Issuu

1KULTUREN 0

EN ARSBOK

. 19S 1

LUND 1952

näckorna bygger åt sig de skönaste hus. Än som utbredda solfjädrar, än som spiralvridna pyramider, än som festliga trumpeter, än som tandade kuddar. De pryder husens fasader med rytmiskt ordnade kammar eller hugskott av plötsligt utskjutande taggar. Denna skulptur färgar de med de finaste linjer och ytor i tonade och rikt skiftande kulörer. Snäckorna har alltid väckt människornas förundran och förtj usning. De plockade snäckhusen på stranden att smycka sig med. De lade örat till det tomma skalets mynning och hörde sången av det eviga, havsbrusande världsaltet. Många folkslag kom att skatta snäckan så högt att de gjorde den till betalningsmedel, såsom vi gjort guldet. I Österns hav lever en snäcka, som på grund av sin sk.önhet 3

kallas Venussnäckan. Den fick också bära smeknamnet porcella på grund av sin form. Det betyder 'griskultingen'. När venetianaren Marco Polo under slutet av 1200-talet var i tjänst hos den kinesiske härskaren Khubilai kan, såg han för första gången fat och skålar av en vit och genomskinlig massa. Kineserna kallade detta gods 'yao '. Han tyckte det liknade Venussnäckans och betecknade det såsom 'porcellana'. Porslinet, det ädlaste av keramiska produkter, kom på så sätt att räknas som snäckans like. I dess tusenåriga historia har det av människohänder formade lergodset en och annan gång närmat sig naturens skapade skönhet. Vår årsbok kommer denna gång att företrädesvis syssla med keramik. Anledningen är i första hand museets nyöppnade keramiska avdelning. Det ligger likväl även en annan tanke bakom. Årsboken når nu ut i vida kretsar över hela landet. Genom att sammanföra artiklar och bilder från en sammanhängande grupp tror vi oss bättre tjäna denna stora läsekrets. Ett annat år kommer vi att företrädesvis syssla med möbler, ett tredje med textilier, silver, dräkter, vapen o. s. v. Även vår förening och dess museum har drabbats hårt av .det försämrade penningvärdet. De ökade kostnaderna för årsboken har tvingat föreningen att höja medlemsavgiften. Vi har låtit höjningen stanna vid lägsta möjliga belopp i förhoppning att fortfarande få räkna på våra medlemmars välvilja och förmåga att stödja oss. Fr. o. m. 1952 utgår årsavgiften med sju kronor. Under 1951 har vi kunnat räkna in den 20 .000:de medlemmen - de gångna fem åren har sett medlemsstocken fördubblas. Det är en aktningsvärd siffra. Vi känner dess förpliktelser. I djup tacksamhet sänder vi våra medlemmar denna bok. Ack, kunde den som snäckan få våra läsare att långt bortom de fattiga orden höra melodin av väsentligare och djupare vården. Sven T. Kjellberg.

Kulturens keramiska samlingar är utställda i Herrehuset, uppfört av Per Henrik Ling, den svenska gymnastikens fader.

ATHENA ;\ thena är Zeus dotter. Vid hennes födelse gick så till. Zeus _[-\_son Hefaistos, som är hantverkaren bland gudarna, klöv faderns huvud. Ur detta sprang då den fullt rustade Athena fram med sköld och lans i händerna. Till hennes dräkt hörde egiden, en brynja av getskinn beslagen med fjälliknande plåtar, och ett ormkransat Medusahuvud. Trots denna krigiska rustning, som syftar på hennes egenskaper som stridsledare, är Athena framförallt den fredliga odlingens beskyddarinna. Hon sades ha grundlagt den mänskliga kulturen genom uppfinningen av ådret, skeppet, vagnen, konsten att valka kläde, arbeta i läder och göra krukor. Hon befrämjade de sköna konsterna, den kvinnliga handaslöjden och alla yrken. Därför räknades hon såsom klokhetens och vishetens gudinna. Framförallt blev hon städernas beskyddare. Dessa bevarade såsom underpant på sitt bestånd en bild av gudinnan, vad man kallade palladium. Av detta erhöll hon benämningen Pallas Athena. Trojas p alladium var det ryktbaraste. Då JEneas flydde ur d en av grekerna belägrade staden, tog han palladiet med sig - se bild sid. 15. Rom gjorde anspråk på att det var denna bild, som de förvarade i Vestas tempel. Stadens lycka och framgå ng berodde av denna. Pallas Athena avbildas ofta i konsten. Ryktbarast är den grekiske bildhuggaren Fidias framställning av henne. Inom 1700-talets figurala porslinskonst hämtas ofta motiven från Olympens gudavärld. Den återgivna Athenabilden är tillverkad i Meissen och har tillhört en mångfigurig grupp das Schäferbassin des Paris, Paris herdebrunn - framställd av J. J. Kändler. S. T . J{.

Pallas Athena, porslinsfigurin , efter modell av Joha nn Joach im Kändler i Meissen, omkring 1740. H öj d 42 cm. KM: 29.048.

ETT MONUMENTALVERK ÖVER SKÅNE tormaktstidens Sverige hade i Erik Dahlbergs Suecia antiqua rest ett betydande monument över det gamla moderlandet. Här presenterades för de utländska potentater, till vilka Suecia-verket var avsett att överlämnas, icke utan skrytsamhet och någon överdrift det moderna och det framfarna i landets byggnadskonst. Hundra år efter Suecians utgivande var Sverige icke längre någon stormakt. Vid denna tidpunkt framlade dåvarande majoren i ingenjörskåren Ulrik Thersner för konung Karl XIII en plan att fortsätta Sueciaverket med en serie nya gravryrer till spridande av kunskap om det urgamla Svea rike. Denna vann konungens gillande om än ej, såsom förslagsställaren hoppats, han ekonomiska stöd. ·Fängslad av storheten i sina planer ägnade Thersner därefter sitt liv åt deras utförande. Efter hans död fortsatte dottern Thora faderns verk och 1867 förelåg "Fordna och Närvarande Sverige" i 11 delar, omfattande 366 gravyrer med text. Intressantast och vackrast av dessa är den första delen, som bär titeln "Skånska Utsigter». Thersner var en god tecknare och så gott som samtliga bilder i Skånedelen är av hans hand. Under åren 1817- 1823 utkom denna del, som omfattade 67 akvatintagravyrer. Det är en helt annan konstnärlig uppfattning än stormaktstidens, som kommer till uttryck i Thersners verk. Den officiella ståten har avlösts av den romantiska idyllen, landskapet med dess parkträd, kullar och vattendrag fångar tecknaren lika starkt som de slott, han skall avbilda. Det har länge varit ett önskemål att på nytt utgiva den mycket sällsynta och dyrbara "Skånska Utsigter». Så har i dagarna skett genom en faksimilupplaga i ljustryck, som hovintendenten John Kroon befordrat till trycket. Den utges till förmån för Kulturen i en numrerad upplaga av 350 exemplar i ett tidstroget halvfranskt band. Priset är 225: - kr. per exemplar. Därjämte säljes lösa planscher lämpliga att ramas in till ett pris av 6 kr. per styck. Beställning kan ske på Kulturen .

V1lJE §

s <CAN][E

Klippan. Från Syd-vVestra sidan. Akvatintagravyr efter teckning 1817 av Ulr. Thersner. Originalets storlek 32,5 X 21 ,7 cm.

ATT SNYTA LJUSET

e gamla talg- och vaxljusen rök och osade ofta nästan outhärdligt. Veken brann icke ikapp med ljuset. Man måste därför passa på att ta bort den förkolnade delen, när lågan började flämta och hoppa. Detta kallades att snyta eller snoppa ljuset. Med snyta menar vi nu att putsa näsan eller att bedra någon. När man snöt sig använde man tummen och pekfingret, knep om näsan och blåste till. När man snöt ljuset spottade man på samma fingrar och knep av veken. Detta är väl den rimliga förklaringen till ordets användning. Den andra betydelsen skulle vara att man lurade ifrån veken ett stycke, snöt den på askan med ett hastigt grepp. Man är då inne på en tankegång, som har ett lustigt sammanhang med ordet tjuv. Så kallades den bit av veken, som föll ned på ljuset och började tära på det. Snoppa eller snöpa betyder att skära av. »Ljusasnopp» hörde jag ofta som barn och därmed menades resten av ett bränt ljus. När man vet att snut betyder nos eller spets och snopp har ungefär samma betydelse, kan man också tänka sig att med snyta och snoppa helt enkelt menades att spetsa till veken genom att ta bort den nedhängande förkolnade delen. Istället för fingrarna kunde man använda en ljussax. Sådana omtalas redan i bibeln. I Europa uppträder de dock först mot medeltidens slut. Kulturen har en bronssax från 1400-talet funnen i Lunds jord. Medeltida ljussaxar är dock mycket sällsynta. Med 1500-talet kommer ljussaxen på modet och från detta och följande sekel finnas de bevarade i stort antal. S.T.K.

Två lf ussaxar från 1500-talets slut, den övre av mässing, d en undre av järn och daterad 1596. KM: 20.070 och 20.075.

AMOR OCH PSYCHE agan om Amor och Psyche är en av antikens vidast kända och mest älskade. I den grekiska mytologien personifierade Psyche människosjälen och avbildas ofta som en fjäril eller en kvinna med fjärilsvingar. Hon sättes i förbindelse med kärleksguden, som fyller själen med kärlekens ljuva lycka och bittra besvikelse. Sagan framträder första gången hos den romerske skalden Apulejus under andra århundradet av vår tideräkning. Psyche var enligt hans berättelse en konungadotter så skön att hon nämndes jämsides med Afrodite. Denna förtörnades häröver och befallde sin son Amor att till straff inge henne kärlek till den fulaste människan på jorden. Så snart den unge guden fick se den sköna flickan greps han själv av häftig kärlek. Han lät den milda zephyren föra henne till sitt slott i en paradisisk nejd. Men han ville icke uppenbara sin rätta gestalt och besökte henne först sedan nattens mörker fallit. En natt ville Psyche lära känna vem hennes make var. Hon tände en lampa och vid dess sken fann hon att kärleksguden vilade vid hennes sida. En droppe från lampan väckte Amor. Förtörnad flydde han från sin brud. Psyche sökte sin make överallt och uppsökte tillslut Afrodite. Denna straffar henne i tanke att fördärva hennes skönhet. Än får den arma Psyche skilja olika slags korn, som blandats i samma hög - myrorna hjälper henne; än skall hon klippa ullen av vilda får - vassrören talar om för henne hur hon skall göra. Tillslut sändes hon till underjorden att hämta en skönhetssalva från Proserpina. Driven av sin nyfikenhet öppnar hon asken och faller bedövad till marken. Här finner Amor henne, väcker upp henne till liv och förmår Jupiter att förläna Psyche odödlighet. Allt slutar lyckligt och bröllopet firas hos gudarna i Olympen.

S. T.K.

Amor och Psyche, porslinsfigurin efter modell av Johann Christian Beyer Ludwigsburg, omkring 1765. Psyches underarm med kannan är rekonstruktion. Hon bör ha hållit en lampa . Höjd 35 cm. KM: 34.673.

AENEAS FLYKT FHÅN TROJA enna figurgrupp av den ryktbare modellören Johann Joachim Kändler i Meissen skildrar i nära anslutning till 2 :dra sången i . Vergilius' Aeneid huru den trojanske hjälten Aeneas flyr från den av grekerna erövrade och härjade staden. Aeneas var en halvgud, son till Afrodite och Ankites. Genom gudarnas vilja fördes han efter flykten från Troja på villsamma vägar småningom till Italien. Här blev han stamfader för Latiums kungaätt. Hans son Iulus, eller Ascanius, grundade den stad ur vilken Rom senare skulle framspringa. Om man läser Vergilius' skildring av Aeneas' flykt, finner man huru nära Kändler följer texten vid utformningen av sin porslinsgrupp. Då allt motstånd mot grekerna synes vara fåfängt, befaller Afrodite Aeneas att rädda den gamle lame fadern och sin son samt Trojas skyddsgud.

»Älskade far, välan! - Kom, sätt dig över min nacke! Efter de orden jag böjde min hals och härdiga skuldror, bredande ytterst över min dräkt en hud av ett lejon. Under min börda jag trädde. Sin hand den lilla Iulus ·fäste vid min, och med ojämn gång han följde sin fader.» Detta är en god beskrivning av vår figurgrupp . Tilläggas bör att sonen bär skyddsgudinnan Pallas Athenas bild, det ryktbara palladium, som Zeus skänkt Troja. S. T . K.

Aeneas och Anchites, porslinsfigurin efter modell av·Johann Joachim Kändler i Meissen, omkring 1750. Höjd 26,7 cm. KM: 26.527.

BRÄNNVIN

ot slutet av 1400-talet började svenskarna dricka brännvin. Ett århundrade senare var det en vanlig dryck. Ordet brännvin betecknar det av vin destillerade, »brända », preparatet. Detta bar också det latinska namnet aqua vitae, livsvatten, syftande på dess livgivande verkan. Till en början synes det enbart ha nyttjats såsom medicin. Brännvin ansågs vara bra i pesttider. Vi skiljer nu på akvavit och renat. Det förra innehåller smaksättande kryddor, som det senare saknar. Till brännvinets snabba genombrott som dryck bidrog att man redan tidigt lärt sig framställa det ur korn. Med enkla apparater kunde vem som helst hembränna eller husbehovsbränna det. Det första förbudet mot brännvinsbränning utfärdades missväxtåret 1550. Brännvinet är vad vi kallar en spritdryck. Sprit är ett ganska ungt ord. Det kommer från det latinska spiritus vini, vinets ande, d. v. s. det flyktiga alkoholdestillatet. Alkohol i sin tur är hämtat från arabiskan. Brännvinets styrka gör att det måste förtäras i små doser. I sitt äldsta skede såldes brännvin från apoteken. På dessa använde man en viktsenhet kallad drachma. Härav härledes benämningen dram . Sup betyder skvätt eller klunk och syftar också på ett litet mått, d. v. s. så mycket man kunde svälja, en munfull. Sup hänger också språkligt samman med soppa. Att supa betyder ursprungligen att äta soppa - en kålsupare är en som äter kålsoppa. I gamla dar söp man brännvin med sked och många vidrummiga brännvinsskedar finns bevarade. Vi använder också benämningen snaps. Detta ord syftar på den raskhet, varmed man 'snappar' i sig den lilla pärlan. Skulle någon efteråt utbrista: »ah , de var bara tanken », så menar han att supen var svag och tänker på det sista, som rann ur piporna vid bränningen och som man ba ra bjöd tiggare på. S. T . K .

Skånska »brännvinsjungfrur» av glaserat lergods. 2

KORKSKRUVEN

•• O

l var förr i tiden en nödvändighetsvara. Man drack öl i stora mängder dag och natt, både till fest och i vardagslag. En av anledningarna var den salta kosten. Öl bryggdes hemma - vi har ännu kvar ordet brygghus fastän det nu blott betecknar tvättstuga - det lagades vid bryggerier och det infördes från utlandet. I äldre tid förvarades ölet alltid i tunnor, som hade sin plats i källaren. Ur tunnan tappades det på kar och i kannor. I städerna fanns förr särskilda öltappare, hos vilka man kunde köpa öl från fat eller dricka sig en kanna. Krogar av detta slag kallades källare. Vi har ännu kvar titeln källarmästare som ett minne härav. Från avlägsna tider finns också bevarade svickor och tappkranar, som hört till denna hantering eller till hushållsbruk. En förändring i förvaringsmetoden inträder mot slutet av 1600-talet. Man börjar då, särskilt i England, använda glasflaskor till ölet. Det försåldes och exporterades flask.vis i heloch halvflaskor. Den engelska portern började vid denna tid finna sitt världsrykte. En förutsättning för buteljeringen var att flaskan kunde proppas till med ett elastiskt material. Detta fann man i korken. I och med bruket av kork var det nödvändigt att skapa ett instrument för kork.uppdragningen. Därvid uppstod korkskruven. Ordet är en direkt omplantering av det engelska corkscrew. Korkskruven har haft många former under sin 200-åriga tillvaro och uppträtt i många kombinationer, vanligast i förbindelse med pennkniven. Några avbildas här. Dess historia är för ölets vidkommande avslutad sedan proppkorkar icke längre användes. Det är nu tio år sedan Kulturen förvärvade den siste kork.fabrikantens i Lund maskiner. S. T. K.

Korkskruv med benhandtag och mässingshylsa , 1830- 40-talen. KM: 6.981. - Korkuppdragare, »I. Liljegrens patent, Lund », 1800-talets slut. KM: 27 .662.

ETT KRUKMAKAREÄMBETES VÄLKOMMA

Att

ett krukmakareämbetes välkomma är av lergods är ju som man finner helt följdriktigt och naturligt. Om detta varit det verkliga skälet till att Linköpings krukmakares här avbildade välkomma utförts i det material, som var ämbetets arbetsgods, är måhända ovisst. Det kan också ha varit ekonomiska skäl. Ursprungligen hade de fl esta krukmakarna i rikets städer tillhört ämbetet i Stockholm, men efter hand so1n antalet ökats på de olika orterna, hade de brutit sig ut ur detta och bildat egna ämbeten. På 1770-talet å lägger magistraten i Linköping de fyra där verksamma krukmakarna att bilda ett skrå, men utan resultat. De bötfälldes 1776 för sin ohörsamhet, men lyckades befria sig från böterna och fick ytterligare en admonition att inom en månad verkställa magistratens order. Hur snart denna å tlyddes av vederbörande, vet man inte. 1779 anskaffades i varje fall en sigillstamp, som väl får anses tyda på att ett ämbete bildats. I samband med ämbetet.s grundande har väl också välkomman anskaffats. Den är gjord av rödbränt lergods och såväl utan som innan blyglaserad. Den ålderdomliga balusterformen visar snarare på 1700-talets förra hälft än dess slut, m en de ristade snedstavsbårderna får väl närmast tydas som ett tafatt och rustikt utslag av gustaviansk dekorationsstil och således datera pjäsen till å rhundradets senare del. Med en klunk ur innehållet i denna nära halvmetershöga lerpokal har alltså de nyvordna mästarna efter godkända prov med alla till ämbetet hörande ceremonier hälsats välkomna av åldermannen i Linköpings hedervärda kruk- och kakelugnsmakareämbete. W.K.

J--\. ett förhållande,

Linköpings krukmakareämbetes välkomma av glaserat lergods, troligen från 1779. KM: 17 .540.

KRUKMAKAREFAMILJEN RINGBERG I SÖLVESBORG

rån omkring 1800 och till 1928 var tre generationer av familjen Ringberg verksamma som kruk- och kakelugnsmakare i Sölvesborg. Den äldste var Petter Ringberg (17811840), som åren 1809- 15 tjänade som verkgesäll hos krukmakare Jöns Hjelmbergs änka i samma stad. Till börden var han skåning och född i Rinkaby utanför Kristianstad. 1819 startade han egen verkstad, som han drev till sin död, varefter den övertogs av sonen G. Ringberg (1825- 88) först som verkgesäll och från 1856 som mästare. Vid hans död var sonen August en 34-års man och mogen att ta hand om familjens krukmakartraditioner, som han förde fram till sin död 1928. Då hade tider och förhållanden så förändrats inom krukmakaryrket, att nästa generation föredrog att söka annat förvärvsarbete. Kakelugnar, bruks- och prydnadsföremål förekommer bland den Ringbergska verkstadens produkter. Enkla ting men typiska till form och dekor för en småstadsverkstad av detta slag. · Någon originalitet kan man inte tillskriva dem. Det är tallrikar och fat, skålar till hushållsbruk och prydnad, kannor, strykjärnsfötter, ljusstakar av allmogetyp, lergökar och liknande. Goda och habila hantverksalster av facket, som genom försäljning under hand och på marknader gav sina mästare relativt god bärgning. Råmaterialet hämtade sölvesborgskrukmakarna från ett präktigt lertag ute i Barnakärr strax väster om staden. 1890 inköpte intendenten Karlin en del alster tillverkade på den Ringbergska verkstaden i Sölvesborg under olika tider av den då verksamme representanten för familjen , August Ringberg. De ingår nu i Kulturens samlingar och ger en föreställning om tillverkningens art. Några av dem är avbildade på motstående sida. W.K. 22

Strykjärnsfot, lergök och tekanna av glaserat lergo ds tillverkade av krukmakaremästare G. Ringberg i Sölvesborg, f. 1825, d. 1888. KM: 5.046, 5.049 och 5.065.

TERRIN AV FLINTPORSLIN nder 1700-talets senare del kom ett nytt gods i keramiktillverkningen att ta upp konkurrensen med fajansen. Det var flintporslinet och det blev den segrande parten. Nyheten kom från England och hade lanserats där av den kände keramikern Josiah Wedgwood, som på 1760-talet börjat tillverka detta gods. Han kallade det Queens ware. Äran av uppfinningen kan inte helt tillerkännas honom, men han arbetade intensivt på att fullkomna den. Som den affärsman han var gjorde han nyheten till en lukrativ affär. Redan 1725 hade John Astbury börjat blanda flinta i den vita leran. Omkring 17 50 införde Aaron W edgwood och en annan engelsk keramiker en flytande blyglasyr för detta flintporslin. Experimenten med förbättringar av det gräddfärgade godset fortsatte och den slutgiltiga lösningen kom i samband med upptäckten av kaolinlagren i Cornwell. 17 80 fann W edgwood på att göra den gula färgen svagare genom tillsats av koboltoxid och vitare genom att blanda in en större mängd kaolin och flinta. Förtjänsten av att först ha tillverkat engelskt sten- eller flintporsl1n i Sverige har av den senare forskningen tillerkänts Henrik Sten, anställd först vid Rörstrand och från 1770 vid Marieberg. Redan på hösten samma år kunde Sten framlägga resultat av sin tillverkning av det nya godset. Detta blev för varje år allt betydelsefullare i fabrikens produktion. Ute på kontinenten hade flintporslinet också slagit igenom. Dels hade det nyhetens behag och dels var det både · starkare och billigare än fajansen fast långt underlägsen denna ur konstnärlig synpunkt. Med hänsyn till den tidpunkt, då flintporslinet blev på modet i Sverige, var det naturligtvis i första hand den då rådande tidsstilen, den gustavianska, som satte sina spår i föremålens utformning och dekor. Men ibland, som i terrinen här, har också rokokon fått ett ord med i laget.

w. I<.

Terrin av flintporslin, signer ad Sten uch tillverkad 1770-talet. KM: 4.962.

Ma rieberg på

FAJANS FRÅN HAMBURG nom den keramiska vetenskapen finns många svårlösta problem. Ett av dem är fajanstillverkningen i Hamburg. I regel är det hit hänförda godset utan signatur. Finns den, är den omöjlig att tyda. För bestämmandet av hamburgfajansen har man fått lita på fyndomständigheter och studiet av detaljer. Vidare har man med skäl förutsatt en lokal teknisk och konstnärlig fajanstradition och hänvisat till den betydande tillverkningen av blåmålade hamburgska fajansugnar under 1700-talet. Från dessa utgångspunkter har man trott sig kunna sammanföra bland annat en del kannor och krus av speciell form till Hamburg. Den här avbildade kannan är till form och dekor en typisk sådan pjäs. Det kännetecknande för dessa hamburgerkannor är kroppens päronform, den runda, breda foten och korta halsen samt handtaget. Ofta har de lock av tenn. Dekoren i blått, stundom med insprängt ljusgult, sprider sig i form av barrkvistar, blommor och ibland fåglar från handtagets nedre del mot kärlets framsida, där den omramar en kartusch med vapen, ett bomärke eller symboliska figurer. Någon gång ett årtal. På Kulturens kanna förekommer Danzigs stadsvapen och årtalet 1640. Den har på sidan en påfågel och under snåsen en målad Bartmannsmask. Signatur saknas. Vad som möjligen mera markant skulle ange den som ett hamburgarbete är stämpeln i tennlocket, en krönt rosstämpel, flankerad av H B, som kanske kan tydas så som initialerna för Hans Bremer, mästare i Hamburg 1623. Kannan är som sagt daterad 1640 och alltså från samma årtionde som de flesta övriga daterade pjäserna. Vid denna tidpunkt synes fabriken ha nått sin höjdpunkt. Verksamheten förmodas ha upphört vid 1650-talets mitt. Vår kanna är ett makalöst stycke, över en halv meter hög. Den säges ha tillhört Margareta Hvitfeld. Vi kan följa den till häradshövding Chrysanders samling på Orust, där rådman Siljeström förvärvade den 1881. Utom denna äger museet två mindre hamburgerkannor av detta slag.

W.l{.

Skänkkanna av fajans m ed tennlo ck, dekorerad i blått och gult, tillverkad i Hamburg och försedd med å rtalet 1640. KM: 27. 767.

BARNDOMSPORTRÄTT AV KRISTINA NILSSON

om en saga ur Tusen och en natt förefaller oss Kristina Nilssons levnad. Blyertsteckningen här av Bengt Nordenberg visar henne som åttaårig flickunge hemma hos föräldrarna på det lilla torpet Snugge i Skatelöfs socken. Hon hade då redan i sällskap med sin broder Johan, som spelade fiol, börjat vandra omkring på marknader och sjunga. När brodern lämnade hemmet och tog sin fiol med sig, skaffade hon sig efter hand en egen att ackompanjera sig med. De pigga klara ögonen skvallra om ett vaket intellekt. Hon lär inte ha varit besvärad av blyghet utan tagit sig fram med friskt och frejdigt mod och sjungit sina småländska folkvisor, allt medan hon med sin lilla hand förde stråken över fiolens strängar. På en marknad i Vrigstad 1856 blev hon observerad av en skollärare från Jönköping, som skaffade en familj i sin hemstad, vilken var villig sörja för hennes utbildning. Under tiden hade han inackorderat henne hos kantorn på platsen. Då han kom för. att hämta henne till familjen, var hon emellertid redan flugen ur det tillfälliga boet. Hemlängtan hade blivit henne för stark och hon hade vandrat åter till sitt kära Snugge och föräldrarna. När följande år häradshövding Tornerhjelm efter ett ting i Ljungby tog henne med sig till sin egendom Brostorp vid Halmstad, fick hon där provsjunga för Adlaide Vallerius, sedermera gift Leuhusen, och därmed började hennes utbildning på allvar och hennes vandring mot berömmelsens tinnar. Hur Nordenberg kommit att fästa sig vid den lilla flickan under sin sommarvandring i Småland är ej gott att säga. Han har väl blivit road av den lilla pigga flickan, vars namn alla kände till. Det är orden »som barn » man något funderar över. Kanske har han gjort detta tillägg då han senare hört hennes världsrykte och erinrat sig den lilla blyertsteckningen från 1851. W.K.

Blyer tsteckning, som enligt en av konstnä ren gjord anteckning på bladet före ställer »Kristina Nilsson som barn », utförd av Bengt Nordenberg 1851. KM : 8.225.

ARBETSBILDER FRÅN ELFSTRANDS VERKSTAD I SJÖBO Av C. G. LEKHOLM

rukmakeriet är ett hantverk, som inte kräver m ån ga tekniska hjälpmedel. Från början har det endast varit med händernas hjälp, som krukmakaren format sina produkter. De förhistoriska lerkärlen i vårt land bära alla tecken på att vara fabricerade enligt en sådan enkel teknik. De ha i likhet med lerkärlen hos folk med primitiv kultur i våra dagar både i Afrika, Asien och Amerika byggts upp av lerrullar, som lagts varvtals på varandra med början vid kärlets mynning. Man kan nämligen ännu skönja de olika va rven, om man studerar en brottyta på en krukskärva från dessa tider.

Redan något årtusende efter krukmakeriets första uppträdande i medelhavsländerna bortåt en 4 a 5000 år före vår tideräknings början tillkom drejskivan, ett hjälpmedel, som nästan bokstavligen talat vände upp och ned på hela detta hantverk. Från att ha tillverkat krukorna med botten i vädret - man började ju med mynningen - , startar krukmakaren, då han drejar sitt gods, med botten nedåt och slutar med mynningen. Äran av uppfinningen tillskrives Sydmesopotamiens krukmakare, vilka av allt att döma under forntiden drevo sitt hantverk i mycket stor skala. Inom medelhavsområdet synes drejskivetekniken snabbt ha vunnit spridning, ty mycket snart uppträder drejat lergods även i Egypten, från vilket land för övrigt den äldsta kända bilden av en drejskiva stammar. Den tillhör rekvisitan i en krukmakarverkstad, avbildad i relief i en gravkammare från omkr. 2700 f. Kr. Hit kom drejskivan först vid medeltidens slut. Då den inhemska keramiken i sin helhet alltsedan denna tid är tillverkad medelst drejskiva, och då en kontinuerlig utveckling kan skönjas från omkring 1500, gör man nog inte orätt i att räkna drejskivans entre, som det nuvarande svenska krukmakeriets födelsedag. Om man håller sig till det enklaste keramiska hantverket, lergodstillverkningen, upptäcker man mycket snart, att de förflutna fyrahundrafemtio åren inte medfört mycket nytt. Krukmakaren arbetar i dag i sin verkstad med en utrustning, som fullständigt överensstämmer med yrkesbroderns från 1500talet. Och inte nog därmed. Hans produkter kunna både till form och dekor räkna nära släktskap med de tidigare. Vi äro därför i den lyckliga omständigheten, att vi inte behöva vända oss till arkivens gulnade luntor för att få besked om, hur den senmedeltida lerkruka, som vi beundra i museimontern, kommit till utan kunna direkt i en nutida krukmakareverkstad studera tillverkningen. Att det trots allt är en omständig procedur, ger kanske den följande bildserien en uppfattning om. Den är resultatet av ett sådant studiebesök i den gamla Elfstrandska krukmakarverkstaden i Sjöbo.

Leran hämtas från upplaget Råmaterialet vid kruktillverkningen är vanlig lera, som krukmakaren hämtar i ett lertag i närheten av verkstaden. - Det är givet, att långtransporter inte kunna ifrågakomma, och därför finner man också krukmakeriet koncentrerat till de trakter i Skåne och kanske framför allt i Halland, där det är god tillgång på krukmakarlera. - Man tar hem ett parlass åt gången och förvarar leran till en början i en stack under bar himmel c:a en vecka. Under denna tid måste leran vattnas rikligt framför allt vid torr väderlek. Denna vattning var förr i tiden lärpo jkarnas göra, och då det kräves 2 a 300 l. vatten till ett lass, och en drejare förbrukar 4 a 5 parlass om året, var det inte gott att vara vattenbärare vid en verkstad som Elfstrands, där på sin tid 8 a 10 drejare voro sysselsatta.

Leran kranas Efter b_lötningen skall leran kranas, Det sker numera i en gammal, hästdragen tegelbracka, som före maskinernas tid a nvänts för samma ändamål vid ett tegelbruk i trakten, Det är en apparat, som är konstruerad likt en köttkvarn, dock i betydligt förstorad upplaga och med vertikalställd skruv. Från bären sker påfyllningen i brockans topp, och leran skruvas nedåt genom det bandade, grova träröret, samtidigt som stora knivar på skruven skära sönder de motsträviga lerklumparna. Kraningen är alltså en förberedande grovarbetning av leran. I en grop i marken står krukmakaren med en spade och delar upp den ur brockans bottenhål framvällande lermassan i lämpliga, bärbara stycken. Ardennern får streta på ordentligt i den upptrampade cirkelrunda stigen runt brockan. När något större lerstycke kärvar mellan knivarna och brädväggen, låter det, som när en släde går på barmark, en olustig musik för dragaren, som minskar farten och behöver en extra a nmaning, 3

Den , kranad e leran bäres till lerkällaren De upphuggna lerstyckena med en vikt av bortåt 15 a 25 kg. bäras efter hand ned i lerkällaren, en gråstenskällare, till vilken man kommer genom en lucka i verkstadsgolvet. Före lerbrockans tillkomst klubbades leran med träklubbor, ett arbete, som krävde tre man. Arbetsplatsen var brädgolvet inne i verkstaden. Leran lades i en stack, som med klubborna jämnades ned till ett något mera än decimetertjockt flak , vilket praktiskt taget täckte hela golvet. Uppskovlad i stack igen fick leran en ny omgång av klubborna. Fem gånger måste man upprepa denna procedur. Efter sista nedklubbningen höggs leran liksom efter kraningen i bitar och bars ned i lerkällaren, där den sedan förvaras utan vidare behandling.

Leran hämtas från lerkällaren Elfstrands lerkällare rymmer femton lass lera, men det är längesedan man hade så mycket lagrad på en gång. Årsförbrukningen går numera inte upp till mera än tredjedelen av denna mängd, och därför lagras endast ett lass åt gången. Lerklumparna hämtas en i sänder vid behov. Man tar nämligen inte upp mera än som går åt för dagen, enär en längre vistelse i den torrare luften ovanjord skulle göra leran sämre och minska dess formbarhet. Lerkällare har inte förekommit i alla krukmakarverkstäder, särskilt inte i de äldre, utan där förvarades leran vanligen i stack på golvet under täckning av säckar, som ständigt måste hållas fuktiga genom vattenbegjutning.

Storklösen delas I och med att lerklumpen hamnar på bänken , upphöjes den till rang och värdighet av storklös. Bänken är det arbetsbord, som löper runt verkstadens väggar med undantag för fönsterplatserna, vilka äro förbehållna drejskivorna. Klösningen , som hela den följande omfattande bearbetningen benämnes, börjar med, att krukmakaren med skäretråden, en pianotråd med trähandtag i båda ändarna, skär loss en något mera än centimetertjock lerskiva från storklösens översida. Även denna lerskiva går under benämningen klös , och man kan ur storklösen erhålla en sju åtta dylika klösar.

Klösen rensas Den kanske viktigaste delen av klösningen är bortplockandet av småsten och växtrötter. Även en lera av god beskaffenhet är inte helt fri från dylika främmande partiklar, och dessa måste under alla förhållanden avlägsnas innan man kan tänka på att forma leran. Fick de stanna kvar, skulle kärlen förstöras vid bränningen, antingen genom att spricka sönder, om det satt stenar kvar eller få kanaler och porer, då kvarsittande växtrötter förbrändes. Det är givetvis en fara, som lurar vid all keramisk tillverkning, och därför är man lika ängsligt mån om att få bort dessa skadegörare i tegelbruken såväl som hela skalan upp till finfajansfabrikerna.

Klösen bearbetas Klösen ältes och knådas intensivt. Förutom att rötter och småsten plockas bort, är det mycket viktigt, att all luft pressas ur lermassan. Luftblåsor kunna vara lika farliga, då de vid bränningen explossionsartat utvidga sig, och därvid ödelägga krukorna. Från slickerkrukan, en färskvattenbehållare borta i fönsterkarmen vid drejskivan hämtar krukmakaren då och då med en tvättsvamp lite vatten för att fukta klösen. Under bearbetningen kan man följa lerans gradvisa förändring till större smidighet. Den från början ganska tungarbetade klösen låter allt villigare forma sig under krukmakarens flinka händer.

Klösens fortsatta bearbetning Genom knådningen och ältningen får !dösen en alltmera utdragen cylinderform, varför den tid efter annan viks samman för att knådas ut på nytt. Krukmakarens h andrörelser bli allt snabbare, och !dösen verkar nästan levande under fingrarna på honom. Den ringlar sig som en ilsken boaorm. Den slår knut på sig själv. Den viker sig dubbel, blir å ttkantig, tar skutt i luften och d askas till en plattmask mot bänkens bräder, så att dammet yr. Allt för a tt bibringa leran största möjliga smidighet. Krukmakaren måste lägga kraft i arbetet, och svettdropparna och vattensvampen sörja för, att klösen får en lagom halt av fuktighet.

Klösen delas i småklös Den vilda matchen avlöses av en mera stillsam scen, under vilken ldösen rullas till en tjock lercylinder. Denna delas i ett flertal småklös, vilka variera i storlek allt efter storleken på de kärl, man ämnar tillverka. Småklösen utgöra nämligen råmaterialet till varje särskilt kärl. Delningen, som sker helt efter ögonmått, är ett kriterium på krukmakarens erfarenhet, ty i fortsättningen kan man konstatera, att det varken kräves ett tillskott eller lämnas någon lera oanvänd, sedan småklösen förvandlats till kruka. Naturligtvis får även småklösen sin beskärda del av ältning och knådning, och först när den fått en nästan degformig konsistens, anses den mogen för drejskivan.

Drejskivan Drejskivan sitter på en vertikal järnaxel, skivstången, som stöder mot ett skålformigt lager på golvet och styres av ett beslag vid bänken. Beslaget kallas stålpannan, och dess mutter är prydd med två spiralformade vingar. Drejskivan roterar motsols. Den sättes i rörelse förmedelst en större sparkskiva fäst på skivstången någon centimeter över golvet. Drivkraften levererar krukmakaren själv med högra foten . Han sitter därvid på bänken. Den vänstra foten måste han placera på en regel mellan bänkbenen, så att den inte kommer i beröring med sparkskivan. Denna tjänstgör genom sin storlek och tyngd även som svänghjul. Efter »utspark» drar krukmakaren lite lera över skivan för att få en fästyta för småklösen. 41

Måttpinn e n Småklösen placeras på drejskivan så centralt som möjligt för a tt underlätta drejningen. Med tumstock en riktas m å ttpinnen , så att d ess spets dels anger d en blivande krukans höjd dels bredden på myn ningen . Må ttpinnen sitter nedstuck en i bänken och sträck er sin övre, rörliga arm in över drejskivan.

Drejning e n börjar Med en skena, en trämall, som användes vid d en slutgiltiga utformningen , tar krukmakaren lite vatten ur slickerkrukan och fukta r d ä rmed småklösens centrum. H an spa rka r å ter igån g drejskivan och trycker tummarna ned mitt i d en roterande småklösen, m ed an h änderna s övriga fingrar få h ålla styr p å ytterkanten, som får en bullig och absolut rund form. 42

Träckningen Efter ett ögonblick skiftas greppet, och krukmakaren drar med båda händerna inne i krukembryoet ut botten till önskad bredd, samtidigt som den blivande krukväggen snällt lägger sig likt en tjock ringvall i periferin. Detta arbetsmoment illustreras på nedre bilden å föregående sida. Drejskivans rotationshastighet ökas, och samtidigt skiftar krukmakaren åter grepp. Med vänstra handen innanför och den högra utanför ringvallen pressar han upp denna i höjden. Allt högre och tunnare växer den mot måttpinnen . Gång efter gång sättes knogen mot krukväggen nere vid basen, och som en våg stiger en lervall mot överkanten, där den bidrar till att ge ytterligare resning åt krukan. Denna har formen av en rakväggig lercylinder, när överkanten så småningom når den fulla höjden. En normal kruka har mera svällande former och nu måste skenan återkomma för att ge krukväggen buk, som det heter. Bland buntarna av skenor, vilka garnera fönsterkarmen och alla ha olika profilering, väljer krukmakaren ut en stor halvmånformig krnkskena . Med den trycker han ut krukväggen. Det övriga sällskapet kommer till användning vid tillverkningen av andra slags kärl. Det finns små, kantiga sättskenor för formandet av koppar, långsmala fatskenor för att ge fat och tallrikar ett standardiserat utseende, ty även om krukmakarens ögonmått är lika förbluffande säkert som hans fingerfärdighet, fordras ändå mall vid utformningen av dessa standardtyper av bruksföremål, liksom t. ex. för blomkrukor, muggar och liknande. Spegeln , d. v. s. mynningskanten, utformas ur en sista lervåg genom att denna planas till något, så att krukväggen får sitt tjockaste parti strax nedom mynningen.

Drejningens slutface Krukan har erhållit sin definitiva form, m en ännu en stund måste den fortsätta sin karusellresa på drejskivan. Den skall först och främst svampas av innuti. Vid träckningen men kanske framför allt när krukväggen får buk skaves det loss en del avfallslera, slickern, som samlas på krukans botten. Med tvättsvampen fångar krukmakaren upp slickern, som hamnar i slickerkassen, ett trätråg, som är granne till slickerkrukan. Avfall är kanske inte den riktiga benämningen för slickern, eftersom denna lera tack vare den omfattande b earbetning den varit med om, utgör en förstklassig reserv att ta till om så skulle behövas.

Dekorering Enklare bruksföremål, syltkrukor och liknande, bestås endast med en enkel våglinjedekor, vilken de erhålla som en avslutning på drejningen. En våglinje åstadkommes på så sätt, att krukmakaren för sin ritpinne mot den roterande krukväggen, samtidigt höjande och sänkande handen.

Krukan lyftes bort Med ett raskt snitt av skäretråden lossas krukan slutligen från drejskivan, sedan denna stannat, och lyftes försiktigt bort till en väntande desbräda. Försiktighet är verkligen av nöden, ty tack vare vattenhalten är krukan ganska tung och väggen ytterst känslig för tryck. Krukmakaren låter händerna och nedre delen av underarmen bilda en bärring, för att fördela trycket på så stor yta som möjligt. Desbrädan är en tumstjock, i en utomståendes ögon helt ordinär furubräda . Den har sitt namn, därför att den tillhör desen, ett begrepp, som vi strax skola stifta närmare bekantskap med.

Hänkeln formas En kruka m å ste ha öron, eller för att använda facktermen, den skall hänklas. Ur slickerkassen hämtas en lerklump, som knådas och formas till en lercylinder. Om det är för att pröva hållfastheten i materialet eller av någon annan anledning, får bli en öppen fråga, i varje fall sker utformandet icke på bänken, utan krukmakaren håller med vänstra handen lercylinderns ena ände intill en takbjälke och mjölkar med den andra handen ut hänkeln till en långsmal form. Med tummen drar han på ena sidan upp en grund grop. Denna sida skall så småningom bilda översida, varför hänkeln i tvärsnitt har en form , som något påminner om hästhovens. Han nyper av två lika långa stycken. 48

Hänkeln fästes Med ena ändan fästes hänkeln på krukans spegel. Fästpunkten planas ut till en skiva, och genom tre tumtryck, ett på vardera sidan och ett på undersidan, får hänkelfoten ett utseende som en gåsfot. Hänkeln dras ut i något så när rät vinkel mot spegeln och böjes sedan av ned mot krukans omfångsrikaste del. Där planas också fästpunkten till en platt, rund skiva, som häftar väl till krukväggen. På samma sätt får motsatta sidan sin hänkel. Krukmakaren är mån om, att krukans symmetri inte störes och måste gång efter gång ändra på hänklarnas böjning och anfästning. Efter några tryck här och lyft där skärskådas åter krukan, och det dröjer innan han är fullt nöjd med sitt arbete. Slutligen kan inte göras mera åt krukan för tillfället, utan krukmakaren börjar bearbeta en ny småklös, vilken så småningom skall omvandlas till den nu färdigformade krukans tvillingsyster. 4

Krukan i desen På några timmar fylls desbrädan med krukor. Den skall nu upp i desen, för att godset skall lufttorka en tid och få en sådan stadga, att krukorna kunna ytterligare behandlas. Desen är utrymmet över takbjälkarna i verkstaden. Takbjälkarna och de dubblerade hanbanden markera botten i desens tre våningar. Det ser en smula ängsligt ut, när krukmakaren med sin fulllastade och av allt att döma rätt tunga desbräda balanserar uppför en rank stege, som utgör kommunikationsleden till de övre regionerna. Uppe i dunklet skymta rader av kärl, ljusare i färgen ju längre de ha vistats i desen. Som torkplats lämpar sig desen endast somma rtid. För magasinering av halvfabrikaten har den ytterligare en uppgift, som den väl fyller vilken årstid som helst. Under vintern placeras det färdigdrejade godset först på galten, en altarliknande torkugn, som tar upp ungefär en fjärdedel av verkstadsutrymmet och med sin ena kortända och rökstocken är sammanbyggd med brännugnen. Dess egentliga uppgift är att vara torkplats för det nyglaserade godset, vilket kräver en något snabbare torkning än det drejade. Föremål som tillverkas av mjuk lera undergå vid torkningen en volymförändring, de svinner, som den tekniska termen lyder.· Detta kan resultera i sprickbildning, en olägenhet som är särskilt framträdande vid torkningen av komplicerade föremål, ljusstakar och liknande. Men även en för snabb torkning har sina risker, och för den skull tror jag inte krukmakaren skulle ha något emot att det var ständig sommar, enär lufttorkningen i desen anses vara den bästa. Benägenheten att spricka vid torkningen är större hos en fet än hos en mager lera, ett förhållande som var känt redan bland forntidens krukmakare. Till alltför feta leror tillsatte de sand, vilket ännu är brukligt. Men då man trots den grundliga förbearbetningen av leran aldrig kan vara säker på att få en homogen lermassa genom denna metod, hyser krukmakaren en förklarlig aversion mot fetma hos sitt råmaterial.

Signering, stämpling och dekorering Sedan krukan torkat, skall den signeras och stämplas, ett arbete, som utföres med ritpinnen och en tegelstämpel, vilken varit med redan på den nuvarande krukmakarens farfars tid. Stämpeln anger tillverkningsorten. Krukan putsas därefter i botten med en stålfjäder. I de fall att krukan skall förses med en pricklinjedekor eller en färgad dekor, är tiden nu även inne att anbringa denna. Den förstnämnda åstadkommes med hämmorhaken, en fjädrande, vinkelböjd, skaftad strumpsticka, som hålles intill krukans vägg på ett sådant sätt, att den vid rotationen gör små hopp och därvid åstadkommer prick.formiga intryck i väggen. En vitgul dekor erhålles av holländsk piplera, som slammas upp i vatten och spritsas med målehornet i en smal sträng över kärlet. Målehornet är ett avsågat kohorn med en av en bit gåspenna genomborrad kork som munstycke i smaländan. 52

Glasyren males Krukmakaren använder sig uteslutande av den genomskinliga blyglasyren. Som huvudkomponent i denna ingår numera blymönja, vilken köpes direkt från färghandlaren . Blymönjan males till ett fint pulver i blykvarnen, ett stort träkar med järnvalsar och tappningsanordning. Den drages för hand och har sin plats i ett hörn inne i själva verkstaden. På väggen över den hänga siktar och skopor, och på golvet fylka sig kring den gamla trebenta grytor, spannar och kar i en pittoresk röra, där utspillda mönjeskvättar lysa likt vallmor på en soptipp. Dessa rödfärgsklickar fånga blicken kanske mest därför, att verkstaden i övrigt tack vare lerdammet går helt i grått. Till en sats på 25 kg. blymönja sättes 8 a 9 kg. kvartssand och dessutom 1 kg. rågsikt, detta senare för att häfta glasyren på leran.

Glasyren siktas Glasyren hälles genom en finmaskig sikt ned i glasyrbaljan. Före den tid då blymönja kom i bruk, var vägen till glasyrbaljan betydligt längre. Man köpte blyskrot, - kasserade fönsterspröjsar, bitar av blytak och liknande-, som först måste askas i en järngryta. Denna var placerad på en uppmurad tegelfot i det fria, och man eldade under den till dess den blev glödande. Tjugofem a trettio kg. blyskrot lades i grytan och rördes om med blyrakan så länge, att det förvandlades till en grå, slaggliknande massa, blyaskan. Denna maldes och siktades, och arbetet krävde en hel dag extra. I stället för kvartsen använde man i gamla tider sandsten som tillsats, och även den måste malas, vilket skedde på en kasserad maltkvarn.

Glasyren omröres Den glasyrsättning, som här nämnts, ger en gulaktig glasyr, vilken tillhör det enklare godset. Vill man ha andra färger, tillsättes under omröringen olika färgämnen till denna, om man så får säga, grundglasyr. Grön färg åstadkommes genom en tillsats av kopparaska, brun genom smidesslagg. Svart erhållas av en blandning av brunsten och kopparaska. Det behövs inga stora kvantiteter. Krukmakaren anger något svävande mängden i hela eller halva mått. Att efterlysa exakta uppgifter lönar sig inte, då han liksom de flesta andra krukmakare betrakta~ glasyrsättningen som sin egen lilla hemlighet. De uppräknade färgerna äro de vanligaste på glaserat lergods. De äro billiga och lättåtkomliga. 55

Glasering invändigt Glasyren är naturligtvis löst i vatten och har en konsistens som tjock grädde. En glasyrsats är avsedd att räcka till en bränning under förutsättning att man inte slösar med det trögflytande fluidet. Desbrädena med kärlen lyftas ned från desen och placeras i rader på skräddare och större bockar i glasyrbaljans omedelbara närhet. Krukmakaren tar en kruka och häller med blyskopan lite glasyr i den och vänder och vrider den sedan, så att glasyren får rinna ut och täcka hela insidan. Glasyrens huvudsakliga uppgift för brukskärlen är att utgöra ett tätningsmedel, och därför är d et viktigt, att ytan invändigt är utan mister. Överskottet hällas sorgfälligt tillbaka i glasyrbaljan.

Glasering utvändigt Den utvändiga glaseringen av brukskärlen omfattar endast spegeln och krukväggen ungefär så långt ned, som hänklarna räcka. Krukmakaren doppar kärlets mynning i glasyrbadet och ställer sedan krukan tillbaka på desbrädan. Det är inte enbart av sparsamhet, som krukans yttervägg lämnas oglaserad. Bland husmödrar är det ett erkänt faktum, att dessa lerkrukor äro utmärkta förvaringskärl för matvaror särskilt sommartid. En dylik kruka, som står på ett källargolv, suger med sin porösa, oglaserade vägg upp en del fuktighet, vilken, när den avdunstar, drar värme från omgivningen d. v. s. även från sitt innehåll, vilket sålunda hålles svalt. Det finare godset får hela utsidan glaserad.

Glasyren torkas På galten samlas efter hand allt färdigglaserat gods, för att som tidigare nämnts undergå en ny torkningsprocedur. Galten är vedeldad och har ett rökkanalsystem, som gör att man skulle kunna rubricera den som en liggande kakelugn. Översidan är täckt av järnhällar från gamla biläggarugnar. Man eftersträvar en så snabb torkning som möjligt, då utrymmet trots allt är begränsat, i synnerhet vid de tider då även nydrejat gods torkas på densamma. Tack vare den långa och vindlande rökkanalen kan man något så när välja en lagom temperatur, då naturligtvis inte hela ytan avger samma värme.

Bränslet Under tiden som glaseringen och torkningen av kärlen pågår, eka yxhuggen dagen lång ute på vedbacken. Flera vagnslaster prima granved ha körts fram. En bränning kräver 6 a 7 meter ved, och denna, som kommer direkt från skogen, m åste både sågas och huggas på platsen och de~sutom käglas för att torka ordentligt och slutligen uppsättas i prydliga stackar. Förr i tiden ålåg även detta arbete lärpojkarna. Den ugn, som skall sluka sådana bränslemängder, är en stor rektangulär uppbyggnad placerad på tvären mitt i huset. Till kammaren, där godset brännes, kommer man genom ett lågt valv direkt från verkstaden. På baksidan öppna sig de tre fyrhålens jättegap, och inuti gråstens- och tegelmassan ringla rökgångarna som jättens inälvor.

Lergodset staplas i ugnen för bränning Placeringen av godset inne i brännkammaren är ett tidsödande och invecklat arbete. Kärlen få inte komma i direkt beröring med varandra, för att inte glasyren sedan den stelnat efter smältningen skall binda samman dem. De måste också sättas, så att de få värmen allsidigt, i annat fall skulle det bli skiftningar och mister i glasyren. Krukorna staplas i skikt med början inne vid ständaren, skiljemuren mellan eldstad och brännkammare. Likstora kärl sättas i en rad. Över dem lägges en rad plåtar av lera, så ytterligare en rad krukor, en plåtrad o. s. v. upp till det välvda taket. Fat och tallrikar ställas på högkant i räls, ovala lerringar, samt med loppor, små med pulvriserad sandsten mjölade lernabbar , mellan brättena. Smärre kärl

ställas inne i större på trehörningar av lera, s. k. brännringar. Det gäller att tillvarata utrymmet, ty som krukmakaren påpekar, »de kostar lika mycke att elda upp ugnen, om där e lite eller mycke i den». Varje särskilt skikt utgör en staut, och när tolv stauter äro uppbyggda är kammaren fylld. Ingångsdörren muras igen, varvid emellertid lämnas två öppningar en uppe och en nere, i vilka blott läggas lösa tegelstenar. Det är de två glugghålen, genom vilka krukmakaren kan kontrollera bränningens förlopp. Muren kallas skäteln. På dess insida inom synhåll från glugghålen har anbragts två tallrikar, speglarna, som direkt skola visa när bränningen är färdig. När de blivit blanka, kan nämligen ugnens övriga innehåll anses färdigbränt. Klockan ett på natten börjar man elda upp. Gud nåde lärpojkarna förr i tiden om man fick den svarta hunden, d. v. s. om veden inte var så torr, att man kunde komma upp till de tolvhundra graders värme, som behövdes. Då rappade gesällerna dem med skäretrån över fingrarna. »De gjorde fasligt ont», säger krukmakaren, som själv i sin gröna ungdom någon gång tycks ha fått erfara följderna av att mana fram så otrevliga djur. Går allt väl, varar bränningen i 35 a 40 timmar, under vilken tid fyren ständigt måste ses till och matas med bränsle. Ur skorstenen vältrar ett tjockt rökmoln, och även av rökens utseende kan krukmakaren erhålla viktiga upplysningar om bränningen. Det är spännande timmar. Måqga veckors arbete kan spolieras, om något mankerar. Mäster själv är igång hela tiden och har uppsikt över det hela. Som en osalig ande vankar han från de dånande fyrarna till glugghålen och ut på backen för att titta på röken. Hans timglas är vedstackarna, som sjunka samman allt efter tiden sniglar iväg. Den första dagen går till ände, och i kvällsdimmorna förvandlas scenen som genom trolleri. Dalgången blir en havsvik, den mörka och långa verkstadsbyggnaden ett fartygsskrov, och dimbankarna, som drar förbi, äro vågor. Med någon fantasi blir det en ångare under forcering. Röken från skorstenen ritar ett svart band på himmelen ända bort mot den mörka skogen på åsen, markerande ångarens väg. Men mäster har inga ögon för utomhusscener. Hans privata 61

trolleriföreställning pågår som bäst inne i brännkammaren. Gång på gång är han framme vid glugghålen och spanar. En titt genom dessa skall nu visa en strålande syn. Genom hettan har keramiken bragts till glödning, och varje kärl lyser som en röd lampa. Efter ytterligare en dag får den stora brasan slockna, men ännu måste mäster styra sin nyfikenhet om resultatet i ytterligare några dygn, ty godset kräver så lång tid för att svalna. Öppnar man för tidigt, riskerar man att glasyren genom det hastiga temperaturfallet krakelerar och faller av. Väntetiden användes delvis till att t a igen den förlorade nattsömnen.

Verk.stadsbyggnaden Verk.stadsbyggnaden är som sagt ganska lång, hela tjugoen meter. Bredden är sex meter. Trots detta rymmes inte hela brännugnen inomhus, utan på baksidan skjuter den ut sin ena gråstensgavel c:a en och en halv meter utanför fasaden. Med sin fönsterrada och sina tre ingångsdörrar i den vitkalkade fasaden, sitt spåntak och utbygget på baksidan, skulle byggnaden under dagens mera nyktra belysningsförhållanden lätt kunna förväxlas med ett av de fö r Skånes slättbygder så karakteristiska stathusen, av den typ, som någon skämtsamt kallat »den liggande skyskrapan ». Ett sådant hus brukar också ha ett utbygge på baksidan, vilket rymmer bakugnen. Tre bostadslägenheter med egna ingångsdörrar motsvaras i verkstadsbyggnaden av själva verkstadsrummet i väster, rummet med brännugnen i mitten och ett östligt lagerrum, vilket på den tiden verkstaden sysselsatte flera drejare även haft användning som ett andra verkstadsrum. Det enda som röjer byggnadens rätta karaktär, är den höga skorstenen. Byggnaden uppfördes på 1850-talet av den nuvarande ägarens farfar och tillverkningen har sålunda pågått där i hundra år.

Efterbe,handling och lagring Sedan skäteln rivits ned, och godset burits ut i lagerrummet bakom brännugnen, återstår blott en sista, avputsning med kakelkniven, varvid alla glasyrtappar avlägsnas. Självfallet får man också mönstra ut en del haverister. Det kan inte undgås, att en eller annan pjäs dukar under i den intensiva hettan. Med sandpapper slipas slutligen bottnarna och så är krukan äntligen färdig för försäljning. Efter en mellanlandning på Kiviks eller Sjöbo marknader eller via en gårdfarihandlare skall den så småningom hamna i skafferiet eller källaren i något lanthushåll, där den får tjäna som förvaringskärl för »spegesillen », »krösenamosen » eller någon annan matvara med mer eller mindre flytande konsistens.

•

Au SVEN T. /(}ELLBERG

POHSLINSFIGURINER FRÅN MEISSEN OCH ANDRA TYSKA FABRIKER

en lilla världen» i rubriken här ovan syftar på de porslinsskulpturer, varmed det konstälskande och praktlystna 1700-talet smyckade sina salonger och festligt dukade bord. Ofta framställda i grupper av flera till sin ide sammanhörande pjeser återspeglade figurinerna i sitt lilla format den teatervärld, som förlänade furstehoven och de förnämas kretsar ett sken av drömd och lycklig tillvaro bortom verklighetens frusna närgångenhet. De bildade ett lilleputtshov av älskvärda kopior efter de storas utklädsel parader. »Den lilla världen» präglades av en finstämd och godmodig esprit, en barnslig sagovärld, i vilken barnen själva ofta uppträdde såsom sentida och förklädda ättlingar av barockens keruber. Till hela sin

anda är dessa små skulpturer uttryck för rokokons bisarra och raffinerade smak. I det ögonblick denna förbytes i beundran för de antika idealen ramlar »den lilla världen » i spillror och de enskilda skulpturerna mister det fjärilslätta behaget, liksom materialet förvandlas från det doftiga och skönt brokiga porslinet till den glanslösa och torra biskvin. Man kan peka på många vägar, som förde fram till den europeiska porslinsskulpturen. Grundläggande för hela denna konstart är likväl materialet, porslinet. Först med hjälp av denna fina materia kunde de utsökt spröda detaljerna formas och den läckert vita grunden erhållas till färgdekorationen. Efter många fåfänga försök hade det under 1700-talets första årtionde lyckats europeerna att utforska porslinets hemligheter. Detta skedde vid August den starkes hov. Sachsiskt porslin har alltsedan dess varit beteckningen för den ädlaste produkten av denna vara, ofta dock ersatt med namnet Meissen efter den ort där tillverkningen skedde. Den hägrande förebilden var det kinesiska porslinet. Genom de under 1600-talet bildade ostindiska kompanierna fördes denna eftertraktade artikel till de europeiska marknaderna. August den starkes företrädare hade redan vid slutet av detta århundrade hopbragt en ansenlig samling orientalisk keramik. Holländska köpmän salubjöd kinesiskt och japanskt porslin på Leipzigermässan. Väldiga penningsummor strömmade över Holland ut från Europa till Kina och Japan. Samlingarna vid det sachsiska hovet ökade i stegrad takt under August den starkes regeringstid. Konsten att göra porslin blev en nationalekonomisk faktor av stora mått. Denna aptit på orientaliskt porslin sammanhänger med de europeiska furstarnas stegrade praktlystnad. I sina slott hade de redan under 1600-talet i tävlan med varandra inrett gemak, vars väggar prytts med uppställningar av skattkamrarnas prunkande kärl av guld, silver och ädla stenar. Ett lyxens och rikedomens museum avsett att inge besökaren intryck av maktens och storhetens väldiga mått. Det nya samlingsobjektets, porslinet, dyrbarhet mätte sig med de ädla metallernas. Dess vita, skimrande skönhet och porslinsfärgernas friska lyster ägnade sig än mera till utställningar av detta slag i furstesalarna. 5

På 1730-talet lät August den starke ombygga ett palats i Dresden till utställning av porslin. Han kallade det Japanska palatset. Teckningar från denna tid visar huru sal efter sal skulle fyllas med porslin. Man läser på de gamla planritningarna beskrivningar av innehållet i salar och gemak: stora förgyllda indianska (kinesiska) vaser och bägare, dunkelblått indianskt porslin, grönt kinesiskt porslin, japanskt porslin, fint emaljerat porslin o. s. v. Allt ordnades i väl avvägda ensembler med bårder och grupper av vaser, tallrikar, koppar, terriner och figuriner. På så sätt fylldes väggarna från golv till tak. Själva väggfälten dekorerades att harmoniera med det utställda porslinet. Det röda kinesiska godset avtecknade sig sålunda mot fält m ed fyllningar av vit indiansk atlas målade med kinesiska figurer i brokiga färger inramade av trälister i svart och gyllne kinalack Med Japanska palatset som förebild inrättades senare många porslinsgemak vid hoven. De väldiga mängder av porslin, som inredningen av det japanska palatset fordrade , fanns icke i de furstlig a samlingarna. De måste kompletteras. Här var d e t som den inhemska porslinstillverkningen skulle få sin chans. Redan i det dekret August den starke 1710 utfärdade vid grundandet av porslinsfabriken i Meissen uttalade han sin förhoppning att tillverkningen skulle överträffa den »indianska » både i skönhet och storlek, så att man skulle kunna göra statyer och kolonner av massivt porslin. När palatsplanerna tjugo år senare började taga form, sände han till fabriken kinesiskt och japanskt porslin såsom förebilder till de massor av olika slags föremål han beställde till palatsets utsmyckning. I de följande rekvisitionerna uppdyker tidigt en specialgrupp, som är av intresse för oss - han vill ha djurbilder. Samtidigt uppdrages också åt fabriken att tillverka apostlafigurer och helgon, byster av dvärgar och kineser samt s. k. pagoder, figuriner av sittande kinesiska gudar. Därmed är upptakten given till den plastiska porslinskonst, som med modellören Jolwnn Joachim Kändler i Meissen såsom grundläggare och oöverträffad mästare, framstår såsom en av 1700talets förnämsta insatser inom den keramiska konsten. De för Japanska palatset tillverkade porslinsskulpturerna 66

Bild 1. Bonde, porslinsfigurin efter modell från Augsburg tillverkad i Meissen omkr. 1725. Höjd 16 cm. KM : 12.660.

hade alla varit av stora mått, avsedda att tjäna ett arkitekto niskt och monumentalt syfte. Omkring 17 40 började emellertid Kändler även att göra modeller till småfigurer. En av anledningarna synes ha varit att Meissen tidvis hade ont om porslinslera, kanske framförallt dock att de små statyetterna lätt fann köpare. De var, som Kändler själv redan 1739 påpekar, eftersökta och älskade och betalades med höga priser. Den keramiska skulpturen har mycket åldriga anor. Framförallt omhuldades den av de kinesiska keramikerna. I det rikt bevarade gravgodset alltifrån Han-dynastiens tid vid århundradena omkring Kristi födelse finner man genremässigt och ofta lekfullt utformade småskulpturer, som återspeglar sin tids

liv. Dessa traditioner överfördes under den keramiska utvecklingens gång från det glaserade lergodset till stengodset och sist till porslinet. Bland porslinsimporten intog skulpturer av gudabilder, mandariner och djurfigurer en betydande del. Kinesiska figuriner utförda i vitt skimrande porslin, s. k. blanc-deChine, blev i mycket hög grad direkta förebilder för Meissens porslinsmanufaktur i dess äldsta skede. Det fanns även andra föregångare till »den lilla världen ». Alltsedan r enässansen hade prakten vid galabordet varit föremål för ständigt stegrade ansträngningar i avsikt att göra taffeln till en arena för konsten och njutningen. Här var det till en början det dyrbara husgerådet, pokaler, kannor, fat och uppsatser av allehanda slag, som spred glans över bordet. Till detta kom arrangemang av rent dekorativ art. Man byggde upp fontäner, som sprutade välluktande vatten eller strålar av djuprött och gyllene vin. Köksmästarna tävlade uti framställning av skåderätter, där vildsvin och påfåglar, fan tastiskt formade fiskar, drakar, ryttare, mytologiska figurer, oskuldsfulla barngestalter, vapenbilder och emblem bredde ut sig över bordsytan. Mången gång utgjordes dessa av bakverk, som tillagats i av konstnärer formade lerdeglar, eller sockerbageriskulpturer. De ännu i vår tid kvarlevande krokanerna är ättlingar av dessa taffelprydnader och har som närmaste förebilder de väldiga äreportar eller tempel, som senare också gjordes i porslin. Alltmera övergick man dock till att använda vax, krita, metall, målat trä och andra oätbara material. Samtidigt fick skåderätterna en starkare prägel av genremässigt ordnade scener med palats och kyrkor, lustgårdar och landskap. I dessa miljöer inordnades grupper av vaxdockor, soldater, bönder, jägare med hjortar och lejon, herdar med fredliga lamm och kor. Under 1600-talet blev sådana teatermässiga borduppställningar ofta utförda i glas. När Kändler började tillverka figuriner, h ade han sålunda denna starkt utvecklade tradition att bygga på. Kändler ledde som modellmästare tillverkning vid Meissen under åren 17 31- 177 5. Denna långa tidrymd täcker helt porslinsskulpturens blomstringstid. Själv lär han ha format ett tu-

Bild 2. Bolog neserhund , p orslinsfi gurin ef ter modell av J oh a nn Jo achim Kän d ler i Meissen, omkring 1735. Höjd 21 cm. KM : 26.523.

sental modeller till figuriner. Under honom arbetade andra konstnärer, såsom J. F. Eberlein, Peter R einicke och F. Elias Me yer, senare Kristof.fer Punct, och den fran ske skulptören M. V. Acier. Dessa arbetade mer eller mindre i h ans anda och särskilt under tillverkningens tidigare skede är det svårt att urskilja de konstnärli ga dragen hos m edhjälparna - ledarens starkt personligt färgade konst dominerade. Innan vi fortsätter är det på sin plats att k asta en blick på det tekniska förfaringssättet. Vid tillverkningen av en figurin m ås te man först ha en modell. Denn a u tför es av modellören i lera, trä, alabaster eller något ann at lämpligt material. Av modellen tages sedan gjutformar i gips. För att möjli ggöra fram-

Bild 3. S :ta Katarina av Genua, pors!insfigurin efter modell av Johann Joachim Kändler i Meissen , 1737. Höjd 18,7 cm. KM: 35.047.

ställningen av formarna sågades modellen i passande stycken, t. ex. armar, ben, huvud o. s. v. Av dessa göras därefter skilda formar, i vilka porslinsleran tryckes ned. Avgjutningarna tages omhand av en särskild formare, bossierer, som sätter samman delarna till en helhet och avlägsnar spåren efter gjutgraderna. På hans skicklighet b eror slutresultatet. Godset brändes i Meissen en första gång vid låg temperatur, Vergliihbrand, ca 900° C. Först därefter doppades det i glasyrbadet och fick sin starkeldsbehandling i ugnen, G ar brand eller Glattb rand, vid 1400-1450° C. Skulle figurinen målas skedde detta med underglasyrfärger , såsom den blå, före garbranden. Men de kulörer som icke tålde den starka hettan målades efter 70

Bild 4. S:t Johann av Nepomuk, porslinsfigurin efter modell av Johann Joachim Kändler i Meissen, 1737. Höjd 17,5 cm. KM: 35.046.

garbranden på den glaserade ytan och brändes vid svagare eld i en muffelugn. Det är i sin ordning att de äldsta modellerna till figuriner går tillbaka på kinesiska förebilder. I Kulturen finns en s. k. pagoda-figur, en sittande kinaman, från denna period. Det är sannolikt att denna haft en kinesisk porslinsfigur till förebild och att man helt enkelt gjort formar efter denna och gjutit exakta kopior. Dessa figurer dateras till 1715-20-talet och tillhör alltså ett skede före Kändlers tid. Hit räknas också en serie figuriner föreställande olika folkslag och stånd - se bild 1 av en bonde - framställda efter modeller, som Meissenfabriken erhöll från Augsburg 1725. Till produktionen från den första 71

Bild 5. Triangelspelande bergsman, porslinsfi gurin ef ter modell av Joh ann Joa chim Kändler i Meissen, omkring 1740. Höjd 21 cm . KM : 19.334.

tiden hör likaså fantastiska dvä rgar och groteska Callotfigurer, allt nu mycket svåröverkomligt och till största delen i museer. Genombrottet för den m eissenska figurinkonsten sk er vid mitten av 1730-talet. 1734 modellerade Kändler ett antal djurfigurer - h an hade tidigare gjort alleh anda djur i stort format till prydande av Japa n ska pala tset. Av d essa fi guriner h a r våra samlingar n ågra utsökta hundbilder, ett antal lustiga mopsar och den här bild 2 å tergivna bologneserhunden. I denna återfinner man d en friska skärpan i konstnä r ens modellering, ytterliga re förhöjd av kontrasten mellan porslinets glänsande vithet och pälsens klarbruna fläckar. Till jämförelse med denna figurm kan man gärna ställa upp de n ågra år senare tillverkade 72

Bild 6. Venus stiger ur have t, porslinsfigurin efter mod ell av Joh a nn Jo a chim Kändler i Meiss en , 1730-talet. Höjd 11,8. cm. KM : 26.522.

modellerna av de båda helgonen Katarina av Genua och Johan av Nepomuk, bild 3 och 4. Katarina kanoniserades 1737 och Nepomuk åtta år tidigare. Det förstnämnda året bör också vara helgonbildernas tillkomstår. Här lägger man märke till den rörliga och skarpt utmejslade plastiken och samma motsättning mellan vitt och sparsamt insatt färg, i detta fall guld. Det är senbarockens formkänsla , som i dessa tidiga alster präglar Kändlers konst. Bilderna är i sitt lilla format ännu en upprepning, en förminskning av det stora bildhuggeriets statyer. Härom vittnar också de arkitektoniskt formade socklarna. Medan de nu omnämnda figurinerna i sitt motivval ännu fasthåller vid plastiken från Japanska palatset skapar Kändler 73

Bild 7. Paris med äpplet, porslinsfigurin efter modell av Johann Joachim Kändler i Meissen, 1740-talet. Höjd 12 cm. KM: 22.459.

och hans medhjälpare från 1735 och under de närmast följande åren en helt ny motivkrets, som i ett slag lägger grunden till den konstart vi innefattat i begreppet »den lilla världen». Helt plötsligt uppträder nu som en avlösning till de patetiska helgonfigurerna, vilka borde ha varit främmande för det protestantiska Sachsen, en myllrande skara av profana och mycket världsliga motiv. Det är dansande bönder, tiggarmusikanter, kome-

Bild 8. Vintern, porslinsfigurin ur en serie årstidsbilder efter modell av Johann Friedrich Eberlein i Meissen, omkring 1745. Höjd 26,5 cm. KM: 22.514.

dianter, soldater och kärlekspar. Som ett gott exempel på denna livfulla konst kan den musicerande bergsmannen tagas, bild 5. Den triangelspelande figuren tillhör en serie musikanter och andra bergsmän, som utfördes i erinran om en hovfest 1719. Förebild är de kopparstick, som Kristoffer Weigel tryckte ett par år senare. Figurinen äger ännu den tidige Kändlers särdrag: våldsamheten i rörelsen, uttrycksfullheten i mimik och

händer, finessen i detaljerna. En sådan kännare som Honey (Dresden Chinas. 108) placerar bergsmansgruppen så sent som efter 1748. Man har svårt att dela hans uppfattning. Den barockmässiga karaktären är ännu för påfallande. Om man bortser från komposition och rörelse, som kan vara inspirerade av Weigels stick, så pekar själva den keramiska behandlingen på ett äldre skede, där den ovan påtalade starka kontrasten mellan vitt och saftigt svart är påfallande. Här är sannerligen ingenting av rokokons milda färgställning. Mot ett äldre skede pekar också den enkla natursockeln, som ännu ej prytts med de för 1740-talet karakteristiska buketterna eller den börjande rokokons snäcklinjer. Till samma skede kan man också hänföra den lilla statyetten bild 6. Det är den böljeskumsborna kärleksgudinnan, som stiger ur havet med en mussla i handen. I utsökt vithet framträ-

Bild 9. Polsk adelsman, porslinsfigurin ur en serie folktyper efter modell av Johann Joachim Kändler i Meissen, 1735 -40. Höjd 15 cm. KM: 19.208.

Bild 10. Vingårdsman, porslinsfigurin efter modell av Johann Joachim Kändler i Meissen, 1740talet. Höjd 19 cm. KM: 20.052.

der hennes gestalt mot den mustigt målade delfinen. Man observerar den barockmässigt livfulla rörelsen och de nervöst formade detaljerna. Se t. ex. på fötterna som är så karakteristiskt modellerade. Sockeln är även här mycket enkel. Samma är förhållandet med figurinen bild 8, som föreställer Vintern. De fyra årstiderna förekommer ofta bland »den lilla världens» symboliska grupper. Vintern återges som en åldring med en glödande eller flammande fyrpanna som attribut· Denna figurin anses tillhöra en grupp, som modellerades av Kändlers medhjälpare Eberlein. Till de tidigare grupperna hör bilder av världens olika folkslag. I våra samlingar finns en Turkinna och den bild 9 återgivna ' Polacken. Den polske ädlil).gen var mycket 77

Bild 11. Fiskare, porslinsfigurin efter modell av Johann Joachim Kä ndler i Meissen, 1740-talet. Höjd 19,8 cm. KM: 26.525.

på modet icke blott på grund av samhörigheten mellan Polen och Sachsen_ Hans måleriska gestalt och eldiga temperament sände ljuva rysningar genom hovets amorösa fruntimmer. Denna figurin bär alla den tidigare periodens kännetecken. Såsom typiska för 1740-talet kan de bild 10- 12 återgivna figurinerna ställas. De är goda representanter för de folkliga motiven. Här ser vi Vingårdsmannen med ryggkorgen fylld av druvor och de båda sammanhörande statyetterna av Fiskargossen och Fiskarflickan. Den starka kontrastverkan i färgställningen bibehålles ännu, men mildare färger har börjat komma med i spelet. De vita natursocklarna prydes av små färgglada blomsterbuketter. I motivvalet tar Meissen intryck

Bild 12. Fiskmånglerska, penda ng till Fiskaren, och som denne efter en Kändlermodell, 1740-talet. Höjd 19,5 cm. KM: 26.526.

av den samtida franska konsten. 1737 och 1742 graverades Edme Bouchardons folklivsbilder under titeln Cris de Paris. I denna återgavs typer ur storstadens myllrande gatuliv av försäljare, tiggare, musikanter och druckna sjömän. Särskilt omtyckt synes Bildförsäljaren, bild 13, ha varit. Kändler gav denne en form, som sedan ofta återupprepades även vid andra porslinsfabriker. Vår figurin bär en graverad karta i handen, en skåpformad ränsel med paket på ryggen och en spånask med årtalet 1737 under armen. Detta årtal syftar möjligen på modellens tillkomst. Vår figurin är säkerligen yngre. För detta talar den mjuka färghållningen , som synes hänföra den till 1740-talets slut. Man kan ofta konstatera att samma modell 79

Bild 13. Bildför säljaren, porslinsfigurin efter modell av Johann Joachim Kändler i Meissen, omkr. 1745. Höjd 16 cm. KM: 28.754.

använts under längre tid och att den förekommer med mycket olikartad målning. I själva verket synes man vid Meissen ej ha eftersträvat en gemensam färghållning, utan samtidig avgjutning av samma modell uppträder med varierande kulörer. Vid sidan av dessa folkliga stycken börjar under 17 40-talet »den lilla världen» befolkas med den klassiska antikens gudar, gudinnor och hjältar. Till en början har dessa figuriner ännu kvar många drag av barockens statuariska och pompösa stil. 80

Bild 14. Bacchantisk grupp kallad Venus och Bacchus bröllop, porslinsfi gurin ef ter modell av Friedrich Elias Meyer i Meissen, omkring 1755. Höjd 26 cm. KM: 30.205. 6

Bild 15. Astronomien, porslinsgrupp efter mod ell av Johann Friedrich Eberlein i Meissen , omkring 1750. Höjd 17 cm. KM: 19.336.

Men vid århundradets mitt sker en förändring, formerna uppmjukas , färgerna blir mildare och kompositionerna får en prägel av lekfullhet och behag. Rokokon gör sitt intåg, den franska gratien töar som en mild vind upp den n å got frusna och allvarliga tyska barockandan.- Det är på sitt sätt en motsägelse att de klassiska motiven samtidigt får en blomstringstid. Vi är vana att ur stilsynpunkt låta det antikiserande vara detsamma som harmoni, lugn och balans. Här förbinder sig den klassiska gudasagans heroer och upphöjda väsen med rokokons lös82

Bild 16. Känseln, porslinsfigurin efter modell av Johann Joachim Kändler , 1750-talet. Höjd 27,3 cm. KM: 26.528.

Bild 17. Trädgårdsmä staren, porslinsgrupp efter mod ell av Michel-Victor Acier i Meissen, omkring 1770. Höjd 30 cm. KM: 34.050.

släppta och lättsinniga oordning. Men vid en närmare eftertanke finner man att i detta skede undviker konsten allt det tyngande och bindande i det klassiska forminnehållet, såsom kolonner och tempel, och ägnar sig blott åt de mytologiska människorna. Precis på samma sätt som Bellman låter de 84

Bild 18. Byspåmannen, porslinsgrupp från Höchst, omkring 1750. Höjd 15 cm. KM: 27.427 .

klassiska gudomligheterna bli vanliga, slarviga rokokomänniskor. Och skall man använda klassisk arkitektur, såsom i uppbyggnad av fontäner och obelisker, då kastas de allvarliga linjerna undan och de stränga konturerna upplöses i glada kurvor. Den nya stilen var säkerligen en medveten anpassning av meissenfabrikens ledare, som gjorde en studieresa till Paris 17 49. Dess genomförande berodde emellertid i lika stor utsträckning på att en ny modellör, Friedrich Elias M eyer, 17 48 anställdes vid verket. För att rätt förstå den omvandling som sker och karakterisera det nya kan man ställa mot varandra

Bild 19. Bildförsäljare, porslinsfigurin från Höchst, omkring 1755. Höjd 18,5 cm. KM: 36.816.

grupperna Aeneas flykt från Troja av Kändler, se sid. 13, och Venus och Bacchus bröllop av Meyer, bild 14, båda torde ha modellerats omkring 17 55. Kändlers grupp är realistiskt kärv med hårda kulörer och präglas ännu helt av sin mästares barocktyngda kynne. Det är en samlad, statuarisk komposition, väl avvägd i sina massor trots det komplicerade motivet. Meyers grupp visar helt andra drag. Figurerna är till synes löst insatta i en av överflödande detaljer rikt uppdelad miljö. Från ett stubbigt träd svingar sig två amoriner med blomsterkorgar, två vita kärleksduvor dansar invid en agaveliknande bladväxt, Bacchus följeslagare pantern vilar vid gudens fötter. Det är ett plastiskt måleri, som söker sin förebild i Bouchers samtida kompositioner. Själva gestalterna tänker icke ett ögonblick på att stå staty inför åskådaren. De är överraskade och ha ej

Bild 20. Getmjölkerskan, porslinsgrupp efter modell av Johann Peter Melchior i Höchst, omkring 1775. Höjd 16 cm. KM : 26.504.

hunnit intaga någon värdigare attityd, vilket särskilt märkes p å Bacchus osköna b enställning. Men gruppens m ånga spridda och disparata linjer och massor samlar sig likväl till en balanserad helhet. Färgerna är pastellartat lä tta . Sockeln prydes av musselornament fra mhävda genom lä tt tecknade gyllene streck . Meyers grupp genomandas av rokokons väsen. Med 1750-talet får man räkna med d enna stilförändring. Ett rokokoinflytande av franskt ursprung spåras emellertid redan vid slutet av det föregående decenniet. Bou ch ers b ilder av kupidoner och barn översattes i porslin vid Meissen. Bland de tidigaste av dessa barn grupper är en serie om fa tta nde vetenskap och konst av vilken musee t äger en grupp föreställande astronomin, bild 15. Den anses vara modellerad av Kändlers m edhjälpare Eberlein, som dog 1749. Sammanställningen av den

Bild 21- 22. Två delar av en Bacchusgrupp, porslinsfiguriner efter modell av Friedrich Elias Meyer i Berlin, 1760-talet. Denna grupp är efterbildning av en moddell, som Kändler utförde i Meissen 1754. KM: 32.038 och 33.255.

urgamla och ödesbestämmande stjärnkunskapen och de lekfulla barngestalterna är präglad av upplysningstidens raljanta skepticism, en paradox formad i porslin att understryka bordssamtalets spirituella sarkasmer. Kändler själv blev icke oberörd av den nya stilen. Han anammar de franska motiven, han förvandlar sina socklar till rokokosnäckor och han avstår från de starka kontrastfärgerna för att byta ut dem mot tidens milda citrongula och purpurvioletta toner. Ett utomordentligt exempel härpå är den lilla

skulpturen av Känseln, bild 16, som ingår i en serie av de fem sinnena. Symboliken framställes genom fågeln som hackar på fingern, hunden som biter i foten, barnen som slår varandra, hummerklon som nyper den ur sockeln framväxande handen. Men trots den yttre apparaten framträder likväl i den utsökt modellerade gestalten den barockmässiga och kroppsliga tyngden, skapad av en konstnär, som tillhör ett annat tidevarv och som egentligen tänker i stora format ehuru han själv är skaparen av det lilla formatet.

Bild 23. Amerika, porslinsfigurin ur en serie av de fyra världsd elarna efter modell av Wilhelm Christian Meyer i Berlin, 1769. Höjd 25 cm. KM: 9.841.

De politiska händelserna sätter en gräns för den sachsiska porslinsmanufakturens blomstrande utveckling i och med de preussiska truppernas ockupation av landet under sjuårskriget. 1756 tar de Dresden i besittning och stannar till 1763. Efter nederlaget och vid ryktet om preussarnas anmarsch förstör man ugnarna i Meissen för att de dyrbara tekniska finesserna icke skall falla i fiendehand . Det hade varit Fredrik den stores avsikt att flytta meissentillverkningen till Berlin. Detta lyckades icke utan verket återuppbyggdes på sin plats. Stora svårigheter reste sig emellertid för produktionen och Meissen förlorade så gott som hela sin marknad, som omhändertogs av konkurrenterna. På figurinskulpturens område fortsatte Kändler

Bild 24. Socklar till porslinsfiguriner fr ån Meissen. 1. 1730-40-talen; 3. 1740-talet; 5. 1780-talet;

2. 1730-talet; 4. 1760-talel; 6. omkring 1800.

Bild 25. Flicka som kökspiga, porslinsfigurin ur en serie b arnbilder efter modell av Wilhelm Christian Meyer i Berlin, 1769. H öjd 11 ,6 cm. KM: 7.986.

och Meyer med arbeten av samma art som under 50-talet. Det är den klassiska mytologien som dominerar ämnesvalet och formen är rokokoinspirerad. Kompositionen upptar parställda figurer efter skemat Apollo och Daphne, men Kändler får också beställning från den preussiske konungen på större stycken. Dit hör gruppen Parnassen . Denna återger Apollon omgiven av de nio muserna grupperade på en rokokoformad plattå. I våra samlingar finnes själva plattån och en av figurinerna, den tragiska sk aldekonstens gudinna Melpomene. Stora ansträn gningar gjordes efter krigets slut a tt åter lyfta Meissen till dess forna härlighet. Under ockupationstiden h ade icke blott marknaden fö rlorats, den meissenska rokokon hade kommit ur modet. I stället härskade nu den klassicistiska riktning, som bär det franska namnet Louis seize och vars främsta

Bild 26. Pojke som kramhandlare, porslinsfigurin ur en serie barnbild er efter modell av Wilhelm Christian Meyer i Berlin, 1769. Höjd 11 ,3 cm. KM: 7.987.

företrädare på det keramiska området är porslinsmanufakturen vid Sevres. Det följande skedet brukar uppdelas i två p erioder, benämnda efter de ledande direktörerna. Den akademisk& perioden motsvarande hovmålaren C. W. E. Dietrichs tid 17 64-7 4 och markerad genom det vanliga porslinsmärket m ed de två korsade kurfurstsvärden men med tillägg av en punkt vid fästena: den marcoliniska perioden greve Camillo Marcolinis direktörstid 1774-1814 med det vanliga märket och en stjärna istället för punkten. Visserligen lyckades det att rent affärsmässigt för en tid uppnå den gamla ställningen, men konstnärligt sett nådde Meissen aldrig upp till sin forna glänsande ledarplats. Dess historia är denna tid fylld av berättelser om resor till olika europeiska porslinsfabriker under försök att leta upp nya modeller och förebilder för tillverkningen. 93

För figurinernas del är det icke mycket att ytterligare tilllägga. Man kan finna lika goda och bättre figuriner vid andra fabriker. Vid den nya given efter sjuårskrigets slut engagerades den franske skulptören Michel-Victor Acier som oberoende modellmästare vid sidan av den gamle Kändler. Aciers modeller kännetecknas av en sentimentalt borgerlig uppfattning i Greuze's och Moreau le jeune's stil. Den bild 17 återgivna trädgårdsgruppen kan tjäna som exempel på denna föga skulpturalt fattade figurinkonst . Själva måleriet pockar här lika mycket på uppmärksamhet som skulpturen och villar bort denna med sin plottriga brokighet. Senare arbeten av hans hand präglas mera av den klassicistiska smaken och han övergår från den av rokokomotiv modellerade sockeln till stela arkitekturmotiv. Typiska för denna fas är de s. k. Devisenkinder från 177 5, av vilka Kulturen äger ett par stycken. Det är små

Bild 27. Hackspett, porslinsfigurin från Berlin, 1765- 70. Höjd 23 cm. KM : 20.054.

Bild 28. Köpmannen och hans samvete, »Die Entdeckung der Falschheit», por slinsgrupp efter modell av Wilhelm Christian Meyer i Be rlin, omkr. 1770. Höjd 30 cm. KM : 28.340.·

bevingade barnagestalter sysselsatta med arbeten av olika slag, en av museets rör i en limpanna, den andra bär båge och pilar samt håller en plockad fågel i handen. Kändler dog 177 5 och Acier slutade sin verksamhet vid Meissen några år senare. Figurinkonsten uppbars därefter av J. C. Schönheit och C. G. Jii.chtzer. Men det är en n edgå ngens tid. Under de första åren av 1780-talet övergår man att efter Sevres förebild använda oglaserat och omålat porslin, biskvi. En Vestal av Jiichtzers modell ingår i Kulturens samlingar. Det är en torr och nykter skulptur helt i klassisk efterhärmningsstil ytterligare avlägsnad från d en meissenska figurinens eleganta och skimrande porslin genom den glanslösa biskvin. 95

Bild 29. Venus, Ma rs och Vulkanus , porslinsgrupp från Berlin, sannolikt efter mod ell av Wilhelm Christia n Meyer, omkring 1770. Höjd 23 cm. KM: 28.341.

I det föregående har jag sökt i korthet karakterisera »den lilla världen » och genom exempel från Meissen ge en framställning av konturerna i den kulturhistoriska och konstnärliga utvecklingen. Men även andra tyska fabriker gjorde porslinsfiguriner. Jag måste avstå från att följa deras produktion, men skall nämna några data i anslutning till de avbildade föremålen ur Kulturens rika figurinsamling. H öchst 17 50- 94. Tillverkningen i denna fabrik börjar under starkt inflytande från Meissen, ofta tillverkar man rena kopior. På den bild 18 återgivna gruppen är sockeln med sina strödda blomsterknippen ett lån från den store föregångaren. Scenen återger det unga parets besök hos spågubben. Den kan ha till-

Bild 30. Skrivsläll med Merkurius, porslin, osignerat. Möjligen tillverkat i Fiirstenberg efter modell av Simon Feilner, 1760-talet. Höjd 27 cm. KM: 35.555.

kommit under inflytande av J. J. Rousseaus sångspel Le Devin du Village (byspåmannen) som uppfördes med stor framgång i Paris 17 52. Från samma tid, omkring 17 55, är en bildförsäljare, bild 19, av en typ som återkommer även vid andra tyska fabri ker. Vår försäljare med sin rokokosockel tillhör en period, som brukar tillskrivas Johann Friedrich Liick. Bild 20 tillhör den tid, då J. P . Melcliior var modellmästare i Höchst, 1767-1779. 7

Bild 31. Gammaltysk krigare, porslinsfigurin efter modell av Anton Karl Luplau i Fiirstenberg, 1772. Höjd 15,6 cm. KM: 26.505.

Han gjorde ett stort antal barnfiguriner i den sentimentala stilen, men också de för tiden allmänna herdegrupperna och kineserierna samt hamnade i klassicism och torra biskviformer. Berlin, 1752-57 och från 1761 till närvarande tid. De första årtalen betecknar W. K. W egelys period. Från denna finns i museet ett antal figuriner - barn, fåglar, en man vid pumpen - i ett lysande vitt porslin. Denna tillverkning nedlades, men en ny fabrikation startades av den preussiske finansmannen Gotzkowsky 1761 för att ett par år senare övertagas av Fredrik den store. Konstnärer från det vid denna tid ockuperade Sachsen gav från första stund sin prägel åt tillverkningen. Denna har fram till omkring 1770 ett krämfärgat gods som därefter får den för Berlin karakteristiska kyligt vita tonen. Som modellörer verkar den från Meissen överflyttade F. E. Meyer och 98

Bild 32. Spionen vid brunnen, porslinsgrupp efter modell av Joachim Wilhelm Lanz i Frankenthal, 1750-talets slut. Höjd 21,8 cm. KM: 26.607.

dennes broder W. C. Meyer. Som exempel på deras uttrycksfulla konst kan de bild 21-23 avbildade figurinerna tjäna. Långdragna och finlemmade kroppar med små huvuden är ett av dess kännetecken. Bacchusgruppen av F. E. Meyer är utomordentligt väl komponerad med tre sammansättbara delar. Den 99

Bild 33. Herkules, porslinsfigurin ur gruppen »Alcestes offer» efter modell av SimonFeilner, 1770-ta let. Höjd 27,5 cm. KM : 10.379.

återgår på en Känd~ermodell från 17 54. Brodern Wilhelm Christian representeras av indianfiguren som symboliserar Amerika i en grupp av de fyra världsdelarna från 1769. Samma år modellerar han också en serie barnbilder, av vilka två återfinnes i bilderna 25-26. Man lägger märke tilL de enkelt formade socklarna. Hackspetten, bild 27, som har en utsökt mustig grön och rödbrun målning, hör också till samma tid liksom de två grupperna bild 28 och 29. Den ena av dessa, Köpmannen och hans samvete, behandlar ett motiv som även tillverkades i Nymphenburg. Där levererade bildhuggaren Johann Neumann 17 58 en form i 22 stycken kallad Falskhetens upptäckt. Under den klassicistiska perioden verkar skulptören Gottfried Schadow

100

Bild 34. Offrande vestal, grupp av biskvi efter modell av Johann Peter Melchior i Frankenthal, 1700-talets slut. Höjd 21 cm. KM: 27.528.

vid Berlinfabriken och museet har en biskvistatyett föreställande Friedrich Wilhelm 111 av hans modell från 1820-talet. Fiirstenberg, 17 53-närvarande tid. Här verkade 17 53-68 den från Höchst överflyttade Simon Feilner, vilken det eleganta Merkuriusskrivstället, bild 30, tillskrives. F. E. Meyer i Berlin tillverkade 1761-63 ett skrivställ av denna typ och det finns en uppgift att ett merkuriusskrivställ 1770 gjordes i Fiirstenberg med en modell från Berlin. Det är sålunda tvivelaktigt om den osignerade pjäsen bör tillskrivas Feilner. På 1770-talet verkade Anton Karl Luplau i Fiirstenberg innan han överflyttade till Köpenhamn. Han gjorde 1772 en serie gammaltyska och romerska krigare, se bild 31. 101

Bild 35. Amerika, ur en bordsuppsats med pyramid och de fyra världsdelarna, porslinsfigurin efter modell av Dominikus Auliczek i Nymph1mburg, 1764. Höjd 20 cm. KM: 27.255.

Frankentahl, 17 55-99. Figuriner från denna fabriks första och bästa tid k ännetecknas av en livligt modellerad rokokostil. Modellör är J. W. Lanz fram till 1761 och J. F. Liick till 1764, båda representerade i Kulturens samling. Här återges en grupp av Lanz, bild 32, Spionen vid brunnen. Motivet är lånat från Bustelli i Nymphenburg, den lätta rokokomässiga plastiken och teckning med tunna purpurvioletta streck är utmärkande för skedet. Herkulesfiguren, bild 33, markerar ett senare skede med starkare kolorit. Den är ett fragment av Alcestes offer, en grupp från 1770-talets början modellerad av Simon Feilner, som vi tidigare påträffat i Höchst och Fiirstenberg. Klassicis102

Bild 36. Asien, porslinsfigur ur samma bordsuppsals som föregående och liksom denna efter mod ell av Dominikus Auliczek Nymphenburg, 1764. Höjd 19,3 cm. KM: 27.254.

men representeras av en biskvifigurin. Offrande vestal, bild 34, efter en modell av J. P. 11/elchior, tidigare i Höchst. Nymphenburg, 1753-närvarande tid. Denna fabrik har nått sin ryktbarhet framförallt genom modellören Franz Anton Bustelli, 17 54-63, vars figuriner i sin charmfulla rytm synes förkroppsliga rokokons väsen. Av hans modeller äger museet blott en Vinthund, som likväl ger ett gott vittnesbörd om konstnärens utsökta formgivning. Av Bustellis efterträdare Dominikus Auliczek, som verkade några år under 1760-talet, utfördes 1764 en bordsuppsats med en pyramid och de fyra världsdelarna. Två av de senare finns i museet, bild 35 och 36. 103

Bild 37. Friheten, porslinsfigurin efter modell av Johann Christian Wilhelm Beyer i Ludwi gsburg, 1760talets slut. Höjd 27 cm. KM: 27.527.

Ludwigsburg, 1758-1824. Det bärande namnet vid denna fabrik är Johann Christian Wilhelm Beger, hovskulptör och ledare för modellverkstaden från 1764 och under några år framåt. Hans figuriner bär vittne om att modellören även är skulptör i stort och har gärna något statuariskt över sig. I stilen finner man en blandning av rokokons grace och antikpåverkad tyngd. Se sid. 13 gruppen med Amor och Psyke och bild 37 av Friheten. Ansbach, 1758-1860. Figuriner från denna fabrik är sällsynta och betalas som rariteter. Den avbildade gruppen, bild 38, är osignerad. Den har utan tvekan av Karlin hänförts till Ansbach och betalats med det svindlande priset av 2.200 kronor på en Bukowskiauktion under inflationsåret 1919. Fulda, 1764-90. Man känner icke till namnet på någon mo104

Bild 38. Kärlekspar, pors!insgrupp troligen tillverkad Ansbach på 1760-talet. Höjd 21 ,5 cm. KM: 27.541.

dellör till de eftersökta figurinerna från denna verkstad. Gissningsvis har man nämnt den tidigare i Höchst verksamme Laurentius Russinger. Den lilla försäljerskan, bild 39, bär Fuldas blå kors som signatur och i sin enkla och delikata formgivning samt friska kolorit i övrigt fabrikens kännetecken. Kloster-Veilsdorf, 1760-närvarande tid. Såsom representanter från denna fabrik, varav museet äger figuriner av klassiska gudar, årstidsbilder och symboliska framställningar såsom Bild105

Bild 39. Försälj erska, porslinsfigurin tillverkad i Fulda på 1760-tale t. Höjd 14 cm. KM: 36.077.

huggarkonsten, återges i bild 40 och 41 två pendenter med en lirspelerska och en säckpipblåsare. De är modellerade på 1760talet och söker sina förebilder hos Meissen. Vilka konstnärer som varit verksamma vid denna fabrik såsom modellörer känner man icke närmre till. Samma är förhållandet med andra tiiringska fabriker. Några prov från Volkstedt-Rudolstadt, grundad 1760, Wallendorf, 1764, och Gera, 1779, lämnas här till slut i bild 42-44. Konsten att göra porslin spred sig snabbt trots allt som gjordes från Meissens sida för att hålla den hemlig. 1719 grundlades en porslinsfabrik i Wien baserad på de kunskaper en förrymd arbetare förde med sig från Böttgers verkstad. Här började man efter 17 44 att tillverka figuriner. Från denna tidiga period har Kulturen en liten grotesk grupp ur den italienska 106

Bild 40-41. Lirspelerska och säckpipsblåsare, porslinsfiguriner tillverkade i Kloster-Veilsdorf på 1760-talet. Höjd 13,5 och 14 cm. KM: 6.381 a och b .

107

Bild 42. Vintern, porslinsfigurin tillverkad i Wallendorf, omkring 1770. Höjd 15,5 cm. KM: 35.554.

komedin. Men även utanför det tyska området lärde man sig snart den ädla porslinskonsten. 1720 startade den första italienska fabriken i Venedig, femton år senare följd av en fabrik i Doccia. Från Venedigs äldsta tid finns i våra samlingar en liten årstidsbild, Vintern. Mest känd av de italienska fabrikerna är Capo di Monte, grundlagd 1743 av kung Karl III av Neapel, gift med August den starkes dotter. Då Karl blev konung av Spanien 17 59, tog han de bästa porslinsarbetarna med sig och upprättade en fabrik i Buen Retiro. Andra italienska fabriker uppstod i Noue, Vinouo, Este , Treuiso och Rom. Frankrike har sina egna traditioner inom porslinskonsten. Denna grundas i mycket hög grad och särskilt vad figurinerna beträffar på ett konstgjort material, pate tendre, vad vi kallar mjukt porslin. En fabrik för denna vara grundades i Saint 108

Bild 43. Gosse med fruktkorgar, nipperställ, porslinsfigurin tillverkad i Gera , omkring 1775. Höjd 14 cm. KM: 18.867.

Cloud 1677, följd femtio år senare av fabriken i Chantilly och 1735 i Mennecy . Då Meissen ockuperades av tyskarna 1756, blev den kungliga manufakturen i Sevres den ledande fabriken i Europa. Här fortsattes traditionen med det mjuka porslinet, som särskilt väl lämpade sig för biskvifiguriner. Av andra franska porslinsfabriker, som gjorde figuriner, må antecknas Niderviller och Tournay, vilken emellertid ligger i Belgien. Vid . mitten av 1700-talet börjar de engelska porslinsfabrikerna i Chelsea, Bow och Derby. Även vid dessa gjordes figuriner av mjukt porslin. Samtidigt förekommer porslinsskulpturer 109

X 'i

Meissen

biskvi.

172,0-t. J70o-t:s mftt: J763-74. J774-JBJ4. Höchst VolkstedtRudolstadt

©"

blått

vtlllftgen ritt

W;fzl<.o ws!r.!J.

J7S2-S7 Fursten berg

Frankenthal

Nymphenburg Fulda

J8PO-t.

~ (!}7

~ .inpressat

17s-oJp! ll1ff

bislwz

motlarnt

iP HW Ji~ h~ftll!l!M~ /l1Y J!i 17SS'- S"6. . tJmkr: J7Sfi. J7S6-S9.

;~~

e ~

3fi V{_ ~

J79S-

J7S.9-6i. J762-. 179.9.

}7$3- • om~!. J76S. Ludwigsburg

KPM

J76S-

.176"1 - 6S-

rr'

t t f !!i!

We;ely

. .. .17.9.9-

J76S=74. 176"0-

J7S0-6'.e . .176.2-.Jt). Berlin

~}( R

J76S-80. J76S- 88.

cdh jt

J7S9-93. 1700-!S sluf-JJOO-ts/J. J7.93-.9S. J808-J6. 1~16-i.4. Ansbach Kelsterbach

-A

r§J

}f{

inpre.mzt

J7S6-62 . J762-85el/ersenare. J7.58-8S-. Closter-Veilsdorf Limbach

110

c~v

176'0-.97. omkr.J77S.

©f-D

1766- 6'8.

17!9-1802

aY- tvidf!dr!aidtJr~

J772.-17t7.

Bild 44. Gosse med blomsterkorg, porslinsfigurin tillverkad i Volkstedt-Rudolstadt, 1760-talet. Höjd 12 cm. KM : 30.193. Figurinen är ett gott exempel på huru modeller från Meissen efterhärmades vid andra fabriker. Denna är förvillande lik - även måtten stämmer - en av Kändlers modeller från omkring 1750.

från den i S:t Petersburg 1744 grundade ryska fabriken och n ågot sen are från den av engelsmannen Gardner drivna fabri ken invid Moskva. Av hans ryska folktyper finns exemplar i museet. I Köpenhamn började man omkring 1760 tillverka mjukt porslin, men övergick snart till det hårda. Figuriner från »det kongelige» ingår i våra samlingar liksom från den schweiziska 1763 startade fabriken i Ziirich. Till sist bör nämnas att Henrik Sten vid den svenska fajansfabriken i Marieberg 1772 synes ha löst -porslinstillverkningens gåta. Ett stort antal figuriner härstammar från denna fabrik. 111

Av WILLIAM KARLSON KAKELUGNENS UTVECKLING BELYST AV MATERIAL I KUL TUREN

Nordens kalla klimat har värmefrågan alltid hört till de viktigaste. Från så lång tid tillbaka som arkeologiska grävningsfynd talar sitt språk har härden stått fritt i rummet, först markerad av kantställda hällar och senare med riktig mur, en typ som i modern tid alltjämt hållit sig kvar i primitiva bostäder. E ldstaden var då avsedd både för matlagning och värme. Under tidig medeltid, troligen 1200-talet, flyttades härden till rummets ena hörn och fick efter hand en skorsten. Samma typ har levat kvar i våra öppna köksspisar in i våra dagar. Denna utveckling skedde under en lång tid och först på 1700-talet började man på landsbygden mera allmänt uppföra skorstenar. I stenbyggnader finner man efter kontinentalt mönster värme-

112

spisar murade i väggen redan tidigt även hos oss. Sålunda fann Ekhoff vid utgrävning i Skoklosters ruiner en öppen spis med rökgång i muren , troligen från 1200-talet. I Glimmingehus finns flera väggspisar. De härstamma från slottets byggnadstid omkr. 1500 och ha en begynnande dekorativ utsmyckning. I slottsbyggena från vasatiden, t. ex. Vadstena slott, bli dessa öppna spisar föremål för rikare dekorativ utstyrsel. Förflytta vi oss fram till slottsbyggena under 1600-talets senare hälft, som Skokloster, skall vi finna att denna eldstadstyp blivit föremål för en ännu rikare behandling och i praktrummen ofta framstå såsom skulpterade och målade konstverk, närmast efter förebilder från Frankrike. Dessa öppna spisar fortsatte att brukas i herremännens bostäder, speciellt i representationsrummen, under hela 1700-talet och in på följande sekel, till sin yttre gestalt naturligtvis utformade efter rådande tidsstil. Som effektiva värmekällor har de öppna eldstäderna emellertid aldrig utmärkt sig, även om de i vissa fall varit försedda med spjäll, varom bl. a. Lorenzo Magalotti talar i sina reseskildringar från Sverige 1674. Redan vid slutet av 1200-talet syns emellertid även kakelugnar ha varit i bruk i Skandinavien på de orter, som hade handelsförbindelser med de tyska hansestäderna. Kakelugnen är en importerad form av eldstad. Jordfynden från medeltiden och renässansen, särskilt i Lund, har bragt i dagen en mångfald kakel och kakelfragment av den tidiga skålformiga typen , s. k. pottkakel, därav benämningen pottugnar. Ursprungslandet för kakelugnen skulle enligt tyska författare vara Sydtysk.land med de av romarna koloniserade områdena och förebilden krukmakarnas brännugnar. Taken i dessa ugnar var tunnvälvda eller kupolformade och deras konstruktionsgods av lera och krukor. Ur dessa krukor utformades pottkaklen, omväxlande vända med mynningen eller bottnen utåt, bild 1, överförda som värmekällor i rummet bör dessa ugnar ha varit mycket effektiva genom den stora värmeutstrålande yta, som uppstod genom de konkava eller konvexa skålkaklen. Inga av dessa tidiga ugnar har bevarats och man vet därför icke bestämt om de varit biläggarugnar eller vindugnar eller om båda typerna förekommit. Av den senare utvecklingen 8

113

att döma vill man dock gärna förmoda, att de varit biläggarugnar. Rika jordfynd av renässanskakel visar, att även en rektangulär typ av kakel då förekommit, som enligt Ambrosiani skulle ha utvecklats ur medeltidens taktegel med munk- och nunnetyper. Utgrävningarna vid Falsterbo slott 1934-35 bragte emellertid i dagen halvcylindriska brukskärl, som man också satt i förbindelse med denna rektangulära kakeltyp. Hade dessa ugnar varit självständiga kakelugnar, borde de ju ha vidare utvecklats som sådana under den långa tidrymd, som förflöt från deras tillkomst och fram till den tid, då kakelugnen i den mening vi fattar den, började framträda omkring 1700. I varje fall tycks den inte som värmekälla ha kunnat konkurrera ut de öppna spisarna. Johan III skall visserli~en ha låtit sätta upp kakelugnar på Stockholms slott, men denna åtgärd var närmast föranledd av skälet att skydda de fina rummen och deras inredning för rök. Men vet också, att på slotten i Kalmar och Borgholm uppsattes kakelugnar 1572 och att 1582 tyska pottemakare kom till Kalmar. 1618 tillkom ytterligare fyra kakelugnar på Kalmar slott och 1644 fanns där flera placerade jämte spisarna. Ett talande vittnesbörd om, hur ovanliga kakelugnarna dock var, är i alla fall det, att inte en enda kakelugn förekommer bland stockholmsmurmästarnas bevarade mästerstycksritningar förrän år 1695. Omväxlande med dessa ugnar av kakel kan man från 1500talets senare hälft även konstatera förekomsten av järnugnar, också en ugnstyp som kommit från Tyskland över Danmark och särskilt spritt sig i södra Sverige och Norge. Sporadiskt har de också förekommit i Mellansverige. Man vet sålunda, att Carl Carlsson Gyllenhielm för Karlberg 1640 beställde »kakelugnar» av järn med relieferade bildframställningar på plattorna. De var till att börja med biläggarugnar, men efter hand framkom även den från rummet direkt eldade vindugnstypen. Båda blev med tiden mycket vanliga, inte minst bland allmogen, där de levde kvar till långt fram på 1800-talet. När man i interiörer från 1600-talets senare hälft träffar på kakelugnar och finner dem omnämnda i reseskildringar från samma tid, har de karaktären av biläggarugnar. I dessa lade 114

Bild 1. Modell av ugn av konkava pottkakel. Nord. Museet. Efter Rig 1927.

man in glöder och kol från den öppna spisen för att värma upp kakelytorna, som i sin tur sedan strålade ut värmen i rummet. De är uppförda i omedelbar anslutning till den öppna spisen, nå i höjden upp till taket och har en form , som man är van att förbinda med kakelugnens. På detta sätt kombinerade öppna spisar och kakelugnar kan man alltjämt se i en del gemak på Skokloster från 1670-talet. Samma företeelse kan vidare konstateras bl. a. på Venngarn och Kungshamns egendom, ej långt från Skokloster och uppförd på 1700-talet. Kakelugnarna på de senare ställena är av enklare slag och kaklen överdragna med grön blyglasyr. För att leda röken från kakelugnen-biläggarugnen gick ett rör från dennas övre del över i spisens rörgång. Litterära belägg för dessa dubbla eldstäder har man från tiden i t. ex. Whitelocks skildringar av sin resa i Sverige 1653 -54. Då han talar om sin vistelse i Göteborg, påpekar han just, att de flesta rummen har både en spis och en ugn, men man får inte klart för sig, om ugnen är en järnugn eller en kakel-

115

Bild 2. Öppen spis och kakelugn i ett rum på Skokloster, efter teckning i d en italienske diploma ten Lorenzo Magalottis skildring av Sverige under år 1764.

murad ugn. En annan något senare resenär i Sverige, italienaren Lorenzo Magalotti, skriver i sin reseskilding 1674 bl. a.: »Bruket av kakelugnar i stället för öppna spisar är föga vanligt, och där det nyligen blivit infört, finnas de ställda bredvid varandra för att kunna använda både den ena och den andra. » För att påtagligt visa riktigheten av sitt vittnesbörd har han kompletterat texten med en teckning av detta förhållande på 116

Bild 3. Eldstäderna i kungssalen på Skokloster. Kakelugnen överensstämmer med Ma galottis bild , fastän ugnsh ålet placerats på gaveln.

Skokloster, som vid denna tid nyligen fått sådana kakelugnar uppsatta, bild 2-3. Med den utformning, som kakelugnen fått vid 1600-talets slut, är tiden inne för dess självständiga funktion som värmekälla i den gestalt man numera allmänt tänker sig den. Dess huvudsakliga utseende vid denna tid och under de första decen-

117

Bild 4-5. Svartglaserade kakelugnar från Falkenberg, omkr. 1700. KM: 35.200 o. 17.785.

nierna av 1700-talet illustreras av den bild, som Magalotti fogat till sin reseskildring. Närmast jämförliga med denna är kakelugnarna bild 4- 5 i Kulturens samlingar. Till att börja med har den en nästan kvadratisk planform, som sedermera blir rent rektangulär. Till sin uppbyggnad reser den sig i avsatser, som avsmalnar uppåt och avdelas av ett flertal horisontallister.

118

Som dekor på de avsneddade hörnen uppträder ofta spiralsvarvade och balusterformade pilastrar eller plastiska figurer. Bild 6 av sådana kakel i Kulturens samlingar ger en föreställning härom. Kaklen är så gott som kvadratiska, vanligen 18 X 20 cm, med reliefdekor, helt svarta, svartgröna eller gröna eller med den relieferade dekoren i blått mot vitglaserad botten. Under 1700-talets förra del börjar kaklen bli släta med färger som tidigare. När Rörstrandsfabriken på 1720-30-talen började tillverka kakel, tog den upp de efter holländsk förebild i blått på vit grund dekorerade, vilka som mästerstycke förekom ända fram på 17 50-talet. I kakelugnsmakareämbetets protokoll, som är bevarade från 1754, angives mästerproven fram till 1763 »som en blå och vit kakelugn på fri vägg med snedtak, vridna hörn och fotstycken samt igenombrutna pelare ». Eldstadsöppningen i dessa tidiga kakelugnar är helt liten och sitter så lågt, att den skär av den nedersta listen. Fotställningen, som tidigare ibland utgjorts av kakel i runda bågställningar, består nu av en ställning av trä eller järn, i förra fallet med svarvade fötter, eller stundom av lergods, såsom Kulturens ugnar bild 4 och 5 visar. Vad ugnens ställning till väggen beträffar, så är att

Bild 6. Gröngla serade hörn- och fasadkak el frän Lund , omkr. 1700. KM: 34.539.

119

Bild 7-8. Skänkugnar från 1700-talets mitt och senare h älft med polykrom dekor. I ugnen bild 8 är fotställningen senare ersatt med kakel. KM: 10.843 o. 24.340.

märka, att endast de nedre skiften omedelbart står intill denna, medan partiet däröver är fritt i rummet för att öka de värmeutstrålande ytorna. Iden med fotställningen, som gör bottnen fri, tjänar samma ändamål. I protokollen rörande mästerstycks-

120

Bild 9-10. Skänkugn frå n 1780-ta le t m ed murad sockel; d eko r i mangan. KM : 32.020. - Mod ell- eller leksaks ugn , dekor i blått, 1700-talets senare hälft. KM : om.

ugnarna uppgives det också, att de skall ha fyra hörn och några sådana ugnar finns också bevarade, t. ex. på Rungarn (Uppland), troligen av Marcus Böthern i Stockholm och uppsatt 1754. Flera av överintendenten Cronstedts kakelugnsmodeller förete denna konstruktion. Selling skriver härom: »Avsikten var tydligen, att luften skulle kunna cirkulera även på baksidan av ugnarna, och överdelen drogs därför ut ett stycke från väggen. » Kakelugnens plats i rummet var till att börja med

121

vanligtvis vid ett hörn och parallellt med rummets vägg. Formen var i allmänhet platt, men även runda förekom. Ifråga om de senare framhåller Ambrosiani en kakelugn på Huvudsta (Uppland) av grönglaserat gods och visande alla de gamla ugnarnas tecken. I Kulturens kakelugnsbestånd förekommer av dessa tidiga ugnstyper tre stycken av svartglaserade kakel, alla från Halland och troligen tillverkade i Falkenberg, som har gamla traditioner som kruk- och kakelugnsmakarestad, bild 4-5. Två av dem har, innan de kom i Kulturens ägo, varit uppmonterade på det 1862 uppförda Rynge slott (Skåne), bild 4, och på Dybecks slott (Skåne), bild 5, dit de inköpts från Halland. Den nu beskrivna typen av kakelugnar höll sig i stort sett till in på 1740-talet, då den franska smaken började bli normgivande hos oss. Den fordrade lätthet och elegans även i kakelugnens uppbyggnad i stället för barockens tyska tyngd, som hittills karakteriserat den. I från 17 40-50-talen bevarade kakelugnsritningar ser man också, hur en strävan gör sig gällande att nå fram till en modernare och mera rokokomässig form. Det skapas nu ett par huvudtyper, som bli standardformer för kakelugnen under 1700-talets senare hälft, en plan och en rund typ. Ingen av dem är emellertid typologiskt sett någon inhemsk skapelse. Den plana kakelugnstypen har, såsom redan Ambrosiani framhållit , sitt ursprung i den franska cheminen. Såväl Ambrosiani som Selling, vilka tidigare ingående behandlat det svenska kakelugnsproblemet, förmoda att Rörstrandsfabriken i sin kakelugnstillverkning verksamt bidragit till att utforma denna typ och den senare påvisar några bevarade Rörstrandsprodukter, vilka synas fastslå detta antagande. Det är den plana typen med fasade hörn och skänk, ett par daterade redan 1748, med ganska livlig och av rokokon starkt påverkad formgivning , medan målningen har en mera ålderdomlig, närmast tyskpå: verkad karaktär. De moderna, av fransk smak influerade, lanserades framför allt av överintendenten Carl Hårleman för kungliga slottets räkning. På Hörningsholm, som omkring 17 50 till vissa delar moderniserades under hans ledning, stå r en kakelugn, som tillkommit i detta sammanhang och visar över122

Bild 11-12. Runda ugnar med vulstlist, dekor i blått och polykromt, från 1700-talets mitt och senare hälft. I ugnen bild 12 har den ursprungliga fotställningen ersatts med kakel. KM: 10.842 o. 24.341.

123

Bild 13. Grönglaserad skänkugn på murad sockel, 1700talets senare del. KM: om.

ensstämmelser med de Hårlemanska ritningarna och är utförd vid Rörstrand. Denna faller både i form och dekor helt in i det vid denna tid som mode begynnande schemat. Omkring 1750 slår den plana kakelugnen av rokokotyp igenom såsom bevarade mästerstycksritningar visar, men formen blir vanlig först ett tiotal år senare. Med den plana skänkugnen och den runda ugnen med vulstlist mitt på, med eller utan nischer, hade alltså vid 1700-talets mitt ett par kakelugnsformer framkommit, som sedan höll sig 1700-talet ut. I Kulturens samlingar representeras dessa typer

124

Bild 14- 15. Kakelugnar m ed polykrom d ekor fr å n H . C. Almströms (mästa r e 1809- 57 ) verkstad i Lund ; ugnen bild 14 en kolonnugn, bild 15 rund empireugn. KM: 35.577 o. 35.490.

av kakelugnarna bild 7-15. Av dessa h a r de å bild 7 och 11 ursprungligen satts upp i Lindforsska huset på Kulturen, som uppfördes på 1750-talet av professor And. Benzelius. Om de utförts av lunda kakelugnsmakare eller anskaffa ts annorstädes ifrån är svårt att med bestämdhet avgöra. Vad deras konstnär125

Bild 16. Modell- eller leksaksugn med infälld silhuett av Karl XIV Johan i guld på svart, flat empireugnstyp. KM : 18.884.

liga kvalitet angår, är det ingenting som hindrar, att de kunnat utgå från en pottemakareverkstad här i staden. Vid 1700-talets mitt verkade här tre stycken kruk- och pottemakare, nämligen Petter Lundgren (1739-72) , Erik Elfman (1742-68) och Anders Kjers (1755-89). Det kan vara någon av dessa, som svarat för dessa kakelugnar, men då inget jämförelsematerial finns att tillgå och ingen av ugnarna är signerad, förblir detta endast en förmodan. Ur stilsynpunkt vill man närmast datera dem till 1750-talet eller omkring 1760. Den å bild 9 återgivna kan knappast vara av lundatillverkning. Därtill är dess konstnärliga kvalitet för god. Med sin gustavianskt betonade dekor torde den 126

Bild 17- 18. Kakelugnar av empiretyp, vitgla serade, från 1820-30-talen, möjligen från H . C. Almströms (mästare 1809-57) verkstad i Lund. KM : 11.479 o. 12.953.

127

Bild 19-20. Kakelugn av skänkugnstyp, vitglaserad med polykrom dekor, från 1800-talets slut. KM : 35.143. - Majolikaugn i renässansstil från 1800talets slut. KM: om.

i tiden få placeras till 1780-talet och kan möjligen ha sitt ursprung i någon kakelugnsmakareverkstad i huvudstaden. När mot 1700-talets slut den klassisistiska smakriktningen började göra sig gällande hos oss, blir även kakelugnens utformning påverkad av denna. Nu får de plana ugnarna sina avfasade hörn ersatta av skarpa, och såväl på de flata som de runda ugnarna få listerna klassiska profiler. Den öppna foten 128

Bild 21. Kakelugn i jugendstil, svagt tonad glasyr med polykrom dekor, tillverkad i Karlskrona omkr. 1910.

med järn- eller trästativ försvinner efter hand och ersättes av en murad sockel, vanligen målad i marmorering. Den nya stilen skapar också en helt ny ugnstyp, kolonnugnen, bild 14, där ugnens överdel fått formen av en kolonn, vilken vilar på underdelen som postament. Enligt Selling skall denna typ ha uppträtt första gången på en mästerstycksritning från 1778, utförd av en gesäll lsac Lehman i Stockholm. 1776 hade han begärt att få göra sitt mästerstycke och uppvisade en ritning på ~ en i senare åren synnerligen i mode kommande oc.h brukelig kac9

129

Bild 2~---c-25. Grönglaserat kakel , 1600-talets slut eller omkr. 1700. KM : 15.567. - Oglaserat pottkakel från Lund, medeltidens slut. KM : 19.887. Oglaserat rumpkakel med Kristi vapen från Lund, 1500-talets senare del. KM: om. - Oglaserat friskakel från Lund, 1600-talets förra hälft. KM : 17.996.

kelugn med fyrkantig fot el :r pedistall samt rundformerad Colonne owan til» , vilket förslag med »nöje » bifölls av ämbetet. I Lund fortlevde denna kolonnugn ett gott stycke in på 1800talet, särskilt representerad av ugnar från Håkan Christoffer Almströms verkstad, varifrån de båda här avbildade utgått. Med empirens strängt antikiserande formschema framkom en typ av kakelugnar, som omväxlande kunde ha formen av fyr130

Bild 26- 28. Två kakel med polykrom dekor från Winterthur, Schweiz, 1600-talets förra hälft. KM : 22.008. - Kakel från Stechborn, Schweiz, 1700talets förra hälft. KM: 22.009.

kantiga pelare, smala kolonner eller postament och ibland t. o. m. erinra om antikens altare med en urna eller en skulptur som prydnad på det platta krönet. Genom sin låga resning blev dessa emellertid alltför klena värmekällor i vårt kyliga klimat. De växte ut på höjden - se bild 17-18 - och fick den form, som blev standardform hos oss under 1800-talet. Vanligast blev den plana typen, bild 16, men även den runda förekom, bild 15. Stundom kunde det under århundradets förra del hända, att det 131

Bild 29-30. Hörn- och fasadkakel, blådekorerade, med månadsbild, m öj ligen från Rörstrand, 1730-talet. Jfr d e sid. 134 omnämnda kaklen, sign. av Thelott. KM: 16.989.

nedre partiet fick en cheminebetonad utformning som i kakelugnen bild 17. Annars bröts den enformiga fasadytan under 1800-talets förra hälft och mitt ofta av ett reliefornerat kakel, stundom genombrutet och lagt mot ett spegelglas som fond , ett par skulpturer i nischer eller en relieferad fris och så gott som alltid av ett reliefornerat krön, bild 18, på de finare kakelugnarna. Från 1800-talets mitt och fram mot dess slut rådde inom kakelugnsmakeriet liksom inom konstindustrien i allmänhet en torr och själlös upprepning av de passerade tidsstilarna. Så ger oss bild 19 en efterbildning, som erinrar om det senare 1700talets skänkugn och andra en stel och kall empireinfluerad typ med pompösa fasadkrönreliefer i stil med tidens självmedvetna inställning. Särskilt uppskattade blev under 1800-talets 132

Bild 31- 34. Rokokokakel från 1760-70-talen med dekor i blått och mangan (bild 33). KM: 17.529, 6'. 777, 6.779, 6.782.

133

senare del renässansens majolikaugnar, som kopierades för matsalar och paradrum i mer eller mindre braskande former, bild 20, som bragt de gamla originalen i ett viss vanrykte. När äntligen vid sekelskiftet 1900 en ny stil hade arbetat sig fram, jugendstilen, satte också denna sina spår i våra kakelugnars utformning. I Kulturens bestånd ingår den i bild 21 återgivna. Lika litet som på andra områden har denna stil berikat vårt kakelugnsbestånd med några skönhetsvärden av betydelse. Den var skapad efter mycken trötthet på repititionsstilarna och efter stora ansträngningar att få fram något ·nytt. Dess livslängd blev också helt kort. Med den tekniska utveckling, som under 1900-talet försiggått på värmekällornas område, centraluppvärmningssystem, elektriska värmeugnar m. m., har kakelugnen nu helt kommit på avskrivning och både som bruksföremål och utvecklingshistoriskt objekt övergått till historien. Vi skall nu övergå till att tala något om kaklens form under olika tider. Redan i det föregående har vi nämnt skål- eller pottkaklen, den tidigaste typen av kakel med sitt ursprung i de romerska brännugnarnas krukor. Mot medeltidens slut börjar även rektangulära kakel förekomma , vars antagna ursprung också tidigare berörts här. Om hur dessa kakel under utvecklingens gång alltmera planats ut och blivit bladkakel har Ragnar Blomqvist noggrant redogjort för i en uppsats om »Kakel och kakeltillverkning i Lund under dansk tid» i Kulturens årsbok 1936 (sid. 180-218) , varför jag här hänvisar till denna. Under 1600-talets senare hälft var bladkaklet fullt utbildat i sitt lilla, så gott som kvadratiska format, såsom framgår av de ännu bevarade kakelugnarna på Skokloster, med hörnkakel med spiraler, voluter eller annan skulptural prydnad, bild 2, 3 och 6. Kaklens dekor utgöres av krönta kartuscher med monogram, bild 22, av musslor eller liknande. Det förekommer dock ännu vid denna tid och även något senare kakel, som med sin insänkta spegel i ytans dekor erinrar om sitt ursprung i skålkaklen. Det kvadratisk bladkaklet är i bruk långt fram 134:

Bild 35- 38. Rokokoka k el frå n 1760-70-talen m ed d ekor i blå tt samt blått och gult (bild 38) . KM: om., 18.458, 6.778, 17.528.

135

under 1700-talets förra hälft. Rörstrandsfabriken, som startade 1726, fabricerade också kakelugnar enligt av Stråle publicerade inventarielistor och använde i början detta mindre kakelformat. Ambrosiani har i Fataburen 1913 publicerat ett par sådana kakel från en kakelugn på Söder i Stockholm, signerad Thelott. f(ecit) 1727 St(ockholm). Hur länge man fortsatt att bruka den kvadratiska kakelformen har inte exakt kunnat utrönas. Ambrosiani har emellertid lyckats fastställa, att det rektangulära bladkaklet framställdes vid Rörstrand 17 46. Det förekommer i en kakelugnsmodell i ett dockskåp, vari andra fajansföremål i inredningen är signerade med Rörstrands vanliga märke denna tid »Stockholm» och årtalet 17 46. Det var också på 1740-talet som Hårleman och hans krets började i sina kakelugnsritningar skapa fram en modernare kakelugnstyp. Särskilt utformade krönkakel med rokokons mussla och andra dekorativa element framträder under 1740-talets senare del. På Stockholms slott står en kakelugn av Rörstrandstillverkning från 1748, uppförd av rektangulära bladkakel och fasadkrön med musslor. Även den rundbågade nischen på ugnens överdel har relieferad musseldekor i valvet, bild 11. Det rektangulära bladkaklet höll sig sedan tiderna igenom, först i ma jolikaugnarna från 1800-talets senare del återgick man till den kvadratiska formen. I jugendstilens ugnar förekommer det emellertid också, att man stundom avviker från det vanliga schemat i kaklens utformning, bild 21. Kakelugnarnas dekor har naturligtvis växlat genom tiderna. På medeltidens ugnar av skålkakel var glasyren, ofta grön, den enda prydnaden. Längre fram, omkring 1500, kom den att växla med gulbrun ton. På de kvadratiska och rektangulära bladkaklen från renässansen började en rik variation av reliefdekor att uppträda med motiv ur bibliska historien och profanhistorien, symboliska och vegetabila motiv, vapen, porträtt i bågomramning m. m. samt i friskaklen blad- och fruktguirlander, ibland med inflätade djurfigurer, såsom framgår av jordfynd från Lund från 1600-talets förra hälft, bild 24-25. I Tyskland och Schweiz var redan under 1600-talets förra hälft den polyktoma dekoren på vitglaserad botten fullt utvecklad 136

Bild 39-42. Kakel från gustaviansk tid med nyklas sisistiskt präglad dekor i flera färger. KM: 33.274, 17.533, 17.536, om.

137

Bild 43- 46. Kakel från gustaviansk tid med nyklassisistiskt präglad d ekor i fl era färger. KM : 18.463, 46.208, 35.491, 33.274.

138

Bild 47-49. Prov på kakelugnskrön från H. C. Almströms verkstad i Lund från 1810- 20-talen, gulglaserad (bild 47), vitglaserad {bild 48) och i färg (bild 49). KM: om., 10.835, 10.846.

139

Bild 50. Kakelugn från senempiren med livligt konturerat krön med palmettformade kakel. KM: om.

efter påverkan av den italienska majolikatillverkningen såsom framgår av kaklen bild 26-28. Under 1600-talets senare hälft har denna rika reliefdekor fallit ur modet och jämte de grön- och svartglaserade kakelugnarna uppträder nu också sådana med dekor i blått mot vitglaserad grund, en influens från de nu i mängd importerade i blått och vitt ornerade holländska bruks- och prydnadskärlen. De rikast modellerade prydnader, som nu uppträder, är de spiralvridna eller som balustrar eller figurer formade hörnkakelornamenten. Till omväxling med de släta kaklen i de grön- eller svart140

Bild 51-52. Gotiserande, vitglasera de fri skakel från 1800talets mitt. KM: om. Bild 53. Jugendkak el från 1900- talets början med dekor i grönt och vitt på svagt grönlonad glasyrbotten. KM : 40.294.

glaserade u gnarna förekommer sådana med en relieferad mussla, krönt monogram, kartusch eller liknande, bild 22. Ett par u gnar och lösa kakel i Kulturen ger exempel härpå. Exempel på de i blått och vitt dekorerade ger kaklen bild 29- 30 i Kulturens samlingar. I blått och vitt är också de två ovan omtalade Rörstrandskaklen från 1727 målade, framställande figurscener i åttakantiga ramfält. Den koboltblå färgen dominerade ända fram till 1760-talet. Det var en väsentlig skillnad i pris på 141

de enkelt glaserade ugnarna och de blådekorerade. De förra betingade endast GO dlr kmt per styck, medan de senare kunde betalas med upp till 200. Hade man fram till omkring 17 50 dekorerat varje kakel för sig, började man nu omväxla med att samla den målade dekoren till större kompositioner, bild 9, 45- 46. Carl Hårlemans ritningar till kakelugnar visar flera exempel härpå. För att ge rummet en dekorativ helhetsprägel upprepade man ibland väggfältens dekor på kakelugnen. När kolonnugnarna omkring 1780 började uppträda, tog dessa helkompositioner sig uttryck i bl. a. guirland- och draperibårder upptill och nedtill på kolonnpartiet, vilket redan tidigare förekomm'i t på de runda ugnarna, en dekorationsart som åtminstone i landsorten fortlever ett stycke in p å 1800-talet, hos exempelvis kakelugnsmakare Christoffer Almström i Lund, bild 14. Med 1760-talet börjar en rikare färgvariation uppträda i dekoren. Utom blått tillkommer nu gult, grönt och violett i de s. k. kulörta ugnarna. Av motiven känner man igen många, som uppträder på produkter från Rörstrands och Mariebergs fajansfabriker, såsom den döda fågeln under parasollen, kinesiser:;mde motiv, blombuketter med rosor, konvolvulus m. m. , träd med fåglar, sköldmotiv med facklor och koger, nordstjärnemönstret o. s. v., bild 31-38. Under nyklassicismen och empiren kommer utom blomdekor för dessa stilriktningar typiska motiv in i dekorationsschemat, såsom stavdekor, urnor, facklor, antikiserande motiv, bild 39 -46. När på 1780-talet kolonnugnen på allvar kommit i bruk, fick ugnarna som fotställning alltmera allmänt en murad sockel, som marmorerades i färg, en dekor som. stundom också uppträder på ugnens krön. Med den kalla och stränga empiren började den målade dekoren som huvudmode alltmera försvinna och de enfärgade ugnarna, i regel vitglaserade, blev dominerande. Den prydnad man nu bestod dem med utgjordes av i formar pressade kakel med blad-, rosett-, bå g-, fasces- eller annan stavdekor, vilken anbragtes på krön, friser under krönet och som bårder på övre sockelkanten, se ugnarna bild 16-18. Krönet är till att börja 142

Bild 54- 55. Vitglaserade r eliefprynader från kakelugnsfasader, 1800-talets senare hälft. KM: om., 40.992.

med rak~ avslutat, stundom med en urna eller skulptur i glaserat lergods i sin målning ej sällan metallimiterande, särskilt i de fall där ugnen är av den lägre vid empirens början uppträdande typen. Senare, på de höga ugnarna, fick krönet akroterieliknande kakel i hörnen och mellan dem och på sidorna ett krönparti med passformad övre kontur och på ytan relieferade bladslingor, voluter, sfinxer, lejonfigurer eller liknande prydnader, bild 17-18. Från Håkan Christoffer Almströms verkstad i Lund finns i Kulturen fragment av kröndekor med masker samt genombrutna båg- och solfjädersprydnader, ett daterat den 9 nov. 1820, bild 4 7-49. Som fasaddekor på kakelugnens övre del inmurades ofta en reliefprydnad med t. ex. ett par delfiner med sammanflätade stjärtar, militära emblem och trofeer eller någon annan prydnad, bild 17-18. Ett par i övre hörnen i nischer insatta huvuden eller byster av glaserat lergods var inte ovanligt, bild 17. De enklare ugnarna var i regel glaserade i ljusgult, ljusbrunt, grönt eller fluten glasyr, ibland

143

med stänkornering, och hade nedtill och upptill endast en reliefbård samt fick längre fram på 1800-talet ett livligt konturerat krön med t. ex. större och mindre palmettformade kakel, bild 50. Under den gotiserande perioden omkring 1840 och in på detta årtiondet förekom ofta en gotiserande fris med spetsbågig och passformad dekor som på bild 51- 52. Under 1800-talets senare del återkom den polykroma dekoren på plattorna, under jugendstilen ibland med spaljeartade helkompositioner, bild 21 och 53, på stundom lätt tonad glasyrbotten. En rik, ej sällan pompös reliefprydnad uppträdde ofta på finare kakelugnar från 1800-talets senare hälft, bild 54-55. Utom dessa nu behandlade högreståndskakelugnar har en del »krukmakareugnar» eller »pottemakareugnar» från _äldre tider bevarats, vilka genom sin rustika karaktär väsentligt skiljer sig från de förra. Ett mycket belysande exempel på sådana har Kulturen i den å bild 56 återgivna kakelugnen från Falkenberg, en stad sedan gammalt känd för sin blomstrande krukmakarverksamhet. På en fostställning av gulmålat trä med svarvade fotstöd är den uppbyggd av rödbrända kakel, glaserade och piplerbelagda på samma sätt som tidens lerkärl med dekor. i grönt och rödbrunt mot gulaktig botten. På tre plattor i översta skiftet framställes syndafallet och på de andra en fågel sittande på en upprättstående bladranka. Friskaklen har en stav av hjärtformiga blad och ansikten och på fotkantens vulst ett par hästar, allt av samma typiska karaktär som man återfinner i de glaserade lerkärlens bondska prydnadsflora. Den torde i tiden kunna placeras till 1700-talets senare hälft eller omkring 1800. Exakt samma typ har den ugn representerat, av vilken några plattor förvaras i museets samlingar, bild 57. Även de härrör från Falkenberg och fanns uppsatta på väggen bakom föregående ugn samt påträffades vid rivningen. Deras dekorationsart är fullt överensstämmande med dennas och plattorna är typiska krukmakarprodukter. Bildframställningen är omväxlande och livfull och visar bl. a. scener ur Holger Danske och Burman, skepp och båtar, marscherande soldater m. m. Nästan alla plattorna är daterade 17 52. 144

Bild 56. »Krukmakareugn » från Falkenberg, av rödbränt lergods, glaserad och piplerb elagd på samma sätt som tid ens lerkärl med dekor i rödbrunt och grönt mot gula ktig botten, 1700-talets sen a re hälft eller omkr. 1800. KM : 4.614.

Andra kakelugnar av mera krukmakarbetonad prägel i museets ägo är runda eller flata med rak uppbyggnad och glaserade i grönt, brunt eller gult, de senare ofta med stänkornering i flera färger. På andra har krukmakaren låtit färgen avsiktligt eller ovsaiktligt flyta ut, så att ett flammigt eller marmorliknande mönster uppstått i glasyren. Krönfrisen har ibland en relieferad dekor med rosett- eller bladmönster, stundom utpräglat empirebetonat. 10

145

Rörande konstruktionen av de äldre kakelugnarna var denna ytterst enkel och ugnen som värmekälla långt ifrån av något effektivt slag. »Alla kakelugnar jag varit varse », skriver fortifikationskaptenen Joh. Nordenberg 1739, »har mest varit tomma inuti, allenast vid var avsättning en liten mellanbotten, varigenom lågan fritt får framgång, nästan som i en skorsten. )) Följden blev givetvis, att man mest kom att ))elda för skatorna)), Detta var ett allvarligt problem, då det svenska skogsbeståndet ;vid 1700-talets mitt började bli så pass hårt skattat, att bränsleförsörjningen för framtiden var hotad. För att råda bot på detta framlade bl. a. d enne Nordenberg 1739 och 1741 för Vetenskapsakademien sina »rön om kakelugnars omlagning )), som gick ut på att i dessa inlägga horisontella skivor. Resultatet blev emellertid inte tillfredsställande och a rrangem anget var därtill opraktiskt men synes i alla fall ha kommit till användning en följd av år. Man hade alltså härmed inte kommit till n ågon effektiv sparsamhet m ed bränslet. 1767 togs spörsmålet upp i Rå det, d är m an beslöt att åt dåvarande överintendenten Carl Cronstedt uppdraga att ))till Kongl. Maj:t inkomma, huru kakelugnar och eldstäder i allmänhet kunna förbättras , så att därigenom någon minskning i den å rliga vedkonsumtionen kunde vinnas samt huru en sådan förbättrad inrättning skulle kunna till allmänt bruk bliva vedertagen ». Redan på hösten samma år framlade Cronstedt sina tillsammans med general Fabian Wrede utarbet ade system. Dessa byggde på i kakelugnen inmonterade rök.gångar, genom vilka i ena fallet »elden går fem gånger upp och neden och i andra fallet uti sicksack. H ärmed hade man äntligen n ått fram till ett resultat, som visade sig vara både bränslebesparande och gav god värmeeffekt. Den nya konstruktionen spred sig snabbt över landet och väckte allmän belåtenhet, varom i tryck bevarade omdömen vittnar. Därmed hade också kakelugnen nått sin tekniska fulländning för resten av sitt liv.

146

Bild 57. Plattor från •krukmakare ugn » från Falkenberg, dal. 1752; med bildmotiv bl. a. ur Holger Danske och Burman. Till dekorationsarten helt överensstämmand e med ugnen bild 56.

147

l{ÄLLFÖRTECKNING. SUNE AMBROSIANI, De första rokokokaklen i Stockholm. F ataburen 1911, sid. 1-20. SUNE AMBROSIANI, Kakelugn med Karl XI: s namnchiffer i Stralsund. F ataburen 1907, sid. 1-6. SUNE AMBROSIANI, Om järnkakelugnar och järnugnar. F ataburen 1906, sid. 93-114. SUNE AMBROSIANI, Rörstrandskakel från 1727. Fataburen 1913, sid. 53-57 . SUNE AMBROSIAN!, Till eldstadens historia. Medd. fr ån Svenska slöjdföreningen 1904, sid. 27-52 . SUNE AMBROSIAN!, Zur T ypologie <ler älter en Kacheln. Sthlm 1910. RAGNAR BLOMQVIST, Kakel och kakeltillver kning i Lund under dansk tid. Kulturen. En årsbok 1936, sid. 180-218. ERNST FrsCHER, Kakel och kakelugnar. Svenska slöjdföreningens tidskrift 1922. Specialnummer Il. MAN NE HOFREN, Om ka kelugna r och k a kelugnskonst i sydöstra Sveri ge. Sven ska kulturbilder. Bd 1. Sthlm 1932, sid. 120-142. OTTO JuEL J 0RGENSEN, lldstedets Udvikling i Norden. Hantverk och kultur 1946, sid. 221-234 . WILLIAM KARLSON, En kakelugn och dess mästa r e. Skå n es hembygdsförbunds årsbok 1945, sid. 98-108. WILLIAM KARLSON, Kakelugnsmakare i Sölvesborg under 1700- och 1800-talen. Blekingeboken 1938, sid. 225-238. WILLIAM KARLSON, Kruk- och pottemaka r e i Lund under n yare tid infill 1850. Lund 1943. LORENZO MAGALOTTI, Sverige under 1674. Sthlm 1912. RUDOLF MERINGER, Zur Geschichte <les Kachelofen s. Mittheilungen <ler anthr opologischen Gesellschaft in Wien 27 . Wien 1897, sid. 225-234. ELLEN RAPHAEL, Kakelugnsmaka r e och krukmakar e i Sveri ge från cirka 1700 till 1846. Personhistorisk tidskrift 1914, sid. 122-155. GöSTA SELLING, Svenska 1700-ta lsugnar. Svenska kulturbilder . N. F . Bd 4. Sthlm 1937, sid. 139-168. G. H . STRÅLE, Rörstrands historia och tillverkningar 1726-1850. Sthlm 1879. B. WHITELOCK, A journal of the Swedish embassy in the years 1653 and 1654. London 1855.

148

JORDFYND FRÅN LUND

Av RAGNAR BLOMQVIST

rukskärvor ha inom arkeologien en betydelse liknande fossilens inom geologien. På grund av keramikens av utvecklingen betingade variationer i kärlformer, gods, färg, ornamentik och glasyr är den i regel lätt att tidfästa, och ger därigenom möjligheter till datering av de jordlager eller fornlämningar, vari den hittas. Därutöver kunna krukskärvorna även lämna upplysningar i andra avseenden. De berätta i viss mån om hushållsvanor. De kunna även avslöja handelsförbindelser. Och anträffade i flertal i orörda avlagringar utgöra de vittnesbörd om fast bosättning, tillförlitligare än de flesta andra föremålsgrupper. Värdeföremål som mynt och smycken kunna i de flesta fall dateras exaktare än krukskärvor, men det går inte att utan vidare efter dem datera lager

149

och fornlämningar. De kunna ha bevarats länge ovan jord och t. o. m. gått i arv i flera släktled. Med keramiken var det annorlunda. Då en kruka slagits sönder, kastades bitarna omedelbart bland avskrädet. Det är därför fullt naturligt, att krukskärvor äro eftersökta vid arkeologiska undersökningar. Tack vare krukskärvorna blir det möjligt att datera kulturlagren. Den medeltida keramik, som hittas i Lunds jord, är huvudsakligen av fyra slag: ett äldre, grovt svartgods, ett yngre hårdare svartgods, rödbränt lergods med glasyr samt stengods. De äldsta kulturlagren i staden präglas av det nämnda grova svartgodset. Det kan fördelas i tvenne klart åtskilda grupper, av vilka den ena kan kallas den vendiska och den an,dra den västeuropeiska. Vi ägna oss först åt det vendiska svartgodset. Det är förfärdigat av vanlig lera, som gjorts mindre fet genom inblandning med grus, ofta rätt grov. Det är inte ovanligt att finna gruskorn av upp till 5 millimeters storlek i kärlväggen. Färgen är oftast grå eller gråsvart, beroende på att kärlen bränts under reducerad lufttillförsel. I många fall finner man emellertid, att godsets ytskikt har fått en rödaktig ton , vilket innebär, att det under bränningens senare stadium kommit luft till kärlen. Kärltyperna äro få. Det är urnor med flat botten och utan fötter, handtag och pip. Till dessa höra ibland lock, formade som skålar ofta försedda med en knopp, som kunnat tjänstgöra som fot, då de vänts upp och ned. De kunna då också ha använts som lampor. Vidare finnas hängkärl, på vilka mynningskanten försetts med ett par flikar med hål för ett hängsnöre. Bottnen på dessa hängkärl är vanligen sfärisk. Endast ett fåtal hela kärl ha hittats, bild 3. I ett långt större antal fall har kärlformen kunnat fastställas genom att så många skärvor funnits av samma kärl att det varit möjligt att rekonstruera det, bild 1, 2 och 4-6. Man får nog anse, att det är slumpen, som avgjort urvalet av de här avbildade hela och till synes hela kärlen. Och slumpen har t. ex. inte givit oss ett enda helt hängkärl. Det viktigaste materialet för studiet av det vendiska svartgodset är därför de mångtusende skär-

150

Bild 1. Stor förrådskruka av vendiskt svartgods, funn en Lund. Höjd 36 cm. Rekonstruerad . KM : om. Bild 2. Urna av vendiskt svartgods. Rekonstr uerad av skärvor funn a på kvart. Altona n:r 2, Lund. Höjd 17,1 cm. Hälsingborgs museum.

151

vorna, framförallt bitarna av kärlens mynningskant. Av de senare kan man oftast avgöra kärlets utseende. De funna skärvorna visa, att kärlformerna varierat betydligt. Profilen kan ha en nästan jämn konvex böjning från bottnen till mynningen. Den kan vara utpräglat bikonisk (bild 1 och 3) . Mellan dessa båda ytterligheter finnas otaliga variationer, såsom bild 2 och 4- 6. Även kärlens storlek växlar inom vida gränser, från den 36 cm höga förrådskrukan bild 1 till koppar av 5 cm:s höjd. Större delen av de i Lund funna skärvorna av vendiskt svartgods äro tillvaratagna under sådana förhållanden att fyndomständigheterna icke ge någon ledning för deras närmare datering. Endast vid ett begränsat antal grävningsundersökningar ha iakttagelserna utförts så omsorgsfullt att vi veta hur skärvorna varit fördelade i de olika kulturlagren och sålunda ha möjlighet att göra upp en relativ kronologi. För en ungefärlig datering av den vendiska svartgodskeramiken i Lund finnas vissa hållpunkter. Först och främst må observeras, att skärvorna visa, att alla lundensiska svartgodskärl drejats på snabbt roterande drejskiva. De äro således förfärdigade efter det drejskivan kom i bruk i Östersjöområdet. När detta skedde är väl känt. Drejskivan uppträder på polskt område i mitten av 900-talet, och har hunnit komma i allmänt bruk där omkring år 1000. Bland slaverna vid den södra Östersjökusten har man fått den första kännedomen om drejskivan omkr. år 975, men först omkring år 1000 kan den ha blivit mera allmän där. Detta framgår med full tydlighet av ett stort material av funna kärl, vilka väl kunna tidfästas tack vare att de innehållit myntskatter. Till Skåne bör drejskivan ha nått något senare än till slaverna på andra sidan Östersjön. För bedömandet av det lundensiska svartgodset är den nämnda drejade keramiken från trakterna kring Oders mynning av särskild betydelse. Den sistnämnda visar stora överensstämmelser med svartgodset i Lund. Det bör också observeras, att svartgodsfynden i dessa trakter äro kvantitativt mera betydande än någon annanstans. Framförallt måste framhållas de utomordentligt rika fynden i Wollin, bearbetade och publicerade av Karl August Wilde 1939. Wilde hade 1935 tillfälle att undersöka en 152

Bild 3-6. Urnor av vendiskt svartgods. - 3. Funnen i Lilla Fiskaregatan. Höjd 11,5 cm. KM: 19.939. - 4. Funnen vid Magnus Stenbocksgatan. Höjd 30 cm. KM: 17.995. - 5. Funnen på kvart. Apotekaren n :r 5. Höjd 22 cm. KM: 20.532: 13-14 st. - 6. Funnen på kvart. S:t Mårten n: r 4. Höjd 8,5 cm. KM: 19.951. - 4, 5 och 6 äro rekonstruktioner.

153

stor del av svartgodsskärvorna från Lund i Kulturen och sätta d em i relation till fynden i Wollin. H an kunde då konstatera, att det bland Lundasvartgodset icke fanns en enda skärva, vilken med h änsyn till den av honom gjorda grupperingen av Wollinmaterialet är äldre än början av 1000-talet. Detta konstaterande är mycket betydelsefullt. Då arkeologen Knut Stjerna 1909 med hjälp av det då existerande fyndmaterialet från Lunds jord fastslog, att Lund inte är äldre än 1000talet, så dömde han efter andra fyndkategorier än keramikskärvorna. Hans resultat har fått en bekräftelse genom de senare årtiondenas klarläggande av det drejade svartgodsets ålder. Ett kinkigt problem är frågan om var det vendiska svar_tgods, som så rikligt hittas i Lund, tillverkats. Det är så likt det svartgods, som användes hos venderna vid Östersjöns södra kust, att det ligger mycket nära till hands att antaga, att det importerats till Lund därifrån. Å andra sidan vore det rätt märkligt om man legat och fraktat de bräckliga svartgodskärlen över Östersjön, helst som metoden för deras framställande var mycket enkel. Därtill kommer, att inhemsk keramiktillverkning så vitt man för närvarande kan se icke förekommit i Lund under medeitidens senare del. Svartgodsbränningens upphörande skulle således ha inneburit ett totalt avbrytande av en h ant-

Bild 7. Sfärisk gryta av västeuropeiskt svartgods. Kvart. Apotekaren n:r 5. Höjd 15,2 cm. KM: 20.532: 14- 14 st.

154

'' ''

I '

"---------_i. _______ __, K.M. R.0438 . i. 12 st. B,_t

><.M. 2 0 532. . VD. 13 -14 ,t .

Bcit

Bild 8--9. Vendiskt svartgods från kvart. Apotekaren n:r 5. 1: 4.

verkstradition, som hunnit bli tvåhundra år gammal. I och för sig är detta icke otänkbart i det ifrågavara nde fallet, eftersom det nya som kom var det gamla mycket överlägset och krävde andra tillverkningsmetoder. Det vendiska svartgodset var under tvåhundra år den mest

155

nyttjade keramiken i Lund. Under denna period har inte godset undergått några förändringar; framställningssättet har tydligen varit detsamma hela tiden. I fråga om kärlformerna har däremot förekommit vissa av tiden betingade variationer och sannolikt flera än det f. n. är möjligt att påvisa. Hur kärlen sågo ut under 1000-talets tidiga del få vi en viss uppfattning om genom några skärvor, som hittades vid utgrävningen av stavkyrkan S:ta Maria vid torget. De lågo i den jord, som vid kyrkans byggande kort efter c:a 1020 packats kring väggplankornas nederändar. Skärvorna, bild 12, äro av kärl, som bild 1, 3 och 4. En annan grupp av skärvor kan dateras till tiden c :a 1020-1080. Dessa skärvor, bild 13, hittades i en avskrädesgrop, grävd ned i lerbottnen och belägen under östra d~len av domkyrkans mittskepp. Inga spår av murbruk funnos i gropens innehåll, och det är därför mer än troligt att avskrädet hamnat där innan uppförandet av den första domkyrkan påbörjades c:a 1080. Kärlen ha dels varit av den bikoniska form , som ses på bild 3 och 4, dels av en typ med mera mjukt svängd kontur, på en skärva syns en tydlig hålkäl under mynningskanten. En annan skärva har hört till ett lock eller en lampa. Det är (överst på bild 13), en i fynden inte ovanlig föremålstyp, svårt att avgöra, om den ursprungligen avsedda användningen varit lock, skål eller lampa. Det kan dock påpekas, att det som bör kallas lockets knopp (eller skålens eller lampans fot) till formen kan ha betingats av det sätt, på vilket locket förfärdigades på drejskivan. Locket måste ha stått med foten på skivan, och det kan då vara förklarligt att knoppen fått just denna skapnad. De nämnda skärvorna utgöra ett blygsamt material för fastställandet av de kärlformer, som voro gängse i Lund under 1000-talet. Denna fråga får en något bättre belysning om den ses i samband med det svartgods, som hittats vid utgrävningen av S:t Jörgens hospital öster om staden. Hospitalet är första gången nämnt i ett brev 1231, vari påvlige legaten kardinal Otto uppmanar alla trogna kristna att giva allmosor åt reparationen av den helige Johannes kyrka vid hospitalet. Av det förhållandet, att kyrkan behövde repareras 1231, är det tydligt,

156

KM 4&289 : 7 Kv Gr':jt11t'1<> la>"llt1

Bild 10. Vendiskt svartgods från kvart. Grynmalaren n:r 30. 1: 4. Bild 11. Västeuropeiskt svartgods: samma urna som bild 7. 1: 4.

att den byggts tidigare. Det framgår också av funna mynt från kung Valdemar den store, 1157-1182, och Knut den V, 1146-115 7, att hospitalsanläggningen tillkommit senast vid 1100-talets mitt. Sannolikt har ärkebiskop Eskil varit stiftaren. Med hänsyn till vad vi f. ö. veta om sådana inrättningar i Danmark, kan hospitalet i Lund knappast tänkas vara äldre. Svartgodset från hospitalsområdet bör därför vara från tiden efter 1100-talets mitt. Det är intressant att jämföra detta yngre skärvmaterial med det ovannämnda från 1000-talet. De därav rekonstruerade kärlformerna visa sig samt och synnerligen vara varianter av en och samma typ, den som representeras av urnorna bild 5 och 6. Typen karakteriseras av att kärlkonturen är mjukt utåtbuktande men närmast mynningen svagt inåtsvängd. Dekoren är påfallande enhetlig. I de allra flesta fall består den av en våglinje vid det inåtsvängda halspartiet och därunder en fåra, som dragits runt kärlets liv ett antal varv tills den slutar i närheten av bottnen. Däremot saknas bland svartgodset från 157

j~aiiirK~M.~2167~4, ~I.~~,;/~ ~55~~~tJjjiE!!ili-4l!iiJ5E;=K=.M=2=1=b7=4=,2========,1;~

;==rr==i;;;;;I~~,.,.,

if~.~~~~L~~~

K.M .21674:2

K.M .21674:2.

c:,-,---r ----; LVHM .

~I-~-1------:--//, ~ lUHM

LUHM

~ EdLUHM

158

~::_-_-· 3 <1.t

K.M .2.4740 A . 9st.

Bild 12- 13 t.v. Vendiskt svartgods från stavkyrkan S:ta Maria minor vid torget (de 4 övre bilderna) och från avskrädesgrop under Lunds domkyrka. 1: 4. Bild 14-15. Överdelarna av två hängkärl av vendiskt svartgods. Kvart. Altona n:r 2. 1: 4. · Bild 16. Bottenmärken på vendiskt svartgods från Lund. 1: 4.

159

S:t Jörgen alldeles de varianter kring den bikoniska kärltypen, som äro så vanliga bland jordfynden inne i staden och på vilka de ovannämnda skärvorna från S :ta Maria och domkyrkan utgöra exempel. Man kan härav draga slutsatsen, att de sistnämnda formerna haft sin väsentliga frekvens under tiden före 1100-talets mitt. Beträffande S:t Jörgen-typen kan man säga, att den måste ha varit mindre vanlig under 1000-talet. Fynd från Skandinaviska bankens tomt visa dock, att den funnits vid århundradets slut, bild 5 och 9. En variant av den nu behandlade yngre typen är en bägarformad urna, som vid restaureringen av S:t Peters klosters kyrka 1926 hittades i en av stenhällar byggd grav invid kyrkan. Eftersom klostret stiftades på 1140-talet, kan urnan inte vara mycket äldre än detta årtionde. Den ger det äldsta kända exemplet från Lund på sedvänjan att sätta ett eller flera kärl innehållande träkol i den dödes gravkista. Vad meningen varit med detta är oklart. Möjligen har man tänkt sig kolet såsom verksamt i en reningsprocess. En på den grova svartgodskeramiken icke ovanlig företeelse, är märkena på bottnens undersida, bild 16. Det kan vara kors, hakkors, ringkors och andra tecken, som varit inskurna i den skiva, på vilken kärlet stått då det drejades, och som framstå upphöjda mot bottenytan. Möjligen få de betraktas som utslag av magi, mindre troligt är, att de varit krukmakarens bomärke. Det äldre svartgodsets andra grupp, den västeuropeiska, representeras här av urnan bild 7 och 11 och i Kulturens Lundasamlingar av ett stort antal skärvor. Godset är av samma grovhet och mörka färg som det vendiska. Kärlformen - klotrunt liv och utåtsvängd mynning - är karakteristisk, och det är också avsaknaden av ben och handtag. Skärvor av detta slags kärl förekomma i lager från och med 1000-talets slut och fram till 1200-talets senare del. Bland slaverna vid Östersjöns södra kust är typen okänd före 1200-talet. Dess hemland är Låg-Sachsen och dess förekomst i Lund är ett vittnesbörd om att staden hade andra kontakter än kyrkliga med det område, som innefattade bl. a. ärkebiskopsdömet Bremen. Kärlen ha förmodligen an160

Bild 17-18. Två trefotsgrytor av hårt svartgods, rekonstruerade efter skärvor funna · på Bantorget. KM: 35.385. 1: 4. Bild 19. Kanna av rödgods, dekorerad m ed fjäll i vitlera och med grönbrun blyglasyr. 1200-ta let. Kvart.. Apotekaren n:r 5. Nederdelen rekonstruerad. Höjd 27 ,5 cm. KM: 44.606: 12.

vänts som kokgrytor. Några skärvor visa anordning för fastandet av en h ank. Vid tiden omkring år 1200 upphör det grova svartgodset att dominera inom den lundensiska keramiken, och under loppet av 1200-talet ersättes det av andra tillverkningar. Det nya är 11

161

av överlägsen kvalitet och konkurrerar lätt ut det gamla. Ett hårdare ·svartgods, blyglaserat rödbränt lergods samt stengods erövra den lundensiska marknaden. Det hårda svartgodset är i jordfynden framförallt representerat med skärvor av grytor med sfärisk botten och utåtsvängd mynningskant samt försedda med tre ben och handtagsöra, bild 17-18. På övre delen äro de alltid (eller så gott som alltid) prydda med ett antal drejade åsar. Däremot förekommer p å kärl av denna art aldrig d en dekoration av fåror och intryck, som är så utmärkande för det vendiska svartgodset. Det h årda svartgodset har även formats till andra kärltyper än trefotsgrytor. Kannor med handtagsöra samt med eller utan tut ha inte varit ovanliga. Deras bottenkant har antingen varit slät eller modellerad vågig genom tumintryck. Det kan vidare vara krus av större och mindre format. Var detta hårda svartgods kommit ifrån är åtminstone för författaren tills vidare en öppen fråga . Man har på känn att 162

Bild 20- 24. Kannor och trefotsgryta av rödgods. Kannorna med blyglasyr. - 20 o. 21 funn a i brunn av urholkad ek s tam på kvart. Gyllenkrok n:r 1. Höjd 27,5 och 19 cm. KM: 21.188. 22 funnen i brunn av två urholkade ekstammar på k vart. Själabodarna n:r 1. Höjd 22,3 cm. KM: 37.087. - 23 o . 24 funn a i timrad brunu på kvart. Gylle nkrok n :r 1 Höjd 23,5 och 20,5 cm. KM: 21.173. 22

163

det icke är tillverkat i Lund, men detta kan inte direkt bevisas. Sannolikheten talar dock för att alla kärl av detta gods importerats. Trefotsgrytan synes vara en skapelse från nordvästra Tyskland och helt enkelt den gamla sfäriska grytan av typen bild 7, som försetts med ben och handtagsöra. Hos de övriga kärltyperna förekomma många drag, som äro gemensamma med det nedan behandlade rhenska stengodset. Så t. ex. mynningsprofilerna, de drejade åsarna runt kärlens liv, den med tummen krusade nederkanten och ibland t. o. m. den spiralliknande upplinjeringen av bottnens undersida. Godsets förekomst över hela det under hansahandelns inflytande stående området talar för att det varit en produkt, som distribuerats av hansaköpmännen. Några av de i Lund funna trefotsgrytorna av hårt s·vartgods ha stått som gravkärl i kistor från 1200-talet. Godstypen har emellertid fortlevat ännu under 1400-talet. Beträffande ett tredje slags svartgods, de s. k. jydepottorna, kärl av grovt gods med ytan glättad av en flintbit så att den ger intryck av att vara grafiterad, kan framhållas, att det i Lund uteslutande tillhör tiden efter reformationen. Det rödbrända lergodset kan schematiskt uppdelas i en äldre och en yngre grupp. Skillnaden mellan dessa ligger dels i glasyrens sammansättning och placering och dels i godsets finhet. I den äldre gruppen är godset en aning grovt, och ofta är dess kärna grå till färgen. Glasyren, s. k. blyglasyr, är anbragt

Bild 25. Trefotsgrytor av blygla serat rödgods, använda som gravkärl på Svartbrödraklostrets kyrkogård, kvart. S :t Mikael n :r 7.

164

Bild 26- 28. 26. Lo ck av röd gods med olivgrö n blyglasyr. Kva rt. S :t Clem ens n:r 4. Höjd 25 cm. KiVI: 44.478 : 9. - 27- 28. Två huvuden från kannor av blyglase ra t rödgods. Frå n k vart. S :t Clem e ns n:r 6 r esp. Apotekaren n :r 5. Höjd 6,8 och 5,7 cm. KM : 22.621 och 38.31 5: 88.

på kärlens utsida .. Den är alltså ett dekorationselement och har inte varit avsedd att göra kärlen vattentäta. Kärltyperna äro huvudsakligen två: trefotsgrytor av ungefär samma utseende som de ovannämnda i hårt svartgods och kannor med eller utan tut, bild 19- 24. Kannorna äro i regel mycket vida nedtill, och nederkanten är vanligen modellerad med tumintryck. Det förekommer emellertid även en modell med det snävare och slätkantade bottenparti som ses rekonstruerat i bild 19. Denna blyglaserade keramik synes ha använts i stor myckenhet i lundahushållen, ty skärvorna därav äro mycket talrika i kulturlagren från medeltidens mellersta århundraden. Liksom de tidigare nämnda keramiksorterna är även det blyglaserade rödgodset representerat bland gravkärlen. Trefotsgrytor innehållande träkol ha anträffats i gravkistor på olika kyrkogårdar i staden, de flesta på Svartbrödraklostrets begravningsplats på vVieselgrens minnes tomt vid Kiliansgatan (bild 25). På sistnämnda kyrkogård hade även kannor använts som gravkärl. I samtliga fall ha dessa blyglaserade kärl stått i tegelkistor från 1200- 1300-talen. Väl daterat är det exemplar, som Carl Wibling 1889 fann i ärkebiskop Karl den rödes grav i domkyrkan. Ärkebiskopen dog 1334. Även en del motsvarande fynd från danska kungagravar fixera användningen av det blyglaserade rödgodset till de nyss angivna århundradena. Det är på keramik av detta slag som glasyrtekniken först kommer till användning i Norra Europa. Som ovan antytts uppfattas den till en början mindre som en metod att göra porösa kärl vattentäta än som en dekorationsmöjlighet. Det är därför i regel utsidan, som ägnats den mesta omsorgen, då glasyren anbragts. Blyglasyren är utomordentligt karakteristisk och lätt att känna igen på den keramik det här är fråga om. Då den ligger direkt på det röda godset, skiftar dess färg från olivgrönt till brunt, och hur underligt det än må låta kan det många gånger vara svårt att avgöra, om färgen skall betecknas som grön eller brun. Olivgrön-brun är ofta den bästa beteckningen för färgintrycket. Glasyren är i regel mycket ojämnt fluten och visar mörkare prickar, som möjligen förorsakats av små håligHi6

Bild 29. Krus av grått slen gods med manganbrun yta. Funnet i vallgraven vid borgen F a lsterbohus. Höjd 16 cm. KM .

heter i lergodset. Av allt att döma har glasyren smetats på kärlen som en tunn välling av uppslammad blyaska (blyoxid). Den gröna färgen förråder en tillsats av kopparoxid. Den blyglaserade keramiken förekommer ta lrikast som en enklare vardagsvara, till vilken få räknas trefotsgrytor som de ovan nämnda gravkärlen och kannor som bild 19, 22-23. Men det är inte ovanligt att stöta på större eller mindre fragment av kärl med dekoration utöver glasyren. Man kan ha överdragit vissa partier av kärlen med vit lera, över vilken blyglasyren får en gul färgton. Man kan ha pålagt vitleran i form av bårder av fjäll, på kannorna mycket ofta ordnade så att de nå från bottnen till halsen och tillsammans bilda ett sicksack1nönster runt kannans liv. Man kan ha prytt kärlet med modellerade ansikten, som bild 27 och 28, gärna sammankomponerade med sicksackdekoreringen på kärlets liv. I ett fall bland Lundafynden ha ansiktena anbragts i en rad runt kärlet och av sicksack167

mönstret har blivit armarna till de figurer, som nedanför ansiktena markerats i vitlera. Dekoreringen kan vara polykrom genom bemålning i grönt (kopparoxid), rostrött (järnoxid) eller violett (manganoxid) före glaseringen. En i sitt slag unik pjäs ses i bild 26. Förmodligen är den ett lock till en större urna eller cistern. Bitarna därav ha hittats i en avskrädesgrop från 1200-talet inne på gården Lilla Fiskaregatan 2. Den blyglaserade keramiken av det slag, som här beskrivits, har hittats runt om i Skandinavien. Den är helt och hållet importgods, men varifrån den bitskeppats är ännu ej fullt klart. Med bestämdhet kan sägas, att sådan keramik tillverkats i England; huruvida så också skett i norra Frankrike får tills vidare anses oavgjort. För närvarande utpeka de starkaste indicierna England såsom ursprungslandet för såväl de mera konstfärdigt dekorerade kärlen som den enklare bruksvaran av rödbränt lergods med blyglasyr. Mot slutet av medeltiden har importen av d etta äldre blyglaserade lergods upphört. Men redan dessförinnan, dock tidigast under 1300-talet, har den keramik, som ovan kallats det rödbrända lergodsets yngre grupp, kommit till våra trakter. Även på denna är glasyren blyoxid, men utan inblandning av kopparoxid, varför färgen är gul eller gulbrun. Glasyren är dessutom mera glasartad, synbarligen på grund av att pulvriserad kvarts blandats i glasyrvällingen. Godset är vanligen väl slammat och har en slät yta. Glasyren är anbragt så att det tydligt framgår, att den är avsedd att göra kärlen vattentäta; detta utesluter dock inte att den ibland har en rent dekorativ uppgift, som exempelvis på kaklen i pottugnar. Kärltyperna visa, att det i samband med införandet av denna keramik sker en del förändringar i hushållsvanorna. Grytan med tre ben och handtagsöra bibehålles så gott som oförändrad. Däremot bli kannor i lergods mindre vanliga , vilket måhända får ses i samband med tenngjutarehantverkets frammarsch under medeltidens sista århundraden. Tennkannan slår ut lergodskannan. Nya husgeråd i lergods äro stekpannan på tre b en och försedd med piphandtag samt en sorts avlånga grunda fat, som numera vanligen benämnas fiskfat. De äro ofta försedda med tre rudi168

Bild 30. Krus av Siegburgstengods. Kvart. Apotekaren n:r 5. Höjd 16 cm. KM : 20.281: Il B.

mentära fötter. Förmodligen ha de använts till att lägga upp maträtter på. Stengods från Tyskland är i de medeltida jordfynden från Lund inte fullt så talrikt förekommande som det blyglaserade rödgodset, även om det på vissa tomter hittats i betydande mängd. Mestadels äro skärvorna därav av ett ljust, nästan vitt gods, som framställts i Siegburg vid Rhen. Kärlbeståndet har framförallt utgjorts av dryckeskrus med handtagsöra, väl markerad hals, mer eller mindre bukigt liv samt vågformigt modellerad fotkant, bild 30. Enda dekoren är drejade ränder. Merendels är insidan drejad i breda fåror, som bild 32 visar. En annan kärltyp i Siegburggods äro små skålar, bild 31, med ett eller två öron, förmodligen även de avsedda att dricka ur. I de flesta fall stammar detta Siegburggods i jordfynden från medeltidens senare århundraden. När tillverkningen d ärav börjat, är tills vidare en öppen fråga. Det förefaller, som 0111 de äldsta Siegburgskärvorna i Lund skulle kunna da teras till 1200-talet. 169

• • • •• •

•

•• • •• •••

.. ·· ·· ,·

' 34

Bild 31- 34. Tyskt sten gods. - 31 skål av Siegburggods. Kvart. Städet n:r 6. Diam. 14,4 cm. KM: 37.048 : 26. - 32 Nederd elen av Siegburgkrus. 33 Mynningsparti av krus av grått, gro vt slammat gods m ed mangangrå matt y ta. - 34 fint slamma t gods m ed matt brun y ta. - 32-34 funna på kva rt. S:t Clem en s n:r 4. KM : 44.479: 52 och 50 samt 44.476: 4, 1: 4.

E tt a nna t s ten gods, grått till färgen och grövre i massan än Siegburggodset förekommer i fynden p arallellt med detta, m en synes ha n ågot äldre anor. Av allt att döma kommer det från Köln eller från i n ärh eten av denna stad belägna orter, bland vilka Raeren och Frechen sen a re blevo b erömda för sina k eramiska tillverkningar. Jordfyndens skärvor av detta gods ha tillhört dryckeskrus som bild 29, importerad e redan under 1200tale t. Kärlytan är matt rostbrun eller manganbrun (jä rnoxid r esp . manganoxid). Stengodstyperna äro b etydlig t m era varie rande än vad ovanstående ger vid h anden och en uttömmande r edogörelse för dem alla skull e k räva ett avsevärt utrymme. Det k an dock n ä mnas 170

ytterligare en typ, i vilken godset är gulaktigt. Det förekommer i dryckeskrus av sanuna form som det i bild 29 och har samma rost- eller m a nganbruna yta som Köln-, Raeren- och Frechenprodukterna. I den m ån de i Lund funna skärvorna av detta gula stengods ä ro daterbara tillhöra de slutet av 1100-talet och 1200-talet. Det är fullt tydligt, att det är lera i Rhentrakten, som använts även för detta gods. Godset kan sägas vara besläktat med den k eramik , som benämnts efter orten Pingsdorf i Kölntrakten , och som är känd redan från 800-talet. Den h a r i Lund kunnat spåras i ett mindre antal skärvor.

LITTERATUR

H.. BLOMQVIST, Early medi acval black earthenware in Lund. K. Hum . Vetenskapssamf. i Lund å r sberätt. 194 7-48, III. BENGT ENGSTRÖM, De arkeol. undersökn. vid S. Peters kloster i Lund åren 1925- 26. Fornvännen 1927. G. KARLIN, Medeltida k eramik i Norden. Nordiska arkeologmötet i Stockholm 1922. Berättelse . .. Sthlm 1923. DAGMAR SELLING, Ett munkansikte från Sigtuna västeuropeisk 1200-talskeram ik. Situne Dei 1943. CARL VVIBLING, Tvänne medeltidsgravar i Lunds domkyrka. KVHAAk Månadsblad 1890. KARL AUGUST WILDE, Die Bedeutung der Grabung Wollin 1934 . Methodische Grundlagen för die Erforschung der Wikinger- und Slawen-Siedlung \ Vollin. S tettin 1939.

171

Av JOH. FR. LUNDBERG

in fader var universitetsbiblioteksvaktmästare i Lund, där jag föddes 1859. Vi bodde i en halvlänga i en gård som tillhörde universitetet och låg strax invid biblioteket på den plats, där universitetshuset nu är beläget. Vår bostad låg en trappa upp. I själva huvudbyggnaden, som låg med fasaden mot Lilla Torg (nu planteringen mellan själva Lundagård och Bredgatan), inrymdes akademiräntekammaren samt universitetets myntkabinett, där far också var vaktmästare. Vidare beboddes hela övre våningen av ryttmästare Toll och i källarvåningen bodde vaktmästaren vid universitetet Björkelund. Universitetsbyggnaden var nämligen belägen i Lundagård strax öster om bibliotekshuset och var en vacker gammal två-

172

våningsbyggnad med en stor stentrappa vid södra ändan av huset. Denna byggnad var försedd med mycket tjocka murar och för övrigt synnerligen solid och som den därtill hade tak av tjock kopparplåt, hade den kunnat trotsa tidens tand hundratals år än. Men byggnaden var ej i stil med den dåtida smakriktningen och därför revs den. Då det enligt min uppfattning var ett gammalt vackert hus som ej utgjorde något särskilt hinder för trafiken borde det ha fått ligga kvar som ett kulturminne. För att återgå till våra bostadsförhållanden bestod den lägenhet soni mina föräldrar bebodde av två rum samt kök och vidare, avskilda genom trappuppgången, två rätt stora rum, av vilka ett användes som skafferi och ett som klädkammare, eftersom några garderober ej funnos. Köket var ganska mörkt, beroende på att rökhuven - en sådan fanns nog i de flesta hus på den tiden - var murad av tegel och vilade med sitt ena hörn på en grov tegelpelare, som tog bort en hel del av utrymmet. Denna pelare var genomgående från det undertill belägna tvätthuset till det ovanför belägna Tollska köket. I vårt kök var inmurad en liten järnspis men bredvid denna fanns en stor murad spishäll med trefot och tillhörande kokkärl av järn eller koppar . . Som förut nämnts var köket ganska mörkt - det hade endast ett fönster och detta vette åt gamla botaniska trädgården men skuggades under sommaren av de stora almarna på Lundagård, och därför måste man för att skingra mörkret ha en lampa eller ett talgljus brinnande vid spisen större delen av året. Vi hade en oljelampa med riktig veke till att skruva och rovolja som bränsle. Eljest var det ännu ganska allmänt m ed lös veke i en behållare med tran. Fotogen var då ännu en okänd vara här i landet. Det var först något år efter det att jag hade börjat skolan som man började använda fotogenlampor av enklaste slag. Även talgljusen hade börjat få konkurrens - jag minns ännu hur högtidligt det var en jul när vi på själva julafton hade en del av gårdens folk som gäster och far hade köpt några stearinljus. De voro visserligen inte av så hög kvalite t som senare tillverkningar, men de skilde sig betydligt från talg-

173

ljusen eftersom de ej behövde snytas. Den gamla skrymmande och svårhanterliga ljussaxen hade blivit överflödig. För uppvärmningen användes ved i kakelugnarna och torv åtminstone delvis i köksspisen. Vattenfrågan var för Lunds stads vidkommande ännu ej löst. På gården fanns visserligen en brunn, men vattnet var dåligt. Granngården hade något bättre vatten, men riktigt drickbart sådant måste vi hämta på Lilla Torg, där det fanns en brunn med gott vatten. Där hämtade också alla kringboende sitt dricksvatten. Under torra år då -vattenbehovet var stort och tillgången mindre än normalt låstes brunnen och »kunderna » fingo hämta på bestämda tider morgon och kväll, då vattenhämtarna ofta bildade långa köer. Då vattentillgången var så knapp kunde man knappast vänta sig att de hygieniska förhållandena skulle vara så värst tillfredsställande. Några kloakledningar funnos ej, och de öppna rännstenarna tilltalade varken ögat eller näsan. Även om ämnet är mindre tilltalande vill jag dock nämna några ord därom . Gå rden där mina föräldrar bodde tillhörde universitetet och var belägen innanför rådman Sjöströms gå rd, som utgjorde hörntomt vid Bredgatan (Kyrkogatan) och Lilla Torg. Gårdarna voro avskilda från varandra med höga plank, minst fem meter höga, med en stor körport i mitten, så att alla körslor och transporter skulle genom granngården för att komma ut på gatan. Granngården fick sålunda även utgöra genomfart för rännstenssystemet med dess innehåll. På vår gård var rännstenen placerad utmed båda byggnaderna på omkring en me ters avstånd från dessa, och där huvudbyggnaden sluta de fortsatte den vidare ut i granngården. Ledningen utmed den andra byggnaden fick vid dess hörn göra en rätvinklig krök tvärs över gården för att fortsätta genom granngården . Ingången till vår lägenhet var ett litet portvalv, ej så högt att en högväxt person kunde gå rak genom det. Nedre våningen var nämligen källare men knappast nedgrävd en meter under markytan och portvalvet var placerat i den s. k . grundmuren, som utgjorde källarvåningens väggar (nära en meter tjocka). En stenplatta var placerad i själva dörröppningen n ågot över markytans nivå och sluttande utåt för att förhindra rännstenens flytande inne174

håll från att söka sig den vägen. En omålad trätrappa av allra enklaste slag ledde upp till våningarna. Trappavsatsen var smal men lå ng, då den upptog byggna dens hela bredd. Utmed denna och trappan löpte ett enkelt omålat räcke. De omålade ytterdörrshalvorna stängdes inifrån m ed en träbom som lades i de b åda klykorna p å dörrhalvorna. Portnyckel var överflödig men det var också omöjligt för en utestängd att slippa in utan någon av de innevara ndes hjälp. Jag h ar beskrivit denna tarvliga gårdsinteriör därför att d et var mycket fint och förnämt folk som passerade här. Det var nämligen så att min fader även var biljettförsäljare för Akademiska föreningens teater, vilket gjorde att teaterbesöka re som ville förvissa sig om de bästa platserna eller vid förköp av biljetter sågo sig nödsakade att uppsöka vår bostad. Dessutom h a de far såsom vaktmästare vid biblioteket n ycklarna till denna byggnad , och amanuenserna vid biblioteket fingo avhämta nycklarna hos oss och återlä mna dem där. Andra åter hade ej förtroendet att få låna nyckla rna, utan far eller mor fick i så fall följa m ed. Vid sådana tillfällen blev vederbörande insläppt och inlåst i byggnaden, där han sedan åter blev utsläppt på överenskommen tid. Det var sålunda m yck et folk som fick passera den tarvliga trappuppgån gen och den föga tilltalande gården. Men för a tt göra d et hela något trevligare får jag tillfoga att vit sjösand och finhackat enris städse lågo på vår tra ppa och tra ppavsa ts. Som jag förut nämnt beboddes övre våningen av en ryttmästare Toll, som i min tidigaste ungdom ännu levde, men så länge jag minns låg han till sängs. Det var en stilig karl m ed stora mustascher och pipskägg i ett vackert tecknat ansikte. Han hade varit med i finska kriget. Han va r språksam och livlig. Jag fick några gånger b esöka honom p å hans egen önskan, men mina föräldrar voro inte särskilt förtjusta över dessa b esök , ty såsom gammal knekt var han grov i ord och tankesätt samt ägde e tt stort förråd av svordomar, vilka han flitigt brukade. Ett par hästar, kusk och betjän t samt n ågra jungfrur hörde till hushållet. Kusken h ad e till uppgift att utom skötseln av hästarna se till att det alltid fanns vatten i köket. Då brunnen på gården var oanvändbar och d et var relativt lång t till grann-

175

gården brukade han hämta vatten i en stor vattentunna vid någon av stadens vattenpumpar. Då vi stodo på god fot med honom fingo vi använda av tunnans innehåll så länge det räckte. Därefter fick han hämta nytt, och på så sätt var vattenfrågan ganska smärtfritt löst för vårt vidkommande. Den i gården boende vaktmästare Björkelunds familj hade ej samma förmån utan fick skaffa vatten på egen hand. Anmärkas bör kanske att kuskens uppgift att passa hästarna bestod i att dessa skulle motioneras, emedan friherrinnan var gammal och högst sällan var ute och åkte. Därför fick kusken ha något mål för sina körslor och däribland var vattenhämtningen ett. Det förekom ganska ofta att friherrinnan Toll fick besök av sin son som bebodde Hjularöd eller dottern som var gift med kammarherre Trolle på Klågerup, och då dessa herrskap kommo till staden åkte de alltid efter fyrspann. Stallet var emellertid så stort att det rymde åtta hästar och gården var så stor att kuskarna ledigt kunde vända där med spannet. Vi barn tyckte förstås att det var roligt att se de vackra hästarna med vackra guld- eller silverbeslagna seldon och kusk och betjänt i eleganta livreer. Stallbyggnaden vid norra sidan av gården var ett stort hus i två våningar, där nedre våningen förutom stall även inrymde vedbodar, vagnsbodar och diverse uthus och övervåningen upplag av hö och halm för hästarna, samt en del andra lokaler såsom snickarbod, mangelrum m. m. Högtidsaftnar under vintern voro vi samlade än hos oss än hos Björkelunds, däremot hos Toll mera sällan, då det där endast var tjänarna som kunde komma ifråga och dessa ej disponerade över egen lokal. Dessa sammankomster hade en viss högtidlig prägel enligt min barnsliga syn på saken, och av oss barn voro de alltid efterlängtade. Det var ju ett litet avbrott i det vardagliga med en del främmande människor, högtidsklädda och trevliga, glada och skämtsamma. Vi brukade spela kort, företrädesvis »Kille », men även berättartalanger kunde göra sig gällande, antingen det rörde sig om dagshändelser, historiska anekdoter eller historier av obekant ursprung.

176

FÖRTECKNING ÖVEH KERAMISK LITTERATUR

är förtecknas ett urval av i regel yngre och mera lättåtkomlig k eramisk litteratur för samlare och intresserade på d et keramiska området. De efter boktiteln utsatta bokstäverna angiva: K. M. att boken ingår i Kulturens bibliotek, L. U. B. i Lunds Universitetsbibliotek, K. B. Kungl. Biblioteket, St9ckholm, N. M. Nationalmusei bibliotek, Stockholm, K. B. K. Kungl. Biblioteket, Köpenhamn, K. M. K. Kunstindustrimuseets bibliotek, Köpenhamn. Allmänt.

ANDERSEN, Jons. och M0LLER, STEN, Keramik. Keramisk Teknik. Keramisk Kunst. K0benhavn 1946. BRtiNING, A., Porzellan. Berlin 1907. LUB. BURGESS,. F. W ., Old p ottery a nd porcelain. London 1916. K. M. BURTON, WILLIAM, A gen eral history of porcelain. 1-2. London 1921. K.M. CAROLSFELD, L. S. v ., Porzellan der europäischen Fabriken des 18. Jahrhunderts . Berlin 1916. K. M. Cox, W". E., The book of pottery and porcelain. 1- 2. Newyork 1947. K.M. DILLON, Enw., Porcelain. London u . å. K. M. FORRER, D ., Geschichte der europäischen Fli esenkeramik. Strassburg 1901. K. M. HANNOVER, E., Keramisk h andbok. 1- 2 : 1-2. Stockholm 19191924 . K. M. HOFFMANN, F . H ., Das Porzellan der europäischen Manufakturen im XVIII. Jahrhundert. Berlin 1932. K. M. HONEY, Vv. B., European ceramic art from the end of the middle ages to about 1815. London u . å. K. M. MooRE, N. H., The old china book. Newyork 1936. K. M. ROSENFELD, D. , Porcelain figur es of the eighteenth century in Europe. London 1949. K. M. 12

177

SCHMIDT, R., Das Porzellan. u. o. 1925. K. M. SCHMIDT, R., Das Porzellan als Kunstwerk und Kulturspiegel. Miinchen 1925. K. M. SEITZ, H., Gammal keramik. Stockholm 1929. LUB.

Sverige, Danmark, Norge . BLOMQVIST, RAGNAR, Kakel och kakeltillverkning i Lund under dansk tid. I Kulturens årsbok 1936, sid. 180. K. M. BA<:CKSTRÖM, ARVID, Rörstrand och dess tillverkningar 1726-1926. Stockholm 1930. K. M. CHRISTENSEN, V. P., Den Kgl. Danske Porcelainsfabrik i attende Aarhundrede. Kobenhavn 1938. K. M. FREDSTRUP, S. B., Figurer og andre plastiske Arbejder fra den Kongelige Porcelainsfabrik i Perioden 1780-1820. Kobenhavn 1939. K. M. GRANDJEAN, B. L., Flora Danica Stellet. Kobenhavn 1950. -K. M. KJELLBERG, SVEN T., Dansk keramik i Kulturen. I Kulturens årsbok 1943, sid. 47. K. M. LEXOW, EINAR, Jorgen Garnaas og Nordmansdalen. Bergen 1915-16. Särtr. ur Bergens museum Aarbok 1915-16. Hist.-antikv. raekke nr. 1. K. M. PALME, P., Svensk keramik. Stockholm 1947. K. M. PETTERSEN. ANNEKEN & GREVENOR, H., Drammens fajanse. Kristiania 1924. K. M. Rörstrand under tre århundraden 1726-1943. Nationahnusei utställningskatalog nr 91. Stockholm 1943. K. M. STRÅLE, G. H., Rörstrands historia och tillverkningar 1726-1850. Stockholm 1879. I samma band: STRÅLE, G. H., Mariebergs historia och tillverkningar 1758-1788. Stockholm 1880. K. !VI. ULDALL, K., Gammel dansk Fajance. En Oversigt med Signaturtavlor. Kobenhavn 1942. K. M. 0IGAARD, A., Fajancefabriken i Store Kongensgade. Kobenhavn 1936. K.M.

Tyskland. Album <ler Erzeugnisse <ler ehemaligen wiirtembergischen Manufaktur

Alt-Ludwigsburg. Stuttgart 1906. K. M. BALET, L., Ludwigsburger Porzellan (Figurenplastik). Stuttgart & Leipzig 1911. K. M. BAYER, A., Ansbacher Porzellan. Ansbach 1933. K. B. K. BAYER, A., Die Ansbacher Fayance-Fabrik. Ansbach 1928. K. M.

178

CHRIST, H., Ludwigsburger Porzellanfiguren. Berlin 1921. L. U. B. DOENGES, vV., Meissner Porzellan. Dresden 1921. K. M. F ALKE, 0. v., Altberliner Fayencen. Berlin 1923. K. M. FALKE, 0. V., Das rheinische Steinzeug. 1-2. Berlin 1908. K. M. Festschrift zur 200jährigen Jubelfeier der ältesten europäischen Porzellanmanufaktur Meissen. Dresden 1910. K. M. FEULNER. AD., Frankfurter Fayencen. Berlin 1935. K. M. GRAUL, R., & KURZWELLY, A., Altthiiringer Porzellan. Leipzig 1909. K.M . GRETSCH, H., Die Fayancenfabrik in Crailsheim. Stuttgart 1928. K. M. GRETSCH, H., Teclrnische Merkmale siiddeutschen Fayancenfabriken. Stuttgart 1928. K. M. HEUSER, E ., Die Pfalz-Zweibriicker Porzellanmanufaktur. Neustadt an der Hardt 1907. K. B. HOFMANN, F. H., Frankenthaler Porzellan. 1-2. Miinchen 1911. K. M. HOFMANN, F. H., Geschichte der bayerischen Porzellan-Manufaktur Nymphenburg. 1-3. Leipzig 1921-1923. K. M. HOFMANN, F. H., Geschichte der Bayreuther Fayancefabrik St. Georgen am See. Augsburg 1928. K. M. HONEY, W. B., Dresden china. London 1946. K. M. HONEY, W . B., German porcelain. London u. å. K. M. HtiSELEH, K., Die Hamburger Fayencen des 17. Jahrhunderts. Flensburg 1925. K. M. HtiSELER, K., Geschichte der schleswig-holsteinischen Fajance-Manufacturen im 18. Jahrhundert. Breslau 1929. K. M. JOSTEN, H., Fulder Porzellanfiguren. Berlin 1929. K. M. KOETSCHAU, K., Rheinisches Steinzeug. Miinchen 1923. K. M. LENZ, GEORG, Berliner Porzellan, die Manufaktur Friedrich des Grossen 1763- 1786. 1-2. Berlin u. å. N. M. LOHMEYER, K., Die fiirstlich N assau-Saarbriickische Porzellanmanufaktur Ottweiller. Leipzig 1924. K. M. MARSSON, R., Die stralsunder Fayencefabrik 1757-1790. Berlin 1928. K.M . MEYER, H., Böhmisches Porzellan und Steingut. Leipzig 1927 . K. M. MOLTHEIN, A. vV., Bunte Hafnerkeramik der Renaissance. Wien 1906. K. M. PAZAUREK, G. E., Deutsche Fayence- und Porzellan-Hausmaler. 1-2. Leipzig 1925. K. M. PAZAUREK, G. E ., Meissner Porzellanmalerai des 18. Jahrhunderts . Stuttgart 1929. K. M. RIESEBIETER, 0., Die deutschen Fayencen des 17 . und 18. Jahrhunderts. Leipzig 1921. K. M. RUPE, H., Katalog siiddeutscher und mitteldeutscher Fayencen. Miinchen 1934. K. M.

179

RöDER, K., Das kelsterbacher Porzellan. Darmstadt 1931. N. M. RöDER, K., & OPPENHEIM, M., Das Höchster Porzellan auf der J ahrtausend-Ausstellung in Mainz 1925. Mainz 1930. K. M. SAUERLANDT, MAX, Deutsche Porzellanfiguren des XVIII. Jahrhunderts. Köln 1923. N. M. SCHERER, CHR., Das Fiirstenberger Porzellan. Berlin 1909. K. M. SCHRÖDER, W. M., Die Fayance-lndustrie von Kellinghusen in Holstein in wirtschaftsgeschichtlichem Rahmen. Kiel 1917. K. M. SPONSEL, J. L., Kabinettstiicke der Meissner Porzellan-Manufaktur von Johann Jochim Kändler. Leipzig 1900. K. M. STOEHR, AUG., Deutsche Fayencen und deutsches Steingut. Berlin 1920. K. M. ZEH, ERNST, Hanauer Fayance. Marburg i. H. 1913. K. M.

Holland. DANSAERT, G., Les anciennes faiences de Briixelles. Briixelles & Paris 1922. K. M. HUDIG, F. W ., Delfter Fayence. Berlin 1929. K. M. JONGE, C. H. DE, Oud-nederlandsche majolica en delftsch aardewerk. Amsterdam 194 7. K. M. KJELLBERG, SVEN T., Holländsk fajans i Kulturen. I Kulturens årsbok 1935, sid. 18. K. M. KNOWLES, W. P., Dutch pottery and porcelain. London u. å. K. M. NEURDENBURG, E., Old dutch pottery and tiles. London 1923. K. M. OTTEMA, N ., Friesche Majolica. 1920. K. M. RACE:HAM, B., Early N etherlands maiolica. London 1926. K. M. Vis, E. 1-1., & GEus, C. DE, Althändische Fliesen. Leipzig 1926-1933. K.M.

Frankrike. AusCHER, E. S., A history of French porzelain. London 1905. K. M. BALLOT, M.-J., Musee de Louvre. La ceramique francaise. Bernard Palissy et les fabriques du XVI :e siecle. Paris 1924 . K. M. BALLOT, M.-J., Musee du Louvre. La ceramique francaise. Nevers, Rouen et les fabriques du XVII:e et du XVIIl:e siecle. Paris 1925. K. M. BouRGEOIS, E., Le biscuit de Sevres. Paris u. å. K. M. DEVEAUX, P., Les faiences d'Aprey. Paris 1908. K. M. GnoLLIER, CH. DE, Manuel de l'amateur de porcelaines manufactures francaises. Paris 1922. K. M. HAUG, 1-1., Les faiences et porcelaines de Strasbourg. Strasbourg 1922. K. M . KJELLBERG, SVEN T., Fransk fajans i Kulturen. I Kulturens årsbok 1945, sid. 48. K. M.

180

LANE, A., French faience. London 1946. K. M. LECHEVALLIER-CHEVIGNARD, G., La manufacture de porcelaine de Sevres. Paris 1908. K. M. MILET, A., Historique de la faience et de la porcelaine de Rouen. Rouen 1898. K. M. PONCETTON, F ., & SALLES, G., Les potteries francaises . Paris 1928. K.M. SENTEX, L., La faiencerie de Samadet. Dax 1903. K. M. SOLON, M. L. , A history and description of the old french faince. London 1903. K. M. England.

BLACKER, J. F., The ABC of collecting old English china. London 1915. K. M. BURTON, \V., A history and description of English earthenware and stoneware. Lund 1904. K. M. BURTON, \V., A history and description of English porcelain. London 1902. K. M. CHURCH, A. H., English earthenware made during the 17th and 18th centuries. London 1911. K. M. Cox, G. J., Pottery. Newyork 1914. K. M. DowNMAN, E. A., English pottery and porcelain. London 1918. K. M. GILHESPY, F. B., Crown Derby porcelain. London 1951. HOWARD, G. E., Early English drug jars. London 1931. K. M. KING, W., Chelsea porcelain. London 1922. K. M. LANCESTER, H . B., Liverpool and her potters. Liverpool 1936. K. M. MACKENNA, S., Champion's Bristol porcelain. London 1947. MACKENNA, S., Chelsea porcelain. The triangle and raised anchor wares. London 1948. MACKENNA, S., \Vorchester porcelain. The \Vall period and its antecedents. London 1950. MACKENZIE, C., The house af Coalport 1750-1950. London 1951. K.M. NEW, E., Chelsea and Chelsea-Derby china. London u. å. K. M. PouNTNEY, W. J., Old Bristol potteries. Bristol 1920. K. M. RACKHAM, B., Catalogue of English porcelain, earthenware, enamels etc. Vol. 1. Porcelain. London 1915. K. M. RACKHAM, B., Medieval English pottery. London u. å. K. M. RACKHAM, B., & READ, H ., English pottery. London 1924. K. M. RuscoE, W. , English porcelain figures 1744-1848. London 1947. K. M. SEMPILL, C., English pottery and porcelain. London 1945. K. M.

181

Ryssland, Schweiz, Osterrike. ANGST, H., Ziiricher Porzellan. Ziirich 1905. K. M. Ceramika iszklo polshic. vVarszawa 1913. K. M. DucRET, S., Ziiricher Porzellan des 18. J ahrhunderts. Ziirich 1945. L. u. B. FALKE, J. v., Die K. IL Wiener Porzellanfabrik. Wien 1887. K. M. FOLNESICS, J., & BRAUN, E. W., Geschichte der K. K. ViTiener Porzellan-manufaktur. Wien 1907. LUKOMSKIJ, G., Russisches Porzellan 1744-1923. Berlin 1924. K. M.

Italien. Faenza. Keramisk tidskrift. K. M. F ALKE, 0. v., Majolika. Berlin 1907. K. M. SARASINO, E., Le maioliche di Deruta. Milano 1924. K. M. SOLON, M. L., A history and description of Italien majolica. London 1907. K. M. Spanien. BARBER, E. A., Hispano-Moresque pottery. Newyork 1915. K. M. Ev ANS, L., Lustre pottery. London 1920. K. M. FROTHINGHAM, A. vV., Catalogue of Hispano-Moresque pottery. Newyork 1936. K. M. FROTHINGHAM, A. vV., Lustreware of Spein. Newyork 1951. K. M. FROTHINGHAM, A. W., Talavera pottery. Newyork 1944. K. M. GONZALES, P. D. V., Algunos datas para una historia de la ceramica de Talavera de la Reina. Madrid 1911. K. M. KJELLBERG, SVEN T., Keramik. Från en sommarresa. I Kulturens årsbok 1950, sid. 39. K. M. PuT, A. VAN DE, Hispano-Moresque ware of the XV. century. London 1904. K. M. PuT, A. VAN DE, The Valencia n styles of Hispano-Moresque pottery 1404-1454 etc. Newyork 1938. K. M. ROMANI, M. E. DE, Historia de la ceramica de Alcora. Madrid 1919. K.M.

Kina, Japan, övriga Asien. BLACKER, J. F., Chats on Oriental china. London 1916. K. M. BUTLER, A. J., lslamic pottery, a study mainly historical. London 1926. K . M. FuCHS, EDu., Dachreiter und verwandte chinesische Keramik des XV. bis XVII. Jahrhunderts. Miinchen u. å. K. M. HENTZE, C., Les figurines de la ceramique funeraire . 1- 2. Dresden u.å. K.M .

182

HETHERINGTON, A. L., Chinesische Friihkeramik. Leipzig 1923. K. M. HoBSON, R . L., Chines pottery and porcelain. 1-2. London 1915. K. M. HOBSON, R. L., The George Eumorfopoulos collection. Cataloque of the Chinese, Corean and P ersian pottery and porcelain. 1-6. London 1925- 28. K. M. KOECHLIN, R., & MIGEON, G., Islamische Kunstwerke, Keramik, Gewebe, T eppiche. Berlin 1928. K. M. LETH, A., Kinesisk keramik. Köp enhamn 1945. K. M. MARTIN, F. R ., The Persian lustre vase in the Imperial h ermitage at S:t Petersburg. Stockholm 1899. K. M. NEW, E. , J a panese porcelain. London u. å. K. M. PEZARD, M., La ceramique archaique de !'Islam et ses origines. 1-2. Paris 1920. K. M. PrnR, G. C., Pottery of the Near E ast. London 1909. K. M. REIDEMEISTER, L., Ming-Porzellane . Berlin & Leipzig 1935. K. M. RticKER-EMBDEN, 0., Chinesische Friihkeramik. Leipzig 1922. K. M. SARRE, FR., Die Keramik im Euphrat- und Tigris-Gebiet. Berlin 1921. K.M. SARRE, FR ., Die Keramik von Samarra. Berlin 1925. K. M. ZIMMERMANN, E. , Chinesisches Porzellan. 1- 2. Leipzig 1913. K. M.

Signatur er och Märken. CHAFFERS, vV. M., Marks & monograms on European and Oriental pottery a nd porcelain. Los Angeles 1946. K. M. GRAESSE , J. E., & JAENICKE, E., Fiihrer för Sammler von Porzellan und Fayence, Steinzeug, Steingut usw. - - - b efindlichen Marken. 16. Aufl. Berlin 1922 . K. M. JusTICE, J. , Dictionary of marks and monogrammes of Delft pottery. Lond. 1930. K. M. JusTICE, J., Dictionnaire des marques & monogrammes de la faience de Delft. 3. ed. Bruxelles 1920. K. M. RHEAD, G. VI., British pottery marks. London 1910. K. M. VINGEDAL, S. E ., Porslin-, faj ans- och andra keramikmärken . Sthlm 1949. K. M.

183

REDOGÖHELSE FÖH KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS FÖR SÖDHA SVERIGE VERKSAMHET ÅR 1950.

A. LEDAMÖTER, STYHELSE OCH REVISORER.

ulturhistorislrn föreningen skall i djup vördnad bevara minnet av Hans Maj :t Konung Gustav V, som under sin långa regeringstid nådigst varit föreningens höge beskyddare.

Hedersledamöter: H. K. H. Kronprinsen. Friherre Nils D jurklou, Malmö. Direktör Falk Simon, Göteborg. Hovintendent John Kroon, Malmö. Direktör Karl Wistrand, Stockholm. Landshövding Johan Nilsson, Kristianstad. Ständiga ledamöter på grund av särskilda förtjänster: Professor J. G. Andersson, Stockholm. Disponent H. Dunk.er, Hälsingborg. Kammarherre H. G. Toll, Stockholm. Direktör Th. Winborg, Stockholm. Sekreterare Bengt Lanke, Malmö. Kamrer Birger Grambeck, Malmö. Sekreterare H. Henriksson, Kristianstad. Konstsmeden Henning Persson, Lund. Kyrkoherde Yngve 'i\Terger, Ängelholm. 184

Antalet ständiga ledamöter i övrigt uppgick per den 31 december till 297 och årsbetalande till 17 .087. De senare fördelade sig på följande sätt: Malmö . .. ....... ..... 2.406 Lund ..... . . . .. ...... 1.568 Hälsingborg . . . . . . . . . . 903 Kristianstad . . . . . . . . . . 288 Landskrona . . . . . . . . . . 292 Ystad . . . . . . . . . . . . . . . . 179 Trelleborg . . . . . . . . . . . 234 Ängelholm . . . . . . . . . . . 154

Höganäs . . . . . . . . . . . . . 135 Eslöv . . . . . . . . . . . . . . . . 200 Simrishamn . . . . . . . . . . 51 Hässleholm . . . . . . . . . . 122 Skanör-Falsterbo . . . . . 32 Skånes landsbygd . .. . . 5.992 Utanför Skåne . ... . . . . 4.320 Abonnenter . . . . . . . . . . 198

Föreningen höll ordinarie årsmöte den 7 juni. Årsmötet . beslöt ställa föreningens fasta och lösa egendom såsom säkerhet för ett lån å 65.000 kronor avsett till fortsatt reparation av museibyggnaderna. Föreningen återvalde intill årsmötet 1953 de i tur avgåe~de styrelseledamöterna Nilsson, Nordström och von Schwerin liksom suppleanten i styrelsen Timberg. Till revisorer av 1950 års förvaltning utsåg årsmötet föreningens förutvarande revisorer disponenten C.-E. Borgenstierna och kassadirektören Nils Bäckman med stationsinspektoren Åke Nordenskjöld och bankdirektören David Berglund såsom suppleanter, samtliga i Lund . Till revisorer av den Fahlbeckska kulturfonden utsåg för eningen sina sålunda valda revisorer. Såsom Kungl. Maj :ts revisor fungerar landskamrer Sigurd Dahlrup och såsom staden Lunds r evisor bankkassören K. E. Lenntorp. I samband m ed årsmötet höll amanuensen C. G. Lekholm ett med färgbilder belyst föredrag om Kastnätsfiske vid Högsmölla. Den nyordnade träskomakarverkstaden i Onsjöstugan demonstrerades och därefter vidtog sedvanlig kollation vid V. Vrams prästgård. Styrelsen har under året utgjorts av : landshövding Arthur Thomson, K. Maj :ts ombud, ordförande, professor Lauritz 'Veibull, v. ordförande, riksdagsman Rud. Anderberg, Malmö185

hus läns landstings ombud, direktör Holger Crafoord, friherre Arvid De Geer, landstingsman Edvard Hallberg, Kristianstads läns landstings ombud, hovintendent John Kroon, redaktör Johan Nilsson, fabrikör Walfrid Nordström, direktör Alfred Persson, Lunds stads ombud, professor Folke Schmidt, Lunds stads ombud, friherre fil. dr H . H . von Schwerin, major Christer Wahlgren och advokat Bertil Wickman. Suppleanter i styrelsen har varit : överläkare med. dr Gunnar Edström, Lunds stads ombud, konsul Georg Lindström, landstingsman Per Loven, Malmöhus läns landstings ombud, målare M. Mattsson, Lunds stads ombud, professor Sigfrid Svensson och disponent J. A. S. Timberg. Styrelsen har sammanträtt den 314, 7/ 6 och 24 / u. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Weibull, ordf., Kjellberg, sekr., Nordström, Persson, Svensson, Timberg och \Vickman, har sammanträtt den 22/ 2, 23/ 3 , 6/ 4, 25 / 4, 5/ 6, 20 / 6, 117, l0/10 och 14/ u .

B. FÖRENINGENS EKONOMI. Under 1950 har föreningen erhållit följande anslag: Staten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49.800: Staden Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.000: Malmöhus läns landsting ...... . ... . . . ... 10.000: Kristianstads läns landsting . . . . . . . . . . . . . 5.000: -

kronor

Skånska brandförsäkringsinrättningen och Skånska Städernas brandstodsförening har beviljat föreningen ett engångsanslag av 6.000: - lrnonor. Styrelsen har hos Kungl. Maj :t anhållit om ,tilldelning av lotterimedel med 130.000: - kronor till fullföljande och avslutande av den i de saklrnnnigas betänkande av den 24 mars 1944 framlagda planen till inuseets ekonomiska sanering. Medlemsvärvningen har även under detta år bedrivits i stor 186

skala och den totala medlemssiffran visar en ökning med 820 till 17 .398. De influtna medlemsavgifterna utgjorde 90.592: 70 kronor. Årsboken har utgått i 17 .000 exemplar, författarna har lämnat sina bidrag kostnadsfritt och Aktiebolaget Åkerlund & Rausing har i likhet med tidigare år ställt skyddskartonger för årsbokens förpackning kostnadsfritt till föreningens förfogande. Skånsk Bildalmanacka 1951 har återgivit konstverk av Pär Siegård, vilka av denne fritt ställts till förfogande för ändamålet. Behållningen uppgår till 5.638 : 60 kronor. Den på initiativ av hovintendenten John Kroon utgivna faksimilreproduktionen av F . de vVit's karta över Skåneland har vid utgången av året lämnat en samlad behållning av 13.529 : 95 kro111or. Försäljningen fortsätter. Genom direktören Nils Sjödahl, AB . Plåtförädling, Hälsingborg, har föreningen för gästgivaregårdens i Östarp räkning som gåva mottagit ett par värmeradiatorer. Samlingarnas värde har under året ökats med 6.585: 80 kronor, dätav genom gåvor med 1. 791 : - kronor. Styrelsen frambär föreningens varma tack för dessa anslag och gåvor, genom vilka verksamheten kunnat upprätthållas och museet tillväxa.

187

UTDRAG UR KULTURENS RÄKENSKAPEH FÖH AR 1950.

Tablå över inkomster och utgifter. Utgifter: Löner. pensioner och expensmedel ... ..... . .. . . . . .. .... .. . Reparationer och underhåll av fastigheterna ..... . ... . . .. . . Belysn ing, vatten, värme och renhållning ... . .. ... . . ...... . Hesor, frakter, porto och telefonkostnader . . .. . . .... . . . . . . Reklam, annonser och skrivmaterial .. .. .. . ... ....... . . . . . Skatter, riks- och brandförsäkringar . .. .. . . . . . ....... ... . . Trädgårdens underhåll .............. . .. . .. . . . ...... . .... . Utställningar och attraktioner . . .... ............. .. . . . .. . . Material till konserveringsanstalten och vävskolan . .. . . . . .. . Diverse utgifter ..... . ... . . . ......... . .......... . . . . . ... . . Utgifter för Östarp ....... . ............ . ...... . . .. .. . .... . medlemsvärvningen och årsboken (därav för färdigställande och distribution av årsboken

12 4.95G: 93 48.729: 82 17.895: 41 2.234: 55 3.012: 28 4.6Hl: 44 G07: 07 470:58 1.598 : 52 2.084: 43 6.713: 30

Kr. 28.715: 76) .. . .... . ..... . ... . ..... . .. .. .. .

55.432: 44 1.731: 45 1.432: 32 465: 07 4.794: 80 965 :60

trycksaker . . ....... ... . . .. ... .. .. ... ..... . . . . fotografering . ... . .... .. . .. . .. ....... .. . ..... . Häntor till donationsfonden • Ole Olsens Keramiske Legat> . . Inköp till samlingarna . . . . ....... . .... .. .... . .... ... .. ... . l;>ibliotek och arkiv . .. . ... . .... . . . .......... . . . . Arets avskrivning: nedskrivning med inköpssumman av under året inköpta inventarier . ........... . . . .... ... .. . . ... . ... . ... . ....... .

1.296: -

S:a Kronor

279.112: 01

Inträdesavgifter . . . ......... .. . .. . . . . ........ . ... . .. . .. . . . Medlemsavgifter och abonnemang å årsboken .. . . .. ... .. .. . Hyror, naturaförmåner och arrende för kafärörelsen ...... . . Försålda trycksaker . .. ..... . . .. . .. ... .... . . ......... . ... . Inkomster från Östarp ..... . .... ....... ... .. ..... . ...... . . konserveringsanstalten och vävskolan av annonser i samt försäljning av årsboken ... . . . » Kulturens Julkalender .......... . ... ..... . .. . Kontanta gåvor . . ... ... . .. .. . ........... .. . . . . . . .. . .. . . . . . Nettoinkomst av Skånsk Ilildalmanacka .... .. ..... . .. . .. . . . Hänta å till Fastighetsföreningen Hjorten u. p. a. utlånade m edel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 750: Ränta å rörelsemedel insatta i bank ... . .. . . . . 535: 10

23.202: 75 90.592: 70 7.070: 1.670: 94 12.034: 20 262:5.55 1: -

Inkomster:

188

4:25:-5.638: 60

1.285: 10

Värdet av skänkta föremål till samlingarna .. ........ . .... . ,, bibliotek och arkiv .. . . ... . Bidrag till rör elsen från Kulturens donationsfonder .. .. . . . .

1.791: 190: 17 .001: 72

Arsanslag: från Staten ........... . .. . . . . . .. . .. . ... . ..... . 49.800: Lunds stad ....... . . . ...... .... . .. . . ... . . 20.000: Malmöhus läns landsting .. . ... . .. .... . . . . 10.000 : Kristianstads läns landsting .... . . .. .... . . 5.000:Kapital-Konto . . . .. .. .. . . . ........ . .. . . . .... . ..... . .. .... .

84.800: :.___ 27.!J93: -

S:a Kronor

279.112: 01

Balansräkning.

Tillgångar : Fastigheter: " /u 1950 " /u 1949 tomt N:o 24 kv. Kulturen och tomt N:o 1 kv. Tegner i Lund . . . . . . . . 718.000: 1/ m tI. Östarp 13 o. 15 i Everi övs s:n 35.000: 753.000:753 .000 : 3 Samlingarna ........ . .. . .... . .. ... . . .. ... . . . 1.858.716: :76 1.865.302: 56 28.770: 35 29.925: 95 Bibliotek och arkiv . . . . . ...... . . . . .. .. . . . . . . 1:Inventarier .... . .......... . . . . . . ... . . . ... . . . 1: 3.720: Diverse varor (textilier) . . ............. . ... . 3.720: 25: 25 : Biljettkontorets växlingskassa ... . . ...... . . . . . Innestående i Sparbanken i Lund : Kassarörelsemedel . . . . .... . .. . ... . ... . .. . . . . 5.133: 84 22.568 : 36 fö r donationsfonderna .... . ...... . ......... . . 218.166: 92 172.818: 15 Obligationer, förlagsbevis och aktier tillhöriga donationsfonderna (tidigare bokfört å banker) 52.343: 62 Innes tående å postgirokonto ............... . 4. 385. 60 3.586: 84 Diverse fordringar .... . .... . ............... . 5.461: 50 7.568: 10 Förskotterade reparati onskostnader å byggna15.242: 02 der, som ställts i utsikt utgå av lotterimedel 41.598: 07 25.000: 29.000: Utlämnade lån till Fastighetsför. Hjorten u .p.a. 1.430: 82 Kassabeh ållning .. . .... . ................... . 724: 85 ~~~~~~~~~~~~~~~~

S:a Kronor

2.919 .053: 81 2.982.182: 50

Skulder: Upptaget lån i Sparbanken i Lund mot pant av inteckningar i föreningens fastigheter i Lund jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande ....... . Diverse skulder ...... . . .. . .. . ...... .. . .. ... . Innehållen preliminärskatt å anstä lldas löner

16.690 : 22 4.317:-

45.000: 11.739: 46 4.173:-

189

Gåvor för särskilda ändamål: anslag till utgivande av arbete om Skånsk 3.000:Textilkonst ....... ..... ...... ... . ..... . .. . 3.000: anslag från Gustaf Nilssons ster_bhus för senare 1.000: inrättande av butik ... . ... ... . . .... ....... . 1.000: Nettobehållning av Kulturens 1600-talskarta . . 6.065: 70 13.529: 95 I förskott inbetald del av arrende å Östarp .... 60 : för kaferörelsen vid Vita Huset ... . .. .. . .... . . ....... . 500: 1.000: Nettobehållning av publ. >Skånska Serien », avsedd att senare utgivas ....... . .. . . ...... . . 200:90 DonationsfondeTnas sammanlagda kapitalbehållning . ......... .. ..... ........ ...... . . 218.166: 92 229.161: 77 Kapital-Konto ... ........... ...... .. . ...... . 2.669.253: 97 2.673.377: 42 ))

----~~~~~~~~~~~~

S:a Kronor

2.9 19.053: 81 2.982.182: 50

Fondernas kap it a I behå 11 ni n g: Föreningen flgcr av fonderna disponera: .. ,.. 1950 :

Thomanderska fonden .......... . Anna Karlins premiefond ....... . Ole Olsens Keramiske Legat .. ... . Beathe och Sven Bengtssons fond .. Bosebo Kyrkokassa ............ .. . Skånska Brands fond ....... . ... . Kulturhistoriska Museets Jubelfond Skåuebokens fond .......... . .. . . Ingeborg Holcks fond .. . .... . ... . Kulturens Nybyggnadsfond . .... . . Anna Lithströms fond ......... . . Bror W. Olofsons fond .. . ...... . Enskilda anslag (gåvomedel från bolag m . fl.) . ................. . Ständiga medlemmars fond ...... .

Icke di s ponibel del uv fonderna:

3.727: 61 377: 47 5.624: 5!J 1.013: 17 1.146: 97 998:57 878:30 11.079: 33 1.44 7: 82 12.755: 62 798: 73 629: 70

" /u 1949: 10.169: 23 1.160:58 30.710: 21.617 : 72

10.216: 26 1.165: 07 31.017: 10 21.673: 59

10.599: 30 9.452: 09 43.956: 50 5.317: 86

10.633: 18 9.477: 59 44.143: 13 5.350: 09

10.240: 90 27.570: 38

10.271: 27 27.640: 07

.. , .. 1950:

16.387: 48 709:06

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~-

170.794: 56

171.587: 35

Efter tillägg av de medel föreningen enligt ovan äger disponera

57.574: 42

S: a Kronor

57.574: 42

utgör fondernas sammanlagda kapitalbehållning pe~

190

fo 1950

229.161: 77

UPPGIFT PER

/rn 1950 ANGÅENDE FONDTILLGÅNGAHNAS ART: Ungefärlig 1narknadskurs \'id 1950 års s lut :

nom. Kr. 20.000: - Mo-Domsjö 4 % förlagsbevis 19!5 ............... . ...... . ... . ........ . uom. Kr. 15.000: - Svenska Statens :l % obl. av 15 /n 1946 (konverterade) . ....... ......... . nom. Kr. 5.000: - L. M. Ericssons 4 1/2 % förlagsbevis 1944 .. ..... . ........... . ... . ..... . 100 st. aktier i Svenska Sockerf. AB å Kr. 60: )) )) )) )) )) )) )) 76: 50 20 )) 23 » >> >> Skandin. Banken AB >> » 211: Thomanderska fondens fordran hos Fastighetsföreniugen Hjorten u. p. a. mot säkerhet av inteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Innestående å motböcker i Sparbanken i Lund

Bokfört till:

99 %

20.000: -

92 %

14.960: 62

100 % 85 kr. 85 kr . :l06 ))

5.000: 6.000: 1.530: 4.853:

4.000: 172.818: 15 S:a Kronor

229.161: 77

Lund i februari 1951.

Sven Tornborg.

REVISI 0 NSBERÅ TTELSE. Undertecknade, utsedda att granska Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige räkenskaper och förvaltning för år 1950, få efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse. Styrelsens protokoll samt föreningens räkenskaper och övriga handlingar b erörande revisionen ha av oss genomgå tts utan anledning till erinran. Banktillgodohavandena och förefintliga värdehandlingar hava kontrollerats utan anmärkning. Kassan har av oss uppräknats och befunnits riktig. Föreningens byggnader och samlingar äro i vederbörlig ordning försäkrade. Särskilt utsedd siffergranskare har över sin verksamhet avgivit egen berättelse. Då någon anledning till anmärkning icke förefunnits, till191

styrka vi att ansvarsfrihet beviljas styrelsen för den tid revisionen omfattat. Lund den 22 maj 1951.

Carl-E. Borgenstierna.

N. Bäckman.

Utsedda av Kulturhistoriska föreningen.

S. Dahlrup.

K. E. Lenntorp.

Utsedd av Kungl. Maj:t.

Utsedd av Lunds stadsfullmäktige.

SAMMANDRAG AV STIFTELSEN KULTURFONDENS RÄKENSKAPER FÖR AR 1950. Ingående balans: Svenska Statens 4 % obl. av 1941 års försvarslån Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 4 % obl. av år 1941 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Stockholms stads 4,75 % obl. av år 1940 . . . . . . . . Lunds stads 4,15 % obl. av år 1940 . . . . . . . . . . . . Innestående i Skand. Banken AB . . . . . . . . . . . . . . . Upplupna ej förfallna räntor . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.000: 121.000: 4.000: 4.000: 1.499: 11 1.996: 25

138.495: 36

240:4.840: 155:155 : 84:39

5.474: 39

Inkomster: Ränta å 1941 års försvarslån • Stadshypotekskassans obl. .. . ... . . . . . . . » Stockholms stads obl. . . ...... .. . . . . .. . » Lunds stads obl. ...... . . . . ...... . . .. . . » medel i bank ..... . ... . .. . .. . .. .. . . .. . Upplupna ej förfallna räntor . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.843: 96 Kronor

145.813: 71

1.100: 3.882: 25 219:-

5.201: 25

Utgifter: P ension till fru Gurli Karlin . . . ...... . .... . .. . Till Kulturhistoriska Föreningen Arvode till förvaltare för år 1950 Upplupna ej inbetalda räntor ....... . ........ . . Till år 1950 balanserade räntor . . . . . . . ... .. . .. .

192

1.996: 25 95:-

Ut g åend e b a la n s : Svensk a Sta tens 4 O/o obl. av 1941 års försvarslån 6.000 : Konungariket Sveriges Sta dshypolekskassas 3,5 °/o obl. av å r 1941 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121.000 : 4.000: Stockholms sta ds 3 O/o obl. a v år 1940 . . . . . . . . . . Lunds stads 3 O/o obl. av år 1940 . . . . . . . . . . . . . . 4.000: Innestående i Ska nd. Banken AB . . . . . . . . . . . . . . 1.677 : 25 Upplupna ej förfallna r ä ntor . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.843 : 96

138.521: 21

Kronor

145.813 : 71

För Stiftelsen Kulturfonden : A drätselkammarens vä gnar:

Ivan Halmb erg. G. Paizlsson . Förestå ende r äkenskaper granska de och godkända: F ör stadsr evisionen : G. St dhl.

För Kulturhistor iska F öreningen :

Carl-E. Borgensti erna. N . Bäckm an.

C. TJÅNSTEPERSONAL OCH VERKSAMHET. Intendent : Antikvarier: Amanuens: Skattmästare : Ombudsman: Kanslibiträde : Konservatorer : Rustmästare :

fil. dr Sven T . Kjellberg fil. dr Willia m Karlson fil. dr Ragnar Blomqvist fil. k a nd. Carl Gustaf L ekholm f. bankdirektören Sven Tornborg överste Sven Forsberg fru Ulla Ekstrand fröken Mä rta Lindström herr Eric Ranson h err Wilhelm Jönsson

Sås om konservator och för estå ndarinna för textila vdelningen antogs frök en Märta Lindström, s;0m tillträdd e tjänsten den 1714, Utom den fasta personalen h ar så som tidigare varit anställda 13

193

en snickare, en gårdskarl och ett par man till handräckningsarbeten vid byggnadernas reparation, en biljettkassörska, två städfruar och ett antal söndagsvakter samt ett biträde på textilavdelningen. Nattvaktstjänsten har varit uppdragen åt Malmö Nattvakts Garantiaktiebolag. Under våren påbörjades islåndsättandet av Locus peccatorum, Locus virtutum och Lindforsska huset. Samtliga byggnader har fått nya tak i så måtto, att de gamla nedtagits och takstolarna reparerats , varefter täckning skett med bräder och underhållsfri papp 'o ch till slut det gamla tak.teglet återupplagts. Vindsgolven har iståndsatts eller försetts med nya bräder, väggarnas ytterputs i stor utsträckning nymurats och lagats samt fogstryk.ning av tegelmurar utförts. Ar:betet är ännu icke avslutat beträffande Lindforsska huset. Även Thomanderska husets yttre har reparerats. - I det inre fortsätter iordningställandet av Herrehuset med montrer för keramik. I Onsjöstugan har inrymts en träskomakareinteriör. Under tre veckor augusti- september utställdes i museet och museipark.en »Skulptur i natur», anordnad av A.B. Gunnar Fredriksons Skulpturförmedling, Stockholm. Utställningen omfattade ett hundratal verk av moderna svenska ,s kulptörer och var ett led i propagandaverksamheten för god plastisk konst. Frågan om inköp för Lunds stads vidkommande medförde att stadsfullmäktige tillsatte en konstnämnd och beviljade ett anslag till stadens förskönande med konstverk. Stadsfullmäktige i Lund har beslutat till föreningen överlämna materialet till den nedtagna byggnaden kv. Själebodarna nr. 1 och 2 samt ett bidrag av 15.000 kronor till byggnadens återuppförande på Kulturen; kostnaden härför är beräknad till 40.000 kronor. Föreningen har förklarat sig villig mottaga gåvan och återuppföra huset under förutsättning av att den s. k. Callmerska tomten ställes till förfogande för ändamålet. Dessa »stadens själebodan uppfördes såsom fattighus 1803 efter ritning av akademimurmästaren Haraldsson . På museet skulle byggnaden komma att bilda ett »socialt» hus med samlingar belysande fattig- och sjukvård samt skola. Realkatalogiseringen av mus eets samlingar har omfattat 194

spansk keramik , föremål av koppar och mas smg, signerade vapen, fiskeredskap och linberedning. I samband med förvärvet av redskap och produkter från en vagnmakareverkstad har amanuens Lekholm företagit fältarbeten rör. vagmnakeri. Magasin för halmflätade föremål har 1ordnats. Museet har deponerat en samling skånska allmogeföremål i Småskoleseminariet i Landskrona. Bearbetningen av under året och tidigare gjorda lundafynd har fortgått i b egränsad omfattning. Lundaarkivet har tillförts 105 blad originaluppmätningar från årets undersökningar och ett 70-tal fotografier och ilegativ. Från Humanistiska fonden har utgått fortsatt anslag till utarbetande av en arkeologisk generalkarta över Lund. Tack vare detta har 63 renritningar av uppmätningar från olika grävningsundersökningar kunnat färdigställas innan den anställde ritaren, dipl.-ing. I va r Kalmar, den 4 sept. slutade sitt uppdrag. De lundahistoriska undersökningarna har omfattat övervakning av grund- och andra grävningar samt uppmätning och fotografering av utdömda byggnader på sammanlagt 15 platser. Sålunda har gjorts en fullständig uppmätning av den under året nedrivna Månssonska gården på kvarteret Thomander · n:r 13. På kvarteret Norrtull n :r 12 genomskars stadens gamla vallgrav, och vid grundgrävningarna på kvarteret Thomander n:r 26 och kvarteret Föreningen n:r 5 påträffades stenbrunnar. En ledningsgrävning på Helgonabacken avslöjade, att en medeltida klinhusbebyggelse funnits i parken nordöst om boktornet. I Drottensgatan, nära dess mynning i Stora Södergatan, har undersökts ett skelett i orubbat läge, det första fynd som säkert anger plats.en för S:t Andreas kyrkogård. De lundaarkeologiska samlingarna har ökats med ett mindre antal jordfynd av sedvanligt slag. En medeltida lampa av sten, hittad på Universitetsplatsen, samt ett vackert sirat sandstenskapitäl från kva1ieret Thomander n:r 26 förtjänar att särskilt nämnas. Såsom arkivarbetare har f. estniske översten Konstantin Kanep varit sysselsatt med katalogisering i museets bibliotek samt h err ·walter Klagges under årets förra hälft med ord195

nandet av den pågående lappkatalogiseringen efter accessionsliggaren. Provtjänstgöring med halvtid har under en del av året utförts av fil. stud. Barlwo Hamenius. D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV.

Samlingarna har ökats med 506 nummer, varav 415 genom gåvor och 91 genom köp. Accessionen omfattar n :ris 4 7 .04347 .549. Allmogeavdelningen. Främst märkes »Östra Torns By Låda » från 1856 och en byalur från samma byalag i Lunds närhet. Från en i slutet av 1700-talet uppförd boning~länga i Bökesåkra nr. 4, Hässleberga sn, Bara, har museet tillförts en del ålderdomliga föremål, bland vilka må nämnas: biläggarugn, ståndskåp från 1769 med blomstermålning, karahylla och ett p ar fönster. Från dessa trakter, Domarringen, kommer också en med bLomkransar dekorerad kista daterad 1746 och ett par blomstermålade fönsterfoder med årtalet 1823 samt en dörr med snidad utsmyckning från Lyngby gamla prästgård. Eljest är att nämna ett par snidade stolar med halmflätade sitsar och årtalen 1823 och 1836, Färs. 8 st. bonadsmålningar på papper, Sunnerboskolan, den ena med ett Bellmansmotiv och texten »Se här firar Bellman sin födelsedag med fulla flaskor och glas ». Dräktförvärven utgöres blott a.v lösa dräktdelar. Här bör dock framhållas en kapprock av mörkblå vadmal med det insydda å rtalet 1855 från Vanstad i Färs. - Av folkliga textilier har museet fått en samling linnesaker med vitbroderi och linnesöm från Listers hd, ett täcke i ,s kälblad från Everlöv i Torna, en bänk.längd i röllakan och krabbasnår från Färs. Bland allmogeföremål utanför det sydsvenska området m å omnämnas några lappska, såsom en akkja och rensele, vilka tillhört kapellpredikanten i Muonionalusta A. G. Ellis, sedermera kyrkoherde i Åsarp, V g. - ett fästpigeskrin med karvsnitt daterat 1776 från Skedevi, Sö. , som tillhört professor Esaias Tegner d. y., samt en finsk rya. 196

u lfl;l&dt:

s. uta attflyta

v;. niJdoades Jj;a arsa!Jgjim: Pi }_§de den meJ2kro!l(Jr, ,) men det borde varitS';p 3 kr extra iir vadvi behiitJer »

Högre s tåndsavdelnin ge n. Det förnämsta förvärvet är en italiensk barockspets från omkr. 1700 i p u n t o ros e 11 in eteknik. Den har funnits inom Eckerniannska och Lewenhauptska släkterna och utgjort en av d e utsökta och dyrbara dräktdetaljer varmed senbarocken prydde sina dräkt er. (Se Årsbok 1950 s. 28.) Övriga förvärv höra företrädesvis även till dräktsamlingarna: brudklänning 1926, högtids- och mellanklänningar från 1920-talet, 3 st. barnklänningar från 1880talet, burna av sedermera landshövdingskan friherrinnan Ida Ram el, kostym och ridkostym för kammartjänare på Lillås m. m. Av möbler märkes ett garnityr av soffa och 10 stolar, gustavianska med lolusskulpterade ryggstolpar, och till rummens utsmyckning i övrigt draperier och överstycken med applikation och broderi samt en matta i korsstygnsbroderi, 1800-talets slut. De lundahistoriska samlingarna har att uppvisa ett sensationellt tillskott i de splitter av stavbomber, .som fälldes över staden av en engelsk flygare den 18 november 1943 kl. 21.13. Eljest bör här antecknas att samlingarna fått mottaga en del uniformer, persedlar och vapen som tillhört poliskåren. Hantverks avdelningen. Föremål tillhörande boktryckeri, krukmakeri, träskomakeri och vagnmakeri har tillförts avdelningen. Bland dessa må framhållas en Eickhoffs snällpress, tillverkad 1894 i Köpenhamn, och en flakvagn utförd som gesällprov. Från P . Olssons skomakeri i St. Gråbrödersgatan, Lund, härstammar 31 st. affärsböcker, 1874- 1900, och från Möllerska kopparslageriet i Ystad en 1868 tillverkad tesamovar. - Av både konstnärligt och hantverkshistoriskt intresse är en samling silhuetter med bl. a. 15 olika vagnstyper, utförda av vagnmakare Sigfrid Svensson, Höör. De mil it ä r a - och va p en h i s t o risk a s a ml i n g a r n a har huvudsakligen ökats m ed uniformer, såsom paraduniform för marinläkare av första graden samt paraduniform och liten uniform för krigsdomare. I leksaksavdelningen märkes »kej.sarlek », spel med stickor från Örkened, Ö. Göinge, och en charabang, tillverkad 1902 av förvaltare A. Rossburg . Musikavdelningen kan bland 198

årsförvärven uppvisa ett orgelharmonium av J. Trayser & C :ie, Stuttgart, vilket inköptes omkr. 1850 av sedermera prosten J. H. Lagström, en gitarr från samma tid och en banjo från omkr. 1900. De socialhistoriska samlingarna har erhållit tillskott med äldre undervisningsmaterial, såsom kartor, planscher, himmelsglob, pekpinnar, rnttingar, från folkskolan i Ö. Torn, och på läkekonstens område med 63 st. instrument, som tillhört provinsialläkaren i S. Åsum Nils Dallby, död 1902. Inom handelsavdelningen kan omnämnas en del kontorsmaskiner, såsom räknemaskinen »Millionär» från 1895, en diktafon från omkr. 1900 och frankeringsmaskinen »Francator», 1932. Till sist bör nämnas att museet förvärvat ett porträtt i olja utfört av Bengt Nordenberg 1842 föreställande konstnärens fader Per Nord. Biblioteket har ökats med 230 nummer, därav 116 genom byte och 82 genom gåva. Accessionen omfattar n:ris 9.0119.241. ÅRETS DONATORER. Förteckning över dem, som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet - där ej annorlunda angives är hemorten Lund. Professor Gunnar Ahlgren, Akademiska Föreningens Arkiv, flaggunderofficer Sven Almberg, fru Sophie Althin, lantbrukare A. Andersson, Fränninge, lantbrukare Joh. Andersson, Fränninge, lantbrukare Per Andersson, Hässleberga, fröken Margareta Back, Gärsnäs, handelsidkerskan Emma Bengtsson, Lyngby, folkskollärare Holger Bjernstad, antikvarie Ragnar Blomqvist, disponent C.-E. Borgenstierna, bankdirektör G. Brattström, bibliotekarie Christian Callmer, överbibliotekarie G. Carlquist, hovslagare Dan Celanders sterbhus, nämndeman E. Christensson, Domarringen, godsägare G. Christenson, krukmakare A. Elfstrand, Sjöbo, fru Anna Ellis, fru Sigrid Engström, Kristian199

stad, Folklivsarkivet, fröken Ida Fredriksson, fru Hilma von Gegerfelt, fru Nan Grrebe, fru Mathilda Gulden, Malmö, fanjun kare Hammarstrands sterbhus, fröken Bengta Hansson, Torna Hällestad, fröken Ida Heimer, tandläkare R. Helmer, herr Hugo Holmgren, kapten Arne G. Holst, Eslöv, fröken Augusta Hult, fröken Augusta Hults sterbhus, vaktmästare G. Hultzen, fröken Gertrud Ingers, fröken Augusta Johansson, skomakaremästare Gustaf Johannesson, Jämshögs högre folkskola, Järnshög, herr Axel Jönsson, fröken Hanna Jönsson, Fränninge, herr Johan Jöns.son, fröken Anna Karlssons sterbhus, fru Greta Kjellberg, intendent Sven T. Kjellberg, fröken Anna Knutsson, Hurva, hovintendent John Kroon, Malmö, fil. dr. Olle Källström, Stockholm, författare Hans Lassen, Köpenhamn, amanuens C.-G. Lekholm, registrator Carl-Gustaf Lindgren, Stockholm, hantverksföreståndare Nils Lundin, Lunds Bryggeri AB, Lunds Poliskår, Lunds Studentkårs Kreditkassa, typograf A. Löfgren, bankvaktmästare A. Löfvall, fru Nora Ma.nnsdorff, Maskinaffären Carl Lamm AB, Malmö, ingeniör Lars Menander, byggmästare Curt Mildner, putsare Edv. Molander, överstelöjtnant Axel Mollstadius, Jönköping, fröken Gunhild Månsson, Malmö, toffelmakare Nils Nilsson, Stensma., disponent Per Nilsson, Ystad, smedmästare Per Nilsson, Attusa, stationsinspektor Åke Nordenskjöld, okänd, Håkan Ohls.sons Boktryckeri, fru Betty Olsson, Jämshög, målaremästa.re Axel Fr. ·Olsson, vaktmästare Edv. Olsson, fröken Elida Persson, Malmö, friherrinnan Ida Ramels sterbhus, Malmö, fröken Hilma Roloff-Andersson, polisman Stig Rosen, fröken Elisabeth Rossburg, »Rädda Barnen», arkitekt Olle Santesson, Stockholm, landsfiskal Carl Scholander, Ystad, fru Astrid Schölander, herr Lars Skiöld, fru Kjerstin Skogsberg, Pixbo, Skolrådet i Ö. Torn, poliskonstapel Wiking Stigborg, Svenska Turistföreningens Vandrarhem, rektor G. Thörnefors, Järnshög, bankdirektör Sven Tomborg, krigsdomare T. Ugglas sterbhus, fru Ella Weman, Göteborg, fröken Ida W estdahl, lektor C. A. W ester blad, fru Olga Wetterberg, fröken Nanna Wickström, professor Fr. Wulffs sterbhus, polismästare Bertil Åkerman , fru Marie Louise Alander.

200

E. BESÖK. Av d e 45. 684 besöka rna h ar 1.717 studenter och 9.484 skolungdomar varit avgiftsfria samt besökande med nedsatt avgift utgjort 8.172, vilken siffra icke ingår i n edanstående tabell. Må nad

Januari . . .. .. .. .. Februari . . . . .. . . . . Mars . .... .. .. ... April . . .. .. .... . . Maj . ... . . . . .. .. . . .Juni ... . .. ... . . . Juli .... . .. . . .. .. . Augusti . . ... . .. .. September . . . .. . . . Oktober . .. .. . . ... November . ... .... December ... .. . . .

Antal fritt besö kand e

Anta l inträ des- Sumina intriibe ta la nde de savgifter

600 434 60 7 761 3.323 2.831 1.1 26 848 2.779 1.160 621 312

318 181 1.006 1.098 2.522 3.525 5.232 4.077 2. 830 985 191 145

15.402

22.110

Antal med· lem sbesök

389:75 305: 25 906:30 1.083: 80 2.759 : 30 3.854: 90 5.61 7: 60 3.971 : 2.850 : 10 936:70 339: 75 188:25

103 64 70 69 149 129 210 211 262 60 55 23

23.202: 75

1.41 5

---

F . ÖSTARP. Gammelgården har dagligen hållits öppen under maj- september. Av de 7.849 besökarna ha 1.250 haft n edsatt avgift och 510 . varit avgiftsfria.

G. KONSERVERINGSANSTALTEN. Verksamheten har bedrivits i sedvanlig utsträckning, den textila avdelningen med vård~ och konservering av ,samlingarna, den allmänna avdelningen huvudsakligen med lagning av så dana delar av k eramiska samlingarna, som tagit skada under den långa evakueringstiden. Lund den 6 a pril 1951. STYRELSEN.

201

INNEH ÅL L

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Föremå l ur Kulturens samlingar i o rd och bild. Småuppsatser av WILLIAM KARLSON (W. K. ) och SVEN T. K JELLBERG (S. T. K. ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

CARL GUSTAV LEKHOLM, Krukmakeri. Arbetsbilder från Elfstrands verkstad i Sjöbo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . SVEN T. K.TELLBERG, Den lilla världen.

Po rslinsfig uri ne r från

Meissen och a ndra t yska fab riker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

\VILLIAl\I KARLSON, Kakelugnar. Kakelugnens utv eckl in g b elyst av m a terial i Kulturen .. . ... . .... . . .... ... .... . ....... . . 11 2 RAGNAR BLOMQVIST, Lerpottor . ..... .. .... . . .... .... .. ... .. 149

JoH. FR. LUNDBERG, Från 1860-talets Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . 172 'VILLIAM KAR LSO N, Förteckning över keramisk litteratur . .. ... 177 Redo.gör else för Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige verk samh e t 1950 ... .............. . .. ........ . .... .... . 184 Annonse r . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203 Fotografiska b ilder av GösTA HuLTZ EN

BOJ\EN ÄH REDIGERAD AV SVEN T. J\JELLBEHG THYCKT AV I-Jri.KA"1 OHLSSONS BO!i:THYCKEHI I LUND p,\ PAPPEH FH;\N FlNl3HUKEN OCH MED

l\LICHEEH FH;\N MALMÖ GRAFlSl\A ANSTA LT UPPLAGA:\ ÄR 21.000 EXEMPLAR

1952

ÅRSBOKENS

DONATORER Akademiska Föreningen AB. Allhems Förlag, Malmö AB. Albin & G. Andersson, Lund AB. Apotekarnes Mineralvattenfabrik, Lund AB. Bröderna Olofson, Malmö AB. C. 0 . Borgs Söners Fabriker, Lund AB. Eskilstunaboden Georg Lind, Lund AB. Färgverken, Malmö AB. Grahns Pappershandel, Lund AB. P. Håkansson, Eslöv AB. Lennartssons Trävaruaffär, Lund AB. Linnefabriken Merkur, Göteborg AB. Svenska Urdepoten, Malmö AB. Vatten & Värme Carl Holmberg, Lund AB. Akerlund & Rausing, Lund Advokat Carl Borgström, Lund Erik Duners Advokatbyrå, Lund Vice Häradshövding H. Gillbergs Advokatbyrå, Lund Advokat Gullan Hjelm-Elovson, Lund Advokat Hans Ingemanson, Lund Sture R. Jönssons Advokatbyrå, Lund Advokat Sture Nels.on, Lund Advokat Gunvor Nordholm-Jacobson, Lund Advokat Olof Wellmark, Lund Bertil Wickmans Advokatbyrå, Lund Beyronds AB, Malmö Albin Carlssons Eftr., Kafe o. Konditori, Lund Dalby Gästgivaregård Finbrukens Försäljnings AB., Stockholm

Firma Ernst Frank, Lund Gamla Antikboden, Axel W . Jönsson, Lund Gamla Sparbanken, Lund Grand Hötel, Lund Henry Graneli, Södra Sandby Hemmets Journ al, Malmö Gust. Holmbergs Eftr., Lund E. W. Holmstedts Möbleringsaffär, Lund Husqvarna Malmö-Depöts AB., Malmö P . Håkanssons konserver AB., Eslöv Kooperativa föreningen Solidar u. p. a., Malmö Kilrzels Fabriker AB., Malmö J. P. Lindens Möbleringsaffär, Lund Lundaortens Mejeriförening, Lund Handelsfirman L. J. Lundgren, Lund Lunds Dagblad, Lund Otto Molin, Kristianstad Clara Nielsen, Lund Firma Gustaf Nilsson, Lund Wiwen Nilsson, Lund Nya Sparbanken, Lund Ellen Ohlsson Konst- o. Antikvitetshandel, Malmö Målerifirman 0. E. Olsson, Lund Sigfr. N. & 0. P aulson AB., Lund Salanders Fabriks-Aktiebolag, Lund John Sandströms Glasmästeri, förgylleri och ramaffär, Lund Skandinaviska Banken Skånska Brandförsäkringsinrättningen, Lund Sparbanken i Christianstad Bleckslagerifirman Axel Sörensson AB., Lund Torna Sparbank, Lund Mauritz Wennicks Pälsvaruaffär, Lund Ahlanders Elektriska, Lund Åtvidabergs Försäljningskontor, Lund östarps Gästgivaregård

-0

tllku~tmis ~ o. ~Orenin5en uä'tljar till nuuaranbt o dJ förut= uaranilt ahailrmisha mrilborgarr:

JBUu särshilb lrbamot! iBärigrnom gagnar iBu Jjlhail. }förrn., gagnar iBig själu, od)

iBu förhlir lunbrnsarr!

J)liirmarr upplysningar ang. niirnh."lrllamote" innhriuning lämnas å ff!Jf:n r;p.

KLIPPAN 1573

GRYCKSBO 1740

1693

Tre traditionsrika bruk med förstklassig teimisk utrustning. Genom sekler ha dessa bruk - landets äldsta - gått i spetsen för utvecklingen av finpap· perstillverkningen i vårt land. Vill Ni vara säker p åatt få högsta kvalitet, se då till att Ni får papper från

FINBRUKEN Manufaktur, Tricotage, Konfektion, Garnförsäljning, Gardin- och möbeltyger, Sängutstyrslar,

TEL. Växel: 171 80

Besök

JÖstarps 119 ästgiu arrgårh Naturskönt läge Trivsamma lokaler Gott bord Fullständiga rättigheter

Telefon: Veberöd

2 i

BJÄRREDS SALTSJOBAD

GRAND

ELEGANT -

TRIVSAMT

Lunch, Diner, Souper Dagligen middagskonsert DANS onsdag, lördag, söndag

GRAND

Festvåningar - Sammanträdeslokaler

Besök DALBY GÄSTGIV.A.REGÅRD Ät god mat i trivsam miljö Beställningar : såväl större som mindre emottages tacksamt

Tel.: Dalby 6 och 268

i MALMÖ äter man gott på de åtta

So/idar-restaurangerna: Pilgården Södergalan 5 Folkets hus Temperance även hotell Engelbrektsg . 16

Bergsgalan 20 M.F.F.-stadion Drollninglorget 10 Malmgården de båda sistnämnda äro självserveringar

-$k- ett buii.k i

ALBIN CARLSSONS Eftr. Cafe, Conditori och Trädgårdsservering

l___·~~~~T_e_l._1_2_2_7_4,_1_4_6_8_4~~~~~~-M~år-te-n-st~orget

hava från en ringa början vuxit sig starka och förvalta

nu sammanlagt över 240 miljoner kronor.

Det är generationer strävsamma och målmedvetna sparare från stad och bygd, som åstadkommit detta resultat. Jämsides härmed hava sparbankerna kunnat främja utvecklingen inom alla områden genom tillhandahållande av lån på goda villkor. Sparbankerna ha på sin tid tillkommit för att tjäna samhället och de arbeta fortfarande efter denna riktlinje.

GAMLA SPARBANKEN

TORNA SPARBANK

NYA SPARBANKEN

VA R 0 R och

A TE R I EL

T R BYGG NADSMi stor sortering

Moderna skjortor ha Unipartkragar äro just sådana • artkragarna skall vara. Ump • att en krage .. r be· som N1 v1 ··rkt men .u Den verkar sia .. Ni får e legan· k · m mjuk, poros. ..r Ni "·äljer

·n

~iR;KURs

Skjortor Tillverkar~k,eetn!,!M=erk;,.::.:.ur_ __ _ Göteborg Linnefabr -

-I

SPARBANKEN I CHRISTIANSTAD Grundad 1826

Länets äldsta sparbank

Insättarnas medel c:a Kr. 50.000.000 Egna fonder c:a Ifr. 5.000.000

Pälsvaror Kappor Dräkter Högklassiga Kvaliteer

Klostergatan 10

Förmånligast hos

Wennicks Lund Telefon 11406

r ~~~~~~~~~~~~~""!"'"~~~~~~~~-·----~

Nu syr jag fort I E. W. HOLMSTEDT och utan att trampa. Med en modern Husqvarna symaskin kan Ni stoppa och laga snart sagt allting - lika vackert och mycket fortare än för hand. HUSQVAR N A symaskin - den enda svenska - är lättgående, slitstark och lättskött samt har framåtg å ende o. återg å end e matning.

MOBLERINGSAFFAR TAPETSERAREVERKSTAD

Sälj e s av Husqvarna dep oter och deras ombud pa bekväma avbetalningsvillkor eller per kont ant m ot h ög kassarabatt.

Husqvarna J

L__

Ö. Mårtensgalan 2

Sy m a 5 k in er

Telefon 106 45

~----'

SKÅNSKA BRAND

Tegnersplatsen 4 LUND

Tel. 17050

Jl vdta jan.jfet åt Kloster- och Kyrkogatorna finner Ni alltid förnämsta nyheter från in- och utlandet.

HOLMBERGS Eftr. H ERREKI PERIN GSMAGAS IN

Tel. 10083

1:sta klass

LU N D

Beställnin.gsskrädderi

TRICOT-MAGASIN Klostergatan 2, Lund Tel. 10344

Kyrkogatan 3, Malmö Tel. 28628

Mattor

u ..

~ob/er

Tapeter

(Grundad 1860) St. Södergatan 4, Lund Tel. växel: 17440

.•

. __

Tacke!!_J

Uen representativa

HEDERSGÅ VAN

En förgylld pend yl STORT UR VAL I OLlhA PRI SLÄGEN

A.- B. MALMÖ

SVENSl~A STO CKHOL M

URDEPOTEN

GÖTEBORG

HÄLSINGBORG

WIWEN NILSSON

ELLEN OHLSSON Konst & Antikvi_teter i utsökt urval MALMÖ

St. Nygatan 67 Telefon 262 92

Filial BÅSTAD Juli-Aug. Telefon 262

LD Alltsedan 1775 har lundaborna kunnat hämta sina nyheter ur LUNDS DAGBLAD, som vårdat de lokala intressena med största

omsorg och objektivitet. lunda bornas anspråk att få veta vad som sker i deras hemort tillgodoses bäst i stadens egen tidning .

BOKBINDERI BOKTRYCKERI REKLAM- ocH LÄDERVARUFABRIK

ANNONSERING för lund med omnejd blir både billig och effektiv om den koncentreras till

LUNDS DAGBLAD J.ladetu uulft tidning,

MALMÖ

TEL. 72r 70 växel

Lekande lätt går färden på

QM_Q-CYKLAR som utmärka sig f är

lätt gång och hög kvalitet OTTO MOLIN, Kristianstad Varu-

QJ'1Q märke

Telefonväxel 152 22 Postgiro 27 480

AKTIEBOLAGET

VATTEN&. VÄRME CARL HOLMBERG LUND Clemenstorget 3 Tel.: 10752, 11213 &.. 10733 Telegramadr.: »Vattenvärme»

Filial e r: KRISTIANSTAD: Västra Storgat. 37 Tel. : 10652, 11652, 14466

SÖLVESBORG: Skolgat. l Tel.: 10652

Rekommenderas för utförande av

Gas•, Vatten•, Ång.. och Avloppsledningar • Badrums• och Vattenklosettinstallationer • Centralvärmeledningar Reparationer utföras fort och omsorgsfullt

V_AVGARNER SÅSOM

1-tr. NOTHÅRSGARN, 2-tr. RYAGARN, 1-Lr. TORNAGARN, 2-tr. VISTRAGARN OCH MA TTV ARP TILLVERI{AS ÄiffA FÄRG ER

PRIMA KVALITETER

GARNEHNA SÄLJAS GENOM HEMSLÖJDSAFFÄHEH, VÄVSJ1UWR OCH VÄVERSJ1()1\

l'iORZELS

FABRil1~ER MALMÖ

Al\TIEBOLAG

TEL. NAMNANHOP : KOHZELS FABHIKEn

AKTIEBOLAGET

BRÖDERN.A OLOFSON MALMÖ

Textilvaror en-gros Egen tillverkning av damkonfektion

MÄRKET BEO REKOMMENDERAS

MÅLERIFIRMA

0. E. OLSSON Grundlagd 1847

Alla slag av måleriarbeten - Förstklassigt - Moderat pris Tel. 100 76

Bantorget 6, Lund

Salanders Fabriksaktiebolag LUND Bredgatan 10, tel. 11017

HööR lilla Torg, tel. 260, Järnvägsg . 4, tel. 404.

Bleckslagerifi rma n

Axel Sörensson AB St. Södergatan 26

Tel. 119 00

Taktäckningar och reparationer med galv. plåt, koppar, eternit,

Skomakareg. 5, tel. 13220 ESLÖV Köpmansg. 12, tel. 318

Kjellkerit, emulsionsfärg, uppbLmdas med vatten. För allt invändigt arbete .

Kjellkerol, mattfärg, för allt arbete. Ersätter oljefärg.

invändigt

skiffer och bly

TAKMÅLNINGAR

AB. FÄRGVERKEN,

MALMÖ

Sopkärl Tel. 383 25 Växel

A. B. P. HÅKANSSON, ESLÖV SALUBRIN SPRITATTIKA SENAP

P. HÅKANSSONS KONSERVER A.B. ESLÖV

FELIX GURKOR SAFT

OCH

FRUKTKONSERVER

L______J

MATTOR

MOBLER

SIGFRID N. & 0. PAULSON

L_ L:a Fiskareg. 12

MOBELTYGER

LUND

Telefon 100 71

RESEFFEKTER

!- - - - - - - - --

A~J GARDINER

- - - - - - -- - - -

Henry Graneli,

Södra Sandhy Telefon 5

VÄLSORTERAD LANTHANDEL OCH MANUF AKTURAFF ÄR ! ----------~----------

John Sandström Tel . 110 61, LUND

St. Gråbrödersgatan 13

GLASMJi.STERI ATT

ALDQI 6 V ID

•

PLU66AR .5A 5 RA. B RA~A FRÅN

~OM

E..N

FORGYLLERI RAMAFFJi.R

AKTIEBOLAGET

ALBIN & G. ANDERSSON Trollebergsvägen 5

Lund- -- --

Tel.17155

- - - --

REKOMMENDERAS -'------

Advokater

Lund

Ledamöter av Sveriges Advokatsamfund

Erik Duners Advokatbyrå, Erik Duner, jur. kand. M. Schunnesson; Mårtenstorget 8. Tel. r58 oo, r58 27 (växel)

v. Häradshövding

H. Gillbergs Advokatbyrå, Yngve Hansson, Stig Borgh, jur. kand. Thorsten Petcrsen, L:a Fiskaregatan 2. Tel. r13 25 (växel)

Gullan Hjelm-Elovson, Magle St. Kyrkogata ro. Tel. r 3 5 59

Hans Ingemanson, Klostergatan r r. Tel. r 7 2

(växel)

Stuxe Jernryd L:a Fiskaregatan ro. Tel. r4171 , 143 71

Gunvor N ordholm-Jacobson, Skomakaregatan

7 B. Tel.

r 5 34, r r 5 39

Advokaterna

Olof Wellmark och Sture Nelson, Olof Wellmark, Sture Nelson, jur. kand. Gunno Fries, Klostergatan 9. Tel. 18400, 184 14, rJI ro

Bertil Wickmans Advokatbyrå, Bertil Wickman, Anders Winblad, Torsten Lundius, Barbro Waller, Klostergatan r r. Tel. r12 20 (växel)

JUL

kand.

(l.J!J•

/!-;.rio./J.,,.

Bytareg. 4

tel. 108 58

-I

Gammal välkänd möbleringsaffär LUND - 108 21

A.B. ESKILSTUNABODEN GEORG LIND Tel. 173 oo, Växel. Lund

Pl a tsen s mes t vä ls orter ad e

JÄRN- BOSÄTTNINGS- FÄRG- TAPET- OCH KEMIKALIEHANDEL

De stora fö ljetongernas och de spännande -

Allt för herrgarderoben -

novellernas Tel. 11639 -11875 -12927

växel med ankn. till avd. för: Herrkonf ektion ) Gosskonfektion H e rrekipering Hattar Skodon

Fiskaregatan 21 0. Mårtensg. 2

Herrsk rädder i) Arbetskläder Uthyrning av Hög tidskläder K 0 N T OR

Fiskaregatan 23

tidning

HEMMETS

,JOURNAL I

A.-B. ALLHEMS FÖRLAG MAL MO (/,(Jgi»alt.e

mJ-

6L a. NJ.lwer.km

»SVENSKA FLOTT ANS HISTORIA», »SVENSKA FOLKET GENOM · TIDERNA>,

»DE NORDISKA FOLKEN GENOM TIDERNA »

!Danmarks, Finlands och N orges historia), )ALLHEMS KONSTBOCKER », >ALLHEMS

KONSTNARSLEXIKON»,

»ALLHEMS FLYGBOCKER », »ETT MONOGRAFI

I BILD»,

»SODRA

»ALLHEMS

ÅR I LUFTEN »,

SPORTLEXIKON», »TEGNER - EN

SKÅNINGARNA

1811-1939»,

»KAMPEN PÅ HAVEN», »OM NI RESER» - se rien, »ETT BILDVERK OM LUND », »FEM STOCKHOLMSMÅLARb, »CARL HILL», »SKÅNELAND -

ETT BILDVERK», »ETT BILDVERK OM LONDON» .

GAMLA ANTIKBODEN LUND

Kattesund 2. Tel. 15523 L:a Algatan 7 Bostaden Tel. 1 5 9 5 6

Innehavare : Axel W. Jönsson Föreståndare : Carl E. Jönsson Tel. 18608

Köper och säljer antikviteter OBS! 65 års erfarenhet i branschen OBS! Antikviteter i rikt urval finnes ständigt i lager Tenn, Koppar, Silver, ·Malm, Mässing, Bronser. Porslin och Keramik av in- och utländsk tillverkning. Textilier. Vapen, såsom flintlåsgevär, sablar o. s. v. Möbler i olika stilarter - renässans, barock, rokoko, gustaviansk, empire, Karl Johansstil o. s. v.

FIRMA

GUSTAF NILSSON Grundad

1 8 74

Hatt- Möss- & Pälsvarumagasin Klostergatan 5

Telefon 102 95

Specialite:

Doktorshattar

Studentmössor

LUNDAORTENS MEJERIFÖRENING U. P. A. Grundlagd 1896

Bästa inköpskälla av förstklassiga mejeriprodukter Telefoner 101 23 och 115 00

Reservoarpennor Pencils

Åtvidabergs Försäli ning s kontor Lund

av ledande världsmärken Klosterget. 5

Tel. 10511

Kontorsmöbler Skrivmaskiner

GRAHNS

Räknemaskiner

Pappershandel

System

Fiskaregatan

Kontorsmaskinverkstad

LU N D

1.§nltnrrns KULTURENS ÅRSBÖCKER: För med lemmar, som ö nska komplettera sin sam ling, finnas ännu följande årg å ngar tillgängliga till ett pris av 7: - kr per styck:

1935, 1936, 1938- 1942, 1946- -1950 KULTURENS JULKALENDER 1946: Restupplagan utförsäljes till med lemmar till ett pris av 2: styck (urspr. pris kr 3: 50)

kr p er

SKÅNSK BILDALMANACKA 1952: Väggalmanacka med 24 löstag bara vykort. Pris per styck kr 3: 50 Rabattering vid bestä llning av mer än 25 ex. Restupplagan av årgångarn a 1947, 1948 och 1950- 1951 med skånska motiv av resp. Emil Johanson Th or, A. Montan, Martin Emond och Pä r Siegård utförsäljas till ett pris av kr 2: - per st. Ovannämnda publikationer be stä llas hos

l!i uItu r rn, LUND Tel. 16930

Vi utföra Ljus- och kraftinstallationer Svagströmsanläggningar

ÅHLANDERS ELEKTRISKA

~menstorget

Tel.

106

39 -

151

Lund

X KULTUREN ÄR EN FRI OCH LEVANDE INSTITUTION X X DESS SAMLINGAR ÄRORIKA OCH INOM FLERA > F OMRÅDEN ÄVEN AV INTERNATIONELL KLASS 0 MUSEETS ROMANTISKA ANLÄGGNING I DEN R GAMLA LÄRDOMSSTADENS CENTRUM HAR N ÅR FRÅN ÅR DRAGIT TILL SIG VÄXANDE M T , T SKAROR AV BESÖKARE. FÖRENINGENS PÅ KORT TID STEGRADE MEDLEMSANTAL ÄR D ETT TALANDE VITIN ES BÖRD OM DET D X I N TRE S SE VARME D I N ST ITUT I0 N E N X XOMFATIAS. ATT UPPRÄTTHÅLLA OCH _X X ÖKA DETTA ÄR EN BRINNANDE ÖN- X SKAN HOS FÖRENINGEN OCH DESS TJÄNARE. DE VILJA OCKSÅ SÄTTA IN ALLAS I NA KRAFTER PÅ MUSEETS UTVEC KLING SÅ ATI DETTA KAN BLI EN VÄRDIG VÅRDARE AV KULTURAR VET. I DENNA STRÄVAN HOPPAS DE FINNA STÖD HOS MEDLEMMARNA OCH HÖJA DENNA MINNESBÄGARE TILL EN TACKSAM SKÅL