Kulturens årsbok 1960 by Kulturen

.KULTUREN ()

EN AllSBOK

1960

KU1TU N 19 6 ff)

LUND

å delta uppslag finns två symboler: storken och hunden l i v s b r i n g a r e n och t r o f a s t h e t e n - båda sedan åldriga tider bundna vid människan. Storken kommer med barnen. Denna i våra dagar övergivna föreställning kan man spåra ned till förhistorisk tid. Mycket har skrivits om den. Språkvetenskapsmännen har funnit ett samband mellan ordet stork och den fornnordiska guden Höners namn - Röner skulle betyda stork. I de isländska sagorna kallas Röner »Långben » och ;> Gyttjekung ». Victor Rydberg framställer den fornnordiska tron om människans tillblivelse på följande sätt. Världs trädet Yggdrasil bereder i sin krona de skott, vars frukter blir människor. När skotten mognat faller de ned i »de gyttj iga dammarnes salar», vilka är Höners land. Hit kommer hans fåglar, storkarna, tar frukterna 3

och flyg er med dem till kvinnor, som längtar a tt s mekas av små barnahänder. Storken ser ut alt ha övergivit vårt land. Då och då rapporteras en enstaka stork kretsa över Skåne. Hans hopp är fåfängt, inga härliga träsk för små barn. Och han vänder ryggen till alla kärrhjul , som ännu romantiskt sinnade och traditionsfasta människor lagt upp på husgavlarna till bo å t honom . Hunden vaktar vårt hus , han är vårt sällskap, han är d et bästa hos människan har det sagts. Han är trofas t. Vilket härligt ord! Skärpt genom sin upprepning av de båda orden tro och fast, vilka har samma grundbetydelse: att stå stark och fast i sin föresats, sitt löfte, s in plikt och sina ideal. Och samtidigt mjukt i s in ordmelodi och s in m ening. Den som äger trofastheten har ett dubbelt styrkebälte. Det ger honom själv en inre styrka, som ej vet av vankelmod och svek. Det ger å t andra förtröstan i en välvande värld. Livet är det rörli ga, förnyande; trofas theten d et bestående, ryggrad en n er och upp genom tiden. Denna å rsbok handlar mest om barn, d. v. s. om föremål, som är förbundna m ed barnets värld. Årsbokens syftemål har alltjämt varit att i bild och ord visa fram museets samlingar för dem , so m icke h a r tillfälle a tt se d em p å platsen. Vi söker samla föremålen i grupper utan n ågon systematisk ordning och utan att göra anspråk på att ge uttömmande b eskrivningar. När vi i år sa mlat våra artiklar under rubriken »Barn » så kan vi t. ex. hänvisa till årsboken 1957, som har samlingsordet »Dop ». Den hänger också samman m ed barn. Men dessa rubriker hindrar ick e att vi samtidigt bjuder våra läsa re på annat, såsom t. ex. i år om föremål av m as ur, javanska kri ser och Galleglas. Tjugosex å rgångar och trettiotusen m edlemm a r. Kulturen tackar sina trofasta vänner och d e nya , som slutit sig till kretsen . De hjälper oss att h ålla vå r gamla kära ins ti tution vid liv och att ge den möjlighet till utveckling. Sven T . /(jel/b erg 4

• Höslagille. • Från Oslarpsclagen 1960.

LAURITZ WEIBULL

an såg honom ofta gå över Lundagård. Strängt taget var Lundagård hans. På den gamla kungsgårdens mark kunde han känna sig omgiven av de institutioner, som betytt något för hans liv och som han betytt något för. Domen, universitetet, Akademiska föreningen, Kulturen. Bakom skärmen av de byggnader , som han sett uppföras, var föräldrahemmet i Gråbrödersgatan ännu en verklighet för honom och bortom Kulturen, förbi Adelgatans krökning låg hans mannaålders och å lderdoms hem. Som en diagonal genom Lundagård sträckte sig förbindelsen mellan dessa punkter. Om Lundagård var hans, så hade han både ärvt och förvärvat den. Hans fader, Martin Weibull, betraktade också världen från Lundagård, Skånelands centrum, en gång även den nordliga världens. Från detta centrum såg Lauritz v\Teibull ut över historien. I en liten , gammal stad skärps kritiken , filas omdömet. Man kan följa ryktets fjäder växa till en flock av stora fåglar. Kritik mot den historiska ryktesfloran blev livsnerven i hans forskning. Ett träd blir icke mindre för att dess slokande grenar kapas. Det växte upp en historiens lund av m anligt höga stammar, där han gallrat. Han går på Lundagård. Vi ser honom, själv en r eslig gestalt, på väg en vintrig dag mellan vintermörka träd vandrande in i historien. Sven T. Kjellberg

Professor Lauritz Weibull beklädde åren 1934- 1957 posten som vice ordförande i Kulturens styrelse och ordförande i dess arbetsutskott. Föreningen valde honom till sin hedersledamot 1957.

Foto Lunds Dagblad.

PSALM

I KULlABYGD

Sjunges som lJet iiren ros utsprungen ...

DINA

sköna Iunder,

o,ljuva KuIIabyg-d,

pÅo,fasta HåkuIIns runda hjässa. Kuliabe:r~,

jag- skådar Herrens under ja<iJ hör Guds vindar mässa i bokars ~röna skygd, och som en liten dvär~ där vårens sippor slå jag- ser den vida rund och tusende konvaijcr från Skäidrrvik(ns spc2'd små vita klockor slå. till blåa Örtsund. 8

ÄL kunna stormar rasa,\ [AD är det som betvingar, o, starkeKuIIaman, Vo,stolta KuIIafyr,

men det finns En som fasa min andes spröda vinCJar

och vågor stilla kan.

och mina tankar styr Han kder mc:d sitt ljus tiIIHimmdstorpets ro, ur bränningarnas faror därnäkrc.rgakn sjunger mitt ske.pp i brottens brus. och svalan har sitt bo? ET ärvär att Du giver, o, kära KuTiabyg'd,

D c.n bild av det som bliver

för alltid mänskors dy~d - ~Iad enkdh(t och frid, och paradise.ts hä2'nad

uti en splittrad tid. 9

BARNVAGNAR av

B engl-Arue Pet"son

i skriver anno 1855. I en låg korsvirkeslänga vid Djäknegatan i Malmö sitter korgmakaren Gustaf Nilsson och arbetar. Verkstaden är full av hans konstnärligt flätade varor och i ett hörn står knippen av Salix purpurea, den bästa pilarten för vackra och fina korgarbeten. Här finns bland mängden av alster en oval korgtyp, ämnad som vagga och försedd med tvärgående trämedar, se sid. 150. En dag tar Gustaf Nilsson den korgen och går till smeden i nästa kvarter. • Jag vill ha hjul på den här i stället för medar», säger han, ,, ty jag har sett att den även kan användas till barnvagn. Det skall vara två större hjul baktill och ett mindre framtill ». Några dagar senare rullar Malmö och kanske Sveriges första barnvagn på stadens gator, bild 1. Därmed var grunden lagd för en tillverkning, som några årtionden senare blev en stor industrimässig produktion i firma A. W. Nilssons barn vagnsfabrik. Som apropos kan nämnas att de första barnvagnarna i Danmark tillverkades vid P . M. Knudsens fabriker redan vid slutet av 1820-talet. Bland de i Lund verksamma korgmakarna under senare delen av 1800-talet märkes Carl Wilhelm Steneberg i Tomegapsgatan och Carl Grönberg på Lilla Kungsgatan , båda tillverkare av bl. a . barnvagnar. Steneberg, som var född i · Celle och hade lärt yrket i denna stad tog gärna tyska gesäller i sin tjänst, vilka utan tvivel varit hans främsta nyhetsförmedlare. 10

Troligen har en av dessa haft med sig den bok, som korgmakaren Sven vVesterlund i Bjärred nu äger och vid ett flertal tillfällen ställt till Kulturens förfogande, nämligen Ernst Freese, Zeichnungen fiir Korbmacher und Korbmöbelfabrikanten, tryckt i Kiel 1880. Han har en gång fått denna bok av Carl Grönberg och häri finns bland ett par hundra korgarbeten ett flertal modeller till de barnvagnar, sitt- och dockvagnar, som vid denna tid rullade på stadens galor. Vagnarna var i två storlekar med eller utan tryckfjädrar, järnunderrede med hjul av både trä och järn. Korgen flätades av vide eller peddigrör och lackerades med gul eller vit rörfärg, samt kläddes med mörkbrun läderduk och framtill på suffletten sattes blåa och bruna gardiner. En korg av enklare slag finns på barnvagnen bild 2, som är den äldsta korgvagnen i Kulturens samlingar. Dessa vagnar vilka beställdes av förmögnare borgare var en lyxvara, som först vid 1900-talets början vann en större spridning i städerna. Länge förblev fabrikationen ett samarbete emellan korgmakaren, smeden och sadelmakaren. När man bläddrar i A. W. Nilssons äldsta kassabok från 1860- 70-talen finner man bland kundkretsen en rad av gamla malmösläkter som Dieden, Bager, Prick, Beijer, Ripa m. fl., vilka inköpt barnvagnar i prislägen mellan 31 och 39 kronor. Här framskymtar också korgmakaregesällernas löner i natura och kontanter. Ackordsarbete tillämpades i stor utsträckning och för en flätad barnvagnskorg fick gesällen 2,50 kronor. Gustaf Nilssons ide om korgen som fick hjul och blev barnvagn var ingalunda ny. Barnvagnens historia kan sägas vara lika gammal som hjulets. Mången gång har dessa vagnar blivit noggranna efterbildningar av de vuxnas ekipage. Över stora delar av världen transporteras barnet än idag på det enklaste och mest primitiva sätt, nämligen på armen eller i en påse på ryggen. På egyptiska reli efer t. ex. avbildas mödrar bärande barnet i en duk på magen och hos indierna vilar det alltid på höften, medan sydeuropeiska kvinnor bär sina barn i en korg eller vagga på huvudet. När skinn- eller tygstycket en gång blev ersatt med en korg var steget inte långt till vaggan och barnvagnen. 11

Bild 1. Un ga fru Ma lmö 1855 m ed k org maka r en Gus taf Nilsso n s ba rnvagn .

BAR NVAGN ME D TIST E LST ÅNG

Som de ga mla sjunga, så k vittra r de unga lyder ett vä lkä nt talesä tt. Var och en som växt upp på la ndet h a r väl n ågon gån g upplevt det k ä ra n öjet a tt till verka en vagn av en lå da och fyra »trillehjul», som sågats ur en rund s tock . Vid den frä mre vridbara axeln fäs tes en s tå ng, så a tt mindre sys kon och dockor

kunde bli bjudna på åkturer. Lådan ulbyltes ibland emot ett ramverk med spjä lor i form av en höskrinda. En dylik vagn från Höör i Frosta härad införlivades 1946 med Kulturens samlinga1\ bild 3. Som modern efterföljare och industriprodukt har den ersatts av pinnvagnen, som under senare år blivit mycket allmän på landsbygden. Det kan vara av intresse att jämföra våra lek.vagnar med sydtyska typer från 1800-talets senare hälft, där det främre hjulparet blott är hälften av det bakre, beroende på vriddrevets konstruktion. Korgen har lådform med höga sidostyck.en, som ofta h ar gett bygdemålarna fritt spelrum åt bladrankor och rosor. Barnvagn med tistelstång var naturligtvis inte okänd i bor-

Bild 2. Kullurens äldsta barnvagn 1875. K.M. 43.349.

gerliga familjer och högreståndskretsar. Den kunde till och med vara mycket elegant med flätad korg och skivhjul. En dylik vagn från 1650, som lär vara den äldsta barnvagnen i Europa,. finns på Germanisches Museum i Ni.irnberg. I en bouppteckning från Stockholm 1673 kan man läsa »1 barnewagn medh 4 skodde Juuhl », vilket enligt Svenska akademiens ordboksredaktion är ett av de tidigaste beläggen på ordet barnvagn. För våra 1800-talskonstnärer blir barnvagnen liksom vaggan

Bild 3. Höskrinda, byggd av gran och fur, med avtagbara hiickar. Inköpt 19-16 från Höör sn , Skåne. K.M. 44.488.

ett välkommet attribut kring vilket de bygger upp sina kompositioner av romantiskt färgade familje- och hemidyller. Rörande älskvärd är t. ex. C. A. Dahlströms litografi från 1855, bild 5. Här har en skomakaremästare med familj och tjänstefolk blivit konterfejade på en söndagsutflykt till landet. I vagnen, som drages av lärpojken, vilar familjens yngsta och här har också ölflaskan fått plats vid fotändan. Modern för angeläget undan suffletten på den flätade videkorgen, medan mäster själv storbelåten triumferar bakom parasoll, käpp och hög hatt. En samtida teckning av Vilhelm Marstr:rnd visar också en 14

h antverka refamilj på skogsutflykt. Mäs ter själv drar ba rnvagn en till skillna d frå n sin s venska kollega och vid sida n går hu s tru och lä rpojke med m a tsäckar . På slottet Cha tsworlh i E n gland finn s fort fa r ande det la ndets elegantas te ba rnvagna r , som till verka des 1780 fö r Georgina Dorothy Cavendish , älds ta dotter till fe mte h ertigen av Devonshire. De är kons truerade som samtida fj ä derkarosser m ed lä dersuffl ett och luxu ös s toppning. Korgen ä r fä s t vid ett under -

Bi ld 4. I ba rnka mm a r en . Ur en tysk b ild erbok , illustrerad av J o h a nn Mi ch . Vo ll z, Nö rdlin gen , 1823 .

rede m ed drags tå n g och fyra trähjul. Det skulle dröja sex tio å r ännu , innan m a n kunde fri gör a s ig frå n ideen a tt d raga ba rnvagnen i s tället fö r a lt s kjuta den fra m fö r sig, så a tt m a n hela tiden h ade uppsikt på ba rnet. Barnvagnen på bild 6 är en intressant över gån gsform , där enba rt tis telstå ngen utby tts m ot ett par kraftiga skjutmedar. I övri g t bibeh åller vagnen sitt ursprungliga utseende m ed skivhjul och rottingfl ä ta d korg. 15

Bild 5. Skomakaremästaren och hans familj på söndagsutflykt. Litografi av C. A. Dahlström 1855.

BARNVAGN MED SKJUTMEDAR Ar 1840 började firmorna J. Allen och A. Babin i London en fabriksmässig tillverkning av trehjuliga barnvagnar. Åt hertiginnan av Manchester tillverkades 1857 en lyxvagn av detta 16

slag m ed Lråkorg, fäst på !åtta fjådrar och klädd med satintyg. Men redan 1787 beråttas i en skildring från Duhlin hur damerna i aristokratiska kretsar kör sina barn i trehjulingar. På Malmö gator åkte baron Nils Djurklou 1864 i den gedigna barnvagnen på bild 7. Ännu praktfullare år den vagn som prinsessan Lovisa, »Lilla Sessan » , sitter i på Fri tz von Dardels teckning från 1850-talets Båckaskog, bild 8. Den första tyska barnvagnsfabriken grundades 1846 av E . A. Naether i Zeitz, en stad i den forna preussiska provinsen Sachsen. England tog redan frå n början ledningen inom denna industrigren med sju fabriker 1850. Når Charles Burlon 1853 byggde den första patenterade vagnen fanns det icke mindre

Bild 6. Barnvagn m ed rottingfliitad korg och svarvade skivhjul. Gåva av Barnavårdsniimnd en , Lund. K.M. 49.836 . 2

iin tjugo inreg is trerade fabriker. Hans pat.cnt gii lld e en vagn m ed tre ekerhjul av m elall och ett halvrunt s tyre. Två å r senare erhöll W. C. Fuller patent på den första vagnen med metallfjädrar .. De n ågot ostadiga treh julingarna, dä r modern fick binda fast barnet för att det ej skull e falla ur, avlöses omkring 1875 av fy rhjulingar, bild 9. Trähjulen med sin a platta eller halvrunda jä rngjordar börjar ersä ttas m ed metallhjul. E kerhjul av stål m ed dito axlar blir allmännare. Engelsmann en \Vren tog redan 1855 det första patentet på ett barnvagnshjul , so m snabb t kunde plockas av, n är vagnen fälldes ihop. Sedan d ess har ick e mindre än 97 p erson er erh ållit 124 patent på denna d elalj. Nä r George H. C. Hugh es 1887 öppnade sin fabrik i Bir-

Bild 7. Baron Nils Djurklous barnvagn från 1864, svar tl ackerad, stoppning m ed blå kliid sel och läde rsuffl ett. Gåva till Kulturen 1934 av ägar en . ICM. 36.888.

Bild 8. >Lilla sessan >, prinsessa n Lovisa , å kande barnvagn på Bäckaskog. T eckning av Fri tz von Dardel. 18-50-ta le t.

mington för enbart tillverkning av prisbilliga barnvagnshjul var det ett r evolutionerande framsteg. I dag ä r det världens största fabrik i denna bransch med en produktion av över 125.000 hjul p er vecka. De massiva gummiringarna tages i bruk omkring 1900 och några år senare kommer de pneumatiska, som dock aldrig fick någon större framgång , ty folk ville ej så gärna ha besvär m ed att hålla luft i dem och dessutom inbjöd de till okynne för m ånga barn. Av barnvagnens m ånga tillbehör kan nämnas att den hopfällbara suffletten användes redan p å 1860-talet. Det nu så populära soltaket eller parasollen m ed frans i utsökt snörmakeriarbete blir först på 1880-talet en omhuldad modefiness liksom paraplyhållaren med ögla och krok p å en av korgens sidor. Stänkskärmar förekommer redan under 1840-talet, men blir allmännare först mot seklets slut. Engelsmannen T. Simpson lät 1887 hänga upp en korg fritt i en elastisk u-formad stålfjäder. Detta var ett verkligt »master patent» och vagnen fick öknamnet »hammock carriage », häng19

m a llan, bild 10. Dä rm ed va r form en give n å t engelska ba rn vag n ar , vilka fra mför a llt skilj er sig frå n dem i a ndra lä nder genom en imponerande fj ä d erkons truktion m ed högt h ä ngande korg och s tora hjul. E nbart korgens upph ä ngning har locka t till m å nga uppfinn inga r, som r es ulterat i över 200 ulfärdade palenl. Fö rutom m odepåverka n anse r läk a rvetenskapen att barnen är båttre skydda de mot damm och avgaser i dessa vagnar och fab r ikanterna såger till de höga hjulens försvar a tt d e rullar lätta re. En praktfull dubbelfjådrande ba rnvagn av denna höga typ bes tällde bl. a . drottning Wilhelmina av Holl a nd å t s in dotter Juliana . Den tillverka des 1909 a v firma va n Delft, som utfört alla bla nka delar i silver m ed dito kungli gt vapen och gyllen e kronor, samt elfenbensinta rsia på korgen . Till vagnen h ör också ett solta k m ed knyppla d sp ets. E ngla nd h a r h ållit den ledande stållnin gen inom ba rnvagnsindus trin. Redan 1904 tillverkas vagnar p å export till Amerika. Tack va re de låga priserna lyck as en gelsm föm en fö re första vå rldskri ge t dominera över den tyska m arkna d en . Dess utom h ar de tys ka vagnarna alltid varit klumpiga m ed bred å gg form a d korg på spiralfjä dra r och oftast skivhjul a v plå t. F ra nsm ånnen h ar dåremot en överdrift å t det a ndra h å llet m ed m yck et smala och bräckli ga vagnstyper . Även dess a fi ck snart ge vika för engelska modeller. Omkring 1925 a rbetar i E ngla nd ett s tort anta l form giva re vid över tvåhundra fa briker . Som ett a v de m å nga bevi s på ba rnva gnens öka de popularitet f år m a n väl räkna d et fö rs ta na tionell a Derbylopp, som a nordna des d en 7 a pril 1923 m ella n London och Brighton , en s träcka p å 52 en g. mil , vilket å r ungefär 8,4 sv. mil. Segrarinna blev en 40-å ri g m a nches terdam , som erh öll ett pris p å sex pund. H ennes tid var 12 timmar och 20 minuter. Ra tionalisering och minska d n a tivitet h a r idag då remot lett till en sysselsättning vid blott ett fyrt iotal fabriker , m en m ed en å rsproduktion av över 400.000 vagnar . Hittills har a nsökningar frå n tolvhundra p ersoner godkä nts m ed över två tu sen p a tent. 20

KLAPPVAGNEN Samma år, 1855, som Gustaf Nilsson i Malmö tillverkade sin första korgflätade barnvagn fick engelsmannen H. Nunn godkänt sitt patent på en hopfällbar vagn, där varken hjul eller styre behövde tagas isär, men någon större framgång fick ej hans uppfinning. Det var först när amerikanarna 1904 kom

Bild 9. Barnvagn från A. vV. Nilssons fabriker Har Lillhörl bibliotekarie Bengt Wulff, Lund.

Ma lm ö. 1875.

med en hopfällbar stålvagn, som man kan tala om ett genombrott för en ny s tor exportartikel. En barnvagn som kunde plockas ner i en låda konstruerade engelsmannen G. H. Needham 1883 och tjugo år senare hade man kompletterat den med ett utfällbart säte för barnsköterskan. Nästa steg i den bärbara barnvagnens historia kom efter ytterligare några år, då den kunde stoppas ner i en kappsäck eller reskofferl. 21

Bild 10. T. Sim pso ns • h iin gm a lla >, pa tenterad 1887 , so m iir d·en enge lska ba rn vag nens ur f o rm.

Bild 11. Spo rtvag n i sen juge nd s til , o mkr, 1915. H öö r sn , Skå n e. K .M , 52. 11 8.

Bild 12. Barnkärra m ed fjiid e runcl er r ecl e och jiirnjorclacle ekerhjul. Frosta hel , Skån e. K.i\I . 44.489 .

Bild 13. Sporlkiirra av pe cldigrör. T ecknin g ur Freja , illustrerad mod ejourna l, 1/ 6 1900.

Bild 14. Villacke rad sporlvagn av pecldigrolling, tillverkad vid A. W. Nilssons fabrik er i Malmö 1910.

»Den mest sinnrika barnvagn som ännu ex isterat » skriver A. W. Nilsson i 1918 års katalog om den vagn, som första gången 1906 utannonseras i en priskurant från Erik \ Vesslau i Göteborg under rubriken »hopfällbara amerikanska sportvagnar» . Med 1920-talet kommer ett flertal modeller i marknaden och det verkliga genombrottet för klappvagnen sker i takt med 24

trångboddhet och ökad bilism. De flesta barnvagnar idag är helt anpassade efter våra moderna kommunikationsmedel. KÄRRA. OCH VAGN I SPORTMODELL

Till de äldsta modellerna hör en tvåhjulig kärra, som man skjuter framför sig. Korgen är en- eller tvåsitsig och i allmänhet utförd i spjälverk med rundsvarvade träpinnar som sidostöd. Tvenne raka skaklar med u-formade järn på undersidan uppbär fotbrädan. De barnkärror med fjädrar, dragstång och

Bild 15. Barnvagn i fornnordisk stil från A. ,.,.,, , Nilssons fabrik er i Malmö, 1892.

främre sporrhjul, som vagnmakarna tillverkade, är direkta miniatyrkopior av samtida åkdon, bild 12. Några sådana kärror från senare hälften av 1800-talet finns i museets ägo. De är komna från Tygelsjö, Vallkärra. och Hurva socknar i Skåne. Den första industriella tillverkningen upptogs 1886 av firman Simpson Fawcett & Co i Leeds. De rekommenderar kärran som en utmärkt leksak för pojkar och flickor, men den skulle i en senare utformning komma att bli lika allmän i hemmen som liggvagnen. I Sverige annonserar firma S. F. Wahlström i Stockholm om sina första modeller 1893. De kostar nio kronor och med extra fin utstyrsel i peddigrör tolv, bild 13. Sportkärran hade redan från början en stor framgång och många fabrikörer tävlade om att förbättra den, bl. a. införde J. M. Wilson 1894 ett betydelsefullt patent på infällbara skaklar, vilket resulterade i en ökad försäljning . Under 1910-talet blir pinnkärrorna dominerande. Det är enkla barnstolsliknande typer, där ett par ekerhjul placerats under tvärslår och med svängda skjutmedar av trä. Det finns också finare sittvagnar med lägre bakhjul, stoppat säte och ryggstöd, samt med skuren och målad dekor i sen jugendstil, bild 11. En annan typ från 1915 har rottingflätad korg med försilvrade bleckbeslag i ramverket, snäckfjädrar, kraftigt uppsvängda skjutmedar och fyra lika höga ekerhjul. Kulturen mottog 1953 en sådan vagn i gåva av familjen Artur Borglin i Lund. Bland nyheterna i 1910-talets kataloger märkes fina vitlackerade sportvagnar av flätad peddigrotting med tillhörande sufflett, och princessvagnar av aluminium med snäckfjädrar. Ett halvsekel senare har de förenklats till »slrollers » och »sulkies », liknande självbetjäningskärror i snabbköpsbutik. Det finns idag t. o. m. hopfällbara vagnar, som inte tar större plats än att en moder kan bära sin vagn i handväskan. BARNVAGNENS SEGERTÅG E. H. Hagdahl skriver om barnvagnar 1885 i »Det bästa af allt. En nödvändig bok för hvarje hem »: »Vi kunna ej undvika att här nämna ett par ord om den ovarsamhet, varmed dessa så ofta fortskaffas på gatorna. Då de skola ned från trottoaren 26

Bild 16. En luftig och elegan t barnvagn från sek elskiftet, tillverkad vid A. ·w. Nilsso n s fabrik er i Malmö.

Bild 17. Prinsess vagn av 1920 års mod ell , inköpt i Lund av s ta tsråde t Fredrik Wilh elm T horsson till denn es dotterson. Gåva till Kulturen 1934. K.M. 36.928.

på gatan till exempel , så sker delta vanligen så al.L framhjul en upplyftas med en våldsam knuff, som både skadar vagnens fjädrar och sätter dess lilla passagerare i så våldsam skakning att han helt ofrivilligt sitter och nickar en lå ng stund efter själva katastrofen. Många gånger händer även , att det stackars barnet börjar skrika, dels av förskräck else över den häftiga stöten, dels av den plåga som förorsakas därigenom; säkert är att dessa skakningar äro bestämt skadliga för ryggraden och grundlägga sjukdomar däri, i synnerhet om de kanske upprepas flera gånger dagligen. Vår önskan är endast alt fästa mödrarnas och vårdarinnornas uppmärksamhet på de olyckor, som denna ovarsamhet åstadkommer och varna dem till m era eftertanka. Det erfordras ju endast att först sakta nedlyfta framhjulen på vagnen och sedan lyfta de bakre hjulen efter och varsamt nedsätta dem. » Denna sedelärande skildring är en god introduktion till 90talet, då barnvagnen populariseras och nyheterna kommer slag i slag. I en katalog från 1892 presenteras en »stockvagn, extra fin i fornnordisk stil, av naturrotting och svart lackrör samt invändigt klädd med Hidercloth, förnicklade beslag och porslinshandtag », bild 15. Fyra lika stora hjul kan man se på ungefär hälften av vagnarna i en priskurant från 1895. Tre år senare har nästan alla ett lägre hjulpar framtill. Skjutmeden har blivit kortare och handtagen, som till en början var av svarvat trä tillverkas nu av metall, kork eller porslin och fästes mycket nära korgen. En sinnrik ide framh å lles i en katalog från 1895, där det står i förordet, »att enär barnvagnen allt mer och m er på de senaste åren kommit i bruk och delvis undanträngt vaggan, så har C. 0. Melin nya patenterade barnvagnar, som är kombinerade på det sätt att de praktiskt kan användas både till vagn och vagga ». Den flätade korgen vilar på utfällbara fjädrar. Då dessa vrides i 90 graders vinkel kan man lika bra som i en medvagga vyssa barnet till ro. Denna vagn m ed löstagbart underrede kostar 24 kronor. Den tidigare omnämnda malmöfirman A. W. Nilsson annonserar 1898 om en nyhet, en extra fin amerikansk ligg- och sitt29

....

" :.

,i\.:·· :··. ·.:.. •

•.. 'J

Bild 18. >Dra bra min snälla Påll e >, som galopperar m ed d enna h ernrnagjord·a barnvagn från 1900-lale ls början. Inköpt hos anlikhandlare i Halms lad och överliinmad som gåva lill KuJ.tmen 1960 av dr E lscbe lh Kranlz , Lund . K.M. 53.023.

vagn med flätad peddigrotting. Den är stoppad och klädd med plysch samt har parasoll och dito hållare. Vagnen är ställbar så att ett barn kan ligga och ett samtidigt sitta. Flätning med vidjor fick så småningom träda tillbaka för peddigrör och efter 1910 var denna rottingflätning helt dominerande. Med det första världskrigets importsvårigheter kom de lackerade träkorgarna a tt bli en allt vanli gare syn. Dessa konstruerades så att man kunde lyfta av dem och placera dem i ett stativ på fyra små hjul. En princessvagn av märket Brennabor med en dylik svartlackerad korg, upphängd i u-format järnunderrede, sufflett samt stora ekerhjul överlämnades 1934 till Kulturen. Statsrådet Fredrik vVilhelm Thorsson hade inköpt vagnen å t en dotterson i Lund 1920, bild 17. Motsvarande sittvagnstyp med mörkgrön pappklädsel kom till våra samlingar 1945 från doktor Henrik Rybergs sterbhus i Lund. 30

STRÖMLINJEFORM l\fod 1930 och funktionalismens genombrott i Sverige ändrar även barnvagnen utseende. Den blir lägre och i korgens utformning eftersträvas bilarnas strömlinjeform. De tyska skivhjulen av plåt komm er åter till heders m ed kullager och något senare plastnav, en formgivning som 1945 avlöses av engelskamerikanska riktlinjer med princesskorgar på stora stålfjädrar och höga ekerhjul. I juni 1958 introducerar firma Lines Bros i England den första fiberglasvagnen i världen, kallad Ballerina, under mottot »lättare än aluminium och starkare än stål» . Motoriserade barnvagnar kan lå ta som ett skämt, men har i över ett halvs ekel intressera t uppfinnare och industriidkare, vilket lett till ett tjugotal paten t. Ar 1888 sattes för första gången en explosionsmotor p å en barnvagn och det var vid den engelska firman Plant & Brown. Det kröntes inte med någon större framgång , men för den närstående tillverkningen av invalidvagnar, som alltid följt barnvagnarna i spåren, kom det så småningom att bli av betydelse. Anno 1960 har den italienska fabrikationen med hopfällbar galonkorg av "babybag" -format vunnit stor spridning, icke minst i dagens bilburna samhälle, där man strävar efter att nå fram till lätta avtagbara korginsatser, vilket för unga familjer är både praktiskt och ekonomiskt. »S tora, enkla och hopfällbara barnvagnar för små bilar» är således dagens lösen i fabrikationen . Tryckta

NÅGRA K.\LLHÄNVJSNINGAH

Baby. Fachblalt flir Kinderwagen und Kinderausstattung. Barnberg 19591960. The Perambulalor Gazelle & Nursery Trader. London 1954- 60. Priskuranter och k a taloger från sve nska barnvagnsfabriker 1892-1960. Universitelsbiblioteket, Lund. Otryckta Svenska akademiens ordboksredaklion, Lund. Till A. vV. Nilssons fabriker i Malmö, Emmaljunga barnvagnsfabrik och Gemla fabriker i Diö, som följt detta arbete med stort intresse, ber jag här få framföra ett hjärlligt tack för den värdefulla hj ä lpen .

GUNILLA ERIKSSO N

ch väl han minns att mången ställde färden I gångstol först kring bondens furugolv Förrän han gick som en komet kring världen » skriver Talis Qualis om svensken i en hyllningsdikt till konungen på Oscarsdagen 1845. För skalden var gångstolen en symbol för det enkla ursprunget. På hans tid användes den huvudsakligen inom de folkliga skikten, m en under tidigare å rhundraden var d en mera allmänt brukad. En av svensk historias större kometer gick i gångstol trots sin kungliga börd - Karl XII :s gångvagn finns ännu bevarad i Livrustkammaren . Över h ela världen har kulturfolken använt gångstöd av n ågo t slag till sina barn. Många speciella former förekommer, men n ågra är gemensamma för stora områden. 1400- och 1500-talens europeiska bildkonst ger exempel på gångstöd av en typ, som tidigt tycks ha försvunnit i Europa men som åtminstone på 1800-talet ännu var i bruk hos m ånga asiatiska folk. Den består av ett handtag på lämplig höjd med tre eller fyra ben, nertill förenade med ramsl åar. Ställningen är

försedd med hjul och barnet skjuter den framför sig och har samtidigt stöd av den. När Hieronymus Bosch på baksidan av en altartavla, som återger korsbärandet, vill framställa Kristus som. barn i lycklig okunnighet om sin bestämmelse, förser han den nakna och värnlösa gestalten med två av de tidstypiska barnattributen, gångstödet och vindmöllan, bild 1. Samma utformning av gångstödet återger den franska och spanska utgåvan av De Proprietatibus Rerum, tryckta 1496 och 1498. Under 1500-talet och framåt finner vi i bildkonsten att gångstödet avlöses och efterhand helt ersättes av gångvagnen, bild 2. Denna är konstruerad som en pall med runt eller fyrkantigt säte med ett hål att sätta barnet uti. Benen är förenade med ramslåar på vilka hjulen är fästade. Barnet stödes under ar-

Bild 1. • Allegori över okunnigheten >, Hieronymus Bosch , 1400-tal ets slut. Målning på baksidan av Korsbärandet, Wien. Foto ef ter C. Linferl, Hi ero nymus Bosch , London l!l59. 3

Bild 2. >Barndomen >, d eta lj av kopparsnitt efter en m ålnin g av d en fransk e hovmålaren J . Raux , 1700-tale ts mitt. (Ur H.R . d'Allem ag ne, Histoire d es jouets, Paris 1902.} Bild 3, t. h . Håkan P e rson

gå ngvagn från Veberöd, Skåne. H . 38 cm. ICM. 53.407.

marna och kan ulan risk alt falla o mkull göra s ina gångförsök. På Kulturen finns två gångvagnar av detta slag, bild 5 och 3. Den ena förvärvades redan 1885 i Kyrk.hult sn i Blekinge. Den är troligen utförd av en hantverkare och åter går på traditionen från 1600-talets högreståndsmiljö. Med svar vade ben och ramslåar och en sinnrik hjulkonstruktion som gör vagnen rörlig i alla riktningar överensstämmer den nästan helt med Karl XII :s gångvagn i Livrustkammaren. Den andra ropades in i år på en auktion i Veberöd utanför Lund . Den är av en enklare konstruktion och h ar kanske - vilket traditionsuppteckningar ofta anger - tillverkats hemma i gården. På båda vagnarna är en del av stödbrickan uppfällbar så att barnet lätt kan sättas ner och sedan spännas fast. Den rörliga gångvagnen finns utom i Sverige även i västra

Bild 4. Pål Duner i Huaröclsstugans gångs tol. K.i\L omärkt.

och södra Europa, och man anser att den spritts genom ståndskulturen. En folklig form med mycket vidare utbredning den förekommer också på ungerskt och slaviskt område - är den enkla palltypen. I sätet är ett hål för barnet, pallens ben är fria eller intappade i två liggträn eller en markplatta. Beteckningen gångs tol för denna typ förefaller missvisande; det är väl snarare fråga om ett ståstöd. En speciell variant av gångstolen, som ger barnet begränsad rörlighet, finns i Herrestads museum utanför Ystad. Stödbrickan glider här fram och tillbaka inom en rektangulär ram med skenor i långsidorna. Denna form tycks vara karakteristisk för Danmark, bild 6. Begränsad rörlighet ger också stångtypen, som fått många namn däribland snurra, svängstol, gångstång och klave. Den

är allmän i Sverige och Danmark och förekommer jämte den enkla pallen åtminstone i nord- och östeuropeisk samt slavisk folkkultur. Vid en stång som på rörligt sätt är fäst mellan stugans golv och en av takbjälkarna sitter en klave på lagom höjd att stödja barnet under armarna. När barnet går roterar stången. Klaven kan antingen vara en sluten ring, skuren i ett stycke trä, eller konstruerad så att den kan öppnas och låsas. På Kulturen finns flera gångstänger, varav en är uppsatt i soldattorpet och en tillhör Huarödsstugan, bild 4. I sin 1642 utgivna översättning av Comenius Modersschola skriver Schroderus : »När de (d. v. s. barnen) börjar sittja, stå, löpa, skola de förvaras för Fall, där till då små Stolar, Gångvagnar, äro dem till märkelig Hjälp. » Vid 1700-talets slut har de lärde emellertid övergått till en motsatt uppfattning. I Kriinitz' encyklopedi fördömes gångstolen som »utomordentligt skadlig » och vårdarinnorna anbefalles att då gångförsöken börjar ägna barnen all sin tid och inte av bekvämlighet sätta dem i gångstol. 1800-talets hälsovårdare och pedagoger bygger vidare på dessa ås ikter. »Gångstolar tvingar barnet att stå över

Bild 5. Gångvagn , Ky rkhult sn , Bl eking e. H . 38 cm. l\.M . 2\!32.

B ild 6. Gå ngs lol , Vecl clin ge by, Faa revejl e sog n , Ocls h err ecl . Da nsk Fo lk cm use um fo lo 1906.

förmåga » skriver 1839 medicinaren professor Per Gustaf Cederschiöld och många konstaterar med honom att hållning och benbyggnad utvecklas felaktigt. Dessa synpunkter har väl bidragit till gångstödens tidi ga försvinnande inom högrestånds kulturen och den borgerliga miljön. Allmogen förefaller däremot oberörd härav under h ela 1800-talet. Gångvagnen användes allmänt och ingick i sydöstra Skåne jämte vaggan i den traditionella hemgiften. »Det var ju gint att ha en sådan när man inte hade tid att gå och h ålla dem » m eddelar en bleking, och många nämner att barnen genom snurran och gå ngvagnen hölls från eld och vatten. Gångstolen hade alltså en viktig funktion också som hjälp för modern vid tillsynen av barnen. Bå de denna funktion och den primära har i våra dagar övertagits av h a g e n. Hur länge hagen funnits är svårt att säga, men dess princip finns redan nämnd 1779 i Kriinitz encyklopedi. Som ersättning för gångstolen rekommenderas »en stor vid korg med kuddar i botten. Häri lär de (barnen) snart resa sig vid kanten och sätta sig igen. De gå runt i korgen och kan inte skada sig när de faller .» H UVUD KÄLLOR Uppteckningsmaterial från Folklivsarkivet, Lund. Bildmaterial och föremålssludier i Dansk Folkemus eum, Köpenhamn. SIGURD ERIXON, Folklig möbelkullur i svenska bygder. 1938. H. PLOSS, Das kleine Kind vo m Tragbelt bis zum erslen Schrilt. Berlin 1881. J. G. KntlNITZ, Oekonomische Encyclopädie oder allgemeines System der Slaals Sladt Haus und Landwirlschaft, in alphabetischer Ordnung. Berlin 1782- 1858.

FALLHATTAR AV ULLA LINDSTRÖM

är barnet kan gå, kastar det bort sin fallhatt; när sinnet är utväxt, lämnar det gångstolen. » Med dessa ord vid avskedsföreläsningen i Lund 1824 uppmanar Esaias Tegner till självständighet. - Han fortsätter: »Hvad I lären af andra, det är i sig sjelft ringa; den rätta läromästaren är edert eget årsbarn, han bor inom er, han är er bättre menniska. » Vad var det då för ett föremål, som Tegner så kraftfullt använde sig av som litterär bild? Ömma föräldrar har i alla tider försökt skydda sina barn mot faror. Särskilt försiktig har man varit med småbarnens huvuden. För att lindra verkningarna av de stötar, som inget barn, som lär sig gå, undslipper, har man konstruerat olika huvudskydd. I Sverige kallas de bl. a. för fallhattar, fallvalkar, fallkransar och i våra. dagar - »störthjälmar». Modellerna och materialen har växlat under århundradenas lopp. En populär metod att tillverka ett huvudskydd har varit att stoppa en rund valk av tyg med vadd. Den placerades antingen direkt på barnets huvud eller också ovanpå en vanlig barnmössa. För att valken inte så lätt skulle kunna glida av eller bortkastas av barnet, försåg man den ibland med ett en-

Vinjette n efter en teckning av Rembrandt. Foto: Nationalmuseum.

Bi ld l. Fa llh al t av s iden, bro d erad m ed s il vertrå d. Ha r tillh ö rt släkl en B ild t. l\I o rla n da socke n , Oru sls viis tra h ä~ad i Bo hu slii n . De n da tera s till 1600-ta lets slut ell er 1i OO-ta le ts bö rjan. Fo to : H is toriska Musee t, Gö teborg. G.M . 14240.

Bild 2. Fall ha tt för fl ick a , av rö d samm et m ed gul ds pets och r öda sid enba nd. Den h ar tillh ör t amage rd rii kt en på 1800-ta let. Fo to : Da n sk Fo lkemu se um , Köpenh amn . 235/ 1919.

Bild 3. Spansk fa llha tl av strå frå n 1890-t ale t.

kelt band eller kors över hjässan samt band att knyta under hakan. En sådan modell var vanlig under 1600-talet, och man finn er den på flera verk av Rembrandt. Små barn med fallvalkar har avbildats av många konstnärer. Man kan bl. a. nämna Rubens, Jan Steen, Gonzales Coques, Boucher och Chardin. Intresset för fallhattar tycks h a varit störst under 1700-talet och början av 1800-talet. Därefter har föremålet mer och mer försvunnit. Att iden emellertid inte är främmande för det 20:de seklet framgår av följande exempel. I nr 25 av Husmodern 1918 är under förslag från läsekretsen infört en bild av ett barn med »fallkrans,. I texten står bl. a. »Man klipper en c:a 4 cm bred remsa, lika lång som måttet runt huvudet ; på denna syr man på maskin fast en bredare (c :a 7 cm) och c:a 15 cm längre, rynkad remsa, varpå man vänder 'korvskinnet', fyller det med vadd, syr ihop ändarna, fäster en tvärslå tvärsöver och ett par band att knyta under h a kan ». En snarlik modell fanns införd i Dagens Nyheter maj 1960. Denna gång kallades huvudskyddet för störthjälm. Modets huvudstad Paris saluför också nu samma modell i en mängd barnekiperingsaffärer. Vadden är utbytt mot gummi och hjässbanden är reglerbara. Likheten med den modell som Rembrandt har avbildat är slående. Fallhattar tycks ha förekommit i de flesta europeiska länder. Trots detta finns det ytterst få på museerna. I Historiska museet, Göteborg, finns ett exemplar, som har daterats till 1700talets början eller möjligen 1600-talets slut, se bild 1. Den är av siden, stoppad med orensad bomull och broderad med silvertråd. Över hjässan är ett knytband med broderade rankor i silke. I Danmark finns fallhattar bevarade från åtskilliga orter. Synnerligen praktfulla hörde till amagerdräkten på 1800-talet, se bild 2. De är tillverkade av röd sammet för flickor och av svart för gossar. Längs med kanterna sitter guldspets. Vid sidorna ofta rosetter av sidenband. En sådan hatt bars troligen mest om söndagar och vid festliga tillfällen. Det land som kan uppvisa de flesta varianterna av fallhattar 42

Bi ld 4. Fransk mod ebild . Foto : Nordiska mus ee t.

Bi ld 5. Gus tav 111 ikliidd fallvn lk . SPA.

Bild 6. Gunilla Nilsdotter Bielke med fallvalk. Målning av Slålbom. SPA.

är Frankrike. Den enkla släta valken under 1600-Lalet blev m er och mer fantasifullt utformad under 1700- och 1800-talen. Siden, sammet, enkla tyger, halm, vass, ja, t. o. m. flätat hår användes . Ibland försågs hatten även med en riktig kulle. En modebild, se bild 4, visar hur intresset också hade inriktats på hjässbandens utformning. De är här styva och upprättstående. Denna modell var populär en god bit in på förra århundradet. Gustav 111 av Sverige, se bild 5, har avbildats flera gånger iklädd olika fallvalkar. Stålhorns m ålning av Gunilla Nilsdotter Bielke född 1760, bild 6, visar henne iklädd fallvalk . Samma konstnär har avbildat fyra barn Schmiterlöw. Den yngsta gossen sedermera kaptenen Georg Fredrik Schmiterlöw, 17611835, bär en veckad fallhatt över en mönstrad barnhätta, se bild 7. En luftig fallhatt av strå användes i Spanien, se bild 3, på 1890-talet av fru A. Helmer, Malmö. Troligen är den inköpt på en marknad. Om denna typ skriver läkaren H einrich Ploss 1912 att den på grund av materialet inte blev för varm för barnen och ändå gav ett gott skydd mot stötar. En vanlig medicinsk invändning redan på 1700-talet var nämligen att en fallhatt tryckte på barnets huvud och genom värmen kunde orsaka hår- och hudsjukdomar. Jean Jaques Rousseau ivrade för ett fritt och oh~immat levnadssätt även för det späda barnet. Han ansåg t. ex. »att d et af sig sjelft, utan fallwalk och ledband lärer gå, hwari genom d et af sig sjelft får medwetande om att det äger vissa förmögenheter, och derunder lärer att bedöma föremålens afs tånd från hwarandra och den försigtighet , som erfordras i affseende p å dem. » Denna åsikt har ju vunnit stor spridning bland uppfostrare inte minst i vårt land. Kanske är det r ent av Rousseaus lära som har hejdat bruket av fallvallkar? Fallhattar eller andra huvudskydd utanför de kretsar som hade förbindelser med hovet är få taliga i vårt land. Kanske finns det någon bland läsarna, som äger ett exemplar av en fallhatt eller känner till något om bruket? Den enda fallhatten med anknytning till en bondgård, som, efter vad jag vet, finns bevarad i Skåne är en från Ljungbyhed, bild 8. Den ägs av 46

Bild 7. Målning av Stå lhorn föreställand e fyra ba rn Schmil erlöv. Det yngs ta, som föddes 1761 , har fallvalk över mönstrad mössa.

Bild 8. >Fallehua > frän Ljungbyhed. Troligen frän början av 1iOO-talet. Tillhör fru Dagmar Bengtsson. Fotograferad ovanpå en barnmössa med spets och bakband frän Mellby sn, V. Göinge hd, Skån e. KM 1480.

fru Dagmar Bengtsson och har ärvts i hennes släkt. På skånska kallas den för »fallehatt » eller som de gamle sa »fallehua ». Materialet är mörkröd pressad plysch av tidig 1700-tals typ kantad med grönt bomullstyg med vilt tryckt konturmönster. I ena sidan är hatten uppskuren och skarvad med bomullstyg. Rester av sidenband sitter vid hjässkorsets fästen. De är fastsydda med blått lingarn. Själva valken är fodrad med mönstrat ljust bomullstyg. Som styvnad inuti finns 2 tunna vaddlager och ett papperslager. På ena sidan finns ett hak.band av randigt bomullstyg. Fallhatten är bredare på de ställen, som kommer att vila över öronen. Detta är mycket märkligt eftersom en sådan typ inte har kunnat återfinnas på annat håll. Av det sätt på vilket hatten är ihopsydd vid skarvningen och sidenbanden är fastsydda, kan man anta, att en genomgripande förändring har skett. Lägger man fallhatten upp och ned på ett bord och tänker sig de båda högsta partierna på valken som fram- respektive baksida så framträder den från 1700-talet vanliga typen. Vi vet att fallhatten har tillhört en bonddotter född 1820 i Klåveröd. Kanske ändrades den av henne. Enligt familjetraditionen skulle den vara betydligt äldre. Vad var det nu för fallhatt, som Tegner tänkte på i sin före läsning? Var det någonting vanligt i hans omgivning eller ett föremål som han lagt märke till vid något enstaka tillfälle? Dessa frågor kan man ställa beträffande förekomsten i hela vårt land. HUVUD KÄLLOR TEGNER, ESAIAS, Akademiska tal vid offentliga föreläsningarnas slut. Pä Karolinska lärosalen i Lund, 1824. (s. 229-230). MYGDAL, ELNA, Amagerdragter, vrevninger og sy ninger, Kbhvn 1932, s. 35. PLOSS, HEINRICH, Das Kind in Brauch und Sitte der Völker, 1912. Svensk Litteratur-Tidning, nr 44, 1817. (Betr. Rousseau).

Bild 1. Te- oc h k a ff ese rvi s, porslin , poly krom blomslercl ekor, 10 d·e la r. Sig n. trekl öve r i röd ko ntur. Limbach eller Grossbreitenba ch , 1 iOO-la lels slut. KM: 18.108. Kaffeka nna h . 11 cm , kopp h . 3,8 cm . Docka , av viH s kinn , m ed riktigt hå r. Ljusblå !>id'e nkl ännin g. J{M : 22 .683 . H . 28 cm. Har tillh ö rt prinsessan So fi a Alberlin a, f. 1i 53 .

DOCKPORSLIN

är fajans och porslin börja r ersä tta tenn och s ilver p å d et dukade bordet sker detta också i dockorn as värld. Till en börja n är de s må pjäserna, enli gt traditionen frå n 1600-talet m ed d ess förnäml iga minia tyrtillverknin g, m er avsedda för samlarnas vitrinskå p än för b a rnka mmaren. Under 1700-talets slut och 1800-talet ändras inställningen och dock.serviserna blir, liksom docksk å p en och myck et annat, leksak er i egentl ig m ening. P å gränsen mellan d essa båda grupper b efinn er s ig en utsökt liten t e- och kaffeservis i porslin frå n Limba ch ell er Grossbrei-

tenbach , bild l. Runt en h a ndd ek o r i k a rmin slin gra r s ig en graciös blo m s ter ranka i kla ra fä r ger , g rönt , k a rmin , tegelrö tt, gult och bl å tt. Servisen ä r en biprodukt frå n en s to r fa brik, k ä nd fö r s in fi gurintillverkning och m ed bruksporsli n som huvuda rtikel, m en dess kvalitet h a r inte blivit lida nde h ä ra v. Att va rj e del s ignerats m ed treklövern i r öd kontur v isar ock så a tt d en lill a ser visen b e trakta ts som en full ödi g prod ukt. H elt till lek sak sgruppen h ö r dä remot en en gelsk m a tser vis i flintporslin , bild 2. Den k o mm er inte som den tys k a frå n en s tor fa brik uta n ä r en av huvuda rtiklarna frå n en liten verks ta d . S tä mp eln Hack wood, intryckt i godset, led er vid efter fo rskningar till Upper H a nl ey i S tafford shire, E n glands k era mikdis trikt, d ä r J os ia h H ack wood und er fö r s ta d elen av 1800ta let drev en liten fa brik som »toy a nd fi gure m a k er» . Ha n var en av m å n ga k era miker so m under 1800- talet i d e s m å s tä derna runt nuvar a nde Stok e-upo n-Trent li vnärd e sig a v m ass fabrik a ti on a v spiselfi gurer o ch lek sak er. Till Sveri ge h a r ser visen kommit genom gr evinna n Cons ta nce vVachtmeis ter , och geno m en gåva av h ennes son till Kulturen . Den bes tå r av te rriner , k a rotter , fa t och ta llrika r i skilda s torl ek a r , och ä r m ed s in

Bild 2. Ma tse rvis, fin fa j a n s m ed tryc kt m ö ns ter i b lå tt , 37 d elar. Sign. inp ressa t Hackwod . 1800-t alets bö rj a n. KM : 46.400 : 202. Den s tö rr e terrin ens höj d 9 cm . Har ti'llh ö r t Grevin nan Co ns ta nce Vla cht meis ter.

landskapsdekor i blått tryck en trogen kopia av det engelska servisgodset decennierna omkring 1800. Ett slott m ed tornprydd ringmur utgör bakgrund till en pastoral idyll: framför en enkel stuga, i· skuggan av ett träd, driver en man sin oxe. Scenen inramas av brättets blomsterra nka. I Sverige har dockporslin tillverkats ända från den första fabrikens tillkomst. I ett inventarium från Rörstrand, daterat 22/12 1733, upptas bland »en gång bränt, oglaserat gods» fat, tekoppar, tekannor, nattpottor, lavoarfat och ljusstakar, allt betecknat »barnlek », till ett värde av 6 1/2 daler per 100 st. En av de tidigaste pjäserna som bevarats avbildas i katalogen till Bukowskis Rörstrandauktion 1926, plansch 9: 39. Det är en terrin med fat i lekfull rokokoutformning, med dekor i blått av små strödda blommor. Fatet tycks i formen överensstämma med Kulturens blomstermålade fat, bild 3 överst, som ~ir daterat 19/11 1758. Dekoren är målad med finaste pensel i rött, rosa, gult, blått och grönt och randens rocailler markerade m ed rött. Pjäsen är ett prov på det muffelbrända gods som vid Rörstrand endast tillverkades en kort tid för att möta konkurrensen från den nystartade Mariebergsfabriken. I privat ägo och på Nationalmuseum finns flera delar till denna servis, med samma datumsignatur. Att döma av på skilda håll bevarade servisdelar har miniatyrtillverkningen fortsatt kontinuerligt in på 1800-talet, och från detta århundrades mitt kan man följa den i priskuranterna. Från 1830-talet tillverkas dockporslin också vid Gustafsberg, och utvecklingen löper i stort sett parallellt vid de båda fabrikerna. Eftersom museet endast har prov på Rörstrands tillverkningar bygger den följande framställningen på dess priskuranter. De små marginalteckningarna visar hur modellerna avlöser varandra, dels hur fabrikens nyaste te- och kaffekanna genast kan kopieras i dockformat, dels hur en föråldrad form kan leva kvar i den lilla världen. Det senare är fallet med fruktkorgen i finfajans, med genombrutet flätverk och bladkrans kring botten, bild 3 nederst. Redan på 1830-talet ersattes den stora modellen av en skål på hög fot, medan miniatyrkorgen först i priskuranten från 1868 får denna aktuella 52

Bild 3. Övers!: Fat , fajans , polykrom muffelbriind blomsterdekor. Sign. i rö tt S loc kh: 19/ 11 1758 Hörst:. KM: 17.691. 9,7 cm X 12,5 cm. Mi1tle n: Fat, finfajans , genombrutet fl ä ta t brä1te, blå d ekor. Sign. i b lå tt : ö, samt inpressa t Hörstrand. KM: 18.906/2. 10,5 X 9,3 cm. Neders t: Frukt korg m ed fat , finfajans. S ign. inpressa t Hörslrand D. KM: 18.905. Korgens höjd 4,5 cm . Docka , pors]jn. Klänning och kråka av rö tt s id en . Inköpt i \ Viesbad en på 1870-talct. Kr.I: 46.320. H öjd 22 cm.

form. Enligt den tidigaste priskuranten, från 1850, betingade vår fruktkorg ett pris av 18 skilling, men den hade då säkerligen en tradition på några decennier bakom sig. Det blådekor erade fatet, bild 3 mitten, bör ha tillhört en liknande fruktkorg och är av stämpeln att döma från 1820-talet. 1850 finner man under rubriken Leksaker delar till te- och kaffes ervis , matservis och fruktkorg , allt i vit finfajans . 1868 kommer en ny modell, man kan välja mellan vitt och emaljmålat och dessutom tillverkas dockhuvuden i fem storlekar. På 70-talet införes blomsterdekor och 1897 sker en stor utvidgning: nya och fler servismodeller, sex olika dekorvarianter, Iavoargarnityr och fler kroppsdelar till dockan, som förutom huvud får armar och ben, de senare såväl nakna som klädda i strumpa och knäppkänga. Detta rika sortiment finns kvar in på 1900-lalet men reduceras åter 1908: dekorvarianlerna är endast fyra och dockdelarna saknas. 1911 kommer så den sista nyheten, kakelugnar i vitt eller med färgad glasyr. I priskuran·· Len år 1924 saknas rubriken Leksaker, och sedan dess har inga dock.serviser gjorts vid Rörstrand. G. E.

·tergökar Av

ANDERS W. MÅRTENSSON

nder alla de år, som arkeologiska undersökningar utförts i Lund, har ett rnycket stort och skiftande sortiment av föremål tillvaratagits, som på olika sätt belyser det dagliga livet i Lund under gångna tider. Alla grävningar till trots gör man ständigt nya fynd. Våren 1960, då det grävdes för grunden till Kulturens Textilhall, framkom bl. a. en timrad brunn av den typ , som var vanlig i Lund under yngre medeltiden och början av nyare tid. Denna brunn, som med tiden blivit obrukbar, har slutligen igenfyllts med avfall och gödsel. I fyllningen hittades en mängd föremål, däribland en lergök av ovanligt utseende. Den har formen av en uggla , bild 1-2. Av fyndomständigheterna att döma kan den dateras till 1600-talets första fjärdedel. Det m es t påfallande i fråga om lergökens utseende är de kraftigt markerade ögonen, springan på vänster sida samt de tre ovala inbuktningarna på kroppen. Den är tillverkad av ett brungrått, h å rdbränt lergods av en typ, som var vanlig i Rhenområdet. Om vi frånser springan i sidan, har Lundaugglan en nära anförvant i en uggla, bild 9, som hittats vid utgrävningarna av slottet Hallwyl i Schweiz. Även denna uggla komm er med stor sannolikhet från samma tillverkningsområde. Lergöken är ett musikinstrument hörande till den stora 55

Bi ld 1- 2. Lergök, utform ad som en uggla , 1600-tale ts fö rs ta fj ärd edel. F unn en vid grund gräv nin g för Kulturens T ex tilh all . H. 7,7 cm. K.M. 53095: 43,

grupp av flöjter, som går under benämningen spaltkärlflöjter. Utmärkande för dessa är, att ljudet frambringas i en särskild tonkanal, som förenar anblåshålet och spalthålet. Denna enkla konstruktion är bl. a . använd i den peruanska lerflöjten, som i sin äldsta typ består av ett kärl ; yngre varianter har två med varandra förenade kärl, varav det ena vanligtvis har en figurframställning, bild 5. Dessa instrument är ofta vattenflöjter, d. v. s. man häller vatten i vid användning. Ljudet kan frambringas antingen genom att man blåser i anblåspipan eller genom att man lutar kärlet, varvid luftströmmen inne i kärlet föres mot spalthålet och ljud uppstår. Lundaugglan och dess gelikar är besläktade med denna grupp. För att åstadkomma åsyftat ljud är det nödvändigt att hälla vatten i dem. Det är ingen tillfällighet, att denna typ av lergökar kallas näktergal i bl. a. Tyskland och Danmark. De drillar man får fram, då man blåser i Lundaugglan, står nämligen näktergalens mycket nära. Tekniskt sett skiljer sig de europeiska spaltkärlflöjterna, lergökarna, från de peruanska genom att spaltkonstruktionen sitter i anblåspipan på de förstnämnda, vilket icke är fallet med de sistnämnda. En variant till de peruanska spaltkärlflöjterna, som i Mexiko kallas »va ttenflöjt » (flauta de agua), har mycket stor utbredning. Den är ganska liten till formatet och har formen av en urna m ed en på buken fastsatt anblåspipa. I Europa har den varit mycket vanlig. Vid grävningar på Helgeandsholmen i Stockholm har den i bild 3 avbildade spaltkärlflöjten hittats, som är ett utmärkt exempel på denna typ. En spaltkärlflöjt av annan konstruktion finner vi från Costa Rica i Mellanamerika, bild 6. Den har formen av en sköldpadda och är försedd med fyra griphål. Denna typ, frånsett formen, är utbredd över nästan hela världen och har mycket hög ålder. De äldsta daterbara exemplaren är funna i Kina och dateras till Shang-dynastien (1400-1200 f. Kr.). Även lergöken på bild 4 är en representant för denna grupp. Den tillhör äldre medeltiden och är funnen i en barngrav utanför staden Zaraisk i Ryssland. Det är en spaltkärlflöjt av en typ , som starkt påminner om de sentida svenska lergökarna,

d. v. s. en stiliserad fågel med hals och stjärt samt försedd med griphål. På detta gravfält finner man nära varandra hedniskt och kristet begravningsskick. Det var byborna som konservativt höll sig till forna h edniska sedvänjor. Man har lå tit det döda barnet få med sig ett föremål, som man trodde h ade skyddande egenskaper. Liksom skallrans förmåga att alstra ljud var bra mot onda makter, a nvändes blåsinstrum entets toner i samma syfte. Samma tro på ljudets makt över det onda finner vi rådande ända in i sen tid p å landsbygden i Europa. Sålunda finns det

Bild 3. Le r gö k .i form av en pipförsedd urn a. Fynd från H elgea nds h olmen i Stockholm . I-I. 4,9 cm . Ingår i No rdi ska J'vlus•e e ts sa mlingar. N.M. 146646. Bild grav Bild gen,

4. D enn a m edeltid a lergök låg i en barni n ärh e ten av s taden Za rais k i Ryss.la nd . ur L. A. Dinlses: Ru ss isc he Ton spielze uMos kv a-Le nin grad, 1936.

B il d 5. P erua nsk s p a ltk ~i rl fl ö jt tillh ö ra nde yn gr e Chimi -kulluren. H. 20,5 cm . K.M . 33639 .

upp gifter om , a tt m a n i E n gland murade in eller ställde ler gö k ar i den öppna spisen som skydd mot eventuella fö rsök av onda m akter a tt trä nga n ed genom skorsten en. I Nordiska Museets stora samling a v ler göka r finns en underli g vari a nt från Bayern i Sydtysk.la nd. Det ä r en fantasifigur i for m av ett säreget huvud . Ovanp å detta ligger en fågel. Denna spaltkä rlflöjt, fö r övrigt en va ttenflöjt, h a de p å 1800talet placera ts i en vagga fö r a tt enli gt uppgift »skrä mma den onde frå n att fa ra i ba rnen , inn an dessa blivit döpta ». I Bayern gick denna sk yddande a mulett under b enämningen »Sp es teu fel». Dona torn , som var profess or i Miinch en , h ar o mtala t, att 60

B ild 6. Spa ltk iirlflöjt frå n Cos ta Roica, Mellana m crik a . L. D, l cm . K M. 262;}3.

den legat i såvä l hans egen som h ans faders och fa rbroders vagga. Denna övertro förknippa d m ed ler gök a r sk all emellertid ej överdrivas . Då ler gök arna från och m ed 1500-talet börja de tillverkas i större sk ala, var det i huvudsak b a rnen i städerna och p å godsen , som gavs m öjli gh et a lt få sådan a. Barnen till de i fråga om p engar mindre lo tta de i samhället, fi ck nöja sig m ed a tt b esk åda dem tillsamman m ed a ndra lek sak er i markna dsstånden eller h os de kringvandrande fö r sälj arna . Lergöka rna tillverka des som leksak er och a n vä nd es i huvudsak också so m sådan a . De ler gökar , som lä mna de krukmaka rnas drejskivor under 1500-1700-talen var till stor del va ttenflöjter , som enligt vad befintli gt m a teri al förtäljer ofta var utformade som u gglor . Bild 7- 8, 10- 11 visar n ågra vari anter av den gansk a talrika gruppen. Uggla n p å bild 7- 8 h ar hitta ts vid utgrävningarna av Allhelgona klostret i Lund. Den ä r visserligen frag mentarisk , men k an m ed ganska stor sannolikhet a ttribueras till gruppen lergökar. Bl. a . finner m a n n edre delen av den fö r dessa u gglor gem ensamma ovala inbuktningen p å brös tet. Vid grävningar, som m a n utförde p å H elgeandsh olmen i 61

Stockholm på 1890-talet, framkom de båda andra ugglorna , bild 10- ll. Den ena av dem har ett stort h ål i huvudet. Detta är inte någon skada, utan lergökarna av denna typ hade i allmänhet ett hål av skift:nde storlek i huvudet, med undantag av Lundaugglan, som har en springa på vänster sida. De yngre varianterna från 1800- 1900-talen är alla försedda m ed ett stort h ål, bild 12. Eftersom samtl iga är vattenflöjter, behövs ett hål för vattenpåfyllning. Under 1500-talet var det en allmän tendens , alt låta ugglan gestalta olika föremål. I Rhentrakten och i södra Tyskland över huvud taget tillverkades lock.urnor av lergods och fajans just i form av en uggla. Liknande urnor finns omsatta i silver och glas. Glasblåsarna roade sig m ed att blåsa gyckelkrus i de mest skiftande former. Det låg med andra ord i tiden att också lergökarna skulle vara ugglor. I det vida begreppet lergök ingår en mängd olika fågel- och djurarter. Den i bild 13 avbi ld ade lergöken är förmodli gen en tupp. Den har huvudet och blåsanordningen avslagna. Sådana

Bild 7- 8. Fragmen tar isk lergök av fajans funnen vid utgr äv ningarna av Allh elgonaklos tret i Lund , 1500-ta lets andra hälft. K.M . 49 186 : 165: j.

Bild 9. Lergök av lergods, 1600-lalel, från Hallwyl i Sc hw eiz. Bild ur Nils Lithberg: Sc h loss Hallwil III: 2.

Bild 10- 11. Lergö ka r utform ade so m ugglor, 1600-talel. Fynd från Hclgca nds holm en, St oc kholm . H. 6,8 cm resp. 7,3 cm . Ingår i Nordis ka mus ee ts sa mlin ga r. N.M. 14664 8 och N.M . 1466±2.

tuppar är tämligen sällsynta. Det är först under 1800- 1900talen, som denna fågeltyp ingår bland lergökarna. Från Höhr i Thiiringen, som sedan sekler varit centrum för leksakstillverknihg, kommer de i bild 14 avbildade lergökarna. De är tillverkade av stengods, vilket är ett vanligt material i detta områdes produkter. Den vänstra fågeln är en tupp. Det stora flertalet av fåglarna i det yngre materialet har givits en mera standardiserad form. Man har svårt att identifiera någon särskild art. Så är speciellt fallet med de svenska lergökarna, av vilka vi ser ett urval p å bild 16. De är må nga gånger så stiliserade, att stjärt och hals fått samma utformning. Det enda man har att rätta sig efter i dylika fall är, att anblås pipan vanligtvis är placerad i stjärten. Trots denna lå ngt drivna stilisering kan man vid närmare genomgång av beståndet urskilja ett flertal olika varianter. I Ängelholm, som även kallas »lergökastan », tillverkades lergökar med upprullade halsar, bild 16. Främre delen av kroppen är överdragen med vitlera och därefter blyglaserad. I grannlandskapet Halland, som har gamla krukmakartraditioner, har ett flertal typer utbildats. Sålunda finner vi en typ av lergök i Falkenberg, där halsen är markant långsträckt med böjning företrädesvis å t höger, bild 16. Vanligt är att halsen och främre delen av kroppen täckes av grön blyglasyr. Speciellt två namn är förknippade med d enna tillverkning i Falkenberg, nämligen Anders Lorentz Jansson och Törngren. Det senare namnet tillhör en krukmakarsläkt, som varit verksam i denna stad sedan 1794 och dominerat krukmakerihanteringen under 1800-talet. I Laholm finner vi lergökar med utpräglat spolformig kropp med markerad ryggning och vitlerdekorerad hals. Halmstad visar upp lergökar, som står i nära släktskap med de danska. De är ofta ganska stora till formatet och har en polykrom, heltäckande, flammig blyglasyr. Om vi fortsätter norrut och hamnar i Uddevalla, stöter vi på en helt annan typ av lergökar. Det är ett fyrbent djur med på huvudet upprullade horn, liknande den i bild 19 avbildade ryska lergöken. Huvudet och främre delen av kroppen är oftast täckta med blyglasyr. Djuret i fråga är en gumse. 64

Bild 12. Lergökar i form av uggla och gris, 1800- 1900-Ialel. Tillverkade i Tyskland. K.M . 23614: 15.

Bild 13. Lergök gestaltande en tupp. Anblåspipan si tt er inte i den avslagna s tjärt en utan är placerad till väns ter om denna. Fynd från Helgeandsholmen, Stockholm. H. 8,8 cm. Ingår i Nordiska Museets samlingar. N.M. 146644. 5

Lergökarna från St. Mellby socken i Västergötland, som är av ordinär typ, har en speciell art av ornering. På de svenska lergökarna är vanligtvis halsen och främre delen a v kroppen doppade i vitlera, men på denna västgötatyp har bl. a. vingar markerats med hjälp av påmålade streck i vitlera. I Lidköping har med förkärlek tillverkats olika djur såsom grisar, hundar, fiskar etc. En liknande tendens har rått i Arvika. I detta fall har lergökarna den gängse grundformen, men huvudet har fått b es tämma djurets art såsom häst, ko, gris, get, o. s. v. Dessa exemplar är därtill stora till formatet. I Eskilstuna uppträder ett par särpräglade varianter, varav den ena är en naturalistisk fågel med tofs på nacken. Till den andra som mera är en okarina än en lergök hör såväl en fisk som en duva, båda i detalj omsorgsfullt utarbetade. Antalet griphål varierar mellan 5 och 10. Krukmakare Boberg i Gävle sättes i samband med en liten välformad naturalistisk fågel m ed vingar i svag r elief. Liknande fåglar på träffas även söderut, bl. a. i Jönköping. Här,

Bild 14. Lergökar i olika skepnader, 1900-talels början. Tillverkade i Thiiringen . Ingår i Nordiska Mus ee ts samlinga r.

Bild 15. Lergökar från Japan av porslin och lergods, 1900-lalels början. Ingår i Nordiska Museets samlingar.

liksom i St. Mellby, Västergötland, tillverkades också kohuvuden med påmålad vitlerdekor, bild 16. På dessa lergökar sitter anblåspipan i nosen. Kohuvuden utan vitlerdekor, men med en rosett i relief på pannan, hör hemma i Eskilstuna. Att fantasi och leklynne ej heller saknats i Blekinge visar en mängd olika typer som tillverkats därstädes, varnv äggformen är den märkligaste. Vi ser en liknande typ på bild 16. Anblåshålet finns uppe i spetsen. De svenska lergökarna är inga vattenflöjter. De är vanligen försedda med två griphål. I övrigt förekommer ett skiftande antal, 4-10 st. Frånsett sydvästra delen av Sverige, där lergökarna vanligtvis är helt eller delvis överdragna med blyglasyr, är lergökarna oglaserade. Det gemensamma kännetecknet för dessa är vitlerdekoren. Det land där de till grundformen mest besläktade lergökarna finns är Polen, bild 17. Dessa har vissa karakteristiska detaljer, som är speciellt polska, huvudenas utformning t. ex. I övrigt 67

Bild 16. T y piska sve nska lergö ka r fr å n Laholm , H a lms ta d , Fa lkenb erg, Ängelh olm oc h S t. Me llby i Viis ler gö tl a nd , 1800-ta lets sluL- 1900-la le ls b ö rj a n. In gå r i Kulturen s sa mlin gar. IUvl. 23614 .

Bild 17. Le rgö ka r fr å n Polen , 18-00-la let. Bil d ur Ka rl Gr öbc r: Kincl ersp ielzeug au s a lt er Zeit, Berlin 1928.

får m an säga, frånse tt ensta ka h ä r och va r fö rekommande ler gökar, att det svenska m aterialet är en m er eller mindre sluten enhet. Hur gammalt ä r b egrepp et lergök i Sverige? En omtyckt sagoboksförfattare under 1800-talet, V. 0. A. Bäckman, utgav år 1850 en serie sagor betitlade »Sjöjungfruns sagor» . Häri bland

J Bild 18. Lergö kar fr ån Rumäni en , 1800-l alet. Bild ur Karl Gröbcr: a .a.

Bi ld 19. Rysk lergök i form av en gumse, 1800-lalet. Bild ur L. A. Dinlses: a.a.

finns en saga, som heter »Lergöken och sparbössan ». På vinjettbilden står en lergök av den vanliga typen, den stiliserade. Tre år tidigare trycktes August Blanche's »Vålnaden », vari ordet lergök används som skällsord: »Håller vad mutter lilla, att fläsket börjar fräsa i pannan, bara väl de där lergökarna fått ihop korpgluggarna. » Detta är ett av de tidigas te beläggen på ordets användning. Om vi går till olika uppslagsverk , som

Bild 20. Lergökar från Tyskland, 1700- 1800-lalet. Bild ur Hans Karling er: Deulsch e Volkskunst, Berlin 1938.

tryckts på 1800-talet, skall vi finna , att ordet lergök eJ ar · medtaget. Detta gäller även J. E. Rietz: Ordbok över Svenska Allmogespråket. Den utformning, som de svenska lergökarna har, blev ej vanlig förrän under 1800-talets andra hälft. Under denna period påbörjades produktionen på allvar. Tidigare har endast sporadisk tillverkning bedrivits. Benämningen lergök står i relation till denna typs uppkomst. De lergökar, som under äldre epoker fanns i Sverige, var till stor del importvaror företrädesvis från Tyskland. De var vattenflöjter, vilket var den vanligaste typen under denna tid. Under 1700-talets andra hälft förekommer både vattenflöjten och griphålsflöjten på kontinenten, vilket bl. a. kommer till uttryck i Joseph Haydn's Kindersymphoni, som blev färdig 1788. I delta verk ingår dåtidens vanligaste leksaksinstrument, däribland även lergök och näktergal. Utöver den ovan av Blanche använda betydelsen, förekom70

mer ordet lergök även i politiska sammanhang. Då en kandidat ställer upp vid riksdagsmannaval för att tränga ut en partikamrat, brukar han k allas »lergök » (sprängkandidat). En politiker, som i slutet av 1800-talet utpekades som »lergök », tillämpade på sig själv Shakespeare's ord: »Kalla mig vad instrument ni vill, för stämma mig kan ni möjligen, men spela på mig kan ni icke. »

I Skallror Av GUNILLA ERIKSSON

e flesta små barn får en skallra som sin första leksak. En dosa med ärtor i eller en burk med småsten skänker samma nöje som en pjäs av silver och korall. Skallran är den idealiska leksaken under större delen av första levnadsåret. Först är det något att fästa blicken på och följa med ögonen, n ä r den svänges framför näsan, sen kan barnet sträcka handen efter den, fatta tag i den och själv med ännu okontrollerade rörelser få ljud ur den. Vid ett halvt års ålde~ börjar barnet leta efter skallran när det tappat den, behärskar snart greppet och kan flytta sin leksak från den ena handen till den andra och själv med sina rörelser reglera ljudet. Skallran ger både träning och förströelse, och är dessutom god att gnaga på vid tandsprickningen. Många teorier har framlagts om barnskallrans uppkomst. I en 1700-talsencyklopedi anges med stöd av antika källor två lärda herrar som uppfinnare: Archytas av Tarent och Archimedes. Musikhistoriker söker dess ursprung i religion och magi - från att ha varit ett rituellt instrument, karakteristiskt för vissa primitiva kvinnosamfund, skulle skallran via kvinnan-modern ha kommit in i barnens värld. Besläktad härmed är tanken att den har sin rot i folktron - man skallrar för barnen för att hålla onda makter på avstånd, och barnen 72

övertar sedan skyddsredskapet. Bitpinnen anses ibland vara det primära, tillverkad av ett magiskt verksamt material som vargtand och korall. En eller flera bjällror är ofta fastsatta vid bitpinnen - enligt någon för alt distrahera barnet vid tandsprickningen, enligt andra för att förstärka den skyddande effekten. Slutligen har det ansetts att skallran primärt uppstått som leksak och först senare tillagts vissa magiska egenskaper. Den ena av dessa teorier behöver inte utesluta den andra. Skallran har troligen uppstått spontant mångfaldiga gånger. Det torde vara lika felaktigt att helt göra den till ett magiskt attribut som att förneka att den i många kulturer åtminstone primärt varit det. Varje typ har sin historia, sin miljö, begränsad socialt och tidsmässigt. STÅNDSMÄSSIGA SKALLROR I Oslo Kunstindustrimusei årsbok 1950-1958 skriver Inger Marie Lie om Gullrangel och andre barnerangler. Gullranglen är en praktskallra, utförd i London omkring år 1760, med rikt ciselerad och driven dekor. Den avslutas i ena ändan av en visselpipa, i den andra av en korall. På mellanpartiet sitter åtta bjällror fästade i två rader. På Kulturen finns en skallra, bild 1, som 1948 skänktes av greve Axel Raoul w·achtmeisters sterbhus. Den överensstämmer nästan helt med gullranglen. Handtaget har gått förlorat, men har troligen utgjorts av en korall liksom på gullranglen och på Louis XV-skallran från Fitzhenry Collection, återgiven i denna artikels vinjett. Kulturens skallra är av förgyllt silver och endast försedd med stämpeln J R i monogram. Detta syftar troligen på guldsmeden John Robins, som blev mästare i London år 1774. Vid denna tid föddes i England den siste ägarens, greve A. R. Wachtmeisters farmorsmor och mormorsfar, syskonen Bulkeley, och kanske är skallran en dopgåva till en av dem. En annan möjlighet är att farmodern, Francese Lovisa von Rehausen, som föddes i London 1803, fick den. Några uppgifter om skallrans historia följde tyvärr inte med den, men dess engelska ursprung är alltså lätt förklarligt. Gullranglen, den 'Vachtmeisterska skallran och vinjettens

Bild 1. Skall ra m ed visselpipa och bjällror, förgyllt silver. S liimplad JR i monogram på munstyckets baksida. Troligen till verkad av John Robins , London , 1700-ta lets s ista fjärdedel. I-I. 10 cm. KM: 46.400: 228. Gåva 1948 av Greve Axel Raou l \ Vach lmeislers s lerbhu s.

Bild 2. Skallra m ed visselpipa och bjällror, si lver , handtag av b en. S tiimplad Y3 , tit e l St Eriksmä rk e, Tre kronor , C · M · H. Tillverkad 1829 av Carl Magn us Hyberg, S to ckh olm . H. 12,7 cm. KM : 45 .910. Har tillhör t Fader Berg som ba rn .

franska skallra tillhör en karakteristisk grupp som tycks vara begränsad till 1700-talets mitt och senare hälft. I starkt förvanskad form lever typen kvar i en skallra i Göteborgs museum, ' stämplad Birmingham 1830. Pipa och bjällror finner vi också på en svensk silverskallra från 1800-talets början, bild 2. Den har tillhört Fader Berg och skänktes 1948 till museet .av fru Ebba Ingemanson, som fått den till sin son av Fader Bergs änka. Enligt stämplarna är den tillverkad i Stockholm 1829 av Carl Magnus Ryberg. Fader Berg tycks flitigt hanterat sin pipa - jämfört med elt tvillingexemplar i Nordiska Museet, utfört samma år av samme mästare, är den ganska tilltygad och har förlorat en av sina hänklar med bjällra. Bruket att förse barnskallror med visselpipa, bjällror och en avslutning av tand, ben eller korall går som Lie visat tillbaka åtminstone till 1500-talet. De tidigare exemplaren är ofta försedda med vargtand - så t. ex. Livrustkammarens skallra som tillhört Karl XI:s barn. Vargtanden, liksom korallen, ansågs besitta skyddande egenskaper. När barnet vid tandsprickningen krävde något hårt att bita i gav man det något som därtill var magiskt verksamt. Det har som ovan nämnts diskuterats om bjällrorna satts på för att förstärka magin eller blott för att förströ barnet. Det senare förefaller väl troligast. Bjällrorna tillfredsställer det lilla barnet, visselpipan det något större. Lie påpekar att dessa små ting, påkostade och konstnärligt utformade, i egenskap av smycke och amulett lika mycket som leksak, hade en betydligt längre livstid än våra dagars babyskallra. Det händer också att visselpipan ersättes av en riktig flöjt utan att bjällrorna därför försvinner. På Jordaens målning Familjekonserten deltar även den minsta i moderns knä med ett sådant instrument. Bildkonsten är över huvud taget en rik källa till kunskap om skallrans historia. 1500- och 1600-talsmålarna, som Tizian, Holbein, Rembrandt och Velzquez, har ofta porträtterat sina barnmodeller med detta attribut. Träsnitt och gravyrer från samma tid visar enklare typer. Här får vi inte bara exempel på nu försvunna former utan får också veta att skallran fäs76

tes vid dräkten - något som understryker den dubbla funktionen av smycke och amulett, en värdesak, som inte fick tappas bort. I en kedja från halsen, vid midjan, i ett band från en rosett på bröstet eller skuldra sitter den stadigt fästad . Lie h ar gått igenom det norska porträttmaterialet och fått en rik flora av skallror. De svenska barnporträtten är troligen ett lika tacksamt material. Exempel på traditionen utgör målningarna av Sigrid Bielke, 2 år gammal, från 1662, och Elisabeth De Geer af Finspång, väl drygt ett år, från 1760-talets slut. Den sistnämndas skallra med pipa, bjällror och bitpinne av tand eller ben följer traditionen från 1600-talet, från Karl XI-barnens leksak - den som också lever kvar i Fader Bergs pipa, väl en av de sista i sin art.

Bild 3. Skallror och nys tringar, tork ade gåsstrupar m ed ilrtor i . Diam. 3-5 cm. KM: 34.535 . Skanör, Skåne.

FOLKLIGA SKALLROR Skallrans uppgift att hålla onda makter borta från barnen har ofta betonats. Vad beträffar de svenska folkliga varianterna ger traditionsuppteclmingar och äldre litteratur inga som helst belägg för något sådant. Det lilla barnet skyddades 77

på en mängd andra sätt - vanligast med »stål i vaggan » -- för illasinnade väsen. Uppteckningarna ger många exempel på skallror som väl mera är utslag av den enskildes uppfinningsförmåga än av folklig tradition. Från Landskrona nämns korgflätade skallror, i Ystad har man givit de minsta en skrammelkrans av grisens ryggkotor uppträdda på ett snöre. Från Östergötland

Bild 4. Tre gossar fyller en svinblåsa med luft. Detalj av träsnitt från 1587. Ur H. D'allemagne, Hisloire des Jouets.

berättas: »Högt skattade voro träskramlor, där kulorna med stor konstfärdighet voro utskurna inuti skramlan och av samma stycke som denna ». Sådana mästerprov i träsnideri tillhörde vanligen fästmansgåvorna, där givarna visade sin skicklighet med skedar, knyppelpinnar och räfsor med rasslande kulor utskurna i skaftet. Över hela landet användes emellertid två slags skallror, tillverkade dels av svinets urinblåsa, dels av fågelstrupe, vanligen gåsens. Den senare typen finns på Kulturen, bild 3. I gåsstrupen har lagts ärtor, strupens ändar har böjts samman och stuckits i varandra och ringen har fått torka. När den är hård och torr

rasslar ärtorna, och när som här fl era ringar trätts p å ett snöre förstärkes ljudet ytterligare. Dessa ringar nämnes i uppteckningarna som skallror för de minsta barnen m en också som nystringar. Båda funktionerna låter sig väl förena: »Där

Un peu plus grands d'vne fafon nouuelle, Ils font tonner la gerite Crecerelle, . Courent difPolls, furvncheualdebois :

Puis de favon deArempe en eau claire, Pendant qu'vntourne vn moulinet ~ nohc, fnfemble111ent vont des bouteillerfaire .

Bild 5. De större barnen nöjde sig inte med det oväsen grisblåsan kund e åstadkomma. Uppteckningarna vittnar om all harskramlan, vid sidan av övriga funktioner som behandlats i årsboken 1956, varit allmän och myck,.et uppskattad som leksak. Bilden visar alt d etta i Frankrike var fallet redan på 1500-talet. Längst I. v. ses en gosse m ed harskramla, m edan hans kamraler leker med vindmölla , rider på käpphäst och blåser såpbubblor. Franskt triisnill från 1587. Ur H. D'AUemagne, Ristoire des Jouets.

satt det lilla barnet och lekte med nystat som även var en skramla». »Bläran », svinblåsan, som med en gåspenna eller elt halmstrå blåstes upp och valkades gång på gång för att bli så stor som möjligt, försågs med några ärtor eller småstenar och knöts till för att torkas i sitt uppblåsta skick. Denna skallra har en lång tradition bakom sig. I en nederländsk syndaspegel 79

från 1300-talet heter det, fritt översatt: »Lismare beter sig mot den övermodige I som barn i sin lek med blåsan I när den ene börjar blåsa luft i den / och den andre blåser den full. I Så fyller Hsmare med sitt smicker I den högfärdige med syndigt övermod.» Ett tyskt träsnitt från 1500-talet, bild 4, tycks illustrera just hur barnen avlöser varandra med att fylla blåsan innan den hänges upp att torka. Varken dikten eller bilden a nger emellertid att blåsan fylles med ärtor och blir en skallra. Utan ärtor har den - fastsatt på en lång käpp - varit larminstrument och bl. a. brukals under fastlagen i Tyskland, eller har den - skyddad av ett skinnhölje - använts som boll. Samma skallra som de svenska uppteckningarna berättar om nämner emellertid den tyske predikanten Geiler von Kaiserberg omkring år 1500: »När man slaktar ett svin tar de stygga gossarna blåsan och blåser upp den och stoppar tre eller fyra ärtor i den och gör en skramla, och för dem är blåsan kärare än två sidor fläsk. » Mer än 400 år senare skriver en meddelare från Västergötland: »Nog var det mycket som gjorde att julslagten, då den kära julgrisen skulle dödas, av barnen avvaktades med stor spänning, m en knappast något med större intresse än då urinblåsan kom fram. Då stod barnen med ett halvtjogg ärtor i handen färdiga att släppa i den och far skulle genast blåsa upp och knyta för den samt hänga den till torkning i gällen. » En annan västgöte ger kanske förklaringen till uttrycket »stygga gossar» i den tyska texten : »Att hänga den sedan fast i svansen på en katt var mycket roligt. » FÖRHISTORISKA LERSKALLROR Med en stor samling egyptiska föremål kom en ca 2000årig lerskallra år 1927 till Kulturen, bild 6. Den är ytterst välgjord, av finslammad hårdbränd lera med glättad yta, försedd med bank och perforerad dekor. Den har formen av ett tillplattat klot och är försedd med rassel av en mängd små lerkulor som antingen bildats av mönsterperforeringen eller lagts i innan kärlhalvorna sammanfogats. Lerskallror i form av små klumpiga djur, frukter och ägg

BHd 6. S kaLlra i fo rm av e n k vi n n o fi g ur, g,råb rä nl le rgod·s . J-1 . 12,3 cm . F y n d fr å n S:t Ju a n v id Mex ico ~ il y. J< M: 24 ,149/ 10.

S ka ll ra av fin s la mm ad g r ~1 b r i i nd lera , m ed ha nk oc h p e rfo rerad d ek o r. D ia m. 6,7 cm, lj oc kl e k 5 c m . Egyp len , lrnli gc n fr å n o m krin g Kr.f. Ki\l: 32.-166. (j

har p å träffats i förhistoriska och m edeltida kulturlager såväl i Främre Orienten som i E uropa. Må nga har utgjort gravgods och de brukar betecknas som »möjli gen kult fö r em ål m en troli gen leksa ker» . I a ntikens Grekland och Rom förekom de allmänt, ofta i form a v en gris. Den egy ptiska skallran t ycks em ell ertid inte h a n ågon närm a re anförvant inom d enna grupp. Förfrågningar till Glyptotek et och British Mu seum efter liknande lerska llror h ar givit n egativt resulta t. Kärlrasslet som mu sikins trum ent har en vid utbredning. Kalebassen utgör en naturli g och allmä nt a nvä nd form härav, och nä r d enna växt saknas imiteras instrum entet i korgflätnin g eller lera. I egyptisk musikhistoria finner m a n emellertid ingen motsva ri gh et till Kulturens ska llra . Rasselinstrumentet var visserli gen en vikti g d eta lj vid Is iskultens utövande, m en det var sis tronet som då kom till an vändning. E ftersom man ingenting ve t om fyndom stä ndi gh eterna och ej kä nner nå gra likna nde exempl a r ä r d et omöjligt a tt bes tämm a ska llra ns funktion. Del omsorgs full a utförandet och m a teri alets skörhet gör den föga lä mpa d a tt hanteras a v ba rna h i;\nder. Ka nske h ar den burits a v en priva tp erson som amul ett om halsen eller k a n d en ha a nvä nts fö r r ituell a ä nda m ål, okä nda av oss. Gå tfull är också den lersk allra, bild 6, som tillsammans m ed en serie m er eller mindre fragmenta ri ska kärl och lerfi gurer p å trä ffa ts i ett jordlager vid S:t Ju a n s tra x nordväs t om Mexi co City, och av upphittar en 191 5 skänkts till Kulturen . Skallran är utform a d som en kvinnofi gur, av grå tt, lä tt rödtona l lergods, ihåli g och förs edd m ed två r asslande lerkulor. Bak sida n är slät, spolformig och glä tta d , fra ms ida n omsorgsfullt utformad . Kvinnan bär ett rutmöns tra t höftklä d e och prydna der i pa nna, öron, :runt h als och arm a r. Vid h ennes armh ålor är två genom gående h ål som tyd er p å a lt fi guren va rit upphängd. Kvinnobilden torde tillhöra den kultur som föreg ick aztekernas och som beteckna r den kulturell a höjdpunkten i Mexicos hi storia. Den utveckl a des och försvann under tiden 300-900 e. Kr. och dess centrum var s ta den T eotihuacan , 5 mil nordväs t om nuvara nde Mexico City . Res ter a v vä ldi ga tempel- och

pyramidbyggen vittnar om alt d en religiösa kulten var d et väsentliga. Från p eriodens senare hälft har man funnit mängder av små lerfigurer, d e tidigas te h elt primitiva, d e senare m er 'naturalistiska, slutligen tillverkade i formar m ed ett detaljerat å tergivande av dräkt och huvudprydnader. Museets skallra tillhör d en s ista gruppen, frå n kulturens slutskede. Några av figurerna kan identifieras som gudabilder, och man antar att fl ertalet utgöres av nu okända gudomligheter. De har endast i undantagsfall utgjort gravgods. Två s må tvillingfiguriner, gjorda i sa mma form , har emellertid på träffats i e n ba rngrav och Sigvald Linne anser att de troli gen va rit leksake r. De tycks emelle rtid ej vara försedda m ed ra ssel. Den egyp tiska och den rnexica nska sk allran ha r alltså förmodligen h a ft sin funktion inom den r eligiösa riten, m en e ftersom möjligheten a ll de använts so m leksake r inte h elt kan uteslutas h a r d e fått komma med bland barnska llrorna .

J-I UVUDKÄLLOR Traditio n s uppleckninga r : Fo lklivs arkive l, Lund , E tn o log is ka unde rsök ningen, Nordiska mu see t, Stoc kho lm. HENHY D' ALLEMAGNE , Hi s loire d es Joue ts. Paris 1903. - Musee relrospectif de la classe 100 .Je ux :'1 !'expos iti o n uni verselle int e r natio nal d e 1900, it Paris. Del 1- 2. E~llLY NEVILL JACKSON, Toys o f o th er days. London 1908. l NGEH-MAHIE L IE , Gullrangle n og an dre barne ra.ngle r . Kunstindu s lrimuseet i Oslo Arbo k l!l50- 58. S. LINNI~, Arc ha eo'logi cal 1'esen re h es al T eolihuaca n , Mexi co. S tockholm 1!)34.

Ku nT SA CHS, The hi s lo r y o f mus ical ins trument s. New Yo rk l!l40 .

m våren, då snön hade smält, kom kulspelet. Det var elt osvikligt tecken på all vintern var slut. I gömmorna förvarad e kulor plockades fram; fanns det inga där .köptes nya i leksaksaffären eller hos hökaren. Varh elst d e t fanns ett stycke bar och slät mark var det lämpligt all göra e tt hål eller r ila upp en triangel. Dä r spelades m ed kulor som insats. Vinster och förluster kund e bli kännbara. Det är femtio å r sedan författaren tillhörde de å rgångar som idkad e kulsp el. De t var e tt begränsat an lal år i de lägsta skolklass erna. Men seden lever fortfarande kvar, och leksaksaffär erna skaffar varje å r hem e tt bra lager kulor, so m går åt till en ungdomlig kundkre ts. De t är inte småsmulor d et rör sig om. Är 1959 sålde i Lund enbart varuh uset EPA 120.000 spelkulor. De t visar ett ansenlig förbrukning. Den had e s itt maximum då de stora barnkullarna från 1940-talet kom i kulsp elsåldern. Då var försäljn in gen i d et nämnda varuhuset upp e i 150.000 kulor varj e vår. Sedan d ess har inte barnantalet i Lund minskat , m en kulförsä ljnin gc n har gålt n ed med 20 procent. Det kan b ero p å 84

all Lrols all barnvänli gh et i vå r Lid d e un ga spela rn a få r allt svå rare att finna lämpli g och fred a d mark fö r s in sysselsä ttnin g. Det kan också bero på a lt a ndra spel so m fotb oll och ha ndbol'l sluka r en s tor d el a v ä ven s må skol gossa rs intresse. Det va nli gas te kulspelet var a tt rull a mot ell litet h å l i m a r ken , borrat m ed kl acken och renborsta t m ed m össa n, bild 1. Ofta gjord e m a n h å let genom a tt trycka n er en va nli g kul a i m a rken. H ålet bl ev d å mindre och sp elet svåra re. F rå n en linj e, uppdragen fyra a fe m s teg frå n h ålet, rulla de spela rlage t i tur och ordnin g s in kul a och försökte få d en att h a mna i h å let. I r egel s ta nnade kul a n en bit ifrå n. Sed a n alla h a d e rullat, fi ck den , va rs kula kommit n ä rm as t h å let, försöka puffa kulo rna dit f rå n d en plats dä r de s ta nna t. Det s kull e ske m ed pekfin grets m ellers ta led , bild 2. De kul o r h a n lycka d es få i h å let bl ev h a ns vins t. Missad e h a n, fi ck näs te i Lur fortsä tta o. s. v. Lills a lla kulo rna rulla ts i h ålet och pa rti et va r avsluta t. Allt skulle gå efter ordentli ga r egler. Det fa nns väl so mli ga , som gä rna ville fösa kulan i h ålet, m en såda nt beivrades o medelba rt. »Han föse r! » va r ett rop som ofta skar genom luften. Vi kalla de d elta spel a tt rulla i borr ell er i grop . Grop ä r ä ven i Stockholm benä mningen p å h ålet. Att rull a i grop tycks h a fö rekommit öve ra llt dä r kul spel bedri vits (Ly. Griibelein, holl . P utj e-schi eten, eng. Chock -hole,

0 ,...

Bild 1. Rull a i grop·. Två a v · spela rn a ha r rull a l sin kul a m o l grop en och .a vva kt a r den trcd j es fö rsö k .

•

fr. jour a Ja fo sselte) och spelas i en mångfald varianter och kombinationer. I ett i Nederländerna förekomm a nde gropspel b es traffas den förlorand e på så säll at.t han får sä tta sin knutna h a nd vid marken, va refter d e andra spelarna beskjuter hans knoga r m ed s ina kulor. Skjutandet tillgår så, att kulan lägges i d et krökta p ekfin gret med a n spetsen på tumm en h å lles bakom lå ngfin gret. Man lå ter tumm en smälla fram som en spänd fjäder och kas ta ivä g kulan , bild 3.

Bild 2. Kulan puttas iviig m ed me l.l e rsta led e n av pekfingre t. Bild 3. I många kul spel utoml a nd s skall kulan • skjutas • iviig. Kulan liigges i de t krökta pe kfin g re t, oc h m a n sm iille r fram tumm e n so m en fjiid er, so m kas tar ut kulan .

Ett i västra Europa myck et spritt spel är att i ett kast rulla elt överenskomm et antal kulor, varav motspelaren sa tsat hälften , mot gropen. H a mn a r ett jämnt antal kulor i denna, så vinner kas ta ren lika m å nga kulor av motspelaren , är antal et udd a, så vinner d en senare (holl. bl. a. kwass elen, rnöjl. av lat. quassare, s ka ka ; eng. quash e, fr. bloquette). På ett n ågo t högre plan står det fra nska spelet cent-dix (e tthundratio), i vilket man räknar poä ng. Man skjuter frå n ett streck tre a fyra m eter frå n gropen. Komm er man i denn a får man 10 poä ng. För a lt få 20 poäng m åste man pricka en motspelares kula , för att få 30 m ås te man å ter s kjuta i gropen, d. v. s. man skall n å udda tiota l poäng genom att skjuta i gropen och jä mna tiotal genom att krocka. När en spelare n å tt 110 poän g, går han ur spelet. När det endast är en kvar, skall de andra försöka försvara gropen genom alt från densamma

skjuta mot sis tem a nnens kula. Spelet ä r slut, nä r denne ä ntli gen lyckas få sin kula i gropen. I a ndra va ri a nter h ar m a n fl era gropa r . I ett sp el s kall ma n i tur och o rdning rulla eller skjuta kula n i tre gropa r . Rika re utveckl a t ä r ett från Nederl ändern a kä nt spel m ed nio gropa r , ordna de till en k vadra t m ed en n ågo t s törre grop i mitten , bild 4. Varj e spela re lägge r en kul a i mittgrop en . Seda n rulla r m a n i tur och ordnin g frå n ett s treck p å n ågot a vstå nd. Den so m lyckas få sin kul a i mittgropen vinner h ela inneh ållet.

Bild 4. Necl er Wncls kl kul spel med n io gropar, ka lla t »koemi -r ollen • .

Hamna r n ågon m ed sin kula i ett av h örnhå len , m ås te han satsa en kula till mittgrop en ; kommer h a n i något av h ålen mitt på k vadra ten s sidor, få r h a n ta en kul a ur mittgropen. Spelet k allas k oemirollen efter b enämningen på mittgrop en . Det finn s beskrivet reda n 1626. Som ett kri gssp el är det fra nska niohålsspelet »stä derna » (les villes), som uppenbarli gen var förbeh ållet de äldre i kulspelsgenerationen. Bild 5 visar h ålens a nordning m ed »huvudsta d », »s tä der» och »borgar» . Huvuds ta den är en gryta omgiven av två k vad ra ti ska »befäs tnin gar », bes tående av i m a rken urgröpta linjer . Stä derna ä r till ett a nta l av fyra placerade i de fyra h örnen av en k vadra t. Gryta n , so m m arkera r dem , ä r o mgiven a v en k vadra t, »befä stning ». Mellan s tä derna li gger borgarna, grytor uta n »b efäs tningar». Spela rna s tä ller sig vid ett s treck p å ett ·a ntal m eters avs tå nd från a nläggnin gen och sä tter igång m ~d erövringen a v huvuds tad , s täder och borga r, d. v. s. fö rsöker få .sin kula i de olika gropa rna. Bäst ä r a tt så

®<'.

C'. ()

Bild 5. Groparnas anordning i det franska kul spelc l •s tii.d erna • . A huvudstad-e n, B s tiid er, C borgar. H ela figur en ung efä r 2 X 2 m eter. Efter Pharaon.

fort som möjligt bemäktiga sig huvudstaden , eftersom innehavet av denna ger spelaren rätt att från dess yttre befästning skjuta bort motspelarnas kulor, varvid han också får utnyttja möjligheten att samtidigt hamna i någon av städerna eller borgarna. Spelarna kan dela sig i lag, som spelar mot varandra. Delta är någ ra exempel ur den rika floran av gropspel. De antyder, alt kulspelen nått en avsevärt rikare blomstring och utveckling i västra Europa än i Skandinavien, som förefaller alt i detta avseende utgöra ett ytterområde. Hur förhållandena varit i rn edelhavsländerna har författaren inte haft tillfälle att undersöka. Alt spela med kulor är dock inte okänt där; italienarna kallar det »giocare colle pallollole ». Gropspelen har gamla anor och har bedrivits åtminstone sedan medeltiden. I sin 1534 tryckta bok om jätten Gargantua nämner Francois Rabelais ett gropspel (a la fous ette) bland 88

Di.Id G. Kul sp c le l. • tr ia ngel >. All a tre s p elarn a har rnll a l s in glas kula f n'rn e n s ta rllinj e. De n so m k o mm it niirm a·s-l tr ia nge'ln s kall jus·t b ö rj a putta kul o r i d en sa mm a .

de 215 lek a r jtil.Len under sina s ludi eå r i Paris roade sig m ed efter middagen. E tt kulspel, so m va r myck et allmän t i Lund under min ba rndo m, k alla des triangel . Ma n rita de m ed en pinne en triangel på marken . I tri an geln salte va r och en i spelarlaget samma a nta l kulor. Sedan rulla de m a n i tur och ordning sin spelkula från en linje en fem- sex s teg från Lriangeln, bild 6. Det gällde a tt vinna insatskulorna genom att pricka dem ur triangeln. Gick det inte a lt få trä ff i förs ta k as tet, fi ck man n ä r det nä sta gång blev ens tur fö rsöka från den plats dä r ens spelkula s ta nn a t. Sen fi ck ma n h å ll a p å m ed a lt pricka ut kulor ur trian geln tills man missade, då det blev näs te mans lur. Där man så h a va kunde va ra spelkulorna av glas m ed färgade ränder i spiral invändi gt och av slörre form a t än de va nli ga ce mentkulorna, so m sa lles i tri angeln . E n dylik »glasika » var en dyr pjäs och inte alltid lätt a tt h a i fred för lys tna kamrater . E n m eddela re frå n Mölle i Skå ne omtala r, a tt m a n där c :a 1920 lärde ett ny tt kulsp el, det nyss b eskrivna »triangel ». Man ka n dä ri se en a ntydan om a tt kulspel m est varit en lek för sta dsbarn, och a tt det fö rs t tä mligen sen t nå tt ut på la ndsbyg-

den. En uppteckning om kulspel i Stockholm 1931 nämner inte d etta spel men vä l ett som kallades »ring ». Det kan dock sägas vara samma sak, enda skillnaden är att d en uppritade figuren är en ring i st. f. triangel. Triangel eller ring har i olika varianter varit och är väl fortfarande m ycket spelade (holl. in d'O schieten, eng. Lag och Ring-taw, bild 7, fr . triangle och cercle) . I Stockholm spelades 1931 en variant m ed jämnt antal d eltagare. Man ritade en fyrkant eller ring och satte en kula mitt i denna. Spelarna ställde sig runt fi guren. De som s tod mitt emot varandra spelade ihop och a nvände samma spelkula. Den som prickade kula n ur fi gur en, vann d en , och ny kula fick satsas av motparten. En variant av ringspel är antecknad från Flandern. Där ritade ma n en stor ring omkring den inre m ed insatskulorna och sköt på dessa från vilken som h elst punkt på d en stora ringen. Spelet kallades den stora ringen, den franska ringen eller den engelska ringen. I en annan från Flandern känd variant ritar varje spelare sin egen lilla ring och sä tter däri d en överenskomna insatsen av kulor. Sen rullar man mot ringarna från en gemensam s ta rtlinje. »Pyramid » h eter ett kulspel, som jag inte kan minnas vi spelade i Lund p å min lid m en som då förekom bl. a. i Ystad. Där satte en spelare upp en pyramid av kulor, vanligen m ed tre underst och en i Loppen. Kunde motspelaren med exempelvis fem kast någon gång träffa pyramiden, var den hans. Missade han all a gångerna, förlorade h an samma antal kulor som i pyramiden. Nuförtiden är pyramid det i Lund vanligaste kulspelet. Eftersom det är hasarda rtat och ger en stor omsättning av kulor, är det inte alldeles oskyldigt. I Stockholm sättes pyramiden av fyra, fem eller tio kulor. Man kan även h a flera, men då trillar den lätt omkull. Spelarna få r i tur och ordning försöka prick a pyramiden. Den som lyckas därmed vinner d en och får sätta upp ny pyramid. Även »pyramid » tycks ha spelats p å de flesta h åll där kulspel bedrivits. I Tyskland kallar m an det litet slott (schlössch en), i Nederländerna kasta mot tornet (naar d en torre werpen), h önetriick (h ennes tront) eller sätta små l1ästar (peerdeken

Bild 7. • Ring-ta w • . E ngelsk tec knin g från 1840- ta l·e l.

se lten ). De en gelsk a barnen säger pyramid eller castles (slott) de franska ch atelet (litet slott). Pyramidspelet h a r ga ml a a nor. Pieter Bruegel d. ä. har på s in 1560 signerade tavl a »lekande barn » avbilda t spelet, bild 8. 1 ågot äldre, från 1534, ä r Rab elais' uppgift a tt jätten Gargantu a spelade pyramid (au chas telet). Ett kul spel, som jag inte k ä nn er av egen erfarenh et, tillgick så a tt m a n sa lte insa tskulorn a på en rät linj e och kas ta de eller rullade mot dem från tre a fyra meters avstånd . De kulo r m an lycka des pricka ur linj en fick man s toppa i fickan. Spelet har i Sverige inte hört ti ll d e vanli gas te, d et är t. ex . ej nämnt av m eddelarna frå n Mö lle och Stockholm i Nordi ska mu seets Etnologiska undersökning m en är kä nt från b l. a. Sävsjö i Småla nd. Ute i Europa har det n a mn som »plocka plommon » (Pfla umenpfliick en) och »plum-pudding ». P å något h åll i Ned erl än derna h a r spelet k allats gorren och kul an lä n gst till höger i raden gor. Den som lyckades pricka ut

Bild 8. Kulsp elet • py ramid • . Delnlj nv de n flandri ske m å laren Pieter Bruegh el de n i.i ldres tavla • Barnlekar>, 1500.

»gorcn », vann alla kulor, som fanns kvar i raden. En n ederländsk forskare anser, all spelet övertagits frå n judarna, som vid liden för påskfesten spelade detsamma, dock inte med kulor utan m ed hasselnötter. Första nöten i raden kallades »bechoorc », vilket skulle vara h ebreiskans »bekor» = förstfödd . Därav skulle ha blivit n ederländskans »gor» . En typ av kulspel tillgår så alt den ene spelaren kastar sin kula mot ett plank eller en mur, så alt den studsar tillbaka på marken. Den andre försöker därefter kasta sin kula på samma sätt mot planket så att den vid å terstudsen träffar den förstes kula eller sta nnar så nära att han kan spänna över båda med fingrarna. Lyckas han, har han vunnit kulan, i annat fall få r den förste åter försöka med sin kula. Spelet har inte varit okänt i vårt land, det har bl. a . spelats i Ystad, men förefaller inte all ha hört till de vanligaste. Under namn som anmäuerln, muurkebotsen och tapelte spelas det i resp. Tyskland, Nederländerna och Frankrike. Slulligen ett kulspel, som i Stockholm 1931 kallades l ångkrock. Den ene spelaren kastar i väg en kula. När den stannat, kastar den andre och försök er pricka den första kulan. Lyckas han eller kommer han så nära alt han kan spänna över båda kulorna m ed fingrarna, har han vunnit en kula. Spelet är väl lämpa t alt bedrivas på vägen till eller från skolan, i det man 92

fortsätter att kasta framåt från d en plats där prickningen skett. Det kallas också i Frankrike promenade och i Nederländerna att skjuta utan uppehåll. Också detta uppräknas bland de kulspel Rabelais låter jätten Gargantua roa sig med i Paris. Rabela is kallar spelet åla ser;uette, d . v. s. förföljande. Delta är en del av den rika flora av kulspel, som finns beskri ven i tillgänglig litteratur, av vilke n den n ederländska må framhållas som synnerli gen uttömmande. Men ämnet rymmer betydligt mer än själva spelet. Så är t. ex. den därmed förkn ippade terminologin, som kan variera från trakt till trakt, av stort intresse. Det som h eter »spela kule» i Skåne kallas i Göteborg »potta kula », i Skara »Locka pota » och i Uppland »socka ». Det skulle bli för vidlyftigt att närmare gå in på d enna detalj. Den skall endast lätt beröras. I Ys tad kallas, då man spelar mot en mur, direkt krock för »pick », om kulan stannar inom spännavstånd h eter det »höns », om kulan krockar och stannar inom spä nnavstå nd är det »pick och höns » och om avståndet mellan

B il d fJ. E lever v•id koll eg ia lskolan i Geneve lfJ33·. Gos·sarna till viins te r bedrive r e ll kul spel, som förefall e r a ll vara d e l i Sve rige vii lkiind a i v ilke t d e t giiller a ll trä ffa en p:1 marken upps tälld te nn soldat. Efter Me rcier.

Bild 10. Lekar vid k o ll egialskol a n i Ge neve, bild fr å n c:a 1810. Ba rn en lill höger i nedre rad e n iignar s ig å l kul spc l. Ef lc r Merci e r.

kulorna ä r spännavstå nd plus en fingerled säger man »omslag », innebärande a tt spelaren få r göra om k as tet. Det är rätt intressant att se, hur man p å olika sp rå k benämn er sp elkulorna. Vårt svensk a ord »kul a » h a r liksom det t ysk a »ku gel » och d et franska »bille » en ursprun gli g betydelse av bula eller svullna d. Ordet anger alltså kul a ns runda form. Tyskan , n ederländskan och en gelsk a n h a r en annan benämning: »märm el», »marbel», »m a rbl e », so m avser alla slags kulor men so m egentli gen betyder kul a av m a rmor. Ordet utgår alllså från m a teri alet i en viss sorts kulor. Möjligen är b enämnin gen inte av högre ålder. Den tycks inte vara belagd från med eltiden. Den kan h a upps tå tt i Nederländern a , dä r tillverkning av marmorkulor b edrivits. Efter sp elsätten h a r tyskarna en b en ä mning »klick er», som motsvaras av n ederl ä ndsk a ns »klikker» . Den syftar på d en i kul spelen förekommande krockningen av motspelarens kula. T yskarnas »schu sser», ett m yck et vanligt och sedan m edeltiden känt ord fö r spelkula, är en avlednin g till ordet »schuss », skoll:, och åsyftar sälle t a ll skjuta iväg kula n m ed tumm en. En motsvarighet är det sk ånska »sk y ttel ». Etymologiskt sett b eteckn ar detta ord »det r edskap varmed man skjuter». Det synes numera vara h elt bortlagt so m kulsp elsterm , m en h a r fordom a nvänts so m sådan. »Det h a r i mannaminne varit sed i Lund hos pojkar a tt om våren 'rull a skyttlar'. Dessa äro lerkulor, vilka man fordom egenhändi gt formade och brände. » Så skriver en man (Nea nder) , som upplevde kulspelsåldern för hundra å r seda n. Ordet sk y ttel ä r gammalnordiskt. Det är sedan 1780-tale t k ä nt som b en ä mning på vävskyttel. Huruvida det h a r äldre a nor i kul spelet, får tills vidare vara en öppen fråga. Kulspelet h a r varit och är väl fortfarande förknippat med en h el d el primitiv m ag i. En turkula h ar väl så go tt so m varje ba rn. Ett enkelt sätt a tt skaffa tur är a nnars a tt spo tta p å kulan. Från Nederländerna omtalas m etoden a ll före spelet ge bort e tt p a r kulor i förhoppning alt denna frikostighet skall m edföra tur. I sa mma la nd mumlar spela ren ofta, n är han h a r rull at iväg sin kula mot en grop »Förlorad, förlorad », i ta nke alt därigenom påverka n ågo n lyckan s gudinna så a lt kulan 95

ha mnar i gropen . Motspelaren försöker motve rka kra ften i d etta genom a lt viska »Vunnen , vunnen ». Kulspelens å ld er m ås te vara avsevä rd. Rab ela is' o va nnä mnda uppgifter om jä tten Gargantu as fö rs tröelse r vi sa r, a tt det i Frankrike vid 1500-ta lels börja n idkades en ra d kul spel av samma sla g som d e ännu brukliga . F rå n m ed eltid en finn s fl era omnä mnanden av kulspel i Tys kland, d e älds ta hos Hu go von Trimberg, som omkring å r 1300 skrev en lå ng lä rodikt »Der Renner». Ha n utta la r dä ri s itt mi ss nöje över att barn öve rge r dem passand e lekar såsom kul- och Loppspel för a lt i s liillel: spela om penningar. Frå n vårt land h a r vi in ga uppgifter om kulspel under äldre tider och allra minst frå n m edeltiden. Men fynd av spelkulo r i daterade kulturl ager vi sa r, a lt ba rn i Lund spelat kul c seda n 1100-La lel, bild 11. Kul spelen h a r dock ä nnu ä ldre a no r. ELL s tälle hos d en r omerske för fa tta ren Sueloniu s brukar an fö ras som b ev is för a tt det förekom r ed an på Kri s ti tid. I s ina levna ds teckninga r över de tolv första rom erska k ejsarna (Vitae Caesa rum ) omta la r nämnde författar e, a tt k ejsar Augus tus fö r alt vila s ill s inne roa de s ig m ed a tt tillsamm a ns m ed s må barn lek a m ed s må ben och nötter. T ex ts tället är emell ertid okla rt och kan läsas på olika sätt, som ger h ögs t olika översä ttnin ga r: h a n lekte m ed nötter sa lta i pyra mid (och skull e alltså h a kumrnt idka d et ovan bes krivn a p yra midspelel), ell er h a n lekte m ed färgade kulor och nötter. I senare fall et skulle ma n få fra m a ll ma n r eda n på kejsar Augus tus tid anvä nd e spelkulor av dyrbarare m a teri al so m onyx, aga t och å drad m a rm or. E tt ann a t belä gg ger en dikt »Nu x eleg ia », som till skrivits den rom erske ska ld en Ovidius, leva nd e vid Lid en omkring Kri s ti födelse. Dä ri bes krives ell spel m ed n ötter , i vilket dess a placeras i en p y ramid med tre i bottnen och en övers t och där det gäll er fö r spela ren a lt med vä l avpassade k as t sprida ut n ö tterna i p y ra mi d en. En illustration till spelet ge r en reli ef, bild 12, på en i Os ti a funn en sarkofag frå n 1 :a- 2 :a å rhundrad ena e. Kr. , gjord för en fyraåri g gosse. Som illus tration er till nölsp el und er antiken h a r ibla nd a nvä nts två ma rm o rs la l.ye ltcr, d en ena i

Bild 11. Kul o r av briind lera , j o rd fy ncl fr å n Lund , d e iild s ta fr å n 1100- ta le l. S törs ta kul a n cliam. 3-1 mm, min s ta t.I mm . KM. 202-13 m . fl. n :r .

Vatikanmuseet, den andra i Konservalorspalatset (bild 13), vilka gräv ts fra m i Rom. Bå da föreställer en gosse, som s tår färdig att skicka iväg en nöt h an h åller i högra handen. E mellertid ä r s tatyetterna som vittnesbörd om nötspel något osäkra. eftersom bå da vid hittandet saknade högra arm en. Den ä r senare r ekonstruerad efter bilder på den n äm nda sarkofagreliefen. Med nötter spelade också pojka rna i a ntikens Grekland. I ett spel, som de kallade »omilla », ritade de en ring på marken , s tällde sig sedan på n ågot avs tå nd och kastade m ed nötter mot ringen . Den , vars nöt blev li ggande inom ringen , vann de nötter som hamnat utanför. Även benknotor kunde användas. E tt sp el skildras så att man försökte kas ta så m å nga benknotor som möjligt samtidi gt i en grop. De grekiska barnen k allade det »tropa ». Det är tydli gt, a tt våra nutida kulspel h a a nor lå ngt n er i forntiden. De har ä ldst bedrivits m ed vad m an h aft lä tt a lt få tag i av s må runda de föremål såsom nö tter, kas tanj er, sm ås tenar och benknotor, och m ed sådana kl ar ar barnen sig p å många h åll ä n i dag. För spelen särskilt tillverkade kulor av s ten kan ha funnits i Rom r eda n på k ejsar Augus tus tid , enli g t den nämnda uppgiften hos Suetonius. Kulor av bränd lera har a nträffats vid de av Hanna Rydh ledda utgrävningarna av en 7

av romarkultur påverkad boplats i Rang Mahal i nordvästra Indien, bild 14. De dateras till andra och tredje århundradena efter Kristus och har tolkats som spelkulor. I Lund har på olika platser hittats kulor av vårt vanliga spelkuleformat, dels i lager frå n 1100-talet och dels i lager från 1200- och 1300-talen. Den ovan refererade uppgiften om kulspel i Hugo von Trimbergs »Der Renner» visar, att spelkulor var kända i Tyskland omkring år 1300. Lerkulor tycks i stor utsträckning ha bränts av barnen själva, och mången nu levande äldre gentleman kan minnas att han i sin första ungdom använde spelkulor av egen tillverkning. Annars kunde lerkulor för en ringa penning köpas hos krukmakarna. Mot slutet av 1800-talet började emellertid dylika »lerikor» undanträngas av de fabrikstillverkade cementkulorna. Vid vårt århundrades början a nsåg man i Frankrike att de bästa spelkulorna kom från Holland, där de tillverkades i stor skala av marmor, alabaster och andra stenarter och exporterades åt olika håll. Till Sverige tycks dock inte holländska kulor ha kommit i större utsträckning. Här har under de sista femtio åren spelats så gott som uteslutande med cementkulor, och den årliga förbrukningen, som rör sig om flera tiotal millioner kulor, täcks av inhemska fabriker. Färgade glaskulor har i långa tider tillverkats i Tyskland och finns där omnämnda redan i en handskrift från 1400-talet. Nuförtiden är det mycket svårt att i Sverige komma över en glaskula, som inte är tillverkad i Japan. Kulspelen kan vara olika och föränderliga , men kulspelet som sådant tycks kunna överleva allt. Sedan urminnes tider har små barn i spel med små kulor, stenar eller nötter lärt sig anpassning till bestämda spelregler. Som de flesta lekar har kulspelet en uppfostrande verkan. Men det har också sina avarter. Pyramidspelet - mer än 2 000 år gammalt men ännu friskt levande - är med sin stora omsättning av kulor väl iignat att uppfostra hasardspelare. Det har också funnits tider, då kulspelen varit illa sedda av de vuxna och till och med förbjudna. Det har inte varit utan fog, som då man i Geneve vid den av Calvin grundade kollegiatskolan försökte ta död på 98

Bild 12. Barn speland e • pyramid • m ed nött er. Helief på sarkofag från Ostia , första ell er a ndra å rhundrad et e. Kr. , nu i British Muse um. Efter Heinaeh.

Bild 13. • Nötspelare », marmorstatyett , 300- 250 år f.Kr. Konservatorspalatset, Rom. Efter Guhl & Koner.

kulspelet genom alt förbjuda handlarna alt sälja kulor och pojkarna att leka därmed. Det var för att pojkarna ofta spelade om pengar och för att skaffa sådana sålde sina skolböcker. Särskilt sedesträng var man under reformationstidevarvet, m en strängheten framkallade så småningom en reaktion. Det uppträdde predikanter till lekarnas försvar . De fann ett argument i Gamla Testamentet, hos Zacharja 8: 4-5 : »Detta säger Herren Zebaoth: Där skola ännu härefter bo på Jerusalems gator gamle män och kvinnor, och de som med käpp gå av stor ålder. Och stadens gator skola vara fulla med små piltar och pigor, som på galorne leka. »

Bild 1-L Kulor av briind lera , d e kore rad e m ed ristade riind er . 100- 300 ä r e. Kr . Fn\ n Ha ng Maha l i Indi e n. Stö r s ta kulan diam. 2 1 mm , minsta 1-l mm . Medc lh avsm usee t, S toc kh o lm .

LITTERAT UR. BECQ DE FOUQ UIERES, L es je ux <l es Anci en s. Paris 1873. CHEQUIEHE, HEMI , Kind e rsp ele n uit Vlaamsc h Be lgie, 2, Ge nt 1905. CocK & TElllLINCK , Kinde rspel & Kind erlu st in Zuid-Nederland , 5 , Ge nt 1905. DnosT, JOHANNA \ V. P ., He t n ed erland sch kinde r s pel voo r d e zeventi e ncl e ee uw. 's-Greve nhage 1914. GE IST & MAI-ILAU, S pi c lz e ug. L e ipzi g 1!)38. GOMME , G. LAUllENCE, A Dic ti ona ry of British Folk-Lore, I. London 1894-98. GUTSMUTllS, Spi ele zur Uebung und Erh o lun g <l es Körpe r s und Gies les. Schnepfen t hal 1796. 1-IELBIG, W., Fiihrer durc h di e öffentlic he n S::imml un gen kl::tssis ch er Alle rtiime r in Rom. 3. Auf l. Hn.Ls, .JEANETTE , Das Kind er spi elbild von Pieter Bruegel cl . Ä. Wi en 1957 . H UGO VON TRIMBEllG , De r He nne r . Utg. av GusrAV EHRI SMANN. Tiibingcn 1!)08- 11. MEncmn, HENlll, J e ux e l joue ts e n usage au College d e Gen eve d e sa fo nd alion (1559) jusqu 'il nos j o ur s. Schwe ize r Volk s kund e 1938. NEANDEll, E . För sjuttio år sedan. Lund l!l29. Nordi s ka mu see ts e tnol ogiska unders öknin g.

100

PHAllAON, L .-F., Artikeln Bill c i La grand <! e ncyclop cd ic. Paris u. å. HAB ELAIS, Fl\A NCO IS, CEuvrcs, Ed. AllEL LEFHAN C. I , Paris l\J1 3. HEINA CH, SALOMON, Hc pe rtoire de He li c fs Grecs c l Ro main s, 11. Paris l!Jl2 . HOCHH OLZ, E. L ., Alemannisc hcs Kind e rli ed und l{ind e rs pi c l aus d er S cln~c iz. Leipzig 1857. HYDH, HAN NA, Hang Mahal. Lund Hl59. SJÖBEl\G, NILS, Skolpojksliv för sex tio å r sedan. Nii r vi gingo i Lunds ka ledral s kola , . minn en utg. av CA HL S PilI NCHO II N. Lund 1926. ZI NGE HLE, lGNAZ V., Das d e ulsc he Kind e r spi el im Miltelallcr. 'l\' ie n 1868. Förfallaren lackar docenten Erik \ Ve lin , Svens ka ins titut.e l i Ro m , oc h professor Kriste r Han ell , Lund , för uppl ys ningar om d e :.i.nlika s kulptur ve rken.

Spelkulor av glas och av ce m ent i olika färger , från d en tys ka leksaksmarknad·en 1938. E ft e r Geist & Mahlau.

101

os vissa löv träd - så!;O lll björk, lönn, alm och lind finn s en s truktur i veden, so m ger snittet ett flammi gt och vres igt uts eende. Fibrerna slin gra r sig i oregelbundna våglinjer omkring tä tli gga nde mörka partier, som ka n ha form en av prickar, komm a tecken eller böjda linjer. Denna egendomli gh et i trädets växt har uppstå tt genom alt tätli ggandc grupper av knoppar hämm a ts i sin utveckling och omslutits av ved eller bark. De mörka prickarna och strecken ä r märgstråla r. Sådana bildningar k allas mas ur. Mas urn är utomorden tli gt h å rd och ger en livli g y ta. Den ä r därför ett go tt material för sn ick a ren , sva rvaren och bildsnid aren. Den troli gen äldsta beskrivningen av dess användning å terfinnes i Olaus Magnus 1555 utgivn a Historia om de nordiska folken. Han skriver på tal om dryckeskärl : - Man slöjda r även vida, runda skå lar och avlånga bä gare av björkrot m ed brokiga flä cka r i Lräet, ja Lill och m ed tydliga bilder av djur, såsom fåglar, i ett och sa mma s tycke, underbara a rbeten , utgångn a ur naturen s egen konstrika verkstad. Då m an bestryker dem m ed fernissa, få d e en m ycket behaglig

102

skiftning genom de åt alla håll löpande ådrornas och vag1ga linjernas nätverk, så att det frestar till en jämförelse med vackert arbetat guld. Denna hemslöjd har sitt hemvist företrädesvis i vissa västgötabygder, som kallas Kind och Mark. Där finnas skickligare mästare i svarvning än på något annat ställe inom alla Nordens landamären. Man lever sålunda där mestadels på detta yrke och tävlar ivrigt sinsemellan att uppfinna nya skönt arbetade träkärl, alldeles som de venetianska glasmakarna i Murano tävla inom silt yrke. Ehuru Olaus Magnus icke använder ordet masur för att beteckna sin björkrot ger b eskrivningen tydligt vid handen, att det är detta material han talar om. När masur, som är ett germanskt ord, först användes i svenskan är icke möjligt för mig att utreda. Så vitt jag kunnat finna uppträder icke något belägg

Bild 1. Dryckeskanna av masur från Vinköls sn , Skånings hd , Viislergölla nd . Omkr. 1700. Locket förlorat. K.M . 16.096.

103

för ordet under medeltiden och Svenska akademiens ordboks äldsta belägg ä r frå n 1670, då i en bouppteckning uppföres en masurträ kanna. I detta sammanhang bör m a n fästa uppmärksa mh eten på att bå de Olaus Magnus och denna bouppteckningsuppgift talar om dryck eskärl av l11asur. I Svensk etymologisk ordbok på p ekar Hellquis t att i engelskan användes d et besläktade ordet 111 az er för att beteckna en stor bägare, och att en gelskan lånat ordet från det fornfranska 111 as e r e, vilket i sin tur är b enämnin gen p å en skål av lönnträ. Aven lönnen har, som vi sett, masurbildning. Det är framförallt som svarvade dryckeskärl masurn skall presenteras i efterföljande bildsvep.

Bild 2. Dryckeskanna av m as ur fr å n Viis,tergö lland . Ornkr. 1700. I\ .M. 1..t.37.

104

Men innan vi övergår därtill vill jag anföra ä nnu en lillerä r källa, som ta la r om a nvändningen av m as ur. Det är Johan F isch erströ ms Nya Swenska E konomiska Dictionnairen Eller Försök' Lil et Alm änt och Fullständigt Lexicon I Swenska Hush ållningen och Naturläran. I den 1780 utgivna andra delen av detta verk läses följande: - Björk-Masur, skaffa r m ycken n y tta vid varjehanda a rbetens förfärd igande. Man får av masurbjörken 3: ne slag, nämli-

Bi ld 3. Dryckes ka nn a av m as ur frå n Viislergötland. 1700-la lels fö rs ta h ii lfl. K.M. 6.537.

105

Bild 4. Dryckeskanna a v m as ur från Viistergötland. 1700-talets första hälft. K.M. 6.986.

gen: av roten, som hålles för den sämsta och grovaste; av stammen, som är den starkaste; av grenarna, som är den vackraste. Denna är mera sällsynt och sitter i små klumpar p å utgamla björkgrenar. - Av masurerad björk göras s tockar till bössor och pistoler , block och trissor, klubbor, knivskaft, käppknappar, piphuvuden, pokaler, skedar, askar, dosor, skaft på verktyg m. m. Det är sålunda en vidsträckt användning rnasurn har ännu vid slutet av 1700-talet. I allt det ovannämnda är det emellertid påfallande alt materialet icke omnämnes i samband m ed möbelsnickeriet. Delta låter sig likväl förklara med alt mot slutet 106

av 1700-ta le t de livli ga träslagen och inläggnin garna kommit ur mod och fått vika för d et oljemålade eller för mahognyns slä ta polerad e yta. Men under del tidigare 1700-ta le t användes masurn' i ganska stor omfallning till möbler. Som exempel härpå må anföras följande uppgifter på olika slag av möbler i d e tta träslag h ä mta d e ur göteborgska bouppteckningar (årtale t, anger de t äldsta belägget): bord 171 2, byrå 1727 , brädsp el 1736, gueridon 1710, naltl å da 1706, n yck elsk å p 1732, schatull 1706, skåp 171 3, väggur m ed m as urfoder 173 1. Av denna und ersöknin g framg å r också all om man ick e hade masurlrä kunde detla ersä llas ge nom m å lning, L. ex. skåp av furu masurfärgal 1744.

Bild 5. T cb urk m ed s kruvlo ck och be nknapp ar , masur. Väs tergötl a nd. 1700-ta le ts första hiilft. IC M. 16.099.

107

Den epok d essa uppgifter om möbl er av mas ur avs pegla r är den sen karolinska och Fredrik I :s tid , då sm a ken s tod under infly ta nde av d e holländska och engelska m öbelstilarna. Till skillnad från barockens s tarkt utskurna, m å lade och förgyllda möbler framvi sad e d essa en m era snickare- och sva rva rebetona d form, där träets egen färg, framförallt valnötens, kom till h ed ers. E n engelsk möbelforskare har uppdelat s itt lands möbelkons t i olika skeden alltefter d el m a teri al, so m företrädesvis kom till a nvändning. Han tal a r om ek- å ldern , age of oak, valnötsåldern och mahognyå ldern , vilka omfattar 1600och 1700-lalen. Det lå ter s ig göra. Följer man d e gö teborgska bouppteckningarna, so m s träcker sig över liden frå n 16671795, finn er man all t. ex. för s kå pens vidkommande dessa ännu 1667 är av ek , att valnöt första gången omtalas å r 1700 och mahogny 1776. Vad so m framförallt k ä nnetecknar d e svenska m öblerna under d et tidiga 1700-ta let är det polerade träet. Här komm er naturli gtvis d el svenska materia let frä mst till a n vä ndnin g och bla nd d elta sä rskilt alroten. Det ä r då egendomligt a tt alrot aldrig omta las i d essa bouppteckningar. Som vi sett berö mmer Ola us Magnus sva rvarna i Marks och Kinds h ärad er för deras fram s tående skickli gh et alt av m as ur svarva bägare och sk å la r. In i sena lider h a r d enna sva rvskickli gh et bestått och över s tora d elar av vårt land h a r västgötaknallarna spritt sva rvarnas alster, särskilt dryckesskålar och runda askar med lock förfärdigade av rödbok . I va d m å n några »runda sk åla r och avlån ga bägare av björkrot » frå n 1500-ta let ä nnu finns bevarade unda ndrar s ig min kännedom. I Kulturens samlin gar fö rekomm er emellertid en hög, sva r vad bägare av r ödbok, vilken m ed s ina horisontal a noder till formen överenss tä mm er m ed 1500-lalets passglas. Den kan a lltså ge en föreställning om hur de sva rvade ma surbäga re såg ut, som Olaus lVIag nu s tal a r o m. Den älds ta da terbara träskå len är d en väldi ga ölbolle från 1520-lalet, som bär Peder Turesson Bielkes och h a ns fru s a nvapen och som nu förvaras i No rdi ska museet. Men ej hell er d enn a ä r av masur. Den har em ellertid ä ldre föregån gare i svarvade nordi ska bolla r frå n jä rnåldern och m edeltida en gelsk a bolla r av lönn och m as ur, såsom Sigurd E rixon 108

Bild 6. Dryckeskastell av m as ur. Västergö tl and. 1700-talets första hä lft. K.M. 27.775.

109

Bild 7. Bägare med lock, masur. Viistergötland. Omkr. 1700. !CM. 6.985.

uppvisar i Bolle och kåsa, Svenska Kulturbilder, del V. Först med 1600-talet och dess senare hälft träder dock vittnesbörd en om de västgötska masursvarvarnas konst oss Lill mötes. Det är de stopformade och lockförsedda dryckeskannornas tid. Inom silversmidet har i stort sett omkring 1670 utbilcfa.ls den typ av förhållandevis låg och vid kanna med raka och släb sidor, kulfötter och brett bågformat handtag, som behållit sig in i våra dagar. Den skiljer sig från den under renässansen gängse höga och smalt cylinderformade kannan. Samtid igt med den släta kannan förekom även en typ, som under tysk påverkan försåg lock och sidor med en överrik, driven ornamentik av allegoriska figurscener och bladverk, samt hade tunna, kraftigt svängda handtag, ej sällan formade som kvinnliga henner. Vi skall senare återkomma till detta slag av kannor i samband med några norska masurkannor i vår samling. De modebetonade och dyrbara silverkannorna av den ovan beskrivna släta typen blev förebilder för de västgötska masur110

Bild 8. Bäga re av ma s ur. Viistergötlancl. 1700-talets första h älft. K.M. 13.777.

svarvarna. Med stor skicklighet översatte de silversmidet till svarvarespråk, såsom framgå r av de båda kannorna på bild 1 och 2. Båda har kommit till Kulturen ur Anders Nilssons i Skara samling. Denne storsamlare var bondson från Älvsborgs län, blev student i Skara, filosofie kandidat i Lund och adjunkt i Skara 1863. Från denna tid och fram till sin död 1904 ägnade han sig med stigande iver och under stora försakelser och mödor åt samlandet av fornsaker från Västergötland innan ännu kringvandrande uppköpare tömt bygderna p å gamla föremål. Alla lediga stunder använde han till att uppsöka bondgårdar, herresäten, borgarhem och kyrkor. Resulta tet blev att hans hem i Skara fylldes från golv till tak, all hela laster av föremål m ås te inhysas ute i bygderna ell er på till gä ngli ga loft och i uthus hos vänner och bekanta. När efter hans död Göteborgs museum övertog samlingarna, erfordrades 12 fullastade heltäckta järnvägsvagnar för att taga dem från Skara. Naturligtvis lämnade en sådan samlargärning icke tid till katalogisering, men på en del föremål kan ma n återfinna _härkomslorten 111

Bild !J. Ka ll skå lss kå l av m as ur m ed b enkn a ppa r. Vii s tergö lla nd. 1700-talets fö rs ta hiilft. !CM. 6. 7 ~ 6.

p åskriven m ed hans fin a s lil. Så är fö rhå ll a nde t m ed k a nna n , bild 1, som ä r frå n Vink.öls s n i Sk å nings härad. Be trä ffande den andra k a nna n , bild 2, är d enna inköpt 1883 direkt av Ander s Nil sson genom Sa nfrid W elin , då a m a nuen s vid Kultur e n och senare Ska r a musee ts fliti ge vårda r e. I övri g t k a n m a n m ed s tör s ta säk erhet utgå ifrå n a lt fö r em å l ur hans samlin g h a r väs tgö tsk provenien s . Ma n kan dä r fö r m ed tä mli g vi ssh e t a nse m asurka nna n , bild 3, vilken inköpts i Stockholm 1891 , m en i de ta lj över en ss tä mm er m ed en k a nna i Nil sso nsk a samlingen , nu i Gö tebo r gs muse um , såso m väs tgö tsk . Denna ty p av k a nna m ed s in godronn er a de buk är s tili s li skt nä rm as t a tt h ä n fö r a till 1700-ta le ts förs ta hälft. Sva rva rm äss ig t h ör den likvä l nä ra samm a n m ed d en å bild 2 avbilda de k a nna n - se t. ex. h a ndtage ts b å d a flikar och gångjä rnet m ed dess kn app . T ill sa mm a tid få r ock så föra s d en lill a p ä ronform a de k a nn a n , bild 4, som till fo rm en vä l över en ss tämmer m ed silver smide frå n F redrik I: s tid. !\fen h ä rvid få r m a n r eser ver a sig fö r fotp a rti et, vilket m ed s ina tre 11 2

Bild 10. Lockpokal med benknappar. Inköpt i Danmark . Omkr. 1700. K.M . 8.875. 8

113

kulfötter upprätthåller tradition en frå n en äldre epok. I övrig ! lägger man märke till a tt denna kanna utgå r frå n en helt a nnan svarvareverkstad än de övriga. Ur Anders Nilssons samling komm er också leburken med skruvlock, som å terges p å bild 5. Även d enna tillhör sa mma tidsked e som d e ovannämnda. Typiskt är uppdelnin gen i verti kala seklion er och lock e ts våg iga kant. Ett nyll dekorations element h a r tillförts m ed de små b enknapparna , erinrand e om att e tt av sva rva r en s ädlaste material är ben och elfenben. Det första mästerprov som förelades i d et 1718 i Lund bildade svarvareämbc let omfattade fö ljande tre s tyck en: en uppst åe nd e spinnrock, en balsamdosa av elfenben m ed sju rum och s in a »särskilda skruvar» sa mt ell schack.spel. I släkt m ed tedosa n är ett s. k. dryck eska s tell , vilket b es tå r av en hög lockpokal m ed kulfötler och en cirkelrund skiva.

B ild 11. Lockpokal a v ma sur. Viis lerg ö lla nd . Omkr. 1800. ICM . 6.985.

114

Bild 12. Lockpo kal av ma s ur. lnköp l i Stockh olm. O mkr. 1800. !CM. 6.549.

i vilken inpassats fyra s må lös tagbara lockbä gare, bild 6. \ iVilliam Karlson h a r i Ståt och vardag i s lormaktstidens h e rre-

manshem anfört beskrivningen av ett »kred ens av rnas ur m ed tio pokaler att dricka utur m ed lock på varje », som förtecknas i Fabia n vVredes och Brita Cruus' bohag 1716- 18, såso m mo tsvarand e vad vi med e n benämning från 1800-talets slut ka lla r dryckeskastell. Detta synes vara rimli gt och a nger sålunda den ungefärli ga tidsbes tämningen för vår dryckesuppsats. Denna kommer ur en annan västgötsk storsamla res ägo, rådmannen Siljeströms i Alingsås, och förvärvades på dennes auktion 1920. Även bägare av masur tillhör svarva rnas repertoar. Av de Lvå här avbildade är d en lockförsedda, bild 7, av en typ, som är välkänd i s ilver och glas och so m ä r sä rskilt omtyck t under en period n ågot fö re och efter å r 1700. Denna bägare är inköpt i Göteborg 1887 och bör utan tveka n härstamma frå n Västergölland. Om d en andra, bild 8, som inropades på en Bukowskiauktion 1903, finns inga h ä rkoms tuppgifter. Men jämför man 115

Bild 13. Dryckeskanna av masur. Kungsbacka. 1700-tale t. K.M. 15.168.

den med teburken , bild 5, känn er man sig övertygad om släktskapen; se t. ex. gruppen av tre elfenbensknappar, som återfinnes på båda. Inom silversmidet infördes omkring 1670 en ny skålform, som av samtiden kallades kallskåls-skål. Den var låg och vid, stod på klo- eller kulliknande fötter, hade uppsvängda hänkelliknande grepar och var merendels försedd med lock. Till denna typ ansluter sig masurskålen, bild 9. Dess ursprung är 116

Bild 14. Drycke ska nna av masur m ed snid·erier. Halland . 17·57 . Locket förlorat. K.M . 25.810.

okänt, köpt i en stockholmsk antikvilelshandel 1891 och betald med 10 kronor. Skålen hänföres av mig till den västgötska svarvarekretsen. Till tiden bör den vara jämnårig med leburken. Jämförd med den beskrivna kallskålsskålstypen har den ålderdomligare drag, t. ex. i öronen, som återgår på former från senrenässansen. Med s ina tunna väggar är vår skål en förstklassig företrädare för högt driven svarvarskicklighet. En ypperlig representant för denna konstart är också den 117

Bild 15. Dryckes ka nn a av m as ur m ed bibliska bi ld er i re lief. Norra Bohuslän. O m k r . 1700. K.M. 27.7'91.

pokal , so m å terfinn es på bild 10. Den är inköpt på grosser er Stansholms auktion i Köpenha mn 1894. Karlin h a r antecknat att h an besökte Sta nsholm kort fö re dennes h as tiga död och alt Stansholm d å var övertygad om alt pokale n va r utförd av d en berö mde eb enis ten Magnus Berg (1666- 1739). 1 De dansk e kongers k ronologiske samling p å Rosenborg finns en rikt utskuren m asurpokal frå n 1690 av denne. Men n ågot samband mellan d enna och vår pokal exis terar icke. Man få r nöja sig m ed alt lå ta d en forne ägarens a ttribuering gälla som uttryck för en li ebh abers h öga uppsk a ttning a v d et utsökta a rbetet. Till 118

Bild 16. Sa mm a ka nn a so m b ild 15.

den västgötska gruppen bör lockpokal en bild 11 kunna hän föras. Den inköptes i Göteborg p å samma gång som d en bild 4 å tergivna kanna n. Dess spiralvridna godronner hänför d en till ett senare skede ä n de övriga här b eh a ndlade m as urkärlen. Medan cuppan talar om inflytande från rokokons tid är foten formad efter g ustavia nsk smak och det h ela troli gen från tiden omkr. 1800. Från detta å rhundrade är också den kvalite tsmässigt sett obetydliga pokalen, bild 12. I vår samlin g av svenska masurkannor ingå r två av h elt annan karaktär än d e övriga. Den ena, bild 13, är e tt tungt 119

Bild 17. Samma kanna som bild 15.

och grovt arbete av rin ga kvalitet, vilket anges härstamma frå n Kungsbacka. Den andra , bild 14, är en bukig kanna m ed å rtalet 1757. Dess härkomst angives vara Halland. På d ess liv är genom utsparning formad en i si na de talj er och i sin komposition gans ka utsökt o rnamentik. Denna är uppdelad i e tt undre p a rti med bla drankor och e tt övre m ed två änglar omkring å rla lsk artusch en och vid sidorna dä rav en fågelbild samt 120

Bild 18. Samma kanna som bild 15.

en grupp med varg, man med spjut och lamm. Ett arbete av starkt folklig karaktär. I våra sa mlingar förekommer ett antal masurkannor som påtagligt skiljer sig från den västgötska svarvargruppen. ELt par är inköpta på rådman Siljeströms auktion i Alingsås, ett annat par av A. Rotthaus i Lund med uppgift, att han förvärvat 121

Bi ld 19. Dryckeskanna av rn as ur m ed d e l norS'ka lejon e t. Norra Bohu s liin. 1700-lalcl. K.M. 6.253.

d em i norra Bohuslän strax söder o m norska gränsen, å ter en annan i Göteborg. Samtliga har m ycket stark släktskap med norska kannor, e tt fl ertal har d et norska lejonet som fotstöd, som knapprydnad och som medaljong på locket, bild 19. Av särsk ilt intresse är den rikt sk ulpterade kannan, bild 15- 18. vilken i kvalitet och utseende ski ljer sig från de övriga, mera bondskt utformade.

122

l Kuns lindustrirnu seets i Oslo Årbok 1950- 58 h a r Guthorm Kavli i en uppsa ts om Fanden og ölkannene, b aro kk tres kjrererkunst i Norge, inventerat beståndet av mas urkannor m ed sådan skulplerad ·ulsm yckning och fått fra m ett an lal av 47 s lycke n. Han e fterl yse r en kartlä ggnin g av del svenska maleri a lel. Återgivandet av kann a n i Kulturen, so m tyd li gen varit okänd för honom , ä r sålunda e tt svar på uppm an in gen. Det visar s ig att ma n k a n urs kilja sex ell er sju framstående norska mäs tare under tiden 1660- 1730. Bla nd dessa var Samuel Halvorsen Fanden den y ppersle. Man känner fem a rbeten av hans h a nd , varav två bär årtalen 1663 och 16G4. Kavli avb ildar en k a nna (fig. 16a), so m han hänför Lill Fa nd en s kons lnä rsg rupp och so m är tillverk a d n ågon gång m ellan 1688- 1717. Vå r kann a ä r en avlägsen, och fattigare, släktin g till d enna. Liksom d en är den cylindrisk med r a k fotplatla och en kvinnoges talt so m handta g. På li vet ä r de olika reliefscenerna skiljda å t av pilas trar. Scenerna åle rgå r på illus tration er ur F redrik lI :s bibel. I Lur och ordning ser m a n speja rna Josua och Kaleb bärande d en slora vindruvsklase n , Jakobs dröm m ed himlas legen , Elias i öknen och Abrah a m s offer. På lock et en m edaljong m ed emblemati sk framställning, som l. v. är olöst. Kannan är invändi g t fodrad m ed s ilver och dess y ttre bollen skodd m ed en s ilverrin g. Den är förvärvad på rådman S ilj es tröm s auktion. R å dm a nnen , so m själv köpt den 1898 i Göteborg, h öll strängt på all d en var tillverkad i Väs ter gö lland. Denna korla expose ä r h elt g rundad på de l i Kulluren befintli ga m a terial e t och gör en das t a ns prå k p å att föra fram d etta Lill diskussion. Den visar em ellert id all h ä r finns m å nga och inlressa nla probl em av v~islnordiskt slag, so m bör vara fres tande alt taga upp Lill en grundli g und ersökning.

123

BENGT-ARNE PERSON

Glädjen ska ll kring \~T aggan waka Blifwe det Prinsessans lått All ej minsta oro smaka Men a l såfwa sö ll och godl. Må Soph ia \V ilhelmina Som af Himlen skj iinckles oss I wår Swänska h embygd skina Som det för sta Nordens blåss !

essa strofer ur »Den Kongliga Swänska Kronprinsessan Sophia Wilhelminas Wagg-Wisa, skrifwen i djupaste underdånighet af Et F runtimm er 1801» är ett av de många pekoral, som man kan finna i 1800-talets tillfällighetsdiktning. Sophia Wilhelmina (1801-65) var dotter till Gustaf IV Adolf och drottning Fredrika, förmä ld 1819 med h ertig Karl Leopold Fredrik av Baden. I Kungl. husgerådskammarens inventarieförteckning finns »en vagga av fur med ek.medar samt kur och ställning med vaggband av silke och själva vaggan med sidentyg och guld-

124

blommor uti ». Möjligen är det kring denna vagga som »glädjen vakade». Både prinsessans far och farfar har legat i den. Den benämnes vanligen Gustaf III:s vagga till skillnad från den älöre s. k. Carl XIl:s vagga. G. W . Fleetwood har i Rig 1931 utförligt beskrivit den senare tillsammans med några andra praktfulla furstevaggor, snidade av bildhuggaren Niclas Heiman i Schleswig. Hertig Fredrik III av Holstein-Gottorp hade beställt dem åt sina fyra döttrar, som var gifta vid olika lånders hov. Hedvig Eleonora i Sverige erhöll sin vagga till Carl XI:s dop den 9 dec. 1655. Något säkert bevis för att Carl XII har legat i den har Fleetwood ej kunnat finna, ly första gången hans namn nämnes i samband med vaggan är 1790. Det är ett praktfullt skulpterat barockarbete i ek med ett rikt, målat och förgyllt brosk.ornament. I likhet med kontinentala vaggtyper har den tvärmedar, men kan även hängas upp mellan tvenne ståndare i den tillhörande fotställningen. Med vemod beskriver Carl Snoilsky tillståndet i Sverige efter 1720 i följande strof: Intet stort att skåda upp till Rådlöst råd och dådlös drott. Carlars ått ifrån oss lagen, Vaggan lom på Stockholms slott! Och lom står vaggan i dag som en av Livruslkammarens nationalskatter efter att i flera generationer ha tjänat som dopvagga för ätten Bernadotte. Kung Gustaf VI Adolfs söner var de sista som låg i den. Låt oss gå från slott till koja för alt där börja vårt kulturhistoriska strövtåg bland vaggor, men dessförinnan skall vi se vad själva ordet vagga kan säga oss om olika typer och deras utbredning. Det fornhögtyska ludra och fornnordiska /u(}r är ord, som båda använts om vaggan och betyder egentligen urholkad trädstam, mjöltråg etc., vilket visar de dagliga bruksföremålens dubbla användning i gången tid. Vagga heter på engelska cradle, i fornengelsk.an cradol, som betyder flätad korg, en allmänt förekommande typ inom den anglosaxiska kulturkretsen. Det latinska ordet cunae har av filologerna tol125

kats som »en vagga, rullande p å m edar». Cunin a k allade ju rom a rna s in egen vagg-gudinna, som sk ulle skydda barne t för allt ont. vValter Pflug har i en övers ikt, Die Kinderwiege, ihre Formen und ihre Ve rbreitung, 1923, härlett m edvagga ns ursprung till Främre As ien , var ifrå n d en genom turkarna kommit till Europa omkring 500 e. Kr. De t osmanska o rde t b e.~ik be ty der trävagga och samma ord möter man i bulgariska ns besik liksom serbiskans besilw. Från sydost spred sig d enna vaggtyp d els norrut genom hunn erna t ill Tyskland, dels västerut m ed mongoltågen över Syrien och Balkan. Ordet vagga finn s i såvä l fornsv enskan so m forn sax iskan och tyskans vViege är sa mma ord . Söderwall h a r i sin ordbok över det svensk a m edeltidss prå k et so m tidigaste b elägg citerat Västgötalagens »c un a wagga », 1280-talet, samt e tt fl ertal senm ed eltida källor, bl. a. ur Codex Bildsten ia nus , 1420-50, »hänna barn so m j wagg u laa ». Sammansättningar såsom »waggo thä kan », vaggtäcke, förekommer i e n urkund frå n 1350 och »iärnvagga » i en handskrift från 1430. Den känsla av tryggh e t, värme och ro so m ett b a rn finn er i s in moders armar försöker man över h ela världen bibringa d e t i vaggor av det m es t sk ift ande slag b eroende p å om m a n för en nomadi serande ell e r bofast tillvaro. Man kan dela upp de m i tre stora huvud grupp er , bärvaggan , hängvaggan , och m edvaggan. E tt s tä ndi gt växelspel r åd er m ell an funktion och material, m ed hän syn till såviil n a turgeografiska faktorer som mänskli g uppfinnin gs rikedom . BÄRVAGGAN »De folkslag, so m vi gi"a n a mn av b a rbarer hantera sin a barn p å e tt m ed förnuft och natur m era överensstämmande sätt än de s. k. upplys ta n a tion er. Uti lapparnas b ekväma vaggo r li gga barnen bå de h emm a och på r esor uta n fara att bliva kvävda, stötta ell er p å annat sä tt skadade.» Detta skriver Johan Fischerström 1779 i Nya swenska eco nomiska di c tionnairen. L a ppa rnas gietka, ty så kallar d e s in vagga , är en urholkad m eterl å ng s tock m ed ett litet huvudskydd av läder och en rem , 126

Bild 1. Barnkasse av niiv e r m ed påsydda lappa r av rö ll vad ma ls lyg. Da larna. ICM. 8.02\J. I kassen en s li c ka m ed iniliale r och å rl a l, d et iildsta 15\JS.. Liingd 60 c m . Gag nef s n. K.M. 20.324.

fästad vid bägge kortsidorna. Invändi gt klädes den m ed skinn över ett underlag av torkad e lavar och mossor. Här li gger barnet väl insnört och sk yddat, antingen det h ä nger på r yggen , i klövjeren en s nockar, i k å tastången ell er trädgrenar. Gietkan är ett säreget kulturelem ent, som r eda n i Johannes Schefferus' Lapponia 1673 avbildas och b eskrives. Den sa knar motsvari gh et hos andra närstående folk, men som en yn gre variant förekommer i norska lappm a rken d en spolformade komsen av trä spjälor m ed överdraget skinn . »En sista utlöpare av den nordasiatiska tråg typen » skriver Walter Pflug om lappvaggan. Den urholkade trä s tocken a nvändes dock som barnbära över s tora delar av vä rld en, i As ien ,

127

Bild 2. • Krippbög » från Dalarna . P enntec kning a v Bengt Nord enberg. K.M. 13.936.

Europa, Australien, Nordviist- och Sydamerika, Mexico, på Borneo och Celebes. Blott i Australien fortlever tråg formen oberoende av y l tre påverkan, medan det däremot på Borneo och Celebes under japanskt inflytande har uppstått två särformer; lwwat, en bräda, på vilken barnet fastbindes och sekapan, en bastflätad korg, som bäres i band på ryggen. En sydlig variant av den nordliga trågformen är den mellanasiatiska lådvaggan. Hos nomadfolk, såsom kalmucker, mongoler och turkar har den utformats efter lastdjurets rygg. Rika i form, material och konstruktion är de nordamerikanska indianvaggorna med ett karakteristiskt huvudskydd som avsiktligt tillplaltar barnets skalle. Under större delen av de sex första månaderna är det helt bundet vid sin vagga för att därmed vinna den eftersträvade estetiska effekten med , flatskalle ». Till de enklare vaggtyperna med mycket stor utbredning hör en lång fyrsidig bräda med huvudbåge och fotstöd samt 128

ibland en inåtböjd vägg av läder eller flätad bast. Den förekommer sä rskilt hos skogsindian erna i trakten av Stora sjöarna , algonkin-, irokeser- och winneba gosta mmarna. Barnet, so m vilar på ett mjukt und erla g av s kinn , näver ell er fjäder, bi:ires i hängand e s tällning rygg mot rygg m ed modern. H. D. Disselhoff, som st udera t och bes krivit brädvaggan , anser att den utvecklats ur en läder- ell er fl ä tve rksva gga. Detta skulle ha skett på norda m erika nsk botten, varifrån d en spridits söderut till övre Amazonas i Sydamerika. Här lägger man sä r skilt märke till pampasindianerna i Argentina med s ina s tegliknande barnbäror. Dessa kan mod ern vid arbete ställa ifrån s ig intill ett träd ell er placera friståe nd e ge nom att st icka ner s tegens utskjuta nd e käppar i jorden. Puebloindianerna i Utah, New Mexico och Colorado har

13ilcl 3. Ell smållindskl »k o lfal », f'liilal av vidjor. Målilla s n. Kalmar liin. K.M . 33.163. 9

129

mycket ålderdomliga vaggor, flätade av timrade rötter, bast och löv. Det är utsökta korgmakeriarbeten med en mycket rik och högtstående flätkonst inom ram- och stavverk. Starka färger ·i rött, grönt och gult sätter sin prägel på t illverkningen. I det inre av Alaska lever athapasker-stammen, ett nomadiserande folk som använder vaggor av björk och cedernäver. Det är en liten grupp i den primitiva cirkumpolära kulturkretsen , som i stor utsträckning måste använda sig av ett material, som bara kräver enkla verktyg vid tillverkningen. Hit h ör också tunguser, ostjaker och voguler med sina dag- och nattvaggor. Dagvaggan har e tt välvt ryggstöd med kantstav och bärremmar, medan den senare är en bräcklig, flätad

Bild 4. Vippstångsvagga. Deta lj ur en allmogebonad , Åld erstrappan , målad 1804 av And ers Eriksson Dryg i Ås . Väs tbo hd, Småland . K.M. 10.400.

130

Bild 5. S lora sys te r vaggar lillasys te r ; interiör frå n e n s m å la nd ss tuga . Akvarell av Kilian Zoll. 1850-ta ct, J<.M . 8.22-J..

näverkorg, som ständigt slår vid moderns säng och ej utsättes för n ågra yltre på fres tningar. Barnbäran av flätad björknäver p å träffar man också p å närmre håll, nämligen i m ell ersta Finland, T elemarken och Dalarna. Ola Bannbers, som bes krivit våra sä regna kassa r frå n Dalarna och Härjedalen , belyser deras samband med bl. a. nordasiatiska typer. De hoformade kassarna med kraftiga handtag frå n Sollerön, Mora, Orsa och Venjan bildar en grupp, och till en annan hänföres de å lderdomliga Leksa ndskassarna , som ä r utförda i en svaga re och förenklad teknik. I Kulturens samlingar, som komplettera r Bannbers inventering, finns två näverk assa r frå n Orsa , förvärvade till museet 1893 och 1910, sa mt fem kass-stickor, varav en från Gagnef med det tidiga å rtalet 1598, bild 1. Dessa »födelseböcker », skurna av björk och alla m ed olika krön , förekommer endast i Dala rna. De sa ttes under genera tioner i vaggan och blev en släkLkrönika genom århundraden . 131

Bild 6. Int er iör fr ån lorp v id Röd j enii s i Små land. P e nnl ec knin g av Kilian Zo ll. 18:)0-la le l. !CM. 8.22-1 .

Nä r Linne und er s in da la resa 1734 komm er till Orsa, så får h a n se »alt i kyrkan h a de n ågra barn med s ig, dem d e la gt i k orga r , fl ä ta d e av rötter, med grepe ell er bågar a tt bära korgen m ed. Barnet vaggades häruti k o ntinu e rli gen under guds tjänsten att det ej s kull e s krika .» Samma syn möte r Abraham Hiilphers 1757 vid ett besök i Ma lun g. Kassen b ä res på a rm en såsom Hugo Salmsons kända tavla , På h em väg, visar. Väl h emkomm en kund e m a n h ä n ga upp den m ed r ep i taket, vilket bl. a. synes på en pennteckning av J. F . Höckert i Na tionalmuse um . Därmed har barnbäran fått en dubbel funktion so m hän gvagga . 132

Bild 7. Vagga m ed hä ngs tä llnin g av fur. Ned ers t e n drag låda , diir ba rn e ls kHi der fö rva ras. B runm å lad. H öjd 80 cm . Liin gd 8\) cm. B redd 50 cm , Sjöaryd, Ma rk a ryd s s n, Små la nd. K. M. 3 7.4·3 1.

HÄNG VAGGAN Vi fö ljer m ed Linn e till kapell e t i Hä LLvik och få r se »en hus tru m ed ell b a rn p å ryggen , so m s itter ino m r embomm a rna på en m a tsäck ». Ande rs Tids tröm ser tju go å r sen a re samm a skinnsäck h ä nga i rep öve r en s tå ng i Hykj e fäbod a r, e n ini! frå n Älvdalen. Denna säck , en k o mbina ti on av b ä r- och h ä ngvagga, h a r ell fl erta l di a lekta la benä mninga r såsom krippbög, bälgs runka, din gla och säckl a mm a . Andra r esenä rer so m d e la Tocn aye 1802 och Ar end t 1804 b erä tta r o m k vinn or m ed ba rn i lä d erkny te, n ågo t so m ock så fasc inerat Ben gt Nordenberg a tt döma av en tecknin g frå n h a ns ski ss böck e r, bild 2. 133

Jämle lädersäcken förekommer linneduken både som bäroch hängvagga i hela Nord- och Osteuropa. En skildring från Vissefjärda socken i Småland öppnar perspektivet mot främmande länder och folie Så här berättar den nu 72-årige sagesmannen om sin barndom: »I unga bondefamiljer med spädbarn, där man inte hade någon som såg till den lille, tog rnan med ungen ut på ängen eller åkern. Nu kunde man ju inte lägga barnet i gräset, där det fanns ormar, myror m . m., som kunde skada eller irritera den lille, utan man hade tagit T!1ed sig ett lakan, som man arrangerade som en provisorisk vagga. Man lade upp en stång, 1.5 meter från marken, på grenarna av elt Lräd och över denna knöls lakansändarna, så att det bildades liksom en påse eller som det kallades lakansvagga. I denna lades barnet, och så kunde man gunga det till sömns. Här var barnet skyddat för solen, flugor och mygg. Föräldrarna var trygga och kunde arbeta bägge i lugn och ro. " (M. 14. 946. Folklivsarkivet, Lund.) Denna vaggtyp, som Schier, Moszynski m. fl. benämner fältvagga, har en vid utbredning, främst i Ukraina, Humänien, Grekland, norra Ungern, Böhmen, Slovakien, Siebenbiirgen, Mecklenburg och Vorpommern, samt lär även ha förekommit i Syditalien genom grekiskt inflytande. Upphängningsanordningen kan bestå av tre pyramidställda stänger eller två ldykformade käppar, nerstuckna i marken, och en tvärslå. När modern återvänder efter dagens arbete på fältet tar hon barnel på armen och fyller sitt lakan med hö eller gräs. Den finske kullurhistorikern U. T . Sirelius beskriver en typ av väv-vaggor, lwrsti, från Karelen , som främst användes vid utomhusarbete. Även vid kyrk.besöken var det här sed att taga barnet med i lakanspåse och hänga upp det i en ung björk på kyrkbacken. Linneduken får egentligen vaggforrn först sedan den spänls kring en träram. Zelenin skriver i Hussische Volkskunde, alt osllaverna använder uteslutande dylika hängvaggor och dessa är i allmänhet rektangulära till skillnad från de ovala typerna i Lettland. En förbättring inträder då duken utbytes mot spjäl-, spån-, näver- eller vidjebotten och härifrån är steget 134

inte långt till den lådformiga vaggans fullbordan. Över hela Östeuropa, Mellersta och Främre Asien förekommer halvcylindriska, korg- och lådformiga vaggor. För ' Sveriges del framhåll er Sigurd Erixon i Folkli g möbelkultur, att hängvaggor med tråg och lå da tillhör främst de övre delarna av landet, medan vedkorgen och sädesvannan

Bild 8. Melusina å tervänder ef ter sin död nall·e ti d till barnen för a ll ge dem mat. Träsnitt ur e n inkunabel, lryckl i S trassburg 1483·.

har använts i alla landskap. Det s. k. »kolfatet », en oval korg, flätad av skalade och kluvna enekäppar, är en säregen östsvensk typ, som med fyra snören hänger i taket, bild 3. Efter ett par månader växer barnet ur korgen och flyttas då över till en stab ilare vagga, en urgröpt stock eller ett tråg av hopspikade bräder, som även denna hänges i taket. När Samuel Kiechel 1586 reser genom Blekinge och Småland uppmärksammar h an en vagga i form av ett urholkat träd, fäst med rep vid en bjälke. »Den svävar ungefär en aln över marken 135

och gungas fram och tillbaka ». Sigurd Erixon har i ovan citerade arbete sammanfört uppgifter frå n n ågra andra resenärer, nämli gen Goeteeris 1616 i Finland, Schubert 1817 i Jämtland och M. Axelson 1849 i Värm lands fitrnbygd er. P endelvaggan, fäst med fyra rep i taket, gungas horisontalt, men i Ukra ina , Polen och Sverige fö rekommer även roterande vaggnin g genom r epens hopvridning. Den har en vidsträckt utbredning i Sydosteuropa, m en tränger även in i Tyskla nd till trakten av Ni.irnberg, Greiz och Meissen. »Jag kände honom redan , när han hängde i trädet » är elt gammalt tal esä tt, so m osökt för tankarna till d e tidi ga re omnämnda björkarna p å karelska kyrkbackar eller till den k ä nda illustrationen i Olaus Magni Historia om d e nordiska folken , 1555. Här skriver h a n i d en trettond e boken om d e späda barnens skyddande mol ormar i skördetid: »Då d e nordi ska lantmännen i mitten av juli bärga sitt hö och sedan i mitten av augusti d en övriga skörden, taga d e även med sig dibarnen ut på fältet. .M ödrarna svepa in de s må i lindor och lägga d em så i sin vagga. Sedan fastbinda de för d en Lid de äro upptagna av arbetet, vaggorna vid kronan av ett askträd , om man så hava kan , och detta böjes ned , så all barnen komma 7 till 10 tvi.irhänder över marken. Man gör så förnämligast i syfte att förebygga att giftiga ormar ell er andra skadliga kryp , som talrikt förekomma i Norden, till äventyrs skola komma in i munnen på barnen, medan d essa ligga i sin sö ta sömn, någo t so m lätt händer, om d e läggas p å marken. » John Granlund s kriver i s in komm entar till verket, alt ännu i sen Lid har d etta bruk förekommit i Dalarna. Dessutom hänvisar han till parallell er i Sebastian Mlinsters samtida världsbeskrivning Cosmograph ia universalis. Man kan också citera Linne, so m i Västerbotten 1732 noterar, »att lapparna i sina lädertutor vagga s ina barn i ett träds grenar». Ur delta gamla bruk, som m ed smärre varia tioner i upphängningen icke blott förekommer i vårt land utan i h ela Ost-

Bild 9. Delalj av ki s lcb rev, Menniskiones L ifs Ald er , lryc kl

136

Lund 1791.

europa, har vippslången uppkommit. Det slanka trädet avkvistas och införes i stugan. Stången som kan uppnå en längd av fyra meter eller mera fästes med den grövre ändan mot bjälkarna eller taket och i den tunnare hänger vaggan. I sydsvenska skogsbygder har vippvaggan använts ända fram till våra dagar, men i östra Finland och Baltikum är den fortfarande i bruk. Några holländska resenärer som for genom Sverige 1615 uppmärksammar den, liksom dansken Jacob Bircherod vid besök i en smålandsstuga 1720. Ej heller Linne försummar att anteckna »mellan Set Hella och Berga » på väg till Skåne 17 49: »Vaggorna äro här allmänt hängande på en lång stång, som är häftad horizontelt under taket och bunden vid denna stångens yllra och Elastique ända, at hon under waggningen neddrages och upplyftes af sig sielf. Allmänt rullas eljest waggorna ifrå n den ena sidan till den andra; på andra ställen rullas ifrån fötterna till hufwudet, men här swiktar hon perpendiculairt ; en stark människa, som ligger i ett skepp blifwer yr och sjö-sjuk af gungningen; Mån icke barnens myckna upkaslning kommes ofta av starkt waggande? Ingen hafwer än sagt oss hwilket waggningssätt är lindrigaste. Det är wisst, alt waggningen är en lindrig motion för barnen, liksom gungning för Bruns-gäster. » Det kan vara av intresse att jämföra denna skildring med vad den samtide professorn Per Kalm skriver från Västergötland 1742: »På något ställe var vaggan hopslagen som en låda af 4 tunna sidbräder, med det femte, som var botten derunder. Denna låda, hvari barnet vart lagt, hängdes på et rep, som var fästadt vid en stång, hwilken satt upp under taket och med sin elasticite eller spänstighet lyfte vaggan upp och ner, då man endast med ett snöre eller eljest drog vaggan ned åt.» Vippslången som upphängningsanordning har bl. a. hos le tter, litauer och storryssar ersatts med en yngre form av meterlånga träfjädrar. Dessa är fördelaktigare då de tar mindre plats i stugan och samtidigt bibehålles ett vertikalt rörelseschema. Under 1900-talet blir dock träfjädrarna ofta ersatta med järnspiraler och så uppstår en ny halvindustriell typ, spiralfjädervaggan. 138

Bild 10. Mode r m ed b a rn och vagg fl icka. Deta lj ur bo killus tra ti on fr å n 1448. I< un gl. Biblio teket i B rysse l.

I S må la nd d~ire m o t h ar vippslå nge n lä ngs t levat k va r i den s. k . tra mpvaggan, m ed tråge t placerat i ända n p å en svikta nde brä da. Modern ka n sitta och a rbeta intill den och m ed ett lätt fottryck gun ga tråget upp och n er. Denna typ fö rekomm er sä rskilt talrikt i Södra Mö re i Ka lmar län a tt döma av uppgifter i No rdiska museets och F olklivsarkive ts sa mlingar , varför dess ursprung troli gen k a n h ä rledas h ärifrå n. E n borgerli g vagg typ m ed ett tråg upphän gt m ella n t venne stå nda re trä ngde under 1800-talets förra h älft ut p å landsbygden , m en vann ingen större spridning, bild 6. I de nyrika 139

bondeh emm en i No rrla nd , där man genom råd a nd e h ögkonjunktur kunde ans kaffa m öbler i g us laviansk stil och empire, på trä ffar man framför allt d enna s tolpvagga, m en förenklade former' är spridda över h ela land et. En sages man frå n Tvin g i Blekinge berättar, »att slängvaggan var gjord m ed en fot och två s tolpar, i vilka karet var fastgjort m ed dubba r. I foten var en liten träl åda till att dra ut och där förvarades barnets kläder ,» bild 7. (M. 13. 450. Folklivsarkivel, Lund. ) Dess frä msta r ep resentant i Sverige är d en inlednin gsvis omnämnda Ca rl XII :s vagga , m en d en för övrigt m es t k ä nd a, utförd i dyrba rt trä m ed pärlemor och silverinläggningar, h a r rita ts av den franske kons tnären Pierre-Paul Prud'hon åt konungen av Rom , Napoleo n H. Den är num era uppställd i d et k ejserli ga palatsels i vVien s kallka rnm a re. Vaggo r med hängslä llnin ga r omtalas redan på 1300-Lal et i E ngland och i senmedeltida Lyska inkunabler finns avbildninga r liksom p å altarmålningar. Det rå der d elad e m enin ga r om n ä r och hur denna Lyp upps lå lt. Bruno Schier och Luts Mackensen anser alt den är utvecklad ur h ä ngvaggan , m edan F. Hellwag här tror sig se en föregångare till m edvagga n. Det vore dock naturligt att förutom en typologisk utveckling se till d en sociala miljön och dess sa mband m ed r ådande byggna dss kick. Allmogens primitiva hängvaggo r var föga lä mpade att använda i borgarhu s, präs tgårdar ell er slott. Här togs d enna parallellform av hän gvagga n i bruk, so m först med landsby gd ens förborgerligande n ådde allmogens s lu go r. MEDVAGGAN Lundabiskopen Canulus Halrn ut sä nde 1685 eU cirkulär »so m tillh öll bönderna skaffa s ig waggo r fö r a ll förekomma alt mödrar qväfa s ina barn i sö mn en ». Kanske detla föranledde Johan Runius a tt rikta följande vädjan i en bröllopsdikt: Till bara ri s och plaggor har Gud ej skapt all skog lå t so mt ock bliva vaggor h ä r finn s ju timmer nog. 140

Bild l l. Kain vagga r s in broder Ab el. Valvmålning fr å n Rinkaby kyrka , S kåne. 1·1'00-tal e ts s lul.

Hes ultatet kan spåras i en ökad spr idnin g av den kontinentala m edvaggan , som i s lora delar av No rden vid d enna tid tid ersatte h ängvagga n. Den urholkade trädstammen, vår äldsta m edvagga, so m än id ag lever kvar i lapparnas gie lka, blev lä llare och m era Lransport abel, seda n ma n av stock en blott hugg it Lill ett par kortsidor i skivform och förenat dem med sp jälor, stundom i kombination m ed vidjeflätning. På e tt Lräsnitt 1483, bild 8, s itte r Melusina intill en dylik vagga. Hon har om natten å terko mmit från död s riket för att ge s in a tvillinga r mat, medan ammorna li gge r till sängs. Delta m ed eltida romanmoliv var ett av d e m es t omtyckta och lästa. Som förut nämnts har medvaggan uppstått i Främre As ien , me n om d ess tillkomst vet man mycket litet. Pflug och Luthmer har se tt problemet så, att först sattes s må s kyddsrneda r under tråget för alt hindra en onödig slitning och sedan har dessa utvecklats till sirliga, snidade träm edar. Moszynski däremot anser alt m edvaggan h ar Lillkommit genom att den halv 141

cylindriska och den lå dformiga typen korsat varandras utbredningsvägar. Han är således ej övertygad om att den kan härledas till ett enda ursprung i Främre Asien. Må nga ' intressanta och primitiva vagg form er har b eva rats i bergstra kterna på Balkanhalvön. Hä r förekommer bl. a. en typ där det cirkelrunda gavelstycket och m eden är skurna ur en tjock träskiva. Kara kteristiskt för den asiatiska medvaggan är snidade bågar vid huvud- och fotända, so m förenas m ed en stång. Då modern inte bär sin vagga p å huvudet, hänger hon den p å axeln. Men stå ngen fyller ett fl ertal andra funktioner, såso m stöd åt mod ern , n ä r hon skall ge barnet mat, och till att bära upp en omslutande sky'ddsduk mot flugor och insekter , samt a tt hänga leksa ker uti . Denna vagga trängd e lå ngt in i sydöstra E uropa. På sin vandring västerut försvann den ena bågen och stången. Den båge so m sa lt kva r vid huvudändan ombildades till en fast eller ledbar suffl ett, som blev mycket allmän i Tyskland , Holland och England, särskilt i samband m ed vidjeflätade vaggor eller dylika av halm, vilka man ofta ser avbildade i 1600-talets holländska genremåleri. Man kan dela upp det europeiska mater ialet i två stora huvud grupper, nämli gen vaggor m ed tvä rm edar och m ed längsgående. Dess utom förekommer en kombinerad variant i gränsområden där bägge typer uppträder sid a vid sida . De äldsta upp gifterna om tvärmedvaggan finns i senm edeltida inkunabler, såsom His tori e de la belle Helain på Nationalbiblioteket i Paris frå n 1300-ta lets slut eller den här på bild 10 å ter givna detaljen ur ett manu skript frå n 1448. J ä mför man den s is tnä mnda va gga n m ed den frå n Ervalla sn i Västmanland, num era i Statens his toriska mu se um , finn er m a n slående likh eter; nämli gen den r a ka korgen m ed rundsvarvade stavar och knoppförsedda hörns tolpa r , nersä nkta i medarna. Ervallavaggan är ka nsk e något äldre i sin ursp run gliga bysa ntiniserande form och erinrar nä rma s t om tvenne rom a nska stolar. Den ena finns i Husaby kyrka i Västergötland och den andra ä r från Baldisbol i Norge, num era p å Kunstindustri mus ee t i Oslo. T venne skånska kyrkor m ed senm edeltida kalkmålningar, 142

Rinkaby och Linderöd, den senare signerad och daterad Anders Johansson 1498, har berättande folkliga motiv av kulturhistoriskt intresse. I en valvkappa på Rinkabymålningen sitter Eva och spinner, medan Kain vaggar sin broder Abel under Adams överinseende, bild 11. Motivet är detsamma i L inderöd,

Bild 12. Ängeln uppenbarar sig för Jos ef och ber honom vända tillbaka med Maria och J esusbarnel till Isrncls land. Triisni ll ur Ni els H emmingsens poslilla 1576.

men här har Kain blivit åkerman och intresserar s ig ej för brodern i vaggan. Adam h ar konstnären inte fått plats till, utan han har måst placera honom med hästar och årder i angränsande valvkappa. Vaggorna har båda tvärmedar och är av samma raka typ som Ervall avaggan, men de runda stavarna har utbytls mot hela s idobräder, infällda i hörnstolparna. Närstående paralleller finns i Asmindrups och Val lensbaecks kyrkor på Själland. Den s. k. gotiska vaggan har v-form med snedställda stolpar och en låda, som vilar direkt på medarna. Tidigast förekommer den på tyska träsnitt från 1400-talet och än i dag kan man påträffa den i Schwaben, Bayern och Tyrolen med en rikt 143

Bild 13. Detalj ur a llm oge må lnin g på pappe r, Sunn erbo-s kolan . • J osep h få r upp e nba re lse i sö mn e n a ll fl y in uti egy ptig land. iVla tth . 2 Cap itil 182·6 • . Ha r tillh ö rt övers telöjtn a nl vVilh e lm von P ora l och öve rliimn n t till Kulturen so m gåva 19-lO. K.i\J. 40.H 2.

skuren karvsnittsd ekor. E tt fl ertal av mu see ts 1800-talsvaggor varav en p å bild 15, har ännu kvar den go liska form en och få r ses so m elt s is ta utskott p å denna linj e. Den raka formen m ed ramve rk och inf~illd a sp egla r stå r i s in konstruktion n ära r enässa nse ns s tolp sä ng. Und er b a roc ken blir den tyngre och ansluter s ig väl till övriga s tiltypi sk a möb ler frå n d enn a tid m ed m å ngs idigt brutna ramli s te r krin g spcgelfä llen och kra fli ga knopp a r på hörns tolparna . I dekoren däremot finn s fo rtfarand e r enä ssa ns ens handflätor, rose tter, na gelsnilt m. m. Järnvaggor omnämnes av J. T. Bureus reda n omkring 1600. De förekomm er i elt fl e rtal slotts inventari er vid denna lid so m 144

William Karlson visat i Ståt och vardag, men nådde aldrig allmogens stugor. Praktfull är den allmogevagga från Ditmarschen i SchleswigHolsteih, som ingår i Kulturens samlingar, bild 16. Den är tillverkad hdt i valnöt med intarsia av päronträ. De genombrutna gavlarna med spolar och bågfält erinrar om kvardröjande romanska traditioner i denna rikt blomstrande allmogekonst. Karlin daterar den till 1700-talets slut. En motsvarande vaggtyp från 1803 finns i Museum för Kunst- und Kulturgeschichte i Liibeck och E. Finder publicerar i Die Vierlände, 1922, också en parallell, där till och med intarsiamotiven visar en exakt överensstämmelse. Man skulle kunna tro att de är utförda a,· samma mästare. Barockens robusta former med infällda medar i stolparna blev i stort sett förhärskande i den svenska allmogevaggan till långt in på 1800-talet, då den avlöstes av en förenklad lådform med indragna medar, spikade vid bottnen. Den tidigare färgrikedomen med tulpaner, fåglar m. m. försvinner i utsmyckningen och ersättes under Karl Johanstiden med någon murrig färg i rött och brunt. Kulturens äldsta vagga, daterad 1760, kommer från Mjällby sn. i Blekinge, bild 17. Det är en god representant för allmogebarocken, men saknar den påkostade utstyrseln, som man möter hos motsvarande danska vaggor med skriftspråk i plattskärning, t. ex. på den äldsta daterade från Samsö 160!> meci bibelcitat i de inramade fyllningarna. Under rokokon kom från borgerliga kretsar en rundbnkig vaggtyp med lyrformade gavlar, vilken under empiren blrv mycket uppburen. När Artur Hazelius ordnade sin utställning i Nordiska 11111sP ets paviljonger vid Drottninggatan i Stockholm blev A PHtli:-. Lindegrens gripande målning, Lillans sista biidd. h:-.11 s l'i"ir laga till en av scenerna. Handlingen utspelas i Rättviks sn. och bädden krin g 1·i (I 1· · familjen samlats är en vagga med längsgående medar, bild 18. En primitiv vagga med årtalet 1674 kom till Nordiska mu seet från en fäbod i Orsa sn. Långsida och medar är skurna i 10

14!i

Bild 14. Vagga av fur med nerfällbart gavelstyck e, g ul m en öve rm å lad brunt. Torhamn sn, Blekinge. K. M. 46.087.

Bild 15. Vagga av fur m ed go tisk v-form , brunmålad. 1800-lalets mitt. L und. K.M. 45 .905 .

147

Bild 14. Vagga av fur med nerfä llbart gavelstyck e, g ul m en öve rm å lad brunt. Torhamn sn, Blekin ge. K. M. 46.087 .

Bild 15. Vagga av fur m ed go ti sk v-form , brunmålad. 1800-lalets mi tt. Lund. K.M. 45 .905 .

147

Bild 16. Vagga av valnöt och pi.irontrli, 1700-talets slut. Ditmarschen, Hols tein. Upp köpt av antikhandl. Na th anso n i Köpe nh amn 1894 för 150 kr. Li:ingd 105 cm. Höjd 92 cm . K.M . 12.388.

THO OCH SED KHING VAGGAN

Vaggan fanns alltid i närheten av moderns säng och placerades så »att den antingen stod rätt emot eller tvärt ifrå n ljuset» enlig t instruktion i J . von Hoorns Den svenska välövade jordgumman, tryckt i Stockholm 1697. Inte förrän b arnet var fött fick vaggan göras i ordning ell er föras in i stugan, ty d å blev dess livstid kort. Hö och halm lades i botten och däröver ett par dynor, huvudkudde med vitt örngott, lakan och täcke. Till sist spändes vaggbandet korsvis genom hål i långsidorna. Innan barnet första gången lades i denna släktklenod skulle modern stoppa några kvistar av en sömntornsbuske under bädden, berättar en sagesman från Älghult sn i Småland, så 148

Bild 17. Vagga av fur, rödbrun, med årtalen 1760 och 1880 i gavelspeglarna . Hällevik, Mjällby sn, Blekinge. K.M. 46.396.

sov barnet alltid lugnt. (M. 6833. Folklivsarkivet, Lund). En bok under huvudkudden gav läslust, en silverslant rikedom och en kam lycka, medan ett blått band, nyckel, ullsax, korslagda knivar m.m. skyddade mot förtrollning, liksom pentagram och kors på vaggan. Bortbytingar var man också rädd för och därför fick barnet ej läggas med huvudet vänt mot någon dörr. När vaggan var tom, skulle den hållas stilla, ty i annat fall blev barnet kinkigt och man kunde även »vagga ut » det, d. v. s. barnet dog i späd ålder. Lika viktigt var det att två personer ej vaggade samtidigt. Man vaktade inte bara på de obetänksamma, som bröt mot denna regel utan även på bl. a. huskatten. Den ville man gärna ge lite extra omsorg och så här sjöng man i en vaggvisa från Vitaby sn i Skåne: 149

Bild 18. Va gga med längsgåend e m ed ar, av fur och med rester av blå färg . Dalarna. K.M. 20.422.

Bild 19. Korgflätad vagga, mörkbrun, som tillhört tin gs huse t i Dalby. Gåva 1958 av Torna och Bara h iirad ers dom saga , Lund. K.M. 51.529.

150

Vyssa nanneli aka katten tog min kaka hade jag ej valt kattens vän hade jag ej fått kakan igen. Sprang katten under vaggan kunde barnet bli oroligt och args int. »Vill man förhindra detta », berättar Mor Hanna Ljunggren, född 1863 i Svensköp sn, Skåne: »skall man ta något, som ägaren mycket saknar och lägga i vaggan. Jag tog ofta fars snusdosa och lade dit och det lyckades utmärkt. Han sökte mycket efter den, men jag fick ju ej tala om var den fanns» . (M. 2407. Folklivsarkivet, Lund.) Slutligen förenas kring vaggan vetenskapsmannens nyktra synpunkter med drömmarens, ty båda vill från olika utgångspunkter ge barnet den bästa omvårdnaden. Den förre framhåller vaggan som överflödig för det friska barnet, ty »en gång vaggad, alltid vaggas ». I det tidigare citerade arbetet av Johan Fischerström kan man också läsa: »Att vagga barnen är ett urgammalt påfund, mera skadligt än nyttigt. En våldsam vaggning kan väl tvinga barnen till sömn; de bliva därav liksom yra och druckna. Den h äftiga skakningen är ofta orsak till barnens kräkning och mjölken ystar sig även därav i deras mage. » Den senare skänker en känsla av ro och tryggh et kring barnets bädd. H. C. Andersen, som med sin sagovärld berett så mycken glädje för både stora och små barn upplevde själv mången gång detta, tolkat i orden: Modern klappar barnets kind Se vad sött det sover in I sin vackra vagga.

NÅGRA KÄLLHÄNVISNINGAR.

Tryckta. AHLBÄCK

R., Kulturgeografiska kartor över Svenskfinland. Helsingfors

1945.

151

DISSELHOFF H. D., Nordamerikanische Kinderwiegen im Berliner Museum fiir Völkerkunde. Baessler-Archiv. Berlin 1937. ERIXON S., Folklig möbelkultur i svenska bygder. Stockholm 1938. FARABEE W. C., Indian Cradles. The Museum Journal. Philadelphia 1920. FLEETWOOD G. W., Carl Xlls vagga och trenne andra furstliga praktvaggor av bildhuggaren Niclas H eimen i Gotlorp. Rig 1931. HERKELY K., Bölcs6tipusok hazänkban (Vaggtyper i Ungern). Ertesitöje. A Neprajzi Museum, 1937. Budapest 1938. KARUTZ R., Ursprung und Formen <ler \Viege. Globus 1899. LUTHMEll F., Dcutsche Möbel <ler Vergangenheil. Leipzig 1920. MACl<ENSEN L., Volkskundeatlas und auslandsdeutsche Volksforschung. Bd 2. Stuttgart 1938. MOSZYNSKI K., Kultura Ludowa Slowian I. (Slavernas folkkultur) Krakau 1929. i\HiLLEn J. S., Moder og Barn. Köbenhavn 1940. OTTENJANN H ., Miinsterländische Bauernwiegen. Oldenburger Jahrbuch 39, 1935. PESSLEn W., Gebrliuchlichheil der Kinderwiege. Volkstumsatlas von Niedersachsen. Braunschweig 1933. PFLUG W., Die Kinderwiege, ihre Formen und ihre Verbreitung. Archiv fiir Anthropologie. Neue Folge. Bd . XIX. Braunschweig 1923. PLOSS H., Das kl eine Kind . Berlin 1881. REDLICH Fr., Die Wiegen der baltendeutschen Volksgruppe und die Wiegen ihrer fremdvölkischen Nachbarschaft. Jahrbuch der volkskundlichen Forschungsstelle. Il. Riga 1938. SCHIER B., Hauslandschaften und Kulturbeweg ungen im östlichen Milteleuropa . Reichenberg 1932. SmELIUS U. T., Ober einige Traggeräte und Urmschlagetiicher bei den finnisch-ugrischen Völkern. Finska fornminnesföreningens tidskrift XXVI. Helsingfors 1912. STEENSBERG A., Danske Bondemöbler. Köbenhavn 1949. UEBE R., Deutsche Bauernmöbel. Berlin 1924. - ,Westfälische Wiegen. Die Heimat. Jahrg. 9, Dortmund l!J27. ZELENIN D., Russische (Os tslavische) Volkskunde. Berlin und Leipzig 1927.

Otryckta. Etnologiska und ersökningen, Nordiska museet, Stockholm Folklivsarkivet, Lund Svenska akademiens ordboksredaktion, Lund.

152

SKRAP NU ----u•C:- - AV

Sigfrid Svensson

ånga läsare torde känna igen Kulturens skrapnosspel bild 3 och 4 från gammalt arvegods eller bland undanlagda familjetillhörigheter. De skickligt skurna pjäserna av ben eller trä, i allmänhet omkring ett halvt hundratal, tages kanske ännu ibland fram av en yngre generation och beundras för sin gracila elegans. Men de stoppas säkert ned igen i sin svarvade behållare eller eleganta skjutlockslåda utan tanke på vilk.e n roll de en gång spelat som ett mycket omtyckt tidsfördriv och förströelsemedel. Skrapnosspelet utgör gångna generationers motsvarighet till nutida »pickypinns », mikado- eller stickspel eller hur leksaksfabrikanterna nu etikettera dem. Det var dock litet knivigare, eftersom de rikt utskurna figurerna hade lättare att haka i varandra än de släta runda pinnar som ingå i nutidens spel. Huvudregeln är dock densamma: Pjäserna eller stickorna omfattas med ena handen, ställas mot bordet eller hållas ett stycke ovanför, handen öppnas och pjäserna falla ut i en hög. Med en hake, virknål, sticka eller en liten spade gäller det att plocka bort den ena pjäsen efter den andra utan att någon rubbas. När detta misslyckas fortsätter nästa spelare. Stickorna ha i regel haft växlande poängvärden och vissa variationer ha också funnits i spelreglerna. 153

Sill namn har spelet fått av att den förlorande spelaren skulle dragas över näsan ett visst antal gånger med den lilla såg som också hörde till spelpjäserna. »Men detta sätt vilja vi icke förorda » heter det försiktigt i en lekbok för flickor från 1879 som beskriver skrapnosspelet. Var, det ett ungt par som spelade mot varandra gjordes dock nog sågningen så ömhänt, ·att den mer blev som en smekning än en bestraffning. Skrapnosspelets pjäser avbilda vapen såsom lansar av olika slag, musikinstrument såsom horn och flöjt, husgerådsting, redskap o. dyl. såsom stege, yxa, gaffel, pipa, bakspade, raka m. m., men även fåglar såsom papegoja och stork. Variationerna äro många, vilket inte hindrar att det finns · skrapnosspel, där pjäserna exakt likna varandra : spelet har varit föremål för massproduktion och som handelsvara fått vid spridning. För skickliga snidare kunde det också bli en förströelse att själva skära ut liknande pjäser i trä, jämför bild 3. V. E . Öman, f. 1833, berättar i sina minnesbilder Från min ungdomstid hur han beundrade ett av hans fader i päronträ skuret skrapnosspel: »spelet bestod av små nätta, läckra pjäser såsom plogar, stegar .och andra föremål utarbetade med pennkniv och av överträfflig finhet och fulländning ». Även en annan minnestecknare från 1800-talet omtalar att hans »förnämsta snickeriarbete var ett av buxbom förfärdigat skrapnosspel bestående av femtio särskilda fint skurna redskap, vapen m. m. ». Av trä skurna skrapnosspel ha även hemmatillverkats för försäljning . Nordiska museet äger sålunda flera sådana förfärdigade på 1800-talets början av en J. A. Sandström i Mariefred. De åtföljes av spelregler och poängtabell och pjäserna avbilda uteslutande inhemska och alldagliga redskap. I skrapnosspelens pjäsbestånd äro dock i regel äldre och yngre föremålsformer av olika slag blandade med varandra, sablar och gevär förekomma vid sidan av ålderdomliga stickvapen och hillebarder. Både material och former peka på Kina som skrapnosspelets hemland. Man vet också, att i Kanton för export tillverkats skrapnosspel med figurer av liknande utseende som de här avbildade (som källa härför och i det följande se Stewart Culin: Chess and playing-cards. Washing154

Bild 1. •Påvaspel >, Jonstorps sn, Skåne. K.M. 50.081.

Bild 2. • Kejsarlek >, Örkeneds sn, Skåne. K. M. 47 .098.

155

lon 1898). Nytillkomna figurer visa dock att tillverkningen sedan också tagits upp i Europa, i det ena här avbildade spelet ingår t. ex. en flagga i de tyska färgerna. Att säga när de kinesiska sk'rapnosspel först kommit till Europa låter sig inte göra utan en närmare granskning av vad som kan vara bevarat av gamla spel ute i de europeiska museerna. När det 1697 bildlikt säges att någon mottagit skrapnos vittnar detta i varje fall om att spelet då inte var obekant (SAOB, excerpsamlingen). Själva spelsättet är uråldrigt. Redan i en av Indiens gamla heliga skrifter talas i varje fall om ett liknande spel som hindrande för dygdens förkovran. Barnen i Kanton spelade inte med de eleganta exportspelen utan hade enkla brända stickor med 100 i en bunt, som dock användes på samma sätt som i skrapnos. Hos Nordamerikas indianer ha funnits spel med runda stickor och markerade på olika säll med svarta och röda ringar. Det tycks vara sådana som tjänat som förebild till leksaksfabrikernas nutida »plocke-pinn-spel». Dessa enkla industriprodukter äro alltså till sin typ äldre än skrapnosspelen, trots all den gamla atmosfär dessa ge av det förgångna 1800-tal, då de hade sin glanstid. Detta konstaterande har sitt intresse, då vi nu också skola se något på de stick.spel som använts på den svenska landsbygden och som här representeras av tre hemmagjorda spel som Kulturen äger. Samtliga äro från Skåne. Skrapnosspelet hörde till den borgerliga familjekretsen. Men i bonde- och torparhem har man roat sig på ett annat liknande sätt. När arbetsdagen var slut röjdes matbordet undan och unga och gamla samlades för att spela. Spelreglerna ha i stort sett varit desamma som i skrapnos. Hur förhåll~ sig då stadens och landsbygdens spel till varandra? Enligt ett vanligt betraktelsesätt är det landsbygden som i sådana fall är den mottagande parten, bönderna skulle alltså i detta fall ha tagit efter herrskapens skrapnosspel. Men vi se genas~, att så kan det inte förhålla sig. Kulturens tre skånska spel äro alla hemmatillverkade, de ha gjorts efter minnet med anledning av en frågelista som Folklivsarkivet skickade ut 1949 och ha sedan från arkivet 156

Bild 3. Skrapnosspel av trä , b es tår av 31 pj lise r pås krivna m ed siffror som anger poängtal. K.M . 10.027.

överlämnats till museet. Efter uppteckningar skola de här i korthet beskrivas: Bild 5. »Pinnaspel» eller »påvespel» från N. Strö sn, Ö. Göinge hd. De 63 pjäserna bestå av 1 påve a 32 poäng, 2 kejsare a 16, 4 kungar a 8, 8 jungfrur a 4, 16 knektar a 2 och 32 bönder a 1 poäng. »Detta spel var mycket roligt och allmänt på 80- och 90-talet särskilt bland skolungdomen och lite äldre också. Jag har själv deltagit (meddelaren f. 1880) och haft mycket roligt av det många gånger. Jag har tillverkat ett spel sådant det var på den tiden då jag gick i skolan eller för 60 år sedan. Det är ingen finhet, men det behövs inte häller för att några ungdomar skall ha roligt. » K. M. 46965, Luf 11218. 157

i I Bild 4. Skrapnosspel av b en , består av ·12 pjiiser. K.M. 48 .556.

Bild 2. »Kejsarlek » från Örkeneds sn, ö. Göinge hd, Pjäsernas antal och poängberäkning samma som i föreg. men här finnas istället 8 knektar a 4 poäng, 16 bönder a 2 och 32 torpare a 1 poäng. »Spelet kunde ju tillverkas av vem som hälst. En gammal man gjorde ett dylikt spel till mina barn för ca 40 år sedan (d. v. s. i början av 1900-talet). Min fad er talade om att det användes i hans ungdom, han var född 1822. » K. M. 47098, Luf 11418. Bild 1. »Påvaspel» från Jonstorps sn, Luggude hd, Pjäsernas antal och poängberäkning samma som i spelet bild 5 med · undantag av att »jungfrur» här kallades »damer ». »Detta spel användes mycket bland ungdomen i hemmen. Jag och mina syskon (meddelaren f. 1884) spelade mycket ofta med detta oskyldiga spel, som vi benämnde 'påvaspel'. Pinnarna till ett 158

Bild 5. •Pinnaspel • eller • påvaspel>, N. Strö sn, Skåne. Bes tå r av 63 pjiiser . K.M. 46.065.

sådant spel täljde vi själva till av rakkluvna furuträbitar. Jag sänder ett påvaspel till påseende sådant som vi använde i min och mina syskons barndom.» K. M. 50081 , Luf 13715. Att de lantliga spelstickorna äro vida enklare än skrapnosspelets pjäser skulle ju kunna bero på en nödtvungen förenkling eftersom ofta var och en spelgrupp gjorde sitt eget spel. Stickornas uppdelning i bestämda grupper och den fasta poängberäkningen har ingen motsvarighet i skrapnosspelet och visar att det inte kunnat ha något med deltas pjäser att göra, även om spelsättet är detsamma. Och påvespelet är icke något speciellt skånskt spel utan har haft en vidsträckt utbredning. Genom svar på Nordiska museets och Folk.livsarkivets utsända förfrågningar veta vi, att det spelats ännu fram emot sekel159

skiftet i ålderdomliga trakter i hela Sverige. Det har kallats »påvraspelet» ända uppe i Hälsingland under det att man i t. ex. Dalarna och Jämtland gett spelet namn efter sättet att släppa stickorna, »stuppelstickor», »s löpstick ». Stickornas form kan variera ganska mycket - det se vi redan på de båda spelen från Göingebygden - men deras benämningar och poängberäkningen kring talet 32 går däremot envist igen på olika håll. Påve, kejsare, fruar, knektar och bönder har man spelat med också i Jämtland och i samma antal och med samma poäng som i Skåne. I Dalarna .och Hälsingland ha de runda stickorna ibland utbytts mot plana brickor, med vilka man fortsatt att spela ett nytt spel sedan de först fördelats genom stick.spelets vanliga spelsätt. »Påvaspelet från Jonstorp, bild l, är ensamstående i sin förenkling; utförandet torde dock inte ha påverkats av senare tidens saluförda stick.spel, eftersom meddelaren förklarar sig icke känna till att sådana funnits. I södra Skåne är påvespelet i övrigt helt okänt även om det här liksom på andra håll kunnat hända, alt man efter samma metod spelat med en ask tändstickor, varvid ingen annan poängberäkning tillämpats än, att de bortplockade tändstickornas antal räknats. Visserligen är det ont om ved på den skånska slättbygden men för tillverkning av ett stickspel ha naturligtvis resurser alltid funnits. Dock har det varit så, att i slättbygdens stugor saknats de till torkning inlagda och uppstaplade torrvedsstickorna, »lysstickor» eller »pärlor», som gav det för påvespelets tillverkning bekvämaste materialet. Men den främsta orsaken till att påvespelet saknas i södra Skåne - och här finnes säkert motsvarighet på andra håll - torde vara att del här tidigt ersattes av kortspel. Att stick.spelet betraktats som en oskyldig lek, kortspel däremot som svår synd, kan å andra sidan i vissa landsdelar ha bidragit till att påvespelet h ållit sig kvar och med iver idkats ända fram i nutiden. Det kan här varit ett surrogat för kortleken. Återgår vi så till jämförelsen mellan det borgerliga skrapnosspelet och det lantliga påvespelet står det klart för oss, att det ~r spel som vid olika tider fått spridning i vårt land och att 160

p åvesp elet utan tvekan måste vara det å lderdomli gas te. Reda n påve n som sp elets tätfi gur pekar på m edeltid a traditioner . Vi skola h ä r n öja oss m ed de tta kons ta terande och sluta m ed Yrjö Hirns o rd i h a ns bok Barnlek, d ä r h a n s kriver , a tt s ti cksp elet »få r ell på silt. vis fängslande intresse, så snart man få r vela au d el spela ts ända sedan 1300-talet och alt d e t road e Isabell a av Bajern och h ennes hovfolk i Karl VI:s Paris ». Nådd e inte under 1800-Lal e t skrapnosspelet frå n borga re till bonde, så är d et sä k erli gen frå n hov och h errsk ap so m p åvespelet via borgare och solda ter en gå ng tidi ga re få tt spridning på sve ns k la ndsbygd. Men sjä lv ka n d elta spel i s in tur ha s itt upphov ur enkl a s li ckspel av urå ldri g art och av allmän fö rekom s t, lika primitiva som d em so m unga rna spela t med i Kanton sa mtidi gt so m d eras fäder s kuro d e kons tfull a s krapnospjäserna för europ eisk ex port. Och spela vi ä n i dag som surroga t för s krapnos och p åvesp el med en tä nds ti cksas ks uts tjä lpta st ickor så fullbord a vi med denna å tergå ng till det primitiva en c irkel i ett spels utvecklin gs hi s toria . Dä rtill h a r s kra pnossp elet uppl ev t s in egen lilla cirkel, d å del på n y tt tillh a nda h å lles i vå ra leksa ksaffä rer i billig plastvara och m ed grov t utförda pjäser, so m nu endas t avb ilda europeiska husgerå d och r edskap m en iiro - »ma de in Honk-Kong ».

161

ERASMVS ROTERODAMVS

LIBER

AUREUS

DE CIVILITATE

MORU.M. PVERILI\Jl'1 DET

ÄR_:

EN GYLLENE BOK OM UNGA PERSONERS SEDERS HÖVLIGHET TRYCKT I FREIBURG I BRE IS GAU ÅR I f 3 0 OCH FÖRSTA GÅNGEN ÖVERSATT TILL SVEN· .SKAAV JONAS HAMBR!EUS OCH TRYCKT ÅR I6 20 AVOLAUS OLAI I STOCKHOLM 162

ERASMUSROTERODAMUS önskar DEN ÄDLE och VÄLBORNE HENRIK AV BURGUND FURSTEN ADOLPHI SON, TILL VERIAN, (på vilken en förnämlig stor förhoppning står) mycken lycka och välfärd.

å inledes den Gyllene bok, som den store humanisten skrev till ett rättesnöre för sin unge discipel, ej för alt lära honom gudsfruktan, eller bokliga kunskaper, eller ett yrke - därom hade både han själv och andra många gånger skrivit - utan för att undervisa honom i goda Seders hövlighet, d. v. s. hur man skall uppträda. Erasmus tog med denna skrift avsked av den unge furstesonen, vars informator han varit, liksom tidigare för brodern och fadern. I Henriks ådror flöt det burgundiska blodet. Hans farfarsfar var Anton av Burgund, även kallad den store bastarden, emedan han var eU av de sjutton erldinda frillobarn Filip den gode lämnade efter sig. Den gyllene boken syftade emellertid längre än att endast ge råd åt den burgundiske prinsen utan även åt alla andra unga personer. Den blev i själva verket en norm för fostran inom hela det civiliserade Europa. I Sverige påbjöd 1571 års kyrkoordning, att den skulle läsas i skolorna. Erasmus skrev på latin och det blev sålunda en dubbel undervisning för skolepiltarna . 1620 översattes den till svenska av den lärde Jonas Hambraeus för alt nyttjas i den Rålambska skolan i Örebro. Denna översättning utgavs på nytt 1872 av den kände kulturhistorikern Nils Gabriel Djurklou. Ur denna följer här, med något modi fierad svenska och modern stavning, några axplock

1G3

P å del a tt un ga personers välski ck a de s inn e må lte i a ll a avseenden giva ifrå n s ig ett kl a rt sken - vilket sk en allram es t, finn es uti ans iktet - så skola ögo nen va ra tukteli ga , b lygsa m ma, h övli ga - ick e gruvli ga, vilk et sy nes gräsli g t; ic ke s kalk a kti ga, vilke t h ör ofö rsk ä mdh et till ; ick e os la di ga och s län ga kti ga, v ilke t h ör få na rn a Lill ; ick e s nedögda , vilke t a ns tå r de m so m ä r mi ss lä nksa mm a och um gås m ed lis t. E j h eller s kola de vara för vilt uppspä rra d e, v ilk e t h ör na rra r till ; ej h ell er dra ga dem fö r m yck et till sa mm a ns så a tt ögonh å ren gå öve r va r a ndra , v ilke t h ör d e os ta di ga till ; ick e s tir ra nd e, vilket tillh ör d e fö rskräckt a; ic ke h ell er fö r m yc ket sk a rpsy nla, vilket ä r Leck en till v rede; ick e h ell er v inka nd e och blinka nd e, vilke t ä r teck en till ofö rsk ä mdh et, uta n : de skola ell: blitt och viinli gt s inn e all iirevö rdi gh et påskin a 164

Jå la. Ty det är ic ke obelänkt sag t av de ga mle vise, at.t själen har sitt sä te i ögonen. De ga mla må lni ngarna s~iga oss också att det förr i världen ansetts för e n dygd att se på någon m ed halvslut.ria ögon. Liksom det av en del spanjorer anses ljuvligt och vänligt att »Översikteligen » n ågo n beskåda. Det är ohövligt att blunda med det ena ögat och se på n ågo n blott m ed d et andra. Ty vad ~i r d etta än att göra sig själv enögd ? Därför vilja vi efte rl å l:a en såda n sed å t p la ttfiskar och smeder. Ögonbrynen s kola vara vackert uträta de och ick e sa mmandragna, vi lke t är e tt grymhetstecken, ej hell er s kola de vara upplyfta i höjd en , vilket är elt förmätenhetens lecken , ej h eller n edtryckta i ögonen, v ilke t är de ras tec k en som ha n ågo t ont i s innet. Dessutom skall ansiktet vara lus ti gt och klart va rmed man visar sill s innes go da samv ete och rätta natur ; icke sa mmandraget i rynkor, vilke t tillhör å lde rdom en ; ick e ostadigt, vilket tillhör igelkottar; icke g rymt, vilket tillhör oxar.

1()5

Utur näsan skall icke snorens överflöd hänga, det hör de orenliga till. Att snyta sig med hatten eller kläderna är mycket bondskt, med armen eller armbågen hör dem till som handla med salta fiskvaror. Det är icke heller mycket uppfostrat när det sker med handen, om du därefter stryker snoren på kläderna. Att snyta sig med näsduken, det är hövligt, vilket bör ske med kroppens något liten ifrånvändelse om det är någon förnämare tillstädes. Och om något kommit på marken när man snutit näsan med två finger , skall man strax bortslryka det med foten. Att man överljutt fnyser med näsborrarna är också ouppfostrat, alldenstund detsamma är tecken på vrede. Och är det ännu värre att snarka vilket hör dårarna till, såvida det ej sker allenast av vana. Ty de trångbröstade, som hava en kort och svår andedräkt, måste man tillgiva sådant. l(j()

Att tala genom näsan är löjligt och hör trumpetare och elefanter till; att krusa näsan hör begabbare och bespottare till. Om nysning påkommer en i andras närvaro, då är det hövligt att man vänder sig bort, och så fort den upphört eller är förbi skall man göra kors för munnen och taga hatten av. Dem som hälsade en eller borde hälsa, skall man hälsa igen - ty nysning så väl som gäspning tager alldeles bort hörseln - bedja om förlåtelse eller tacka dem därför. Att hälsa en annan uti hans nysande och önska honom lycka är gott och kristligt. Är det flera äldre tillstädes och hälsa en ärlig man eller kvinna, då skall en yngling taga hatten av sig. Än mera - att med flit upphäva sin rösts klang och ljud eller att med flit upprepa nysningen för att därigenom visa sig duktig, hör de lättfärdiga till. Att förhålla det ljud, som naturen medgiver, hör narrar till, vilka akta mer på hövlighet än sin egen sundhet.

167

aturli g och uppriktig blygsel bör pryda kinderna , ic ke n å go n a nstruken färg. Blygseln s ka ll likvä l vara m å ttli g så att den icke förvandlas uti skalkh et. Detta onda lemp ereras och mätes när ynglinge n blir van a tt um gås m ed äldre och övad a lt agera i komedi er. Alt blåsa upp kinde rna är teck en Lill högfärd och a tt lå ta dem hän ga n ed hör förräda re till. De t ena hör Kain och d el andra fö rrädaren Judas till. Munn en skall icke till sa mm anb ilas såso m p å d en som är rädd att han skall sluka en a nnans anded rä kt. Ej h ell er skall d en gapa såso m p å hovnarrar, utan s ka ll vara vackert sluten m ed läpparna lätt sammanfogade liksom kysste de varandra. Det ä r ick e uppfos trat att m ed truta nde läppa r liksom göra ett skri , trots att man m ås te h å lla till godo m ed de t frå n s tora h errar, som till åld ers komne ä ro , när d e gå genom en folkhop . För dem kan det passa , m en här undervisa vi b lott en y nglin g. 168

Om oförmoda t en gäspning på komm er en så att man varken k a n vika undan eller vända sig bort, då skall man h å lla för munn en m ed näsduken ell er med flata hand en och strax gö ra kors teckn et fra mför. Alt le till allting , ord ell er gärningar, hör de galna till , och all inte skratta till n ågo t hör d e s tumma till. Att skralla till ohöviskt tal eller gärningar är en slem skalkh el. Ett ohöviskt och omåttligt skratt, som skakar h ela kroppen , är e tt oskickligt löj e, som ick e s tår de ga mla väl an (jag tiger om de unga) . Det iir också ouppfostrat att somliga gnägga so m hästa r , när de skralla. Det är också s le mt alt gapa så vitt med munnen att kinde rn a skrynklas och länd ernas bloltas, vilket är hund a ktigt och k a ll as e tt sa rdoniskt skralt. Det är de galnas tal a lt säga: jag s mälter av skralt, jag sönderspricker av skratt, jag dör av skratt e tc. Om n ågo t så skrattretande förefaller och m a n inte gärna vill visa d et för dem som ick e gärna le, d å bör man dö lja ansiktet m ed bordduk en elle r handen. Att man ensam och utan synbar anledning skral.I.ar, räknas en som toke ri ell er galenskap. Om de tta likväl s ke r ~ir de t hövligt att man talar om a nl edningen för d e andra ell e r, om man a nser att d en ej bör uppenbaras , uppdiktar n ågo t, så all ick e n ågon skall m ena sig vara b egabbad. Att bita den n edre läppen med de översta tä nderna är oskickligt, d et kan avslöja en inför den hotand e, likso m a lt bita den övre m ed de n eders ta. Ja, d et är också na rraktigt att m ed omkringvältand e tun ga slicka sig om läppa rna. Alt begabba n ågon med uts träckt tunga är skurkaktigt.

169

När du vill spotta så vänd dig bort, a tt du icke spotta r på någon och honom b es udla r. Om man icke kan komma till på annat sä tt, då skall m a n taga mot spottet m ed näsduken. Alt åter supa in spottet är ouppfostrat, likso m när vi hos n ågra se att d e utan något behov och allenast av vana spotta vid vart tredje ord. Somliga hos ta ohövligt i sitt tal, icke av förnödenhet utan allenast av vanan. Slikt tillhör dem som lju ga och uti talet tänka sig om vad de skola säga. So mli ga rapa vid vart tredje ord, vilket också är oskickligt och vilket, om man vänjer sig därvid i ungdom en h ä n ger m ed i å lderdom en . Om hosta n trän ger dig, så se dig fö re, a tt du icke hostar n ågo n i a nsiktet. Det sk all vara en fjärran alt hos ta h ögre än naturen kräver. När du vill sp y, så gack avsides, ty a tt sp y är i sig sjelv slemt, såvida d et ej förorsakas av överflödigt ätande och drickande, då de t är förskräckligt. Tänderna s renligh et skall m a n giva a kt p å, m en att göra d em 170

vila med någon slags aska, det hör flickor till. All riva dem med salt eller alun är skadligt för tandköttet, liksom att göra det med eget vallen såsom seden är hos de iberiska folken i Spani en. Om något fastnat i Länderna, skall du inte taga ut d et med kniven eller med na glarna, på hundars och kattors vis, ej heller m ed h andklädet. Tag det antingen med udden av tandslickan eller ock m ed någo t litet ben av tupp eller höna, vilket man tar av deras skenben. Att skölja munnen med rent vatten om morgonen är anständigt och hälsosamt, men alt göra det oftare ä r narraktigt.

Att gå med okammat h å r är bondskt. Man skall h ålla sig väl ren , men icke pryda sig som flickor. Man skall också vara utan gnetter och löss. Att klå huvudet i främmandes närvaro är icke hövligt lika litet som alt klå andra delar av kroppen med naglarna , isynn erh et när det endast sker av vana och ej av behov.

171

Håret s kall icke betäcka pannan, ej h eller skall de t flyga om kring axlarna. Att skaka h å ret när man skakar huvud et, hör livli ga och motvilliga hästar till. Att uppstryka del lå nga håret ur pannan 'med vänstra hande n är inte mycke t vackert. Men ai:t s kilja det med högra hand en är myck et bättre. Att böja hal sen och draga ihop axlarna utvi sa r lath et och alt luta ry gge n tillbaka är teck en till högfärd, men sitta vack ert rätt upp och n er är anständigt. Huvudet skall varken luta till den vänstra ell er h ögra s idan , det se r skrymtaktigt ut, såframt ick e någo t sa mtal ell er annat fordrar de t. Axlarna ska ll man h å lla lika h ög t och ick e so m en segelrå, den ena upplyfta och d en a ndra n edsä nka. Blir såda nt försummat hos ynglingen, blir de t omsider förvandlat till natur, så att de t emot nnluren vans k ap~ r h ela kroppens h å llning. Därför förvärva s ig de, so m av lät tja va nt s ig vid all krö ka kroppen, kutrygg, som de eljes t av naturen ick e s kull e h a. Och de som ha vant sig till att h å lla huvudet n ed på den ena s idan, d e förbliva vid den sidan , så au del ä r förgäv es att b e möda sig om all förändra d e t, när de kommit till å ld ers. Ty den späda un gdo me n ~ir lika so m unga plantor, så so m du böjer dem m ed en gaffel eller snöre, så växa de och h å rdna. All lägga båda armarna bak på ryggen ser både löjligt och tjuvaktigt ut. Det ä r ick e h ell er myc ket bättre att man slår ell er s iller och h å ll er e na handen i s idan, vilket dock sy nes somli ga vackert och solda llikt. De t bör vara lå n gt ifrå n en god och anständig pojke au ul~m anledning blolla de le mm a r varuti naturen inplantat någo n blygsel. Nä r n å gon hög nöd sådant fordrar , skall detsamma likväl med tillbörlig blygd sk e, även om intet vittne är förh a nden. Ty all ers tä d es äro de h eli ga änglar tills tädes, för vilka blygseln hos y nglin ga rn a ä r en täckelig kyskhe tens stallbroder. All förh å lla sitt vall.en är skadligt för sundhele n, all lå ta del h emli gen ifrå n s ig är anständigt. Somliga befalla all yn glingen med lillsa mmankl ä mda lä nde r sk a ll förh å ll a bukens väder. Men de t ä r icke bra för n ågon , so m vill h å llas för uppfos trad, att han av sådana skäl förorsak a r s ig sjukdom. Om han kan komma avsides så skall han göra

172

d et för sig, om ick e m å han, såsom d et gamla ordsprå k e t rå d er , överhölja d et m ed hos ta. Sitta m ed utgrenta knä n ell er stå m ed utspä rrade och kro ki ga · skenben h ör d e s torordi ga till. Nä r man s ilte r sk all m a n h å ll a bä gge knäna till sa mman och när man s lå r n ågo t lite t ifrå n va randra. Någ ra s itta p å såda nt sä tt a tt d e hän ga det ena sk enben et p å de t andra kn ä t oc h n åg ra s tå m ed b enen i kors n edtill , av dessa h ör ett de b edröva de till , de t a ndra na rrarn a. Sitta så a tt man s träck er d en h ög ra fot en und e r d et vä nstra lå ret h a r va rit ga mm alt konun gavi s, vilke t nu ~i r avla g t. E n part itali enare sätte r för ä rans skull d en ena fote n på d en and ra och s tå r på ett be n so m s tork a r. Sitta och lek a med fö tte rn a å r n a rrars sed , liksom au gyckla m ed h ä nd erna iir ell tecke n till att ma n int e är vid s unda vätskor.

I gäs ta bud skall du vara lu sti g. Sä tt di g ick e till bords fö rrä n du tva git di g, m en d essfö rinna n a vskurit n ag larna p å d e t a tt ick e n ågon s muts hän ger vid d em och du för den skull bl eve ka ll a d en s muts ig och ore nli g männi s ka . Och du sk a ll förut 173

hemligen lå ta ditt vatten , eller om nöd en så fordrar lä tta ditt liv. Skulle till ä ventyrs hända att du vore hå rt spänd, är d et rådligt a tt upplösa remmarna n ågot litet, vilket nä r m a n s itter vid bordet i'c k e anständi gtvis kan ske. När du torka r dina h ä nd er så kas ta tillika ifrå n di g den bedrövelse du har i hjä rtat. Ty uti gäs ta bud ska ll man icke sjä lv vara olustig och ej hell er göra a ndra olus ti ga. När dig befallt va rder att lä sa till bords, d å skall du skicka ditt ansikte och dina h ä nder till gudfrukti ghet, blicka a ntin gen mot den förnäm s te i gäs tabudet ell er mot Kri sti bild, om d en Lill äventyrs är förh anden , och i J es u na mn böja knä. Om d etta bliver befallt en a nna n a tt gö ra, d å s kall du med lik a gudfrukti gh et det båd e hö ra och svara. Äresätet ska ll du gä rna unna n ågon a nna n och o m du blir bjuden n ågon h ederli gare plats, så undskyll a di g fö rs t vänligen. Men om en a nsedd man bjuder di g d et fl era gå nger och allvarli gt, d å skall du dygdi gt lyda h onom p å d et du icke för pur h övli ghet skall bliva ansedd som en h å rdlrn cke. När du s itter skall du h a bå da h ä nderna fra m fö r di g på bordet, dock icke hoplagda eller på tallriken . T y somliga, och det är icke gott skick, ha antingen d en ena eller båda händerna i skötet. Att s tödja ena ell er bägge a rmbågarna p å bordet passar endas t fö r gamla och sjuka . Du skull e taga di g tillva ra alt du icke besvärar d en som näs t s itter m ed a rmbå gen och d en som s itter gent emot m ed fötterna . Att runka på s tol en och a tt s illa än på den ena länden och strax å ter på d en andra ge r utseend et av en som lå ter bukens vä der gå ell er vill lå ta d el gå. Dä rför ska ll kroppen h ållas rak. Om m a n ger dig handklä de, d å ska ll du lägga d et a ntingen på väns tra axeln eller väns tra arm en . Nä r du s itter till bords m ed förn ä mt folk och ditt huvud ä r vä l k a mmat, skall du giva h a tten ifrå n di g m ed mindre la ndets sed fö rbjud er d et eller nå gon ansedd person vill h a det så, Ly a lt icke lyda i:i r o upp fos trat. I en del la nd ä r den sedva nan a tt y nglin gen s tå r y tters t vid föräldrarnas bord m ed blottat huvud och d ~ir få r m a t, m en ingen få r trä da dit utan att h a n d i:irlill blir befalld . Ej h ell er

174

må han sitta där tills måltiden är slut, utan när han fått mat tillfyllest, skall han gå med tallriken och med böjt knä välsigna gästerna, isynnerhet den bland dem som är ärevördigast. Stopet och den väl rengjorda kniven skall du ha på högra sidan, brödet på den vänstra. Att hålla brödet i ena handen och sönderbryta det med pekfingren, låt du hovfolket ha sådan kräslighet för sig; skär du det anständigt med kniven, men riv icke av skorpan runt omkring eller skär det på alla sidor som de kräsna. De gamle ha i alla gästabud gudfruktigt hanterat brödet som om det varit heligt, varav vi fått seden att kyssa det om det oförvarandes fallit på marken. Att begynna gästabudet strax med dryck hör fyllehundar till, som inte dricka för att de äro törstiga utan allenast för att de äro vana därvid. Man bör inte dricka genast man har tagit bröd ur soppan och mycket mindre sedan man ätit mjölk. Om en yngling dricker mer än två eller högst tre gånger i gästabudet, är det varken uppfostrat eller hälsosamt. En gång må han dricka efter andra rätten isynnerhet om det är torr spis; därefter litet förrän måltiden är ändad och det med måtta, varken med insugande ljud eller hosta. Vin och öl, vilket icke gör en mindre drucken än vin, skadar ynglingens hälsa och fördärvar sederna. Vatten är nyttigt för den hela ungdomen, men om det icke är förenligt med landets sed eller annan orsak, då skall man dricka spisöl eller vin som icke är hett och som är blandat med vatten. De som har lust att dricka oblandat vin får till lön vittrande tänder, hängande kinder, röda ögon, hjärtklappning, korteligen åldras i förtid. Ät förrän du dricker och sätt icke läpparna till stopet förrän du avslrukit dem med handklädet eller näsduken, isynnerhet om en annan får dig sitt stop eller om du dricker ur ett gemensamt stop. Det verkar illvilligt alt se på någon annan med sneda ögon under drickandet, att på storkars sätt böja halsen bak på ryggen för att det icke skall bli något kvar nederst i stopet är föga passande. Då någon hälsar en med stopet skall man honom vänligt igen hälsa, sätta läpparna på dryckeskärlet, smaka litet och låtsa som om man drucke. Det är nog. Men om någon »grov sälle » 175

vill tvinga en , d å skall m a n lova att vilja göra honom b esk ed n är man blivit vuxen. Du skall icke vara den förste so m tager av den fra msa tta ma ten , 'ick e allenas t därför att del är ett teck en till snå lh et utan em eda n de t kan vara fara att du få r n ågo t sjudande hett i munn en och n ödgas spotta ut det, elle r a tt du förbränner s trupen om du svä lj er de t. De tta ä r b åd e löjli gt och ömkansvärt. Nä r y nglingen s itter till bords m ed äldre s ka ll han sis t rä cka handen till fa te t, dock ick e förrän han blir bjuden . Att doppa fingrarna i soppan ä r bondskt. Man skall ta d et man vill ha m ed kniven ell er ga ffeln och ick e leta i h ela fa tet, so m de kräsli ga gö ra , uta n ta de t so m li gger framför en. Om det är ett alltför go tt s tyck e, ge d et till en a nna n och ta det so m li gger därnäst. Liksom de t hör de n omåtUige till att h a h a nden på alla platser i fatet, så är det föga passa nd e att vända omkrin g i fatet för a lt få tag på det krä sli gas te. Lägger n ågon fö r di g elt kos tli gt s tyck e, ska ll du först någo t litet vägra och så la ga de t. Nä r du skurit av en bil så bjud r es ten å t d en so m lade för dig ell er den so m s itter därnä st. Det som ick e kan ta gas m ed fin gra rna ska ll man taga m ed tallriken. Lägger man för dig r å n ell er p as tej, ta e mot de t m ed sk eden ell er tallriken och bjuds d et dig m ed sk ed så välv maten därur p å tallriken och lämna s ked en tillbaka. Gives dig n ågo t »vekt » a tt s ma ka så ät det och lämna skeden tillbaka sednn du fö rst torka t av den på h a ndkl ä de t. Att sli ck a r en de b es mord a fin gra rna med munnen ell er s tryka av d em p å kl äd erna är opassande. Det bör ma n h ellre gö ra m ed bordduk en ell er h a ndkl äd et. Att r äcka d et som ä r h a lväte t till en nnnan ä r e tt föga ä rli gt vis. Att å ter doppa det bröd du ätit av i sop pa n ä r bondskt såsom ock att ta d e t ur munnen och lägga det på tallriken. T y om ma n till äventyrs intag it n ågot o tjä nli gt, skall man obemärkt gå avs ides och k as ta bort det n ågo nsta ns. Ben ell er a nnat som blivit lä mnat ska ll du ick e ka s ta under bord et så alt du därmed gör golve t orent, ka sta d et ick e på bordstä ck et, lägg de t ick e h eller å ter i fatet uta n lägg de t på la llriksbrädden ell er uti tallriksfa te t, som h os en del sä ttes fra m fö r m a tres terna. 17()

Att taga av skalet av ägget med fingernaglarna eller skala det med tummen är löjligt och det är icke bättre att göra det med utsträckt tunga, med kniven är mera passande. Att gnaga benen med tänderna hör hundar till, att rensa dem med kniven är bättre. Att gripa med tre fingrar i saltfatet kallas med ett vanligt skämt »bondavapen », man bör taga så mycket salt man behöver med kniven. Men om saltkaret står för långt ifrån, skall man begära det med framräckt tallrik. Att slicka den tallrik, som socker eller något sött sitter på, med tungan det hör kattor och icke människor till. Det är god sed och hälsosamt att först sönderskära köttet på tallriken och äta det med bröd samt tugga väl innan det kommer ned i magen. Somliga sluka snarare än äta eller, som man plägar säga, som om de skulle föras till fängelse . Sådan hastig ätning är rövaresält. Några stoppa så mycket i munnen att båda kinderna svälla som blåsbäljar, andra smacka som svin, åter andra flåsa genom näsan av flitigt ätande som om de skulle kvävas. En part äter och dricker utan återvändo icke därför att de hungra eller törsta, utan därför att de icke kunna vara stilla med mindre de klå sig i huvudet, peta tänderna, fantisera med händerna eller leka med kniven, hosta, harkla sig eller spotta - sådant kommer av »bondaskam ». Att sitta över bordet i djupa tankar är ohövligt. Du kan se sådana som är så förstockade alt de varken höra vad andra säga eller känna vad de äta. Säger du deras namn, tyckas de vakna upp ur sömnen, så stor står all deras håg och sinne till faten . När en yngling sitter till bords med äldre, skall han icke tala med mindre nöden det fordrar eller någon uppmanar honom därtill. När något skämtsamt säges, må han väl med andra le däråt, men sägs det något skamligt skall han inte skratta med de andra, utan skall »sitt ansiktes egendom så temperera » att det förefaller som han icke hört eller förstått. Några svara förrän den som talar slutat sitt tal, varigenom händer att man svarar annorledes än man blir frågad. Den hörer icke, säger den allravisaste konung Salomo, som icke rätt förstår. I gästabud skall man icke frampladdra något som kan för12

177

mörka glädjen. ALL skada en frånvarand es goda namn är bovs treck. Att las ta det som serveras räknas som en ohövl ighe t och är misshagli gt för den som tillrett gäs tabudet. Om d e gör gäs tabud m ed egen omkostnad ä r d et p assande a tt du b er om ursäkt för att d et är så litet, m en de t är oh övli g t att tala om vad vart och e tt av det framburna kostat. Sannerli gen är de t för d em som s iU a v id bordet »ett oljuvligt krydderi ».

Mö ter man p å vägen antingen en ga mmal man , som för s in å lders skull bör h å llas i ära, ell er en ärevördi g man , som bör h å llas i ära för sitt a ndli ga ämbetes skull , eller el jes t någon annan, som är värd att äras , skall en ynglin g komma ih åg att gå u r vägen , m ed vördnad taga h a tten av huvud et och n ågo t lite t böja knäna . Han sk all ick e tänka: vad h ar jag a tt göra m ed en obekant, m ed en som a ldri g gjor t mig n ågo t gott? Ty denna ära gives icke å t n ågon männi ska utan å t Gud . Med de gamla skall man tala sansat och m ed få ord, m ed 178

s ina vederlikar kärt och vänligt. Medan man talar skall man h å lla h a tten i handen och sakta lägga d en högra fram p å navle n eller , so m a ns es hövligare, hålla h a tten m ed b åda händerna, och så att b å da tummarna synas ovan d en, och dä rmed skyla »d et h emliga rumm et ». Att h å lla hatten ell er boken und er arm en är bondskt. Ögonen skall se på d en man talar m ed. De t li r oh övligt att slänga m ed armarna, gyckla m ed fingrarna , ringla m ed fötterna, korteli ge n, a lt ick e tala m ed tun ga n utan med h ela kropp en. Hösten skall vara mjuk och sa ktmodi g, icke högljudd ell er låg mäld. Ta le t skall ic ke vara alltför hastigt utan lå ngsa mt och kl a rt. Det är hövli gt a tt ofta upprepa äretit eln på den man t:.t lar med. Om man vill vederlägga n ågo n, så ska ll man vakta s ig för alt säga: d et i:i r inte sa nt, sä rskilt om de t ä r e n ga mmal man. Is täll e t b egä ra förlåtelse och: Fö r mig har d et sag ts n ågo t annat. E n sa nn yngling begynner ick e träta med n ågo n. Han skall ick e a kta s ig högre än en annan, ick e b erömma sig ell er las ta a ndras företagande ell er klandra a ndra folks seder , ick e uppenbara vad som är honom b etrott så att han uts pride r rykten , ick e förehåll a n ågo n sådana fe l, so m ä r m edfödda , ty d et är ick e a ll enast skamli gt och omänskli gt utan även dåligt: såso m om någo n kallar en enögd enögd , en klumpfot.ad klumpfot, en sk elögd s kelögd , en oäkt in g oäk ta. Man skall icke förtro a ndra del: som man v ill h å lla h emli gt. T y det är löjli gt a tt förvänta Lys tna d av andra , då man icke bevisar d en mot s ig sjä lv. Ja , in gen är så tys tl å te n a lt han ick e h a r n ågo n som h a n kan anförtro s in h e mligh e t å t. Men då ä r det också allratryggas t a tt ick e b edriva n ågo t, so m man b ehöver skämmas fö r om d et komm e r ul:. Bek y mra dig ick e om frä mmande folks sa k er, och sku ll e du till äventyrs se ell er höra n ågo t, så stä ll dig so m om du icke viss te de t du vet.

I NGEN KA N SIG FÖH.ÄLDRAR ELLER FÄDERNESLA D UTVÄLJA, MEN FÖRSTÅN D OCH GOD A SEDER KAN VAR OCH EN SIG TILL VÄGA BRINGA . 179

EN BAHNVÄHJA

kall krökas i tid vad som krökt skall bli ... säger ords tävet. Nuförtiden har bland laglydiga m edborgare vanan alt bära vapen nästan helt försvunnit. Barnen lek er m ed knallpulverpistoler (och förlorar h elt r espekten för riktiga vapen) i stället för m ed miniatyrvapen , och d en vuxne h a r i bästa fall en pennkniv. Under sjuttonhundratalet, och även tidiga re, var emellertid förhållandet a nnorlunda: d å tillhörde värjan klädedräkten och då ing ick färdighet i fäktkonsten i allmänbildningen. Icke blott gällde vid Lunds Universitet föreskriften alt student skulle bära värja - fäktundervisning meddelas fortfarande - utan även barn fick bära värja vid högtidliga tillfällen och fi ck lära sig r espek tera den. Naturligtvis var d essa ba rnva pen s må och lä tta , m en de var trots d etta inga leksaker - m ed s ina s mala s tyva klingor och sin p erfekta balans. I Kulturens samling finns en av d essa relativt sällsy nta värjor, ett elegant litet vapen frå n sjuttonhundratalets mitt. Klingan, vars spets skadats och slipats om, m ä ter 57,3 cm , m en har ursprungligen varit n ågra få mm längre. Dess bredd vid fä stet är 18 mm. Den starka delen är flack.slipa d och prydd m ed ett etsa t rocailleornament, m eda n däremot dess huggande d el och s tötande d el är åsslipade. Fästet är gjutet i m iiss ing, m ed undantag för kaveln, av må lad emalj. P å kavelns utsida synes en vandringsman, m ed en borg i bakgrunden, p å d ess ins ida s itter sa mma person framför ett tält och metar. Båda bilderna inramas av ett cha rmera nde rocailleornam ent. Baljan ä r av sva rt lacklä d er med munbleck och doppsko av mäss ing. Gad Rausing

180

Barnvii rj a m ed pors linsfiis le, om k r. 1750.

K .~ I.

27.28\:J.

181

TVÅ KRISER

risen, d. v. s. den dolk som iir malajernas nationalvapen , tycks ha uppfunnits i slutet av 1200-talet under konung Inakarta-Pati's av Djang-gala (på Java) regering. Den blev snart ell h eligt vapen men har dock varit i praktiskt bruk iinda in i våra dagar. Den javanesiska traditionen förmäler, att d en raka krisen , Pasopati, hade ett gudom ligt ursprung. Säkert är, all krise n med de n raka klingan, Wi lah Bener, är den äldsta formen och än i dag anses dylika raka klingor vara de förniimIi gasle. Den vågiga klingan , Wilah Lok, uppträdde först på 1300talels början, och ungefär samtidi gt synes man ha uppfunnil konsl.en all framställa damask, Pamor. Europeisk damask, sådan som den förekom såväl i blanka vapen som i gevärsp ipor, var nästan undantagslöst vriden eller flätad. Pamor däremot är p lan. Ämnet bygges upp av ett stort antal tunna pl å tar av olika h årdhet, vi lka välles till varandra. Den utsmidda och grovslipade klingan etsas sedan, varvid de olika h å rda stålen påverkas i olika grad , och mönstre t träder fram . Bland mycket annat omfattar Kulturens vapensam ling iiven e tt par myck et intressa nta kriser. Den äldsta , av typ Bango Dolok, från Madjapah it, Java (K.M. 52.748) representera r övergångsperioden från de äldsta, raka klingorna av enkelt järn eller stål till damaskerade, vågiga klingor. Fästet, som år h elt av metall, är sm itt i e tt stycke med klinga n, som saknar varje dekor (prabol ) och endast kan uppv isa lre svångn ingar (Lok). Själva fästet har form av en li ten gudab ild, som av fris y ren a tt döma troligen förestä ller Siva. Vapnet härstammar från 1300-talets förra hälft. Drygt trehundra å r y ngre än d enna arka iska kris iir del 182

B ild 1. Javan sk kris . 1300-laleL

}{.~!.

52.i48.

183

furstliga vapen från Java eller möjligen Bali, som avbildas på Bild 2. (K.M. 52.749) . Den flammiga klingan har 11 lok. Längs dess mittlinje ringlar sig den h eliga Naga, den bekrönta ormen, mellan ett förgyllt lövverk som täcker Gandja (»parerstången ») och klingan s n edre starka del. P å klingans inre sida synes ett litet fyrfotadjur. Mendak, ringen mellan klingan och kaveln, är av guld, besatt med tolv små diamanter. Fästet, av skulpterat elfenben, föreställer den hinduiska demonen Rakshasa. Krisen var både ett vapen och ett besjälat väsen - med den utkrävde man blodshämnd, vid den svor man sina heligaste eder och vid vissa högtidliga tillfällen, såsom investitur, vigsel och liknande, kunde krisen representera sin ägare. En särskilt rikt utsmyckad kris var också kunglighetens symbol och insignium, »kris pusaka », och det är förmodligen såsom sådan man bör betrakta den yngre av dessa båda. Sällan finner man en dylik kris i fullständigt oskadat skick: tron på dess inneboende magiska kraft var så fast rotad hos malajerna, att man alltför ofta utsatte denna för prov, som krisen icke bestod. Sålunda berättas, att en ensam hövding en gång mötte ett helt holländskt regemente i den fasta förvissningen, att hans kris skulle förgöra främlingarna. Liksom krisen intog en särställning bland vapen, intog klin gsmeden, Empu eller Tukang-besi, en särskilt respekterad ställning i samhället, och bemöttes med en religiös vördnad. I många fall var dessa klingsmeder dessutom höga världsliga dignitärer. Gad Rm1sing

184

Bild 2 ..Javan sk kri s, 1600-lalcl. ICM . 52.749.

185

GALLE-GLAS a verrer ie est l'art de la transparance - glaskonsten är det genom lysandes konst, sk rev en fransk konstteoretiker vid sekelskiftet 1900. Därmed angav han på ett oöversättligt vis glaskonstens nya program. Den engelskinsp irerade kristallslipnin gen hade under ett århundrade dominerat glas indu strin. Dess princip var det återkastade ljuset, som i hundratals facetter briljerade från vaser, skålar och fal. Den nya glaskons ten sökte sig under 1800-talels sista årt ionden bort från d enna. Genom färgrikedom o<.:h plastisk ytbehandlin g vill e man nå konstnärliga värden byggda på lransparansen. Nyskaparen och den store glaskonstnären framför andra bl ev Em il e Galle, född i Nancy 1846, där fadern var glasfabrikanl och där han sjä lv kom alt verka. En sökare med romantisk och n aturlyrisk läggn ing, på en gång tekniker och poet. Ur växte rnas värld hämtade han sina motiv, som han behandlade med en ömhet erinrande om japansk konst. Vid framställningen av s ina glas använde Galle sig av överfångsmeloden. Genom alt doppa primärglaset, »posten », i smält glas av annan färg ger man denna ett m e r ell er mindre tjockt överdrag. Detta kan upprepas med andra färger . Slipar ell er graverar man sedan ett mönste r blottas det ena färglagret efter del andra beroende på hur djupt man skär. Galle använde därvid föret rädesvis etsning med fluorvätesyra. Han täckte de ytor, som ej skulle frätas bort, med ett lack, och sänkte posten i syran. Genom att upprepa lackmåln ingen och doppningen fick han fram olika djup och en utsökt mjukhet i dekorationens modellering. Samtidigt arbetade han med öve rfång av olika genom lysande material. Med hjälp av detta och en färgskala i rostbrunt, grö nt och blått nådde han effekter, som fyllde samtiden med hänryckt beundran. Galle h ade sitt genombrott på en utställning i Paris 1884. I vårt land slog hans konst på allvar igenom vid konstindustriutslällningen i Stockh olm 1909, där verk av Gunnar G:son Wennerberg, Alf Wallander och Ferdinand Boberg visades frå n Kosta och Rejmyre. S. T. [(.

186

Biiga re av rö kfiir ga t glas m ed mela ll fo L E mil e Ga ll e, Na ncy, Fra nkrik e. JCi\ !. 53.4GG.

18 7

HARNKLADER av

Märra Lindslröm

et fö ljand e presenterar elt bildsvep av västeuropeiska barnkläder, huvudsakligen frå n de två sista å rhundraden a . Det är kläder för barn m ellan cirka 1- 12 å r ur de samh ällss kikt som klätt s ig efter modet.

Bild 1. Flicka i röd klänning och gröna h oso r. Deta lj ur >Bebådelsen >, m ålad av Carlo Crivelli, 1486. Na tiona l Galler y. London. Ita liens k a barn va r o fta m er barnsligt kl äd da än barn i andra länder. Denna fli cka h a r korta kjolar , vilket ick e skulle ha kunnat förekomma på annat håll vid denna Lid .

188

Bild 2 . .Jo h a n Philip, en liten tys k h erti g fr å n 1600-t a le ts bö rj a n. E ft er målning i priva t ägo . Bild 3. Gusta f Le ijo nhiclm, 1771- 1774, iförd fa llha tt och byx dr ä kt. E ft er m å lnin g i priva t iigo.

Fra m till sent 1700-ta l h a r barn varit klädda so m vuxna. De har inte undgå tt va r e s ig järnskodda korsetter eller allonge p eruker. Men m ed upplys nings liden s krav p å indi viden s fri och rätti gh e ter fö rändras ock så uppfa ttningen av barn et. Det börja r ses utifrå n s ina egna förutsä ttninga r , vilk et ~i ven avsp egla r sig i klädseln. Rousseaus »E mile» (1761 ) b l. a . ger ett vä lta li g t uttryck fö r d essa ideer . R eda n p å 1770-ta let ses kun gli ga och välborna b a rn i »b a rnsli ga » klä d er. Men en gelsm ä nnen ä r de egentli ga fö r egån ga rna och den e ngelska drä kten m ed vid , öppen kra ge och lå n gb yxor, såsom sjömä nnen s, få r m å n ga efterfölja r e. I linje m ed d e a llmänna r e form s träva nd en a gjo rdes försök p å olika h å ll a tt genomföra en b yxdrä kt fö r p ojka r i kollå ldern , m en d e va nn aldri g gehör, bild 2. H ä r i Sveri ge b a r Gus tav IV Adolf 1779, vid l1 m å na der s å lder , en b yxd rä kt so m sy tts efter k ejsarinnan Ka tarin as a n visningar. 1 Bild 3 vi sa r e n anna n svensk pojke i b yx drä kt frå n samm a tid. 2 I ä nnu 150 å r skulle sm å pojka r se ut som fli ckor i klä nning ell er koll. 189

Bild 4. Uniformsja c ka av g rön vadma l n a ti o nell a clriiklens s nitt, buren 1784 av Holge r Rosenc r a nlz vid fyra års å ld e r. 36 c m lå ng. K.M. 25.455. - J ämför bild 6, sa rnlida e nge ls ka barndriikt e r.

190

Bild 5. Fra nska dockor , ur en fabr ikan ls ka ta log, o mkr. 1800. Efter d'All em ag ne, Histo ire cles Jouets, Paris HJ02 , s. 118. (Förko rt at d ' All. H.cl.J . forlsällning en ).

Bild 6. Körsbärsä tare, se nt 1780-tal. Engelsk litogra fi eft er cl' All ema gne Musee retrosp ec tif de la classe 100 j e ux , Tome II, Pa.ri·s 1900, s. 178. (Förkor tat cl ' Al l. Mus. i fortsättning en ).

191

Empirens barnvänliga mode r eprese nteras av »fli ckorna från Karlshamn » klädda i vita bomullsklänningar med mamelucker. Ägarinnan till den vänstra klänningen hette Emilie Meijer (1811-1890) , sedermera biskopinnan Thomander. Stora delar av h ennes och familjens garderob fram till 1890 ingå r i den Thomander-Warholmska donat ionen. Klänningen ger e lt vack ert prov p å d e avslutningsbårder i vitbroderi som är så typiska för tiden . Den högra klånningen är trots sin sena datering mycke t karaktäristisk m ed sitt korta liv och sin rynkade baksida. Se bild 7-8. Pantalongerna ell er mamelu ckerna tillhör flick.dräkten under förra delen av 1800-ta let. Enligt Davenport skulle de ursp rnngli gen kommit frå n England och därifrå n till Paris

Bild 7. Flickkliinning m ed m a melucker. Vit bomull, sa mma bård på klänning och benkläder , om kr. 1817. Längd 73 cm . ICM. 25.324-25.325. Thomander\~a rholmska samlingen. Thordemans foloalelje, Lund.

192

Bild 9. Arbe lsriln ng till klänningen bild 8.

Bild 8. Flickklänning. Vit bomull, mam elu ckerna n ysydda. Omkr. 1821. Längd 48 cm. K.M. 50.154. Thordemans fotoat elje, Lund. Bild 10. Litografi från 1820. d 'All.H .d .J ., s. 305 13

193

Bild 11. Barndräkter .frän tidigt 1820-tal ; observera sjömansgosse n. Detalj av a kva rellerad tecknin g av Marlet. d 'Ail.H.d.J ., s. 18.

1807. De har fått n a mn efter mamlukerna i d en egyptisk e sulta n ens livgarde, som bar långa vida b yxor n ers topp ad e i s tövlarna eller å tdragna kring vristen. Mameluckerna syddes först som h elöppna byxor m ed midjelinning, m en ändrades på 1850talet till byxholkar, som knöls fast ova n knäna. Och under 60talet försvinner de. Liksom mameluckerna hör till flickdräkten så är lå n gbyxorna typiska för pojkdrä kten under 1800-talets förra d el. De kommer och försvinner ungefär samtidigt. Pojkar i alla åldrar över koltåldern bär dem m ed olika överdelar, bild 13 och 15. D et vanligaste är en lå ng »utanp åblus » med skärp för d e yngre eller jackor, m ed och uta n skört, för de äldre. Ef ter 1820 börjar silhuetten förändras, midjan å k er neråt och d ekolle tage t upp å t, ärmarna blir vida, bild 11. Och fram e mot 30-talet h a r vi d e romantiska klänninga rna m ed stora gigo tärma r , getingmidja och vida kjolar. De stora fli ckorna börjar snöra sig igen. Det koketta prydnadsförklädet ingår också i bilden , och i barndräkten å terkommer förklädet i alla former efter att h a varit osynligt under empirtiden, bild 12, 14. Förklädet tycker 194

Bild 12. Desertören, litografi av Charlet, 1824. d'All.H.d.J., s. 176.

Bild 13. Bågskyttar, litografi av Marlet 1826, d 'All. Mus . I., s. 89.

195

Bil<l 14. Hopprepe t, litografi omkr. 1830. cl'All. Mus. I , s. 3 12.

Bild 15. Bilboquet, litograf i fr. 1830-lalet. d' All. Mus. I, s . 120.

19()

13ilcl 16. Flickklänning, grå-blåvit-rutig barege, vitbroderad luage och vilt spetsprytt bomullsförkläcle, mameluckerna nysyclcla , omkr. 1837. Längd. 56 cm. l<.M. 36.471: 2. Thomancler-\Varholmska samlingen. Thorclemans fotoat elje, Lund .

man skulle vara ett så genuint och nödvändigt barnplagg att det borde höra till grundstommen i barngarderoben. Men det har kommit och gått. Idag är det roliga och praktiska förklädet högmodernt. Fredrikas lilla prydnadsförkläde är kantat med en äkta spets, bild 16. Rött förkläde till vit nettelduksklänning eller ljusblått förkläde till blommig sitzklänning rekommenderas av skribenter i Konst, Nyheter och Moder. Där föreslås också röda kängor till rosa klänning, gris-de-lin rnaroquinskor och schawletter om halsen. Flätorna kan hänga eller snurras vid öronen. Blå sammetsjacka med ljusbruna cas imirspantalon ger och broderad krage är något för en gosse att leka i eller blå klädes197

Bild 19. Flickkappa med p ellerin , blå- röd vit-rutig sammet m ed mörkblå so ulach eb å rd , iirmlös, omkr. 1846, lä ngd 71 cm . K.M. 36.475. Thomander-vVarh olm sk a samlinge n. Thord emans foloalelj e, Lund.

·.. ·.,· ··

.. ,

i:· i

•I

'/ ~

Bild 18. Flickklänning, benvit bomull m ed röd-gul-bruna prickar , början av 1840-talet, längd 69 cm . K.M. 36.456. ThomandervVarholmska samlingen.

Bild 17. Flickklänning, vit bomull med vitbroderi, omkr. 1840. Längd 63 cm. K.M. 36.455. Thomand er-Warh olmska samlingen.

198

Bild 20. Flicka från 1850-ta let. Teckning efter färglagd illu stra tion i d'AII. Mus. I, s. 312.

Bild 22. Flickklänning, brun-grön-lila, ylle. Avsmalnande rynkparti och v-formad soutachebård på livets framsida . Kunde höra till 1850-talet, sydd 1863, längd 67 cm. ICM. 33.340. Thordemans · fotoLund.

Bild 21. Gosse i brodyrprydda byxo~ 1850 talet. Teckning efter illustration i d 'All. Mus. I, s. 88.

199

Bild 23. Fin fli cka som ge r en allmosa. l'v!odeplansch tecknad av Jules David , Monileur de la Mode, 1850-talels senare del.

jacka, gul väst, rund veckad krage och grå pantalonger. De äldre har surtout eller bonjourrock. På väg mot 1840-talets smala axlar samlas den n ersjunkna gigotärmen ihop i flera rader små puffar, bild 17 , och nästa steg är en helrynkad men smal ärm, bild 18. Kläderna i den biskopliga garderoben är alltid sydda när modet är aktuellt, och snibblivet på Idas klänning har just blivit modernt. Flickkappor med pellerinkragar, såsom modellen på Christinas sammetskappa börjar åter synas på modeplanscherna och avslutningen med soutachebård är helt ny, bild 19. Om biskopinnan stod för modellvalet så stod hennes goda symamsell för handaskickligheten. I de handsydda kläderna före symaskinen beundrar man många gånger lika mycket det fina hantverket som material och färger. Mot slutet av 1840-talet blir kjolarna allt vidare och det kunde ibland användas ett värmande antal av ända upp till sex underkjolar för att få den tillräckliga vidden, vilket var både 200

tyngande och hindrande. Reaktionen kom typiskt nog frå n Amerika där mrs Amelia Jenks Bloomer fr ån Boston i slutet av 1840-talet började en kampanj för en friare dräkt. Hon bar d en själv med korta kjolar och lå nga byxor som rynkades vid vristen. De kom sen alltid alt h eta »bloom ers ». Men r eform en avstannade när krinolinen kom p å 1850-talet. Till 50-talet hör också flickor i volangklänningar, bild 20, och pojkar m ed brodyrk.anlade byxor, bild 21. Den lilla fina flickan ur Moniteur de la mode, bild 23, är inte bara m edta gen för att visa ett typiskt ytterplagg, utan även för att ge ett prov p å modeillustration av hög klass . 1800-talets mod etecknare utförde ibland verkliga kons tverk av sina förebilder och en av d e bästa, Jules David, h ar s ignera t bilden. Krinolinmodet fortsätter. Färgskalan ändras och bygger på skarp kontrastverkan. Svart-vitt hör till 60-talet, och som en god illustration i b å de färg och typ ses Gerdas klänning, bild 24. Nu kommer en d el n ya d etaljer som kan ge stöd för en datering bakåt i tiden. Den röda garibaldiblusen, h elknäppt och

Bild 24. F li ckklä nnin g, ljus kas hmir, röda k a nter, rödsvar ta so uta cheorna m ent och knappar, repres enta tiv för liden . 1864. Liingd 53 cm . K.M . 47 .654.

201

l'V

0 l'V

ihl~-·

' J.f2+-d l, ~~

.j:JfTfl • :•. :+~-;~t1.

i;!~:

.-f

-,. ·,••·· 'i'/

4-}Ua :i.• I.I

·;fo~~~;(~ ~~,'~1 ,_._., ,'J~--\~)._~ ,~j .J, , t(''ffl

\~ ''};'.\~

i' _ ·~gt~{~\~ ..--~: . :,~-~~ -

,j:trf:·i ; r _-

~- -+-fL .

"-r--•·-i: ...

\',l ·

.~ \<\

~, -..::;

,,. ~.,j ~~;_;·: --f;_· ~··' --' -__ -,jf

· '

Bild 25. Flickklänning med zuavejacka, vit blus. J ournal <les dames et demoiselles, oktober 1861.

Bild 26. Gosse i r öd garibaldiblus och svarta sjömansbyxor, dekor i m olsalla färger . Journal des dames ct demoiselles, m aj 1862.

Bild 27. Hulig popli nkjol med sidenskärp, vit b lus. J ournal des dames et demoiselles, oktober 1861.

t-.:>

""'

Bild 28-29. Nytt och gammalt. Zuavejackan kommer och den långa blusen med långbyxor är på Yäg alt försvinna. 1860-talets mitt.

Bild 30. F licka från 1860-talels sena re del med typisk lockfrisyr.

13ild 3 1. Kronprins Frederik och kronprinsessan Louise, • Sessa n >, med prins Chri sti an och prins Ca rl 1873. Ur • Kongen >, Köpenhamn HJ40, s. 5.

Bild 32. Vitbroderad kolt , 1870talet, sydd av Louise von FersenGyldenstolpe till ett barnbarn. Lii ngd 59 cm. ICM. 47.519.

204

Ilild 33 . Gosskliide r, k orta byxo r , k o rta blusa r. 1873. Nineteenlh century cos lume, Ka talog, Victo ria & Albert Muse um , Lo n do n , 1947, fi g. 72.

Il ild 34. F lick a i lurn yrkliinnin g, lj uslila siden m ed svarta rin ga r, sva rta ga nse r. Omkr. 1874. K.M. 48.141: 2. T ho r dem a ns fo loa telj e, Lun d .

prydd m ed smala veck och souta che bl ir i ett slag oerhört p opulär, bild 26. Blusen p å bild 27 r epresenterar en äldre lyp och är ofta sedd under 50- 70-ta len . Ungefär samtidi gt m ed garibaldiblusen kommer zua vejack a n , bild 25, 28, 30. Den blev l ika uppsk a tta d i da m- som i barnkläder och tillh örde sen pojk.dräkten i ett pa r å rtionden. Pojkarna på bild 28 och 33 visar »den nya linjen ». Det är de lå nga kortbyxorna m ed midj eblusar eller jackor, som blir den typiska klädseln vid sida n om sjömansdräkten . Men m ed pojken i lå ngbyxorna och den stora blusen , bild 29, och fli ckan i m am elucker försvann n ågot av det som vi bruka r k alla för den gamla goda tiden . Symas kinen börja de användas till klädsömna d under 1850talets sista år. Den blev sn abbt oumbärlig och öppna de oan a de 205

Bild 35. Gruppbild från 1881. Prinsesskllinningar med långa släta liv var då moderna sedan några år tillbaka.

206

möjligheler till rynkor, rysch, fållar, volanger och draperier, vilka måste varit en sann sömmerskas dröm - eller mardröm. Turnyrklänningen omkring 1870 ser också ut som om inga av dessa möjligheter lämnats oprövade, bild 31. Alla uttänkta och hindrande arrangemang framkallade till slut en oundviklig opposition. De större flickorna var ofta väl så snörda som sina mammor och även de yngstas klänningar hade antydan till turnyr. Bild 34-37. Den första reaktionen kom även denna gång från Amerika där reformrörelsen s. a. s. endast gått under jorden några år. Den här gången ville man bort med turnyren, bort med snörlivet, upphovet till allt ont, bort med tunna strumpor, tunna kängor, helöppna byxor och tunga underkjolar. Oppositionen var stark och finns roande beskriven i bl. a. den klassiska amerikanska flick.boken Rosa och de åtta kusinerna av Louisa Alcott, översatt till svenska 1876. Jag citerar fritt ett stycke som beskriver den »förfärliga » dräkten därför att här finns samma program som följdes av den svenska Dräktreformföreningen (1886-1903). Det är först och främst underkläderna man vill åt. Rosa har varit sjuk men blivit botad av sin farbror d:r Alec, ivrig företrädare för en reformdräkt. Han har även lå tit sy en åt henne. Till tanternas fasa ber han henne ta den på sig. »Alec, om det är en Bloomerdrägt, så protesterar jag deremot", ropade Mrs Clara och knäppte ihop sina händer. »Det är det inte», sade doklorn och lade fram några planscher och förklarade att »de der tingestarne » var till underkläder och att Rosa kunde ha hur vackra klädningar som helst utanpå. »Dessa två drägter af flanell, som äro i ett från hufvud till fot, med endast en liten kjol fäst vid detta löst sittande lif, skola hålla barnet varmt, utan att hon belastas med bälten, spännen och rynkor kring lifvet, och skola lemna tillräckligt rum för musklernas verksamhet. » Rosa kom in i en Gabrielleklädning i mjuk, brun färg som räckte till skaften på ett par nätta kängor med låga klackar. »Kläd henne som en pojke och hon kommer att uppföra sig som en pojke », ropade Mrs Clara. Under tiden förklarade Rosa underkläderna för tant Plenty, allt av röd, varm flanell, en 207

Bild 36- 37 . Sommar- och vinterklänning, vit bomull, resp. svart sammet med vit tambursöm . Båda ä r typiska med långt smalt liv, veckad volang och ansats till turnyr. Omkr. 1883. K.M . 50.154 och 47.574: 8.

liten grann kjol och långa varma strumpor. Hon hade varit nära att dö av skratt åt kläderna, men nu tyckte hon om dem . Klänningen var så bekväm, hon kunde sitta utan att skrynkla några garneringar. Dräktreformföreningen var mycket aktiv och arbetade bl. a . för att få fram bättre underkläder men även bättre barnkläder och en praktisk skoldräkt för flickor, bild 39. Den senare vann i sin tur stort intresse i Amerika.3 Dr Jaeger, men kanske speciellt dr Lahmann, har betytt mycket för förbättrade och hygieniska underkläder. Kolten syddes med veck för att kunna släppas ut. Skoldräkten, vanligen av mörkblå cheviot, syddes i form av en sjömans-

208

.......... -- . - .Bar:n.kl.äcler: .._

Gossdrägter, Palethr, Kavajer, Kappor, Bärkappor, Klädningar, Förkläden. Kragar, Dopklädningar, Hattar 111. m. till ovanllot billiga prlaer. W" 111. 11.ENDIX...... Allru. 1elef. 70 38. 10 Drott·nlnggatrm, I tr. upp. Allcn. telef. 70 38.

·················~-....,,

Bild 38. Annons om färdiga sjöman skläder ur The Queen 1883, barnbaddräkter, modebild ur Freja 1883. Bendix barnklä desannons och barne n i klä nning, kolt och skotsk driikt ur Idun 1888. 14

209

Bild 39. Heformdräktföreningens förslag till kolt för barn mellan 1-3 år samt kombinerad skol- och gymnastikdräkt för flickor, publicerade i !dun 1891 nr 7. Bild 40. Flicka i dubbelknäppt jacka. 1890-talet. Hedan 20 år tidigare började sådana jackor synas på modebilder och har sedan alltjämt funnits i olika former.

210

Bild 41. Skolbarn från Vingåkersbygden. Omkr. 1900. Alvar Rosens fotoarkiv, Katrineholm.

Bild 42. Tysk modellkostym från omk. 1895, brunspräckligt ylle. Byxorna ä r fastsydda vid ett liv och knäpps bak. Längd 36 cm. Efter denna syddes kostymer i olika storlekar. Tillhör Sahlins konfektionsfabrik, Eslöv.

211

Bild 43. Elt par vanliga svenska barn, detalj av akvarell 1904. Ur Carl Larsson, De mina och annat gammalt krafs. Stockholm 1919. s. 20. Svenssons foto, Katrineholm.

klänning med blus och veckad kjol, som knäpptes vid ett underliv. I st. f. underkjol användes ett par vida byxor av samma tyg som klänningen, vilka även tjänstgjorde som gymnastikbyxor. Sjömansklänning med knarrande sveciakängor var länge den klassiska skoldräkten och bars gärna med en dubbelknäppt jacka av samma typ som p å bild 40. Skor och kängor med rak läst beställdes hos skomakaren, ibland med lack på tårna och röd flan ell inuti. Barn växer fort och det hände att skorna var för små, när de var färdiga . Foträta skor hörde också till reformföreningens program, men slog inte igenom förrän omkring 1900. På 1870-talet lät Sofie· Weibull skicka efter de utsöktaste vita flickförkläden från Paris. 1883 satt ett par flickor i Västervik med sin mamma och prickade ut i en fransk katalog vad de skulle få hem med nästa båtlägenhet. De ritade av foten på ett papper, som sändes med, för att få rätt storlek på skorna. Det var före barngarderobe~tt,as tid. Men många, som hade råd, lät ta hem ett och annat från Paris och London. 1883 annonserar

212

Bild 44. Mycken och sliirkt brodyr är typiskt för 1900-talets början. Alvar Hosens fotoarkiv, Katrineholm.

The Queen om alla slags färdigsydda sjömanskläder och även om jersey- och flickklänningar. Mot slutet av 1800-talet öppnades barngarderober i Stockholm. Bendix affärer var de största jämte NK, Österlund & Andersson m. fl. Allt importerades. Inte förrän 1892 började Sahlins i Eslöv den första tillverkningen av svenska pojkkostymer och barnkappor - efter tyska modeller, bild 42. Svenska flickklänningar kommer senare och Jakobsdalskonfektionen startar 1935. Sportkläder blir en stor konfektionsartikel som inte funnits förut. Under mellankrigstiden skedde en oerhörd expansion och nu finns det väl knappt en detalj i fråga om säsong- och sportbetonade barnkläder som inte kan köpas färdiga. Sommarsöndagar på 1890-talet promenerade man för att Lilla på herrarnas övningar i velocipedklubben. Alla flickor var klädda i stärkta vita pikeklänningar med skära sidenskärp och gud nåde den som smutsade ner sig. Vitt bomullstyg har varit ett av favoritmaterialen till barnens sommarkläder under hela 1800-talet, men omkring 1900 tycks det ha slagit ut allt annat. 213

Bi ld 45. Äve n gossa r kunde ha spe tsprydda so mmark os ty m er. 1910. K.M. 49. 119. Thordemans fotoatelje , Lund. Bild 46. Sj ö man sk os ty m från 1917. K.M. 49. 119 : 8. T h ord em a ns fo toa telje, Lund. Bild 47. Heclan 1!)13 h ar sm å fli ckorna raka klännin gar m ed sk iirp om höften. Franska F emin a, sep tember 191 3.

214

Bild 48. H än gs leklä nning, blå tt bo mullstyg, vit b lus. 1918. Lä ngd 53 cm . K. M. 53.481: 5.

Bild 50. Lekdrä kt av h em slöjds tyg. HJ26. Lii ngd 58 cm. K. M. 52.363.

Bild 49. Flickklänning av vit voile m ed silkebroderi. 1925. Län gd 48 cm. K. M. 44.742.

Bild 51. Rys k blus, k orta re fö r p oj k a r, lä ngr e för fli ckor ; i de lta fa ll i.ir broderi ern a a utenti ska, 1920-talets slut. K. M. 53.485.

21 5

Bild 52. Golfk os lym och trench coa t iir gossa rn as nya giv p å 1930-Lalet. Båda m odellern a ur Aclelsk ö ld-L in dströ m, Ullas och Lasses kl iider , Vå rt h em s special bok I V, Stockh olm 1934, s . 19, 21.

Bild 53. Overallen so m lekdräkt b örj a r a nv ii ncl as på 1920-lalet. Mo nt ycl r esse n k om eft er kri get. Algo tko nfekli on 1949.

216

Småflickor klädes i vita brodyrklänningar med tårtpappershattar, bild 44, småpojkar i vita kostymer med spetskragar, bild 45, och de stora bröderna i vita sjömanskostymer, bild 46. 1917 markerar den svåraste bristperioden under hela kriget, då man helt enkelt inte fick köpa tyg.4 Men det har ingenting att göra m ed den sparsamma tygåtgången i klänningarna, bild 48, 49. De franska flickorna, bild 47, visar redan 1913, kimonoärmen, broderi erna, och det låga skärpet, som är så typiska för klänningsmodet efter första världskriget. Hängsleklänningen är ny och sidofickorna går igen även i lekdräkten, bild 50. Många, av dem som var barn på 20-talet, har lekt i en sådan byxdräkt och modellen var troligen tagen ur Husmodern. Overallen kommer frå n Amerika på 1920-talet och blev snart Bild 54. Barnkliiderna blir alltmer funktionella und er 1!)50-talet, både i material och skärning. Pojke och fli cka ur julnumret av the Queen, 1!)5!). - Hästsvans och jeans ä r en av 1!)50-talets signaturer.

217

Bild 55. Barnkonfektion 1961. Atelje Blus-Chic, Göteborg. TI10rdemans fotoatelje, Lund.

ett mycket uppskattat fritidsplagg för barn, m en flickan i Montydress daterar sig till tiden efter andra världskriget, bild 53 . Reformivraren från 1700-talet skulle kanske blivit lite häpen över att se småflickor klädda i byxdräkt, men han skulle snart h ållit m ed om att 1961 är barnen verkligen klädda som barn. 1 H azelius-Berg, G., Kronprins Gustav (IV) Adolfs r yska barndräkt. Livrustkammaren, Vol. VII: 7-8, 1956. ' Lewin, A., Några gustavianska barndräkter, Gustavianskt. Studier tillägnade Sigurd Wallin, Sthlm 1932, s. 357. 3 Hazelius-Be rg , G., Dräktreforrner und er 1800-talet, Fataburen 1949. 4 Kring denna period har modeskribenten fru Celie Brunius lämnat många värdefulla uppgifter till förf.

218

REDOGÖRELSE FÖR KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS FÖR SÖDRA SVERIGE VERKSAMHET ÅR 1959

LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER.

Högste beskyddare: HANS MAJ:T KONUNG GUSTAV VI ADOLF Hedersledamöter : Hovintendent John Kroon, Malmö. Direktör Karl Wistrand, Stockholm. Landshövding Johan Nilsson, Kristianstad. Advokat Rolf Nordenstedt, Toppeladugård. Professor Lauritz Weibull, Lund. Direktör Alfred Persson, Lund. Fabrikör Walfrid Nordström, Lund. Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster : Professor J. G. Andersson, Stockholm. Disponent H. Dunker, Hälsingborg. Direktör Th. Winborg, Stockholm. Sekreterare Bengt Lanke, Malmö. Kamrer Birger Grambäck, Malmö. Agronom H. Henriksson, Balsby. Konstsmeden Henning Persson, Lund. Kontraktsprosten Yngve \\Terger, Ängelholm. Byggnadschefen Carl-Erik Holmberg, Lund. Hovjuvelerare \\Tiwen Nilsson, Lund. Akademiträdgårdsmästare Axel Törje, Lund. 219

Antalet ständiga ledamöter i övrigt uppgick per den 31 december till 408 och årsbetalande till 28.203. Samtliga medlemmar var 28.630. De årsbetalande fördelade sig på följande sätt : Eslöv . . . . . . . . . . . . . . . 210 Hälsingborg .. ...... . 909 Hässleholm ......... . 178 Höganäs . . . . . . . . . . . . 120 Kristianstad . . . . . . . . 366 Landskrona ......... 314 Lund ... .. .......... 2.387 Malmö ....... . .. .. .. 2.478 Simrishamn . . . . . . . . . 47 Skanör-Falsterbo . . . . . 27 Trelleborg . . . . . . . . . . . 255

Ystad . . . . . . . . . . . . . . . 231 Ängelholm . . . . . . . . . . 181 Skånes landsbygd 5.463 Utanför Skåne: Stockholm . . . . . . . . . . 2.288 Göteborg . . . . . . . . . . . 1.249 Utrikes . . . . . . . . . . . . . 12 i övrigt . . . . . . . . . . . . 11 .268 Abonnenter . . . . . . . . . 220

Föreningens årsmöte hölls i närvaro av c:a 200 medlemmar den 5 juni under ordförandeskap av styrelsens ordförande landshövding G. A. Widell. Styrelsen beviljades ansvarsfrihet för förvaltningen år 1958. Föreningen återvalde intill årsmötet 1962 de i lur avgående styrelseledamöterna redaktör Johan Nilsson och professor Sigfrid Svensson samt i stället för fabrikör Walfrid Nordström, som avböjt å terval , disponenten C.-E. Borgenstierna. Till styrelsesuppleant för samma tid valdes byggmästare Harry Karlsson och till styrelsesuppleant intill årsmötet 1960 fil. lie. Gad Hausing. Till revisorer av 1959 års räkenskaper omvaldes bankdirektör David Berglund och bankdirektör S. Lundeborg med direktör Frans Möller och kamrer Malte Ericsson såsom revisorssupplea nter. Föreningen utsåg jämväl dessa att vara revisorer av Kulturfondens räkenskaper. - Såsom Kungl. Maj:ts revisor fungerar landskamrer Sigurd Dahlrup och såsom staden Lunds revisor bankkamrer K. E. Lenntorp. Årsavgiften skall under år 1960 utgå med 10 kronor. Till finansieringen av byggnadsarbetena för restaureringen i Vita 220

huset bemyndigade föreningen styrelsen att upptaga ett 15å ri gt amorteringslån å 87 .000 kronor. Beslöt föreningen att till sin hedersledamot utse fabrikören WaHrid Nordström , Lund, på grund av hans mångåriga för tjänster om föreningen och museet. Styrelsen har under året utgjorts av landshövd ing G. A. Widell, ordförande och Kungl. Maj:ts ombud, med direktör Sune \Vetterlundh som suppleant, direktör Holger Crafoord, v. ordförande, riksdagsman Rud. Anderberg, Malmöhus läns landstings ombud, greve Carl Trolle-Bonde, disponent C. E . Borgenstierna, överläkaren med. dr Gunnar Edström, Lunds stads ombud, landstingsman Edvard Hallberg, Kristianstads läns landstings ombud, hovintendent John Kroon, redaktör Johan Nilsson, fabrikör Walfrid Nordström, skoldirektör K. G. Ljunghill, Lunds stads ombud, professor Sigfrid Svensson, major Christer ·w ahlgren, kyrkoherde Curt Wallin och docenten Jörgen vVeibull samt självskriven ledamo t intendenten fil. dr. Sven T. Kjellberg, sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit: riksdagsman Emil Ahlkvist, Malmöhus läns landstings ombud, byggmästare Harry Karlsson, akademiräntmästare Malte Ragnarsson, Lunds stads ombud, fil. lie. Gad Rausing, bankdirektör C. G. Regnen, Lunds stads ombud och boktryckare Per-Håkan Ohlsson. Styrelsen har sammanträtt 6/4, 5/6 och 23/11. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Crafoord, Borgenstierna, Kjellberg och Svensson, har sammanträtt den 4/4, 22/5 och 18/ 11.

FÖRENINGENS EKONOMI.

Föreningen har mottagit följande anslag till upprätthållande av sin verksamhet: av staten . ...... . ... . ....... . ...... 86.700: Lunds stad . .... .. .. .. ........... 55.000: Malmöhus läns landsting ... . ...... 16.500: 221

Kristianstads läns landsting ...... . Hälsingborgs stad ............... . Alstads kommun . .. . ........... . Ilarkåkra » ........• . .••••. Bosarps » . . .• •• ••• ....... Brunnby » •.•............• Dösjebro ............... . Furulunds köping ........ ....... . Östra Färs kommun ............. . Förslövsholms » Gislövs Hjärnarps Härslövs » ........•.••.. Höörs köping ................... . Ivetofta kommun . .. ... .......... . Jonstorps .. ..... . ... . .... . Kattarps .. .. . . ....... ... . Kävlinge köping ... .... .. .... ... . Östra Ljungby kommun . ........ . Löberöds Löderups Marieholms Munka-Ljungby Nosaby Onslunda Oppmanna-Vånga » Osby » Oxie ........ . . Perstorps köping . ..... . . .. ... . .. . Riseberga kommun . .. . . ......... . Rängs .... . .. ...... . . Rönneberga » • .....• . . . . . .. . Röstånga » . . • . . • • • •.•.•.. Skarhul~ . ..... . .. ..... . Skegrie .... . . ... . . . .. . Skurups köping ..... ..... ....... . Snogeröds kommun ............. . ))

222

7.500: 1.000: 100: 50: 50: 50: 100: 50: 300: 50: 100: 50: 100: 200: 50 : 50: 100: 100: 50: 39: 80 100:100:100: 150: 100: 50 : -50: 100: 100: -50 : 100: 200: 100:300: 100: 50 : 200: -

Staffanstorps kommun . •. ......... Svalövs » . . . ..... . .. . Svedala köping ... ............. . . Tollarps kommun .......... . . ... . Torns Vellinge Vollsjö Åstorps Ödåkra Örkeneds ))

))

100 : 200 : 100: 100:100: 100: 100: 100: 300: 50:-

AB Förenade Superfosfatfabriker för treårsperioden 1959/ 1961 . . . . . . . . . . . . . . . . . Hässleholms Verkstäder AB för treårsperioden 1959/ 1961 . . . . . . . . . . . . . . . . Kockums l\fokaniska Verkstads AB för treårsperioden 1959/ 1961 . . . . . . . . . . . . . . . . . Reymersholms Gamla Industri AB för treårsperioden 1959/ 1961 . . . . . . . . . . . . . . . . . Skånska Cementaktiebolaget för treårsperioden 1959/ 1961 . . . . . . . . . . . . . . . . . Skånska Hypoteksföreningen för treårsperioden 1958/ 1960 . . . . . . . . . . . . . . . . . Svenska Sockerfabriks AB för treårsperioden 1958/ 1960 . . . . . . . . . . . . . . . . . Sydsvenska Kraftaktiebolaget för treårsperioden 1959/ 1961 . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.500: 600: 3.000: 1.500: 5.000: 4.500: 9.000 : 3.000 : -

Medlemsvärvningen har på gått i sedvanlig omfattning. Den totala medlemssiffran visar en ökning med 1.188 till 28.630. Årsboken har utgått i 29.500 exemplar, författarna har lämnat sina bidrag kostnadsfritt och Aktiebolaget Åkerlund & Rausing har i likhet med tidigare år ställt skyddskartonger för årsbokens förpackning kostnadsfritt till föreningens förfogande. 223

Skånsk bildalmanacka 1960 har återgivit Folkligt väggmåleri Sydskåne under 1800-talets mitt och utgått i en upplaga av ca 9.000 exemplar. Faksimilreproduktionen av F. de Witt's karta över Skåneland har fortfarande rönt efterfrågan och försäljningen har medfört en behållning av kr. 2.583: 84 under året. Genom anslag från kartans sparade medel har konstnären Torsten Treutigers skulptur »Kulturpelaren » finansierats. Kartans medel uppgår därefter till kr. 11.530: 50. Inköp till samlingarna har skett med kr. 26.37 3: 25 och till bibliotek och arkiv med kr. 2.1 23: 18. Värdet av under året till samlingarna skänkta föremål uppgår till kr. 6.367: - . Försäkringsvärdet å museets byggnader och samlingar utgör: Lund:

kr. 6.087 .500 företagsförsäkring: personskada högst » 150.000 20.000 egendomsskada » 200.000 husbocksförsäkring ................ .

Östarp: å byggnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . » » lösöre » skog . ))

Bosjöklosters mölla: brandförsäkring ansvarsförsäkring . . .....

585.700 100.000 60 .000 30.000 320.000

I samband med bokslutet per 31/12 1959 har omläggning av bokföringen skett sålunda, att Kulturens fonder avskilts från övriga räkenskaper och fått egen bokföring. Samlingarna och biblioteket har nedskrivits och upptages i balansräkningen med kr. 1: - respektive. Styrelsen framför föreningens varma tack för dessa anslag och gåvor, genom vilka verksamheten har kunnat upprätthållas och museet tillväxa.

224

UTDRAG UR KULTURENS RÄKENSKAPER FÖR AH 1!l59.

Tabld över kostnader oc lz int äk t er. Kostnader: Löner, p ensioner och expensmedel .. ....... .... .. ...... . . . 244.506: 54 Fas ligh etsulgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67.175: 22 Belysning, vatten, värme och renhållning . . . . . . 26.170: 46 93.345: 68 Resor, frakter, porto och telefon .. ........... . ........... . 6.197: 17 Reklam, annonser och sk rivmaterial .... . .. . . . .. . ........ . 6.111:85 Skatter och försäkringar . ....... .... . ..... . . . ........... . 7.917: 47 Trädgårdens underhåll ... .. ........ . ......... . .......... . 1.728: 70 Utställninga r och a ttra k tioner ..... . ..................... . 25.867: 09 Utgifter för konserveringsanstalten .. ...... . .... . .. . . . . .. . 3.196 : 71 » Östarp ... .. ..... . ......... . ........... . .... . 14.429: 83 » fotografering .......... . . . .. . ... . ..... .... . . . 6.351: 25 32.141: 51 • årsbo k HJ58 (r es tbelopp ) ......... . . ..... . . .. . 60.000: 1959 (beräknad bokförd kostnad) . . .. . . » med lemsvärvningen, r eg is trering av medlemsstock en och inkassering av fö rutvara nd e m edlemmars avgifter: portokostnad er ...... . . . ...... . . . 28.917:76 trycksaker . ...... . ....... . .. . ... . 7.210: 08 37.8313:provisioner ........ .. .. . .. ..... . . telefonkostnader . . . .. .. . .... . .. . . 2.912: 95 9.597: 85 ,,, 86.4 71 : 64 övriga k ostnader Ränteutgifter ... .... ................ . .... . .............. . Hyres utgifter . . . .. ... . . ....... ... ....................... . Inköp till samlingarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26.3 73: 25 » bibliotek och ark iv ............... . 2.123 : 18

47.7 12 : 29 6.618: fi2 28 .496: 43 20.000; _·H<·

Avsättning 1959 till anställdas pensionering .......... . .... . Avskrivningar: n edskrivning av inven tarier . .. . .. .. ....... . 10.383: 41 • samlingarna ............. . 2.095.056 : 86 » b ibliotek ets bokbes tå nd ... . 32 .79 1: 09 avskrivning å div. varors konto .......... . . 3.520: - 2.141. 751: 36 Influtna gåvor, öve rfö rda till fonderna ................... .

335:-

* däri in går elt b elopp av kr. 9.000: - , utgörande av fören ingen lämnat expedi tionsbidrag för år 1959. ** för vartdera åren 1955-1958 avsattes till ans tälldas pensionering kr. 20.000: - med r än ta. Under å r en 1955-1959 verk ställda avsä ttningar rtdovisas m ed inalles kr. 109.724: 25 i balansräkningen å nästa sida. 15

225

A Värdepappers-konto bokfört belopp, överfört till fondernas rä ken skaper • Bank-konto bokfört b elopp, överfört till fond ern as räkenskap er . . . . . . . .

238 .370: 96 512. 121 : 84

Summa kronor 3.583.671: 84 Intäkt er: Inträdesavgifter ....... .. ....... . .............. . ........ . Medlemsavgifter och abonnemang å årsboken . . 282.030: 2.509: Dä rutöv er erlagda frivilliga avgifter . . . . . . . . . . Hyror och arrende för kaferör els en .. . ........ . . ..... . .. . Inkomster från Östarp . . ............. . . . .. . ...... . . ... . . . a nnonser i sa mt försäljning av å rsbok en . . trycksaker .. . .. . . . ...... . .. . ............ . Nettoinkomst av Skånsk bildalma n ack a .. .... ....... . .. .. . Ränteinkomster Bidrag till rörelsen från Kultur ens donationsfonder ... ... . . Influtna gåvor . .. .. .. .. . .. ..... . .. . .... ....... .. .... .... . Diverse inkomster (därav från >Kulturfond en » kr. 4.499: 53) Årsanslag : från Staten .. ... ... . ... ... .. ........ .. .. . . 86.700: Lunds stad ... . ... . . . . .. ....... . . . .. . 55.000: andra kommuner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.850 : Malmöhus läns landsting . . . . . . . . . . . . . . 16.500 : Kristianstads läns landsting . . . . . . . . . . . 7.500: -

39.781: 75 284 .53.\l•: 14.789: 25 30.496 : 74 11.810: 75 3.658: 21 10.317 : 03 29.130: 45 27.644: 14 335:10.792: 72

171.550 : -

Donationsfondernas samlade k a pitalbeh ållning överförd till donationsfondernas räk enskap er ....................... . 750.492 : 80 Kapital-konto ............... . .............. . .. . ........ . 2. 198.334: Summa kronor 3.583.671: 84 Balansräkning.

Tillgån ga r :

31 / 12

1958

" /121959

Fastigheter i Lund och Östa rp .... . ...... . . . 803.000: 42.500 : Fastighetsföreningen Hjorten u. p. a. . . . .. .. . Samlingarna .... . .. .. . . .. . ..... .... .. ... .. 2.095.057: 86 Bibliotek och arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32.792: 09 Inventarier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1: Varor (textilier) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.520: 9.585: 25 Diverse fordringar ...... . .. . . . . . ...... ... . . Obligationer, förlagsbevis och aktier tillhöriga donationsfonderna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 237.676: 69 Kassa , bank och postgiro . . . . . . . . . . . . . . . . . . 656.727: 49

174.469: 11

Summa kronor 3.880.727 : 68

1.025.012 : 91

* se 226

Vinst- och Förlust-konto.

803.000: 42.500: 1: 1: -1: 5.040 : 80

Skulder: Lå nes kulder 1\J0.546: 85 83.217: 32 Diverse skulder . ............. . ... .. . ..... . . 12.958: Tnn«håll en preliminärskatt å anstii ll das lön er ,\ nsla g för u tgi vand e av arbete om skånsk texti lkonst samt från Gustaf Nilssons sterb4.000: hus för senare inrälla nd e av butik ....... . Kullur ens 1600-talskarta ... . . ........ . .... . 38.328: 77 Donationsfondernas sa mmanlagda kapita lbehå llning ....................... ... ..... . 736.034: 56 Anslag från vVall enbe rgs stiftelse för Lundafyndens vetenskapliga b ea rbelande . . .... . 23.488: 09 85.785:51 Avsii llning för pensionering av anställda . .. . 35: Publ. • Skånska Ulsigler» av Thersner ..... . Skuld å checkräkning . ... . . .. . ... ..... . ... . 135.205 : 76 Ombudsmannens garanti- och pensionsfond .. Kap ital ... . ......... . ....... . ... . ........ . 2.571.128: 32

li 5.778 : ill 114.267: 5 7 12.603: --

4.000:11. 530 : 50

* 22.427: 56 109.724 : 25 47:60 189.156: 80 12.683 : 372.794: 32

~~~~~~~~~~~~~~~~~~-

Summa kronor 3.880.72·7: 68

1.025.012: 91

KULT UHENS DONATIONSFONDEH.

Tablå över kostnader och int äk t e r år 19 59. Kostnad er: Didrag fr å n fonder till föreningens rörelse Diverse utgift er .......... . . .. .. ... ....... ... . . ... .. . . .. . . Kapital-konto ...... . . .... . . . . .. ........ ... ........ . .. ... .

27.644: 14 313:35 3.072: 43

Summa kronor

3·1.029 : 92

In t iikler: Anslag för 1959 fr å n bolag m. fl. .. . ...................... . Influtna gåvor ....... . ................ . .. . .............. . Hii n teinkomsler . . . ... . .... . ...... . . .. ........... .. . ..... . Diverse inkomster Summa kronor

3.100: 335: 22.205: 5.389:

51 41

il 1.029: 92

F o n cl er n as kap i I a 1be hå1 In in g. Förcninrren iin·er av l~ n c'lerna dis-

l~/i~'~g~g Thomanderska fonden ..... .. ... . . . Anna Karlins premiefond ... .. .... . . Ole Olsens Keram iske Legal ....... .

4.869: 35 938 :65 1.204 : 25

Icke dispon ibe l del " / 12

av fonderna 1958 31 / 12 1959

10.838: 51 1.218: 34.6~· 9: 18

10.939 : 1!J 1.227 : 42 35.315: 78

"' Se Vinst- oc h Förlust-konto.

227

Bea ll1 c u ..: h s ,·c 11 lk 11 g lss o11s fu 1ul . . . 1.003 : -1-1 BoselJO k y rko kassa .. .. . ..... ..... . J2.l!J7 : 4 1 Skånska Bramls fond . . ........... . G73: 3-1 Kulturhi s to ri s ka Mu sce ls jubelfo nd .. 6'10: 67 Skt\n eboJ, e ns fond ................ . 18.024: 22 I ngebu rg I fo lc ks fond . .... ..... .. . . 1.205:!J l 5.005: 4!) Kullurens Nybygg nad sfo ncl ...... . . . Anna Lilhslrörns fond . ....... .. .. . . 2.748: 02 1.380 : 06 Bror W. Olo fson s fond ...... . ..... . Enskilda anslag (gåvo rn cdcl från bolag m . fl. ) . ..... . ...... .. ... . . . 10.982: Ständiga m edl emm a rs fond ..... .. . . 25.898: 38 Jubil eumsinsamlinge n l!J57 . . . . .. ... 239.52 1: 05 Nordiska Tex.li lh a ll en s fond . ... .... 240.474: 57

22.3.J7: 68 . 11.003: !J .800: '1 5 .876: 7.309:

:!2 . .J 5!): 'J7

5-1 98 32 37

11.0G3: 71 9.85 1: 1!) '16.1 42:90 7.380: 37

10.633: 57 28 .507 : 50

10.697: 03 28.648: 43

S umma kronor 566.766: 81 182. 184 : 65 183.725: 9\J Efter lillii gg av d e m edel förening en e nli g t ova n iigc r di spo n era 566.766: 81 i:l gii r fond ern as sn mnrn nln gda k a pilalheh tlllnin g p e r 3 1/ 12 1959 750.4-9 2: 80 UP PGIFT PEfi 31/ 12 l!J 5!J ANGAENDE FONDTlLLGANGAHNAS ART. ll o kfört till:

nom . kr . 15.000: - Sve n ska s la le ns 3 % obl. av 15/12 1946 .. 14.960 : 62 50.000: -- Udd eholm s AB 5 'h % av 1958 . .... . . . . . 50.000: 20.000: - - l\'lo-Do m sjö 4 % fö rl agsb ev is 194 5 ...... . 20.000: -5. 000 : 5.000: - - L . i\ f. E ri csso ns 4 1h % för lagsbev is 1944 7.530: 120 s l. n kli c r i Sve n sk a Soc kerfab rik s AB .. ....... . .... . .. . » Skancl. Banken ... . ...... . ......... . . . . ... . 7.606: 3 7 67 ,, 50 » 10.000: » AB Malmö Före nade Brygg eri e r ..... . . . .. . . . 50 » » Svens ka Cellul osa AB .. .. .. .... .. .. . ... . .. . 13.300 : 80 )) 11.300: » AB E lc klrolux. ser. 13. . ....... . . .... . . .. . .. . 40 )) ,, AB Alvicl abc rgs- Industri e r ... ...... . ....... . 13.060: -50 » » AB Sve nska Kullagerfabr. se r. B . . ... . ...... . 11.650: 30 )) » Förvaltnings AB Provid enli a .. .... . . ... . . .. . 12.000: 30 )) » AB Turilz & Co .. .. ... . ...... .. . . . . .. .. . . . . 12.590: -50 » » Udd cho lms AB .. ............... . .. . . . . . . . . . 11.200: 40 » ,, Stockholms E nskild a Bank s la m 13.040: -70 » » Allm iinna Svenska Elektriska AB .. ... . ..... . 12.350: -30 )) » AB Induslriviirclen . ... .. . .. .... ... . .... . .. . 12.000: 1-1 )) » Siiveå ns AB . .. . ........... .... ... . ... . ... . 693:07 I liirlill k o mm er: Innes tåe nd e å motbö cker m ed Gam la Spa rbank en i Lunds sa mt m ed Nya Sp n rb nnk en 5 12.1 21: SJ S umm a k rono r 75 0.402: 80 L11nd

F c hruari I 060 .

Sven 'f' urnb org.

228

R e u i s i o 11 s b e r ä l l e I s e.

Undcrlccknadc, utsedda all g ran ska Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige riikenskaper och förvaltning för år 1959, få efter fullgjort uppd1:ag avgiva följand e berätte lse. Styre lsens pro tokoll sa mt föreningens räk e nskap er oc h öv riga ha ndlin ga r berörande r evisionen ha av oss genomgåtts utan anledning till erinran. Banktillgodohavandena och förefintliga viirdehandlingar hava inventerats utan anmiirkning. J\assan har av oss uppriikn ats och befunnits riklig. Försiikringen av föreningens byggnader och sa mlin gar synes vara lillfredsslällande. Särskild a utsedda siffergranskare h a över sin verksamhet avgivit egen berii llelse. Då någon an ledning till anmä rkning icke förefunnils, tillstyrka vi att ansva rsfrihet beviljas s tyrelsen för den tid revisionen omfallat. Lund den 24 maj 1960.

S. Luncleborg

David Berglund

/(. E. Lennlorp

S. Dahlrup Utsedd

:l\'

l\ungl. Mnj: t

Utsedd nv Stndsfullm iikti gc i l.und

SAMMANDnAG AV STrFTELSEN KULTUnFONDENS HÄKENSKAPEH FÖH ÅH 1959. Ingående balans: Konungarik et Sveriges stadshypotekskassas 3,5 °/o obl. av år 1950 ................. . Lunds stads 3 °/o obl. av år 1940 .. .. ..... . Stockholms stads 3 °/o obl. av år 1940 Göteborgs slads 3,5 °/o obl. av år 1951 ..... . Svenska statens 4,5 °/o obl. av år 1955 . .. .. . Innestående i Sparbank en i Lund . . . . ..... . • Skand. Banken ............ . .

121.000: -2.000: 4.000: 5.000: 3.000: 2. 157: 38 1.545 : 24

138.702: 62

120: 175: 135: 60 : 4.235: -71: 20 148:29

4.944: 49

Kronor

143.647: 11

In koms ter: Hiinla å • • • • • •

Stock h olms stads obl. ........ ... . Göteborgs stads obl. ...... . ... ... . Svenska s tatens obl. ..... . .. . .. .. . Lunds stads obl. ......... . ..... . . Sv. Stadshypotekskassans obl. .. . . Skand. Banken AB .............. . Spa rbanken i Lund . . ... . . . .. . .. .

229

u.t g i r t e r : J\ullurhistoriska före11i11 ge 11 ....... . ...... . ~.-l!l\l: 5il 197: 76 Förvallarearvode ........................ . U t gå c n d e b a In 11 s: Kon un gn rik et Sveriges s tad s hypo teks kas sa s 12 1.000: 3,5 O/ o obl. av å r 1950 . . . ..... .... . . ... . 2.000: Lunds stads 3 °/o obl. av år 1940 ........ . . 4.000 : Stockholms stad s 3 O/o obl. av å r 19-W 5.000: Göteborgs stads 3,5 O/o ubl. av :'i r 195 l ..... . 3.000: Svenska statens 4,5 O/o obl. av å r 1955 ..... . 2.273: 38 Innes tåe nd e i Sparbanken i Lund 1.676: 44 » Skand . Banken AB ......... .

138.949: 82

Kronor

143.647 : 11

'1.697: 29

För Stiftelsen Kullurfond en: Ä Driitselkammarens viignar: /-lr1n s lng c mrrrrs on

I G. Paulsson

Förestående r iiken sknper gra nskad e och godkända: För Stad srev is ione n :

David Berglund

G. Stcihl

För Kullurhistoriskn föreningen: S. Lunde /Jorg

PERSONAL OCH VERKSAMHET.

Intendent: Antikvarier: Amanuens: Konservatorer: Rustmästare: Sk.altmästare: Ombudsman: Kanslibiträde:

dr Sven T. Kjellberg (1934) dr William Karlson (1921) t dr Hagnar Blomqvist (1929) kand. Bengt-Arne Person (1955) fröken Märta Lindström (1950) herr Eric Hanson (1930) h err \Vilhelm Jönsson (1930) f. bankdirektör Sven Tomborg (1948) överste Sven Forsberg (1946) fru Astrid Sörensson (1954) fil. fil. fil. fil.

Utom den fasta personalen har såsom tidigare varit :rnställda en snickare, en gårdskarl och ett par man till handrä cknings230

a rbeten vid b yggna d ernas r epara tion , två bilje ttkassörskor, två s täderskor och ett a ntal söndagsva kter samt biträ den p å textila vdelningen. Nattva kts tjän s ten h a r varit uppdragen å t Malmö a ltvakts Ga ra nti a kti ebolag. Såsom a rkiva rbeta re h a r över ste Konsta ntin Kanep under å ret va rit a n ställd vid musee ts a rkiv. Fru E lly Ljun gm an har h aft h a lv tids tjä n stgörin g p å bibliotek e t. Avlön a d e m ed m edel frå n W allenher gsk a fo nden och Hum a ni sti sk a fonden h a r för arbe ten p å s ta d sark eologisk a a vdelningen tjä nstgjort fil. k a nd. Ander s Må rtensson och h err F r ed Allik. F il. k a nd. fru Maj Fehrm a n h a r h a ft h alvtidstj ä nstgö ring och biträtt m ed k a talogiserin g. Två a v musee ts trotj ä na re, k onser va tor Per Må nsson och antikva ri en \ Villi a m Ka rl son h a r a vlidit under å re t. Minnesord över d em h a r å ter givits i Kulturen s å rsbok 1959. I a nledning a v den pl a n erade T extilhallen h a r präs tgården frå n V. Vram fl y ttats till norra sida n a v områ de t b a kom Vita huse t. Byggn a den fö rdes p å rulla r till sin n y a plats. I samba nd d ä rmed pla n erades områd e t, n ed gån gen till tunneln igenlades och er sa ttes m ed trappor , en trädgå rd m ed klippta buxbomsfi gurer och e tt rosenkva rt er a nla des. Monteringen a v de arkeologisk a samlin ga rna i Medeltidsh allen h a r fä rdi gs tällts. Den a v k on stnä ren Tors ten Treuti ger utförda skulpturen »Kulturpela r en », so m skild ra r Lunds stads historia, upps tä lldes p å sin pla ts. Vid å rsmö te t öppna d es i Vita huset d en n ya avdeln ingen Juniormusee t. Modellerna tillverka des p å musee t. De r örli ga mom enten till »Bya s tä mman » kons truerades och utfördes av prepa rator Be rtil Centerwall. P å grund a v Domk yrka n s r es ta urering h a r h ögmässan va rit förl agd till Bosebo k yrka, som i övri gt varit fliti gt använd v id h ög tid ssamma nk om s ter , bröllop m. m. - Tillfälli ga utstä llnin gar: 1809 å r s regerin gsform , Olje tryck frå n farfars tid , Ny förvä rv. Mu seet har som va nli gt: sö kt va ra tillm ö tesgåe nd e med utl å n ; bl. a. har såda nt sk e tt till uts tä llnin ge n »P o li sen vi sar» i Häls ingborg. Inspelnin gen a v y rken och a rbe ten , arkivfilm i färg, h a r fortsa tts och uppt ag nin ge n und e r å ret handl a r om k on serva tor H a ns 1.:- rlandssson , Lund. E n h a nduppla gnin g, »Sa mtal m ed

23 1

krulunakare >>, har skett hos Andersson & Johansson i Höganäs. Fotografering, katalogisering och arkivering har pågått i sedvanlig omfattning och främst b erört nyförvärv, men även specialgrupper. Samlingarna har demonstrerats för in- och utländska föreningar och gruppbesök. Den konsulterande och rådgivande verksamheten har fortsatts. De lundahistoriska undersökningarna har omfattat överva k ning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömda byggnader. Mera omfattande arbeten har föranletts av grävningarna för stadens avloppskulvert på Mårtenstorget, i Kiliansgatan, Bredgatan, Klostergatan och Korsgatan samt grundgrävningen för HSB:s stora nybygge vid Bytaregatan. Sistnämnda grävning berörde den medeltida S:t Jakob s kyrkogå rd och bragte i dagen grundmurar av kyrkan och ett stort antal begravningar. På Må rtenstorget och i Korsgatan har fåran för den forna östra stadsbäcken genomskurits. På Mårtenstorget har utgrävts två timrade brunnar från medeltiden. Delar av stadens vattenledningssystem från 1600-talet med rör av utborrade furustammar har kunnat inmätas i Klostergatan och Bredgatan. Vid Klostergatans mynning i Kyrkogatan har undersökts murar till ett medeltida tegelhus, möjligen en av domskolans äldre byggnader. I den medeltida stadsplanen var dess läge i sydvästra hörnet av domkyrkans område. Bearbetningen av under året och tidigare gjorda lundafynd har fortgått. Lundaarkivet har tillförts ett 80-tal originaluppmätningar och c:a 510 fotografier och negativ. Antikvarien har biträtt stadens fastighetskontor vid rcstaureringsarbeten på Wickmanska gården vid Bredgatan och Charpentierska villan vid Kiliansgatan. D.

SAMLINGAH, BIBLIOTEK OCH AHKlV.

Samlingarna har ökats m ed 628 numm er , varav 424 genom gåvor. Accessionen omfattar n:ris 52.119- 52.747. Några av de viktigare nyförvärven 01nnämnes i det följande . A 11 mo ges a ml inga r n a: Norrvidinge byalags låda m ed läddika för bölespe ngar; oljemålning av Håslcnslövs by i Norr-

232

vidinge sn, Onsjö hd , på 1870-Lalet; »Brydestugan i Gårdslösa », oljemålning av Ernst Gullberg; gratulations- och begravningstavlor från Färs hd; kistbord från 1840 med blomstermålning, Snårestads sn, Ljunits hd och brudsäte med blomstermålning från 1841, Brandstads sn, Färs hd ; akvarell av Silvåkra by och prästgård på 1840-talet av C. H. Böckman; täckevrakor och andra h almtäckningsredskap från Onsjö och Frosta, vilka tillhört tak.täckare Johan Falk, Höör. - Genom testamente av fröken Elida Persson, Höör, erhöll museet 51 nr möbler, husgerå d och prydnadssaker från ett småborgerligt hem omkring sekelskiftet. Hantv er k och hand e l: bland fåtalet förvärv till dessa samlin gar är en räkn emask.in av Addos första tillverkning från 1923 det viktigaste - äldre kontorsmaskiner är överhuvud svårt att få tag i; konfekt- och karamellformar från Hallarydstrakten, Småland; en serie fat, skålar och vaser frå n Elfstrandska krukmakeri et i Sjöbo; 6 olika typer av ölflaskor från Rammars glasbruk, Närke, r epresenterande tiden 1900- 1958 ; piano från 1880 tillverkat av David Hansson i Lund ; 2 gröna kakelugnar frå n Charpentierska huset i Lund , omkr. 1800. T ex til- och dräktsamlingarna: ett par längder av dukagångsdri:itter frå n Östra Skåne av vitt linne med mönsterinslag av ullgarn i olika färger föreställande slott, ryttare, fåglar, skepp, livsträd m. m.; servietter av damast m ed von Hauswolffs vapen från 1770-ta let, jaktmotiv 1700-talet; 23 prover av persiska brokader, siden, sammet, damast och bomull med tryck från 1600-talet till nutid ; broderier: märk.duk i korsstyng och petit point daterad 1795 och skånskt hyende frå n 1824 i tvistsöm; till dräktsamlingen har förts ett stort antal klänningar, underklåder, kappor, skodon, uniformer m. m. från den W'rangel-von Brehmerska gården Silvåkra. Konsthantverk: av b etydelse är fem skålar av tidig p ersisk keramik i halvfajans och lyster från tiden 900- 1200; likaledes från Persien ett skå lfn.t nv blå ll gins och en grönblå, iriserad glasskål frå n 700- 800; ur svensk synpunkt viktiga är en 233

glasbägare med inskriften Konung Carl XII Skål och ett vinglas med balusterformat ben och graverade rosenbuketter, båda från Kungsholms glasbruk och 1700-talets början ; vinglas från Holland, med diamantpunkterad dekor, 1700-talets senare del; silhuettglas från Warmbrunn, Böhmen, 1780-lalet; elt pa r tallrikar av kinesiskt kompaniporslin med vapenbilder för släkterna Grill och von Höpken; kaffekopp med fat, »Duchesse Du Barry », Sevres 1779; blomkruka av fajans, Marieberg, 17 60lalet ; finfajans från Paris omkr. 1820 med svart klichetryck, italienska motiv efter kopparstick, och frå n Rörstrand omkr. 1850 bål, ävenledes med svart klichetryck föreställande Tullgarns slott; - fast inredning till matsal i direktörsbostad frå n 1890-talet, Lund, målat bjälktak, paneler, fönster, dörrar, gyllenläders tapeter. Rättsväsende: armslolar, pulpetbord, belysningsarmatur från rådhuset i Lund. Personminnen: samlingen av föremål som tillhört professor C. G. Brunius har ökats genom testamentarisk gåva av änkefru E. Brunius, Stockholm , med en si lverskål, snäcka uppburen av bacchant på postamente, med inskriften »Till C. G. Brunius från C. Beck-Fri is Bosjökloster 1858 », samt två porträtt i olja och förgyllda ramar av professorn och hans fru; ett par porträtt av Ola Larsson från 1904 föreställande fadern Lars Olsson i V. Vemmenhög och snickaremästaren Hans Hansson; damporträtt målat av Ulrika Pasch samt et t par silhuettbilder av Sophie och Anders Gabriel Rålamb (1790-1872); genom testamentarisk gåva av fröken Elisabeth Lenander, Lund, bordspendyl överlämnad som gåva till hennes farfa r å r 1848 av hertigen av Augustenborg, miniatyr av ung man signerad Fränckel 1802; - oljemålning av Lundagård 1860, Sven Andersson, och blyertsteckning från Botaniska trädgården 1878, signerad A. H. S-m. De lund aarkeo lo giska saml in garna har erhållit ett vackert tillskott i en samling jordfynd, hopbragl av konservatorn Hans Erlandsson, Lund , och av denne överlämnad som 234

gåva vid museets 75-års jubileum. Samlingen , som under å ret införts och förtecknats, inneh åller c:a 160 föremå l av skilda slag, bl. a. en märklig pilpets , söljor, hästskor, kammar, yxa, nyckel, ·r eliefdekorerade golvplattor etc. För övrigt har lundasamlingen tillförts ett stort antal fynd från å rets grävningsundersökningar. Särskilt kan nämnas ett slutet fynd av 16 borgarkrigsmynt samt en hopfällbar sked av gul m etall, senmedeltida, frå n Klosterga tan , m edeltida b etsel och sporrar samt ett b etydande antal läderföremål av olika slag, däribland en stor läderväska från Bredgatan. Ar kiv e t. Sedvanlig ka talogisering av nyförvärv h a r sk ett. Det Esbjörnssonska h andelshusets i Löddeköpinge arkiv har färdigställts. I porträttsa mlingen har c:a 300 nyinkomna fotografier inordnats. Bibliot e k e t h a r ökats m ed 756 numm er. Accessionen omfattar n:ris 12.022- 12.777.

1959 ÅRS DO 1ATORER. Förteckning över dem , som skänt föremål till musee t, bibliotek et och a rkivet - där ej annorlunda angives är h emorten Lund. Fru Mary Ahlgren, folkskollärare David Ahlners s terbhus, Akademiska Föreningen, American Association of Museum, 'Washington, la ndsantikvari e J. E. Anderbjörk, Växjö, fröken Maria Andersson, fru Edit Andersson, h err H erman Andersson, Auktionskammaren, Norrköping, h err B. Back.man, disponent Otto Bengtsson, färgmästare Magnus Bengtzen, Malmö, k yrkoadjunkt Erik Berglund, Everlöv, Bibliografi numizm a tyki , vVarzawa, antikvarie Ragna r Blomqvis t, AB Bolinder-Munktell , Eskilstuna, Bomann-Museum, Celle, di sponent Carl-Eric Borgenstierna, bankdirektör Gustaf Brattström, kyrkoherd e K.-E. Braunstein, Broby, Arne Bruun-Rasmussens auktionshus, Köpenhamn, fru Inga Cardell, kamrer P erO . Carlenfelt, Malmö, fru Lilly Carls tröm , Sölvesborg, nämndeman Em il Christensson, Kongsmar235

ken, f. skomakaremästare Nils Christensson, Dansk etnografisk forening, Köpenhamn , Deulsche Auslandsgesellschaft, Liibeck, direktör Bror Ejwe, Stockholm, köpman Bertil Elgegren, Svalöv, författare Oscar Fagerberg, Hillerstorp, fil. dr. ,Johan Feuk Nydalakloster, antikhandlare Sven Flodberg, Folkrörelsernas konstfrämjande, Stockholm, arkitekt Fred Forbat, Stockholm, överste Sven Forsberg, professor Carl Forshell, Stockholm, Forsners, Nerliens och Stöltens fotofirmor, Stockholm, köpman A. E. Fr. Forsslund, Frosta härads hembygdsförening, Höör, fru Lisa Frostman, Djursholm, fru Ebba Fi.irst, Pjätteryd, Gamla Sparbanken, Generalstabens Litografiska Anstalt, Stockholm, direktör Claes Grill, Kungsbacka, konstnär Ernst Gullberg, friherrinnan Charlotte Gyllenkrok, Björnstorp, fil. dr K. G. I-Iagstroem, Stockholm, Hallands museum , Halmstad, lantbrukare Gottfrid Hallberg, Höör, Rammars Glasbruk AB, Askersund, fil. kand. Eva I-Iamrin , Stockholm, folkskollärare T. Hedin, Moheda , konstnär Erik Hedmans sterbhus, Solna, konstnär Olivier Herdies, Hägersten, major Sixten von Hofsten, Stockholm, 1 :e länsassessor Folke Holmberg, Karlskrona, kapten Arne Holst, Eslöv, Hultsfreds Hembygdsförening, Hultsfred, fotograf Gösta Hullzen , fru Elin Håkansson, Katrineholm, frökeff Håkansson, Simrishamn, herr Nils H å rd af Segerstad, Höganäs Museum, Höganäs, intendent Eje Högeslätt, Icom News, Paris, Ingeniörsvetenskapsaka demien , Stockholm, In- och utländska auktionshus, International council of museums, fru Ingrid Jalm, Skriftställare P. Johnsson, Broby, fröken Ingeborg Jönsson , Malmö, rustmiistare \Vilhelm Jönsson , överste Konstantin Kanep , antikvarie William Karlsons sterbhus, fru Greta Kjellberg, intendent Sven T. Kjellberg, herr Gustav Klinckert, Uppåkra, Kullens hembygdsförening, Höganäs, Kulturhistoriska Museet Murberget, Härnösand, Kungl. Telegrafverket, Kungl. Vitterhets- , Historie- och Antikvitetsakademien, Stockholm, Landsbygdens byggnadsförening, kon stnärinnan Inez Leander, Bromma, tandläkare Helga Leide, Math. Lempertz Kunsthaus , Köln, frök en Elisabeth Lenander enligt testamente, notari e C. G. Lindgren, Stockholm, konservatris Märta Lindström , fru Thyra Lindström, Katrineholm, Lions Club, 23()

Eslöv, leklor Torsten Ljunggren, fru Dagny Lundberg, Malmö, civilingenjör Erik B. Lundberg, Finnhult, optiker Wiggo Lundberg, Föreningen Lundensare i Stockholm, Lunds Magistrat, Lunds Nation, fru Märta Lönegrens sterbhus, Vadstena, köpman Egon Magnusson, Huaröd, fru Lisbeth Malmberg, Eslöv, fru Hilda Malmqvist, Eslöv, fru Anna Munck-Falk, bildhuggare Per Månssons sterbhus, lantbrukare Viktor Månsson, Stävieby, herr Möller, National Museum, Tokyo, tak täckare Elvir Nilsson, Stehag, folkskollärare Gustaf Nilsson, Kaffatorp, hovjuvelerare 'i\' iwen Nilsson, stadsbud Oscar Norborg, Norrvidinge byamän genom lantbrukare Eric Nilsson, Norrvidinge, Nya Sparbanken, okänd, Oldenburgischen Museumsgesellschaft, Oldenburg, herr Nils Olsson, fröken Inga Palmgren, Malmö, Pedcrsens Mynthandel, Borås, fröken Elida Pehrsson, Höör, enligt testamente, amanuens Bengt-Arne Person, Malmö, tobakshandlare Aug. Persson, fru Ester Persson, Klagstorp, fru Ingrid Prytz, friherrinnan Ingrid Rappe, Malmö, direktör Hans Rausing, fröken UIIa Riltfeldt, Roche-produkter AB, Stockholm, antikvitetshandlare Filip Rosen, arkitekt Olle Santesson, Stockholm, fab rikör Carl Seth, lantbrukare Gösta Sjödahl, Kågeröd, r edaktör Ture Sjögren, fröken Carin Sjölander, Sjöstedtska släktförcningen genom Major Sten Sjöstedt, Stockholm, Skåneföreningen 1892-års män genom kamrer Berndt Reinhollz, Malmö, Skånes Hembygdsförbund, Skånes Turisttrafikförbund, Malmö, Skånes vapenhistoriska förening, Skånska Brand-Hennes, fröken Barbro Sollbe, Stockholms stads auktionsverk, Stockholm , herr Ivar Strand, skriftställare John Sundberg, Hyllstofta, fröken Valborg Sundgren, Askeröd, Svenska Museimannaföreningen, Stockholm , Svenska Turistlrafikförbundet, Stockholm , Svenskfranska konstgalleriet, Stockholm , disponent Svensson, fru Anna Thyren, Kävlinge, museiassistent Carl-I-lerman Tillhagen , Stockholm , fru Margit Tonning, Malmö, professor Carl Torell, Stockholm , fröken Stina T rägå rdh , Ma lm ö, gy mnastikd irektör Ingrid Tu ll berg, Eslöv, Turkisk lnstifulion , ]sl.a nbul , vaktmästare Albin Tyrebrant, museumsdirekl.ör Kai Uldall, Köpen hamn, småskolHirarinnan Ellen " ' alden , Ysta d , fru Lolla ' Vcnckcrf , Malmö, Vetenskapssocictefen , fru Olga " ' cttcrberg,

237

författare Gunnar vVidegren, Stockholm, fru Anni \\Tidergren, Lund, The Village Museum , Bucharest, representant Inge vVillman, Malmö, Vitlerhetsakadem ien, Stockholm , AB Volvo, Göteborg, Baron Ji.irgen \Vrangel von Brehmers sterbhus, Silvåkra, fru Greta \Vulff, apotekare Gunnar Åberg, Malmö, Ålands Landskapsstyrelse, Mariehamn, ambassadrådet Kjell Öberg, \Vashington, Österlens museum, Simrishamn.

BESÖK.

Av de 63.807 besökarna har 3.559 studenter och 8.715 skolungdomar varit avgiftsfria samt besökande med nedsatt avgift varit 11.664.

M[innd

Januari ....... .. Februari ........ Mars ......... . . April ... .. . ... .. Maj .......... .. .Tuni .. .. ........ .T uti . ........... Augusti .... ..... September .. .. .. Oktober ........ November ...... December .. ... ..

Antal fritt hcsölrnnd e

1.314 1.573 2.490 3.051 5.893 4.201 2.462 2.699 3.041 3.229 1.688 1.667 33.278

Antal intriidcs- 1 Summa intrii- 1 Antal medbetalande desavgifter le msbcsök

1.071:75 385: 95 1.247: 40 1.449: 5.534: 40 5.703: 50 9.516: 60 8.022: 70 3.913:10 2.123: 504: 75 309: 60

856 636 975 1.172 4.361 4.530 6.640 5.683 2.790 1.587 974 325 30.529

39.781: 15

281 153 183 353 685 618 792 548 426 281 241 84 4.645

ÖSTAHP.

Kvarndammen har rensats och återställts i ursprungligt skick och samtidigt därmed även bäckfåran, alla alträd och buskar i 238

111 ö llei:i11gca ös te r o m vägen ha r b orlröjls. Slubba m ölla u h a r laga ls och rikta ls. Syn eförrä ttning på Gä stgivaregården verks li:illdes under h ös ten. Såsom ja kttill sy nings ma n h a r m ed lä nss ty relsen s fullm a kt tj tins tgjort fri sö rm äs ta re In ge Da hlbom , Veb eröd. Ös ta rpsd agen d en 10 a u gus ti b esöktes av m er än 3.000 p erson e r. Friluftsgudstjänst h ölls av k y rkoadjunkt E rik Berglund , Eve rlöv. Bygdens ungdom uppförde d en av pastor Ber glund förfa tta de »Byas tä mm:m ». P å Ga mlegård demon strerades slaglröskning, ys tning, smörkä rnin g, kardning, spinning, vävning och knypplin g. Gamlegården har h å llits öppen för b esökare 27/3- 18/ 10. Anta let b esökare utgjorde 12.348, va rav 822 m ed n ed sa tt a vgift och 3 .700 fri a däri inräknat 1.107 m edlemmar. Entreavgiften var 8.2 42: - kr. G.

T E XTIL AVDEL NI NGEN.

Verksamhe ten h a r b edrivits i sedva nli g om fa ttning m ed vå rd och konserverin g av sa mlin ga rn a samt k a talogisering och a vbildning av n yförvärv. För d et unde r å re t öppna de Juniormusee t h a r drä kter och tex tilmontering utförts p å a vdelnin gen. Såsom biträd en h a r tjä nstgjort fröken Inger Höije intill 1/5, fru Diellinde F iore tos intill 1/4, vävlä rarinnan Ann-Ma ri Lund a hl frå n 1/5, frök en Ruth rival! frå n 27 /9 på h alvtid samt som p raktika nt frök en Eva E riksson frå n 1/ 11. Dessutom h a r som va nli gt pra ktika nter frå n Konstfack.skolan i Stockholm deltag it i a rbetet under somma ren. Hjälp m ed textilkon servering h a r lämna ts till museerna i Kris tianstad och Kävlinge. I-I.

ROL F NORDE NSTEDTS STIFTELSE .

F örvaltnin gen a v Kulturens Toppela dugå rd , Nordens tedtska stiftelsen , so m omhä nderhas av Ska ndinaviska Ba nkens nota ri a tavd elnin g, Malm ö, h a r sk elt under överin seende a v Donator. Lund den 21 m a r s 1960.

S TYR E L SEN

INNEHÅLL

Fö rord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

S n oN T. K.J ELLBEHG, La uril.z \.Vcibu ll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SVEN T. K.1ELLBEHG, Psalm i Kull abygcl . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . BENGT-AHNE PEHSON, Ba rnvagnar

8 10

GUNILLA EHIKSSON, a tt Hira sig gå . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ULLA LINDSTHÖM, Fall ha ltar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

GuNrUA EnmssoN (G . E.), Dockporslin . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ANDEHS W. MÅRTENSSON, Lergökar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

GUN ILLA EH IKSSON,. Skallror . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

RAGNAH

BLO~ I QVIST,

Kulspel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SVEN T . K.1 ELLHEHG, Masur . ............. . .... . .... . . . ..... 102 BENGT-ARNE PERSON, Vaggor

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 124

SIGF lllD SVENSSON, Skrapnos ........ . ....... .. . . .......... . 153 SvEN T. K.JELLHERG, E n gyll ene bok om un ga pe rso n e rs sede rs hövl ighet

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162

GAD RAUS ING, En ba rn vä rj a .......... . . . ...... ... ......... . 180 GAn RAUS ING, Två k r iser . . ....... .. . .... . . . . . . .. .. ... ..... 182 SvEN T. J{.JELLBERG, Galleglas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 186 MÄHTA L INDSTRÖM, Barnkläder ... . . . ...... .. ......... .. .... 188 Redogö r else för Kulturhisto r iska fören ingens för södra Sverige ve rksamhet å r 1959 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219 Vin j e tter och a n no nser i 1850-talsstil av SVEN T. K.JELLUEHG och fotografier, där ej an n at ang ives, av GöSTA Hur.Tz 1':N.

1301\EN Xn RED IGERAD AV SVEN T. l\ .JELLilERG TH YCl\T AV HAI\AN Ol-ILSSONS BOKTRYC l<EnI I LUND 196 1 p,i. PAPPER FHAN AB ÖSTAN,\ PAPPE HSBRUI\ OCH MED 1 \1. I Cl-ll~Ell

FHAN MA LMÖ GHAF ISl\ A AKTIEBOLAG UPPLAGAN ;\R 31.000 EXEMPLAR

-:o/.· ·:~:· ·:~:- -:~:·-:.:$>:· ·:~--:<?:- -:~:--:-$>:·-:~:- -~--~·-:~- -~:-

t + ~

BETALD ANNONSPLATS

*t 4

i·~:~:-·:~:--:~:· ·:-:$::-:-.:~:--:~:--:~--:~:--:~:--:~:·-:~· -=<S>:·-:<?:·-:~::·i·

Camla Sparhaukeu . ~ rontNJ\ ~JP AlftIB ANIK NYA SPARBANKEN LUND

De äldsta brcndsäkra kassaskåpen ttllve rkades först orn~i119 år1650

w I

w E N

fiskaregatan 8

LUND

VA R.A

KLASS

Iål våra fönster Klosrer- och Kyrkogatorna. finner Ni aIItid förnämsta nyheter från in- och utlandet

t:a klass beställningsskräddcri

~~~"~ KARLssoAI bygger

AB P. Håkansson, Eslöv SALUBRIN SPRITÄTTIKA SENAP

Ha alltid några burkar Felix i Edert skafferi. Felix-produkterna är alltid bra att ha till hands och i det omfattande tillverkningsprogrammet ingår just sådana produkter, som gör maten godare FEL I X tillverkningar: Gurkor, Rödbetor, Soppor, Saft, Sylt, Marmelad, Fruktinl!lggningar, Äpple- o. Potatisprodukter, Tomatketchup, Champinjoner, Ravioli mm

FEL/X-FRYST. .. godare djupfryst AB FELIX I ESLÖV

~lA'1J;Jl~Jl~llJA

I AlfllkKÖ SPARBANKEN BIKUPAN MALMÖ SPARBANK OXIH HÄRADS SPARBANK

TRÄVAROR och BYGGNADSMATERI EL i stor sortering

Sjöförsäkrings-Aktieholaget

SECURITAS

Te 11 nerspla1sen 4 Lund.Tel.11oso

OMBUD ÖVER HELA LANDET

Viutföra

LJUS- och

KRAFTINST ALLATIONER

SVAGSTRÖnSANLÄGGNINGAR ELEKTRISKA AB

AHLAI\TDERS

CLEMENSTORGET lt LUND. TEL 10639 .1 5139

~lasmästel'i För~ylleri

Ramaff'är

JOHN SANDSTROM St.Gråbrödersgat.I3Lund. TeI.11osr.

Re.k.ommeade1• il~

_..... MÅL E RIF I RMA GRUNDA Il 18 47

Ana slag av målerial'beten MODERAT PRIS

Förstklassigt

BANTORCET 6 lUND Tel 1001& .

_ . - . BLECKSLACElllFIRMA

AXEL SÖRENSSON Al ST. S ÖDERGATAN 26 LUND TEL II 900

Taktäckningar, -reparationer, -111ålningar

IUNEA~EllNS - . .

MEJ EEI FU11 ENI ~ t

tl)Jll

GRUNDLAGD 1896

BÄSTA !NKÖPSKÄLLA AV FÖRSTKLASS!GA MEJER!PRODUKTER TEL 17540 VÄXEL

AB. E skilstunnb odei99 &E 0 B G LIND PLATSENS MEST VÄLSORTERADE

JÄRN· BOSÄTTNIN&S· FÄR&·

TJ\PET · KEMIKJ\lIEBAN ·

Dit

lUND Tel 113ooväxel

-..

HEMMETS JOURNAL De stora följeton[erna s oclt de spännande novellernas tidnin2·

Mö bIer iD2'S öl Iär Ö. MÅRTENSGATAN 2 LUND TEL 10645

E.W.HULMSTEDT

Till Lund och det "Lundensiska" hör ett besök på

Ät god mat i trivsam miljö besök Dalby Gästgivaregård Tel. Lund 500 06 och 502 68

MITT FÖR UNIVERSITETET

BES TÄ LLNINGAR : SÅVÄL STÖR RE SOM M I NDRE

Kungl. Hovlev.

Tel. 11358

AB Vatten & Värme Carl Holmberg Clemenstorget 3, LUND Tel. 10752, 1121310733

Rekommenderas för utförande av: VÄRME- OCH SANITETSTEKNISKA INSTALLATIONER

EMOTTAGES T ACKSAMT

LUND Tillverkare av

MATTOR TYGER FILTAR GARNER

VENTILATIONSANLÄGGNINGAR OLJEELDNINGSINSTALLATIONER REPARATIONER

Manuf akturajfärer i

LUND · ESLÖV · HÖÖR

oälljar till nuoaranllt nd} förut• uaranllr altailrminha mrllbnrgart:

JBliu närnhilll lrllamot! i:Järigrnnm gagnar iBu flhall. förrn., gagnar iBig njälo, nd}

iBu Jörblir lunbtnnarr I Jlärmerr upplyaninger ang. eärsh...!rllemnte• inahriuning lämnaa ö fff:a r.rp.

· Besök

Naturskönt läge trivsamma lokaler gott bord fullständiga rättigheter

SPARBANKEN I CHRISTIANSTAD T'ROLLEBERGSVÅGEN !>.TEL . 171~~

LUND

Länets äldsta och största sparbank

J\J' f"UV\._J\ F\JVI

) ) 1

) !

si ;:i .

;:i ,

;:i 1 ) 1

&mabanga loarnva~nar

. .)

Advokater

Lund

LEDAMÖTER AV SVERIGES ADVOKATSAMFUND

ADVOKATEN NILS-OLOF AHLE L,a Fiskaregatan 2. Tel. 23350, 23351

ERIK DUNERS ADVOKATBYRÅ Erik Duner, Rolf Anderson Mårtenstorget 8. Tel. 24030 (växel)

ADVOKATEN GUNNO FRIES Gunno Fries, Ulf Alfredson, jur. kand. Nils Herman Håkanson Klostergatan 9. Tel . 20300, 10350, 21600

GULLAN HJELM-ELOVSONS ADVOKATBYRÅ Gullan Hjelm-Elovson Magle St. Kyrkogata 10. Tel. 13559, 19302

ADVOKATEN HANS INGEMANSON Hans lngemanson, Barbro Waller-Agrell Klostergatan 11. Tel. 17220 (växel)

ADVOKATEN STURE JERNRYD L,a Fiskaregatan 10. Tel. 14171, 14371

ADVOKATEN OLOF WELLMARK Olof Wellmark , Per H. Herlog Klostergatan 7." Tel. 18400, 17473

ADVOKATFIRMAN WINBLAD OCH LUNDIUS Anders Winblad, Torsten Lundius Klostergatan 11. Tel. 17220 (växel)

KULTURENS PUBLIKATIONER

KULTURENS ÅRSBÖCKER För medlemmar, som önska komplettera sin samling, finnas ännu följande årgångar av Kulturens årsbok på lager och erhållas för 10 kronor per exemplar + porto: 1936, 1940-1942, 1946-1950 och 1955-1960.

SKÅNSK BILDALMANACKA 1962 Väggalmanacka med 24 löstagbara vykort, som i färgtr yck återger målningar av Bengt Nordenberg. Pris per styck 5: - kr + oms och porto. Rabattering vid beställning av mer än 50 exemplar.

J U L- 0 C H NYÅRS K 0 R T Korten äro tecknade av Sven T. Kjellberg. Dubbelvikta i formatet 150 X 120 mm med bild på framsidan och med övriga sidor helt blanka. Korten utges i en serie om 6 st. med olika teckningar och i olika färger. Kartong med två serier kort och därtill hörande kuvert sändes mot postförskott a kr. 4: 50 + oms och porto.

KULTURENS VYKORTSSERIE I FÄRG Serien består av 24 vykort i färgtryck, som återge målningar av Anders Montan med motiv från Sydskåne (samma kort som ingå i vykortsdelen till Skånsk Bildalmanacka 196!). Förpackning med 24 st . olika vykort sändes mot postförskott a kr. 5: oo + oms och porto.

ORDSPRÅKSMÄRKEN Brevmärken med teckning och text efter gamla ordspråk. Säljes i kartor Om JO stycken a I kr. kartan + porto.

Beställning sker hos Kulturen, Lund, tel.

10004