Kulturens årsbok 1958 by Kulturen

....._,,.,,,.

1500-Tal~

L U l\D 1959

~~. .-lllEMTONI-IUNDHATAL

är den samlande rubrik under vilken Kullurens medarbetare i år skrivit sina artiklar.

Liksom tidigare, då årsboken handlat om tidräkning, silver, glas, keramik, dop etc., är det icke m eningen nit ge en uttömmande skildring av rubrikens innehåll. Vem sk ull e miikla a tt ens tillnärmelsevis inom vår begränsade ram ställa fram för läsaren en fullgod bild av det århundrade, som vi vant oss alt kalla renässansens, pånyttfödelsens, och från vilket vi räknar den Nya tidens historia ? Nej , vå r uppgift är begränsad och blygsam. Årsboken fasthåller vid sina en gång .utstakade linjer - alt framställa Kullurens egna samlingar i ord och bild. Det är all tid m ed spänning medarbetarna går till verket. Skall våra föremål räcka till och vara av den art att de någotsånär belyser det tema vi uppställt ? Vi inventerar förrådet och bearbetar det. Nå gon gång har det hänt att samlingarna icke varit tillräckliga. Då kan man icke skriva om dem för årsboken. Sådant är nedslående. Men även delta för något positivt med sig, nämligen kunskap en om vad som behöver kompleHeras. Vad årets bok beträffar visade sig materialet vara rikt. Det skulle kunna fylla ännu en volym. Det urval som skett har fått

en in Lernationell prägel. Detta ger också en å lerspegl in g av något väsentligt i det århundrade, som brukar karakteriseras såsom de stora uppläcklernas. Redogörelsen för Kulturens verksamhet omfattar år 1957. Av tekniska skäl måste sådana redogörelser alltid bli inaktuella. Låt mig därför antyda något av det som skall ske under detta år. Tre för museet betydelsefulla saker slår på dagordningen. I sommar öppnas den nya medeltidshallen med jordfynden från Lund. Den s. k. kulturpelaren , en sex meters skärning genom stadens kulturbärande jordlager, kommer alt uppställas och belysas av en i Lrä skuren relief med bilder ur stadens historia. Den nordiska textilhallen kommer alt byggas för de stora textila samlin garna. Därtill har medel skänkts av en givmild donator. Vi hoppas också bli färd iga med Juniormuseet, en utställning i modell , bild och sak av kulturulvecklingen från äldsta tider. Denna bok överhimnas i djup tacksamhet till våra medlemmar, som vid ingången av detta år var 27.442 stycken. Sven T. J(jellberg.

DANIA och GOTH IA. Ur Olaus l\la gn us Ca rt a marina, tryckt i Vened ig 153\J. De båda l:rnd c ns konun gar tro nar milt emot varnnclra. I ce ntrum li ggrr Lund .

DE NIO HJ ÄLTARNA A u M .4.RT A LINDSTROM

ävda La peler hörde förr Lill den rörli ga inrednin gen i h erremaru1 ens bostad . De skulle b å de pryda och värma och d e fördes m ed när ägaren drog m ellan sina olika egendomar elle r ut i fält . På Kulturen finn s tre fra nsk a 1500La lstap eter ur en svit som brukar kallas De nio hjälla rna. De doner ad es IH19 till musee t av inlend ent G. Karl in och är inköpla ho s anlikvite lshandlare Georg Kitzin ger i Mi.inchen. Legenden om De nio hjälta rna är glömd sen fl era hundra å r, m en under 1300- 1500-lalen var d en väl känd och förev igad i bild och skrift på vävda Lape ter, p å k alkmå lnin ga r och triisnill o . s. v. De nio hjä llarna är ett slags profana h elgo n, »en produkt av såväl högm edeltidens ridd arromantik so m den katol sk a k yrkans h elgonkult och perso nligh elsdyrkan ». De ä r tre h ednin ga r, Heclor av Troja, Alexander d en SLore och Julius Caesar Lre judar, Josu a, kun g Dav id och Judas Makkabeus - samt tre kri sln a , kung Arthur, Karl d en Store och GoLLfrid av Bouillon. Det fanns även en legend om De nio hjälLinnorna, m en så alt säga mer i sk ymundan. När Dronninglunds k y rk a i Vendsyssel i Danmark res ta urerades omkring 1940 fann m an kalkmålnin gar i Lak et föreställa nd e De nio hj älta rna. De t gav anledning Lill en arlikel a v Olaf Olsen i »Fra Nationalmusee ts arbejdsmark, 1955 » om förlagorn a och legend ens hi s lorik, som jag d elvis re fererar i det följande: Nä r och hur legenden uppsl å lt vet vi inle, m en d e Lidi gas le upp gifterna finn er vi i Frankrike i början av 1300-lalel. Frankrike är troli gen också upphovslandet och h ärifrån spreds legend en vidare å t b åd e norr och söder. Från början var det vid hovet och p å slolten som historierna om hjältarna omhuldades och berällades. Und er 1400-talet fi ck de en vida re spridning. Hjältarna i trä snitt eller kopparstick och med korta versifierade Lexler sänd es ut i lösa blad . Tre sådana blad finns på Biblio6

Bild 1. Karl elen Store. Fransk tapet från Aubu sson eller Fclletin, 1500talets förra h älft. 330 X3 10 cm . K~l: 27.413: 3. På tex tb anclet läses i öve r sä ttning : • Karl d en S tore j ag ä r, ge n om min tapp erh et kejsare och m yck et kristen kung av Frankrike. Angrepp, krig och dödand e a nfall gjo rd e jag mot h ednin gar. Överallt ä r delta känt • .

theque Nalionale i Paris och verserna anses t. o. m. vara de äldsta tryckla texlerna i Frankrike. 1487 kom hjältarnas historia för första gången ut i bokform, hos Pierre Gerards förlag i Abbeville, som hade specialiserat sig på riddarromaner. Både träsnittens text och böckerna kom ut på flera språk. Det mesta av denna lektyr har gått förlorad, men man kan dock finna enstaka blad eller hela hjälteserien på flera europeiska bibliotek och museer. På British Museum finns t. ex. en samling intressanta kopparstick från omkring 14.60 av den s. k. Banderollmäs laren. Även kortspelsfabrilrnnterna bidrog till att sprida kännedom om hjältarna och hjältinnorna sedan de omkring 1500 börjat ta upp dem i sina kortserier och hrir var de seglivade. Ända till förra delen av 1800-talet hade fem av herrekorlen namn efter De nio hjältarna. Och om man idag finner spader kung med en harpa, så är det kung David av Israel med sitt vapenmärke. Medeltidens h elgon avbildades allLid med sina attribut för alt kunna identifieras även av dem som inte kunde läsa. Av De nio hjältarna var det endast Josua med sin morgonstjärna som hade ett sådant kännetecken. De övriga kändes igen på sina vapenmärken . Caesar hade den dubbelhövdade romerska örnen, Karl den Store en halv örn och en halv fransk lilja och korsfararen Gottfrid av Bouillon förde ett jerusalemskors. Kung Arthur hade 3 kronor, det engelska kungamärket, och kung David en harpa. De övriga hjältarnas vapen var heraldiska symboler, som Olsen antar att de fått i brist på något bättre. Josua förde en basilisk, Hector ett h illebardbärande lejon, Judas en svart korp och Alexander ett lejon på en tronstol. Dessa vapen finns fullt utvecklade redan under 1300-talet. »Men liksom riddarvisorna blev till folkvisor, flyttade också De nio hjältarna från slottet till kojan ». Under tiden hade de mist sin litterära bakgrund, nya folk.hjältar kom till eller gamla byttes ut. I Shakespeares »Kärt besvär förgäves », skriven 1594, uppträder bönder utklädda som hjältarna för att roa herrskapet, och samlingen har här utökats med både Hercules och Pompeius. Samma förändringar förekommer i den heraldiska traditionen. I .J erome de Bara's heraldiska handbok från 1581 8

13ild 2. Gollfrid av 13ouillon. Fransk tapet från Aubusson eller Fcllctin, 1500-lalets förra hiilft. 320 X 300 cm. KM: 27.4 13 : 3. Textbandels tv å Iiisliga rader i översiillning: • Jerusalem jag erövrade, mången rel ik jng diirifrån medförde, jag Hit döda tu se ntals otrogna, efteråt hos Gud, jag dog av år. •

iir endast fyra vapen rikliga, elt iir nylt, ett är förvanskat och tre utbytta. Ett exempel på missuppfattning och förväxling förekommer även på en av Kulturens tape.ler när Karl den Store svingar Josuas morgonstjärna. Denna tapet och de båda andra är väv<la under 1500-talets förra d el vid någon av de b erömda och produktiva verkstäderna i Aubusson eller Felletin i mellersta Frankrike. Vid jämförelse med övriga 1500-talstapeler är våra bå de enklare i teckningen och gröv re i kvaliteten. Förlagorna är förmodligen träsnilt. Inslaget är av grovt ullgarn i blått, brunt och blekta, obestämbara färger och med effekter av vilt lingarn. Även varpen är av ullgarn med 4 trådar pr/cm. Karl den Stores tapet ski lj er sig n ågo t från de andra därigenom att bå rden är något annorlunda tecknad och texten har röda begynnelsebokstäver. Kung Davids textband är bortskuret. Till samma grupp som dessa hör även sex tapeter på slottet SaintMaixent. Kulturens hjält etap eter ansågs länge som d e älds ta i sitt sla g, men i slutet av 1940-lalet kunde The Cloislers museum i NewYork ställa ut fem magnifika tapeter från 1300-lalets sena re d el. De föreställde fem av De nio hjältarna och hade salts ihop av närmare hundra fragm ent , som und er årens lopp samlats frå n flera håll i Europa. Tapeterna kan närmast jämföras med den berömda Apokalypstapelen i Angers. De har sannolikt beställts av hertigen av Berry hos Nicolas Bataille i Paris, samme mästare som utfört »Apokalypsen » för hans broder hertigen av Anjou. Bå de hjällelapeternas höga konstnärliga värde och beställarens rang manifesterar b etydelsen av legenden om De nio hjältarna.

Bild 3. Kung David. Fransk tapet fr å n Aubusson eller Fellctin, 1500-ta lcts förra del. 310 X 280. KM : 27.413: 3. Textba nd ct har gått förlorat.

BOTTICELLI OCH MAJOLIKAMÅLARNA FRÅN CAFFAGGIOLO

Av SVEN T. IUELLBERG Toskana, mellan Florens och Bologna, ligger slottet Caffaggiolo. Det tillhörde släkten Medici. Där fanns vid början av 1500-talet en majolikaverkstad. Från 1506 leddes denna under skydd av den ryktbara florentinska släkten av en konstnärsfamilj, Fattorini. En av dess mästare bar namnet Jacopo, varmed han signerat ett, nu i Victoria & Albert museum i London bevarat fat. Man känner även andra a rbeten av hans hand liksom av flera vid verkstaden arbetande majolikamålares. Av dessa framgår alt verkstaden stod i nära kontakt med konstlivet i Florens. Särskilt hämtade man starka intryck frå n Botticellis måleri , men även från den samtida guldsmedskonsten och skulpturen. Ett av verkstadens k ända majolikafat återger sålunda bilden av Donatellos Davidstaly. På ett fat, äve1:i. detta i Victoria & Albert museum och återgivet bild 2, förekommer en scen som man anser föreställa m iisler Jacopo själv vid sitt arbete. Han målar randen av ett fat. På en pall vid sidan slår sex m å lkoppar m ed färg och penslar lagda över dem. Han b etraktas av ett ungt par, liksom han själv klätt i rika :l.lamodiska dräkter. Det är icke svårt alt i den unga kvinnans attityd och teckning igenkänna dragen av BoLticellis idealtyp. Av särskilt intresse är alt lägga märke till de utsökt tecknade händerna. Från denna tidiga period av tillverkningen vid Caffaggiolo finns i Kulturen en majolikaplalta av stort intresse, bild 1. Konstnärligt kan den icke jä mföras med mäster Jacopos arbeten. Den är utförd i den begränsade färgskala, som känne- . tecknar det slutande 1400-talet. På en vit tennglaserad grund framträder teckningen i blått och koloreras med en blåaktigt grön kopparfärg, brunaktig orange och brunviolett mangan.

Bild l. Tronande Maria m ed barnet omgiven av S. H elena och S. Mikael. llfajolikapla tl a, 1500- talc ts början. 400 X 280 mm . KM: 27.525.

Bild 2. Majolikamålaren miislcr Ja copo Fallorini i Ca.ffaggiolo har besök i s in verks tad. Majolikafat, 1500-tale ts början. Vic loria & Alb ert mu se um, London.

Bild 3. Tronand e madonna m ed sex h eliga . Olj em å lning av Bollicclli målat! 1483 för S. Barnabas i Florens, nu i Uffizi erna.

Cenlralfiguren iir den Lronande madonnan med barnel omgiven av ärkeängeln Mikael med svärdet och d en heliga Helena med korset. Framställningar av den tronande madonnan omgiven av helgon, änglar, profeter , präster och lekmän är mycket vanliga inom det italienska m åleriet und er 14.00-talet. Det ligger nära till hands alt söka förebilden Lill motivet på vår fajansplalla inom den florenlinska konsten. I själva verket går den tillbaka på ett av de stora verken vid d enna tid, Botticellis Tronande madonna med helgon, bild 3. Den karakteristiska, nischformade tronen täckt av en snäckräfflad halvkupol återfinnes här. I detaljerna är det en viss olikhet, vilket är av intresse alt konstalera för alt komma underfund m ed huru en rnajolikam ålare arbelade. Man träffar på förebilderna till d essa d etaljer från vår majolikaplatta på andra målningar av l3otlicelli. De kapilälformade stöd en m ed akantusblad liksom den avfasade sockeln, är sålunda hämtade från m ålningen med madonnan omgiven av de båda heliga Johaimes, nu i Berlin, bild 4. Samma är även förhålland t med själva centralbilden , där särskilt barnets ställning m ed de till välsignelse höjda händ erna mycket liknar förebilden på den förstnämnda m å lningen. Nederpartiet med de egendomligt diagonaldragna vecken av madonnans mantel är h elt kopi era de från den sistnämnda. Man skulle kunna påvisa iinnu flera drag, som ställer det utom tvivel alt d essa båda målningar givit stoff å t vår majolikamålare från Caffaggiolo. Han har varit förlrogen med Botlicellis arbeten. Delta framgår också om man tar de båda flank era nde figurerna i betraktande. Mikaelsbilden är en myck et näraliggand e å tergivning av ärkeängeln i den stora målningen av madonnan med helgon , bild 3. Den heliga Helena m ed korse t finns ej hos l3otticelli, men en i dräktdetaljerna mycket liknand e h elgonfigur å terfinnes i en annan av konstnfrrens m å lningar med d en tronande madonnan omgiven av h elgon. För att ytterligare belysa denna sak kan man visa på en majolikaplatta från Caffaggiolo, tidi gare i slollsmuseet i Berlin , bild 5. Denna förefaller vara myck et närbesläktad m ed vår platta, kanske av samma mästare. Motivet iir den h eliga famil0

Ilild 4. Tronande madonna med de båda Johannes. Oljemålning av Ilot!icelli omkr. 1485. Kaiser Friedrich Museum, Ilerlin.

Bild 5. Den heliga familjen. iV Iajolikap lall a från Caffaggiolo, 1500-lalels början. Schlossrnuseum, Berlin.

jen. Maria omfamnar Jesusbarnet, som slräcker sig upp emot l1enne och med handen tar i brösllinningen av hennes klädnad. Om man jämför denna målning med en madonnabild av Botticelli i Nalional Gallery i London skall man finna många likheter, bild 6. Bollicellis målning är ett knästycke och madonnan sitter med barnet i knät; majolikamålaren har omvandlat det till en slående bild och har därvid Lvingats placera barnet på en sockel för att nå upp till henne. Men överpartiet är utan 18

Bild 6. Madonna. Olj emålning av Botticclli, 1400talcls slut. National Gallcry, London.

tvivel inspirerat av Botticellis målning, där även den karakteristiska trädgruppen återfinnes . Molivet är f. ö. spegelvänt. En ingående undersökning skulle möjligen visa, alt majolikamålarna kunnat göra studier inför originalen. Sina berömda madonnaframställningar synes I3otticelli ha målat i Florens på 1480-talet sedan han återvänt från arbetet i H.om med dekorationerna i Sixlinska kapellet. Men troligare är alt de direkta förlagorna varit kopparslick. 19

PARADRUSTNING Av RAGNAR BLOMQVIST

iddarrustningen nådde under 1500-talets första hälft sin högsta fulländning. Från huvudet till tårna omslöt den bärarens kropp, fogade sig rörligt efter dess olika delar och stod i elegans inte efter den borgerliga dräkten. Men samtidigt hade eldvapnen utvecklats, och gentemot deras ökade genomslagskraft kom riddarrustningen till korta. Såsom skydd i striden blev den mindre ändamålsenlig. Under påverkan av stridsteknikens förändringar blev ruslningsskyddet så småningom alltmera förenklat. Fältrustningen för ryllare krymptes under 1500-talets andra hälft till halvruslning och efter trettioåriga krigets lid användes endast bröst- och ryggharnesk. Helruslningen försvann från slagfällen, men därmed var dock inte dess saga all. Den fick en mera fredlig roll som paraddräkt och gjordes som sådan till föremål för konstnärlig utsmyckning i en utsträckning, som tidigare icke skådats sedan antikens dagar. Konsthantverkare i Italien, Sydtyskland, Frankrike och Flandern excellerade i tillverkningen av rikt dekorerade paradrustningar. Harnesksmeder, slåletsare, guldsmeder och andra yrkesmän samarbetade och hade till förfogande förlagor av framstående mönslertecknare. På en stor grupp rustningar är dekoreringen utförd i ståletsning. Det var framförallt tyska yrkesmän, som ägnade sig åt denna teknik. En annan grupp har dekoreringen utförd i drivet och ciselerat arbete, ofta med tauschering i guld och silver. Detia dekorationssält utgick från Italien, där framförallt Milano nådde berömmelse genom bröderna Paolo och Filippo Negroli, Giorgio Ghisi och Lucio Piccinino. Det logs upp i södra Tyskland av bl. a. Desiderius Colman i Augsburg, i Frankrike av den s. k. Fontainebleausk.olan och i Flandern av guldsmeden Eliseus Libaerts i Antwerpen. Denna blomstring för det dekorerade harnesk.smidet sammanfaller i tiden med den italienska senrenässansen och företräder dess slilideal.

Bild 1. Paradhjiilm av driv et, c is elerat o ch delvis förgyllt jiirn . På kalott en Publius Horalius Cocles på bron över Tibern, p å ka mmen Leda m ed svan en. Höjd 30,4 cm . Milano (?) c:a 157 0. KM : 27.517.

Kundkretsen för dessa praktrustningar synes ha varit täm ligen begränsad. Förnämligast utgjordes den av k ejsare och kungar av husen Habsburg och Valois, men även andra furstar uppträder som beställare. Sålunda finner man , alt vår egen svenske konung Erik XIV låtit guldsmeden Eliseus Libaerts i Antwerpen dekorera tvenne praktrustningar, för vilka plåtarbetet utförts i Arboga. De hör båda till det yppersta inom renässansens vapensmide. Den ena , levererad 1562, finns nu i

Livrustkammaren i Stockholm. Den andra, färdig 1564, nådde aldrig beställaren utan hamnade till slut i Dresden.1 Praktruslningarna var avsedda för parader och ceremoniella framträdanden och hade till uppgift att skänka glans åt ägaren. För renässan.sfurslarna var detta av synnerlig vikt. Det var dock inte nödvändigt att fursten själv var iförd den mest påkostade rustningen. Den kunde i processionen bäras av en s. k. vapendragare. Av renässansens praktfulla rustningssmide äger Kulturen en enda detalj, en hjälm. Det är ens. k. stormhuva eller burgunderhuva. Denna hjälmtyp leder sitt ursprung från Italien, där den henämnes borgognotta. Den avlöste visirhjälmen och blev under senare delen av 1500-talet allmänt nyttjad i härarna runt om i Europa. Till skillnad från visirhjälmen är den öppen framtill , vilket bl. a . innebar den fördelen att bäraren lättare kunde spotta. Utmärkande för hjälmtypen är den långt framskjutande pannskärmen, den utskjutande kragen under nacken samt de rörliga kindskydden. De senare saknas på Kulturens hjälm. Kammen var ursprungligen tämligen låg, men gjordes senare ofla överdrivet hög. Vår hjälm är ingen vanl ig soldathuva utan en praktsak. Den är utförd i drivet, ciselerat och delvis förgyllt järn med överdådig figural dekoration. På var sida av kalollen är utarbetad en stor oval medaljong med bilden av en romersk ryttare. Den ena föreställer Publius Horatius Cocles på bron över Tibern, vilken han nästan ensam skall ha försvarat mot en Rom anfallande etruskerhär under konung Porsenna, omkr. 508 f. Kr. Den andre är Marcus Curtius i det ögonblick då han 362 f. Kr. klädd i rustning och sittande på en rikt prydd häst störtar sig i ett på forum i Rom genom elt blixtnedslag uppkommet svalg, vilket enl igt teckentydarna icke kunde fyllas om icke Rom däri offrade vad det hade ypperst. Del är två moliv ur den romerska antikens sägenvärld, som man ofta möter i renässansens dekoraliva konst. De svickelformade fälten bredvid medaljongerna utfylles av trofegrupper av vapen, rustningsdelar och m usikins trum en t. Pannskärmen är dekorerad med ett Medusahuvud, flankerat

Bild 2. Hjälmen bild 1 sedel framifrån. 1/2.

av ett par drakar. En liknande dekoration har kragen under nacken, där är dock masken ett lugnt kvinnoansikte. Kammen har på var sida en oval medaljong, den ena med en framställning av Leda och svanen, den andra med Venus ammande Cupido. Fälten bredvid medaljongerna utfylles av lrofegrupper. Kammens krön är utformat som två i spiral hoptviruiade ormar med huvudena vid pannskärmen. Vid kammens nackända sitter fastnitat ett Medusahuvud, drivet i ett särskilt stycke. Det har tjänstgjort som en dubbel plymhåHare. Kammen är vid mitten sekundärt genomborrad med tvenne hål , förmodligen avsedda för fästandet av en fjäderbuske. Arbetet är tekniskt och konstnärligt av hög klass. Järnytan iir brunad. Hjälmens prakt har ytterligare förhöjts av en riklig förgyllning, varav nu endast rester finns kvar. På omramningarna kring medaljonger och fält har förgyllningen varit anbragt i mönster, delvis av arabeskkaraktär. Anmärkas bör, alt kragen under nacken inte visar samma kvalitet i arbetet som hjälmen i övrigt, där saknas också rester av förgyllning. Den ser ut att vara en senare komplettering, kopierande en ursprunglig krage. En så gott som exakt likadan hjälm ingår i den berömda konstsamlingen vVallace Colleclion i London.' Skillnaden tycks inskränka sig till alt den sistnämnda har originalkragen under nacken i behåll. Den är dessutom försedd med kindskydd, men de hör ursprungligen inte till hjälmen. Anmärkningsvärt är, att på båda dessa hjälmar tvenne hål slagits genom kammen, att hålen sitter på samma ställe och alt de inslagils sekundärt. Detta tyder på alt hjälmarna en gång utgjort ett par, som vid ett och samma tillfälle försetts med samma slags fjäderbuske. Det är därför knappast troligt alt hjälmarna tillhört hela rustningsgarnityr. Snarare får man tänka sig dem som udda beklädnadsdetaljer. För furstarnas livvakter anskaffades ofta särskilda prakthjälmar, bland vilka de mest kända är de som bars av livvakten för Cosimo av Medici, storhertig av Toskana, död 1574. Även renässanspåvarna offrade i detta som i andra avseenden åt den ceremoniella flärden. Sålunda lät Julius III, påve 1550-1555, förfärdiga hjälmar av en särskild romersk typ för 24

Bild 3. Hjälmen bild 1. Trofegrupp på kal o tten s främre högra parti.

7/D.

sin livvakt.° Våra hjälmar kan ha haft en motsvarande användning. Hjälmen i vVallace Collection har behandlats av de engelska vapenhistorikerna G. F . Laking, S. J. Camp och James G. Mann.' Laking har först uppfattat hjälmen som italiensk men var 1921 övertygad om att den är tysk såväl till komposition som utförande. Camp anslöt sig 1924 till Lakings senare uppfattning men kunde tillägga, att medaljongerna med Marcus Curtius och Horatius Cocles möjligen utförts efter förlagor av Giovanni delle Corniole, en i Florens verksam gemsnidare, död efter 1516. Mann fann 1945 alla tecken tyda på att hjälmen tillverkats i Milano. Det skulle vara förmätet att uppträda som skiljedomare mellan dessa specialister. Här skall endast påpekas, att attribueringar av harnesk.smiden av det reliefdekorerade slag det här är fråga om har visat sig synnerligen vanskliga. I de fall, då signaturer eller dokumentariska anknytningar saknas, och de är många, kan ofta flera möjligheter vara tänkbara, eftersom den romerska nyklassicism eller maniererade renässans, som präglar dessa arbeten, var lika omhuldade i Tyskland, Frankrike och Flandern som i urkällan Italien, icke minst därför att de personliga kontakterna mellan de olika områdenas konstnärer var mycket livliga. Omvärderingar av hithörande arbeten är inte ovanliga och har på sistone blivit särskilt aktuella sedan Rudolf Cederström lyckats knyta några av periodens förnämsta reliefornerade harnesk.smiden till en tidigare okänd flandrisk guldsmed Eliseus Libaerls i Antwerpen." Bl. a. gäller detta ett harneskgarnityr i Dresden, vilket tidigare ansetts vara förfärdigat 1606 av en i Niirnberg verksam guldsmed Heinrich Cnoep, men som enligt Cederströms resultat är utfört 1563-1564 för konung Erik XIV av Sverige av den nämnde Eliseus Libaerts. Detta har föranlett en omprövning av tidigare uttribueringar av undra harnesk.smiden, vilken ännu endast hunnits påbörjas.° Det är högst troligt, att denna omprövning även kommer att medföra ändrade omdömen om de båda hjälmarna i Wallace Collection och Kulturen. Den av Laking givna dateringen till omkring 1570 torde då också få undergå någon retusch. 26

Bild 4. Hjälmen bild 1. De talj av vänstra sidan med Marcus Curlius samt Venus ammande Cupido . 7/io.

Sir Richard Wallace förvärvade år 1882 sin hjälm, som tidigare ingått i en samling i Miinchen, för 2.300 pund. Kulturens hjälm inropades av Karlin på Bukowskis höstauktion 1919 för 1.510 kronor. Femtonhundratalets paradrustningar utfördes alltid i järn då det var fråga om helrustningar. Då det inte gällde hela garnityr ulan isolerade persedlar som bröst- och ryggharnesk, hjälmar och sköldar, kunde emellertid andra material komma till användning, såsom brons, läder och trä. I Kulturen åskådliggöres delta av ett ryggharnesk och en sköld. Ryggharnesket är av brons, gjutet enligt metoden förlorad form. Det är en tämligen lung pjäs, vägande 5,8 kg, betydligt mer än vad som är vanligt i 1500-talels ryggharnesk av järn. I dessa ligger vikten normalt mellan 2 och 3 kg, men kan undantagsvis gå upp till 5,5 kg. Harneskets hela yta är dekorerad i relief. Övre delen har som centralfigur havsguden Neptunus , slående på en skäggig ansiktsmask. I händerna håller han sina sedvanliga attribut, en treudd och en delfin. Han flankeras av två lurblåsande tritoner med benen formade som drakstjärtar och vridna i spiral. Från öronen på den mask Neptunus slår på utväxer stänglarna till elt par akantusrankor, vilka utfyll er harneskylans nedre del. Utanför tritonerna sitter ett par trofegrupper av hjälmar och standar. Heliefen har inte undergått någon ciselering efter gjutningen. Det är en redig och klassiskt ren s. k. groteskdekor, förmodligen efter förlaga av någon känd ornamentstickare. Vem denne varit kan för närvarande inte avgöras. Dekoren visar en viss släktskap med ornamentstick utförda av den i Rom 1514- 1540 verk.samme Agostino de' Musi från Venedig, kallad Agostino Veneziano, 1 och det är möjligt att förlagan slammar från någon konstnär i kretsen kring denne. I mängden av bevarade renässansharnesk tycks sådana av brons utgöra en försvinnande bråkdel. Det kan bero på att de blivit nedsmälta, eftersom metallen måste ha varit eftertraktad, men troligen har de ej tillverkats i större antal. I varje fall är de ytterst sällan uppmärksammade i vnpenhistorisk litteratur, och direkt jämförelsematerial är mycket svåråtkomligt.• För 28

Bild 5. Ryggharnc sk av brons, m ed Nep tunu s, trilon er etc. Höjd 38 cm. Italien, 1500 -tal ets mitt. KM : 16.983. Köpt 1907 av Siina Svanberg, Stock holm.

Bild 6. Rygghurn cs k c l b il<.l 5, d c tulj.

Bild 7. Ryggharn cs kcl bild 5, de talj av Ncp lunusb ildcn. 5/3.

omdömen om var Kulturens harnesk kan ha tillverkats är grunden därför högst osäker. Det förefaller dock ligga närm;ist till hands att antaga att det utgått från någon italiensk bronsgjutare vid 1500-talels milt. Rustningsdetaljer i läderarbete har ej heller hört till de allra vanligaste, men det har dock från renässansperioden bevarats ett antal praktpjäser - det rör sig uteslutande om hjälmar och sköldar - i denna teknik. Kulturen äger en sköld, vilken, även om den inte är något förstklassigt mästarprov, får betecknas som ett paradvapen. Denna sköld har den runda och något konvexa form, som renässansen lånade från den klassiska antiken och som utmärker en stor grupp av 1500-talets praktsköldar. Diametern är 46 cm. Stommen är av trä, som helt överklätts med läder. I detta är på framsidan utförd en dekor i läderplastisk. I mitten sitter en ansiktsmask omramad av en repstav. Mellan denna och en längs sköldens kant löpande vulst är ytan täckt av elt myller av till häst och fots kämpande soldater i antika roromerska rustningar. Figurerna är upparbetade i låg relief, som underbyggts med en gipsartad massa. Sköldens baksida är helt enkel. Dess enda dekor utgöres av en över hela ytan gående snedrutning medelst inpressade linjer. Här finns också två remmar för sköldens bärande. Var denna sköld tillverkats får tillsvidare bli en öppen fråga. Däremot går den väl att inrangera i 1500-talels allmänna tillverkning av dekorativa skyddsvapen. Myllrande bataljscener var ett omtyckt motiv, och i den gruppering motivet fått på Kulturens sköld återfinnes det på ett antal reliefdekorerade järnsköldar tillhörande en särskild grupp rustningssmiden, just den grupp, för vilken den ovan nämnde Eliseus Libaerts i Antwerpen tycks ha varit mästaren. Motivet kan ses på rundskölden till det av Libaerts för Erik XIV utförda harnesk.garnityret i Livrustkammaren i Stockholm, levererat 1562 ° På denna sköld framställes en strid mellan krigare i antikens rustningar, men motivet är utformat på annat sätt än på Kulturens sköld. Det finns emellertid ett par andra sköldar med bataljscener, på vilka framställningen figur för figur är densamma som på

Bild 8. Paradsköld av fäder på trä sto mm e. Heliefdekor i !tide rpl as tik: kämpande romersk a solda ter. Diam. 46 cm . 1500-talcts a ndra hälft. KM: 27.518. Köpt på Bukowskis h östa uk ti on 1919.

läderskölden i Lund. Den ena befinner sig i en privatsam10 ling i England, den andra i Berlins Zeugha us . De har båda nyligen förts in i diskussionen om presumpliva arbeten av E liseus Libaerls. Berlinskölden är försedd m ed fr an sk e kungen Henrik II :s monogram och måste alllså ha tillverkas inna n denne konung dog år 1559. 3

Bataljscenen på Kulturens lädersköld är i teckningen avsevärt grövre och enklare än på de nämnda järnsköldarna. Även en jämförelse m ed samtida sköldar i läderplastik visar lundasköldens karaktär av tredjerangsarbete. Under 1500-talet var det framförallt i Italien man tillverkade praktsköldar i läder. En del sådana är bevarade i olika samlingar." Det är arbeten av utomordentlig hantverksskicklighet. Bredvid dem verkar Kulturens sköld amatörmässig. Tydligt är emellertid, att lundasköldens tillverkare antingen arbetat efter samma förlaga som Eliseus Libaerts eller vem nu mästaren till de nämnda järnsköldarna kan ha varit eller också direkt sökt i Hitler kopiera någon av dessa sköldar.

R. Cederström och K. E. Steneberg: Skoklosterskölden, Stockholm 19-15. - B. Thomas: Neues zum vVerk <les Eliseus Libaerts, Livrustkammaren, vol. IV, 11-12, 19-18. 2 G. F. Laking: A r ecord of European Armour and Arms through seven ccnturies, vol. IV, London 1921, fig. 1257. 3 Laking vol. IV, sid . 161 och 164. • Laking vol. IV, sid. 175. - \Vallace Collection Catalogucs, European Arms and Armour, Part Il , by S. J. Camp, London 1924, sid. 2-12, Part III, by .James G. Mann, London 1945, sid. 608. • Cederström och Stenebe rg sid. 38--46. ·- Cederström i Zeitschr. fiir hist. Waffen- und Kostiimkunde, NF Bd. 6 1937, sid. 42. 0 Il. Thomas, anf. arb. 7 .Jfr bild 36 i Peter Jessen: Meister <les Ornamentstichs, band 1, Berlin u. å. • En hjiilm och ett ryggharn esk, båda av brons och rikt reliefdekorerade, angivna såsom tysk tillverlming från 1500-ta lets andra hälft, ingick i konsul Hans C. Leidcns vapensamling i Köln, vilken bortauktionerades 19-21 juni 1934 hos Math. Lempertz i Köln. Firmans auklionskatalog nr 36-1, med förord av Dr. Hans Stöcklein. • Cederström och Stcneberg fig. 21. 10 Laking vol. IV, fig. 1320. - B. Thomas siJ. 340. 11 Laking vol. IV, sid. 239. - A. Diencr-Schönberg: Die Waffcn der vVartburg, Berlin 1912, sid. 78 och nr 886 och 887.

Bild 9. Detalj av skölden bild 8. e:a 1/2.

ETSNING PÅ JÄRN Sydtyskland utbildades under 1500-talet en mycket rik dekorationsart, särskilt använd vid utsmyckning av rustningar men även av andra föremål, som skrin av metall. Det var metalletsningen. Utförandet tillgick på följande sätt. De partier av metallen, som skulle fördjupas, om det nu gällde ornamentlinjer, partier av ornamentet eller ornamentets mellanliggande grund, behandlades med frätande syror. De delar, som skulle stå upphöjda, täcktes med etsvax, som icke angreps av syran. Ornamentet målades med pensel, doppad i flytande vax. Skulle man etsa ett linjemotiv, överdrogs hela ytan med etsvax och ornamentet ristades in genom vaxet. I Sverige träffar man ytterst sällan på föremål av inhemsk tillverkning med denna etsningsdekor. Det förnämsta och mest kända är Erik den heliges skrin i Uppsala domkyrka, ett verk av de från Tyskland inflyttade silversmederna Hans Rosenfelt 0ch Hans Teusson samt arkitekten Willem Boy, tillkommet under åren 157'1-79. Bilden här till höger visar en detalj av ett järnskrin med etsad dekor ur Kulturens samlingar. Skrinet är av sydtyskt ursprung, möjligen från Niirnberg. Med sin orientinflucrade ornamentik är det en typisk produkt från dessa trakter, där så många harnesk- och rustningssmeder arbetade med denna moresk-, grotesk- och växtornamentik i ett livfullt och elegant utförande. Skrinets samlliga yttersidor, lock och botten liksom lockets insida är prytt på detta sätt med inkomponerade gripar, pelikaner och sköldbärande män i rustning, vars underkropp är upplöst i ett som en drakstjärt uppsvängt blad- och grenverk, erinrande om Aldegrevers art. Som vanligt på dessa skrin är låsinrättningen ett tekniskt konstverk, som uppfyller lockets insida med kolvar, reglar och slåar. Också denna sida är etsad. lVIed sin avancerade renässansornamentik torde vårt skrin kunna dateras till 1500-talets senare hälft. \V./(.

Skrin av prn, rikt smyckat med etsad ornamentik; detalj av framsidan . Antagligen Niirnberg, 1500-talel. KM : 26.636.

EN ÄSKA OCH DESS SAGOMOTIV vepäskor har över hela landet använts till förvaring och transport av förnödenheter och ägodelar, därav ofta benämningar såsom mattina och silveräska. Den här äskan tillhör en säregen smålandsgrupp med djurmotiv och i fält indelade geometriska ornament. John Granlund har i sin avhandling Träkärl i svepteknik behandlat de ornamentalt jämförbara föremålen. Med påfallande likheter i detaljer och konstnärlig elegans visar sig denna äska ha en i dekoren nära motsvarighet i en annan äska från Järeda socken, Småland, som förvaras på Nordiska Museet. De är onekligen utförda av samma hand. En datering är vansklig eftersom de olika dekorativa elementen genom århundraden fortlevat hos vår allmoge och således ej ger oss någon tidsfixering. Stilistiskt sett framhäver de geometriska ornamenten med konstrikt repsnodda stjärnmönster och åttabl'adsrosor i tydligt avgränsade fält en m edeltidskaraktär, som anknyter till den sydsvenska textilkonsten. Medeltida verkar också den stora minuskeln eller det gotiska I:et, som placerats mellan hjorten och hästen. Det förekommer även som en dekorativ undre bård till inramning av ros- och stjärnmönstren. En exakt motsvarighet till detta tecken finns på den paradyxa med kung Hans krönta monogram och ärkebiskop Jens Brostrups vapensköld, som beskrives på annan plats i årsboken. Delta styrker det medeltida helhetsintrycket. Vill man sedan spekulera över det gotiska I:ets placering och innebörd, så märker man dess förekomst även på andra till gruppen hörande kärl. Dess placering mellan tvenne djur är likartad. På en och samma äska sitter det mellan tvenne fåglar och vid ett annat fågelpar har det utbytts mot en fisk. Om man anser fisken vara lika med Ichtys som symbol för Kristus så för tanken omedelbart till ett recent IHS, där I:et ensamt får bära symbolen, såsom på den förut omnämnda biskopsyxan. Det figurala motivet omslutes av yltäckande lyckotecken pentagram, hakkors och stjärnor. De förekommer i magiskt syfte talrik på allehanda bruksföremål inom bondekulturen.

Bild 1 och 2. Svepiiska från :\Iassa måla, Åshcda socken, Småland. Runt en oval ckbotten är svepet fäst m ed tränaglar och snärjstygn. Lock och ståndar e saknas. Dekor i glödritning, utförd n1cd spetsigt brännjiirn. Inköpt 1891. KM: 7 .161.

Både häslcn och hjorlen är elegant tecknade i sin heraldiska gruppering. Den förres förnäma h ållning och detaljrikedom har påfallande likhet med vinjettbilder Lill Olaus Magni historia. Munderingen överensstämmer även med övriga 1500-talsilluslrationer såsom sadeln med sin höga knapp , stassremmarna med de runda metallrosorna på remändarna, som här stiliserats till

kors, samt dubbla tyglar med tofsar. Hästen går dessutom passgång, d. v. s. samma sidas ben följes åt. Denna dressyr ansågs trötta djuret mindre vid lång ritt och förflyttningen blev snabbare än i skritt. Redan i Östgötalagen stadgas om högre höter för skada på dylik häst i jämförelse med en adresserad. Om man ser på det äldre bonadsmåleriet från Kinnevalds h}irad i Småland under senare delen av 1700-talet, så framställes även här hästarna på detta sätt. Ilildkompositionen tillhör ej den folklige konstnärens fantasi. De parställda djuren är redan kända från förhistorisk konst, men då vanligen med tvenne hästar, drakar. lejon etc. på ömse sidor om ett livsträd. På äskan framställes sannolikt en jaklscen och de bägge armborsten av senmedeltida typ styrk er antagandet. Hjortjakt med hundbetsning var en kunglig och adlig sport, som gärna återgavs i bild på jaktulensilier, men även inom textil- och målerikonsten. En jaktfris med hjortar grupperade kring det centrala trädet förekommer bl. a. i folklig omgestaltning på en tallrikshylla från Holbreck i Danmark. En annan version av jaktmotivet finns på ett knivskaft av ben från Sydtysk.land, med jägaren mellan hästen och hjorten. Hjortmotivet kom från de östliga folken till Europa och gled snart in i den nya idevärlden, där djuret blev en symb0l för lyckan, identifierad med Kristi person och avbildad med ett gyllene kors mellan hornen. Kristus uppträder som en hjort bl. a. i den alexandrinska Physiologus. På en bildframställning i Livre du Roy Modus, Chambery 1486, syns den helige Eustathius knäfallande tillbedja en hjort med hästen heraldiskt grupp erad mot denna. Legcndmotivet, som är av indiskt ursprung, förekomm er både i den grekiska och romerska litteraturen. Under 1400-talet blir legenden om Huberlus, jägarnas skyddspatron, förknippad med hjortundret. Det låg nära till hands för den medeltida riddardiktningen att besjunga de ofta romantiskt färgade jaktäventyren. En litterär bretonsk saga berättar om riddaren Vilhelm, som med sin sven och sina hundar drog ut på jakt. Han mötte då en hjort som han sköt efter, men pilen vände och sårade honom själv. 40

Bild. 3. Guiamars saga. Detalj av norsk bilclviivnacl, omkr. 1650. Oslo Kunstincluslrimuscum, Oslo.

Denna Guiamar- eller Vilhelmsaga finns i folklig bearbelning på ett ~ billedteppe » från norra Gudbrandsdalen, vävt vid 1600talets mitt. Hjorten och hästen är här arrangerade som på smålandsäskan. All sannolikhet talar för ett och samma ursprung vad motivet belräffar, men dess sporadiska förekomst i Norden får ses mot bakgrunden av en lilterär spridning eller kanske via importvaror såsom gobelänger, vilka gärna omhuldade dessa sagomotiv. Denna sagotyp tillhör ej en grupp som forllever munlligt i den folkliga traditionen.

B.A.P_

HOLLÄNDSK SILVERBÄGARE ed renässansen kom ett helt nytt schema som normgivande för ornamentiken. Man sök te sig tillbaka till den klassiska antiken och delYis till utomeuropeiska dekorationsslilar. En av de mest framträdande var till att börja med handornamentiken, introducerad omkring 1530 av italienaren Rosso Fiorenlino på slottet i Fontainebleau och fortsatt av hans efterföljare Primaticcio. Härifrån spreds den ut över Europa, framför allt omhuldad av nederländarna genom ornamentstickarna Cornelis Bos och Cornelis Floris, senare av Vredeman de Vries. Denna handornamentik arrangerades som bårder, ramverk och kartuscher med inskriptioner eller bildframställningar. Ursprungligen var den närmast avsedd som elt plastiskt ornament för arbeten i trä , metall eller s ten men blev även använd inom gravyrkonsten. En annan dekorationsart var grotesken, utbildad i Frankrike av Ducerceau, i Tyskland av Peter Flölner och i Nederländerna av de tre ovan ang ivn a mästarna. Här är det bland annat akantus, masker, medaljonger, guirlander och fruktknippen, som utgör de dekorativa elementen. Vidare moresken, överförd till Europa genom venetianerna, huvudsakligen brukad inom gravyrkonsten. I Nederländerna introducerades den av en anonym mästare - man har gissat på Pieter Coech van Aelst och i Tyskland av Holbein. Dessa olika dekorationsgrenar samarbetades efter hand, ell förhållande som gör sig starkt gällande i det europeiska silversmidet, framför allt det nederländska. Redan i slut et av 1500-talet uppträder här denna blandade renässansdekor, utförd av bland andra Marcus Geeraerts (15201604) och Abraham de Bruyn (1540-87). Kulturens här avbildade bägare är en god exponent för denna tidiga holländska renässansstil med sina bibliska figurscener i kartuschfälten. Den holländska proveniensen pointeras ytterligare genom de tre graverade skeppsbilderna på bägarens nedre del, en nationell signalur så att säga. Fotkantens utformande med en smal gjuten bladbård är likaså ett typiskt drag. W.K.

Silverbägare med graverad bandornamentik, kartuscher med bibliska scener - här Kristus och den samaritiska kvinnan vid brunnen och farlygsbi ld er. Holland, omkr. 1600. KM: 29.025.

KINESISKA TAKRYTTARE ina var en gång täckl av väldiga skogar. Byggnadsmaterialet hämtades ur dem. Fram till modärn tid bibehölls det gamla sättet alt forma husen av resta, tillhuggna och inbördes förbundna slackar. På dessa lades Laken. Detta gällde såväl den gemene mannens hus som palatset och Lemplet. Grundformen var en hallbyggnad. Denna enrummare ulvidgades genom att lägga hall Lill hall. Det hela klimatet, som krävde skugga och luftiga rum, de plötsliga ulbrotlen av storm och regnfall måste man räkna med. Huset formades med tanke på dessa faktorer. Taket och takkonslruktionen blev därför den vikLigasle delen av huset. Det skulle slå emot stormen och skydda för såväl hetta som skyfall. Det har sagls alt det kinesiska taket spelar samma roll ur estelisk synpunkt som byggnadens fasad i den europeiska arkilekluren. Med sina tälllikt svängda linjer, sina överhängande, skuggande parlier, sin beläggning av munkoch nunn elegel och sin skulplurala utsmyckning vittnar taken också om den betydelse man tillmälte dem även ur konstnärlig synpunkt. Det kines iska takteglet är hårdbränt och glaserat. Hur långt tillbaka i tiden man kan finna det är ovisst. Det äldsta daterade vittnesbördet är den ryktbara , s. k. porslinspagoden i Nanking från 1431 , som ej är av porslin utan av vanligt lergods i brokiga färger. Tillverkningen av taktegel blev av så stor omfattning att Kina försåg hela Östasien med delta gods, ja t. o. m. Persien, som sedan gammalt hade en betydande keramisk industri. Delta glaserade gods gav ett utomordenlligt skydd. Man nöjde sig icke med detta ulan sökte även skydd av högre makter genom alt sälla upp bilder av dessa på laken. Kinesen anser att naturen omkring honom är besjälad av vänliga och fientliga makter. Varje ting får den själ, som motsvarar dess yttre form. Till att skydda taket, d . v. s. hemmet, gjorde han därför bilder av de makter som han anropade. Bland de femton grundtyper av lakryltare man känner skall några nämnas: draken, Fo's

Bild 1. Taktegel av blyglaserat lergods i gröna, gula och piplercfärger. Kina, 1500-talet. H. 320 mm. KM: 2Ci.551.

hund, fågeln Ho, fabeldjur som häst, hare, tupp, delfin och människogestalter som helgon, visa och hjältar. Hjälten är en av de vanligaste takryltarna, varav f. ö. ordet. I ett krigiskt land som Kina, där främmande , barbariska folk ofta bröt in, blev hjältedyrkan naturlig. Krigarbilden, alltid till häst , var därför ett skydd mot fiender. Vår bild visar honom samlad och beredd. En av de ryk lbarasle hjällarna var Kuan Ti, krigsguden. Han är en av de tre huvudp ersonerna i Konfucius' lära. Vi ser hans majestätiska uppenbarelse på den andra bilden. 1500-talet, varifrån dessa takskulplurer kan anses stamma, faller inom Ming-dynaslins tid. Inom den kines iska k eramiken kännetecknas den främst av det ädla vita porslinet. Vid sidan därav uppträder en folkligt realistisk, färgrik och fantasifull konstart, präglad av skaparkraft och lust för symboler. Dit hör våra takrytlare.

S. T. J(.

Bild 2. Kuan Ti, krigsgud en. Takprydnad av bl yglasera t lergods i gult, turkos, gu lbrunt och piplcra . Kina, 1500-lalet. H . 410 mm. KM: 26.552.

KISTOR Av WILLIAM KARLSON

en Li di gas te och mest primitiva kislformen i Skandinavien är den urhålkade trädstammen, som försetts med lock och ibland med förstärkande järnband. De tidigaste snickrade, som bevarats, är de från Osebergs- och Gokstadsfynden i Norge. Med medellidens romanska och gotiska perioder fick denna förvaringsmöbel en rik dekor med praktfulla järnbeslag, som i kistorna från Voxtorp och Rydaholm i Småland, eller rikt skuren ornering, som i en kista från Vadstena. Under 1400-lalets förra del gjorde en ny stil sitt inträde i Italien, renässansen , med en pånyllfödelse av anlikens dekoraLionsschema . Till Norden nådde denna nyhet först omkring ett hundratal år senare. Genom sydtyska och nederländska ornamenlstickare förmedlades renässansens mönsterskalter över Europa och nådde efter hand också våra perifera landamären. Genom motivens vandringar och omvandlingar från konstnär till konstnär uppstod en rik varialicm i dckorationsschemat, som bevarade pjäser från Liden utvisar. I Norden dröjde det dock länge innan gotiken helt släppte sitt grepp om de ornamentala detaljerna. Vi kan konstatera det bland annat i Kulturens bestånd av kistor. En starkt medellida prägel karakteriserar kistan bild 1 såväl till konstruktionen - de till fotstöd neddragna hörnskidorna som dekorationen. Under 1400-talet uppfanns en ny metod för möblernas sammansältning, nämligen ram- och fyllningsverket. I ett sammanfogat ramverk av lisler fastgjordes fyllningarna med fjäder och not. Detta gjorde att möbeln fick ett lältare utseende och dekoren, som Lill alt börja med inskränkte sig till fyllningarna, ett elegantare. De vanligaste ornamentsmoliven i dessa fyllningar var det s. k. pergamenlsrullemotivet och det från de gotiska kaledralernas fönsterarkitektur hämtade masverket. Mycket omhuldat var det förstnämnda motivet, som ursprungligen fyllde ut fältet 48

Bild l. Kis ta av med eltida typ från V. Torsås socken, Småland. K!\I: 32.057.

från kant till kant i ramen. Efter hand luckrades det upp; i pergamentstavarnas ändar skars ut knappar eller blad av olika form. Från Vesled i Västslesvig härstammar kistan bild 2. Till sin konstruktion följer den ram- och fyllningsmetoden och är i hörnen delvis sammanfogad medelst laxning. Ur dekorativ synpunkt har kistan närmast karaktär av enkelt hantverksarbete. D~ klumpiga bårderna av snedställda vulster och stela zig-zaglinjer samt den platta ro-settkvadraten under låset saknar finess och stringess i utförandet. I kistans hemtrakter höll sig detaljer av det gotiska stilschemat kvar större delen av 1500-talet, speciellt pergamentsrullemotivet, som kan spåras så sent som omkring 1600. Detta senare är på kistan ifråga förflackat och hållningslöst. Allt talar för alt den är en senfödd ättelägg i gotikens anda och ett arbetsresultat av en mindre konstförfaren hantverkare under 1500-talets senare del. Den nuvarande rödbruna oljemålningen är ej ursprunglig. Betydligt högre konstnärlig kvalitet utmärker kistfasaden bild 3. Här utfylles de inramade fälten av ett ordentligt skuret pergamentsrullemotiv, som dock både upptill och nedtill är upplöst i spiraler och bladverk. I fältets över- och underkanter inom den omramande vulståsen är en skuren spetsbågeslav. Som kistfasaden är av danskt ursprung, kan man i dateringsfrågan hänvisa till liknande danskt material, bland annat ett skåp i Dansk Folkemuseum i Köpenhamn från Aabenraatrakten, som sakkunskapen daterat till 1500-talets milt. Med hänsyftning på den smala äggstavsliknande bården i ovankanten får man måhända skjuta föremålets tillkomstlid ännu ett eller ett par årtionden framåt i tiden. Kistan bild 4 är mera avancerad, särskilt ifråga om sin dekorativa utstyrsel. Trots det kan man dock ännu konstatera vissa medeltida reminiscenser både i konstruktion och ornamentik. Beträffande den förra visar det trefasade lo-cket man får förutsätta, att det är ursprungligt - ett senmedeltida drag. Ett kvardröjande gotiskt drag gör sig gällande i gavlarnas dekor med pergamentsrullar i fälten. Detta är emellertid slatt i stark upplösning, som markeras av de relieferade bladen upptill 50

Bild 2 och 3. Kistor med fyllningar av pergamentrullcmotiv. Överst: från Vested, Västslesvig. Kl\! : 17.624 . Nederst: kistfasad, Danmark. J{J\! : 7.!ll 1.

Ili lcl -L Kis ta från 1500- tale ts senare hii lf t. Ribe trakt cn, Danmark. KM: 8.089.

Bild 5. Kista och nyck elskylt, enl igt uppgift från Björnstorps slott, Skåne. Tyskland, 1500 -lalets mitt. KM: 31.462.

och de hjärtformiga figurerna nedtill och i fälten, en ny tids tillägg för att modernisera elt gammalt ornamentsmotiv. Fasaden däremot går helt i renässansens tecken med sin schwungfullt skurna reliefdekor i bladrankor, kranskarlusch och masker och de reliefprydda kolonnetterna i avdelningsfälten. Kistan kommer från Danmark och Ribetraktcn. I Dansk Folkemuseum i Köpenhamn förvaras en kista från samma trakt, som i dekorativt avseende kan jämföras med Kullurens. Den har utom djurfigurer människohuvuden, samma i upplösning stadda pergamentsrullemoliv och ett par reliefornerade kolonnelter med samma kapitäl som vår kista. Den danska kislan tidsättes till 1530- 40-talen. Kullurens torde emellerlid med sin betydligt rikare rank- och mask.dekor kunna dateras Lill 1500-talets senare hälft. Med kistorna bild 5-6, Björnslorps- och Pålsjökistorna, har vi nått fram till mera ulbildad renässans både ifråga om uppbyggnad och dekor. Kistan har fått en annan fotställning än vi tidigare träffat på, lösa bockar eller svarvade kulfötter. Björnstorpskislans nuvarande fotstöd är emellertid ej de ursprungliga utan tillkomna vid en restaurering under 1800-talets senare del, men troligen har den redan från början haft sådana slöd, då inga spår av intappade kulfötter nu kan iakttagas. Ifråga om dekoren har den mänskliga individen kommit in i schemat i form av porlrällbilder insatta i medaljonger. Delta iir clt typiskt renässansdrag. Vidare är den frodigt skurna reliefdekoren i Pålsjökistans fasad elt kännetecknande drag för renässansens ytomamentik. Då Björnstorpskistans visserligen fullt renässansmässigt utformade dekor framträder i ren flackrelief torde den slilisliskt bedömd beteckna ett tidigare stadium. Dess snedställda låsskylt med sina två blomstänglar är också elt gammalmodigt drag, elt inslag från sengoliken. Pålsjökistans Jåsbeslag har däremot följt renässansstilens schema i sin utformning. För att ytterligare betona en nymodighet i dess skurna ornamentik bör den för renässansens prydnadsarsenal typiska äggslaven över fotvulsten framhållas. En ur dekorativ synpunkt parallell motsvarighet till dessa båda kistor ingår i samlingarna i Krefelds museum (Tyskland). 54

Bild 5 och 6. Två fy llningar från Björnslorpskislans fasad.

Bild 6. Kista, en li gt uppgift från Pålsjö, Skåne. Tyskland, 1500-lalcls milt. KM: 7.629.

Här uppträder samma medaljongporträtt i fasadfälten , omgivna av masker och bladdekor. En liknande finns också i museet i Mlinstcr (Tyskland). Konstruktivt selt har dock Krefeldkislan ännu en medeltida karaktär med sina Lill fotstöd neddragna hörnskidor och därtill järnbeslag. Den angives som ett westfal'iskt arbete och tidsälles till 1500-talels milt. Av ty.sk extrak tion är också Kulturens båda kistor, vVestfalen eller Rhenlandet, och bör i tiden kunna placeras till 1500-talets mellersta årtionden. Ytterligare några kistor i Kulturens bestånd bör i delta sammanhang framhållas. De återges i bilderna 7- 10 och är samtliga representativa för det slutande 1500-lalels utformning av renässanskistan. Karyatiderna på de vertikallister som avdela fälten uppträder i dansk träsnidarkonst under 1500-talets senare del. Man finner dem bland annat på elt skåp, tidigare i den kända Frohneska samlingen i Köpenhamn , daterat 1583, 56

Bild 6 a och b. Två fyllningar fr ån Pålsjökistans fasad.

Bild 7. Kista, inköpt

V. Ve mm el'lövs soc ken, Skå n e. 1500-tal cts senare hälft. KM: 6.613.

Bild 7 a och b. Reliefskurna fyllningar m ed Bebåd elsen och J es u födels e fr ån Vemmerlövkistans fasad .

avbildat i Tidsskrift for Kunstinduslri, årg. 1898, sid. 158. Och rundbågsfälten som dekoralivt inslag i kistfasaden var också en nyhet för det slutande 1500-talet efter nordiska förhållanden räknat. Liksom den begynnande beslagsornamentiken sådan den framlräder i flackreliefen på fasaderna i kistorna bild 910. Både rundbågsdekoren och beslagsornamentet uppträder på en kista i den ovan nämnda Frohneska samlingen av Bernhard Olsen daterad Lill tiden mellan 1578 och omkring 1600 avbildad i den förut angivna tidskriften, årg. 1898, sid. 157. I denna har till och med det i Nederländerna under tiden 1520lalets mitt Lill omkring 1550 i Vredeman de Vries', Cornelius Bos' och Jacob Floris' utbildade rullverket gjort sitt inträde i kistans folbård. I Kullurens kista bild 8 återfinnes samma rullverk i fällfrisen under locket. I fältdekoren i samma kista framställes från vänster Marie bebådelse, Jesu födelse, omskärelsen och dopet och i gavlarna fyra allegoriska bilder (en saknas nu) av bland annat Styrkan och Hoppet. Denna art av fältdekor med bibliska men även profana scener och allegoriska framställningar är ett aimat renässansinslag, som uppträder i Norden under 1500-Lalets senare årtionden. Till sist en av de märkligaste föremålen i Kullurens tidiga kistbeslånd, kistan från Västra Torsås, bild 11. Den är utförd av fur med hörnstolpar av bok . Vad konstruktionen belräffar är den nära besläktad med en kisla i ek av medeltida typ i museels ägo från Läreda i Halland. Denna i sin Lur är nära befryndad med de kända kislorna från Edåsa, Vätllösa och Ekeby i Västergötland, Oktorpskislan från Halland och Mysslingelåren från Uppland. V. Torsåskistan har också samband med stolpsängarna från 1500- och 1600-talen, av vilka Kulturen iiger elt par exemplar. Konstruktionen - fyra kraftiga hömhräder, i vilka de horisonlala sidobräderna Lappals in - i dessa kislor och sängar har nära typologiskt samband med den så kallade skiftesverkskonstruklionen i träbyggnader och har också påträffats i medeltida brunnsbyggnader, vars hörnslolpar på liknande sätt sammanbindas av i dessa infalsade bräder-. Det anmärkningsvärda med V. Torsåskistan i förhållande till de ovan anförda jämförelseobjekten är de nedåt snedställda

Ilild 8. Kista m ed evangeli stbild er. Danmark, 1500-l::d els

se nan~

hii lft.

KM: G.392 .

Ilild 8 a och h . Hcli efsk urn a fyllnin ga r m ed evangelis terna L uk as oc h Johann es fr å n ki s tfasade n på b il d 8.

Bild 9 och 10. Skånska kistor från 1500-talcls slut. överst: från V. Vemmcrlöv socken. KM: 6.614. Nederst: från Dckanrcsidcnsct, Lund. Ki\I: 16.920.

hörnstolparna, som ger den en form, vari man måhända kan se en prototyp till den yngre svenska kistformen med nedåt avsmalnande sidor. Kistan har inga som helst beslag. Bottnen uppbäres av slåar, som dragits fram genom hörnståndarna. Gångjärn finns ej h eller, utan locket ledar på trälappar i de bakre stolparna . Den geometriskt formade, nedskurna dekoren med kors i dubbelcirklar, p å ståndarna med nagelsnitt, och ett par X-korsade linjebårder på framsidan har medeltida karaktär. Med sin avskurna konform kan kistan dock inte placeras som samtida med någon av de ovan nämnda medeltida kistorna. Med hänsyn till sin medellidsbetonade dekor kan den inte heller passas in i 1600lalet eller senare. På grund av samverkan mellan dessa konstruktiva och ornamentala säregenheter bör man kunna avgränsa dess tillkomsttid till 1500-talet.

SIDEN OCH SAMMET riv MÄRTA LINDS1'H.ÖM

re av 1500-talets sidenproducerande länder: Itali en , Spanien och Turkiet finns representerade i Kulturens lilla samling av siden, sammet och brokader. Det är tygstycken och fragment inköpta 1904 av Fr. Martin, Konstantinop el, och 1929 av fru Hanni Schulze, Crefeld, ett antependium från Harlösa kyrka i Skåne och en tysk mässhake. Hela kollektionen kan dateras Lill å rhundradets mitt eller senare del. Italien va r under hela 1500-talet ledande på den europeiska sidenmarknaden med många och stora verkstäder. Till de förnämsta hörde väveri erna i Venedig, Florens, Genua, Lucca, Bologna och :VIilano. I de flesta fall ä r det omöjligt att avgöra vilka mönster och kvaliteter, som är typi sk a för de olika städerna. Dock vet man att i Genua och Florens vävdes tyger som sä rskilt tilltalade den franska smaken, och att i Venedig med dess livliga förbindels.e r å t ös ter tillverkades för en annan kundkrets. De textila mönstren påverkades inte i nämnvärd grad av den nya s til en. Renässansens speciella dekorativa elemen t togs sällan upp. I s tället utvecklades och fortsattes traditionen från 1400-talet med de stora grana täpplemönstren i symmetriska vågrankor, vilka under 1500-talets förra del blev förhärskande. De förekom långt in på nästa århundrade. Förelöparen till dessa granatäpplemöns ter är det kinesiska och p ersiska spetsovala rank.schemat med lotusblomman i mitten, som tagits upp i de italienska sidenmöns tren redan på 1300-talet. De tidigare naturalistiska rankorna av grenverk, blad och blommor förvandlades och s tili serades fram emot 1500-talets mitt till bårder nv band, flätverk och schackrutor m ed knutar och rosel ter. De hölls vanligen samman av blad, blomkalkar, band ell er kronor. En detalj av antependiet, bild 1, visar ett typiskt renässansmönster, som m ed större och mindre variationer utfördes i både sidendamas t och samme t. De spe tsovala fälten fylldes vanligen av granat5

Bild 1. Skuren oc h osk uren sam m et mol a tl asbo llen, g ul. Ita lien 1550-

1650. D etalj av an t0p cndium fr å n Har lösa kyrka, Skåne. Kl\!: o m .

Bild 2. Skuren och oskuren sammet mot ripsbott en med si lv ertr åda r, violett. It a lien, sent 1500-tal. KM: 14.217. ()7

äpplen eller buketter. Ur blombuketten bildades elt nytt, omtyckt fyllnadsmotiv - blomvasen , bild 2 - vilken sedan i växlande form er levde kvar i de textila mönstren ända in på 1700talet. Benämningen granatäpplemönster blev inte allmän förrän under 1800-talet, d å den kom att bli en gemensam beteckning för vissa slags mönst er. Granaläpplet förekommer visserligen på de flesta av dem , men till den övriga floran hör även pinjekoltar, ananas, rosor, tistlar, nejlikor, akantusblad, frukter och ekollon. Under 1500-talets senare del kommer en ny typ av tyger de småmönstrade sammets- och sidenstoffema. De hörde ihop m ed det nya spanska dräktmodet. Dessförinnan had e samma slags praklfulla och stormönstrade Lyger använts till såväl kläder som inredningst ex tilier. Hädanefter skiljer m a n vanligen på d essa båda användningsområden och de s tormönstrade tygerna brukas mest till kyrkliga skrudar, möbeltyger och de sidentapeter, som kommit på modet. I de småmönstrade tygerna upplöses så småningom vågrankan , och spetsovalen blir bara antydd med blad eller kvist a r , bild 3. Till slut försvinner rankan h elt och h å llet och ytan beströs m ed små blad och blommor, mer eller mindre stiliserade, bild 4. Under Spaniens glansperiod på 1500-talet upplevde även sidenväverierna en högkonjunktur. Siden exporterad es åt flera håll, t. o. m. till Italien, vars mönster i hög grad påverkade de spanska verkstäderna. Många gånger är d et svårt eller omöjligt att avgöra de t spanska eller italienska ursprunget. Den granatäpplemönstrade, benfärgade sidendamasten på bild 5 antas vara tillverkad i Spanien, troligen under 1500-talels senare del. Det röd-gula damaslliknande sidentyget, bild 6, är av en ganska lös och tunn kvalitet, som tycks vara typisk för viss spansk fabrikation omkring 1600. Det tillhör en grupp närb esläktade spanska och itali en ska siden- och sammelstyger med religiösa motiv och emblem och påvliga vapen. De italienska är enligt Fanny Podreider tillverkade i Rom. Turkiet upplevde liksom Spanien en storhetstid under 1500talet å tföljd av allmän konstnärlig uppblomstring. De turkiska 68

Bild 3. S id e ndama s t, r öd. ltali e n , se nt 1500-tal. I<M: 3-L55G.

Bild 4. Skuren och oskurcn sammet, brunröd mol ljusare bollen . Italien, o mkr. 1600. KM: 14.224.

Bild 5. Side nd amast, benfärgad. Spanien, 1500-lalets senare hälft. Detalj av mä sshak e inköpt i Tyskland. KM: 17.949.

Bild 6. Damaslliknande siden, röll och gult. Spanien, omkr. 1600. KM: 34.555.

Bild 7. Brokad

gu ld, blå tt , grö nt och vi ll mol r öd a tl asbo lle n . Turkiet, 1500-ta lc ts milt. 101: 14.226: 3.

siden- och sammelsbrokader som då tillverkades tillhör något av det bästa i sitt slag. Mönstren utmärks av klarhet och sym metri men knappast av nya ideer. De visar däremot turkarnas förmåga alt La emot intryck och uppslag och omsälta dem till en självständig stil. Vid närm.are studium märke1· man hur mönstren bygger på traditioner och infly tanden från både väster och öster. Kanske främst från Italien, varifrån det ursprungli gen österländska rank.schemat nu åte rkomm er som ett renässansmönster. Sidenbrokaden på bild 7 visar ell :turkiskt granatäpplemönster. Liksom här är spelsovalen ofta omramad av breda band och fylld med fint tecknade rankor av de typiska blommorna, rosor, nejlikor, hyacinter och tulpan er. I mitten syns ett ofta använt ornament av arabesker. Banden kantas gärna av små blad och dekoreras med en ranka , i det här fallet av granatäpplen. Så småningom försvinner rankan och spelsovalen bildar ett regelbundet y tmönster. Figurframställningar förekommer aldrig ty avbildningar av levande varelser var förbjudet av profeten. Brokaden på bilden är kraftig och styv och har på ett eller annat sätt använ ts till rumsinredning. Den tunnare småmöns trade brokaden, bild 8, är däremot ett fragment av en dräkt. Av vissa detaljer i teckningen kan man förmoda att brokaden skull e vara yngre än 1500-talet. En bestämd datering är svår alt sälta eftersom de lurkiska sidenmönstren inte visade några s törre förändringar under de närmaste tvåhundra åren.

Bild 8. Brokad, mönster i rött, vitt, grönt och blått mot gul bollen, genomYiivd m ed tunn silvertråd. Turkiet, omkr. 1600 eller senare. KM: 14.229: 3.

DYNGGREPEN -

ETT BONDEATTRIBUT

den danska landsorlskyrkan Nerre Alslev finns en muralmålning från omkring 1500, som visar hur dödingarna drar iväg till dans med kung, biskop, borgare och bonde. De fyra har sina typiska ståndsdräkler och attribut. Sist i raden kommer bonden, släpande den trehornade gödselgrepen efter sig. Grepen på nordiskt område visar en oavbruten tradition ända från vikingatiden. De älds ta typerna med två horn är skurna ur ett trästycke. En till sin konstruktion gedignare typ är den tre- eller flerhornade grepen med itappade tvärslåar. Den är mellaneuropeisk och torde vara införd under senmedeltiden.. Olaus Magnus berättar i sin Historia om de nordiska folken, 1555, att vid åkrarnas gödslande uppbådades en mängd grannar samtidigt. Gödselspridningen skedde med trehornade grepar, vilket framgår av vinjettbilden . I Skåne var det brukligt att det hela avslutades med en fest, ett s. k. möggille. Skillnaden m ellan grävgrepen och gödselgrepen beslår främs.t i hornen, som hos den senare är finare och oftast rundade. Den västeuropeiska grepen har vanligen någon form av trampanordning, vilket ökar dess användbarhet. När tröskslagornas dunk på logen tystnat, logs grepen fram och den överblivna halmen samlades upp till strö åt djuren. När man mockade i spiltan lyftes den rena halmen undan med grepen. Trägrepen tillhörde de redskap , som av ek, bok eller ask tillverkades hemma på gården. Från 1690 föreligger en uppgift om att en dräng bör sommartid göra en hel vagn med stegar, dock utan hjul, två grepar och fjorton räfsor. Vid 1800-talets mitt började man beslå hornen med järn, vilket oftast blev bysmedens arbete. Detta var ett första steg mot järngrepens förverkligande. Först när handelsboden kom till byn med sina industriprodukter, kunde man undvara den hemmagjorda trägrepen. En bonde med sin dräng i snö och skog fick tråka, och pigan med sin grep sin matmors fähus måka.

(Ur Z. Livin, ](yrkoslöloschopia, li81 )

B. A.P.

--~x'

~- ·~~ ...

-..J -..J

Dödsdansen . Kalk målning från omkring 1500 i Nerrc Ai'stcrs kyrka, Maribo am t, Danmark. Gödselgrcp av lrii med svagt böjda horn. Skånes Fagcrhult. KM: 46.118.

DEN GOTISKA SPADEN • • nda fram till 1800-Lalels slut har i lantbruket använts en

träspade av medeltida typ. Den är symmetrisk och skuren ur ett enda stycke, tillve rkad av ek eller bok med kraftig järn skon ing på bladet. På en miniatyrmålning i en engelsk handskrift från 900-lalet möter man denna spadlyp, men med ett halvrunt, järnbeslaget blad . Under medeltiden tränge r denna nordvästeuropeiska spade österut och bladet genomgår sam tidi gt en formförändring. Den halvrunda skoningen blir spe tsigare . Man kan tala om en övergång från romansk till gotisk karaktär. Delta skedde troli gen i Tyskland under 1300-lalels förra hälft. I det kyrkliga freskomåleriet och på a llar tavlor framställ es vid denna lid Adam som en flitig jordbrukare grävande med sin spade och vid sidan om s iller den spinnande Eva. Detta motiv finns också inom det senmedeltida skånska kyrkomåleriet, liksom scenen med deras ruelse. På en valvmå lnin g i Äspö kyrka, Vemmenhögs härad , har den folklige konstnären förevigat si tu ationen då ängeln kommer med kläder och redskap. Likheten mellan den här avb ild ade spaden från Skånes Fagerhult och den fyrahundra å r ä ldre Äspöspaden är slående, även om denna kalk.målning liksom flertalet av dessa bildframställningar är en osjälvständig kopia av elt mellaneurop eiskt träsnilt. Man förmodar a lt hanseatiska köpmän fört den got iska spaden till Norden och några senmedell ida fynd i Lunds jord vittnar om typens förekomst redan vid denna Lid . Under 1500-talet sprider sig den gotiska spaden över hela Sydosteuropa och även in i Asien, där den användes till dragspade och blir en förebådare till plogen. På några folkliga motiv från Flandern har Pieter Brueghel d. ä. (1525- 1569) målat spadar med helsmidda, vapensköldsformade järnblad. Detta är en ny typ, utvecklad från den gotiska spadtypen, men den lyckad es dock a ldrig helt slå ut s in föregångare.

B.A. P.

Ängeln ger Adam en spade . De talj ur senmedelli<la kalkmålning i Äspö k yrka, Skåne . Därunder en spade av samma typ, använd i Lund vid 1800tal els slut. KM: 4 7 .545.

KÄRRÅRDER id r es taurering 1953 av en valvmålning i Benestads k yrka , Skå ne, framkom en intressa nt »plöjningsscen ». Målningen är utförd av Everlövsmästaren och hans skola , dat erad till sent 1400-tal. Det sk ånska senmedeltida kyrkomå leri et präglas av två motiv- och stilkretsar. Herremännen m ed sina patronatskyrkor smyckade valven m ed en tendenti ös politisk-ekonomisk bildvärld, m edan bondeklassen lät de folkliga motiven tala om vardagslivet och d en sociala ställningen. Denna m ålning är en god exponent för d en senare gruppen. Adam kör m ed elt kärrå rder, som är förspännl m ed ett p ar oxnr och elt par häs ta r. Bakom å rdret går h ans m edhjälpare och håller med ena hand en på s ty ret och i den andra en lång käpp och en töm, fästad vid den vänstra oxens h orn. Hästarna m ed sina kontinentala bröstselar tyglar Adam själv, under del han svänger sin piska över dem. Själva scenen känner m an igen frå n ett fl ertal skånsk-danska k yrk or m ed varierande typer av å rder och plogar. Redan vid d enna tid var troligtvi s detta redskap allmänt i bruk för n edärjning av gödsel och säd. Dess kontinentala motsvari gh et finner m an på avbildningar frå n 1000-talet. En spridnin g norrut via Danmark hade skett under fö rhistorisk Lid. Daterbara fragmentariska fynd från dansk a mossar styrker sannolikheten av ett dylikt pås tående. Längre än t.ill den sydskånska slättbygd en kom inte hjulå rdret. En linj e, dragen m ellan Än gelholm och Simrishamn få r utgöra dess nordgräns. Benestadårdret tillhör den låga fyrkanstypen , som även förekommer utan hjulpar, såsom på d en sa mtida Rinkabymålningen. Den tydli g t utbild ad e sulan är framtill försedd m ed en järnbill. Den raka ståndaren eller styret förekommer i en variant m ed två skalmar, som bl. a . fra m går av en akvarell på titelbladet till Jakob Ulfelds jordebok 1588 och på Linn es tecknin g i Skånska r esan 1749. Bägge typerna h ar använts av skånska bönder ända fram till 1800-talets slut och nyttja s än idag i samband m ed potati sodling. B. A.P.

Plöjningssccn i Bcncslads kyrka, Skåne. Detalj ur valvmålning. 1400-lalets slut. Diirunder cll kärrårdcr från Hurva socken, Skåne. KM: 39 .050. G

DEN BALANSEHADE SKÄRAN äden har alltifrån yngre stenålder Lill nu Liden mejats med en skära, som utvecklats från sten och brons till järn. Det historiska och tekniska händelseförloppet har ingående behandlats av Axel Steensberg i Ancient harvesting implemenls, 1943, varför jag här blott vill belysa hur den äldre inhemska järnå lderstypen, vinkelskäran, vid medeltidens slut fick ge vika för den från öster och söder inträngande balanserade krokskäran. Den förra har ett kort, svagt böjt järnblad, fastnitat vid elt Lräskaft, den senares är kraftigt krökt och fäst med tånge i skaftet. Vid utgrävningar i Lund har ett flertal medeltida krokskäror påträffats, vilka överensstämmer väl med avbildning på en korstol i domkyrkan från 1370. På en valvmålning i Hinkaby kyrka framställdes den likaledes i en skördescen från 1400talets slut. Altarskåpet från V. Hoby kyrka visar en bonde med krokskäran i handen. Skåpet kan dateras till omkring 1500. Hagnar Jirlow har visat, att typen finns belagd på västgötska häradssigill från 1570-talet. Med den balanserade skäran följde en ny teknik. Tidigare hade sädesaxen i stort sett ryckts av. Nu skar man i stället ett knippe, som gav både slrå och ax. Medan vinkelskäran använts vid skörd av vårråg, följde krokskäran den under medeltiden framträngande odlingen av vinterråg, som var kraftigare och gav rikare skördar. Överallt i Nord- och Östeuropa är det kvinnor, som brukat skäran. Linne tecknar 1749 en målande bild från Småland. »Sädesbärgningen sker överallt med handskäror, vilket väl kostar på gummornas rygg, men spiller dock mindre. Efter 20 skärerskor kunna tvenne karlar binda i nekar och två andra personer kraka upp all säden .» På Rinkabymålningen och Olaus Magnus välkända skördebild från 1555 är det en man som håller skäran, vilket tyder på alt förlagan är hämtad från mellan- eller sydeuropeiska förhållanden. Beträffande Olaus Magnus har Gösta Berg påvisat a lt bilden går tillbaka på Hans Holbein d. y:s bibelillustration till Huts bok.

B.A.P.

Krok skiiror. Övers t d etalj ur allarskå pcl fr å n V. H o by kyrk a, Sk å ne. KM : 8.598. Diirund er en rap ss kiira fr å n Ös la rp, E verl övs soc ken , Sk å ne. J{l\'f : 39 .090 .

LIE MED STJÄRTORV ien kan sägas vara ulvecklad ur skäran och kom även all i många bygder så småningom ersälta denna. En äldre lyp med kort skaft och blad , kortlie, fick under medeltiden elt förHingt skafl med en eller flera handtag, »knaggar », och långlien uppkom. Arbetel blev nu mindre tröltande och resultatet bäLtre. Ett liotal olika varianter vad belräffar skaftet eller orvet kan karlläggas och dess geografiska spridning belyser bondekulturens relikt- och novasionsområden. På den speciella typ, som benämnes stjärlorvet, har skaftet förlängts med elt bladformat, ofta krumböjt ändparti , som vid liens användning vilar ovanpå vänster arm, medan den vänstra handen placeras på ell nedåtriktat och den högra på ett uppåtriktat handlag. Stjärtorvet är urtypen för dubbelknaggade liar. Denna tekniska förbättring befrämjade dess spridning över stora delar av Nordvästeuropa. Söder om l\falaren har en degenererad skaftform med förkrympt stjärt levat kvar i nordvästra Skåne, södra Halland och sydvästra Småland samt Mälardalen, trots alt våra dagars internationella lietyp med skaft, som ligger under händer och armar, redan för m er iin fyrahundra år sedan gjorde sitt segerlåg över landets sädesproducerande släLtbygder. Lieskaftet tillverkades hemma på gården och vanligen blev stjärtorvet föremål för en rikt målad och skuren dekor. Dess längd berodde på personens storlek, som skulle handha den. I en »handledning för svenska lantskötseln » från 1700-talets milt läses: »Rummet mellan övre och nedre handtaget skall vara lika med avståndet från armbågen till ytterst på längsta fingret samt två tvärhänder därtill. Stycket som är där nedan om skall vara så långt som ifrån armgropen till förenämnda fingers ända och en lviirhand därlill. Nu säger bonden alt skaftet är rätt passat. Den som brukar liingre lieskaft anses vara en läLLinge. » En kalkmålning i Vinderslevs kyrka på Jylland från omkring 1500 framställer Döden med en stjärlorvslie. Denna avbildning j~imle de tre på Nationalmuseet i Köpenhamn förvarade må-

Sljärtorvslie från Kåphull nr. 2, Kniir cds socken, Halland. · K~l: 37.259. T. h. Detalj ur månadskalendarium 1576, Na ti ona lmu seet, Köpenhamn.

nadskalendarierna från 1530, 1570 och 1576 utgör de äldsta illustrationerna på nordisk bollen av denna lielyp. I Kulturen förvaras ett flertal s lj ärlorv med smiirrc varia ti oner, som använts ända fram till våra dagar. B. A. P.

RYKT SKRAPA • Rykt har Lill ändamål all hålla hästen ren, varjämle ryk len befordrar häslens blodomlopp och hälsa », slår det i Soldatinstruktion för kavalleriet, 1938. Delta kan sägas vara en modern omskrivning av Rosenhanes Oeconomia 1662, »en häst dän allrig skrapas och ryktas, bliffwer allrig hurtig ». Enligt J. S. Billings Grundlinier Lill hippologi , 1852, bör vid rykt användas verktyg, såsom halmviska, skrapa, borste, kam, svamp, torkduk, damm viska och svellkniv. Skrapa och bors le är merendels förenade. Den senare föres en gång emot och två gånger med håren, innan den rensas på skrapan, som blott får användas till alt hålla borsten fri från smu ls, »stöv ». Dock sker oftast vid grövre orenlighet skrapning på djuret. Ryktskrapan tillverkas vanligen av bleck och förekommer i Lvå huvudlyper - en rektangulär med fyra eller flera laggrader för häst och en cylinderformad , tvåradig, för nölkrea tur. Hästskrapans olika kammar har divergerande tänder. .Mellan kammarna är lägre slällda bleckremsor, s. k. mellanslycken. Skrapan tillverkas i ol ika finhetsgrader och avslutas med ett rundsvarvat skaft med ring eller rem för dess upphängning. På vardera ändan har skrapan en lilen järnten, som kallas hammaren. Vid rengöring stö les den flitigt mot golvet bakom hästen och »stövel » faller i ränder. En häst är färdigryktad först niir cletla sloff synes vilt, cl. v. s. varje häst bör ge tolv slövränder, som är en fot långa och en tum Lj ocka. Harry .Martinsson berättar om »hur de andra karlarna stod i s tallet och skumlade och drog sin strörand med ryktskraporna » och i sin bok Statarna I skriver Ivar Lo-Johansson att »Över golvet i sp iltorna låg halm, inrulad av mjällt vita, fenomenalt anbragla ryktränder» . I elt brev från 1825 skriver Esaias Tegner all han önskar sig en småländsk slalldräng eller kusk, och huvudsaken är, »alt han är nykter, van att rykta och köra häslar och ej ser alltför bondaklig ut ». Koskrapan är ej så vass som håslskrapan beroende på a lt 86

Hykt. Träsnitt ur Crescentii Nu tz der Ding, 1493. Därunder medeltida ryktskrapa, funnen vid grävning i kvarteret Apotekaren 4, Lund. KM: 37 .301.

den ofta användes direkt på djuret vid smu tsens borllagande samt alt boskapen är öm tå li gare. Träskrapor rekommenderas därför i ett hushållsbibliotek 1755, men någon större spridn in g fick de inte. I vårt land skö tes kreaturen sedan å ld er av kvinnfolk , utom i Skåne, Halland och l3lekinge, där karlar, s. k. ryktare, anstä ll es, något som visar hur gammald ansk trad ition h är kan fortleva. Först vid 1800-lalcls milt gjord es en omfallande rikspropaganda för schweiziska ,, koryktare ", vilka ansågs besitta stor yrkesskickli gh et. Såväl häst- som koskrapan har påträffats blund både förhistoriska och medeltida fynd. Ett ti o tal skrapor, do ck övervägande fö r nötboskap, är funna i Lunds jord . Delta beror sannolikt på oxens användning till dragdjur i äldre lid och det ringa antal hästar, som då fanns inom jordbruket. I bouppteckningar från herrgårdar med sina krigs- och ridhä star omtalas 1549 och 1580 ,, h es leskrapo r» . Stockholms tullbok den 24/12 1557 upptar lik aledes håslskrapor under införsel. Till befriimjande av inhemsk produktion utfärdades 1734 en förordning om imp ortförbud rörande håslskrapo r. Tillverkning av ryktskrapor var en av jordbrukets många b inäringar. Torpare, bl. a. i norra Skåne, hade denna utkomst och vida berömd för sin a regementsskrapor var Skrape-Kalle i Loshult. Numera har åven rykten m ekaniserats och utföres stundom m ed dammsugarliknande elry ktm ask iner. B. A. P.

Den slagne s tallknek ten. Triisnill av llans Beham. Tidigt 1500-tal. Diiruncler en m edellida koskr:ipa, funnen i kvart eret S :t Drott en, Lund. 10[: 43.114.

HACKELSEKISTA rån Mjöhult, Allerums socken i Skåne förvärvades under fjolåret en större samling allmogeföremål till Kulturen. Det är framlidne lantbrukaren Karl 0. Jönsson, som tillvaratagit c:a 500 äldre redskap och verktyg, vilka under elt flertal generationer använts inom släkten. Bland dessa finns en hackelsekisla, som ända tills för några år sedan brukades på gården. Alt skära hackelse av hö och halm till u !fodring av djur är säkert lika gammalt som stallhållningen. Genom denna sönderdelning blandas foder av hö, halm och säd bättre, och kreaturen ratar mindre. Det behövs jn blott en enkel yxa eller kniv och en huggkubbe. Alltför arbetskrävande blev detta arbete på de större gårdarna och godsen, varför hackelsekistan var elt steg mot ökad rationalisering. Halmen lägges i den 160 cm långa lådan, som vilar på fyra ben med tvärslåar. Den rörliga järnkniven tryckes mot halmviskan , som malas fram för hand. Della nyförvärv överensstämmer i ;stort selt med den hackelsekisla, som avbildas på ell träsnitt från 1524. Arbetaren bär silt verktyg på axeln precis som de vandrande lröskmännen med sina slagor eller timmermännen med sina yxor. Hackelseskiirningen var enligt lradilior.en just en av vintersysselsällningarna för smålänningar och hallänningar på skånska slätten. Var färdevägen lång kunde de snickra lådan på herrgården. I 1600- och 1700-talens handböcker för lanthushållare omnämnes »haffre- och hackelsekista ». Hackelsens mångsidiga användning omtalas bl. a . i Rothofs Hushållsmagasin 1762 lill kreatursfoder, stoppning av sängkläder, skydd mot köld, tarmrensning vid slakt och skinnberedning. Steget var nu inte långt lill hackelsemaskinen med elt par knivar fästade vid ett svänghjul. Den konstruerades 1794 av engelsmannen James Cook och fick ett fabriksmässigt utförande för handdrift med svingel. En karl kan med denna maskin skära halm åt 70- 80 kreatur per dag, vilket enligt 1785 års hushållsreglemenle för holländeriet vid Bollerup skulle vara 24 tunnor. Senare blev den även kopplingsbar till hästvandring. B.A.P. 90

Hackelsekislor. Överst triisnill från 1524 och därunder kistan från l\'1 j öhult, Skåne. KM : 51.850: 486.

·.

-·

·.·

- .~ :.,._v·~<~'...·- ~':4 -

..,,

• c· --.. ..

BOKBAND rån och med 1500-Lalet kan man numera La<.:k vare de senasle decenniernas publicerade resullat av djupgående forskningar inom den svenska bokbandskonslen ganska kontinuerligt följa vårt lands konstnärliga ulveckling på detta område. Helt nalurligt har Stockholm som landets huvudslad gål t i Lälen för bokbandskonslens uppblomslring. Hit inkallades redan under Gustaf Vasas Lid många Lyska yrkesmän och bland dem även bokbindare, som Paul Knufflock från Liibeck, vars specialuppgifl blev alt binda den 1541 färdiglryckta s. k. Gustaf Vasas bibel. Dessa inflyttade bokbindare var av stor betydelse för ulbildningen av det inhemska hirlingsmaterialet, som härigenom på elt omedelbart säll kom i konlakt med konlinentens bokbandskonst, speciellt Tysklands. På den Liden var bokbindarna även bok.förare eller bokhandlare, då bokbindaryrket näppeligen ensamt kunde förskaffa dem försörjning. Och genom dem inkom också mycken utländsk lilleralur. ELL par svenska bokbindare från 1500-lalets senare hälft, som i samband med det här avb ildade bandet särskilt intresserar oss, är Nils Olofsson och Hans Dl.isterbach, även kallad Hans von \Villenberg. Den förre var verksam mellan åren 15641627 , den senare 1560-lalet- 1591. Boken , som bandet omsluter, är Filip Melanchlons Operum omnium reverendi viri , tryckt i Vlittenberg 1562. Formatet är folio. Pärmdekoren är framställd med rullstämplar eller roulleller, som i början av 1500-Lalet var en teknisk nyhet och till alt börja med brukades jämsides med de tidigare enbart anviinda slämpelplallorna. På dessa rullstämplar av melall Yar ornamentet graverat i kanten på ell lilet hjul. När della rullades mot det fuktade skinnet uppstod en ram eller bård, vari ornamentet ständigt upprepades . l\iledan plattan endast kunde brukas till ett visst format, kunde rullstämpeln användas till alla storlekar. Bokbindarna har pressat dem på pärmen både i höjd led och Lvärled oberoende av om det gällt figurframställningar eller rena ornament.

Bild 1. Ilokband, folio, trolige n utfört av bokbindare n H a n s DListerb::ich i Stock holm und er 1500-tale ts se nare hiilft. IC\!: Thomanderska biblioteket.

Det avbildade bandet är av kalvskinn, spänt över Lräplattor, och har i ryggen som enda prydnad uppslåcn<le bind av hampsnören och pressade randbällen. På pärmens fram- och baksida upprepas samma dekor. Den är utförd i blindpressning, en Lypisk dekorationsart för 1500-talet. Omkring elt mittfält sluter s ig en ram av fyra rullstämplade bårder med olika moliv. Ytlerbården är densamma som uppträd er i miLLfältet, fast där dubbel och motställd. Såväl denna som mellanbårderna är typisk för stockholmsbokbindaren Ni ls Olofsson på band från 1590talet. Den smala bården med de runda porlrältmedaljongerna mellan bladrankor påminner även om band av Mickel Han och Frans Bokbindare. Ingen av dessa har dock den rosett- och bladdekor, som syns på Kulturens band i bården närmast centralfältet. Denna såväl som de andra bårdernas ornamen tik finner vi hos Diisterbach med samma utformning på rosett och blad. Det framträder tyd li gt på hans band Lill »Sveriges rikes opbörd och utgift pro anno 1573 » i Kammararkivet. Då som nu lånades ej säll an s tämplar mellan bokbindarna. Vidare köptes också sådana av sterbhusen efter bortgångna kolleger. Då man velerligen inte återfunnit dessa för Di.islerbach speciella rosell- och bladslämplar hos någon tidi gare stockholmsbokbindare men väl de övriga i mer eller mindre varierade former, kan man måhända våga sig på en a ltribulion av vårt bakband Lill Hans Di.isterbach i Stockholm . Bandet har haft spännen med mässingsfästen med enkel linje- och cirkeldekor. Snittet är som vanligt vid denna tid rödmålat. Bandet tillhör Thomanderska biblioteket. w. K.

Bild 2. Av tryc k Yi sa nd c rullstiimpl a rn as moti v pc\ D[is tcrba chs ba nd.

))RHODOSFAT)) esenären so m kommer till Rhodos och b esök er d en lilla staden Lindas blir bjuden alt träda in i e tt hu s p å vägen upp till a kropolen m ed den m edellida borgen och Alena Lindias tempel. Följer han r å det få r han se ett glatt och lju st boningsrum , som framförallt präglas av d e färgglad a fajansfalen på vägga rna. Sådana har funnit s i överflöd i den na gamla stad. Clun ymus ee t i Paris inköpte m e r än femhundra fat av d elta sla g, so m man trodd e vara tillverkad e på ön och därför i mu see ts katalog 1883 gav b etecknin gen »Rh odos fat », en benämning som kvarl ever än idag. Det kännetecknande för d enna k eramik är den klara lac.:kröd a färgen i kombination m ed en djupt grön . Härtill kommer blått och svartbrunt. Den livliga tecknin gen av framförallt blomstermotiv m ed tulpan er, roso r, hya cinter, blåklockor och n ej likor sa mt lå nga blad bidrar också till alt ge en säregen c.:harm å t dessa arb eten. Den di s! inkta klarh e ten i färg och teckning förhöj es av den vila grund en. Denna är ick e såsom hos den vanliga fajansen fram s tälld genom tenngla sy r. Det torkad e och bri:inda go dse t iir överdraget m ed e tt tunnt skikt av vit lera, på vilket dekorationen m å lats. Däreft er är d et h ela överdraget m ed en genom skinli g, glänsande blyglasy r . l\Ian vet num era alt dessa fat ej tillverkats p å Rhodos utan i d et turkiska Isnik , vilket är platsen för det gamla Nic::ca. F a jans gjord es där frå n 1490-talet till omkring 1700. Fat av vår typ började m å las på 1500-tale t. Den avbildad e ynglingen är klädd på turki skt vis. Han har, för all börja inifrå n, ank ell å nga, vida byxor, däreft er en skjorta, kamiss , ovanpå denna en lå ng rock, kaftan , med ärmar slutande vid handl ed en , d i:irova npå en yllerrock , v erredsclza , med korta ärmar, omvikt krage och knäppt m ed rad er av handöglor, på huvud et något slags janitscharmössa . S. T. J{.

Fat av h a lvfajnn s. I s nik, Turki e t, 1500- ial c ls slul. Dia111. 255 111111 . KM: 14 .261. 7

BRONSKRAN FRÅN TUGENDBRUNNEN I NURNI3ERG •Jag påträffade della märkliga alster av Labenwolf hos en gammal jättestor skrothandlare vid namn Lanck i Ni.irnberg 18'.18 och förvärvade det, sedan jag först förvissat mig om alt den saknades bland de fyra kranarna på Tugendbrunnen, för kr. 32: ~» , skriver Karlin på den lapp i museets realkartotek, där han behandlar denna kran. Det måste vara så, att Tugendbrmmen vid denna Lid av forskningen tillskrevs Labenwolf, i så fall sonen Georg. Fadern Pankraz dog redan 1563 och springbrunnen blev färdig först 1589 enligt det resultat, som den konsthistoriska forskningen nu nått fram till. Ej heller sonen Georg kan i så fall vara den berömda brunnens mästare, då han avled 1585. Numera är det emellertid fastställt, alt dess mästare var Benedict vVurzelbauer. Även i andra fall har det ju efter senare forskningar möblerats om bland mästare och verk beträffande de niirnbergska bronskonstnärerna. När Springer på 1890-talet gav . ut sin »l-Iandbuch <ler Kunstgeschichte », attribuerade han t. ex. en annan brunn, »Das Gänsemännchen », Den lille gåsmannen, till Labenwolf. I »Reallexikon zur deutschen Kunstge.schichte » (utg. av Otto Schmilt), som började utkomma 1935, meddelas rörande denna under uppslagsordet »Brunnen » spalt 1295: »av en okänd ni.irnbergermästare omkring 1550/60 ». Det är alltså efter dessa nyvunna forskningsresultat på den ni.irnbergska bronskonstens område icke Labenwolf, som gjort museets kran med den tillhörande lejonmasken i bly. Har den en gång verkligen tillhört Tugendbrunnen, får den efter detta alllså signeras \Vurzelbauer. Säkert torde väl i alla fall vara, alt den ur konstnärlig synpunkt inte förlorar något på bytet. Kulturens närmaste museigranne, Lunds Universitets Historiska museum, äger däremot en kran av brons, som med större sannolikhet kan tillskrivas en Labenwolf, nämligen Pankraz Labenwolfs son Georg (d. 1585). Den ryktbare astronomen Tyko 98

Bild 1. Kran av bro ns fr å n T ugc ndbrnnn cn

Ntirnb c rg. 1\111: I 0.925 .

Brahe (1546- 1601) vistades 1575 vid lantgreven \Vilhelm IV:s av Hessen hov i Kasse!. På lantgrevens beställning hade Georg Labenwolf åren 1570- 72 utfört brunnsprydnader i brons dels för borggården på slotlet i Kassel, dels för parken vid ett slott utanför staden. Dessa föll Tyko Brahe till den grad i smaken, att han vid hemkomsten intresserade sin kunglige gynnare Fredrik Il av Danmark för alt hos Labenwolf göra beställningar av liknande slag för Kronborgs slott vid Helsingör, som just höll på att uppföras. Den konstiilskande monarken var inte svår att övertala, när det gällde konstnärliga ting. På vintern 1576- 77 kallades den niirnbergske konstnären till Köpenhamn och majestätet kontrakterade med honom om en springbrunn till sitt nya slott, vilken skulle betinga en summa av 2.000 taler. När den efter långa dröjsmål och upprepade påstötningar äntligen var färdig, visade det sig emellertid, alt den dragit en merkostnad på över 3.000 taler. Men så var det också en ståtlig pjäs i fyra våningar med antika gudinnefigurer, havsjungfrur, genier ridande på delfiner och som krön Neptunus själv körande sitt spann med tre sjöhiistar. Niir svenskarna 1659 plundrade Kronborg, tog de också huvudfigurerna i slottets fina springbrunn som byte. Vi kan nu beskåda dem i parken på Drottningholm. Av väsentligare intresse i delta sammanhang är dock den springbrunn, som Georg Labenwolf satte upp åt Tyko Brahe på Uranienborg på Ven. Den var placerad på slottsgården och smyckad med ett otal fyrfotadjur och fåglar. Nu är den sedan länge raserad och vid grävningar på slottsområdet har den kran påträffats, som nu tillhör Lunds Universitets I-list. museum och en gång ingått som en detalj i Labenwolfs brunn på Uranienborg. Kullurens kran och den från Tyko Brahes brunn har vissa likheter i kompositionen men är ifråga om detaljernas utformande så pass olika, alt man näppeligen kan attribuera dem till samme mästare. Karlins teori om alt Kulturens kran skulle vara gjord av Labenwolf måste därför vika för den , att kranen snarare bör tillskrivas \Vurzelbauer, Tugendbrunnens skapare. W. K. 100

Bi ld 2. Kran av brons från Tyko Brahes Uranienborg på Ven. Lund s Universitets historiska museum.

101

STENGODSET FRÅN RHEN Av SVEN T. I<JELLBb'RG

edan 1500-talet i söder hängav sig ål majolika med dess glada färger i orange, blålt och grönt och dess eleganta teckning av figurer och bladverk präglades den keramiska konsten norr om Alperna länge av den tunga och bondska krukmakartillverlrningen, som bottnade i medellida traditioner. Väl hade ansatser till majolika måleri gjorts i Franlffike och Sydtyskland, men dessa hade saknat den italienska esprin, där det icke varit fråga om arbeten av importerade majolikamålare från Södern. I Frankrike kännetecknas renässansårhundradets keramik av två enastående nyheter, den s. k. Henrik II:s fajansen och Bernard Palissys reliefkeramik. Båda är egenlligen vanligt krukmakargods med genomskinlig blyglasyr, och det är mera den plastiska formen än färgen som är det väsenlliga för konstnärerna. Härtill kommer i det tekniska något som synes ha varit främmande för Södern: Henrik II:s fajansens dekorering har skett genom intryck med olikfärgad lera, Palissygodset är gjutet i form efter naturföremål eller guldsmedsarbeten. Båda använder sig sålunda av ett rent tekniskt reproduktionsförfarande, där handens artistiska skapande ej tiger majolikamålarens frihet. Den självständiga insats de tyska krukmakarna kom alt göra och som samtidigt bildar höjdpunkten inom deras keramiska alstring är det rhenska stengodset. Dess dekorativa teknik är besläktad med den nu beskrivna franska i så mållo alt utsmyckningar skedde med hjälp av formar, som trycktes in i den våta leran. Kärl efter kärl dekorerades med samma mönster och man kan därför med modärn terminologi säga alt tillverkningen därigenom blev industribetonad. Vi finner sålunda en djupgående skillnad mellan söder och norr såväl i det tekniska förfarandet som i den estetiska känslan, något som vi även erfar från andra områden, men särskilt påtagligt framträder inom keramiken. Vad beträffar det rhenska 102

Bild 1. Matris för dekorering av krus, >Schnellc >, med staden Kölns vapen. Signerad C K, Christian Kniitgens. Sicgburg. H. 85 mm. KNI: 27.770 .

stengodset är delta fullständigt oberört av strömningarna från Orienten och medelhavsländerna. De nådde icke fram till »die Krugbäcker» vid Rhen. Deras produktion hade sina rötter i inhemsk krukmakartradition. Stengodset tillverkades av piplera som genom stark uppheltning bringades alt sintra. Det fick därigenom en utomordentlig hårdhet. Brännin gen skedde i liggande flamugnar, som ofta kunde vara upp till tio meter långa. Kärlen staplades på varandra utan skydd, så alt den övre kannan vil ade med sin fot på 103

13i ld 2. Kru s a v stengods, • l3 a rlm a nn >, brunglaserat. Köln -Frechcn, 1500la le ts början . H. 152 mm . KM: 27.765.

104

Bi ld 3 . K ru s av s te n go d s, >Ila rlmann >, lju s t g ulbrun gl asy r. l\ o möd ie n s lr asse i Kö ln, 0111kr. 1550. H. 225 111111 . J{ l\1: 35.232.

105

den undres hals. En bränning kunde omfatta flera hundra kärl och pågå i femtio till sextio timmar. I ugnens valv fanns hål för all reglera draget, för att konstatera huru långt bränningen fortskridit - genom uttagandet av särskilda provstycken samt till slut för införande av glasyrsaltet. Saltet kastades in i ugnen sedan branden fått sin högsta styrka, förgasades av värmen och förenades därefter med kiselsyran i leran till eU tunt, genomskinligt och ofärgat nalronglas som avsatte sig på kärlens yla. Kannorna drejades på en lågt sittande drejskiva, vars läge gjorde d et lättare för krukmakaren alt lägga kraft i gärningen. Profiler och horisontala listverk formades med hjälp av utskurna profilträn av det slag våra krukmakare ännu brukar vid profileringen av fatkanter o. likn. och som de kallar »schen ». Utsirningen m ed reliefbilder gjordes som sagt med hjälp av formar. Dessa formar var s. k. matriser, d. v. s. den åsyftade bildens upphöjningar motsvarades av fördjupningar i formen. Ett stort antal sådana formar har påträffats vid utgrävningar på platserna för de forna fabrikerna. Ett par sådana avbildas här. Formarna tillverkades av lera , som hårdbrändes. De skulle ej som de färdiga kärlen sinlra utan beh å lla något av sin porösa karaktär, vilket ur teknisk synpunkt var av vikt vid formens användning. Utskärningen av motive t visade tillverkarens kunnighet och konstnärlighet. Skärpan i linjerna var b etydelsefull. På några kannor har man använt formar, som framställts genom avtryck av medalj er, m en dessa har givit suddiga bilder. Vid användningen av formen fylldes denna med mjuk lera, vars fuktighet sögs upp av formen så alt leran kunde tränga in i d ess fina ste linj er. Sedan baksidan jämnats och överdragits med våt, tunt slammad lera , slicker, såsom fästemedel , trycktes formen mot den plats bilden skulle ha på det färdigdrejade kärlet. Det var viktigt att därvid undvika alla luftblåsor, som kunde spränga bort bilden vid bränningen. Fabrikerna vid Rhen är lokalisera de inom tre områden: Köln med Frechen och Raeren , Siegburg vid Bonn samt Grenzhausen och Höhr, det s. k. vVesterwald, i närheten av Koblentz. Var och en av dessa har sina särskilda kännetecken, som bl. a. tar sig 106

Bild 4. Krus av vi ll stengods m ed bild av Juslilia. Si cgburg, 1500-talets mitt. KM: 10.375.

107

13i!cl 5. Krus av vill stengods med svenska riksvapnel. Siegbu rg, omkr. 15 70 . Jordfynd i Lund . Ki\f: 16.647.

108

Bild G. Kru s a v vilt s tengo d s m ed el en förl orad e so nens hi s to ri a. Sig nera t IL I! . 1574 . IT . 240 mm . S iegb ur g. KM: 15.429.

109

uttryck i det brända godsets färg. Sålunda eftersträvade gruppen vid Köln en kastanjebrun färg, Siegburg en ljust grå, mången gång nästan vit, och vVesterwald, som hade nära beröring med Siegburg, en vit i sitt äldre skede och en företrädesvis djupt grå i förbindelse med blått i ett senare. Några exempel på rhenska stengodskärl från 1500-talet visas här i bild. Stengods har tillverkats och exporterats från Rhen sedan 1200-talet. I Sverige har påtrfrffats skärvor och hela krus i medeltida fyndlager. Det är företrädesvis en typ av höga och smala, något utbuktade kannor med djupa horisontella drejränder och ett fotparti, som formats till en rosett genom tumavtryck. Men till en konstnärlig nivå höjde sig tillverkningen först på 1520- 30-talet med renässansens stilformer. Då sker en påverkan från medalj- och plakettkonstens reliefbilder och ornamentik, men icke minst från de många kopparsticksblad som de s. k. Kleinmeister spred omkring sig från modellböcker och annat. Ollo von Falke är den förste, som vederhäftigt klarlagt händelseförloppet i sitt klassiskt vordna arbete Das rheinische Steinzeug, 1908. Han anser att den konstnärliga utvecklingen började i Köln-Frechen, där man genom jordfynd både i staden och den någon timmas väg från staden belägna gamla krukmakarorten Frechen erhållit ett gott material till belysande av tillverkningens former och utsmyckning. Den första av våra bilder visar ett »Bartmanns »-krus med päronformat liv. Motivet med det skäggiga manshuvudet har senmedellida traditioner. Språkbandet, som här i sengotisk minuskelskrift uppmanar till dryckjom - allaf - for - einen goden - droock - återfinnes på talrikt påträffade jordfynd i Frechen. Vår Bartmann med sina stiliserade akantusblad och runda, medaljlika porträttmedaljonger tillhör 1500-talets början. Ett rustikt krus i samlingen visar huru den under århundradet skeende degenerationen av motivet vid tiden omkring 1600 har förändrat det lugna och välfriserade huvudet till en patetiskt grinande mask. Ett tredje kurs av delta slag faller i tiden mellan de båda nu nämnda och torde få räknas till fabriken vid Komödienstrasse i Köln, som började sin tillverkning 110

Bild 7. Krus av vilt s tengods med Alexander den S tores bild. Siegburg, 1570-talet. H. 235 mm. KM: 27 .290.

111

omkr. 1550. Här lägger man m ä rke Lill d e över ylan lätt utsp ridda nopporna m ed druvor inom en rosenbladsrand. I d e lt a so m i andra avseenden kan man dra paralleller m ed den sa m lida gla slillverkningen, som gärna använder ut sirningar m ed noppor . I den ga mla stengodsstadcn Siegburg började r enä ssan su lsm yckningen först omkring 1550 under s tark påverkan frå n Köln. Det å bild 4 avb ildad e, tyvä rr defekta kru se t, so m iir köpt i Köln , visa r denna lendens. Dekoration med a llegorisk a kvinno ges laller i viilvd a fält, som omfallar krusets h ela höjd, hade i Köln tillverkals efl er Peter Flölner. Vå rt kru s har lrenn e kvinnoges talter ined landskapsb ild er vid sina föller och språkband vid huvudet. De föreställa Juslitia och Charita s samt »Geduld ». Bilder av detla slag utfördes på Anno Kniilgen s verkslad och en »Geduld »-bild b ä r å rlal e t 1566. Kni.itgens var en gammal a nsedd krukmakarfamilj i Siegburg. E n y n g re m ed lem av denna släkt, Chri sti an Kni.i tgen ä r en av de m es t fr a m slående kons tnärerna i Siegburg. Två krus från Si egburg, bild 5- 6, har en speciell anknytning lill Skåne. Det ena bär svenska riksvapn et, tre gånger uppr epat, och är funn et i en timrad brunn på den Trolleska gården i Lund , nuvarande Skånska Brands tomt. På d et andra ser m a n bl. a. ett gästabudsbord med den förlorade sonen, finner inilialerna H. H. o.ch å rta let 157 4. Detta påträffades vid en grävning i Kalendegalan i Malmö . Mä rket H . H. är det vanligas le av a lla siegburgsignaturer och anses med slörsta sannolikhe t beteckna formsnidaren Hans Hilgers, som h a r daterat sina arbe ten mel lan 1569-1595 . Även riksvapenkruse t är gjort av Hilgers under 157 0-ta let. Hans verkstad k an lillskrivas det lilla vackra kruset med bilden av Alexander den store, bild 7 . .Mo livet till denna h ä mta de han från d e s ti ck Virgil Solis ulförde eft er Peter Flötners plakeller. I Siegburg verkade under 157 0-tale t en monogramist L. \V . som också p å lräffas i Raeren. Bland hans a rbe ten finn s en r ad stålliga »schnellen », d. v. s. höga, nästan cy lindri sk a k a nn o r, där d ekoralionen är anordnad m ed bi lder i tre rader över varandra. E lt sådant i Kulturen, bild 8, upptar Korsfäst elsen , Treeni ghe len och d en ick e lroende Tomas. 11 2

Bild 8. Krus av vi ll stengods m ed Korsfiislels en, Treen igheten och el en van trogne Tomas. Signera t LW. Siegburg, 1570- lalet. H. 295 mm. KM: !l.163. 8

113

B il d 9. Trn tt biiga r c av vitt s ten god s. Siegburg, 1500 -tale ts fö r ra hiilft. I-I. 135 mm . Ki\ [ : 10.369.

11 -1

Bild 10. Trallb iiga re med tr e öron av brunt stengods. J\a e ren, 1500- lal e ls förra hiilft. 220 mm. I\l\[: 20.0JG.

115

Bild 11. Krus av brunl s tengods med fris av dan s:rncl e bönder. Raeren 1597 . Il. 220 mm. KM: 6.870.

110

Bild 12. Krus av grått s tengods m ed blå beläggning . Jan E111ens 1587, Ha eren ell er \ Veslerwald. H . 2 15 111111. KM: 35.233.

117

Tillverkningen i Raeren bö rjar liksom i Köln med senmedeltida former, bland vilka man å terfinn er krus med Barlmanndekoralioner. Den präglas vid början av 1500-Lalet av påverkan från Siegburg. De s. k. Lrallbägarna, som är typiska för d enna ort, blir även omtyckta i Raeren, bi ld 9- 10. De får emellertid sin egen karakteristiska form, känn etecknad bl. a. av d e sedan medeltiden i Ra eren vanliga tre greparna. Mot mitten av å rhundradet utvecklas den stil, som bildar del nya inslaget i den rhenska stengodskonslen och som för upp Raeren Lill en ledande ställning. Framförallt tar d enna sig ullryck i en m ångfald av nya kärilyper. Mes t känd av dessa är friskruset , där man övergivit systemet m ed bilder i vertikala rad er, som framförallt passar till de höga kannorna fr å n Siegburg, och lå t.er en hori sontal fris omgördla krusets millparli. Denna nyskap else kan återföras till formsnidaren Jan Emens, den m es t betydande konstnären inom stengodsproduktionen vid Rhen. Ett sådant krus med årtalet 1597 i våra saml in gar bär en fris m ed dansande bönder efter Hans Sebald Behams kända stick, bild 11. Den bruna färgen var, som tidigare sagts, karakteristisk för Raeren. På 1580-talet börjar emellertid Jan Ernens tillverka gråfärgade krus m ed b eläggning av blå tt. Denna art förekomm er också i Westerwald och d et är svårt a lt dra en gräns m ellan fabrikationen i de båda stengodsområdena. Det återgivna kruset, bild 12, är av detta slag. Det är daterat 1587 och bär Emens märke. På frisen uppträder inom en kolonnarkader profilbilder av konungar och drollningar samt Frankrikes, Ungerns och Polens vapen. I \Ves terwald , det tred je av d e rhenska stengodsområdena, är d et först och främst Grenzau , Höhr och Grenzhausen som gör elt konstnärligt gods. Man hade även här en medeltida bakgrund . Det dröjde emellertid fram Lill 1590-Lalet innan en modärn produktion kom till stånd och denna åvägabragtes helt av inflyttade konstnärer från Siegburg och Raer en. Den faller därför i tiden inom 1600-talet och skall icke behandlas i d elta sammanhang, ty vad som utfördes av d essa konstnärer ger föga nytt utöver vad de redan tillverkat i sina hemorter.

118

SKATTER UR EN BRUNN Av RAGNAR BLOMQVIST juni 1958 g rävdes för e lt nybygge på Bredgalan 13, tomlen nr 25 i kvarteret Sankt Peter, i Lund. Bredgatan h ar ex islerat å lminstone sedan 1100-talet, och man kunde räkna med att på grävningsområdet skulle finnas bebyggelserester alllifrån m edcllidens tidigare del. Dii.rom gav emellertid grävningen ringa besked. En grävmaskin schaktade bort kulturlagren -- de hade en mäktighet av knappa två meter - och tog vad som even tuellt kunde ha funnits av inlagrade äldre föremål. Av fasta bebyggelselä mnin gar avslöjades endast en stenskodd brunn av r elativt ungt datum, varjämte grävmaskinen spolierade den starkt förmultnade övre delen av en timrad brunn, belägen omedelbart innanför gränsen mot Ilredgalan. Då grävmaskinen gjort sitt och lämnat platsen, syntes av sistnämnda brunn endast fyra ur schak lbottnen upp stickande till tufsade överändar av hörnstolparna . Det var denna brunn som blev grundgrävningens a rkeologiska behållning, bild 1. Med byggnadsfirmans benägna medverkan igångsaltes så undersökningen av brunnen, och den lämnade märkliga resultat. Den timrade brunnsholken visade sig vara av en typ, varav tidi gare ett femtiolal exemplar påträffats i Lunds jord , men den var ovanligt stor och välbyggd. I hörnen på en horisontellt liggande bollenram av stockar, hopfogade genom huggning »haHt i halfL », stod fyra s tolpar, förankrade i botlenramen medelst i nederändan uthuggen Lapp. Med spoli erade överändar var deras höjd högsl 460 cm, men de bör ursprungligen ha varit ungefär 605 cm höga. Brunnsholkens väggar utgjordes av utanför hörnstolparna liggande plankor, vilka hölls i läge enbart av den utanför packade jordens Lryck. För alt hörnstolparna inte skulle pressas inåt fanns på olika höjder placerade varv av förreglingsstockar. Tre sådana varv fanns i den bevarade delen . I den spolierade delen bör ha funnits y tterli gare elt och därtill i holkens överända en ram av slockar motsvarande bottenramen.

119

LUND . KvAH. SANKT PETEQ N' R 25 . T1MRAD

BRUNN .

SEl<TION MOT N O RR . BLOM QVIST

1958

+ 46,oo - - -

- - - - - + 46,oo

- -

- - - - - - + 45,oo Kernmik 1600 · 1olet

Skodela r d,o

+ 44,oo - - -

k'akel 1500-talet

+ 43,oo - - -

gråsten ar / 9 ö c/. se / och slam

Fyllning ov stora

1 -- - - - - 11111

' -1

+ 42,oo - - -

+-D o lk , ,o 1560

Lö s, S!Zngot ik

._[ lJx o me d skaft Tokpcmna, nt.J nno

+4 1,oo - - - - -

4-{Spe>nn Matk niv m trö.\kof t

S lam

+ 40 1 00

meter - -

-=-------

Motkniv m benb..lag

~xa Jen s Brosfrt..1p

Bälte. Lock,lorqods St~;>h~ 99<>r kl~~bo Tro sk<>l<>r. St<>va

Bild 1. Tvärsnitt geno m brunnen på Breclga tan 13.

120

I plan var brunnsholk en kvadratisk med måttet 152 cm m ellan plankväggarnas insidor. Bollenramens und erkant b efa nn sig 750 cm under nuvarande markyta. Brunnens bollen låg 95 cm lägre. Räknat från den markyta som fanns d å brunn en anlades har den varit c:a 730 cm djup. Med dessa målt överträffar brunnen alla tidigare undersökta timrade brunnar i 1 Lund. Var brunn en osedvanlig genom storlek och djup , så var den det lika mycket genom sitt innehåll. Aldrig någonsin förut har upprensningen av en brunn i Lund givit ett sådant utbyt e av märkliga föremål. Från nybyggnad ens källarbotten och 3 meter n edå t utgjordes brunnens fyllning av n edvräkta stora fältstenar av grås ten i gödsel och slam, allt förmodligen n edvräkt vid elt och samma tillfälle, då man slopat brunnen. Det har varit någon gång efter 1600-talets milt, alt döma av de föremål, som kommit m ed i fyllningen. Huvudsakligen var d essa skärvor av enkel glaserad hushållskeramik: trefotsgrylor med piphandtag, s. k . stjärt, trefotade stekpannor, en skål med horisontellt placerat handtagsöra vid mynningskanten, en mindre skål, som kan ha varit ett saltkar, men även skärvor av det något prydligare krukmakaregods, som under glasyren har dekor i villera. Det senare är

Bild 2. Slcjfsko från 1600-talcts början. Uingcl 27 cm. Kl\1:51..721:22.

121

av den tidiga sort, på vilken det dekorativa färginslaget ii.r inskränkt till sparsamma isättningar i grönt (kopparaska).' Bild 4- 5. Bitar av reliefdekorerade kakel i renässansstil fanns Lill ett trettiotal. De var från ugnar som uppsatts vid 1500-talels mitt och även något senare och som kan Länkas ha tjiinat ut och hamnat på avskrädeshögarna ett stycke in på 1600-talet. Bland stenarna låg också en del läder, som vid närmare påseende visade sig vara dels en handske och dels en samlin g skodelar. Handsken - en vänsterhandske, komplett så när som på att tuni.men saknas - är av tjockt Uider och till modellen som en arbetshandske, bild 3. En smal rem, varav en rest kvarsitter i ett hål vid bakre kanten , har förmodligen tjänat till att hålla handsken fastbunden vid tröjärm en eller handleden. Två högerhandskar av samma snitt och daterbara till 1500-Lalets tidigare del är Hl38 hillade på Stora Tvärgatan 1, där Baplislkyrkan nu ligger. Handsken från vår brunn är sannolikt minst hundra år yngre. Några nämnvärda ol ikheter är det inte mellan dessa handskar. Denna nyttighetsbetonade dräktdetalj tycks ha varit tämligen oberoende av modets växlingar. I Nya Lödöse funna tumhandskar från 1500-lalet är också av i huvudsak samma utseende, med större delen av tummen skuren i ett stycke för sig.3 Däremot avviker alla dessa handskar i tillskärningen väsentligt från en medeltida handske, som påträffats i Gamla Lödöse. Den är tillskuren i ett enda stycke.' Det kan nämnas, alt det i Deutsches L edermus eum i Offenbach förvaras en tumhandske av liknande snitt som lundahandskarna. Den anges vara en falkenerarehandske. Bland skodelarna fanns en i det närmaste hel vänstersko. Den har ovanlädret skuret i framstycke och två symmetriska bak.stycken med lika höga slejfar. I vänstra slejfen är fästad en smal rem , 27 cm lång, avsedd alt trädas genom ett hål i den högra slejfen. I framstycket är över vristen utstansat ett hål, avsett för fästning av en skoros. Bakkappan i hälparliet är tämligen lång och når ett gott stycke fram under framstycket. Av bottnen, som varit fastsydd vid det utåtvika ovanlädret, alllså med s. k. sandal- eller beck.söm, finns endas översta sulan. 122

Bild 3. Viinslcrhandskc av liidcr, 1600-lalct. Liingd 32 cm. KM: 51.721: 21.

l\ilellan sulan och skaftet har legat en bes, en 12 :'t 15 cm bred läderremsa. Bild 2. Delta slag av slejfsko med dess karakteristiska Lillskärning kom på modet omkring 1575.5 Samtidi gt uppträdde den första början till skorosen genom att skobanden knöls som en rosett. Skorosen utvecklades snabbt till en ofta praktfullt utstofferad rosett av textilt material. Den avlöstes kort efter 1600-lalets milt av skospännet. På vår sko är sulan osymmetrisk. Eftersom den raka su lan kom på modet under 1600-talets första årtionden, skulle skon böra hänföras till Liden mellan c:a 1575 och c:a 1620. Möjligen är den dock något senare. Den har karaktär av vardagssko, och för sådana kan man räkna med en viss konservatism i fråga om modets påverkan. Hos allmogen användes slejfskor av denna modell under hela 1600-Lalel. 0 Det är med ledning av dessa föremål man har att tidfästa fyllningen av stora gråstenar. Skon och kakelbitarna hänvisar till liden efter 1500-talets slut. Krukskärvorna pekar mot en tidpunkt långt in på 1600-talet. Vi skall längre fram å terkomma till spörsmålet. 123

Bild 4. Trcfotsgryta av rödbriint lerg ods, 1600-talcls mitt. Höjd 16,.1 c m. K~l: 5 1.72l: 2.

B ild 5. Skå l av rödbriint lergods med dekor i vitlera, 1600-lalels mitt . Största diam. 27,8 cm. KM: 51.721: 7.

124

Nedanför slenfyllningen bestod brunnens innehåll av slam, som tydligen fått avsä tta sig success ivt medan brunnen ännu höll va llen. Där i hittades några decimeter under stenarna, v id nivån + 42,00 meter, en dolk , som efter konserveringen 7 är något av en praklsak. Klingan är rak, 21,6 cm lång, och har närmast fäs tet en 4 cm lång ansa ts med tre grunda refflor på vardera sidan. För övr igt är den tveeggad m ed jämnbreda skär, åtski lda av en blodrand. Fästet, helt av järn, har rak parerstång, å LLk an Li g och profilerad med päronformade ändlmoppar. På ena sidan sitter en horisontell parerring, s. k. enkel kryssbygel. Kaveln är sexkan ti g med kraftig ansvällnin g mot en punkt något nedanför mitten. Även knappen är sexkantig (i profil rundad) med en utskjutande profi lerad list runt mitten. På kavel och knapp är alla y tor dekorerade med punsade ornament av s tili serade blon11nor och rankor. Dolkens h ela längd är 34,2 cm. Bi ld 6 och 7. l\1ed sin rika dekorering och utpräglade renässansform är dolken ett sällsynt exemplar, även om den är Lidslypisk . Klingans särdrag är blodriinderna, en lång och Lvå korta på vardera sidan . Det förekommer på värjor och dolkar från 1500talels milt och senare hälft. Detsamma gä ll er fästetypen med rak parerslång, enkel kryssbygel , kavel med stark ansvällni ng samt stor mångkantig knapp. En nära motsvarighet till vår dolk ingår i fabrikant E. A. Christensens vap ensamling i Köpenhamn." Dess klinga har de karakteristiska blodränderna , och fästet har i huvudsak samma utseende som på vår dolk. Den egentliga sk illn aden är alt parerstångens armar är något nedåtböjda samt a lt kaveln är klädd med fiskskinn och beslagen med fyra vertikala järnslavar. Den stammar från kungl. sachsiska vapensamlin gen i Dresden, benämnes ,, sachsisJ( ,, dolk och dateras c:a 1570. I Christensens samlin g finns ytterl igare en närbesläktad ,, sachsisk (? ) ,, dolk (C. 41) m ed samma slags klinga men med parerslångens armar överdrivet långa och starkt n edåtböjda, daterad c:a 1600. I sammanhanget kan anföras fem 0 pansarslickare, HH2 ingående i vapensamlingen på vVarlburg. I fråga om fästets utseende är de mycket nära b esläktade m ed fabrikant Christensens dolk C. 37, bl. a. är kaveln klädd med

125

Bild G. Kav el och knapp p:\ dolk en bil d 7.

126

•

Bil d 7. Dolk med fäs le av Jarn med punsacl dekor, c:a 1560 . Liingd 3-t.,2 cm. K~l:51.721:33.

127

fiskskinn och beslagen med fyra vertikala smala järnstavar. Parerslången är rak. De antages vara Solingenarbete från 1500-Lalets milt. 10 }{avelns ansvällning är elt renässansdrag, ett apterande av haluslerformen på en vapendetalj, något som tycks ha dykt upp just vid 1500-talets milt. Ett belysande exempel ger en av mlinchenmålaren Hans Mielich c:a 1550 utförd teckning till en dolk." Möjligen är fästelypen till sitt ursprung spansk. Ett spanskt svärd från 1500-talets mitt i Wallace Colleclion i London har ett fäste av utpräglad balusterform, och detsamma gäller det svärd kung Filip Il av Spanien bär på det porträtt i Pradomuseet, som Tizian målat av honom. 12 Även kan nämnas elt svärd, som tillverkats i Milano 1560 för samme kung Filip l[ och som nu befinner sig i en privatsamling i England." Fästetypen har snabbt blivit allmäneuropeisk och även nått Norden. Gustav Vasa, som då han skulle anskaffa mera påkostade föremål gärna beställde dessa långt nere på kontinenten, bär på den bekanta porträttreliefen på Gripsholm ett svärd med balusterfäste. Bilden är utförd 1558 :I 1560 av Willem Boy. Även på Gustaf Vasas gravmonument i Uppsala, utfört av \Villem Boy på 1560-talet, har konungen ett svärd med liknande fäste." Hans något yngre kollega på Danmarks tron, Frederik Il, ägde en dolk med balusterfäste, avbildad på Hans Kniepers 1581 målade porträtt av konungen, i Det Nationalhistoriske Museum på Frederiksborg. Även den praktfulla dolk, som burits av hans son Christian (IV) som prins, är av samma kategori. Den kan hänföras till perioden 1570- 1588." Det förefaller som om vår dolk skulle kunna hänföras till tiden omkring 1500-talets milt eller kort därefter. Sannolikt är den ett tyskt arbete. Att den hamnat i en brunn i Lund kan möjligen ha samband med de kontingenter av tyska landsknektar, vilka under vissa perioder låg i borgläger i Lund. Under 1500-talets andra hälft var det speciellt åren 1562- 1564, inför danskarnas fälttåg mot Sverige i nordiska sjuårskriget. Då sammandrogs översten Daniel Rantzaus trupper till läger i Lund; där anordnades för övrigt också elt sjukhus för landsknektarna. Med knektarna följde stor tross och även kvinnor och barn. 128

och man kan antaga att det varit tämligen oroligt i Lund de åren. Vintern 1563-1564 låg också konungens båda hovfanor (rytteri) i Lund. De tågade bort i juli 1564. Därefter var Lund förskonat från andra inkvarteringar än små kontingenter danska båtsmän. Sedan ytterligare några kubikmeter slam hissats upp ur brunnen hittades på nivån +41,40 meter ett lås och en yxa. Låset är ett sengotiskt dörrlås med låsplåt av karakteristisk form, smalnande mot dörrkanten och med inre kanten konkavt svängd. Plåten är vikt i rät vinkel över dörrkanten med ett 2,5 cm brett stycke. På utsidan är vid nyckelhålet fastnitat elt liljeornament med tre uppåtgående flikar, varav en har djurhuvudformad avslutning och en är bortbruten. Vid nedre högra hörnet sitter en rest av ett annat fastnitat dekorativt beslag. Låsmekanismen är av typ »smällelås », d. v. s. kolvens inre ända ligger an mot en rörlig arm, påverkad av en fjäder, så alt kolven automatiskt tryckes ut så snart den inte påverkas av nyckeln eller genom tryck på det mot insidan utskjutande handtaget. Vid nyckelhålet sitter en ögla med styrten för en holknyckel. Bild 8. Smällelåsen är enligt Sigurd Erixon 10 en under 1400-talet gjord uppfinning, som senare utvecklades i alltmer invecklade konstruktioner och som allt fortfarande finner användning. Den gotiska form och dekoration vårt lås representerar levde i avlägsna bygder kvar långt in i nyare tid, men redan vid slutet av medeltiden dyker det upp en ny och senare mycket använd form på låsplålen med rundad utvidgning i den inre, dörrkanten motsatta ioindan, ofta trepass- eller hjärtformig. Möjligen kom denna form från Frankrike. Den gav i varje fall upphov till benämningen »franska » lås. Beträffande vårt lundalås behöver man nog inte räkna med den stilkonservatism som gjort sig gällande i de uppsvenska allmogelåsen. Det är sengoLiskt och bör hänföras senast till tiden omkring 1500. Yxan från samma djup är en raritet genom alt d en har sitt 11 välbevarade skaft i behåll. Det är av en. Bladet har den senmedellida stridsyxans vanliga form. Dess ringa storlek med en längd av endast 15 cm antyder, att yxan är av det slag, som 9

129

Bild 8. Dörrlås, s. k . smällelås, av Jam, scngotiskl. Liingd 17,7 cm. KM: 51.721: 34.

130

allmänt tillhörde mannens utrustning och användes till litet av varje. Yxans hela längd är 53,7 cm. Bild 18. Vid nivån 41 ,00 meter, i höjd m ed brunnens bottenram, låg en takpanna av tegel av medeltid typ, nunna benämnd. Strax nedanför, vid nivån + 40,80 meter, kom ett ståtligt fynd , en spann, hel och oskadad. Den är gjord med släver och botten av eket rä och laggband och hank av grovt järnsm ide. Höjden, hanken oräknad, är 38 cm och rymden är c:a 15,5 liter. Bild 9. Fyndet av spannen är i Lund unikt. Vad som tidigare hittats av spannar är ofullständiga rester. Elt fynd 1946 från 1200lalslager på kvarteret Apotekaren n:r 5 (Skandinaviska banken) har kunnat rekonstrueras till en med vidjor laggad spann av furustäver , med en vidja som bärhank (K.M. 44606: 43) . Den smalnar upp åt, medan den närmare 300 år yngre spannen från brunnen smalnar nedåt. I spmrnen låg en 19 cm lång slu mp av ell hamprep, som kan antagas ha tillhört en vindningsanordning. I höjd med spannen låg en matkniv av järn med skaft av trä omslutande en smal tånge. Bladet har närmast skaftet en l 0 mm lång ansats och är för övrigt eneggat. Främre delen är defekt genom rostskador. Skaftet har spetsovalt snitt med avfasad rygg och smalnar mot bladet. Knivens längd är 19,9 cm, därav träskaftet 7,1 cm. Kniven representerar en senmedeltida lyp, som levat kvar långt in i nyare tid. Skaftformen är den naturliga då materialet är en hornhylsa, och det torde vara skaftning med horn, som ursprungligen skapat typen. Bild 10 nederst. Senmedeltida är också en annan prydlig matkniv, som hittades några decimeter djupare. Den är av annan typ ined jämnbred tånge med beslag på båda sidor av glattpolerat ben, fästade med tre nitar med stora, runda förgyllda huvuden. Varje beslag är dekorerat med tio inristade små cirklar med markerad medelpunkt. Skaftet avslutas upptill av ett förgyllt bronsbeslag, enkelt dekorerat med snedgående ränder. Övergången mellan skaft och blad täckes av ett par förgyllda bronsbleck kring ett hål , som går rätt genom kniven. På bladets ena sida 131

finns kni vsmedens slämpel, ifylld med koppar. Kn ivens längd är 17,5 cm , cHirav skaflet 8 cm. Bi ld 10 överst. Under medelliden och i vissa kretsar långt därefter medförde envar i sin personliga utrustning en kniv, som användes Lill varjehanda och även vid inmundi gandet av föda . Den bars i en slida vid bältet. Den som var beviipnad med dolk kunde h a kniven i e tt särsk ilt fodral i dolkslidan. Sä rsk ild a bordskn ivar kom först unde r 1400-lalet i bruk hos de högre samhälls klasserna. Våra knivar torde vara av det sena re slaget, men det är möjligt a lt å tmin stoie kni ven m ed benbesla gen m ed sill smala skaft är en bes ti ckskn iv, som bu rits lillsammans med en dolk ell er jaklkniv. Knivbladen iir spets iga därför att man vid måltiderna spe tsade matbitarna på kniv en, tills gaffeln vid 1600-talets slut kom i allm ännare användning. Därefter gjord es bladen på bordsknivarna avrundade.

Bild \J. Spa nn av ek, med laggba nd och hank av grovt järns mid e. C:a 1500. Total h öjd 58 cm. KM: 5 1.72 1: 37.

~----··-----

Bild 10. i\Ialknivar, den övre, KM : 51.721: 39, med b enbeslag på skaftet, de n undre, Ki\l: 51.721: 38, med trilska fl. 1-100-talets slut. Liingd resp . 17,5 och 19,9 cm .

I brunnens bottenslam låg ytterligare elt antal delvis högintressanta föremål från m edeltidens slulperiod. Det absolut märkligaste är en yxa av järn, enastående genom sin rikliga dekor. Dess form är d en senmedeltida stridsyxans m ed smal hals, nedåt förlängt eggparti och likaså nedåt förlängd skafthålsdel. Horisontalsnittet är synnerligen elegant och smäckert. Det visar hur ena sidan har en avsats mellan den tjockare kroppen och den tunnare eggdelen och bakom avsatsen två vertikala fåror. Avsatsen anger tillverkningssättet: järnstycket har böjts runt om skafthålet och smitts fast över halsen. Nackpartiet är eldskadat och delvis förslaggat. Den härigenom uppkomna skörheten har gjort alt skafthålets ena vägg blivit bortslagen. Bild 11 och 12. Det märkliga med yxan är d ess dekorering, ås tadkommen genom gravering och punsning. P å ena sidan ses på eggdelen en vapensköld, delad av en snedbjälke, prydd med tre rosetter inom punktdekorerade ringar. Det är lundaii.rkebiskopen Jens I3rostrups vapen. I fälten utanför bjälken har graverats minusklerna i l, vilka skulle kunna tolkas som ärkebiskopens initialer och betyda iolwnnes lundensis. Till vänster om vapenskölden ses en något skadad bild av en man med mitra på huvudet, väl avseende alt föres tälla ärkebiskopen själv. Bilden är något valhänt gjord, i det mitrans nackband tecknats som 133

Bi ld 11. Yxblad av j iirn, m ed graverad och punsad d ekor: iirkeb iskop J en s Brostrups vapen och kung Hans monogram m . m. 1482- 1497. Längd 18, 5 cm . KM: 51.721 : 43.

134

Bild 12. Yxbladcl bild 11.

135

ett över pannan gående band. En omedelbart till höger om 1 •porträttet » graverad minuskel i skulle kunna betyda iesus. " Under skölden sitter en minuskel s, vars betydelse är oviss. På bladets bakre del har varit graverat ett ord, varav nu på grund av skadan vid skafthålet endast återstår slutbokstäverna .. as. Längs kanterna har anbragts bårder av längsgående linjer samt snedstreck och punkter. Yxbladets andra sida har på eggpartiet en stor sexbladig rosett inom en punktdekorerad ring, av samma utseende som rosellerna i vapenskölden på andra sidan. Halsens övre del upptages av en nu ofullständig minuskelskrift, varav kan läsas s mar och som fullständig bör ha lytt s maria. På skafthålsdelen ses ett krönt 11, kung Hans monogram. För övrigt utgöres dekoreringen av punk.tornerade band av jämnlöpande linjer, snedstreck och rosettformigt grupperade punkter. Yxans längd är 18,5 cm och egghöjden 12,9 cm. Vapenskölden anger, att yxan har samband med Jens Brostrup, ärkebiskop i Lund 1472- 1497, och kung Hans monogram visar, alt den tillverkats och dekorerats efter denne konungs trontillträde 1482. Yxan går alltså alt väl datera till tidsrummet 1482--14()7. Ingen annan nordisk medeltidsyxa kan dateras på detta exakta sätt. Yxor med dekoration var under vikingatiden och äldsta medeltiden en i Norden vanlig företeelse, väl sammanhängande med tidens stora värdesättning av kämpar och goda vapen men också med yxans framträdande roll i krigarens beväpning. Dekoren är då i allmänhet inkrusterad. Dock är även under dessa perioder flertalet stridsyxor odekorerade. Beträffande de senare medeltidsyxorna kan sägas, att alla hittills kända är odekorerade så när som på två stycken, båda förvarade i Statens historiska museum i Slockholm. 10 Den ena, hittad i Uppland, är prydd med sex stämplar, varav tre sexuddiga stjärnor, en månskära och två malteserkors. Denna yxa skall inte diskuteras här. Den andra är funnen på Höjentorp, Eggeby socken, Västergötland, och till formen mycket lik vår yxa, och liksom denna har den graverad dekor . På ena sidan är på eggdelen graverat ett fyrfotadjur och på halsen och skafthålsdelen en 136

minuskelskrift, som synes kunna vara s maria. Andra sidan har på halsen en sicksack.dekor och på eggdelen en stor rosett; liknande den som finns på lundayxan men något m era utarbetad. Av allt alt döma är denna yxa ungefär jämngammal med sin motsvarighet i Lund. Man kan tryggt utgå ifrån att denna sistnämnda icke är någon vanlig menigmansyxa. Den har alltför tydlig karaktär av paradvapen och måste ha varit avsedd antingen för ärkebiskopen själv eller för någon person i dennes tjänst. Det förra är dock föga troligt. Yxan var inte något vapen för ärkebiskopar, åtminstone inte på Jens Brostrups lid. Under tidigare skeden kan förhållandena möjligen ha varit annorlunda. Saxo berättar om intagandet av staden Karenz på Rygen, vilket skedde under ledning av Absalon, som då var biskop i Roskilde och som 1178 blev ärkebiskop av Lund, att det i ett av stadens tempel fanns en avgudabild Rygievit, som var »så hög, att Absalon när han stod på tårna knappt kunde nå dess haka m ed den lilla yxa han brukade bära i handen. »20 Det hörde emellertid till undantagen alt höga andliga så aktivt deltog i stridshandlingar som Absalon. Däremot höll sig de lundensiska ärkebiskoparna liksom andra kyrkofurstar på d en tiden med stora väpnade följen . Från ärkebiskopen Jens Grands tid, 1289- 1302, berättas, att en gång, då kungligt rättarting pågick vid Lerbäckshög utanför Lund, stördes friden av alt en stor hop beväpnade män av ärkebiskopens folk kom tågande ut från Lund såsom till strid med puka och trumpet och med domkyrkans fana i teten. Karl Eriksson Röde, 13251334, höll sig med bågskyttar, dem han ihågkom med gåvor i sitt testamente. Jakob Kyrning, 1355- 1361 , hade, då han 1358 i Åhus blev tillfå ngatagen av kung Magnus Erikssons son Erik, ett följ e av sextio ryttare, vilka alla vid tillfäll et blev av med hästar och harnesk.2 Om Birger Gmmarsson, 1497- 1519, berättas, alt han uppträdde med större väpnat. följ e än som varit brukligt hos hans företrädare på ärkebiskopsstolen. Utöver vad här nämnts finns inga uppgifter om organisation och beväpning hos dessa följen. De har enligt notisen om Jakoh Kyrning varit beridna, och det finns då d et gäller Jens l3rosl1

137

rups . tid icke anledning anta att de varit beväpnade annorlunda än annan ridande trupp på den tiden. I denna beväpning ingick inte yxor. Man kan tänka på de besättningstrupper, som låg förlagda i de ärkebiskoplig::i borgarna och även på Lundagård. Bland dem måste ha ingått fotsoldater, men även för dessa är beväpning med yxa osannolik. Med sin dekor måste vår yxa betecknas som ett paradvapen. Det kan tänkas, alt ärkebiskopen vid särskilt representativa framträdanden hade yxbärare i livvakten. Det kaJ.1 ha varit vid de tillfällen, då han framtågade i full ärkebiskopl ig ornat, företrädd av bäraren av det primatkors som betocknade att han var även den svenska kyrkans överhuvud. Jens Brostrup gjorde så i Kalmar 1482 till förargelse för de svenska biskoparna. Yxbärarna kan ha varit med som vakt vid ärkebiskopen, vid korsbäraren eller vid fanan, då sådan medfördes. De kan på grund av ren konservatism ha funnits med från den tid, då yxan verkligen var elt av den beväpnade mannens huvudvapen och ärkebiskopens livvakt mest var yxbeväpnad. Den ännu brukliga ålderdomliga beväpningen av påvarnas schweizergarde utgör i viss mån en analogi. I det gamla romarväldet var yxan tillsammans med spöknippena symbol för rättvisan. Ärkebiskopen hade en vids träckt domsrätt. Det kan vara möjligt, ehuru mindre sannolikt, att yxan såsom sådan symbol kan ha burits av vakt vid rättsför handlingar, vid vilka ärkeb iskopen presiderat. Däremot kan man helt utesluta en eventuell tanke att yxan varit avsedd för någon ärkebiskoplig bödel. En sådan befattningshavare finns inte nämnd i urkunderna. Enligt den kanoniska rätten avkun nade de andliga domstolarna icke dödsdomar. De avgjorde endast frågan skyldig el ler oskyldig och överlät åt den världsliga makten alt fälla domen och exekvera avrättningen. Den nämnda yxan från Höjentorp i Västergölland kan möjligen även beträffande användningen vara en direkt motsvarighet till Jundayxan. Gudsmoderns namn har graverats på samma plats på båda yxorna. Det kan vara en tillfällighet, men detta blir mindre troligt då man erfar, att Höjentorps gods från 1284 och fram till reformationen tillhörde Skara biskops-

138

stol. Det innehades under 1400-Lalet av dekanen vid Skara domkapilel som prebende. Från brunnens bollenslam upphämlades också ett n ågo t fragmentariskt bälle av läder m ed enkel sölja av järn. Bällels bevarade del är slilen i två delar, och längden är 25,8 + 47,7 = =73,5 cm. Bredden är 2,3 i't 2,4 cm. Vid 14- 17 cm från söljan finns ett antal hål med kvarsittande bitar av bortslitna Lunna läderremmar. En pung eller något annat n edhängande har varit fäslad där. Till höger om d enna fästepunkt är bältet förselt m ed en plastisk inskrift i minuskler , rimmad och så lydande:

ik bin en ieger un iag ilc hebbe dat mi be lwg Vid inskriftens början ses bilden av en man , som hå ller ell spjut och blåser i ett horn. Orden åtskiljes av tecken och bilder: ett par rosetter, två löpande hundar, en bland träd löpande hjort, ett Lecken i form av ett spegelvänt s (4 ggr), en påklädd man och en naken kvinna flankerand e en grov trädstam, från vilken nedhänger något som kan tolkas som en orm, en bild av syndafallet alltså, samt bladornament (4 st.). Bild 13 och 14. Inskriften är utförd i läderplastisk på så sätt att bokstävernas konturer dragits upp m ed en vass knivsudd, varefter ytorna utanför konlurerna pressats m ed ett verktyg, som ås tadkommit ett regelbundet mönster av punkter. Figurer och ornament har arbetals upp m ed ett trubbigt verktyg. Denna metod för dekor ering av läder har särskilt använts vid slutet av m edeltiden. Språket i inskriflen är platt-tyska. På svenska skulle den lå ta : Jag är en jägare och jagar jag har det mig behagar. Liksom J. P. Cronhamns bekanta skolsång »Jägarlivet är så härligt » ultrycker den endast jägarens belåtenhet m ed tillvaron. Språket antyder, alt bältet förfärdigats på platt-tyskt område. Att det hamnat i Lund är icke märkligt. Kontakterna mellan Danmark och norra Tyskland var ylterst livliga. Man kan med någon överdrift säga alt Danmark översvämmades av plall139

..... .... 0

---- --~ --' -<;.

-1. i

~----~··· --------)-}_____{_ Bqt

Bild 13. Bälte av läder med inskrift på platt-tyska. 1400-talets slut. KM: 51.721: 42. 3/s.

141

Bild 15 . S lc nhugga rk lubba, s . k. mjuk s len sklubba, av a lm, ska f t av ek . 1500 -la le ls b ö rj a n . U in gd 28 cm . KM: 51.721 : 4 1.

tysk a r vid slut et a v m edeltid en . E n såd a n va r s tenmäs ta ren Ada m van Di.iren , som av ä rkebisk op en Birger Gunna r sson ink alla des fö r a tt r ep a rera Lunds domky rka och so m på olika pla tser i k yrka n inhu gg it pl a tt-tysk a inskrifter . För en n ä rma re d a terin g lä mna r b ä ltet själv kn a pp as t n ågra verkli g t fas ta h å llpunkter . Minusk elskrift en ä r dock så opåverk a d av de t latinsk a alfa b etet a tt d en sn a rar e p ek a r p å 1400ä n p å 1500-talet. Lurblåsa rnas d rä kt m ed kort jack a och å tsitt a nd e hosor hör 1400-talet till. Vid 1500-tale ts b örj an bl ev d et m odernt m ed knäko1ia b ols trad e by xor. Vid slutet a v 1500talet torde bältet h a förfä rdi ga ts. E lt a nna t m ä rklig t fö rem ål frå n b otten s1'a mm e t ä r en klubb a m ed huvud av alm och k ort skaft av ek. Hu vud et h a r form av en stymp ad k on m ed h öjden 11 ,4 cm och största dia m e tern 15,2 cm. Sk afte t ä r 16,6 cm lån g t och in stu ck e t i huvud ets sm a142

B ild 1G (över s t) o ch 17 . Sik.åla r , sva r va de av b j örk, 1400-talcls slut. De n öv re d ia rn . 36,5 cm , den un d re 14,5 cm. li::\f: 5 1. 72 1: 44 o ch 45.

la re ä nda . E nli gt s tenhugga remäs taren E ric Joha nsson , Dalby, f. n . sysselsa lt vid r eparali on sarbeten i Lund s domkyrka, ii. r klubb an ett s tenhu ggareverktyg, en s. k . mjuk.sten sklubba , avsedd alt j ämte m ejsel an vändas vid släthu ggnin g eller fin a re bearbetnin g av sandsten . Det ä r ett verktyg som tyck s h a bibeh å llit sa mma utseende så länge m an överhuvud taget skulp143

lerat i s. k. mjukare stenarter. En glasmålning i katedralen i Chartres från 1200-talet visar en mjukstensklubba med huvud av samma koniska form som vår klubba," och den mjukstensklubba, som användes av våra dagars stenhuggare, har i huvudsak samma utseende. Bild 15. Mellan c:a 1506 och 1527 utfördes under ledning av den ovannämnde Adam van Dtiren omfattande reparations- och ändringsarbeten i domkyrkan. Den natursten, som därvid kom till användning, var sandsten. Det är inte osannolikt att den i brunnen hittade sten.huggareklubban använts vid dessa arbeten. Vidare fanns i bottenslammet fragment av en större och en mindre svarvad träskål, båda av björk, vilka kunnat rekonstrueras. Mynningsdiarnetern har varit resp. 36,5 och 14,5 cm. De har likartad profil med svagt inåtböjd rnynningskant. Bild 16 och 17. Slutligen fanns också några delar av en laggad stäva av ek, vars bottendiameter varit 30 cm och höjd 17,5 cm. I det upptagna slammet från brunnens nederdel hittades två länkar av en järnkätting, smidda med spiralvridna tenar. Därmed är allt som fanns i brunnen redovisat. Vi kan da återvända till själva brunnen och dess datering. De äldsta daterbara föremålen från bottenslammet är från 1400talets slut, men kan knappast tänkas ha hamnat i brunnen förrän efter någon tids användning. Har stenhuggareklubban använts i Adam van Di,irens verkstad, så kan den inte ha kastats i brunnen förrän tidigast c:a 1506. En sannolik tid för brunnens anläggning är 1400-talet!:; slut. Norra delen av den tomt, på vilken brunnen påträffades, tillhörde vid medellidens slut domkyrkan, och ännu för elt tiotal år sedan betalades jordskyld därifrån. Detta kan möjligen förklara, varför i brunnen hamnat en yxa m ed ärkebiskopen Jens Rrostrups vapen och en stenhuggarklubba, som kan tänkas ha använts vid Adam van Di.irens arbeten i domkydrnn. Tomtens historia under 1600-talet är oklar, men en tidpunkt kan framhållas i samband med brunnen. Det är året 1678, då danska kriget led mot sitt slut. Då den danska armen det året retirerade från Kristianstad, tog en avdelning vägen över Lund och anlände staden den 11 augusti. Av Lunds 30-t 144

Bild 18. Yxa av järn med skaft av en. 1500tal e ts början. Längd 53,7 cm . KM: 51.721: 35.

gårdar avbrändes 163. Det var stadens norra hälft och centrala delar som gick upp i lågor. Den här ifrågavarande tomten låg inom det eldhärjade området och omtalas 1691 som fortfarande öde och avbränd." Sistnämnda år blev den bebyggd. Senast då måste brunnen ha blivit igenfylld. Det är emellertid troligt att den fått sluta sin tillvaro tidigare. Hade den stått öppen vid den stora branden, borde detta ha märkts i dess innehåll, omedelbart under stenfyllningen. Där fanns inga brandrester. Slutsatsen blir, att brunnen måste ha igenfyllts före 1678 men av sko- och keramik.fynden att döma dock ett gott stycke in på 1600-talet. 10

145

1 Om brunn s lypcn se R . Blomqv is l: B runn ar oc h va ll enlcdningar i Lund und er ii ldrc lid e r. Kullurc n E n Ar sbok 1935, s id . 179- 186. 2 .Jfr H elge S0gaa rd: L c rlc-ij fra nf!rre jyske Musee r , Ar hu s 1958, sid. 68. " S. Str ömbom: Forskningar oc h fynd på plat sC' n fiir d e t forna Nya Lödöse, Göteborg 192-!, s id. 185 oc h bild 5-!. ' C. H. af Uggla s: Lödöse, Göteborg l\l31 , s id. 576. " E. Jiifve rt: Skomod och skolillve rkning fr å n m ed cllid cn lill v:'tra dagar, Stoc kholm l\l38, s id . 46. 0 Jiifv ert s id. 53. 7 Kon se rve ringe n av sa mlli ga i brunnen funna för emM h ar utfö rt s av assist ente n Fr. H. Allik , Kullure n. 8 Beskriven av Ott o Sm ith i Dansk Vaabenhist. Aarhog l B. Do lk en har diir b e teckninge n C. 37. 0 A. Di e ne r- Schönberg : Dic \Vaffe n cler \Vartburg, I3erlin 1912, nr 4 17- 421. 0 ' Om ly sk a oc h sa c h s iska vii rjor se G. F. Laking: A rcco rd of E urop can Arm our a nd Arm s, vol. IV , London 1922, s id . 3 13 ff. - Mo tsva ri ghe ler till klin ga ns blod riind cr kan ses på fl era do lk ar i Bashford Dea n: Cat. of E u rope:rn Daggers, Ne w York 1926, I. e x. nr 120, vcne li ansk 1550- 1570, nr 179, fr a n sk , 1500 -ta lc ts slut, oc h nr 171 , tysk 1575- 1600. l1 L a kin g IV fi g. 1355. " Laking IV f ig. 1363 och 1364. 1 " Laking IV fig . 137±. 14 »Gustav Vasas minne n », utg. till H. M. konung Gus ta f V :s SO-årsdag d e n 16 juni 1938 av Kun gl. Livrus tkamm aren. Bild e r sid . 221 och 239. " Sig urd Grieg : Fra la nd s kn e ktdolk til bruclgomskniv, Vi kin g 1950, P l. I och Il l. 16 Sigurd Er ix on: L åse t förr och nu , i »P å j iirncts fast a grund », Eski lstuna 1946, sid. 73. 17 Träslage n i träförem å len fr å n brunnen har genom laborator Tage Nilssons förm edling besliimts på Kvartiirgeologis ka ins titution en vid Lunds unive rsite t av fil. li e. Björn Berglund . 18 .Jfr Bengt Arne Persons upp sa ls i d enna å rsbok, sid. 38. 19 H. Hild eb rancl: Sveriges m ed ellid , Il , sid. 638 och fig . 609 och 611. 20 Saxo Grammaticus: Danmarks Krnnike, oversat a f Fr. Winkel Horn . K0benhavn 1898, del Il, s id. 230. 21 H. Blomqvis t: Lunds histori a I , sid . 118, 128 och 133. 22 K. Friederich: Die Sleinbearbeilung, Augsburg 1932 , fig . 111 23 G. Carlqui s t: L und på 1690-talet, De t ga mla Lund V, 1923, sid. 13 f.

146

Hiin gs igill av brons m ed konun g F red erik H :s av Danmark b ild ; på r eyersc n Syndafalle l. Inköptes på Humm ers auktion h os B uk o wski i S toc kh olm 1906. I katalo ge n h a r Karlin antecknat : »Kristian H umm er upp gav sjiilv, a tl han förviirvat d ell a miirkliga sigill ur en sam lin g i Köp enh amn und er den bestämda uppgiften all d et vari t Frederi k H :s perso nli ga tillh ör ighe t• . KM: 17.216.

147

THÄSKRIN amtliga här avbildade skrin är dekorerade med beslagsornamentik i mer eller mindre avancerad utformning. Denna ornamentik är kännetecknande för den holländska renässansen, fullbordad av bland andra Vredeman de Vries och Cornelis Floris. Genom ornamentstick spreds nyheten över Europa och nådde efter hand också Norden. För Danmarks vidkommande kan man konstatera beslagsornamentiken i såväl konstindustrin som i arkitekturen under senare delen av Fredrik II:s regeringstid (1534- 88) och i Sverige mot slutet av 1500-talet. Den uttränger det tidigare dominerande akantusbladet och blir ornamentet på modet ett gott stycke fram på 1600-talet. För metallkonsten var beslagsornamentet - själv härlett ur metallkonst - · naturligt som prydnad. I metallen kunde man direkt ge det en plastisk utformning. Ett tidigt svenskt exempel härpå ger oss det galler i Uppsala domkyrka, som omsluter Erik XIV:s sarkofag och är utfört av Willem Boy 1588. Söker man jämförelsema terial på danskt konstområde, ger oss bland annat både gavelkrönens utsmyckning på Kronborgs slott och dekoren på slotlskyrkans fasta inredning där besked om att beslagsornamentiken här på 1580-talet är genomförd av den från Tyskland inkomne J esper Mathiessen »Snedker», som ledde delta inredningsarbet e. Redan 1567 hade denne utfört predikstolen i Olaikyrkan i Helsingör med samma ornamentik i fälten. På båda ställena uppträder beslagsornamentiken så utvecklad, alt den bildar rullverkskartuscher. Delta rull- eller kartuschverk hade då sedan mer än ett kvartssekel tillbaka framträtt som fullt utbildat i Nederländerna. Så långt framskriden är inte ornamentets utveckling på slottets gavelkrön. Här håller det sig alltjämt platt till ytan, stundom med volutrullade ändar. Årtalen 1583 och 1585, som är angivna på gavelkrönen, markera gavlarnas färdigställande . Även på andra håll i Danmark kan man göra liknande iakttagelser.

148

Bild 1. Skrin av trii med rosettmotiv, enligt uppgift fr å n i\falsåker, locket nytt. 1500-talets slut. KM: 6.53-!.

149

Hose llmolive t, så danl vi se r d el p å skrin en bild 1 och 3, som h el ell er halv ros ell, förekomm er för Danmarks del r edan p å 1560-lalet, s lundom samman s tä llt m ed gotikens p ergam enlsrull emotiv, som lid en älskade och som höll sig kvar m er eller mindre förvan skat und er h ela 1500-tale t. Den uppruggad e y la , som bildar fond för d en snidade d ekoren i skrin et bild 3 är lydligen kopi erad eft er liknand e för eteelser p å samtida porlaloch fönst eromramningar. Av d e här a vbildad e skrinen är d el å bild 1 uppköpt i Stockholm m ed uppgifte n, alt d et skulle kommit fr å n l\1ii.lså ker. Av d e a ndra lvå iir de t å bild 2 inköpt i Köp enhamn och d et å bild 3 i Skå ne. Med hän syn till proveni en se n oc h d e ovan gjo rda s tilhistoriska jämförelserna bör d e i Lid en kunna dateras till omkring rnoo. Vill mnn markera en h å rfin skillnad m ellan d em , skulle man m å hända kunna sälla snedklaffskrin ets lillk omst till 1500-Lalets slut.

W.K.

1!)()

Bild ' "'h

a. T•·"'""'

r.·•" .,.,,,,.. ,,. rnoo. '"' ""'.''" '""""'

h r11nn, d e l ncd cr sla i Lund. E\I: \).7iJ3 uch 13.il·L

Ki\prn·

151

HIMMELSSÄNG edan under m edeltiden ansågs sängen som en förnämlig möb el och stor omsorg och kostnad lades ned på dess utstyrsel. Om det anseende sängen å tnjöt talar samtida testamentariska förordningar. Denna viktiga roll fortsatte sängen att spela under nyare tidens början. Därom vittnar bl. a. förhållandet, att den under 1500-talet ingick i brudutstyrseln. Vid hoven och i adelskretsar skötte man sina officiella mottagningar sittande i sängen. Omkring barnsängskvinnans säng samlades släkt och vänner för uppvaktning och underhå llning i det stundom parfymerade rummet. Tidens konstnärer h ar ofta framställt Jungfru Marie födelse under dessa omständigheter. En sörjande änka skulle ett visst antal dagar ligga till sängs och ta emot kondoleansvisiter. Från att under m edeltiden ha varit en väggfast möbel blev den under resnässansen fristående. Med sina hörnstolpar, si tt tak och sina sängdraperier till skydd mot nallens kyla bildade den ett litet rum i rummet. Det vanligaste materialet till herremannens säng här i Norden var ek. Kulturens säng är utförd i delta träslag med två fristående fotstolpar, markerad huvudgavel och tak. Dekoren är typisk renässansromantik. De två synliga sidorna prydes av rundbågsfält med flätbårder och fjällmönster. De senare går igen i stol'parna. Tak.frisen har ren beslagsornamentik med rosetter i rundlar. Huvudgavelns krön har ett rundbågsfält med samma dekor som sidornas, beslagsornerade vingar och ett på samma sätt prytt krön. Dekoren är b esläktad med den nederländske arkitekten och mönsterritaren Cornelis Floris' stil, som, jämfört m ed danskt daterat material, i tiden placerar Kulturens säng till 1500-talets slut. Sängen är inköpt i Danmark 1893. Ursprungligen har draperier tillslutit de fyra öppna sidorna.

w. /(. 152

Hinunclssiing från Danmark, 1500-lalcls slut. KM: 8.061.

153

ETT VÄSTTYSKT SKÅP k åpet p å bilden har på sin tid tillhört den Habischska samlin gen i E.assel och var då jä mte d en övriga sa mlingen depon era d i musee t i samma stad. Efter Habisch' död å tertogs den av arvingarna och försåldes på auktion. Vid de tta tillfälle inrop ad es sk åpe t av antikvitetshand laren Alfr. Na thansson i Köpenhamn, av vilken Ka rl'in 1901 inköpte d et. Genom s ina järnbeslag och si na d elvi s enkla fy llningsramar h a r sk åpet ä nnu en viss go ti sk kara ktär. Dekoren i fyllningarn as fä lt talar däremot e tt rent och utbildat renässansspråk m ed sin frukt- och blomsterdekor och sin a i h ög relief skurn a k erubhuvuden i rullverkskarluscher. De undre fältens knopplikn ande bladrankor med sina i d e två fälten inkomponerade k erub huvude n erinra r starkt om en liknande dekor hos elt skåp, som Iidiga re tillhörd e Schlossmuseum i Berlin m ed proveniens W es tfalen och av Feuln er daterats till 1550-talet. Det visar ell d ekoralionsmo liv p åverka t av fran sk reliefsnidarkons t under renässansen , som k an konsta tera s bl. a. på möbler från d errna sti l period i t. ex. Clun y-mu see t i Paris. En s ta rk p åverka n av d enna dekoralionsart förmärkes tydli gt i d en nordtysk a möb elkonsten vid 1500-talets mitt. Så tidi gt kan em ellertid knapp as t vårt sk åp vara , om man tar i betraktande d e övre fältens rullkartusch er m ed sina nästan friskulpterade huvuden och sin a fruklknipp en. Dessa visar en i Nederländerna myck et omtyckt d ekoralionsde talj , so m hör samman m ed n a mn en på d e n ede rländska ornam en ts ti ckare, som omnämn ls i första avsn ittet i ar tikeln »Holländ sk silverbägare » (sid. 42). Omkring 1550 hade denna rullverkskartusch nått sin full a utvecklin g. För bildsnidarna i Västtyskla nd var grann skapet till Nederländerna nära och d ess k ons tn ä rli ga nymodigheter har fort nog införliv a ts m ed den väsllyska d eko ra tionsfloran. Som vårt sk å p är av väsllysk proveniens, bör man kunna d a tera del till 1500-talets tredj e fj ä rd ede l ell er i elt runda re tal dess sena re hälft.

W. J(. 154

Stå nd sk å p m ed r eli effyllninga r och utviindi ga b eslag. Viis lt ys kland , 150 0talc ts se nare h ä lft. KM: 12.389.

155

SKÅP MED INTARSIA rån 1500-talets milt hade i Sydtysk.land intarsiakonsten varit den förnämsta dekorationsarten på skåp och kistor, en typisk italiensk påverkan. Med djupaste allvar hade man här också studerat den italienska renässansens arkitektoniska principer och införlivat dem med sin möbelkonst. Ett skåp skulle t. ex. föreställa ett arkitekturverk i smått. I Nordtysk.land höll man däremot strängt på den snidade dekoren, påverkad av nederländskt dekorationsschema och nederländska mönsterstickare. En följd av intarsiateknik.en var, att möbelns kraftiga profilering och över huvud taget det plastiska helt eller delvis fick vika för en mera ytartad karaktär. Det här avbildade skåpet, inköpt på en Bukowski-auklion i Stockholm 1923, är en typisk produkt av denna italienpåverkade sydtyska möbelkonst från 1500-talet. Det arkitektoniska är starkt betonat i de nästan fristående halvkolonnetterna och sniickbågsnischerna, de förkroppade licenerna, som delar fasadens nedre parti i fält, och de starkt markerade dörrfyllningarna inom profilerade listramar. Blindträet är ek. Samma träslag ingår också i faneret jämte valnöt och citronträ. De i ljusare och mörkare träslag inlagda ornamenten utgöres av rankor och geometriska mönster på fasaden och i de likaledes förkroppade mittfälten på skåpets sidor. Den snidade dekoren är huvudsakligen koncentrerad till äggstavs- och pärlstavsbårderna. Skåpet vilar på svarvade kulfötter och har hyllinredning. W.K.

156

Skänkskåp dekorerat med intarsia. Syd tyskland, 1500-lalels senare hälft. KM: 29.132.

157

DUK OCH DA i\tlAST

Av MÄRTA LINDSTRÖM

edan på 500-lalet nämns duktyg. I Frankrike var de t känt omkring 700 och i Norden två hundra å r senare. Även för r elativt välbärgat folk var d en vita bordduken en lyx , som bara kom i bruk vid fester och högtidliga lillfälle n ända in p å 15- 1600-talen. Endast kun gar och mycke t förnäma p erson er satt dagligen vid elt dukat bord. Då räckte de t vanligen inte m ed en duk. Helst skulle de t vara två ell er tre sty ck en av olika slag. Men den översta var alltid av vilt linn e och användes inte gärna m er än en gång. I goda r å d om bordskick frå n m edeltiden, uppmanas den s köna att torka sig på bordduken sen fläskkotl etten avnjutits i stället för a tt slicka fin grarna eller torka av sig p å kläderna . Servetten kom först omkring 1500. Föregångaren var en lå n g, smal tygräcka av linne, som räckte till fl era p ersoner och utmärkt illustreras p å en tavla av Dirk Bouts (t 1475) , »Na ttvard en ». I de fl es ta fall var lå ngservetten av samm a kvalite t och utförand e som bordduken. Innan damasll ekniken blev känd vävdes bordslinnet n äs tan uteslutande i tu ~k a ft eller variationer av kyp ert och dräll. Damasten kom frå n Orienten. Namnet har den fått av Damaskus, varifrån stora mängder importe rad es till Itali en under medeltiden och fram å t. Den är en vävnad där mönstereffekten erh ålles genom en växling av blanka och matta ytor. Den utföres i två bindningar varav den ena är atlas. Damastvävstolens speciella kons truktion gör a tt vävaren inte blir bunden vid geometriska mönster, utan har nästan obeg räns ad e möjli ghete r att översätta en fri komposition. Und er 13- 1400-talen anlades verkstäder för sidendamast i Norditalien och därifrån fö rd es tekniken vidare till Frankrike och Flandern. Här låg vävcentra m ed traditioner sen m edeltiden m ed en välkänd tillverkning av li1me och kläde. Det fland riska linnet var särskilt b erömt. Linets glans och finh et läm 158

Bild 1. Duk med framställning av Abrahams offer. Inv iivt: GENESIS, CAPI XXII. Co urtra i, 1500- ta lets senare h ä lft. L. 250, br. 213 cm. Rapport 60,5 X 203 cm, varp 30 trådar per cm. KM : 37.146 .

159

pade sig utmärkt för damast och »Damas de Flandre » hörde från 1400-talets början till dyrgriparna i slottens linnekamrar. Ur denna långa utveckling av teknik och hantverksskicklighet framträder linnedamast med figurframställningar plötsligt omkring 1500. Redan från början står konstnärlighet och kvalitet på en nivå som aldrig överträffats. Motiven är vanligen tagna ur Gamla och Nya Testamentet, men det vävdes även dukar med vapen och emblem. De tidigaste mönstren utgör en blandning av gotik och renässans, där förlagorna kan spåras i ornament och träsnHt eller koppar.stick från sent 1400-tal. De senares vit-svarta teckning och skraffering kunde direkt översättas till damastens matt-blanka ytor. Ännu i sen tid kan man se hur kopparstickets effekter använts i mönsterteckningen. Flanderns förnämsta verkstäder i Courtrai och Maline.s var ledande på marknaden till omkring 1580, då hugenottförföljelserna började och mängder av vävare var tvungna att fly. De flesta tog sig över till Holland, där Haarlem på 1600-talet blev ett nytt centrum med beställare från hela Europa. Både Frans I och Henrik VIII gjorde stora beställningar i Courtrai. I Malines utförde bl. a. vävaren Jaques Hochboosch 1515 en utsökt damast med figurer och varierad blombotten (M. Braun-Ronsdorf, Alte Tafeldamaste, bild 4) och 1528 fick han en stor be.ställning från Gyllene skinnets orden. »Abrahams offer», bild 1 och 2, är vävd i Courtrai. Av dräkten att döma bör mönstret vara tecknat någon gång under 1500talets mitt. Det kantas av en dubbel rankbård, som är svårare att datera. Men den har otvivelaktigt mer renässanskaraktär än de senare holländska. Samma bård finns på en duk, märkt 1636, föreställande »Den barmhärtige samariten » (E. Mygdal, Af dekketöiets historie, fig. 6. N. M. Köpenhamn). Som jämförelse vill författaren peka på två dukar med motivet »Den förlorade sonen ». Den ena märkt 1571 har en enkel rutbård (N. F., Oslo, s~rutst. nr. 17. Gammelt dekketöi av damask og dreiel, nr 1) medan den andra med samma mönster har en dubbel rank.bård (E. Thorman, Utländskt duk.tyg i damast, fig. 5). Motivet på servetten, bild 3, föreställer Skapelsen och synda1130

Bild 2. Övre d elen a v duk en m ed Abrahams offer. 11

161

fallet. Den tillhör en särskild grupp av damast där förlagorna är hämtade från mönsterböcker. Dukarna och servetterna känns genast igen på mönstrens stela och lite naiva uppställning och på detaljerna, som kan vara de samma antingen motivet föreställer Skapelsen , Judit och Holofernes eller David och Batseba. En duk med delvis samma figurer som på vår servett finns publicerad i Six, Zestiende-eeuwsch damast, PI. XLIX. Den kunde nästan lika gärna vara ett korsstygnsmönster i svartvitt, och börjar man bläddra i H. Sibmachers mönsterbok från 1597 är det bara alt plocka ut vaser, blommor, hjortar, pelikaner, bårder och detaljer. Här är det tydligt varifrån man fåll förebilderna. Tillverkningen kan förmodligen dateras till omkring HiOO och senare. Nordiska museet äger en duk med skapelsemolivet (N. M. 115.446) , där initialerna i elt par holsteinska adelsvapen daterar den till omkring 1600. Där finns också en långservett med »Judit och Holofernes » (N. M. 31.405}, där bårdens mönster är detsamma som på ett tyskt filetbroderi från tidigt 1600tal. Ursprunget är inte utrett. Den stora likheten med de schleswig-holsteinska beiderwandvävnaderna gör att förfa ttaren snarare skulle gissa att de härstamma från nordvästeuropa än från sydtyskland, som några föreslagit. Damastmaterialet är tyvärr inte tillräckligt bearbetat ur vetenskaplig synpunkt. Under andra världskriget förstördes dessvärre många viktiga källor, både i Tyskland och Nederländerna, bl. a. den oersättliga samlingen i Courtrai.

162

Bild 3. Serve tt m ed fram s tällnin g av Skap else n oc h Syndafnllc t. Okiind fabrik, !GOO ell er se nare. L. 91, br. 81 cm . Happort 52 ,5 cm , 34 trå dar per cm. KM: 38 .246.

163

MODERNT KLÄDD 1540 Av MÄRTA LINDSTRÖM

enässansen karakteriseras av en kraftutveckling mot nya former. Den sätter sina spår även i klädedräkten, och särskilt mansdräkten undergår på 1500-talet en genomgripande förändring. Medeltidens kolt, hosor och skörltröja ersättes av den tvådelade mansdräkten med byxor och överdel, så som den i princip bäres än idag. Det verkliga genombrottet kom under 1560- 70-talen med den spanska dräkten. Högrenässansen under 1500-talets förra del bildar mer eller mindre en övergångsperiod. Filosofiska utredningar om vad formen betyder bör man ta med en nypa salt. Men inte är det någon anemisk andlighet som utläses i högrenässansens breda silhuett. Makt, prakt och självmedvetande passar bättre. En renässansmänniska är för oss en person med andlig bredd, vitalitet och självkänsla, många gånger parad med hänsynslöshet och maktlystnad. Dräktdelar från 1500-talet är så sällsynta, att de hör till sevärdheterna i vilken museisamling som helst. Men på tavlor, broderier, trä- och keramikföremål, för att inte tala om vävda tapeter finns tillräckligt mycket åskådningsmaterial, för att vi ska få en ganska säker bild av hur folk klädde sig. På en silkebroderad linneduk kan vi studera ett ädelt par i dräkter från omkring 1540-talet, bild 1 och 2. Duken är troligen från Nordtyskland, och har närmare behandlats av C. af Ugglas i Kulturen 1937. Horisontallinjen betonas med alla medel, från den plalla baretten med vajande strutsplym, den breda liggande kragen, de väldiga puffärmarna och den korta, veckrika kappans tvärbårder till oxmuleskornas tvära tåhätta. T. o. m. skägget är klippt på tvären. Typiskt för renässansdräkten är också alla slitsar och puffar med olikfärgat undertyg. Ett mod som lancerals av de tyska landsknektarna vid 1500-talets början och som Rabelais bl. a. målande har skildrat i Gargantua.

Bild 1. Hicldare, detalj av sil kebroderi på gåsögonmönstral linne. Mö jli gen från Nord tyskland, 1540-tal et. 59 X 60 cm . KM . 23 .590 .

165

Mannens korta kappa är, så som ofta, mycket påkostad; den var ett rangtecken som inle fick bäras av alla. Den är här ärmlös, men kunde också förses med elt par lösl hängande prydnadsärmar och användas både inom- och utomhus. Innanför kappan kommer jackan med skört och väldiga puffärmar. De senare var i många fall utbytbara för all ge variation åt dräkten. Från Henrik VIII:s garderob finns uppgifter om mängder av lösärmar. De vida byxorna är försedda med »skamkapsel» och slutar ovanför knät, där de är fästa vid tygstrumporna. Skjortan skyms av skägget och halskedjan. Dess broderier i vilt eller färg på ståndkragen och framslycket levde kvar i den skånska folkdräktens brudgumsskjorla långt in på 1800-talel. Även om högreståndsmodet i stora drag var delsamma över hela Europa fanns en del nationella olikheter, som var mycket markerade för samtiden . Maria Stuart t. ex. klädde sig omväxlande i spansk, fransk eller italiensk dräkt. Den tyska kvinnodräkten, bild 2, kändes igen på anordningen med en pärlstickad hårklädsel under baretten och på ärmens flerfaldiga uppdelning i slitsade puffar, men även på alt den helrynkade kjolen var utan släp. Ovanför den fyrkantiga ringningen slutar !intyget i ett litet rysch under hakan och kring midjan satt ett bälte av drivna metallplallor och kedjor. Henässansdräktens material och broderier var många gånger enormt påkostade och färgerna klara och lysande. Hovet dikterade modet, och därifrån fördes det ut i allt vidare kretsar. Den viktigaste faktorn för en större spridning utgjorde skräddarna. Omkring 1500 hade de börjat använda mönster vid lillskärningen. Dessa och de senare mönslerböckerna var lätta all la med på vandringar inom och utom landet.

166

B ild 2. Fru i dräkt fr å n 15-!0-lalel. Detalj av sa mm a duk som f ö regåe nd e.

167

RENÄSSANSBRODERIE R roderi erna på bilden är båda från 1500-Lalels senare del och sydda på linne. Det ena visar en deLalj av en duk, använd som antependium i V. Hoby kyrka utanför Landskrona. Det andra är en bård som gissningsvis suttit på ett lakan. Båda är typiska för Lidens sätt att dekorera ylan med bandslingor, ornam ent, vasmotiv och en lagom sliliserad flora, så att de bildar ett symmetriskt linjemönster. Den dubbla bandknuten, eller kärleksknuten, som ses på båda broderierna hör också till Liden. Sömsiitt och materi al växlar likaväl som mönsterslilar. När 1500-talets fliLiga hemmadotter vid seklets början broderade dukar och handkläden, var silke en alllför dyrbar vara för att användas i profant bruk . Men vid det här laget ökades silkeimporten mycket snabbt och snart byttes liimetråden allt oftare ut mot sil!te. Och var nämnda hemmadotter riktigt noga använde hon tyska eller spanska synålar, som var de bästa, till kedjesömmen och korssömmen. Antependiets historia finns beskriven i Kulturens årsbok 1943. Det tillhör en grupp av fem stycken närbesläkLade dukar från östra Fyen i Danmark, daterade 1562- 1614. Deras släktskapsförhållanden har närmare utretts av I-I. Berner-Schilden-Holslen i »Fra Arkiv og Museum », ser. 2, bind I. - HOLF betyder Hans OldeLands Fäderne och TAGF, Tale AbildGaards Fäderne. Mönstrets konturer är sydda i stjälkstygn och kedjesöm av två kvaliteter tvinnat , rött silke, varav den ena sorten blekts ner till ljust brunrosa. Fyllningarna är sydda med gult silke i langettsöm, bottensöm, kråkspark och knutsöm. Bårdens linn e är av utomordentligt fin kvalitet och broderiet utfört med silke, guld- och silvertråd. Konturen är sydd med blå stjälkstygn, bladen och liljorna är fyllda med en tät, trädd bottensöm i blågrönt och creme. Till metalltråden i granatäpplen och band har använts kedj esö m och flätsöm. I ena hörnet finns en femma, som fragment av ett årtal. Metallbroderier av det här slaget var inte ovanliga på 15- 1600-talens praktfulla sängutstyrsel. M. L- m.

168

Överst : Bård av linn e broderad m ed si lk e, gu ld oc h s il vcr lr åd. Troli gen sve nskt arbete, sen t 1500-lal. 12 X 88,5 cm. KM: 3.07 1: 2. Nederst: Delalj av a ntepe ndium från V. Hoby kyr ka , Skåne. Danmark, 1583. 183 X 121 cm. KM: 8.823.

169

LJUS KRONA AV BRONS ad som utmärker gotikens ljuskronor i brons är en rik dekor av vinlöv och vindruvor samt elt figuralt krön , ofta en bild av jungfru Maria . Med 1500-talet kom en mera förenklad typ , där konstruktionen framstod på ett renare sält, fri från gotikens prydnadsarsenal. Dekoren koncentrerades till själva stammen och armarna. Ljuskronan på bilden är en typisk exponent för ungrenässansens ljuskronor i brons. Mado1rnan försvinner som krönfigur och hennes ersättare bli r en profan figur, t. ex. en sköldbärande kvinna, en man med höjt svärd, som på bilden, eller något liknande. Lejonmasken med ringen i nosen är en detalj, som redan uppenbarat sig i sengotikens kronor. Den med noder gjutna stammen har också medeltida karaktär och ett kvarlevande sengotiskt drag visar de ännu svagt konformade ljuspiporna. De spolformiga ljusarmarna med den infattade blomman i den nedre volulsvängen är däremot ett nytt inslag liksom det profilerade partiet med de runda, vertikalställda skivorna på armarnas horisontella del. Så ock den begynnande akantus dekoren i relief på armarnas fästepartier. Skåne är ett av d e landskap, där denna tidiga renässanstyp av kronor ännu är rikast representerad, men f. ö. förekommer den i de flesta svenska landskap. I Tyskland har den vari t ganska vanlig och i Li.ibeck är flera sådana kronor bevarade. Specialund ersökningar har givit vid handen , att kronor av denna tidi ga renässanstyp har tillverkats under 1500-talets förra hälft. Som deras proveniens har Nordtysk.land, någon gång också Nederländerna, ang ivits. Samtida tullböcker från svenska hamnstäder registrerar bl. a . Li.ibeck som utförselort. Några h a hamnat i Sverige som krigsbyte. Hos oss låg ännu under 1500talet mässingsindustrien i s in lind a . Men det fanns klock.gjutare och grytstöpare, som utförde ljusstakar, och det kan ju vara möjligt att de emellanåt också gjort ljuskronor.

W.K.

170

L juskr o na av bron s, so m a ngives vara kommen fr å n en ky rk a i Bohu srnn . T ys kl a nd eller Ne derländ erna, 1500 -ta lels mitt. KM: 20.52 1.

171

PRIMKLOCKAN FRÅN FARSTORP är Fritz Uldall, den kände arkitekten och konsthistorikern, 1906 gav ut sitt stora arbete »Danmarks middelalderlige Kirkeklokker», förtecknade han också en rad klockor från 1500-talet i skånska kyrkor. Bland andra nämner han dem i Huaröd 1511, Löddeköpinge 1512, Bara 1501, Ausås och Lunds domkyrka 1513 samt Dalby 1537. En del av dessa har i senare tider blivit omstöpta. På flera av dem meddelar inskriptionen klockslöparens namn, ibland av inhemsk, ibland av utländsk extraktion. Av inhemska mästare nämnes »Hnman Klockestöper» i Lund på klockan i Bara och ,, Jens Grydest0ber» på den i Löddeköpinge. Enligt inskriften på en kyrkklocka i Borrby från 1520 emanerar denna från Peter Wulfs verkstad i Liibeck, som arbetade mellan 1515 och 1521. I Bösarps kyrka läser man Heinrich de Borchs namn på en klorka från 1521 och den näst största klockan i Lunds domkyrka, årsdaterad 1513, är mästaresignerad Johannes Fastenowe. En senare omstöpt klocka i Kyrkheddinge utfördes ursprungligen av en Pelrus van den Ghein 1536. I Brnndebyves lers kyrka på Själland finns en annan klocka, vars inskription ger oss ett ganska goll besked om rlenne klockslöpares hemvist. Här läser man: »Peeter van den Ghein har st0bt mig, Georgius (klockans namn), i Mecheln ved den ves tre Port 1529 ». I Kullurens samlingar ingår en mindre klocka, troligen en prim- eller kork.locka, med denne stöpares namn och årtalet 1586. Den härrör enligt accessionskatalogens anteckningar frå n Farstorp i V. Göinge i Skåne och har troligen en gång tillhört dess sockenkyrka. Klockans mått, h. 22 cm ., diam. 16.l cm. , an tyder, alt den inte tjänstgjort som tornklocka utan snarare som prim- ell er korklocka. Dess funktion skulle alltså hört samman med den katolska gudstjänstens förrättande och haft sin plats i koret. Liksom de stora klockorna har den satts i funktion med ett rep. På Skogstapeten från Hälsingland är en kyrka av tidigt romansk typ avbildad, där en man med ett rep ringer i en sådan liten klocka , som hänger i korets tak. W. K.

172

Primklocka

fr ~i n

Fars torps kyrka, Skåne, till verkad av Peter rnn den Ghein 158(). Ki\!: 1~· .5rn.

173

BERNARD PALISSY EN TIENÄSSANSKONSTNÄH

Av SVEN T. JU ELLBERG crnard Palissy är en av renässanskeramikens märkligaste ges talter, en rastlös sökare och skapare, som i sitt väsen förenar många av tidevarvets drag. Knappast en konstnär i den bemärkelse vi vanligen inlägger i ordet; mera en vetenskapsman , som genom ständiga forskningar och experiment söker bli herre över sitt material - som misslyckas, men diirvid kommer fram till resultat, som för all framtid bevarar hans namn. Han föddes i den gamla staden Agen vid floden Garonne i sydöstra Frankrike omkr. 1510. Föräldrarna var välmående. Han fick lära sig läsa, skriva och räkna och sa ttes i lära för alt utbildas till glasmålare. Sin gesällvandring företog han genom stora delar av södra Frankrike med ögonen öppna för naturen och dess mångfald av skönhet och arter. Han for genom Guyenne, följde floderna Lot och Tarn, kom lill Armagnac och Pyreneerna, for vidare Lill Narbonne, Nimes och Avignon han beundrade den romerska akvedukten Pont du Gard - fortsat te genom Provence och Savojen, återvände till Auvergne och fortsatte norrut genom Bourgogne lill Poitou och Brelagne för att över Anger å tervända till h emor ten. Som vi ser for han genom Frankrikes skönaste och an rikas te Irak.ler. Hemkommen slog han sig ner i Saintes, gifte sig och började ägna sig åt sitt yrke. Det förefaller ej som om han ägt någon fallenhet för glasmåleriet. I varje fall kunde han icke livnära sig och sin familj därmed utan fick söka sig utkomst på andra håll, bl. a. som lantmäta re. Så inträffade en händelse som i ett slag förändrar han s liv . Han skriver sjiilv därom: - Man visade mig en drejad och glaserad lersk å l av sådan skönh et, alt ja g sedan dess började tvivla på min egen verk-

174

samhet, erinrande mig upprepade förslag som andra gjort mig på skämt då jag målade tavlor. Men då jag såg all man började lröltna på dem lik.som att glasmåleriet aldrig haft någon efterfrågan , tänkte jag att om jag kunde finna ut sället att fram ställa sådan glasyr, kunde jag göra fajanser och andra saker eftersom Gud hade givit mig förstånd på n ågo t inom figurmåleriet. Och sedan dess har jag utan alt äga någon kännedom om lerjord satt igång alt söka ef ter glasyrer som en man som famlar i mörkret. Vad var det för en skål han såg? Därom har meningarna vari t delade. Några har menat att det var Henrik II:s fa jans från Saint-Porchaire. Men eftersom detta gods blolt hade vanlig genomskinli g blyglasyr, som han redan tidigare måste ha varit förtrogen med, synes delta vara uteslutet. Andra anser alt det måste ha varit italiensk majolika, åter andra alt det varit det vita kinesiska gods, som fransmännen kallar blanc d e chine. Allt som händer i Palissys liv efter denna tidpunkt talar för att han söker porslinets gåta. Fajansens glasyr var ingen hemlighet, den kunde han lära sig av de till Frankrike inkallade italienska fajansmakarna. Från denna dag arbetar han som en besatt med alt leta fram leror och alt smälta dem. På sin åld ers dagar erinrade han om sin ungdoms vedermödor i elt 1580 utgivet arbete »Discoizrs admirables de la Nature d es Eaux et Fontaines ... » - Sedan jag drivit mina taskspelarkonster i flera år lika oförnuftigt, under sorg och suckan, emedan jag icke förmådde det ringaste uppnå mitt mål och måste anse mina omkostnader förlorade, kom jag att tänka på att för alt undvika så stora kostnader kunde jag sända de droger jag ville undersöka till någon krukmakares brännugn. När jag beslutat mig härför, köpte jag ånyo flera lerkärl och ef ter alt som vanligt ha slagit sönder dem täckte jag lre eller fyra skärvor m ed glasyr och sände dem till en krukmakarverkslad , som låg en och halv lieue från min bostad , m ed förfrågan om de v ill e tillåta a tt dessa provstycken fick brännas i något av deras kärl , som d e beredvilligt gjord e. Men när de hade gjort bränningen och to g ut proven, fick jag icke annat än skam och förlust, ty där fanns 175

intet gott på grund av att deras eld ej varit tillräckligt varm, så alt mina prov icke blev brända så som utskriften fordrade och efler vetenskapen. Därefler gjorde jag ett otal nya kompositioner, alltid med stora omkostnader, tidsförlust, förvirring och bedrövelse. Man lycker sig i hans ord känna igen ropen och veklagan från de många som genom tiderna förgäves sökt tillverka porslin, försök som alltid strandat på grund av oförmågan att erhålla tillräckligt hög värme i ugnen. Då det icke lyckades för Palissy alt komma fram till något resultat genom att använda de vanliga krukmakarugnarna , konstruerade han och byggde en egen ugn. Men lå t oss ytterligare följa hans beskrivning. - När jag så blandat till min glasyr, blev jag på nytt tvungen alt köpa nya lerkärl till prover för jag hade förlorat alla kärl jag gjort. Efter alt ha täckt dem m ed den sagda glasyren salte jag dem i ugnen och fortsatte alt göra elden stor. Men därunder hände mig en annan olycka , som gjorde mig mycket bedrövad, vilket var att när veden tog slut blev jag tvungen bränna upp stolparna, som stödde de unga träden i min trädgård. När de brunnit upp bl ev jag tvungen bränna upp borden och golvbräderna i hus et. Jag fick en sådan ängslan att jag icke kan säga d et, ty jag var uttorkad och avmagrad på grund av arbetet och värmen vid ugnen. På mer än en månad hade skjortan icke varit torr p å mig. Till råga på allt drev man gäck m ed mig och d e som ville hjälpa mig sprang omkring i staden och skrek, att jag brände upp golvet och gjorde att jag på så sätt förlorade min kredit och alt man kom alt betrakta mig som en d å re. Dessa experiment, som säges ha börjat omkr. 1540, höll honom fången i femton år. Under denna tid upptäckte han d en marmorerade glasyr, email jaspe, som han sedan använde på sina praklfat, skålar och kannor. Hittills har Palissy framträtt som en orolig ande besatt av en ide, vars förverkligande han med alla krafter sökte nå. Den förde honom till ruinens brant. För all skaffa medel till d en stora familjens uppehälle fick han ägna sig åt arbeten av skilda slag. Han uppgör planer för anläggning av salldammar och han verkar som lantmätare.

176

Bild 1. Fa t av glasera t lergods. På undre b ilden ser man f'ördjupningarna eft er lerans nedtryc knin g i formen. I3c rnard Pal issy, Frnnkrik c, o mkr. 1560. 101: 52. 0~6 . 12

177

Detta för honom nära naturen och arkitekturen, två faktorer som blev bestämmande . för hans framtida utveckling. Naturstudiet gav honom underlaget till den typ av keramik han nu börjar framställa, där ormar och ödlor, fiskar och insekter, blad och stenar utgör huvudmotiven. Hans arbeten synes snart ha blivit kända och uppskattade. 1556 uppdrog hertig Anne de Monlmorency åt honom att dekorera och utföra en grotta, sannolikt för trädgården i slottet vid Ecouen. Därmed kopplades Palissy in på ett område, som kom att bli hans huvudintresse under de kommande åren. I sani.band med renässansens palatsbyggnader i Italien levde den klassiska trädgårdskonsten åter upp. Ännu fanns lämningar av romarnas villaträdgårdar, vilka nu blev förebilder för de praktfulla trädgårdar med vinkelräta kvarter, terrasser, skulpturer, vattenkonster och grottor som arkitekterna ritade till de nya palatsen. De klassiska grottorna, nymf eum, var ursprungligen små tempelartade byggnader förbundna med en källa helgad åt nymferna. Motivet växte under renässansen och barocken ut till väldiga anläggningar med fontäner, spegeldammar och rinnande vallen. Från Italien spred sig denna trädgårdskonst mot norden och ingick i de nya palats, som började byggas i Frankrike av Karl . IX, Katarina av Medici, connetabeln Monlmorency och andra furstar. Arbetet med grottan sysselsatte Palissy under de följande åren. 1563, medan han vistades i La Rochelle, skrev han L' Architecture et ordonnance de la grotte n1stique de Mgr le Duc de Montmorency ... Vid denna tid synes de kungliga ha besett den under arbete varande grottan. Resultatet blev att Palissy fick i uppdrag att utföra en liknande grotta i trädgården vid Tuilerierna i Paris. Från 1566 är han bosatt i denna stad och man återfinner honom där med titeln d'inventeur des rustiques figulines du roi, d. v. s. uppfinnaren av konungens rustika figuriner. I den ovannämnda skriften har han lämnat en beskrivning på connetabelns grotta, vilken troligen är densamma som uppsalles i Tuilerilrädgården. Ty Anne de ~font moreucy avled 1567 och grottan uppsattes aldrig i Ecouen. Det har därför förmodats att Katarina av Medici övertog den. 15 70 178

Bild 2. Detalj av Palissy-falct.

179

och följande år omtalas Palissy och hans två söner, Nicolas och l\falurin i slollsräkenskaperna. Ett tjugotal år senare låg grottan i ruiner och ytterligare tre århundraden senare p å träffade man vid ledningsgrävningar rester av Palissys briinnugnar och fragment av grottans utsmyckning. Det kan därför vara av intresse all återge något av Palissys egen beskrivning av den förstörda anläggningen. - Byggnaden är fyrtio fot lång, tjugo fot bred och 17 fot hög, oberäknat valven på muren, och enlreportalen är prydd med många pelarfiguriner så nära lika den mänskliga formen, alt det icke finns någon som icke slages av förundran då han ser dem. Omkring grottan ringlar en grav - fylld av olika sorters fiskar, såväl sådana som bor i haven som i sötvattnen. Mellanrummen mellan fiskarna i denna grav är prydda med mångahanda kiselstenar, mossor, koraller, bladverk och utHindska stenar. Dessa är lika trogna efterbildningar av naturen som fiskarna . Vid stranden av graven är en terrass på vilken är in.skulpterat ett oändligt an tal vattendjur, såsom sköldpaddor, humrar, kräftor, grodor, havsspindlar, rödfisk, gäddor, sälhundar och andra rara och främmande fiskar. Ovanför terrassen är skulpterat i form av fantastiska klippor ända upp till åtta fots höjd. Klippan är helt gjord med upphöjningar och kaviteter och smyckad med flinta av ol ik a slag och utländska stenstycken i många färger. Alla slag av snäckor är utbredda med partier av sand och k li ppblock från Oceanen. Kli ppartiet är också ornerat med ett otal växter av alla slag, mossor, djur och reptiler. Runt om grottan är säten formade som nischer täckta med marmorerad glasyr översållad med snäckor. Allt detta var gjort av bränd och glaserad lera i avsikt alt komma naturen så nära som möjligt. Beskrivningen kan vi överföra på det i bild 1 avbildade fatet, vilket bör ge en föreställning om hur grottans utsmyckning sett ut. Men även hur denna rent tekniskt b li vit utförd. Palissy var en naturälskare med samma bredd som Linne, icke det minsta kryp , den obetydligas te växt eller sten undgick hans blick och noterades i sitt sammanhang med omgivningen. Den ödslande rikedomen i naturen överväld igade honom. I sin lur sökte han 180

Bi ld 3. Fat av glaserat lergods m ed motiv ur saga n om PERSEUS och ANDROMEDA. Bernard Pa lissy, Frankr ike, 15i0- talet. l\M: 3-L6i2.

181

överträffa denna i anhopningen av naturföremål i sina verk. Men meda n andra konstnärer tillrättalade naturen efter vissa ornamentala linjer och därvid avlägsnade sig frå n den , var det naturen som sådan Palissy ville ef terbilda. Han försmådde icke att göra direkta avgjutn ingar för att därigenom in i minsta detalj komma den nära. För att åstadkomma ett fat såsom det avbildade skaffade konstnären sig först ett metallfat av det utseende han önskade. Från sina utflykter i naturen hade han fört m ed sig olika slag av djur och föremål så all han sannolikt hade elt förråd att välja ur. På fatet placerade han ormen, ödlorna och grodorna, så alt kompositionen fick en inre balans, och mellan dem insekterna, snäckorna och bladen. Allt fästes omsorgsfullt i det ta terrarium. Sedan göt han gips eller n ågon blandning därav över det hela. Då gipsen stelnat och han lossat den från fatet, var formen färdig. Man behövde nu blott baka in lera n i denna för att få elt avtryck, som i detalj återgav kompositionen. Han har därvid använt en mycket fint slammad lera, som arbetats ut Lill en förvånande tunnh et. Fatets baksida visar hur leran tryckts ned i de håligheter, som skulle bli uppstående partier. Det m ås te ha varit en särskild avsikt m ed att ej blott fylla dem m ed lera, som varit det enklaste. Troligen var det för att få ett jämntjockt gods i hela fatet och därigenom underlätta bränningen. Sedan leran torkat m ålade han de olika partierna så naturalistiskt han förmådde med sina glasyrfärger. Och dessa glasyrer var de ga mla h ederliga blyglasyrerna. Man har ofla felaktigt kallat hans gods fajans, m en där är leran täckt av ogenomskinlig tennglasyr. De färger, som kommit till användning på vårt fat är en djupt blå till botten , mot vilken ödlor och blad tecknar sig i grönt och ormen i manganviolelt, snäckorna är i det blyglaserade godsets färg. Undersidan har en flammigt manganbrun glasyr. Fat av detta slag, men med varierande uppställnin g och förem å l, finns bevarade i Louvremuseet. Vårt exemplar har en gång tillhört Germanisches museum i Niirnberg och sedermera generaldirektör Ole Olsens samling samt inköptes i å r (1958) Lill Kulturen. Det är av utomordentligt hög kvalit e och fyller en 182

lucka i museets keramiska samlingar. Fatet tillhör det äldre skedet i hans produktion medan den ännu helt präglades av motiv från naturen och torde vara tillverkat i slutet av 1550talet eller början av nästa år ti onde, då han flyttat till Paris. Näs ta skede i Palissys produktion är förbundet med verksamheten i Paris. Här träffade han samman med tidevarvets bästa konstnärer, som liksom han a rb etade vid slottsbygget i Tuilerierna. Han vänder sig från det rustika till den härskande konststilen med dess antikpåverkade innehåll och form. Själv var Palissy icke i egen tli g mening någon formskapande konstnär. Han å terupprepade gärna andras verk, ja, begagnade sig ofta av sin avgju tnin gsteknik. Hans konslnärsskap yttrade sig i transformeringen av förebi lderna till keramisk konst, där glasyrfärgerna kunde göra sig gäll ande. Det är under delta skede han använder sig av sin upptäckt, marmoreringen. Representativ för denna sida i hans konst är ett fat i Kulturen, bild 3, med motiv ur sagan om Perseus och Andromeda. Förebilden är ett kopparstick av gravören Etienne Delaune, som även inspirerat honom till andra verk. Ett fat gjort i samma form , men med glasyrfärgerna lagda på annat sält, finns i baron Hobert Rotschilds samling i Pa ri s. Om Palissy må till slut sägas alt han såsom protestant 1574 lyckades fly från Paris undan Bartolomeinattens hemska blodbad. Han bosatte sig i Sedan, där han 1580 utgav sina Discours Admirables och synes ha levat ett lugnt liv såsom vetenskapsman. Men trosförföljelsen, som redan drabbat honom på 1540talet i Sainles, förde honom åter i fängelse 1586. Han dömdes till landsflykt, men vägrade. Dödsdomen som fälldes över honom gick ej i verkställighet. 1590 i den höga åldern av åttio år slutade hans växlingsrika liv.

183

LJUS SAXAR

Ljussaxar från 1500-talet. Den övre av mässing, I. 200 mm, har den ä ld re formen ; el en undre av jiirn med årtal et 1596, I. 208 mm, har den konstruktion som sedan blev bestående. Ki\I: 15.329 och 20.075. En artik el om ljussaxar, >All sny ta lju se t >, återfinnes i Kullurens år sbok 1951 s. 10.

184

REDOGÖRELSE FÖR KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS FÖR SÖDRA SVERIGE VERKSAl\fHE'T ÅR 1957.

LEDAMÖTER , STYRELSE OCH REV ISO HER.

Högste beskyddare: II ANS MAJ:T KONUNG GUSTAV \ ' l ADOLF Hed ersledamöler :

Direktör Fa lk Simon, Gö tebo rg. Hovinlendent John Kroon , Malmö. Direktör Karl \ Vistrand , Stoekholm. Landshövding Johan Ni lsson, Kristianslad. Advokat Rolf No rd ens led l, T oppela du gå rd. Professor Lauritz \Veibull , Lund. Direk tör Alfred Pe rsson , Lund.

Ständiga ledamöter p å grund av särskilda förtjänster: Professor J. G. Ander sson , S tockh olm . Disponent H. Dunk.er , Hälsingborg. Direktör Th. \Vinborg, Stockh olm. Sekreterare Bengt Lanke, Ma lmö . Kamrer Birger Grambäck, Malmö. Sekreterare H. Henriksson, Kristianstad. Konstsmeden Henning Persson, Lund. Kontraktsprosten Yngve vVerger , Ängelh olm . Byggnadschefen Carl Erik Holmberg, Lund. Hovjuvelerare Wiwen Nilsson , Lund . Akademiträdgårdsmästare Axel Törje, Lund. 185

Antalet ständiga ledamöter i övrigt uppgick per den 31 december till 395 och å rsbetalande till 26 .220. Samtliga medlemmar var 26.634. De årsbetalande fördelade sig på följande säll: Malmö ..... ......... 2.690 Lund 2.128 1-Iälsingborg 938 Kristianstad ::l91 Landskrona .... ... . . 395 Ystad . .............. . 247 Trelleborg .......... . 229 Ängelholm .......... . 214 Höganäs .......... .. . 90 Eslöv . .. .... ....... . 177 Simrishamn ...... . . . 48

Hässleholm . . . . . . . . . . 191 Skanör-Falsterbo . . . . . 28 Skånes landsbygd ... . 5.191

Utanför Skåne: Stockholm 986 Gö teborg . . . . . . . . . . . . 1.361 i övrigt .. .......... . 10.697 utrikes . . . . . . . . . . . . . . 12 Abonnent er . . . . . . . . . 207

Fö reningens å rsmöt e hölls den 12 juni i samband m ed fira ndet av 75-årsjubilee t under ordförandeskap av styrelsens ordförande, landsh övdin g G. A. Widell, varvid styrelsen b eviljades ansvarsfrihet för förvaltningen å r 1956. Föreningen å tervalde intill å rsmötet 1960 de i tur avgående styrelseledamöt erna hovintenden ten John Kroon och kyrkoherde Curt W allin sa mt istället för professor Lauritz vVeibull, som undanbett sig återval , docenten Jörgen vVeibull samt till styrelsesuppleant för sa mma tid istället för konsul Georg Lindström, som även undanbett sig å terval, disponenten Carl-Eric Borgenstierna. Till revisorer av 1957 å rs räkenskaper å tervaldes bankdirektör David Berglund och nyvaldes bankdirektör S. Lundeborg; till revisorsuppleanter för samma tid å tervaldes direktör Frans Möller och nyvaldes kamrer Malte Ericsson. Till revisor av den Fahlbeckska kulturfonden för samma tid utsåg styrelsen sina sålunda valda r evisorer . Såsom Kungl. Maj:ts r evisor fungerar landskamrer Sigurd Dahlrup och såsom stad en Lunds r evisor b ank.kamrer K. E. Lenntorp. 186

Arsmölet beslöt enhälligt, att å rsavgifLcn under 1957 skall utgå m ed 10 kronor. Valde årsmötet m ed acklamalion professor Lauritz Vleibull och direktör Alfred P ersson till sina hedersledamöter såsom en gärd av tacksamhet för deras insa tser inom föreningens styr else och dess arbetsutskolt. Likaledes valde å rsmötet m ed acklamation akademiträdgå rdsmästare Axel Törje och hovjuvelerare Wiwen Nilsson till ständiga ledamöter på grund av särskilda för tjänster. Styrelsen har under å r et u tgjorts av: la ndshövding G. A. Widell, ordförande och Kungl. Maj:ts ombud, m ed direklör Sune \Vetterlundh som supplean t, professo r Lauritz \ Veibull intill årsmötet och dä refler direktör Holger Crafoord , v. ordförande, riksda gsman Rud. Anderberg, Malmöhus läns la ndsLings ombud, greve Ca rl Trolle-Bonde, överläkaren m ed . dr Gunnar E dström , Lunds slads ombud, lands tingsman Edvard Hallberg, Kri sLi anstads läns la nd slings ombud, hovintend ent John Kroon, redaktör Johan Nilsson , fabrikör vValfrid Nordström, folkskolinspeklör K. G. Ljunghill, Lunds s tads ombud , friherr e fil. dr H. H. von Schw erin, major Christ er \Vahl gren, kyrkoherde Curt Wallin och sedan årsmöt et docenlen Jörgen Weibull sam t självskriven ledam o t intendenten, fil. dr Sven T. Kj ellberg, sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit: riksdagsman Emil Ahlkvist, Malmöhus läns landstings ombud, sedan å rsmötet disponent C.-E. Borgenstierna, byggmästare Harry Karlsson, a kademiräntmästare Malte Ragnarsson , Lunds stads ombud , bankdirektör C.G. Regnell, Lunds s tads ombud och professor Sigfrid Svensson. Styrelsen h ar sammanträtt den 11 /4, 12/6 och 3/ 12. Det av styrelsen tillsat ta arbetsutsko ttet, bestående av hrr Weibull intill årsmötet och därefter Crafoo rd, ordf., Svensson, v. ordf., Kjellberg , sekr., Borgenstierna och Nordström, har samm an trä tt 8/11 , 1112, 18/2, 14/3, 8/4, 19/5, 4/9 och 26/ 11. Föreningen firade sitt 75-årsjubileum den 12 juni i n ärvaro av Konun gen och inbjudna gäster samt föreningsmedlemmar till ett an tal av ca 600 personer. Delta avh ölls i form av hög187

tidssammanträde i och vid den nyuppförda medeltidshallen. Sammanträdet inledd es med konsert av Södra Skånska Infanteriregementets musikkår under ledning av musikdirektör B. N. Hartug samt sång av sångare ur Lunds studentsångförening under anförande av musikdirektör Axel Melander. Föreningens ordförande, landshövding G. A. Vlidell, hälsade därefter Konungen och de närvarande välkomna, erinrade om föreningens tidigare jubileer och om det svåra läget vid 50-årsjubileet, vilket nu tjugofem år senare förbytts till dagens hoppfulla situation med förtroende hos myndigheter och allmänhet, en storartad medlemsanslutning och en rik utveckling av museiinstitutionen, varom icke minst den nu genom anslag och gåvor uppförda medeltidshallen vi ttn ade. Härefter följde anföranden av intendent Kjellberg , »Forntid - Framtid », och antikvarien Blomqvist, »Lundafynd en berältar ». Konungen utdelade därefter Palrioliska Sällskapets m edaljer till konservator Per Månsson, alt biiras i band om halsen , rustmästare \Vilhelm Jönsson, konservator E ri c Hansson och museiarbet::ue Gustav Klinckert. En lång rad uppvaktningar avslöt sammanträdet. Härvid talade stadsfullmäkt iges i Lund ordförande landstingsman Torsten Andree, Lunds Univers itets rektor, professor Ragnar Bergendahl , overinspektören dr phil. Axel Steensberg för Nationalmuseet i Köpenhamn, förste antikvar ien N. L. Rasmusson för Riksantikvarieämbetet, förste intendenten Carl Hernmarck för Nationalmuseum, styresmannen fil. dr Gösta Berg för Nordiska Museet, intendenten fil. dr Stig Roth för Göteborgs museum, intendenten fil. dr Göran Axel-Ni lsson för Röhsska Konstslöjdmuseet, professor Holger Arbman för Lunds universitets historiska museum , landsantikvarie J. E. Anderbjörck för Smålands museum i Växjö, Malmö museistyrelses ordförande herr Kurt Karlsson, Lunds studentkårs ordförande fil. lie. Rune Persson för kåren och Akademiska föreningen, intendent Nils Olsson för Ystads fornminnesförening , landsantikvarie Arne Moden för Hallands hembygdsförening, fru Sara Lundborg för Lunds Loltakår och kapten Axel Berg von Linde för Bjäre härads hembygdsfören in g. Därjämte överlämnades gåvor av generalkonsul Albert \Vallden , en omfattande vapensamling, konstnären Theo188

dor J ön sson , porträ tt i olja av int en dent en Geo r g J :son Ka rlin m il la t a v I· redrik Krebs 1023, Sm åla nds mu seum , s la lyc ll i glas »Glasbl åsaren », Malmö mu se um , ki s ta och clt f at av J öns Må rtensso n, h ovinlend enl John Kro on , ch eck på 24 .500 kron or ul göra nde d agens resultat av fö rsiiljningen av h a k en »Sk å n skt 1800tal i bild ». - Landsh övd in g vVidell framförde fö reningens tack Lill gratul a nter och giva re sa mt a nslagsbev ilj are, vilkas gen er os ite t m ed fö rt, a lt insamlin gen för jub il ee t f. n. ul gjorde 67 5.000 kron o r, inklus ive ull ova d e, ej influtn a m ed el. Sed a n sammanträ de t avslutats, kunde d e n är varande bese den tillfälli ga utstä lln in gen »1880-Lalet » i Vi la huse ts överlju ssala r sa mt exp os iti on en av ju b il cumsgåvo rna , bl a nd vilka m ä rk.Les d en b etyd a nd e samlin ge n av iildrc glas, so m sk ä nkts av Syd svensk a Kraftaktiebola ge t. !\fa n saml ad es d ii ref lcr till koll al ion i parken , va rvid d e m å nga gäs terna un d fä gna des med landgå ngar och k affe m ed spe llka ka sam t vä rma nd e dryck er , nöd vä ndi ga d enn a k alla kv äll . Jubil eumsfi randet fö rl ad es äve n lill H uaröd, där m useet till samm a n med bygden h ad e fes t i Lre dagar vid mid somma r . Musee t a n ordn ad e här en ul s lällnin g i gymn as tiksalen av d e för em å l, som Karlin och h a ns m edhj älp a re fö r vär vade i d enna trakt midso mma ren 1882. De nn a ul s lä llning gäs tade senar e på so mma ren Simrish amn s mu seum . I p r ogramm et in gick föredrag, film visni ng, fo lkda n s och d en av Karlin sk r ivna fo lkmålsk omedi en »J ens och E ln a », som upp förd es av b ygd ens u n gdom . Bla nd fes ten s h u v udnumm er m å n ä mnas d en av »Ka tj a of Sweden », fru Ka rin Ge iger , ledda drä ktkavalkad en frå n 1880 till vå ra dagar , d ä r även h ennes n yas te krea ti oner uppvisad es . Beh å llningen av fes ten ca 5.000 k ron or g ick till fonden för elt ny tt fö rsamlingsh em i Hua r öd . Följa nde a nslag och gåvor i anled nin g av 75-årsjub ilee t h ar överlä mna ts intill ut gån gen av å r 1957 (en das t gåvo r av 50 : kr ell er m era ). Stad sfullm äkti ge i Lund . ..... . ... . H all a nds lä n s la ndsting .... . . . . . . . . Kri sti a nsta d s läns la n ds tin g ... .. .. . .

60. 000 : 2.000 : 5.000 : 180

Kronobergs läns lands tin g .. .. . . ... . 2.000: Malmöhus läns landsting ... . ..... .. . 10.000: Knut & Alice Wallenbergs Stiftelse ... . 100.000: AB Aga-Faxius ............ .. ..... . 1.000: Apotekare Berta Alberg ...... . . ... . 100: Direktör Sten Bergs tröm, Stockholm .. 100: -Direktör Gunnar Brimc .... . ...... . 650: Ingenjör Nils Colli andcr, Gö teborg .. . 50: H. Dahn, Stockholm .. ..... . ...... . 100 : AB Dalby Siporex ........ ........ . 4.918: 42 Bröderna Edstrand AB ... . ... .. .. . . 5.000 : AB E lek lrokoppar ....... ....... .. . 25.000: AB E lektromekano ...... . ........ . 25.000: Professor Erik Fahlbcck .......... . 100: Dr. Filip Fcx ........ .... ........ . 50: AB Glaceläderfabriken . ...... . . .. . . 1.000: Domkyrkoarkitekt o. Fru Ei ler Gnebe 100: Hälsingborgs Gummifabrik . ... . ... . 10.000: Höganäs-Billesholms AB ....... .. . . 8.000: Fru Gre ta Kjellberg ............. . . . 1.000: Sven T. Kjellberg . . . .. ...... ... ... . 250: Klippans Finpappersb ruk .... .. ... . 5.000: Kockums Mek. Verkstads AB .. ..... . 5.000: Hovintendent John Kroon Skånskt 1800-tal i bild ... . .... . . . 24 .500: Landsverk ........ ...... ....... .. . 5.000: AB Leo ........... . . . ... . .... . ... . 1.000: 50: Direktör Tage Lundin, Visby ....... . 75 : Lunds Studenters Konviktorium ... . . AB Marabou . . .... . . ........ ... .. . 10.000: 200: Målaremästa re Henn ing Nord ... .. . . Fabrikör o. Fru vValfrid Nordström .. 10.000: 500: Nordvästra Skånes Mcjeriförbund .. . 500: Nordöstra Skånes Mejeriförbund ... . AB Håkan Ohlssons Boktryckeri .. . . 2.881:15 Bok tryckare Per-Håkan och disponent Sven Håkan Ohlsson ...... .. .... . 1.000: 190

Thora Ohlssons Stiftelse ........... . 4.000: Konstsmeden Henning Persson ..... . 100:AB Plåtmanufaktur ........ .... .. . 10.000: Scan Föreningen Skånska Andelsslakterier ................ . 10.000: Sjöförsäkrings AB Öresund ........ . 2.000: Skandinaviska Banken ............ . 5.000:Skånska Brand-Hennes ........... . 5.000: Skånska Cement AB .. ............ . 10.000: Skånska Lantmännens Cenlralförening u. p. a. . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.000: Svenska Sockerfabriks AB . . . . . . . . . . 25.000: AB Sveriges Litografiska Tryckerier .. 5.000: 5.000: Sydsvenska Dagbladet AB ...... ... . Sydsvenska Kraft AB ............. . 10.000: Sydvästra Skånes Mejeriförbund . . . . 1.000: Trelleborgs Gummifabrik .. .. ... ... . 10.000: 100: Trelleborgs Stenkols AB ........... . Anonyn1 ......................... . 100: AB Åkerlund & Rausing ... . .. ..... . 10.000: - 444.424: 57 531:Därtill kommer av 4 7 givare inbetalande 5.110: samt medel från försäljningen av ordspråksmärken varvid jubileumsinsamlingens summa per 31/ 12 blir 450.065: 57

B. FÖRENINGENS EKONOMI. Föreningen har mottagit eller erh å llit löfte om följande anslag till upprätthållande av sin verksamhet: av staten ........ .... ........ .. . ... 88.300: Lunds stad .......... ...... ...... 55.000: Malmöhus läns landsting .. . .. ... . 16.500: Kris tians tads läns lands Ling ...... . 7.500:Hälsingborgs stad ..... . ......... . 1.000: 100 : Araslöv kommun ............... . Barkåkra kommun .. .... .. ...... . . 50:191

Billcsholms kommun . .... . ....... . Bosarps k ommun ... ........ .. ... . Brunnby ................ . Diisjebro ..... ... . ..... .. . Furul und . . ..... . .. ..... . . Ostra Fiirs ,, ................ . Förslövsh olms kommun ......... . . Gislövs kommun Glimå kra Hjärnarps Höörs k öp in g Ilörby I ve lo fta k o mmun h.la gs lorp s ,, Kågeröds » Östra Ljungby kommun Löderups Munka-Ljungby Nosaby Onslunda Oppmanna-Vånga ,, Osby Ox ie Riscberga föings Rönneb er ga Hös lå n ga Sk arhult s Sk egrie Skurup s Snogeröds Sta ffan storps Svalövs Svedala Toll arps Torns Vellin ge kommun ))

192

100: 50: 100: -

100: 50: 300: -

100: 100: 100: 50: 200: 100: 50: 100: 100: -

50: 100: 100: 150: 100: -

50: 50: 100 : 50: 100: 200: 100: 300: -

100: 50: 200: 100: 200: 100: 100: 100: 100: -

Vemmenhögs kommun ..... .. .. . . . Vollsjö kommun ... .. .... . ...... . Åhus » . . .......... . ... . Åstorps .... . .. . .. . .. . .. . Ödåkra » .. . .• . • . . . ....... Örkeneds » . . . . . .. . . .. ..... .

100: 100: 100: 100: 300: 50: -

av AB Förenade Superfosfatfabriker för treårsperioden 1956/ 1958 vart år . . . . . . . . . Föreningen Skånska Andelsslakterier Scan . . . Hässleholms Verkstäder AB för treårsperioden 1956/ 1958 . . . . . . . . . . . . . . . . Kockums Mekaniska Verkstads AB för treårsperioden 1956/ 1958 . . . . . . . . . . . . . . . . Reymersholms Gamla Industri AB för treårsperioden 1956/ 1958 vart år . . . . . . . . . Skånska Cementaktiebolaget för treårsperioden 1956/ 1958 . . . . . . . . . . . . . . . . Skånska Hypoteksföreningen för treårsperioden 1955/ 1957 vart år . . . . . . . . . Svenska Sockerfabriks AB för treårsperioden 1955/57 vart år . . . . . . . . . . . . Sydsvenska Kraftaktiebolage t för treårsperioden 1956/ Hl58 vart år . . . . . . . . . .

(5 .050: -) 1.000: - ' 2.000: 600: 3.000: 1.000: 5.000: -- · 1.500: 3.000: 1.000: -

Medlemsvärvningen har pågått i sedvanlig omfatlning. Den totala medlemssiffran visar en ökning med 1.482 till 26.634. Årsboken har utgått i 28.500 exemplar, författarna har lämnat sina bidrag kostnadsfritt och Aktiebolaget Åkerlund & Rausing har i likhet med tidigare år ställt skyddskartonger för årsbokens förpackning kostnadsfritt till föreningens förfogande. Skånsk bildalmanacka 1958 har återgivit teckningar från Kullabygden av Sven T. Kjellberg, och utgått i en upplaga av ca 9.000 exemplar. Den på initiativ av hovintendenten John Kroon utgivna faksimilreproduktionen av F. de Wit's karta över Skåneland har fortfarande rönt efterfrågan och behållningen har ökat med kr. 1.510: 13 till kr. 34.252: 79 13

193

Försifäringsvärdet å museets byggnader och samlingar är Lund: åbyggnader och samlingar ........... Kr. 5.787.500 företagsförsäkring: personskada högst » 150.000 egendomsskada » 20.000 husbocksförsäkring ................. . 200.000 Ostarp: å byggnader ..................... . 422.800 » lösöre ........ .. ...... . ........ . 16.000 » skog ........................... . 60.000 Bosjöklosters mölla: brand ..... . .... . .... . ~0.000 » ansvar 320.000 Samlingarnas värde har ökats med 85.328: 40 kronor, därav genom gåvor med 39.545: 35 kronor. Styrelsen framför föreningens varma tack för dessa anslag och gåvor, genom vilka verksamheten har kunnat upprätthå llas och museet tillväxa.

UTDRAG UR KULTURENS RÄKENSKAPEH FOR AR 19fi7.

Tablå över kostnader ocli intäkter. Kostnader: Löner, pensioner och expensmed el ..... ... ... . .. . ..... . . . . . 240.281: 78 Fastighetsutgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . :ll.279: 05 62.663: 32 Ilelysning, vallen, värme och renhållning . . . . . . . . 31.384: 27 Besor, frakter, porton och telefon .... . . . .. .. . . . . . . ........ . Beklam, annonser och skrivmaterial . . ......... .... . ...... . Skatter och försäkringar ........ .. . . . .... ............... . Trädgårdens underhåll, utställningar och attraktioner ... . .. . Utgifter för konserveringsanstallen ......... . ......... . . . . . > Ostarp ....................... . ............ . . • fotografering .......................... . ... . . 1956 å rs årsbok (r es tlikvid och distribution) .. . . (tryck, papper, klieheer, fotos) 1957 > medlemsvärvning, registrering av medlemsstocken och inkassering av förutvarande medlemmars avgifter:

194

5.672: 95 5.097: 49 11.943: 90 957:43 3.264: 60 15.094: 86 6.633: 02 11.607: 19 56.868: 91

portolrnstnader . . . . . .... ..... . . . . trycksaker . . . .. .. . .. .... . .. . ... . provisioner ..................... . telefonkostnader .. .. .. . ..... . . . . övriga kostnader . .... . . . .. . .... .

25.795: 74 4.189: 08 22.665: 50 4.562: 75 8.225: 72 * 65.438: 79

Ränteutg ifter Hyresutgifter Avsättning 1957 för anställdas pension ering .... . .......... . Nedskrivning av inve nt ar ier l\apital konto . . ... . ........... . . ........ .. ............... .

9.266: 75 1.651:25 20.000: - «··'.'' 237: 12 123.925: !JO

Summa kronor

640.605: 26

Inträdesavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . • Medlemsavgifter och abonnemang å årsboken . . . 262.200: Därutöver erlagda frivi ll iga avgifter . . . . . . . . . . . . 1.844: -

43.60!l: 80

Intäkter:

264.0.J..1: 7.860: 2!l.666: 35 9.207: 40 11.105: 75 7.16!l: 03 30!l:66 2.627: 84 1.135:05 39.545: 35 1.410: 25 29.564: 78 20.000: --

Hyror, naturaförmåner och arrende för kaferörelsen . ... . .. . Inkomster från Os tarp ................................... . av annonser i samt försä ljning av årsboken . . ... . Kontanta gåvor ............... .. . .......... .. .... . . . .... . Nettoinkomst av Skånsk biidalmanacka .. . . .. . ... .. .. . .. . . . > trycksaker ..... . ... . . . ... .... .... ..... . . . Hän teinkomster ........ . .... . ................. . .. .. . .. .. . Diverse inkomster ......................... . .. .... . ... .. . . Värdet av under året skänkta föremål ti ll samlingarna ..... . bibliotek och arkiv Bidrag till rörelsen från Kulturens donationsfonder ........ . Anslag från lotterimedelsfonden ...... . ................... . Årsanslag: från Staten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 88.300: Lunds stad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55.000: andra kommuner . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.050: Malmöhus läns landsting . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.500: Kristianstads läns landsting . . .. . ........... 7.500: -

173.350:-

Summa kronor

640.605 : 26

* däri ingår ett belopp av kr. 7.560: -, utgörande av föreningen lämnat expeditionsbidrag för år 1!l57. ** För vartdera av åren 1955 och 1956 avsattes till anställdas pensionering Kr. 20.000: - med räntor. Under åren 1955-1957 verks tällda avsä tt ningar redovisas med inalles Kr. 62.765: 93 i balansriikningen å nästa sida. 195

Balansräkning:

Tillgångar:

31 / 12 1956

31/12 1957

753.000: 753.000: Fastigheter i Lund och Östarp ..... . ...... . Samlingarna . . ......... . .............. . .. . 1.957 .592: 40 2.042.920: 80 Bibliotek och arkiv .... . .. ....... ......... . 23.752: 01 28.136: 64 1:1:Inventarier ............ ............. . ..... . 3.520: Varor (textilier) ...... ......... . ..... .. . .. . 3.520:67.294: 70 Fordringar ... .... .... . ........ . .. ....... . . 11.209: 58 Obligationer, förlagsbevis och aktier tillhöriga 65.096: 99 donationsfonderna ........ ... ..... ... . .. . 55.096: 99 25.000:29.000:Lån till Fastighetsföreningen Hjorten u. p. a. 220.772: 36 412.324: 50 Kassa , bank och postgiro .. ............. .. . 1.117 :55 1.117: 55 Pub!. >Skånskt 1800-tal i bild > ............ . 36:40 19:60 >Skånska Utsigter» av U. Th ersn er ... . 18.196: 91 Kafetillbyggnaden i Vila Huset .......... . . Summa kronor

3.055.081: 49

3.416.645: 49

Skulder: 124.709: 27 100.546: 35 Låneskulder Diverse skulder ........... . ... . ......... . . 106.170: 40 98.699: 45 10.954: Innehållen preliminärskatt å anställdas lön er 9.291:Anslag för utgivande av arbete om skånsk textilkonst samt från Gustaf Nilssons sterb4.000: 4.000: hus för senare inrättande av butik .. ... . . 35.912: 85 32.742: 66 Kulturens 1600-talskarta . . ................ . Gåva för beslridande av kostnader för den s.k. 11.997: 30 Lundamodellen .......... . ..... ....... .. . 11.468: 55 Donationsfondernas sammanlagda kapitalbe485.482: 56 hållning ............................... . 247.232: 10 ·:-:· Jubileumsinsamlingen 1957 .... .............. . 2.209: 28 Anslag från Wallenbergs stiftelse för Lunda17.322: 70 fyndens vetenskapliga bearbetande .. ... . . . 11.405: 31 Avsättning för pensionering av anställda ... . 62.765: 93 Kapital . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.505 .852: 92 2.588.964: 35 Summa kronor

* 196

Se nedan under fonderna.

3.055.081: 49

3.416.645: 49

Fondernas kapitalbehållning. Föreningen ii.ger av fonderna disp o n er n: 3 1/12 1957

Ick e disponibel del uv fonderna : 31 / 12 1956

3.659: 07 Thomanderska fonden ............ . Anna Karlins premiefond .......... . 769: 18 3.912: 88 Ole Olsens Kera misk e Legat ....... . 1.957: 60 Bealhe och Sven Bengtssons fond .. . 4.906: 14 Bosebo kyrkokassas fond .......... . 2.55-1: 39 Skånska Brands fond ............. . Kullurhisloriska Museets Jubelfoncl .. 2.218: 45 Skånebokens fond . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.27g: '12 Ingeborg Holcks fond . . . . . . . . . . . . . . 831: 64 Kull urens nybyggnadsfond . . . . . . . . . 4.570: 32 Anna Lithströms fond . . . . . . . . . . . . . . 1.611: 89 Bror W. Olofsons fond . . . . . . . . . . . . . 3.513: 59 Enskilda anslag från bolag m. fl. . . . . 3.305: 48 Ständiga medlemmars fond . . . . . . . . . 20.066: 45 Jubil eumsinsamlingen 11157 ........ 237.705: 08

31 / 12 1g57

10.63-1: 1.199: 33.370: 22.126:

01 99 10 15

10.738: 1.208: 33.984: 22.232:

05 60 20 65

10.880: 9.685: 45.340: 1.rng:

66 02 18 43

10.939: 9.737: 45.615: 7.238:

38 61 70 0-1

10.512: 92 28.215: 05

10.570: 79 28.355: 96

179.133: 51

180.620 : g3

Efter tillägg av de med el föreningen enligt ovan iiger disponera

304.861: 58

utgör fondernas sammanlagda kapitalbehållning per 31/12 1957

485.482: 5G

Summa kronor 304.861: 58

UPPGIFT PER 31/12 1957 ANGÅENDE FONDTILLGANGARNAS ART Unge fi'trlig

murknnd sk urs \·id 1951 Urs s lut :

llok fört till:

Mo-Domsjö 4 % förlagsbevis 1945 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80 % 15.000: - Svenska Statens 3 % obl. av 15/ 12 1946 .. ............. . 71 % 5.000: - L. M. Ericssons 4 1 / 2 % förlagsbev is l 9H ........... . 85 % 94: 100 st. aktier i Svenska Sockerf. AB il kr. 60: 20 • • • • 7G: 50 56 » > Skand. Banken • 108 : 37 174: 11 > > 139 : 74 174 -50 • • AB Malmö För. Bryggerier • 200 160: Härtill kommer : inn es tå ende å motbö cker m ed Gamla Sparbanken i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

420.385: 57

Summa kronor

485.482: 56

nom. I\r. 20.000: -

20.000: 14.960: 62 5.000: 6.000: 1.530: 6.069: 15 1.537: 22 10.000: -

Lund i februari 1958.

Sven Tomborg.

197

REVISIONSBERÄTTELSE Underlecknade uts edda alt granska Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige räkenskaper och förvaltning för år 1957, få efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse. Styrelsens protokoll samt föreningens räkenskap er och övriga handlingar berörande revisionen ha av oss genomgåtts utan anledning till erinran. Banktillgodohavandena och förefintliga värdehandlingar hava invenlerats utan anmärkning. Kassan har av oss uppräknats och befunnits riklig. Försäkringarna av föreningens byggnader och samlingar synas oss vara tillfredsställande. Särskild utsedd siffergranskare har över sin verksamhet avgivit egen berättelse. Då någon anledning till anmärkning icke förefunnits, tillstyrka vi att ansvarsfrihet beviljas styrelsen för den tid revisionen omfattat. Lund den 27 maj 1958.

D. Berglund

S. Lundeborg

S. Dalhrup

K. E. Lenntorp

Utsedd av Kungl. Maj :t.

Utsedd av Stadsfullmäktige i Lund.

SAMMANDRAG AV STIFTELSEN KULTURfONDENS RAKENSKAPER fÖR ÅR 1957

lngdende balan s: Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 3,5 % obl. av år 1950 ........... .. ... ... ......... . Lunds stads 3 % obl. av å r 19-.10 .............. . Stockholms stads 3 % obl. av år 19-.10 ......... . > ) 1951 . ....... . . Göteborgs stads 3,5 % > > • 1955 ... .. .... . Svenska Statens 4,5 % > Innestående i Sparbanken i Lund . .......... . . • Skand. I3anken ................. . Upplupna ej förfallna riinlor . ... ... ... . . .... .

198

121.000 : 2.000:4.000:5.000:3.000:1.144: 28 2.063: 97 1.864 : 08

140.072 : 33

Inkomster : Hiinta å S tockholm s stads obl. .. .. .......... . . > Göteborgs stads obl. ................ . . » Svenska Statens obl. ................ . . > Lunds stads obl. ..... .... ....... .. .. . • Sv. Stadshypotekskassans obl. ........ . > Skand. Banken AB . ..... . ...... . ... . . > Sparbanken i Lund ....... . .......... .

120 : ·175 : 135: GO: 4.235: 139:87 64 : 10

4.928 : !)i

Kronor

145.001: 30

U tgifter: Upplupna ej förfallna riintor Kulturhistoriska föreningen . . . . . .............. . Förvaltarenrvode . . . .. .... ..... .. .. . . ........ .

1.86-1: 08 4.484: 48 197: 12

4.G81: GO

121.000 : 2.000: 4.000 : 5.000 : 3.000: 1.638: 38 1.817: 24

138.455: G2

Kronor

145.001: 30

Utgående balans : Konungariket Sverige s stad shypotekskassas 3,5 % obl. av år Hl50 ...... . ..... . ............. .. . Lunds stads 3 % obl. av å r l!l-10 ............ . . . . Stockholm stads 3 % obl. av å r l!l-10 ..... . . . . . Göteborgs stads 3,5 % > l!l51 ......... . Svenska Statens 4,5 % > 1955 ... . ..... . Innestående i Sparbanken i Lund ............ . > Skand. Banken .. . ...... . ... .. .. .

För Stiftelsen Kulturfonden:

A Driitselk:rnrnrnrens vägnar: Hans lngeman son !G. Pauls so n

Föreståend e räk en ska per granskade och godkiinda. För Stad srevisionen : G. Ståh/

För Kulturhi storiska Föreningen: S. Lundcborg

M. Ericsson

199

PEHSONAL OCH VERKSAMHET.

Intendent : Antikvari er: Amanuens: Konserva torcr: Rustmästare: Skattmästare: Ombudsman: Kanslibiträde:

fil. dr Sven T. Kjellbcrg (1934) fil. dr. William Karlson (1921 ) fil. dr Ragnar Blomqvist (1929) fil. kand. Bengt-Arne Person (1955) fröken Märta Lindström (1950) herr Eric Ranson (1930) herr Wilhelm Jönsson (1930) f. bankdirektören Sven Tornborg (1948) överste Sven Forsberg (1946) fru Astrid Sörensson (1954)

Utom den fasta personalen har såsom tidigare varit anställda en snickare, en gårdskarl och ett par man till handräclmingsarbeten vid byggnadernas reparation, två biljettkassörskor, två städerskor och ett antal söndagsvakter samt ett biträde på textilavdelningen. Nattvaktstjänsten har varit uppdragen åt Malmö Nattvakts Garantiaktiebolag. Såsom arkivarbetare har överste Konslantin Kanep under året varit anställd vid museets bibliotek. Fru Elly Ljungman har haft halvtidstjänsgöring på biblioteket. Avlönade med medel från vVallenbergska fonden och Humanistiska fonden har för arbeten på stadsarkeologiska avdelningen fil. kand. Birgitta von Heland varit anställd 1/ 1- 24/8 och herr Fred Allik under hela året. Fil. stud. Anders Mårtensson har sedan 16/12 även tjänstgjort på denna avdelning. Fil. kand. Katarina KvillnerDuner har haft halvtidstjänst 1/2-31112 på keramika vdelningen och fil. slud. Hans Akke 16/9-31 /12 på hantverksavdelningen. Under kanslibiträdets fru Sörenssons tjänstledighet 4/3- 9/9 har fil. mag. Berit Sjöberg tjänstgjort. Under å r et h ar den av arkitekten Klas Anshelm ritade Medeltidshallen jämte magasinsutrymmen uppförts för medel från jubileumsinsamlingen. Entreprenörer för byggnaden var byggmästare L.-E. Mattsson, för värme- och sanitetsanläggningar A. H. Anderssons Installationsverkstad, för elanläggningen Ählanders Elektriska AB och för måleriarbete Målerifirma 0 . E. 200

Olsson. I samband härmed inlades oljeeldning och ny panna i Vila huset. I stället för de mindre ändamålsenliga kökslokalcrna för serveringen byggdes ett ovanjordskök vid Vita huscls nordgavel. Utställningsverksamhe ten har i huvudsak varit koncentrerad kring jubileet med utställnin gen 1880-talet i Vita husets båda överljussalar och utställningen av de försla förvärven i Huaröd och Simrishamn. Benkt-Ake Benktssons samling av masker utslälldes i Medeltidshallen. För andra gången ordnade föreningen Graphica sin utställning Ung grafik. Gruppdemonstrationer för föreningar och kongresser har hållils och såsom tidi gare har kurser anordnats för Folk.univ ersitetet. Den k.onsullerande verksamheten har omfattat hembygdsfören in gar, Bjäre och Harjagers härader, och enskilda, gårdar i Lyby, Norrvidinge och Sösdala. Den under föregående år inledda restaureringen av Axatorp, Hammarlövs sn, har avslutats och gården har blivit ett praktexemplar på huru en i djupt förfall varande anläggn in g kan återställas i sitt gamla skick och samtidigt bli ekonomiskt lönande. Inom museet har uppordnandet av magasinen fortsatt , varvid de målade väggbonaderna, a llmogemöbler, väskor, koffertar m. m. fått goda lokaler i den W eibullsk.a fastigheten. Iför har också ordna ts en vagnm akeriverks lad med de under året nyförvärvade föremålen från elt tiotal vagnmakare i Skåne, främst Nils Andersson i Stora Råby. Realkatalogiseringen och därmed jämnlöpande fotograferingar av museiföremålen har skett i stor utslräckning och omfaltat förutom nyförvärv, större enheter såsom keramik, Marieberg och Kina; allmogeföremål, halmarbeten i spiralteknink, halmintarsia, askar, kistbrev, olje tryck och lantmannens lätla redskap; föremål av järn. Den syslemat iska generalkatalogen över museets samlliga samlingar har för ls up to <late. I anledning av jubileet gjorde Radiotjänst en inspelning på museet liksom TV. Dansk Radiofoni och TV utsände intervju och övers ikt av utställningen Benkt-Åke Benklssons masker. Fältarbetet inom allmogeavdelningen har omfattat invente-

201

ring och foLografering av väggmålningar på Söderslätt, huvudsakligen Oxie, Skytts och Vemmenhögs hiirader. Arbetet fortsätter. Till Bosebo kyrka förlades gudstjänslerna under sex söndagar, då domkyrkan var stängd på grund av reparation. I övrigt har kyrkan upplålits för 84 gudstjänster bland vilka märkes sommarens turislgudstjänster samt helgmålsbönerna. Tjugofem bröllop, tre barndop och fem föreningshögtidligheter har hållits i kyrkan. Bearbetningen av under året och tidigare gjorda lundafynd har fortgått. Lundaarkivet har tillförts ett antal originaluppmätningar från årets fältundersökningar och 925 foLografier och negativ. Tack vare anslag från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse har museet kunnat starta en skriftserie »Archaeology of Lund, Studies in the excavation material », vars första munmer »Animal skeletal remains from meclieval Lund », författat av lektorn Harry Bergquist och mag. zool. Johannes Lepiksaar, Göteborg, utkommit under året. De lundahistoriska undersökningarna har omfaltat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömd bebyggelse. På platsen för det forna Allhelgonaklostret på Helgonabacken har de 1951 påbörjade arkeologiska undersökningarna slutförts med anslag dels från Försäkringsbolaget Skånska Brand-Hennes, dels från Lunds stad. Undersökningarna har huvudsakligen berört klostrets begravningsplats. Grundgrävningen för Värmlands nations bygge på kvarteret Grynmalaren n:r 40 gav tillfälle till karLläggning av östra delen av Heliga Korsets kyrka och begravningsplats. D.

SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV.

Samlingarna har ökats med 674 nummer, varav 518 genom gåvor och 2 genom deposition. Accessionen omfattar n:ris 50.795 -51.467. A 11 mo ges a m 1inga r n a har endast mottagit ett fåtal nyförvärv, såsom »domarestol», troligen från Vemmenhög, med rikt skuren rygg av krönta lejon, lamm med korsfana, kamel, 202

enhörning o.s. v.; fot till sättugn av kalksten, Staffanstorp, med inskriften LRS BND 1802 ; linredskap från Harlösa sn, Frosta hd, såsom skäktningsmaskin, grovbråka och skäktfot använda i byalagets gemensamma brydestua; taktäckningsredskap, såsom »täckeskovel» från Arby sn i Kalmar län samt »hålvraka » och taknål från Okome, Faurås; flätad »valkeflave» från Veberöd m. m. samt möbler, husgeråd och kläder, som tillhört bygdemålaren Jöns Knutsson i Hurva. Han tv er k s sam 1 inga r n a. Anmärkningsvärd är här den betydande samling till b elysande av vagnmakeriet, som hopbragts och uppordnats i museet av fil. stud. Hans Akke. Den representerar verktyg och material från följande vagnmakare: Edvard Andersson i Vallby, Kyrkhcddinge, Nils Andersson i Stora Råby, Fritz Gablenz i Västra Strö, Nathanael Högbo i Högestorp, Marieberg, Johan Jönsson i Mörarp, Karl Karlsson i Tygelsjö, Axel Linner i Frosta Hammarlunda, Nils Nilsson i Dalby, Johan Persson i Flädie, Oskar Svensson i Höör och Nils vVigren i Fredentorp, Lund. Bland vagnar införda till museet kan nämnas: likvagn från V. Hoby tillverkad i slutet av 1800-talet på Carl Jönssons Vagnfabrik i Malmö; Knutsgillets i Lund likvagn ; viktoriavagn från Viderup, Mylord omkr. 1895 tillverkad på Schultz' vagnmakeri i Köp enhamn; landau :'t bateau, som tillhört landshövding Robert Dickson - här må också tilläggas: motorcykel från 1912 och personbil Chevrolet, från 1933. Efter bygdemålaren Jöns Knutsson i Hurva har museet tillförts gesällprov av å dring och ornamentmotiv, schabloner, ritningar och förlagor, gesällböcker, arbetsböcker 1879- 1917 och hushållsböcker 1881- 95. I övrigt märkes: gesällkäpp av palmgren, använd av målaregesällen Magnus Mattsson, Lund , under vandringen 1901 samt film av arbetstempi vid silverarbete i hovjuvelerare \Viwen Nilssons verkstad. Text i 1- och dräkts a ml inga r n a. Karna Persdotter i Södra Sandby, Torna, född 1853, stod modell till en av de medaljonger, varmed skulptören Christian Eriksson prydde Skånes Enskilda Banks fasad i Stockholm. I Kulturen finns denna skulptur i gips. Nu har den tornadräkt m ed alla dess tillb ehör, som hon 203

bar vid delta tillfälle förvärvats till museet. 2 st. långa huvudkläden, »h yekläde », av vilt bomullstyg med k an tspe ts och lange tterade uddar från Torna och Skytts fyller en lucka i museets dräktsamling. Till övergångstiden vid slutet av 1800-talet, då folkdräkt erna bortlades, h ör en klänning av brunt ylle m ed figursytt liv och veckad kjol, Veberöd, en r ed in gote av svart ylle m ed kantband , Hurva, och en rock och väst av mörkblå vadmal sydda i Harlösa omkr. 1895, tyge t vävt av Betty Andersson i Kabusa. - Dräkter från övriga s tå nd: paraduniform för civil ämbetsman, hovrä ttsfrack, bataljonsläkareuniform ; aftontoaletter sydda i Lund fö r Knutsbal er från 1920-30-talen samt en m ångfald dräktdetaljer , skodon m. m. Bland de tex tila nyförvärven finns några av betydande värde, såsom ett täcke från Grönhu lt, Hörröd, Gärds, vävt i röllakan m ed livsträd och hjortar inom åttka nti ga fält och invävt 1788 KAD; örngo tt sbroderi m ed linnetråd p å fin linnebolten i plattsöm och tambursöm och motiv av stiliserade bladrankor, 1600tal et. Eljes t märk es bl. a . jynnen i röllakan och yllebroderi från Torna och Gärds, linnedrä tt m ed krabbasn årsbårder i blått, grönt och rött ylle, Gärd s, län gd av ylle från Villands m ed tvärrandiga mönster i röllakan och krabbasnå r samt agedyna i sistnämnda teknik daterad 1826, Ingelstad . Av intresse är också en damastserviette m ä rkt BS 12 m ed mönster av stiliserade kyrktorn, vilken tillh ört Bea ta Sommelius, gift 1833 med då varande prosten i Höja, sedermera r ektorn vid Katedralskolan i Lund Carl Gustaf Berling; en m ön s terpress för servietter frå n 1800-talets mitt samt en gobeläng, provstycke till den av Märta Måås-Fj etter ström p å Kulturen vävda bonaden »Marie b eb ådelse ». Konst h an l verk. Verkligt b etyda nd e förvärv h ar gjorts, speciellt till glassamlinga rna . Genom Sydsvenska Kraftaktiebolagets jubileumsgåva sa ttes musee t istånd a tt p å auktion i Köln hos Lempertz ' Kun s thau s inköp a 16 s t. glas, som utomordentligt kompletterar de befintliga samlingarna. Bland dessa m å nämnas ett senmedeltida glas m ed noppor, s. k. guttrolf, en "Reichsadlerhump en ", och fl era passglas av den höga cylinder204

form, som tyskarna kallar »Slangenglas », ett par rikt graverade pokaler från Schlesien och ett par gyllene »Zwischengoldglas ». Ett franskt dricksglas av rak form med fasettslipade romber och oval medaljong med insmält miniatyr av svärdsorden är intressant genom den därmed förbundna uppgiften alt glaset 1817 eller 1818 skänktes av Carl XIV Johan till överståthållaren H.udolf Cederström. Från det sachsiska hovets »Hoffkellerei » är två präktiga cylindriska lockpokaler med vapenbild i emalj, den ena m ed Joh an Georg IV:s vapen och årtalet 1693, den andra med dennes sons, August den Starkes, emblem. Av andra utländska glas m å anföras 9 st. dessertglas från Böhmen med utsökt slipade djurbilder, punschglas från England m ed Georg III:s monogram, 1700-talets förra del , och ölkrus, omkr. 1750, tillverkat i Nöstetangen, Norge. Bland de svenska glasen är en lock.pokal från Kungsholms glasbruk, omkr. 1750, utsökt på grund av sin klara och ej, såsom vanligt när det gäller detta bruk, sjuka glasmassa. I två motsaUa kartuscher synes monogrammet WMT samt en fågel flygande mot strålande sol under devisen »Dygden Wandrar i Liuset». För kännedom om tillverkningen vid det skånska glasbruket i Henrikstorp, Perstorp, har museet erh ållit ett mycket omfattande material av på platsen på träffad e glasfragment. Dessa håller på att bearbetas och kommer att kasta nytt ljus över den omfattandes produktionen vid detta bruk. Om en systematisk utgrävning av det 1762 n edbrunna glasbruket kommer tillstånd, skall vi erhålla en mycket säkrare kännedom för bedömande av det glas, som p å träffades i sydsvenska bygder. H.edan nu kan b eläggas många former , som man icke trodde tillverkades här. Värdefull är samlingen av glasstämplar, 237 stycken av 56 olika typer. Sådana stämplar sattes invid flaskhalsen. Många flaskor kommer nu genom stämplarna att kunna hänföras till Skånska glasbruk. Med silversamlingarna har införlivats två arbeten av lundaguldsmeder: en mycket vacker silvergräddkanna, Jacob Gyberg 1794, och en gräddkanna av empiretyp med hög fot och trekantig fotplatta på kulfötter, Adolf Sjöbeck 1831. Till de keramiska samlingarna har förts en vacker kinesisk porslinsbål, Van-li , med blå dekoration, en kaffekanna från 1700-talets mitt med 205

polykrom dekor av träd, fåglar , insekter, Volkstedt-Rudolstadt, samt ett skålfat av porslin från samma tid med likartade motiv i blått från den franska fabriken Chantilly. En platt vinflaska av tenn med skruvlock i bokform bär på ryggen del grevliga Oxenstiernska vapnet och bokstäverna MS; den är tillverkad i Dresden av Johann Christian Beutrick d. ä., omkr. 1750. Till sist bör inom denna grupp nämnas några möbelstycken: ett valnötsskåp i två delar, underskåpet med dörrar och överskåpet med lådor, rikt skulpterat »a bambocci », tillverkat under 1500-talet i Norditalien, inköpt på Löberödsauktionen 1957 - en praktsak - samt en mahognyfanerad toalettbyrå m ed inredning, Hepplewhite-stil, England 1700-talets slut. Konstsamlingarna. Vid jubileet erhöll museet 7 st. matriser till porträttmedaljonger av J. T. Sergel., vilka sedan 1767 förvarats på Löberöd; porträtt i olja av intendenten G. J :son Kar lin målat av Fredrik Krebs; porträtt i olja av Karl X Gustaf och Hedvig Eleonora med samtida skurna och förgyllda ramar, David von Kraffts atelje; riksdagsman Nils Nilssons gård i Östra Espinge, Frista, oljemålning av August Jonsson 1893. - Här bör nämnas 4 st. skulpterade och målade fragment av altaruppställning med Danmarks vapen, 1600-talets förra del, förvarade på Skarhult och skänkta därifrån. Vapensam 1inga r n a har fått ett betydande tillskott genom generalkonsul Albert \Valldcns donation, som omfattar 292 nummer, därav 145 handeldvapen. A. Bergsten har upprättat en god katalog över samlingen med beskrivningar, fotografier och avtryck av stämplar och signaturer. Samlingen har ännu icke överflyttats till museet. Il en k t-Å k e B en k t s s o n s s a m 1in g a v m a sk er har förvärvats till museet och därigenom har en betydande samling räddats från att skingras och ett mycket stort kulturhistoriskt och estetiskt värde tillförts vårt museum. Samlingen omfattar ca 300 nummer och representerar kulturer från Västafrika, Söderhavet, Japan, Amerika, Grönland och Schweitz. En kortfattad presentation har gjorts i årsboken 1957. 206

De l u n d a a r k e o l o g i sk a samlingarna har ökats med el t antal jordfynd, de fl es ta av sedvanligt slag. Särskilt framhållas kan ett kapitälband av huggen sandsten, som många år legat i trädgården på tomten Grönegatan 36, där S :t Peters lilla kyrka låg under medeltiden. Det är av 1100-talskaraktär och har möjligen suttit i portalen till nämnda kyrka. Kapiliilbandet har skänkts till musee t av fru Edmee Linse, Dalby. Bland årets förvärv till arkivet hör en samling betygsböcker, betyg och diplom från Fabriks- och Hantverksföreningen i Lund, som tillhört bildhuggaren Gustaf Andersson i Lund, samt de r edan ovan omnämnda handlingarna rörande målarmästare Jöns Knutsson i Hurva. 13 i bl i o te k e t har ökats med 485 nummer, därav 169 genom byte och 126 genom gåvor. Accessionen omfattar n:ris 10.930- 11.415.

DONATORER UNDER ÅR 1957. Förteckning över dem, som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet - där ej annorlunda angives är hemorten, Lund. Konstn. Gösta Adrian-Nilsson, Stockholm, fru Inga Ahlfors, Akademiska Föreningen, mr Douglas A. Allan, Edinburgh, Alnarps lantbr.-inst. gm civ.-ing. Ax. Cronquist, Malmö, vagnmak. Edv. Andersson, Kyrkheddinge, frk Elida Andersson, Arlöv, distr.-vetr. Eric Andersson, Staffanstorp, f. handl. Gottfrid Andersson, Huaröd, bildhugg. Gustaf Andersson, sysk. K. och I-I. Andersson, Stockamöllan, vagnmak. Nils Andersson, St. Råby, kvarnäg. Olof Andersson, Flädie, In- och utländska Auktionshus, tob.-handl. Axel Backe, f. landsfiskal B. I-I. Bergenow, Limhamn, pastor Erik Berglund, Everlöv, fru Märta Bergman, Malmö, kapten Axel Berg von Linde, Båstad, disp . Carl-Eric Borgenstierna, kyrkoherde Nils Boström, S :t Olof, förlagsdir. Bo Bramsen, Köpenhamn, vaktmäst. Brandt, bankdir. Gustaf Brattström, agron. Gustaf Broome, Landskrona, konstn. Sten 207

Buren, Arlöv, baron von Buxhoevden , Hammarlöv, fru Anna Carlsson, Veberöd, husäg. Jöns Carlsson, Veberöd, arkivbitr. Oscar A. Carlsson, frie Greta Cronsioe, tak täck. Carl Andersson, Okome, komm. borgmäst. Karl Dalfelt, Ängelholm. Deutschcr Buch-Export und -Import, Leipzig, konservator J. Duyvetter, Arnhem, Ecklesiastikdepartementet, Stockholm, frk Karin Eneroth, konservator Hans Erlandsson, köpm. Einar Esbjörnsson , Löddeköpinge, grosshandl. Håkan Esbjörnssons sterbhus, Löddeköpinge, civ.-ing. Åke Esbjörnsson, Malmö, prof. Essen-Möller, förf. Oscar Fagerberg, Hillestorp, bokbindaremäst. Sture Falk, frk Svea Falk, Billinge, köpm. A. E. Fr. Forsslund, Föreningen Länkarna, Försäkringsbolaget Skånska Brand-Hermes, vagnmak. Fritz Gablentz, V. Ströö, borgmäst. Pehr Gamstorp, Föreningen Grafika, AB Grahns Pappershandel, fru Stina Granström, Brodda Borg, Skurup, överläk. Gunnar Gorthon, Greifswalds Universitet, Greifswald, skriftställ. S. Gunnars son, överlär. Malte Guttorp, fru Greta Hagman, fru G. Hallin, Hallwylska samlingarna, Stockholm, konservator Eric Hansson, Malmö, 1 :e tullkontr. Edvard Harris, Malmö, fru Elin Hjelmgren, Kristianstad, major Sixten von Hofsten, Stockholm, kapten Arne Holst, Eslöv, fru Ellen Howoldt, f. obs. -vaktmäst. Gösta Hultzen, vagnmak. Nathanael Högbo, Marieholm, Italienska statens turistbyrå, Stockholm, skeppsredare Anders Jahre, Ousbyholm, skomak.-mäst. Ernfrid Jäfvert, Stockholm, m ål. Anton Jönsson, fru Ebba Jönsson, f. nämndeman J. Jönsson, vagnmak. Joh. Jönsson, Mörarp, fiskarna John och Tage Jönsson, Maglarp, konstn. Theodor Jönsson , Esarp, mål.-mäst. \Verner Johansson, fru Emmy Josephson, Stockholm, int. greve Sten Kalling, Malmö, vagnmak. Karl Karlsson, Tygelsjö, antikv. ·W illiam Karlson, stud. Peter Kastengren, Malmö, fru Greta Kjellberg, int. Sven T. Kjellberg, frk Anna Knu tsson, Hurva, van Kouteren's publishing Co. Ltd, Rotterdam, Kungl. Husgerådskammaren, Stockholm, fru Elsa Kylin, fru Eivor Larsson, f. postmäst. Ester Larsson, Tidaholm, red. Herbert Larsson, Rå å hovrättsrådet K. Larsson, Stockholm, grevinnan Signhild Lewenhaupt, Halmstad, prof. Arvid Lindan, frk Nandy Lindblad, fru Lisen Lindblom, textilkonseravatrisen Märta Lindström, vagnmak. Ax. 208

Linner, Frosta Hammarlunda, fru Edmce Linse, fru Elly Ljungman, Redaktionen av Lundaspegeln, folkskollär. Ebba Lundeby, Göteborg, Lunds Lottakår gm fru Sara Lundborg, Lunds Poliskår, Lunds Samrealskola, Lunds stad, Lunds stads byggnadskontor, Lunds stads fastighetskontor, Lunds Universitetsbibliotek , Lunds Universitets Folklivsarkiv, Lunds Universitets Konstmuseum, f. typogr. A. J. Löfgren , frk Siri Löfgren, adj. A. Magnhagen, Hägersten, fru Anna Malmgren, Skellefteå, Malmö museum, Malmö, Malmö stads faltigvårdsstyrelse, Malmö, antikv.-handl. Karl Martin, Stockholm, mål.-mäst. Magnus Mattsson, fru Ellen Linnea Månsson, Eslöv, fil. stud. And. W. Mårtensson, Styrelsen för Nationalmusei Vänner, Stockholm, Nationalmuseum, Pakistan, Nationalmuseum, Stockholm, bokbind.m äst. Allan Nilsson, lanlbr. Ant. Nilsson, Valleberga, civ.-ing. C. A. Nilsson, Malmö, hälsov.-insp. Edvin Nilsson, fru Gulli Nilsson, lantbr. Hans Nilsson, Harlösa, vagnmak. Nils Nilsson, Dalby, disp. Per Nilsson, Ystad, fru Theodora Nilsson, Malmö, hovjuvelerare Wiwen Nilsson, fru Bengta Norden, Revingehed, f. stationsinsp. Åke Nordenskjöld, apot. Uno Nordholm, frk Anna Nordströms sterbhus, fabr. och fru vValfrid Nordström, fru Greta Norlind, okänd, dr, Mattias Olofsson, stud. Sven Perup, amanuens Bengt-Arne Persson, Malmö, cigarrhandl. Hans Persson, konstsmeden Henning Persson, lantbr. Henning Persson, Everlöv, vagnmak. Joh. Persson, Flädie, skomak.-mäst. Karl Persson, fru Selma Persson, skrädd.-mäst. Persson, frk Elsa Petersson, Göteborg, hr Petersson, Torkelstorp, tak.täck . Gottfrid Pettersson, Arby, leg. sjukgymn. Hihna Piper, fru Elisabeth Prytz, frk Augusta Pålsson, friherrinnan Ingrid Rappe, Malmö, konsul Per Rasmusson, frk Annemarie Risberg, Solna, fru Ingrid Ryden , Malmö, rådman Gustaf Snndahl, dr A. Sandbergs sterbhus, Kävlinge, konsul Joh. Sande j :r, Stockholm, S:t Knuts gille, godsäg. Gunnar Santesson, Österåk er, friherre H. H. von Schwerin, Skarhult, fru Elin Serner, bankdir. Falk Simon, Göteborg, lantbr. Oscar Sjöberg, Skabersjö, Skånes smedmästareförbund, Smålands museum, Växjö, Stockholms Högskola, Stockholm, Stockholms stads museinämnd, Stockholm, Svenska Diakoniss-sällskapet, Stockholm, AB Svenska Han-

209

delsbank.en, Västerås, Svensk-franska konstgalleriet, Stockholm, Svensk skulptur, Stockholm, hr Bror Svensson, f. vagnmak. Sigfrid Svensson, Höör, · A.B. Sydsvenska Dagbladet, Malmö, fru Elsa Söderberg, frk Ingeborg Sörensson, fru Brita Thell, fotograf Ulf Thordeman, fru Maria Thorlin, Malmö, fru Fredrika Thulin, Malmö, fru Kerstin Tonning-Nilsson, Malmö, bankdir. Sven Tornborg, löjtnant J. Aug. Ulfgrim, Göteborg, Redaktionen av Urnyheter, Malmö, Thomasine vVahlbergs Eftr., generalkonsul Alb. vVallden, Malmö, Varbergs museum, Varberg, fru Lisa vVeibull, fru Elsa \Vesterström, överint. Erik W ettergren, Stockholm, fru Olga W etterberg, hr Osborne Whitehorn, Åkarp, kanslirå det Harald Wiens, Malmö, vagnmak. Nils Wigren, Freden torp , fru Greta vVulff, V. Hoby kyrkoråd gm lantbr. Edv. Månsson, V. Hoby, frk Mimmi Åberg, Malmö, inköpschef M. Å. Åbjörnsson, Svedala, frk K. Örninge.

BESÖK.

Av de 65.300 besökarna har 3.404 studenter och 10.679 skolungdomar varit avgiftsfria samt besökande med nedsatt avgift varit 12.222. Rekordår, högsta besökssiffran hittills var 1952 med 51.435. Mil nad

-----

Januari ........ Februari ... ..... Mars .. ..... . ... April ........... Maj ............ Juni ... ... ... . . .Juli .. ... ....... Augusti .. .. .... September ... ... Oktober ....... . November ...... Dece mb er . . .. ..

I 210

Antal frill besökande

I Antal inträdes - I Summa inträ- 1 Antal m edbctalnn<lc

1.018 1.376 1.522 2.983 7.565 4.833 2.070 1.971 2.967 1.5G2 2.185 1.083 31.135

d esavgifler

909:25 515: 1.608: 60 2.285: 90 4.968: 90 7 .334: 50 11.232: 10 7.887: 3.993: 30 1.751: 50 581:25 542:50

755 985 1.2 35 1. 709 4.327 5.774 7.5~5

5.843 2.962 1.201 1.078 75 1

lcmsbesök

3.UG5

43.G09: 80

179 101 248 303 569 782 895 533 327 183 257 170

4.457

I I

ÖSTARP.

I bäckfåran kring vattenkvarnen har Lräd och buskar undanröjts. På Gamlegård har drängkammarcn, som varit avstängd, iordningställts och öppnats. Brydestugan har fått nytt tak i full överensstämmelse med d et gamla. Trädgården har översetts, nya fruktträd inplanterats. Från Sandskogen har timmer blivit apterat och sågat och virket fört lill Lund för alt användas vid museet. Försöksodling av s. k. »forntidsstid », d. v. s. oförädlat utsäde, har gjorts av fil. dr. Albert Sandklef. Resultatet blev negativt på grund av tidiga nattfroster. Försöken skall upprepas 1958. Vid gästgivaregården har ett nylt reningsverk anlagts och det lilla korsvirkeshuset restaurerats. Nytt kontrakt för gästgivaren har tecknats fram till 1/4 1958. Antalet besökare på Gamlegård utgjorde 8.379, varav 2.875 fria och 578 med nedsatt avgift. Enlreinkomsten var kronor 5.215: - . G.

TEXTILAVDELNINGEN.

Verksamheten har bedrivits i sedvanlig omfattning m ed vård och konservering av samlingarna samt katalogisering och avbildning av nyförvärv. Realkatalogiseringen omfattar linnedrättar, hängkläden och takdukar. Avdelningen deltog i anordnandet av utställningen »l880-talet ». Såsom biträden har tjänstgjort sedan 17 /9 fröken Inger Höije och sedan 26/11 fräulein Dietlinde Seidl. Dessutom har som vanligt praktikanter från Konstfackskolan i Stockholm deltagit i arbetet under sommaren och bedrivit studier i samlingarna. I den yttre verksamheten ingår ordnandet av textil- och dräktutställningen i Huaröd samt konservering av dräkter och tillverkning av modelldockor för Eslövs museum . H.

ROLF NORDENSTEDTS STIFTELSE. Genom gåvobrev av den 15/6 1957 har advokaten No rd enstedt ytterligare ökat kapitalfonden för beredande av fri vistelse för de museimän och vctenskapsmiin, som för ve tenskaplig 211

forskning beviljas uppehåll å Toppladugård, med aktier till ett dagsvärde av ca 200.000 kronor, varigenom denna fond fördubblats. Förvaltningen av stiflelsens medel , som omhänderhas av Skandinaviska Bankens notariatavdelning, Malmö, har skett under överinseende av Donator. Lund den 24 mars l 058.

STYRELSEN

212

INNEHÅLL

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

MÄRTA LINDSTRÖM, De nio hjältarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SVEN T. KJELLBERG, Botticelli och majolikamålarna från Caffaggiolo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

RAGNAR BLOMQVIST, Paradrustning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

WILLIAM KARLSON, Kistor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

MÄRTA LINDSTRÖM, Siden och sammet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SVEN T. KJELLBERG, Stengodset från Rhen . . . . . . . . . . . . . . . . . .

102

RAGNAR BLOMQVIST, Skatter ur en brunn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

119

MÄRTA LINDSTRÖM, Duk och damast . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . -

Modernt klädd 1540 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SVEN T. KJELLBERG, Bernard Palissy -

en renässanskonstnär

158 164 174

Föremål ur Kulturens samlingar i ord och bild. Småartiklar med illustrationer av William Karl son (W. K.), Sven T. Kjellberg (S. T. K.), Märta Lindström (M. L- m) och Bengt Arne Person (B. A. P.). Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet år 1957 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . SVEN T. KJELLBERG, Annonser tecknade med 1500-talsmotiv Fotografier av Bertil Centerwall och Gösta Hultzen.

BOKEN ÄR REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBERG THYC[{T AV HÅKAN OHLSSONS BOKTRYCKERI I LUND PÅ PAPPER FRÅN FINBRUKEN OCH MED KLICHEER FRÅN MALMÖ GRAFISKA ANSTALT UPPLAGAN ÄR 29.500 EXEMPLAR

1959

185 215

HOLMBERGS EFTR.LUND HERREKIPERING

BESTÄLLNINGS SKRÄDDERI

&fll, jr

den välldäJJc

.Motivet elttrJolz.v11t'J.felJlffir!Eer,Eine ute Or:dm.i

t<ttd kurzer CLnterricht. I.5-:J8.

SAL UBRIN · SPR 1TÄT TIKA ·SENAP

P. HÅKANSSON

ESLÖV

ALLA SLAG AV INLÄGGNINGAR FÖR HUSHÅLLET · DJ\JPFRYS T

AB.FELIX.ESLÖV I

AKADEMISKA FÖRENINGEN VÄDJAR

TILL NUVARANDE OCH FÖRUTVARANDE AKADEMISKA MEDBORGARE: BLIV SÄRSKILD LEDAMOT F Ö R BLIV LUNDENSARE

ALERIFIRMA

;·- , . ,., O.E.OLS SON ~1 '~ ~, GRUNDLAGD 1847 ,· 1

. ,·

Ycfaiforstk!J.SJ·ijt ällz JYJJ «V miletiarbeten till 111odew.t pc1s lJ;;ncor;gec 6.lund. Je/. 1007&,

_B. ESKILSTUNk BODEN. GEORG LIND d' JÄRN Bosåttning_s - hl;f -Tapet - och Keinikczliehandel Lund . Tel.17Joo /ilael .

HLANDERS ELEKTRISKA]} LJUS-ocH KRAFT

~~ i11stallarioner.

~::::== ~

Sva.g_Jtriimsc11zliigg-11ingar

C!emenstorgft 1 Lund . Tel.

1 oCJ9 , 1)1 J3

ONDITOR_I

,, L UNDAGÅRD VID UNIVERSITETET ffo!· till Lund ocl1 det lundensiska. Xu11glig hovlevet'dntoi··.

Tel nJ 58

· ALANDERS MATTOR,TYGER ~:):~ FILTAR,GARNER Hoör l1anufakturaffiirer i Lund , Eslöv odt

MALM.Ö SPARBANK 0 XIE HÄRADS SPARBANK SPARBANKEN BIKUPAN SPARBANKEN I CHRISTIANSTAD WÄLLUFS SPAR.BANK

LUND

HOVJUVELERARE

I l I

---------------------

'JJ m JJ!Jstd /e,mc7d klocka 1som visctr timmdr, minuter oclz sekunde!'

Q!MKR.

pi crkfjjod tdvlor.

- (' I j,; 0

_Jo

AB SVENSKA lJRDJEPOTEN _,JMf/10-STOCKHOL}[G'ÖTE.BOR[{:- HALSJNG80RC ·Tfi.ELLEBORG,

F ORSÄKRING S HOL:\GE'l' 0

SKANSKA

BRAND

HERMES S J ÖFÖRs.iiK RINGS AKTIEBOLAGET

SECURITAS

ADVOKATER I LUND

LEDAMÖTERAVSVERIGES ADVOKATSAMFUND ERIK DUNERS ADVOKATBYRÅ: ER/KJ)UNER , ROLF JJ\![JERSON.!1ARTEN STORGET J . ADVOKAT GUN= NO FRIES: G[JNNO FRJES, ULFALFREJ>SOH"; J[JJZ. J</JND.JJ/JNA HOLNBER G-. KlOSTERW1.J)!N !l .

GULLAN HJELM::ELOVSONS ADVOKATBYRÅ .ADVOKdT GUllAi'vHJEli1-ELOVSON,JvJAGLE SlKYJ<J(O(;JO ADVOKAT HANS INGE.MANSON; f!/JNS JNG:E~ lvfJJNSON, JJAR!IJ?.O 1WJLLER-AC!?l'll. KlOSTER.01 TAN !!. ADVOKAT STURE JERNRYD : L:J/ FISJ<//REC//TAN!O

GUNVOR WALLIN: SKOJ1AKARECATAN 17 B. ADVOKAT OLOF WELLMARK: ADVOK4T OLOF WEll/1//RK,JU/U(ll/V.D.?ff( JIJll't LOfl,ALOSTEl?rl. 7

A DVOKATFIRMAN WINBLAD OCH LUNDJUS : .1/NOERS W!NBLAfJ, TOl\STEN LUNDIUS,J(LOSTE!?,CAT/JN !!.

LENNARTS SONS TRÄVARUAFFÄR AB.

LUND

:>E 1'.E :-T F.T ALLICA 1.'J\YC.K.T

15{1

• • sta7sJa1Jillmfycir/

Narurskont fjje, trivsamma Tofafe1: !Jorr bord} fl1änrfya rårtiqberer.

RAND

ALBY

HOTEL

GÄST =

LUND

.. GIVAREGÅRD

%~ err vii/f;rfat zt.stau= A1tJli11ar i rri})sam

mmfesoi 'J;gf Gra11'5· sofra,i11!ima morsa(

m/y// .Bcsra&tirtgar.

tel.I 11nl.Joooi(fsoi!B