. . Albert Ekmans fond .. . ... . . ... . . . Jubileumsinsamlingen 1957 . . .. .. . . . J. T . Berggrens fond .. . .... . . . . . . .

3.887 : 42 1.299 : 53 1.891 : 96 1.716: 77 862: 88 2.256: 31 8.008: 39 2.069 : 46 898:76 2.190: 92 o: 190-462 : 18 1.043: 06

11.275: 90 1.258 : 72 36 .609 : 42 22.793 : 66 11.232 : 05 10.005: 19 46 .839: 10 7 .620: 77 10.904 : 23 29 .057 : 15 50 .184: 02

216.587 : 64

237.780 : 21

289 .222 : 72

Efter tillägg av de medel föreningen en!igt ovan äger disponera utgör fondernas sammanlagda kapitalbehållning 31 /i 2 1963

216.587: 64 505.8 10 : 36

o: -

1.385: 64 1.267 : 52 36 .987 : 75 22.872 : 56 11 .273: 66 10.047: 37 47 .052: 26 7 .708 : 14 10.956: 77 29 .164 : 64 50.390 : 51 I

50 .115 : 90

UPPGIFT PER 31 / 12 1963 ANGÅ E NDE FONDTILLGÅNGARNAS ART Bokfö rt till :

Nom. kr. 15.000 : »

50.000: 20 .000 : -

Svenska Statens 3 % obl. 15/i2 1946 . .. . Uddeholms AB:s 5 1/ 2 % obl. år 1958 . . . . Mo och Domsjös 4 % förlagsbevis 1945 ..

14.960: 62 50.000 : 20 .000 : -

i6g

Nom . kr. s.ooo: - L. M. Ericssons 4 1/ z % förlagsbevis 1944 . . so st. aktier i AB Pripp & Lyckholm . . . . . . . .. . .. .. .. . . ... . 76 » » » Skandinaviska Banken ...... . . . . . .. .. .. . . .. . s » » AB Skandinaviska Elverk . .. . . ... . ..... . . . . . » AB Svenska Fläktfabriken .. . . . .. . ...... . .. . 7 » 120 )) » Svenska Sockerfabriks AB . . .. ...... . . .. ... . » Säfveåns AB .. .. .... . ... . . .. .. . .... .. .. .. . 14 )) » Allmänna Svenska Elektriska AB . ... .. . . .. . . 1S2 )) » AB Iggesunds Bruk . . .... . .. . .... . ... ..... . 30 )) 20 )) »AB Svenska Kullagerfabriken, ser. A ... ... . . 20 )) » Stora Kopparbergs Bergslags AB . . .. .. . ... . .

s.ooo: 10.000: 8.9s6: 37 716: lS 1.3s1: 6s 7.s30: 693:97 23.301: 30 8.444: 8.646: so 9.78s: 80 169.386 : 36*

Härtill kommer : I Gamla Sparbanken och Skand Banken innest . 214.862: so Till föreningen utlämnade lån . . . . . . . . . . . . . . 12I.S6I: so Summa kronor

sos.810: 36

SAMMANDRAG AV STIFTELSEN KUL TUR FONDENS RÄKENSKAPER FÖR ÅR 1963 INGÅENDE BALANS:

Konungariket Sveriges stadshypotekskassas 3,s % obl. av år 19SO ... .. . .. .. . ...... ..... . . Lunds stads 3 % obl. av år 1940 . ... . . ..... .. .. . Stockholms stad 3 % obl. av år 1940 . . .. ..... . . . Göteborgs stad 3,s % obl. av år 19Sl .. . ... . .. . . . Svenska Statens 4,S % obl. av år 19SS .. . . .. .. . . Innestående i Sparbanken i Lund ... . .. . .. . ... . » » Skandinaviska Banken . .. . .. . ... . .

121.000: 2.000: 4.000: s .ooo: 3.000: 2.s9s: 27 2.II6: 06

139.71 l: 33

INKOMSTER:

Ränta å StQckholms stads obligationer . . . ... .. . . » Göteborgs stads obligationer .... . .. .. . » Svenska Statens obligationer ...... ..... . » Lunds stads obligationer ... .. .... . . .. . » Sv. Stadshypotekskassans obligationer .. . Bankränta, Sparbanken i Lund . . .. . . .. ..... .... . , Skandinaviska Banken .. ... . . . .. . .. .

• Kursvärde den 31/i2 1963: Kr. 213 .103 : - .

120: 17s: 13s: 4s: 4.23s : 97: 30 n7: 10

4.924: 40

Kronor

144.63s: 73

UTGIFTER:

Kulturhistoriska fö reningen ... ... . .. ... ... . . .. . Förvaltarearvode . . .. . ...... .... . ... ... . . . . .. . .

4 .545 : 95 199 : 82

4 .745 : 77

121.000 : 1.000 : 4.000: 5.000: 3.000: 2 .611:80 3 .278: 16

139.889: 96

Kronor

144.635 : 73

UTGÅENDE BALANS:

Konungariket Sveriges stadshypotekskassas 3 1 5 % obl. av år 1950 . .. . .... . .. . .. .. .. .. . . Lunds stads 3 % obl. av år 1940 . .. .. .. ....... . . Stockholms stads 3 % obl. av år 1940 . . . . .. . .... . Göteborgs stads 3 1 5 % obl. av år 1951 .. . ...... . Svenska Statens 4 1 5 % obl. av år 1955 .. . .. . . .. . Innestående i Sparbanken i Lund . ... ... . .. . .. . » Skandinaviska Banken . .. .. .. .. . . .

För stiftelsen Kulturfonden: A drätselkammarens vägnar : Hans lngemanson

Förestående räkenskaper granskade och godkända: Fer stadsrevisionen:

För Kulturhistoriska föreningen: Malte Ericsson

Folke Eklund

Stig Lundeborg

Sven Wigfors

KULTURENS TOPPELADUGÅRD, NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN

Tablå över kostnader och intäkter 1g63 KOSTNADER:

Löner ... . . . .. . . .. . . . ... ... . .. . . ... .. .. .... ..... .... . . .. . Omkostnader ....... . .... . ....... . . .. . .. ... ... .. .... . .. . . Kap ital-konto

33.048 : 36 22 .735: 04 17.846: 20

Summa kronor

73.629: 60 171

INTÄKTER:

Arrende och hyror ... . .... .. . ............ . . . .. ... . . ...... . Skogseffekter . ..... . . . ............... . . .... ..... ..... .. . . Räntor

17.900: 55.174: 83 554: 77

Summa kronor

73.629 : 60

Toppeladugård 2 1 i Genarps socken och Lyngby 9 12 i Lyngby socken, taxv. . ... .................... .. ............. .. . KapitalsamHngsräkning i Skandinavi&ka Banken, Malmö .... . . Postgiro .. . .. . ... .... . . . .... .. . . ....... . ............... . . Kassa Summa kronor

349.200 : 48.794: 66 l.373: 20 664:41

TILLGÅNGAR:

400.032 : 27

SKULDER:

Diverse skulder .. .............. . . ........ . . . . .. ......... . Kapital ...... .... . ..... ... .. . . .... . ..................... .

40: 46 399.991: 81

Summa kronor

REVISIONSBERÄTTELSE Undertecknade, utsedda att granska Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige räkenskaper och förvaltning för år 1963, får efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse. Styrelsens protokoll samt föreningens räkenskaper och övriga handlingar berörande revisionen har av oss genomgåtts utan anledning till erinran. Banktillgodohavandena och förefintliga värdehandlingar har inventerats utan anmärkning. Kassan har av oss uppräknats och befunnits riktig. Försäkringen av föreningens byggnader och samlingar synes vara tillfredsställande. Särskilt utsedd siffergranskare har över sin verksamhet avgivit egen berättelse. Då någon anledning till anmärkning icke förefunnits tillstyrker vi att ansvarsfrihet beviljas styrelsen för den tid revisionen omfattat. Lund den 19 maj 1964.

M. Ericsson

S. Lundeborg

A. Isaksson

K. E. Lenntorp Utsedd av Stadsfullmäktige i Lund

Utsedd av Kungl. Maj: t 172

C. PERSONAL OCH VERKSAMHET Intendent: Antikvarier: Amanuenser:

Rustmästare: Skattmästare: Konservator: Ombudsman : Kontorist:

fil. dr Bengt Bengtsson ( l g6 l) fil. dr Ragnar Blomqvist (1929) fröken Märta Lindström ( l 950) fil. kand. Anders W. Mårtensson ( l 957) fil. kand. Gunilla Eriksson ( l 960) fil. kand. Nils Nilsson (1962) fil. kand. Ingemar Jeppsson (1963) herr Wilhelm Jönsson ( 1930) herr Sune Hellborg (1960) herr Fred R. Allik (1963) överste Sven Forsberg (1946) fru Astrid Sörensson (1954)

På rustmästarens avdelning har tjänstgjort hrr Gustav Klinckert, Alf Nilsson, Gottfrid Jönsson, Viktor Andersson och Lars Johansson (även konserveringsbiträde vid Lundaarkeologiska avdelningen). Som biljettkassörskor har tjänstgjort fru Ebba Jönsson och fru Nora Johansson. Städerskor har varit fru Signe Dyberg, fru Gunhild Lundberg och fru Carla Johansson. Som siffergranskare har fungerat kamrer Nils Hansson. Fru Elly Ljungman har haft halvtidstjänstgöring på biblioteket. Fil. kand. Maj Fehrman och fil. stud. Barbro Astrand har biträtt med publicerings- och katalogiseringsarbete. Fil. stud. Eva Persson har slutfört rekonstruktionen av hökarboden. Såsom arkivarbetare vid museets arkiv har tjänstgjort överste Konstantin Kanep . På textilavdelningen har tjänstgjort fröken Ruth Nivall, fru Ann-Christin Simonsson och fröken Kerstin Gustafsson. Såsom arkivarbetare vid denna avdelning har tjänstgjort ingenjör CarlJohan Malmqvist och fröken Ingrid Berglund. Dessutom har som vanligt praktikanter från Konstfackskolan i Stockholm deltagit i arbetet under sommaren. Under året har följande personer tjänstgjort på ombudsmannens kontor : fru Eva Mårtensson, fru Esther Larsson, fröken Anne-Marie Törnqvist, fru Anna-Stina Melin och fröken Barbro Andersson. 173

Landshövding Johan Nilsson

f. 21 /8 1873, d. 16/3 1963 Föreningens ordförande 1934-1948

174

Den 16/3 avled f. landshövdingen Johan Nilsson, som under åren 1934-1948 var ordförande i Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Under en för föreningen brydsam tid kunde han med administrativ skicklighet och stor pondus vinna statsmakternas vch andra myndigheters gehör för en genomgripande ekonomisk sanering av Kulturen. Om hans stora insatser till föreningens fromma erinrade landshövding Netzen vid årsmötet. Under året har två av Kulturens medarbetare avlidit. Fröken Ruth Nivall (t 2512) tjänstgjorde sedan 1959 på textilavdelningen som konservatris. I denna egenskap visade hon stor yrkesskicklighet och arbetsglädje. Otto Malmborg (t 25/3) vann stor popularitet bland de många besökarna på östarps Gamlegård, som han skötte sedan 1955· Han representerade något av det genuint skånska gemytet och y ar alltid vänlig och förekommande mot allmänheten. Kulturens anställda saknar sina bortgångna kamrater.

Utställningar Arets utställningar inleddes den 30/3 - sedan boktrycksutställningen Från knävling till hålkort hållits tillgänglig februari månad ut - med Glas och konst från Småland, anordnad i samarbete med sammanslutningarna Smålands Gille och Smålands Minne till förmån för insamlingen av medel för inköp av fil. dr P. G. Vejdes samlingar av småländskt arkivmaterial. Utställningen med dess lotteri och försäljning gav gott ekonomiskt resultat. At Lunds husmodersförening uppläts Vita husets övervåning för en utställning Textila klenoder i Lundahem den 20/ 4-6/ 5. Som utställningskommissarie fungerade antikvarie Lindström. Rikets allmänna kartverk utställde från den 16/5 till mediet av september en stor expose: Kartan och samhället, där modem kartografi, speciellt flygfotograferade kartor, visade olika sidor av vårt lands natur- och kulturlandskap . Utställningen, som invigdes av generaldirektör Harry Wikström, blev föremål för omfattande visningsverksamhet. Föreningen Graphica visade under tiden 27/ 10-17/u modern grafik och i samband därmed hade Kulturen i Vita husets bottenvåning anordnat ett tryckeri för konstgrafik, där konstnärer 175

inför besökarna framställde såväl träsnitt som etsningar och litografier. Detta inslag tillvaratogs av skolor och andra undervisningsanstalter. Under Bokens vecka den 11-17 november kompletterades detta tryckeri med en utställning av illustrerade böcker, vilka välvilligt ställts till förfogande av Allhems förlag. Hökeriet Till årsmötet kunde Kulturens hökeri i Tomegapsgatan visas i rekonstruerat skick. Det har dagligen hållits öppet under sommarmånaderna och även under vintersäsongen visats för besökande grupper. Försäljning har ägt rum, mestadels av godsaker av äldre typ, samt suvenirer. Dessutom har kaffeservering förekommit. I övrigt hänvisas till artikel i årsboken för år 1963. Kyrkospel Liksom föregående år uppförde Lunds stifts kyrkospelare i Bosebo kyrka under juli månad kyrkospelet »Marias oro». Det talrikt besökta inslaget upprepades inalles aderton gånger. Kulturens måndagsaftnar

har varit välbesökta. Programmet under våren upptog fem musikaftnar under Sören Nielzens ledning och följande ämnen: Folkbokföring och släktforskning (Sten Körner), Mingporslin (Wayland Wieslander) , Äta och dricka under medeltiden (Anders W. Mårtensson), Kulturens skatter I, Silver (Bengt Bengtsson), Gamla skjutvapen (Ragnar Blomqvist), Glaset genom tiderna (Eric Hov hammar), Textila klenoder (Märta Lindström), Kulturens skatter Il, Keramik (Gunilla Eriksson), Friaregåvor och trolovningsskänker (Ingemar J eppsson) . Höstens program upptog tre musikaftnar och följande ämnen. Den vandrande gesällen (Bengt Bengtsson), Lunds medeltida kyrkor (Ragnar Blomqvist), Folkligt dräktsilver (Sigfrid Svensson), Om fajans (Sven T. Kjellberg), Graphica V (Sven Sandström) , Graphica V (Torkel Eriksson) , N atthökaren (Bengt Bengtsson), Ljusstöpning i Blekingestugan (Ingemar Jeppsson) . Kulturens studentorkester Från en mycket blygsam början har ett livligt musikliv utvecklats inom Kulturens hägn. Kulturens studentorkester, som underårets

musikaftnar visat prov på ett gott kunnande och föredömlig spelglädje, kunde den 10-20 juni göra en konsertresa på Göta kanal, varvid konserter gavs på åtskilliga platser, med avslutning i Nationalmuseum i Stockholm. Resan gav trevlig good-will-reklam för Kulturen.

Skolundervisning En samordning och en utbyggnad av Lunds stads grundskolors Kulturen-besök skedde under våren, enligt en plan för schemalagda visningar, gällande med samtliga klasser i årskurserna 3 1 s och 7. Besöken skedde under tiden 18-26 april. Skolan önskade koncentrera klassernas schemalagda besök under en kort tidsperiod vid terminens slut. Erfarenheter från andra museer ger vid handen att museilektioner utspridda över hela terminen inte ger samma utbyte, på grund av att allt förutsatt kunskapsstoff ännu inte hunnit behandlas i skolan och att eleverna av denna anledning inte haft »fast mark under fötterna» vid sina museibesök. För att klara av denna koncentrerade undervisning knöts blivande museimän och historielärare till museet och utbildades för denna undervisning. Principerna för verksamheten kan sammanfattas sålunda: Varje årskurs fick uppleva något väsentligt avsnitt ur just sin lärokurs i historia - samhällskunskap - läraren erhöll material för föreoch efter behandling av besöket. - Visningen avslutades med några enkla individuella svarsuppgifter på det genomgångna. Möjligheten till de fria klassbesöken kvarstod och stimulerades av iordningsställda arbetsblad. Innan eleverna återvände erhöll de en inträdesbiljett till museet, som gällde vid gemensamt besök för förälder och barn. Denna möjlighet utnyttjades i stor utsträckning. Med erfarenheter som vunnits vid årets »försöksverksamhet» finns goda förutsättningar för att bygga vidare på denna form av undervisning. Textilavdelningen Av denna avdelning ordnades som förut nämnts en specialutställning »Textila klenoder ur lundahem». Under året har flera föremålsgrupper inventerats såsom den lapska samlingen, broderier 177

från sydösteuropa, lin.tyg, tröjor, jackor och överliv till folkdräkter. En värdefull undersökning av tygmaterial och vävbindningar i museets herrkostymer och uniformer utfördes av textilingenjör J. Malmqvist. Textilhallens källarvåning har ej varit fri från fukt trots åtgärder. Något monteringsarbe.te eller uppställning av dräkter såsom avsetts har därför ej kunnat utföras. För övrigt har verksamheten bedrivits i sedvanlig omfattning med katalogisering och konservering och översyn av det övriga museets textila inredning. De lundaarkeologiska undersökningarna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömd bebyggelse. Bland större arbeten kan nämnas grundgrävningarna för bostads- och kontorshus i kvart. Garvaren 26 och Repslagaren 26. Härvid undersöktes ett tjugotal brunnar från medeltid och nyare tid av skiftande konstruktioner. I en brunn från 1600-talet tillvaratogs en laggad tunna med bomärken och väl bibehållna laggband. Genom fynd av s.k. vendiskt svartgods, skor av den karakteristiska typen med bakåt spetsig sula m.m. kunde konstateras 1 att flera av brunnarna stammade från 1000-talet och att således viss bebyggelse funnits på dessa platser redan under detta århundrade. I samband med en ledningsgrävning i Västra Mårtensgatan undersöktes ett tjugotal medeltida gravar tillhörande S :t Mårtens kyrkogård. Bland gravarna fanns tre tegelkistor och en stenkista. I två av tegelkistorna påträffades gravkärl innehållande träkol. Bearbetningen av under året och tidigare gjorda lundafynd har fortgått. Lundaarkivet har tillförts 39 originaluppmätningar och 150 fotografier och negativ. Dessutom har förvärvats kopior av fotografen B. A . Lindgrens fotoplåtar, vilka inköpts av Lunds stads byggnadsnämnd. Stadsantikvarien har biträtt stadens fastighetskontor vid restaureringsarbeten å äldre byggnader. Publikationer Utom årsboken till medlemmarna har under året en rad publikationer utgivits. Sålunda har den under 1962 utgivna nya vägledningen genom museet kompletterats med en tysk upplaga : Ein Rundgang durch das Kulturhistorische Museum, och en engelsk : A Guide to the Museum of Cultural History. Den stora utgräv-

ningen vid Kattesund i Lund har behandlats av Ragnar Blomqvist och Anders Mårtensson i verket Thulegrävningen l 96 l, utgiven med generöst bistånd av Försäkrings AB Thule. Den ingår som nr 2 i serien Archaeologica Lundensia. Genom !CA-förlaget har utgivits följande arbeten i serien Ur Kulturens samlingar: Bengt Bengtsson: Matsilver förr och nu. Maj Fehrman: Kuriöst och vardagligt. Barbro Astrand: Gamla ur. Om verksamheten i övrigt kan antecknas, att museet biträdde vid ordnandet av utställningen Silver från skånska slott och herresäten på Landskrona slott i juli-augusti. Vidare har på Kulturen förekommit folkdansuppvisningar av Lunds studenters folkdanslag. Knutsgillet har avhållit sin årliga papegojskjutning den 26/5. D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med l 355 nummer varav l 052 genom gåvor. Accenssionen omfattar n:ris 55 570-56 924. Några av de viktigaste nyförvärven omnämnes i det följande. Allmogesamlingarna Laggkärl från Venjan i Dalarna; bultlås från Bräkne-Hoby, Blekinge; skäkteträ, klappträ, ljusformar, ljusprofet, korvhorn, linrepor, flaskmodell, m.m. från Ravlunda, Skåne; räfsa från Bäl, Gotland; lieskaft från Knäred, Halland; skämtglas från Borrby, Skåne. Textilsamlingarna Duk och servietter, damastdräll, märkta 1729; damastduk, Sachsen, 1700-talets mitt; damastduk, svensk, invävt WADSTENA FABRIK NO 3 1 1800-talets början; lintyg, bordslinne, Sjöstorp, Torna hd, 1800-tal; dynvar, pudevar, brudlakan, bordslinne och sänglinne, Wä, Gärds hd, 1800-talets förra del; flamskvävnad, »Lammet med korsfanan»,omkring 1700; agedyna, flamsk, »Tornakrukan»; diverse agedynor; knyppeldyna från Bretagne; doktorskappa och hatt från New York, University, U.S.A.; en vacker samling gamla dräktdelar från Ravlunda sn, Albo hd; dopdräkt, Tottarp, Bara 179

hd, tid. 1800-tal; brudkrans, Ö. Ljungby, N. Asbo hd, 1834; diverse barnkläder från 1880-talet; uniformer för bataljonsläkare, regementsläkare och jägmästare; kinesiska kvinnoskor.

Handel och hantverk Gatuskylt av brons på 3arnarm, från hattaffär i Lund; kassaapparat från samma affär; tunnbindarbänk från Lund; diverse repslageriverktyg från Jensens repslageri, Lund. Folkkonst Minnestavlor från Ravlunda, Skåne; kistebrev »Hans Immerdurst Hauptmann ... » från Ö. Herrestad, Skåne; omkring 300 NeuRuppinbildark, inköpta av grosserer Per Elsass, Gentofte, Danmark. Konst En samling akvareller, litografier, etsningar och kopparstick från 1800-talet med bl.a. »götiska» motiv; oljemålning, osignerad, Jesus och Nikodemus; oljemålning av C. Böckman, »Hunden Rosa» från år 1859; porträttbyst av Nils Johan Ullgren, utförd av Aron Jerndahl; statyer (kopior) av Engelbreckt och Tegner, med tillhörande piedestaler, från Akademiska Föreningens restaurang. Konsthantverk Kaffekanna i silver av Johan Henrik Lose, Malmö 1846; bordställ i silver av Caleb Olof Engelholm, Kristianstad 1780; kaffeservis i tenn, nyrokoko; flaska av glas från Syrien, 1-2 årh. e.Kr.; kanna och flaska av lergods från Amlasch vid Kaspiska havet, c:a 1000 f.Kr.; toalettservis i Jugend från Rörstrand; vinglas från 1700-talet av Lauensteintillverkning; graverad glasskål av Simon Gate, Orrefors 1927; vas av överfångsglas i Jugend, sig- ' nerad Alf Wallander Reijmyre 1909; skål med lock av porslin från Rörstrand, Jugend; två ölsejdlar av silver av Adolf Fredrik Ekeberg, Göteborg 1798; prydnadshund i Meissenimitation, Samson, Paris; figurgrupp av parian »Kan du inte tala?», Gustafsberg; en samling europeiska fajanser från 1600-talet och 1700-talet; ett 20-tal tallrikar av Rörstrandstillverkning i mönstren »Dahlia», »Fjäril», »Eveline», »Alva». 180

Bohag och husgeråd Diverse möbler och prydnadsföremål från tunnbindarmästare Anders Perssons sterbhus, Lund; kista av ek med läderklädsel och järnbeslag; toalettskåp, eldskärm, diverse husgeråd från familjen Ask, Lund; läsbord från 1890-talet; fem glödskydd till kakelugnar; punschservis av glas från 1880-talet från N. Vram, Skåne; bordsymaskin från 1870-talet från Förslöv, Skåne. Leksaker Tre dockvagnar från 1800-talets senare del; två kälkar, en från 1800-talets mitt, en från slutet av samma århundrade; leksakstryckpress. Musik Dragbasun, flöjt, oboe, valthorn, klarinetter, m.m. från Akademiska kapellet; noter och sångböcker från familjen Ask i Lund. Skolväsen 25 exercisgevär, gruppfotografier, planscher och annan undervisningsmateriel från Seminariet i Lund; exercisgevär från Staffanstorps folkskola. Medicin Diglas från Ravlunda, Skåne; urinal från Lund; apparatur med bl.a. centrifug för blodprovtagning från Ystad; tandläkareutrustning från Lund; sjuksäng från Mårtenslunds sjukhem, Lund. Personminnen Medaljer, ordnar, bröllops- och andra högtidsminnen, m.m. från familjen Ask, Lund. De lundaarkeologiska samlingarna har tillförts ett antal fynd från årets grävningsundersökningar. Från S:t Mårtens kyrkogård har hemförts sex gravkärl innehållande träkol. Från grundgrävningen på kvart. Repslagaren 26 kunde en laggad tunna tagas upp hel med samtliga laggband välbevarade. Vid denna grävning har även tillvaratagits ett antal

181

svartgodsskärvor, skor med bakåt spetsig sula, enkelkam av horn o.s.v.

Diverse Konkav spegel för astronomiska observationer; telefon av 1892 års modell från Aland. Arkivet Arets viktigaste tillskott utgörs av den samling reklamtryck, etiketter och andra trycksaker, som hop bragts vid museets undersökning rörande detaljhandeln i äldre tid i samband med upprättandet av Kulturens hökeri. Samlingen har i sin helhet katalogiserats. Kulturens allmänna arkiv har tillförts 185 katalogiserade nyförvärv, som huvudsakligen influtit i form av gåvor. Häribland märkes bl.a.: uppteckning om vångagömmaren i Lund; ABC-bok från år 1851; småtryck från doktorspromotionen 1929; professor Carl Johan Schlyters doktorsdiplom från år 1820; invigningsprogram från avtäckningen av Vasamonumentet på Stensö 1851; visa om räven och korpen; brev från år 1851 till redaktör Christian Biilow, Lund; konsertprogram från Studentersangforeningerne fra Lund og Köpenhamn 1870; småtryck från akademiska festligheter åren 1866, 1868 och 1870; gesällinskrivningsbok från åren 1703-1734; intyg på latin rörande fullgjord resa till Jerusalem år 1877; officersförordnanden i olika grader från åren 1832-1902; småtryck från Den Nordiske Landbrugskongress i Köpenhamn 1888. Porträttsamlingen har utökats med 55 nya fotografier och grafiska tryck förutom ett stort fotoalbum med 115 porträtt, gåva till professor Svante ödman, Lund, från elever år 1896. Kyrkobyggmästare Anders Petterssons, Svedala, arkiv har i sin helhet genomgåtts och katalogiserats. Biblioteket har ökats med 894 nummer varav 147 genom gåvor. Accessionen omfattar n:ris 15 344-16 237.

1963 ÅRS DONATORER Förteckning över dem som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet. Abba-Fyrtornet AB, Göteborg Akademiska kapellet, Lund Alifabolaget AB, Ängelho!m Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB, Uppsala Almqvist & Wiksells Förlag AB, Stockholm Ingenjör Gösta Andersson, Göteborg Joh. D. Anderssons Tvålfabrik, Malmö Med. dr Olof Ask, Lund Fru Ruth Askborn, Lund Fröken Margaretha Back, Gärsnäs Barnängens tekniska fabrik, Stockholm Socialvårdssyssloman Artur Bengtsson, Lund Fru Inga Bengtsson, Lund Fröken Johanna Bengtsson, Lund Fru Johanna Bergstedt, Nyköping Berte Qvarn AB, Slöinge Bibliotekstjänst, Lund Blecher & Co, Lund Docent Ragnar Blomqvist, Lund Agronom Gillis Bodewall, Knivsta A . Bondessons Förlags AB, Malmö Amanuens Inger Bonge, Stockholm Direktör Gunnar Brime, Lund Doktorinnan Gertrud Brinke, Lund Arne Bruun Rasmussen Konstauktioner, Köpenhamn F. stadsbibliotekarie Stina Callmer, Hälsingborg Carnegie Porterbryggeri, Göteborg Köpman Rudolf Carlsson, Malmö Cloetta AB, Ljungsbro J. & J. Colman, Norwich Herr Sven Davidsson, Lund

Fanjunkare Werner Eklund, Kalmar Herr Bertil Elgegren, Svalöv Fru Gunilla Eriksson, Lund Eskilstunaboden AB, Lund Fagersta Bruk AB, Fagersta Filipstads Spisbrödsfabrik AB, Filipstad Märta Måås-Fjetterström AB, Stockholm Antikhandlare Sven Flodberg, Lund Köpman A. E. Fr. Forsslund, Lund Studerande Jan Yngve Frisk, Lund Doktor och fru Carl Fiirst, Pjätteryd Henrik Gahns AB, Uppsala och Malmö Generalpoststyrelsen, Stockholm Generalstabens Litografiska Anstalt, Stockholm Grand Hotell, Lund Fröken Ingrid Grönvall, Lund Gyllenhammar & Co, Göteborg Göteborgs Kexfabrik AB, Kungälv Doktor Signe Elisabeth Hagelthorn, Lidingö Herr Gustaf Hammelin, Liatorp F. konservator Eric Hanson, Malmö Hemslöjden, Stockholm A. Heyman AB, Vårgårda Historiska Museet, Lund Handlande Greta Hjort, Lund Handlande Claes Hoff, Ystad Fru Anna Holmström, Göteborg Kapten Arne Holst, Lund Van Houten·, Weesp Fru Selma Hulth, Lund Herr John S. Hurst, London Direktör Gillis Husberg, Arboga Husqvama Borstfabrik AB, Huskvarna

P. Håkanssons Ättiksfabrik AB, Eslöv Fru Hervor Hähnel, Stockholm Hälsingborgs Bryggerier, Hälsingborg HälsingborgsutstäHningar AB, Hälsingborg Höganäs-Billesholms AB Institut för Vor- und Friihgeschichte der Karl Marx Universitet, Leipzig Ateljechef Otto Jansson, Lund Chr. Jensens Repslageri AB, Lund Georg Jensen & Wendel A/S, Köpenhamn Fröken Annie Johansson, Vejbyslätt Elida Jonssons Konfektionsaffär, Lund Herr Gunnar Järnhäll, Malmö Fru Ebba Jönsson, Lund Handlande Lorens Jönsson, Sjöbo Fru Marna Jönsson, Olseröd Vaktmästare Eric Karlsson, Lund Fru Barbro Kjellberg, Lund Fru Greta Kjellberg, Lund M. S. Kobbs Söner, Göteborg Herr Ernst Kramer, Fulda Hotell Kramer, Malmö Kvarnen Tre Kronor, Stockholm Hovintendent John Kroon, Malmö Knutssons Marmeladfabrik, Varberg Fru A . Laitinen, Lund Fröken Ella Larsson, Lund Vaktmästare Gösta Larsson, Lund L.B .F.-Kontur, Stockholm Lemperts Auktionshus, Köln Fru Karin Levin, Lund Liljeholmens Stearinfabrik, Stockholm Handlande Adolf Lindholm, Kävlinge Herr Wilhelm Linne, Malmö Fru Elly Ljungman, Lund Fil. dr C. Lundahl, Lidingö Handlande Olof Lundberg, Lund Fru Ida Lundgren, Lund Lunds Bryggeri, Lund Handlande Emil Lundquist, Lund

Skomakaremästare Adolf Lundqvist, Lund Redaktör Pelle Löfström, Malmö Malmö Stora Valskvarn, Malmö Firma Bröderna Mattsson, Tågarp Mazetti AB, Malmö Mohab-fabrikerna AB, Malmö Statsgeolog Erik Mohren, Danderyd överstelöjtnant Axel Mollstadius, Jönköping Firma Mollösunds Fisk, Mollösund Herr Saeed Motamed, Frankfurt/ Main Fru Hedvig Månsson, Spannarp Professor Helge Nelson, Lund Nils Nessim AB, Malmö Fru A. G. Nissberg, V . Frölunda Nissens Chokladfabrik AB, Norrköping Fru Karin Louis-Nilsson, Malmö Amanuens Nils Nilsson, Lund Fru Th. Nilsson, Malmö Norbergs Bergslags hemslöjdsförening, Norberg Nordiska Museet, Stockholm Fru Stina Noren, Nyköping Norrlands Tunnindustri AB, örviken Nya System AB, Stockholm Skriftställare Anders Ohlsson, Slågarp Okänd Smedmästare Albin Pagmert, Lund Hovsadelmakare Joh. Palmgrens AB, Stockholm Parfymeri F. Pauli, Stockholm Landssekreterare Algot Pehardt, Linköping Fru Gertrud Pehardt, Linköping Mårten Pehrsons Valsqvarn AB, Kristianstad Fru Clara Persson, Västervik Emilia Perssons sterbhus, Hörlinge Fru Ester Persson, Klagstorp Fru Maud Persson, Lund

Fröken Hilda Petersen, Malmö gm testamente Plåtmanufaktur AB, Malmö Postverket, Stockholm Optiker Börje Preisler, Arlöv Fru A. Rasch, Strömsnäsbruk Fru Ruth Roody, Stockholm Antikvitetshandlare Filip Rosen, Lund Saltimporten AB, Malmö Schleswig-Holsteinisches Freilichtmuseum, Kiel Lunda AB A. Scholander & Co, Lund Fru Britta Simonsson, Kyrkhult Fru Märta Sjöberg, Lund Skottsbergska gården, Karlshamn Skåne Bryggerier AB, Malmö Skånes Köpmannaförbund, Malmö Skånes Numismatiska förening Skånska Ättiksfabriken, Perstorp Solo Kaffe AB, Malmö Stockholms borstbinderi AB, Stockholm Stockholms Bryggerier, Stockholm Fru Sonja Sveding, Sölvesborg Svensk Bryggeritidskrift, Stockholm Svenska Institutet, Stockholm Svenska Metallverken, Västerås Svenska Sockerfabrik AB, Malmö Svenska Tobaksaktiebolaget, Stockholm

Svenska Tändsticksaktiebolaget, Jönköping Handlande C. Svensson, Gudmuntorp Fröken Ellen Svensson, Lund Fru Hulda Svensson, Hammenhög Taurus Artists, London Telestyrelsen, Stockholm Tidskrift för Industri, Köpenhamn Triangelkaffe, Göteborg Fröken Gunborg Tynell, Lund T0jhusmuseet, Köpenhamn överinspektör Kai Uldall, Lyngby Urnyheterna, Malmö Fil. mag. Torgny v. Wachenfeldt, Lund Thomasine Wahlbergs Eftr., Lund Wasa Spisbrödsfabrik AB, Stockholm Fru Margaretha Weman, Stockholm Verein fiir Liibeckische Geschichte, Liibeck Victoria Fabriks AB, Hälsingborg Arkivarie Sten-Bertil Wide, Lund Vin- och Spritcentralen AB, Stockholm och ödåkra Vinägron AB, Göteborg Yvyfabriken AB, Ystad Direktör Vigga Zadig, Malmö Dr Adelhart Zippelius, Kommern Akerhmd & Rausing AB, Lund Fröken Margit Akesson, Lund Kamrer Lars ödman, Näsbypark Örebro Kexfabrik AB, Örebro Fru Ingeborg Östberg, Lund

E. BESÖK

Av de 72.359 besökarna har 4.139 studenter och 15.255 skolungdomar varit avgiftsfria samt besökande med nedsatt avgift varit 13.657. Månad

Januari Februari . ... . Mars ....... .

Antal fritt besökande

Antal inträdesavgifter

l .207

745

908

951 948

.870

Summa inträdesavgifter

r.024: -

912: 10 r.337: -

Antal medlemsbesök

321 287

330

April . . . . . ... Maj ... .. .... Juni .. .. . ... . Juli . ... .. ... Augusti . . . . . September . . . Oktober .... . November December . . ..

2.242 1.026 3.646 2.122 1.301 3.406 2.466 3.4II 1.451

1. 812 4.733 4.198 8.239 5.996 4.690 2.778 1.661 552

2.474: 50 5.900: 90 6 .089: so 12.752 : 40 8.579: 6.419: 60 3.679 : 30 2.609: 60 499 : 80

362 71 8 618 913 458 397 229 390 91

35.056

37 .303

52 .277 : 70

5.n4

F. ÖSTARP I Östarpshallen öppnades den r.5. utställningen Korgar och textilier anordnad av Kulturen i samarbete med Kristianstads och Malmöhus läns hemslöjdsföreningar. Utställningen pågick till den 30. 9. och hallen besöktes under säsongen av 6 309 personer, varav 298 medlemmar. Gamlegården har hållits öppen för besökare 1.5.-30.9. Antalet besökare utgjorde 8 971 varav 298 medlemmar. Sveriges Radio hade förlagt sin »midsommarvaka» till östarp, där i television gavs ett underhållningsprogram, inlett med en presentation av Gamlegården och Georg J :son Karlins insatser för bevarande av detta stycke kulturhistoria. Östarpsdagen den 11 augusti samlade omkring 5 ooo besökare. Efter friluftsgudstjänst av kyrkoadjunkt Erik Berglund och under medverkan av Everlövs kyrkokör, höll amanuens Ingemar Jeppsson ett hälsningsanförande . Därefter utförde Tomelilla ungdomsorkester promenadkonsert vid Gamlegården och på gårdsplanen demonstrerades linberedning, som avslutades med brytegille. Tröskning med slaga, halmtakstäckning, spånkorgstillverkning, krukmakeri och helstekning av grisar var också uppskattade inslag som besökarna kunde ta del av. Dagen avslutades med en uppvisning av Skurupsortens folkdanslag och ringlekar för barn. Ett entusiastiskt stöd för Kulturens östarpsdag av frivilliga krafter möjliggjorde det lyckosamma genomförandet. Halmtaken på Gamlegårdens byggnader har lagats och delvis omlagts under hösten. 186

Som tillsyningsman vid Gamlegården har tjänstgjort herr Viking Andersson. Vid utställningshallen har fröknarna Inga-Märta Andersson och Maj-Britt Andersson fungerat som biljettkassörskor. Jakttillsynings:rnan har under året varit frisörmästare Inge Dahlbom, Veberöd.

G . ROLF NORDENSTEDTS STIFTELSE Förvaltningen av Kulturens Toppeladugård, Nordenstedtska stiftelsen har ombesörjts av Kulturens kassakontor. Skogsbruket har förvaltats i samråd med Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus Län. Lund den 27 april 1964. Styrelsen

Kulturens PUBLIKATIONER KULTURENS ÅRSBÖCKER För medlemmar, som önska komplettera sin samling, finnas ännu följande årgångar av Kulturens årsbok på lager och erhållas för 15 kronor per exemplar+ porto : 1936, 1940-1942, 1946-1950 och 1955-1963.

FRÅN KULTUREN HAR UTGIVITS: Ragnar Blomqvist och Anders W . Mårtensson : Thulegrävningen 1961. Kan av medlemmar rekvireras från Kulturen för kr 25: ( exkl. porto och oms.). Pris i Bokhandeln kr 30: - . Ur Kulturens samlingar (i samarbete med !CA-förlaget) : Bengt Bengtsson: Matsilver förr och nu. Pris kr 9: 75 . Maj Fehrman: Kuriöst och vardagligt. Pris kr 11 : 75. Barbro A strand : Gamla ur. Pris kr 11: 75 . Sigfrid Svensson : Gammalt dräktsilver. Pris kr 12:75. (Porto och oms. tillkommer)

JUL- OCH NYÅRSKORT Korten äro tecknade av Sven T . Kjellberg. Dubbelvikta i formatet 150 X 120 mm med bild på framsidan och med övriga sidor helt blanka. Korten utges i en serie om 6 st. med olika teckningar och olika färger. Kartong med två serier kort och därtill hörande kuvert sändes mot postförskott a kr 4:5o+oms och porto.

KULTURENS VYKORT.SSERIER I FÄRG Varje serie består av 24 vykort i färgtryck. 1 målningar av Anders Montan med motiv från Sydskåne. 2 målningar, akvareller och skisser av Bengt Nordenberg med motiv från bl.a . Småland, Halland och Blekinge. 3 rokokomotiv ur Kulturens samling av snusdosor. 4 porslinsfiguriner ur Kulturens samlingar med samtida kopparstick som bakgrund. Pris per serie 5: - kr+ oms och porto.

ORDSPRÅKS MÄRKEN Brevmärken med teckning och text efter gamla ordspråk. Säljes i kartor om JO stycken a I kr kartan+ porto.

SKÅNSK BILDALMANACKA 1965 Väggalmanacka med 24 löstagbara vykort, som i färgtryck återger motiv fr ån Kulturens förnäma samlingar av porslin och fajans . Pris per styck kr 6: - + oms och porto. Rabattering vid beställning av mer än 50 exemplar.

Beställning sker hos Kulturen , Lund, tel. 04I2 / 169 30

188

Om Kulturens årsbok 1965

Över gränserna .. . det blir temat för Kulturens årsbok 1965. Vi har denna gång velat visa några av samlingarnas »toppar», och urvalet har inte tagit hänsyn till kulturområde eller epok, endast till kvalitet. Vi vill här ge våra medlemmar en uppfattning om vad som komma skall. Sven T . Kjellberg skriver om ett märkligt nyförvärv, en kinesisk urna från 1700-talet, som på sin sexkantiga bål dekorerats med bilder, visande såväl porslinstillverkning som odling och beredning av te - Kinas två stora produkter genom seklerna. Vasen är tekniskt och bildmässigt av högsta kvalitet och kommer att återges i åtta färgplanscher. För att fortsätta med Kina, så förvärvade Georg Karlin på sin tid en målning på siden, där taoismens gudar och skyddsandar avbildas. Målningen är av högsta konstnärliga klass och stammar från 1400-talet. Dess av symboler och allegorier späckade innehåll förklaras av professorn vid universitetet i Philadelphia Schuyler v. R. Cammann, en av vår tids främsta sinologer. I Kulturens samling av handteckningar finns några pennteckningar av Pieter Brueghel d.ä. 1 1500-talets store nederländske konstnär. De förvärvades 1939 till Kulturen och publiceras nu för första gången, tolkade av den svenske Brueghelforskaren Per Bjurström. Bland andra uppsatser av internationellt intresse märks »Tumlare från Neusohl» av Bengt Bengtsson, som beskriver 189

Sittande bonde. Pennteckning av Pieter Ilrueghel d.ä. (1525-1569) .

Litteraturens gud. Detalj av målning på siden . Kina, 1400-talet.

Tumlare från Herrengrundgruvan, Neusohl, Ungern, framställd av koppar, som utfällts på järn.

några märkliga 1600-talsprodukter från en ungersk gruvstad, nämligen dryckeskärl av koppar, som framställts genom att järnföremål utsatts för kopparvitriol-lösning. Neusohlbägarna var eftertraktade sällsyntheter under 16och 1700-talen. Men givetvis kommer årsboken att som vanligt innehålla många smärre artiklar om märkliga och intressanta föremål från vårt eget land.

• •:

.. ':.""I

,,-,

...

,J•

.... ~ r